Betänkande och förslag angående det ecklesiastika arrendeväsendet

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1923:12

B C Iv L E S IA S T I K D K P A B T B M K 1ST T E T

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG ANGÅENDE

DET ECKLESIASTIKA ARRENDEMSENDET AVGIVET AV

DE FÖR REVISION AV FÖRORDNINGEN ANGÅENDE UTARRENDERING AV PRÄSTERSKAPETS LÖNEBOSTÅLLEN TILLKALLADE SAKKUNNIGE

S T O C K H O L M 1 9

2 3

Statens offentliga utredningar. K r o n o l o g i s k f ö r t e c k n i n g.

1922 April—December. Några iakttagelser Iran 1021 års riksdagsmannaval. Av E. v. Heidenstam. Norstedt. 20 s. Ju. Byggnadsarbetarsakkunnigas betänkande; 2. Arbetsstatistisk undersökning rörande fiusl rksamheten i Sveriges stader och stadslifcnande samhällen. Av B. Nyström. Norstedt. 20S s. S. Järnvägsstyrelsens skrivelser till Euugl. Majrt den 28 april 1922 med förslag till taxeändring samt den B ma] 1922 med yttrande över tull- öch traktatkommittens utlåtande m. m. Sv. Tr.-aktieb. 22 s. IL Klimatets inverkan på byggnader vid västkusten. | u n g l . Byggnadsstyrelsens meddelande nr 1. Marcus. 13 s. h. Betänkande med förslag till förändrad kyrklig indelning och organisation inom de till Kristiansta Malmöhus län hörande delarna av Lunds stift. ström. 392 s. E. Tillägg till betänkande och forslag betr, torråets verksamheten vid marinen. Tullberg, vj, 02 s. bo. Betänkande rörande fiskerinäringens främjande. Hseggström. 95 s. Jo. . Utredning angående statsunderstöd for idrottens främjande. Tullberg, v, 124 s. 1 kart. V. ^ Patentlagsttitningekommltténs betänkande. i. Förslag till lag om rätt t;ll tidnings eller tidskrifts titel m. m. Marcus. 54 s. H. . . . Om lappskatte]andsinstitutet och dess lustorisKa utveckling. Av Åke Holmbäck. Almqvist S Wikseil. 95 s. S. , , ,, -12. Betänkande med förslag till lag angående kul urminnesvård samt organisation av kulturminne -svärden. 1 Historik, memorial ang. minnesvärdens nuvarande ståndpunkt, utländsk lagstiftning samt bilagor, vii.l, 483 s. 3 kart. 2. Förslag och motiv, xxiij, 197 s. Centraltr. K. '. . Högskolornas löneregleringskommittés betankanden. 2. Fackhögskolor och övriga vetenskapliga anstalter. H»ggström, vj, 193 B. E. . , Statsmakterna och bränsleanskaffningen under Krigsåren. Av bränslekommissionen avgiven berättelse over dess verksamhet åren 1917—1921. Marcus. 853 s. H; Statistiksakkunnigas betänkande. Utredning och Corslag till åtgärder för minskning av kostnaderna for den officiella statistiken samt åstadkommande av en permanent kontroll över det statistiska arbetet in. ni. Beckman, x, 307 s. Fl. Förslag till vissa ändringar i bestämmelserna rörande jakt och fagelskydd. 2. Ändringar i jaktlagen, fridlysningsbestämmelser ni. ni. Marcus. 317 s. JO. Betänkande och förslag rörande del akademiska befordringsväsendet. Lund, Berling. 2(18 s. E. Det svenska lantbrukets produktionskostnader. 1. Bokföringsåret 1919—1920. Av L. Nannesoii. .Meddelande från Kungl. Lantbruksstyrelsen nr 240 (Nr 6 1922.. Norstedt, vij, 125 s. Jo. Betänkande med förslag angående .irrondators ratt till ersättning för elektrisk anläggning. Tullberg, tv, 29 s. Ju. Mellanhandssakkunniges betänkande ang. ölägenheterna vid mellanhandssystemet inom livsmedelshandeln. Eklund. 295 s. Jo. Om röstsammanräkning vid kommunala val enligt lagarna den 9 juni 1922. Av E. v. lleidenstani. Beck- \ man. (4), 51 s. S. , Kolonisationskommitténs betänkande 1922. Forslag till kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna jämte förslag dels till utsträckt tillämpande av intensivt skogsbruk å de norrländska kronoparkerna, dels till kraftigare ; befrämjande av egnahemsbildning å enskild jord i I Norrland. Centraltr. (2), xvij, 433, 133, 112 s. 1 kart. Jo. Betänkande och förslag angående utbildningskurser inom tullverket. Tullberg, viij, 143 s. Fl. . Utredning rörande den s. k. Xykopmgs-kanal. Meddelande från Kuugl. Jläualkummissionen. Nr 6. H»ggström. 69 s. 3 pl. K. Förslag till författningar angående handel ined och import av utsädesfrö ävensom till omorganisation av frökontrollverksamheten m. m. Beckman, iv, 131 s. Jo.

till lag öm vissl tryggande av byggnadsborgget m. m. Tullberg. Bl s. Ju. 07. j ; ( : r de ecklesiastika boställena. 5. Yarrnilands län. Av il. sko-lund. Beckman, xlvij, 092 s. E. 28. Betänkande och förslag rörande brandskyddsföreskriftfter och ordnandet av brandväsendet inom riket. 7. Betäänkände med förslag till Kungl. Majrts nådiga stadga aannde skydd för människor vid brandfara inom inddulla arbetslokaler. Beckman. 15 s. K. ttans skolsa.kkunnigas betänkande 3 angående skdolemente fjör flottan. 1. Skolor och kurser för sj.iöQS manskap. Tullberg, vij, 117 s. 1 bil. FFÖ. Lrder mot godsanhopning i tullpackhus m. i m. ullstyrelsens underdåniga utlåtanden över 19914 • ars tullkomniissions betankanden. 3. Marcus. 101 s. F r i . 31. Supplement nr 1 til! Sveriges familjenamn. Stat. repor.anst. 12 s. E. ill kolonisationskommitténs betänkande. Beddo32 göreiser för inventering av odlingsjord. Av B. Haglunnd. Centraltr. (2), 278 s. 11 kart. Jo. 33 till reviderad tag om arbetstidens begräasniring utredningar rörande arbetstidslagstiflliingeiuis verkningar och arbetstidsförhållandena inom visssa yrken. Norstedt. (2 , 186, 10«* s. S. Betänkande och förslag avgivna av den av Kunggl. Maj:t den 31 augusti 1920 tillsatta kommitté för vei ikslailanile av utredning, huruvida krigsdomstolarnaia i fredstid kunna avskaffas. Marcus. Vij, 224 s. J u . 1921 ars fastighetskreditsakkunniga. Betänkande 1. ('induing och förslag angående höjning av maxinmiför den primära jordbrukslastighetskrediteen. Marcus. 26 B. J O . Tull- och traktatkommittens utredningar och betänkaanden. 11. Pappersindustriens produktionsförhallandeen. Av E. Bos»us. Tullberg, iv, 101 s. Fl. Underdånigt utlåtande med förslag till förordning aani inverkning och beskattning av maltdryckkcr tn. in. Mårcus. 143 B. Fl. Tull- och traktatkommittens utredningar och betänka anden. 13. Den svenska kautschukindustriens utve< okling 1890 1913 med särskild hänsyn till dess ställniiing iiiast före världskriget. Av B. Ohlin. Marcuus. 39 i\, 38 8. Fl. Betänkande med förslag till förordning om motorforddon jämte därmed sammanhängande författningar samt t till stadga om trafiken ä vägar och gator. V. Pettersoon. viij, 254 B. 4 bil. K. 40. Tull- och traktatkommittens utredningar och betänkaanden. 12. Margarinindustriens utveckling med särski.ild oänsyn till förhållandena före världskriget. Av J. Lublilin. 41 Tullberg, iv, 184 s. Fl. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkaan.1, II. 11. Huvuddragen av det svenska jordbrukets i utveckling 1871- 1919. Av A. Sjöström. Marcus, iv, 120 s. F r i . Tull- och traktatkommittens utredningar och betänkaanden. 15 Översikt av jordbrukets utveckling i visssa främmande länder 1871—1913. Av E. Höijer. Marcuus. .13 iv. 97 s. Fl. Betänkande med förslag till allmän sjukhusstadga m. i m. N irstedt. 302 6. S. 14. Kommunikatiitmsverkena lönekpmmitté 4. Betänkanode lende pensionering av icke-ordinarie personal v vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och stateens 45 tenfallsverk. Tullberg, x, 112 s. K. Qdlingsorganisationens verksamhet åren 1918—19322. 46 Marcus. 46 s. Jo. Betänkande med förslag till lag om tvångsuppfostr.ran al ringa förbrytare m. m. Beckman, iv, 232 s. Ju. Jordkomniissionens betankanden. 4. Om bildande i av 48. nya jordbruk m. m. Marcus. 358 s. Ju. jiirdkommission-ns betankanden. 5. Redogörelse för i resultatet av vissa av jordkommissionenföretagna enquétiter i iordfrågan. Ay F. Sandberg. Marcus, vij, 239 s. J J u . 49. Utredning angående omorganisation av polisväsenddet i riket. Av S. Linnér. Beckman, ix, 416 s. S. 50 Bilaga till statistiksakkunnigas betänkande. Eedogöreblse för huvuddragen av den officiella statistikens utveckliiing

Fortsättning a omslaget* tredje sida.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1923:12

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

BETANKANDE OCH FÖRSLAG ANGÅENDE

DET ECKLESIASTIKA ARRENDEVÄSENDET AVGIVET AV

DE FÖR REVISION AY FÖRORDNINGEN ANGÅENDE ÖTARRENDERING AY PRÄSTERSKAPETS LÖNEBOSTÄLLEN TILLKALLADE SAKKUNNIGE

STOCKHOLM 1923 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [1762 22]

Till Herr statsrådet och chefen för kungl, ecklesiastikdepartementet.

Genom nådigt beslut den 17 oktober 1919 bemyndigades dåvarande statsråådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, bl. a., att tillkalla högst fem saakkunnige för att inom departementet biträda med revision av förordningen aixngående utarrendering av prästerskapets löneboställen den 15 september 11911. Den 20 oktober 1919 tillkallade departementschefen för ändamålet dåvaarande landshövdingen i Älvsborgs län Karl Sigfrid Husberg, domänintenddenten i Malmöhus län, nuvarande statsrådet Sven Linders, arrendatorn Per Ljorentz Nilsson i Håslöv, kontraktsprosten, kyrkoherden i Osmo pastorat J(fohan Axel Ludvig Quist samt ledamoten av riksdagens andra kammare, laantbrukaren Johan Relm. Tillika anmodades Husberg att leda sakkunniges föörhandlingar. Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 11 mars 1921 bemnyndigat dåvarande departementschefen att för ifrågavande ändamål tillkalla yttterligare en sakkunnig, tillkallades den 14 samma månad kammarrådet frriherre Casten Fredrik von Otter att vara en av sakkunnige. I skrivelse tiill sakkunnige den 14 oktober 1921 har Linders förklarat sig förhindrad a t t t tills vidare deltaga i sakkunniges arbete. Sedan mars månad 1921 haava sakkunnige haft biträde av sekreterare, i vilken egenskap amanuensen i ecklesiastikdepartementet Hans Birger Hammar tjänstgjort. Sakkunniges arbete tog sin början i december 1919, varefter detsamma foortgått dels genom enskilde bland de sakkunnige och sekreteraren, dels vid 1762 22

IV

sammanträden med en inom sakkunnige tillsatt subkommitté, dels ock vid sammanträden i plenum. Från länsstyrelser och domkapitel hava inhämtats en del för uppdragets fallgörancle erforderliga upplysningar, varjämte från tjänstinnehavare och arrendatorer införskaffats uppgifter i vissa hänseenden. P å grund av medgivande i nådigt brev den 28 maj 1920 hava två av sakkunnige under sommaren samma år företagit resor inom södra och mellersta Sverige för att taga del av vissa förhållanden av vikt för fullgörandet av sakkunniges uppdrag. Under fortgången av sitt arbete hava sakkunnige fått till sig genom formlig remiss eller under hand överlämnade handlingarna till ett flertal hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar, därvid sakkunnige antingen anmodats att i ärende avgiva utlåtande eller anbefallts att taga ärende i övervägande vid fullgörandet av det åt sakkunnige lämnade uppdraget. På grund härav hava sakkunnige tid efter annan till Kungl. Maj:t avgivit särskilda utlåtanden, liksom de ansett sig böra taga initiativ i viss fråga. I övriga hit överlämnade ärenden avgivas yttranden i sammanhang med huvudfrågan. .Undantag härifrån utgör dock det genom remiss den' 19 november 1920 till sakkunnige överlämnade ärendet angående utredning och förslag i fråga om ecklesiastik jords styckning och upplåtande för nybildning av mindre jordbruk. I detta ärende avgiva sakkunnige samtidigt härmed särskilt underdånigt utlåtande. Yissa framställningar i ämnen, som röra det erhållna uppdraget, hava ingivits direkt till sakkunnige, vilka upptagit dem till behandling i sammanhang med huvudfrågan. Enligt nådigt beslut den 30 november 1922 har föreskrivits, att det åt sakkunnige anförtrodda uppdraget skall upphöra senast den 28 februari 1923. Sakkunnige få nu vördsamt överlämna sitt i ärendet avgivna betänkande jämte särskilda yttranden, som beträffande delar av ämnet avgivits av vissa bland sakkunnige. Tillika bifogas handlingarna till de till sakkunnige remitterade ärendena, i den mån de ej tidigare blivit återställda, ävensom övriga till ärendet hörande handlingar, varibland redogörelse för ovan omförmälda resor. Betänkandet innefattar följande förslag, nämligen 1) förslag till lag om ändrad lydelse av vissa §§ i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1 9 1 0 ; 2) förslag till förnyad förordning angående utarrendering av prästerskapets löneboställen; 3) förslag till lag om tillägg till lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1 9 1 0 ; 4) förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen om kyrkofond den 9 december 1910, sådan denna § lyder enligt lagen den 19 juni 1 9 1 7 ; 5) förslag till lag om föräkott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen; samt

6) förslag till kungörelse med villkor och bestämmelser rörande erhållande av förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen. Förslagen åtföljas av motiv, vilka för överskådlighetens skull uppdelats i en allmän motivering, innefattande tillika en redogörelse för det huvudsakliga innehållet i förslaget, och en speciell motivering, hänförande sig till vart särskilt förslag. Beträffande de i betänkandet intagna tabellerna torde få framhållas, att siffrorna i desamma till följd bl. a. av materialets ofullständighet stundom kunna vara något bristfälliga; men då de dock i stort sett återspegla de rådande förhållanden, vilkas belysning genom tabellerna åsyftats, hava sakkunnige ansett sig sakna anledning att nedlägga tid och kostnader på ett nog så överflödigt arbete för beredande av full tillförlitlighet åt tabellerna. Sakkunnige tillåta sig fästa herr statsrådets uppmärksamhet på, att ett snart genomförande av sakkunniges förslag — därest dessa prövas böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet — är av synnerligt behov påkallat, om icke de fördelar, vilkas vinnande förslagen avse, delvis skola gå förlorade. Uppenbarligen låter det sig ej göra att behandla den föreliggande frågan om revision av den ecklesiastika arrendeförordningen ocli därmed sammanhängande spörsmål så tidigt, att förändrade bestämmelser kunna träda i kraft före den 1 maj 1924. Antalet av de löneboställen, som från sagda dag skola övertagas å arrende, utgör 3 1 , vartill komma 159 boställen, som, förut utarrenderade på kort tid, då bliva arrendelediga. Så önskvärt det än vore, att dessa boställen kunde behandlas efter de föreslagna nya bestämmelserna,' låter detta sig ej göra, utan torde man få finna sig i att de varda med tilllämpning av gällande föreskrifter utarrenderade efter nedan omförmälda provisoriska bestämmelser. Så mycket angelägnare är det, att de nya författningarna, om sådana finnas böra komina till stånd, föreligga så tidigt, att de löneboställen, vilka skola utarrenderas från våren 1925, kunna bliva föremål för den nya ordningen för utarrenderingen. Utom 11 boställen, tillhörande pastorat, vilka ingå i ny lönereglering år 1925, är det ett antal av 242, som bliva samma år arrendelediga. 1 ) Då det nya arrendeförfarandet avser bl. a. att befrämja boställenas utnyttjande på ekonomiskt bästa satt icke blott genom ett bättre avvägt bebyggande och en noggrannare arrendeuppskattning utan även genom andra föreslagna anordningar, i vilket sistnämnda hänseende är särskilt att märka utlämnandet från kyrkofonden av byggnadsförskott till arrendatorer, och då med sagda förändringar förknippats även åtgärder för en rättvisare lösning av frågan om gottgörelsen för prästernas ämbetsskjuts, bör det om möjligt undvikas, att boställen till så stort antal, som de år 1925 arrendelediga utgöra, gå miste omfördelen att omedelbart bliva delaktiga av de åsyftade förbättringarna. Enär arrende6 och F 332 å l ' 1 9 2 6

äl

'° m o t s v a r a u d e

siffl or

'

6 och

> för

år

10 och 309 samt för år 1928

VI

uppskattningen rörande ifrågavarande löneboställen lämpligen bör äga rum under försommaren år 1924, borde de nya författningarna utfärdas under våren samma år. Detta torde förutsätta, att förslagen först underställas kyrkomötet — något som skulle medföra hållande av kyrkomöte under år 1923 —- för att, därest och i den form förslagen där antagas, föreläggas 1924 års riksdag. Finnes ett sådant förfaringssätt icke lämpligen böra komina till användning och det ej heller eljest synes möjligt att så ordna ärendets behandling och de nya författningarnas utfärdande, att arrendeförfarandet beträffande omförmälda löneboställen kan fullständigt medhinnas under tiden mellan författningarnas utfärdande och tillträdesdagen den 14 mars (1 maj) 1925, anse sig sakkunnige böra till herr statsrådets överHemställan. vägande hemställa, huruvida icke länsstyrelserna böra anbefallas att gå i författning om de år 1925 arrendelediga löneboställenas utarrendering eller omhändertagande på annat sätt allenast för ett år, 1925 — 1 9 2 6 . Denna anordning skulle åsyfta att berörda boställen måtte kunna under sagda år bliva föremål för arrendeförfarande enligt de nya bestämmelserna, något som emellertid förutsätter, att förslagens behandling kan bedrivas så, att utfärdandet av nya bestämmelser kan äga rum under våren -— eventuellt senast försommaren — 1925. Till stöd för denna hemställan torde få anföras följande. Därest föreskrift om ifrågavarande boställens omhändertagande för ett år ej meddelas, skola boställena utarrenderas på vanlig tid av tjugu år, för så vitt icke det må finnas lämpligt att till de år 1925 arrendelediga boställena utsträcka giltigheten av den ursprungligen genom cirkulär den 17 oktober 1919 meddelade och sedermera genom cirkulär den 28 maj 1920 och den 5 maj 1922 förnyade föreskriften därom, att arrendetiden för de för jordbruk avsedda ecklesiastika löneboställen, vilka skulle utarrenderas för tiden från den 14 mars eller den 1 maj åren 1 9 2 0 — 1 9 2 3 , skulle begränsas till fem, högst sju år. Förlängningen av det i bestämmelsen om berörda korttidsarrenden liggande provisoriet, i sammanhang med vars införande sakkunniges tillsättande ägde rum, har visserligen av desse tillstyrkts; men sakkunnige hava som grund härför hänvisat till att det åt dem lämnade uppdraget syntes förutsätta, att med utarrenderingen för längre tid av arrendelediga ecklesiastika löneboställen borde anstå i avvaktan på det förslag till revision av arrendeförordningen, som det ålåge sakkunnige att framlägga. Tillika har, med hänvisning bl. a. till åtskilliga länsstyrelsers uttalanden, framhållits den oförmånliga inverkan, som den kortare arrendeperioden medför på jordens hävd och åbyggnadernas underhåll. Det vore, efter vad sakkunnige yttrat i underdånigt utlåtande den 21 november 1922, icke välbetänkt att, med insikt om den kortvariga utarrenderingens inverkan på löneboställenas hävd till hus och jord, bibehålla provisoriet längre än vad som vore oundgängligen nödvändigt, men syntes det dock föreligga skäl att bibehålla detsamma åtminstone till dess att sakkunniges förslag förelåge. Då sakkunnige nu

VII

framlägga sitt förslag rörande revision av arrendeförordningen, anse de sig böra tillika, uttrycka den uppfattningen', att provisoriet ej bör utsträckas vidare än de tillstyrkt i nyssberörda utlåtande den 21 november 1922, nämligen till de för jordbruk avsedda löneboställen, som bliva arrendelediga den 14 mars eller den 1 maj 1924. Till stöd härför åberopas de uttalanden, som frän skilda håll och i olika sammanhang gjorts om den ofördelaktiga inverkan, den kortare arrendetiden medför såväl för boställenas hävd som för arrenderesultatet. Med anledning av vad som förekommit därom, att den ecklesiastika jorden borde genom korttidsupplåtelser hållas tillgänglig för styckning och försäljning till mindre jordbrukslägenheter m. m., därest i sådant syfte framlagda förslag bragtes till genomförande, anse sig sakkunnige vilka vid sina förslag hava att iakttaga, att den ecklesiastika jorden, så länge den innehar denna egenskap, hålles uppe vid högsta möjliga avkastningsförmåga — böra fästa uppmärksamheten på det otillfredsställande i att genom vidtagande av åtgärder, som medföra försämring i sagda jords hävd, hålla öppen en möjlighet, om vilken man ännu ej vet, om den kommer att behövas. Härvid bör ock erinras, att, därest beslut fattas om den ecklesiastika jordens styckning och försäljning, ett sådant beslut av naturliga skäl ej kan genomföras annat än successive. Till följd bl. a. av de korttidsupplåtelser, som redan skett och än ytterligare kunna komina att ske, äi under ett vart av de följande åren att påräkna ett stort antal ecklesiastika boställen, som kunna göras tillgängliga för försäljning, om sådan prövas gagnelig. På grund av dessa omständigheter synes en ytterligare utsträckning av korttidsarrendena vara både skadlig och onödig. Ej heller bör förbises, att uppehållandet av de ecklesiastika löneboställena vid hög avkastningsförmåga är av stor vikt för det pastorat, som har att använda boställsarrendet som bidrag vid sitt prästerskaps avlönande, och i andra hand även för samtliga de pastorat, vilka för fullgörandet av sin avlöningsskyldighet äro hänvisade till bidrag från kyrkofonden, till vilken under vissa förutsättningar en del boställsarrenden helt eller delvis ingå. Beträffande den ovan föreslagna åtgärden att allenast för ett år utarrendera de år 1925 arrendelediga löneboställena kan naturligtvis ifrågasättas, om de ölägenheter, som måste vara förbundna med en sådan upplåtelse, äro mindre än de, som följa av en utarrendering på fem—sju år. Under förutsättning att utsikt finnes för att nya författningar av beskaffenhet att befrämja boställenas utnyttjande på ekonomiskt bättre sätt, än nu låter sig göra, föreligga senast på våren — eventuellt senast försommaren — 1925, då åtgärderna för de år 1926 arrendelediga boställena senast böra taga sin början, anse sakkunnige det vara att föredraga, att de år 1925 arrendelediga boställena härvid varda provisoriskt omhändertagna för allenast ett år, så att de därefter kunna komma in under normal utarrendering efter de förbättrade metoderna. Under alla förhållanden torde sakkunnige få fästa uppmärksamheten därpå, att de nya författningarna, om sådana finnas böra komma till stånd, böra,

VIII

med hänsyn dels till den tidsutdräkt., arrendeförfarandet medför, och dels till det sammanhang, vissa av de föreslagna bestämmelserna äga med det prästerliga avlöningsväsendet, utfärdas snarast möjligt efter ett nytt ecklesiastikårs inträde, samt att det eventuellt kan komma i fråga att genom särskilt utfärdad nådig föreskrift förebygga, att arrendeuppskattning enligt 1911 års arrendeförordning äger rum under tiden mellan det att författningarnas tillkommelse kan förutsättas som given och dagen för författningarnas ikraftträdande. Stockholm den 28 februari 1923. K. S. H U S B E R G . PER

L.

NILSSON.

GASTEN VON OTTER.

AXEL QUIST.

B.

B

J.

REHN.

Hammar.

INNEHALLSFÖRTECKNING. Sid.

Inledning

i Prästboställena ock deras betydelse i det prästerliga avlöningssystemet sid. 1. — Prästboställenas disposition sid. 3. — Gällande bestämmelser angående löneboställena sid. 4. — Obligatorisk utarrendering sid. 4. — B ijagnails skyldigheten sid 4. Tillsynen sid. 5. — Ecklesiastik arrendeförordning sid. T). — Provisoriska bestämmelser sid. 5. — Bestämmelsernas ikraftträdande sid. 6. — Krav på ändamålsenlig skötsel sid. 6. — Ut arrenderingens otillfredsställande resultat sid. 6. — Huvudsakliga brister i arrendesystemet sid. 9. — Den anbefallda revisionens u t s t r ä c k n i n g till andra författningar än arrendeförordningen sid. 10. — Sakkunniges framställning sid. 11. — Särskilda remisser m. m. sid. 11.

Redogörelse för det huvudsakliga innehållet i sakkunniges förslag samt allmän motivering för desamma 13 1.

Arrendeuppskattningsnämnden och dess sammansättning

13 Gällande bestämmelser sid. 13. — Olägenheter, förenade med nuvarande bestämmelser sid. 13. — Frågan om ecklesiastika domänintendenter sid. 14. Sakkunniges förslag. ' Boställsnämnd sid. 16.

2. Byggnadsfrågans ordnande

16 Gällande bestämmelser sid 16. — Olägenheter, förenade med nuvarande bestämmelser sid. 17. — Synerätts och ekonomisk besiktnings befogenhet sid. 17. — Sakkunniges förslag: bebyggandets bestämmande genom de utarrenderande myndigheterna sid. 21. — Byggnadskostnaden sid. 21. — Sakkunniges förslag: anvisande av förskott u r kyrkofonden sid. 27.

3.

Förbehållet om skyldighet för arrendatorn a t t till tjänstinnehavaren utgöra vissa tjänstbarheter 27 Gällande bestämmelser sid. 27. — Historik sid. 27. — Stadgandena i 13 § arrendeförordningen behandlade i riksdagen sid. 39. — Förbehållet om tjänstbarheter övar inverkan på arrenderesultatet sid. 42. — Undersökning av frågan om förbehållets inverkan pä arrenderesultatet sid. 42. — Sambandet mellan frågorna om tjänstbarheterna och boställenas ekonomiska utnyttjande sid. 51. — Tjänstbarheternas bibehållande sid. 53. — Biktlinjer för revideringen av hithörande bestämmelser sid. 53. — Betalningsgrunden sid. 53. — Betalningens erläggande efter ortens pris sid. 55. — Behovsgrunden sid. 55. — Skjutsersättningsfrågans lösning en nödvändig förutsättning för lösningen av frågan om tjänstbarheterna sid. 56 — I skjutsfrågan gjöt da framställningar sid. 57. — Utredning rörande skjutskostnaden sid. 58. — Skjutsersättningsfrågans lösning sid. 61. — Skjutsersättningens bekostande av prästlönemedel sid. 62. — Successiv tillämpning sid. 63. —- Sakkunniges förslag sid. 65.

4.

Tillsynen å löneboställena

65 Behov av revision av nuvarande bestämmelser angående tillsynen sid. 65. — Gällande bestämmelser sid. 66. — Ekonomisk besiktning sid 66. — Behovet av fortgående kontroll rörande boställenas hävd sid. 68. — Av- och tillträdessyn sid. US- — Förrättningar å prästgård sid. 69. — Sakkunniges förslag sid. 70. f 6 2 2i>

X

II. Pörf a t t n i n g s f ö r s l a g Förslag till lag om ändrad lydelse av vissa §§ i ecklesiastik boställsordordning den 9 december 1910 (nr 141, sid. 42) Förslag till Kungl. Maj:ts förnyade förordning angående utarrendering a v p r ä s t e r s k a p e t s löneboställen Förslag till lag om tillägg till lagen om reglering av p r ä s t e r s k a p e t s avlöning den 9 december 1910 (nr 141. sid. 27) Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen om kyrkofond den 9 december 1910 (nr 141, sid. 37). sådan denna § lyder enligt lagen den 19 juni 1917 (nr 398) Förslag till lag om förskott ur kyrkofonden t i l l bekostande av viss nybyggnad a ecklesiastika löneboställen Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse med villkor och bestämmelser rörande erhållande av förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybygg nad ä ecklesiastika löneboställen

Sid. 72 72 81

96 J/

98 III. 100 Speciell m o t i v e r i n g Förslag till lag om ändrad lydelse av vissa §§ i ecklesiastik boställsordning 100 den 9 december 1910 100 Inledande anmärkningar : 100 II kap. Om prästgårdar 101 III kap. Om lönefcoställen 20 § Byggnader på löneboställe sid. 101. - 21 §. Arrendatorns byggnads- och underhållsskyldighet, Arrendatorns skyldighetshus sid. K)2°— 22 §. Skyldighetshusens beskaffenhet sid. 103. — 23 §. Ekonomiskt, bebyggande sid. 103. - 24 §. Bristers avhjälpande sid^ 103. — 25 §. E ä t t till virke m. m. sid. 103. - 26 §. Arsberäknmg och årsbelopp sid. 103. — 27 §. Vanvård å skyldighetshus sid. 10b. X &. Brandförsäkring sid. 107. — 29 §. Överloppshus sid. 10/. 108 IV kap. Om tillsyn å boställen samt om av- och tillträdessyn och laga syn Uteslutande av beteckningen husesyn sid. 108. - 30 §. Domkapitlets tillsynsplikt sid. 108. Ekonomisk besiktning sid. LOS. 31 6. Periodicitet sid. 108. — 32 §. Besiktningsmän. Bostallsnamnd sid. 109. — 33 §. J ä v eller annat förfall sid. 109. - 34 &. Utsättande av tid sid 110.— 35 § Representanter för intresserade parter sid. 110. - 36 §. J ä v , anmält vid besiktningen sid. 110. 37 §. Vad vid ekonomisk besiktning skall iakttagas sid. 110. Av- och tillträdess i/n sid. 112. 38—42 §§. Av- och tillträdessyn å prästgård sid. l l o . 4o—4o SSAv- och tillträdessyn å löneboställe sid. 113. - 46 §. Vad vid av- och tillträdessyn skall iakttagas sid. 113. - 47 §. Likvid mellan av- och tillträdare m. m.; 48 §. Verkställandet av bättringsarbeten.; 4y g. Efterträdande löntagares befogenhet sid. 114. Laga syn (50—52 '§§) sid 114. Gemensamma bestämmelser sid- 114. 53 8 Verkställighet av beslut vid ekonomisk besiktning samt a v och tillträdessyn sid. 114. - 54 §. Resekostnads- och traktamentsersättningar sid. 115. - 55 §. Kostnadernas utgörande s i d 116. 56 §. Tillsynen rörande föreskrivna arbetens verkställande sid. 1 1 / . — 57 §: Syneinstrument sid. 117.

\I

Sid. Allmänna bestämmelser och övergångsbestämmelser 117 59 §. Synerätts o b u n d e n h e t av förut meddelade beslut sid. 117. — 62 §. Upplåtelse under tomt- och vattenrätt sid. 120. — 64 §. Förfarandet vid ny lönereglerings ikraftträdande å boställe sid. 123. — 67 §. Stad. delad i flera p a s t o r a t sid. 124. — 68 §. Tillfälligt förordnande av ledamöter i bosbällsnämnd sid. 124. Tillämpningsbestämmelsen 124 V kap.

Förslag till Kungl. Maj:ts förnyade förordning angående utarrendering av prästerskapets löneboställen 126 Inledande anmärkningar sid. 126. - 1 §. Lönehoställenas utarrendering. Inskränkning sid. 126. — 2 i?. Utarrendering helt eller delvis. Särskilda nyttigheter å boställe sid. 128. — J a k t och fiske sid. 129.— Företräde för prästerlig tjänstinnehavare att arrendera löneboställe eller d 1 därav sid. 130. - U n d a n t a g av lägenhet för skogsvården sid. 134. — 3 ?j. Arrendetid sid. 136. — 4 i?. Arrendeuppskattning, förslag till arrendevillkor, arrendevillkorens fastställande sid. 137. — 5 §. Optionsrätt sid. 141. — 6 §. Arrende auktion sid. 143. - 7 §. Antagande av arrendator sid. 144. — 9 §. Säkerhet för arrendevillkorens fullgörande sid. 144. — 10 ;?. Arrendekontrakt m. m. sid. 144. — 12 §. Arrendeavgiftens bestämmande i penningar sid. 145. — 13 ii. Naturäprestationei- tid tjänstinnehavare sid. 149. — 14 §. Ny skatt eller tunga sid. 151. — 15 §. Torpare sid. 151. — 16 §. Underhåll av byggnader och anläggningar sid. 152. — 17 §. Nybyggnad å boställe sid. 152. — IS §. Arsräkning och årsbelopp; gottgörelse för nybyggnad sid. 157. — 19 §. Brandförsäkring sid. 160. — 20 §. Användning av brandskadeersättning sid. 160. — 21 §. Överloppshus sid. 161. — 22 §. Hägnadsskyldighet sid. 161. — 23 §. Minimiantal kreatur sid. 161. — 24 §. Bortförande av stråfoder och gödsel sid. 162. — 25 $. Skyldigheter mot efter i radande a r r e n d a t o r sid. 162. — 26 ??. Nyodling, elektrifiering av boställe m. m. sid. 162. — 27 §. Arrendators rätt till boställets skogrätt till j a k t å skogs- och h a g m a r k ni. m. sid. 173. — 28 §. Svedjande av jord; sten^och g r u s t ä k t m. m. sid. 174. — 29 §. Andel i allmänning m. m. sid. 175. — 30 t?. Deltagande i kostnader för vissa allmänna företag sid 175. — 32 §. A r r e n d a t o r skall själv bebo av honom arrenderat boställe sid. 176. — 33 $. Överlåtelse av arrende sid. 176. — 34 §. Inhysande av främmande personer sid. 177. -— 35 ij. R ä t t för arrenderande tjänstinnehavare att uppsäga arrendeavtal sid. 177. — 36 §. Domkapitlet såsom j o r d ä g a r e n s ställföreträdare sid. 177. — 37 §. Kostnader och deras gäldande sid. 178. — 38 §. Besvär sid. 179. — 39 4;. Särskilda bestämmelser rörande lägenheter, undantagna för skogsförvaltningen sid. 182. — Övergångsbestämmelser sid. 183.

Förslag till lag om tillägg till lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910 1^; Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen om kyrkofond den 9 december 1910, sådan denna § lyder enligt lagen den 19 juni 1917 192 Förslag till lag angående förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad ä ecklesiastika löneboställen 198 Förslag till kungörelse med villkor och bestämmelser rörande erhållande av förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen 209 Särskilda yttranden 216 Bilagor.

1. Ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 221 2. Förordningen angående u t a r r e n d e r i n g av prästerskapets löneboställen den 15 september 1911 231

XII

Sid.

Särskilda remisser, som besvarats i betänkandet. Landshövdingen K. H j . L. Hammarskjölds skrivelse den 10 juli 1920 angående åtgärder till förekommande av vanhävd å ecklesiastika löneboställen (remiss den 13 juli 192U;

1/

Kyrkofondskommitténs utlåtande den 19 j u n i 1917 angående bland a n n a t beredande av lån ur kyrkofonden till byggnadsskyldig arrendator (remiss den 26 m a r s 1J20)

ii

Kyrkomötets skrivelse den 29 november 1920 i enahanda ämne (remiss den 5 j a n u a r i : 1921) Föreningen Upplands arrendatorer angående fullföljande av pastoratsxegleringen m. m. (underhandsremiss 1921.) Kyrkomötets skrivelse den 23 november 1920 angående ändring av 2 § ecklesiastik arrendeförordning (remiss den 10 december 1920) Länsstyrelsens i Västerås skrivelse den 19 oktober 1918 angående beredande åt ecklesiastikt löneboställes arrendator av ersättning för boställets elektrifiering (underhandsremiss 1919) Prästlöneregleringssakkunniges framställning den 23 december 1916 angående tillägg till 37 § ecklesiastik arrendeförordning samt kyrkomötets skrivelse den 18 j u n i 191Ö i enalianda ämne (underhandsremiss 1920) Föreningen arrendatorer av ecklesiastika löneboställen i Skåne angående optionsrätten för enskilt antagna arrendatorer (underhandsremiss 1919)

2o

Inledning. Av ålder hava boställen ingått bland de avlöningstillgångar, som varit anPrästslagna åt det territoriella prästerskapet i vårt land. Boställsförmånen har boställena och deraa avsett icke blott att giva prästen bostad utan även att bereda honom tillgång betydeltill en del av de förnödenheter, som äro erforderliga för livets uppehälle, veidet präster! Jämte de boställen, som hade att tjäna båda dessa ändamål, bostadsboställena, %^m e t. gS ~ hava mångenstädes funnits åt prästerskapet upplåtna andra fastigheter, timingsbosMUen(löningsheniman, löningsjordar), som förekomma under ett flertal olika benämningar, av vilka de vanligaste äro stom-, annex- och mensalhemman, och vilkas syfte varit att bereda prästen ökade inkomster. 1 ) D e fiesta boställena äro avsedda för jordbruk. Jämte dessa förekomma även kvarn- och JwkeJägenheter m. m. Under tidernas lopp hava icke obetydliga delar av boställen upplåtits under nyttjanderätt för andra ändamål än jordbruk, såsom till tomter för bildande av egna hem eller eljest för bebyggande. Med flera boställen är mer eller mindre värdefull vattenrätt förenad" Boställena hava dels anskaffats av socknemännen genom sammanskott eller inköp m. m., dels uppkommit genom gåvor eller testamenten av enskilda, dels ock anslagits av kronan. Enstaka boställen torde hava uppstått ur den forna hedniska tempelegendomen. Ursprungligen har vart • särskilt boställe varit oskiljaktigt förenat med den tjänst, till vilken bostället vid tillkomsten anvisats, eller eventuellt kunnat användas till annan präst i samma pastorat. Genom förordningen den 11 juli 1862 togs emellertid ett steg till förändring härutinnan. Samtidigt som genom sagda förordnings § 9 mom. 1 bekräftades, bl. a., att till avlönande av annan församlings präst icke finge användas inkomster, vilka tillkomme prästerskapet antingen till följd av bidrag av församlingen gemensamt eller ock från enskilda personer gjorda anslag och donationer, förordnades enligt mom. 2, att de inkomster, som grundade sig bl. a. på arrenden för de av kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter, som icke vore bostadsboställen, finge i närmare angiven ordning ooh i händelse av befogenhet från en till annan församling Överflyttas. I överensstämmelse härmed har avkomsten av åtskilliga löningshemman blivit anvisad till löneförbättring åt annan präst än den, som ursprungligen åtnjutit donsamma, men tillika anlitades en annan utväg att tillgodose det genom angivna författningsrum avsedda ändamålet. Man vidtog nämligen åtgärder för bildandet av en för hela prästerskapet gemensam avlöningstillgång genom fonderiug av vissa i nyssnämnda mom. 2 avsedda inkomster. Genom kungl. brev till kammarkollegiet och statskontoret den 14 februari 1868 angående uppbörd och förvaltning av medel, som under pågående lönereglering för prästerskapet i riket blivit eller bleve från vissa beställningar avskilda, stadgades, bland annat, att sådana medel skulle i närmare angiven ordning insändas till statskontoret, som på sätt lämpligen kunde ske borde göra dem räntebärande, och skulle de därstädes under benämning prästerskapets löneregleringsfond särskilt bokföras och behandlas utan sammanblandning med statsmedel. Avkomsten av ett stort antal löningshemman har ingått till denna fond, ur vilken efter x ) En särskild grupp sådana löningshemman bilda de s. k. prästänkesätena. I den m a n dessa ej tillkommit genom donation av enskilda, komma de emellertid att efter hand förlora d e n n a särskilda karaktär. Med en kontraktsprostbefattning h a r varit förenad rättighet till avkornst av ett löningshemman.

1 7 6 2 22

2 hand beviljats anslag såsom lönefyllnad och lönetillökning åt svagt avlönade präster eller eljest understöd eller" anslag för olika kyrkliga ändamål. En ytterligare, mera djupgående förändring i avseende å dispositionen av boställena har vidtagits genom de författningar rörande det territoriella prästerskapets avlöning, som utfärdades den 9 december 1910. Denna nya, för närvarande gällande lagstiftning är grundad på, bland andra, den grundsatsen, att de prästerliga tjänstinnehavarna skola in natura åtnjuta fri bostad och, när tillgång därtill finnes, ved till husbehov, och att i övrigt lönerna utgå helt i penningar, vartill kommer till visst belopp fastställd ersättning för skjuts i tjänstärenden. Prästerna skola sålunda ej vara hänvisade att söka utfå en del av sin lön ur boställets avkastning 1 ), utan de bestämda lönerna skola tillhandahållas tjänstinnehavarna av pastoratsborna genom vederbörande kyrkoråd. Den fria bostaden beredes kyrkoherde och komminister sålunda, att tomt med bostadshus och, där hinder ej möter, erforderligt område till trädgård upplåtes å prästens förutvarande bostadsboställe eller å annat inom pastoratet beläget boställe eller ock å plats, som av pastoratet för ändamålet erbjudits. Boställe, som sålunda är avsett till löntagares bostad, kallas prästgård: annat boställe kallas löneboställe. Under sist omförmälda benämning inbegripas sålunda icke blott de förutvarande löningsboställena utan även de förra bostadsboställena, till de delar som återstå efter prästgårdsområdets avskiljande. Löneboställena skola alla utarrenderas. Enligt meddelade närmare bestämmelser få boställsarrendena användas av vederbörande pastorat som bidrag till prästerskapets avlönande eller skola ingå till den genom den nya lagstiftningen tillskapade nya gemensamma avlöningstillgången, kyrkofonden. I sådant 'hänseende är att märka, att enligt det nya avlöningssystemet avkomsten av ett större antal boställen än förut gjorts till gemensam avlonmgstillgåug. Till kyrkofonden — vilken i sig upptagit prästerskapets löneregleringsfond och fått med betydligt vidgade skyldigheter övertaga denna fonds uppgift som avlöningsreserv — skola nämligen ingå arrendena icke blott av de boställen, vilkas avkomst dittills influtit till prästerskapets löneregleringsfond, utan även av de boställen, vilkas avkomst varit av Konungen anvisad till löneförbättring för prästerlig tjänstinnehavare i annat pastorat än det, inom vilket bostället är beläget. Även äro kyrkoråden skyldiga att till kyrkofonden redovisa arrenden, som av dem få "användas till prästerskapets avlöning men ej äro för detta ändamål i stadgad ordning behövliga. Genom den förändrade uppgift, prästerskapets boställen erhållit enligt det nya avlöningssystemet, har även deras betydelse i ekonomiskt hänseende blivit en helt annan än förr. Tidigare har prästen i sin egenskap av indelningshavare själv haft intresse av att boställena — med undantag av det jämförelsevis ringa antal, vars avkomst ingick till prästerskapets löneregleringsfond — holies uppe vid hög avkastningsförmåga. Sedan avkomsten av de numera s. k. löneboställena enligt de nya bestämmelserna icke uppbäres av prästen, har intresset av att dessa boställen lämna högsta möjliga avkastning övergått på andra händer. För prästen såsom löntagare är det numera likgiltigt vad lönebostallet ger; oberoende av boställets avkastning uppbär prästen sin bestämda lön på bestämd tid. Däremot har pastoratet och, där boställets avkomst skall ingå till kyrkofonden, denna fond intresse av boställsarrendets storlek. Sagda intresse förefinnes för pastoratet på den grund, att arrendet skall användas som bidrag till avlöning av pastoratets prästerskap. I lagen om reglering av prästerskapets l ) Undantag från denna regel kan äga rum på grund av det i 7 § löneregleringslagen meddelade stadgandet, att vad genom donation av enskild tillförsäkrats innehavare av viss prästerlig tjänst i syfte att bereda denne särskild förmån utöver lönen skall oavkortat komma samme tjänstinnehavare till godo.

3 avlöning ar nämligen stadgat, att till bestridande av de för kyrkoherde och komminister fastställda löner jämte ersättning och arvode åt s. k. ständig adjunkt skola, i den mån sådant erfordras, i nedan nämnd ordning användas 1) forsanilmgsavgifter intill ett efter vissa grunder beräknat belopp, 2) boställsarrenden med vissa undantag, som här äro utan betydelse, 3) lägenhetsavgälder, räntor a vissa fonderade prästlönemedel m. m., 4) ett ur kyrkofonden utgående belopp, motsvarande det på visst närmare angivet sätt beräknade beloppet skogsforsalmingsmedel frän vederbörligt löneboställe samt 5) ytterligare erforderliga forsamlmgsavgifter. Storleken av boställsarrendena kunna följaktligen komma att inverka på storleken av de församlingsavgifter, som skola utgå enligt vad under o) nämnts. Men under vissa förutsättningar - vilka för övrigt synnerligen ofta inträffa - kan även kyrkofonden komma att jämte eller i stället tor pastoratet vara intresserad av arrendets storlek. Detta av följande skäl Arrenden samt lägenhetsavgälder och räntor m. m., som visst år' ej äro behövliga for bestridande av prästerskapets avlöning, skola inlevereras till kyrkofonden Skogsforsaljningsmedlen skola av kyrkofonden utbetalas endast i den man de visas vara tor andamålet behövliga. Kyrkofonden har skyldighet att till pastorat utgöra ersättning, därest utdebiteringen av församlingsavgifter skulle överstiga viss i löneregleringslagen bestämd, relativt lågt satt gräns nämligen ett belopp motsvarande sex öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor av pastoratets hela inkomstbelopp. För kyrkofonden är det alltså av betydelse att boställena giva i avkomst vad de förmå, ity att i motsatt fall kyrkofonden kan komina att antingen nödgas till pastorat utbetala högre ersättning, an som i annat fall varit behövligt, eller ock lida minskning i inkomst av överskottsmedel, som eljest skolat tillkomma fonden Kyrkofondens omförmälda intresse är emellertid icke ett kyrkofondens enskilda intresse, utan det är i själva verket ett församlingarnas och hela prästerskapets gemensamma intresse. Kyrkofonden har nämligen en synnerligen vittgående betydelse för församlingar och prästerskap i det nya avlöningssystemet. Med kyrkofondens medel skola alla de församlingar understödjas, som icke kunna inom den förut omförmälda snäva gränsen själva avlöna sitt prästerskap ur kyrkofonden skola bekostas skjutsbidrag och ålderstillägg till ordinarie präster, ementiloner, arvoden till e. o. präster m. fl. kostnader ävensom vissa anslag, som erfordras till den kyrkliga organisationens utveckling, och med dess medel skola ock bestridas de ecklesiastika skogarnas förvaltningskostnader. Härtill har under de senaste åren kommit, att kyrkofonden haft att till betydande andel bidraga till bestridandet av vad prästerskapet under dyrtiden tillerkänts som dyrtidstillägg och tillfällig löneförbättring, av vilka löneformer åtminstone den senare torde bliva bestående, intill dess prästlönerna göras till föremal for ny allmän reglering. Detta åliggande att ansvara för vissa utgifter har fonden i regel att fullgöra, även om för ändamålet skulle vara nödvändigt att tillgripa fondens kapital. Det är sålunda av betydelse för såväl församlingarna och prästerskapet som det allmänna, att kyrkofondens kapital icke etter hand förbrukas, utan att fonden - och på grund därav alla de kapitaltillgångar i penningar och fast egendom, av vilkas avkastning kyrkofondens finansiella ställning är direkt eller indirekt beroende — hålles unpe vid full funktionell förmåga, detta senare med hänsyn jämväl till möjligheten av att okade krav framdeles kunna behöva ställas på fonden på grund av inträffande förändrade förhållanden. De förutvarande bostadsboställena befunno sig i äldre tid i allmänhet under prästprastens eget bruk Däremot plägade prästen tillgodogöra sig de förra löninqs- boställenas boställena genom att upplåta dem åt annan till brukande mot avgäld disposition. Etter hand blevo även bostadsboställena i allt större utsträckning av prästen Jor hans tjänstetid utarrenderade eller upplåtna under hälftenbruk; stundom

4 fick sådant boställe genom myndigheternas försorg utarrenderas på viss tid oberoende av prästens tjänstetid. I avseende å löningshemmanen blev under senare tid genom särskilda författningar införd obligatorisk utarrendering genom myndigheterna. Sedan genom kungl. brev den 23 september 1812 meddelats vissa bestämmelser i avseende å utarrenderingen av prästerskapets annex- och mensalhemman i Bohuslän, föreskrevs genom kungl. skrivelse den 12 november 1858, att de till prästerskapets avlöning i Skåne, Halland och Blekinge anslagna annex- och mensalhemman skulle på arrende upplåtas genom Konungens befallningshayande och domkapitlet i enlighet med författningens närmare föreskrifter. I förordningen den 11 juli 1862 stadgades därefter, att prästerskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet kunde i förening med bostadsboställe brukas, skulle utarrenderas efter de föreskrifter, som vore av Kungl. Maj:t särskilt meddelade. Dessa föreskrifter innehållas i en till kammarkollegiet samma dag, den 11 juli 1862, avlåten skrivelse. Enligt denna förklarades, att de genom skrivelsen den 12 november 1858 meddelade stadgandena skulle med vissa smärre förändringar tillämpas vid utarrendering av all den prästerskapet förlänta jord, när denna till följd av nyssnämnda förordning skulle på arrende upplåtas. Slutligen har genom nu gällande ecklesiastika boställsordning, som utfärdades den 9 december 1910 i sammanhang med övriga vid riksdag och kyrkomöte samma år antagna prästerliga avlöningslagar, den obligatoriska utarrenderingen, såsom nyss antyddes, blivit utsträckt att gälla samtliga det territoriella prästerskapets boställen med undantag av de nytillskapade, till bostad för tjänstinnehavare avsedda s. k. prästgårdarna. Gällande I ' boställsordningcns 19 § lämnas nämligen den allmänna föreskriften, att bestämmelser lönebostäilena skola upplåtas på arrende i enlighet med särskilda föreskrifter, angående g o m m e c i ( i e p a s a v Konungen. boställena. I fråga om sådant arrende innehåller boställsordningen vissa närmare bea) Obliga- stämmelser. I övrigt tillämpas allmän lag — lagen om nyttjanderätt till fast torisk ut- egendom den 14 juni 1907 med därefter vidtagna förändringar — och nämnda »'•rendering, gjjxgkilda föreskrifter. De bestämmelser, som rörande lönebostäilena finnas meddelade i boställsordiiingeii, avse huvudsakligen att ordna frågorna om byggnadskyldigheten och tillsynen. b) Byggnads- Beträffande byggnadsskyldigheten gäller, att löneboställena, där de ej, såsom skyldigheten, i c k e avsedda for' jordbruk, erfordra hus av särskild beskaffenhet, skola vara försedda med de laga hus, som av synerätt prövas nödiga. Vad som räknas till laga hus finnes uttryckligen angivet, Alla laga hus skola nybyggas och underhållas av arrendatorn. Denne har ock nybyggnads- och underhållsskyldighet i avseende å kvarn, som synerätt finner böra kvarbliva å löneboställe, likasom å byggnader, som efter synerätts beprövande skola finnas å torp, fäbodställe eller nyodling. För nybyggnadskostnad, som överstiger vad på arrendetiden belöper efter årsberäkning — för vilken årsberäkning grunderna skola angivas i nyss omförmälda av Konungen meddelade särskilda föreskrifter — äger arrendatorn njuta gottgörelse efter synerätts bestämmande antingen genom nedsättning i de närmaste årens arrende eller vid boställets avträdande av den nye arrendatorn x). x ) Olika meningar häva rått, huruvida den h ä r angivna regeln, a t t löneboställes bebyggande skall äga r u m genom arrendatorns försorg på bekostnad av bostället, vars avkastning alltså uppbär byggnadsskyldigheten, äger tillämpning på de byggnader, som skola uppföras m e d anledning "därav, a t t den nya boställsordningen träder i kraft beträffande bostället. eller om dessa senare byggnader skola u p p öras genom pastoratet. Denna ovisshet h a r hävts genom Kungl. Maj':ts särskilda domar den 6 mars 1917, enligt vilka det fastslagits, att pastoratet icke lagligen k a n åläggas a t t ombesörja och bekosta de nybyggnads- samt ändrings- och reparationsarbeten, vilka betingas av boställsordningens ikraftträdande.

6 F ö r tillsyn å b o s t ä l l e n a s h ä v d h å l l a s ekonomiska besiktningar. S å d a n a för- c ; Tillsynen r ä t t a s p å l a n d e t av k r o n o b e t j ä n t i o r t e n ( n u m e r a landsfiskal) som o r d f ö r a n d e j ä m t e två n ä m n d e m ä n och i s t a d av m a g i s t r a t s p e r s o n som o r d f ö r a n d e j ä m t e två av m a g i s t r a t e n u t s e d d a s a k k u n n i g e m ä n . V i d a r e hållas å b o s t ä l l e n a ' husesyner, d e l s då m i s s n ö j e m o t e k o n o m i s k b e s i k t n i n g blivit a n m ä l t eller då s y n b e g ä r e s av d o m k a p i t l e t (laga syn) dels ock vid o m b y t e av a r r e n d a t o r (av- och t i l l t r ä d e s s y n ) . H u s e s y n f ö r r ä t t a s p å l a n d e t av d o m a r e j ä m t e två, h ö g s t fyra n ä m n d e m ä n s a m t i s t a d av r å d s t u v u r ä t t . Till r ä t t e n s b i t r ä d e k a n kallas byggnadskunnig person. B l a n d a n n a t , som skall vid d e s s a f ö r r ä t t n i n g a r iakttagas, är att b e s i k t i g a b o s t ä l l e t s h u s . O m d ä r v i d fråga o m n y b y g g n a d u p p s t å r , skall avgöras, om a n m ä r k t a b r i s t f ä l l i g h e t e r k u n n a avhjälpas g e n o m b ä t t r a n d e eller om n y b y g g n a d skall äga r u m . I n s y n i n g av n y u p p f ö r t h u s är förbehållet s y n e r ä t t . D e i 19 § b o s t ä l l s o r d n i n g e n o m f ö r m ä l d a särskilda föreskrifterna blevo av Ecklesiastik K u n g l . Maj:t u t f ä r d a d e d e n 15 s e p t e m b e r 1911 g e n o m den då u t g i v n a förordarrendeningen angående utarrendering ar prästerskapets löneboställen. förordning. Av f ö r a r b e t e n a till b o s t ä l l s o r d n i n g e n i n h ä m t a s , h u r u s o m u t t a l a n d e n gjorts såväl av v e d e r b ö r a n d e d e p a r t e m e n t s c h e f s o m inom r i k s d a g e n d ä r o m , a t t g ä l l a n d e författning a n g å e n d e g r u n d e r för förvaltningen av k r o n a n s j o r d b r u k s d o m ä n e r b o r d e tjäna s o m förebild för avfattningen av föreskrifterna r ö r a n d e d e e c k l e s i a s t i k a l ö n e b o s t ä l l e n a s u t a r r e n d e r i n g , därvid emellertid h ä n s y n m å s t e i flera a v s e e n d e n t a g a s till s ä r s k i l d a för d e ecklesiastika b o s t ä l l e n a s ä r e g n a f ö r h å l l a n d e n . I e n l i g h e t m e d d e s å l u n d a gjorda u t t a l a n d e n a blev omförmälda d o m ä n f ö r f a t t n i n g — k u n g ö r e l s e n d e n 4 j u n i 1908 — tagen till l e d n i n g vid u t a r b e t a n d e t av 1911 å r s ecklesiastika a r r e n d e f ö r o r d n i n g . E n l i g t a r r e n d e f ö r o r d n i i i g e n äger utarrenderingen rum genom länsstyrelsen, efter d o m k a p i t l e t s och a n d r a v e d e r b ö r a n d e s h ö r a n d e . U t a r r e n d e r i n g e n föregås av en arrendeuppskattning, s o m v e r k s t ä l l e s p å l a n d e t av kronofogde eller länsm a n och i s t a d av m a g i s t r a t s p e r s o n i s a m r å d m e d k o n t r a k t s p r o s t e n , tjänsti n n e h a v a r e , vars r ä t t av u t a r r e n d e r i n g e n b e r ö r e s , s a m t en av p a s t o r a t e t eller i v i s s t fall d o m k a p i t l e t u t s e d d , i l a n t b r u k s - och affärsförhållanden k u n n i g p e r s o n . P å g r u n d v a l e n h ä r a v u p p g ö r l ä n s s t y r e l s e n arrendeförslag, vilket u n d e r s t ä l l e s d o m k a p i t l e t och, d ä r e s t förslaget icke b i t r ä d e s av d o m k a p i t l e t , h ä n s k j u t e s till k a m m a r k o l l e g i e t s a v g ö r a n d e . U n d e r viss f ö r u t s ä t t n i n g skall a r r e n d e t hembjudas f ö r u t v a r a n d e a r r e n d a t o r eller vissa h a n s r ä t t s i n n e h a v a r e . Ä g e r o p t i o n s r ä t t ej rum^ eller h a r d e n förfallit, skall a r r e n d e t i regel u t b j u d a s p å offentlig auktion, E r h å l l e s ej då eller vid förnyad a u k t i o n antagligt a n b u d , a n k o m m e r p å länss t y r e l s e n a t t tills v i d a r e efter o m s t ä n d i g h e t e r n a förordna om b o s t ä l l e t s skötsel. Arrendetiden vid l ö n e b o s t ä l l e , som är a v s e t t för j o r d b r u k , skall i a l l m ä n h e t v a r a tjugu år. Arrendeavgiften skall v a r a u t s a t t i p e n n i n g a r . Arrendatorn k a n u n d e r viss f ö r u t s ä t t n i n g tillförbindas a t t m o t m å t t l i g e r s ä t t n i n g till tjänsti n n e h a v a r e n u t g ö r a vissa tjänstbarheter. D e n a r r e n d a t o r n åliggande nybyggnadsskyldigheten skall i a r r e n d e k o n t r a k t e t u p p s k a t t a s till visst å r s b e l o p p i penn i n g a r . Arsbelopp, som icke o m e d e l b a r t skall tagas i a n s p r å k för n y b y g g n a d , skall av a r r e n d a t o r n erläggas i s a m m a n h a n g m e d a r r e n d e t för att" fonderas, i n t i l l d e s s d e t får a n v ä n d a s för sitt ä n d a m å l . G e n o m c i r k u l ä r d e n 17 o k t o b e r 1919, d e n 28 maj 1920 och den 5 maj 1922 Provisoriska h a v a b e s t ä m m e l s e r n a i a r r e n d e f ö r o r d n i n g e n så till vida modifierats, a t t a r r e n d e - bestämmelser. t i d e n för de för j o r d b r u k a v s e d d a ecklesiastika löneboställen, vilka skulle uta r r e n d e r a s för t i d e n från d e n 14 m a r s eller d e n 1 maj ett vart av å r e n 1920— 1923, skulle b e g r ä n s a s till fem, h ö g s t sju år, enligt s i s t n ä m n d a cirkulär dock m e d det u n d a n t a g , att K u n g l . Maj:t f ö r k l a r a d e sig vilja p å särskild framställ-

() n i n g i fall, d ä r u t a r r e n d e r i n g j ä m l i k t d e n n a b e s t ä m m e l s e skulle l ä n d a b o s t ä l l e till u p p e n b a r olägenhet, m e d d e l a d e s ä r s k i l d a föreskrifter a n g å e n d e b o s t ä l l e t s u t a r r e n d e r i n g p å l ä n g r e tid, vartill o m s t ä n d i g h e t e r n a k u n d e föranleda x). BestämmelE c k l e s i a s t i k b o s t ä l l s o r d n i n g och d e n i a n s l u t n i n g till d e n n a u t f ä r d a d e temas ikraft- a r r e n d e f ö r o r d n i n g e n träda i tillämpning, så vitt a n g å r d e f ö r u t v a r a n d e b o s t a d s trädandc. boställena, allt eftersom d e t s ä r s k i l d a ' p a s t o r a t , dit varje b o s t ä l l e hör, i n t r ä d e r i n y lönereglering. H i t t i l l s h a r d e t t a ägt r u m beträffande o m k r i n g 9 /io a v r i k e t s p a s t o r a t . M e d ingången av d e n 1 maj 1925 k a n d e t n y a s y s t e m e t s ä g a s p r a k t i s k t taget h a v a v u n n i t t i l l ä m p n i n g över h e l a l a n d e t . Krav på S å s o m förut b e r ö r t s , framställer sig ett b e s t ä m t k r a v på, a t t de ecklesiaändamåis- stika l ö n e b o s t ä i l e n a m å t t e bliva föremål för en ä n d a m å l s e n l i g s k ö t s e l och cniig skötsel, hållas uppe vid hög avkastningsförmåga. D e s s a b o s t ä l l e n r e p r e s e n t e r a tillsamm a n s ett m y c k e t b e t y d a n d e v a r d e : d e r a s årliga a v k a s t n i n g k a n b e r ä k n a s till o m k r i n g tvä miljoner kronor. D e h a v a a t t fylla en u r såväl d e t s ä r s k i l d a p a s t o r a t e t s som d e n kyrkliga o r g a n i s a t i o n e n s s y n p u n k t m y c k e t viktig u p p g i f t i n o m d e t ecklesiastika avlöniiigsväsendet. P å g r u n d av d e r a s e g e n s k a p a t t tjäna ett a l l m ä n t ä n d a m å l av s t o r vikt är d e t d e s s u t o m ett f r a m t r ä d a n d e samh ä l l s i n t r e s s e a t t de må k u n n a p å b ä s t a s ä t t fylla d e n n a uppgift. F ö r förvaltningen av d e n n a e g e n d o m h a r m a n enligt 1910 å r s ecklesiastika b o s t ä l l s o r d n i n g och 1911 års a r r e n d e f ö r o r d n i n g i s t o r u t s t r ä c k n i n g b e g a g n a t sig av de organ, som h a d e b e f a t t n i n g m e d b o s t ä l l e n a u n d e r d e n föregående tiden, då b o s t ä l l e n a s å s o m boställs- och a v l ö n i n g s f ö r m å n i n n e h a d e s av tjänsti n n e h a v a r n a , liksom m a n även i övrigt i s t o r t s e t t b i b e h å l l i t de från s a g d a t i d t r a d i t i o n e l l a formerna, D ä r j ä m t e s y n e s m a n h a v a i m y c k e t b y g g t på, a t t f ö r s a m l i n g a r n a s i n t r e s s e av att från b o s t ä l l e n a k u n n a p å r ä k n a h ö g s t a möjliga a v k a s t n i n g skulle m e d v e r k a till a t t hålla a v k a s t n i n g s f ö r m å g a n u p p e . utarrenG a n s k a s n a r t visade sig emellertid, a t t b o s t ä l l e n a s u t a r r e n d e r i n g enligt den dcringens n y a o r d n i n g e n icke lämnade tillfredsställande resultat. E n av d e första frågor, otiiifredsstäl- ( i e n a y K u n g l . Maj:t d e n 1 o k t o b e r 1915 tillsatta k o m m i t t é n för u t r e d n i n g av ande resultat. f r å g a n o m : i n c i m c i förvaltning av k y r k o f o n d e n m. m. — k y r k o f o n d s k o m m i t t é n — h a n d l a d e , var d e n om v i d t a g a n d e av å t g ä r d e r till b e g r ä n s a n d e av n y b y g g n a d s k o s t n a d e n å ecklesiastika l ö n e b o s t ä l l e n för a t t d ä r i g e n o m höja b o s t ä l l e n a s avk a s t n i n g . K o m m i t t é n s i s å d a n t a v s e e n d e den 17 m a r s 1916 avgivna b e t ä n k a n d e _ vilket u t g j o r d e svar p å en n å d i g r e m i s s å en av d o m k a p i t l e t i S t r ä n g n ä s h o s K u n g l . Maj:t gjord framställning, d ä r i d o m k a p i t l e t framlagt sina b e k y m m e r m e d a n l e d n i n g av r e s u l t a t e t av dittills h å l l n a a r r e n d e a u k t i o n e r i n o m stiftet — u t m y n n a d e bl. a. i förslag d ä r o m , a t t k r o n o o m b u d m å t t e f ö r o r d n a s vid vissa syner, som p å k a l l a d e s av d e n nya b o s t ä l l s o r d n i n g e n s i k r a f t t r ä d a n d e , s a m t a t t till l e d n i n g för d e s s a o m b u d m å t t e ö v e r l ä m n a s en p r o m e m o r i a , innef a t t a n d e o m s t ä n d i g h e t e r , som v o r e a t t b e a k t a för a t t b o s t ä l l e n a m å t t e vid uta r r e n d e r i n g e n l ä m n a d e t b ä s t a e k o n o m i s k a u t b y t e t 2 ). S a m m a k o m m i t t é framl a d e likaledes i början av sin v e r k s a m h e t i u t l å t a n d e d e n 19 j u n i 1917 e t t förslag att g e n o m b e r e d a n d e av lån u r k y r k o f o n d e n för b o s t ä l l e n a s b e b y g g a n d e befrämja ett g y n n s a m t a r r e n d e r e s u l t a t 3 ) . I d e t t a u t l å t a n d e , vilket var föranlett x ) På Kungl. Maj:ts prövning är för närvarande beroende fråga om likartade föreskrifter beträffande boställen, som skola utarrenderas för tiden från den 14 mars eller den 1 maj 1924. 2 ) Kommitténs framställning ledde till utfärdandet av Kungl. Maj:ts cirkulär den 30 j u n i 1916 tilL dess befallningshavande i länen och till domkapitlen angående kronoombud vid vissa ecklesiastika boställssyner och till utarbetande av en promemoria till ledning för konsistorie- och kronoombud vid syner enligt 64 § 1 mom. boställsordningen. 3 ) Detta ärende, därå arrendesakkunnige erhållit remiss, behandlas mera utförligt i annat sammanhang.

7 av remiss på framställningar hos Kungl. Maj:t, vari klagades över byggnadsfrågans ogynnsamma inverkan på arrenderesultatet, konstaterade kommittén, •efter verkställd utredning, att de hittills företagna utarrenderingarna av förutvarande bostadsboställen givit lägre arrenden, än som varit anledning att beräkna, och att i många fall svårigheter mött att på fastställda villkor erhålla arrendator. Även eljest har från många håll i skilda hänseenden klagats över ogynnsamt arrenderesultat. I sådant hänseende bör särskilt erinras därom, att frågan genom motioner bragts på tal inom såväl riksdagen som kyrkomötet. Vidare har i ett stort antal hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda ärenden gjorts framställning om rättelse i missförhållanden'av olika slag, vilka uppstått som en följd av de beträffande utarrenderingen meddelade bestämmelserna. Ovan omförmälda cirkulär den 17 oktober 1919 är, likasom de båda efterföljande,- delvis ett uttryck för uppfattningen om att arrendena icke givit vad -de bort. Förstnämnda cirkulär var nämligen föranlett av en framställning från sakkunnige för utredning av frågan om upplåtelse av kronojord till egna hem, vilka sakkunnige ifrågasatte en begräusnino; av arrendetiden, visserligen delvis i syfte att underlätta upplåtelser av ecklesiastik boställsjord för nämnda ändamål, men även med hänsyn till svårigheten att under då rådande dyrtidsförhållanden lösa byggnadsfrågan beträffande de löneboställen, som skulle utarrenderas. Det samtidigt med förstnämnda cirkulärs utfärdande fattade beslutet att tillsätta arrendesakkunnige med uppdrag att verkställa revision av den ecklesiastika arrendeförordningen utgör ock på sitt sätt en bekräftelse av den stadga, uppfattningen om de i det nuvarande arrendesystemet befintliga bristerna vunnit. De mindre gynnsamma omdömen rörande verkningarna av det ecklesiastika arrendesystemet, som sålunda förekommit, hava fått uttryck även i vissa ärenden, som överlämnats till sakkunnige för kännedom eller för att tagas i övervägande vid utförandet av det åt sakkunnige lämnade uppdraget. I detta avseende hänvisas särskilt till en från landshövdingen i Uppsala län K. Hj. L. Hammarskjöld inkommen underdånig skrivelse den 10 juli 1920, till vilken sakkunnige hava anledning att återkomma i det följande. Uppenbarligen är det förenat med stora vanskligheter att utreda och på ett objektivt sätt visa, i vilken mån resultatet av den verkställda utarrenderingen av de ecklesiastika lönebostäilena icke motsvarat vad av densamma bort vara att förvänta. För ett noggrant bedömande av denna fråga förutsattes i själva verket en nog så ingående undersökning, om icke beträffande samtliga utarrenderade sådana boställen, så i allt fall beträffande ett stort antal boställen, utvalda efter regler för sannolikhetsberäkning på sådant sätt, att det i fråga om dem erhållna resultatet kan anses äga sin giltighet även i avseende å samtliga boställen. E n undersökning av denna beskaffenhet hava sakkunnige ansett sig icke äga tillräckliga skäl verkställa, enär betydelsen av undersökningen säkerligen icke skulle motsvarat de kostnader och den tidsutdräkt, undersökningen skulle medfört. Förevarande spörsmål belyses emellertid av uppgifter, som sakkunnige vid årsskiftet 1920—1921 för annat ändamål införskaffat från länsstyrelserna rörande den verkställda utarrenderingen av ecklesiastika löneboställen. Av dessa uppgifter framgår, bl. a., att av 1,146 förutvarande bostadsboställen, som enligt uppgifterna skolat utarrenderas från den 1 maj åren 1914—1919, 664 st. utarrenderats för hel 20-årsperiod, 167 st. till en början interimsvis utarrenderats eller eljest omhändertagits för ett år eller annan kort period men slutligen utarrenderats för tid, som tillsammans med den förra uppgår till hel arrendeperiod av 20 år, under det att ännu vid 1920 års

8 slut 315 st. voro utarrenderade för allenast kortare tid *). Av de till de båda senare grupperna hörande boställena voro — med frånräknande av resp. 17 och 39 boställen, beträffande vilka, i två län belägna, boställen uppgifter i nedannämnda hänseende ej lämnats — resp. 16 och 147 utarrenderade utan skyldighet för arrendatorn att verkställa de av synerätten föreskrivna byggnader, under det att i fråga om resp. 7 och 27 boställen arrendatorn åtagit sig allenast en del av denna byggnadsskyldighet — härvid emellertid icke medräknade de fåtaliga fall, där den del av byggnadsskyldigheten, som arrendatorn ej åtagit sig, utgör blott en proportionsvis ytterst ringa anpart av skyldigheten i dess helhet. Återstoden av de till dessa grupper hörande boställena utgöres av sådana, där arrendatorn åtagit sig hela byggnadsskyldigheten — medräknat även nyssnämnda fall, då allenast en ytterst ringa anpart av byggnadsskyldigheten icke övertagits av arrendatorn — eller där någon nybyggnad icke påsynats bostället, eller där bostället även efter synerättens. föreskrift skall vara obebyggt. Vid bedömandet av ovannämnda siffror är emellertid att märka, hurusom den omständigheten, att ett boställe icke omedelbart utarrenderats för en tid av 20 år, icke behöver utmärka, att svårigheter mött att erhålla arrendator med skyldighet att verkställa föreskriven nybyggnad. Anledningen till att första utarrenderingen avsett en kortare tidsperiod har ofta varit den, att — vanligen på grund av sent fastställd lönereglering för vederbörande pastorats prästerskap — tid saknats för vidtagande av alla de åtgärder, som måste föregå en regelrätt utarrendering, och att fördenskull interimsåtgärder måst vidtagas för boställets skötsel under första året. Den icke ringa grupp boställen, som efter mer än ett år från första utarrenderingen alltjämt voro upplåtna på allenast kortare tid, visar dock hän på att ganska avsevärda svårigheter härutinnan mött, åtminstone i vissa orter. Förefintliglieten av sådana svårigheter hava även av länsstyrelserna vid olika tillfällen åberopats, i vilket hänseende torde få hänvisas bl. a. till kyrkofondskommitténs redogörelse i ovan omförmälda utlåtande den 19 juni 1917. De från länsstyrelserna till sakkunnige inkomna uppgifterna hava lagts till grund för vissa andra beräkningar, genom vilka sakkunnige sökt bilda sig en uppfattning om utarrenderingens resultat. Sålunda hava uppgifterna om arrendena sammanställts med de uppgifter angående arrendevärdet, vilka upptagits i prästlöneregleringskommitténs tabeller (Ser. A, tab. 3, kol. 20), och vilka hänföra sig till förhållandena år 189(5. Undersökningen i nu berörda hänseende har emellertid ej slutförts, emedan den snart befanns föga upplysande. Först och främst framställa sig icke obefogade invändningar mot jämförbarheten av de båda grupperna siffror. Prästlöneregleringskommitténs siffror äro allenast beräknade, och tvivelsutan äro de till stor del grundade på andra förutsättningar än sådana, som nu äro bestämmande för utarrenderingens resultat. Storleken av en del nu betingade höga arrenden är beroende därpå,. att vissa vid tätbebyggda samhällen liggande boställen utarrenderats i lotter för bildande av egna hem e. d., eller att av annat skäl nuvarande arrendebeloppet — i motsats till de i sagda tabell upptagna värden — ej ger uttryck för boställets värde som uteslutande jordbruksegendom. Mångenstädes hava arrendebeloppen ökats genom tillägg av lägenhetsavgälder, vilka i kommitténs tabeller icke inräknats i arrendevärdet, men vilka arrendatorn nu berättigats *) För de 303 förutvarande bostadsboställen, som enligt uppgifterna skolat utarrenderas från den 1 maj 1920, utgjorde motsvarande siffror 21, 0 och 282. Att denna grupp boställen utelämnats i den i texten återgivna uppgiften är beroende på, att de till denna årsserie boställen hänförliga siffrorna äro i viss mån missvisande. Största delen av de under sagda år verkställda korta utarrenderingarna voro nämligen beroende på tillkomsten av ovannämnda cirkulär den 17 oktober 1919.

9 uppbära. Förbises bör ej heller, att ett icke ringa antal av de i länsstyrelsernas uppgifter avsedda arrendena hänföra sig till en tid, då högkonjunkturen bidrog till höga arrendeanbud l). A de betingade arrendena åtnjutas ofta betydande avdrag för nybyggnadskostnadens utgörande, vadan skillnaden mellan 1896 års beräknade arrenden och behållningen av de nu betingade blir ej obetydligt större än vad framgår av en jämförelse mellan nu tillgängliga siffror. En jämförelse i särskilda fall mellan de 1896 beräknade och de nu betingade arrendena giver också anledning att ifrågasätta, om den år 1896 verkställda arrendeuppskattningen alltid må hava skett med tillbörlig noggrannhet. Liksom i vissa fall de nu betingade arrendena äro oförklarligt mycket högre än de år 1896 beräknade, är förhållandet i andra fall omvänt. I betraktande särskilt av det faktum, att arrendevärdet för jordbruksegendom i allmänhet varit i stigande under tidsperioden efter år 1896 — ett förhållande, som belyses av den av kyrkofondskommittén i nyssnämnda utlåtande den 19 juni 1917 meddelade uppgiften, att den år 1916 gällande arrendesumman for löningshemman ökats med omkring 39 % i förhållande till de år 1896 för samma löningshemman utgående arrendena 2 ) — kunna emellertid de frän lansstyrelserna lämnade uppgifterna åberopas som innefattande en bekräftelse på det allmänt uttalade omdömet, att det hittills vunna arrenderesultatet varit, i sm helhet betraktat, ofördelaktigt. E t t bestyrkande av riktigheten av de i det föregående omnämnda ogynnsamma omdömena har även erhållits vid resor, som två av sakkunniges ledamöter under är 1920 företagit i olika delar av landet för att söka bereda sig en mera omedelbar uppfattning av det nuvarande arrendesystemets verkningar, särskilt om de ogynnsamma sidorna av dessa verkningar och om orsakerna till dem. Ayen för sin del hava således sakkunnige i likhet med andra, som uttalat sig i detta ämne, funnit sig kunna konstatera, att det resultat, som vunnits vid utarrenderingen av de ecklesiastika löneboställena enligt den nya ordningen, i stort sett icke varit tillfredsställande. Vad härutinnan förekommit kan sammanfattas sålunda. Ofta har vid hållna auktioner antagligt anbud icke erhållits, utan bostället fått antingen upplåtas på tillfälligt arrende eller ock på annat satt omhändertagas av länsstyrelsen. Stundom hava dessa svårigheter år från år framställt sig beträffande ett och samma boställe. Där utarrendering kommit till stånd, hava mångenstädes de föreslagna arrendevillkoren måst icke oväsentligt modifieras till arrendatorns fördel, särskilt genom att befria honom från nybyggnadsskyldighet. I flera fall har arrendebeloppet måst ställas påfallande lågt. Orsakerna till det mindre gynnsamma arrenderesultatet kunna naturligtvis Huvudsaklig* vara helt och hållet lokala eller tillfälliga. Exempelvis har anledningen till brister i ari att utarrendering utfallit ogynnsamt eller omöjliggjorts stundom varit att söka endedari, att arrendeauktionen på grund av särskilda omständigheter kommit att s y s t e m e t hållas allt för nära inpå tillträdet. De av kristiden framkallade abnorma förhållandena hava i mycket skärpt de påtalade olägenheterna och utgöra måhända i åtskilliga fall så gott som enda eller åtminstone huvudsakliga förklaringen till dessa, Tillräckligt många omständigheter kvarstå dock, som hän1 ) Hos Kungl. Maj t hava ett flertal framställningar gjorts om nedsättning i de under högkonjunkturen avtalade arrendena. 2 ) Härmed kan sammanställas den i kyrkofondskommitténs berörda utlåtande meddelade uppgiften, att de för de då utarrenderade förutvarande bostadsboställena kontraherade arrendena med omkring 12 % understego den för år 1896 beräknade arrendesummån för samma boställen.

10 visa på, att orsakerna äro av mera bestående beskaffenhet och böra sökas i vissa mera fundamentala brister i själva arrendesystemet, sådant detta föreligger i gällande författningar. I överensstämmelse med de erfarenheter, som gjorts av länsstyrelser och andra, hava sakkunnige funnit, att bristerna i det nuvarande arrendesystemet, i vad dessa brister kunna anses som orsaker till de mindre gynnsamma arrenderesultaten, huvudsakligen äro hänförliga till nedanstående omständigheter. 1. Den nämnd, som har fått sig anförtrott att verkställa arrendeuppskattningen, äger icke den sammansättning, att en fullt pålitlig arrendevärdering är att i regel påräkna. 2. Den nybyggnadsskyldighet, som enligt den nya lagstiftningen åligger arrendatorn och som kommer att i särskilt stor utsträckning tagas i anspråk, -då löneboställe utarrenderas första gången efter det ny lönereglering, fastställd •enligt 1910 års löneregleringslag, trätt i tillämpning, är ofta för arrendatorn synnerligen betungande med hänsyn framför allt därtill, att arrendatorn har a t t förskjuta bvggnadskostnaden, vilken först småningom återgäldas honom. Ofta förekommer härjämte, att löneboställes hus skola på grund av meddelade bestämmelser byggas större och kostsammare än som är förenligt med boställets storlek och avkastningsförmåga, något som är beroende därpå, att bestämmandet av de hus, vilka skola finnas å löneboställe, icke ingår som ett led i arrendeuppskattningen, utan överlämnats till avgörande i judiciell-administrativ ordning av särskild myndighet, vilken vid frågans prövning saknar erforderlig kännedom om betingelserna för boställets utarrendering och om boställets avkastningsförmåga. 3. Den arrendatoreriia på grund av bestämmelsen i arrendeförordnmgens 13 § i regel ålagda skyldigheten att tillhandahålla tjänstinnehavåren skjuts och vissa andra tjänstbarheter »mot måttlig ersättning» förorsakar, att arrendebeloppet måste sättas under vad eljest kunde hava varit att påräkna, samt verkar återhållande på arrendespekulanter. 4. I nära sammanhang med nu omförmälda brister står ytterligare en, som väl icke kan hava övat någon inverkan på det nuvarande arrenderesulfatet, men som har stor betydelse för ett gott resultat av boställes förnyade utarrendering därigenom, "att den motverkar boställenas hållande i god havd och uppehållandet av boställenas avkastningsförmåga. Nu berörda brist hänför sig till det förhållandet, att den tillsyn, som utövas över att arrendatorn håller lönebostället i god hävd till hus och jord, icke är tillfredsställande. Den anbeSakkunnige hava vid fullgörandet av sitt huvudsakliga uppdrag enligt dettas tällda revi- lydelse i första hand inriktat sitt arbete på en undersökning av frågan, vilka sionens ut- förändringar skulle behöva vidtagas i arrendeförordningen för att undanröja de sträckning o r s a k e r t i l l d e t m i n a r e gynnsamma arrenderesultatet, som man funnit ligga i författningar nyss anmärkta förhållanden, eller för att eljest befrämja utarrenderingen. Vid än arrende- denna undersökning hava sakkunnige snart nog kommit till insikt om, att det förordningen. i c ke låter sig göra att undanröja omförmälda orsaker enbart genom en revision av den i administrativ ordning utfärdade arrendeförordningens bestämmelser i hithörande hänseenden, utan att det är nödigt att gå djupare in i sporsmålet och rubba även på bestämmelser, meddelade i författningar, som äro utfärdade efter riksdagens och kyrkomötets hörande. Detta är, på sätt den efterföljande redogörelsen närmare utvisar, beroende i första hand därpå, att de grundläggande bestämmelserna om löneboställes bebyggande, vilka bestämmelser synts sakkunnige utgöra ett av de allvarligaste hindren för ernåendet av ett gott arrenderesultat, äro meddelade i boställsordningen, samt därpå, att skjutsfrågan, som är en annan av stötestenarna, icke synts kunna på ett rättvist sätt lösas utan en ändring i eller tillägg till lagen om reglering av präster-

11 skåpets avlöning. Sakkunnige hava därför utsträckt sin undersökning till att omfatta även frågan, i vilka hänseenden det må vara nödigt för nyssnämnda ändamåls vinnande att vidtaga ändringar jämväl i andra författningar än arrendt förordningen. Tillika hava sakkunnige ansett sig böra ifrågasätta vissa bestämmelser, som lämpligen böra upptagas i särskild lag. I det följande torde sakkunnige till en början få dels redogöra för det sakkunniges huvudsakliga innehållet i de förändringar, vilka efter sakkunniges mening äro framställning. nödvändiga för att en förhöjd avkomst från de ecklesiastika boställena skall kunna genom dessas utarrendering erhållas, och som sakkunnige förty föreslå böra vidtagas i nu gällande bestämmelser, dels även lämna en allmän motivering för sina förslag härutinnan. Sakkunnige framlägga därefter utarbetade förslag till de nya bestämmelser, som efter deras mening erfordras för genomförandet såväl av omförmälda huvudsakliga förändringar, som ock av andra förändringar, vilka efter sakkunniges uppfattning äro av beskaffenhet att medverka till nämnda ändamåls vinnande. I sammanhang därmed lämnas en speciell motivering till dessa förslag. Vid handläggningen av förevarande ämne hava sakkunnige förehaft dels de Särskilda ärenden, vilka sakkunnige under fortgången av sitt arbete fått till sig remit- remisser pa.m. terade, men hittills icke besvarat, dels ock vissa direkt till dem inkomna framställningar. För vart sådant ärende lämnas i det följande redogörelse i vederbörligt sammanhang. I ett av de hit remitterade, ännu icke besvarade ärendena avgives dock särskilt underdånigt utlåtande. Härmed syftas på riksdagens i skrivelse den 4 maj 1920 gjorda hemställan, att Kungl. Maj:t måtte genom kyrkofondskommittén eller eljest på sätt som befunnes lämpligast föranstalta om utredning, i vad mån den ecklesiastika jorden inom riket kunde i vidsträcktare omfattning, än vad som för närvarande vore författningsenligt möjligt, styckas och upplåtas i och för nybildning av mindre men självständiga jordbruk, samt för riksdagen framlägga resultatet av en sådan utredning jämte förslag till av utredningen betingade ändringar i den ecklesiastika boställsordningen och andra ifrågakommande författningar. I detta ärende hava sakkunnige den 19 november 1920 fått sig anbefallt att efter samråd med kyrkofondskommittén avgiva underdånigt utlåtande. I förevarande sammanhang torde med anledning av denna remiss allenast få anföras, att sakkunnige ägnat uppmärksamhet åt frågan, om de vid revisionsarbetets verkställande hade anledning att föreslå sådana bestämmelser, som skulle kunna underlätta prästboställenas styckning, men att, •då riksdagsskrivelsen allenast avser frågan om lämpligheten av en utredning i ovannämnda syfte, sakkunnige, med hänsyn till innebörden av sitt uppdrag, vilket avser boställenas mest ekonomiska tillgodogörande under status quo, ansett sig icke böra närmare ingå på styckningsfrågan. Vid sitt arbete hava sakkunnige tagit del ej mindre av det betänkande och förslag till förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner m. m., som den 29 oktober 1921 avgivits av jämlikt nådigt bemyndigande den 15 december 1914 tillkallade särskilda sakkunnige (domansakkunnige), vilket förslag i förevarande betänkande benämnes domänförslaget, än även av det underdåniga utlåtande, domänstyrelsen den 21 augusti 1922 avgivit över sagda förslag. Från domänförslaget hava arrendesakkunnige, på sätt på behöriga ställen angives, upptagit vissa bestämmelser oförändrade eller efter omarbetning. Härtill hava sakkunnige funnit sig hava så mycket större skäl, som, efter vad ovan erinrats, den ecklesiastika arrendeförordningen ansetts böra i

huvudsak avfattas med motsvarande föreskrifter rörande kronans jordbruksdomäner som förebild. Sakkunnige hava vid handläggningen av sitt uppdrag ägnat uppmärksamhet även åt kronolägenhetskommissionens den 11 november 1920 avgivna betänkande angående beredande av vidgad möjlighet för torpare och lägenhetsinnehavare å ecklesiastika boställen att förvärva av dem brukade jordområden liksom åt jordkommissionens betänkande den 11 november 1922 om bildande av nya 'jordbruk m. m. Sakkunnige hava därvid funnit, att de i nämnda betankanden framlagda förslagen icke äga det sammanhang med sakkunniges förslag, att avfattningen av eller innebörden i dessa senare synts kunna röna inverkan av de förra. Vidare hava sakkunnige beaktat jordabalkskommissionens den 31 mars 1J22 avgivna betänkande med förslag angående arrendators rätt till ersättning för elektrisk anläggning.

13 I. Bedogörelse för det huvudsakliga innehållet i sakkunniges förslag samt allmän motivering för desamma. 1. Arrendeuppskattningsnämnden och dess sammansättning. I fråga om den utarrenderingen föregående uppskattningen stadgas i arrende- Gällande förordningens 4 § huvudsakligen följande. Då utarrendering av löneboställe bestämmelser, förestår, har domkapitlet att i god tid förut hos Konungens befallningshavande göra framställning om förordnande för på landet kronofogde eller länsman — numera landsfiskal — och i stad magistratsperson att i samråd med kontraktsprosten, tjänstinnehavare, vars rätt av utarrenderingen beröres, samt en av pastoratet eller, under viss förutsättning, av domkapitlet utsedd, i lantbruksoch affärsförhållanden kunnig person upprätta beskrivning över bostället, avgiva yttrande angående vissa i paragrafen närmare angivna förhållanden ävensom uppgöra förslag till den arrendeavgift, emot vilken bostället kan anses skäligen böra upplåtas m. m., samt de villkor och bestämmelser i övrigt, som böra intagas i arrendekontraktet; ägande Konungens befallningshavande, efter som nödigt prövas, tillkalla lantmätare, lantbruksingenjör och byggnads- eller eljest sakkunnig person för att härvid biträda. Uppskattningsmännens yttrande och förslag skola enligt samma paragraf ingivas till Konungens befallningshavande, som uppgör förslag angående sättet för utarrenderingen och innehållet i arrendekontraktet, varefter handlingarna i ärendet av Konungens befallningshavande överlämnas till domkapitlet. Biträder domkapitlet vad Konungens befallningshavande föreslagit, skall, så framt ej i något avseende erfordras Kungl. Maj:ts eller kammarkollegiets prövning, utarrendering i enlighet härmed ske. Varder åter Konungens befallningshavandes förslag icke av domkapitlet biträtt och kunna ej Konungens befallningshavande och domkapitlet i ärendet enas, skall detsamma hänskjutas till kammarkollegiets prövning och avgörande. ^ Uppenbarligen ligger det mycken vikt uppå, att arrendeuppskattningen sker ölägenheter, på ett i alla avseenden fullgott sätt. Länsstyrelsen och domkapitlet lära väl förenade med vid sin behandling av uppskattningsmännens yttrande och förslag endast nuvarande undantagsvis anse sig äga möjlighet att rubba på själva beräkningsgrunden b e s t ä m m e l s e r för arrendebeloppet. Då optionsrätt kan antagas komma att göras gällande i det övervägande flertalet fall1) och således den justering av arrendeberäkningen, som eljest äger rum, där arrendet utbjudes till fri konkurrens, oftast bortfaller, blir uppskattningsmännens beräkning av arrendet i de flesta fall avgörande för vad arrendatorn kommer att få betala i arrende. Med hänsyn ej minst till den höga utveckling, jordbruket i vårt land erhållit, måste man därför fordra, att uppdraget med arrendeuppskattningen varder anförtrott åt verkligt sakkunniga samt skickliga och opartiska personer, och helst sådana, som genom en fortgående verksamhet som uppskattningsmän förvärvat sig stor erfarenhet på området. Sakkunskap av nu berörda beskaffenhet lärer man ej kunna tillerkänna landsfiskalen, vilken enligt arrendeförordningen har att leda arrendeuppskattningen. Även om enskilda landsfiskaler sitta inne med stor förfarenhet på detta område, är landsfiskalernas tjänsteverksamhet ej av den beskaffenhet, att den tillför tjänstinnehavaren någon verklig sakl ) I de flesta fall torde optionsrätt komma att förvärvas även till boställen, som u t a r r e n derats i enlighet med bestämmelserna i ovannämnda cirkulär av 1919, 1920 och 1922.

14 kunskap beträffande lantbruk. Det synes därför nödigt att i landsfiskalens ställe få insatt en person med sådan sakkunskap. Även kontraktsprostens lämplighet för uppdraget måste numera anses betydligt mindre än förr. Han är numera icke, annat än möjligen undantagsvis, själv jordbrukare och lärer allt mera förlora den kontakt med detta verksamhetsområde, som han tidigare i egenskap av boställshavare och på, grund av sin ämbetsverksamhet haft. Såsom den ende sakkunnige inom uppskattningsnämnden skulle då återstå den av pastoratet eller under viss förutsättning av domkapitlet utsedde personen, vilken enligt förordningen skall vara i lantbruks- och affärsförhållanden kunnig. Om denne är emellertid att erinra, att han deltager i uppskattningen mera som en representant för det avkomstberättigade intresset än som en opartisk bisittare. Sakkunnige hava införskaffat ett antal arrendeuppskattningsinstrument och hava vid granskningen av dessa funnit, att uppskattningen ofta synes ske mera schablonmässigt och utan erforderlig omsorg ocli noggrannhet. Enligt sakkunniges uppfattning är det i följd härav nödigt att på det sätt revidera hithörande bestämmelser, att större sakkunskap, skicklighet och opartiskhet kan förväntas hos arrendeuppskattningsnämnden. Denna som nödig ansedda förändring torde lämpligen böra gå i den riktningen, att för uppdraget både som ordförande och som ledamöter måtte kunna påräknas verkligt dugande personer med en även på egen praktik grundad sakkunskap i jordbruk, vilka personer böra utses för större områden. Uppdraget bör lämnas dem för längre tid åt gången. Härigenom skulle for de ecklesiastika boställena införas i huvudsak samma ordning, som är gällande för kronans jordbruksdomäner och som även enligt domänförslaget skulle för framtiden bestå allenast med vissa smärre jämkningar. Enligt nämnda förslag skulle arrendeuppskattningen i fråga om kronan tillhörig jordbruksegendom verkställas av domänintendent eller den domänstyrelsen därtill förordnar i samråd med två i lantbruks- och affärsförhållanden kunnige män, vilka, jämte lika antal suppleanter, för länet i dess helhet eller viss av domänstyrelsen bestämd del utses för tre år i sänder, den ene av landstinget och den andre av hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller, där hinder därför möter, bägge av landstinget ! ). Till förmån för att i avseende å de ecklesiastika boställena ansluta sig härtill talar även det skälet, att, efter vad förut erinrats, vid'det nya avlöningssystemets antagande grunderna för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner fått tjäna som förebild för avfattningen av föreskrifterna rörande de ecklesiastika löneboställenas utarrendering. Den avvikelse, som vid avfattningen av 1911 års ecklesiastika arrendeförordning i nu förevarande hänseende gjordes från domänförfattningen, torde hava grundats på det förut berörda förhållandet, att man i fråga om de ecklesiastika boställenas utarrendering i mycket önskade begagna sig av förutvarande organ och dittills brukliga former. Detta skäl måste anses hava förfallit i och med det att man kommit till insikt om att, såsom i föreliggande fall är förhållandet, det förut anlitade organet ej är under nuvarande förhållanden lämpligt och ej heller den tidigare brukade formen ändamålsenlig. Frågan om Fråga uppstår då, huruvida det kan anses lämpligt och möjligt att införa ecklesiastika den ordning, att för arrendeuppskattningen av de ecklesiastika lönebostäilena domäninten- rji^d skola anlitas kronans domänintendenter, eller om för ändamålet böra denter. v ) I sitt över domänförslaget avgivna utlåtande har domänstyrelsen u t t a l a t som sin mening, att den ene värderingsmannen bör utses av staten, under det att den andre kunde utses a v hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Skulle en dylik anordning genomföras beträffande kronodomänerna, anse arrendesakkunnige önskvärt, att motsvarande anordning, vilken synes mycket välbetänkt, vidtages även för de ecklesiastika löneboställena, i vilken händelse rätten att utse den ene värderingsmannen bör utövas av domkapitlet.

15 inrättas särskilda ecklesiastika befattningar av motsvarande beskaffenhet. Sistnämnda fråga har framförts bland annat av domkapitelskommittén på det sätt, att kommittén i sitt den 18 december 1918 avgivna betänkande rörande stiftsstyrelsernas organisation uttalade önskvärdheten av att hos domkapitlen måtte anställas ständiga biträden med uppgift att tillhandagå domkapitlen vid tillsynen över de ecklesiastika boställenas förvaltning. Detta uttalande grundade kommittén därpå, att domkapitlens befattning med boställena ansenligt vidgats, bl. a. genom den tillsyn å boställena, som domkapitlet fått sig ålagd. Kommittén framlade emellertid icke något förslag i ämnet, beroende bl. a. därpå, att berörda spörsmål ansågs lämpligast kunna lösas i samband med andra frågor rörande förvaltningen av ecklesiastik egendom, vilka då voro föremål för utredning. Med sistnämnda hänvisning torde kommittén hava avsett den genom kyrkofondskommittén pågående utredningen. Spörsmålet om inrättandet av ecklesiastika domänintendentsbefattningar tränger sig fram desto starkare, som sakkunnige •— vilka under fortgången av sitt arbete funnit oavvisligt att icke blott arrendeuppskattningen utan även tillsynen över huru arrendatorn fullgör sina slrvldigheter göres mera effektiv, än förhållandet är för närvarande — ansett sig, på sätt nedan närmare angives, böra föreslå sådan ändring i gällande bestämmelser, att arrendeuppskattningsnämnden måtte få sig anförtrodda även andra uppdrag än dem, som hava sammanhang med själva arrendeuppskattningen, och därigenom erhålla ställningen som en ständigt fungerande nämnd, vilken sakkunnige därför benämnt boställsnänmd. I detta hänseende torde vara tillräckligt att här förutskicka den upplysningen, att sakkunnige komma att föreslå, att sagda nämnd skall hava att å lönebostäilena förrätta ekonomisk besiktning likasom även av- och tillträdessyn. Härigenom skulle efter sakkunniges tanke tagas ett stort steg till lösning av den viktiga frågan om tillsynen å boställenas hävd till hus och jord. I den person, som efter sakkunniges förslag skulle vara ordförande i boställsnämnden, har man i själva verket den ecklesiastike domänintendenten, ehuru med mera begränsade uppgifter. För att giva honom befogenheter, mera motsvarande kronans domänintendenters, skulle erfordras att uppdraga åt honom att öva tillsyn å boställena även under tiden mellan omförmälda honom åliggande förrättningar. Detta är emellertid huvudsakligen en förvaltningsfråga och ligger därför vid sidan av det åt sakkunnige lämnade uppdraget. Sakkunnige hava dock icke kunnat undgå att under sina överläggningar överväga även detta spörsmål likasom den nyss berörda frågan om kronans domänintendenters anlitande för uppdrag som ecklesiastika domänintendenter. Härvid hava sakkunnige stannat i den uppfattningen, att det synts dem — så långt de haft anledning att bedöma frågorna — ändamålsenligt, att sådana befattningar inrättas, samt att mycket talar för att, åtminstone i de flesta fall, uppdraget som ecklesiastik domänintendent och som kronans domänintendent anförtros åt en och samma person. Emellertid hava sakkunnige ansett dessa frågors lösning icke utgöra en nödvändig förutsättning för lösningen av frågorna om arrendeuppskattningen och om tillsynen å boställena. Sakkunniges förslag i avseende på omförmälda nämnd är nämligen så avfattat, att det låter sig genomföra, evad man anser sig böra inrätta ecklesiastika domänintendentsbefattningar eller ej, evad dessa befattningar inordnas under domkapitlen eller länsstyrelserna eller någon central myndighet eller ock erhålla en mera självständig ställning, och evad befattningarna i fråga anses böra vara förenade med befattningarna som kronans domänintendent eller ej. Det har icke heller synts lämpligt att låta de båda frågorna vara för sin lösning beroende av varandra, ty det nu föreliggande spörsmålet om boställsnämnds inrättande är efter sakkunniges uppfattning så angeläget, att dess avgörande ej bör undanskjutas av den måhända icke lättlösta frågan om gemensamma domänintendenter.

16 Vid sådant förhållande och då en särskild kommitté — kyrkofondskommittén — är tillsatt för utredning av frågan om förändrad förvaltning av den ecklesiastika fasta egendomen, varför ett upptagande genom arrendesakkunnige av nu förevarande detalj av denna mera omfattande organisationsfråga ej kan vara lämpligt, hava sakkunnige ansett sig icke hava anledning att i vidare man än nu ägt rum beröra spörsmålet om de ecklesiastika domänintendenterna. Sakkunnige anse alltså, att förändringen i nu ifrågavarande hänseende bör grundas därpå, att arrendeuppskattningen överlämnas till en nämnd, bestående av tre i lantbruks- och affärsförhållanden kunnige män, av vilka en, tillika ordförande, jämte ersättare för honom, för högst tre år åt gången förorclnas av Konungen, och två skola, jämte lika antal ersättare, likaledes för tre år åt gången, utses, den ene av landstinget och den andre av hushållningssällskapets förvaltningsutskott. 1 ) Då, såsom nyss nämnts, denna nämnd även borde få sig anförtrott förrättandet av ekonomiska besiktningar samt av- och tillträdessyner å löneboställen, böra de huvudsakliga bestämmelserna rörande denna nämnds sammansättning m. m. hava sin rätta plats, icke i arrendeförordningen, utan i boställsordningen. Jämte det sakkunnige alltså föreslagit intagande i boställsordningen av dessa huvudsakliga bestämmelser, hava sakkunnige i förslaget till arrendeförordnmg infört ett stadgande därom, att arrendeuppskattningen skall äga rum genom den i boställsordningen omförmälda boställsnämnden. För ordförande och ledamöter i den av sakkunnige ifrågasatta bostallsnämnden komma att krävas vissa ersättningar, vilken deras ställning inom den ecklesiastika förvaltningen än kommer att bliva. Till denna fråga återkomma sakkunnige längre fram (sid. 179). 2.

Byggnadsfrågans ordnande.

Gällande beBoställsordningen, som, efter vad förut erinrats, utgår från, att kostnaden .^tämmelser. fö r nybyggnad — likasom för underhåll — av de hus, som erfordras å lönebostäilena, skall bäras av boställsavkastningen, innehåller i 20—27 §§ bestämmelser rörande boställenas bebyggande. Löneboställen skola, där de ej, såsom icke avsedda för jordbruk, erfordra hus av särskild beskaffenhet, vara försedda med de laga hus, som av synerätt prövas nödiga (20 §). Laga hus skola uppföras efter ortens sed av ändamålsenliga byggnadsämnen till den storlek, behovet i varje fall fordrar (21 §). Då föreskrift meddelas om beskaffenheten av de laga husen, skall iakttagas bl. a., att byggnadens varaktighet och bostallshavarens skäliga behov tillgodoses samt att de med byggnadsskyldighetens fullgörande förenade kostnaderna ej varda mer än nödigt betungande (22 §). Ä löneboställen skola alla laga hus nybyggas och underhallas (tv arrendatorn (23 §). Finner synerätt, att på löneboställe insynat torp eller fäbodställe bor bibehållas eller nytt sådant bör in synas eller insynad kvarn bör kvarbliva, skall arrendatorn där uppföra och underhålla de byggnader, som av syneratten föreskrivas. Detsamma gäller ock om hus på nyodling, som efter frihetsår återgår till boställe (24 §). Uppkommande brister å löneboställes laga hus skola avhjälpas och nybyggnad av dessa hus verkställas i den mån sådant föreskrives eller eljest bliver nödigt (25 §). Har arrendator måst för nybyggnad av hus vidkännas större kostnad, än som på hans arrendetid belöper efter årsberäkning enligt grunder, som angivas i arrendeförordningen, njuter han efter synerätts bestämmande gottgörelse härför antingen genom nedsättning i de närmaste årens arrende eller, vid boställets avträdande, av den nye arrendatorn. l

) Jfr sid. 14 not. 1.

17 Vad ny arrendator sålunda fått utgiva skall vid bedömande av hans nybyggnadsskyldighet anses lika med nybyggnadskostnad (27 §). Av boställsordningens 39 och 50 §§, vilka innehålla'bestämmelser om vad som skall iakttagas vid den tillsyn å boställena, som utövas vid ekonomisk besiktning och husesyn, framgår vidare, att det föreligger befogenhet att vid dessa förrättningar utsyna laga hus, varvid bestämmelse ock skall meddelas angående storleken, inredningen och övriga beskaffenheten av det nya huset. Befogenheten att insyna nyuppfört hus åter tillkommer allenast synerätt. I boställsordningens 64 § återfinnas vissa övergångsbestämmelser, som avse att reglera förhållandena vid övergången från gammal till ny lönereglering. Beträffande bl. a. bostadsboställen skall då hallas husesyn i dittills gällande ordning. Härvid skall synerätten bl. a. bestämma, vilket område skall användas till prästgård, om sådan skall vara förlagd till bostället, ävensom i fråga om det blivande lönebostället, där så erfordras, bestämma vilka laga hus böra finnas å bostället enligt boställsordningen. I arrendeförordningen finnes intaget stadgande, huru skall förfaras, då arrendator vill verkställa nybyggnad, som icke blivit vid husesyn eller ekonomisk besiktning föreskriven. I sådant fall skall arrendatorn med uppgift om husets beskaffenhet och den beräknade kostnaden göra anmälan hos domkapitlet, som, i händelse omständigheterna därtill föranleda, äger påkalla ekonomisk besiktning (17 §). Angående husesynens sammansättning och vilka som äga förrätta ekonomisk besiktning har lämnats redogörelse i det föregående. Såsom förut erinrats, hava löneboställena ofta blivit vid utarrenderingen be- olägenheter, lastade med anmärkningsvärt dryg nybyggnadsskyldighet, något som ej sällan förenade med medfört, att svårigheter mött för boställenas utarrendering eller att arrendena svarande beblivit synnerligen låga. Det har också framstått som ytterst angeläget att vid- at)ä™mels«1'taga åtgärder för att råda bot på sagda olägenhet. Framställningar i sådant %h elonlniisk syfte hava jämväl gjorts hos Kungl. Maj:t. besiktnings befogenhet.

E n dylik framställning innehålles i landshövdingen Hammarskjölds ovan Remiss omförmälda skrivelse den 10 juli 1920, med vilken han överlämnat en till läns- den 13 juli 192 styrelsen inkommen skrift från Tillinge församling, däri klagas över upp°komna svårigheter vid utarrenderingen av församlingens förra kyrkoherdeboställe. För egen del meddelade landshövdingen, att sagda boställe måst utarrenderas för 5 år utan nybyggnadsskyldighet, samt att det syntes uteslutet, att någon vederhäftig person ville övertaga arrendet ined skyldighet att verkställa den bostället påsynade nybyggnaden, vilken beräknats till en kostnad av mer än 52,800 kronor. Därjämte fäste han uppmärksamheten på, att det förelåge tfara för vanhävd, särskilt vid utarrendering på mycket kort tid och utan de^ byggnader, som förklarats nödvändiga, samt framhöll, att då motsvarande svårigheter otvivelaktigt vore för handen vid åtskilliga andra boställen, mera allmängiltiga åtgärder vore erforderliga till förebyggande av vanhävd och i kyrkofondens välförstådda intresse. Detta ärende hava sakkunnige genom nådig remiss den 13 juli 1920 fått till sig överlämnat för att tagas i övervägande vid fullgörande av det åt sakkunnige lämnade uppdraget. Förekomsten av de dryga byggnadskostnaderna är givetvis till mycket stor Sakkunnige. del beroende därpå, att boställena på grund av den förändrade disposition, de erhållit genom 1910 års lagstiftning, kommit att behöva ett bebyggande olika mot förut. Men skulden ligger också till stor del i de nya bestämmelserna om lö»neboställenas. bebyggande och i det sätt, varpå dessa bestämmelser tilllämpats. 1762

18 Författningarna innehålla icke någon föreskrift om samverkan mellan dem, som hava att verkställa arrendeuppskattningen, och dem, åt vilka befogenheten att bestämma om löneboställenas bebyggande har anförtrotts. Snarare kunna författningarna sägas medföra hinder för samverkan, ty arrendeförordningen förutsätter, att, då arrendeuppskattningen äger rum, det skall föreligga behörigt beslut om vilka och hurudana byggnader skola finnas å bostället. E n samverkan i nu berörda hänseende är dock uppenbarligen icke blott nyttig utan även nödvändig. Arrendeuppskattningen kan ej giva ett riktigt resultat utan kännedom om huru bostället skall vara bebyggt. Ett tillförlitligt bedömande av vilka hus böra finnas å löneboställe kan ej äga rum utan kännedom om huruvida bostället skall upplåtas under ett arrende eller utarrenderas i flera lotter eller ock inbegripas under ett arrende med annat boställe, men dessa senare frågor äro ej utredda än mindre avgjorda, då synerätt förehar frågan om bebyggandet. Ej heller kan ett tillförlitligt bedömande av vilka hus skola finnas å boställe företagas förr, än arrendeuppskattningen verkställts och utredning därigenom föreligger, vilka byggnadskostnader kunna bäras av bostället. Då arrendeuppskattningen i allmänhet, åtminstone under övergångstiden från gamla till nya lönesystemet, torde äga rum efter det husesynen hållits, inträder gärna den följden, att synerätten företager frågan om boställets bebyggande utan tillräcklig kännedom om boställets bärighet och att de ekonomiska synpunkter, som måste göra sig gällande vid bestämmandet angående denna fråga, ej kunna vinna behörigt beaktande. Efter vad sakkunnige inhämtat, plägar dock i vissa orter ett samarbete anordnas, men även där så sker framställer det sig helt naturligt som en oegentlighet, att frågan om boställets bebyggande icke ingår som ett led i själva arrendeuppskattningen och arrendebedömningen. Synerattens bibehållande för nu ifrågavarande funktion torde i själva verket vara beroende huvudsakligen på historiska skäl. P å den tid, då boställena voro anvisade viss befattningshavare på lön, och den ene löntagaren hade att till den andre överantvarda bostället i behörigt skick, var det helt naturligt, att boställets bebyggande skulle regleras efter övervägande rättsliga synpunkter. Sedan boställena upphört att utgöra boställsförmån, har däremot grunden till att på detta sätt bestämma om boställenas bebyggande förfallit och frågan övergått till att bliva en fråga av övervägande ekonomisk innebörd. Vid sina undersökningar i byggnadsfrågan hava sakkunnige fått den uppfattningen, att synerätterna vid tillämpningen av boställsordningens nog^ så kategoriska bestämmelser om löneboställenas bebyggande allt för mycket låtit sig bindas av de åskådningar, vartill ifrågavarande egendomars egenskap av ecklesiastika boställen givit upphov under föregående avlöningssystem, samt att synerätterna i följd "därav allt för litet uppmärksammat, att dessa egendomar, ehuru de fått behålla namnet boställen, numera förändrat karaktär och övergått till att vara arrendegårdar, avsedda att så förvaltas, att de må på uthålligt sätt giva den största möjliga avkastning till förmån för sitt nya ändamål att bereda pastoraten bidrag till prästerskapets avlönande. Däri, att frågan om boställenas bebyggande icke handlägges som ett led i arrendeförfarandet utan är överlämnad till avgörande i särskild ordning av judiciell myndighet, ligger därför enligt sakkunniges tanke en av de huvudsakligaste förklaringarna till nu behandlade svårigheter. Onekligen är också den angivna anordningen tung och opraktisk.^ Kunna de utarrenderande myndigheterna ej uppdriva arrendator, villig att åtaga sig arrendet med den av synerätten föreskrivna byggnadsskyldigheten, hava myndigheterna att välja mellan att gå i författning om ny syneförrättning för att söka vinna lindring i byggnadsbestämmelserna — men att vinna sådan lindring synes enligt erfarenheten vara förenat med svårigheter — eller att tills vidare

19 efter omständigheterna förordna om boställets skötsel, vilket senare i längden lätt kan leda till vanhävd. I själva verket tvingas nog myndigheterna ofta till att i boställets intresse gå en tredje, av författningarna ej avsedd väg, nämligen att, utan att utverka nytt synerättsbeslut, företaga en definitiv utarrendering med väsentligt begränsad byggnadsskyldighet. l) Före sakkunnige har kyrkofondskommittén kommit till ovan återgivna uppfattning om det mindre ändamålsenliga i att låta boställenas bebyggande regleras genom synerätt, i vilket avseende sakkunnige torde fä hänvisa till kommitténs förut berörda betankanden den 17 mars 1916 och den 19 juni 1917. Till belysande av den situation, som med hänsyn till byggnadsfrågan inträtt vid ecklesiastika löneboställen, torde få anföras vissa fall av, som det vill synas, mera anmärkningsvärd* beskaffenhet, rörande vilka fall siffror, hämtade huvudsakligen ur de från länsstyrelserna till sakkunnige inkomna uppgifter, som i det föregående omförmälts, blivit sammanförda i efterföljande tab. 1. Tab. 1, innefattande uppgifter för ecklesiastikåret 1920—1921 beträffande vissa löneboställen med i förhållande till avkastningsförmågan oproportionerligt hög byggnadskostnad. 1.

Löneboställen, bildade av nedannämnda förutvarande bostadsboställen

2.

Utarrenderad areal åker Har

Väddö komministersboställe Giresta kyrkoherdeboställe Håtuna » Krigsbergs » (del av) Svinhults komministersboställe ... Tidersrums » J ä d e r s kyrkoherdeboställe Vrena komministersboställe Ljusnarsbergs kyrkoherdeboställe Flöda » Järna » Sär na » Stora Skedvi komministersboställe Garpenbergs kyrkoherdeboställe . Almundsryds » Traheryds » Eringsboda » Naverstads » Vårviks komministersboställe Säbrå »

10 55 60 8 7 6 70 12 11 24 19 3 15 7 10 7 6 38 11 7

3.

4.

5.

6.

Antal år, varundei boställsAv synerätt, Summa avkastniugen enligt Taxeringsberäknad arrendekol. 5 belt konvärde nybyggnads- belopp och sumeras för bekostnad årsbelopp stridande av byggnadskostnaden enligt kol. 4 Kr. Kr. Kr. (utan ränta) 5 000 i 41000 i 45 000 3 ) 3 0 000 7 000 4 ; 10 3(>0 4 3 900 4 ) 10 300 16 000 5 600 8 000 7 500 17 4t)0 8 000 10 000 7 000 9 600 47 000 24 8(10 12 000

17 937 82 492 37 395 36 030

18 624 17219 57 250 12 350 16 800 45 295 73 677 19 200 4 8 150

8 521 14 360 12 500 23 021 21797 9 326 2 3 008

270 ) 1 050 ) 300 r ) 200 x ) 125 x ) 175 5 ) 1100 *) 2 0 0 400 2 ) 55 2 ) 740 2 ) 150 2 ) 0 2 ) 0

J

) *) *) J ) x ) v )

275 70 200 200 50 25

67 79 125 181 149 99 53 62 42 824 100 128 oändl. oändl. 53 180 116 109 187 921

1 *) Utarrenderat utan nybyggnadsskyldighet. ) Utarrenderat för kortare tid; om med eller utan nybyggnadsskyldighet ej angivet, 8 ) Omfattar även särskilt utarrenderade lotter ävensom skogen. ) Omfattar även skogen. ) Utarrenderat utan nybyggnadsskyldighet. Numera utarrenderat för 7 år med begränsad byggnadsskyldighet (24,969 kr.) utan arrendeavgift men med årsbelopp av 2 510 kr. Jfr sid. 119, noten. ) Utarrenderat med skyldighet att verkställa nybyggnad för 850 kr. 2

J-) Detta förfarande synes i särskilt fall h a v a fått Kungl. Maj:ts godkännande; se Kungl. Ma,j:ts beslut den 30 april 1920 angående u t a r r e n d e r i n g av lönebostället ^vlingeby i J ä d e r s socken (jfr sid. 118, n o t 1).

20 I denna tabell upptagas dels boställenas areal åker ävensom deras taxeringsvärden, dels beloppet av den av synerätten beräknade nybyggnadskostnaden, däri även inberäknat lösenbelopp och reparationskostnad, som arrendatorn har att vidkännas, dels ock summan arrende- och årsbelopp, som arrendatorn har att utgiva, varjämte i en kolumn införts uppgift på det antal år, varunder boställets hela behållna avkastning utöver brukningskostnaden — under förutsättning att de nu betingade års- och arrendebeloppen utgöra ett exakt uttryck för boställets avkastningsförmåga — skulle behöva tagas i anspråk för bestridandet av den nu beräknade nybyggnadskostnaden (ränta oberäknad). Då givetvis under loppet av den angivna långa amorteringsperioden ytterligare nybyggnadsbehov måste uppstå, är det att förutse, att i fråga om åtskilliga boställen den hos arrendatorn innestäende, redan från början betydande byggnadsfordringen kommer att under tidernas lopp snarare växa än förminskas. Det torde i detta sammanhang få erinras, att advokatfiskalsämbetet hos kammarkollegiet genom besvär sökt rättelse i vissa av synerätt meddelade utslag, varigenom efter ämbetets uppfattning allt för dyrbara nybyggnadsarbeten föreskrivits, men att ämbetets talan i allmänhet icke vunnit avseende. Detta har varit fallet bl. a. i avseende å det i tabellen upptagna Giresta löneboställe likasom beträffande nyss omförmälda Tillinge löneboställe. Av nämnda från länsstyrelserna inkomna uppgifter inhämtas vidare, bl. a., att kostsamma nybyggnader stundom föreskrivits även till utförande på boställen, där tillräckliga och i gott stånd varande byggnader enligt länsstyrelsens uppgift finnas. Detta är förhållandet exempelvis med följande boställen Löneboställen, bildade av nedannämnda förutvarande bostadsboställen

Areal åker Har

Turinge kyrkoherdeboställe ... Ununge » Istorps komministersboställe ... Kungsäters kyrkoherdeboställe

Öja

53 27 18 27 9

Av synerätt Summa arrendeberäknad Taxeringsnybyggnads- belopp och värde årsbelopp kostnad Kr.

Kr.

37 000 21000 24 400 32 500 9 0U0

20 295 11813 30 537 42 084 17 690

Kr. v ) 1 803 *) 950 *) 1 000

A i loo 2

) 800

) Utarrenderat med byggnadsskyldighet. ) > utan »

2 Den betydelse, nyss berörda bestämmelser om löneboställenas bebyggande äga för boställenas ekonomiska utnyttjande, har givetvis varit störst vid övergången från det gamla till det nya avlöningssystemet, enär det är då, som de förra bostadsboställenas uppdelning i prästgård och löneboställe äger rum, och då, som dessa senares behov av ytterligare byggnader för sitt nya ändamål företrädesvis gör sig gällande och kräver att bli konstaterat. Enär endast ett jämförelsevis litet antal oreglerade pastorat återstår och detta antal ytterligare kommer att nedgå, innan en eventuell ny lagstiftning hinner träda i tillämpning *), kan mot förslaget om en mera omfattande revision av bestämmelser, som beröra detta område, tilläventyrs väntas den invändningen, att en sådan revision numera skulle kunna anses mindre angelägen. Så är dock ingalunda förhållandet, ty, såsom av förut meddelade siffror framgår, äro ett stort antal boställen inom redan nyreglerade pastorat utarrenderade allenast på kortare tid enligt förenämnda tre cirkulär av åren 1919, 1920 och 1922 *) Antalet bostadsboställen i pastorat, eller senare, är 86.

där ny lönereglering träder i kraft den 1 maj 1924

21 1

eller av annan särskild orsak ), oftast utan skyldighet för arrendatorn att verkställa den av synerätten föreskrivna nybyggnadsskyldigheten eller med denna skyldighet högst väsentligt reducerad, varför vid nämnda boställens förnyade utarrendering, om ny lagstiftning då föreligger, dennas bestämmelser kunna komma i tillämpning. Antalet boställen, beträffande vilkas bebyggande efter ekonomiska grunder en ny lagstifning kan komma att äga betydelse, är därför icke ringa. Därtill kommer, att vissa andra av sakkunnige föreslagna nya föreskrifter äro avsedda att bliva till gagn för boställen, vilka redan äro utarrenderade och bebyggda enligt nu gällande författningar. På grund av det anförda anse sakkunnige i likhet med kyrkofondskommittén, Sakkunniges att befogenheten att bestämma, vilka och hurudana hus skola finnas på ut- förslag: arrenderat löneboställe, bör överflyttas från synerätten till de myndigheter, som Bebyggandet* omhänderhava utarrenderingen, och att den utredning och det förslag, som gelom^it föregå detta bestämmande, böra verkställas i samband med arrendeuppskatt- arrenderande ningen. Härigenom vinner man icke blott den enhetlighet i förfarandet, som myndignu saknas, utan även möjligheten att få frågan om boställenas bebyggande heterna. behandlad ur ekonomiska synpunkter. Nämnda förändring anse sakkunnige vara oundgänglig för vinnande av gynnsammare arrenderesultat. Förändringen i fråga kan ej genomföras utan ändring i ecklesiastik boställsordning, där de grundläggande bestämmelserna i detta ämne äro att söka. Den huvudsakliga förändring, sakkunnige i nu angivna syfte föreslå i boställsordningen, avser 20 §, vars bestämmelse efter förslaget bör ersättas med ett stadgande av innehall, att löneboställe skall, där det ej av vissa skäl anses kunna med större fördel utarrenderas obebyggt, vara försett med de byggnader, som för bostället bestämmas i den ordning, som stadgas i de i 19 § omförmälda särskilda föreskrifter eller med andra ord arrendeförordningen. Därjämte hava sakkunnige föreslagit bl. a. en sådan omarbetning av 22 § (i förslaget 23 §), att däri gives ett skarpare uttryck åt kravet på att bostäl- t lenas bebyggande skall ske på så ekonomiskt sätt, som omständigheterna medgiva. Härtill ansluta sig enligt sakkunniges förslag nya stadganden i arrendeförordningen i huvudsakligt syfte, dels att vid arrendeuppskattningen — som skall äga rum genom förut omförmälda boställsnämnd. vilkens sammansättning jämväl bestämmes i boställsordningen — skall utredas, vilka och hurudana hus skola finnas å bostället, för att detta må kunna på ekonomiskt bästa sätt tillgodogöras genom utarrendering, eller om bostället med större fördel bör utarrenderas obebyggt, dels ock att det förslag, som uppgöres och efter domkapitlets hörande fastställes av länsstyrelsen, skall innehålla föreskrift om storleken och beskaffenheten av de hus, som skola finnas å bostället. Den orsak till det mindre gynnsamma arrenderesultatet, som angivits ligga b) Byggvadsdäri, att den arrendatorn åliggande nybyggnadsskyldigheten ofta är för ärren- kostnaden. datorn synnerligen betungande, lärer det ej vara möjligt att helt och hållet undanröja. Sådant kunde ske endast därigenom, att lönebostället ställdes till arrendatorns förfogande fullbyggt. Bäde praktiska och legala hinder torde härför möta. Boställets försättande i fullt bebyggt skick skulle förutsätta, att *) Antalet förutvarande bostadsboställen, vilka vid slutet av år 1920 voro utarrenderade för kortare tid, uppgick enligt länsstyrelsernas uppgifter till 599, Antalet förutvarande bostadsboställen i pastorat, där ny lönereglering trätt i kraft åren 1921 och 1922 och kommer att träda i kraft år 1923, utgör omkring 433, vilka samtliga med enstaka undantag blivit utarrenderade på kort tid. Jfr de i sakkunniges skrivelse till departementschefen sid. III meddlelade uppgifterna, varav inhämtas att antalet boställen, som skola utarrenderas från den 14 mars eller 1 maj åren 1924—1928, är 1,298.

