Utredning och förslag angående höjning av maximigränsen för den primära jordbruksfastighetskrediten betänkande 1

= 03!; National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1922:35

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

1921 ARS FASTIGHETSKREDITSAKKUNNIGA.

BETÄNKANDE I.

UTREDNING OCH FÖRSLAG ANGÅENDE HÖJNING AV MAXIMIGRÄNSEN FÖR DEN PRIMÄRA JORDBRUKSFASTIGHETSKREDITEN

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1922. Kronologisk

förteckning.

Januari—MarsÅterfinnes å omslagen till u t r e d n i n g a r n a 1—17

April—

Oktober.

Några iakttagelse!? trän 1921 års riksdagsrnaunaval. 20. Mellanhandssakkunniges betänkande ang. ölägenheAv E. v. Heidenstam. Norstedt. '20 a. J u . t e r n a vid mellauhandssvstemet i n o m livsmedels- | Byggnadsarbetarsakkunnigas betänkande. 2. Arbétah a n d e l n . Eklund. 295 s. * J o . statistisk undersökning rörande husbyggnadsverk- 21. Om r ö s t s a m m a n r ä k n i n g vid k o m m u n a l a val enligt samheten i Sveriges städer och stadsliknunde saml a g a r n a don 9 j u n i 1922. Av E. v. Heidenstum. hällen. Av B. Nyström. Norstedt. 208 s. S. B e c k m a n . (4), 51 s. S. Järnvägsstyrelsens skrivelser till Kungl. Maj:t den 22. Kolonisationskominitténs b e t ä n k a n d e 1922. För- ; 28 april 1922 med förslag till taxeändring samt den slag till kolonisation å k r o n o p a r k e r i Norrland 5 maj 1922 med yttrande över tull- och t r a k t a t k o m och Dalarna j ä m t e förslag dels till u t s t r ä c k t tilläminitténs utlåtande m. m« Sv. Tr.-aktieh. 22 s. K. pande av intensivt skogsbruk å de norrländska kroKlimatets inverkan på byggnader vid västkusten. n o p a r k e r n a dels till kraftigare befrämjande av egnaKungl. Byggnadsstyrelsens meddelande nr 1. Marcus. hemsbildning å enskild jord i Norrland. Centraltr. 13 s. K. (2), xvij, 433, 133, 112 s. 1 kart. J o . Betänkande med förslag till förändrad kyrklig in- 23. Betänkande och förslag angående utbildningskurser delning och organisation inom. de till Kristianstads inom tullverket. Tullberg, viij, 143 s. F i . och Malmöhus län hörande delarna av Lunds stift. 24. Utredning rörande den s. k. Nyköpings kanal. | HmggstrÖm, 392 s. E . Meddelande frän Krmgl. Kanalkommissionen. Nr 6. Tillägg till betänkande och förslag betr. forrådsström. 69 s. 3 pl. K. verksamheten vid marinen. Tallberg, vj. 92 s. F ö . 25. Förslag till författningar angående handel med och B e t ä n k a n d e ' rörande fiskerinäringens ' främjande. import av utsädesfrö ävensom till omorganisation HseggstrÖni. 95 s. J o . av frökou troll verk samhet en m. m. Beckman, i v, Utredning angående statsunderstöd fur idrottens 131 s. J o . främjande. Tullberg, vj, 124 s. 1 kart. E . 26. Utkast Ull lag om visst tryggande av byggnadsPatentlagstiftningskommitténs betänkande. 7. Förborgenärers fordringar m. m. Tullberg. 51 s. J u . sjag till lag om r ä t t till tidnings eller tidskrifts 27. Redogörelse för de ecklesiastika boställena. 5. Värmtitel in. ni. Marcus. 54 s. H. lands län. Av H, Skoglund. Beckman, xlvij, Om lappska ttelandsinstitutet och dess historiska 692 s. E . utveckling. Av Ake Holmbäok. Almqvist & Wik- 28. B e t ä n k a n d e och förslag rörande brandskyddsföresell. 95 B. S. skrifter och ordnandet av h rand vä son det inom ri-12. Betänkande med förslag till lag angående kulturket. 7. Betänkande med förslag till Kungl. Maj:ts minnesvård samt organisation av k u l t u r m i n n e s nådiga stadga angående skydd fur människor vid. vården. 1. Historik, memorial ang. minneavårdens brandfara inom industriella arbetslokaler. Beckman. n u v a r a n d e ståndpunkt, utländsk lagstiftning samt 15 s. K. bilagor, viij, 483 s. 3 kart. 2. Förslag och motiv. 29. F l o t t a n s skolsakkunnigas betänkande 3 angående j xxiij. 197 s. Centraltr. E . skolreglemente för flottan. 1. Skolor och Kurser för sjömanskårens manskap. Tullberg, vij, 11.7 s. , Högskolornas löneregleringskommittés betan k an! bil. F ö . den. 2. Fackhögskolor och övriga vetenskapliga anstalter. Hseggström. vj, 193 s. E . 30. Åtgärder m o t godsanhopniug i tullpackhus m. m. j S t a t s m a k t e r n a och b] affinngen under General tull styre Isens underdåniga utlåtanden Över krigsåren. Av bränslekommissionen avgiven berät1914 års tullkommissions betänkauden. 3. Marcus. telse över dess verksamhet åren 1917—1921. Marcus. 101 s. F i . 353 s. H. 31. Supplement nr 1 till Sveriges familjenamn. Stat. I Statistiksakkunnigas betänkande. Utredninj repr.-anst. 12 s. E . förslag till åtgärder för minskning av kostnaderna 32. Bilaga till Kolonisationskommitténs betänk: 1 för den officiella statistiken samt. åstadkommande RedoLrörclsi-r för inventering av odliugsjord. A av en permanent kontroll över det, statistiska arKagLnnd. Centraltr. (2), 27!) s. Il kart. J o . betet ra. ni. Beckman, x, ä(s7 s. F i . 38. Förslag till reviderad lag om arbetstidens begri LU till vissa ändringar i, bestämmelserna röning j ä m t e utredningar rörande arbetstidslags r a n d e j a k t och fågelsky da. 2. Ändringar i jaktlagen, ningens verkningar och arbetstids förhållande na inom fridlysningsbestämmelsér m . m. Marcus. ;.;i7 s. J o . vissa yrken. Norstedt. (2), 18G, 109 * s. S. 17. B e t ä n k a n d e och förslag rörande det akademiska 34. Betänkande och förslag avgivna av den av Kungl. Maj: ( befordringsväsendet. Lund. Berling. 268 s. E . ;.'l augusti 1920 tillsatta kommitté för verkstäl18. Det svenska lantbrukets produktionskostnader. 1. lande av utredning, huruvida krigsdomstolarna i Bokföringsåret 1919—1920. Av L. Nanneson. Meddefredstid kunna, avskaffas. M.arcus. vij, 224 s. J u . lande frän Kungl. Lantbruksstyrelsen nr 240 (Nr G 1922}. Norstedt, vj, 125 s. J o . " 35. 1921 Ars fastighets kreditsakkunniga. Betänkande i. Betänkande med förslag angående arrendators r ä t t Utredning och förslag angående höjning av maximitill e r s ä t t n i n g för elektrisk anläggning. Tullberg. g-iUnsen f ä r d e n prims,) i jordbruksfasugUetskredilen • iv, 29 s. J u . Marcus. 26 s. J o .

A n m . Om särskild tryckort ej angtves, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna mod fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, Tinder vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t. ex. E . — ecklesiastikdepartementet, J o . .jordbruksdepartementet. Från den 1 april, då kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) trädde i kraft, utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS

OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1922:35

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

1921 ÅRS FASTIGHETSKREDITSAKKUNNIGA. BETÄNKANDE I.

UTREDNING OCH FÖRSLAG ANGÅENDE HÖJNING AV MAXIMI GRÄNSEN FÖR DEN PRIMÄRA JORDBRUKSFASTIGHETSKREDITEN

STOCKHOLM 1922 ISAAC MARCUS* BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet,

Undertecknade blevo den 22 juni 1921 av dåvarande statsrådet och chefen tor kungl. jordbruksdepartementet jämlikt samma dag meddelat bemyndigande tillkallade att i egenskap av sakkunniga inom nämnda departement verkställa utredning, dels huruvida och i vad mån åtgärder från statens sida kunde och lämpligen borde vidtagas för den sekundära fastighetskreditens ändamålsenliga ordnande, i sammanhang varmed jämväl spörsmålet om inteekningsrätt i jordbruksinventarier borde övervägas, dels huru nämnda kredit, särskilt vad jordbruket och landsbygden anginge, kunde på bästa sätt organiseras och inordnas i kreditgivningen och penningeomsättningen i allmänhet, dels ock rörande de jämkningar, som, på grund av den sekundära kreditens ordnande eller eljest, borde företagas i gällande bestämmelser för driftkreditföreningarna. Vid fullgörande av detta uppdrag hava de sakkunniga — vilka antagit namnet 1921 års fastighetskreditsakkunniga — av skäl, som i annat sammanhang komma att närmare angivas, funnit sig böra begränsa sitt arbete till att avse jordbruket och landsbygden berörande kreditfrågor. Vid behandling av den sålunda begränsade uppgiften hava de sakkunniga, vilkas huvuduppgift, enligt vad av det föregående framgår, skulle bliva att utreda frågan om den sekundära jordbruksfastighetskreditens organisation, ansett nödigt att till särskild behandling upptaga frågan om den primära jordbruksfastighetskreditens avgränsning gent emot den sekundära. I denna fråga få de sakkunniga nu vördsamt anföra följande. Frågans allmänna läge. Med primär jordbruksfastighetskredit menas för närvarande i vårt land den kredit, som lämnas mot säkerhet av inteckning i dvlik fastighet, därest inteckningens kapitalbelopp ligger inom 50 % av fastighetens värde. l Med sekundär jordbruksfastighetskredit förstås åter den kredit, som lämnas mot säkerhet av högre liggande inteckning. Frågan gäller alltså, huruvida den för närvarande stadgade gränsen kan anses vara lämpligt avvägd eller om skäl förefinnas för en ändring av densamma, därvid det uppenbarligen endast kan bliva fråga om höjning. 1 Jfr K F. den 16 maj 1890 angående de aUmänna grunder, som vid hypoleksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända, § 4, samt lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker, 12 §.

