Huvuddragen av det svenska jordbrukets utveckling 1871-1919 utredning

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1922:41

FINANSDEPARTEMENTET

TULL- OCH TRAKTATKOMMITTENS UTREDNINGAR OCH BETÄNKANDEN XIV

HUVUDDRAGEN AV DET SVENSKA JORDBRUKETS UTVECKLING 1871-1919 UTREDNING, VERKSTÄLLD PÅ UPPDRAG AV TULL- OCH TRAKTATKOMMITTÉN

AV

A. SJÖSTRÖM

S T O C K H O L M 1 9

2 2

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1922. Kronologisk

förteckning.

Januari—Mars. Återfinnes å omslagen till u t r e d n i n g a r n a 1—17.

April— No vem b er. Några iakttagelser från 1921 års riksclagsmannaval. n o p a r k e r n a dels till kraftigare befrämjande av egnaAv E. v. Heidenstam. Norstedt. 20 s. J u . hemsbildning å enskild jord i Norrland. Centraltr Byggnadsarbetarsakkunnigas betänkande. 2. Arbets(2), xvij, 433, 133, 112 s. 1 kart. J o . statistisk undersökning rörande husbyggnadsverk- 23. B e t ä n k a n d e och förslag angående u t b i l d n i n g s k u r s e r s a m h e t e n i Sveriges städer och s t a d s h k n a n d e saminom tullverket. Tullberg, viij, 143 s. F i . hällen. Av B. Nyström. Norstedt. 208 s. S. 24. U t r e d n i n g rörande den s. k. N y k ö p i n g s k a n a l . Järnvägsstyrelsens skrivelser till Kungl. Maj:t den Meddelande från Kungl. Kanalkommissionen. Nr 6. 28 april 1922 med förslag till taxeändring samt den Hsegcström. 69 s. 3 pl. K. 5 maj 1922 med yttrande över tull- och t r a k t a t k o m - 25. Förslag till författningar angående handel med och mitténs u t l å t a n d e m. m. Sv. Tr.-aktieb. 22 s. K. import _av utsädesfrö ävensom till omorganisation Klimatets inverkan på byggnader vid västkusten. av frökontrollverksamheten m. m. B e c k m a n , iv, Kungl. Byggnadsstyrelsens meddelande nr 1. Marcus. 131 s. J o . 13 s. K. 26. Utkast till lag om visst tryggande av byggnadsB e t ä n k a n d e m e d förslag till förändrad kyrklig inborgenärers fordringar m. m. Tullberg. 51 s. J u . delning och organisation inom de till Kristianstads 27. Redogörelse för de ecklesiastika boställena. Ö.Värmoch Malmöhus län hörande delarna av Lunds stift. lands l ä n . Av H. Skoglund. B e c k m a n , xlvij, Hseggström. 392 s. E . 692 s. E . Tillägg till h e t ä n k a n d e och förslag betr. förråds- 28. B e t ä n k a n d e och förslag rörande brandskyddsförev e r k s a m h e t e n vid marinen. Tullberg, vj, 92 s. F ö . skrifter och o r d n a n d e t av brandväsendet inom riB e t ä n k a n d e rörande fiskerinäringens främjande. ket. 7. B e t ä n k a n d e med förslag till Kungl. Maj:ts Haeggström. 95 s. J o . nådiga stadga angående skydd för m ä n n i s k o r vid Utredning angående statsunderstöd för idrottens brandfara inom industriella arbetslokaler. B e c k m a n . främjande. Tullberg, vj, 124 s. 1 kart. E . 15 s. K. Patentlagstiftningskommitténs betänkande. 7. För- 29. F l o t t a n s skolsakkunnigas b e t ä n k a n d e 3 a n g å e n d e slag till lag om r ä t t till tidnings eller tidskrifts skolreglemente för flottan. . 1. Skolor o c h kurser titel m. m. Marcus. 54 s. H. för sjömanskårens manskap. Tullberg, vij, 117 s. ]„ bil. F ö . Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling. Av Ake Holmbäck. Almqvist & W i k - 30. Åtgärder mot godsanhopning i t u l l p a c k h u s m. m. sell. 95 s. S. Generaltullstyrelsens underdåniga u t l å t a n d e n över -12._ B e t ä n k a n d e med förslag till lag angående k u l t u r 1914 års tullkommissions betänkanden. 3. Marcus. m i n n e s v å r d s a m t organisation av k u l t u r m i n n e s 101 s. F i . vården. 1. Historik, memorial ang. minnesvårdens 31. S u p p l e m e n t nr 1 till Sveriges familjenamn. Stat. n u v a r a n d e s t å n d p u n k t , utländsk lagstiftning samt repr.-anst. 12 s. E . bilagor, viij, 483 s. 3 kart. 2. Förslag och motiv, 32. Bilaga till Kolonisationskommitténs b e t ä n k a n d e . xxiij, 197 s. Centraltr. E . Redogörelser för inventering av odlingsjord. Av E . Högskolornas löneregleringskommittés b e t ä n k a n Haglund. Centraltr. (2), 278 s. 11 kart. J o . den. 2. Fackhögskolor och övriga vetenskapliga 33. Förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsanstalter. Haeggström. vj, 193 s. E . ning j ä m t e u t r e d n i n g a r rörande arbetstidslagstiftS t a t s m a k t e r n a och bränsleanskaffningen tmder ningens verkningar och arbetstidsförhållandena inom krigsåren. Av bränslekommissionen avgiven berätvissa y r k e n . .Norstedt. (2), 186, 109 * s. S. telse över dess v e r k s a m h e t åren 1917—1921. Marcus. 34. B e t ä n k a n d e ocIi förslag avgivna av den av K u n g l . Maj: t 353 s. H. den 31 augusti 1920 tillsatta kommitté för v e r k s t ä l Statistiksakkunnigas betänkande. Utredning och lande av utredning, h u r u v i d a krigsdomstolarna i förslag till åtgärder för minskning av k o s t n a d e r n a fredstid k u n n a avskaffas., Marcus, vij, 224 s. J u . för den officiella statistiken samt å s t a d k o m m a n d e 35. 1921 års fastighetskreditsakkunniga. B e t ä n k a n d e 1. av en p e r m a n e n t kontroll över det statistiska arUtredning och förslag angående höjning av maximibetet m. m. Beckman, x, 367 s. F i . gränsen för den primära jordbruksfastiglietslkrediten. Förslag till vissa ändringar i. bestämmelserna röMarcus. 26 s. J o . r a n d e j a k t och fågelskydd. 2. Andringar i jaktlagen, 36. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar o c h betänfridlysningsbestämmelser m. m. Marcus. 317 s. J o . kanden. 11. Pappersindustriens produktionsförhålB e t ä n k a n d e och förslag rörande det akademiska landen. Av E. Bosasus. Tullberg, iv, 102 s. F i . befordringsväsendet. Lund, Berling. 268 s. E . 37. U n d e r d å n i g t utlåtande med förslag till förordning Det svenska lantbrukets produktionskostnader. 1. angående tillverkning och beskattning av maltBokföringsåret 1919—1920. Av L. Nanneson. Meddedrycker m. m. Marcus. 143 s. F i . lande från Kungl. Lantbruksstyrelsen n r 240 (Nr 6 38. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar och betän1922). Norstedt, vj, 125 s. J o . k a n d e n . 13. Den svenska kautschukindustriens utB e t ä n k a n d e m e d förslag angående arrendators r ä t t veckling 1890—1913. Av B. Ohlin. Marcus, iv, 38 s. F i . till e r s ä t t n i n g för elektrisk anläggning. Tullberg, 39. B e t ä n k a n d e med förslag till förordning o m motoriv, 29 s. J u . fordon j ä m t e därmed s a m m a n h ä n g a n d e författMellanhandssakkunniges betänkande ang. olägenheningar s a m t till stadga om trafiken å v ä g a r och t e r n a vid mellanhandssystemet inom livsmedelsgator. V. Petterson, viij, 254 s. 4 bil. K. h a n d e l n . E k l u n d . 295 s. J o . 40. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar och betänOm r ö s t s a m m a n r ä k n i n g vid k o m m u n a l a val enligt kanden. 12. Margarinindustriens utveckling med l a g a r n a den 9 j u n i 1922. Av E. v. Heidenstam. särskild hänsyn till förhållandena före världskriget. Beckman. (4), 51 s. S. Av J. Lublin. Tullberg, iv, 184 s. F i . Kolonisationskommitténs betänkande 1922. För- 41. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar o c h betänslag till kolonisation å kronoparker i N o r r l a n d k a n d e n . 14. Huvuddragen av det svenska jordoch Dalarna j ä m t e förslag dels till u t s t r ä c k t tillämbrukets utveckling 1871—1919. Av A. Sjöström. pande av intensivt skogsbruk å de norrländska kroMarcus, iv, 120 s. F i .

A n m . Om särskild tryckort ej augives, är t r y c k o r t e n Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra b e g y n n e l s e bokstäverna till det departement, under vilket u t r e d n i n g a n avgivits, t. ex. E . — ecklesiastikdepartementet, J o . jordbruksdepartementet. Från den 1 april, då kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga u t r e d n i n g a r s yttre anordning (nr 98) trädde i kraft, utgivas u t r e d n i n g a r n a i omslag med enhetlig färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1922 : 41 FINANSDEPARTEMENTET

TULL- OCH TRAKTATKOMMITTÉNS UTREDNINGAR OCH BETÄNKANDEN XIV

HUVUDDRAGEN AV DET SVENSKA JORDBRUKETS UTVECKLING 1871-1919 UTREDNING, VERKSTÄLLD PÅ UPPDRAG AV

TULL- OCH

TRAKTATKOMMITTÉN

AV

A. S J Ö S T R Ö M

STOCKHOLM

1922 ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

TILL

KONUNGEN.

Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s tullavdelning får härmed i underdånighet överlämna en på avdelningens uppdrag av rektorn vid TJltuna lantbruksinstitut professor A. Sjöström verkställd utredning

IV

rörande huvuddragen av det svenska jordbrukets utveckling 1871 1919. För arbetets innehåll samt däri uttalade uppfattningar författaren ensam ansvarig. Stockholm den 23 oktober 1922.

Underdånigst K. A. FRYXELL. H. THEMPTANDER,

Karl

Amark.

HUVUDDRAGEN AV DET SVENSKA JORDBRUKETS UTVECKLING 1871-1919 UTREDNING, VERKSTÄLLD PÅ UPPDRAG AV TULL- OCH TRAKTATKOMMITTÉN

AV

A. S J Ö S T R Ö M

Förord. Av tull- och traktatkommitténs tullavdelning har jag erhållit i uppdrag att utarbeta en översikt över det svenska jordbrukets utveckling under senaste femtioårsperioden på grundval av det material, som av byråchefen E. Höijer offentliggjorts i kommitténs utredningar och betänkanden nr V. Jämte detta material hava hushållningssällskapens berättelser och den officiella jordbruksstatistiken varit huvudkällorna för framställningen r och dessutom har även annat material kommit till användning för särskilda kapitel, vilket i texten angivits. Någon fullständig framställning av det svenska jordbrukets utveckling under den här ifrågavarande perioden har icke varit avsedd och skulle för övrigt i detta sammanhang knappast varit lämplig, utan har jag fattat min uppgift vara att med det tillgängliga materialet belysa själva huvuddragen av denna utveckling och de härvid inverkande faktorerna. Författaren.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid

I. II.

Inledning Åkerbrukets utveckling under senaste femtioårsperioden 1. 2. 3.

4.

5. G. 7. 8. III.

IV.

Åkerarealens ökning Förändringar i åkerarealens användning och växtföljder Spannmålsodlingen a. Brödsädsodlingen b. Vårsädsodlin gen c. Totalproduktionen av spannmål och halm Potatis- och rotfruktsodlingen a. Potatisodlingen b. Rot fruktsodlingen c. Jämförelse mellan potatis och rotfrukter Vallarna och deras avkastning Åkerns totalavkastning Växtodlingen vid olika storleksklasser av jordbruk Ängsmarkerna och deras avkastning

Kreatursskötselns utveckling 1871—1919 1. Nötkreatur 2. Hästar 3. Får, getter och svin Slutord

7 16 16 23 35 38 5 1 59 ( >1 61 64 ( >9 73 8 4 89 91 !

»7 1 ()1 n,) 11,{ 115

F ö r t e c k n i n g över i t e x t e n f ö r e k o m m a n d e d i a g r a m 1. 2. 3. 4. ;">. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12.

Arbets- och produktpriser Åkerarealens fördelning på storleksklasser år 1919 Åkerarealens ökning i absoluta tal för olika landsdelar Åkerarealens relativa utveckling för olika landsdelar Åkerjordens användning Arealökning för olika grödor i hektar per femårsperiod Sädesarealens förändringar Sädesarealer i procent av åkerarealen för olika landsdelar Brödsädsarealens förändringar Relativa arealer för höstsäd inom olika landsdelar Höstsäd och träda inom olika län i procent av åkerarealen 1871—75 Höstsäd, träda och grönfoder inom olika län i procent av åkerarealen 1919

H 14 19 19 23 -ti >« 56 '*>' 40 41 41

G

13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28.

Skörd av brödsäd Brödsädsskörden i olika landsdelar Vårsädsskördar i olika landsdelar Potatisarealer i olika landsdelar i procent av åkerarealen Rotfruktsarealer i olika landsdelar i procent av åkerarealen Potatis och rotfrukters andel i åkerareal och skörd Vallareal inom olika landsdelar i procent av åkerarealen Höskördar inom olika län åren 1914—19 och 1918 Åkerns totalskörd i milj. skördeenheter Ängsarealer 1870—1919 inom landets huvuddelar Ängsarealer 1913—19 inom olika landsdelar Förhållande mellan äng och åker 1870 och 1919 Slåtteräng inom olika län i procent av totala ängsarealen 1913—17 Kreatursstocken i tusental kreatursenheter Nötkreatursenheter per 100 hektar åker och äng (red.) Antal oxar per 100 hästar (över 3 år)

Sid. ^r, 47

54 61 65 71 7,-, 81 85 92 93 94 95 99 100 102

I. Inledning. Inom vårt land har jordbruket i alla tider utgjort huvudnäringen. I forna dagar var detta en ren nödvändighet, då på grund av svårigheterna för transporter i större skala varje land, ja snart sagt varje provins, var i huvudsak hänvisat till den egna produktionen av livsmedel, men med kommunikationsmedlens utveckling hava förhållandena förändrats i väsentlig grad. Det har därför också ifrågasatts, att vi efter en del andra länders föredöme skulle inskränka produktionen av vissa bland våra livsmedel, varvid man utgått från att vårt nordliga läge gör det omöjligt att med framgång konkurrera med länder, som i klimatiskt hänseende äro bättre lottade än vårt. Produktionen är emellertid icke enbart beroende av klimatet; även jordmånens beskaffenhet samt det arbete och de kostnader i övrigt, som nedläggas på jordbruksdriften, spela härvid en avgörande roll. A t t vårt land i alla händelser icke är särskilt ogynnsamt lottat, antydes av nedanstående jämförelse mellan skördarna av några viktigare lantbruksprodukter i Sverige och en del europeiska och utomeuropeiska länder. Tabellen är grundad på det av Internationella lantbruksinstitutet i Rom samlade materialet för tioårsperioden 1905—14, sålunda den sista någorlunda normala perioden, och anger relativa skördesiffrorna per hektar, varvid de svenska skörderesultaten satts lika med 100. Vete

Råg

Korn

Havre

8verige

100¶Danmark Tyskland England Frankrike Italien Rumänien Ryssland Egypten Förenta staterna Canada Argentina Australien

147 100 106 66 47 56 32 86 48 62 33 37 20.6

113 118 126 73 75 58 50

138 127 122 85 54 62 52 100 85 99

127 140 132 91 73 62 54

131 128 134 82 53 32 67 — 60 101

99 98 84 106 64 54 — 75 71

65 107.4

298.3¶Sverige dt/har

69 77 — 52 14.7

68 15.7

76 96 67 63 13.9

Potatis Sockerbetor

H

I fråga om spannmålsskördarna intaga sålunda Danmark, Tyskland och England — jämte de i tabellen ej anförda Belgien och Nederländerna — främsta rummet, men redan Frankrike kommer ett gott stycke efter Sverige, och de övriga anförda europeiska liksom flertalet av de utomeuropeiska länderna stå långt tillbaka. Särskilt äro hektarskördarna för vete låga i de förnämsta exporterande länderna, såsom Nordamerikas Förenta stater och x4.rgentina; det förra har icke mera än hälften och det senare tredjedelen av den svenska hektarskörden, vilken dock just beträffande vetet ställer sig fördelaktigare än för andra sädesslag på grund av Skånes stora andel i veteskörden. Även beträffande sockerbetsskördarna intager Sverige ett mycket framstående rum och överträffas endast av Italien (och Nederländerna), vilket likaledes förklaras av sockerbetsodlingens koncentrering till de skånska länen. Men det är dock ej endast på grund av de stora skånska skördarna som vårt land erhållit sin jämförelsevis goda placering, ty även i fråga om råg, havre och potatis, vilkas odling är tämligen likformigt spridd över hela landet, gäller ungefär samma relation för de olika länderna, ehuru skillnaderna ej äro fullt så framträdande. Så mycket torde i alla händelser framgå av denna jämförelse, att vårt lands nordliga läge icke utgör något absolut hinder för producerande av nöjaktiga hektarskördar av de för vårt folk viktigaste lantbruks växterna. Att ett nordligare läge icke med nödvändighet måste medföra mindre avkastning framgår också därav, att skördesiffrorna för Canada så gott som undantagslöst äro högre än Förenta staternas. 1 Även inom vårt eget land äro de klimatiska förhållandena mycket växlande, så att mellan de nordligaste och sj^dligaste delarna råder en skillnad av omkring 10 grader i fråga om årsmedeltemperaturen. Med medeltemperaturen växlar också sommarens längd, som i Sydsverige räknas till 130 k 140 dagar och i nordligaste Norrland endast omkring 70. Vår och höst äro likaledes längre i det sydliga Sverige, vilket har sin mycket stora betydelse för jordbruket, i det att lång vegetationstid möjliggör odlandet av mera senmognande och därför också avkastningsrikare sorter. De utan jämförelse rikligaste spannmålsskördarna, särskilt av vete, erhållas därför i Skåne, och där bedrives också den huvudsakliga odlingen av senmognande rotfruktsslag, såsom sockerbetor. I Norrland är man däremot vid valet av kulturväxter huvudsakligen inskränkt till sådana sorter, som mogna tidigt; av spannmålsslag har därför kornet den största utbredningen och av de egentliga rotfrukterna rovorna. De 1 Här behöver ej särskilt framhållas, att skördens storlek blott är en av de faktorer, som inverka på jordbrukets räntabilitet, och att det slutliga resultatet i lika hög grad bestämmes av de kostnader, som äro förenade med skördens frambringande. Då emellertid denna fråga detaljerat behandlas inom annan del av Tull- och traktatkommitténs utredningar, finnes ingen anledning att närmare ingå på densamma; här har huvudsyftet endast varit att framhålla, att naturförhållandena inom vårt land icke erbjuda något oöverkomligt hinder för producerande av tillfredsställande skördar.

växter, som på nordligare breddgrader hinna normalt avsluta sin utveckling, kunna där ge fullt tillfredsställande skördar, som väl mäta sig med de längre söderut erhållna, och det är ej ens säkert, att kvaliteten förbättras vid sydligare odling, åtminstone brukar tusenkornsvikten hos vissa sädesslag och torrsubstanshalten hos rotfrukterna vara högre hos de sorter, som i Mellansverige gå väl till, än vid odling längre söderut, medan förhållandet med mera senmognande sorter i regeln är det motsatta, särskilt i fråga om totalskörden. Någon föreställning om produktionsmöjligheterna inom olika landsdelar kan erhållas av nedanstående sammanställning av hektarskördarna för all spannmål, uttryckta i deciton per hektar, vartill materialet erhållits ur tab. 5, 8, 16 a och 18 i del V av Tull- och traktatkommitténs utredningar, här nedan citerad Utredn. V 1 . (Sydsverige omfattar Skåne, Halland och Blekinge.) 1871-80 1881—90 1891—00 1901—10 1911-19 Medeltal

Sydsverige 14.4 15.3 15.1 17.2 18.2 16. i

Övriga Götaland 12.6 13.o 13.5 13.9 14.0 13.4

Svealand 12.7 13.1 13.4 13.3 14. G 13 4

Norrland 15.1 14.9 12.8 13.5 15.1 14.3

Genom Skånes inflytande ligga de sydsvenska skördarna åtskilligt högre än de övriga provinsernas, men därnäst i ordningen följer dock Norrlands, trots att därstädes höstsädsodlingen har ytterst obetydlig omfattning. Då höstsäden nämligen normalt ger högre hektarskörd än vårsäden, borde man vänta sig högre siffror för Svealand och Götalands huvuddel än för Norrland, men så har icke varit fallet. Å andra sidan bör framhållas att spannmålsodlingen i sin helhet har mindre omfattning i Norrland och i regeln reserveras för de bättre jordmånerna, vilket tydligen bör påverka resultatet. Oaktat de stora växlingarna i de norrländska skördarna, skulle dessa dock i medeltal, så långt man kan döma av det statistiska materialet, endast hava överträffats av de sydsvenska. Beträiiände nederbörden är Norrland mindre väl lottat, då större delen ligger inom området med mindre än 500 mm:s årsnederbörd, till vilket område för övrigt höra Uppland, Gottland och Kalmar län, sålunda huvudsakligen ostkusten. Mest nederbördsrika äro däremot länen i västra Sverige och småländska höglandet, i det att G00 mm:s eller större årsnederbörd kan uppvisas av Älfsborgs, Göteborgs, Hallands, Värmlands, Örebro, Jönköpings och Kronobergs län. Övriga provinser hava mellan 500 och 600 mm:s nederbörd, ehuru inom varje distrikt stora lokala växlingar förekomma. Ännu viktigare än totala årsnederbörden är dess fördelning, vilken för stora områden av vårt land, såsom 1 Tabeller rörande det svenska jordbrukets utveckling 1871—1919 jämte anmärkningar, av E. Höijer.

särskilt ostkusten och Mellansverige, är ofördelaktig, i det att de fölväxtligheten avgörande vår- och försommarmånaderna i regeln äro nederbördsfattiga, varemot skördemånaderna ofta uppvisa ett skadligt överskott. Jordmånens sammanhang med jordbrukets utveckling belyses bland annat av den karta, som är bifogad Utredn. V. Man finner därav, att i Skåne så gott som all jord ligger under odling, speciellt i Malmöhus län, samt att kusttrakterna upp efter Halland å ena sidan och Kalmar län å den andra äro viktiga jordbruksbygder, varemot det innanför liggande höglandet, som sträcker sig över Småland, södra Öster- och Västergötland samt Blekinge och delar av Kristianstads län, endast i obetydlig grad blivit uppodlat. Nya områden för mera allmän odling möta i norra delarna av Väster- och Östergötland samt i Mälarelandskapen, varemot i Norrland odlingen i huvudsak är inskränkt till några av de större älvarnas nedre dalgångar, om även på högre liggande områden, såsom kring Storsjön i Jämtland, tätare odling kan förekomma. Det gemensamma för alla dessa områden med jämförelsevis stora åkerarealer är, att den huvudsakliga jordarten utgöres av lera, i Skåne vanligen starkt kalkblandad moränlera, men i Uppsverige och efter kusterna huvudsakligen sedimentärlera, avsatt under och efter istiden. Jämföres denna karta med en, som visar havets utbredning under istiden, finner man, att de viktigaste jordbruksbygderna i regeln legat under marina gränsen. Leran är sålunda den för jordbruket viktigaste jordarten, och där den på samma gång innehåller större mängder kalk, blir den desto mera ägnad att producera värderika grödor. Inom de stora delar av landet, som sakna leravlagringar, utgöra sand- och under de senaste decennierna även mossjordar de viktigaste åkerjordarna. Inom ett och samma distrikt förekomma emellertid stora växlingar i fråga om åkerjordens beskaffenhet, och det riktigaste skulle därför vara att i en jordbruksstatistisk framställning upplösa dessa större områden i mindre, med mera ensartade förhållanden. Detta har även till en viss grad verkställts i det i Utredn. V inrymda tabellmaterialet beträffande de senaste i3erioderna, men för äldre tider kan något sådant icke ifrågakomma på grund av materialets bristfällighet. Den nuvarande gestaltningen av landets åkerjord är resultatet av många seklers arbete, men såvitt man kan döma har särskilt 1800-talet därvid varit verksamt. Ännu vid 1800-talets början skulle enligt Sundbärgs redogörelse i Emigrationsutredningen den svenska åkerarealen icke hava uppgått till en miljon hektar; år 1871 skulle den hava stigit till omkring 2.6 och 1915 till 3.7 miljoner hektar. Även om dessa tal för äldre tider kunna vara behäftade med stora felaktigheter, kan dock anses konstaterat, att under det sist gångna seklet uppodlades långt mera jord än under alla föregående perioder tillsammans.

11¶Diagram 1.

ARBETS- OCH PRODUKTPRISER. Det svenska jordbrukets % utveckling under de senaste femtio åren karaktäriseras i 400 främsta rummet därav, att åkerarealen väsentligt ökats, — 380 huvudsakligen genom ängsmarkernas uppodling, samt att åkern i allt större ut- 360 sträckning börjat användas ) till odling av foderväxter, ( varmed följt en kraftig utveckling av boskapsskötseln. 320 Jordbruket har på samma gång vunnit i intensitet, och 300 dess skötsel har förbättrats. Den gamla uppfattningen, 280 att åkerjorden skulle an1 i i ' vändas till produktion av ) i > säd, och att kreatursfodret 260 i ' \ ' i all huvudsak kunde leveJ '. reras av ängsmarkerna, har i i sålunda undergått en grundif/ i / i lig omstöpning, vartill or- 220 i i saken i främsta rummet f i varit ändrade prisförhållan- 200 i den å produkterna. \ i i Såsom närmare framgår 180 i av de sjieciella redogörelser i i angående produktion, handel 160 • och priser m. m., som medAl i / • * delas i en annan del av s ^ 140 Tull- och traktatkommitténs i i utredningar, började veteI\ exporten från Norra Amerika 120 ^ ! ! Å till Europa i slutet av 1870. / i' och början av 1880-talet 100 i v / antaga stora dimensioner, > och priset på detta vete 80 kunde sättas mvcket lågt I dels på grund av de billiga 60 produktionskostnaderna, för 1866-70 71-75 76-8.0 81-85 86-90 91-95 96-1900 01-05 06-10 11-1516-1919 vilka i främsta rummet de små utgifterna för arbete och gödsling voro utslagsgivande, dels på grund av de stora framstegen på järnvägs- och sjökommunikationernas områden, '

l\

i::X

j

! N H"T"

12 vilka medfört en högst väsentlig sänkning av frakterna. Det starka prisfallet på vete återverkade även på de övriga spannmålspriserna, ehuru fodersäden påverkades mindre än brödsäden. I diagram 1 återges markegångspriset för vete under varje femårsperiod i procent av det pris, som gällde under perioden 1866 — 70, och framgår härav, att från 70-talets början sänkning alltjämt ägde rum till början av 1890-talet, varefter följde en långsam stigning till världskrigets utbrott. Under krigsåren steg vetepriset raskt, men dock ej på långt när så kraftigt som priserna på åtskilliga andra varor. Den å samma diagram inlagda linjen för riksmarkegångspriset å smör avviker i åtskilliga hänseenden från vetets linje, särskilt under periodens första hälft, då smörpriset med undantag för en kortare dejDression under slutet av 1880-talet befann sig i stigande, medan vetepriset alltjämt sjönk. F r å n 1890-talet blir överensstämmelsen mellan de båda linjernas stigning bättre, ehuru smörpriset fortfarande oftast stigit något hastigare, och alldeles särskilt gäller detta den sista perioden, då emellertid ingen fri prisbildning ägde rum för brödsäden. Huru ofullständig än den bild må vara, som erhålles av markegångspriserna å vete och smör, lämnar den dock en antydan om att produktionen av ladugårdsalster särskilt på 1880- och 90-talen borde ställa sig mera lönande än odlingen av spannmål, speciellt vete. Boskapsskötseln blev därför ock under en följd av år lanthushållningens mest uppmärksammade gren, och odlingen av brödsäd fick alltmera giva vika för andra grödor, som tjäna kreaturen till foder, i främsta rummet vallväxter. Den ökade kreatursbesättningen och dess rikligare utfodring hava möjliggjort en kraftigare gödsling av jorden, och då även konstgödselmedel under denna period börjat komma till användning, har skördarnas storlek ökats även relativt. Härtill har även bidragit användningen av bättre utsäden än förr och den omsorgsfullare bearbetningen av jorden, som blivit följden av bättre arbetsmetoder och mera fullkomnade redskap. Jordens torrläggning har medfört förbättrade vegetationsförhållanden för de mera anspråksfulla växtslagen och även möjliggjort användningen av maskiner på fälten, som genom igenläggning av de förr uteslutande använda öppna dikena hoplagts till större sammanhängande arealer. Den alltmera tilltagande användningen av jordbruksmaskiner har till stor del framtvingats av bristen på arbetare, vilken åtminstone tidtals varit mycket kännbar, särskilt vid de större jordbruken. Orsakerna till den alltjämt pågående minskningen av landsbygdens befolkning och särskilt av dess yngre arbetskraftiga element hava varit föremål för mycken diskussion, och många förslag hava framlagts till dess motarbetande. Kärnpunkten ligger dock däri, att jordbrukets läge ej varit sådant, att det k u n n a t erbjuda tillräckliga avlöningar för att få behålla de önskvärda elementen av ungdomen. Industriens och städernas kraftiga utveckling under sista decennierna av 1800-talet har dragit till sig en stor

del av lantbrukarnas söner ock döttrar, och de bättre arbetstillfällena i en del andra länder, särskilt Amerika, ha föranlett en stark åderlåtning, som i medeltal för 50-årsperioden 1860 — 1 9 1 0 uppgått till över 20 000 personer om året, eller tillsammans mera än en miljon. I samma mån som tillgången på arbetare minskats, hava emellertid löner och arbetspriser stigit, vilket framgår av den i diagram 1 inlagda linjen för statlöner enligt Statistiska central l e r a n s sammanställning. Med u n d a n t a g för en svag sänkning på 80-talet hava arbetslönerna alltjämt utvecklats i stigande riktning, på senare tid mycket hastigt, så att de vid 1900-talets ingång voro nära dubbelt så höga som 40 år tidigare, och under perioden 1916 — 1 9 hade den vid nyssnämnda tid uppnådda siffran ytterligare mera än fördubblats. Diagrammet anger för övrigt, att arbetspriserna stigit i väsentligt raskare tempo än priserna på lantbrukets produkter, vilket ger en föreställning om de svårigheter, med vilka vårt jordbruk haft att kämpa under den här ifrågavarande perioden. I intimt sammanhang med arbetarefrågan står åkerarealens fördelning på olika storleksklasser, då uppenbarligen de mindre jordbruken i huvudsak reda sig med ägarens och hans familjs arbetskraft, varemot de största uteslutande äro hänvisade till främmande arbetare, anställda i den ena eller andra formen. Det är därför ingen tillfällighet, att styckning av stora egendomar och bildandet av småjordbruk tagit stark fart efter 1900talets ingång, då arbetslönerna stegrats väsentligt och svårigheten att anskaffa dugliga jordbruksarbetare blivit allt större. De åtgärder, som vidtagits från det allmännas sida för att gynna uppkomsten av småjordbruk, hava ej heller varit utan betydelse för denna utveckling. Det jordbruksstatistiska materialet lämnar clock endast obetydliga upplysningar om gången härav, enär först under senare tider någorlunda tillförlitliga uppgifter om åkerarealens fördelning på do olika storleksklasserna föreligga, såsom av E. Höijer framhållits i hans anmärkningar till tabellerna i Utred n. V. E n bättre belysning av denna fråga lämna de statistiska uppgifterna om lantmäteriförrättningar. Enligt dessa förekommo laga skiften i största utsträckningen under mitten av 1800-talet, då i denna form årligen skiftades 300 000 ä 400 000 hektar; efter 1900-talets ingång har siffran nedgått till lägst omkring 50 000 hektar 1915, varefter ny stigninginträtt. Styckningen av större egendomar faller dock inom rubriken "andra förrättningar", vilkas omfattning i mitten av 1800-talet utgjorde omkring 150 000 hektar per år och ännu på 1890-talet höll sig ungefär vid detta belopp, men i början av 1900-talet sprang upp till över 5 3 0 0 0 0 . Efter denna tid har visserligen en minskning ägt rum, men fortfarande hålla sig årssiffrorna omkring 270 000 å 280 000 hektar. Med seklets ingång har sålunda en tvär omkastning inträtt på detta område. Angående den nutida utbredningen av jordbrukets olika storleksklasser erhålles en god bild av den karta, som förekommer i Utredn. V, därå

14 <V °

Diagram 2.

ÅKERAREALENS FÖRDELNING på storleksklasser år 1919, under 10 har

för varje härad inom södra och mellersta Sverige betecknats förekomsten av små, medelstora och större brukningsdelar. Samma förhållande belyses, med länen såsom indelningsgrund, av diagram 2, omfattande även Norrland och angivande procenttalet av sammanlagda åkerarealen, som inom varje län år 1919 disponerades av jordbruk med intill 10, 10 — 50 och över 50 hektar åker. Båda framställningarna visa, att de större jordbruken förekomma talrikast inom Mälarelandskapen och främst Södermanland, där 44 % av åkerjorden faller inom denna klass, men även i Östergötlands och Malmöhus län förfoga de större jordbruken över stor jordareal; över 20 °4 komma därjämte Skaraborgs, Örebro, Kalmar och Kristianstads län, varemot i de nordligaste Norrlandslänen procentsiffran icke uppgår till 1. Av kartan och detalj siffrorna i tab. 15 framgår dock, att inom ett och samma län förhållandena växla betydligt inom olika bygder, exempelvis inom Malmöhus län från 34 % inom slättbygden till 14 i skogsbygden, och för de särskilda häraderna bliva växlingarna ännu större.

15 Tillsammans disponera jordbruken med över 50 hektar åker omkring 22 % av den svenska åkerjorden, därav jordbruken med över 100 hektar 12 %. Orsaken till växlingarna i deras förekomst är i främsta rummet att söka i jordmånsförhållandena, och i allmänhet äro de större jordbruken talrikast på lerslätterna, där sammanhängande större åkerarealer ju också lättast kunna åstadkommas. Till en viss grad synes även läget hava inverkat, och särskilt i äldre tider spelade närheten till huvudstaden någon roll, då tjänstemannaadeln, som också ägde de större jordagodsen, måste sätta värde på att dessa ej lågo alltför långt från huvudstaden. Den största delen av svensk åkerjord disponeras dock nu liksom förr av den egentliga bondeklassen med 10 ä 50 hektar åker per brukningsdel och år 1919 rådde denna klass över 46 % av åkern. Såsom synes av diagrammet, ligger den också i de allra flesta län inom Svea- och Götaland över de andra storleksklasserna, och endast inom några av länen inom Småland och Göteborgs län överträffas den av småbruksklassen. I skogsbygderna i Norrland och Dalarna träder den däremot starkt tillbaka, och den minsta jordbruksklassen är här fullständigt dominerande. I medeltal disponerar småbruksklassen, med mindre än 10 hektar åker per brukningsdel, 32 X av den svenska åkerjorden och är tydligen stadd i kraftigt tillväxande inom rikets alla delar. Minsta utbredningen har den hittills haft inom Mälarelandskapen, men ej heller inom Malmöhus län brukas mera än 15 % av åkern i smålotter. Ifråga om åkerjordens fördelning har utvecklingen, såsom ovan framhållits, särskilt under 1900-talet gått i riktning mot en fortsatt uppdelning av jorden, och mången har härav väntat sig en kraftig förökning av produktionen. Denna fråga behandlas närmare av Höijer i del I I I av Tull- och traktatkommitténs utredningar, till vilken därför hänvisas.

16¶II. Åkerbrukets utveckling under senaste femtioårsperioden. 1. Åkerarealens ökning1. Det statistiska material, som skulle tjäna till belysning av frågan om åkerarealens ökning, är enligt kommentaren till tabellerna i Utredn. \ icke så tillförlitligt, att några alldeles säkra slutsatser kunna dragas därav särskilt i fråga om äldre perioder. Beträffande åkerarealen tillkommer den omständigheten, att terminologien är svävande i fråga om uppodlad ängsmark, vilken i en del trakter bibehåller sitt gamla namn, i andra åter rubriceras såsom åker. Att det jordbruksstatistiska materialet dock ej numera lämnar alltför stort spelrum för godtycket, utan på det hela taget kan anses vara mera tillförlitligt än man vanligen antager, framgår bäst av den jämförelsevis goda överensstämmelsen mellan den vanliga jordbruksstatistikens arealuppgifter och dem som, erhållits ur arealinventeringarna åren 1917 — 1 9 . Om man likväl får antaga, att arealuppgifterna för äldre tider varit mindre korrekta, särskilt i den riktningen, att genom primärmaterialets ofullständighet åkervidden konsekvent angivits för låg, skulle därav följa, att de tal för åkerarealens tillväxt, som erhållas vid jämförelse mellan olika perioder, genomgående bliva för höga och sålunda kunna betraktas såsom maximivärden. Även direkta uppgifter angående nyodlingens omfattning lämnas dock i jordbruksstatistiken, i Utredn. V sammanförda i tab. 2. Dessa uppgifter borde uppenbarligen — om de vore riktiga — överensstämma med de tal för åkerarealens tillväxt, som erhållas ur tab. 1 i samma arbete, men ligga i verkligheten högst väsentligt lägre; orsaken härtill är tydligen svårigheten att från en del håll erhålla några som helst uppgifter om nyodlingar, vilka därför så gott som alltid bliva ofullständiga. Åkerns verkliga arealökning bör därför ligga någonstädes mellan de värden, som erhållas ur tab. 1 och 2. Det aritmetiska medelvärdet kan dock icke anses såsom det mest sannolika, emedan de direkta nyodlingsuppgifterna måste anses vara betydligt mera felaktiga än de värden, som erhållas ur tab. 1. Vid en första approximation torde därför dessa sistnämnda värden kunna tillmätas dubbelt så stor inverkan som de direkta

IT

odlingsuppgifterna. Sammanställas uppgifterna för den tjugoårsperiod, som föregick spannmålstullarnas införande, och den närmast därpå följande, erhållas följande resultat i fråga om årliga tillväxten av åkerarealen i hektar: A B 2A + B 1871—1890 1891—1910 1871—1910

enl. tab. I

enl. tab. 2

36181 18694 27438

11848 6 244 9046

28070 14544 21307

A-värdena hava sålunda genomgående varit ungefär tre gånger så höga som B-värdena och detta gäller den första 2O-årsperioden likaväl som den andra — en viss konsekvens kan således icke frånkännas uppgiftslämnarna. Av de anförda talen synes framgå, att arealtillväxten varit betydligt lägre under den andra 20-årsperioden än under den första, och i detta hänseende erhålles överensstämmande resultat av de båda tabellernas material, nämligen att åkerarealens årliga ökning från 1890-talets början nedgått till ungefär hälften av vad den varit under närmast föregående decennier. Granskar man förhållandena under de olika decennierna- under 4O-årsperioden, finner man även, att odlingsintensiteten alltjämt nedgått, från omkring 37 000 hektar årligen under 1870-talet till 12 500 under perioden 1 9 0 1 — 10. Under de senaste 9 åren skulle arealökningen enligt tab. 1 och 16 a hava utgjort: Hektar per år 1911—1915 1916—1919 1911—1919

15661 16821 16177

Odlingsintensiteten skulle sålunda hava ökats något i jämförelse med närmast föregående decennium, och särskilt skulle detta hava varit fallet under de senaste 4 åren 1916 — 1 9 . För ett par av dessa år, nämligen 1918 och 1919, kan kontroll erhållas genom de uppgifter angående nyodlingsarbetet, som lämnats av Statens odlingskommitté. Visserligen kunna även de här upptagna arealerna vara lägre än de verkliga, då möjligen en del nyodlare icke begagnat sig av statsunderstöd, men med den omfattande organisation, som speciellt för denna verksamhet förefanns, är det dock föga sannolikt, att någon nämnvärd del av odlarna varit i okunnighet om statsunderstöden. A andra sidan är att märka, att under dessa år särskilt stora ansträngningar gjordes för att driva fram ett så intensivt nyodlingsarbete som möjligt, på grund varav resultaten böra hava utfallit högre än vad eljest under rådande förhållanden kunnat anses normalt. De i odlingskommitténs berättelser anförda talen för nyodling till åker är o följande: 5190.

