Skolkommissionens betänkande. 6,

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1923:41

ECKLESIASTIKDEPARTE MENTET

S K O L K O M M I S S I O N E N S B E T Ä N K A N D E VI

OM RÄTT FÖR ELEVER, UTEXAMINERADE

FRÅN STATENS

HÖGRE

L Ä R A R I N N E S E M I N A R I U M , ATT V I N N A I N TRÄDE V I D U N I V E R S I T E T OCH DÄR AVLÄGGA E X A M E N SAMT

OM FOLKSKOLLÄRARES FORTBILDNING I VETENSKAPLIGT AVSEENDE

S

T

O

C 1 9

K

H

O

3 L

M

Statens offentliga utrednirigar 19 2 3 K r o n o l o g i s k Betänkande med förslag angående magistraternas befriande i visat avseende frän ansvar för krononppbörden ni. m. Norstedt. 57 B. F i . Förslag till lag om lösdrivares behandling m . fl. författningar. Dol 5 av fattigvurdslagstiftningskornmitténs hctänkanden. P a l m q a l s t . x j , 438 s. S . Spannmälsmaiknadssak kunnigas betänkande. Norstedt. 41 s. J o . Betänkande med förslag till lag om församlingsstyrelso samt till bestämmelser ora folkskoleärendenas överflyttning frun den kyrkliga till den borgerliga kommunen m. m . Falmijuist. v j , 30-1 S. K. Skolkorn missionens betiinkande 5. Organisatoriska och ekonomiska utredningar. Norstedt. 236 s. K. Utredning angående vissa BpÖrsmal rörande städernas domstolsväsen. Av N . Herlitz. Norstedt. 101 s. J u . Statens ställning till j ä r n v ä g a r n a i olika främmande länder. A v A. Lilienberg. Tullberg- 111 B. K. Fplkomröstningskonimittens utredningar angående referendum i främmande l ä n d e r 4. Folkomröstningsinstit u t e t i Nordamerikas förenta stater. Av H , Tingsten. Tullberg, iv, 400 s. J u . Förslag till stnifllug, a l l m ä n n a delen, samt förslag till lag aneående villkorlig frigivning j ä m t e motiv. Marcus. xiij, Ö34 s. J u . Folkomröstningskommitténs u t r e d n i n g a r angående refer e n d u m i främmande länder 3. Fulkomröstningsinstitntet i den schweiziska demokratien, dess förntsättningar, former o c h funktioner. Av A. Brusewitz. Tullberg. 381 s. J u . Utredning rörande ombyggnad av Strömsholms kanal samt u t s t r ä c k n i n g av kanalen från Smedjebocken till Ludvika. Meddelande från Kungl. Kanatkonimissioncn. N r o. Ihc-ggström. 333 s. 2 kart. K. Betänkande och förslag angående det ecklesiastika arrendeväsendet. Beckman, x i j , 239 s. K. Yägkommissioncns b e t ä n k a n d e n . 4. Förslag till lag om enskilda vägar m. n i . Marcus. 147 s. K . Betänkande med förslag till avtal rörando Stockholms bangårdsfråga. B e c k m a n . 4<i s. 10 kart. K. -17. Försvarsrevisionens b e t ä n k a n d e 3 . Betänkande och förslag rörande revision av Sveriges ftirsvarsväsendc. Del i . Inledande avdelning", lanfeförsvaret. vij, 661 s. Del 2. Sjöförsvaret] s a m m a n f a t t n i n g av revisionens förslag. särskilda y t t r a n d e n , v i j , 743 s. Del 3 . Bilagor. ij, 168 9. Beckman. F ö . KommnnaliÖrfattningssakkrtnnigas betänkande 4 med förslag till lag om landsting m. m . Beckman. 285 S. S . Betänkande angående decisiv folkomröstning, avgivet av folkomröstningskommittén. Tullberg. 40 s. J u . Folkomröstningskommittfms utredningar angående referendum i f r ä m m a n d e länder B. Folkomröstningsinstitutet utanför Schweiz och Förenta staterna. Tullberg. 71 s. J u . Betänkande angående ordnandet av Stockholms förortsbanefraga. Blom. 127 s. K. Betänkande och förslag i fråga om kvinnors tillträde till statstjänster 8. Kvinnas behörighet a t t innehava prästerlig och a n n a n kyrklig tjänst. Marcus. 61 B. J u . Betänkande med förslag till Lag om ändring i vissa delar av lagen den 25 maj 1S94 angående jordfästning m. m. Norstedt. 66 B. J u .

f ö r t e c k n i n g 24.

K u n g l . Elek tri fieri ngskom mittens meddelanden. 6. Utredning angående lämpliga distributionssystem I i bygdselektrifiering. Beckman, viij, 193 a. J o . 25. I n v e n t e r i n g av odlingsjord längs Inlandsbanan f n n Beröms södra sockengräns till S t o r u m a n . Tallberg. 10 s. 2 k a r t . J o . 26. 1921 å r s pensionskommitté, betänkande. 2, Bejänkanåe angående avveckling av den s t ä r b h a s efter präi försäkrade förmånen a v tjänst- o c h nådar samt beicd a n d e i s a m m a n h a n g därmed av förbättrad pensioicr i n g från prästerskapets änke- o c h pupillkassa. Ti h b e r g . 100 s. E. 27. U n d e r d å n i g t b e t ä n k a n d e m e d förslag till löneregleriig för befattningshavare i domsagorna m . m . Beckman.85 s. J u . 28. U n d e r d å n i g t b e t ä n k a n d e med förslag till förordning ingående tillverkning av b r ä n n v i n m . m . Blom. 67 s. Fi. 29—30. Den industriella demokratiens problem. 1. Betänk a n d e j ä m t e förslag till lag om driftsniimnder. '240 s. 2. Den industriella demokratien i utlandet. 267 s. Tullberg. S . 81. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar och betänkan* den. 18. Don svenska mekaniska verkstadsindustriens utveckling intill k r i g s u t b r o t t e t . Av Erik Linder. Tullborg. i v , 435 s. F i . 32. T u l l - och t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar och betänkankanden. 19. Sveriges bryggeriindnstri. Av A. Lilienberg. Tullberg, i v , 40 s. F i . 33. T u l l - öcb t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar och betänkanden. 20. Oarvcriindnstricns produktionsförhållanden. Av William S m i t h . Marcus, i v , 175 s. F i . 34. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar och betänkanden. 2 1 . Kvalitetsfrågan hos det svenska votet Av I I . Nilsson-Flile. Marcus. 16 s. F L 35. Samorganisation av riksdagsbiblioteket ooh den centrets statsförvaltningen i bok- och biblioteksavsccnde. i v V. t E-Ödel. H a r e n s . r»4 s. F i . : kikande med förslag rörando förvaring av förminskat tiilriikiu-lign förbrytare jämte förslag til. internering av farliga återfallsforbrytare. Lund. Berlii. • s. J u . 37. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar och betänksnden. 2J. 11 ersiktstabeller angående den svenska ndnstriens utveckling 1881—1920 j ä m t e anmärkningar. Marcus, iv, 147 s. F L :>s. Kfterskrift till P . M. om r ö s t s a m m a n r ä k n i n g vid komm u n a l a val enligt Lagarna den t) juni 1922. Av K. v. l-leidenstam. Beckman, (s, 58- Bl) 8 . 39. Om r ö s t s a m m a n r ä k n i n g vid kommunala val enligt lag a r n a den-9 j u n i 1922} Av E . v . Heidenstam. A n n a upplagan. Med eftcrskrift. Beckman. (4), 61 s, S. 40. J o r d k o m m i s s i o n e n s betänkande. 6. Om sociala .UT udehestämmelser, avlösning av arrendejordbruk, förekomm a n d e av v an hävd, upphävande av fideikomiss i i'is t egendom, anskaffande av t o m t m a r k till bostäder in. m. Marcus. 004 s. J u . -Jl. Skolkomrnissioncns betiinkande. 0>. Om r ä t t för elever, u t e x a m i n e r a d e från s t a t e n s högre lärarinneseminarium, a t t v i n n a i n t r ä d e vid universitet och där avlägga examen, samt om' folkskollärares fortbildning i vetenskipligt avseende. Norstedt. 63 s. K.

Anm. Om särskild tryckort ej angivos, är tryckorten S t o c k h o l m . Bokstäverna med tetstil u t g ö r a begynnclseboksl till d e t departement, u n d e r vilket utredningen avgivits, t. ox. K. ~ e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t , J o . — jordbruksdepai-.em.-ut-t. E n l i g t knngörelscn den 3 febr. 1922 a n g . statens offentliga u t r e d n i n g a r s y t t r e a n o r d n i n g (nr 98) utgivas utredningarna i omslag mod enhetlig färg för varje departement.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 2 3 : 41 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

SKOLKOMMISSIONENS

BETÄNKANDE

VI

OM RÄTT FÖR ELEVER, U T E X A M I N E R A D E F R Å N STATENS H Ö G R E LÄRARINNESEMINARIUM, ATT VINNA INT R Ä D E V I D U N I V E R S I T E T OCH DÄR AVLÄGGA EXAMEN SAM T

OM FOLKSKOLLÄRARES FORTBILDNING I VETENSKAPLIGT AVSEENDE

STOCKHOLM 1923 KUNGL. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER

TILL

KONUNGEN.

Genom nådigt beslut den 17 oktober 1919 anbefalldes skolkommissionen att avgiva underdåniga utlåtanden angående dels en petition från f. d. elever vid högre lärarinneseminariet om rätt för den, som avlagt godkänd avgångsexamen från dess

4 tredje årsavdelning, att vinna inträde vid universitet oeli där avlägga examen, dela ock framställning från centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening. åsyftande åtgärder för folkskollärares fortbildning i vetenskapligt hänseende. Sedan kommissionen den 5 februari 1923 avgivit underdånigt betänkande med organisatoriska och ekonomiska utredningar rörande den föreslagna skolorganisationen, har kommissionen upptagit nämnda ärenden till slutlig handläggning och får härmed i underdånighet överlämna berörda utlåtanden, vilka med hänsyn till ärendenas nära besläktade natur synts lämpligen kunna sammanföras. För överläggningar rörande sagda ärenden har kommissionen varit, samlad den 5—7 februari samt sedan den 5 april 1923. Under mellanliggande tid har dels ett av fyra ledamöter bestående arbetsutskott, dels sekreteraren omhänderhaft utarbetandet av här förevarande utlåtanden. Kommissionen har ytterligare att enligt Eders Kungl. Maj:ts uppdrag avgiva utlåtande rörande riksdagens skrivelse år 1918 angående undersökning om eftergivande i särskilda fall av kravet på. avlagd studentexamen såsom villkor för tillträde till vissa studier och levnadsbanor. Inom kommissionen avgivna särskilda yttranden finnas här vidfogade. Stockholm den 27 april 1923. Underdånigst RUDOLF FÅH1-LEUS. AXEL ASTRÖM.

ANNA BRITA BERGSTRAND.

WILHELM BJÖRCK.

J\ ILS OSCAR EKSTRÖM.

NILS HKLGEK.

GERDA MARTIN.

JÖNS PÅLSSON.

JOHAN SAMUICLSSOX.

T

AUGUST SÄVSTRÖM.

IVAR SWÅRTLING. SEM SÖDEKLINDH.

I.

Om r ä t t för elever, utexaminerade från statens högre lärarinneseminarium, att vinna inträde vid universitet och där avlägga examen. 1. Föreliggande framställningar. Vid handläggningen av nu förevarande ärende har kommissionen haft att utgå Lärarinnan ifrån en av lärarinnan Emilia Thorstensson m. fl. i juni 1905 gjord underdånig fram^ -"'omställning, åsyftande, att godkänd avgångsexamen från högre lärarinneseminariets m fl tredje årsavdelning skall på samma sätt som studentexamen berättiga till inträde vid juni 1905. universitet och avläggande av akademisk examen. Till stöd för detta krav hava petitionärerna anfört i huvudsak följande. För inträde vid högre lärarinneseminariet förutsattes i regeln genomgång av åttaklassig flickskola. Faktiskt berodde emellertid inträdet på utgången av en examen, för vars absolverande de inträdessökande vanligen utom nämnda skolkurs behövt särskild förberedelse. Minst 11 eller 12 års studier krävdes således före inträdet. Då kursen vid seminariet vore treårig, hade alltså en seminarieutbildad lärarinna bakom sig 14 eller 15 års studier. För avläggande av studentexamen, som utan vidare gave tillträde till universitet, beräknades en tolvårig bildningskurs, även om i en eller annan flickskola studentexamen dittills avlagts först efter en fjortonårig kurs. Avgångsexamen från högre lärarinneseminariet måste därför med hänsyn till bildningsresultat vara i det hela fullt jämngod med studentexamen, en uppfattning, som bekräftades, om man närmare jämförde fordringarna för de båda examina. I en del ämnen vore kurserna för lärarinneexamen visserligen större, i andra mindre, än vad som gäller för studentexamen, men även kunskaperna hos studenter från olika linjer och olika läroverk vore i detalj mycket olika. Läroverksstadgans bestämmelser om bortval medförde, att olikheterna i detaljer emellan studenter, som på skilda sätt efter anlag och intressen valt sina ämnen, ingalunda torde bli mindre än olikheterna mellan studenter å ena sidan och högre lärarinneseminariets elever å den andra. För övrigt hade i gällande författningar framhållits, att huvudsaken vore icke kunskaper i de särskilda ämnena utan examinandernas allmänna mogenhet. Uppenbarligen kunde vägen genom seminarium sålunda icke anses såsom en genväg, den där krävde mindre tid eller mindre arbete. Det hade icke heller bestritts, fl—231889

6 att avgångsexamen från seminariet, fullt ut skänkte nödiga förutsättningar att följa och utnyttja den akademiska undervisningen. Om ock seminaristens matematiska kunskaper icke räckte till för universitetsstudier i fysik eller bristande insikter i latin vore ett hinder för djupare historiska eller språkliga studier, så vore förhållandet enahanda beträffande realstudenter, som valt bort matematik i de tvä översta klasserna. I ena fallet som i det andra måste man förutsätta, att den, som vid universitetet ville ägna sig åt studier av visst slag, skulle äga både förmåga och vilja att förskaffa sig det underlag av kunskaper i olika ämnen, som för hans eller hennes huvudstudium behövdes. Redan nu fordrades för övrigt för vissa universitetsstudier komplettering av avlagd studentexamen i de fall, då denna ej ansåges garantera nödig underbyggnad, t. ex. just i fråga om latin och matematik. Knappast torde någon betydelse böra tillmätas den invändningen, alt närvaron av censorer vid studentexamen lämnade säkrare garantier för att ett vissl fordrat bildningsresultat vore uppnått än den avgångsexamen, som avlades vid högre lärarinneseminariet. Den huvudsakliga garantien vore i bägge fallen att söka i de examinerande lärarnas plikttrohet och samvetsgrannhet. För övrigt stode så väl läroverken som högre lärarinneseminariet under läroverksöverstyrelsens inspektion. Sedan läroverksstadgan medgivit från lärarinneseminariet utexaminerade elever kompetens till lärarinnebefattningar vid statssamskola och därigenom ett erkännande lämnats de kunskaper och den pedagogiska utbildning, högre lärarinneseminariet bjuder, fordrade konsekvensen med nödvändighet, att seminariets f. il. elever finge rätt att inskrivas vid universitet. I motsatt fall, d. v. s. om dessa elever icke ansåges äga de nödvändiga förutsättningarna för universitetsstudier, under det deras manliga och kvinnliga kamrater avlagt akademisk examen, skulle utan tvivel de seminarieutbildade lärarinnorna komma i en ytterst pinsam ställning, söm skulle ha ett visst inflytande både på deras verksamhet i skolan och på den respekt de inom samhället borde åtnjuta. Till sist hänvisade petitionärerna till ett uttalande inom filosofiska fakulteten i Uppsala, att det vore »för undervisningen vid högre flickskolor och samskolor lyckligt, om för en eller annan av dess lärarinnor bereddes tillfälle att genom akademiska studier vidga och fördjupa sin bildning, utan att de för vinnande av sådan möjlighet behövde underkasta sig en särskild examen (studentexamen), som i alla händelser skulle taga någon tid och kräva vissa uppoffringar, och som kan fordras endast pä formella grunder, men i fall sådana som det föreliggande ej kan i sak ha någon betydelse». CcntralstyI samma ärende har sedermera centralstyrelsen för flick- och samskoleför*rT* *^ir eningen i underdånig framställning den 30 maj 1914 hänvänt sig till Kungl. Maj:t samskoleför- u n o d e r hemställan, att Kungl. Maj:t täcktes stadga, att godkänd avgångsexamen eningenden från högre lärarinneseminariet och med detta av Kungl. Maj:t likställda enskilda läro30 maj 1914. anstalter skall berättiga till inskrivning vid universitet på samma sätt som i vanlig ordning avlagd studentexamen. Till stöd härför har centralstyrelsen, efter att hava erinrat om förutberörda petition, framhållit, att sedan densamma avgavs och universitetsmyndigheterna däröver avgåvo utlåtanden, hade hela frågan kommit i ett nytt läge, dels därigenom att högre lärarinneseminariets omorganisation numera trätt i verket, dels därigenom att 1905 års läroverksorganisation nu vore ett fullbordatfaktum även i fråga om dess slutpunkt, studentexamen. Ärendet vore därför på ett helt annat sätt moget till avgörande, än det kunde anses vara, innan å båda sidor på-

7 började nybildningar kommit till stånd. Redan denna väsentligt nya situation kunde. således innebära tillräcklig anledning att upptaga ämnet till förnyad behandling. Centralstyrelsen såge emellertid frågan delvis från en annan synpunkt än petitionärerna, då den särskilt ville betona de högre flickskolornas intresse av frågans lösning. Enligt centralstyrelsens mening hade de utexaminerade lärarinnonia fullt tillräckliga kunskaper för universitetsstudier. Redan den åttaklassiga flickskolan och det första seminarieåret garanterade tillsammans en god allmänbildning, och seminariets tvååriga högre kurs gåve i det mindre antal ämnen, eleverna där studerade, ett förträffligt underlag för fortsatta självstudier. Det kunde icke lida något tvivel, att denna elvaåriga kurs i fråga om bildning och kunskaper vore icke blott fullt likvärdig med utan i själva verket överlägsen den nioåriga kurs, som avslutas med studentexamen. Och det kunde därför icke heller råda något tvivel, att en fullständigt genomgången utbildningskurs vid ett högre lärarinneseminarium, där såväl studiesätt som studieresultat kontrollerades av läroverksöverstyrelsen, garanterade förmåga att följa och tillgodogöra sig akademisk undervisning fullt ut lika väl som studentexamen. Den verkliga mognaden hos seminaristen måste till och med ligga icke så litet över vad nuvarande studentexamen förutsatte. Och när från de filosofiska fakulteternas sida påpekades, att nuvarande studentexamen i vissa avseenden ej räckte till som förberedelse för akademiska studier, borde framhållas, att fakulteternas anmärkningar t. ex. i fråga om bristande språkkunskaper eller otillräckliga kunskaper i historia icke skulle träffa från högre seminarier utexaminerade lärarinnor. I de fall. då universitetens studieplaner förutsatte vissa förkunskaper, t. ex. i latin eller matematik, skulle detta naturligtvis gälla de från seminarierna utexaminerade lika väl som de vanliga studenterna. Från de högre seminarierna utginge varje år ett stort antal i sina ämnen mycket kunniga och för sitt uppfostrarkall varmt intresserade unga kvinnor, i vilka skolorna finge utmärkta lärarinnor. I de fortsatta studier, som deras lärarinneverksamhet krävde, särskilt om de undervisade på överstadiet, kände de sig emellertid ofta hämmade av brist på nödig ledning, brist på litteratur och i vissa ämnen av brist på sådana hjälpmedel, som blott högskolornas laboratorier och samlingar hade att bjuda. Det skulle vara av oskattbart värde för skolan liksom för lärarinnans personliga utveckling, om i sådana fall universitetet stode för henne öppet. Det gällde härvid icke blott och icke i första hand föreläsningarna, som äro offentliga, utan framför allt laborationer och seminarieövningar, i allmänhet planmässiga studier, som visserligen ej nödvändigt behövde leda till en examen, men som alltid borde kunna leda till och vitsordas i akademisk examen. Flickskolorna skulle få sitt behov av lärarinnor med högre akademisk bildning på ett synnerligen förträffligt sätt tillgodosett, om lärarinnor, som genom sin utbildning vid ett högre seminarium och eventuellt genom något eller några års skoltjänstgöring kommit i intim kontakt med uppfostrans och undervisningens uppgifter, finge tillfälle att vidga och förstärka sin teoretiska utbildning genom universitetsstudier. Centralstyrelsen erinrar till sist, att, då de privata högre lärarinneseminarierna genom särskilda Kungl. Maj:ts beslut vore i övrigt likställda med statens högre seminarium, deras elever även i fråga om tillträde till universitetsstudier torde böra erhålla samma förmåner, som kunde beviljas de från högre lärarinneseminariet utexaminerade.

2. Myndigheternas utlåtanden. Den av Emilia Thorstensson m. fl. ingivna petitionen har på grund av Kungl. Maj:ts remiss varit föremål för yttranden dels av vederbörande akademiska myndigheter, dels av dåvarande överstyrelsen för rikets allmänna läroverk. Med hänsyn till det väsentligt skiljaktiga bedömande, som därvid kommit det föreliggande ärendet till del, har kommissionen funnit sig böra sammanfattningsvis redogöra för de olika synpunkter, som under den föregående behandlingen framkommit. Större akaI avgivet utlåtande den 17 mars 1906 har Större akademiska konsistoriets i litfc> " \m}' U p p s a l a m a i o r i t e t — 17 röster — avstyrkt bifall till petitionen. 1 Av det i ärendet Uppsala den f ö r c l a Protokollet framgår emellertid, att fem ledamöter förordat framställningen. 17marsl906. a v dem dock två med den inskränkningen, att för avläggande av humanistisk filosofie kandidat- och licentiatexamen samt teologisk-filosofisk examen skulle fordras intyg om studentkunskaper i latin och för avläggande av matematisk-naturvetenskaphg filosofie kandidat- och licentiatexamen samt medicinsk-filosofisk examen skulle erfordras studentkunskaper i matematik, samt att, där för tillträde till viss undervisning eller avläggande av viss examen vore eller framdeles komme att bliva stadgat mogenhetsbetyg i visst ämne, avgångsbetyget från seminariet borde uppvisa godkända kunskaper i samma ämne, eller att i annat fall komplettering, motsvarande fordringarna i mogenhetsexamen, skulle i samma ämne äga rum. Fyra ledamöter, som avstyrkt bifall till framställningen, förklarade, att, om densamma ansåges böra bifallas, detta icke borde ske i vidsträcktare mån, än att avgångsexamen från seminariet skulle medföra rätt att i mogenhetsexamen komplettera i latin eller matematik eller bådadera, samt att den sålunda kompletterade examen skulle medföra samma rätt som avlagd mogenhetsexamen. En ledamot avstyrkte ansökningen huvudsakligen av det skäl, att avgångsexamen från högre lärarinneseminariet icke vore underkastad samma eller ens i någon mån liknande kontroll av censorer som studentexamen. Teologiska Teologiska fakulteten vid Lunds universitet tillstyrker enhälligt bifall till fakulteten i framställningen. Lund den 9 december 1905. Juridiska _ Juridiska fakultetens i Lund majoritet tillstyrker ansökningen, för sa vitt Lund den.-U ^en S a ^ e r r a t t till inskrivning i juridiska fakulteten och till undergående av kanslijanuaril906. examen, samt under förutsättning av komplettering till studentexamen under tillfredsställande kontroll i vissa ämnen (jämlikt § 12 stadgan angående juridiska examina), som icke ingå i lärarinneseminariets undervisningsschema, till undergående av juris kandidatexamen. Två ledamöter ansågo skäl icke föreligga för bifall, så länge icke visats, att kurserna vid avgångsprövning från lärarinneseminariet innefattade hela det i studentexamen ingående område och att båda dessa arter av avgångsprövningar vore med avseende på garantier för deras effektivitet likställda. 1

Från Uppsala universitet innehåller remissakten endast Större akademiska konsistoriets utlåtande.