4 Det resultat, vartill man i denna del kommer, är i själva verket grundläggande för utredningen om den sekundära jordbruksfastighetskrediten, i det att denna kredit enligt de sakkunnigas mening lärer böra ordnas på olika sätt, allt efter som berörda gräns dragés. Med hänsyn i första rummet härtill men även på den grund, att nyssnämnda fråga i och för sig är av största betydelse för vår jordbrukskredit och kan lösas oberoende av om och huru övriga jordbrukskrediten vidkommande spörsmål avgöras, hava de sakkunniga funnit sig böra icke blott börja sitt arbete med att utreda frågan om gränsen för primärkrediten utan även särskilt framlägga resultatet av sin undersökning och de förslag, vartill denna synts böra giva anledning. Härigenom få statsmakterna tillfälle att taga ståndpunkt till nämnda förslag så snart, att deras beslut kan läggas till grund för den fortsatta utredningen, vilken i följd härav — enär utredning och förslag efter alternativa linjer bliva obehövliga — bör kunna göras mindre omfattande och jämväl billigare. Inom jordbrukskrediten intager den primära fastighetskrediten i allmänhet en särställning, vilket kommit till uttryck bl. a. däri, att den i flertalet länder förmedlas av särskilda för densamma inrättade kreditanstalter. Denna dess särställning grundar sig på säkerhetens relativa oförstörbarhet samt dess utnyttjande inom sådana gränser, att trygghet mot förlust måste anses föreligga, oberoende av huru vederbörande egendom för tillfället brukas, huru egendomsvärdena växla e. d. Dessa förhållanden göra, att sådan kredit i regel kan erhållas billigare än annan kredit och att den lämpar sig för utnyttjande av världspenningmarknaden, i den mån denna erbjuder förmånliga lånevillkor. Det är därför av stort värde såväl för den enskilde låntagaren som för samhället, att lån i största möjliga utsträckning kunna erhållas på de för primärlån vanliga villkoren. I följd därav bör en begränsning av den primära jordbruksfastighetskrediten göras blott i den mån man eljest skulle kunna befara en försämring av kreditvillkoren. Intresset av att kunna utnyttja den primära jordbruksfastighetskrediten i så stor utsträckning som möjligt har upprepade gånger föranlett uttalanden och opinionsyttringar till förmån för en höjning av den för våra lanthypoteksinstitutioner nu gällande lånegränsen (50 %), och man har ansett sig hava så mycket större skäl för dylika yrkanden som man kunnat hänvisa till att gränsen för motsvarande primära kredit i andra länder i regel är dragen ej oväsentligt högre än i vårt land. Bland de direkta förslag till författningsändringar i antydd riktning, som under senare tid framkommit, är att nämna en vid 1914 års första riksdag av herr J. Engqvist i andra kammaren väckt motion, i vilken föreslogs, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning angående sådan ändring i grunderna för allmänna hypoteksbankens och hypoteksföreningarnas verksamhet, att lån till mindre jordbrukare måtte kunna lämnas till tre fjärdedelar avvederbörande egendoms taxeringsvärde eller av dess efter särskild värdering bestämda värde. Motionen hann emellertid icke behandlas före riksdagens upplösning, och frågan har sedermera icke direkt återupptagits till behandling i riksdagen. Indirekt har frågan kommit under riksdagens behandling genom de motioner, som i riksdagen framkommit angående ordnande av den sekundära jordbruksfastighetskrediten, vilka motioner på grund av riksdagens i anledning därav fattade beslut föranlett de sakkunnigas tillkallande. I en den 8 november 1918 till dåvarande statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet av Sveriges allmänna lantbrukssällskap, ingiven, av

5 särskilda kommitterade utarbetad P. M. angående den sekundära jordbruksfastighetskrediten \ berördes jämväl frågan om en höjning av den författningsenligt reglerade primära jordbruksfastighetskrediten, vilken höjning förmenades kunna åstadkommas antingen genom ändring i de för hypoteksinstitutionerna gällande författningsbestämmelserna eller genom ändring av hypoteksföreningarnas värderingstariffer. De kommitterade drogo emellertid själva möjligheten och lämpligheten av ett dylikt höjande i tvivelsmål, därvid de bl. a. framhöllo, att enligt deras förmenande en höjning av lånegränsen icke skulle kunna ske under amorteringstiden för allmänna hypoteksbankens nu utelöpande obligationer. — I en inom kungl. jordbruksdepartementet av undertecknad Östergren i anledning av de framkomna förslagen utarbetad promemoria i ämnet 2 berördes likaledes ifrågavarande spörsmål, därvid höjning av gränsen för den primära jordbruksfastighetskrediten till 60 %" av egendomsvärdet förordades, under förutsättning dels att genom utredning bleve utrönt, att krediten därigenom icke fördyrades, och dels att förpliktelserna med hänsyn till hypoteksbankens äldre obligationslån icke lade hinder i vägen härför. — Slutligen är att nämna, att vid 1922 års riksdag några lantmannarepresentanter, enligt vad de sakkunniga hava sig bekant, hade för avsikt att motionsvis åter bringa frågan om en höjning av merberörda lånegräns inför riksdagen, men avstodo därifrån, sedan de fått vetskap om att frågan vore föremål för utredning genom de sakkunniga. Den primära jordltruksfastighetskreditens organisation i Sverige. Den primära jordbruksfastighetskredit, som i detta betänkande avhandlas, 3 är för vårt lands del reglerad av bestämmelserna i dels K. F. den 16 maj 1890 angående Sveriges allmänna hypoteksbank och dels K. F. samma dag angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända. Hypoteksbanken och hypoteksföreningarna utgöra tillsammans en enhetlig institution för den ifrågavarande kreditens handhavande. Hypoteksföreningarna utgöra sammanslutningar av de hos dem låntagande jordbrukarna; hypoteksbanken är centralanstalt för hypoteksföreningarna och har ej andra delägare än dessa. Hypoteksbanken har till uppgift å ena sidan att upptaga de lån, som erfordras för tillhandahållande åt föreningarna av behövliga utlåningsmedel och å den andra att övervaka föreningarnas verksamhet, varvid särskilt skall tillses, »att tillräcklig säkerhet i jordegendom finnes och under hela avbetalningstiden bibehålles» för de penningmedel, banken sålunda för föreningarnas räkning upplånat. Hypoteksbanken äger så till vida ensamrätt till utgivande av obligationer mot säkerhet i jordegendom på landet som ingen annan kreditinrättning må utgiva dylika obligationer. Bankens upplåning sker så gott som uteslutande genom försäljning av obligationer av ifrågavarande slag. De lån, som banken sålunda upptager, skola återbetalas efter viss, vid respektive låns upptagande bestämd tid antingen genom årliga amorteringar eller efter uppsägning, och är banken i varje fall skyldig att förbehålla sig rätt till uppsägning efter viss tid, högst tio år, från ett låns upptagande. I övrigt skola lånevillkoren vara sådana, att de äro förenliga med grunderna för låns ut1

Se Förhandlingar vid lantbrukssällskapets första höstmöte 1918, sid. 34 ff.

- Se Aug. Östergren: Den sekundära jordbruksfastighetskrediten penningomsättning. Stockholm 1920.

samt landsbygdens

3 Avsevärd primär jordbruksfastighetskredit lämnas även av sparbanker och bankbolag samt andra penningförvaltande institutioner liksom ock av enskilda.

givande till hypoteksföreningarnas delägare. Lån till hypoteksföreningarna skola från bankens sida utlämnas att återbetalas genom viss årlig amortering eller efter viss längre tids förlopp. Sedan tio år förflutit från dylikt låns utlämnande, kan det av den låntagande föreningen uppsägas till inbetalning efter ett år. — Till grundfond och såsom säkerhet i sista hand för hypoteksbankens förbindelser äro till banken överlämnade 30 miljoner kronor i 3 1/2 ?° statsobligationer. Föreningarnas delaktighet i banken och ansvarighet för dennas förbindelser bestämmas efter oguldna beloppet av föreningarnas från banken erhållna lån. Hava de nyssberörda statsobligationerna behövt tagas i anspråk för fullgörande av bankens förpliktelser, kan banken i och för återställande av grundfonden företaga uttaxering å hypoteksföreningarna i förhållande till deras delaktighet. Hypoteksbanken förvaltas av en styrelse, bestående av fem ledamöter, nämligen en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande, en av riksgäldsfullmäktige utsedd vice ordförande samt tre av de i banken delägande hypoteksföreningarna utsedda personer. Allmän ordinarie sammankomst hålles årligen med delägarna i banken och äger varje ansluten hypoteksförening att till denna sända tre ombud. Vid sammankomsten skola delägarna bl. a. bestämma de grunder, enligt vilka inom varje förening särskild värdering av jordegendom (hypoteksvärdering) skall ske, samt besluta om villkor för låns utlämnande och om förvaltningsbidrags erläggande. De hos hypoteksföreningarna låntagande jordägarnas delaktighet i dessa föreningar bestämmes efter oguldna beloppet av deras från vederbörande förening erhållna lån. Föreningarna utlämna i allmänhet lån endast mot första inteckning i vidkommande egendom. Lånebeloppet bestämmes antingen efter egendomens bevillningstaxering eller efter hypoteksvärdering och kan uppgå till hälften (för stående lån till en tredjedel) av värdet, »föreningens styrelse alltid obetaget att förordna om särskild värdering och efter sig företeende omständigheter bestämma lånets belopp lägre än hälften av egendomens på någotdera av ovannämnda sätt utrönta värde.» Vidare gäller, att man vid bestämmande av det värde, i förhållande vartill lån å egendom sålunda lämnas, må taga i beräkning endast jordvärdet, men icke åbyggnad, skog eller annat, som kan från egendomen skiljas. Å andra sidan må lån icke i något fall lämnas å egendom, där ej de för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnaderna äro brandförsäkrade i någon med vederbörlig stadfästelse försedd inländsk försäkringsanstalt, som hypoteksföreningens styrelse finner erbjuda full säkerhet. För lån, som av hypoteksförening utlämnas, gälla motsvarande villkor som för föreningens lån hos hypoteksbanken. Den huvudsakliga delen av föreningarnas lån till jordägarna utlämnas såsom långtidiga amorteringslån (med Va % amortering); i andra rummet kommer en lånetyp med kortare amorteringstid (i regel 2 % amortering). — Närmare föreskrifter för förvaltningen av hypoteksföreningarnas angelägenheter meddelas i de av Kungl. Maj:t för respektive föreningar stadfästa reglementena. Förutberörda hypoteksvärderingar verkställas av därtill av föreningarnas styrelser utsedda förrättningsmän med biträde av tillkallade godemän. Till grund för värderingarna ligga av vederbörande föreningar och hypoteksbankens delägare fastställda tariffer samt av de olika föreningarna antagna instruktioner. Gränserna och Tillkoren för den primära jordbruksfastighetskrediten i andra länder. För bedömande av frågan, huruvida möjlighet förefinnes att utan kreditens fördyrande eller försämrande i andra avseenden höja gränsen för den primära jordbruksfastighetskrediten i vårt land, är det uppenbarligen av största intresse att få utrönt, vilka bestämmelser f. ii. gälla för

7 nämnda kredit i de europeiska länder, med vilka jämförelser kunna vara befogade. Vad man härvidlag främst har att taga hänsyn till är å ena sidan den procent av fastighetsvärdet, vartill belåning är tillåten, och å den andra, huru värdena bestämmas och vad som vid bestämmandet får medräknas. I fråga om olika belåningsgränser må följande procenttal anföras, alla avseende primär kredit. Land.

Kreditinrättning.