22 bebyggandet skedde genom myndigheternas försorg och på kyrkofondens bekostnad* E t t bebyggande genom myndigheternas försorg torde av nära till hands liggande skäl komma att ställa sig väsentligt dyrare än ett bebyggande genom arrendatorn, vilken är i tillfälle att för ändamålet i viss omfattning förfoga över egna dragare och eget husfolk, och som dessutom har stort intresse av att nybyggnadskostnaden blir så låg som möjligt. Med den nuvarande lydelsen av kyrkofondslagen kunna fondens medel icke användas för byggnadernas bekostande, och en lagändring i syfte att möjliggöra en sådan användning synes ej kunna tillrådas, enär, som nämnt, byggnadsfrågans lösning på nu antytt sätt icke skulle vara praktisk. Nu berörda orsak till det mindre gynnsamma arrenderesultatet torde för övrigt få sin egentliga betydelse genom det tillika angivna förhållandet, att arrendatorn har att förskjuta byggnadskostnaden och att detta förskott endast småningom återgäldas honom. De svårigheter, som måste antagas ofta möta för en arrendator att anskaffa, förutom vad som kan erfordras för inköp av inventarier m. m., även ett betydande belopp för byggnadskostnadens bestridande, måste givetvis, i förening med utsikten för arrendatorn att under en lång följd av år nödgas förränta byggnadskapitalet till den del det ej efter hand återbetalas honom, komma att avhålla mången eljest hågad spekulant från att deltaga i tävlan om arrendet ävensom att nedpressa buden för dem, som uppträda som spekulanter. Den åtgärd, som vid sådant förhållande synes kunna ifrågasättas, är därför att tillse, om ej erforderligt byggnadskapital må kunna ställas till arrendatorns förfogande. Denna fråga beröres i två av de ärenden, som sakkunnige fått till sig remitterade för att tagas i övervägande vid fullgörandet • av det dem lämnade uppdraget. Eemiss Sålunda upptages frågan till behandling i kyrkofondskommitténs förut omden 26 mars förmälda underdåniga utlåtande den 19 juni 1917, därå sakkunnige erhållit 1920. remiss den 26 mars 1920. Genom utlåtandet besvaras bl. a. två till kommittén remitterade framställningar, den ena av statskontoret, innefattande hemställan om utredning angående möjligheten att ur kyrkofondens kapitaltillgångar bereda arrendator av ecklesiastikt löneboställe förskott för fullgörande av honom åliggande byggnadsskyldighet, den andra av centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen angående utfärdande av föreskrifter i syfte, att sådan arrendator måtte kunna på skäliga villkor erhålla amorteringslån ur kyrkofonden för underlättande av den nybyggnad av laga hus å bostället, som krävdes vid den nya löneregleringens genomförande. Kommittén, som ansåg, att en mera verklig hjälp mot de ölägenheter, som mötte i avseende å löneboställenas bebyggande och utarrendering, icke syntes kunna vinnas utan ändring i gällande, av Kungl. Maj:t samt riksdagen och kyrkomötet beslutade författningar, men att en sådan ändring icke kunde ske utan rätt betydande tidsutdräkt, begränsade sitt i ämnet väckta förslag, vilket angavs avse endast en interimslösning av frågan, till sådana åtgärder, som kunde vidtagas med stöd av gällande författningar eller åtminstone utan annan författningsändring än sådan, som avsåge bestämmelser, tillkomna genom administrativ lagstiftning. Förslaget gick därför ut bl. a. på att bereda den byggnadsskyldige arrendatorn lån ur kyrkofonden på billiga villkor, därvid rätten till låns erhållande av flera orsaker i olika hänseenden ej obetydligt begränsades. E n av de viktigare bland dessa orsaker var den, att kyrkofonden icke för närvarande kunde för låns återbekommande erhålla säkerhet i bostället, dess tillhörigheter eller dess avkastning, samt att man därför måste tillse, att åt fonden genom låneavtalet betingades erforderlig säkerhet.

28 I skrivelse den 29 november 1920, nr 42, som den 5 januari 1921 remitteRemiss rats till sakkunnige, har kyrkomötet, jämte annat, varom nu ej är fråga, hem- den 5 januari 1921 ställt, att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt vidtaga åtgärder i syfte, att arrendator av ecklesiastikt boställe må berättigas att mot borgen av pastoratet eller mot annan betryggande säkerhet från kyrkofonden'erhålla lån för fullgörande av påsynad byggnadsskyldighet under förpliktelse att jämte erläggande av skälig ränta amortera lånet under arrendetiden eller, dar så prövas erforderligt, längre tid. I sin berörda skrivelse återgiver kyrkomötet till en början den motion, som föranlett skrivelsen och som var av följande innehåll. Genom ett högsta domstolens utslag den 6 mars 1917 i besvärsmål angående , skyldighet att ansvara för nybyggnader å prästerliga löneboställen hade i någon mån klarhet vunnits med avseende på, huru byggnadsfrågan å nämnda boställen skulle lösas. Fullständigt utredd hade frågan dock ej blivit därmed. Utslaget vore nämligen endast negativt, det fritoge församling från all skyldighet att ansvara för nybyggnad å löneboställe men gåve ej upplysning om vem sådan skyldighet borde tillkomma. 23 § boställsordningen stadgade visserligen skyldighet för arrendator att bygga och underhålla laga hus å bostället, men denna bestämmelse vore tydligen ej heller tillräcklig för alla förekommande fall. En arrendators skyldighet vore naturligen i första hand beroende av vad han själv ville eller ansåge sig kunna åtaga sig. Funnes ingen person villig att arrendera ett boställe med skyldighet att bygga enligt syn, så måste nybyggnaderna bliva outförda och uppskjutna på obestämd tid, och arrendeförordningens 7 och 8 §§ innehölle bestämmelser om huru Konungens befallningshavande ägde att handla i dylika fall, vilka antagligen vid lagarnas antagande ansetts blott kunna inträffa som sällsynta undantag. Erfarenheten från den tid lagarna tillämpats hade emellertid givit vid handen, att dessa fall visst ej vore sällsynta. Utan tvivel hade vid boställsordningens antagande förbisetts, att kostnaderna för nybyggnader å de nya löneboställena kunde bliva så stora, som det sedan visat sig, att de blivit. Man hade ej tänkt på att åbyggnaderna i de gamla prästgårdarna i många fall vore fullkomligt otidsenliga, fastän de på grund av sin beskaffenhet i övrigt ej kunnat tidigare utdömas eller av allehanda hänsyn ej blivit det, och ej heller på att, när synerätterna skulle komma att döma angående dessa byggnader, de nödvändigtvis måste gå strängt fram, så mycket mera som det gällde att skilja boställe från prästgård med därför nödvändiga utflyttningar av byggnader. Grunden till de nuvarande svårigheterna läge utan tvivel i detta förbiseende, men svårigheterna hade naturligtvis blivit ytterst förvärrade genom de förhållanden, som under kristiden inträtt och vilka medfört, att byggnadskostnaderna blivit stegrade till en oanad höjd. Ett ganska betydligt antal löneboställen hade huvudsakligen på grund av nybyggnadsförhållandena sålunda ej kunnat i vanlig ordning utarrenderas, utan Konungens befallningshavande hade med avseende å dem fått träffa arrendeavtal av mera tillfällig natur, utan skyldighet för arrendator att nybygga, kanske även' utan skyldighet att underhålla befintliga byggnader och oftast med mycket reducerat arrendebelopp. Andra omständigheter syntes väl ock i vissa fall hava försvårat boställes utarrendering, men utan minsta tvivel vore det byggnadsskyldigheten, som spelade huvudrollen därvid. Att byggnads frågan blivit ännu mera invecklad genom att Kungl. Maj:t genom cirkuläret den 17 oktober 1919 begränsat arrendetiden till högst 7 år, syntes här ej böra med tystnad förbigås. Avsikten med denna bestämmelse finge hava varit vilken som helst, hur god som helst, visst vore dock, att den varit till stor skada för boställenas ordentliga skötsel. Att boställena bibehölles i åtminstone något så när gott skick med avseende såväl å hus som särskilt å hävd av jord borde

24 dock vara av vikt, huru än förhållandena kom me att ordnas för framtiden. Vad som i stor omfattning hotade boställena till följd av rådande förhållanden vore nämligen förfall av åbyggnader och v a n h ä v d av jord och i samband därmed alltfort sjunkande arrendeavgifter. Av motionen bifogade utdrag ur protokoll, förda vid vissa syner inohi ärkestiftet, framginge, att behovet av nybyggnader vore både stort och trängande och att utarrendering i sådana fall ej kunde ske utan att det bleve sörjt för åtminstone de allra nödvändigaste byggnadernas uppförande. Liknande exempel kunde lätt anföras från andra stift. Ingen vågade sig på att arrendera ett boställe, som skulle bebyggas för en beräknad kostnad såsom exempel från ärkestiftet visade — 30,000 ända till 80,000 kronor, av _ då årliga arrendet uppskattats till mellan 1,000 och 1,500 kronor, eller — såsom exempel från Växjö stift visade — 18,000 å 20,000 kronor, då årliga arrendet uppskattats till 500 kronor. Exempel på huru arrendeavgifterna nedgått å bo- * ställen av denna kategori vore ej heller svåra att leta fram. Att bestämmelsen om utarrendering på endast sju år gjort förhållandena ännu omöjligare, syntes av det anförda vara solklart. Nu påpekade förhållanden kunde tydligen ej få fortfara, men det vore svårt att finna ut, huru de skulle kunna avhjälpas; det funnes nämligen såsom ovan påpekats ingen, som hade några skyldigheter med avseende på de boställen, som ej i laga ordning kunde utarrenderas. Men om det nu beklagligtvis vore så, borde det väl dock på något håll k u n n a finnas så stort intresse för att boställena ej förfores, att man från sådant håll skulle kunna vänta åtgärder. Kyrkoherden och församlingarna komme n ä r m a s t i åtanke; genom ett inskridande från dessa, parters sida skulle bättring av förhållandena säkert kunna åstadkommas. A t t kunna uppföra nybyggnader under n u v a r a n d e förhållanden i den omfattning, som boställssynerna i många fall sett sig nödsakade att föreskriva, syntes emellertid ej vara att tänka på. Synerätternas domar syntes sålunda av omständigheternas inverkan bliva undanskjutna. Konungens befallningshavande finge därigenom r ä t t att ordna utarrendering på bästa möjliga sätt, och de sjmtes då kunna träffa avtal med en arrendator på grundval av, att de allra nödvändigaste byggnaderna uppfördes och att för övrigt befintliga åbyggnader användes, om nämligen byggnadskostnaderna kunde nedbringas till belop>p, som understege den sammanlagda arrendeavgiften för återstående del av första 20-års arrendeperioden — med bibehållande av 7-årsperiod kunde ingen bättring väntas. Där även den starkaste inskränkning av nybyggnaderna ej k u n n a t medföra, att kostnaderna stannade under sammanlagda beloppet av arrendeavgifterna under första perioden, syntes emellertid ingen kunna befinnas villig att åtaga sig arrendet. Då måste hjälp beredas en arrendator genom lån för byggnadernas uppförande. De nyssn ä m n d a boställsintressenterna borde då kunna inskrida, den ena som långivare, den andra som lånförmedlare. Vad församlingarna beträffade, kunde deras hjälp dock endast erhållas på frivillighetens väg, men utsikterna att komma fram på denna borde i de flesta fall ej vara mörka. Huru detaljerna av ett sådant inskridande skulle kuniia tänkas, vore ej möjligt att direkt angiva; oöverstigliga svårigheter syntes det väl dock ej erbjuda a t t ordna dem. Av vikt syntes det vara, att en prövning i varje särskilt fall utfördes genom Konungens befallningshavande och att därvid byggnadsbehovet reducerades till det allra nödvändigaste, vidare att församling åtoge sig ansvaret för lånet i förhållande till fonden, naturligtvis med rätt att av inflytande arrendemedel erlägga ränta och amortering; endast på sådant sätt syntes amorteringstiden k u n n a utsträckas utöver löpande arrendeperiod, och utan att så kunde ske bleve hjälpen ej effektiv. Slutligen vore det av betydelse, att räntefoten sattes så fördelaktig som möjligt. Vad ovan anförts berörde boställen, som ej k u n n a t utarrenderas i laga ordning; det funnes emellertid ett ej ringa antal tidigare utarrenderade sådana, som ej finge i detta sammanhang förbigås. Arrendator hade å dessa åtagit sig ny-

25 byggnader enligt syn, men kostnaderna för dessa hade två- å tredubblats, vilket förhållande styrkts med ny syn, som även berättigat arrendator att utfå mot byggnadskostnaderna svarande ersättningsbelopp av arrendemedel i den mån dessa inflöte. Då arrendebeloppen vore små, kunde de i många fall ej täcka nybyggnadsbeloppet under arrendeperioden u t a n först långt in på en följande period. Under sin arrendetid finge nu arrendatorn u t a n räntegottgörelse ligga ute med belopp, som vore vida större än han från början beräknat och som han kanske fått upplåna mot hög ränta. Därtill komme, att utsikterna att vid periodens slut återfå utlägget för byggnaderna ej vore säkra; de vore nämligen beroende av huruvida arrendator funnes villig att övertaga arrendet. Den gamle arrendatorn kunde bliva tvingad a t t sitta kvar på sådant sätt. E f t e r att h a v a angivit m o t i o n e n s y r k a n d e , nämligen att k y r k o m ö t e t i und e r d å n i g skrivelse ville h e m s t ä l l a , a t t K u n g l . Maj:t. t ä c k t e s s n a r a s t möjligt vidtaga åtgärder, g e n o m vilka såväl p r ä s t e r l i g a l ö n e b o s t ä l l e n s u t a r r e n d e r i n g u n d e r l ä t t a d e s , som även i vissa fall a r r e n d a t o r e r k u n d e b e r e d a s tillfälle a t t tidigare än g e n o m a v r ä k n i n g m e d arrendeavgifter å t e r b e k o m m a f ö r s k o t t e r a d e n y b y g g n a d s k o s t n a d e r , y t t r a d e k y r k o m ö t e t v i d a r e för egen del följande. Den fråga, som i motionen framförts, berör ett missförhållande av djupt ingripande art, som uppkommit i följd av de bestämmelser, som 1910 och senare meddelats angående utarrendering av prästerskapets löneboställen. P å sätt i motionen närmare utvecklats, hava dessa bestämmelser i stor omfattning lett därhän, att på grund av den betungande byggnadsskyldighet, som ansetts böra åläggas arrendatorerna, boställshemmanen icke kunnat utarrenderas för den avsedda perioden av 20 år mot byggnadsskyldighet, utan understundom fått lämnas ut på arrende på kortare tider, ofta blott på ett år i sänder och då utan skyldighet för arrendatorn att bygga. Orsakerna till att byggnadskostnaderna stigit till sådan höjd äro, såsom även i motionen framhållits, flera: kristidens verkningar, de gamla bostadsbyggnadernas ofta otidsenliga beskaffenhet, särskilda byggnadskostnader i följd av prästgårdens skiljande från bostället och slutligen även en viss tendens hos en och a n n a n synerätt att tillmötesgå framställda fordringar på u t r y m m e och bekvämlighet av beskaffenhet att väsentligen överskrida det verkliga behovet och vad boställets ekonomiska förhållanden k u n n a bära. Emellertid torde det få anses ostridigt, att genom alla dessa omständigheter arrendebeloppen för boställena tendera att sjunka till belopp, som icke alls motsvara vad i arrende ansetts k u n n a beräknas, och att boställena hotas av en vanhävd, som måste medföra obotlig skada även för framtiden. Frågan har ytterligare invecklats genom de av Kungl. Maj:t utfärdade cirkulären den 17 oktober 1919 och den 28 maj 1920. Att söka råda bot för de befintliga missförhållandena och avvärja den fara för det allmänna och församlingarna, som därav framkommit, är därför en fråga av den allra största vikt I motionen har riktats uppmärksamheten på en utväg, som redan tidigare framkastats, nämligen att genom lån ur kyrkofonden bereda eventuella spekulanter på arrendena sådana lättnader, att de kunna befinnas villiga att för lagstadgad tjuguårsperiod och mot byggnadsskyldighetens fullgörande åtaga sig arrendet. Att för sådana lån måste hos kyrkofonden sättas säkerhet, faller av sig självt. Det ligger då nära till hands, att församlingarna, som böra hava intresse av att boställena hållas i stånd och giva beräknad avkastning, träda emellan med borgen för lånebeloppet. Men även annan fullgod säkerhet kan få av arrendatorn sättas. Annuiteten å lån, varom här är fråga, skulle utgå med bästa r ä t t ur arrendebeloppet, varför någon egentlig risk för pastoratet eller annan borgensansvarighet för sådant lån knappast kan sägas i allmänhet föreligga, helst lånet icke bör inskränkas till den av synerätten kal-

26 kylerade byggnadssumman, utan till det belopp, som vid byggnadens insynande efter den verkliga kostnaden, såframt den ej särskilt drivits i höjden, varder fastställt. Betydelsen av ett sådant sätt att ordna förhållandena ligger väsentligen, förutom i avseende å räntefoten å lånet, däri att penningarnas anskaffande avlyftes från arrendatorns kredit. I själva verket hava i åtskilliga synedomar förhållandena ordnats efter nämnda metod — dock med annan långivare än kyrkofonden — sedan pastoratsombuden vid synetillfället eller ock kyrkostämma gått in på härom framställt förslag. Varje boställsarrendator bör hava rättighet att, i den mån tillgång i kyrkofonden för ändamålet kan beredas, erhålla sådant lån, och, då ofta byggnadsskyldigheten går upp till mycket höga belopp, bör amorteringstiden kunna i särskilda fall utsträckas över arrendeperioden. sakkunnige.

Lika med kyrkofondskommittén och kyrkomötet anse sakkunnige den föreliggande frågan om byggnadskostnadens bestridande vara _ av synnerligen stor betydelse för boställenas utarrenderande på ekonomiskt bästa sätt. Då de boställen, vilkas arrendatorer det här företrädesvis är fråga att understödja, äro sädana, vilkas avkomst är ställd till pastoratets disposition för fullgörandet av dess skyldighet att avlöna sitt prästerskap, skulle i första hand kunna ifrågasättas, att pastoratet, vilket alltså närmast är intresserat av ett gott arrenderesultat, borde åläggas att tillhandahålla de erforderliga medlen mot rätt till deras återbekommande med ränta. Efter vad sakkunnige hava sig bekant, hava många pastorat även iklätt sig sådant åtagande. Att ålägga dem som skyldighet att tillhandahålla arrendatorn erforderligt byggnadskapital synes dock ej kunna ifrågasättas. För att få frågan löst synes man därför vara hänvisad' till att för ändamålet använda kyrkofondens medel. I likhet med kyrkofondskommittén hava sakkunnige kommit till den uppfattningen, att förevarande fråga ej kan lösas på tillfredsställande sätt, om ej lösningen göres definitiv, och att förutsättningen härför är vidtagande av lagändring. För närvarande saknas det nämligen lagbestämmelser, på grund varav kyrkofonden kan beredas säkerhet för återbekommandet av medel, som vare sig i form av lån eller eljest utbetalas därifrån till boställes bebyggande. Om det skall låta sig göra att i erforderlig utsträckning och utan allt för stor risk lämna byggnadsanslag av kyrkofondens medel i en eller annan form, måste det krävas, att fonden kan för medlens återbekommande till kapital och ränta beredas säkerhet i bostället eller dess avkastning. Ett skäl att på lagstiftningsvägen lösa denna fråga ligger också däri, att man genom det föreslagna sättet för byggnadsverksamhetens understödjande skulle komma att binda en synnerligen stor del av kyrkofondens tillgångar genom en placering, som vid de prästerliga lönelagarnas tillkomst icke var avsedd, och införa en med viss risk förenad förlagsgivande verksamhet, som ej heller varit åsyftad. Därtill kommer, att det får antagas, att kyrkofonden, för att i önskvärd utsträckning kunna tillhandahålla byggnadsförlag, kan komma i behov av att själv genom upplåning anskaffa en stor del av det erforderliga kapitalet, varför det är nödigt att sådan möjlighet öppnas för kyrkofonden, något som icke bör ske utan riksdagens och kyrkomötets hörande. I avseende å den form, under vilken arrendatorn bör erhålla den ifrågasatta byggnadshjälpen, anse sakkunnige övervägande skäl tala för att den gives såsom förskott, ej som lån. Genom anlitande av den förra formen kommer man ifrån att formellt ställa arrendatorn som låntagare, något som ofta kan vara förenat med olägenheter, exempelvis vid bristande betalningsförmåga samt vid ombyte av arrendator; och man gör det lättare att som säkerhet för byggnadshjälpens återbetalning till kyrkofonden ställa bostället självt.

27 F ö r att genom anlitande av nu angivna utväg söka förmildra de ogynn- sakkunniges samma verkningar, arrendatorns byggnadsskyldighet utövar på arrenderesul- förslag: antatet, föreslå sakkunnige alltså lagbestämmelser syftande till att ur kyrko- ™ £ ™ ^ fonden bereda arrendatorn byggnadsförskott. kyrkofonden. t Då de erforderliga bestämmelserna angående omförmälda byggnadshjälp icke lämpligen kunna inpassas i kyrkofondslagen, föreslå sakkunnige utfärdandet av en särskild lag i ämnet (lag om förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen), varigenom lämnas befogenhet till utbetalande av förskott till bestridande av byggnadskostnad, varom ovan nämnts, och stadgas rätt för kyrkofonden att för återbekommande av förskott jämte ränta njuta företräde till betalning ur boställets avkastning. Till denna lag ansluter sig en kungörelse med villkor och bestämmelser rörande erhållande av sådant förskott.

3. Förbehållet om skyldighet för arrendatorn att till tjänstinnehavaren utgöra vissa tjänstbarheter. I fråga om lydelsen av arrendeförordningens 13 §, vilken innehåller före- Gällande beskrifterna rörande förbehåll om skyldighet för arrendatorn att till tjänstinne- stämmeiser. havaren utgöra vissa tjänstbarheter. torde fä hänvisas till den som bilaga vid betänkandet tryckta arrendeförordningen. Så länge prästen, såsom förhållandet vanligen var under äldre lönereglering, innehade jordbruksboställe, som han själv brukade eller upplät till en av honom antagen brukare, löste sig av sig själv frågan, huru prästen skulle kunna bereda sig erforderlig skjuts samt förnödenheter i mjölk och smör m. m. I och med det att förslag uppstod att i avseende å boställenas disposition vidtaga den förändring, som numera är genomförd, nämligen att boställena med undantag av de områden, som erfordrades för att bereda prästerna bostad jämte trädgård, skulle skiljas från dessas omedelbara besittning och upplåtas åt annan person under arrende, blev spörsmålet att tillförsäkra prästen tillgång till skjuts och vissa förnödenheter brännande. Det torde därför vara nödigt att redogöra för denna senare frågas uppkomst och vidare utveckling. Redan vid 1800-talets mitt och därefter väcktes tid efter annan vid riksdagen förslag om sådan ändring i dispositionen av det territoriella prästerskapets löneboställen, att dessa med undantag av vad tjänstinnehavaren behövde för bostad m. m. skulle utarrenderas. Enligt dessa förslag sökte man på olika sätt tillgodose tjänstinnehavarens behov av tillgång till skjuts och vissa förnödenheter. Sålunda ifrågasattes stundom, att arrendatorn skulle tillhandahålla tjänstinnehavaren nämnda förmåner, stundom att för tjänstinnehavarens behov av foder och bete för kreatur lämplig mark skulle undantagas och för tjänstinnehavaren bibehållas, stundom att från bostället skulle undantagas område tillräckligt att förse löntagaren med hans behov av jordbruksalster. Nu omförmälda förslag tillvunno sig icke rikets ständers eller riksdagens bifall.1) Med anledning av vid 1897 års riksdag väckta motioner anhöll i skrivelse den 5 maj samma år riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes bland annat, efter verkställande av viss i skrivelsen angiven utredning, till riksdagens godkännande framlägga de grunder, som kunde anses böra bliva bestämmande vid reglerandet av prästerskapets avlöning, sedan tiden för då gällande lönekonx

) Jfr härom prästlöneregleringssakkunniges betänkande den 7 juni 1911 med förslag till förordning angående utarrendering av prästerskapets lcVneboställen, sid. 26 o. f.

Historik.

28 ventioner utlupit; och hemställdes, att vid utredandet av dessa grunder särskild hänsyn måtte tagas bl. a. därtill, huruvida icke förändrad ordning för prästboställenas utarrendering borde stadgas med fäst avseende därpå, att boställena bleve väl hävdade samt såväl församlingarnas som prästerskapets bästa tillgodosäges. Denna skrivelse föranledde tillsättandet genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 oktober 1897 av en kommitté för frågans utredning, den s. k. prästlöneregleringskommittén, som under åren 1899—1903 framlade sina förslag i ämnet. Prästlöneregleringskommitténs förslag, i vad de avsågo regleringen av prästerskapets avlöning, inneburo i stort sett, att prästerna skulle erhålla, jämte fri bostad, avlöning, som inom vissa gränser och med ledning av vissa allmänna grunder skulle fastställas för en tidrymd av 20 år, att behållna avkastningen av ett med jordbruk förenat bostadsboställe skulle uppföras som första posten bland avlöningstillgångarna för den befattning, vid vilken bostället vore fäst, att denna avkastning skulle vid löneregleringens uppgörande beräknas till visst belopp, samt att vad som utöver boställsavkastuingen och värdet av andra med en viss tjänst tilläventyrs förenade, frän bostället härledda förmåner kunde erfordras till utfyllande av det för tjänstens innehavare fastställda lönebeloppet skulle tillvägabringas genom uttaxering av församlingsavgifter eller anslag från de gemensamma avlöningstillgångarna, den ifrågasatta kyrkofonden. De med jordbruk förenade bostadsboställena voro avsedda att bibehållas under tjänstiniiehavarens brukande, men skulle kunna, om tjänstinnehavaren därom framställde begäran, genom myndigheternas försorgupplåtas på arrende utan inskränkning till innehavarens besittningstid, vilken utarrendering kunde avse antingen bostället i dess helhet — med undantag av bostad och visst jordområde — eller ock blott en del därav. Utarrenderades bostället i sin helhet med förut angivna undantag, skulle i arrendekontraktet göras förbehåll därom, att arrendatorn skulle, utan särskild ersättning, antingen verkställa nödig ämbetsskjuts till den omfattning, som i kontraktet närmare bestämdes, eller, om boställshavaren önskade själv hålla hästar, bereda dessa stallrum och foder, att arrendatorn skulle, dar bostället lämnade tillgång till bränsle, på anmodan mot bestämd ersättning hugga, framföra och bereda vad därav till boställshavarens husbehov erfordrades; samt att arrendatorn skulle på anmodan till bestämt pris tillhandahålla söt oskummad mjölk dagligen för boställshavarens hushåll. Avsåge utarrenderingen allenast' en mindre del av bostället, ankomme det pä Kungl. Maj:ts befallningshavandes och domkapitlets prövning, huruvida något eller några av dessa förbehåll borde i kontraktet intagas 1 ). Omförmälda bestämmelse, att bostället skulle ingå i avlöningstillgångarna med ett visst, på förhand beräknat belopp, medförde, att utarrenderingen skedde på tjänstinnehavarens egen risk, så att, i den mån villkoren om tjänstbarheters utgörande kunde inverka menligt på arrendebeloppets storlek, bleve denna minskning tjänstinnehavarens ensak. Denna omständighet är av en viss betydelse för den föreliggande frågans bedömande. Bestämmelserna om förbehåll rörande arrendatorns skyldighet att till tjänstinnehavaren _ utgöra ämbetsskjuts — varmed menades skjuts till kyrka, skola, husforhör, sjuka m. m. — avsågo, att den utarrenderande boställshavaren icke skulle beröva siii efterträdare förmånen att kunna vara oberoende av andras hjälp för sin fortskaffning i ämbetsärenden. Rörande bestämmelsen därom, x ) Över ett tidigare u t a r b e t a t förberedande förslag till allmänna grunder för utarrenderingen av huvudsakligen samma innehåll som ovan angivna hade rikets prästerskap fått tillfälle att uttala sig, och hade flertalet indelningshavare med j a besvarat en framställd fråga, huruvida de ansåge de i förslaget angivna förbehållen av vissa naturaförmåner åt tjänstinnehavaren vara tillfyllestgörande.

29 att för ämbetsskjutsen icke skulle förbehållas någon ersättning ät arrendatorn, utan att ämbetsskjutsen borde utgå som en naturaprestation, yttrade kommittén följande. Det är möjligt, att det för boställshavaren skulle kunna bliva ekonomiskt något förmånligare, om kostnaden för ämbetsskjuts beräknades för varje resa; men kommittén har ansett det vara nyttigare för ämbetsutövningen, att prästen icke i varje enskilt fall behöver tänka på kostnaden för ämbetsskjutsen, utan att denna kostnad av så väl boställshavare som arrendator får i sin helhet beräknas vid arrendeavgiftens bestämmande. Det torde falla av sig självt, att vid kontraktsuppgörelsen, efter ortens sed och tjänstens krav, närmare bestämmes såväl rörande de tillfällen, vid vilka ämbetsskjuts skall utgå, och antalet hästar, varmed den skall verkställas, som ock, därest i stället foder och stallrum skola beredas åt boställshavarens egna hästar, huruvida denna skyldighet skall avse en, två eller flera hästar. Sker så, lär det icke möta svårighet för arrendatorn att på förhand någorlunda beräkna, huru många resor ämbetsskjutsen för året kommer att taga i anspråk, d. v. s. huru många häst- och karldagsverken han för ändamålet skall hålla till tjänstinnehavarens förfogande, eller huru stort utrymme och foderkvantitet, som för hästhållet skall erfordras, samt därefter bestämma sitt arrendeanbud. Då naturaprestationen sålunda inskränkts till ämbetsskjuts, är naturligtvis all annan skjuts för tjänstinnehavarens familj och enskilda affärsresor beroende av särskilt avtal mellan arrendator och boställshavare. Kommitténs motivering angående det föreslagna förbehållet om leverans av mjölk för l4usl1a.Het samt upphuggning, hemkörning och beredning av bränsle innehåller bl. a. följande uttalande. Då dessa prestationer i verkligheten måste avpassas efter varje innehavares hushållsbehov, då den ene innehavaren med stor familj kan behöva tio liter, en annan med liten familj blott tre liter mjölk om dagen' och en tredje tjänstinnehavare måhända alls icke vill taga sin mjölk hos arrendatorn; då den ene tjänstinnehavaren, som avstår från att hava dräng, nödvändigt behöver arrendatorns hjälp för att hugga och hemforsla veden, men en annan tjänstinnehavare, som föredrager att hålla egna hästar och egen dräng, både kan och bör låta denne dräng sköta vedforsling och vedhuggning, så är det klart, att bestämmelserna om dessa tjänstbarheter icke kunna eller böra i kontraktet så avfattas, att den efterträdande tjänstinnehavaren bindes av den utarrenderande tjänstinnehavarens uppgörelse. I paragrafen har därför stadgats, att dessa naturaprestationer skola utgöras på anmodan, d. v. s. om tjänstinnehavaren så fordrar, och att de skola av denne ersättas med penningar. Arrendatorn skall således i kontraktet åtaga sig att, om så av tjänstinnehavaren påfordras, utgöra dessa prestationer; och antagligen skall han se en förmån i utsikten till sådan avsättning *av sina ladugårdsprodukter och sådan sysselsättning för dräng och hästar. Det torde vidare vara klart, att en dylik naturaprestation icke kan ställas obegränsad; varje försiktig arrendator måste, åtminstone i fråga om mjölken, vara angelägen att bestämma en viss kvantitet, utöver vilken hans dagliga leveransskyldighet ej må sträckas, och det tillhör vederbörande myndigheter att tillse, huruvida med avseende å boställets ladugård och tjänstinnehavarens möjliga behov denna kvantitet är rätt avmätt. Likaså är det både arrendatorns och tjänstinnehavarens intresse, att värdet å den levererade mjölken i kontraktet varder utsatt på det för båda parterna mest betryggande sätt, efter någon passande norm, vare sig så, att priset per viss kvantitet på förhand utsattes för hela kontraktstiden, eller så att det får bero på notering vid mejeri, eller å torg, eller bestämmas av gode män. E n reservant inom kommittén var så till vida av skiljaktig mening, att han ansåg frågan om skjutsen och mjölken lämpligen böra ordnas så, att man

beträffande såväl den ena som den andra tjänstbarheten ägde frihet att vid arrendekontraktets upprättande bestämma, antingen att den skulle utgå som verklig naturaprestation, således utan ersättning, eller ock att den skulle fullgöras mot viss betalning. Härvid anförde reservanten i fråga om skyldigheten att verkställa skjuts eller att bereda stallrum och foder åt tjänstinnehavarens hästar bl. a. Ingen naturaprestation kan i så hög grad som denna vara ägnad att störa det goda förhållandet mellan boställshavaren och arrendatorn. Den senare börjar kanske klaga, att han vid arrendets övertagande icke kunde föreställa sig, att han skulle behöva skjutsa så ofta eller på för sig så oläglig tid. Och han kan tycka sig hava en viss befogenhet till sin klagan, då det med hänsyn till besöken hos församlingens sjuka och mycket annat, som hörer ämbetet till, knappast lär vara möjligt att i kontraktet närmare bestämma den omfattning, som den nödiga ämbetsskjutsen kan komma att erhålla. Även där hans klagan är obefogad, kommer den att för boställshavaren medföra ett obehag, varje gång denne skall begära skjuts, och genom en för långt driven hänsynsfullhet mot arrendatorn kan boställshavaren sålunda till församlingsvårdens skada komma att underlåta att fordra skjuts, även där sådan är av behovet påkallad. Å andra sidan låter det även tänka sig, i synnerhet om en efterträdare, att denne utan billig hänsyn^ till lägligheten för arrendatorn kan kräva skjutsens utgörande så ofta och på sådan tid, att arrendatorn icke utan skäl anser kraven obilliga. Vad särskilt angår förhållandena i skogsbygderna, där avkastningen av jordbruket är ringa och arrendatorn för sin existens hänvisad huvudsakligast till skogskörslornas inbringande förtjänster, skulle det mångenstädes medföra stora svårigheter att erhålla antagligt arrendeanbud, därest arrendatorn förpliktades att i en för honom knappast beräknelig utsträckning utan ersättning verkställa skjuts. Enligt mitt förmenande böra lagens allmänna stadganden icke lägga hinder i vägen för bestämmelser i arrendekontrakten för de särskilda boställena vare sig om ämbetsskjutsens utgörande såsom en verklig naturaprestation utan särskild ersättning, i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag, eller om arrendatorns förpliktande att tillhandahålla all nödig skjuts mot visst pr mil bestämt pris. Frihet för skjutsfrågans ordnande på det senare sättet bör så mycket mindre vara utesluten, som det i annat fall vid många utarrenderade boställen skulle kunna uppstå svårigheter för boställshavaren eller hans efterträdare att vid resor i enskilda angelägenheter erhålla skjuts för sig och sin familj. I sitt över kommittéförslaget avgivna utlåtande uttalade kammarkollegiet den meningen, att ur förslaget borde utgå vad detta innehölle om skyldighet för arrendatorn att utan särskild gottgörelse verkställa ämbetsskjuts åt boställshavaren. Härutinnan anförde kollegiet bl. a. följande. Sättet för lösningen av frågan om tillgodoseendet av boställshavarens behov av vissa naturaprestationer vore utan tvivel av största betydelse för utvecklingen av det arrendeväsen, som skulle genom förslaget tillskapas. Det vore dock att befara, att stadgandet om ämbetsskjuts, vilket syntes ägnat att bliva en källa till obehag och tvister mellan boställshavare och arrendator, skulle verka återhållande på en boställshavare, som eljest kunde vara benägen att utarrendera sitt boställe. Anledningen därtill att, enligt förslaget, någon särskild ersättning icke förbehållits arrendator för ämbetsskjuts hade av kommittén angivits med en hänvisning till det nyttiga för ämbetsutövningen, att prästen icke i varje enskilt fall behövde tänka på kostnaden för ämbetsskjuts, utan att denna kostnad av såväl boställshavare som arrendator finge i sin helhet beräknas vid arrendeavgiftens bestämmande. Det hade emellertid i åtskilliga yttranden av pastorat och präster blivit antytt, att svårigheten att i kontraktet närmare bestämma omfattningen av den nödiga ämbetsskjutsen skulle så gott som inbjuda arrendatorn att underkasta

31 frågan härom sin provning i varje särskilt fall, varvid boställshavaren, i händelse av olika meningar, helt visst måste finna sig i arrendatorns domslut. Denna anordning skulle sålunda mången gång komma att visa sig hinderlig för uppnåendet av just det mål, som därigenom skulle främjas. I allt fall syntes förslaget i denna del icke erbjuda någon garanti — om sådan kunde anses behövlig — för ämbetets pliktenliga utövande. Med avseende å tjänstbarheter över huvud aiisåge visserligen kollegiet, att det kunde vara till fördel för både boställshavare och arrendator, om den förre kunde få sitt behov därav i så stor omfattning som möjligt tillgodosett genom den senare. Men det borde härvid tillses, att boställshavaren finge hava fria händer i sitt förhållande till arrendatorn, och att följaktligen, vad särskilt skjutsen beträffade, boställshavaren ägde utan inblandning av arrendatorn bestämma såväl antalet resor som målet för varje resa. En dylik självständighet från boställshavarens sida syntes emellertid ej kunna uppehållas med mindre arrendatorn, efter någon överenskommen grund, undfinge ersättning för all den skjuts, han jämlikt de närmare bestämmelserna i arrendekontraktet skulle åt boställshavaren fullgöra. Innan prästlöneregleringskommitténs omförmälda förslag inför Kungl. Maj:t anmäldes till slutlig prövning, hade frågan om lämpligheten av att prästerna bibehölles vid innehavet av sina jordbruksboställen gjorts till föremål för särskild utredning. Genom nådigt brev den 12 februari 1904 anbefalldes nämligen kammarkollegiet att, efter hörande av domkapitlen och länsstyrelserna, till Kungl. Maj:t inkomma med dels underdånigt yttrande, huruvida icke, med hänsyn till ändrade tidsförhållanden, kunde anses lämpligt, att åt kyrkoherdar och komministrar m. fl. i stället för de nuvarande boställena, där dessa ej vore av menighet inköpta eller av enskilda för ändamålet donerade, upplätes allenast bostad med nödiga ekonomi- och uthus samt trädgård eller planteringsland ävensom vedbrand, samt boställena och deras avkastning i övrigt inginge bland svenska kyrkans gemensamma avlöningstillgångar, dels ock underdånigt förslag å de grunder, enligt vilka en sådan anordning skulle kunna bringas till stånd. Kammarkollegiet avgav den 20 januari 1905 det sålunda infordrade yttrandet och förslaget, däri kollegiet, efter en redogörelse för de av kollegiet inhämtade yttrandena, anförde bl. a. följande, som kan vara av intresse för det nu föreliggande spörsmålet. Om också den satsen, att tjänstemän icke borde avlönas med jordbruksboställen, enligt kollegiets mening vilade på goda grunder och jämväl i allmänhet torde böra göras gällande, ville det likväl synas, som om särskilda omständigheter påkallade en inskränkning i den allmänna regeln. I ett land av den utsträckning och med den ojämna odling, som utmärkte Sverige, måste förhållandena å skilda orter gestalta sig helt olika. Den tjänsteman, vars verksamhet blivit förlagd till en mera bebyggd och odlad trakt, torde ingalunda för sin person eller tjänstutövning hava behov av ett jordbruksboställe. Omfattade, däremot tjänstgöringsdistriktet en glest befolkad, fattig bygd, skulle tjänstemannen helt visst råka i stor förlägenhet ej blott vid fyllandet av åtskilliga viktiga levnadsbehov än även med hänsyn till ämbetsförvaltningen, i den mån denna vore beroende av tillgång till de för tjänsteresor erforderliga hästar, för den händelse icke ett boställe med jordbruk vore honom berett. Vad nu beträffade särskilt prästerskapet, som ju måste hava sin bostad inom vederbörande tjänstgöringsområde, torde det icke kunna bestridas, att dess personliga ställning mångenstädes i vårt land skulle bliva nästan outhärdlig, om prästerskapet för anskaffande av de dagliga livsförnödenheterna skulle vara beroende av sina, måhända avlägsna grannars vilja och förmåga att tillhandahålla vad av sådana förnödenheter erfordrades. Det vore även uppenbart, att ett be-

32 roende av andra såväl i nu angivna hänseende som särskilt i fråga om de viktiga, ofta förekommande tjänsteresorna skulle på ett högst ofördelaktigt sätt återverka på prästens förmåga av en fruktbringande ämbetsutövning. Endast i angivna fall av svårighet för prästerskapet att av närboende bereda sig tillgång till vissa naturaprestationer syntes det kollegiet vara nödvändigt att undantag gjordes från ovan åberopade grundsats. Beträffande uppkommet förslag om boställenas upplåtande på arrende yttrade kollegiet bl. a., att här till en början uppställde sig den frågan, vilka förbehåll och undantag kunde vid utarrenderingen av bostadsboställena göras till förmän för olika intressenter, särskilt indelningshavarna. Kollegiet ansåg, att med anledning av de väsentligen olika förhållanden, som gjorde sig gällande icke blott inom skilda orter utan även de särskilda boställena emellan inom samma ort, det icke syntes vara möjligt uppställa allmänt giltiga regler för särskiljande av vad som skulle upplåtas åt prästen till bostad med vad därtill hörde och åt arrendatorn såsom jordbruksfastighet. Frågan härom måste därför i varje särskilt fall bliva föremål för prövning och avgörande, likasom huruvida bestämmelser borde meddelas eller andra åtgärder vidtagas i syfte att för indelningshavaren trygga tillgång till skjuts och andra viktigare prestationer ävensom ladugårdsprodukter m. m. Det genom nådig proposition till 1908 års riksdag framlagda förslaget till lag om reglering av prästerskapets avlöning innefattade de av prästlöneregleringskommittén föreslagna huvudgrunder, som ovan omförmälts, dock att utarrenderingen av de med jordbruk förenade bostadsboställena i allmänhet skulle vara obligatorisk. Ansåge den löneregleringsnämnd. som skulle hava att förberedelsevis handlägga löneregleringsärendet, att sådant boställe eller del därav lämpligen kunde, oberoende av innehavarens besittningstid, upplåtas på arrende, utan att utarrenderingen skulle medföra väsentliga olägenheter för boställshavaren i avseende å hans tjänstutövning eller personliga ställning, skulle enligt förslaget nämnden hava att hos Kungl. Maj:t göra underdånig framställning därom, med noggrant angivande ej mindre av de byggnader och jordområden, som skulle upplåtas åt arrendatorn eller bibehållas för boställshavaren, än även av de särskilda förbehåll, som till betryggande av boställshavarens tillgång till mjölk samt skjuts eller andra tjänstbarheter funnes böra i arrendekontraktet intagas. 1 ) Enligt det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet hade vidare departementschefen beträffande kommitténs förslag därom, att arrendatorn skulle i kontraktet få sig ålagt att utan särskild ersättning fullgöra all ämbetsskjuts eller bereda stallrum och foder för boställshavarens hästar, förklarat sig icke kunna understödja detta förslag, helst bristande tillmötesgående från arrendatorns sida vid skjutsens utgörande måhända stundom skulle för boställshavaren till och med försvåra ämbetets utövning, varjämte åberopades, att en sådan anordning syntes ägnad att framkalla split mellan de i förevarande fall intresserade parterna och otvivelaktigt skulle medföra ett ganska ofördelaktigt ekonomiskt resultat av utarrenderingen. Någon över huvud lämpligare utväg att ordna denna angelägenhet' ansåg departementschefen ej givas, än att bestämma hela arrendet i penningar och — där vid utarrenderingen ej undantoges så mycket av boställsjorden som ansåges lämna tillräcklig avkast*) Enligt det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet skulle även ett under boställshavarens besittning behållet, med jordbruk förenat bostadsboställe eller del därav kunna, utan inskränkning till boställshavarens besittningstid, upplåtas på arrende, därest boställshavaren gjorde ansökan därom och han godkände arrendevillkor och arrendator. För tillgodoseende av efterträdarens berättigade intresse skulle härvid av domkapitlet företagas prövning i huvudsakligen enahanda avseenden, som angivits i fråga om de obligatoriskt utarrenderade boställena.

33 ning för foder åt det antal hästar, boställshavaren kunde för skjutsens bestridande behöva hålla — berättiga boställshavaren att, efter egen önskan, av arrendatorn antingen få stallrum och foder mot viss i kontraktet bestämd ersättning för varje häst eller ock skjuts för sig och sin familj vid förefallande behov enligt särskilda, i kontraktet angivna grunder, vilka ju kunde anpassas med hänsyn till olika tillfällen och årstider. Vid behandlingen av de till 1908 års riksdag framlagda förslagen rörande prästerskapets avlöningsförhållanden och därmed sammanhängande frågor stannade kamrarna i skiljaktiga beslut, i följd varav förslagen för den riksdagen förföllo. De underkastades därefter inom vederbörande departement vissa jämkningar, vilka äro utan betydelse för den nu föreliggande frågan, och framlades ånyo för 1909 års riksdag. Icke heller vid denna riksdag uppnåddes enighet mellan kamrarna, utan förslagen förföllo även för denna riksdag. Härefter tillkallades sakkunnige att inom ecklesiastikdepartementet biträda vid fortsatt beredning av frågan om ordnande av prästerskapets avlöningsförhållanden. Dessa sakkunnige — här nedan betecknade som 1909 års sakkunnige — avgåvo sitt förslag den 14 december 1909. Det nya förslaget uppställde i fråga om prästerskapets avlöning som ledande grundsats l ), att varje tjänstgörande kyrkoherde och komminister skulle erhålla, jämte fri bostad och skjuts i vissa tjänstärenden — nämligen för resa till allmän gudstjänst ävensom till kyrkostämmor samt kyrko- och skolrådssammanträden — lön i penningar. Skjutsen skulle kostnadsfritt tillhandahållas av pastoratet. I avseende å sagda bestämmelse om skjuts i vissa tjänstärenden på pastoratets bekostnad skilde sig detta förslag från de föregående. Bestämmelsen var föranledd av de av bemälde sakkunnige föreslagna förändrade grunderna för det ecklesiastika boställsväsendets ordnande. Härutinnan föreslogo sakkunnige 2) tillämpning av den grundsatsen, att de prästerliga tjänstinnehavarna skulle in natura åtnjuta fri bostad jämte skjuts i vissa tjänstärenden, och, i särskilda fall, ved till husbehov, men att i övrigt naturaförmåner till prästernas avlöning borde, så vitt möjligt, undvikas och lönerna utgå helt i penningar. Prästerna skulle sålunda ej vara hänvisade att söka utfå någon del av sin lön ur boställes avkastning, utan de bestämda lönerna skulle kvartalsvis tillhandahållas tjänstinnehavarna av pastoratsborna genom kyrkorådet. Med undantag av de för tjänstinnehavarna till bostad och trädgård avsedda s. k. prästgårdarna skulle boställena — de numera s. k. löneboställena — alla utarrenderas. Erforderliga bestämmelser om sättet för utarrenderingen borde meddelas genom en av Kungl. Maj:t utfärdad särskild förordning. I nämnda förordning syntes, jämte annat, böra intagas de närmare föreskrifter rörande arrendatorns rättigheter och skyldigheter, som erfordrades utöver vad boställsordningen därom innehölle eller i allmänna arrendelagen vore stadgat. Särskilt borde enligt sakkunniges uttalande uppmärksammas, hurusom i särskilda fall det kunde vara av behovet påkallat att vid utarrenderingen stadga skyldighet för arrendatorn att till prästerlig tjänstinnehavare utgöra vissa tjänstbarheter. Beträffande skjutsfrågans ordnande på föreslaget sätt anförde sakkunnige följande 3). Skyldigheten att tillhandahålla tjänstinnehavaren skjuts i tjänstärenden har ansetts vara i viss mån en konsekvens av den nya anordning, enligt vilken samtr

) Sakkunnigbetänkandet s. 27. ) Anf. st. s. 68. ) Anf. st. s. 43.

2 s

17G2 22

:)

liga till prästerskapets avlöning avsedda boställen skola utarrenderas och prästen sålunda i regeln berövas möjligheten av att för tjänsteresor hålla häst. Denna skyldighet har emellertid i förslaget ansetts böra begränsas därhän, att församlingarna icke må kunna betungas med skjutsning i oviss utsträckning. Tilläventyrs hade skyldigheten kunnat utvidgas till att omfatta jämväl skjutsar till husförhör, inspektion av skolorna, skolavslutningar m. m., men redan här är man inne på ett område, där skyldighetens omfattning blir mer eller mindre beroende av tjänstinnehavarens gottfinnande. An mera är detta fallet i fråga om skjutsar för resor i församlingsvårdens och den enskilda själavårdens intresse. Förhållandena torde för övrigt flerstädes vara sådana, att vid prästerskapets resor i och för husförhör, bibelförklaringar och sjukbesök m. m. skjuts av de enskilda församlingsborna ställes till prästens förfogande, och detta torde med skäl kunna förväntas i ökad utsträckning bliva fallet, då prästen icke längre har tillfälle att själv hålla häst. De skjutsar, vilka han i allt fall måste på egen bekostnad anskaffa, lärer dock boställsarrendatorn kunna förpliktas att lämna mot visst måttligt beräknat pris. I anslutning till sistnämnda tanke intogo bemälde sakkunnige i sitt förslag en bestämmelse, som åsyftade, att tjänstinnehavaren skulle själv få efter ortens pris vidkännas kostnaden för andra tjänstbarheter än dem, som han efter förslaget hade att kostnadsfritt bekomma. Bleve arrendator av löneboställe i arrendekontraktet förpliktad att till tjänstinnehavare utgöra andra tjänstbarheter än sådana, som skulle av pastoratet bekostas, såsom enskilda skjutsar, leverans av mjölk eller andra livsförnödenheter m. m., vilket givetvis skulle hava till följd, att det kontanta arrendebeloppet sattes lägre än eljest kunde antagas hava blivit fallet, borde, efter vad i motiven yttrades, kyrkorådet äga rätt att vid gäldande av tjänstinnehavarens lön avdraga vad som enligt ortens pris motsvarade värdet av dessa tjänstbarheter. I en sakkunnigbetänkandet bifogad promemoria, upprättad av särskilt tillkallade sakkunnige, som anlitats för granskning av de av 1909 års sakkunnige upprättade förslagen, föreslogs beträffande skjutsen den ändring, att fri skjuts i nyssnämnda ämbetsärenden skulle, då våglängden uppginge till minst två kilometer, beredas tjänstinnehavaren genom förbehåll vid löneboställets utarrendering eller, om hinder därför mötte, ersättning därför av pastoratet utbetalas med tillgängliga lönemedel. Frågan om regleringen av det territoriella prästerskapets löneförhållanden framlades ånyo för 1910 års riksdag, och byggdes förslagen härom i allt väsentligt på 1909 års sakkunniges förslag med de av de särskilt tillkallade sakkunnige däri ifrågasatta ändringar. Bestämmelsen om den fria skjutsen avfattades sålunda i full överensstämmelse med vad de sistnämnde föreslagit, dock med tillägg av den bestämmelsen, att bidrag till bestridande av kostnaden för skjuts i andra tjänstärenden skulle, i den mån sådant prövades erforderligt, ur kyrkofonden utgå med belopp, som Kungl. Maj: t vid löneregleringens fastställande bestämde. Därjämte borttogs den i förslaget intagna bestämmelsen om rätt för kyrkorådet att vid gäldande av prästlön avdraga värdet av andra tjänstbarheter, som vid boställets utarrendering kunde hava förbehållits prästen. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet, då förslaget till löneregleringslagen den 4 mars 1910 anmäldes inför Kungl. Maj:t, gjorde departementschefen till en början följande uttalande. Då enligt förslaget samtliga till prästerskapets avlöning avsedda boställen skola' utarrenderas och prästen sålunda i regeln berövas möjligheten att för tjänsteresor hålla häst, uppkommer givetvis den frågan, huru med skjuts i tjänstärenden skal

35 förfaras. Kostnaderna härför uppgå ofta nog till ganska avsevärda belopp. Att lata prästen ensam bära dessa kostnader lärer ej böra ifrågakomma redan av det skal att en dylik anordning skulle innebära en icke ringa frestelse särskilt för de mindre inkomsttagarna att i görligaste mån undandraga sig en del tjänsteresor. Efter en redogörelse för 1909 års sakkunniges förslag i denna del av frågan och for den modifikation härutinnan, som framställdes av de särskilt tillkallade sakkunnige förklarade departementschefen, att han ansåge sig kunna biträda denna modifikation, som visserligen komme att nedsätta löneboställenas arrendevarde. Därefter erinrade departementschefen, att det sätt, på vilket skjutstragan i avseende å den omfattning, vari fri skjuts skulle bestås, i betänkandet blivit ordnad, mött stark gensägelse från samtliga domkapitel ävensom allmänna svenska prastforenmgen. Av vad i sådant avseende anförts hade departementschefen funnit sig övertygad därom, att skjutsfrågan borde ordnas på ett för prästerskapet mera tillfredsställande sätt än vad i betänkandet skett. Departementschefen hade därför låtit omarbeta hithörande stadganden i syfte, att bidrag till bestridande av kostnaden för skjuts i andra tjänstärenden än sådana, tor vilka fri skjuts redan blivit i de sakkunniges förslag beredd måtte kunna, i den mån sådant prövades erforderligt, ur kyrkofonden utgå med belopp som Kungl. Maj:t vid löneregleringens fastställande bestämde Uteslutandet av det i sakkunniges förslag intagna stadgandet om rätt för kyrkorådet att vid gäldande av prästlön avdraga värdet av prästen förbehållna tjänstbarheter, som han ej hade att kostnadsfritt erhålla, innebar icke nå^ot ogillande av tanken därpå, att sådana tjänstbarheter skulle gäldas av prästen etter ortens pris; uteslutningen motiverades nämligen av departementschefen därmed, att betalningen lämpligen borde av prästen direkt gäldas till arrendatorn utan formedling av kyrkorådet. Då frågan om ecklesiastik boställsordning den 4 april 1910 anmäldes för Hungl Maj:t, yttrade departementschefen enligt statsrådsprotokollet, bland annat hurusom enligt hans åsikt vissa befarade ölägenheter av jordbruksboställenas utarrendering, såvitt anginge boställshavarens tjänstutövning eller personliga ställning, skulle kunna genom lämpliga anordningar förebyggas eller åtminstone så reduceras, att de icke utgjorde hinder för ett fullständigt genomförande av principen om obligatorisk utarrendering. En av de viktigaste uppgitterna härvidlag vore att tillse, det plasterna icke betungades med oskäliga kostnader tor anskaffande av nödig ämbetsskjuts. Sålunda borde i den tillanmade administrativa förordningen om löneboställenas utarrendering intagas erforderliga bestämmelser om skyldighet för löneboställes arrendator att utan ersättning till tjänstinnehavare utgöra nödig skjuts i tjänstärenden Därjämte syntes arrendatorn i arrendekontraktet böra tillförbindas att mot gottgorelse tillhandahålla tjänstinnehavareii de andra tjänstbarheter, som kunde hmias lämpliga och behövliga. Därigenom syntes prästernas behov av ski'uts och livsförnödenheter kunna bliva nöjaktigt tillgodosedda. Det särskilda utskott, som vid 1910 års riksdag fick till förberedande behandling mottaga Kungl. Maj:ts särskilda propositioner i ämnet, tillstyrkte den föreslagna obligatoriska utarrenderingen av samtliga boställen, men uttalade sig for skjutsfrågans lösning på annat sätt än Kungl. Maj:t föreslagit i det utskottet ansåg arrendatorn icke böra tillförbindas att tillhandahålla tjanstmnehavaren fria skjutsar, utan föreslog, att ersättning därför skulle i viss omfattning till tjänstinnehavaren utgå från kyrkofonden. Utskottet erinrade härvid därom, att på somliga orter vissa olägenheter kunde antagas uppstå for prästen såsom en följd av boställenas obligatoriska utarrendering men förklarade sig i likhet med departementschefen hysa den övertygelsen^ att de befarade olägenheterna av utarrenderingen skulle kunna genom lämpliga

36 anordningar förebyggas eller i väsentlig män reduceras. Vad särskilt anginge den av departementschefen såsom synnerligen viktig framhållna uppgiften att tillse, det prästerna icke betungades med oskäliga kostnader för anskaffande av nödig ämbetsskjuts, framhöll utskottet — i nära överensstämmelse med vad departementschefen uttalat i fråga om viss tjänsteskjuts — lämpligheten därav, att i de särskilda föreskrifter, Kungl. Maj:t komme att utfärda rörande löneboställenas utarrenderande, bleve inrymd en bestämmelse av huvudsakligt innehåll, att man vid arrendeavtalets uppgörande skulle söka ernå överenskommelse därom, att arrendatorn skulle tillhandahålla tjänstinnehavaren skjuts i tjänstärenden i nödig utsträckning och till viss måttlig taxa. Riksdagen antog de av Kungl. Maj:t framlagda förslagen rörande reglerandet av de prästerliga avlöningsförhållandena allenast med vissa förändringar, vilka, om de ock delvis äro av stor betydelse, likväl icke innefatta någon rubbning i huvudgrunderna för det föreslagna nya avlöningssystemet. En av de mera viktiga ändringarna rör skjutsen, i avseende vara riksdagen godkände utskottets förslag, vilket var av följande lydelse: »Ersättning för skjuts för resor i tjänsteärenden skall, i den mån sådant prövas erforderligt, till vederbörande tjänstinnehavare utgå ur kyrkofonden med belopp, som av Konungen, i enlighet med de i orten rådande förhållanden, vid löneregleringens fastställande bestämmes. Berörda ersättning må icke i något fall överstiga 250 kronor årligen.» Riksdagens i ämnet den 1 juni 1910 avlåtna skrivelse nr 147 innehåller rörande denna fråga följande uttalande. Onekligen är frågan om skjutsens ordnande på ett tillfredsställande sätt av den allra största vikt icke blott för den prästerliga tjänstinnehavaren utan även för den församling, han är satt att tjäna. Men frågan är ock med hänsyn till båda parterna av ganska ömtålig natur och följaktligen svårlöst. Det måste nämligen å ena sidan tillses, att prästens löneförmåner ej tillmätas efter sådana grunder, att han med fog kan känna sig frestad att undandraga sig en del tjänsteresor, och å den andra undvikas att flytta över bördan av skjutsarna från prästen till församlingarna. Genom de bestämmelser, som föreslagits i avseende å sättet för beräknandet av prästerskapets löner, har prästens behov av bidrag till bestridande av kostnaden för skjuts i tjänstärenden så till vida beaktats, att han i det fyllnadsbelopp, som beräknas efter pastoratets areal (3 §), kan anses erhålla någon gottgörelse för en av större areal föranledd ökning i resekostnad. Likaledes kan, i de fall att skjutsarna för en tjänstinnehavare i mera avsevärd grad överstiga det normala, hänsyn härtill tagas vid bestämmandet av den förhöjning i lönen, som på grund av särskilda förhållanden kan äga rum enligt 4 §. Utom det att nämnda bestämmelser endast avse att allenast till någon del bereda den särskilde tjänstiniiehavaren någon gottgörelse för ifrågavarande onus, så är det ett stort antal präster, som på dessa grunder icke undfå någon som helst skjutsersättning. Lika med Kungl. Maj:t finner därför riksdagen utväg böra beredas prästerskapet att utöver vad nu sagts komma i åtnjutande av dylik ersättning. Denna angelägenhet har riksdagen ansett kunna på det för såväl prästen som församlingen fördelaktigaste sätt ordnas sålunda, att ersättning för skjuts för resor i tjänstärenden skall, i den mån sådant prövas erforderligt, till vederbörande tjänstinnehavare utgå ur kyrkofonden, och lärer ersättningens belopp böra, i enlighet med de i orten gällande förhållandena, bestämmas av Eders Kungl. Maj:t vid löneregleringens fastställande. En begränsning till ett visst maximum av denna ersättning synes riksdagen nödig; och har riksdagen ansett detta maximum lämpligen kunna sättas till 250 kronor. — — — I detta sammanhang har riksdagen velat framhålla lämpligheten därav att, till underlättande av den nödiga ämbetsskjutsens anskaffande, i de särskilda föreskrifter, Eders Kungl. Maj:t kommer att utfärda rörande löneboställenas utarrenderande, varder inrymd en bestämmelse av

37 huvudsakligt innehåll, att man vid arrendeavtalets uppgörande skall söka ernå överenskommelse därom, att arrendatorn skall tillhandahålla vederbörande tjänstinnehavare skjuts i tjänsteärenden i nödig utsträckning och till viss måttlig taxa. Sedan Kungl. Maj:t inhämtat kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet för sin del godkände det av riksdagen antagna'förslaget till ecklesiastik boställsordning, avlät kyrkomötet till svar härå en underdånig skrivelse av den 25 oktober 1910. I denna skrivelse framhöll kyrkomötet, bland annat, att då ifrågavarande förslag blivit av bägge kamrarna godkänt, funne kyrkomötet allvarliga betänkligheter möta att motsätta sig förslagets antagande, även om kyrkomötet icke kunde känna sig i allo tillfredsställt med detsamma. Särskilt funne kyrkomötet bestämmelsen om löneboställenas obligatoriska utarrendering vara av den art, att den syntes kunna medföra icke blott mycket stora ölägenheter för tjänstiniiehavaren personligen utan även synnerligen avsevärda för att ej säga oövervinneliga svårigheter för honom att på ett tillfredsställande sätt utöva sin ämbetsgärning. Kyrkomötet förutsatte dock att — i enlighet med vad ej mindre föredragande departementschefen vid föredragning den 4 april 1910 inför Kungl. Maj:t av ifrågavarande förslag än även det särskilda utskott vid 1910 års riksdag, vilket förehade förslaget till förberedande behandling, sammanstämmande uttalat — i de särskilda föreskrifter, Kungl. Maj:t komme att utfärda rörande löneboställenas utarrenderande, bleve intagna bestämmelser, som, utan att på något sätt strida mot boställsordningen, åtminstone i väsentlig mån kunde förebygga de antydda svårigheterna. Med anledning av vad kyrkomötet anfört, anmälde kyrkomötet, att mötet godkänt ifrågavarande förslag till ecklesiastik boställsordning. Av Kungl. Maj:t utfärdades den 9 december 1910 författningar av den av riksdagen antagna och av kyrkomötet godkända lydelsen. Sedan departementschefen, enligt nådigt bemyndigande, å olika tider tillkallat vissa personer för att inom ecklesiastikdepartementet såsom sakkunnige biträda vid fortsatt beredande av frågan om grunderna för reglering av prästerskapets löneförmåner, överlämnade desse sakkunnige — de s. k. prästlöneregleringssakkunnige — den 7 juni 1911 ett av dem utarbetat förslag till förordning angående utarrendering av prästerskapets löneboställen. I detta förslag var § 13 av följande lydelse: »Vid utarrendering av löneboställe, som är avsett för jordbruk, skall, i den mån Konungens befallningshavande efter domkapitlets hörande finner sådant med hänsyn till tjänstinnehavares behov erforderligt, i arrendekontraktet göras förbehåll därom, att arrendatorn skall på anmodan av tjänstinnehavaren mot ersättning enligt grunder som, lämpade efter förhållandena i orten, angivas i kontraktet: 1. verkställa nödig ämbetsskjuts ävensom annan för tjänstinnehavaren och hans familj erforderlig skjutsning, eller, om tjänstinnehavaren önskar själv hålla hästar, lämna foder till högst två sådana; 2. för tjänstinnehavarens hushåll tillhandahålla söt oskummad mjölk dagligen ävensom smör; 3. där tjänstinnehavaren äger från bostället bekomma ved och bränntorv till husbehov, hugga, framföra och bereda vad därav för ändamålet erfordras; samt 4. när åt tjänstinnehavaren är upplåten trädgård, för dennas skötsel utgöra erforderligt antal dagsverken ävensom lämna behövlig myckenhet gödsel. Härförutom skall i arrendekontraktet föreskrivas, att, därest tjänstinnehavaren önskar själv hålla hästar och åkdon, arrendatorn skall vara pliktig att, när utrymme därtill finnes, utan ersättning lämna erforderligt stallrum samt bereda plats för förvaring av åkdon.

38 Tjänstinnehavaren är pliktig att i god tid lämna arrendatorn meddelande, huruvida han vill åtnjuta erforderlig skjutsning av denne eller önskar sjiilv hålla hästar. Arrendatorn skall förpliktigas ej mindre att själv föra ett skickligt och anständigt leverne samt gent emot tjänstinnehavare visa tillbörlig hänsyn, än även att vaka däröver, att jämväl hans husfolk härutinnan sig väl förhåller. I arrendekontraktet skall intagas förbehåll därom, att för den händelse arrendatorn eftersätter sin skyldighet i något av ovannämnda hänseenden, Konungens befallningshavande skall vara berättigad att, på yrkande av tjänstinnehavaren, uppsäga kontraktet.» I motiveringen till det i denna paragraf innefattade förslaget anförde bemälde sakkunnige, efter en redogörelse för tidigare i detta ämne gjorda uttalanden, följande. Den lämnade redogörelsen visar, huruledes det såväl inom som utom riksdagen ansetts vara av vikt, att, då prästerna upphöra att i allmänhet vara jordbrukare, sådan anordning vidtages, att tillgången till erforderlig skjuts för dem underlättas. I enlighet härmed har också i 1 mom. av 13 § föreslagits, att, i den mån Konungens befallningshavande efter domkapitlets hörande finner sådant med hänsyn till tjänstinnehavares behov erforderligt, i arrendekontraktet bör göras förbehåll därom, att arrendatorn skall på anmodan av tjänstinnehavaren mot ersättning enligt grunder, som, lämpade efter förhållandena i orten, angivas i kontraktet, verkställa nödig ämbetsskjuts ävensom annan för tjänstinnehavaren och hans familj erforderlig skjutsning, eller, om tjänstinnehavaren önskar själv hålla hästar, lämna foder till högst två sådana. Det har jämväl ansetts, att behovet för tjänstinnehavare att från lönebostället bekomma mjölk och smör samt biträde vid huggandet och framförandet av bränsle ävensom vid trädgårdens skötsel bör på enahanda sätt tillgodoses, och hava bestämmelser härom intagits i momenten 2, 3 och 4 av 13 §. Uppenbarligen är det för såväl tjänstinnehavaren som arrendatorn synnerligen angeläget, att den eller de grunder, efter vilka ersättningarna för de olika prestationerna skola utgöras, varda noggrant angivna i kontraktet. Härutinnan torde kunna följas den av prästlöneregleringskommittén givna anvisningen, att värdet skall utsättas efter någon passande norm, t. ex. så att priset för varje prestation under ett år på förhand fastställes, eller att priset får bero på beräkning efter notering å särskilt angiven plats, eller att det bestämmes av gode män o. s. v. På det att arrendatorn må kunna lämpa antalet av sitt husfolk efter de olika krav, som ställas på omfattningen av hans tjänstbarheter till prästens förmån, allt efter som denne senare vill åtnjuta erforderlig skjutsning av arrendatorn eller önskar själv hålla hästar, bör tjänstinnehavaren vara pliktig att i god tid lämna arrendatorn meddelande härom. I de yttranden, som av ortsmyndigheterna avgåvos över berörda förslag, gjordes uttalanden till förmån å ena sidan för en inskränkning i största möjliga mån i arrendatorns skyldighet att till tjänstinnehavaren utgöra prestationer och å den andra för en utsträckning i samma skyldighet. Särskilt hade ett flertal domkapitel och kontraktsprostar givit uttryck åt sin tillfredsställelse med de i förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna, varigenom enligt deras mening åtskilliga av de olägenheter, som befarats skola uppkomma såsom en följd av boställenas utarrendering, bleve undanröjda. Kammarkollegiet ansåg för sin del, att skarpare än i författningsförslaget skett borde framhävas, att förbehåll om tjänstbarheter av ifrågavarande slag skulle bliva undantag och icke regel. Då arrendeförordning utfärdades den 15 september 1911, erhöll 13 § den lydelse, som återfinnes i den såsom bil. 2 återgivna författningen.

39 De i 13 § arrendeförordningen meddelade stadgandena hava senare varit föremål för behandling inom riksdagen. Vid 1917 års riksdag väcktes nämligen inom andra kammaren en motion, nr 170, med hemställan, att riksdagen ville besluta i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga sådan omarbetning av sagda förordning, att vissa i motionen anmärkta förhållanden undanröjdes. Då vad vid denna frågas behandling förekom icke saknar betydelse för det nu föreliggande ärendets bedömande, torde det vara lämpligt att giva en kortfattad redogörelse därför. Till stöd för den i motionen gjorda hemställan erinrades därom, att det vid de utarrenderingar av löneboställen, som dittills ägt rum, visat sig, att de arrenden, som erhållits, icke stått i något som helst rimligt förhållande till boställenas värde, och att det i en del fall icke ens lyckats att erhålla något arrendeanbud. Vidare uttalades den meningen, att detta förhållande otvivelaktigt till väsentlig del berodde på att nu gällande arrendelag bunde arrendatorn med en sådan massa åligganden gent emot tjänstinnehavaren, att det vore synnerligen lyckligt, om dessa bestämmelser ju förr dess hellre kunde bringas ur världen. Bestämmelser av den beskaffenhet, som avsåges i sagda 13 §, vore uppenbarligen icke ägnade att verka lockande på eventuella arrendespekulanter. Att tjänstbarheterna utgjorde en stor fördel för tjänstinnehavarna, kunde knappast förnekas. Men å andra sidan låge ju svårigheten för en jordbrukare att utgöra dessa tjänstbarheter, i synnerhet i vår tid med dess kännbara brist på arbetskraft för jordbrukets behov, i öppen dag. Arrendatorn bleve genom dessa bestämmelser allt för mycket hindrad i skötandet av sina göromål. I synnerhet skjutsningsbesväret, som ju även skulle omfatta skyldigheten att hålla skjutsar för tjänstinnehavarens familj, syntes i hög grad hinderligt härför. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, som fått motionen till sig remitterad, yttrade huvudsakligen följande. Då motionärerna syntes vilja göra gällande, att ifrågavarande bestämmelser i arrendeförordningens 13 § skulle i väsentlig mån försvåra eller rentav förhindra löneboställenas utarrendering, och att de i varje fall skulle åstadkomma avsevärt lägre arrenden än de som eljest kunde erhållas, kunde utskottet icke helt erkänna riktigheten av dessa påståenden. Huvudorsaken till att det visat sig vara förenat med vissa svårigheter att få löneboställena utarrenderade torde nämligen utan tvivel ligga däri, att genom den nya prästlöneregleringen av år 1910 byggnadsskyldigheten överflyttats från prästerskapet och församlingarna samt lagts direkt pä jorden, d. v. s. på arrendatorn. Utskottet hade icke heller kunnat finna, att vissa av motionärerna såsom exempel åberopade arrendekontrakt med däri angivna värden å arrendatorns prestanda i och för sig motiverade en skrivelse till Kungl. Maj: t med begäran om förordningens omarbetande. Då utskottet ändock ansett sig böra i viss utsträckning tillstyrka bifall till motionärernas yrkande, vore anledningen härtill främst den, att utskottet funnit det uppenbart, att berörda 13 § innehölle en del i och för sig olämpliga bestämmelser, vilka riksdagen icke avsett skola i densamma inrymmas, och att ifrågavarande bestämmelsers borttagande säkerligen skulle bidraga till att göra arrendena mera inkomstbringande för kyrkofonden. Den av utskottet lämnade historiken visade med full tydlighet, att riksdagen vid sitt bifall till den nya prästlöneregleringen och den därmed i samband stående ecklesiastika boställsordningen icke avsett att tillerkänna prästerskapet några andra förmåner utöver den fastställda lönen och den fria bostaden med bränsle och trädgårdsland än ersättning i viss utsträckning för skjutsar i tjänstärenden. Arrendeförordningen föreskreve dock dessutom, att arrendatorn skulle vara skyldig att mot måttlig ersättning verkställa för tjänstinnehavaren och hans familj erforderlig skjutsning, för tjänstinnehavarens hushåll avlämna söt oskummad mjölk dagligen ävensom smör, verk-

Stadgandenä i 13 § arrendeförordningen behandlade i riksdagen.

40 ställa renhållning och snöskottning å prästgården ävensom ombesörja plöjning och likartat arbete, som må erfordras i trädgården, och lämna för trädgårdens brukande behövlig myckenhet gödsel. Det syntes utskottet vara uppenbart, att åtminstone en del av dessa skyldigheter för arrendatorn, särskilt om desamma i kontrakten värdesatts lägre än i orten gängse pris, vilket torde kunna förekomma, skulle verka nedsättning av arrendebeloppen och sålunda medföra minskade inkomster för kyrkofonden. Då detta ej kunde hava varit av riksdagen avsett, och då riksdagen redan förut, nämligen år 1915, genom sitt godkännande av jordbruksutskottets utlåtande nr 38 uttalat, att densamma »finner vissa av arrendeförordningens stadganden, i vad de avse reglerandet av rättsförhållandet mellan arrendator och vederbörande prästerliga tjänstinnehavare, mindre väl avvägda», kunde utskottet ej anse annat, än att nämnda förordning nu borde i viss mån omarbetas. Utskottet ville dock därvid betona, att enligt dess mening det fortfarande syntes böra i arrendeförordningen stadgas, att tjänstinnehavaren skulle av arrendatorn erhålla skjuts i tjänstärenden och att måhända jämväl en del andra prestanda skulle kunna åläggas denne, blott de värdesattes så, att priset ständigt svarade mot det i orten gängse och sålunda varierade i överensstämmelse med detta. På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att andra kammaren måtte för sin del besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa en omarbetning av 1911 årsarrendeförordning till närmare överensstämmelse med riksdagens tidigare uttalanden därutinnan, i syfte att göra arrendena mera inkomstbringande för kyrkofonden. Vid den följande debatten gjordes bl. a. av en talare — herr Carl Persson i Stallerhult, vilken varit en av de särskilt tillkallade personer, som granskat 1909 års sakkunniges förslag, och vilken suttit i det utskott, som vid 1910 års riksdag handlade de i ämnet avlåtna propositionerna — det uttalandet, att med uttrycket måttlig ersättning efter hans mening förstodes »rättvis, tidsenlig ersättning». Utskottets hemställan blev av andra kammaren bifallen, i följd varav frågan anmäldes till handläggning jämväl i första kammaren. Första kammarens första tillfälliga utskott yttrade bland annat följande. Såsom skäl för sitt tillstyrkande i viss utsträckning av motionen hade andra kammarens fjärde tillfälliga utskott anfört bland annat, att riksdagen vid sitt bifall till den nya prästlöneregleringen och vid antagandet av den ecklesiastika boställsordningen icke avsett att tillerkänna prästerskapet några andra förmåner utöver den fastställda lönen och den fria bostaden med bränsle och trädgårdsland än ersättning i viss utsträckning för skjutsar i tjänstärenden, men att arrendeförordningen dessutom föreskreve, att arrendatorn skulle vara skyldig att mot måttlig ersättning verkställa för tjänstinnehavaren och hans familj erforderlig skjutsning m. m. Härutinnan syntes emellertid böra erinras, hurusom förenäuinda av departementschefen till statsrådsprotokollet gjorda uttalande avsett, att arrendatorn skulle kunna tillförbindas att tillhandahålla tjänstinnehavaren ej blott nödig skjuts i tjänsteresor utan även de andra tjänstbarheter, som kunde finnas lämpliga och nödiga, varigenom prästernas behov av skjuts och livsförnödenheter syntes kunna bliva nöjaktigt tillgodosedda, samt att det särskilda utskottet i sitt av riksdagen godtagna utlåtande icke gjort något uttalande av innebörd, att arrendatorns åtaganden skulle inskränkas allenast till tillhandahållande av skjuts i tjänstärenden, även om sistnämnda tjänstbarhet såsom den med hänsyn till prästernas ämbetsutövning viktigaste av utskottet särskilt framhållits. Att kyrkomötet uti förevarande hänseende utgått från samma förutsättning som departementschefen, syntes vara uppenbart. Beträffande det vederlag, som skulle uti förevarande hänseende utgå till arrendator, uttalades av det särskilda utskottet i anslutning till departementschefens erinran om vikten därav, att prästerskapet

41 icke betungades med oskälig kostnad för anskaffande av dylik skjuts, a t t man borde söka ernå överenskommelse med vederbörande arrendatorer om tillhandahållande därav till viss måttlig taxa, varmed givetvis måste hava avsetts, att be' talningen skulle beräknas efter ortens medelpris. Vidkommande åter de övriga ifrågasatta prestationerna från arrendatorns sida gjordes under förarbetena till ifrågavarande lagstiftning intet a n n a t uttalande, än att desamma skulle ske mot gottgörelse. Det syntes emellertid utskottet uppenbart, att avsikten varit, att även ifråga om sistnämnda tjänstbarheter borde tillses, att prästerskapet icke betungades med oskälig kostnad utan sattes i tillfälle att bekomma jämväl dylika mot måttligt pris, då sådant med hänsyn till tjänstinnehavarens behov funnes erforderligt och i den mån boställets avkastningsförmåga det medgåve. Vid tillkomsten av arrendeförordningen föreskrevs ock i dess 13 § beträffande samtliga de prestationer, som från arrendatorns sida kunde ifrågakomma, att desamma skulle utgöras mot måttlig ersättning. Enligt utskottets mening stode sistberörda bestämmelse således i full överensstämmelse med vad som måste antagas hava varit riksdagens avsikt eller att tjänstbarheterna skulle gäldas efter medelpris och kunde ingalunda, såsom motionärerna syntes befara, med någon rätt åberopas såsom stöd för att, vare sig ifråga om ämbetsskjuts eller andra prestationer, betalningen skulle bestämmas till underpris. Emellertid torde det vara svårt att bestrida, a t t arrendeförordningens 13 § i förevarande avseende i åtskilliga fall icke tillämpats med tillräcklig hänsyn till den avsedda innebörden i orden »till måttligt pris», varav följden k u n n a t bliva, att arrendeavgifterna i vissa fall k u n n a t ofördelaktigt påverkas till församlingarnas och kyrkofondens nackdel. De olägenheter, som härigenom visat sig uppstå, syntes för framtiden kunna undvikas därigenom att, vid upprättande av arrendeavtalen, vederlag för tjänstbarheterna förklarades skola utgå efter ortens medelpris. Då det med hänsyn till de förutsättningar, under vilka ifrågavarande lagstiftning tillkommit, icke syntes k u n n a ifrågasättas, att prästerskapet utan ersättning skulle kunna frånhändas den förmån, som måste anses ligga däri, att arrendator under de i arrendeförordningen angivna förutsättningar kunde åläggas att utgöra de i densamma omförmälda prestanda efter ortens medelpris, och då samma förordning såsom ovan anförts lämnade utrymme för ett skäligt tillgodoseende jämväl av församlingarnas och lönefondens intressen av att arrendebeloppen ej oskäligen nedpressades genom åläggande för arrendator att mot underpris utgöra ifrågavarande prestanda, syntes det utskottet, som någon ändring av ifrågavarande i n ä r a samband med lagarna om prästerskapets avlöning och den ecklesiastika boställsordningen stående bestämmelse icke vore av beskaffenhet att böra tillstyrkas, och detta så mycket mindre, som det torde kunna med visshet sägas, att de i föreliggande motion anmärkta orsakerna till låga arrenden vore av jämförelsevis underordnad betydelse, samt den ökning av arrendebeloppen, som i enstaka fall tilläventyrs skulle kunna vinnas genom borttagande eller ändring av i motionen anmärkta bestämmelser, icke syntes bliva särdeles avsevärd. I detta hänseende torde det förtjäna uppmärksammas att, såsom framginge av ett av prästlöneregleringssakkunnige utarbetat sammandrag för hela riket av meddelade uppgifter angående upprättade arrendekontrakt rörande ecklesiastika boställen, summan av betingade arrendeavgifter överstege summan av de beräknade. På grund av det sålunda anförda hemställde utskottet, att första kammaren icke m å t t e biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut. Då ä r e n d e t förekom till b e h a n d l i n g i första k a m m a r e n , h ä n v i s a d e en t a l a r e — herr A. H . H a m m a r s k j ö l d , vilken likaledes s u t t i t i 1910 å r s u t s k o t t — till d e p a r t e m e n t s c h e f e n s u t t a l a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t 1910 och till vad särskilda u t s k o t t e t anfört i b e t ä n k a n d e t a n g å e n d e b o s t ä l l s o r d n i n g e n s a m t yttrade i a n s l u t n i n g därtill, b l a n d annat, a t t s ä r s k i l d a u t s k o t t e t tydligt och k l a r t anslutit sig till d e p a r t e m e n t s c h e f e n s u p p f a t t n i n g och a t t r i k s d a g e n icke gjort någon a n m ä r k n i n g m o t d e t t a u t t a l a n d e av u t s k o t t e t , varför det m å s t e a n s e s

42 fastslaget, att detta varit meningen. Arrendeförordningen, som utfärdats av Kungl. Maj:t, hade i detalj uppgivit vad som kunde anses vara nödvändigt för prästerskapet att få in natura av arrendatorn, och detta vore endast ett klart och tydligt fullföljande av riksdagens beslut. Däremot förklarade sig talaren göra ett erkännande, som kammarens utskott också gjort, nämligen att i åtskilliga fall, och kanske icke så sällan, denna förordning icke tillämpats riktigt. Det hade naturligtvis varit riksdagens mening att ifrågavarande tjänstbarheter skulle av prästerna betalas med ett rimligt pris. Det hette om skjutsen, att den skulle erhållas till »måttligt» pris; men det vore klart, att alltsammans icke skulle lämnas till underpris. Det hade vid åtskilliga uppgörelser inträffat, att priserna blivit satta för låga. Härvid finge man emellertid komina ihåg, att hithörande uppgörelser skett, innan det dåvarande av krigstillståndet uppdrivna prisläget inträtt. Talaren föreställde sig, att de uppgörelser, som framdeles träffades, komme att uppvisa betydligt högre priser. Hur som helst ville talaren gärna vara med om, att det betonades, att de förnödenheter och dylikt, som prästerskapet sålunda erhölle, skulle betalas med det pris, som de verkligen vore värda. Första kammaren biföll sitt utskotts hemställan, i följd varav frågan icke föranledde näsron riksdagens vidare åtgärd. Förbehållet Redan under de första åren efter det utarrendering av ecklesiastika boställen om tjänst- började företagas i enlighet med bestämmelserna i 1911 års förordning gjorde barheter övar man den erfarenheten, att det bland arrendevillkoren förekommande förbeinverkan på hållet om skyldighet för arrendatorn att till tjänstinnehavaren utgöra vissa arrenderesultatet. tjänstbarheter, ehuru dessa skulle utgå mot betalning, var av beskaffenhet att

ofta nedsätta boställenas arrendevärde eller förorsaka svårigheter vid utarrenderingen. Med stöd av inhämtade upplysningar från de flesta länsstyrelser fäste sålunda kyrkofondskommittén i sitt förut berörda utlåtande den 19 juni 1917 uppmärksamheten på detta förhållande. Även sedermera har av skilda anledningar samma synpunkt framhållits vid olika tillfällen, bl. a. vid de resor två av arrendesakkunniges ledamöter, på sätt i det föregående omförmälts, företagit i skilda delar av landet. Av helt naturliga skäl låter det sig ej göra att ens tillnärmelsevis utreda, Unders ökning av frågan om i vilken omfattning förbehållet om tjänstbarheters utgörande medför svårigförbehållets heter eller hinder för boställes utarrendering, ej heller att verkställa en något inverkan på så när tillfredsställande beräkning av det belopp, vartill den av detta förbehåll ärren deförorsakade minskningen i arrendena må kunna uppgå. Däremot har det synts resultatct. både möjligt och önskvärt att förskaffa sig material för en mera allmän uppfattning om förhållandets inverkan på utarrenderingen. I sådant syfte och då sakkunnige tillika ansett nödigt att inhämta upplysningar för bedömandet även av andra hithörande spörsmål, hava sakkunnige i cirkulär till prästerskapet i alla pastorat, där ny lönereglering trätt i tillämpning senast den 1 maj 1920x), och till samtliga arrendatorer i sådana pastorat framställt till besvarande vissa frågor rörande arrendena och tjänstbarheterna, å vilka frågor svar inkommit från flertalet av de tillfrågade. Av de sålunda inhämtade upplysningarna, vilka hänföra sig till ecklesiastikåret 1920—1921, framgår bl. a. följande. x ) Sakkunnige ansågo sig vid utsändandet av dessa cirkulär — i december 1921 — icke b ö r a t a g a hänsyn till de pastorat, där ny lönereglering t r ä t t i kraft efter den 1 maj 1920, enär såväl tjänstinnehavare som arrendatorer i dessa pastorat knappast ännu kunde antagas h a v a v u n n i t sådan erfarenhet rörande det nya arrendesystemets verkningar, att deras uttalanden skulle kunna tillmätas någon större betydelse.

43 Förbehåll om utgörande av alla de i förevarande 13 § omförmälda slag av tjänstbarheter har gjorts nästan undantagslöst beträffande förutvarande bostadsboställen, å vilkas områden prästgård enligt nya ordningen utlagts. Till och med så boställen med obetydlig areal åtnjuter 'tjänstinnehavaren i regel tjänstbarheter 1 ). I stor utsträckning innebär för prästen förbehållet om tjänstbarheters utgörande en förmån, som kan i penningar uppskattas, eller med andra ord en om o.ck indirekt löneförhöjning, nämligen för det fall, att betalningen för tjänstbarheterna skall erläggas efter låg taxa. V i d bedömandet av sistberörda fråga synes nödigt att göra skillnad mellan å ena, sidan ämbetsskjutsarna och å den andra övriga tjänstbarheter. Den minskning i utgifter, som prästen tillgodonjiiter beträffande ämbetsskjutsen, innebär — m e d undantag naturligtvis för det fall, att han genom denna minskning gör en besparing på sitt skjutsanslag — endast en minskning i prästens tjänsteutgifter och tillför honom således i själva verket icke någon löneförhöjning. I dem mån prästen betalar övriga tjänstbarheter, och framför allt mjölken och smöret, efter pris, understigande de i orten gängse, varigenom hans hushållskostnader nedbringas under vad de skulle uppgå till om tjänstbarheterna betalades efter ortens pris, uppkommer däremot för prästen en mot denna besparing svarande löneförhöjning. Enligt de från prästerna inkomna svaren har förbehållet i fråga varit av synnerligen växlande ekonomisk betydelse för de särskilda prästerna. För en stor del, ^utgörande omkring en fjärdedel av samtliga de präster, vilka varit i åtnjutande av förbehåll — svar hava inkommit från 1,017 sådana präster — har ingen besparing i utgifterna för vare sig ämbetsskjuts eller andra tjänstbarheter ansetts uppstå 2 ). Härutinnan ställer det sig emellertid ganska olika, om man tager i betraktande de särskilda slagen tjänstbarheter; antalet fall, då besparing ej uppstått, utgör resp. 30'8 %, 36"7 % och 24'7 % allt efter som fråga är om ämbetsskjuts, annan skjuts än ämbetsskjuts samt övriga tjänstbarheter. För likaledes omkring en fjärdedel av prästerna har besparing väl uppstått men till ganska ringa belopp. För ungefär halva antalet präster kan besparingen sägas hava varit mera avsevärd. I icke få fall har besparingen i sm helhet^ uppgått till över 1,000 kronor för året, i enstaka fall har den överstigit 2,000 kronor. Om man härvid allenast tager hänsyn till andra tjänstbarheter än skjuts, har — med frånseende av de präster, till antalet utgörande 10'9 %, vilka icke till beloppet uppskattat den uppkomna besparingen — för 8-9 % av prästerna besparingen utgjort 200—300 kronor, för 9'4 % 300 —500 kronor och för 4'9 % mer än 500 kronor. Även de olika stiften emellan äro olikheterna betydande; exempelvis har i Lunds stift och Visby stift besparingen i andra tjänstbarheter än skjuts för respektive 5-4 % och 6'3 % av prästerna överstigit 200 kronor, under det i Linköpings stift och Härnösands stift samma förhållande ägde rum beträffande respektive 51 4 % och 47'3 %; allt oberäknat det antal präster, respektive 17'4 %, 6'3 %, 5'3 % och 5'3 %, vilka för besparingen ej uppgivit visst belopp. Besparingen hade för 1 präst i Lunds stift och ingen präst i Visby stift, men för 20 präster i Linköpings stift och 6 präster i Härnösands stift överstigit 500 kronor. I övrigt torde få hänvisas till här efteråt intagna tab. 2. 1 ) Där präst ej är i åtnjutande av tjänstbarheter, något som är förhållandet med 208 eller 17 % av de 1,225 präster, från vilka svar inlupit, rör det sig vanligast om innehavare av befattnirLgar, med vilka förmån av bostadsboställe icke varit under äldre lönereglering förenad, eller om befattningshavare, som fått sin bostad förflyttad från förutvarande bostadsbostället till en. från detta avlägsen plats. Stundom hava dock även i sådant fall som sist nämnts löneboställets arrendator ålagts tjänstbarheter. 2 ) I vissa fall, då arrendekontraktet ingåtts under högkonjunkturen, har betalningsgrunden bestämts på sådant sätt, att priset åtminstone beträffande vissa tjänstbarheter överstiger nu gällande.

44 Tab. 2. Den ekonomiska betydelsen för tjänstinnehavaren av förbehållet om skyldighet för arrendatorn att till honom utgöra tjänstbarheter (ecklesiastikaret 1920—1921). A n t a l präster, för vilka förbehållet icke medföra Antal besparing i präster, utgifterna. som ingå i taUtgör i bellen, % av st. antalet enl. kol. 2

Tjänstbarliet Stift

ansetts

medföra besparing i utgifterna till nedannämmla belopp för ar räknat högst 100 kr.

101 - 2 0 0

201 - 3 0 0

301-500

kr.

kr.

kr.

Utgör i % av antalet enl. kol. 2

Utgör i :Utgör i % av I % av antalet st. antalet enl. enl. kol. 2 kol. 2

Utgör i

% "

antalet enl. kol. 2

st.

25-5 28-8 17-7 20-6 24-4 33-6 54 17 5 12-2 39-5 28-o 15-6

16 35 21 10 11 23 16 8 7 3 1 5

st.

över 500 kr.

ej närmare angivet belopp

Utgör i % av antalet enl. kol. 2

st.

A. Ämbetsskjuts. Uppsala Linköpings Skara Strängnäs Västerås Växjö Lunds G ö t e b o r g s ..... Karlstads H ä r n ö s a n d s ... Luleå Visby Summa

137 132 124 97 82 152 92 57 49 38 25 32

49 28 34 31 35 31 29 14 22 14 13 13

40G

017 313

137 132 124 97 82 152 92 57 49 38 25 32

54 36 40 37 41 43 32 20 24 17 14 15

39-4 27-2 32-3 38-2 50-o 28-:J 347 35 i 49-o 44-7 56-o 469

36 7

35-i 21i 27-4 32-o 42-7 20-4 316 24-6 44a 36-8

52-o 234

73 6-i 10 5 9-3 4-9 9-9 10-9 12-3 4-i

10 8 13 9 • 4 15 10 7 2 0 0 3

2 3 o 156

15 3

40i

7-3 10-6 16-9 72 4-9 92 76 14-o 10-2 5-3 Oo Oo

11-7 26-5 16-9 10'3 13-4 15 i 17-4

14o 14-3 79 4-o

5-9 7-6 12 i 8-2 2-4 o 9 32 10-5 8-2

4 1 11 9 1 5 10 5 0

0-o 4-o

o0

9-4

8 10 15 8 2 6 3 6 4 0 1 2

6-3

0-o 0-o 0-o Oo

8o

4ö

0-8 1-6 0-8 3-i

0 1 0 3 0 0 1 1 0 0 0 0

Oo 0-8

Oo Oo

29 0-8 8-9 9-8 1-2 33 10-9 8-8

B. Annan skjuts än ämbetsskjuts. Uppsala Linköpings Skara Strängnäs Västerås Växjö Lunds Göteborgs Karlstads Härnösands Luleå Visby

...

Summa

485 40 3 30 9 30-5 45-4 26 i 33-3 163 34-2 24o 37-5

36 9

9-0

0-o 0-7 2-2

Oo 2-o Oo Oo Oo 25

0-o 3-1

Oo Oo Ii 1-8 Oo 0-o Oo 0-o

Ii

0-o 135

8-2 22-7 12i 10-3 6-i 4-6

4'4 15-1 l-i 3-i 4-9 0-7 11

C. Andra tjänstbarheter än skjuts. Uppsala Linköpings Skara Strängnäs Västerås Växjö Lunds Göteborgs Karlstads Härnösands Luleå Visby

...

Summa

137 132 124 97 82 152 92 57 49 38 25 32 1017

24-i 10-6 12 9 20-6 34i 23-7 43-5 24-6 38 8 23-7 12" 59 3

19-7 12i 34-6 23-7 15 8 32-8 185 14o 14 3 13 2 20-o 15-c

24-i 20-c 234 19-6 22-o 20-4 15-2 15-8 12-2 10 5

247 2191

216! 200

19 7

9-5 13-6 57 9i 6-1 6-6 4-3 14-o 8-2 18-4 12-o 6-3

24-o 12-5

0-o

7-o 2-o 15-7 8-o Oo

12-3 4i 13 2

12o Oo 96

9-4

45 De från arrendator erna inkomna svaren visa, att även för dem förbehållet i fråga ofta är av större eller mindre ekonomisk betydelse. Mer än halva antalet av de 1,006 arrendatorer, som svarat, (54'6 %) uppgiva sig hava, för att kunna fullgöra skyldigheten att tillhandahålla tjänstinnehavaren tjänstbarheter. varit nödsakade att vidkännas ökning i antalet arbetare, dragare eller extra dagsverken eller eljest någon extra utgift för boställets skötsel. Den härav uppkomna ökade driftkostnaden har enligt uppgifterna varit högst olika. Oavsett 15 % av arrendatorerna, som haft sådana kostnader men ej angivit beloppet, har kostnaden för 18 % uppgått till högst 250 kronor och for 8-5 % överstigit 500 kronor; i enstaka fall (8 st.) har uppgivits en kostnadsökning överstigande 1,500 kronor. Ej fullt halva antalet arrendatorer (44'8 %) hava ansett arrendet kunna förligas utöver det kontraherade beloppet, därest arrendatorn befriades från skyldigheten att tillhandahålla tjänstinnehavaren tjänstbarheter. Den tänkta förhöjningen är synnerligen växlande och även olika för det fall, att befrielsen skulle avse samtliga tjänstbarheter eller tjänstbarheterna med undantag av ämbetsskjutsen. För det förra fallet har den angivits för 22"i % till högst 2o0 kronor och för 3'7 % till mer än 500 kronor, härvid frånsett 5'3 %, som ej angivit något visst belopp. Av 2 arrendatorer har förhöuiingen upptagits till mer än 1,000 kronor. I detta sammanhang torde få omnämnas ett förhållande, som synts sakkunnige ganska anmärkningsvärt och i icke ringa mån bidragit till att minska tillförlitligheten hos de från arrendatorerna inkomna uppgifterna. I en mängd iall har en arrendator förklarat sig få vidkännas icke obetydliga utgifter för naturaprestationernas utgörande, stundom uppgående till åtskilliga hundratal kronor, under det han på samma gång ansett, att han i fall av naturaprestationernas borttagande endast obetydligt, stundom icke alls, skulle kunna höja sitt arrende. Till en del torde detta kunna förklaras på det sätt, att arrendena 1 fl a ingåtts uncler högkonjunkturen och att den betingade arrendesumman r f£ -därför även under de ifrågasatta nya förhållandena blir för hög för nuvarande prislage, men det har dock synts sannolikt, att mången arrendator vid svarets avgivande befunnit sig i villfarelse angående frågans verkliga innebörd. Anmärkas bör, att några arrendatorer — utgörande dock ett ringa fåtal — sett saken från den sidan, att de förklarat det vara en förmån för sig att tillhandahålla prästen tjänstbarheter, även om dessa skola betalas efter lägre pris an det allmänt gängse. För dessa arrendatorer har det stått klart, att förde] arna av en i omedelbar närhet boende regelbunden avnämare av deras produkter överväga de svårigheter, som kunna yppa sig särskilt i fråga om skjutsarna. I svaren återfinnas därför också fall, då en arrendator helt och hållet avvisar tanken på en förändrad lagstiftning, genom vilken han skulle gå miste om de fördelar, han anser naturaprestationernas fullgörande innebära. I efterföljande tab. 3 och 4 göras vissa sammanställningar av de från arrendatorerna inkomna svaren. Tab. 3 utvisar bl. a. i vilken omfattning arrendatorerna dels ansett förbehållet i fråga hava för dem medfört olägenheter och dels funnit det betungande att utgöra tjänstbarheterna. I sistnämnda hänseende har frågan i stor utsträckning uppenbarligen missförståtts, i det att svaren som förklaring till uppgiften att tjänstbarheternas utgörande varit betungande ofta innehålla, att betalningen för tjänstbarheterna utgått till underpris/ För bedömandet av den föreliggande frågan om den inverkan, förbehållet om tjänstbarheters utgörande haft på arrenderesultatet, måste givetvis fästas det allra största avseende vid tjänstinnehavarens behov av tjänstbarheter från lönebostället, I nyss omförmälda till prästerna avlåtna cirkulär hava sakkunnige

•M

4 0 Co CO ^ O

Si S-i JO : 0

**+

cyo

o>

^

42 PI CD

*

r

CD

>» £ •*= >

-

<

0 0

CD

PI

"3 c CM

CD

CO

c i

-p

av antalet enligt kol. 2

utgör

av antalet enligt kol. 2

utgör

utgör i % av antalet enligt kol. 2 av antalet enligt kol. 2

utgör

av antalet enligt kol. 2 av antalet enligt kol. 2

t~"XCOC<i-*THNirOCOMt^iH H ( N C C H H C O H ! N T - I H

. . a n t o o c c i o ^ i n i n w • ^ C C M M C O O O O I H O T M CO W Ttl CO 5Q 1O i O i O - ^ M

»i © CO

"inooo(NXinco5i»H -rfiCO^COCMt---*CO*-H

»1 CO

COGGCO,CM^Or~0>OOOCO H N C O N r t O l M O C C N N C O COCOCOCM-^-^i^firj^CfQT-iCNl r H W C O i O i M X M N O O l - ^ N •^i-rfl-rfiCMCOCDCOCOCM — ".^ococco—icriocMiocc • ^ T C N t C O ^ O O C O N t D C O THI—(>—Ii—ICMCMt-Hi—ITHI—1

cs CO

1© CO 0

»© 1—1

C n N t O O C C X Ä N t C i n i M r - i T—1 H T—1 T-l T-l CO

>©

c c o o c M O t - u r j o o o o o 0 0 0 < M O O - * 0 0 0 © 0

0 T - H O O C Q O T - l ^ f i O O O O O

00 C C m C O T H O O r H O <M CO © O O M H H O O H O N K O O

n i D H M O O l i n f l O C ^ M r t (MrHCOCMOCO^ir-OCTQCOCO

•s

»1 COCOr.-CO<MCOlO-C300CMt~ (M H

-rfl CO O

H

Tf rH O O M T-l

tD

IS C

•*

CO

c o c M c s c o - ^ C M - ^ t ^ o o T - i i j o

CO C O « 5 ) i O N - J « 0 1 0 b W CO(M-rtiOcr>-^^^OCO-*CT5CO T H T - I T - I

T - l ( M C<« T—1 T - l

T-H

M

W

H

T—1

©1 CO

O W N N O O J i O U l C O T t O O 1—1 1—1

T H

T—1

T-l

-^r^asi^ooTtiicito-rMccoco T-l T-l

-H

cs

t - CTi ^p t - l ~

00 GOr-iiCCOCOt^CJ5^flO<?QCTi^O T—1 T - l T—1

CO

»O CM O t ~ CD t— O

i-i-*aiGOco<McocoiOT-icciM OJ

e» *1

C O t M ' ^ f t O t C - ' J l l O O H H H

T—1 T—1 T - l T—1

'o

+3

CO

ImVi S l i n t

CO

vilka med anledning av för-

-)<

å

r-ioxoiOiMOicotritDcO"*

to :0 JO

^5

eg

o PI o M

IS

T-f

a> e3 rQ . a

IS

T-I • *

05 G M O O O O C M O i - I C i C O C O C C C O

c Q O - j c o x i o o 5 i n c o o : N o : H M N H H W H C O I N I M W

T-I-*(MT-IOOT-IOT-(TJIOO

0 CC t C

T-l i H T - l

T—1

OD

o o o o K « » n t - H o c o n « O O C D C O ( M < X > — H O - * N C C N C O T l i i Q i O i O ^ C D t O t C ^ i Q X T t l M H i J l c O t O i O ^ H I M C O O c O

<x>t--i>-*icocT5iO'*<>}ijQT—1 t-l

>© O »© »©

cr3icot--e<ii>-ioa5-*tic£>T-i^o cQCMOTasoicoaocxj^^coco T—1

T—1

T—1

. — 1

rH

T

P

Göteborgs . . . Karlstads . . . . Härnösands . Luleå

a

I O 1 ^ N -X C3 J5 f - X O

Uppsala Linköpings .. Skara Strängnäs ... Västerås Växiö

•e •*

O

•s

av antalet enligt kol. 2

u

av antalet enligt kol. i

m

av antalet enligt kol. 2

O

av antalet enligt kol. 2

s Co

co i TH

ooa>Joco»nc-<Mi-<-3it~o rH03TtlTt<CO-*-*(S05^CI50 CO ^M * * CO CO -tfi 5-1 • * CO SQ CM

•s

av antalet enligt kol. 2

c« Tj

+ä

av antalet enligt kol.'2

^

1,001— 1,500 kr.

T*

j

751-1,000 kr.

3°

O -P

för vilka de ökade omkostnaderna uppgått till nedanstående belopp:

CM I

utgör

CD

«i 1^

utgör

CM

H"8

utgör i % av antalet enligt kol. 2

t-t

i2 -r-i

g c H

utgör

(M -1

utgör

CM

utgör

o PI o ,c| u

«

utgör

a

'3

utgör

«

IS

dato- fått vidkännas rer, ökade som ingå i kostnader utgör

cQ

över 1,500 ej närmare angivet kr.

CM

-s

101—250 251—500 kr. kr.

»c:

för vilka förbehållet

CM

mjölk och smör

som funnit det betungande a t t utgöra:

00 CM

arbetsprestationer

c3

I CO T>>

-

47 Tab. 4. Av arrendatorerna beräknad höjning av arrendet för ecklesiastikåret 1920—1921, därest arrendatorn varit befriad från skyldigheten att tillhandahålla tjänstinnehavaren tjänstbarheter.

Antal arrendatorer, som ingå i tabclJon

Stift

A n t a l a r r e n d a t o r e r , vilka u n d e r n ä m n d a f ö r u t s ä t t n i n g a n s e t t a r r e n d e t k u n n a höjas m e d n e d a n s t å e n d e belopp Högst 100 kr.

101—250 251 - 5 0 0 ! 501—750 7 5 1 - 1 000 1 Över Ej angivet kr. kr. belopp kr. kr. 1 000 kr.

Utgör i % st. av antalet enligt kol 2.

Utgör i % av antalet enligt kol. 2

Utgör Utgör i % i % av an- st. av antalet talet enligt enligt kol. 2 kol/2

Utgör i % av antalet enligt kol. 2i

Utgör i % av antalet enligt kol. 2

Summa

Utgör i % av antalet enligi kol. 2

Utgör i % av antalet enligt kol. 2

A. Om befrielsen avsett samtliga tjänstbarheter. 1

Uppsala Linköpings iSkara Strängnäs Visterås Växjö Lunds Göteborgs Karlstads Härnösands Luleå Visby

)124 125 127 9-> 77 155 89 64 46 41 31 30

10-5 11-2 8-7 5-4 6-5 97 1-1 4-7! 17-4 12-2 9'7

15 22 26 11 3 24 11 7 5

39 155 12-4 10-9 10-8

17-i

4 3

10-0

2'2 12-2 6'5 3'3

8 3 138

13 8 137

124 10 125 14 127 23 8 92 77 5 155 23 89 5 64 7 46 11) 0 41 1 31 2 30

8-i 15 11-2 24 18-i 18 8'7 10 3 8-6 14-8 15 DT) 10 10-9 13 21-8 2 12-2 5 12-9 2 6-7 3

12-i 11 1 9 2 15 14'2 7 10-9 15 3-9 3 97 6 11-2 7 20-3 12 4-3 2 12-2 4 65 1 10-o 0

) l 001 116;

11-61120

3-2 32 2-4 0-o 0-o 0-o 45 3-i 2-2

2-4 1-6 1-6 4-4

Oo

3 2 2 4 0 0 2 3 0 0 0 0

13 7 19

ll o

2-4 0-8 0-8 11

3 1 1 1 0 0 1 0 0 0 0

0-o

0-o 0-o Oo 0-o 0-o

12o 83

) F r å g a n ej besvarad av 5 a r r e n d a t o r e r i U p p s a l a

stift.

Summa

l

jl 001 S3

o-o!

12-L 17-6 20 5

12-o

12-9

14-5 24o 16-5 18-5 52 5-8 13-5 26G

0-o 3-2

Oo 0-o 0-o 0-o

0 0 0 1 0 0 1 0 0 0 0 0

Oo Oo O-o Oo Oo

le

0 2 53

5 8» 4448 48

44 8

Oo Oo Oo

46 62 59 45 15 50 29 35 14 17 8 7

37-o 49-6 46-5 49o 19-5 32-3 32-c 54-7 304 41-5

Oo Oo 22 4-7

0-o

0-o Oo Ii 0-o 0-o l-i

4 7 10 10 4 6 3 3 0 3 1 2

46-0 632 57-6 52-3 20-8 34-9 38-2 54 7 32-6 48-s 35Ö

20-o

B. Om befrielsen avsett samtliga tjänstbarheter med undantag av ämbetsskjuts. 1

Uppsala Linköpings pkara Strängnäs Västerås Växjö Lunds Göteborgs Karlstads Härnösands Luleå Visby Summa J

x

8-9

12-o 5-5 16-3 39 39 7'9 18-8 4-3

9-s

0-o 0-o 1-1

2-4 0-8 0-o j O-o O-o: 0-o ! 0-ol O-o O-o O-o O-o O-o

0 0 0 0 0

O-o Oo O-o Oo O-o

0-4

0-4 531

Ii

Oo Oo 3-4

5« 7-9 0-9 539 34 47

O-o 7-3 32 6-7

25's 23-4

5-3!387i 38-7J

48 därför till besvarande framställt frågor, avseende att belysa spörsmålet, i vilken mån det kunde, för det fall att förbehåll icke gjorts i arrendekontraktet, antagas hava mött hinder för tjänstinnehavaren att till pris, icke överstigande de i orten gällande, förskaffa sig tjänstbarheter av ifrågavarande slag. De inkomna svaren visa, att förhållandena härutinnan äro synnerligen växlande. För mer än halva antalet präster har sådant hinder som nyss sagts antagits komma att möta, oftast i avseende å skjuts (65-8 %), mindre ofta i avseende å mjölk och smör (48s %) såsom närmare framgår av tab. 5.

Tab. 5, utvisande vissa förhållanden i avseende å tjänstbarheterna vid löneboställen under ecklesiastikåret 1920 -1921. g

|

|

|

A n t a 1 p r a s t e Antal präster,

Stift

vilka icke uttagit fulla tabellen prestationer från arrendatorn

st.

Uppsala Linköpings Strängnäs Västerås Växjö Lunds Göteborgs Karlstads Härnösands Luleå Visby Summa

för vilka slitningar med arrendatorn förekommit

utgör i % av antalet enligt kol. 2

utgör i % av st. i antalet | enligt kol.'2

1 utgör i % avst. antalet st. enligt kol. 2

137 106 132 95 124 102| 97 691 58j 82 152 115: 66 92 57 40 32 \ 49 18 38 14 25 20 32 1017

vilka frångått koncraherad taxa beträffande prestationer

13 |

r,

vilka ansett svårighet sko la hava mött att annorledes än från arrendatorn bekomma skjuts

st.

mjölk och smör

arbetsprestationer utgör i % av st. antalet enligt kol. 2

utgör i % av antalet enligt kol. 2

st.

utgör i % av antalet enligt kol. 2 36-5 52-3 46'8 37 i 53-7 54-6 40-2 64-9 M-4 47-4 40- o 43 8

77-4 72-o 82-s 71-i 70-7 75-7 71-7 70-2 65-3 47-4 56-o 62-5

29 18 21 16 18 45 15 12 16 7 3 7

21-2 13-6 16-9 16'5 22-o 296 16-3 21-i 327 18-4 12-o 21 -o

16 9 8 11 10 30 11 8 9 2 0 3

78 11-7 86 6-8 6-5 96 11-4 58 38 12-2 19 7 111 70 12o 14-o 52 18 4 33 5* 3 20j Oo 6| 94 16!

56-9 65i 77-4 59-8 46-3 73o 76-i 91-2 67-3 52-6 24-0 50-o

50 69 58 36 44 83 37 37 35 18 10 14

20 4

72 77 75 42 38 83 40 35 23 16 6 8|

52-6 58-3 60-5 43-3 463 54- 6 43-5 61-4 46-9 42-i 24-o 25o

-148-3 o l o

50-e!

Till jämförelse med denna meddelas tab. 6, som avser likartade uppgifter från präster, till förmån för vilka förbehåll ej gjorts. Anmärkningsvärd är den skiljaktighet i svaren, som gör sig gällande beträffande å ena sidan präster, till vilkas förmån förbehåll av nu ifrågavarande slag gjorts, och å den andra präster, till vilkas förmån dylikt förbehåll icke gjorts. Inom den förra gruppen — där frågan gäller, ej erfarenheten om svårigheter, som faktiskt mött, utan antagandet huruvida svårigheter skulle hava mött, för det fall att förbehåll ej gjorts — har frågan om svårigheternas mötande besvarats jakande i relativt väsentligt mycket större antal fall än inom den senare gruppen — där frågan gäller erfarenheter om svårigheter, som faktiskt mött. För allenast 17'8 % av prästerna tillhörande den senare gruppen hava, så vitt angår ämbetsskjutsen, svårigheter uppgivits möta; endast 8'7 % av dem hava uppgivits få erlägga betalning till pris, överstigande ortens.

49 ** > ^ %« "3 _. rn^ ^ s ° .

u to

C« JB

: 0

"*

O

ft

»c; ON

o

:N

=5:5 8.S

be

(H

PL,

«

CO

»J

& U

OJ

K :c

— CH

w

r—I

M

»CO

bfi

*

to

O

C3

+=

i~

£ ci

c3

.zt

.-

O

T

H

C

C

T

-

o

v

c

o

i

o

c

o

I

T

-

—

«

I

^

I

M

O

T

-

^

-

o

o

c

I

\!i

O

r-l o

o

M

öoa)öri6Nffl66:o6

l O

TH

O

r

T-l

H

N

O

W

o

T-H

H

r

i

H

O

H

H

T-l TH

O

:0

g

'i

"o

S M

«°

r 2

^ÖM<»CiCJ4eJD]>«bcJ5C>ÖO

00 N

N

C

QO

O

O

C

<M

TH

T—1

O

T—1

H

l

C

^

O

X

H

n

r

l

H

r

l

O

O

O

O

O

O

C

O

TH

w

K ft e

T

H

O

-

;

<e

jiÖNcocaii^öiiioiiio

05 IO

O ^ CM

•*

D

O

i

O B l rtHHH

H

C

C

I

M H t T - l T—1

D

I

M O i-H

CM

T-H

a *5

— • o c o c T i o o o T - i t - c o o a o o 0 0

O

N

S

X

/

O

i

i

N

l

b

H

Ö

M

Ö

t^t^-r-fii^-ioccioaooocDTfi

«

lOt-OinwHcoeowtfiffio

_jj

CM

T—1

i—•

i—1

i-H

i — I T H

22 CO

i—l

T—1

1 :o

^ § •tc^ >• 04

-Z

9 o ° M

• bo

aa

O O O C O C M C O X O t ^ - O O O C O O

c»ocbcoå<idoö<x)åoöcMÖ ^O O CC t o • * t o i c c » ^ i O T T

»o •a

( M

Q

O

T-l

T-l

T-H

O

Q

O

O

1—1 1—1

O

O

Q

TH »-H

T-l

O

C

~

• - D O O O O O O O O O O O

C3

CM

1—1

S

ft ~ J J

»

CSiOr-CMH-^NCO-iiQCMO G

L

'C •o « .2 CO

O

< X i i D - * l > - i O C O i O i 0 c D ^ D - < * l

:i

:o

^1

+ j

O

X

** =3 . 2 fn * = "- > * g ° _

^¥

(L,

r»

+^

t 0 e»

f-

o

k

ca 'cä

M

"S

•

•j;

CO

C

-

g JS.2 a •- t "O ÄÄ

CO

,2

"I •i-H

Vr^ ^ > ^ • id •s ^_;

:c -r

C3 j-T

»>

ft

en

5 a)

M

T-l T-l

C O O C O C O C M C O T - l b - C O O O O

&

en <D „, Ö rd :0 O

(

TH

CO

3 S §

!>•

(M

tn

9 CO

C O O O C O W - i C O W C O i O O C O O

* i 6 6 i c TH cb i>. coCT6 cc 6

w

Cj

CO

c

c

p

CMOOOOOOOOOCOO

n»

GQ

w

a o

*N

0 C5

C

^_ «,

O CM

•:2,=

o

bo

0-1

if P

+3 +3 CD

=

• 00

•

CO

o

CO

o

S

1 >* tO

> 2 CO '"•

"g S

g PH 0 Q3

bo

«s

°c3

bo

iff

:

—

to

.-.

-;

o

t

-

o

^

T—1

-

^

O

O

O

O T

O f

z

O

O

O

O

O O

r

-

I

b

O

C

C

D

O

O

O

t

O

O

rti

O

09 O

*o

-

T=r T H

c r j o . o T H t ^ c o i H t - . o o o H O O CM T-l

i

H t i—l

N

H

N

W

J

-

*

C

O

T

^

l

H r CO

-

u

C

T

»

O

M

t

O G O C M i—i

— O

Sfi § .2

-

g o

cS

T H

j

i

r

o

O

l

H

O

T

H

t

-

m

o

c

N

e» CM

O

-

I

©

c

O i O T t l i — M i O t r C D ( M O - ) < 0 ( M i — I T — I T - 1

CM

C O C M C O C M C O - * !

CM

i H

i—1

CM

T | I ( M

T-l

T H

CM TJI

o

CO

tc O T

^ åS S ° =-

io

o

M

T-l

CM CM

B

i—l

ir;

m

o c —

i—1 C O

X

O

T

H

ao

O

C M - ^ - ^ i

r-l

^ a

03 O C M i O C C C C t X I

0 - ^ C O - * C M O

CO C M O T - I C J - J ^ O C X )

T

CO

H

i—1 C M

^H

CM

^

*

O

H

C

C

O

O

H

H

C

M

)

§s

H

CM

•+3

oo

c3 - S

r-H

O.

:

r

CO

5 <n . _ -;«

Ö H . = ,J4 j 3

:17G2 22

s s

c3

i

CO

O

4"

+ 3

.2 -ö

C5

o

N

zt

-

3 T H

tc^

^

oss

S g 5 *•«

a , •*> « .2

o

o

"Z

-8

n

q

o

t»

CO

12 c

a° i •

T *

o

C O T — I T — l i — I O O T - H O T — I O C 0 O

' .tc0q <^ - 5 "^ § i •

rä Is

^

,-I

C3

o

BO

0*

T—I

a> :-< CO $H -*°

o

» H O O O O O O O O O C O O

- M -S r 5Q

bl

-

o

•s •- ^ S it: =- S ^ § ^

J'J

lO

'S3 ^

M

o

C C O O O O O O O O O O O

•8

J3 ®

£ o

o

cS

-

—

^ I S .ä ^ SJ -

'-'

[O

QJ

:c

:oS : cS 0

O

CO

M

=0

CS «cfl

^ ?