T. T.

IS

1918 1919

Hektar 22789 14858

Under krigsåret 1918, då nöden i landet var som störst, drevs sålunda den nyodlade arealen upp rätt avsevärt, men redan det följande året sjönk — trots att statsbidrag fortfarande lämnades — odlingsverksamheten ned till ungefär samma nivå som under femårsperioden 1 9 1 1 — 1 5 . Odlingskommitténs material kan sålunda på det hela taget anses styrka de resultat, jordbruksstatistiken lämnat. Totala åkerarealen utgjorde år 1870 enligt jordbruksstatistiken 2 547 3 9 8 hektar och ökades under närmaste 20-årsperiod med 723 (319 samt under den därpå följande med 373 8 8 8 hektar; under de senaste 9 åren har ökningen varit 145 5 9 1 hektar, och år 1919 skulle enligt jordbruksstatistiken åkerarealen hava varit 3 790 496 hektar. Enligt 1919 års arealinventering uppges åkerarealen till 3 781 824 hektar; skillnaden mellan de båda uppgifterna är endast 8 672 hektar eller mindre än en fjärdedels procent, vilket måste anses vara ett mycket gott resultat, och landets nuvarande åkerareal kan därför anses vara känd med tillräcklig grad av noggrannhet. E t t material, som i någon mån kan vara ägnat att belysa frågan om odlingsintensiteten under olika perioder, är det som framlagts av kommittén för konstgödselfrågorna angående mossodlingens fortskridande. Även härom föreligga visserligen endast approximativa siffror för perioden 1 8 7 5 — 1 9 1 5 , men de erbjuda dock ett visst intresse. Vid uppdelning på två 20-årsperioder, så nära som möjligt sammanfallande med de förut använda, erhålles följande resultat beträffande den årligen odlade mossarealen: 1875-1895 1895—1915 1875—1915

Hektar 15000 9750 12375

Även dessa siffror ange, att odlingsintensiteten var betydligt lägre under den senare 20-årsperioden, ehuru skillnaden ej var fullt så stor som enligt den förut gjorda sammanställningen. Av flera skäl äro talen för mossodlingarna ej direkt jämförbara med de övriga uppgifterna angående åkerarealens förändring, men de kunna åtminstone anses bestyrka, att de direkta nyodlingsuppgifterna i jordbruksstatistiken äro avgjort för låga. Huru stora arealer som nyodlats inom de olika landsändarna, framgår av de i tab. 5 och 16 a sammanförda siffrorna för åkerarealen inom varje hushållningssällskaps område. För att eliminera ojämnheterna i de särskilda hushållningssällskapens uppgifter hava dessa liksom förut sammanförts för större områden, nämligen I. Sydsverige (Skåne, Halland och Blekinge), I I . Övriga Götaland, I I I . Svealand och IV. Norrland,

19 ock för utjämnande av mindre växlingar i de årliga uppgifterna hava femårsmedeltalen blivit använda. Sammanställas talen för femårsperioden 1871 — 75 och 4-årsperioden 1 9 1 6 — 1 9 , erhållas följande resultat:

I. II. III. IV.

Åkerareal 1871—1875 612 851 983 441 844 355 208 910

Sydsverige Övriga Götaland Svealand Norrland

Ökning Hektar 187 517 450 796 291 914 209 165

Hektar 1916—1919 800 368 1 434 237 1 136 269 418 075

0/

/o

31 46 35 100

330¶Diagra m 3. ÅKERAREALENS ÖKNING. ( A b s o uta tal.) För riket i dess helhet 100 hsk 5 utgjorde ökningen av åker, 6 0 - 1 2 ^ ^ arealen för samma period 4 wjii^-^ 43 %. Förhållandena under de 3 1 111.Svealand ._--•" x i olika femårsperioderna å; • ) r \ - ' " \ " skådliggöras av vidstående ! , diagram 3, däri ordinatorna för varje punkt kumulativt 1 / i ange totalökningen av åkern n i hundratusental hektar se- 1871-75 76-80 81-85 86-90 91-95 96-1900 01-05 06-10 11-15 16-1919 dan 1 8 7 1 — 75. I Sydsverige fortgick arealökningen tämligen jämnt under 1870- och 80-talen, men från 90-talets ingång blev ökningen betydligt svagare, och under perioden 1911 — 1 5 var den ytterst obetydlig. Den senaste perioden har visserligen att uppvisa DTaararrt *. ÅKERAREALENS RELATIVA UTVECKLING. något starkare ökning, men 200 dock svagare än inom de övriga områdena. I övriga 190 Götaland var nyodlingen störst under 70-talet och 180 höll sig därefter tämligen konstant under 80- och 90talen; under perioden 1916 — 1 9 har en avsevärd stigning; ägt rum. Svealand te»

_

och Norrland visa tämligen likartade förhållanden med 140 den starkaste stigningen på 1880-talet. därefter en 130 jämn, men svagare stigning fram till 1915, då 120 stark stigning återinträdde, särskilt i Norrland. no Den relativa ökningen av åkerarealen inom olika wfil

I. Sgds

•1-85

86-90

LJ_

91-95

96-1900

01-05

06-10

11-15 16-1919

landsändar åskådliggöres av diagram 4, däri medelarealerna för varje femårsperiod äro angivna i procent av 1 8 7 1 — 75 års åkerarealer. Man finner härav, att den största relativa ökningen ända från 80-talets början ägt rum i Norrland samt att Sydsverige och. Svealand haft att uppvisa den relativt minsta tillväxten av åkerarealen. Kurvorna ange liksom å diagram 3 i allmänhet svagare ökning från 1890-talets ingång. En mera detaljerad granskning av de olika länens siffror ger vid handen, att inom sydsvenska området stegringen varit störst inom Kristianstads och Hallands län med omkring 50 % ökning av åkerarealen från 1870 till 1919, lägst kommer Malmöhus län med något över 20 %. Bland de övriga Grötalänen ligger Gottlands främst med nära 100 %", därefter följa Smålandslänen och Alvsborgs län med 60 ä 90 % och sist Gröteborgs och Bohus län med omkring 10 %. Av Svealänen gå Stockholms och Södermanlands i spetsen med över 50 %\ Värmlands och Kopparbergs län hava däremot endast svag ökning. Den ojämförligt största arealökningen skulle dock vissa av Norrlandslänen visat, främst av dem de nordligaste med ökningar över 2 0 0 .%'. För dessa län måste dock siffrorna tagas med ännu större reservation än eljest, då särskilt för dem de äldre arealuppgifterna för åkern antagligen äro för låga. Men även om ökningen av deras åkerareal varit vida mindre än den här uppgivna, torde dock kunna anses obestridligt, att odlingsverksamheten inom dessa län varit vida intensivare än inom andra delar av landet. E t t annat område, som också karaktäriseras av intensivt nyodlingsarbete är Småland, speciellt Kronobergs och Jönköpings län, och såsom redan anförts har Gottland att uppvisa största procentiska ökningen, med undantag för de nordligaste Norrlandslänen. Minsta ökningen har ägt rum i ett område i västra Sverige, bestående av Göteborgs, Värmlands och Kopparbergs län, varjämte Malmöhus län har en låg siffra; slättbygderna i Östergötland och Mälarelandskapen intaga en mellanställning. Det behöver ej särskilt framhållas, att orsaken till den påvisade olikheten mellan skilda landsändar till väsentlig del måste sökas däri, att i de gamla kulturbygderna och särskilt på slätterna den bästa jorden sedan länge varit tagen i bruk, och att tillgången på lämplig odlingsmark därför alltjämt avtager inom dessa områden. De ovan anförda resultaten bekräftas även av de uppgifter, odlingskommittén lämnat för åren 1918 och 1 9 1 9 . Hela den nyodlade arealen, för vilken statsbidrag lämnades, utgjorde, såsom redan anförts, 37 647 hektar, vilka emellertid voro fördelade ganska ojämnt på olika landsändar. Den största nyodlingen ägde rum inom Västerbottens och Norrbottens län, i det förra med över 5 0 0 0 och det senare med över 3 000 hektar. Nyodlingar mellan 2 000 och 3 000 hektar förekommo inom Kalmar, Kristianstads, Alvsborgs, Jönköpings, Gottlands och Kronobergs län i nu anförd ordning. Lägsta siffran hade Kopparbergs och några

av Mälarelänen — samtliga dessa lågo för övrigt ej särdeles högt. Av Götalänen kom Malmöhus lägst, därnäst följde Göteborgs och Blekinge. I stort sett var sålunda grupperingen ungefär densamma som den förut angivna. Nyodlingarnas material. Till största delen har otvivelaktigt den nyvunna åkerarealen erhållits genom uppodling av ängsmark. De statistiska uppgifterna angående ängsarealen äro dock tyvärr ännu mindre tillförlitliga än i fråga om åkern, och några säkra slutsatser kunna därför ej dragas ur detta material, vilket dock kan lämna några antydningar i ett och annat hänseende. Vore uppgifterna korrekta, borde en viss parallellism äga rum mellan åkerarealens ökning och ängsmarkens minskning, ehuru den förstnämnda borde röra sig med något högre siffror, då faktiskt även annan odlingsmark än äng förekommit. Såsom närmare framgår av de under rubriken "Ängsmarker" å sid. 91 anförda talen, har detta också i stort sett varit fallet från mitten av 1880-talet, varemot de första femårsperioderna gett mera avvikande resultat. Orsaken härtill är säkerligen i främsta rummet att söka i uppgifternas bristfällighet, speciellt beträffande ängens areal, och såsom redan av byråchefen Höijer framhållits i kommentaren till tabellerna, hava de två nordligaste länen att uppvisa en större ökning av ängsarealen, vilket torde vara beroende därpå, att mark, som nu upptages såsom äng, förut ej alls redovisats. Denna huvudsakligen skenbara ökning av ängsarealen uppgår för perioden 1870 — 1919 till ej mindre än 168 128 hektar. Beträffande övriga odlingsmarker förtjäna moss- och myrmarkerna, vilka ofta övergå i de vanliga ängsmarkerna, i främsta rummet att beaktas. Enligt Mosskulturföreningens uppgifter skulle under åren 1 8 7 5 — 1 9 1 5 odlats omkring 500 000 hektar, motsvarande ungefär hälften av den under samma tid nyvunna åkerarealen — för 20-årsperioden 1 8 9 5 — 1 9 1 5 till och med två tredjedelar. Även om dessa siffror äro behäftade med en viss osäkerhet, ge de dock någon föreställning om vilken betydande roll mossmarkerna spelat i fråga om jordbruksarealen. Den oodlade mossjorden skattas för närvarande till ungefär samma areal som åker och äng tillsammans, eller till fyra gånger ängens areal, vilket visar, att mossarna för jordbrukets framtida utveckling måste bliva av ännu större vikt än hittills, och att de erbjuda den förnämsta odlingsreserven. Även i fråga om mossarna synes, såsom förut framhållits, odlingsintensiteten hava varit störst i slutet av 1880- och början av 1890-talet, varefter den varit stadd i oavbrutet nedåtgående. De övriga odlingsmarker som förekommit: skogs- och hagmark m. m., hava väl lokalt kunnat vara av stor betydelse, men torde dock för landet i dess helhet ej kunna jämföras med ängs- och mossmarkerna. Något material för bedömande av sådana odlingars omfattning fin nes för övrigt icke.

22¶Av ovanstående utredning torde framgå •— huru bristfälligt än materialet må vara — att den årliga ökningen av åkerarealen under 1870och 8O-talen höll sig omkring 30 000 hektar, under därpå följande 2O-årsperiod sjönk ned till omkring hälften och under senaste tiden varit av ungefär samma omfattning; i varje fall torde ostridigt en nedgång av odlingsintensiteten kunna anses konstaterad från 1890-talets ingång. Utom den redan framhållna omständigheten, att i de gamla kulturbygderna odlingsmöjligheterna måste avtaga med tiden, inverka härvid även andra faktorer, i främsta rummet jordbrukets allmänna ekonomiska förhållanden, bestämda av priserna på lantbruksprodukterna och deras produktionskostnader, däribland särskilt arbetskostnaderna. Under uppåtgående konjunkturer, då försäljningspriserna i regeln stiga hastigare än produktionskostnaderna, kan det tydligen visa sig lönande att utvidga jordbruksarealen även med marker, som lämna svagare skördar eller draga större omkostnader för odling och produktion, men under motsatta förhållanden måste nyodlingsverksamheten komma att inskränkas. Såsom redan i inledningen framhållits, har det svenska jordbruket och särskilt spannmålsodlingen ända sedan 1870-talet befunnit sig i en depressionsperiod med låga försäljningspris och alltjämt stigande kostnader för den mänskliga arbetskraften, vilken dessutom varit svår att erhålla i tillräcklig mängd. Huru djupt dessa förhållanden inverkat på odlingsverksamheten, visas bäst därav, att icke ens det kraftiga statsunderstöd, som under krisåren lämnades för nyodlingar kunde åstadkomma någon mera avsevärd stegring. I det föregående hava frågorna om jordbruksarealen behandlats endast från jordbrukets egen synpunkt: det torde vara lämpligt att se dem även i sammanhang mod folkmängdens förändringar, då förhållandet mellan åkerbruksarealen och folkmängden är den utslagsgivande faktorn för frågan om landets möjlighet till självförsörjning beträffande livsmedel. Av de i tab. 1 i Utredn. V anförda talen för åker och äng samt befolkningsstatistikens uppgifter angående folkmängden vid olika tidpunkter hava följande relationer uträknats per 100 invånare: Åker Åker o. äng hektar hektar 1870 1880 1890

61 64 68

109 106 103

1900 1910 1919

Åker hektar

Åker o. äng hektar

69 66 65

97 90 83

I förhållande till folkmängden steg sålunda åkerarealen till omkring år 1900, men har sedan avtagit, dock ej fullt till samma nivå som på 1870- och 80-talen. Siffrorna i sista kolumnen visa däremot ett kontinuerligt avtagande, så att arealen åker och äng år 1919 i förhållande till folkmängden endast utgjorde omkring 80 % av motsvarande tal för 1870.

2. Förändringar i åkerarealens användning* och växtföljder. A l l m ä n översikt. I äldre tider användes åkern, såsom redan framhållits, så gott som uteslutande till odling av spannmål, vilken i främsta rummet var avsedd till människoföda. Även fodersäd odlades visserligen på åkern, men huvuddelen av kreatursfodret producerades på ängar och betesmarker. Vid början av 1800-talet voro dessa förhållanden fortfarande rådande, och den till vallar, rotfrukter och potatis upplåtna delen av åkern utgjorde sammanlagt endast några få procent, varemot höstsäd och träda vardera disponerade omkring 25 % och vårsäden mera än 40 % . . Vid mitten av århundradet hade förhållandena börjat ändras, sa att vallarna disponerade mera än ÅKERJORDENS ANVÄNDNING 25 % av åkerarealen, varemot procenttalen för såväl träda som höstsäd sjunkit under 20 och för vårsäden till omkring 30. Arealen för potatis och rotfrukter hade samtidigt stigit till omkring 5 %. Från denna tid har utvecklingen alltjämt fortgått i samma riktning, vilket bäst belyses av diagram 5, åskådliggörande utvecklingen under de senaste 50 åren med stöd av tab. 4 och 16 a i Utredn. V. Den översta linjen för totala sädesodlingen visar, att från 1870-talets början till slutet av 1880-talet spannmålen upptog något mera än hälften av åkerarealen — medräknas även trädan i arealen för spannmål, blir procentsiffran omkring 66. F r å n slutet av 1880-talet har 8T-85 86-90 91-95 96-1900 01-05 06-10 11-15 16-1919 spannmålen allt mera fått -

•24

giva vika för andra växter, så att dess andel i åkerarealen under perioden 1916 — 19 sjunkit till 4 5 , eller med tillägg för trädan 53 %. Av diagrammet framgår för övrigt, att sänkningen varit ganska jämn ända från mitten av 1880-talet, dock något kraftigare under perioden 1906 —10 än under de omgivande. Höstsäden företer en skarp sänkning under sista hälften av 1880-talet, men från denna tid har minskningen varit svag med undantag för åren 1916 — 19. Linjen för träda företer under 80-talets slut samma deciderade sänkning som höstsäden; därefter har trädan inskränkts vida mera än höstsäden, och särskilt har detta varit fallet efter 1900-talets ingång. Den av spannmålen utrymda arealen har i främsta rummet använts till odling av foderväxter — vallar och grönfoder — som på 70-talet ej disponerade mera än 28 procent av åkerarealen, men nu kommit upp till 39 %. (För perioden 1916 — 19 är dock även grönfoder av säd inberäknat). Stigningen har på det hela taget varit mycket jämn, endast i slutet av 80-talet var den kraftigare än eljest, För rotfrukter och potatis var procenttalet statt i svagt sjunkande till slutet av 80-talet, men steg därefter, till en början föga märkbart, men efter 1900-talets ingång ganska starkt. För närvarande disponera dessa växter något över 7 % av åkerarealen, mot 6 vid 70-talets början. Relativa arealen för spannmål och träda har under de senaste 50 åren nedgått med 12.3 %, varemot den för foderväxterna ökats med 11.5 och för rotfrukterna (inkl. potatis) med 1.3 %, allt beräknat på grundval av totalarealen. Differensen, 0.5 %, härrör från övriga odlade växter, vilkas areal under de 50 åren nedgått från 0.7 till 0.2 %. Förändringarna i de absoluta arealerna hava under samma tid varit följande (talen i de två första kolumnerna ange tusental hektar): Areal 1871—75 409 928 398

Areal 1916—19

Öknin

459 1252 309

12 35 — 22

Summa spannmål och träda Vall och grönfoder Rotfrukter och potatis Övriga växter

732 159 18

1488 276 8

103 74 — 56

Summa

2 644

3 792

43¶Höstsäd Vårsäd Träda

'.'.'.'.'.'.'.'.'.

o/ /o

Under denna tidrymd har sålunda totala åkerarealen ökats med 4 3 %% men arealen för spannmål och träda endast med 16 X ; vårsäden l a r visserligen att uppvisa en ökning av 35 X , men höstsäden endast 12 och trädan en ren minskning med 22 %. Vallar och grönfoder ha diremot mera än fördubblat sin areal, och rotfrukter med potatis höjt sin med nära 75 %. Absolut tillbakagång visa, förutom trädan, även spånadsväxter m. m., vilka dock alltid disponerat jämförelsevis obetydlig del av åkern.

25¶Utvecklingen under de särskilda femårsperioderna belyses av diagram 6, som anger arealökningen i absoluta tal för varje femårsperiod i järnförelse med den närmast föregående. Den översta— streckade — linjen visar förändringarna i totala åkerarealen och anger, att nyodlingen hade sin största intensitet vid slutet av 8 0 talet, då den uppgick till mera än 210 000 hektar på fem år, varefter den successivt minskats till något över 60 000 hektar under vardera av perioderna 1906 — 1 0 och 1 9 1 1 — 1 5 . Under senast förflutna period har dock nyodlingen av förut anförda skäl visat någon stegring. Arealen för spannmål och träda ökades på 1870-talet och början av 80-talet med något över 100 000 hektar per femårsperiod, men sedan dess har ökningens intensitet blivit allt mindre, så att perioden 1 9 0 1 — 05 visar fullkomligt stillastående, varefter rentav minskning inträtt, som var starkast 1906 — 1 0 , då spannmålsarealen avtog med 50 0 0 0 hektar. Såsom av diagrammet synes, äger i allmänhet en viss parallellism rum mellan linjerna för spannmål och för totala åkerarealen, ehuru ett och annat undantag förekommer. Vallarna visa den största ökningen, 130 000 hektar på fem år, vid slutet av 80-talet, och har ökningen sedan dess varit tämligen konstant omkring 80 000 hektar per femårsperiod. Under åren 1906 — 1 5 har deras areal ökats mera än totala åkerarealen, vilket visar huru kraftigt vallarna inkräktat på spannmålsodlingens förra område. Liksom å diagram 5 är under senaste perioden hela grönfoderarealen tillagd vallarealen. Vad slutligen beträffar potatis och rotfrukter visar diagrammet, att ökningen i allmänhet varit jämn, med 5 ä 10 tusen hektar per fem år in på 1900-talet. Perioden 1906 — 1 0 visar en mycket kraftig ökning med över 30 000 hektar, men därefter har ökningen varit svagare.

B r u k n i n g s s y s t e m e n s o c h växtföljdernas utveckling. De växtföljder, som användes i början av 1800-talet, voro i stort sett rena sädesbruk. I Mälaretrakten och Östergötland användes huvudsakligen tvåskiftesbruk, vid vilket rätteligen halva åkerarealen skulle trädas och den andra vara besådd med höstsäd och vårsäd, men oftast besåddes även en del av trädesarealen. Längre söderut användes huvudsakligen treskiftesbruk med träda, höstsäd och vårsäd, vardera på ungefär en tredjedel av åkern. Dessa växtföljder voro i främsta rummet typiska för slätterna, varemot i skogstrakterna därjämte användes ensädesbruk, vilket särskilt var vanligt i Småland och angränsande landskap samt i Dalarna och Norrland. I medeltal utgjorde trädan omkring en fjärdedel av åkern, vilket förklaras av att större eller mindre del av trädan besåddes med baljväxter, rotfrukter in. m., och särskilt var detta fallet med den träda, som föregick vårsäden. Härigenom bildades övergång till fyraårigt växelbruk, vilket

här och där användes även såsom typisk Norfolkcirkulation — exempelvis på Risinge i Östergötland redan i början av 1800-talet. Växelbruk med odling av rotfrukter och baljväxter, både ärter och vicker, förekommo för övrigt på skilda håll under de första decennierna av 1800-talet, såsom vid Dyringe i Örebro län, där även sockerbetsodling bedrevs, och på 1820-talet förekommo dylika växtföljder även på en och annan gård inom Uppsala län. P å bondgårdarna bibehöllos dock oftast de gamla sädesbruken under större delen av 1800-talet, och först mot århundradets mitt började andra växtföljder vinna insteg. I mellersta och norra Sverige ersattes sädesbruken vanligen med växtföljder av koppelbrukstyp med fleråriga vallar, i Mellansverige oftast treåriga och längre norrut fyraåriga eller ännu långvarigare, vilka tidigast kommo till användning på den odlade Diagram 6. ängsjorden. I södra delarna 1000 ha AREALÖKNING. (Hektar pr 5-årsperiod ) 220 av landet togos vallarna i A re^el kortare — i de flesta fall tvååriga — och därjämte började även rot180 \ frukter, grönfoder och andra växter odlas i större utsträckning,varigenom växelbrukstypen blivit alltmera förhärskande. För de olika landsändarna har utvecklingen sålunda gått i skilda riktningar, ! Spa vilket närmare belyses av 100'-° följande översikt, som för äldre tider huvudsakligen är grundad på hushållnings^ N *' s >^ s ^ \ \s V/ : v i sällskapens rapporter, för \ \ / den senaste tiden däremot / på direkta uppgifter om använda växtföljder, vilka vI under år 1920 insamlats \ / dels för den nu pågående pott»! V.\eJ. ko«« undersökningen om det svenska jordbrukets ekonomiska förhållanden, dels -20H— speciellt för denna utredning. Materialet, som tyvärr 45 är mycket knapphändigt, -60 . J ^ 16J919 har som vanligt uppdelats 81-85 86-90 91-95 96-1900 01-05 06-10 1876-80 r

nn

ch

\JX

ocb

t0

för Sydsverige, övriga Götaland, Svealand och Norrland, varvid dock icke kunnat undgås, att inom dessa stora distrikt rätt olikartat material måst sammanföras. Sydsverige. Då Skåne och speciellt Malmöhus län här representerar det viktigaste området, och dess jordbruk i mångt och mycket tagits till föredöme inom andra landsdelar, må det anses befogat att något utförligare behandla förhållandena inom denna provins. Redan på 1860-talet hade enligt hushållningssällskapens rapporter växtföljderna börjat modifieras genom inläggande av ettårig klövervall och ett skifte med baljväxter och rotfrukter. P å slättbygden hade dessa sex- k sjuåriga, mera sällan åttaåriga, växtföljder trängt igenom ej endast på de stora gårdarna utan även hos allmogen. Exempel på dylika hos allmogen brukade växtföljder äro: I.

Träda Höstsäd 3 Korn 1. Klöver 5 Korn 6 Baljväxter och rotfrukter 7. Korn (8 Havre.) 1

•J

n.

Träda Höstsäd Korn Baljväxter och rotfrukter Korn Klöver Korn

Grödorna voro sålunda desamma i båda växtföljderna, och skillnaden utgjordes av den olika placeringen av klövervallen och skiftet med baljväxter och rotfrukter. Huvudsädet var fortfarande korn, som odlades på tre skiften, varemot höstsäden endast disponerade ett skifte. Uppslaget i de båda växtföljderna utgjordes av treskiftesbruket: träda, höstsäd och korn, och i regeln användes hofträda. P å de större gårdarna på slättbygden användes likartade växtföljder, ofta dock med tvåårig vall. I skogstrakterna bibehöllo sig däremot sädesbruken, vanligen treskiftes med potatis i stället för helträda, men även andra former av sädesbruk förekommo jämte växelbruk. Under 1880-talet vidgades arealen för det sex- ä åttaåriga växelbruket alltmera och det hade vid denna tid kommit till användning inom landskapets alla delar, vilket tydligen stod i sammanhang med den ökning av rotfruktsodlingen, som vid denna tid ägde rum. P å 1880-talet tredubblades nämligen rotfruktsarealen, och under det följande decenniet blev den omkring sju gånger så stor som på 70-talet. Ännu vid 1900talets början uppgavs sjuskiftes växelbruk vara den vanligaste växtföljden, ehuru Norfolkcirkulationen kommit till användning på några större gårdar. Under 1900-talet har det skånska jordbrukets utveckling fortgått i samma spår. Karakteristiska drag äro inskränkning av helträdan, utsträckning av höstsädsodlingen genom förläggande av ett höstsädsskifte, företrädesvis vete, efter vallen samt ytterligare utvidgning av rotfrukts-

odlingen, vilken under perioden 1916 — 19 disponerade en areal, som var ungefär 18 gånger så stor som på 1870-talet. Det gamla treskiftesuppslaget i växtföljden har brutits även därigenom att rotfrukterna numera oftast placeras omedelbart efter första höstsädsgrödan, och efter rotfrukterna följer oftast korn, vari vallfröet insås. Den för de skånska cirkulationerna karakteristiska ordningsföljden mellan de viktigaste grödorna är därför: höstsäd (vete), rotfrukter (betor), korn och klövervall, och man kan sålunda säga, att Norfolkcirkulationen ingår som en led i de flesta skånska växtföljder. Ren fyraårig Norfolk synes dock fortfarande vara rätt ovanlig, och där den förekommer tagas ofta baljväxter och grönfoder till större eller mindre del på vallskiftet eller, vilket kommer på ett ut, användes fördubbling av Norfolk till åtta skiften, varvid efter vårsäden ena gången tages vall, den andra grönfoder eller baljväxter. I Malmöhus län äro växtföljderna vanligen åttaåriga, men variera mellan 10 och 4 år. E n rätt vanlig växtföljd är följande: 1 grönfoder, 2 vete, 3 betor, 4 korn, 5 vall, 6 vall, 7 höstsäd, 8 vårsäd. Motsvarande sjuåriga växtföljd slutar med höstsäd eller vårsäd på sjunde skiftet och är rätt vanlig inom Kristianstads län. 1 den nämnda åttaåriga växtföljden skulle sålunda det normala förhållandet bliva: en fjärdedel av arealen till höstsäd, en fjärdedel till vårsäd, en fjärdedel till vall och en åttondedel till vardera av rotfrukter och grönfoder. Höstsädsarealen uppgår dock i medeltal icke till fulla 25 X , då ofta nog en del vårsäd odlas efter vallen, varigenom höstsädsprocenten nedbringas till 17 a 18. I Blekinge och Halland synes treskiftesbruket hava varit förhärskande på 1 8 6 0 - och 70-talen, ehuru på de större gårdarna här och där börjat införas 6- ä 8-årigt växelbruk. Ännu in på 1900-talet uppges dock treskiftesbruket ej sällan förekomma, ehuru ofta utvidgat genom insåning av vallfrö i vårsädsgrödan. För närvarande synas sjuåriga växtföljder vara de vanligaste i Halland, huvudsakligen av samma typ som de skånska med rotfrukter efter höstsäd och med insåning i vårsäd, men höstsäd tages ej i så stor utsträckning efter vall, och helträdan är allmännare än i Skåne. I Blekinge tages däremot mera allmänt höstsäd efter vall eller grönfoder, varemot helträdan är mera inskränkt. Växtföljderna äro kortare, och r ä t t vanlig är en modifierad Norfolk med två vallar och sålunda femårig. P å lättjorden användes på en del gårdar treårig växtföljd med lupiner, råg och potatis, eller tvåårig med säd och potatis, vilket höjer procenttalen för höstsäd och rotfrukter, de högsta i riket. Både i Halland och Blekinge är det typiska sydsvenska växelbruket uppblandat med andra växtföljder, som karakteriseras av insåning i höstsäd, vilket däremot i Skåne hör till undantagen. I hela det sydsvenska distriktet äro vallarna oftast tvååriga, treåriga äro sällsynta, men på mossjord förekomma dock ännu längre vallar.

29¶Övriga

Götaland.

S m å l a n d o c h G o t t l a n d . På 1870-talet synes treskiftesbruket hava varit förhärskande på bondgårdarna, ehuru även två- och fyraskiftesbruk förekommo jämte ensäde. P å de större gårdarna hade dock växtföljder av växel- och koppelbrukstyp börjat vinna insteg, men vallar förekommo dock i mindre utsträckning än i någon annan landsända, och höstsäden disponerade särskilt inom Gottlands och Kalmar läns södra del ungefär en tredjedel av åkerarealen, varemot vårsädsodlingen hade sin största utbredning inom Jönköpings och Kronobergs län. Rotfrukter och potatis odlades i rätt stor utsträckning, särskilt i Kronobergs län, vilket också hade den relativt minsta trädesarealen, omkring 9 °o, mot 28 % på Gottland. Utvecklingen under de följande decennierna har medfört ett utjämnande av olikheterna mellan de olika provinserna, så att vallarna för närvarande intaga 25 ä 30 %" av åkerarealen, under det att sädesodlingen gått tillbaka, speciellt beträffande höstsäden. Fortfarande intaga dock Kalmar län och Gottland en mycket framstående plats i fråga om höstsädsodlingen och överträffas i detta hänseende endast av Blekinge. Helträdan, som i södra Småland redan vid periodens början var betydligt mindre än höstsädsarealen, har alltjämt avtagit och utgör för närvarande i Kronobergs län endast omkring fjärdedelen, i Jönköpings och Kalmar s. omkring hälften av höstsädsarealen. Gottlands län har däremot nu högsta procentsiffran för helträda inom hela riket, och Kalmar n. följer därnäst. Odlingen av rotfrukter och potatis är ej så omfattande som i Sydsverige, men är dock rätt stor och disponerar inom Gottlands och Kronobergs län inemot 10 % av åkerarealen. De nu för tiden använda växtföljderna synas huvudsakligen vara sjuåriga, dels av sydsvensk typ och dels modifikationer av den uppsvenska. Vallarna tagas två- eller treåriga, med insåning såväl i höst- som vårsäd, och fortfarande är deras areal mindre än i de flesta andra landsändar, ehuru de, såsom ovan anförts, alltjämt äro stadda i tillväxt. V ä s t e r g ö t l a n d och B o h u s l ä n . Utvecklingen inom detta område har varit tämligen likartad med den inom närmast föregående, ehuru redan på 1870-talet foderväxtodlingen fått större spridning i Västergötland. Inom Alvsborgs läns södra del äro förhållandena överensstämmande med Kronobergs läns med ringa areal för träda och stor vårsädsodling; även här omfattar dock höstsädsodlingen vida större areal än trädan. Norra delen av Alvsborgs län tillhör däremot de få områden, där såväl trades- som höstsädsarealen varit stadd i så gott som oavbruten tillväxt, även relativt sett, och i de övriga delarna av distriktet har höstsäden under hela perioden bibehållit sin andel av åkern, medan däremot vårsädsodlingen procentiskt minskats. Foderväxtodlingen har, såsom överallt, varit stadd i tilltagande och omfattar för närvarande omkring 3 8 %

HO

av åkerarealen inom samtliga länsdelar. Odlingen av potatis och rotfrukter har i allmänhet gått tillbaka eller på sin höjd varit stationär; i Älvsborgs läns södra del intager dock denna odling fortfarande omkring 8 % och är ungefär dubbelt så stor som i de övriga delarna av distriktet. De nu för tiden använda växtföljderna synas i allmänhet vara sex- a sjuåriga, övervägande med tendens åt det uppsvenska hållet. Insåning verkställes företrädesvis i höstsäd, och treårig vall är vanligare än tvåårig; även fritt jordbruk förekommer dock. Östergötland. Vid femtioårsperiodens början förekommo sädesbruk talrikt, särskilt tvåskiftesbruket. Trädans areal utgjorde ungefär en fjärdedel och höstsädens en femtedel av åkern; vallarna hade då icke så stor areal som höstsäden, ehuru växel- och koppelbruk börjat användas på slättbjrgden. Höstsädsodlingen gick tillbaka under SO-talet, men steg därefter något, varemot trädans areal oavbrutet minskats, så att den nu är något mindre än höstsädens. Vallarnas areal har åter alltjämt stegrats och är för närvarande ungefär dubbelt så stor som höstsädens. Potatis- och rotfruktsodlingen minskades under slutet av 1800-talet, men har därefter åter ökats något, förnämligast genom utvidgning av området för de egentliga rotfrukterna, däribland även sockerbetor. För närvarande synas i Östergötland dominera sexåriga växtföljder av uppsvensk typ, men med tvåårig vall samt med rotfrukter i större eller mindre utsträckning på sista skiftet; helträdan bibehålles i allmänhet före höstsäden. P å en del gårdar med sockerbetsodling, särskilt i Vadstenatrakten, användes dock det sydsvenska växelbruket med nio- ä tioårigt omlopp, varvid höstsäd odlas såväl efter helträdan som efter vall, och stundom tagas rotfrukter efter båda höstsädesgrödorna. Svealand. Mälarelandskapen. I dessa bygder har tvåskiftesbruket uråldriga anor och var vid den senaste 50-årsperiodens ingång dominerande på slättbygden, särskilt norr om Mälaren, ehuru här även treskiftes- och andra sädesbruk förekommo. Särskilt i Uppsala län var tvåskiftesbruket så allmänt spritt, att trädans areal var nära dubbelt så stor som höstsädens, och odling av vårsäd, speciellt korn, efter helträda var sålunda ytterst vanlig. Foderväxter odlades visserligen redan då i ej ringa utsträckning på åkern, minst dock i Uppsala län och mest i Västmanlands och Västmanlandsdelen av Örebro län, liksom i allmänhet i bergslagstrakterna och på herrgårdarna på slättbygden. Här användes nämligen redan då i stor utsträckning den vanliga uppsvenska sjuårscirkulationen med helträda, höstsäd, tre års vall och två års vårsäd, som för dessa bygder haft sin upprinnelse i Dalarna. ATallarealen skulle i denna växtföljd bliva omkring 43 % och utgjorde vid 1870-talets början i Örebro län nära 40 och i Västmanlands 37 %, vilket visar huru stor spridningväxtföljder med fleråriga vallar redan vid denna tid ägde i dessa bygder.