Norge: Kongeriget Norges hypothekbank Norges kreditförening for land- og skogbruk

Lånegräns i % av fastighetsvärdet. J

60 * 60

Danmark: Kreditföreningen av Landeiendomsbesiddere i Nordre Jylland Kreditföreningen av Grundeiere i Fyens Stift Kreditkassen for Landeiendomsbesiddere i östifterne Kreditföreningen af Eiere af mindre Eiendome paa landet i Jylland » » » af mindre Eiendome i Östifterne .... » » Grundeiere i de danske Östifter

60 60 60 50 50 60

Finland: Finlands hypoteksförening

50 Tyskland: Centrallandschaft fur die Preussischen Staaten Bayerische Landtwirtsehaftsbank Landeskreditkasse zu Cassel Deutsche Hypothekenbank Prenssische Centralbodenkredit A.-G. (i vissa fall 66 2/a %) •••• » Hypotheken Aktienbank » Pfandbriefbank Braunschweig-Hannoversche Hypothekenbank Hessisehe Landeshypothekenbank A.-G Sächsische Bodenkreditanstalt Lantwirtschaftliche Hypothekenbank Hypothekenbank in Hamburg Pfälzisehe Hypothekenbank Rheinische » Bayerische » » Vereinsbank (i vissa fall 60 %) Suddeutsche Bodenkreditbank (» » » » ) Vereinsbank in Nurnberg (» » » » ) Wiirttcmbergische Hypothekenbank » Kreditverein Norddeutsche Grund Kredit Bank Staatliche Kreditanstalt des Herzogtums Oldenburg

66 %L 50 50 60 60 60 60 60 66 -' 66 8 / s 66 a/3 60 60 60 5fj 50 50 50 50 50 60 -'60

1 Jämför texten nedan.

'- I vissa fall 75 %.

8 Land.

Kreditinrättning.

Lånegräns i % av fastighetsvärdet.

Frankrike : Credit Foncier Schweiz: Hypothekarkasse des Kantons Bern Hypothekenbank in Basel Caisse Hypothécaire du Canton de Fribourg

50 1

66 2 / 3 66 7.s 66 2A

Holland: Nationale Hypotheekbank te Amsterdam

60 Ungern : Ungarische Bodenkreditinstitut

50 Den övre belåningsgränsen varierar sålunda i regel emellan 50 och 66 8/3 % eller emellan hälften och två tredjedelar av värdet; i undantagsfall når den för ett par av de angivna instituten upp till 75 %. Sammanställningen i dess helhet kan sägas angiva 6O-procentsgränsen såsom den dominerande. I våra grannländer Norge och Danmark är sålunda denna gräns gällande utom för tvenne danska kreditföreningar, vilkas verksamhet avser belåning av mindre egendomar. För Finlands hypoteksförening, vilken torde hava följt föredömet från Sverige, gäller 5O-procentsgränsen.8 Inom Tyskland hava flera betydande kreditinstitut 66 2/3 % såsom primärkreditens övre gräns, men sett i stort kan gränsen sägas ligga vid 60 % för detta land. Credit Foncier i Frankrike har gränsen vid 50 % liksom även det ungerska institutet, under det att man i Schweiz med dess högt uppdrivna jordkultur funnit det möjligt och lämpligt att utnyttja primärkrediten ända till 66 2/3 %. Holland åter har likaledes stannat vid 60 % -gränsen. Vad angår bestämmandet av de värden, å vilka nyss angivna procenttal beräknas, så fastställer Kongeriget Norges hypothekbank i allmänhet lånen på grundval av företagen värdering, dock kan lån erhållas även utan värdering till belopp, motsvarande hälften av de sista fem årens genomsnittspris per »skyldmark» inom vederbörande tingslag 3 och högst till 1 200 kronor per skyldmark. Efter skedd värdering kan lån bestämmas till 60 % av värdet av odlad jord samt skogsmark med underskog och till 40 % av värdet av nödvändiga hus. En särskild begränsning i lånerätten ligger däri, att vissa maximilånebelopp fastställas tid efter annan. F. n. utlånas sålunda högst 25 000 kronor mot säkerhet i lantegendom och högst 20 000 kronor mot säkerhet i stadsegendom. — Norges kreditförening for land- og skogbruk (landkreditforeningen) belånar odlad och oodlad jord likaledes till högst 60 % av uppskattningsvärdet och för brukningen behövliga hus till högst 40 % av samma värde; därjämte belånar föreningen skogsmark och växande skog till högst 60 % av uppskattningsvärdet, om skogen är brandförsäkrad, samt till högst 30 % av samma värde i andra fall. 1

I vissa fall 75 %.

2 F . n. pågår emellertid även i Finland utredning rörande möjligheten att höja gränsen, och man syftar jämväl där till 60 % av egendomsvärdet. 3 Begreppet »skyldmark» svarar hos oss närmast mot »mantal», ;öresland» och andra förekommande, för beskattningsändamål tillkomna uppskattningsenheter.

9 För de danska kreditföreningarna gäller, att lånegränsen är satt i förhållande till uppskattningsvärdet'. För kvarn, tegelbruk och dylika anläggningar, som kunna utarrenderas, kan tillägg till egendoms uppskattningsvärde göras med högst en tredjedel av detta värde. Kreditföreningarna för Fyens stift och Östiften belåna även skogar och torvmossar samt jordegendomar utan åbyggnader, såvida egendomarna kunna antagas alltid finna arrendatorer. För Finlands hypoteksförening gäller, att värdering av egendomarna lägges till grund för belåningen samt att lånevärdet under vissa förhållanden nedsättes, t. ex. om »för jordbruket erforderlig byggnad» saknas. Föreningsdirektionen kan givetvis även i andra fall nedsätta vid värdering åsätt lånevärde, men den kan icke höja ett dylikt värde. Då det skulle bliva för omständligt att redogöra för de olika förfaringssätt, som tillämpas av de många tyska kreditanstalterna, vilja de sakkunniga inskränka sig till att meddela, att alla de preussiska »Landschaften» grunda belåningen på ett uppskattningsvärde samt att Staatliche Kreditanstalt des Herzogtums Oldenburg bestämmer länebeloppen efter taxerings- eller värderingsvärde. I Frankrike ligger värdering till grund för belåningen. I Schweiz gälla säregna bestämmelser. Så t. ex. lägges i Hypothekarkasse des Kantons Bern taxeringsvärdet till grund för låneberäkningen, och kommunerna, vilka åsätta taxeringsvärdena, ansvara gent emot kassan för lånen intill taxeringsvärdenas belopp. Härifrån göres dock undantag, då förlust uppstår till följd av genom någon tillfällighet förorsakad minskning i pantens värde eller till följd av ett allmänt prisfall å belånade egendomar. Keformproblemet. Såsom av utredningen angående förhållandena i andra länder framgår, är den övre gränsen för den primära jordbruksfastighetskrediten på många håll väsentligt högre än i Sverige. Endast ett fåtal hypoteksanstalter hava en så låg gräns som de svenska, det stora flertalet sätta gränsen vid åtminstone 60 % av egendomsvärdet. Vid sådant förhållande föreligger enligt de sakkunnigas mening allt skäl att undersöka, huruvida icke en höjning till nyssnämnda procenttal skulle kunna genomföras även i vårt land. Härtill har man så mycket större anledning, som, såvitt de sakkunniga kunnat finna, egendomsvärdena i landet icke äro mera fluktuerande än att man praktiskt sett kan räkna med att en fastighet vid försäljning bör kunna betinga ett pris motsvarande minst och i regel mer än 60 % av beläningsvärdet. För att man skall vara på den säkra sidan, bör dock en högre höjning än till 60 % icke ifrågasättas. Men även om man sålunda rent allmänt sett kan säga, att fullgiltiga skäl för en höjning av den primära jordbruksfastighetskreditens gräns till nämnda procenttal föreligga, kan en dylik höjning dock icke förordas, om man icke, såvitt sådant kan på förhand utrönas, har trygghet för att höjningen icke drager med sig några olägenheter av betydelse. De förutsättningar man ur denna synpunkt måste uppställa såsom villkor för reformens genomförande äro, att krediten i fråga kan erhållas på ungefär lika goda villkor efter höjningen av lånegränsen som förut samt att höjningen icke medför några svårigheter för hypoteksbanken i avseende å dess redan utelöpande obligationer. Därjämte måste undersökas, huruvida de regler, som för närvarande gälla tor kreditgivningen, kunna bibehållas vid en sådan höjning eller om ändringar i desamma äro behövliga. ' Uppskattningen sker i allmänhet genom lokala nämnder, utsedda av kreditföreningarnas delägare.

- 10 Lånegränshöjningen och lånekostnaderna. Vad frågan om kreditvillkoren angår, så hava de sakkunniga genom förfrågningar hos styrelserna för Svenska fondhandlareföreningen och Svenska bankföreningen samt genom beräkningar sökt utröna, huruvida någon fördyring av den primära jordbruksfastighetskrediten — genom försämring av kurserna å hypoteksbankens obligationer — är att befara av en höjning av hypoteksinstitutionernas utlåningsrätt från 50 % till 60 % av de på föreskrivet sätt utrönta egendomsvärdena. Svenska fondhandlareföreningens styrelse har såsom sin åsikt uttalat, att en till 10 % begränsad höjning av kreditgränsen näppeligen torde medföra någon ogynnsam inverkan på villkoren för hypoteksbankens upplåning mot obligationer. Styrelsen framhåller därjämte, att det enligt dess uppfattning är lämpligt, att kreditbeloppen icke bestämmas efter vederbörande egendomars bevillningstaxering, utan att särskild värdering »under nuvarande förhållanden» alltid företages. Svenska bankföreningens styrelse har anfört bl. a. följande: »Frågan, om en förhöjning av belåningsgränsen kan ske utan att värdet av hypoteksbankens obligationer försämras, är i första hand beroende av det sätt, varpå värdering av jordegendomarna sker. Det säger sig självt, att man vid sådan uppskattning måste helt bortse från de värden, som gällt under krigsåren. Gör man detta och sker värderingen på samma försiktiga sätt, som i allmänhet iakttogs före kriget, torde någon fara för att den föreslagna åtgärden skall menligt inverka på villkoren för hypoteksbankens upplåning efter vårt förmenande knappast förefinnas.» De beräkningar, som de sakkunniga låtit verkställa, hava avsett att utröna, vilken kursställning å den allmänna penningmarknaden sådana av hypoteksinstitutioner utgivna obligationer intaga, för vilka säkerheten utgöres av inteckningar i jordbruksfastighet inom 60 å 66 */a % av egendomsvärdet. För beräkningarna hava utvalts norska, danska och tyska hypoteksobligationer, vilkas kurser jämförts med kurserna å vederbörande staters obligationer. De sakkunniga hava nämligen utgått ifrån att ifrågavarande länders statsobligationer äro att räkna till sådana obligationer, som å den allmänna marknaden uppnå de bästa kurserna. Såsom jämförelsetid hava valts några av åren närmast före väldskriget, varjämte för Norges och Danmarks del även senare års noteringar tagits i betraktande. Norska statens 4 %-obligationer av 1911 (uppköpslån med slutar 1971) noterades år 1912 i London till 99 1/i %, medan Norges hypoteksbanks 4 %obligationer av år 1900 (utlottningslån med slutar 1960) år 1912 i Kristiania noterades till 98 %. Enär den omständigheten, att statslånet kan amorteras genom uppköp, under det att hypoteksbanklånet amorteras endast genom utlottningar, icke i nämnvärd grad kunnat påverka kurser, som ligga sä nära pari samt skillnaden i löptid vid dylika kurslägen icke heller spelar någon nämnvärd roll, kunna dessa kurser anses jämförbara. Den väsentliga delen av kursskillnaden torde kunna förklaras därav, att statslånet noteras i London och sålunda har en vidare marknad än hypoteksbankslånet, vilket ej introducerats å Londonbörsen. Jämföras norska statens 5 %-obligationer av år 1915 (slutar 1965) med Norges, hypoteksbanks 5 % -obligationer av åren 1915—1917 (slutar 1975— 1977), _ sedan den kurshöjning av V2 %, som kan anses svara mot statsobligationernas kortare löptid, avdragits, så framkomma för månaderna juni —oktober 1921 följande jämförbara köpkurser:

11 Kurser i Kristiania 1921: 15

Norska statens 5 % -obligationer av 1915 Norska hypoteksbankens 5 X obligationer av 1915 Skillnad: högre kurs för statens obligationer högre kurs för hypoteksbankens obligationer....