.%

P^cca2t>|>^r>3MfiJKir>

50 Nämnda skiljaktighet mellan prästerna tillhörande de båda olika grupperna synes delvis kunna förklaras därav, att prästerna inom den senare gruppen torde oftare än prästerna inom den förra gruppen vara boende i trakter med lättare tillgång till tjänstbarheter, varom fråga är, men svaren inom den första gruppen torde få antagas hava i icke oväsentlig mån rönt inverkan därav, att den präst, som är i åtnjutande av förbehåll, av lätt förklarliga orsaker torde hava benägenhet för att i sin föreställning överdriva de svårigheter, som kunde antagas komma att möta, i händelse förbehållet icke blivit betingat. Till lielysande härav kan påpekas, att en och annan präst, boende i eller i omedelbar närhet av stad, förklarat hinder skola hava mött att till pris icke överstigande det i orten gällande tillgodose sitt behov av mjölk och smör, något som måste anses innebära en överdrift. E n omständighet, som även i sin mån inverkar på den bild av arrendeförhållandena, som de inkomna svaren giva, är den, att prästerna i stor utsträckning icke uttaga de betingade tjänstbarheterna till fulla måttet — stundom ej alls — och att de ej sällan till arrendatorns fördel frångå den i arrendekontraktet bestämda taxan. Antalet präster har, på sätt av tab. 5 närmare framgår, uppgivits i förra fallet till icke mindre än 72'3 % och i senare fallet till 20-4 % av samtliga. Dock bör här anmärkas, att omförmälda eftergift i ett icke ringa antal fall uppgives vara beroende på tjänstinnehavarens önskan att stå på vänskaplig fot med arrendatorn, nugot som säges annars skola hava stött på svårigheter. I avseende å här ifrågavarande från präster och arrendatorer införskaffade uppgifter — vilka efter vad nyss nämnts hänföra sig till ecklesiastikåret 1920 —1921 — och därur gjorda sammanställningar bör emellertid framhållas, att kristidsförhållandena starkt inverkat på de avgivna svaren. Ofta äro de höga värdena på tjänstbarheterna i prästens hand beroende på att den taxa, efter vilken betalningen skall erläggas, innehåller bestämmelser om fixa pris, bestämda på en tid, då den starka prisstegringen ännu ej börjat eller befann sig i sin begynnelse. På grund av numera inträffat prisfall torde de uppgivna värdena dessutom i regel vara för höga i förhållande till nuvarande prisläge. Ofta är innehållet i arrendators svar rörande möjligheten av förhöjning i arrendet i händelse av tjänstbarheternas bortfallande beroende på att arrendebelopp, som avtalats under högkonjunkturen, efter numera inträdd lågkonjunktur synts vara allt för höga, även för det fall att betungande tjänstbarheter bortginge. • Det ligger därjämte i öppen dag, att även de svårigheter och obehag, som i många fall sägas hava mött för endera parten eller å båda sidor, skärpts under kristiden med dess säregna förhållanden. För prästen blev det allt angelägnare att överhuvudtaget kunna komma i åtnjutande av de under denna tid så svåråtkomliga varorna mjölk och smör; i den mån skillnaden mellan det i arrendekontraktet stipulerade priset och gällande dagspris blev allt större, framträdde det däremot för mången arrendator som en allt mer växande obillighet, att han skulle nödgas lämna ifrån sig sina produkter ofta för en bråkdel av det pris, han kunnat betinga sig på annat håll. Å andra sidan äro många arrendekontrakt avfattade så, att betalningen väl skall äga rum efter det allmänna prisläget, men dock proportionsvis under detta. I sådana fall uppstår det alltid en besparing för prästen vid tjänstbarheternas uttagande. Exempelvis kan erinras om fall, då ämbetsskjutsen skall betalas efter 40 % och annan skjuts efter 70 % av gällande ortspris, och då mjölken och smöret skall gäldas efter 75 % av inköpspriset vid närmaste mejeri. Av vad i det föregående anförts framgår, att åtskilliga omständigheter samverka till att de svar, som inkommit med anledning av de utsända cirkulären,

51 icke äro av beskaffenhet att några säkra omdömen kunna grundas på dem; och härtill bidrager även den svårighet, som av helt naturliga skäl möter att erhålla fullt exakta upplysningar rörande ifrågavarande förhållanden. Ehuru man sålunda av svaren kan skapa sig endast en ofullkomlig bild av förhållandena, erhålles dock genom den belysning av situationen, som vinnes genom svaren, en bekräftelse på att uppfattningen om förbehållets ogynnsamma inverkan på arrenderesultatet i stort sett är riktig. Tillika gives genom svaren en belysning av det redan av kyrkofondskommittén i utlåtandet den 19 juni 1917 gjorda påpekandet, att berörda ogynnsamma inverkan till stor del är beroende pä det sätt, varpå bestämmelserna om tjänstbarheterna blivit tillämpade. Vid tillämpningen av förevarande 13 § hava nämligen de utarrenderande myndigheterna i stor utsträckning inlagt väsentligen olika betydelse i paragrafens bestämmelser, i det att dessa förståtts dels så, att prästen blott skulle tillförsäkras möjlighet att bekomma tjänstbarheterna mot betalning efter ortens pris, dels så, att prästen genom en för honom gynnsam betalningsgrund skulle komma i åtnjutande av en större eller mindre löneförhöjning, Beträffande åtskilliga särskilda fall är det emellertid möjligt att erhålla direkt stöd för riktigheten av det gjorda uttalandet, att förbehållet i fråga nedsätter boställets arrendevärde. Ofta göres nämligen i arrendeuppskattningsinstrumentet från det beräknade arrendevärdet ett avdrag med hänsyn till arrendatorns ifrågasatta skyldighet att efter viss taxa utgöra tjänstbarheter till prästen, ett avdrag, som stundom rör sig om 400—000 kronor. Stundom betingas vid utarrenderingen ett förhöjt arrendebelopp för det fall, att (exempelvis i händelse av tjänsteindragning) tjänstbarheternas utgörande icke vidare skulle ifrågakomma, en förhöjning, som likaledes rör sig om några hundratal kronor 1 ). I handlingarna till vissa hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar, varav sakkunnige tagit del, tinner man även åberopat, hurusom den omständigheten, att det ej gjorts förbehåll om tjänstbarheter till förmän för prästen, föranlett förhöjt arrende. Det olika och ojämna sätt, varpå ifrågarande 13 § alltså tillämpats, måste framträda som en betydande orättvisa för alla de präster, vilka, i motsats mot ett stort antal andra, icke genom arrendekontrakts bestämmelser kommit att utöver den fastställda lönen erhålla löneförbättring av beskaffenhet som ovan berörts eller åtminstone endast en obetydlig sådan. Särskilt gör sig denna orättvisa kännbar för de icke fåtaliga prästerna i orter, där löneboställe ej finnes sä beläget, att prästen kunnat därifrån tillförsäkras erhållandet av tjänstbarheter, lät vara mot full betalning; dessa präster åtnjuta icke ens förmånen av den trygghet mot uppskörtning, som ligger i förbehållet. Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, hurusom lösningen av den nu föreliggande frågan angående förbehåll om skyldighet för arrendatorn att till tjänstinnehavaren utgöra tjänstbarheter äger mycket stor betydelse för lösningen av spörsmålet om löneboställenas tillgodogörande på ekonomiskt bästa sätt. Tydligt är, att ifrågavarande förbehåll, vilket i viss mån binder arrendatorns handlingsfrihet, lätt kan komma att i någon mån verka återhållande på arrendespekulanterna. Redan den omständigheten, att arrendatorn äger skyldighet att i ofta oviss omfattning tillhandahålla prästen tjänstbarheter, kan för mån*) För Munsö kyrkoherdeboställe utgör arrendebeloppet 600 kronor, så länge tjänstbarheter helt utgöras, men därefter 1.200 kronor. — Enligt uppskattningsinstrumeutet rörande Hjälstaholms kvrkoherdeboställe beräknades arrendet med hänsyn till tjänstbarheterna 400 kronor lägre än boställets verkliga arrendevärde. — I arrendekontraktet för J ä d e r s kyrkoherdeboställe skulle det årliga belopp, arrendatorn hade att erlägga, minskas med 700 kronor för det fall, att viss närmare angiven sänkning i priset för tiänstbarbeterna ägde rum.

52 gen arrendespekulant medföra denna verkan, särskilt beträffande skjutsen, vars uttagande knappast låter sig på förhand beräkna och kan ifrågakomma på tider, som äro högeligen olägliga för arrendatorn. Framför allt betraktas den i vissa pastorat varje sön- och helgdag återkommande skjutsen för duplikation eller andaktsstunders hållande som mycket betungande, särskilt med hänsyn till den i många orter sig yppande svårigheten att erhålla tjänare, villiga att utföra dylikt söndagsarbete. Härmed sammanhänger vad som ej sällan framhålles därom, att ifrågavarande skyldighet är av beskaffenhet att lätt föranleda missförstånd mellan tjänstinnehavare och arrendator'). På ett mera direkt och påtagligt sätt måste emellertid arrendevärdet nedsättas i de fall, då arrendatorn nödgas för fullgörandet av arbetsprestationerna, och i all synnerhet skjutsen, öka antalet arbetare eller dragare utöver vad eljest vore behövligt eller annorledes vidkännas ökade driftkostnader, likasom i de fall, då betalningsgrunden sättes så låg, att arrendatorn gör en ekonomisk förlust på att tillhandahålla tjänstbarheterna. Bestämmelserna i nu gällande 13 § arrendeförordningen medföra alltså ofta — och framför allt till följd av det sätt, varpå de mångenstädes och i stor utsträckning tillämpas — att en större eller mindre del av boställets arrendevärde ligger dolt i de prestationer, tjänstinnehavaren åtnjuter frun arrendatorn — eller åtminstone blivit berättigad att åtnjuta, ty såsom förut nämnts uttagas icke alltid dessa prestationer i hela sin utsträckning — medan det av arrendatorn kontant utbetalade arrendebeloppet, vilket är avsett som bidrag till prästerskapets avlönande, omfattar allenast en del av arrendevärdet. Den i det föregående omförmälda utredningen innehåller övertygande bevis härom. Ifrågavarande förbehålls bortfallande måste därför i många fall hava till följd, att boställets arrendevärde höjes. Vilken vikt man än måste ur såväl det enskilda pastoratets som de gemensamma avlöningstillgångarnas synpunkt fästa vid löneboställenas uppehållande vid högsta möjliga avkastning, får man å andra sidan ej underskatta betysen därav, att' prästen mångenstädes skulle komma i en svår ställning, om han ej hade kontraktsenlig rätt att frän löneboställe erhålla skjuts och andra arbetsprestationer ävensom den för hans hushåll erforderliga mjölken och smöret. Under behandlingen av det nya avlöningssystemet och särskilt sedan förslaget om boställenas obligatoriska utarrendering uppstod har behovet av en tillfredsställande lösning av frågan om ämbetsskjutsens ordnande alltjämt starkt framhävts. Härvid har, efter vad ovan omförmälts, angivits som lämplig utväg, att arrendatorn skulle till tjänstinnehavaren mot ersättning utgöra nödig skjuts i tjänstärenden. Likaledes har hänvisats till att man på enahanda sätt kunde tillgodose tjänstinnehavarens behov av andra tjänstbarheter, som kunde befinnas behövliga. I sådant hänseende torde särskilt få hänvisas till departementschefens yttrande den 4 april 1910, särskilda utskottets vid 1910 års riksdag uttalande, riksdagens skrivelse den 1 juni 1910 och kyrkomötets skrivelse den 30 september 1910, för vilket allt här ovan redogjorts 2 ). Det är sålunda vid de ecklesiastika lönelagarnas tillkomst förutsatt, att arrendatorn skall kunna vid arrendeavtalets ingående åläggas att till tjänstinnehavaren mot ersättning utgöra vissa tjänstbarheter. 1 ) Enligt de på ovan omförmälda cirkulär inkomna svaren hava i n å g o t mer än vart tionde fall (11-5 %) stridigheter yppat sig; dock att förhållandena härutinnan ställt sig mycket olika i olika delar av landet (jfr tab. 5). 2 ) Upplysande härutinnan är även den ovan lämnade redogörelsen för viss frågas be Ixandling vid 1917 års riksdag.

53 Enligt sakkunniges uppfattning bör det därför icke ifrågasättas annat än Tjänstbaratt bibehålla föreskriften därom, att arrendatorn skall mot ersättning utgöra beternaa vissa tjänstbarheter till tjänstinnehavaren. Genom att i avseende å bostaden b l b e h å l l a n d e vara bunden vid den plats, där prästgården är belägen, är nämligen möjligheten för prästen att mot skäliga villkor förskaffa sig såväl den för hans' behöriga tjänstutövning erforderliga skjutsen som ock mjölk och smör samt tillgäng till vissa andra arbetsprestationer än ämbetsskjutsen ofta starkt begränsad. Här är uppenbarligen prästgårdens belägenhet av väsentlig bety-' delse, i det att prästen i vissa fall måste antagas icke kunna utan svårighet och fara för uppskörtning förskaffa sig de erforderliga tjänstbarheterna, med mindre sådana tillförsäkras honom frän lönebostället, under det att i andra fall dylik svårighet eller-fara ej är att förvänta. I detta sammanhang torde fä upptagas till bemötande ett inkast, som ofta blivit gjort mot att just prästerna skulle vara så starkt beroende av dessa naturaprestationer. Man har hänvisat exempelvis till landsfiskalerna, vilka ju också äro bundna att bo inom sitt distrikt. Här gör sig emellertid den stora skillnaden gällande, att, medan landsfiskalerna, såsom icke annat än undantagsvis försedda med bostadsboställe, kunna bosätta sig var som helst inom sitt i regeln ganska vidsträckta distrikt, där det tvivelsutan så gott som alltid finnes någon eller några centralt belägna platser med tillgång till alla slags förnödenheter, äro prästerna tillförbundna att bo inom sitt pastorat å en viss på förh^ud bestämd plats, som ofta är liggande avsides i ort, där tillgången till förnödenheter är < ringa och där i följd därav eller av andra orsaker tjänstinnehavaren praktiskt taget är utlämnad till arrendatorns godtycke såväl i fråga om priser som till och med i fråga om möjligheten att erhålla för uppehället behövliga förnödenheter eller den för ämbetsgärningen oundgängligen nödvändiga skjutsen. Den omständigheten, att förbehåll i nu avsett syfte skulle komma att mer eller mindre ofta medföra arrendebeloppens nedpressande, torde icke i och för sig utgöra tillräckligt skäl för att i ifrågavarande hänseende ändra författningarnas grund. När sådant är oundgängligt med hänsyn till tjänstinnehavarens berättigade intressen, måste det därför vara fullt riktigt, att'det eljest allt erkännande värda intresset av att från löneboställena erhålla högsta möjliga avkastning får stå tillbaka. Emellertid har, såsom i det föregående blivit antytt, förbehållets ogynnsamma inverkningar på arrenderesultatet — frånsett Vad som därvidlag kan läggas kristiden till last — varit beroende mindre pä själva förbehållet i och för sig än på det sätt, varpå bestämmelserna i fråga blivit tillämpade. Bevideringen av arrendeförordningens ifrågavarande bestämmelser bör där- Riktlinjer för för enligt sakkunniges uppfattning gå ut på att giva bestämmelserna en sådan revideringen avfattning, att deras tillämpning i full överensstämmelse med grunderna i 1910 a v wthörande års ecklesiastika lönelagstiftning och på så likartat sätt som möjligt befrämjas. b e s t a m m e l s e r Härvid framställer sig till en början den frågan, huruvida det överhuvud a) Betalningsöverensstämmer med lagarnas grund, att tjänstinnehavaren — såsom ofta grunden. skett — genom förbehållet om tjänstbarheter tillföres en löneförmån av beskaffenhet att utgöra ett tillskott utöver den reglerade lönen. Enligt sakkunniges uppfattning är detta ingalunda förhållandet. Utgångspunkterna för frågans bedömande ligga dels i bestämmelserna om huru prästens lön skall till måttet bestämmas, dels ock i den vid de nya ecklesiastika lönelagarnas tillkomst uttalade grundsatsen därom, att prästen ej skall vara hänvisad att söka utfå en del av sin lön ur boställes avkastning. Av löneregleringslagen och förarbetena till denna framgår, att de i lagen meddelade betämmelserna om de grunder, efter vilka prästernas löner skola

54 mätas ut, äro avsedda att vara fullt uttömmande. In natura åtnjuter prästen allenast fri bostad och eventuellt fri vedbrand. Den fria bostadens omfattning och beskaffenhet bestämmes av synerätt eller under vissa förutsättningar av Kungl Maj:t. I övrigt utgår prästens lön i penningar, vartill kommer ersättning för skjuts i tjänstärenden enligt särskilt meddelad föreskrift. Lönens storlek bestämmes av Kungl. Maj:t, som dock härvid är bunden av noggranna detaljbestämmelser, vilka medföra, att ett synnerligen noggrant •vägande av alla på lönen inverkande omständigheter äger rum. Icke det obetydligaste tillägg utöver stadgat grundbelopp beviljas utan skäl, som hänföra sig till i lagen angivna omständigheter. Det enda avsteg härifrån, som lagen känner, är det fall, då särskild förmån utöver lönen blivit präst tillförsäkrad genom donation av enskild. Till och med om församling besluter höja prästs lön, skall sådant beslut, för att vinna bindande kraft, underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse. Ingenting har förekommit därom, att prästen skulle kunna få del av boställes avkastning vare sig direkt eller indirekt genom att till underpris bekomma förnödenheter därifrån. En sådan anordning vore desto mindre överensstämmande med lagens grund, som den nya lagstiftningens syfte att i avlöningshänseende genomföra en utjämning mellan de olika prästerna därigenom skulle starkt rubbas, i det att vissa präster icke skulle komma i åtnjutande av någon som helst förmån av berörda slag, under det förmånernas värde för de övriga skulle bliva i ytterligt hög grad växlande olika präster emellan. Den ganska stora frihet, de utarrenderande myndigheterna under nämnda förutsättning skulle äga att efter godtyckliga grunder genom bestämmande i arrendekontraktet av en för prästen'mer eller mindre gynnsam betalningsgrund utan något vägande av skälen tillföra prästen en stundom till betydande belopp uppgående förbättring i den lön, Kungl. Maj:t pä lagens grund och efter ett minutiöst vägande av de på lönen inverkande omständigheterna funnit utgöra skälig avlöning, skulle allt för mycket kontrastera mot den för Kungl. Maj:t stadgade bundenheten i avseende å avlöningsbeloppets bestämmande, jämväl när det rör sig om obetydliga' belopp. E n dylik rättighet för de utarrenderande myndigheterna skulle innebära ett delegerande på dem av viss del av den Kungl. Maj:t genom lagarna förbehållna befogenheten att bestämma måttet för prästens lön, något som jämväl strider mot lagens grund. Till skjutsersättningsfrågan återkomma sakkunnige längre fram (sid. 56), men vilja dock i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på ett förhållande, som även i det föregående berörts, nämligen att en gynnsam betalningsgrund beträffande ämbetsskjutsen icke behöver innebära tillerkännande åt prästen av en löneförbättring, utan kan hava allenast den betydelsen, att hans utgifter i och för tjänsten begränsas. Den olika tillämpning av bestämmelserna i nuvarande 13 § arrendeförordningen, som efter vad förut berörts gjort sig gällande, torde till stor del vara beroende på en missuppfattning av uttrycket »måttlig ersättning», en missuppfattning, som torde finna sin förklaring särskilt däri, att i paragrafen i ett sammanhang behandlats både ämbetsskjutsen och andra tjänstbarheter. Av den förut lämnade historiken framgår, att vid behandlingen av frågan om prästens tillgång till tjänstbarheter från löneboställe frågan om ämbetsskjutsen varit den dominerande, för att icke säga den enda debatterade. De betänkligheter, som framförts mot den nu genomförda förändringen rörande boställenas obligatoriska utarrendering, hänförde sig så gott som uteslutande till befarade svårigheter för prästen att anskaffa ämbetsskjuts och till de därmed förknippade svårigheterna för honom att på ett tillfredsställande sätt utöva sin ämbetsgärning. Vad som tilläventyrs kan i vissa fall tala till förmån för, att prästen i fråga om ämbetsskjutsen tillgodoses med gynnsam betal-

55 ningsgrund för nedbringande av hans ofrånkomliga utgifter för tjänstens skötande, kan därför icke äga giltighet beträffande hans hushållsutgifter. Det torde i sådant hänseende vara lämpligt att erinra därom, att enligt 1909 års sakkunniges förslag, vilket i den delen allenast med en uteslutning, som ej medför ändring i sak, upptogs i det till 1910 års riksdag framlagda förslaget, ämbetsskjutsen skulle helt bekostas av pastoratet — således utan någon kostnad för prästen — under det att övriga tjänstbarheter, som tilläventyrs komme att förbehållas till utgående från bostället, skulle betalas efter ortens pris. Missuppfattningen av uttrycket måttlig ersättning består däri, att man ofta velat i uttrycket lägga den betydelsen, att ersättningen för tjänstbarheterna skulle kunna bestämmas till pris i större eller mindre grad understigande de i orten gängse, under det att syftet, efter vad den ovan lämnade redogörelsen för frågans utveckling giver vid handen, i själva verket varit att dels tillförsäkra prästen tillgång till tjänstbarheterna i fråga och dels skydda honom för uppskörtning vid utkrävandet av betalningen för dem. 1 ) På grund av det anförda hälla sakkunnige före, att åt bestämmelsen om Betalningens den grund, efter vilken betalningen för tjänstbarheterna skall erläggas, bör — erläggande under förutsättning, som nedan omförmäles — givas sådan lydelse, att man för e' er °.r ens framtiden förekommer kontraktsbestämmelser, varigenom betalning till underpris må äga rum. Bestämmelsen torde i sådant syfte lämpligen erhålla den avfattningen, att ersättningen skall motsvara i orten vid varje särskild tid gängse pris. Vid tilllämpningeii må det sedermera ankomma på de utarrenderande myndigheterna att närmare angiva Jbetalningsgrunden, såsom exempelvis att skjutsen skall betalas efter den för orten fastställda allmänna skjutslegan och mjölken efter inköpspriset vid närmaste mejeri e. d. Bestämmandet av fixt pris har erfarenheten under kristiden visat vara synnerligen olämpligt. Försiktigtvis torde alltid böra stadgas, att i händelse av tvist frågan skall avgöras av gode män. Efter sakkunniges uppfattning vilar förevarande 13 § jämväl på den grundsatsen, att förbehåll om tjänstbarheters utgörande icke skall i arrendekontraktet intagas i annat fall än att tjänstinnehavarens behov kräver, att prestationerna i fråga erhållas just frän bostället2), eller med andra ord att utan dylikt förbehåll binder kunde förväntas uppstå för tjänstiiinehavareii att förskaffa sig tjänstbarheter av de i paragrafen omförmälda slag till pris, icke överstigande det i orten gällande. Där förhållandena på orten äro sådana, att tjänstinnehavaren har möjlighet att till ortens pris eller pris därunder göra upp om tjänstbarheters tillhandahållande annorledes än genom löneboställets arrendator, synes det i regel vara ändamålslöst att intaga förbehåll i nu nämnd riktning i arrendekontraktet, utan torde under sådan förutsättning tillgodoseendet av prästens behov härutinnan lämpligen böra överlämnas till fritt avtal. I inånga fall torde för övrigt, såsom även av vissa av de från prästerna inkomna svaren framgår, J ) I departementschefens av såväl riksdagens vederbörande utskott som kyrkomötet åberopade anförande till statsrådsprotokollet den 4 april- 1910" är det tillseendet, att prästen icke betungas med oskäliga kostnader för anskaffandet av nödig ämbetsskjuts, som framhålles som en av de viktigaste uppgifterna. 2 ) K u n g l Maj:ts den 2 oktober 1920 meddelade utslag angående utgörande av vissa tjänstb a r h e t e r vid utarrendering av kyrkoherdebostället i Siljansnäs församling är måhända grundat på en annan uppfattning. Sedan för visst år arrendator, villig att utgöra tjänstbarheter. ej kunnat erhållas, u t a n bostället utarrenderats mot 600 kronor utan förbehåll om tjänstbarheters utgörande, h a r enligt sagda utslag — vilket meddelats av Kungl. Maj:t i statsrådet efter regeringsrättens hörande — kyrkoherden förklarats berättigad att uppbära arrendebeloppet.

b) Behovsgrunden.

56 prästen därigenom kunna tillförsäkra sig gynnsammare villkor just av arrendatorn, utan att denna förmån får inverkan på arrendebeloppet. Ofta torde det i avseende å möjligheten för prästen att förskaffa sig tjänstbarheter ställa sig väsentligt olika i avseende å olika tjänstbarheter. Efter vad de inkomna svaren utvisa, är det ej sällan svårare att mot skälig ersättning förskaffa sig skjuts än mjölk och smör. Förbehåll bor därför göras endast beträffande den eller de tjänstbarheter, i fråga om vilka hinder i nu ifrågavarande hänseende kan antagas komma att möta. En förändring i överensstämmelse med nu angivet förslag måste antagas komma att medverka till att befrämja löneboställenas utarrendering på ekonomiskt bästa sätt. Man borteliminerar genom en dylik förändring ett av de moment, som på ett mera kännbart sätt verka återhållande på arrendespekulanter. Man förekommer den olägenhet, som vid boställes utarrendering med förbehåll om tjänstbarheters utgörande mot underpris stundom yppar sig däri, att arrendatorn är den, som skördar vinsten av förbehållet därigenom, att tjänstbarheterna av en eller annan anledning icke utgå, eller därigenom, att tjänstinnehavaren medger en jämkning i betalningsvillkoren till arrendatorns fördel. Slutligen undanröjer man den orättvisa, som ligger däri, att förhållandet i lönehänseende olika präster emellan förryckes. Frånsett vad som sålunda talar till förmån för förändringens genomförande måste det anses som en riktig grundsats, att vid en egendoms upplåtande på arrende villkoren bestämmas så, att fullt arrende utgår och att arrendatorn för sådana prestationer, som han åtager sig, får åtnjuta full ersättning. Det ligger tvivelsutan ett psykologiskt missgrepp i att lämpa arrendebeloppets storlek efter att vissa prestationer skola fullgöras till underpris eller utan betalning. Det avglöms nämligen snart, att prestationernas värde motsvaras av en nedsättning i arrendet, och föreställningen om den lägre betalningsgrunden kvarstår som en källa till missnöje. Såsom ett skäl för den låga betalningsgrunden hör man stundom åberopas, att 1910 års lönereglering skulle varit för prästerna ogynnsam och att den förbättring i deras lönevillkor, som gives genom vissa förnödenheters erhållande till lågt pris, därför är med billighet förenad. Oavsett huruvida löneregleringen varit ogynnsam eller icke lärer ett dylikt skäl icke kunna vara bärande. Behöves löneförbättring, bör den givas på direkta vägar och med iakttagande av allas berättigade anspråk. SkjutsersättOrdnandet av frågan rörande tjänstbarheternas utgörande och ersättande i ningsfrågans enlighet med vad som nu anförts äger emellertid det allra närmaste samman3"SI11I\S ei1 hang med en annan fråga, som i följd därav tvingar sig fram till samtidig lösutsättning för n i n g ' nämligen den om beredande åt prästen av behövlig ersättning för den skjuts lösningen av i tjänstärenden, han har att bekosta sig. frågan om Såsom förut nämnts, är ordinarie präst på grund av bestämmelsen i 11 § tjanstbar- 3 m o m . löneregleringslagen berättigad att ur kyrkofonden uppbära ersättning heterna. för skjuts för resor i tjänstärenden med belopp, som bestämmes av Konungen vid löneregleringens fastställande, men icke får överstiga 250 kronor årligen. På sätt riksdagen framhöll i sin förut omförmälda skrivelse den 1 juni 1910, har prästens behov av bidrag till bestridande av kostnaden för sådan skjuts även blivit delvis beaktat genom de bestämmelser, som meddelats i avseende å sättet för beräknandet av prästernas löner. I det fyllnadsbelopp, som beräknas efter pastoratets areal (3 §), kan stundom prästen anses till någon del erhålla gottgörelse för en av större areal föranledd ökning i reskostnad. Likaledes kan i de fall, då antalet skjutsar för en präst i mera avsevärd grad överstiger det normala, hänsyn härtill tagas vid bestämmandet av den förhöj-

57 ning i lönen, som på grund av särskilda förhållanden kan äga rum enligt 4 §. En sådan förhöjning plägar ske särskilt då prästgården är belägen avlägset från kyrkan eller då ständig adjunkt finnes anställd i pastoratet. "Vid meddelandet av de i ämnet gällande bestämmelserna har man uppenbarligen utgått från den förutsättningen, att prästen i regel icke skulle behöva görta någon egen pekuniär uppoffring för fullgörandet av sina ämbetsresor. Ofta och med styrka har emellertid gjorts gällande, att frågan om prästernas lim betsskjuts icke blivit på ett tillfredsställande sätt löst genom nuvarande bestämmelser, i det att de verkliga kostnaderna för ämbetsskjutsen skulle, troits den i regel betingade låga betalningsgrunden, flerstädes och ofta i betydlig mån överstiga det ersättningsbelopp, prästen åtnjuter. Upprepade gånger Lar också från intresserat håll väckts fråga om ändring i härutinnan gällande bestämmelser. I sådant avseende torde särskilt få erinras om kyrkomötets skrivelse den 24 november 1920, nr 38. Beträffande den där behandlade frågan inhämtas bl. a. följande. I särskilda hos kyrkomötet väckta motioner hade framlagts förslag om ändring i prästlöneregleringslagens 11 § 3 mom. i syfte, att prästerna skulle bekomma ersättning, som bättre än den nu utgående motsvarade deras utgifter för ämbetsskjutsen. Kyrkolagsutskottet tillstyrkte, i överensstämmelse med en av de väckta motionerna, sådan ändring i sagda moment, att nu föreskrivet maximum för skjutsersättningen, 250 kronor, skulle bortfalla. Sin hemställan motiverade utskottet med i huvudsak följande uttalande. När bestämmelsen i sagda moment hade kommit till stånd, hade prisförhållandena varit väsentligt olika de sedermera rådande. Någon tanke på en så våldsam fördyring i dessa hänseenden, som de senaste åren medfört och som syntes komma att under nu icke överskådlig tid fortfara, hade då icke förefunnits. Ej heller hade man någon erfarenhet om verkningarna av den sedan nämnda tid över hela. landet vidtagna stora indragningen av skjutsstationer, vilken föranlett, att skjuts på de flesta håll måste anskaffas antingen från långt avlägsen skjutsstation med till följd därav höjt belopp eller ock från privata personer efter godtycklig taxa. Det då bestämda maximum av 250 kronor i skjutsersättning hade för övrigt redan då varit för lågt. Att man över huvud kunde stanna vid detta belopp, hade sin förklaring däri, att, då prästen dessförinnan hade tillgång till skjuts antingen med egna hästar eller genom arrendators i arrendekontrakt föreskrivna försorg, någon räkning över antalet ämbetsskjutsår och deras miltal knappast hållits, till följd varav man saknat material för frågans bedömande. Sedan prästerskapet med tillämpningen av de nya löneregleringsbestämmelserna fått avstå från sina löneboställen och därigenom satts ur stånd att betjäna sig med egen skjuts samt hänvisats att för erhållande av sådan vända sig till vederbörande boställsarrendator eller, om han icke enligt sitt arrendekontrakt vore skyldig att skjutsa, andra närboende personer, hade det i regel blivit för prästerskapet omöjligt att, där över huvud taget skjuts kunde erhållas vid förefallande tjänstebeliov, förskaffa sig sådan till det pris för år av 250 kronor, som i författningen angivits såsom maximum, även om därtill lades det numera å skjutsersättningen utgående dyrtidstillägget. Därtill komme, att behovet av skjuts i tjänstärenden i verkligheten visat sig betydligt överstiga vad som skäligen kunde anses hava legat till grund för bestämmande av den nämnda siffran. Kyrkomötet biföll utskottets berörda hemställan. Ärendet i fråga, som den 10 december 1920 remitterades till kammarkollegiet, har nyligen förehafts till handläggning av ämbetsverket. Till arrendesakkunnige hava ingivits två särskilda framställningar i ämnet. Dels har Göteborgs stifts prästmöte i skrivelse den 23 september 1921 hemställt om åtgärd i syfte, att prästerna måtte ur kyrkofonden beredas full ersättning för ämbetsskjutsen enligt reseräkning. Vidare har Nerikeskretsen av

58 allmänna svenska prästföreningen enligt inkommet protokoll vid möte den 28 december 1921 gjort det uttalandet, att skjutsfrågan först då kunde sägas vara löst, när det nu utgående skjutsbidraget blivit höjt till 1,500 kronor, så att varje tjänstinnehavare kunde hålla sig med stallrum, häst och dräng. Utredning ro- För att bereda sig material för bedömande av föreliggande fråga hava sakrande skjuts- kunnige i sitt förut omförmälda, till prästerna avlåtna cirkulär införskaffat vissa kostnaden. xmpijBJimgar, avseende ecklesiastikåret 1920—1921. Av dessa upplysningar, vilka sammanförts i härefter intagna tab. 7 och 8, framgår bl. a. att för ett stort antal präster (47'7 %) — och bland dessa ingå åtskilliga präster med större antal regelbundet återkommande resor — kostnaden för ämbetsskjutsen motsvarat eller understigit det dem jämlikt 11 § 3 mom. löneregleringslagen tillerkända beloppet, att för ytterligare en grupp (21*1 %) kostnaderna väl varit större men dock ej överstigit ersättningsbeloppet jämte därå för sagda år belöpande dyrtidstillägg, under det att antalet präster, för vilka kostnaderna överstigit ersättningsbeloppet jämte dyrtidstillägg, uppgått till 31 "2 % l). I sistnämnda grupp inberäknas även de präster, vilka själva arrenderat löneboställe (32 st.), hållit egna hästar (151 st.) eller egen automobil, motorcykel eller motorbåt (73 st.). Vad nu sagts gäller samtliga de präster, från vilka svar inkommit, således hava även medräknats sådana präster, till vilkas förmån förbehåll om tjänstbarheter icke gjorts vid löneboställes utarrendering. För sistnämnda grupp präster för sig ställa sig emellertid procenttalen något olika (43'3 ?/o, 25o % och 31 7 96) än för båda grupperna tillsammantagna. — Anmärkas bör, att vid befattningshavarnas indelning i grupper hänsyn icke tagits till sådana fyllnadsbelopp, som vid lönereglering tillagts vissa präster efter pastoratets areal eller på grund av bestämmelse i 4 § löneregleringslagen och på sådant sätt inneburit viss gottgörelse för reskostnad. För ett rätt bedömande av nu omförmälda förhållanden måste emellertid beaktas, att, där skjutskostnaden varit ringa, anledningen härtill, i den mån den ej ligger i den billiga betalningsgrunden, mycket ofta uppgivits hava varit det trängande behovet för prästen att med hänsyn till sina små inkomster begränsa sina utgifter så mycket som möjligt, något som medfört, att prästerna i stor utsträckning vid sina ämbetsresor begagnat sig av cykel, sparkstötting o. d. eller ock tillryggalagt vägen — även där den varit lång — till fots. Stundom har förklaringen legat diiri, att prästen på grund av ålder eller sjuklighet varit urståndsatt att underkasta sig alla de tjänsteresor, som en yngre eller frisk präst skulle hava företagit. Sakkunnige hava i sitt förberörda cirkulär tillfrågat prästerna, huruvida de ansåge antalet ämbetsresor skulle komma att ökas, därest skjutsersättningen bättre motsvarade kostnaden för ämbetsresorna, och till vilket belopp de ansåge verkliga skjutskostnaden efter nuvarande kostnadspris kunna beräknas, därest varje ämbetsresa bleve fullt ersatt. På de inkomna svaren, vilka synas vara avgivna efter mycket skiftande grunder, och vilka av helt naturliga skäl hänföra sig till den svarandes individuella uppfattning och förhållanden och stundom äro uppenbart otillförlitliga, synes ej vara möjligt att grunda något mera noggrant bedömande av huru skjutskostnaden komme att under angivna förutsättning ställa sig. Det synes dock ej osannolikt, att sammanlagda skjutskostnaden, för samtliga präster beräknat, skulle under samma förutsättning komma att uppgå till två eller tre gånger sammanlagda beloppet skjutsersättning efter nu gällande normer (dyrtidstillägget fränräknat). För de särskilda pastoraten åter synes förhållandet ställa sig mycket olika i olika fall. Stundom x ) Resultatet av "denna undersökning överenstämmer i huvudsak med resultatet av en tidigare av kyrkofondskommittén företagen.

:0

be

o

TI

a

CO

•

ti

'3

d

-s i

W

J2

|

boo

ö 2

1 °* CC

<n T-l

ti v O) bo !-i

fl fl "•+3 +3

:cÖ tn «i

'> h :0 O

i J

-1-3

.O

a «i

5CJ cc

:ci

m CM

'S

U •—i

fe *-

O

te

ti) •—I rfl

«

:cS

rf ^P

O

2?

rQ r 3

CC CS

u

Ig

o .^

CO

,fl >

vo

O

o

fl

T, &

"3

:0 bD

«t-i

cö

•ö (D

^

a

:c3

"B

<i cc

CM

1—1

o CO

T—1

-b o 'o es "o o o o o >o 2> o T-~|

^ 1

T-H » - , r-H

"O TH ' O >.t. f-H NO ON OO CV =b ^

tx7

T—1

T—1

HcMtM N

—

utgör i % av antalet enligt kol. 2 CO O :c3 «> IH

I "

* B

»ft 00

0 < 5 t l D t Ä J J ^ 1 l l 5 [ > f '

eb<^^»09>0&5b>bS5rS2* Ci-!TH^i-T*C^CoK.QOtYNCVccviQ0

00 iN> o Cro l o >o i s . <Ö »H TJH TH O <?OTH;OCo*-lcOTH0*'-i ^

Si! oj

O O C O G M C M C C C N C O C C t ^ O i O

l

s

c?b^--'^tf»^lb(JQeb'Tt Öl -' i>.X)i>OTtDr-<^iOiC':f^,co

r-(

—i

c

c: o

(JO

O

T—1

i. "X~s.o

cc »? o

c i~

i s . "O ^O £N> »o TH Oc O i t o TH C\. - o TH t ^ " 0 'CO

- i O ^ - i ' I ^ r H t j

cocir^cccocMcc-^cCT-ior-

^aocb-^ibc^tCrHtbVoöio P H H C S I M t O H N - l T H l M H

o o o —«—i trn> ic OJ co LC ic co N ( M ! M C M ( M T * H H

K C l N ^ ^ l l O O C Q O N O C i

§ 05 O cM

i

obTHcbiboböot^^b-ocböc;

<o

CiCjis-OOTHlOiOlOiO^Oo f-H Oo TH f-H T-l oo T-^

•o

o

T J I T H C —

(c-

CM C D C O r - i a S i O O C O O

» i f i i(3 CM • £ CM CO H !-« H O X lO-X)LC3if3OTTtirjlcOT*c<3^

av antalet enligt kol. 2

OCDC30—IO-T-HICOCOOTOJOCE CCCO^icoCO-XiTHr-iCJQT-iT-1

•s

&

ibcbibibdcicb-^ti^öörH

"

CO

$

C T J C C t - C M C C C O O O O r - I C O O a s

O H O J J l H C Q O O H ^ i O J J O — X l ^ l O — C£>COCOT-IT-HT-I

%

CO

O O K O CQ O O O cS O O C

C5i

t-- ~> T H I > OJ 05 CM 1 - OS X> i f t <N COICCMOSCOiOa-.iOTH-OCMCC 1—1 T—1 r - l

O TH

T—1

c3

05 bO

^2

00 T I en cc vo — cr> ©

T—i

•g

, S

u o

CM

co ir. t^ io c o er. a) N •* i o

^

s

£§

T—IT—I CM T-« <M

lOT-lrHO-r-lfXicTOt^lCTO-^CMTjT

Därav präster med större utgör antal regelbundna av anresor talet enligt av ankol. 2 talet enligt kol 3

>

15 H r l

T—1

_

skjiitsersättningen utan dyrtidstillägg

£•pH :<"ö o

^HCOdi^ICCJiOrHCCCCOO cTN»iocritrcr-"T:HcbT;HcjD'i)^tTib

a o o o H c o K M c o a o j i

Därav präster med större utgör antal regelbundna av anresor talet % enligt av ankol. 2 talet enligt kol.11

ic

HM

v

Summa (kol. 3 ocli 7;

fl O 3? bo

•m

O ^ t e O t — c3ii£ScX3»OiOe004'-<

co oo cc o

i,

rfl

«0

T-l

I^HHWCOOOJICMCOOHCO H H C M H T-l r-l T-l T-l

skjiitsersättningen jämte dyrtidstillägg (67 %) Därav präster med större utgör antal regelbundna av anresor talet enligt av ankol. 2 talet enligt kol. 7

0>

j?

rH

T—|

lo-

Den verkliga kostnaden har understigit eller motsvarat

T-l

O

CO

CO

1-1

i • >o o —i os <N i > x> —' — O COCMCC^CM^COCOCMrHcOQT-iCM

"S

>-> d

st.

i-j s

rH 00

T—1

av antalet enligt kol. 2

C3

fl

i ^ -jo do i b e - i b - * r - cb i o ö ÖQ t y i H t N N M N n ^ c o i n - f X

r« — C C e N © C C L ~ C C C i a O © — ibw^iNTTH333D(i)6i>cbjb

av antalet enligt kol. 2

o

'C

i1 0/ /O

O) S-c OJ

•

T-l

utgör

bo

O O C N C C C O t - C O - * r - C C O v c c :

Därav präster med större utgör antal regelbundna av anresor talet % enligt av ankol. 2 talet enligt kol 15

r—I

*~

utgör

JH

utgör

:cti

O 1

— 1

•pH J"l

S * M a>

ingå i tabellen

fl

ä

Den verkliga kostPrästen j naden har överstigit har själv i skjiitsersättningen arrenderat jämte dvrtidstillägg bostället (67 96)

TI

cS i f j " "o o

Pr istcn i sten har hållit hållit auto mobil, torL eller torbåt

bfl

CO

en

•

CO

i »-i .3 bO fcc ft - cc C O oj a

-P

V

p erf B

r—

H

OCCC

C

a

:cc

a s

en -O d

c»

rSrQ « t! i: pj ^

f-

KS

-

t»1

>

60 bo

-- M

2 ' ^

CM

U OS

fl

CM

:0

•*

a

TI

o

CC CM

a r-i

<»

d o bD d

C5

CM

bo I Ö O fl <N

CM

<X>

C.

bo £

s M-a

•tft

CC

H

« .3

fe s

US

02 r - ,

i? ®

--i

bo »id Jd

CC rH

T* 2 ein

rf

f l o -S PH ^ M cs

f*

r- £

Ä

®

cl bp

<-s

cn

•rrJ

r~

o :cS H

-s r=)

s

a

o :rt bo ccri

d

Ii*

C3 - g

-IH

Ti

u

d £

i—i o3

3 >

*" '"

-5 d CO

•* fl Til

bo fl ö e3 'C

O cO - Ö rf

rH

o fr! :cs

bo

a

3 CO

o

d

cc

<

CM

O

O

K

O

O

i

O

O

O

O

O

g

O -rH

0 OS

cMOc^cMcrbibaocb'-oot^o

as

©

-^rf-X;Ttic£>-<*lrjTH*iT-lcM>0O

T*

O

C

D

M

T

H

O

C

O

C

-

C

C

C

Q

(Mr-1

H j O C l ! O ^ K C 2 O 0 0 i s » O

Ci

^ Ö ^ Q O - J O C J O G O O O ^ ^ ^ O TH »O ^ ^ ^>0 f-H 0^ O) O j T-I O} C5

OD

o c - t - O C M O

*:•§

a o

O

CC i

i . O C

C S i . c

(M

CO

rH

c*

:c ^

p Ö QD cb >b O O ö ^b >b =b O K

O Oj 'C K

O »O "O ^

"0

00 IHT)

tS.OjcJ)CA(CoOr-|C\)OtT»|C\jCi

1^

C C O C C C C X O r H t —

O

DO t - O H H i O

-

>o

k* CN

rH «1

OCMl>.COSO-*lTH-rcHCOHc)T^O

»1

CS

T—l

»O

•* o-, o o, o O u O i-, o O cs cib-bö^o>b^ö<-VO>bC)

06 00

"O

1^

CO CM CO r-1 CO CM

CMT-H-^CHCM

rf co d o

M

IH

O rrf

:o cd l

~0 - r f

d

_d d

*"

Q

'i? rf

-°^

O

OfCr;

T-~| Oc> T-H,

T-H: Os O

^ O ' l v O i N C j r H C j C o r H ,

«C5 T-H

1-^.

f>3 1^ CM

r H O C C C J C D O C - J O O O C O O

CO O CO t ^ T H O O) O O O CM' O lOcÄccxOiOCOLCOrfHCMiCOCM-Hpo

50 • *

!>•

I>r*

T—I

^

r-coNHoscccccococMCMi-i

O Ci

•HH CC »c0

fMOHOscoco^iOcnocorH COHCMHCMHrHHHHOl

c/o o

lO CM CM rH

T—1

IB

rf

T-H

T-H

»1

cf,

cc

1 O

ti, 00 r^rCl

9 CO

^»

cc

I l »-a

O ccä CD ^rf T? O rf CO rH °C0

-

as rf C o; p rfl f- : ?s :cä "S :c3 5? -cJ c O cS :cS cc! - - H ^H.q M B

rQ

»o

•^ S £

CJ J,£) ; a :ca rf d •t: CP 5 lä flMP l T j c i 3 ^ j O "a r= CO rf -g s S : St: ( • rf -e CM

ta

O

T—1

q rH

^* ab

•rf

CO

co C^s

- * ö cb CO »b o ö (o X> Ö TH Ö 0 0 ® COCOiOt^--0!>iO-*CO-X>cx>0

rH

H

es

c3

PM

rH

N

w :o3

c3

T—1

r2

to1-

r ^3 crf o rf o

bCH= " " d C5

0*

O

t^CC'cfl'ccHt^CMl^t^T-ICDCCO-CM T—1 r H r - l T—1 T H T-I

._

CC

o5

O

- * O C O r - - *

.

"S rf

:cs w" £

n 00 t^

o J4

cc

bo—i

co lO

^

M d co :ccJ

h

i© rH O CM

r^

H O C O i O O O N C C C O O H O

->_, H - co

rH O) -1-3

C

rf - f r . 0 5

-s *

+3 a>

fl -

d

rf "t 1 <^J

C2

rH

<^c TH 0> TH cci C\) O) O; CYO T-H »o T-H.

rfo. 2 « - at

CO

-, t o o teef

TH

1 I

•s

fc bo S g o CC "g

.72

cä

+3

o .-a

cS

cd cc5

CO I»

<M rH

CO

IH

O

OOOO-oOO-coOO-^O O ^ i o Of -öHi o O 1~H; K C j T-H C i r~|t ö ~ H »~(

r-lrHCMCMCMCMCMCM

" S ^ c* rf d "o bo

O

I

HJ rf T-l bo T-l

i

d ^ ro

o

«s M

_l d tu

.

H»

CC •1-1

d o

J a o

'03

•Pr=!

r;1^

. ^»5 °

d

»1

O

fflHCMH

"ti *H. crrj ^ "^ ^ TH CYJ T - os co c>

rf ° rf0 * > - H 5 m 2

cS

TH 1-H

1 1 1 11111 11 1

ci

S

:cc

51 rH

CO

05 CC;

r-l

T—1

*

rf

rH

CO

O O O O C 0 O O O » C C ; O C 7 i C - ;

rf rf CM i a3 t o

-g*

i ^

5 o So g CO

O - U C C D . C O O

03 M

t-

O

o

0 5 :c

to

o

C

-it)

*!-1

g 5 B . S -S — fl H • « » ;

u

C

1 1 1 1 1 1 '1 1 | 1 1 11

CD

rf

s

fe »O a rf S ' a rf r" O

toa

O

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 CS S S

i * tei C

» -

bo r- -rf

© rH

C

T - H O T — I T - I C M O C O T - I C M O O O

CO

'

C

»C

rf rf O?

— .

l £ ä % -sk &

r—I

C

O n C O H O O C O J l N O O

d o be OJ

C

oooocoooocM©e-o

:0 ö

d ->c? «s 2 h O ^ rQ

rH

-r^

O

CO

rf :cs IH M f j cä " rd

C/2

O

CM

rf rf CM

rf

r-H

O

COO-cHONÖHcbiboOÖ

=ä 3 S "o * OJ.

•- -- _

«,

C

CO

ej ^ 1 ,

M

rH

=

•fe SJ S

-5

O

c* ?5 " d "o as ^

(H > " • O 72

^

-*

J

r H O G O C C t —

*

CO

O

t-

-

7-i

rf — 0 !

^ S

rH

.a <s

O

«S rM

f*

d S p -2 0-3 S « tä -^ 5c .2

1 1

O

T-iCMOOCMC^CMiCOiOCOTficO

iC0CMr-iO0S-<*l^C»0i£0TctioO

r3g

T-H

8~

f«

C

iböcoNrjiibönrHÖioo

— 4

¥Ä " 2 1 S1 2 1

cS

C i

rf -^. CM

* ^ "3 "o CO

o 'C 3

r-

•rH

-H<TS •--

:cS

l-H

1 So

'C

CM i CM

CO

r-d O

Drq<7}C0>r>l-^0rCd,a-r-!f>

C8 1 >

N

p rf VI

61 synes den behövliga ökningen vara ganska obetydlig, i enstaka fall synes till och med en nedsättning vara befogad, i andra fall åter är uppenbarligen en synnerligen kraftig ökning påkallad, för att ej jn-ästen skall nödgas i oskäligt stor utsträckning själv bekosta en del av de ofrånkomliga ämbetsskjutsarna. H u r u som helst är det uppenbart, att den av sakkunnige föreslagna ändringen i 13 § arrendeförordningen skall hava till följd, att de flesta prästers utgifter för ämbetsskjutsen icke oväsentligt ökas utöver den kostnad, prästerna för närvarande få vidkännas för ändamålet. Det måste betraktas som ett både billigt och rättvist krav, att prästerna, vilka för sina ämbetsåliggandens behöriga fullgörande äro hänvisade till att i stor utsträckning företaga resor inom sitt pastorat, måtte få det så ordnat, att de om möjligt icke skola nödgas till någon del själva bestrida kostnaden för dessa med tjänsten förenade resor. Prästerskapets löner äro ingalunda så beräknade, att uppoffringar i sådant hänseende skäligen kunna av dem påfordras. Även från pastoratets sida framstår det som angeläget, att prästen icke skall av hänsyn till den egna ekonomien förledas till att undandraga sig resor, som ur församlingsvårdens synpunkt äro påkallade. Gäller det sagda redan under nuvarande förhållanden, då prästen synnerligen ofta på grund av omförmälda förbehåll kan hålla sina utgifter för skjutsen inom något så när rimliga gränser, äger det än större giltighet, därest den nu föreslagna förändringen genomföres och skjutskostnaden därigenom ökas. Berörda ändring bör därför enligt sakkunniges bestämda uppfattning icke genomföras under annan förutsättning, än att det tillika vidtages erforderlig ändring i gällande bestämmelser om prästerskapets rätt till gottgörelse för deras utgifter för ämbetsskjuts. I motsatt fall skulle nämligen de påtalade olägenheterna av de nuvarande anordningarna ytterligare skärpas och därigenom prä stens ämbetsgärning bliva lidande i större utsträckning än redan nu mångenstädes är fallet. Sakkunnige hava till övervägande förehaft flera olika förslag till lösande Skjutset-sättav denna fråga, vilkens svårlösthet och ömtålighet varit erkänd under löne- ningsfrågan» losvm regleringsfrågans handläggning tiderna igenom. Därvid hava sakkunnige ägnat fisärskild uppmärksamhet åt spörsmålet, huruvida det vore möjligt att, på sätt även av Göteborgs stifts prästmöte ifrågasatts, tillförsäkra prästerna full ersättning för de nödiga tjänsteskjutsarna att utgå efter räkning. Det har emellertid synts vara förenat med allt för många och stora vanskligheter att på denna väg finna frågans lösning. Sakkunnige hava slutligen stannat vid att föreslå en anordning i huvudsak lika med den nuvarande, d. v. s. att varje särskild präst tillerkännes ett fast ersättningsbelopp. Då enligt sakkunniges mening prästen bör om möjligt erhålla full gottgörelse för sina kostnader för ämbetsskjutsen — under den förutsättningen att fråga är om resor, som objektivt sett äro att anse som behövliga för ämbetsåliggandenas behöriga fullgörande — men dessa kostnader i händelse av bifall till sakkunniges förslag måste på grund av den högre taxan bliva väsentligt ökade, torde det oftast bliva nödigt att efter förändringens genomförande bestämma ersättningsbeloppet avsevärt högre än för närvarande sker. Med hänsyn till svårigheten att på förhand beräkna ersättningsbeloppet rätt, och då inom pastoratet kunna inträffa förändrade förhållanden, som antingen öka eller minska behovet av resor för prästen, synes det icke lämpligt att, på sätt nu sker, göra ersättningsbeloppet orubbligt för den tjuguåriga löneregleringsperioden, utan ersättningen bör kunna av Kungl. Maj:t till beloppet ändras under perioden på grund av sig företeende omständigheter. Vidare synes icke lämpligt att för ersättningsbeloppet fastställa ett visst maximum. Av de inkomna svaren har framgått, att i vissa pastorat reskostnaden på grund av stort antal regelbundet återkommande

<;_ resor av större längd redan nu är väsentligt högre än det i löneregleringslagen stadgade maximum och i händelse av ökad taxa utan tvivel koinme att likaledeles betydligt överstiga vad som kan tänkas böra bestämmas som allmänt maximum. Det synes sakkunnige vara ett billigt anspråk, att även i sådana pastorat den till prästen utgående ersättningen bör kunna bättre motsvara utgifterna för ämbetsskjutsen ! ). Frågan om ersättningsbeloppets bestämmande kan ej vara annat än av svnnerligen vansklig art. Detta är beroende icke minst därpå, att ämbetsresornas frekvens ofta är beroende på den tillfällige tjänstinnehavarens personliga egenskaper eller individuella förhållanden. Frågans vansklighet belyses även av de inkomna svaren. Emellertid finnas inom flertalet pastorat fasta utgångspunkter för beräkningen åtminstone av en del av kostnaderna. Där under löneregleringsperiodens fortgång visar sig behov av ändring — uppåt eller nedåt — av ersättningsbeloppet, lärer ändringen böra bliva beroende på beslut av Kungl. Maj.t efter vederbörlig framställning. Till frågan om ersättningsbeloppets bestämmande och därmed sammanhängande spörsmål återkomma sakkunnige i det följande (sid. 187). Skjutset-sätt- Såsom förut nämnts, skall den efter 11 § 3 mom. löneregleringslagen utningens be- gående skjutsersättningen gäldas ur kyrkofonden. Den av sakkunnige nu kostatide av föreslagna ändringen synes av skäl, som i det följande närmare angivas, böra prästiönc- m e ä f ö r a som följd, att skjutsersättningen bekostas på enahanda sätt, som stadme gats i avseende å den kontanta lönen, d. v. s. med anlitande av de i 19 § löneregleringslagen omförmälda, till pastoratets förfogande ställda prästlönemedlen, med rätt for pastoratet att, därest för bestridande av prästerskapets avlöning jämte skjutsersättningen såsom församlingsavgifter utdebiterats sammanlagt större belopp, än som motsvarar sex öre för helt eller påbörjat tiotal kronor av pastoratets hela inkomstbelopp, av kyrkofondens medel erhålla ersättning för det överskjutande beloppet. Härmed har upptagits ett förslag i fråga om sättet för skjutskostnadens bestridande, som 1909 års sakkunnige framställt .och Kungl. Maj.t i propositionen till 1910 års riksdag framlade, men som riksdagen under dåvarande omständigheter ej godtog. Sitt förslag därom, att skjutsersättningen bör gäldas med anlitande av de medel, varmed avlöningen för de ordinarie prästerna bestridas, grunda sakkunnige huvudsakligen på följande omständigheter. Den lågt satta taxa, efter vilken prästen för närvarande oftast har att ersätta arrendatorn för skjutsen, medverkar till att nedpressa arrendebeloppen under vad som eljest kunde hava betingats. Enär arrendebeloppen från sådana boställen, varom här nästan undantagslöst är fråga, äro ställda till pastoratets förfogande för att användas som bidrag vid prästerskapets avlönande, är det i själva verket pastoratets prästlönemedel, som till följd av minskad inkomst få 'vidkännas en del av kostnaden för ämbetsskjutsen. Genom den nu föreslagna ändringen i 13 § arrencleförordningen hoppas man kunna föranleda en höjning i boställets" arrendevärde och därigenom en ökning i de medel, som stå till pastoratets förfogande för prästerskapets avlönande. Då prästen nu skall hava att själv lämna betalning även för den del av skjutskostnaden, som för närvarande tynger arrendet, men bör därför erhålla gottgörelse, synes både riktigt och billigt, att de medel — prästlönemedlen — som få njuta förl ) Såsom en parallell torde få hänvisas till Imru man ordnat med resekostnadsersättnfngen inom statens skogsförvaltning. Till en början atnjöto revirförvaltarna fasta resanslag. P å grund av klagan över att dessa ofta voro långt ifrån tillräckliga ändrades detta därhän, att gottgörelsen utgick efter reseräkning. Detta system befanns inom kort olämpligt, och m a n införde ånyo fasta resanslag, ehuru till förhöjda belopp. Sådant resanslag kan dock i närmare föreskriven ordning förhöjas antingen tillfälligt eller på stadigvarande sätt.

63 delen av arrendets förhöjning, även skola hava att vidkännas gottgörelsens erläggande. Härför talar ock den omständigheten, att det i ämbetsresornas natur ligger, att de utgöra en prestation i pastoratets intresse. Detta är fallet framför allt med resor för duplikation, för förrättande av gudstjänst eller andaktsstund annorstädes än i kyrkan, för öppenhållande av pastorsexpedition på annat ställe än i prästgården o. s. v. Men även resor för sjukbesök m. m. äro ett församlingsintresse. Det synes därför överensstämma med de grunder, varpå lönesystemet vilar, att skjutsersättningen i sin helhet lägges på prästlönemedlen med kyrkofonden såsom subsidiärt bidragsskyldig. En sådan åtgärd skulle ock verka i den riktning, som är ett av syftena med 1910 års ecklesiastika löinelagstiftning, nämligen till utjämning de olika pastoraten emellan. De talrika svagare pastoraten, vilka redan nu tillgodonjuta tillskott ur kyrkofonden enligt 21 § löneregleringslagen, skulle icke komma att få vidkännas någon ökad utgift till följd av den nu ifrågasatta förändringen. De starkare pastoraten åter, vilka icke kommit upp till maximigränsen för vad ett pastorat anses skäligen kunna bära för prästerskapets avlönande, skulle stundom komma att få, dock inom sagda, lågt satta gräns, vidkännas en ökad utdebitering med anledning av ersättningsbeloppets hänförande till övriga utgifter för prästerskapets avlönande. En beräkning, huru kostnaden för den nu föreslagna anordningen skulle komma att ställa sig för de särskilda pastoraten och för kyrkofonden, är givetvis synnerligen vansklig. Sammanlagda beloppet skjutsersättning enligt nu gällande IL § 3 mom, lönereglering-slagen lärer kunna beräknas' komma att, sedan samtliga pastorat blivit nyreglerade, uppgå till ej fullt l 2 miljon kronor, ett belopp som, efter vad förut nämnts, gäldas ur kyrkofonden. I händelse av bifall till den av sakkunnige föreslagna ändringen'torde detta belopp komma att, sedan förändringen vunnit tillämpning på alla pastorat, två- eller tredubblas, således uppgå till högst 1V2 miljon kronor. Därest detta belopp bestrides på samma sätt, som finnes stadgat om prästernas avlöning, torde kunna beräknas, att drygt hälften skulle komma att stanna på-pastoraten och knappt hälften på kyrkofonden. Det torde kunna antagas för visst, att den ökade inkomst, som skulle kunna påräknas för pastoraten i händelse av förändringens genomförande, skulle täcka en mycket stor del av den ökade utgift, de skulle få vidkännas på grund av skjiitsersättningen, i enstaka fall kostnaden i sin helhet. De av sakkunnige föreslagna förändrade bestämmelserna angående prästernas Successiv rätt till ersättning för ämbetsskjutsen och om sättet för denna ersättnings tillämpning. gäldande kunna givetvis icke komma i tillämpning omedelbart eller samtidigt över hela riket. Då denna förändring har det allra närmaste sammanhang med den föreslagna ändringen i arrendeförordningens 13 §, kan den förra förändringen ej genomföras beträffande andra präster än sådana, vilkas förra bostadsbostälk blivit utarrenderat med tillämpning av de nya bestämmelserna. De skulle i följd härav komma att gälla beträffande prästerna i pastorat, som regleras efter ikraftträdandet av den nya arrendeförordningen, samt beträffande övriga präster så snart det boställe, från vilket de på grund av äldre arrendekontrakt åtnjuta tjänstbarheter, blir på nytt utarrenderat med tillämpning av den nya arrendeförordningen. Vidare torde de nya bestämmelserna angående skjutsen böra gälla sådana präster i redan nyreglerade pastorat, som icke genom arrendekontrakt, upprättade enligt 1911 års arrendeförordning, hava sig tillförsäkrade några tjänstbarheter frän löneboställe. Det skulle för de till denna grupp hörande prästerna, vilka redan under den gångna tiden haft en i förevarande hänseende ogynnsammare ställning än de övriga, efter sakkunniges

64 uppfattning innebära en uppenbar orättvisa, om de icke skulle kunna omedelbart få del av förbättringen. Sakkunnige hava ansett det böra tagas under övervägande, om icke även jpr öster, vilka åtnjuta tjänstbarheter på grund av arrendekontrakt, upprättade enligt 1911 ars arrendeförordning, men för vilka den kontraktsenligt utgående betalningen för ämbetsskjutsen likväl överstiger det skjutsersättningsbelopp, som uppbäres enligt 11 § 3 mom. löneregleringslagen, borde i händelse av behov kunna få skjutsersättningen förhöjd. Sakkunnige hava icke kunnat undgå att finna, att vissa icke oväsentliga betänkligheter framställa sig mot en sådan anordning. Främst möter den erinran, att här saknas den förutsättning, varpå rätten till den högre ersättningen bör vara grundad, nämligen att bostället skall hava utarrenderats under sådana omständigheter, att arrendet ej kunnat tyngas ned av en prestationsskyldighet, som blivit bestämd på grund av stadgandena i arrendeförordningens 13 § i dennas nuvarande lydelse. Vidare den erinran, att mången sådan prästs behov av ökat bidrag till ämbetsskjutsens utgörande motväges därav, att han genom den för andra tjänstbarheter, särskilt mjölken och smöret, bestämda betalningsgrunden åtnjuter en ekonomisk fördel, som ställer honom gynnsammare än de präster, vilkas tillgodoseende genom den nu föreslagna förändringen närmast avses. Därtill kommer, att det alltid måste vara svårt att avgöra, om ett förbehåll angående rätt till tjänstbarheter innebär en ekonomisk fördel för den berättigade och hur högt denna må kunna skattas. Emot nu anförda och andra möjliga betänkligheter kunna dock åberopas skäl, som icke utan styrka tala för en anordning av nyss berörda slag. Tyngst väger härvid vad i det föregående nämnts därom, att prästen ej bör vara nödsakad att till någon del själv bestrida kostnaden för de med tjänsten förenade resorna, liksom att det är ett församlingsintresse av betydelse, att prästen ej för resekostnadens skull göres benägen att undandraga sig eljest behövliga ämbetsresor. Av de från prästerna inkomna svaren framgår ock, att icke så få präster, även fast de erlägga betalning för ämbetsskjutsen efter låg beräkningsgrund, få för ämbetsresorna vidkännas utgifter, som överstiga skjutsbidraget och som icke eller åtminstone ej fullständigt kompenseras av andra med tjänstbarheterna sammanhängande förmåner. Sakkunnige hava därför trott sig böra föreslå, att en förhöjning i skjutsanslaget må kunna under löneregleringsperioden äga rum även i fall, då ett på nuvarande bestämmelser grundat arrendekontrakt, innefattande förbehåll om tjänstbarheter, gäller. Härför bör dock givetvis fordras noggrann prövning t varje särskilt fall; och lärer det även böra krävas, att alldeles särskilt starka skäl för den ifrågavarande förmånens beviljande äro åberopade och styrkta. Det sålunda ifrågasatta stadgandets egenskap av undantagsstadgande anse sig därför sakkunnige böra starkt framhålla, I motiven till 1 § i förslaget till lag om tillägg till löneregleringslagen hava angivits vissa omständigheter, som böra för där behandlat fall iakttagas. Det sålunda sagda har tillämplighet även på det föreliggande fallet. Därutöver bör undersökning göras rörande reskostnadens kompensering genom andra förmåner; och lärer i vilket fall som helst den högre skjiitsersättningen böra beviljas endast under förutsättning, att den tillsats av egna medel, präst nödgas göra, är mera avsevärd. Då, såsom förut nämnts, det ofta förekommer, att i arrendekontrakt föreskriven, för prästen gynnsam betalningsgrund frångås, synes särskilt böra framhållas, att en härav uppkommen förhöjning i reskostnaden, vilken i själva verket utgör en prästens gåva till arrendatorn, icke bör få läggas till grund för beviljandet av högre skjutsersättning. Därigenom att de föreslagna förändrade bestämmelserna angående prästernas rätt till ersättning för ämbetsskjutsen och om sättet för denna ersättnings gäl-

65 dande skulle vinna tillämpning först successivt inom de olika pastoraten, komme det att inträffa, icke blott att olika präster åtnjöte olika rättighet i nu berörd;i, hänseende, utan även att olika pastorat härutinnan hade olika skyldighet, i vilket senare hänseende det stundom kunde hända, att pastorat med två eller flera präster hade olika skyldigheter i förhållande till de särskilda , prästerna. Ehuru detta förhållande onekligen innebär en stor olägenhet, sa länge det varar, är det dock av övergående beskaffenhet. Sakkunnige anse därför, att berörda förhållande icke bör utgöra hinder för förändringens genomförande, och detta desto mindre, som revideringen av bestämmelserna såväl om tjänstbarheterna som om skjutsersättningen är en fråga, som icke utan stor olägenhet låter sig undanskjuta. Med hänsyn till tiden för ikraftträdandet inom de olika pastoraten av de föreslagna bestämmelserna om skjutsersättningen synes nödigt att bestämmelserna i fråga avfattas i en särskild lag. Pä grund av det anförda hemställa sakkunnige dels om sådan förändrad lydelse av nuvarande 13 § i arrendeförordningen, sakkunnige att däri måtte stadgas, att där hinder kan antagas möta för tjänstinnehavare förslag. att mot pris, icke överstigande det i orten gängse, förskaffa sig erforderlig skjuts samt sådana förnödenheter och arbetsprestationer i övrigt, som ovan nämnts, eller ock visst eller vissa slag därav, med mindre förbehåll om förmånernas utgörande från prästgården närbeläget, för jordbruk avsett löneboställe göres vid boställets utarrendering, skall, i den mån boställets avkastningsförmåga det medgiver, i arrendekontraktet göras förbehåll om skyldighet för arrendatorn att utgöra sådana tjänstbarheter mot ersättning, motsvarande i orten vid varje särskild tid gängse pris, dels ock — såsom förutsättning för den föreslagna ändringen i 13 § arrendeförordningen — om utfärdande av särskild lag av huvudsakligt innehåll, att ordinarie präst skall erhålla ett fast resanslag, som av Konungen bestämmes vid löneregleringens fastställande, att resanslaget skall kunna under loppet av löneregleringsperioden i händelse av behov jämkas, samt att resanslaget skall bestridas i samma ordning, som är stadgad angående gäldandet av prästernas kontanta lön, vilken lag efter hand skall träda i stället för 11 § 3 mom. prästlöneregleringslagen. 4.

Tillsynen å löneboställena.

Vid en undersökning av huru förvaltningen av de ecklesiastika boställena Behov av faktiskt kommit att gestalta sig med tillämpning av de i detta hänseende med- revision av delade bestämmelserna blir man snart nog övertygad därom, att ett tillfreds- nuvarande ställande förvaltningsresultat icke kan vinnas endast genom en revision av bestämmelser angående de bestämmelser, som hava avseende på själva utarrenderingen och vad där- tillsynen. med har sammanhang, utan att det är nödvändigt att utsträcka revisionen att omfatta jämväl de bestämmelser, som reglera tillsynen å boställena. Den betydelse, en väl ordnad tillsyn å löneboställena äger för möjligheten att bibehålla boställena vid hög avkastningsförmåga, behöver icke närmare utläggas. Det ligger nämligen i öppen dag, att den omsorg, man nedlägger på arrendeuppskattningen och på utarbetandet av arrendevillkoren, lätt äventyras, om icke bostället under arrendeperioden vederbörligen vidmakthålles. Härutinnan torde måhända vara skäl att särskilt framhålla den risk, som föreligger i avseende å byggnadernas hållande i stånd. Till vanvård av byggnaderna kan nämligen arrendatorn under vissa förutsättningar stundom hava ett direkt eget intresse. Så länge en byggnad ännu är i skick att kunna genom bättrande hållas brukbar, ligger kostnaden härför på arrendatorn, men 1762 22

när byggnaden har nått den grad av förfall, att den ej vidare kan hållas brukbar endast genom bättrande utan måste byggas om, lägges kostnaden på boställsavkastningen, låt vara att arrendatorn till en början får förskottsvis utgiva kostnaden. Det kan därför stundom vara en ren uträkning för arrendatorn, om han i lämplig tid upphör med sitt underhåll och låter byggnaden fort gå sin undergång till mötes, på det att bostället må bekosta en ny och tidsenligare byggnad. I det föregående har erinrats därom, att byggnadskostnaderna sluka en stor del av avkastningen från de ecklesiastika boställena, och klagomål i samma riktning hava framförts även beträffande kronans domäner, såsom framgår av domänsakkunniges förut omförmälda betänkande. Genom en effektiv tillsyn å boställena skulle åtskilligt förtida förfall å byggnader kunna förekommas och därigenom onödiga kostnader till icke obetydliga belopp besparas, likasom även i andra hänseenden förhindras försämringar, som skulle medföra förminskning i boställets arrendevärde. Angående tillsynen däröver, att löneboställena varda till hus och ägor behörigen vidmakthållna, innehåller arrendeförordningen icke andra bestämmelser än några av mycket underordnad betydelse. De egentliga föreskrifterna i ämnet återfinnas i ecklesiastik boställsordning. E n revision av gällande bestämmelser, i den mån denna revision vill avse åstadkommande av förbättrad tillsyn å boställena, kan därför ej äga rum utan att vissa stadganden i ecklesiastik boställsordning bliva föremål för ändring. Då sakkunnige redan för genomförandet av ett förbättrat arrendeförfärande funnit sig nödsakade att ifrågasätta vissa icke oväsentliga ändringar även i boställsordningen — särskilt vad angår löneboställenas bebyggande — hava sakkunnige ansett lämpligt att lägga denna av förhållandena nödvändiggjorda revision av boställsordningen så, att därvid uppmärksammas jämväl tillgodoseendet av behovet av förbättrad tillsyn å löneboställena. Sakkunnige få nu lämna en redogörelse för det huvudsakliga i de förändringar, som efter sakkunniges uppfattning böra vidtagas i boställsordningen för vinnande av en förbättrad tillsyn å löneboställena. Gällande Beträffande tillsynen över löneboställena stadgas i boställsordningen, att dombestammeiser. kapitlet bör tillse, att inom stiftet belägna boställen varda till hus och ägor behörigen vidmakthållna. Här lämnas vidare föreskrift om huru och genom vilka ekonomisk besiktning och av- och tillträdessyn skall förrättas samt om förrättningsmännens befogenheter. Vidare stadgas här, huru tillsyn skall övas däröver, att nybyggnads- och förbättringsarbeten, som blivit föreskrivna vid ekonomisk besiktning eller syn, bliva utförda. a) Ekonomisk I fråga om ekonomisk besiktning gäller, såsom förut nämnts, att sådan skall besiktning, förrättas på landet av landsfiskal som ordförande jämte två nämndemän och i stad av magistratsperson som ordförande jämte två av magistraten utsedda sakkunnige män. Nu omförmälda ordning för ekonomisk besiktning å ecklesiastika löneboställen vilar på historisk grund. Bibehållandet av samma ordning torde icke av annan grund hava något berättigande. Vid behandlingen av frågan om arrendeuppskattningen har av sakkunnige framhållits, hurusom efter sakkunniges mening landsfiskalen, vilken jämväl har att fungera som uppskattningsman, vore mindre väl skickad för detta uppdrag. Vad sålunda yttrats om landsfiskalen i hans sist sagda, egenskap äger i stort sett tillämpning även på honom i hans egenskap av förrättningsman vid ekonomisk besiktning. Sakkunnige anse det därför vara ur synpunkten av en ändamålsenlig vård av löneboställena önskvärt, att landsfiskalens uppdrag i sistnämnda hänseende upphör.

67 Vid övervägande av frågan, vem som lämpligen bör insättas i landsfiskalens ställe som ordförande vid ekonomisk besiktning, ledas tankarna i främsta rummet på den person, som fungerar som ordförande i arrendeuppskattningsnämnden. Den verksamhet, som tillkommer båda dessa funktionärer, faller inom samma arbetsområde och förutsätter samma duglighet. Genom att lämna båda uppdragen åt en och samma person vinner man ock, att dennes erfarenhet på arbetsområdet och hans kännedom om de egendomar, som äro föremål för hans åtgärder, väsentligt ökas. Då därtill kommer, att| såsom nedan närmare omförmäles, behov föreligger för en mera fortfående tillsyn över boställena än den, som kan erhållas genom de ekonomiska besiktningarna och övriga nu föreskrivna åtgärder i fråga om boställenas förvaltning, är det just i denne person, man främst skulle hava att söka den funktionär, åt vilken man kunde anförtro de olika uppdrag, som syfta till att uppehålla boställena vid hög avkastningsförmåga. E n följd härav torde vara, att man även bör ersätta de vid ekonomisk besiktning biträdande männen med de biträdande arrendeuppskattningsmännen. Vad sålunda sagts beträffande landsfiskalen och nämndemännen, torde i allt väsentligt äga sin fulla tillämplighet även i fråga om den magistratsperson jämte tillkallade sakkunnige män, vilka hava att å löneboställe i stad förrätta ekonomisk besiktning. Omförmälda nämnd, som alltså skulle bliva gemensam för fullgörande av de båda uppdragen att å ecklesiastika löneboställen förrätta ekonomiska besiktningar och att verkställa arrendeuppskattningen å sådana boställen, skulle härigenom, på sätt förut framhållits, komma att erhålla ställningen som en ständigt fungerande nämnd, vilken sakkunnige därför kallat boställsnämnd. De grundläggande bestämmelserna angående sammansättningen av denna gemensamma nämnd böra givetvis upptagas i boställsordningen, under det att i arrendeförordningen bör hänvisas till förstnämnda bestämmelser. De befogenheter, som för närvarande tillkomma ekonomisk besiktning, torde även för framtiden böra bibehållas, allenast med den förändring, att vid sådan forrättning ej må lämnas föreskrift, huru löneboställe skall vara bebyggt. Denna begränsning i befogenheterna följer av den av sakkunnige ovan föreslagna förändringen i fråga om sättet för bestämmandet, huru boställe skall vara bebyggt. Däremot synes det vara nödigt att bibehålla befogenheten att utsyna hus, som icke längre anses kunna genom bättrande vidmakthållas, ävensom att med laga verkan meddela åläggande för arrendatorn ej blott att utföra förbättringsarbeten, som kunna finnas erforderliga, utan 'även att i stallet för utsynat hus uppföra nytt sådant. Befogenheten att insyna nyupp•fört hus torde ock kunna anförtros besiktningsmännen. Sakkunnige anse sig hava skäl att ifrågasätta ändring jämväl i bestämmelsen om huru ofta ekonomisk besiktning å löneboställe skall äga rum. A löneboställen, varifrån avkastningen ingår till kyrkoråd, hålles ekonomisk besiktning i allmänhet endast vart tionde, å övriga löneboställen vart femte år. Anledningen till nämnda skiljaktighet är den i det föregående i annat sammanhang framhållna, att man vid de nya lönelagarnas tillkomst hade för sig, att pastoraten på grund av sitt intresse av boställsavkastningen kunde förväntas komma att öva en viss tillsyn av boställena. I sin skrivelse den 1 juni 1910, varigenom riksdagen anmälde sitt beslut i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ecklesiastik boställsordning, yttrade sålunda riksdagen, att riksdagen, på grund av församlingarnas intresse av att husen å sådant löneboställe, varifrån avkomsten inginge till kyrkorådet, vidmakthölles och jorden till sådant löneboställe väl hävdades, ansett ekonomisk besiktning å sådana boställen icke behöva hållas oftare än vart tionde år. Erfarenheten har jävat riktigheten av den sålunda uttalade uppfattningen.

68 Det synes därför icke föreligga skäl att göra de ekonomiska besiktningarna mindre ofta förekommande på löneboställen, därifrån avkomsten ingår till kyrkorådet, än på övriga löneboställen. Behovet av I detta sammanhang vilja sakkunnige icke underlåta att framhålla, att den fortgående tillsyn å boställena, som utövas vid ekonomisk besiktning, även om denna kontroll företages vart femte år, icke kan anses på tillfredsställande sätt fylla sin uppblställenas 8 i f t a t t betrygga boställenas vidmakthållande till hus och jord. I själva hävd. " verket saknas här en fortgående kontroll rörande det sätt, varpå boställena skötas och vårdas. Under mellantiden mellan två ekonomiska besiktningar kan bostället genom vanvård lida skada, som det tarvar en lång följd av år att bota, och som kan under en avsevärd framtid nedsätta boställets arrendevärde. Visserligen är det ålagt domkapitlen att vart för sig tillse, att inom dess stift belägna boställen varda till hus och ägor vidmakthållna, men domkapitlen sakna organ, varigenom denna tillsyn må kunna på ett effektivt eller ens tillnärmelsevis tillfredsställande sätt utövas. Såsom sådana organ kunna ej kontraktsprostarna betraktas, enär dessa ej hava någon skyldighet att med sin uppmärksamhet följa boställenas skötsel. Det blir sålunda allt för mycket beroende på tillfälligheter, om domkapitlen få kännedom om förelupna missförhållanden i avseende å boställenas vård I nu omförmälda hänseende är att beakta, bland annat, tillsynen däröver, att nybyggnads- och förbättringsarbeten, som blivit föreskrivna vid ekonomisk besiktning eller syn, varda behörigen utförda. Enligt boställsordningen skall den nybyggnads- och underhållsskyldige inom viss tid hos kontraktsprosten eller, där fråga är om föreskrift av synerätt, domkapitlet styrka, att föreskrivna arbeten blivit utförda, och skola, om denna bestämmelse ej fullgöres, kontraktsprosten och domkapitlet vidtaga vissa åtgärder till bevarande av boställets bästa. Efter vad för sakkunnige är känt, hava dessa bestämmelser icke visat sig tillräckligt effektiva. Ehuru frågan om en fortgående tillsyn å boställena i avseende å deras vidmakthållande till hus och jord — en kontroll, som givetvis borde omfatta även den viktiga tillsynen över verkställigheten av meddelade föreskrifter om nybyggnads- och underhållsarbeten å boställen — enligt sakkuuniges uppfattning är av synnerligen stor betydelse, hava sakkunnige dock icke ansett den böra föranleda något direkt förslag från deras sida. Huru denna tillsyn bör ordnas torde nämligen, såsom i' annat sammanhang framhållits, vara beroende på, hur man löser frågan om den ställning i förvaltningen, ordföranden i den ifrågasatta boställsnäinnden lämpligen bör intaga, en fråga, som icke kan lösas utan sammanhang med den stora förvaltningsfrågan, vilken senare är föremål för särskild utredning genom kyrkofondskommittén och därför icke torde böra av sakkunnige behandlas. Vilken än lösningen av denna senare fråga blir, föreställa sig sakkunnige, att i instruktionen för bemälde befattningshavare böra meddelas lämpliga föreskrifter, varigenom hans skyldigheter i avseende å denna fortlöpande tillsyn närmare ordnas. Sakkunnige hava ansett sig böra upptaga till bedömande även frågan, hurub) Av- och tillträdessyn. vida de nu meddelade föreskrifterna angående av- och tillträdessyn ä ecklesiastika löneboställen lämpligen böra bibehållas. Sådan syn skall, såsom ovan omförmälts, förrättas på landet av domare, med biträde av nämndemän, samt i stad av rådstuvurätt. Byggnadskunnig person kan tillkallas till rättens biträde. Bibehållandet av nämnda mera högtidliga form för av- och tillträdessyn å utarrenderat löneboställe torde få antagas vara beroende på historiska skäl. Denna form hade sitt fog under en tid, då bostället utgjorde en avlönings-

69 förmåin, och då det gällde såväl att bevaka det allmännas intresse av att avlöninggstillgången avlevererades från den ene löntagaren till den andra i fullt lagligtt skick som ock att skilja mellan de ofta stridiga anspråk, som kunde framkcomma från tillträdarens och avträdarens sida ej blott dessa emellan utan även mellan dem och pastoratet såsom i viss omfattning byggnadsskvldigt. Den torde däremot få anses hava förlorat det mesta av sitt berättigande numera, sedan bostället upphört att utgöra en direkt avlöningsförmån för den prästeerlige tjänstinnehavaren och i stället förvandlats till en arrendegård, vars avkasttning är ställd till pastoratets förfogande som bidrag vid fullgörandet av den jpastoratet åliggande skyldigheten att avlöna sitt prästerskap, och som därföir skall bliva föremål för en helt och hållet ekonomisk förvaltning. Härvid bcör dock givetvis ej göras någon ändring i det förfarande, som enligt 64 § boställlsordningen skall äga rum vid övergången från gammal till ny lönereglerring, enär det här gäller bl. a, att träffa de avgöranden, som erfordras för awvecklandet av de rättsförhållanden, vilka på grund av dittills gällande bestäimmelser uppstått för avträdande prästen och pastoratet. Vild övervägande av denna fråga hava sakkunnige stannat vid den uppfattnimgen, att man i avseende å reglerandet av förhållandena vid av- och tillträde vid ecklesiastika löneboställen — där ej fråga är om övergången från gammal tiill ny lönereglering — lämpligen bör ansluta sig närmare till förfarandet vid euiskilda arrenden och vid arrenden rörande kronodomäner Synerätten såsomi förrättare av av- och tillträdessyn å löneboställen har därför av sakkunnige ej bibehållits. I stället har uppdraget ansetts böra överlämnas till samma nämndi, som förrättar ekonomisk besiktning. Härigenom tillförsäkrar man sig även Iför av- och tillträdessynen den största sakkunskapen liksom den största förtrogenheten med det särskilda bostället, ökar kapaciteten hos nämnden och befrännjar kontinuitet och enhet i hithörande frågors behandling. I olikhet mot Avad allmänna nyttjanderättslagen innehåller har dock av praktiska skäl ansettfcs lämpligt låta den föreslagna nämnden bibehålla synerättens befogenhet att sJdcilja mellan parterna — dock även här, av samma skäl som berörts vid frågam om ekonomisk besiktning, utan rätt att lämna föreskrift om, vilka och hurudlana hus skola finnas å löneboställe. Mo)t sakkunniges förslag att lägga en i viss mån dömande befogenhet i händerna på den boställsnämnd, som efter förslaget skulle hava att förrätta ekonomisk besiktning samt av- och tillträdessyn å löneboställen, skulle möjligen kunnai förväntas komma att resas vissa betänkligheter. Härvid torde emellertid fal erinras, att förrättningsmännen vid ekonomisk besiktning även efter nuvaraande bestämmelser, ehuru de icke hava domstols kompetens, äga utöva dylik befogenhet, vilken till och med är något längre gående än efter sakkunniges förslag. I allt fall torde betänkligheterna mot den föreslagna anordningein vara undanröjda därigenom, att efter sakkunniges förslag laga syn, samimansatt sä som nu är stadgat om av- och tillträdessyn ä lönebostäile, kan p)åkallas i händelse av missnöje mot såväl ekonomisk besiktning å löneboställle som ock av- och tillträdessyn å sådant boställe, i följd varav den missnöjde har möjlighet att i full utsträckning få förekommande tvistefrågor dragma under judiciell prövning. Dem föreslagna förändringen i avseende å sammansättningen av den nämnd, Förrättningar som iäger förrätta ekonomisk besiktning å löneboställe, har synts sakkunnige « prästgård. böra imedföra som konsekvens en lika förändring i sammansättningen av den nämncd, på .vilken det skall ankomma att verkställa ekonomisk besiktning vid prästgcård. Även för förrättning av sistnämnda beskaffenhet torde den föreslagnaa nämnden äga större förutsättningar än den besiktningsnämnd, som nu skall ffinnas. Därtill kommer, att det tvivelsutan i stor utsträckning inträffar,

70 att ekonomisk besiktning bör företagas å prästgård samma år som ä det löneboställe, från vilket prästgården blivit avskild, därvid det ur kostnadssynpunkt är önskligt, att förrättningarna företagas samtidigt och av samma personer. Däremot har synerätt ansetts böra bibehållas för av- och tillträdessyn å prästgård, där sådan kommer att påkallas. I avseende å sådan förrättning torde fortfarande de skäl äga giltighet, som tala för syn genom judiciell myndighet. Sakkunniges På grund av vad sålunda och förut anförts hava sakkunnige beträffande förslag. tillsynen å de ecklesiastika boställena — såväl löneboställen som prästgårdar — föreslagit följande huvudsakliga förändringar i vad boställsordningen därutinnan innehåller, nämligen: A samtliga löneboställen hållas ekonomiska besiktningar inom utgången av femte året efter det, då syn å hävden eller ekonomisk besiktning näst förut å bostället förrättats, med domkapitlet förbehållen rätt att i händelse av behov även å annan tid äska ekonomisk besiktning å löneboställe. Ekonomisk besiktning å såväl löneboställe som prästgård förrättas på anmodan av domkapitlet av en boställsnämnd, bestående av tre i lantbruks- och affärsförhållanden kunnige män, av vilka en, tillika ordförande, jämte ersättare för honom, för högst tre år åt gången förordnas av Konungen, och två skola, jämte lika antal ersättare, likaledes för tre år åt gången utses, den ene av landstinget och den andre av hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Av- och tillträdessyn å löneboställe förrättas av nyss omförmälda nämnd. Laga syn hålles, då missnöje anmälts mot ekonomisk besiktning eller mot av- och tillträdessyn å löneboställe ävensom eljest, då sådan syn begäres, samt förrättas, på sätt nu är stadgat om husesyn, på landet av domare jämte nämndemän och i stad av rådstuvurätt.

De dels förändrade och dels även nya bestämmelser, sakkunnige med anledning av den av dem verkställda revisionen av den ecklesiastika arrendeförordningen funnit sig böra ifrågasätta för vinnande av ett gynnsammare ekonomiskt resultat vid de ecklesiastika löneboställenas utarrendering, äro sammanfattade i efterföljande förslag, nämligen förslag 1) till lag om ändrad lydelse av vissa §§ i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910, 2) till förnyad förordning angående utarrendering av prästerskapets löneboställen, 3) till lag om tillägg till lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910, 4) till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen om kyrkofond den 9 december 1910, sådan denna § lyder enligt lagen den 19 juni 1917, 5) till lag om förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen, samt 6) till kungörelse med villkor och bestämmelser rörande erhållande av förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen. Beträffande de bada förstnämnda förslagen torde få framhållas, att i texten blivit med kursiv stil angivna de delar av författningsförslagen, vilka innehålla bestämmelser, skiljaktiga från de nu gällande. Härvid har dock ej ansetts nödigt att pä sådant sätt beteckna enskilda ord eller uttryck, som väl skilja sig från den nu gällande texten, men som endast innefatta en rent

71 språklig eller eljest alldeles oväsentlig ändring, ej heller ändringar, som blott utgöra omkastningar av ordföljden. Särskilt torde fä anmärkas, att den av sakkunnige vidtagna förändringen att utbyta benämningen Konungens befallningshavande mot beteckningen länsstyrelse icke blivit genom kursivering i texten utmärkt. I förslaget till ändrad lydelse av vissa delar av boställsordningen har, där ändring i nummerbeteckningen ägt rum, jämte det nya numret, utmärkt med kursiv stil. inom klämmer angivits det gamla numret. I sistnämnda förslag hava med spärrad stil utmärkts vissa ord, vilka efter sakkunniges mening böra även i den blivande lagtexten genom typografisk anordning framhållas. För att underlätta jämförelsen med de nuvarande författningarna hava som bilagor intagits boställsordningen den 9 december 1910 samt arrendeförordningen den 15 september 1911, sådana dessa lyda enligt hittills företagna ändringar, därvid likaledes med kursiv stil utmärkts de delar av texten, vilka i de framlagda förslagen icke kvarstå oförändrade.

72 II. Författningsförslag. Förslag till

Lag om ändrad lydelse av vissa §§ i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 (nr 141 s. 42). 9§Där vid syn eller ekonomisk besiktning föreskrift meddelas om storleken, inredningen och övriga beskaffenheten av laga hus å prästgård, iakttages, å ena sidan, att byggnadens varaktighet och boställshavarens skäliga behov tillgodoses samt, å andra sidan, att de med byggnadsskyldighetens fullgörande förenade kostnader ej varda mer än nödigt betungande. III KAP. Om löneboställen. 19 §. 1. Löneboställen skola upplåtas på arrende i enlighet med särskilda föreskrifter, som meddelas av Konungen. 2. I fråga om arrende, som nu sagts, skall vad här nedan i denna boställsordning stadgas lända till efterrättelse. I de delar, varom boställsordningen ej innehåller bestämmelser, tillämpas allmän lag och nämnda särskilda föreskrifter. 20 § [20, 24 §§]. 1. Löneboställe skall, där det ej på grund av svag beskaffenhet eller såsom icke avsett för jordbruk eller av annat skäl anses kunna med större fördel utarrenderas obebyggt, vara försett med de byggnader, som för bostället bestämmas i den ordning, som stadgas i de i 19 § omförmälda särskilda föreskrifter. 2. Befinnes det att pä löncboställe varande torp eller fäbodställe bör bibehållas eller nytt sådant anordnas, eller att kvarn bör kvarbliva, gälle om byggnader därå vad i 1 mom. sägs. 21 § [23, 24 §§]. 1. Å löneboställe skola de byggnader, varom förmäles i 20 §, nybyggas och , underhållas av arrendatorn. 2. Sådana byggnader kallas i denna boställsordning arrendatorns skyldighetshus. 22 § [21 §]. Arrendatorns skyldighetshus skola uppföras efter ortens sed och av ändamålsenliga byggnadsämnen till den storlek och av den beskaffenhet, behovet i varje särskilt fall fordrar. 23 § [22 §]. JDå föreskrift meddelas om vilka skyldighetshus skola finnas å löneboställe samt om storleken, inredningen och övriga beskaffenheten av sådant hus, skall iakttagas, att löneboställets bebyggande sker på ett i förhållande till boställets storlek och avkastningsförmåga och med hänsyn till angelägenheten att för bostället erhålla skäligt arrende så ekonomiskt sätt, som omständigheterna medgiva.

24 § [25 §]. _ Uppkommande brister å arrendatorns skyldighetshus skola avhjälpas och nybyggnad av dessa hus verkställas i den mån sådant föreskrives eller eljest bliver nödigt. 25 § [26 §]. 1. I fråga om rätt för tjänstinnehavare och arrendator samt pastorat eller församling att erhålla virke från löneboställes skog lände till efterrättelse vad särskilt är stadgat. 2. Andra å löneboställe tillgängliga byggnadsämnen än virke må, där sådant kan ske utan men för bostället eller förnärmande av arrendators rätt, användas till nybyggnad, förbättring eller underhåll av prästgård och kyrka. 26 § [27 §]. 1. Nybyggnadsskyldigheten vid löneboställe skall uppskattas till visst årsbelopp i penningar. Angående årsbeloppets beräknande och huru detsamma skall av arrendatorn genom nybyggnad eller inbetalning i penningar utgöras, därom stadgas > de i 19 § omförmälda särskilda föreskrifter. 2. Har arrendator haft att utföra nybyggnad av skyldighetshus i större utsträckning än som på hans arrendetid belöper efter den i 1 mom. omförmälda årsberäkning, njute han gottgörelse härför antingen, på sätt i nämnda särskilda föreskrifter närmare stadgas, genom nedsättning i arrendet för vissa år eller ock, vid boställets avträdande, av den nye arrendatorn; skolande härvid iakttagas, att nedsättning H arrendet må beviljas allenast där ökningen i byggnadsskyldigheten inträtt till följd av omständigheter, som inträfat under arrendetiden. Vad ny arrendator sålunda fått utgiva skall vid bedömande av hans nybyggnadsskyldighet anses lika med nybyggnadskostnad. 27 §. Ha,)- behov av nybyggnad uppstått till följd av arrendatorns vanvård, svare själv för kostnaden. 28 §. Skyldighetshusen vare arrendatorn pliktig att brandförsäkra, då boställets avkastning uppbäres av vederbörande kyrkoråd, för kyrkorådets räkning, men eljest för domkapitlets räkning till husens fulla, i behörig ordning uppskattade värde; och skall sådan försäkring av honom behörigen vidmakthållas. Arrendator, som försummat sin skyldighet att taga eller vidmakthålla brandförsäkring, svare själv för brandskada. 29 §. 1. Alla andra byggnader å löneboställe än skyldighetshusen äro överloppshus, vilka tillträdaren äger att från avträdaren lösa till det värde, som, i brist av åsämjande, bestämmes i den ordning, som stadgas i 2 kap. 8 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Har tillträdaren vid av- och tillträdessynen tillkännagivit sin avsikt att ej lösa överloppshus, eller underlåter han att inom en månad efter synen förklara sig villig därtill, må avträdaren bortföra huset inom tid, som vid synen föreskrives, eller, där sådan föreskrift icke lämnats, inom ett år frän avträdet; åliggande det avträdaren, om han bortför huset, att vidtaga de åtgärder, som kunna erfordras för återställande av jord eller byggnad i samma skick, vari den befanns före överloppshusets uppförande; och böra vid synen meddelas härutinnan erforderliga bestämmelser. 2. Har ej avträdaren inom den bestämda tiden bortfört överloppshus, som han berättigats borttaga, tillfälle huset tillträdaren med den rätt, med vilken avträdaren innehaft detsamma.

74 IV KAP. Om tillsyn a boställen samt om av- och tillträdess\jn och laga syn. 30 §. 1. Domkapitlet bör tillse, att inom stiftet belägna boställen varda till hus och ägor behörigen vidmakthållna. Anser domkapitlet boställes rätt vara genom något av domstol eller annan myndighet meddelat beslut förnärmad, eller att vid sådant beslut icke iakttagits vad i 9 och 23 §§ föreskrives, skall domkapitlet i behörig ordning överklaga beslutet. 2. Över fullgörandet av arrendator åliggande brandförsäkringsplikt hålle domkapitlet noggrann tillsyn. Ekonomisk besiktn in g. 31 §. För tillsyn å samtliga boställens hävd till hus och jord skola hållas ekonomiska, besiktningar, a prästgårdar inom utgången av tionde året och å löneboställen inom utgången av femte året efter det, då syn å hävden eller ekonomisk besiktning näst förut å bostället förrättats; ägande domkapitlet att i händelse av särskilt behov även ä annan tid äska ekonomisk besiktning å visst boställe. 32 § [33 §]. 1. Ekonomisk besiktning förrättas på anmodan av domkapitlet av en boställsnämnd, bestående av tre i lantbruks- och affärsförhållanden kunnige män, av vilka en, tillika ordförande, jämte ersättare för honom, för högst tre ar åt gängen förordnas av Konungen och två skola, jämte lika anted ersättare, likaledes för tre år at gången, utses, den ene av landstinget och den andre av hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Beträffande storleken och omfattningen av de områden, för vilka boställsnämnd skall utses, förordnar Konungen. 2. Stanna nämndens ledamöter i olika meningar, gälle vad de flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle ordförandens. 33 § [34 §]. 1. Såsom jäv mot ledamot av boställsnämnd gälle: om han är med boställshavare eller annan part i den skyldskap eller det svågerlag, som i 13 kap. 1 § rättegångsbalken om jäv mot domare sägs; eller om ledamot är boställshavares eller annan parts vederdeloman eller uppenbare ovän; eller om ledamot eller den, som står till honom i sådan skyldskap eller svågerlag, som nämnt är, äger i målet del eller eljest kan av förrättningen vänta synnerlig nytta eller skada, därvid dock den omständighet, att ledamot eller hans bemälde skyldeman, såsom medlem av församlingen, är pliktig deltaga i kostnad för nybyggnad och underhåll å boställe, ej må såsom jäv räknas. Har ledamot av boställsnämnd i egenskap av tjänsteman rättegång med boställshavare eller arrendator av boställe, eller söker någon sak med ledamot eller tillfogar honom något med ord eller gärning i uppsåt att honom därmed jävig göra, det må ej heller för jäv räknas. 2. Vet nämndens ordförande, att sådant jäv mot honom är, eller är han av laga förf all hindrad att deltaga i nämnden, inkalle han i sitt ställe den av Konungen för honom förordnade ersättaren. Förekommer dylikt jäv mot eller förfall för någon av nämndens övriga ledamöter, göre denne omedelbart anmälan därom hos ordföranden, vilken ombesörjer inkallandet av ersättare. 3. Därest i det fall, att ledamot pä grund av laga förfall eller jäv är hindrad att deltaga i nämnden, sådant hinder möter jämväl för ersättaren, åligger det ordföranden att, om förhindret gäller honom, hos Konungen göra framställning om förordnande av särskild ordförande samt att, beträffande förhinder för annan

75 ledamot, om förhållandet göra anmälan hos länsstyrelsen, som har att för ifrågavarande tillfälle förordna ledamot av nämnden. 34 § [35 §]. Nämndens ordförande utsatte tid för de åt honom uppdragna ekonomiska besiktningar, med iakttagande, att de hållas å tjänlig årstid och att, där så kan ske, besiktningar i samma ort förrättas omedelbart efter varandra. 35 § [36, 37 §§]. /. Minst sex veckor före besiktningen skall ordföranden om tiden därför underrätta domkapitlet, vilket förordnar sakkunnig person att å domkapitlets vägnar närvara vid besiktningen. Inom lika tid åligger det ordföranden att, när församlings rätt ifrågakommer, hos vederbörande kyrkostämmoordförande påkalla kyrkostämma för utseende av ombud för församlingen att vid besiktningen bevaka dess rätt. Om mottagandet av underrättelse, varom nu är sagt, skall bevis genast av vederbörande tillställas ordföranden. Övriga parter skola minst fjorton dagar före besiktningen av ordföranden kallas till densamma. 2. När ordföranden bevisligen iakttagit vad enligt 1 mom. åligger honom, må parts eller ombuds uteblivande ej utgöra hinder för besiktningens företagande. < 36 § [38 §]. Anmäles vid förrättningen jäv mot ordföranden, och finner nämnden det vara lagligen grundat, inställes förrättningen, och förfares för inkallande av annan ordförande så som i 33 § sägs. Förekommer mot annan ledamot jäv, som av nämnden goclkännes, ombesörje ordföranden inkallande av ersättare för honour Ogillas jävet, skall förrättningen fortgå; vederbörande obetaget att i sammanhang med huvudsaken klaga över beslut, varigenom jävsanmärkning ogillats. 37 § [39, 50 §§]. 1. Vid ekonomisk besiktning har nämnden att iakttaga vad här nedan sägs: a) Tillses, huruvida instrument över förut å bostället hållna ekonomiska besiktningar och syner samt andra bostället rörande handlingar fortfarande finnas i behåll, ävensom huruvida arrendatorns skyldighetshus äro behörigen brandförsäkracle och försedda med nödig brandredskap, varjämte vederbörande avfordras redovisning för husröte- eller brandskadeersättning samt årsbelopp eller andra medel, vilka böra för boställets räkning redovisas. b) Efterses och antecknas i vad mån förut föreskrivna nybyggnader, förbättringar och andra åtgärder blivit verkställda. c) Ar efter senaste ekonomiska besiktning eller syn hus, som bör finnas vid bostället, nybyggt, tillses, huruvida det är i överensstämmelse med givna föreskrifter samt i övrigt ändamålsenligt och med omsorg uppfört. Nämnden meddelar därefter beslut, huruvida huset må, i befintligt skick eller sedan därå anmärkta felaktigheter och brister blivit avhulpna, insynas, eller om det icke kan godkännas, i vilket senare fall tillika lämnas föreskrift angående därav påkallade åtgärder. d) Boställets hus i övrigt besiktigas, varvid, när fråga uppstår om nybyggnad eller underhåll av hus å prästgård eller om nybyggnad å löneboställe, efter noggrann prövning meddelas yttrande, huruvida anmärkta bristfälligheter kunna anses hava uppkommit genom boställshavarens eller, å löneboställe, arrendatorns van värd, varjämte prövas, huruvida bristfälligheterna lämpligen kunna genom endast bättrande avhjälpas eller nybyggnad skall anses nödig, dock att, där bristfälligheterna å sätesbyggning å prästgård finnas sådana, att de ej kunna genom endast bättrande avhjälpas, frågan om nybyggnad skall jämlikt 11 § hänvisas till handläggning vid laga syn.

< 76

e) Föreskrives enligt stycket d), med den inskränkning där sägs, byggande av nytt hus a prästgård, utser nämnden därtill plats, vilken, såvida utan skada för bostället eller oskälig tillökning i byggnadskostnaden kan ske, lämpas efter boställshavarens önskan; och bestämmer nämnden storleken, inredningen och övriga beskaffenheten av det nya huset samt uppgör kostnadsförslag, därvid för virke eller andra byggnadsämnen, som, pä sätt särskilt finnes stadgat, erhällas från boställe, icke må beräknas annat värde än som prövas motsvara erforderlig arbets- och forslingskostnad jämte andra utgifter för byggnadsämnenas beredning. f) Varder enligt stycket d) hus å löneboställe utsynat, meddelas tillika åläggande för arrendatorn att, efter bestämmande i den i 20 § omförmälda ordning, i det utsynades ställe uppföra nytt hus: och upprättas efter undersökning ej mindre förslag rörande platsen för det nya huset samt rörande storleken, inredningen och övriga beskaffenheten därav än även, med iakttagande av vad i stycket e) sägs, kostnadsförslag. g) Nödiga förbättringar å hus, som anses böra bibehållas, föreskrivas, med utsättande av därför erforderlig kostnad. h) Boställets ägor besiktigas. De brister, som förefinnas, å prästgård i avseende ä värden av prästgårdsområdet med tillhörande trädgård samt a löneboställe i avseende på åkerns hävdande, övriga ägors skötsel och vård, hägnaders och dikens anbringande och underhåll samt torvmosses begagnande, allt efter vad för varje fall är stadgat, antecknas, de åtgärder och förbättringar, som i följd därav erfordras, föreskrivas och kostnaden för desamma utsattes. Finnes å löneboställe antaget brukningssätt uppenbart leda till skada för bostället, föreskrives nödig rättelse. i) Tid utsattes, inom vilken föreskriven nybyggnad, förbättring eller annan åtgärd bör genom vederbörande vara verkställd. k) I övrigt anställes undersökning och meddelas föreskrift i alla de frågor, som enligt denna boställsordning eller annan författning skola vid ekonomisk besiktning handläggas l) Vid förrättningens avslutande tillkännagives och i instrumentet antecknas, att den med förrättningen missnöjde äger att, vid förlust av rätt till vidare talan, inom trettio dagar efter förrättningens avslutande anmäla sig å landet hos domaren och i stad hos rådstuvurättens ordförande med begäran om laga syn. 2. Omedelbart efter förättningens avslutande skall ordföranden dels, i fall som i 1 mom. f) avses, med bifogande av de upprättade förslagen, å ort som vederbör anmäla frågan om närmare föreskrifter rörande det nya husets uppförande, dels ock skriftligen underrätta kontraktsprosten om tiden, inom vilken vid förrättningen föreskrivna arbeten skola vara verkställda. Av- och

tillträdessyn.

38 § [42 §]. Av- och tillträdessyn å prästgård förrättas å tjänlig årstid, på landet av domare jämte minst två, högst fyra nämndemän, allt efter som domaren prövar nödigt, samt i stad av rådstuvurätt; ägande å landet domaren och i stad råd; stuvurätten att till rättens biträde vid synen, där så finnes behövligt, tillkalla byggnadskunnig person. 39 § [45 §]. 1. Av- och tillträdessyn å prästgård hålles på begäran av domkapitlet, därest vid ombyte av boställshavare denne eller vederbörande byggnadsskyldig senast vid avträdestiden hos domkapitlet äskar sådan syn eller domkapitlet eljest finner syn böra hållas. Mottager boställshavare prästgård utan av- och till-

77 trädessyn, svare sedan för allt vad företrädaren under dennes besittningstid i avseende å boställets vård ålegat. 2. Av och tillträdessyn å prästgård, då sådan syn ifrågakommer, skall, sedan avträde ägt rum, hållas inom sex månader därefter. 40 § [46 §]. Av- och tillträdessyn ä prästgård begäres å landet hos domaren samt i stad hos rådstuvurättens ordförande; och skola därvid insändas instrument över senaste av- och tillträdessyn och därefter hållna laga syner ävensom senaste ekonomiska besiktning, om sådan hållits senare än av- och tillträdessyn. 41 § [47 §]. 1. D å av- och tillträdessyn a prästgård är begärd, skall domaren eller rätten utsätta tid för densamma och därom minst två månader förut underrätta domkapitlet, vilket förordnar vederbörande kontraktsprost eller, vid förfall för denne, annat ombud att å dess vägnar vid synen bevaka boställets rätt och bästa. Inom lika tid åligger domaren eller rätten att, när församlings rätt ifrågakommer, hos vederbörande kyrkostämmoordförande påkalla kyrkostämma för utväljande av ombud till bevakande av församlingens talan. Om mottagandet av underrättelse, varom nu är sagt, skall bevis genast av vederbörande översändas till domaren eller rätten. Domaren eller rätten föranstalte ock, att övriga parter varda minst fjorton dagar, om de bo inom pastoratet, eljest en månad före synen till densamma kallade; skolande domaren till synen kalla nämnd. 2. Skall vid avträdandet boställe övertagas av domkapitlet för allmän kassas räkning, och är den löntagare utnämnd, som efter domkapitlet kommer att tillträda bostället, då skall jämväl sådan löntagare genom domkapitlets försorg; kallas till synen och bevis därom insändas till domaren eller rätten: 42 § [48 §1. När domaren eller rätten bevisligen iakttagit, vad enligt nästföregående § åligger dem, må parts eller ombuds uteblivande ej utgöra hinder för synens företagande. 43 § [45 §]. 1. Av- och tillträdessyn a löneboställe hålles, på begäran av domkapitlet, av den t 32 § omförmälda nämnd i anledning av ombyte av arrendator. Nämndens ordförande äger att till biträde vid synen, där så finnes behövligt, tillkalla byggnads- eller eljest sakkunnig person. 2. Sådan syn må ej hållas tidigare än sex månader före fardagen eller senare än sex månader efter samma dag. 44 § [46 §]. Då av- och tillträdessyn å löneboställe begäres, skola till nämndens ordförande insändas instrument över senaste av- och tillträdessyn ävensom därefter hållna syner eller ekonomiska besiktningar jämte gällande arrendekontrakt. 45 §. I avseende å av- och tillträdessyn å löneboställe skola i tillämpliga delar gälla de i 32—36 §§ för ekonomisk besiktning givna bestämmelser. 46 § [50 §]. Vad i 37 § stadgas för ekonomisk besiktning gälle i tillämpliga delar för avoch tillträdessyn ä såväl prästgård som löneboställe. Därjämte skall iakttagas, vid av- och tillträdessyn å prästgård: att, där synerätten finner sätesbyggning böra nybyggas, härutinnan erforderliga bestämmelser meddelas; samt vid av- och tillträdessyn å löneboställe: att bestämmelse meddelas angående beloppet av den

78 gottgörelse för verkställd nybyggnad, avträdande arrendator jämlikt må vara berättigad att av ny arrendator uppbära.

26 § 2 mom.

47 § [51 §]. 1. På grund av vad vid av- och tillträdessyn å l ö n e b o s t ä l l e av nämnden blivit bestämt, skall, där så erfordras, mellan avträdare och tillträdare upprättas och i nämndens utslag införas likvid, fullständigt upptagande å ena sidan alla de belopp, vilka påförts avträdaren, och å andra sidan allt vad honom tillgodoförts. Likviden, som inrättas efter vad behovet i varje fall fordrar, skall tydligt utvisa vad avträdaren eller tillträdaren bliver skyldig eller får till godo. 2. Har av- och tillträdessyn å löneboställe hållits före avträdet, må avträdaren vid uppgörelse med tillträdaren tillgodoräkna sig kostnaden för de avträdaren ålagda arbeten, som han före avträdet verkställt. 48 § [52 §]. Sedan boställe avträtts, må avträdaren ej befatta sig med några arbeten å bostället, utan skall vad då brister av det, som på honom ankommer, verkställas å p r ä s t g å r d , där ej tillträdaren mottagit densamma utan av- och tillträdessyn, av pastoratet, och å l ö n e b o s t ä l l e av tillträdaren mot rätt till därför upptaget kostnadsbelopp. 49 § [53 §]. I det fall, som i 41 § 2 mom. avses, äge den domkapitlet efterträdande löntagaren att vid synen göra de anmärkningar i avseende å befintliga brister, vartill han finner anledning. Rättsförhållandet mellan domkapitlet och honom må vid denna syn komma under bedömande allenast där båda därom åsämjas, och vare efterträdande löntagaren endast i sådant fall behörig att fullfölja talan mot synerättens beslut. Laga syn. 50 § [44 §]. _ Laga syn hålles, då missnöje mot ekonomisk besiktning å prästgård eller löneboställe eller mot av- och tillträdessyn å löneboställe blivit anmält, ävensom eljest då laga syn av domkapitlet eller byggnadsskyldig begäres. 51 § [49 §]. 1. Vid laga syn behandlas de ämnen, som blivit enligt denna boställsordning eller annan författning till sådan syn hänskjutna. 2. Ar, då missnöje mot ekonomisk besiktning ä prästgård eller löneboställe eller mot av- eller tillträdessyn ä löneboställe blivit anmält, klagan tillika förd över beslut, varigenom mot ledamot av boställsnämnd gjort jäv ogillats, och finner synerätten jävsanmärkningen vara lagligen grundad, skall ny besiktning verkställas av synerätten, som därvid meddelar de föreskrifter, vilka av omständigheterna finnas påkallade. 52 § [54 §]. / fråga om laga syn skola de i 38 samt 40—42 §§ för av- och tillträdessyn å prästgård meddelade föreskrifter i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Gemensamma bestämmelser. 53 §. Där ej inom stadgad tid anmälan om missnöje mot ekonomisk besiktning å prästgård eller löneboställe eller mot av- och tillträdessyn å löneboställe

79 blivit gjord med begäran om laga syn, gånge det vid förrättningen meddelade beslutet i verkställighet såsom laga kraft ägande dom. 54 § [41, 55 §§]. 1. Ledamöter av boställsnämnd och synerätt samt konsistorieombud skola för sitt uppdrag åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt bestämmelserna i gällande resereglemente, därvid ordförande i boställsnämnd skall likställas med domänintendent och annan med nämndeman, där han icke på grund av innehavande befattning är berättigad till högre ersättning. 2. Biträdande sakkunnig erhåller gottgörelse efter bestämmande av boställsnämnd idler synerätt. 55 § [41, 55 §§]. 1. Kostnaden för ekonomisk besiktning skall gäldas för p r ä s t g å r d , där icke på grund av särskilt stadgande för visst fall annorlunda meclgives, av pastoratet och för l ö n e b o s t ä l l e av arrendatorn; dock att, där besiktning i följd av någons tredska eller försummelse särskilt påkallats, den tredskande eller försumlige skall vara skyldig att enligt boställsnämndens bestämmande gottgöra pastoratet eller annan vad för sådan besiktning bör utgivas. 2. Kostnaden för av- och tillträdessyn skall gäldas för p r ä s t g å r d av pastoratet, avträdare och tillträdare till en tredjedel var samt för l ö n e b o s t ä l l e av avträdare och tillträdare till hälften vardera. 3. Kostnaden för laga syn skall gäldas för p r ä s t g å r d av pastoratet och för l ö n e b o s t ä l l e av arrendatorn, eller, där sådan syn hålles på grund av klagan mot av- och tillträdessyn, av avträdare och tillträdare till hälften vardera, dock att, där synerätten finner, att synen blivit utan giltig orsak påkallad eller att, när synen ägt rum efter anmälan om vanvård, anmärkningen varit befogad, den skyldige skall vara pliktig att, i den mån synerätten prövar skäligt, gottgöra pastoratet eller annan vad för sådan laga syn bör utgivas. 4. Till kostnad för syn, varom förmäles i 40 och 50 §§, räknas jämväl lösen för det exemplar av syneinstrumentet, som i 57 § omförmäles. 56 § [40, 56 §§]. Vederbörande nybyggnads- och underhållsskyldig skall inom en månad efter förloppet av den tid, då, enligt meddelad föreskrift, anmärkta brister och felaktigheter bort vara avhulpna eller föreskriven nybyggnad verkställd, till kontraktsprosten ingiva anmälan om fullgörandet eller ock, där underhålls- eller nybyggnadsarbetet blivit honom ålagt vid ekonomisk besiktning eller ar- och tillträdessyn, visa att förrättningen överklagats. Sådan anmälan skall vara vitsordad, beträffande pastoratet ålagda arbeten, av boställshavaren och, beträffande andra arbeten, av två av pastoratet för sådant ändamål å kyrkostämma utsedda ombud. Har anmälan ej inom bestämd tid inkommit, men förrättning, varom här är sagt, vunnit laga kraft, anmäle kontraktsprosten genast förhållandet bos domkapitlet, som har att oförclröjligen vidtaga åtgärder till bevarande av boställets och efterträdares bästa antingen medelst begäran hos överexekutor, att vad den försumlige eftersatt må genom överexekutors ämbetsåtgärd varda för lega på hans bekostnad verkställt, eller, där fråga är om ekonomisk besiktning, genom beredande av erforderlig säkerhet hos honom för husrötebeloppet. Skulle vad domkapitlet såsom boställshavare blivit ålagt ej fullgöras, äger pastoratet eller efterträdande boställshavare hos överexekutor påkalla verkställighet. 57 §. Instrument över ekonomiska besiktningar och syner samt andra bostället rörande handlingar skola, jämte förteckning å desamma, av boställshavare eller arrendator väl vårdas och förvaras, vid besiktningar och syner tillhandahållas samt vid avträdandet till efterträdaren överlämnas.

80 V KAP. Allmänna bestämmelser och övergångsstadganden. 59 §. Utan hinder av beslut, som meddelats i fråga om vilka hus skola finnas å prästgård, må synerätt, på grund av sedermera inträffade förändrade förhållanden, i detta avseende annorlunda förordna. 62 §. 1. Är prästgård — — — — • — tomter. 2. Giver Konungen — — — fond. 3. Upplåtelse under tomträtt av tomt å löneboställe tillhörigt område, som i stadgad ordning blivit planlagt för bebyggande, samt under vattenfallsrätt av vattenfall, som'hör till löneboställe, må äga rum, där Konungen för särskilt fall •finner skäligt sådant medgiva. 64 §. 1. När lönereglering — — — — — sådan. 2. Skall prästgård anläggas. Synerätten meddele — pastoratet. 3."' I fråga om boställe — gällande stadganden. 4. Därest enligt lönereglering bestämmelser. 67 §. Har beträffande stad, som är delad i flera pastorat, Konungen meddelat förordnande, varom i 27 § 1 mom. lagen om reglering av prästerskapets avlöning sägs, skall vad i denna boställsordning stadgas om pastorat i tillämpliga delar gälla om staden i dess helhet eller den del därav, där utgifterna till prästerskapet utgöras samfällt. I fall, som nu nämnts, skall vad i 35, 41 och 56 §§ denna boställsordning stadgas om kyrkostämma gälla om kyrkofullmäktige, där sådana finnas. 68 §. Intill dess val av ledamöter i den i 32 § omförmälda boställsnämnd blivit av landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott företagna, äger länsstyrelsen i deras ställe förordna ledamöter i nämnden jämte ersättare för dem. Denna lag träder i kraft , dock med den inskränkning, som må föranledas av bestämmelserna i dessförinnan upprättade arrendekontrakt. Där i sådant arrendekontrakt viss fråga hänvisats till beslut av synerätt eller ekonomisk besiktning, skall i stället gälla beslut av den myndighet, som enligt föreskrift i denna lag har att pröva fråga av motsvarande beskaffenhet.

81 Förslag till

Kungl. Maj.ts förnyade förordning angående utarrendering av prästerskapets löneboställen. 1

§•

•

Prästerskapets löneboställen skola, med den inskränkning, som följer av att därtill hörande skogs- och hagmark jämlikt vad särskilt är stadgat skall stå under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, upplåtas på arrende i enlighet med nedan meddelade särskilda föreskrifter.