31 Under liela 50-årsperioden kan konstateras ett kontinuerligt avtagande i fråga om höstsäd och träda samt ökning för vårsäd och vallar. Betecknande är. att höstsädens relativa areal gått tillbaka för varje femårsperiod; endast inom Örebro län kan en svag ökning förmärkas från 1890-talets ingång i likhet med vad fallet var med en del Västgötalän. Fortfarande är trädesarealen något, om än obetydligt större än höstsädsarealen inom Uppsala och Västmanlands län, men mindre inom de övriga länen. I fråga om vallarna hava förhållandena mera utjämnats, så att växlingarna mellan de olika länen ej äro större än från 36 % (Uppsala län) till omkring 40 % (Stockholms, Västmanlands och Örebro län). För närvarande dominerar den sjuåriga uppsvenska växtföljden med treårig vall, men talrika modifikationer förekomma. Stundom borttages, liksom i Östergötland är vanligt, den tredje vallen, varigenom växtföljden blir sexårig, eller ock göres den åttaårig genom tillägg av ett vallsärskilt på mossjord) eller vårsädsskifte, varigenom koppelbrukskaraktären ytterligare framhäves. A andra sidan förekomma även modifikationer, som mera närma sig växelbruket, exempelvis genom att mellan de två sädesgrödorna i slutet av växtföljden inskjuta ett skifte med rotfrukter, baljväxter eller grönfoder, varvid cirkulationen blir åttaårig, eller med bibehållande av det sjuåriga omloppet genom att plöja upp en del av vallen efter andra året och på denna del av femte skiftet odla vårsäd, därefter rotfrukter och slutligen vårsäd. Vanligare är dock, att rotfrukterna odlas på sista skiftet, vilket även i Östergötland oftast förekommer. Det typiska för denna växtföljd är den treåriga vallen med insåning i höstsäd. Även i dessa trakter förekommer nog insåning i vårsäd, särskilt på lättare jord, varvid uppslaget ej sällan är: träda, höstsäd, vårsäd, vall etc. Detta uppslag förekommer för övrigt inom alla landsändar, och är tydligen en reminiscens av treskiftesbruket, vilket också oförändrat praktiseras här och där. Höstsäden följer i regeln efter helträd a, någon gång efter grönfoder eller tidiga ärter och även efter vall. Baljväxtodlingen har inom detta distrikt sin relativt största spridning, dels i form av rena baljväxter, dels såsom blandsäd. Odlingen av potatis och rotfrukter har hållit sig tämligen konstant, men har relativt liten omfattning, dock något större inom Stockholms och Örebro än i de övriga länen. V ä r m l a n d och D a l a r n a . Förhållandena inom dessa landskap voro vid 5O-årsperiodens början rätt överensstämmande med dem som rådde inom angränsande delar av A^ästmanlands och Örebro län, i det att foderväxter i stor utsträckning odlades på åkern, men träda och höstsäd disponerade betydligt mindre areal än på slättbygden. Värmlands län hade i början av 1870-talet att uppvisa högre procentsiffra för vallar än något annat län inom Svea- eller Götaland: på 1880- och 90-talen sjönk denna siffra, men har sedan åter ökats, och är för närvarande

:v> ungefär lika hög som för 50 år sedan. Arealerna för höstsäd och träda ökades däremot till 1890-talets början och ha under de senaste 30 åren varit så gott som konstanta. Detta län erbjuder sålunda ett av de få exemplen på att höstsädsodlingen bibehållit sin terräng. Detsamma kan i huvudsak sägas gälla även Kopparbergs län, ehuru växlingarna där varit större, med maximum under slutet av 90-talet, varefter minskning inträtt, dock ej större än att relativa höstsädsarealen nu föga understiger 70-talets. I fråga om vallar har däremot Kopparbergs län att uppvisa en så gott som oavbruten stigning, och står i detta hänseende framför övriga län inom Svea- och Götaland. Växtföljderna voro redan vid 50-årsperiodens början i stor utsträckning av den uppsvenska typen med 6- å 8-årigt omlopp, ehuru även här sädesbruk förekommo med 2 till 4 skiften och i de avlägsnare bygderna även ensädesbruk. Under periodens lopp har den uppsvenska sjuåriga växtföljden vunnit ökad terräng, särskilt i Dalarna. Åtskilliga modifikationer härav ha vunnit insteg liksom i Mälaretrakten, och i Dalarna uppges det vara rätt vanligt, att råg odlas efter vall eller annan gröda, vilket också bekräftas därav att trädans areal nu är mindre än höstsädens. Inom detta län visar även odlingen av potatis och rotfrukter rätt kraftig utveckling, medan den i Värmland varit mera stationär. Norrland. Det norrländska jordbruket karakteriserades redan vid 50-årsperiodens början av en mycket utsträckt foderväxtodling på åkern, i det att nära 55 % av åkerarealen användes härtill, medan sädesodlingen disponerade 33 (därav höstsäden 3.5 %), trädan 5.5, potatis och rotfrukter 4.5 och övriga växtslag, huvudsakligen spånadsväxter, 2 %. Höstsäds- och tradesarealerna voro sålunda mycket små, medan foderväxterna innehade större andel av åkerjorden än i någon annan landsända. Detta berodde dock icke därpå, att ordnade växtföljder med fleråriga vallar voro allmänt införda, utan förklaras av den metod för jordbrukets bedrivande, som vid denna tid allmänt begagnades och i åtskillig utsträckning fortfarande användes i Norrland — i äldre tider för övrigt även i övriga delar av riket, särskilt Svealand. Denna metod, som kallats fritt koppelbruk, bestod däri, att åkern, sedan den under ett antal år burit säd, vanligen av sig själv fick "valla igen" och dessa "lindor" fingo sedan ligga en följd av år. Även igensådda vallar förekommo, men förr mycket sällsynt. Vid de fria koppelbruken var icke någon bestämd gräns dragen för vallarnas eller lindornas varaktighet, utan fingo de i regeln ligga så länge de gåvo någon nämnvärd avkastning — ända till 15, ja 25 år — varefter de upplöjdes, gödslades och besåddes med säd. I främsta rummet tillämpades detta tillvägagångssätt på den odlade ängsmarken och på mera avlägset belägen åkerjord; det synes därför mera göra skäl för namnet ängsförbättring än egentligt åkerbruk.

33¶På liemägorna och i allmänhet på fastmarks jorden användes sädesbrnk, såväl tvåskiftes som ensäde, vilket senare synes hava varit vanligast. Ordnade växtföljder av andra slag förekommo särskilt vid de större gårdarna, och i nedre Norrland var jordbruket mera överensstämmande med Svealands. Under den senaste 5O-årsperioden har arealen för foderväxter ökats både absolut och relativt, huvudsakligen på grund av nyodlingar, och för närvarande disponera foderväxterna nära 70 % av åkern. Igensådda vallar hava blivit vanligare än förr, men fortfarande är växtföljden hos allmogen tämligen fri. Sädesodlingen i sin helhet har relativt gått tillbaka, och för höstsäden och trädan kan konstateras avtagande även i fråga om den absoluta arealen, varemot odlingen av potatis och rotfrukter bibehållit sin forna andel av åkern, vilket innebär nära en fördubbling av den absoluta arealen. Av stort inflytande på det norrländska jordbrukets utformning måste tydligen den stora tillgången på ängsmarker vara, i vilket hänseende det ligger långt över rikets övriga delar. Visserligen hava stora vidder av ängen uppodlats under senare tider, men ängsmarken, som år 1870 uppgavs vara ungefär tre gånger så stor som åkerarealen, är dock fortfarande ungefär en och en halv gång åkerns areal, under det att för riket i dess helhet ängen endast är omkring en tredjedel av åkerarealen. Såsom tillägg till vad här anförts angående de i olika trakter använda nutida växtföljderna lämnas här med ledning av de insamlade växtföljdsuppgifterna en sammanställning angående förekomsten av f r i t t j o r d b r u k eller o r d n a d v ä x t f ö l j d av olika längd. . . n Antal nnno-iffpr uppgnter Skåne Blekinge Småland Östergötland... Uppland Norrbotten

60 31 29 12 41 22

Fritt bruk An-

Pro-

tal

cent

4 — 6 1

7 21 8

73¶V ä x t f ö l j d e r n a s 4 år . , o. mindre 5 18 —

, o år

K

„ . 6 år

„ , t ur

P r o c e n t 7 13 27 26 13 17 4 9 39 — 46 27 10 63 — (50)

l ä n g d . 8 ar

9 ar , _,_„„ och mera

37 20 35 9 27 (17)

11 6 13 18

(33)

I landets nordligaste del synes sålunda fritt, eller rättare oordnat jordbruk vara mycket vanligt, men även i Småland förekommer det ej sällan, liksom för övrigt i skogsbygderna litet varstädes. Av översikten över växtföljdernas längd framgår, att denna är mycket växlande i landets södra delar, med övervikt för 7 ä 8 år i Skåne och Småland och 5 år i Blekinge. I Kronobergs län är enligt uppgift från hushållningssällskapets sekreterare den sjuåriga växtföljden så vanlig, att samtliga under år 1920 premierade 85 småbruk haft sådan växtföljd. I Östergötland synas 6 år vara den vanligaste omloppstiden och i Uppland 7 år. Siffrorna från Norrbottens län äro anförda inom parentes på grund av materialets knapphet. 5190.

T. T.

34¶Uträknas medeltalen för växtföljerna hållas följande resultat: Skåne Blekinge Småland Östergötland Uppland

inom de olika landskapen, er7 - 2 år 6*0 „ 7-5 „ 7-1 ,, 7-2 .,

I Blekinge äro sålunda växtföljderna i medeltal kortare än i de övriga landskapen, vilket förklaras av de därstädes ej sällan använda två- ä treåriga växtföljderna på lättjorden, som i det föregående omnämnts. I medeltal för samtliga de ovan anförda landskapen skulle växtföljden vara sjuårig, vilket också torde kunna anses vara den sannolikaste medelsiffran för riket i dess helhet. Beträffande övriga resultat av granskningen av de inkomna växtföljdsuppgifterna må anföras, att j o r d m å n e n s i n v e r k a n på växtföljden i allmänhet icke synes vara så stor, som man kunnat vänta. P å sina ställen användas visserligen olika växtföljder på olika jordar, och rättvanligt är, att vallarna tagas längre på mera sidlänt mark, men mycket ofta användes samma växtföljd på all slags jord, ehuru på lättjorden odlas andra sädesslag än på leran, såsom råg i stället för vete, havre i stället för annan vårsäd o. s. v., varjämte rotfrukter och potatis i främsta rummet odlas på lätt jorden. Såsom sammanfattning av denna undersökning må anföras, att ehuru inom samma trakt vitt skilda växtföljder användas, dock i allmänhet tre huvudtyper kunna särskiljas, nämligen det sydsvenska växelbruket, den mellansvenska sjuåriga växtföljden och det norrländska koppelbruket. Jordbrukets intensitetsgrad avtager sålunda i stort sett, ju längre norrut man kommer, och en norrländsk växtföljd med ett par vårsädsgrödor och fyra ä fem års eller ännu längre vallar kan icke kräva hälften så mycket arbete som en vanlig skånsk cirkulation. Orsakerna till den högre grad av intensitet, som särskilt det skånska jordbruket har att uppvisa, behöva ej här framhållas. I främsta rummet äro de, såsom redan anförts, att söka i de klimatiska förhållandena med lång växttid, som möjliggör odlandet av senväxande, men därför också mycket avkastningsrika sorter, samt jämnare fördelad nederbörd, vartill kommer, att jordmånen i allmänhet är av mycket god beskaffenhet samt att den större befolkningstätheten medför bättre avsättningsförhållanden och lättare tillgång på arbetskrafter. De olika typer av växtföljder, som småningom utbildats inom skilda landamären, hava icke uppstått genom en slump, utan ansluta sig till de naturliga förhållandena, såväl jordmåns- som klimatiska.

3. Spannmålsodlingen. I den allmänna översikten över förändringarna i åkerarealens användning liar lämnats en summarisk redogörelse för spannmålsodlingens utveckling Här m å ytterligare några detaljer anföras. De absoluta arealernas förändringar åskådliggöras av diagram 7, däri för varje femårsperiod finnes angiven tillväxten för vårsäd, höstsäd och träda; förhållandena 1 8 7 1 — 75 äro tagna till utgångspunkt, och tillväxterna äro angivna i tusental hektar. Höstsädsarealen 1000 h a r . B SÄDESAREALENS FÖRÄNDRINGAR. ökades enligt diagrammet 100 under slutet av 1 8 7 0 - och början av 1880-talet med 16 ä 17 tusen h e k t a r per femårsperiod, m e n m o t slutet av 1880-talet ägde så gott som ingen tillväxt rum. Spannmålstullarnas införande synes hava åstadkommit någon stimulans, i det att första femårsperioden på 1890-talet hade att uppvisa en ökning med 17 0 0 0 hektar, men därefter har tillväxten varit svagare, vanligen växlande mellan 5 och 10 tusen hektar per femårsperiod. I sin helhet hade emellertid höstsädsarealen ökats från omkring 4 0 9 tusen hektar 1871 — 75 till 486 tusen hektar 1 9 1 1 — 15. Under de därpå följande åren voro arealerna i tusental hektar: Dia

1916 1917 1918 1919

ram7

477 409 486 462

eller i medeltal omkring; 459 tusen hektar.

91-95

96-1900

01-05

11-15

16-1910

36¶Endast ett av dessa år, nämligen 1918, hade höstsädsarealen ungefär samma omfattning som under nästföregående period, och som bekant hade till detta år särskilda ansträngningar gjorts för att bringa upp odlingen av brödsäd, men ehuru samma år ytterligare anordningar vidtagits i samma syfte, sjönk höstsädsarealen redan nästa år med 24 000 hektar. Den exempellöst låga arealen år 1917 berodde som bekant därpå, att mycken höstsäd gick ut under vintern, till följd varav många fält på våren måste omplöjas och besås med vårsäd. I jämförelse med 191G hade vetearealen nedgått med 12 -400 och rågarealen med 55 400 hektar. Såsom någon kompensation ökades 1917 värvetets areal med 16 600 och vårrågens med 17 500 hektar, och under de följande åren har vårvetets areal stigit ytterligare, medan vårrågens gått tillbaka med omkring 8 000 hektar. De ovan anförda talen överensstämma mycket nära med de vid arealinventeringarna erhållna och kunna därför anses pålitliga. Slutresultatet blir sålunda, att under fyraårsperioden 1916 — 1 9 för första gången kan konstateras en direkt minskning av höstsädsarealen, belöpande sig på närmare 30 000 hektar i jämförelse med närmast föregående femårsperiod. Linjen för trädan följer till en början tämligen noga höstsädens växlingar, ehuru alltjämt på en lägre nivå. Redan i slutet av 1880-talet förekom en minskning med SÄDESAREALER i % av åkerarealen . 15 000 hektar, och frän 1 900-taletsingång ärträdans inskränkning en konstant företeelse, under de senaste perioderna uppgående till 30 ä 40 tusen hektar per femårsperiod. Vårsädens areal ökades mycket kraftigt på 1870och 80-talen — med 70 ä 90 tusen hektar per femårsperiod —; på 1890-talet blev stigningen svagare för att i början av 1900-talet övergå till ren minskning. Under den senaste perioden har däremot en ny ökningägt rum i sammanhang med det förut omtalade felslåendet av höstsäden, som föranledde ökning av arealen för vårvete och vårråg, var11-15 16-19 1871-75 76-80 81-85

jämte bristen på kraftfoder till kreaturen under krigsåren föranledde ökning i odlingen av vårsäd. De relativa förändringarna i fråga om spannmålsarealerna finnas angivna i tab. 4 b och 16 b i Utredn. V, varav här ett sammandrag meddelas (talen angiva procent av totala åkerarealen): Höstsäd Vårvete och vårråg Övrig vårsäd All säd

1871—75 15.ä 0.." 34.8

1886—90 18.9 0.3 36.J

1911—15 13.2 O.-t 32.2

1916—19 12.1 1.2 31.8

45.1¶Även dessa siffror belysa det kraftiga uppsving odlingen av vårvete och vårråg fick under krigsåren. Diagram 8 anger de relativa arealerna för höstsäd och vårsäd inom landets huvuddelar med samma beteckningar som i de föregående diagrammen. I Norrland har höstsäden av naturliga skäl alltid haft ringa 1000 nar. BRÖDSÄDSAREALENS FÖRÄNDRINGAR . utbredning, högst 3 ä 4 % i av åkerarealen, men har 30 al\ 7/ icke ens kunnat bibehålla •SI •51 denna nivå, utan har under 25 °l SI senaste perioderna nedgått X -1/ "*V X\ * /' till 1 å 2 %. Inom de tre 20 \ 1 Xl (ivriga delarna av landet &/ A innehade höstsäden på 1870' \ 1 15 'X talet ungefär samma andel ' X av åkern, 16 ä 17 2», men /' X\ 1 / utvecklingen har därefter ; gått efter olika linjer, ty > i-Sr"^x\ --T" under det att höstsädsodv -> r *&? lingen i Skåne under så \/ gott som hela tiden hållit sig uppe på sin gamla nivå och efter 1900-talets ingång till och med företer en avsevärd stigning, visa linjerna för övriga Götaland och 15 Svealand ett kontinuerligt , avtagande, starkast i slutet - 2 0 av 1880-talet och under \ krigsåren. Dessa båda linjer — 25 i VÄ löpa för övrigt så gott som parallellt, alltid med någon - 3 0 övervikt för Götaland. Inom \ l 35 sistnämnda tva distrikt var —\%T€^ SIPÖB 96-1900 01-05 06-10 TT-15 ie-i9is

sänkningen under krigsåren, såsom diagrammet visar, betydligt skarpare än i övriga landsdelar. Beträffande vårsäden voro förhållandena så till vida olika, att på 1870talet omkring 40 % av åkerarealen i hela Götaland disponerades för vårsäden, varemot i Svealand och Norrland motsvarande tal höll sig omkring 30 %. I Svealand och huvuddelen av Götaland har utvecklingen gått på ungefär samma sätt: ökning av vårsädsodlingen under 1870- och 80talen, därefter sänkning och slutligen ny höjning under krigsåren. 1 Svealand var dock höjningen under den första delen starkare och sänkningen under 1890- och början av 1900-talet svagare än i Götaland, till följd varav linjerna alltjämt tenderat att närma sig varandra. I Skåne kan däremot ingen höjning förmärkas på 1870- och början av 1880talet, och från denna tid har vårsädsodlingen alltjämt avtagit, och ungefär liknande hava förhållandena varit i Norrland, där även under krigsåren en stark minskning av relativa arealen för vårsäd kan påvisas. B r ö d s ä d s o d l i n g e n . Av tab. 4 a och 16 a i Utredn. Y framgår, att arealerna för brödsäd vid olika tidpunkter haft ungefär följande omfattning i tusental hektar: 1871—75 1886—90 1911—15 1916—19 Höstvete Höstråg Vårvete och. vårråg

59.0 350.4 7.8

68.0 375.9 10.5

108.7 377.7 17.0

115.8 342.» 44.3

All brödsäd

503.0¶Höstvetet har sålunda i det närmaste dubbelt så stor areal under den senaste perioden som under den första, varemot rågarealen varit så gott som stationär med sitt maximum under början av 1890-talet, och vetearealen har ökats från en sjättedel av rågens till en tredjedel. Arealen för vårvete och vårråg hade ungefär fördubblats till tiden för världskrigets början, men steg av förut anförda skäl därefter mycket hastigt. Grafiskt återges dessa förhållanden i diagram 9, däri arealförändringarna som vanligt äro angivna i tusental hektar per femårsperiod. Höstvetearealen företedde på 1870-90-talen endast svaga växlingar och ökades då vanligen med något tusental hektar per femårsperiod. Under åren 1 8 9 1 — 9 5 inträdde en minskning med ett par tusen hektar, men från denna tid har en jämn och kraftig ökning varit rådande, varvid maximum nåddes 1911 — 1 5 med omkring 20 000 hektars ökning. Under krigsåren blev ökningen mindre, men uppgick dock till omkring 7 000 hektar 1916 — 1 9 . Linjen för höstråg företer mycket skarpare växlingar med stora stigningar under perioderna 1 8 8 1 — 8 5 och 1891 — 95, men stillastående under den mellanliggande perioden. F r å n början av 1900talet har en avgjord och alltmera utpräglad minskning ägt rum, utgörande 1906 — 10 omkring 5, 1911 — 15 nära 19 och 1916 — 19 nära 35 tisen hektar. Även om man frånser abnormiteterna under krigsåren, visar sig

39 sålunda en genomgående tendens till minskning av rågarealen efter 1900-talets ingång. Orsaken härtill kan knappast vara att söka i prisförhållandena, ty även om höstsädespriserna varit låga, har någon mera framträdande prissänkning för råg än för vete icke ägt rum. Tvärtom har rågpriset, som enligt markegångstaxorna i slutet av 1880-talet i medeltal per hektoliter utgjorde 77 X av vetepriset, efter 1900-talets ingång stigit till 82 %. Snarare torde orsaken vara att söka däri, att genom införande av mera avkastningsrika vetesorter, vilka just med det nya seklets ingång började erhålla större spridning särskilt i Skåne, avsevärt större skördar kunnat erhållas av vete än av råg, till följd varav rågen där på de bättre jordarna fått vika för vetet, och då Skånes andel i riksskörden av vete alltjämt stegrats, så att Malmöhus län ensamt på senare tider levererat ungefär en tredjedel av denna, hava avkastningssiffrorna för vetet för riket i genomsnitt blivit allt gynnsammare. Då dessutom vetet börjat i allt större utsträckning ingå även i de lägre samhällsklassernas kost, till följd varav veteförbrukningen ökas, medan rågen visar stillastående eller tillbakagång, måste tydligen även denna omständighet i ej obetydlig grad påverka relationen mellan de båda sädesslagens odling. Huru förhållandena gestaltat sig i fråga om avkastningssiffrorna, framg å r av nedanstående sammanställning av hektarskördarna för vete och råg ur tab. 9 och 19 i Utredn. V. Skörd i deciton per hektar Relativtal Råg Eåg Vete Vete 14.0 1871—80 13.7 100 100 1881—90 14.1 13.9 101 102 1891—1900.. 17. a 14.5 124 106 1901—10 19.2 15.0 137 109 1911—19 20.0 15.o 143 109

Råg i % av vete 98 99 84 78 75

Under det att hektarskörden av råg på 1870-talet var ungefär densamma som av vete, har skillnaden för varje tioårsperiod blivit allt mera framträdande, så att under perioden 1911 —19 rågskörden per hektar endast utgjorde 75 % av veteskörden. Talen i de första kolumnerna ange, att under hela perioden veteskörden ökats med 6 deciton per hektar, medan rågen endast kan uppvisa en höjning med 1.3 deciton, och i procent utgör höjningen 43 för vetet mot 9 för rågen. Under sådana förhållanden kan det, då därjämte rågpriset legat lägre än vetepriset, knappast väcka förvåning, att rågodlingen gått mycket tillbaka under de senaste decennierna. Vad slutligen beträffar odlingen av vårvete och vårråg, visar diagrammet, att växlingarna i allmänhet varit tämligen obetydliga med undant a g för krigsåren, då av anförda skäl en betydlig stegring ägde rum. I huru stor utsträckning annan vårsäd användes till brödsäd, kan ej angivas med någon större grad av noggrannhet.

40¶RELATIVA AREALER FÖR HÖSTSÄD.

Utvecklingen

inom.

de

olika landsändarna belyses av diagram 10, som anger arealerna för de båda höstsädsslagen i procent av hela åkerarealen. Norrland ä r ej medtaget, då höstsäden där så o-ott som uteslutande utgöres av råg, vars linje sålunda sammanfaller med den på diagram S återgivna, Veteodlingen var i Skåne under tämligen stationär slutet av 1800-talet, men har efter det n y a seklets ingång gått raskt framåt, ehuru 11-15 16-1919 "91-95 96-1900 01-05 1871-75 76-80 under krisåren en svag tillbakagång kan förmärkas. Inom övriga Götaland var veteodlingen stadd i vikande till in på 1900talet, då en rätt kraftig stegring inträtt, I Svealand åter h a r en kontinuerlig, om ock svag stigning alltjämt fortgått. Rågodlingen h a r däremot överallt gått tillbaka, med en kraftig sänkning i f l u t e t av 1 8 8 0 talet och en liknande under de senaste tio åren. I Skåne ha dock förhållandena varit avvikande med i allmänhet svagare sänkning och under senaste perioden till och med någon stigning. I de gamla sädesbrukens tid odlades höstsäden så gott som uteslutande efter helträda, och vid användning av tvåskiftesbruket trädades också i stor utsträckning för vårsäd, särskilt korn. Med inskränkningen av höstsädens odling har också följt minskning av trädans areal, vilken minskning gått ännu hastigare än höstsädens, och trädning för vårsäd synes numera vara mycket sällsynt. Utvecklingen i detta hänseende belyses av nedanstående sammanställning av trades- och höstsädsarealer för landets huvuddelar under skilda perioder, uttryckta i procent av totala åkerarealen.

1871—75 1891—95 1911 — 15 1916—19

Syds i verige Träda Höstsäd 16.0 11.5 15.8 11.3 5.9 17.7 17.5 4.5

Övr. Götaland Träda Höstsäd 15.6 17.2 13.7 15.3 10.9 14.3 9.4 13.0

Svealand Träda Höstsäd 19.8 16.0 14.7 13.6 12.5 12.5 11.4 11.1

Nor rland Träda Höstsäd 3.5 5.4 2.1 2a 1.7 1.6 1.8 1.8

Trädesarealen h a r sålunda i alla landsändar gått tillbaka hastigare än höstsädsarealen, och särskilt h a r detta varit fallet inom landets sydligaste delar. Karakteristiskt är för övrigt, att inom hela Götaland höstsäden redan på 1870-talet innehade större areal än trädan, eller med andra ord att höstsäd i stor utsträckning odlades efter andra grödor; i Sydsverige

41 0/Q Diagram 11

°/o 24

HÖSTSÄD OCH TRÄDA i % av åkerarealen 1871-75.

HÖSTSÄD,TRÄDA OCH GRÖNFODER i O/p av åkerarealen 1919.

Diagram

•4fek. Q)

9/ c/«

••o/|

©71

\

\

•

•D/1

3/1

\ *~ // Il *&>v

\

r

1\ k \

\

*\ \ \

t t

\ > \ \

•

N

t

'\\\ \

St

*V

/ / Sv S

••^

^\ N

/

•

\ \

>*

i

/

I

t

t

\

/ t f t \ tt

s

\\\ vt

r*

Xrädi pch

V

^ s

5 CO

£

"^

D.

—

6ro£. oder

odlades sålunda ungefär en fjärdedel av höstsäden efter halvträda. I Svealand och Norrland hade trädan däremot väsentligt större areal än höstsäden, och detta förhållande fortfar delvis ännu i dag, ehuru numera i ringa omfattning. Närmare belyses detta förhållande av diagram 11 och 12, av vilka det förra visar höstsädens och trädans procentiska andelar av åkerarealen inom de olika länen under perioden 1871-—-75 och det senare samma förhållande år 1919 enligt arealinventeringens resultat. I det senare diagrammet är också inlagd en linje för träda och grönfoder, varom några ord nedan nämnas. I början av 1870-talet förekom den relativt största höstsädsodlingen inom Gottlands, Kalmar och Blekinge län, där procenttalen närmade sig 3 0 ; även de övriga Smålandslänen och Östergötland hade jämförelsevis stor höstsädsodling med procenttal omkring 20, och i de egentliga Mälarelandskapen förekommo i allmänhet något högre tal. Trädan hade sin största areal i Uppsala län, nära dubbelt så stor som höstsädens, vilket visar huru allmänt två skiftesbruket var inom detta län; inom så gott som hela Svealand och Norrland samt Östergötland var trädans areal väsentligt större än höstsädens, medan det motsatta förhållandet var rådande inom Götaland. Ar 1919 hade förhållandena ändrats så till vida, att procenttalen genomgående blivit lägre, men fortfarande förekommer den största höstsädsodlingen inom Blekinge, Kalmar och Gottlands län, varjämte Mälaretrakten och Östergötland fortfarande inneha en rangplats, dock distanserade av de skånska länen, särskilt Malmöhus, där relativa höstsädsarealen avsevärt ökats, varemot den i Kristianstads län varit stationär. Ökning av höstsädsarealen förekommer dessutom i Göteborgs och Värmlands län. I Hallands, Alvsborgs, Skaraborgs och Kopparbergs län har relativa höstsädsarealen varit ungefär oförändrad. Linjen för helträda ligger nu så gott som i hela landet under höstsädens; endast i Uppsala och Västmanlands län skjuter den något högre. Största arealen för helträda förekommer fortfarande inom Gottlands och Kalmar län samt Mälarelandskapen och Östergötland. I diagram 12 har även inlagts en linje för träda och grönfoder, vilken för så gott som hela Götaland ligger lägre än höstsädens linje, angivande att numera en väsentlig del av höstsäden odlas efter annan förfrukt än helträda och grönfoderträda. I Malmöhus län odlas exempelvis höstsäd på nära 18 % av åkerarealen, träda och grönfoder upptaga omkring 10 %\ andra förfrukter till höstsäden förekomma sålunda på inemot 8/is av höstsädsarealen, eller mellan 40 och 50 %. Vilka dessa övriga förfrukter äro, torde i någon mån belysas av siffrorna i nedanstående tabell, vilken utgör ett sammandrag av uppgifter erhållna vid den förut å sid. 26 omnämnda undersökningen. Talen äro angivna i procent.

43¶Skåne Blekinge Småland Östergötland Uppland

Helträda

Grönfoder

Vall

Baljväxter

Säd

15 10 31 64 85

30 21 39 18 8

38 55 22 18 5

10 1

4 7 4

Eaps Potatis o., rotfrukter 1 —

2 6 4 1

Tabellen anger, att i Mälaretrakten höstsäden vanligen följer efter helträda, men ju längre söderut man kommer, desto vanligare blir det, att höstsäden odlas efter annan gröda, i regeln vall eller grönfoder. Även andra förfrukter förekomma visserligen; i Blekinge är det, som ovan anförts, ej ovanligt att på lättjordarna omväxlande odla råg och potatis och även att taga höstsäd efter säd, men vall och grönfoder hava såsom synes vida högre procentsiffror. Den stora minskningen av trädesarealen, vilken speciellt i Sydsverige framträder med 1900-talets ingång, torde i främsta rummet bero på den ökade rotfruktsodlingen, varjämte höstsädsodlingen efter vall möjliggjort ökningen av höstsädsarealen såväl absolut som relativt. Det initiativ, som sålunda tagits i landets sydligaste provinser, har vunnit efterföljd även i andra trakter, särskilt Småland och Östergötland, men endast i ringa utsträckning längre norrut. P å lerslätterna i Mälaretrakten torde helträda även för framtiden komma att bibehållas i större utsträckning än längre söderut, och odling av grönfoder på trädan kan knappast anses tillrådlig annat än under särskilt gynnsamma förhållanden; men däremot borde även här en utsträckning av höstsädsodlingen efter vall kunna ifrågasättas, speciellt på jord, som ej är av allra styvaste beskaffenhet. Då höstsäden tages efter vall, plägar avkastningen bliva ej obetydligt mindre än efter helträda, och man har sålunda att emotse en nedgång i skörden per hektar genom en omläggning av växtföljden i nyssnämnd riktning, ehuru detta borde kunna uppvägas genom en ökning av höstsädens areal. Hur stor skördenedsättningen blir genom odling efter vall mot efter helträda, därom föreligger för närvarande endast obetydligt material från vårt land. Några vid Ultuna under åren 1917 — 2 1 utförda undersökningar hava gett följande resultat: Kärna dt/har Helträda Vall Vete Råg Medeltal

29.3 33.0 31.2

28.7 26.2 27.4

Halm dt/kar Helträda Vall 69.5 55.0 62.2

52.7 41.3 47.0

Förhållande i % Kärna Halm 98 79 88

76 75 76

I de sista två kolumnerna äro angivna talen för höstsädsskördarna efter vall, då skördesiffrorna efter helträda satts lika med 100. Beträffande halmavkastningen hava sålunda erhållits överensstämmande resultat för vete och råg, eller en nedsättning med ungefär 25 % vid odling efter vall, men i fråga om kärnskörden gå resultaten i sär. Rågen visar nämligen nästan samma nedsättning för kärnan som för halmen, medan vetet fått ett betydligt högre relativtal för kärnskörden. Då emellertid

talet för vetets kärnskörd efter helträda på grund av en del omständigheter kan anses osäkrare än de övriga talen och sannolikt är för lågt, torde man kunna räkna med att efter vall kärnavkastningen nedsättes med omkring 20 % och halmavkastningen med omkring 25 % under förhållanden, som äro jämförliga med de vid denna undersökning rådande. Tydligt är emellertid, att vid beräkning av den ekonomiska fördelen av att odla vete efter vall huvudfrågan icke är, huru den härvid erhållna skörden ställer sig i jämförelse med den veteskörd, som erhålles efter helträda, utan jämförelsen bör ske mellan vete efter vall och den eljest på samma plats använda vårsäden, varvid icke endast avkastnings siffrorna, utan även de relativa priserna utöva ett avgörande inflytande. Odlingen av vårvete och vårråg. Av tab. 4 och 16 a i Utredn. V framgår, att de arealer, som disponerats av dessa sädesslag, i medeltal utgjort, i tusental hektar:

1871—75 1891—95 1901—05 1911—15 191K_19

Vårvete

Vårrå»-

Summa

3.5 5.0 6.6 7.1 23.1

'4.3 6.1 9.o 9.n 21.2

7,8 11.1 15.6 17.0 44.3

Procent av totalarealen för brödsäd 1.9 2.4 3.2 3.4 8.8

Talen ange en jämn, men ganska ringa tillväxt under de första 40 åren, och ännu under perioden 1911 — 15 hade vårsädens sammanlagda areal icke hunnit upp till 3.5 % av totalarealen för brödsäd. Såsom redan framhållits, måste på våren 1917 en mängd höstsädsfält plöjas upp, vilket gav en kraftig impuls till odling av motsvarande vårsäden, som detta år såddes på nära 55 000 hektar, 1918 på omkring 5 1 0 0 0 och 1919 på något över 50 000 hektar. Enligt de preliminära uppgifterna för 1920 skulle arealen detta år hava varit omkring 47 000 hektar, och det synes sålunda som om denna odling åter skulle vara stadd i tillbakagång. Härvid är dock att märka, att vårvete och vårråg normalt odlats i rätt stor utsträckning inom ett distrikt, bestående av Småländska höglandet och angränsande län. Även under krisåren gick detta distrikt i spetsen. Så odlades exempelvis år 1919 vårvete på större areal än höstvete inom Hallands, Göteborgs, Älvsborgs, Jönköpings och Kronobergs län, och även inom Kalmar, Östergötlands, Skaraborgs och Kristianstads län hade vårveteodlingen stor utbredning, sålunda inom så gott som hela Götaland. I Svealand och på Gottland vann den däremot endast obetydligt insteg, och i Norrland förekom den icke alls. I normala fall odlas något mera vårråg än vårvete, ehuru utvecklingen varit någorlunda likartad för båda sädesslagen. Under krisåren omkastades emellertid förhållandena även i detta hänseende, så att vetet från år 1918 haft den största arealen. Vårrågen har sin förnämsta ut-

4.->

bredning inom ungefär samma distrikt som vårvetet och främst inom Smålandslänen samt Älvsborgs och Kristianstads län. I intet av dessa län går dock vårrågens areal ens närmelsevis upp emot höstrågens. Bröds ädsskör åarna. tab. 6 och 18 specificerade uppgifter om skörI Utredn. V lämnas darn a, varav ett utdrag här meddelas med skördebeloppen angivna i tusental deciton. B å g

V e t e Höst-

Vår-

Summa

Höst-

Var-

Summa

862.5 1871—75 854.0 1881—85 1891—95 1 073.S 1901—05 1293.7 1911 — 15 2 292.» 1916—19 2 063.1'

910.2 939. 9 1 147.ö 1 384.1 2 393.4 2 327.4

4 840.-.' 5 004.0 5 547.5 5 800.0 6 018.1 4 694.3

46.0 64.0 72.» 103.5 118.(3

4 886.2 5 068.0 5 620.3 5 903.5 6 136.7 4 898.5

85.li

73.7 90.1 100.6 264.4

204.-'

Vete Total- i % av skörd totalskörd 5 796.4 15.7 6 007.it 15.6 6 767.S 17.o 7 287.i; 19.0 8 530.! 28.i 7 225.'.» 32.2

Närmare belysas förhållandena under de särskilda femårsperioderna av diagram 13. SKÖRD AV BRÖDSÄD. Höstveteskördarna ökades sålunda långsamt fram till 1900-talets början, då en stark stigning ägde rum i sammanhang med den å diagram 9 angivna ökningen av vetearealen. Rågskördarna kulminerade 1906 — 10, varefter först 4500 en svagare och under senaste perioden en mycket stark sänkning förekommit. På grund av olikheter i hektarskördarna under olika perioder äger dock ingen fullständig parallellism rum mellan förändringarna av skördarna och arealerna. Skördarna av vårvete och vårråg utgöra endast en ringa andel av totala brödsädsskörden, _HösWete L».vilken andel under perioden 1 8 7 1 — 7 5 var 1.6 %\ Vårvete °^2_y Vårvetejoch vårrågj_ 1891 — 95 2.2, 1 9 1 1 — 15 1900 01-05 06-10 11-15 16-1919 2.6 och 1 9 1 6 — 1 9 6.5 %. 1571-75 76-80 81-85 86-90

46¶Jämföras dessa tal med de ovan anförda för vårvetets ocli vårrågens andel av totala brödsädsarealen, finner man, att skörden genomgående varit lägre än man av arealsiffrorna kunnat vänta, vilket är beroende på den genomgående lägre hektarskörden av vårsädsslagen. P å 1870och 1880-talen gav vårvetet per hektar ungefär samma skörd som höstvetet, men under första decenniet av 1900-talet hade siffran sjunkit till 78 och under andra till 63 % av höstvetets avkastning, vilket tydligen i avsevärd grad är beroende på användande av mera givande förädlade höstvetesorter och på den ökade skånska veteodlingen. Ifråga om rågen äro differenserna större redan från början, i det att vårrågen under hela perioden 1871 — 1 9 1 0 endast lämnat 80 ä 85 % av höstrågens avkastning per hektar, en siffra som under perioden 1 9 1 1 — 1 9 sjönk till 72 %. Den å diagrammet inlagda linjen för veteskörden i procent av totala brödsädsskörden visar liksom siffrorna i tabellens sista kolumn, att den inom landet producerade brödsäden till allt större del utgöres av vete och att den största förändringen i detta hänseende ägt rum i början på 1900-talet, då linjen företer en skarp brytning. Även under senaste perioden har detta förhållande fortsatt, beroende därpå att rågskörden minskats betydligt mera än veteskörden. Huru förhållandena utvecklats inom olika landsändar, framgår av diagram 14, utarbetat på grundval av tab. 8 och 18 i Utredn. V; skördarna för vardera sädesslaget omfatta såväl höst- som vårsäd. För Norrland hava skördesiffrorna ej anförts. I regeln har dess veteskörd endast utgjort ett eller annat tusental deciton, dock med ökning under de senaste åren till 11 000 år 1919. Hågskörden i Norrland var vid 1870-talets ingång omkring 110 000 deciton, men avtog sedermera under hela 1S00talet. Från sekelskiftet ökades den åter, så att den 1 9 1 1 — 1 5 nått ungefär samma belopp som på 1870-talet. Under perioden 1916 —19 har liksom i de övriga landsdelarna en kraftig tillbakagång inträtt med lägre rågskörd än någonsin förut. 1 de tre övriga landsdelarna voro veteskördarna till en början av ungefär samma storleksordning, med någon övervikt för Svealand under perioderna 1 8 7 1 — 7 5 och 1886 — 1 9 0 0 . Sydsverige hade däremot försteget under perioden 1876 — 8 5 , och från 1900-talets ingång har det varit absolut dominerande med ett alltjämt ökat överskott. Redan i början av 1870-talet lämnade de båda skånska länen 2 5 % av rikets veteskörd, men 1911 — 1 5 45 X . Under senaste perioden blev dock skördeminskningen större i Sydsverige än i någon annan landsända; i Svealand gick veteskörden under 1 9 1 6 — 1 9 endast obetydligt tillbaka, och i Götalands huvuddel ökades den avsevärt på grund av den utsträckta vårveteodlingen. Med undantag för denna period har veteproduktionen genomgående varit högre inom Svealand, men diagrammet anger på samma gång, att variationerna inom denna landsdel äro större än inom

47 BRÖDSÅDSKÖRDEN I OLIKA LANDSDELAR. de övriga, där linjerna 28°° hava ett betydligt järn nare förlopp. Orsaken till seoo denna skiljaktighet måste till stor del vara att söka 2400 däri, att veteodlingen inom de nordligare Svealand- 220C skapen har att kämpa med betydligt större klimatiska svårigheter än inom de sydligare landsdelarna. I fråga om rågskör- 1600--^ darnas storlek har Grötalands huvuddel alltid legat långt framför de övriga distrikten, och en jämförelse med diagram 13 visar, att landets rågskörd i främsta rummet influeras av denna landsdels skörd, liksom veteskörden av förhållandena inom Sydsverige. Under slutet av 1800talet och fram till 1910 ökade Qötalands huvuddel alltjämt sitt försprång och lämnade vid denna tid11-15 16-1919 punkt omkring 45 % av 1871-75 76-80 rikets rågskörd, under den därpå följande femårsperioden avtog skörden något, och under de senaste krigsåren minskades den ned till ungefär tre fjärdedelar av maximibeloppet 1906 — 1 0 , en katastrof som ej kunde avsevärt hejdas genom utsträckning av odlingen av vårråg. Närmast i fråga om rågproduktion kommer Svealand, där även en ökning av rågskörden kan påvisas fram till 1906 — 1 0 , ehuru mycket stora växlingar förekommit, med en stark sänkning under perioden 1876 — 85 och en annan i början av 1900-talet. Likasom i fråga om vetet äro skördarna sålunda mera växlande än inom de sydligare landsändarna. Även inom Svealand gick rågskörden tillbaka efter år 1910 och var under perioden 1 9 1 6 — 1 9 åtskilliga hundratusental säckar lägre än under någon föregående period. I Sydsverige ökades rågskördarna kraftigast under 1870-talet och hava sedan stigit jämnt, men tämligen svagt. Tillbakafallet under krigsåren var här mindre än inom de övriga landsdelarna.

