SOU 1922:2fs

Betänkande och förslag till förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner samt till nya reglementariska bestämmelser för samma förvaltning

Typ: SOU
Källa: urn.kb.se

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2016

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

TILL

FÖRÄNDRADE GRUNDER FÖR FÖRVALTN

INGEN AV

KRONANS J ORDBRUKSDOMÄNER

SAMT TILL . NYA REGLEMENTARISKA BESTÄMMELSER

FÖR SAMMA FÖRVALTNING

AVGIVET AV JÃMLIKT NÅDIGT BEMYNDIGANDE DEN 15 DECEMBER 1914 TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1922 IVAR HÃEGGSTRÖMSBOKTRYCKERIA. B, 212661

BEETÄNKANDPÄ OCH FÖRSLAG

TILL

FÖRÄNDRADE GRUNDER FÖR FÖRVALTNINGEN AV

KRONANS .IORDBRUKSDOIVIÃNER

SAMT TILL NYA REGLEMENPARISKA BESTÄMMELSER

FÖR SAMMA FÖRVALTNING

AVGIVET AV JÄMLIKT NÃDIGT BEMYNDIGANDE DEN 15 DECEMBER 1914 TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1922 IVAR IL-EGGSTRÖBISBOKTRYCKERIA. B. 212661

INNEHÅLL.

Skrivelse till statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet

Kort redogörelse för de utarrenderade jordlwuksdoinänernas uppkomst och tidigare för-

valtning

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Redogörelse för nu gällande bestämmelser angående förvaltningen av kronans jordbruks-

domäner ävensom för dessa domäners avkastning 33

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Redogörelse för av de sakkunniga företagna besiktningsresoi 40

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kritik av nu rådande förhållanden rörande förvaltningen av kronans jordbruksdomäner och

förslag till missförhållandenas avhjälpande 41

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Allmän kritik 41V

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förfarandet vid uppskattningsförrättningarna 44

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Uppskattningsnänmdernas sammansättning och verksamhetsområde. 48

. . . . . . . . . . . Tiden för arrendeuppskattningars hållande 49

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Dispositionen av den till de utarrenderade kronoegendomarna hörande skogsmarken 49

. . Betesrättexi 51

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Optionsrätten 51

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Byggnadsskyldigheten 54

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Elektriñeringen av de utarrenderade kronodolnanerna 57

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Odlings- och täckdikningsföretag 58

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Jakträtten å de utarrenderade jordbruksdomänerna 58

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . De utarrenderade kronoegendoinarnas brukning och hävd 59

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . Brandförsäkringen kronans utarrenderade jordbruksdomänex 60

. . . . . . . . . . . . . . . . Sättet för arrendets utgörande 60

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förhållandet mellan kronoarrendatorerna och dem underlydande torpare 61

. . . . . . . . . Speciell motivering för de av de sakkunniga föreslagna nya reglementariska bestämmel-

serna för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner G2

. . . . . . . . . . . . . . . . . . Organisationen av den lokala domänförvaltningen G3

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förslag till kungörelse angående förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruks-

domäner l G4

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förslag till reglementariska bestämmelser för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner 71

. Särskilda yttranden 81

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilagor 94

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdeparteønerøtet.

Den 15 december 1914 uppdrog dåvarande statsrådet och chefen for kungl. jordbruksdepartementet, jämlikt nådigt bemyndigande, åt undertecknade såsom sakkunniga att verkställa utredning och avgiva förslag beträffande de ändringar i gällande bestämmelser angående utarrendering kronans jord-

av bruksdomäner, som kunde finnas erforderliga eller lämpliga, särskilt i syfte att statens intresse i fråga avkastningen från dessa domäner måtte bättre

om än hittills tillgodoses, samt angående vad med denna fråga ägde

sammanhang. Åt undertecknad Tamm uppdrogs att ordförande

såsom leda de sakkunnigas arbete.

På grund av dels inom riksdagen väckta motioner dels ock den kännedom i saken herr statsrådet kunnat förskaffa sig bland annat vid granskning av de arrendeuppskattningsinstrument, bifogats till jordbruksde-

som partementet inkomna ärenden angående försäljning kronoegendomar och

av lägenhetsupplåtelser från dem, ansâge herr statsrådet, att ifrågavarande spörsmål vore förtjänt att underkastas allsidig, utredning. I anled-

en noggrann ning härav anförde herr statsrådet till statsrådsprotokollet den 15 december 1914, att ehuru frågan visserligen torde komma att uppmärksammas såväl av de personer, vilka på grund riksdagens skrivelse år 1912 erhållit

av Kungl. Majzts uppdrag att utreda frågan ändrat bokföringssätt beträffande

om statens domäner, dem vilka jämlikt Kungl. Majzts bemyndigande den

som av 10 juni 1912 tillkallats såsom sakkunniga för verkställande utredning

av om upplåtelse av kronojord till hem, det syntes herr statsrådet önskligt,

egna att en särskild utredning i förevarande ämne igångsattes, varvid

nu uppenbarligen de personer, som anlitades i sådant syfte, borde äga att i samarbete med dem, som fått sig ovanberörda bägge utredningar anförtrodda, inhämta

kännedom om de vid dessa utredningar införskaffade upplysningar och vunna resultat.

Den sålunda ifrågasätta utredningen borde icke begränsas allenast

nya till de iförberörda motioner och utskottsutlåtande framhållna omständigheter utan omfatta i hela dess vidd frågan om utarrendering av kronans jordbruksdomäner samt vad därmed ägde sammanhang.

Herr statsrådet framhöll särskilt, att det syntes herr statsrådet böra tagas i allvarligt övervägande, huruvida icke det nuvarande systemet för nybyggnadsskyldighetens fullgörande genom arrendatorn mot avkortning under en följd av år å arrendeavgiften borde utbytas mot annat system. Vid riksdagen 1913 ifrågasattes i sådant syfte, att sagda skyldighet skulle helt och hållet eller åtminstone i avsevärd utsträckning åläggas arrendatorn. Ett annat sätt vore, att den fullständigt överflyttades å statsverket, som direkt betalade hyggnadskostnaden. Nu måste arrendatorn på en gång utbetala denna kostnad, ofta kunde stiga till ganska betydande belopp, och alltså anskaffa

som medel härtill samt på sätt och vis förlagsgivare åt kronan. Även rän-

vara tan spelade härvid roll. Det vore icke uteslutet, att förpliktelsen för

en arrendatorn att sålunda anskaffa betydliga kapitalbelopp på ett ofördelaktigt sätt inskränkte kretsen dem, kunde åtaga sig kronoarrenden, till så-

av som dana, som hade större lätthet att insatta kapital. Herr statsrådet erinrade vidare, att förhållandena numera blivit i viss mån olika mot förr därutinnan, att domänstyrelsen blivit ett affärsdrivande verk och att statens samtliga domäner sammanförts till en särskild fond med egna räkenskaper.

En i nära samband härmed stående fråga vore reglerandet av arrendatorns befogenhet att uppföra byggnader ävensom tillbyggnader å kro-

egna nans hus. Att. såsom nu ibland ägde rum, en del av ett hus ägdes av kronan och en annan av arrendatorn, torde vara överensstämmande med god ordning. Måhända borde dylika ny- och tillbyggnader alldeles förbjudas, därest de icke skulle tillhöra kronan.

En fråga, en icke ringa betydelse, vore ordnandet av en

som vore av verkligt effektiv kontroll å de utarrenderade egendomarnas skötsel, speciellt i fråga byggnadernas underhåll och föreskrivna arhetens ordentliga ut-

om förande inom förelagd tid. Det torde svårligen kunna förnekas, att härutinnan yppat sig ett behov av mer tillfredsställande anordningar än de nuvarande. Huruvida avhjälpandet av denna och övriga anmärkta hristeri det nuvarande systemet behövde och borde sträcka sina verkningar så långt

till ändringar i organisationen den lokala domänförvaltningen, ville som av herr statsrådet emellertid lämna öppet.

Sedan ovannämnda sakkunniga slutfört sina utredningsarbeten och

numera avgivit hetänkanden, hava de sakkunniga, som trots den tidsutdräkt, som

därigenom vållades ansett sig böra avvakta resultaten omförináilda

- av utredningar, kunnat återupptaga och avsluta sitt i december 1918 avbrutna arbete. Uti berörda betänkanden har utförligt redogjorts för den tidigare och nuvarande förvaltningen kronans jordbruksdomåiuer, varför de sak-

av kunniga endast i korthet behandla dessa ämnen, ehuru de varit föremål för en betydande del av de sakkunnigas överläggningar. För vinnande effek-

av tiv kontroll å de utarrenderade egendomarnas skötsel hava de sakkunniga ansett önskvärt, att vissa ändringar företoges beträffande organisationen

av den lokala domänförvaltningen, och hava i anslutning till det skogsbok-

av föringssakkunniga framlagda förslaget velat förorda det tidigare framkomna i förslaget angående inrättande särskilda distriktsstyrelser för förvalt-

av s. ningen av kronans domäner.

Dessutom hava de sakkunniga utarbetat förslag dels till förändrade grunder för förvaltningen kronans jordbruksdomänei dels ock till

av nya reglementariska bestämmelser för förvaltningen domäner, till grund

av samma för vilka sistnämnda bestämmelser legat det till de sakkunniga överlämnade, av domänstyrelsen den 30 december 1910 upprättade förslaget till förändrade reglementariska bestämmelser för förvaltningen kronans jord-

av bruksdomäner.

De sakkunniga, vilka den 16 augusti 1915 hade sitt första

sammanträde, hava sammanträtt den 6-13 september, den 4-9 oktober, den 1-11 november och den 2-13 december 1915, den 20 november och den 4-14 december 1916, den 6 september och den 16-18 oktober 1918,

den 26-30 september samt den 28-29 oktober 1921, varjämte åt. undertecknade

Tamm och Söderlind lämnats i uppdrag att vid skilda tillfällen redigera

uppgjorda förslag.

Jämlikt nådigt medgivande hava de sakkunniga företagit besök på åtskilliga kronoegendomar inom Östergötlands, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Älvsborgs, Värmlands, Stockholms, Uppsala och Västmanlands län,

varvid inom de två sistnämnda länen jämväl ett antal Uppsala universitet tillhöriga egendomar besökts.

För fullgörande sitt uppdrag hava de sakkunniga

av ansett det nödvändigt att verkställa vissa statistiska undersökningar och

har i sådant ändamål hjälp påkallats Kungl. Majzts befallningshavande i de olika

av länen för infordrande vissa uppgifter angående dels kronans jordbruksdomäner

av och dels domänintendenternas arbetsbörda.

Till de sakkunniga hava remitterats åtskilliga ärenden, vari de

sakkunniga avgivit särskilda utlåtanden.

Såsom de sakkunnigas sekreterare har tjänstgjort förre registratorn

vid

justitieombudsmansexpeditionen jur. kand. Söderhjelm.

Med återställande de till de sakkunniga överlämnade handlingar,

av vilka icke höra till redan besvarade remisser, få de sakkunniga vördsamt överlämna sitt betänkande, varvid fogats särskilda yttranden avseende olika delar av betänkandet.

Stockholm den 29 oktober 1921.

GÖSTA TAMM.

R. CARLSON. 0. NILSSON.

GUNNAR SÖDERLIND. A. R. THALEN.

Julius Söderhjeløøz.

De utarrenderade jordbruksdomänernas uppkomst och tidigare

förvaltning.

Angående uppkomsten av de första kronodomänerna saknar man full visshet. Förutom det s. k. Uppsala öd, som utgjordes av ett flertal egendomar spriddai olika delar av landet och ställda under sveakonungens vårdnad, ägde kronan i äldre tider även annan fast egendom. I landslagens konungabalk heter det nämligen angående dessa gods, att de voro swâ gamblo Kronene gods att ingen minnis eller aff sanne saghu weet huru thetiörst under Kronona k0m. Inkomsterna av kronogodsen

anslagna till avgudaoffren och konungens hovhållning, varjämte konungen därmed voro skulle bestrida kostnaderna för rikets försvarsväsende. Uti Uppsala öds godsen igenfinna vi ett flertal av de nuvarande kungsgärdarna och kungsladugårdarna.

Kronans fasta egendom tillväxte hastigt. Detta skedde på flera sätt dels genom uppodlingar, dels genom danaarv, dels genom sakfall, dels i ersättning för böter, dels genom införlivande av kungl. släktgods, dels genom köp och förpantningan dels genom digerdöden, dels genom ödesmâl, skattevrak och förmedlingar, dels genom fredsfördrag, dels genom redaktioner dels ock genom donationer till kronan. Den fasta

egendomen består, sedan staten tillhöriga skogar undantagits, blott av till jordbruk lämplig mark, utan även av ängar, fisken, kvarnar, broar m. m. I äldsta tider disponerade konungen själv kronans fasta egendom. Genom förläningsvåtsendets uppkomst och utveckling frånhändes under 1500- och 1600-talen kronan en mängd hemman och gårdar. Flertalet av dessa återvanns dock till staten under Karl Xlzs tid, men genom indelningsverkets genomförande ävensom genom den på 1600-talet genomförda organisationen av statsförvaltningen i allmänhet nndandrogos de flesta kronogodsen kronans omedelbara disposition och användes desamma till boställen eller anslogos de till allmänna inrättningar, titl bergverk och till städer, varjämte en del hemman upplätos under ständig besittningsrütt till enskilda. Till de under kronans omedela

bara disposition stående godsen hörde främst kungsgårdarna och kungsladugårdarna, men även andra mindre kronolägenheter, vartill räknades fisken, kvarnar m. m. Genom nådiga breven den 20 februari 1805 och den 4 oktober 1806 förordnades angående vissa militieboställens bortarrendering genom statsverkets försorg, och vid 1809-10 ars riksdag indrogos de s. k. hovstallängarna under kronans omedelbara disposition. Ar 1817 meddelades förordnande om huru förfaras skulle vid de indragna s. k. kronofribetenas utarrendering. Den 25 november 1851 utfärdades kungörelse, varigenom de till jägeristaten upplåtna boställena indrogos. Samma år indrogos även nägra kompånichefsboställen och ett kompaniskrivarboställe. Genom cirkulärbrev den 13 november 1863 vidtogos åtgärder för indragning av samtliga kronofogde-, häradsskrivar- och länsmansboställen och den 14 mars 1876 förordnades om indragning av alla till liäradshövdingar anslagna boställen. Vid sistnämnda års riksdag beslöts jämväl, att de till hospitalen hörande fastigheterna skulle med ett par undantag indragas mot kontanta anslag. Ar 1878 beslöts indragning av landssekreterarnas och landskamrerarnas boställen och löningsjordar ävensom av återstående landstatsboställen. i

Genom nådigt brev den 19 november 1880 förordnades slutligen, att vården och

Fördelade i olika åigoslag utgjordes dessa domäner av inom:

Tomt och Ãngs- och Skogs och Impedlment Sn m m a L a n akera odhngsmark hagmark

har ar har ar har ar har ar har ar

Stockholms 33,444 92 503 89 2,167 23 158 72 6,274 76 . . . . . . . . Uppsala 3,265 74 769 04 2,626 88 96 96 6,758 62 . . . . . . . . . . Södermanlands 6,372 04 531 83 5,682 36 179 16 12,765 39 . . . . . . Östergötlands 8,381 99 1,652 90 5,302 97 435 03 15,781 16 . . . . . . . Jönköpings 3,255 72 4,163 96 6,562 97 1,001 29 14,983 .94 . . . . . . . . Kronobergs 1,377 33 1,908 18 3,499 26 133 87 6,918 64 . . . . . . . . Kalmar 4,528 69 1,614 28 5,762 47 329 38 12,234 82 . . . . . . . . . . Gottlands 354 87 312 53 608 48 40 66 1,316, 54 . . . . . . . . . Blekinge 185 55 83 04 518 71 8 12 795 42 . . . . . . . , . . Kristianstads 7,352 92 1,490 66 3,694 06 326 18 12,863 82 . . . . . . . Malmöhus 10,520 87 1,672 40 428 51 127 95 13,428 41 . . . . . . . . . Hallands 1,988 54 267 64 474 86 92 67 2,823 71 . . . . . . . . . . Göteborgs och Bohus 3,842 03 758 39 4,242 10 215 017 9,057 69 . . Älvsborgs 4,117 45 982 45 4,513 20 313 9,926 10 . . . . . . . . . - Skaraborgs 13,458 27 2,381 09 6,015 74 579 86 22,434 96 . . . . . . . . i Värmlands 1,935 59 493 66 1,221 94 88 78 3,739 97 . . . . . . . . Örebro 3,171 43 795 32 2,070 31 104 61 6,141 67 . . . . . . . . . . . Västmanlands 5,125 95 951 07 2,926 06 296 54 9,299 62 . . . . . . . Kopparbergs 523 75 183 09 868 97 21 1,597 81 . . . . . . . - Gävleborgs 135 28 69 89 43 04 61 248 82 . . . . . . . . w I Västernorrlands 9 67 02 9 69 . . . . . -- w - w -w Jämtlands 196 26 121 81 677 89 15 88 1,011 84 . . . . . . . . . Västerbottens 39 43 23 10 173 77 07 236 37 . . . . . . . m Norrbottens 1 13 13 68 14 81 . . . . . . . . - M - -

Summa 83,584 29 21,731 35 60,095 46 4,565 53 169,976 63

Uppgift saknas fördelningen i ägoslag å ett område Kungsbro och Björkö i Österav götlands län med en areal av 8 hektar 27 ar samt 33 hemman och lägenheter i Malmöhus län med en sammanlagd areal av 678 hektar 68 ar.

Beträffande själva förvaltningen kronans fasta egendom så disponerades denav samma i äldre tider av Konungen på sålt honom bäst syntes och hrukades antingen ;av Konungen själv genom fogdar eller av Konungens förtroendemän i form av för- .läning på räkenskap Den värdefullaste delen av kronans fasta egendom utgjordes

kungsgårdarna och de till desamma lagda ladugårdarna. De förstnåmndas antal av uppgick på 1500-talet lill omkring 100 och representerade ett avsevärt kapital.

Under Gustaf Vasas och de följande vasakungarnas tid ordnades förvaltningen

de direkt under konungen stående kronogodsen ett flertal mycket detaljeav genom rade instruktioner för fogdarna. Emellertid visade sig detta förvaltningssätt bliva

alltför kostsamt, och i följd härav förordnade Johan III år 1575, att kronans gårdar

skulle upplåtas på arrende. Detta försök tyckes dock icke hava lett till önskat re-

sultat, ty redan år 1580 påbjöds, att kungsgårdarna skulle återupprättas. Man åter-

gick till det gamla förvaltningssättet med fogdar. dels genom att inskränka tjämen antal och dels att vidtaga inskränkningar i deras villkor sökte man narnas genom utgifterna i största möjliga man, så att kronogodsen skulle lämna åtminnedbringa stone något överskott. Egendomarna blovo emellertid lidande därpå. Ar 1591 fann

konungen på den utvägen, att på allmogen överñytta arbetet med kungsgårdarnas

brukande att ålägga bönderna dagsverksskyldighet under kronans gårdar. Trots genom denna anordning lämnade kronogodsen dock alltför ringa avkastning.

Under Gustaf Adolfs regering organiserades bl. rikets drätsel. Genom a. kammarordningen den 14 oktober 1618 förordnades, att skattkammaren skulle ut-

arrendera de kronans egendomar, föga inbringande eller varifrån inkomsterna som voro osäkra, till säkra årligen skulle betala till staten en bestämd voro personer, som i penningar, varjämte dessa skulle åläggas att ställa säkerhet för summa personer l överensstämmelse härmed utarrenderades största delen de kungsgårdar arrendet. av disponerade, antingen eller i förening med skatteuppbörden från kronan ensamma område. Arrendetiden bestämdes i allmänhet till ett eller två år, förlängdes visst men ofta. Uti arrendena ingick merendels ett betydande inventarium av husgeråd, boskap,

hö och halm Arrendatorn ålåg att. väl underhålla den egendom såväl fast som m. m. honom upplåtits, att vid avträdandet ziterlfunna densamma i fulllös, som åt âivensom gott skick. Endast i händelse särskilda olycksfall, tillkomna utan arrendatorns av förvållande, fritogs han därifrån. Arrendatorerna åtnjöto i allmänhet vissa förmåner

från härad. Stundom medgavs dem älven k. optionsrätt. Sålunda stadgades resp. s. uti ett med arrendatorn Stockholms ladugård träffat avtal bl. a. följande: Der av ock behager ladugården lengre umbäre och arrendatorn begäre honom på längre oss tidh arrendere och behålle, då wele Wij honom den för allom androm nådigst unna

och efterlåtha, efter wij derom kunne förenes. som Karl Xlzs vittomfattande organisationsarbete omfattade även förvaltningen av

kronans fasta egendom. Genom de under hans tid företagna redaktionerna återvunnos

mindre 53 kungsgårdar. De kungsgårdar och kungsladugårdar, vilka åt kronan än anslogos till indelningsverket, upplätos antingen på ständigt arrende mot en viss

årlig arrendesumma eller ock utarrenderades de åt den högstbjudande på offentlig

auktion för viss tid, oftast G till 10 år. Optionsrâitt medgavs mera allmänt. I då nu utfärdade arrendekontrakt intogs nämligen den bestämmelsen, att arrendatorn vid

arrendets slut skulle förbliva närmast arrendet, han ville giva så mycket som om andra då skäligen kunde komma att bjuda. Genom nådigt brev den 8 oktober 1689

stadgades beträffande kronogodsen i Estland, Liñand och Ingermanland, att dearren-

datorer, ordentligt erlagt arrendeavgifterna under arrendetiden och vid utgången som därav befunnos hava väl skött egendomarna, icke skulle drivas från arrendet endast

därför att bjöde något högre arrendebelopp. en annan Vid riksdagen 1726-27 föreslogs dels försäljning kronodomänerna till ett av pris motsvarande gånger räntan å egendomarnas taxeringsvâlrde, dels ock att sex

anordna ett lotteri på alla kronogodsen för att med de influtna medlen betala kronans skulder. Ständerna beslöto emellertid vid sistnämnda riksdag endast, att de kungsoch kungsladugårdar, som icke blivit skatteköpta eller upplåtna på ständigt arrende, skulle skattläggas och sedan utarrenderas under hand för kronans räkning. Genom

nådigt brev den 3 april 1728 bestämdes, att arrendet skulle utgöras av den kungsgårdarna åsatta jordeboks- och mantalsräntan efter kronovärdi med en tjjâtrdedels förhöjning därutöver för förvandlingen samt att säterifriheten jämväl skulle beräknas till en fjärdedel av räntan. Av det belopp, vartill säterifrilieten sålunda uppskattades, skulle dock endast hälften tillfalla kronan; återstoden lämnades arrendatorn till husens underhållande, så framt betydligare nybyggnad tarvades, då arrendatorn kunde helt och hållet befrias från utgivande av berörda belopp under vissa år. Allmogen, som av ålder utgjort dagsverken till kungsgårdarnas bruk och skötsel, skulle därmed fortfara, dock med vissa inskrâinkningar. Arrendatorn skulle betala dubbla värdet efter kronovärdi för dessa dagsverken. Arrendetiden bestämdes till 10 eller 12 är, men utsträcktes år 1739 till 12 och 15 år. I enlighet med tidens ekonomiska principer ålades arrendatorerna därjämte att å kungsgårdarna anlägga schäferier med visst antal ljur. Emellertid visade det sig, att kronan genom detta sätt att utarrendera sina domäner ävensom på grund av penningvärdets fall förlorade ungefär fem åttondelar av vad egendomarna rätteligen borde lämna i avkastning. l följd härav beslöts vid riksdagen 1746-47 att hos Iiungl. Majzt göra framställning om ändringar i gällande stadganden i hithörande ämnen.

Genom nådigt brev den 12 april 1748 bestämdes. att de kungsgårdar, som voro eller blevo lediga, skulle. sä framt de icke voro vissa bruk eller bergverk anslagna, bortarrenderas genom auktion mot högsta årliga arrende. Till grund för arrendesumman skulle tagas kungsgårdens ränta, beräknad efter 5 daler silvermynt tunna för spannmålen, 1735 års ständiga markegång på persedlarna och viss tiondesättning för kronotionden. För de kungsgfirdarna underlydande bondehemmanen skulle räntorna betalas efter årlig markegäng. Beträffande de mindre gårdarna skulle desamma fortfarande upplåtas emot räntans utgörande. För att egga arrendatorerna att vidtaga förbättringar å egendomarna bestämdes, att arrendetiden kunde utsträckas till 50 är samt att den icke finge sättas kortare än 12 a 15 år. Dessutom meddelades bestämmelser angående arrendatorn âliggande skyldighet rörande egendomens brukning och hävd ävensom angående honom åliggande byggnadsskyldighet. Till upphjälpande av kreatursraserna skulle vid kungsgårdarna anläggas antingen schäferi, stuteri eller holländeri. Vilketdera slaget arrendatorn skulle underhålla, ägde han att efter omständigheterna bestämma vid auktionen i samråd med vederbörande kronans representant. Uti arrendeupplåtelserna ingingo även de vid kungsgårdarna befintliga, kronan tillhöriga kreatur och redskap. Arrendatorn ålades blott att till sin efterträdare avlämna desamma i lika gott stånd, som han mottagit dem. För att utröna, huru arrendatorerna fullgjorde dem enligt kontrakten åliggande skyldigheter, stadgades slutligen, att ekonomiska besiktningar och syner skulle hållas ä kungsgårdarna.

Dessa nya bestämmelser medförde visserligen ökade arrenden, men fullt tillfredsställande voro de ej. Redan år 1751 omarbetades bestämmelserna om arrendatorernas skyldighet att hålla schäferier, och vid riksdagen 1755-56 framkom åter förslag, att kronan borde försälja sin fasta egendom. Ständernas beslut vid denna riksdag inskränkte sig dock till att föreslå Kungl. Majzt att utfärda strängare bestämmelser angående schäferierna. Vid 1760-62 års riksdag upptogs ånyo frågan om kronoegendomarnas disponerande, och beslöts då, att de arrendelediga kungsgftrdarna skulle få

behållas sina innehavare mot den gamla arrendeavgiften, beräknad efter årlig marke-

av gång och Ökad med fjärdedel. Dock rådde fortfarande missnöje med förvaltningen

en av kronoegendomarna.

Vid 1765 års stånder genom deputerade å dessa egendomar företagen be-

en av siktning befanns, att missförhållanden rådde i flera hänseenden å kronodomänerna. Så hade del kungsgårdar satts under perpetuellt arrende, andra ätter utarren-

ex. en derats för viss i ett för allt, några efter 1735 års ständiga och andra där-

en summa emot efter årlig markegång. l enlighet med ständernas tillstyrkande förordnade Kungl. Majzt nådig skrivelse till kammarkollegium den 13 augusti 1766, att Kungl.

genom Majzt för bevarande av Hans Kungl. Majzts och kronans höga rätt och förmån vid kungsgårdarnas förarrenderande samt en likhets erhållande härutinnan undersåtarne emellan funnit för gott vidtaga vissa förändringar i då gällande grunder beträffande utarrenderingen sistberörda kronoegendomar. De kungsgårdar, som stodo under

av överintendentsänabetets vårdnad, undantogos från de nya bestämmelsernas tillämpningsområde. Beträffande förpantade kungsgårdar och deras förvaltning hade särskilda bestämmelser utfärdats. Angående under kungsgårdarna varande krogar skulle förfaras efter allmänna författningarna och ingen åtskillnad härutinnan göras.

1766 års författning stadgade i huvudsak följande:

Alla kungsgårdar såväl större mindre skulle utarrenderas genom auktion.

som Inga arrenden finge sättas på längre tid im 15 år, efter vilken tids förlopp ny städja skulle erläggas. Dåvarande innehavare kungsgårdsarrenden bibehöllos vid sina

av kontrakt i endast 15 år, räknat från nästa fardag, även om de innehade perpetuellt arrende; innehade de arrende på viss tid, av vilken återstode längre tid än 15 år. inskränktes arrendetiden likaledes att omfatta blott de närmaste 15 åren, i båda fallen under förutsättning att arrendatorerna fullgjort sina skyldigheter med avseende på arrendet. Hela jordeboksräntan skulle för framtiden betalas efter årlig markegång. Angående sådana kungsgårdar och andra kronolägenheter, vilka blivit skatteköpta, stadgades, att de skulle mot köpeskillingens återställande återfalla till kronan. varvid innehavaren dock berättigades till besittningsrätt i 15 år från immissions datum. -Ã- Angående själva förfarandet vid utarrenderingen bestämdes, att när en kungsgård blev arrendeledig, skulle genast hållas å densamma och städjan på offentlig auktion

syn överlämnas till den mestbjudande, under villkor att hela jordehoks- och mantalsräntan betalades efter markegång. Den, bjöd högsta städjan, vilken skulle erläggas en

som gång för alla för hela arrendetiden, ålåg det att genast på auktionsstället förete borgen för städjesumman tvenne bofasta män. Städjan skulle erläggas vid till-

av trädet arrendet. Den arrendatorn även skyldig att ställa laga borgen för

av nye var egendomens lagliga hävdande och all den skada, som han mot lagen skulle kunna tillfoga densamma. sistnämnda borgen skulle förnyas vart sjätte år vid då hållen laga Vederbörande landshövding ålåge att låta anställa auktion ett år före

syn. arrendetidens slut eller arrendets upphörande, sedan kungörelse därom tre månader förut upplästs från predikstolarna och intagits i posttidningarna. Kungörelserna skulle jämväl innehålla uppgift de förmåner, medföljde arrendet, och de övriga un-

om som derrättelser, kunde tjäna till upplysning. Landshövdingen ålåg, att genast under

som rätta kammarkollegium, dels om de kungsgårdar, som voro eller framdeles bleve till arrende lediga, dels tiden för deras utarrenderande ånyo genom auktion, dels ock

om om resultatet av sålunda hållen auktion.

Angående odisponerade kronolägenheter, ångar, holmar och utbeten, djurgårdar

stadgades, att då desamma blevo lediga, skulle de utarrenderas efter högsta m. m.

budet på auktion, högst till 6 är emot prenumeration förut av vart års arrendesummam I övriga fall skulle arrendebeloppet betalas på så sätt, att jordeboksräntan

prenumererades i mars månad och differensen efter markegången vid tid året därefter.

samma

Arrendevillkoren fixerades närmare uti särskilt kontrakt. Vid alla utarrenderingar -gällde, att arrendatorn ägde nyttja och efter lag och författningar hävda skog, åker

och äng, men att han icke finge avverka skog till avsalu samt att arrendatorn ägde rätt att nyttja de kreatur och redskap, vilka han såsom ständigt invcntarium emottagit, men att han vid frånträdandet av arrendet skulle avlämna, vad han mottagit

av lösören till sin efterträdare i lika gott stånd, han mottagit dem. Vissa kungs-

som gårdar bibehölles vid dem av ålder tillerkänd rätt till dagsverken intill kungs-

av gården boende allmoge, nämligen dels de kungsgårdar, framdeles kunde komma

som att disponeras för hovets eller kronans omedelbara behov, dels ock de kungsgårdar, för vilka arrendekontrakt redan slutits och därvid bestämts angående ränta efter

markegång.

Författningen innehöll även, förutom bestämmelser angående den arrendatorn åliggande byggnadsskyldigheten, bland annat. detaljerade bestämmelser tillsynen

om ä kronoegendomarna. I detta hänseende stadgades, att ekonomisk besiktning skulle hållas vart tredje år av kronobeljäningen och laga vart sjätte åri landshövdingens

syn eller hans ombuds närvaro. Angående laga av- och tillträdessyn skulle gälla, vad förut varit stadgat. Beträffande kostnaden för bestämdes i likhet med vad

syn som gällde för syner på militieboställena. Det ålåg landshövdingen såsom ämbetsplikt att

noga övervaka kungsgårdarnas skötsel. Anmälde någon för landshövdingen, att

en kungsgårdsarrendator brutit mot sitt kontrakt, skulle genast förordnas ekonomisk

om hesiktnings hållande, och därvid visade sig behov domaren, skulle lands-

om av syn av hövdingen omedelbart föranstalta därom, så att utan uppskov skulle kunna utrönas, om arrendatorn förverkat sitt arrende eller Till förebyggande missbruk stadga-

av des, att den, som ohemult angåve, skulle svara för därigenom uppkommen olägenhet och kostnad. Vad synerätten anginge, ålåg densamma att efter

ed och samvete noga gr°anska såväl gårdens hävd och byggnad alle befintliga härligheter samt att

som utláta sig mindre om överbyggnad än bristfälligheter och däröver meddela ut-

om slag. Dessutom skulle synerätten undersöka, om den avel, arrendatorn åtagit

som sig hålla, kunde trivas å kungsgården ävensom huruvida arrendatorn fullgjort sitt åliggande härvidlag. Befanns kungsgård mindre lämplig för det slags djur

en arrendatorn enligt kontrakt höll, skulle synerätten utslag bestämma, vilka slags djur

genom vare sig xfår, stuteri, holländeri eller kamelbockar och huru många gården utan skada för andra nödiga kreatin kunde och borde föda, vilket utslag skulle lands-

av hövdingen insändas till kammarkollegium, efter granskning sedermera skulle över-

som lämna detsamma till Kungl. Majzt för omprövning och stadfâtstelse. För den händelse

en arrendator vid syn icke befunnes hava fullgjort sina åligganden, förklarades han genast förlustig sin rättighet till arrende och alades att vid nästa midfasta avträda gården. Den med synerättens utslag missnöjde ägde att inom månad ingiva be-

en svär till landshövdingen, som över besvären hörde vederbörande, varefter landshövdingen skulle till kammarkollegium insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande likaledes inom en månad. Vid påföljd skulle därefter besvärsmålet

ansvars inom två månader vara kollegium avgjort.

1766 års författning väckte en storm av ovilja, och vid närmast följande riksdag anfördes besvär och klagomål. Orsakerna härtill flerfaldiga. Så hade åt-

voro ex. skilliga fastigheter, som aldrig varit kungsgårdar, utan vidare räknats såsom sådana

och indragits till kronan mot 15 års besittningsrätt; beträffande vissa kungsgårdar

äter, vilka varit upplåtna ät enskilda mot vissa prestationers utgörande,bepersoner stämdes utan hänsyn till vad upprättade kontrakt kunde innehålla, att de finge inne-

havas under 15 år mot räntans betalande efter markegång, varefter de skulle åter-

falla till kronan. På framställning ständerna förordnade Kungl. Majzt genom nåav digt brev den 13 1770, att kammarkollegium skulle äga att i varje särskilt fall mars besluta arrendatorernas återinsättande i deras forna eller på avtal grundade rätom tigheter. Dessutom medgåvo ständerna i vissa fall frikallelse från vissa bestämmel-

vid 1765-66 års riksdag fastslagits beträffande åtskilliga arrendatorer, ser, som vilka vid den förut nämnda, ständerna föranstaltade besiktningen befunnits hava av eftersatt sina skyldigheter. Genom statsvälvningen år 1772 återvann konungamakten bland annat förfogan-

derätlen kronans fasta egendom. I nådigt brev den 7 oktober 1772 anmodades över kammarkollegium att avgiva berättelse det tillstånd, vari domänerna befunnit sig om vid tiden för det statsskickets införande. En sådan berättelse utarbetades också, nya blev i tryck tillgänglig förrän år 1776. Dessförinnan bade kammarkollegium men redan vid 1769 års riksdag framhållit det såsom överensstämmande med rikets mera hushållning, att den uti 1766 års författning till 15 är fixerade arrendetiden utsträck-

till 25 år. Beträffande åter de smärre kronolägenheterna och kronofiskena företes slog kammarkollegium, att, när auktion anställdes för utarrendering av desamma, det

försöksvis borde tillåtas, att anbud avgåves för längre eller kortare tid, 6 till och

med 10 år, varvid skulle visa sig, vilket bleve för kronan förmånligast. Jämväl som vid 1770 års riksdag väcktes förslag angående ändring av bland annat den till 15

fastslagna arrendetiden, i ändamål att densamma måtte förlängas. Sländerna lämår nade dock sitt bifall härtill. Rörande de perpetuella arrendena stadgades i ett

nådigt brev den 21 januari 1781, att sådana icke kunde medgivas såsom stridande

emot Sveriges lag, kronans äganderätt och naturen av en inabalienabel egendom

Vid slutet 1780-talet framkommo åter yrkanden om utsträckning av arrcndetiden. av I skrivelse den 5 november 1787 framhöll kammarkollegium nödvändigheten av att

särskilt beträffande kronoñskena arrendetiden förlängdes från 6 till högst 15 år allt

efter omständigheterna. Kammarkollegium anförde bland annat, att omtänksammat

arrendatorer under längre arrendetid kunde göra sådana förbättringar, som, då de en bidroge att öka deras inkomster, jämväl skulle göra själva lägenheterna nytegna tigare och indräktigarem Kungl. Majzt godkände även den 8 januari 1788 detta

förslag. Ehuru 1766 ärs författning i huvudsak gällande, funnos dock en hel delar var grundade pä 1798 och 1748 ärs författningar. Dessa sistnämnda arrenden renden i allmänhet för låga. varigenom kronan förorsakades förlust. När därför stänvoro derna vid 1789 års riksdag skulle åtaga sig betydande bevillning till fortsältande en kriget i Finland, fann på den utvägen att i form av bevillning öka vissa arav man rendatorers enligt kontrakt bestämda arrenden. Detta skedde att ändra 10 § genom i då gällande bevillningsförordning, efter ändringen erhöll följande lydelse: som 1:o De arrendatorer kungs- och ladugårdar, komma att erlägga räntan av som med förvandling efter årlig markegång, böra därför erlägga den åboavglft, som faller

kronohemman i allmänhet 2 Riksdaler specie helt mantal, dock att de kungspä per i varje ort, kända för synnerlig indräkt och förmånligt arrende, ergårdar som äro denna åboavgift efter deras oförmedlade hemmantal, några skulle givas lägga men om betala penningarrende utan förvandling efter förra contrakter, så erlägga de 40 som

procent av arrendesumman, årligen, men för dem av dylik beskaffenhet,

som genom auktion under arrende blivit upplålne, betalas 4 procent av arrendesumman.

2:0 Innehavare och arrendatorer av kronoqvarnar och lax- samt åltiskerier,

som bibehållas vid gamla arrenden, erlägga 28 procent af räntan, och det efter marke-

gången räknat, så vida räntan finnes i någon persedel uti iordeboken uppförd,

men lör dem som i senare tider genom auktioner blivit bortarrenderade betalas 4 procent af arrendesumman. Innehavare af strömmar och andra fiskerier samt flera dylika lägenheter betala Q0 procent af räntan efter markegången

Gustaf lV Adolfs .förmyndarregering iakttog kronans bästa vid skötseln

av kronodomanerna, i stället för att tillämpa gällande grunder 1766 års för utarren-

dering lämnades en del arrendatorer förlängning pä visst antal år för dem gäl-

av lande kontrakt s. survivance. Ibland lämnades sådan survivans till andra

personer än förutvarande kronoarrendatorer, d. v. s. ett slags förläningar iform

av upplåtelse av nyttjanderätt till kronans fasta egendom. Genom detta lörvaltningssätt minskades kronans inkomster avsevärt. Detta väckte naturligtvis missnöje och såsom en följd därav kan antecknas, att Kungl. Majzt på förslag statsberedningen

av den 6 februari 1798 förordnade, att kammarkollegiun finge utfärda arrendekontrakt

och meddela immission i lediga blivande kungs- och kungsladugärdar med andra villkor än Kungl. Maj:t framdeles komme att fastställa.

Genom nådigt brev den 27 april 1799 och kungörelse den 17 december

samma år förordnades angående nya grunder för kronoegendomarnas utarrendering, varigenom den allmänna hushållningen skulle bättre befrämjas och slatsinkomsterna förmeras

Enligt dessa grunder bestämdes arrendetiulen till 30 år. För varje kungsgård skulle allt efter dess storlek ett visst tunntal spannmål bestämmas såsom fast

och orygglig arrende-avgift levereras antingen in natura eller betalas med penningar efter markegången. Däremot skulle fördelen kungsgårdens ladugård samt alla andra

av under arrendena inbegripna förmåner ställas under aktion för avgift i penningar.

