Sammanfattning av utlåtanden och yttranden i anledning av Skolkommissionens den 28 april 1922 avgivna betänkande. [Förra delen]

-X3Jm National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades pa Kungl. biblioteket ar 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1923:56

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

SAMMANFATTNING AV UTLÅTANDEN OCH YTTEAIDEN I A N L E D N I N G AV SKOLKOMMISSIONENS D E N 28 A P R I L 1922 AVGIVNA BETÄNKANDE

S T O C K H O L M 1 9

2 3

Statens offentliga utredningar 1923 K r o n o l o g i s k 1. Betänkande med föralag angående magistraternas befriande i visst iiTseende från ansvar för kronouppbörden m. rn. Norstedt. 57 s. Fl. 2. Förs'.ag till lag om lösdrivares behandling m. fl. författningar. Del 5 av fattigvårdslagstiftn i ngskom mittens betänkinden. Palmqnist. xj, 423 s. S. S. Spar.nmålsmarknadssakkunnigas betänkande. Norstedt. 41 s. J o . 4. Betänkande med förslag till lag om församlingsstyrelse saml till bestämmelser om folkskoleärendenas överflyttning från den kyrkliga till den borgerliga kommnnen m. ra, Palmqnist. vj, 304 B. E. 5. Skolkommissionens betänkande. 5. Organisatoriska och ekonomiska utredningar. Norstedt. 236 s. E. 6. Utredning angåendo vissa spörsmål rörande städernas domstolsväson. Av N. Herlitz. Norstedt. 164 s. J u . 7. Statens ställning till järnvägarna i olika främmande länder. Av A. Lilienberg. Tullberg. 411 s. K. 8. Folkjmröstningskonimitténs utredningar angående referendum i främmande länder. 4. Folkomröstningsinstitntet i Nordamerikas förenta stater. Av H. Tingsten. Tullberg, iv, 399 s. J u . 9. Förslag till strafflag, allmänna delen, samt förslag till lag angående villkorlig frigivning jämte motiv. Marcus. xiij, 534 s. J u . 10. Folksmröstningskommitténs utredningar angående referendum i främmande länder. 3. Folkomröstningsinstitntet i den schweiziska demokratien, dess förutsättningar, former ocli funktioner. Av A. Brusewitz. Tullberg. S81 5.F J u . 11. Utredning rörande ombyggnad av Strömsholms kanal samt utsträckning av kanalen från Smedjebacken till Ludrika. Meddelande frun Kungl. Kanalkommissionen. Nr &. Hffiggström. 133 B. 2 kart. K. Betänkande och förslag angående det ecklesiastika arrendeväsendet: Beckman, xij, 239 s. E. Vägtommissionens betänkanden. 4. Förslag till lag om enskilda vägar m. m. Marcus. 147 s. K. Betänkande med förslag till avtal rörande Stockholms bangårdafråga. Beckman. 46 a. 10 kart. K. -17. Försvarsrevisionens betänkande. 3. Betänkande och förslag rörande revision av Sveriges försvarsväsende. Del 1. Inledande avdelning» lantförsvaret. viij, 661 s. Del 2. Sjöförsvaret, sammanfattning av revisionens förslag, särskilda yttranden. (2), 741 s. Del 3. Bilagor. (2), 90, 33, 28, 19, 03, 85, 4, 80, 2, 48, 30, 36, 6 s. Beckman. F6. 18. Korr.inunalförfattningssakkunnigas betänkande 4 med förslag till lag om landsting m. in. Beckman. 235 s. S. 19. Betänkande angående decisiv folkomröstning, avgivet av folkomröstningskominittén. Tullberg. 40 s. J u . 20. Folkomröstningskommitténs utredningar angående referendnm i främmande länder. 5. Folkomröstningsinstitntet utanför Schweiz och Förenta staterna. Tullberg. 71 s. J u . 21. Betänkande angående ordnandet av Stockholms förortsbarnfråga. Blom. 126 s. 11 kart. K. 22. Betänkande och förslag i fråga om kvinnors tillträde till statstjänster. 8. Kvinnas behörighot att innehava prästerlig och annan kyrklig tjänst. Marcus, ö l s . J u . 23. Betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 25 maj 1894 angående jordfästning m. m. Norstedt. 56 s. J u . 24. Ktmgl. Elek tri fieri ngskomniitténs meddelanden. 6. Utredning angående lämpliga distributionssystem för landsbygdselektrifiering. Beckman, viij, 192 s. J o . 25. Inventering av odlingsjord längs Inlandsbanan från Ströms södra sockengräns till Storunian. Tullberg. 30 s. .2 kart. J o . 1921 års pensionskommittés betänkande. 2. Betänkande angående avveckling av den stärbhns efter präst tillförsäkrade förmånen av tjänst- och nådar samt beredande i sammanhang därmed av förbättrad pensionering från prästerskapets änke- och pnpillkassa. Tullberg. 100 s. E. Underdånigt betänkande med föralag till lönereglering för befattningshavare i domsagorna m. m. Beckman. 85 s. J u . 38. Underdånigt betänkande med förslag till förordning angående tillverkning av brännvin m. m. Blom. 67 s. F i . 29- 30. Den industriella demokratiens problem. 1. Betänkande jämte förslag till lag om driftsnämnder. 240 s. 2. Den industriella demokratien i utlandet. 267 s. Tullberg. S. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 18. Den svenska mekaniska verkstadsindustriens