48¶Brödsädsskördarna

under

krigsåren.

Ehuru i det föregående förhållandena under krigsåren berörts i sammanhang med den allmänna utvecklingen, kunna de dock anses vara av sådan betydelse, att en något mera detaljerad redogörelse kan vara motiverad. Enligt tab. 18 i Utredn. V erhöllos de ifrågavarande åren följande skördar i tusental deciton:

1914 1915 1916 1917 1918 1919

V e Höst2 334 2 509 2 328 1613 2 138 2 174

t e Vår90 120 132 273 281 371

Summa 2 424 2 629 2 460 1 886 2 419 2 545

R l1 a Höst- Vår- Summa 110 6 801 6 691 129 6 008 5 879 5 284 135 5 419 3 267 3 532 265 4 900 4 707 193 224 5 743 5 519

Totalsumma 9 225 8 637 7 879 5 418 7 319 8 288

lie 1 a t i vt a 1 Total Vete Råg 119 101 126 110 111 111 102 100 101 79 65 70 101 91 94 106 100 106

Relativtalen i de tre sista kolumnerna ange varje års skörd i procent av medelskörden för hela sexårsperioden. Dessa tal visa, att åren 1914 och 1915 voro jämförelsevis goda år, särskilt i fråga om rågskörden, men att däremot 1917 var ett av de sämsta år som på länge förekommit, i det att höstvete endast gav 70 och höstrågen något över 60 % av föregående års skörd, vilken kunde anses vara tämligen normal. Ej nog med att stora arealer måste plöjas upp på grund av ogynnsamma förhållanden under vintern — ungefär 12,000 hektar vetejord och 55,000 hektar rågjord — utan därtill kom även ihållande torka under våren, varigenom skörden ytterligare nedsattes. Hektarskörden av råg blev därför också den lägsta, som förekommit sedan 1 8 8 1 , och även vete gav den sämsta skörd, som förekommit på nära 30 år. Genom odling av vårvete utökades visserligen vetearealen till ungefär samma storlek som det föregående året, men då vårvetet som vanligt gav en tredjedel lägre avkastning än höstvetet, blev veteskörden i sin helhet lägre än på många år förekommit. Ännu värre ställde sig förhållandena med rågen; 1917 års skörd av höstråg var, såsom tabellen anger, ungefär 2 miljoner deciton lägre än 1910 års, och det tillskott, som den ökade odlingen av vårråg medförde, utgjorde endast omkring 130 tusen deciton. Även under år 1918 voro hektarskördarna för råg och vete lägre än vanligt, ehuru något bättre än 1917 för höstsäden; vårbrödsäden gav däremot ännu sämre avkastning än 1917. I medeltal för hela perioden 1914 — 19 erhöllos följande hektarskördar: Höstvete Vårvete HöstrågVårråg ..

18.9 deciton per hektar 12.3 » » » 14. c » » » 10.4 » » »

Under perioden 1 9 1 1 — 1 5 var skörden av höstvete däremot 21.7 och av höstråg 16.1 deciton per hektar. E n sak, som förtjänar att beaktas, är vårvetets och vårrågens ringa avkastning i jämförelse med

motsvarande höstsädsslag, för det förra omkring 65 och för det senare sädesslaget omkring 70 %. För produktion av en viss skördemängd brödsäd skulle alltså vid användning av vårsäd krävas omkring 50 % större areal än genom odling av höstsäd. Beträffande brödsädsproduktionens storlek i förhållande till konsumtionen lämnas detaljerade redogörelser i andra delar av Tull- och traktatkommitténs utredningar. Någon anledning finnes därför icke att här närmare beröra hithörande frågor. Samm an fattning. Vad i det föregående anförts angående brödsädsproduktionen kan sammanfattas på följande sätt: 1. Brödsädsarealen i hektar har för varje femårsperiod ökats något, men höjningen har från 1 8 7 h — 7 5 till 1916 —19 endast utgjort något över 20 X , medan åkerarealen i sin helhet ökats med nära 4 4 %\ relativa brödsädsarealen har därför gått ned från 15.8 till 13.4 % av totala åkerarealen. P å grund av stegrat utbyte särskilt av vete visa dock skördesiffrorna för brödsäden ett något gynnsammare resultat än arealerna, i det att brödsädsskörden under samma period stigit med något över 25 %. Samtidigt har landets befolkning ökats med omkring 34 %, och sålunda har den inhemska produktionen av brödsäd blivit alltmera otillräcklig för befolkningens behov, vilket förhållande blivit ytterligare skärpt därav att konsumtionen av brödsäd per invånare under denna tid undergått en väsentlig ökning. Vid tiden för världskrigets utbrott hade denna ökning stigit till 27 %. Totala förbrukningen av brödsäd för hela landet hade sålunda ökats med omkring 70 %, riksskörden endast med 25 % . R e d a n vid 70-talets början var den inhemska produktionen otillräcklig för befolkningens behov av brödsäd, och under den följande tiden har bristen i detta hänseende alltjämt tillväxt. 2. Beträffande de båda huvudslagen av den egentliga brödsäden förefinnes en väsentlig olikhet i utvecklingen, i det att vetearealen under den nämnda tidrymden mera än fördubblats, medan rågens areal kulminerat vid sekelskiftet och därefter alltjämt avtagit, så att den under perioden 1911 — 1 5 var 9 % och 1916 — 19 endast 3 % större än i början av 1870-talet. Härvid dock bör märkas, att speciellt året 1917 av förut angivna skäl medförde en stark inskränkning av rågarealen, medan vetearealen fortfarande ökades. Emedan hektarskörden av vete ökats betydligt hastigare än av råg, framträda skiljaktigheter na i fråga om skördebeloppen ännu kraftigare än beträffande arealerna. Tages såsom vanligt perioden 1 8 7 1 — 7 5 till utgångspunkt, blir skördarnas procentiska ökning följande: 1911—15 1916—19 5190.

T. T.

Vete 163 156

Råg 26 0 4

50 Rågskörden var sålunda, praktiskt sett, densamma under den senaste perioden som i början av 1870-talet, medan veteskörden hade ökats i l l två och en halv gånger sitt ursprungliga belopp. Denna utveckling sbår tydligen i sammanhang med det förhållande, som av tab. 12 i Utredn. V närmare belyses, nämligen att vetekonsumtionen per invånare virit stadd i starkt stigande under hela tidrymden, från omkring 23 k g dd 1870-talets början till 70 kg vid krigsutbrottet. Medan sålunda vetekonsumtionen tredubblats, har förbrukningen av råg sjunkit, från 121 till 112 k g eller med 8 %, och vetet, som först användes till en femtelel av mängden råg, har fått sin proportion höjd till två tredjedelar. Vetekonsumtionen har stigit betydligt hastigare än produktionen inmi landet ända fram till 1900-talets början, då såsom redan framhållits, veteodlingen erhöll en kraftig framstöt — särskilt i de sydligare provinserna — genom den då i större utsträckning påbörjade odlingen även efter \all och andra förfrukter. Den inhemska veteproduktionen täckte, enligt den i TJtredn. V, tab. 12, lämnade översikten vid 70-talets början omkring 80 % av konsumtionen men vid 1900-talets början endast 3 5 , 1 9 1 1 — 1 3 omkring 52 och 1 9 1 6 — 1 9 omkring 63 % därav. För rågen har motsvarande siffra under nästan hela tidrymden hållit sig omkring 80 % . För så vitt Sverige överhuvudtaget bör sträva efter att självt, åtminstone i huvudsak, producera sin erforderliga brödsäd, föreligger i främsta rumnet behov av en utsträckt veteodling, särskilt emedan man även för framticen kan förvänta en starkare ökning av vete- än rågkonsumtionen. Någon särdeles stor ökning av skörden per hektar torde knappast vara att emolse, då denna redan nu under normala år ligger högre än i de flesta andra länder, och ökad produktion möjliggöres sålunda endast genom utvidgning av arealen. Härvid kan man dock ej vänta sig någon nämnvärd utsträckning av veteodling efter helträda -.— tvärtom har ju utvecklingen alltjämt gått i riktning mot trädans inskränkning — och det återstår sålunda ingenting annat än en utsträckt odling av vete efter annan förfrukt, företrädesvis vall. Häremot brukar ofta invändas, att stora svårigheter måste möta för att i rätt tid få vallen upplöjd och tillbrukad, men denna invändning har dock mistat åtskilligt av sin udd, sedan motorplogar kommit till allt allmännare användning vid de större gårdarna, där veteodlingen i huvudsak bedrives. Visserligen vore det även tänkbart, att vetebehovet i ökad grad kur.de täckas genom utsträckt odling av vårvete, men i sådant fall skulle, enligt vad förut anförts,-väsentligt större areal erfordras på grund av vårvetets lägre avkastning, vilken utgör endast omkring två tredjedelar av licstvetets. De bättre vårveteslagen äro senmognande och lämpa sig därför ej i nordligare lägen. 3. I denna framställning har brödsäd identifierats med vete och råg. varemot kan göras den anmärkningen, att även andra inhemska sädesslag faktiskt användas till brödsäd. Särskilt användes ju kornet till detta

ändamål inom de nordliga provinserna, och under de mest kritiska krigsåren fick det tjänstgöra som brödsäd i stor utsträckning inom hela vårt land, vilket dock var en ren nödfallsutväg. De norrländska förhållandena avspegla emellertid i mångt och mycket tillståndet inom sydligare delar av landet under gångna tider, och utvecklingen kommer därför sannolikt i Norrland att följa samma riktning som i det övriga Sverige även i fråga om konsumtionen av brödsäd, ehuru naturförhållandena där ställa sig ogynnsammare för dess produktion. Med kommunikationsmedlens förbättring är det ej längre av samma vikt som förr, att brödsäden produceras på platsen, och statistiken visar också för Norrland en alltjämt vikande höstsädsproduktion, vilket ur flera synpunkter av ivrare för det norrländska jordbrukets utveckling beklagas. Om utvecklingen alltjämt skall fortgå i denna riktning, därom torde ännu vara för tidigt att yttra sig. Vad som gjort att Skåne intager sin nuvarande dominerande ställning på höstsädsproduktionens område, särskilt i fråga om vete, har visserligen i främsta rummet varit dess goda klimatiska och jordmånsförhållanden, men en sak som säkerligen ej varit av ringa betydelse är, att det inhemska förädlingsarbetet varit dit förlagt och därför från början varit inriktat på att uppdraga för denna provins lämpliga stammar av våra förnämsta kulturväxter, däribland ej minst vetet. P å senare tider hava även det mellansvenska jordbrukets krav börjat mera beaktas vid uppdragande av nya höstsädsstammar, vilka för dessa trakter böra förena god avkastningsförmåga med tillräcklig vinterhärdighet, och det kan ej synas nödvändigt, att Mellansverige skall utgöra gränsen för detta arbete. V å r s ä d s o d l i n g e n . I det föregående har å sid. 36 samt i diagram 7 och S lämnats en översikt över vårsädsarealernas förändringar i jämförelse med höstsädsarealernas, varav framgår, att den största ökningen av vårsädens areal försiggick på 1880-talet och att under krisåren 1 9 1 6 — 1 9 en ny avsevärd stegring ägde rum, särskilt i Svealand och Götalands huvuddel. Denna sistnämnda stegring var dock till stor del framkallad av den ökade odlingen av vårvete och vårråg, för vilken redogörelse redan blivit lämnad, och komma på grund härav dessa vårsädsslag icke att behandlas i den följande framställningen. Det är emellertid icke endast totalarealen för vårsäden som förändrats, utan djupgripande förändringar hava också ägt rum i fråga om dess användning för olika vårsädsslag, såsom framgår av nedanstående sammandrag av tab. 4 a och 16 a i Utredn. V.

1871— 80 1881— 90 1891—1900 1901— 10 1911— 15 1916— 19

.... .... .... .... ... ....

Havre 588 737 819 814 795 750

Korn 232 226 220 203 176 174

Blandsäd 80 95 120 146 178 244

B alj växter 55 56 51 42 38 39

Sumrr 956 1114 1210 1205 1187 1 207

52 Havren har sålunda under hela tiden disponerat största arealen, vilken under slutet av 1800-talet var stadd i ökning; med 1900-talets början vidtog en återgång, som synes fortfara alltjämt, men ännu under den sist anförda perioden var dock havrearealen omkring 27 % större än på 1870-talet. Kornodlingen har däremot alltjämt förlorat i betydelse, och dess areal har gått tillbaka med jämnt 25 %. Detsamma har varit fallet med baljväxtodlingen, som förlorat ungefär 30 % av sin på 1870-talet innehavda areal. Det enda vårsäde, som haft att uppvisa en under hela tiden fortgående stegring, är blandsäden med en arealökning av mera än 200 X , och särskilt under kristiden har blandsädsodlingen visat kraftig stegring på havreodlingens bekostnad. Detta förhållande förklaras till väsentlig del av bristen på importerat kraftfoder, som tvang jordbrukarna att söka ersätta detta med baljväxtblandsäd. Redan sedan långliga tider tillbaka har blandsäden speciellt i mellersta Sverige innehållit större eller mindre mängd b alj växter, och under krisåren blev detta vanligare även i andra landsändar. Härigenom kompenserades även minskningen i de rena baljväxternas odling. Vårsädsarealen ökades under ISSO-talet med omkring 17 % och under det därpå följande decenniet med ytterligare 10 %, men har därefter varit så gott som oförändrad. Medräknas även arealen för vårvete och vårråg, blir dock sammanlagda vårsädsarealen under krisåren några procent större än under de föregående decennierna. I fråga om höstsäden har framhållits, att en av orsakerna till vetets ökade odling på rågens bekostnad tydligen är att söka i vetets större hektarskörd; även i fråga om vårsäden föreligger någon, om än ej fullt så utpräglad skillnad i detta hänseende. Hektarskörden för de olika sädesslagen har nämligen varit:

1871— 80.... .. 1881— 90.... .. 1891—1900...... 1901— 10.... 1911— 15.... .. 1916— 19...... Medeltal Relativa tal

Havre 13.1 13.1 13.1 13.5 14.4 13.4 13.3

..' 100

15.2¶Blandsäd 14.2 14.7 15.4 16.7 17.7 15.8 15.5

Arter 14.0 13.9 15.0 14.6 14.6 13.1 14.3

107¶Korn 14. G 14.8 14.3 15.C 17.!» 15.5

Havre

Korn

Blandsäd

Arter

100 100 100 103 110 102

100 101 98 107 123 106

100 104 109 118 125 111

100 99 107 104 104 94

Havreskördarna hava sålunda stegrats ganska obetydligt med maximum 10 % under perioden 1911 — 1 5 , och även för ärterna hava växlingarna varit relativt små, utan att någon stadigvarande ökning kunnat påvisas. Däremot visar blandsäden jämn stigning fram till 1911 — 1 5 , varefter liksom för alla vårsädsslag minskning inträder, särskilt på grund av 1917 och 1 9 1 8 års dåliga resultat. Kornskörden var tämligen konstant under 1800-talets sista decennier, men ökades särskilt under perioden 1911 —15 ungefär i samma grad som blandsäden.

53 Såsom talen i nedersta horisontalraden ange, liar havren genomgående lämnat lägsta skörden; främst hava kommit blandsäd med IG och korn med 14 % högre avkastning än havren, och även ärterna hava givit något bättre skörd. Skälet till att havren lämnat den sämsta avkastningen och visat mindre framsteg än de övriga vårsädsslagen är säkerligen i främsta rummet att söka däri, att detta sade vanligen fått hålla till godo med de svagaste jordmånerna och sämsta platsen i växtföljden. Havrens i allmänhet lägre avkastning är icke beroende på någon inre egenskap hos detta sädesslag, som vid odling på samma jordmån och samma plats i växtföljden som kornet också ger ungefär lika stor avkastning som detta. Då den emellertid är det mest förnöjsamma av vårsädsslagen, blir den också ofta styvmoderligt behandlad. Till det låga genomsnittsresultatet bidrager också i väsentlig mån, att havreodlingen har sin största utbredning inom Grötalands kargare distrikt, vars skörderesultat i främsta rummet påverka riksmedeltalen. Den höjning i avkastning, man kunnat vänta även för havren på grund av jordbrukets allmänna framsteg och det fortskridande förädlingsarbetet, motverkas av de anförda förhållandena och har därför blivit mindre än för de övriga vårsädsslagen. Kornodlingen har visserligen gått tillbaka, men bibehåller sig fortfarande i rätt stor utsträckning inom två distrikt, nämligen Sydsverige och Norrland. I Skåne är som bekant odlingen av maltkorn vanlig på bättre jordar, och då dess plats i växtföljden i regeln är mycket förmånlig — oftast efter rotfrukter — erhållas goda skördar. Vilken betydelse platsen i växtföljden i själva verket har, är för varje jordbrukare bekant och belyses bland annat av några vid Ultima företagna undersökningar, som visat, att då kornet kom efter vall skörden blev 13 % lägre än efter rotfrukter; vid odling av korn efter höstsäd blev skillnaden ännu större. De i Skåne använda växtföljderna äro sålunda särdeles gynnsamma för kornet, och då dessutom avkastningsrika sorter med fördel kunna användas på dess goda kornjord, blir följden, att i Skåne hektarskörden kommer långt framför det övriga landets. Detta framgår även av skörderesultaten från krisåren 1916 — 1 9 , då hela det sydsvenska distriktet lämnade en kornskörd av 18.7 deciton per hektar — Malmöhus län till och med 20.2 — mot 15.5 för landet i dess helhet. Även med blandsäden äger till en viss grad samma förhållande rum, i det att skörden i det sydsvenska distriktet i hög grad inverkar på riksmedeltalet. I allmänhet torde nog också blandsädsodlingen företrädesvis bedrivas på bättre jordar. Vårsädsskördarnas förändringar för hela landet åskådliggöras av nedanstående utdrag av tab. 6 och 18 i Utredn. V, vari skördebeloppen angivits i tusental deciton.

54¶Relatn 'tal

d i tusental deciton

1871—1880 1881—1890 1890—1900 1901—1910 1911—1915 1916—1919

Havre

Korn

7 729 9 603 10 753 10968 11663 10048

3 399 3 360 3156 3 149 3 134 2 686

Blandsäd 1 136 1 400 1 856 2 461 3 120 3 810

Baljväxter 739 734 684 512 473 518

Summa

Skörd

Area

13 003 15 097 16 450 17 090 18390 17 062

100 116 127 131 142 131

100 117 127 126 124 126

Även här framträder havrens och isynnerhet blandsädens ökade betydelse, varemot korn- och baljväxtskördarna nästan ständigt gått tillbaka. De i sista kolumnerna anförda relativtalen visa under slutet av 1800-talet nästan fullständig överensstämmelse mellan skördens och arealens förändringar, och hektarskörden var då konstant omkring 13.6 deciton. Med 1900-talets ingång hava skördesiffrorna börjat stiga hastigare än arealsiffrorna, och högsta skördarna, 15.5 deciton per hektar, erhöllos under perioden 1 9 1 1 — 1 5 . Aren 1916 —19 sjönko även fodersädsskördarna betydligt, dock ej lägre än till 1901 — 1 0 års nivå. Angående skördarnas utfall inom de olika landsändarna lämnar nedanstående diagram 15 en föreställning. Havreskörden för riket i dess helhet utgjorde i början av D, aoram , 5 . VÄRSÄDSSKÖRDAR 1870-talet omkring 7 mili tusental deciton. joner deciton, varav Götalands huvuddel bidrog med omkring 3 miljoner. Denna landsdel har alltjämt lämnat största havreskörden, med maximum nära 6 miljoner deciton 1906 — 1 0 , varemot den nästföregående perioden visar en stark skördeminskning, beroende på de dåliga skördearen 1 9 0 1 och 1902. Även inom Svealand visa havreskördarna en likartad utveckling med skarp sänkning 1901 — 05. I Sydsverige har utvecklingen varit jämnare och på samma gång svagare, men har på det hela taget följt samma riktning som inom de förut nämnda provinserna. Inom IV. Norrlan_d_ 1871-75 76-80 81-85 86-90 Öl - 95 *96-1900 01 - 0 5 11-IS 16-191 S samtliga dessa distrikt hava

krisåren medfört en stark sänkning av skördesitfrorna, mindre dock i Svealand än i Götaland. I Norrland, där havren alltid spelat en jämförelsevis underordnad roll, kan däremot ingen sänkning av skörden konstateras för åren 1916 — 19. I fråga om kornskördarna innehade Sydsverige länge första platsen, men liar under de senaste perioderna fått giva vika för Norrland, vars kornskörd alltsedan 1900-talets ingång varit stadd i rätt stark stigning, medan de övriga distrikten visat sjunkande, särskilt Sydsverige. De största blandsädsskördarna har Sydsverige alltid haft att uppvisa med alltjämt fortgående stigning. Även inom övriga Götaland och Svealand har en tämligen jämn stegring ägt rum, endast i ringa mån avbruten genom de dåliga skördarna vid början av 1900-talet. Inom dessa provinser har skördeökningen pågått även under krisåren, beroende på den avsevärt ökade arealen. Även i Norrland kan påvisas en avsevärd ökning av blandsädsodlingen och skördarna under denna period. Baljväxtskördarnas storlek har icke kunnat återgivas med den å diagrammet använda skalan, utan lämnas här några uppgifter angående förändringarna inom de olika distrikten (skördesiffrorna äro som vanligt tusental deciton). 1 1871—1875 1891—1895 1911—1915 1916-1919

Sydsverige 228 142 76 94

Ovr. Götaland 292 266 172 181

Svealand 196 256 211 227

Xorrland 22 20 16 16

De anförda talen visa, att tillbakagången i baljväxternas odling varit mycket olika inom de särskilda distrikten, så att i Sydsverige skörden på 40 år nedgått till en tredjedel och i övriga Götaland minskats med omkring 40 procent, medan den däremot i Svealand visat några procents ökning, ehuru maximum passerats redan i början av 1890-talet. Under senaste perioden ökades baljväxtskördarna av förut anförda skäl inom landets alla distrikt, mest i Sydsverige, ehuru Svealand fortfarande innehar första platsen, varvid är att märka, att hälften av Svealands baljväxtskord produceras inom Uppland. De norrländska skördarna hava genomgående varit obetydliga, och synas stadda i minskning. Orsaken till att baljväxtodlingen i stort sett befinner sig i tillbakagående snart sagt inom alla landsändar torde i första rummet vara att söka i dessa växters osäkra avkastning vilken bland annat belyses av den å sid. 52 lämnade redogörelsen för hektarskördarna; i motsats till de flesta övriga vårsädsslag visa baljväxterna endast ringa ökning i detta hänseende. Ehuru sålunda den rena baljväxtodlingen går tillbaka, proJ ) Då materialet till denna tabell, liksom till den grafiska framställningen är hämtat ur tab. 8, som anger varje läns skörd, råder icke full överensstämmelse mellan summan av de här anförda talen och rikssiffrorna i tab. 6.

56 duceras säkerligen vida större skördar även av baljväxter i form av baljväxtblandsäd, som vinner alltjämt ökad terräng. Förändringarna i fråga om fodersädens sammansättning i de olika landsdelarna ocli i hela riket belysas även av nedanstående tabell, som anger hela fodersädsskördens procentiska sammansättning vid några olika tidpunkter. c

Havre

Övriga G ö t a l a n

yds v e r i g e Kora

1871—1875 1891—1895 1911—1915 1916—1919

46 51 48 42

1871—1875 1891—1895 1911—1915 1916—1919

66 76 73 65

Blandsäd 36 11 26 20 20 30 18 38 S v e a l a n d 19 8 7 11 8 15 8 22

1871-1875 1891—1895 1911—1915 1916—1919

58 66 63 59

R i k e t 9 27 11 19 17 17 16 22

Baljväxter 7 3 2 2

Havre

Korn

70 77 75 70

17 12 10 10

Bland. säd 7 7 12 17

7 6 4 . 5

11 28 28 28

N o r r 80 67 68 62

l a n d 7 3 3 9

d Baljväxter 6 4 3 3 9

2 1 1

6 4 3 3

För Jandet i dess helhet har sålunda havren hela tiden varit huvudsädet och lämnat mera än hälften av fodersädsskörden — första och sista periodens siffror äro så gott som identiska. Av de övriga sädesslagen hava korn och blandsäd i det närmaste bytt roller, i det att blandsäden nu kommer på den plats, som förr innehades av kornet. Inom de olika landsdelarna hava förhållandena varit mycket växlande. I Sydsverige innehar visserligen havren fortfarande första platsen, men under senaste perioden har blandsäden haft att upjDvisa i det närmaste samma siffra som havren. Korn och baljväxter hava däremot under de senare perioderna sjunkit alltmera i betydelse, ned till hälften av 1870talets siffror. Inom övriga Götaland och Svealand har utvecklingen varit tämligen likartad med stor övervikt för havren, som tidtals levererat ända till tre fjärdedelar av hela fodersädsskörden, men på senaste tiden fått sin betydelse något reducerad. Kornodlingen har icke i dessa distrikt spelat samma roll som i Sydsverige, men har liksom baljväxtodlingen alltjämt varit stadd i vikande, och i stället för dessa växter odlas ökade mängder av blandsäd, proportionsvis mera i Svealand än i Götalands huvuddel. Norrland har genomgående avvikit från de övriga landsdelarna i det hänseendet, att kornodlingen alltjämt varit dominerande, ehuru även här en tillbakagång kan förmärkas. Havreskördarna uppgingo vid 1870talets början till endast sjundedelen av kornskördarna, men hava sedan stigit till ungefär hälften; den ökade havreproduktionen inträdde redan i slutet av 1800-talet. Blandsäden har på sista tiden ökats, men balj-

5i

växterna hava som vanligt gått tillbaka; båda dessa sädesslag spela för övrigt mindre roll än inom landets övriga delar. Fodersädsskördarna

under

krigsåren.

Liksom beträffande brödsäden må här lämnas en något mera detaljerad redogörelse för fodersädsskördarna under de kritiska åren 1914 — 1 9 . Skördenppgifterna äro hämtade nr tabb. 18 och 19 i Utredn. V. S k ö r d i tusental deciton

1914 1915 1916 1917 1918 1919

Havre

Korn

8056 12 526 12384 8912 8 141 10 755

2 650 3 000 2 983 2 475 2 515 2 769

Blandsäd 2 166 3 532 3 692 3 118 3 753 4 676

Baljväxter 278 444 483 355 584 653

S k ö r d i deciton per hektar Summa 13 150 19 502 19 542 14 860 14 993 18 853

Havre Korn Bland- Balj- Mede säd växter tal 10.3 15.6 12.2 8.5 11.8 15.6 17.7 16.5 18.6 13.7 16.0 18.S 15.1 16.7 17.9 11.4 14.0 12.4 11.9 9.6 13.6 14.2 13.9 12.2 11.1 15.1 15.9 16.5 17.9 14.6

1914 var sålunda det sämsta skördeåret både i fråga om totalskörd och skörd per hektar, och särskilt gav havren mycket dålig avkastning, varemot kornskörden var medelgod. De nästfoljande åren 1 9 1 5 och 1916 voro goda år, och alla säden gåvo mera än medelskörd. Såsom redan anförts, gick under vintern 1917 mycken höstsäd ut, i synnerhet råg, och till följd härav ökades vårsädsarealerna detta år betydligt både för brödsäd och fodersäd, av vilken blandsäd i främsta rummet kom till användning. Oaktat den större arealen blev skörden på grund av den ihållande torkan omkring 25 procent lägre än de nästföregående åren, ehuru skördesiiTrorna per hektar ej voro fullt så låga som 1 9 1 4 . Mest inverkade havrens dåliga utbyte, men även blandsäd och korn gåvo tillsammans omkring en miljon deciton lägre avkastning än de närmast föregående åren. Under 1918 voro förhållandena ungefär likartade, med en lång torkperiod under försommaren, och resultaten blevo ungefär lika dåliga. Havren och kornet gåvo till och med något sämre avkastning än 1917, men däremot lämnade blandsäd och balj växter bättre utbyte, vilket gjorde att totalsiffran för hektarskörden blev något högre. Först under år 1919 erhölls åter en någorlunda normal skörd. Förhållandena inom olika landsändar varierade emellertid åtskilligt under de särskilda åren, vilket bäst belyses av nedanstående sammanställning av hektarskördarna för all fodersäd, beräknade medelst arealoch skördeuppgifterna för de särskilda länen i tabb. 16a och 1 8 . 1914 1915 1916 1917 1918 1919 Medeltal

Sydsverige

Övr. Götaland

Svealand

Norrland

13.7 18.2 20.2 12.3 14.0 17.S 16.0

10.1 15.3 15.n 11.2 10.S 14.8 13.0

10.1 17.1 15.9 11.6 12.S 16.3 14.0

16.2 15.7 14.4 15.9 12.7 15.2 15.o

58¶Under det att skördarna år 1914 voro mycket dåliga i hela Svea- och Götaland, hade Norrland relativt god skörd, och samma förhållande ägde rum även 1917. Aren 1915 och 1916 däremot voro förhållandena omvända, så att skörden i mellersta och sydliga Sverige var god, medan den i Norrland icke blev mera än medelmåttig och 1919 inträffade ungefär detsamma. I medeltal för alla sex åren kom som vanligt Sydsverige upp till högsta avkastningssiffran, och därefter följde Norrland, Svealand och Götalands huvuddel med ett intervall av 1 deciton per hektar. Vårsäds- i jämförelse

med

höstsädsskördarna.

I tab. 10 i Utredn. V äro sammanställda hektarskördarna inom sex län under varje femårsperiod 1871 — 1 9 1 5 . Uträknas medeltalen för de olika länen, erhålles följande resultat: L ii ii Malmöhus Kronobergs Skaraborgs Östergötlands Uppsala Västernorrlands

Höstsäd

Vårsäd

Differens (övervikt för vårsäd -f, för höstsäd —)

19.0 13.7 14.2 lo.o 15.3 13.0

18.:. 13.9 12.3 14.7 13.4 15.1

—0.5 4-0.2 —1.9 —0.3 —1.9 + 2.1

I Kronobergs län har sålunda vårsäden i regeln gett något högre avkastning än höstsäden, och i Västernorrlands län skulle detta varit fallet i ännu högre grad, men på grund av höstsädsodlingens ringa omfattning inom detta län, kan förhållandet icke tillmätas någon betydelse. Inom de övriga länen visar höstsäden genomgående någon överlägsenhet, dock obetydlig inom Malmöhus och Östergötlands län, där vårsäden ofta gett samma avkastning som höstsäden. Tydligaste utslagen till förmån för höstsäden hava lämnats av Uppsala och Skaraborgs län, där den så gott som undantagslöst gett högre avkastning än vårsäden. Orsaken till detta förhållande är åtminstone för Mellansveriges del främst att söka i nederbördsförhållandena. Dessa äro nämligen i regeln mest gynnsamma för höstsäden, som av den vanligen tillräckliga höstnederbörden gynnas i sin första utveckling och på grund av sitt mera framskridna vegetationsstadium icke är så känslig för den torkperiod, som här oftast infaller under maj och början av juni månad, varemot denna vårtorka mycket ofta blir ödesdiger för vårsäden. Höstsäden har här också den förmånligaste platsen i växtföljden, så gott som alltid efter gödslad träda, varemot vårsäden i regeln följer efter treårig vall, sålunda på en rätt c förmånlig plats. I Skåne utjämnas förhållandena mera, därigenom att höstsäd i regeln tages efter grönfoder och vall, vilka icke kunna anses vara så förmånliga förfrukter som helträda, och att vårsäden åtminstone i stor utsträckning följer efter rotfrukter, och dessa måste såväl ur gödslingss y n p u n k t som med hänsyn till jordens beskaffenhet i övrigt anses vara

59 synnerligen goda förfrukter. Det kan till ock med sättas i fråga, huruvida icke dessa sistnämnda förhållanden inverka lika mycket på vårsädsskördarna som olikheten i klimat. Totalproduktionen a v s p a n n m å l o c h halm. I det föregående hava uteslutande behandlats skördarna av kärna av olika spannmålsslag, men även halmskördarna måste om ock i korthet behandlas. I Utredn. V, tab. 6 äro dessa anförda från år 1885, men även för föregående år kunna de approximativt beräknas, under antagande att förhållandet mellan halmens och kärnans avkastning varit detsamma som under 1886 — 1915, för vilken tid halmskördarna av höstsäd varit 2.1 och av vårsäd 1.5 gånger kärnskördens storlek. För att kunna med varandra jämföra skördar av olika sädesslag och halmskörden med kärnskörden beräknas numera vanligen alla skördesiffror i foderenheter, eller, såsom termen i jordbruksstatistiken vanligen lyder, i skördeenheter, för vilka reduktionstalen finnas angivna å sid. 110 i Utredn. V. De i tab. 7 angivna talen för totala kärnskördarna av spannmål hava här nedan fördelats i brödsäd och fodersäd, varjämte i sista kolumnen uppförts hektarskörden av all spannmål, kärna och halm, uträknad med tillhjälp av arealuppgifterna i tab. 4 a, och angiven i skördeenheter. Med detta undantag angiva talen i tabellen miljontal skördeenheter.

1H7I- -80 1881- -90 1891- - 0 0 1901- -10 1911- - 1 5 1916- - 1 9

Kärna av Brödsäd Fodersäd 583 1 161 1337 628 706 1449 776 1504 853 1 616 723 1504

Halm total 745 845 919 975 959 876

Summa 2 489 2 810 3 074 3 255 3 428 3 103

Skördeeii per hekt; 1800 1790 1810 1910 2 030 1810

Brödsädens kärnproduktion har sålunda genomgående utgjort endast omkring hälften av fodersädens och överträffas ur utfodringssynpunkt även av totala halmskörden. Sammanräknas fodersäd och halm, som ju också i huvudsak användes till utfodring, erhålles en summa av omkring I 900 milj. foderenheter 1 8 7 1 — 8 0 mot nära 2 600 milj. perioden 1 9 1 1 — 1 5 och omkring 2 400 milj. 1916 — 1 9 . Det i denna form producerade fodret skulle sålunda hava ökats med omkring en tredjedel. Siffrorna i sista kolumnen avse all produktion av spannmål och ange, att under 1800-talets sista decennier spannmålsskördarna per hektar i genomsnitt höllo sig på samma nivå, men att efter 1900-talets ingång tämligen avgjorda framsteg ägt rum, dock avbrutna av krigstidens missväxtår, då skördarna föllo tillbaka till 1800-talets nivå. Stegringen efter 1900-talets ingång är huvudsakligen beroende på utsträckningen av veteoch blandsädsodlingen, och utgjorde under bästa femårsperioden omkring I I % av skörden vid 1800-talets slut.

60¶G r ö n f o d e r a v s ä d e s v ä x t e r . Till de ovan anförda summorna för totala sädesskördarnas fodervärde bör strängt taget läggas värdet av den till grönfoder skördade säden. I den äldre jordbruksstatistiken finnas inga specificerade uppgifter om den till grönfoder använda sädesarealen, vilken sammanräknades med den mogna sädens, men av tab. 16 a i Utredn. V framgår, att under åren 1 9 1 4 — 1 6 denna areal utgjorde omkring 3 % av den till mogen sädesskörd använda, och. för åren 1917 — 1 9 ökades denna siffra till något över 6 %. Då grönfoder åtminstone i södra delarna av landet, vilka härvid såsom av diagram 12 framgår spela den främsta rollen, huvudsakligen odlas på trädan och denna först under de senaste decennierna undergått sin väsentliga inskränkning, har man rätt att antaga, att i äldre tider grönfoderarealen icke uppgått till mera än en eller annan procent av den till produktion av mogen säd använda arealen. Skördemängden av grönfoder kan i medeltal icke uppskattas till mera än omkring 70 % av den mogna grödans, och för åren 1 9 1 6 — 1 9 borde grönfoderskörden per hektar icke hava utgjort mera än omkring 1 200 skördeenheter, motsvarande sammanlagt omkring 120 milj. skördeenheter, då arealen i medeltal för dessa år i det närmaste utgjort 100 000 hektar. Med användande av ett helt annat beräkningssätt har Höijer enligt tab. 20 a kommit till i det allra närmaste 100 milj. skördeenheter såsom sannolika skördevärdet av grönfodret under samma period, en siffra som dock måhända kan anses väl låg. Hela sädesskördens fodervärde med inberäknande av grönfodret skulle sålunda för 1916 — 1 9 hava uppgått till något över 3 200 milj. skördeenheter mot sannolikt omkring 3 500 milj. under närmast föregående period.