Spannmålsavgiflen skulle beräknas efter tunnlandet av varje kungsgårds öppna åkerjord och sättas till en tunna av gårdens hela eller två tunnor den årligen besådda

av jorden, hälften råg och hälften korn, för dem dessaugårdar, belägna i

av som voro Stockholms, Uppsala, Nyköpings, Västerås, Linköpings, Abo och Kalmar län, i

men övriga provinser till tunna gårdens hela eller 11/2 dess årliga sädesjord,

av av allt räknat efter geometriska tunnland, och efter halva åkerjorden vid varje kungsgård, änskönt den efter ortens sedvana till än hälften årligen skulle besäs. samt

mer att till utrönande av rätta beloppet av varje gårds öppna åker, skulle ligga till

som grund för denna taxering, behörig undersökning därom genast skulle anställas ä de kungsgårdar, som redan eller under det löpande och de nästföljande åren bleve

vore lediga till nya arrenden samt för de övriga alltid 2 a 3 år, innan ett kronoarrende upphörde. Spannmålsarrendet skulle på lika sätt uträknas för de hemman och lägen-

heter, över vilka arrendatorn ägde lika fri disposition över kungsgården; för

som övriga under arrendet lydande särskilt skattlagda kvarnar och andra lägenheter tillika med de hemman, vilka arrendalorn mot ränlans utgörande blott njöte vissa biträ-

av den av åboarne, skulle arrendatorn erlägga räntan efter förvandling årlig marke-

av gång. För vinsten därutöver av alla lägenheter såsom torp, öar, fisken och kungs-

av gårdens ladugård m. m. skulle han betala den erbjudna och antagna kontanta

penniugsumman i arrende. Endast på grund särskild prövning funnes ouunhärligt,

om av skulle arrendatorn fortfarande åtnjuta rättighet att begagna sig visst antal krono-

av dagsverken, för vilka han skulle till kronan erlägga betalning efter markegången.

bestämmelser angående arrendatorn åliggande byggnadsskyldighet och skyl- Förutom dighet att å kungsgårdarna hava visst slags djur stadgades bland annat, att alla tegelbruk vid dessa gårdar skulle till skogens besparande nedlaggas, sedan så mycket tegel slagits, erfordrades till nödig stenhushyggnad. Vidare ålades arrendatorn som vid att plantera let antal ekar och andra träd, till ett visst antal per ansvar som manlal bestämdes, ävensom att för alla andra skyldigheter, som arrendator-er svara kungsgårdar efter föregående arrendekontrakt ålegat, såsom för underlydande särav skilda lågenheters hävd och byggnader etter deras olika beskaffenhet samt för åtfölallmänna och kleresiets rättigheter vilka fortfarande komme att jande onera m. m., åtfölja dessa arrenden, vid vilka i övrigt skulle iakttagas vad 1766 och senare års

författningar föreskreve. Arremleauktionerna skulle hållas på samma dag såväli kammarkollegium pfglandskansliet i den ort, där kungsgården vore belägen, och som skulle desamma, framdeles skulle hållas ett år töre tilltrådet,utlysas minst som även månader förut,varon1 detaljerade bestämmelser lämnades. Vid inropet på auktionen 4 ålåge det den mestbjudande, att såvida anbudet skulle kunna godkännas, ställa antaglig säkerhet för ett års arrende, varjämte han vid tillträdet skulle ställa borgen för kungsgårdens lagliga hävd och alla kontraktsvillkorens uppfyllande, vilken borgen skulle förnyas vid varje laga Beträffande arrendesurvivanserna så förklarades syn. och gott kraftlösa. Angående vissa kungsgårdar, vilkas arrende dessa helt kort vara 15 år efter kungörelsens uttal-dande, förordnades, att arrendena tillåndalöpte inom skulle förbliva oförändrade intill arrendetidens slut, då de efter laga uppsägning ånyo

skulle upplåtas enligt de nya grunderna. Vidare stadgades i anledning inträffat kursfall, att de arrendatorer, som det av arrenden i penningar, skulle göra detta i bancospecie eller i ålåge att betala sina Riksens Standers credilsedlar med gångbart agio. Denna bestämmelse skulle gälla och med nnidfastan år 1799. Genom nådigt brev den 29 april 1806 fastslogs, från att sådan uppsägning den nyssnåmnda vore behövlig: som brev den 20 maj 18025 bestämdes, att jämvitl för alla kungs- och Genom nådigt kungsladugârdar samt andra kronolágenheter vid intråffande arrenden den första eller vid inropet avgivande borgen borde ställas på fem år på sätt i anseende till arrenden militiebostâillen stadgat samt att efter de fem årens förlopp ny borgen av vore skulle avfordras för de näst efter följande tio åren och därmed på lika sätt fortfaras, arrendatorn innehaft den arrenderade lägenheten i 25 år, då följaktligen intill dess sista borgen skulle komma att ställas för de återstående lem åren. Angående kronans fasta egendom stadgas i § 77 1809 års regeringrsforni av följande: Kungsgårdar och kungsladngårdar med därtill lydande hemman och lägenparker och ijurgårdznr, krono- och stalliingai samt laxfisken och heter, kronoskogar, andra kronans fisken samt kronans övriga lägenheter må Konungen icke utan Riksens Ståmlers samtycke försäljning, törpantmng eller gåva eller på något annat genom kronan avhända. De skola förvaltas efter de grunder Riksens Ständer därom sätt föreskriva; dock att de och menigheter, efter hittills gällande författpersoner som sådana kronans tillhörighetei innehava eller nyttja, må njuta laglig rått ningar nu odlingar eller odlingsbar mark å kronoskogarna må i vanlig därå till godo, samt att nuvarande eller framdeles blivande författningar kunna till skatte förordning efter säljas. Redan vid 1809 års riksdag väcktes förslag om försäljning av kronoegenvilka då utgjordes 9 knngsgårdar, 2 såtterier och 1 låigenhet om tilldomarna, av 45 3/4 mantal, upplåtna efter de i 1799 års författning stadgade grunder, sammans 222 kungsgårdar, 1 säteri och 1 hemman tillhopa 152 23/40-mantal, upplåtna samt om

enligt äldre kontrakt och förordnanden. I skrivelse den 30 april 1810 framlade ständerna för Kungl. Majzt förslag till kungs- och kungsladugårdarnas försäljning till skatte på auktion efter de gällande arrendekontraktens utgång. Kungl. Majzt fann sig dock icke kunna bifalla ständernas förslag, utan uttalade tvärtom, att äganderätten till dessa domäner alltid skulle ät kronan förvaras. Vid urtima riksdagen i0rebro samma år fastställde ständerna i enlighet med Kungl. Majzt framställd proposition nya

av grunder för förvaltningen nämnda kronoegendomar. Bestämmelserna härom utfär-

av dades kungörelse den 3 december 1810. I nämnda kungörelse heter det, att

genom ständerna funnit kungörelsen den 17 december 1799, efter vad en redan vunnen

av flerårig erfarenhet visade, ostridigt byggd på de klokaste grunder. mindre

vara titt befrämjande förbättrad hushållning med dessa lägenheter än ock till åstad-

av en kommande skälig inkomst för statsverket. Med fullkomligt bifall i övrigt till

av en dessa grunder hade dock ständerna trott, att kronans vinst i förening med ökad befolkning och vidsträcktare odlingsföretag skulle kunna i än högre mån betordras. om de till arrende lediga kungsgårdarna. vilka för sig innefattade fiera mantal, bleve

var kluvna och bortarrenderade i lägenheter endast ett eller två mantal; till vinnande

vilket ändamål kammarkollegium borde åläggas, att vid kungsgârds-arrendeledigav heter efter föregången undersökning pröva och fastställa, huru en sådan klyvning efter lokala förhållanden skulle verkställas, samt därefter föranstaltzualtde nya kungsgärds hemman. vilka på detta sätt uppkolnmo, ävensom de särskilda hemman, vilka förut lytt till kungsgårdarna tillika med skattlagda kvarnai och andra lägenheter samt fisken, vart för sig utbjödes till arrende auktion. Dock funno ständerna nödigt.

genom att vid tillfälle hela kungsgården med alla sina lägenheter ställdes på auktion

samma till ffirarrenderande, på det att utrönas lnåtle, vilketdera anbudet, antingen det sammanlagda för den styckade kungsgården eller det, som avgavs för kungsgarden i dess ostyckatle tillstånd, bleve för kronan förmänligast ich således borde antagas. Ständerna ansñge vidare, att kronans inkomst de bortarrenderade kronngoilsen kunde

av göras säkrare och oberoende av myntets stigande eller fallande, om alla de

mera under arrendet inbegripna förmåner-na, hittills ställts under för penningar,

som därefter utbjödes mot avgift i spannmål. att levereras in natura eller betalas i penningar efter ortens årliga markegång eller ock, där omständig-heterna sådant föranledde, emot avgift i hö. vilket alltid borde lösas efter ortens årliga markegång. Likaså ansage ständerna, att alla de sêirskildzt skyldigheter, som arrendatorerna, utom arrendesumman, varit underkastade, sasom att hålla en måltyllig felfri hingst av viss âlder, att inrätta och underhålla antingen stuteri, schäferi eller holländeri med därmed åtföljande förbindelse samt att tillöka och förbättra de å kungsgñrdarna varande trädoch humlegårdzu-na, att :inlägg-a trädskolor och att dåirav plantera alléer eller häckar, borde, vid framdeles upprättade arrendekonlrakt, från :irrendevillkoren uteslutas, enär därmed fisyftat ändamål icke vunnits. Genom att befria arrendatorn från dessa förpliktelser skulle á sidan arrendatorn friare händer att till sin fördel nyttja

ena och bruka den arrenderade lägenheten efter less beskaffenhet samt ä andra sidan för kronan öppnas möjlighet att erhålla högre arrendeavgift. Hålrförutom hade

en ständerna funnit. att den allmogen âliggande skyldig-het att åt arrendatorerna utgöra dagsverken varit ett så tryckande besvär, att rätt till dylika dagsverken icke under något villkor borde medgivas arrendatorerna. Den kontanta betalning, som enligt tidigare kontrakt skulle såsom ersättning för kronodagsverken Iitgivas, skulle efter det ärs markegfmg, dä kontraktet ingicks, reduceras till spannmål. att betalas efter ärlig markegång. Den arrcndtttorerna medgivna rätt att erhålla kronans vid gårdarna

befintliga kreatur och redskap skulle upphöra; arrendatorerna ålades att, i fall en kungsgård styckades, uppföra därav förorsakad nybyggnad. I enlighet med stän-

av derna framställd anhållan förordnades, att dessa grunder skulle tillämpas med bibehållande av vad 1799 års fö fattning innehöll i de punkter, som icke genom fastställande av samma grunder blivit upphävda. samt med den förändring nämnda författning undergått genom kungörelsen den 13 juni 1808 angående borgens ställande för arrendevillkorens fullgörande.

Vid samma riksdag framlade prosten Scbartau ett detaljerat förslag till ordnande av förvaltningen av kronodomänerna. Bland annat förordade han, att man i vissa fall skulle bevilja arrendatorerna optionsrätt vid den efter 30 års förlopp anställande arrendeauktiom. Denna rätt skulle dock vara generell, utan gjordes av Scbartziu skillnad mellan arrendatorer av olika beskatfad egendom, och föreslogs på grund därav, att den, som nedlagt större kostnader och mera arbete på kronans egendom, skulle njuta större förmån än den, som nedlagt mindre kostnad och arbete. Hans förslag föranledde emellertid då någon åtgärd.

Enligt riksdagens beslut den 2 maj 1810 och Kungl. Majzts nådiga brev den 21 i samma månad skulle däremot alla de kronotisken, kvarnar, färjor, broar m. lägenheter. som för kronans räkning utarrenderats på vissa år, sedan dessa tillåndalupit, ånyo upplåtas på så lang tid författningarna föreskrevo. Angående dem av dessa lägenheter, som voro utarrenderade på obestämd tid, skulle de förbliva vid vad de därom ingångna kontrakt och givna förordnanden utstakade.

Vid sistnämnda riksdag hade särskilt inom bondeståndet framställts yrkanden på reglering av räntedagsverken, därvid yrkats, att betalningen för dagsverkena skulle ske efter varje års markegång utan avseende å den i kontraktena betingade penningavgiften. Ett försök att lösa denna fråga gjordes av Kungl. Majzt, som efter verkställd utredning den 4 februari 1811 utfärdade en förordning i ämnet, däri förhållandet mellan räntetagaren kronoarrendatorn Och räntegivaren den dagsverksskyldige närmare ordnades. Genom resolution den 3 december 1812 stadgades i samma fråga, att bestämmelserna i detta hänseende uti 1810 års författning skulle lända till efterrättelse. varjämte tillades, att så länge några äldre arrendekontraktei räckte, varmed rättighet till slike dagsverken voro förenade, kunde däremot de hemmansägare, av vilka de utginge. icke undslippa att dem in natura utgöra enligt de heting, som kontrakterna innehölle. Påföliande år kom denna fråga ånyo upp, men genom nädigt brev den 20 september 1815 fastslogos sistberörda bestämmelser till efterrättelse.

Angående ordningen för arrendeavgifternas bestämmande och utgörande beslöt 1823 års riksdag i anledning av Kungl. Majzts proposition i ämnet att bereda kronoarrendatorerna större frihet vid valet mellan naturaprestation och penninglösen. Den 20 januari 18% meddelade Kungl. Majzt i nådigt brev nya bestämmelser i denna fråga, däri stadgades, att arrendatorer av kungsgårdar skulle i likhet med övriga kronans räntegivare i de för dem hädanefter utfärdade arrendekontrakt försäkras om rättighet. att natura erlägga sitt spannmålsarrendc. om de före Thoinedag varje år hos vederbörande Kungl. Majzts befallningshavande anmälde sig och fullgjorde levereringen inom den för intäkten av annan räntespannmål föreskrivna tid, Kungl. Maj:t och kronan likväl obetaget, att då sådan anmälan icke ägde rum, antingen in natura eller i penningar utkråva arrendespannmålen. Beträffande dåvarande arrendatorer av kungsgårdar skulle detta stadgande icke äga tillämpning, utan skulle man vid arrendets utkrävande av dem förfara med all möjlig varsamhet, så att själva sättet för arrendets utgörande icke skulle bliva särskilt betungande för denna nyttiga klass av med-

5...

borgare Genom en den 8 augusti 1829 utfärdad förordning bestämdes vidare, att den arrendatorerna åliggande skyldighet att prenumerationsvis före den 14 mars årligen erlägga arrendet skulle upphöra och arrendena betalas som annan grundskatt.

Vid 1840-41 års riksdag framkommo flera lörslag gående ut pa ändringar i sättet för kronnegenrlomarnas utarrendering. Ett förslag avsåg. att de gällande arrendena skulle fastställas såsom en beständigt utgöramle avgald av egendomen, varjämte nyttjanderätten till densamma under 30 års tid skulle utbjudas emot Städjepenning, som genom arrendeauktion skulle bestämmas och erläggas före arrendekontraktets utfärdande. En annan motionär yrkade, att auktionerna å kronoarrendena skulle försiggå på det sätt och under de villkor, att årliga arrendet skulle utgöras av en stipulerad minimisumma 0cl1 att därjämte en stâidjepenning skulle bestämmas genom auktion samt att städjepenningen skulle erläggas vid lägenhetens mottagande. De framställda förslagen lämnades dock utan avseende. Av tvänne motionärer upptogs frågan om förmånsrätt till nytt arrende för avträdande arrendatorer. Den ene yrkade, att innehavare av kungsgårdsarrenden och arrenden av vissa till statsverket indragna militieboställen skulle vid arrendets slut, sedan nya auktioner hållits, fa övertaga arrendena till de därvid avgivna högsta anbuden och sålunda framför andra erhålla de arrendelediga egendomarna, om blott full säkerhet för arrendevillkorens uppfyllande av dem presterades. Den andre motionären föreslog. att de arrendatorer av kronohemman och bnslällen, som ordentligt fullgjort sina arremleförbindelser samt enligt hållna laga syner behörigen odlat och underhållit egendomarna så till åker och äng som byggnader, skulle medgivas rätt att efter arrendetidens slut, utan föregången ny auktion, erhålla förlängning av arrendet under tiugu års tid eller itörhållande till de kostnader, som av dem nedlagts å nämnda egendomar. Bägge förslagen avstyrktes dock av statsutskottet. Vid sakens behandling inför ständerna föll frågan även. Vid nästpâföljande riksdag togos frågorna såväl om städjepenningens som om optionsrättens införande upp och rönte då en gj/nnsammare behandling, i det stämlerna beslöto ändringar i gällande grunder för utarrendering av kronodomáinerna i bland annat berörda hänseenden. Riksdagens skrivelse härom är daterad den 22 maj 1845, men kungörelse i ämnet utfärdades först den 17 juli 1847. De beslutade ändringarna voro följande: Vid framdeles skeende utarrendering av sådana kungs- och kungsladngårdar samt andra kronolägenheter, för vilka arrendeavgiften omedelbart intiöle till statsverket, ålåge det Kungl. Maizts befallningshavande, att sedan vederbörande kronobetiänt blivit hörd, utsätta ett minimum, varunder och ett maximum, varöver det årliga arv rendet finge gå, samt att underställa de sålunda utsatta beloppen kammarkollegii prövning och fastställelse. Till grund för hedömandet skulle tagas dels lägenhetens beskaffenhet. utrönt genom tillgängliga kartor och åtgoheskrivningar m. m., dels beloppet av de för andra egendomar i orten utgående arrenden, vilka med arrendatorns utkomst och egendomens behöriga skötsel ansäges förenliga. Angående optionsrätt stadgades. att om förre innehavaren av en kronolägenhet väl brukat lägenheten, vilket skulle tillkomma Kungl. Majzls befallningshavande att pröva och bedöma, och varom i sådant fall Kungl. Majzts befallningshavande skulle hos kammarkollegium. i sammanhang med förslaget till minimi- och maximibelopp för arrendet, göra anmälan, skulle, innan vidare åtgärd för lägenhetens förnyade utarrendering vidtoges. arrendet därav hemlrjudas bemälde innehavare eller, i händelse han vore med döden avgången. hans hustru och barn emot den av kammarkollegiunl fastställda maximistininian jämte övriga villkor enligt författningarna. Förre innehavare eller, i händelse av hans frånfälle, hans änka och barn zilåge det att inom viss, av kammarkollegium förelagd, lämplig tid u;

anmäla sig till arrendets övertagande på berörda villkor, vid äventyr att de

nyss eljest ansåges hava förlorat sin optionsrätt. Emellertid skulle vid utarrendering ihär

stadgad ordning bland arrendevillkoren intagas det uttryckliga förbehåll, att om ovan Kungl. Maj:t och kronan skulle nödigt att, efter arrendetidens utgång, disponera

anse lägenheten på annat sätt, arrendatorn icke skulle äga att för den honom eljest lill-

kommande optionsrätt kronan fordra eller erhålla ersättning. Om sådan rätt

av begagnades, skulle arrendet utbjudas på auktion, med Iilsättande i auktionskungörel-

de fastställda minimi- och maximibvloppen. Om vid en auktion Hera anbud sen av gjordes till maximisumnian, skulle den erhålla arrendet. som därjämte bjöd högsta kontanta städja, att erläggas gång vid tillträdet. Vid auktionen skulle tillika

på en avlämnas i vederbörlig ordning prövad och godkänd borgen för såväl städjan som zirrendevillkorens lullgörande i övrigt. Erhölls däremot icke något anbud till det utsatta minimileloppet. skulle låtgenheten, utan förbehåll visst minimum eller maxi-

auktion utbjudas på arrende. och ålåge det i sådant fall kammarmum, genom ny kollegium att pröva antagligheten då avgivna högsta anbud.

Bestämmelserna i sistberörda kungörelse tyckas emellertid icke genast hava efterlevats. i till Kungl. Majzt ställd skrivelse framhöll riksdagens iustitieombuds-

att kronan tillskyndats förlust i ett flertal fall, därigenom att ariendea|iktioneina man, hållits än i lag stadgades. Genom nådigt brev den 4 maj 1850 lämnades

senare Kungl. Majas befallningshavande vissa föreskrifter för berörda missförhållaindes av-

hjälpande.

Vid 1850-51 års riksdag antogs ett förslag införande av ett tioårigt medel-

om markegångspris, efter vilket bland annat arrendepersedlarna skulle lösas.

Såsom följd den 11 maj 1855 utfärdad kungörelse angående ändrade

en av en bestämmelser i avseende å sättet och ordningen för grundräntors och kronotionde-

amslags utgörande förordnade Kungl. Maj:t med stiindernas bifall. att lärest icke särskilda omständigheter fordrade leverering av naturapersedlair, alla arrenden från statens egendomar därefter skulle bestämmas antingen i spannmål eller i penningar eller i bägge delarna. med iakttagande likväl attspannmälen alltid skulle lösas med pennin-

efter stadgat medelpris. I övrigt skulle dock gällande föreskrifter rörande utargar renderingen kronans egendomar fortfarande tjäna till efterrätlelse.

I proposition till 1859--60 års riksdag framhöll Kungl. Majzt, lmrusom det vid

fiera tillfällen inträffat, att arrendatorer, vilka genom optionsráitt fått sina arrenden -förlängda, därefter överlåtit desamma åt andra personer mot betydliga mellanavgifter, och betecknade Kungl. Majzt dessa avgifter såsom lämplig mätare av kronans

en förlust den städja, i annat fall skulle kunnat vid arrendeauktion uttästasm

av som Ett sätt att vinna rättelse härutinnan trodde sig Kungl. Majzt hava funnit i ett för-

kortande tiden för ularrenderingen. I detta syfte föreslog Kungl. Mnjzt, att araende-

av tiden skulle inskränkas till Q0 år, vilken framställning även av riksdagen bifölls. Kun-

görelse lärom utfärdades den 12 juli 1860.-

-Vid 1862-63 ars riksdag under-ställde Kungl. Wajzt ständernas omprövning ett förslag till ändring 1847 års kungörelse, gående ut på att vinna tilltörlitligare

av arrendevâirderingar. Förslaget bifölls riksdagen med en viss mindre ändring, var-

av efter Kungl. Majzt den 7 :augusti 1868 utfärdade kungörelse ämnet. Därvid stadgades, att vid utarrendering kungs- och knngsladngfirrlau samt andra kronolägen-

av heter förslag till sådant minimum och maximum, omforniäles i 18447 års kun-

varom göijelse. skulle vid sammanträde på stället upprättas kronofogden i orten med bi-

av träde lantmätare och beroende på egendomens större eller mindre betydenhet, en

eller två i lantbruk kunniga och för oväld kända ojäviga män, vilka för varje särskilt tillfälle utsågos av Kungl. Majzts befallningshavande. Förrattningsmännen skulle, om de funne, att egendomen kunde märkligexi förbättras genom odlingar, torpanläggvningai eller andra dylika företag, på gång föresla, vad i sådant avseende kunde anses

samma ändamålsenligt. Over förrättningen skulle kronofogden uppsatta protokoll, som skulle undertecknas av samtliga förrättning-smännen, varefter Kungl. Maij:ts befallningshavande skulle jämte eget yttrande insända detsamma till kaumiarkollegium, som hade att såväl fastställa minimi- och maximiarrenrlenas belopp som även besluta om de

. förbättringar förrättningsmännen kunde hava ansett tjänliga. Vid utarrendering av fiske skulle förfaras på enahanda sätt, dock med undantag, att sakkunnig person skulle tillkallas. För kvarn, bro eller annan dylik lägenhet, till vilken jord icke hörde, skulle förslag till minimi- och maximi-arrendebeloppen upprättas av kronobetjäningen, varefter med detsamma skulle förfaras på sätt ovan stadgats beträffande jordfastighet.

Vid 1866-67 års riksdag väcktes förslag om borttagande av maximiavgilters fastställande vid Litarrendering av kronans domäner och aterinförande av arrendenas utbjudande på offentlig auktion. Enligt förslaget skulle optionsrätten visserligen bibehållas, inskränkas till hembud mot det vid auktion avgivna högsta anbudet.

men Förslaget föranledde dock ändring i då gällande bestämmelser angående utarrendering av kronodomänerna.

Genom nâdigt trev den 14 januari 1871 stipulerades, att alla arrenden av statens egendomar skulle bestämmas i penningar.

Vid närmast följande riksdag ävensom vid 1875 års riksdag framställdes motioner borttagande av den år 1847 införda optionsrätten. 1875 års statsutskott, till

behandling motionen överlämnats, anförde, att medgivandet åt avträdantle arrenvars dator att övertaga egendom till lägre arrende, än en annan möjligen skulle vilja

en och kunna bjuda, icke late förena sig med statens fördel, som bjöde att av egendomen draga högsta möjliga säkra inkomst. Riksdagen beslöt även, att i avseende å sådana kronans egendomar, framdeles första gängen för statsverkets räkning nt-

som arrenderades, varken någon optionsrätt skulle, därest den funnes vara genom särskilt avtal dåvarande innehavaren lagligen tilltörsäkrad, medgivas eller bestämmelse om framtida sådan meddelas och att heller vid förnyad utarrendering av kronans övriga egendomar någon bestämmelse om optionsrätt finge i de nya arrendeavhandlingarna upptagas. Genom kungörelse den 24 maj 1875 förordnade Kungl. Majzt jamväL att riksdagens sistberörda beslut skulle gälla till efterrüttelse. Vid sistnämnda riksdag payrkades även i andra hänseenden genomgripande förändringar i gällande grunder för utarrenderingen och förvaltningen av statens fasta egendom. I skrivelse till Kungl. Majzt framhöll riksdagen dessa önskemål, och utfärdade Kungl. Maj:t i följd härav den 24 maj 1875 en kungörelse angående upphörande av optionsrälten till arrenden av kronnlägenheter. En annan följd av sistnämnda riksdagsskrivelse var den, att Kungl. ltlaj:t den 5 november 1875 fann gott uppdraga åt en särskild kommitté att med ledning av de upplysningar, som kunde inhämtas, såväl om Sveriges egna förhållanden som om andra länders erfarenhet i dessa hänseenden, avgiva utlåtande i fraga om bland annat vilka ändringar i då gällande bestämmelser beträffande utarrendering egendomar för statsverkets räkning av förhållandena pâkallades även-

huru förvaltningen dessa egendomar lämpligast skulle anordnas. Den 19 maj som av 1876 avgav kommittén betänkande i ämnet, varefter Kungl. Majzt, sedan åtskilliga myndigheter däröver hörts,i proposition till riksdagen den 26 februari 1877 föreslog, dels att för utarrendering av kronans jordbruksfastigheter måtte antagas vissa grun-

der, huvudsakligen överensstämmande med vad kommittén härutinnan tillstyrkt, dels ock att medel måtte anvisas for upprättande i huvudstaden av en särskild styrelse för jordbruksdomanerna och för anställande av förvaltningshiträden i orterna. Riksdagen beslöt emellertid i anledning av denna proposition endast, att för år 1878 skulle ett anslag på extra stat av 75,000 kronor ställas till Kungl. Majzts förfogande att tillsvidare pa lämpligaste sätt användas för förvaltningen av kronans domäner, därvid dock i tillämpliga delar skulle iakttagas de vid utarienderingen av dessa egendomar dittills följda grunder. Genom nadigt brev den 9 november 1877 meddelade Kungl. Majzt därefter närmare bestämmelser om ordnandet av domänernas förvaltning under år 1878.

1875-76 års domänkommittê ansåg sig icke böra förorda återinförande av optionsrätten, utan föreslog istallet, att vid utarrendering av kronans egendomar skulle så tillgå, att. sedan skriftliga anbud genom kungörelser infordrats av Kungl. Maj:ts befallningshavande och denna myndighet överlåimnat desamma jämte eget utlåtande till den centrala förvaltningsmyndigheten, denna skulle vid prövning av de inkomna anbuden taga hänsyn till, huruvida anbudsgivarna vore kända för redbar verksamhet, god alfarsställning och insikter i lanthushállning, de förut arrenderade samma

on1 egendom och skött den väl, ävensom till storleken av den bjudna arrendeavgitten. Erhölls inom utsatt tid antagligt anbud, ankomme på sistnämnda myndighet att utsätta tid för mottagande skriftliga anbud på arrendet, därvid nedsättning i

ny av arrendevâtrdet kunde ske, eller att medelst offentlig auktion till den högstbjudande utarrendera egendomen eller ock tills vidare på annat satt förordna om egendomens skötsel. Vore genom gällande kontrakt optionsrätt till arrende innehavaren tillförsäkrad och hade han väl brukat egendomen, vilket skulle tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshavande att avgöra, skulle, innan arrendet offentligt utbjödes, hembud därav ske, i enlighet med kontraktets innehåll, till det fastställda arrendevärdet. Gjordes

inom förelugd tid anmälan om arrendets Övertagande, skulle optionsrätten anses hava förfallit. Berörda förslag upptogs i huvudsak av Kungl. Maj:t i proposition till 1877 års riksdag. Statsutskottet tillstyrkte detsamma, men skulle i främsta rummet avseende fästas vid det bjudna arrendebeloppets storlek och den för arrendevillkorens fullgörande ställda säkerhet samt först i andra rummet vid de av kommittén såsom avgörande framhallna omständigheterna.

Genom 1877 års nådiga brev bestämdes, att den centrala förvaltningen av kronans domäner skulle såsom dittills utövas av kammarkollegium samt att den lokala förvaltningen fortfarande skulle handhavas av Kungl. Majzts befallningshavande, till vilkas biträde skulle inom vissa län anställas särskilda i resp. orters jordhruksförhallanden kunniga tjänstemän, domanintcndenterna, vilkas åligganden i det nådiga brevet närmare bestämdes. Beträffande grunderna för utarrendering av domänerna stadgades, att den kronofogde jämlikt kungörelsen den 7 augusti 1863 åliggande skyldighet att upprätta förslag till minimi- och maximiarrenden skulle i de lan, där domänintendenter anställdes, överflyttas på dessa, varjämte i övriga län lämnades Kungl. Majzts befallningshavande fritt att i kronofogdes ställe förordna annan person att verkställa dylik förrättning. Vidare förordnades, att de biträdande uppskattningsmännen skulle i Kungl. lltajzts befallningshavandes stalle utses av länens hushállningssällskaps förvaltningsutskotl, att lantmatare vidare skulle anlitas vid arrendeuppskattningarna, men att Kungl. Majzls befallningshavande skulle föranstalta därom, att fullständig karta funnes vid förrättningen tillgåtnglig. Vid utarreudering av fiske skulle yttrande inhämtas av vederbörande tiskeritjansteman. Den vissa kronoarrenda-

torer förut tillerkända rätt till mulbete eller utsyning från kronopark skulle vidare medgivas. heller rätt till dagsverkexi från innehavare av jord, som hörde till egendomen, eller ersättning dâirför, lika litet som rätt till ränta medel, på

av som grund av expropriation av jord eller på annat sätt tillfallit egendomen.

Genom nådigt brev den 8 november 1878 bestämdes angående domänförralt- ,ningen under år 1879 och förordnades i likhet med nästföregående år, med undantag därav att ytterligare en domänintendent skulle anställas samt att Kungl. Majzts befallningshavande i de län, där sådan tjänsteman funnes anställd, skulle äga att vid behov av sakkunnigt biträde vid arrendevärdering pakalla biträde domänintendent

av i närbeläget län.

Den 14 november 1879 förordnades, att samma bestämmelser skulle gälla även för år 1880. Endast en mindre förändring gjordes i anledning av ökat anslag till bestridande av resekostnaderna vid domänftirvaltningen i ändamål att lämna vederhörande ersättning för verkställda uppskattningsförrättningar.

Det slutliga ordnandet av domänväsendet skedde i enlighet med ett inom finansdepartementet utarbetat, av riksdagen i huvudsak godkänt förslag till bestämmelser om förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner. Kungl. kungörelse härom utfärdades den 10 november 1882.

sammanhang härmed förordnades, att ett särskilt centralt ämbetsverk för förvaltningen av kronans jordbruks- och skogsegendomar skulle inrättas, domänstyrelsen. Enligt nyssnämnda kungörelses bestämmelser skulle all kronans

fasta egendom, som med stadgad åborätt innehades eller vore till visst stalsändamål anslagen och till följd därav antingen till omedelbart begagnande upplåten eller ställd under särskild ämbetsmyndighets vârd, stå under inseende av domänstyrelsen och under närmare tillsyn av en. lokalförvaltning samt utarrenderas på följande sätt.

Innan kronan tillhörig egendom utarrenderades, skulle skogsmarken därifrån skiljas, så framt densamma, till fördel för kronan, kunde för sig eller tillsammans

ensam med annan kronans skogsmark såsom kronopark förvaltas och låge i samfällighet med enskild egendom. skogsmark, som avsattes till kronopark, skulle upplatas jämte jordegendomen på arrende, med rätt för arrendatorn att, i överensstämmelse med fastställd hushållningsplan och de närmare bestämmelser arrendekontraktet innehölle, använda skogen till skogs-fångst samt till bete, där sådant utan för skogens

men återväxt kunde medgivas; dock finge, där skogen vore betydenhet, densamma från

av arrendet undantagas, med rätt för arrendatorn att erhålla årlig utsyning husbe-

av hovsvirke till belopp, som i arrendekontraktet angåves, varjäntte, i händelse skogens bevakning funnes böra åt arrendatorn uppdragas, ersättning härför finge honom tillläggas. Arrende av kronan tillhörig egendom skulle i allmänhet omfatta Q0 år; dock finge i avbidan på skiftes eller valtenavlednings fullbordan, så ock i händelse under närmast följande åren annat sådant förhållande antoges inträda, på arrendevärdet

som väsentligen inverkade, utarrendering ske på kortare tid. Ansåges större odlingsföretag böra å en egendom utföras, ankomme det på Kungl. Majzt att, efter framställning av domåinstyrelsen, förordna, huruvida egendomen skulle upplåtas på arrende för längre tid, dock över 30 år, med skyldighet för arrendatorn att de nödiga befunna odlingarna under arrendetiden verkställa. För arrende kronans fastighet

av annan skulle tiden i varje fall efter för handen varande förhållanden domänstyrelsen be-

av stämmas. När kronans fördel ansäges sådant fordra, finge flera egendomar under ett arrende upplåtas eller en egendom i flera lotter utarrenderas.

Likaledes finge kvarnverk, vattenfall, fiske, sten- eller kalkbrott, torvmosse eller 4

lägenhet vid utarrendering av den egendom, vartill densamma hörde, jämte annan nödigt utmål undantagas och på särskilt arrende upplåtas, om högre avkomst därigenom kunde påräknas.

Dä utarrendering förestode av kronan tillhörig jordegendom, skulle, efter noggrann undersökning av alla egendomens fiörhållanden, så till byggnad som in- och utägor, domänintentlent eller vederbörande kronobetiâint i samråd med två i lantbruksoch affáirsförhzillzinden kunniga män, vilka, jämte lika antal suppleanter, för länet i less helhet eller viss av Kungl. Majzts befallningshavande bestämd del årligen utsåges, den ene av landstinget och den andre av hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller, där hinder härför mötte, bägge av landstinget, uppgöra förslag till sättet för egendomens utarrendering; till de närmare arrendevillkoren i avseende på nybygenadsoch andra skyldigheter samt till den arrendeavgift, mot vilken egendomen kunde an-

skäligen böra upplåtas; ägande Kungl. Maj:ts befallningshavande, efter som nödigt ses prövades, tillkalla skogstjänsteman, lantmätare, lantbruksingenjör och byggnadskunnig person för att härvid biträda. Det sålunda upprättade förslaget skulle häl-efter, tillika med beskrivning över egendomen, av Kungl. Majts befallningshavande jämte eget yttrande insändas till domänstyrelsen.

Sedan arrendevillkoren blivit domänstjrrelsen fastställda, skulle efter kungö-

av relse, skulle innefatta egendomsbeskrivning, underrättelse om arrendevillkoren

som och det arrendevärde, domänstyrelsen ansåge egendomen böra betinga, samt övriga nödiga anvisningar, arrendet utbjudas å offentlig auktion, vilken skulle förrättas samtidigt hos Kungl. Majzts befallningshavande i länet och å plats i orten, som av Kungl. .MajYts befallningshavande skulle bestämmas, av kronofogden eller annan av Kungl. Maijzts befallningshavande föl-ordnad kronobetjänt.

Före auktionen finge jämväl skriftliga förseglade anbud ingivas till Kungl. Majzts -befallningshavande, vilka anbud, sedan det muntliga utropet blivit med klubbslag avslutat, skulle öppnas och jämte de erhållna muntliga anbuden underställas domänstyrelsens prövning.

Hade förre arrendatorn egendomen väl skött, varom yttrande borde, till domänstyrelsens ledning, avgivas såväl av vederbörande uppskattningsniän vid arrendevärderingen Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet, skulle lomänstyrelsen

som av

arrendet till honom ånyo upplåta mot erläggande av högsta erbjudna arrendeäga avgift eller, denna understege det fastställda arrendevärdet, emot detta senare

om -värde svarande belopp.

Eljest ägde styrelsen antaga till arrendator den högstbjudande, som för sitt an- -bud ställde godkänd säkerhet, lär anmärkning mot hans lrejd icke förekomme och han icke förverkat arrenderätt till kronoegendom under sådana omständigheter, att styrelsen funne honom till arrendator olämplig. Vore antagligt anbud, motsvarande minst det åsatta arrendevärdet, icke avgivet, borde arrendet å ny auktion utbudas.I

På styrelsen ankomme därefter att, med iakttagande av ovan stadgade villkor i avseende å säkerheten samt arrendators person och frejd, arrendet åt den vid den

auktionen högstbjudande upplåta eller, i händelse antagligt anbud därvid icke senare erhölles, egendomens skötsel tills vidare efter omständigheterna förordna.

finge någon klaga däröver, att hans anbud antagits.

Vore gällande kontrakt optionsrâitt till arrende innehavaren tillförsäkrad,

genom och hade han egendomen väl brukat, vilket tillhörde domänstyrelsen att, efter därom vid arrendeuppskattningen och-av Kungl. Majzts befallningshavande avgivna yttranden

pröva, skulle arrendet, innan detsamma offentligen utbjödes, till det fastställda arrendevärdet hembjudas förre arrendatorn.

Gjordes inom förelagd tid anmälan on1 arrendets Övertagande, ansåges optionsratten förfallen ocl1 skulle arrendet å auktion utbjndas.

Vid utarrendering av jordegendom på kortare tid än Q0 år ävensom av fiske eller annan lägenhet, som vore att till jordegendom hänföra, skulle förfaras på sätt domänstyrelsen för varje fall funne lämpligast.

Arrendeavgiften skulle alltid vara i penningar bestämd och för varje :ua-endeåi erläggas vid allmän kronouppbördsstämma det kalenderår, då arrendeåret utlöpte.

Låge arrenderad kronoegendom i sin helhet eller till någon del i samfällighet med enskild egendom, när arrendet toge sin början, skulle arrendatorn å samfällda området ävensom, sedan samfälligheten upphört, å det område, s0n1 därvid blivit egendomen tillagt, kronans rätt för den arrenderade egendomens nytta begagna; iakttagas skulle dock vad för fall lag bjöde samt av de samfälligheten, så länge den fortfore, härrörande förpliktelser, så ock efter dess upphörande den hushållningsplaxi, som för därvid utbruten och egendomen tillagd skogsmark kunde varda fastställd.

Hörde till arrenderad egendom andel i härads- och sockenallmänning eller rätt till annan förmån utom egendomens område, komme det arrendatorn till godo, där annorlunda i kontraktet stadgades.

Arrendator finge i ingen händelse äga anspråk på dagsverken eller arbets-i skyldighet från jord, som till egendomen hörde, eller på ersättning därför.

Vid utarrendering skulle iakttagas, att, där Kungl. lliajzt på domänstyrelsens framställning annorlunda förordnade, den förmån av mulbete eller utsyning från kronopark, varav egendomen särskilt varit i åtnjutande, från arrendet undanloges.

Arrendator ägde att, i den utsträckning arrendekontraktet medgåve, begagna egendomen befintlig torvmosse, som icke blivit från arrendet tmdantagen, ävensom att, om tillgång funnes, enligt meddelad anvisning upptaga dyjord, mergel, lera eller andra jordens beståndsdelar till åkerns och ängens förbättrande.

Till anläggande och drivande av tegelbruk eller kalkbränning skulle erfordras tillstånd av domänstyrelsen, som jämväl bestämde villkoren därför.

Arrendatorn skulle städse i fullgott skick underhålla vid egendomen befintliga byggnader och anläggningar.

Den hnsröteersáttning, som avträdaren enligt syn kunde kännas skyldig nlgiva, finge tillträdaren uppbära på sätt, stadgades i kungörelsen.

varom

Arrendatorns nybyggnadsskyldighet skulle, där så ske kunde, före egendomens utarrendering såväl i avseende på byggnadernas beskaffenhet som kostnaderna därför noggrannt bestämmas och i kontraktet angivas.

Kunde sådant byggnadsförslag på förhand uppgöras, borde, med hänsyn till egendomens storlek och dess beskaffenhet till ägor och befintliga âbyggnader, vid arrendevärderingen föreslås och genom kontraktet beståimmas visst för år beräknat belopp i penningar, icke överstigande en tiondel av det föreslagna arrendevfrrdet, vilket belopp borde genom byggnad under arrendetiden redovisas eller vid egendomens avträdande till kronan kontant gäldas. Inom sålunda bestämd gräns i avseende på kostnaden arrendator pliktig att, domänstyrelsen så påfordrade, rid egen-

vore om domen utföra ny- eller ombyggnad; skolande såväl den tid, inom vilken det av domänstyrelsen föreskrivna arbetet borde vara fullbordat, som ock byggnadens närmare beskaffenhet ocb den avråikning, som därför borde äga rum å den i kontraktet stadgade byggnadssumman, bestämmas vid laga syn.

Utan föreskrift i arrendekontraktet eller lomänstyrelsens medgivande finge ombyggnad av kronans hus vid egendomen icke företagas heller ny byggnad uppföras, avsedd att gå i avräkning å arrendatorns byggnadsskyldighet.

Bleve med domånstyrelsens begivande och efter plan, som av densamma bleve godkänd, byggnad av arrendator uppförd, för vilken kostnaden vore större än som motsvarade den enligt kontraktet bestämda byggnadsskyldigheten, finge på domänstyrelsens prövning ankomma, huruvida överbyggnaden kunde arrendatorn gottgöras genom eftergift å närmaste årens arrende eller vid egendomens avträdande av den nye arrendatorn; dock borde vid bestämmande av sådan gottgörelse tagas i beräkning den nytta, som genom den nya byggnaden kunde arrendatorn under återstående arrendetiden tillskyndas.

Ersättning för verkställd överbyggnad, vartill nuvarande arrendator enligt de för hans arrende gällande föreskrifter kunde finnas berättigad, skulle av den nye arrendatorn gäldas, där icke i arrendekontraktet med honom bleve annorlunda bestämt.

Om på grund av särskilda förhållanden, hemman eller lägenhet ansåges lämpligen kunna utan åbyggnad utarrenderas, kunde arrendatorn från all byggnadsskyldighet befrias.

Arrendator ålåge att, företrädesvis i brandstodsförening för lånet eller i orten, där sådan funnes, för kronans räkning ombesörja och utan avdrag å arrendet bekosta byggnadernas brandförsäkring till deras fulla, i behörig ordning uppskattade värde. Kungl. Majzts befallningshavande ägde dock, dår anledning därtill förekomme, meddela föreskrift såväl om det belopp, varför försäkring borde sökas, som om den anstalt, dar försäkringen borde därvid borde, till ledning för den Kungl. Majzts be-

äga rum; fallningshavande i berörda hänseende åliggande prövning, vid de åkronans egendomar förekommande syner yttrande avgivas om byggnadernas brandförsåkringsvårde.