Medicinska fakultetens i Lund majoritet tillstyrker ansökningen, under förut- Medicinska sättning att avgångsexamen vid lärarinneseminariet övervakades av censorer samt Jakv^teteni att de utexaminerade eleverna för inträde i medicinska fakulteten bleve skyldiga att januaril906. styrka sig hava de särskilda insikter, som av övriga studerande härför fordras. — Två ledamöter ansågo, att ansökningen borde utan villkor förordas. Filosofiska fakulteten vid samma universitet avstyrker med tio röster mot en Filosofiska ansökningen. Såsom skäl för fakultetens avstyrkande utlåtande anföres bland fakulteten^ annat, att ingen uppgift om omfånget och beskaffenheten av seminariets studie- januari 1906. kurser förelåge, och att det därför vore omöjligt att med säkerhet bedöma elevernas teoretiska utbildning. I två viktiga avseenden vore emellertid utbildningen bestämt underlägsen mogenhetsexamen. Frånvaron av klassiska språk såsom undervisningsämne vid seminariet uteslöte varje jämförelse med läroverkens klassiska linjer. Vad åter beträffade reallinjen, så vore fordringarna i matematik och övriga realämnen betydligt lägre vid seminariet än vid de allmänna läroverken, vartill komme, att på grund av den vid seminariet rådande valfriheten många elever alls icke genomginge dessa kurser. Vidare erinrades, att avgångsexamen från seminariet icke vore underkastad offentlig kontroll av censorer. Ett beviljande av framställningen skulle draga med sig liknande ansökningar från elever vid andra bildningsanstalter (folkskoleseminarier m. fl.), och härigenom skulle fara uppstå för att universitetens vetenskapliga nivå skulle sjunka. Seminariet arbetade för en speciellt pedagogisk utbildning, de allmänna läroverken hade att bibringa sina lärjungar en allmän mogenhet, och undervisningen vid seminariet hade sålunda att tillgodose ett helt annat syftemål än universitetsstudierna. E n ledamot gjorde gällande, att seminariets abiturienter hade fått en utbildning, som ställde dem i kunskaper och mognad fullt i jämnhöjd med studenter. I statssamskolorna komme seminariets elever att arbeta parallellt med adjunkter, och detta förhållande talade starkt för att åtminstone icke motarbeta samskollärarinnornas önskan att genom akademiska studier bliva sin läraruppgift mera vuxna. Större akademiska konsistoriets i Lund majoritet (9 röster) avstyrker an- Större akasökningen, under det att densamma förordas av 7 ledamöter, bland dem av 3 med demtska konvissa. förbehåll. Därvid anfördes under den hållna överläggningen i huvudsak ena- j_lUn({ den 11 hända skäl, som inom filosofiska fakulteten framkommit, beträffande svårigheten april 1906. att i detalj bedöma det inhämtade kunskapsmåttet, främst med hänsyn till den utsträckta valfriheten, seminarieutbildningens olikhet med gymnasieutbildningen, samt frånvaron av censorskontroll. Vidare framhölls, att den omständigheten, att seminariets elever tillerkänts behörighet till lärarbefattning vid samskolor ej kunde motivera, att de även i fråga om akademisk medborgarrätt likställdes med sina manliga kolleger. Denna kompetens hade givits dem för deras speciellt pedagogiska utbildning, och någon anledning för samskolans manliga adjunkter att känna sig generade av likställighet i kompetens med sina kvinnliga kamrater, vilka icke äga studenträttighet, förefunnes icke. Med samma skäl borde då petitionärerna hava anhållit att förklaras för filosofie kandidater, eftersom filosofie kandidatexamen fordrades för deras manliga kollegers kompetens. Ett bifall till framställningen skulle draga med sig betänkliga konsekvenser och universiteten komma att översvämmas av ett för akademiska studier otillräckligt utbildat lärjungematerial. 12—231889

10 Det vore ock synnerligen olämpligt att företaga förändringar successivt i villkoren för inskrivning vid universitetet genom en lång rad av dispenser. Frågan härom borde avgöras i ett sammanhang, så att alla läroanstalter, vilka med samma rätt kunde göra anspråk på att dimittera lärjungar till universitetet, toges i betraktande, att eventuell kontroll genomfördes enhetligt och att universitetets studieplan inrättades i samklang med fordringarna för inskrivning. A andra sidan angavs såsom huvudsakliga skäl för bifall till petitionärernas hemställan bland annat följande. Många av de seminarieutbildade lärarinnorna hade ett bestämt behov av sådan fortsatt utbildning, som endast vinnes vid universitetet. Det kunde tyckas, att avläggandet av studentexamen icke skulle erbjuda stora svårigheter för den seminarieutbildade lärarinnan. Men svårigheterna finge ej underskattas. För studentexamen fordrades disposition av en lång samlad tid för att aktualisera kunskaperna och tillfället återkomme endast två gånger varje år, vartill måste läggas de särskilda svårigheterna för privatister. En sådan fordran skulle omöjliggöra eller försvåra tillträdet till fortsatt utbildning och vore lämplig, endast om seminaristerna ej kunde anses kompetenta att tillgodogöra sig universitetsundervisningen, eller, därest en dylik kompetens ej fullt vore förvärvad, om de ej på enklare sätt kunde förvärva och styrka densamma. Jämväl gjordes gällande, att de, som genomgått seminariets tredje avdelning, ägde en sådan mogenhet. Den undervisning skulle vara särdeles dålig, som ej kunde till förmåga att tillgodogöra sig universitetsutbildning utbilda det elevmaterial, som stode högre lärarinneseminariet till buds. De allmänna läroverkens båda förefintliga linjer vore ej de enda tänkbara vägarna fram till mogenhet att följa universitetsundervisningen och ämnena latin och matematik icke en nödvändig förutsättning därför. Även seminaristernas utbildningslinje förde fram till denna mogenhet. Sannolikt vore ju, att saknaden av insikter i latin kunde göra sig kännbar vid högre nyfilologiska och historiska studier, men detta vore dock knappast fallet i fråga om lägre examina och lägre studier i dessa ämnen, om praktiska synpunkter därvid tillämpades. Vore dylika kunskaper nödvändiga, kunde de förvärvas, när och till vilken grad de vore nödvändiga. En sådan utväg innebure intet nytt eller ovanligt, den användes ofta i ett flertal ämnen. Redan nu ägde realstudenter rätt att idka humanistiska studier. Vore vitsordade kunskaper i latin nödvändiga, kunde dessa vinnas genom intyg av lektor i klassiska språk och den betungande omvägen genom studentexamen inbesparas. Samma uttalanden ägde även tillämpning på seminaristernas bristande utbildning i matematik. De seminarieutbildade lärarinnornas strävan efter fortsatt utbildning vore något berömvärt, som universitetsmyndighetérna hade all anledning ställa sig välvilliga emot. Eventuellt kunde stipuleras skyldighet för dem att vid inslående på vissa studieområden prestera intyg från vederbörande lektor vid högre allmänt läroverk rörande visst kunskapsmått i latin. Likaledes hävdades, att seminariets abiturienter borde bedömas som humanister; som sådana saknade de latin men hade till ersättning en obestridlig överlägsenhet i levande språk, något som vore en synnerlig hjälp vid universitetsstudier. Det vore icke lämpligt att ställa seminariet under censorer, vilka måhända skulle fordra en viss likformighet mellan seminariet och elementarläroverken. I stället borde seminariet ställas under särskild med seminariets uppgifter och arbetssätt förtrogen inspektion.

11 Obetingad tillstyrkan har petitionen rönt av Karolinska institutets lärar- Karolinska kollegium i utlåtande den 15 februari 1906. Det vore enligt kollegiets mening ett ^arkollebetydelsefullt samhällsintresse, att lärarinnekåren bleve väl utbildad och övad för g[wm fien ^5 sin verksamhet och samtidigt så kunskapsrik som möjligt. Det vore ock otvivel- februari 1W)t aktigt, att den seminarieutbildade lärarinnan fullt ut nått samma allmänna kunskaps>nivå och intellektuella utbildning, som den, vilken vinnes genom studentexamen. Undervisningen vid seminariet skedde till stor del genom föreläsningar, och seminaristerna hade därför större förutsättningar än nyblivna studenter att följa den akademiska undervisningen. Med avseende på mogenhet och ålder stode de ej tillbaka för studenterna. Olikformigheten mellan seminariekursen och skolkursen borde icke lägga principiella hinder i vägen för seminaristernas tillträde till universiteten. Petitionärerna förutsatte själva komplettering i en del fall, men sådan borde icke krävas i den utsträckning, att den verkade avskräckande. Med avseende på de medicinska studierna åtminstone syntes svårigheter icke finnas att bifalla framställningen. Lärarkollegiet utginge dock ifrån att medicinsk-filosofisk examen skulle avläggas. Studentbetyg i latin borde fordras, så länge sådant betyg krävdes för medicinsk-filosofisk examen. I matematik ansåges seminariets kurser väl motsvara studentkursen i ämnet å latinlinjen B. Inträdesfordringarna i botanik, zoologi, fysik och kemi jämte den obligatoriska kursen i dessa ämnen i seminariet hade den omfattning, att seminaristerna därpå kunde grunda sina studier för medicinskfilosofisk examen, och komplettering ansåges icke erforderlig, även om ämnena i fråga bortvalts i tredje avdelningen vid seminariet. Icke heller styrelsen för och lärarrådet vid Stockholms högskola hade något Lärarrådet att erinra mot ett bifall. Förutsättningarna för framgångsrika universitetsstudier „ j ^ S ^ vore mindre att söka i vissa bestämda kunskapsprov än i en allmän mogenhet^och Stockholms vana vid ett självständigt studiearbete. Anlades en sådan måttstock, borde ifråga- högskola bevarande seminariebildning enligt lärarrådets mening icke anses underlägsen den, som cember 190o. representerades av mogenhetsexamen. I vissa ämnen, t. ex. matematik och fysik, förutsattes för universitetsstudier större kunskapsfordringar, än vad som inhämtades vid seminariet, men med jämförelsevis ringa svårighet kunde nog, vad som bruste, utfyllas. Det vore emellertid av vikt, att lärarinnor hade tillfälle till vetenskapliga studier och såmedelst kunde höja sin bildningsnivå, och det låge i samhällets intresse, att vägen till vetenskaplig bildning, såvitt möjligt, jämnades för lärarinnorna, åt vilka en viktig del av det kommande släktets uppfostran skulle anförtros. I det yttrande, som av lärarrådet vid Göteborgs högskola avgivits den 3 Lärarrådet februari 1906, framträda skilda uppfattningar i den föreliggande frågan._ Majori- vfel°™ 'ffi teten (6 ledamöter, däribland rektor) hävdade, att ansökningen kunde tillstyrkas Göteborgs beträffande från högre lärarinneseminariet utgångna elever, vilka förutom betyg om högskola godkända kunskaper i de för seminariet obligatoriska läroämnena även företedde februari och sådant betyg i tyska, vare sig från någon av seminariets årsavdelningar eller från aPnl m)hförut genomgången högre flickskola. Av minoriteten (6 ledamöter) gjorde fyra ledamöter gällande, att framställningen borde utan villkor förordas, medan två ledamöter funno densamma böra avstyrkas. Reservation finnes till protokollet anförd av två ledamöter under hemställan om bifall till petitionen. Tillika uttalade

12 lärarrådet, att för vissa akademiska examina eventuellt erforderliga fyllnadsprövningar lämpligen kunde förläggas till högre allmänt läroverk eller gymnasium. Jämväl inom högskolans styrelse hava skilda meningar kommit till uttryck så till vida, att fyra ledamöter förordat bifall till framställningen utan villkor, två ledamöter anslutit sig till den av lärarrådets majoritet hävdade ståndpunkten och två ledamöter velat avstyrka petitionärernas hemställan. UniversitetsI det av universitetskanslern den 21 maj 1906 avgivna yttrande framhålles. kanslern^den a ^ <Ja d e n gjorda framställningen i främsta rummet avsåge studier inom filosofisk ' fakultet, syntes särskilt avseende böra fästas vid de yttranden, som avgivits av de filosofiska fakulteterna. Väl måste medgivas, att den mogenhet, som vunnes medelst genomgående av lärarinneseminariet, kunde vara fullt jämngod med, om icke överlägsen den, som mogenhetsexamen förlänade. Men lika visst torde vara, att på grund av de vid seminariet föreskrivna kursernas för ett visst levnadskall lämpade, tämligen ensidiga beskaffenhet och den i samband härmed stående, vid seminariet stadgade rättigheten för eleverna att bortvälja vissa ämnen kunde för de därifrån utgångna lärarinnorna förefinnas vissa luckor i deras utbildning av beskaffenhet att för dem försvåra eller på åtskilliga områden rentav omöjliggöra ett fruktbringande akademiskt studiearbete. Ej heller ansåges det kunna skäligen åläggas universitetslärarna att vid examination av elever, utgångna från speciell läroanstalt, i varje särskilt fall pröva, huruvida examinanden besutte sådana grundläggande kunskaper i det förevarande ämnet, vilka inginge i fordringarna för mogenhetsexamen och sålunda för andra examinander kunde förutsättas såsom redan inhämtade. Om kanslern sålunda måste motsätta sig, att den föreliggande framställningen bifölles utan inskränkning, syntes däremot hinder i och för sig icke böra möta att medgiva rätt för dem, som genomgått seminariets tredje avdelning, att efter nödig komplettering i kurserna till mogenhetsexamen på latinlinjen B eller på reallinjen inskrivas som studerande vid universitetet eller högskolan och där avlägga examina, Detta vore fastmer önskvärt ur den synpunkten, att det måste ligga i universitetens och högskolornas sanna intresse att låta så många som möjligt bliva delaktiga av den undervisning, som där lämnades. Kanslern ansåge vidare för sin del, att, därest ett dylikt tillstånd kunde lämnas, det vore att föredraga, om detta skedde genom allmänt stadgande och ej genom beviljande av dispensansökningar. Gåves ett sådant allmänt stadgande, syntes dess tillämpning böra övervakas antingen genom samma censorer, som av Kungl. Maj:t förordnats att deltaga i ledningen av mogenhetsexamina, eller ock på något annat sätt, som kunde finnas lämpligare. T y kanslern kunde ej inse, varför seminariet i sådan händelse borde fritagas från en kontroll, som vore föreskriven för alla andra läroanstalter, vilka utbildade lärjungar för mogenhetsexamen. Men petitionen i dess nuvarande skick kunde efter kanslerns mening icke bifallas. ÖverstyrelI följd av remiss den 30 maj 1906 avgav dåvarande överstyrelsen för rikets sen för rikets allmänna läroverk utlåtande i ärendet den 14 juli 1908. I detta erinrar överstyrelsen roverkden 14^^ e n D o r J a i 1 o m dess den 15 maj 1908 överlämnade förslag till nytt reglemente för juli 1908. seminariet, enligt vilket seminariet skulle omfatta två kurser i följd, en lägre, omfattande två ettåriga avdelningar, en högre tvåårig. Seminariekursen skulle alltså om förslaget antoges, bliva fyraårig för samtliga elever, och i den högre kursen

13 skulle tillfälle beredas eleverna att i sina huvudämnen bedriva mer omfattande självständiga studier, än i det treåriga varit möjligt. På grund härav och med hänsyn jämväl till övriga bestämmelser i förslaget i fråga ansåg överstyrelsen erforderlig kompetens hos den. som genomgått det eventuellt omorganiserade seminariet, finnas för erhållande av den rätt, varom sökandena anhållit. Vad åter anginge lärarinna, som redan avlagt avgångsexamen från seminariets tredje avdelning enligt dittills gällande bestämmelser, funne överstyrelsen rätt till inskrivning som studerande vid universitetet böra tillkomma sådan lärarinna, endast för det fall hon fördjupat sina studier genom att komplettera sin examen på sätt i förslaget om efterprövning säges. Enär Kungl. Maj:ts förslag om utsträckande av högre lärarinneseminariets Överstyrelutbildningskurs till att omfatta fyra år icke vunnit riksdagens bifall, anbefalldes sen förrikets öArerstyrelsen den 9 augusti 1909 att avgiva förnyat utlåtande i nu förevarande lur^erk^den ärende. ^ 30 november I detta sitt utlåtande, avgivet den 30 november 1911, erinrar överstyrelsen 1911. om att genom nådiga brevet den 21 april 1911 fastställts, att seminariet skall omfatta en ettårig lägre samt en tvåårig högre kurs. Vid förevarande frågas bedömande gälde det främst att tillse, huruvida lärarinneseminariets elever kunde anses besitta »den grad av allmänbildning samt den förmåga av fruktbärande självstudier och mognad i omdömet, som måste anses som en nödvändig förutsättning för ett framgångsrikt universitetsstudium», varvid överstyrelsen begränsade sitt yttrande att gälla eventuell rätt att avlägga examina inom filosofisk fakultet. För inträde vid seminariet föreskreves, dels att vederbörande fyllt eller under kalenderåret fyllde 18 år, dels vissa kunskapsprov, i huvudsak motsvarande fordringarna i olika ämnen för godkänt avgångsbetj-g från högsta klassen av statens normalskola, men beträffande ämnena matematik, biologi, fysik och kemi i stort sett fordringarna för realskolexamen. De, som vunne inträde, finge sedan i en ettårig obligatorisk kurs sin allmänbildning ytterligare befäst och utvidgad genom deltagande i undervisningen i minst nio läroämnen av vilka religionslära, svenska språket och litteraturen, psykologi och logik, fysiologi samt ett av de främmande språken vore för alla obligatoriska. I en högre tvåårig kurs finge eleverna tillfälle att genom mer omfattande och självständiga studier förvärva för deras lärarinneverksamhet erforderliga specialkunskaper i minst tre läroämnen utom pedagogik samt att vinna praktisk utbildning för ovannämnda verksamhet. Studiernas begränsning till ett fåtal ämnen, föreskriften om att undervisningen må i viss utsträckning meddelas genom vetenskapligt lagda föreläsningar, bestämmelserna rörande lärarinneexamen och den av överstyrelsen fastställda studieplanen gjorde det tydligt, att elevernas specialstudier komme att gå vida utöver fordringarna för studentexamen. En efter seminariets omorganisation genomgången seminariekurs syntes därför också garantera ej blott erforderlig mognad och allmänbildning utan även och framför allt förmåga av fruktbärande självstudier, varför överstyrelsen ansåge sig böra tillstyrka, att seminarieelev, som avlagt lärarinneexamen, sedan seminariets omorganisation blivit fulländad, under vissa villkor måtte erhålla rätt att inskrivas vid universitet. Beträffande dessa villkor hade från en del håll framförts tanken, att den seminarieutbildade lärarinnan borde underkasta sig komplettering vid allmänt läroverk efter fordringarna för studentexamen i sådana ämnen, som inginge i f3—231889

11 denna examen men som ej ingått i vederbörandes lärarinneexamen. Med hänsyn till vad överstyrelsen anfört rörande seminarieelevernas allmänbildning, förmåga av självstudier o. s. v., och då möjlighet funnes att vid seminariet förvärva kunskaper i de olika ämnena till omfattning överstigande fordringarna för studentexamen, borde enligt överstyrelsens mening en annan utväg väljas. För den äskade förmånen borde fordras, att en seminarieutbildad lärarinna för undergående av akademisk examen inom filosofiska fakulteten i ämne, som motsvarade läroämne å lärarinneseminariet. skulle i det motsvarande läroämnet förete godkänt avgångsbetyg från tredje avdelningen eller betyg över godkänd efterprövning enligt fordringarna för lärarinneexamen. Överstyrelsen framlade ock ett detaljerat förslag rörande de skilda studieämnenas motsvarighet i filosofiska fakultetens examensämnen. Vad särskilt de klassiska språken beträffar, borde föreskrivas, att studerande skulle genom intyg av universitetslärare i vederbörligt språk styrka sig äga de för studentexamen eller fyllnadsprövning till denna examen i ämnet erforderliga insikter. Vad angår särskilda kunskaper för rätt att undergå examen i sådana ämnen, som av överstyrelsen icke blivit särskilt omnämnda, ävensom beträffande särskilda kunskapsfordringar för erhållande, av visst betyg i filosofisk examen borde gälla vad i tillämpliga delar funnes föreskrivet i § 4 i stadgan angående filosofiska examina rörande förkunskaper i visst fall. Vidkommande därefter frågan, huruvida samma förmån borde tillerkännas även sådana lärarinnor, som utexaminerats från seminariet enligt nådiga reglementet den 6 augusti 1864 med däri efter hand gjorda förändringar, d. v. s. före seminariets omorganisation, vore att bemärka, att fordringarna för avgångsexamen successivt blivit skärpta. Sålunda hade eleverna under senare år i det hela fått en mera fördjupad fackutbildning och därmed också större förmåga av självstudium vid universitetet, än tidigare varit förhållandet, men att uppdraga en bestämd gräns mellan olika årsavdelningar i detta avseende läte sig icke göra. I det hela kunde sägas, att den i och för sig goda fackutbildning, som före omorganisationen kommit eleverna till del inom seminariets obligatoriska avdelningar, icke kunnat få samma utsträckning som senare, men att allmänbildningen så till vida varit bättre tillgodosedd, som en mera utsträckt valfrihet först medgivits i tredje avdelningen. Överstyrelsen redogör därefter för obligatoriska och valfria ämnen i de olika avdelningarna såväl enligt äldre som enligt dåvarande bestämmelser och framhåller, att fordringarna för dittillsvarande avgångsexamen, jämförda med fordringarna för studentexamen i vissa ämnen, såsom modersmålet, filosofi och de främmande levande språken, varit högre än fordringarna för studentexamen i motsvarande ämnen och i de flesta övriga ämnen med dessa fordringar fullt jämförliga. Endast i ämnena fysik och kemi hade kurserna icke fullt nått upp till de för studentexamen erforderliga, i matematik hade de närmast motsvarat kurserna i studentexamen å latinlinjen B. Ett stort antal från seminariets tredje avdelning utexaminerade elever hade emellertid i ett eller flera ämnen genomgått den år 1891 upprättade fjärde årskursen. där studiernas omfattning i de särskilda ämnena kunde jämställas med fordringarna för filosofie kandidatexamen. Av den lämnade utredningen ansåg överstyrelsen framgå, att även beträffande nu ifrågavarande grupp från seminariet utexaminerade lärarinnor gällde, att ej blott nödig allmänbildning och mognad utan även förmåga av självständiga studier åtminstone i de flesta fall torde förefinnas, varför jämväl dessa elever borde erhålla

15 den begärda förmånen. Med hänsyn till de relativt begränsade kurserna i fysik och kemi borde emellertid, utöver vad överstyrelsen föreslagit beträffande från det omorganiserade seminariet utexaminerade lärarinnor, för avläggande av universitetsexamen i något av ämnena fysik och kemi krävas betyg över godkänd efterprövning enligt fordringarna för lärarinneexamen eller godkänt betyg från seminariets valfria fjärde avdelning i respektive ämne. Överstyrelsen framhåller slutligen, att frånvaron av censorskontroll ej torde behöva hindra petitionens beviljande. Det tillkomme överstyrelsens medlemmar att, så långt deras tid det medgåve, personligen följa avgångsexamen vid seminariet. Då vidare lärarinneexamen numera anordnades så, att den för varje elev bestode av ett antal olika tentamina, fördelade på olika tider av läsåret, vore det omöjligt att anordna en censorskontroll, motsvarande den vid studentexamen. Sedan från seminariets tredje avdelning utexaminerad lärarinna tillerkänts behörighet till lärarinnebefattning vid samskola och sådana lärarinnor alltså vore jämställda med lärarinnor, som förvärvat denna behörighet genom akademisk examen och provar, syntes den i ansökningen ifrågasatta behörigheten vara av helt och hållet ideell natur. Petitionen finge tolkas såsom ett bevis på befintligheten av starka bildningsintressen hos en stor del av vår lärarinnekår, vilket ytterligare garanterade, att eventuella universitetsstudier för dem skulle bliva fruktbärande. Det vore därför ett viktigt samhällsintresse att bereda ökade möjligheter för lärarinnor att vid universitetet nå en högre vetenskaplig utbildning. Härigenom befordrades i hög grad flickskolornas och samskolornas utveckling. Till sist erinrar överstyrelsen om att överstyrelsen redan i skrivelse den 10 februari 1911 hemställt om behörighet under vissa villkor för kvinna till adjunktstjänst vid allmänt läroverk och ordinarie ämneslärartjänst vid högre lärarinneseminariet. Under förutsättning att detta förslag bifölles, skulle medgivandet av nu förevarande förmån bliva av ännu större betydelse ej blott för dem, som utexaminerats från högre lärarinneseminariet, utan även från samhällets synpunkt. I särskilt yttrande till överstyrelsens protokoll hava chefen och en ledamot uttalat, att de icke delade överstyrelsens mening i fråga om de lärarinnor, som utexaminerats i enlighet med den äldre organisationen av seminariet. Undervisningen vid seminariet hade visserligen under tidernas lopp successivt undergått partiella förändringar i syfte att införa ett mera koncentrerat fackstudium i de olika ämnena och sålunda i viss mån närmats till den nya organisationen. Det funnes därför många enligt den gamla organisationen utexaminerade lärarinnor, som i fråga om förutsättningar för universitetsstudier vore fullt jämställda med dem, som utexaminerades efter omorganisationen, men då det vore omöjligt att uppdraga en allmän gräns, inom vilken ett mera genomfört fackstudiesystem kunde sägas hava tillämpats beträffande utexaminerade elever, vore det lämpligast, om frågan om dessa äldre lärarinnors tillträde till universitetet löstes individuellt genom särskilda dispenser. Den ovan berörda av flick- och samskoleföreningens centralstyrelse ingivna framställningen har icke varit föremål för remiss till vederbörande myndigheter.

3. Kommissionen. Allmänna j ) e föreliggande framställningarna avse formellt en allmän rätt för de från synpun er. jjögre lärarinneseminarium utexaminerade lärarinnorna att vid universitetet bedriva studier och där avlägga examen. Emellertid giver den för detta yrkande anförda motiveringen vid handen, att såväl de ursprungliga petitionärerna som flick- och samskoleföreningens centralstyrelse alldeles bestämt haft för ögonen den föreslagna åtgärdens betydelse ur synpunkten av de ifrågavarande lärarinnornas fortbildning i vetenskapligt avseende för framtida verksamhet i skolans eller överhuvud i undervisningens tjänst. Vid sådant förhållande och med hänsyn till kommissionens uppgift i det hela har det synts naturligt, att den föreliggande frågan begränsas på ett sätt, som kan finnas ur olika synpunkter mest ändamålsenligt. För kommissionen står det därvid klart, att det icke kan utgöra något samhällsintresse, att eventuellt fortsatta studier inriktas på en annan levnadsbana än den, vilken här ifrågavarande lärarinnor beträtt och för vilken de genom statens åtgöranden och kostnader erhållit utbildning. Efter kommissionens uppfattning kunna sålunda vid här förevarande spörsmåls bedömande lämnas å sido eventuella önskemål hos enskilda individer att vinna utbildning inom de juridiska och medicinska fakulteterna. Vad åter angår fortsatta teologiska studier, lär det få anses rimligt, att de för kristendomslärarens kall utbildade lärarinnorna icke berövas de möjligheter att vinna fortsatt utbildning. som kunna komma att stå lärarinnor inom skolans övriga, filosofiska fakulteten tillhörande, ämnesområden till buds. Vid intagandet av denna allmänna ståndpunkt har kommissionen ytterligare beaktat, att det grundläggande spörsmålet, huruvida och i vad mån eleverna vid avgången från högre lärarinneseminariet besitta kunskaper och mogenhet, som kunna anses i det hela likvärdiga med de från de allmänna läroverken utexaminerade studenternas, låter sig väsentligen lättare överblickas och säkrare bedömas, därest frågan begränsas i överensstämmelse med här antydda tankegång. Den föregående utbildningen är nämligen omedelbart inriktad på att utgöra en förberedelse för en blivande lärarverksamhet, och torde det under dessa omständigheter få anses ligga i sakens natur, att prövningen av det vunna utbildningsresultatets värde med hänsyn till fortsatta studier kan erhålla fastare hållpunkter, om det förutsattes, att dessa studier bedrivas med tanke på ett vidare fullföljande av den föresätta uppgiften, än om det skulle gälla en väsentligen annan levnadsbana med helt andra krav. Vidare får icke heller förbises, att en dylik begränsning jämväl ur den synpunkten måste vara av betydelse, att ett tillmötesgående i en eller annan form av framställningen icke kan sägas erhålla den prejudicerande innebörd,' som onekligen skulle bliva fallet, därest frågan komme att gälla ett generellt eftergivande av de villkor, som hittills reglerat tillträdet till universitetet. Då kommissionen går till realprövningen av det föreliggande ärendet, sker det således under den förutsättningen, att en eventuell rätt att efter genomgång av statens högre lärarinneseminarium bedriva studier och avlägga examen vid universitet avser studier och examen inom teologisk eller filosofisk fakultet, Innan kommissionen emellertid ingår på ett övervägande av huvudspörsmålet, har det befunnits ändamålsenligt att först närmare undersöka, huruvida den ifråga-