f ö r t e c k n i n g utveckling intill krigsutbrottet. Av E. Linder. Tullberg. iv, 435 s. F i . 32. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 19. Sveriges bryggeriindustri. Av A. Lilienberg. Tullberg, iv, 40 B. Fl. 33. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 20. Garveriindustriens produktionsförhållanden. Av W. Smith. Marcus, iv, 175 a. Fi. 34. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 21. Kvalitetsfrågan hos det svenska vetet. Av H. Nilsson-Ehle. Marcus. 16 s. Fi. 35. Samorganisation av riksdagsbiblioteket och den centrala statsförvaltningen i bok- och biblioteksavséende. Av V. Gödel. Marcus. 54 s. Fi. 36. Betänkande och förslag rörande förraring av förminskat tillräkneliga förbrytare jämte förslag till internering av farliga återfallsförbrytare. Lund, Berling, 116 s. J u . 37. Tull- och traktatkommitténs utredningar och. betänkanden. 22. Översiktstabeller angående den svenska industriens utveckling 1891—1920 jämte anmärkningar. Marcus, iv, 147 s. Fi. 38. Efterskrift till Om röstsammanräkning vid kommunala val enligt lagarna den 9 juni 1922. Av B. T. Heidenstam. Beckman, (s. 53—61). S. 39. Om röstsammanräkning vid kommunala val enligt lagarna den 9 juni 1922. Av E. von Heidenstaiu. Andra upplagan. Med efterskrift. Beckman. (4), 61 s. S. 40. Jordkommissionens betänkanden. 6. Om sociala arrendebestämmelser, avlösning av arrendejordbruk, förekommande av vanhävd, upphävande av fideikommiss i fast egendom, anskaffande av tomtmark till bostäder m. m. Marcus. 505 s. J u . 41. Skolkommissionens betänkande. 6. Om rätt för elever, utexaminerade från statens högre lärarinneseminarium, att vinna inträde vid universitet och där avlägga examen samt om folkskollärares fortbildning i vetenskapligt avseende. Norstedt. 63 s. E. 42. Lagerhus- och kyl huskommitténs betänkande. 2. Lagerhusväsendet i Sverige och därmed sammanhängande förhållanden. Norstedt, viij, 300 s. J o . 43. Förslag till tnllstadga jämte motivering. Norstedt. (2), 134 s. F i . 44. Tull- och traktatkomraitténs utredningar och betänkanden. 23. De svenska järn- och metallmannfakturindustriernas utveckling med särskild hänsyn till förhållandena vid tiden närmast före världskrigets utbrott. Av (i. Delling. Tullberg, iv, 196 s. Fi. 45. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 24, Undersökning angående jordegendonisvärdenas utveckling i Sverige och vissa främmande länder. Av K. Ämark. Marcus, iv, 93 s. Fi. 46. Sammandrag av yttranden över stadsplanelogskommitténs betänkande med förslag till stadsplanelag och författningar som därmed hava samband samt bostadskommissionens betänkande med förslag till byggnadsstadga. Palmqnist. 867 s. J u , 47. Kommunikation sv er kons lönekommitté. 5. Betänkande angående beredande av semester åt viss icke-ordinarie personal i statens tjänst. Fahlcrantz. 49 s. K. 48. Anvisningar rörande vissa åtgärder för möjliggörande av ökad spannmålsbelåning från jordbrukarnas sida. Norstedt. 43 s. J o . 49. Statens ställning till järnvägarna i Sverige med särskild hänsyn till inlösningsfrågan. Av A. Lilienberg. Tullberg. vj, 268 s. K. 50. Itedegorelse fra det av de danske, norske og svenske Kraftoverf0ringskommissioner nedsatte elektrotekniske Udvalg angaaende elektrisk Kraftöverföring fra Norge til Danmark. Kobenhavn, Jörgensen Se C:o. 135 s. K. 51. Förslug angående lapparnas renskötsel m. jn. Beckman. 136 s. S. 02. Förslag till stadga angående -»nomadundervisningen i riket samt *till instruktion för noniadskolinspektören. Beckman. 52 s. S. 53. Statens kolonisationsnämnds berättelse 1918—1922. Marcus. 37 s. J o . 54. Betänkande angående regelbunden auto mobil trafik samt angående maskinell vägtrafik i de nordliga länen. Tullberg. 191 s. K. 55. Skolöverstyrelsens folkskolutredning. Betäckande och förslag angående statsbidrag till uppförande av byggnader för folkskoleväsendet i riket. Beckman. 110 s. É. 56. Sammanfattning av utlåtanden och yttranden i anled. ning av skolkommissionens den 28 april 1922 avgivna betänkande. Norstedt. 334 s. E.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, ar tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna Ull det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. — ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgiva3 utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

SAMMANFATTNING VV U T L Å T A N D E N

OCH

YTTRANDEN

I ANLEDNING AV SKOLKOMMISSIONENS DEN 28 APRIL 1922 AVGIVNA BETÄNKANDE UTARBETAD INOM

KUNGL. SKOLÖVERSTYRELSEN

STOCKHOLM 1923 KUNGL. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Kap. » » » » » » » » » » » » » » » » »

I. II. III. IV. V. VI. VII. VIII. IX. X. XI. XII. XIII. XIV. XV. XVI. XVII. XVIII.

Sid. Bottcnskolefrågan 7 Sam- eller särundervisning 108 Förhållandet mellan statlig, kommunal och enskild undervisning . 11C Realskolan 125 Gymnasiet 152 Lyceet 171 Flickskolan 174 Kursplaner för de olika skolorna 194 Arbetets inre organisation 230 Inträdesprövningar och flyttningsbestämmelser 232 Realskolexamen (Realexamen) 252 Studentexamen 264 Fysisk fostran och skolhygien 271 Lärarutbildning och lärarkompetens 278 Lokalstyrelse • 300 Ekonomiska förhållanden • • • . . . . • 308 övergångsbestämmelser • 325 Uttalanden och yrkanden i övrigt 332

Föreliggande översikt har jämlikt Kanyl. Maj.ts uppdrag till Skolöverstyrelsen genom nådigt brev den 23 februari 1923 utarbetats inom överstyrelsen. De upprepningar och ojämnheter, som hunna vidlåda densamma, bero dels på arbetets egen natur, då detta utgör en sammanfattning av ett synnerligen stort material — omkring 800 utlåtanden av olika myndigheter m. fl. — dels ock därpå att arbetet i väsentliga avseenden måst fördelas på olika arbetskrafter, som icke odelat kunnat ägna sig åt den föreliggande uppgiften. Härvid bör emellertid särskilt framhållas, att den större utförlighet, som utmärker behandlingen av första kapitlet i jämförelse med de följande, är fullt avsiktlig och liar ansetts lämplig på grund av denna avdelnings grundläggande karaktär.

KAP. I.

Bottenskolefrågan. I fråga om innebörden av principen folkskolan-bottenskola råda två ^ olika uppfattningar. Den ena likställer begreppet »bottenskola» med »genomgången sexklassig folkskola» och godtager ej såsom bottenskola en kortare folkskolekurs, lagd såsom grund för den högre skolan. Denna uppfattning gör sig gällande huvudsakligen hos folkskolemyndigheter och bortser från den omständigheten, att folkskolan flerstädes är sjuklassig. Enligt den andra uppfattningen fattas bottenskoleprincipen så, att folkskolan i viss utsträckning skall utgöra grund för den högre skolan, men antalet folkskoleår är enligt denna mening ej bestämt av principen i och för sig, utan denna anger endast, att folkskolan bildar den grund, på vilken den högre undervisningen bör vila. En del av folkskolan kan därför lika väl som avslutad folkskola utgöra bottenskola, blott organisk förbindelse upprätthålles mellan denna del av folkskolan och den högre skolan. De, som ansluta sig till denna uppfattning av bottenskoleprincipen, kunna därför tala om exempelvis 3-, i-, 5- och 6-årig bottenskola. I de avgivna utlåtandena råder praktiskt taget enstämmighet ombottenskoleprincipens berättigande i denna sist anförda, allmänna mening. Till den förra uppfattningen däremot ansluter sig endast en minoritet. För att i den följande översikten av bottenskolefrågan få en allmän utgångspunkt, från vilken de skiftande uppfattningarna i frågan kunna utgrenas, har det därför varit nödvändigt att utgå från bottenskoleprincipen i dess allmänt avfattade betydelse och från denna utgångspunkt redogöra för olika förslag till utsträckning av bottenskolan. I det följande betecknar således »bottenskola» icke en till antalet folkskoleår bestämd bottenskola, utan avser endast folkskolan såsom grundskola för den högre skolan. Olika typer av bottenskcla angivas genom närmare bestämning, exempelvis 4-årig bottenskola, 6-årig bottenskola, vilken sistnämnda alltså blir liktydig med »bottenskola» enligt den förstnämnda uppfattningen. Vid behandlingen av bottenskolefrågan hava särskilt två frågor ansetts vara av det intresse, att de brutits ut ur utlåtandena och behandlats var för sig. Det är frågorna om folkskolans bärkraft såsom grund för den högre skolan och den föreslagna reformens inverkan på folkskolan själv, vilka frågor sålunda i det följande i allmänhet behandlas under särskilda avdelningar.