Inträffade brandskada, vore arrendator skyldig att skadan bota till den omfattning, domänstyrelsen bestämde. och med den brandskadeersättning, som erhölles. Kronan skulle uppbära och tillhandahålla, sedan plan för nybyggnaden bleve lastställd, arrendatorn brandskadeersältningen i den mån densamma för byggnaden erfordrades; och skulle, därest kostnaden för nybyggnaden överstege den kronan tillerkända ersättningen, det överskjutande beloppet arrendatorn gottgöras genom avräkning å byggnadsskyldigheten, eller, om denna vore fullgjord, genom eftergift å närmaste årens arrende eller vid egendomens avtrådande av nye arrendatorn.

Arrendator skyldig uppföra och underhålla all den stängsel, som i det

vore arrenderade områdets gräns mot annan egendom efter lag borde finnas, men vore förbunden att inom det arrenderade området hägnad uppehålla, där annorlunda vore genom arrendekontraktet stadgat, eller vid laga syn funnes nödigt föreskriva stängsel omkring ängs- och betesmark, ålder varit inhägnad.

som av

Egendomens åker och äng skulle, enligt de närmare föreskrifter, som genom arrendekontraktet meddelades, av arrendator i alla avseenden väl hävdas och i god växtkraft Iiallas.

Från det i lag stadgade förbud mot foders förande från bole finge undantag äga rum med domånstyrelsens begivande samt under de villkor, som av densamma föreskreves.

Bortförande av gödsel vore tillåtet. Nyodling finge endast ske på de områden och under de villkor, som i arrende-

kontraktet eller sedermera på arrendatorns framställning av vederbörande förvaltningsmyndighet bestämdes.

E29

Ville arrendator för det arrenderade området eller viss det därav i väsentlig

mån förändra sättet för jordens torrläggning, eller önskade han anlägga êtngsvattning, skulle sådant ske efter av sakkunnig person uppgjord plan, som av domâinslyrelsen godkändes. För dylikt företag, liksom för större odlings- eller titckdikningsarbeten, varav egendomen tillskyndades synnerlng fördel, arrendator under sin arrendetid

men

kunde tillgodogöra sig en kostnaden motsvarande inkomst, finge efter domänstyrelsens prövning gottgörelse arrendator tilläggas skälig minskning i ett eller

genom fiera års arrendeavgift.

Arrendator åtgde e att, utan domänstyrelsens medgivande, borttaga å egendomen befintliga torp eller anlägga 0ct1 ägde arrendator heller att utan domän-

nya; styrelsens medgivande pålägga egendomens torpare avgäld eller besvär utöver vad som vid egendomens uppskattning bleve av uppskattningsnämnden bestämt.

För det trädesbruk samt den höstplöjning, gräsfrö- och höstsädessådd,

som avträdande arrendator, därest icke med tillträdaren annorlunda överenskommes,

vore skyldig att året före egendomens avträdande verkställa i enlighet. med tillämpad växt-

följd eller kontraktets härutinnan meddelade bestämmelser, skulle han tillträdaren

av åtnjuta ersättning, som, i händelse av tvist, skulle bestämmas tre gode man,

av av vilka av- och tilltrâldarna valde var sin och den tredje utsåges de sålunda valde,

av eller, om dessa bleve valet Kungl. Majzts befallningshavande i länet.

om ense, av

Arrendator vore pliktig att vid egendomens avtradande utan ersättning tillhandahålla tillträdaren foder till visst belopp, som bleve i arrendekontraktet bestämt. Det därutöver vid arrendets framträdande å egendomen befintliga förråd hö och halm

av skulle av arrendatorn överlåtas åt tillträdaren mot ersättning motsvarande hälften

av det i orten gångbara pris, vilken ersättning, därest överenskommelse därom icke uppnåddes, finge bestämmas gode man i den ordning, i nästföregående

av som moment funnes stadgad.

För alla arrenderad egendom åliggande utskylder och besvär, med undantag

av den egendomen genom skattläggning åsatta ränta och kronotionde, skulle arrendator ansvara utan avkortning å arrendeavgiften.

Dock finge arrendator, som på grund lagligen tillkommet beslut fått under

av sin arrendetid vidkännas betydligare kostnad för byggnad kyrka, prästgård eller

av andra allmänna hus, uppförande av större broar eller anläggning landsväg,

av ny järnväg eller kanal, härför åtnjuta gottgörelse i enlighet med bestämmelserna i kungl. kungörelsen den 16 januari 1863.

Hade, efter det arrendator antagits, fråga uppstått vattenavledning, därav

om den arrenderade egendomen tillskyndades fördel, arrendator undantagit sig att i

men företaget deltaga, och detsamma därefter under kronans medverkan komme till stånd, skulle arrendator från och med arrendeåret näst efter det, då företaget bleve avsynat

och godkänt, å det belopp, kronan för ändamålet fått utgiva, erlägga fem procent årlig ränta, vilken ränta finge debiteras i sammanhang med arrendeavgiften.

Gitte arrendator styrka, att han icke så snart företaget fördel, skulle

av vunne domänstyrelsen för den ytterligare tid, som kunde befinnas skälig, äga bevilja

arrendatorn befrielse från berörda räntegottgörelse.

Arrendator vore förbunden att, där sådant för allmännyttigt ändamål å kronans vägnar fordrades, avstå arrenderad kronoegendom tillhörig mark ävensom inkomstgivande lägenhet emot åtnjutande minskning i arrendeavgiften, motsvarande den

av förlust honom tillskyndades.

Överlåtelse arrende finge endast med domänstyrelsens medgivande ske.

Doge arrendator eller bleve han i konkurs försatt, finge i förra fallet den avlidnes rättsinnehavare och i det senare konkursboet för den del av arrendetiden, som eljest skolat återstå, arrendet på viss person överlåta, likasom, i händelse arrendator vid sitt frånfitlle skulle efterlämna endast en sterbhusdelâlgare, denne ägde övertaga arrendet under villkor dock i samtliga dessa fall, att anmälan därom gjordes hos domänstyrelsen inom sex månader efter dödsfallet eller konkursens början, samt att den arrendatorn av styrelsen godkändes. Där enligt detta stadgande rätt till

nye arrendets överlåtande tillkomme sterbhus, i vilket flera skulle hava del, skulle på domänstyrelsen ankomma att, då sådant funnes utan olägenhet kunna ske, låta sterbhusdelägarna för räkning arrendet bibehålla och egendomens skötsel hand-

gemensam hava därtill sterbhusdelâigarna utsedd person, som av styrelsen godkändes.

genom av Hade i konkurs försatt arrendators löftesmåin på grund av sin borgen nödgats något utbetala samt därför av konkursboet undfått gottgörelse, eller hade konkursboet ej, sedan löflesmännen två månader från konkursens början därom gjort framställning, senast två månader därefter utfäst sig att hålla löftesmännen för deras borgen skadeslösa och därför ställt säkerhet, då borde åt löftesmännen tillerkännas den rätt att över arrendet förfoga, som i annan händelse vore konkursboet förbehållen.

Underlätes sådan anmälan eller framställdes inom den bestämda tiden ny. arrendator eller förvaltare, styrelsen godkändes, komme arrendet, så framt

som av det dessförinnan gått till ända, att upphöra, då arrendator avlidit. första fardag sedan ett år lörflutit från den Thomedag, som infölle näst efter dödsfallet, och vid inträffad konkurs, första fardag efter utgången av den tid av sex månader, in-

vilken anmälan om överlåtelse bort ske; och skulle egendomen, om styrelsen om prövade skäl därtill för de återstående arrendeären genom offentlig auktion till

vara, den högstbjudande utarrenderas, för vilket fall i arrendatorns bo ävensom hos löftesmännen, för den tid deras borgen omfattade, fordringsrätt förbehölles för den förlust,

arrendesummans nedgående under vad förut bestämt varit därvid kunde som genom uppkomma.

Som säkerhet för fullgörande arrendevillkoren borde för en tid av minst fem

av år, därest arrende så länge skulle fortfara, och högst åtta år vara ställd borgen av minst två de där borgade en för bägge och bägge för en såsom för egen

personer, skuld, och vilkas vederhäftighet vore av Kungl. Majzts befallningshavande eller toma-

styrkt. Ansvarighet på grund dylik borgen finge dock icke utsträckas utöver ren av den tid, för vilken borgen blivit ingången.

Arrendator, sådant föredroge, finge antingen, jämte ställande av borgen för

som arrendevillkoren i övrigt, såsom säkerhet för arrendeavgiftens erläggande avlämna av staten, allmänna hypoteksbanken, rikets hypoteksföreningar eller av kommuner med Kungl. Majzls tillstånd utgivna obligationer eller andra av vederbörande godkända säkerhetshandlingar, motsvarande två års arrendeavgitl, eller ock, i stället för borgen för uppfyllande arrendevillkoren i deras helhet, nedsätta dylika obligationer eller

av säkerhetshandlingar till belopp, uppgående till tre års arrendeavgift., dock med skyldighet för arrendatorn i båda fallen att, därest lomänstyrelsen funne anledning sådant påfordra, inom viss förelagd tid ställa den ytterligare säkerhet, styrelsen kunde bestäunna.

I avseende ä obligationernas uppskattning skulle gälla enahanda bestämmelser.

i fråga obligationer vid uppbördsborgen voro meddelade. som om

Minst ett år före utgången den tid, för vilken borgen bleve ställd, skulle ny

av borgen avlämnas, så beskaffad sagts; varföruloni arrendator ålåge att, därest

som ovan någon löttesmånuen doge eller Kungl. Majzts befallningshavande funne löftesman

icke vidare kunna för vederhäftig inom tre månader efter erhållet föreläggande anses, ny vederhäftig borgen anskaffa.

I alla de fall, då anbud gjordes på arrende av kronoegendom, eller medgivande begärdes till arrendes överlåtande eller Övertagande. borde, så vida avseende därå skulle fästas, avlämnas säkerhet så beskaffad, i nästföregående punkt stadgat. som vore Underlåte arrendator att inom föreskriven tid erlägga arrendeavgiften eller att iakttaga sina skyldigheter i avseende å säkerheten för arrendew-illkorens fnllgörande,

vore arrenderâitten förverkad och arrendator skyldig, om domänstyrelsen så fordrade. -att egendomen vid nästföljande års midfasta avträtla. Asidosatte arrendator i övrigt de på grund arrendekontraktet honom åligav gande skyldigheter, eller överträdde han de i detsamma honom medgivna rättigheter, hade han ock förverkat arrenderätten och måste, därest domänstyrelsen så yrkade och sedan laga domstol därom meddelat beslut, avträda egendomen nästa fardag.

Då arrenderätt vore förverkad, skulle i avseende å egendomens utarrendering - och kronans rätt till gottgörelse för möjligen skeende nedsättning i arrendeavgiften gälla, vad i denna författning funnes stadgat för det fall, att död eller gäldbunden . arrendators rättsinnehavare icke gjorde sådan anmälan arrendets överlåtande eller om Övertagande, som där omförmåldes. Till utrönande, huru utarrenderad egendom sköttes och arrendevillkoren av arrendator fullgjordes, skulle egendomen vart femte år eller oftare besiktigas doav månintendent eller den, Kungl. Majts befallningshavande i hans ställe förordnade. som Syn å utarrenderad kronoegendom skulle i stad magistrat och på landet av av kronofogde med det antal nämndemän, KungL Majzts befallningshavande bestämde. som förrättas före egendomens tillträde och därefter under arrendetiden så ofta domänstyrelsen eller Kungl. Maj:ts befallningshavande funne anledning därom förordna. Den syn, som före egendomens tillträde hölles och vilken hade till ändamål att

ibestämma

såväl den ersättning, avträdaren i eller andra avseendet skulle ena vara .skyldig utgiva eller berättigad uppbära. ock tillträdande arrendatorns åligganden, som för så vitt desamma då kunde bliva föremål 1ör prövning, skulle, där icke hinder .mötte, förrättas under sista året förut löpande arrendeperiod på lämplig årstid, av då marken vore bar. Det ersättningsbelopp för brister i byggnad och hägnad tillkomme m. m., som tillträdaren efter avdrag värdet de för hans räkning företrädaren fullgjorda av av av prestationer, tillhandahöllos honom av domånstyrelsen, hos den betalningsskyldige som genast låte uttaga beloppet. Kostnaden för sådan syn skulle och tillträdare med hälften vardera gälda. av- Vid syner skulle domänintendent eller den, därtill i hans ställe Kungl. som av llai:ts befallningshavande utsåges, såsom kronans ombud närvarande, och iämväl vara skogstjänsteman vara tillstädes, där Kungl. Majzts befallningshavande funne anledning därom förordna.

Mot synemäns beslut ägde den, som därmed icke åtnöjdes, föra talan efter stämning till domstol inom tre månader från den dag, syneförrättningen avslötes. Instru-

ment över synen skulle inom trettio dagar efter förrättningen hos syneförrättaren :hållas enskilda parter tillhanda, och exemplar syneinstrumentet inom tid av samma till Kungl. Majzts befallningshavande insändas. Vad sålunda blivit stadgat skulle lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1883, från vilken tid de nâdiga kungörelserna den 17 december 1799, genom den 3 december 1810, den 17 juli 1847, den 12 juli 1860 och den 7 augusti 1863 för

jordbruksdomänernas förvaltning meddelade bestämmelser jämte de övriga rörande

förvaltning utfärdade ftörfattningar och föreskiifter, som vore mot de dä stadsamma gade förvaltningsgrunderna stridande, skulle upphöra att gitlla; dock att, där under

första ordnandet den nya förvaltningen de då bestämda grunderna för uttarrendc-

av ringen icke kunna tillämpas, dittills gällande former för arrendeupplåtelsen finge följas.

Uti särskilda sakkunniga år 1880 utarbetat förslag angående grunder för

ett av förvaltningen kronans domäner föreslogs, att kronans arrenden skulle utbjudas på

av auktion, att förre arrendatorn skött egendomen väl, varom yttranden skulle

men om avgivas såväl vederbörande uppskattningsmän vid arrendevêirderingen som av

av Kungl. Maj:ts befallningshavande domänslyrelsen skulle äga att ånyo upplåta arrendet till arrendatorn mot erläggande av högsta erbjudna arrendeavgift, eller, om denna understege det fastställda arrendevärdet, däremot svarande belopp. I annat fall skulle styrelsen till arrendator antaga den högstbjudande, som för sitt anbud ställt godkänd säkerhet och i övrigt befunnes lämplig. Arrendator, som enligt gällande kontrakt

tillförsäkrad optionsrätt och som skött egendomen väl, skulle efter domänstyvore relsens omprövning, innan auktion å arrendet zmställdes, erhålla hembud ä arrendet till det uppskattningsmännen fastställda arrendevärdet. Gjordes anmälan om

av arrendets Övertagande inom förelagd tid, optionsråilten förfallen. De sakkunnigas

vore förslag godkändes i denna del Kungl. Majzt, i proposition till 1882 ärs riks-

av som dag förordade införandet av optionsrätt i den form de sakkunniga föreslagit. Efter statsutskottets tillstyrkande godkände riksdagen med några förändringar Kungl. Maj:ts proposition i här ifrågavarande hänseende, sasom även framgått av ovanberörda kungörelse den 10 november 1882. Statsutskottets tillstyrkande hade dock varit

enhälligt. I vid utskottets utlåtande fogad reservation pâyrkades bibehållande av

en minimi- och maximibelopp ävensom att förre arrendatorn av en kronoegendom, som väl samt med insiktsfull omtanka skött och förbättrat egendomen, eller, i händelse

dödsfall, hans änka eller barn skulle. innan vidare åtgärd för utarrenderingen vidav toges. hembjudas arrendet mot erläggande det fastställda maximiarrendet och full-

av görande av arrendevillkoren i övrigt.

Redan vid 1887 års lagtima riksdag förelåg ånyo frågan om införande

senare

oplionsrätt, i det Kungl. Majzt i :inledning ilomänstyrelsen gjord, av så av av en av gott alla länsstyrelser tillstyrkt tramstilllning, föreslog, att hembud av arrendet

som till det fastställda awendevärtlet skulle före arrendets offentliga utbjudande göras förutvarande arrendator, brukat egendomen väl, icke blott då han enligt äldre kon-

som trakt berättigad till optionsrâitt, utan även därest han innehaft arrendet så lång

vore tid, att denna tillsammans med återstående delen av arrendetiden uppginge till tio år. Vid utarrendering i sålunda föreslagen ordning skulle dock vid arrendevillkoreii intagas det uttryckliga förbehåll, att, lâirest efter arrendetida-ns utgång egendomen i sin helhet eller till någon del vidare komme att utarrenderas eller vederbörande

ämbetsmyndighet skulle finna låimpligt, att egendomen eller en del därav upplätes under ett arrende med egendom, arrendatorn icke ägde rätt till ersättning för

annan honom eljest tillkommande optionsrätt.

Statsutskottet biträdde förslaget optionsrättens åter-införande men ansåg, att

om den tid, avträdande arrendator hava innehaft egendomen, borde bestämmas till tio år utan allenast till fem år, vilken tid förmenades tillräcklig för att veder-

vara börande skulle kunna bilda sig ett omdöme egendomens skötsel. Utskottets för-

om slag bifölls riksdagen, och utfärdades den 13 juli 1887 av Kungl. Majzt kungörelse,

av upptagande de beslutade ändringarna.

På grund av en vid 1906 års riksdag väckt motion och Kungl. Majzt vid 1907

av års riksdag framlagd proposition, som av riksdagen bifallits, utfärdades den 28 juni 1907 en kungörelse, däri bestämdes, att då auktion för utarrendering kronans jordbruks-

av domäner ägde rum, sådan auktion skulle hållas endast å ett ställe, nämligen hos Kungl. Majas befallningshavanrle, och endast undantagsvis, då särskilda skäl föreläge, i den ort, där egendomen vore belägen.

Utfärdandet av lagen den 14 juni 1907 nyttjanderätt till fast egendom nöd-

om vändiggjorde en omarbetning av 1882 års kungörelse angående förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordln-uksdoniâiner. I proposition till 1908 års riksdag föreslog även Kungl. Maj:t utfáirdande av ny författning. avseende att bringa dessa grunder i överensstämmelse med nyttjanderättslagens stadgamlen se härom närmare kronolägenhetskommissionens betänkande andra delen sid. 27-30.

Kungl. Majzts förslag innebar genomgripande omarbetning 1889 års för-

en av fattning, enär dels ur förslaget uteslutits sådana punkter i nämnda författning,

som helt och hållet motsvarades av bestämmelserna i lagen, dels ock omarbetats andra punkter till att komplettera lagen, :att fortsätta, där lagen slutade. Endast i några tå särskilda fall hade förhållandena med kronans egendomar ansetts höra föranleda till avvikelser från de grunder, på vilka 1907 års nyttjanderättslagstiftning byggd.

vore Som stadgandena i nytljanderättslagen jämte bestämmelserna i arrendekontrakten

avsåge att ensamt reglera rattsförhållandet mellan jordägare och arrendator samt den föreslagna författningen blott vore att betrakta såsom instruktion för vederbörande

en förvallningsmyndighet, hade ordalagen i förslaget jämkats därefter. Sedan statsutskottet, till vilket propositionen remitterats, med viss mindre ändring tillstyrkt Kungl. Majzts förslag, bifölls detsamma av riksdagen, varefter den 4 juni 1908 utfärdades de nu gällande bestämmelserna angående förvaltningen av kronans jordbruksdomäner. Se kungl. kungörelsen den 4 juni 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdoniäner. Bilaga

Redogörelse för nu gällande bestämmelser angående förvaltningen

kronans jordbruksdomäner ävensom för dessa domäners avkastning.

Jämlikt stadgande i punkt 1 av nu gällande grunder för förvaltningen kro-

av nans jordbruksdomitner skola dessa domäner stå under inseende domänstyrelsen

av och under närmare tillsyn av en lokalförvaltning. .

Den lokala förvaltningen tillkommer Kungl. Majzts befallningshavande, där-

som vid biträdes antingen av kronobeljâiningen eller av särskilt tillsatta domänintendenter. Uti sitt i februari 1917 avgivna betänkande och förslag angående förändrad bokföring rörande statens domäner och därmed sammanhängande frågor hava de enligt nådigt brev den 7 november 1913 tillkallade sakkunniga lämnat detaljerad redogörelse

en för de förvaltningen av kronans jordbruksdomäner tillhörande göromäl, vilka för närvarande påvila länsstyrelserna och underlydande, varvid jämväl redogörelse lämnats för det huvudsakliga av lomånintendenternas åligganden. Hänvisande till detta hetänkande sid. 7--19, 31-34 vilja de sakkunniga, som ansett det obehövligt och olämpligt att, då fullständig utredning i ämnet redan förefinnes i tryck, här redogöra för den mångfald göromål, som påvila länsstyrelserna med underlydande för skötseln av statens ioi-dbruksdoniäner, till kompletterande de uti berörda betänkande läm-

av nade uppgifterna angående den lokala domänförvaltningen framlägga resultaten

av t

de sakkunnigas utredningar angående domänintendenternas arbete. Förutom ikungl. kungörelsen don 4 juni 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen av kro-

jordbi-uksdoniänei finnas stadganden angående domänintendenterna i kungl. brenans

den 92 juni 1880 och den 7 december 1883 angående ordnandet av domänförven valtningen i orterna för senare halvåret 1883 och för år 1884, kungl. brevet till domänstyrelsen den 2 december 1892, med ändring den 25 september 1896, angående reglementariska bestämmelser för samma förvaltning, kungl. brevet den 18 maj 1888, angående, bland annat, saluvärdering för försäljning av kronoegendom, kungl. kungörelsen den 17 oktober 1913, angående Lipplåtande av egnahemslägenheter från vissa krouoegendomar samt kungl. instruktionen för domänverket den 11 februari 1921.

Enligt dessa författningar åligger det domänintendent att fullgöra de åligganden,

enligt kungl. kungörelsen den 10 november 1882, ersatt av kungl. kungörelsen den som 4 juni 1908 och nyssnämnda kungl. instruktion, tillhöra domänintendenterna och i övrigt kunna genom allmänna författningar varda för domånintendent stadgade, nämligen

att efter vederbörligt förordnande hålla förrättning för uppgörande av förslag till kronoegendoms utarrendering;

hålla förrättning för saluvårdering av till försäljning avsedd kronoegendom och lägenhet;

förrätta besiktning å utarrenderad kronoegendom för ulrönande, huru egendo-

skötes och arrendevillkoren av arrendatorn uppfyllas i regeln vart femte år; men

förrätta besiktning å utarrenderad kronoegendom i anledning av väckt fråga om nybyggnad därå och avsyning av verkställd nybyggnad;

utföra ombudsmannaskap för kronan vid syner, besiktningar och andra laga förrättningar, som kunna beröra utarrenderad kronoegendom;

att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som i avseende å utförandet av berörda åligganden eller eljest i och för tillsynen över de inom länet befintliga jordbruksdomäner kunna av domänstyrelsen eller Kungl. Maj:ts befallningshavande varda domänintendenten meddelade;

att, då han Kungl. Maj:ts befallningshavande därom anmodas, avgiva skrift-

av liga yttranden i de hos länsstyrelsen till behandling förekommande domänärenden;

samt att, på kallelse Iiungl. Maj:ts befallningshavande, en eller två gånger

av i månaden inställa sig å länets landskontor för att tillhandagå med muntliga upplysningar samt, efter de föreskrifter, Iandskamreraren lämnas, föra arrendeligga-

som av ren och däri anteckna sådana rörande domänerna meddelade beslut, som böra tjäna till framtida efterrättelse.

Kungl. Maj:ts befallningshavande är dock lämnat öppet att, där så kan finnas lämpligt och domänintendent därtill är villig, även ividsträcktare grad påkalla domänintendents biträde vid domängöromålens handläggning å landskontoret, i den mån skälig ersättning därför kan domänintendent beredas av medel, som av anslaget till den lokala domänförvaltningen kunna varda ställda till Kungl. Maj:ts befallningshavandes disposition eller eljest vara för Kungl. Maj:ts befallningshavande att tillgå.

Doniänintendent erhåller å sin befattning nådigt förordnande att gälla tillsvidare under en tid av i regel 3 år.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i sådant län, där domanintendent finnes anställd, äger, då sådant egendoms betydenhet eller andra omständigheter

anses av påkallat, hos länsstyrelse i närbeläget län, där domänintendent är anställd, begära och, där sådant utan olägenhet kan ske, erhålla nämnda tjänstemans biträde för verkställande utarrenderings-, saluvärderings- och besiktningsförrättning eller ock hos

domänstyrelsen göra hemställan om förordnande för tillfället av särskild person att såsom domänintendent sådan förrättning utföra, varvid ersättning utgår enligt närmare bestämmelser i kungl. brevet till domänstyrelsen den 9 mars 1917.

Domänintendent lyder enligt instruktionen för domänverket under domänslyrclsen; har ock att omedelbart till styrelsen avgiva yttranden och förslag, sty-

som av relsen infordras.

Bland särskilda anvisningar, som av domänstyrelsen dels päbefallning av Kungl. lvlajzt, dels av eget initiativ utfärdats att iakttagas av den lokala domänförvaltningen, må nämnas de, som innefattas i

promemoria vid verkställandet av uppskattning av kronans egendomar,

som jämlikt förvaltningsgrunderna skall äga rum före utarrenderingen;

promemoria att iämte annat iakttaga vid arrende- och saluvärdering å utarrenderad kronoegendom Bilaga lI;

domänstyrelsens skrivelse till Kungl. Majts befallningshavande den 18 maj 1888, angående vissa åtgärder i avseende å förvaltningen av kronans domäner angående optionsrütten Bilaga 111;

11A.domänstyrelsens skrivelse till lomänintendenterna den 22 juni 1904 angående befordrande av egnahemsrörelsen Bilaga IV;

domänstyrelsens cirkulär den 21 december 1905 angående värdering av skogstillgång vid utarrenderad statsegendom, vars försäljning blivit ifrågasatt Bilaga V;

domänstyrelsens skrivelse till Kungl. Maj:ts befallningshavande den 22 juni 1906 och domänstyrelsens cirkulär till Kungl. Maj:ts befallningshavande den 13 augusti 1909 angående upprättande av översiktskartor i ärenden angående avsöndring jord

av från kronoegendom Bilaga VI och VII:

domänstyrelsens cirkulär till Kungl. Majzts befallningshavande den 20 januari 1913 angående debitering av arrendeavgälder Bilaga VIII;

8. domänstyrelsens cirkulär till skogsstatens tjänstemän och betjänte den 27 november 1883 angående anmälan hos kungl. styrelsen av åtal, som anhängiggöres mot arrendator av utarrenderad kronoegendom för överträdelse av gällande författningar och bestämmelser i avseende å skogens vård och skötsel;

domänstyrelsens cirkulär till samtliga skogstjänstemän den 27 december 1897 angående täkt av sand, grus eller sten från kronans mark;

10. domänstyrelseus cirkulär till överjägmästarna den 30 december 1909 med komplettering den 31 januari 1910 angående särskilda taxeringsvärden åfrån arrende undantagen mark; samt

11. domänstyrelsens cirkulär till överjägmästarna i vissa distrikt den Q6 augusti 1911 angående tiden för skogsförvaltningens tomtupplåtelser å från arrende undantagen mark.

Domänintendentei finnas anställda i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Ostergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Alvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Orebro och Västmanlands lån. För närvarande tjänstgör samme domänintendent i Alvshorgs och Värmlands län, varjämte åt samme person uppdragits att tjänstgöra såsom domänintendent i Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län. För vinnande av kännedom om den arbetsbörda, som påvilade domänintendenterna, hava de sakkunniga hösten 1915 från länsstyrelserna infordrat uppgifter angående antalet förrättningar m. m. och antalet dagar, som av lomänintendenterna och, i de län där sådana icke finnas, av kronobetjäningen använts för arbeten i och för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner un-

der de tre närmast föregående åren v. s. 1912-1914. De inkomna uppgifterna hava sammanförts i följande tablå:

Sammandrag av antalet förrättningaø" m. m. och antalet dagar, som erfordrats för förvaltningen av kronans ntarrenderade jordbrulcsdománer åren 1912-1914.

Uppgifterna avse endast den lokala förvaltningen.

Är 1912 Ãr 1913 År 1914

:så: :så väg

Län 5355 §35 5.235335 53.35 53:5

: v 5 Visa 35.5% W535 sägs :sååå 335%

- gaia i i

ggg ägs gåva gsäg tåg

Stockholms 147 57 66 146 46 90 136 49 75

. . . . . . . Uppsala 167 44 131 43 139 32

. . . . . . . . . - -- - Södermanlands 27 30 40 28 30 45 44 47 47

. . . . Östergötlands 285 158 82 247 139 68 287 175 72

. . . . . Jönköpings 135 92 116 100 102 106 111 90 124

. . . . . . . Kronobergs 107 48 146 140 91 160 162 84 184

. . . . . . . Kalmar 109 86 44 72 57 27 93 68 31

. . . . . . . . . Gottlands 3 3 7 4 4 7 4 4 4

. . . . . . . . Blekinge 119 7 29 222 8 51 150 11 32

. . . . . . . . Kristianstads 124 24 117 24 361 144 77

. . . . . . - - Malmöhus 298 115 161 510 85 157 368 91 194

. . . . . . . Hallands 40 29 32 43 37 35 23 15 23

. . . . . . . . Göteborgs och Bohus. 296 87 127 411 89 171 245 69 82

Älvsborgs 226 82 79 193 106 89 315 76 83

. . . . . . . . Skaraborgs 1 1 247 136 111 268 162 106

. . . . . . . - Värmlands 42 28 10 49 32 .26 34 17 11

. . . . . . . Örebro 90 28 23 193 42 31 168 25 20

. . . . . . . . . Västmanlands 200 91 79 240 131 84 254 121 105

. . . . . Kopparbergs 2 2 4 2 2 5 1 1 1

. . . . . . Gävleborgs 25 4.1,- 6 26 16 13% 34 14 13%

. . . . . . . Västernorrlands -

. . . . - - - - - - - - Jämtlands 12 9 7 8 2 16 5 2 3

. . . . . . . Västerbottens 24 12 34 18 11 27 16 14

. . . . . Norrbottens

. . . . . . - - -- - - - - -- -

Summa 2,478 1,03% 1,06% 3,163 1,240 1,303§ 3,499 1,313 1,301§

1 Sammanlagt 164 dagar.

Fördelas antalet använda arbetsdagar på de tre åren, finner att i medel-

man, tal använts

$gt§g;§;;; Antal Summa

L n

till hem- dagar

ningsdagar

arbete

Stockholms 50 2/3 77 127 2/3

. . . . . . . . . . . Uppsala 39 2a 80

. . . . . . . . . . . . . - Södermanlands 35 2/3 44 79 2/3

. . . . . . . . Östergötlands 157 1/3 74 231 1/3

. . . . . . . . . Jönköpings 94 2/3 115 1/3 210

. . . . . . . . . . . Kronobergs 74 1/3 163 1/3 237 2/3

. . . . . . . . . . . Kalmar 70 1/3 34 104 1/3

. . . . . . . . . . . . . Gottlands 3 2/3 6 9 2/3

. . . . . . . . . . . . Blekinge 8 2/3 37 1/3 46

. . . . . . . . . . . Kristianstads 64 177 141

. . . . . . . . . . Malmöhus 97 170 2/3 267 2/3

. . . . . . . . . . . Hallands 23 30 57

. . . . . . . . . . . . Göteborgs och Bohus. 81 2/3 126 2/3 208 1/3

. . . . Älvsborgs 88 83 2/3 171 2/3

. . . . . . . . . . . . Skaraborgs 299 1/3 272 1/3 226 1/a

. . . . . . . . . . . Värmlands 25 2/3 15 2/3 41 1/3

. . . . . . . . . . . Örebro 31 2/3 24 2/3 56 1/3

. . . . . . . . . . . . . Västmanlands 114 1/3 89 1/3 203 2/3

. . . . . . . . . Kopparbergs 1 2/3 3 1/3 5

. . . . . . . . . . Gävleborgs 11 1/3 11 22 1/2

. . . . . . . . . . . Jämtlands 4 1/3 8 2/3 13

. . . . . . . . . . . Västerbottens 15 1/3 7 1/2 22 5/3

. . . . . . . . .

Den centrala domänförvaltningen omhänderhaves såsom förut sagts domän-

av styrelsen. Jämlikt nu gällande instruktion för domänverket den 11 februari 1921,

som med upphävande av tidigare gällande instruktioner trätt i kraft den 1 1921,

mars åligger det domänstyrelsen bl. a. att handhava förvaltningen de till statens do-

av mäners fond hörande fastigheter och övriga tillgångar ävensom de eljest under styrelsens förvaltning ställda fastigheter. Vid utövningen denna förvaltning tillkommer det

av domänstyrelsen, bland annat, att i enlighet med de i instruktionen eller eljest Kungl.

av Maj:t stadgade grunder fastställa arbetsordning för styrelsen samt utfärda erforderliga

1 Avser blott år 1914. 2 Utgör medeltalet för åren 1913 och 1914.

bestämmelser och föreskrifter för styrelsen underlydande personal, vartill räknas domänintendenterna, att besörja utarrendering av egendom, när sådan bör äga rum; att hos Kungl. Mai:t anmäla frågor om disposition av sådana egendomar eller underlydande lägenheter, som kunna ifrågakomma till försäljning, samt, i händelse Kungl. Majzt förordnar om dylik egendoms eller lägenhets försäljning, föranstalta därom; att hålla hand däröver, att syner och besiktningar å egendomarna behörigen förrättas och att därvid nödiga befunna åtgärder verkstållas, att övervaka, att behörig säkerhet för arrendevillkorens uppfyllande ställes och i föreskriven ordning förnyas, att redovisa alla till domänfonden eller eljest till verket inflytande medel, att handhava och redovisa de medel, som i övrigt ställas till styrelsens förfogande, att av nämnda medel bestrida utgifterna för styrelsens verksamhet, att tillse, att samtliga till styrelsen inkomna räkenskaper med verilikationer undergå fullständig granskning och att de räkenskaper, vilka skola åtföljas av verifikationer och vilkas granskning till siffran sker annorstädes, hos styrelsen granskas med hänsyn till det sätt, varpå de uppburna medlen blivit använda; skolande, därest vid granskning anmärkning förekommer, styrelsen efter vederbörandes hörande däröver besluta, att före varje års utgång ingiva

mindre till chefen för jordbruksdepartementet en för berättelsen till riksdagen om vad i rikets styrelse sig tilldragit avsedd redogörelse rörande styrelsens verksamhet under året än även till Kungl. Maizt berättelse angående styrelsens verksamhet under det nästföregående året, vilken sistnämnda berättelse vart femte år skall innehålla såväl ett sammandrag av de fem sistförñutna årens berättelser som ock förteckningar över de under styrelsens förvaltning samt tillsyn och kontroll ställda fastigheter, upprättade på sätt särskilt är stadgat, att årligen före februari månads utgång meddela riksräkenskapsverket uppgift å under nästföregående år inträffade förändringar i domänfondens inkomster av utarrenderade kronoegendomar ävensom å köpeskillingar för egendomar, beträffande vilka köpebrev utfärdats under nästföregående år, samt att före utgången februari månad varje år till Kungl. Majzt insända uppgifter ä de

av försålda kronoegendomar, beträffande vilka under nästföregående år köpebrev utfärdats, ävensom å de inköp skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark samt in-

av lösningar å ströängar ä kronoparkerna i Norrland och Dalarna, vilka under samma tid ägt rum för kronans räkning. Angående styrelsens organisation, ärendenas handläggning, de hos styrelsen anställda tjänstemännens åligganden m. m. hänvisas till nyssnämnda kungl. instruktion. Här må endast framhållas, att inom domänstyrelsen skola förutom fem skogsbyråer finnas en kameralbyrå, en domänbyrå samt en lantbruksbyrå. Av dessa har den kamerala byrån till åliggande att handlägga ärenden angående styrelsens organisation, personal och ekonomi, förslag till stat för domänverkets driftskostnader, uppbörds- och redovisningsväsendet, statistik, disposition av förvaltnings- och avlöningsmedel till styrelsen underlydande personal, disposition av skogsmedel från civila och ecklesiastika boställen, bevillningstaxering av under styrelsens förvaltning ställd egendom samt revisions- och anmärkningsmål ävensom att upprätta styrelsens förvaltningsberättelsm domänbyrån att handlägga ärenden angående förvaltningen av kronans jordhruksdomäner, som icke, enligt vad nedan sâigs, böra överlämnas till lanlbruksbyrân, samt lantbruksbyrån att handlägga ärenden, vilka helt och hållet eller till övervägande del äro av beskaffenhet, att deras handläggning hör anförtros åt sakkunnig i jordbruksfrågor, såsom frågor om fastställande av villkor för kronoegendoms utarrendering eller om byggnad, odling eller vattenavledning å kronans jordbruksdomäner samt ärenden rörande domänintendenternas verksamhet. I närvaro generaldirektören eller överdirektören och av den byråchef, till vilkens

byrå ärendet hör. samt av minst en annan byråchef skola bl. a. handläggas ärenden, som angå: upprättande av förslag till stat för domänverkets driftkostnader, försäljning av kronoegendom, avsättande till kronopark av utarrenderad kronoegendom tillhörig skogsmark, fastställande av villkor för kronoegendoms utarrendering, gottgörelse åt arrendator av kronoegendom för byggnad utöver den i arrendekontraktet bestämda byggnadsskyldighet, likasom för ändring i sättet för jordens torrläggning, för ängsvattningsanläggning samt för täckdiknings- och odlingsarbeten, arrendators skiljande från arrende, inköp av mark för domänverkets räkning samt besvär, hos styrel-

som sen anföras över underordnade myndigheters beslut, ävensom avgivande utlåtande

av i anledning av hos Kungl. Majzt anförda besvär över styrelsens beslut i dylikt mål. Generaldirektören bör, när han så finner nödigt och hans övriga ämbetsgöromål det medgiva, företaga ämhetsresor för att bereda sig kännedom bl. de utarrende-

om a. rade egendomarnas vård. Vid behandling vissa frågor skall domänstyrelsen för-

av stärkas med två domänfullmäktige, vilka efter kallelse av generaldirektören skola

vara närvarande vid föredragning av ärenden, som avse domänverkets organisation, samt frågor rörande grunderna för personalens avlöningsförhållanden, så ock vid viktigare beslut i större ärenden av företrädesvis praktisk ekonomisk innebörd. Därjämte skola fullmäktige vara närvarande vid föredragning jämväl annat ärende, avgörande

av vars generaldirektören anser böra ske i närvaro av domänfullmäktige. Domänfullmäktig, som sådant önskar, äger att närvara och anföra sin mening vid föredragning jämväl av ärende, i vars handläggning han icke kallats att deltaga. Domänfullmäktiges åliggande är att såsom ledamot i styrelsen meddela upplysningar och råd samt deltaga i överläggning uti ärenden, vid vilkas avgörande i styrelsen han är närvarande. Förutom en domänkamrerare och en domänstatistiker, vilka hava fram-

av namnen gående speciella arbetsområden, år hos styrelsen förutom andra tjänstemän

även anställd en ombudsman och fiskal med benämning domänñskal. Denne åligger huvudsakligen bl. a. att enligt de närmare föreskrifter, styrelsen meddelar, bevaka och utföra kronans rätt och talan i ärenden, röra styrelsens förvaltning, varvid, när

som sådan talan kan av honom vid ämbetsverk och domstolar utom Stockholm bevakas och utföras, han äger för erhållande av biträde därvid ombud begära justitiekan-

av slersämbetets eller vederbörande länsstyrelses åtgärd, att granska inkomna synehandlingar och i god tid före besvärstidens utgång inför styrelsen föredraga hand-

samma lingar, varvid han har att föreslå åtgärder för bevakande kronans rätt och fördel,

av att granska inkomna redogörelser för hållna och besiktningar samt

syner av arrendatorer ställda löftesskrifter och avlämnade säkerhetshandlingar

så ock att, när anmärkning därvid förekommer, därom göra anmälan hos styrelsen, att till styrelsen avgiva utlåtanden i ärenden, för sådant ändamål överlämnas till honom, samt

som att i övrigt tillhandagå med biträde i frågor juridisk art. Bland bestämmelserna

av angående kompetensfordringar för befattningshavare inom styrelsen stadgas ll. att

a., av byråcheferna en skall vara erkänt kunnig och erfaren ilanthushållning samt minst en hava fullgjort vad författningarna föreskriva i fråga dem, må nyttjas i

om som domarämbeten.

Angående avlöningsförhållandena för tjänstemännen vid domänverket är särskilt stadgat genom avlöningsreglementet den Q2 juni 1920 för tjänstemän vid domänverket m. m. med därtill gjorda tillägg, det Senaste den 3 juni 1921. Kungl. Maj:ts kungörelse den 3 juni 1921 angående förlängd giltighetstid för avlöningsreglementet den Q2 juni 1920 för tjänstemän vid domänverket m.

Andring i domänstyrelsens beslut i ärenden, vilka icke angå anmärknings- och

avskrivningsfrågor, sökes, därest genom särskild författning annorlunda stadgats, hos Kungl. Majzt genom besvär, vilka skola inlämnas till iordbruksdeparlementet. Angående vad klagande har att i övrigt iakttaga finnes stadgat i 45 § av ovan berörda instruktion för domänverket.