2 §. 1. Löneboställe skall i allmänhet utarrenderas särskilt för sig. 2. Där så finnes lämpligt, må flera inom ett pastorat belägna boställen, vilkas avkastning skall tjäna samma ändamål, upplåtas under ett arrende eller ett boställe utarrenderas i flera lotter. 3. H ö r till boställe kvarn eller annan anstalt för vattenkrafts utnyttjande, eller särskild fiskelägenhet, må sådant verk, anstalt eller lägenhet jämte nödigt utmål upplåtas på särskilt arrende. 4 a). Vad i 3 mom. sagts gäller ock om boställe tillhörigt område, som med fördel kan upplåtas till tomt- eller upplagsplats eller dylikt, samt om vattenkraft, som erfordras för industriellt eller annat därmed jämförligt ändamål. b) Befinnes vid boställes utarrendering, att visst område av bostället först framdeles får högre värde som tomt eller upplagsplats eller dylikt, eller att vattenkraft först framdeles erhåller betydelse för industriellt eller annat därmed jämförligt ändamål, och anses områdets eller vattenkraftens framtida tillgodogörande på ekonomiskt hasta sätt bliva försvårat eller förhindrat genom dess utarrendering under enahanda villkor som bostället i övrigt, bör sådant område eller sådan vattenkraft jämte nödigt utmål undantagas och med iakttagande av vad i 3 § 2 mom. sägs upplåtas på särskilt arrende till boställets arrendator eller annan person. 5. Rättighet att jaga eller att fiska å boställes ägor må likaledes, där så finnes lämpligt, vid boställets utarrendering undantagas och på särskilt arrende upplåtas. 6. Förekomma synnerliga skäl därtill, att prästerlig tjänstinnehavare har nyttjanderätt till visst i prästgårdens närhet beläget område av löneboställe, vill Kungl. Maj:t i varje särskilt fall förordna, huruvida och på vilka villkor dylikt område må åt tjänstinnehavaren för hans tjänstetid eller för viss tid särskilt utarrenderas. 7. Ar den till löneboställe hörande skog av större vidd, och finnes det till tryggande av skogens behov av arbetskraft eller eljest för skogsvårdens tillgodoseende lämpligt, att bostället Uttydande torp eller annan lägenhet ställes till skogsstatens förfogande, må sådan lägenhet, därest det kan ske utan men för boställets jordbruk, vid boställets utarrendering undantagas och bestyret med utarrenderingen uppdragas åt skogsförvaltningen. 8. Finnes sten- eller kalkbrott, sand-, grus-, sten- eller lertag, torvmosse eller annan dylik lägenhet, som tillhör boställe, vara av beskaffenhet att särskild inkomst därifrån kan beredas, ankomme på kammarkollegiet att lämna medgivande till upplåtelse mot årlig avgift av rätt att till avsalu avverka sådan lägenhet, i den mån den ej är erforderlig för tillgodoseende av boställets behov. Sådan upplåtelse må äga rum till boställets arrendator eller annan person. Huruledes, till gagn för det med bostället avsedda ändamål, den från sådan lägenhet inflytande avgiften lämpligen skall disponeras, därom förordnar kammarkollegiet. 1762 22

S2

3§1. Arrende av löneboställe, som är avsett för jordbruk, skall i allmänhet omfatta tjugu år; dock må utarrendering ske på kortare tid i avbidan på fullbordande av skifte, större dikningsföretag, vattenavledning eller inrullning, så ock i händelse annat förhållande, som finnes böra föranleda kortare arrendetid, antages under de närmast följande åren inträda. Anses större odlingsföretag böra utföras å boställe, ankommer på Kungl. Maj:t att förordna, huruvida bostället må upplåtas på arrende för längre tid, dock ej över trettio år, med skyldighet för arrendatorn att under arrendetiden verkställa odlingen. 2. För arrende av löneboställe, som är avsett för annat ändamål än jordbruk, må tiden i varje fall bestämmas efter för handen varande förhållanden. Härvid bör särskilt iakttagas, att i fäll, som avses i 2 § 4 mom. b), arrendetiden ej sättes längre än som anses lämpligt för avvaktande av den tidpunkt, då området eller vattenkraften förväntas kunna till sitt fulla värde utarrenderas. 1. Då utarrendering av löneboställe förestår, har domkapitlet att i god tid förut hos länsstyrelsen göra framställning om vevkställande av arrendeuppskattning. 2. Sådan uppskattning skall äga rum genom den i 32 § ecklesiastik boställsordning omförmälda boställsnämnd. Till förrättningen skola genom nämndens ordförande kallas tjänstinnehavare, vars rätt av utarrenderingen beröres, samt, dä fråga är om boställe, som avses t 19 § 2 mom. lagen om reglering av prästerskapets avlöning, jämväl ett av p>astoratet utsett ombud. Där bostället är utarrenderat, kallas ock arrendatorn; skolande arrendatorn tillhandagå med alla för uppskattningen nödiga upplysningar. Länsstyrelsen äger, efter som nödigt prövas, tillkalla revirförvaltare, lantbruksingenjör och byggnads- eller eljest sakkunnig person att vid förrättningen biträda. 3. Det åligger nämnden: a) att efter verkställd besiktning av bostället till hus och ägor upprätta beskrivning däröver, därvid tydligt bör angivas, vad såsom skogs- och hagmark skall stå under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning; b) att avgiva yttrande över de förhållanden, som beröras i 2, 3, 5, 19, 22, 23, 27 och 29 §§; c) att utreda, vilka och hurudana, hus böra å bostället finnas, för att bostället, med hänsyn till å ena sidan kostnaden för husens uppförande och vidmakthållande och ä den andra boställets storlek och avkastningsförmåga, må kunna på ekonomiskt bästa sätt tillgodogöras genom utarrendering, eller om bostället på grund av svag beskaffenhet eller såsoyn icke avsett för jordbruk eller av andra skäl med större fördel bör utarrenderas obebyggt; d) att, i den mån sådant låter sig bedöma, beträffande boställe, som anses böra vara bebyggt, upprätta noggrann och fullständig plan, efter vilken, omedelbart eller uncler- arrendetidens fortgång, befintliga otjänliga hus må böra ersättas av andra eller ock ytterligare hus uppföras, ävensom noggrant beräkna den härför erforderliga kostnaden och den tidpunkt, då byggnadsarbetet bör vara utfört: e) att, då fråga är om arrendelott, avsedd att pä arrendatorns bekostnad bebyggas som tomt, eller annat därmed jämförligt område, föreslå erforderliga bestämmelser till befrämjande av det med sådan upplåtelse avsedda ändamålet: f) att utreda, huruvida hinder kan antagas möta för tjänstinnehavare att mot pris, icke överstigande det i orten gängse, förskaffa sig erforderlig skjuts eller sådana förnödenheter eller arbetsprestationer i övrigt, som i 13 § omförmälas, med mindre förbehåll om sådana tjänstbarheters tillhandahållande göres vid utarren-

S3

dereng av prästgården närbeläget loneboställe, avsett till jordbruk, samt, där så (intages vara förhållandet, föreslå nödiga bestämmelser därutinnan; g) att avgiva förslag till den avgäld eller de tjänstbarheter, som lämpligen bora åläggas boställets torpare, ävensom till kontrakt, som böra upprättas mellan arrendatorn och en var av torparna; samt h.) att uppgöra förslag till den arrendeavgift, mot vilken bostället, med tagen hansyn jämväl till därmed förenad förmån av jakt och fiske,- kan anses skaligeii böra upplåtas, samt till det belopp, som arrendatorn jämlikt 18 § skcdl hava att erlägga utöver arrendeavgiften, ävensom till de villkor och bestämmelser i övrigt, som böra intagas i arrendekontraktet. 4. Nämndens yttrande och förslag ingivas till länsstyrelsen, som uppgör forslag angående sättet för utarrenderingen, storleken och beskaffenheten av de hus. som .skola finnas ä bostället, samt innehållet i arrendekontraktet, varefter handlingarna i ärendet av länsstyrelsen överlämnas till domkapitlet. Bitrader domkapitlet vad länsstyrelsen föreslagit, skall, så framt ej i något avseende erfordras Kungl. Maj:ts eller kammarkollegiets prövning,' länsstyrelsen fastställa förslaget till efterrättelse vid utarrenderingen. Varder åter länsstyrelsens förslag icke av domkapitlet biträtt och kunna ej länsstyrelsen och domkapitlet i ärendet enas, skall detsamma hänskjutas till kammarkollegiets prövning och avgörande. 5. Utarrenderas boställe ånyo, innan fem år förflutit från det förra upplåtelsen skedde, skall uppskattning, som då ägde rum, lända till efterrättelse jämväl vid den senare utarrenderingen. så framt ej på grund av särskilda omständigheter ny uppskattning ändock finnes böra ske. 1. Därest förutvarande arrendator av boställe, som varit i författningsenlig ordning utarrenderat, enligt kontrakt äger optionsrätt eller innehaft arrendet så lång tid, att^ denna tillsammans med återstående delen av arrendetiden uppgår till tio år, och han, efter vad vid arrendeuppskattningen eller eljest blivit utrönt, finnes hava väl brukat bostället, skall länsstyrelsen, innan arrendet offentligen utbjudes, på de fastställda arrendevillkoren hembjuda detsamma förre arrendatorn eller, i händelse han avlidit, hans änka och barn. I senare fallet har länsstyrelsen att, därest arrendatorn efterlämnat både änka och barn eller flera barn, förelägga dessa att, om de vilja gemensamt bibehålla arrendet, till handhavande för deras räkning av boställets skötsel anmäla person, som länsstyrelsen, efter inhämtande av vederböraudes yttrande, på sätt i 6 § 4 mom. sägs, kan finna lämplig. 2. Har under de sista tio arrendeåren i vederbörlig ordning arrendators stärbhusdelägare fått övertaga arrendet eller arrendator å barn eller måg överlåtit arrenderätten, äger vid nya utarrenderingen den, som på sådant sätt blivit innehavare av arrenderätten, för åtnjutande av optionsrätt räkna sig till godo den tid, varunder företrädaren varit i besittning av arrendet. 3. Göres ej inom tid, som av länsstyrelsen förelägges, anmälan om arrendets övertagande, eller varder ej, då, enligt vad här ovan stadgats, viss person skall anställas för boställets skötsel, härtill inom sådan tid anmäld person, som kan godkännas, anses optionsrätten förfallen. 4. Vid utarrendering av boställe skall bland arrendevillkoren intagas förbehåll, dels att, därest efter arrendetidens utgång bostället i sin helhet eller till någon del ej vidare kommer att utarrenderas eller skall upplåtas under ett arrende med annan egendom eller ock visst område skall särskilt upplåtas, arrendatorn då icke äger att för den honom eljest tillkommande optionsrätt fordra eller erhålla någon ersättning, dels ock att arrendator, för det fall bostället befinnes böra vid förnyad utarrendering upplåtas i två eller flera lotter,

84 må medgivas optionsrätt till endast en av dessa delar; därvid han äger själv bestämma, vilken av de olika delarna han fortfarande vitt bruka. 5. Optionsrätt äger rum allenast i avseende å område, som utarrenderas för jordbruk eller bebyggande. 1. Äger optionsrätt ej rum eller har den förfallit, skall arrendet, där ej i fall, som i 8 § avses, annan ordning för utarrenderingen föreskrives, utbjudas på offentlig auktion, vilken förrättas av länsstyrelsen å landskontoret eller, därest länsstyrelsen finner särskilda omständigheter därtill föranleda, på landet av vederbörande landsfiskal å av länsstyrelsen bestämd plats i den ort, där bostället är beläget, och i stad av magistraten. Sådan auktion må ej utan synnerliga skäl hållas efter utgången av september månad året före det, under vilket arrendet skall tillträdas. 2. Kungörelse om auktionen utfärdas av länsstyrelsen minst en månad före auktionsdagen. Kungörelsen, som skall innehålla egendom sbeskriyning, underrättelse om de fastställda arrendevillkoren samt övriga nödiga anvisningar, skall intagas i länskungörelserna för att uppläsas i ortens kyrkor, varjämte kortfattad underrättelse om auktionen skall införas i den eller dem av ortens tidningar, som länsstyrelsen bestämmer. 3. Skriftliga anbud må ej mottagas av auktionsförrättaren. 4. Det vid auktionen förda protokollet och övriga ärendet rörande handlingar skola, så framt anbud motsvarande minst den fastställda arrendeavgiften avgivits, genom länsstyrelsens försorg översändas till domkapitlet, som har att inhämta yttrande av tjänstinnehavare, vars rätt av utarrenderingen beröres, ävensom, i den mån så befinnes lämpligt, av vederbörande kontraktsprost eller kyrkoråd. Härefter har domkapitlet att ofördröjligen till länsstyrelsen insända samtliga till ärendet hörande handlingar jämte eget utlåtande. 7§1. Länsstyrelsen äger till arrendator antaga den högstbjudande, som för sitt anbud ställt godkänd säkerhet, där icke anmärkning mot hans frejd förekommit eller han eljest finnes olämplig som arrendator. 2. Är antagligt anbud, motsvarande minst den fastställda arrendeavgiften, icke avgivet, skall arrendet utbjudas på ny auktion. B. På länsstyrelsen ankommer därefter att, med iakttagande av ovan stadgade villkor i avseende å säkerheten samt arrendatorns person och frejd, så ock efter vederbörandes hörande, på sätt i 6 § 4 mom. sägs, upplåta arrendet åt den vid den senare auktionen högstbjudande eller, i händelse antagligt anbud därvid icke erhålles, tills vidare efter omständigheterna förordna om bo ställets skötsel. 8§. Skall löneboställe, som är avsett för jordbruk, utarrenderas på kortare tid än tjugu år, eller är fråga om utarrendering av löneboställe, som är avsett för annat ändamål än jordbruk, vare auktion ej erforderlig, utan förfares på sätt för varje fall finnes lämpligast. 9§1. Såsom säkerhet för fullgörande av arrendevillkoren skall, därest arrendet omfattar kortare tid än fem år, för denna tid men eljest för minst fem och högst åtta år, vara ställd borgen av minst två personer, vilka borga en för alla och alla för en såsom för egen skuld, och vilkas vederhäftighet är styrkt av länsstyrelse eller domare. Ansvarighet på grund av dylik borgen må dock icke utsträckas utöver den tid, för vilken borgen blivit ingången.

85 2. Arrendator, som sådant föredrager, må dock antingen, jämte ställande av borgen för arrendevillkoren i övrigt, såsom säkerhet för arrendeavgiftens erläggande avlämna obligationer eller andra värdehandlingar, innefattande fullgod säkerhet för två års arrendeavgift, eller ock, i stället för borgen för uppfyllande av arrendevillkoren i deras helhet, nedsätta obligationer eller andra värdehandlingar, innefattande fullgod säkerhet för tre års arrendeavgifter. 3. Minst ett år före utgången av den tid, för vilken borgen blivit ställd, skall ny borgen avlämnas så beskaffad, som ovan är sagt; och åligger det arrendatorn att, om någon av löftesmännen dör eller länsstyrelsen, på sätt i 10 § 2 mom. sägs, finner borgen eller värdehandling icke längre innefatta fullgod säkerhet, inom tre månader efter därom av länsstyrelsen meddelat föreläggande anskaffa ny borgen eller annan säkerhet, som kan av länsstyrelsen godkännas. 4. I arrendekontraktet skall intagas bestämmelse angående arrendatorns skyldighet i nu nämnda hänseenden och tillika såsom äventyr för underlåtenhet att fullgöra densamma stadgas, att avtalet må uppsägas samt arrendatorn vara pliktig att utgiva ersättning för skada. 10 §. 1. Med antagen arrendator upprättas kontrakt i två exemplar, som undertecknas av länsstyrelsen och arrendatorn, och av vilka det ena jämte därför ställd säkerhet förvaras hos länsstyrelsen och det andra överlämnas till arrendatorn. Därjämte skola bestyrkta avskrifter av kontrakt och säkerhetshandlingar tillställas domkapitlet ävensom vederbörande kyrkoråd och tjänstinnehavare, vilkas rätt av utarrenderingen beröres. Domkapitlet skall till kontraktsprosten översända utdrag av kontraktet i vad angår tiden, inom vilken arrendatorn ålagda nybyggnadsarbeten skola vara verkställda. 2. Det åligger domkapitlet tillse, att borgen i behörig tid förnyas och att säkerhet i övrigt ej minskas i värde; skolande domkapitlet årligen före februari månads utgång underrätta länsstyrelsen, huruvida anledning till anmärkning i nämnda hänseenden förekommer. Finner länsstyrelsen ny borgen eller annan säkerhet böra anskaffas, meddelar länsstyrelsen arrendatorn föreläggande, som i 9 § är sagt.

11 §• 1. I arrendekontrakt rörande löneboställe, som är avsett för jordbruk, skola intagas bestämmelser dels därom, att fardag för tillträde och avträde av bostället är den fjortonde dagen i mars månad, dels ock därom, att tillträdaren äger att fjorton dagar före tillträdesdagen få åt sig upplåten hälften i boställets hus. 2. Beträffande boställe, som är avsett för annat ändamål än jordbruk, må tiden för till- och avträde bestämmas efter ty tjänligast finnes. 3. Om fardag infaller å sön- eller helgdag, skall till- och avträde ske följande dag. 12 §. 1. Arrendeavgiften skall alltid vara utsatt i penningar att för varje arrendeår erläggas. 2. Länsstyrelsen ombesörjer, att arrendeavgiften jämte de medel, arrendatorn på grund av arrendekontraktet tilläventyrs kan hava att därutöver för året kontant gälda, varda genom vederbörande, i enahanda ordning som oni uppbärande av arrendeavgifter för kronans under domänstyrelsens inseende ställda jordbruksdomäner är stadgat, uppburna och redovisade, varefter medlen av länsstyrelsen ofördröjligen översändas till den, som äger uppbära desamma.

86 ( r

13 §. 1. Där hinder kan antagas möta för tjänstinnehavare att mot pris, icke överstigande det i orten gängse, förskaffa sig erforderlig skjuts samt sådana förnödenheter och arbetsprestationer i övrigt, som nedan sägs, eller ock visst eller vissa slag därav, med mindre förbehåll om förmånernas utgörande från prästgården närbeläget, fö)- jordbruk avsett löneboställe göres vid boställets utarrendering, skall, i den mån boställets avkastningsförmåga det medgiver, i arrendekontraktet göras förbehåll därom att arrendatorn skall mot ersättning, motsvarande i orten vid varje särskild tid gängse pris, till den omfattning och i enlighet med de närmare bestämmelser, som i övrigt i arrendekontraktet meddelas: a) verkställa skjuts i tjänstärenden ävensom annan för tjänstinnehavaren och hans familj erforderlig skjutsning eller, om tjänstinnehavaren önskar själv hålla hästar, lämna foder till högst två sådana samt i mån av befintligt utrymme i arrendatorns skyldighetshus erforderligt stall och foderrum samt plats till förvaring av åkdon och seldon; b) för tjänstinnehavarens hushåll å prästgården avlämna söt oskummad mjölk dagligen ävensom smör; c) på erforderligt sätt bereda av tjänstinnehavaren för husbehovet anskaffad ved ävensom, där tjänstinnehavaren äger från bostället bekomma ved och bränntorv, jämväl hugga eller upptaga samt framföra vad därav erfordras; samt d) verkställa renhållning och snöskottning å prästgården ävensom, när åt tjänstinnehavaren är upplåten trädgård, ombesörja plöjning och likartat arbete, som må erfordras i trädgården, och lämna för trädgårdens brukande behövlig myckenhet gödsel. 2. Tjänstinnehavaren är pliktig att, så framt i något av nu nämnda hänseenden ändring i förut bestående förhållanden för följande ecklesiastikår ifrågasattes, före den 14 mars meddela arrendatorn besked därom. 3. Arrendatorn skall förpliktas ej mindre att själv föra ett skickligt och anständigt leverne samt gent emot tjänstinnehavaren visa tillbörlig hänsyn, än även att vaka däröver, att jämväl hans husfolk och andra personer, som uppehålla sig å det arrenderade området, härutinnan sig väl förhålla. 4. I arrendekontraktet skall intagas förbehåll därom, att, för den händelse arrendatorn eftersätter sin skyldighet i något av ovannämnda hänseenden, vad i allmän lag finnes stadgat rörande arrenderätts förverkande skall äga tillämpning. 14 §. Arrendatorn ansvarar för all skatt och tunga, som för den arrenderade fastigheten utgår, jämväl då ny sådan skatt eller tunga under arrendetiden tillkommit. Bestämmelse härom skall intagas i arrendekontraktet. 15 §. 1. Arrendatorn skall tillförbindas att ej utan medgivande av länsstyrelsen, som har att i ärendet höra boställsnämnden, ålägga boställets torpare avgäld eller tjänstbarheter utöver dem, som blivit vid arrendevillkorens fastställande bestämda. 2. Vad gällande lag om nyttjanderätt till fäst egendom innehåller angående förverkande och uppsägning av arrende skall äga tillämpning jämväl ä rättsförhållandet mellan arrendatorn och torpare ä bostället; och skall arrendatorn angående villkoren för upplåtelser med torpare upprätta skriftligt kontrakt samt inom en månad därefter till länsstyrelsen insända avskrift därav. Förbehåll om vad sålunda skall gälla skall intagas i kontraktet med arrendatorn samt förstnämnda förbehåll jämväl i kontraktet med torparna.

lp §• Arrendatorn skall åläggas att städse i fullgott stånd underhålla till bostället hörande byggnader och anläggningar, jämväl sädana, som under arrendeperioden tilUcomma. 17 §• 1. I arrendekontraktet skola, därest nybyggnad anses erforderlig, intagas noggra una bestämmelser i avseende å de nya byggnadernas beskaffenhet och de beräknade kostnaderna därför ävensom den tidpunkt, då byggnadsarbetet bör vara utfört; och skall arrendatorn åläggas att verkställa detta arbete mot den gottgörelse, som i 18 § sägs. Arrendatorn skall likaledes tillförbindas att mot enahanda gottgörelse utföra den nybyggnad, som på grund av föreskrift vid ekonomisk besiktning eller syn kan under arrendetiden ifrågakomma å bostället. 3. Inkommer till länsstyrelsen anmälan därom, att åläggande jämlikt 37 § 1 mom. f) ecklesiastik boställsordning meddelats arrendator att i stället för utsynat hus uppföra nytt sådant, tillkommer det länsstyrelsen att, efter arrendatorns hörande och sedan domkapitlets yttrande inhämtats, meddela närmare föreskrifter om husets uppförande. 3. Vill arrendator, utan att sådant blivit honom genom arrendekontraktet eller eljest i behörig ordning ålagt, uppföra ny byggnad i stället för byggnad, som han som skyldighetshus mottagit, göre med uppgift om husets beskaffenhet och den beräknade kostnaden anmälan hos länsstyrelsen. Efter det b oställ snämnden verkställt utredning i det i 4 § 3 mom. c) omförmälda hänseendet, därvid tillika noggrann undersökning skall verkställas, huruvida behovet av nybyggnaden uppkommit genom arrendatorns vanvård, ävensom avgivit förslag, och sedan vederbörande blivit hörda på sätt i 6 § 4 mom. sägs, äger länsstyrelsen pröva, huruvida byggnaden såsom motsvarande boställets behov må i den förutvarandes ställe uppföras som skyldighetshus. 4. Vad i 3 mom. sagts äger i tillämpliga delar giltighet, där arrendator önskar uppföra byggnad, som icke enligt arrendekontraktet skall finnas, men vars uppförande som skyldighetshus anses komma att befrämja boställets ekonomiska tillgodogörande. 5. Har arrendator ä bostället uppfört hus, som ej blivit honom ålagt, eller till vars byggande han ej erhållit tillstånd, ligge kostnaden därför å honom. Gör arrendatorn framställning därom, att sådan byggnad må som skyldighetshus godkännas, må sådant ej medgivas utan att genom utredning i den ordning 3 mom. omförmäler visats, att huset bidrager till att i en kostnaden motsvarande grad höja boställets arrendevärde. 6. Har arrendator byggt hus större eller dyrbarare än som föreskrivits, vare han jämväl skyldig att själv svara för kostnaden, i den mån denna överskridit den beräknade, men må huset kunna vid avträdet som skyldighetshus godkännas under förutsättning, att det i fullgott skick avlämnas samt att vid utredning i den ordning 3 mom. stadgar utrönes, att husets framtida underhåll icke medför större kostnad än att bostället med hänsyn till dess avkastningsförmåga skäligen kan därför svara. 7. Bestämmelse om vad enligt 3—-6 mom, åligger arrendatorn skall intagas i arrendekontraktet. 18 §. 1. Den arrendatorn jämlikt ecklesiastik boställsordning åliggande nybyggnadsskyldigheten skall i arrendekontraktet uppskattas till visst årsbelopp i penningar. Vid sådan uppskattning skall hänsyn tagas å ena sidan dels till kostnaden för den nybyggnad, som avses.i första punkten av 17 § 1 mom., dels till vad ärrendatorn på grund av bestämmelse i arrendekontraktet har att utgiva, till föregående arrendatorn fÖ7- av denne verkställd nybyggnad och dels till önsk-

88 värdheten därav att, när större nybyggnad framdeles må ifrågakomma, medel till gäldande av lämplig del av kostnaden därför må finnas tillgängliga, och å andra sidan till beloppet av för nybyggnadskostnadens bestridande tilläventyrs tillgängliga medel samt till angelägenheten att för bostället erhålla skäligt arrende. 2. Årsbelopp må, enligt bestämmelse, som efter domkapitlets hörande meddelas av länsstyrelsen, användas till gottgörelse för nybyggnad, som jämlikt 17 § 1 och 2 mom. åligger arrendatorn, eller pä grund av 17 § 3 och 4 mom. medgivits honom till utförande eller enligt 17 § 5 mom, godkänts som skyldighetshus, så ock för vad arrendatorn på grund av bestämmelse i arrendekontraktet må hava utgivit till föregående arrendatorn för av denne verkställd nybyggnad. Gottgörelsen utgår med det belopp, vartill kostnaden beräknades, då föreskrift meddelades om byggnadens uppförande eller, i fall varom förmäles i 17 § 5 mom., om dess godkännande, efter frånräknande av ilen husröta, som må hava förekommit å byggnad, som med den nya byggnaden ersatts; dock att i fråga om byggnad, som avses i 17 §3,4 och 5 mom., vid gottgörelsens bestämmande skall tagas i beräkning den nytta, som genom, den nya byggnaden kan tillskyndas arrendatorn under arrendetiden. Där behov av nybyggnad uppstått till följd av arrendatorns vanvård, vare arrendatorn skyldig att själv svara för kostnaden. 3. Ärsbelopp, som icke enligt meddelad föreskrift tages i anspråk för nybyggnad, skall av arrendatorn erläggas i sammanhang med arrendet. Dessa medel förvaltas och förräntas av kyrkorådet i församlingen eller, då avkastningen av bostället skall ingå till kyrkofonden eller tillgoclokomma viss tjänstinnehavare, av domkapitlet. Medlen bokföras särskilt för varje boställe och må efter bestämmelse i den ordning, som i 2 mom. sägs, användas till bestridande av kostnad för nybyggnad. 4. Har arrendator till följd av omständigheter, som inträffat under arrendeperioden, haft att utföra annan nybyggnad än som avses i första punkten av 17 § 1 mom., och kan evsättning icke i skälig utsträckning beredas arrendatorn genom användande av årsbelopp, äge länsstyrelsen, efter hörande av domkapitlet, boställsnämnden -och, såvitt angår boställe, vars avkastning skall uppbäras av vederbörande kyrkoråd eller tillgodokomma viss tjänstinnehavare, i förra fallet pastoratet och i senare fallet tjänstinnehavaren, medgiva arrendatorn nedsättning i arrendet för vissa år. 5. Byggnadskostnad, som vid boställets avträdande icke är arrendator gottgjord, skall ny arrendator förpliktas att gälda såsom honom åliggande nybyggnadsskyldighet. 19 §. Arrendatorn skall tillförbindas dels att, då boställets avkastning uppbäres av vederbörande kyrkoråd, för kyrkorådets räkning, men eljest för domkapitlets räkning ombesörja samt utan avdrag å arrendet bekosta skyldighetshusens brandförsäkring till deras fulla, i behörig ordning uppskattade värde, dels att till domkapitlet årligen insända bevis därom att brandförsäkringen vidmakthållits, dels ock att vid bostället hålla och underhålla erforderlig brandredskap. Domkapitlet må, på framställning av bostättsnämnden eller när anledning därtill eljest förekommer, meddela föreskrift såväl om det belopp, varför försäkring bör sökas, som om den anstalt, där försäkringen skall äga rum; börande till ledning för den domkapitlet i berörda hänseende åliggande prövningen vid de å bostället förekommande besiktningarna avgivas yttrande om skyldighetshusens brandförsäkringsvärde. 20 §. 1. Inträffar brandskada å skyldighetshus, skall arrendatorn vara skyldig att i enlighet med plan, söm länsstyrelsen efter boställsnämndens förslag fastställer,

89 bota skadan med den brandskadeersättning, som erhålles; skolande därvid, i den rnån nybyggnad kan ifrågakomma, jämväl stadgandena i 17 § 3 mom. i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Därest kostnaden för byggnaden överstiger den erhållna brandskadeersättningen, skall det överskjutande beloppet vid bedömande av arrendatorns nybyggnadsskyldighet anses lika med nybyggnadskostnad, varom i 18 § sägs. 2. Brandskadeersättningen uppbäres av den, för vilkens räkning brandförsäkringen enligt 19 § tagits, och tillhandahålles arrendatorn i den mån det för airbetet erfordras, varvid vederbörande äger bestämma, huruvida, innan lyftning får ske, säkerhet skall ställas för medlens användande till återställande av vad genom branden blivit förstört. Vad arrendatorn sålunda mottagit iskall redovisas vid nästa ekonomiska besiktning eller syn. 3. Förbehåll om vad sålunda stadgats skall intagas i arrendekontraktet. 21 §. Vad 29 § ecklesiastik boställsordning innehåller därom, att tillträdande arrendator äger att från avträdaren lösa å bostället tilläventyrs befintliga överloppshus till det värde, som, i brist av åsämjande, bestämmes i den ordning, som stadgas i 2 kap. 8 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom, skall i arrendekontraktet intagas med föreskrift tillika, dels att, om tillträdaren vid av- och tillträdessynen tillkännagivit sin avsikt att ej lösa överloppshus eller han underlåter att inom en månad efter synen förklara sig villig därtill, avträdaren nnå bortföra huset inom tid, som vid synen föreskrives, eller, där sådan föreskrift icke lämnats, inom ett år från avträdet, med skyldighet dock för honom, om han bortför huset, att vidtaga de åtgärder, som kunna erfordras för återställande av jord eller byggnad i samma skick, vari den befanns före överloppshusets uppförande, och dels att, om avträdaren ej inom den bestämda tiden bortfört överloppshus, som han berättigats borttaga, huset skall tillfalla tillträdaren med den rätt, med vilken avträdaren innehaft detsamma. 22 §. Arrendatorn skall tillförbindas uppföra och underhålla all den stängsel, som i det arrenderade områdets gräns mot annan egendom efter lag bör finnas, samt att jämväl inom det arrenderade området hålla den hägnad, som genom arrendekontraktet ålägges honom, 23 §.' 1. Arrendatorn skall åläggas att enligt de närmare föreskrifter, som meddelas i arrendekontraktet, väl hävda och i god växtkraft hålla boställets åker

och äng.

2. I arrendekontraktet rörande löneboställe, avsett för jordbruk, skall, med undantag för de fall, att boställe icke är försett med därför nödiga uthus eller att hinder eljest möter att å boställe hava särskild kreatxirsstam, angivas det minsta antal vuxna nötkreatur, arrendatorn skall vara skyldig att, jämte nödiga dr ägare, föda. Finnes kreatursstam ej behöva hållas å hostället, skall i arrendekontraktet meddelas erforderliga bestämmelser om den myckenhet gödselmedel, som årligen skall påföras bostället. 24 §. 1. Önskar arrendator av jordbruksboställe att under arrendetiden från bostället bortföra stråfoder, skall han därom göra ansökning hos länsstyrelsen, som efter hörande av boställsnämnden äger lämna sådant tillstånd, dock ej för längre tid än ett år för varje gång, därvid länsstyrelsen har att taga i noggrant övervägande, huruvida och under vilka villkor det begärda tillståndet utan skada, för bostället kan med hänsyn till där befintliga förhållanden meddelas.

90 2. Bortförande av gödsel är ej tillåtet i vidare mån än som föranledes av stadgandet i 13 § i mom. d). Ej må arrendatorn till bränsle använda vid bostället fallen spillning eller därstädes skördad halm. 3. Förbehåll om vad sålunda stadgats skall intagas i arrendekontraktet. 25 §. 1. Arrendator av jordbruksboställe skall åläggas att, därest icke med tillträdaren annorlunda överenskommes, året före boställets avträdande därå verkställa trädesbruk samt höstplöjning, gräs-, frö- och höstsädessådd i enlighet med tillämpad växtföljd eller särskilda i kontraktet härutinnan meddelade bestämmelser; och skall ny arrendator tillförbindas att för dylika arbeten samt för utsädet lämna företrädaren ersättning till belopp, vilket, i händelse av tvist, bestämmes i den ordning, som stadgas i 2 kap. 8 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom. 2. Arrendatorn skall ock åläggas att. såvida icke sådant förhindras av omständigheter, till vilka han icke varit vållande, vid boställets avträdande utan ersättning tillhandahålla tillträdaren stråfoder till viss myckenhet, som skall bestämmas i arrendekontraktet. I övrigt skall vad i gällande lag är stadgat om stråfoder, som vid arrendators avflyttning finnes kvar, äga tillämpning, med allenast den förändringen, att den jordägaren tillkommande lösningsrätten utövas av tillträdaren. 26 §. 1. I arrendekontraktet rörande jordbruksboställe skall intagas bestämmelse därom, att arrendatorn icke äger att å bostället verkställa nyodling med mindre länsstyrelsen, efter av arrendatorn gjord framställning samt efter hörande av boställsnämnden, givit sitt tillstånd härtill. ^ 2. Vill arrendator av jordbruksboställe för det arrenderade området eller viss del därav i väsentlig mån förändra sättet för jordens torrläggning, eller önskar han anlägga ängsvattning eller utföra anläggning för boställets förseende med elektrisk belysning eller drivkraft, må sådant endast ske efter av sakkunnig person uppgjord plan, som godkännes av länsstyrelsen efter boställsnämndens hörande. För dylikt företag liksom för större odlings- eller täckdikningsarbete, varav bostället tillskyndas synnerlig fördel, må, efter prövning av länsstyrelsen, som äger att i ärendet inhämta yttrande av de i 17 § 3 mom. omförmälda vederbörande, skälig gottgörelse tilläggas arrendatorn antingen genom nedsättning i arrendeavgifterna för de närmaste åren eller, vid boställets avträdande, av den nye arrendatorn. Vid sådan gottgörelses bestämmande må hänsyn tagas å ena sidan till det gagn, företaget i fullbordat skick anses medföra för bostället, och å andra sidan till den nytta, arrendatorn kan under sin arrendetid genom företaget tillgodogöra sig, dock att gottgörelsen i intet fall må sättas till högre belopp än som svarar mot kostnaden för företagets utförande. För elektrisk anläggning beräknas icke gottgörelse för lampor, motorer och annat, som icke är fast förlagt. - Föreskrift om vad sålunda stadgats skall intagas i arrendekontraktet, med bestämmelse tillika om arrendatorns skyldighet att i denna ordning mottaga gottgörelse av beskaffenhet, att det enligt lag åligger jordägare att utgiva sådan. I det kontrakt, som avslutas med den nye arrendatorn, skall intagas bestämmelse om skyldighet för honom att till avträdaren gälda den ersättning, som av länsstyrelsen efter vederbörandes hörande blivit fastställd eller kan komma att fastställas. 27 §. 1. Arrendator skall berättigas att, om skogs- eller hagmark hör till bostället, i den mån fastställd skogshushållningsplan det medgiver, efter utsyning be-

91 komma dels nödigt virke till byggnad och underhåll av skyldighetshusen, dels ock, dä fråga är om jordbruksboställe, skog i övrigt för boställets. behov till myckenhet, som i arrendekontraktet bestämmes med avseende fäst därå, att arrendatorn jämväl skall äga att för husbehovet, i mån som avverkning sker, å skogen taga kvarliggande ris, toppar, grenar och annat avfall. 2. Arrendator av jordbruksboställe skall ock berättigas att, när sådant icke förhindras av fastställd skogshushållningsplan, å boställets skogs- och hagmark erhålla ej mindre bete för så många kreatur, som kunna vinterfödas å bostället, än även efter utsyning lövtäkt till myckenhet, som bestämmes i arrendekontraktet. 3. Erforderliga föreskrifter angående röjning i hagmarken meddelas av vederbörande jägmästare i sammanhang med inträffande utsyning. 4. Det åligger arrendatorn att vid utsyning, varom nu är sagt, lämna därför nödig hautlangning; och skola bestämmelser härom intagas i arrendekontraktet, vilket jämväl bör innehålla åläggande för arrendatorn att icke hindra tillträde för den det vederbör till boställets skogs- och hagmark eller forsling över boställets mark av virke, som för försäljning avverkats å bostället. 5. Finnas å boställets skogs- eller hagmark si åtterl äg enheter, vilka med fördel kunna tillgodogöras för lönebostället, skola desamma uttryckligen förbehållas arrendatorn. Förekomma eljest å skogs- eller hagmark förmåner, som utan olägenhet för skogsvården kunna nyttiggöras, må desamma genom arrendekontraktet förbehållas arrendatorn eller ock upplåtas under särskilt arrende; skolande härvid bestämmelsen i 2 § 8 mom. äga motsvarande tillämpning. Jakten och fisket å skogsoch hagmarken skola dock tillkomma arrendatorn, där de ej genom arrendekontraktet uttryckligen undantagits. 28 §. 1. I arrendekontraktet skall intagas förbud för arrendatorn att å boställets ägor svedja eller verkställa bränning av jord, med mindre länsstyrelsen, efter boställsnämndens hörande, därtill lämnar tillstånd, 2. Arrendatorn må ej utan upplåtelse, varom förmäles i 2 § 8 mom., till avsalu begagna sten- eller kalkbrott, sand-, grus-, sten- eller lertag, torvmosse eller annan dylik lägenhet, som tillhör bostället. Arrendatorn vare skyldig underkasta sig, att rättighet att avverka sådan lägenhet varder åt annan i vederbörlig ordning upplåten, arrendatorns rätt till husbehov oförkränkt; och vare han pliktig att lämna sådan nyttj änder ättshav are tillträde till lägenheten samt tåla forsling över boställets mark, med arrendatorn förbehållen rätt titt ersättning av nyttj anderättshavaren för den skada, som därvid kan uppkomma. Bestämmelse härom skall intagas i arrendekontraktet. 29 §. Hör till bostället andel i härads- eller sockenallmänning eller rätt till annan förmån utom boställets område, komme den jordbrukets arrendator till godo, där ej för visst fall undantag finnes böra göras. 30 §. 1. Arrendator må berättigas att, där han på grund av lagligen tillkommet belut fått under sin arrendetid vidkännas betydligare kostnad för byggnad av kyrka, prästgård eller andra allmänna hus, uppförande av större broar eller anläggning av ny väg, järnväg eller kanal, härför åtnjuta gottgörelse i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen den 16 januari 1863. 2. Skall löneboställe, enligt därom i vederbörlig ordning fattat beslut, deltaga i laga skifte, ägoutbyte eller annan lantmäteriförrättning, eller skall boställe deltaga i företag för marks torrläggning genom dikning, vattenavledning

92 etter invällning, skola kostnaderna därför bestridas av arrendatorn, med honom förbehållen rätt till enahanda ersättning, som i fråga om dylika kostnader är boställshavare medgiven; och skola erforderliga bestämmelser härom intagas i arrendekontraktet. 31 §. Har arrendator erlagt brandförsäkringsavgifter för all framtid eller på en gång för tid, som överskjuter den återstående arrendetiden, skall, då yrkande därom framställes, länsstyrelsen, efter hörande av boställsnämnden, bestämma, vilken ersättning må av efterträdande arrendatorn utgöras för de sålunda erlagda avgifterna, i den mån dessa icke återgäldats genom utdelning från vederbörande brandstodsinrättning. 32 §. 1. Arrendatorn skall tillförbindas att bebo och själv bruka av honom arrenderad egendom; länsstyrelsen dock obetaget att efter boställsnämndens hörande för visst fall medgiva undantag härifrån. 2. Övergiver arrendator bostället och lämnar det obrukat eller utan vård, skall domkapitlet genast vidtaga de åtgärder, som av förhållandena påkallas. 33 §. 1. Utan länsstyrelsens medgivande må ej arrendator åt annan till brukande upplåta boställe eller del därav. Ej må sådant medgivande lämnas, innan vederbörande blivit hörda, på sätt i 6 § é mom. sägs, ävensom boställsnämndens yttrande inhämtats. 2. I övrigt skall angående rätt till överlåtelse av arrende, utöver vad allmän lag stadgar, gälla, att såväl stärbhusdelägare efter avliden arrendator, vilka icke begagnat sig av dem tillkommande hembudsrätt, som arrendators konkursborgenärer, där ej uppsägning skett, skola vara berättigade att för den del av arrendetiden, som eljest skolat återstå, överlåta arrendet på viss person, som av länsstyrelsen, efter vederbörandes hörande, godkännes, under villkor i båda dessa fall, att anmälan därom göres, i förstnämnda fall inom en månad efter hembudstidens utgång och i sistnämnda fall senast å sextionde dagen från inställelsedagen i konkursen, samt att, där arrendator försatts i konkurs och borgenärerna uppsagt avtalet, arrendatorns löftesmän, såvitt de på grund av sin borgen nödgats utbetala något, skola vara berättigade att, därest de göra anmälan därom sist å trettionde dagen efter den, då borgenärernas uppsägelse skedde, övertaga arrendet och, på sätt här ovan är sagt om konkursborgenärer, förfoga över detsamma. 3. Vilja arrendators stärbhusdelägare, konkursborgenärer eller löftesmän för gemensam räkning övertaga arrendet, skola de vara pliktiga att inom viss av länsstyrelsen förelagd tid till handhavande för deras räkning av boställets skötsel anmäla person, som länsstyrelsen efter inhämtande av vederbörandes yttrande, på sätt i 6 § 4 mom. sägs, kan finna lämplig. Gitta de ej det, varde, där fråga är om stärbhusdelägare och konkursborgenärer, arrendet uppsagt, och må, beträffande löftesmän, arrendet ej å dem överlåtas. 4. Förbehåll om vad sålunda stadgats skall intagas i arrendekontraktet. 34 §. I arrendekontraktet må, när skäl därtill finnes, intagas förbud för arrendatorn att å bostället inhysa främmande personer. 35 §. Varder till löneboställe, i vars närhet prästgård är belägen, eller del därav vederbörande tjänstinnehavare antagen till arrendator, vare han berättigad att, där han före arrendetidens slut från träder tjänsten, uppsäga arrendeav-

93 talet. Enahanda rätt tillkommer, om tjänstinnehavaren avlider under arrendetiden, hans stärbhusdelägare. Sker ej uppsägning inom sex månader från det tjänstinnehavaren frånträdde tjänsten eller avled, vare rätten till uppsägning förfallen. 36 §. 1. Domkapitlet utövar den jordägaren tillkommande rätt att uppsäga arrendekontrakt rörande löneboställe, så ock att eljest för sådant boställe tala och svara i frågor, som grundas å arrendeförhållandet. 2. Vill arrendator begagna sig av honom tillkommande rätt till uppsägning, skall sådan ske hos domkapitlet. 37 §. 1. Kostnader, som föranledas av de i 4, 6, 7, 8 och 32 §§ omförmälda åtgärderna för boställes utarrendering eller skötsel, skola av länsstyrelsen av allmämna medel förskjutas samt sedermera ersättas av från bostället inflytande arrendlemedel. Kostnader, som uppstå till följd av framställning från arrendator, skola gäldas av denne. 2. Ledamot av boställsnämnd skall för uppdrag, som föranleder resa, åtnjuta reseersättning och dagtraktamente enligt gällande resereglemente, därvid ordföranden skall likställas med domänintendent och annan ledamot med nämndeman, där Inan icke på grund av innehavande befattning är berättigad till högre ersättning. För uppdrag, som icke föranleder resa, utgår arvode med sex kronor

för dag. 38 §. 1. Över länsstyrelses och domkapitels beslut rörande de i denna förordning omförmälda frågor må, med nedan nämnd inskränkning, besvär anföras hos kammarkollegiet. 2. Besvär mot beslut i frågor, som avses i 4—8 §§, må, ändå att stadgad besvärstid icke tilländagått, icke upptagas till prövning, där de inkommit efter det arrendekontrakt blivit av länsstyrelsen och arrendator underskrivet. Ej må någon klaga däröver, att av honom avgivet arrendeanbud, varom förmäles i 7 §, ej antagits. 39 §. 1. Där lägenhet, varom förmäles i 2 § 7 mom,, skall utarrenderas genom skogsförvaltningens försorg, förfares på sätt för varje fall finnes lämpligast; dock att arrendeavgiften alltid skall vara utsatt i penningar att för varje arrendeår erläggas.. Arrendeavgiften skall genom skogsförvaltningens försorg uppbäras och vederbörande tillställas. 2. Optionsrätt till sådan lägenhet äger ej rum. 3. Upphör behovet att hava lägenheten använd för ändamål, varom i 2 § 7 mom. förmäles, skall länsstyrelsen övertaga skyldigheten att i enlighet med föreskrifterna i denna förordning ombesörja utarrenderingen.

Övergångsbestämmelser. 1. Denna förordning träder, beträffande löneboställen, vara förordningen den 15 september 1911 vunnit tillämpning, i kraft , dock med den inskränkning, som må föranledas av bestämmelserna i dessförinnan upprättade arrendekontrakt samt med iakttagande därav, att i avseende å optionsrätt till boställe, som utarrenderats i enlighet med bestämmelserna i sistnämnda förordning,

94 skall gälla vad därom stadgats i 5 § samma förordning. Där i sådant kontrakt viss fråga hänvisats till beslut av synerätt eller ekonomisk besiktning, skall i stället gälla beslut av den myndighet, som enligt föreskrift i denna förordning har att pröva fråga av motsvarande beskaffenhet, eller, där sådan föreskrift ej förekommer, beslut av den i 32 § ecklesiastik boställsordning omförmälda nämnd, I fråga om varje annat boställe tillämpas denna förordning, så snart bostället skall upplåtas på arrende i enlighet med bestämmelserna i ecklesiastik boställsordning. 2. När löneboställe första gången skall utarrenderas efter det denna förordning trätt i kraft, skall, oavsett bestämmelsen i 4 § 5 mom,, ny arrendeuppskattning i enlighet med denna förordning äga rum. 3. Har i avseende ä löneboställe, som är utarrenderat i enlighet med bestämmelsenia i förordningen den 15 september 1911, av synerätt eller vid ekonomisk besiktning lämnats föreskrift om nybyggnad av hus, och uppstår efter ikraftträdandet av föreliggande förordning fråga därom, att sålunda föreskrivna byggnader icke böra komma till utförande eller att i deras ställe byggnader av mindre storlek eller av enklare beskaffenhet böra uppföras, skall frågan härom handläggas i den ordning, som föreskrives i 17 § 3 mom,, därvid tillika utredning skall åvägabringas, huruvida den lättnad, som därigenom uppkommer för arrendatorn, må föranleda höjning i arrendeavgiften; och bör den ifrågasatta ändringen av länsstyrelsen medgivas under förutsättning att arrendekontraktet i enlighet härmed jämkas. 4. Vid utarrendering av löneboställe i enlighet med bestämmelserna i denna förordning skall iakttagas dels vad i kungörelserna angående beredande av tryggad besittningsrätt åt innehavare av vissa lägenheter å prästerskapets löneboställen den 15 april 1904 och den 14 maj 1915 stadgas beträffande sådana lägenhetsinnehavare, som bebo dem själva tillhöriga, före den 1 januari 1915 uppförda byggnader, dels ock bestämmelserna i kungörelsen angående optionsrätt för enskilt antagna arrendatorer ä ecklesiastika boställen den 14 februari 1913.

95 Förslag till Lag om tillägg till lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910 (nr 141, s. 27). 1

§•

1. Varje tjänstgörande kyrkoherde och komminister skall såsom ersättningför skjuts i tjänstärenden, i den mån sådant prövas erforderligt, erhålla ett fast resanslag, som av Konungen, i enlighet med de i pastoratet rådande förhållanden, vid löneregleringens fastställande bestämmes. 2. Därest under den tid, fastställd lönereglering är gällande, visas, att beviljat resanslag i mera avsevärd mån understiger eller överstiger tjänstinnehavarens skäliga utgifter för tjänstresorna, och sannolika skäl finnas för antagande, att detta förhållande är av stadigvarande beskaffenhet, må Konungen företaga den jämkning av resanslagets belopp, som av omständigheterna föranledes; skolande det nya beloppet utgå från och med den 1 maj näst efter det jämkningen blivit vidtagen. 2§. . Resanslag, varom i 1 § förmäles, skall för varje pastorat, så vitt angår dess prästerskap, bestridas, i den mån sådant erfordras, medelst församlingsavgifter och övriga till prästerskapet anslagna avlöningstillgångar på sätt och i den ordning, 11 § 1 mom. samt 19 och 20 §§ lagen om reglering av prästerskapets avlöning stadga. Har för bestridande av, jämte avlöning, resanslag såsom församlingsavgifter inom pastoratet utdebiterats sammanlagt större belopp, än som motsvarar sex öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor av pastoratets hela inkomstbelopp, beräknat som i 19 § nämnda lag sägs, skall ersättning av kyrkofondens medel beredas pastoratet för det överskjutande beloppet, i den ordning 21 § samma lag stadgar. 3§. De föreskrifter, som för tillämpning av bestämmelserna i denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas av Konungen.

Denna lag skall beträffande varje pastorat, där lönereglering, fastställd på grund av lagen om reglering av prästerskapets avlöning, icke är gällande den 1 maj , träda i kraft samtidigt därmed att sådan lönereglering först börjar tillämpas inom pastoratet. I övrigt skall lagen träda i kraft beträffande varje särskilt pastorat den 1 maj det år, som Konungen bestämmer, med iakttagande därav, att lagen erhåller tillämplighet å en var präst, till vilkens förmån förbehåll om tjänstbarheter enligt 13 § förordningen den 15 september 1911 angående utarrendering av prästerskapets löneboställen icke blivit gjort; dock att, därest Konungen, under förutsättning av pastoratets medgivande, finner synnerliga skäl att präst, till vilkens förmån sådant förbehåll är gjort, ändock må komma i åtnjutande av förhöjd skjutsersättning, lagen skall i avseende å honom gå i verkställighet den 1 maj näst efter det Konungen för honom fastställt resanslag enligt 1 §. I den mån denna lag träder i kraft upphör 11 § 3 mom. lagen om reglering av prästerskapets avlöning att äga tillämpning.

96 Förslag till Lag om ändrad lydelse av 6 § lagen om kyrkofond den 9 december 1910 (nr 141, s. 37), sådan denna § lyder enligt lagen den 19 juni 1917 (nr 398). 6§Av kyrkofonden skola utgöras: 1. ersättning för församlingsavgifter enligt stadgandena i 21 § lagen om reglering av prästerskapets avlöning samt 2 § lagen denna dag om tillägg till förstnämnda lag; 2. 10. arvode åt ordförande i boställsnämnd, varom förmäles i 32 § ecklesiastik boställsordning, med belopp, som av Konungen bestämmes. Denna lag träder i kraft

97 Förslag till ILag om förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen. 11.

' X §•

Där arrendator av med jordbruk förenat löneboställe, som avses i 64 §

eckklesiastik boställsordning, genom arrendekontrakt, upprättat i enlighet med de förändrade bestämmelser angående utarrendering av prästerskapets lönebosställen, som av Konungen utfärdas, får sig ålagt verkställande av nybyggnad.!, som ansetts nödig för boställets iståndsättande med anledning av ecklesiasstik boställsordnings trädande i tillämpning beträffande bostället (första bebygggandet), må, enligt av Konungen utfärdade bestämmelser, förskott ur kyrkofonuden utbetalas till arrendatorn för bestridande av kostnaden för sådan nybygggnads utförande. 22. Som nybyggnadskostnad, varom ovan förmäles, anses jämväl dels kostnad för lösen av överloppshus, vilka skola bibehållas som arrendatorns skyldighetsshus, samt för sådana förbättringsarbeten å befintliga skyldighetshus, som ickee kunnat åläggas avträdande byggnads- eller underhållsskyldig, dels ock gotttgörelse, som tillträdande arrendator jämlikt 26 § ecklesiastik boställsordningg förpliktas utgiva till avträdaren för av denne utlagd kostnad för första beboygganclet. 2 §. FFör återbekommande av förskott, varom förmäles j 1 §, jämte ränta njuter kyrkkofonden företräde till betalning ur avkomsten från bostället. 3 §. 11. Där, jämlikt föreskrifterna i 62 § ecklesiastik boställsordning eller eljest, löneeboställe, för vars första bebyggande förskott utbetalats, eller del av sådant bostitälle utbytes mot annan fastighet eller försäljes, äger enligt Konungens besftämmande kyrkofonden att av därvid betingad mellangift eller köpeskilling, så 1 långt densamma räcker, återbekomma förskottet, i vad det återstår oguldet, jämnte ränta. 22. Varder genom mellangift, som nyss sagts, kyrkofondens fordran ej till fulldo gulden, njuter kyrkofonden för sin återstående fordran jämte ränta företrädde till betalning ur avkomsten av den fastighet, som erhållits i utbyte mot löneebostället. 4§. FFör beredande av tillgång till medel för utlämnande av förskott, som ovan nämnnts, må lån upptagas för kyrkofonden.

LDenna lag träder i kraft

17(762 22

98 För*slag till

Kungl. Maj:ts kungörelse med villkor och bestämmelser rörande erhållande av förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen. 1 §• Där arrendator av med jordbruk förenat löneboställe, som avses i 64 § ecklesiastik boställsordning, genom arrendekontrakt, upprättat i enlighet med bestämmelserna i den innevarande dag utfärdade förnyade förordningen angående utarrendering av prästerskapets löneboställen, får sig ålagt verkställande av nybyggnad, som ansetts nödig för boställets iståndsättande ined anledning av ecklesiastik boställsordnings trädande i tillämpning beträffande bostället (första bebyggandet), må, i sammanhang med boställets utarrendering enligt bestämmelserna i sagda förordning samt i den ordning och under de villkor nedan sägas, arrendatorn tillerkännas förskott ur kyrkofonden till bestridande av kostnaden för sådan nybyggnads utförande.

2§1. Genom förskottet avses att tillhandahålla arrendatorn de medel, som,, utöver vad arrendatorn må vara berättigad att av annan uppbära som husröteer sättning, avseende eftersatt nybyggnadsskyldighet, och vad som må hava uppsamlats genom inbetalade årsbelopp, erfordras till bestridande av den i stadgad ordning beräknade kostnaden för nybyggnad, som omförmäles i 1 § lagen om förskott ur kyrkofonden till bestridande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen. 2. Förskett må icke beviljas, där nybyggnadskostnaden understiger ett belopp, motsvarande två års års- och arrendebelopp för bostället, eller, med mindre boställets ringa storlek eller andra omständigheter föranleda undantag,, eljest icke uppgår till tretusen kronor. 3. Förskott må ej beviljas med högre belopp, än som motsvarar högst tolv års eller, där särskilda omständigheter sådant föranleda, högst sjutton års års- och arrendebelopp för bostället.

3§1. Förskottet förräntas efter fem procent om året. 2. Återbetalningen av förskottet bör ställas att äga rum genom årligen lika annuiteter under loppet av högst tjugu eller, där särskilda omständigheter anses böra föranleda undantag, högst fyrtio år.

4§. 1. Vid arrendeuppskattning, som jämlikt 4 § ovannämnda arrendeförordning äger rum, skall den där omförmälda boställsnämnden avgiva yttrande och förslag angående beloppet av det förskott, som för boställets bebyggande bör ställas till arrendatorns förfogande, ävensom angående den amorteringsplan, som kan befinnas lämplig. 2. I fall, där förskott tillstyrkes, skall årsbeloppet föreslås till belopp, ej understigande den ifrågasatta annuiteten.

5§. Nämndens i 4 § omförmälda yttrande och förslag ingivas till länsstyrelsen samtidigt med arrendeförslaget samt handläggas och prövas i sammanhang

99 med detta, därvid länsstyrelsen har att, med hänsyn till de års- och arrendebelopp, som av länsstyrelsen beräknas vid arrendevillkorens fastställande, till visst belopp fastställa det förskott, som må utgå till arrendatorn.

6§Vid arrendekontraktets undertecknande skall arrendatorn, om han önskar komma i åtnjutande av det för bostället beräknade förskottet, skriftligen förbinda sig att, i händelse den nybyggnad, vars bekostande med förskottet avses, icke varder i föreskriven ordning utförd samt efter avsyning godkänd, återbära förskottet eller så stor del därav, som ej motsvaras av utfört och godkänt arbete, ävensom att å återburet belopp erlägga ränta. Som säkerhet för fullgörande av denna förbindelse skall ställas borgen av minst två personer, vilka borga en för alla och alla för en såsom för egen skuld och vilkas vederhäftighet är styrkt av länsstyrelse eller domare, eller ock avlämnas obligationer eller andra värdehandlingar, som av länsstyrelsen godkännas. Äterburet belopp må användas till bestridande av byggnadskostnad, varom förmäles i 56 § ecklesiastik boställsordning. Förskott, beträffande vilket arrendatorn avgivit förbindelse, varom i 6 § förmäles, skall av statskontoret, efter anmälan av länsstyrelsen, vid arrendets början eller den senare tidpunkt, som på grund av meddelade föreskrifter om byggnadsskyldighetens fullgörande må finnas lämplig, översändas till kyrkorådet i den församling, där bostället är beläget. Kyrkorådet har att omhänderhava medlen på sätt om årsbelopp finnes stadgat i 18 § 3 mom. ovannämnda arrendeförordning samt tillhandahålla arrendatorn förskottet i den mån det för arbetet erfordras.

8 §. 1. Efter utgången av den tid, som blivit bestämd för verkställande av de arbeten, för vilkas bekostande förskott ur kyrkofonden lämnats, skall på domkapitlets begäran men på arrendatorns bekostnad hållas ekonomisk besiktning. Finnes härvid något av byggnadsskyldigheten i fråga vara eftersatt, förfare domkapitlet så, som i 56 § ecklesiastik boställsordning finnes stadgat. 2. Domkapitlet skall ofördröjligen underrätta statskontoret om vad vid sådan ekonomisk besiktning förekommit och vad domkapitlet med anledning därav åtgjort.

9§. 1. Det åligger länsstyrelsen att av boställes avkastning årligen till kyrkofonden inleverera det belopp, som enligt den fastställda amorteringsplanen skall utgå. 2. Skulle hinder möta för sådan inlevererings fullgörande, skall anmälan om anledningen därtill ofördröjligen göras hos statskontoret.

Denna kungörelse träder i kraft

100 III. Speciell motivering. Förslag till lag om ändrad lydelse av vissa §§ i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910. Inledande anmärkningar. Sakkunnige hava i det föregående (sid. 10 o. 11) redogjort för de skäl, som föranlett dem att i viss mån gå utöver det åt dem meddelade uppdraget — att företaga en revision av arrendeförordningen — och därjämte föreslå en del ganska genomgripande förändringar i vissa författningar, som äro utfärdade efter riksdagens och kyrkomötets hörande. Särskilt är det ecklesiastik boställsordning, vilken sålunda underkastats en mera djupgående granskning. De här föreslagna förändringarna hänföra sig, efter vad jämväl tidigare framhållits och motiverats, i första hand till bestämmelserna dels om löneboställenas bebyggande och dels om tillsynen å boställena. Då det härvid visat sig att förändringarna, redan så vitt de anginge nyssnämnda två frågor, måste beröra ett mycket stort antal paragrafer, hava sakkunnige utsträckt granskningen att jämväl avse icke blott en del andra i boställsordningen omförmälda frågor, vilka synts hava betydelse för ett gott arrenderesultat, utan även övriga där förekommande bestämmelser; och har denna granskning föranlett en del förslag till i regel oväsentliga sakliga eller redaktionella ändringar. Såsom synes av förslaget, har det visat sig nödigt att för vinnande av största möjliga överskådlighet vidtaga ganska vittgående ändringar i paragrafindelningen inom I I I och IV kapitlen. Sakkunnige hava dock låtit sig angeläget vara att inom varje kapitel bibehålla samma paragrafantal som förut. Genomgående har i boställsordningen införts momentbeteckning, under det att sådan nu förekommer endast i vissa paragafer och detta, såsom det förefallit, utan tydlig metod. I den efterföljande motiveringen torde icke behöva beröras sådana mindre detaljändringar, vilka icke innefatta ändring i sak eller eljest någon nyhet, utan äro av allenast formell eller redaktionell betydelse. Angående den kursivering, som förekommer i texten till såväl sakkunniges lagförslag som den som bilaga intagna boställsordningen enligt dess nuvarande lydelse, torde få hänvisas till slutorden i den allmänna motiveringen. Därjämte hava i IV kapitlet med särskild kursivering utmärkts orden prästgård och löneboställe för att bättre framhäva de stadganden, som hava avseende å vartdera slaget av boställen. I I kap.

Om prästgårdar.

9§Av skäl, som framdeles (sid. 108) närmare utvecklas, hava sakkunnige ansett sig böra låta ur boställsordningen utgå uttrycket husesyn. I anslutning härtill har en mindre ändring av ordalydelsen i 9 § företagits.

101 III kap.

Om löneboställen. 20 § mootsvarar nuvarande 20 § och delvis nuvarande 24 § x ). J Stadgandet i nuvarande 20 §, att löneboställen, där de ej, såsom icke avseddda för jordbruk, erfordra hus av särskild beskaffenhet, skola vara försedda meed de laga hus, som av synerätt prövas nödiga, har enligt sakkunniges förmennande varit en av de främsta orsakerna till att de beslut, som vid syner enhligt 64 § boställsordningen eller eljest blivit meddelade i fråga om huru lönueboställe skall vara bebyggt, ofta icke motsvarat ekonomiska krav. Synerätttterna synas hava haft stor benägenhet att tolka stadgandet i fråga allt för kat.tegoriskt och i följd därav förordna om boställes bebyggande utan avseende å 1 boställets förmåga att bära den därmed förenade kostnaden. Genom att fråugan om löneboställes bebyggande lagts i synerättens hand har också följt denn olägenheten, att denna fråga icke ingår som ett led i själva arrendeuppskaattningen och arrendebedömningen. I allmänna motiveringen (sid. 17 o. f.), varrtill torde få hänvisas, har lämnats en närmare redogörelse för sakkunniges upppfattning i frågan och motiverats sakkunniges förslag därom, att befogenhetden att bestämma, vilka och hurudana hus skola finnas på utarrenderat lönebostälille, bör överflyttas från synerätten till de utarrenderande myndigheterna. 11 anslutning härtill har i 1 mom. av nya 20 § stadgats, att löneboställe skaall, där det ej av angivna skäl anses kunna med större fördel utarrenderas obeebyggt, vara försett med de byggnader, som för bostället bestämmas i den ordnintig, som stadgas i de särskilda föreskrifter, Kungl. Maj:t enligt 19 § har att meeddela. 1 En konsekvens av den nu omförmälda förändringen är, att de bestämmelser, vilkka kunna anses nödiga för att ytterligare reglera bebyggandet, icke hava sin i plats i boställsordningen, utan böra upptagas i nyssnämnda särskilda föreskoifter, med vilka avses arrendeförordningen. Andra stycket i nuvarande 20 § meed dess förteckning på de hus, som räknas till de laga husen, har därför uteeslutits, varjämte i förslaget till arrendeförordning upptagits bestämmelser, sonm åsyfta inskärpandet av att löneboställe ej får förses med andra byggnadder än sådana, som motsvara boställets behov och bärkraft (4 § 3 mom. c, till l vilket stycke med tillhörande motiv torde få hänvisas). 1 Emellertid har det synts lämpligt att redan här giva ett uttryck åt den av sakkkunnige företrädda uppfattningen — vilken närmare får sitt uttryck i nya 23 t § •— att vid bestämmandet av byggnaderna å ett löneboställe den ledande synnpunkten skall vara boställets behov och avkastningsförmåga, varför i föreligggande 1 mom. intagits nyssberörda erinran om att boställe kan hållas obetygggt, nämligen i fall av boställets svaga beskaffenhet eller därför att det icke är i avsett för jordbruk eller av annat skäl. {• Sakkunnige äro medvetna om, att detta förfarande måste betraktas som en nöddfallsutväg. Jorden löper större fara att bliva utsugen och hävden att eftersätfttas vid ett obebyggt än vid ett bebyggt boställe, och även de sociala betänhkligheter, som här framställa sig, äro stora. I en av föreningen Upplands Underhandsarra-endatorer hos Kungl. Maj:t gjord, under hand till sakkunnige överlämnad remiss 192L franmställning rörande ett fullföljande snarast möjligt av pastoratsregleringen h a r r föreningen vänt sig mot det redan nu understundom praktiserade systemet att 3 utarrendera ett boställe obebyggt. U r ren jordbrukssynpunkt måste det Sakkunnige. giv^etvis te sig otillfredsställande, att ett förutvarande bostadsboställe lägges i 1 *) Då i det följande göres hänvisning till viss paragraf i ecklesiastik boställsordning enligt n u v v a r a n d e lydelse begagnas u t t r y c k e t »nuvarande» med tillagt paragrafnmiimer. Vid hänvisn i n g g till viss paragraf med dess lydelse enligt sakkunniges förslag användes uttrycket »ny» m e d d tillfogat paragrafnummer.

102 sambruk med ett närbeläget jordbruk, men de ekonomiska förhållandena kunna understundom framtvinga en sådan åtgärd, och då bör möjlighet härför hållas öppen i lagstiftningen l ). I sammanhang med den vidtagna förändringen i nuvarande 20 § har uttrycket »laga hus» borttagits ur den nya paragrafen; och uttrycket har jämväl eljest, så vitt angår löneboställe, uteslutits ur boställsordningen. Anledningen därtill är, att uttrycket måste anses hava förlorat sitt berättigande, då fråga är om utarrenderat löneboställe. Uttrycket är en kvarleva från den tid, då jordbruksboställena voro verkliga avlöningstillgångar för den särskilde prästmannen, och då det på grund härav var av betydelse såväl för denne löntagare som för löngivaren och det allmänna, att i lag givna normerande bestämmelser funnos för huru bostället skulle vara försett med de för jordbruket nödiga byggnaderna. Numera, efter genomförandet av det nya avlöningssystemet, är förhållandet något helt annat. Lönebostället är, på sätt förut berörts, icke längre en avlöningstillgång, varav den särskilde prästen är beroende för sin ekonomi, utan utgör en arrendegård, vars tillgodogörande bör lämpas efter vanliga ekonomiska grunder och vars bebyggande därför får rättas efter förhållandena i det enskilda fallet. I förbigående kan anmärkas, att uttrycket »laga hus» utan tvivel mången gång haft en förledande inverkan vid bestämmandet av vilka hus borde finnas å utarrenderat löneboställe, i det att det legat nära till hands att göra jämförelser med de förut på dessa boställen existerande förhållandena och av sådan anledning föreskriva flera eller större hus, än som efter ekonomiska grunder skulle motsvara boställets behov. I nuvarande 24 § meddelas föreskrifter bl. a. rörande synerätts bestämmanderätt om byggnader på till boställe hörande torp, fäbodställe o. s. v. Om dessa byggnader torde i huvudsak gälla vad nyss sagts om de laga husen. Bestämmelserna i fråga hava synts äga det nära sammanhang med bestämmelserna om byggnaderna på själva bostället, att de sammanförts under samma paragraf, den nya 20. Stadgandet om hus å nyodling, som efter frihetsår återgår till boställe, har ansetts kunna saklöst bortfalla. 21 § motsvarar nuvarande 23 § och delvis nuvarande 24 §. I nuvarande 23 § föreskrives, att alla laga hus å löneboställen skola nybyggas och underhållas av arrendatorn, och i nuvarande 24 § meddelas samma föreskrift beträffande hus, som enligt synerätts bestämmande skola finnas på insynat torp eller fäbodställe m. m., ävensom insynad kvarn. Dessa båda bestämmelser hava sammanförts i 1 mom. av nya 21 § med det förändrade innehåll, att nybyggnads- och underhållsskyldigheten avser de byggnader, vilka skola finnas på bostället på grund av bestämmelserna i nya 20 §• Att vid boställen, vilka utarrenderats under giltighetstiden för nuvarande boställsordning och nuvarande arrendeförordning, och beträffande vilka bestämmelserna om byggnaderna alltså äro meddelade av synerätt enligt nuvarande 20 och 24 £j§, nybyggnads- och underhållsskyldigheten även efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande skall avse de sålunda av synerätten bestämda husen, följer av övergångsbestämmelserna. Med det att sakkunnige, på sätt vid nya 20 § omförmälts, ansett sig böra ur boställsordningens bestämmelser om löneboställe borttaga det gamla uttrycket »laga hus», har uppstått behov av särskild term för betecknande av de byggnader, vilka enligt nya 20 § skola finnas å löneboställe. Det har 1 ) Ifrågavarande framställning, vars huvudsakliga yrkande avsåg pastoratsregleringarnas påskyndande, torde i denna del falla utom sakkunniges bedömande.

103 gällt att skapa ett nytt uttryck, som icke kunde sammanblandas med andra gängse lagtermer och på samma gång vore lätthanterligt. Sakkunnige hava, såsom framgår av 2 mom., stannat vid att för dessa byggnader föreslå benämningen arrendators skyldighetshus. Härigenom har erhållits ett lätt användbart uttryck, som icke tillåter någon missuppfattning, samtidigt som härigenom bildats ett lämpligt motsättningsord till det gamla uttrycket överloppshus, som ansetts böra bibehållas, då det helt ansluter sig till de föreslagna nya bestämmelserna. 22 § motsvarar i det närmaste nuvarande 21 8. De tillagda orden »och av den beskaffenhet» avse allenast ett fullständigande av paragrafens innehåll. 23 §. Denna § har sin motsvarighet i nuvarande 22 §. Sakkunnige hava emellertid här, i anslutning till de huvudsynpunkter, som av dem i det föregående angivits, ansett sig böra föreslå vissa ändringar i avrättningen i syfte att kraftigare, än i nuvarande 22 § skett, inskärpa grundsatsen om löneboställenas bebyggande efter ekonomiska normer. Här har sålunda erinrats därom, att löneboställenas bebyggande skall ställas i förhållande till boställets storlek och avkastningsförmåga. Tillika har emellertid, för tillgodoseende av pastoratets intresse av att från bostället bekomma skäligt bidrag till prästerskapets avlöning, meddelats en erinran därom, att hänsyn jämväl skall tagas till angelägenheten av att för bostället erhålla skäligt arrende. 24 § motsvarar nuvarande 25 § med undantag därav, att, i anslutning till vad förut sagts, uttrycket »löneboställes insynade hus» utbytts mot det nya uttrycket »arrendatorns skyldighetshus». 25 § motsvarar nuvarande 26 §. De i 2 mom, vidtagna förändringarna avse allenast förtydliganden av paragrafens innehåll. Enligt nuvarande ordalydelsen få de i momentet omnämnda b}^ggnadsämnena av pastoratet användas till nybyggnad och förbättring å prästgård och kyrka. Det torde emellertid överensstämma med lagens grund, att även tjänstinnehavaren i fall av behov bör vara berättigad att komma i åtnjutande av den här omskrivna förmånen, t. ex. vid fullgörande av bättringsarbeten enligt 12 § eller vid arbeten och anläggningar i den till prästgården hörande trädgården. På grund härav hava orden »av pastoratet» föreslagits skola ur momentet utgå. Ehuru ordet »förbättring» torde omfatta även »underhåll», har det synts lämpligt att för tydlighetens skull i lagtexten intaga jämväl det senare ordet. 26 §• Av bestämmelserna i denna paragraf motsvarar 2 mom. nuvarande 27 §, vars huvudsakliga stadganden momentet upptager, under det att 1 mom. är nytt, ehuru det ansluter sig till grunderna för nuvarande 27 §. 1 mom. Bestämmelserna i boställsordningen enligt dennas nuvarande lydelse innebära, att kostnaden för löneboställes bebyggande skall bäras av bostället genom dettas avkastning, därvid arrendatorn är skyldig att verkställa nybyggnaden (nuvarande 23 och 24 §§). Boställsordningen meddelar däremot icke någon uttrycklig bestämmelse, huru det skall ställas för arrendatorn så att de av denne havda kostnaderna komma att stanna på bostället. Enligt

104 nuvarande 27 § förutsattes emellertid, att bördan av byggnadsskyldigheten skall ordnas genom en årsberäkning. Där stadgas nämligen, att om arrendatorn måst för nybyggnad vidkännas större kostnad än som på hans arrendetid belöper efter årsberäkning, så äger han njuta gottgörelse härför på närmare angivet sätt. Grunderna för denna årsberäkning äro dock ej fastställda i boställsordningen, utan angivas skola bestämmas genom de särskilda föreskrifter, som föreligga i den ecklesiastika arrendeförordningen. Rörande tillkomsten av nuvarande 27 § torde få hänvisas till den redogörelse, som meddelats i de s. k. prästlöneregleringssakkunniges förberörda, den 7 juni 1911 avgivna betänkande angående utarrendering av prästerskapets löneboställen (sid. 61). I nuvarande arrendeförordningen återfinnas grunderna för årsberäkningen i 18 §. Där stadgas, att den arrendatorn åliggande n} T byggnadsskyldigheten skall i arrendekontraktet uppskattas till visst årsbelopp i penningar. Tillika hava lämnats vissa anvisningar om vad som är att iakttaga vid verkställandet av denna uppskattning. Angående motiven till sagda bestämmelse torde få hänvisas till nyssnämnda betänkande den 7 juni 1911 samt kammarkollegiets den 31 juli samma å r däröver avgivna utlåtande. Sakkunnige hava till överläggning förehaft spörsmålet, huruvida det sätt, varpå frågan om årsberäkningen blivit i arrendeförordningen löst, kan anses i alla avseenden tillfredsställande. Beträffande årsberäkningen synes man hava att välja på endera av två metoder, nämligen antingen en beräkning av byggnadsår, såsom enligt äldre rätt var fallet, eller byggnadskostnadens uppskattning i penningar, såsom i arrendeförordningen föreskrivits. Det har förefallit sakkunnige, som skulle nybyggnadsskyldighetens normerande efter byggnadsår lätt kunna medföra, att vid boställen av svag beskaffenhet allt för stort ingrepp på arrendebeloppet göres, under det att vid boställen med hög avkastningsförmåga amorteringstiden blir allt för lång. Byggnadsåren måste nämligen vid ensartade byggnader i stort sett ställa sig lika vid skilda boställen oberoende av boställenas godhet, och den efter byggnadsår uträknade kvoten av byggnadskostnaden kommer därför att med helt olika tyngd belasta olika boställen allt efter boställenas skiljaktiga godhet. E t t i penningar fastställt årsbelopp måste visserligen ytterst grundas på en beräkning efter byggnadsår, men torde kunna på ett smidigare sätt lämpas efter förhållandena vid varje särskilt boställe, varigenom det är lättare att tillgodose det i nyssnämnda betänkande uttalade önskemålet, att genom tillämpningen av årsberäkningen amorteringen av byggnadskostnaden måtte kunna fullgöras inom en jämförelsevis begränsad tidrymd. Sakkunnige hava därför stannat vid den uppfattningen, att de beträffande årsberäkningen nu gällande bestämmelserna böra i huvudsak bibehållas, därvid dessa dock böra något utfyllas för att erhålla större förmåga av anpassning. Tillika har det synts sakkunnige nödigt att redan i boställsordningen införes ett direkt stadgande angående årsberäkningen. Såsom förut antytts, finnes årsberäkningen visserligen omförmäld i boställsordningen, men endast mera i förbigående som en förutsättning för nyssnämnda stadgande om rätt för arrendator att, när han fått vidkännas större nybyggnadskostnad, än som på hans arrendetid belöper efter årsberäkning, njuta gottgörelse på annat angivet sätt. Den huvudsakliga bestämmelsen om årsberäkningen torde med lika eller snarare större skäl hava sin plats i boställsordningen, helst den har stor betydelse för arrendeförhållandet. Bestämmelsen synes också med fog böra fullständigas med ett angivande av den metod för årsberäkningen, som funnits lämplig. Sakkunnige hava därför föreslagit upptagande i paragrafen av ovannämnda nya 1 mom. av innehåll, att nybyggnadsskyldigheten vid löne-

105 boställe skall uppskattas till visst årsbelopp i penningar. Därjämte har ansetts lämpligt att meddela en hänvisning därtill, att de närmare bestämmelserna angående årsbeloppets beräknande och huru detsamma skall av arrendatorn genom nybyggnad eller inbetalning i penningar utgöras äro att söka i arrendeförordningen. Den omredigering av nuvarande 27 §, som framgår av 2 mom, av nya 26 §, avser allenast ett förtydligande av paragrafens innehåll i överensstämmelse med vad som måste anses redan nu gälla. Det nuvarande uttrycket, att arrendatorn »måst för nybyggnad vidkännas större kostnad» än som på hans arrendetid belöper, kan lätt missförstås därhän, att det skulle ås}-fta även det fall, att kostnaden för viss nybyggnad kommit att vid utförandet överskrida det belopp, vartill kostnaden ursprungligen beräknats. Någon uttrycklig bestämmelse, huruvida den ersättning, arrendatorn må tillgodoföras, skall beräknas efter den uppskattade eller efter den verkliga kostnaden för den nybyggnad, varom fråga är, finnes icke i nu gällande författningar. Enligt sakkunniges mening står det emellertid i full överensstämmelse med såväl boställsordningens som arrendeförordningens grunder, att ersättningen utgår efter den beräknade kostnaden. Gällande boställsordning» 39 och 50 §§ ålägga besiktningsmän och synerätt att företaga beräkning av kostnaden för ifrågakommande nybyggnad, 51 § stadgar om upprättande mellan av- och tillträdande arrendator av likvid, grundad på belopp, som påförts den ene och tillgodoförts den andre, och 52 § stadgar, att vad avträdare icke fullgjort skall verkställas av tillträdaren mot rätt till därför upptaget kostnadsbelopp. En sådan beräkningsgrund står också i full överensstämmelse med vad som gällde under den tid, då boställena innehades av tjänstinnehavarna, och b ö r fortfarande äga tillämplighet även på den grund, att mycket av de traditionella formerna rörande boställsväsendet blivit överflyttat på arrendatorerna. Erinras kan också om den analogi, som här föreligger i allmänna nyttjanderättslägens bestämmelser beträffande vissa ekonomiska uppgörelser mellan jordägare och arrendator. Sakkunnige hava emellertid erfarit, att olika meningar gjort sig gällande beträffande den rätt, som tillkommer arrendator av ecklesiastikt löneboställe att erhålla gottgörelse för verkställd nybyggnad, och hava därför i tydlighetens intresse och till förekommande av skiljaktig tillämpning i olika orter ansett en uttrycklig bestämmelse vara av behovet påkallad. Även andra skäl än det ovan anförda tala för den nu nämnda beräkningsgrunden. Anledningen till, att man ej velat nöja sig med ersättning enligt den beräknade byggnadskostnaden, torde i icke ringa utsträckning vara a t t söka i kristidens säregna förhållanden och dess hastigt stigande priser, varigenom onekligen mången arrendator just i här ifrågavarande hänseende fått vidkännas stora förluster. Under normala förhållanden torde det däremot vara möjligt att ganska exakt beräkna byggnadskostnaderna. Något, som här icke torde böra med tystnad förbigås, är det faktum, att arrendatorerna under kristiden visserligen, som ovan nämnts, gjort förluster genom de hastigt stigande byggnadskostnaderna, men att dessa förluster i icke ringa grad torde hava motsvarats eller kanske rentav överträffats av den ökade avkomst av jordbruket, som kristiden medförde. Genom att lägga de verkliga byggnadskostnaderna till grund för den arrendatorn tillkommande ersättningen skulle man därjämte låta det allmänna komma i en ganska ogynnsam ställning. Ehuru arrendatorn så att säga har de honom åliggande byggnaderna på entreprenad, skulle han på samma gång vara skyddad från varje förlust, som kunde åsamkas honom genom stegrade byggnadskostnader 1 ). Det allmänna däremot å ) Sakkunnige anse sig i detta sammanhang böra hänvisa till den avvisande hållning, som såväl Kungl. Maj-.t som riksdag flerfaldiga gånger ansett sig böra intaga gentemot de ersättningskrav, som från flera byggmästares sida rests emot det allmänna på grund av förluster vid entreprenadkontrakt, ingångna före eller vid början av kristiden.

106 skulle aldrig kunna få till godo vad som vunnes genom minskade byggnadskostnader. Härtill kommer, att en arrendator lätt skulle frestas att vid byggnadsarbetets utförande icke iakttaga all möjlig sparsamhet, om han visste, att — hur han än fö rf ore — alla hans kostnader bleve honom ersatta. Slutligen torde det böra tilläggas, att det i praktiken med all sannolikhet korarae att stöta på så gott som oövervinneliga svårigheter att utröna och på ett någorlunda tillfredsställande sätt kontrollera, till vilka belopp de verkliga byggnadskostnaderna egentligen stigit. Vad man genom stadgandet i nuvarande 27 § velat tillförsäkra arrendatorn är att undfå gottgörelse ur boställets avkastning såväl för det fall, att han fått att under arrendeperioden utföra flera nybyggnadsföretag, än som han vid arrendeavtalets ingående var medveten om skulle åligga honom att verkställa, som ock för det fall, att den ursprungligen beräknade byggnadskostnaden icke kunnat ersättas honom på den ordinarie vägen genom årsbeloppens anlitande. Ovannämnda uttryck i nuvarande 27 § har av sålunda angivna skäl utbytts mot uttiycket, att arrendatorn »haft att utföra nybyggnad i större utsträckning» än som på hans arrendetid belöper. Givet är att det årsbelopp, som fastställes vid arrendeavtalets ingående, -skall vara beräknat med iakttagande av den nybyggnadsskyldighet, som då var känd och som efter nuvarande bestämmelser grundar sig på synerättens föreskrifter och enligt de av sakkunnige föreslagna förändringarna på de utarrenderande myndigheternas bestämmande och kontraktets uttryckliga stadgande. Det måste vara förutsatt, att årsbeloppet skall från början vara så avvägt, att arrendatorn genom dettas anlitande och om möjligt endast på det sättet skall erhålla den gottgörelse för byggnadskostnaden, vartill han är berättigad. Härpå måste också arrendespekulanferna grunda sina beräkningar, då de bjuda på arrendet. I enlighet med amorteringens fortgång genom årsbeloppens anlitande lära de komma att beräkna den ränteförlust på utgivet byggnadsförskott, som de veta sig hava att motse, och varmed de fördenskull böra minska arrendeanbudet. Skulle då den på förhand beräknade amorteringens fortgång påskyndas genom avkortnings beviljande och därigenom den i beräkning tagna ränteförlusten minskas, komme arrendatorn att på bekostnad av bostället och -det ändamål detsamma är avsett att tjäna göra en vinst, som måste anses obehörig. Det har därför ansetts nödigt att förtydliga bestämmelsen i fråga därhän, att gottgörelse genom nedsättning i arrende får beviljas endast där den ökade byggnadstungan varit beroende på omständigheter, som inträffat under arrendeperiodens förtgång. I sammanhang därmed har ansetts lämpligt att borttaga den i nuvarande 27 § förekommande inskränkande bestämmelsen därom, att nedsättningen skall avse allenast de närmaste årens arrende. Den föreslagna förändringen i rätten att bestämma om nedsättningen sammanhänger med förslaget därom, att synerätt skall förlora sin befogenhet att förordna rörande löneboställets bebyggande och att förrätta av- och tillträdessyn å sådana boställen. Hänvisningen i nuvarande 27 § till de särskilda föreskrifter, som föreligga i arrendeförordningen, har ansetts i nya 26 § 2 mom. icke böra omfatta det fall, då avträdande arrendator tillerkännes gottgörelse av tillträdaren. Den huvudsakliga bestämmelsen om huru avträdarens rätt härutinnan skall tillgodoses återfinnes nämligen enligt sakkunniges förslag i boställsordningen och dess 46 §. 27 §. Den här förekommande bestämmelsen, att arrendatorn skall själv svara för nybyggnadskostnaden, om behov av nybyggnaden uppstått till följd av hans vanvard, återfinnes väl ej förut i boställsordningen, men innefattar en grundsats, som tvivelsutan är en av de ledande i boställsordningen. Denna grundsats

107 har beträffande prästgård fått uttryck i stadgandena i såväl 12 § som nuvarande 39 § 2 mom. och nuvarande 50 § 3 mom. Det har synts sakkunnige vara en brist, att icke uttrycklig föreskrift härutinnan meddelats jämväl beträffande lönebostället. Och dock torde förhållandena vid löneboställena, särskilt på grund av den bris tände tillsynen, mera än annars påkalla ett framhållande av att arrendatorn själv får ansvara för följderna av van vård, även om denna är så grov, att den leder till nybyggnadsbehov. Arrendatorn är — som förut erinrats — underhållsskyklig till samtliga de s. k. skyldighetshusen, och denna underhållsskyldighet kan ofta, särskilt vid äldre hus, belöpa sig till ganska avsevärda belopp, vilka alltså arrendatorn har att utgöra utan att vara berättigad till ersättning därför. A andra sidan är arrendatorn berättigad att erhålla full ersättning för samtliga kostnader, därest ett hus vid syn befinnes vara i det skick, att nybyggnad är oundgängligen nödvändig. Man måste säga sig, att det här kan vara frestande nog för arrendatorn att söka komma ifrån de dryga underhållskostnaderna genom att låta byggnaderna förfalla till den grad, att nybyggnad blir nödvändig och bostället därigenom utan kostnad för arrendatorn förses med nya och bättre samt mindre underhållskostnad dragande byggnader. Det är för att förhindra ett dylikt för det allmänna kostsamt förfarande, som sakkunnige ansett sig böra föreslå en uttrycklig bestämmelse angående denna arrend atorns skyldighet. Tilläggas kan, att bestämmelsen i fråga synes sakkunnige stå i full samklang med allmänna nyttjanderättslagens grunder. Enligt sagda lag skall en arrendator avträda mottagna byggnader lika goda som han mottagit dem eller gälda ersättning; ett av honom mottaget, men genom hans vanvård till oduglighet förfallet hus skall därför av honom ersättas. Endast där hus genom våcleld eller annorledes utan arrendatorns vållande blivit förstört eller så skadat, att en ny byggnad eller ombyggnad erfordras, åligger byggnadsskyldigheten jordägaren. 28 § motsvarar nuvarande 28 §, däri sakkunnige endast föreslagit ändring så till vida, att det nya uttrycket »arrendatorns skyldighetshus» fått ersätta nuvarande uttrycket »de hus å löneboställe, vilkas nybyggnad åligger arrendatorn». 29 § är till det huvudsakliga innehållet lika med nuvarande 29 §. De förändringar, som här vidtagits, äro föranledda av förändrade bestämmelser, som föreslagits i andra delar av boställsordningen. Då, såsom förut omförmälts och av den nya 43 § närmare framgår, av- och tillträdessyn — vid vilken syn förhållandena rörande överloppshusen böra regleras — enligt förslaget icke längre skall förrättas av synerätt, är det nödigt att med annat stadgande ersätta bestämmelsen därom, att synerätt skall, i brist av åsämjande, sätta värdet å överloppshusen. Det har synts lämpligast att vid sådant tillfälle bör tillämpas det i 2 kap. 8 § nyttjanderättslagen stadgade skiljomannaförfärandet. Enligt nuvarande 29 § har synerätten att bestämma den tid, inom vilken överloppshus må bortföras. På grund av de förändrade föreskrifterna om av•och tiliträdessyn torde det ej under alla förhållanden kunna förväntas, att sådant bestämmande kommer att för framtiden äga rum, och har därför ansetts lämpligt att fullständiga paragrafens innehåll med ett stadgande därom, att överloppshusen skola, då icke vid synen någon föreskrift lämnats om tiden, inom vilken de skola vara bortförda, av avträdaren bortföras inom ett år från avträdet. Synerätten har enligt nuvarande 29 § likaledes att bestämma, vilka åtgärder avträdaren, om han bortför överloppshus, bör vidtaga för återställande av jord

108 eller byggnad i behörigt skick. Detta har ansetts ej kunna bibehållas som en kategorisk föreskrift för de nya syneförrättarna, utan har bestämmelsen i någon mån modifierats, på sätt av den nya texten närmare framgår. IV kap. Om tillsyn å boställen samt om av- och tillträdessyn och laga syn. Enligt boställsordningens nuvarande bestämmelser skall såväl av- och tillträdessyn å prästgårdar och löneboställen som ock laga syn därstädes — dessa syner sammanförda under den gemensamma beteckningen »husesyner» — förrättas av judiciell myndighet, under det att ekonomisk besiktning skall verkställas av icke-judiciell myndighet. Härutinnan hava sakkunnige, efter vad förut (s. 68) omförmälts, föreslagit den förändring, att av- och tillträdessyn å löneboställe skall förrättas av samma icke-judiciella myndighet, den s. k. boställsnämnden, vilken efter deras förslag skall förrätta ekonomiska besiktningar. Däremot bör efter sakkunniges mening av- och tillträdessyn å prästgård, när sådan syn förekommer, anförtros åt judiciell myndighet. Då det u r överskådlighetens och redans synpunkt befunnits lämpligt att i ett sammanhang i boställsordningen behandla samtliga av- och tillträdessyner, men efter sakkunniges förslag endast en grupp av dessa syner har karaktär av husesyn, har det visat sig nödvändigt att ur lagtexten utesluta beteckningen »husesyn» I följd därav har även kapitlets nuvarande rubrik, vilken innehåller sagda beteckning, måst ändras. Enär de ekonomiska besiktningarna äro en form för den tillsyn, som boställena underkastas, har rubriken, med uteslutande av de där nu förekommande orden »ekonomiska besiktningar», ansetts kunna för korthetens skull erhålla här ovan återgivna lydelse. För vinnande av större överskådlighet hava inom kapitlet efter den 30 § såsom innefattande en allmän eller inledande bestämmelse upptagits fyra underrubriker för lika många underavdelningar, varav 31—37 §§ behandla ekonomisk besiktning, 38—49 §§ av- och tillträdessyn, 50—52 §§ laga syn samt 53—57 §§• innehålla vissa gemensamma bestämmelser. 30 § motsvarar nuvarande 30 §. I 2 mom, har vidtagits den förändringen, att den domkapitel åliggande tillsynsskyldigheten i fråga om brandförsäkrings behöriga, fullgörande utvidgats att omfatta samtliga boställen och icke, som hittills, endast de fall, då boställe skall vara för domkapitlets räkning brandförsäkrat. Domkapitlets berörda skyldighet grundar sig givetvis på den i 1 mom. föreskrivna allmänna tillsynsplikten från domkapitlens sida, och det har synts omotiverat, att en så viktig detalj som tillsynen rörande brandförsäkringen skulle beträffande flertalet boställen undantagas härifrån. Vid tillkomsten av boställsordningen sattes stora förhoppningar därtill, att de enskilda kyrkoråden skulle — på grund av det stora intresse de i många hänseenden hava därav, att de inom församlingen belägna ecklesiastika löneboställena hållas i stånd — komma att i dessa fall utöva en noggrann tillsyn. Dessa förhoppningar hava icke infriats, och är det därför desto mera av behovet påkallat, att domkapitlen även beträffande dylika boställen få sig uttryckligen ålagt att utöva tillsyn över brandförsäkringspliktens fullgörande.

Ekonomisk besiktning. 31 § motsvarar nuvarande 31 §. Av skäl, som tidigare (sid. 67) närmare angivits, har i förevarande paragraf föreslagits den förändringen, att ekonomiska besiktningar å löneboställena i

109 samtliga fall skola hållas inom utgången av femte året efter det, då syn å hävden eller ekonomisk besiktning näst förut å bostället förrättats. En period av tio år kan i många fall vara alldeles för lång för att ett jordbruksboställe under densamma skall kunna lämnas helt och hållet utan tillsyn, både hävden och byggnaderna kunna försämras till den grad, att det kan taga inånga år att återställa allt i sitt ursprungliga skick. Sakkunnige hava givetvis icke förbisett, att dessa tätare ekonomiska besiktningar komma att välla ökade omkostnader, men stora värden stå här på spel, och genom egendomarnas hållande i bästa skick komma utan tvivel dessa omkostnader att i framtiden betala sig mer än väl. I fråga om tillsynen å prästgårdarna ställer sig saken annorlunda. Dels äro dessa, såsom bestående av endast bostad med trädgård, icke så beroende av en ständig tillsyn, dels, och framförallt, äro pastoraten i egenskap av byggnadsskyldiga och de prästerliga tjänstinnehavarna i egenskap av nyttjanderättshavare på ett helt annat sätt intresserade av att prästgårdarna hållas i fullgott skick. 32 § motsvarar nuvarande 33 §. I den allmänna motiveringen (sid. 66—68, jfr sid. 13—16), vartill torde få hänvisas, har redogjorts för de brister, som visat sig vara förenade med den nuvarande formen för ekonomisk besiktning ävensom för de principer, jämlikt vilka enligt sakkunniges förmenande en sådan besiktning på bästa möjliga sätt skulle kunna anordnas. Därvid har särskilt angivits de personliga förutsättningar, som man från det allmännas sida har rätt att fordra hos besiktningsmännen. Efter vad vidare närmare anförts, hava sakkunnige föreslagit, att förrättandet av ekonomisk besiktning skall ske genom en nämnd, bestående av tre i lantbruks- och affärsförhållanden kunnige män, av vilka en, tillika ordförande, jämte ersättare för honom skall för högst tre år åt gången förordnas av Konungen, och två skola, jämte lika antal ersättare, likaledes för tre år åt gången utses, den ene av landstinget och den andre av hushållningssällskapets förvaltningsutskott 1 ). Från berörda del av motiveringen torde även få erinras därom, att nämnden, som fått beteckningen boställsnämnd, enligt sakkunniges förslag skall få även andra uppdrag än det att förrätta ekonomisk besiktning; och hava angivits skälen till att de grundläggande bestämmelserna om nämnden borde få sin plats i boställsordningen. Vidare får erinras, hurusom sakkunnige behandlat frågan, huruvida för uppdraget som nämndens ordförande alltid borde anlitas kronans domänintendenter eller om för ändamålet borde inrättas särskilda ecklesiastika befattningar av motsvarande beskaffenhet, en fråga som emellertid lämnats öppen. Sakkunnige hava icke ansett sig böra i detta sammanhang ingå på någon närmare undersökning av och utredning om de områden, vilka framdeles skola tilläggas varje boställsnämnd, utan torde härutinnan få hänvisas till motiven till förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen om kyrkofond (sid. 194 o. f.). 33 § motsvarar nuvarande 34 §. Jävsbestämmelserna i nuvarande 34 § 1 mom. hava här upptagits endast med de formella ändringar, som äro betingade av de nya stadgandena om boställsnämnd. Det undantag i fråga om jävsförhållande, som i visst hänseende gjorts för besiktningsmännens ordförande, har emellertid ansetts kunna utsträckas att gälla den nya boställsnämndens samtliga ledamöter. x

) Jfr not l) sid. 14.

110 De i nuvarande 34 § 2 mom. intagna bestämmelserna, huru förfaras skalh då jäv förekommer mot besiktningsmän, hava med hänsyn till boställsnämndens sammansättning omarbetats med delvis nytt innehåll. De nya bestämmelserna hava fördelats på två moment, det 2 och det 3, av vilka det senare ansetts nödigt för bestämmandet av huru förfaras skall, när såväl ordinarie ledamot av nämnd som den för honom befintlige ersättaren av en eller annan anledning är förhindrad att fungera. 34 § är lika lydande med nuvarande 35 § med undantag av att benämningen »besiktningsmännens ordförande» utbytts mot »nämndens ordförande». 35 §. 1 mom. motsvarar nuvarande 36 §. Enär det, på sätt förut anförts, i framtiden icke alltid lärer kunna påräknas, att kontraktsprostarna innehava erforderlig sakkunskap som bedömare av jordbruksfrågor, har den i nuvarande 36 § förekommande föreskriften, att domkapitlet äger att förordna vederbörande kontraktsprost eller, vid förfall för denne, annat ombud att å domkapitlets vägnar närvara vid ekonomisk besiktning, utbytts mot stadgande, att sådant förordnande skall meddelas för sakkunnig person. Härigenom har domkapitlet erhållit fria händer att för bevakandet av det allmännas intresse vid den ekonomiska besiktningen försäkra sig om en på området verkligt sakkunnig person, domkapitlet naturligtvis obetaget att, när så kan befinnas lämpligt, härtill utse just vederbörande kontraktsprost. 2 mom. motsvarar nuvarande 37 §. 36 § motsvarar nuvarande 38 § med de förändringar, som föranledas av de föreslagna bestämmelserna rörande boställsnämndens sammansättning. 37 § motsvarar nuvarande 39 §, vilken innehåller ett angivande av vad förrättningsmännen hava att iakttaga, vid ekonomisk besiktning. Då det synts önskvärt att undvika den uppräkning — delvis ordagrant lika, delvis med andra ord — av förrättningsmännens åligganden, som äger rum, då det i nuvarande 50 § redogöres för vad av synerätten skall iakttagas vid av- och tillträdessyn, hava sakkunnige strävat efter att giva den nya 37 § en sådan avfattning, att en enkel hänvisning dit kan göras från den nya 46 §, vilken ersätter nuvarande 50 §. För detta ändamål hava från nuvarande 50 § överförts till nya 37 § vissa bestämmelser, som ej hava sin motsvarighet i nuvarande 39 §, men likväl böra äga full tillämplighet även på ekonomisk besiktning, varjämte andra bestämmelser formulerats mera i överensstämmelse med lydelsen enligt nuvarande 50 § än enligt nuvarande 39 §. Vissa bestämmelser i nya 37 § hava omredigerats för att göra dem mera tydliga eller effektiva eller i syfte att bringa dem i överensstämmelse med vissa i boställsordningen föreslagna förändrade bestämmelser. Genom de vidtagna förändringarna, vilka väl medfört en något större vidlyftighet än förut, men efter sakkunniges tanke tillika förlänat ökad tydlighet åt bestämmelserna, har även åsyftats att giva förrättningsmännen bättre ledning vid uppdragets fullgörande än de nuvarande bestämmelserna synas lämna. 1 mom, stycket a) är i huvudsak lika lydande med nuvarande 39 § 1 mom.; endast vissa smärre förändringar hava här vidtagits. Så har det ansetts av behovet synnerligen påkallat, att redovisning måtte vid förrättningen lämna»

Ill även för fonderade årsbelopp, där sådana förekomma. Dessa medel äro att betrakta som boställets tillhörighet, avsedda till dettas bebyggande; och deras bibehållande och användande för avsett ändamål är av stor betydelse för boställets uppehållande vid högt arrendevärde. Såsom i annat sammanhang påpekats, äro för närvarande dessa årsbelopp — vilkas fondering visserligen p å grund av de dryga nybyggnadskostnaderna förekommit i jämförelsevis liten utsträckning — ingalunda föremål förj den noggranna kontroll, som är önskvärd och som blir det i än högre grad, i den mån fonderingen ökas. Då ej arrendatorn utan i regel pastoratet har redovisningsskyldighet för dessa medel,, har härav föranledd jämkning i momentets avfattning vidtagits. Stycket b) är lika lydande med nuvarande 50 § 1 mom. Stycket c) motsvarar nuvarande 50 § 2 mom. med smärre jämkningar, föranledda av vissa i boställsordningen föreslagna förändrade bestämmelser, varjämte här gjorts det förtydligande tillägget, att, om hus ej kan godkännas, föreskrift tillika skall meddelas angående därav påkallade åtgärder. Stadgandets, upptagande i nya 37 § medför den nyheten, att insyning av nybyggt hus, i olikhet med vad nu är fallet, kan ske även vid ekonomisk besiktning. I stycket d) hava sammanförts stadgandena i nuvarande 39 § 2 och 3 mom. samt nuvarande 50 § 3 mom. Nytt i momentet är att — i anslutning till den föreslagna föreskriften i nya 27 § och i nära överensstämmelse med vad som redan är stadgat beträffande prästgård — här föreslagits en bestämmelse av innehåll, att, när fråga uppstår om nybyggnad å löneboställe, efter noggrann prövning skall meddelas yttrande, huruvida anmärkta bristfälligheter uppstått genom arrendatorns vanvård. I fall så skett, skall nämligen enligt nyssnämnda 27 § arrendatorn själv svara för kostnaden för härav föranledd nybyggnad. Beträffande motiveringen härutinnan torde få hänvisas till vad som yttrats vid nya 27 §. Med hänsyn till vad i 11 § stadgas om nybyggnad av sätesbygguing å prästgård har i förevarande stycke föreskrivits, att, där bristfälligheterna å dylik byggning finnas sådana, att de ej kunna genom endast bättrande avhjälpas, skall jämlikt nyssnämnda 11 § frågan om nybyggnad hänvisast/ll handläggning vid laga syn. Denna bestämmelse utgör ett förtydligande av stadgande i nuvarande 39 § 3 mom. Stycket e) har avseende på de fall, då enligt bestämmelserna i näst föregående stycke byggandet av nytt hus föreskrivits å prästgård. Stycket har i sig upptagit bestämmelserna från nuvarande 39 § 4 mom. och nuvarande 50 § 4 mom., i vad dessa avse prästgård, och hava här endast vissa smärre huvudsakligen formella ändringar vidtagits. Stycket f) motsvarar nuvarande 39 § 4 mom. och 50 § 4 mom., i vad dessa avse löneboställe. Det utgör alltså en parallellbestämmelse till stycket e) och avser att giva närmare bestämmelser om vad nämnden har att iakttaga i de fall, då enligt stycket d) hus å löneboställe varder utsynat. Såsom redan förut (sid. 67) framhållits, tillkommer det ej förrättningsmännen vid ekonomisk besiktning att bestämma över, huru löneboställe skall vara bebyggt, och således ej heller, huruvida utdömt hus skall behöva ersättas med nytt och huru i sådant fall detta nya hus skall vara beskaffat. Bestämmandet härom skall ske i den i nya 20 § omförmälda ordning — d. v. s. genom de utarrenderande myndigheterna, såsom förut omförmälts. Emellertid har det synts behövligt att i förevarande stycke lämna föreskrift därom, att i sammanhang, med att hus å löneboställe utsynas, det tillika skall meddelas arrendatorn åläggande att i det utsynades ställe uppföra nytt hus efter bestämmande i den ordning nyss sagts, d. v. s. uppföra nytt hus, om de utarrenderande myndigheterna finna nytt hus i det utdömdas ställe vara för bostället erforderligt och gagneligt, i vilket fall det skall uppföras i enlighet med de närmare föreskrifter, som av dessa myndigheter meddelas. För att förskaffa de utarrenderande myndig-

112 heterna underlag för deras bedömande av frågan skall det åligga boställsnämnden att efter undersökning upprätta ej mindre förslag rörande platsen för det nya huset samt dess storlek, inredning och beskaffenhet i övrigt än även kostnadsförslag. För frågans bringande under de utarrenderande myndigheternas prövning har nämndsordföranden att förfara på sätt i 2 mom. närmare angives. Styckena g)—k) motsvara nuvarande 39 § 5—8 mom. samt 50 § 5—8 mom., samt stycket l) nuvarande 39 § 9 mom. Allenast i stycket h) — vilket upptagits med det utförligare innehåll, som återfinnes i nuvarande 50 § 6 mom. — har ansetts nödigt att göra vissa tillägg. Den nuvarande avfattningen synes nämligen kunna hänleda tanken på, att de här givna bestämmelserna äro avsedda endast för löneboställen, enkannerligen sådana, som äro avsedda för jordbruk, men ej för prästgårdar. Uppenbarligen måste även prästgårdsområdena bliva föremål för uppmärksamhet vid ekonomisk besiktning, framför allt då, såsom känt är, sjmerätterna ofta på ett frikostigt sätt tillgodosett prästgårdsområdena med både åker och skogs- eller parkområden. Det har synts angeläget att — i anslutning till nuvarande 14 § andra stycket och nuvarande 17 § — angiva även prästgårdsområdena som föremål för uppmärksamhet vid besiktningar och syner, helst exempel ej saknas pä att tjänstinnehavare missförstått sin rätt till prästgårdsområde 1 ). Av sådant skäl har i stycket h) införts uttryckligt stadgande angående handläggning även av de brister, som förefinnas å prästgård i avseende å vården om prästgårdsområdet med tillhörande trädgård. I 2 mom. ingår nuvarande 39 § sista stycket, vari föreskrives, att boställsnämndens ordförande omedelbart efter förrättningens avslutande skall skriftligen underrätta kontraktsprosten om tiden, inom vilken vid förrättningen föreskrivna arbeten skola vara verkställda, en föreskrift, som avser att sätta kontraktsprosten i stånd att utöva den honom genom nuvarande 40 §, nya 56 §, ålagda kontrollen över att den byggnadsskyldige verkligen fullgör sina åligganden. I momentet har därjämte — på sätt nyss berörts vid behandlingen av 1 mom. stycket f) — intagits en ny bestämmelse, avseende skyldighet för ordföranden att, när hus å löneboställe utsynats och arrendatorn ålagts att i stället för utsynat hus uppföra ett nytt efter bestämmande i den i nya 20 § omförmälda ordning, å ort som vederbör anmäla, frågan om närmare föreskrifter rörande det nya husets uppförande. Då, såsom jämväl nämnts, den i nya 20 § åsyftade ordningen är den, att bestämmandet över huru löneboställe skall vara bebyggt tillkommer de utarrenderande myndigheterna — länsstyrelserna i samråd med domkapitlen — är det hos länsstyrelsen, som nämndsordföranden har att göra ifrågavarande anmälan. Av- och tillträdessyn. Enligt vad i den allmänna motiveringen (sid. 68—70) omförmälts, hava sakkunnige ansett den nuvarande formen för av- och tillträdessyn icke böra bibehållas vid löneboställen men däremot böra kvarstå vid prästgårdar. Förrättandet av av- och tillträdessyn ä löneboställen har på anförda skäl ansetts böra med större fördel överlämnas till boställsnämnden. I följd härav hava de bestämmelser, som behandla sammansättningen av de syneförrättande myndigheterna m. m., fått delas i två grupper, den ena (nya 38—42 §§) avseende prästgårdarna och den andra (nya 43—45 §§) avseende lönebostäilena. Att beteckningen »husesyn» utgått ur boställsordningen enligt det föreliggande förslaget, har förut (sid. 108) omförmälts. *) Se exempelvis ett genom Kungl. Maj:ts beslut den 6 j u n i 1919 avgjort ärende angående disposition av virke från prästgården Ugglehult i Aneboda socken.

113 3 8 - 4 2 §§ motsvara, 38 § nuvarande 42 §, 39 § nuvarande 45 § 1—3 mom., 40 § nuvarande 46 §, 41 § nuvarande 47 § samt 42 § nuvarande 48 §, och hava underkastats allenast vissa smärre, icke sakliga jämkningar. För dessa torde icke erfordras vidare motivering än ett framhållande av att utbytet i nya 41 § av orden »börande» och »bör» i nuvarande 47 § mot »skolande» och »skall» avsett att förtydliga, att det här icke är fråga om någon valfri handling från vederbörandes sida. 43 § motsvarar nuvarande 45 § 1 mom., i vad detta rör löneboställe. Jämlikt vad i det föregående omförmälts, föreslås under 1 mom, av denna paragraf, att av- och tillträdessyn ä löneboställe skall på begäran av domkapitlet hållas av den i nya 32 § omförmälda nämnden. Det ordförande nu meddelade bemyndigandet att vid behov tillkalla byggnadskunnig person har utsträckts att avse även eljest sakkunnig person. 2 mom. motsvarar nuvarande 45 § 4 mom. med endast viss redaktionell ändring. 44§ motsvarar nuvarande 46 §, i vad denna rör löneboställe. Här har emellertid — förutom ett par mera formella ändringar — gjorts det tillägget, att, jämte -de förut föreskrivna, bostället rörande handlingarna, skall, då synen begäres, insändas även gällande arrendekontrakt, För att nämnden skall kunna tillse, att arrendatorn verkligen fullgjort sina åligganden, måste detta kontrakt vara tillgängligt, och dessutom torde kontraktet, när det hädanefter skall grunda sig på en arreiicleuppskattning i de nya, noggranna formerna, komma att i lika hög grad som syneinstrument m. m. lämna en bild av boställets hävd och tillstånd vid tiden för arrendatorns tillträde av bostället. Vidare har det ansetts nödigt, att syneförrättarna skola hava tillgång till instrumenten vid samtliga efter arrendatorns tillträde hållna ekonomiska besiktningar, icke, såsom nu är föreskrivet, allenast sista ekonomiska besiktning, om sådan hållits senare än syn. 45 § är ny och föreskriver, att vid av- och tillträdessyn å löneboställe skola i tilllämpliga delar gälla de i 32—36 §§ för ekonomisk besiktning givna bestämmelser. 46 § motsvarar nuvarande 50 §. Såsom vid nya 37 § omförmälts, hava de i den senare paragrafen för ekonomisk besiktning meddelade bestämmelserna avfattats så, att de skola kunna tillämpas även vid av- och tillträdessyn. Den uppräkning av föreskrifter, som föreligger i nuvarande 50 §, har därför i nya 46 § kunnat uteslutas, och i dess ställe har intagits ett stadgande därom, att vad i 37 § stadgas för ekonomisk besiktning skall i tillämpliga delar gälla för av- och tillträdessyn å såväl prästgård som löneboställe. Den enda bestämmelse i 37 §, som härvid ej äger tillämplighet, är, då frågan avser prästgård, den i 1 mom. 1) givna. Härutöver hava emellertid tillfogats två föreskrifter, vilka tillkomma för iakttagande vid av- och tillträdessyn. Vid av- och tillträdessyn å prästgård skall nämligen synerätten därjämte, för det fall att den finner sätesbyggning böra nybyggas, på grund av 11 § iakttaga, att härutinnan erforderliga bestämmelser bliva meddelade. Vid av- och tillträdessyn å löneboställe skall vidare i visst fall tillgodoses den avträdande arrendatorns rätt gent emot tillträdaren. På grund av nya 26 § 2 mom. skall nämligen avträdare, som haft att utföra nybyggnad i större 1762

114 utsträckning än som på hans arrendetid belöpt enligt gällande årsberäkning,. och som ej under där angiven förutsättning erhållit gottgörelse härför genom viss nedsättning i arrendet, vara berättigad att vid boställets avträdande undfå gottgörelse av den nye arrendatorn. Konstaterandet, huruvida rätt till sådan gottgörelse föreligger, och, där så är fallet, bestämmandet av gottgörelsens storlek böra äga rum i sammanhang med den slutprövning av avträdarensförhållande i avseende å arrendet, som skall företagas vid av- och tillträdessynen (jfr även nya 47 §). 47—49 §§ äro lika lydande, 47 § med nuvarande 51 §, 48 § med nuvarande 52 § och 49 § med nuvarande 53 §, allenast med följande ändringar, nämligen att i nya 47 § ordet »rätten» utbytts mot ordet »nämnden» och orden »å löneboställe» inskjutits samt att i nya 49 8 hänvisningen till där omförmält lagrum lämpats efter den nya paragrafföljden. L a g a syn. 50§ motsvarar nuvarande'44 §, enligt vilken laga syn skall hållas, då missnöje mot ekonomisk besiktning blivit anmält, ävensom eljest, då laga syn av domkapitlet eller byggnadsskyldig begäres. På grund av det förändrade sättet för förrättandet av av- och tillträdessyn å löneboställe bör givetvis möjlighet hållas öppen att få det vid sådan förrättning meddelade beslutet underställt prövning av laga sjm. I enlighet härmed har tillägg, innefattande bestämmelse härom, intagits i paragrafen. 51 § motsvarar nuvarande 49 §. Av skäl, som framgår av vad som anförts under nästföregående paragraf, har emellertid gjorts ett tillägg avseende det fall, att missnöje skulle bliva anmält mot av- och tillträdessyn å löneboställe. Därjämte hava vissa formella förändringar vidtagits. 52 § har sin motsvarighet i nuvarande 54 §; där vidtagna jämkningar äro påkallade av vissa i boställsordningen föreslagna förändringar. G e m e n s a m m a bestämmelser. 53 §. Genom de föreslagna förändrade bestämmelserna angående av- och tillträdessyn å löneboställe, enligt vilka sådan syn skall förrättas, icke, såsom för närvarande, på landet av domare och nämnd samt i stad av rädstuvurätt, utan genom den ifrågasatta s. k. boställsnämnden, bestående av tre på visst sätt utsedde sakkunnige män, skulle för boställena gå förlorad förmånen av att för slutuppgörelsen med den avträdande arrendatorn föreligger ett domstolsbeslut, något som är av betydelse för verkställigheten av beslutet. Omedelbar verkställighet av ett av boställsnämnd i dess egenskap av av- och tillträdessyn meddelat beslut, sedan den i lrya 37 § 1 mom. 1) bestämda tiden för missnöjesanmälan gått till ända utan att sådan anmälan gjorts, lärer nämligen icke kunna sökas såsom om laga kraft ägande dom är stadgat. Sakkunnige hava upptagit till överläggning frågan, huruvida icke skäl må anses föreligga att söka för lönebostäilena även efter den föreslagna förändringen bibehålla den nu förefintliga förmånen av möjlighet till snabbare verk-

115 ställighet av de vid av- och tillträdessyn meddelade besluten. Härvid har det synts kunna ur rättssäkerhetens synpunkt framhållas, att man lärer hos boställsnämnden med dess föreslagna sammansättning kunna förvänta både oväld och sakkunskap, samt att man för förrättningarna uppdragit betryggande former även för tillgodoseende av parternas rätt, varför de avgöranden, som av nämnden träffas, måste få anses tillkomna under sådana förutsättningar, att någon erinran ej bör möta att tillerkänna dessa avgöranden samma betydelse som dom. Så mycket mindre bör tvekan kunna härutinnan förefinnas, som den, vilken har anledning till missnöje med den utgång, någon vid dylik avoch tillträdessyn handlagd fråga erhållit, ju äger genom påkallande av laga syn få frågan bragt under judiciell prövning, i följd varav utebliven missnöjesanmälan kan med skäl betraktas som ett godkännande av synemännens beslut. Vad som talar för att beslut vid av- och tillträdessyn å löneboställe må gå i verkställighet såsom beslut av judiciell myndighet synes med lika fog kunna åberopas till stöd för att på samma sätt må förfaras med beslut vid ekonomisk besiktning å prästgård och löneboställe. För att åt omförmälda beslut förläna sådan verkan som nu sagts torde erfordras uttrycklig lagbestämmelse. Förebilder härutinnan saknas icke. Det torde få hänvisas till exempelvis 10 kap. 75 § vattenlagen den 28 juni 1918, sådan paragrafen lyder enligt lag den 11 juni 1920, samt 22 § lagen om enskilda vägar på landet den 5 juli 1907. På grund av det anförda hava sakkunnige föreslagit införande under nu ifrågavarande paragraf av en bestämmelse av innehåll att, där ej inom stadgad tid anmälan om missnöje mot beslut vid ekonomisk besiktning å prästgård eller löneboställe eller vid av- och tillträdessyn å löneboställe blivit gjord med begäran om laga syn, må det vid förrättningen meddelade beslutet gå i verkställighet såsom laga kraft ägande dom. 54 §. I boställsordningen enligt dess nuvarande lydelse återfinnas bestämmelserna om grunden för ersättningen till förrattarna av ekonomisk besiktning och av husesyn dels under 41 § 1 mom., dels under 55 § 1 mom., men det har synts lämpligast att, på sätt i förslaget skett, sammanföra bestämmelserna under en paragraf. Sakkunnige hava härvid föreslagit borttagandet av den i 41 § 1 mom. meddelade inskränkande bestämmelsen, att ersättning till konsistorieombud skall utgå endast när annan än vederbörande kontraktsprost därtill förordnats. Denna inskränkning måste verka betungande för kontraktsprostarna, då ju dessas arvoden måste anses vara mycket snävt tilltagna. Vidare torde det efter de föreslagna nya bestämmelsernas genomförande endast mera sällan komma ifråga, att kontraktsprostarna förontnas som konsistorieombud, och torde under sådan förutsättning en undantagsbestämmelse av denna art ännu mindre vara av behovet påkallad. E n lämplig lösning av arvodesfrågan är givetvis av en viss betydelse för att de föreslagna nya bestämmelserna skola komma att i full utsträckning verka till fördel för de ecklesiastika boställena. Endast om arvodena utmätas på ett tillfredsställande sätt kan man våga hoppas, att män med den sakkunskap och erfarenhet, som måste krävas för fullgörandet av uppdraget som ledamöter av boställsnämnden, skola befinnas villiga att ställa sig till förfogande. Till en början har det synts ändamålsenligt att göra ersättningarnas storlek beroende av bestämmelserna i det vid varje tid gällande resereglementet, Detta ändras efter rådande förhållanden, och härigenom kan man försäkra sig om att även nu ifrågavarande ersättningar komma att ungefärligen anpassa sig efter prisläget. Den ställning och det ansvar, som tillkommer boställsnämndens ordförande,

116 gör, att han enligt sakkunniges förmenande måste ställas i samma klass som domänintendenterna. Härför finnes så mycket mera skäl, som det, efter vad i annat sammanhang yttrats, ofta kan vara önskvärt att för uppdraget som nämndsordförande förvärva kronans domänintendenter, varförutom det kan förväntas, att frågan om inrättandet av ecklesiastika domänintendentsbefattningar — förenade med eller skilda från motsvarande kronans befattningar — förr eller senare blir aktuell. Vad övriga ledamöter av boställsnämnd samt ledamöter av synerätt och konsistorieombud beträffar, har det synts lämpligen kunna meddelas ett stadgande av innehåll, att dessa skola jämställas med nämndeman, där de icke på grund av innehavande befattning äro berättigade till högre ersättning. Slutligen hava sakkunnige ansett, att man utan olägenhet skall kunna åt boställsnämnd eller synerätt överlåta befogenheten att bestämma om gottgörelse ät biträdande sakkunnig. Här komma sä många olika tillfälligheter att spela in, att det torde vara omöjligt att uppdraga några generella bestämmelser, efter vilka dessa ersättningar skola utgå. De sålunda föreslagna bestämmelserna överensstämma i realiteten till sina huvudsakliga delar med de nu gällande stadgandena. 55 §. 1 mom. motsvarar nuvarande 41 § 2 mom. Här har vidtagits den formella förändringen, att ordet »besiktningsmännen» utbytts mot »boställsnämnden». 2 mom. är lika lydande med nuvarande 55 § 3 mom. 3 mom. har sin motsvarighet i nuvarande 55 § 2 mom. På grund av det nya förfaringssättet vid hållandet av av- och tillträdessyn å löneboställe hava emellertid sakkunnige här föreslagit inryckandet av den bestämmelsen, att kostnaden för laga syn skall, när sådan syn hålles på grund av klagan mot av- och, tillträdessyn å löneboställe, gäldas av avträdare och tillträdare till hälften vardera, en fördelning av kostnaden, som överensstämmer med vad som gäller beträffande kostnaden för den överklagade syneförrättningen. Den i slutet av 3 mom. vidtagna förändringen, varigenom ordet »arrendatorn» ersatts med ordet »annan», har skett för att bringa stadgandet i överensstämmelse med motsvarande stadgande i 1 mom., men är även påkallad därav, att efter införandet av nyss berörda tillägg i momentet, på grund varav ersättningsskyldighet kan ifrågakomma för tillträdande arrendatorn gent emot den efterträdande eller tvärtom, det uteslutna ordet ej längre försvarar sin plats. I 4 mom, har från nuvarande 55 § 1 mom. upptagits stadgandet, att till kostnad för syn, som verkställes av domare och nämnd, skall räknas lösen för det exemplar av syneinstrumentet, som omförmäles i nuvarande och nya 57 §. E n motsvarande bestämmelse återfinnes i nuvarande 41 § 2 mom. beträffande lösen för det vid ekonomisk besiktning förda instrumentet. Givetvis bör vid sådan förrättning som sist sagts instrument upprättas; men sakkunnige hava ej funnit något stadgande, på grund varav kronobetjänt skall vara berättigad till lösen för sådant instrument. Bestämmelsen synes därför hava tillämplighet allenast på instrumentet vid förrättning, som hålles av magistrat. Då den boställsnämnd, som efter sakkunniges förslag skall övertaga de ekonomiska besiktningarna så väl på landet som i stad, icke bör berättigas att taga lösen för förrättningsinstrument, har sagda bestämmelse i nuvarande 41 § 2 mom. ansetts böra ur förslaget bortfalla. I detta sammanhang torde få framhållas, att enligt sakkunniges förmenande samtliga med boställsnämndens verksamhet förenade expeditionskostnader böra täckas av de grundarvoden, som skola utgå till boställsnämndernas ordförande och vilka, enligt vad på annat ställe säges, skola beräknas även med hänsyn tagen härtill.