17 satta rätten må kunna tillkomma samtliga från statens högre lärarinneseminarium under olika organisationsförhållanden utexaminerade lärarinnor eller om, på sätt i särskilt uttalande till läroverksöverstyrelsens utlåtande föreslagits, ett eventuellt medgivande bör omfatta allenast den grupp av eleverna i fråga, som avlagt avgångsexamen efter seminariets senaste omorganisation. I detta avseende vill kommissionen erinra därom!, att den jämförelse, som måste bilda grundvalen för ett ställningstagande till huvudspörsmålet, väsentligen försvåras. därest man städse måste hava för ögonen de skiljaktiga förhållanden, under vilka avgångsexamen under olika tidsperioder avlagts. Den vid ärendets föregående behandling åvägabragta utredningen har lämnat stöd för den uppfattningen, att, om än ett stort antal av de tidigare utexaminerade lärarinnorna vid avgången från seminariet besuttit icke blott grundliga och omfattande kunskaper i ett icke obetydligt antal ämnen utan jämväl en solid allmänbildning och en obestridlig mogenhet. förhållandena dock varit icke blott så avvikande från de nu rådande utan ock i de skilda fallen så väsentligt växlande, att det erbjuder stora svårigheter att åvägabringa en lösning, som medgiver samtidig tillämpning på såväl de tidigare gällande förhållandena som de nuvarande. Då därtill kommer, att ett generellt medgivande i en eller annan form för jämväl de före den genom nådiga brevet den 19 augusti 1910 föreskrivna omorganisationen från seminariet avgångna eleverna, i betraktande av den tid, som numera förflutit från nämnda omorganisations ikraftträdande, icke torde vara av någon mera avsevärd praktisk betydelse, synes det kommissionen icke ägnat att medföra alltför stora olägenheter, om den ifrågasatta rätten att vid universitetet avlägga examen för dessa elevers vidkommande blir beroende av individuell prövning i varje särskilt fall, under beaktande självfallet av de synpunkter, kommissionen i det följande går att framlägga. Med hänsyn till det här anförda anser kommissionen ändamålsenligt, att det färdiggande spörsmålet begränsas att gälla frågan, huruvida och i vad mån elever, utexaminerade från statens högre lärarinneseminarium efter läroanstaltens senaste omorganisation, må erhålla allmän rätt att inom teologisk eller filosofisk fakultet bedriva fortsatta studier och där avlägga examen. >

•

Av grundläggande betydelse vid ståndpunktstagandet till det sålunda fixerade Utbildningsspörsmålet måste givetvis för kommissionen, liksom tidigare för de i ärendet hörda ^ ^ j , ^ , ^ myndigheterna, vara att närmare klargöra det vid högre lärarinneseminariet upp- dess förhålnådda utbildningsresultatets förhållande till den genom studentexamen vitsordade lande till utbildningen. I detta avseende har den tidigare utredningen varit nog så omfat- studentexatande, om ock meningarna därunder ofta starkt brutit sig mot varandra. Vad som t berörda angelägenhet från universitetsmyndigheternas sida anförts, har emellertid uteslutande hänfört sig till de förhållanden, vilka voro rådande före seminariets senaste omorganisation, och äger av denna anledning icke längre tillämplighet. Däremot har läroverksöverstyrelsen i sitt förnyade utlåtande den 30 november 1911 åvägabragt en detaljerad utredning rörande såväl de nuvarande seminariekursernas omfattning och läggning som ock dessa kursers förhållande till de vid läroverken genomgångna, Kommissionen har för egen del varit angelägen att med ledning av överstyrelsens berörda utredning och i övrigt tillgängliga handlingar ingå i en allsidig unf4— 231889

18 dersökning av seminariets nuvarande organisation och den utbildning, som dess elever förvärvat vid avgången från läroanstaltens treåriga kurs. I detta avseende vill kommissionen erinra, att, jämlikt kungl. breven den 19 augusti 1910 och den 21 april 1911. undervisningen vid seminariet från och med läsåret 1910—1911 skulle anordnas dels i en ettårig lägre kurs med huvudsaklig uppgift att befästa och utvidga elevernas allmänbildning, dels i en tvåårig högre kurs med särskild uppgift att utöver omfånget för denna bildning bereda eleverna tillfälle att genom mer omfattande och självständiga studier förvärva för deras blivande lärarinneverksamhet erforderliga specialkunskaper i vissa ämnen, ävensom att praktiskt utbilda dem för denna verksamhet. Denna omorganisation har sedermera successivt genomförts under läsåren 1910—-1913. För inträde i seminariets lägre kurs erfordras särskild skriftlig och muntlig prövning, och skall därvid den sökande i de olika ämnena ådagalägga kunskaper, i huvudsak motsvarande fordringarna för godkänt avgångsbetyg från normalskolans högsta (åttonde) klass. Beträffande omfattningen av berörda fordringar torde gälla, att de i de humanistiska ämnena går utöver de för realskolexamen föreskrivna kurserna, i vissa ämnen ganska väsentligt, medan i fråga om de naturvetenskapliga ämnena och matematik fordringarna för realskolexamen icke till fullo uppnås. I seminariets lägre kurs förekomma läroämnena religionslära. svenska språket och litteraturen, tyska, engelska, franska, psykologi och logik, historia med samhällslära, geografi, biologi, fysiologi, fysik med astronomi, kemi med geologi samt matematik och därjämte övningsämnena teckning, sång och gymnastik. Av nämnda 13 läroämnen må elev kunna utesluta högst 4, med den begränsningen likväl, att samtliga elever skola deltaga i undervisningen i religionslära, svenska språket och litteraturen, psykologi och logik, fysiologi samt ett av de främmande språken. Samtliga elever åtnjuta alltså under det första seminarieåret utvidgad undervisning i minst 9 läroämnen, vilka alla med ett undantag hava sin motsvarighet i de å gymnasiets timplan upptagna. Inom seminariets högre kurs förekomma följande ämnen: pedagogik, religionsvetenskap, svenska, tyska, engelska, franska, litteratur- och konsthistoria, historia med statskunskap, geografi, hälsolära med skolhygien, zoologi, botanik, kemi med mineralogi och geologi, fysik med astronomi samt matematik. Dessutom förekomma samma övningsämnen som i den lägre kursen. Av de nämnda läroämnena skola i varje elevs särskilda studiekurs ingå, förutom pedagogik och hälsolära med skolhygien samt ett fritt valt ämne, minst två andra ämnen, valda enligt närmare givna föreskrifter. Undervisningen i den högre kursen omfattar alltså minst tre läroämnen förutom pedagogik och hälsolära med skolhygien, varjämte varje elev under första året i den högre kursen skall deltaga i en övningskurs i svenska språket, omfattande skriftlig och muntlig framställning. Genom de undersökningar, som av kommissionen gjorts beträffande undervisningen i de olika ämnena vid seminariet, bland annat genom inhämtande av upplysningar från seminariets lärare, kan det till en början anses fastslaget, att de utexaminerade elverna i de i den högre kursen ingående ämnena besitta kunskaper, som i fråga om samtliga ämnen mer eller mindre överstiga de genom studentexamen vitsordade, i vissa ämnen till och med äro jämförliga med de för filosofisk ambetsexamen krävda, om det ock givetvis gäller, att kurserna för ett högre betyg i avgångsexamen vid lärarinneseminariet motsvara kurserna för ett lägre betyg i ambetsexamen. Enär

19 emellertid de i varje elevs examen ingående ämnena i regeln företräda ett relativt begränsat område, måste jämväl tagas i betraktande de i-den lägre kursen inhämtade kunskaperna. Beträffande de i densamma förekommande humanistiska sakämnena, religionslära, svenska språket och litteraturen, psykologi och historia, torde anledning förefinnas att göra. gällande, att kunskaperna i svenska och psykologi nå utöver fordringarna för studentexamen samt i religionslära och historia i det hela kunna anses vara likvärdiga med i denna examen fordrade kunskapsmått, även om kurserna delvis hava. en annan läggning. Det senare omdömet torde även gälla beträffande ämnet geografi. Såsom nyss framhållits, studeras i den lägre kursen obligatoriskt ett av språken tyska, engelska och franska, De resultat, som därvid vinnas, kunna beträffande de båda förstnämnda språken fullt jämföras med de i studentexamen uppnådda. Och för franskans del lärer det få anses obestridligt, att fordringarna, nå ell gott stycke därutöver. I detta sammanhang bör erinras, att, enligt vad erfarenheten giver vid handen, årligen ett antal av seminariets elever i den lägre kursen medtager samtliga tre främmande språk. -Och av dem, som i sagda kurs endast studera två språk, hava flera för sitt studium valt även det språk, vilket i flickskolan inträtt som det tredje. Antalet av dem, vilkas studier i sistnämnda språk äro inskränkta till skolkursen, är sålunda tämligen begränsat. Till belysning av dessa förhållanden vill kommissionen meddela följande sammanställning, avseende femårsperioden 1918—1923. Antal elever i lägre kursen Läsår

1918-19 1919-20 1920—SI 1921-22 1922-23

med tre språk

. 5 4 5 2

med två språk, med av vilka det ena två språk är det tredje Samtliga skolspråket 16 14 10 13 19

3 7 2 6 7

23 22 19 26 24

Svagare är onekligen de matematisk-naturvetenskapliga ämnenas ställning. Sålunda torde i fråga om biologi kunskapsmåttet närmast vara jämförligt med andra gymnasieringens, i fysik med första latinringens, och i kemi synes kursen icke fullt nä upp till den för realskolexamen stadgade. Beträffande slutligen matematik närmar sig kursen i det hela den i latingymnasiets första och andra ringar meddelade. Om hänsyn icke tages allenast till kunskapsområdets utsträckande över ett flertal ämnen utan jämväl till en fördjupad allmänbildning, torde eleverna i det hela vid avgången från högre lärarinneseminariet i detta avseende besitta ett bestämt företräde framför i vart fall genomsnittsstudenten. Och vad angår förutsättningar för och förmåga av självständiga studier, lärer det få anses genom den föreliggande utredningen till fullo vitsordat, att eleverna i fråga genom arbetets hela läggning och inriktning äro avsevärt överlägsna studenterna, Mot den värdesättning, som här förekommit, torde emellertid kunna invändas, dels att seminarieeleverna genom frånvaron av kunskaper i latin och i vissa fall

jämförelsevis svaga kunskaper i ett av de tre kulturspråken äro studenterna underlägsna, dels också att examen från högre lärarinneseminariet icke såsom studentexamen är ställd under kontroll av särskilda censorer. I berörda avseenden kan emellertid framhållas, att kunskaper i latin icke för studenterna utgöra ett oeftergivligt villkor för tillträde till universitetet, Och vad språkkunskaperna i övrigt beträffar, håller kommissionen före, att eleverna från högre lärarinneseminariet i det hela icke kunna anses underlägsna studenter. Jämväl för många av de senare kan det på grund av gällande bortvalsrätt understundom inträffa, att kunskaperna i det tredje språket äro mycket ofullständiga. För övrigt torde det gälla, att, i den mån kunskaper i tre främmande språk äro nödvändiga förutsättningar för fortsatta studier inom vissa ämnesomåden, eventuella brister i detta avseende lära utgöra ett bestämt hinder för bedrivande av sådana studier, vadan under alla omständigheter någon fara för den vetenskapliga nivåns sjunkande icke kan uppstå därigenom, att här förevarande framställningar vinna beaktande. Det bör emellertid här särskilt betonas, att den värdesättning kommissionen ovan lämnat rörande de från högre seminariet utexaminerade lärarinnornas allmänbildningskvalifikationer har avseende på en med goda vitsord genomgången seminariekurs. Efter vad som inhämtats, gäller denna värdesättning det övervägande flertalet elever, vilket i och för sig icke är ägnat att överraska, då man besinnar att konkurrensen vid inträdesexamen i regeln varit stark och urvalet alltså strängt. Emellertid har det enstaka år inträffat — och det låter sig givetvis icke uteslutas, att enahanda förhållande jämväl i framtiden kan komma att göra sig gällande — att på grund av olika omständigheter antalet inträdessökande varit så ringa, att det icke varit möjligt att med nödig skärpa tillämpa de grunder vid urvalet, som eljest varit bestämmande, vilket i sin mån återverkat på elevmaterialets beskaffenhet. Med hänsyn härtill synes det, till förekommande av att svaga elever undantagsvis skulle kunna erhålla tillträde till universitetet, böra stadgas, att vederbörande elev skall med goda vitsord hava genomgått den högre kursen. Lämpligen torde i detta avseende böra gälla, att elev skall i denna kurs genomsnittligt hava uppnått minst betyget med beröm godkänd i de däri ingående läroämnena, ett krav som hittills endast undantagsvis icke fyllts. Genom ett dylikt villkor böra efter kommissionens uppfattning alla betänkligheter beträffande den avlagda examens värde såsom kvalifikation för tillträde till universitetet bliva undanröjda, Vidkommande därefter frånvaron av särskild censorskontroll vid högre lärarinneseminariets avgångsexamen torde det till en början förtjäna erinras därom. att den uppgift, som censorsinstitutionen vid de allmänna läroverken närmast har att tillgodose, nämligen att åvägabringa ett enhetligt bedömande vid olika läroanstalter. här icke föreligger. Och i den mån kontroll rörande utbildningsresultatet och betygssättning må anses erforderlig, torde en sådan uppnås genom det övervakande, som i berörda hänseende särskilt åligger skolöverstyrelsen. Det må till slut icke lämnas oanmärkt, att, då det allmänna funnit sig kunna tillägga de av seminariet utfärdade avgångsbetygen kompetensvärde för maktpåliggande ordinarie befattningar i statens tjänst utan att för sådant ändamål påkalla någon ytterligare kontroll, så lär det knappast kunna med fog göras gällande, att en utsträckt kontroll skulle vara av behovet påkallad för att avgångsbetygen i fråga må kunna skänka behörighet för fortsatta studier vid universitetet. Med det nu sagda har kommissionen velat angiva, att kommissionen icke ur

21 principiell eller saklig synpunkt finner skäl föreligga att frånkänna de från högre lärarinneseminariet utexaminerade eleverna förutsättningar att vid universitetet bedriva fortsatta studier. Den ståndpunkt, till vilken kommissionen sålunda kommit vid sin ur olika synpunkter företagna prövning, vinner i sin mån ytterligare stöd av föreliggande erfarenhet. Under senare år har i ett antal fall genom särskilda Kungl. Maj :ts beslut medgivande lämnats från seminariet utgångna elever att utan hinder av gällande bestämmelser vinna tillträde till universitetet och där avlägga examen. Så vitt kommissionen har sig bekant, hava de sålunda dispenserade lärarinnorna visat sig fullt i stånd att tillgodogöra sig den akademiska undervisningen. Efter kommissionens åsikt bör emellertid med avseende på här ifrågavarande rätt att vinna tillträde till universitetet en viss, av sakliga skäl betingad begränsning vidtagas. Vid sina överväganden i denna del har kommissionen från skilda utgångspunkter nått fram till väsentligen samma resultat. I första hand har det synts kommissionen med full rätt kunna hävdas, att, när det allmänna berett seminariets elever tillfälle till kostnadsfri utbildning för framtida verksamhet i skolans tjänst, en förpliktelse för vederbörande lärarinnor också kan anses inträda att i vart fall under någon tid gagna det allmänna genom att arbeta inom det verksamhetsområde, för vilket utbildningen förberett. Det bör med andra ord icke föreligga möjlighet att omedelbart efter avgången från seminariet fortsätta vid universitetet, jämväl av den anledningen, att det eljest icke skulle kunna uteslutas, att högre seminariet till förfång för lärarinneutbildningen i landet utnyttjades för ett annat syfte än det avsedda, En sådan mellan de grundläggande och fortsatta studierna liggande period av praktisk lärarverksamhet får betydelse även därutinnan, att under densamma den enskilda individen kan komma till större klarhet rörande sin framtid och arten av sin fortsatta utbildning och samtidigt genom självstudier ytterligare förbereda sig för universitetet, Genom här ifrågasatta föreskrift uppnås slutligen också en garanti för att seminarievägen icke i någon mån kan betraktas såsom snabbare än studentexamen ledande fram till akademiska examina. Då det gällt att med hänsyn till föreliggande omständigheter närmare fixera den nämnda praktiska undervisningsverksamhetens omfattning, har kommissionen, med skäligt avseende fästat vid betydelsen av att de akademiska studierna icke påbörjas vid alltför sen levnadsålder, stannat vid att föreslå två läsårs tjänstgöring med nit och skicklighet vid sådan läroanstalt. som i läroverksstadgans § 186 mom. 1 omförmäles. Det uppskov, som såmedelst föranledes, kan icke vara till något praktiskt förfång för vederbörande, enär rätten att söka ordinarie befattning gjorts beroende av tjänstgöring efter avlagd examen under nämnda tid. Ehuru spörsmålet icke för närvarande är av omedelbar betydelse, har kommissionen, med hänsyn till det förslag till skärpta inträdesfordringar och seminariekursens utsträckning till 4 år, som av kommissionen tidigare framlagts, velat till sist i detta sammanhang uttala, att kommissionen, därest sagda förslag förverkligas, icke hyser betänkligheter att, med uteslutande av bestämmelsen om kvalificerande betyg i avgångsexamen, förorda tillträde till universitetet under de villkor i övrigt, som ovan angivits, för efter eventuell nyorganisation av seminariet utexaminerade elever. Slutligen torde i detta sammanhang böra särskilt framhållas, att, i den mån bestämda villkor rörande avlagd studentexamens kvalitet, för akademiska studier blivit i vederbörlig ordning fastställda, dessa villkor och bestämmelser böra äga tillfä— 221889

lämpning även å det högre seminariets elever. I de fall, då alltså vitsord å viss linje i studentexamen kräves för universitetsstudier, t. ex i latin, tre främmande språk eller matematik, synes det emellertid icke böra möta praktiska svårigheter, att vederbörande må äga att vid gymnasium avlägga kompletteringsprov för erhållande av vitsord i sådant ämne, som icke vitsordats i seminariets högre kurs. Lämpligen synas här berörda villkor kunna uttryckas så, att eleverna i fråga må äga att vid universitet inskrivas och där avlägga examen under enahanda villkor, som för studenter äro föreskrivna, Elever, utD e n ursprungliga petitionen i ärendet avsåg allenast från statens högre läraexaminerade r i n neseniinarium utexaminerade lärarinnor. Sedermera har i den av flick- och samhögre lära- skoleföreningens centralstyrelse ingivna framställningen uttryckligen påyrkats, att rinnescmi- de examensberättigade privata seminarierna skulle jämväl i nu förevarande avseende narier. likställas med statens seminarium. Den av kommissionen i det föregående lämnade utredningen har uteslutande hänfört sig till de vid statens seminarium efter senaste omorganisationen rådande förhållandena. Såsom redan framhållits, erbjuder det stora svårigheter att samtidigt beakta vid statens seminarium dessförinnan gällande ordning. Än större bliva givetvis svårigheterna i berörda avseende, därest de olika privata seminarierna skulle ifrågakomma till generellt bedömande. I organisatoriskt avseende äro dessa nämligen ganska olikartade, vartill kommer, att kursplanerna i de skilda ämnena mer eller mindre avvika från de vid statens seminarium tillämpade. Härtill kommer, att det allmänna hittills ej utövat något direkt inflytande på anställandet av lärarpersonalen vid dessa seminarier och att beträffande elevers intagande större frihet råder än vid statens seminarium. På grund av här angivna omständigheter anser sig kommissionen förhindrad tillstyrka, att generellt medgivande lämnas de från de privata högre seminarierna, utexaminerade eleverna att vinna inträde vid universitet, På enahanda sätt, som ovan föreslagits beträffande elever, avgångna från högre lärarinneseminariet före den senaste omorganisationen, bör emellertid i fråga om dessa elever rätten att vid universitet inskrivas och där avlägga examen bliva beroende av individuell i dispensväg företagen prövning, varvid givetvis i tillämpliga delar här anlagda synpunkter efter kommissionens mening böra vara vägledande. Hemställan.

Under hänvisning till vad kommissionen i det föregående anfört får kommissionen sålunda i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t, i anledning av Emilia Thorstenssons m. fl. samt Centralstyrelsens för flick- och samskoleföreningen föreliggande framställningar, ville medgiva, att elev, som vid avgångsexamen från statens högre lärarinneseminarium enligt bestämmelserna i nådiga breven den 19 augusti 1910 och den 21 april 1911 erhållit genomsnittligt minst vitsordet med beröm godkänd i de uti den högre kursen ingående läroämnen oeh som därefter under minst två läsår med nit och skicklighet fullgjort sådan tjänstgöring, som i gällande läroverksstadga § 186 mom. 1 sägs, må vara berättigad att under enahanda villkor, som för studenter äro föreskrivna, inskrivas i teologisk eller filosofisk fakultet och där avlägga examen.

II.

Om folkskollärares fortbildning i vetenskapligt avseende. Bestämda krav på åtgärder för folkskollärarnas fortbildning i vetenskapligt avseende framkommo i underdånig framställning från centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening den 3 januari 1911. Sagda framställning, som finnes återgiven i de genom ecklesiastikdepartementets åtgörande offentliggjorda »Handlingar angående frågan om folkskollärarnas fortbildning i vetenskapligt hänseende» (Stockholm 1911), har varit föremål för remiss dels till dåvarande överstyrelsen för rikets allmänna läroverk, vars den 1 maj 1911 dagtecknade underdåniga utlåtande likaledes offentliggjorts i ovannämnda Handlingar, dels till vederbörande akademiska myndigheter, vilka under loppet av år 1912 i ärendet 5'ttrat sig. På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 17 oktober 1919 har den grundläggande framställningen och samtliga till ärendet hörande handlingar för utlåtande överlämnats till kommissionen. Med hänsyn såväl därtill, att framställningen och läroverksöverstyrelsens utlåtande liksom flertalet av universitetsmyndigheternas yttranden i ärendet finnas tillgängliga i tryck, som ock därtill, att till följd av kommissionens förslag till grunder för en ny skolorganisation frågan för närvarande måste bedömas från väsentligen andra förutsättningar än tidigare, har kommissionen ansett sig kunna vid redogörelsen för ärendets föregående behandling inskränka sig till en framställning av de viktigaste synpunkter, som därvid framkommit och som fortfarande kunna anses aktuella.

1. Föreliggande framställning. I den av centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening ingivna Centralstyunderdåniga framställningen den 3 januari 1911 hemställes relsen för att frågan om folkskollärarnas fortbildning i vetenskapligt hänseende måtte ^foira'/ottgenom Kungl. Maj:ts försorg erhålla sådan lösning, skollärare1. att behörighet till ämneslärarebefattning vid kommunal mellanskola skall förening tillkomma den, som på sätt Kungl. Maj:t kan komina att föreskriva, vid universitet den 3 januaeller högskola avlagt för ändamålet särskilt inrättad examen; 2. att inom de filosofiska fakulteterna vid rikets universitet skall inrättas en dylik examen, avsedd att medföra behörighet till anställning som lärare vid kommunal mellanskola;

3. att denna examen skall i huvudsak så anordnas, att de i densamma ingående examensämnena motsvara — enligt de grunder, som gälla för motsvarighet av examensämnen i filosofisk ambetsexamen och läroämnen vid de allmänna läroverken — minst två av de i realskolexamen ingående ämnena; 4. att för godkännande i nämnda examen skall fordras, att den studerande i minst ett av de däri ingående ämnena erhållit efter fordringarna för filosofisk ambetsexamen minst betyget Med beröm godkänd och i det eller de återstående minst betyget Godkänd; 5. att behörighet till avläggande av sagda examen skall tillkomma den, som avlagt godkänd folkskollärarexamen och däri eller i fyllnadsprövning, i fall sådan införes, erhållit minst betyget Med beröm godkänd i fyra läroämnen samt därefter under minst två läsår med goda vitsord tjänstgjort som lärare vid folkskola eller dennas överbyggnader, ävensom därutöver i de fall, där sådan kan komma att föreskrivas, vid universitet eller högskola genomgått särskild propedeutisk kurs, avseende att förbereda de i här föreslagna examen ingående fackstudierna.; 6. att propedeutiska kurser med dylikt syfte skola i de examensämnen, där sådant efter verkställd utredning kan komma att anses erforderligt, vid universiteten upprättas. I motiveringen härför framhålles bland annat följande. Med folkskolans stigande utveckling hade behovet av en mera ordnad fortbildning för denna skolas lärare gjort sig allt starkare kännbart, detta dels i fråga om folkskolan själv, dels och framför allt med hänsyn till hennes överbyggnader. Särskilt för den högre folkskolans och den kommunala mellanskolans vidkommande vore spörsmålet om folkskollärarkårens fortbildning av den betydelse, att en snar lösning av detsamma måste sökas, och centralstyrelsen ville begränsa sina yrkanden och förslag till vad som rörde den vetenskapliga på dessa skolformer syftande fortbildningen. Till grund för centralstyrelsens framställning låg en undersökning av de olika kretsföreningarnas ställning dels till frågan om önskvärdheten av att tillfälle till fortbildning öppnades, dels till frågan, huruvida en sådan fortbildning borde förläggas till en för ändamålet särskilt upprättad lärarhögskola eller till universitetet,. Med stor enstämmighet hade den förra frågan besvarats jakande, och beträffande den andra frågan hade man likaledes med i det hela obruten enighet uttalat sig för det senare alternativet. Centralstyrelsen erinrar i fortsättningen om de gynnsamma erfarenheter, som från Danmark föreligga rörande den där arbetande lärarhögskolan, men framhåller tillika, att det ur ekonomisk synpunkt förefölle vida enklare att låta de fortbildningssökande folkskollärarna få i universitetets auditorier åhöra de föreläsningar i olika ämnen, som där i alla fall skulle hållas, samt å universitetets laboratorielokaler och seminarier, där arbetet ändå skulle hållas i gång, utföra sina försök. Sistnämnda. tillvägagångssätt vore också det, som på de flesta ställen i utlandet, där man sörjt. för folkskollärarnas vetenskapliga fortbildning, kommit till användning. Centralstyrelsen redogör vidare för de villkor och bestämmelser, som reglera hithörande förhållanden i olika tyska stater, i Schweiz, England, Nordamerikas förenta stater och Finland. Med ledning av berörda erfarenheter gör centralstyrelsen gällande, att den vetenskapliga fortbildningen borde förläggas till universitetet. I fortsättningen framlägger centralstyrelsen ovan anförda detaljerade för-

25 slag beträffande särskild examen för behörighet till lärartjänst vid kommunal mellanskola med mindre fordringar än i filosofisk ambetsexamen. Emellertid garanterade den fastställda seminariekursen och de i folkskollärarexamen ingående fordringarna icke utan vidare förefintligheten av de för den akademiska, undervisningens tillgodogörande nödiga förutsättningarna. Såsom villkor för folkskollärares tillträde till universitetet krävdes tydligen en komplettering av seminariekursen i de ämnen, där så prövades behövligt, till den utsträckning, att det nödvändiga kunskapsunderlaget förefunnes. Vad som i sådant avseende borde fastställas, erfordrade särskilt övervägande. Centralstyrelsen framhåller för sin del, att denna nödvändiga komplettering kunde tänkas försiggå medelst enskild prövning genom läroverkslärare, genom studentexamens avläggande i den för privatister stadgade ordning i enstaka ämnen eller genom inrättande av propedeutiska kurser vid universitet eller högskola. På denna sistnämnda väg erhölles antagligen den säkraste garantien för att det behövliga underlaget för universitetsstudierna verkligen vunnes. Slutligen betonar centralstyrelsen, att, eftersom erhållande av lärarbefattning vid den kommunala mellanskolan borde utgöra en befordran endast för sådana folkskolans lärare, som ådagalagt skicklighet i sin praktiska lärargärning, borde såsom ytterligare villkor för tillträde till universitet fordras ett par års väl vitsordad tjänstgöring i folkskola eller dennas överbyggnader. I en särskild, framställningen vidfogad bilaga, vilken utgör resultatet av en kommittéutredning efter initiativ av den kongress med folkskollärare i rikets större städer, som hölls i Malmö år 1910, utvecklas närmare den föreliggande frågan. I huvudsak sammanfaller denna utredning med centralstyrelsens framställning. Här må blott erinras, att enligt kommitténs uppfattning fordringarna för en folkskollärares rätt att i ovan angivet syfte bedriva studier vid universitet eller högskola kunde fastställas på följande sätt: 1) godkänd folkskollärarexamen, 2) väl vitsordad tjänstgöring vid folkskola eller dess överbyggnad i minst tre läsår, 3) förmåga att på tyska språket tillgodogöra sig nödig studielitteratur, 4) i de fall, då sådant kunde komma att särskilt föreskrivas, vid universitet eller högskola genomgången propedeutisk kurs i blivande studieämnen. En av ledamoten av kommittén N. O. Ekström utarbetad redogörelse för frågans läge i vissa främmande länder finnes ytterligare bilagd framställningen. *