Taxeringsvärdet för kronans iltarrenderade iordhruksdomäner uppgick för år 1915 till sammanlagt 6l,8lö,70l kronor och lämnade desamma en hruttoavkastning i årliga arrendebelopp 2,l6l,576 kronor 74 öre och en nettoavkastning av l,542,7$l5 kronor

av ö öre. Skillnaden mellan brutto- och nettoavkaslninuen utgöres av statens kostnader för förvaltningen av domänerna, vilka kostnader utgjordes av:

kr. öre

arvoden till 16 domänintendenter	35.500 -
resekostnader	47,474 30
Övriga omkostnader	73,859 38

och avkortningar å arrendebeloppen för nybyggnad, odling och

täckdikning 460,950

eller tillhopa kr. 617,781 68.

Redogörelse för av de sakkunniga företagna besiktningsresor.

Jämlikt nådigt bemyndigande företogo de sakkunniga hösten 1915 i Öster-

resor götlands, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Alvsborgs, Värmlands, Stockholms, Södermanlands, Uppsala och Västmanlands län, varvid besöktes femton kronoegendomar i Ostergötlands län, i Kristianstads län, tio i lvlalmiälnus län, sju i Skara-

sex borgs län, fyra i Alvsborgs län, fem i Värmlands län, sex i Stockholms län. sju i

Södermanlands län, sex i Uppsala län och fyra i Västmanlands län, variåimte förjämförelsers verkställande besiktigades inom Uppsala lan elva och inom Västmanlands

län fyra Uppsala universitet tillhöriga egendomar.

Under dessa besiktningsresor hava de sakkunniga i allmänhet fått ett gott intryck egendomarna och funnit, att de väl kunde uthärda en iämförelse med en-

av skildas gårdar. Endast å de boställen, kronan nyligen fått övertaga och där

som

hus ännu hunnit uppföras, förmärktes skillnad. Där nya byggnader kommit nya till stånd statens försorg, har detta skett med omsorg och mot de under se-

genom

tider uppförda nybyggnaderna, vilka av de sakkunniga inspekterades, förefanns nare

anledning till anmärkning. Ett förhållande, som däremot väckte de sakkunnigas uppmâirksamhet, den mångenstädes å egendomarna iSkåne förekommande bristen

var på hygieniska arbetarbostäder. Det iakttogs nämligen, hurusom ladugårds- och stallpersonalen bodde i avbalkning i ladugården stallet. Detta missförhållande

en resp. har under tid från annat håll påpekats, och åtgärder hava numera vidtagits för

senare anordnande bättre bostäder. De sakkunniga hade jämväl tillfälle att konstatera

av det redan i departementschefens skrivelse påpekade förhållandet, att vid en del egendomar ett flertal hus tillhörde arrendatorn och att det till Och med förekom, att kronan ägde del byggnad och arrendatorn del. Sådan sa-mmanblandning

en av en en annan

äganderätten bör enligt de sakkunnigas mening förekomma. Måhända borden av arrendatorn tillåtas att utan särskilt tillstånd för varje fall uppföra överloppshus.

Jorden sköttes och hävdades i allmänhet väl samt lämnade goda skördar. Arren-

datorerna föreföllo överallt att vara välbärgade.

De sakkunnigas uppmärksamhet fästes även på den omständigheten, att de krono egendomar, vilka eller anledning icke kunnat i vanlig ordning utarren-

av en annan

deras utan vilka upplåtits för endast ett år i sänder, i regel missköttes, husen illa underhöllos och de tillfälliga brukarna undveko att på åkerjorden nedlägga sådana arbeten, vilkas frukter först framdeles finge inhöstas. Vid dylika utarrenderingar

erhöll kronan dessutom anmärkningsvärt låga arrenden.

Klagomål anfördes vid ett par tillfällen av kronoarrendatorerna dels däröver, att domänstyrelsen för kommande arrendeperiod fastställt enligt deras åsikt för

en höga arrenden, dels ock däröver, att torp och lägenheter avskildes från egendomarna för att med äganderätt överlåtas till sina innehavare eller eljest försäljas, åtgärder varigenom arrendatorerna gingo miste llott arbetskraft utan även stundom

om en rätt avsevärd kontant inkomst. I dessa avseenden vilja de sakkunniga falla

det omdöme, att arrendeavgifterna för de av de sakkunniga besökta kronodomänerna ingenstädes synts vara för högt tilltagna utan i regel tvärtom, och beträffande det

senare klagomålet riktar det sig mot atgärder, vidtagna Kungl. Majzt och riksdagen

av gemensamt.

Kritik av nu rådande förhållanden rörande förvaltningen kronans

jordbruksdomäner och förslag till missförhållandenas avhjälpande.

Såsom av den föregående framställningen har förvaltningen kronans

synes av lllnztin kritik. jordbruksdomäner âgnats stort intresse. Nästan vid varje riksdag har ett eller flera förslag framkommit, innefattande ändringar i då bestående förvaltningsgrunder. Orsaken har oftast varit densamma, egendomarnas avkastning för liten. Samma

var klagan har höjts jämväl mot gällande bestämmelser. Genom deras tillåmpande

nu tillfördes staten den inkomst, som rätteligen borde kunna härñyta från jordbruksegendomarna. Vid 1913 års riksdag väcktes två ledamöter andra kammaren

av av en motion med hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majzt anhålla om undersökning, dels huruvida det nuvarande sättet för utarrendering kronans

av jordbruksdomäner innebure tillräcklig garanti för statsintressets tillgodoseende, dels ock huruvida den kronan åliggande byggnadsskyldigheten och den kronoarrendator tillerkända optionsrätten kunde i behov revision. I motionen framhölls, att

vara av statens inkomster av dessa domäner, vilkas taxeringsvärde år 1911 uppgått till icke mindre än 593366500 kronor, vore synnerligen klen, icke 3 procent. Bland

ens orsaker till detta ofördelaktiga resultat framhölls i motionen främst, att det nuvarande sättet för utarrendering icke syntes lämna nödig garanti för att arrendevürdet hleve sådant, att det tillfredsstållde rimliga anspråk från statens sida och i övrigt motsvarade orts- och tidsförllållandena. Det syntes svårt att avgöra, vilka grunder

vara följdes vid egendomarnas arrendeuppskattning. Med exempel sökte motionärerna visa, att åtminstone i vissa fall kronan utarrenderade sin jord till påfallande lågt pris, vilket föranledde, att arrenderätten utgjorde värdefull tillgång för arrendatorn, ut-

en som nyttjade densamma i spekulationssyfte vid zirrendeöverlátelser, varvid stora avträdesbelopp fordrades och erhöllos. Vidare anfördes, att optionsrätten i dess nuvarande form syntes olämpligt anordnad och ägnad att grundlägga spekulation. Densamma uteslöte offentlig tävlan och borde möjligen inskränkas till förmånsrätt till arrende för det vid offentlig auktion avgivna högsta anbudet. Slutligen förmenade motionärerna, att kronans nyhyggnadsskyldighet, sådan den anordnad, lätteligen kunde

vore leda till uppförandet alltför stora och dyra husbyggnader, varjämte kontrollen

av syntes otillräcklig.

Jordhruksutskoltet, till vilket motionen remitterades, yttrade i avgivet utlåtande, att vid bedömande frågan om kronodomänernas verkliga räntabilitet hänsyn borde

av tagas icke blott till de influtna arrendemedlen utan jämväl till de icke obetydliga

årligen infiöte försäljningar och avverkningar av skogsetfekter summor, som genom från de ofta under skogsstatens vård och förvaltning ställda skogsmarkerna till samma domäner ävensom till de besparingar, som för staten uppstode därigenom, att arrendatorerna intill senare tidi regel haft att erlägga kommunalutskylderna jämväl för dylika i huvudsak av staten utnyttjade skogar. Men även med avseende fästat å nu berörda förhållanden kunde enligt utskottets uppfattning icke förnekas, att statens jordbruksdomäner icke tillförde statsverket de inkomster, som med en rationell och ändamålsenlig förvaltning desamma borde vara möjliga att uppnå. Enligt utskot-

av tets förmenande berodde detta dels därpå, att arrendeavgifterna, särskilt med hänsyn till de betydande fördelar i torm av optionsrätt, ersättning för nybyggnad m. m., som arrendatorerna åtnjöte, i allmänhet voreanmärkningsvärt låga, dels ock därpå, att de betingade arrendeavgifterna icke i sin helhet inñöte till statsverket ulan författningsenligt avkortades med de icke sällan synnerligen betydande belopp, som utginge till arrendatorerna såsom ersättning för verkställda nybyggnader. Såsom särskilda önskemål framhöll utskottet, att i arrendeuppskattningarna infördes verklig metod och planmässighet, så att större enhetlighet och därmed även riktigare resultat kunde uppnås, samt att lämpliga modifikationer i avseende å optionsrättens utövning eller

genom annorledes så vitt möjligt förebyggdes, att arrendatorerna i spekulationssyfte utnyttjade den privilegierade ställning, optionsrätten gåve dem. I avseende å byggnadsskyldigheten erinrade utskottet, hurusom i regel kostnaden för all erforderlig nybyggnad i huvudsak drabbade staten själv. Vid beräkningen av arrendator tillkommande arrendeavkortning för verkställd nybyggnad gjordes å den beräknade byggnadskostnaden avdrag allenast för den vanligen till visst procenttal av de beräknade nybyggnadskostnaderna uppskattade nyttan för arrendatorn av de uppförda byggnaderna under den återstående arrendetiden, så att, om exempelvis denna nytta beräknats till 2 procent av nybyggnadssumman och 5 år ännu återstode av arrendetiden, 10 procent hela byggnadskostnaden komme att stanna på arrendatorn. Då arrendato-

endast i så obetydlig grad behövde deltaga i nybyggnadskostnaderna, läge det rerna också nära till hands att antaga, att kraven på nybyggnader såväl kvantitativt som kvalitativt bleve betydligt större än vad fallet skulle vara, därest arrendatorerna vore skyldiga att helt och hållet eller åtminstone i någon större omfattning bestrida berörda kostnader. En omständighet, särskilt ägnad att belysa önskvärdheten av att byggnadsverksamheten ä statens jordbruksdomäner icke erhölle allt för stora dimensioner, vore enligt utskottets tanke jämväl den alltjämt fortskridande utvecklingen i riktning mot ett sönderstyckande av berörda domäner i mindre, för småbruk lämpade lotter. Vore egendomen bebyggd med stora och dyrbara åbyggnader, bleve ett dylikt sönderstyckande avsevärt försvårat; komme det ändock till stånd, medförde det mången gång för kronan förluster, vilka med en försiktigare byggnadspolitik varit möjliga att undvika. Utskottet hade under sådana omständigheter ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke en omläggning av nu gällande grunder i avseende å nyhyggnadsskyldigheten ä kronodomänerna i ovan antydd riktning lämpligen kunde äga

Utskottet hemställde slutligen, att riksdagen måtte hos Kungl. Majzt anhålla rum.

utredning, huruvida icke genom förändrade bestämmelser i avseende ä sättet och om villkoren för utarrendering av kronans jordbruksdomäner statens intresse i fråga om avkastningen från dessa domäner måtte kunna bättre än hittills tillgodoses.

Vid utskottsutlâtandet voro fogade åtskilliga reservationer. I en av dessa framhölls, att rättesnöret för domänuppskattningen givetvis vore kännedom om ortsförhållandena och jämförelsen med vad enskild jord av motsvarande godhet betingade vid ara-ende. Den enskilde hade emellertid en anpassningsförmåga, som stode domänförvaltningen till buds, något som bland annat karaktäriserades dåtrav, att uppskattningen skedde redan tre år i förväg, i enstaka fall än längre. Sanningen vore därför, att kronan lämpade sig till arrendegivare istort och att den klokaste åtgärden vore att sälja så mycket som möjligt av kronans jordbruksdomäner. Enligt en över de egentliga jordbruksdomâinernas i riket medelarrendebelopp för arrendeåret 1910-1911 upprättad tablå framgick, att medelarrendet för hektar tomt och åker varit brutto 23 kronor 43 öre samt efter avdrag för avkorlningar för nybyggnader m. m. 18 kronor 52 öre. För 1,000 kronors taxeringsvärde var medelarrendet brutto 36 kronor 11 öre och netto 28 kronor 54 öre, v. s. respektive 3,6 och 2,8 procent. Härav framginge även, att avkortningarna utgjort ungefär 5 kronor per hektar och 0,8 procent av taxeringsvärtlet. I reservationen framhölls vidare, att, därest riksdagen

vore nöjd med de nu uppnådda resultaten, det vore bäst att koncentrera uppmärksamheten å behövliga ändringar i fråga om bekostandet av nybyggnad.

Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren utan diskussion. I första kammaren avslogos däremot såväl utskottets hemställan som motionen efter några helt korta yttranden.

Vid 1914 års första riksdag väckte samma motionâir motionen ånyo, men den hann icke behandlas före riksdagens upplösning.

Aven utom riksdagen och dess utskott har emellertid under senare åren förvaltningen av kronans jordbruksdomäner varit föremål för en allmännare uppmärksamhet. Så hava bland annat anmärkningar man och man emellan gjorts på grund av de esomoftast i dagspressen angående överlåtelse av kronoarrenden förekommande notiserna. I dessa ntsättasofta det verkliga belopp, som fordras av arrendatorn för arrendets överlåtande. Aven till de sakkunnigas kännedom hava emellertid kommit fall av överlåtelse, där den överenskomna avträdesersättningen uppgått till avsevärt belopp. Nästan alltid hava visserligen häri ingått ersättning för arrendatorn tillhöriga byggnader, inventarier, gröda m. m. Men mera sällan torde hava förekommit, att överlåtelse skett, utan att ersättning för själva arrenderåtten lämnats, och denna ersättning har, enligt vad de sakkunniga inhämtat, ofta utgått med belopp, motsvarande en stor del av egendomens taxeringsvärde. Förekomsten av de höga mellanavgifterna, vilka först yppat sig i landets södra del, enkannerligen Malmöhus län, men under kristiden även framträtt i övriga delar av landet, har visat sig hava sin grund däri, att arrendena för jordbruksdomänerna funnits vara så låga, att de inbjudit till spekulation, eller med andra 0rd kronoarrendena hava på grund av sin billighet blivit en livligt efterfrågad handelsvara, som omhändertagits av egendomsmfiklare och av dem utbjudits till den högstbjudande. Då klart är, att även mäklarna skola hava sin dryga provision för atfårsförmedlingen och då denna i de flesta fall utgår med viss procent å köpesumman, har givetvis förmedlaren sitt stora intresse av att överlåtelserna icke ske på för billiga villkor. Någon anledning att vid dylika atfärstransaktionei taga staten-jordägarens intresse med i beräkning finnes tydligen och så har heller skett. Gällande författningar angående jordbruksdomänernas förvaltning, vilka förutsett ett handlande med kronoarrenden såsom handelsvara eller jobberi vid arrendeöverlåtelser, giva förvaltningsorganen anvisning om sättet att stävja denna trafik, som det synes vara hart när omöjligt att förebygga, äro av- och tillträdare ense,

kunna de handla som de vilja, blott de i lag föreskrivna formerna iakkttagas och till stöd för överlåtelsen sådana omständigheter anföras och styrkas, att de måste godlagas, såsom arrendatorns höga ålder, sjukdom, arbetsoförmögeniiet eller dåliga ekonomi. Det alltmera allmänt förekommande ovan beskrivna förfarandet med kronoarrendena har emellertid, enligt vad för de sakkunniga blivit upplyst, föranlett vederhörande förvaltningsmyndighet, domänsfyrelsen, att söka finna en utväg att kväva spekulationslusten på ifrågavarande område och därigenom förhindra, att kronans intresse trådes för nära. Styrelsen har i sådant syfte vid bifall till ansökning om överlåtelse av arrende, där spekulation kunnat antagas föreligga, bundit fordran på höjt arrende av tillträdaren, beräknat med hänsyn tagen, förutom till konjunkturslåget vid tiden för fastställandet av gällande arrende, jämväl till den avträdesersättning och övriga överenskomna villkor, som ifrågakommit.

Den sålunda av styrelsen inslagna vägen synes de sakkunniga gå i rätt riktning, men ifrågasättas kan, om den leder helt till det åsyftade målet.

Färja nølef.ra vid Det verkligt effektiva medlet att för framtiden råda bot på nu omhandlade miss- :Lppskattnings-förhållanden likasom att överhuvud förekomma för låga arrenden kronans jordförrättnin- av garna. bruksdomäner och den framhållna. därav följande ringa avkastningen av desamma är enligt de sakkunnigas mening, att vid egendomarnas arrendeuppskattning så förfares, att en så tillförlitlig arrendesättning vinnes, som i mänsklig förmåga står. Visserligen är alltid arrendet, som skall sättas för 20 år framåt och utgå i penningar, underkastat tidens växlingar, men att detsamma skulle komma att under nämnda tidsperiod, förutsatt att störningar av den art inträffa, som ex. det senaste världskriget, avsevärt förändras i värde, torde vara uteslutet.

1880 års kommitterade, vilkas förslag ledde till nu gällande bestämmelser rörande arrendeuppskattningar å kronans jordbruksegendomar, framhöllo ur flera andra synpunkter än den ovan nämnda vikten av en tillförlitlig uppskattning. En sådan erfordrades särskilt med hänsyn till den modifierade optionsrätt vid förnyad utarrendering, som de föreslogo. Så mycket större synes kravet i förevarande avseende vara, då fråga är om optionsrätt i sådan form, som nu gäller, och beträffande vilken de sakkunniga, på sätt i det följande torde få närmare omförmälas, anse någon väsentligare itndrii-g böra vidtagas. Vidare vore det enligt kommitterades uttalande av yttersta vikt blott för den myndighet, som finge att pröva anbud, utan även för spekulanter att hava till ledning för sitt omdöme en med sakkunskap och omsorg uppgjord beräkning av det arrende. som egendomen skäligen kunde lämna, med tagen hänsyn å ena sidan till jordens alstringsförmåga och befintliga skick vid arrendeupplåtelsen samt, å den andra, till brukningskostnader och skälig bärgning för arrendatorerna. Till villkoren för åstadkommande av ett tillförlitligt arrendevärde ansågo kommitterade vidare höra, att uppskattningarna grundade sig på en noggrann kännedom om de utarrenderade egendomarna, att full trygghet måtte finnas för att arrendeuppskattningarna komme att ske med behörig tillsyn icke blott till allmängiltiga grunder utan ock till de vid varje egendom förekommande speciella förhållanden och att förrättningarna skedde under ledning av ijordbruk förfarna män, som med uppdrag att ägna tillsyn åt kronans utarrenderade egendomar i orten under ofta återkommande besök på desamma, som ett dylikt uppdrag bör föranleda, kunna förvärva sig en sådan kännedom. I detta uttalande, däri de sakkunniga instämma, är att söka grunden till nuvarande domänintendentsbefattningarnas tillkomst och till gällande bestämmelser rörande arrendeuppskattningen. De senare återfinnas dels i förut omförlnälda

nu gällande förvaltningsgrunrler, som i avseende å själva arrendeavgiftens bestämmande stadga, att uppskattningsmännen hava att uppgöra förslag till den arrendeavgift, mot vilken egendomen kan anses böra skäligen upplåtas, i vilket stadgande uttalas den ledande principen vid uppskattningen, dels i de reglementariska bestämmelserna rörande kronodomänernas förvaltning, vilkas omarbetande varit anled-

en av ningarna till de sakkunnigas tillkallande och vilka beträffande arrendeuppskattningen innehålla stadganden om tiden för förrättningens hållande, protokolls förande där-

om vid, om huru skall förfaras vid skiljaktig menings förekomst, tiden för protokollets

om avlämnande samt att karta över egendomen skall hållas tillgänglig vid förrättningen.

dels ock uti de av domänstyrelsen vid skilda tillfällen olika anledningar utfärdade

av föreskrifter till ledning vid förrättningen, vilka här ovan omförmälts.

Trots dessa bestämmelser hava dock anmärkningar med fog kunnat framställas mot att arrendena blivit för låga. Orsaken till detta förhållande torde hava legat så mycket i bristen på lämpliga föreskrifter fastmera i tillämpningen lesamma.

som av Huru föreskrifterna tillämpats framgår de protokoll, förts vid domänsty-

av som av relsen under åren 1899 och 1907 anordnade sammanträden med domän-

gemensamma intendenterna i riket och av vilka protokollet vid 1907 års möte upptager den vid 1899 års sammanträde förda diskussionen i ämnet. Härur må antecknas följande.

Vid uppskattningsförrättningarna hade från början uppskattningsnämnden för beräkning av egendoms arrendevärde tillämpat två olika metoder, den bestående

ena däri, att egendomens årliga avkastning uppskattades med ledning tillgängliga

av uppgifter om utsäde, påräknat korntal vid skörden samt mängden ladugårdsprodukter

av m. m., varefter avdragits summan av de årliga utgifterna, då skillnaden ansetts utgöra egendomens arrendevärde. Enligt den andra metoden däremot åsattes varje hektar inägor ett efter markens beskaffenhet och läge lämpat arrendevärde

m. m. med iakttagande dessutom i vissa län, att särskilt värde sattes å kreatursbetet. Av dessa båda metoder hade den senare ansetts hava avgjort företräde och leda till riktigare resultat än den förra metoden. Dock hade därvid från det uppskattade arrendevärdet för åkern m. m. avdragits ett belopp, motsvarande de för egendomen utgående skatter och onera, då resultatet härigenom ansetts bliva rättvisare för de olika egendomarna, varjämte i fråga arrende för torpjord den avgift, arrendatorn

om hade att till kronan erlägga, beräknats omkring 90 procent lägre än den avgäld, torparen skulle till arrendatorn utgöra, enär arrendatorn hade att för torp-

svara byggnadernas underhåll samt för de å torpet belöpande skatter Vid frå-

och onera. gans upptagande vid 1907 års sammanträde anfördes ordföranden för mötet, att

av det vore lämpligt, att metod användes vid uppskattningarna och att

en gemensam den senare av de här framställda metoderna tillfredsställande, blott

ovan vore om markvärdet sattes för sig utan tagen hänsyn till de för egendomen utgående skatter och onera, samt att härigenoni, och sedan ett belopp motsvarande de på egendomen vanligen belöpande skatter och onera fråndragits markvärdets slutsummn, tillförlitligaste värde torde erhållas. Under därpå följande överläggning framhölls allmänt såsom det lämpligaste förfarandet vid arrendeuppskattningen, att visst värde åsattes varje hektar inägojord, sedan efter undersökning på marken den odlade jorden indelats i olika klasser med hänsyn till markens beskaffenhet och läge, och att därefter de skilda ägoslagens olika klasser åsattes särskilda nettopris för hektar, varvid borde tagas i beräkning avsättningsmöjligheterna för jordbruksprodukter, arbetsförhållanden i orten, åbyggnadernas beskaffenhet, kreatursbeten, huruvida tillgång till jordförbättringsmedel och torvmosse, lämplig för beredning torvströ, funnes å egendomen

m. m. I fråga om husbehovsvirke förfores däremot olika. Mestadels uppskattades markvärdet med fästat avseende därå, om tillgång till husbehovsvirke funnes å egendomen eller ej, men i vissa län uppskattades egendomen såsom skoglös, och om husbehovsvirke funnes, lades värdet av detsamma till markvärdets slutsumma. Vad skatterna beträtfade, så togos dessa i de flesta län i beräkning redan vid bestämmandet

av nettopriset för marken. I Södermanlands län däremot toges ingen hänsyn till skat-i terna, vilka betraktades såsom tillhörande egendomens driftkostnader. I Kristianstads, Skaraborgs och Västmanlands län bestämdes markvärdet också utan hänsyn till skatter och onera, men deras belopp, sådant det av arrendatorn styrktes, avdrogos från markvärdets slutsumma för erhållande av arrendevårdet. I fråga om den inverkan, skatten borde hava på markvärderingen, anfördes å ena sidan, att skatterna såsom alltför växlande icke borde få inverka på värderingen, samt att de för övrigt icke hade det inflytande på en egendoms värde som ex. egendomens läge nära god av sättningsort eller skogstillgång på egendomen, under det å andra sidan framhölls, att skatter och onera vore så olika stora på varandra helt närbelägna orter, särskilt väghållningshesvâiret, att för rättvisans skull hänsyn till dem måste tagas vid bestäm mande av arrendevärdet. Men berodde de höga skatterna exempelvis på kommunens deltagande i en järnvägsanläggning vore riktigt, att egendomens arrendevärde nedsattes för skatternas storlek, järnvägsanläggningen medförde givetvis fördelar för egendomen. Funnes slutligen särskild förmån tillhöra egendomen, vars värde kunde sättas i penningar, såsom utdelning från häradsallmänning, avkastning ñskevatten

av och avgälder för lägenheter, ökades markvärdet med dessa förmåners penningvärde för ernående av det slutliga arrendevärdet å egendomen. Sedan på detta sätt arrendevärde erhållits, borde jämförelse göras med vad enskilda i orten kunde betinga sigi arrende.

I den praxis, för vilken nu redogjorts, har i huvudsak någon annan ändring inträtt, än att den först omnämnda uppskattningsmetoden numera användes.

Det anförda torde med full tydlighet visa. att den enhetlighet vid uppskattningarna saknats, varom i statsrådsprotokollet förmäles, en brist, som särskilt torde hava visat sig kännbar, då för den beslutande myndigheten varit nödigt att för ett arrendes bestämmande göra jämförelse med andra; och går man till de särskilda instrumenten över uppskattningarna i de olika länen, giva de vid handen, att medan i ett upp skattningsinstrument alla de faktorer, som böra hava inflytande på arrendesåttningen, angivits såsom beaktade, så saknas i ett annat instrument rörande egendomen i ett annat län åtskilligt av betydelse för frågan. Utan tvivel måste härav för domänstyrelsen vållas svårigheter av allehanda slag och ärendenas avgörande fördröjas. Visserligen torde ofullständigheten kunna till viss grad tillskrivas den omständigheten, att hestämmelserna om uppskattudngsförfarandet och de tid efter annan meddelade vägledande anvisningarna blivit sammanfattade i en instruktion, men ytterst torde det berörda förhållandet hava sin grund i bristande insikt innebörden uppskatts

om av ningsuppdraget. Om ock under år förhållandena härutinnan förbättrats, åter-

senare står ännu mycket, innan vederbörande inse, att de vid arrendeuppskattningen böra verka i den ledande principens anda för beredande åt staten av största möjliga avkastning av dess egendom utan för hårt belastande av brukaren och icke, som ännu sker, väl mycket tillgodose brukarens intressen gent emot staten-jordägaren. Klago mål i just detta hänseende hava även av domänintendenterna framförts, och då här till kommer, att, på sätt skett, domänintendent låtit sig överröstas uppskattnings-

av männen, vilkas mening således fastslagits såsom förråttningens resultat, inses lätt,

4-7

.att uppgiften av vederbörande fattats rått och att resultatet kan bliva missledande. .Uppskattningsmännen böra givetvis handla så, det fråga utarrensom om vore om dering av deras egen jord, och således lägga de synpunkter på ärendet, ifrämsta som rummet avse det egna intresset, hår lika med statens. Särskilt torde hänsynstagande till vad i arrende betingas för enskild tillhörig jord beskaffenhet och läge av samma som kronoegendomens vid uppskattningsförrättningarna ofta hava âsidosatts. Arrenden av enskilds jord i trakt måste nämligen såsom anpassliga efter ortssamma mera .och tidsförhållandena vara till avsevärd grad normgivande. Vikten jämförelse av en nu nämnda hänseende synes nog starkt kunna framhållas. Fruktan för, att etterfrågan på kronoarrenden, bestämda med hänsyn till sagda fordran, skulle minskas, .torde behöva hysas; kronoarrenden erbjuda i alla fall så stora fördelar framför arrenden av enskild man, att de städse måste locka. Men betydelsen att den, har sig anförtrott att leda eller biträda av som vid ,en arrendeuppskattning, besitter erforderliga förutsättningar härför, förringas, såsom påvisats, om förrättningarna ske planmässigt efter verklig metod, och ett tillförlitligt resultat ernås heller, icke denna metod blir densamma om för alla uppskattningar. De sakkunniga hava därför vid ingående granskning förevarande fråga det av om ,lämpligaste förfaringssättet vid uppskatlningarna kommit till den uppfattning, att det är icke blott lämpligt utan även nödvändigt, att uppskattningarna inom hela landet .ske planmässigt och efter enhetlig metod för vinnande likformighet av dem emellan. Genomförandet härav måste givetvis i vissa orter medföra ändringi tidigare tillämpad en jøpraxis, men med hänsyn till vad förut framhållits, bör förändringen utan svårighet ,kunna ske. Beträffande arrendevärdets beräknande de sakkunniga det förfaringssätt, anse s0m vid domänintendentmötet år 1907 allmänt framhölls såsom det lampligaste, böra godtagas, dock med den ändring, att uppskattningen bör ske under förutsättning, att

skatter och andra egendomen påvilande däribland vägunderhållet in natura, onera, utgå av egendomen och att förty för dessa efter arrendevärdets sättande från detsamma direkta avdrag få göras. Det är nämligen att bemärka, att den vid nämnda ,möte förordade metoden att sätta markvärdet för sig utan tagen hänsyn till de för .egendomen utgående skatter och vilkas belopp därefter fråndragas markvärdets onera, slutsumma, icke vunnit allmän tillslutning. I endast två rikets län, där kronoav egendomar av ifrågavarande slag finnas, har berörda metod sedermera följts, i ett av länen enligt domänintendentens förklaring anledning, att företrädaren förfarit i av enlighet därmed. Den andra metoden, enligt vilken räknas med att egendomen här skatt, och skatten således betraktas såsom driftkostnad för egendomen, annan som särskilt vårdesättes, torde för övrigt den metod, är gängse vedertagen i vara som länen vid uppskattning arrenden i allmänhet och därför bör övergivas, hälst av såsom ovan framhållits de enskildas arrenden, satta efter ansetts böra samma norm, tjäna såsom råttesnöre vid uppskattningen kronoarrende. Enligt vad här nedan sägs, av bör i uppskattningsinstrumenten angivas storleken utgående skatt egendom, av av ,som är föremål för arrendeuppskattning. Erfordras attjämförelse anställes mellan nu, arrendena av egendomar inom särskilda kommuner, i vilka skatterna gå vitt isär i storlek, står det öppet att utslå skattebeloppen på de egendomarnas i arrendet resp. .ingående arealer och så verkställa jämförelsen efter avdrag skattebeloppen. Skulle av den förstnämnda metoden bliva fastslagen till efterföljd, lära uppskattningsmännen

komma att föl-fara så, att de uppskatta arrendevårdet enligt det vedertagna sättet i

avseende å skatten och så räkna sig till ett arrendevårde utan skatt genom att tilllägga det utslagna skattebeloppet, varefter detsamma fråndrages arrendets brutto-

och så arrendenettot slutligen ernås. Denna dubbla räkneoperation torde summa böra påläggas vederbörande.

l fråga om uppskattning av husbehovsvirke för arrendeegendom, som vid nämnda möte även berörts, hava de sakkunniga, på sätt härefter vidare utvecklats, funnit sig böra föreslå, att egendomens skogsmark skall undantagas från arrendet. Med den ståndpukt, som de sakkunniga sålunda intagit beträffande egendomens skog, kan vidare ingående från deras sida på förevarande fråga vara påkallat. Enligt de sakkunnigas förslag skall givetvis egendomen för utarrendering uppskattas såsom varande skoglös.

På grund av det anförda anse de sakkunniga mera i detalj utarbetade bestämmelser beträffande uppskattningsförrâtttningarna utöver nu befintliga vara oavvisliga för att för kronans ekonomi betryggande resultat av desamma skola vinnas. Samma ståndpunkt har även domâtnstyrelsen tidigare intagit, då den såsom redan förut nämnts uppgjort och genom underdånig skrivelse den 30 december 1910 till Kungl. Majzt ingivit förslag till förändrade reglementariska bestämmelser för förvaltningen av kronans jordbruksdomåner. Detta förslag, som även omförmäles idet yttrande till statsrådsprotokollet, som föregick de sakkunnigas tillkallande, har varit grundläggande för de sakkunnigas arbeten. Såväl domänstyrelsen som de sakkunniga avse med förslagen till reglementariska bestämmelser först och främst att åstadkomma enhetlighet och system i Iippskattningarna, varuti hittills utan gensägelse brustit, ävensom att underlätta arbetet vid förrâittningarna och bedömandet av detsamma. Dessa ifrågasatta bestämmelser, som de sakkunniga avse att såsom kompletterande sättas vid sidan av det stadgande i förvaltningsgrunderna rörande uppskattningen, som innehåller den ledande principen lärvid, åro införda i det förslag till nya reglementariska bestämmelser för sagda ffärvaltning, härefter följer och som därutinnan och i övriga

som delar bör tjäna såsom detaljinstruktion för domünförvaltningen.

vppekaitninøs- Vad angår uppskattningsnåmndernas sammansättning bestå dessa av domänintendent och två i lantbruks- och atfårsförbållanden kunniga män, vilka för länet i dess helhet eller viss Kungl. Majzts befallningshavande bestämd del därav årligen

av utses. den landstinget och den andre av hushållningssällskapets förvaltnings-

ene av utskott eller, där binder härför möter, bägge av landstinget.

Det kunde ifrågasättas, att hushållningssällskapens förvaltningsutskott, såsom ägande större personalkiinnetlom i fråga om länets j0rdbrukare, borde äga rätt att utse även den ledamot uppskattningsnêimnden, utses landstinget. Tidi-

av som nu av

har å många orter dessa uppdrag betraktats endast såsom hedersposter, med gare vilka den äldste så dock någon av de äldre bemårkta lantbrukarna i lånet be-

om gåvuts, det kunde nästan sägas såsom belöning för allmän medborgerlig förtjänst. Att under sådana förhållanden svårighet mången gång kan hava mött för en än så energisk domänintendent att genomdriva beslut, son1 med rubbande av håvdvunnen praxis ocl1 oberoende av ortssed bitttre ån dittills tillvaratagit kronans båtstzgårsjâilvklart. Under senare år synes emellertid ändring i berörda förhållanden hava inträtt, i det de väljande korporationerna låtit sig ledas av önskan att finna de för uppdraget lånipligaste varför de sakkunniga med avseende jämväl å den inverkan

personerna, på uppskattningsmånnens sätt att fullgöra sin uppgift, den föreslagna instruk-

som nu tionen torde få, och kravet å den ingående kännedom om ortsförhållandena, som

samma uppgifters riktiga fullgörande förutsätta, sig böra föreslå någon ändring

anse i nämndens sammansättning enligt nuvarande törvaltningsgrunder.

De sakkunniga förutsätta härvid givetvis även, att till domänintendentel utses för uppdraget väl skickade, högt kvalificerade personer, som tillika besitta förmågan av objektiv bedömning.

De av landstingen och hushållningssällskapens förvaltningsutskott utsedda ledamöterna av nppskattningsnämnderna hava hittills valts för ett år i sänder. De sakkunniga anse, att arrendevärderingarna otvivelaktigt skulle vinna därpå, att dessa ledamöter av nämnderna valdes för látngre tid, förslagsvis tre år i sänder, enär därigenom intresset för arbetet avsevärt skulle ökas ocl1 även större tillförlitligheti själva uppskattningen vinnas. Detta Önskemål skulle med än större säkerhet ernås, därest uppskattningsmännen valdes för mindre områden än län, varL-enon deras större lokalkännedom komme uppskattningsniimnden till godo, särskilt med hänsyn därtill att iämtörelse med vad andra egendomar i orten giva i arrende då lättare

kunde anställas. En ytterligare fördel, som därigenom säkerligen skulle vinnas, vore en större snabbhet i arbetet vid förrättningarna.

Visserligen medgiva nu gällande förvaltningsgrunder Kungl. Majzts befattning-shavande rätt att för uppskattningsnätninderna bestämma mindre verksamhetsområde än län, men denna rätt har endast sällan kommit till användning. De sakkunniga hålla dock av ovan angivna skäl före, att detta borde oftare än hittills ske.

Enligt gällande bestämmelser skall arrendneuppskattning verkställas under tredje Tidcnför

arrendeupparrendeåret före löpande arrendeperiods slut. Onskemål hava framställts förrätt-

om skattningars ningens framlijrttande närmare nämnda tidpunkt. Ehuru enligt de sakkunnigas mening Izållnnde. en dylik anordning vore lämplig, ity att konjnnktnrerna kunna undergå förändring under tiden mellan uppskattningen och arrendets trädande i kraft, och att givetvis bedömningen av vad i arrende bör betingas sker lättare och tillförlitligare närmare den tidpunkt är, då arrendet skall taga sin början. tilltro dock de sakkunniga sig kunna förorda den ifrågasätta omläggningen tiden för uppskattningen. Det har nämligen vid närmare

av undersökning frågan visat sig, att till följd de ytterligare åtgärder, för

av av som den förestående utarrenderingen vanligen erfordras efter uppskattningen, såsom lantmäteriutredningar, skogsvärderingar, nnderställande Kungl. Majzts och riksdagens prövning av fragor om annan disposition delar egendomen, den tid, enligt

av av som nu gällande ordning ligger mellan tidpunkten för uppskattningen och den, då föremålet därför skall upplåtas, är tillräckligt lang, utan esomoftast måste förlängas 0cl1 därunder egendomen interimistiskt skötas, ingalunda till

dess gagn.

Enligt hittills gällande grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomåtner Dispositionen har vid arrendeupplátelser avdentill de

den till jordbruksegcndomarna hörande, till kronopark

utarrenderade avsatta skogsmarken även upplåtits åt arrendatorn med rätt för denne att enligt krono-

egendmnarna hushållningsplan och de närmare bestämmelser, arrendekontraktet innehåller, använda Ixörandc skogen till skogsfånest samt till bete, där sådant utan för skogens återväxt skogsmarken.

men kunnat medgivas. Där skogen varit betydenhet, har densamma från arrendet

av undantagits, varvid arrendatorn dock medgivits rätt altt erhålla årlig utsyning hus-

av belnovsvirke till belopp, som i arrendekontraktet angivits. De kronans arrendatorer jämlikt dessa bestämmelser tillerkända förmåner representera avsevärda belopp. Enligt en av domänstyrelsen uppgjord, nti dess redogörelse för 1915 års förvaltning intagen tablå uppgingo dessa arrendatorerna tillkommande förmåner till följande kvantiteter: 7

Beräknad

Ut sltnng7 .

skogs-

L av Vlrke

n avkastning

khm. kbm.

Stockholms 1,121.06 1,423.00

. . . . . . . . . . . . . . . . Uppsala 1,514.21 627.00

. . . . . . . . . . . . . . . . . Södermanlands 3,418.96 1,359.00

. . . . . . . . . . . . . . Östergötlands 3,049.94 2042.50

. . . . . . . . . . . . . . Jönköpings 3,725.00 3,104.0

. . . . . . . . . . . . . . . . Kronobergs 1,742.00 1,734.00

. . . . . . . . . . . . . . . . Kalmar 1514.93 3336.00

. . . . . . . . . . . . . . . . . . Gottlands 295.15

. . . . . . . . . . . . . . . . . -

Blekinge 51.10 8.00

. . . . . . . . . . . . . . . . . . Kristianstads 822.25 203.00

. . . . . . . . . . . . . . . Malmöhus 188.72 30.00

. . . . . . . . . . . . . . . . . Hallands 70.16

. . . . . . . . . . . . . . . . . -

Göteborgs och Bohus 489.27 170.00

. . . . . . . . . . Älvsborgs 1059.59 1,35ö.00

. . . . . . . . . . . . . . . . . Skaraborgs 3,741.55 2454.00

. . . . . . . . . . . . . . . . Värmlands 1,340.04 946.30

. . . . . . . . . . . . . . . . Örebro 1,865.78 625.00

. . . . . . . . . . . . . . . . . . Västmanlands. 1,008.22

1,878.72

. . . . . . . . . . . . . . Kopparbergs 1,050.3T 154.00

. . . . . . . . . . . . . . . Gävleborgs 140.00

. . . . . . . . . . . . . . . . --- Västernorrlands 104.00

. . . . . . . . . . . . . -

Jämtlands 249.70 294.00

. . . . . . . . . . . . . . . . . Västerbottens 52.50 -

. . . . . . . . . . . . . . .

Summa 2924100 21,117.02

Dessa virkesmängder, förvandlade i penningar, motsvara med gällande virkes-

priser fiera hundra tusen kronor, vilka rätteligen hade bort tillgodoräknas domänverkets

skogsnuedel eller åtminstone redovisas under en särskild titel bland kronodomänernas

avkastning, så att säga försvinna de helt och hållet inkomsttitlarna. Vismen nu ur serligen är det sant, att staten indirekt tillgodogör sig desamma genom att arrende-

avgälderna teoretiskt taget i sig innefatta ersättning för det fritt tilldelade - virket, i verkligheten förhåller det sig så, alt detta virke representerar ett men nog vida högre värde än motsvaras den ökning i arrendeavgälderna, som tilläven-

som av tyrs blivit följd att kronans domäner utbjudas med rätt till fritt hushehovsen av, viuke. Vidare lärer det ingen kunna förnekas, att, trots vid arrendeuppskattningen

av företaget noggrannt bestämmande kvantiteten hushehovsvirke och dettas uppskatt-

ning i visst belopp, ett uppenbart slöseri med avkastningen från kronans skogar äger

Beräknar man exempelvis värdet av dessa nu utgående förmåner och jämför rum. detta med de fastställda arrendebeloppen, finner man sällan, att arrendatorn lillerkänts virke eller bränsle, motsvarande större belopp än hela det honom åliggande arrendet. Detta är uppenbart skevt, och orsaken därtill är att söka i en tyvärr alltför vanlig underskattning av husbehovsvirkets stora realvärde ocl1 därmed i samband stående bristande aktgivande härpå från uppskattningsnämndens sida.