117 56 §. I denna paragraf hava sammanförts de i nuvarande 40 och 56 §§ meddelade bestämmelserna rörande skyldigheten för vederbörande att anmäla, att honom vid ekonomisk besiktning (40 §) eller syn (56 §) ålagda reparationer eller nybyggnader blivit utförda, ävensom rörande de åtgärder, som i annat fall skola vidtagas. Bestämmelserna i de båda nuvarande paragraferna äro i vissa hänseenden skiljaktiga, bland annat därutinnan, att anmälan skall ske efter ekonomisk besiktning hos kontraktsprosten, men efter husesyn hos domkapitlet. Det synes icke finnas skäl att nu uppehålla denna skiljaktighet. Vid valet i fråga om vilketdera förfaringssättet bör för. framtiden bibehållas, har företräde ansetts böra lämnas åt det förra, helst domkapitlet i händelse av utebliven anmälan icke i regel lärer komma att handla utan efter kontraktsprostens hörande. Visserligen kan ifrågasättas, om man genom anlitandet av någotdera av omförmälda förfaringssätt kan vinna tillräcklig kontroll över och säkerhet för, att föreskrivna arbeten bliva vederbörligen utförda; hittills vunnen erfarenhet talar snarare i motsatt riktning. I brist på annat lämpligt organ synes emellertid den nuvarande ordningen, sådan den bestämts genom nyssnämnda 40 §, kunna försvaras. I händelse ecklesiastika domänintendenter tillsättas, torde nu ifrågavarande o tillsynsplikt bliva ett av deras viktigaste uppdrag. I förslaget har alltså från nuvarande 40 § upptagits bestämmelsen att anmälan, varom här är fråga, skall ingivas till kontraktsprosten. Även i fråga om den tid, inom vilken anmälan skall ingivas, äro bestämmelserna i sagda paragrafer skiljaktiga. Den är enligt 40 § bestämd till 14 dagar, enligt 56 § till en månad efter utgången av den tid, då arbetena skolat vara verkställda. I förslaget har upptagits den längre av nämnda tider, alltså en månad. För påskyndande av de åtgärder, vilkas företagande ankommer på domkapitlet, har ansetts nödigt att uttryckligt angiva, att domkapitlets ingripande i fall, då vederbörliga arbeten ej blivit utförda, skall ske omedelbart. Sakkunnige hava kännedom om fall, då kontraktsprost gång efter annan till domkapitel inkommit med sådan anmälan, som här avses, utan att några åtgärder från domkapitlets sida blivit vidtagna. Beträffande avrättningen i övrigt av nya 56 § hava följts delvis ordalagen i nuvarande 40 § och delvis ordalagen i nuvarande 56 §. Den omredigering, som tillika i vissa detaljer ägt rum, har företagits för det nya sammanhangets skull eller i ändamål att giva större tydlighet åt innehållet. Slutligen torde få framhållas, hurusom ett noggrant efterföljande av de i denna paragraf meddelade bestämmelserna är av största vikt för att de för boställenas skötsel eller bebyggande meddelade föreskrifterna verkligen skola lända till den med dem avsedda nyttan. 57 § är lika lydande med nuvarande 57 § allenast med en mindre redaktionsändring. V kap.

Allmänna bestämmelser och övergångsbestämmelser.

59 §. Enligt nuvarande 59 § är synerätt, utan hinder av beslut, som meddelats ifråga om vilka hus skola finnas å boställe — såväl prästgård som löneboställe —, berättigad att, på grund av sedermera inträffade förhållanden, i detta avseende annorlunda förordna. Härutinnan hava sakkunnige nu föreslagit den förändring, att denna rättighet skall bortfalla, så vitt löneboställe angår. För-

118 ändringen inskränker sig icke till att blott utgöra en konsekvens av förslaget om upphörandet av synerätts befogenhet att bestämma över huru löneboställe skall vara bebyggt, den sträcker sig längre och åsyftar, att ej heller de myndigheter, vilka i synerätts ställe skola hava att bestämma rörande löneboställes bebyggande, skola äga rätt att under löpande arrendeperiod emot arrendatorns bestridande förordna om löneboställets bebyggande annorlunda, än som vid arrendeavtalets ingående var mellan parterna avsett, Den föreslagna förändringen, vars stora betydelse torde framgå redan av vad nu nämnts, är ett utslag av den strävan, sakkunnige lagt till grund för det av dem utförda revisionsarbetet på området, nämligen att undanröja eller i möjligaste män förminska de orsaker, som bidraga till ett mindre gynnsamt arrenderesultat. Därmed avses också att för arrendatorerna borttaga den ovisshet, som för närvarande för dem förefinnes däri, att de aldrig gå säkra för opåräknad byggnadstunga, en ovisshet, som givetvis för dem kännes som en stor obillighet. Den risk, som sålunda föreligger för arrendatorerna att när som helst under arrendeperioden få sig ålagd byggnadsskyldighet i avseende å flera hus, än de vid arrendets övertagande hade anledning beräkna, torde för arrendespekulanterna — om de överhuvud äro medvetna om denna risk — verka som ett återhållande moment och i sin mån bidraga till att hålla arrendeanbuden nere. Riskens bortfallande måste därför antagas kunna medverka till att göra de ecklesiastika arrendena begärligare och därigenom till att höja arrendebeloppen. Boställets och arrendatorns intressen samverka alltså till att göra förändringen önskvärd. Ifrågavarande ovisshet rörande den omfattning, vari en arrendators nybyggnadsskyldighet enligt nu gällande föreskrifter må komma att under arrendeperioden utkrävas, torde kunna sägas vara befintlig allt från början. Vid den första utarrenderingen föreligger väl i regel ett beslut om vilka och hurudana hus skola vid bostället finnas samt till vilket belopp kostnaden för sådana hus, som behöva nybyggas, uppgår; och faran för att synerätten kommer att under loppet av denna första arrendeperiod ändra sitt beslut är väl desto mindre, som det endast undantagsvis torde inträffa, att synerätt sammanträder under perioden. Men vid en förnyad utarrendering ställa sig förhållandena annorlunda. Vid den tid, då arrende utbjudes, liksom vid den, då arrendekontrakt unclerskrives, lärer av- och tillträdessyn knappast någonsin vara hållen, och i följd därav kommer enligt nuvarande föreskrifter omfattningen av den tillträdande arrendatorns nybyggnadsskyldighet ofta att bestämmas först sedan han bundit sig vid arrendet, och risken av att synerätten härvid förordnar om flera eller större hus, än som vid arrendets övertagande funnos och av arrendatorn beräknades varda bibehållna, är uppenbar. l) 1 ) Upplysande i n u föreliggande fråga är vad som förekommit rörande det löneboställe, som bildats vid förra kyrkoherdebostället 1 mantal krono Övlingeby n:r 1 i J ä d e r s socken av Södermanlands län. Efter syn enligt 64 § boställsordningen förordnade synerätten genom u t s l a g den 7 november 1918, bland annat, att å lönebostället skulle uppföras vissa närmare angivna byggnader till en uppskattad kostnad av tillhopa 55.495 kronor, varjämte pastoratet ålades att bota vissa brister samt inlösa vissa överloppshus, allt efter närmare angivna värden, med rätt för pastoratet att vid blivande avträdessyn anmäla de erlagda beloppen såväl härför som för vad pastoratet visade sig hava utgivit för inlösande av elektrisk ledning å bostället att såsom n y b y g g n a d s s u m m a övertagas av tillträdaren. Över synerättens beslut anförde domkapitlet i Strängnäs, med i n s t ä m m a n d e av kammaradvokatfiskalsämbetet, besvär hos Svea hovrätt, därvid domkapitlet, u n d e r framhållande att boställets avkastningsförmåga icke på långt när motsvarade nämnda byggnadskostnader, yrkade bl. a. målets återförvisande till synerätten. Enligt utslag den 1 juli 1919 fann hovrätten ej skäl göra ändring i synerättens utslag, dock att kostnaden för en av de föreskrivna byggnaderna nedsattes med 900 kronor. — 1 skrivelse den 2(3 j a n u a r i 1920 gjorde länsstyrelsen framställning hos Kungl. Maj:t rörande löneboställets u t a r r e n d e r i n g och anförde därvid bl. a. följande. Som j u varit att befara lade de höga nybyggnadskostnaderna h a r t när oöverstigliga hinder i vägen

119 Efter sakkunniges uppfattning är det orimligt och med hänsyn till arrendeavkastningens uppehållande vid skälig höjd olämpligt, att arrendatorn skall vara utsatt för en sådan risk, som nyss nämnts. Arrendatorn bör kunna i detta hänseende trygga sig vid klara bestämmelser i arrendekontraktet rörande omfattningen av hans byggnadsskyldighet. Den enda, i viss mån på förhand för boställets skötsel pä lyckligt sätt. Bostället, vars arrendevärde vid arrendeuppskattningen upptagits till 2,200 kronor, hade kunnat utarrenderas på allenast två år från den 14 mars 1919 till den 14 mars 1921 mot ett arrende av allenast 1,100 kronor utan någon nybyggnadsskyldighet för arrendatorn. Under handläggningen av frågan om förnyad utarrendering av bostället hade domkapitlet hemställt, huruvida icke i kontraktet kunde inflyta bestämmelse, att arrendatorn skulle ansvara för uppförandet av allenast två närmare angivna byggnader, som ansetts böra i första hand behövas, samt gälda kostnaden för boställets elektrifiering, med befrielse från erläggande av årsbelopp och med rätt att av efterträdande arrendatorn bekomma ersättning för vad därigenom icke blivit arrendatorn gottgjort. r Länsstyrelsen anhöll om medgivande att frångå de föreskrivna bestämmelserna om nyb3 ggmnl på sätt domkapitlet föreslagit. Kammarkollegiet, vars yttrande infordrades, anförde därvid huvudsakligen. Synerätternas beslut hade ofta visat sig föga ägnade att läggas till grund för löneboställenas bebyggande på ett rationellt sätt. Länsstyrelserna hade därför ofta, med stöd av 7 f; arrendeförordningen, sett sig nödsakade föranstalta om boställenas upplätande antingen utan någon som helst byggnadsskyldighet eller med en mer eller mindre reducerad dylik förpliktelse för arrendatorn. Otvivelaktigt hade länsstyrelserna varit härtill fullt befogade, och där blott byggnadsfond hopsamlades syntes ej heller någon allt för stor betänk lighet behövt möta för dylika arrendeupplåtelser. Vid utarrendering för kortare tid av boställe syntes tillkomma länsstyrelserna en vidsträckt frihet vid prövning av arrendevillkoren. På grund av 8 § arrendeförordningen, jämförd med grunderna för 7 §, måste anses vara åt länsstyrelserna inrymd befogenheten att allt efter omständigheterna frångå de av synerätt beträffande byggnadsskyldigheten meddelade bestämmelserna Då kollegiet ansåg. att ansvaret för de avgöranden, som kunde tarvas i fall. varom länsstyrelsens framställning rörde sig, icke lämpligen borde avlyftas från länsstyrelserna, hemställde kollegiet, att den gjorda framställningen icke måtte föranleda något Kungl. Maj:ts yttrande. Enligt nådigt beslut den 30 april 1920 bifölls kollegiets hemställan. Då i den härom utfärdade ämbetsskrivelsen kollegiets yttrande finnes in extenso återgivet, torde Kungl Maj:t få anses hava godkänt yttrandets innehåll. — Härefter blev bostället enligt arrendekontrakt den 28 februari och den 5 mars 1921 utarrenderat till viss person för sju år, räknat från den 14 mars 1921, under villkor, bl. a., att arrendatorn skulle till vederbörande tjänstinnehavare mot ersättning enligt närmare angivna grunder utgöra vissa tjänstbarheter; att arrendatorn ålåge att städse i fullgott stånd underhålla till bostället hörande byggnader och anläggningar; att arrendatorn ålåge att enligt synerättens beslut den 7 november 1918 vid lönebostället uppföra en statbyggnad med därtill hörande uthus samt en magasinsbyggnad för en beräknad kostnad å tillhopa 20,617 kronor, erlägga lösen för vattenledning ni. m. med 1,650 kronor och för armatur med 252 kronor samt ansvara för löneboställets andelar i Vallby-Jäders elektriska distributionsförening under 7 år med 2,450 kronor, i följd varav arrendatorn påfördes en sammanlagd nybyggnadskostnad av 24,969 kronor; samt att den arrendatorn åliggande nybyggnadsskyldigheten uppskattades till ett årsbelopp av 2,510 kronor för de sex första arrendeåren samt 2,540 kronor för det sjunde arrendeåret. —• Den 20 juni 1921 förrättades å lönebostället av- och tillträdessyn mellan den förre och den nye arrendatorn, varefter synerätten den 5 september 1921 meddelade utslag i ärendet. Efter antecknande, att pastoratet dels för bostället förskjutit inköpskostnaden för en vattenledning och för vissa byggnader m. m. dels ock ägde ett tillgodohavande för boställets elektrifiering, på grand varav allt pastoratet, efter ett närmare angivet avdrag, ägde ett slutligt tillgodohavande å 2,832 kronor 8 öre. vilka vore att hänföra till nybyggnadskostnad, ålades tillträdande arrendatorn att genast till pastoratet utgiva sistnämnda belopp. Vidare yttrade synerätten bl. a. följande. Det ålåge tillträdaren att bekosta uppförandet före viss dag av fähus och stall med tillbyggnad till gamla logen för en kostnad av 25,630 kronor 42 öre samt före viss annan dag av två statbyggnader och ett uthus för ett sammanlagt belopp av 25,212 kronor. Vidare hade tillträdaren i arrendekontraktet iklätt sig betalningsansvarigheten för löneboställets andelar i förenämnda distributionsförening under 7 år med 2,450 kronor ävensom åtagit sig uppförandet av en länga, innehållande vagnshus och redskapslider samt spannmålsbod, för en kostnad, som efter närmare angivet avdrag uppgick till 5,400 kronor. Hela summan av vad tillträdaren enligt detta utslag ålagts att utgiva eller förskjuta utgjorde 61,700 kronor 50 öre, vilken vore att hänföra till nybyggnadskostnad. Denna kostnad skulle tillträdaren gottgöras dels medelst befrielse från erläggande av årsbelopp under arrendetiden eller tillhopa 17,600 kronor dels ock till återstoden eller tillhopa 44,176 kronor 50 öre av hans efterträdare i arrenderätten. — Detta utslag lärer icke hava blivit överklagat.

oberäkneliga risk, som man med fog kan lägga på arrendatorn, är, att ett skyldighetshus under loppet av arrendeperioden undergår så stor försämring, att det finnes böra utsynas och ersättas med annat, därvid det på grund av de säregna förhållandena vid de ecklesiastika löneboställena måste bliva arrendatorn ålagt att verkställa nybyggnaden mot gottgörelse ur boställets avkastning på vanligt sätt. Att emellertid de utarrenderande myndigheterna vid boställets förnyade utarrendering skola äga full frihet att efter sig då företeende omständigheter besluta, huru bostället skall vara bebyggt, och därvid frångå vad som varit gällande under föregående arrendeperiod ligger i arrendeförhållandets natur och behöver ej särskilt utsägas. I fråga om synerätternas befogenhet i ovan omförmälda hänseende, dä. fråga är om prästgård, hava däremot sakkunnige icke ansett sig hava någon anledning till erinran. Med hänsyn till prästgårdens fortbestående egenskap av bostad för tjänstinnehavare är det nämligen uppenbart, att varje synerätt skall vara obunden av vad de föregående föreskrivit. 62 §. Till denna paragraf har föreslagits skola fogas ett nytt moment, det tredje, av innehåll, att upplåtelse under tomträtt av tomt å löneboställe tillhörigt område, som i stadgad ordning blivit planlagt för bebyggande, samt under vattenfällsrätt av vattenfall, som hör till löneboställe, må äga rum, där Konungen för särskilt fall finner skäligt sådant medgiva. Frågan om nämnda sätt för löneboställens tillgodogörande har erhållit aktualitet närmast genom två på sin tid till kammarkollegiet ställda ansökningar, däri kyrkoherden i Ronneby pastorat H. Hilder anhållit om tillstånd att från det honom då på lön anslagna kyrkoherdebostället under tomträtt för en tid av 100 år upplåta vissa i Ronneby stad belägna tomter, vilka ansökningar, sedan vederbörande i orten blivit hörda, underställts Kungl. Maj:tsprövning och ännu icke blivit företagna till avgörande. Genom remiss den 27 mars 1916 anbefalldes kyrkofondskommittén att avgiva yttrande i ärendet. I sitt den 17 december 1920 avgivna utlåtande förklarade sig kommittén hava funnit det vara av behovet påkallat att något närmare undersöka spörsmålet om tomträttsinstitutets användbarhet i fråga om ecklesiastik jord, enär, såvitt kommittén hade sig bekant, här ifrågavarande ansökningar vore de första, som avsåge dylik upplåtelse; och anförde kommittén härom huvudsakligen följande. Tomträtten är som bekant en särskild form av nyttjanderätt med avsevärt längre giltighetstid än arrende och. hyra och så ordnad, att det ekonomiska värdet av upplåtelsen (värdet av själva tomträtten jämte å tomten uppförd byggnad m. m.) kan användas såsom underpant d. v. s. till belåning för byggnadsändamål. Ehuru institutet egentligen är avsett för kronan, kommuner och municipalsamhällen, kan dock upplåtelse under tomträtt ske även av jord, hörande till fideikommiss eller annan stiftelse, där Konungen för särskilt fall finner skäligt att sådant medgiva (4 kap. 1 § nyttjanderättslagen). Anledningen härtill är den, att stiftelsernas fasta egendom i allmänhet icke får säljas, varför man måste befara,, att till dylik egendom hörande mark, som är synnerligen lämplig såsom byggnadstomt, ofta skulle bliva utan användning för sådant ändamål, därest arrende vore den enda upplåtelseform, som kunde ifrågakomma. Föremål för tomträtt kan endast vara tomt i inskränkt bemärkelse, cl. v. s. ett sådant inom stadsplan beläget område, som blivit vid tomtindelning avskilt såsom självständig tomt. Minimitiden för upplåtelsen är bestämd till 26 år och maximitiden till 100 år (se nyssnämnda lagrum). Även kronan är bunden av dessa

121 tidsbegränsningar. — Till säkerhet för beståndet av upplåten t o m t r ä t t kan meddelas inskrivning, motsvarande inteckning för vanlig nyttjanderätt och med s a m m a verkan som dylik inteckning (4 kap. 3 §). Sedan inskrivning meddelats, skall byggnad, stängsel eller annan för stadigvarande bruk avsedd anläggning, som finnes å tomten, anses såsom tillbehör till tomträtten (4 kap. 4 §). Inskriven t o m t r ä t t kan intecknas för fordran, och njuter fordringsägaren sedan p a n t r ä t t i tomträtten med vad därtill hör (4 kap. 6 §). — Med u n d a n t a g för stadgandet om tidsbegränsning innehåller nyttjanderättslagen inga normerande bestämmelser beträffande avtalets innehåll. Det har överlämnats åt kontrahenterna själva att fritt besluta härom. Därest tomträtten skall bliva användbar som pantobjekt, måste dock en viss försiktighet iakttagas särskilt i fråga om uppställande av resolutiva villkor eller i fråga om bestämmelser angående tomträttens förverkande. Syftemålet med tomträttsinstitutets upptagande i det svenska rättssystemet v a r a t t vinna ett medel till omläggning av städernas och de stadsliknande samhällenas tomtpolitik. Man ville bereda n ä m n d a samhällen en utväg att på ett kraftigt s ä t t befordra byggnadsverksamheten å dem tillhörig mark utan att uppoffra äganderätten till marken och därmed möjligheten att tillgodogöra sig den å marken int r ä d a n d e värdestegringen. Även beträffande den ecklesiastika, till byggnadstomter lämpliga jorden förefinnas onekligen starka skäl, som tala för att man skall söka tillgodogöra sig jordvärdestegringen för tillgodoseende av det ecklesiastika avlöningsändamålet, p å samma gång som man i görligaste mån söker främja markens bebyggande. För en dylik jordpolitik sjmes tomträttsinstitutet på grund av sin allmänna konstruktion vara fullt användbart, även då fråga är om ecklesiastik jord. Däremot synes det vara i någon mån tveksamt, huruvida gällande författningar medgiva upplåtelse av ecklesiastik jord under tomträtt. Såsom förut erinrats, är nämligen tomträttsinstitutet avsett för tomter, som tillhöra kronan, k o m m u n , municipalsamhälle eller stiftelse. Ecklesiastik jord omnämnes ej uttryckligen i 4 kap. 1 § nyttjanderättslagen. Därest icke nyss berörda stadgande kan anses direkt tillämpligt å dylik jord, vilket ingalunda synes omöjligt, lärer dock denna jord — och detta oberoende av vem som betraktas såsom ägare i civilrättslig mening till jorden — jämlikt grunderna för stadgandet kunna upplåtas u n d e r tomträtt, därest hinder för dylik upplåtelse icke anses möta i den ecklesiastika boställsordningen och arrendeförordningen. Den enda form för jordupplåtelse, som omtalas i ecklesiastik boställsordning, är arrende. »Löneboställen skola upplåtas på arrende i enlighet med de särskilda föreskrifter, som meddelas av Konungen», heter det helt kategoriskt i 19 § boställsordningen. Icke heller n ä m n d a särskilda föreskrifter, den s. k. arrendeförordningen, känna någon annan upplåtelseform än arrende. Det enda s t a d g a n d e i boställsordningen, som berör jord, lämplig för styckning till tomter, är den 62 §, som bemyndigar Konungen att, därest så prövas lämpligt, under vissa förutsättningar utan riksdagens och kyrkomötets hörande mot annan fastighet u t b y t a eller ock försälja dylik jord. Då tomrättsinstitutet införts i den svenska rätten endast 3 år före boställsordningens tillkomst samt institutet tillmätts en avsevärd social betydelse, förefaller det egendomligt, att möjligheten att under t o m t r ä t t upplåta ecklesiastik jord icke berörts i motiven till boställsordningen. Vid sådant förhållande kunde det ligga nära till hands att antaga, det boställsordningen utgår ifrån att tomtjord, åtminstone för så vida den har ett högre värde, i regel bör m e d användande av 62 § avyttras genom byte eller försäljning. Kommittén håller dock före, a t t en dylik slutsats är förhastad. Anledningen till att tomträttsinstitutet icke berörts i 1910 års boställsordning torde ligga däri, att sagda författning i allt väsentligt bygger på prästlöneregleringskommitténs förslag av år 1900, vid vilket förslags tillkomst frågan om tomtr ä t t s i n s t i t u t e t s upptagande i den svenska rätten ännu ej var aktuell. För övrigt

122 hänföra sig boställsordningens bestämmelser i första h a n d till jordbruks jorden, d ä r ju utarrenderingen var den hävdvunna formen för jordens disponerande. Vad beträffar frågan om den ecklesiastika tomtjordens försäljning, torde böra bemärkas, a t t förarbetena till 62 § synas giva vid handen, att försäljning av ecklesiastik jord endast bör medgivas i undantagsfall. Särskilda utskottet vid 1909 års riksd a g framhöll sålunda vid behandligen av detta spörsmål, att kyrkans ekonomiska intressen i regel bäst tillvaratagas därigenom, att jord, som anslagits åt prästerskapet, ej avyttras, alldenstund genom jordens behållande för den institution, till vilkens fromma den en gång blivit upplåten, vinsten av en» jordvärdestegring kan komma samma institution till godo. I underdånig skrivelse den 1 juni 1910, varmed riksdagen till Kungl. Maj:t överlämnade det av riksdagen a n t a g n a förslaget till n y ecklesiastik boställsordning, yttrade också riksdagen, att den ansåge, att stor varsamhet borde iakttagas, då det gällde att i penningar med deras mera osäkra värde förvandla fast egendom, vars värde vore av mera bestående natur, samt att den särskilt velat framhålla nödvändigheten av en sådan försiktighet i avseende å skog och till skogsbörd tjänlig mark. Enligt kommitténs mening hava d e av riksdagen framhållna synpunkterna direkt tillämpning även på den ecklesiastika tomtjorden. Samma utsikt till värdestegring, som föreligger i fråga om skogsmark, eller kanske snarare ännu större sådan torde nämligen förefinnas beträffande tomtjord, särskilt i eller i närheten av hastigt växande industrisamhällen. J ä m v ä l i avseende å dylik jords försäljning lärer därför den största varsamhet vara av nöden. E t t starkt stöd för uppfattningen, att något formellt hinder för tomträttsinstitutets användning på den ecklesiastika jorden icke föreligger, synes k u n n a h ä m t a s j u s t från förutberörda 62 § i boställsordningen. Då Konungen genom n ä m n d a författningsbestämmelse bemyndigats avyttra ecklesiastik tomtjord, synes nämligen härav böra följa, att Konungen även är berättigad att i fråga om dylik jord vidtaga åtgärder, som innebära ett mindre vidsträckt förfogande däröver än äganderättens avhändande men dock icke innefatta sådan upplåtelse av nyttjanderätt, varom föreskrifter lämnats i boställs- och arrendeförfattningarna. Av det nu sagda framgår, att enligt kommitténs förmenande ecklesiastik tomtj o r d kan av Konungen upplåtas under tomträtt, samt att den allmänna konstruktionen av detta rättsinstitut synes göra det användbart för dylik upplåtelse. Huruvida försäljning eller tomträtts upplåtelse i det enskilda fallet är att föred r a g a torde endast kunna utrönas genom särskild undersökning. Vid tomträttsinstitutets anpassande på ecklesiastik jord bör naturligtvis också beaktas, att den nuvarande organisationen av den ecklesiastika jordens förvaltning knappast kan anses lämplig för bevakande av jordägarens intressen i fråga om sådan mark som upplåtits under tomträtt. Därest tomträttsinstitutet skall kunna komma till någon större användning i fråga om den ecklesiastika jorden, måste man vid tomträttsavtalets ingående s å avväga upplåtarens och tomträttsinnehavarens inbördes rättigheter och skyldigheter, att å ena sidan jordägaren får tillgodonjuta värdestegringen å den upplåtna jorden genom periodvis skeende lämplig förhöjning i avgälden och å andra sidan tomträttsinnehavaren beredes sådan trygghet mot avgäldens oskäliga förhöjande under upplåtelsetiden samt sådan optionsrätt vid områdets förnyade upplåtande under tomträtt, respektive sådan tryggad r ä t t till lösen för honom tillhöriga byggnader, att tomträtten med dess tillbehör kan anses utgöra ett någorlunda tillfredsställande kreditobjekt, och att tomterna kunna bliva begärliga för eventuella spekulanter. E t t dylikt avvägande erbjuder uppenbarligen ganska stora svårigheter. Det underlättas dock i någon mån därav, att man synes k u n n a utgå ifrån, natt tomten kommer att för all framtid disponeras av enskilda för byggnadsändamål. Orsaken till att tomten icke upplåtits med äganderätt är allenast den, a t t m a n velat låta en skälig andel av tomtjordens värdestegring komma det ecklesia-

123 stika avlöningsändamålet till.godo. Det saknas således i de flesta fall anledning att vid upplåtelseperiodens slut återtaga tomten eller uppställa sådana villkor för förnyad upplåtelse, att icke avtalets förlängning blir ekonomiskt förmånlig för tomträttsinnehavaren. Frågan om anskaffande av nödiga medel för inlösen av tomträttsinnehavarens byggnader, vilket spörsmål med hänsyn till nu gällande författningsbestämmelser onekligen är mycket svårlöst, har därför här mindre betydelse. I något enstaka fall kan inlösningsfrågan visserligen bliva aktuell, men kunna nödiga medel då ej uppbringas, blir resultatet helt enkelt det, att jordägaren måste medgiva avtalets förlängning mot en jämförelsevis begränsad förhöjning av avgälden men i övrigt på oförändrade villkor 1). Till den av kyrkofondskommittén förebragta utredningen hava sakkunnige icke något att tillägga; och då det synts som upplåtelse under tomträtt är en upplåtelseform, vars anlitande i vissa fall kan göra det möjligt att på ekonomiskt fördelaktigare sätt än eljest tillgodogöra sig ecklesiastik egendom, hava sakkunnige ansett det lämpligt att, i sammanhang med den partiella omarbetning av boställsordningen, som efter det föreliggande förslaget skulle äga rum, i boställsordningen införes ett stadgande, som uttryckligt behandlar denna upplåtelseform. Då upplåtelse under tomträtt ganska starkt närmar sig ett fullständigt avhändande, har det synts nödigt att förbehålla Kungl. Maj:t befogenheten att lämna medgivande till sådan upplåtelse. Med hänsyn till det stora värde vattenfall, där sådant tillhör ecklesiastikt boställe, kan äga, har det förefallit sakkunnige vara önskvärt att, samtidigt med införandet av bestämmelse om upplåtelse av mark under tomträtt och i likformighet härmed, upptaga ett stadgande om upplåtelse av vattenfall under vattenfallsrätt. 64 §. Ifrågasättas kunde tilläventyrs, att sakkunnige borde ingå i revidering av bestämmelserna i denna paragraf. Det i det föregående omförmälda mindre gynnsamma resultatet av utarrenderingen av de ecklesiastika löneboställena har nämligen till stor del sin grund i det sätt, varpå det första bebyggandet av boställena efter det nya lönesystemets ikraftträdande bestämmes; och 64 § har väsentlig betydelse för bedömandet av frågan, huruvida det varit av lagstiftaren avsett, att bostället skall bära även kostnaden för detta första bebyggande. Såsom förut erinrats, hava meningarna varit delade om huru 64 § bör i detta hänseende förstås. Osäkerheten härutinnan har lösts genom Kungl. Maj:ts domar den 6 mars 1917, vilka omnämnts i det föregående (sid. 4, noten). Sakkunnige hava emellertid desto hellre ansett sig kunna lämna en sådan revidering å sido, som paragrafens tillämplighet vid den tidpunkt, då de av sakkunnige framlagda förslagen, om dessa godkännas, kunna väntas erhålla gällande kraft, kommer att vara inskränkt till ett ytterst ringa antal boställen. Givetvis måste vid övergången från det gamla till det nya lönesystemet genom syn i förut gällande ordning reglering ske av de skyldigheter och rättigheter, som tillkomma de dittills byggnadsskyldige i avseende å de hus, vilka skola tillhöra lönebostället; men i enlighet med de principer, som av sakkunnige tillämpats i det föregående, bör synen ej hava att befatta sig med boställets framtida bebyggande. I överensstämmelse härmed har föreslagits uteslutandet av andra stycket i 3 mom., vari föreskrives, att synerätten må, J ) En av kommitténs ledamöter uttalade en särskild mening och yttrade därvid bl. a., att innan Kungl. Maj:t i ett enstaka fall medgåve upplåtelse under tomträtt av viss ecklesiastik jord, om sådan i övrigt ansåges fördelaktig, utredning först borde göras, huruvida förutsättningar i övrigt förefunnes i den nu gällande lagstiftningen att på ett praktiskt sätt utnyttja tomträttsinstitutet för den ecklesiastika boställsjorden.

124 där så erfordras, med tillämpning av boställsordningen bestämma, vilka laga hus böra å bostället finnas. 67 §. Den här vidtagna ändringen i hänvisningen till vissa paragrafer i boställsordningen föranledes av den förändrade paragrafindelningen. 68 §. De i nya 32 § föreslagna bestämmelserna angående sättet att utse de två personer, vilka jämte ordföranden skola vara ledamöter i boställsnämnden, nödvändiggör införande av ett övergångsstadgande utöver dem, som återfinnas i boställsordningens V kapitel. Då landstinget är samlat allenast en helt kort tid en gång om året, och ej heller hushållningssällskapets förvaltningsutskott är i oavbruten funktion, men boställsnämnderna särskilt i sin egenskap av uppskattningsnämnd måste träda i verksamhet så gott som omedelbart, framställer sig behovet av bestämmelse, på grund varav förordnande kan ske av personer som ledamöter av nämnden, jämte ersättare för dem, intill dess val hinner verkställas av ovannämnda korporationer. Den i 33 § 3 mom. meddelade föreskriften torde nämligen icke vara lämpad för detta fall. I anslutning till vad i sagda moment är stadgat, torde emellertid rätten att interimsvis för här ifrågavarande kortare tid förordna ledamot kunna uppdragas åt länsstyrelsen. P å grund härav har föreslagits en ny paragraf, den 68:de, av innehåll, att, intill dess val av ledamöter i den i 32 § omförmälda boställsnämnd blivit a,v landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott företaget, äger länsstyrelsen i dessas ställe förordna ledamöter i nämnden jämte ersättare för dem. Tillämpningsbestämmelsen. Därest de föreslagna nya bestämmelserna i boställsordningen godkännas, torde hinder icke möta för att den därom utfärdade lagen till alla sina delar träder i kraft omedelbart efter lagens utfärdande eller å viss dag när som helst därefter. De nya bestämmelserna om boställsnämnden, vilka hava betydelse även för arrendeförfarandet, medföra, att lagens ikraftträdande bör ske snarast möjligt efter ett nytt ecklesiastikårs inträde. I övrigt torde i avseende å utfärdandet av den föreslagna lagen, om densamma kommer till stånd, få hänvisas till de synpunkter, som av sakkunnige framhållits i den till departementschefen ställda skrivelse, varmed betänkandet överlämnas. Den enda anledning till tvekan, som synes kunna göra sig gällande beträffande ett omedelbart ikraftträdande, torde vara den, att arrendatorns sätt att fullgöra sina skyldigheter kommer att bedömas i annan ordning och av förrättningsmän av andra kvalifikationer än vid arrendeavtalets ingående förutsattes. Men då de härutinnan och i övrigt vidtagna förändringarna icke sätta arrendatorn i sämre ställning än förut eller medföra för honom någon ökad tunga, samt i allt fall den säkerhet, arrendatorn kan anse ligga i att synerätt behandlar frågan om boställets skötsel, även efter förändringen står arrendatorn till buds, synes från arrendatorns sida ej kunna göras någon befogad invändning mot, att han kommer in under de nya bestämmelserna. Från boställets sida är det omedelbara ikraftträdandet uteslutande förmånligt. Härvid synes dock böra göras en inskränkning, nämligen den, som föranledes av innehållet i dessförinnan upprättade arrendekontrakt. Om det i arrendekontrakt finnes intagen bestämmelse, som ansluter sig till de nuvarande, men strider mot de nya författningsföreskrifterna — något som ej är otänk-

125 bart —, lärer en sådan bestämmelse hava giltighet under kontraktstiden. Härvid synes dock befogat att vidtaga den jämkningen, att, där i sådant arrendekontrakt viss fråga hänvisats till beslut av synerätt eller ekonomisk besiktning, i stället skall gälla beslut av den myndighet, som enligt föreskrift i den nya boställsordningen har att pröva fråga av motsvarande beskaffenhet. Denna jämkning är påkallad därav, att synerätt ju enligt förslaget kommer att endast undantagsvis fungera vid löneboställena.

126 För slag till Kungl. Maj:ts förnyade förordning angående utarrendering av prästerskapets löneboställen. Inledande anmärkningar. Enligt vad närmare framgår av den allmänna motiveringen, kunna de erinringar, som framkommit mot det nuvarande systemet för utarrendering av prästerskapets löneboställen, sammanfattas däri, att man ej tillräckligt beaktat kravet, att bostället måtte vid utarrenderingen lämna det bästa ekonomiska utbytet. I sådant avseende har särskilt framhållits, att arrendeuppskattningsnämnden icke har lämplig sammansättning, att frågan om löneboställenas bebyggande icke blivit löst pä ändamålsenligt sätt, att den arrendatorn i regel ålagda skyldigheten att tillhandahålla tjänstinnehavaren vissa tjänstbarheter icke blivit efter lämpliga grunder ordnad samt att tillsynen över löneboställena är otillfredsställande. Vid den revision av gällande arrendeförordning av den 15 september 1911, sakkunnige enligt det dem lämnade uppdraget vidtagit, hava sakkunnige strävat efter att genom ändringar eller jämkningar i de meddelade bestämmelserna eller införande av nya stadganden få till stånd föreskrifter, som, så vitt möjligt, äro ägnade att tillgodose nyssnämnda krav. Närmast har det härvid ifrågakommit att föreslå ändrade bestämmelser i ovan omförmälda särskilda hänseenden — därvid sakkunnige av skäl, som tidigare anförts, ansett sig böra lämna å sido frågan om ordnandet av den fortgående tillsynen över boställena — men sakkunnige hava underkastat arrendeförordningens bestämmelser även i övriga hänseenden detaljerad granskning, vilken föranlett förslag till åtskilliga mer eller mindre väsentliga ändringar och tillägg, på sätt av den efterföljande redogörelsen närmare framgår. De ändrade och nya bestämmelser, sakkunnige funnit sig föranlåtna föreslå, äro av den omfattning, att de beröra flertalet paragrafer i arrendeförordningen. Den huvudgrund, varpå den nuvarande arrendeförordningen vilar, nämligen löneboställenas utarrendering, efter verkställd arrendeuppskattning, genom länsstyrelsernas försorg och under domkapitlets medverkan, har emellertid lämnats orubbad. På grund av de föreslagna förändringarnas omfattning och. betydelse hava sakkunnige ansett lämpligast att den nuvarande arrendeförorclningen ersattes av en helt och hållet ny författning. Härvid hava sakkunnige noggrant följt den uppdelning i paragrafer, som kommit till användning i 1911 års arrendeförordning, något som torde väsentligt underlätta tillämpningen av en eventuell ny förordning. I den efterföljande motiveringen torde icke behöva beröras sådana mindre detaljändringar, vilka icke innefatta ändring i sak eller eljest någon nyhet utan äro av allenast formell eller redaktionell betydelse. Angående den kursivering, som förekommer i texten till såväl sakkunniges förslag till förordning som den som bilaga intagna nuvarande arrendeförordningen, torde få hänvisas till slutorden i den allmänna motiveringen (sid. 71). Den i gällande arrendeförordnings 1 § meddelade föreskriften, att vid utarrendering av prästerskapets löneboställen undantag äger rum av ^ därtill hörande skogs- och hagmark, som jämlikt vad särskilt är stadgat skall stå under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, torde, såsom föreskriftens ordalag även angiva, hava sin grund i den i kungörelsen den 9 december 1910 angående grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar

127 meddelade bestämmelsen angående förvaltningen av prästskogarna. I denna kungörelses 1 mom. stadgas, att skogs- och hagmark å samtliga åt prästerskapet i territoriella församlingar anslagna löneboställen skola ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning. Den i utsikt ställda nya lagstiftning, beträffande vilken förändrade grunder fastställts genom sagda kungörelse, har ännu ej kommit till stånd; men genom skrivelse den 1 november 1912 till domänstyrelsen har meddelats föreskrift om tillämpningen av de i kungörelsen meddelade bestämmelserna. Dessa skola enligt skrivelsen tillämpas beträffande varje särskilt löneboställe, så snart detsamma upplåtits på arrende i enlighet med bestämmelserna i ecklesiastik boställsordning. Beträffande sådant boställe gälla emellertid, efter skrivelsens uttryckliga förklaring, även framdeles stadgandena i förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, i vad dessa stadganden ej strida mot sagda kungörelse. Huruvida genom kungörelsen avsetts, att skogsstatens förvaltning skall omfatta mer än förvaltningen i skogsproducerande syfte och således inbegripa •även tillgodogörandet av samtliga de nyttigheter, vilka förekomma å skogs- och hagmarken och därinom liggande vatten och andra impediment, såsoni jakt, fiske, vattenkraft, slätter, sten och grus m. m., är ej uttryckligen nämnt. Enligt 1894 års skogsordning är emellertid skogsstatens förvaltning ej så vidsträckt, något som framgår exempelvis av bestämmelser i §§ 63, 64 och 65, och så vitt sakkunnige hava sig bekant överensstämmer även praxis härmed. I förarbetena till 1910 års ecklesiastika lönelagstiftning hava sakkunnige ej heller funnit någon antydan om att skogsstatens förvaltning av skogs- och hagmarken skulle utsträckas utöver vad hittills varit gällande. Ej heller synes det fullt klart, huruvida det i arrendeförordningens 1 §, i anslutning till 1910 års kungörelse, gjorda undantaget avsett att innebära ett fullständigt undantagande från arrendeförfarandet genom länsstyrelsens och domkapitlets försorg av skogs- och hagmarken med vatten- och andra impediment, allenast med den rätt till virke, bete och lövtäkt, varom arrendeförordningens 27 § förmäler — något som synes skola hava inneburit ett mera vittgående undantagande än kungörelsens innehåll skulle giva anledning till — eller om man tänkt sig, att tillgodogörandet av nyttigheterna på skogsoch hagmarken med tillhörande vatten och andra impediment skulle tillkomma de utarrenderande myndigheterna allenast med den inskränkning, som följer därav, att den egentliga skogsförvaltningen tillkommer skogsstaten. Sakkunnige hava sig bekant, att frågan varit aktuell i avseende å rätten att upplåta jakten å skogsmarken och att denna fråga blivit av Kungl. Maj:t löst så att befogenheten att upplåta jakträtten å skogs- och hagmarken tillkommer de utarrenderande myndigheterna 1). Därtill kan läggas, att det ansetts, att arrendeförordningens bestämmelser äro tillämpliga även på torp och odlingar, som ligga å skogsmarken. H u r u än ifrågavarande bestämmelse i arrendeförordningens 1 § rätteligen är att förstå, synes det, till förekommande av tvistigheter i fråga om tolkningen av arrendekontrakt, upprättade enligt den nya arrendeförordningen, nödigt att giva ett klart uttryck åt huru i nu berörda hänseende skall förfaras. Sakkunnige hava för sin del ansett, att tillvaratagandet av de å skogs- och hagmark med därinom befintliga vatten och impediment förekommande nyttigheterna, med undantag av allt vad som hänför sig till virkesproduktionen, bör tillkomma de utarrenderande myndigheterna, men hava tillika funnit det äventyrligt, att upplåtandet av dessa nyttigheter skall ske så att säga obesett J

) Se ecklesiastikdepartementets skrivelse till domänstyrelsen den 31 december 1917.

128 och i klump till förmån för jordbruksarrendatorn. Det har därför synts lämpligt, att de rättigheter att tillgodogöra sig nyttigheter å skogs- och hagmarken, som må tillkomma jordbruksarrendatorn, uttryckligen angivas i arrendekontraktet Bestämmelse i sådant syfte har föreslagits i 27 §, och torde här få hänvisas till denna paragrafs 5 mom. jämte motiven därför. Utarrendering av slika nyttigheter bör kunna äga rum även till annan än jordbruksarrendatorn. Genom en allmän bestämmelse torde emellertid lämpligen böra uttryckligen sägas, att rättigheten att jaga och fiska å boställes skogs- och hagmark tillkommer jordbruksarrendatorn, där den ej genom arrendekontraktet undantagits. Även bestämmelse härom har intagits i nyssnämnda 27 § 5 mom.

2§De förändringar, sakkunnige föreslå i förevarande 2 §, avse att angiva vissa omständigheter, vilkas iakttagande kan befrämja boställenas utnyttjande på bästa ekonomiska sätt till fördel för det ändamål, boställena äro avsedda att tjäna, nämligen att lämna bidrag till prästerskapets avlöning. Härigenom framhäves på ett fullständigare sätt, än hittills skett, vikten av att man redan vid utarrenderingens planläggning beaktar de ekonomiska synpunkterna. Att på nu angivet sätt utfylla förordningens bestämmelser har ansetts lämpligt även därför, att arrendeförordningen delvis har att tjäna som instruktion för uppskattningsnämnden. I 3 och 4 mom,, vilka motsvara tredje stycket i nuvarande 2 §, hava sakkunnige sålunda icke blott med ett något förändrat och delvis utökat innehåll upptagit bestämmelsen därom, ätt vissa bostället tillhörande förmåner, vilka på grund av redan föreliggande förhållanden kunna nyttiggöras genom utarrendering för sig, må kunna behandlas på detta sätt, utan tillika givit uttryck åt nödvändigheten att vid utarrenderingen skänka uppmärksamhet även åt frågan, huruvida framtiden tilläventyrs kan antagas komma att medföra förändrade förhållanden, så att man ej, stundom till förmån för arrendatorn, som därigenom skördar en obehörig vinst, frånhänder sig möjligheten att, till gagn för avlöningsändamålet, uttaga den högre avkomst, som må vara att i en nära framtid förvänta. Bestämmelser i förstnämnda hänseende återfinnas i 3 mom. samt i 4 mom. a). I jämförelse med nu gällande bestämmelser i tredje stycket innebära här meddelade stadganden, frånsett vidtagna redaktionella ändringar, två nyheter. Uttryckligen har angivits, att under särskilt arrende må kunna utlämnas område, som med fördel kan upplåtas till tomt- eller upplagsplats eller dylikt. Prästboställena med sina ofta centrala lägen erbjuda ej sällan goda tillfällen till sådana upplåtelser, och där detta förbises eller icke beaktas vid utarrenderingen, går pastoratet eller kyrkofonden lätt miste om en inkomst, som bort dit inflyta. Befogenheten att verkställa upplåtelse som nyss sagts torde väl följa av redan meddelade bestämmelser om boställets utarrendering i lotter liksom av det länsstyrelserna genom kungörelsen den 31 december 1921 lämnade' bemyndigandet att handlägga frågor om jordavsöndring från boställen; men det har synts lämpligt att i arrendeförordningen intaga en uttrycklig bestämmelse härom, särskilt i ändamål att hos uppskattningsnämnden väcka tanken på att i nu berörda hänseende överväga boställets bästa. Den andra av nyss berörda nyheter i de föreslagna bestämmelserna består däri, att upplåtelse på särskilt arrende av förmåner, varom här är fråga, ej bör vara beroende endast därav, att, såsom nu säges, högre avkomst därigenom kan påräknas. I det senare hänseendet har stadgande meddelats i det i 4 mom. under b) införda stycket. Här förutsattes, att man vid boställes utarrendering dels

129 funnit det vara utrett, att visst område av bostället först framdeles får högre värde som tomt eller upplagsplats eller dylikt, eller att vattenkraft först framdeles erhåller betydelse för industriellt eller annat därmed jämförligt ändamål, dels ansett sig kunna antaga för sannolikt, att områdets eller vattenkraftens framtida tillgodogörande på ekonomiskt bästa sätt blir försvårat eller förhindrat genom dess utarrendering under enahanda villkor som bostället i övrigt. Stadgandet avser, att under dessa förutsättningar sådant område eller vattenkraft med utmål skall undantagas från huvudarrendet och i avvaktan på den tidpunkt, då en värdet motsvarande avkomst må kunna betingas, utarrenderas för sig antingen till boställets arrendator eller ock till annan person. Givetvis kan inträffa, att område eller vattenkraft, varom fråga är, i sitt dåvarande skick och under dåvarande förhållanden är värdelöst och följaktligen icke kan betinga något särskilt arrende. Det må då ankomma på de utarrenderande myndigheterna att låta området eller vattenkraften åtfölja huvudarrendet under sådana villkor, att området eller vattenkraften kan vid önskad tidpunkt lösgöras från huvudarrendet 1 ). — I viss mån är nu behandlade synpunkt beaktad genom den i 3 § meddelade bestämmelsen därom, att arrende under vissa där angivna förutsättningar kan sättas till kortare tid än 20 år; men utom det att denna bestämmelse närmast hänför sig till boställe i dess helhet, innebär den icke, vad sakkunnige anse som angeläget, ett observandum för vederbörande att alltid vid utarrenderingen beakta den möjlighet till ökad avkomst, som ligger i här påpekade omständigheter. Erfarenheten hänvisar ock på behövligheten av ett stadgande av nu angivet innehåll. I redaktionellt avseende torde få påpekas, att den nuvarande arrendeförordningens »vattenfall» berörts i förslagets 3 mom. för de fall, då vattenkraften redan är tagen i anspråk för viss anstalt, men i 4 mom. för de fall, då den ej redan är på sådant sätt utnyttjad. Ordalagen — »hör till boställe» — innefatta en anvisning om att även i avseende å förmån av ifrågavarande slag, som är belägen inom skogs- och hagmark, skall förfaras så, som här är stadgat. I detta sammanhang tillåta sig sakkunnige fästa uppmärksamheten därpå, att de nu gällande bestämmelserna om löneboställens utarrendering äro långt ifrån tillfredsställande, då fråga är om vattenkrafts tillgodogörande. I och för dennas tillgodogörande på ekonomiskt bästa sätt erfordras uppenbarligen en procedur, olika den för jordbruksboställens utarrendering avsedda. Där kräves en teknisk kunskap av annan beskaffenhet än den, som behöver anlitas vid jordbruksupplåtelser, och ofta även ett affärsmässigt och metodiskt förfarande, som ej annat än mera undantagsvis kan ifrågasättas vid upplåtelser genom länsstyrelsernas och domkapitlens försorg. Då sakkunskap på detta område icke finnes företrädd hos arrendesakkunnige, hava sakkunnige — vilka, såsom av det föregående inhämtas, föreslagit intagande i 62 § boställsordningen av bestämmelse om vattenfalls upplåtande under vattenfallsrätt — här inskränkt sig till att framhäva den synnerligen stora vikten av att frågan om tillgodogörandet av den vattenkraft, som hör till ecklesiastika löneboställen, måtte snarligen göras till föremål för sakkunnig behandling. Härvid erinras därom, att prästboställen finnas, med vilka är förenad vattenrätt av icke oväsentlig betydenhet. 5 mom. Efter vad sakkunnige inhämtat, är det jämförelsevis sällan, som rätten till jakt och fiske, framför allt det senare, upplåtes på särskilt arrende. Stundom förfares väl, i fråga om jakträtten, inom vissa orter så, att denna rätt, när den ej upplåtes åt annan än jordbruksarrendatorn, förbehålles den sistnämnde mot utgörande av särskilt jaktarrende, men i mycket stor utsträck') Jfr lagen om n y t t j a n d e r ä t t till fast egendom 2 kap. 3 och 43 §§. 1 7 6 2 22

430 ning kommer jakträtten, likasom fiskerätten, att tillfalla jordbruksarrendatorn, utan att någon uppskattning därav ägt rum vid arrendebeioppets bestämmande. Tvivelsutan hava härigenom för prästerskapets avlöning icke oväsentliga belopp gått förlorade. Beträffande kronans jordbruksdomäner hava domänsakkunnige, efter en erinran, att jakträtten å dessa domäner för närvarande i allmänhet inginge i arrendet, uttalat som sin mening, att jakträtten borde undantagas från arrendet av jorden och utarrenderas särskilt, där det vore med kronans fördel förenligt och lämpligen kunde ske, varvid på intet sätt vore uteslutet, att arrendator av jordbruket även kunde få jaktarrendet. Detta skulle endast bliva föremål för en särskild uppskattning för att giva staten den inkomst, som därav skäligen kunde beräknas. I sitt över domänförslaget avgivna utlåtande har domänstyrelsen meddelat, att man vid ett möte, som hållits med rikets domänintendenter, allmänt varit av den åsikten, att jakträtten skulle särskilt beräknas vid arrendesättningen, men hyst betänkligheter mot en särskild utarrendering av jakträtten med hänsyn till obehaget av det intrång, en jakträttsinnehavare kunde förorsaka arrendatorn. Styrelsen har förmält sig för egen del anse, att statens intresse i frågan komme att tillgodoses, därest vid arrendevärderingen hänsyn alltid toges till den förmån, jakträtten å egendomen medförde. I fråga om jaktupplåtelser delade emellertid styrelsen i huvudsak de av domänintendenterna framförda betänkligheterna och ansåge, att jakträtten i regel borde upplåtas åt egendomens arrendator, varigenom således icke uteslötes, att nämnda rätt i de fall, där så befunnes lämpligt, kunde upplåtas åt annan person. Av de från vissa arrendatorer av ecklesiastika löneboställen inkomna svaren å förut omförmälda cirkulär framgår visserligen, att i en del fall ölägenheter skulle hava uppstått för arrendatorn därigenom, att rätten till jakt och fiske — i synnerhet den förra — icke blivit åt honom upplåten. Då detta är en omständighet, som en arrendespekulant har att taga hänsyn till vid arrendeanbudets avgivande, synes olägenheten i fråga icke böra utgöra tillräckliga skäl för borttagandet av den nuvarande bestämmelsen därom, att rättigheten att jaga eller att fiska må kunna utarrenderas för sig. Arrendesakkunnige, som anse domänstyrelsens nyss anförda yttrande äga tillämplighet även i avseende å de ecklesiastika löneboställena, hava därför bibehållit den ecklesiastika arrendeförordningens nuvarande bestämmelse allenast med en mindre redaktionell jämkning. Tillika har genom föreskriften i 4 § 3 mom. h) givits uppskattningsnämnden anvisning därom, att vid uppskattningen hänsyn skall tagas även till förekommande förmån av jakt och fiske. I 6 mom, avhandlas ett ämne, som varit föremål för mycken uppmärksamhet, i all synnerhet från prästerskapets sida, nämligen frågan om företräde för prästerlig tjänstinnehavare till rätten att arrendera löneboställe eller del därav. Frågan har bl. a. varit uppe — under diskussionen — vid 1918 års kyrkomöte, och framförts hos Kungl. Maj:t genom en av skånska prästerskapets ekonomiska sammanslutning år 1918 gjord framställning, däröver kyrkofondsEemiss den kommittén på grund av, remiss avgivit utlåtande den 27 januari 19201). Frågan IO december är o c k U pptagen till behandling i kyrkomötets skrivelse den 23 november 1920. 1920, nr 37, i anledning av väckt motion om ändring av 2 § arrendeförordningen, vilket sistnämnda ärende sakkunnige genom nådig remiss den 10 december 1920 fått till sig överlämnat för att tagas i övervägande vid fullgörande av det sakkunnige lämnade uppdraget. Sakkunnige torde här få redogöra för huvudsakliga innehållet i sistnämnda ärende. *) Berörda framställning fann Kungl. Maj:fc icke föranleda, n å g o n ' d e s s vidare åtgärd.

131 I den till grund för kyrkomötets skrivelse liggande motionen anfördes bland annat. I enlighet med bestämmelsen i sagda 2 § skulle möjlighet förefinnas för prästerskapet att få arrendera en mindre del av sina boställen, om de så önskade, men i praktiken hade denna bestämmelse ej kommit att spela någon större roll. Ett dylikt småbruk skulle hava en ganska stor betydelse för ett flertal präster. Det skulle trygga dem mot arrendatorernas växande obenägenhet att utgöra de naturaprestationer till prästerskapet, vilka ansetts böra ingå i och stärka de så knappt tillmätta löneförmånerna. Det skulle framförallt kunna bidraga till att föra den så svåra skjutsfrågan in i ett betydligt gynnsammare läge till oberäknelig fördel för den prästerliga ämbetsgärningen särskilt bland fattiga och sjuka. Vad som behövdes vore en så stor jordlott, att prästen kunde bereda sig själv skjuts samt nödiga produkter av mjölk och smör. Oöverstigliga praktiska svårigheter torde anordningen icke behöva vålla. Vid inträdande nyreglering av ett pastorat eller — där denna redan utförts — vid den därpå närmast följande utarrenderingen av lönebostället hade man endast att jämte område för trädgård avsöndra ett annat för ändamålet lämpligt och välbeläget jordområde, som ställdes till prästens förfogande, därest denne önskade arrendera detsamma, men i annat fall utarrenderades tillsammans med den övriga boställsjorden, dock med skyldighet för arrendatorn att, så snart någon innehavare av prästtjänsten gjorde anspråk därpå, till honom överlåta sagda jordområde på närmare angivet villkor. Kyrkomötet har i sin skrivelse erinrat dels därom, att en föreslagen bestämmelse om företrädesrätt för prästerlig tjänstinnehavare till övertagande av arrende av löneboställe blivit, med anledning av en av lagrådet däremot framförd anmärkning, icke upptagen i boställsordningen, dels om det uttalande, vederbörande departementschef vid anmälan inför Kungl. Maj:t av förslaget till ecklesiastik boställsordning gjort därom, att enligt hans åsikt vissa befarade olägenheter av jordbruksboställenas utarrendering, såvitt anginge boställshavarens tjänstutövning eller personliga ställning, skulle kunna genom lämpliga anordningar förebyggas eller åtminstone så reduceras, att de icke utgjorde hinder för ett fullständigt genomförande av principen om obligatorisk utarrendering, i viy^et hänseende departementschefen särskilt omnämnt skyldighet för lönebostalles arrendator att till tjänstinnehavaren utgöra skjuts och tillhandahålla honom andra tjänstbarheter, dels ock om innehållet i det yttrande, varigenom kyrkomötet förklarade sig godkänna förslaget till ecklesiastik boställsordning. Efter att vidare hava erinrat om de bestämmelser, som kunde anses vara i sådant hänseende tillkomna i den av Kungl. Maj:t utfärdade arrendeförordningen, yttrade kyrkomötet slutligen bl. a. 1 enlighet med de föreskrifter, som i gällande författning sålunda förekomme, hade ock Kungl. Maj:t i flera fall medgivit präst rätt att arrendera del av boställe. Men i andra fall hade ansökningar i sådant syfte avslagits. Förhållandena hade så förändrat sig sedan tillkomsten av 1910 års prästlöneregleringsförfattningar, att prästerskapet nu ofta stode inför fara att gå i mistning av eller blott mot orimliga priser komma i åtnjutande av såväl den för utövande av deras tjänst nödvändiga skjutsen som ock övriga prästerskapet utlovade tjänstbarheter. Det hade vid sådant förhållande uppstått på intresserat håll en livlig önskan, att prästerskapet, där det så önskade, måtte få optionsrätt till någon mindre del av löneboställena för att sålunda själva kunna förskaffa sig erforderliga tjänstbarheter. Emellertid mötte mot frågans lösande på det i motionen antydda sätt synnerligen stora hinder. Att i arrendeavtal ålägga arrendator att under arrendetiden avstå viss del av det arrenderade området skulle strida mot allmän civillag. Bestämmelsen i 2 kap. 3 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907 att den, som till annan upplåter jord på arrende, ej må förbehålla sig eiler annan

132 ägare av fastigheten rätt att frånträda avtalet före arrendetidens slut, torde nämligen gälla såväl den arrenderade jorden i dess helhet som varje dess del. Arrendators optionsrätt kunde även i vissa fall tänkas orsaka hinder mot det av motionärerna uttalade önskemålet. Ehuru kyrkomötet livligt behjärtade de svårigheter för prästerskapet och de därav uppkomna önskningarna om åstadkommande av ett sätt för frågans lösning, som föranlett motionen, hade kyrkomötet icke funnit någon annan utväg att för det dåvarande befordra dess syfte, än en mera utsträckt användning i sådana fall, där det läte sig göra, av den möjlighet, som redan funnes i 2 § arrendeförordningen omnämnd. Det torde icke behöva befaras, att något missbruk av ansökningsrätt i denna del skulle äga rum. Nödvändigheten att vid arrende av jord disponera därför erforderliga hus och svårigheten att erhålla för jordens skötande nödvändig arbetskraft torde allt för ofta lägga hinder i vägen för ett för prästen eljest önskvärt arrenderande av en del av boställsjorden. På grund av det anförda anhöll kyrkomötet, att Kungl. Majrt täcktes vidtaga sådana åtgärder, att det kunde i vidsträcktare mån än dittills skett beredas tillfälle för prästerlig tjänstinnehavare att förvärva nyttjanderätt till visst område av löneboställe, därå prästgård vore belägen. Sakkunnige.

Enär kyrkomötets berörda framställning begränsats till att avse en utsträckt användning av den möjlighet, som genom stadgandet i nu ifrågavarande stycke av arrendeförordningens 2 § beretts prästerlig tjänstinnehavare att erhålla nyttjanderätt till visst område av löneboställe, kunde sakkunnige möjligen inskränka sitt yttrande till en erinran därom, att framställningen alltså hänför sig till ett ämne, där prövningen bör ske från fall till fall. Med hänsyn till att frågan om beredande av småbruk till prästerskapet ofta återkommer, har det emellertid synts lämpligt att här icke alldeles förbigå detta senare spörsmål. Till en början torde därvid få framhållas, att sakkunnige under fortgången av sitt arbete icke kunnat undgå att finna, att den åstundan efter ett mindre, eget jordbruk, som framträtt på skilda håll bland prästerskapet, till stor del har sin rot i eller i vart fall vuxit i st}Trka till följd av kristidens säregna förhållanden. Frigörelsen ur dåvarande svårigheter syntes då, naturligt nog, ligga i att tjänstinnehavaren från löneboställets jord — som han tidigare själv disponerat, men varifrån han nu såg arrendatorn draga flerfaMigt ökade inkomster — erhölle ett jordstycke, nog stort att därpå kunna föda ett par kor, en häst o. s. v. Härvid synes man emellertid icke hava tillräckligt beaktat de icke obetydliga kostnader, som äro förenade ined ett sådant småbruks inrättande och drift, särskilt utgifterna för dess bebyggande med erforderliga ekonomihus. Den numera inträdda depressionen torde även hava minskat intresset för småbruksfrågan. I sina förut omförmälda till prästerna avlåtna förfrågningar rörande naturaprestationerna hava sakkunnige inhämtat vissa uppgifter, som äro upplysande för här förevarande spörsmål. Dessa uppgifter, vilka sammanförts i ovan (sid. 59 o. 60) intagna tab. 7 och 8, till vilka torde få hänvisas, avse antalet prästerliga tjänstinnehavare, som under ecklesiastikåret 1920—1921 dels själva arrenderat lönebostället, dels hållit sig med egen häst, dels hållit automobil, motorbåt eller motorcykel. Av de inkomna svaren framgår jämväl, att det i de allra flesta fall, där tjänstinnehavaren själv arrenderat lönebostället, varit ett nödläge, som föranlett honom därtill, såsom att ingen annan arrendator stått att erhålla; och i många fall har tjänstinnehavaren givit uttryck för sin önskan att snarast möjligt bliva befriad från det betungande arrendet. Av intresse för här ifrågavarande utredning äro även de kostnader, som tjänstinnehavarna uppgivit sig hava fått vidkännas för de av dem hållna hästarna. Uppgifterna variera visserligen mycket, naturligtvis beroende på olika beräkningsgrunder hos olika

133 tjänstinnehavare. I det stora hela torde man dock kunna säga, att kostnaderna för en häst under ecklesiastikåret 1920—1921 beräknats till drygt 1,000 kronor. Påfallande är det jämförelsevis stora antal präster, som hålla egen automobil. Det har synts sakkunnige icke otroligt, att i det ökade användandandet av motorfordon, som nu gör sig gällande, kanske ligger en möjlighet till att åtminstone i många fall lösa svårigheterna för prästerskapet i har förevarande hänseende. Vad angår själva frågan att bereda prästerskapet småbruk genom upplåtelse av område å löneboställe, är att märka, att upplåtelse av sådant slag icke kan ske utan lagändring, för så vitt frågan gäller att gå utöver de undantagsfall, som avses i nuvarande femte stycket av arrendeförordningens 2 §. Såsom förut erinrats, föll frågan om prästs optionsrätt till arrende av löneboställe på en av lagrådet framställd och av riksdagen godkänd erinran. Att ifrågasätta lagändring anse sig sakkunnige sakna anledning. Utom det att en sådan ändring skulle röra en av de huvudsakliga grunderna för det nuvarande prästerliga avlöningssystemet, varför den knappast torde böra tänkas utan i samband med en revision av avlöningssystemet i dess helhet, möta mot förändringen avsevärda praktiska och ekonomiska svårigheter. I sådant avseende är till en början att erinra därom, att löneboställena i stor utsträckning äro ganska små och att de då naturligtvis kunna bära endast ett jordbruk, arrendatorns. Enligt prästlöneregleringskommitténs tabeller äro av samtliga förutvarande, till ett antal av 2,069 upptagna bostadsboställen 153 av en storlek av 10 tunnland och därunder samt 306 mellan 10 och 20 tunnland, alltså sammanlagt 464 boställen, eller 22,4 % av samtliga, som hava en storlek av högst 20 tunnland eller omkring 10 hektar. Genom att från dylika löneboställen avskilja några hektar för prästens räkning, skulle man skapa två små jordbruk, båda ofta utan möjlighet att bära sig. Ännu större svårigheter skulle utan tvivel yppa sig i avseende å de ekonomibyggnader, som vore erforderliga för de ifrågasatta prästsmåbruken. Därest prästen skulle äga rätt att använda arrendatorns byggnader — vilkas storlek då också skulle behöva bestämmas med hänsyn till denna prästens mednyttjanderätt — skulle härigenom skapas förutsättningar för tvistigheter av betydligt svårare art än de nu förekommande. Tänker man sig åter områdets bebyggande med egna ekonomihus, framställer sig frågan, huru detta bebyggande skall ordnas. Att lägga byggnadsskyldigheten på pastoratet synes "ej kunna ifrågasättas. Att lägga den på bostället på samma sätt, som stadgats om jordbruksboställen, synes ej heller vara varken lämpligt — bl. a. med hänsyn till ökat behov av husbehovsvirke — eller ens möjligt. Att lägga den på tjänstinnehavaren skulle innebära ett återupplivande i förändrad form av en skyldighet, som under det förra lönesystemet hårt betungade prästerskapet och som utgjort ett av de ej minst avgörande skälen för avskaffandet av systemet med jordbruksboställen under eget bruk. H u r u man än löser byggnadsfrågan, framställer det sig som ekonomiskt förkastligt att anordna och med egna byggnader förse ett småbruk, vars användande för prästens behov man tänkt sig skola vara beroende av den tillfällige tjänstinnehavarens godtycke, och som följaktligen tidvis — ofta kanske för den övervägande tiden — icke skulle tjäna sitt ändamål som stöd åt tjänstinnehavaren utan omhändertagas av jordbrukets arrendator, varigenom å området uppförda byggnader bleve för längre eller kortare tider överflödiga. Det syfte, man velat vinna genom de ifrågasatta småbruken, torde för övrigt kunna i stor utsträckning tillgodoses inom ramen för redan gällande bestämmelser, särskilt genom ett anlitande av den i förevarande moment anvisade utvägen, på sätt även kyrkomötet avsett. Därtill kommer, att behovet av småbruk torde komma att bliva icke oväsentligt minskat, därest det sätt att

134 ordna skjutsersättningsfrågan, varom sakkunnige gjort hemställan genom sitt förslag till lag om tillägg till lagen om reglering av prästerskapets avlöning, vinner godkännande. Strävandet efter småbruk är nämligen i första hand grundat på kravet att få det ordnat så, att tjänstinnehavaren ej skall behöva vidkännas egna uppoffringar för bestridandet av kostnaden för erforderlig ämbetsskjuts. P å grund av vad sålunda anförts hava sakkunnige ansett sig böra bibehålla nu ifrågavarande bestämmelse. Härvid har dock gjorts den ändring, att uttrycket »visst område av löneboställe, där prästgården är belägen» utbytts mot orden »visst i prästgårdens närhet beläget område». Härmed har avsetts att möjliggöra för tjänstinnehavare att arrendera område å närbeläget löneboställe, även om prästgårdsområdet icke ursprungligen sammanhört med bostället. 7 mom. är helt nytt, tillkommet för underlättande av den skogsstaten åliggande vården om skogen vid de ecklesiastika boställena. Från skogssakkunnigt håll hava tid efter annan framställts förslag gående ut därpå, att områden, lämpliga att som jordbrukslägenhetei' upplåtas till fast anställda skogsarbetare, måtte avskiljas från de ecklesiastika boställena. Härutinnan får särskilt erinras om dels det den 17 december 1915 av tillkallade sakkunnige avgivna betänkande och förslag angående de allmänna skogarna i södra och mellersta delarna av Sverige (s. 364 o. f.) och dels det av lektorn vid skogshögskolan J. A. Amilon efter uppdrag av kyrkofondskommittén verkställda och år 1920 såsom del V I I bland kommitténs betankanden till trycket befordrade arbetet »Sveriges prästskogar» (s. 168 o. f.). Bemälde skogssakkunnige hava framhållit, att det för det rationellt bedrivna skogsbruket vore av allra största vikt, att god tillgång på skickliga skogsarbetare funnes. Med ju större intensitet skogsbruket å en egendom bedreves, dess större bleve även behovet därstädes av för skogsvården lämpad arbetskraft. Skickliga skogsarbetare kunde emellertid ej erhållas, med mindre man genom lämpliga upplåtelser av befintliga eller nyanlagda jordbrukslägenheter skaffade sig en stam fasta, för skogsbruket enbart avsedda arbetare. Vid sådana upplåtelser borde den jDrincipen städse följas, att fullt arrende beräknades för jordupplåtelsen och därmed följande naturaförmåner, men å andra sidan att även arbetspriserna sattes lika med de å orten gängse; och borde de lägenheter, som erbjödes dessa arbetare, vara ändamålsenligt och väl bebyggda. Efter vad skogssakkunnige vidare anfört, förekomme å de ecklesiastika skogarna i regel ej några skogsarbetarlägeiiheter. Däremot funnes där ofta mindre lägenheter, som medföljde de jordbruksfastigheter, till vilka skogarna hörde. Gällande dispositionsbestämmelser hade försvårat upplåtandet av nya arbetarlägenheter. Förändringar borde därför vidtagas i hithörande författningar, och borde det därefter tillkomma de myndigheter, som hade förvaltningen av dessa skogar om hand, att tillse, att tillräckligt antal sådana lägenheter successivt anordnades. De ecklesiastika skogarna representerade genom sina betydande arealer och stora virkesförråd så stora värden, att det måste anses oeftergivligt, att nödiga förutsättningar för införandet av en rationell skogshushållning skapades genom att arbetarfrågan ordnades. Vid skeende utarrenderingar av löneboställenas jordbruk låge det stor vikt uppå, att, där skogens storlek och beskaffenhet det kunde kräva, nödig inägojord, belägen å eller invid skogsmarken, undantoges från arrendet för att tillika med skogen ställas under skogsstatens förvaltning och upplåtas till skogsarbetartorp. Även om jorden ej omedelbart kunde upplåtas till arbetarlägenheter, borde den undantagas för att tillfälligt utarrenderas på ett eller annat år.

135 - Amilon har i sitt ovannämnda arbete erinrat därom, att inägorna såväl till själva lönebostället som till torp och lägenheter å och utom skogen utarrenderades för sig, utan att skogsförvaltningen hade något egentligt inflytande på annat än de arrendevillkor, vilka reglerade rätten till husbehovsvirke och bete. För att på lämpligt sätt trygga skogens behov av arbetskraft m. m. vore det, efter vad han tillika yttrat, önskvärt, att skogsförvaltningen inträdde som förhandlande och kontraktsslutande part vid utarrendering av alla torp och lägenheter å skogen ävensom av sådana torp, lägenheter och löneboställen utom densamma, vilkas hela återstående arbetskraft efter lantbrukets tillgodoseende behövde användas i skogen. För möjliggörande av en sådan anordning erfordrades emellertid förändringar i 1910 års ecklesiastika lagstiftning. Efter en erinran därom, att skogsförvaltningen i regel ej kunde använda löneboställenas arrendatorer och torpare för skogsarbete, enär dessa i allmänhet vore utpräglade jordbruksarbetare utan fackkunnighet i skogsgöromål, har Amilon vidare framhållit, hurusom det vore självfallet, att revirförvaltningen själv ville tillsätta och pröva de för skogsgöromål antagna arbetarna ävensom i övrigt antaga de arrendatorer och torpare, vilkas arbetskraft i högre grad anlitades för skogen eller vore bosatta å densamma. Särskilt beträffande sådana lägenheter, vilka vore belägna å skogen, vore det av mycket stor betydelse, att de utarrenderades till pålitliga och ärliga personer. Skogsförvaltningen borde därför enligt Amilons mening få i uppdrag att utarrendera och sköta alla torp och lägenheter å skogen ävensom sådana utom skogen, inberäknat löneboställen, vilkas hela eller huvudsakliga arbetskraft utöver vad som användes för jordbruket kunde behövas för skogens skötsel. Även domänstyrelsen har uttalat sig i huvudsakligen enahanda riktning. Sålunda kan erinras därom, att domänstyrelsen i sitt den 25 april 1917 avgivna underdåniga utlåtande över bl. a. bemälde skogssakkunniges nyssnämnda betänkande förklarat sig i huvudsak dela de synpunkter på skogsarbetarfrågan, som framförts av skogssakkunnige. Därvid har styrelsen särskilt angivit som önskvärt, att skogssakkunniges förslag, i vad det anginge undantagande vid de ecklesiastika löneboställenas utarrendering av mark till skogsarbetarlägenheter, kunde genomföras, men emellertid erinrat, att hinder därför för närvarande mötte på grund av gällande författningsbestämmelser. Dessa från skogligt håll framhållna synpunkter äro efter arrendesakkunniges uppfattning förtjänta av beaktande. Sakkunnige, vilka vid förevarande frågas behandling icke lära böra gå utom ramen för sitt uppdrag, och till följd, därav ej torde hava att utreda, huruvida genom ändring i grunderna för förvaltningen av prästboställena med tillhörande skogar det här ifrågavarande kravet kan på ett fullständigare sätt tillgodoses, hava därför inriktat sin undersökning i nu förevarande ämne på "frågan, huruvida omförmälda synpunkter må kunna tillgodoses med tillämpning av nu gällande bestämmelser om ifrågavarande fastigheters förvaltning. Sakkunnige hava ansett detta kunna ske på sådant sätt, att man under vissa förutsättningar skall kunna vid löneboställes utarrendering undantaga torp eller lägenhet och uppdraga bestyret med utarrenderingen till skogsstaten. Förutsättningarna böra vara, att den till löneboställe hörande skogen är av större vidd, att det till tryggande av skogens behov av arbetskraft eller eljest för skogsvårdens tillgodoseende finnes lämpligt att bostället tillydande torp eller annan lägenhet ställes till skogsstatens förfogande, samt att lägenhetens undantagande prövas kunna ske utan men för löneboställets jordbruk. Undantagandet bör givetvis äga rum efter undersökning i sammanhang med arrendeuppskattningen, och denna undersökning underlättas därav att, såsom närmare framgår av förslaget till 4 §, arrendesakkunnige särskilt angivit revir-

136 förvaltaren bland dem, som kunna, när sådant prövas nödigt, kallas till uppskattningsförrättning. På revirförvaltaren ankommer att väcka fråga om sådant undantagande, på uppskattningsnämnden att undersöka, om förutsättningarna för undantagandet föreligga, och på länsstyrelsen att, efter samråd med domkapitlet, avgöra, om undantagandet bör äga rum. Sker undantagandet, lärer emot grunderna för de ecklesiastika fastigheternas förvaltning något fritt och obundet omhänderhavande genom skogsstaten av det undantagna området ej kunna äga rum, utan lärer vara nödigt, att detta varder utarrenderat, med rätt för vederbörande kyrkoråd att i överensstämmelse med 19 § 2 mom. löneregleringslagen få arrendebeloppet till sig redovisat för att användas som bidrag till prästerskapets avlönande. Beträffande bestyret med utarrenderingen, synes detta böra uppdragas åt skogsförvaltningen, i vilket avseende denna bör hava fria händer. Utan stor frihet i avseende å förfaringssättet vid utarrenderingen torde nämligen, såsom av de från skogssakkunnigt håll avgivna yttrandena framgår, syftet att tillgodose skogens behov av duglig arbetskraft ej vinnas. I avseende å hithörande detaljbestämmelser torde få hänvisas till förslagets 39 §. 8 mom. är till sitt innehåll i huvudsak lika med den nuvarande paragrafens fjärde stycke, sådant detta lyder enligt kungörelsen den 31 december 1921. De i avfattningen vidtagna förändringarna äro av övervägande redaktionell betydelse och tillkomna i syfte att giva momentet ett mera koncist innehåll. Bland annat 'har det ansetts angeläget att göra avfattningen sådan, att även däri lägges en antydan om att här ej är fråga om arrende i vanlig mening utan om ett tillgodogörande av boställets substans, och att den betingade avgiften alltså ej är i egentlig mening en arrendeavgift, vilken ju enligt 19 § löneregleringslagen skulle användas som bidrag till prästerskapets avlöning, utan en gottgörelse för borttagen substans, i själva verket alltså ett förvandlat kapitalbelopp, vilket — såsom avsikten är med momentets sista punkt — skall behållas som kapital för att dess ränta skall användas till samma ändamål, vartill boställets arrendeavkastning skall begagnas. I övrigt avses med den nya avfattningen, bland annat, dels att fästa uppskattningsnämndens uppmärksamhet på lämpligheten av att vid uppskattningsförrättningen beakta förekomsten av naturatillgångar av beskaffenhet att särskild inkomst därifrån kan beredas, dels ock att erinra därom, att man vid upplåtelse av avverkning av sådana naturatillgångar bör iakttaga, att boställets eget behov av ämnen av ifrågavarande slag icke äventyras. Ätt i sistnämnda hänseende bör tagas i beräkning även prästgårdens behov av grus m. m. är uppenbart. • 3§. Stadgandena i denna § äro i det närmaste oförändrade i jämförelse med 3 § i 1911 års arrendeförordning. För att i avseende å terminologien bringa paragrafens innehåll i närmare överensstämmelse med 7 kap. vattenlagen har ordet invallning här införts, såsom ock domänsakkunnige föreslagit beträffande kronans jordbruksdomäner. Erfarenheten har givit vid handen, att de tjuguåriga arrendena i normala fall bliva de för alla parter fördelaktigaste. Av de från präster och arrendatorer inhämtade yttrandena framgår, att missnöje ytterst sällan riktat sig häremot men väl — och isynnerhet från prästernas sida — mot de kortvariga arrendena, vilka varit en följd av de förut flerstädes omförmälda cirkulären av den 17 oktober 1919, den 28 maj 1920 och den 5 maj 1922 om kortare arrendetid å ecklesiastika boställen. Beträffande dessa cirkulär hava sakkun-

137 nige;e tidigare under gången av sitt arbete — bl. a. med anledning av en av 192020 års kyrkomöte gjord framställning — haft anledning att yttra sig i särskik.lda, den 17 juni och den 6 oktober 1921 samt den 27 april och den 21 novevember 1922 clagtecknade utlåtanden. Sakkunnige hava härvid, på sätt ävenui av dem erinras i den skrivelse, varmed sakkunnige till departementschefefen överlämna sitt betänkande, framhållit, hurusom olägenheter uppståtttt vid utarrenderingen av prästerskapets löneboställen på grund av tillämpningtgen av ifrågavarande cirkulär. Sakkunnige betonade emellertid, att den kortrta arrendetiden måste anses som ett provisorium, vilket snarast möjligt bord-de återgå till de normala förhållanden, som avses genom de tjuguåriga arreiendena. E E h u r u sålunda betänkligheter möta mot korttidsarrenden, lära dock sådana u n d d e r vissa förutsättningar icke kunna undvaras. Arrendeförordningens bestämmmelser om arrendetiden hava därför lämnats orubbade. Förhållanden kunmna givetvis allt fortfarande tänkas komma att uppstå, på grund varav en arreiendetid, såväl understigande som överstigande den normala, tjuguåriga, kan vara a av behovet påkallad. E E n särskild erinran har genom insättande av andra momentets sista punkt anse^etts böra göras beträffande arrendetiden för område eller vattenkraft som, på s sätt i 2 § 4 mom. b) omförmäles, beräknas först framdeles kunna till sitt fulla i -ät •<! 'de utarrenderas. 4§. DDe förändringar, sakkunnige föreslagit beträffande 4 §, avse dels att göra para.-agrafens innehåll mera överskådligt och dels att införa bestämmelser, vilka åsyfrfta att de ekonomiska synpunkterna måtte vid arrendeuppskattningen komma till i sin rätt mera än nu är förhållandet. 2 2 mom. I den allmänna motiveringen (sid. 13 o. f.) har lämnats redogörelse för ( de erinringar, sakkunnige ansett böra göras mot den nuvarande sammansättntningen av arrendeuppskattningsnämnden, ävensom angivits den förändrade sammmansättning, nämnden bör enligt sakkunniges förslag erhålla, samt skälen härfcför. Jämväl har redogjorts för anledningen därtill, att bestämmelsen om sammmansättningen av nämnden — den s. k. boställsnämnden — ansetts böra upptptagas i boställsordningen, till vars 32 § hänvisning alltså i förevarande momment göres. UUppskattningsmännen böra enligt sakkunniges mening fungera som nämnd, d. v.v. s. med rösträtt för varje ledamot. Nu ligger beslutanderätten faktiskt hos -i ordföranden, vilken har att »i samråd med» övriga vederbörande avgiva yttrtrande och förslag. GGenom den nu föreslagna förändringen skulle såväl kontraktsprosten som t/änmstinnehavare och pastoratsombud upphöra att vara förrättningsmän, däremot skulille de båda sistnämnda, när fråga är om vissa kategorier boställen, för frammtiden vara tillstädes för att dels bevaka sina intressen vid utarrenderingen, dels s lämna erforderliga upplysningar till ledning för förrättningen. Det är giveietvis av största vikt för boställsnämnden att under förrättningen hava tillgångig till med ortens och platsens bruk och behov förtrogna personer. Även arret'endatorns närvaro vid förrättningen är påkallad; han torde framdeles vara den,i, som är i stånd att beträffande själva bostället lämna de fullständigaste upppgifterna. BBland de sakkunniga personer, länsstyrelsen äger tillkalla, när så prövas nödiligt, har i förslaget särskilt nämnts revirförvaltaren med hänsyn till vikten av ( de avgöranden, som ofta måste träffas i fråga om förhållanden, som röra skoggsvården, och framför allt till den föreslagna bestämmelsen i 2 § 7 mom. Detttta överensstämmer med önskningar, som ofta uttalats från skogsförvalt-

138 ningens sida. Däremot har lantmätare ansetts e j ' behöva uttryckligen nämnas. Det synes emellertid kunna föiväntas, att med den sammansättning, som boställsnämnden föreslagits skola erhålla, tillkallandet av sakkunnige skall kunna i ganska hög grad undvikas, varigenom kostnaderna för förrättningarna väsentligt nedbringas. I 3 mom. hava sammanförts de åligganden, som tillhöra uppskattningsnämnden. Momentet kommer därigenom att utgöra en instruktion för boställsnämnden vid utövandet av dess funktion som uppskattningsnämnd. Momentet upptager och delvis utförligare beskriver de åligganden, som omförmälas i motsvarande paragraf i 1911 års arrendeförordning, samt tilllägger några åligganden, vilka äga sammanhang med vissa av sakkunnige föreslagna förändringar i arrendesystemet. Under punkten a) har framhållits nödvändigheten att — till förekommande av osäkerhet eller tvister — tydligt angiva vad såsom skogs- och hagmark står under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning. Genom punkten b) har nämndens skyldighet att avgiva yttrande rörande vissa förhållanden blivit något vidsträcktare än nu finnes uttryckligen sagt. Punkterna c) och cl). E t t av de mera allvarliga missförhållandena i avseende ä det nuvarande arrendesystemet består i den planlöshet, med vilken boställenas bebyggande äger rum, i det att ofta ingen hänsyn tages till boställenas förmåga att bära de uppförda byggnaderna. Sakkunnige hava i annat sammanhang (sid. 17 o. f.) haft anledning närmare ingå på dessa förhållanden. Det kan ju icke förnekas, att de senaste åren med sina oerhört stegrade byggnadskostnader medfört stora, ibland oöverstigliga, svårigheter för ett ordentligt bebyggande av boställena till rimliga kostnader, men givet är dock, att den nuvarande svåra situationen i nu berörda hänseende i en mängd fall varit beroende av det sätt, varpå man ordnat frågan om boställenas bebyggande. Sakkunnige hava också, på sätt av den tidigare redogörelsen närmare framgår, ansett som en av de mest oundgängliga förändringarna, att bestämmandet av löneboställenas bebyggande överflyttas från synerätt till de utarrenderande myndigheterna. I följd härav kommer det att bliva ett av boställsnämndens mest krävande åligganden vid uppskattningsförrättningen att för varje särskilt boställe uppgöra en fullständig och väl genomtänkt byggnadsplan, varvid — med noga iakttagande av att bostället ej blir försett med flera eller större hus än bostället förmår bära — alla härutinnan samverkande omständigheter, såsom förefintligheten av lämpliga hus, behovet av nya dylika dels omedelbart dels under arrendetidens fortgång, byggnadskostnaderna i orten, tillgången på fria byggnadsmaterialier å bostället, boställets taxeringsvärde och avkastningsförmåga o. s. v., måste noga undersökas och vägas mot varandra. Vid ifrågavarande undersökning kan det' ofta inträffa, att ett boställe visar sig vara i behov av byggnader utöver vad det någonsin kan tänkas bära, och för sådana svaga boställen är ofta det enda riktiga, att de — såsom för övrigt redan ej sällan skett, i all synnerhet i vissa delar av Norrland — upplåtas, odelade eller fördelade i lotter, på arrende till granne eller grannar såsom de befinnas i obebyggt eller ofullständigt bebyggt skick. Härvid bör emellertid framhållas, att utarrendering på sådant sätt måste vara en nödfallsutväg, med vars tillämpande en viss varsamhet bör iakttagas. Bisken för ett boställes vanvårdande eller utsugande är av naturliga skäl i dylika fall stor. Dessutom måste det anses vara ett stort socialt intresse, att ett förut självständigt jordbruk icke lägges under ett eller flera redan förut existerande. Även andra orsaker än svag beskaffenhet kunna givetvis föranleda, att ett boställe bör utarrenderas obebyggt, såsom till exempel då ett boställe eller del därav icke skall användas för jordbruksändamål. Här komina särskilt i betraktande de talrika fall, då en arrendelott är avsedd att på arrendatorns

bekostnad bebyggas som tomt. Det har ansetts nödigt att genom en särskild bestämmelse i punkten e) fästa uppmärksamheten härpå med angivande av nämndens skyldighet att i dylika fall föreslå erforderliga bestämmelser till befrämjande av det med sådan upplåtelse avsedda ändamålet. En annan fråga, som kommer att ställa stora krav på nämnden, är den under punkten f) angivna, nämligen att utreda, huruvida hinder kan antagas möta för tjänstinnehavare att mot pris. icke överstigande det i orten gängse, förskaffa sig de s. k. naturaprestationerna, med mindre vid löneboställets utarrendering göres förbehåll om prestationernas tillhandahållande från lönebostället. I allmänna motiveringen (sid. 51 o. f.) har lämnats en utförlig redogörelse för de synpunkter, sakkunnige funnit sig böra lägga på detta invecklade och för alla parter så betydelsefulla spörsmål, ävensom för de skäl, som föranlett dem att för prästerskapet bibehålla möjligheten att erhålla dessa prestationer. 1 övrigt torde beträffande denna fråga få hänvisas till vad å sid. 149 o. f. anföres under 13 § av denna förordning. Det torde dock vara lämpligt att här åter understryka, att boställsnämnden vid sitt bedömande av föreliggande spörsmål icke bör låta sig förhindra att föreslå villkor om nödvändiga befunna tjänstbarheters utgörande mot ortens pris allenast därav, att arrendeavgiften skulle till följd av ett sådant förbehåll minskas. Senare delen av punkten g) innehåller en ny bestämmlese, vilken sammanhänger därmed, att från domänförslaget upptagits en bestämmelse om att förhållandet mellan arrendator och torpare skall regleras genom kontrakt. Ptörande förhållandet mellan kronoarrendatorerna och dem underlydande torpare anföra domänsakkunnige (sid. 61) följande. De sakkunnige hava jämväl tagit under omprövning, huruvida ej uti grunderna för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner borde intagas en bestämmelse, som i vidsträcktare mån än nu är fallet reglerade förhållandet mellan kronoarrendatorerna och dem underlydande torpare. I detta hänseende stadgas i 22:a punkten av gällande förvaltningsgrunder, att arrendator skall tillförbindas att ej utan domänstyrelsens medgivande borttaga å egendomen befintliga torp eller anlägga nya samt att ej heller utan domänstyrelsens medgivande pålägga egendomens torpare avgäld eller besvär utöver vad som vid egendomens uppskattningblivit av uppskattningsnämnden bestämt. Det har emellertid förekommit fall, da kronoarrendator och torpare kommit i allvarliga konflikter med varandra med påföljd, att arrendatorn kanske utan fullt fog skilt torparen från hans tor]). Denna fråga har även tidigare blivit beaktad, i det domänstyrelsen av chefen för jordbruksdepartementet i skrivelse den 30 mars 1912 anmodats att inkomma med yttrande, huruvida det icke vore möjligt och lämpligt, att i de arrendekontrakt, som därefter av styrelsen upprättades, inrymdes någon bestämmelse, som i större mån än vad då vore fallet tryggade torparna å kronans egendomar i avseende ä rätten att sitta kvar vid sina torp. Uti den 14 juni 1912 avgivet yttrande hemställde domänstyrelsen, att »arrendelagens bestämmelser om förverkande och uppsägning av arrende måtte förklaras skola äga tillämplighet å rättsförhållandet mellan kronoarrendator och dennes torpare». Genom nådigt brev till domänstyrelsen den 6 december 1912 förordnades ej mindre, att i arrendekontrakt, som hädanefter upprättades mellan kronan och arrendator av kronoegendom, skulle intagas dels en erinran därom, att vad lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom innehölle angående förverkande och uppsägning av arrende skulle äga tillämpning jämväl å rättsförhållandet mellan arrendator och torpare å egendomen, dels ock en bestämmelse om skyldighet för arrendatorn att vid upplåtande av torp å egendomen upprätta skriftligt kontrakt med torparen angående villkoren för upplåtelsen samt inom en månad efter torpkontraktets upprättande insända avskrift därav till Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshavande, än

140 även att i de med torparna sålunda upprättade kontrakten jämväl skulle intagas en erinran av här ovan nyss angivet innehåll, varjämte tillika föreskrevs, att det skulle åligga Kungl. Maj:ts befallningshavande att, därest de vid granskning av insända kontrakt om upplåtelse av torp å kronoegendomar skulle finna, att den i torpkontraktet stadgade avgälden överstege den i kontraktet mellan kronan och arrendatorn bestämda eller torpkontraktet eljest innehölle olagliga eller olämpliga bestämmelser, därom göra anmälan hos domänstyrelsen, som därvid hade att efter omständigheterna förfara. I full överensstämmelse härmed hava de sakkunnige uti de av dem uppgjorda förslagen till grunder och reglementariska bestämmelser intagit bestämmelser, varigenom torparnas ställning gent emot kronoarrendatorerna blivit tryggad. Dessa i förslaget till förvaltningsgrunder intagna bestämmelser bestå i föreskrift om upprättandet av särskilda s. k. torpkontrakt, och arrendesakkunnige hava för sin del funnit motsvarande bestämmelser lämpliga även i fråga om de ecklesiastika löneboställena. Bestyret med omförmälda torpkontrakt torde visserligen komma att i någon mån öka besväret med utarrenderingen; men betänkligheterna härutinnan torde kunna lämnas utom räkningen med hänsyn till betydelsen av att torparna vid de ecklesiastika boställena genom kontraktsförfarandet erhålla en så skyddad ställning som möjligt. Det torde vara lämpligast, att förslag till dessa kontrakt uppgöras av boställsnämnden med stöd av nämndens vid arrendeuppskattningen vunna erfarenhet. I övrigt hänvisas till vad sakkunnige anföra under 15 § av denna förordning. Stadgandet i punkten h) är till innehållet lika med motsvarande bestämmelser i nu gällande arrendeförordnings 4 §, dock att det — i anslutning till vad ovan anförts vid 2 § 5 mom. — ansetts lämpligt att här upptaga en erinran därom, att vid arrendeuppskattningen värdet å jakten och fisket å boställets ägor — där ej dessa förmåner undantagits från arrendet och utarrenderats för sig — ej må förbises. I 4 mom. upptagas, i huvudsakligen oförändrat skick, bestämmelserna i andra stycket av 1911 års arrendeförordnings 4 §, i vilket stycke stadgas angående den vidare behandlingen av uppskattningsmännens förslag och om uppgörandet hos länsstyrelsen av förslag till arrendekontrakt m. m. Härvid har dock, i anslutning till de av sakkunnige föreslagna förändrade bestämmelserna rörande boställets bebyggande, tillagts en föreskrift om att länsstyrelsen härvid har att handlägga även frågan om storleken och beskaffenheten av de hus, som skola finnas å lönebostället. Vidare hava sakkunnige ansett nödigt här intaga en uttrycklig föreskrift därom att — när domkapitlet biträder det av länsstyrelsen uppgjorda förslaget och ej i något avseende erfordras Kungl. Maj:ts eller kammarkollegiets prövning — länsstyrelsen skall formligen fastställa förslaget att lända till efterrättelse vid utarrenderingen. Tillägget i sistnämnda hänseende sammanhänger med den förändring, sakkunnige föreslå beträffande 38 § därutinnan, att klagan ej må föras mot innehållet i kontrakt, som blivit i behörig ordning av länsstyrelse och arrendator underskrivet. E t t sålunda upprättat kontrakt bör nämligen vara för båda parter bindande. Så länge åter de förberedande åtgärderna pågå, lärer möjligheten till besvärs anförande böra stå vederbörande öppen. Denna rätt kan vara av betydelse exempelvis för pastoratet i avseende å arrendebeloppets storlek och för tjänstinnehavaren i avseende å förbehållet angående tjänstbarheter. Den åtgärd av länsstyrelsen, som härvid äger avgörande betydelse, är det beslut, varigenom förslaget angående sättet för utarrenderingen, boställets bebyggande och innehållet i arrendekontraktet bestämmes skola tjäna till efterrättelse vid utarrenderingen. Beslut härutinnan torde nu i allmänhet fattas

tämligen formlöst, men bör lämpligen ske på ett mera formligt sätt genom uttrycklig fastställelse. Härigenom får den missnöjde ett verkligt beslut att rikta sin klagan mot. I regel bringas dessa .beslut till intresserades kännedom genom den auktionskungörelse, som omförmäles i 6 §. I övrigt torde beträffande denna fråga få hänvisas till motiven för 38 §. 5 mom. har i oförändrat skick upptagits från 1911 års arrendeförordning. Sakkunnige vilja här endast erinra om vad nedan å sid. 183 anföres rörande övergångsbestämmelser till här föreliggande författningsförslag. Frågan om optionsrätt

5 § vid de ecklesiastika lönebostäilena är onekligen av

stor betydelse med hänsyn såväl till boställenas hållande i hög kultur som till det allmänna intresset av att bereda arrendatorerna erforderlig trygghet för att det av dem på bostället nedlagda arbetet måtte komma dem och deras efterkommande till godo. Visserligen hava sakkunnige icke kunnat undgå att finna, att denna optionsrätt i många fall haft ett menligt inflytande på arrendebeloppets storlek därigenom, att föreslaget och fastställt arrendebelopp icke kunnat bliva föremål för den förhöjning, som arrendets utbjudande till fri tävlan ofta medför, särskilt i det fall att arrendevärderingen är för låg. Sakkunnige hålla emellertid före, att boställsnämnden vid arrendeuppskattningen skall lyckas komma de verkliga arrendevärdena betydligt närmare än den nuvarande arrendeuppskattningsnämnden. I vart fall hava de sociala fördelarna av optionsrätten synts uppväga de nackdelar, som denna givetvis även i fortsättningen kommer att medföra. Beträffande kronans domäner hava domänsakkunnige å sid. 51 o. f. i domänförslaget framhållit och vidare utvecklat huvudsakligen enahanda synpunkter. Emellertid hava domänsakkunnige här ifrågasatt vissa förändringar, vilka synts arrendesakkunnige så beaktansvärda, att arrendesakkunnige anslutit sig till dem i sitt förslag. Domänsakkunnige anföra å sid. 53 och 54. En modifikation i nu gällande bestämmelser synes dock önskvärd, nämligen att en arrendator skall hava innehaft sitt arrende under längre tid än som nu erfordras (5 år) för att kunna tillerkännas optionsrätt. I Kungl. Maj:ts proposition till 1887 års riksdag, nr 32, angående vissa åtgärder i avseende å förvaltningen av kronans domäner föreslogs ett minst tioårigt innehav av arrendet såsom villkor för åtnjutande av den då föreslagna optionsrätten. Statsutskottet vid nämnda riksdag, till vars granskning berörda proposition överlämnades, fann sig likväl icke böra biträda Kungl. Maj:ts förslag i denna del, utan föreslog 5 år, däri inberäknat återstående del av arrendetiden. Utskottets förslag blev jämväl riksdagens beslut. Det har emellertid visat sig, att den sålunda fastslagna tiden av 5 år underlättat spekulation i arrendeöverlåtelser och såsom ett ytterligare botemedel häremot vilja de sakkunniga föreslå tidens utsträckande till tio år. Uti sistnämnda proposition föreslogs dessutom, att optionsrätt borde medgivas även arrendators änka och barn. Statsutskottet ansåg emellertid billigheten fordra, att ej blott arrendators sterbhusdelägare utan även hans löftesmän och konkursbo borde medgivas samma rätt, och uttalade utskottet såsom sin åsikt, att, därest arrenderätt överlåtits på arrendators löftesmän eller övergått till i konkurs försatt arrendators konkursbo eller blivit av konkursförvaltningen försåld, den förmån, arrendatorn kunde hava ägt i optionsrätten, ej borde, då i övrigt föreskrivna villkor fullgjorts, vara förverkad utan kunna överflyttas på den nye arrendatorn till fördel för dem, vilka i allt fall torde under vanliga förhållanden hava fått vidkännas förluster genom arrendatorns obestånd. Jämväl detta utskottets förslag blev av riksdagen bifallet. De sakkunniga anse emellertid ej, att arrendators löftesmän, konkursbo eller den, till vilken konkursförvaltningen överlåtit arrenderätt, böra få tillgodoräkna

sig den arrendator tilläventyrs tillkommande optionsrätten, emedan densamma måste betraktas såsom en rent personlig förmån för arrendatorn. Enär enligt nu gällande förvaltningsgrunder möjlighet ej förefinnes för förvaltningsmyndigheterna att i fall, då en utarrenderad kronoegendom kommer att uppdelas i flera lotter och arrendatorn till densamma är optionsberättigad, förhindra, att arrendatorn begagnar denna sin rätt beträffande samtliga de nya arrendelotterna, varigenom syftet med den förändrade dispositionen lätt förryckes, och därjämte till de sakkunnigas kännedom kommit, att så även varit förhållandet, hava de sakkunniga ansett lämpligt att i sitt förslag till förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner intaga en bestämmelse därom, att, därest en egendom befinnes böra utarrenderas i två eller flera lotter, arrendatorn må medgivas optionsrätt till endast en av dessa delar, ägande arrendatorn att själv bestämma, vilken av de olika delarna han fortfarande vill bruka. Detta de sakkunnigas förslag grundar sig jämväl därpå, att de sakkunniga, såsom på ett annat ställe i betänkandet framhålles, anse nödvändigt, att arrendatorn själv brukar och bebor den av honom arrenderade kronodomänen. I sitt över domänförslaget avgivna yttrande har domänstyrelsen förmält sig icke hava andra erinringar att framställa mot domänsakkunniges berörda förslag, än dels att, då i de under de senaste aren utfärdade arrendekontrakten arrendetiden satts till sju år och då en arrendator, som på grund av ett sjuårigt kontrakt innehaft och väl brukat en egendom, borde få påräkna att erhålla optionsrätt till nytt arrende, en begränsning av tiden för arrendeinnehavet enligt styrelsens åsikt borde kunna ske till sju år, dels ock att då det ej syntes lämpligt att öka de svårigheter, som mången gång torde möta för erhållande av solida arrendelöftesmän, styrelsen hölle före, att optionsrätten för arrendelöftesmännen ej borde borttagas. Det av domänstyrelsen anförda skälet för begränsning till sju år av den tid, varunder arrende skall innehavas för att giva optionsrätt, är efter arrendesakkunniges uppfattning icke bärande. Visserligen är det billigt att de nuvarande sjuårsarrendena böra giva optionsrätt; men bemärkas bör, att den sjuåriga arrendetiden varit en tillfällig åtgärd, avsedd att försvinna, så snart möjlighet därtill föreligger. Att endast med hänsyn till ett provisorium vidtaga en för framtiden gällande begränsning av tiden för optionsrätts erhållande, när för övrigt alla skäl tala för en tid av tio år, har icke synts lämpligt. En annan sak är, att arrendatorer, antagna innan de föreslagna nya bestämmelserna varda gällande, böra vara bibehållna vid rätten att förvärva optionsrätt efter fem års besittningstid. Jämte det arrendesakkunnige alltså i förevarande paragraf utbytt tidsbestämningen fem år mot tio år, hava de i övergångsbestämmelsernas 1 mom. \ intagit ett stadgande till tryggande av äldre arrendatorers tidigare inträdande rätt till option. Vad angår frågan om borttagandet av optionsrätten för arrendators löftesmän anse arrendesakkunnige övervägande skäl tala för domänsakkunniges därutinnan framlagda förslag. Arrendesakkunnige hava fördenskull i sitt förslag till ny arrendeförordning uteslutit tredje stycket i nuvarande 5 §. Domänsakkunniges erinran i fråga om optionsrättens utövning i händelse av boställets uppdelning i lotter vid förnyad utarrendering har föranlett det i 4 mom. intagna tillägget. Slutligen hava sakkunnige ansett sig böra införa ett helt och hållet nytt moment, det femte. Då optionsrätten uppenbarligen har sitt huvudsakligaste berättigande i fråga om arrende av jordbruk — där den tjänar det dubbla ändamålet att dels giva arrendatorn trygghet för att få tillgodonjuts frukten av sitt arbete och dels befrämja jordens uppehållande vid fullgod hävd — torde det få antagas, att den nu gällande arrendeförordningen, vilken enligt

143 sin avfattning närmast synes hava avseende å jordbruksarrenden, också velat införa optionsrätt endast vid sådana arrenden. Sakkunnige hava ansett ett bestämt uttryck böra givas häråt, men hava tillika funnit lämpligt utsträcka optionsrätten att gälla område, som utarrenderas för bebyggande. De kostnader, som av en sådan arrendator nedläggas på områdets bebyggande och planerande m. m., torde i regel vara av den storlek, att optionsrättens frånvaro skulle, helst vid arrenden av mera kort varaktighet, medföra ekonomisk förlust. 6 ft E n svaghet i det nuvarande arrendesystemet föreligger däri, att intet hinder möter för att arrendeauktionen hålles (dit för nära inpå tillträdet av arrendet. För att med hopp om ett gott resultat bjuda ut ett boställe på arrende erfordras givetvis, att utbudet sker på en tid, då största antalet lämpliga spekulanter är att påräkna. Av naturliga skäl torde i regel antalet hågade och lämpliga spekulanter vara minst vid tiden närmast före tillträdesdagen, likasom den omständigheten, att tillträdesdagen står omedelbart för dörren, i sig själv ofta torde medföra en viss återhållsamhet i avseende å arrendebuden. J u angelägnare det är för en jordägare att skaffa sig en brukare till jorden, desto lägre bud förutsattes han komma att nöja sig med. Att en ändring i vad härutinnan nu gäller måste ske, torde därför vara klart, frågan är endast huru lång tid före tillträdesdagen arrendeauktionen lämpligen bör äga rum. Beträffande kronans jordbruksdomäner har föreslagits, att första auktionen bör, där ej hinder därför möter, hållas senast under våren året näst före det. då arrendet skall börja. För sin del anse ärrendesakktmiiige det vara lämpligare att förlägga auktionen till tiden senast före utgången av september månad året före det, under vilket arrendet skall tillträdas (1 mom.). Antalet spekulanter torde vara större mot höstarna. Under sommaren med sitt bråda arbete bör någon offentlig auktion av här ifrågavarande art ej gärna förrättas. Genom att tillbakaflytta auktionen till våren skulle arrendeuppskattningen i motsvarande mån tillbakaflyttas. Men sakkunnige anse, med stöd av erfarenheterna från de gångna åren, att arrendeuppskattningen bör komma tillträdesdagen så nära i tiden, som överhuvudtaget är möjligt. Krisårens svårartade omkastningar i de ekonomiska förhållandena får man visserligen betrakta som en företeelse av övergående beskaffenhet, men det ligger dock en viss trygghet i, att den mellanliggande tiden göres så kort som möjligt. Skulle i något fall hinder tilläventyrs möta för auktionens hållande inom föreskriven tid, torde, om starka skäl tala för auktionens hållande senare,* sådant dock kunna ske. Särskilt torde under första året efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande kunna förväntas, att svårigheter härutinnan uppstå 1). I anslutning härtill har det föreslagna stadgandet erhållit den avfattningen, att auktion ej utan synnerliga skäl må hållas efter utgången av nyss angivna månad. I andra fall lärer länsstyrelsen, i likhet med vad som stadgats i 7 § 3 mom. för där angivna fall, böra tills vidare efter omständigheterna förordna om boställets skötsel. Något uttryckligt stadgande i sistberörda hänseende har emellertid icke ansetts nödigt. I fråga om den handläggning, arrendeärendet Dör undergå efter auktionens hållande, hava föreslagits vissa förändringar för att i möjligaste mån förenkla proceduren. Enligt 1911 års arrendeförordning skall det vid auktionen förda J ) Under den tilländagångna tiden, då första utarrenderingen efter ecklesiastik boställsordnings ikraftträdande ägt rum. skulle det sannolikt ottasr, hava mött svårighet att iakttaga den nu föreslagna tiden. Numera återstå ytterst få boställen, beträffande vilka boställsordningen ej trätt i tillämpning. Hädanefter bör därför, med det ovan i texten berörda undantaget, tiden kunna, under förutsättning av erforderlig omtänksamhet, iakttagas.

*

144 protokollet och övriga ärendet rörande handlingar genom länsstyrelsens försorg översändas till kontraktsprosten, som har att skyndsamt till vederbörande domkapitel avgiva yttrande över anbuden. Innan sådant yttrande avgives, skall kontraktsprosten, därest pastoratets eller någon tjänstinnehavares rätt av utarrenderingen beröres, i ärendet höra vederbörande kyrkoråd eller tjänstinnehavare. Slutligen skall domkapitlet till länsstyrelsen insända samtliga handlingar jämte eget utlåtande. — Såsom redan i annat sammanhang framhållits, har kontraktsprostarnas beröring med de till jordbruket hörande förhållandena numera i allmänhet så gott som upphört. Det torde därför saknas skäl att i varje fall inhämta kontraktsprostarnas yttrande. Ej heller synes det finnas anledning att annat än undantagsvis höra kyrkorådet. Därför har föreslagits kontraktsprostens och kyrkorådets hörande allenast i den mån så befinnes lämpligt. Däremot ligger det i sakens natur, att tjänstinnehavare, vars rätt av utarrenderingen beröres, alltid bör sättas i tillfälle att avgiva yttrande i denna för honom viktiga fråga.

7§. Sakkunnige hava förehaft till övervägande frågan, huruvida det i 7 § förekommande uttrycket »där icke anmärkning mot hans frejd förekommer» bör utbytas mot annat uttryck. Ordet frejd förbindes nämligen gärna med tanken, huruvida en person är dömd förlustig medborgerligt förtroende, en straffpåföljd, som enligt lag den 24 maj 1918 numera ej förekommer, utan ersatts med viss i lagen närmare angiven påföljd. I det sammanhang, vari ordet frejd förekommer i 7 §, synes ordet emellertid ej avse att angiva blott saknaden av medborgerligt förtroende (»god frejd») såsom hinder för att kunna godkännas som arrendator, utan hava en mera allmän betydelse. Sakkunnige hava därför funnit sig kunna låta uttrycket kvarstå. Erinras bör emellertid, att det i nu gällande domänförfattning förekommande, lika lydande uttrycket blivit i domänförslaget utbytt mot uttrycket »där han icke är underkastad sådan påföljd, varom stadgas i 2 kap. 19 § strafflagen». Den i nuvarande paragrafens tredje stycke vidtagna förändringen har avsett att vinna en förenkling i den där föreskrivna proceduren. Fjärde stycket har förflyttats till den föreslagna 38 §, till vars motivering hänvisas.

9§.

Då ställandet av säkerhet för arrendevillkorens fullgörande bör vara obligatoriskt, har ordet »bör» i första stycket av nu gällande 9 § utbytts mot »skall». I förslagets 1 mom. föreskrives, att borgensmännens vederhäftighet skall vara •styrkt av länsstyrelse eller 'domare. Enligt 1911 års författning kan sådant styrkande ske jämväl av -kronofogde — numera landsfiskal —, men hava sakkunnige icke, med den förändrade tjänstgöring och kompetens, som landsfiskalerna fått, ansett lämpligt, att denna behörighet även i fortsättningen tilllägges landsfiskalerna. I förslaget har sista punkten i nuvarande tredje stycket ansetts böra upptagas som ett särskilt moment (4). Den företagna förändringen i ordalagen har åsyftat införande av ett egentligare uttryck. 10 §. Det till 1 mom. gjorda tillägget därom, att domkapitlet skall till kontraktsprosten översända utdrag av arrendekontraktet i vad angår tiden, inom vilken arrendatorn ålagda nybyggnadsarbeten skola vara verkställda, är föranlett av det förändrade stadgande, sakkunnige föreslagit rörande sättet för bestämmandet, huru löneboställena skola vara bebyggda, och avser att möjliggöra

tillsynen över att föreskrivna nybyggnader bliva utförda. Enligt 56 § boställsordningen i dess föreslagna nya lydelse skall byggnadsskyldig till kontraktsprosten ingiva anmälan om verkställd nybyggnad, och åligger det kontraktsprosten att till domkapitlet inberätta, om ej sådan anmälan inkommit inom föreskriven tid. För fullgörandet av denna sin skyldighet måste kontraktsprosten hava kännedom om tiden, inom vilken nybyggnadsarbetena skola vara verkställda; det är för detta ändamål omförmälda kontraktsutdrag skall tillställas honom. 12 §. Sättet för arrendets utgörande är givetvis av den allra största betydelse för möjligheten att ur boställena bereda största möjliga avkastning. Även domän sakkunnige hava beträffande kronans jordbruksdomäner haft d e n n a fråga under övervägande och därvid, efter framhållande jämväl för egen del av den betydelse, sättet för arrendets utgörande sålunda äger, vidare anfört (sid. 60 och 61). Under tidernas lopp har det också varit utsatt för genomgripande växlingar. Från det att alla arrendeavgälder bestämts i naturaprodukter eller deras värde omsatt i penningar, hava de från år 1871 kommit att utgå i fixa belopp i kronor räknat. Visserligen hava därefter, enkannerligen år 1887, framkommit krav på återgående till naturaprestationer, men aldrig hava skälen härför framträtt med sådan styrka och så starkt motiverade, som under de senast förflutna s. k. krisåren. De sakkunniga hava därför 'tagit under noggrant övervägande, huruvida icke staten lämpligen borde bestämma den från jordbruksdomänerna inflytande avgälden att utgå, icke i penningar, utan i vissa å resp. egendomar alstrade produkter, i första hand spannmål, konverterade efter årets markegångspris eller fé*m års medelmarkegång, varigenom arrendeavgifterna på ett lyckligt sätt synas kunna lämpas efter jordens verkliga avkastning och smidigt forma sig efter växlande penningvärde och varupriser. Jämväl kronolägenhetskommissionen har haft frågan under övervägande (dess betänkande II del I sid. 90), men funnit sig böra föreslå, att de av dem ifrågasatta avgäldsbeloppen skulle utgå i penningar. Ehuru sakkunniga icke anse uteslutet, att starka skäl kunna tala för att återgå till ett system med åtminstone större delen av arrendeavgäldens bestämmande i spannmålsvärde, hava de dock i likhet med kronolägenhetskommissionen funnit så många praktiska olägenheter vidlåda ett dylikt förfarande, att de icke vilja framlägga ett sådant förslag. Om nämligen, i enlighet med de sakkunnigas övriga förslag, uppskattningsnämnden i sina förslag till arrendeavgäld kommer att strängt hålla statens fördel såsom sitt förnämsta rättesnöre för ögonen och domänstyrelsen kommer att konsekvent använda varje sig erbjudande tillfälle att ställa arrendevillkoren i överensstämmelse med rådande konjunkturer, så lärer man kunna hysa den bestämda förhoppningen, att staten i långt högre grad än hittills skall få se sina jordbruksdomäner lämna en tillfredsställande avkastning. Därför hava de sakkunniga också kommit till den uppfattningen, att det nuvarande sättet för arrendeavgifternas erläggande, nämligen i penningar, bör bibehållas. Mot domänsakkunniges beträffande denna fråga framlagda förslag har emellertid bemälde sakkunniges ordförande reserverat sig i ett särskilt yttrande (sid. 87—92). Efter reservantens mening syntes allt tala för att staten som jordägare icke hade någon fördel av att bibehålla penningen som ursprunglig värdemätare på arrendena; och har han jämväl sökt visa att, i händelse under kristiden arrendena varit bestämda i spannmål att lösas efter årets markegångspris, statens inkomst av arrendena skulle genom de under krisåren stigande spannmålspriserna hava erhållit en ökning fullt i överensstämmelse med penningvärdets fall, utan att arrendatorerna därigenom skulle blivit ekonomiskt 17G2 22

ir,

146 för hårt betungade. Vid ett system med avgäldens bestämmande i naturaprodukter att efter vissa grunder lösas med penningar behövde arrendatorn ej befara, att en inträffande lågkonjunktur skulle göra avgälden för honom mera betungande, än när han bestämde sig för att ikläda sig densamma, och vore staten å sin sida förvissad att, huru än konjunkturerna växlade, hava i förhållande till penningvärdet samma relativa avkastning av sin jord. Systemet förlänade åt förhållandet mellan avgäldstagaren och avgäldsgivaren på en gång den stabilitet och den anpassningsförmåga, som en i penningar uppskattad avgälcl icke kunde giva. I sitt över domänförslaget avgivna utlåtande har domänstyrelsen i nu berörda fråga till en början framhållit, att då, såsom för närvarande vore fallet r arrendena sattes i fixa penningbelopp för hela arrendeperioden, komme arrendena i allmänhet att under senare delen av arrendeperioden bliva allt för låga och höjningen av arrendebeloppen att ske språngvis. Det vore nämligen icke möjligt att få arrendatorer villiga att betala arrenden till fixa penningebelopp, satta med hänsyn till penningvärdets fall. Hade arrendena satts under en abnorm högkonjunktur, kunde väl arrendena efter dennas upphörande bliva, allt för höga, om de ock mot senare delen av en längre arrendeperiod tilläventyrs skulle befinnas mera rätt avpassade. Dessa ölägenheter skulle dock avhjälpas och kronan därmed också erhålla en jämnare höjning av arrendebeloppen och en i och för sig bättre avkastning av sina jordegendomar, om arrendebeloppen, på sätt reservanten föreslagit, sattes i vissa naturaprodukter, som sedan efter bestämda grunder årligen evalverades i penningar. Vidare har domänstyrelsen åberopat, hurusom lantbruksstyrelsen, vilken jämväl yttrat sig över domänförslaget, i huvudsak anslutit sig till det av reservanten föreslagna tillvägagångssättet, vilket lantbruksstyrelsen ansåge vara i princip riktigt; och har domänstyrelsen därefter anfört. Ärrendeavgälden syntes sålunda enligt lantbruksstyrelsens uppfattning helst böra sättas i lämpligt förhållande till gällande priser å vissa naturaprodukter. Då emellertid prisläget å dylika tid efter annan växlade, så att exempelvis vegetabiliska produkter understundom betingade jämförelsevis högre priser än animaliska sådana och tvärtom, syntes det lantbruksstyrelsen lämpligt, att arrendeavgälden fastställes att utgå till hälften i vegetabiliska och till hälften i animaliska produkter. I syfte att säkra noteringar av prisen å djdika produkter skulle kunna åberopas, torde emellertid endast ett fåtal produkter böra vid arrendeuppskattningen ifrågakomma. Det syntes lantbruksstyrelsen härvid riktigast, att arrendeavgälden baserades på värdet av en vegetabilisk produkt — för de nordligare delarna av landet lämpligen råg och för landet i övrigt vete — samt en animalisk produkt — lämpligen smör. För erhållande av enhetlighet vid uppskattningarna torde såsom lämplig grund för beräkningarna böra gälla medelprisnoteringarna för höstsäd exempelvis i Malmö,. Göteborg, Norrköping och Stockholm och för smör medeltalet av smörprisnoteringarna, i Malmö och Stockholm. Det vid arrendeuppskattningen beräknade arrendevärdet torde sålunda icke böra angivas i penningar utan i viss mängd råg eller vete och smör, som arrendatorn hade att lösa efter vissa angivna grunder. Vid förvandlingen av arrendevärdet i nämnda produkter borde uppskattningsmännen utgå från ett lämpligt medelpris å nämnda produkter. Då emellertid fördelen eller nackdelen av stigande respektive fallande penningvärde enligt lantbruksstyrelsens mening torde i lika hög grad böra tillkomma jordägaren som arrendatorn, syntes de såsom arrende fastställda mängderna produkter böra av arrendatorn lösas med det pris, som vid arrendevärdets förvandling i naturaprodukter använts, med tillägg eller avdrag av halva skillnaden mellan detta pris och det för ifrågavarande produkter noterade medelpriset för året. Om också i regel torde kunna förutsättas, att förändringar i prisnoteringarna å ifrågavarande naturaprodukter berodde på fluktuerande världsmarknadspris och

147 penningvärde, torde emellertid böra beaktas, att en stegring av priserna understundom även kunde vara beroende av en allmän missväxt. Vid sistnämnda förhållande torde påtagligen ovan angivna sätt för arrendets utgörande, i trots av den regler a n d e inverkan halveringen av det stigande eller fallande priset å produkterna innebure, k u n n a för arrendatorerna medföra en orättvis belastning. Lantbruksstyrelsen förutsatte dock, att för sådana undantagsfall domänstyrelsen borde äga att i lämplig mån reglera arrendeavgälderna. Bestämdes de från jordbruksdomänerna inflytande avgälderna att utgå enligt nu n ä m n d a grunder, syntes desamma enligt lantbruksstyrelsens mening på ett smidigt sätt k u n n a lämpas efter jordens verkliga avkastning, samtidigt som fluktuationerna i penningvärdet och varuprisen finge tillfälle göra sig gällande. Vid ovan omtalade möte med domänintendenterna uttalades allmänt sympatier för arrendeavgäldens bestämmande i naturaprodukter, och det upplystes bland annat, a t t arrendena för Uppsala universitets hemman utginge i råg och korn. Domänstyrelsen för sin del håller före, att mycken anledning till missnöje skulle bortfalla, om arrendeavgälden bestämdes i naturaprodukter. Då kunde en återgång till de tjuguåriga arrendeperioderna få äga rum, utan att det behövde befaras, att avgälderna mot periodens slut bleve alltför låga, och arrendevärderingarna skulle k u n n a äga rum, utan att h ä n s y n behövde tagas till motsedda hög- eller lågkonjunkturer. Att såsom lantbruksstyrelsen förutsatt tillerkänna domänstyrelsen befogenhet att i vissa fall reglera arrendeavgälderna anser domänstyrelsen ej lämpligen böra ifrågakomma. Vad lantbruksstyrelsen i övrigt anfört, anser domänstyrelsen däremot vara värt allt beaktande. Mot det av lantbruksstyrelsen framställda förslag, att de såsom arrende fastställda mängderna produkter skulle lösas med det pris, som a n v ä n t s vid arrendevärdets förvandling i naturaprodukter med tillägg eller avdrag av halva skillnaden mellan detta pris och det för ifrågavarande produkter noterade medelpriset för året kan visserligen invändas, att med detta systern full likställighet olika arrendatorer emellan ej vinnes, enär den arrendator, som fått sitt arrende tidigare fastställt, ej får vidkännas mer än hälften av den ökning eller minskning, som inträffat under hans arrendetid, medan en nyantagen arrendator helt drabbas av konjunkturen. Men då det onekligen kan hända, att en inträffad prisstegring ej är till b å t n a d för arrendatorn, och då alltför tvära höjningar eller sänkningar av arrendebeloppen torde böra undvikas, anser styrelsen, att den av lantbruksstyrelsen förordade hälftprincipen, som lär ha vunnit tillämpning vid åtskilliga avtal om arrende av enskild jord, bör tillämpas jämväl vid utarrendering av kronans jordbruksdomäner. De naturaprodukter, å vilkas värde arrendeavgälden skulle baseras, utgöras enligt lantbruksstyrelsens förslag av råg eller vete samt smör. Då de jordbruksegendomar, som äro ställda under styrelsens förvaltning, på några få u n d a n t a g n ä r äro belägna i södra eller mellersta delarna av landet samt det givetvis måste vara fördelaktigt, om arrendevärdet kan baseras på endast en vegetabilisk — liksom endast en animalisk — produkt, vill styrelsen för sin del föreslå, att endast vete och smör fastställas såsom värdemätare. Vetenoteringarna äro fastare än rågnoteringarna och vetet är på ett annat sätt än råg prisbildande på världsmarknaden. Arrendeavgälden bör sålunda bestämmas i hälften vete och hälften smör, vilka produkter böra av arrendatorn lösas efter det pris, som vid arrendevärdets förvandling i dessa produkter använts, med tillägg eller avdrag av halva skillnaden mellan detta pris och det för ifrågavarande produkter noterade medelpriset för året. Olika m e n i n g a r k u n n a k n a p p a s t r å d a d ä r o m , att icke d e t är förenat m e d en del ö l ä g e n h e t e r a t t till visst b e l o p p i p e n n i n g a r fastställa d e n p r e s t a t i o n , en a r r e n d a t o r u n d e r en så l å n g t i d som tjugu år skall hava a t t u t g ö r a s å s o m

148 vederlag för arrenderätten. Det ligger i sakens natur, att under denna tid penningvärdet skall komina att växla. I stort sett är under normala förhållanden penningvärdet utsatt för ett om ock långsamt fortgående fallande. Under abnorma förhållanden kan detta fallande, såsom kristiden utvisat, bliva synnerligen starkt eller rent av katastrofartat, för att, i den mån de abnorma förhållandena giva vika, efterföljas av en mer eller mindre stark stegring i penningvärdet. Med hänsyn till det normalt fortgående fallet i penningvärdet måste, såsom också av domänstyrelsen angivits, ett till fixt penningbelopp fastställt arrende i regel bliva, i förhållande till såväl penningvärdet som den arrenderade egendomens eget avkastningsvärde, mindre vid arrendeperiodens slut än vid dess början. Det måste vid nu angivna förhållanden erkännas, att anledning föreligger att tillse, om icke det vederlag, arrendatorn skall erlägga för arrenderätten, må kunna bestämmas på sådant sätt, att det bättre än penningen anpassar sig efter de växlande förhållandena. E n sådan anpassningsförmåga har man tidigare ansett sig finna i ett system med arrenden, som fastställas i spannmål eller andra naturapersedlar, evad dessa persedlar skola utgöras in natura eller lösas med penningar efter deras värde varje särskilt år. Denna utväg, som ansetts tillgodose såväl jordägarens som arrendatorns skäliga intressen, har nu, på sätt av det föregående närmare framgår, förordats av såväl reservanten inom domänsakkuniiige som lantbruksoch domän styrelserna. För sin del anse visserligen arrendesakkunnige skäl tala för arrendebeloppens fastställande i naturapersedlar att lösas med penningar efter dessas värde vid varje särskild tidpunkt. Men å andra sidan hava sakkunnige icke kunnat undgå att finna, hurusom vissa icke oväsentliga erinringar kunna framställas mot en sådan anordning. Främst är härvid att beakta, att växlingarna i prisen på de naturapersedlar, vilka härvid företrädesvis torde ifrågakomma, nämligen spannmål och smör, knappast kunna — vare sig prisen bestämmas efter markegång, notering eller annan grund — anses innefatta en tillräckligt noggrann återspegling av växlingarna i penningvärdet. Dessa persedlars pris influeras av en mångfald faktorer, ofta av tillfällig art och utan påtagligt sammanhang med penningens köpkraft. I sådant hänseende kan hänvisas till tullpolitiken, beskaffenheten av världsskörden, arbetskostnaden. Tänkbart är, att en allmän fördyring åtminstone tillfälligtvis åtföljes av ett prisfall å exempelvis spannmål eller tvärtom. Under vissa förutsättningar kan naturaarrendet medföra för arrendatorn en påföljd motsatt den åsyftade, under andra förutsättningar för jordägaren. Vidare synes icke oantagligt att den osäkerhet, systemet med naturaarrenden medför i avseende å det naturaprestatioiien motsvarande penningbelopp, som skall vart särskilt år utgivas, kan verka i någon mån återhållande på arrendespekulanter vid avgivandet av deras anbud. Vad de ecklesiastika arrendena angår, bör ej heller förbises, att arrendebeloppets omräkning i penningar medför ett icke oväsentligt ökat besvär för myndigheterna, ävensom att den uppgift efter formulär litt. A, som vart särskilt pastorat skall enligt kungörelsen den 24 juli 1914 vid ecklesiastikårets början insända till länsstyrelserna för rekvisition av ersättning enligt 21 § löneregleringslagen, så gott som aldrig kan bliva exakt, utan i regel måste rättas genom den uppgift n:r 2, som skall avgivas enligt kungörelsen den 31 oktober 1919. För övrigt synes tanken på naturaarrenden i icke ringa mån böra betraktas som en kristidsföreteelse, något som också bestyrkes av det sätt, varpå uppfattningen rörande sådana arrendens lämplighet under tidernas lopp växlat under intrycket av växlande konjunkturer, såsom närmare framgår av det av förbemälde reservant avgivna särskilda yttrandet. Därtill kommer, att en fullt tillfredsställande grund, efter vilken naturapersedlarna skola vid betalningen omsättas i penningar, knapr)ast kan bestämmas.