4. Potatis- oeh rotfruktsodling-en. P o t a t i s o d l i n g e n , som vid 1800-talets början endast bedrevs på några få tusen hektar, hade några decennier senare börjat skjuta fart, och vid 1870-talets början omfattade den nära 150 000 hektar. Efter denna tid har arealen varit så gott som stationär och har knappt något år stigit till 160 000 hektar förr än under krisåren 1918 och 1919. Inom de olika landsändarna hava förhållandena utvecklat sig någorlunda likartat, ehuru mindre differenser framträda, såsom synes av nedanstående sammanställning, där arealerna äro angivna i tusental hektar. (I sista kolumnen äro anförda de korrigerade rikssiffrorna ur tab. 4 i Utredn. V, vilka av angivna skäl något skilja sig från summan av landsdelarnas, då dessa äro hämtade ur hushållningssällskapens uppgifter.) Sydsverige 1871—80 1881—90 1891—00 1901—10 1911—15 1916—19

Q „ vriga tal

tal and 60.3 64.0 61.5 55.1 52.0 56.5

47.2 47.1 47.S 49.1 51.9 52.1

Svealand

Norrland

Eiket

31.6 31.8 34.0 35.1 33.8 33.8

9.3 ll.-i 13.6 14.4 15.1 15.5

150.2 155.5 157.6 153.2 152.3 158.2

I Sydsverige ökas potatisarealen, fastän långsamt, och under krisåren har ingen nämnvärd stegring ägt rum. Inom övriga Götaland nåddes kulmen på 1880-talet, varefter en kontinuerlig tillbakagång ägt rum, så att under åren 1911-—15 arealen ej var större än i Sydsverige; under krisåren utökades den dock avsevärt. Svealand har i allmänhet att uppvisa rätt små växlingar, och sedan 1890-talet har arealen varit tämligen oförändrad, dock med POTATISAREALER någon sänkning 1 9 1 1 — 1 5 °/o ' i procent av åker. samt höjning under krisåren. I Norrland har däremot potatisarealen alltjämt ökats, under hela perioden I I I med nära 70 X , under det att riket i dess helhet endast | kan uppvisa en ökning av — "--._ v^.~~~?_ omkring 5 %. irrsvea I Då åkerarealen emellertid tillväxt, giva de anförda talen ej någon direkt före| ställning om potatisodlinDia0 am

18.

Oötalond

••?•--,,

1371 - 7 5

76 - 8 0

8 1 - -85

86 - 9 0

9 1 -- 9 5

9 6 - 1900

0 1 -- 0 5

06 - 1 0

1 1 - IS

1 5 - 191

gens förändrade betydelse under olika perioder, vilken bättre belyses av diagram 16, som anger dess procentiska andel i åkerarealen för de olika landsdelarna och för riket i dess helhet. Rikslinjen visar ett jämnt avtagande från 5.6 % under första perioden till 4.1 under näst sista, varefter en obetydlig höjning inträtt. Relativt största potatisodlingen har alltjämt förekommit i Sydsverige, där fortfarande potatisen odlas i stor utsträckning för industriella ändamål. Den intensivaste odlingen förekommer för närvarande i Blekinge län, där den omfattar omkring 16 % av åkerarealen; i Kristianstads län är motsvarande siffra omkring 9 och i Malmöhus omkring -4 % För hela detta distrikt var tillbakagången i relativa potatisarealen starkast under 1880-talet, därefter höll sig procentsiffran tämligen konstant något över 6, till dess med 1900-talets ingång en ny stegring inträdde. I övriga Götaland har potatisodlingen alltmera mistat i betydelse, med starkaste sänkningen på 1880-talet, men en tydlig höjning under krisåren. Största potatisodlingen därstädes förekommer inom Smålandslänen, där 5 ä 7 %', samt i Göteborgs och Bohus län, där omkring 6 % av åkern användas härtill. Inom Svealand har denna odling alltid haft relativt liten utbredning, men även här spåras avgjord tillbakagång, särskilt under 80-talet. Utvecklingen har varit ungefär likartad inom samtliga län; under krisåren hade dock Stockholms län att uppvisa större ökning än de övriga. Norrland har genomgående haft relativt större potatisodling än Svealand och på senaste tiden även större än Götalands huvuddel. Dess areal har dock icke kunnat hålla jämna steg med den växande totala åkerarealen, och även här har därför resultatet blivit en relativ nedgång, ehuru svagare än för riket i dess helhet. Potatisskördar) i a. E nedanstående sammanställning äro skördesiffrorna för de särskilda landsdelarna hämtade ur hushållningssällskapens uppgifter — tab. 8 ocli 18 i Utredn. V — och rikssiffrorna ur tab. 6 och 18, på grund varav någon skillnad i summorna förefinnes. Skörden är angiven i tusental deciton. Sydsverige 1871-80 1881-90 1891—00 1901—10 1911—15 1916—19

... ... ... ... ..., ...

3 323 3006 3 510 4 471 6 934 6501

Övriga (rötaland 4 465 4 650 5 033 5 177 5 453 6 333

Svealand 2 463 2 643 2 806 3 321 3 371 3 583

Norrland

R i k e Totalskörd

867 1042 1 175 1 435 1849 1 945

11662 12 116 12 442 14 634 16 834 18 381

t dt/har 78 78 79 96 111 116

RAksskörden skulle sålunda under hela perioden hava ökats från 11.? till 18.4 milj. deciton, eller med nära 58 %, under det att arealtillväxter. endast varit något över 5 %, vilket anger att hektarskörden stigit. A^

talen i sista kolumnen framgår också, att denna under de tre sista decennierna av 1800-talet icke fullt uppgått till 80 deciton per hektar, men under 1000-talet alltjämt stigit, med högsta skörden under krisåren. Av tabellen framgår för övrigt, att totala potatisskörden i Sydsverige under hela perioden ungefär fördubblats, medan den i övriga Götaland endast ökats med något över 4 0 %, till följd varav detta distrikt numera kommer i andra rummet i fråga om potatisskördens totala storlek. Norrland har också visat stora framsteg med mera än dubbelt så stor skörd under de senare åren som på 1870-talet och i Svealand har ökningen utgjort omkring 45 %. Hektarskördarnas ökning synes hava varit någorlunda likartad inom de olika landsdelarna, ehuru svagare inom Svealand och Grötalands huvuddel än för övriga landet. Under perioden 1911 — 19 utgjorde de: Sydsverige Övriga Götaland Svealand Norrland

129 deciton per hektar 108 » » > 103 » » » 123 » » »

Sydsverige kom sålunda, som man k u n n a t vänta, i främsta rummet även i detta hänseende, men liksom i fråga om spannmålsproduktionen per hektar intar Norrland andra rummet. Götalands huvuddel och Svealand skilja sig ej mycket från varandra och komma båda ett gott stycke efter de övriga landsdelarna. Beträffande potatisskördarna under krigsåren må hänvisas till nedanstående sammanställning nr tab. 16a och 18 i Utredn. V. Areal 1 000 har 1914 1915 1916 1917 1918 1919

I51.D 152.:; 148.5 157.5 163.S 163.1

S k 0 r d 1 000 dt dt/har 17036 19529 14974 20208 18328 20014

112 128 101 128 112 123

Arealen, som under 1916 varit stadd i minskning, ökades med omkring 9 000 hektar under 1917 och med ytterligare 6 000 hektar följande år. Under 1917 ökades arealen med ungefär 4 500 hektar i Götalands huvuddel, 4 200 i Svealand och 1 600 i Norrland, men avtog med omkring 1,400 hektar i Sydsverige, vilket däremot 1 9 1 8 ökade sin potatisareal med omkring 3 600 hektar, medan ökningarna i de övriga distrikten höllo sig omkring 1 000 hektar, för Svealand endast omkring 400. Under 1919 fortfor ökningen i Sydsverige med omkring 4 200 hektar, men i de övriga landsdelarna minskades arealen, mest i Svealand med över 2 000 hektar. Potatisskörden blev störst under 1917, då till all lycka landet erhöll den största hittills producerade skörden; 1916 var däremot ett jämförelsevis svagt år, 1915 och 1919 goda. Även i fråga om skörden per hektar var 1917 ett rekordår, endast jämförligt med 1915. Vid

närmare granskning av förhållandena inom olika landsdelar finner m a n , att 1917 var ett av de allra bästa åren för alla distrikten, ehuru Sydsverige 1 9 1 5 kom ännu högre med 147 deciton per hektar mot 142 år 1917. Även i Norrland överträffades 1917 års skörd, som var 129 deciton per hektar, av 1919 års, som var 141 och 1914 135 deciton per hektar. I alla distrikt erhölls lägsta skörden 1916, och ordningsföljden mellan olika landsdelar är i medeltal för 1914 —19 densamma som förut anförts beträffande perioden 1911 — 1 9 . För potatisodlingens betydelse i jämförelse med rotfrukternas och härvid producerade relativa skördevärden kommer redogörelse att lämnas längre fram. Rotfruktsodlingen. Denna odling har urgamla anor i vårt land, men synes i äldre tider hava bedrivits i mycket ringa omfattning. Ä n n u på 1870-talet odlades rotfrukter endast på omkring 11 000 hektar, sålunda icke på mera än trettondedelen av potatisens areal, och först mot slutet av 1880-talet började rotfruktsodlingen nämnvärt ökas. F r å n denna tid har utvecklingen gått desto fortare, relativt sett hastigare än för någon annan kulturväxt. Utvecklingens gång såväl i hela riket som i särskilda landsdelar belyses av nedanstående tabell, uppställd på samma sätt som för potatisodlingen och med samma reservation för summornas bristande överensstämmelse, särskilt under äldre perioder. Siffrorna avse tusental hektar. Sydsvenge 1871—80 1881-90 1891—00 1901—10 1911—15 1916—19

4.1 10.4 27.5 46.8 64.* 70.2

Övriga S v p a l a n ( 1 Gotaland 5.5 5.1 8.<i 16.9 28.5 33.6

3.2 2.3 2.2 5.4 10.G 12.5

^orrl,ml 0.5 0.5 0.1 0.9 l.s l.s

R i k e t " Sockerbetsareal areal

Total

11.5 17.7 38.5 70.7 105.S 118.1

(0.5) (2.5) 19.6 29. i 30.9 33.S

Vid periodens början var sålunda rotfrukts are alen i Sydsverige mindre än i övriga Götaland och ej särdeles nämnvärt större än i Svealand, men från 80-talet har Sydsverige varit helt och hållet dominerande på detta område och alltjämt representerat omkring 60 % av rikets totala rotfruktsareal. Inom detta distrikt hava rotfrukterna till och med distanserat potatisen, som numera odlas på vida mindre areal än dessa. Inom samtliga övriga distrikt minskades rotfruktsodlingen under 80-talet, och i de övre landsdelarna synes denna minskning hava fortgått även under 90-talet. Vad som i Sydsverige satte fart på rotfruktsodlingen var tydligen sockerbetsodlingen, som först under 1880-talet började få någon nämnvärd utsträckning. Redan följande årtionde hade den arbetat upp sig så, att den disponerade lika stor areal som hela landets foderrotfruktsodling, men sedan isen sålunda var bruten, ökades arealen för foderrotfrukterna

i hastigare tempo än sockerbetornas, vilken från 1900-talets ingång med avsikt begränsades och vanligen hållits vid omkring 30 000 hektar, men dock stigit något under den senaste perioden. I medeltal för denna period var sockerbetsarealen fördelad så, att 87 % föllo inom Sydsverige, därav 68 % ensamt inom Malmöhus län; endast 13 % av hela sockerbetsarealen lågo sålunda inom det övriga Sverige, därav något över 5 % i Gottlands, mellan 3 och 4 % i vardera av Kalmar och Östergötlands län och 1 % i Skaraborgs län. Inom övriga län förekom denna odling endast sporadiskt. Sedan rotfruktsodlingen under de sista decennierna av 1800-talet fått fast fot i Sydsverige, började den även spridas längre norrut, i främsta rummet till de angränsande delarna av övriga Götaland, där arealen redan på 90-talet väsentligt ökades. I Mellansverige och Norrland dröjde det något längre, men under första årtiondet på 1900-talet kan dock en tydlig utveckling skönjas, vilken sedermera alltjämt fortgått. I medeltal för hela landet har rotfruktsarealen tiodubblats under hela den här behandlade perioden och i Sydsverige nära 18-dubblats. Rotfruktsodlingens utveckling med hänsyn tagen till åkerarealens tillväxt belyses av diagram 17, vara inlagts linjer för rotfrukternas procentiska andel av åkerarealen såväl för riket i dess helhet som för särskilda landsändar. Sockerbetornas areal är här hopräknad med foderrotfrukternas. Även här markeras tydligt det kraftiga uppsving, rotfruktsodlingen i alla landsdelar fick under perioden 1906 — 10 samt arealens jämna tillväxt i Sydsverige ända från 1880-talet. I detta distrikt användes därför också under senaste ROTFRUKTSAREALER i procent av åker. perioden ej mindre än 8.8 % av åkerjorden till rotfrukter mot 3. i % i riksmedeltal. H Av diagrammet framgår \7 även,, att rotfruktsodlingen i de flesta landsdelar var stadd i tillbakagång under de första perioderna samt att Götalands huvuddel tidigare än de nordligare distrikten började följa det av Sydsverige lämnade föreBj2i»— dömet. E n anmärkningsswissiug£> värd sak är även, att linjerna för de olika landsdelarna icke, såsom på åtskilliga av _^^ de föregående diagrammen, korsa varandra, stundom 0/

Diagram 17.

4¶SveaL»! 1 !

!C7 - 7 5

öiDu.

T.

T.

76 - 8 0

81 - 8 5

86 - 9 0

91 - 9 5

9 6 - 1900

01 - 0 5

06 - 1 0

1 1 - 15

16-1

flera gånger. Under de första perioderna följa några linjer visserligen varandra, men från slutet av 80-talet hava de alltjämt haft en bestämd ordningsföljd: främst Sydsverige med slutsiffra 8.8 X , därefter övriga Götaland 2 . 3 , Svealand 1.1 och Norrland 0.4 % av åkerarealen. I siffran för Sydsverige ingår sockerbetsarealen med omkring 3.7 X, men foderrotfrukternas är dock 5.1 och sålunda vida högre än i något annat distrikt. Utom beträffande rotfruktsodlingens omfattning föreligger även en bestämd skillnad mellan de olika distrikten i fråga om de odlade rotfruktsslagen, så att i Sydsverige även av foderrotfrukter betor äro de vanligaste, medan de norr om Mälaren endast odlas i obetydlig utsträckning. I Mellansverige odlas däremot vanligen rovor och kålrötter och i Norrland nästan uteslutande rovor. Då betorna äro de senast mognande och rovorna de tidigaste, måste denna olikhet i odlingen, såsom redan i inledningen framhållits, ställas i samband med växttidens olika längd i landets norra och södra dol ar och är sålunda ett typiskt exempel på klimatets inverkan. Huruvida också olikheten i rotfruktsodlingens omfattning i de särskilda landsdelarna i främsta rummet är beroende på klimatförhållandena eller på andra faktorer, därom kunna meningarna vara mera delade. Utom de klimatiska förhållandena måste nämligen härvid inverka även jordmånen, jordbrukets allmänna nivå och i sammanhang därmed växtföljden, samt icke minst den större eller mindre lättheten att anskaffa för rotfrukternas skötsel erforderlig arbetskraft. I alla dessa hänseenden har Sydsverige, speciellt Skåne, givet övertag över de övriga landsdelarna, och rotfrukterna odlas därför också ofta på hela skiften i växtföljden. I Mellansverige och Norrland hör detta däremot till ovanligheterna, och rotfruktsarealen inskränkes i regeln till en mindre del av ett skifte; rotfruktsodlingens tillväxt i dess helhet har ej så mycket berott på att de förutvarande rotfruktsodlarna ökat sina arealer som fastmera därpå, att nya odlare tillkommit med vanligen rätt små arealer, avpassade sä att de i huvudsak kunnat skötas med den egna arbetsstyrkan. Svårigheten att anskaffa den för rotfruktsodling i stort erforderliga särskilda arbetskraften torde därför i dessa landsdelar hava varit den förnämsta orsaken till denna odlings relativt långsamma tillväxt och de under senare åren rådande höga arbetspriserna hava förvärrat förhållandena, så att snarast är att vänta en tillbakagång. liotfrnlrfsskördarna. Nedanstående tabell utgör ett sammandrag av hushållningssällskapens skördeuppgifter enligt tab. 8 och 18 i Utredning V samt riksskördarna enligt tab. 6 och 18, och även här förekomma avvikelser mellan de på olika sätt erhållna summorna. Skörden är som vanligt angiven i tusental deciton.

1871—80 1881—90 1891—00 1911—15 1916—19

Sydsverige

Övriga Götaland

Svealand

Norrland

B i k e t Socker.Foderbetor rotfrukter

Snmm;

456 1883 6 440 13 428 22 601 22 22 982 982

443 682 1672 4 200 8 495 9 161

184 181 409 1 651 3 341 3 946

8 12 14 216 606 573

169 789 5 518 8 269 8 952 8 808

1249 2 834 8 470 19 471 35 852 36 692

1080 2 045 2 952 11 2(>2 26 900 27 884

R i k s s k ö r d e n av s a m t l i g a r o t f r u k t e r h a r s å l u n d a u n d e r p e r i o d e n 3 0 d u b b l a t s , s a m t i d i g t som arealen blivit u n g e f ä r t i o d u b b l a d , och s k ö r d e n per h e k t a r skulle s å l u n d a u n d e r s e n a r e t i d e n v a r i t u n g e f ä r t r e eråneer o

©

o

sa stor som p å 1 8 7 0 - t a l e t , n å g o t som ä v e n b e k r ä f t a s av de n e d a n anförda detalj siffrorna. P å 1 8 9 0 - t a l e t skulle s o c k e r b e t s s k ö r d e n v a r i t n ä r a d u b b e l t så stor som s k ö r d e n av f o d e r r o t f r u k t e r , vilkas o d l i n g först m e d 1 9 0 0 - t a l e t s i n g å n g b ö r j a d e skjuta f a r t ; u n d e r s e n a r e t i d e n h a d ä r e m o t foderrotfrukterna haft u n g e f ä r tro g å n g e r så stor s k ö r d som sockerbetorna. T a l e n för de olika l a n d s d e l a r n a b e k r ä f t a S y d s v e r i g e s a b s o l u t a ö v e r l ä g s e n h e t och a v t a g a n d e t m o t n o r r av r o t f r u k t s s k ö r d a r n a s absoluta storlek, så a t t u n d e r s e n a s t e p e r i o d e n S y d s v e r i g e l ä m n a t 6 3 % axl a n d e t s hela r o t f r u k t s s k ö r d , ö v r i g a G ö t a l a n d 2 5 , S v e a l a n d n ä r a 1 1 och N o r r l a n d mellan 1 och 2 %. Vid en jämförelse m e l l a n de o v a n anförda siffrorna för r i k s s k ö r d a r n a och a r e a l e r n a erhållas följande v ä r d e n p å s k ö r d a r n a i deciton p e r h e k t a r u n d e r olika perioder. FoderAlla Sockerrotfrukter rotfrukter betor 1871-80 ms) (99) 109 1881-90 (316) (135) 160 1891-00 284 156 220 1901-10 281 272 275 1911 — 15 Q90 359 339 1916-19 261 331 311 F ö r s o c k e r b e t o r n a skulle s å l u n d a h e k t a r s k ö r d e n v a r i t större p å 1 8 7 0 och 8 0 - t a l e n än s e n a r e , v i l k e t k a n anses s a n n o l i k t , då de först odlade b e t o r n a i a l l m ä n h e t g å v o s t ö r r e s k ö r d a v r ö t t e r , m e n h a d e l ä g r e sockerh a l t än d e n u för t i d e n a n v ä n d a ; m e d s o c k e r h a l t e n s ö k n i n g h a r d ä r f ö r s k ö r d e n a v r ö t t e r n e d g å t t , m e n icke den p e r y t e n h e t s k ö r d a d e m ä n g d e n socker. U n d e r äldre t i d e r skulle e n l i g t s t a t i s t i k e n h e k t a r s k ö r d e n a v f o d e r r o t f r u k t e r v a r i t b e t y d l i g t l ä g r e än a v s o c k e r b e t o r , v i l k e t skulle k u n n a f ö r k l a r a s a v den s t ö r r e o m s o r g , som i alla h ä n s e e n d e n ä g n a d e s sockerb e t o r n a — och såsom r e d a n framhållits ä r d e t d e r a s o d l i n g , som v a r i t b a n b r y t a n d e för all m o d e r n r o t f r u k t s o d l i n g i n o m l a n d e t , Å a n d r a sidan bör dock ä v e n f r a m h å l l a s , a t t s k ö r d e - och a r e a l u p p g i f t e r för foderrotf r u k t e r n a u n d e r ä l d r e t i d e r m å s t e anses v i d a o s ä k r a r e ä n för sockerb e t o r n a och först u n d e r de s e n a r e p e r i o d e r n a k u n n a b e t r a k t a s såsom n å g o r l u n d a tillförlitliga.

68¶Enligt tabellen voro hektarskördarna av sockerbetor och foderrotfrukter ungefär lika stora vid början av 1900-talet, men längre fram hava de senare oivit avsevärt högre avkastning. När det gäller att jämföra skörden av olika rotfruktsslag, får man ej ensidigt döma efter de erhållna skördarna av rötter, utan måste hänsyn tagas även till halten av torrsubstans, och i detta hänseende överträffa sockerbetorna vida samtliga övriga rotfrukter; i medeltal kunna de anses ligga minst dubbelt så höo-t. T fråga om skördad torrsubstans representera sockerbetsskördarna under de senaste perioderna minst 60 % högre värde per hektar, och då denna torrsubstans till största delen utgöres av socker, blir sockerbetornas överlägsenhet över foderrotfrukterna ännu mera framträdande. Beträffande hektarskördarna i olika landsdelar torde det vara lämpligt att begränsa sig till uppgifterna för de senare perioderna, då det äldre materialet här kan anses ännu mindre tillförlitligt än beträffande riket i dess helhet, och särskilt för distrikt med ringa rotfruktsodling bliva felo-ränserna alltför vida. Under 1900-talet skulle skördarna av samtliga rotfrukter i deciton per hektar hava varit följande:

1901—10 1911 — 15 1916-19

Sydsverige 287 349 328

Övriga Götaland 247 297 272

Svealand 306 315 316

Norrland 236 338 323

Skillnaden mellan skördarna i olika landsdelar synes sålunda icke hava varit särdeles stor, men med hänsyn till det förut påpekade förhållandet att i Sydsverige huvudsakligen odlas de torrsubstansrika betorna, därav en väsentlig del i form av sockerbetor, medan i Norrland de jämförelsevis torrsubstansfattiga rovorna dominera, är det tydligt, att den sydsvenska hektarskörden i själva verket representerar ett betydligt högre värde redan ur fodersynpunkt än de övriga landsdelarnas. Sammanräknas skördarna för 1911 — 19 och fördubblas sockerbetsskördarna, vilka under denna tid i Sydsverige utgjorde 33 och i övriga Götaland 12 % av totala rotfruktsskörden, erhållas följande värden å hektarskördarna: Sydsverige Övriga Götaland Svealand Norrland

4 5 3 deciton 317 „ 315 „ 331 „

Den sydsvenska överlägsenheten i fråga om rotfruktsodlingen framträder sålunda tydligt, men mellan de övriga landsdelarna synes ingen större olikhet förefinnas, särskilt om man beaktar, att i Norrland rovorna äro de allmännaste rotfrukterna. Rotfruktsskördarna under krigsåren äro sammanställda ur tab. 16 a och 18 i Utredn. V.

1914 1915 1916 1917 1918 1919

S o c Areal 1 000 liar 32.4 32.0 37.4 31.4 30.2 36.5

k

e

r

b e t o r Sko r d 1 000 deciton dt/har 9 667 8 388 9 372 8 343 8 123 9 395

298 262 251 266 269 257

F o d e r r o t f r u k t e r Areal S k ö r d 1 000 har 1 000 deciton dt/ha 72.2 77.2 72.S 83.7 89.5 90.9

25 409 28 296 24 685 28 877 28 214 29 760

352 367 339 345 315 327

Sockerbetsarealen liade sitt maximum 1916, men minskades av kända anledningar 1917 med omkring 6 000 hektar, därav 5 000 i Sydsverige; år 1918 minskades arealen med ytterligare 1 200 hektar, men 1919 återställdes den till ungefär samma omfattning som förut, och även i Svealand förekom detta år någon sockerbetsodling. Foderrotfrukterna utvidgade däremot just under de kritiska åren 1917 och 1918 sin areal ganska kraftigt, särskilt i Sydsverige, på grund av de höga priser, som då voro rådande; även under 1919 fortfor deras areal att stiga för landet i dess helhet utom i Sydsverige, där den minskades med omkring 3 000 hektar. Skörden av sockerbetor var lägst 1918, dock endast föga mindre än 1915 och 1917 års skördar; största totalskörden erhölls 1914 på grund av osedvanligt hög hektarskörd. Under de olika åren har hektar skörd en växlat mellan omkring 250 och 300 deciton och har i medeltal för hela perioden varit 267 deciton. För foderrotfrukterna var medelskörden per hektar 332 deciton, med växlingar mellan 283 och 367. Foderrotfrukterna gåvo lägsta produktionen under de två senaste åren, vilket däremot icke var fallet med sockerbetorna; det synes ej osannolikt, att detta förhållande delvis kan hava berott på den minskade tillgången jjå gödselmedel av alla slag, som just under dessa år var rådande, varvid foderrotfrukterna fingo komma i andra rummet. Skördarnas absoluta storlek har växlat mellan 24.7 och 28.9 milj. deciton, med största avkastningen år 1917. Jämförelse m e l l a n p o t a t i s o c h rotfrukter. Potatisodlingen erhöll först under 1800-talet någon nämnvärd spridning i vårt land, men på grund av dess stora betydelse för folknäringen blev den snart allmän i alla landsändar. Huru stor denna betydelse i själva verket varit, framgår bäst därav, att under de senaste femtio åren potatisskördarnas näringsvärde kan anses hava utgjort omkring hälften av brödsädsskördarnas. Hela potatisskörden användes visserligen icke till människoföda, utan en mycket stor del — antagligen mera än hälften — går till kreatursfoder och till industriella ändamål, och de härvid använda sorterna äro i allmänhet icke tilltalande såsom matpotatis, men i nödfall kunna de dock även användas härtill. En omfattande potatisodling erbjuder sålunda en viktig reserv för folknäringen, och man har därför också uttalat den uppfattningen, att potatisen mera än någon annan kulturväxt varit ägnad

att motverka uppträdandet av verklig hungersnöd, som förr, då länderna voro mera isolerade från varandra än nu, så gott som ofelbart blev följden av en felslagen spannmålsskörd. E t t färskt exempel härpå erbjuda förhållandena under åren 1917 — 1 8 , då den rikliga potatisskörden i hög grad bidrog till att vårt land kunde kämpa sig igenom de svårigheter, som orsakades av den dåliga spannmålsskörden. En starkare inskränkning av potatisodlingen kan därför icke anses Överensstämmande med landets intressen. Potatisodlingens tillbakagång började, såsom redan framhållits, under 1890-talet, samtidigt som rotfrukterna erhöllo sitt första uppsving genom sockerbetsodlingens allmännare utbredning i Sydsverige, varmed grunden lades till den moderna rotfruktsodlingen överhuvudtaget. Orsaken till rotfrukternas alltjämt ökade odling är i främsta rummet att söka i deras större produktionsförmåga; av förut meddelade uppgifter angående skördarna per hektar framgår, att rotfrukterna i medeltal under de senare åren lämnat ungefär tre gånger så stor skörd som potatisen. Även om skördarna, såsom riktigt är, reduceras till skördeenheter med tillhjälp av de reduktionstal, som finnas anförda å sid. 110 i Utredn. V, kvarstår dock en väsentlig skillnad till rotfrukternas fördel. En överblick över förhållandena lämnar diagram 18, där potatisens och rotfrukternas andel i åkerareal och skörd äro angivna i procent. Diagrammet visar, att potatisens skördelinje rör sig tämligen parallellt med areallinjen, ehuru en del avvikelser förekomma och särskilt under de senare åren divergensen blivit skarpare. Rotfrukterna lämna däremot allt större skörd i förhållande till arealen, och från 1906 —10 hava de lämnat större totalskörd än potatisen, trots att deras areal varit väsentligt mindre. I rotfruktsskördens värde är härvid icke blastens medräknat. Beräknas hektarskördarnas värde i skördeenheter, erhållas följande resultat: Potatis 1891—00 1901—10 ]9H—15 1916—19

1975 2400 2775 2900

Blast ej medräknad Sockerbetor Foderrotfrukter 7 050 7025 7250 6525

1560 2 720 3 590 3 310

Blast medräknad Sockerbetor Foderrotfrukter 8 225 8 196 8458 7 612

1768 3 083 40H6 3 751

Jämföras till en början talen för potatis och foderrotfrukter, finner man, att ännu på 1890-talet potatisen skulle varit överlägsen i fråga om producerat skördevärde. Efter 1900-talets ingång hava däremot rotfrukterna haft övertaget, och ju mera den moderna rotfruktsodlingen sprides, desto större synes skillnaden bliva. Detta förhållande skarpes ännu mera, om även rotfruktsblasten medräknas, varemot kan invändas, att i regeln icke hela blastskörden användes till foder och ofta nog endast i ringa utsträckning; men detta förhållande kompenseras i väsentlig grad av den mycket låga blastprocent, varmed räknats i dessa tabeller.

71¶I medeltal för åren 1911 — 1 9 hava foderrotfrukterna lämnat 23 % större skördevärde per hektar än potatisen och vid medräknande även av blasten 39 %. De här anförda skördesiffrorna måste dock anses för låga för jordbruk, som kunna kallas någorlunda välskötta. För dessa torde 500 deciton foderrotfrukter och 150 deciton potatis kunna anses såsom ungefärlig medelskörd, och i skördeenheter per hektar motsvarar detta: för potatis 3 750 ., I 5 000 utom blast L. „ toderrottrakter { _ nnr7 -. " | t) 667 med „ Utan hänsyn till blasten skulle sålunda rotfrukterna lämnat 35 och med dess inberäknande 51 % högre skörd än potatisen. Huru man än räknar, kommer man sålunda till det resultatet, att även foderrotfrukterna lämna större skördeutbyte än potatisen, vilket till stor del är beroende därpå, att rotfrukterna företrädesvis odlas på bättre jordmåner och att större omsorg ägnas deras skötsel och gödsling. Där jorden är sämre och förhållandena i allmänhet kargare, erbjuda däremot rotfrukterna inga fördelar framför potatisen, som säkerligen även för framtiden kommer att förbliva en av de viktigaste kulturväxterna på lättjorden, särskilt sandjorden, där den ger både kvalitativt och kvantitativt goda grödor. Där foderrotfrukterna en gång vunnit insteg, vill man sedan ej gärna undvara dem, då de bereda möjlighet att även under vintern tillhandahålla kreaturen ett tilltalande saftfoder. A andra sidan POTATIS OCH ROTFRUKTERS är rotfruktsodlingen mycket ANDEL 1 ÅKERAREAL OCH SKÖRD. arbetskrävande och kostsam, v ™*v och för att odlingen ej skall bliva alltför förlustbringande, krävas därför stora skördar. De nu rådande höga arbetspriserna utgöra ett givet hinder för rotfruktsodlingens ytterligare utsträckning, och åtskilliga röster hava höjts för dess inskränkning. Sockerbetorna utgöra i fråga om producerat skördevärde en klass för sig och ligga i detta hänseende långt framför alla andra på åker odlade växter. I medeltal för de senaste perioderna hava de lämnat mera än 871—75 7 6 11-15 16-19K dubbelt så hög skörd per ,

hektar som potatis och foderrotfrukter, varvid dock är att märka, att sockerbetorna till största delen produceras inom landets förnämsta jordbruksdistrikt samt att deras skörde- och arealsiffror äro kända med vida större noggrannhet än foderrotfrukternas. Skillnaden torde därför vara mindre än vad de anförda siffrorna ange, och speciellt gäller detta Sydsverige, där även skördarna av foderrotfrukter på sockerbetsgårdarna äro vida högre än eljest. Att döma av de i "Räkenskapsresultat från svenska jordbruk" publicerade siffrorna synas emellertid även här sockerbetorna överträffa foderrotfrukterna med 40 ä 50 % i fråga om det producerade skördevärdet. Någon större utsträckning av sockerbetsodlingen torde icke vara att förvänta, varken för framställning av socker eller för annat ändamål. Totala skördevärdet av potatis och rotfrukter finnes angivet i tabell 7 i Utredn. V; här nedan följer en fördelning av detta värde på de särskilda huvudslagen. Skördarna äro uttryckta i miljontal skördeenheter. u,.i-„i.Potatis 1871—80 1881—90 1891—00 1901—10 1911—15 1916—19

291.7 302.9 311.0 365.8 420.8 459.5

Socker, , betor 4-2 19-7 137 9 206-7 223-8 220-2

Foderrot- Alla , ,. . irukter rotfr. 10.S 15.0 20.4 40.1 29.5 167.4 112.0 318.7 269.0 492.8 278.8 499.0

e

Summa 306.7 343.0 478.4 684.5 913.G 958.5

Potatis o. rotfr. , ., . med blast 308.8 349.0 505.3 733.9 986.8 1032.4

Potatis i % iiii. av totalsk. 94 87 62 50 43 45

Av siffrorna i sista kolumnen framgår, att potatisskörden på 1870talet skulle representerat 94 % av totala skördevärdet, men under de senaste perioderna endast omkring 45 %. Tabellen visar även, huru dominerande sockerbetorna voro bland de egentliga rotfrukterna under 1890-talet och 1900-talets början, och vilken stor roll de fortfarande spela. Skörden av potatis och rotfrukter tillsammans representerade på 1870-talet i vikt 7.7 % av all skörd på åkern och 1916 — 19 16.6 %. I förhållande till spannmålens skördevärde var potatisens och rotfrukternas under den första perioden omkring en åttondedel och under de senaste ungefär en tredjedel. Jämföres deras produktionsförmåga med spannmålens, blir resultatet i skördeenheter per hektar för perioden 1 9 1 1 — 1 9 : sockerbetor foderrotfrukter potatis all spannmål med halm

8 078 3 926 2 820 1 930

Rotfrukterna och även potatisen äro sålunda spannmålen vida överlägsna i fråga om producerat skördevärde.

5. Vallarna och deras avkastning". Redan i det föregående har framhållits, att den förnämsta förändringen i fråga om det svenska jordbruket under de senaste femtio åren varit åkerjordens allt allmännare användning till odling av foderväxter, i främsta rummet vallväxter, samtidigt som stora ängsarealer uppodlats. Den ängsjord, som indragits inom åkerns landamären, har sålunda i huvudsak fått tjäna sitt gamla syfte. att producera hö och bete för kreaturen. Av diagram 6 å sid. 26 framgår, att vallarealen tämligen regelbundet skulle hava ökats med omkring 80 000 hektar per femårsperiod — i slutet av 1880-talet dock med nära 130 000 hektar — och enligt tab. 4 a och 16 a i Utredn. V skulle den i tusental hektar hava utgjort: 1871—75 1911—15 1916—19

731.» 1393.S 1388.0

Under hela den ifrågavarande perioden skulle sålunda vallarealen hava ökats med omkring 80 %. Inom de olika landsdelarna hava arealerna enligt de statistiska uppgifterna från hushållningssällskapen varit följande i tusental hektar: o i 1871—80 1881—90 1891—00 1901—10 1911—15 1916—19 Ökning i %

•

Övriga

Sydsverige

Götafand

142.0 169.8 191.0 212.9 233.1 205.1 43

220.0 278.0 333.1 409.7 462.0 453.0 105

ve al and

Norrland

Riket

283.2 326.1 387.2 423.7 445.9 450.1

116.0 147.7 201.0 230.0 252.0 279.6

772.2 931.0 1113.3 1277.2 1 393.8 1 388.9

80¶De i sista kolumnen anförda rikssiffrorna skilja sig som vanligt något från summan av de särskilda landsdelarnas arealer. Den procentiska ökningen avser 1916 — 1 9 ars resultat i jämförelse med 1871 — 80 års. P å 1870-talet fanns sålunda största vallarealen i Svealand och minsta i Norrland; denna ordning bibehöll sig till slutet av 1890-talet, då Norrland började överflygla Sydsverige, och under de senaste perioderna har Götalands huvuddel legat något över Svealand. Inom de nordligare distrikten fortfor ökningen även under perioden 1 9 1 6 — 1 9 , varemot tillbakagång ägt rum inom hela Grötaland. Minsta ökningen ha Sydsverige och Svealand att uppvisa, utgörande omkring 40 ä 60 %, varemot Götalands huvuddel och Norrland mera än fördubblat sina vallarealer. Just de områden, som'förr haft de största ängsmarkerna och till följd härav legat främst i fråga om nyodlingar,

hava sålunda också mest ökat sina vallarealer, vilket ytterligare belyser det nära sammanhanget mellan dessa tre frågor. Huvuddelen av vallarna användes till höskörd, varefter återväxten tillgodogöres i form av bete och grönfoder. E n icke ringa del av vallarna uppges dock uteslutande användas till dessa sistnämnda ändamål, och enligt de statistiska uppgifterna skulle denna del vid olika tidpunkter hava utgjort i procent av hela vallarealen: o/ /o

1871-80 1881—90 1891-00

17.7 16.2 14.1

o.' /o

1901-10 1911—15 1916—19

12.4 12.6 11.1

Enligt dessa uppgifter skulle sålunda på 1870-talet något mera än en sjättedel av vallarealen använts uteslutande till bete och grönfoder och under 1916 —19 endast en niondedel. Huru förhållandena härvidlag gestaltat sig inom olika landsdelar kan icke angivas för äldre tider, då det statistiska materialet icke är bearbetat i denna riktning, men en antydan om de nuvarande förhållandena lämnas av följande sammanställning av 1919 års uppgifter, vari upptagits både den del av vallen, som uteslutande använts till bete och grönfoder, och arealen av sädesväxter odlade till samma ändamål, båda uträknade i procent av totala vallarealen : Sydsverige Övriga Götaland Svealand Norrland Riket

Vallväxter 35.7 12.6 5.7 1.8

Sädesväxter 21.1 8.3 5.3 3.7

8.2¶I Sydsverige användes sålunda mera än en tredjedel av vallen enbart till bete och grönfoder, varjämte odlas grönfoder av säd på en areal motsvarande ungefär en femtedel av totala vallarealen. J u längre norrut man kommer, desto mera minskas dessa båda siffror, så att de i Norrland, endast utgöra några få procent. Förhållandet är tydligen bercende på den ringa omfattning vallarna hava i de sydligare delarna av landet samt den ringa tillgången på naturliga betesmarker, särskilt i Sydsverige. Huru totala vallarealen förändrats i förhållande till åkerarealen framgår av diagram 19, som åskådliggör utvecklingen inom olika landsdelar och inom hela riket. (De streckade linjerna för senaste perioden representera summan av arealerna för vallar och grönfoder av säd.) Diagrammet visar, att redan vid periodens början Norrland låg _ångt över de övriga distrikten i fråga om relativa vallarealen och att skillnaden alltjämt bibehållits, trots vallarnas ökning inom alla landsändar. Linjerna löpa för övrigt tämligen parallellt, angivande en någorlunda likformig ökning över hela landet; endast inom Götaland hava förhållandena

omkastats, så att dess huvuddel, som vid periodens början hade minsta relativa vallarealen, från 1880-talets slut visar högre tal än Sydsverige. Inom alla distrikt har den starkaste ökningen för någon femårsperiod ägt rum 188G — 90, vilket tydligen står i sammanhang med höstsädsodlingens och trädans starka tillbakagång under denna period samt ladugårdsskötselns ökade betydelse. E n ny stark stigning kan konstateras inom hela Götaland från slutet av 1890- och början av 1900-talet, dock svagare för Sydsverige än för övriga Götaland. Inom Norrland har förloppet varit mera oregelbundet än inom de övriga distrikten, vilket åtminstone delvis måste tillskrivas mindre tillförlitligt statistiskt material. Den allmänna utvecklingen har, såsom diagrammet visar, avbrutits under senaste perioden, huvudsakligen beroende på mängden av felslagna vallar under åren 1917 och 1918, och endast Norrland företer en stig0/

/?