Beträffande för övrigt hela denna fråga om rätten till fritt husbehovsvirke vilja de sakkunniga hänvisa till vad de skogssakkunniga för södra delarna av landet isitt den 17 december 1915 avgivna betänkande härom anfört sid. 104-123 och 220- 225. Dessa sakkunniga hava på angivna skäl mot vilka ingen erinran torde kunna

göras föreslagit, att vid samtliga kronans utarrenderade jordbruksdomâtner det

fria husbehovsvirket måtte helt indragasm I detta förslag vilja de sakkunniga till alla delar instämma, därvid särskilt understrykande vad i förberörda betänkande sid. 220

221 yttras till bevis för att med nu gällande bestämmelser varken en verklig sparsamhet med husbehovsvirket från arrendatorns sida kan tillräckligt uppmuntras eller ett slöseri med detsamma från statens sida verksamt förhindras.

Den förmån av bete å egendomens till kronopark eller eljest undan- Beteariittcn. tagna skog, som enligt nu gällande förvaltningsgrunder kan tillkomma arrendator, hava de sakkunniga funnit skäl att förändra i annan mån, än att bestämmelsen, att detta får ske endast där sådant utan men för skogens återväxt kan medgivas, kompletteras med en hänvisning till arrenrlekontraktet, däri närmare bestämmelser i detta hänseende skola intagas. Med hänsyn till den ställning, betet numera intager i det rationella jordbruket, hava de sakkunniga velat påpeka, att uppskattningsnämnden skall yttra sig om, huruvida den till en egendom hörande skogseller hagmarken är tjänlig till betesmark samt om densamma bör röjas, dikas eller på annat sätt förbättras för att fylla sitt ändamål härvidlag. Helst böra vissa områden å marken avsättas för delta ändamål, och böra dessa av arrendatorerna hägnas och såsom betesmarker underhållas i enlighet med dem av vederbörande domänintendenter med hänsyn till fordringarna på en rationell beteskultur lämnade anvisningar. I detta sammanhang hava de sakkunniga ansett lämpligt föreslå, att bestämmelsen

bete jämväl skall gälla slåtter och lövtäkt. Särskilt beträffande de mindre jordom bruken äro rättigheterna till slåtter och lövtäkt av stort värde och böra därför här uppmärksammas. Värdet av tillgång på löv har särskilt under den förflutna kristiden med sina höga foderpriser beaktats och utgör ett oväsentligt tillskott ijordbrukarens foderförråd, helst därigenom främjas uppfödande av smådjur.

som

I anslutning till vad anförts och för undvikande av inkräktande på skogs-

ovan statens verksamhetsområde föreslå de sakkunniga borttagande ur nu gällande förvaltningsgrunder av bestämmelsen angående rätt för arrendator att, i händelse skogens bevakning uppdrages åt honom, åtnjuta ersättning därför.

Frågan om tillämpande av den s. k. optionsratten eller den en arrendator av Optionsrätten. kronoegendom tillerkända rättigheten att vid skeende ny utarrendering mot erläggande

det fastställda arrendevåtrdet få behålla arrendet, om han så önskar, har vid utav arrenderingarna spelat och spelar fortfarande mycket stor roll. Av det föregående

hurusom optionsrättens eller icke vara framkallat många och långa desynes, vara batter, ehuru 1887 års riksdag ansett sig nödsakad att åter införa den tidigare

men

borttagna optionsrätten, finnas ännu förespråkare för borttagande av densamma. Erfarenheten har dock visat, att den år 1887 intördzi optionsrätten på det hela taget verkat gott. Detta har ock vid flera tillfällen uttalats, senast vid 1913 års riksdag, då iordbruksutskoltet vid behandling av den inom andra kammaren väckta, förut omförmälda motionen förklarade sig med hänsyn till de betydande fördelar såväl för staten som för den enskilde, vilka äro förenade med optionsrältens bibehållande. icke böra förorda avskaffandet av berörda rätt. Före optionsrättens införande förekom ofta vid riksdagarna klagomål förutom över alltför ringa avkastning från statens

utarrenderade jordbruksegendomar iämväl däröver, att dessa egendomar vansköttes

och därigenom försämrades. Efter optionsrältens införande hava klagomål i sistnämnda hänseende mera sällan förekommit. Fä äro icke de fall, där kronans arrendatorer nedlagt betydande prestationer i såväl arbete son1 kapital i och för verkställande

av förbättringar å de arrenderade egendomarna, och befinna sig dessa egendomar i utmärkt skick såväl med avseende å byggnader som å jordens hävd. Orsaken härtill ligger naturligtvis till stor del ijordbruksnäringens utveckling och framåtskridande i allmänhet, men att, även optionsrätten i avsevärd man bidragit härtill torde icke kunna förnekas. Uppenbart är, att trygghet i besittningen av den utarrenderade egendomen och utsikt att få tillgodnnjuta frukten av sitt arbete skall verka eggande på arrendatorn. 1876 års domäitförvallningskommitterade yttrade i ämnet ll. a. följande: Kärleken till den jord, man under en följd av år brukat, och förhoppningarna att besittningen därav framgent må kunna inom familjen bevaras, äro alltför mäktiga drivfjädrar till fortfarande omsorgsfull vård om den anftörtrndda statsegendomen och alltför hälsosamma och livskraftiga element inom samhällskroppen för att vid en allmän reglering kunna helt lämnas asidm.

Visserligen kan invändas, att. det nya arrendet mången gång skulle hava givit staten en högre inkomst, om detsamma ställts för öppen tävlan, men erfaren heten har likaledes visat, att ett tillfälligt högt arrendehelopp alltid ilängden varit det för staten fördelaktigaste, Exempel kunna anföras därpå, att staten måst sänka arrenden, vilka genom en alltför stark konkurrens höjts så avsevärt, att de Överstigit egendomens bärkraft. En garanti för att arrendena även med tillämpning av nu gällande bestämmelser om optionsrätt icke bliva för låga ligger först och främst i arrendeuppskallningarnas tillförlitlighet. Redan år 1887 talades det om denna garanti såsom ett faktum, och säkert är, att tillförlitligheten av de av uppskattningsmännen gjorda beräkningarna icke sedan den tiden blivit mindre. Om dessa uppskattnings-

nu förrättningar, såsom de sakkunniga förut framhållit ett önskemål, infö-

vara genom rande av verklig metod och planmässighet i uppskattningarna kunde göras än mera effektiva, skulle faran för staten att få för ringa avkastning av sina jnrdbruksdomâiner bliva mindre än nu. Förutnämnda 1913 års jurdhruksutskott framhöll bl. i sitt

a. avgivna utlåtande önskvärdheten av att genom lämpliga modifikationer i avseende å optionsrättens utövning eller annorledes såvitt möjligt förehyggdes, att arrendatorerna i spekulationssyfte utnyttjade den privilegierade ställning, optionsrätten för det dåvarande gave dem. Härvid förtjänar att framhållas, att, såsom de sakkunniga förut omnämnt, domänstyrelsen, i full överensstämmelse med nådiga brevet den 13 juli 1887, redan funnit ett verksamt korrektiv mot dylika manipulationer, i det att densamma vid varje prövning av ansökan om arrendeöverlåtelse låter sig angeläget att

vara undersöka, om bakom densamma ligger något försök till spekulation för utvinnande av ett oskäligt avträdesbelopp. Har det visat sig vara fallet, har styrelsen såsom villkor för beviljande överlåtelsen fastställt höjning arrendebeloppet och

av en av

därmed åt staten förskaffat merinkomst, skulle hamnat i den en som annars överlatande arrendatorns ficka. Ett konsekvent fortskridztnde på den sålunda inslagna vägen synes kunna bilda en effektiv hämsko på ett i spekulationssyfte uppträdande missbruk av optionsrâitten. De sakkunniga hava noga övervägt de fördelar och nackdelar, varit följd som en av .tillämpandet av gällande bestänunelser optionsråilten, och hava funnit, att om optionsråtten varit och kommer att till icke blott för staten utan för vara gagn även den enskilde. Uppenbart är, att den trygghet, arrendator har däri, att han får en behålla sitt arrende, såvida han skött egendomen väl, skall leda därhän, att statens domäner bliva bättre skötta och hävdade samt såsom given följd därav även lämna en en rikligare avkastning. De sakkunniga därför, att optionsrätten fortfarande bör anse tillämpas och i huvudsak på samma villkor för närvarande. En Inodilikation i som nu gällande bestämmelser dock önskvärd, nämligen att arrendator skall hava synes en innehaft sitt arrende under längre tid ån som nu erfordras 5 år för att kunna tillerkännas optionsrâitt. I Kungl. Majzts proposition till 1887 års riksdag, angående n:r vissa åtgärder i avseende å förvaltningen kronans domäner föreslogs ett minst av tioårigt innehav av arrendet såsom villkor för åtnjutande den då föreslagna optionsav rätten. Statsutskottet vid nämnda riksdag, till granskning berörda proposition vars överlämnades, fann sig likväl icke höra biträda Kungl. Majzts förslag i denna del, utan föreslog 5 år, däri inberåknat återstående del arrendetiden. Utskottets förslag av blev jämväl riksdagens beslut. Det har emellertid visat sig, att den sålunda fastslagna tiden av 5 år underlättat spekulation i arrendeöverlåtelser, och såsom ett ytterligare botemedel häremot vilja de sakkunniga föreslå tidens utsträckande till tio år. Uti sistnämnda proposition föreslogs dessutom, att optionsrätt borde medgivas

även arrendators änka och barn. Statsutskottet ansåg emellertid hilligheten fordra, att blott arrendators sterbluusdeláigare ulan även hans löftesmâin och konkursbo borde medgivas rätt, och uttalade utskottet såsom sin åsikt, att, därest arrendesamma rätt överlátits på arrendators löftesmän eller övergått till i konkurs försatt arrendators konkursho eller blivit av konkursförvaltningen försåld, den förmån, arrendatorn kunde hava ägt i optionsråitten, borde, då i övrigt föreskrivna villkor fullgjorts, törvara verkad utan kunna överflyttas på den arrendatorn till fördel för dem, vilka i allt nye fall torde under vanliga förhållanden hava fått vidkånnas förluster arrendatorns genom obestånd. Jåmväl detta utskottets förslag blev riksdagen hifallet. av De sakkunniga anse emellertid ej, att arrendators löftesmän, konkursbo eller den, till vilken konkursförvaltningen Överlåtit arrenderätt, böra få tillgodoräkna sig den

arrendator tilläventyrs tillkommande optionsrältcn, emedan densamma måste betraktas såsom en rent personlig förmån för arrendatorn. Enär enligt nu gällande förvaltningsgrunder möjlighet förefinnes för förvaltningsmyndigheterna att i fall, då utarrenderad kronoegendom kommer att uppdelas en i Hera lotter och arrendatorn till densamma är optionsberâittigad, förhindra, att arrendatorn begagnar denna sin rätt beträffande samtliga de arrendelotterna, varigenom nya syftet med den förändrade dispositionen lätt förryckes, och lärjämte till de sakkunnigas kännedom kommit, att så även varit förhållandet, hava de sakkunniga ansett lämpligt att i sitt förslag till förändrade grunder för förvaltningen kronans jordav bruksdomäner intaga bestämmelse därom, att, därest egendom befinnes höra en en utarrenderas i två eller flera lotter, arrendatorn må medgivas optionsrätt till endast

en av dessa delar, ägande arrendatorn att själv bestämma, vilken avde olika delarna

54-

han fortfarande vill bruka, Detta de sakkunnigas förslag grundar sig jämväl liirpå,

alt de sakkunniga, såsom på ett annat ställe i betänkandet framhålles, anse nödvän-

digt, att arrendatorn själv brukar och bebor den av honom arrenderade kronodomänen.

Angående den kronoarrendatorerna åliggande byggnadsskyldigheten har krono- Byggnadsskyldigheten. lägenhetskomnnissionen i sitt betänkande med förslag till lag on1 besittningsrätt för

obegränsad tid lill kronojord och publik jord m. andra delen, historik m. m.,

annan m. Statistik sid. 45-56, lämnat fullständig redogörelse för tidigare och nu gällande

en bestämmelser i ämnet. Ehuru frågan reglerandet av byggnadsskyldigheten är en

de viktigaste vid ordnandet förvaltningen av kronans jordlruksegend0mar, anse av av sig de sakkunniga med hänsyn till den kronolägenhetskommissionen framlagda

av utredningen böra inskränka sig till följande referat vad i detta ämne förekom vid

av förut omförmälda sammanträde med landets samtliga domänintendenter inför domän-

styrelsen år 1907.

I 1882 ars grunder för förvaltningen kronans jordbruksdomäner sladgades,

av att arrc-ndutors nybyggnadssltyluligliet skulle, där så ske kunde, före egendomens ut-

arrendering i avseende å såväl byggnadernas beskaffenhet som kostnaden därför nog-

grannt bestämmas och i arrendekontraktet angivas. Kunde sådant byggnadsförslag

skulle i arrendekontraktet bestämmas ett belopp, som arrendatorn skulle uppgöras,

nybyggnad under arrendetiden redovisa eller till kronan kontant gälda vid genom arrendets slut. Då vid de arrendevärderingar, skulle hållas år 1904 och därefter,

som hinder att på förhand bestämma nybyggnadsskyldigheten icke förefanns, kunde därför

vid dessa uppskaltningar på förhand bestämmas. vilka byggnader det ålåge arrenda-

torn att under arrendetiulen uppföra. Vid det år 1899 med domänintendenterna hållna

sammanträdet hade överläggning uppkommit, huru detta borde ske. Därvid hade

framhallits från flera håll, att det helt visst komme att medföra stora svårigheter att

sålunda i förväg bestämma egendomens behov nybyggnad för en tid av 20 år

av framåt. Under den långa tiden kunde nämligen så förändrade förhållanden inträda,

att helt andra nybyggnadei än de vid arrendeuppskattningen beräknade kunde bliva

nödvändiga, vilket skulle förorsaka upprepade ansökningar om ändring i de om ny-

byggnaderna i kontrakten lämnade föreskrifter, och hade det för övrigt synts olämp-

ligt att vederbörande arrendator, vilken saken dock närmast anginge, kommei

tillfälle att i fråga erforderliga nybyggnader giva sina önskningar tillkänna. Därest

om viss årlig icke finge anslås för nybyggnad, hade då allmänt uttalats, att en-

summa dast den nybyggnad, erfordrades vid arrendeperiodens början. borde i kontraktet

som föreskrivas, varefter arrendatorn borde få under arrendetidens lopp verkställa därut-

behövlig nybyggnad med bidrag från kronans sida. 1882 års författning vore nu över ändrad sålunda, nybyggnadsskyldighet, därest nybyggnad ansåges erforderlig,

att skulle före egendomens utarrendering bestämmas och iarrendekontraktet angivas.

Enda tillfälle alt ålägga arrendator nybyggnad gåves sålunda vid arrende-

numera kontraktets utfärdande. Det dock tänkbart alt då uppgöra förslag till alla de

vore nybyggnader, under kommande arrendeperioden kunde anses bliva behövliga.

som Meningen med den i 15 punkten förvaltningsgrunderna intagna bestämmelsen vore

av härför endast, att förslag till de nybyggnader, behov kunde vid arrendeupp-

varav skattningen konstateras, skulle Det önskvärt, att nybyggnadsförslagen

uppgöras. vore avfattades distinkt i uppskattningsinstrumentet än ägde rum och att ritningar

mera nu

uppgjordes Kostnadssumman borde avrundas till och kostnadsförslag noggrannare. lämpligt belopp, det nödvändigt att i arrendekontraktet bestämma just den

vore

ersättning. vartill uppskattningsmännexi beräknat byggnadskostnaden. För byggnadsföretag av större omfattning vore lämpligt att till uppskatlningsförråttningen kalla byggnadskunnigt biträde. Tiden för byggnads uppförande borde helst bestämmas sålunda, att byggnaden vore färdig inom den tid, den första byggnadsperioden omlattade, så att, i händelse arrendatorn icke fullgjorde sin nybyggnadsskyldigbet och vidare kunde ställa säkerhet för arrendet, kronan kunde hålla sig skadeslös hos löftesmännen. Vid arrendeuppskattningen borde emellertid föreslås än fullt nödannan vändig nybyggnad, och borde i följd härav donnåtnintendenteriia i största möjliga mån vid arrendeuppskaltningen bringa till avgörande, vilka nybyggnader, under den som första arrendetiden behövdes, .så at.t begäran nybyggnad icke, så ofta dittills om som skett, bleve kort efter arrendets början framställd. De Önskemål beträffande nybyggnadsförslagens uppgörantle. sålunda framsom ställts, hava, enligt vad de sakkunniga utrönt, i allmänhet vunnit beaktande.

Endast i de fall, då ombyte av arrendator kunde förutses för perioden, har nya det ansetts lämpligt att låta med byggnadsförslag anstå i avsikt, att den nya arrendatorn skulle fa framföra sina önskningar. Byggnadsfrågan har i sådana fall upptagits i samband med tillträdessynen och behandlats såsom fråga under vore om arrendeperioden förekommande nybyggnad.

Mot det sålunda angivna förfaringssättet hava de sakkunniga funnit anledning till någon erinran. Nybyggnadsskyldigheten, av ålder helt påvilande arrendatorn, är, trots de modifikationer densamma undergått enligt 1882 års författning och därefter utfärdade bestämmelser, fortfarande en börda, som jämförelsevis bart trycker kronans arrendato-

rer och torde vara en icke oväsentligt bidragande orsak till den otillfredsställande avkastningen av kronans domäner, vilken såväl inom som utom riksdagen så ofta påtalats. Denna fråga har även ingående upptagits till skärskådantle i departementschefens flera gånger berörda uttalande vid de sakkunnigas tillkallande. Vid samtliga de tillfällen, då bestämmelserna för utarrendering kronans domäner varit föremål av för utredning eller beslut, har också denna fråga framstått såsom de centrala en av i vederbörande förslag eller författning, den förut åberopade historiken i kronomen av lägenhetskommissionens betänkande kan även utan svårighet utläsa,att alla tänkman bara lösningar av densamma redan varit föremål för ingående prövning. Att de hit-

tills i kraft varande författningarna icke lyckats att lösa frågan har med all tydlighet framgått under de sakkunnigas förut omtalade besiktningsresor. Icke så, att icke kronans domäner skulle i allmänhet väl bebyggda, tvärtom torde de i regel väl vara kunna taga upp tävlan med närliggande i privat ägo befintliga egendomar. Men undantag finnas, och särskilt bland de under tider domänfiörvaltningen översenare av tagna boställena finnas många, där husen te sig i ett allt annat än Önskvärt skick. Att sådana egendomar icke kunna uppnå ett skäligt arrende ligger i sakens natur. Men vad värre är även de, vilka genom överenskommelser med vederbörande -- Harrendator enligt gällande författning blivit satta i ett beträffande byggnaderna fullgott skick, hava just genom dessa överenskommelser blivit utsatta för så avsevärd en avkortning å arrendeavgifterna, att den avkomst, de giva kronan, jordägaremför lång tid blivit så gott som neutraliserad. Då de sakkunniga velat söka utväg att råda bot på dessa missförhållanden, en hava de såsom ledande principer för sig uppställt följande fordringar: 1 kronan bör tillse, att dess egendomar i alla avseenden befinna sig i ett vär-

digt och mönstergillt skick, endast egendom, som befinner sig i ett sådant

en skick, kan giva full avkastning;

2 kronan hör icke åtaga sig någon som helst utgift för sina domäner, som

icke ekonomisk synpunkt är försvarbar, v. s. på vilken full och nöjaktig amor-

ur tering och ränta kan ernås, och

3 på arrendatorn bör icke läggas tyngre börda, än att en var såsom kronoar-

rendator önskvärd kan bära densamma, även om han icke äriden ställningen,

person att han förmår göra större kapitalutlâtgg för exempelvis nybyggnader på den gård,

han önskar arrendera.

Med fasthållzmde dessa synpunkter visar det sig, att det nu tillämpade för-

av fattningsenliga sättet för nödiga nybyggnaders åstadkonnnande äläggande för ar-

rendatorn att utföra desamma mot lämplig avkortning på arrendesumman kan väl

överensstämma med och uppfylla de två första fordringarna men alldeles icke förlika

sig med den sista, och därmed är också enligt de sakkunnigas mening det nuvarande

systemet ohållbart. Huru mången sitt yrke hängiven, jordälskande aspirant på att

få bruka något svenska statens jord skulle nämligen icke vara utesluten ur tävlan

även den minsta kronodomâin, om han vid sitt första steg häremot möttes av om fordran att genast fran början kunna prestera ett. för en kanske nog så kostsam ny-

byggnad erforderligt kapital Visserligen är det icke de sakkunnigas mening, att

helst i yrket kunnig skall kunna med i tävlan om kronans arrenvem som man vara den, orätt att helt utestänga de många, som genom sparsamhet och idog-

men vore het lyckats lägga så mycket, att de äga ett för driftsinventarier m. m. tillräck-

av ligt sparkapital icke därutöver till erforderligt nybyggnadskapital.

men

Ledda önskan att allt vidga kretsen av de svenska medborgare, som

av mera kunna med i tävlan kronans arrenden, men med samtidigt fasthållande av

vara om den fordran, att staten icke bör iklädas andra utgifter för sina domäner än sådana,

kunna återvinnas inom rimlig tid, hava de sakkunniga sökt bilda sig en uppsom fattning, det icke tänkbart att ett förfarande annat ån det nuvarande kunde

om vore leda till nppfyillande samtliga de här uppställda fordringarna. Ett dylikt

av ovan skulle då utmynna däri, att staten-jordägaren själv satte sin egendom i det skick,

kunde betinga den högsta avkastningen, eller med andra ord förskotterade det besom lopp, härför ertbrdrades, och sedan toge sin ersättning av arrendatorn i form

som av förhöjt arrende.

Mot ett sådant förfarande kunna flera invändningar förvisso med ett visst fog

framställas.

Främst torde det dä zinföras, att det all erfarenhet att döma i allmänhet

av måste bliva dyrare för staten att bygga än för den enskilde. Vidare lär kunna på-

stås, alt staten den, kontant skall förskottera kostnaderna, 1913 års jord-

om är som bruksutskotts uttalade kritik över de redan då alltför höga kostnaderna kunde vinna

ytterligare i skärpa, den hållhake mot dessas drivande i höjden släppes, som nu

om ligger omtänksam arrendators helt naturliga önskan att nedbringa utgifterna för

i en

honom bekostade nybyggnader till det minsta möjliga. Men härvidlag synes det av

ganska rimligt att hävda, att ansvarskännande uppskattningsnämnd förvisso vara en måste låta sig angeläget att hålla ned kostnaderna, så vitt möjligt är, isynner-

vara het då det gäller direkt påtaglig och omedelbart förestående utgift för dess huvud-

kronan, och att nämnden helt säkert skall betänka sig än en gång rörande man, mer storleken denna utgift, samt att detta vidare för densamma icke skall möta någon

av svårighet, då arrendators intresse härvid är detsamma, storleken av det arrende,

denne i anledning av nybyggnaden kommer att få erlägga, måste givetvis domän-

av styrelsen sättas i bestämt förhållande till och beräknas så fort ske kan ersätta den av staten utgivna byggnadskostnaden.

Välgrundat är också förvisso nyssnämnda utskotts förord för en särskild försiktighets iakttagande vid beslut om nybyggnader, då den väg, som alltmera inslagits mot kronoegendomarnas uppstyckande i smålägenheter kunde göra ett utfört nybygge inom ganska kort tid antingen törlustbringande för staten dess obehövlighet

genom eller rent av hindrande för en annars önskvärd befunnen styckning. Ett beaktande av denna synpunkt och detta lärer näppeligen kunna underlåtas kan emellertid

- -icke annat än ytterligare för såväl uppskattningsnämnden som för domänstyrelsen accentuera nödvändigheten av att underkasta varje förslag till nybyggnad den

omsorgsfullaste prövning.

Slutligen torde det som ett hinder härvidlag komma att anföras, att domänstyrelsen för närvarande saknar medel att bestrida här ifrågasatta nybyggnadskostnader, men ett påpekande, att staten för att sätta såväl domänstyrelsen sina andra

som affärsdrivande verk i stånd att lämna högre avkastning icke drager sig för att för deras räkning göra erforderliga kapitalutlâlgg, reducerar-i hög grad dylik invänd-

en ning, om än måste medgivas, att just nu tidpunkten icke är den lämpligaste att

uppställa kravet på ett rätt så avsevärt kapilaltillskott till domänfonden.

Efter vägande av skälen för en ändring av nu gällande bestämmelser rörande nybyggnadsfragan vid statens domäner mot ett bibehållande status härvidlag

av quo hava de sakkunniga enat sig om att föreslå, att staten jordägare skall bestrida

som kostnaden för de nybyggnader, vilka i samband med arrendes upplåtande bestämmas skola uppföras, och skola arbetenas utförande åläggas den blivande arrendatorn mot kontant ersättning i enlighet med vad som närmare bestämmes vid arrendevillkorens uppgörande. Härvid sättes även den utgående arrendesummans storlek iett bestämt förhållande till nybyggnadskostnaden, så att densamma kan varda inom lämplig tid amorterad.

Rörande genom brandskada uppkommet byggnadsbehov hava de sakkunniga funnit annan ändring i gällande grunder erforderlig, än att den bvrandskadeersättningen överskjutande byggnadskostnaden skall arrendatorn kontant gottgöras.

Beträffande annat byggnadsbehov, som i övrigt under pågående arrendeperiod

en uppstår, skall bestämmelsen i gällande lag om nyttjanderätt till fast egendom tilllämpas, men bör arrendator härvid tillerkänd ersättning av staten betalas kontant i stället för genom arrendeavdrag. Vid tillmåtande av denna ersättnings storlek bör naturligtvis vederbörlig hänsyn tagas till den nytta, arrendatorn under återstående period kan komma att njuta.

En fråga, som står i nära sammanhang med nybyggnadsfrågan, nämligen elek-

Elelctrmeøringeaz trifieringen av kronans jordbruksdomänen har under de senaste åren blivit avde alm-ren-

synner-

deradekronoligen aktuell, och hava de sakkunniga haft särskild anledning att upptaga densamma domäner-na. till behandling till följd av nådig remiss av den 20 september innevarande år rörande ersättning till arrendatorn av kronoegendomen 9/16 mantal Hov 1 i Sala socken

n:r för vissa andelar m. m. i Sala damms elektriska distributionsförening, ivilket ärende utlåtande avgivits den 29 september 1921.

Alldeles frånsett att de under den k. kristiden rådande förhållandena rent

s. av framtvingat en forcerad elektritiering av landsbygden, hålla de sakkunniga före. att det m både nationalekonomisk synpunkt och för den enskilde hrukaren av jord är 8

av stor vikt, att hinder icke läggas i vägen för en allt mera utvidgad användning av den elektriska kraften vid landets jordlruk. Visserligen må det vara sannolikt. att en noggrann beräkning och jämförelse av kostnaderna vid det ena eller andra sättet för alstrande av erforderlig kraft och ljus vid en jordbruksegendom med nu gällande priser på elektrisk energi icke alltid utfalla till dennas ovedersägliga fördel. men de indirekta förmånerna äro i alla fall så avsevärda, att de sakkunnigas nyss fällda yttrande torde hava fullt tog för sig.

sakkunniga finna de riktlinjer, enligt vilka sta-i

Då det sålunda gällt att för de ten-jordägarens och arrendatorns inbördes förhållande i detta avseende lör ordnas, hava de sakkunniga här liksom vid sina övriga förslag haft tillgång till icke allenast de bestämmelser, som i särskilda fall träffats rörande kronans arrendatorer, utan även till dem, som härvid tillämpas av Uppsala universitet. Med bestämt fasthållande vid att staten icke bör för rätten till elektrifiering, vilken vid sin utövning bereder brukaren en omedelbar ersättning för de utgifter, han fått vidkännas, åläggas några som helst kostnader vare sig för ledningar, kontakter eller eventuella föreningsandelar, vilja de sakkunniga föreslå. att följande normerande bestämmelser må bliva gällande bade för nu löpande arrenden, där andra bestämmelser redan träffats, och för nya arrenden.

Kronan medgiver arrendatorn rätt:

1 att ingå som delägare i bolag eller andelsförening, som har till uppgift att tillhandahålla elektrisk kraft till bland andra den kronoegendom, arrendet avser;

2 att å den arrenderade egendomen efter plan, som av domänstyrelsen godkännes, vidtaga anordningar för egendomens elektriñering; och

3 att vid arrendetidens slut av den nye arrendatorn utfå ersättning för fast förlagda ledningar och anslutningskontakter, som vid tiden för avträdet äro i brukbart skick. samt erhålla lösen för aktier eller andelar i bolag respektive andelsförening, allt till pris som, i händelse av tvist, bestämmes i den ordning, som stadgas i

kap. 8 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Arrendatorn förbinder sig:

att, på sätt stadgas, vid avträdandet av arrendet på tillträdande arrendatorn överlåta sina aktier eller andelar ivederbörande bolag, respektive andelsförening, samt här Omnämnda ledningar Orl anslutningskontakter.

De sakkunniga anse emellertid, att med dessa normerande bestämmelsers införande i förvallningsgrunderna bör anstå i avvaktan å den i riksdagens skrivelse den Q8 maj 1920 ifrågasätta lagstiftning om skyldighet för jordägare att vid arrendetidens slut till arrendatorn utgiva ersättning för av honom å den arrenderade fastigheten nedlagda kostnader för utförande av elektriska anläggningar.

De principer, de sakkunniga föreslagit skola gälla rörande byggnader

Qdáâarás-och som ovan

mcföfeffáfilsä kronans utarrenderade jordbruksdomäneiy anse de sakkunniga böra äga tillämpning jämväl beträffande odlings- och täckdikningsföretag å sådana egendomar.

Förutom de genomgripande förändringar i nu gällande förvaltningssystem,

mera vilka de sakkunniga här föreslagit, hava även flera andra icke mindre viktiga jordbruksdoønii- ovan 77"- frågor behandlats, hava de sakkunniga angående desamma dock ansett nuvarande

men bestämmelser tillfyllest. I nedan nämnda fall hava de sakkunniga likväl beslu-

vara tat föreslå vissa ändringar.

Vad först beträffar jakträtten å de utarrenderade kronodomänerna, ingår den-

samma för närvarande oftast i arrendet, utan att dock denna förmån för arrendatorn vid arrendesättningen särskilt beräknats. De arealer, som arrendatorerna disponera, äro emellertid ofta betydande och i de trakter av vårt land, där tillgången på vilt år riklig, måste förmånen av jakt vara en faktor att räkna med. De sakkunniga föreslå därför. att jakträtten å kronans jordbruksdomäner må, i likhet med vad finnes stadgat rörande fiske, undantagas från arrendet av jorden och utarrenderas särskilt, där det är med kronans fördel förenligt och lämpligen kan ske. Därmed är på intet sält uteslutet, att arrendator av jordbruket även kan få jaktarrendet, endast att detta blir föremål för en särskild uppskattning och giver staten den inkomst, som därav skäligen kan beräknas.

Angående de utarrenderade kronoegendomarnas brukning och hävd anse de sak- De utarrendckunniga de gällande bestämmelserna ihuvudsak tillräckliga. Vid arrendekon- radeegendo-

nu vara bruk-

marnns traktets upprättande bör dock, med hänsyn till det samband, som förefinnes mel- ningochhävd. lan graden av ett jordbruks intensitet och antalet kreatur på detsamma, bestämmas visst minimiantal djur, som jämte nödiga dragare av arrendatorn bör å egendomen hållas.

Det i nu gällande förvaltningsgrunder intagna absoluta förbudet för en arrendator av kronans jordbruksdomän att läritrån bortföra gödsel torde böra ändras till överensstämmelse med stadgandet i 2 kap. 19 § av lagen den 14- juni 1907 om nyttjanderâtt till fast egendom, däri bestämmes, att arrendator utan jordägarens samtycke äger från fastigheten bortföra gödsel. Medgivande därtill bör då länmas i enahanda ordning som för närvarande gäller beträffande bortförande av stråfoder, nämligen av domänstyrelsen efter prövning i varje särskilt fall.

De sakkunniga hava funnit, att i många fall arrendator varken själv brukar eller är bosatt å den av honom arrenderade kronodomånen. Om det ock under forna tiders extensiva jordbruk kunde vara försvarligt att överlåta jordens skötsel och även själva administrationen av en gård åt lejd arbetskraft, så är detta numera icke fallet. Skall nu en egendom kunna stå sig i konkurrensen. på icke blott den intensiva produktionens och den allmänna marknadens område utan även uthärda de ökade kraven på arbetsmarknaden, så måste jordhrukaren oavlåtligen ägna sitt personliga intresse och arbete åt handhavandet av den jord, han åtagit sig att sköta. Jorden, det

ursprungligaste och viktigaste produktionsmedel som finnes, har städse krävt sin huru

man; mycket tydligare framstår icke detta då alla produktionsmedel måste utnyttjas till

nu, det yttersta och kravet på intensitet hos dem alla växer för varje dag. Hos intet av dem ligger dock faran för slentrianmässigt stillastående vilket är detsamma

som tillbakagång närmare, hos intet hämnar sig sådant fortare än hos den till

-alltjämt ökad produktion dock så villiga åkerjorden. Ett livsintresse är det således för varje j0rdägare, som icke själv personligen kan leda sin egendoms skötsel, att tillse, att den, åt vilken han lämnat detta ansvarsfulla uppdrag. också däråt ägnar all sin kraft, allt sitt personliga arbete. Detsamma mäste i alldeles särskild grad förhållandet vara med staten såsom landets störste jordägare Därför varken kan eller bör staten släppa den garanti för jordbrukets rationella drift, som otvivelaktigt ligger i att arrendator av kronans jord tillförbindes att själv bruka den arrenderade egendomen och själv vara å densamma bosatt. En bestämmelse härom anse de sakkunniga böra intagas i förvaltningsgrunderna. Emellertid kunna fall tänkas, då befrielse härifrån bör medgivas. Domånstyrelsen bör därför lämnas rätt att för visst fall kunna medgiva sådan.

Brandförsäk- Beträffande de nuvarande föreskrifterna angående brandförsäkrande av kronans r ring á kronanså jordbruksdomänerna befintliga byggnader de sakkunniga dessa böra fullstänutarrenderade anse jordbruks- digas, och har med ledning av de bestämmelser i ämnet. som tillämpats vid utarrendomäner. deringen de Uppsala universitet tillhöriga jordbruksegendomarna,

av därför föreslagits, dels att arrendator skall vara skyldig att för kronans räkning och i dess hava

namn egendomens samtliga byggnader brandförsäkrade till på vederbörligt sätt bestämt belopp dels ock tillförbindas att ställa sig till efterrättelse brandförsäkringsanstaltens alla föreskrifter, vartill då särskilt hör att utan avdrag å arrendet ansvara för och å utsatt tid betala all åbyggnaderna påförd brandstodsavgift samt hålla föreskrivna brandredskap. Sättetför arren- Uti den här ovan vid flera tillfällen berörda, till 1913 års riksdag avgivna modetsutgörande, framhölls tionen bland annat, att kronan gick förlustig en stor del av den avkastning, den rätteligen bort hava av sina domäner. Såsom ett bevis härför påpekades bland annat de ofta förekommande ansökningarna om överlåtelser av kronoarrenden med därtill förknippade större eller mindre avtradesbelopp. Att detta påstående under de efter år 1913 förflutna åren vunnit i styrka och att efterfrågan på kronoarrenden under dessa år blivit allt större är intet att förvåna sig över, om man besinnar, att kronoarrendena utgå efter ett medelpris av omkring 12 kronor per tunnland, under det att detsamma i allmänhet gällande arrendevårdet tack vare penningevärdets

fall och jordbruksprodukternas under kristiden stegrade pris utgjorde minst tre

gånger detta belopp. Staten har således fått nöja sig med en tredjedel av den inkomst från sina domäner, som den kunde hava erhållit, om arrendeheloppen kunnat ändras efter rådande konjunkturer eller desamma blivit på sådant sätt bestämda, att. de kunnat anpassa sig efter de utarrenderade egendomarnas avkaslning.

Då de sakkunniga hava fattat sitt uppdrag så, att det i främsta rummet gällt att finna medel och utvägar att tillförsäkra staten en tillfredsställande avkomst av sina jordbruksdomåner, är det naturligt, att sättet för avgäldens utgående kommit att framstå som en av de centrala punkterna i deras överväganden. Det ligger namligen nära till hands att förutsätta, att detsamma därvid spelar en stor roll. Under tidernas lopp har det också varit utsatt för genomgripande växlingar. Från det att alla arrendeavgälder bestämts i naturaprodukter eller deras värde omsatt i penningar, hava de från år 1871 kommit att utgå i fixa belopp i kronor räknat. Visserligen hava därefter, enkannerligen år 1887, framkommit krav på återgående till naturaprestationer, men aldrig hava skälen härför framträtt med sådan styrka och så starkt motiverade som under de senast förflutna s. krisåren.

De sakkunniga hava därför tagit under noggrannt övervägande, huruvida icke staten lämpligen borde bestämma den från jordbruksdomånerna inflytande avgalden att utgå, icke i penningar utan i vissa å resp. egendomar alstrade produkter, i första hand spannmål, konverterade efter årets markegångspris eller fem års medelmarkegång, varigenom arrendeavgifterna på ett lyckligt sätt kunna lämpas efter ior-

synas dens verkliga avkastning och smidigt forma sig efter växlande penningvärde och varupriser. Jämväl kronol-ågienhetskommissionen har haft frågan under övervägande dess betänkande del I sid. 90, men funnit sig böra föreslå, att de av dem ilrågasatta avgäldsbeloppen skulle utgå i penningar.

Ehuru de sakkunniga icke anse uteslutet, att starka skäl kunna tala för att återgå till ett system med åtminstone större delen av arrendeavgäldens bestämmande i spannmålsvärde, hava de dock i likhet med kronolägenhetskommissionen, funnit så många praktiska olägenheter Vidlåda ett dylikt förfarande, att de icke vilja framlägga

ett sådant förslag. Om nämligen, i enlighet med de sakkunnigas övriga förslag,

uppskattningsnämnden i sina förslag till arrendeavgäld kommer att strängt hålla statens fördel såsom sitt förnämsta rättesnöre för ögonen och domänslyrelsen kommer att konsekvent använda varje sig erbjudande tillfälle att ställa arrendevillkoren i överens-

stämmelse med, rådande konjunkturer, så lärer kunna hysa den bestämda för-

man hoppningen, att staten i långt högre grad än hittills skall få sina jordbruksdomäner

se lämna en tillfredsställande avkastning. Därför hava de sakkunniga också kommit till den uppfattningen, att det nuvarande sättet för a1-rendeaxgilte1'1iaserläggande, nämligen i penningar, bör bibehållas.

De sakkunniga hava jämväl tagit under omprövning, huruvida uti grunderna Förhållandet för förvaltningen kronans ,jordbruksdomäner borde intagas bestämmelse, i mellankrono-

av en som arrendatorn-na vidsträcktare mån än nu är fallet, reglerade förhållandet mellan kronoarrendatorerna ochdemunderoch dem underlydande torpare. I detta hänseende stadgas i 22:a punkten gällande lydandetorpare.

av förvaltningsgrunder, att arrendator skall tillförbindas att utan domänstyrelsens medgivande borttaga å egendomen befintliga torp eller anlägga samt att heller

nya utan domänstyrelsens medgivande pålägga egendomens torpare avgäld eller besvär utöver vad som vid egendomens uppskattning blivit uppskattningsnämnden be-

av stämt. Det har emellertid förekommit fall, då kronoarrendator och torpare kommit i allvarliga konflikter med varandra med påföljd, att arrendatorn kanske utan fullt fog skiljt torparen från hans torp. Denna fråga har även tidigare blivit beaktad, i det

domänstyrelsen av chefen för jordbruksdepartementet i skrivelse den 30 1912

mars anmodats att inkomma med yttrande, huruvida det icke möjligt och lämpligt, att

vore i de arrendekontrakt, som därefter av styrelsen upprättades, inrymdes någon bestämmelse, som i större mån än vad då fallet tryggade torparna å kronans

vore egendomar i avseende å rätten att sitta kvar vid sina torp. Uti den 14 juni

1912 avgivet yttrande hemställde domänstyrelsen, att arrendelagens bestämmelser för-

om verkande och uppsägning av arrende måtte förklaras skola äga tillämplighet å rättsförhållandet mellan kronoarrendator och dennes torpare. Genom nådigt brev till domänstyrelsen den 6 december 1912 förordnades mindre, att iarrendekontrakt,

som hädanefter upprättades mellan kronan och arrendator kronoegendom, skulle intagas

av dels en erinran därom, att vad lagen den 14 juni 1907 nyttjanderätt till fast

om egendom innehölle angående förverkande och uppsägning arrende skulle äga tillämp-

av ning jämväl rättstörhållandet mellan arrendator och torpare å egendomen, dels ock en bestämmelse om skyldighet för arrendatorn att vid upplåtande torp å egendo-

av men upprätta skriftligt kontrakt med torparen angående villkoren för upplåtelsen samt inom en månad efter torpkontraktets upprättande insända avskrift därav till Kungl. Majzts vederbörande hefallningshavande, än även att i de med torparna sålunda

upprättade kontrakten jämväl skulle intagas en erinran av här ovan nyss angivet innehåll, varjämte tillika föreskrevs, att det skulle åligga Kungl. Majzts betallningshavande att,

därest de vid granskning av insända kontrakt upplåtelse torp å kronoegen-

om av domar skulle finna, att den i torpkontraktet stadgade avgälden överstege den i kontraktet mellan kronan och arrendatorn bestämda eller torpkontraktet eljest innehölle olagliga eller olämpliga bestämmelser, därom göra anmälan hos domänstyrelsen,

som därvid hade att efter omständigheterna förfara.