149 Det tioåriga medelmarkegångspriset (litt. C i markegångstaxan) är så till vida rättvist, som verkningarna av de särskilda årsprisens växlingar fördelas genom det sätt, varpå medelmarkegångspriset uträknas, men detta pris verkar ofta i orätt riktning därigenom, att inflytelsen av ett abnormt pris sträcker sig åratal fram i tiden efter det att de förhållanden, som föranlett det abnorma priset, upphört. Det årliga priset enligt markegångstaxan litt. A verkar så till vida rättvisare, som det år från år följer växlingarna i prisläget för den särskilda persedeln; men det verkar hårt på det sätt, att det tager ut hela prisskillnaden. Emot lantbruks- och domänstyrelsernas förslag att till grund för persedelomsättningen lägga vissa noteringar kan främst erinras, att dessa noteringar, i motsats mot markegångssättningen, äga rum på enskilt föranstaltande, och att det synes mindre tilltalande att låta arrendatorns kontraktsenliga, avgäldsskvldighet regleras genom noteringar av omförmälda beskaffenhet, allra helst fortgången av sagda noteringar icke kan anses vara att med säkerhet påräkna under kontraktens giltighetstid. Huvudsakligen med hänsyn till nu antydda betänkligheter hava sakkunnige ansett sig böra i 1 mom. bibehålla bestämmelsen därom, att arrendeavgiften skall vara utsatt i penningar. Beträffande 2 mom., varigenom för uppbörd och redovisning av arrenden och årsbelopp för prästboställen stadgas samma ordning, som gäller för arrenden från kronans jordbruksdomäner — för närvarande sker detta genom kronans uppbördsmän —, är att erinra, att domänsakkunnige ifråga om uppbörden och redovisningen av arrendeavgifterna från dessa senare egendomar föreslagit delvis nya grunder, vilka i deras betänkande återfinnas dels å sid. 67 under punkt 10 av förvaltningsgrunderna, dels å sid. 78 under §§ 18 och 19 av de reglementariska bestämmelserna. Därest detta förslag skulle vinna avseende, torde en omredigering av förevarande 2 mom. bliva av behovet påkallad, så att däri uttryckligen angives, att uppbörden och redovisningen skall äga rum genom kronans uppbördsmän. 13 §. Bestämmelserna i denna paragraf — avseende förbehållandet åt tjänstinnehavaren av vissa tjänstbarheter från utarrenderat löneboställe — äro av lätt insedda skäl de, som från bade tjänstinnehavares och arrendatorers sida ådragit sig det största intresset, men kring dem har också en icke ringa del av det klander, som från olika håll riktats mot 1911 års arrendeförordning, samlat sig. Sakkunnige hava i den allmänna motiveringen (sid. 27 — 65) redogjort såväl för de grunder, varpå bestämmelserna i denna paragraf vila, som också för de skäl, vilka enligt sakkunniges uppfattning med nödvändighet tala för bestämmelsernas bibehållande, om ock med vissa av sakkunnige föreslagna förfin dringar. De sålunda föreslagna förändringarna avse, efter vad i det föregående vidare anförts, att giva hithörande bestämmelser en sådan avfattning, att deras tillämpning i full överensstämmelse med grunderna i 1910 års ecklesiastika lönelagstiftning och på så likartat sätt som möjligt befrämjas. De innebära, dels att ersättningen för tjänstbarheterna skall utgå efter de i orten vid varje, särskild tid gängse pris och dels att förbehåll om tjänstbarheternas utgörande icke skall intagas i arrendekontraktet i annat fall, än att tjänstinnehavarens behov kräver, att de ifrågavarande prestationerna erhållas just från bostället. Sakkunnige hava emellertid ansett paragrafens bestämmelser böra förtydligas även därhän, att tjänstbarheter må kunna förbehållas allenast från sådant för jordbruk avsett löneboställe, som är beläget i prästgårdens närhet, ävensom att förbehållet skall omfatta allenast det eller de slag av tjänstbarheter, som tjänstinnehavaren icke kan förskaffa sig till gängse pris eller därunder utan

150 sådant förbehåll, som här är i fråga. I förstnämnda hänseende har det kommit till sakkunniges kännedom, att tjänstbarheter stundom förbehållits från boställe, beläget på flera kilometers avstånd från prästgården. Uppenbart är, att den ökade tunga, som därigenom lägges på arrendatorn, skall i stegrad grad inverka ogynnsamt på arrenderesultatet. I sistnämnda hänseende framgår av de till sakkunnige från prästerna inkomna uppgifter, som förut omförmälts, att förbehållet, elär sådant gjorts, i regel omfattat samtliga tjänstbarheter oavsett deras omistlighet för tjänstinnehavaren, något som måste anses oegentligt. Beträffande de olika slag av tjänstbarheter, vilka kunna förbehållas tjänstinnehavaren, hava sakkunnige särskilt med anledning av de anmärkningar, som framkommit i ovan omförmälda, från arrendatorer inkomna svar på sakkunniges förfrågningar, tagit under omprövning, huruvida skäl kunna anses föreligga till någon ändring eller jämkning i vad nu är stadgat härutinnan. Det synes sakkunnige till en början vara nödigt fästa uppmärksamheten på att man vid denna frågas bedömande icke bör förbise den omständigheten, att löneboställena, ehuru numera icke längre anslagna prästerna på lön, dock avsetts att fortfarande böra tillgodose tjänstinnehavaren med vissa förmåner, som han icke utan oskäligt betungande kan erhålla från annat håll, och att arrendeförhållandet är grundat bland annat härpå. Ehuru arrendatorerna vänt sig mot tjänstbarheterna i allmänhet, synas vissa slag av dem vara föremål för deras missnöje i större utsträckning än andra. Minsta anledningen till anmärkning torde ämbetsskjutsen hava givit. Denna skjuts är av den betydelse för prästens ämbetsgärning, att det enligt sakkunniges mening icke kan komma ifråga att i avseende å tillhandahållandet från lönebostäilena av sådan skjuts stadga annan begränsning än den, som följer av den i det föregående berörda förändringen. Mera bestämda synas erinringarna mot den enskilda skjutsen hava varit. Uttagandet av sådan skjuts torde också varit vad som kanske oftast givit upphov till stridigheter mellan tjänstinnehavare och arrendator. Vad beträffar de från arrendatorernas sida framburna klagomålen, hava dessa bl. a. gått ut på att tjänstinnehavaren något väl ofta använt sig av sådan skjuts och framförallt icke i tillräckligt god tid förut underrättat om sin avsikt att begära skjuts, vilket naturligtvis särskilt under jordbrukets bråda perioder kunnat vålla stora besvärligheter för arrendatorerna. Likaså har det anmärkts, att skillnaden mellan tjänsteskjuts och annan skjuts icke alltid uppehållits så noga, varigenom arrendatorerna i de fall, då en lägre taxa varit fastställd för tjänsteskjutsarna, ofta fått otillräckligt betalt. Man kan tyvärr icke förneka, att klagomålen från ömse sidor mången gång- måste synas berättigade. _ Genom de nya bestämmelserna om betalning efter ortens pris hava sakkunnige sökt borteliminera en del av dessa tvistefrön: genom erhållandet av full betalning för skjuts måste motviljan mot skjutsens tillhandahållande bliva mindre, och skillnaden i avseende å ersättningens storlek mellan tjänsteskjuts och annan skjuts bortfaller. Härtill kommer, att betänkligheterna emot den enskilda skjutsens bibehållande förlorat en stor del av sitt berättigande till följd av den föreslagna bestämmelsen om tjänstbarheternas betingande endast där behov föreligger. Beträffande erinringarna mot övriga tjänstbarheter synas även de hava förlorat i betydelse genom de av sakkunnige föreslagna förändringarna i förevarande paragraf. Sakkunnige hava fördenskull icke ansett sig hava skäl ifrågasätta någon ändring beträffande de olika slagen av tjänstbarheter, utan bestämmelserna härutinnan hava i förslaget bibehållits lika lydande med nuvarande stadgan-

•

den med allenast den förändring som följer därav att — av skäl som angivits vid 20 § boställsordningen — uttrycket »laga hus» i boställsordningen utbytts mot:, uttrycket »arrendatorns skyldighetshus». H l ä r torde böra erinras därom att, på skäl i den allmänna motiveringen (sid.. 56 o. f.) angivits, den nu föreslagna förändringen i 13 § efter sakkunnigess mening icke bör genomföras under annan förutsättning, än att det tillika vidtiages erforderlig ändring i gällande bestämmelser om prästerskapets rätt till {gottgörelse för deras utgifter för ämbetsskjuts. I detta senare hänseende havaa sakkunnige väckt fråga genom sitt förslag till lag om tillägg till lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910; och torde få hämvisas till sagda förslag med tillhörande motiv. S a k k u n n i g e hava ansett sig böra i förevarande paragraf föreslå den förändiringén, att arrendatorn skall ansvara även för sådan för den arrenderade fastiigheten utgående ny skatt och tunga, som under arrendetiden tillkommit. I 19911 års förordning stadgas däremot, att arrendatorn väl skall utgöra sådan nytillkommande skatt eller tunga, men att han får njuta motsvarande avkorttning å arrendet för vad han i sådant hänseende utgiver. Detta stadgande anslluter sig i huvudsak till bestämmelsen i nyttjanderättslagens 2 kap. 23 §, enli<.gt vilken jordägaren skall själv svara för nytillkommande skatt eller tung>-a. D)en nu föreslagna förändringen har synts motiverad främst med hänsyn därttill, att det ofta kan vara svårt att avgöra, om en nytillkommen skatt eller tungga är att betrakta som en helt och hållet ny sådan eller om den icke utgör endast en ny form för någon gammal eller åtminstone i sig upptagit en sådam. Då växlingarna i storleken av de redan bestående skatterna, särskilt komimunalskatten, sannolikt kommer att ofta medföra en större ökning i den skatttskyldiges tunga än som föranledes av en helt ny skatt, synes det oegentligt att låta arrendatorn svara för den förra men ej för den senare. Förändringen innebär ett återupptagande av vad i detta hänseende föreslog^ i 1911 års sakkunnig-betänkande och av kammarkollegiet tillstyrktes. 15 §. 1 utom. Genom 1911 års förordning har domkapitlet erhållit bemyndigandet att avgöra, huruvida arrendator må ålägga boställes torpare avgäld eller tjärnstbarheter utöver dem, som blivit vid arrendevillkorens fastställande bestännda. I det förslag, som ligger till grund för förordningen, hade föreslagits,, att dylikt medgivande skulle meddelas av länsstyrelsen. Det har även för arrendesakkunnige synts vara lämpligt, att länsstyrelsen, som fastställt arremdevillkoren i deras helhet, jämväl bör äga att fastställa de förändringar däri i, som i förevarande hänseende kunna komma ifråga. Frågan om det må varai skäligt att ålägga boställes torpare högre avgäld eller ökade tjänstbarheteer får nämligen ej betraktas som en fristående fråga utan måste ses i sambanal med arrendevillkoren i övrigt, i vilket avseende särskilt bör beaktas, hurmvida ej ett medgivande till ökning i torparnas skyldigheter skäligen bör föreinas med villkor om förhöjning i det arrendebelopp, boställsarrendatorn har att erlägga. Att denna fråga är av beskaffenhet att den sakkunniga boställlsnämnden bör höras däri, torde ligga i öppen dag. 2' mom. är helt och hållet nytt och tillkommet i anslutning till vad av domiänsakkunnige anförts å sid. 61 i deras betänkande (ovan citerat å sid. 139) och i överensstämmelse med den av dem å sid. 69 under punkten 22, andra styciket, föreslagna formuleringen.

«

16 §. Det här gjorda tillägget — att arrendatorn skall underhålla även sådana byggnader och anläggningar, som under arrendejierioden tillkomma — avser endast ett förtydligande av vad som redan nu ligger i paragrafen, jämfört med övriga rörande arrendatorns underhållsskyldighet gällande bestämmelser. E n erinran härom har synts önskvärd med hänsyn bland annat till angelägenheten, att elektriska anläggningar, vilka — i händelse av bifall till sakkunniges ändringsförslag beträffande 26 § — kunna komma att helt eller delvis bekostas av bostället, varda behörigen vidmakthållna. 17 §. Bestämmelserna i 17 § angående arrendatorns skyldigheter i avseende å verkställande av nybyggnad å löneboställe torde kunna anses som några bland de viktigaste i hela arrendeförordningen; på deras tillämpning och efterlevnad beror i hög grad, huruvida de vid arrendeuppskattiiingeii och utarrenderingen uppställda förutsättningarna för boställets tillgodogörande på ekonomiskt bästa sätt skola kunna behörigen upprätthållas. Paragrafens nuvarande innehåll är i flera hänseenden föga tillfredsställandeBerörda brist beror delvis därpå, att detta innehåll grundar sig på de i boställsordningen givna bestämmelserna rörande löneboställenas bebyggande, vilka bestämmelser efter vad förut yttrats icke synts ändamålsenliga, men även därpå, att paragrafen genom sitt andra stycke synes öppna möjlighet till ett friare bebyggande, som kan medföra icke avsedda konsekvenser. J äinväl kan mot paragrafen anmärkas, att densamma genom sin mera summariska behandling av byggnadsfrågan gjort det lättare för arrendator att vid syn eller ekonomisk besiktning utverka sig godkännande av verkställd nybyggnad, som överskridit vad honom rätteligen ålegat, och byggnadskostiiadensöverflyttande på bostället även i fall, där byggnaden ekonomiskt sett icke varit av boställets behov påkallad. De förändringar, sakkunnige föreslå i denna paragraf, åsyfta att klart och kraftigt inskärpa, att boställets bebyggande på dess bekostnad icke far ske annat än efter de utarrenderande myndigheternas bestämmande och enligt ekonomiska grundel-, framgångna efter förut verkställd undersökning rörande bostället och dess bärighet m, m,, och att vad arrendatorn företager sig utöver det av myndigheterna angivna byggnadsprogrammet sker på hans risk. Man har icke kunnat undgå att konstatera, att stor benägenhet förefinnesatt vid syner och ekonomiska besiktningar låta bero vid byggnadsföretag, som utgöra fullbordade fakta, och att medgiva byggnadskostnadernas läggande på bostället, även där byggnaderna äro större eller dyrbarare än som motsvarar behovet, eller där kostnaderna överstiga boställets bärkraft. För att tillgodose de ekonomiska kraven synes emellertid nödigt att strängt uppehålla den regeln, att, sedan man undersökt och konstaterat, vilka byggnader bostället behöver och förmår bära, får bostället icke heller betungas med något därutöver, för så vitt ej genom noggrann undersökning befunnits,, att och i vilken mån ett ytterligare bebyggande befrämjar boställets ekonomiska tillgodogörande. Att, i enlighet med vad av sakkunnige föreslagits r vid boställets utarrendering noga överväga boställets byggnadsbehov och bärighet och noggrant planlägga boställets bebyggande i enlighet härmed är uppenbarligen ändamålslöst, om man sedermera i tillämpningen finner sig i att arrendatorn på boställets bekostnad bryter den sålunda uppdragna ramen. Med hänsyn till den ganska trygga besittningsrätt, arrendatorerna till följd av optionsrätten äga var och en till det av honom arrenderade lönebostället, torde det kunna förväntas, att mången arrendator — såsom erfaren-

153 heten också visat vara förhållandet — kommer att för egen bekvämlighets eller trevnads skull vilja förse bostället med flera eller bättre byggnader än bostället efter ekonomiska beräkningsgrunder förmår bära. E t t dylikt förnämligare bebyggande av bostället bör givetvis icke förhindras, men det b ö r ovägerligen hållas fast vid, att den härav föranledda ökningen i kostnaden är arrendatorns ensak; och denna grundsats torde böra, till förekommande av ovisshet eller missförstånd, komma till uttryck i arrendeförordningen genom ett direkt stadgande. De i paragrafen ifrågasatta förändringarna sammanhänga delvis med en förändring, sakkunnige även i annat hänseende föreslagit skola vidtagas i boställsordningen. Enligt nu gällande bestämmelser är arrendatorn underkastad risken att när som helst under arrendeperioden få sig ålagd byggnadsskyldighet i avseende å flera hus än han vid arrendets övertagande hade anledning beräkna. I detta hänseende torde få hänvisas till den av sakkunnige föreslagna ändringen i 59 § boställsordningen jämte motiven därtill. 1 ) Efter sakkunniges mening bör arrendatorn icke kunna utsättas för äventyrlighet av sagda slag, utan i arrendekontraktet bör tydligt angivas, vilka hus hans nybyggnadsskyldighet omfattar eller, för att använda boställsordningens föreslagna terminologi, vilka hans skyldighetshus äro. Den enda risk, arrendatorn skäligen kan anses böra löpa, är att ett skyldighetshus mot beräkning kan under arrendeperioden utsynas med förpliktelse för arrendatorn att uppföra ett nytt i dess ställe mot gottgörelse på vanligt sätt. I anslutning härtill hava sakkunnige omarbetat den nuvarande paragrafens bestämmelser och därvid på ett detaljerat sätt angivit arrendatorns skyldigheter och rättigheter i avseende å boställets bebyggande samt byggnadskostnadernas bestridande. Redan i 1 mom. har ansetts nödigt att förtydliga ordalagen hos 1911 års förordning, vari föreskrivits, att arrendatorn är pliktig att verkställa all den nybyggnad, som enligt ecklesiastik boställsordning kan under arrendetiden ifrågakonima å bostället. Dessa ordalag torde med sin generella avfattning lätt giva anledning till missförstånd, särskilt på grund därav, att arrrendatorn stundom icke vid arrendekontraktets ingående sätter sig in i vad som verkligen »enligt ecklesiastik boställsordning» kan komma att åläggas honom. Sakkunnige hava därför föreslagit den förändrade lydelse av 1 mom., att däri föreskrives, dels att i arrendekontraktet skola, därest nybyggnad anses erforderlig,, intagas noggranna bestämmelser i avseende å de nya byggnadernas beskaffenhet och de beräknade kostnaderna därför ävensom den tidpunkt, då byggnadsarbetet bör vara utfört, och att arrendatorn skall åläggas att verkställa detta arbete mot den gottgörelse, som i 18 § sägs, dels även att arrendatorn likaledes skall tillförbindas att mot enahanda gottgörelse utföra den nybyggnad,, som på grund av föreskrift vid ekonomisk besiktning eller syn kan under arrendetiden ifrågakonima å bostället. Dä enligt sakkunniges förslag den befogenhet, som enligt nuvarande 59 §• boställsordningen tillkommer synerätt att, utan hinder av beslut, som meddelats i fråga om vilka hus skola finnas å boställe, på grund av sedermera inträffade förändrade förhållanden i detta avseende annorlunda förordna, skulle bortfalla så vitt angår löneboställena, följer av 1 momentets nya lydelse, att arrendatorn direkt av sitt arrendekontrakt erhåller upplysning därom, att hans skyldighet att verkställa nybyggnad är begränsad till dels sådana hus, i avseende å vilka nybyggnadsbehovet förelåg redan vid arrendeavtalets ingående och därför särskilt angavs i kontraktet, dels ock sådana i arrendekontraktet som skylr < Upplysande härutinnan är den i not 1) sid. 118 lämnade redogörelsen rörande Övlingeby löneboställe.

154 dighetshus angivna hus, vilkas ombyggnad kan visa sig under arrendeperiodens fortgång nödvändig. 2 mom. Beträffande skyldighetshus av sist omförmälda slag gäller enligt den föreslagna nya lydelsen av 37 § 1 mom. f) boställsordningen, att, om skyldighetshus varder utsynat, skall åläggande meddelas arrendatorn att i det utsynades ställe uppföra nytt hus, därvid tillika angives, att det närmare bestämmandet skall äga rum i den i 20 § boställsordningen omförmälda ordning, cl. v. s. på sätt i arrendeförorclningen stadgas om avgörandet av frågan, vilka skyldighetshus skola finnas å boställe; och skall förrättningens ordförande enligt 2 mom. i sagda 37 § hos vederbörande anmäla frågan om närmare föreskrifter rörande det nya husets uppförande. På grund av sålunda meddelade bestämmelser har i 2 mom. av förevarande 17 § arrendeförordningen intagits en bestämmelse om handläggningen av sådan anmälan som nyss sagts. Handläggningen av ett sådant ärende — vilket föreligger i ett av boställsnämnden i dess egenskaj) av förrättare av ekonomisk besiktning eller av- och tillträdessyn utrett skick — bör givetvis i övrigt huvudsakligen överensstämma med handläggningen av den fråga om boställets bebyggande, som förekommer i sammanhang med arrendevillkorens bestämmande. Ärendet bör följaktligen avgöras av länsstyrelsen efter inhämtande av domkapitlets yttrande; och synes det billigt att arrendatorn, ehuru tillstädes vid den förrättning, då utsynandet ägde rum, får tillfälle att yttra sig även hos länsstyrelsen. Under det att förslagets 17 § 1 och 2 mom. avhandla frågan om nybyggnad, som göres aktuell från avkomsttagarens sida, behandlas i 3—6 mom. nybyggnadsfrågor, däri arrendatorn tager initiativet. Uppenbarligen kan en arrendator hava stort intresse av att ersätta ett mindre lämpligt skyldighetshus med annat, ehuru sådant ej blivit honom ålagt, och han bör också hava utväg att utverka sig tillstånd därtill. Detta är ock uppmärksammat i 2 stycket av nuvarande 17 §. Här stadgas, att arrendator, som vill verkställa sådan nybyggnad, varom nu är fråga, äger att med uppgift om husets beskaffenhet och ilen beräknade kostnaden göra anmälan hos domkapitlet, som, i händelse omständigheterna finnas därtill föranleda, äger påkalla ekonomisk besiktning. Emot denna föreskrift kan anmärkas, dels att det synes oklart, huruvida stycket ifråga avser, att prövningen av frågan, om medgivande må lämnas till den ifrågasatta byggnadens uppförande, skall företagas av domkapitlet — efter eller utan föregången ekonomisk besiktning — eller äga rum vid den ekonomiska besiktning, som domkapitlet finner skäl jiåkalla, dels ock sXi intetdera av dessa sätt för byggnadsfrågans avgörande synes vara tillfredsställande. Efter sakkunniges mening böra även byggnadsfrågor av här ifrågavarande beskaffenhet handläggas i huvudsakligen enahanda ordning, som är stadgad för handläggningen av byggnadsfrågor, vilka förekomma i sammanhang med boställets utarrendering. Enligt 3 mom. med dess föreslagna nya lydelse har därför beslutanderätten i frågor av nu berörd beskaffenhet lagts hos länsstyrelsen. Med hänsyn till det stora inflytande, som uppförandet av en byggnad kan utöva på ett boställes arrendevärde, bör det åligga länsstyrelsen att dels låta genom boställsnämnden Aerkställa utredning dels inhämta yttrande av domkapitlet och övriga vederbörande. Arrendatorn äger fortfarande att själv ombesörja uppgörandet av erforderliga ritningar och kostnadsförslag och med dem inkomma till länsstyrelsen. Vid den följande undersökningen av boställsnämnden skall denna särskilt iakttaga de i 4 § 3 mom. c) omförmälda synpunkterna rörande boställets bebyggande efter ekonomiska grunder, vartill kommer ännu en, som kan vara av mycket stor betydelse, nämligen huruvida behovet av nybyggnaden uppkommit

155 genom arrendatorns vanvård. Den i detta hänseende gjorda hänvisningen sammanhänger med den nya bestämmelse, sakkunnige föreslagit i boställsordningen och s.om finnes i förslaget upptagen såsom § 27, nämligen att, om behov av nybyggnad uppstått till följd av arrendatorns vanvård, skall han själv svara för kostnaden. Till ytterligare inskärpande av de ekonomiska synpunkterna har såsom förutsättning för ett medgivande, att den föreslagna byggnaden får i den förutvarandes ställe uppföras som skyldighetshus, angivits, att den nya byggnaden motsvarar boställets behov. E n arrendator bör även hava möjlighet att utverka sig tillstånd att som skyldighetshus —- d. v. s. på boställets bekostnad — uppföra hus, som visserligen icke vid arrendekontraktets uppgörande ansågs nödvändigt, men som dock är av beskaffenhet att höja boställets arrendevärde. Huruvida 17 § enligt dess nuvarande lydelse avsetts omfatta även sådan fråga, eller om arrendator för sådan byggnads uppförande som laga hus skulle på grund av nuvarande 20 § boställsordningen hava att utverka sig synerätts medgivande, synes ej alldeles klart. Enligt sakkunniges mening böra emellertid sådana frågor behandlas lika med andra nybyggnadsfrågor. Erforderliga bestämmelser i sådant hänseende hava föreslagits i 4 mom. Likasom redan vid utbytandet av en befintlig byggnad mot en ny måste iakttagas varsamhet för att icke boställets arrendevälde utan tvingande skäl nedbringas, måste givetvis detta i ännu högre grad bliva fallet i fråga om sådana byggnader, som i 4 mom. avses. Det förhållande, att byggnadsskyldighet för dessa senare icke stadgats i arrendekontraktet, giver vid handen, att sagda byggnader vid den noggranna undersökning av boställets samtliga förhållanden, som bör företagas vid anendeuppskattningen, befunnits mindre starkt av behovet påkallade. Det skall icke förnekas, att under loppet av en arrendeperiod kunna inträffa förhållanden, som göra behovet av nya, oförutsedda byggnader trängande; icke minst kan detta tänkas ske i de fall, då en driftig arrendator genom införande av nya och förbättrade jordbruksmetoder uppdriver ett boställes avkastningsförmåga. Men å andra sidan måste vid meddelandet av tillstånd till dessa nytillkommande byggnaders uppförande som skyldighetshus den största försiktighet iakttagas, för att icke bostället bebygges på ett sådant sätt, att dess förmåga att lämna bidrag till prästerskapets avlöning varder under en oskäligt lång tid nedbringad allt för mycket. Som en nödvändig komplemeiitsbestämmelse till 3 och 4 mom. kommer vad i 5 mom. blivit föreskrivet därom, att arrendator i regel skall själv vara, unsvarig för kostnaderna för de byggnader, han uppfört utan att vara sky/dig därtill oller utan att därtill hava erhållit vederbörligt tillstånd. Det kan naturligtvis här tänkas fall, då byggnaderna i själva verket äro för bostället nödiga eller åtminstone nyttiga, och då arrendatorn efter byggnadernas uppförande önskar få dem godkända som skyldighetshus. Fördenskull har genom förevarande bestämmelse hållits en utväg öppen för arrendator att efter verkställd utredning kunna få även dylikt hus godkänt som skyldighetshus. Förutsättningen har angivits vara, att huset visas bidraga till att i en kostnaden motsvarande grad höja boställets arrendevärde. Dessa ordalag hava valts för att giva en antydan om att arrendatorn, om han vill vinna de fördelar, som följa av att huset godkännes som skyldighetshus, eventuellt får nöja sig med ersättning för den lägre kostnad, som anses Minna bäras av bostället. Man har således även genom detta stadgande velat hos såväl arrendatorer som utarrenderande myndigheter inskärpa, att den byggnadsplan, som blivit uppgjord vid arrendeuppskattningen, måste följas i görligaste mån, och att en arrendator icke får på ett självrådigt sätt betunga ett boställe med byggnader, som, hur nyttiga och önskvärda de än kunna vara för jordbruket, dock icke stå i någon rimlig proportion till boställets ekonomiska bärkraft.

156 Denna regel har ytterligare understrukits genom den i 6 mom. meddelade föreskriften därom, att arrendator, som byggt hus större eller dyrbarare än som föreskrivits, skall vara skyldig att själv svara för kostnaden, i den mån denna överskridit den beräknade. Berörda bestämmelse återfinnes väl icke i nu gällande arrendeförordning, men innebär ingalunda därför en nyhet för arrendesystemet. Tvärtom måste den sålunda uttryckta grundsatsen vara en av de ledande i boställsordningen och arrendeförordningen. Efter vad erfarenheten visat, har emellertid avvikelse i många fall skett från omförmälda grundsats. Mången arrendator har, med frångående av meddelade bestämmelser om boställets bebyggande, företagit sig att å bostället uppföra byggnader av helt annan storlek och beskaffenhet, än vad som är förenligt med en förståndig och sparsam hushållning. Det enda han härvid riskerat har varit, att synerätten vägrade att in syna husen som laga hus — låt vara att denna fara till icke ringa grad neutraliseras genom optionsrätten,, varigenom honom tillförsäkrats en nog så säker rätt såväl för honom själv som för hans efterkommande att stanna i besittning av bostället samt draga nytta av dess byggnader, även om han ej får ersättning för deras uppförande. Emellertid hava sakkunnige sig icke bekant något fall, då redan uppförda byggnader icke blivit insynade som laga hus endast därför, att de ej överensstämt med lämnade föreskrifter, ej ens om de varit byggda större och dyrbarare än vad boställets behov kräver. Däremot hava sakkunnige kännedom om fall, där förfaringssättet varit det motsatta, och där alltså följden blivit, att ett boställe för all framtid kommit att betungas med byggnader av en helt annan storlek än vad behovet påkallat. Även minskade inkomster av boställets skog kunna vara förenade med dessa alltför stora byggnader på grund av ökat behov av byggnadsvirke samt stegrad bränsleåtgång. Om arrendator befinnes hava byggt hus större eller dyrbarare än som föreskrivits, synes det emellertid vara att gå för långt i stränghet, om husen betraktades som obefintliga och anspråk framställdes mot arrendatorn på att han skulle i dessas ställe uppföra andra av föreskriven beskaffenhet. Såsom förut framhållits, bör man icke förhindra en arrendator att påkosta bostället bättre och dyrbarare byggnader, än som är förenligt med en försiktig hushållning, blott man tillser att det ändamål, bostället är avsett att tjäna, därigenom icke skadas. Från den allmänna regeln att som skyldighetshus ej må godkännas andra än sådana, som uppförts i överensstämmelse med lämnade föreskrifter, har därför här gjorts det undantag, att dylikt hus kan vid avträdet — likväl utan gottgörelse för det överskjutande kostnadsbeloppet — godkännas som skyldighetshus under förutsättning, att det avlämnas i fullgott skick samt att vid utredning i den ordning 3 mom. stadgar utrönes, att husets framtida underhåll icke medför större kostnad, än att bostället med hänsyn till dess avkastningsförmåga skäligen kan svara därför. Det torde vara nödigt framhålla, att vad i 3—5 mom. föreslagits innebär icke obetydliga olikheter mot allmänna nyttj änder ättslagens stadgandeu i motsvarande delar och jämväl medför viss modifikation i nu gällande bestämmelser angående överloppshus å ecklesiastika löneboställen. Rörande det förhållande, som avses i 3 mom., stadgar nyttjanderättslagen (2 kap. 16 §), att om arrendatorn i annat fall, än då byggnad på grund av vådeld måste ny- eller ombyggas (för vilket fall särskilt stadgas i 15 § och varom här nu ej är fråga), vill i stället för byggnad, som han mottagit, uppföra ny byggnad, skall kostnaden därför ligga å honom, där ej överanskommelse med jordägaren kan träffas; varjämte tillägges att, där byggnaden uppföres efter plan, som av jordägaren godkänts, eller den eljest prövas vara för sitt ändamål lämplig, arrendatorn emellertid skall vara berättigad att vid avträdet räkna sig till godo husrötebelo23p, som vid tillrådet åsatts den mot-

157 tagna byggnaden, med avdrag, där den nya byggnaden finnes behäftad med brist, av kostnaden för bristens avhjälpande. I fråga åter om byggnader, som avses i 4 och 5 mom. och som hava karaktär av överloppshus, så länge de ej godtagas såsom behövliga för bostället, stadgas i nyttjanderättslagen (2 kap. 18 §), att sådan byggnad skall av arrendatorn hembjudas jordägaren till lösen, när arrendet frånträdes, varjämte lämnas särskild föreskrift dels för det fall, att jordägaren vill lösa men överenskommelse ej kan träffas om vad bör utgå i lösen, och dels för det fall, att jordägaren ej vill lösa. Genom de nu föreslagna stadgandena i 3, 4 och 5 mom. har beretts utväg för arrendator å ecklesiastikt löneboställe att under arrendeperioden kunna få byggnad av förberörda slag godkänd som skyldighetshus, varav följer, att bostället och ej arrendatorn själv kommer att därför bära kostnaden. Denna avvikelse från allmänna lagens stadgande har ansetts påkallad därav, att, då fråga är om ecklesiastika löneboställen, där jordägareintresset icke kan göras gällande i samma fria former som vid enskild egendom, förhållandet mellan arrendatorn och jordägareintresset måste underkastas en noggrannare reglering än som är nödigt i avseende å enskild egendom. Såsom nyhet i det nuvarande ecklesiastika arrendesystemet hava de föreslagna stadgandena också sitt berättigande i den här ovan berörda omständigheten, att den möjlighet, som nu föreligger att under arrendeperiodens lopp meddela förändrade bestämmelser om vilka hus skola finnas å löneboställe, skulle enligt sakkunniges förslag bortgå. Den utväg, som arrendatorn hittills haft att genom hänvändelse till synerätt eller ekonomisk besiktning utverka sig tillstånd till att på boställets bekostnad utföra byggnadsföretag, som eljest måste ske på hans egen risk, bör därför uppenbarligen ersättas med en annan. Häri ligger ock förklaringen till att genom de föreslagna bestämmelserna ansetts böra i viss måir göras en modifikation i de i 21 § meddelade föreskrifterna rörande överloppshus. 18 §. Såsom förut erinrats (jfr motiven till nya 21 § boställsordningen) vilar det ecklesiastika arrendesystemet på bl. a. den grunden, att arrendatorn är skyldig att verkställa förekommande nybyggnad. Bördan av denna byggnadsskyldighet skall ordnas genom en årsberäkning. Grunderna för denna äro ej meddelade i nuvarande boställsordningen, utan skola bestämmas i arrendeförordningen. I den nuvarande arrendeförordningen återfinnas grunderna för årsberäkningen i 18 §. Där stadgas, att den arrendatorn åliggande nybyggnadsskyldigheten skall i arrendekontraktet uppskattas till visst årsbelopp i penningar. Tillika lämnas vissa anvisningar om vad som är att iakttaga vid verkställandet av denna uppskattning. Efter vad närmare framgår av motiveringen till de föreslagna förändringarna i boställsordningen, anse sakkunnige de härutinnan gällande bestämmelserna böra i sak bibehållas (21 § i förslaget), därvid emellertid i förslagets 26 §, som motsvarar nuvarande 27 §, upptagits stadgandet om nybyggnadsskyldighetens uppskattande till visst årsbelopp i penningar. Bestämmelserna om grunderna för årsbeloppets beräknande hava fortfarande förbehållits arrendeförordningen; och upptagas de som hittills i 18 §. 1 mom, I avseende å dessa grunder för årsbeloppets beräknande har ansetts nödigt att utfylla de nuvarande bestämmelserna. Det har nämligen visat sig, att vid dessa bestämmelsers tillämpning årsbeloppen ' ofta blivit satta till synnerligen låga belopp, stundom så låga, att arrendatorns krav på utbekommande av den vanligen betydande kostnaden för det första bebyggandet icke kunnat tillgodoses annorledes än genom nedsättning i arrendet.

158 Det är flera intressen, som vid bestämmandet av årsbeloppets storlek stå stridiga mot varandra. Här har man å ena sidan vederbörande församlings — eventuellt också kyrkofondens — berättigade intresse att erhålla så stor avkastning som möjligt från bostället till bestridande av prästerskapets löner, respektive kyrkofondens utgifter. Ä andra sidan står arrendatorns ej mindre berättigade intresse att inom en icke alltför avlägsen framtid erhålla tillbaka de medel, han vid byggnadens utförande nödgats förskottera. Slutligen kommer härtill önskvärdheten av att, när större nybyggnad framdeles må ifrågakonima, medel därtill må finnas tillgängliga genom besparade och fonderade årsbelopp. Avvägandet av den riktiga proportionen mellan arrendet och årsbeloppet blir därför en av boställsnämndens icke minst maktpåliggande uppgifter vid arrendeuppskattningen. I anledning härav och då förtydliganden även i vissa andra avseenden ansetts påkallade, hava sakkunnige i förslaget angivit, hurusom vid årsbeloppets bestämmande skall tagas hänsyn dels till den beräknade kostnaden för den nybyggnad, som vid arrendekontraktets upprättande är aktuell och därför särskilt ålägges arrendatorn till utförande, dels till vad arrendatorn eventuellt har att utgiva till föregående arrendator för av denne verkställd nybyggnad (jfr 26 § boställsordningen och 18 § 4 mom. arrendeförordningen enligt förslaget), dels till önskvärdheten att vid framdeles behövlig nybyggnad hava tillgång till fonderade årsbelopp, dels till summan av möjligen redan fonderade årsbelopp och dels till angelägenheten att för bostället erhålla skäligt arrende 1 ). Ehuru det ur församlingens synpunkt är av icke ringa intresse, att det för avlöningsändamålet disponibla arrendebeloppet måtte bliva av så jämn storlek som möjiigt icke blott under de särskilda åren under var arrendeperiod utan även under de särskilda arrendeperioderna, kan det givetvis icke undvikas, att, framför allt under den första arrendeperioden, en förhållandevis stor andel av boställets avkastning måste tagas i anspråk för byggnadskostnadens bestridande, d. v. s. utgå som årsbelopp, varigenom det egentliga arrendebeloppet blir jämförelsevis litet. Förevarande paragrafs andra stycke enligt dess nuvarande lydelse, vilket stycke behandlar frågan om havda byggnadskostnaders återgäldande genom årsbelopp eller annorledes samt om årsbelopps förvaltning, lider av en viss oklarhet och har även blivit på olika sätt tillämpat i skilda orter. Det har synts nödigt att giva hithörande bestämmelser ett tydligare och mera omfattande innehåll. Stycket har i förslaget för tydlighetens skull fördelats på fyra moment (2—5). Härvid har ansetts böra till en början i ett särskilt stycke, 2 mom., angivas, vilka byggnadskostnader fä medelst anlitande av årsbelopp betalas, därvid tillika meddelats stadgande om vem som äger förordna rörande medlens disposition. Bestämmelserna härutiiinan ansluta sig till de förändrade föreskrifter, sakkunnige föreslagit dels i 17 § arrendeförordningen, dels i andra stadganden på området. Sålunda har, i överensstämmelse med förslaget att till de utarrenderande myndigheterna förlägga bestämmandet av hur boställena skola vara bebyggda, här intagits en bestämmelse av innehåll, att användningen av årsbeloppen skall vara beroende på beslut av länsstyrelsen, efter domkapitlets hörande._ Vidare har såsom kostnad, som får medelst årsbeloppen gottgöras, angivits kostnaderna för de olika slag av nybyggnad, som omförmälas i 17 §, således för nybyggnad, som det ålegat arrendatorn att enligt arrendekontraktet verkställa, eller som han enligt ett i föreskriven ordning erhållet medgivande fått utföra eller som genom ett efterföljande beslut godtagits. Därjämte har som x ) Därest sakkunniges förslag till lag om förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss n y b y g g n a d å ecklesiastika löneboställen varder antaget, kommer ytterligare att behöva tagas h ä n s y n till den annuitet, som skall utgå för förskottets återbetalande.

159 sådan kostnad särskilt angivits, vad arrendatorn på grund av bestämmelse i arrendekontraktet utgivit till föregående arrendatorn för av denne verkställd, men förut icke till fullo gottgjord nybyggnad. Sakkunnige hava ansett nödvändigt att genom en uttrycklig bestämmelse i förevarande moment angiva, huruvida den ersättning, som må tillgodoföras arrendatorn, skall beräknas efter den uppskattade eller efter den verkliga kostnaden för den nybyggnad, varom fråga är. Efter vad sakkunnige närmare angivit i motiven till nya 26 § boställsordningen, finnes någon motsvarande bestämmelse icke i nu gällande författningar, men det står uppenbarligen i full överensstämmelse med såväl boställsordningens som arrendeförordningens grunder, att ersättningen utgår efter den beräknade kostnaden. I anslutning härtill har i förevarande 2 mom. intagits den bestämmelsen, att gottgörelse skall utgå med det beräknade beloppet, varjämte gjorts det förtydligande tillägget, att här avses den beräkning, som verkställdes, då föreskrift meddelades om byggnadens uppförande eller, i fall, varom förmäles i 17 § 5 mom., om dess godkännande. Därjämte har intagits en erinran därom, att vid ersättningens beräknande skall avdragas den husröta, som må hava förekommit på den ersatta byggnaden. Vidare har det ansetts både nödigt och ändamålsenligt att i avseende å gottgörelsens beräknande, då fråga är om hus, som arrendator begär att få uppföra enligt 17 § 3 eller 4 mom. eller som han begär att få godkänt enligt 17 § 5 mom., föreslå införande av ett för den ecklesiastika arrendeförordningen förut främmande tillvägagångssätt, nämligen att taga i beräkning även den nytta, som genom den nya byggnaden kan arrendatorn under arrendetiden tillskyndas. Ett liknande stadgande förekommer för visst fall i domänförfattningen (punkt 15:o) och upptages i domänförsiaget och är icke okänt för arrendeavtal enskilde emellan. Emot en bestämmelse av ifrågavarande innehåll kan väl invändas, att den kan vara svår att tillämpa; men ofta lärer det dock vara möjligt att utan större svårighet beräkna värdet av nyttan, såsom då man genom en gammal byggnads ersättande med ny undslipper dryga årliga underhållskostnader, eller genom byggnads uppförande åstadkommer besparing i driftkostnaden eller gör det möjligt att öka inkomsten av egendomen. Slutligen har i 2 mom. intagits den uttryckliga bestämmelsen, att arrendatorn är skyldig att själv svara för kostnaden, där behov av nybyggnad uppstått till följd av arrendatorns vanvård (jfr 27 § i förslaget till ecklesiastik boställsordning). Uppmärksamheten torde böra fästas därå, att arrendatorer av ecklesiastika löneboställen genom de i förevarande 2 mom. föreslagna bestämmelserna, jämförda med 17 § 3—5 mom., erhållit något mera vittgående möjligheter till gottgörelse för verkställd nybyggnad än som följer av allmänna nyttjanderättslagen. 3 mom. Förvaltningen av de årsbelopp, som icke omedelbart behövas för ersättning till arrendator av utav honom förskotterade byggnadskostnader, skola enligt bestämmelserna i 1911 års förordning fonderas och förvaltas av vederbörande kyrkoråd eller i visst fall av domkapitlet. Det har icke undfallit sakkunnige, att den av kyrkorådet utövade förvaltningen praktiskt taget är utan kontroll; och till sakkunniges kännedom hava kommit fall, då årsbelopp utan sådant medgivande, som omförmäles i 18 §, använts till gottgörande av byggnadskostnad. Sakkunnige hava dock icke ansett sig böra föreslå någon ändring i förvaltningsgrunderna för dessa fonder, men hava genom ett föreslaget tillägg till 37 § 1 mom. a) boställsordningen sökt i någon må tillgodose behovet av kontroll över fonderna. Förslagets 3 mom. är därför i huvudsak lika lydande med motsvarande bestämmelser i andra stycket av nuvarande 18 §, dock med den ändring, som

160 påkallas därav, att länsstyrelsen skall efter domkapitlets hörande besluta om årsbeloppens användande, varjämte det ansetts lämpligt att låta bortfalla den inskränkning i användningen, som ligger i den nu förekommande anvisningen, att ersättningen avser nybyggnad, som kräver kostnad av den betydenhet, att den anses ej kunna utan arrendatorns oskäliga betungande av honom förskjutas. I förslagets 4 och 5 mom. hava med ett delvis förändrat och utökat innehåll upptagits bestämmelserna i de två sista punkterna av nuvarande 18 § andra stycket, vilka bestämmelser avse att stadga, huru arrendator annorledes än genom årsbelopp må kunna få gottgörelse för nybyggnadskostnad. Förändringarna avse dels bestämmelsernas närmare anslutning till den föreslagna lydelsen aA' den nya 26 § 2 mom. boställsordningen, till vilken torde få hänvisas, dels ock överflyttande från synerätterna till de utarrenderande myndigheterna av befogenheten att besluta om årsbeloppens disposition. 4 mom. har utökats med en föreskrift därom, att dessa myndigheter skola i ärendet höra boställsnämnden ävensom, under närmare angivna förutsättningar,pastoratet eller tjänstinnehavaren. Att dessas hörande, i motsats mot vad förhållandet ansetts böra vara i fråga om årsbelopps användande, föreskrivits, beror därpå, att ett tillgripande av arrendebeloppet icke bör ske med mindre boställsnämndens sakkunniga yttrande inhämtats samt de av arrendebeloppet närmast intresserade fått uttala sig. 19 §. Bestämmelserna om arrendatorns brandförsäkringsplikt hava i huvudsak lämnats orörda. De föreslagna ändringarna avse följande detaljer. Då brandförsäkringsplikten endast torde omfatta de s. k. skyldighetshusen, har detta uttiyckligen angivits. Sakkunnige — som i 30 § boställsordningen föreslagit den ändring, att domkapitlets tillsyn över fullgörandet av arrendatorns brandförsäkringsplikt skall omfatta samtliga boställen och ej blott dem, där försäkringen är tagen i domkapitlets namn — hava ansett nödigt, att arrendatorn ålägges att till domkapitlet insända bevis om brandförsäkringens vidmakthållande för att domkapitlet på sådant sätt måtte beredas tillfälle att utöva sin berörda tillsynsskyldighet. För att giva större effektivitet åt bestämmelsen om att domkapitlet må meddela föreskrift om det belopp, varför försäkring bör sökas, och om den anstalt, där försäkringen skall äga rum, har intagits ett stadgande om befogenhet för boställsnämnden att i sådan fråga göra framställning. 20 §. Användningen av brandskadeersättning, som i händelse av brandskada utfaller, är givetvis av stor betydelse för boställets vidmakthållande. Här är det icke mindre viktigt än vid ett boställes första bebyggande att tillse, att bostället icke blir betungat med för stora eller dyrbara byggnader, utan att dessa sättas i rimlig proportion till boställets avkastningsförmåga. Även eljest kan ett återuppbyggande av nedbrunna hus av samma beskaffenhet som förut vara opraktiskt Det synes därför nödigt att — i likhet med vad som föreskrives i domänförfattningen (punkt 17:o) — stadga, att återställandet av det genom branden skadade skall äga rum efter ändamålsenlig plan, Den utredning, som härför förutsattes, har ansetts lämpligast kunna förrättas genom boställsnämnden, varefter fastställelse sker genom länsstyrelsen. Härvid lära, då nybyggnad ifrågakommer, stadgandena i 17 § 3 mom. i tillämpliga delar böra lända till efterrättelse. Då stadgandet i förevarande paragraf endast torde hava avseende å skyldighetshusen, har detta uttryckligen angivits.

161 21 §. Die i bestämmelserna om överloppshusen vidtagna förändringarna ansluta sig helt och hållet till de förändringar, som föreslagits i 29 § ecklesiastik boställsordning, varför sakkunnige torde få hänvisa till sistnämnda lagrum med tillhöraaide motiv. D'et torde få erinras därom, att det föreslagna stadgandet i 17 § 5 mom. öppmar möjlighet för arrendator att under viss förutsättning få överloppshus godkänt som skyldighetshus och kostnaden för sådant hus lagd på bostället. 22 §. I 1911 års förordning föreskrives under denna paragraf bland annat, att arrendatorn skall vara skyldig att inom det arrenderade området hålla den hägnad, »som vid syn eller besiktning finnes nödig». . Vid den noggranna undersökning, som enligt de nya stadgandena kommer att föregå utarrenderingen, torde den inom boställets område behövliga hägnaden kunna så noga bestämmas, att det varder möjligt att i arrendekontraktet intaga en specifik uppgift Ji denna hägnad och till densamma begränsa hägnadsskyldigheten, s å v i t t angår hägnaden inom området. Härigenom befriar man arrendatorn från risken att under arrendetiden betungas med hägnadsskyldighet utöver den, vartill han tagit hänsyn vid avgivandet av sitt anbud. I överensstämmelse härmed har paragrafen i förslaget omredigerats. 23 §. Domänsakkunnige hava (sid. 59) ansett sig böra, med hänsyn till det samband, som förefinnes mellan graden av ett jordbruks intensitet och antalet kreatur på detsamma, beträffande kronans utarrenderade jordbruksdomäner föreslå en föreskrift därom, att vid arrendekontraktets upprättande skall bestämmas visst minimiantal djur, som jämte nödiga dragare bör å egendomen hållas (punkt 19:o). ° Domänstyrelsen har i sitt över domänförslaget avgivna utlåtande uttalat som sm mening, att det föreslagna stadgandet vore av stor betydelse, men att dess formulering blivit alltför kategorisk, varför styrelsen föreslagit en sådan ändring därav, att det skulle vara styrelsen obetaget att lämna direktiv i förevarande hänseende. Arrendesakkunnige anse, att en bestämmelse, i huvudsak svarande mot den beträffande kronodomänerna föreslagna, lämpligen bör meddelas för de ecklesiastika löneboställen, som äro förenade med jordbruk, och där ej undantag påkallas av särskilda skäl. Det torde få tagas för visst, att bestämmelsen skall komma att bidraga till att jordbruksboställena hållas i god hävd och möjligen även att motverka förekommande tendenser till förändringar i brukningssättet. Såsom nyss antytts, kan det tänkas föreligga skäl för att hållandet av viss kreatursstam å ett boställe icke bör föreskrivas, exempelvis där bostället av en eller annan anledning lämnas obebyggt och utarrenderas till en granne. För sådan händelse bör emellertid stipuleras åtgärder i syfte att boställets jord i allt fall måtte tillföras tillräcklig kvantitet gödselmedel, vare sig naturliga eller konstgjorda; och hava sakkunnige föreslagit stadgande om att härutinnan erforderliga bestämmelser skola intagas i arrendekontraktet. De beräkningar, som behövas för att läggas till grund för en föreskrift om den myckenhet gödselmedel, som årligen skall påföras bostället, böra verkställas vid arrendeuppskattningen, då de utan större svårighet torde låta sig göra. 17G2 22

162 24 §. Arrendeförordningens bestämmelser äro genomgående avfattade så, att de taga sikte på jordbruksboställena. Vissa meddelade föreskrifter, vilka äro tilllämpliga allenast på boställen, som ej äro avsedda för jordbruk, angivas i förordningen äga denna mera begränsade tillämpning (jfr 3 § andra stycket, 8 § senare delen). Härutinnan hava sakkunnige ej gjort någon ändring i sitt förslag, men de hava ansett lämpligt att beträffande vissa paragrafer, som böra gälla allenast jordbruksboställen och vilkas sålunda begränsade tillämplighet synes böra framgå av paragrafens ordalydelse, införa ett förtydligande tillägg härom. Av detta skäl har i förevarande paragraf ordet »arrendator» i början av första stycket utbytts mot orden »arrendator av jordbruksboställe». Då frågor om bortförande frän löneboställe av stråfoder synas böra göras till föremål för mera sakkunnig prövning än den, som kan förväntas av domkapitlet, har föreslagits sådana frågors överlämnande till prövning av länsstyrelsen, efter boställsnämndens hörande. I domänförfattningen och, i* anslutning därtill, i 1911 årsarrendeförordning stadgas förbud mot bortförande av gödsel. Domän sakkunnige hava emellertid beträffande statens domäner (punkten 20:o) föreslagit, att domänstyrelsen skall äga att från det härutinnan i lag stadgade förbudet medgiva undantag under de villkor, som av domänstyrelsen föreskrivas. Förslaget har motiverats därmed, att det nu gällande absoluta förbudet borde ändras till överensstämmelse med stadgandet i 2 kap. 19 § nyttjanderättslagen, däri bestämmes, att arrendator ej utan jordägarens samtycke äger från fastigheten bortföra gödsel. Arrendesakkunnige hava även för sin del upptagit till behandling, frågan, huruvida icke ett liknande medgivande borde kunna göras för de ecklesiastika boställena, men hava funnit sig böra stanna vid det hittills gällande generella, förbudet. 25 §. I avseende å insättandet i förevarande paragraf av orden »av jordbruksboställe» torde få hänvisas till vad som anförts rörande ett enahanda tillägg i 24 §. 26 §. Av skäl, som närmare angivits under 24 §, har även i förevarande 26 § intagits erinran därom, att paragrafens bestämmelser avse allenast jordbruksboställen. Befogenheten att medgiva tillstånd till verkställande av nyodling hava sakkunnige ansett böra läggas i länsstyrelsens hand. Dylik fråga.är av den betydelse, att boställsnämnden bör däri höras. I enlighet härmed har 1 mom. omredigerats. . , Ifrågavarande bestämmelses tillämplighetsområde torde emellertid till följd av det föreslagna nya 5 mom. i 27 § bliva mera begränsat, än vad nu är fallet. Nyodlingar torde oftast hänföra sig till skogsmarken; men enligt sagda 5 mom. skall arrendatorn ej erhålla annan rätt till nyttigheter å skogsmarken, än som kontraktet uttryckligen upplåter till honom. — Härvid bör tilläggas, att, när fråga är om skogsmark, befogenheten att pröva och avgöra ärenden om nyodling, anläggande av torp eller uppröjande av beteshage är förbehållen kammarkollegiet (instr. 31/12 1921 § 3 mom. 3 c), och att denna befogenhet givetvis bör hos denna myndighet kvarstå. Likaledes bör kollegiets befogenhet (instr. § 3 mom. 3 a) att avgöra ärenden om uppodling av oländig mark å boställe, när därmed åsyftas tillgoaonjutande av frihetsår, bibehållas hos kollegiet. Under 2 mom, hava sakkunnige ansett sig böra intaga bestämmelser till reglerande av den ännu svävande frågan om ecklesiastika löneboställens elek-

163 trifierande. Denna fråga erhöll sin egentliga aktualitet först under krigsåren, då bristen på fotogen och annat lyse över hela landet frambringade en ytterligt forcerad elektrifieringsverksamhet, samtidigt som kostnaderna härför mångdubblades. Det är lätt att förstå, att även från de ecklesiastika arrendatorernas sida kraven på ersättning för havda kostnader i detta hänseende avsevärt vuimo i styrka. I detta ämne föreligger till prövning en särskild hos Kungl. Maj:t gjord framställning, som blivit under hand överlämnad till sakkunnige för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag. Länsstyrelsen i Västerås väckte nämligen i underdånig skrivelse den 19 oktober 1918 förslag om åtgärd i syfte att bereda arrendator av ecklesiastikt löneboställe ersättning för kostnaden för boställets elektrifiering, och var länsstyrelsens skrivelse av i huvudsak följande innehåll. I samband med den pågående elektrifieringen av Sveriges landsbygd hade förfrågningar från olika håll framställts till länsstyrelsen, huruvida gällande lagstiftning inrymde rätt för arrendator av ecklesiastikt boställe att erhålla skälig lindring i kostnad, som han kunde ikläda sig för boställets elektrifiering. Då annan bestämmelse, som kunde anses här tillämplig, icke syntes finnas än stadgandena i 2 kap. 18 § nyttjanderättslagen, men dessa bestämmelser med hänsyn till den säregna art av byggnad, varom här vore fråga, syntes bereda en arrendator ringa trygghet för återbekommande av utlagda medel, särskilt för det fall, att inlösen ej komme till stånd, hade länsstyrelsen måst lämna det besked på förfrågningarna, att något direkt utlägg från , det allmännas sida här ej vore att påräkna, samt att garanti ej förefunnes för att icke arreudator finge själv vidkännas den kostnad, han möjligen åsamkade sig för här ifrågavarande ändamål. Det syntes emellertid länsstyrelsen uppenbart, att författningsbestämmelser med det snaraste borde tillkomma, som beredde en arrendator möjlighet att påtaga sig kostnaden för boställets elektrifiering utan risk att behöva själv vidkännas denna dryga utgift i vidsträcktare mån än som motsvarade den nytta, anläggningen beräknades tillskynda honom. Länsstyrelsen hemställde därför, att Kungl. Maj:t ville gå i författning om utfärdande snarast möjligt av bestämmelser i antydd riktning, samt föreslog, att dylik bestämmelse inlades i 26 § av 1911 års arrendeförordning. „ P å .. 8 T l m c l a v remisser hava utlåtanden i ärendet avgivits av dels överståthållairämbetet och länsstyrelserna i riket med undantag av länsstyrelsen i Västerås, dels samtliga domkapitel och Stockholms stads konsistorium, dels kamimarkollegiet och dels lantbruksstyrelsen. Några av de hörda myndigheterna hade i ärendet inhämtat yttranden av vissa kontraktsprostar. Samtliga nämnda myndigheter hava förordat åtgärder i det av länsstyrelsen i Västerås angivna syftet. Såsom förutsättning härför har länsstyrelsen i Madmö — den enda av de i ärendet hörda myndigheterna, som synes hava hyst en viss tvekan om lämpligheten av förslagets genomförande — angivit föreskrivandet av vissa villkor för ersättningens utgående, i vilket avseende föreslagits, bland annat, att tillstånd till anläggningen lämnades av vederböramde domkapitel eller länsstyrelse. Även vissa andra myndigheter hava ansettt likartade bestämmelser böra meddelas såsom villkor för rätten att tillgodomjuta den ifrågasatta ersättningen. Det övervägande flertalet myndigh e t e r hava helt anslutit sig till det framställda förslaget, därvid dock i ett fall : gjorts ett uttalande, som snarare synes hänvisa till de erforderliga bestäm.melsernas upptagande i 30 § arrendeförordningen. Åtskilliga myndigheter- hava emellertid sökt finna en annan lösning på frågan än den av länsstyrelsen i Västerås ifrågasatta, och man kan här finna huvudsakligen två riktningar. Den ena av dessa riktningar företrädes av länsstyrelsen i Linköping, som hänfört sig till ett av domänintendenten i länet avgivet yttrande,

164 däri denne uttalat sig till förmån för att frågan om gottgörelse åt arrendator av ecklesiastikt boställe för dettas elektrifiering måtte ordnas i huvudsak på samma sätt som skett i avseende å kronodomäner. Beträffande dylik ersättning till arrendatorer å kronans jordbruksdomäner vore nämligen medgivet att, därest den elektriska anläggningen skedde efter plan, som av domänstyrelsen godkändes, arrendatorn dels finge erhålla fri utsyning å egendomens skog, om tillgång därtill funnes, av erforderligt antal stolpar, dels att de till anläggningen hörande fast förlagda ledningar och anslutningskontakter finge, där så av arrendatorn påfordrades, vid arrendetidens slut i då befintligt skick av kronan inlösas jämlikt de i 2 kap. 18 § nyttjanderättslagen stadgade grunder. Häri har domänintendenten nu föreslagit allenast den ändring, att godkännandet av den plan, efter vilken anläggningen skulle äga rum, borde meddelas av länsstyrelsen och att inlösningen av de fasta ledningarna och anslutningskontakterna verkställdes av kyrkofonden. Enligt den andra av berörda riktningar borde omförmälda kostnad behandlas som nybyggnadskostnad. Länsstyrelsen i Uppsala har sålunda uttalat önskvärdheten av att ersättning såsom för annan nybyggnad kunde beredas arrendatorerna genom avdrag å arrendena men med erläggande av skälig avgift för den årliga nyttan av anläggningen; och länsstyrelsen i Kalmar har förordat, att arrendator måtte erhålla ersättning för elektrifieringskostnaden av det för nybyggnadsskyldigheten avsatta årsbeloppet. Kammarkollegiet, i vars yttrande lantbruksstyrelsen förmält sig instämma, har ansett lämpligast, om sådan ändring skedde i ecklesiastik boställsordning, exempelvis genom tillägg av ett nytt moment till 20 §, att föreskrifterna angående laga hus kunde komma att tillämpas jämväl beträffande nu ifrågavarande anordningar. . Slutligen har jämväl kyrkofondskommittén den 18 december 1919 avgivit infordrat underdånigt utlåtande i detta ärende och därvid förordat ändring i 26 § arrendeförordningen i enlighet med ett av kommittén framlagt förslag. I sitt berörda utlåtande har kommittén till en början framhållit nödvändigheten av att beträffande jordbrukets ekonomi vidtaga sådana anordningar, varigenom den största möjliga besparing i arbetskraft och driftkostnad måtte kunna vinnas. Att jordbrukets elektrifiering härför vore ett synnerligen verksamt medel syntes vara allmänt erkänt. Men även på ett annat område hade den elektriska kraftens tagande i anspråk för jordbruket stor betydelse. I konkurrensen om arbetskraften spelade det en icke så oväsentlig roll att kunna åt arbetarna erbjuda den trevnad och bekvämlighet, som bestode i tillgång till elektrisk belysning. Med hänsyn till nu berörda omständigheter kunde tagas för givet, att de jordbruksegendomar, som hade skaffat sig tillgång till elektrisk kraft för belysning eller maskindrift, innehade och i en framtid komme att ännu mera få ett övertag över sådana egendomar, som ej förskaffat sig motsvarande förmåner. Detta antagande gällde även sådana jordbruksegendomar, som vore avsedda till utarrendering. Konkurrensen om arrendet till en jordbruksegendom syntes i regeln vara större, om egendomen utbjödes elektrifierad än om den utbjödes icke elektrifierad, varför ett högre arrende i allmänhet syntes vara att påräkna i det förra än i det senare fallet. Då i det prästerliga lönesystemet inginge, att de åt det territoriella prästerskapet upplåtna jordbruksboställena — med få och oväsentliga undantag — skulle vara utarrenderade, syntes det sist sagda äga sin' tillämplighet jam val på, dessa boställen. Därefter har kommittén yttrat huvudsakligen följande. För den föreliggande frågans besvarande är tydligen av vikt att kunna bedöma, dels i vilken mån de bestämmelser, som för närvarande gälla om de^ utarrenderade ecklesiastika boställena, kunna verka befrämjande av eller åter-

165 » h å l h n d e för boställenas elektrifiering, och dels huruvida med hänsyn härtill behov må anses föreligga för ändrade eller nya bestämmelser. I ändamål att skaffa sig grund för ett omdöme härutinnan har kommittén ansett sig böra införskaffa upplysningar angående den omfattning, vari elektrifieringen av såväl de för jordbruk avsedda ecklesiastika löneboställena som de ecklesiastika jordbruksboställen, vilka ännu innehavas av präst på grund av gammal lönereglering, fortgått. För dessa upplysningars erhållande har kommittén hän7änt sig till samtliga kontraktsprostar. Flertalet av dem hava inkommit med svar. Av omförmälda svar har inhämtats bland annat följande. Antalet socknar inom de kontrakt, beträffande vilka svar ingått, utgör 2,101. I n o n 1,425 av dessa socknar — av vilka emellertid åtskilliga sakna ecklesiastikt boställe — har verkställts elektrifiering av jordbruksfastigheterna eller vidtagits förberedande åtgärder för ändamålet. Antalet för jordbruk avsedda ecklesiastika boställen (prästgårdar i nyreglerade pastorat sålunda undantagna), som härvid ingått i elektrifieringsföretag, uppgår till 594, fördelade på 570 socknar. På 525 a.v nämnda boställen har elektrifieringen bekostats av arrendatorn eller boställshavaren, på 69 av pastoratet. Där arrendatorn eller boställshavaren bekostat företaget synes endast i undantagsfall pastoratet hava iklätt sig någon ansvarighet för att arrendatorn eller boställshavaren komme att fullgöra sina förbindelser i avseende på företaget eller eljest bisträckt arrendatorn. I ett fåtal (14) fall har insyning av redan verkställd elektrisk anläggning ägt rum. Såsom anledning till att insyning icke ägt rum har stundom angivits, att anläggningen vore så ny, att sjui eller ekonomisk besiktning icke hållits efter anläggningens tillkomst. Någon gång har synerätt förhands vis föreskrivit inledande å löneboställe av elektriskt ljus. Å andra sidan känner kommittén icke något fall, då synerätt vägrat begärd insyning. På framställd fråga om anledningen till att arrendator eller boställshavare icke oaktat erbjuden möjlighet ingått i elektrifieringsföretag har i jämförelsevis få fall hänvisats till de med anläggningen förenade kostnaderna. I enstaka fall har sådant svar fullständigats genom upplysningen, att kostnaden till följd av ledningens stora längd skulle bliva särskilt betungande. I andra fall har anledningen förklarats vara den, att arrendetiden snart ginge till ända och att osäkerhet rådde huru det då skulle ställa sig med kostnaden. Nu gällande bestämmelser angående ecklesiastika löneboställen måste anses föga ägnade att befrämja utförandet å sådana boställen av företag, varom nu är fråga. Där arrendator för det av honom arrenderade lönebostället deltager i elektrifieringsföretag — och något hinder för sådant deltagande lärer ej finnas — synes detta ske på hans egen risk. Någon rätt för arrendatorn att få företaget utfört på boställets bekostnad eller att vid sitt frånträde av bostället få kostnaden eller del därav åter av tillträdande arrendatorn torde icke föreligga. Tilläventyrs skulle man k u n n a vilja göra gällande, att då jämlikt lagen angående vad till fast egendom är att hänföra den 24 maj 1895 till byggnad höra bland annat ledningar för belysning, sarnt det enligt ecklesiastik boställsordning tillkommer husesyn och ekonomisk besiktning att meddela föreskrift om storleken, inredningen och beskaffenheten av laga hus å löneboställe, det läge i synerätts och ekonomisk besiktnings befogenhet att lämna föreskrift om elektrisk anläggning, som står i förbindelse med de laga husen eller några av dem. Även om en sådan slutsats är riktig, synes dock osäkert, om man på denna väg kan komma fram till en under alla förhållanden tillfredsställande lösning av den föreliggande frågan. Enligt n ä m n d a lag torde nämligen dylika ledningar vara hänförliga till byggnad endast till den del de falla inom huset. I vissa av de i ärendet avgivna y t t r a n d e n a har uttalats den mening, att bestämmelsen i 2 kap. 18 § nyttjanderättslagen skulle vara tillämplig i avseende å elektrisk anläggning. Bestämmelsen i fråga, som reglerar rättsförhållandet mellan avträdande arrendator och jordägare och i sådant

avseende stadgar skyldighet för arrendator att i vissa fall hembjuda utförda an- * läggningar jordägaren till inlösen, lärer emellertid sakna all effektivitet i avseende å utarrenderad ecklesiastik jord, enär någon inlösen av jordägaren icke här lärer vara möjlig att åstadkomma, åtminstone icke med nuvarande bestämmelser. Analogivis torde möjligen 29 § ecklesiastik boställsordning, som för lönebostäilena i viss mån ersätter nyssnämnda bestämmelse i nyttjanderättslagen, kunna tillämpas. Man skulle nämligen kunna anses hava skäl att behandla anläggningen såsom överloppshus, vilket tillträdande arrendatorn skulle äga rätt att från avträdaren lösa till det värde, som, i brist av åsämjande, synerätten därå sätter. Som emellertid någon skyldighet icke föreligger för tillträdaren att verkställa sådan inlösen, har den, som bekostat anläggningen, ingen säkerhet för att i de fall, då han under sin besittningstid ej kan tillgodogöra sig en kostnaden motsvarande inkomst, få denna återstående kostnad sig gottgjord. Av det sagda torde man vara berättigad till det antagandet, att en arrendator av ecklesiastikt löneboställe för närvarande kommer att i allmänhet endast i sådana fall anse sig böra bekosta löneboställets elektrifiering, där han hyser förhoppning att under sin arrendetid kunna påräkna en mot kostnaden svarande fördel av anläggningen. Nu berörda brist i gällande författningar synes kommittén vara av den betydenhet, att det bör tagas under övervägande, om icke densamma lämpligen bör avhjälpas. Visserligen framgår det av de från kontraktsprostarna inhämtade upplysningarna, att elektrifiering av löneboställen ägt rum i icke ringa utsträckning och jämväl att synerätter i olika delar av landet behandlat dylik anläggning som nybyggnad. Man skulle därför kunna ställa sig tveksam, huruvida något behov av närmare bestämmelser i själva verket föreligger, eller om icke saken i stort sett ordnar sig själv. För sin del kan kommittén icke undgå att erkänna det berättigade i denna tvekan, men anser dock övervägande skäl tala för att förhållandena med löneboställenas elektrifiering varda genom författningsbestämmelser ordnade. I fortsättningen av sitt utlåtande har kommittén behandlat de olika sätt, varpå man sökt lösa det föreliggande spörsmålet, och därvid särskilt uppehållit sig vid förslagen att jämställa elektriska anläggningar med sådana företag, som omförmälas i 26 § arrendeförordningen, och att behandla dem som n jbyggnad. Kommittén har väl ansett vissa fördelar vara förenade med att behandla den elektriska anläggningen som nybyggnad, men har dock funnit erinringarna mot denna lösning av frågan vara av större vikt. Bland dessa erinringar har av kommittén framhållits följande. Anläggningens behandling som nybyggnad förutsatte, att den i allt betraktades som laga hus. Följaktligen skulle det jämlikt 20 § boställsordningen ankomma på synerätt att pröva, huruvida anläggningen skulle finnas eller ej. Synerätt kunde således tänkas komma att ålägga arrendator utförande av dylik anläggning även i fall, då arrendator motsatte sig sådant. Vidare skulle anläggningens behandling som nybyggnad komina att medföra, att arrendatorn bleve berättigad att av bostället (genom årsbelopp, avkortning å arrendet eller ersättning av efterträdaren) erhålla full ersättning för den anläggningskostnad, han fått vidkännas. Då boställes elektrifiering i regel syntes verka förhöjning i boställets avkastningsförmåga, syntes en ersättning i nämnda utsträckning ej berättigad under annan förutsättning, än att arrendet vore beräknat med hänsyn till den ökade nettobehållning, som ofta syntes vara att efter elektrifieringen förvänta från bostället. I motsatt fall åter skulle arrendatorn kunna komma i åtnjutande av dubbel förmån så till vida, att han erhölle ersättning för anläggningskostnaden även till den del han under arrendetiden kunnat tillgodogöra sig en kostnaden motsvarande inkomst.

167 Beträffande förslaget att i 26 § arrendeförordningen intaga föreskrift till beredande av möjlighet för arrendator av ecklesiastikt löneboställe att påtaga sig kostnaden för boställets elektrifiering utan risk att behöva själv vidkännas utgiften härför, har kommittén ansett till förmån, för en dylik bestämmelse i första rummet tala den omständigheten, att anläggning för elektrisk belysning och drivkraft för jordbrukets behov syntes vara starkt jämförlig med sådana anläggningar, som omförmälas i nämnda 26 §. Häri syntes ligga en hänvisning till att gottgörelsen till arrendatorn kunde beredas för samtliga ifrågavarande fall i enahanda ordning. Vidare har kommittén härutinnan tillagt följande. Tänker man sig frågan om arrendatorns gottgörande för kostnaden för löneboställes elektrifierande ordnad på sätt nu senast berörts, framställer sig den frågan, huruvida tillräcklig säkerhet finnes för att en dylik anläggning för framtiden vidmakthålles. Fullt betryggande föreskrifter härutinnan torde föreligga, Enligt 16 § arrendeförordningen skall arrendatorn åläggas att städse i fullgott stånd underhålla till bostället hörande byggnader och anläggningar. I den allmänna förpliktelse, som enligt 39 och 50 §§ ecklesiastik boställsordning åligger ekonomisk besiktning och husesyn att besiktiga boställets hus och ägor och att meddela föreskrifter om anmärkta bristers avhjälpande, torde ligga tillräcklig anvisning för förrättningsmännen att besiktiga även sådana anläggningar, varom här är fråga, och meddela föreskrift rörande förekommande bristers avhjälpande. I stort sett erbjuder det senast berörda sättet för syftets vinnande samma fördelar, som skulle ernås genom anläggningens behandling såsom nybyggnad. Särskilt torde få framhållas, att då en elektrisk anläggning, som vederbörligen auktoriserats, är att betrakta som ett boställets husbehov, utsyning av ledningsstolpar icke lärer komma att förvägras. ^ Även domänsakkunnige hava upptagit elektrifieringsfrågan till behandling, så vitt angår kronans utarrenderade jordbruksdomäner. De hava därvid framhållit vikten av att hinder icke läggas i vägen för en allt mera utvidgad användning av den elektriska kraften vid landets jordbruk och hava angivit vissa normerande bestämmelser, som i avseende å elektrifieringen borde bliva gällande för kronans jordbruksdomäner. Med dessa normerande bestämmelsers införande i förvaltningsgrunderna syntes emellertid böra anstå i avvaktan å dlen i riksdagens skrivelse den 28 maj 1920 ifrågasatta lagstiftning om skyldighet för jordägare att vid arrendetidens slut till arrendatorn utgiva ersättning för av honom å den arrenderade fastigheten nedlagda kostnader för utförande av elektriska anläggningar. Berörda av domänsakkunnige omförmälda riksdagsskrivelse har numera lett till ett framlagt förslag till lagstiftning i ämnet. Sedan skrivelsen genom Kungl. Maj:ts beslut den 18 juni 1920 överlämnats till jordabalkskommissionen att tagas i övervägande vid fullgörande av dess uppdrag, har nämligen kommissionen, som ansett sig böra upptaga denna fråga till särskild behandling, den 31 mars 1922 avgivit betänkande med förslag angående arrendators rätt till ersättning för elektrisk anläggning. Kommissionen har här föreslagit en sådan lösning av frågan, att jordägaren skulle väva skyldig att under vissa föruitsättningar till arrendatorn utgiva en efter närmare angivna grunder beräknad ersättning för anläggningen. De huvudsakliga bestämmelserna i ämnet havax ansetts böra upptagas i 18 § av 2 kap. nyttjanderättslagen. Efter kommissionens förslag skulle i sagda paragraf i ett särskilt stycke bibehållas det nuvatrande stadgandet därom, att arrendator, som å den arrenderade fastigheten upptfört s. k. överloppshus, eller utöver vad honom ålegat verkställt viss plantenmg eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad, skall vara skyldig hembjuda det jordägaren till inlösen när han frånträder arrendet, varefter skulle införas ett inytt stycke av följande lydelse:

168 »Hembjudes anläggning för fastighetens förseende med elektrisk belysning eller drivkraft och har i den ordning Konungen bestämmer prövats, att planen för anläggningen är lämplig med hänsyn till fastighetens storlek och belägenhet samt förhållandena i övrigt ävensom att kostnaderna för anläggningen stå i skäligt förhållande till gagnet för fastigheten, eller har planen blivit av jordägaren godkänd, vare jordägaren skyldig att för anläggningen med undantagför lampor, motorer och annat, som icke är fast förlagt, till arrendatorn utgiva ersättning efter det värde, den finnes äga för fastigheten vid tiden för dess avträdande, dock ej med högre belopp än som svarar mot värdet vid uppsättningen. Vid ersättningens bestämmande skall skäligt avdrag göras för värdet av ämnen, som för anläggningen må vara hämtade från fastigheten. Kan överenskommelse ej träffas om den ersättning, som sålunda bör utgå, skall denna bestämmas i den ordning, som i 8 § stadgas.» Häruppå följer i ett särskilt stycke de nu gällande bestämmelserna öm förfaringssättet i fall, då lösningsskyldighet ej äger rum. Beträffande motiven till ifrågavarande förslag hänvisas till kommissionens betänkande. Ur detsamma torde emellertid här få antecknas, hurusom kommissionen erinrat, att för den stora grupp av arrendatorsklassen, som kronoarrendatorerna utgöra, numera föreligger ett beslut om fördelning mellan jordägare och arrendator av kostnaderna för fastighetens elektrifiering. Efter framställning av domänstyrelsen i fråga om kronans deltagande i kostnaderna för förseende av under styrelsens förvaltning stående utarrenderad kronoegendom med elektrisk kraft nar nämligen, efter vad här upplyses, Kungl. Maj:t genom nådigt brev till domänstyrelsen den 5 mars 1920 bemyndigat styrelsen medgiva, att arrendator av sådan egendom, som för egendomens förseende med elektrisk kraft låter utföra anläggning efter plan, som av styrelsen godkännes, må erhålla fri utsyning å egendomens skog av för den elektriska anläggningen, i vad den avser egendomen, erforderliga stolpar till det antal, som utan skada för skogen därstädes kan uttagas, samt att de till anläggningen hörande, fast förlagda ledningar och anslutningskontakter skola, där så av arrendatorn påfordras, vid dennes frånträdande av arrendet, dock tidigast vid löpande arrendeperiods slut, i då befintligt skick av kronan inlösas jämlikt de i 2 kap. 18 § nyttjanderättslagen stadgade grunder. Vidare torde få återgivas följande sammanfattning av innehållet i den sakliga motiveringen (sid. 22) till det av kommissionen framlagda förslaget. Jordabalkskommissionen funne det önskvärt och av utvecklingen påkallat, att arrendatorns rätt att för kostnaderna, som han nedlagt på den arrenderade egendomens elektrifiering, undfå gottgörelse av jordägaren bleve reglerad genom lagstiftning, då i annat fall syntes vara att vänta dels att arrendeegendomar i allmänhet icke bleve delaktiga' av de förmåner, som elektrifiering kunde bereda jordbruket, dels att arrendatorer, som på egen risk företoge elektrifiering, icke därför erhölle skälig gottgörelse vid arrendets frånträdande. Till innehållet borde den eventuella lagstiftningen i ämnet enligt kommissionens mening i allt väsentligt överensstämma med de grunder, som härutinnan redan vunnit tillämpning i avseende å kronoarrendena, och den formella gestaltningen syntes lämpligast kunna ske i anslutning till allmänna arrendelagen, i vilken de nya bestämmelserna torde böra ingå. I avseende å ersättningsskyldighetens omfattning erinrades, att arrendatorns ogynnsamma ställning gent emot jordägaren vid underhandlingar om ersättning för elektrisk installation närmast berodde därav, att betydande delar av anläggningen underginge en mycket stor värdeminskning vid en flyttning, vartill komme att anläggningskostnaden ginge förlorad och att själva flyttningen alltid medförde åtskillig kostnad, helst därför fordrades biträde av sakkunnig person. Vad nu sagts gällde dock endast i mindre mån motorer, lampor och dylikt; ville jord-

169 ägaren ej lösa till sig sådana beståndsdelar av anläggningen, syntes arrendatorn, om han icke hade användning för dem på a n n a n plats, väl kunna realisera dem utan allt för stor förlust. Kommissionen hade därför ansett, att inlösningsskyldigheten icke borde gälla beträffande lampor, motorer och annat, som icke vore fast förlagt. Något ytterligare u n d a n t a g hade kommissionen trott sig icke böra ifrågasätta; inlösningsskyldighet skulle alltså komma att omfatta icke blott fast förlagda ledningar och anslutningskontakter utan även elektriska stationer av olika slag, som kunde ingå i den av arrendatorn bekostade anläggningen. I det sistnämnda hänseendet kunde visserligen tvivelsmål yppas, om icke genom en så långt utsträckt inlösningsskyldighet jordägaren utsattes för allt för stor ekonomisk risk. Kommissionen utginge emellertid från att dyrbarare anläggningar endast kunde tänkas ifrågakomma vid mycket stora arrenden, där tillika mötte svårighet att på annat sätt erhålla nödig elektrisk kraft. Och givetvis måste även för dylika fall arrendatorn av ovissheten om det belopp, som han vid arrendets frånträdande kunde återfå, hållas tillbaka från anläggningar, som icke kunde anses motiverade även ur jordägarens synpunkt. Tillika vore härvid a t t beakta de korrektiv, som under alla omständigheter måste stadgas till skydd för jordägarens rätt. Beträffande frågan om sådana korrektiv erinrade kommissionen om vad nyttjanderättslagen i 2 kap. 17 § innehölle om arrendators rätt att efter verkställd täckdikning med användande av tegelrör erhålla ersättning för värdet av rören. Såsom förutsättning för denna r ä t t stadgades, att planen för täckdikningen antingen uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller blivit av jordägaren godkänd. Det senare alternativet hade upptagits i kommissionens förslag och även det förra h a d e däri en motsvarighet, som dock i flera avseenden skilde sig från förebilden. På elektrifieringens område funnes icke någon tjänsteman med en ställning, jämförlig med den, en lantbruksingenjör intoge. Fördenskull och på i övrigt anförda skäll borde prövningen av planens lämplighet ske särskilt. Enligt förslaget skulle prövningen ske i den ordning Konungen bestämde. Kommissionen hade t ä n k t sig, att bestämmelser i ämnet skulle meddelas i administrativ väg och att de borde innehålla, att arrendator, som ville påkalla dylik prövning, hade att göra frannställniiig därom hos vederbörande länsstyrelse; att länsstyrelsen efter jordägarens hörande förordnade lämplig person att, eventuellt efter undersökning på platsen, avgiva utlåtande i ärendet; a t t länsstyrelsen, sedan utlåtandet inkommit samit så väl arrendatorn som jordägaren fått tillfälle avgiva påminnelser, avgjorde äremdet genom utslag: att besvär skulle* k u n n a få anföras hos Kungl. Maj:t i vederb ö r a n d e statsdepartement; samt att före besvärens avgörande utlåtande skulle inhäirntas från central myndighet, t. ex. lantbruksstyrelsen, möjligen kommerskollegiunn eller vattenfallsstyrelsen. Med sålunda ifrågasatt ordning för ärendets handl ä g g n i n g syntes icke vara nödigt, att — i analogi med vad som gällde beträffande ersäittning för täckdikning med tegelrör — prövningen av planens lämplighet skedide före anläggningens utförande; kommissionen hölle tvärtom före, att mången g å n g , och det icke minst med hänsyn till jordägarens intresse, kunde vara b ä t t r e att prövningen skedde först efter det anläggningen utförts och varit i bruk. I ännui ett avseende skilde sig arrendatorns r ä t t till ersättning enligt kommissionenss förslag från vad som gällde beträffande ersättningen för tegelrör. För tegelrörem syntes arrendatorn vara berättigad till ersättning, så snart täckdikningsarbeetet blivit behörigen utfört, efter deras dåvarande värde; för den elektriska anläiggningen skulle däremot enligt förslaget ersättning utgå först vid arrendets upplhörande och efter anläggningens dåvarande värde för egendomen. ECnligt kommissionens mening vore det, i händelse jordägaren inlöste själva anläiggningen, rimligast, att han även övertoge arrendatorns andelar i förening för distrribuering för elektrisk kraft, vari arrendatorn kunde hava ingått, men det hade syntts kommissionen antagligt, att arrendatorns intresse härutinnan skulle skyddas

170 av föreningen, så att lagbestämmelse om inlösen jämväl av sådana andelar icke skulle erfordras. Det huvudsakliga skälet, varför kommissionen tvekat att föreslå en bestämmelse härom, läge emellertid i svårigheten att åstadkomma en för alla fall lämplig ordning för uppskattning av värdet av dylika andelar. Då härför skulle erfordras en undersökning av föreningens hela ledningsnät och av dess ekonomiska ställning över huvud, hölle kommissionen före, att en uppskattning i den ordning, som stadgas i 2 kap. 8 § nyttjanderättslagen, icke kunde vara för detta ändamål fullt tillfredsställande. För de fall, då enligt kommissionens förslag lösningsskyldighet skulle åligga jordägaren, hade däremot nyssangivna ordning för lösesummans fastställande synts kommissionen lämplig. Bestämmelserna i ämnet hade, då frågan skulle avgöras först vid arrendets frånträdande, ansetts böra upptagas i 18 § av 2 kap. nyttjanderättslagen. sakkunnige.

Arrendesakkuimige finna det obestridligt, att en jordbruksegeiidoms elektrifiering, om denna sker med iakttagande av nödig omsikt, äger den betydelse för höjandet av egendomens arrendevärde, att de kostnader, som arrendator av ecklesiastikt löneboställe nedlägger på sådan anläggning, böra under vissa förutsättningar och i viss utsträckning kunna återgäldas honom ur boställets avkastning. Visserligen torde man ej böra bortse från, att mycket av vad som i elektrifieringsfrågan åtgjorts vidtagits under trycket av de säregna förhållanden, som rådde under kristiden, likasom att många elektrifieringsföretag blivit onödigt kostsamma på den grund, att de utförts under kristiden, då materiellen var dyr och tidvis dålig och då även arbetspriserna voro höga; men trots detta måste det nyss uttalade omdömet anses riktigt. Oberoende av huruvida någon allmän lagstiftning i ämnet kommer till stånd, hålla sakkunnige fördenskull före, att frågan om arrendatorernas ersättningsrätt i berörda hänseende bör ordnas beträffande de ecklesiastika löneboställena. Även om jordabalkskommissionens föreliggande förslag varder upphöjt till lag — vilken lag enligt 19 § ecklesiastik boställsordning bleve gällande jämväl för de ecklesiastika löneboställena, i den män ej boställsordningen eller ecklesiastik arrendeförordning innehåller avvikande stadganden 1 ) — måste i arrendeförordningen upptagas bestämmelser avseende sättet, varpå ersättningen skall utgå till arrendatorn. De av kommissionen föreslagna bestämmelserna kunna nämligen ej till alla delar komma till användning vid löneboställena, ty vad där stadgas om lösningsskyldighet för jordägare kan ej erhålla direkt tillämpning vid dessa boställen. Här föreligger således samma skäl till intagande i arrendeförordningen av särskild föreskrift som det, vilket föranlett den i nuvarande 26 § förekommande bestämmelsen rörande ersättning för tegelrör vid täckdikning. Då alltså i arrendeförordningen bör under alla förhållanden intagas en bestämmelse rörande ecklesiastik arrendators rätt till ersättning för elektrisk anläggning, hava sakkunnige, i betraktande jämväl därav, att den ifrågasatta lagens föreskrifter icke skulle hava s. k. tvingande karaktär, ansett sig böra undersöka, huru rida de av kommissionen föreslagna bestämmelserna — även i andra avseenden än som hänföra sig till den nyss berörda lösningsskyldigheten för jordägaren — synas lämpa sig för det ecklesiastika arrendeväsendet. På sätt ') Beträffande förslagets förhållande till kronoarrendena h a r kommissionen y t t r a t följande. Nyttj anderättslagens kapitel om arrende gäller även i fråga om kronoarrendena, och kommissionen h a r ansett de föreslagna n y a bestämmelserna höra vinna tillämpning även beträffande dylika arrenden. Då dessa bestämmelser lika litet som de bestämmelser i sagda lag, till vilka de ansluta sig, äro avsedda att vara tvingande, kunna de j u ej hindra förbehåll i arrendekontrakten, varigenom, exempelvis, kronan för egen del frikallar sig från inlösningsskyldighet och i stället utfäster sig att vid arrendets övergång till annan arrendator förbinda denne till den skyldighet i förevarande hänseende, som enligt lag åligger jordägare.

171 och av skäl, som nedan närmare angivas, hava sakkunnige ifrågasatt delvis andra grunder för ersättningens beräknande och utgående. De av sakkunnige föreslagna bestämmelserna hava erhållit sådan avfattning, att de kunna bliva oförändrat gällande vare sig kommissionens förslag blir lag eller ej. Såsom korrektiv till skydd för jordägarens rätt har kommissionen föreslagit en bestämmelse om, att lämpligheten av planen för anläggningen blivit prövad i den ordning, Kungl. Maj t bestämmer, eller ock att planen blivit av jordägaren godkänd. Då beträffande lönebostäilena jordägarens godkännande synes böra lämnas genom länsstyrelsen efter sakkunnig utredning, och en likartad ordning varit av kommissionen avsedd för den prövning, som kommissionen alternativt föreslagit för bedömande av anläggningens lämplighet, synes det vara ändamålsenligt, att beträffande lönebostäilena stadgas, att anläggning för boställes förseende med elektrisk belysning eller drivkraft skall ske efter av sakkunnig person uppgjord plan. som godkännes av länsstyrelsen efter boställsnämndens hörande. Enligt kommissionens förslag skulle uppgörelsen med jordägaren ske vid arrendets frånträdande. Då enligt såväl boställsordningen som arrendeförordningen, jämväl enligt nuvarande lydelsen, ecklesiastik boställsarrendators skyldigheter och rättigheter kunna bliva föremål för reglering redan under arrendeperioden, hava sakkunnige ansett skäligt, att den arrendator tillkommande ersättningen fö)- elektrisk anläggning må kunna bestämmas och utgå aren under pågående arrendeperiod. Härigenom ställes sådant företag även i paritet med andra i 26 § 2 inom. omförmälda företag av i viss mån jämförlig beskaffenhet Vad angår de grunder, efter vilka ersättningen bör beräknas, lärer arrendatorn icke under alla förhållanden skäligen kunna göra anspråk på att få full gottgörelse. Detta av två skäl. Dels måste det ofta räknas med, att den förhöjning i värde, egendomen erhåller genom anläggningen, icke motsvarar hela anläggningskostnaden. I sådant hänseende kan bl. a. erinras därom, att en anläggning av ifrågavarande slag ej sällan är delvis föranledd av rent personliga bekvämlighets- eller trevnadsbehov, vilka den ene arrendatorn finner önskvärt att tillgodose, men en annan icke på samma sätt uppskattar, något som givetvis inverkar på det värde, anläggningen, objektivt sett, äger. Dels kan en arrendator under arrendeperioden intjäna en större eller mindre del av anläggningskostnaden genom att anläggningen medverkar till lägre driftkostnader och därigenom till högre nettobehållning än den, som beräknades som utgångspunkt vid arrendets bestämmande. Då den av kommissionen föreslagna värderingsgrunden icke är fullt tillämplig i fråga om ersättning, som kan fastställas redan under arrendeperiodens lopp, hava sakkunnige beträffande löneboställena föreslagit en föreskrift därom, att vid gottgörelsens bestämmande hänsyn bör tagas å ena sidan till det gagn, företaget i fullbordat skic-k anses medföra för bostället, och å andra sidan till den nytta, arrendatorn kan under sin arrendetid genom företaget tillgodogöra sig, dock att gottgörelsen i imtet fall må sättas till högre belopp, än som svarar mot kostnaden för företagets utförande. Därjämte har från kommissionens förslag upptagits stadgandet, att gottgörelse icke bör beräknas för lampor, motorer och annat, som icke är fast förlagt. Vad angår den i kommissionens betänkande berörda frågan, om arrendatorn bör erhålla lösen för aktier eller andelar i det bolag ellev den andelsförening, som ombesörjt anläggningen och verkställer den elektriska kraftens distribuering, anse sakkunnige, att, då vad arrendatorn utgivit vid tecknande av sådana aktier eller andelar väl vanligen utgör anläggningskostnad, dessa utgifter i regel böra ingå bland de kostnader, vilka skola tagas i beräkning vid ersättningsbeloppets fastställande. Angående ikraftträdandet av den av kommissionen föreslagna lagen har

172 kommissionen ifrågasatt en bestämmelse, som i vad angår de nya grundernas tillämpning i avseende å tidigare ingångna arrendeavtal ansluter sig till 1 § andra stycket promulgationslagen till nyttjanderättslagen. I följd härav skulle sagda grunder i regel icke komma att äga tillämpning i fråga om nyttjanderätt, som upplåtits före den nu föreslagna nya lagens ikraftträdande. Beträffande de ecklesiastika löneboställena synes ett likartat förfaringssätt böra komma till användning. Härigenom skulle emellertid de många företag av ifrågavarande slag, som redan blivit utförda och som ytterligare kunna före meddelandet av de föreslagna bestämmelserna komma till utförande å löneboställen, bliva lämnade utom regleringen. Men härav behöver icke, och bör icke heller, följa, att sådana arrendatorer skulle gå miste om den förmån, man velat tillförsäkra nya arrendatorer. Där en utförd anläggning av förevarande slag verkligen har betydelse för bostället, lärer vid den förnyade arrendeuppskattningen uppskattningsnämnden icke kunna undgå att söka träffa sådan uppgörelse med den avgående arrendatorn, att anläggningen till ömsesidig båtnad för den avträdande arrendatorn och bostället kommer att ingå bland boställets byggnader och anläggningar mot lösen, som behandlas som en bostället åliggande kostnad, eller med andra ord att grunderna för de nya bestämmelserna varda även i sådant fall tillämpade. Beträffande frågan, huruvida jordägaren skall äga lösningsskyldighet jämväl vid s. k. lägenhetsarrende, yttrar jordabalkskommissionen följande. Anförda kapitel i nyttjanderättslagen innehölle i 43 § bestämmelser om upplåtelse av jord på arrende för annat ändamål än jordbruk. Med avseende å dylika arrenden hade kommissionen trott sig icke böra föreslå bestämmelser om skyldighet för jordägaren att inlösa elektrisk installation, som arrendatorn bekostat. De åsyftade upplåtelserna vore ofta rent tillfälliga, och byggnaderna å de upplåtna områdena hade merendels egentligt värde blott i den tillfälliga innehavarens hand; att jordägaren skulle vara skyldig inlösa elektrisk anläggning för drift av en rörelse, som nedlagts, eller för belysning av en backstuga, som utrymts kanske därför att den blivit obeboelig, syntes icke rimligen kunna sättas ifråga. Denna mening delas av arrendesakkunnige, som också, efter vad förut erinrats, i det föreslagna 2 mom. begränsat bestämmelsens giltighet till jordbruksboställen. Såsom närmare framgår av förevarande andra moments lydelse, hava de föreslagna bestämmelserna om elektriska anläggningar inarbetats i förut meddelade bestämmelser angående vissa andra anläggningar och anordningar. Samtidigt hava emellertid föreskrifterna i fråga dels erhållit ett förändrat innehåll, dels i övrigt omredigerats. Domkapitlets befogenhet att godkänna planen för här omförmälda företag liar överflyttats på länsstyrelsen såsom bättre utrustad för en sådan uppgift. Ävenledes har synerättens befogenhet överflyttats på länsstyrelsen med angivande av dennas skyldighet att höra vissa vederbörande. Börande gottgörelsen har man genom tillfogandet av attributet skälig velat tydligare än nu giva uttryck åt att här är fråga om en diskretioner prövning rörande ersättningsbeloppets storlek. Det mera utförliga angivandet av de beräkningsgrunder, som böra tillämpas, innehåller i huvudsak detsamma, som ansetts ligga i de i paragrafens nuvarande andra stycke förekommande ej fullt tydliga orden »men arrendatorn under sin arrendetid ej kan tillgodogöra sig en kostnaden motsvarande inkomst». Vad beträffar omredigeringarna i övrigt torde allenast följande påkalla en närmare motivering. Paragrafens nuvarande tredje stycke stadgar, att på samma sätt, som i andra stycket angives, skall den ersättning för tegelrör, som även eljest enligt lag må tillgodokomma arrendatorn, gottgöras honom, samt att uttrycklig bestämmelse skall intagas i arrendekontraktet om ärren-

173 datorns skyldighet att mottaga gottgörelse i denna ordning. Den förra delen av sagda stycke synes vara överflödig och har därför uteslutits; men den senare delen är däremot nödvändig för att träda i stället för den i 17 § av 2 kap. nyttjanderättslagen givna föreskriften om jordägarens skyldighet att ersätta arrendatorn värdet av tegelrören. Om jordabalkskommissionens härovan omförmälda lagförslag blir upphöjt till lag, uppstår nödvändigheten av att i arrendeförordningen finnes föreskrift även därom, att i arrendekontraktet skall intagas bestämmelse om arrendatorns skyldighet att i den i 26 § stadgade ordningen mottaga gottgörelse för elektrisk anläggnings bekostande. Arrendesakkunnige hava därför föreslagit, att stadgandet rörande arrendatorns skyldighet att mottaga gottgörelse för tegelrör erhåller en sådan förändrad lydelse, att det kan gälla även för gottgörelsen för elektrifiering, därest härom varder stadgat i lag. Detta syfte synes lämpligast kunna vinnas genom att åt stadgandet i fråga giva den lydelse, att i arrendekontraktet skall intagas bestämmelse om arrendatorns skyldighet a*tt i berörd ordning mottaga »gottgörelse av beskaffenhet att det enligt lag åligger jordägare att utgiva sådan». 27 §. Jämlikt kungörelsen den 9 december 1910 angående grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställskogar skall skog å löneboställe i första rummet användas till boställets husbehov. Arrendeförordningens 27 § ansluter sig härtill. Beträffande kronans jordbruksdomäner plägar, i enlighet med nu gällande domänförfattning, arrendatorn erhålla rätt att till skogsfångst använda den till den arrenderade egendomen hörande skogen. Enligt domänförslaget (sid. 49 o. i.) har ifrågasatts, att sådan rätt hädanefter icke skulle upplåtas. Domänstyrelsen har i sitt förut omförmälda, över domänförslaget avgivna utlåtande förmält sig icke dela domänsakkunniges mening utan anslutit sig till en inom sagda sakkunnige uttalad avvikande åsikt. Med anledning av domänsakkunniges berörda förslag hava arrendesakkunnige ansett sig icke böra förbigå frågan, huruvida arrendatorns rätt till fritthusbehovsvirlice bör kvarstå vid de ecklesiastika boställena. Sakkunnige hava därvid ansett övervägande skäl tala för de nuvarande bestämmelsernas bibehållande. I stora dehär av vårt land är jordbruket, icke minst å de ecklesiastika löneboställena, så när;a förbundet med skogsbruket och de ur detsamma härrörande biförtjänsterna, att ett särskiljande i ännu högre grad, än vad som redan blivit fallet på :grund av bestämmelsen rörande de ecklesiastika skogarnas ställande under skofgsstatens omedelbara vård och förvaltning, med all säkerhet skulle komma att vålla avsevärda svårigheter. Med den förändrade sammansättning, som arrendeuppskattningsnämnden avsetts skola erhålla, torde man vara berättigad till den förhoppningen, att vid arrendeuppskattningen betydligt större hänsyn konamer att tagas till de stora fördelarna av fritt nusbehovsvirke än vad som hittills i många fall varit händelsen. Den kontroll pä arrendatorerna, som, i händelse det fria husbehovsvirket indroges, bleve nödvändig, skulle i vårt vidsträtckta land vid de ofta små och avlägset belägna boställena stöta på hart när oöverstigliga svårigheter och dessutom medföra avsevärda kostnader. Wissa jämkningar hava emellertid vidtagits i de nu gällande bestämmelserna. D e i 1 mom. vidtagna förändringarna avse att bringa momentets innehåll i nämnare överensstämmelse med innehållet i nyssnämnda kungörelse den 9 december 1910. Sålunda har givits uttryck dels åt att arrendatorns rätt till bygginadsvirke omfattar allenast vad som är behövligt för skyldighetshusen, dels åt aitt arrendatorns behov av virke i övrigt — för hägnader, bränsle m. m. — får Ifyllas från boställsskogen allenast då fråga är om jordbruksboställen. Älven i 2 mom, har ansetts lämpligt intaga en erinran att rätten till bete, och lövtäkt tillkommer allenast arrendator av jordbruksboställe.

174 Bestämmelserna i 5 mom. äro nya. I motiven till 1 § har redogjorts för skälen till att sakkunnige ansett, att tillvaratagandet av de å skogs- och hagmark med därinom befintliga vatten och impediment förekommande nyttigheteriia, med undantag av allt vad som hänför sig till virkesproduktionen, bör tillkomma de utarrenderande myndigheterna, samt att den rätt att tillgodogöra sig nyttigheter å skogs- och hagmarken, som må tillkomma jordbruksarrendatorn, bör uttryckligen angivas i arrendekontraktet, dock att jakten och fisket å sagda mark borde tillkomma arrendatorn, där de ej genom arrendekontraktet uttryckligen undaiitagits. I överensstämmelse med denna mening har 5 mom. avfattats. Härvid har särskilt fästs uppmärksamheten på att slåtterlägenheter, som med fördel kunna tillgodogöras för bostället, böra förbehållas arrendatorn. Det ligger i öppen dag, att jordbruket skall hava företräde till att begagna sig av sådana förmåner. Där de ej — såsom fallet stundom torde vara vid de vidsträckta norrländska boställena — ligga så till, att de lämpligen kunna tillgodogöras för jordbruket, böra de om möjligt upplåtas på särskilt arrende genom länsstyrelse och domkapitel. Även till andra förmåner å skogs- och hagmarken lärer jordbruksdelen rätteligen hava företräde, framför allt till att därifrån hämta boställets behov av sten och grus m. m., men lärer dock härvid avseende böra fästas vid om förmånen sålunda kan tillgodogöras utan olägenhet för skogsvården. Beträffande sten- och grustag o. d. har gjorts särskild hänvisning till 2 § 8 mom. Att jakten och fisket må kunna upplåtas på särskilt arrende följer av bestämmelsen i 2 § 5 mom. Stadgandet i 5 mom. förutsätter en noggrann undersökning i sammanhang med arrendeuppskattningen. En erinran härom har ock intagits i 4 § 3 mom. b). Att frågor av förevarande beskaffenhet i regel icke böra avgöras utan revirförvaltarens hörande ligger i sakens natur. 28 §. 1 mom. i denna § har erhållit i huvudsak samma lydelse som 28 § i 1911 års förordning med undantag av att rätten att meddela det tillstånd, som här avses — svedjande och bränning av jord — uppdragits åt länsstyrelsen — efter boställsnämndens hörande — i stället för åt domkapitlet. 2 mom. är helt nytt och avser att närmare reglera arrendatorns förhållande beträffande de i 2 § 8 mom. omförmälda nyttigheteriia å ett boställe, d. v. s. sten- och grustäkt m. m. Av bestämmelserna i boställsordningen följer, att arrendatorn äger rätt att till husbehov tillgodogöra sig dessa nyttigheter, exemjjelvis för grusning av vägar, byggnadsmaterialier o. s. v. Däremot kan arrendatorn icke äga anspråk j)å att i vidsträcktare mån än som av det nyss sagda betingas få tillgodogöra sig nyttigheteriia och av dem draga en vid arrendets ingående opåräknad förtjänst. Genom bestämmelse i nyssnämnda 2 § 8 mom. har därför stadgats befogenhet för myndigheterna att verkställa upplåtelse av rätt att till avsalu avverka nyttigheter, som där omförmälas — en upplåtelse som för övrigt givetvis kan ske även till jordbruksarrendatorn. ^ I nu förevarande paragraf har emellertid ansetts nödigt att göra ett förbehåll, varigenom arrendatorn tillförbindes att även under arrendeperiodens fortgångfinna sig i att avverkningsrätt till sådan lägenhet upplåtes, givetvis under villkor att arrendatorns nyssnämnda rätt lämnas oförkränkt 1 ). I sammanhang därmed har stadgats skyldighet för arrendatorn att lämna främmande nyttjanderättshavare tillträde till lägenheten samt tåla forsling över boställets mark. : ) Uppenbart är, att härvid måste iakttagas sådana former, att förbehållet kan göras effektivt. Härvid bör beaktas, att det i 2 kap. 3 § nyttjanderättslagen givna stadgandet, att förbehåll om rätt att i andra fall än lagen uttryckligen angiver frånträda arrendeavtal före arrendetidens slut är utan verkan, icke gäller s. k. lägenhetsarrende.

175 Tillika måste arrendator givetvis tillförsäkras ersättning för den skada, som genom transporter o. s. v. kan förorsakas honom. 29 §. I föreyarande paragraf har allenast införts ett förtydligande av paragrafens innehåll i syfte att uttryckligen angiva, att det är jordbrukets arrendator, som förmån av här ifrågavarande slag kan tillgodokomma. 30 §. Av de i 2 mom. meddelade bestämmelserna är en av beskaffenhet att möjt ligen väcka vissa betänkligheter, ehuru sakkunnige slutligen ansett sig böra stanna vid de nu gällande bestämmelserna. Härmed syftas på stadgandet om arrendators skyldighet att bestrida kostnaderna för deltagande i vattenavledningsföretag, vilka kostnader understundom kunna tänkas bliva mycket betungande. De bestämmelser, som vid tiden för arrendeförordningeiis tillkomst voro gällande i detta hänseende, återfinnas i förordningen den 6 juli 1849 om deltagande i vattenavledningsföretag för boställen och annan staten tillhörig jord. I § 1 stadgas, att, då fråga om deltagande i sådant företag för bl. a. något till ecklesiastikstaten anslaget boställe uppstår, må det på boställsinnehavaren — varmed jämlikt § 3 jämställes arrendator av bl. a. genom offentlig myndighet utarrenderad jord — ankomma, därest han det åstundar, och den ämbetsmyndighet, under vars närmaste inseende bostället lyder, därtill lämnar tillåtelse, att med övriga egendomsinnehavare i företaget deltaga, med rätt till åtnjutande under sin besittningstid av den vinst för bostället, som därigenom uppkommer; och skall i sådant fall ej mindre den omkostnad, boställsinnehavaren härför får vidkännas, än även den ytterligare kostnad, som kan erfordras för den tillvunna eller i förbättrat skick försatta jordens odling och inhägnande, samt för uppförande av de byggnader, vilka till den därå växande grodans insamlande äro av nöden, enligt närmare angivna grunder fördelas till gottgörande på vissa år. I § 2 föreskrives vidare, att, när avgjort blivit, att foretag av ovannämnda beskaffenhet skall verkställas, men boställsinnehavaren ej vill deltaga däri på nu stadgade villkor, bör därom genom vederbörande ämbetsmyndighet göras anmälan hos Kungl. Maj:t, som i varje särskilt fall prövar och förordnar vad åtgärd i berörda hänseende som, med iakttagande av det allmännas rätt och fördel, må finnas böra äga rum. Av ordalagen i 30 § synes framgå, att det lagts på arrendatorn som en ovillkorlig skyldighet att deltaga i vattenavledningsföretag och bestrida kostnaderna därför; och detta bestyrkes av kammarkollegiets yttrande den 31 juli 1911 över förslaget till nu gällande arrendeförordning. Det kan icke förnekas, att denna skyldighet understundom kan bliva ytterst betungande för arrendatorn, icke minst på den grund, att fördelarna vid ett vatteiiavledningsföretag ofta icke visa sig motsvara de gjorda beräkningarna. Ä andra sidan synes det ej vara möjligt att på annat sätt tillgodose ecklesiastikt boställes bästa i nu ifrågavarande hänseende, särskilt i betraktande av de förändrade bestämmelser _ rörande skyldigheten att deltaga i vattenavledningsföretag, som innefattas i 7 kap. vattenlagen enligt dess lydelse jämlikt lag den 11 juni 1920 och på grund av vilka varje jordägare praktiskt taget är skyldig att deltaga i dylikt företag, varav hans jord beröres. Sakkunnige hava fördenskull ansett sig icke hava anledning föreslå någon ändring i sak beträffande förevarande stadgande. I formellt hänseende har föreslagits' en mindre förändring, avseende att vattenavledningsföretagens rubricering måtte komma i överensstämmelse med rubriken till 7 kap. vattenlagen.