Kollegier vid högre allmänna läroverk. (Jämte Läroverkslärarnas Riksförbund.) Folkskolan som bottenskola. Intet koll. har något att erinra mot den allmänna principen, att folkskolan i viss utsträckning bör bilda grundvalen för den högre undervisningen. Ofta betonas, att man icke har någon invändning

8 mot bottenskoleprincipen. så fattad, av den anledningen, att folkskolan redan nu ar bottensko a med 3 klasser. Så exempelvis hos Riksförbundet. Göteborgs latin, Sundsvall, Visby, Kalmar, Härnösand, Örebro, Östermalm i Stockholm. Allmän ställning till SK:s förslag. SK:s definition av bottenskolan och dess iorslag till utformande av bottenskoleidén genom 6-klassig folkskoleorganisation omfattas däremot icke av något koll. Den allmänna kritiken mot SK-s betankande är synnerligen enhetlig och inriktas huvudsakligast på följande nuvudanmärknmgar. 1. Betänkandet brister i förutsättningslöshet och opartiskhet. Exempelvis Gävle: Utredningen är ej förutsättningslös, bär talrika spår av i viss riktning tillrättalagda förhållanden, verkar på ett flertal ställen genom sin tendentiösa läggning mindre förtroendeingivande; — Hudiksvall: Förslaget är ett i många stycken med uppenbara brister och skevheter behäftat arbete, vars huvudsakliga resultat redan före utredningens början voro fastslagna: koll. kan ej värja si ofor den uppfattningen, att betänkandet brister i den grundläggande punkten att vara en opartisk och förutsättningslös prövning av hela skolproblemet. 2 Denna brist beror till stor del på direktiven, av vilka SK ansett sig alltför bunden. Exempelvis: Gävle ifrågasätter med skärpa det lämpliga och berättigade i direktiven, vilka varit högst ödesdigra för utredningen. — Nya elementarskolan: SK har med den tolkning, den givit åt direktiven ävensom åt vissa atgarderoch uttalanden från riksdagens sida. dogmatiskt utgått från principen 6-årig folkskola-bottenskola. Utan att förmå giva övertygande skäl för sm ståndpunkt har SK därefter bortsett från eller bagatelliserat invändningarna mot den radikala bottenskoleidén. Resultatet har icke blivit en organisation, som erbjuder de fördelar, man har rätt att kräva av en omläggning av den högre skolan. Tvärtom, den medför de allvarligaste risker, både nedåt och uppåt. — Reallvkt å Norrmalm: Införandet av enhetsskolan såsom omorganisationens huvudsyfte synes innebära en problemställning av en alltför ensidig och for vårt lands vidkommande oväsentlig synpunkt. Åt bottenskoleprincipen har därigenom givits en innebörd, som den i sig själv icke äger. och från denna såsom orubblig fastslagna utgångspunkt har SK varit hindrad att företaga en förutsättningslös och allsidig utredning. — Mot direktiven själva göras f. ö. erinringar. Så Göteborgs latinlvk: De praktiska ungdomsskolorna borde hava omfattats av utredningen, då både de och folkskolan beröras. En allsidig granskning av det omfattande problemet har därför uteblivit. Vid tolkningen av direktiven har en alltför snäv tolkning givits åt önskemålet, att skolväsendet i dess helhet skall utgöra en sammanhängande enhet med folkskolan som grund. Detta har fattats så, att folkskolan i hela dess utsträckning bör utgöra grundvalen. SK:s utredning har anlagts på att argumentera för denna ståndpunkt utan att beakta övriga alternativ. SK borde objektivt utrett de olika alternativen utan hänsyn till riksdagspolitiska synpunkter. _ 3. SK gör sig skyldig till bristande överensstämmelse mellan sina principiella förklaringar och deras praktiska tillämpning (ex. Gävle). Principen om fullständigt genomgången folkskola fasthålles icke av SK (Malmö). 4. Bristande tillförlitlighet hos det statistiska materialet. Allmänt kritiseras_ SK:s statistik angående studieförlängningens ringa betydelse. 5. Bristande allsidighet tadlas i allmänhet i samband med föregående punkter. 6. SK bygger alltför mycket på lösa förmodanden och på förhoppningar om framtida utveckling. 7.^ Alltför stark strävan efter uniformering. Såsom exempel på kritiken rörande de allmänna principerna torde kunna anföras följande uttalanden:

9 Gävle: Den medellösa studiebegåvningens tillvaratagande är en fråga, som i mycket ringa grad sammanhänger med skolans organisation, utan är en ekonomisk fråga. Att barn från arbetarhem och landsbygd ej i så stor utsträckning frekventera läroverken, beror ofta ej så mycket på ekonomisk oförmåga eller brister i skolorganisationen utan på obenägenhet att under ett flertal år hålla barnen i skolan, vilket i sin tur bottnar i likgiltighet och bristande uppskattning av boklig bildning. Många arbetare och bönder ha lika god råd som exempelvis präster och folkskollärare, men ha ej samma bildningsintresse som dessa, Detta bildningsintresse är en stor nationell tillgång, som det gäller värna och stödja och ej genom förlängd studietid hindra. SK:s framställning på denna punkt är ensidig och felaktig. SK:s förslag skulle knappast öka antalet i läroverket förekommande barn från dessa kategorier. Härtill kräves i första hand ett väckande av den ännu slumrande förståelsen för boklig bildning. Sundsvall: SK bygger alltför mycket på lösa förmodanden, den åberopade statistiken är på sina ställen missvisande, det hela gör intryck av att vara resultatet av mycket långt gående kompromisser, vilket intryck förstärkes av de många reservationerna. Den strävan efter uniformitet, vilken som en röd tråd går genom SK:s hela argumentering, kan i vårt land med dess växlande geografiska förutsättningar lätt leda till betänkliga konsekvenser, särskilt på ett så ömtåligt område som uppfostringsväsendets. Såvida ej en förutsättningslös och allsidig utredning av hela vårt skolväsen kan företagas inom den närmaste tiden, torde de partiella reformernas väg för närvarande vara den enda framkomliga, om ej stora andliga värden skola sättas på spel. En reform i SK:s riktning skulle innebära ett språng ut i det ovissa. Visby: Staten är skyldig att skaffa alla sina medborgare det minimum av kunskaper, som är en oundgänglig nödvändighet i ett land med allmän rösträtt. Denna uppgift tillkommer folkskolan. Men å andra sidan är staten i sitt eget intresse nödsakad att upprätthålla läroanstalter för högre vetenskaplig bildning för att skaffa sig tillgång till den jämförelsevis fåtaliga, men för samhällets funktioner oumbärliga klass, som skall fylla de uppgifter, som kräva ett större kunskapsmått. För detta ändamål har staten sina högre skolor. Det nu föreliggande förslaget att organiskt sammanbinda dessa båda grupper av skolor kommer att medföra skadliga följder för såväl folkskolor som läroverk. — Man synes nu sträva efter att införa institutionen: den allena saliggörande folkskolan. Inom religionen är vår tid mycket ömtålig för varje slags tvång och uniformitet; inom undervisningsväsendet synes man hysa den motsatta åsikten: ju större tvång och uniformitet, dess bättre. Häremot vill koll. inlägga sin allvarliga gensaga. Hälsingborg: Att man på den av SK tänkta vägen skulle lyckas i någon mån utjämna klassmotsättningarna, förefaller otroligt. Snarare bleve det väl så, att penningen komme att spela en mycket större roll än nu, enär de som därtill hava råd säkerligen komme att kosta på sig lyxen av en privatskola för att bl. a. undslippa det fatala extra studieåret, som SK icke kan komma ifrån. •—• Dröjsmål med reformen är på intet sätt betänkligt. Ett forcerat genomförande av en så genomgripande, i så många avseenden klent motiverad, mycket ofta på rent teoretiska konstruktioner eller känslobetonade slagord grundad eller med lösa förmodanden styrkt omdaning av vårt högre undervisningsväsen äventyrar dyrbara kulturvärden. Beträffande förlängningen av studietiden till studentexamen torde kunna anföras Reallvkt å Norrmalm: Då SK vill göra gällande, att denna förlängning endast skulle drabba de välsituerade stadshemmens gossar, men icke flickorna eller de fattiga stadshemmens och landsbygdens barn samt att tidsförlusten i medeltal blir icke 1 utan endast 0-4 år, vill koll. till en början erinra, att även om detta vore sant, ett sådant

10 resonemang icke kan anses tillåtligt, da det gäller personliga och nationalekonomiska värden, som måste på bästa sätt tillvaratagas, samt att varje ökning av den hos oss redan förut höga studietiden måste bestämt avvisas. Men koll. finner SK:s hela resonemang grundat på en alltigenom falsk problemställning. SK jämför en beräknad tid för ett reformerat läroverk med en faktisk tid i en oreformerad skola, därvid anseende beräknade gynnsamma faktorer såsom vissa, vilka i själva verket äro högst osäkra. Koll. anser endast den beräkning riktig, som jämför å ena sidan ett reformerat läroverk, byggt på sjätte folkskoleklassen, å andra sidan ett på samma sätt reformerat läroverk, byggt på t. ex. tredje eller fjärde folkskoleklassen, och som sedan lämnar åsido alla förskjutande mer eller mindre ovissa faktorer. Någon säker beräkning av examensåldern i det blivande läroverket kan alltså icke a priori åstadkommas. SK skulle emellertid ha erhållit riktigare jämförelsesiffror, om den, i stället för att jämföra kommunala mellanskolans realexamensålder 16-79 + 3 ( = 19-79) med läroverkens faktiska studentålder 19-37. hade jämfört endast mellanskolans realexamensålder med genomsnittsåldern för till ring I I flyttade läroverkselever. Även i detta fall bör resultatet utfalla till viss relativ förmån för mellanskolan på grund av det bristande platsutrymmet i läroverket, som hindrar godkända elever att vinna inträde i normal tid. Det visar sig då, att för de allmänna läroverkens i Stockholm vidkommande medelåldern vid flyttning till ring I I under de sista 10 åren varit 15-98 år. Skillnaden i normal studentålder till den nuvarande organisationstypens förmån blir alltså för Stockholms vidkommande minst 0-79 år eller nära 10 månader, d. v. s. praktiskt taget den tid, som framstår såsom självklar. Koll. finner SK :s åberopande av den anförda statistiken så mycket egendomligare, som förlängningen ofrånkomligen drabbar just dem, för vilka SK vill i första hand reservera läroverken, de teoretiskt begåvade. För den första av de grupper, som SK finner icke erhålla någon egentligen förlängd studietid, den kvinnliga ungdomen, är en jämförelse med nuvarande förhållanden helt irrelevant, eftersom det här just gäller att avlägsna ett bestående missförhållande, att skapa en ny organisation. De erfarenheter, som därvid föreligga till ledning, visa, att någorlunda begåvade flickor kunna utan svårighet avlägga studentexamen på 12 år. För den andra gruppen, stadsbarnen ur mindre bemedlade hem. är en senare differentiering än för närvarande visserligen önskvärd. Att köpa ett differentieringsuppskov på endast 2 år med en tidsförlust av 1 år kan dock varken ur den enskildes eller samhällets synpunkt vara god ekonomi. Det kan vara ett statsintresse att skapa en anordning även för sådana fall, men det är icke ett statsintresse att normalisera den. I detta sammanhang vill koll. även erinra om att för närvarande omkring 2/8 av läroverkens elever tillhöra mindre bemedlade eller helt obemedlade hem. Detta visar oriktigheten i SK:s påstående, att förlängningen endast drabbar de välsituerade hemmens barn. I fråga slutligen om landsbygdens barn synes det vid första påseendet naturligt, om man för dem finner alternativet 6 folkskoleår + 7 läroverksår åtminstone i många fall vara att föredraga framför en studietid av 12 år, fördelade på 4 och 8. Men koll. fruktar, att denna fördel i det föreslagna läroverket kommer att visa sig illusorisk. I den efter en 6-årig skolkurs mycket omfattande_ inträdesprövningen komma landsbygdens barn säkerligen icke att utan särskilda privata studier kunna upptaga tävlan med de under gynnsammare skol-, lärar- och miljöförhållanden förberedda stadsbarnen. Även här synes sålunda ett förefintligt behov böra mötas på annat sätt och på ett sätt, som säkrare garanterar dess tillgodoseende. Göteborgs reallvk: SK har underlåtit att undersöka, varpå den överårighet