I full överensstämmelse härmed hava de sakkunniga uti de dem uppgjorda

av förslagen till grunder och reglementariska bestämmelser intagit bestämmelser,

varigenom torparnas ställning gent emot kronoarrendatorerna blivit tryggad.

speciellmotive- Beträffande de övriga föreskrifter, som enligt de sakkunnigas förslag böra inflyta ringför deav i de reglernenlariska bestämmelserna för förvaltningen kronans jordbruksdo-

nya av de sakkunniga föreslagnanya mäner förutom de här ovan berörda, som angå tiden för arrendeuppskattnings verkreglemmlariskaställande och upplåtande torp och vilka upptagits i förslagets 3 och Q4 §§, vilja bestämmelserna av för förvalt- de sakkunniga anföra följande såsom varande av större vikt. ningenrwkroiordbrulze Förslagets § 1 är avfattad i huvudsaklig överensstämmelse med domänstyrelsens nans domäner. förslag i § 15 med tillägg i syfte att tillförlitlig karta förut omförmälda ämnet över egendomen må erhallas.

§ Q innehåller en föreskrift, varigenom brytes med den ordningsföljd, vari de

egendoms utarrendering förberedande åtgärder hitintills vidtagits, i att frågan för en

skiljande från egendomen mark för däri omförmälda ändamål vilken fraga om av enligt vad gäller först behandlas vid arrendeuppskaltningen och sedan efter veder-

nu börande överjägmästzires hörande avgöres av domänstyrelsen i sammanhang med bestämmande av villkoren för utarrendering jämlikt förherörda föreskrift skall vara

-avgjord före arrendeuppskattningen. Denna fråga synes nämligen vara av beskaffenhet, alt uppskaftningsnänmden saknar förutsättningar för dess rätta bedömande. Härtill kommer, det ifrågasatla tillvägagaendet den tidsödande skriftvåixling,

att genom nu

esomoftast nödvändiggiorts i anledning av olika meningar i frågan emellan uppsom skattningsnämnd och skogstjänstemännen, behöver ifrâgakomma.

§§ 6 och 8 upptaga de detaljerade bestämmelser rörande arrendeuppskattningar, varom i det föregaende nämnts, och torde tarva vidare utläggning.

§ 7 har enahanda innehåll som sista momentet i nu gällande bestämmelser.

§ 9 innehåller samma sladgande, som domänstyrelsen i sitt förslag § 3 upptagit, allenast med ett fullständig-ande.

§ 10 är avfattad i överensstämmelse med domänstyrelsens förslag § 4 i där avhandlade änme.

De ändringar i sättet för kungörande av arrendeanktion, som § 11 innehåller, grundar sig dels på vad av domänetyrelsen anförts i ämnet § 5, dels ock å stadgandet i kungl. kungörelsen den 23 oktober 1915 angående uppläsande i kyrka av kungörelse auktion för försäljning eller utarrendering av kronoegendom.

§ 12 innehåller förutom ett stadgande, som åläggei den lokala förvaltnings-

myndigheten att övervaka och besiktningars hållande i vederbörlig tid och

syners ordning i huvudsak enahanda föreskrift, domänstyrelsens förslag enligt 11 §

- som däri upptager, i motiveringen vartill de sakkunniga instämma.

§ 15 första momentet är ställt i överensstämmelse med 32 § i grunderna. I avseende å paragrafens andra moment hänvisas till domänstyrelsens motivering för andra momentet till 12 § i dess förslag. Tredje momentet är nytt och har ansetts lämpligt i kontrollerande syfte.

Sista momentet i § 17 har upptagits av samma skäl, som domänstyrelsen anfört för sista momentet i § 10 i dess förslag.

§§ 18 och 19 äro tillkomna i enlighet med skogsbokföringssakkunnigas förslag Del III sid. 41 och 42 angående indrivning av arrendeavgifterna.

Till stöd för tredje momentet i § Q0 hänvisas till domänstyrelsens yttrande rörande det av styrelsen föreslagna tillägget till § 7 i dess förslag.

Pâ grund hittills rådande ovisshet rörande befogenhet att meddela sådant

av förordnande, i 4 momentet har uttrycklig bestämmelse därom funnits erfor-

som avses, derlig.

§ 20 i övrigt är avfattad i anslutning till de sakkunnigas förslag till ändrade

bestämmelser i förvaltningsgrunderna nybyggnad sand skogsbokföringssakkunnigas om förslag. Del IIl sid. 43.

Nu gällande bestämmelser odling hava med anledning därav. att enligt de om sakkunnigas förslag skogsmark vidare skall ingå i arrendet, ändrats på § 22 sätt utvisar.

Vidkommande de i § 23 upptagna frågor rörande föreningar vid râgångstvister.

laga skiften och vattenavledningsföretag har föreskrift meddelats Kungl. Majzt enligt av brev den 20 juli 1888. Samma föreskrift hava de sakkunniga med stöd jamval av vad skogsbokföringssakknnniga anfört Del lll sid. 50 ansett lämpligen höra inflyta

iifrågavarande bestämmelser samt givas den vidare omfattning, paragrafen utvisar. som § 25 har tillkommit med ledning vad skogsboktöringssakkunniga föreslagit av Del lll sid. 45 och 46.

Föreskriften i första momentet återfinnes i kungl. brevet den .13 juli 1887 angående optionsrättens införande och har funnits lämpligen böra ingå i den instruktion,

som ifrågavarande bestämmelser äro avsedda att utgöra.

Föreskriften i andra momentet i § 26 har ansetts nödvändig på grund vad av erfarenheten givit vid handen.

I fråga om § 27 hänvisas till vad domänstyrelsen anfört till stöd för motsvarande

bestämmelser i § 16 i styrelsens förslag.

Organisationen av den lokala domänförvaltningen.

Skogsbokföringssakkunniga hava uti sitt berörda betänkande del III föreovan slagit. att de länsstyrelserna med underlydande påvilande göromål med domännu förvaltningen skulle efter dem angivna riktlinjer överflyttas till domänlörvaltningens av egna organ och hava i sådant syfte upptagit och vidare utvecklat det de jämlikt av nådigt brev den 16 juni 1911 tillkallade sakkunniga för verkställande utredning av om åstadkommande av en rätt förvaltning och skötsel kronans och andra allmänna av skogar i mellersta och södra delarna riket framlagda förslaget inrättandet av om av s. k. distriktsstyrelser.

Uti kap. av förstnämnda betänkande redogöres i detalj för tänkt en överñyttning av de länsstyrelserna med underlydande påvilande dnmängöromålen till Iomän-

förvaltningens egna organ sid. 35-50 och i kap. lll beröres frågan organisation om och personalbehov för de ifrågasatta nya förvaltningsorganen sid. 52-54.

Skogshoktöringssakkunniga hava såsom den förnämsta de fördelar, ett av som genomförande av deras förslag skulle medföra, framhållit, att domänförvaltningen komme

att så gott som helt och hållet skötas av det affärsdrivande verkets undertyegna dande samt från domanfonden avlönade myndigheter och tjänstemän, varigenom syftet

med bndgetreformen skulle komma att förverkligas i avseende å denna statsgren av förvaltningen. Betydelsen i övrigt av domängöromålens överflyttande från länssty-

relserna med underlydande till domänfiärvaltningens framträdde bland egna organ annat däri, att för den lokala förvaltningen skogs- och jordbruksdoiuiänerna komme av att finnas ett gemensamt Härigenom kunde vid frågor domänernas dispoorgan. om sition de olika synpunkter, gälde för skogs- och jordhruksförvaltningen, bättre som än hittills komma till beaktande redan vid de förberedande åtgärderna för disposi-

tionen, nämligen salu- och arrendevärderingarna. Slutligen komme domänärendena hos den lokala förvaltningen än för närvarande att få enhetlig och på fack-

mera en kunskap grundad behandling.

I skogsbokföringssakkunnigas förslag och de dem framhållna Synpunkterna

av vilja de sakkunniga helt instämma. Givet är, att ett genomförande av förslaget Vore ett värdefullt led i kontrollen över jordbruksdomänernas förvaltning.

De sakkunnigas förslag till grunder för förvaltningen av kronansjordbruks-

nya domäner samt till reglementariska bestämmelser för denna förvaltning hava uppgjorts under förutsättning dels att länsstyrelserna befrias från alla bestyr med domänförvaltningen, lets att den lokala domänförvaltningen överlämnas åt nya lokala förvaltnings-

distriktsstyrelserna, och dels att de nuvarande domänintendenterna bibehållas organ,

underställas den distriktsstyrelse, varunder deras tjänstgöringsområde kommer men att höra. Emellertid vilja de sakkunniga framhålla att, till dess dylika styrelser blivit inrättade, de framlagda förslagen utan större svårighet redan kunna tillämpas, i

nu huvudsak med endast den förändringen, att vissa de uppgifter, i förslagen till

av som grunder och reglementariska bestämmelser lagts på domänstyrelsen respektive distriktsstyrelser tills vidare läggas på Kungl. Mai:ts befallningshavande.

Beträffande den organisation distriktsstyrelserna, skogsbokföringssak-

av som kunniga föreslagit, hava de sakkunniga ingen erinran att göra, annat än beträffande lönebeloppen, vilka torde böra likställas med dem, kunna varda fastställda for

som den skogsstatspersonal motsvarande lönegrad, kommer att tillhöra distrikts-

av som styrelsen.

Den ytterligare utredning, kan erforderlig för den slutliga organisa-

som vara tionen distriktsstyrelserna, deras antal och förläggningsorter, torde icke av de sak-

av kunniga förväntas, enär detta bör avgöras med hänsyn tagen huvudsakligen till skogs-

väsendets krav och vara därav beroende.

Vad däremot beträffar domänintendenterna de sakkunniga, att deras tjänst-

anse göringsområden böra utökas och domänintendenternas antal inskränkas. En given följd härav blir då, att högre avlöning än vad nu utgår måste tillerkännas dem, var-

jämte de höra bliva fast anställda statstjänstemän.

Förslag till kungörelse angående förändrade grunder för förvaltningen

av kronans jordbruksdomäner,

given Stockholms slott den

VI, Gustaf, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, göre veterligt: att, sedan Riksdagen på Vår framställning antagit förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomåner, Vi funnit gott att, i överensstämmelse med berörda av Riksdagen antagna grunder, i nåder stadga följer:

som

1:0. All kronans fasta egendom, som med stadgad åborätt innehaves eller år till visst statsåndamål anslagen och till följd därav antingen till omedelbart begagnande upplåten eller ställd under särskild ämbetsmyndighets vård, skall stå under inseende av domånstyrelsen och under närmare tillsyn lokalförvaltning samt

av en utarrenderas på satt här nedan stadgas.

2:0. Innan kronan tillhörig jordbruksegendom utarrenderas, skall skogsmarken därifrån skiljas, så framt densamma, till fördel för kronan, kan för sig eller

ensam tillsammans med annan kronans skogsmark såsom kronopark förvaltas och ligger i samfållighet med enskild egendom.

A andra sidan skola från de till bildande eller tillökning åldre krono-

av nya av parker inköpta egendomar avskiljas och såsom ,jordbruksegendomar behandlas sådana för jordbruk lämpade områden, icke böra försäljas och heller prövas

som anses som vare sig böra användas till boställen eller i övrigt tagas i anspråk för kronoparkernas skötsel.

3:0. Skogs- och hagmark, som avsättes till kronopark, undantages från

arrendet, dock må, där sådant utan men för skogens återvåxt kan medgivas, åt arrendator upplåtas rätt till bete, slåtter och lövtäckt i enlighet med de närmare bestämmelser arrendekontraktet innehåller. Rätt till skogsfångst må tillkomma arrendator;

annan dock må efter domånstyrelsens beprövande arrendator tillerkännas rått att från

egendomens skog erhålla husbehovsvirke till pris, som av jågmästaren bestämmas.

4:0. Arrende av kronan tillhörig jordbruksegendom skall i allmänhet omfatta 20 år; dock må i avbidan på fullbordande av skifte, större likningsföretag, vattenavledning eller invallning så ock i händelse under närmast följande åren annat sådant förhållande antages inträda, som på arrendevâirdet väsentligen inverkar, utarrendering ske på kortare tid. Anses större odlingsföretag böraåen egendom utföras, ankommer på Kungl. Majzt att, efter framställning av domänstyrelsen, förordna, huruvida

egendomen må upplåtas på arrende för längre tid, dock över 30 år, med skyldighet för arrendatorn att de nödiga befunna odlingarna under arrendetiden verkställa.

För arrende av annan kronans fastighet må tiden i varje fall efter för handen varande förhållanden av domånstyrelsen bestämmas.

5:0. Når kronans fördel anses sådant fordra, må Hera egendomar under ett arrende upplåtas eller en egendom i flera lotter utarrenderas. 9

Likaledcs må fiske, sten- eller kalkbrott, sand-, grus-, ler- eller stentäkt, torvmosse eller annan dylik lägenhet vid utarrendering av den egendom, vartilldensamma hörer, jämte nödigt utmål ävensom iakträtt å egendomen undantagas och pä särskilt arrende upplåtas, om högre avkomst därigenom kan påräknas.

Detsamma gälle on1 kvarnverk eller vattenfall, som i samband med dess skiljande från den fastighet, till vilken det hörer, finnes böra ställas under särskild förvaltning.

Finnes vid utarrendering av egendom sten- eller kalkbrott, sand-, grus-, ler- eller slentäkt eller torvmosse icke böra från egendomen skiljas, må domänstyrelsen, lär så prövas lämpligt, åt arrendatorn upplåta rättighet att till avsalu begagna dylik lägenhet i enlighet med de bestämmelser härom, som i arrendekontraktet Ineddelas.

I-Iar genom redan utfärdat arrendekontrakt jämte egendomen upplåtits sten- eller kalkbrott, sand-, grus-, ler- eller stentäkt eller torvmosse utan rätt för arrendatorn att något därifrån sälja eller sker dylik upplåtelse i arrendekontrakt, som hädanefter utfärdas, må domänstyrelsen, då framställning därom göres, kunna åt arrendatorn eller med hans begivzinde åt annan person lämna rättighet att tillgodogöra sig sten, kalk, sand, grus, lera eller torv mot den avgift och på de villkor i övrigt, som av domänstyrelsen bestämmas. dock med förbehåll, vad angår å egendomen befintlig täkt av sand, grus eller sten, om skyldighet för den, till vilken rättigheten upplåtas, att mot den minskning i berörda avgift, som av domänstyrelsen bestämmes, tåla, mindre att rätt att därifrån hämta väglagningsämnen i vederbörlig ordning medgives väghållningsskyldiga än även att för hämtning av dylika ämnen de väghållningsskyldiga taga väg över egendomens mark, där sådan av vederbörande domänintendent eller kronobetjänt dem anvisas.

6:0. Då utarrendering förestår av kronan tillhörigjordbruksegendom, skall, efter noggrann undersökning av alla egendomens förhållanden, så till byggnad som in- och utägor samt med tagen hänsyn till vad enskild jord i orten betingade i arrende, lomêinintendent eller den domänstyrelsen därtill förordnar i samråd med två i lantbruks- och affärsförhållanden kunniga män, vilka jämte lika antal suppleanter, för länet i dess helhet eller viss av domänstyrelsen bestämd del utses för tre årisänder, den ena av landstinget och den andra av hushållningssâillskapets förvaltningsutskott eller, där hinder därför möter, bägge av landstinget, uppgöra förslag till sättet för egendomens utarrendering och till den arrendeavgift samt de villkor i övrigt, emot vilka egendomen kan anses skäligen böra upplåtas; ägande domänstyrelsen efter som nödigt prövas tillkalla skogstjänsteman, lantmätare, lantbruksingenjöi och byggnadskunnig person för att härvid biträda. Det sålunda upprättade förslaget, som tillika skall innehålla beskrivning över egendomen, skall därefter till domitnstyrelsen insändas.

7:0. Sedan arrendevillkoren blivit av domänstyrelsen fastställda, skall, därest förre arrendatorn enligt äldre kontrakt är berättigad till optionsrätt eller innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsammans med återstående delen av arrendetiden uppgår till tio år, och han egendomen väl brukat, vilket tillhör d0måinstyresen att efter därom vid arrendeuppskattningen avgivet yttrande pröva, arrendet, innan detsamma offentligen utljudes, till det fastställda arrendevärdet hembjudzis förre arrendatorn eller, i händelse han med döden avgátt, hans änka och barn, hörande i senare fallet, därest arrendatorn efterlilmnat både änka och barn eller fiera barn, dessa föreliiggas att, om de vilja arrendet gemensamt bibehålla, till handhavande för deras räkning av egendomens skötsel anmäla lämplig person.

Har under de sista tio arrendeâren arrendators sterbhusdelägare efter medgi-

vande av domänstyrelsen fått övertaga arrendet, eller har under tid med dosamma mänstyrelsens tillstånd arrendator å barn eller mäg överlåtit arrenderütten, vid äger nya utarrenderingen den, som på sådant sätt blivit innehavare arrenderätten, för åtav njutande av optionsrätt räkna sig till godo den tid, varunder företrädaren varit i hesittning av arrendet.

Göres inom förelagd tid anmälan arrendets Övertagande eller varder ej, om dä, enligt vad här ovan stadgats, viss skall anställas för egendomens skötsel, person härtill inom sådan tid anmäld domänstyrelsen person, som av godkännes, anses optionsrätten förfallen, och varde i sådant fall eller, då optionsrätt äger rum, efter kungörelse, som skall innefatta egendomsbeskrivning, Imderrättelse arrendevillkoren om och det arrendevärde, domänstyrelsen ansett egendomen höra betinga, samt övriga nödiga anvisningar, arrendet nthjudet å offentlig auktion, vilken förrättas domänav intendent eller därtill särskilt förordnad å domänstyrelsen annan person av bestämd plats i den ort, där fastigheten är belägen.

Styrelsen äger till arrendator antaga den högstbjudande, för sitt som anbud ställt godkänd säkerhet, där han icke är underkastad sådan påföljd, varom stadgas i 2 kap. 19 § strafflagen och han icke förverkat arrenderätt till

kronoegendomnnndei

sådana omständigheter, att styrelsen finner honom till arrendator olämplig, Ar antagligt anbud, motsvarande minst det åsatta arrendevärdet, icke avgivet, bör arrendet

å ny auktion utbjudas.

På styrelsen ankommer därefter att, med iakttagande stadgade villkor av ovan i avseende å säkerheten samt arrendatorns arrendet åt den vid person senare auktionen högstbjudande upplåta eller i händelse antagligt anbud därvid icke erhållits, om egendomens skötsel tillsvidare efter omständigheterna förordna.

mä någon klaga däröver, att hans anbud antagits.

8:0. Vid utarrendering i här stadgade ordning skall bland arrendevillkoren ovan intagas det uttryckliga förbehåll, att, därest efter arrendetidens utgång egendomen i sin helhet eller till någon del vidare kommer att utarrenderas eller vederbörande

ämbetsmyndighet skulle finna lämpligt att egendomen eller del därav ett en under arrende med annan egendom upplåta, arrendatorn då icke att för den honom äger eljest tillkommande optionsrätt kronan fordra eller erhålla någon ersättning. av Därest en egendom befinnes böra utarrenderas i två eller fiera lotter, må arrendator medgivas optionsrätt till endast dessa delar; ägande arrendator en av att själv bestämma, vilken de olika delarna han fortfarande vill bruka. av 9:0. Vid utarrendering jordbruksegendom på kortare tid än 20 år, av ävensom av fiske, jakt eller annan lägenhet, är att till jordbruksegendom hänföra, försom fares på sätt domänstjrrelsen för varje fall finner lämpligast.

10:0. Arrendeavgiften skall alltid utsatt i penningar, att för varje arrendevara år erläggas vid särskild upphördsstämma å någon domänstyrelsen bestämd dag av närmast före den 14 mars det kalenderår, då arrendeåret utlöper.

11:0. Ligger arrenderad kronoegendom i sin helhet eller till någon del i samfällighet med enskild egendom, när arrendet tager sin början, må arrendatorn berättigas att å samfällda området ävensom, sedan samfälligheten upphört, det område, å som därvid blivit egendomen tillagt, kronans rätt för den arrenderade egendomens

nytta begagna, med skyldighet att iakttaga vad för fall lag bjuder samt de av samfälligheten. så länge den fortfar, härrörande förpliktelser.

12:0. Hörer till arrenderad egendom andel i härads- eller sockenallmänning

eller rätt till förmån utom egendomens område, komme det arrendatorn till godo, annan där för visst fall undantag finnes böra göras.

Arrendekontrakt skall, där omständigheterna därtill föranleda, tydligt angiva, att arrendator icke i någon händelse äger anspråk på dagsverken eller arbetsskyldighet från jord, som till egendomen hörer, eller på ersättning därför.

Vid utarrendering skall iakttagas, att där Kungl. Majzt på domänstyrelsens framställning annorlunda förordnar, den förmån av mulbete eller utsyning från kronopark, egendomen särskilt varit i åtnjutande, från arrendet undantages. må

varav dylik förmån utan Kungl. Majzts tillstånd tilläggas egendomen.

13:0. Till anläggande och drivande av tegelbruk eller kalkbränning kan särskilt tillstånd meddelas av domänstyrelsen, som jämväl bestämmer villkoren därför.

14:0. Arrendatorn skall tillförbindas att städse i fullgott stånd underhålla vid egendomen befintliga byggnader och anläggningar.

Den husröteersättning, som avträdaren enligt syn kan kännas skyldig utgiva, må tillträdaren berättigas uppbära på sätt, varom stadgas i 32:dra punkten.

15:0. Vid egendoms utarrendering skola, därest nybyggnad anses erforderlig,i arrendekontraktet intagas noggranna bestämmelser såväl i avseende å byggnadernas beskaffenhet och kostnaderna därför som ock den tidpunkt, då byggnadsarbetet bör

utfört, och skall arrendatorn tillförbindas att verkställa arbetet med rätt att utfå vara kostnadsbeloppet i den ordning, som i arrendekontraktet angives.

Varder av arrendator med domänstyrelsens begivande och efter plan, som av densamma blivit godkänd, byggnad uppförd, som innefattas under den arrendatorn enligt arrendekontrakt ålagda byggnadsskyldigheten, åge domänstyrelsen medgiva, att överbyggnaden må arrendatorn gottgöras; dock bör vid bestämmande av sådan gottgörelse tagas i beräkning den nytta, som genom den nya byggnaden kan arrendatorn under återstående arrendetiden tillskyndas.

Hemman eller lägenhet må även utan åbyggnader utarrenderas, där sådant anses lämpligen kunna äga rum.

16:0. Arrendator skall tillförbindas att för kronans räkning och i dess namn hava egendomens samtliga åbyggnader brandförsäkrade till deras fulla, ibehörig ordning uppskattade värde med rätt för domänstyrelsen att, där anledning därtill förekommer, meddela föreskrift såväl om det belopp, varför försäkring bör sökas, som

den anstalt, där försäkringen hörande till ledning för den domänom Inå äga rum; styrelsen i berörda hänseende åliggande prövning, vid de å kronans egendomar förekommande syner och besiktningar yttrande avgivas om äbyggnadernas brandförsäkringsvärde. Arrendator skall åläggas att ställa sig till efterrättelse brandförsäkringsanstaltens alla föreskrifter, vartill särskilt hörer att utan avdrag å arrendet ansvara för och å utsatt tid betala all åbyggnaderna påförd brandstodsavgift samt hålla föreskriven brandredskap.

17:0. lnträtfar brandskada, skall arrendator vara skyldig att skadan bota till den omfattning, domänstyrelsen bestämmer, och med den brandskadeersättning, som erhålles. Kronan skall äga uppbära brandskadeersättningen, vilken, sedan plan för byggnaden blivit fastställd, av kronan tillhandahållas arrendatorn i den män för byggnaden erfordras; skolande, därest kostnaden för byggnaden överstiger den kronan tillerkända ersättningen, det överskjutande beloppet arrendatorn gottgöras.

Varder annorledes byggnad förstörd eller så skadad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras, skall det ock åligga arrendatorn att, sedan plan för nybyggnaden blivit fastställd, verkställa densamma mot gottgörelse för kostnaden, på sätt nyss är

kostnad, som överskjuter brandskadeersättningens belopp. sagt om

Förbehåll vad sålunda skall gälla, skola intagas i kontrakten.

18:0. Arrendator skall tillförbindas uppföra och underhålla all den stängsel, som i det arrenderade områdets gräns mot annan egendom efter lag bör finnas, samt att jåmväl inom det arrenderade området uppehålla den hägnad, vid finnes

som syn nödig omkring ängs- eller betesmark, tomt och trädgård.

19:0. Egendomens åker och äng skall arrendator åläggas att enligt de nämnare föreskrifter, som genom arrendekontraktet meddelas, i alla avseenden väl hävda och i god växtkraft hålla.

Arrendator skall åläggas att på den arrenderade fastigheten föda förutom nödiga dragare ett bestämt antal vuxna nötkreatur.

20:0. Från det i lag stadgade förbud att under arrendetiden från egendomen bortföra gödsel och stråfoder må domänstyrelsen äga medgiva undantag under de villkor, som av densamma föreskrivas.

21:0. Nyodling må tillåtas endast på de områden och under de villkor, som i arrendekontraktet eller sedermera på arrendatorns framställning vederbörande för-

av valtningsmyndighet bestämmas.

Arrendekontraktet skall innehålla uttrycklig bestämmelse därom, att, om arrendator vill för det arrenderade området eller viss del därav i väsentlig mån förändra sättet för jordens torrläggning, eller önska anlägga ängsvattning, sådant endast må ske efter av sakkunnig person uppgjord plan, som av domänstyrelsen godkännes. För dylikt företag liksom för större odlings- eller täckningsarbeten, egendomen

varav tillskyndas synnerlig fördel, men arrendator under sin arrendetid kan tillgodogöra sig en kostnaden motsvarande inkomst, må efter domånstyrelsens prövning gottgörelse lämnas arrendatorn.

22:0. Arrendator skall tillförbindas att utan domänstyrelsens medgivande borttaga å egendomen befintliga torp eller anlägga nya samt att heller utan domänstyrelsens medgivande pålägga egendomens torpare avgåld eller besvär utöver vad som vid egendomens utarrendering blivit bestämt.

Vad gällande lag om nyttjanderätt till fast egendom innehåller angående förverkande och uppsägning arrende skall äga tillämpning jämväl å rättsförhållandet

av mellan arrendator och torpare å egendomen; och skall arrendator angående villkoren för upplåtelser med torpare upprätta skriftligt kontrakt samt inom månad därefter

en till domänstjirelsen insända avskrift därav. Förbehåll vad sålunda skall gälla,

om skall intagas i kontrakten mellan kronan och arrendatorn samt förstnämnda förbehåll jämväl i kontrakten med torparna.

23:0. Arrendator skall åläggas att, därest icke med tillträdaren annorlunda överenskommes, året före egendomens avträdande å denna verkställa trädesbruk samt höstplöjning, gräs, frö- och höstsädessädd i enlighet med tillämpad växtföljd eller särskilda i kontraktet härutinnan meddelade bestämmelser, och skall arrendator

ny tillförbindas att för dylika arbeten samt för utsädet lämna företrädaren ersättning, vilken, i händelse av tvist, bestämmes i den ordning, stadgas i 2 kap. 8 § lagen

som om nyttjanderätt till fast egendom.

Arrendator skall ock åläggas att vid egendomens avträdande utan ersättning tillhandahålla tillträdaren slråfoder till viss mängd, skall i arrendekontraktet be-

som stämmas. l övrigt skall vad i gällande lag är stadgat stråfoder, vid avträ-

om som det finnes kvar, äga tillämpning med allenast den förändring, att den kronan såsom jordägare tillkommande lösningsrätt utövas tillträdaren.

24:0. Arrendator må berättigas att, där han på grund lagligen tillkommet

av . beslut fått under sin arrendetid vidkännas betydligare kostnad för byggnad kyrka,

prästgård eller andra allmänna hus, uppförande av större broar eller anläggning

av ny väg, järnvåg eller kanal, härför åtnjuta gottgörelse i enlighet med bestämmelserna i nådiga kungörelsen den 16 januari 1863.

25:0. Arrendator skall förbindas att bebo och själv bruka av honom arrende rad egendom; domänstyrelsen dock obetaget att för visst fall medgiva undantag härifrån.

26:0. I kontrakt, varigenom egendomen upplåtes på arrende under längre tid än 20 år, skall, där undantag finnes böra göras för särskilt fall, intagas förbehåll därom, att överlåtelse av arrende må ske annorledes än med domånstyrelsens medgivande.

I övrigt skall angående rått till överlåtelse av arrende, utöver vad allmän lag stadgar, gälla, att såväl stärbhusdelägare efter avliden arrendator, vilka icke begagnat sig av dem tillkommande hembudsrätt, som arrendators konkursborgenärer, där

uppsägning skett, skola vara berättigade att för den del av arrendetiden, som eljest skolat återstå, överlåta arrende på viss person, som av domänstyrelsen godkånnes, under villkor i båda dessa fall, att anmälan därom göres, i förstnämnda fall inom en månad efter hembudstidens utgång och i sistnämnda fall senast å sextionde dagen från inställelsedagen i konkursen, samt att, där arrendator försatts i konkurs och horgenärerna uppsagt avtalet, arrendatorns löftesmän, såvitt de på grund av sin borgen nödgats något utbetala, skola vara berättigade att, därest de därom göra anmälan sist å trettionde dagen efter den, då borgenårernas uppsågelse skedde, övertaga arrendet och, på sätt här ovan år sagt om konkursborgenårer, förfoga över detsamma.

Vilja arrendators stårbhusdelägare, konkursborgenärer eller löftesman för gemen sam räkning övertaga arrendet, skola de vara pliktiga att inom viss av domånsty relsen förelagd tid anmäla lämplig person till handhavande för deras rakning av egendomens skötsel. Gitta de det, varde, där fråga år om stårbhusdelägare och konkursborgenårer, arrendet uppsagt och må beträffande löftesmån arrendet å dem överlåtas.

Förbehåll om uppsågningsrätt i detta fall mot stårbhusdelägare skall intagas i kontraktet.

27:0. Såsom säkerhet för fullgörande av arrendevillkoren bör för en tid av minst fem år, därest arrende så länge skall fortfara, och högst åtta år vara ställd borgen av minst två personer, de där borga en för bägge och bägge för en såsom för egen skuld, och vilkas vederhäftighet år av Kungl. Majzts befallningshavande eller av domaren styrkt. Ansvarighet på grund av dylik borgen må dock icke utsträckas utöver den tid, för vilken borgen blivit ingången.

Arrendator, som sådant töredrager, må antingen, jämte ställande av borgen för arrendevillkoren i övrigt, såsom säkerhet för arrendeavgiftens erläggande avlämna av staten, allmänna hypoteksbanken, rikets hypoteksföreningar eller av kommuner med Kungl. Majzts tillstånd utgivna obligationer, eller andra av vederbörande godkända säkerhetshandlingar, motsvarande två års arrendeavgift, eller ock, i stället för borgen för uppfyllande arrendevillkoren i deras helhet, nedsätta dylika obligationer eller

av såkerhetshandlingar till belopp, uppgående till tre års arrendeavgift.

I avseende å obligationernas uppskattning gälle enahanda bestämmelser, som i fråga om obligationer vid uppbördsborgen äro meddelade.

Minst ett år före utgången av den tid, för vilken borgen blivit ställd, skall ny borgen avlämnas, så beskaffad sägs. Angående arrendatorns skyldighet i

som ovan

sistnämnda hänseende skall uttrycklig bestämmelse intagas i kontraktet med stadgande såsom äventyr för underlåtenhet att fullgöra densamma, att lomåtnstyrelsen skall vara berättigad att uppsåga avtalet samt kronan äga bekomma ersättning för skada. 28:0. I alla de fall, då anbud göres på arrende kronoegendom av eller medgivande begäres till arrendes överlåtande eller Övertagande enligt 7:de eller Q6:te punkten, bör, såvida avseende därå skall fästas, avlämnas säkerhet, så heskatfad, som i nästföregåiende punkt är stadgat.

29:0. Till utrönande, huru arrenderad egendom skötes och arrendevillkoren av arrendator fullgöras, skall egendomen vart femte år eller oftare besiktigas av domänintendent eller den, som domänstyrelsen i hans ställe förordnar. Avser besiktningen utrönande, huru nybyggnad blivit utförd, eller finnes anledning misstänka, att arrendatorn brustit i egendomens hävdande eller eljest icke behörigen fullgjort honom enligt kontraktet åliggande skyldigheter, såvitt de avse egendomens skötsel, äge domänstyrelsen förordna, att hesiktningstörrättaren skall biträdas av i förra fallet någon i byggnadskonst kunnig och i det person senare två i jordbruk erfarna vilka domänstyrelsen bland personer, av utses dem, som enligt lag äro behöriga att förrätta och tillträdessyner. av- 30:0. Beträffande av- och tilltrádessyner skola i arrendekontrakten intagas sådana förbehåll, att samma i regel kommer att gälla syn såsom avträdessyn för avträdande arrendatorn och tillträdessyn för den tillträdande, varjämte bör stadgas, att kostnader för dylika skola gäldas utav och tillträdare syner av- till hälften vardera. - Domänstyrelsen tillkommer att i fråga utseende om av synemän iakttaga kronans rått. -3l:o. Vid syner bör domänintendent eller den, sonrdärtill i hans ställe av domänstyrelsen utses, såsom kronans ombud närvarande, och vara jämväl skogstjänsteman vara tillstädes, där domänstyrelsen finner anledning därom förordna. 32:0. Det ersåttningsbelopp för brister i byggnad och hägnad m. m., som tillkommer tillträdaren efter avdrag värdet av å de för hans räkning av företrädaren fullgjorda prestationer, tillhandahålles honom domünstyrelsen, av som hos den betalningsskyldige genast låter uttaga beloppet. Domänstyrelsen tillkommer att i arrendekontrakt eller annorledes meddela lämplig föreskrift i fråga tid för bristers hotande. om 33:0. Angående avskiljande vid arrendeupplâtelser av områden, lämpliga att upplåtas till egnahemslägenheter, samt dylika områdens förvaltning är särskilt stadgat.

Denna kungörelse träder i kraft genast efter utfärdandet, men skall icke äga tillämpning å arrendefürhållande, uppkommit kontrakt, som genom vilket avslutats före dess utfåirdande; dock att vad i lüzde punkten stadgas angående tid och sätt för arrendes erläggande skall gälla jämväl i fråga äldre arrendeförhållanden. om Det alla, som vederbör, hava sig hörsamligen att efterrâitta. Till yttermera visso hava Vl detta med hand underskrivit och med Vårt kungl. egen sigill bekräfta låtit. Stockholms slott den .

Förslag till reglementariska bestämmelser för förvaltningen av

kronans jordbruksdomäner.

§1.

Under fjärde arrendeåret, innan arrendeperioden går till ända för egendom, därå arrendevärdering skall ske, skall distriktsstyrelse föranstalta undersökningi vederom börande läns lantmäterikontor, huruvida karta över egendomen i dess helhet finnes, och, i händelse så är förhållandet, hos respektive länsstyrelse begära förordnande för lantmätare att år jämföra kartan med marken samt. efter inmätning å kartan samma skedda förändringar, uppgöra beskrivning över egendomens åker, äng och hagmark. av Kan dylik inmätning äga såsom där kartan till följd av sin ålder och papperum rets krympning befinnes beskaffenhet att icke genom komplettering m. m. vara av kunna vinna sådan tillförlitlighet och fullständighet, att kartan kan läggas till grund för legal lantmäteriförrättning, eller finnes karta över egendomen, har distriktsstyrelsen att begära förordnande för lantmätare att år upprätta karta med besamma skrivning egendomens inägoi och hagmark och isammanbang därmed uppgå och över å karta avfatta rågångarna mot egendom. Vid dessa lantmåtteriförrättningai annan skall jämväl iakttagas, att, där å egendom finnes med enskilt bostadshus bebyggd lägenhet, densamma med därtill hävdad mark å kartan noggrannt utmärkes och att, någon förändring i området för vinnande bekväma gränser, lämplig utfartsväg om av eller dylikt nödigt. sådan förändring å kartan betecknas samt att lägenheten i anses ägobeskrivningen särskilt upptages med angivande av innehavarens namn och, om gränsreglering föreslås, med omnämnande den förändring, som lårav föranledes i av förutvarande arealen. Ny karta bör i regel upprättas i skala 14,000. Den av lantmätaren upprättade kartan eller den vid förrättningen begagnade äldre kartan med tillhörande handlingar skola före årets utgång överlämnas till vederbörande distrikts-

styrelse.

§9.

Därest distriktsstyrelsen att skogsmark bör från egendomen skiljas för att anser, för sig eller tillsammans med kronans skogsmark förvaltas såsom kronopark annan eller att någon del egendomen är för skogsvåsendets räkning behövlig, har annan av distriktsstyrelsen att till domänstyrelsen avgiva förslag i nämnda hänseende, varefter

och sedan domitnstyrelsen prövat förslaget, genom distriktsstyrelsen föranstaltas om arrendeuppskattning å egendomen enligt gällande grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomâiner. I annat fall åligger distriktsstyrelsen att omedelbart ombesörja

sådan Iippskattning.

§ 3.

Arrendeuppskattning skall verkställas inom tredje kalenderåret före det, under arrendeperioden utgår. Domänintendenten eller den, förordnats att leda vilket som förrättningen, bör därvid föra protokoll, vilket skall underskrivas av förråttningsmamnen biträdande uppskattningsmän. Hava de sistnämnda eller någon av dem varit jämte olika mening med förrättningsmannen, skall anteckning därom göras i protokollet. av Protokoll bör avlämnas till distriktsstyrelsen så tidigt, att det kan komma domåm

styrelsen tillhanda inom den 1 november ovan sagda år.

§4.

Vid uppskattningsförrättningen skola tillgängliga vara 1 gällande arrendekontrakt, 2 instrument över senast hållna och tillträdessyn, laga och ekonomisk av- syn besiktning, 3 skogshushållningsplan med lcarta, där sådan finnes uppgjord, 4 ett om möjligt på förhand upprättat förslag till beskrivning över egendomen, innehållande uppgifter om a belägenhet med avseende å kommunikationer, avsättningsort m. m.; b byggnader: deras beskaffenhet och inredning, de under arrendeperioden föreskrivna eller medgivna byggnadsarbeten och den utgift staten därav åsamkats samt huruvida berörda arbeten blivit utförda, ävensom huruvida egendomen är elektrifierad eller ej, samt i förra fallet någon om betalningsskyldighet härför åligger arrendatorn; c det belopp, för vilket, och den anstalt, i vilken egendomens byggnader äro brandförsåkrade; d areal i tomt, åker, äng m. m.; e trädgårdsanläggning, vattentillgång och hägnader; f de särskilda ågoslagens natur och beskaffenhet iavseende på godhet, läge mot olika väderstreck, höjd och avdikningsförhållanden, stenbundenhet samt hävd m. m.; g grustag och därtill upplåten rättighet ävensom å egendomen befintlig fornlämning; h utsäde och skörd med anmärkning, huru dessa utgifter erhållits eller att sådana icke kunnat erhållas; i hrukningsrâtt, växtföljd m. m.; k brukningskostnad; l antalet kreatur och dragare; m onera och allmänna besvär däribland Vägunderhåll in natura och odlingslån; n taxeringsvårde; o arrende för löpande arrendeperiod; p torp och lägenheter: deras byggnader, ügoområdets storlek och beskaffenhet, antalet djur, den från dem utgående avgäld eller dem åliggande arbetsskyldighet och Övriga upplåtelsevillkor; r odlingslägenheter; s under arrendeperioden skedd expropriation eller avsöndring annan av egendomen tillhörande mark; 5 förslag till eller ombyggnad, sådan böra ifrågakomma; ny- om anses 6 förslag till vattenavlerlnings- eller större avdikningsföretag, där sådant kan vara uppgjort, samt 7 andra möjligen befintliga handlingar, . som på uppskattningen kunna utöva inflytande.

Sedan uppskattningsnåmnden tagit del ovanberörda handlingar, verkställes av undersökning av egendomen, förnämligast ute på fältet, varefter och på grund vad av 10

sålunda inhämtats, förslaget till beskrivning granskas, sådant blivit på förhand

om uppgjort, eller sådan beskrivning på stället upprättas.