32 §. I ändamål att befrämja boställenas hållande i god hävd hava sakkunnige ansett sig böra uppställa som en generell regel, att arrendatorn skall tillförbindas att bebo och själv bruka av honom arrenderad egendom. E t t dylikt stadgande har även beträffande kronans jordbruksdomäner föreslagits av domänsakkunnige, vilka som skäl härför anfört huvudsakligen följande (sid. 59). De sakkunniga hava funnit, att i många fall arrendator varken själv brukar eller är bosatt å den av honom arrenderade kronodomänen. Om det ock under forna tiders extensiva jordbruk kunde vara försvarligt att överlåta jordens skötsel och även själva administrationen av en gård åt lejd arbetskraft, så är detta numera icke fallet. Skall nu en egendom kunna stå sig i konkurrensen, måste jordbrukaren oavlåtligen ägna sitt personliga intresse och arbete åt handhavandet av den jord, han åtagit sig att sköta. Ett livsintresse är det således för varje jordägare, som icke själv personligen kan leda sin egendoms skötsel, att tillse, att den, åt vilken han lämnat detta uppdrag, också däråt ägnar all sin kraft. Detsamma måste i alldeles särskild grad förhållandet vara med staten såsom landets störste jordägare. Därför varken kan eller bör staten släppa den garanti för jordbrukets rationella drift, som otvivelaktigt ligger i att arrendator av kronans jord tillförbindes att själv bruka den arrenderade egendomen och själv vara å densamma bosatt. Emellertid kunna fall tänkas, då befrielse härifrån bör medgivas. Domänstyrelsen bör därför lämnas rätt att för visst fall medgiva sådan. Även ifråga om de ecklesiastika boställena kunna förhållanden tänkas inträffa, då undantag från denna regel bliva av behovet påkallade. Härvid är främst att beakta de fall, då boställe utarrenderas obebyggt till en eller flera grannar. Undantag av nu antydd art torde böra beviljas av länsstyrelsen efter boställsnämndens hörande. 33 §. Frågan huruvida och under vilka förutsättningar arrendator må kunna åt annan till brukande upplåta boställe eller del därav är onekligen av ömtålig beskaffenhet. Efter vad erfarenheten visat har arrenderätt till ecklesiastika löneboställen — likasom till kronodomäner — ej sällan gjorts till föremål för spekulation, därvid betingats avträdesersättning till stundom betydande belopp. Även domänsakkunnige hava, så vitt angår kronodomänerna, haft sin uppmärksamhet fästad på detta missförhållande och anföra härom (sid. 43) bland annat följande. Till de sakkunnigas kännedom hava kommit fall av överlåtelse, där den överenskomna avträdesersättningen uppgått till avsevärt belopp. Nästan alltid hava visserligen häri ingått ersättning för arrendatorn tillhöriga byggnader, inventarier, gröda m. m. Men mera sällan torde hava förekommit, att överlåtelse skett utan att ersättning för själva arrenderätten lämnats, och denna ersättning har ofta utgått med belopp, motsvarande en stor del av egendomens taxeringsvärde. Förekomsten av de höga mellanavgifterna har visat sig hava sin grund däri, att arrendena för jordbruksdomänerna funnits vara så låga, att de inbjudit till spekulation. Någon anledning att vid dylika affärstransaktioner taga staten-jordägarens intresse med i beräkning finnes tydligen ej och så har ej heller skett. Gällande författningar angående jordbruksdomänernas förvaltning, vilka ej förutsett ett handlande med kronoarrenden såsom handelsvara eller jobberi vid arrendeöverlåtelser, giva ej förvaltningsorganen anvisning om sättet att stävja denna trafik. Det alltmera allmänt förekommande ovan beskrivna förfarandet med kronoarrendena har emellertid föranlett domänstyrelsen att söka finna en utväg att kväva spekulationslusten på ifrågavarande område och därigenom förhindra, att kronans intresse trades för

177 nära. Styrelsen har i sådant syfte vid bifall till ansökning om överlåtelse av arrende, där spekulation kunnat antagas föreligga, bundit fordran på höjt arrende av tillträdaren, beräknat med hänsyn tagen, förutom till konjunkturläget vid tiden för fastställandet av gällande arrende, jämväl till den avträdesersättning och övriga överenskomna villkor, som ifrågakommit. Emellertid hava domänsakkunnige icke föreslagit någon ändring i de för kronodomänerna nu gällande bestämmelserna, med vilka föreliggande°paragrafs föreskrifter på det närmaste överensstämma. o Arrendesakkunnige hava ej heller för sin del ansett sig böra ifrågasätta någon huvudsaklig ändring i vad som härutinnan nu finnes stadgat för löneboställen. Med det noggrannare arrendeförfarande, sakkunnige föreslagit, synes man kunna räkna med, att en av förutsättningarna för den nuvarande spekulationen — vilken för övrigt till väsentlig del varit beroende på de abnorma förhållanden, som framträtt under kristiden — nämligen det för låga arrendet kommer att åtminstone i huvudsak bortfalla. Därjämte bör ett nog så verksamt korrektiv ligga i ett förfaringssätt, sådant som enligt domänsakkunniges uppgift ar av domänstyrelsen tillämpat. Arrendesakkunnige anse fördenskull, att det bör läggas mycken vikt därpå, att varje framställning om medgivande till arrendeoverlåtelse underkastas en noggrann undersökning rörande alla på frågan inverkande omständigheter och att ett eventuellt medgivande förenas med sådant villkor om förhöjt arrende, som i skälig utsträckning tillgodoser det andamål, bostället avser att tjäna. I detta syfte hava sakkunnige föreslagit ett tillägg till 1 mom. av innehåll, att yttrande skall inhämtas av boställsnämnden, varigenom en sakkunnig behandling av frågan torde kunna påräknas. 34 §. Den i nuvarande 34 § intagna bestämmelsen därom, att i arrendekontraktet skall intagas förbud för arrendatorn att å bostället inhysa främmande personer, synes vara allt för rigorös och onödigt kategorisk. Visserligen torde få förutsättas, att någon sträng tillämpning av bestämmelsen aldrig varit avsedd, men att med densamma åsyftats att bereda skydd mot verkliga missförhållanden. För detta antagande finnes så mycket större skal, som det är på domkapitlet det ankommer att, i händelse anledning yppat sig, till arrendator framställa den anmaning att avlägsna inhyst person, som enligt allmänna nyttjanderättslagen utgör förutsättningen för att arrendatorn skall anses hava överträtt sin nyttjanderätt. Men i allt fall synes onskhgt att förmildra ordalagen och genom förändrad avfattning tydligen framhäva bestämmelsens egenskap av undantagsstadgande. Sakkunnige anse fördenskull paragrafen böra erhålla följande förändrade lydelse: »I arrendekontraktet må, när skäl därtill finnes, intagas förbud för arrendatorn att å bostället inhysa främmande personer». 35

§•

Skalet därtill, att orden »boställe, vara prästgård är belägen», utbytts mot orden »löneboställe, i vars närhet prästgård är belägen» är detsamma, som under 2 § 6 mom. omförmälts i fråga om en likartad ändring. 36 §. D>en befogenhet att tala och svara för löneboställe, som man genom stadgandet i 1 mom. velat tillägga domkapitlet, torde, med hänsyn till det sammanhang, Z*rl stadgandet förekommer, avse allenast frågor, som grundas på arrendeför mattandet. Beträffande utövandet av den rättsliga vården om de ecklesiastika 176)2 2 2

1 0

178 boställena gälla andra bestämmelser; särskilt erinras om vad harutmnaii instruktionsenligt tillkommer kammarkollegiet och dess advokathskalsambete Sakkunnige hava ansett nödigt att genom ett förtydligande tillägg till momentet angiva den begränsning, som föreligger i domkapitlets berörda befogenhet. 37 §. 1 mom. De kostnader, som föranledas av de i arrendeförordningen föreskrivna åtgärderna för boställes utarrendering och skötsel torde i enlighet med vad nu är föreskrivet, böra förskjutas av allmänna medel samt sedermera ersättas av frän bostället inflytande arrendemedel. Där kostnader uppstå såsom följd av framställningar från arrendatorn torde dessa bora baras av denne. underhandsSakkunnige hava, för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det dem remiss 1920. lämnade uppdraget, fått från ecklesiastikdepartementet till sig överlämnat ett ärende rörande fördelning av sådana kostnader för lönebostalles utarrendering, som avses i förevarande paragrafs 1 mom. . • I en den 23 december 1916 dagtecknad underdånig framställning hava prastlöneregleringssakkunnige hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta ocli till 37 8 första stycket av 1911 års arrendeförordning foga ett tillagg av innehåll, att kostnad, varom där förmäldes, måtte kunna, då anledning därtill torekomme, till ersättande fördelas på alla eller vissa av de år, arrendet omfattade. Till stöd härför har anförts huvudsakligen följande. I de flesta tall syntes länsstyrelserna anse sig böra uttaga omförmälda ersättning till hela dess belopp ur första årets arrende. Om emellertid ett boställe i författningsenlig ordning utarrenderades på t. ex. 20 år, men avkomsten skulle tillfalla under ett eller annat av de första arrendeåren tjänstinnehavare på gammal stat ocli darelter vederbörande kyrkoråd eller kyrkofonden, komme nyssnämnda förhållande att medföra den följd, att tjänstinnehavaren genom den minskning i arrendet, som uppstode i följd av hela kostnadens gäldande under första arrendearet, fince bära hela bördan av utgifterna för utarrenderingen, under det att kyrkorådet, respektive kyrkofonden icke alls drabbades av utgift harfor. Sådana fall kunde inträffa vid tillämpning av 3 § 3 mom. lagen om kyrkofond. 1 dessa och liknande fall syntes av länsstyrelse förskjuten kostnad for boställes utarrendering eller skötsel böra till ersättande fördelas pa samtliga de ar, arrendet omfattade. Ehuru ordalagen i 37 § arrendeförordningen e] syntes lägga hinder i vägen för ett sådant förfarande, syntes dock vara lämpligt, att ettTuttryckligt medgivande därtill lämnades. . En liknande framställning gjordes av 1918 års kyrkomöte i dess underdåniga skrivelse den 18 juni 1918 med anledning av en i ämnet väckt motion. Kyrkomötet förordade en fördelning av kostnaden men ansåg, att at länsstyrelsen borde överlåtas att i varje särskilt fall bestämma huru fordelningen borde ske, varför det stadgande, som bemyndigade därtill kunde hallas itam_ ligen allmänna ordalag. Kyrkomötet slutade med att anhålla, att Kungl. maj.t måtte föranstalta om sådan ändring av 37 § arrendeförordningen, att d a n infördes en bestämmelse om att kostnad, varom här vore fråga, matte kunna, då anledning därtill förekomme, till ersättande fördelas på alla eller vissa av de år, arrendet omfattade. . ,, . , Ifrågavarande båda framställningar hava remitterats till kammarkollegiet som med anledning av den förra infordrade yttranden av samtliga domkapitel och länsstyrelser. . lnTvimnv I sitt den 30 april 1920 över framställningarna avgivna utlåtande har kammarkollegiet för egen del, i likhet med länsstyrelsen i Kristianstad, förordat, att till ifrågavarande paragraf måtte fogas ett tillägg av innehåll att därest arrendeavkomsttagare, som fått vidkännas utgift för ifrågavarande kostnader, icke ägde

179 uppbara, avkomsten under hela den arrendetid, för vilken uppskattningen ifråga galide, han matte vara berättigad att av näst efterföljande avkomsttagare utbekomma vad enligt av länsstyrelsen verkställd fördelning av den utbetalda kostnaden belöpte på återstående delen av nämnda arrendetid. Visserligen kunna de i förberörda framställningar omförmälda förhållandena Sakkunnige medföra orättvisa följder for enstaka tjänstinnehavare och innehavare av prästankesaten, men det har synts sakkunnige, som om ifrågavarande förhållanden numera i det allra närmaste förlorat sin aktualitet. Vid den tidpunkt då de av sakkunnige föreslagna författningarna kunna tänkas träda i kraft, återstår endast ett synnerligen litet antal präster med icke nyreglerade löner, och av dessa skulle kanske icke någon enda komma att råka ut för påföljden i fråga Vad prastankesatena beträffar, komma de att efter hand så gott som alla försvinna. Antalet bostallen, vilkas avkastning åtnjutes utöver lönen, är icke heller stort. Att for omförmälda jämförelsevis sällsynta fall införa en särskild bestämmelse i arrendeförordningen synes icke påkallat, helst nuvarande avfattningen av ifrågavarande moment icke utgör hinder för berörda kostnads för7. iVÄ iV m n e h a v a r e emellan efter som rättvist synes. På grund härav fa alltså sakkunnige hemställa, att ifrågavarande två till dem remitterade framställningar icke må föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. $ mom. Beträffande ersättningen till boställsnämndens ledamöter tillkommer i den nya forfattningen ett nytt slag, nämligen ersättning för uppdrag, som icke föranleder resa, en nyhet, beroende därpå, att boställsnämnden enligt sakkunniges forslag skall få sig anförtrodda även andra uppdrag än sådana, som hava sammanhang med själva arrendeuppskattningen eller som påkallas av syner och besiktningar. Vissa av dessa funktioner äro av beskaffenhet att j o f umia utföras i hemmet utan sammanträde mellan nämndens ledamöter 1 sådant avseende torde få erinras om exempelvis vad som föreskrives i 24 Z8 och öö b§. Nar nämndens tid tages i anspråk för förrättning eller åtgärd' som icke föranleder resa, torde dess ledamöter böra tillerkännas visst skäligt arvo.de. Beträffande storleken av detta arvode har föreslagits ett belopp av sex kronor for dag såsom lämpligt med hänsyn till nu rådande prisläge och brukliga ersättningar vid sakkunnigarbete, utfört i statens tjänst under vissa tormallanden. Visserligen förutsätter denna arvodesrätt, att nämndens ledamöter så mycket som möjligt sammanföra sitt arbete i sagda egenskap till vissa dagar för att dariggenoin begränsa dagarvodenas antal, likasom det även av enahanda skäl krages av lansstyrelserna en viss planmässighet i avseende på yttrandens inham tände; men sakkunnige föreställa sig, att nämnderna komma att motsvara det tlortroende till dem, som sagda anordning innebär. V;ad angår den gottgörelse, som bör tillkomma ledamot för fullgörande av uppcdrag, som föranleder resa, har ordföranden, vilkens verksamhet sammanfallen- med domänintendents, ansetts böra även i ersättningshänseende likställas med domänintendent. Annan ledamot har likställts med nämndeman, där han J?.*6 .P a ? r u 1 n c l a v mnehavande befattning är berättigad till högre ersättning Sistniamnda bestämmelse är till innehållet lika med nu gällande; förändringen i ordlalagen har vidtagits för tydlighetens skull. Dfen gottgörelse för verkställda uppdrag, som efter vad nu sagts skall tillfalla nämndens ordförande, är avsedd att utgå jämte det fasta arvode, som efter vad fornt nämnts och i det följande (sid. 195 o. f.) närmare omförmäles syness bora tillkomma honom. 38 §. Emligt förevarande paragraf i 1911 års arrendeförordning må besvär över lanssstyrelses och domkapitels beslut rörande de i förordningen omförmälda

180 frågor anföras hos kammarkollegiet med det undantag, att ingen ma klaga over, att av honom avgivet arrendeanbud ej antagits. Denna besvärsrätt kan uppenbarligen lätt medföra manga och stora ölägenheter. I händelse av besvär fördröjes utarrenderingen, kanske under åratal, under tiden intill dess arrendator kan taga hand om bostället måste boställets skötsel ombesörjas genom provisoriska åtgärder, och under sådant provisorium föreligger givetvis stor fara för mindre god vård av bostället, tor att ej saga vanvård Överklagas även de provisoriska åtgärderna, ökas svårigheterna. 1 händelse av besvär, eller kanske redan genom möjligheten av klagan, bringas arrendespekulanterna i ovisshet och osäkerhet Åtskilliga vidtagna åtgärder med därav föranledda kostnader kunna bliva ändamålslosa, varigenom förvaltningskostnaden ökas. Framför allt göra sig ölägenheterna gällande for det fall att genom besvären sökes ändring i de arrendevillkor, som innefattas i ett av länsstyrelse och arrendator undertecknat kontrakt; - - d ä r e s t det verkligen föreligger möjlighet att ensidigt på grund av anförda besvär vidtaga ändring i ett sådant kontrakt, något som arrendesakkunnige for sm del tiott icke vara förhållandet. Den antagne arrendatorn, själv bunden genom sitt anbud och ytterligare genom sin namnunderskrift, skulle har bliva beroende Sv boställsintresseiiternas godtycke, om de för sm del vilja klaga; och den härav följande osäkerheten kan bliva desto större, som det ofta ej ar lätt att bedöma, när besvärstiden går till ända I allmänhet förutsattes nog, - - o c n detta synes också vara helt naturligt och även överensstämmande med avtalslagens stadganden — att när ett arrendeanbud blivit av behörig myndighet antaget, eller åtminstone när ett av kontrahenterna undertecknat arrendekontrakt föreligger, så äro också kontrahenterna å ömse sidor bundna därav. Då ingen länsstyrelse torde vid utbuds framställande, vid avgivet anbuds antagande eller vid arrendekontrakts undertecknande fästa det förbehåll for avtalets giltighet, att åtgärden vinner laga kraft eller i händelse av besvär tastställes g lär Ö er ingen arrendator tveka alt sedan famtakfeeiJ^^^g? vidtaga åtgärder för arrendets tillträdande - åtgärder, vilka for övrigt ofta aro brådskande, då kontraktens avslutande mången gang äger rum sent - omedveten om någon risk. Hade arrendespekulanterna klart for sig, af 6 ** under tecknat arrendekontrakt icke binder deras medkontrahent men att ^ t i a k t e t kan på klagan av pastorat, tjänstinnehavare ellei;kammaradvokatfiskalsamb( tet förlora sin giltighet - även en ringa ändring i kontraktsvillkoren gallei enligt avtalslagens^ 6 § som avslag å anbud i förening med nytt anbud vi kei det alltså står arrendatorn fritt att antaga eller orkasta - skulle ^ Y e l s u t a n benägenheten för de ecklesiastika arrendena betydligt minskas. E n dylik mmsk ning komme uppenbarligen att inverka ogynnsamt på arrenderesultatet Frågan huruvida klagan kan föras mot ett av länsstyrelse och anbudsgivare undertecknat kontrakt har varit föremål för olika mening, men torde numera få anses avgjord genom ett av regeringsratten meddelat utslag. Av nämnda utslag med tillhörande handlingar inhämtas bl. a. följande. Genom ett den 26 februari och den 5 mars 1921 dagtecknat arrendekontrakt utarrenderade länsstyrelsen i Södermanlands lan for en tid av sju ai, räknat från den 14 mars 1921, till viss p e r s o n f ö r r a k y r k o h ^ J * * ^ * mantal Övlingeby nr 1 i Jäders socken på villkor, bland andra, att arrendatorn skulle till kyrkoherden i Jäders och Barva församlingars pastorat ellei den hans ämbete "förrättade mot ersättning enligt närmare angivna g ™ % W ™ vissa tjänstbarheter, bl. a. skjuts och arbete i prästgårdens tradgarck H a n n e r besvärade sig kyrkoherden i pastoratet hos kammarkollegiet i en den 2b mais l 9 T l inkommeii skrift, däri han yrkade, att kollegiet måtte med ändring av länsstyrelsens beslut föreskriva, att ersättningen for nämnda g » e skulle utgå efter vissa för klaganden gynnsammare grunder. Kollegiet yttrade

181 sig genom utslag den 1 juli 1921, att som beträffande ifrågavarande boställe forelåge ett av Kungl. Maj:ts befallningshavande i författningsenlig ordning å det allmännas vägnar slutet arrendeavtal, funne kollegiet vad klaganden anfört såsom innefattande yrkande om ändring av bestämmelserna i sagda avtal icke förtjäna avseende. Detta utslag blev av kyrkoherden överklagat hos KTungl. Maj:t. Den 27 september 1922 meddelades i regeringsrätten Kungl. M,aj:ts utslag, däri yttras. Enär den omständigheten, att kontrakt angående arrende å bostället utfärdats, icke kan utgöra hinder för klaganden att i laga t i d och ordning anföra besvär över beslutet om utarrenderingen, men kammarkollegiet med sin uppfattning icke ingått i prövning av klagandens ändringsyrkande, finner Kungl. Maj:t skäligt att med undanröjande av kammarkollegiets utslag visa målet åter till kollegiet för ny behandling. Enligt sakkunniges uppfattning äro de olägenheter, som äro förenade med be;svärsrätten på nu föreliggande område, av den betydenhet, att det måste taggas under omprövning, huruvida icke ändring i nu gällande bestämmelser b o r a vidtagas. En sådan ändring synes påkallad lika mycket ur pastoratens, eventuellt kyrkofondens, som ur arrendatorernas synpunkt. Väl synes det icke lämpligt att från rätten att klaga undantaga varje åtgärd för boställes utarrendering eller skötsel, men däremot torde någon betänklighet icke kunna goiras gällande mot att avskära besvärsrätten, så snart arrendekontrakt blivit av länsstyrelse och arrendator underskrivet. För sakkunnige har en sådan begräinsning synts så mycket lättare att genomföra, som sakkunnige, efter vad nyess berörts, haft den uppfattningen, att den redan nu förefunnes. För att underlätta omförmälda begränsning av besvärsrätten hava sakkunnige, på sätt närmare framgår av deras förslag till lydelse av 4 § 4 mom. me«,d tillhörande motiv, tillstyrkt, att förslag till arrendevillkor skola bliva föremåd for formlig fastställelse av länsstyrelsen, något som tilläventyrs nu ej alltid ske^r. Härigenom får den missnöjde ett verkligt beslut att rikta sin 'klagan m o t . Då dessa beslut i vanliga fall bringas till intresserades kännedom genom dem auktionskungörelse, som omförmäles i 6 §, hava de intresserade i regel tilllfälle att på ett förberedande stadium få sina yrkanden dragna under högre mymdighets prövning. I sådana fall, där utarrenderingen förlöper på normalt sattt, synes därför besvärsrätten kunna utan tvekan avskäras, sedan kontraktet bliwit underskrivet. I någon mån tveksamt kan det tilläventyrs anses ställa sig,, då fråga är om sådana fall, där vid hållna auktioner antagligt arrendeanbmd icke avgivits, utan det blir nödigt att med tillämpning av 7 § tills vidaire efter omständigheterna förordna om boställets skötsel. Här kan det namahgen ofta visa sig nödigt att frångå de fastställda arrendevillkoren. För beswarsrattens borttagande även i sådana fall talar emellertid, att det här ofta är fråga om boställen, svåra att utarrendera, och där det slutliga arrendeavtealet; ej sällan är resultatet av långa och besvärliga ackorderingar, varför det på forhand kan antagas, att ett ändringssökande, även om det under vanligai forhållanden skulle haft fog, förlorat förutsättningarna till följd av det nodltvång, vari myndigheterna blivit försatta därigenom, att egendomen ej låtit sig utarrendera på vanligt sätt. Likaledes kan det måhända förefalla tveksamit att borttaga besvärsrätten i fråga om utarrenderingar enligt 8 § — d. v. s. i hull där auktion ej är erforderlig — men då även i dessa fall föreligger ett på ^grundvalen av boställsnämndens utredning uppgjort, genom formligt beslut fastestallt kontraktsförslag, synes berörda tvekan icke böra föranleda besvärsrättcens bibehållande i avseende å dessa utarrenderingar. S-Sakkunnige hava icke förbisett, att den ifrågasatta begränsningen i besvärsratteen medför väsentligt ökade svårigheter för kammaradvokatfiskalsämbetet att bevaka det allmännas rätt i avseende å löneboställenas utarrendering. De havfa emellertid ansett, att denna omständighet icke förringar giltigheten av

182 det sagda. Sagda ämbete kan under inga förhållanden ständigt följa bostallenas utarrendering — sådant skulle överstiga måttet av dess krafter — utan måste vara hänvisat till att ingripa blott i frågor av mera principiell betydelse; och det torde finnas utvägar för ämbetet att, därest någon olämplig praxis skulle i någon ort uppstå, bereda sig tillfälle att åvägabringa rättelse, utan att den obegränsade besvärsrätten med dess ogynnsamma konsekvenser hålles for ämbetet öppen. ' Det torde vara lämpligt att erinra därom att, efter vad från kammarkollegiet inhämtats, antalet besvär i mål rörande löneboställes utarrendering varit synnerligen obetydligt, en omständighet, som givetvis minskar betänkligheterna mot besvärsrättens begränsning. Med hänsyn till den uppfattning rörande besvarsratten, varpa regeringsrättens berörda utslag synes vara grundat, och med stöd av vad i övrigt har ovan anförts föreslå alltså sakkunnige ett nytt moment 2, av innehåll, att besvär mot beslut i frågor, som avses i 4 - 8 §§, icke må, ändå att stadgad besvärstid icke tilländagått, upptagas till prövning, där besvären inkommit etter det arrendekontrakt blivit av länsstyrelse och arrendator underskrivet, varjämte hit överflyttats nuvarande bestämmelsen i 7 §, att ingen må klaga däröver, att av honom avgivet arrendeanbud ej antagits. Såsom av momentets formulering närmare framgår, är det sakkunniges mening, att länsstyrelsen icke därav, att besluten rörande de förberedande åtgärderna ej vunnit laga kraft, skall låta avhålla sig från att skrida till slutlig åtgärd Arrendeförfarandet har, ekonomiskt sett, den betydelsen, att en försening ofta kan vara till skada eller olägenhet; stundom kan det vara av största vikt att handla ögonblickligt. Däremot torde det vara självklart, att i fall, då en förberedande åtgärd överklagats, länsstyrelsen måste lampa sina efterföljande åtgärder efter detta förhållande. 39 §. I motiven till 2 § 7 mom. hava angivits de skäl, som föranlett den i sagda moment föreslagna bestämmelsen därom, att, där den till löneboställe horande skog är av större vidd och det till tryggande av skogens behov av arbetskraft eller eljest för skogsvårdens tillgodoseende finnes lämpligt, att bostället tilllydande torp eller annan lägenhet ställes till skogsstatens förfogande, sådan lagenhet — under viss förutsättning — skall vid boställets utarrendering undantagas och bestyret med utarrenderingen uppdragas åt skogsforvaltmngeii. Vidare har redogjorts för anledningen till att skogsforvaltmngeii bor erhålla fria händer vid utarrenderingen av här ifrågavarande lägenheter. Utarrenderingen bör alltså icke försiggå enligt de vanliga normerna utan pa det satt, som för varje fall finnes lämpligast. Dock har särskilt angivits, att arrendeavgiften skall vara utsatt i penningar. Denna bestämmelse har ansetts nödig till förekommande av att avgälden helt eller delvis beräknas i tjänstbarheter att fullgöras å skogen. Arrendet skall nämligen tillgodokomma samma ändamål som boställsarrendet är avsett för — således, allt efter boställets beskaifenhet, ingå till kyrkorådet att användas till prästerskapets avlöning, inbetalas till kyrkofonden eller tillställas präst såsom förmån utöver lönen. Dartor ar också stadgat, att arrendebeloppet skall genom skogsförvaltningens forsorg uppbäras och vederbörande tillställas. Då ändamålet med ifrågavarande upplåtelser är att lägenheterna skola komma till användning för ett särskilt behov, men detta behov kan tankas upphöra, och då vidare, så länge upplåtelse äger bestånd, arrendatorns bibehållande vid arrendet måste vara beroende därpå, att han val fyller den uppgift i avseende på skogsvården, som åsyftades med hans anställning, hava sakkunnige ansett böra uttryckligt stadgas, att optionsratt till sådan lägenhet ej skall äga rum (2 mom.). Optionsrättens förnämsta uppgift ar ju

183 — som förut framhållits — att skapa en viss grad av trygghet för arrendatorer • av jordbruksbostullen, och syftet med här ifrågavarande lägenheter är ingqalunda jordbrukets utan skogsvårdens tillgodoseende. I Rörande bebyggandet av lagenhet av ifrågavarande beskaffenhet hava sakkunnnige ansett särskild bestämmelse icke vara behövlig. Då lägenheten är tillkkommen för skogsvårdens tillgodoseende, torde den i regel böra bebyggas på skogens bekostnad. k Skulle det enligt skogsförvaltningens förmenande visa sig icke längre vara behhövligt att hava lägenheten undantagen till skogsförvaltningens disposition, borr länsstyrelsen ofördröjligen härom underrättas, då det åligger länsstyrelsen att övertaga lägenheten för utarrendering på vanligt sätt (3 mom.). Härvid borr eventuellt iakttagas, att arrendetiden icke göres längre, än att dess slut samnmanfaller med utgången av den för det övriga bostället gällande arrendeperrioden, om nämligen vid begynnelsen av den därpå följande arrendeperioden bos stället anses böra utarrenderas i sin helhet. Övergångsbestämmelser. II mom. Hinder lärer icke möta, att de i den nya arrendeförordningen meddeldade bestämmelserna, med vissa begränsningar, som närmare beröras här neddan. träda i kraft omedelbart beträffande löneboställen, vara 1911 års förordilning vunnit tillämpning. I avseende härå torde få åberopas vad som anfört-ts i motiven till tillämpningsbestämmelsen i förslaget till lag om ändrad lyddelse av vissa §§ i boställsordningen. C Omförmälda begränsningar i giltigheten av de nya bestämmelserna äro två. Denn ena avser, att bestämmelserna i redan upprättade arrendekontrakt skola äga giltitighet även i den mån de ej överensstämma med stadgandena i den nya foroordningen 1 ). Härvid har dock gjorts det förbehåll, att, om i sådant kontrakt yisss fråga hänvisats till beslut av synerätt eller ekonomisk besiktning, skall i stitället gälla beslut av den myndighet, som enligt föreskrift i den nya förordilningen har att pröva fråga av motsvarande beskaffenhet, eller, där" sådan föreeskrift ej förekommer, beslut av den i 32 § boställsordningen omförmälda nämnnd. I D e n andra av omförmälda begränsningar avser optionsrätten. Den ingripande föräändring i fråga om tiden för erhållande av optionsrätt, som av sakkunnige föreeslagits, kan givetvis icke få hava något inflytande på redan gällande arrendena. I de flesta fall torde visserligen bestämmelsen om den femåriga optionstideen vara intagen i arrendekontraktet och således förbliva gällande i enlighet medd nyss behandlade stadgande, men även om så icke skulle vara fallet, måsste kontraktet anses vara ingånget under den förutsättningen, att ett femåriggt innehavande av bostället skall berättiga till optionsrätt. Begränsningen ifrågga har sin stora betydelse särskilt under nu förhandenvarande förhållanden,!, då på grund av de meraberörda cirkulären av 1919, 1920 och 1922 en stor r mängd boställen blivit utarrenderade på endast fem eller högst sju år, såleodes för en tid, som är tillräckligt lång för att enligt bestämmelserna i 19111 års förordning bereda arrendatorn den förmån, som optionsrätten ovedersägliligen måste anses innebära, men ej tillräckligt lång för att enligt de nya bestitämmelserna göra det. 1 [ fråga om boställen, vara 1911 års förordning icke vunnit tillämpning, bör den . nya förordningen träda i kraft, så snart bostället skall upplåtas på arrende i enhlighet med bestämmelserna i ecklesiastik boställsordning. 2 } mom. Såsom allmän regel gäller, att om boställe utarrenderas ånyo, innann fem år förflutit från det förra upplåtelsen skedde, skall uppskattning, *) ) E n motsvarande bestämmelse återfinnes i 1911 års förordning, vilken förordning jämväl skulleLe äga tillämpning på boställen, utarrenderade enligt äldre bestämmelser.

184 som då ägde rum, lända till efterrättelse jämväl vid den senare utarrenderingen, så framt ej på grund av särskilda omständigheter ny uppskattning ändock finnes böra ske (4 § 3 st. i 1911 års förordning; 4 § 5 mom. i förslaget). F o r att ej ändamålet med det föreslagna nya arrendeförfarandet måtte forfelas, lärer, oavsett sagda bestämmelse i 4 § 5 mom., ny arrendeuppskattmng^ bora i enlighet med den nya förordningen företagas, då utarrendering första gången skall verkställas efter samma förordning. Den i 3 mom. meddelade bestämmelsen avser att öppna en möjlighet, vaiigenom de ekonomiska synpunkterna kunna göras bättre gällande även beträffande de redan enligt 1911 års förordning utarrenderade boställena. Härvid hava sakkunnige närmast haft sin uppmärksamhet fäst på de icke sällsynta fall, då en alltför dyrbar byggnadsplan blivit av synerätt eller vid ekonomisk besiktning fastställd för ett boställe. Det är givetvis av största vikt att om möjligt komma ifrån utförandet helt eller delvis av en dylik byggnadsplan, vilken för kanske en oöverskådlig framtid skulle menligt inverka på boställets arrendevärde. I första hand torde man härvid hava att räkna med arrendatorns önskan att utverka sig lättnad i en allt för tryckande byggnadstunga. Redan av detta skäl har stadgats, att för frågans behandling bestämmelserna i 17 § 3 mom. skola komma till användning. Men även domkapitel, kyrkoråd och boställsnämnd kunna på grund av intresse av boställes uppehållande vid högt arrendevärde hava anledning att väcka sådan fråga, som här avses. Vid en förändring av byggnadsplanen bör undersökas, huruvida arrendatorn till följd av förändringen kommer att erhålla någon lättnad i de omkostnader, som han genom arrendekontraktet påtagit sig och till vilka han givetvis måste antagas hava tagit hänsyn vid avgivandet av sitt anbud, och huruvida på grund därav det betingade arrendet skäligen bör förhöjas. Det finnes uppenbarligen icke något skäl att låta arrendatorn njuta de ekonomiska fördelarna av en honom förunnad eftergift i hans kontraktsenliga skyldigheter l). Sakkunnige hava fördenskull föreslagit ett stadgande därom, att utredning skall åvägabringas, huruvida den lättnad, som genom en förändring av ifrågavarande slag uppkommer för arrendatorn, må föranleda höjning i arrendeavgiften, samt att den ifrågasatta ändringen bör medgivas under förutsättning, att arrendekontraktet i enlighet därmed jämkas. I avseende å denna utredning böra bestämmelserna i 17 § 3 mom. äga motsvarande tillämpning. Bestämmelsen i förra delen av 4 mom. är lika lydande med sista stycket av tillämpningsbestämmelserna i 1911 års förordning, allenast att sakkunnige haft att taga hänsyn jämväl till kungörelsen den 14 maj 1915 angående beredande av tryggad besittningsrätt åt innehavare av vissa lägenheter å prästerskapets löneboställen. I berörda kungörelse erinras till en början, att Kungl. Maj:t dels genom kungörelsen den 15 april 1904 meddelat bestämmelser i syfte att vid utarrendering av ecklesiastikt löningshemman enligt föreskrifterna i breven den 12 november 1858 och den 11 juli 1862 lägenhetsinnehavare, som bebodde honom själv tillhöriga, före den 1 januari 1904 uppförda byggnader, och sådan l ) Man kan exempelvis antaga, att en arrendator vid underskrivandet av arrendekontraktet förbundit sig att utföra byggnader för ett belopp av 30,000 kronor, vilken summa h a n alltså skulle h a v a att själv förskottera och först småningom under arrendeperioden återbekomma, kanske till och med först av en efterträdande arrendator vid arrendeperiodens slut. Med h ä n s y n till den betydande ränteförlust, han på grund härav måste underkasta sig, D.1 ud e r h a n ett väsentligt lägre arrende för att genom den ökade behållningen från bostället hälla sig skadeslös för ränteförlusten. Om nu, med tillämpning av övergångsbestämmelsen, en annan byggnadsplan fastställes för bostället, varigenom exempelvis byggnader endast tor 10,000 kronor skola av arrendatorn uppföras och bekostas, minskas hans ränteförlust kanske till en obetydlighet, och den del av boställsavkastningen, som avsetts skola motväga den ursprungligen beräknade ränteförlusten, tillfaller honom som en opåräknad fördel pfi, bekostnad°av bostället och det ändamål, detta är avsett att tjäna. Det synes därför fullt befogat, att den uppkomna lättnaden motsvaras av en ökning i arrendet.

185 lägenhetsinnehavares hustru skulle kunna beredas rätt att kvarbo å lägenheten till arrendeperiodens slut samt för visst fall jämväl lägenhetens bibehållande till arrendeperiodens utgång kunna göras oberoende av innehavarens frånfälle eller lägenhetens överlåtande på annan person, dels ock i de till 1911 års arrendeförordning hörande tillämpningsbestämmelserna föreskrivit, att vid utarrendering av löneboställe i enlighet med bestämmelserna i nämnda förordning skulle iakttagas vad i nyssberörda kungörelse den 15 april 1904 stadgades beträffande sådana lägenhetsinnehavare, som bebodde dem själva tillhöriga, före den 1 januari 1904 uppförda byggnader. Därefter förordnas, att vad sålunda blivit föreskrivet beträffande lägenheter, tillkomna före den 1 januari 1904, skall äga tillämpning jämväl i fråga om lägenheter, som tillkommit efter den 1 januari 1904 men före den 1 januari 1915. Genom stadgandet i momentets senare del har erinrats därom, att vid utarrendering av löneboställe i enlighet med bestämmelserna i den föreslagna nya förordningen skall iakttagas jämväl vad som stadgas i kungörelsen angående optionsrätt för enskilt antagna arrendatorer å ecklesiastika boställen den 14 februari 1913. Genom sagda kungörelse medgives optionsrätt åt sådan arrendator, så framt han innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsammans med återstående delen av arrendetiden uppgår till minst åtta år och arrendatorn finnes hava väl brukat bostället samt länsstyrelsen finner anmärkning mot arrendatorns frejd icke förekomma och arrendatorn ej heller eljest av länsstyrelsen finnes olämplig som arrendator *). I detta sammanhang torde • sakkunnige få yttra sig över en till sakkunnige underhands under hand överlämnad, hos Kungl. Maj:t gjord framställning, däri föreningen r e m i s s 1 9 1 9 Arrendatorer av ecklesiastika löneboställen i Skåne anhållit, att arrendeförordningens bestämmelser om optionsrätt måtte utsträckas att i hela sin vidd gälla jämväl enskilt antagna arrendatorer, dock med den inskränkning, att för optionsrätt skulle fordras en arrendetid av åtta år i stället för den i förordningen stadgade tiden av fem år. Framställningen avser således, att optionsrätt måtte givas även åt sådan arrendators sterbhusdelägare, om han är död, åt hans barn och måg, om han å sådan överlåtit arrendet, samt åt löftesmän och konkursborgenärer, som nödgats övertaga arrendet. Enär de skäl, som legat till grund för det genom kungörelsen den 14 sakkunnige februari 1913 lämnade medgivandet av optionsrätt för enskilt antagen arrendator, efter sakkunniges mening icke kunna med fog åberopas till förmån för att hans sterbhusdelägare m. fl. borde få åtnjuta samma rätt, hemställa sakkunnige, att förevarande framställning icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. Härvid torde jämväl få erinras därom, att berörda fråga för närvarande är av mycket ringa betydelse och att denna betydelse hastigt ytterligare förminskas. Den nu ifrågasatta utsträckta optionsrätten kan komma till användning blott vid bostadsboställen i ännu oreglerade pastorat, där sådant boställe är utarrenderat. Om de bostadsboställen i oreglerade pastorat, vilka skola tillträdas den 1 maj 1923, undantagas, återstår av boställen tillhörande denna grupp allenast ett antal av 86. Sannolikheten för att vid något enda av dessa boställen arrendet innehaves av person, som på någon av nyss angivna grunder tillträtt arrendet i stället för en arrendator, vilken själv skulle hava varit optionsberättigad, är uppenbarligen knappast att räkna med. 1

) Även om tiden för optionsrätts förvärvande av författningsenligt antagen arrendator utsträckes, saknas anledning till utsträckning av tiden för optionsrätts förvärvande av enskilt antagen arrendator, som må komma att antagas efter ikraftträdandet av en eventuellt ny arrendeförordning. En sådan förändring skulle nämligen knappast få någon tillämplighet.

186 Förslag till lag om tillägg till lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910. Inledande anmärkningar. I den allmänna motiveringen (sid. 27 o. f.) hava sakkunnige lämnat en utförlig redogörelse rörande, bl. a., frågan om de prästerliga tjänstinnehavarnas ämbetsskjuts samt denna frågas betydelse. Därvid har erinrats om den i 13 § arrendeförordningen meddelade föreskriften därom, att vid löneboställes utarrendering skall under närmare angivna förutsättningar göras förbehåll om skyldighet för arrendatorn att mot måttlig ersättning verkställa skjuts i tjänstärenden ävensom fullgöra vissa andra tjänstbarheter. Vidare har erinrats om att denna bestämmelse, särskilt på grund av det sätt, varpå den tillämpats, visat sig utöva en ogynnsam inverkan på arrenderesultatet, och framlagts förslag till ändrade bestämmelser i syfte att förekomma sagda inverkan. Dessa bestämmelser avse ett uttryckligt angivande, dels att betalningen skall erläggas efter ortens pris och dels att förbehållet skall äga rum allenast i fall, då tjänstinnehavarens behov kräver att de prestationer, varom det rör sig, erhållas just från bostället i fråga. Jämväl har framhållits den betydelse ämbetsskjutsen har för fullgörandet av prästens ämbetsgärning och det berättigade i att prästen beredes om möjligt full ersättning för den ämbetsskjuts, han har att bekosta sig. Därvid har visats, hurusom de skjutsersättningsbelopp, som nu på grund av stadgandet i 11 § 3 mom. löneregleringslagen pläga vid löneregleringarnas fastställande tillerkännas prästerna, ofta äro — även med beaktande att vissa präster även på annan väg beretts viss gottgörelse för sina utgifter för skjuts — allt för knappa. Likaså har fästs uppmärksamheten på den stora, till orättvisa ledande ojämnhet, som i detta hänseende förefinnes olika präster emellan, i det att somliga göra ej obetydliga besparingar på skjutsersättningen, medan andra få för ändamålet vidkännas till storleken växlande tillskott av egna medel. Det rätta vore, att prästen i regel icke behövde göra någon egen pekuniär uppoffring för fullgörandet av sina ämbetsresor. Såsom ovillkorlig förutsättning för genomförandet av det framlagda förslaget rörande skjutsens och övriga tjänstbarheters utgörande från lönebostäilena har angivits, att i gällande bestämmelser om prästerskapets rätt till gottgörelse för deras utgifter för ämbetsskjuts vidtoges ändring i syfte att gottgörelsen närmare motsvarade kostnaden. Sakkunnige hava ansett den nuvarande anordningen med fasta skjutsersättningar böra i huvudsak bibehållas men föreslagit, dels att fastställt belopp må kunna ändras under perioden och dels att i lagen ej fastställes något visst maximum för ersättningsbeloppet. Tillika har föreslagits den förändringen, att skjiitsersättningen skall bekostas med anlitande av de i 19 § löneregleringslagen omförmälda, till pastoratets förfogande ställda prästlönemedlen. Slutligen har redogjorts för anledningen till att de ifrågasatta nya bestämmelserna angående skjutsersättningen synts böra avfattas i en särskild lag. 1 mom. innehåller huvudbestämmelsen i ämnet. Avfattningen ansluter sig nära till stadgandena i löneregleringslagens 1 § 2 stycket och 11 § 3 mom.

187 Skrjutsersättningen har i förslaget upptagits under benämningen fast resanslag förr att närmare angiva dess karaktär. Vidare har, såsom nyss berörts, den nu förekommande begränsningen av skjutsersättningens belopp till högst 250 krconor borttagits. Sakkunnige hava ansett sig sakna anledning att i stället för- det nuvarande maximibeloppet ifrågasätta bestämmandet av ett annat, liöjgre. Utom det att det under alla förhållanden är vanskligt att bestämma ett; maximum, som icke i något fall är otillräckligt, kan ett i lagen fastställt maiximum för resanslaget lätt verka missledande, särskilt om det är högt. .Resanslag bör, likasom nu skjutsersättning, icke tillerkännas varje präst utaxn beviljas endast präster i pastorat, där resor ifrågakonima. I stadspastorat utam landsbygd eller med synnerligen ringa sådan lärer resanslag icke vara belhövligt. Dessa undantag äro emellertid fåtaliga. . Där resanslag bör tillkomma präst, blir frågan om beloppets bestämmande upjpenbarligen synnerligen vansklig. Det är förenat med stora svårigheter att på förhand beräkna icke blott sannolika antalet och längden av de ämbetsr e s o r , som krävas för tjänstgöringens fullgörande inom pastoratet, utan även saiimolika kostnaden för de resor, som ingå i beräkningen. Ämbetsresornas frelkvens är av naturliga skäl i viss mån beroende på den tillfällige tjänstinniehavarens personliga egenskaper och individuella förhållanden; den ene är mesra nitisk än den andre, den ene åtnjuter församlingsmedlemmarnas förtroendde i högre grad än den andre. För den särskilde prästen växla resorna år fram år. Kostnaden per kilometer växlar även. Frånsett ändringarna i arbettsprisen och därav förorsakade ändringar i skjutskostnaden, kunna växl i n g a r n a vara beroende därpå, att det en tid kan vara möjligt att betinga sig fört-delaktiga ackordspris, en annan tid icke. Frågans vansklighet belyses även av de svar, som från prästerna inkommit på de i det föregående omförmälda fråggorna angående deras skjutskostnader. E t t resanslag bör om möjligt avvägdas så, att det å ena sidan icke medför frestelse till att genom begränsninag i resornas antal göra besparingar och å den andra icke genom sin knapphet t avhåller från önskvärda, om också ej alldeles nödvändiga resor. J u högre denn taxa sättes, efter vilken prästen skall gottgöra skjutskostnaden, desto stötirre risk måste det vara för misstag vid bestämmandet av det ersättningsbeldopp, som bör beräknas för honom, och desto större blir förlusten eller vinssten för prästen i händelse beloppet felbedömes. 1 Emellertid finnas inom flertalet pastorat fasta utgångspunkter för beräkninagen av större delen av kostnaden, nämligen där det förekommer duplikationn eller regelbundet återkommande andaktsstunder på bestämda platser, elleer där expedition skall regelbundet öppenhållas eller konfirmation regelbunndet meddelas på viss annan plats än den, där prästen är boende o. s. v., likaasom där prästens bostad är belägen så avlägset från kyrkan, att prästen b a r r behov att färdas dit åkande. För sådana regelbundet återkommande ämbetstsresor torde kostnaden kunna beräknas utan större fara för felbedömning. Givvetvis bör i beräkningen ingå endast resor av ej för kort längd; i det till 191(10 års riksdag framlagda förslaget till löneregleringslag angavs gränsen för denu där föreslagna fria skjutsen till det fall, att våglängden uppginge till minnst 2 kilometer (varmed torde hava avsetts enkel våglängd), en gräns, som efteer sakkunniges mening icke kan anses för snäv. För övriga mera tillfälliga ämhbetsresor, vilka uppgå till eller överstiga sagda gräns, och vilka objektivt beddömt kunna anses vara att på grund av förhållandena inom det särskilda pastetoratet taga i beräkning, torde likaledes utan större misstag kunna beräknas ^ en skälig klumpsumma. Vid ifrågavarande beräkningar bör emellertid delsls uppmärksammas, att, där ständig adjunkt finnes anställd, dennes resor skobla bekostas av den präst, till vilkens biträde han är anställd, dels ock taggas i betraktande, huruvida och i vilken mån prästens behov av bidrag till

188 bestridande av kostnaden för skjuts i tjänstärenden må hava blivit vid lönens fastställande beaktat antingen genom det fyllnadsbelopp, som utgår efter 'pastoratets areal, eller genom förhöjning i lönen enligt 4 § löneregleringslagen 1 ). Det torde vara lämpligt att framhålla, att vid resanslagets bestämmande icke bör beräknas dyrbarare färdsätt än förhållandena kräva. Håller präst automobil eller egna hästar, torde han icke vara berättigad att få resanslaget bestämt med hänsyn till kostnaden härför, där denna överstiger vad ämbetsresorna eljest skulle kosta. Under alla förhållanden måste givetvis vid beloppets bestämmande iakttagas stor varsamhet, något som också bestyrkes av den erfarenhet, som vunnits vid tillämpningen av det nuvarande systemet. Ehuru skjutsersättningen vid nu skeende löneregleringar ofta sättes till lägre belopp än som under löneregleringsärendets förberedande handläggning yrkats av präst och pastorat, är den dock, såsom av det förut sagda framgår, i talrika fall högre än som varit nödigt. Detta synes häntyda på, att man har benägenhet att vid en förhandsvis verkställd beräkning uppskatta våglängden och reskostnaden högre än som motsvaras av verkligheten. För iakttagande av en viss försiktighet vid de nu föreslagna resanslagens bestämmande synes vara desto större skäl, som resanslagen icke tänkts skola vara orubbliga under perioden utan avsetts kunna, när anledning därtill föreligger, ändras; och man torde vara berättigad att räkna med, att de flesta för lågt satta anslagen göras till föremål för jämkning, men endast undantagsvis de för högt satta. Mången gång torde det komma att inträffa, att reskostnadens belopp i någon mån är beroende av de närmare villkoren i arrendekontraktet. Det skulle därför kunna ifrågasättas, att beloppets bestämmande borde äga rum särskilt för sig, efter det bostället blivit utarrenderat. Sakkunnige hava emellertid ansett sig icke hava tillräckliga skäl att framlägga förslag därutinnan. I 2 mom. hava meddelats erforderliga bestämmelser i avseende å vidtagandet av den ändring i fastställt resanslag, som, efter vad förut sagts, bör kunna under loppet av 'löneregleringsperioden äga rum. Förutsättningarna för medgivandet av sådan ändring torde böra vara, dels att det visas, att beviljat resanslag i mera avsevärd mån under- eller överstiger tjänstinnehavarens skäliga utgifter för tjänstresorna, och dels att sannolika skäl finnas för antagande, att detta förhållande är av stadigvarande beskaffenhet. Där, efter den nu föreliggande lagens ikraftträdande, framställning göres om att dittillsvarande skjutsersättning måtte utbytas mot förhöjt resanslag enligt den nya lagen, lärer den begärda förhöjningen skäligen kunna grundas på en beräkningsvis gjord uppskattning av reskostnaden. Men eljest bör uppenbarligen en ej allt för kort tids erfarenhet läggas till grund för en ändring i resanslagets storlek; först en samlad erfarenhet under tre till fyra år torde härvid kunna tillerkännas vitsord. Ej heller böra förhållanden av personlig eller tillfällig art, såsom tjänstinnehavares ålder eller sjuklighet, härvid tillmätas någon betydelse. — Ätt i enstaka fall särskilda omständigheter, såsom tillkomsten av ett nytt befolkningscentrum, byggandet av ytterligare en gudstjänstlokal, inkorporerings- eller exkorporeringsåtgärder m. m., kunna föranleda vidl ) Jfr riksdagens skrivelse den 1 j u n i 1910, citerad h ä r ovan sid. 36. Vad särskilt angår löneregleringarna i de synnerligen vidsträckta norrländska pastoraten, där fyllnadsbeloppet p å g r u n d av areal kan överstiga flera hundra kronor (ända upp till 2,300 kronor), måste i detta fyllnadsbelopp ligga någon gottgörelse med hänsyn till de ökade reskostnader, som föranledas i sådana pastorat. Erinras bör ock, att präst, som bor avlägset från sin kyrka, likasom präst, som har biträde av ständig adjunkt, ofta tillerkännes visst fyllnadsbelopp enligt 4 § med hänsyn j u s t till den ökning i skjutskostnaden, som uppstår, i förra fallet av det stora avståndet och i senare fallet av adjunktens resor.

189 tagande av ändring i resanslagets storlek tidigare än nyss sagts, torde emellertid ligga i öppen dag. Smärre förskjutningar i utgifterna för tjänstresorna böra ej utgöra skäl till jämkning i resanslagets storlek, utan lärer böra förutsättas, att ändringarna äro mera avsevärda. Jämkningen i beloppet bör ej få verka retroaktivt; därför har föreslagits en bestämmelse av innehåll, att det nya beloppet skall utgå från och med den 1 maj näst efter det jämkningen blivit vidtagen. Att jämkningen bör beslutas av Kungl. Maj:t följer därav, att resanslagets fastställande tillkommer Kungl. Maj:t. — Angående förfarandet i övrigt torde få hänvisas till 3 8. I avseende å denna paragraf hänvisas till allmänna motiveringen (sid. 62). Därutöver torde få tilläggas allenast, att avfattningen av paragrafen överensstämmer med 4 § lagen angående krigstidstillägg åt präster i nyreglerade pastorat m. fl. den 30 augusti 1918 samt 3 § lagen angående tillfällig löneförbättring åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat m. fl. den 19 november 1920. 3§. För tillämpningen av bestämmelserna i den föreslagna lagen torde vissa föreskrifter visa sig erforderliga. Dessa föreskrifter torde i första hand böra avse vad som är att iakttaga för påkallandet av Konungens beslut rörande dels lagens ikraftträdande i pastorat, som avses i förra delen av övergångsbestämmelsernas 2 mom., dels ock, eventuellt, reglering av skjutsersättningen åt präster i dylika pastorat. I sådant avseende torde böra i huvudsak föreskrivas, att domkapitlen skola, vart för sitt stift, omedelbart efter lagens utfärdande och därefter vid varje efterföljande ecklesiastikårs början, intill dess lagen kommit att omfatta samtliga pastorat inom stiftet, till Kungl. Maj:t insända av erforderliga uppgifter åtföljd förteckning på de pastorat, beträffande vilka lagen anses böra träda i kraft den 1 näst därefter följande maj. För det fall, att reglering av skjutsersättningen även anses böra ifrågasättas, torde böra föreskrivas, att domkapitlet skall tillika bifoga dels specifik, av tjänstinnehavaren i samråd med kyrkorådet upprättad och av kyrkostämmans yttrande åtföljd uppgift angående a) antalet regelbundet återkommande resor för allmän gudstjänsts eller andaktsstunders hållande, för skyldigheten att å viss annan plats än den, där prästen bor, öppenhålla expedition eller meddela konfirmationsundervisning, där dessa resor var för sig överstiga 2 kilometer (enkel resa), jämte längden å varje resa och beräkneliga kostnaden för varje resa efter de i orten rådande förhållanden; och b) beräkneliga antalet övriga resor i tjänstärenden, där dessa resor var för sig överstiga 2 kilometer (enkel resa) jämte resornas längd och kostnad, dels eget yttrande rörande de sålunda överlämnade uppgifterna jämte motiverat förslag till resanslag till varje särskild tjänstinnehavare. Därefter och sedan länsstyrelsen och kammarkollegiet hörts i frågan, lärer Kungl. Maj:t vilja meddela sitt beslut i ärendet. Vidare torde i tillämpningsföreskrifterna böra meddelas bestämmelse om vad som bör iakttagas, då jämkning önskas i redan fastställt resanslag. Framställning i sådant syfte torde endast undantagsvis kunna förväntas från annan än präst, som finner resanslag för ringa; någon gång torde vara att motse framställning från församling, som menar resanslag vara för högt. Framställning, innefattande utredning rörande de omständigheter, varpå den grundar sig, torde böra ingivas till domkapitlet, som det bör åligga att efter vederbörandes hörande överlämna framställningen till Kungl. Maj:ts prövning och därvid för egen del avgiva yttrande över framställningen. Före ärendets avgörande

190 torde Kungl. Maj:t komma att inhämta länsstyrelsens och kammarkollegiets yttranden. Detsamma bör huvudsakligen gälla även i fall, då präst i enlighet med stadgandet i senare delen av övergångsbestämmelsernas andra stycke önskar tidigare än som regel föreskrivits komma i åtnjutande av resanslag enligt de nya bestämmelserna. Utarbetade förslag till bestämmelser i nu angivna hänseenden hava sakkunnige ansett icke behöva framläggas i ärendets nuvarande skick. Med ett visst fog torde kunna ifrågasättas, om icke från myndigheternas sida borde utövas tillsyn däröver, att resanslagen icke bibehållas vid för höga belopp. E n dylik tillsyn skulle, i brist på en central förvaltande myndighet, som i alla avseenden tillser och bevakar kyrkofondens intresse, snarast böra tillkomma domkapitlen. För att tillsynen skulle bliva effektiv, skulle möjligen vara nödigt meddela en allmän föreskrift därom, att varje tjänstinnehavare, som åtnjuter resanslag efter den nya lagen, hade att exempelvis vart femte år inkomma till domkapitlet med erforderliga uppgifter för frågans bedömande, varefter det skulle åligga domkapitlen att vidtaga den åtgärd, vartill omständigheterna i vart fall föranledde. Sakkunnige hava emellertid vid denna frågas övervägande icke funnit sig hava tillräckliga skäl att härutinnan framlägga något förslag. Härvid förutsätta sakkunnige, att, om det framdeles visar sig, att fastställda resanslag överskrida vad skäligen kan anses vara för ändamålet behövligt, domkapitlen icke skola underlåta att, sin plikt likmätigt, söka vinna erforderlig rättelse, utan att någon allmän föreskrift därom är behövlig. Övergångsbestämmelser. I den allmänna motiveringen (s. 63) har redogjorts för, hurusom stadgandena i förevarande lag synas böra komma i tillämpning successivt på det sätt att — med den avvikelse, som nedan närmare omförmäles — stadgandena bliva gällande i avseende å varje präst, vars förra bostadsboställe är utarrenderat med tillämpning av bestämmelserna i den föreslagna nya arrendeförordningen, liksom eljest å varje präst, som icke genom arrendekontrakt, upprättat enligt 1911 års förordning, har sig tillförsäkrade tjänstbarheter från löneboställe. Promulgationsbestämmelsen i första stycket avser att reglera lagens ikraftträdande beträffande pastorat, där ny lönereglering icke är gällande vid tiden för lagens utfärdande. Huruvida samtliga dessa pastorat kunna härvid inbegripas, är beroende på tidpunkten för lagens promulgerande. Sker detta så sent, att bostadsboställen inom något eller några pastorat, där ny lönereglering skall träda i tillämpning den 1 maj näst efter promulgeringen, kunna antagas hava blivit utarrenderade enligt 1911 års förordning, torde hithörande årsserie boställen böra undantagas från bestämmelsen i stycket och denna böra avse allenast nästföljande årsserier. I enlighet härmed bör tidsbestämmelsen i stycket lämpas. I avseende å övriga pastorat har det synts lämpligast, att lagens ikraftträdande göres beroende på förklaring av myndighet i varje "särskilt fall. E t t automatiskt ikraftträdande kan nämligen knappast böra äga rum, ty ikraftträdandet måste vara beroende därpå, att förefintligheten av ett visst, av yttre omständigheter beroende förhållande — nämligen att prästen icke genom kontrakt, upprättat i enlighet med 1911 års förordning, äger åtnjuta tjänstbarheter från löneboställe — i varje särskilt fall konstateras. E t t sådant bedömande synes ej lämpligen böra överlämnas till pastorat och präst. Att åt ortsmyndigheterna anförtro uppdraget att meddela förordnande rörande lagens ikraftträdande inom de särskilda pastoraten har ock synts mindre egentligt; efter sakkunniges mening bör det förbehållas Konungen. I andra stycket har

191 bestämmelse härom upptagits, därvid tillika ansetts lämpligt giva uttryck åt den regel, som skall vara normerande för ikraftträdandet, nämligen att lagen skall erhålla tillämplighet å en var präst, till vilkens förmån förbehåll om tjänstbarheter enligt 13 § i 1911 års förordning icke finnes gjort. På grunder, som angivas i den allmänna motiveringen (sid. 64) har vidare meddelats en undantagsbestämmelse, för det fall, att Kungl. Maj:t finner synnerliga skäl tala för att viss präst, till vilkens förmån förbehåll enligt 1911 års förordning gjorts, må komma i åtnjutande av förhöjd skjutsersättning. I avseende å sådan präst bör lagen, oberoende av förbehållets kvarstående, träda i kraft den 1 maj näst efter det resanslag enligt 1 § fastställts. Som förutsättning har härvid emellertid ansetts böra stadgas, att pastoratet lämnat sitt medgivande till förändringen. Detta har ansetts nödigt med hänsyn särskilt därtill, att förändringen innebär även, att de vanliga prästlönemedlen skola i första hand vidkännas det nya resanslagets utbetalande. I tredje stycket stadgas, att 11 § 3 mom. löneregleringslagen skall upphöra att äga tillämpning i den mån den nya lagen träder i kraft. Att den i 1 § löneregleringslagen gjorda hänvisningen till 11 § samma lag, i vad angår ersättningen för skjuts i. tjänstärenden, skall, i den mån sistnämnda paragrafs 3 mom. upphör att äga tillämpning, i stället gälla den nu föreliggande tilläggslagen, synes vara tydligt utan att särskilt stadgande därom är behövligt. I förbigående torde även böra anmärkas, att vissa bestämmelser i kungörelsen den 24 april 1914 angående utbetalning från kyrkofonden av vissa anslag till prästerskapets avlöning m. m. förlora sin giltighet allt efter som kyrkofondens skyldighet att ensam vidkännas skjutsbidrag upphör.

192 Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen om kyrkofond den 10 december 1910, sådan denna § lyder enligt lagen den 19 juni 1917. 1 mom. Enligt 2 § i förslaget till lag om tillägg till lagen om reglering av prästerskapets avlöning hava de ifrågasatta nya resanslagen likställts med prästerskapets avlöning i fråga om sättet för deras gäldande liksom i fråga om rättigheten för pastoratet att, när utdebiteringen av församlingsavgifter överskridit ett visst mått, från kyrkofonden erhålla gottgörelse för det överskjutande beloppet. Förevarande 1 mom. har därför synts böra fullständigas med en hänvisning därom, att av kyrkofonden skall utgöras jämväl ersättning för församlingsavgifter enligt sagda 2 §. I nyssnämnda hänseenden hava, enligt 4 § lagen angående krigstidstillägg åt präster i nyreglerade pastorat m. fl. samt 3 § lagen angående tillfällig löneförbättring åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat m. fl., med avlöning likställts även de i dessa båda lagar omförmälda löneförmåner. Det skulle därför möjligen kunna ifrågasättas, att i förevarande 1 mom. borde göras hänvisning också till sistnämnda två lagrum, men då sagda lagar äro av mera tillfällig natur, i det att tillämpningen av deras bestämmelser är beroende på förnyade föreskrifter år från år, torde deras omförmälande i kyrkofondslagen icke lämpligen böra ske. 10 mom. Såsom närmare framgår av dels förslagen till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i ecklesiastik boställsordning och till Kungl. Maj:ts förnyade förordning angående utarrendering av prästerskapets löneboställen, dels ock den allmänna motiveringen och den till sagda författningsförslag lämnade speciella motiveringen 1 ), hava sakkunnige föreslagit, att vissa befogenheter i avseende å de ecklesiastika löneboställena (och även prästgårdarna) skulle utövas av en s. k. boställsnämnd, bestående av ordförande och två ledamöter, utsedda för vissa områden. Ordföranden skulle förordnas av Konungen; av de övriga ledamöterna skulle en utses av landstinget och en av hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Denna boställsnämnd skulle hava, bl. a., att förrätta arrendeuppskattning, att yttra sig i vissa frågor beträffande arrendeförhållandet samt att förrätta ekonomisk besiktning och av- och tillträdessyn. Om skyldighet för boställsnämnden eller någon dess ledamot att utöva någon fortgående kontroll rörande det sätt, varpå boställena skötas och vårdas, hava sakkunnige, ehuru de ansett sagda fråga vara av synnerligen stor betydelse, icke väckt förslag. Anledningen härtill har varit, att sakkunnige av angivet skäl funnit frågan ligga vid sidan av deras uppdrag. Sakkunnige hava vidare berört frågan om kronans domänintendenter alltid skola anlitas för arrendeuppskattningen av de ecklesiastika löneboställena, eller om för ändamålet borde inrättas särskilda ecklesiastika befattningar av motsvarande beskaffenhet. De hava emellertid på anfört skäl icke närmare gått in på detta spörsmål, men hava påpekat, att man i den person, som skulle vara ordförande i boställsnämnden, i själva verket har den ecklesiastike domänintendenten, ehuru med mera begränsade uppgifter. Efter vad sakkunnige framhållit, är deras förslag i avseende å nämnden så avfattat, att det låter sig genomföra, evad man anser sig böra inrätta ecklesiastika domänintendentsbefattningar eller ej, evad dessa befattningar inordnas under viss myndighet eller erhålla en mera självständig ställning, och evad l

) Sid. 15 o. 16, sid. 67 o. f., sid. 109 m. fl. ställen.

193 befattningarna i fråga anses böra vara förenade med befattningarna som kronans domänintendent eller ej. Enligt förslaget skola ordförande och ledamöter i boställsnämnd erhålla ersättning och dagtraktamente efter närmare angivna grunder. Dessa kostnader skola bestridas antingen medelst boställets avkastning eller av arrendatorn. Tillika har emellertid ansetts nödigt, att ordföranden skall vara i åtnjutande av ett fast arvode. För att ordföranden må kunna motsvara de stora anspråk, som enligt sakkunniges mening måste ställas på honom, därest ej den föreslagna reformen skall förlora en del av sin betydelse, måste man kunna för befattningen förvärva person av framstående duglighet Sådant torde ej låta sig göra, om befattningens innehavare nödgas nöja sig med endast ' reseersättning och dagtraktamente, utan lärer det vara ofrånkomligt att i första hand avlöna honom med ett fast arvode av skälig storlek. Detta arvode torde lämpligen böra utgå från kyrkofonden. Skälet härtill är att söka däri, att kyrkofonden även för egen del har det allra största intresse av boställenas vidmakthållande, och att man till detta ändamåls vinnande ansett nödvändigt att införa anordningen med boställsnämnd. Då någon fördelning av arvodet mellan de olika boställena knappast låter sig genomföra, synes det vara fullt förenligt med kyrkofondens ändamål att ansvara för arvodet i fråga. För möjliggörandet härav kräves ändring i kyrkofondslagen, och det är detta, som åsyftas med det nu ifrågasatta nya tionde momentet. Då sakkunnige, på sätt förut nämnts, ansett det icke tillkomma sig att väcka förslag om att tillägga nämndsordföranden samtliga de funktioner, vilka skulle _ göra honom fullt jämnställd med kronans domänintendenter, har det synts i ärendets nuvarande skick lämpligt, att i momentet som en kyrkofonden åliggande utgift omförmäles allenast arvode åt ordförande i boställsnämnd — den enda av nämndens verksamhet föranledda utgift, som enligt förslaget skulle komma att drabba kyrkofonden. Om nämndsordföranden framdeles erhåller ställningen som ecklesiastik domänintendent, torde därav tilläventyrs komma att följa, att ytterligare kostnader för fullgörandet av denne befattningshavares åligganden — likasom möjligen vissa kostnader för nämndens bisittare — böra bestridas av kyrkofonden. Den förändrade lydelse av förevarande 10 mom., som därav tilfäveiityrs må föranledas, torde emellertid böra bliva föremål för förslag i sammanhang med förslaget om utvidgningen av nämndsordförandens befogenheter. Kostnaden för genomförandet av den föreslagna anordningen med en boställsnämnd av förut angiven beskaffenhet och ' med avlöning efter nyssberörda grunder ställer sig givetvis olika, allt efter som uppdraget som nämndens ordförande förenas med uppdraget som kronans domänintendent eller icke, och likaledes olika, allt efter som avlöningen för kronans domänintendenter blir föremål för omreglering eller ej. I frågans nuvarande läge torde man vid kostnadsberäkningarna böra utgå från den förutsättningen, att särskilda befattningshavare tillsättas för uppdraget som ordförande i boställsnämnderna. Detta är beroende därpå, att genomförandet av de av sakkunnige föreslagna ändrade och nya bestämmelserna är så angeläget, att man ej bör utsätta sig för den försening i handläggningen, som ovillkorligen skulle bliva följden av att man samtidigt ville lösa spörsmålet om gemensamma befattningshavare. Förslaget beträffande boställsnämnden är också, efter vad nyss yttrades, lagt så, att det kan genomföras oberoende ^av domänintendentsfrågans lösning. Vidare har det förefallit lämpligast att utgå från att länsindelningen bör vara grundläggande för indelningen i verksamhetsområden för nämndsordförandena. Härigenom underlättas tillsättandet av gemensamma befattningshavare, där så anses lämpligt och möjligt. 1 76i 22

194 Då sakkunnige nu övergå till att göra en beräkning av de arvoden, vilka skulle tillkomma de ifrågasatta nämndsordförandena, torde få framhållas, att beräkningen icke kunnat göras annat än helt summarisk, beroende bl. a. darpa, att tillräcklig tid ej stått till sakkunniges förfogande för en uttömmande undersökning av frågan. ... , I och för beräkningarna torde det vara lämpligt att företaga en jämförelse med kronans domänintendenters verksamhetsområden och de dem tillerkända arvodena. För ändamålet har upprättats efterföljande tab. 9, d a n lansvis upptagits antalet utarrenderade kronodomäner 1 ) och antalet jordbruksbostalJeii, anslagna åt det territoriella prästerskapet 2 ), ävensom angivits domänintendenternas tjänstgöringsområden och dem tilldelade arvoden samt inforts vissa uppgifter rörande deras arbetsbörda 3 ). , Av uppgifterna rörande den kronans domänintendenter åvilande arbetsbördan framgår bland annat, att ingen av kronans domänintendenter kan anses vara fullt upptagen av sitt ifrågavarande uppdrag — och sådant synes ej heller vara avsett. Ser man på de län, där de flesta kronodomanerna finnas, nämligen Malmöhus (217), Skaraborgs (207) och Östergötlands (203) har antalet arbetsdagar i medeltal för de tre åren 1912—1914 utgjort respektive 2b7 / 3r 226 Vs och 231 tyt. Detta antyder, att på varje domänintendents lott bor kunna föras ett något'högre antal jordbruksegendomar än som nu ar fallet Etter vad sakkunnige inhämtat synes vården om 300 eller möjligen högst 350 jordbruksegendomar kunna läggas på en hand, under förutsättning att for andamålet kan förvärvas skicklig person, som kan ägna uppdraget sm fulla arbetskraft Det nu sagda, vilket har närmast avseende å kronans domänintendenter, torde även hava tillämplighet å de ifrågasatta ordförandena i bostallsnamiiderna. Visserligen äro förrättningarna å dessa senare boställen koncentrerade till vissa perioder, beroende på, att deras utarrendering sammanhänger ined de nya löneregleringarnas ikraftträdande och att detta ikraftträdande ar koncentrerat till ett fåtal år 4 ), men även i avseende å kronans jordbruksdomaner gör sig gällande en mycket stor ojämnhet. Väl tillkommer också for nämndsordförandena det särskilda besväret med prästgårdarna, men då förrättningarna å dessa torde i regel komma att företagas samtidigt med förrättning a löneboställe, och då de vanligen torde vara av enklare beskaffenhet, synes löneboställenas antal efter nyss angivna norm kunna tillerkännas avgörande betydelse för bestämmandet av den arbetsbörda, som kan tillaggas en nämndsordförande. ,.. I intet län överstiger antalet prästb o ställen vad som synes kunna laggas på en nämndsordförande att sköta. Största antalet förekommer i Malmöhus län med 323 boställen, därefter följer Skaraborgs län med 261 boställen. 1 regel understiger antalet betydligt en mans arbetsbörda. Det synes dartor kunna ifrågasättas, att vissa nämndsordförande bleve gemensamma for tva eller flera län. I ekonomiskt hänseende torde det nämligen vara fördelaktigare med ett färre antal befattningshavare med större arbetsmängd än med ett större antal befattningshavare med mindre arbetsmängd, ty fastan arvodet bor minskas x

) Uppgifterna h ä m t a d e från domänsakkunniges betänkande den 29 oktober 1921 sid 10. * Sakkunnige hava för ändamålet använt sig av de uppgifter, som förekomma i kranolägenhetskommissionens betänkande III, sid. 100, ehuru dessa uppgifter icke fullt ovejensstämma med vissa andra tillgängliga uppgifter. - I uppgifterna m g å icke de åt biskopa^ lektorer, klockare m. fl. anslagna boställena, vilka icke innefattas i det åt sakkunnige amiadeu p p d r a g e t och för vilka ej heller vare sig ecklesiastik boställsordning eller ecMesustik arrendeförordning är gällande. Många skäl tala naturligtvis för, att även dessa bostnien komina in under den förbättrade vård, som man vill tillförsäkra det territoriella prästerskapets boställen. 3) Uppgifterna hämtade från domänsakkunniges betänkande sid. 37. *) Jfr prästlöneregleringskommitténs betänkande IV sid. 46.

195 med fallande arbetsmängd, kan den förra minskningen av naturliga skäl ej ske i samma proportion som den senare. Vissa olägenheter av att sålunda två eller eventuellt flera länsstyrelser skulle hava att lita till en och samma namndsordförande skulle tvivelsutan göra sig gällande, men dessa torde dock vara överkomliga 1 ).

Tab. 9, utvisande tjänstgöringsområdet för kronans domänintendenter samt deras arbetsbörda m. m. NuMedeltal varande arbetstjänstDomändagar görings- intendenför område tens nu- domänför varande intenkronans arvodo denten domän1912 — intendent 1914 Stockholms Uppsala »Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gottlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Götoborgs och Bohus Älvsborgs Värmlands Skaraborgs Örebro Västmanlands Kop parb ergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Xorrbottcns

3 600 3 400 3 600 4 5Ö0 4 000 3 000 3 000 4 000 4 500 1200 3 600

Summa

127-/3 80 792/; 2317 210 2377 1047 141 267*/s 57 2087

4 000

4 500 3 000

2267:

3 800

2317.

53 700

Antalet inom länet belägna ecklesiautarrenSumma stika derade domäner jordkronoocli bruksdomäncr boställen boställen

103 I 126 I

113 I 203 143 70 80 9 28 129 217 32 112 85 30 207 69 100 8 21 1 7 6 2 1901

131 109 122 207 175 124 144 101 42 193 323 117 98 195 112 261 92 128 74 68 77 56 41 35

) 3147

234 235 235 410 i 318 i 194 j 1 224 !

) no

70 ! 322 i 540 ! 149 ! 210 ! 280 142 468 161; 228 i 82 j 89 i 78 ! 63 47 37 5 048

) Därav enligt uppgift 18 i sambruk ined kyrkoherdeboställen varande annexhemman. ) Enligt från domkapitlen inkomna uppgifter uppgå de ifrågavarande boställena till 3 025.

Arvodets storlek torde böra lämpas efter arbetets omfattning, sålunda i stort sett efter antalet egendomar, varmed vederbörande erhålla befattning. Det torde böra beräknas så, att nämndsordföranden skall hava att själv bestrida sina utgifter för expenser. Till ledning vid beräkningen av arvodet torde kunna läggas de till kronans domänintendenter utgående arvodena. Osannolikt torde ^ ej vara, att domänintendenternas avlöning kommer att undergå omreglering, och i sådant fall lärer en motsvarande ändring böra vidtagas i nämndsordförandenas arvoden. Med hänsyn till de åt kronans domäninten7 Såsom av tab. 9 framgår sortorar redan nu en av kronans domänintendenter under två oeb en under tre länsstyrelser.

190 denter för närvarande utgående arvodena synes följande arvodesskala kunna uppställas: arvode 5 500 kronor när boställenas antal är 301 350 > 5 000 » >• 2ol—300 » 4500 201-250 151 4000 » » » » > —20()

» »

^J-JX

3000 » » * ^"T1^ l l o s t 5() 2 500 » » S Därest varje län bibehålies som ett distrikt i nu förevarande hänseende därvid dock Västerbottens och Norrbottens län med sina tillhopa 70 bostallen beräknats som ett distrikt 1 ), varförutom Stockholms stad med 2 bostallen torde sammanföras med Stockholms län — skulle arvodena bliva 5,500 kronor i Malmöhus län (1 st.), 5,000 kronor i Skaraborgs län (1 st.), 4,500 kronor i Östergötlands län (1 st,), 4,000 kronor i Jönköpings, Kristianstads och Älvsborgs län (3 st.), 3,500 kronor i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Hallands, Värmlands och Västmanlands län (8 st.), 3,000 kronor i Gottlands 2 ), Göteborgs och Bohus, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Vasternorrlands, Jämtlands samt Väster- och Norrbottens län (8 st.) samt 2,500 kronor i Blekinge län (1 st.), eller tillhopa 81,500 kronor för 23 st. befattningshavare. Antalet befattningshavare synes dock möjligen kunna reduceras till 13 stycken sålunda: Stockholms stad samt Stockholms och Uppsala län 242 b o s t , arvode 4 500: — Södermanlands och Örebro län 214 4o00:Östergötlands och Kalmar län 351 » rnnn-~ Jönköpings och Kronobergs län 295 » ..^JJJJJ"2 2 Gottlands län )101 ) 3 000: — Kristianstads och Blekinge län 235 » 4 500: — Malmöhus län 323 » o 500. — Hallands samt Göteborgs och Bohus län 21o 4 o00:Älvsborgs och Värmlands län 307 » ^(R): Skaraborgs län

261 Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län ... 270 Västernorrlands och Jämtlands län 133 Västerbottens och Norrbottens län 76

R Y S ? ~~

J J Q Svin 3 000: — 59 000: — För den händelse det skulle anses mera ändamålsenligt att låta nämndsordförandenas distrikt sammanfalla med stiftsområdena, synes nämndsordförandenas antal likaledes kunna bliva bliva 13 (därav 2 i Lunds stift) med i det närmaste sammanlagt samma arvodesbelopp som nyss angivits. Skulle de båda befattningarna som ordförande i ecklesiastik boställsnämnd och som kronans domänintendent över lag förenas, med iakttagande av att varje län utgör eget distrikt, med undantag för Väster- och Norrbottens lan, vilka med sina tillhopa 84 egendomar synts böra utgöra ett gemensamt distrikt, torde — då Östergötlands, Malmöhus"' och Skaraborgs län vart för sig torde böra uppdelas i två distrikt — domänintendenternas antal bliva 26 med ett sammanlagt arvodesbelopp av omkring 106,000 kronor, varav på kyrkofonden »

x ) Det synes möjligen böra tagas under övervägande, om ej ett flertal särskilda ordförande lämpligen böra tillsättas för boställsnämiiderna i lappmarken emot vissa låga arvoden. Härigenom skulle särskilt genom reskost-nådens nedbringande förrättningskostnaden förminskas 2 ) Arvodet b e r ä k n a t med hänsyn till att av de 101 boställena 48 utgöra i sambruk med kyrkoherdeboställen liggande annexhemman, varför egendomarnas antal rätteligen kan upptagas till 53.

197 skulle, efter boställenas antal räknat, belöpa omkring 65,000 kronor. Genom att i vissa andra fall, än det nyss nämnda, förena två län till ett distrikt, torde emellertid en icke oväsentlig minskning i antalet befattningshavare liksom i sammanlagda arvodesbeloppet kunna äga rum. Exempelvis synas Kronobergs och Blekinge län kunna förenas till ett distrikt, Värmlands och Örebro till ett, Kopparbergs och Gävleborgs till ett samt Västernorrlands och Jämtlands län till ett. Den ifrågasatta anordningen med en ständigt fungerande boställsnämnd skulle, efter vad ovan angivna siffror utvisa, medföra icke oväsentliga utgifter for kyrkofonden, helst man torde böra räkna med antingen att jämte arvodena måste utgå dyrtidstillägg eller ock att arvodena i sig själva måste förhöjas. Sakkunnige äro emellertid övertygade därom, att den noggrannare uppskattning av boställsarrendena och det mera ekonomiska bebyggande av boställena, som är att förvänta såsom följder av anordningens genomförande, s_kola mer än uppväga denna utgift. Institutionens helt naturliga fullständigande därhän, att nämndsordföranden erhåller ställning och skyldigheter som ecklesiastik domänintendent, varigenom åstadkommes en effektiv fortlöpande kontroll över lönebostäilena och dymedelst en större säkerhet för att en nedgång i boställenas avkastningsförmåga förebygges, skulle i än högre grad stegra de ekonomiska verkningarna av anordningen utan att nämnvärt oka kyrkofondens utgifter för densamma. Verksamhetsområdena för de av landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott utsedda ledamöterna i boställsnämnden behöva ingalunda sammanfalla med nämndsordförandenas. Tvärtom kan det stundom vara lämpligt, att dessa ledamöters områden bliva mera begränsade. Inom många län finnas delar, som i avseende å jordbruket ställa sig väsentligt olika de andra, varför det kan visa sig förmånligare att för dessa olika delar hava särskilda bisittare i nämnden. Sammanslås två eller flera län till ett distrikt, torde i allt fall särskilda bisittare böra utses för vart län. Enhetligheten och kontinuiteten uppehälles under alla förhållanden genom den gemensamme ordföranden. Det torde ej böra ankomma på sakkunnige att yttra sig rörande distriktsindelningen beträffande sagda kommunalt valde ledamöter i nämnden, utan lärer förslag darutmnan böra i sinom tid inhämtas från länsstyrelserna och domkapitlen. Därest de av sakkunnige framlagda förslagen vinna godkännande och detta Tillämpningsgodkännande omfattar jämväl den ifrågasatta boställsnämnden, varder det nöd- föreskrifter. vambgt att redan i sammanhang med de nya författningarnas utfärdande meddela, erforderliga tillämpningsföreskrifter, bland annat i fråga om nämndernas verksamhetsområden och ordförandenas arvoden, ävensom vidtaga åtgärder for samtliga ledamotsbefattningarnas tillsättande, Det är nämligen av stor vikt, att bostadsnämnderna med det snaraste komma i verksamhet, särskilt med hänsyn till deras uppdrag att tjänstgöra som arrendeuppskattningsmän. TT 1 'f11^1.11^ t i n v a C l i d e t föregående anförts hemställa sakkunnige, att Sakkunniges Kungl. Maj.-t måtte i sammanhang med eventuellt utfärdande av de lagar och hemställan författningar, varom ovan framlagts förslag, rörande dels met! stöd av 32 § boställsordningen enligt- dess nya lydelse ej mindre T e Ä e T bestamma t]anstgoiingsområdena för såväl boställsnämndernas ordförande som m . m. deras övriga ledamöter än även förordna ordförande för varje särskild boställsnämnd, dels ock med stöd av 6 § kyrkofondslagen enligt den föreslagna nya lydelsen fastställa arvodet till ordföranden i varje särskild boställsnämnd. Övriga erforderliga verkställighetsåtgärder torde icke behöva av sakkunnige närmare angivas.

198 Förslag till

lag angående förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen. Inledande anmärkningar. I den allmänna motiveringen har framhållits, att en av orsakerna till det mindre gynnsamma resultat, som visat sig vid utarrenderingen av de ecklesiastika löneboställena, utan tvivel ligger däri, att den arrendatorn åliggande nybyggnadsskyldigheten ofta är för honom synnerligen betungande, en orsak, som ansågs få sin egentliga betydelse därigenom, att arrendatorn har att förskjuta byggnadskostnaden och att detta förskott endast småningom återgäldas honom. Tillika har redogörelse lämnats för innehållet i två, föreliggande ämne berörande ärenden, som sakkunnige fått till sig remitterade för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det dem lämnade uppdraget, nämligen dels kyrkofondskommitténs underdåniga utlåtande den 19 juni 1917, däri föreslagits interimsbestämmelser i svfte att bereda byggnadsskyldig arrendator av ecklesiastikt löneboställe lån ur kyrkofonden, dels ock kyrkomötets skrivelse den 29 november 1920, nr 42, med hemställan, så vitt nu är i fråga, om åtgärder i svfte att arrendator av sådant boställe måtte berättigas att från kyrkofonden erhålla lån för fullgörande av påsynad byggnadsskyldighet. Under framhållande av den föreliggande frågans stora betydelse for boställenas uttarreiiderande på ekonomiskt bästa sätt hava sakkunnige i den allmänna motiveringen uttalat sig för en definitiv lösning av frågan och angivit skälet, varför en sådan lösning borde ske lagstiftningsvis. Då kyrkofondskommittén i frågans dåvarande läge begränsat sitt i ärendet avgivna forslag till en interimslösning av frågan, torde sakkunnige sakna anledning att närmare ingå på kommitténs förslag. Efter vad sakkunnige vidare anfört, syntes man för tillhandahållande at arrendatorn av erforderligt byggnadskapital vara hänvisad till att använda kyrkofondens medel: och syntes den ifrågasatta byggnadshjälpen bora lämnas arrendatorn i form av byggnadsförskott och ej, pä sätt kyrkomötet ifrågasatt, som lån i egentlig mening. Sakkunniges förslag i ämnet fördelas i två särskilda författningar, nämligen en lag och en kungörelse, den senare avsedd att utfärdas i administrativ ordning. I lagförslaget intagas allenast de konstituerande bestämmelserna, d. v. s. de, som fordras för att bereda rätt att för ändamålet använda kyrkofondens medel, och de, som äro avsedda att skapa säkerhet för förskottets återbekommande, varjämte där införes stadgande om rätt för kyrkofonden att upptaga lån för beredande av erforderligt kapital för förskottsverksamhetens uppehållande. Då syftet med den föreslagna anordningen med tillhandahållande at arrendatorer av ecklesiastika löneboställen av byggnadsförskott ur kyrkofonden ar att befrämja löneboställenas utarrenderande på ekonomiskt bästa sätt, måste naturligtvis tillses, att förskottet icke beviljas i annat fall, än att det sålunda angivna ändamålet förväntas kunna ernås. Därav följer, att från åtnjutande ar byggnadsförskott måste uteslutas arrendatorer av sådana boställen, beträffande vilka arrendekontrakt blivit avslutade,

199 innan den föreslagna lagen om byggnadsförskott trätt i kraft. Sådana arrendatorer hava nämligen åtagit sig arrendet med beräkning att själva få förskottsvis vidkännas byggnadskostnaden med eget eller lånat kapital och böra sålunda hava tagit i betraktande, att de skulle behöva längre eller kortare tid gå förlustiga räntan å byggnadskapitalet, i följd varav arrendeanbudet måste i motsvarande grad hava satts lägre, än om denna ränteförlust icke ingått i beräkningen. Förskott ur kyrkofonden i enlighet med de föreslagna bestämmelserna böra fördenskull utlämnas allenast till arrendatorer å boställen, vilka utarrenderas efter den föreslagna lagens ikraftträdande, men lärer det vara nödigt att j^tterligare uppställa vissa förutsättningar för rätten att bekomma förskott, därest ej åtgärdens syfte skall äventyras. Sålunda måste ordnas så, att förskottsförfarandet ej erhåller tillämplighet för andra arrendatorer än sådana, vilka vid arrendeanbudets avgivande äro medvetna om att sådant förskott ställes till deras förfogande — andra arrendatorer måste nämligen räkna med en ränteförlust och lämpa sina anbud därefter •— ej heller i andra fall, än då arrendeförslaget, vilket ju tjänar arrendespekulanterna till ledning vid deras bedömande av arrendets godhet, är uppgjort under beräkning av att byggnadsförskott utgår —• i motsatt fall måste nämligen vid arrendeuppskattningen tagas i beräkning, att arrendatorn kan komma att förskottera byggnadskostnadeii och därå lida ränteförlust, och arrendevärdet förty i motsvarande grad sänkas. För tillgodoseende av nu berörda anspråk har i förevarande 1 § 1 mom. intagits en bestämmelse av innehåll, att förskott må utbetalas för bestridande av kostnaden för nybyggnad, som blivit arrendator ålagd genom arrendekontrakt, upprättat i enlighet med de förändrade bestämmelser angående utarrendering av prästerskapets löneboställen, som av Konungen utfärdas — en hänvisning, som avser den ovan som förslag framlagda förnyade förordningen om utarrendering av prästerskapets löneboställen. Därjämte hava i samma syfte i förslaget till kungörelse med villkor och bestämmelser rörande förskotts erhållande intagits vissa detaljföreskrifter, till vilka sakkunnige i det följande återkomma. Det föreslagna förskottsförfärandet bör enligt sakkunniges mening skäligen icke undantagslöst komma till användning till förmån för alla boställen, som utarrenderas i enlighet med bestämmelserna i den nya ecklesiastika arrendeförordningen och beträffande vilka de nyss angivna förutsättningarna i övrigt föreligga, utan vissa begränsningar torde härutinnan vara nödiga. Dessa begränsningar sammanhänga på det närmaste med de förhållanden, vilka föranlett det föreliggande behovet av byggnadshjälp åt arrendatorerna. De höga nybyggnadskostnader, vilka i stor utsträckning medfört svårighet vid utarrenderingen eller förorsakat låga arrendebelopp, äro — såsom också i det föregående påpekats — till stor del föranledda därav, att ett förutvarande bostadsboställe med inträdandet av den nya löneregleringen skall förändras till löneboställe. I de fall, då denna förändring, såsom stundom sker, är förenad med en indragning av prästerlig tjänst eller en förflyttning av tjänstiniiehavaren till en annan del av församling eller pastorat, kunna dessa svårigheter naturligtvis ofta försvinna eller minskas på det sätt, att de förutvarande prästgårdshusen tagas i anspråk för arrendatorns behov. Helt annorlunda ställer det sig i de mycket talrika fall, då å ett boställe jämsides med prästgårdshusen skola beredas bostads- och eventuellt även andra hus för den nye arrendatorn. Det är i dessa fall, som de stora nybyggnadskostnaderna med deras ofördelaktiga inverkan på utarrenderingen oftast förekomma. Det är alltså närmast vid det första bebyggandet enligt det nya lönesystemet av ett förutvarande bostadsboställe, som ett byggnadsförskott är av behovet påkallat, och sakkunnige hava även funnit, att ett förskottssystem

200 bör inskränkas till att komma i tillämpning endast i fråga om detta första bebyggande. Beträffande de framdeles framträdande byggnadsbehoven h a r man åsyftat att genom de 4 18 § arrendeförordningen omförmälda, av vederbörande kyrkoråd — och i vissa fall av domkapitlen — förvaltade årsbeloppen vid varje särskilt boställe uppsamla en byggnadsfond, avsedd bl. a. att bereda medel till bestridande av dessa senare byggnadsbehov. Å andra sidan kunna onekligen ganska starka skäl anföras till förmån för införande av ett permanent förskottssystem, varigenom arrendatorerna av de ecklesiastika boställena även framdeles tillförsäkras förskott ur kyrkofonden för sina byggnadsbehov, i den mån dessa ej kunna tillgodoses med anlitande av befintlig årsbeloppsfond. Det lärer nämligen stundom kunna inträffa, att byggnadsbehovet vid början av en kommande arrendeperiod är kanske lika stort som vid den första utarrenderingen enligt det nya systemet, och att den härav förorsakade kostnaden icke alls eller endast delvis kan bestridas med anlitande av årsbeloppsfond, varigenom även då skulle föreligga samma anledning till ofördelaktig inverkan vid utarrendering som den, vilken man genom nu föreslagna anordning avsett att undanröja, så vitt angår den nu närmast inträdande arrendeperioden. Tilläventyrs skulle också kunna till förmån för ett permanent förskottssystem åberopas, att utsikterna att endast vid den första utarrenderingen erhålla byggnadsförskott möjligen kunde föranleda ett forcerat bebyggande av ett eller annat boställe. Dessa skäl synas dock icke vara av någon större betydelse, det senare bl. a. därför, att ett onödigt forcerat bebyggande icke synes vara att befara med hänsyn till den sammansättning, som föreslagits för den s. k. boställsnämnden. Det avgörande skälet mot att ålägga kyrkofonden en permanent förskottsverksamhet för ifrågavarande ändamål ligger emellertid däri, att denna verksamhet strängt taget är något för kyrkofonden främmande. Det ökade arrendevärde, man genom förskotts utlämnande vill giva det särskilda bostället, kommer ofta uteslutande, men, frånsett vissa undantag, alltid i första hand en annan än fonden till godo, nämligen det pastorat, vilket äger använda boställets avkastning för sitt prästerskaps avlöning. Därför måste det städse tillses, att kyrkofonden får sitt åter med ränta. Detta framtvingar ett omständligt och tidsödande och till följd därav för kyrkofondens förvaltare betungande bokförings- och avräkningsarbete. Förskottsförfarandet med dess besvärligheter bör fördenskull inskränkas till det mest nödvändiga. I övrigt får man sträva efter att på den av boställsordningen anvisade vägen, genom årsbelopps fondering, skapa den förutsättning för boställenas ekonomiska utarrendering,, som eljest skulle beredas genom förskottsförfärandet. Beträffande statens domäner hava ovannämnde domänsakkunnige föreslagit den anordningen, att staten som jordägare skulle bestrida kostnaden för nybyggnaderna, därvid arbetenas utförande skulle åläggas den blivande arrendatorn mot kontant ersättning (betänkandet sid. 57). E t t härmed överensstämmande förfarande kan ej ifrågasättas för prästboställena. Statens domäner tjäna ett och samma ändamål, varför det är möjligt att låta den fond, dit samtliga arrenden ingå, vidkännas byggnadskostnaden å varje särskild statsdomän. Varje särskilt prästboställe "åter tjänar, såsom förut antytts, i regel sitt särskilda ändamål — att lämna bidrag till avlönandet av vederbörande pastorats prästerskap — och på grund därav låter det sig ej göra att lägga byggnadskostnaden för det särskilda prästbostället på de gemensamma avlöningsmedlen, kyrkofonden. Att förskottsforfarandet bör begränsas till att avse sådant förutvarande bostadsboställe, som är förenat med jordbruk, torde ligga i öppen dag. Dessa nu angivna synpunkter hava i förslaget uttryckts så, att förskott må ur kyrkofonden utbetalas till arrendator av med jordbruk förenat bostads-

201 boställe, som avses i 64 § ecklesiastik boställsordning, där han får sig ålagt verkställande av nybyggnad, som ansetts nödig för boställets iståndsättande med anledning av ecklesiastik boställsordnings trädande i tillämpning beträffande bostället. Förevarande författningar komma på grund av de sålunda föreslagna bestämmelserna att erhålla en helt och hållet övergående betydelse. Förskottsförfarandet skulle närmast komma att erhålla tillämpning på boställen, vilkas första utarrendering genom myndigheternas försorg äger rum efter det att den föreslagna lagen trätt i kraft, samt å boställen, vilka, efter att hava under en kortare tid varit omhändertagna av myndigheterna eller ock för ett fåtal år uttarrenderade, efter lagens ikraftträdande uttarrenderas på vanlig tid i enlighet med de nya bestämmelserna. Har i det senare fallet bostället varit interimsvis utarrenderat utan nybyggnadsskyldighet, kommer boställets bebyggande under den nya arrendeperioden att regleras efter de föreslagna nya bestämmelserna, vilka man avsett skola befrämja deras tillgodogörande på ekonomiskt bästa sätt. Stundom har dock den kortare interimsutarrenderingen skett med villkor om bebyggande helt eller delvis i enlighet med husesyns bestämmande. Det kan då "på grund av 27 § boställsordningen inträffa, att den nye arrendatorn varder skyldig att till den avträdande utgiva ersättning för av denne verkställd nybyggnad, och då i sådant fall den nye arrendatorn skulle kunna på grund av den nu föreslagna lagen erhålla förskott för gäldandet av denna kostnad, i den mån den hänför sig till det första bebyggandet — sagda kostnad är ju att betrakta som nybyggnadskostnad — kan kyrkofonden få förskottsvis vidkännas kostnaden för byggnader, vilka efter ekonomiska grunder bedömt äro för stora eller för dyrbara. Förskotts utbetalande under nu angivna förutsättning torde dock skäligen ej böra förhindras, huru önskvärt det än måste anses vara, att den ifrågasatta byggnadshjälpen beviljas blott i fall, då man har trygghet för att fråga är om ett ekonomiskt beb}'ggande. Förskottet bör sålunda i regel komma att utbetalas under den första 20urspcrioden, men det torde kunna ifrågakonima att i vissa fall bevilja förskott vid den andra 20-årsperiodens början. Har nämligen boställe före den nu föreslagna lagens ikraftträdande utarrenderats för hel arrendeperiod med skyldighet för arrendatorn att verkställa viss, av boställsordningens trädande i tillämpning föranledd nybyggnad, samt någon del av kostnaden härför icke hunnit genom årsbelopp eller nedsättning i arrendet bliva gottgjord avträdande arrendatorn, utan tillträdande arrendatorn får sig ålagt att gottgöra avträdaren, bör tillträdaren vara berättigad att för gäldande av sådan nybyggnadskostnad erhålla förskott från kyrkofonden, där förutsättningarna därför eljest föreligga. Även för sådant fall gäller vad nyss anförts rörande av synerätt föreskriven nybyggnad, som i själva verket är för stor eller för dyrbar. _ Enligt det förslag, kyrkofondskommittén framlagt rörande en interimslösning av den föreliggande frågan, skulle förskott ej tillgodokomina arrendator,. som på grund av optionsrätt kvarsitter å bostället. Med den lösning av frågan, sakkunnige föreslå, torde nu berörda begränsning i rätten att erhålla byggnadsförskott ej böra ifrågakonima. Det i förevarande 1 § intagna stadgandet därom, att utbetalandet av byggnadsförskott må ske efter av Konungen utfärdade bestämmelser, avser bestämmelserna i det av sakkunnige framlagda förslaget till kungörelse. Där meddelas, utöver vad lagen innehåller, vissa ytterligare föreskrifter rörande de förutsättningar, under vilka förskott må utgå. Genom bestämmelsen i paragrafens 2 mom, hava sakkunnige avsett, att förskottet bör kunna omfatta även viss kostnad, som väl ej är nybyggnadskostnad

202 men dock därmed jämförlig, nämligen dels lösen för överloppshus, vilka ansetts vara för bostället behövliga och därför förklarats skola övertagas for bostället för att bibehållas som arrendatorns skyldighetshus, och dels kostnad för sådana förbättringsarbeten å befintliga skyldighetshus, som icke ålagts den, vilken enligt de under den äldre löneregleringsperioden gällande bestämmelserna varit byggnads- eller underhållsskyldig. Dit bör ock hänföras gottgörelse, som tillträdande arrendator jämlikt 26 § boställsordningen förpliktas utgiva till avträdaren för av denne utlagd kostnad för första bebyggandet. ?•§• En fråga, som givetvis är av grundläggande betydelse for det föreslagna förskottsförfarandet, är den som angår, huru kyrkofonden skall beredas säkerhet för återbekommande till kapital och ränta av de utlämnade förskotten. I den allmänna motiveringen har antytts, hurusom det synts sakkunnige vara mindre lämpligt att ställa arrendatorn som låntagare, enär detta ofta vore förenat med ölägenheter, exempelvis vid bristande betalningsförmåga hos arrendatorn samt vid ombyte av arrendator. Beträffande placeringen av kyrkofondens medel nämnas i de härom gällande föreskrifterna (brevet den 31 augusti 1877 och skrivelsen den 19 december 1913) såsom former för förvaltnings verksamheten, jämte inköp av obligationer och vissa utländska värdepapper samt insättning å räntebärande bankräkning, endast lån mot säkerhet av värdepapper eller mot inteckningssäkerhet. Genom att av en förskottstagande arrendator fordra samma säkerhet, som är föreskriven för vanliga lån från fonden, skulle man i själva verket till stor del omintetgöra den förmån, man avsett att vinna genom förskottssystemet. Mången arrendespekulant skulle tvivelsutan hava svårt att prestera den fordrade säkerheten, något som skulle föranleda minskad tävlan om arrendena. Detsamma skulle i huvudsak gälla för det fall, att det ansåges lämpligt att som säkerhet för förskott godkänna exempelvis borgen av två vederhäftiga män. Jämväl är av intresse att här framhålla, hurusom det saknas lagbestämmelser, som giva låntagare möjlighet att upplåta någon säkerhet i bostället, dess byggnader eller dess avkastning i vidaie mån, än att han torde kunna för den tid, han innehar bostället, överlåta på kyrkofonden rätten att tillgodonjuta de årsbelopp och eventuella avkortningar, vartill han må varda berättigad. Även härigenom begränsas pä många sätt möjligheten att utlämna förskott för bestridande av kostnaden för boställes bebyggande. Såsom jämväl av den allmänna motiveringen framgår, hava sakkunnige ansett den för förskottets återbetalning erforderliga säkerheten böra beredas genom att kyrkofonden tillförsäkras företrädesrätt till avkomsten från bostället. En sådan företrädesrätt torde ej kunna inrymmas åt kyrkofonden utan ändring i eller tillägg till bestämmelser, tillkomna i den ordning, som om lags stiftande är stadgad. De stadgauden av lags natur, som kunna anses vara av betydelse för denna frågas bedömande, äro följande. Löneboställen skola upplåtas på arrende i enlighet med bestämmelser, som meddelas av Konungen (19 § boställsordningen). Å löneboställen skola alla laga hus nybyggas och underhållas av arrendatorn (23 § boställsordningen). Har arrendatorn måst för nybyggnad vidkännas större kostnad, än som på hans arrendetid belöper efter årsberäkning enligt vissa grunder, njute han efter synerätts bestämmande gottgörelse härför antingen genom nedsättning i de närmaste årens arrende eller, vid boställets avträdande, av den nye arrendatorn. Vad ny arrendator sålunda fått utgiva skall vid bedömande av hans nybyggnadsskyldighet anses lika med nybyggnadskostnad (27 § boställsordningen). Vidare bör här komma i betrak-

203 tände bestämmelsen i 19 § lönereglering-slagen därom, att till bestridande av prästerskapets löner skall användas, bl. a., arrende av de inom pastoratet belägna löneboställen, med visst undantag. Med andra ord innebär detta, att boställets bebyggande skall ske genom arrendatorn, men på bekostnad av boställets avkastning, och att vad som utöver denna kostnad återstår av boställets avkastning skall i form av arrende gå till pastoratet för att i stadgad ordning användas till prästerskapets avlöning, samt att en arrendator, som verkställt nybyggnad i större omfattning, än som enligt årsberäkning ansetts belöpa på honom, skall äga att få den överskjutande ny byggnadskostnaden åter antingen genom avkortning å arrendet eller genom betalning av efterträdaren. Stadgandet i fråga konstituerar sålunda en rätt för den nybyggnadsskyldige att ur boställets avkastning utfå sin nybyggnadskostnad (dock utan ränta). Något allmänt gravamen för bostället att kunna åberopas av tredje man, t. ex. den byggnadsskyldiges förlagsgivare, har ej införts genom de angivna stadgandena ej heller genom andra bestämmelser i lag. Har nu någon, t. ex. kyrkofonden, försträckt den byggnadsskyldige vad som erfordrats för nybyggnadsskyldighetens fullgörande, lärer han ej hava någon självständig ratt att utbekomma det försträckta ur boställets avkastning. Skall han få sådan rätt, måste den gå genom arrendatorn. Denne torde nog vara oförhindrad att överlåta sin rätt på förlagsgivaren; de utarrenderande myndigheterna torde likaledes, vara oförhindrade att i arrendekontraktet intaga bestämmelser, varigenom förlagsgivaren får arrendatorns rätt sig upplåten; och Kungl. Maj:t slutligen torde äga befogenhet att genom allmän föreskrift eller föreskrift i särskilt fall ålägga cle utarrenderande myndigheterna att vid uppgörande av kontraktet göra förbehåll, som åt förlagsgivaren giver arrendatorns rätt. I den mån sålunda förlagsgivarens rätt är identisk med arrendatorns, d. v. s. så länge arrendator finnes, som är villig underskriva kontrakt, varigenom han å förlagsgivaren överlåter den honom lagligen tillkommande rätten att genom boställets avkomst göra sig betäckt för nybyggnadskostnadeii, synes ingen fara föreligga för att icke förlagsgivaren skall få sitt åter 1 ). Men bortfaller arrendatorns rätt, något som kan ske av flera olika anledningar, såsom i händelse av konkurs, torde även förlagsgivarens rätt bortfalla. Även vid arrendetidens slut kan, om någon del av byggnadsförskottet då är ogulden, osäkerhet uppstå, huruvida förlagsgivaren kan få sin fordran betald. Till följd av möjligheten att genom de utarrenderande myndigheterna vid arrendeavtalets slutande göra förbehåll om rätt för kyrkofonden att i första hand få sitt åter kan alltså kyrkofondens rätt för de flesta fall säkras, men i en del undantagsfall förlorar fonden sin säkerhet, eventuellt sin fordringsrätt. Observeras bör, dels att kyrkofonden ej är ägare av de ecklesiastika lönebostäilena ej heller (i vidare mån möjligen än beträffande boställen, vilkas avkomst ingår direkt till kyrkofonden) representant för denne ägare, dels även att dispositionsrätten till boställena numera kan sägas tillkomma pastoratet för prästerskapets räkning. Ärsberäkningen är även något, som helt hänför sig till arrendatorn. Frågan om årsberäkningen har av Kungl. Maj:t blivit i nu gällande arrrendeförordning (18 §) löst på det sättet, att den arrendatorn åliggande nybyggnadsskyldigheten skall i arrendekontraktet uppskattas till visst årsbelopp i penningar. Ärsbelopp, som icke enligt bestämmelse vid syn eller ekonomisk besiktning skall tagas i anspråk för nybyggnad, som blivit arrendatorn till utförande ålagd, eller för insynad nybyggnad, skall av arrendatorn erläggas i sammanhang med arrendet. Ärsbelopj>en må efter bestämmelse av synerätt 7 Frågan huruvida rätt till ränta kan anses föreligga i sådant fall, något som stundom gjorts gällande, är synnerligen tvivelaktig.

204 eller ekonomisk besiktning användas till nybyggnad, som kräver kostnad av den betydenhet, att den ej anses kunna utan arrendatorns oskäliga betungande av honom förskjutas. Naturligtvis kan arrendatorn på förlagsgivaren överlåta sin rätt att tillgodonjuta årsbelopp, men däremot torde det ej vara möjligt att i administrativ väg inskjuta förlagsgivaren i arrendatorns ställe, så vitt angår rätten att oberoende av sådan överlåtelse tillgodonjuta årsberäkning av ett eller annat slag. E t t dylikt stadgande skulle innebära beredande ät förlagsgivaren av ett slags pant- eller retentionsrätt, som ej kan tillskapas i administrativ ordning 1 . För beredande av den erforderliga säkerheten för kyrkofonden har alltså i förevarande paragraf intagits en bestämmelse av innehall, att kyrkofonden för återbekommande av förskott, varom förmäles i 1 §, jämte ränta njuter företräde till betalning ur avkomsten från bostället. Det torde ej behöva särskilt framhållas, att omförmälda bestämmelse icke avser att giva kyrkofonden någon förmånsrätt i konkurrens mellan arrendatorns borgenärer, utan innebär ett konstituerande av en kyrkofondens företrädesrätt framför pastoratet till boställsavkomsten. Då utarrenderat boställes avkastning utgår i form av dels arrendebelopp dels årsbelopp, är det dessa båda belopp, som skulle ställas till kyrkofondens förfogande. Är boställe på annat sätt omhändertaget av myndigheterna, blir det driftsöverskottet, som blir föremål för företrädesrätten. I företrädesrätten bör givetvis ej ligga, att den alltid bör uttagas genast så långt sig göra låter. Pastoratets intresse av att från bostället erhålla bidrag till sitt prästerskaps avlöning bör ock i skälig utsträckning tillgodoses, såsom även har skett genom den i 18 § nu gällande arrendeförordning meddelade bestämmelsen angående årsbeiopps beräknande, vilken bestämmelse upptages i sakkunniges förslag allenast med viss omarbetning, avseende bestämmelsens förtydligande. Börande återbetalningens närmare ordnande torde böra meddelas bestämmelser i den kungörelse angående lagens tillämpning, sakkunnige förutsätta att Kungl. Maj:t kommer att utfärda, och vartill sakkunnige även uppgjort förslag; och torde i sådant avseende få hänvisas till sagda förslags 3 §. Den för kyrkofonden ifrågasatta rätten till företräde till betalning ur boställets avkastning kan väl sägas i någon mån ingripa i de enskilda församlingarnas på 19 § löneregleringslagen grundade rätt, men då boställsordningen fastslår, att löneboställe skall bebyggas på boställets bekostnad, kan intetvara att däremot invända, allra helst förskottsförfarandet måste antagas komma att medföra ökad arrendeavkastning och således verka i församlingarnas intresse. 3§. Löneboställe, till vars bebyggande förskott utbetalats ur kyrkofonden, kan komma att, jämlikt föreskrifterna i 62 § boställsordningen eller eljest, försäljas eller utbytas mot annan fastighet, innan förskottet blivit till fullo återbetalat. Den företrädesrätt till betalning ur boställe, som upplåtits åt kyrkofonden, bör givetvis utsträckas att omfatta även försäljningsbeloppet eller den fastighet, som erhålles i utbyte. Bestämmelse i sådant syfte har upptagits i förevarande förslags 3 §. 7 Vissa av Kungl. Maj: t meddelade beslut synas giva anledning till antagande, att Kungl. Maj:t anser sig oförhindrad att i särskilda fall från kyrkofonden anvisa kostnadsersättningar med rätt för fonden att av boställets avkastning återfå ersättningen med ränta (varvid nian torde vara berättigad antaga, att vederbörande pastorats medgivande varit av betydelse för frågans utgång); men det torde icke finnas fog att härav draga den slutsatsen, att Kungl. Maj:t därför skulle vara benägen att för de fall, varom nu är fråga, nämligen anvisande av byggnadsförskott, utfärda allmänna bestämmelser i enahanda syfte, med mindre de tillkommit i lagstiftningsväg.

205 4

§• Aid övervägandet av det föreliggande förslaget angående byggnadsförskott ur kyrkofonden tränger sig fram till besvarande den frågan, huruvida kyrkofonden disponerar medel tillräckliga för detta ändamål. För denna frågas besvarande hava sakkunnige till en början funnit nödigt undersöka, huru stort kapital kan antagas behöva tagas i anspråk för bebyggandet av sådana boställen, varom det här rör sig. De beräkningar, som i sådant avseende kunnat göras, måste givetvis bliva i högsta grad approximativa. Som underlag för beräkningarna hava sakkunnige begagnat sig av de i det föregående omförmälda, från länsstyrelserna inhämtade uppgifterna rörande den verkställda utarrenderingen av löneboställen. Uppgifterna avse de boställen, som, efter syn jämlikt 64 § ecklesiastik boställsordning, utarrenderats från den 1 maj åren 1914—1921,' men sakkunnige hava endast kunnat begagna sig av uppgifterna för tiden till och med år 1920, enär uppgifterna för år 1921 visat sig icke vara fullt kompletta. Antalet boställen, som sålunda gjorts till föremål för undersökning, torde dock få anses tillräckligt stort för att en någorlunda säker beräkning skall kunna byggas därpå. Genom undersökningen har till en början utrönts, till vilket belopp synerätterna beräknat de nybyggnads- och därmed jämförliga kostnader, vilka vid syner enligt 64 § boställsordningen av dem påsynats löneboställena med anledning av ecklesiastik boställsordnings ikraftträdande. Dessa belopp hava sammanförts länsvis, och på grund därav har uträknats ett medeltal för länet, Detta medeltal har synts kunna behandlas som medeltalskostnad även för de inom länet belägna boställen, vara syn enligt 64 § icke förrättats vid tiden för uppgifternas avgivande. De boställen, vilka icke redan äro utarrenderade för tjugu år — således häri inräknade boställen, som på grund av ovanberörda cirkulär 1919, 1920 och 1922 eller av annat skäl- äro utarrenderade på kortare tid — hava därefter sammanförts i serier allt efter de år, då utarrendering för dem förestår, och har därvid som nybyggnadskostnad upptagits det av synerätten beräknade beloppet, där sådan beräkning föreligger, men eljest medeltalet för länet. Med utgångspunkt från de sålunda erhållna siffrorna hava sakkunnige, för att komma fram till det sammanlagda belopp, vartill kyrkofondens förskott kunde beräknas uppgå, företagit två beräkningar, den ena baserad på att som förskott skulle i varje särskilt fall utlämnas ett belopp, motsvarande hela den påsynade byggnadskostnaden, den andra baserad på att byggnadsförskott icke skulle utlämnas i fall, där byggnadskostnaden vore relativt låg. Ehuru sakkunnige, på sätt framgår av 2 § i kungörelsen om förskottslagens tillämpning, ansett förskott ej böra utlämnas för byggnadskostnad, som överstiger visst maximum, har vid den senare beräkningen hänsyn till sådant maximum ej tagits. Beräkningen i det första fallet har givit vid handen, att för förskotts meddelande skulle åtgå en summa av sammanlagt nära 11 miljoner kronor, under det att i det senare fallet något mer än 8 miljoner kronor skulle vara erforderliga. Som dessa beräkningar äro grundade på medeltal för byggnadskostnadsbelopp, av vilka ett mycket stort antal varit föremål för uppskattning under den tid, då byggnadsmaterialier och arbetskraft varit synnerligen dyra, torde man kunna vara befogad att påstå, att de båda nyss angivna beloppen icke äro för låga. Under förutsättning, att de av sakkunnige föreslagna bestämmelserna rörande de grunder, efter vilka byggnadsförskott må utbetalas till arrendatorer av ecklesiastika löneboställen, bliva godkända, torde man kunna angiva ett belopp av 8 miljoner kronor såsom det, till vilket byggnadsförskott borde ifrågakonima att utlämnas, så vitt angår boställen, vilka ej redan äro utarrenderade för 20 år. P å sätt av efterfoljande tab. 10 framgår, äro dessa medel praktiskt taget behövliga under

20()

den allra närmaste tiden, nämligen under åren 1924—1927, vilket innebär, att beloppet skulle behöva tagas i anspråk i sin helhet, innan någon mera avsevärd del därav äter influtit till kyrkofonden i form av amortering. Tab. 10. Beräknat belopp byggnadsförskott för det första bebyggandet av ecklesiastika löneboställen, som nu ej äro utarrenderade på tjugu år. Kostnaden Kostnaden enligt syne- enligt medel rätts beräkning talsberäknini .'Boställen till- (Boställen tillhörande 1920 hörande 1921 års och tidigare års och senare serier) serier)

Ar. varunder byggnadsförskottet beräknats bliva behövligt

A.

Kr.

Kr.

Kr.

387571 1491877 1281866 1064506 592 511

1 177 715 130 112 2 554 208 1 813 553 337 772

1 565 286 1 621 989 3 836 074 2 878 059 930 283

4 818 331

6013 360

10 83165)1

313 569 1090647 1174999 784531 476 017

835 881 86 986 1 908 989 1 224 339 266 055

1149 450 1177 633 3 083 988 2 008 870 742 072

Summa i 3 839 763

4 322 250

8162013 Förskott beräknade till fulla beloppen .

1924 1925 1926 1927 1928 och följande

.

.....

Summa B.

Summa beräknad kostnad

Förskott beräknade med viss begränsning av beloppen.

1924 1925 ::....::: :.. 1926 1927 1928 och följande

• :

i

Förut har beträffande sädana boställen, vilka redan nu äro utarrenderade på tjugu år, framhållits, att det ofta torde komma att inträffa, att kostnad, som hänför sig till boställets iståndsättande med anledning av ecklesiastik boställsordnings ikraftträdande beträffande bostället, fortfarande är ogulden vid den första 20-årsperiodens slut och i följd därav skall övertagas av den tillträdande arrendatorn, vilken i sådan händelse skall vara berättigad att för detta belopps gäldande erhålla förskott ur kyrkofonden. För beräknande av storleken av vad sålunda kan komma att krävas möta givetvis nästan oövervinneliga svårigheter. Beloppet torde ingalunda bliva obetydligt; men då utlämnandet av dylika förskott skulle ifrågakonima först under år 1934 och i något större omfattning påkrävas först under aren 1936—1939, då amorteringen av de tidigare utlämnade förskotten måste antagas hava fortgått i stor utsträckning, torde det icke föreligga anledning att behöva räkna med, att sammanlagda beloppet samtidigt utestående byggnadsförskott skall något år överstiga den nämnda summan av 8 miljoner kronor. Under år 1940 och därefter torde endast undantagsvis utlämnande av något förskott i enlighet med de nu föreslagna bestämmelserna kunna ifragakomma. Frän sistnämnda år torde en snabb amortering av den sammanlagda förskottssumman vara att förvänta. Efter förloppet av 40 är — motsvarande två arrendeperioder, den längsta tid, pä vilken amorteringen av erhållet byggnadsförskott torde beviljas — räknat från år 1927, då de sista mera betydande för-

207 skotten torde bliva utlämnade, eller således från och med utgången av år 1967, torde kunna beräknas, att de utlämnade förskotten praktiskt taget äro slutamorterade. Då i enlighet med vad nu anförts ett sammanlagt belopp av omkring 8 miljoner kronor av kyrkofondens medel synes under en följd av de närmaste åren behöva stå till disposition för byggnadsförskott, gäller det att undersöka, huruvida ett belopji av denna storlek utan olägenhet må kunna för kyrkofondens räkning placeras på angivet sätt. Kyrkofonden, vilken trädde i verksamhet den 1 januari 1914, ägde nämnda dag enligt statskontorets räkenskaper ett kapital av 7,451,153 kronor. Detta kapital har oavbrutit tillvuxit under åren till och med 1920, vid vars slut kapitalbehållningen uppgick till 28,140,874 kronor. Under år 1921 undergick fonden en betydande kapitalminskning, så att kapitalbehållningen vid årets slut nedgått till 23,960,650 kronor 1 ). Denna nedgång berodde på dels en minskning i inkomst, särskilt frän skogen, och dels en stegring i utgifterna, framför allt på grund av ökade dyrtidstillägg-). Enligt erhållen upplysning blev det nödvändigt för fondens förvaltare, statskontoret, att för mötande av fondens utgifter sagda är dels använda fondens kontanta tillgodohavanden hos banker, dels ock avyttra en del obligationer. Enligt hos statskontoret inhämtad upplysning har emellertid kyrkofondens behållning under år 1922 åter ökats. Tid årets slut uppgick den till 26,117,577 kronor. Av sagda behållning utgjorde 872,792 kronor kontant behållning och 256,527 kronor fordringar samt 24,988,258 kronor utlånta medel. Dessa senare voro placerade på följande sätt: inteckningslän obligationer depositioner i banker lån till förmån för boställen och boställshavare

:

kronor 3,870,200 » 14,898,183 » 6,190,000 » 29,875 Summa kronor 24,988,258

Huru kyrkofondens ställning kan komma att gestalta sig under de närmast följande åren, undandrager sig sakkunniges bedömande. De faktorer, som därvid inverka, äro både många och oberäkneliga. Emellertid lärer det vara försiktigast att räkna med, att kyrkofonden under den närmaste framtiden icke skall annat än delvis hava medel tillgängliga för tillhandahållande av byggnadsförskott, varom ovan förmälts, därest icke de därför erforderliga medlen lösgöras från sin nuvarande placering. Ett sådant lösgörande torde måhända icke möta några större betänkligheter — en jämförelse mellan uppgifterna om fondens placering vid 1921 och 1922 års slut visar, att under år 1922 inteckningslån till belopp av omkring 3 miljoner kronor förvandlats till depositioner i bank —; men då en realisering av fondens valutor ej alltid kan ske med fördel, synes nödigt att bereda möjlighet för det erforderliga beloppets eventuella anskaffande på annat sätt. Den frågan framställer sig då, om ej beloppet lämpligen kunde anskaffas genom upplåning för fondens räkning under en eller annan form. Härvid har hos sakkunnige närmast kommit i övervägande upptagande av ett lån mot utsläppande av obligationer, utställda 1 ) Dessa siffror skilja sig från siffrorna i den av statskontoret årligen från trycket utgivna publikationen »Utdrag u r under kungl. statskontorets förvaltning stående fonders och diverse medels räkenskaper». Skillnaden beror huvudsakligen på att sagda publikation, i motsats till statskontorets egna räkenskaper, upptager bl. a. även fondens fordringar på grund av .skogsförsäljningar. 2 ) Nedgången delvis även beroende därpå, att av kyrkofondens kapital ett belopp av 415,993 kronor överförts till Ruskåsens fond.

208 av kyrkofonden. Den säkerhet, fonden har att erbjuda för ett lån även av den storlek, varom här eventuellt kan bliva fråga, måste anses som den allra bästa, Denna säkerhet ligger icke blott i det samlade och på betryggande sätt placerade kapital, över vilket fonden nu disponerar, utan även i avkastningen av de utarrenderade löneboställena, vartill fonden efter förslaget skulle erhålla företrädesrätt, jämte fondens övriga inkomster. Sakkunnige hava i detta ämne rådfört sig med representanter för såväl statskontoret som riksgäldskontoret och hava därvid fått den uppfattningen, att saken i händelse av behov skall kunna utan svårighet ordnas på lånevägen, eventuellt genom lån hos riksgäldskontoret genom övertagande av statsobligationer. För närvarande synes det ej föreligga någon anledning att närmare ga in på frågan om denna upplåning av de för byggnadsförskotten erforderliga beloppen, utan torde frågans närmare detaljer böra göras till föremål för närmare utredning och prövning vid den tid, då upplåningen blir aktuell. Här synes vara tillräckligt att nämna, att amorteringstiden för ett av fonden upptaget lån icke synes behöva överskrida 20 år. Däremot synes det vara nödigt att så till vida förbereda upplåningen, att bemyndigande utverkas till läns upptagande för kyrkofonden. Med stöd av nu gällande bestämmelser — lagen om kyrkofond — torde nämligen kyrkofondens förvaltare icke äga befogenhet att upptaga lån och än mindre att som säkerhet för lån ställa fondens inkomster eller tillgångar. Det uttryckliga medgivande till låns upptagande, som alltså efter sakkunniges mening är nödigt, synes böra lämnas i samma ordning som den, vari de huvudsakliga bestämmelserna rörande fondens förvaltning, nämligen lagen om kyrkofond, tillkommit, sålunda genom sammanstämmande beslut av Konung och riksdag samt med kyrkomötets samtycke. Detta bemyndigande synes lämpligen böra givas genom ett stadgande av det innehåll, sakkunnige föreslagit i förevarande 4 §, nämligen att lån må upptagas för kyrkofonden för beredande av tillgång till medel för utlämnande av förskott, varom här är fråga. Om upplåningen framdeles blir aktuell, lärer det fä vara beroende på Kungl. Maj:t att, efter vederbörandes hörande, bestämma sättet och villkoren för upplåningen.

209 Förslag till

kungörelse med villkor och bestämmelser rörande erhållande av förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen. 1§. Denna paragraf upptager i sig innehållet i 1 § lagen om förskott allenast med den förändring, att här göres en direkt hänvisning till den nya förordning angående utarrendering av prästerskapets löneboställen, som efter sakkunniges förslag skall utfärdas. Därjämte har intagits ett stadgande avsett att inskärpa, att förskottets tillerkännande skall ske i sammanhang med utarrendering av boställe i enlighet med den nya förordningen. Såsom förut framhållits, är det nämligen av största vikt för vinnande av det med förskottsförfarandet avsedda ändamålet, att man såväl vid arrendeuppskattningen som vid själva utarrenderingen tar sikte på, huruvida och under vilka viilkor arrendatorn skall kunna erhålla byggnadsförskott. 2§I motiven till förslaget till lag om ändrad lydelse av vissa §§ i boställsordningen har vid 26 § upptagits till behandling frågan, huruvida den ersättning för nybyggnadskostnad, arrendator är berättigad bekomma genom årsbelopp eller avdrag å arrendet eller eventuellt genom betalning av efterträdande arrendator, bör bestämmas efter den kostnad, han verkligen fått vidkännas, eller efter den kostnad, som blivit i föreskriven ordning beräknad. Sakkunnige hava därvid på anförda skäl uttalat som sin mening, att den senare beräkningsgrunden är den, efter vilken arrendatorn bör få tillgodonjuta ersättning för nybyggnad. I anslutning härtill har i förevarande paragrafs 1 mom. intagits ett stadgande därom, att det är byggnadskostnadens beräknade belopp, som skall läggas till grund för bestämmandet av byggnadsförskottets belopp. Tillika har ansetts nödigt att fästa uppmärksamheten därpå, att, där arrendator är berättigad att av avträdande arrendatorn eller annan (vid första utarrenderingen i regel tjänstinnehavaren eller pastoratet) uppbära husröteersättning, som avser eftersatt byggnadsskyldighet, eller vid bostället finnes uppsamlad årsbeloppsfond, vad sålunda står till arrendatorns disposition för byggnadsarbetets utförande skall frånräknas vid byggnadsförskottets beräknande. Av 1 § lagen om förskott följer att, såsom också i motiveringen till samma § finnes närmare framhållet, förskottsförfarandet ifrågakommer endast beträffande vissa grupper av boställen och vid dessa endast i avseende å vissa slag av kostnader. Det synes emellertid nödigt att därutöver stadga vissa begränsningar närmast för att frånskilja sådana fall, då på grund av byggnadskostnadens absoluta eller relativa obetydlighet förskott måste anses icke vara påkallat. Det har ock synts naturligt, att myndigheterna icke böra betungas med att under en följd av år handskas med ett stort antal förskott av alltför bagatellartad storlek. Gränsen har i förevarande hänseende synts lämpligen kunna i vanliga fall sättas till 3,000 kronor. Givetvis kunna dock fall förekomma, då ett boställes ringa storlek, svårigheten för en eller annan spekulant att, utöver vad som erfordras för inköp av inventarier m. m., anskaffa även ett obetydligt byggnadsförlag, eller någon annan särskild orsak kan göra, att ett byggnadsförskott till mindre belopp än nu sagts är till stor nytta eller till och med nödvändigt för att sätta mindre bemedlade, men som arrendatorer 1762 22

210 synnerligen lämpliga personer i stånd att uppträda som spekulanter på ett arrende. Därför hava också sakkunnige ansett, att i undantagsfall ett lägre förskottsbelopp skall kunna medgivas. En annan begränsning har föranletts därav, att vid de större arrendena arrendatorn icke torde vara i någon högre grad hjälpt av ett förskottsbelopp, som — om det än överstiger det nyssnämnda minimibeloppet — clock i förhållande till boställets hela storlek och avkastning är alltför obetydligt. Sakkunnige anse sig därför böra föreslå jämväl den begränsningen, att förskottsbeloppet i intet fall får understiga det belopp, till vilket hela avkastningen (års- och arrendebeloppen) vid bostället for två år kan uppgå. Att de av länsstyrelserna fastställda års- och arrendebeloppen härvid skola vara de bestämmande, följer av det sammanhang, som äger rum mellan uppskattnings- och förskottsförfarandena. Av betydligt större vikt än den nu behandlade begränsningen nedåt är givetvis den begränsning uppåt, som må kunna anses erforderlig i syfte att säkerställa återbetalningen. Såsom ofta påpekats, har det under den tid, som det nuvarande arrendesystemet varit i tillämpning, i talrika fall inträffat, att nybyggnader påsynats i en omfattning och till en kostnad, som icke stått i rimlig proportion till vare sig boställets taxeringsvärde eller dess ekonomiska bärkraft. Av förutnämnda, frän länsstyrelserna inhämtade uppgifter framgår exempelvis, att kostnaderna för de av synerätterna föreskrivna nybyggnaderna kunnat uppgå till eller med högst avsevärda belopp överskrida taxeringsvärdena. Ännu tydligare framträder missförhållandet, om man ställer de påsynade byggnadskostnaderna i relation till boställenas avkastningsförmåga, sådan denna får uttryck i de betingade års- och arrendebeloppen. Detta torde bäst framgå av efterföljande tab. 11, vilken grundar sig på ovannämnda från länsstyrelserna inhämtade uppgifter. Tabellen avser att beträffande de under ett vart av aren 1914—1920 i arrende ingångna, förutvarande bostadsboställena utvisa det antal år, som - med anlitande i avseende å varje särskilt boställe av hela de betingade ärs- och arrendebeloppen — skulle åtgå, innan byggnadskostnaderna bleve till fullo amorterade. 1 ) Av dessa siffror framgår, att i ett stort antal fall byggnadskostnaden icke kan inom rimlig tid amorteras genom anlitande av boställets avkastning. Ofta hinner kostnaden för byggnadernas uppförande icke slutbetalas förr, än byggnaderna på grund av ålder måste utdömas och ersättas av nya.^ Då under amorteringsperiodens fortgång nya nybyggnadsbehov måste uppstå, synes vid somliga boställen föreligga fara för att den utestående byggnadskostnaden ökas i stället för att minskas. Emellertid har det synts sakkunnige, som om farhågorna för ett upprepande av dessa missförhållanden ej behöva vara alltför stora med den nya sammansättning, som är avsedd att givas åt boställsnämnden, vilken härutinnan skulle övertaga synerättens befogenheter, och med de nya bestämmelser om nämndens åligganden, som äro föreslagna i arreadeförordningens 4 § 3 mom., särskilt stycket c). Frånsett nu berörda fråga, synes det emellertid böra uppställas sorti en berättigad fordran från förskottsgivarens sida, att förskottet skall kunna inom skälig tid återbetalas till kapital och ränta. E n följd härav bör vara, att om ett förskott, avseende hela byggnadskostnaden, icke skulle kunna amorteras inom skälig tid, byggnadskostnaden i dess helhet icke bör av kyrkoforden förskotteras, utan endast lämplig del därav. E t t maximum bör alltså stadgas, vilket förskottet ej må överstiga. Något absolut maximum lärer, med hänsyn ») Att ränta å utlagd, icke återbetald byggnadskostnad härvid icke beräknats är bercende därpå, att vid arrendeavtalets ingående måste anses förutsatt, att arrendatorn skulle själv vidkännas ränteförlusten. — En annan sak är, att detta måste inverka på arrendebeloppet, och att ränteförlusten sålunda i själva verket ersattes arrendatorn genom ett lägre arrende. Jfr i övrigt sid. 19 o. 20.