Diagram 19

VALLAREAL I PROCENT AV ÅKERAREAL.

ning även under denna period. Störst blev sänkningen i Sydsverige med omkring en niondedel av totala vallarealen, men även i övriga Götaland blev minskningen rätt stor, i Svealand däremot obetydlig. Såsom de streckade linjerna ange, kompenserades dock denna minskning av vallarna genom grönfoderodling av säd, vilken som vanligt var störst i de sydligare delarna av landet. För förhållandena under de särskilda krisåren lämnas redogörelse längre fram. Procenttalen kunna även giva en antydan om huru långvariga vallarna i medeltal äro inom olika landsdelar. Räknar man med i allmänhet sjuårig växtföljd, skulle antalet skiften, som legat i vall, varit följande: Sydsverige °

rST 1 ?**, Götaland

Svealand

Norrland

Riket

1.5 1-8

1-5 2.4

2.8 2.8

3.s 4.8

2.0 2.6

1871-1875 1916-1919

I hela Götaland skulle sålunda på 1870-talet vallarna hava varit 1- å 2-åriga, men numera oftast 2-, delvis även 3-åriga; i Svealand har likaledes ökning ägt rum, så att treårig vall nu är den dominerande, och i Norrland har vallarnas längd i medeltal ökats från fyra till fem år. Härav får naturligtvis icke dragas den slutsatsen, att vid varje eller ens de flesta jordbruk inom ett distrikt vallarnas längd ökats i den angivna proportionen, talen ange endast, att förhållandet mellan vallens och åkerns areal i dess helhet undergått en sådan förändring. På 1870-talet förekommo fortfarande, såsom framgår av översikten över växtföljderna, rena sädesbruk utan vallar i stor utsträckning, särskilt inom slättbygderna, och för att den angivna medelsiffran skulle kunna erhållas, måste vid åtskilliga jordbruk långvarigare vallar hava använts. Beträffande vallarnas längd inom olika provinser och använt skyddssäde har en del material erhållits ur de förut omnämnda uppgifter, som år 1920 insamlades angående växtföljderna, och lämnas här en sammanställning av detta material. Insåning i Höstsäd Vårsäd

V a l l a r n a s In

SJn

Procent Skåne Blekinge Småland Östergötland Uppland Norrbotten

6 31 44 64 78 —

lår

2 år

l ä n g d 3 år

^

Q

P r o c e n t W 69 56 36 22

7 16 4 — 2

19 6 — 27 _

60 69 43 64 15 _

11 6 53 9 <å —

3 3 -10 100

Den anförda tabellen lämnar också upplysning om skyddssäde inom olika trakter. I Skåne utgöres detta övervägande av vårsäd, men ju längre norrut man kommer, desto vanligare blir insåning i höstsäd, upp till Mälaretrakten. Det område, inom vilket höstsäden användes såsom skyddssäde, sammanfaller i stort sett med det gamla tvåskiftesbrukets

hembygd, enär vid övergång till vallodling på åkern, det här föll sig naturligast att verkställa insåningen i den gödslade höstsäden, varemot vårsäden lika naturligt blev skyddssäde inom treskiftesbrukets område, såsom bland annat framgår av den förut omnämnda gamla skånska cirkulationen (I sid. 27). Detta hindrar dock icke, att inom tvåskiftesbrukets område även förekommer insåning i vårsäd och tvärtom, då även i äldre tider olika brukningssystem tillämpats vid sidan av varandra. J u mera växtföljder av växelbrukstyp komma till användning, desto vanligare blir även insåning i vårsäd. För Norrland äro uppgifterna som stått till buds alltför fåtaliga, men tydligt är, att insåningen, där sådan användes, oftast sker i vårsäd av det enkla skäl, att höstsädsodlingen här har så liten utbredning. Angående vallarnas längd visar tabellen, att den tvååriga vallen är förhärskande i Skåne, Blekinge och Östergötland, den treåriga i Uppland och som det synes även i Småland, där dock tvåårig förekommer i stor utsträckning. Det knapphändiga materialet från Norrbotten bekräftar vad förut anförts angående den allmänna förekomsten av mångåriga vallar eller lindor. Beräknas vallarnas medellängd ur de ovan anförda talen, erhålles följande resultat: Skåne Blekinge Småland

1.8 år 1.7 » 2.4 »

Östergötland Uppland

1.8 år 2.9 »

Trots det mycket knapphändiga materialet visa dessa tal god överensstämmelse med de förut anförda, som erhållits ur jordbruksstatistiken. Vallbeståndet. I olika trakter av landet har vallbeståndet mycket växlande sammansättning, och även inom en och samma trakt användas olika fröblandningår allt efter jordmånens beskaffenhet och vallarnas avsedda varaktighet. I Skåne och delvis även i de angränsande provinserna är rödklövern förhärskande, och som inblandning användes huvudsakligen rajgräs. Blåluzern förekommer i ej ringa utsträckning, dels såsom mångåriga vallar på särskilda arealer, dels även på senare tiden i stället för rödklöver i de vanliga vallarna. Inom. hela övriga Götaland och Svealand äro blandningar av timotej och rödklöver samt något alsikeklöver de vanligaste, ehuru även andra gräs och baljväxter förekomma. I de norrländska kusttrakterna och även längre inåt landet användas i de mera kortvariga vallarna huvudsakligen timotej och alsikeklöver, som visat sig härdigare än rödklövern; även denna har dock på senare tider börjat komma till användning i större utsträckning, sedan tillräckligt härdiga stammar blivit mera spridda. På grund av den norrländska åkerjordens vanligen ofullständiga avdikning och vallarnas längd äro dock gräsen de huvudsakliga vallväxterna. Såsom redan å sid. 32 framhållits, användas fortfarande i

78 Norrland den uråldriga metoden att låta åkern, som under några år burit sädesgrödor, av sig själv "valla igen", och dessa självsådda vallar bilda sålunda en övergång till ängsmarken. Valtskördarna. Höskördarna inom de olika huvuddistrikten och riket i dess helhet skulle enligt tab. 8 och 18 i Utredn. V hava varit i tusental deciton. Sydsverige 1871—80 1881-90 1891-00 1901-10 1911-15 1916—19

1658 1992 3290 5076 5 794 3929

Övriga Götaland 6 231 6 645 8 515 11 732 12 558 10 195

Svealand

Norrland

Riket

6 668 8 OKI 11 113 12 816 13316 11 533

4 489 4 356 4 802 5 773 7 862 7 882

19 095 21 049 27 721 35 437 40K24 33 338

Av förut anförda skäl råder icke full överensstämmelse mellan summan av talen för de olika distrikten och rikstalen. Största mängden hö har sålunda alltjämt producerats inom Svealand och lägsta inom Sydsverige; Svealand och Götalands huvuddel hava dock hållit någorlunda jämna steg med varandra. Inom riket i dess helhet, liksom i de flesta distrikten har höskörden fördubblats sedan 1870-talet, men i Sydsverige ökats i ännu starkare progression. Förutom höskörden lämna slåttervallarna ej obetydlig avkastning i aterväxten, som mera eller mindre allmänt tillgodogöres såsom bete eller grönfoder. Fodermängden i aterväxten är ytterligt varierande och i första hand beroende av nederbördsförhållandena under växttiden: efter stark torka under försommaren och riklig nederbörd på eftersommaren kan aterväxten överträffa höskörden även i torrsubstans räknat, under det att torra eftersomrar och höstar ge svag återväxt, som ofta ej på något sätt tillp/odocöres. Under sådana förhållanden måste det anses vara en mvcket vansklig sak att uppskatta efterskördens storlek, isynnerhet som noggranna undersökningar på detta område förekomma mycket sparsamt. Som ett exempel på huru saken gestaltar sig vid uppländska jordbruk må nämnas, att vid Ultuua egendom i medeltal för åren 1 9 0 0 — 1 7 erhållits en efterskörd, som räknad i hö utgjort 31 % av den egentliga höskörden, med växlingar från 0 upp till 147 %. Vid institutets försökscirkulationer, där efterskörden noggrant väges, då sådan tages. har medeltalet för 14 år varit 28 X, och växlingar hava förekommit mellan 0 och 62 %. Vid sina beräkningar av totala skördemängden från slåttervallarna har Höijer utgått från att efterskörden skulle representera en tredjedel av höskörden, en siffra som åtminstone för uppsvenska förhållanden förefaller vara ganska sannolik, under förutsättning att efterskörden verkligen tillgodogöres. Med användande av det Höijerska talet skulle skördarna från slättervallarna hava varit följande:

79¶H ö s k 1 000 deciton 19095.3 21049.1 27721.1 35436.7 40624.0 33338.5

1871—80 1881—90 1891—00 1901-10 1911—15 1916—19 1911—10

Totalskörd Milj. skördeenheter 763.8 1018.1 842.0 1 122 7 1 108.9 1 478.5 1417.5 1 890.0 1 625.0 2 166.7 1 333.5 1778.0 r d

Skörd per hektar Areal Relät. 1 000 hektar Skördeenheter tal 635.6 1 «02 100 780.« 1438 90 955.D 1547 97 1118.7 1689 105 1 218.0 1779 111 123-1. s 1440 90 1628 102

I näst sista kolumnen är totalskörden angiven i skörde- eller foderenheter per hektar och i sista kolumnen de relativa hektarskördarna med 1 8 7 1 — 8 0 års resultat såsom utgångspunkt. Att döma av dessa tal skulle vallskördarna icke i någon nämnvärd grad hava förbättrats sedan 1870-talet; visserligen förefinnes någon stigning efter 1900-talets ingång, men denna stigning har varit mindre än för säd och rotfrukter, såsom framgår av förut lämnade uppgifter å sid. 59 och 70. Bästa avkastningen lämnade perioden 1911 — 15 och sämsta 1916 — 1 9 ; för hela nioårsperioden 1911 — 19 har hektarskörden varit något högre än 1871—80. Här liksom vid föregående tillfällen måste dock erinras om osäkerheten i särskilt det äldre statistiska materialet samt den stora approximationen i fråga om efterskördens uppskattning. I och för sig förefaller det dock icke otroligt, att vallskördarna ökats i mindre grad än de övrisra srrö1

o

o

dorna; vallarealens ökning genom ängarnas uppodling, varmed följt ett allmännare användande av långvarigare vallar, bör snarast vara ägnad att sänka deras avkastning, då som regel någon gödsling till vallarna icke kommer i fråga, eller åtminstone kompensera den höjning i fråga om skördarna, som man på grund av jordbrukets allmänna utveckling kunnat vänta. Hittills liar endast slåttervallarnas avkastning berörts, ock må därför några ord nämnas även om avkastningen på de vallar, som uteslutande användas till bete och grönfoder. Huvuddelen av dessa uteöres av vanliga, i växtföljden inlagda vallar, men här ocli där hava också anlagts särskilda mångåriga betesvallar utanför växtföljden, dock hittills ej på långt när i den utsträckning, som måste anses önskvärd. Det har nämligen av talrika undersökningar framgått, att dessa betesvallar med jämförelsevis små omkostnader giva mycket god avkastning, samt att till följd härav foderenheten på dem kan produceras vida billigare än i någon annan på åkern odlad gröda, så att endast ängar och hagmarker kunna upptaga konkurrensen i detta hänseende. Ytterligare utvidgning av vallarna synes därför hälst böra ske på sådant sätt, att lämpliga delar av åkern avsättas till mångåriga betesvallar, varigenom också största möjliga besparing av arbetskrafterna kan ernås, och icke genom förlängning av vallarna i cirkulationen, som giva yjda osäkrare resultat.

80¶Såsom ett exempel på avkastningen från dylika vallar må anföras resultaten från Valinge, där under en följd av år noggrann kontroll utövats av professor Nils Hansson. Enligt de för åren 1 9 1 5 och 1916 publicerade berättelserna blev medelavkastningen på en areal av omkring 40 hektar 2 400 foderenheter, oaktat i denna areal inberäknats en del egentlig hagmark. Då 2 000 foderenheter per hektar kan anses vara god medelavkastning på vanliga vallar, måste Valinge-resultaten anses mycket goda. I tab. 7 och 20 a i Utredn. V har Höijer räknat med samma avkastning på betesvallarna som totalskörden på slåttervallarna. E t t sammandrag av betesvallarnas totala avkastning beräknad på detta sätt lämnas nedan i sammanhang med totalskörden från alla vallar. Vallarna

under

kristiden.

Enligt tab. 16 a i Utredn. V och jordbruksstatistiken för de särskilda åren voro vallarealerna följande:

1914 1915 1916 1917 1918 1919

V a l l a r

1 0 00

h e k t a r

Slåtter-

Betes-

Summa

1236.6 1227.0 1287.4 1245.1 1206.1 1200.6

151.5 146.3 136.0 165.3 159.1 155.3

1388.1 1373.3 1424.0 1410.4 1365.2 1355.9

Betesvall Säd till i % av grönfoder total 1 000 vall areal hektar lO.n 44.6 10.7 54.3 9.6 62.4 11.7 108.-J 11.7 113.2 11.5 111.2

Slåttervallarnas areal minskades under de senaste åren på grund av de för vallarna synnerligen dåliga åren 1917 och 1 9 1 8 ; på betesvallarna blev inverkan mindre, och för dessa har någon tillväxt ägt rum under de senaste åren; i medeltal har deras areal utgjort 11 procent av totala vallarealen. I sista kolumnen har anförts arealen för säd till grönfoder och bete, som anger, att sådan grönfoderodling tillgripits i stor utsträckning för att skaffa ersättning för de felslagna vallskördarna. Skörden från slåttervallarna blev följande:

1914 1915 1916 1,917 1918 1919

H ö s k ö r d Total1 000 skörd deciton Mill, skördeenheter 39126.1 1565.0 208H.7 36236.6 1449.5 1932.7 48 587.0 1943.5 2 591.3 26 758.3 1070.3 1427.1 22 899.4 916.0 1221.3 35108.7 1404.3 1872.4

Skörd per hektar Skör deKelat, enheter tal 1688 105 1575 98 2 013 126 1146 72 1013 63 1560 97

Totalskörden är liksom förut beräknad med tillägg av en tredjedel av höskörden. De i sista kolumnen anförda relativtalen äro angivna i förhållande till 1 8 7 1 — 8 0 års medelskörd och anknyta sig sålunda direkt till de å sid. 79 anförda.

81¶Diagram 20.

HÖSKÖRDAR i deciton pr hektar.

Av de ifrågavarande sex åren gav sålunda 1916 riklig skörd, 1914, 1915 och 1919 ungefär medelskörd, medan 1917 och 1918 voro de sämsta skördeåren under hela femtioårsperioden. Härvid är dessutom att märka, att för slåttervallarna räknats med .samnia återväxt per hektar som eljest, vilket dock knappast motsvarat verkligheten. Angående förhållandena inom olika landsändar hänvisas till diagram 20, som anger höskörden i deciton per hektar för varje län, dels i medeltal för hela perioden 1914 — 19, dels särskilt för år 1918. För riket i dess helhet utgjorde höskörden i medeltal för åren 1914 — 1 9 28.1 deciton per hektar. Över denna medellinje höja sig i Sydsverige alla länssiffror med undantag för Malmöhus'; högst når Blekinge län med största medeltalet inom hela riket. Inom övriga Götaland nå endast Östergötlands och Kalmar län något över riksmedeltalet, och för Svealand oscillerar länslinjen omkring riksmedeltalet, med Värmlands län lägst och Kopparbergs högst. Den i Dalarna påbörjade stigningen fortgår genom de flesta av Norrlandslänen med undantag för Västerbottens, som har den lägsta medelskörden inom hela riket. Ar 1918 var riksskörden 19-o deciton per hektar, sålunda omkring 9 deciton lägre än 1914 — 1 9 års medelskörd och en av de lägsta skördar som förekommit. Sänkningen var dock icke likformig över hela landet, vilket visas av diagrammet. Beräknas medeltalet av länsskördarna för varje huvuddistrikt, erhållas följande resultat. 5190.

T. T.

82¶Sydsverige Övriga Götaland Svealand Norrland Riket

Höskörd i deciton per hektar 19X4—19 1918 31.7 17.9 27.1 14.8 28.0 19.5 29.8 25.7 28.i 19.o

Minskning 1918 deciton per hektar procent 13.8 44 12.3 45 8.5 30 4.1 14 9.1 32

I hela Götaland erhölls sålunda år 1918 knappast mera än halv skörd, medan i Svealand — liksom i riket i dess helhet — skörden nedgick med en tredjedel och i Norrland endast med en sjundedel. Det var sålunda huvudsakligen höskördarna i Norrland och Dalarna, som höllo rikssiffran i någon mån uppe, och av diagrammet framgår, att de flesta av dessa län 1918 hade höskördar, som närmade sig riksmedeltalet för 1914—19. De i första kolumnen anförda medeltalen för huvuddistrikten under 1 9 1 4 — 1 9 giva en antydan om att de högsta höskördarna vanligen erhållas i Sydsverige, vilket i främsta rummet är beroende på Blekinges ovanligt höga skördesiffror; därnäst följer Norrland, så Svealand och sist Götalands huvuddel. Såsom ovan framhållits, äro dessa siffror uträknade ur länsmedeltalen, och hänsyn är sålunda icke tagen till olikheter i arealen för de särskilda länen, men även med korrektion för arealen blir ordningsföljden mellan huvuddistrikten densamma. Vallarnas

totalskörd.

Slåttervallarnas totala avkastning har redan å sid. 79 blivit angiven; i nedanstående sammanställning är tillägg gjort för betesvallarna. Alla tal angiva miljontal skördeenheter. 1871—80 1881—90 1891—00 1901—10 1911—15 1916—19

Slåttervallar 1018.4 1122.7 1478.5 1890.0 2166.7 1778.0

Betesvallar 219.3 217.3 242.5 266.7 317.1 212.4

Samma 1237.7 1340.0 1721.0 2156.7 2483.8 1990.4

Vid jämförelse mellan perioden 1911 — 1 5 och 1871 — 80 finner man, att skörden från slåttervallarna mera än fördubblats, medan betesvallarnas knappast ökats med 50 %. Då emellertid hektarskördarna antagits vara lika stora för slåtter- och betesvallar, visar detta endast, att slåttervallarnas areal ökats betydligt hastigare än betesvallarnas, vilket i det föregående framhållits. För vallarnas avkastning, räknad i skördeenheter per hektar, är redogörelse förut lämnad. Jämföras talen för 1 9 1 1 — 1 9 med övriga grödors avkastning, erhålles följande resultat:

88¶Sockerbetor Foderrotfrukter Potatis All spannmål med halm Vallskördarna

8 078 skördeenheter per hektar B 926 » » 2820 » » 1930 » > 1628 » >

Per ytenhet räknat skulle sålunda vallarna lämna omkring lö % lägre avkastning än spannmålen och ungefär hälften av potatisens och foderrotfrukternas skördevärde.

6.

Åkerns totalavkastning:.

I det föregående har lämnats redogörelse för de särskilda grödornas produktion, och må här lämnas en sammanställning av den totala produktionen på åkern. Alla skördeuppgifter äro angivna i miljontal skördeenheter och avse för spannmål såväl kärna som halm, för 1916 — 1 9 även grönfoder av sädesväxter. För rotfrukter är även blasten medräknad. 1871—80 1881—90 1891—00 1901—10 1911—15 1916—19

o o. opannmal ^ 2489 2810 3074 3255 3 428 3 203

Potatis och ,, , , rotfrukter 309 349 506 734 987 1032

,, Vallar

Tr

1237 1340 1721 2157 2 484 1991

0¶Summa 4035 4499 5 301 6 146 6 899 6 226

Av förhållandena under de särskilda femårsperioderna lämnas en grafisk framställning i diagram 2 1 . Totalskörden steg sålunda tämligen jämnt under 1870- och 80-talen. I början av 90-talet blev ökningen kraftigare, särskilt på grund av ökade vallskördar, men i slutet av 90-talet blev den åter svagare och första femårsperioden på 1900-talet visade rent av någon tillbakagång, beroende på minskade spannmålsskördar och i någon mån även på vallarnas klena avkastning. Under perioden 1 9 0 6 — 1 0 ökades däremot skörden av alla grödor högst avsevärt, och totalskörden sprang upp kraftigt. Även under nästfoljande period höll sig totalskörden uppe på ungefär samma nivå tack vare den ökade rotfruktsskörden; avkastningen av spannmål och vallar gick däremot, något tillbaka. Under krisåren 1916 — 1 9 sjönk totalskörden betydligt, i främsta rummet beroende på vallarnas dåliga avkastning, vilken blev ungefär 20 % lägre än under föregående period; även spannmålsskörden sjönk, ehuru ej så mycket som vallarnas, och av potatis och rotfrukter erhölls något större skörd än förut. Jämföras talen för perioderna 1 8 7 1 — 7 5 och 1 9 1 1 - 15, finner man, att totalskörden på dessa 4 0 år stigit med omkring 77 .%", medan totala åkerarealen på samma tid ökats med omkring 40 %. Skördarna hava sålunda stigit betydligt mera än arealen, vilket anger ökad avkastning per hektar, varom mera anföres nedan. De olika huvudgrödorna visa dock mycket olika förhållanden, så att under samma tidrymd spannmålsskördarna ökats med 42, vallarnas med 111 och potatis- och rotfruktsskördarna med 220 %. Till följd härav är också de olika grödornas relativa betydelse numera en helt annan än förr, vilket framgår av

1 85 nedanstående översikt, angivande med huru stor del de särskilda huvudgrödorna vid olika tidpunkter ingått i totalskörden. P r o c e n t

av t o t a l s k ö r d e n c ,, Potatis och. Spannmål rotfrukter 62 7 58 10 50 14 51 17

1871—80 1891—00 1911—15 1916—19

-«7„n„1„ Vallar 31 32 36 32

Spannmålens andel i totalskörden har sålunda sjunkit med omkring 10 % eller ungefär samma belopp som utgjort stigningen för potatisSKÖRD FRÅN h KERN i milj. skördeen leter.

Diagra m 21. Milj. 7000

I

5000 Totals <örd

v

^^^'

/

/

/

/

/

t

/

\\

N

\\

*

Vallar

__ — * — —* 1000 „'" Potati

och rotfri kter med blast

n

187 1-75

KAKT06RAF

7e •80

81 •85

86 -90

91 •95

96 •1900

01 •os

oe • 10

1 • 15

16-

och. rotfruktsskördarna. Vallarnas andel har i allmänhet varit stadd i stigande till och med perioden 1 9 1 1 — 1 5 , då den ökats med 5 % mot 7 % för potatis och rotfrukter, men under krisåren skedde ett starkt tillbakafall, som återförde vallarnas procentsiffra till 1870-talets nivå. Ovan antyddes, att icke endast totalskördarna utan även skördarna per hektar varit stadda i stigande, vilket närmare belyses av nedanstående sammanställning av de olika huvudgrödornas avkastning i skördeenheter per hektar, varjämte anförts totalavkastningen per hektar, i näst sista kolumnen beräknad på totala åkerarealen och i den sista på den med ifrågavarande grödor besådda arealen, sålunda med avdrag för träda och " a n d r a växtslag". Snannmå] 1871—80 1881—90 1891—00 1901—10 1911—15 1916—19 1911—19

1800 1790 1810 1910 2030 17701 1915

Potatis och rotfrukter 1910 2 015 2 577 3 278 3 823 3 736 3784

y ,, _ 1602 1438 1547 1689 1779 1440 1628

Totalavkastning per hektar på total areal besådd areal 1473 1744 1452 1685 1549 1769 1708 1920 1869 2064 1643 1792 1769 1943

Talen för totala hektarskörden visa, att denna höll sig tämligen konstant under slutet av 1800-talet, men från 1900-talets ingång steg tämligen raskt, huvudsakligen genom rotfrukternas ökade betydelse. Även spannmåls- och vallskördarna ökades dock under perioden 1901 — 1 0 , vardera med något hundratal skördeenheter, trots att förhållandena under den första femårsperioden voro mycket ogynnsamma. Under perioden 1 9 1 1 — 1 5 fortfor stigningen av hektarskördarna för alla grödor, kraftigast för potatis och rotfrukter, med omkring 550 skördeenheter per hektar, medan stigningen för spannmål och vallväxter fortfarande höll sig omkring 100. Bakslaget under perioden 1916 — 19 drabbade hårdast vallarna med nära 3 4 0 skördeenheter per hektar och spannmålen med 260, under det att potatis och rotfrukter gåvo endast obetydligt lägre hektarskörd än under närmast föregående period. Förhållandena under de särskilda krisåren äro i Utredn. V närmare angivna i tabell 20 b. Sämsta skördarna erhöllos 1917 och 1918, då utbytet för hela åkerarealen endast blev 1 390 skördeenheter per hektar mot 1 S69 under perioden 1 9 1 1 — 1 5 . Vallarna lämnade sämsta skörden år 1918 med endast 972 skördeenheter och av spannmål till mogen skörd blev avkastningen lägst år 1917 med 1 466 skördeenheter. Skördarna av potatis och rotfrukter voro under dessa, de värsta krisåren, så goti som normala. När det gäller att av det statistiska materialet söka draga några slutsatser angående jordbrukets allmänna utveckling, kunna emellertid icke så kortvariga perioder som den ifrågavarande fyraåriga anses avMed inberäknande av grönfoder av säd.

87 görande, och i tabellen å föregående sida ha därför också medeltalen för nioårsperioden 1 9 1 1 — 1 9 angivits. Jämföras dessa med 1 8 7 1 — 8 0 års siffror, finner man, att hektarskörden på hela den bevuxna arealen ökats med 11 procent, under det att ökningen på totala åkerarealen utgjorde 20 %. Skillnaden mellan dessa siffror förklaras därav, att genom trädesarealens inskränkning under tidernas längd den bevuxna arealen kommit allt närmare totala åkerarealen, vilket också framgår därav att hektarskördarna i de båda sista kolumnerna nu ligga varandra betydligt närmare än på 1870-talet. E t t av de förnämsta framstegen, som det svenska jordbruket gjort under denna tid, är därför också, att väsentligt större del av åkerjorden nu hålles besådd. För de särskilda huvudgrödorna hava ökningarna i hektarskördarna varit följande: Spannmål C procent Potatis och rotfrukter 97 „ Vallar 1 „ Under det att vallarnas avkastning varit så gott som stationär och spannmålsskördarna ökats endast med 6 X , har avkastningen av potatis och rotfrukter per hektar i det närmaste fördubblats. Det är således de sistnämnda grödorna, som i främsta rummet framkallat den ökade totalskörden. Vid närmare jämförelse finner man, att under de första perioderna på 1870- och 80-talen dessa växter lämnade endast obetydligt högre hektarskörd än spannmålen, men sedan de egentliga rotfrukterna på 1900-talet fått en mera dominerande betydelse, har skillnaden alltjämt ökats, så att spannmålen under senare tider icke lämnat mera än hälften av hektarskörden för potatis och rotfrukter. Gentemot vallen har däremot spannmålen visat sig överlägsen i produktion; skillnaden har under olika perioder legat mellan 200 och 300, i medeltal för hela tiden omkring 260 skördeenheter per hektar. Så långt man kan döma av de ovan anförda talen, skulle sålunda det svenska åkerbrukets avkastning per ytenhet visserligen gått något framåt, särskilt efter 1900-talets ingång, men framstegen kunna icke sägas hava varit synnerligen stora med undantag för gruppen potatis och rotfrukter. Förhållandena hava dock gestaltat sig på helt olika sätt inom olika landsändar, vilket i det föregående vid flerfaldiga tillfällen framhållits beträffande särskilda grödor och som för övrigt omedelbart framgår av de i tabellerna 10 och 19 i Utredn. V meddelade talen för hektarskördarna inom en del län. Vid en jämförelse mellan perioderna 1 8 7 1 — 8 0 och 1911 — 19 framgår exempelvis, att spannmålsskördarna per hektar inom Malmöhus län under denna tidrymd ökats med 34 .%", i Skaraborgs län med 24, Östergötlands med 17 och Uppsala med 14 X , under det att Kronobergs och Västernorrlands visa minskning. P å samma sätt visa höskördarna större, eller mindre ökning inom de flesta av de anförda länen,

men däremot minskning i Kronobergs och Östergötlands län. Det är sålunda icke uteslutande genom rotfruktsodlingens utsträckning, som landets hektarskördar stigit, utan även de övriga grödorna hava lämnat sina bidrag, ehuru i mindre mån än rotfrukterna, och i mycket olika grad inom skilda landsändar. När det gäller att bedöma, vilka framsteg det svenska jordbruket gjort under den ifrågavarande tiden, måste hänsyn tagas även till den omständigheten, att i den nytillkomna åkerarealen ingår en del marker av sämre beskaffenhet än den förutvarande åkern, varigenom åkerns medelkvalitet sjunkit. Att under sådana förhållanden bibehålla den gamla hektarskörden måste sålunda i och för sig innebära ett framsteg, och då dessutom hektaravkastningen stigit något för alla grödor, är resultatet icke att betrakta såsom otillfredsställande.

7. Växtodlingen vid olika storleksklasser av jordbruk. I den äldre jordbruksstatistiken lämnades inga uppgifter om förhållandena vid jordbrukets olika storleksklasser, och man kände ej ens huru stor areal som disponerades av var och en av dem. Vid jordbruksstatistikens omläggning år 1912 beaktades även dessa frågor, och genom arealinventeringarna under krisåren erhölls ett mera fylligt material. I vissa hänseenden har detta material blivit mera i detalj behandlat å annat ställe i tull- och traktatkommitténs utredningar, särskilt beträffande spannmålen; här må därför endast lämnas en kort sammanfattning av de typiska olikheterna i fråga om växtodlingen vid de olika storleksklasserna, med utgångspunkt från de i Utredn. V tab. 17 a och b anförda talen. Procentiska fördelningen av såväl hela åkerarealen som de till olika grödor använda arealerna skulle enligt 1919 års arealinventering hava varit följande: i i btorleksiclass Hektar åker intill 10 10—50 över 50

Total

Spann-

Pota-

åker

mål

tig

Rotf r u kter

31.5 47.2 21.3 100.0

48.2 39.1 12.7 100.0

20.8 50.1 29.1 100.0

32.3 46.4 21-3 Summa 100.0

Vall- och Digrönfoder verse 34.9 44.8 20.3 100.0

29.9 36.1 34.0 100.0

Träcln ooli obrukad mark

21.2 51.6 27.3 100.0

Jämföras talen för de särskilda grödornas arealer med dem för totala åkerarealen finner man, att spannmålsodlingen är fördelad tämligen j ä m n t på alla slag av jordbruk med ungefär samma procenttal som för totalarealen; endast de mindre - jordbruken hava att uppvisa en något lägre och de mellanstora något högre siffra än totalarealen för åkern. Även beträffande arealerna för vallar och grönfoder råder ungefär samma förhållande, dock med någon övervikt för de mindre jordbruken. I fråga om de övriga grödorna är att märka, att vid de mindre jordbruken odlas proportionsvis mera potatis och mindre rotfrukter än vid de medelstora och större. Trädesarealen ökas genomgående med jordbrukets storlek och är störst vid de större jordbruken, en omständighet som dock även är beroende därpå, att ett mycket stort antal av de största jordbruken finnes inom Mellansverige, där trädan fortfarande har sin största utsträckning. Slutligen är att märka, att de under "Diverse" angivna arealerna, huvudsakligen avsedda för odling av frö och trädgårdsväxter, detta år förekommo i relativt större utsträckning vid de stora jordbruken än vid de övriga, antydande en större lätthet för storjordbruket att aptera sig efter skiftande konjunkturer. I sin helhet var dock odlingen av sådana växter

90 obetydlig, och omfattade för hela riket endast 0.4 % av totala åkerarealen. Beträffande de särskilda huvudslagen av spannmål var den procentiska fördelningen av arealen följande: Storleksklass Hektar åker intill 10 10—50 över 50

T?tal åker

Höstsäd Vete Rag

32.8 46.4 21.3

12.6 51.5 36.0

31.0 48.ii 20.1

29.1 48.5 22.4

33.0 46.6 20.4

17.'.' 50.0 32.S

Summa 100.0

100.0¶All K o m , havre, Baljbrödsäd blandsäd växter

För den egentliga foderstråsäden: korn, havre och blandsäd, voro sålunda arealerna i det närmaste proportionella med totalarealerna, dock med någon övervikt för de mindre jordbruken. Beträffande höstsäden stodo däremot de mindre jordbruken tillbaka, alldeles särskilt i fråga om veteodlingen i brödsädsodlingen vid dessa jordbruk är dock ej att negligera, då för rågarealen proportionstalet ligger föga under totala åkerarealens. De medelstora jordbruken hava relativt största odlingen såväl av de båda höstsädesslagen som av brödsäd i allmänhet, sålunda med inberäknande av vårvete och .vårråg. Odlingen av baljväxter förekommer i största utsträckningen vid de större gårdarna, varemot de minsta jordbruken endast i relativt ringa grad driva denna odling. Vid fullföljande av undersökningen mera detaljerat finner man de angivna förhållandena ytterligare skärpta såväl i fråga om de större som de mindre jordbruken, vilket framgår av en blick på tab. 17 b i Utredn. V. Veteodlingen, liksom även baljväxtodlingen, ökas sålunda regelbundet från de allra minsta till de största jordbruken, och detsamma gäller även i huvudsak odlingen av blandsäd. Kornet tillhör däremot företrädesvis de små jordbruken, varvid tydligen de norrländska förhållandena utöva sin inverkan. Arealen för brödsäden i dess helhet är högst för storleksklassen 30 — 50 hektar åker, och rågodlingen är ungefär lika stor inom alla underavdelningar av bondebruket, 10 — 50 hektar åker, och där större än inom de övriga jordbruksklasserna. Vad som åtminstone vid denna tidpunkt kan sägas karaktärisera de mindre jordbruken är en mera utsträckt odling av fodersäd, vallar och potatis samt en relativt mindre odling av särskilt vete, baljväxter och rotfrukter. Det större jordbruket kännetecknas däremot av relativt stor odling av dessa sistnämnda växter, och bland rotfrukterna förekomma såväl foderrotfrukter som sockerbetor i relativt största utsträckning vid de större jordbruken. Det medelstora jordbruket intar en mellanställning i de flesta hänseenden, men ligger dock, såsom redan framhållits, främst i fråga om relativa arealen för brödsäd.

'.11

8. Ängsmarkerna och deras avkastning-. I det föregående har å sid. 21 ff. påvisats, att det huvudsakliga materialet för åkerarealens utvidgning lämnats av ängarna. För att något närmare följa gången av ängsmarkernas uppodling — så långt detta låter sig göra med det till buds stående statistiska materialet — har här nedan gjorts en sammanställning av ängs- och åkerarealerna för varje femårsperiod sedan 1870. De anförda talen för ängen äro medeltal av de i tabell 1 i Utredn. V uppgivna arealerna vid femårsperiodens början och slut, och åkerarealerna äro de i tab. 4 a anförda medeltalen. Samtliga uppgifter ange tusental hektar. Ar 1870—75 1875—80 1880—85 1885—90 1890—95

Ang 1957.9 1937.5 1873.6 1738.9 1584.8

Åker Summa 2 644.5 4602.4 2 831.4 4768.9 2 991.0 4 865.2 3 205.4 4944.3 3369.2 4953.5

Ar 1895—00 1900—05 1905—10 1910—15 1915—19

Äng 1476.7 1427.4 1350.4 1301.9 1182.5

Åker Summa 3 475.5 4952.'.' 3566.4 4993.b 3 630.1 4 980.5 3 691.6 4993.5 3791.7 4 974.2

F r å n perioden 1 8 8 5 — 90 har sålunda enligt dessa uppgifter summan av åker och äng varit i det närmaste konstant och i medeltal utgjort omkring 4.9 7 miljoner hektar; under denna tid skulle sålunda åkerarealens ökning i det närmaste sammanfalla med ängens minskning. Under de tre första femårsperioderna har däremot summan av ängs- och åkerarealerna varit avsevärt lägre än senare, vilket kan bero på att den ena eller andra arealen uppgivits för låg eller ock att annat nyodlingsmaterial än äng vid denna tidpunkt förekommit i större utsträckning än senare. Mest sannolikt torde vara, att ängsarealen blivit för lågt uppskattad, då man dels har anledning förutsätta, att åkerns areal alltid varit känd med större noggrannhet än ängens, dels också benämningen äng under skilda tider använts på olika sätt. Särskilt torde detta gälla en del moss- och myrmarker, som överförts från rubriken impediment, eller i statistiken "övrig m a r k " , till äng. P å samma gång ängsarealen minskats genom odling till åker, kan därför tillskott hava förekommit genom att vattendränkta marker förbättrats och till följd härav bättre kunnat utnyttjas. För hela Norrland och speciellt de två nordligaste länen förekomma emellertid, såsom redan i det föregående blivit framhållet, så stora växlingar i uppgifterna om ängsarealen, att de knappast kunna förklaras på detta sätt, utan måste antingen rubriceringen förändrats, eller direkt felaktiga uppgifter lämnats.

92¶ÄNGSAREALER i tusental hektar. 1400

-S&a/

\\

\

\

Norrl ~^^Slån^

-

300 1870-75

KARTOGRAFI S>\A INSTITUTET

75-80

80-85

85-90

90^95

95-1900

00-05

05-10

10-15 - 15-1919

Diagram 22 visar skiljaktigheten mellan Norrland och det övriga riket i detta hänseende. Inom Svea- och Götaland skulle enligt de statistiska uppgifterna ängsarealen hava minskats från närmare 1*4 till Ofi milj. hektar sedan början av 1870-talet; under de första femårsperioderna gick avtagandet långsammare, men från 1880-talets mitt hastigare och tämligen jämnt under hela tiden. I Norrland ägde visserligen också en sänkning rum under slutet av 1800-talet, men från 1900-talets ingång skulle arealen alltjämt tilltagit och under senaste perioden nått ungefär samma höjd som i hela det övriga riket. Även om tillbörlig hänsyn tages till osäkerheten i det norrländska materialet, torde dock kunna anses fastslaget, att förhållandena i Norrland varit helt andra än inom övriga landsdelar. Detta antydes också av utvecklingen under de allra senaste åren, då enligt jordbruksstatistiken ängsarealen i landets huvuddelar utgjorde följande tusental hektar:

93 1913 1916 1919 Skillnad 1913—19.... d:o i % ....