11 beror, som nu är tillfinnandes hos många lärjungar redan vid inträdet i läroverken och som tillsammans med kvarsittningen åstadkommer jen viss höjning av den genomsnittliga studieåldern hos läroverkens lärjungar. SK omnämner endast en enda förklaringsgrund till detta försenade inträde i läroverken, nämligen att föräldrarna, särskilt de ekonomiskt mindre välsituerade, på grund av »svårigheten att vid denna tidiga ålder (9—10-årsåldern) avgöra en gosses studieförutsättningar» ofta »låta barnen fortsätta och avsluta sin folkskolekurs för att såmedelst vinna visshet rörande barnens studieförutsättningar». Den försenade övergången till läroverken och den därav följande förlängningen av den sammanlagda studietiden skulle således bero på en konstitutiv brist i den nuvarande läroverksorganisationen: dess alltför tidiga utgångspunkt, redan från folkskolans 3:e klass. För att få visshet om huru det härvidlag i verkligheten förhåller sig, har koll. låtit verkställa en utredning angående orsakerna till överårigheten hos lärjungar i klass 1—3 vid de allmänna läroverken i Göteborg vid slutet av höstterminen 1922. Av 346 lärjungar ha 269 i sina (efter samråd med föräldrarna givna) svar angivit de orsaker, som vållat det försenade inträdet. I 24-5"Aav dessa 269 fall har förseningen berott därpå, att lärjungar, som godkänts vid en tidigare inträdesprövning, måst avvisas på grund av bristande utrymme i läroverken. I minst 21 % — sannolikt 29-5 % — har orsaken varit okunnighet om rätta tidpunkten för inträdesansökan i läroverken. Dessa båda orsaker representera alltså tillsammans c:a 50 % av överårighets fallen. Räknar man därtill de 26 %, som blivit försenade, därigenom att de underkänts en eller flera gånger vid inträdesprövning till läroverk, så har man angivit alla medverkande faktorer av större vikt. — Synnerligen påfallande är det, att den enda orsak till den försenade övergången från folkskola till läroverk, som SK räknar med, nämligen ovisshet om gossens studiebegåvning, i verkligheten tycks spela en alldeles försvinnande roll: den har (enligt de inkomna svaren) inverkat endast i 10 fall. d. v. s. 3-7 % av hela antalet. Anmärkningsvärt är också, att de ekonomiska förhållandena ej heller ha varit bestämmande i mer än 10 fall. För så vitt som denna utredning angiver de verkliga förhållandena även i stort (och någon anledning att antaga motsatsen finnes väl icke, annat än så till vida, att det bristande utrymmet i läroverken här spelat en större roll än på flertalet orter), så framgår härav med all tydlighet, hur fullständigt oberättigade de slutsatser äro, som SK drager av sin statistik rörande läroverksungdomens faktiska ålder. Denna statistik kan inte på ringaste sätt upphäva eller reducera den tidsdifferens på 1 år, som blir en följd av läroverkens anknytning till sexårig bottenskola i stället för till tre- eller fyraårig. Den nu förefintliga överårigheten beror nämligen inte (annat än i rena undantagsfall) på de nuvarande läroverkens tidigare anknytning till folkskolan, utan dels på faktorer, som komma att kvarstå även vid den sexåriga bottenskolan (kvarsittning, kuggning vid inträdesprövningen), dels på sådana faktorer, som under alla förhållanden både kunna och böra avlägsnas, oberoende av den sexåriga bottenskolans genomförande (otillräckligt utrymme i läroverken, bristande kännedom om rätta tidpunkten för övergången). Folkskolans bärkraft. Samtliga koll., som yttra sig direkt rörande denna punkt, finna det antingen icke utrett, att folkskolan är bärkraftig, eller uttala som sin åsikt, att folkskolan ej i föreslagen utsträckning kan utgöra grundval för den högre skolan. Mot folkskolans bärkraft anföres: 1) klasslärarsystemet; 2) det ojämna elevmaterialet och nödvändigheten att föra fram alla till avslutad folkskolekurs;

12 3) långsam arbetstakt; 4) vådorna härav för mera begåvade elever, som ej få tillräcklig användning för sin arbetskraft och utveckling av sin begåvning; 5) för stort elevantal i varje läsavdelning: 6) de många olika skolformerna, särskilt det ringa antalet A- och även Bl-skolor på landsbygden; 7) hänvisningen till resultaten från de kommunala mellanskolorna bevisar föga, på grund av de särskilda förhållandena (bättre elevmaterial än i realskolans sjätte klass, starkare pressning av eleverna). Ur yttranden på denna punkt kan anföras följande: Reallvkt å Norrmalm: Med erkännande av den storartade utveckling, som den svenska folkskolan under de senaste decennierna genomgått, kan koll. likväl icke finna annat, än att SK :s förslag föregriper ett utvecklingsstadium, som folkskolan ännu icke nått. Detta förhållande ter sig desto mer avgörande, som dess sammanhang med stadens och landets olika skolförhållanden gör de eftersträvade fördelarna för landsbygdens barn i stor utsträckning illusoriska. Uppsala: Folkskolan har icke ännu nått sådan utveckling, att den kan utgöra tillräckligt stark grund att därpå bygga, en 4-årig realskola, — Mellanskolorna ha vunnit sina resultat genom intensivt träningsarbete med tanke på examen och kraftigt läxarbete. Karlstad: I folkskolorna undervisa klasslärare utan specialisering å särskilda områden, i läroverken däremot ämneslärare. Därför äro även A-skolorna ogynnsammare ställda än läroverken. I alla former av folkskolan, således även A-formen, måste vidare alla lärjungar mottagas och framföras genom klasserna, de må vara obekväma för studier eller ej. Klart är, att en sådan tyngande barlast måste inverka på undervisningens resultat. Nya elementarskolan: Ett talande vittnesbörd ger SK själv (sid. 238). SK säger, att de kommunala mellanskolorna ofta »ansett nödvändigt att inpressa den 6-åriga realskolans kursinnehåll i väsentligen obeskuret skick i en 4-årig skola». Det vill synas, som om detta förhållande icke rätt kunde förklaras annat än därav, att folkskolans högre klasser icke förmått, såsom SK förutsatt, ersätta de nuvarande lägre läroverksklasserna. _ Luleå: Undersökningen om folkskolans bärkraft saknas. SK hyser förhoppningar på tillämpningen av kursplanerna för A-skolor och på den nya kursplanen för folkskoleseminarierna. Omdömesgilla seminarielärare vittna, att seminariernas kurser icke tillnärmelsevis kunna genomgås på 4 år, och rektorer finnas, som kräva ytterligare 2 år. Örebro: En undersökning av den 6-åriga folkskolans bärighet, som ej skett, skulle säkerligen givit vid handen, att ej blott de två tredjedelar av landets folkskolebarn, som undervisas i folkskolor av lägre typ än A-typ, utan även den tredjedel, som undervisas i A-skolor, till stor del ej får tillräckligt säker grundläggning för de högre studierna i läroverken. Koll. kan i detta hänseende stödja sig på erfarenheter från realskolexamen, under en följd av år i Örebro avlagd av privatister. Reallvkt å Östermalm: Studieresultaten i realskolan skulle äventyras genom den omständigheten, att eleverna endast under 4 år få mottaga undervisning av facklärare. Uppenbart är ju, att icke-facklärare, som enligt förslaget skola övertaga undervisningen av de elever, som nu tillhöra realskolans lägsta klasser, icke i samma grad som facklärare kunna behärska de många ämnen, som förekomma i folkskolans högsta klasser. På grund härav måste studieresultatet i folkskolan såväl kvantitativt som kvalitativt bli svagare än om undervisningen sköttes av facklärare. Bristerna skulle bli till men särskilt för de mera studiebegåvade eleverna. De skulle tvingas att tillbringa 3 år längre i folkskolan än nu och där vänja sig vid en mindre djupgående och effektiv