/:

15 A>

.

M

/«

/«0

841/,

88 7,

93 '/,

92 Vi

»2 7 ,

92 Vi

1%"

—

— V« %

Vi

Vg %

2VI-Ä

Enligt dessa noteringar förmådd e sålunda hypoteksbankens obligationer år 1921 tävla med statens obligationer. Genom Kongeriget Norges hypothekbank hava till de sakkunnigas förfogande ställts tabeller \ angivande den effektiva ränta, som vid olika kurser erhålles vid köp av norska stats- och hypoteksbanksobligationer. Av tabellerna framgår, att statsobligationerna vid de kurser, som gällde i slutet av år 1921, gåvo från 5 6/8 % t u l 6 % effektiv ränta, under det att hypoteksbankens obligationer lämnade från 5 1fl % till 5 B/4 % dylik ränta. Det anförda giver alltså vid handen, att den norska hypoteksbankens obligationer väl hävda sin ställning vid sidan av norska statens obligationer, fastän hypoteksbankens belåningsgräns är 60 % av egendomarnas värde. Bemärkas bör, att Norges hypoteksbank stått och står i ett närmare förhållande till den norska staten än Sveriges allmänna hypoteksbank står till den svenska. Genom stortingsbeslut av år 1914 hava de norska hypoteksbanksobligationerna numera t. o. m. kommit i åtnjutande av full statsgaranti, ett förhållande, som, i den mån det blir fullt känt i börskretsar, måste göra ifrågavarande obligationer jämställda med vanliga statsobligationer. På här anförda förkrigskurser kan det emellertid icke hava inverkat. Av danska statsobligationer hava för jämförelsen utvalts 4 % -obligationer av ar 1912 (utlottningslån med slutar 1952). Dessa obligationer noterades i Köpenhamn: Juli 1912 Sept. 1913 Febr. 1914

95% ( = effektiv ränta 4"35 %) 94 % (= » » 4"43 %) 94 Vi X ( = » » 4-42%)

Häremot kunna lämpligen ställas Östifternes kreditförenings 4 %-obligationer av 7:de serien (utlottningslån med slutar 1957), för vilka obligationer Köpenhamnsnoteringarna voro: Juli 1912 93% (= effektiv ränta 4'46 %\ » 1913 90 7 4 % (= » » 4*6 7 %"), Jan. 1914 90% (= » » 4*71 %). Bland senare års noteringar kunna anföras å ena sidan danska statens 3 V, %-obligationer av år 1900 (uppköpslån med slutar 1961), vilka den 25 november 1921 noterades till 72 •/* %> motsvarande en effektiv ränta av 5'05 %, och å den andra sidan östifternes kreditförenings 3 1ji %-obligationer av 5:e serien (utlottningslån med slutar 1960), vilka samma dag noterades till 79 %, motsvarande en effektiv ränta av 5 - i5 %, samt östifternes kredit1

Upprättade av R. Klementsen, fondchef i Bergens privatbank.

12 förenings 8 7s1#-obligationer av 6:e serien (utlottningslån med slutar 1966), vilka den nämnda dagen noterades till 78 l 4 %, motsvarande en effektiv ränta av 5'0 7 %. Med hänsyn till att 4 %-obligationerna hava olika löptider och 3 7-> % -obligationerna olika amorteringssätt, kunna väl de ovan anförda kurserna icke direkt jämföras. Siffermaterialet angiver emellertid, att danska statens obligationer såväl före kriget som under senare tid värdesatts något högre än de på 60 % lånegräns byggande primärkreditföreningarnas obligationer; dock är skillnaden mindre vid den senare tidpunkten än vid den förra — såsom av en jämförelse mellan de effektiva räntesatserna framgår. En av de större danska bankerna har på förfrågan rörande dessa kursnoteringar erinrat därom, att kurserna å kreditföreningsobligationer av slutna serier (d. v. s. serier, vilka slutsålts av vederbörande förening) understundom avsevärt stegras på grund av efterfrågan å obligationer för inbetalning av lån. Obligationerna mottagas nämligen såsom betalning efter sitt parivärde. Banken i fråga framhåller i övrigt, att kreditföreningsobligationer, enligt dess mening, i allmänhet icke noteras förhållandevis nämnvärt lägre än statsobligationer. Vid bedömande av de anförda siffrorna bör även beaktas, att ifrågavarande danska kreditföreningar intaga en fullt fristående ställning i förhållande till staten. För Tysklands del må från tiden före världskriget följande i Berlin noterade kurser å under likartade förhållanden utgivna obligationer anföras: 1908

Kurser vid slutet av åren 1909 1910

4 % tyskt statslån 102-70 102-50 102-20 101'75 4 % landschaftliche Centralpfandbriefe 100-eo 100-eo 100"io 99-so skillnad 2 - io l - 90 2"io 1"95 3 V2 % tyskt statslän 94-75 94-20 94-— 91-80 3 Va % landschaftliche Centralpfandbriefe 93-40 92-20 91-50 89-40 skillnad 1'35 2"— 2-so 2*45 Såsom i det föregående angivits, tillämpar Centrallaiidschaft för die Preussischen Staaten, av vilken institution landschaftliche Centralpfandbriefe utgivas, en övre belåningsgräns av 66 Va % • Kursskillnaden är i medeltal ungefär 2 %, vilken skillnad vid en medelräntefot av 3 s/i % motsvarar en högre effektiv ränta av 0'0 8 %. De tyska på inteckningar i jordbruksfastigheter intill 2/a a v värdet vilande obligationerna hava sålunda hävdat en ställning såsom förstklassiga värdepapper, vilket förhållande även kommit till uttryck däri, att desamma enligt tysk lagstiftning inräknas bland sädana värdepapper, i vilka förmyndaremedel må placeras (s. k. miindelsiehere Anlagen). Av intresse torde även vara följande i Hamburg före världskriget noterade kurser å svenska och norska hypoteksbanksobligationer, vilka kurser medgiva en jämförelse mellan Sveriges allmänna hypoteksbanks 3 1/2 %-obligationer av år 1886 (slutar 1961) och Norges hypoteksbanks 3 7a %-obligationer av 1887 (slutar 1947). De norska obligationernas kurser hava reducerats med Vi % > motsvarande skillnaden i löptid. Kurser vid slutet av åren 1909 1910 1911

Sveriges allmänna hypoteksbanks 3 Va %-obligationer av 1886 88-75 Norges hypoteksbanks 3 7i % -obligationer av 1887 88-8 5 Högre kurs för de norska obligationerna 0"io

87-50 88-6 5 1* 15

87'65 88-2 5 0'6O

13 Slutligen må i detta sammanhang påpekas, att de av Sveriges allmänna hypoteksbank (belåningsgräns 50 %) utgivna obligationerna, om hänsyn tages till utlottningssmöjligheterna, i allmänhet noteras något högre än därmed jämförbara, av konungariket Sveriges stadshypotekskassa utgivna (belåningsgräns 60 %). Härvidlag torde dock andra faktorer än belåningsgränsen inverka, särskilt den omständigheten, att stadshypotekskassans obligationer under det sista årtiondet utbjudits oftare och i större myckenhet än hypoteksbankens. Artskillnaden mellan de pantförskrivna säkerheterna torde jämväl spela en viss roll. Såsom stöd för detta sista antagande kan hänvisas till att vissa utländska kreditinstitut hava en högre belåningsgräns för länt- än för stadshypotek. Såsom sammanfattning av det sålunda anförda torde kunna sägas, att utländska obligationer, utgivna mot säkerhet av inteckningar i jordbruksfastigheter inom 60 % av dessas värde, på obligationsmarknaden i kurshänseende väl hävda sin ställning såsom första klassens obligationer. Vid sådant förhållande finnes ej anledning antaga, att en höjning av de svenska hypoteksinstitutionernas belåningsgräns till nämnda procenttal skulle medföra någon fara för kreditens fördyring. Lånegränshöjningen och hypoteksbankens äldre lån. Den reella grunden till att man är befogad att antaga, att hypoteksbankens obligationer skola kunna finna köpare till praktiskt taget oförändrad kurs, även om man höjer belåningsmaximum från 50 till 60 % av intecknad jordbruksfastighets värde, är i första rummet att söka i det förhållandet, att även denna högre gräns är sa försiktigt dragen, att ingen nämnvärd förlustrisk föreligger; men även hypoteksbankens och hypoteksföreningarnas goda fondställning är därvid att taga i betraktande. Det lär nämligen icke kunna frångås, att, om endast inteckningar inom 60 % av fastighetsvärdena skulle utgöra säkerhet för obligationerna, en viss ökning av obligationsinnehavarnas risk skulle uppkomma. Men den föga betydande ökning, som det här kan röra sig om, uppväges mångfaldigt av dels de avsevärda fonder, som hypoteksbanken och de särskilda hypoteksföreningarna under årens lopp samlat, och dels den grundfond, nominellt 30 miljoner kronor i 3 '/ ä % statsobligationer, som av staten överlämnats till hypoteksbanken dch som torde kunna anses vara väsentligt större än vad som skulle erfordrats för att motsvara den med den nuvarande verksamheten förbundna risken. Hypoteksbankens fonder uppgingo sålunda — frånsett grundfonden och vissa till ej obetydliga belopp uppgående s. k. dolda reserver — vid utgången av år 1921 till icke mindre än 4 894 344 kronor. Hypoteksbankens utelöpande obligationer belöpte sig samtidigt till 312 396 260 kronor. Hypoteksföreningarnas fonder vid nämnda tidpunkt framgå av följande sammanställning: Hypoleksloreniiig

Utestående lånebelopp kr.

Östgöta Smålands m. fl. prov Värmlands Mälarprovinsernas Skånska Älvsborgs m. fl. läns Gottlands Gävle-Dala Norrlands Örebro läns Summa kronor

46 282 249-94 51648 308-88 11276 378'6o 43 606 929-7 1 81286 718-05 40 465 023-44 5 295 852-15 6 290 680-e* 8 487 648-95 12 314 683-7 9 306 954 474-15 "

Fonder kr.