Sydsverige .... 95-6 .... 90-H .... 73-6

Övriga Götaland 400-9 352-8 272*0

Svealand 256-1 210-2 164-8

Norrland 597-6 590-5 567*5

Riket 1 350-2 1 243-8 1 067- 9

22-o 23

128-y 32

91-8 36

40-1 7

282-3 21

Under denna period skulle även för Norrland förekommit en minskning av ängsarealen, dock endast med omkring 7 % mot 23 — 36 % för de övriga huvuddelarna och 21 för riket i dess helhet, För de särskilda åren återges förhållandena av diagram 2 3, vara sänkningarna representeras av prickade vertikalDiagram 23. ÄNGSAREALER linjer. Såväl dessa som de ovan i tusental hektar. anförda talen ange att sänkningen varit starkare under den andra treårsperioden än under den första, och av de 2 1 %, som representera totala sänkningen för hela landet, falla knappt 8 på den första mot 13 på den andra perioden. En åtminstone ungefärlig föreställning om huru ängsmarkernas uppodling fortskridit inom olika landsdelar och deras relativa betydelse förr och nu torde kunna erhållas av diagram 24, som för varje län visar förhållandet mellan ängens och åkerns arealer 1870 och 1919 samt ängens nuvarande omfattning i tusental hektar. Vid 1870-talets ingång funnos de relativt minsta ängsarealerna i Malmöhus och Göteborgs och Bohus län med mindre än 10 % av åkerns; inom större delen av Svea- och Götaland höll den sig omkring 50 %\ med undantag för Kalmar och Alvsborgs län, där den utgjorde omkring 75 X , samt Jönköpings och Kronobergs län, där ängen hade 2 ä 3 gånger så stor areal som åkern. De största relativa ängsmarkerna funnos dock i de nordligaste länen, där ängsarealen var minst 5 ä 8 gånger så stor som den odlade jordens.

it.i Diagram 24

FÖRHÅLLANDE MELLAN ÄN6 OCH ÅKER.

Efter 50 år hava förhållandena ändrats så, att ängen numera inom större delen av Svea- och Götaland endast utgör 10 a 15 % av åkerarealen; fortfarande ligga Jönköpings och Kronobergs län främst med omkring 50 % eller ungefär samma tal, som Kopparbergs -och de sydligare Norrlandslänen visa. Västerbottens län har fortfarande mera än dubbelt och Norrbottens län mera än fyra gånger så mycket äng som åker. Den å diagrammet inlagda heldragna linjen för de absoluta arealerna följer tämligen nära den streckade för de relativa; på grund av länens olika storlek måste dock differenser framträda, särskilt i fråga om de största och minsta länen. Även i fråga om de absoluta arealerna ligga de nordligaste Norrlandslänen vida över alla andra, och i Götaland höja sig Smålandslänen åtskilligt över de övriga. Ängarnas användning. Over ängarnas användning till slätter och bete har en utredning gjorts i 1917 års jordbruksstatistik, vars resultat återges i diagram 25. För riket i dess helhet utgjorde slåtterängen 49.1 % av totala ängsarealen. Som diagrammet anger, skulle största procenten slåtteräng förekomma i de småländska och angränsande län, varjämte även Örebro och ett par av de norrländska länen höja sig över riksmedeltalet. Lägsta procenttalen visa Uppsala, Skaraborgs och bergslagslänen.

95 %

(Diagram 21

SLÅTTERÄNG 1 PROCENT AV TOTALA ÄN6SAREALEN 1913- 1917.

— 70

60 -Rik » t /

J— SO

0¶KARTOGRAFI

5¶K A INSTITUTET

*

Ängarnas

avkastning.

E t t försök att på ett ungefär skatta ängsskörden har gjorts i tab. 6, 7 och 20 i Utredn. V. Sammanställas dessa skördeuppgifter med förut anförda tal för ängsarealen, erhålles till resultat, att ängarnas hektarskörd i medeltal för hela landet vanligen legat mellan 500 och 600 skördeenheter, efter 1900-talets ingång dock vanligen något högre. I tab. 20 b lämnas redogörelse för 1914 —19 års resultat, utvisande att ängarna under dessa år lämnat en medelskörd av 625 och vallarna av 1 476 skördeenheter per hektar, och skulle ängens hektarskörd under dessa år sålunda hava utgjort 42 % av vallskörden. Då emellertid i denna korta period ingå två särskilt för vallarna synnerligen ogynnsamma år, 1917 och 1 9 1 8 , kan den sålunda erhållna relationen knappast anses vara normal, och vid jämförelsens utsträckande till äldre tider finner man därför även, att ängens hektarskörd vanligen utgjort omkring 35 ä 36 % av vallarnas. Tydligt är även, att detta relationstal utfaller helt olika inom olika trakter, vilket bland annat belyses av den å sid. 113 i Utredn. V gjorda sammanställningen av förhållandena inom de särskilda länen under perioden 1913 — 17. Det torde vara överflödigt att framhålla, att ett högt realationstal ej med nödvändighet behöver ange, att ängens avkastning varit god — även låg vallskörd bidrager till procenttalets höjande.

96 Högsta relativtalet uppvisas av Malmöhus län, därnäst följa länen norr om Mälaren samt Göteborgs, Skaraborgs och Värmlands län, varemot Jönköpings och Kronobergs län komma lägre än de övriga. I medeltal för hela riket blev relativtalet för dessa år 37 %', då hektarskörden från ängarna var 637 och från vallarna 1 701 skördeenheter. Med hänsyn till osäkerheten i såväl areal- som skördeuppgifter för ängen måste de ovan anförda talen för hektarskördarna anses vara mycket problematiska. För jämförelses skull meddelas därför några siffror, som kunna anses vara åtminstone någorlunda pålitliga, även om de endast avse ett speciellt fall. Kungsängarna under Ultuna, vilka av naturen äro bördiga men icke varit föremål för någon särskild omvårdnad, hava i medeltal för åren 1895 — 1920 lämnat en höavkastning av 20-9 deciton per hektar, samtidigt som vallarna givit 34-4 deciton. Torhållandet mellan ängarnas och vallarnas hektarskörd har varit i det närmaste 61 % — för åren 1 9 1 3 — 1 7 uppges i Utredn. V för Uppsala län 51 %. Vid tillägg för efterskörd efter samma grunder som i det föregående skulle produktionen på ängarna hava varit omkring 1 100 skördeenheter per hektar mot omkring 1 800 på vallarna. I detta fall har sålunda ängens hektarskörd varit nära dubbelt så stor som den för riket beräknade, medan vallskörden vid Kungsängen endast överstigit riksmedeltalet för samma år med omkring 12 %. Då Kungsängens o-oda jordbeskaffenhet bör hava kommit till uttryck lika väl i fråga om vallarnas som ängarnas avkastning, kunna de ovan anförda talen knappast betyda annat än att ängarnas avkastning ofta nog betydligt underskattas. Huru allmän en sådan underskattning är, undandrager sig givetvis för närvarande all beräkning. Även med den låga hektarskörd, som jordbruksstatistiken anger i fråga om ängarna, skulle dock deras totalavkastning för åren 1914 — 19 hava uppgått till omkring 36 % av vallarnas, vilkas totalskörd i medeltal för dessa år uppgått till 2 0 7 8 milj. skördeenheter mot 758 för ängarna. Skörden från ängarna är sålunda i alla händelser en mycket viktig faktor i lanthushållningen, och på grund av den billiga produktionen spelar fodret från ängarna ur ekonomisk synpunkt en mera betydelsefull roll, än vad avkastningssiffrorna ange. Verkställda beräkningar hava givit vid handen, att foderenheten på ängar och därmed jämförliga marker ofta kan produceras till hälften eller till och med tredjedelen av vad den kostar i form av vallhö, vilket i sin tur dock produceras billigare än åtskilliga andra grödor på åkern.

97¶III. Kreatursskötselns utveckling 1871—1919. Sedan urminnes tider har kreatursskötseln varit åkerbrukets komplement, och i vårt land har denna gren av lanthushållningen alltid varit särdeles omhuldad. I förhållande till folkmängden var kreatursstocken i äldre tider betydligt större än i våra dagar, och exempelvis framgår av H. Forssells utredning om jordbruksförhållandena på 1500-talet 1 , att i förhållande till folkmängden antalet nötkreatur var två, får tre och getter sju gånger så stort som nu. Ännu vid 1800-talets början synes kreatursantalet i förhållande till folkmängden hava varit 25 ä 30 % större än vad nu är fallet. Vid dylika jämförelser är dock att märka, att antalet kreatur icke i och för sig lämnar en tillfredsställande bild av förhållandena; kreaturens storlek måste inverka lika mycket som deras antal, och i detta hänseende har man all anledning antaga, att våra nutida kreatur vida överträffa äldre tiders. Till och med under den jämförelsevis korta period, som här behandlas, hava helt säkert stora förändringar ägt rum, särskilt från 1890-talets ingång, då arbetet med förädlingen av våra husdjur började vinna mera allmän spridning, och samtidigt utfodringsfrågorna vunno ett ökat beaktande. För att ge en ungefärlig bild av kreatursskötselns utveckling från 1870-talet meddelas här en sammanställning av förhållandena inom de olika djurgrupperna enligt tab. 13 a och 22 a i Utredn. V. Inom samtliga grupper har reduktion skett till nötkreatursenheter medelst de å sid. 112 anförda reduktionstalen. Till gruppen smådjur räknas får, getter och svin. Tus

nt a 1 k r e a t u r s e n h e t e r

Ar

Hästar

^Nötkreatur

Smådjur

Summa

1871—80 1881—90 1891—00 1901—10 1911—15 1916—19

639.2 662.1 710.S 774.6 853.2 919.S

1 923.2 2 074. s 2 258.4 2 329.6 2 433.4 2 287.0

271.2 279.2 328.2 329.2 354.4 364.4

2 833.6 3 016.1 3 297.4 3 433.4 3 641.0 3 571.2

Eela tivtal (S: a kreatursenh.) 1871/80 Per 100 = 100 inv. 65 100 106 65 116 66 121 64 128 65 126 62

Under hela perioden skulle sålunda kreatursstocken i sin helhet hava ökats från något över 2.8 till nära 3.6 milj. kreatursenheter, d. v. s. 1

5 190.

H. Forssell: Anteckningar om Sveriges jordbruksnäring i sextonde seklet. T.

T.

med 26 /o, och av tabellen framgår, att starkaste ökningen ägt rum på 1890-talet och under perioden 1911 — 1 5 , varefter ett ganska kraftigt bakslag inträtt. Siffrorna i sista kolumnen visa, att förhållandet mellan kreatursstocken och folkmängden varit ganska konstant; endast på 1890talet var relativa kreatursstocken något större och under krisåren något svagare än normalt. Utvecklingen i fråga om de olika djurklasserna åskådliggöres av nedanstående översikt. Tagas förhållandena på 1870-talet till utgångspunkt. har procentiska ökningen under de senare perioderna varit följande: Nötkreatur Hästar Smådjur

1901—10 21 21 21

1911—15 26 34 31

1916—19 19 44 34

F r a m till perioden 1901 —10 hade sålunda ökningen varit likformig inom alla grupper, under den därpå följande ökades nötkreaturen mindre än övriga grupper, och under krisåren minskades nötkreatursgruppen kraftigt, medan de övriga i medeltal för de fyra åren hade att uppvisa ökning. Särskilt var detta fallet med hästarna, som företedde en avsevärd ökning under dessa år. Under hela tiden hava dock nötkreaturen utgjort huvuddelen av kreatursstocken, vanligen omkring 68 ä 69 %, och endast under senaste perioden nedgick procentsiffran till 64. Hästarna hava så gott som hela tiden utgjort 2 1 ä 22 % men under krisåren 26 % av kreatursstocken, och för smådjuren har procenttalet hållit sig ganska konstant omkring 9 å 1 0 . Diagram 26 återger förhållandena under varje särskild femårsperiod. För korna liksom för nötkreaturen i allmänhet pågick en jämn stigning under de sista decennierna av 1800-talet, men vid sekelskiftet blev ökningen svagare, och under krisåren var särskilt koantalet lägre än 20 år tidigare. Hästantalet har däremot visat en alltjämt ökad stigning, störst under de senaste perioderna. Smådjurens antal ökades kraftigast änder 1880-talet, därefter blev förhållandet mera stationärt, men efter 1 9 1 0 har ökning åter inträtt. Granskar man förhållandena inom de olika landsdelarna, rinner man, att utvecklingen gått ungefär på samma sätt överallt, dock har efter 1900-talets ingång tillväxten av kreatursstocken varit svagare i Sydsverige än i det övriga landet, och återfallet från 1916 till 1919 v a r större i hela Götaland än längre norrut, vilket står i sammanhang med de förut anförda skördeförhållandena. Jämföres kreatursstocken med arealen åker och äng (ängen reducerad efter å sid. 112 angivna grunder), erhålles det av diagram 27 angivna resultatet för åren 1871 — 75 och 1919. Såväl vid periodens början som dess slut har det småländska höglandet och angränsande delar varit jämförelsevis kreatursstarki, och detsamma har även varit fallet med skogsbygderna i Mellansverige och de flesta av de norrländska länen. Slättbygden kring Mälaren äi där-

99¶Diagram 26.

KREATURSSTOCKEN tusental kreatursenheter.

1000 Kr. enh.

2400 2300 2200 Nötkreatur 2100 2000 1900 1800 1700 1600 Kor

1300 1200

^^.-- - ' " "

Hästar

—

—, _ - - .»«""""

""" 600 500

I

Får, Getter, S nn I

0 1 8 / •75

76 80

81 85

86 90

91 95

96- 1900

01 •05

06- 10

11 15

16-1 91

emot jämförelsevis kreaturssvag liksom de nordligaste delarna av Norrland samt Gottlands län. Ökning av relativa kreatursantalet har ä g t rum i de flesta norrlandslänen samt i Kopparbergs, Värmlands, Uppsala, Örebro, Skaraborgs och Malmöhus län, minskning i de övriga. F ö r hela riket utgjorde antalet kreatursenheter per 100 hektar åker och äng år 1871 — 75 82.8 och år 1919 8 0 . 8 , men hade 1914 varit uppe i 9 1 . 5 . Av stort intresse kan det slutligen vara att undersöka, huru kreatursstocken är fördelad på de olika storleksklasserna av jordbruk. E n sammanställning av resultaten från husdjursräkningen år 1919 finnes i Utredn. V tab. 23 a, varav ett sammandrag här lämnas. De nedan anförda procenttalen äro beräknade efter antalet nötkreatursenheter för varje djurslag.

100¶NÖTKREATURSENHETER pr 100 har åker och äng (red.)

Diagram 27.

Storleksklass

Procent av

hektar åker

åkerarealen

0—10. 10—50 över 50 Summa och medeltal

32.3 46.8 21.4 100.0

Procent av kreatursstocken H ä s t a r 1 Nötkreatur 88 46 16 100

48 38 14 100

jSTötkreatursenheter

Smådjur

procent

^ektar

51 40 9 100

46 40 14 100

127 77 59 89

De mindre jordbruken hava sålunda att uppvisa de relativt största besättningarna inom alla djurklasser, vilket framgår av en jämförelse mellan procenttalen för kreaturen ocli åkerarealen. Mera än hälften av smådjuren finnas vid denna jordbruksklass, nära hälften av nötkreaturen och 4 0 % av hästarna. De största jordbruken äro däremot relativt kreaturssvaga och disponera icke av något kreatursslag så stor del som motsvarar arealen. Även siffrorna i sista kolumnen visa tydligt samma förhållande, att relativa kreaturs styrkan avtager med ökad areal. För riket i dess helhet är antalet nötkreatursenheter per 100 hektar 89, för de större jordbruken endast 59 och för de mindre 127, och, som av tab. 23 b framgår, för de allra minsta 2 2 1 enheter per hektar. I fråga om kreatursskötseln spela sålunda de mindre jordbruken en långt viktigare roll än i fråga om växtodlingen. 1 F ö r hästarna är storleksklassen 0—0.25 har åker ej medräknad, då till denna klass i statistiken hänförts även städernas hästar.

1. Nötkreatur. Även i fråga om nötkreatursstockens sammansättning hava stora förändringar ägt rum under den här ifrågavarande perioden, såsom framgår av nedanstående sammanställning av antalet djur, i tusental, inom olika klasser. „ Ar

1871—80 1881—90 1891—00 1901—10 1911—15 1916—19

0xar

288.3 272.9 237.0 182.1 113.6 «8.s

m. T urar

J 45.7 49.2 51.6 51.5 50.2 42.3

,. Kor

1350.5 1505.5 1700.0 1801.2 1861.7 1 696.S

Ungdjur och Summa nötkalvar kreatursenheter 1684.5 477.4 1923.2 1827.fi 494.4 2 074.8 1988.6 539.7 2 258.4 2034.S 589.7 2329.6 2 025.5 815.6 2 433.4 1807.9 960.2 2287.0

0¶S u m m a

Bland de äldre djuren har sålunda oxarnas antal gått starkt tillbaka, tjurarnas varit någorlunda konstant och kornas ökats. Summan av äldre djur har ökats fram till 1910, därefter har först en svagare och under kristiden en stark minskning ägt rum, så att summan nedgått under 1880-talets. Gruppen ungdjur och kalvar har däremot alltjämt ökats, under de senaste perioderna i mycket hög grad, men av skäl som nedan anföras, torde denna ökning vara mera skenbar än verklig. De procentiska förändringarna hava varit följande:

Oxar Tjurar Kor Ungdjur och kalvar Nötkreatursenheter

Procent av 1871—80 1911—15 1916—19 39 24 110 93 138 126 171 201 126 119

Procent av nötkreatursstocken 1871—80 1911—15 1916—19 15.0 4.7 3.0 2.4 2.1 1.8 70.2 76.4 74.2 12.4 16.8 21.0 100. o 100. o 1 0 0 •<>

Oxarnas antal har sålunda gått ned till en fjärdedel av det gamla beståndet, och dess procentiska andel i nötkreatursstocken har sjunkit från 15 till 3. Huru allmän tillbakagången varit, framgår av diagram 2 8 , som anger förhållandet mellan antalet oxar och vuxna hästar åren 1871 — 75 och 1 9 1 9 . Vid periodens början förekommo oxar i minst dubbelt så stor mängd som hästar i Småland, Östergötland och Södermanland; i Skåne och Norrland samt länen norr om Mälaren voro de däremot jämförelsevis sällsynta. Vid husdjursräkningen 1919 voro fortfarande Smålandslänen och Östergötland dominerande, men oxarnas antal hade överallt nedgått och utgjorde nu endast knappa 60 % av hästarnas i det län, Kalmar, som stod främst. Orsaken till denna allmänna tillbakagång måste i främsta rummet sökas i jordbrukets utveckling mot ökad intensitet med användning av maskiner i större utsträckning än förr, varvid bristen på mänsklig arbetskraft och dess högre pris varit avgörande. Under sådana förhållanden hava oxarna med sin långsammare arbetstakt måst giva vika för hästarna.

102¶ANTAL OXAR PR 100 HÄSTAR ,övei 3 år)

Oiagram 28. dUU

,

-j

i

260 240

i

1 J

180 I

120 100

i

I

80 bU

4T\

\ —~J/\

1919__ £

i

•

i

;

X

C

_i

i

;1

i

'

-6

i

t ,= =

\ 1871-75

S

£

ID

s

j

t

»

.0

X

j

Antalet tjurar hade ökats något vid början av 1900-talet men har sedan g å t t tillbaka, isynnerhet under krisåren. I förhållande till hela nötkreatursbesättningen har tjurarnas antal på senare tiden alltjämt minskats. Kornas antal hade till 1 9 1 1 — 1 5 ökats med 38 %, men sjönk 1916 — 1 9 ned till 26 % över 1 8 7 1 — 8 0 års medeltal. Deras andel i hela nötkreatursstocken har växlat mellan 70 och 76 %. De största förändringarna visar emellertid klassen ungdjur och kalvar, vars antal fördubblats. Härvid är dock att märka, att från och med år 1 9 1 3 grunderna för det statistiska materialets insamlande blivit omlagda, och även tidpunkten för räkningens verkställande blivit en annan, vilket verkar i riktning mot förhöjning av siffrorna för denna klass, särskilt i fråga om kalvarna. Troligtvis kunna de senare årens uppgifter i allmänhet anses åtskilligt säkrare än de äldre, och särskilt hava de under dessa år företagna särskilda boskapsräkningarna bidragit att skaffa ett tillförlitligare material. Med beaktande av att siffrorna för 1 9 1 3 och senare år sålunda icke äro direkt jämförbara med de äldre har antalet ungdjur och kalvar i procent av antalet äldre djur och kor undergått följande växlingar: År 1871—80 1881—90 1891—00

Ungdjur ocli kalvar i % av äldre djur kor 28.3 35.3 27.1 32.1 27.1 31.1

År 1901—10 1911—15 1916—19

Ungdjur och. kalvar i % av äldre djur kor 29.0 32.7 40.3 43.s 53.1 56.0

103¶Procenttalen hava sålunda i stort sett hållit sig oförändrade till och med 1910, varefter (eller rättare sagt från 1913) en mycket stark stigning ägt rum, i själva verket dock övervägande skenbar. Från och med 1914 redovisas i jordbruksstatistiken ungdjur och kalvar var för sig, och det är sålunda möjligt att bilda sig en föreställning om vardera gruppens storlek. Tyvärr voro förhållandena under dessa år i andra hänseenden abnorma, särskilt på grund av den starka utgallringen efter de felslagna foderskördarna 1917 och 1918, men åtminstone de första åren i serien kunna anses representera någorlunda normala förhållanden. Beträffande de äldre djurens uppdelning på olika klasser hänvisas till tab. 22 a i Utredn. V. T

År 1914 1915 1916 1917 1918 1919

Vuxna 2069 1965 1891 1914 1733 1689 Medeltal 1877

u

Kor 1926 1841 1770 1775 1635 1607

Ungdjur 544 495 485 566 452 432

496¶Kalvar Ungdjur 456 26 423 25 537 26 540 30 399 26 429 26 464

26¶Kalvar Ungdjur '.Kalv 22 28 24 22 27 23 28 27 30 28 32 30 23 28 24 25 27 27 25

26¶Starkaste utgallringen såväl av kor som av äldre djur i allmänhet verkställdes sålunda året 1 9 1 7 — 1 8 , då även ungdjurs- och kalvklasserna reducerades något, varvid dock är att märka, att under de närmast föregående åren starkare pålägg än vanligt förekommit. Även procenttalen visa, att pålägget av ungdjur var starkast under året 1916 — 1 7 , dock föga större än 1913—14, samt att pålägget av kalvar var osedvanligt stort under åren 1 9 1 5 — 1 6 och 1 9 1 6 — 1 7 . Medeltalen för hela perioden avvika dock föga från 1 9 1 3 — 1 4 års siffror och kunna därför ej anses alltför abnorma. De under åren 1 9 1 3 — 1 9 verkställda lokalundersökningarna giva även till resultat, att ungdjuren utgjort 28 och kalvarna 25 % av kornas antal, sålunda i fullkomlig överensstämmelse med de ovan anförda talen. Antalet ungdjur har sålunda under dessa år utgjort i medeltal 28 X av koantalet och 26 % av hela antalet vuxna djur. I vanliga fall utgöres ungdjursgruppen av två årsklasser kvigor för kornas rekrytering jämte ett mindre antal handjur. Behovet av dessa senare kan för åren 1914 och 1 9 1 5 beräknas till följande belopp, under antagande att oxarna användas i arbete 4 år och tjurarna tjänstgöra i medeltal 2V2 år.

Oxar Tjurar

Bestånd Tusental 85.4 48.4 Summa

—

Rekrytering Procent Tusental 25 21.3 40 19.4 —

> 104

Antalet ungdjur utgjorde i medeltal för de nämnda två åren 5 2 0 t u s e n ; dragés härifrån den nyss anförda summan, återstå omkring 4 8 0 tusen ungdjur för kornas rekrytering, eller två årsklasser å 240 tusen. Då kornas antal i medeltal för dessa två år var 1 8 8 3 tusen, skulle sålunda rekryteringsprocenten bliva omkring 1 3 . Utföres samma beräkning for alla åren 1 9 1 4 — 1 9 erhålles samma resultat, eller 13 % rekrytering av korna. P å grund av de abnorma förhållandena under krisåren kan denna siffra dock ej anses fullt representativ och måste snarast anses för låg, då sannolikt så gott som ingen rekrytering av oxarna ägde rum under denna tid och antagligen även tjurarnas rekrytering var svagare än eljes. Normala utgallringsprocenten för korna torde därför snarare ligga omkring 15, eller med andra ord: kobesättningen torde i vanliga fall förnyas på sju år. För jämförelsens skull må anföras, att Nanneson för bokföringsåret 1919 — 20 funnit kornas utgallringsprocent i medeltal för 135 egendomar vara 16.2 (Utredn. 00 sid. 48), sålunda ett något högre tal. Antalet kalvar har för perioden 1 9 1 4 — 1 9 uppgivits vara i det närmaste lika stort som ungdjurens, vilket ej kan anses oantagligt, då inom denna klass stort pålägg äger rum. Husdjursräkningen har under dessa år avsett ställningen den 1 juni mot förut årsskiftet, till följd varav siffrorna ej bliva direkt jämförliga med äldre uppgifter, något som särskilt gäller kalvarna. Härvid är även att märka, att själva rubriceringen är växlande beträffande kalvarna, till vilka enligt statistiken räknas djur under ett år, då däremot i praktiken gränsen oftast sättes vid ett halvt år. I medeltal för åren 1914—19 utgjorde ungdjur och kalvar tillsammans omkring 54 % av koantalet, år 1917 t. o. m. 62 %", och betecknande är, att under de allra flesta åren proportionen mellan ungdjur och kalvar varit ungefär densamma, så att exempelvis åren 1914 och 1 9 1 8 hava identiska tal; krisåren synas sålunda icke i någon nämnvärd grad hava påverkat proportionen mellan de olika åldersklasserna. För de föregående perioderna växlar ungdjurens och kalvarnas förhållande till koantalet mellan omkring 32 och 36 X , och mellan de äldre och nyare statistiska uppgifterna förefinnes sålunda en differens av omkring 20 %", vilken, enligt vad ovan anförts, huvudsakligen torde vara att söka inom åldersklassen kalvar. Utgallringarna under krisåren. Redan i det föregående hava förhållandena under krisåren behandlats. Här må dock ytterligare några ord nämnas om de starka utgallringarna under åren 1917 — 1 8 och 1918 — 19. Utgår man från 1917 års siffror, erhållas följande resultat:

Oxar Tjurar Kor Ungdjur Kalvar

Minskning i tusental 1917—18 1918—19 23.9 7.2 17.1 8.4 140.4 27.9 113.5 20.1 141.3 +30.2

Minskning i % av 191' 1 års tal 1918—19 1917-19 1 9 1 7 - 18 37 9 28 16 47 31 2 10 8 4 24 20 20 26 +6

105¶Dessa tal ange utgallringen utöver den normala och utvisa, huru stark åderlåtning vår nötkreatursstam under dessa år undergick. Själva kostammen reducerades dock ej så mycket, och 10 % minskning, fördelad på två år, kan snarast betecknas såsom endast en något förhöjd normal gallring. Starkaste gallringen förekom bland tjurar och oxar, för vilka den synes hava varit ungefär dubbelt så stark som vanligt, men även de yngre årsklasserna reducerades kraftigt, särskilt under clet första av dessa år, varvid dock är att märka, att dessa årsklasser år 1917 voro fulltaligare representerade än under något föregående år.

När det gäller att jämföra äldre tiders förhållanden med de nuvarande måste man, såsom redan framhållits, taga hänsyn ej endast till antalet djur, utan även till deras kroppsvikt. Det för denna frågas bedömande tillgängliga materialet är emellertid så knapphändigt, att någon större grad av säkerhet icke står att erhålla, men så mycket kan emellertid anses konstaterat, att djurens kroppsvikt ökats avsevärt under den här ifrågavarande tidsperioden. Härvid må erinras om att, då förr endast några av de större gårdarna höllo sig med förädlade och i allmänhet mera storvuxna djur, numera även det mellanstora och mindre jordbruket fått del av de gjorda framstegen, varvid premieringar, bildandet av tjurföreningar och andra slag av föreningar m. m. i främsta rummet varit befrämjande för utvecklingen. Även utfodringsfrågorna hava vunnit ett allmänt beaktande inom de vidaste kretsar, vilket säkerligen bidragit till ett kraftigare uppfödande även av ungdjuren. Vilken betydelse det i själva verket måste äga, att även det mellanstora och mindre jordbruket blivit delaktiga i utvecklingsarbetet, framgår redan av det förut anförda förhållandet, att jordbruken under 50 hektars åkerareal innehava 86 % av landets nötkreaturs stam, därav de med mindre areal än 10 hektar 48 %.• För fullständighetens skull må här anföras även fördelningen av olika klasser av nötkreatur på de större och mindre jordbruken. Åkerareal 0—10 har 10—50 » Över 50 »

Oxar 46 37 17

Tjurar 15 54 31

Kor 50 37 13

Ungdjur 36 44 20

Kalvar 50 38 12

Summa 100

100¶Fördelningen av korna är sålunda ungefär densamma som för kreatursstocken i dess helhet, vilket var att vänta, och även kalvarna och oxarna visa på det hela taget överensstämmande resultat. Beträffande ungdjuren ligga däremot de mellanstora jordbruken främst, och även de

stora gårdarna visa här betydligt högre tal än för hela nötkreatursstocken. Ännu starkare framträder skillnaden i fråga om tjurarna, där de större gårdarnas andel är mera än dubbelt så stor som i fråga om korna. Även om dessa tal på grund av förhållandena under de närmast föregående åren ej kunna anses fullt normala, torde de dock giva en på det hela taget tillfredsställande bild av sakläget. De ovan anförda talen visa tydligt, att det är de mindre och medelstora jordbruken, som spela den avgörande rollen, och den omständigheten att även inom dessa jordbruksklasser mera storvuxna kreatursraser under de senaste decennierna vunnit allmännare spridning, måste därför i hög grad hava påverkat utvecklingen av hela landets kreatursstock. Inom olika landsändar hava härvid olika raser kommit till användning. P å skånska slätten och delvis i de angränsande provinserna samt sporadiskt även i andra trakter förekommer huvudsakligen låglandsboskap, ehuru Ayrshire och andra raser även äro representerade. I större delen av det övriga landet förhärskar Ajnrshire samt i vissa trakter även den med Ayrshire tämligen jämnställda rödbrokiga svenska boskapen, R. S. B . Ehuru ingen statistik finnes angående dessa rasers utbredning, har man skäl att antaga, att särskilt ayrshireblodet genomträngt de allra flesta besättningar, såväl stora som små, i Mälaretrakten. Öster- och Västergötland samt i kusttrakterna överhuvudtaget. Kroppsvikten av rena låglandskor torde i allmänhet uppgå till nära 600 kg., av ayrshirekor till 500 kg. och av lantkor till omkring 300 kg. Efter djurens kroppsvikt torde landet lämpligen kunna uppdelas i fyra distrikt: 1. Skåne med övervägande låglands- och andra tyngre raser, 2. huvuddelen av Svea- och Götaland, omfattande Mälareprovinserna, Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Hallands och Skaraborgs län, inom vilka ayrshire- och andra liknande raser kunna anses dominera, 3 . övriga delar av Götaland och A^ärmlands län, där visserligen även ayrshireblandningar förekomma, men i mindre utsträckning och 4. Kopparbergs län och Norrland med ännu mindre ayrshireblandning. Särskilt för uppskattning av kroppsvikten hos djur från distrikt 2 föreligger ett tämligen rikhaltigt material från Stockholms slakthus, vars årsberättelser för åren 1 9 1 2 — 2 0 finnas publicerade. Under dessa år hava slaktats över 300 000 st. "storboskap", omfattande kor, ungnöt, tjurar och oxar, för vilka medelslaktvikten för alla åren varit 217 kg. Stora växlingar hava dock förekommit såväl i fråga om slaktvikten som storboskapens procentiska sammansättning, såsom närmare framgår av omstående översikt:

107¶S t o r b o s k a p e n s medelSammansättning antal 1000 st. slaktv. Kor Ungnöt j Tjurar kK

A r

31.7 31.7 37.1 46.5 37.4 58.5 öl.o 23.4 21.8

234 246 242 201 201 193 191 193 249

57 58 61 69 72 65 61 55 51

339. i

1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 S:a o. medeltal

4 4 3 5 3 6 10 16

K o r motsv. I medel-

i Oxar

lOOstorb I slaktv. i

kg

10 10 10 12 13 11 9 11 13

29 28 26 14 12 18 20 18 30

120 120 119 112 112 113 111 108 121

196 205 203 180 180 171 172 179 206

188¶Medelslaktvikten för storboskapen har växlat mellan 191 k g 1918 och 2 4 9 kg 1920. Av de efterföljande kol. framgår emellertid, att storboskapens sammansättning under olika år varit rätt växlande; korna hava dock alltjämt varit dominerande med i medeltal 61 % av den slaktade storboskapen och växlingar mellan 51 och 72 %. Därnäst hava oxarna lämnat den största kontingenten med i medeltal 22 %', tjurarna med 1 1 , och sist ungnöt med endast 6 % — åren 1918 och 1919 representerades dock ungnöten av vida högre siffror. Under antagande att en tjur väger 50, en oxe 60 % mera än en ko samt att ungnöten i medeltal väga endast hälften av en kos vikt, hava relativtalen i näst sista kolumnen blivit uträknade, vilka angiva huru många kor motsvara 100 storboskap, och med de så funna talens tillhjälp har sedan medelslaktvikten per ko kunnat beräknas. P å grund av kornas dominerande antal böra dessa siffror kunna anses någorlunda representera verkliga förhållandet. I medeltal för hela nioårsperioden skulle sålunda slaktvikten för en ko hava varit 188 kg, lägst 1917— 18 med 171 k g och högst i början och slutet av perioden, omkring 2 0 5 kg. Sammanställas talen för olika år i grupper, erhålles följande resultat: A r

1912—14

1915—16 1917 — 19 1920

Medelvikt per ko kg

201 180 174 205

Dessa tal ange sålunda, att under de egentliga foderbriståren slaktvikten per ko nedgick betydligt, men att den under normala år legat omkring 200 ä 2 0 5 kg, vilket skulle motsvara en levande vikt av 400 ä 4 1 0 kg. I ovanstående tabell är ingen hänsyn tagen till att under olika år tillförseln från de olika huvuddistrikten växlat avsevärt, och i den nedan

anförda tabellen har därför ett försök gjorts att såvitt möjligt eliminerat ä v e n denna felkälla. P r o c e n t i s k fördelning d i s t r i k t

o

A

Eeduktionstal !

r

; 1912

J 1913 1914 ,1915 ] 1916 1917 1918 1919 1920 Medeltal

0.3 0.2 0.8 0.2 2.3 IB. 2 5.0 13.o 22.5

94.!» 92.7 95.1 74.7 83.7 80.0 85.4 82.5 73.2

3.s 6.9 4.0 8.5 4.2 4.5 8.6 4.1 4.1

1.0 0.2 0.6 16.0 9.x 0.3 1.0 0.4 0.2

3.3¶S l a k t v i k t för k o r från distrikt 2 kg

1 relativtal

99.5 99.3 99.6 95.8 98.1 102.0 99.9 102.1 104.1

197 207 204 188 184 167 172 175 198

95 100 99 91 89 81 S3 85 96

WO.i

91¶Huvuddelen av korna liar sålunda alltjämt levererats från distrikt 2, i medeltal nära 85 %. Under den egentliga nödperioden blev dock tillförseln från Skåne rätt stor, och denna tillförsel fortsatte även 1919 och 1920. D e övriga distrikten hava lämnat mindre antal, särskilt Norrlandsdistriktet, med u n d a n t a g för åren 1915 och 1916, då det härifrån sända kreatursantalet var särdeles stort. Under antagande att de skånska korna väga 20 % mera än korna från distrikt 2) och att korna från distrikten 3) och 4) väga 10 resp. 20 % mindre än från 2, har uträknats, huru många kor från distrikt 2 skullo motsvara 100 av de för varje år slaktade korna, vilka tal återfinnas under rubriken "reduktionstal", och med tillhjälp av dessa har beräknats slaktvikten av ko inom distrikt 2). Enär de allra flesta korna äro levererade från detta distrikt och de använda reduktionstalen alla ligga tämligen nära 100, böra talen för slaktvikten och dess förändring kunna anses vara jämförelsevis tillförlitliga. Medel si aktvikten hos kor inom detta distrikt kan sålunda under normala förhållanden anslås till 200 ä 210 kg, vilket motsvarar en levande vikt av 4 0 0 ä 420 kg. Största vikten hade de kor, som slaktades under åren 1 9 1 3 och 1 9 1 4 ; därefter minskades den kontinuerligt fram till 1 9 1 7 — 1 8 , då den endast utgjorde omkring 80 % av vad som kan anses vara normal vikten. Orsaken till denna minskning måste i första rummet tillskrivas foderknappheten, även om det ej är uteslutet, att ojämnheter i fråga om tillförseln från olika trakter inom distriktet samt från olika storleksklasser av jordbruk kunnat utöva inverkan på resultatet. Under 1919 ökades vikten något, och 1920 hade den åter uppnått samma storlek som 1 9 1 2 . Normala levande vikten hos korna inom distrikt 2) bör sålunda kunna anses ligga omkring 410 kg. För de övriga distrikten kan den beräknas

approximativt med tillhjälp av de förut använda relationstalen, och skulle i enlighet härmed vara: inom distrikt 1) 4 9 2 kg, distrikt 2) 369 och distrikt 4) 328 kg. Användas de vid husdjursräkningen 1919 erhållna uppgifterna angående antalet kor inom de olika länen, skulle en ungefärlig föreställning om medelvikten per ko inom hela riket kunna erhållas på följande sätt: T^ . ... Distrikt 1. 2. 3. 4.

K o r , , , tusental 170 664 404 369

Skåne Mälareprov. m. m Smålandslän m. m Norrland m. m Summa

1607 Medelvikt , kg 492 410 369 328

Viktsumma -TI milj. kg 83.6 272.2 149.1 121.0 625.»