2. Avgivna yttranden. Överstyrelsen för rikets allmänna läroverk förklarar i sitt den 1 maj 1911 Övcrstyrelavgivna utlåtande inledningsvis, att den till förstärkande av den sakkunskap, som ks™ ^ / m " n . redan inom ämbetsverket kunde finnas i fråga om det sålunda till överstj^relsen över- na läroverk lämnade ärendet, hade anmodat åtskilliga vid rikets folkskoleseminarier anställda den 1 maj rektorer och lärare att inkomma med förberedande yttranden över den gjorda ansökl911ningen, vilka yttranden, i regeln innehållande förord under vissa villkor för framställningen i fråga, finnas bilagda överstyrelsens utlåtande i ärendet. För egen del betonar överstyrelsen det föreliggande ärendets viktiga innebörd. Det vore uppenbart, att tungt vägande skäl måste kunna anföras för att en så genomgående förändring, som framställningen åsyftade, skulle kunna tillstyrkas. Det vore tillika uppenbart, att. om förändringen tillstyrktes, det måste tillses, att genom denf6—2318S9

samma ingen väsentlig förändring åstadkommes vare sig i fråga om kraven på utbildningen av den högre skolans lärare eller i fråga om universitetsstudiernas allmänna nivå. Med hänsyn till den kommunala mellanskolans organisatoriska ställning förelåge redan ur ekonomisk synpunkt skäl för att utvägar öppnades för folkskolans lärare att vinna kompetens till anställning vid mellanskolan. För kommunerna skulle det erbjuda bestämda fördelar, om vid en högre folkskolas ombildning till mellanskola åtminstone en del av dess lärare kunde överflyttas till den nya skolan. Riksdagen hade ock år 1909 uttryckligen i skrivelse uttalat, att kompetensfordringarna för lärarpersonalen vid sagda skolor icke finge ställas så, att dugliga lärare och lärarinnor, som vore behöriga till ordinarie anställning vid högre folkskolor, utestängdes från möjligheten att vinna anställning vid kommunala mellanskolor. Överstyrelsen erinrar i fortsättningen om de kompetensbestämmelser, som av överstyrelsen och Kungl. Maj:t föreslagits för den kommunala mellanskolans lärare, enligt vilka en diskretionär prövning efter närmare angivna grunder av behörigheten förutsattes såsom en normal väg. Tillika framhålles på närmare angivna skäl, att det vore högst önskvärt, att en särskild examen inrättades för seminarieutbildade lärare i syfte att bereda dem kompetens till anställning vid mellanskola. Men härvid uppstode frågan, huruvida denna examen borde förläggas till de redan förefintliga universiteten eller om en eller flera högre läroanstalter för detta särskilda ändamål borde inrättas. För sin del måste överstyrelsen bestämt ge den förstnämnda utvägen företräde. Huvudsakliga skälet därtill vore, att det på denna väg lättast kunde sörjas för att de blivande lärarna vid kommunal mellanskola i fråga om både studiesätt och kunskapernas omfattning komme att bli jämförliga med realskolans lärare. Det kunde alltför lätt inträffa, att, om ifrågavarande studier bleve förlagda till för ändamålet särskilt upprättade läroinrättningar, dessa senare kunde komma att betraktas mera såsom en omedelbar fortsättning av eller överbyggnad på folkskoleseminarierna och därigenom också berövade studierna den frihet i fråga om innehåll och anläggning och den möjlighet till anpassning efter personliga anlag och önskemål, som universitetsstudierna erbjuda. Därtill komme de betydande kostnader, som skulle vara förbundna med upprättandet av sådana läroanstalter. Med den av överstyrelsen sålunda intagna ståndpunkten uppstode vidare den frågan, huruvida de seminariebildade lärarna överhuvud kunde anses innehava den utbildning, som gjorde dem skickade att tillgodogöra sig de akademiska studierna. Innan överstyrelsen ville inlåta sig på detta spörsmål, ansåges det lämpligt att först till behandling upptaga frågan om omfattningen och beskaffenheten av de akademiska studier, som enligt centralstyrelsens förslag skulle erfordras för avläggande av den ifrågasatta examen och som följaktligen skulle medföra behörighet till anställning som lärare vid mellanskola. Efter en närmare utredning på denna punkt förklarar sig överstyrelsen ingenting hava att erinra mot godtagande av den föreslagna examen ur synpunkten av de för densamma uppställda kunskapsfordringarna i vissa s. k. skolämnen. Däremot gör överstyrelsen gällande, att den ifrågavarande examen skulle kunna till fördel för den utan tvivel största kontingenten av blivande examinander •— seminariebildade lärare utan studentexamen — erhålla en i någon mån ändrad anordning, rörande vilken närmare antydningar av överstyrelsen lämnas. Emellertid ansåges det närmast tillkomma de akademiska myndigheterna, att pröva, vilkendera av de båda

ifrågasatta examensformerna som med hänsyn till ett ändamålsenligt ordnande av hithörande universitetsstudier bäst skulle tjäna det med den föreslagna examen åsyftade målet. I anslutning till sin uttalade uppfattning framlägger överstyrelsen alternativa förslag beträffande omfattningen och beskaffenheten av den ifrågasatta nya lärarexamen. Överstyrelsen övergår därefter att närmare angiva sin ståndpunkt till frågan, huruvida de vid seminarierna inhämtade kunskaperna och den därigenom förvärvade allmänna utbildningen vore av den beskaffenhet, att de kunde läggas till grund för fortsatta studier vid universitet. Denna fråga vore uppenbarligen av den största betydelse för bedömande av hela det föreliggande ärendet. Med dess bejakande eller förnekande stode eller fölle möjligheten av ett ordnande av hithörande angelägenheter efter de linjer, som centralstyrelsen angivit. Såvitt överstyrelsen kunde finna, gällde det vid denna frågas bedömande icke så mycket att se till, i vad mån de kunskaper, som vid seminarierna inhämtades, i och för sig betraktade, kunde anses vara tillräckliga såsom underlag för ett fortsatt studium vid universitet. Vad som i detta avseende, t. ex. i fråga om insikter i främmande levande språk, kunde brista, torde lätt nog kunna inhämtas genom speciella fyllnadsstudier. Viktigare syntes vara att undersöka, huruvida i allmänhet de elever, som vid folkskoleseminarierna utbildades, kunde anses besitta den grad av allmänbildning samt den förmåga av fruktbärande självstudier och mognad i omdömet, som måste anses såsom en nödvändig förutsättning för ett framgångsrikt universitetsstudium. Av de utlåtanden, som de av överstyrelsen anlitade sakkunniga avgivit, syntes framgå, att dessa i regeln ansåge, att åtminstone eliten av de från seminarierna utexaminerade eleverna besutte förenämnda egenskaper och att dessa elever därför också borde — under vissa villkor och förutsättningar — erhålla tillträde till universitetsstudierna. Till samma uppfattning syntes man ock komma genom de upplysningar, som kunde hämtas av motsvarande förhållanden i främmande länder, där seminariebildade lärare ägde tillträde till akademiska studier. Emellertid uppstode här den mycket svåra frågan, vad som vore att förstå med eliten av nu ifrågavarande lärare, och om det överhuvud läte sig göra att uppställa vissa yttre formella normer för bestämmande av de gränser, inom vilka sagda elit vore till finnandes. Det vore tydligtvis ett försök i sistnämnda riktning, som i vissa främmande länder framkallat bestämmelser om, att endast lärare med vissa kvalificerade betyg eller eljest konstaterade läraregenskaper erhålla tillträde till universitetsstudierna. Det vore väl ock i huvudsak samma synpunkt, som för centralstyrelsen varit bestämmande, då den såsom villkor för avläggande av den ifrågasatta examen föreslagit bland annat minst vitsordet med beröm godkänd i fyra av de i examen ingående läroämnena. Värdet av det sålunda antydda sättet att urskilja eliten av de från seminarierna utexaminerade lärarna syntes överstyrelsen av flera anledningar ganska tvivelaktigt. Det framginge nämligen av de avgivna sakkunnigutlåtandena, att med den organisation och de kurser i övrigt, som för det dåvarande gällde för seminarierna, nödig likformighet beträffande kurser och bedömande icke vore för handen, utan att en mycket stor ojämnhet i berörda avseende vore rådande, ja, att till och med vid ett och samma seminarium grunderna för betygens avgivande vore växlande. Olägenheterna av dessa förhållanden ökades än mera genom den förestående seminarie-

28 reformen, som ansåges komma att medföra, att en jämförelse mellan de vitsord, som dittills avgivits, och dem, som framdeles kunde komma att avgivas, bleve mycket svår, om icke alldeles omöjlig. Sedan den nya seminarieorganisationen blivit genomförd och verkningarna därav kunnat visa sig, inträdde givetvis i detta avseende gynnsammare förhållanden. Vidare framhåller överstyrelsen, att det onekligen vore förenat med en ej ringa risk att tillägga alltför stor betydelse åt ett betyg, förvärvat på ett jämförelsevis tidigt stadium och under konkurrens mellan ett stor antal läroämnen. Erfarenheten gåve nogsamt vid handen, att, sedan en elev lämnat en viss mera elementär läroanstalt och begynt en mera praktisk verksamhet, oväntade omslag kunde inträffa både i fråga om hans personliga utveckling och hans kunskapstillägnelse. Det syntes därför vanskligt nog att låta tillträdet till en för en lärares hela framtid så ytterst betydelsefull förmån som den nu ifrågasatta i någon högre grad bli beroende av de examensbetyg, han erhållit vid avgången från seminariet. Om centralstyrelsens förslag i denna punkt, nämligen villkoret minst betyget med beröm godkänd i fyra av de i folkskollärarexamen ingående ämnena, kunde visserligen sägas, att de därigenom uppdragna gränserna vore så vida, att de icke kunde komma att lägga något egentligt hinder i vägen för tillträdet till studierna för verkligt studiebegåvade elever. Men å andra sidan vore de, såsom av flera sakkunniga framhållits, just på grund av de jämförelsevis låga anspråk de ställde utan egentligt värde såsom uttryck för eliten bland de utexaminerade lärarna. Överstyrelsen uppehåller sig ock vid den från något håll ifrågasatta utvägen, att folkskollärarna för att idka studier vid universitet skulle vid allmänt läroverk i större eller mindre utsträckning undergå prövning efter fordringarna för studentexamen. En sådan, endast ett fåtal ämnen omfattande prövning kunde icke i någon avsevärdare mån bli en värdemätare på, huruvida den prövade i allmänhet ägde förutsättningar för högre studier. Därtill komme åtskilliga olägenheter, som skulle medfölja ett sådant tillvägagångssätt, för läroverken och i fråga om studentexamen. Den nämnda prövningen bleve visserligen till formen ganska nära besläktad med fyllnadsprövningen till studentexamen men saknade den förnämsta förutsättningen för denna prövnings berättigande, den förut avlagda examen. Det bleve en alldeles ny princip på examensväsendets område, som infördes och som otvivelaktigt kunde få ganska vittgående följder. Såväl den ena som den andra av nu avhandlade utvägar syntes överstyrelsen vara av för ensidigt formell natur och icke erbjuda den reella garanti, som här vore av nöden. Överstyrelsen hade därför sökt finna en mera hållbar, på mera^ personliga och naturliga förhållanden vilande grundval för bedömandet av de nu ifrågavarande kvalifikationerna och därvid letts av följande tankegång. Det vore givetvis önskvärt, att det tillträde till akademiska studier, som ifrågasattes, icke måtte, därest det komme till stånd, komma att verka i så hög grad lockande på de seminariebildade lärarna, att de i allt för stort antal ägnade sig åt dessa studier. Ett sådant förhållande vore i främsta rummet ur folkskolans synpunkt att beklaga. Vidare vore det uppenbarligen ägnat att giva tillströmningen till de lärda studierna en osund omfattning. Det vore därför redan ur de antydda synpunkterna önskligt, att de från seminarierna utexaminerade lärarna finge tillräcklig tid på sig för att besinna sig och pröva sig, innan de bestämde sig för fortsatta universitetsstudier. Bästa sättet för åvägabringandet av en sådan prövotid vore utan tvivel att,

29 såsom centralstyrelsen också föreslagit, uppställa en viss tids tjänstgöring vid folkskola eller dess överbyggnader såsom villkor för tillträdet till universitetet. Tjänstgöring vid kommunal mellanskola borde i angivna avseenden jämställas med den nämnda tjänstgöringen. Denna åt praktisk tjänstgöring ägnade mellantid, vilken ej borde sättas mindre än till tre år, borde enligt överstyrelsens mening kunna bliva av det allra största värde för utrönande av vederbörande lärares lämplighet för fortsatt utbildning. Under nämnda tid skulle det visa sig, huruvida vad en lärare under sin seminarietid möjligen lovat infriades och kanhända ytterligare förkovrades eller huruvida ett motsatt förhållande inträffade. Och sådana lärare, som under sin seminarietid av en eller annan anledning mindre väl lyckats i sitt arbete, kunde under tiden i fråga komma i tillfälle att förete en ny och måhända oväntad utveckling, visa nya anlag och ny duglighet för självständigt arbete. Den unge läraren kunde därunder av hänförelse för sitt kall och av iver att ytterligare vidga sitt vid seminariet inhämtade vetande på egen hand ge de kommande universitetsstudierna en mera personligt tillägnad och därför ock fastare grund att bygga på. Samtidigt skulle det för vederbörande myndigheter bliva möjligt att efter mera objektiva grunder avgöra, huruvida den ifrågavarande lärarens undervisningsgåvor vore av den art, att möjlighet borde beredas honom till befordran till en högre läraranställning. Skulle nu denna åt tjänstgöring ägnade mellantid få verklig betydelse såsom en objektiv värdemätare av vederbörande lärares kvalifikationer, då erfordrades givetvis i första hand, att det uppdroges åt viss myndighet, som därtill ägde nödiga förutsättningar, att följa lärarens utveckling och avge ett sakkunnigt omdöme om densamma. Enligt överstyrelsen vore det lämpligast, att omdömet i fråga i varje fall avgåves av den person eller myndighet, som hade offentligt uppdrag att utöva inspektion över den skola, där vederbörande lärare hade anställning, alltså vid egentlig folkskola eller högre folkskola av statens, eller, då Kungl. Maj:t kunde finna lämpligt, av kommunens folkskolinspektör samt vid kommunal mellanskola av överstyrelsen. Beträffande innehållet i sådant omdöme torde detta böra avse samtliga de synpunkter, ur vilka för närvarande tjänstgöringsbetygen avgivas. Och det syntes böra föreskrivas, att endast den lärare, som för nit och vandel erhållit högsta, samt i övriga avseenden minst näst högsta vitsordet, borde äga tillträde till-universitetsstudierna. För att ifrågavarande betyg måtte kunna stödja sig på så omfattande erfarenhetsmaterial som möjligt och därigenom ock erhålla så mycket större värde såsom uttryck för vederbörande lärares kvalifikationer, höll överstyrelsen före, att deil betygsgivande myndigheten i god tid, senast ett år i förväg, finge kännedom om lärarens avsikt att begära sådant betyg, varom nu vore fråga, så att denna bleve i tillfälle att under någon längre tid med skärpt uppmärksamhet och med särskilt avseende fäst vid det ändamål, för vilket betyg önskades, följa lärarens utveckling och arbete. Det syntes jämväl böra i betyget uttryckligen angivas, för vilket ändamål det blivit utfärdat. Den garanti för lämplighet för fortsatta studier, som överstyrelsen ansåge ligga i tjänstgöringsbetyg av berörda art, syntes både kunna och böra vinna en lämplig förstärkning genom de förberedande universitetskurser, vilka av centralstyrelsen föreslagits och som enligt överstyrelsens förmenande borde åtminstone i någon mån genomgås av varje studerande av nu ifrågavarande kategori, innan han erhölle f7—2318S9

30 tillträde till de egentliga examensfackstudierna, Det tillkomme visserligen närmast de akademiska myndigheterna att yttra sig om anordnandet av desamma. Men på grund av det nära samband, i vilket de stode till hela den övriga frågan, ville överstyrelsen ytterligare beröra dem med några ord. Uppställdes, såsom överstyrelsen ansåge önskligt, intet annat formellt villkor för tillträdet till universitetet än avlagd godkänd folkskollärarexamen och tre års tjänstgöring, vitsordad på sätt i det föregående antytts, samt, såsom jämväl ssmtes önskvärt, visst krav på kunskaper i främmande levande språk, så vore det väl att förvänta, att antalet av dem, som önskade begagna sig av universitetsstudierna, icke bleve ringa. Överstyrelsen ansåge därför, att vissa mått och steg borde vidtagas för att begränsa såväl antalet kurser som antalet deltagare i dessa samt därvid ock träffa ett urval av de bättre bland de anmälda. Vid detta urval borde hänsyn tagas till företedda vitsord över insikter och lärarduglighet samt i övrigt till sådana intyg om lämplighet för universitetsstudier och högre lärarverksamhet, som av sökande kunde presteras. Vidare låge det enligt överstyrelsens förmenande stor vikt uppå, att i kurserna i fråga måtte ingå även prövningar, och att endast den studerande, som kunde förete intyg om att hava nöjaktigt genomgått föreskriven kurs, borde äga rätt att anmäla sig till tentamen för den föreslagna examen. Huruvida propedeutiska kurser borde anordnas i varje examensämne, ansåge sig överstyrelsen icke för det dåvarande kunna avgöra men ville dock uttala den meningen, att, på grund av den betydelse såsom garanti för lämplighet för fortsatta studier, som dessa kurser borde kunna få, varje examinand borde genomgå propedeutisk kurs i åtminstone ett av sina examensämnen. Övriga frågor av organisatorisk och ekonomisk natur rörande kurser och examina, alltså bland andra även om på vad sätt studerande borde för tillträde till propedeutisk kurs styrka sig äga erforderliga språkkunskaper, borde göras till föremål för särskild utredning och yttrande från de akademiska myndigheternas sida. Överstyrelsen ansåge sig slutligen böra erinra om att avlagd studentexamen jämte folkskollärarexamen givetvis borde berättiga till tillträde till fackstudierna för den nya examen till samma utsträckning som avlagd studentexamen berättigade till dylika studier för filosofisk ambetsexamen, ävensom att vad som i dess utlåtande sagts om den, som avlagt folkskollärarexamen, i lika mån avsåge man och kvinna. På grund av vad sålunda anförts, tillstyrkte överstyrelsen, att inom de filosofiska fakulteterna vid rikets universitet inrättas en särskild lärarexamen, avsedd att medföra behörighet till anställning som lärare vid kommunal mellanskola, att denna examen skall med avseende på de i densamma ingående ämnena samt kunskapsfordringarna i dessa, ävensom i fråga om villkoren för examens godkännande anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad centralstyrelsen föreslagit och vad överstyrelsen i sitt utlåtande närmare utfört, att behörighet att avlägga sagda examen skall tillkomma den, som avlagt godkänd folskollärarexamen och därutöver antingen avlagt godkänd studentexamen eller ock dels under minst tre läsår såsom lärare tjänstgjort vid folkskola eller vid dennas överbyggnad samt för denna tjänstgöring blivit på sätt i utlåtandet närmare angivits vitsordad, dels ock till den omfattning, som kan komina att föreskrivas, vid universitet nöjaktigt genomgått propedeutisk kurs, förutsättande visst mått av

31 inhämtade kunskaper i främmande levande språk och avseende att utgöra förberedelse för de i här föreslagna examen ingående fackstudierna, samt att propedeutiska kurser med dylikt syfte skola i den ordning och till den omfattning, som efter verkställd utredning kan komma att befinnas erforderlig, vid universiteten inrättas. I avgivet yttrande den 21 september 1912 framhåller filosofiska fakulteten i iJjJJSJjJ 0 * Uppsala vikten av att utvägar beredas i tjänst varande folkskollärare till fortsatt jjppS„ia den utbildning, såväl med hänsyn till den egentliga folkskolans egna behov som med 21 september hänsyn till behovet av lärare för fortsättningsskolor, yrkesskolor och andra skolor. 1913. Det vore emellertid synnerligen olyckligt, om eventuella fortbildningsmöjligheter skulle hava till följd, att ett större antal av de dugligaste folkskollärarna droges ifrån folkskolans tjänst och denna överlämnades åt medelmåttorna. Anspråken på lärare för den kommunala mellanskolan kunde å andra sidan efter fakultetens bestämda övertygelse icke utan allvarsamma faror för den högre bildningen sänkas under den nivå, som betecknas av filosofisk ambetsexamen. En filosofie magister vore ingalunda för mellanskolans undervisning 'överkvalificerad'. Från högre lärarinneseminariet utexaminerade lärarinnor vore visserligen behöriga till lärartjänst vid samskolor och kommunala' mellanskolor, men dessa lärarinnor hade bättre underbyggnad än folkskollärare med tillägg av sådana universitetsstudier, som centralstyrelsen föresloge. Skillnaden mellan filosofisk ambetsexamen och lärarinneexamen vore också mindre än skillnaden mellan ambetsexamen och den föreslagna lärarexamen. De från högre lärarinneseminariet utexaminerade lärarinnorna ansåges för övrigt mest komma att undervisa i samskolornas lägre klasser, d. v. s. på ett stadium under mellanskolans nivå, I och för sig vore det naturligtvis önskvärt, om fordringarna på dessa lärarinnors vetenskapliga utbildning kunde höjas. Så mycket mindre skäl förelåge att öppna mellanskolorna för ännu svagare utbildade lärarkrafter. Vidare hade framhållits, att fordringarna i ambetsexamen fastställts med hänsyn även till gymnasiets krav, då faktiskt adjunkter ofta undervisade å läroverkets högre stadium. För att emellertid undervisningen icke skulle stanna vid mekaniskt läxplugg utan också tjäna som ledning1 för mera begåvade elevers självstudier, vore det nödvändigt, att lärarens kunskaper ginge utöver det begränsade pensum, han skulle meddela sina lärjungar. Då gymnasiet hade att bygga på realskolan, vore det önskvärt, att läraren i real- och mellanskolan gjordes förtrogen med gymnasiets undervisning och krav. Att adjunkter med blott ambetsexamen i större utsträckning undervisade å gymnasiet, vore för övrigt icke önskvärt utan måste snarare betecknas som en abnormitet än som en integrerande del av en väl avvägd skolorganisation. I fråga om mellanskolan hade 1909 års riksdag uttalat, att såväl kompetensfordringar som avlöningsförmåner borde avvägas så, att undervisningen holies uppe på samma plan som realskolans och att examen bleve fullt likvärdig med examen vid realskolan. De åberopade förhållandena i Tyskland gåve intet stöd för centralstyrelsens förslag, och de uppgifter, på vilka styrelsen grundade sin framställning, vore på väsentliga punkter vilseledande. Särskilt vore att märka, att folkskoleseminarierna

därvore sexåriga och hade ett ganska aktningsvärt timtal anslaget åt främmande språk (franska eller latin). Fakulteten skulle anse önskvärt, att frågan rörande folkskollärarnas universitetsstudier finge anstå, intill dess folkskollärarseminarierna, genom av folkundervisningskommittén föreslagna åtgärder och eventuellt ytterligare förbättringar, komme _ på ett högre plan beträffande både undervisningens omfång och metod. I sitt följande yttrande toge fakulteten emellertid hänsyn såväl till förhållandena sådana de då vore som till föreslagna förändringar. Fakulteten ville därvid först såsom sin bestämda övertygelse starkt betona, att folkskollärarexamen, sådan den då vore eller sådan den kunde bli enligt kommittéförslaget, alls icke innebure tillräckliga förutsättningar för universitetsundervisningens tillgodogörande. I själva verket hade ingen heller förutsatt, att folkskollärare utan vidare skulle få studera och avlägga examen vid universitetet. Denna rätt skulle endast tillkomma dem, som utexaminerats med högre kvalificerade betyg. Men medelbetyget AB gåves åt ett stort antal och vore intet bevis för högre studiebegåvning eller djupare kunskaper hos den nyblivna folkskolläraren. De föreslagna 2—3 årens praktik skulle visserligen öka mognaden men också åstadkomma, att den vetenskapliga utbildningen kunde taga sin början, först när vederbörande nått en ålder av 25—26 år. Det framhålles vidare, att seminarieutbildningen, om också inom ett eller annat ämne vissa seminariers undervisningsresultat möjligen kunde jämföras med vad studentexamen gåve, från universitetssynpunkt företedde mycket stora brister, framför allt beträffande kunskaperna i matematik, naturvetenskaper, allmän historia och främmande språk. För fyllande av dessa luckor i utbildningen krävdes minst 2 år (blott 2/3 av de vid Lunds privata elementarskola studerande folkskollärarna hade efter 2 år lyckats avlägga studentexamen). För en noggrannare utredning av de praktiska anordningar, som kunde föreslås för folkskollärarnas fortbildning, ansåge sig fakulteten böra räkna med att ett 40-tal årligen (d. v. s. omkring 10 % av de årligen utexaminerade) skulle komina att begagna sig av eventuellt erbjudna möjligheter till fortsatt utbildning. Undervisningen måste omfatta åtminstone historia, modersmålet, tre eller fyra främmande språk, matematik, fysik, kemi och biologi. Därefter övergår fakulteten till spörsmålet, huruvida och på vad sätt det skulle låta sig göra, att vid universitetet i Uppsala meddela den undervisning, som behövdes för att fylla berörda luckor i folkskollärarnas bildning och kunskaper. Särskild undervisning skulle då årligen (eller terminligen) anordnas i 8—10 skolämnen. Emellertid saknade universitetet personal för sådan undervisning. Docenterna vore icke särskilt pedagogiskt utbildade för denna undervisning och behövdes dessutom för den akademiska undervisningen, vartill komme, att de i första hand hade att arbeta på egen vetenskaplig utbildning. En särskild lärarkår behövde sålunda upprättas och avlönas. Likaså erfordrades särskilda lokaler, då universitetet redan nu lede brist på sådana för föreläsningar, lektioner och övningar. Vad särskilt anginge laboratorier och institutioner hörande till matematisk-naturvetenskapliga sektionen, funnes varken lokaler eller personal för någon ny grupp av kurser, som skulle förbereda till universitetsstudier. Av det sagda framginge sålunda efter fakultetens mening, att de ifrågavarande för folkskollärarna avsedda preliminärkurserna skulle vid universitetet kräva