18 arbetsmetod. De skulle ock tvingas till en arbetstakt, som är för långsam för dem. Folkskolan arbetar nämligen på grund av sin uppgift att vara en hela folkets skola i flera hänseenden under ogynnsammare förhållanden än de allmänna läroverken. Elevantalet i klasserna är ofta för stort, folkskolan kan ej i nämnvärd utsträckning sätta kvar eller utgallra mindre lämpliga barn. Den kan ej ålägga sina elever avsevärdare hemarbeten, och den måste rätta arbetstakten efter de svagare. SK, som haft till uppgift att tillvarataga begåvningarna, synes i denna punkt ha gjort dem en verklig otjänst. Reformens inverkan på folkskolan. Samtliga kollegier, som uttala sig i denna punkt, hålla före, att ställningen som bottenskola blir till men för den 6-klassiga folkskolan och dess lärjungar. Som exempel på den enhetliga kritiken härvidlag torde kunna anföras följande från yttrande av Läroverkslärarnas Riksförbund, i vars yttrande åtskilliga kollegier instämt och vars synpunkter på denna punkt återfinnas hos flertalet kollegier: Det vore fara värt, att om folkskolan i den omfattning, SK:s förslag avser, bleve bottenskola, arbetet i dess tvenne översta klasser, 5 och 6, komme att förryckas, så att det egentliga målet för detsamma bleve att förbereda för inträde i den högre skolan, och tillföljd därav folkskolans egentliga bildningsuppgift lätt kunde undanskymmas. Detta vore å ena sidan till uppenbar skada för folkskolan själv, och å andra sidan kunde dess mest begåvade elever, de för den högre teoretiska utbildningen bäst utrustade, ej tänkas annat än stäckas i växten, om de genom en onödigtvis förlängd samundervisning med den stora massan av för dylik utbildning mindre lämpade kamrater i folkskolan tvingades att i åratal följa en i förhållande till deras utvecklingsmöjligheter alltför långsam arbetstakt. Beträffande de av SK anförda vinsterna för folkskolan av reformen anför Göteborgs reallvk: De förespeglade vinsterna för folkskolan torde till stor del komma att visa sig synnerligen illusoriska. Särskilt den tilltalande tanken, att folkskolan bör bliva den gemensamma barndomsskolan för alla samhällsklasser, torde snarare avlägsnas från än närmas till sitt förverkligande genom att läroverken uppbyggas på sexårig bottenskola. De enskilda skolorna på »förberedande» stadium, parallellt med folkskolan, skulle ovillkorligen då vinna ökat existensberättigande och ökad lockelse, därigenom att de utan svårighet kunna genomgå folkskolans kurs på ett år kortare tid än denna och ändå göra sina lärjungar bättre rustade för den avgörande inträdesprövningen till läroverken. — En dylik konsekvens av det extrema bottenskoleprogrammets genomförande lär icke kunna undvikas annat än genom en tvångspolitik, som måste kränka föräldrarnas självklara rätt att på bästa möjliga sätt sörja för sina barns skoluppfostran. Däremot kan det icke nekas, att »enhetsskolans» genomförande skulle medföra en odisputabel och avsevärd vinst för folkskolan, därigenom att denna finge behålla sina bästa lärjungar även under de tre sista skolåren. Detta argument har också spelat en framträdande roll i den tidigare diskussionen om bottenskolan och även i den sista tidens diskussion om SK :s förslag. Egendomligt nog upptages det emellertid icke i SK:s egen argumentering för enhetsskolan, vilket är så mycket mera påfallande, som SK:s egen utredning framhåller såsom enhetsskolesträvandets starkaste drivkraft i Korge och Danmark just folkskollärarnas missnöje med att nödgas avlämna sina bästa elever till läroverken. — Förhoppningarna om »ett rikare pedagogiskt liv» i de högre folkskoleklasserna, om dessa sluppe en sådan åderlåtning, äro också fullt begripliga och ett obestridligt skäl för »enhetsskolan» — ur speciell folkskolesynpunkt. Dock torde denna åderlåtning komma att motverkas och be-

14 gränsas genom de ekonomiska faktorernas ofrånkomliga inverkan, som alltjämt kommer att hindra de fattigare lärjungarna att genomgå läroverken, annat än i undantagsfall. — I alla händelser måste det väl anses obestridligt, att ett uppsving av folkskolan icke bör få ske på lärjungarnas bekostnad. Det bör inte få vara den ena eller andra skolformens eller lärarkårens mer eller mindre berättigade intressen, som bli avgörande vid skolväsendets organisation, utan den ungdoms intressen, för vars skull vårt skolväsen är till. Bottenskolans längd. I. 6-årig bottenskola förordas av 3 reservanter i olika kollegier, varjämte en reservant förordar 6-årig och 4-årig bottenskola. I I . Samtliga kollegier avstyrka, som förut nämnts, bestämt 6-årig bottenskola. Skälen mot 6-årig bottenskola äro huvudsakligen följande: A) Börande folkskolan. 1) Folkskolans bärkraft är enligt vissa kollegier ej undersökt och konstaterad, enligt andra direkt underkänd. 2) Särskilt är grunden i fråga om modersmålet ej bärkraftig. För övrigt bibringa läroverken i sina lägsta klasser rikare och allsidigare kunskaper än folkskolan gör, vilket en enkel jämförelse mellan använda läroböcker anses visa. 3) Arbetet i folkskolan lider men. 4) På grund av de svagare folkskoleformerna på landsbygden bli landsbygdens barn betydligt sämre ställda, För dem komme svårigheterna att vinna inträde i den högre skolan att växa jämförelsevis mer än för stadsbarnen, i samma mån som den förberedande undervisningens utsträckande över en längre tidsperiod måste tänkas medföra kurser av större omfattning och mera rikhaltigt innehåll, vilket i sin tur för visso komme att återverka på inträdesprovet till läroverken, så att detsamma bleve mer krävande (Riksförbundet). _ Från landsbygden komma ofta de bästa eleverna, och dessas bildningsmöjligheter skulle bli mindre (Lund). 5) Omläggning av den 7-åriga folkskolan nödvändig. B) Rörande huvudsakligast den högre skolan. 1) Övergången till den högre skolan skulle bliva förlagd till synnerligen olämplig ålder. En skolorganisation, som tvingar barnen till en miljöförändring mitt under den ömtåliga brytningsåldern, kan ej ur pedagogisk synpunkt vara väl avvägd (Riksförbundet). 2) Hoppressning av den högre skolans arbete medför överansträngning för eleverna. 3) Med stöd av sina ämneskonferenser konstatera kollegierna enstämmigt sänkning av studentexamens kunskapsstandard i viktiga ämnen, i vissa fall ned till eller under den nuvarande realskolexamens nivå (Reallvkt å Norrmalm). Särskilt ödesdiger anses den såsom ofrånkomlig uppvisade starka sänkningen av den språkliga bildningen. 4) Omtuggande av vissa kurser (exempelvis i historia). C) Rörande organisationen i sin helhet. 1) Studietiden förlänges med 1 läsår. SK:s statistik gendrives, ofta med statistiska undersökningar från det egna läroverket. Studietidens förlängning är kännbarast för de fattiga och alltså en grav social olägenhet. 2) Uppkomsten av privatskolor för de ekonomiskt välsituerade gynnas, och typiska klasskolor skapas. Beträffande motiveringar utöver vad som anförts under föregående punkter kan anföras följande. Göteborgs rcallvk: Det har inte på något sätt bevisats, att den »enhets-