211 Tab. 11, utvisande antalet år, varunder års- och arrendebelopp, betingade vid utarrendering av förutvarande bostadsboställen, skulle behöva helt tagas i anspråk för gäldande (utan ränta) av kostnaden för vid syn enligt 64 § boställsordningen föreskriven nybyggnad. Antal förutvarande bostadsboställen inom pastorat, där ny lönc reglering trätt i tillämpning år

Antal år

1914 1 1- 2 3 5 6— 9 10— 15 16 - 20

1915 i 1916 l 1917 ! 1918 ( 1919

1920 Summa

11 6 6 5 5

1 2

49 41 56 55 47 28 18 11 10 1 1 3 1 1 4

42 32 53 42 40 28 28 13 7 1 2 1 1 1 10

234 151 283 271 205 106 81 41 25 5 9 6 2 4 24

16-18 10-4 8 19-58 18-7 4 1418 7-3 4 5-59 2-83 172 0-3 4 0-62 041 0l3 0-26 1-65

| 309

! 326

! 301

100oo

2L— 30

31— 40 41 — 50. 51 - 60 . 61— 70 . 71- 8 0 . 81— 9 0 . 91—100 . 101— Summa !| 12

27 14 32 42 25 10 8 1 1 1 1

i 164

54 33 57 64 40 17 10 10 3 1 1 1

47 22 79 60 47 20 15 6 4 1 4 1

till boställenas skiftande storlek och beskaffenhet, ej kunna bestämmas, utan torde vara nödigt stadga ett maximum, som ställes i relation till boställets avkastningsförmåga. Begränsningen synes lämpligen kunna göras så, att högre förskott ej må beviljas, än att förskottet till kapital och ränta må, med beräkning av att års- och arrendebeloppen därför anlitas i deras helhet, kunna sluttoras mom loppet av 20 eller, i undantagsfall — såsom då fråga är om synnerligen omfattande byggnadsföretag — 40 år, alltså under en eller undantagsvis två normala arrendeperioder. Det måste nämligen anses som ett bevis på oekonomisk förvaltning av ett jordbruksboställe, om detta bebygges så, att byggnadskostnaderna förtära mer än tjugu års avkastning, och än mer om over fyrtio års avkastning därför kräves. Då, med tillämpning av den räntefot av 5 %, varmed förskotten efter sakkunniges förslag skulle löpa, för amortering under 20 respektive 40 år av ett visst lån erfordras en årlig annuitet till belopp motsvarande omkring */„ respektive */„ av lånets belopp *), hava sakkunnige toreslagit att nu ifrågavarande maximibestämmelse måtte erhålla det innehåll, att förskott ej må, beviljas med högre belopp än som motsvarar högst 12 års eller, dar särskilda omständigheter sådant föranleda, högst 17 års års- och arrendebelopp för bostället. Att emellertid förskottets återbetalning även i detta fall bör ställas så, att icke hela arrendebeloppet tages i anspråk härför, utan skälig del därav lämnas till pastoratets disposition för avlöningsändamålet, folier av vad nedan säges vid 3 §. I fall, som här omförmälts, komme arrendatorn att själv få förskjuta viss del av. byggnadskostnaden. För återbetalningen härav fiiige han stå tillbaka för kyrkofonden. 7 Aunuiteten å ett tjuguårigt, respektive fyrtioårigt, amorteringslån å 10.000 kronor, löpande me d 5 % ränta, är 802.43 kr. respektive 582.78 kr. Vis respektive V« av 10,000 är 833.33 respektive 588.24

212 3

§•

Förskottsbeloppen kunna givetvis icke av kyrkofonden utlämnas rantefritt. Detta följer därav att, såsom förut berörts, boställsavkastningen i regel ar ställd till det särskilda pastoratets disposition, varför ett rantefritt förskott skulle innebära ett gynnande av det särskilda pastoratet på de gemensamma avlöningstillgångarnas bekostnad. .. Det kunde ifrågasättas, att den ränta, som alltså bör beräknas, gores beroende av förhållandena vid den tid, då förskottet utlämnas. Efter sakkunniges mening synes dock skäligen kunna stadgas en för alla förhållanden lika räntefot av fem procent, , Rörande sättet för räntans betalande kunna flera utvägar tankas. E n — den kanske närmast till hands liggande — är att låta räntebetalningen utgöra en särskild prestation ä arrendatorns sida jämte den honom åliggande skyldigheten att erlägga arrende- och årsbelopp, vilka finge tagas i anspråk for kapitalavbetalningen. Härigenom skulle arrendatorn påminnas om, att. han verkingen erhållit ett förskott till sina nybyggnader. Emellertid synes detta system, huru rationellt det än må förefalla, komma att motverka strävandet att göra de ecklesiastika arrendena så tilltalande som möjligt för att därigenom vidga kretsen av hugade spekulanter. Sakkunnige hava därför stannat vid att föreslå, att den beräknade räntan skall jämte kapitalavbetalningen utgå av boställets avkastning. .. Återbetalningen av förskottet till kapital och ränta synes lämpligen bora ske genom årligen lika annuiteter. Att annuiteterna bliva årligen lika ar särskilt av intresse för pastoratet, som då har att motse årligen lika arrendebelopp som bidrag till prästerskapets avlöning. Vid bestämmandet av amorteringstidens längd träda två synpunkter i opposition mot varandra, nämligen dels förskottsgivarens önskan att mom lämplig tid erhålla sitt förskott tillbaka, dels vederbörande pastorats ofta ganska starka intresse att njuta så god avkastning som möjligt från bostället for att därigenom eventuellt få någon lindring i utdebiteringen. Då det i allmänhet måste anses önskvärt, att byggnadsförskott måtte vara slutamorterat, innan bostället har att ånyo vidkännas byggnadskostnader, hälla sakkunnige före, att amorteringen i vanliga fall skall"verkställas under loppet av en arrendeperiod, tjugu ar; dock att i undantagsfall, såsom då de nybyggnadsarbeten, till vilkas bekostande förskottet lämnats, äro mera genomgripande, amorteringstiden bor kunna utsträckas till två arrendeperioder, fyrtio år. Utöver denna tid torde amorteringstiden icke böra sträckas. Inom den sålunda angivna ramen bor amorteringen ställas sä, att erforderlig hänsyn tages — såsom uttrycket lyder 118 § arrendeförordningen — till angelägenheten att för bostället erhålla skäligt arrende. P å grund härav bör amorteringstiden i regel sättas längre, än som skulle behövas, om fulla beloppet års- och arrendebelopp ') årligen tages i anspråk. Sålunda bör för ett förskott, som uppgår till det i 2 § omförmälda lägre maximum av tolv gånger års- och arrendebeloppet vid bostället, amorteringstiden sättas längre än tjugu år, ehuru det skulle kunna inom sagda tid slutamorteras. Uppgår förskottet till förut nämnda högre maximum, vilket såsom tidigare berörts bestämts med hänsyn till en fyrtioårig amorteringstid med anlitande av hela års- och arrendebeloppen, bör dock amorteringstiden göras fyrtioårig, ehuru något för avlöningsändamålet behållet arrendebelopp icke uppstår. Uppenbart är, att amorteringens fortgång kan komma att förryckas av flerahanda orsaker, och härav kan stundom bliva en oundgänglig följd, att l ) Eller rättare fulla 2 mom.

årsbeloppet, enär i sådant fall arrendebelopp ej bör u t g å ; jfr 8 §

213 amorteringstiden måste utsträckas utöver sitt här angivna maximum av 40 år. Sålunda kan exempelvis inträffa, att för ett boställe, som ansvarar för ett 40årigt amorteringslån, icke kan under den senare arrendeperioden betingas så hög årlig avkomst, att amorteringen kan fortgå ostört, utan att amorteringen måste utsträckas in på den tredje arrendeperioden. 4§. Därest förskottsförfarandet skall kunna tjäna det därmed avsedda ändamålet, nämligen att minska svårigheterna för utarrenderingen och att medverka till ett gynnsammare arrenderesultat, måste förskottsfrågan ingå som ett led i utarrenderingen. Kedan arrendeuppskattniiigen måste antagas komma att utfalla olika för det fall, att arrendatorn beräknas få åtnjuta förmånen av förskott på här ifrågasatta fördelaktiga villkor, och för det fall, att så ej skall ske. Frågan om byggnadsförskott bör fördenskull upptagas redan av uppskattningsnämnden, på sätt i förevarande paragraf närmare angives. Detta tillfälle är tydligen också det enda lämpliga för utredandet av det belopp, som från det allmännas sida bör förskotteras för ett boställes bebyggande. Den sammansättning, sakkunnige avsett att giva uppskattningsnämnden, torde innefatta en borgen för att dess yttrande även beträffande förskottet skall avgivas efter moget övervägande och med iakttagande av så mycken omsorg och försiktighet, som överhuvudtaget kan vara möjligt. Sakkunnige vilja här understryka, att denna förändrade sammansättning av uppskattningsnämiiden enligt sakkunniges förmenande är ett oeftergivligt villkor för att förskott skola kunna ifrågakomma. Stadgandet i 2 mom., att årsbeloppet skall, i fall där förskott tillstyrkes, föreslås_ till belopp, ej understigande den ifrågasatta annuiteten, utgör ett komplement till den i 18 § 1 mom arrendeförordningen föreslagna bestämmelsen om huru årsbelopp bör beräknas. Det avser att utgöra en erinran därom, att årsbeloppet ej må bestämmas sä, att därutöver skulle för annuitetens erläggande behöva användas även en del av arrendet. I de fall, då annuiteten måste sättas att omfatta hela ett boställes årliga avkastning, skulle alltså icke något arrende i egentlig mening förekomma. Å andra sidan bör i de fall, då ett boställes ^ avkastningsförmåga det medgiver, årsbeloppet sättas högre än annuiteten, så att vid arrendeperiodens slut ett kapital finnes hopsamlat att möta i framtiden uppkommande byggnadsbehov.

5 §. Av samma skäl, som anförts för att uppskattningsnämnden bör i ett sammanhang handlägga uppskattnings- och förskottsfrågorna, böra dessa frågor i ett sammanhang företagas till prövning av de utarrenderande myndigheterna. Det skulle visserligen kunna anses i någon mån oegentligt, att förskottets beviljande icke göres beroende på beslut av kyrkofondens förvaltare, statskontoret. Att göra förskottets beviljande till en procedur vid sidan av utarrenderingen skulle emellertid förrycka hela förfarandet och även synnerligen ofta försinka och försvära utarrenderingen. Med hänsyn till de reglerande bestämmelser, varmed förfarandet omgärdats, och i betraktande av den föreslagna företrädesrätten till betalning ur boställets avkastning synes det icke kunna möta någon betänklighet mot att lägga avgörandet i de utarrenderande myndigheternas händer. Statskontoret har emellertid stort intresse av att hållas underkunnigt om de förskott, som beviljas. Någon bestämmelse i sådan riktning har dock ej synts behöva intagas i förevarande förordning. Sakkunnige hava föreställt sig, att statskontoret kommer att självt meddela länsstyrelserna härutinnan erforderliga föreskrifter.

6§Det bör givetvis stå arrendatorn fritt att begagna sig av erbjudet buggmadsförskott eller ej. Önskar han göra det, bör han senast vid arrendekontrakttets undertecknande avgiva förklaring därom. Visserligen bereder den i 2 § lagen om byggnadsförskott meddelade bestämmelsen kyrkofonden säkerhet för återbekommande av förskott till kaputal och ränta, men denrfa säkerhet är icke tillräcklig för det fall, som möjligen kan tänkas, att utlämnat förskott ej av arrendatorn användes för avsett änidamål eller användes så illa, att de utförda byggnaderna ej kunna godkäniuas. I dylik händelse är det nämligen ej bostället utan arrendatorn, som återbetalningsskyldigheten åligger. Arrendator, som önskar lyfta byggnadsförskott, bör därför vara skyldig att vid arrendekontraktets undertecknande avgiva skriftlig förbindelse om återbäring under nyss angivna förutsättningar ävensom ställa säkerhet för denna förbindelses fullgörande. Anspråket på denna sälkerhet, vilken måste förutsättas kunna av arrendatorn utan svårighet anskaffas, kan ej tänkas i någon mån försvåra utarrenderingen. I 56 § ecklesiastik boställsordning enligt dess nu föreslagna lydelse lämnas föreskrift om huru förfaras skall för att av arrendator eftersatt byggnadsskyldighet må genom myndigheternas försorg verkställas. Det torde böira i förevarande 6 § intagas en uttrycklig bestämmelse därom, att av arrendaitor återburet belopp må kunna användas för bestridande av kostnader för dett av myndigheterna ombesörjda byggnadsarbetet.

7 §• Av mycket stor betydelse för såväl kyrkofonden som den enskilde anrendatorn måste vara det sätt, på vilket de arrendatorn tillerkända medlen komma att tillhandahållas honom. Det kan ju icke gärna ifrågasättas, att hela beloppet, som ofta kan tänkas stiga till en avsevärd summa, skulle på en gång vid byggnadsarbetets början utlämnas åt arrendatorn för att av denne förvaltas och efter behov användas. Å andra sidan är det otänkbart, att den förvaltande centrala myndigheten skall betungas med det betydande bokföringsoch expeditionsarbete, som skulle bliva en följd av att förskottssummoriia först i mån av behov tillhandahölles vederbörande arrendatorer. Ej heller länsstyrelserna torde böra betungas härmed. Sakkunnige hava tänkt sig den lösningen, att varje särskild förskottssumma översändes till kyrkorådet i den församling, där bostället är beläget. Översändandet bör i regel avse beloppet i dess helhet och äga rum vid arrendetidens början. Därest arrendekontraktet beträffande byggnadsarbetets utförande stadgar, att detta skall ske successivt under arrendeperioden eller ock helt verkställas vid en senare tidpunkt än vid arrendets början, bör översändandet lämpas härefter. Kyrkorådet skall hava att omhänclerhava dessa medel på sätt om årsbelopp finnes stadgat i 18 § 3 mom. nya arrendeförordningen samt tillhandahålla arrendatorn medlen i den mån de befinnas erforderliga för arbetets fortgång. Härigenom hava sakkunnige avsett, att även en viss kontroll på arrendatorn skall kunna erhållas från den kommunala myndighet, som i varje enskilt fall har eller åtminstone bör hava intresse av boställets bebyggande pä tillfredsställande sätt, och som utan några kostnader vare sig för sig själv eller för det allmänna kan pä nära häll följa byggnadsarbetets fortskridande. Om man än icke bör sätta alltför stora förhoppningar till denna av kyrkorådet utförda kontroll, måste man dock förutsätta, att medlen ej utbetalas utan att kyrkorådet åtminstone på ett eller annat sätt gör sig underrättat om arbetets ståndpunkt. Därest kyrkorådet härvid brister i försiktighet, har kyrkofonden emellertid att lita till den av arrendatorn ställda säkerheten, varom förmäles i 6 §.

215 8

§-

Sedan det byggnadsarbete, till vars bekostande förskottet beviljats, blivit utfört, bör det i förskottsgivarens, ej mindre än i det allmännas, intresse fordras, att arbetets utförande i överensstämmelse med lämnade föreskrifter konstateras. Detta torde böra äga rum genom ekonomisk besiktning, utförd på det sätt, varom stadgas i ecklesiastik boställsordning. Denna ekonomiska besiktning bör hållas på begäran av domkapitlet, och kostnaderna för densamma torde böra i sin helhet bäras av arrendatorn, som genom det beviljade förskottet erhållit stora och påtagliga fördelar. Skulle vid denna ekonomiska besiktning befinnas, att byggnadsskyldigheten i något avseende blivit eftersatt, torde domkapitlet böra vara ålagt att förfara på sätt i 56 § ecklesiastik boställsordning stadgas, d. v. s. hos överexekutor begära, att vad av arrendatorn eftersatts må genom överexekutors ämbetsåtgärd varda för lega på arrendatorns bekostnad verkställt. Härvid har man att återfalla på arrendatorns i 6 § omförmälda förbindelse med därför ställda säkerhet. Stadgandet i 2 mom. grundas därpå, att statskontoret i dess egenskap av kyrkofondens förvaltare måste hållas väl underrättat om samtliga åtgöranden beträffande de boställen, till vilkas bebyggande förskott meddelats. Med stöd av dessa meddelanden äger sedan statskontoret att vidtaga de åtgärder, som kunna synas detsamma lämpliga eller vartill det enligt sin instruktion kan vara skyldigt. Genom det av sakkunnige föreslagna systemet, vilket innebär, bl. a., att förskottet jämte ränta skall utgå ur boställets avkastning, underlättas uppbörden av de kyrkofonden tillkommande medlen. Det medför, att arrendatorn skall i vanlig ordning inbetala arrende jämte årsbelopp, varefter länsstyrelsen äger att av de sålunda influtna medlen tillställa kyrkofonden det belopp, som denna enligt den för bostället fastställda amorteringsplanen är berättigad att uppbära. Skulle hinder av en eller annan anledning möta för inlevererandet av ett kyrkofonden tillkommande belopp, skall anmälan härom genast göras hos statskontoret, som äger att vidtaga de åtgärder, som statskontoret finner erforderliga för bevakande av kyrkofondens rätt. Härvid torde närmast kunna lfrågakomma beloppets indrivande eller arrendatorns skiljande från arrendet. Om orsaken till uteblivandet åter skulle ligga däri, att bostället visat sig icke kunna bära en annuitet av fastställt belopp, kan tänkas den utväg, att ändring vidtages i den fastställda amorteringsplanen eller i yttersta nödfall en framställning till Kungl. Maj:t om boställets försäljning i enlighet med 62 § ecklesiastik boställsordning.

216 Särskilt yttrande av herr Nilsson. 1.

Beträffande 13 § arrendeförordningen.

I avseende å 13 § arrendeförordningen anser jag mig nödsakad att hävda en från majoriteten inom sakkunnige avvikande mening. Det hade synts mig önskvärt, att nämnda paragraf, vilken som bekant behandlar arrendators skyldigheter att tillhandahålla tjänstinnehavare s. k. naturaprestationer, helt hade kunnat uteslutas ur förslaget till arrendeförordning. Nämnda paragraf bar i sakkunniges förslag erhållit i huvudsak samma formulering som i 1911 års förordning, och enligt mitt förmenande äro de erfarenheter, som under de gångna åren gjorts vid tillämpningen av denna paragraf, av den art, att de icke inbjuda till fortsättning. Nästan utan undantag hava de givit anledning till split och oenighet mellan tjänstinnehavare och arrendator, vilket även bekräftats i en del av de svar, som sakkunnige från såväl präster som arrendatorer erhållit på vissa till dem framställda förfrågningar. Sakkunniges majoritet synes hysa den uppfattningen, att framdeles dessa förbehåll för arrendatorn skulle 'komma att ske endast i ett fåtal fall, »där hinder kan antagas möta» för tjänstinnehavare att under vissa förutsättningar förskaffa sig här ifrågavarande naturaprestationer. Enligt mitt förmenande torde emellertid dessa förbehåll även vid tillämpningen av den nya förordningen liksom hittills komma att föreskrivas såsom regel, ej såsom undantag, detta ej minst beroende därpå, att det naturligtvis blir tjänstinnehavaren, som skall fä avgiva yttrande rörande behovet av naturaprestationer, och emot hans påståenden härvidlag torde sannolikt en arrendators eventuella invändningar icke vinna beaktande. Därest emellertid icke 13 § anses kunna helt uteslutas, anser jag i vart fall, att bestämmelserna i densamma böra väsentligen modifieras. Vid en närmare granskning av de ifrågasatta naturaprestationerna torde man nämligen finna, att de kunna uppdelas i två kategorier, dels sådana^vilka det skulle vålla en prästerlig tjänstinnehavare svårigheter att få fullgjorda, därest icke förbehåll därom gjordes i arrendekontraktet, dels sådana, där nian icke kan tänka sig större svårigheter uppstå vid anskaffandet för prästerlig tjänstinnehavare än för en var annan person på den ort, varom fråga är. Till den förra kategorien synes mig kunna hänföras skjuts i tjänstärenden ävensom tillhandahållandet av för tjänstinnehavarens trädgård erforderlig myckenhet gödsel, till den senare kategorien åter alla andra i paragrafen omförmälda naturaprestationer. Det kan icke förnekas, att fall mer än en gång kunna förekomma, då ett utgörande av prestationerna av den förra kategorien är sä gott som oundgängligen nödvändigt för en prästerlig tjänstinnehavare. Däremot torde man icke kunna påvisa nödvändigheten av att prestationer även av den andra kategorien påläggas arrendator. Till stöd för denna min åsikt, att naturaprestationer av den senare kategorien icke äro nödvändiga, vill jag här anföra följande. I motsats till vad som gäller i fråga om tjänsteskjuts, beträffande vilken man ofta kan tänka sig, att behov av dylik uppkommer helt plötsligt, sä att tjänstinnehavaren kan bliva nödsakad att hastigt utan föregående tillsägelse förskaffa sig sådan, vilket givetvis skulle mer än en gång stöta på stora svårigheter, därest icke arrendatorn vore genom kontraktet tillförbunden att tillhandahålla densamma, torde däremot i fråga om den enskilda skjutsen ett sådant hastigt påkommande behov så gott som aldrig ifrågakonima, och kan

217 givetvis en prästerlig tjänstinnehavare lika väl som andra då förskaffa sig erforderlig skjuts genom beställning i god tid förut. nlrrendeförordningens föreskrift, att arrendator under vissa förutsättningar skall vara skyldig att tillhandahålla foder till högst två hästar ävensom erforderligt stall och foderrum samt plats till förvaring av åkdon och seldon, torde enligt mitt förmenande böra ersättas med en föreskrift, att de här ifrågavarande husen skola uppföras å och tillhöra prästgården. På detta sätt komma utan tvivel många anledningar till split och misstroende mellan tjänstinnehavare och arrendator att undvikas. Här torde även böra tagas i beaktande det hos allt flera tjänstinnehavare framträdande behovet att erhålla garage för sina automobiler, vilket givetvis skulle kunna bliva ytterst betungande för arrendatorerna, därest skyldigheten att lämna stallrum o. s. v. utbyttes mot skyldighet att lämna garageplats. Därest man anser, att 13 § 1 mom. b) bör bibehållas, bör det i varje fall enligt mitt förmenande erhålla följande lydelse: »för tjänstinnehavarens hushåll tillhandahålla söt oskummad mjölk dagligen ävensom smör». Genom den hittills gällande föreskriften, att arrendatorn skall vara skyldig att ä prästgården avlämna dessa varor, hava mången gång misshälligheter uppstått mellan tjänstinnehavare och arrendator, beroende icke minst på svårigheten för arrendatorn att erhålla tjänstefolk, som är villigt att utföra arbetet med hembärningen. De i 1 mom. punkterna c) och d) meddelade föreskrifterna synas mig innebära en onödig omgång, varigenom arrendatorn åsamkas en myckenhet både besvär och kostnader att för tjänstinnehavarens räkning anskaffa folk för dessa arbetens utförande. Det torde vara lika lätt för tjänstinnehavaren själv att i fall av behov anskaffa nödig arbetskraft. 3 mom. har enligt mitt förmenande karaktären av en undantagsbestämmelse. Formuleringen är därjämte så olycklig, att man svårligen kan undgå att därur framläsa det för arrendatorerna av ecklesiastika boställen kränkande faktum, att dessa mer än andra arrendatorer skulle vara i behov av särskilda föreskrifter för att kunna förmås »att föra ett skickligt och anständigt leverne». Hela denna bestämmelse anser jag ovillkorligen böra utgå. 2.

Beträffande författningarna rörande byggnadsförskott ur kyrkofonden.

I likhet med övriga sakkunnige förordar jag, att det beredes arrendatorerna av ecklesiastika löneboställen tillfälle att ur kyrkofonden erhålla förskott till bekostande av nybyggnader. Emellertid finner jag det av sakkunnigmaj oriteten avgivna förslaget icke fullt tillfredsställande. Principen att byggnadsföiskott ej bör utlämnas till andra arrendatorer än dem, som erhålla nya kontrakt efter det nya förslaget till arrendeförordning, synes mig vara riktig. Men enligt mitt förmenande bör därefter på varje löneboställe, oavsett om detsamma är f. d. bostadsboställe eller stomhemman eller av annan natur, då ny arrendeuppskattning äger rum, byggnadsbehovet alltid undersökas av boställsnämnden och, om»sådant behov befinnes föreligga, för varje gång avgivas fullständigt förslag beträffande det förskott, som bör komma i fråga för boställets arrendator. Endast pä detta sätt kan ett ordentligt bebyggande av alla löneboställen främjas. Sä mycket mindre kan jag instämma med sakkunniges majoritet däri, att förskotten endast böra utlämnas för boställenas »första bebyggande», som ovedersägligen även senare på grund av många omständigheter likartade förhållanden kunna inträda som vid den första upplåtelsen. Byggnaderna kunna behöva ombyggas eller kompletteras i stor omfattning, nya arrendatorer kunna befinnas ekonomiskt oförmögna att utan det allmännas hjälp genomföra mera betydande byggnadsföretag.

218 Detta beträffande 1 § i såväl förslaget till lag som till kungörelse. Även i fråga om bestämmelserna i 2 § 2 mom. i förslaget till kungörelse har jag en från sakkunnigmajoriteten avvikande mening. Ifall man vill uppdraga en viss gräns nedåt, så att icke mindre betungande byggnadsföretag i full utsträckning må erhålla understöd, torde det vara tillfyllest att stanna vid det första av de av sakkunnige föreslagna villkoren, nämligen att förskott icke må beviljas, där nybyggnadskostnaden understiger ett belopp, motsvarande två års arrende- och "årsbelopp. Däremot kan jag icke finna skäligt att det samtidigt föreskrives, att i regel förskott icke heller må utgå, då nybyggnadsbeloppet icke uppgår till 3,000 kronor. Därigenom kan man lätt komma att avskära behov, som kunde varit lika behjärtansvärda som andra. Uttrycket »boställets ringa storlek eller andra omständigheter, som skulle kunna föranleda undantag», kan ock tänkas komma att föranleda olika praxis pä olika håll och även föra till mera godtyckliga resultat. J a g har sålunda ansett mig böra förorda, att 1 och 2 §§ erhålla en avfattnmg, som motsvarar de av mig här ovan angivna synpunkterna. Per L.

Nilsson.

219 Särskilt yttrande av friherre von Otter och herr Quist. I olikhet med arrendesakkunniges flertal anse vi den i 12 § arrendeförordningen meddelade bestämmelsen därom, att arrendebeloppet alltid skall vara utsatt i penningar, icke böra kvarstå oförändrad. Enligt vår mening föreligga nämligen övervägande skäl för att, dä fråga är om jordbruksarrenden, arrendebeloppet åtminstone till stor del bör bestämmas i naturapersedlar att efter lämplig grund lösas med penningar. Så länge tidsförhållandena äro normala, torde väl kunna sägas, att ett i penningar bestämt, från början väl avvägt arrendebelopp tillfredsställer alla anspråk. Arrendebeloppet motsvarar då utan några större fluktuationer värdet på den andel av egendomens avkastning, som — om man så får uttrycka det — vid arrendeavtalets ingående ansågs skäligen böra förbehållas jordägaren. Den normalt fortgående minskningen i penningens värde, vilken, på satt domänstyrelsen erinrat, medför, att arrendeavgiftens reella värde är mindre vid arrendeperiodens slut än vid dess början, torde man icke kunna anse vara så betydande, att den ensamt för sig bör utgöra hinder för ett arrendesystem med penningarrende. Under icke normala tidsförhållanden däremot, och i ökat mätt ju större avvikelserna från de normala tidsförhållandena äro, framträda ölägenheterna av att för så lång tid som tjugu år binda parterna vid ett i penningar fastställt arrendebelopp. Även om omkastningar i konjunkturerna av den oerhörda styrka, som förekommit under aren efter 1914, icke vidare skulle inträffa, lärer det vara oundgängligt att räkna med att även i en framtid dylika omkastningar äga rum tillräckligt starka för att medföra allvarliga olägenheter för den ena eller andra parten i ett arrendeavtal eller växelvis for bådadera. Inom den tid, som förflutit efter det år, 1871, då betingande av naturaarrenden beträffande kronans jordbruksdomäner upphörde., hava dock redan två gånger inträtt sådan situation, att penningarrendena en tid medfört betydligare förlust för staten som jordägare och en annan tid bragt arrendatorn i stundom oöverkomliga svårigheter, detta senare ända därhän, att det framställts starka anspråk på att staten — ehuru ej delaktig av den ökade penningavkastningen från kronodomänerna under högkonjunkturen — skulle under lågkonjunkturen avstå från en del av sin rätt. Denna erfarenhet talar ett nog så kraftigt språk. Därtill kommer, att det synes bäde rationellt och rattvist, att det vederlag, som lämnas för nyttjanderätt till en för jordbruk avsedd egendom, lämpas efter värdet å de produkter, som vinnas från egendomen. Att det är förenat med svårighet att finna den grund, efter vilken den i persedlar fastställda avgälden bör för varje särskilt år förvandlas i penningar, för att det sålunda till utgörande åliggande penningbeloppet alltid skall vara rättvist, är väl sant. Men denna brist pä rättvisa vidlåder ju redan den nu gällande metoden med penningarrenden, och det särskilt under vissa förutsättningar i än högre grad. Man synes dock utan tvekan kunna pä de av sakkunnige anförda skälen utdöma det tioåriga medelmarkegångspriset som föryandlingsnorm. Likaledes synas allt för stora betänkligheter möta mot att, enligt lantbruksstyrelsens av domänstyrelsen understödda förslag, som norm uppställa de på enskild tillskyndan tillkomna noteringarna på vissa produkter. Det årliga markegångspriset (litt. A i markegångstaxan), vilket av myndigheterna fastställes och genom offentlig kungörelse meddelas till allmän efterrättelse, synes däremot nu likasom tidigare kunna anlitas för ändamålet. Vad som huvudsakligen kan erinras mot detta pris är, att det verkar för hårt ge-

220 nom att taga ut hela skillnadsbeloppet. Det ligger onekligen rättvisa i att, såsom av lantbruksstyrelsen föreslagits, låta jordägaren och arrendatorn till hälften vardera bära höjningen i eller sänkningen av det vid tiden för arrendeavtalets slutande gällande priset. Detta mål synes emellertid kunna vinnas på ett eaklare sätt än styrelsen föreslagit. Om nämligen arrendet fastställes till hälften i penningar och till hälften i persedlar, dessa senare att lösas efter det årliga markegångspriset, blir resultatet i själva verket alldeles detsamma, som styrelsen avsett med sin mera invecklade beräkning. Vad angår frågan om vilka persedlar böra ingå i arrendebeloppet, torde dessa böra i varje särskilt fall bestämmas efter vad som kan anses lämpligt med hänsyn till förhållandena i orten. Att däri bör i regel ingå dels spannmål dels smör synes kunna förutsättas. Sådant har sedan gammalt tillämpats i andra likartade fall, såsom exempelvis vid fastställandet av löner för prästerskapet enligt förordningen den 11 juli 1862. En allvarlig erinran mot ett system med arrendebeloppens fastställande delvis i persedlar är givetvis den, att det förorsakar ökat besvär för myndigheterna därigenom, att dessa nödgas årligen dels verkställa förvandlingsuträkningar i och för arrendeuppbörden dels ock i betydligt större utsträckning än nu" reglera verkställda utbetalningar av sådana medel, som pastoraten på grund av de i sakkunniges betänkande omförmälda uppgifterna enligt formulär litt, A äro berättigade att erhålla från kyrkofonden. Vid de härav föranledda ölägenheterna torde dock ej böra fästas så stort avseende, att de böra förhindra genomförandet av en eljest önskvärd förändring. På grund av vad sålunda anförts anse vi, att sakkunnige bort föreslå sådan avfattning av 1 mom. i arrendeförordningens 12 §, att arrendeavgiften skall, beträffande jordbruksarrenden, vara utsatt till hälften i penningar och till hälften i en eller flera av de persedlar, som upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan. Gasten von Otter.

A.eel Quist,

221 Bilaga

1.

Ecklesiastik boställsordning; given Stockholms slott den 9 december 1910. Kungl. Maj:t har, med riksdagen, funnit gott att, efter inhämtande av lagrådets yttrande, på sätt allmänna kyrkomötet jämväl samtyckt, med ändring av vad lag eller författning innehåller häremot stridande, förordna som följer: I KAP.

Om v a d med boställen förstås och särskilda slag av desamma.

1 §. Till boställen räknas i denna boställsordning all den fasta egendom, som är anslagen till bostad eller avlöning åt prästerskapet i territoriella församlingar, jämväl sådan, som användes till prästänkesäte eller vars avkomst ingår till prästerlig löneregleringsfond. 2 §. Boställe, som är avsett till löntagares bostad, kallas i denna författning prästgård. A n n a t boställe kallas löneboställe. II KAP.

Om prästgårdar.

3 §. Till prästgård för kyrkoherde eller komminister skall användas tomt med bostadshus och, där hinder ej möter, erforderligt område till trädgård å det boställe, som, då lönereglering enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning första gången skall fastställas för tjänstens innehavare, är anvisat till bostad åt honom, eller ock, där sådant ej lämpligen kan ske, enligt Konungens bestämmande å annat, inom pastoratet beläget boställe eller å plats, som av pastoratet för ändamålet erbjudits. 4 §. A prästgård skola finnas följande laga h u s : 1) sätesbyggning, 2) visthus, a) hushållskäliare, 4) brygghus, 5) vedbod och 6) hemlighus ävensom, där sådant av synerätt prövas nödigt, en brunn. Å prästgård för komminister må dock visthus och brygghus eller ettdera uteslutas, när de av synerätt prövas kunna undvaras. 5 §. Sätesbyggning jämte hushållskällare, om sådan anordnas under sätesbyggningen, uppföres, där läget så medgiver, skild från annan åbyggnad. Övriga laga hus, som för varje prästgård föreskrivas, skola sammanbyggas, i den m å n sådant prövas lämpligt. Alla hus skola läggas och inrättas så, att eldfara så vitt möjligt undvikes samt brandförsäkring av desamma ej förhindras eller fördyras. 6 §. 1. För sätesbyggning å prästgård för kyrkoherde må föreskrivas minst sex, högst nio boningsrum, av vilka ett tillika skall vara expeditionsrum, j ä m t e kök, skafferi, erforderliga kontor samt en eller två förstugor. Där vid ny- eller ombyggnad av dylik sätesbyggning ett brandfritt valv finnes vara av behovet påkallat, skall sådant inrättas. 2. För sätesbyggning å prästgård för komminister må föreskrivas minst fyra, högst sex boningsrum jämte kök, skafferi, erforderliga kontor och en eller två förstugor. Vad i 1 mom. finnes stadgat om expeditionsrum och brandfritt valv i sätesbyggning å prästgård för kyrkoherde skall äga motsvarande tillämpning i fråga om sätesbyggning å prästgård för komminister, som på eget ansvar under pastors tillsyn sköter kyrkobokföringen i en eller flera församlingar. 7 §. 1. Sätesbyggning uppföres på stenfot av minst fem decimeters höjd ovan jord, med väggar företrädesvis av tegel eller timmer, men även, där något av dessa ämnen ej lämpligen kan föreskrivas, av annat ändamålsenligt byggnadsämne. Till byggnaden i övrigt användas de ämnen, som finnas lämpliga och överensstämma med ortens sed. Boningsrummen göras så stora, som behovet i varje fall fordrar, omkring tre meter höga, och skola vara försedda med nödiga och lämpliga anordningar för uppvärmning. Alla boningsrum förses med dubbelfönster, gipsade, boaserade eller spända tak, oljemålning å panel, dörrar, dörr- och fönsterinfattningar samt tapeter eller lämplig målning å väggarna.

222 2. Övriga laga hus uppföras efter ortens sed av ändamålsenliga byggnads ämnen till den storlek, behovet i varje fall fordrar. 3. Brygghus skall vara försett med inmurad panna och, där så erfordras, även med bakugn. 8 §. Sätesbyggning av trä skall inom tid, som för varje särskilt fall av synerätt bestämmes, förses med brädfodring eller annan tjänlig beklädnad samt anstrykas med rödfärg eller annan färg. För sätesbyggning av a n n a t ämne ävensom för andra laga hus må efter behovet och ortens sed tjänlig beklädnad och anstrykning föreskrivas. 9 §. Där vid husesyn eller ekonomisk besiktning föreskrift meddelas om storleken, inredningen och övriga. beskaffenheten av laga hus å prästgård, iakttages, å ena sidan, att byggnadens varaktighet och boställshavarens skäliga behov tillgodoses samt, å andra sidan, att de med byggnadsskyldighetens fullgörande förenade kostnader ej varda mer än nödigt betungande. 10 §. Å prästgård skola alla laga hus nybyggas och underhållas av pastoratet. 11 §. Uppkommande brister å prästgårds laga hus skola avhjälpas och nybyggnad av dessa hus verkställas i den mån sådant föreskrives eller eljest bliver nödigt, dock med iakttagande, att nybyggnad av sätesbyggning icke må företagas, utan att synerätt därom beslutat. 12 §. Boställshavare vare skyldig väl vårda prästgårds laga hus. Brister, som å dylika hus uppkomma genom boställshavarens vanvård, skola av honom på egen bekostnad avhjälpas. 13 §. Alla andra byggnader å prästgård än de i 4 § omförmälda äro överloppshus, vilka tillträdaren äger att från avträdaren lösa till det värde, som, i brist av åsämjande, synerätten därå sätter. Har tillträdaren vid av- och tillträ-dessynen tillkännagivit sin avsikt att ej lösa överloppshus, eller underlåter han att inom en m å n a d efter synen förklara sig villig därtill, må avträdaren bortföra hnset inom tid, som vid synen föreskrives; åliggande det avträdaren, om han bortför huset, att efter synerätts bestämmande vidtaga de åtgärder, som k u n n a erfordras för återställande av jord eller byggnad i samma skick, vari den befanns före överloppshusets uppförande. Har ej avträdaren inom den bestämda tiden bortfört överloppshus, som han berättigats borttaga, tillfälle huset tillträdaren med den rätt, med vilken avträdaren innehaft detsamma. 14 §. Om å prästgård trädgård saknas eller är otillräcklig, men för trädgårds anläggning eller utvidgande erforderligt område blivit, enligt vad i 3 § sägs, anvisat, bör pastoratet, efter vad synerätt prövar skäligt, därå ombesörja nödig dikning, röjning och stenbrytning. Trädgård skall av boställshavaren väl vårdas och vidmakthållas. 15 §. 1. Pastoratet åligge efter synerätts bestämmande att uppföra och underhålla erforderligt stängsel kring prästgärd, där ej hägnad skall hållas av granne. 2. Fnskild väg, som erfordras uteslutande för prästgårds räkning, skall efter synerätts bestämmande anläggas och underhållas av pastoratet; och åligge jämväl pastoratet att svara för den på prästgård ankommande skyldighet att deltaga i D r 3 ggande och underhåll av enskild väg, som är gemensam för prästgården och a n n a n fastighet. 16 §. Vad prästgård tillhörer och icke kan räknas till dess avkastning, må ej a v h ä n d a s bostället utan att sådant är särskilt tillåtet. 17 §. Gör boställshavaren åverkan å prästgård, eller överträder han eljest sin nyttjanderätt, gälle vad i fråga om sådana förseelser, begångna av brukare av legd jord, är i strafflagen stadgat. 18 §. Prästgård avträdes samtidigt med frånträdandet av övriga löneförminer vid den tjänst, varmed prästgården är förenad. Är vid tiden för avträdandet icke bestämt, vem som kommer att tillträda prästgården, skall domkapitlet för-

223 anstalta, att densamma emellertid varder behörigen vårdad, intill dess tillträdare kan Övertaga dess skötsel och vård. I l l KAP.

Om l ö n e b o s t ä l l e n .

19 §. Löneboställen skola upplåtas på arrende i enlighet med särskilda föreskrifter, som meddelas av Konungen. I fråga om arrende, som nu sagts, skall vad här nedan i denna boställsorelning stadgas lända till efterrättelse. I de delar, varom boställsordningen ej innehåller bestämmelser, tillämpas allmän lag och n ä m n d a särskilda föreskrifter. 20 §. Löneboställen skola, där de ej, såsom icke avsedda för jordbruk, erfordra hus av särskild beskaffenhet, vara förseelela med de laga hus, som av synerätt prövas nödiga. Till laga hus räknas: boningshus, visthus, hushållskällare, brygghus, vedbod, hemlighus, drängstuga, vagnshus, spannmålsbod, redskapshus, stall, fähus, fårhus eller i fähuset anbringad särskild fårkätte, svinhus och en eller flera lador samt loge eller logar ävensom brunn. 21 §. Laga hus å löneboställe skola uppföras efter ortens sed av änelamålsenliga byggnadsämnen till den storlek, behovet i varje fall fordrar. 22 §. Då vid husesyn eller ekonomisk besiktning föreskrift meddelas om storleken, inredningen och övriga beskaffenheten av laga hus å löneboställe, skall vad i 9 § finnes för där avsett fall stadgat äga motsvarande tillämpning. 23 §. A löneboställen skola alla laga hus nybyggas och underhållas av arrendatorn. 24 §. 1. Finner synerätt, att på löneboställe insynat torp eller fäbodställe bör bibehållas eller nytt sådant bör insynas eller insynad kvarn bör kvarbliva, skall arrendatorn där uppföra och underhålla de byggnader, som av synerätten föreskrivas. 2. Vad, i 1 mom, stadgas om torphus gälle ock om hus på nyodling, som efter frihetsår återgår till boställe. 25 §. Uppkommanele brister å löneboställes insynade hus skola avhjälpas och nybyggnad av dessa hus verkställas i den mån sådant föreskrives eller eljest bliver nödigt. 26 §. 1. I fråga om rätt för tjänstinnehavare och arrendator samt pastorat eller församling att erhålla virke från löneboställes skog lände till efterrättelse vad särskilt är stadgat. 2. Andra å löneboställe tillgängliga byggnadsämnen än virke må, där sådant kan ske utan men för bostället eller förnärmande av arrendatorns rätt, av pastoridet a n v ä n d a s till nybyggnad och förbättring å prästgård och kyrka. 27 §. Har arrendator måst för nybyggnad av hus, varom i 20 och 24 ,§§ sägs, vidkännas större kostnad, än som på hans arrendetid belöper efter årsberäkning enligt grunder, som angivas uti de i 19 § omförmälda särskilda föreskrifter, njute han, på sätt i n ä m n d a föreskrifter närmare stadgas, efter synerätts bestämmande gottgörelse härför antingen genom nedsättning i de närmaste årens arrende eller, viel boställets avträdanele, av den nye arrendatorn. Vad ny arrendator sålunda fått utgiva skall viel bedömande av hans nybyggnadsskyldighet anses lika med nybyggnadskostnad. 28 §. De hus å löneboställe, vilkas nybyggnad åligger arrendatorn, vare han pliktig att brandförsäkra, då boställets avkastning uppbäres av vederbörande kyrkoråd, för kyrkorådets räkning, men eljest för domkapitlets räkning till husens fulla, i behörig ordning uppskattade värde; och skall sådan försäkring av honom behörigen vidmakthållas. Arrendator, som försummat sin skyldighet att taga eller vidmakthålla brandförsäkring, svare själv för brandskada. 29 §. Alla andra byggnader å löneboställe än de i 20 och 24 §§ omförmälda äro överloppshus, vilka tillträdaren äger att från avträdaren lösa till det värde, som, i brist av åsämjande, synerätten därå sätter. Har tillträdaren vid av- och till-

224 trädessynen tillkännagivit sin avsikt att ej lösa överloppshus, eller u n d e r l å t e r han att inom en månad efter synen förklara sig villig därtill, må avträdaren bortföra huset inom tid, som vid synen föreskrives; åliggande det avträdaren, om han bortför huset, att efter synerättens bestämmande vidtaga de åtgärder, som k u n n a erfordras för återställande av jord eller byggnad i samma skick, vari den befanns före överloppshusets uppförande. Har ej avträdaren inom den bestämda tiden bortfört överloppshus, som han berättigats borttaga, tillfälle huset tillträdaren med den rätt, med vilken avträdaren innehaft detsamma. IV KAP.

Om tillsyn

å b o s t ä l l e n s a m t o m ekonomiska och htisesyner.

besiktningar

30 §. Domkapitlet bör tillse, att inom stiftet belägna boställen varda till hus och ägor behörigen vidmakthållna. Anser domkapitlet boställes r ä t t vara genom något av domstol eller annan mynelighet meddelat beslut förnärmad, eller a t t vid sådant beslut icke iakttagits vad i 9 och 22 §§ föreskrives, skall domkapitlet i behörig ordning överklaga beslutet. Över fullgörandet av arrendator åliggande brandförsäkringsplikt, i de fall, dä boställe skall vara för domkapitlets räkning brandförsäkrat, hålle domkapitlet noggrann tills3'n. 31 §. För tillsyn å samtliga boställens hävd till hus och jord skola hållas ekonomiska besiktningar å prästgårdar ävensom å löneboställen, därifrån avkastningen ingår till vederbörande kyrkoråd, inom utgången av tionde året och å övriga boställen inom utgången av femte året efter det, då syn å hävden eller ekonomisk besiktning näst förut å bostället förrättats; ägande domkapitlet att i händelse av särskilt behov även å annan tid hos Konungens befallningshavande äska ekonomisk besiktning å visst boställe. 32 §. Domkapitlet skall före utgången av februari månad varje år till Konungens befallningshavande insända uppgift på de boställen, å vilka ekonomiska besiktningar böra under året hållas. 33 §. Ekonomisk besiktning förrättas, efter Konungens befallningshavanäes förordnande, på landet av kronobetjänt i orten såsom ordförande jämte två nämndemän och i stad av magistratsperson såsom ordförande jämte två utav magistraten utsedda sakkunnige män. Biträdande besiktningsmännen kallas av ordföranden. Stanna besiktningsmännen i olika meningar, gälle vad de flesta säga. Har var sin särskilela mening, gälle ordförandens. 34 §. 1. Såsom jäv mot besiktningsman gälle: om han är med boställshavare eller annan part uti den skyldskap eller det svågerlag, som i 13 kap. 1 § rättegångsbalken om jäv mot domare sägs; eller om besiktningsman är boställshavares eller a n n a n parts vederdeloman eller uppenbare ovän; eller om besiktningsman eller den, som står till honom i sådan skyldskap eller svågerlag, som n ä m n t är, äger i målet del eller eljest kan av förrättningen vänta synnerlig n y t t a eller skada, därvid dock den omständighet, att besiktningsmännens ordförande eller hans beniälde skyldeman, såsom medlem av församlingen, är pliktig deltaga i kostnad för nybyggnad och underhåll å boställe, ej må såsom jäv räknas. Har besiktningsman å tjänstens vägnar rättegång med boställshavare eller arrendator av boställe, eller söker någon sak med besiktningsman eller tillfogar honom något med ord eller gärning i uppsåt att honom därmed jävig göra, det må ej heller för jäv räknas. 2. Vet besiktningsmännens ordförande, att sådant jäv mot honom är, anmäle det genast och utan att utsätta dag till förrättningen hos Konungens befallningshavande. som förordnar annan ordfö<ande. Förekommer dylikt jäv mot biträdande besiktningsman, göre han därom omedelbart anmälan hos ordföranden, vilken ombesörjer inkallande av annan besiktningsman.

225 35 §: Besiktningsmännens ordförande utsatte tid för de åt honom uppdragna ekonomiska besiktningar, med iakttagande, att ele hållas å tjänlig årstid och att, där så kan ske, besiktningar i samma ort förrättas omedelbart efter varandra. 36 §. Minst sex veckor före besiktningen skall ordföranden om tiden därför u n d e r r ä t t a domkapitlet, vilket förordnar vederbörande kontraktsprost eller, vid förfall för denne, annat ombud att å domkapitlets vägnar närvara vid besiktningen. Inom lika tid åligger elet ordföranden att, när församlings rätt ifrågakommer, hos vederbörande kyrkostämmoordförande påkalla kyrkostämma för utseende av ombud för församlingen att vid besiktningen bevaka dess rätt. Om mottagandet av underrättelse, varom nu är sagt, skall bevis genast av vederbörande tillställas ordföranden. Övriga parter skola minst fjorton dagar före besiktningen av ordföranden kallas till densamma. 37 §. När ordföranden bevisligen iakttagit vad enligt nästföregående § åligger honom, må p a r t s eller ombuds uteblivande ej utgöra hinder för besiktningens företagande. 33 §. Anmäles vid förrättningen jäv mot orelföranden, och finna besiktningsmännen det vara lagligen grundat, inställes förrättningen, och göre ordföranden anmälan om förhållandet hos Konungens befallningshavande, som förordnar annan ordförande. Förekommer mot biträdande besiktningsman jäv, som av besiktningsmännen godkännes, ombesörje ordföranden inkallande av annan besiktningsman i hans ställe. Ogillas jävet, skall förrättningen fortgå; vederbörande obetaget att i s a m m a n h a n g med huvudsaken klaga över beslut, varigenom jävsanmärkning ogillats. 39 §. Vid förrättningen hava besiktningsmännen att iakttaga vad här nedan sägs: 1. Tillses, huruvida instrument över förut å bostället hållna ekonomiska besiktningar och husesyner samt andra bostället rörande handlingar fortfarande finnas i behåll, ävensom huruvida de hus, vilka det åligger arrendator att nybygga, äro vederbörligen brandförsäkrade och försedda med nödig brandredskap, varjämte arrendator avfordras redovisning för husröte- eller brandskadeersättning eller andra medel, vilka böra för boställets räkning reélovisas. 2. Boställets hus och ägor besiktigas, varvid, när fråga uppstår om nybyggnad eller underhåll av hus å prästgård, efter noggrann prövning meddelas yttrande, huruvida behovet av nybyggnads- eller underhållsarbete kan anses hava uppkommit genom boställshavarens vanvård, 3. Om beträffande hus, som må nybyggas utan synerätts beslut, anmärkta bristfälligheter finnas vara sådana, att fråga om nybyggnad uppståt, undersökes, h u r u v i d a bristfälligheterna lämpligen kunna genom endast bättrande avhjälpas eller nybyggnad skall anses nödig. 4. Föreskrives enligt 3 mom, byggande av n y t t hus, utse besiktningsmännen därtill plats, vilken, såvida utan skada för bostället eller oskälig tillökning i byggnadskostnaden kan ske, lämpas efter boställshavarens eller, å löneboställe, arrendatorns önskan; och bestämma besiktningsmännen storleken, inredningen och övriga beskaffenheten av det nya huset samt uppgöra kostnadsförslag, därvid för virke eller andra byggnadsämnen, som erhållas från det boställe, vara besiktningen äger rum, eller jämlikt 26 § från annat boställe, icke må beräknas annat värde än som prövas motsvara erforderlig arbets- och forslingskostnad jämte andra utgifter för byggnadsämnenas beredning. 5. Nödiga förbättringar å hus, som anses böra bibehållas, föreskrivas, med utsättande av därför erforderlig kostnad. 6. I fråga om övriga bristers avhjälpande meddelas nödiga föreskrifter. Bristerna uppskattas i penningar. 7. Tid utsattes, inom vilken föreskriven nybyggnad, förbättring eller annan åtgärd bör genom vederbörande vara verkställd. 8. I övrigt anställes undersökning och meddelas föreskrift i alla de frågor, som enligt denna boställsordning eller annan författning skola vid ekonomisk besiktning handläggas. ,y,, 1702 22

226 ,9. Vid förrättningens avslutande tillkännagives och i i n s t r u m e n t e t antecknas, att den med förrättningen missnöjde äger att, vid förlust av r ä t t till vidare talan, inom trettio dagar efter förrättningens avslutande anmäla sig å landet hos domaren och i stad hos rådstuvurättens ordförande med begäran om laga syn. Omedelbart efter förrättningens avslutande skall ordföranden skriftligen underrätta vederbörande kontraktsprost om tiden, inom vilken vid förrättningen föreskrivna arbeten skola vara verkställela. 40 §. Senast inom fjorton dagar efter utgången av tid, som vid ekonomisk besiktning blivit bestämd för verkställande av föreskrivna arbeten, skall vederbörande nybyggnads- och underhållsskyldig till kontraktsprosten ingiva anmälan, att vad vid besiktningen föreskrivits blivit till alla delar fullgjort, eller ock visa, att förrättningen Överklagats. Sådan anmälan skall vara vitsordad, beträffande pastoratet ålagda arbeten, av boställshavaren, och, beträffande andra arbeten, av två u t a v pastoratet för sådant ändamål å kyrkostämma utsedda ombud. Har förrättningen v u n n i t laga kraft, men anmälan, varom här är sagt, ej inom bestämd tid inkommit, anmäle kontraktsprosten genast förhållandet hos domkapitlet, som har att inom lämplig tid vidtaga åtgärder till bevarande av boställets och efterträdares bästa antingen medelst begäran hos överexekutor, att vad den försumlige eftersatt må genom Överexekutors ämbetsåtgärd varda för lega på hans bekostnad verkställt, eller genom beredande av erforderlig säkerhet hos honom för husrötebeloppet. 41 §. 1. Kronobetjänt och nämndeman samt konsistorieombud, när annan än vederbörande kontraktsprost därtill förordnats, erhålla för ekonomiska besiktningar ersättning efter vad särskilt är stadgat. Av magistrat utsedda biträdande besiktningsmän njuta ersättning lika med nämndemän. 2. Dessa ersättningar ävensom lösen för det exemplar av instrumentet, som i 57 § omförmäles, skola gäldas å prästgårdar, där icke på grund av särskilt stadgande för visst fall annorlunda medgives, av pastoratet och å löneboställen av arrendatorn; dock att, där besiktning i följd av någons tredska eller försummelse särskilt påkallats, den tredskande eller försumlige skall vara skyldig att enligt besiktningsmännens bestämmande gottgöra pastoratet eller annan vad för sådan besiktning bör utgivas. 42 §. Husesyn, förrättas å tjänlig årstid, på landet av domare jämte minst två, högst fyra nämndemän, allt efter som domaren prövar nödigt, samt i stad av rådstuvurätt; ägande å landet domaren och i stad rådstuvurätten att till rättens biträde vid synen, där så finnes behövligt, tillkalla byggnadskunnig person. 43 §. Husesyn är antingen laga syn eller av- ocli tillträdessyn. 44' §. Laga syn hålles, då missnöje mot ekonomisk besiktning blivit anmält, ävensom eljest då laga syn av domkapitlet eller byggnadsskyldig begäres. 45 §. 1. Av- och tillträdessyn hålles på begäran av domkapitlet i anledning av ombyte utav boställshavare eller arrendator. 2. A prästgård vare dock av- och tillträdessyn ej nödig, där ej boställshavare eller vederbörande byggnadsskyldig senast vid avträdestiden hos domkapitlet äskar sådan syn eller domkapitlet eljest finner syn böra hållas. Mottager boställshavare prästgård utan av- och tillträdessyn, svare sedan för allt vad företrädaren under dennes besittningstiel i avseende å boställets vård ålegat. 3. Av- och tillträdessyn å prästgård, dä sådan syn ifrågakommer, skall, sedan avträde ägt rum, hållas inom sex månader därefter. 4. Av- och tillträdessyn å löneboställe må ej hållas tidigare än sex månader före fardagen eller senare än sex månader efter samma dag. 46 §. Husesyn begäres å landet hos domaren samt i stad hos rådstuvurättens ordförande; och skola därvid insändas instrument över sista av- och tillträdessyn och därefter hållna laga syner ävensom sista ekonomiska besiktning, om sådan senare än husesyn hållits. 47 §. 1. Då syn är begärd, skall domaren eller rätten u t s ä t t a tid för densamma och därom minst två månader förut underrätta domkapitlet, vilket för-

227 ordnar vederböranele kontraktsprost eller, vid förfall för denne, a n n a t ombud a t t å dess vägnar vid synen bevaka boställets rätt och bästa. Inom lika tid åligger domaren eller rätten att, när församlings rätt ifrågakommer, hos veelerbörande kyrkostämmoordförande påkalla kyrkostämma för utväljande av ombud till bevakande av församlingens talan. Om mottagandet av underrättelse, varom nu är sagt, skall bevis genast av vederbörande översändas till domaren eller rätten. Domaren eller rätten föranstalte ock, att övriga parter varda minst fjorton dagar, om de bo inom pastoratet, eljest en månad före synen till densamma kallade; börande domaren till synen kalla nämnd. 2. Skall vid avträdandet boställe övertagas av domkapitlet för allmän kassas räkning, och är den löntagare utnämnd, som efter domkapitlet kommer att tillträda bostället, då bör jämväl sådan löntagare genom domkapitlets försorg kallas till synen och bevis därom insändas till domaren eller rätten. 48 §. När domaren eller rätten bevisligen iakttagit vad enligt nästföregående § åligger dem, må parts eller ombuds uteblivande ej utgöra hinder för synens företagande. 49 §. Vid laga syn behandlas de ämnen, som blivit enligt denna boställsordning eller a n n a n författning till sådan syn hänskjutna. Ar, då missnöje mot ekonomisk besiktning blivit anmält, klagan tillika förd över beslut, varigenom mot besiktningsman gjort jäv ogillats, och finner synerätten jävsanmärkningen vara lagligen grundad, skall ny besiktning verkställas av synerätten, som därvid meddelar de föreskrifter, vilka av omständigheterna finnas påkallade. 50 §. Vad i 39 § 1 mom. stadgas för ekonomisk besiktning gälle även för av- och tillträdessyn, och iakttages därvid tillika av synerätten följande: 1. Efterses och antecknas i vad mån förut föreskrivna nybyggnader, förbättringar och a n d r a åtgärder blivit verkställda. 2. Är sedan sista husesyn hus, som bör finnas vid bostället, nybyggt, tillses, huruvida det är i överensstämmelse med givna föreskrifter samt i övrigt ändamålsenligt och med omsorg uppfört. Synerätten meddelar därefter beslut, huruvida huset må, i befintligt skick eller sedan därå anmärkta felaktigheter och brister blivit avhulpna, insynas, eller om det icke kan godkännas. 3. Varje bostället i övrigt tillhörande hus besiktigas, varvid, när fråga uppstår om nybyggnad eller underhåll av hus å prästgård, efter noggrann prövning meddelas yttrande, huruvida behovet av nybyggnads- eller underhållsarbete kan anses hava uppkommit genom boställshavarens vanvård. Finnas anmärkta bristfälligheter sådana, att fråga om nybyggnad uppstår, undersöker synerätten, huruvida bristfälligheterna lämpligen k u n n a genom endast bättrande avhjälpas eller nybyggnad skall anses nödig. 4. Föreskrives enligt 3 mom. byggande av n y t t hus, utser synerätten därtill plats, vilken, såvida utan skada för bostället eller oskälig tillökning i byggnadskostnaden kan ske, lämpas efter tillträdarens önskan; och bestämmer synerätten storleken, inredningen och övriga beskaffenheten av det nya huset samt uppgör kostnadsförslng, därvid för virke eller andra byggnadsämnen, som erhållas från det boställe, vara synen äger rum, eller jämlikt 26 § från annat boställe, icke m å beräknas a n n a t värde än som prövas motsvara erforderlig arbets- och forslingskostnad jämte andra utgifter för byggnadsämnenas beredning. 5. Nödiga förbättringar å hus, som anses böra bibehållas, föreskrivas, med utsättande av därför erforderlig kostnad. 6. Boställets ägor besiktigas. De brister, som förefinnas i avseende på åkerns hävdande, övriga ägors skötsel och vård, hägnaders och dikens anbringande och underhåll samt torvmosses begagnande, allt efter vad för varje fall är stadgat, antecknas, de åtgärder och förbättringar, som i följd därav erfordras, föreskrivas och kostnaden för desamma utsattes. Finnes antaget brukningssätt uppenbart leda till skada för bostället, föreskrives nödig rättelse.

228 7. Tid utsattes, inom vilken av synerätten föreskrivna arbeten skola vara verkställda. 8. I allt annat, vartill denna boställsordning eller annan författning föranleder, anställes undersökning och meddelas föreskrift. 51 §. 1. P å grund av vad vid av- och tillträdessyn å löneboställe av rätten blivit bestämt, skall, där så erfordras, emellan avträdare och tillträdare u p p r ä t t a s och i synerättens utslag införas likvid, fullständigt upptagande å ena sidan alla de belopp, vilka påförts avträdaren, och å andra sidan allt vad honom tillgodoförts. Likviden, som inrättas efter vad behovet i varje fall fordrar, skall tydligt utvisa vad avträdaren eller tillträdaren bliver skyldig eller får till godo. 2. Har av- ock tillträdessyn hållits före avträdet, må avträdaren vid uppgörelse med tillträdaren tillgodoräkna sig kostnaden för de avträdaren ålagda arbeten, som h a n före avträdet verkställt. 52 §. Sedan boställe avträtts, må avträdaren ej befatta sig med några arbeten å bostället, u t a n skall vad då brister av det, som på honom ankommer, verkställas å prästgård, där ej tillträdaren mottagit densamma utan av- och tillträdessyn, av pastoratet och å löneboställe av tillträdaren mot r ä t t till därför upptaget kostnadsbelorm. 53 §. I det fall, som i 47 § 2 mom. avses, äge den domkapitlet efterträdande löntagaren att vid synen göra de anmärkningar i aveeende å befintliga brister, vartill han finner anledning. Rättsförhållandet mellan domkapitlet och honom må vid denna syn komma under bedömande allenast där båda därom åsämjas, och vare efterträdande löntagaren endast i sådant fall behörig att fullfölja talan mot synerättens beslut. 54 §. Vid handläggning av ärenden, som förekomma vid laga syn, skola de för av och tillträdessyn meddelade föreskrifter i tillämpliga delar lända till efterrättelse. 55 §. 1. För husesyner njuta synerätt och konsistorieombud ersättning efter vad särskilt är stadgat. Biträdande byggnadskunnig person erhåller gottgörelse efter synerättens bestämmande. Till kostnad för husesyn räknas jämväl lösen för det exemplar av syneiustrumentet, som i 57 § omförmäles. 2. Kostnaden för laga syn skall gäldas för prästgård av pastoratet och för löneboställe av arrendatorn, dock att, där synerätten finner, att synen blivit utan giltig orsak påkallad eller att, när synen ägt rum efter anmälan om vanyård, anmärkningen varit befogad, den skyldige skall vara pliktig att, i den mån synerätten prövar skäligt, gottgöra pastoratet eller arrendatorn vad för sådan laga syn bör utgivas. 3. Kostnaden för av- och tillträdessyn skall gäldas för prästgård av pastoratet, avträdare och tillträdare till en tredjedel vardera samt för löneboställe utav avträdare och tillträdare till hälften vardera. 56 §. Vederbörande nybyggnads- och underhållsskyldig skall inom en månad efter förloppet av den tid, då, enligt vad honom genom synerätts laga kraft ägande beslut blivit förelagt, anmärkta brister och felaktigheter bort vara avhulpna eller föreskriven nybyggnad verkställd, om fullgörandet till domkapitlet ingiva anmälan, vitsordad, beträffande pastoratet ålagda arbeten, av boställshavaren och, beträffande a n d r a arbeten, av två utav pastoratet för sådant ändamål å kyrkostämma utsedda ombud. Försummar nybyggnads- och underhållsskyldig vad nu är sagt, skall överexekutor, på anmälan härom av domkapitlet, vidtaga erforderliga åtgärder för verkställighet på den försumliges bekostnad av vad eftersatt blivit. Skulle vad domkapitlet såsom boställshavare blivit ålagt ej fullgöras, äger pastoratet eller efterträdande boställshavare hos överexekutor påkalla verkställighet. 57 §. Instrument över ekonomiska besiktningar och husesyner samt andra bostället rörande handlingar skola, j ä m t e förteckning å desamma, av boställshavare eller arrendator väl vårdas och förvaras, vid besiktningar och syner tillhandahållas samt vid avträdanélet till efterträdaren överlämnas.

229 V. KAP.

A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r och

övergångsstadganden.

58 §. Vad för boställshavare i denna boställsordning är föreskrivet skall i tillämpliga eldar gälla för domkapitlet för den tid, domkapitlet för allmän kassas räkning innehar prästgårel. 59 §. Utan hinder av beslut, som meddelats i fråga om vilka hus a boställe skola finnas, må synerätt, på grund av sedermera inträffade förändrade förhållanden, i eletta avseende annorlunda förordna. 60 §. I pastorat, bestående av båele lands- och stadsförsamling, skall den pastoratet åliggande nybyggnads- och underhållsskyldighet utgöras av de särskilda församlingarna så, som i lag är stadgat i fråga om avgifter, varom för lands- och stadsförsamlingar gemensam kyrkostämma beslutar. 61 §. Där i fråga om visst boställe, i följd av särskilt staelgande, överenskommelse eller annan giltig grund, nybyggnads- eller underhållsskyldigheten för närvarande helt eller delvis åligger annan än pastoratet, till pastoratet hörande församling, boställshavaren eller arrendatorn, skall vad sålunda hittills varit gällande fortfarande tillämpas, intill dess annorlunna kan varda i laga ordning bestämt. 62 §. Är prästgård med h ä n s y n till boställshavarens tjänsteverksamhet olämpligt belägen, eller kan eljest på grund av särskilda omständigheter boställe eller del därav ej för sitt ändamål bibehållas u t a n synnerlig olägenhet eller mot skälig avgift utarrenderas, må boställe eller del, varom nu är sagt, efter Konungens beprövande utbytas mot annan fastighet eller ock försäljas. Lag samma vare, där löneboställe eller del därav till följd av belägenhet i eller invid stad eller stadsliknande samhälle kan med synnerlig fördel styckas till tomter. Giver Konungen tillstånd till utbyte eller försäljning, ankom me ock på Konungens prövning, huruvida i anseende därtill, att boställets avkomst, helt eller delvis ingått till kyrkofonden, för detsamma betingad mellangift eller köpeskilling eller någon del därav skall överlämnas till n ä m n d a fond. 63 §. 1. Denna boställsordning skall beträffande i författningsenlig ordning utarrenderade boställen, med u n d a n t a g av sådana, som hittills varit avsedda till löntagares bostad eller brukas gemensamt med dylikt boställe, tillämpas från och med elen 1 januari 1912, dock med den inskränkning, som må föranledas av bestämmelserna i dessförinnan lagligen upprättade arrendekontrakt. 2. I fråga om varje annat boställe skall boställsordningen, med iakttagande av vad här nedan i 3 mom. samt i 64 och 66 §§ sägs, träda i kraft då lönereglering, fastställd på grund av lagen om reglering av prästerskapets avlöning, först börjar tillämpas för prästerskapet inom det pastorat, där bostället är beläget. 3. De laga hus, som blivit uppförda innan denna boställsordning, efter vad nu är sagt, skall tillämpas, må ej, där de enligt förut gällande stadganden äro godkända eller antagliga, utdömas därföre, att de ej överensstämma med boställsordningen. 64 §. 1. När lönereglering enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning första gången blivit fastställd för prästerskapet inom visst pastorat, skall året före den nya löneregleringens i n t r ä d a n d e på domkapitlets begäran husesyn i dittills gällande ordning hållas å varje inom pastoratet beläget boställe, som då utgör bostadsboställe för löntagare eller eljest innehaves av sådan. 2. Skall prästgård vara förlagd å boställe, därå syn enligt vad nu är sagt hålles, bestämme synerätten med tillämpning av denna boställsordning, ej mindre vilket område därtill skall användas än även vilka laga hus där skola finnas samt om och på vad sätt till trädgård anvisad mark bör, enligt vad i 14 § sägs, beredas, stängsel uppsättas och enskild väg uteslutande för prästgårelens räkning anläggas. Synerätten meddele tillika de föreskrifter, som finnas erforderliga för a t t å prästgårtlen befintliga laga hus må varda före den nya löneregleringens tillämpning

230 försatta i fullgott stånd av den, sådant enligt dittills gällande bestämmelser åligger, samt pröve, om och i vad mån den nybyggnad av laga hus å prästgården, som boställshavaren i enlighet med sistnämnda bestämmelser verkställt eller fått sig ålagd, bör anses vid tiden för den nya löneregleringens inträdande överskjuta vad honom ålegat att bygga. För därvid befunnen överbyggnad njute boställshavaren ersättning av pastoratet. 3. I fråga om boställe eller del därav, som ej bör användas till prästgård, skall vid clen i 1 mom. omförmälda syn boställshavaren anses såsom avträdare och pastoratet såsom tillträdare, och skilje synerätten emellan dem i värderas sålunda angivna egenskap enligt dittills gällande stadganden. Där så erfordras, besiämme synerätten ock med tillämpning av denna boställsordning, vilka laga hus böra å bostället finnas. 4. Därest enligt lönereglering, som på grund av lagen om reglering av prästerskapets avlöning första gången blivit fastställd för visst pastorat, prästgård skall vara förlagd annorstädes än å boställe, som i 1 mom. sägs, må, där domkapitlet så finner lämpligt, på dess begäran före den nya löneregleringens inträdande laga syn enligt denna boställsordning hållas för meddelande av erforderliga föreskrifter angående prästgårdens inrättanele i enlighet med boställsorelningens bestämmelser. 65 §. Vad i 64 § stadgas gälle ej för boställe, vars avkastning under den nya löneregleringsperioden skall tillfalla viss löntagare utöver lönen. 66 §. I avseende å bostadsboställe, vars innehavare är delägare i skånska prästerskapets byggnadskassa, iakttages, elels att ersättning för nybyggnad, som vid den i 64 § omförmälda syn ålagts boställshavaren, skall utgå efter dittills gällande bestämmelser, dels att, sedan denna boställsordning t r ä t t i kraft i fråga om bostället, pastoratet skall i enlighet med de närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen, till nämnda kassa erlägga de avgifter, vilka eljest skolat utgöras av boställshavaren. 67 §. Har beträffande stad, som är delad i flera pastorat, Konungen meeldelat förordnanele, varom i 27 § 1 mom. i lagen om reglering av prästerskapets avlöning sägs, skall vad i denna boställsordning stadgas om pastorat i tillämpliga delar gälla om staden i dess helhet eller den del därav, där utgifterna till prästerskapet utgöras samfällt. I fall, som nu nämnts, skall vad i 36, 40, 47 och 56 §§ av elenna boställsordning stadgas om kyrkostämma gälla om kyrkofullmäktige, där sådana finnas. (Lag 4 april 1916, som t r ä t t i kraft 5 april s. å.). Det alla, etc.

231 Bilaga

2,

Kungl. Maj:ts förordning angående utarrendering av prästerskapets löneboställen; given Stockholms slott den 15 september 1911. Kungl. Maj:t har, med föranledande av 19 § i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910, funnit gott förordna som följer: 1 §. Prästerskapets löneboställen, med undantag av därtill hörande skogs- och hagmark, som jämlikt vad särskilt är stadgat skall stå under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, skola upplåtas på arrende i enlighet med nedan meddelade särskilda föreskrifter. 2 §. Löneboställe skall i allmänhet utarrenderas särskilt för sig. Där så finnes lämpligt, må flera inom ett pastorat belägna boställen, vilkas avkastning skall tjäna samma ändamål, upplåtas under ett arrende eller ett boställe utarrenderas i flera lotter. Kvarnverk och vattenfall, så ock särskild flskelägenhet, som tillhör boställe, må vid boställets utarrenderande j ä m t e nödigt utmål undantagas och upplåtas på särskilt arrende, om högre avkomst därigenom kan påräknas. Sten- eller kalkbrott, sand-, grus-, sten- eller lertag, torvmosse eller a n n a n dylik lägenhet, som tillhör boställe, må ock på särskilt arrende upplåtas, därest kammarkollegium prövar sådant lämpligt; finnes dylik lägenhet icke böra skiljas från bostället i övrigt, må, där kammarkollegium så prövar lämpligt, åt boställsarrendatorn upplåtas rättighet att till avsalu begagna lägenheten i enlighet med de bestämmelser därom, som i arrendekontraktet meddelas. Huruledes, till gagn för det med bostället avsedda ändamål, den från sådan lägenhet inflytande avgiften lämpligen skall disponeras, därom förordnar kammarkollegium. Förekomma synnerliga skäl därtill, att prästerlig tjänstinnehavare har nyttjanelerätt till visst område av löneboställe, därå prästgården är belägen, vill Kungl. Maj: t i varje särskilt fall förordna, huruvida och på vilka villkor dylikt område må åt tjänstinnehavaren för hans tjänstetid eller för viss tid särskilt utarrenderas. Rättighet att jaga eller att fiska å boställets ägor må, där så finnes lämpligt, vid boställets utarrendering undantagas och åt annan än boställets arrendator särskilt upplåtas (Kungörelse den 31 december 1921). 3 §. Arrende av löneboställe, som är avsett för jordbruk, skall i allmänhet omfatta tjugu år; dock må utarrendering ske på kortare tid i avbidan på fullbord a n d e av skifte eller större dikningsföretag eller annan vattenavledning, så ock i händelse a n n a t förhållande, som finnes böra föranleela kortare arrendetid, antages u n d e r de n ä r m a s t följande åren inträda. Anses större odlingsföretag böra utföras å boställe, ankommer på Kungl. Maj:t att förordna, huruvida bostället må upplåtas på arrende för längre tid, dock ej över trettio år, med skyldighet för arrend a t o r n att under arrendet!elen verkställa odlingen. För arrende av löneboställe, som är avsett för annat ändamål än jordbruk, må tiden i varje fall bestämmas efter för handen varande förhållanden. 4 §. Dä utarrendering av löneboställe förestår, har domkapitlet att i god tid förut hos Konungens befallningshavande göra framställning om förordnande för på landet kronofogde eller länsman och i stad magistratsperson att i samråd med kontraktsprosten, tjänstinnehavare, vars rätt av utarrenderingen beröres, samt en av pastoratet eller, då avkastningen av bostället skall ingå till kyrkofonden eller tillgodokomma viss tjänstinnehavare, av domkapitlet utsedd, i lantbruks- ocli affärsförhållanden kunnig person uppr ä t t a beskrivning över bostället, avgiva yttrande angående de förhållanden, som beröras i 2, 3 och 5 §§, ävensom uppgöra förslag till den arrendeavgift, emot vilken bostället kan anses skäligen böra upplåtas, den avgäld eller de tjänstbarheter, som

232 lämpligen må åläggas boställets torpare, nödiga bestämmelser rörande de tjänstbarheter, som enligt 13 § under vissa förutsättningar böra utgöras till vederbörande tjänstinnehavare, det belopp, vartill nybyggnadsskyldighetens fullgörande vid bostället må för varje arrendeår beräknas, samt de villkor och bestämmelser i övrigt, som böra intagas i arrendekontraktet; ägande Konungens befallningshavanéle, efter som nödigt prövas, tillkalla lantmätare, lantbruksingenjör och byggnads- eller eljest sakkunnig person för att härvid biträda. Uppskattningsmännens yttrande och förslag ingivas till Konungens befallningshavande, som uppgör förslag angående sättet för utarrenderingen och innehållet i arrendekontraktet, varefter handlingarna i ärendet av Konungens befallningshavande överlämnas till domkapitlet. Biträder domkapitlet vad Konungens befallningshavande föreslagit, skall, så framt ej i något avseende erfordras Kungl. Maj:ts eller kammarkollegii prövning, utarrendering i enlighet härmed ske. Varder åter Konungens befallningshavandes förslag icke av domkapitlet biträtt och k u n n a ej Konungens befallningshavande och domkapitlet i ärendet enas, skall detsamma hänskjutas till kammarkollegii prövning och avgörande. Utarrenderas boställe ånyo, innan fem år förflutit från det förra upplåtelsen skedde, skall uppskattning, som då ägde rum, lända till efterrättelse jämväl vid den senare utarrenderingen, så framt ej på grund av särskilda omständigheter n y uppskattning ändock finnes böra ske (Kungörelse den 31 december 1921). 5 §. Därest förutvarande arrendator av boställe, som varit i författningsenlig ordning utarrenderat, enligt kontrakt äger optionsrätt eller innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsammans med återstående delen av arrendetiden uppgår till fem år, och han, efter vad vid arrendeuppskattningen eller eljest blivit utrönt, finnes hava väl brukat bostället, skall Konungens befallningshavande, innan arrendet offentligen utbjudes, på de fastställda arrendevillkoren hembjuda detsamma förre arrendatorn eller, i händelse han avlidit, hans änka och barn. I senare fallet har Konungens befallningshavande att, därest arrendatorn efterlämnat både änka och barn eller flera barn, förelägga dessa att, om de vilja gemensamt bibehålla arrendet, till handhavande för deras räkning av boställets skötsel anmäla person, som Konungens befallningshavande, efter inhämtande av y t t r a n d e från domkapitlet och övriga i 6 § sista stycket omförmälda vederbörande, kan finna lämplig. Har under de sista fem arrendeåren i vederbörlig ordning arrendators stärbhusdelägare fått övertaga arrendet eller arrendator å barn eller måg överlåtit arrenderätten, äger vid nya utarrenderingen den, som på sådant sätt blivit innehavare av arrenderätten, för åtnjutanele av optionsrätt räkna sig till godo den tid, varunder företräelaren varit i besittning av arrendet. Har arrenderätt överlåtits på arrendators löftesmän för arrendet eller övergått till i konkurs försatt arrendators konkursbo eller blivit av konkursförvaltningen försåld, må, därest arrendatorn uppfyllt de för optionsrätts åtnjutande föreskrivna villkor, löftesmännen, konkursboet eller den, till vilken arrenderätten blivit av konkursjörvaltningen försåld, äga optionsrätt vid boställets förnyade utarrendering, oaktat löftesmännen, konkunboet eller överlåtelsetagaren då icke innehaft arrendet så lång tid, att den tillsammans med återstående delen av arrendetiden uppgår till fem år, dock, då arrendet övergått til] arrendelöftesmän eller arrendators konkursbo, med enahanda förbehåll beträffande viss persons anställande för boställets skötsel, som här ovan gjorts i avseende å arrendets örertagande av arrendators änka och barn. Göres ej inom tid, som av Konungens befallningshavande förelägges, anmälan om arrendets övertagande, eller varder ej, då, enligt vad här ovan stadgats, viss person skall anställas för boställets skötsel, härtill inom sådan tid anmäl:! person, som kan godkännas, anses optionsrätten förfallen. Vid utarrendering av löneboställe skall bland arrendevillkoren intagas det uttryckliga förbehåll, att, därest efter arrendetidens utgång bostället i sin helhet eller

233 till någon del ej vidare kommer att utarrenderas eller skall upplåtas under ett arrende med a n n a n egenelom eller ock visst område skall särskilt uppsåtas, arrendatorn då icke äger att för den honom eljest tillkommande optionsrättl fordra eller erhålla någon ersättning. 6 §. Äger optionsrätt ej rum eller har den förfallit, skall arrendet, där ej i fall, som i 8 § avses, annan ordning för utarrenderingen föreskrives, utbjudas på offentlig auktion, vilken förrättas inför Konungens befallningshavande å landskontoret eller, därest Konungens befallningshavande finner särskilda omständigheter därtill föranleda, på landet av vederbörande kronofogde eller annan särskilt förordnad kronobetjänt å av Konungens befallningshavande bestämd plats i den ort, där bostället är beläget, och i stad av magistraten. Kungörelse om auktionen utfärdas av Konungens befallningshavande minst en månad före auktionsdagen. Kungörelsen, som skall innehålla egenelomsbeskrivning, underrättelse om de fastställda arrendevillkoren samt övriga nödiga anvisningar, skall intagas i länskungörelserna för att uppläsas i ortens kyrkor, varjämte kortfattad underrättelse om auktionen skall införas i den eller dem av ortens tidningar, som Konungens befallningshavande bestämmer. Skriftliga anbud må ej mottagas av auktionsförrättaren. Det vid auktionen förda protokollet och övriga ärendet rörande handlingar skola, så framt anbud motsvarande minst den fastställda arrendeavgiften avgivits, genom Konungens befallningshavandes försorg översändas till kontraktsprosten, som har att, med bifogande, av handlingarna, skyndsamt till vederbörande domkapitel avgiva yttrande över anbuden. Innan sådant yttrande avgives, skall kontraktsprosten, därest pastoratets eller någon tjänstinnehavares rätt av utarrenderingen beröres, i ärendet höra vederbörande kyrkoråd eller tjänstinnehavare. Sedan omförmälda yttranden jämte övriga till ärendet hörande handlingar till domkapitlet inkommit, har domkapitlet a t t ofördröjligen till Konungens befallningshavande insända desamma jämte eget utlåtande. 7 §. Konungens befallningshavande äger till arrendator antaga den högstbjudande, som för sitt anbud ställt godkänd säkerhet, där icke anmärkning mot hans frejd förekommit eller han eljest finnes olämplig såsom arrendator. Är antagligt anbud, motsvarande minst den fastställda arrendeavgiften, icke avgivet, skall arrendet utbjudas på n y auktion. På Konungens befallningshavande ankommer därefter att, med iakttagande av ovan stadgade villkor i avseende å säkerheten samt arrendatorns person och frejd, så ock efter hörande av de i 6 § sista stycket omförmälda vederbörande, upplåta arrendet åt den vid den senare auktionen högstbjudande eller, i händelse antagligt anbud därvid icke erhålles, tills vidare efter omständigheterna förordna om boställets skötsel. Ej må någon klaga däröver, att hans anbud ej antagits. 8 §. Skall löneboställe, som är avsett för jordbruk, utarrenderas på kortare tid än tjugu år, eller är fråga om utarrendering av löneboställe, som är avsett för annat ändamål än jordbruk, vare auktion ej erforderlig utan förfares på sätt för varje fall finnes lämpligast. 9 §. Såsom säkerhet för fullgörande av arrendevillkoren bör, därest arrendet omfattar kortare tid än fem år, för denna tid men eljest för minst fem och högst å t t a år, vara ställd borgen av minst två personer, vilka borga en för alla och alla för en såsom för egen skuld, och vilkas vederhäftighet är styrkt av Konungens befallningshavande, domare eller kronofogde. Ansvarighet på grund av dylik borgen må dock icke utsträckas utöver den tid, för vilken borgen blivit ingången. Arrendator, som sådant föredrager, må antingen, jämte ställande av borgen för arrendevillkoren i Övrigt, såsom säkerhet för arreneleavgiftens erläggande avlämna obligationer eller andra värdehandlingar, innefattande fullgod säkerhet för två års arrendeavgift, eller ock, i stället för borgen för uppfyllande av arrendevillkoren i deras helhet, nedsätta obligationer eller andra värdehandlingar, innefattande fullgod säkerhet för tre års arrendeavgifter.

234 Minst ett år före utgången av den tid, för vilken borgen blivit ställd, skall n y borgen avlämnas så beskaffad som ovan är sagt; och åligger det arrendatorn att, om någon av löftesmännen dör eller Konungens befallningshavande finner borgen eller värdehandling icke längre innefatta fullgod säkerhet, inom tre m å n a d e r efter därom av Konungens befallningshavande meddelat föreläggande anskaffa ny borgen eller annan säkerhet, som kan av Konungens befallningshavande godkännas. I arrendekontraktet skall intagas uttrycklig bestämmelse angående arrendatorns skyldighet i nu n ä m n d a hänseenden och tillika såsom äventyr för unelerlåtenhet att fullgöra densamma stadgas, att avtalet må uppsägas samt vederbörande bekomma ersättning för skada. 10 §. Med antagen arrendator upprättas kontrakt i två exemplar, som undertecknas av Konungens befallningshavande och arrendatorn, och av vilka det ena j ä m t e därför ställd säkerhet förvaras hos Konungens befallningshavande och det a n d r a överlämnas till arrendatorn. Därjämte skola bestyrkta avskrifter av kont r a k t och säkerhetshandlingar tillställas domkapitlet ävensom vederbörande kyrkoråd och tjänstinnehavare, vilkas r ä t t av utarrenderingen beröres. Det åligger domkapitlet tillse, att borgen i behörig tid förnyas och att säkerhet i övrigt ej minskas i värde; skolande domkapitlet årligen före februari månads utgång underrätta Konungens befallningshavande, huruvida anledning till anmärkning i n ä m n d a hänseenden förekommer. Finner Konungens befallningshavande ny borgen eller .annan säkerhet böra anskaffas, meddelar Konungens befallningshavande arrendatorn föreläggande, som i 9 § är sagt. 11 §. I arrendekontrakt rörande boställe, som är avsett för jordbruk, skola intagas bestämmelser dels därom, att fardag för tillträde och avträde av bostället är den fjortonde dagen i mars månad, dels ock därom, att tillträdaren äger att fjorton dagar före tillträdesdagen få åt sig upplåten hälften i boställets hus. Beträffande boställe, som är avsett för annat ändamål än jordbruk, må tiden för till- och avträde bestämmas efter ty tjänligast finnes. Om fardag infaller å sön- eller helgdag, skall till- och avträde ske följande dag. 12 §. Arrendeavgiften skall alltid vara utsatt i penningar a t t för varje arrendeår erläggas. Konungens befallningshavande ombesörjer, att arrendeavgiften j ä m t e de medel, arrendatorn på grund av arrendekontraktet tilläventyrs kan hava att därutöver för året kontant gälda, varda genom vederbörande, i enahanela ordning som om uppbärande av arrendeavgifter för kronans under domänstyrelsens inseende ställda jordbruksdomäner är stadgat, uppburna och redovisade, varefter medlgn av Konungens befallningshavande ofördröjligen översändas till den, som äger uppbära desamma. 13 §. Vid utarrendering av löneboställe, som är avsett för jordbruk, skall, då sådant med hänsyn till tjänstinnehavares behov finnes erforderligt och i den mån boställets avkastningsförmåga det medgiver, i arrendekontraktet göras förbehåll därom, att arrendatorn skall mot måttlig ersättning enligt grunder, som angivas i kontraktet, till den omfattning och i enlighet med de närmare bestämmelser, som i övrigt däri meddelas: 1. verkställa skjuts i tjänstärenden ävensom annan för tjänstinnehavaren och h a n s familj erforderlig skjutsning, eller, om tjänstinnehavaren önskar själv hålla hästar, lämna foder till högst två sådana samt i mån av befintligt utrymme i boställets laga hus erforderligt stall och foderrum samt plats till förvaring av åkdon och seldon; 2. för tjänstinnehavarens hushåll å prästgården avlämna söt oskummad mjölk dagligen ävensom smör; 3. pä erforderligt sätt bereda av tjänstinnehavaren för husbehovet anskaffad ved ävensom, där tjänstinnehavaren äger från bostället bekomma ved och bränntorv, jämväl hugga eller upptaga samt framföra vad därav erfordras; samt

235 4. verkställa renhållning och snöskottning å prästgården ävensom, när åt tjänstinnehavaren är upplåten trädgård, ombesörja plöjning och likartat arbete, som må erfordras i trädgården, och lämna för trädgårdens brukanele behövlig myckenhet gödsel. Tjänstinnehavaren är pliktig att, så framt i något av nu n ä m n d a hänseenden ändring i förut bestående förhållanden för följande ecklesiastikår ifrågasattes, före den 14 mars meddela arrendatorn besked därom. Arrendatorn skall förpliktas ej mindre att själv föra ett skickligt och anständigt leverne samt gent emot tjänstinnehavaren visa tillbörlig hänsyn, än även att vaka däröver, a t t jämväl hans husfolk och andra personer, som uppehålla sig å det arrenderade området, härutinnan sig väl förhålla. I arrendekontraktet skall intagas förbehåll därom, att, för den händelse arrendatorn eftersätter sin skyldighet i något av ovannämnda hänseenden, vad i allm ä n lag finnes staelgat rörande arrenderätts förverkande skall äga tillverkning. 14 §. Arrendatorn ansvarar för all skatt och tunga, som för den arrenderade fastigheten utgår. Tillkommer under arrendetiden ny sådan skatt eller tunga, skall den ock av arrendatorn utgöras, men njute arrendatorn, för vad han i sådant hänseende utgiver, motsvarande avkortning å arrendet. Om vad sålunda skall gälla skall bestämmelse intagas i arrendekontraktet. 15 §. Arrendatorn skall tillförbindas att ej utan domkapitlets medgivande ålägga boställets torpare avgäld eller tjänstbarheter utöver dem, som blivit vid arrendevillkorens fastställande bestämda. 16 §. Arrendatorn skall åläggas att städse i fullgott stånd underhålla till bostället hörande byggnader och anläggningar. 1 7 §. Arrendatorn är pliktig att verkställa all den nybyggnad, som enligt ecklesiastik boställsordning kan under arrendetiden ifrågakonima å bostället. Vill arrendatorn verkställa nybyggnad, som icke blivit vid husesyn eller ekonomisk besiktning föreskriven, göre med uppgift om husets beskaffenhet och den beräknade k o s t n a d e n anmälan hos domkapitlet, som, i händelse omständigheterna finnas därtill föranleda, äger påkalla ekonomisk besiktning. Bestämmelse om vad arrendatorn sålunda åligger skall intagas i arrendekontraktet. 18 §. Den arrendatorn åliggande nybyggnadsskyldigheten skall i arrendekont r a k t e t uppskattas till visst årsbelopp i penningar. Vid sådan uppskattning skall hän.syn tagas å ena sidan till beskaffenheten hos boställets laga hus samt önskvärdh e t e n därav att, när större nybyggnad framdeles må ifrågakomma, medel till gäld a n d e av lämplig del av kostnaden därför må finnas tillgängliga, och å a n d r a sidatn till angelägenheten att för bostället erhålla skäligt arrende. Årsbelopp, som icke enligt bestämmelse vid syn eller ekonomisk besiktning skall tagas i anspråk för nybyggnad, som blivit arrendatorn till utförande ålagd, eller för insymad nybyggnad, skall av arrendatorn erläggas i sammanhang med arrendet. D e s s a medel förvaltas och förräntas av kyrkorådet i församlingen eller, då avk a s t n i n g e n av bostället skall ingå till kyrkofonden eller tillgodokomma viss tjänstinnemavare, av domkapitlet. Medlen bokföras särskilt för varje boställe och må efteir bestämmelse av synerätt eller ekonomisk besiktning användas vid nybyggnad, som krävier kostnad av den betydenhet, att den anses ej kunna utan arrendatorns oskäliga betungiande av honom förskjidas. Kan ej på detta sätt skälig lindring beredas arrendatorn, äge synerätt medgiva arrendatorn avkortning å arrendet för vissa år. Vad vid boställtets avträdande icke är gottgjort, skall ny arrendator förpliktas att gälda såsom honeom åliggande nybyggnadsskyldighet. 119 §. Arrendatorn skall tillförbindas att, då boställets avkastning uppbäres av v e d e r b ö r a n d e kyrkoråd, för kyrkorådets räkning, men eljest för domkapitlets räkning; ombesörja samt utan avdrag å arrendet bekosta åbyggnadernas brandförsäkring till deras fulla, i behörig ordning uppskattade värde, ävensom att vid bo-

236 stället hålla och underhålla erforderlig brandredskap. Domkapitlet må, när anledning därtill förekommer, meddela föreskrift såväl om det belopp, varför försäkring bör sökas, som om den anstalt, där försäkringen skall äga r u m ; börande till ledning för den domkapitlet i berörda hänseende åliggande prövningen vid de å bostället förekommande besiktningarna avgivas y t t r a n d e om åbyggnadernas brandförsäkringsvärde. 20 §. Inträffar brandskada, skall arrendatorn vara skyldig att bota skadan med den brandskadeersättning, som erhålles; skolanele därvid, i den mån nybyggnad kan ifrågakomma, stadgandena i 17 § andra stycket lända till efterrättelse. Därest kostnaden för byggnaden överstiger den erhållna brandskadeersättningen, skall det överskjutande beloppet vid bedömande av arrendatorns nybyggnadsskyldighet anses lika med nybyggnadskostnad, varom i 18 § sägs. Brandskadeersättningen uppbäres av den, för vilkens räkning brandförsäkringen enligt 19 § tagits, och tillhandahålles arrendatorn i den mån det för arbetet erfordras, varvid vederbörande äger bestämma, huruvida, innan lyftning får ske, säkerhet skall ställas för medlens användande till återställande av vad genom branden blivit förstört. Vad arrendatorn sålunda mottagit skall redovisas vid nästa ekonomiska besiktning eller husesyn. Förbehåll om vad sålunda stadgats skall intagas i arrendekontraktet. 21 §. Vad 29 § i ecklesiastik boställsordning innehåller därom, att tillträdande arrendator äger att från avträdaren lösa å bostället tilläventyrs befintliga överloppshus till det värde, som, i brist av åsämjande, synerätten därå sätter, skall i arrendekontraktet intagas med föreskrift tillika, dels att, om tillträdaren vid avoch tillträdessynen tillkännagivit sin avsikt att ej lösa överloppshus eller h a n underlåter att inom en månad efter synen förklara sig villig därtill, avträdaren må bortföra huset inom tid, som vid synen föreskrives, med skyldighet dock för honom, om han bortför huset, att efter synerättens bestämmande vidtaga de åtgärder, som k u n n a erfordras för återställande av jord eller byggnad i samma skick, vari den befanns före överloppshusets uppförande, och dels att, om avträdaren ej inom den bestämda tiden bortfört överloppshus, som han berättigats borttaga, huset skall tillfalla tillträdaren med den rätt, med vilken avträdaren innehaft detsamma. 22 §. Arrendatorn skall tillförbindas uppföra och underhålla all den stängsel, som i det arrenderade områdets gräns mot annan egendom efter lag bör finnas, samt att jämväl inom det arrenderade området hålla den hägnad, som vid syn eller besiktning finnes nödig. 23 §. Arrendatorn skall åläggas att enligt de närmare föreskrifter, som meddelas i arrendekontraktet, väl hävda och i god växtkraft hålla boställets åker och äng. 24 §. Önskar arrendator att under arrendetiden från bostället bortföra stråfoder, skall han därom göra ansökning hos domkapitlet, som äger lämna sådant tillstånd, dock ej för längre tid än ett år för varje gång, därvid domkapitlet har att taga i noggrant övervägande, huruvida och under vilka villkor det begärda tillståndet utan skada för bostället kan med hänsyn till elär befintliga förhållanden meddelas. Bortförande av gödsel är ej tillåtet i vidare mån än som föranledes av stadgandet i 13 § 4 mom. här ovan. Ej må arrendatorn till bränsle använda vid bostället fallen spillning eller därstädes skördad halm. Förbehåll om vad sålunda stadgats skall intagas i arrendekontraktet. 25 §. Arrendatorn skall åläggas att, därest icke med tillträdaren annorlunda överenskommes, året före boställets avträdande därå verkställa träelesbruk samt höstplöjning, gräs-, frö- och höstsädessådd i enlighet med tillämpad växtföljd eller särskilda i kontraktet härutinnan meddelade bestämmelser; och skall r.y arrendator tillförbindas att för dylika arbeten samt för utsädet lämna företrädaren er-

237 sättning till belopp, vilket, i händelse av tvist, bestämmes i den ordning, som stadgas i 2 kap. 8 § i lagen om nyttjanderätt till fast egenelom. Arrendatorn skall ock åläggas att, såvida icke sådant förhindras av omständigheter, till vilka han icke varit vållande, vid boställets avträdande utan ersättning tillhandahålla tillträdaren stråfoder till visst belopp, som skall bestämmas i arrmelekontraktet. I övrigt skall vad i gällande lag är stadgat om stråfoder, som vid arrendators avflyttning finnes kvar, äga tillämpning, med allenast den förändringen, att den jordägaren tillkommande lösningsrätten utövas av tillträdaren. 26 §. I arrendekontraktet skall intagas bestämmelse därom, att arrendatorn icke äger att å bostället verkställa nyodling med mindre tillstånd därtill, efter av arrendatorn hos domkapitlet gjord framställning, blivit i vederbörlig ordning meddelat. Arrendekontraktet skall innehålla uttrycklig bestämmelse därom,-att, om arrendator vill för det arrenderade området eller viss del därav i väsentlig mån förändra sättet för jordens torrläggning eller önskar anlägga ängsvattning, sådant endast må ske efter av sakkunnig person uppgjord plan, som av domkapitlet godkännes. För dylikt företag liksom för större odlings- eller täckdikningsarbeten, varav bostället tillskyndas synnerlig fördel men arrendatorn under sin arrendetid ej kan tillgodogöra sig en kostnaden motsvarande inkomst, må efter synerättens prövning gottgörelse tilläggas arrendatorn antingen genom nedsättning i arrendeavgifterna för de närmaste åren eller, vid boställets avträdande, av den nye arrendatorn, I det kontrakt, som avslutas m e d den nye arrendatorn, skall intagas uttrycklig bestämmelse om skyldighet för honom att gälda den ersättning, som synerätten fastställt eller kan komma att fastställa till utgörande av den nye arrendatorn. På samma sätt skall den ersättning för tegelrör, som även eljest enligt lag må tillkomma arrendatorn, gottgöras honom; och skall uttrycklig bestämmelse intagas i arrendekontraktet om arretidatoms skyldighet att mottaga gottgörelse i denna ordning. 27 §. Arrendator skall berättigas att, om skog eller hagmark hör till bostället, i den mån fastställd skogshushållningsplan det medgiver, efter utsyning bekomma dels nödigt virke till byggnad och underhåll av boställets hus och hägnader, dels ock i övrigt skog för boställets behov till myckenhet, som i arrendekontraktet bestämmes med avseende fäst därå, att arrendatorn jämväl skall äga att för husbehovet, i mån som avverkning sker, å skogen taga kvarliggande ris, toppar, grenar och a n n a t avfall. Arrendatorn skall ock berättigas att, när sådant icke förhindras av fastställd skogshushållningsplan, å boställets skogs- och hagmark erhålla ej mindre bete för så många kreatur, som kunna vinterfödas å bostället, än även efter utsyning lovtäkt till myckenhet, som bestämmes i arrendekontraktet. Erforderliga föreskrifter angående röjning i hagmarken meddelas av vederbörande jägmästare i s a m m a n h a n g med inträffande utsyning. Det åligger arrendatorn att vid utsyning, varom nu är sagt, lämna därför nödig hantlangning; och skola bestämmelser härom intagas i arrendekontraktet, vilket jämväl bör innehålla åläggande för arrendatorn att icke hindra tillträde för elen det veelerbör till boställets skogs- och hagmark eller forsling över boställets mark av virke, som för försäljning avverkats å bostället. 28 §. I arrendekontraktet skall ' intagas förbud för arrendatorn att utan domkapitlets tillstånd å boställets ägor svedja eller verkställa bränning av jord. 29 §. Hör till bostället andel i härads- eller sockenallmänning eller r ä t t till a n n a n förmån utom boställets område, komme den arrendatorn till godo, där ej för visst fall u n d a n t a g finnes böra göras. 30 §. Arrendator må berättigas att, där han på grund av lagligen tillkommet beslut fått under sin arrendetid vidkännas betydligare kostnad för byggnad av kyrka, prästgård eller andra allmänna hus, uppförande av större broar eller anläggn i n g av ny väg, järnväg eller kanal, härför åtnjuta gottgörelse i enlighet med bestämmelserna i nådiga kungörelsen den 16 januari 1863.

238 Skall löneboställe, enligt därom i vederbörlig ordning fattat beslut, deltaga i laga skifte, ägoutbyte eller annan lantmäteriförrättning eller i vattenavledningsföretag, skola kostnaderna därför bestridas av arrendatorn, med honom förbehållen r ä t t till enahanda ersättning, som i fråga om dylika kostnader är boställshavare medgiven; och skola erforelerliga bestämmelser härom intagas i arrenelekontraktet. 31 §. Har arrendatorn erlagt brandförsäkringsavgifter för all framtiel eller p å en gång för tid, som överskjuter den återstående arrendetielen, skall synerätten, då yrkande därom framställes, bestämma, vilken ersättning må av efterträdande arrendatorn utgöras för de sålunda erlagda avgifterna, i den mån dessa icke återgäldats genom utdelning från vederbörande branelstodsinrättning. 32 §. Övergiver arrendatorn bostället och lämnar det obrukat eller u t a n vård, skall domkapitlet gehast vidtaga de åtgärder, som av förhållandena påkallas. 33 §. Utan Konungens befallningshavandes medgivande må ej arrendator åt a n n a n till brukande upplåta boställe eller del därav. Ej må sådant medgivande lämnas innan domkapitlet och övriga i 6 § sista stycket omförmälda vederbörande blivit hörda. 1 övrigt skall angående rätt till överlåtelse av arrende, utöver vad allmän lag stadgar, gälla, att såväl stärbhusdelägare efter avliden arrendator, vilka icke begagnat sig av dem tillkommande hembudsrätt, som arrendators konkursborgenärer, där ej uppsägning skett, skola vara berättigade att för den del av arrendetiden, som eljest skolat återstå, överlåta arrendet på viss person, som av Konungens befallningshavande, efter vederbörandes hörande, godkännes, under villkor i båda dessa fall, att anmälan därom göres, i förstnämnda fall inom en m å n a d efter hembudstidens u t g å n g och i sistnämnda fall senast å sextionde dagen från inställelsedagen i konkursen, samt att, där arrendator försatts i konkurs och borgenärerna uppsagt avtalet, arrendatorns löftesmän, såvitt de på grund av sin borgen nödgats utbetala något, skola vara berättigade att, därest de göra anmälan därom sist å trettionde dagen efter den, då borgenärernas uppsägelse skedde, övertaga arrendet och, på sätt här ovan är sagt om konkursborgenärer, förfoga över detsamma. Vilja arrendators stärbhusdelägare, konkursborgenärer eller löftesmän för gemensam räkning övertaga arrendet, skola de vara pliktiga att inom viss av Konungens befallningshavande förelagd tid till handhavande för deras räkning av boställets skötsel anmäla person, som Konungens befallningshavande, efter inhämtande av y t t r a n d e n från domkapitlet och övriga i 6 § sista stycket omförmälda vederbörande,, kan finna lämplig. Gitta de ej det, varde, där fråga är om stärbhusdelägare och konkursborgenärer, arrendet uppsagt, och må, beträffande löftesmän, arrendet ej å dem överlåtas. Förbehåll om vad sålunda stadgats skall intagas i arrendekontraktet. 34 §. I arrendekontraktet skall intagas förbud för arrendatorn att å bostället inhysa främmande personer. 35 §. Varder till boställe, vara prästgård är belägen, eller del därav, vederbörande tjänstinnehavare antagen till arrendator, vare han berättigad att, där han före arrendetidens slut frånträder tjänsten, uppsäga arrendeavtalet. Enahanda r ä t t tillkommer, om tjänstinnehavaren avlider under arrendetiden, hans stärbhusdelägare. Sker ej uppsägning inom sex månader från det tjänstinnehavaren från trädde tjänsten eller avled, vare rätten till uppsägning förfallen. 36 §. Domkapitlet utövar den jordägaren tillkommande r ä t t att uppsäga arrendekontrakt rörande löneboställe, så ock att eljest för sådant boställe tala och svara. Vill arrendator begagna sig av honom tillkommande r ä t t till uppsägning, skall sådan ske hos domkapitlet. 37 §. Kostnader, som föranledas av de i 4, 6, 7, 8 och 32 §§ omförmälda åtgärderna för boställes utarrendering eller skötsel, skola av Konungens befallningsh a v a n d e av allmänna medel förskjutas samt sedermera ersättas av inflytande arrendemedel.

239 De i 4 § omförmälda uppskattningsmännen skola för sitt uppdrag åtnjuta reseersättning och dagtraktamente enligt gällande resereglemente, därvid uppskattningsnian, som icke finnes i reglementet särskilt nämnd, skall likställas med nämndeman. 38 §. Över Konungens befallningshavandes och domkapitlets beslut rörande de i denna förordning omförmälda frågor må med den inskränkning, som föranledes av stadgandet i 7 § sista stycket, besvär anföras hos kammarkollegium.

Denna förordning tillämpas beträffande varje särskilt löneboställe, så snart bostället skall upplåtas på arrende i enlighet med bestämmelserna i ecklesiastik boställsordning, dock med den inskränkning, som må föranledas av boställshavares rätt på grund av lönereglering, fastställd jämlikt förordningen den 11 juli 1862, eller av bestämmelse i kontrakt, som upprättats beträffande boställe, vilket före den 1 januari 1912 blivit i författningsenlig ordning utarrenderat. Vid utarrendering av löneboställe i enlighet med bestämmelserna i denna förordning skall iakttagas vad i kungl. kungörelsen angående beredande av tryggad besittningsrätt, åt innehavare av vissa lägenheter å prästerskapets löningshemman den 15 april 1904 stadgas beträffande sådana lägenhetsinnehavare, som bebo dem själva tillhöriga, före den 1 januari 1904 uppförda byggnader. Det alla, etc.

och n u v a r a n d e o r g a n i s a t i o n i Sverige j ä m t e k o r t ö v e r s i k t ;iv d e s s organisation i vissa f r ä m m a n d e l ä n d e r s a m t i i n t e r n a t i o n e l l t h ä n s e e n d e . Av S. W i c k s e l l . B e c k m a n . 118 s. F i . 51. F l o t t a n s s k o l s a k k u n n i g a s b e t ä n k a n d e 4 a n g å e n d e u n d o r v i s n i n g s p l a n för skolor och k u r s e r vid sjömaraskåren. T u l l b e r g , xj, 146 s. 1 bil. F ö . 52. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r och b e t a n k a n den. 16. Den svenska j ä r n h a n t e r i n g e n s u t v e c k l i n g m e d • s ä r s k i l d h ä n s y n t i l l å r e n 18U0—1913. Av S. K. S t o c k m a n . M a r c u s , iv, 102 s. F i . 53. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r och b e t ä n k a n don. 17. Den s v e n s k a g l a s i n d u s t r i e n s u t v e c k l i n g m e d s ä r s k i l d h ä n s y n till dess s t ä l l n i n g å r e n n ä n u . i s t före v ä r l d s k r i g e t . Av B. Ohlin. M a r c u s , iv, 101 s. F i . 54. F ö r s l a g om u p p r ä t t a n d e av e t t u n d e r K u n g l . A r m é f ö r -

valtningens sjukvårdsstyrelse Ivdande statsapotek. V. P e t t e r s o n . 162 s. F ö . B o k f ö r i n g e n vid f ö r s v a r s f ö r v a l t n i n g e n . Tillägg till bet ä n k a n d e och förslag a n g å e n d e o r g a n i s a t i o n av d e n c e n t r a l a f ö r s v a r s f ö r v a l t n i n g e n P a l m q u i s t . i5), 76 s. F ö . K. S o c i a l s t y r e l s e n s u t l å t a n d e m e d förslag till lag angående hyresregleringens avveckling m . m. Norstedt. 42 s. J u . U t r e d n i n g och förslag r ö r a n d e förskaffande av lik för d e n för l ä k a r e u t b i l d n i n g e n n ö d v ä n d i g a a n a t o m i s k a u n d e r v i s n i n g e n . Av I . B r o m a n . L u n d , Berling. 63 s. E . U t l å t a n d e ö v e r f ö r s l a g till o m o r g a n i s a t i o n a v p o l i s v ä s e n d e t i r i k e t . B e c k m a n . 20 s. S. S o c i a l f ö r s ä k r i n g s k o m m i t t é n 3. B e t ä n k a n d e och förslag a n g å e n d e offentlig a r b e t s f ö r m e d l i n g och s t a t s b i d r a g till a r b e t s l ö s h e t s k a s s o r . N o r s t e d t . 114 s. S.

1923 1. B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g a n g å e n d e m a g i s t r a t e r n a s bef r i a n d e i visst a v s e e n d e från a n s v a r för k r o n o u p p b ö r d e n m . m . N o r s t e d t . 57 s. F i . 2. F ö r s l a g till lag o m l ö s d r i v a r e s b e h a n d l i n g m . fl. förf a t t n i n g a r . Del 5 av fatligvård.sla,i,'stiftiiingskommitténs betankanden P a l m q u i s t . x j , 423 s. S. 3. S p a i m m å l s m a r k n a d s s a k k u n n i g a s b e t ä n k a n d e . N o r s t e d t 41 s. J o . 4. B e t ä n k n d e m e d förslag till lag om f ö r s a m l i n g s s t y r e l s e s a m t till b e s t ä m m e l s e r o m f o l k s k o l e ä r e n d e n a s överflyttning från den kyrkliga till den b o r g e r l i g a komm u n e n m. ni. P a l m q u i s t . vj, 304 s. K. 5. Skol k o m m i s s i o n e n s b e t ä n k a n d e . 5. O r g a n i s a t o r i s k a o c h e k o n o m i s k a u t r e d n i n g a r . N o r s t e d t . 236 s. E . G. U t r e d n i n g a n g å e n d e vissa s p ö r s m å l r ö r a n d e s t ä d e r n a s d o m s t o l s v ä s e n . Av N. H e r l i t z . N o r s t e d t . liiS s. J u . 7. S t a t e n s s t ä l l n i n g t i l l j ä r n v ä g a r n a i olika f r ä m m a n d e l ä n d e r , AV A. • L i l i e n b e r g . T u l l b e r g . 411 s. K.

8. F o l k o m r ö s t n i n g s k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r a n g å e n d e r e f e r e n d u m i f r ä m m a n d e l ä n d e r 4. F o l k o m r ö s t n i n g s i n s t i t u t e t i N o r d a m e r i k a s f ö r e n t a s t a t e r . Av H . Tings t e n . T u l l b e r g , iv, 400 s. J u . 9. F ö r s l a g t i l l strafflag, a l l m ä n n a d e l e n , s a m t f ö r s l a g till lag a n g å e n d e v i l l k o r l i g frigivning j ä m t e m o t i v . M a r c u s , x i i j . 534 s. J u . 10. F o l k o m r ö s t n i n g s k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r a n g å e n d e referendum i främmande länder 3. F o l k o m r ö s t n i n g s i n s t i t u t e t i d<-n s c h w e i z i s k a d e m o k r a t i e n , d e s s föruts ä t t n i n g a r , f o r m e r och f u n k t i o n e r . Av A. B r n s e w i t z . Tullberg 381 s. J u . 11. U. r e d n i n g r ö r a n d e o m b y g g n a d av S t r ö m s h o l m s k a n a l s a m t u t s t r ä c k n i n g av k a n a l e n från S m e d j e b a c k e n t i l l L u d v i k a . M e d d e l a n d e från K u n g l . K a n a l k o m m i s s i o n e n . Nr 5. H s e g g s t r ö m . 133 s. 2 k a r t . K. 12. B e t ä n k a n d e o c h f ö r s l a g a n g å e n d e d e t ecklesiastika a r r e n d e v ä s e n d e t . B e c k m a n , x i j , 239 s. E.

Ainm. Om särskild t r y c k o r t ej a n g i v e s , ä r t r y c k o r t e n S t o c k h o l m . B o k s t ä v e r n a m e d fetstil u t g ö r a b e g y n n e l s e b o k staver.uia t i l l det d e p a r t e m e n t , u n d e r v i l s e t u t r e d n i n g e n a v g i v i t s , t. ex. E . = K c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t , J o . = J o r d b r u k s departementet. E n l i g t k u n g ö r e l s e n d e n 3 f e b r . 1922 a n g . s t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r s y t t r e a n o r d n i n g ( n r 98) u t g i v a s u t r e d m i n g a r m i o m s l a g m e d e n h e t l i g färg för varje d e p a r t e m e n t .

Statens offentliga utredningar 1922-1923 Systematisk

förteckning

Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

Allmän lagstiftning. Rättskipning, Fångvård. Utkast till lag om visst tryggande av byggnadsborgenärers fordringar m. m. 26 1920 års krigslagstiftningskommittés betänkande. [34] Förslag till lag om tvangsuppfostran. ;46; Förslag till lag ang. hyresregleringens avveckling. [56] Utredning rör. städernas donistolsväsen. [1923: 6] Förslag till strafflag, allmänna delen, samt till lag ang. villkorlig frigivning. [19-23: '.) Statsförfattning. Allmän statsförvaltning; Några iakttagelser från 1921 års riksdagsmannaval. [1] Statistiksakkunnigas betänkande. [151 Bilaga Jill d:o. [50] Kommunikationsverkens lönekommitte 4. [44] Folkomröstningskommitténs utredningar 3. Kolkomröstningsinstitutet i den schweiziska demokratien. [1923:10] 4. Folkomröstningsinstitutet i Nordamerikas förenta stater. ^1923: 8] Kommunalförvaltning. Om röstsammanräkning vid kommunala val. [21] Statens ocli kom munernas finans väsen. Betänkande och förslag ang. utbildningskurser inom tullverket. 23 Åtgärder mot godsanhopning i tullpackhus m. m. [30] Tull- o. traktatkommitténs utredningar och betankanden. 11. Pappersindustriens produktionsförhållanden. [36] 12. Margarinindustriens utveckling. [40] 13. Den svenska kautschuktndustriens utveckling. [88] 14. Huvuddragen av det svensfia jordbrukets utveckling [4lj 15. Översikt av jordbrukets utveckling i vissa främmande länder. [42] 10. Den svenska järnhanteringens utveckling. [52] 17. Den svenska glasindustriens utveckling. [53] Förslag till förordning ang. tillverkning och beskattning av maltdrycker m. m. !37] Magistraternas befriande från ansvar för kronouppbörden m. m. [1923:1] Politi. Betänkande och förslag rörande brandskyddsföreskrifter och ordnandet av brandväsendet inom riket. 7. [28] Förslag till omorganisation av polisväsendet. [49] Utlåtande över förslag till omorganisation av polisväsendet. [58] Förslag till lag om lösdrivares behandling. [1923: 2]

Socialpolitik. Byggnadsarbetarsakkunnigas betänkande. 2. [2] Förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning m. m. [33] Socialförsäkringskommittén 3. 59 Hälso- och sjukvård. Förslag till allmän sjukhusstadga. [43]

Allmänt näringsväsen. Patentlagstiftningskommitténs bet. 7. Förslag till lag om rätt till tidnings eller tidskrifts titel ni. m. [9] Statsmakterna och bränsleanskaffningen under krigsåren. [14] Mellanhandssakkunniges betänkande. [20] Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande rörande fiskerinäringens främjande. [7] Om lappskattelandsinstitutet. [10] Förslag till vissa ändringar i bestämmelserna rörande jakt och fågelskydd. 2. [16]

Det svenska lantbrukets produktionskostnader. 1. Bokföringsåret 1919—1920. [18] Betänkande med förslag ang. arrendators rätt till ersättning för elektrisk anläggning. [19] Kolonisationskommitténs betänkande 1922. [22, Bilaga till d:o. [82 Förslag till författningar angående handel med och import av utsädesfrö ävensom till omorganisation av frökontrollverksamheten m. m. [25] Bedogörelse för de ecklesiastika boställena. 5. Värmlands län. 27 Odlingsorganisationens verksamhet. [45] Jordkommissionens betankanden. 4. Om bildande av nya jordbruk. [47] 5. Bedog. för resultatet av vissa enquéter i jordfrågan. [48] Spannmålsmarknadssakknnnigas betänkande. [1923: 3 Betänkande ang. det ecklesiastika arrendeväsendet. [192:5:12] Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri. Klimatets inverkan på byggnader vid västkusten, [4] Handel och sjöfart.

Kommunikationsväsen. Järnvägsstyrelsens skrivelser till Kungl. .Maj:t den 28 »pril och 5 maj 1922. [3] Utredning rörande den s. k. Nyköpings kanal. [34] Förslag till förordning om motorfordon. [89] Statens ställning till järnvägarna i främmande länder. [1923:7] Utredning rörande Strömsholms kanal. [192 3:11] Bank-, kredit- och peiuiingväseii. 1921 års fastighetskreditsakkunniga. Betäukande 1. .35]

Försäkrings väsen. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag till förändrad kyrklig indelning och organisation i Skåne. [5] Utredning ang. statsunderstöd för idrottens främjande. [8] Betänkande med förslag till lag ang. kulturminnesvård. 1. Historik etc. samt bilagor. .11] 2. Förslag och motiv. [12] Högskolornas löneregleringskommittés bet. 2. Facknogskolor och övriga vetenskapliga anstalter. [13] Betänkande och förslag rörande det akademiska befordringsväsendet. 17 Supplement nr 1 till Sveriges familjenamn. [31] Förslag rör. förskaffande av lik för den anatomiska undervisningen. [57] Betänkande med förslag till lag om församlingsstyrelse in. m. [1923: 4] Skolkomniissionens betänkande 5. Organisatoriska och ekonomiska utredningar. [1923: 5]

Försvarsväsen. Tillägg till bet. betr. förrådsverksamheten vid marinen. [6] Flottans skolsakkunnigas betänkande 3 angående skolreglemente för flottan. [29] 4 angående undervisningsplan för skolor och kurser vid sjömanskåren. [51] Förslag om upprättande av ett under K. Arméförvaltnmgens sjukvårdsstyrelse lydande statsapotek. [54] Bokföringen vid försvarsförvaltningen. [53] Utrikes ärenden. Internationell rätt.

S t o c k h o l m . K. L B e c k m a n s Boktr., 1 9 2 3 . 1762 22