33 en särskild lärarkår och nya lokaler. Dessutom ville fakulteten framhålla, att de studerande vid dessa preliminärkurser skulle få en mindre behaglig ställning bredvid de egentliga studenterna. Fakulteten ville ej heller förorda en fristående läroanstalt för folkskollärarnas fortsatta studier, då man med skäl kunde ifrågasätta, om Sveriges folkmängd och ekonomiska resurser gjorde upprättandet av en femte högskola önskvärt. För vetenskapliga ss'ften möjligen disponibla medel kunde bättre användas till förstärkning av redan existerande högskolor. Dessutom vore det mindre kostsamt att vid universiteten utvidga vissa institutioner och på så sätt göra det möjligt att i den egentliga akademiska undervisningen mottaga ett ökat antal studenter än att upprätta en helt ny högskola och helt nya institutioner samt avlöna nya professorer. Enligt fakultetens mening vore det ur alla synpunkter lämpligast, om den preliminära undervisningen anordnades i samband med ett eller annat seminarium och som gymnasial överbyggnad å detta (i universitetsstäderna). För en sådan gymnasial överbyggnad ansåges seminariet i Uppsala erbjuda utrymme. De därstädes planerade parallellavdelningarna kunde eventuellt flyttas till annat seminarium och i stället ett gymnasium upprättas jämte en seminarieavdelning för studenter. Seminariets studerande kunde draga fördel av universitetets vetenskapliga samlingar och botaniska trädgård, lärarrekryteringen skulle underlättas och de personliga förbindelserna mellan universitetets och gymnasiets lärarpersonal verka befruktande och reglerande på gymnasiets undervisning. För gymnasiets lärjungar behövdes inga särskilda laboratorier utöver vad seminariet ägde men väl en fullständigare utrustning av desamma. Om gymnasiet skulle bliva tvåårigt, behövdes två eller fyra klasser, allt efter som det skulle innehålla en eller två linjer. När fakulteten antoge, att ett tvåårigt gymnasium skulle vara tillfyllest, förutsattes, att blott ett urval av de mest begåvade och energiska folkskollärarna skulle vinna inträde, varjämte hänsyn givetvis också kunde tagas till att ett stort antal seminarieelever genomgått åttaklassig flickskola, avlagt realskolexamen eller åtminstone genomgått en större del av allmänt läroverk eller högre flickskola. Genom särskilda inträdesprövningar skulle sörjas för att samtliga lärjungar innehade en viss tillräckligt god förbildning, då för en tvåårig utbildning till studentexamen fordrades både ett gott lärjungematerial med goda kunskaper och intensiv undervisning. Studentexamen vid seminariet i fråga skulle anordnas på väsentligen samma sätt som vid de allmänna läroverken och övervakas av överstyrelsen och censorer. En särskild fråga bleve sedan, vilka examina som efter en sådan studentexamen skulle kunna avläggas vid universitetet, Den av centralstyrelsen föreslagna speciellt på anställning vid mellanskolan syftande lärarexamen med ett A B och ett B efter fordringarna för filosofisk ambetsexamen vore otillräcklig, för såvitt den skulle innebära, att den, som avlagt examen, skulle anses kompetent att undervisa även i andra ämnen än de två, i vilka, vederbörande undergått examen. Något behov att skapa en sådan i och för sig otillfredsställande genväg till mellanskolan förefunnes icke. Det funnes ingen anledning att tro, att icke ett tillräckligt antal filosofie magistrar skulle stå till buds för att fylla platserna vid mellanskolan. Däremot rådde en påfallande brist på folkskollärare. Om emellertid, i strid med fakultetens mening, någon slags speciell lärarexamen för mellanskolan skulle anses nödig eller nyttig, måste för examens godkännande fordras minst fem betygsenheter i tre skolämnen enligt fordringarna för

34 filosofisk ambetsexamen. Att i de särskilda ämnena sätta fordringarna lägre än i magisterexamen vore ännu betänkligare för resultaten av mellanskolans undervisning än att fordra betyg i ett färre antal ämnen och.skulle vid universiteten åtminstone i vissa fall nödvändiggöra särskilda kurser, vilket med nuvarande utrymme och personal vore svårt eller omöjligt. Fakulteten sammanfattade slutligen sin uppfattning på följande sätt. Fakulteten avstyrkte inrättande såväl av den av centralstyrelsen föreslagna särskilda examen som ock av en dylik examen av den art överstyrelsen för rikets allmänna läroverk förordat samt de i båda fallen föreslagna preliminära eller propedeutiska kurserna vid universiteten. Likaså avstyrktes inrättande av en särskild fristående lärarhögskola. Däremot ville fakulteten tillstyrka upprättande av en gymnasial överbyggnad på till en början ett eller annat seminarium, till vilken tillträde måste beviljas efter nöjaktigt undergången inträdesprövning och vid vilken studentexamen skulle kunna avläggas huvudsakligen enligt gällande bestämmelser för denna examen. Vid ärendets handläggning inom fakulteten framkommo i åtskilliga punkter skilda meningar. En ledamot har reservationsvis, under instämmande i princip även annan, gjort gällande, att folkskoleseminarierna måste bringas upp på ett högre plan. Att föreslå åtgärder för folkskollärarnas utbildning för högre skolor, vore ej lämpligt, så länge som deras utbildning för den nuvarande uppgiften även med små pretentioner icke kunde anses tillräcklig. Inträdesfordringarna till seminariet (särskilt i historia och geografi) hade visserligen enligt det nya förslaget höjts. men det vore tvivelaktigt, om de i praktiken kunde upprätthållas. Nya ämnen hade också införts å seminarierna — en rudimentär kurs i tyska eller engelska och en kurs i ekonomilära. Härigenom skulle ämnesträngseln bliva större på^ seminariets schema och tiden för ett par andra viktiga ämnen reduceras. De påökade kurserna, som föreslagits för alla ämnen, skulle säkerligen ej kunna upprätthållas. T. ex. i matematik hade fordringarna, oaktat minskat timtal, tilltagits så, att det endast kunde bliva tal om ett »ytligt flaxande» över större delen av det tillagda. Ett femårigt seminarium, med koncentrering på ett fåtal ämnen och med betydligt högre kvalificerade lärare än för närvarande, vore ett minimum, för att man skulle kunna utbilda en nöjaktigt kompetent lärarkår för A-skolorna, Medelåldern vid avgången från seminariet vore 23 år. En person, som vore 23 år gammal och endast ägde seminariekunskaper, befunne sig i en beklaglig position, om han hade för avsikt att övergå till universitetsstudier. Han behövde minst 2 ä 3i år för att komplettera sin elementarbildning, skulle alltså kunna börja sina universitetsstudier vid en ålder, då dessa egentligen borde vara avslutade. Särskilt i fråga om matematiska och fysiska studier vore utnyttjandet av de tidiga ungdomsåren av oersättlig betydelse. Ville man underlätta folkskollärarnas fortbildning, borde inträdesåldern sänkas till 14 år. Kompetensen till lärarbefattningar vid de kommunala mellanskolorna borde ej sättas lägre än vid realskolorna, där de nuvarande kompetensfordringarna icke vore för höga. Ville man hålla mellanskolan på samma nivå som realskolan, måste man också ställa lärarkompetensen vid de båda skolorna lika högt. Det vore ej svårt att till platserna vid mellanskolan finna sökande med full kompetens som lärare vid realskola.

35 Större akademiska konsistoriet i Uppsala har i avgivet yttrande den 26 ok- ft°r.r? alc"~ tober 1912 förklarat sig till alla delar instämma uti vad filosofiska fakulteten i förut €^istoriet"i omförmälda utlåtande andragit. Uppsala den 26 oktober 1912. Till grund för ärendets handläggning vid Lunds universitet har lagts en Lunds uniav särskilda kommitterade inom filosofiska fakulteten verkställd omfattande utred- versitct. ning, vilken såsom bilaga fogats till fakultetens protokoll. Med hänsyn till den betydelse sagda utredning haft för ärendets behandling vid universitetet torde det vara ändamålsenligast att först i korthet redogöra för dess huvudsakliga innehåll. (Utredningen finnes från trycket utgiven, Lund 1912.) I likhet med fakulteten i Uppsala har kommittén i första hand sökt när- ^j7^ w l w f mare utreda de skilda spörsmål, som för den föreliggande frågans bedömande äro av "'fakultetens grundläggande betydelse. i Lund utDe olika former, som kunde tänkas komma i fråga för folkskollärarnas fort- sedda kornsatta utbildning, angivas av kommittén vara 1) dess förläggning till universiteten, mitteradc. 2) upprättande av särskilda lärarhögskolor och 3) en kombination av dessa båda alternativ (lärarhögskolor förläggas till universitetsstäderna och drivas delvis med användande av universitetens lärare, lokaler o. s. v.). Resultatet av undersökningen av de med dessa olika alternativ förbundna kostnaderna sammanfattas så, att fortbildningens förläggande till en lärarhögskola skulle draga större kostnader, än om universiteten för ändamålet tagas i anspråk. Beträffande frågan om.seminarieutbildningens duglighet såsom grundval för universitetsstudier framhålla kommitterade, att redan det förhållandet, att tanke på återinförande av inträdesprövningar till universiteten under senare tider kunnat framträda, visade, att allt ej vore så väl beställt med studentexamen såsom garanti för tillräckliga förkunskaper för universitetsstudier. Om alltså redan ett stort antal studenter vore mindre väl rustade för sådana studier, måste detta gälla i långt högre grad om dem, som utexaminerats från folkskoleseminarierna. Denna omständighet måste ytterligare skärpa kraven på den mellan dessa och universitetsstudierna förmedlande lärogången, för det fall, att folkskollärare såsom sådana skulle erhålla tillträde till universiteten. En sådan lärogång kunde blott huvudsakligen avse att meddela de för universitetsstudier i ett fåtal av lärjungen utvalda ämnen nödvändiga speciella förkunskaperna jämte den för tillägnelsen av utländsk vetenskaplig litteratur nödvändigaste utrustningen av främmande språk. Den komme under inga förhållanden att kunna meddela den för humanistiska eller matematisk-naturvetenskapliga studier nödiga allmänna utbildning, som vore en oundgänglig grundval för högre vetenskapliga studier, och som även vid lägre blott med smärta och olägenhet kunde avvaras. Efter att i fortsättningen hava dröjt vid i utlandet rådande förhållanden å området ingå kommitterade på en detaljerad undersökning av tillgången på såväl akademiskt utbildade lärare som folkskollärare. Enligt kommitténs mening hade man att emotse en starkt ökad tillgång på enligt nuvarande bestämmelser universitetsutbildade lärare, av vilka många säkerligen skulle bliva nödsakade att mottaga anställning, varhelst sådan kunde erhållas. Folkskollärarbristen vore allmänt känd och komme givetvis att ökas, i den mån folkskollärarnas övergång till andra banor underlättades. Folkskollärarnas övergång från folkskolan till annan, högre kompe-

36 tens krävande skolform kunde därför icke ur denna synpunkt betecknas såsom önskvärd. Emellertid vore folkskollärarnas befogenhet till anställning vid kommunal mellanskola fastslagen genom kungörelsen den 8 december 1911, på grund av vilken redan åtskilliga folkskollärare erhållit ordinarie plats vid sådan skola. Det vore därför nödvändigt, att deras utbildning ordnades på något annat sätt än det nuvarande rena provisoriets. Det vore tydligt, att den fullständigt okontrollerade lärarutbildningen ej kunde få fortfara, desto mindre ju viktigare den kommunala mellanskolan kunde bli. Kommittén ansåge sig därför böra framlägga några synpunkter för bedömandet av de olika förslag, som framställts för ordnandet av folkskollärarnas fortsatta utbildning, åsyftande lärarkompetensen vid den kommunala mellanskolan. Vad först anginge den ifrågasatta utvägen att anordna en lärarhögskola utan förbindelse med universiteten, skulle fördelen av denna anordning för universiteten ligga i befrielsen från de uttalade farhågorna för att deras vetenskapliga nivå skulle sänkas genom upptagande av studerande med, vad den allmänna underbyggnaden beträffade, väsentligt lägre förutsättningar. Det finge ej lämnas ur sikte, att en dylik anordning vid sidan av påtagliga fördelar hade ofrånkomliga och betydande nackdelar. E n eventuell lärarhögskola måste emellertid ligga på ett högt plan, om den åt eleverna meddelade utbildningen skulle stå fullt i nivå med vetenskapen och dess framsteg. Undervisningen måste anordnas med hänsyn till elevernas särskilda förbildning, men den måste ledas och överhuvud meddelas av lärare mecl samma vetenskapliga kvalifikationer som universitetens professorer (lärare med lektorskompetens vore i längden ej tillfyllest). Härigenom skulle i själva verket uppstå en ny filosofisk fakultet med det speciella syftet att utbilda lärare för den kommunala mellanskolan. Kommittén framhåller slutligen i detta sammanhang, att den kommunala mellanskolans lärarkår bestode av både seminarie- och universitetsbildade lärare och att därigenom fröet till en intressekonflikt inplantats. Skulle folkskollärarnas kompetens ordnas genom att en regelmässig bildningsgång inrättades, skulle denna konflikts inträdande i ett akut stadium nödvändigtvis komma att påskyndas. Vad beträffade en lärarhögskola i förbindelse med universiteten, skulle en sådan anordning ej menligt inverka på den vetenskapliga universitetsundervisningens nivå. Kostnaderna kunde nedbringas och lärarhögskolans elever till en del komma i åtnjutande av de fördelar, som universitetsundervisningen erbjöcle, närmare kontakt med vetenskapen m. m., varjämte en välbehövlig motvikt mot den ensidighet, som vidlåder varje seminarieutbildning, skulle erhållas. Skulle emellertid lärarhögskolan använda sig av universitetets institutioner och dylikt, fruktade kommittén, att konflikter om institutionerna knappast i längden skulle kunna undvikas. Beträffande därefter frågan, om lärarhögskolan skulle begagna sig av universitetets lärarkrafter, framhåller kommittén, att en sådan anordning skulle bliva välkommen, särskilt för yngre docenter och amanuenser (professorerna kunde endast i inskränkt'mån disponeras). Emellertid kunde man befara en alltför stark växling i högskolans lärarkår, då innehavare av dessa provisoriska platser snarast skulle söka sig över till ordinarie befattningar. Man skulle därför snart nog vara tvungen

37 att ersätta dessa extra ordinarie krafter med ordinarie sådana, som erhållit pedagogisk skolning. Vad slutligen anginge fortbildningens förläggande till universitetet, betona kommitterade, att den av centralstyrelsen föreslagna examensformen (2 ämnen mecl betyg enligt fordringarna för filosofisk ambetsexamen) vore oantaglig, då den ej vore lämpad efter de behov, som därmed avsåges. Fordringarna för AB i ambetsexamen fastställdes dels för att bilda underlag för fortsatta vetenskapliga studier, dels med tanke på att lärare med denna kompetens måste användas för gymnasieundervisningen. En sådan kompetens vore onödigt hög för mellanskolan. Mellanskollärarens kompetens garanterades däremot icke genom förslaget om kvalificerat betyg i ytterligare två ämnen från folkskoleseminariet. För olika behov hade inrättats olika skoltyper, som var och en efter sina särskilda syften krävde särskilt utbildade lärarkrafter. Inom humanistiska sektionen skulle det bli omöjligt för folkskollärarna att erhålla betyget AB i flera för kommunala mellanskolan viktiga ämnen, t. ex. historia och levande språk, då för detta betyg fordrades kunskaper i latin. Den ifrågasatta examen skulle lätt bli en genväg till nuvarande universitetsexamina med förbigående av studentexamens besvärliga fordringar. Det kunde ock lätt tänkas, att folkskollärare utöver det föreslagna antalet betyg och ämnen skulle söka skaffa sig en fullständig filosofisk ambetsexamen. I dylikt fall skulle det bliva- svårt att vägra dispens från studentexamen. På sådant sätt befarades den av centralstyrelsen föreslagna åtgärden i själva verket bliva en brygga, som skulle leda begåvade folkskollärare över till andra banor än dem, som höra samman med folkskoleväsendet; folkskolan skulle förlora sina bästa krafter, utan att mellanskolan vunne det åsyftade målet. Kommittén berör i detta sammanhang den av överstyrelsen föreslagna anordningen för folkskollärarnas fortbildning. Gentemot de ifrågasatta särskilda övergångskurserna mellan seminarium och universitet framhåller kommittén, att det aldrig varit universitetens sak att meddela elementarundervisning i skolämnen. Det bleve nödvändigt att i sådant syfte inrätta särskilda läroanstalter med lektorskompetenta lärarkrafter. I samband därmed redogör kommittén för de kunskaper, som vore absolut oundgängliga för universitetsstudier (främst jämförelsevis goda insikter i minst ett främmande levande språk), och den tid, som för de utexaminerade folkskollärarna kunde beräknas åtgå för förvärvandet av sådana. Slutligen framställer kommittén krav på en kvalificerad studentexamen som villkor för studier till de nuvarande filosofiska examina och framkastar i samband härmed förslag om en mellanskollärarexamen efter mogenhetsexamen med fullt utnyttjad bortvalsrätt, d. v. s. folkskollärare skulle erhålla tillträde till universitetens undervisning och examination, utan att de behövde underkasta sig de fordringar och det arbete, en fullständig (kvalificerad) studentexamen ställer. Studentexamen med fullt utnyttjad bortvalsrätt skulle alltså berättiga till inskrivning vid universitet men icke till avläggande av nuvarande filosofiska examina utan vederbörlig komplettering. En ny akademisk examen skulle inrättas med efter vederbörandes svagare underbyggnad lämpade kurser och avpassad med hänsyn till den kommunala mellanskolans behov. För folkskollärare skulle inrättas såsom överbyggnad på vissa seminarier en särskild gymnasialundervisning, som på effektivaste sätt förde fram till de former av studentexamen med fullt utnyttjad bortvalsrätt, på vilka mellanskollärar-

38 examen lämpligen kunde bygga. Denna undervisning kunde eventuellt meddelas av någon enskild läroanstalt och begåvade folkskollärare förses med stipendier. Även andra studenter skulle äga rätt att avlägga sagda examen. Normaltiden mellan avläggandet av folkskollärar- och mellanskollärarexamen beräknar kommittén till 3 år. (11I2 år för vardera examen.) Filosofiska . I avgivet yttrande den 18 september 1912 uttalar filosofiska fakulteten i fakulteteni j M n ^ a t t c i e n avslutande utbildningen för lärare vid mellanskolan oeftergivligen bör september förläggas till universitetet. J u mer man önskade, att undervisningen i den komniu1912. nala mellanskolan skulle närma sig realskolans, dess viktigare bleve det, att lärarutbildningen vore likartad. För så vitt icke den oreducerade ambetsexamen skulle fordras såsom allmänt villkor för lärarkompetens vid mellanskola, en ordning, som fakulteten fann starkt sakligt motiverad, borde en särskild mellanskollärarexamen inrättas, avpassad för mellanskolans särskilda behov. I den mån införandet av en sådan examen krävde nya kurser och dylikt, behövdes även ökade lärarkrafter och ökade lokaler. Fakulteten ställde sig bestämt avvisande mot att övertaga även den preliminära undervisningen. De nödiga förkunskaperna för universitetsstudierna borde garanteras genom studentexamen, avlagd under sedvanlig kontroll, och icke ställas lägre än fordringarna för nuvarande studentexamen. För att för dugande folkskollärare underlätta avläggande av studentexamen vore det lämpligt, att särskilda anstalter inrättades (genom påbyggnad av seminarierna eller annorledes), i vilka undervisningen avpassades direkt efter folkskollärarnas förutsättningar och behov. Deras utbildning till studentexamensnivån skulle på detta sätt väsentligen kunna främjas, på samma gång garantier vunnes, att de vid universitetsundervisningen komme att vara i alla hänseenden likställda med de övriga studenterna. Fakultetens berörda uttalande är emellertid icke enhälligt. Sålunda hade yrkats, att fakulteten skulle avvisa tanken på särskild mellanskollärarexamen och såsom villkor för anställning som lärare vid mellanskolan fordra ambetsexamen. Detta yrkande samlade 7 röster av 21 avgivna, 1 särskilda yttranden hava 6 ledamöter reserverat sig mot fakultetens beslut i denna punkt till förmån för nyssnämnda yrkande. Jämväl hade yrkats, att fakulteten icke borde ställa sig avvisande mot tanken på att lägre fordringar beträffande studentexamen kunde uppställas för dem, som ämnade avlägga mellanskollärarexamen. Detta yrkande avböjdes emellertid med 13 röster mot 6. Slutligen torde böra erinras, att tre ledamöter i särskilt yttrande uttalat, att åtminstone för det dåvarande knappast någon egentlig anledning förefunnes att upprätta särskilda anstalter i syfte att för personer med folkskollärarutbildning underlätta avläggandet av studentexamen. Teologiska Teologiska fakulteten i Lund har i avgivet utlåtande den 13 september 1912 fakulteteni enhälligt avstyrkt det föreliggande förslaget om folkskollärares tillträde till universeptember3 S l t e t e t > alldenstund detta icke på ett betryggande sätt garanterade folkskollärarnas * 1912. förmåga att tillgodogöra sig den akademiska undervisningen. Fakulteten enade sig vidare därom, att teologisk-filosofisk examen eller filosofie kandidatexamen vore ett oundgängligt krav utöver studentexamen för avläggande av fullständig teologisk examen. Studentexamen i en den nuvarande i humanistiskt bildningsvärde icke underlägsen form jämte särskilda förstudier i de ämnen, där sådana behövdes, vore det minimum av bildningsnivå, som borde fordras för teolo-

39 giskt universitetsstudium. Därest en särskild lärarexamen för den kommunala mellanskolan inrättades, måste kristendomsämnet redan från början erhålla plats i densamma, och, om examen förlades till universitetet, måste detta ämne där falla inom teologiska fakulteten. De närmare detaljerna för kristendomsämnets plats och anordning i en sådan eventuell examen måste utredas av den kommitté, som finge hela spörsmålet om denna examen sig förelagt, De av filosofiska och teologiska fakulteterna gjorda uttalandena hava vunnit Större akaanslutning även av det större akademiska konsistoriets majoritet. I särskilt yttrande ^^kajwnhar dock en ledamot gjort gällande, dels att den föreslagna mellanskollärarexamen Lund den %12 ayen i vad den anginge utbildningen av lärare i kristendom borde avläggas inom den oktober 1912. filosofiska fakulteten, dels ock att avläggandet av studentexamen icke borde uppställas såsom ett oeftergivligt villkor för den, som efter avlagd folkskollärarexamen ville driva universitetsstudier och därigenom vinna kompetens för anställning såsom lärare vid kommunal mellanskola. En annan ledamot ansåg, att en studentexamen med ökad bortvalsrätt borde kunna anordnas för den, som ville avlägga mellanskollärarexamen. Lärarrådet vid Göteborgs högskola framhåller i yttrande, avgivet den 5 okto- Göteborgs ber 1912, att lärarrådet vid sin granskning av föreliggande förslag utgått från att högskolas lädetta i själva verket kan innebära folkskollärarnas fortbildning i vetenskapligt av- ZZhe/iTio seende i allmänhet och ett på universiteten och högskolorna ställt anspråk, att dessa skola övertaga denna fortbildning. Enär mellanskolan skulle leda fram till samma kunskapsmått som realskolan, kunde det bliva en näraliggande konsekvens, att folkskollärare, som förvärvat mellanskollärarkompetens, erhölle tillträde till lärarbefattmng även vid realskola, vadan den föreliggande frågan således även kunde innebära frågan om en med ambetsexamen rivaliserande form för förvärvandet av kompetens till realskollärarbefattning. Vid ärendets bedömande hade lärarrådet vidare utgått ifrån att det ett årtionde framåt så gott som uteslutande rörde sig om folkskollärare, utexaminerade före seminariernas omorganisation. Beträffande först spörsmålet, huruvida folkskollärarnas fortbildning skulle ske vid en särskild lärarhögskola eller vid universitetet, betonar lärarrådet universitetens företräde vid fostrandet av självständig uppfattning, av kritisk granskning av källorna eller grunderna för vår kunskap o. s. v. Ett eller annat års väl använd studievistelse vid universitetet vore, även om den resulterade i en examen av mindre rang, alltid av^betydande värde från denna synpunkt. Även från universitetens egen synpunkt vore det av vikt, att icke Utbildningen av de lärare, som undervisade den svenska ungdomen ända fram till realskolexamen eller till inträde i gymnasiet, undandroges universitetens kontroll och direkta undervisning. Mellanskollärarens uppgift vore väsentligen likartad med realskollärarens deras undervisning ledde till samma mål, och de borde därför även hava jämförlig utbildning. Upprättandet av en särskild lärarhögskola skulle draga dryga kostnader. Dessutom hade folkskollärarkåren enhälligt uttalat sig för att deras fortbildning skedde vid universiteten, vilket förhållande vittnade om folkskollärarnas stora förtroende för universitetsundervisningen. Lärarrådet föreslår därför, att utbildningen av kompetenta mellanskollärare

40 överlämnas till universiteten och högskolorna, under förutsättning att fullt betryggande garantier givas för att universitetens verksamhet.icke därav kommer att lida eller deras huvuduppgift att på något sätt undanskjutas, Då det gäller villkoren för den ifrågasatta mellanskollärarexamens godkännande, förordar lärarrådet det av överstyrelsen framställda förslaget. Under framhållande av att från universitetens synpunkt en »bestämd avslutenhet för den föreslagna mellanskollärarexamen» vore ett givet intresse, betonar lärarrådet, att fordringarna borde bestämmas uteslutande med hänsyn till den utbildning, som lärarverksamhet vid den kommunala mellanskolan krävde, och icke till full likhet med fordringarna för filosofisk ambetsexamen. Betyget AB skulle fordras i minst två ämnen. Detta betyg vitsordade vid ambetsexamen verklig kompetens att undervisa i respektive ämnen. Vid kommunala mellanskolan skulle säkerligen läraren i viss utsträckning nödgas undervisa i flera ämnen. Att i minst tvenne sammanhängande sådana fordra en vitsordad kompetens, kunde alltså icke anses vara för mycket och överensstämde med den princip, som låge till grund för nuvarande lärarexamen. Beträffande därefter villkoren för tillträde överhuvud taget till universitet, framhåller lärarrådet, hurusom svårigheten för en rent vetenskaplig undervisnings bedrivande ökades, i samma mån kunskapsnivån hos de nyinskrivna studenterna sjönke. Principiellt måste därför universiteten ställa sig avvisande mot varje^anspråk på tillträde till deras undervisning, som icke syntes grunda sig åtminstone på en förbildning, fullt likvärdig med den, som studentexamen vitsordade. Lärarrådet godtager dock det föreslagna villkoret på fordran om betyget AB i minst fyra av de i folkskollärarexamen ingående kunskapsämnena. Mindre vikt tillmäter rådet kravet på viss tjänstgöring. Detta hade mera betydelse för att utgallra en del undermåliga element och dylikt än att på något sätt öka kompetensen till att följa undervisningen vid universitetet. I varje fall vore det tillräckligt att fordra två års praktisk lärarverksamhet. Lärarrådet kunde icke förorda läroverksöverstyrelsens förslag beträffande sättet för tjänstgöringsbetygs utfärdande utan anslöt sig i denna punkt till centralstyrelsen. Huvudvillkoret — det av vilket i själva verket hela frågans lösning borde bero — vore givetvis de propedeutiska kurser, som föreslagits såsom ett komplement till folkskollärarexamen, innan de egentliga universitetsstudierna begynte. Att förlägga dessa förberedande kurser till universitetet vore ett oantagligt förslag. Endast undantagsvis hade universitetet i ämnen, åt vilka gymnasiet icke kunde lämna rum på sitt schema, måst anordna även en elementär undervisning, såsom i hebreiska för blivande prästkandidater och i vissa fall kurser i latin för realstudenter. Denna undervisning i latin vore endast en nödfallsutväg och en besvärlig uppgift, även om själva ledningen ofta överlämnades till en yngre lärarkraft, samt stode helt utanför det övriga universitetsarbetet och lämnade ej något vidare gynnsamt resultat. Det vore en ren olycka att utsträcka denna elementära undervisning till flera ämnen. Men sådana kurser vore emellertid för folkskollärarna absolut nödvändiga. Särskilt oundgängligt vore inhämtandet av kunskaper i tyska. Seminariernas föreslagna undervisning i detta språk vore otillräcklig. Likaså kunde ifrågasättas, om folkskolläraren ägde tillräckliga insikter i historia, som alla humanistiska universitetsstudier förutsatte. De propedeutiska kurserna borde överlämnas till seminarierna själva, vid vilka en högre avdelning borde inrättas. Lärare med lektorskompetens ävensom veder-

börlig censorskontroll vore nödvändiga vid dessa högre avdelningar. Fullständig studentexamen behövde däremot ej fordras, men nödvändigtvis i tyska samt i det eller de ämnen, som skulle ingå i den blivande universitetsexamen och som därmed stode i sammanhang. Undervisningen i de högre seminarieavdelningarna skulle meddelas i minst fyra ämnen, vilket beräknades kunna medhinnas under ett läsår, under förutsättning att förberedande kurser i de främmande språken inhämtats före inträdet i den högre kursen. Kursen skulle stå öppen för och bliva till nytta även för sådana lärjungar, som icke ämnade fortsätta vid universitetet. Särskilda yttranden föreligga från 5 ledamöter av lärarrådet. En ledamot påyrkar oeftergivligt upprätthållande av kravet på avlagd studentexamen. En annan ledamot har, under instämmande i huvudsak i sagda uttalande, avstyrkt bifall till framställningen men tillika framhållit, att, om den föreliggande ansökan helt eller delvis bifalles, de av lärarrådets majoritet uppställda förslagen till garantier vore att anse som ett minimum. Från en ledamot yrkas, att folkskollärare, som avlagt mellanskollärarexamen, icke borde förvägras rätten att genom särskild prövning komplettera. sin studentexamen och att på grundval av dylik komplettamen fortsätta sina universitetsstudier fram till ämbets- och licentiatexamen och till filosofie doktorsgrad. Övriga yttranden beröra vissa delar av lärarrådets motivering eller viss detalj i förslaget. styrelse har i ett den 29 oktober 1912 avgivet yttrande förordat f-te^s lärarrådets förslag, varvid dock en ledamot varit skiljaktig och instämt i yrkandet styreheden på avlagd studentexamen såsom villkor för tillträde till universitet, 29 oktober o Högskolans

1912.