15 skola» med den sexåriga folkskolan som gemensam grund, som SK vill uppbygga, verkligen är ägnad att realisera det sociala önskemål, som SK med rätta sätter i främsta rummet såsom ögonmärke vid uppbyggandet av en nationell skolorganisation. Vad som för närvarande utgör det svåraste hindret för den fattige, som vill låta sina gossar få del av läroverkens undervisning, är nämligen de rent ekonomiska svårigheter, som äro förenade med barnens underhäll under en lång skoltid vid en ålder, då de eljest själva skulle kunna väsentligt bidraga till sitt uppehälle. Denna svårighet — som i realiteten är den avgörande faktorn i fråga om barnens fortsatta skolgång — undanröjes icke alls genom SK:s »enhetsskola». Tvärtom: den förvärras ytterligare, eftersom denna skolorganisation innebär en förlängning av studietiden vid alla högre skolor med ett skolår. Särskilt vill koll. understryka ohållbarheten a.v SK:s påstående, att den påtalade förlängningen av studietiden icke skulle gälla för barn från mindre välsituerade hem. Verkligheten ger inte den allra ringaste grund för ett sådant påstående, med vilket man alltså förgäves skall söka bryta udden av cle betänkligheter, särskilt ur social synpunkt, som den förlängda studietiden giver anledning till. Tvärtom blir naturligtvis denna förlängning särskilt kännbar just för den fattigare befolkningen, vilket måste göra den dubbelt betänklig. J u s t ur social synpunkt — på det område, där man enligt SK skulle finna den förnämsta vinsten av dess >\enhetsskola» — visar sig således SK :s organisationsförslag innebära en betydande försämring i jämförelse med cle nuvarande förhållandena. — Det förtjänar i detta sammanhang påpekas, att tidsförlängningen gäller inte bara studietiden fram till realskoleoch studentexamen, utan också fram till »normalskolekompetensen»; den gäller alltså för flickornas stora flertal, likaväl som för gossarnas. I själva verket framstår det såsom ett oemotsägligt och bestående resultat av SK:s utredning, att en högre skola, uppbyggd på den sexklassiga folkskolan, icke kan nå fram till resultat, som äro ens något så när likvärdiga med de nuvarande läroverkens, annat än genom en förlängning av studietiden med ytterligare ett år. Detta är ju också, vad man på förhand kunnat vänta, då undervisningen i folkskolan — med dess osovrade lärjungematerial, dess klasslärarsystem och dess svagare lärarutbildning — omöjligen kan uppnå samma effektivitet som den läroverksunclervisning, vilken den enligt SK:s förslag skulle ersätta, Inte heller är det gärna tänkbart, att de kurser i främmande språk, som nu inhämtas genom en nioårig läroverkskurs, skulle utan vidare låta hoptränga sig inom en sexårig studiekurs. Valet står alltså — för såvitt man vill hålla vår högre skolbildning uppe på dess nuvarande nivå — mellan å ena sidan en skolorganisation, byggande på sexårig bottenskola och med ett års längre studietid än den nuvarande, och å andra sidan en skolorganisation, som låter övergången från folkskola till läroverk ske på ett tidigare stadium, varigenom studietiden kan bibehållas vid sin nuvarande längd. Den stora vinsten för landsbygdens barn att 2 år längre få stanna i sina hem reduceras väsentligt, dels genom att den sammanlagda studietiden förlänges med ett år, dels därigenom att utsikten att bestå vid en inträdesprövning till läroverken för landsbygdens ungdom (som i regeln kommer från relativt svagare skolformer) givetvis är betydligt mindre, när inträdesprövningen förlägges till ett senare skolstadium, än när den sker på ett så pass tidigt stadium, att kunskapsfordringarna kunna hållas tämligen små. — Om emellertid för landsbygden vinsterna av den sexåriga bottenskolan synas överväga nackdelarna, så är det i alla händelser föga rationellt att i uniformitetens namn överallt genomföra denna skolform, som för städernas barn och särskilt dem ur de fattigare klasserna — alltså för det stora flertalet av skolungdomen —• ställer sig direkt ofördelaktig. Arad som behöver göras för att tillgodose de nämnda landsbygdsintressena, är endast att upprätta ett visst antal realskolor eller real-

K;