Uppskattningsmånnen skola, i enlighet med vad därom särskilt är stadgat, först taga under omprövning, huruvida egendomen bör i oförändrat skick utarrenderas eller

vissa områden lämpligen böra därifrån avskiljas för att upplåtas till egna hem,. om varefter yttrande och förslag avgivas,

1 med ledning jägmästarens yttrande huruvida och i vilken omfatt-

- av ning skogs- eller hagmarken, där den avsatts till kronopark, bör åt arrendator

upplåtas till bete för egendomens kreatur samt till lövtäkt och slåtter;

Q huruvida och i vad mån arrendator bör tillerkännas rått att från skogs- och

hagmarker inköpa husbehovsvirke;

3 huruvida anledning förekommer att antingen inskränka eller utsträcka den

vanliga tiden för arrendeupplåtelse;

4 egendomen bör upplåtas under ett arrende med en annan egendom eller

om i flera lotter utarrenderas eller med frånskiljande sådana lägenheter m. m., varom

av i 5 punkten förvaltningsgrunderna förmäles;

5 i vad utsträckning å egendomen befintlig torvmosse må begagnas samt om tillgång finnes på dyjord, mergel, lera eller andra jordens beståndsdelar, lämpliga för

åkerns och ängens förbättrande;

6 vilka eller ombyggnadsarbeten, under arrendetiden höra utföras för

ny- som att bringa egendomen i fullbyggt skick, beskaffenheten av och den beräknade

om kostnaden för desamma enligt i byggnadskonst kunnig person uppgjorda ritningar

kostnads- förslag angående platsen för nybyggnad och tiden, inom vilken byggoch

bör arrendatorn fullbordat; samt angående den ordning, i vilken nadsarbete vara av ersättning härför bör till honom utgå;

7 huruvida och till vilket pris kronan bör övertaga arrendatorn eller annan

egendomen, hörande förslag härutinnan upptaga noggrann beskrivtillhörig byggnad

byggnaden och dess inredning åskådliggöras genom ritning, samt huruvida ning av

något att fordra för utförd elektriliering av egendomen; arrendatorn har

i vilken utsträckning stängsel inom det arrenderade området bör

8 om och

uppehållas;

avseende egendomen ligger i samfällighet med annan egendom, om till

9 i vad

i härads- eller sockenallmänning eller rätt till annan förmån egendomen hör andel

område samt huruvida arrendator bör tillerkännas någon rätti utom egendomens nämnda hänseenden;

10 på vilka områden nyodling bör eller får ske;

de egendomen befintliga torp bör borttagas eller nytt torp

11 om något av

egendomens torpare böra i avgåld eller besvär utgöra samt anläggas och vad anses övriga villkor för upplåtelsen;

egendomen befintlig, än kronan eller egendomens

12 huruvida å men annan

försedd lägenhet, föreslås till försäljning finnes lämpligen brukare tillhöriga hus som

lägenhetens innehavare förekommer zmmärkning, som kan böra bibehållas, om mot

honom kvarbo å lägenheten, samt mot vilken avgäld och giva anledning att låta

i övrigt lägenhetsinnehavaren mä därstädes kvarbo; vilka villkor

bestämmelser i fråga den odlade jordens och ängsmarkens begag-

13 vilka om

inflyta och vilket antal nötkreatur förutom nödiga dranande böra i kontraktet vuxna gare bör minst hållas å egendomen;

14 vad arrendatorn före avträdet minst skall fullgöra i avseende å trädesbruk, höstplcgining, gräs, frö- och höstsädessådd;

15 huru mycket stråfoder, som vid avträdet bör tillhandahållas utan ersättning, samt

16 bestämt förklarande, huruvida avträdande arrendatorn väl skött egendomen, vilket yttrande bör grundas på undersökning, huru åkerjorden finnes hävdad samt huru övriga ägor blivit vårdade, om och i sådant fall vilka grundförbättringar blivit av arrendatorn under hans besittningstid å egendomen verkställda såsom genom njyodling, stenbrytning, väganläggning, täckdikning eller annat kostsamt dikningsföretag m. m. åivensom huruvida arrendator anlagt eller utvidgat trädgård, verkställt plantering av tråd eller dylikt, om och i sådant fall vilka nybyggnader eller större reparationer av arrendatorn verkställts å egendomens insynade byggnader, i vad skick dessa byggnader ävensom hägnaderna vid tillfället befinna sig, med särskilt yttrande huruvida givna föreskrifter angående skogens skötsel blivit iakttagna.

Håriäuite hör uppgöras förslag till de särskilda arrendevillkor, vilka av den ifrågavarande egendomens egenartade beskaffenhet möjligen kunna betingas.

§6.

Vid beräknande av den arrendeavgift, mot vilken egendomen kan anses skäligen böra upplåtas, bör uppskattningsnämnden efter sålunda inhämtad noggrann kännedom om egendomens beskaffenhet och övervägande av de ytterligare omständigheter, som kunna utöva ett gynnsamt eller ogynnsamt inflytande på arrendevärdet, förfara på följande sätt: Uppskattning av arrendevärdet bör ske under förutsättning, att egendomen redan är eller genom de vid uppskattningen föreslagna ny- eller ombyggnaden varder försatt i fullbyggt skick, samt att skatter och andra allmänna onera, däribland Vägunderhåll in natura, ulgå för egendomen. De olika ägoslagen, av vilka egendomen består, äsätlas arrendevärde per hektar efter markens beskaffenhet, läge m. m. samt med tagen hänsyn till vad annan jord i orten betingar. Särskilda värden sättas for bete och andra förmåner, vilka böra angivas. Finnas torp eller lägenheter, böra deras arrendevärden beräknas för sig och med angivande av areal uppskattas likaledes med hänsyn till förekommande ägoslag, som böra angivas, och med särskilt upptagande av värden å hete och andra förmåner. Därest torpavgälden anses lämpligen böra utgörasi dagsverken, skall, jämte arrendets beräkning på sätt ovan sagts, dagsverke värdesättas, vilket sker efter i orten gängse pris, variämte antalet dagsverken bör angivas ävensom huru många dagsverken må högst uttagas i veckan. Vid beräkning av torpavgäld skall jämväl hänsyn tagas därtill samt angivas, huruvida och i vilken mån skyldighet att underhålla hus och hägnad vid torpet skall åligga torparen.

§7.

Vid utarrendering av kronoegendom skall avkastning av medel, som vare sig till följd av expropriation av jord eller på annat sätt tillllutit egendomen, tillkomma arrendatorn.

§8.

Distriktsstyrelse åligger att i händelse ofullständighet i uppskattningsförslaget

av ombesörja komplettering, innan förslaget insändes till domänstyrelsen.

Hembjudes arrende avgående arrendator, hör denne föreläggas att inom 30 dagar från delfáendet av förslaget till distriktsstyrelsen inkomma med yttrande, huruvida han vill begagna sig av hembudet, och i så fall jämväl avlämna säkerhet för kontraktsvillkorens fullgörande och sådan anmälan rörande handhavandet av egendomens skötsel, som i 7 punkten 1 och 3 mom. av förvaltningsgrunderna omförmäles, vid pâföljd för underlåtenhet i något av dessa avseenden att varda optionsrätten förlustig.

§ 10.

Utbjudes arrende å offentlig auktion, hör första auktionen, där hinder därför möter, hållas senast under våren året näst före det, då arrendet skall börja.

§11.

Sedan domänstyrelsen bestämt den månad, varunder arrendeauktion skall hållas, och meddelat närmare anvisningar rörande kungörelsens innehåll, skall kungörelse om auktionen med närmare utsatt tid och plats för densamma och med iakttagande av berörda anvisningar utfärdas av vederbörande distriktsstyrelse. Kungörelsen, som skall uppläsas tre gånger i kyrkorna i det län, där egendomen finnes, sändes i ett exemplar till vederbörande länsstyrelse med begäran om dess intagande i länskungörelserna för upplåsning. Därest distriktsstyrelsen med hänsyn till egendomens belägenhet finner lämpligt, att kungörelsen uppläses jämväl i kyrkor inom angränsande län, sändes erforderligt antal exemplar därav till vederbörande pastorsämbeten med anhållan om kungörelsens upplåsning. En kort sammanfattning av kungörelsen införes jämväl en gång i Post- och Inrikes tidningar, tre gånger i den eller dem av länets tidningar, som av distriktsstyrelsen bestämmes, ävensom, där domänstyrelsen eller distriktsstyrelsen finner sådant höra äga rum, jämväl i andra mera spridda tidningar eller tidskrifter. Auktionen skall, där domänstyrelsen till följd av särskilda omständigheter finner nödigt annorlunda föreskriva, kungöras första gången senast två månader före auktionsdagen.

Före auktionen skall förslaget till arrendekontrakt jämte karta över egendomen med beskrivning hållas för spekulanter tillgängligt hos någon domänförvziltningens tjänsteman i orten, där fastigheten är belägen.

§ 12.

Distriktsstyrelse åligger att ombesörja, att av- och tillträdessyner och besiktningar, som enligt lag och författning skola hållas å kronans jordbruksdomäner, varda i vederbörlig tid och ordning verkställda.

Av- och tillträdessyn bör förrättas av tre synemän och hållas snarast möjligt under den i gällande lag om nyttjanderätt till fast egendom för sådan syn angivna tid. Förslag till synemän upprättas av distriktsstyrelse, som låter meddela vederbörande av- och tillträdare underrättelse om förslaget. I händelse förslaget godkånnes, förfares i enlighet med föreskrifterna i 11 § uti andra kapitlet av gällande lag om nyttjanderätt till fast egendom.

§ 13.

Sedan instrument över förrättad eller besiktning avlämnats till distriktssty-

syn relsen samt avskrift därav skyndsamt tagits för att förvaras bland dess handlingar,

har distriktsstyrelsen att ofördröjligen översända instrumentet till domänstyrelsen för behörig granskning.

§ 14.

Distriktsstyrelse åligger att före den 1 februari varje år till domänstyrelsen in-

komma med uppgift å de under nästföregående året inom distriktsstyrelsens verksamhetsområde förråtttade syner och besiktningar å kronans jordbruksdomäuer.

§ 15.

Då tillträdande arrendator skall tillhandahållas ersättning för brister i byggnad

och hägnad m. m., varom i 32 punkten gällande grunder för förvaltningen

av av kronans jordbruksdomäner förmäles, äger domânstyrelsen att på distriktsstyrelsens rekvisition förskottsvis utbetala det belopp, för ersättningar berörda slag

som av erfordras, med skyldighet för distriktsstyrels-en att så snart beloppet distrikts-

genom styrelsen uttagits hos den betalningsskyldige bereda domänstyrelsen gottgörelse för de förskjutna medlen i den mån sådant skall ske, hinder därför möter, därom

men, om göra anmälan till domänstyrelsen. Distriktsstyrelsen åligger att bevaka uppkommen fordran i förevarande hänseende. Arrendator, påfordrar ifrågavarande ersättnings

som utbekommande, skall därom göra anmälan hos distriktsstyrelsen inom

30 dagar efter egendomens tillträdande eller, därest och tillträdessyn då hållits, inom 30 dagar

avfrån sådan syn, vid äventyr att arrendatorn eljest får åtnöjas med vad distrikts-

av styrelsen kan i ifrågavarande avseende hos avtrådaren och dennes löftesmån utfâs.

Har med hänsyn därtill, att egendomen enligt gällande förvaltningsgrunder skall städse i fullgott stånd underhållas, högre husröteersättning vid tilltrådessynen

upptagits än avträdaren till följd dennes på annat sätt bestämda underhållsskyldighet

av kan kännas skyldig utgiva, äger domänstyrelsen att gälda sagda ersättning.

Distriktsstyrelse tillkommer att tillse, det brister å egendomen botas inom föreskriven tid och att arrendator i övrigt på det noggrannaste sätt fullgör sina åligganden iavseende å byggnaders underhåll och jordens hävd;

§ 16.

Såsom säkerhet för arrendeskyldigheternas fullgörande må, förutom borgen

enligt Q7 punkten 1 mom. gällande törvaltning-sgrunder, dels dei 2

av mom. av samma punkt omförmälda obligationer. utfärdade sådana verk eller inrättningar samt större

av bolag och föreningar, som efter oklrojer, meddelade Kungl. Majzt, eller erhållen

av fastställelse av Kungl. Maj:t å deras reglementen, trätt i verksamhet, med iakttagande härvid att i fråga om dessa obligationers värde skola iakttagas de beräkningsgrunder, som jämlikt kungl. kungörelsen den 5 1886 gälla uppskattning obligatio-

mars om av ner, vilka må avlämnas i stället för uppbördsborgen, dels depositionsbevis utfärdade av riksbanken eller annan bankinråttning, för vilken Kungl. Majzt fastställt reglemente, dels ock inteckning i fastighet med villkor, att inteckningen skall, där den obe-

avser byggd tomt i stad eller lantegendom, ligga inom hälften medeltalet taxerings-

av av

värdet för de fem sistförflutna åren och, där den avser bebyggd tomt i stad, inom halva brandförsäkringsvärdet. I sistnämnda fall bör därjämte iakttagas, att egendomens åbyggnad skall antingen för all framtid eller ock åtminstone för den tid, under vilken säkerheten är avsedd att gälla, vara brandförsäkrad i någon med vederbörligen fastställt reglemente försedd brandförsäkringsinrättning inom riket. Alla säkerhetshandlingar skola förvaras hos distriktsstyrelsen, vilken det jämväl åligger mindre tillse att löftesskrifter och inteckningar förnyas i vederbörlig ordning samt att andra avlämnade säkerhetshandlingar bevaras vid gällande kraft. än ock vidtaga de åtgärder,

för bevarande kronans på dessa handlingar grundade rätt kunna finnas erforsom av derliga. För fullgörande den distriktsstyrelse åliggande bevakning av löftesskrif-

av terna äger styrelsen anlita biträde av kronobetjäningen eller magistraterna i städerna.

Distriktsstyrelse åligger även att hos domänstyrelsen för dess prövning anmäla, såväl om ny säkerhet bör enligt § 34 i andra kapitlet av gällande lag om nyttjanderätt till fast egendom arrendator avfordras, som ock då arrendator gjort framställning att få göra annat utbyte lämnad säkerhet än som består i förnyande av borgen.

§ 17.

Årligen före den 1 februari bör distriktsstyrelsen till domänstyrelsen inkomma med berättelse för föregående året i vad skick de för kronoarrendena avlämnade löftesskrifter och andra säkerhetshandlingar vid årets slut befunnits, vilka förändringar under året inträffat med dem och vilka åtgärder distriktsstyrelsen vidtagit för bevarande av kronans rätt.

Dessutom åligger det distriktsstyrelsen att i varje fall, då arrendator försummat att inom i kontraktet stadgad tid lämna ny borgen och sådan försumlighet fortfarit under månad, ofördröjligen till domänstyrelsen härom göra anmälan.

§ 18.

Sedan under januari månad av distriktsstyrelsen upprättats uppbördslängd, upptagande samtliga utarrenderade egendomar inom distriktet, arrendatorernas nanm och adress samt det arrendebelopp arrendator har att erlägga, tillställas vederbörande arrendatorer före februari månads utgång utdrag av uppbördslängden, försedda med underrättelse tiden och sättet för arrendets erläggande.

§ 19.

Den i 8 punkten förvaltningsgrunderna omförmälda särskilda uppbördsstämman

av äger inför distriktsstyrelsen. Arrendator lämnas fritt att under denna tid och

rum jämväl därförut inbetala arrendeavgiften insättning distriktsstyrelsens giro-

genom räkning i riksbanken, medelst till distriktsstyrelsen adresserad postanvisning, genom insänd postremissväxel, ställd till styrelsens order eller kontant å styrelsens kontor. Arrendeavgifterna redovisas av distriktsstyrelserna.

§ 20.

Inträffar brandskada eller annan dylik händelse, varigenom byggnad varder förstörd eller så skadad, att byggnad eller ombyggnad erfordras, skall å stället oför-

dröjligen av domänintendenten eller den, distriktsstyrelsen därtill förordnar, be-

som siktning hållas för uppgörande av förslag till den eller ombyggnad, kan

ny- som anses nödig, och äger distriktsstyrelsen uttaga och på sätt domänstyrelsen bestämmer tillhandahålla arrendatorn brandskadeersâttningen i den mån densamma erfordras för byggnadsarbetet.

Distriktsstyrelse åligger att tillse det egendomarnas åbyggnader äro så brand-

försäkrade, att kronans ratt i händelse eldsolycka icke kan äventyras. Underlåter

av arrendator att vidtaga honom av distriktsstyrelsen anbefalld åtgärd i fråga husens

om brandförsäkrande, skall anmälan därom göras till domänstyrelsen.

Distriktsstyrelse äger, där så prövas nödigt, förordna byggnadskunnig

person att biträda vid besiktning, sagts, likasom vid besiktning, hålles för

varom nyss som vinnande av utredning beträffande annorledes under arrendetiden uppkommen fråga

om ny- eller ombyggnad å kronoegendom, i denna författning

som avses.

För tillsyn och kontroll byggnadsarbete under dess utförande må domän-

av intendent eller annan sakkunnig förordnas.

person

§ 21.

Onskar arrendatorn till åkerns eller ängens förbattrande upptaga dyjord,

märgel, lera eller andra jordens beståndsdelar, äger vederbörande domänintendent

eller den person, som på arrendatorns framställning disiriktsstyrelsen i sådant avseende

av förordnas, meddela anvisning, dessa ämnen må hämtas och bestämmelser vad

var om därvid hör iakttagas.

§ 22.

Prövning av ansökning tillstånd till odling tillhör distriktsstyrelse, be-

om som stämmer om och på vilka villkor odlingen må ske.

§ 23.

Distriktsstyrelse tillkommer att i frågor rörande föreningar vid rågångstvister, laga skiften och vattenavledningsföretag, därvid kronoegendom här ifrågavarande

av slag beröres, ävensom rörande föreningar hägnads- eller dikningsskyldighet,

om som ingås för sådan egendom, å kronans vägnar fatta beslut.

§ 24.

Distriktsstyrelse åligger vidare alt övervaka, att kontrakt upplåtelse

om av torp, varom förmäles i 22 punkten gällande förvaltningsgrunder, insändas till styrelsen

av inom förelagd tid. Skulle styrelsen vid granskning sådant kontrakt finna,

av att den i detsamma stadgade avgälden överstiger den i kontraktet mellan kronan

och arrendalorn bestämda eller att torpkontraktet eljest innehåller olagliga eller olämpliga be-

stämmelser, åligger styrelsen att därom göra anmälan till domänstyrelsen, därvid

som har att efter omständigheterna förfara.

§ 25.

Domänintendent åligger att vid besiktning, varom i 29 punkt 1 mom. i förvaltningsgrunderna förmäles, verkställa undersökning av allt, vad till egendomen hörer, samt meddela föreskrift, på vad sätt och inom vilken tid föreñntliga brister skola vara avhjälpta, varvid bör iakttagas, att nämnda tid i regeln sättes längre än till ett år efter besiktningen, men eljest till nästa besiktning samt att, då åtgärd skall vara utförd inom förstnämnda tid, arrendatorn bör töreläggas att inom viss kortare tid därefter inkomma med bevis av trovärdig man att så skett. Protokoll över besiktningen tillställes arrendatorn inom en månad därefter och distriktsstyrelsen inom årets slut.

Har vid besiktningen utrönts, att arrendatorn gjort sig skyldig till vanvård av egendomen, skall besiktningsprotokollet otördröjligen insändas till distriktsstyrelsen.

Underlåter arrendator att inkomma med bevis, varom här ovan nämnts. eller är någon av de föreskrivna åtgärderna av beskaffenhet, att dess åsidosättande kan anses såsom mera betydande vanvård, skall av donuänintendenten skyndsamt hållas efterbesiktning; och skall, när helst arrendator befinnes hava gjort sig skyldig till vanvård av arrenderad egendom, anmälan därom med utredning göras hos domänstyrelsen.

Det åligger domänintendent, att, då han vid annat tillfälle än av- och tillträdessyn samt sådan besiktning, som här ovan avses, besöker utarrenderad egendom, undersöka dess byggnader och därefter förfara på sätt här ovan sägs.

§ 26.

Överlåtelse arrende må endast undantagsvis äga när särskilt avsevärda

av rum, omständigheter påkalla ett medgivande därtill.

Det åligger i första hand domänintendent att tillse, att arrendator utan vederbörligt tillstånd överlåter arrendet.

§ 27.

Distriktsslyrelse skall med tillämpning av vad i 9 § 1 mom. av gällande rese reglemente är stadgat bestämma och ordna doniänintendents tjänsteresor.

§ 28.

Erfordras kommunikation med sökande eller andra enskilda personer, har distriktsstyrelse att begagna sig av direkt skriftvâtxling med vederbörande, därvid dock skall iakttagas att i fall, där bevis om delgivning erfordras. meddelandet tillställes vederhörande genom rekommenderat brev, därå mottagningsbevis begäres, eller om sådant delgivningssätt anses kunna användas, genom anlitande av stämningsmän.

SÄRSKILDA YTTRANDEN. 11

Särskilt yttrande rörande skog och skogsmark på utarrenderad

jordbruksdomän.

Då undertecknade haft en från flertalet i kommittén avvikande mening rörande skog och skogsmark på utarrenderad jordbruksdomän, få vi härmed angiva vår ståndpunkt i saken.

De sakkunniga hava, på i betänkandet anförda skäl, enats att föreslå, det

om all skog och skogsmark skall undantagas vid utarrendering jordbruksdomän och

av endast den förmånen beredas arrendator, att han får rätt att till pris, jäg-

som av mästare bestämmes, köpa virke på egendomens skog, virke finnes till avsalu.

Då det alltid ansetts som ett därest jordbruksegendom har vedbrand,

onus, slöjd-, reparations- och hägnadsvirke oköpandes, åtgärden att försätta

synes oss statens jordbruksdomäner i denna ställning vara mindre välbetänkt. Ehuru förmånen att slippa köra virke från annan egendoms skog är av stor betydelse, rätt

synes oss för arrendator att få, om än sparsamt tillmätt, årsbehovet virke ett villkor

av som i arrendeavtalet varit lämpligare och ekonomisk synpunkt riktigare. Arrendators

ur årsbehov skulle härvid tillmätas så knappt, att det aldrig kunde bli tal slöseri

om med skogsavkastningen; utsyningen skulle huvudsakligen utgöras gallringsvirke,

av torra och vindfällda träd samt toppar. I de flesta fall skulle det fördelaktigt

vara såväl för skogen att bli av med detta virke som ock för revirkassan att slippa

omkostnaden för tillgodogörandet av sådant virke och till sist skulle arrendatorn, då skogen

undantoges från arrendet, utgöra det för skogsväsendet så betungande natura-

nog vägunderhållet. Medgiven skogsutsyning skulle alltid upptagas till dess verkliga värde vid fastställandet arrendet.

Det torde med bestämdhet kunna påstås, att arrendet för egendom i mellersta och norra Sverige utan skogsutsyning kommer att bli avsevärt lägre, husbehovs-

än om virke ingår i avtalet, och i norra Sverige torde rent finna arrendator till

man av sådan egendom.

På grund av det anförda synas gällande bestämmelser rörande skog och

nu skogsutsyning böra bibehållas oförändrade.

Stockholm den 29 oktober 1921.

A. R. Thalén. R. Carlson.

Särskilt yttrande herr Söderlind beträifande 3:dje punkten i förslaget

till ändrade grunder för förvaltningen kronans jordbruksdomäner.

Då. de sakkunniga den 1 november 1915 fattade det beslut, som ligger till grund för deras förslag rörande borttagandet av det fria husbehovsvirket och vad därmed äger sammanhang, deltog jag i sagda beslut. Emellertid har jag sedermera under utövande min befattning såsom byråchef i domänstyrelsen alltmera kommit till insikt

av därom att ett dylikt förfarande kan komma att medföra för kronan avsevärda olägenheter vid dess tillämpning i praktiken och har i denna min uppfattning blivit ytterligare styrkt vad bokföringssakkunniga i sitt senaste betänkande av den 30 april

av 1921 yttrat i denna fråga. Under förutsättning att de av bemälda sakkunniga därvid föreslagna direktiv vinna nödigt beaktande och att vid bestämmande av arrende det husbehovsvirke, böra tillkomma arrendatorn, noggrant värderas, finner jag

s0n1 anses således det riktigare att för närvarande icke frångå de gällande bestämmelserna i

nu ämnet. Däremot jag det skäl, att tillförlitlig värdesättning av i arrendet

anser av en ingående husbehovsvirke svårligen torde kunna ske, utan att visst mått därav tillmätes, berörda bestämmelser böra ändras, så att jämväl i de fall, där skogsmarken upplåtes jämte jordbruksegendomen på arrende, det föreskrives, att den årliga utsyningen av husbehovsvirke skall till beloppet angivas i arrendekontraktet på sätt nu är stadgat beträffande utsyning från undantagen skogsmark.

Gunnar Söderlind.

Särskilt yttrande rörande uppskattningsnämnderna.

Enligt de sakkunnigas förslag skall domänuppskattningsnämndernas organisation och sammansättning bibehållas olöråmdrad. Detta luar synts undertecknad så mycket nnmärkningsvâirdare som genom hela betänkandet går som en röd tråd den stora vikt, som måste läggas på uppskattningsförrâittningens noggranna och riktiga utförande. Vidare har av de sakkunniga påpekats, att uppskattningsförrättarne alltid toge sitt ansvarsfulla uppdrag så grundligt, som önskligt och att de alltid itillrâtcklig

vore, grad tillgodosett staten-jordägarens intressen. Till åstadkommande tillförlit-

av en ligare och uppriktigare uppskattning har endast föreslagits vissa ändringar i och tilllägg till nu gällande föreskrifter rörande uppskattningsförfarandet. Men huru detaljerad och huru fullständig en reglementarisk föreskrift än är, torde endast därmed

man

kunna råda bot för de av de sakkunniga påpekade missförhällandena, och arrendena komma troligen i fortsättningen liksom hittills att bliva för låga, därest uppskattningsnämnderna till sin sammansättning ändras. Då statens intressen skola tillvaratagas, hör staten vara uppdragsgivaren. Arrendatorn ägerju alltid möjlighet att avslå från ett arrende, som blivit för högt uppskattat.

I anslutning härtill föreslås, att staten-jordägaren antingen utser båda ledamöterna i uppskattningsnämnderna, varvid staten-jordägaren givetvis torde låta

sig angeläget vara att till ledamöter utse ilantbruk och añärsförhållanden kunniga

personer, som dessutom äga nödig lokalkännedom, eller också att staten-jordägaren utser

en ledamot och ortsintresset, hushållningssâillskapets förvaltningsutskott, utser den

genom andre ledamoten.

Stockholm den 9.9 oktober 1921.

R. Clarlson.

Särskilt yttrande rörande optionsrätten.

Då orsakerna till den otillfredsställande avkastningen från kronans jordbruksdomäner förnämligast torde vara att söka däruti, att vederbörande arrendeuppskattningsmân icke i tillbörlig grad beaktat jordägaren-kronans intresse, och då de i de flesta fall lågt satta arrendevärdena, på grund av kronoarrendatorn under vissa förutsättningar tillförsäkrad optionsrätt, icke underkastas den justering, som den fria tavlan erbjuder, låge det närmast till hands att för att råda bot för missförhållandet ifråga om allt för låga arrendevärden låta den fria tävlan vara bestämmande för arrendevärdena å kronans iordbruksdomäneix En modifierad optionsrätt begränsande en arrendators förmånsrätt till högsta offentligt eller skriftligt avgivna anbud

- -å arrende skulle uppenbarligen utgöra en säker garanti för tillgodoseendet av kronans intresse i avseende på arrendevärdena. Emellertid lärer icke kunna helt bestridas, att även en sålunda modifierad optionsrätt kan föra med sig mindre önskvärda konsekvenser, även de sakkunnigas farhågor för överspekulation och därav följande

om vanskötsel av kronans jordegendomar torde vara överdrivna.

Vid de sakkunnigas överläggningar har jag yrkat, att vid förnyad utarrendering av en kronans jordegendom skriftliga anbud må. kunna inlämnas och att förutvarande arrendator har förmänsrâtt till högsta avgivna anbudet. Då jag icke reservationsvis förer fram detta yrkande, sker det under förhoppning, att de sakkunnigas förslag till förändringar i de reglementariska bestämmelserna, avseende att ernå större tillförlitlighet och enhetlighet vid arrendeuppskattningarna, ävensom förslag till ändringar i grunderna för förvaltningen skola visa sig leda till såväl mera rättvisa och tillförlitliga uppskattningar som förekomma påtalade missbruk.

Olof Nilsson.

Särskilt yttrande av herr Tamm rörande arrendeavgiftens utgörande.

Vid de överläggningar, som de sakkunniga under hösten år 1918 hade rörande det sätt, på vilket arrendeavgiften skulle utgå, beslöts föreslå dess bibehållande vid nuvarande sâitt, nämligen att utgå i penningar. Härvid hade emellertid undertecknad en avvikande mening, och för att bringa densamma till departementschefens kännedom och övervåigande bifogar jag härmed en sammanfattning av de yttranden jag vid överläggningen hade i detta ärende:

Den överspekulation, som på 1870-talet gjorde sig gällande på snart sagt alla områden av den ekonomiska verksamheten, lämnade såsom naturligt var icke statens arrendeväsen oberört, utan ledde till högt uppdrivna anbud vid arrendeauktionerna, likasom även därtill att åldre arrenden övergingo i nya händer emot erläggande av stundom orimligt höga avtrådessummor till de förutvarande arrendeinnehavarne

Dessa 0rd yttrades till statsrådsprotokollet av dåvarande finansministern, när han år 1887 gick att taga ställning till en av den då inträffade lågkonjunkturen tramkallad begäran från kronoarrendatorerna om en allmän nedsättning av arrendebeloppen, och säkerligen stå vi nu snart inför samma företeelse, som den av finansministern sålunda skisserade. Icke nog med att de arrendebelopp, vilka avtalats för nu gällande arrenden av kronans domäner, med det sjunkande penningvårdet te sig synnerligen oförmånliga för staten-jordågaren och således med visshet måste komma att höjas allt efter som tillfälle därtill gives, utan de täta överlåtelserna till rent svindlande avträdesbelopp visa också, att kronoarrendena i det allmänna medvetandet undergått en högst betydande värdestegring. Således: under högkonjunkturerna på 1870-talet en dålig situation för staten-jordägaren, som får ut den i allmänna marknaden gällande avkastningen av sin jord, men en god sådan för arrendatorn, som med de höga prisen på jordens produkter får en mer än rimlig avkastning av sitt arrende, vare sig han själv utövar det eller mot en ofta uppdriven ersättning avträder detsamma till någon annan.

Så kommer omslaget: 1880-talets lågkonjunktur nedpressar spannmålsprisen, och ställningen blir alldeles ombytt. Arrendena hava under den föregående tiden blivit höjda över hela linjen till fördel för staten såsom inkomsttagare, men arrendatorerna slupa den ena efter den andra för tyngden av de avgälder, de under de goda tidernas spekulationsiver åtagit sig. Direkta lindringar och nedskrivningar krävas och givas, en allmän sänkning av arrendena vidtager, och så kommer nästa konjunkturvåg och kastar åter om förhållandet. Ingen möjlighet till stabilitet i förhållandet mellan avgälrlstagare och avgäldsgivare; ingen möjlighet att låta de 20-åriga arrendeavtalen smidigt avpassas efter rådande konjunkturen

Och detta beror på, att enligt den från 1871 gällande grundsatsen alla arrenden bestämmas i pengar och icke såsom förut i de produkter, som jorden lämnar. Denna nya grundsats hade sitt stöd icke mindre i behovet att åstadkomma förenklingi uppbörds- och redogörelseverket, än i vunnen erfarenhet om olågenheterna av det förra hetalningssättet, såsom i hög grad försvarande möjligheten såväl för arrenda-

torerna att kalkylera sina utgifter för kronan att beräkna sina inkomster. Ät

som penningen som den enda tillförlitliga mätaren av alla slags värden gavs härigenom ett erkännande utan varje eftergift, ett erkännande, vari man har att söka grunden till de förr antydda missförhållandena.

Det må nämligen vara sant, att forna tiders jordbruksdrift, där spannmålstunnan var den naturliga värdemåtaren, i nutiden har förändrats och att vid denna drift en mångfald faktorer medverka, vilka icke äga något sammanhang med priset på iordbruksprodukter eller kunna till sina verkningar bedömas utan tillhjälp av penningen såsom värdemätare, men å andra sidan har det väl av det just nu allt annat överskyggande folknäringsproblemet blivit fullt klart, att i allt huvudsakligt år det dock jordens produkter eller vad till människans dagliga uppehälle kräves, som i grund och botten reglerar alla vården.

Fråga statstjänaren och industriarbetaren, om de icke skulle sett en fördel nti, att deras löner nu som i forna tider hade varit beräknade i naturaförmåner, fråga jordbruksarbetai-en, om han kommit till insikt, att systemet stat och lön är ett för honom förmånligt avlöningssätt, fråga jordägarem om han icke gärna skulle hava sett, att det arrendekontrakt, som han för 5 a 10 år sedan gjorde bestämt avgålden

upp, i spannmål eller mjölk, och svaren skola nog utan tvekan utfalla jakande. Ställ samma fråga på arrendatorn, och han skall visserligen svara, att naturligtvis är det för honom nu vida fördelaktigare att för tunnland giva ett arrende 12 kronor

av vilket är medeltalet av arrendena från statens domäner, ett arrende som i nuvarande tider för innehavaren helt enkelt år en lysande affär än att giva en tunna spannmål, men han skall icke kunna förneka, att det senare vore ett för båda parterna fullt rättvist arrende, som icke skulle drabba honom själv hårdare i hög- än i lågkonjunktur.

Men framför allt gäller det hår att söka ett svar på den frågan, vilket är för staten förmånligare: att uppbära avkastningen av sina domäner iett för hela arrendeperioden fastställt oföränderligt penningehelopp, eller att hava samma arrendebelopp upptaget i spannmål eller andra ,jordbrukets produkter att eventuellt lösas efter det pris, som för varje år år gitllande i allmänna marknaden.

Belysande härvid år att gå något tillbaka till den tid, då kronoarrendena utgingo i spannmål att levereras in natura eller att lösas efter vissa grunder. 1799 års kungl. kungörelse var härvid den grundläggande för hela det förra århundradet ända till 1871. I densamma säg-es att s0m ett arrende i penningar, stadgadt genom öfverbud vid Auction, måste under hela arrendetiden blifva oföränderligt, antingen varuprisen och myntet stiga eller falla, varigenom Vi och Kronan eller Arrendatorn sättas i lidande, så anse Vi bäst vara, at för varje Kongsgård, efter des storlek, ett visst tunnetal i spannmål bestämmes, såsom fast och oryggelig arrendeafgift, att levereras antingen in natura, eller betalas med penningar efter markegången, och at deremot blott fördelen av ladugården, samt alla andra under arrendet begripne förmoner, ställas under Auction för penningeavgift. Vidare bestämdes, at spannmålsafgiften efter tunnelandet at varje Kongsgårds öpna fikerjord, utsattes til en tunna af gårdens hela, eller tvenne tunnor af den årligen besådde jorden, hälften Råg och hälften Korm. Huvudparten av arrendet var således redan då spannmålstunnan, och detta accentuerades än kraftigare genom 1810 års kungl. kungörelse, vari det såges, att Kronans inkomst af de bortarrenderade Kronogodsen kunde göras säkrare och af myntets stigande eller fallande mera oberoende om alla de under Arrendet begripne förmoner, vilka hittills blifvit ställda under Action för penningar, hädanefter utbjudes

emot afgift i Spannemål att levereras in natura, eller betalas i penningar efter Ortens årliga markegång, eller ock, där omständigheterna sådant föranleda, emot afgift i Hö, vilket altid bör efter Ortens årliga Markegång lösas. 1847 års kungl. kungörelse ändrade intet i den principen. att huvudsakliga arrendet skulle utgå i spannmål; den endast införde på förhand bestämda minimi- och maximibelopp i spannmål, varefter en på auktion bjuden kontant städja fick det, vara som avgjorde, vem som skulle erhålla arrendet. 1850-1851 års riksdag införde de 10-åriga medelmarkegfmgsprisen i stället för årsprisen såsom norm för arrendespannmålens inlösen, och kungörelse därom utfärdades 1855. Därmed var den grund undanryckt, varpå spannmålsarrentlets rättvisa vilade. Sedan längre arrendebeloppen kunde automatiskt och smidigt följa de växlande konjunkturerna, fanns mera skäl att motsatta sig den förenklingi uppbörden, som ligger i ett en gång lör hela perioden bestämt årligt penninghelopp såsom arrende, och bestämmelserna härom infördes också, såsom sagt, 1871 års förgenom fattning. Det dröjde emellertid icke länge, förrän olägenheterna dessa bestämmelser av visade sig. Det är redan anfört, att kronoarrendatorerna, vilka bade att erlägga kontanta arrenden, sådana de blivit uppdrivna under 70-talets högkonjunktur, då dess- utom den i sådant avseende reglerande optionsrätten varit borttagen år 1887 hade begärt lindringar i sina villkor, sedan lågkonjunkturen hade inträffat. Domänstyrelsens behandling av dessa klagomål år synnerligen belysande. I det yttrande, som avgavs till domänstyrelsens protokoll den 10 juni 1886, framhölls bland annat, att ställningen vore allra sämst för de arrendatorer, hade att erlägga sina arrenden som i penningar, och häst för det fåtal, ännu hade spannmålsarrenden att lösas efter som årets markegångspris. Då någon nämnvärd höjning av spannmålsprisen icke att vore under den närmaste framtiden motse, vore fara för handen, att, därest icke någon ändring till arrendatorernas fördel vidtoges i bestämmelserna för arrendeavgifternas utgörande, flertalet arrendatorer ginge sin ruin till mötes. På angivna grunder hemställdes, att, med ändring av gällande bestämmelser, arrendena för kronans domäner vid ny utarrendering matte bestämmas i spannmål, att lösas efter årsmarkegång. Domänstyrelsen själv ansåg, att staten till det dåvarande betryckets lindring borde träda emellan endast för så vitt och i den mån detta hade sin grund i den inträffade förändringen i konjunkturen-na, vilken varit av beskaffenhet att kunna lika litet av arrendatorerna som av kronan förutses. Därför föreslog styrelsen sådan föränen dring i sättet för arrendeavgifternas utgörande, att femtedel dessa skulle been av räknas i penningar, men övriga fyra femtedelar efter medium årsmarkegången av åren 1876-1885 omsättas till spannmål, 1/3 råg, korn och havre, att för varje år lösas efter det löpande årets markegångspris. De i nedgående stadda spannmålsprisen skulle då komma att öva ett motsvarande inflytande på arrendeheloppen, under det att å andra sidan utsikt skulle bevaras åt kronan alt vid åter inträdande en stegring i spannmålsprisen genom stigande arrenden vinna ersättning för vad den då eftergåve. Kungl. Majzt, som erkände, att arrendeavgifternas bestämmande, till större eller mindre del, i spannmål medför den fördelen, att göra arrendatorerna mindre beroende av växlingar i sädesprisen, följde dock domänstyrelsen, utan föredrog att genom tillfällig nedsättning i arrendena giva arrendatorerna den begärda lindringen. Så har sedermera vid upprepade tillfällen ånyo skett, men nu, sedan konjunkturen å spannmålsmarknaden och därvid värdet på kronoarrendena nätt höjd väl aldrig en som 12

tillförenc, nu står kronan där som den förlorande parten utan möjlighet att reglera ställningen på annat sätt, ån att under nästa tjugo år vid intråffande ledigheten höja arrendebeloppen. Och långt dessförinnan har kanske en ny lågkonjunktur inträffat, och så har staten att åter möta nedsiittningsanspråk från arrendatorernas sida. Således såsom redan blivit sagt ingen stabilitet, ingen anpassningsmöjliglneti det - rådande systemet. Allt således tala för, att staten såsom jordågare icke har synes någon fördel av att bibehålla penningen som ursprunglig vilrdemätare på arrendena, och återstår då att visa, huruvida en återgång till spannmålsarrenden skulle hava givit staten möjlighet att under rådande förhållanden erhålla de inkomster av sina domäner, som motsvara de normala, under tagen hänsyn till det reducerade penningvärdet. I sådant syfte äro i följande tabeller uppgjorda vissa kalkyler.

Tabell

M å i Arrendesumman motsvaa k e g n g s p S rar efter årets pris i spannarslmse mål: antal deciton Arrende År belopp Kr. Råå Kom HaVre Råg och korn, Råg,korn och hälften var- havre t/s var- H1. Dzton HI. Dzton H1. Dzton dem dem

1901 2,300,990 8,48 11,58 7,70 12,05 4,67 10,00 194,666 205,404 . . . . . 1904 2.283234 8,55 11,69 7,50 11,59 5,03 10,45 196,154 203,070 . . . . . 1907 2,238,463 10,16 14.39 8,24 12,99 5,26 11,79 163,510 171,441 . . . . . 1910 2,176,636 8,63 11,77 8,04 12,35 4,71 9,69 180,484 193,134 . . . . . 1918 2,238,699 9,40 13,18 8,31 12.63 5,20 10,67 173,474 t 184,104 . . . . . Medeltal för åren 1900-1913: 181,656 | 191,430

Av tabell 1 framgår, att, om de för de fjorton normala åren 1900-1913 inflytande arrendebeloppen efter motsvarande års markegångspris förvandlats i spannmål, skulle statens avkastning hava bestått i 18,000 resp. 19,000 ton spannmål, allteftersom densamma beräknats i räg och korn, hälften vardera, eller 1/3 råg, 1/3 korn och havre. Detta år nåra nog detsamma, som enligt 1799 års grunder eller icke mer än en tunna per tunnland, vilket år ägnat att förvåna, om man fasthåller vid den kända omståndigheten, att till följd av optionsråttens inverkan och en viss efterlåtenhet från uppskattningsnåmndernas sida kronoarrenden i regel åro lägre ån jämförliga privata arrenden. Men även med dessa lågt beräknade spannmålskvantiteter skulle staten nu befinna sig i en avgjort gynnsammare ställning såsom framgår av följande:

Tabell 2

Om deti tab. 1 uträknade

medeltalet för åren 1900

-1913 av arrendebeloppet

M a r k e g å n g s r e s p. motsvarande spannmål

resp. 181,000 och 191,000

m, a X 1 m 1 p r l s. . .

deciton-lägges tillgrund

Arren de- för arrendet å kronans

Kronor

Är belopp domäner, motsvarar detta

efter årets gällande pris

Kronor

Råg Kom Havre Om spann- Om spann-

målen är 2 målen är 3

råg och 1/2 råg, 1/3korn

Hl. Dzton Hl. Dzton Hl. Dzton kom och 1/3havre

1914 2,102,443 12,48 17,09 10,59 16,27 7,85 16,25 3,030,000 3.165000

. . . . . 1915 2,160,576 15,12 21,14 12,88 20,12 8,44 17,18 3,768,000 3,732,000

. . . . . 1916 2,128,200 21,00 20,50 17,00 3,769,000 3,732,000

. . . . . -- - -- 1917 30,00 25,00 22,00 4,980,000 4,895,000

. . . . . M -- - - 1918 39,00 33,00 30,00 6,476,000 6,494,000

. . . . . - - - w

Av tabellen framgår, att statens inkomst genom de under krisâren stigande spannmâlspriserna skulle hava ökats från 2,238,699 kronor år 1913 till icke mindre än 6,5 miljoner innevarande år, en stigning nog så berättigad och fullt i överensstämmelse med penningevårdets fall.