Lärarrådet vid Stockholms högskola behjärtade till fullo folkskollärarnas Stockholms strävan till fördjupad fortbildning. Av största vikt för vårt undervisningsväsende J ^ Ä J ^ vore ; att denna fortbildning förlades till universitetet och icke till en särskild för än- november damålet inrättad lärarhögskola. Lärarrådets flertal uttalade sig därför för lamp1912. ligheten av en mellanskollärarexamen, som avlades vid universiteten eller högskolorna, En minoritet inom lärarrådet ansåg behövligheten därav, åtminstone för närvarande, vara omtvistlig. I fortsättningen erinrar lärarrådet om att enligt högskolans stadgar även den, som icke avlagt studentexamen, kunde under vissa villkor vinna inträde som lärjunge vid högskolan. Härav hade bland andra även åtskilliga folkskollärare begagnat sig. Den erfarenhet angående folkskollärares studieintressen och förmåga av självstudier, som högskolans lärare förvärvat sig dels härigenom, dels också vid de på högskolans initiativ anordnade feriekurser, hade i många fall varit särdeles gynnsam. Den nuvarande studentexamen vore visst icke alltid någon god grund för akademiska studier, och att tvinga en folkskollärare, som genom universitetsstudier ville kvalificera sig för mellanskolan, att avlägga studentexamen i dess nuvarande gestalt, vore därför varken för dem eller för det akademiska studieväsendet den bästa utväg, som stode till buds. Utvecklingen av gymnasialundervisningen tenderade till en uppdelning av gymnasiet på flera linjer, åsyftande att tillförsäkra abiturienten en utbildning, som bättre än den nuvarande kvalificerade honom för hans framtida livsuppgift. Denna tanke syntes i detta sammanhang förtjäna beaktande. De förberedande studier, som i det föreliggande fallet borde ifrågakomma, syntes böra avse att skapa en solid grund av kunskaper i de till en viss grupp hörande undervisnings-

42 ämnen — exempelvis naturvetenskaperna — av vilka den studerande ämnade utvälja vissa till föremål för sina akademiska .studier. Därjämte borde tillses, att vederbörande ej bleve i saknad av erforderliga språkkunskaper. Man finge ej lämna obeaktad den större grad av mognad och erfarenhet, som denna grupp av studerande i allmänhet i många avseenden besutte i jämförelse med gymnasisterna, Både vid bestämmandet av studiekurser samt sättet för förvärvandet och ådagaläggandet av det erforderliga kunskapsmåttet borde hänsyn tagas till nämnda förhållande. De föreslagna propedeutiska kurserna vid universiteten avböjdes emellertid av lärarrådets flertal. Såsom villkor för avläggande av mellanskollärarexamen kunde fordras, förutom kvalificerad folkskollärarexamen och eventuellt viss tids tjänstgöring, jämväl kvalificerad studentexamen i vissa ämnen, avlagd i vanlig ordning. En lyckligare lösning vore dock att inrätta särskilda anstalter, vid vilka luckorna i folkskollärarnas elementära kunskaper kunde fyllas och avgångsexamen avläggas under akademisk kontroll. Angående fordringarna i mellanskollärarexamen framhåller lärarrådet, att dessa borde skärpas något utöver vad som föreslagits, nämligen antingen betyget AB i två examensämnen eller AB i ett ämne och B i ytterligare två — allt efter de för ambetsexamen gällande fordringarna, Styrelsen Styrelsen för högskolan har utan eget yttrande överlämnat lärarrådets utholms 1 a I a lande, varvid dock en ledamot ansett, att den propedeutiska undervisningen utan skola den 3 olägenhet kunde förläggas till universitetet. november 1912. UniversitetsUniversitetskanslern uttalar i avgivet utlåtande den 30 november 1912 starka SOnovembe™ tvivelsmål rörande lämpligheten och behövligheten av den ifrågasatta lägre f iloso1912. fiska ambetsexamen. Det syntes nämligen vara tvivelaktigt, om lärarkompetensen vid mellanskolorna borde sänkas under den, som erfordrades för adjunktstjänster vid de allmänna läroverken. Under alla omständigheter avstyrkte kanslern inrättandet av en mellanskollärarexamen med så begränsade förkunskaper, som vid den av folkskollärarföreningen och överstyrelsen förordade examen skulle förutsättas. Skulle emellertid en särskild mellanskollärarexamen befinnas vara erforderlig, ansåge kanslern, dels att såsom kompetensvillkor för densamma borde i varje fall fordras avlagd studentexamen, dels ock att densamma borde förläggas till universiteten eller de akademiska högskolorna, icke till en särskild lärarhögskola. Att. i sammanhang härmed tillträde för dugande folkskollärare till universitetsundervisningen så mycket som möjligt underlättades, funne kanslern synnerligen önskvärt. Den bästa dittills föreslagna utvägen vore, att vid vissa folkskoleseminarier anordnades särskilt för detta ändamål avsedda gymnasiala påbyggnader, vilkas lärare skulle äga lektorskompetens och vid vilka studentexamen skulle kunna avläggas under sedvanliga garantier. Att till universiteten förlägga propedeutiska kurser för folkskollärare i syfte att bereda dem för mellanskollärarexamen skulle däremot . utan tvivel verka störande och skadligt för hela den akademiska undervisningen.

3. Kommissionen. Då kommissionen nu går att prova det föreliggande ärendet i hela dess vidd, Allmänna anser sig kommissionen böra inledningsvis erinra om det väsentligt förändrade läge, synpunkter vari detsamma befinner sig i jämförelse med det, som förefanns vid den ursprungliga framställningens ingivande år 1911 och vid dess behandling av olika myndigheter under sagda och följande ar. I första hand gäller härvid, att den reform av folkskoleseminaricrna, vartill förslag, avgivet av folkundervisningskommittén, år 1912 förelåg, på grund av beslut av 1913 års riksdag genomförts. Folkskoleseminariernas undervisning har sålunda från och med år 1914 blivit föremål för en grundlig omläggning. På grund av beslut av 1918 års lagtima riksdag hava därjämte samtliga ämneslärarbefattningar vid sagda läroanstalter förändrats till lektorstjänster. Härigenom har undervisningen vid seminarierna kommit att bestridas av bättre kvalificerade lärare och lyfts upp på ett högre plan. Därjämte måste tagas i betraktande, att de kommunala mellanskolorna av kommissionen i dess förut avgivna betänkanden föreslagits böra i regeln ombildas till läroanstalter av samma organisatoriska karaktär som statens realskolor. Enligt nämnda betänkanden skulle jämväl i fråga om lärarkompetensen enahanda bestämmelser bliva gällande, som nu äro föreskrivna beträffande ämneslärare vid statens realskolor. Härav följer ock, att vid ett genomförande av kommissionsförslaget i denna del samma behov av särskild lärarexamen med speciellt avseende fästat vid mellanskolans förhållanden icke längre föreligger. Och slutligen bör framhållas, att en övergång till enhetsskoleorganisation, liksom den under det gångna årtiondet försiggångna utvecklingen av de praktiska ungdomsskolorna och andra folkskolans överbyggnader, utgör ett starkt talande skäl för att vidgade_ möjligheter till fortsatt, vetenskaplig utbildning öppnas för folkskolans lärare. Ävenledes gäller, att folkskoleväsendets allmänna utveckling i och för sig framkallat ett påtagligt behov av ledande krafter med ökad utbildning och vidsträcktare teoretisk förfarenhet. Vad speciellt förstberörda synpunkt angår, vill kommissionen erinra, att varje anordning, som åsyftar att bereda den grundläggande undervisningen tillgång till bättre kvalificerade lärarkrafter, givetvis måste för skolan och samhället framstå såsom i hög grad betydelsefull. Folkskolans skickliggörande för att övertaga uppgiften såsom grundläggande skola kommer därigenom att ytterligare befordras. I sammanhang härmed torde böra framhållas, att kommissionen i förberörda betänkande betonat önskvärdheten av att lärare med utbildning för och kännedom om verksamheten i folkskolan sättas i tillfälle att efter vunnen fortsatt utbildning arbeta i realskolan. För underlättande av de vidare studier, som i sådant avseende äro erforderliga, har kommissionen tidigare förordat tillträde för manliga elever till det omorganiserade högre lärarinneseminariet och i samband därmed jämväl erinrat om att ytterligare åtgärder för främjande av enahanda syfte skulle övervägas vid handläggningen av nu förevarande ärende. Det nu anförda giver vid handen, dels att det, mecl hänsyn till såväl folkundervisningens allmänna förbättrande som den föreslagna skolreformen, måste anses utgöra ett bets'delsefullt samhällsintresse, att möjligheter beredas folkskolans lärare att förvärva ytterligare utbildning för fortsatt lärarverksamhet, dels också att över-

14 vägandet av formerna för sagda utbildning måste ske från väsentligen andra utgångspunkter än dem, som vid ärendets tidigare handläggning stått i förgrunden. Jämväl torde böra särskilt understrykas, att den rätt att vid universitet bedriva studier och där avlägga examen, som i den ursprungliga framställningen avsetts, åsyftat allenast studier inom filosofisk, eventuellt även teologisk fakultet för avläggande av viss föreslagen examen och sålunda, i motsats till den förut av kommissionen avhandlade petitionen från elever vid högre lärarinneseminariet, icke inneburit krav på generellt sådant medgivande. Kommissionen anser sig vid sitt övervägande i saken böra, i likhet mecl vad i berörda ärende skett och på enahanda grunder, utgå ifrån att här avhandlade studier skola avse fortsatt utbildning för lärarkallet inom någon av förenämnda fakulteter, varvid dock, såsom redan antytts, icke ifrågasatts inrättande av någon ny examensform för här förevarande lärare. Däri ligger, att kommissionen emellertid icke ansett sig kunna förorda det förslag om upprättande av en särskild lärarhögskola, som tidigare varit under övervägande, och torde i anledning härav i korthet böra angivas de skäl, som betingat denna kommissionens ståndpunkt. För kommissionen har därvid främst varit bestämmande, dels att en dylik åtgärd skulle vara förbunden med avsevärda kostnader för statsverket, dels ock att det studiesätt, som skulle vara utmärkande för en sådan läroanstalt i jämförelse med universiteten, mycket nära torde överensstämma med det vid statens högre lärarinneseminarium nu tillämpade och att sålunda, genom ovanberörda förslag till omläggning av verksamheten därstädes utan väsentlig merkostnad för statsverket, dylika utbildningsmöjligheter i låt vara mycket begränsad omfattning öppnas. Ytterligare en omständighet torde böra förberedelsevis avhandlas, innan kommissionen inlåter sig på ett närmare övervägande av de former och de villkor, under vilka folkskolans lärare må kunna tillerkännas rätt att vid universitet bedriva studier och avlägga examen. Den avvisande hållning till de framkomna kraven i angivna avseende, som vissa av de akademiska myndigheterna intagit, torde till icke oväsentlig del hava föranletts av att den dåvarande utbildningen av folkskolans lärare fick utgöra den närmaste utgångspunkten för bedömandet av frågan, om och i vad mån seminarieutbildningen vore jämförlig med den genom studentexamen vitsordade. I detta avseende kunde icke utan fog påvisas ej blott en viss ojämnhet beträffande utbildningsresultatet vid olika seminarier utan ock en obestridlig underlägsenhet i kunskaper hos seminariernas elever. Kommissionen har med hänsyn till nämnda förhållande funnit sig i det följande böra begränsa sitt övervägande till de folkskollärare, som från statens seminarier utexaminerats efter seminariereformen enligt 1914 års stadga. Därmed är emellertid ingalunda sagt, att de tidigare utexaminerade lärarna skulle vara berövade alla möjligheter att vinna vidare utbildning av här förevarande art, I fråga om dessa senare torde det emellertid, i likhet med vad som av kommissionen förordats beträffande motsvarande grupper av från högre lärarinneseminariet utexaminerade lärarinnor, böra ankomma på i dispensväg företagen individuell prövning med tillämpning, i den mån så finnes skäligt, av de allmänna grunder, som nedan utvecklas, om och under vilka villkor enahanda rätt må kunna medgivas. Den föreliggande generella utredningsuppgiften bör sålunda enligt kommissionens mening formuleras sålunda: under vilka villkor må folkskollärare med avgångsexamen f;rån statens folkskoleseminarium enligt nådiga stadgan för statens folkskoleseminaricr den 3 juli 1914 äga rätt att inskrivas vid universitet och där inom teologisk eller filosofisk fakultet avlägga examen?

45 Under de överväganden, som tidigare skett, har man varit angelägen att söka Seminarieuthlldnin finna hållpunkter för besvarandet av frågan, i vilken mån de vid folkskoleseminaxierna meddelade kunskaperna kunde anses utgöra en tillfredsställande grundval för 9ensl<mMet fortsatta akademiska studier. Såsom ovan erinrats, låta sig emellertid på angivna skäl tidigare verkställda utredningar numera icke längre användas för ett bedömande av spörsmålet om nu ifrågavarande seminarieelevers förutsättningar i sagda avseende. På grund härav har kommissionen först ansett sig böra något närmare belysa de nu gällande seminariekursernas omfattning i de olika läroämnena. Till grund för framställningen i denna del har lagts dels den av Kungl. Maj:t utfärdade, stadgan vidfogade_ undervisningsplanen, dels de senaste årens redogörelser för kurserna vid •olika seminarier, dels slutligen av kommissionens medlemmar inhämtade erfarenheter under besök vid olika seminarier och överläggningar med de här verksamma lärarna. Läroämnena, vid folkskoleseminarierna äro: kristendomskunskap, modersmålet. matematik, tyska eller engelska, historia, geografi, ekonomilära, psykologi och pedagogik, biologi och hälsolära, fysik samt kemi. För inträde vid seminariet stadgas godkänd inträdesprövning, omfattande samtliga ovannämnda ämnen med undant a g av främmande språk, psykologi och pedagogik samt ekonomilära, I ett par ämnen torde de för inträde föreskrivna kunskapsfordringarna kunna sägas motsvara en god folkskolekurs i respektive ämnen. Så är förhållandet med matematik och naturkunnighet, I kristendomskunskap och modersmålet äro fordringarna större än de för folkskolan föreskrivna. I svensk historia och geografi uppställer stadgan uttryckligen krav på kunskaper i huvudsak motsvarande kurserna i realskolans fem lägre klasser. __ För en rätt uppskattning av de verkliga inträdesfordringarna måste emellertid ihågkommas, att med undantag för ett par av de svåraste krisåren tillströmningen av inträdessökande till seminarierna under senare tider varit betydande, så att antalet vid inträdesprövningen godkända elever i regeln vida överstigit antalet av dem, för vilka utrymme kunnat beredas. Härav följer, att en stark gallring av elevmaterialet kunnat genomföras, och man torde med hänsyn härtill vara berättigad fastslå, att elevmaterialet i regeln utgöres av goda studiebegåvningar. För erhållande av en rätt uppfattning av elevmaterialets beskaffenhet må ytterligare framhållas, att bland eleverna befinner sig ett icke obetydligt antal, som avlagt realskolexamen eller genomgått åttaklassig flickskola. En av kommissionen för klarläggande av hithörande förhållanden företagen undersökning beträffande de till första klassen inträdessökande under åren 1915—1922 har givit följande resultat. Under angivna tidsperiod har antalet manliga inträdessökande till nämnda klass vid samtliga seminarier uppgått till 5 353, av vilka godkändes 2 952 och intogos 2 604 (se tabellerna 1 och 2). Antalet inträdessökande med realskolexamen utgjorde 328, medan de godkända av denna kategori uppgingo till 232 och de intagna till 189. Vid olika seminarier godkändes av de inträdessökande med realskolexamen högst 85-7, lägst 45-5 och i genomsnitt 70-7 % samt intogos av de sålunda godkända högst 100, lägst 68-4 och i genomsnitt 8L5 %. Beträffande de kvinnliga inträdessökandena äro förhållandena i stort sett likartade. Under den nämnda perioden godkändes av 3 890 sökande 2 472, av vilka intogos 1 850. Ej mindre än 416 sökande hade avlagt realskolexamen och 368 genomgått åttaklassig flickskola, Av de förra godkändes 358 och intogos 277, av de senare godkändes 304 och intogos 244. Vid

olika kvinnliga seminarier godkändes av inträdessökande med realskolexamen högst 97-8, lägst 76-7 och i genomsnitt 86-1 % samt intogos av de sålunda godkända högst 94-2, lägst 52-7 och i genomsnitt 77-4 %. Av sökande med normalskolekompetens godkändes högst 100, lägst 64-1 och i medeltal 82-6 % samt intogos högst 100; lägst 56-5 och i medeltal 80-3 %. Det framgår av de anförda siffrorna, att ett icke obetydligt antal av de på angivet sätt kvalificerade sökandena icke förmått bestå inträdesprovet vid seminariet. Ävenledes torde det i detta sammanhang förtjäna beaktande, att ett så jämförelsevis avsevärt antal av de vederbörligen godkända sökandena med realskolexamen eller normalskolekompetens fått stå tillbaka för sökande med annan förutbildning, vanligen folkskolekurs med komplettering. Till jämförelse vill kommissionen erinra, att medeltalet av de vid prövningarna godkända manliga elever utgjort 55-1 och av kvinnliga 63-5 eller av samtliga 58-7 %. Antalet vid de olika seminarierna intagna elever av de båda sistnämnda kategorierna uppgick till respektive 88-2 och 74-8 % av de godkända eller inalles till 82-1 %. Ett dylikt förhållande är väl ägnat att vitsorda elevmaterialets beskaffenhet, på samma gång det ådagalägger, att skillnaden mellan förutsättningarna hos å ena sidan de realskole- och fliekskoleutbilclade och å den andra de folkskoleutbildade ingalunda är så, betydande, som man till äventyrs kunde vara benägen föreställa sig. Vad sedan angår de för seminarierna gällande läroplanerna, må först erinras. att desamma, i likhet med de för gymnasiet fastställda, äro avsedda att tjäna till huvudsaklig ledning och sålunda icke äga bindande karaktär. Enahanda är med viss begränsning förhållandet med timplanen, så till vida att de jämkningar, som kunna anses önskliga, må vidtagas, dock att de i timplanen för varje klass angivnajVeokotimsummorna icke må överskridas. Med hänsyn till nu anmärkta omständigheter komma de vid olika seminarier genomgångna lärokurserna att i någon mån avvika, från varandra, om det ock synes framgå av de av kommissionen gjorda undersökningarna, att avvikelserna i fråga icke äro av någon mera djupgående innebörd och alldeles säkert icke av beskaffenhet att behöva särskilt uppmärksammas vid bedömandet av den genomgångna kursens värde ur synpunkten av eventuellt följande universitetsstudier. Obestridligen har efter seminariereformens genomförande större stad ga och ökad likformighet i nu ifrågavarande avseende inträtt, än fallet tidigare vant. Kommissionen övergår härefter till att lämna en översiktlig redogörelse för omfattningen av lärokurserna i de olika ämnena under samtidigt beaktande av motsvarande förhållanden vid de nuvarande gymnasierna. Vad till en början angår ämnet kristendomskunskap, har åt detta ämne anslagits sammanlagt 12 veckotimmar. De kunskaper, som vid undervisningen uppnås, torde i det hela överstiga de i studentexamen redovisade. Möjligen gäller vid vissa seminarier, att de kyrkohistoriska kursmomenten icke behandlas i fullt samma omfattning som i gymnasiet, men i ersättning erhålla eleverna i övriga delar av kursen, särskilt vad bibelstudiet angår. en vidgad och fördjupad framställning. Antalet åt modersmålet ägnade timmar utgör i seminariet 14. En närmare granskning av kursplanen och dess tillämpning giver bestämt stöd för den uppfattningen, att jämväl i detta ämne seminarieelevernas allmänna utbildning uthärdar en jämförelse med det genom studentexamen vitsordade studieresultatet. Annorlunda gestalta sig förhållandena beträffande ämnet matematik. Kursen i ämnet, som har till sitt förfogande 12 timmar, kan givetvis icke

ens tillnärmelsevis jämföras med realgymnasiets. Och även i förhållande till latingymnasiets torde det gälla, att folkskoleseminariernas elever icke inhämta detta gymnasiums kurs i samma omfattning och i regeln icke heller uppnå samma färdighet. I det hela torde emellertid kunskapsnivån kunna anses motsvara andra latinringens. Ämnet historia ingår på seminariets timplan med 8 veckotimmar, varvid dock bor erinras, att ekonomilära dessutom studeras 2 veckotimmar (kursen i bokföring 1 limine frånräknad). Det torde icke lida något tvivel, att kunskaperna i svensk historia äro jämförliga med dem, som inhämtas å gymnasiet, varemot i regeln icke samma uppmärksamhet ägnas de allmänt historiska kursmomenten. Till en del torde emellertid den sålunda förefintliga underlägsenheten å detta område kunna uppvägas av det vidsträcktare beaktande av de kulturhistoriska företeelserna, och ekonomiska åskådningarna samt den ekonomiska politiken, som i samband med ämnena pedagorik och ekonomilära kan uppnås. Beträffande här ifrågavarande ämne bör man sålunda vara berättigad göra gällande, att det försteg, som gymnasiebildningen i denna del besitter, icke är alltför betydande. Vad geografi beträffar, upptager seminariets timplan 6 veckotimmar. Då kunskaperna vid inträdet å seminariet motsvara de i realskolans fem lägre klasser inhämtade, bör seminariets resultat för detta ämnes vidkommande, synnerligast i betraktande av den kompletterande kursen i ekonomilära, mer än motsvara gymnasiets. I fråga om biologi och hälsolära, som förfogar över 8 timmar, gäller visserligen icke! vad nyss beträffande ämnet geografi sagts angående inträdesfordringarna. Kursens allmänna läggning överensstämmer emellertid i det väsentliga med gymnasiets och torde i allmänbildningsvärde låta sig jämföras med denna. Annat är förhållandet mecl ämnena fysik och kemi, vilka tillsammans förfoga (iver 8 veckotimmar. I kemi når kursen vid flertalet seminarier icke nämnvärt över realskolans. I fysik är läget gynnsammare så till vida, att undervisningen i allmänhet torde försiggå i anslutning till samma lärobok, som å latingymnasiet användes, ehuru med i vissa delar mindre fullständig behandling, betingad främst av den mera begränsade tid, som å 'seminariet siar till förfogande. Man torde vara berättigad att i stort sett jämföra de uppnådda resultaten med dem, som å latingymnasiet vinnas i de tre lägre ringarna, \ ad vidare angår psykologi och pedagogik, för vilket ämne timplanen upptager 8 veckotimmar, lärer det få anses utan vidare klart, att seminariekurser når vida utöver den a. gymnasiet å motsvarande ämnesområde genomgånga, Beträffande slutligen det främmande språk, som vid seminariet är föremål for studium, kan givetvis utbytet av sammanlagt 6 veckotimmars undervisning förde ad på, tre år, icke bliva alltför betydande. Det bör därtill bemärkas, att ämnet är obligatoriskt endast i första klassen. Rätten att i andra och tredje klasserna bortvälja ämnet tages dock i anspråk i mycket ringa utsträckning. Uppenbart är, att det är just å det språkliga, området, som den för den föreliggande frågan väsentliga skiljaktigheten ligger i fråga om seminariets och gymnasiets teoretiska utbildningsresultat. Enligt vad sålunda visats, kan seminarieutbildningen anses i fråga om ämnena kristendomskunskap, geografi samt psykologi överlägsen gymnasiets, i fråga om modersmålet. historia samt biologi och hälsolära i det närmaste jämförlig med gymnasiets. i fråga om fysik och särskilt matematik underlägsen latingymnasiets, i fråga om kemi jämförlig med realskolans samt i fråga om främmande levande språk alldeles icke jämförlig med gymnasiets eller ens realskolans. Vid det försök till järn-