Medelvikten per ko inom hela riket skulle enligt detta beräkningssätt bliva omkring 3 9 0 kg, motsvarande en slaktvikt av 190 ä 200 kg. Dessa tal måste dock anses vida osäkrare än de förut för distrikt 2) anförda. F r å n Gröteborgs slakthus föreligga uppgifter från ett antal år omkring 1910, vilka för storboskapen lämna en medelvikt av 237 k g och för korna omkring 210 kg, sålunda ungefär samma tal som från Stockholms slakthus vid nioårsperiodens början. Från äldre tider finnes så gott som intet material för bedömande av frågan om kreaturens vikt. Så mycket kan emellertid anses säkert, att ännu på 1870-talet större delen av besättningarna utgjordes av oförädlad lantras, vars vikt icke kan anslås högre än till 300 kg per ko. För närvarande finnas på gårdar med mera än 50 hektar åker omkring 13 % av landets hela koantal, och antar man, att samma proportion gällde även förr och att samtliga kor på dessa gårdar utgjordes av förädlade djur med en medelvikt av 4 5 0 kg, skulle medelvikten av landets alla kor hava uppgått till omkring 320 kg. Visserligen funnos även då djur med högre kroppsvikt än 300 kg på mindre gårdar, men å andra sidan är det lika säkert, att även på större gårdar förekommo små bondkor, och den ovan anförda medelsiffran kan därför snarast anses vara för hög. Levande vikten hos korna skulle enligt denna beräkning hava ökats från 3 2 0 till 390 kg, eller med omkring 22 %. Denna ökning kan icke anses osannolik, då vid en gård. där man sedan lång tid tillbaka arbetat med ayrshire såsom förädlingsmaterial, kornas kroppsvikt på 26 år ökats från 4 7 0 till 530 kg, eller med omkring 13 %, varvid är att märka, att korna redan vid periodens början voro av övervägande ayrshireras. Under förutsättning att slaktviktens förhållande till levande vikten alltjämt varit 50 %', skulle kornas slaktvikt under de senaste 50 åren hava ökats från 160 till 190 ä 200 kg. Då även rekryteringsprocenten kan anses hava varit stadd i stigande, ehuru av det statistiska materialet inga fullt bestämda slutsatser kunna dragas i detta hänseende, bör tillgången på nötkött inom landet alltjämt hava ökats.

2. Hästar. Enligt vad redan framhållits har antalet hästar fram till 1910 ökats i ungefär samma proportion som de övriga husdjuren men under de senaste perioderna stigit betydligt hastigare än för någon annan djurklass. Visserligen kan härvid någon påverkan ha ägt rum av jordbruksstatistikens omläggning från år 1 9 1 3 , då dels tidpunkten för djurens räkning förändrades, dels även klasserna omlades, så att unghästar och föl numera omfatta fyra årsklasser i stället för förut tre. Denna förändring borde emellertid normalt föranleda en minskning av klassen äldre hästar på samma gång som en ökning av de yngre djurens antal. Genom särskiljande av de äldre och yngre klasserna under olika perioder borde denna fråga kunna närmare belysas, och för detta ändamål lämnas här en sammanställning av de i tab. 13 a och 22 a i Utredn. V lämnade uppgifterna. T u s e n t a l Ar 1 8 7 1 — 8 0 . . . . .. 1881—90 1 8 9 1 — 0 0 . . .. 1901—10 1913—15.... . 1 9 1 6 — 1 9 . . . . ..

Äldre 896.0 405.5 438.1 472.6 513.5 514.7

Yngre i % av äldre

Yngre

Alla

1 årsklass

60.1 71.8 71.4 87.6 129.1 197.0

15. i 17.7 16..-i 18.5 25.1 38.3

5.1 5. it 5.4 6.-> 6.;i 9.6

Med utgångspunkt från förhållandena under 1 8 7 1 — 8 0 har sålunda de äldre hästarnas antal ökats med omkring 30 %, varemot de yngre ( = unghästar och föl) sett sitt antal mera än tredubblat. Vid statistikens omläggning minskades dock icke antalet äldre hästar utan steg i stället ungefär lika mycket som under närmast föregående perioder, och först under de egentliga krisåren kunde ett avbrytande av denna utveckling konstateras. De yngre djurens antal ökades visserligen ganska starkt under perioden 1913 — 1 5 i jämförelse med den närmast föregående, men ännu kraftigare under krisåren, då deras antal med ens sprang upp med omkring 50 %, vartill orsaken tydligen var den starka efterfrågan på hästar under världskriget och den därav orsakade enorma prisstegringen. I de två sista kolumnerna är angivet förhållandet i % mellan yngre och äldre hästar; i den förra av dessa kolumner för alla och i den sista för en. årsklass, varvid till och med år 1910 räknats med tre och senare med fyra årsklasser yngre djur. Med undantag för 1880-talet visa talen för en årsklass en jämn stigning fram till år 1915, och vid övergången till den nya räkningsmetoden framträder ingen ojämnhet, varemot en betydlig stegring kan påvisas under de efterföljande krisåren, angivande ett abnormt högt pålägg. Från och med år 1914 särskiljas i statistiken unghästar och föl från varandra, på grund varav förhållandena under dessa år kunna nogare

Ill följas. Enligt jordbruksstatistiken funnos inom de olika åldersklasserna följande antal: T u s e n t a l

I

%

a v

Unghästar 3 årskl. 1 årskl.

ä l d r e j,öi Unghästar och föl 1 årskl.

Ar

Äldre

Unghästar

Föl

1914 1915 1916 1917 1918 1919

523.6 519.5 523.1 520.7 509.2 505.7

96.3 107.1 127.0 138.0 152.7 158.2

40.1 45.0 50.4 56.4 52.9 51.8

18.4 20.6 24.4 26.5 30.0 31.8

10.0 10.4

lO.s 10.4 10.2

10.1 10.4

8.7¶Medeltal

6.1 6.0 8.1 8.S

7.7 8.7 9.6

6.5 7.3 8.5 9.3

I stort sett har sålunda antalet äldre hästar varit statt i regelbundet sjunkande från 1 9 1 4 ; minskningen har i sin helhet varit omkring 18 000 eller något över 3 °4 av antalet 1914. Unghästarnas antal har regelbundet ökats med inalles över 60 %, och fölens antal steg till 1917 med omkring 40 % men har sedan åter nedgått till 1919, då totala ökningen från 1914 inskränkte sig till omkring 30 %. Oaktat det stora pålägget har sålunda antalet vuxna hästar nedgått något, vartill orsaken delvis måste sökas i en starkare utgallring under foderbriståren 1917 och 1918, men förnämligast i den starka exporten under åren 1 9 1 4 — 1 8 . Under det att exportöverskottet av hästar under perioden 1901 — 10 hade varit omkring 1 000, steg det 1 9 1 1 — 13 till omkring 4 700 och 1 9 1 4 — 1 8 till över 14 000 per år räknat. I jämförelse härmed äro differenserna mellan de särskilda åren i fråga om hela antalet vuxna hästar skäligen obetydliga. Av de i tabellen anförda procenttalen framgår, att en årsklass unghästar ökats från 6.1 till 10.4 av de vuxna djurens antal, och att fölen 1919 utgjorde 10.2 mot 1914 7.7 % av de vuxnas antal. Fölen hava som naturligt är i regeln varit något talrikare än en årsklass unghästar, endast under de senaste åren kan en återgång i fråga om pålagda föl förmärkas. Talen i den sista kolumnen, som anknyta detta material med det äldre, visa att år 1914 rekryteringsprocenten för hästar var ungefär densamma * som under näst föregående perioder, men att den sedan stigit år för år och slutligen uppnått en rent abnorm höjd. Normala rekryteringsprocenten torde därför kunna anslås till 6 ä 6.5 % efter 1900-talets ingång, och var under tidigare perioder lägre, omkring 5.0 a 5.5.%", såvitt man kan döma av det statistiska materialet. I förhållande till åkerarealen var de vuxna hästarnas antal på 1870talet rätt stort, och då på samma gång en mängd oxar användes såsom dragare, var hela dragareantalet högt. Närmare belysas dessa förhållanden av nedanstående sammanställning för olika perioder; talen för tiden före 1 9 1 3 äro för vuxna hästar reducerade till ålder över 4 år, varigenom jämförelse vinnes med de senare räkningarna.

112 Dragare per 100 hektar åker Hästar Summa 1 0 x a r över 4 år 13.7 KU 24.2 12.8 8.8 21.1 12.1 6.0 19.0 12.3 5.1 17.4 13.!' 2.8 16.7 13.6 1.8 15.4

Ar

iV1

1871-80 1881-90 1891-00 1901-10 1913-15 1916-19

I förhållande till åkerarealen sjönk sålunda hästarnas antal till början av 1900-talet. men har sedan åter kraftigt ökats, så att relativtalet under senare tider varit ungefär detsamma som på 1870-talet. Då emellertid antalet oxar alltjämt minskats, har totala dragareantalet period för period Avtagit, Det relativt stora antalet dragare på 1870-talet förklaras till stor del därav att vid denna tid, då endast få järnvägar funnos, drakarna och i främsta rummet hästarna användes i större utsträckning än nu för landsvägstransporter och skjutsar. Inom olika landsändar skulle antalet vuxna hästar per 100 hektar åker vara följande (med reduktion av 1 8 7 1 — 7 5 års siffror motsvarande en årsklass unghästar): 1871—75

16.8 12.2 11.» 25.7

14.?. 11.C l2 -° 18.0

Sydsverige Övriga Götaland Svealand Norrland

Norrland skulle sålunda i förhållande till åkerarealen vara hästrikast både under tidigare skeden och nu, vilket tydligen sammanhänger med skogsskötselns stora omfattning. Därnäst följer Sydsverige, och på något avstånd övriga Götaland och Svealand, vilka hava ungefär samma tal. Inverkan av jordbrukets storlek på hästantalet kan också till en viss grad påvisas, såsom framgår av följande sammanställning av de olika åldersklassernas procontiska uppdelning vid 1919 års räkning. VkerBrukningsdelar ^ ^ intill 10 hektar å k e r s . . . 32.:; 10—50 hektar » ... 46.8 över 50 hektar » ... 21.4 Summa och medeltal

100.o

•• Äldre 40 44 16

TT T Unghästar 28 56 16

100¶TT-i Alla hästar Fol k r . e n h . p e r lOOharåier 26 27 58 23 16 18 100

23¶Det mindre jordbruket har att uppvisa ett relativt stort antal älcre hästar, men proportionsvis färre unghästar och föl, vilka däremot äro talrikast representerade vid de medelstora bruken. Unghästuppfödningen 1

Den differens, som förefinnes mellan de här anförda talen och motsvarande i Utreln. V, t a b . 13 och 22, är beroende p å att i dessa senare oxantalet är reducerat med hälften, då -en oxes arbetsförmåga antagits utgöra hälften av en hästs; däremot är i Utredn. V ingen reduktion gjord av hästarnas antal under tiden före 1913 till ålder över 4 år. - Storleksklassen 0—0.2f. hektar är här ej medräknad.

hör sålunda i första rummet det medelstora jordbruket till. De större jordbruken uppvisa för alla åldersklasser relativt lägre siffror än de övriga. De i sista kolumnen anförda talen ange, att även i fråga om hästar de mindre jordbruken äro kreatursstarkast och de större jordbruken svagast, ehuru skillnaden icke är så framträdande som i fråga om nötkreaturen.

3. Får, getter och svin. Förändringarna i fråga om dessa djurslag framgå av tab. 13 a och 22 a i utredn. V, varav ett sammandrag här meddelas, angivande antalet äldre och yngre djur tillsammans. År

Får t TI 1578.5 1889.1 1308.7 1088.4 1108.0 1378.9

1871—80 lh81—90 1891-00 1901—10 1913—15 1916—19

Getter Svin s e n t a l 118.2 414.5 94.7 529.3 77.7 763.« 68.1 858.1 97.4 984.1 133.5 861.5

Fårens antal sjönk alltjämt fram till 1 9 1 0 , då fårstocken endast utgjorde omkring 70 % av 1870-talets, men steg under krisåren åter upp till 87 %. Även getternas antal sjönk starkt intill 1910, ned till omkring 60 % av 70-talets, men har sedan stigit mycket hastigt, så att 1 9 1 6 — 1 9 års tal ligga 13 % högre än 70-talets. Beträffande svinen kan däremot en jämn stigning konstateras fram till 1915, varefter under krisåren ett rätt starkt bakslag inträdde. Närmare belysas förhållandena under den senaste perioden av följande sammanställning av djuren inom olika åldersklasser, räknade i tusental: \T

F å r äldre yngre 662.0 542 7 618.2 528.1 628.1 570.4 706.8 637.4 725.4 684.1 823.9 739.7

19,4

!Öln

1916 1917 1918 1919

G- e t äldre 89.5 82.3 95.5 94.4 93.4 91.9

t

e r yngre 29.s 20.0 36.3 41.3 39.9 41.3

8 äldre 127.5 107.7 137.4 110.7 107.6 98.2

v i n gödsvin 325.7 263.3 242.0 240.S 124.3 188.2

grisar 570.2 520.1 686 o 678.5 401.9 430.4

Efter ett svagare återfall år 1915 har fårens antal, såväl äldre som yngre, stigit kraftigt även under de mest kritiska åren 1917 och 1 9 1 8 . Getternas antal ökades särskilt 1916, men har sedan visat ett svagt avtagande, ehuru ej heller här något direkt inflytande av krisåren kan förmärkas. Svinstocken gallrades mycket kraftigt under året 1917 — 18, varvid gödsvinens antal reducerades med nära 50 och grisarnas med omkring 4 0 %, och ännu vid räkningen 1919 var svinens antal lägre än något annat av åren under perioden. De äldre svinen gallrades skarpast 1916 — 17, men minskningen har fortsatt även under de senare åren. 0100.

T. T.

o

114¶Beträffande de smärre husdjurens spridning i olika landsdelar framgår av tab. 13 och 22 i Utredn. V, att fåren förekomma talrikast i Småland och angränsande distrikt samt i Norrland, ehuru de för övrigt äro någorlunda jämnt spridda över hela landet. Getternas huvudsakliga utbredning är i Dalarna och Norrland, och i de flesta andra landsdelar förekomma de mera sporadiskt. Tyngdpunkten för svinskötseln är däremot förlagd till Skåne, som år 1916 innehade ungefär tredjedelen av hela landets svin antal och 1919 omkring 27 %. Även Halland, Småland, Öster- och Västergötland hava jämförelsevis stora svinbesättningar. I fråga om de smärre husdjurens förekomst vid olika storleksklasser av jordbruk lämnas här en översikt av förhållandena vid 1919 års räkning. Talen angiva procent av varje husdjursslag. Brukningsdelar intill 10 hektar åker 10—50 hektar > över 50 hektar » S:a och medeltal

32.3 46.3 21.4

59 36 5

88 11 1

43 44 13

KreatursAlla enheter per 100 hektar 51 15 40 8 9 4

lOO.o

100¶Åkerareal

Får

Getter

Svin

9.2¶I näst sista kolumnen äro angivna procenttalen för alla smådjur beräknade i kreatursenheter, och i sista kolumnen antalet kreatursenheter per 100 hektar. Det mindre jordbruket ligger sålunda främst i fråga om alla slag av smådjur, mindre dock beträffande svin än får och getter, vilka sistnämnda förekomma så gott som uteslutande inom denna storleksklass. Uträknad i kreatursenheter per 100 hektar är stocken av smådjur vid de mindre jordbruken ungefär dubbelt så stor som vid de mellanstora och 4 gånger så stor som vid de större jordbruken.

115¶IV. Slutord. Den föregående framställningen har givit vid handen, att det svenska jordbrukets utveckling följt ungefär samma riktlinjer under hela den här ifrågavarande perioden, ehuru intensitetsgraden växlat under olika tider, såsom närmare framgår av åtskilliga bland de anförda diagrammen. Redan på 1870- och 1880-talen hade huvudlinjerna för utvecklingen utformats, med ökning av fodergrödornas och minskning av brödsädens relativa areal. P å grund av brödsädsprisens hastiga sjunkande särskilt på 1880-talet minskades i första rummet odlingen av höstsäd, vilket bland annat belyses av diagram 5 sid. 2 3 , därå just vid mitten av 80talet en starkare inskränkning av höstsädens och ökning av foderväxternas areal kan spåras. Samtidigt påbörjades i Skåne odlingen i större skala av en kulturväxt, som visserligen även förut förekommit, ehuru i mycket ringa omfattning, nämligen sockerbetorna. Den större omsorg, som måste nedläggas vid dessa rotfrukters odling, återverkade sedermera även på skötseln av de övriga rotfrukterna, och man kan därför säga, att sockerbetsodlingen lagt grunden till hela den nutida rotfruktsodlingen inom landet. Denna har varit av stor betydelse icke endast på grund av det väsentligt större skördeutbyte per ytenhet, som vanligen lämnas av rotfrukterna själva, utan säkerligen i mycket hög grad även genom de ökade skördar av andra grödor rotfruktsodlingen medför och den allmänna uppryckning av hela jordbruket, som därav blivit följden. 1 de trakter, där rotfruktsodling förekommit i större skala, har därför också jordbrukets utveckling delvis gått efter andra riktlinjer än inom det övriga landet, och exempelvis har vallarealens ökning där gått långsammare, varemot höstsäden bibehållit och till och med utvidgat sitt område. Även de meddelade diagrammen för kreatursskötselns utveckling visa, att denna redan på 1870- och 80-talen var kraftig och bestyrka vad ovan anförts angående växtodlingen. E n fråga av alldeles särskilt intresse är, huruvida någon påverkan av jordbrukstullarnas införande år 1888 kan spåras i den allmänna utvecklingen. Då en mängd faktorer, utom priset på jordbrukets produkter, härvid måste inverka, är det icke lätt att framställa en separat bild av tullarnas inverkan, men åtskilliga antydningar lämnas dock, en del av dem r ä t t tydliga.

116¶Visserligen kan icke något inflytande av spannmålstullarna förmärkas i fråga om nyodlingens intensitet, vilken såvitt man av tillgängligt material kan döma, snarast avtagit från 1890-talets ingång. Orsaken härtill måste dock, såsom redan framhållits, i främsta rummet sökas i den fördyring av den mänskliga arbetskraften, som just vid denna tid började göra sig märkbar. Beträffande brödsädsarealen visa diagr. 5 och 7, att den starka sänkning, som ägde rum på 1880-talet, märkbart hejdades just vid 1890-talets ingång och att sänkningen från denna tid visserligen alltjämt pågått, men dock i betydligt långsammare tempo än på slutet av 80-talet. Vid vändpunkten omkring 1890 sjönk vetearealen fortfarande något, men rågodlingens ökning var desto kraftigare; därefter hava förhållandena omkastats, så att även relativa vetearealen på 1900-talet varit i stigande inom alla landsändar. Såsom närmare framgår av diagram 10, sid. 1 0 , har detta särskilt varit fallet inom Sydsverige, där man vid denna tid mera allmänt började odla vete även efter vall; även rågodlingen har bibehållit sin ställning bättre inom detta distrikt än inom de övriga och från 1900-talets ingång undergått relativt liten minskning. Att förhållandena i Sydsverige och särskilt Skåne i detta hänseende avvika från det övriga landets måste tillskrivas flera orsaker. Dels äro de klimatiska och jordmånsförhållandena där synnerligen lämpliga för brödsäds- och speciellt veteodling, dels har genom det till Skåne förlagda förädlingsarbetet framställts nya, särdeles givande och i främsta rummet för Sydsverige lämpade sorter, vilka kommit till vidsträckt användning, dels har också den allmänna höjningen av jordbrukets nivå, till stor del framkallad av den utbredda rotfruktsodlingen, gjort det möjligt att i allt större utsträckning odla höstsäd efter vall och andra förfrukter än träda, med eller utan grönfoder. Höstsäd odlas sålunda numera ofta på den plats, som förut intogs av vårsäd, och även om höstsäden härvid ej lämnar samma avkastning som efter hel- eller halvträda, blir den dock i regeln mera givande än vårsäden. Då därjämte med 1900-talets ingång priset på höstsäd började röra sig något uppåt, ehuru det ännu under perioden 1911 — 15 icke kommit upp till 70-talets nivå, erhöll höstsädsodlingen även härigenom en stimulans, som förklarar dess ökade utbredning i Sydsverige, tillräcklig att i väsentlig grad kompensera tillbakagången i övriga landsdelar. Under sådana förhållanden, då odlingen av brödsäd ända från 1890talets ingång kan sägas hava balanserat på gränsen till definitiv minskning, måste det anses ytterst sannolikt, ja så gott som visst, att det av tullarna föranledda tillskottet i pris verkat utslagsgivande och bidragit att moderera farten i brödsädsodlingens tillbakavikande, under gynnsamma lokalförhållanden till och med föranlett rörelse i motsatt riktning. Ännu mera sannolikt göres detta av den jämförelse med våra grann-

länder, som av E. Höijer verkställts i del IV av Tull- ock Traktatkommitténs utredningar. Den ådagalägger till en början, att i de danska provinser, vilkas jordbruksförhållanden närmast överensstämma med de skånska, höstsädsodlingen gått starkt tillbaka och för närvarande omfattar betydligt mindre del av åkerjorden än i Skåne, trots att sädesodlingen i sin helhet har ungefär samma omfattning. Av särskilt intresse är, att detta även gäller ett distrikt, Lolland-Falster, där sockerbetsodlingen drives i betydligt större utsträckning än i Skåne. Det kan sålunda icke endast hava varit de ovan framhållna, för veteodlingen i Skåne gynnsamma allmänna lantbruksförhållandena, som åstadkommit stegringen i den skånska höstsädsarealen — dessa förhållanden hava varit i stort sett ungefär desamma även i de danska distrikten — utan någon omständighet som varit olika för de skånska och danska distrikten måste hava inverkat. Det torde vara ytterligt svårt att uppleta någon annan sådan omständighet än just den svenska spannmålstullen. Även det andra av Höijer anförda exemplet, en jämförelse mellan Värmlands och Kopparbergs län samt några närliggande norska fylken, ådagalägger samma sakförhållande, att höstsädsodlingen i de svenska landskapen stimulerades genom spannmålstullarnas införande, och oaktat den sedermera även på svenska sidan gått något tillbaka, den dock ännu under krisåren hade ungefär tre gånger så stor omfattning som på norska sidan. Spannmålstullarnas inflytande kan, förutom i fråga om brödsädsarealen, iiven spåras i en del andra förhållanden, bland annat den i huvudsak icke tullskyddade vårsädens relativa utveckling inom olika landsdelar, belyst av diagram 8, sid. 36. Särskilt i Svealand men även i Götalands huvuddel var vårsädsodlingen stadd i rask frammarsch, under 1870och 80-talcn, men denna utveckling avbröts helt tvärt med 90-talets ingång, och därefter inträdde i dessa landsdelar liksom i de övriga en tydlig tillbakagång, avsevärt kraftigare än för höstsäden. I Sydsverige och i Norrland hade vårsädsodlingen börjat gå tillbaka redan en femårsperiod tidigare. Man skulle härvid kunna invända, att kornet, som ju också varit tullskyddat, borde hava visat samma förhållande som brödsäden och sålunda någorlunda bibehållit sin areal i stället för att avsevärt gå tillbaka, såsom förhållandet i själva verket varit. Härvid är dock att märka, att enligt den utredning som av 1ST. Wohlin verkställts om "Det svenska jordbrukets inrikes avsättningsförhållanden" spannmålstullarna varit mindre effektiva i fråga om kornet än den egentliga brödsäden, särskilt vetet. Då för övrigt endast begränsade områden inom landet anses kunna producera ett förstklassigt maltkorn, vilket betingar det högsta priset, är det icke förvånande, att kornodlingen i allmänhet gått tillbaka. I Norrland har dock såväl arealen som skörden visat avsevärd stigning särskilt efter 1900-talets ingång; i denna landsdel, där kornet fortfarande i ej

obetydlig utsträckning användes såsom brödsäd, spelar det dock en heilt annan roll än i övriga distrikt. Spannmålstullarnas verkningar kunna även spåras i de kurvor i diagram 19 sid. 75, som återge vallarealens förändringar. Såväl för rikiet i dess helhet som för varje särskild landsdel hade ökningen av vallanealen i slutet av 18S0-talet varit kraftigare än vid någon annan tidpunkt, men med 90-talets ingång avbröts denna kraftiga stigning och kurvorma fingo ett mera horisontalt förlopp. Endast i Sydsverige har under senaire tiden ungefär lika stark ökning ägt rum som på 80-talet. Även i fråga om nötkreaturen kan ungefär samma förhållande påvisas, såsom framgår av diagram 26 sid. 99. En stark stigning ägde rum p å 80-talet och fortgick in på 90-talet, varefter den åtminstone för en tiid avmattades. Den relativt starka ökningen av kreatursstocken under die senare perioderna, med undantag för själva krisåren, torde i ej obetydlig grad kunna anses vara beroende på den ökade odlingen av foderrotfrukter, åtminstone inom en del landsändar. Allt statistiskt material synes sålunda peka i en bestämd riktning, eller att spannmålstullarna såtillvida haft inverkan på jordbrukets utveckling, att den påbörjade minskningen av brödsädsarealen blivit fördröjd.

Under de allra senaste åren hava allt flera röster höjts för att ytterligare påskynda den i alla händelser pågående utvecklingen i riktning mot snabbare minskning av de mera arbetskrävande grödorna — rotfrukter och höstsäd — och ökning för dem som kräva mindre arbeto. i främsta rummet vallarna. Otvivelaktigt är detta betraktelsesätt fullkomligt riktigt såtillvida, att den särskilt under de senare åren inträdda stora stegringen av arbetslönerna gör odlingen av det förra slaget grödor mindre lönande än förr, men huru långt man bör gå i denna riktning, därom kunna tankarna vara mera delade. Mellan lanthushållningens olika grenar existerar nämligen ett så intimt sammanhang, att ett ingrepp på en viss punkt alltid måste draga med sig betydelsefulla konsekvenser beträffande de övriga. I första rummet förefinnes ett sådant intimt sammanhang mellan lanthushållningens båda huvudgrenar: det rena åkerbruket och husdjursskötseln, vilka vid de allra flesta jordbruk äro kombinerade och på samma g å n g behöva och stödja varandra. Med kreaturens tillhjälp möjliggörer att utnyttja avkastningen från marker, som icke lämpligen kunna användas till åker, och en del avfallsprodukter från åkerbruket, vilka i större mängder skulle bliva osäljbara. A andra sidan lämna även kreaturen i form av gödsel ett avfall, som för åkerbruket är av största värde. Detta utbyte av varor mellan åkerbruk och kreatursskötsel, som sålunda är nödvändigt, utvidgas ytterligare genom odling på åkern av grödor, som speciellt äro avsedda för kreaturen. Värderingen av dessa varoi

måste givetvis utöva mycket stor inverkan på det ekonomiska resultatet av den ena eller andra hushållsgrenen, och det vanligare torde nog vara, att åkerbrukets produkter värdesättas för lågt, varigenom kreatursskötseln uppvisar ett skenbart bättre resultat än det verkliga. Även grödorna på åkern äro till en viss grad beroende av varandra, vilket tar sig uttryck i användandet av en bestämd växtföljd, som erfarenheten visat vara fördelaktigast under de givna förhållandena. Olika växter ställa olika krav på jordens bearbetningsskick, på dess frihet från ogräs och på gödslingstillståndet, vilket måste beaktas vid växtföljdens uppgörande, och därjämte bör hänsyn tagas i så stor utsträckning som möjligt till att arbetena icke hopas alltför mycket inom kortare perioder, utan fördelas så jämnt sig göra låter. De växter, som i regeln placeras på de bästa platserna i växtföljden, äro rotfrukterna och höstsäden, då de äro de värdefullaste grödorna och giva den största avkastningen. Rotfrukterna komma i detta hänseende främst, och förut har framhållits, att de på samma gång äro synnerligen goda förfrukter, som föranleda en väsentligt stegrad avkastning av de efterföljande grödorna. Detsamma gäller även höstsäden, speciellt där den följer efter helträda, vilket ännu i stor utsträckning är fallet inom vissa distrikt. Ytterligare inskränkning av arealen för höstsäden, som dock är den säkraste och pålitligaste grödan för stora delar av vårt land, skulle helt säkert medföra en minskad skördeavkastning för växtföljden i dess helhet. En allmän tillbakagång i den svenska jordens produktion måste dock av alla betraktas såsom något föga eftersträvansvärt. Av den utredning om produktionskostnader för vete i Sverige och Förenta staterna, som av L. Nanneson lämnats i tidskriften Landtmannen 1922, sid. 297, framgår tydligt, att orsaken till den svenska brödsädsodlingens svårighet att uthärda konkurrensen från nämnda land icke är att söka i avkastningssiffrorna. Dessa äro nämligen hos oss ungefär dubbelt så höga som i Amerika, något som för övrigt redan i inledningen framhållits — även om Skåne frånräknas, ligger dock den svenska avkastningen 70 ä 80 % högre än den nordamerikanska. — De amerikanska produktionskostnaderna äro emellertid proportionsvis ännu lägre, och de avgörande faktorerna synas i främsta rummet vara: förbrukningen av arbetskraft, såväl mänsklig som dragarnas, och gödslingskostnaden. Dä det knappast i längden kan fortgå med att skörda utan att gödsla, är för framtiden att emotse en större eller mindre utiämninff i fråga om gödslingen, men beträffande arbetsfaktorn kommer säkerligen Amerika på grund av sina säregna förhållanden att för överskådlig tid framåt bibehålla sitt försteg. Åtskillig reduktion av arbetskostnaderna borde dock kunna genomföras även hos oss, där sedan gammalt ofta onödigt slöseri äger rum med arbetskraften. Särskilt är detta fallet vid de mindre jordbruken, där förbrukningen av mänsklig arbetskraft enligt all erfarenhet är vida större per ytenhet räknat än vid större gårdar. Genom jordens

ytterligare parcellering minskas sålunda det svenska jordbrukets konkurrenskraft i fråga om brödsädsodlingen. Vid minskning av höstsädens areal och. ökning av vallarnas blir givetvis det rena åkerbrukets behov av arbetskraft lägre, men vad särskilt den mänskliga arbetskraften beträffar blir ladugårdsskötselns behov ökat i ungefär samma grad som åkerbrukets minskas, så att totalkostnaden härför blir ungefär oförändrad. Totala arbetskostnaden per ko räknat utgör enligt av Nanneson utförda beräkningar ungefär 75 å 80 .^ av arbetskostnaden för en hektar vete. I fråga om dragaredagsverken uppstår däremot en betydlig differens till brödsädsodlingens nackdel. Vid bedömande av denna fråga måste även beaktas, att en långt driven specialisering inom jordbruket icke såsom inom industrien är någon obetingad fördel, utan kan medföra ett alltför stort riskmoment. Väderleksförhållanden, som äro ogynnsamma för en gröda, kunna vara till fördel för eller åtminstone mindre skadliga för en annan, och exempelvis medför den i stora trakter av landet vanliga torkperioden under våren och försommaren på långt när ej så stora risker för höstsäden, som för de vårsådda grödorna och även vallarna. Risken för skador av växt- och djurparasiter på grödorna blir även större vid ökad ensidighot i växtodlingen. F r å n jordbrukets egen synpunkt måste det därför anses innebära en given fördel, om förhållandena medgiva odlingen av flera olika slag av växter på åkern, och i stort sett kan detsamma anses gälla även landets verkliga intressen, varom förhållandena under världskriget nogsamt bära vittne.

Intill den 18 november 1922 offentliggjorda delar av Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden;

I.

Svensk tullpolitik 1816 — 1911 av A. Montgomery.

II.

Bomullsindustriens produktionsförhållanden av K.-G. Hagström.

III.

Utredning angående det svenska jordbrukets produktion samt saluöverskott av spannmål av E. Höijer.

IV.

Jämförelse

mellan

jordbrukets

utveckling i vissa

delar av Sverige samt

Danmark och Norge av E. Höijer. V.

Tabeller till belysning av det svenska jordbrukets utveckling 1871 —1919 jämte anmärkningar av E. Höijer.

VI.

Svensk traktatpolitik 1 8 1 6 - 1 9 1 4 av A. Montgomery.

VII.

Utlåtande angående frågan om differentialtullar till skydd mot valutadumping.

VIII.

Utlåtande i valutafrågan.

IX.

Utlåtande angående järnvägsfrakternas reglering.

X.

Utlåtande med förslag till förordning om åtgärder till skydd mot så kallad

XI.

Pappersindustriens produktionsförhållanden av"E. Bosscus.

XII.

Margarinindustriens utveckling med särskild hänsyn till förhållandena före

XIII.

Den

XIV.

Huvuddragen

valutadumping.

världskriget av J. Lublin. svenska kautschukindustriens

hänsyn till dess av

utveckling

1890—1913

med särskild

ställning åren närmast före världskriget av B. Ohlin.

det svenska jordbrukets

utveckling

1871 —1919 av A.

Sjöström. XV.

Översikt av jordbrukets utveckling i vissa främmande länder 1871 —1913 av E. Höijer.

Statens offentliga utredningar 1922. Systematisk

förteckning.

(Siffrorna inom parentes hänvisa till den kronologiska förteckningen för januari—mars 1922. Siffrorna inom k l ä m m e r beteckna u t r e d n i n g a r n a s n u m m e r i den kronologiska förteckningen från och m e d april 1922.) A l l m ä n lagstiftning. Rättskipning. Fångvård. Förbered, u t k a s t till strafflag. Förmögenhetsbrotten. 2. (17) L e k m a n n a e l e m e n t e t s använd, inom civilprocessen. (25) Bet. rör. i n t e r n e r i n g av farliga återfallsförbrytare. (26) U t k a s t till lag om visst tryggande av byggnadsborgenärers. fordringar m. m. [26] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. 1921 års pensionskommittés betänkande. 1. (10) "Några iakttagelser från 1921 års riksdagsmannaval. [1] .Statistiksakkunnigas betänkande. [15]

Det svenska lantbrukets produktionskostnader. 1. Bokföringsåret 1919-1920. [18] B e t ä n k a n d e med förslag angående arrendators r ä t t till ersättning för elektrisk anläggning. [19J Kolonisationskomrnitténs betänkande 1922. [22] Bilaga till d:o. [32] Förslag till författningar angående handel med och import av utsädesfrö ävensom till omorganisation av frökontrollverksamheten m. m. [25] Redogörelse för de ecklesiastika boställena. 5. Värmlands län. [27J Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Bet. ang. statens övertagande av förädlingsverksainh e t e n betr. avkastningen från statens skogar. (28)

Kommunalförvaltning. Städernas skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten. (3) Industri. Kommunalförfattningssakkunnigas b e t ä n k a n d e . 3. (15) Klimatets inverkan på byggnader vid västkusten. [4] Bilaga till d:o. (16) Om r ö s t s a m m a n r ä k n i n g vid k o m m u n a l a val. [21] H a n d e l o c h sjöfart. Statens o c h k o m m u n e r n a s finansväsen. Bet. rör. lönereglering vid lots- och fyrstaten. (20) Bet. ang. tillverkning och beskattning av maltdrycker. Kommunikations väsen. (11) Uti. ang. k o n t r o l l e n över sockertillverkningen. (13) B e t ä n k a n d e om ostkustbanan. (18) Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar och betän- Järnvägsstyrelsens yttrande över d:o. (23) kanden. 8. Valutafrågan. (19) 9. Järnvägsfrakternas promemoria med anledning av reglering. (21) 10. Åtgärder till skydd mot s. k. valuta- Ostkustbanekommitténs järnvägsstyrelsens yttrande. (27) dumping. (34) 11. Pappersindustriens produktions- Järnvägsstyrelsens erinringar med anledning av ostförhallanden. [36] 12. Margarinindustriens utveckk u s t b a n e k o m m i t t é n s promemoria. (31) ling. [40] 13. Den svenska kautschukindustriens ut- Järnvägsstyrelsens skrivelser till Kungl. Maj:t den 28 veckling! [38] 14. H u v u d d r a g e n av det svenska jordapril och 5 maj 1922. [3] brukets utveckling [41] Utredning rörande den s. k. Nyköpings kanal. [24] U t r e d n i n g angående ett svenskt statslotteri. (24) B e t ä n k a n d e och förslag ang. utbildningskurser inom Förslag till förordning om motorfordon. [39] tullverket. [23] Bank-, kredit- o c h penningväsen. Åtgärder mot godsanhopning i tullpackhus m. m. [30] Förslag till förordning ang. tillverkning och beskattning 1921 års fastighetskreditsakkunniga. Betänkande 1. [35] av m a l t d r y c k e r in. m. [37] Politi. Försäkringsväsen. B e t ä n k a n d e och förslag rörande brandskyddsföreskrifter och o r d n a n d e t av brandväsendet inom riket. 7. BeKyrkoväsen. Undervisningsväsen, Andlig t ä n k a n d e med förslag till Kungl Maj;ts nådiga stadga odling i övrigt. angående skydd för människor vid brandfara inom industriella arbetslokaler. [28] Skolkommissionens betänkande. It]—2. Grunder fölen ny läroverksorganisation. (33) 2. Historiska överSocialpolitik. sikter in. m. (29) 3. Statistiska utredningar. (32) 4. Det högre skolväsendet i utlandet. (1) Utredning och fjirslag angående vården av blinda. (30) Förslag till om- och tillbyggnad av Kungl. biblioteket. (7) Byggnadsarbetarsakkunnigas bet. 2. Arbetsstatistisk u n d e r s ö k n i n g rörande husl>3'ggnadsverksainheten. [2] Bet. ang. Chalmerska institutets omorganisation. (12) O r t n a m n e n i Värmlands län. 7. (22) Förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning Betänkande med förslag till förändrad kyrklig indelning m. m. [33] och organisation i Skåne. [5] Utredn. ang. statsunderstöd för idrottens främjande. [8] Hälso- och sjukvård. B e t ä n k a n d e med förslag till lag angående kulturminnesvård. 1. Historik etc. samt bilagor. [11] 2. Förslag Allmänt näringsväsen. och motiv. [12] Högskolornas löneregleringskommittés be;. 2. FackhögB e t ä n k n n d e med förslag till livsmedelslag. (4) Bihang skolor och övriga vetenskapliga anstaker. [13] I till d:o. (5) B i h a n g 2 till d:o. (6) B e t ä n k a n d e och förslag rörailde det akademiska bePatentlagstiftningskommitténs bet. 7. Förslag till lag fordringsväsendet. [17] om r ä t t till tidnings eller tidskrifts titel ni. m. [9] Supplement n r 1 till Sveriges familjenamn. [31] S t a t s m a k t e r n a och bränsleanskaffningen under krigsåren. [14] Försvarsväsen. M e l l a n h a n d s s a k k u n n i g e s betänkande. [20] Utredning rörande understöd åt änkor efter manskap Fast e g e n d o m . Jordbruk med binäringar. vid armén och marinen. (9) B e t ä n k a n d e angående förvaltningen av kronans jord- B e t ä n k a n d e angående officerskårens vid flottan rekrytering och utbildning. (14) bruksdomäner. (2) J o r d k o m m i s s i o n e n s betänkande. 1. Förslag till lag an- Tillägg till bet. betr. förrådsverksamheten -rid marinen. [6] Flottans skoisak kunnigas betänkande 3 angående skolgående r ä t t a t t förvärva och besitta fast egendom. (8) reglemente för flottan. 1. Skolor och kurser för sjöB e t ä n k a n d e rörande fiskerinäringens främjande. [7] manskårens manskap. [29] Om lappskattelandsinstitutet. [10] Förslag till vissa ändringar..i bestämmelserna rörande 1920 års krigslagstiftningskommittés betänkande. [34] j a k t - och fågelskydd. 2. Ändringar i jaktlagen, fridlysningsbestämmelser m. m. [16] Utrikes ä r e n d e n . Internationell rätt. S t h l m 1922, Isaac Marcus' Boktr.-A.-U.