614 073-41 1140 236-45 313 752-09 1117 912-8 6 1929 992-20 929 937-23 281976-61 292 018-52 291243-23 453 729-8 6 7 364 872*46

14 Därjämte är att beakta, att då lån, såsom vid hypoteksföreningarnas verksamhet är fallet, utlämnas såsom amorteringslån, risken vid en höjning av belåningsmaximum endast i mindretalet fall kommer att sträcka sig ända upp till 60 % av egendomsvärdet och i medeltal kommer att ligga betydligt under maximigränsen. Men även om en höjning av belåningsmaximum sålunda icke kan anses medföra någon reell riskökning för obligationsinnehavarna, kan en höjning dock ej förordas, därest det ej är klart, att densamma icke heller medför någon formell sådan för innehavarna av hypoteksbankens nu utelöpande obligationer. I annat fall skulle nämligen dessa obligationsinnehavare kunna bliva berättigade att uppsäga sina obligationer till omedelbar betalning, och härigenom skulle, med hänsyn till att obligationer till betydande belopp löpa med en ränta, som väsentligen understiger den nu gällande, avsevärda förluster kunna åsamkas hypoteksbanken och därigenom indirekt hypoteksföreningarna och landets jordägare. En höjning av belåningsmaximum måste alltså genomföras på sådant sätt, att nämnda obligationsinnehavares ställning blir oförändrad. Då nu de äldre obligationsinnehavarna enligt obligationerna tillförsäkrats säkerhet i inteckningar, belägna inom hälften av pantförskriven egendoms värde, innebär det nu sagda, att denna säkerhet måste bibehållas. För sådant ändamål kan man gå fram på två vägar. Den ena är att hålla den för de nu utelöpande obligationerna såsom säkerhet liggande inteckningsstocken skild från övriga inteckningar på sådant sätt, att säkerheten för dessa obligationer alltid kommer att utgöras av allenast inteckningar inom 50 % av vederbörande egendomars värde. Denna väg stöter emellertid på vissa praktiska svårigheter. Sålunda skulle man, om äldre låntagare önskade höja sina lån till 60 % av egendomsvärdet, nödgas att antingen låta inteckningarna på en gång utgöra säkerhet för såväl de tidigare som de senare obligationsemissionerna eller kräva särskilda inteckningar pä de belopp, som ligga mellan 50 och 60 %, eller ock vägra omsättning av lån för att icke stocken av inteckningssäkerheter för de äldre obligationsemissionerna skulle bliva för liten. Den andra vägen är att visserligen låta samtliga inteckningar, oavsett huru högt belåningsmöjligheten utnyttjats, gemensamt bilda underlag för både äldre och nyare obligationer, men genom en särskild övergångsbestämmelse till de ändringar, som vid ett godkännande av de sakkunnigas förslag om höjning av lånemaximum erfordras i K. F. den 16 maj 1890 angående hypoteksföreningars bildande m. m., garantera de äldre obligationsinnehavarna samma ställning vid en eventuell likvidation av hypoteksbanken som de skulle hava haft, om den nu förordade höjningen av lånemaximum icke ägt rum. Denna senare väg torde vara den riktiga. För att i denna viktiga fråga utröna meningarna hos dem, som inom hypoteksföreningarna särskilt hava att vaka över, att det formella och lagenliga icke åsidosattes, hava de sakkunniga i skrivelse till föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksföreningar anhållit om föreningens yttrande, huruvida den anser, att Sveriges allmänna hypoteksbanks nuvarande förbindelser lägga formella hinder i vägen för den ifrågasatta höjningen av lånegränsen. Härå har föreningen, efter att på sammanträde hava ingående dryftat frågan, svarat, att formella hinder enligt dess mening visserligen låge i vägen för att den ifrågasatta höjningen utan vidare skall kunna ske, men att det syntes föreningen, att sagda hinder skulle kunna avhjälpas genom ett lämpligt övergångsstadgande till vederbörande förordning, gående ut på att innehavarna av nu utelöpande hypoteksbanksobligationer befrias från den

15 ökning i risken, som kan uppstå genom höjningen av lånegränsen. — Det av de sakkunniga förordade tillvägagångssättet finner alltså stöd i detta ombudsmannaföreningens uttalande. Av den föregående framställningen torde framgå, att de tvänne huvudförutsättningar, som de sakkunniga ansett sig böra uppställa för en höjningav belåningsmaximum, verkligen föreligga, och de sakkunniga tveka därför icke att förorda en dylik höjning. I enlighet härmed hava förslag till erforderliga författningsbestämmelser av de sakkunniga utarbetats. Läiiegränshöjuiiigen och egendomsvärdenas bestämmande. Av i det föregående framhållna, reformproblemet berörande spörsmål återstår frågan, huruvida de för den primära jordbruksfastighetskreditens handhavande nu gällande reglerna kunna bibehållas även efter en höjning av lånegränsen eller om ändringar i desamma då bliva behövliga. I det följande skall redogöras för uttalanden, som på de sakkunnigas begäran gjorts av hypoteksföreningarnas styrelser rörande den ifrågasatta lånegränshöjningen vidkommande frågor, och få de sakkunniga hänvisa till dessa uttalanden särskilt vad angår reglerna för egendomsvärdenas bestämmande och det eventuella behovet av ändringar i dem. Då de sakkunniga i det föregående uttalat den uppfattningen, att jordbruksinteckningar inom 60 % av egendomsvärdet praktiskt sett icke medföra någon risk för den kreditgivande hypoteksföreningen, hava de sakkunniga givetvis förutsatt, att kreditgivningen i framtiden skall komma att av hypoteksföreningarna omhänderhavas på ett lika försiktigt sätt som nu. Någon anledning att tro, att så icke skall bliva fallet, lär icke förefinnas, i all synnerhet för närvarande, då förhållandena i själva verket gestalta sig så, att kravet på föreningsstyrelsernas realprövning av de enskilda lånen av flera anledningar blir stegrat gent emot förut. Att den nu föreslagna höjningen av belåningsmaximum i sin mån verkar därhän, är påtagligt, men de sakkunniga syfta i detta sammanhang närmast på förhållanden, som stå i samband med fastighetstaxeringen och som göra, att taxeringsvärdena icke i samma utsträckning som tidigare lämpa sig att läggas till grund för lånebeloppens bestämmande. Dels har å ena sidan under senare år en kraftig strävan gjort sig gällande att söka driva upp taxeringsvärdena så högt som möjligt, och dels medför å andra sidan tillämpningen av den nya fastighetstaxeringsförordningen, att det rena jordbruksvärde, som enligt denna skall redovisas, i många fall kan bliva så lågt gent emot det tidigare taxeringsvärdet (jämför nedan), att svårigheter möta att på grundval av detta jordbruksvärde bevilja kredit i skälig omfattning — ett förhållande, som till och med torde bliva vanligt i fråga om egendomar med avsevärdare skogsarealer. I mån som taxeringsvärdena sålunda bliva otillförlitliga eller mindre lämpliga att läggas till grund för belåningen, skulle enligt nu gällande bestämmelser särskild värdering på marken (hypoteksvärdering) av egendomarna alltså behöva tillgripas. Såsom av uttalandet av svenska fondhandlareföreningens styrelse framgår, hyser man även på sina håll den meningen, att hypoteksvärdering bör komma allmänt till stånd »under nuvarande förhållanden». Då en dylik anordning emellertid skulle bliva allt för betungande särskilt med avseende å de mindre jordbruken, hava de sakkunniga icke ansett sig utan synnerligen tvingande skäl kunna förorda ett borttagande av taxeringsvärdet såsom norm för bestämmande av fastighets belåningsvärde. Sådana skäl föreligga dock näppeligen; tvärtom måste, vad faran av för höga lån angår, det av flera hypoteksföreningsstyrelser åbe-

16 ropade förhållandet, att föreningsstyrelse, enligt redan gällande bestämmelser, är berättigad att påkalla hypoteksvärdering ävensom att, efter sig företeende omständigheter, bestämma beloppet av län lägre än till den medgivna bråkdelen av taxeringsvärdet, anses innebära tillräcklig garanti mot att lån på grundval av taxeringsvärdet utlämnas till för höga belopp. Då man numera emellertid även har att räkna med att taxeringsvärdet (jordbruksvärdet) i många fall kan bliva för lågt för att läggas till grund för belåningen, men det, såsom redan sagts, skulle bliva för betungande särskilt för de mindre jordbruken, om man allmänt krävde hypoteksvärdering, hava de sakkunniga funnit sig böra söka bereda möjlighet för lånesökande att utan dylik värdering erhålla högre lån än som skulle vara möjligt på grundval av taxeringsvärdet (jordbruksvärdet). Den anordning, som de sakkunniga härvidlag vilja föreslå, hava de kunnat anknyta till den inom flertalet hypoteksföreningar tillämpade metoden att vid prövning av låneansökan kontrollera taxeringsvärdet, resp. hypoteksvärderingsvärdet genom att på grundval av arealbevis och tillgängliga uppgifter samt inom ramen av gällande värderingstariffer verkställa en överslagsberäkning av den till belåning anmälda fastighetens värde. Denna överslagsberäkning synes de sakkunniga utan fara kunna direkt läggas till grund för belåning, ty under förutsättning att vederbörande styrelse vid beräkningens verkställande såvitt möjligt håller sig på den säkra sidan, synes en dylik anordning icke behöva innebära någon egentlig risk. Såsom de sakkunniga framhållit, är detta tillvägagångssätt motiverat främst av hänsynen till de mindre fastigheterna och det kunde därför ligga nära till hands att begränsa anordningen till att gälla endast dem. Emellertid visar det sig, att man på grund av de skiftande förhållandena i landets olika delar — särskilt olikheterna mellan tättbebyggda, skogfattiga trakter å ena sidan och glest bebyggda, skogrika sädana å den andra — stöter på oövervinneliga svårigheter, om man vill söka draga upp sädana gränser härvidlag, som utan olägenhet kunna givas författningsbestämmelsers bindande form. För att anordningen skall bliva nöjaktigt smidig, bör det därför anförtros åt hypoteksbankens delägare att i samband med bestämmandet av värderingstariffer — för hypoteksvärdering och för överslagsvärdering — även besluta, om och huru gränser för överslagsvärderings användning inom de olika hypoteksföreningarna böra dragas. De sakkunniga förmena, att man når fullt betryggande resultat genom att åt hypoteksinstitutioiien själv överlämna att bestämma i detta hänseende. — Vid överläggningarna inom de sakkunniga har även ifrågasatts, huruvida icke en gräns för långivning på grundval av överslagsvärdering borde bestämmas antingen på det sätt, att överslagsvärderings belopp i intet fall finge överstiga egendoms sammanlagda taxeringsvärde, eller ock så, att sagda belopp finge uppgå till förslagsvis högst 80 å 90 % av vad som vid hypoteksvärdering med användande av maximivärden kunde ernås. De sakkunniga, som givetvis förutsätta, att man vid överslagsvärdering under inga förhållanden skall komma till högre belopp än vid en hypoteksvärdering, hava emellertid med hänsyn till de jämförelsevis få fall, det här torde röra sig om, och till de förutberörda svårigheterna att utan olägenhet kunna uppdraga hela landet avseende gränser icke ansett sig böra föreslå införande av någon författningsbestämmelse härom. Även denna fråga bör, enligt de sakkunnigas mening, kunna överlämnas till hypoteksinstitutionens eget avgörande. I anslutning till det nu anförda vilja de sakkunniga upptaga till särskild prövning frågan om i vad mån värdet av växande skog enligt gällande