Kan det sålunda anses ådagalagt, att staten såsom inkomsttagare av sina domäner icke kan hava annat än fördelar av att återgå till spannmålsarrenden, så måhända det skulle invändas, att för den icke obetydliga och för samhället synnerligen viktiga klass av medborgare, som kronoarrendatorerna utgöra, det skulle vara en olägenhet, och att dessa skulle kunna bliva ekonomiskt allt för hårt betungade, sårskilt i tider av högkonjunktur. Så är dock näppeligen förhållandet. Huru ån med själva bestämmandet av arrendebeloppets storlek förfares, kommer väl därvid alltid att tagas hänsyn till vad just den ifrågavarande egendomen i genomsnitt och under normala förhållanden kan komma att avkasta. Tillvågagângssâlttet torde lämpligen kunna vara det, att vid arrendeuppskatlningen föreslås en viss mängd spannmål av två eller tre slag, hö eller andra produkter, vilken skall utgöra det arrendc, som eventuellt skall tillbjudas den, som har optionsrätten, eller annars tjäna till ledning såsom minimibelopp vid auktion. Överbuden därvid göras sedan antingen kontant

en eller i det slag av produkter, på förhand bestämt såsom det för egendomen ifråga lämpligaste. Den kvantitet, som sålunda på det ena eller andra sättet blivit bestämd att utgå såsom arrende, förvandlas sedermera för varje år i penningar efter det ofñciella årspriset, detta må markegångs- eller, såsom nu år fallet, maximipris. Om

vara man därvid ville utstrâtcka statens rätt därhän, att den skulle äga att vid behov utbekomma produkterna in natura, så skulledetta endast stå i god samklang med de

förhållanden och med de statsbehov, kristiden skapat. Lagringslokaler för

som spannmals mottagande finnas i de Iagerhusen, och kronoarrendespannmålen skulle

nya nu endast ingå som en naturlig och till sin storlek på förhand bestämd del det

av svenska jordbrukets allmänna leveransplikt. Har då och detta torde kunna förutsättas

kvantiteten blivit satt i ett riktigt förhållande till egendomens produktionsförmåga, så är arrendatorn städse förvissad att behöva lämna större kvantitet eller lösa

densamma -med annat eller högre pris, im han i den öppna marknaden kan påräkna

för samma myckenhet. Den absoluta storleken arrendebeloppet kan således

av då lösen förekommer, vilket väl torde bliva det normala bliva växlande, den

-- men till egendomens produktionsförmåga relativa storleken blir stabil. Arrendatorn be-

höver befara, att en inträffande lågkonjunktur skall göra avgälden för honom

mera betungande, än når han bestämmer sig för att ikläda sig densamma, och staten å sin

sida är förvissad att, huru än konjunkturerna växla, hava i förhållande till penning-

värdet samma relativa avkastning sin i0rd. Systemet med avgäldens bestämmande

av i naturaprodukter förlänar åt förhållandet mellan avgäldstagaren-stalen och avgälds-

givaren-arrendatorn på gång den stabilitet och den anpassningsförmåga, vilka

en M absolut önskvärda som de äro i penningar uppskattad avgäld icke kan giva.

- en

Det må nu visserligen vara sant, att rättsförhållandet mellan kronan och arrenda-

torerna måste respekteras och att således ingen ändring kan vidtagas i gällande avtal,

men en omedelbar återgång till spannmålsarrenden för nyingångna avtal skulle för

framtiden bespara kronan från att behöva, såsom åtnöjas med endast 99%

nu, av den inkomst den rätteligen borde kunna hava sina domäner.

Då jag sålunda framlagt, vad jag i denna fråga yttrade år 1918, är jag fullt

medveten om, att förhållandena ändrat sig och att den lågkonjunktur, jag i mitt

nu yttrande förutsagt, redan gjort sitt inträde, varigenom fördelarna för staten i

n11varande stund icke skulle så stora vid tidpunkten för mina beräkningars

vara som uppgürande, men detta mig endast ytterligare bekräfta, att den mig föreslagna

synes av metoden är den, som smidigast anpassar sig efter rådande konjunkturen

Gösta Tamm.

Bilaga

Kungl. Majzts nådiga kungörelse angående förändrade grunder för

förvaltningen af kronans jordbruksdomäner;

gifven Stockholms slott den 4 juni 1908.

Vi GUSTAF, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, göre veterligt: att, sedan Riksdagen på Vår framställning antagit förändrade grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner, Vi funnit godt att, iöfverensståmmelse med berörda af Riksdagen antagna grunder, i nåder stadga följer:

som

1:0. All kronans fasta egendom, som med stadgad åborått innehafves eller är till visst statsåndamål anslagen och till följd dåraf antingen till omedelbart begagnande upplåten eller ställd under särskild åmbetsmyndighets vård,fskall stå under inseende af en i hufvudstaden förlagd domänstyrelse och under närmare tillsyn af

en lokalförvaltning samt utarrenderas på sätt här nedan stadgas.

2:0. Innan kronan tillhörig jordbruksegendom utarrenderas, skall skogsmarken därifrån skiljas, så framt densamma, till fördel för kronan, kan för sig eller

ensam tillsammans med annan kronans skogsmark såsom kronopark förvaltas och ligger i samfällighet med enskild egendom.

andra sidan skola från de till bildande af eller tillökning af äldre. kro-

nya noparker inköpta egendomar afskiljas och såsom ,jordbruksegendomar behandlas sådana för jordbruk lämpade områden. som icke anses böra försäljas och heller

som pröfvas vare sig böra användas till boställen eller tagas i anspråk för kronoparkernas skötsel.

3:0. skogsmark, som afsåttes till kronopark, upplåtes jämte jordbruksegendom på arrende, med rått för arrendatorn att, i öfverensståmmelse med den hushållningsplan, som må eller blifva fastställd, och de närmare bestämmelser,

vara arrendekontraktet innehåller, använda skogen till skogsfångst samt till bete, där sådant utan men för skogens återväxt kan medgifvas; dock må, där skogen är af betydenhet, densamma från arrendet undantagas, med rätt för arrendatorn att erhålla årlig utsyning af husbehofsvirke till belopp, som i arrendekontraktet angifves, hvaizjåmte, i händelse skogens bevakning finnes böra åt arrendatorn uppdragas, ersättning hår- för må honom tilläggas.

4:0. Arrende af kronan tillhörig jordbruksegendom skall i allmänhet omfatta 20 år; dock må i afbidan på fullbordande af skifte eller större dikningsföretag eller annan vattenafledning, så ock i händelse under närmast följande åren annat sådant förhållande antages inträda, som på arrendevärdet väsentligen inverkar, utarrendering ske på kortare tid. Anses större odlingsföretag böra å egendom utföras,

en ankommer på Kungl. Maj:t att, efter framställning af domänstyrelsen, förordna, huruvida egendomen må upplåtas på arrende för långre tid, dock öfver 30 år,

med skyldighet för arrendatorn att de nödiga befunna odlingarna under arrendetiden verkställa.

För arrende at annan kronans fastighet må tiden i hvarje fall efter för handen varande förhållanden af domänstyrelsen bestämmas.

5:0. När kronans fördel anses sådant fordra, må flera egendomar under ett arrende upplåtas eller en egendom i flera lotter utarrenderas.

Likaledes må fiske, sten- eller kalkbrott, sand-, grus- eller stentäkt, torfmosse eller annan dylik lägenhet vid utarrendering af den egendom, hvartill densamma hörer, jämte nödigt utmål undantagas och på särskildt arrende upplåtas, om högre afkomst därigenom kan påräknas.

Detsamma gålle om kvarnverk eller vattenfall, som i samband med dess skiljande från den fastighet, till hvilken det hörer, finnes böra ställas under särskild förvaltning.

Finnes vid utarrendering af egendom sten- eller kalkbrott, sand-, grus- eller stenläkt eller torfmosse icke böra från egendomen skiljas, må domänstyrelsen, där så pröfvas lämpligt, åt arrendatorn upplåta rättighet att till afsalu begagna dylik lägenhet i enlighet med de bestämmelser härom, som i arrendekontraktet meddelas.

Har genom redan utfårdadt arrendekontrakt jämte egendomen upplåtits steneller kalkbrott, sand-, grus- eller stentåkt eller torfmosse utan rått för arrendatorn att något därifrån sälja eller sker dylik upplåtelse i arrendekontrakt, som hädanefter utfärdas, må domänstyrelsen, då framställning därom göres, kunna åt arrendatorn eller med hans begifvande åt annan person lämna rättighet att tillgodogöra sig sten, kalk, sand, grus eller torf mot den afgift och på de villkor i öfrigt, som af domånstyrelsen bestämmas, dock med förbehåll, hvad angår å egendomen befintlig täkt af sand, grus eller sten, om skyldighet för den, till hvilken rättigheten upplåtas, att mot det afdrag å arrendet, som af domånstyrelsen bestämmes, tåla, mindre att rätt att därifrån hämta viiglagningsämnen i vederbörlig ordning medgifves väghållningsskyldiga än äfven att för hämtning af dylika ämnen de vêighållningsskyldiga taga väg öfver egendomens mark, där sådan af vederbörande domänintendent eller kronobetjänt dem anvisas.

6:0. Då utarrendering förestår af kronan tillhörig ,jordbruksegendom skall, efter noggrann undersökning af alla egendomens förhållanden, så till byggnad som in- och utågor, domänintendent eller vederbörande kronobetjâining i samråd med två i landtbruks- och affåirsförhållanden kunniga män, hvilka, jämte lika antal suppleanter, för länet i dess helhet eller viss at Kungl. Majzts befallningshafvande bestämd del årligen utses, den ena af landstinget och den andra at hushållningssåillskapets förvaltningsutskott eller, där hinder härför möter, bägge at landstinget, uppgöra förslag till sättet för egendomens utarrendering, till de närmare arrendevillkoren i afseende på nybyggnads- och andra skyldigheter samt till den arrendeafgift, emot hvilken egendomen kan anses skäligen böra upplåtas; ägande Iiung-l. Majzts befallningshafvande, efter som nödigt pröfvas, tillkalla skogsljånsteman, landtmälare, landtbruksingenjör och byggnadskunnig person för att härvid biträda. Det sålunda upprättade förslaget skall därefter, tillika med beskrifning öfver egendomen, af Kungl. Majzts befallningshafvande jämte eget yttrande till domänstyrelsen insändas.

7:0. Sedan arrendevillkoren blifvit af domänstyrelsen fastställda, skall, därest förre arrendatorn enligt äldre kontrakt är berättigad till optionsrätt eller innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsammans med återstående delen af arrendetiden uppgår till fem år, och han egendomen väl brukat, hvilket tillhör domänstyrelsen

att efter därom vid arrendeuppskattningen och af Kungl. ltlaj:ts befallningshafvande afgitha yttranden pröfva, arrendet, innan detsamma offentligen utbjudes, till det fastställda arrendevärdet hembjudas förre arrendatorn eller, i händelse han med döden atgått, hans änka och barn; hörande i fallet, därest arrendatorn senare efterlämnat både änka och barn eller flera barn. dessa föreläggas att, de vilja om arrendet gemensamt bibehålla, till handhafvande för deras räkning af egendomens skötsel anmäla lämplig person. Har under de sista fem arrendeåren arrendators stärbhusdelägare efter medgifvande at domänstyrelsen fått öfvertaga arrendet, eller har under tid samma med domänstyrelsens tillstånd arrendator å larn eller måg öfver-låtit arrenderätten, äger vid nya utarrenderingen den, på sådant sätt blifvit innehafvare af arrenderätten. som för åtnjutande af optionsrätt räkna sig till godo den tid, hvarunder företrädaren varit i besittning at arrendet. Har arrenderätt överlåtits på arrendatorns löflesmån för arrendet eller öfvergått till i konkurs försatt arrendators konkursbo eller blifvit af konkursförvaltningen försåld, må, därest arrendatorn uppfyllt de för optionsrätts åtnjutande föreskrifna villkor, löftesmännen, konkursboet eller den, till hvilken arrenderätten blifvit af konkursförvaltningen försåld, äga optionsrätt vid egendomens förnyade utarrendering, oaktadt löftesmännen, konkursloet eller öfverlåtelsetagaren då icke innehaft arrendet i så lång tid, att denna tillsammans med återstående delen at arrendetiden uppgår till fem år, dock, då arrendet öfvergått till arrendelöftesmän eller arrendators konkursbo, med enahanda förbehåll beträffande viss anställande persons för egendomens skötsel, som här ofvan gjorts i afseende å arrendets öfvertagande at arrendators änka och barn. Göres inom förelagd tid anmälan arrendets öfvertagande eller varder ej, om då, enligt hvad här ofvan stadgats, viss skall anställas för egendomens skötperson sel, härtill inom sådan tid anmäld af domänstyrelsen godkännes, person, som anses optionsrätten förfallen, och varde i sådant fall eller då optionsrätt äger rum, efter kungörelse, som skall innefatta egendomsbeskrifning, underrättelse om arrendevillko ren och det arrendevärde, domänstyrelsen ansett egendomen böra betinga, samt öfriga nödiga anvisningar, arrendet utbjudet å offentlig auktion, hvilken förrättas inför Kungl. Majzts befallningshafvande i länet å landskontoret eller, därest Kungl. Majzts befallningshafvande finner särskilda omständigheter därtill föranleda, af vederbörande kro nofogde eller annan särskildt förordnad kronobetjänt å af Kungl. Maizts befallningshafvande bestämd plats i den ort, där fastigheten belägen. Skriftliga är anbud må af auktionsförrättaren emottagas. Styrelsen äger till arrendator antaga den högstbjudande, för sitt anbud som ställt godkänd säkerhet, där anmärkning emot hans frejd icke förekommit och han icke törverkat arrenderätt till kronoegendom sådana omständigheter, under att styrelsen finner honom till arrendator olämplig. Ar antagligt anbud, motsvarande minst det åsatta arrendevärdet, icke afgifvet, bör arrendet å auktion utbjudas. ny På styrelsen ankommer därefter att, med iakttagande at ofvan stadgade villkor i afseende å säkerheten samt arrendatorns och frejd, person arrendet åt den vid senare auktionen högstbjudande upplåta eller, i händelse antagligt anbud därvid icke erhållits, om egendomens skötsel tills vidare efter omständigheterna förordna.

må någon klaga där-öfver, att hans anbud antagits. 3:0. Vid utarrendering i här ofvan stadgade ordning skall bland arrendevillkoren intagas det uttryckliga förbehåll, att, därest efter arrendetidens utgång egendomen

i sin helhet eller till någon del vidare kommer alt utarrenderas eller vederbörande ämhetsnrvndigliet skulle finna lämpligt att egendomen eller en del däraf under ett arrende med annan egendom upplåta, arrendatorn då icke äger att för den honom eljest tillkommande optionsrätt at kronan fordra eller erhålla någon ersättning.

9:0. Vid utarrendering at jordbruksegendom på kortare tid än 20 år, äfvensom af fiske eller annan lägenhet. som är att till jordbruksegendom hänföra, förfares på sätt domänstyrelsen för hvarje fall finner lämpligast.

10:0. Arrendeavgiften skall alltid vara utsatt i penningar, att för hvarje arrendeår erläggas vid särskild uppbördsstämma å någon af låungl. Majzts befattningshafvande bestämd dag närmast före den 14 mars det kalenderår, då arrendeåret utlöper.

11:0. Ligger arrenderad kronoegendom i sin helhet eller till någon del i samfällighet med enskild egendom, när arrendet tager sin början, må arrendatorn berätti-

att å samfällda området äfvensom, sedan samfälligheten upphört, å det område, gas som därvid blifvit egendomen tillagdt, kronans rätt för den arrenderade egendomens nytta begagna, med skyldighet att iakttaga hvad för fall lag bjuder samt de af samlälligheten, så länge den fortfar, härrörande förpliktelser, så ock efter dess upphörande den hushållningsplan, som för därvid utbruten och egendomen tillagd skogsmark kan varda fastställd.

12:0. Hörer till arrenderad egendom andel i härads- eller sockenallmänning eller rätt till annan förmån utom egendomens område, komme det arrendatorn till godo, där för visst fall undantag finnes böra göras.

Arrendekontrakt skall, där omständigheterna därtill föranleda, tydligt angifva, att arrendator icke i någon händelse äger anspråk på dagsverken eller arbetsskyllighet från jord, till egendomen hörer, eller på ersättning därför.

som

Vid utarrendering skall iakttagas, att, där Kungl. Majzt på domånstyrelsens framställning annorlunda förordnar, den förmån af mulbete eller utsyning från kronopark, hvaraf egendomen särskildt varit i åtnjutande, från arrendet undantages. må ny dylik förmån utan Kungl. Majzts tillstånd tilläggas egendomen.

13:0. Till anläggande och drifvande af tegelbruk eller kalkbränning kan särskildt tillstånd meddelas domänstyrelsen, som jämväl bestämmer villkoren därför.

14:0. Arrendatorn skall tilltörbindas att städse i fullgodt stånd underhålla vid egendomen befintliga byggnader och anläggningarna

Den husröteersüttning, afträdzn-en enligt kan kännas skyldig utgifva,

som syn må tillträdaren berättigas uppbära på sätt, hvarom stadgas i äizsta punkten.

15:0. Arrendators nybyggnadsskyldighet skall, därest nybyggnad anses erforderlig, före egendomens utarrendering såväl i afseende på byggnadernas beskaffenhet

kostnaden därför noggrant bestämmas och i arrendekontraktet angifvas. som

Varder af arrendator med domänstiyrelsens begifvande och efter plan, som at densamma blifvit godkänd, byggnad uppförd, innefattas under den arrendatorn

som enligt zirrendekontraktet ålagda byggrnadsskyldigheten, äge domänstyirelsen medgifva, att Öfverbyggnaden må arrendatorn godtgöras eftergift i närmaste årens arrende

genom eller vid egendomens afträdande af den nye arrendatorn; dock bör vid bestämmande af sådan godtgörelse tagas i beräkning den nytta, som genom den nya byggnaden kan arrendatorn under återstående arrendetiden tillskyndas.

I det kontrakt, afslntas med den arrendatorn, skall, där särskilda

som nye förhållanden föranleda undantag, intagas uttrycklig bestämmelse om skyldighet för honom att gälda den ersättning, hvarom är sagdt.

nyss

Tarfvas vid jordbruksegendoin, som förut varit för statsverkets räkning utarrenderad, större nybyggnad, än som skäligen kan åläggas arrendatorn för första arrendeperioden, åligge domånstyrelsen att om förhållandet göra anmälan hos Iiungl. Majzt, som i ämnet förordnar efter ty lämpligt pröfvas.

Om på grund av särskilda förhållanden hemman eller lägenhet anses lämpligen kunna utan åbyggnad utarrenderas, må arrendator från all byggnadsskyldighet befrias.

16:0. Arrendator skall tillförbindas att, företrädesvis i brandstodsförening för länet eller i orten, där sådan finnes, för kronans räkning ombesörja och utan afilrag å arrendet bekosta åbyggnadernas brandförsäkring till deras fulla, i behörig ordning uppskattade värde med rått för Kungl. Majzls befallningshafvande att, där anledning därtill förekommer, meddela föreskrift såväl om det belopp, hvarför försäkring bör sökas, som om den anstalt, där försäkringen må äga rum; hörande till ledning för den Kungl. Majzts befallningshafvande i berörda hänseende åliggande pröfning, vid de å kronans egendomar förekommande besiktningar yttrande afgifvas om åbyggnadernas brandförsäkringsvårde.

17:0. Inträffar brandskada, skall arrendator vara skyldig att skadan bota till den omfattning, domånslyrelsen bestämmer, och med den brandskadeersättning, som erhålles. Kronan skall äga uppbära brandskadeersåttningen, hvilken, sedan plan för byggnaden blifvit fastställd, at kronan tillhandahålles arrendatorn iden mån för byggnaden erfordras; skolande, därest kostnaden för byggnaden öfverstiger den kronan tillerkända ersättningen, det öfverskjutande beloppet arrendatorn godtgöras genom eftergift å närmaste årens arrende eller vid egendomens aftradande af den nye arrene datorn.

Varder annorledes byggnad förstörd eller så skadad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras, skall det ock åligga arrendatorn att, sedan plan för byggnaden blifvit fastställd, verkställa densamma mot godtgörelse för kostnaden, på sätt nyss är sagdt om kostnad, som öfverskjuter brandskadeersättningens belopp.

Förbehåll om hvad sålunda skall gälla, skola intagas i kontrakten.

18:0. Arrendator skall tillförbindas uppföra och underhålla all den stängsel, som i det arrenderade områdets gräns mot annan egendom efter lag bör finnas, samt att jämväl inom det arrenderade området uppehålla den hägnad, som vid syn eller besiktning finnes nödig omkring ångs- eller betesmark, som av ålder varit inhägnad.

19:0. Egendomens åker och äng skall arrendator åläggas att enligt de närmare föreskrifter. som genom arrendekontraktet meddelas, i alla avseenden väl håfda och i god växtkraft hålla.

20:0. Från det i lag stadgade förbud att under arrendetiden från egendomen bortföra stråfoder må domänstyrelsen åga medgifva undantag under de villkor, som af densamma föreskrifvas.

Bortförande af gödsel må medgifvas.

21:0. Nyodling må tillåtas endast på de områden och under de villkor, som i arrendekontraktet eller sedermera på arrendatorns framställning av vederbörande förvaltningsmyndighet bestämmas.

Arrendekontraktet skall innehålla uttrycklig bestämmelse därom, att, om arrendator vill för det arrenderade området eller viss del dårafi väsentlig mån förändra sättet för jordens torrläggning, eller önskar anlägga ångsvattning, sådant endast må ske efter af sakkunnig person uppgjord plan, som af domänstyrelsen godkännes. För dylikt företag liksom för större odlings- eller täckdikningsarbeten, hvaraf egendomen tillskyndas synnerlig fördel, men arrendator under sin arrendetid kan tillgodogöra

sig en kostnaden motsvarande inkomst, må efter domänstyrelsens pröfning godlgorelse arrendator tilläggas genom skälig minskning i ett eller fiera års arrendeafgift.

På samma sätt skall den ersättning för tegelrör, som äfven eljest enligt lagmå tillkomma arrendatorn, godtgöras honom; och skall uttrycklig bestämmelse intagas i arrendekontraktet om arrendatorns skyldighet att mottaga godtgörelse i denna ordning.

22:0. Arrendator skall tillforbindas att utan domänstyrelsens medgifvande borttaga å egendomen befintliga torp eller anlägga nya samt att heller utan domänstyrelsens medgifvande pålägga egendomens torpare afgäld eller besvär utöfver hvad som vid egendomens uppskattning blifvit at uppskattningsnämnden bostämdt.

23:0. Arrendator skall åläggas alt, därest icke med tillträdaren annorlunda öfverenskommes, året före egendomens afträdande å denna verkställa trädesbruk samt höstplöjning, gräs-, frö- och höstsädessådd i enlighet med tillämpad växtföljd eller särskilda i kontraktet härutinnan meddelade bestämmelser, och skall ny arrendator tillförbindas att för dylika arbeten samt för utsädet lämna företrädaren ersättning, hvilken, i händelse af tvist, bestämmes i den ordning, som stadgas i 2 kap. 8 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Arrendator skall ock åläggas att vid egendomens aflrädande utan ersättning tillhandahålla tilllrädaren stråfoder till visst belopp, som skall i arrendekontraktet bestämmas. I öfrigt skall hvad i gällande lag är stadgadt om strâfoder, som vid afträdet finnes kvar, äga tillämpning med allenast den förändring, att den kronan såsom jordägare tillkommande lösningsrält utövas af tillträdaren.

Mzo. Arrendator må berättigas att, där han på grund af lagligen tillkommet beslut fått under sin arrendetid vidkännas hetydligare kostnad för byggnad at kyrka, prästgård eller andra allmänna hus, uppförande av större broar eller anläggning af ny väg, järnväg eller kanal, härför åtnjuta godtgörelse i enlighet med bestämmelserna i nådiga kungörelsen den 16 januari 1863.

25:0. I kontrakt, hvarigenom egendom upplåtes på arrende under längre tid än E20 år, skall, där undantag finnes böra göras tör särskildt fall, intagas förbehåll därom, att överlåtelse af arrende må ske annorledes än med domänstyrelsens medgivande.

I öfrigt skall angående rätt till öfverlåtelse af arrende, utöfver hvad allmän lag stadgar, gälla, att såväl stärbhusdelägare efter afliden arrendator, hvilka icke begagnat sig af dem tillkommande hembudsrätt, som arrendators konkursborgenärer, där

uppsägning skett, skola vara berättigade att för den del af arrendetiden, som eljest skolat återstå, öfverlåta arrende på viss person, som at domänstyrelsen godkännes, under villkor i båda dessa fall, att anmälan därom göres, i förstnämnda fall inom en månad efter hembudstidens utgång och i sistnämnda fall senast ä sextionde dagen från inställelsedagen i konkursen, samt att, där arrendator försatts i konkurs och borgenärerna uppsagt aftalet, arrendatorns löftesmän, såvidt de på grund af sin borgen nödgats något utbetala, skola vara berättigade att, därest de därom göra anmälan sist å trettionde dagen efter den, då borgenärernas uppsägelse skedde, öfvertaga arrendet och, på sätt här ofvan är sagdt om konkursborgenärer, förfoga öfver detsamma.

Vilja arrendators stärbhusdelägare, konkursborgenärer eller Iöftesmän för gemensam räkning öfvertaga arrendet, skola de vara pliktiga att inom viss at Kungl. Majzts befallningshavande förelagd tid anmäla lämplig person till handhafvande för deras räkning af egendomens skötsel. Gitta de det, varde, där fråga är om stärbhus-

delägare och konkursborgenärer, arrendet uppsagdt, och må, beträffande löftesmån, arrendet å dem öfverlåtas.

Förbehåll om uppsågningsrätt i detta fall mot stärbhusdelägare skall intagas

i kontraktet.

26:0. Såsom säkerhet för fullgör-ande af arrendevillkoren bör för tid af minst fem

en år, därest arrende så länge skall fortfara, och högst åtta år ställd borgen

vara af minst två personer, de där borga för bägge och bägge för såsom för

en en egen skuld, och hvilkas vederhäftighet år at Kungl. Majzts befallningshavande eller af domaren styrkt. Ansvarighet på grund af dylik borgen må dock icke utsträckas utöver den tid, för hvilken borgen blifvit ingången.

Arrendator, som sådant föredrager, må antingen, jämte ställande af borgen för arrendevillkoren i öfrigt, såsom säkerhet för arrendeafgiftens erläggande aiiåmna at staten, allmänna hypoteksbanken, rikets lnypoteksföreningar eller at kommuner med Kungl. Majzts tillstånd utgifna obligationer, eller andra af vederbörande godkända säkerhetshandlingar, motsvarande två års arrendeafgift, eller ock, i stället för borgen för uppfyllande af arrendevillkoren i deras helhet, nedsätta dylika obligationer

eller sakerhetshandlingai till belopp, uppgående till tre års arrendeatgift.

I afseende å ohligationernas uppskattning gälle enahanda bestämmelser, i

som fråga om obligationer vid uppbördsborgen åro meddelade.

Minst ett år före utgången af den tid, för hvilken borgen blifvit ställd, skall ny borgen aliämnas, så beskaffad ofvan sägs. Angående arrendatorns skyldighet

som i sistnämnda hänseende skall uttrycklig bestämmelse intagas i kontraktet med stadgande såsom äfventyr för underlåtenhet att fullgöra densamma, alt domånstyrelsen skall vara berättigad att uppsäga aftalet samt kronan bekomma ersättning for

äga skada.

27:0. I alla de fall, då anbud göres på arrende af kronoegendom eller medgifvande begäres till arrendes öfverlåtande eller öfvertagande enligt 7:de eller 24zde punkten, bör, såvida afseende dårå skall fästas, añåmnas säkerhet, så beskaifad,

som i nästföregående punkt år stadgadt.

98:0. Till utrönande, huru utarrenderad egendom skötes och arrendevillkoren af arrendator fullgöras, skall egendomen hvart femte år eller oftare besiktigas af domänintendent eller den, Kungl. Maj:ts befallningshafvande i hans ställe för-

som ordnar.

Afser besiktningen utrönande, huru nybyggnad blifvit utförd, eller finnes

anledning misstänka, att arrendatorn brustit i egendomens häfdande eller eljest icke behörigen fullgjort honom enligt kontraktet åliggande skyldigheter, såvidt de afse egendomens skötsel, äge Kungl. Majzts befallningshafvande förordna, att besiktningsförrättaren skall bilrädas af i förra fallet någon i byggnadskonst kunnig och

person i det senare två i jordbruk erfarna hvilka af Kungl. Majzts betallnings-

personer, hafvande utses bland dem, enligt lag åro behöriga att förrätta af- och tillträdes-

som syner.

29:0. Beträffande af- och tillträdessyner skola i arrendekontrakten intagas sådana förbehåll, att samma syn i regel kommer att gälla såsom afträdessyn för afträdande arrendatorn och lilltrådessyn för den tillträdande, hvarjämte bör stadgas, att kostnader för dylika skola gäldas utaf af- och tillträdare till hälften hvardera.

syner

Kungl. Majzts befallningshafvande tillkommer att i fråga utseende at

om synemån iakttaga kronans rätt.

30:0. Vid syner bör domänintendent eller den, därtill i hans ställe af

som Kungl. Maitts befallningshafvande utses, vara såsom kronans ombud närvarande, och jiimväl skogstjünsteman tillstädes, där Kungl. Majzts befallningshafvande finner

vara anledning därom förordna.

31:0. Det ersättningsbelopp för brister i byggnad och hägnad till-

m. m., som kommer tillträdaren efter afdrag at värdet å de för hans räkning af företrädaren fullgjorda prestationer, tillhandahålles honom af Kungl. Majzts befallningshafvande, som hos den belalningsskyldige genast låter uttaga beloppet.

32:0. Angående afskiljande vid arrendeupplâtelser af områden, lämpliga att upplåtas till egnahemslägenheter, samt dylika områdens förvaltning är särskildt stadgadt.

Denna kungörelse träder i kraft genast efter utfärdandet, men skall icke äga tillämpning å arrendeförhållande, som uppkommit genom kontrakt, hvilket afslutats före dess utfärdande; dock att hvad i l0zde punkten stadgas angående tid och sätt för arrendes erläggande skall gälla jämväl i fråga om äldre arrendeförhållanden.

Det alla, som vederbör, hafva sig hörsamligen att efterrätta. Till yttermera visso hava Vi detta med egen hand underskrivit och med Vårt kungl. sigill bekräfta låtit. Stockholms slott den juni 1908.

Under Hans Majzts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Carl Hederstierna.

Bilaga 11.

P. M.

att jämte annat iakttaga vid arrende- och saluvärdering å utarrenderad kronoegendom.

Uppskattningsmännen böra avgiva förslag rörande disposition av egendomen i dess helhet, beträffande egendomens skog med ledning av vederbörande jâtgmästares yttrande.

" v -

Vid förslag om nybyggnad bör den beräknade kostnadssnmman för varje byggnad angivas iuppskattningsinstrumentet. Kostnadsförslaget bör uppställas så, att slutsumman slutar å kronor ej öre. Uttryckligen bör angivas i kostnadsförslag eller uppskattningsinstrument, on1 kostnaden beräknats under förutsättning att erforderligt nytt virke till nybyggnaden erhålles från egendomens skog.

Tiden för byggnadsarbetets fullbordande bör angivas i uppskattningsinstrumentet likaså platsen för ny byggnad, som föreslås.

Avgives förslag till kronans Övertagande av arrendator eller tillhörig annan byggnad bör denna noga beskrivas i uppskattningsinstrumentet; är det fråga boom stadshus hör inredningen åskådliggöras ritning. genom 4. Anteckning bör göras i uppskattningsinstrumentet den för utlöpande om arrendeperioden anslagna summan för eller ombyggnad blivit redovisad ny- genom byggnad eller och i senare fallet i vilken mån. Vad arrendevâirdets sättande angår, skall iakttagas att torps arrendevärde beräknas att utgå i penningar och uppskattas med hänsyn till förekommande olika ägoslag, böra angivas, samt att, därest avgälden som anses lämpligen böra utgöras i dagsverken, dagsverkes värde bör beräknas efter i orten gällande pris, vaijämte antalet dagsverken böra angivas ävensom huru många dagsverken må högst uttagas i veckan samt att vid torpavgälds förestående hänsyn tages därtill, huruvida och i vilken mån skyldighet att underhålla hus och hägnad vid torpet skall åligga torparen. Sådan skyldighets påläggande torparen innebär dock upphävande eller inskränkning i arrendatorns ansvarighet för underhållet i förhållande till kronan, att den jord, som skall brukas till huvudgården, värderas utan hänsyns tagande till dess förmåner virkesutsyning och betesrätt, och av att arrendatorn tillkommande förmåner av husbehovsvirke och bete på utmarken värderas särskilt för sig och torps enahanda förmåner särskilt för sig. 6. Förslag bör avgivas rörande ägornas luåvd, brukningssält och den växtföljd, som bör få tillämpas se 5 § i arrendekonlrakten.

Bilaga III. Till Konungens Befallningshafvande i Rikets län, med undantag Westra Norrlands. av

Då Kungl. Domänstyrelsen genom nådigt Bref den 13 Juli 1887, hvaraf styrkt afskrift med Kungl. Styrelsens skrifvelse den 22 Augusti år till Eder öfversamma sändts, blifvit anbefalld att till ledning för vederbörande uppskattningsmän meddela lämpliga anvisningar, i syfte att rätt till option af arrende må komma att grundas icke på en blott försvarlig häfd, utan på verkligt god skötsel af den arrenderade en egendomen, har Kungl. Styrelsen härmed velat föreskrifva, att i de arrendeförslag, som enligt 6 punkten af nådiga kungörelsen den 10 November 1882 skola för egendomars förnyade utarrendering uppgöras, skall intagas yttrande. 1:0 om och i sådant fall hvilka grundförbåiltringar blifvit af arrendatorn under hans hesittningstid å egendomen, utgör föremål för förrättningen, verkställda såsom som genom odling, stenbrytning, väganläggning, täckdikning eller annat kostsamt dikningsföretag m. m., äfvensom huruvida arrendatorn anlagt eller utvidgat trädgård, verkställt plantering af träd eller dylikt; 2:0 om och i sådant fall hvilka nybyggnader eller större reparationer, af som arrendatorn verkställts egendomens insynade äbyggnader; . 3:0 i hvad skick dessa byggnader äfvensom hägnaderna vid tillfället befinnas; 4:0 huru åkerjorden finnes häfdad; 5:0 huru öfriga blifvit vårdade med särskilt yttrande, huruvida gifna föreegor skrifter angående skogens skötsel blifvit iakttagna; samt

hvad beträffar för kronans räkning utarrenderat fiske, huruvida åtgärder för fiskets vidmaktliållande och förbättrande under arrendeperioden af arrendatorn vidtagits,

hörande uppskattningsmännen på grund af hvad de i omförmålda hänseenden

nu och i öfrigt iakttagit afgifva bestämt förklarande, huruvida arrendatorn egendomen väl skött eller icke; och far Kungl. Styrelsen anliålla, att I behagaden detta Kungl.

om Styrelsens beslut förståndiga vederbörande uppskattningsmän.

Stockholm den 18 Maj 1888.

Evers.

Ridderstolpe.

N:0 0645 år 1888. Angående vissa åtgärder i afseende på förvaltningen af kronans domäner.

Bilaga IV.

Till

Domånintendenten i lån.

Sedan Riksdagen, som i skrifvelse den 14.-nästlidne Maj, hvaraf ett tryckt exemplar här bifogas, hos Kungl. Majzt anmält, att Riksdagen medgifvit, att under åren 1905-- 1909 finge af Kungl. Majzt disponeras högst 10 miljoner kronor att såsom statslån tilldelas de hushållningssällskap samt under vissa villkor sådana för ändamålet särskilt bildade aktiebolag och föreningar, hvilka ville genom utlämnande af egnahemslån bereda mindre bemedlade arbetare tillfälle att å landsbygden törvärfva egna hem, sålunda i afsevård mån underlättat anskaffande af de för dylika förvärf erforderliga penningemedel, har Kungl. Domänstyrelsen velat fästa Eder uppmärksamhet å angelägenheten, att denna af staten i penningemedel lämnade medverkan till egnahemsrörelsens förkofran och ändamålsenliga utveckling åtföljes af ett sorgfälligt tillvaratagande af alla de tillfällen, då jämlikt nådiga skrifvelsen till Kungl. Styrelsen angående bestämmelser att tjäna till efterrättelse i fråga om lägenheters upplåtande från kronans jordbruksdomäner den 25 September 1896 upplåtelse at egnahemslägenheter må kunna äga rum; Och får af sådan anledning och under erinran att enligt punktl at nämnda nådiga skrifvelse vid arrende- eller saluvärdering å utarrenderad kronoegendom uppskattningsmännen skola taga under omprövning. huruvida särskilda omständigheter för styckning af egendomen i dess helhet eller delvis till mindre lågenheter förefinnes, Kungl. Styrelsen framhålla, att på grund at nämnda föreskrift skål för styckning bör anses föreligga bland annat i fall, då egendomen till följd af sitt läge särskilt lämpar sig för anordnande af egnahemslägenheter eller då egendomen saknar åbyggnader eller då åbyggnaderna äro i mindre gott skick och kostnaden för deras iståndsåttande icke stå i skäligt förhållande till värdet af egendomen i

synes dess helhet.

. Stockholm den 22 Juni 1904.

Ang. befordrande af egnahemsrörelsen.

Bilaga V.

Kungl. Domänstyrelsens cirkulär angående vär-

dering av skogstillgáng vid utarrenderad statsegendom,

vars försäljning blivit ifrågasatt. Given den 21 de-

cember 1905.

Vid värdering av skogen å sådan egendom uppräknas i allmänhet timmerträd och timmerämnen i skilda grovleksklasser efter diameter vid brösthöjd, och upptages annat avsättningsbart virke av andra slag såsom pappersmasseved, pitprops, ved

m. m. i kbm., allt med angivande värdet á rot, så att uppskattningsinstrumentet vinnes

av av fullständig utredning på vad sätt ståndskogens totalvärde erhållits.

om,

Markvärdet hestämmes efter bördighetsgrad, och beräknas sådant jämväl å de mossar och kärr, vilka genom avdikning kunna göras produktiva.

Skogens realisationsvärde efter gällande pris skall vid uppskattningen i allmänhet vara bestämmande, dock bör, därest uppskattningsmännen vid förrättningen vilka

hava att avgiva yttrande om egendomens värde i dess helhet så önska, värdet å

det årliga husbehovsvirket vid egendomen jämväl angivas. Stockholm

som ovan.

K arl Fredenberg.

x Bilaga VI.

Till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gottlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Alvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västernorrlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län.

För hehörigt iakttagande vid behandling i orten uppkomna frågor

av om avsöndring och försäljning lägenheter från utarrenderade kronodomäner, får Kungl.

av domänstyrelsen härigenom meddela, att Kungl. Maj:t i nådigt brev den 25 nästlidne maj anbefallt Kungl. styrelsen att vid avlâtande av framställningar eller avgivande av utlåtanden i frågor om avsöndring av jord från kronoegendomar tillse alt, såvitt ske kan, en översiktskarta, områdets belägenhet och storlek i förhållande till

varav stamhemmanet samt betydelse för detsamma framgår, i varje särskilt fall bilägges framställningen eller utlåtandet. Stockholm den 22 juni 1906.

W. Roos. Carleson.

Carl Strömberg.

Om upprättande av översiktskartor i ärenden angående avsöndring av jord från kronoegendomar.

Bilaga

Till Kungl. Majzts Befallningshavande Stockholms län, Uppsala län, Södermanlands län, Östergötlands län, Jönköpings län, Kronobergs län, Kalmar län, Gottlands län, Blekinge län, Kristianstads län, Malmöhus län, Hallands län, Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län, Skaraborgs län, Värmlands län, Orebro län, Västmanlands län, Kopparbergs län, Gävleborgs län, Jämtlands län och Västerbottens län,

Sedan Kungl. domänstyrelsen för behörigt iakttagande vid behandlingi orten av uppkommande frågor om avsöndring och försäljning av lägenheter från utarrenderade kronodomäner, meddelat, att Kungl. Majzt i nådigt brev den 95 maj nämndaår aubefallt Kungl. styrelsen att vid avlátande av framställningar eller avgivande av utlåtanden i frågor om avsöndring av jord från kronoegendom tillse att, såvitt ske kan,

en översiktskarta, varav områdets belägenhet och storlek i förhållande till stamhemmanet samt betydelse för detsamma framgår, i varje särskilt fall bilägges framställningen eller utlåtandet, får Kungl. styrelsen av förekommen anledning härigenom erinra om vad sålunda föreskrivits. Stockholm den 13 augusti 1909.

J. Illeves.

Carl Strömberg.

D:674 år 1909. Om upprättande av översiktskartor i ärenden angående avsöndring av jord från kronoegendomar.

VIII,

Bilaga

Till Samtliga Kungl. Majzts Befallningshavandei riket.

Enar Kungl. domänsiyrelsen har sig bekant, att Kungl. statskontoret låtit utgå föreskrift, det arrendeavgälderna för statsverkets utarrenderade jordbruksdomäner kvarnar, fisken med mera från och med år 1912 icke skola i landsböckerna uppdebi- -teras av skäl, att nämnda avgälder längre skola hos Kungl. Statskontoret redovisas bland uppbördsmedlen, utan hos Kungl. domänstyrelsen såsom en inkomst för domänfonden, får Kungl. styrelsen härmed anhâlla, det Ni behagade föranstalta därom, att uppdebitering av dylika zivgälder för arrendeåret 14/3 1912-14/31913 verkställdes för domänfondens räkning, och att resultatet av densamma, specifikt uppgivet för varje särskild arrendelott, och med angivande av de avkortningar, som för nämnda år äro bestämda i varje särskilt fall, meddelades Kungl. styrelsen om möjligt innan februari månads utgång. Stockholm den 20 januari 1913.

Karl Fredenberg.

j p H

Einar Haønmarstirangig V

/a-3