förande värdesättning, som kommissionen här inlåtit sig på, har icke förbisetts, att seminariet med avseende på kunskapernas omfattning har en ogynnsammare utgångspunkt än gymnasiet, Detta förhållande motväges emellertid till väsentlig del av den inriktning på ett bestämt levnadskall, som för seminariets arbete är konstitutiv. Ytterligare torde böra framhållas till stöd för de slutsatser, som nyss anförts, att den mogna ålder, vid vilken seminariestudierna i regeln bedrivas, givetvis har ett gynnsamt inflytande på studieresultatet. Och slutligen får i detta sammanhang icke förbises, att vid sidan av de föreskrivna normalkurserna varje elev under de båda sista seminarieåren obligatoriskt måste prestera s. k. enskilt arbete i ett eller flera ämnen. Härigenom beredes tillfälle för eleverna dels att förvärva förtrogenhet med ett friare och självständigare studiesätt, dels att vidga och fördjupa kunskaperna inom ett mer eller mindre begränsat ämnesområde. Här berörda omständighet måste naturligen tillerkännas ej ringa betydelse, då det gäller att värdesätta seminarieutbildningens bärkraft med hänsyn till eventuella fortsatta studier. Om sålunda den lämnade utredningen synes kommissionen giva vid handen, att en verkligt grundlig och väl vitsordad seminarieutbildning såsom allmänbildningskvalifikation bör kunna i väsentliga hänseenden anses likvärdig med en studentexamen, så gäller härvid dock, såsom redan framhållits, att språkkunskaperna äro begränsade till ett främmande språk och även i detta nå en relativt blygsam omfattning. I latin sakna seminarieeleverna alla kunskaper, och på samma sätt föreligga. särskilt vid jämförelse med studentexamen å reallinjen, jämväl brister i fråga om matematik, fysik och kemi. Av vad nu anförts torde framgå, att kommissionen icke för sin del kan förorda, att de från seminarierna utexaminerade eleverna utan vidare förklaras berättigade att på enahanda villkor som studenter inskrivas vid universitet, utan att vissa förbehåll beträffande examens beskaffenhet och komplettering måste uppställas. Men å andra sidan har den lämnade utredningen givit vid handen, att i vart fall en kvalificerad dylik avgångsexamen måste tillerkännas sådant värde, att det icke vore med billighet eller rimlighet överensstämmande att, på sätt av vissa myndigheter tidigare påyrkats, uppställa krav på systematiska gymnasiala studier i samtliga de i studentexamen ingående ämnena efter seminarieutbildningens avslutande. En omständighet, som stundom anförts till stöd för en dylik ordning men som kommissionen hittills icke berört, är, att avgångsexamen från folkskoleseminarium icke är underkastad annan kontroll, än den som jämlikt gällande föreskrifter av skolöverstyrelsen eller domkapitlen utövas. Kommissionen kan dock icke i detta fall. lika litet som i fråga om det högre lärarinneseminariet, tillmäta berörda omständighet sådan betydelse, att fördenskull särskilda omständliga examensanordningar skulle bliva nödvändiga. Uppenbart är nämligen, att elevmaterialets kvalitet redan i och för sig utgör en viss garanti för ett fullgott kunskapsresultat vid slutad kurs. Och förefintligheten av bestämd kontrollmyndighet med befogenhet att till examensprotokollet göra de uttalanden, som av omständigheterna finnas påkallade, torde jämväl få anses befrämja ett enhetligt bedömande och samtidigt förekomma en i ena eller andra avseendet missvisande betygssättning. Och slutligen torde genom ett lämpligt avvägande av kraven på examens kvalitet, i enlighet med vad av såväl centralstyrelsen som läroverksöverstyrelsen föreslagits, kunna vinnas säkerhet för att endast de verkligt studiebegåvade och ur kunskapssynpunkt välkvalificerade semi-

narieeleverna bliva i tillfälle att utan formligt avläggande av studentexamen inskrivas vid universitet. I det föregående har redan antytts, att kommissionen ser sig i stånd att förorda den begärda rätten endast för en del av seminarieeleverna och för dessa, först sedan examen kompletterats i syfte att ovan påvisade brister må utfyllas på sätt i det följande närmare utvecklas. Spörsmålet blir då att närmare överväga dels omfattningen av kraven i sistberörda hänseende, dels beskaffenheten av den avlagda folkskollärarexamen samt de övriga villkor, som eventuellt böra uppställas till förhindrande av att mindre väl kvalificerade studerande skulle ledas in på den akademiska studiebanan. Vid ställningstagandet till det ursprungliga förslaget om särskild examen för mellanskolans lärare har det från universitetshåli betonats, att i varje fall kunskaper motsvarande studentexamensfordringarna i tyska vore oundgängligen nödvändiga för fortsatta vetenskapliga studier. Om det ock torde gälla för vissa vetenskapliga, studieområden, att genom studentexamen vitsordade kunskaper i det tyska språket kunna anses i berörda avseende tillräckliga för fortsatta vetenskapliga studier, hyser kommissionen dock den uppfattningen, att på nämnda sätt till ett främmande språk begränsade kunskaper icke utgöra en tillräcklig allmän grundval för vetenskapliga universitetsstudier. Efter kommissionens mening kan därför det slutliga avgörandet i denna del endast komma att gälla, huruvida fordringarna på språkkunskaper skola begränsas till två av språken engelska, tyska och franska eller avse samtliga dessa tre språk. Då kommissionen för sin del håller före, att studentkunskaper i de två förstnämnda språken i nu ifrågavarande avseende måste anses tillfredsställande, sker det med hänsyn särskilt därtill, att för närvarande studentexamen, på grund av förefintliga bestämmelser angående bortval, kan avläggas i två främmande språk, medan samtidigt det tredje å läroverkens timplan förekommande språket, franska, icke behövt vara föremål för studier under längre tid än ett läsår. Då sålunda en student äger rätt att vid universitetet avlägga examen utan mera omfattande kunskaper i franska, synes anledning saknas att uppställa ett strängare krav för dem, som över folkskoleseminarierna skulle nå fram till universitetet. För övrigt lär det vara uppenbart, att lärare, som önskar bedriva studier i sådana ämnen, vilka verkligen förutsätta kunskaper i tre språk, är hänvisad till att sörja för att sagda förutsättning också är vederbörligen realiserad. Vad angår övriga ovan påvisade brister i folkskoleseminariernas utbildning vid jämförelse med gymnasiernas, anser kommissionen starka skäl föreligga att vid den nödiga kompletteringen möjliggöra en viss differentiering. Det vore uppenbarligen mindre välbetänkt att stadga alldeles samma förstudier för den, som ärnar bedriva humanistiska studier, och för den, vars avsikt är att fullfölja sin utbildning inom den matematisk-naturvetenskapliga sektionens ämnesområde. Med all rätt har från universitetens sida under ärendets tidigare behandling med styrka hävdats, att studentkunskaper i latin vore en oeftergivlig förutsättning för vissa högre humanistiska studier. I detta avseende föreligger alltså för de studerande ett bestämt behov att förvärva de kunskaper i detta ämne, som genom studentexamen vitsordas. Med_ hänsyn härtill torde det få anses berättigat att för studier inom humanistisk sektion kräva studentkunskaper, förutom i tyska och engelska språken, även i latin. Enahanda fordran för studier inom matematisk-naturvetenskapliga sektionen

50 vore givetvis opåkallad. För dylika studier torde emellertid gälla, att ämnet matematik spelar en roll, som i det hela motsvarar latinets å det humanistiska området. Vid sådant förhållande synes det kommissionen rimligt, att rätten till studier inom här ifrågavarande sektion göres beroende av vitsord, förutom i tyska och engelska språken, i matematik enligt fordringarna å reallinjen. Med sådana krav på komplettering av seminariekursen är kommissionen av den åsikten, att det icke med något fog skall kunna göras gällande, att den av vederbörande innehavda förutbildningen skulle utgöra en mindre bärkraftig grundval för universitetsstudier än studentexamen. Spörsmålet blir därefter, på vad sätt här ifrågavarande kompletterande kunskaper skola styrkas. I detta avseende synas inga vägande skäl kunna anföras mot en anordning, varigenom tillfälle beredes vederbörande att avlägga studentexamensprov i de ämnen, vilka här äro i fråga. Vad angår sättet för kunskapernas inhämtande och redovisande, vill kommissionen i det följande återkomma till denna angeI o o*pn hpT

I det föregående har kommissionen redan betonat., att garantier måste skapas för att endast elever med verklig studiebegåvning på nu antydda väg uppnå tillträde till universitet. Centralstyrelsen har ock i sin framställning understrukit, att frågan rörde allenast eliten av seminariernas elever, och jämväl närmare angivit sättet för begränsningen av de inträdesberättigade. Likaledes har läroverksöverstyrelsen i förut omförmälda yttrande för sin del principiellt anslutit sig till centralstyrelsens ifrågavarande krav men förordat väsentligen andra villkor beträffande kvalifikationernas art och omfattning. För kommissionen står det klart, att garantier i angivna avseende måste sökas först och främst i ett beträffande läroämnena kvalificerat avgångsbetyg från seminariet. Men därjämte håller kommissionen i principiell överensstämmelse med såväl centralstyrelsen som läroverksöverstyrelsen före, att fordran på en viss. icke alltför lång tjänstgöring vid folkskola eller motsvarande läroanstalt, fullgjord med goda vitsord, bör uppställas. Skälen för en dylik ståndpunkt hava redan utvecklats i samband med avhandlandet av motsvarande angelägenhet för högre lärarinneseminariets elever. Kommissionen vill erinra därom, att seminarievägen under inga förhållanden bör erhålla karaktär av genväg till universitetet. Ej heller synes det rimligt, att folkskolans lärare i alltför stor utsträckning lockas att övergiva den bana, för vilken de genom statens uppoffringar blivit förberedda. Det synes därför med 'fullt fog kunna och böra krävas, att de i vart fall under ett par år ägna sig åt folkskolans tjänst. Sagda tid bör för övrigt för den enskilda individen kunna bliva av stor betydelse såsom en eftersinnandets och förberedelsens tid för de framtida högre studierna. Kommissionen anser sig med hänsyn till nu angivna omständigheter böra förorda, att vederbörande lärare före inskrivningen vid universitetet skall hava med goda vitsord tjänstgjort vid folkskolan eller dess överbyggnader under minst två läsår. I fråga om sättet för bedömande av den nämnda praktiska lärarverksamheten har läroverksöverstyrelsen gjort gällande, att särskilda garantier borde sökas för ett enhetligt och sakkunnigt vitsordande av lärarskickligheten. Kommissionen vill ej bestrida, att vad av överstyrelsen i berörda avseende anförts i mycket har sitt berättigande. Såväl med hänsyn till ärendets förändrade läge som ock i betraktande av de fordringar beträffande folkskollärarexamens beskaffenhet, som kommissionen nedan går att framställa, synes emellertid den av överstyrelsen förordade om-

51 ständligare vägen icke nödvändigtvis behöva anlitas. Kommissionen vill alltså föreslå, att här förevarande tjänstgöringsbetyg avgivas i vanlig ordning. Vad därefter beträffar de krav, som böra ställas på den avlagda folkskollärarexamen, vill kommissionen först erinra, att centralstyrelsen ifrågasatt, att behörighet att vid universitet avlägga mellanskollärarexamen borde tillkomma den, som i folkskollärarexamen eller i fyllnadsprövning till densamma erhållit minst betyget med beröm godkänd i fyra läroämnen. Mot tillämpningen av berörda grundsats hava från överstyrelsens sida vissa erinringar blivit gjorda, dock under uttryckligt betonande av att ändrade förhållanden skulle inträda efter seminariereformens genomförande. Såsom redan antytts, finner kommissionen ändamålsenligt, att fordringar av nu förevarande art uppställas, då väl och grundligt inhämtade kurser i de olika läroämnena givetvis måste anses utgöra en bestämd förutsättning för ett fullgott allmänbildningsresultat. Visserligen torde under tider av stark konkurrens om tillträdet till seminarierna behovet av en dylik gallring vara mindre framträdande. Annat blir emellertid förhållandet, därest tillströmningen skulle väsentligen minskas och nedgå på sätt fallet under ett par av krigsåren varit vid vissa seminarier. Endast genom en anordning i ovan nämnd riktning blir det möjligt att förhindra, att en på grund av minskad tillströmning eventuellt inträdd sänkning av den allmänna intelligensnivån vid seminarierna kunde komma att tillföra universiteten mindre väl rustade adepter. Om sålunda ingen tvekan lärer kunna råda rörande lämpligheten i princip av restriktiva bestämmelser i här förevarande avseende, möta däremot vid fastställandet av cle närmare villkoren icke obetydliga svårigheter. Då det gällt avgångsexamen från högre lärarinneseminariet, har kommissionen funnit krav böra resas på genomsnittligt minst betyget med beröm godkänd i de uti den högre kursen ingående ämnena. E t t analogt villkor beträffande folkskollärarexamen skulle innebära fordran på en betygssumma av 20 betygsenheter i cle 10 kunskapsämnen, som å avgångsbetyget förekomma. En undersökning av de vid olika seminarier avgivna vitsorden och den vid bedömandet tillämpade betygsskalan har övertygat kommissionen därom. att ett dylikt villkor möjliggör ett tillräckligt starkt urval. Medelbetyget i folkskollärarexamen i de särskilda läroämnena utgjorde nämligen år 1919 vid de manliga seminarierna lägst 1-6 och högst 2-0, vid de kvinnliga lägst l'-7 och högst 2-1, år 1920 vid de manliga lägst 1-6 och högst 2-0, vid cle kvinnliga lägst 1-9 och högst 2-1 samt år 1921 vid de manliga lägst 1-6 och högst In, vid de kvinnliga lägst 1-7 och högst 2-0. Under de nämnda åren uppgingo medelbetygen i det övervägande flertalet, ämnen till 1-8 eller däröver. En detaljerad undersökning beträffande de 437 vid statens folkskoleseminarier vårterminen 1921 utexaminerade elever, som icke på grund av avlagd studentexamen eller avlagd examen vid högre lärarinneseminariet varit befriade från deltagande i undervisningen i vissa ämnen, har givit vid handen, att 82 elever eller 18-8 % icke uppnådde en betygssumma av 15 betygsenheter. Betygsfördelningen i övrigt framgår av följande siffror: 355 elever eller 81'2 % hade 15 betygsenheter eller mer . 328 » * 71-1 » » 16 » » 293 » » 67'0 »•••»• 17 » » » 242 » » 55'4 » » 18 » » » 195 > » 44'6 » » 19 » » » 145 » » 33-2 » » 20 » » »

52 100 elever eller 22'9 % hade 21 betygsenheter eller mer 62 » » 14-2 > » 22 » » » 35 » » 8-0 » » 23 » » » 27 » » 6-2 » » 24 » » » 16 » » 3'7 » * 25 » » » Då medelbetygen i de särskilda kunskapsämnena under de två föregående åren befunnit sig på ungefär samma nivå, torde man äga berättigad anledning förutsätta, att det uppställda villkoret normalt skall fyllas av omkring */s av de avgående eleverna, vilket måste anses utgöra en startt garanti för att endast de mest studiebegåvade kunna ifrågakomma. Genom fyllnadsprövning förvärvat vitsord synes skäligen böra tillgodoräknas på samma sätt som vitsord i själva examen. KompletteBeträffande slutligen frågan om anordningarna för de kompletterande stu7-ande stu- ^[eT; vilka kommissionen i det föregående funnit nödvändiga, torde det få anses %er ' ändamålsenligt att genom särskilda utbildningskurser underlätta inhämtandet av ifrågavarande kunskaper, om det ock givetvis bör hållas öppet för dem, som så önska, att genom självstudier förvärva desamma. Under ärendets föregående' behandling har spörsmålet om sättet för seminariekursens komplettering tilldragit sig stor uppmärksamhet och varit föremål för starkt delade meningar. Det synes emellertid kommissionen uppenbart, att med den begränsade omfattning, den kompletterande propedeutiska undervisningen enligt det här framställda förslaget skulle erhålla, sagda fråga icke längre äger den betydelse, den skulle haft, därest det rört sig om undervisning i ett större antal ämnen. Efter kommissionens sätt att se torde det emellertid för alla här intresserade parter vara mest ändamålsenligt, att folkskollärarna, då de vid universitetet infinna sig för studiernas påbörjande, äro berättigade att där inskrivas. Redan av detta skäl anser kommissionen, att berörda preliminära fortbildning icke bör förläggas till universitetet. Vare sig den nämnda kompletteringen förlägges till folkskoleseminarium eller till allmänt läroverk, torde den utan svårighet kunna anordnas så, att den icke synnerligt betungar den normala verksamheten vid undervisningsanstalten i fråga. Vid valet mellan berörda undervisningsanstalter torde den praktiska lämplighetssynpunkten ensamt böra vara avgörande. Det vid ärendets tidigare handläggning anförda skälet, att folkskollärarna känna närmare samhörighet med den läroanstalt, där de förut idkat studier, än med det allmänna läroverk, dit de kunde komma att hänvisas, synes kommissionen härvid böra tillmätas stor bets'delse. Kommer så därtill, att seminarierna numera äro utrustade med fullt kvalificerade lärare och dessa lärare bättre än läroverkens äro förtrogna med omfattningen och arten av elevernas redan inhämtade kunskaper, torde det obestridligen få anses ligga närmast till hands att. på sätt vid ärendets föregående behandling från universitetshåll förordats, tänka sig den speciella fortbildningen anförtrodd åt något seminarium. Utan närmare erfarenhet måste det givetvis vara förbundet med mycket stora svårigheter att på förhand fixera den erforderliga studietiden. Det kan helt visst icke undvikas, att de olika kursdeltagarna sinsemellan förete väsentligen skiljaktiga förkunskaper i de ämnen, som skola bliva föremål för studium. Somliga hava måhända icke andra förkunskaper i främmande språk, än dem seminariekursen skänkt. Andra hava kanske genom enskilda studier förvärvat betydande

53 insikter i samtliga fortbildningskursens ämnen. Vid kursernas planläggning synes emellertid icke rimligen någon annan utgångspunkt kunna ifrågakomma än den, vilken betingas av de vid seminariet inhämtade kunskaperna i det främmande språk, som där varit föremål för studium, detta må vara engelska eller tyska, samt i matematik. För sistnämnda ämnes vidkommande bör hänsyn' icke tagas till genom eventuellt enskilt arbete vidgade eller fördjupade kunskaper utan till en »normal» kurs i ämnet. Fasthållas dessa synpunkter och erinrar man sig vidare, att de vid Lunds privata elementarskola för avläggande av studentexamen anordnade fortbildningskurserna för folkskollärare normalt beräknas taga i anspråk tvenne feriekurser och ett läsår, varvid inga krav på kvalificerad folkskollärarexamen uppställas och samtliga gymnasiets ämnen göras till föremål för undervisning, vill det synas, att ett utsträckande av fortbildningskursen utöver det tidsmått, som vid nämnda privatläroverk ansetts erforderligt, icke kan vara av nöden. Snarare torde väl omständigheterna få anses tala för, att det skall vara möjligt att under här föreliggande, i olika avseenden gynnsammare förutsättningar bibringa eleverna erforderliga kunskaper på en kortare tid. Det får icke heller förbises, att det icke blott ur lärarnas utan framför allt ur skolans synpunkt måste betraktas som ett grundläggande krav, att fortbildningskursen icke förutsätter tjänstledighet från innehavd befattning under alltför lång tid eller att läraren skall nödgas avgå från ordinarie befattning för att bedriva ifrågavarande fortsatta studier. Anordningar i sådant syfte äro av så mycket större betydelse, som de efterföljande universitetsstudierna till väsentlig del måste bedrivas under ledighet från läraren åliggande tjänstgöring. Dessa förhållanden anser kommissionen tala för att kursen icke tager i anspråk mera än ett sammanhängande läsår. I den mån ytterligare tid befinnes erforderlig, bör denna vinnas under utnyttjande av ferietiden, genom anordnande av en eller eventuellt två sommarkurser. Det torde ock böra övervägas, om icke utbildningen lämpligen fördelas på terminskurser. I fråga om tillträdet till här förevarande kurser torde böra gälla, att elevernas i folkskollärarexamen erhållna vitsord böra vara i främsta rummet bestämmande jämväl i sådant avseende, att, där ett större antal sökande anmält sig, än som kan beredas utrymme, de bäst vitsordade skola äga företräde. I den för studentexamen stadgade ordning bör vid kursens slut prövning enligt fordringarna för studentexamen förekomma, och torde det böra föreskrivas, att vid denna prövning censorer skola närvara. Det synes jämväl böra tagas under övervägande, om icke i samband med nu berörda fortbildningskurs tillfälle till valfri undervisning i ett tredje främmande levande språk bör beredas de elever, som så önska och vilkas tid och krafter medgiva en sådan utvidgning av studierna. Även om senast avsedda studier icke kunna leda till avläggande av särskilt prov enligt fordringarna för studentexamen, ligger det i öppen dag, att så stora fördelar skulle vara förbundna med en dylik anordning, att kommissionen anser sig böra förorda, att densamma i vart fall försöksvis må komma i tillämpning. Givetvis bör, såsom redan antytts, frihet föreligga för dem, som så önska, att inhämta, de för komplettering erforderliga kunskaperna jämväl i annan ordning än genom deltagande i ovannämnda kurser. Prövningen torde i sådana fall lämpligen kunna försiggå samtidigt med prövningen vid fortbildningskurs under tillämp-

54 ning i princip av de grunder, som gälla beträffande studentexamen för lärjungar från enskild undervisning. Kommissionen anser sig icke böra i detta sammanhang framlägga närmare förslag till kursplaner eller beräkning av de kostnader, som kunna komma att vara förbundna med. anordnandet, till en början på försök, av en eller två sådana fortbildningskurser. Blott så mycket må framhållas, att kostnaderna för varje klassavdelning i en helårskurs, därest lokal inom seminariet kan erhållas, icke torde behöva nämnvärt överskrida beloppet för avlöningen av en lektor och därför synas kunna begränsas till omkring 10 000 kronor. Ersättning för sommarkurs_ torde böra utgå efter timlärararvode och torde kostnaderna för två dylika kurser icke kunna överstiga 5 000 kronor. Den förcligI det föregående har kommissionen uteslutande skärskådat det föreliggande gandefrå- spörsmålet ur synpunkten av den nuvarande studentexamen och de för densamma gimnasiets fastställda kunskapsfordringarna. Givetvis inträder frågan i ett något förändrat omorganisa- läge, i den mån det av kommissionen framlagda förslaget till ny läroverksorganisation. tion förverkligas. Emellertid torde det av det föregående hava framgått, att spörsmålet icke därigenom skulle kunna bliva föremål för ett principiellt olika bedömande. I det hela synas nämligen samma grundsatser alltjämt kunna vinna tillämpning med den modifikation, som föranledes av gymnasiets uppdelning på ett större antal linjer och därav betingad anpassning av fortbildningskurserna till de olika möjligheter, som vid gymnasierna föreligga. Hemställan.

På grund av vad sålunda anförts får kommissionen föreslå, att Kungl. Maj:t i anledning av den av Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening ingivna framställningen måtte, dels medgiva, att folkskollärare med godkänd avgångsexamen från statens folkskoleseminarium må under de villkor, som nedan närmare angivas, förklaras berättigad att på enahanda villkor, som gälla för studenter, inskrivas i filosofisk och teologisk fakultet samt där avlägga examen, dels föreskriva, att sådan rätt, som här sagts, må tillkomma folkskollärare, som ej mindre i avgångsexamen eller senare undergången fyllnadsprövning erhåller sammanlagt minst 20 betygsenheter uti seminariets kunskapsämnen, än även i prövning för studentexamen styrkt sig i antingen latin samt tyska och engelska enligt fordringarna å latinlinjen, eller ock matematik samt tyska och engelska enligt fordringarna å reallinjen besitta godkända insikter, ävensom efter genomgången av folkskoleseminariet under minst två läsår med goda vitsord bestritt tjänstgöring vid folkskola eller annan därmed jämförlig offentlig läroanstalt, dels ock vidtaga åtgärder för anordnande, i enlighet med ovan framlagda grunder, av fortbildningskurser för de folkskollärare, som med avseende på folkskollärarexamen och tjänstgöring styrkt sig innehava angivna förutsättningar.

55 T a b e l l 1.

Inträdessökande, godkända och intagna i första klassen år 1915—1922. Årssummor.

Inträdessökande, som avlagt realskolexamen

Hela antalet

A r l-H

a.

a CT5

Manliga 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922

487 480 426 475 518 606 912 1449

245 297 278 277 346 382 470 657

a

b a

%

238 292 278 277 344 371 405 399

50-3 97-1 61-9 98-3 65-3 100-0 58-3 100-0 66-8 99-4 630 97-1 51-5 86-2 45-3 60-7

1918 1919 1920 1921 1922

439 420 382 397 493 468 570 721

283 258 229 244 288 317 383 470

190 189 184 204 232 258 297 296

64-5 61-4 59-9 61-5 58-4 67-7 67-2 65-2

a

%

Samma 5 353 2952 2 604 55 1 88-2 Kvinnliga. 1915 1916 1917

h g

f e

0 V

Inträdessökande, som företett avgångsbetyg om normalskolekompetens

67 73 80 83 80 81 77 63

Summa 3 890 2472 1850 63-5 74-8

20 23 21 17 15 13 69 150

9 19 18 12 15 11 44 104

450 88-9 19 82-6 1000 18 85-7 100-0 12 70-6 100-0 15 100-0 100-0 11 84-6 100-0 40 63-8 909 66 69-3 63-5

328 232 189 70 7 81-5

45 28 40 29 41 35 76 122

40 23 33 22 33 33 67 107

29 88-9 19 82-1 29 82-5 20 75-9 26 80-5 30 94-3 62 88-2 62 87-7

72-5 82-6 87-9 90-9 7890-9 92-5 57-9

416 358 277 86-1 77-4

56 16 27 31 88 31 55 81

49 16 22 21 -22 31 45 68

36 42

87 82'

17 81 20 67' 21 78 28 91 39 81 i] 84

368 304 244 82-6 80-3

56 Tabell 2.

Inträdessökande, godkända och intagna vid folkskoleseminarierna åren 1915—1922. Simimo r för de särskilda seminarierna. Antalet inträdessökande, som avlagt realskolexamen

Hela antalet

a p: Cb ^

a'

M a

b a

c b

%

%

a

o p.

CG

OK

O:

a p. m

B P

407 299

355 203

or s> p

ao

Öi

O

cao=

st

e d

f e

3 Bä

%

22 73-8 17 800 19 85-7

710 85-0 79-2

Inträdessökande, som företett avgångsbetyg om normalskolekompetens

K o

Q o

a

P~ o* B p.

rt-

o

h

i h

*•£

p 9

%

— — — — — — — — — —

— — — — — — — — — —

— — — — — — — — — —

— — — — — — — — — —

78 46

54 26 36 60

91-8 83-6 79-6

69-2 56-5 92-3

89-9 641

84-5 960

CO

CD

Manliga. Uppsala . . Strängnäs . Linköping . Växjö . . Lund . . . Göteborg . Karlstad .