bestämmelser må ingå i egendoms taxeringsvärde, då detta lagts till grund för ansökan om lån, ett spörsmål, beträffande vilket en viss oklarhet gjort sig gällande. Spörsmålet avser närmast tolkningen av § 5 i K. F. den 16 maj 1890 angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända. 1 Enligt nämnda stadgande skall vid bestämmandet av det värde, i förhållande vartill enligt § 4 i förordningen lån å egendomen må meddelas, endast jord värdet men icke åbyggnader, skog eller annat, som kan från egendomen skiljas, tagas i beräkning. Och i sistnämnda paragraf talas om, att beloppet av lån må bestämmas antingen efter egendomens bevillningstaxering eller efter särskild värdering. Den uppfattningen har nu framkommit, att den i § 5 meddelade regeln skulle vara att tillämpa endast, då hypoteksvärderingsvärde men icke da taxeringsvärde lagts till grund för låneansökningen, varav skulle bliva en följd, att i det senare fallet egendomens belåningsvärde skulle komma att formellt baseras på ett värde, som jämväl omfattade byggnader och växande skog, under det att belåningsvärdet reellt skulle grundas på en av styrelsen gjord kontrollvärdering, företagen på liknande sätt, som avses för den av de sakkunniga föreslagna överslagsvärderingen. Den motsatta uppfattningen går ut därpå, att från taxeringsvärdet bör avdragas vad som kan antagas belöpa å förmögenhetsobjekt, som kunna från fastigheten skiljas, och att sålunda maximum för det värde, i förhållande vartill lån må meddelas, är, då taxeringsvärde åberopas, det på nyssberörda sätt reducerade taxeringsvärdet. Att ifrågavarande förordning med den förra uppfattningen skulle bliva inkonsekvent, ligger i öppen dag, och redan denna omständighet innefattar givetvis ett vägande skäl mot att godkänna berörda uppfattning. Därtill kommer ej blott att förordningens ordalag avgjort strida mot densamma utan även att man vid formuleringen av förordningens nuvarande text — enligt vad i motiveringen uttryckligen angives — just avsåg att giva uttryck åt den senare av de här omförmälda uppfattningarna. 2 Under sådana förhållanden synes någon tvekan icke kunna råda om att denna senare uppfattning är den riktiga. Nyssberörda spörsmål har fått ökad betydelse i följd av de ändringar, som genom K. F. den 7 juli 1921 om allmän fastighetstaxering 1922 genomförts i avseende å taxering av jordbruksfastighet. Medan enligt äldre taxeringsbestämmelser för varje sådan fastighet skulle upptagas ett gemensamt taxeringsvärde för allt, som enligt lag är att hänföra till den fasta egendomen, skall taxeringen enligt nyssnämnda förordning ske på sådant sätt, att jordbruksvärde, skogsvärde samt tomt- och industrivärde redovisas vart för sig. Därvid förstås med jordbruksvärde fastighetens värde för jordbruk med binäringar ävensom värdet av skogsmark och övrig till fastigheten hörande mark, med skogsvärde värdet av växande skog samt med tomt- och industrivärde det värde, som mark äger utöver jordbruksvärdet. Den uppdelning av taxeringsvärdet, som med hänsyn till skogsvärdet författningsenligt skall ske vid beviljande av hypotekslån, göres sålunda numera redan vid själva taxeringen. Emellertid har det vid tillämpningen av 1921 års förordning visat sig, att 1

Ang. paragrafens nuvarande lydelse se sid. 25. Se Betänkande och förslag, avgivna den 9 november 1889 av den för utredning av vissa frågor rörande jordbruksfastighetskrediten tillsatta kommitté, sidd. 57—58. Det heter där bl a.: »kommittén föreslår, att icke heller skog eller annat, som kan från egendomen skiljas, utan allenast själva jordvärdet må tagas i betraktande vid egendomens värdering, samt att detta skall gälla även då värdet bestämmes efter bevillningstaxering, så att om nämnda föremål upptagits i taxeringsvärdet, avdrag för desamma bör ske vid bestämmande av det belopp, intill vilket lån å egendomen må meddelas.» 5

740 1.

1921 års fastighetskreditsakkitnniga.

"

18 taxeringsmyndigheterna på sina håll vid det äldre taxeringsvärdets uppdelning satt skogsvärdet relativt högt och i allt fall högre än det belopp, vartill detsamma vid hypotekslåns beviljande beräknats. Härav blir åter en följd, att vid en eventuell förnyelse av äldre lån vederbörande fastighetsägare icke utan hypoteksvärdering kan erhålla samma lånebelopp som förut, ja fall hava till och med förekommit, i vilka det äldre lånebeloppet icke skulle kunna erhållas ens om lånegränsen höjdes till 60 % av egendomsvärdet. Ett dylikt resultat kan givetvis icke anses tillfredsställande. Godtages emellertid den av de sakkunniga ovan förordade anordningen att vid sidan av taxeringsoch hypoteksvärderingsvärdena såsom beräkningsgrund godkänna det värde, vartill hypoteksförenings styrelse på grundval av arealbevis och värderingstariffer finner sig böra upptaga egendomen, bortfaller den nyss berörda svårigheten. På grund av vad sålunda anförts hava de sakkunniga utarbetat förslagtill de för berörda anordnings genomförande erforderliga ändringarna i förut omförmälda förordningar angående Sveriges allmänna hypoteksbank och •hypoteksföreningarna och i samband härmed vidtagit sådana ändringar i den senare förordningens text, att densamma kommer i överensstämmelse med nu gällande taxeringsförordning. Till sist vilja sakkunniga erinra därom, att de vid utarbetandet av sitt förslag givetvis utgått ifrån, att nu gällande regler rörande rätt att förvärva och äga fast egendom få bliva beståndande. Skulle däremot, på sätt nyligen föreslagits, L jordförvärv underkastas koncessionstvång, varmed otvivelaktigt är förenad en betydande risk för att fastighetsvärdena skola gä ned, hade man väl att räkna med möjligheten av att en belåning av intill 60 % av taxeringsvärdena skulle bliva för hög, så länge taxeringarna icke hunnit anpassa sig efter den nya situationen på fastighetsmarknaden. Någon fara för att hypoteksinstitutionen pä sådan grund skulle komma att lida förluster pa lån, som beviljas efter en dylik lagstiftnings genomförande, föreligger dock endast i det fall, att hypoteksföreningarnas styrelser icke vederbörligen använda sig av den dem i författningarna tillagda rätten att efter sig företeende omständigheter i sista hand bestämma länens belopp. En sådan lagstiftnings inflytande på de av hypoteksinstitutionen hittills beviljade krediterna lärer ligga utom ramen för den fråga, de sakkunniga i detta betänkande hava att yttra sig om. Uttalanden av hypoteksföreningarnas styrelser. Såsom redan omnämnts, hava de sakkunniga hänvänt sig till styrelserna för hypoteksföreningarna för att utröna deras på erfarenhet och ingående sak- och lokalkännedom grundade uppfattning om och ställning till den ifrågasatta lånegränshöjningen och hava fördenskull begärt, att de ur synpunkten av nytta eller skada för sina föreningar måtte besvara vissa närmare preciserade, höjningsförslaget vidkommande frågor. Den första av dessa frågor hade följande innehåll: Anser styrelsen, ä t t e n höjning av hypoteksföreningarnas lånegräns till 60 % av egendomsvärdet i avsevärd grad skulle öka risken för Eder förening att nödgas övertaga belånade egendomar? Såsom svar å denna fråga hava styrelserna gjort följande uttalanden. ' Se Jordkommissionens betänkanden, del. I: Förslag till lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta fast egendom, Stockholm 19*1.

19 Östgöta hypoteksförenings styrelse fastslår, att 50 %-gränsen varit den fasta hörnsten, på vilken de svenska hypoteksföreningarna vilat, och att, om en ändring härutinnan skall ske, viktiga anledningar härtill måste forefinnas samt stor försiktighet iakttagas. Kunde lånegränsen utan skada höjas, skulle föreningarna emellertid göra jordbrukarna en god tjänst därmed, och vill föreningen därför icke ställa sig alldeles avvisande till tanken. — Smålands m. fl. provinsers hypoteksförenings styrelse finner, att någon större risk ej torde vara att befara för föreningen genom belåningsgränsens höjande till 60%. — Värmlands hypoteksförenings styrelse anser, att en höjning upp till 60 % av taxeringsvärdet vid nuvarande höga taxeringsvärden i en del fall skulle kunna öka risken i avsevärd grad, men att sedan de för år 1922 års fastighetstaxering fastställda grunderna vunnit tillämpning och ståndskogens värde sålunda komme att skiljas frän jordbruksvärdet, någon risk ej torde föreligga vid belåning upp till 60 % av taxeringens jordbruksvärde. — Mälarprovinsernas hypoteksförenings styrelse håller före, att en höjning av belåningsgränsen till 60 % av värdet icke kan väntas komma att i avsevärd grad öka risken för föreningen. — Skånska hypoteksförenhigens styrelse uttalar som sin mening, att en höjning av belåningsgränsen till ifrågasatta 60 % icke skulle i och för sig avsevärt öka risken för föreningarna. — Älvsborgs m. fl. läns hypoteksförenings styrelse är av annan mening än övriga föreningsstyrelser och förklarar, att den, med hänsyn till de inom föreningens område rådande växlande förhållandena och 1918 års höga fastighetstaxering med värden, vilka i många fall överstiga de tariffenliga länevärdena, finner det förenat med avsevärd risk att höja belåningsgränsen till 60 % av taxeringsvärdet. — Gottlands hypoteksförenings styrelse uttalar, att en höjning av belåningsgränsen till 60 % givetvis skulle komma att i någon man öka risken för föreningen, men dock icke i sådan grad, att styrelsen finner sig böra avstyrka höjningen, för så vitt nu gällande bestämmelser om styrelses rätt att pröva och i sista hand bestämma lånevärdet bibehållas. — Gävle-Dala hypoteksförenings styrelse anser, att höjningen icke skulle öka nämnda förenings risk, därest långivningen handhaves med försiktighet. — Norrlands hypoteksförenings styrelse förmenar, att höjning av belåningsgränsen till 60 % icke skulle innebära någon ökad risk för föreningen, utom vad beträffar utlåningen i Västernorrlands län, där taxeringsvärdena stegrats till den grad, att de i vissa fall avsevärt överstiga de värden, som beräknas enligt föreningens tariffer. Även för detta län väntas risken dock bli i stort sett utesluten, när de nya taxeringsbestämmelserna kommit i tillämpning och växande skog sålunda i taxeringshänseende blir skild från det jordbruksvärde, som enligt styrelsens mening då bör läggas till grund för belåningen. — Örebro läns hypoteksförenings styrelse anser, att den ifrågasatta Lånegränshöjningen icke bör komma att medföra någon risk för föreningen. Den andra frågan lydde: Anser styrelsen att, om den ifrågasatta höjningen av lånegränsen kommer till stånd, till grund för belåning fortfarande bör kunna läggas antingen taxeringsvärde eller hypoteksvärderingsvärde efter låntagarens fria val! I anledning av denna fråga hava nedan angivna styrelser anfört följande: Östgöta hypoteksförenings styrelse anser, att båda förfaringssätten fortfarande böra kunna tillämpas, men att det är nödvändigt, att vid varje långivning av betydenhet en verklig värdering finnes att tillgå. — Styrelserna för Smålands m. fl. provinsers, Värmlands, Mälar provinsernas, Skånska, Gottlands och Gävle-Dala hypoteksföreningar förorda båda förfaringssätten enligt låntagarens fria val. — Styrelserna för Norrlands och Örebro läns hypoteks-

20 föreningar anse, att vederbörande förening bör få bestämma, vilket förfaringssätt skall komma till användning i det enskilda fallet. Tredje frågan lydde: Anser styrelsen att, om lånegränsen höjes till 60 % av värdet, några kompletterande bestämmelser rörande sättet för granskning av taxeringsvärden och verkställande av hypoteksvärdering äro nödvändiga, för att trygghet skall vinnas för att belåningsvärdena i intet fall komma att överstiga de verkliga värdena? Och vilka kompletterande bestämmelser anser styrelsen i så fall lämpliga? Härå hava föreningsstyrelserna svarat i huvudsak följande: Styrelsen för Smålands m. fl. provinsers hypoteksförening anser, att kompletterande bestämmelser ej äro erforderliga. Styrelsen framhåller därvid, dels att man nu vid belåning på grundval av taxeringsvärde tager medeltalet mellan de två senaste taxeringarna samt att lånesökanden därvid även skall avlämna ett efter besiktning på stället och med stöd av upprättad karta av sakkunniga personer utfärdat intyg om de olika ägoslagens areal samt jordens beskaffenhet och hävd och dels att, då enligt de nya taxeringsbestämmelserna värdet av växande skog skall tagas för sig, det härefter även blir möjligt att bortse från detta värde vid belåningsvärdets fastställande. — Värmlands hypoteksförenings styrelse hänvisar likaledes till de nya taxeringsbestämmelserna och till den prövningsrätt för varje särskilt fall, som styrelsen redan nu reglementsenligt utövar, samt finner därför kompletterande bestämmelser icke nödvändiga. — Styrelsen för Mälarprovinsernas hypoteksfö rening anför: Några kompletterande bestämmelser äro icke erforderliga, enär styrelsens nu tilllämpade förfaringssätt innebär nödig kontroll av belåningsvärdet. Vid belåning på grundval av taxeringsvärde kontrolleras nämligen detta värde genom tillämpning av medelpris å de olika ägoslagen enligt arealbevis; blir det sålunda erhållna kontrollvärdet lägre än taxeringsvärdet, lägges kontrollvärdet till grund för belåningen. Även då hypoteksvärdering skett, företages dylik kontrollberäkning och vidtages eventuellt nedsättning av lånevärdet. Kontrollräkningarna förvaras i låneakten. — Styrelsen för Skånska hypoteksfö reningen yttrar: Kompletterande bestämmelser behövas icke. För eningens område är ej större, än att alltid någon medlem av styrelsen äger personlig kännedom om till belåning anmäld fastighets ungefärliga beskaffenhet och värde. Därest, då lån sökes på grundval av taxeringsvärde, detta synes för högt, införskaffas bevis om närmast föregående taxering och tages hänsyn jämväl till det vid denna åsatta värdet; eventuellt anordnas hypoteksvärdering. Skulle däremot, då lån begäres på grundval av hypoteksvärdermgsvärde, detta värde förefalla för högt i förhållande till taxeringsvärdet, lägges i allmänhet medeltalet mellan värderings- och taxeringsvärdena till grund för lånerättens bestämmande. Sedan den nya förordningen om jordbruksfastighetstaxering vunnit tillämpning och den växande skogen sålunda blivit värderad särskilt, bör det framdeles ej möta någon svårighet att vid belåningsvärdes bestämmande på grund av taxeringsvärde undgå, att värdet av växande skog inräknas. — Gottlands hypoteksförenings styrelse förmenar, att om det blott framdeles som hittills blir styrelsen obetaget att efter sig företeende omständigheter bestämma låns belopp lägre än av sökande åberopat värde medgiver, kompletterande bestämmelser icke erfordras. Styrelsen anser sig härvid kunna med fullt fog utgå från den förutsättningen, att dess ledamöter i allmänhet besitta sådan kännedom om förhållandena inom föreningsområdet, att vitsord kan givas åt styrelsens omdöme i en på dess ansvar vilande lånefråga. Därtill komme, att inom föreningen den praxis utbildat sig, att hypoteksvärderingarna i allmänhet utföras av föreningens

21 verkställande direktör med biträde av två utav honom tillkallade gode män, av vilka ofta båda eller åtminstone en är ledamot av styrelsen. — Styrelsen för Gävle-Dala hypoteksförening anför: Då kontroll av taxeringsvärdena sker genom föreningens länskommittéer eller dessas delegerade och preliminär uppskattning av jordvärdet då äger rum enligt de för hypoteksvärdering fastställda grunderna samt det sålunda funna värdet, i den mån det ej överstiger taxeringsvärdet, lägges till grund för lånebeloppets bestämmande, behövas inga kompletterande bestämmelser vad beträffar de lån, som från föreningen utlämnas med stöd av taxeringsvärde. Något behov torde icke heller föreligga av ytterligare bestämmelser rörande hypoteksvärderingarna, för så vitt dessa anförtros åt kompetent folk. Möjligen skulle ökade garantier för att detta sista alltid må ske kunna ifrågasättas såsom behövliga. — Norrlands hypoteksförenings styrelse yttrar: Kompletterande bestämmelser äro icke behövliga. Taxeringsvärdena kontrolleras genom användande av hypoteksvärderingstariffens å-pris; befinnes taxeringsvärdet vara högre än sålunda beräknat kontrollvärde, lägges medeltalet av de två värdena till grund för lånebeloppets bestämmande. Sedan de nya fastighetstaxeringsbestämmelserna vunnit tillämpning, bör enligt styrelsens mening endast jordbruksvärdet läggas till grund för lånerätten. Hemman med avsevärd skogsareal få emellertid härigenom relativt lågt taxeringsvärde (jordbruksvärde) i förhållande till hemman med ringa skogsareal, så mycket mer som taxerings-å-prisen å åker och ängsjord stegrats avsevärt under senare år. En omarbetning av föreningens värderingstariffer är emellertid nödvändig för att bättre överensstämmelse mellan dem och de vid taxeringarna tillämpade å-prisen må vinnas och de eftersträvade ökade primärkreditmöjligheterna åstadkommas. — Även Örebro läns hypoteksförenings styrelse anser, att några nya bestämmelser rörande sättet för granskning av taxerings- eller hypoteksvärderingsvärden icke äro av nöden. Av det lämnade referatet framgår sålunda, att hypoteksföreningarnas styrelser, på ett undantag när, utan avsevärdare reservationer tillstyrkt en höjning av lånegränsen från nuvarande 50 % till 60 % av egendomsvärdet. Förutsättningen härför är blott, att styrelserna fortfarande som hittills hava obeskuren rätt att kontrollera förebragta värdesiffror och i sista hand bestämma lånevärden och lånebelopp. Några ytterligare bestämmelser rörande sättet för granskning av taxeringsvärden och verkställande av hypoteksvärdering anse styrelserna icke vara behövliga. Vad angår det nyssberörda undantaget — Älvsborgs m. fl. läns hypoteksförenings styrelse — så synes nämnda styrelse hava förbisett, att en hypoteksförenings styrelse vid långivningen icke är bunden av framkomna taxerings- eller värderingsvärden utan äger att efter sig företeende omständigheter bestämma ett låns belopp lägre än hälften av ettdera av nämnda värden. Styrelsen har med andra ord ej behörigen beaktat, att 50 % -gränsen angiver det maximibelopp, över vilket man ej får gå, och ej det lånebelopp, som styrelsen ovillkorligen har att utlämna. Med hänsyn till vad sålunda anmärkts torde de erinringar, som av ifrågavarande styrelse gjorts, icke förtjäna avseende. Under åberopande av vad sålunda anförts få de sakkunniga härmed vördsamt överlämna förslag till de författningsändringar, som erfordras för och i samband med genomförande av en höjning av gränsen för den primära jordbruksfastighetskrediten till 60 % av egendomsvärdet, nämligen förslag till

22 1) förordning om ä n d r a d lydelse av § 20 i förordningen den 16 maj 1890 a n g å e n d e Sveriges a l l m ä n n a hypoteksbank; 2) förordning om ä n d r a d lydelse av §§ 4, 5 och 14 i förordningen den 16 m a j 1890 angående de a l l m ä n n a grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse l ä n d a ; samt 3) förordning angående den rätt, som skall tillkomma i n n e h a v a r e av obligationer, vilka av Sveriges a l l m ä n n a hypoteksbank u t g i v i t s före den 1 j a n u a r i 1924. Stockholm den 14 oktober 1922. H . S. SVEN LAWSKI. E R N S T SVENSON.

TAMM.

A U G . ÖSTERGREN.

SWEN AXEL

SUNDBERG.

JÖNSSON.

23 FÖRSLAG TILL FÖRFATTNINGSÄNDRINGAR. Förslag till Förordning om ändrad lydelse av S 20 i förordningen den 16 maj 1890 angående Sveriges allmänna hypoteksbank. Härigenom förordnas, att § 20 i förordningen den 16 maj 1890 angående Sveriges allmänna hypoteksbank skall erhålla följande ändrade lydelse: (Den nuvarande

(Den föreslagna

lydelsen:)

lydelsen:)

% 20.

Varje år, efter det revision av hypoteksbankens förvaltning blivit avslutad, skall allmän ordinarie sammankomst emellan bankens delägare äga rum i huvudstaden å dag, som i sådant avseende på nästföregånde sammankomst bestämmes, och varje förening därtill sända tre ombud, av vilka minst ett bör av föreningens styrelse vara ledamot. Fullmäktige i riksgäldskontoret skola ock ett ombud därtill utse. På denna sammankomst, därvid På denna sammankomst, därvid revisorerna, så vitt ske kan, böra vara revisorerna, så vitt ske kan, böra vara tillstädes, skall revisionsberättelsen till tillstädes, skall revisionsberättelsen till granskning företagas, beslut rörande granskning företagas, beslut rörande decharge för styrelsen fattas och val decharge för styrelsen fattas och val av de ledamöter och suppleanter, som av de ledamöter och suppleanter, som av föreningarna skola utses för att i av föreningarna skola, utses för att i styrelsen ingå, då anställas. Vid sam- styrelsen ingå, då anställas. Vid sammankomsten skola delägarna jäm- mankomsten skola delägarna jämväl väl till efterrättelse för samtliga i till efterrättelse för samtliga i hypoteksbanken delägande föreningar dels hypoteksbanken delägande föreningar bestämma, efter vilka grunder (värbestämma de grunder, efter vilka inom deringstariffer) inom varje förening varje förening särskild värdering av hypoteks- och överslagsvärderingar jordegendom skall ske i de fall, då skola ske, då lånerätt i förening skall lånerätt i förening skall efter sådan fastställas, grund bestämmas, samt, efter förslag efter sådan värdering överslagsvärdering av styrelsen, besluta om villkor vid samt i vilka fall låns utlämnande och om förvaltnings- må tillämpas, och dels, efter förslagav styrelsen, besluta om villkor vid bidrag ävensom uti de ämnen, vilka i §§ 8, 10 och 17 här ovan omför- läns utlämnande och om förvaltningsbidrag ävensom uti de ämnen, vilka mälas såsom ankommande pä deli §§ 8, 10 och 17 här ovan omförägarnas beslut. mälas såsom ankommande på delägarnas beslut.