714 413 517 624

322 309

691 890

391 445

624 432

360 212 277

57-0 87-2 55-4 88-6 289 62-3 89-8 231 49-5 74-8 382 56-6 97-7 407 307 199

50-0 57-7

42 25 28

31 20 24 14

51 35

83-4

11 24

5 19

10 56-0 71-4 32 569 970 42 79-7 82-4 29 680 82-9 5 45-5 100-0 13 79-2 68-4

43 87-8 29 80-9

91-5 85-3 93-9

25 58 64

49-1 61-8

Summa 5 353 2952 2604

55l

S8-2

68-2

67-2

68 64

55 58

Härnösand . Luleå . . .

Kvin77liga. Stockholm . Kalmar . . Landskrona Skara . . . Falun . . Umeå . . .

506 620 563 587 844 595

345 375 363 426 504 329

232 192 283 276 461 292

60-5 64-5

51-2 78-0

72-6 59-7

64-8 91-5

55-3

88-8

Luleå . . .

46 90 35 39

45 69 32 34

70 7 81-5

90-6 30 97-8 65 76-7 28 91-4

66-2 52-7 89-7 66-7

85 55 49 79

39 71 50 14 g

4S

87-5

78 16 a 368

94-2

30 87-2

175 130 114 74-3 87-7 Summa 3S90 2472 1850 63 5 74-8

77-4

Samtliga 9 243 5424 4 454 58-7

79-3

79-0

82-1

— — — — — — — — —

14 87-5 100-0 g 100-0 100-0 82-6

80-3

SÄRSKILDA YTTRANDEN.

I. Om rätt för olever, utexaminerade från statens högre lärarinneseminarium, att vinna inträde vid universitet och där avlägga examen. 1. Av G. B. Fåhrcms, under instämmande av Gerda Martin. Kommissionen har, i anledning av nådig remiss föreslagit, att lärarinnor. som utexaminerats från Högre lärarinneseminariet enligt bestämmelserna i nådiga breven den 19 augusti 1910 och den 21 april 1911, måtte, under vissa av kommissionen angivna förutsättningar, vara berättigade att under enahanda villkor, som för studenter äro föreskrivna, inskrivas i teologisk eller filosofisk fakultet och där avlägga examen. Däremot har kommissionen beträffande lärarinnor med avgångsexamen från sagda seminarium enligt tidigare bestämmelser ifrågasatt, att ratten att avlägga examen vid universitetet göres beroende av individuell prövning i varje särskilt fall, dock under beaktande av de synpunkter kommissionen framlagt med avseende på de efter seminariets omorganisation utexaminerade eleverna. Utan att vilja direkt inlägga min reservation mot detta kommissionens ståndpunktstagande tillåter jag mig i ärendet anföra följande. J a g är fortfarande av den åsikt, åt vilken jag såsom medlem av dåvarande läroverksöverstyrelsen tidigare givit uttryck, att även de lärarinnor, som före seminariets omorganisation avgått från seminarium äga sådan allmänbildning och sådana studieförutsättningar, att de utan särskild dispens böra erhålla den ifrågasatta rätten. Då jag emellertid har beslutat att icke reservera mig, har det skett uteslutande därför, att, då nu tio år förflutit, sedan seminariets nya organisation trätt i kraft, det torde kunna förväntas, att endast ett ringa fåtal seminarieelever från en äldre organisationstid hyser någon åstundan att fortsätta sina studier vid universitetet. Något praktiskt behov av ett allmänt stadgande beträffande sistnämnda elever föreligger således icke. 2. Av J. Samuelsson. Mot kommissionens förslag, att elever från högre lärarinneseminariet under vissa förutsättningar skola äga rätt att under samma villkor, som gälla för studenter, inskrivas i teologisk eller filosofisk fakultet och där avlägga examen, har jag i det hela intet annat att anmärka, än att det i fråga om språkkunskaper bort ställas något högre fordringar. För inträde vid högre lärarinneseminariet erfordras kunskaper i främmande språk, som motsvara avgångsbetyg från 8-klassig flickskola mecl s. k. normalskole-

58 kompetens. Beträffande två av de främmande levande språken, som de inträdessökande i allmänhet läst i 8, respektive 5 år, och i vilka de för inträde i seminariet undergå såväl skriftlig som muntlig prövning, torde nian kunna anse, att de äga tillfredsställande kunskaper, även om dessa icke nå upp till studentexamens fordringar. Betänkligheterna gälla det tredje språket (engelska eller franska). Då enligt timplanen för statens normalskola för flickor det tredje främmande språket endast läses med 3 veckotimmar i de båda högsta klasserna, är det uppenbart, att fordringarna väsentligt understiga studentexamens. Kommissionen, som förutsett denna invändning, söker bemöta den genom att hänvisa till det förhållandet, att jämväl många studenter på grund av gällande bortvalsrätt ha ofullständiga, kunskaper i det tredje språket (franska). Kommissionen har emellertid själv i annat sammanhang (Betänkande I sid. 291) med rätta skarpt kritiserat bortvalsrätt en just i denna punkt, och det torde då vara mindre konsekvent att åberopa den till försvar för en motsvarande svaghet i seminarieelevernas utbildning. Bortvalet av franska har för övrigt visat stark tendens att minska (se Betänkande 11 sid. 229), och man bör vidare komma ihåg, att av de 5 % studenter, som mellan åren 1910— 1918 valt bort franska, endast en tredjedel kommit till universitetet och en ännu mindre del till de ifrågavarande fakulteterna. Saken skulle kunna få en större räckvidd beträffande eleverna från högre lärarinneseminariet, då endast ett främmande språk är obligatoriskt i den lägre kursen och, såsom framgår av siffror från de 5 sista åren, icke ens hälften av eleverna i denna kurs välja det tredje språket, i vilket cle ha de svagaste kunskaperna. Ej heller kan det vara riktigt att låta de svagare språkkunskaperna, uppvägas av elevernas större mognad i andra ämnen. Vilka kunskaper som helst ha ej samma värde i fråga om förutsättningarna för bedrivande av högre studier. Beträffande främmande språk intaga dessa en särställning, alldenstund de äro oumbärliga hjälpmedel för akademiska studier av snart sagt alla ämnen. Och det är vidare självklart, att om studentmaterialet är alltför heterogent i fråga om språkkunskaper, den akademiska undervisningen kan komma att försvåras. Även från denna synpunkt sett är det mindre lämpligt att ställa lägre fordringar i ett av de tre kulturspråken på ifrågavarande elever från högre lärarinneseminariet än på studenter i allmänhet. Det kan enligt min mening icke anses orimligt, att foga det villkor till cle av kommissionen föreslagna, att de elever, som icke erhållit undervisning i det tredje språket i högre lärarinneseminariet, skola för att kunna inskrivas vid universitetet förete intyg, att cle äga kunskaper i detta språk, motsvarande fordringarna för studentexamen. Ett sådant intyg bör för likformighetens skull utfärdas av gymnasielärare och vitsorda insikter i det tredje språket, som icke understiga fordringarna för studentexamen enligt latinlinjen.

IL Om folkskollärarnas fortbildning i vetenskapligt avseende Av A. B. Bergstrand, J. Samuelsson, A. I. Stcartling och S. J. Södcrlindh. Då det gäller att föreslå de villkor, som böra ställas för folkskollärarnas tillträde till universitet, torde det lämpligen böra erinras om att man här icke står inför det allmänna spörsmålet, huruvida för bedrivande av universitetsstudier efter-

59 givande av studentexamen för reellt kvalificerade skall kunna förekomma. Ett sådant eftergivande bör för varje särskilt fall prövas individuellt. Nu gäller det att" föreslå villkor för en viss grupp, som åtnjutit en enhetlig förutbildning. På grund härav är det nödvändigt att jämföra denna förutbildning med fordringarna för studentexamen, som ju hittills varit den enda vägen till universitetsstudier. Sker icke detta, har man inga fasta hållpunkter att gå efter, utan det hela blir godtyckligt. Vidare jir det av vikt att tillse, att man ej beträffande en särskild kategori avstår från fordringar, som anses berättigade i fråga om andra. Den enda säkra hållpunkten för bedömandet av villkoren för folkskollärarnas rätt att inskrivas vid universitet är således en noggrann undersökning av kunskapsmåtten i folkskollärarexamen och en jämförelse med studentexamen. Det torde även vara nödvändigt att framhålla, att vad vederbörande myndigheter uttalade sig om 1911 och 1912. gällde en annan sak. Det var då fråga om folkskollärares fortbildning vid universitet för att avlägga en särskild examen för behörighet till lärartjänst, vid kommunal mellanskola med mindre fordringar än i filosofisk ambetsexamen. Kommissionens förslag har en större räckvidd. Det avser nämligen rätt för elev med avgångsexamen från statens folkskoleseminarium enligt nådiga stadgan för statens folkskoleseminarier den 3 juli 1914 att inskrivas vid universitet och där inom teologisk eller filosofisk fakultet avlägga examen. Här avses alltså ingen inskränkning i fråga om examina, utan alla — även de högsta — examina i de ovannämnda fakulteterna innefattas i förslaget. Kommissionen har nu anställt en jämförelse mellan fordringarna i folkskollärarexamen och studentexamen. Utan att ingå i detaljer vilja vi dock framhålla, att vi visserligen i det hela kunna godtaga denna jämförelse, men att det dock synes oss, som om i några punkter kunskaperna i folkskollärarexamen värderats för högt i jämförelse ined studentexamen. Så har t. ex., då kommissionen jämför seminariets och gymnasiets kurser, den omständigheten ej tillräckligt beaktats, att gynmasiekurscrna direkt stödja sig på det underlag av kunskaper, som realskolan givit lärjungarna i cle allmänna läroverken. I fråga om seminariet är det blott i svensk historia och geografi, som stadgan kräver kunskaper vid inträdet, motsvarande kurserna i realskolans fem lägre klasser. Att kurserna vid seminariet äro något överlägsna i geografi och psykologi, skall ej förnekas. Dock kan det betvivlas, om detsamma gäller för ämnet kristendomskunskap i betraktande av att studiet av kyrkohistoria ej bedrives i samma omfattning som i gymnasierna. Vidare har man svårt att föreställa sig, att allmänbildningen i ämnet historia kan nå samma nivå som på gymnasiet, där man lägger en helt annan vikt på studiet av den allmänna historien. Sammanfatta vi jämförelsen av utbildningen i de humanistiska ämnena bortsett från de främmande språken, så kan man säga, att seminariebildningen i stort sett kan anses likvärdig med gymnasiets men att likväl — i motsats till förhållandet med elever, avgångna från högre lärarinneseminarium — intet överskott finnes a seminariets konto, som kan berättiga till avkortningar i fråga om andra läroämnen. I dessa utfaller med undantag för ämnena geografi och möjligen biologi jämförelsen avgjort ogynnsamt för seminariets vidkommande. Vad slutligen de Främmande levande språken angår, intaga dessa en särställning. Här kan ingen jämförelse komma i fråga. Och om man i andra ämnen rimligtvis bör låta ett eventuellt minus i någon del av kursen uppvägas av ett plus inom andra områden därav,

60 måste man i fråga om språken, som utgöra hjälpmedel vid de akademiska studierna, hålla på att alla studerande böra ha en något så när likartad förutbildning. Nu menar kommissionen, att akademiska studier kunna bedrivas med kännedom om två främmande levande språk, och därför bör man icke fordra mer av folkskollärarna. Att man kan idka universitetsstudier med kännedom om endast ett eller två främmande levande språk, är ju uppenbart. Men det är lika uppenbart, att möjligheterna till ett framgångsrikt bedrivande av högre studier väsentligen skulle beskäras, om den studerande endast ägde kunskaper i ett kulturspråk. Det är också svårt att förstå, hur fordran på någon kännedom i de tre kulturspråken i längden skall kunna upprätthållas för studentexamen, om man icke anser dem oundgängliga för alla studerande vid universiteten. Vad som gäller i ena fallet, måste väl gälla även i det andra, såvida ej en särskild kategori skall bliva privilegierad. Studentexamen är ju från början uteslutande en inträdesexamen till universiteten och är alltså avpassad efter det mått av allmänbildning och förbildning, som universitetsstudierna ansetts kräva, och universiteten ha också sedan alltjämt haft stort inflytande vid fastställandet av den högre skolbildningens mål. Detta mål är naturligtvis rörligt och måste avpassas efter den allmänna kulturutvecklingen. Men ingen har väl ansett, att det för närvarande är satt för högt ur synpunkten av förbildning till universiteten, snarare tvärtom. Öppnas nu uya vägar till universiteten, på vilka man kan komma in med mindre förkunskaper, är det ju tydligt, att de vetenskapliga universitetsstudierna skola sjunka till en lägre ståndpunkt. Särskilt befara vi, att detta skall visa sig i följd av den föreslagna minskningen i språkkunskaper. Kommissionen har begränsat fordringarna till två främmande levande språk under hänvisning till att studenter enligt nu gällande bortvalsrätt kunna inskrivas vid universitet efter blott ett års undervisning i franska. Ett dylikt undantagsförhållande bör dock ej enligt vår mening åberopas såsom försvar för total frånvaro av franska i ifrågavarande seminarieelevers kompletteringskurs. I annat sammanhang (Betänkande I sid. 291) har också kommissionen själv med rätta skarpt kritiserat bortvalsrätten i denna punkt. Då kommissionen nu föreslår, att kunskaper skola vitsordas i två främmande levande språk och latin enlig-t fordringarna å latinlinjen eller i två främmande levande språk och matematik enligt fordringarna å reallinjen, så förefaller det oss alltså, som1 om detta är en alldeles godtycklig avkortning av studentexamens kunskap smått. Däremot står man på fast mark, om man hävdar den grundsatsen, att komplettering av studentexamens fordringar skall äga rum i de ämnen, där seminariets kunskaper äro avgjort svagare än gymnasiets, alltså i tyska, engelska, franska, latin. matematik och fysik efter fordringarna på latinlinjen och i tyska, engelska, franska, matematik, fysik och kemi efter fordringarna på reallinjen. Det blir ju likväl avsevärd lättnad och tidsbesparing, om seminarieelev befrias från skyldigheten att samtidigt upprätthålla och redovisa kunskaperna i ämnena kristendom, svenska, historia, filosofi, geografi och biologi. Därjämte bör seminarieelev kunna göra bruk av nu gällande bortvalsrätt mecl skyldighet att i sådant fall i examen redovisa för kunskaper, motsvarande andra ringen av respektive linje, i det eller de bortvalda ämnena, varvid dock vid bortval av ämnena matematik och fysik på latinlinjen betyg i folkskollärarexamen i dessa ämnen må anses fullt tillräckliga.

61 Vid genomförande av kommissionens förslag till ny läroverksorganisation torde samma grundsats för seminarieelevs komplettering av studentexamen kunna tillämpas, så att den äger rum efter fordringarna för någon av gymnasielinjerna med skyldighet för examinand att i examen eller genom intyg av vederbörande lärare styrka, att han i cle ämnen, som icke föras fram till studentexamen å ifrågavarande linje utan tidigare avslutats, äger motsvarande kunskaper. Av S. J. Södcrlindh angående villkoren för lärarinnornas och folkskollärarnas universitetsstudier. Bland de villkor, som av kommissionen uppställts för att lärarinnor och lärare, utexaminerade från högre lärarinneseminariet eller statens folkskoleseminarier, skola erhålla rätt att inskrivas vid universitet och där avlägga examen, har även upptagits, att de under minst två läsår skola hava med goda vitsord utövat viss praktisk lärarverksamhet. Som skäl för att uppställa ett sådant villkor anför kommissionen: l:o att, då det allmänna berett dessa personer tillfälle till kostnadsfri utbildning för framtida verksamhet i skolans tjänst, det med full rätt kunde hävdas. att det kan anses som en förpliktelse för dessa att i vart fall under någon tid gagna det allmänna genom att arbeta inom det verksamhetsområde, för vilket utbildningen förberett; 2 ro skulle den enskilde individen under en sådan mellan cle grundläggande och cle fortsatta studierna liggande period av praktisk verksamhet komma till större klarhet rörande sin framtid och arten av sin fortsatta utbildning och samtidigt genom självstudier förbereda sig för fortsatta högre studier: samt 3:o skulle genom en sådan anordning uppnås en garanti för att seminarievägen icke i någon mån skall kunna betraktas såsom en genväg till universitetet. J a g har ej kunnat finna dessa skäl vara av den beskaffenhet, att cle kunnat övertyga mig om det nämnda villkorets berättigande. Vad det första skälet beträffar, är ju den ifrågavarande fortsatta utbildningen vid universiteten ej avsedd att leda de studerande in på andra levnadsbanor utan endast att göra dem bättre skickade för den bana de redan valt, nämligen lärarbanan, och för vilken de erhållit en första utbildning. Vad särskilt beträffar de från högre lärarinneseminariet utexaminerade. komma dessa även efter sina universitetsstudier i regeln att undervisa i samma slags skolor som de, i vilka de genom sin lärarinneexamen äro berättigade att vinna anställning. Och vad folkskollärarna angår, får man väl hoppas och förmoda, att åtskilliga av dem även efter avlagd akademiska examen stanna kvar i folkskolans tjänst. Men även cle, som med sina universitetsstudier vilja förvärva sig möjlighet att bliva lärare i de högre skolorna, avse ej att övergå till en ny levnadsbana. De ämna ju i alla fall bliva lärare, och då är deras utbildning i seminariet ej bortkastad utan tvärtom av stor nytta. Om nu emellertid detta krav på två års praktisk lärarverksamhet skulle uppställas för att det allmänna skulle få någon valuta för vad undervisningen i seminarierna kostat det allmänna, så skulle väl detta krav böra uppställas för alla, som utexaminerats från dessa läroanstalter, och ej endast för dem, som önska bedriva studier vid universitet och som genom dessa studier endast avse att skaffa sig bättre kompetens för det lärarkall, de i varje fall tänka ägna sig åt. Det andra skälet synes mig ej heller bärande. Man torde väl i regeln hos dessa personer, som ju nått en ålder av minst 21 år och som under 3 ä 4 års tid utbildats för ett särskilt kall, kunna, förutsätta, att de nått en ej så ringa grad av mognad, och att cle även hava kommit till klarhet rörande sin framtid. Någon sär-

skild eftersinnandets tid torde väl ej nödvändigt behöva fastställas. Var och en, som ej kommit till klarhet angående sin framtid, har ju emellertid givetvis rättighet att gå ut i praktisk lärarverksamhet och övertänka sin framtid, så länge hon eller han själv önskar. Vad till slut det tredje skälet beträffar, så är det givetvis opåkallat att uppställa detta villkor endast för att seminarievägen ej skall bliva en genväg till universitetet. Om här ifrågavarande personer hava cle teoretiska förutsättningar för bedrivande av akademiska studier, som kunna anses behövliga, är det väl ingen mening i att uppställa detta krav på två års tjänstgöring för att deras tillträde till universitetet skall fördröjas i två år och denna väg således ej skall kunna sägas vara en genväg. För övrigt torde med de övriga villkor, som kommissionen uppställt för ifrågavarande personers tillträde till universitetet, och alldeles särskilt med de villkor, som av ledamöterna Bergstrand. Samuelsson, Svvartling och mig uppställts i särskilt yttrande, ingen kunna med skäl påstå, att vägen (iver seminarierna skall bliva en genväg, även om det ej föreskrives två års praktisk lärarverksamhet. Emellertid torde nog förhållandena av sig själva gestalta sig så, att de frän seminarierna utexaminerade ofta först giva sig ut någon tid i praktisk lärarverksamhet, detta dels för att pröva sin förmåga, dels för att möjligen samla en slant till bekostande av fortsatta studier, dels också för att genom självstudier förkorta universitetsstudierna. J a g anser dock, att den enskilde individen bör själv få avgöra, om och huru länge han skall sysselsätta sig med praktisk lärarverksamhet, innan han övergår till högre studier. Om jag således ej funnit kommissionens skäl för det uppställda kravet på två års praktisk lärarverksamhet på, något sätt övertygande, anser jag å andra sidan, att vissa skäl tala för att något sådant krav icke uppställes. Först och främst synes det mig, som om det vore särdeles lämpligt för de fortsatta högre studierna, om cle från ifrågavarande läroanstalter utexaminerade kunde omedelbart efter avgången få fortsätta sina studier, medan deras i seminarierna inhämtade kunskaper ännu äro fullt aktuella för dem och således en påbyggnad på den lagda grunden torde lättast låta sig göra. Vidare må särskilt beaktas, att dessa personer äro minst 21 år, åtskilliga avsevärt äldre, och att det således är nödvändigt, om de mecl framgång skola kunna idka universitetsstudier, att deras tillträde till universitetet ej onödigtvis fördröjes. Vad till slut särskilt angår de manliga eleverna, så torde det väl i allmänhet ställa sig så för dessa, att, om de hunnit bilda familj, de i regeln knappast hava någon möjlighet att sedan avbryta sin lärarverksamhet och lägga sig vid universitet för att studera vidare. Skall för dessa, som vid avgången från seminariet redan nått en mogen ålder, möjligheten till akademiska studier bliva mer än en vacker hägring i ett ouppnåeligt fjärran, så böra de också snarast möjligt kunna få påbörja dessa studier. Då jag sålunda ej kunnat finna kommissionens skäl för uppställande av kravet på två års praktisk lärarverksamhet efter avlagd examen vid högre lärarinneseminariet eller statens folkskoleseminarier såsom villkor för ifrågavarande personers rätt att inskrivas vid universitet och där avlägga examen på något sätt övertygande utan tvärtom anser att vägande skäl finnas för att något sådant krav icke uppställes, har jag ej kunnat biträda kommissionens förslag i denna punkt.

I N N E H Å L L. Sid

I.

II.

Om rätt för elever, utexaminerade från statens högre lärarinneseminarium, att vinna inträde vid universitet och där avlägga examen

o

Om folkskollärares fortbildning i vetenskapligt avseende

23 Särskilda yttranden av G. R. Fåhrseus, under instämmande av Gerda Martin ;> J. Samuelsson » A. B. Bergstrand, J. Samuelsson, A. I. Swartling och S. J. Söderlindh . . . » S. J. Söderlindh

57 57 58 61

Statens offentliga utredningar 1923 S y s t e m a t i s k

förteckning

(Siffrorna inom k l ä m m e r beteckna utredningarnas n u m m e r f* den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning.

Rättskipning.

Fångvård.

Ttredning r ö r . s t ä d e r n a s domstolsväsen. [1923: 6] Jörslng till strafflag, a l l m ä n n a delen, s a m t till lag a n g . villkorlig frigivning. [1923: 9] l e t ä n k a n d e och förslag r ö r a n d e förvaring av förminskat tillräkneligu förbrytare m . m. [1923:36]

Statsförfattning.

Allmän statsförvaltning.

l o l k o m r ö s t n i n g s k o m m i t t é n s utredningar 8. Folkomröstningsinstitutet i den schweiziska demokratien. [1923: 10] 4. Folkomröstningsinstitutet i Nordamerikas förenta stater. [1923:8] 5. Folkomröstningsinstitutet utanför Schweiz och Förenta s t a t e r n a . [1023: 20] lolkomröstningskommitténs betänkande a n g . decisiv folkomröstning. [1923: 19] letänkande och förslag "i fråga om kvinnors tillträde till statstjänster 3. K v i n n a s behörighet a t t innehava prästerlig och a n n a n kyrklig tjänst. [1923: 22] l e t ä n k a n d e med förslag till lönereglering för befattningshavare i domsagorna m. m. [1923: 27]

Kommunalförvaltning. lommunnlförfattniiigssakkiimiigus betänkande 4. [1923: 18] Mterskrift till V. M. om r ö s t s a m m a n r ä k n i n g vid koniuiimnla val. [1923: 38] On r ö s t s a m m a n r ä k n i n g v i d k o m m u n a l a v a l . Andra u p p lagan. [1923: 89]

Allmänt

näringsväsen.

K. Elcktriticringskommitténs meddelanden.

Fast egendom.

0. [1923: 24]

Jordbruk med binäringar.

Spnnnmälsmnrknndssakknn nigas b e t ä n k a n d e . [1923: 3] Betänkande ang. det ecklesiastika arrendeväsendet. [1923: 1:] Inventering av odlingsjord längs I n l a n d s b a n a n . [1923: 25] Jordkommissionens b e t ä n k a n d e . G. [1923:40]

Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri. Handel o c h sjöfart. Komiminikationsväsen. Statens ställning til] j ä r n v ä g a r n a i främmande länder. [1923:7] U t r e d n i n g rörande Strömsholms kanal. [1923: 11] Vägkommissionens b e t ä n k a n d e n . 4. [1923: 13] Förslag till avtal rör. Stockholms bangårdsfråga. [1923: 14] Betänkande ang. Stockholms förortsbanefråga. [1923: 21]

Bank-, kredit- o c h penningväsen. F ö r s ä k r i n g s väsen.

Statens o c h kommunernas fiuansväsen. Xbgistraternaa befriande från ansvar för kronouppbörden m. ra. [1923: 1] Till- och t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar och b e t ä n k a n d e n . 18. Den svenska m e k a n i s k a verkstadsindustriens utveckling intill krigsutbrottet. [1923:31] 19. Sveriges bryggeriindustri. [1923:82] 20. Garveriindustriens produktionsförhållanden. [1923:33] 21. Kvalitetsfrågan hos det svenska vetet. [1923: 34] 22. Tabeller ang. industriens Cklhlg. [1923: 37]

Politl. Firslag till lag om lösdrivares behandling. [1923: 2] B l ä n k a n d e med förslag till förordning ang. t i l l v e r k n i n g av brännvin m . ni. [1923: 28] Socialpolitik. ranindnstriellademokratiensproblem. 1. [1923:29] 2. [1923:30] H ä l s o - ocli

sjukvård.

Stockholm 1923.

Kyrkovasen,

Undervisningsväsen. odling i övrigt.

Andlig

Betänkande med förslag till lag om församlingsstyrelse m. in. [1928:4] Skolkommissionens betänkande 5. Organisatoriska och ekonomiska utredningar. [1923: 5] Förslag till ändringar i jordfästningslagen. [1923: 23] 1921 års pensionskommittés b e t ä n k a n d e 2 ang. beredande av förbättrad pensionering från prästerskapets änke- och pupillkassu ni. m. [1923: 26] Samorganisation av riksdagsbiblioteket och den centrala statsförvaltningen i b o k - o c h biblioteksavseende. [1923:310 Skolkommissionens betiinkande. C. [1928:41]

Försvarsväsen. Försvarsrevisionens betänkande 3. Del 1. Inledande avdelning, lantförsvaret. [1923: 15] Del 2. Sjöförsvaret, samm a n f a t t n i n g av revisionens förslag, särskilda yttranden. [1923: 10] Del 3. Bilagor. [1923: 17]

Utrikes ärenden.

P . A. Norstedt & Söner.

831888 Internationell rätt.