(Den nuvarande lydelsen:) (Den föreslagna lydelsen:) Vid allmän ordinarie sammankomst må i övrigt behandlas alla frågor, som hava avseende på hypoteksbankens verksamhet. Dock skall förslag, som avser utverkande av ändring i denna förordning eller i förordningen angående de grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända, före februari månads utgång och varje annat förslag, som icke framlägges av styrelsen, minst åtta dagar före sammankomstens början skriftligen avlämnas till styrelsen. Underlåtes detta, må förslaget ej upptagas till prövning, över förslag om ändring i någon av nämnda två förordningar böra styrelsen och revisorerna avgiva yttranden, som skola å sammankomsten föredragas; och må sådant förslag icke anses antaget förr än delägarna vid två på varandra följande sammankomster bifallit detsamma. Bestämmande av arvoden och avlöningar för ledamöterna i hypoteksbankens styrelse ävensom för bankens tjänstemän ankomme ock på beslut av delägarna vid allmän ordinarie sammankomst. Denna förordning skall träda i kraft dagen efter den, då förordningen enligt däri meddelad uppgift av trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Förslag till Förordning om ändrad lydelse av §§ 4, 5 och 14 i förordningen den 16 maj 1890 angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända. Härigenom förordnas, att §§ 4, 5 och 14 i förordningen den 16 maj 1890 angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända, skola erhålla följande ändrade lydelse: {Den nuvarande

lydelsen:)

(Den föreslagna

lydelsen:)

§ 4.

§ 4.

Beloppet av lån, som må av hypoteksförening meddelas å viss jordegendom, bestämmes antingen efter egendomens bevillningstaxering eller efter särskild värdering; och må lån till hälften av värdet kunna medgivas utom i det fall, som i § 14 här nedan omförmäles, föreningens styrelse alltid obetaget att förordna om särskild värdering och efter sig företeende omständigheter bestämma lånets belopp lägre än hälften av egendomens på någotdera av ovannämnda sätt utrönta värde.

Beloppet av lån, som må av hypoteksförening meddelas å viss jordegendom, bestämmes antingen efter taxering, som egendomen i beskattningsändamål undergått, eller efter värdering å marken (hypoteksvärdering) eller efter värdering, vilken av hypoteksföreningens styrelse verkställes (överslagsvärdering); och må lån till tre femtedelar av värdet kunna medgivas utom i det fall, som i § 14 här nedan omf örmäles; föreningens styrelse alltid obetaget att förordna om hypoteksvärdering och efter sig före-

25 (Den nuvarande

lydelsen:j

(Den föreslagna lydelsen:) teende omstä ndigheter bestämma lånets belopp lägre än tre femtedelar av egendomens på någotdera av ovannämnda sätt utrönta värde.

§ 5. Vid bestämmande enligt nästföregående § av det värde, i förhällande vartill lån å egendom meddelas, må endast jordvärdet, men icke åbyggnad, skog eller annat, som kan från egendomen skiljas, tagas i beräkning. Lan må icke i något fall meddelas å egendom, där ej de för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader äro mot brandskada försäkrade i någon av de med vederbörlig stadfästelse försedda försäkringsanstalter inom riket, vilken styrelsen finner erbjuda full säkerhet.

§ 5. Vid bestämmande enligt nästföregående § av det värde, i förhållande. vartill lån å egendom meddelas, må endast jordvärdet, men icke åbyggnad, skog eller annat, som kan från egendomen skiljas, tagas i beräkning; och skall i följd härav, då sagda värde bestämtnes på grund av taxering, hänsyn icke tagas till vad som vid taxeringen redovisats såsom skogseller tomt- och industrivärde. Lån må icke i något fall meddelas å egendom, där ej de för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader äro mot brandskada försäkrade i någon av de med vederbörlig stadfästelse försedda försäkringsanstalter inom riket, vilken styrelsen finner erbjuda full säkerhet.

§ 14. Lån utan fastställd amortering, med skyldighet till återbetalning inom viss, längre tid, må meddelas till en tredjedel av egendoms enligt bestämmelserna i §>§ 4 och 5 här ovan utrönta värde, föreningens styrelse obetaget att bestämma lånets belopp lägre itu tredjedelen av samma värde.

§ 14. Lan utan fastställd amortering, med skyldighet till återbetalning inom viss längre tid, må meddelas till två tredjedelar av det belopp, vartill lån jämlikt bestämmelserna i §§ i och 5 tiögst skulle hava kunnat utlämnas; hypoteksförenings styrelse obetaget att bestämma lägre lånebelopp än som sålunda stadgats. Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1924.

7 10 1. 1021 åra fastighetskreditsakhinniya.

26 Förslag till Förordning angående den rätt, som skall tillkomma innehavare av obligationer, vilka av Sveriges allmänna hypoteksbank utgivits före den 1 januari 1924. Härigenom förordnas som följer: Om vid utredning av Sveriges allmänna hypoteksbanks tillgångar full betalning icke skulle inflyta för någon såsom säkerhet för hypoteksbankens obligationer ställd inteckning, vars kapitalbelopp överstiger hälften av det värde, i förhållande vartill lån å den intecknade egendomen meddelats, vare innehavare av obligation, som av hypoteksbanken utgivits före den 1 januari 1924, icke pliktig att vidkännas annan av nämnda omständighet föranledd förlust än sådan, som skulle hava uppkommit även om inteckningens kapi talbelopp uppgått till allenast hälften av sagda värde. Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1924.

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1922. Systematisk

förteckning.

(Siffrorna inom parentes hänvisa till den kronologiska förteckningen för januari—mars 1922 Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas n u m m e r i den kronologiska förteckningen från och med april 1922.)

A l l m ä n lagstiftning. R ä t t s k i p n i n g . F å n g v å r d . Betänkande med förslag angående arrendators rätt till ittning för elektrisk anläggning. [19| Förbered, utkast till strafflag, Förmögenhetsbrotten. 2. Kolonisationskommitténs betänkande 1922. [22 Bilaga (17) Fekmannnelementets använd, inom civilprocessen. (25) Bet. rör. internering av farliga återfaUsförbrytare. (26) Förslag till författningar angående Handel med och import av utsädesfrö ävensom till omorgani-i. Utkast till lag om visst tryggande av byggnadsborgefrökontrollverksamheten m. m. [25] närers fordringar ni. m. [26] Redogörelse för de ecklesiastika boställena. lands län. [27] Statsförfattning. A l l m ä n s t a t s f ö r v a l t n i n g . 1921 års pensionskommittés betankande. 1. (10) Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Några iakttagelser från 1921 års riksdagsmanuaval. [1] Bet. statens övertagande av förädlingsver Statistiksakkunuigas betänkande. [15] heten betr. avkastningen från statens skog:,. Kommunalförvaltning. Industri. .Städernas skyldigheter oeh rättigheter i förhållande till Klimatets inverkan på byggnad,T vid västkusten. [4] staten. (3) Koinmunalförfattningssakkunnigas betänkande. 3. (15) H a n d e l o c h sjöfart. Bilaga till d:o. (16) Om röstsammanräkning vid k o m m u n a l a val. [21| Bet. lönoreglering vid lots- och fyrstater,. (20 Statens o c h k o m m u n e r n a s f i n a n s v ä s e n . Bet. ang. tillverknin oeh beskattning av maltdrycker. (11) Uti. ang. kontrol soekertUlverkningen, (IS) Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar och kanden. s. Valutafrågan. (19) !). Järnvägsfraktertfas ' ing. (211 10. Åtgärder till skydd m o t s . k. valutadamping. (34) Utredning angående ett svenskt statslotteri. (24) Inkande och förslag ang. utoildniugskurser inom tullverket. [231 Åtgärder mot godsanhopning i tuUpackhus m. m. [30]

Kommunikationsväsen. Betänkande om ostkustbanan. (18) :i •! ''" • ns yttrande över eko. r Ostkustbanekommitténs promem i nlei ning av järnvägsstyrelsens yttrande. (27) Järnvägsstyrelsens erinringar med anledning av ostkustbanekommitténs promemoria. (311 Järnvägsstyrelsens skrivelser till Kungl. Makt den 28 april oeh 5 maj 1922. [3J l tredning rörande den s. k. Nyköpings kanal. 24

Bank-, k r e d i t - o c h p e n n i n g v ä s e n . Politi. 1921 års fastighetskreditsakkunniga. Betänkande 1 [3S] Betänkande oeh förslag rörande brandskyddsföreskrifter oeh ordnandet av brandväsendet inom riket. 7. Betänkande med förslag till Kungl. Makts nådiga Försäkringsväsen. anfcående skydd för människor vid brandfai industriella arbetslokaler. [28] K y r k o v ä s e n . U n d e r v i s n i n g s v ä s e n . Andlig odling i övrigt. Socialpolitik. Skolkommissionens betänkande, l:i—j. <; Ining oeh förslå den av blinda Byggnadsarbetarsakkunnigas b e t 2. årbi m. m. (29) ::. Statistiska utredningar. (32) undersökning rörande husbj ggnadsverksamheteh. |2| i. Det högre skolväsendet i utlandet, in Förslag till reviderad l a g o m arbetstidens begränsning Förslag till o m - o e h tillbyggnad av Kungl. bibliol * m. m. [33] Bet. aag. Chalmerska institutets omorganisation (12) Ortnamnen i V ä r m l a n d s län. 7. (22) Betänkande med förslag till förändrad kyrklig indelning Hälso- o c h sjukvård. och organisation i Skåne. [5] Utredn. ang. statsunderstöd lör idrottens främjande. [8] Allmänt näringsväsen. med förslag till lag angående kultur Minnesvärd. 1. Historik etc. samt bilagor. [11| 2. : Betänkande med förslag till livsmedelslag, (t-) B i h a n " B och motiv. |12| 1 tili eko. (5) ISihang 2 till d:o PatentlagstJftningBkommitténs bet. 7. Förslag till lag Högskolornas löneregleringskommittés bot. 2. Fackhögskolor oeh övriga vetenskapliga anstalter. |II| om rätt till tidnings eller tidskrifts titel ni. m. [9] Statsmakterna och bränsleanskaffningen under kries- Betankande och förslag rörande det akademisk;, beåren. [14] fordringsväsendet. |17| Supplement nr 1 till Sveriges familjenamn. [31] Mellanhaudssakkunniges betänkande. [20] Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande angående förvaltningen av kronans iordbruksdomäner. (2) Jordkommissionens betänkande. 1. Förslag till l a " angående rätt att förvärva oeh besitta fast egendom. (8) Bet änk a nde rörande fiskerinäringens främjande. [7] Om lappskattelandsinstitutet. [luj Förslag till vissa ändringar..i bestämmelserna rörande jakt- oeh fågelskydd. 2. Andringar i jaktlagen, fridlyimingsbestUmmelser m. m. [l(i] Det svenska lantbrukets produktionskostnader. 1. Bokfönngsåret 1919-1920. [18]

Försvarsväsen. Utredning rörande understöd åt änkor efter manskap vid armén och marinen. (9) Betänkande angående officerskårens vid flottat rekrytering och utbildning. (14) Tillägg till bet. betr. f "nradsvirksamheten vid marinen. [6| Flottans skolsakkminigas betänkande 3 angående skolreglemente för flottan. 1. Skolor och kurser för sjömauskårens m a n s k a p . [29] 1920 års krigslagstiftuingskoinmittt's betänkande |J4| Utrikes ä r e n d e n .

SI him 1922, Isaac Marcus' Uoktr.-A.-U.

I n t e r n a t i o n e l l rätt.