skolelinjer, bs^ggande på sexårig bottenskola. I övrigt kan man tryggt låta våra statsläroverk vara organiserade så, som bäst motsvarar flertalets behov — d. v. s. med en så pass tidig övergång från folkskola till läroverk, att någon förlängning av studietiden icke blir nödvändig. Nationalekonomiskt sett innebär SK :s »enhetsskola» en ytterst betänklig förlust, i det att ett dyrbart tillskott berövas vårt folks produktiva arbete, därigenom att en stor del av vår bäst utrustade ungdom tvingas att —• utan den ringaste vinst för sin utbildning —• sitta kvar på skolbänkarna jiterligare ett år. För den ungdom, som vill fortsätta sina studier i den högre skolan, skulle följderna av enhetsskolans genomförande bliva ödesdigra. Inträdesprövningen till läroverken — med åtföljande arbetsforcering och nervspänning — skulle i SK:s »enhetsskola» förläggas till 12—13-årsåldern, med andra ord, åtminstone för flickornas vidkommande, till den ömtåliga övergångsåldern. Vid denna tidpunkt borde ju tvärtom ett rationellt ordnat skolväsen införa en viss »avspänning i ansträngning och arbetstakt», för att tala med SK:s betänkande. Det må i detta sammanhang också påpekas, att därest SK:s förslag förverkligas, skulle inträdesprövningen till läroverken på ett helt annat sätt än nu bliva verkligt avgörande för barnens framtid. De lärjungar, son misslyckas i denna prövning, skulle nämligen icke ha alltför stora utsikter att senare göra om försöket med bättre resultat. Någon undervisning i folkskolan få de ju inte vidare åtnjuta (efter genomgången av dess sjätte klass), varför de sannolikt, om de på nytt skulle söka inträde i läroverken ett år senare, skulle vara ännu sämre rustade än första gången, för såvitt de inte haft råd att bekosta sig en dyrbar privatundervisning. Tidpunkten for övergången från den lägre skolformen till den högre och för en påfrestande och avgörande inträdesprövning till den senare kan därför inte gärna vara olämpligare vald. Genom den sena övergången till den högre skolan nödvändiggöres vidare inom denna ett skarpt forcerat arbete för att taga igen den dyrbara tid, som förspillts därigenom, att lärjungarna tvingats att dröja ett par år längre i folkskolan. Medan lärjungarna alltså haft för litet att göra under åren närmast före 12—13-årsåldern, vilka visat sig synnerligen lämpliga för ett kraftigt minnesarbete, få de i stället med all sannolikhet alltför strängt arbete under den ömtåliga övergångsåldern. Trots denna forcering och trots den förlängda studietiden skulle studieresultaten i den av SK förordade läroverkstypen på väsentliga punkter helt säkert bli sämre än nu. Detta gäller framför allt språkundervisningen, såsom det med stor enhällighet framhållits av de sakkunniga på detta område. För att språkundervisningen skulle kunna taga igen vad som förlorats, därigenom att denna undervisning inträder tre år senare än nu, skulle behövas åtskilligt mera tid, än som i SK:s förslag tilldelats åt denna undervisning, ilen en sådan ökning av den åt språkundervisningen anslagna tiden kan icke ske inom det av enhetsskoledoktrinen stympade läroverket, utan att andra lika berättigade bildningsintressen därigenom bleve lidande. _ Reallvkt å Norrmalm: Särskilt ödesdiger finner koll. den såsom ofrånkomlig uppvisade starka sänkningen av vår nations språkliga bildning. Denna beskärning av språkundervisningen måste få till följd, att betydande antal av skolans alumner efter avlagda examina antingen nödgas underkasta sig kostsamma och tidsödande kompletteringsstudier eller se sig avskurna från möjligheten att tillgodogöra sig cle insatser å deras respektive områden, som gjorts av den tysk- eller engelskspråkiga kulturvärlden. Koll. kan alltså icke såsom

17 obefogad tillbakavisa den farhågan, att förslaget medför icke blott betydande svårigheter utan även direkta vådor för vårt lands andliga kulturarbete. Skara: Jämförelsen med kommunala mellanskolorna är missvisande. Erfarenheten från Skara läroverk har givit vid handen, att av de lärjungar, som efter avlagd realskolexamen vid kommunal mellanskola vunnit inträde i läroverkets gymnasium, flertalet endast med svårighet kunnat följa med och tillgodogöra sig undervisningen. Kristianstad: Vår folkskola är antingen 6- eller 7-årig och kan som i utlandet bli 8-årig. Att på det mera tillfälliga förhållandet, att folkskolan i regeln räknar 6 klasser, grunda den åsikten, att genomförandet av bottenskoleidén vore förfuskat, om icke alla sex klasserna komme med, är givetvis oberättigat. Falun: Enligt den av SK lämnade statistiken har av de 113 lärjungar, som efter vid kommunal mellanskola avlagd realskolexamen intagits i gymnasiet, endast hälften avlagt studentexamen utan tidsförlust efter realskolexamen, Vs med 1 års tidsförlust och 3/10 aldrig nått studentexamen, varför denna undersökning ej kan anses »oförtydbart hava ådagalagt, att de ifrågavarande lärjungarna i allmänhet förmått tillgodogöra sig undervisningen å gymnasiet lika väl som de lärjungar, vilka erhållit sin grundläggande utbildning i statens realskolor». SK:s statistik visar även, att ifrågavarande lärjungar — • i studentexamen ligga betydligt under de från realskolan mottagna lärjungarna. Malmö: Vår svenska folkskola är alldeles icke enhetlig, där finnas minst 10 skolformer, och ett sådant skolsystem bör utan tvivel karakteriseras som parallellskolesystem. Nu skall emellertid icke vilken folkskola som helst anses kunna lägga grund för realskolan utan endast A-skolan. För 8/s av barnen skall efter SK:s förslag icke finnas möjlighet att omedelbart övergå till realskolan från folkskolan utan genom kompletterande undervisning. Det organiska sammanhanget mellan folkskola och realskola blir således ej realiserat beträffande flertalet av landets ungdom. SK har vidare glömt bort det i inånga distrikt obligatoriska 7 :e skolåret — exempelvis i Malmö. Skall skolgången i folkskolan avbrytas ett år före avslutningen här — alltså med ofullständiga kurser, utan den avrundning och omfattning, som det sjunde skolåret avser att bibringa, om det skall vara någon mening med det? Österslind: SK:s hela bevisföring är så till vida en petitio principii, som den utgår från en om ej falsk så dock osäker bevisningsgrund, nämligen att den 6-åriga folkskolan är den enda tänkbara och möjliga bottenskola, som existerar. Koll. framhåller _ som sin bestämda uppfattning, att det bör vara lika självklart som i sanningens intresse ofrånkomligt, att innan något som helst skolorganisatoriskt reformförslag på bottenskolans grund blir antaget, en noggrann och saklig prövning bör äga rum av folkskolans förutsättningar i olika avseenden och under olika förhållanden att duga som grundval icke för den nuvarande kommunala mellanskolan, som tillkommit och arbetar under säregna förhållanden och endast i ringa utsträckning bildat underlaget för gymnasialstudier, utan för allmänna, d. v. s. för all Sveriges studiebegåvade ungdom av alla _ samhällsklasser avsedda och tillgängliga läroverk och deras speciella studiemålsbestämmelser. Nya elementarskolan: SK har drivit gemensamhetskravet för långt, Ungdomen. såväl gossar ^som kanske i synnerhet flickor, har väl i allmänhet just i 11—13-årsåldern fått ögonen öppna för olikheterna i fråga om de yttre levnadsvillkoren, och med den omdömeslöshet och även hänsynslöshet, som alltför ofta utmärker denna ålder, kan det ganska väl hända, att umgänget i skolan i icke mindre omfattning skärper än utjämnar motsättningarna. Luleå uppvisar beträffande studietiden, att av läroverkets 342 lärjungar 2—252/22.

18 endast 23 skulle haft något att vinna på den nya organisationen, medan 204 skulle förlorat ett eller två år. 77 % av dessa kommo från folkskolan. Då således kollegierna allmänt avstyrka SK:s förslag till skolorganisation, utmynna deras utlåtanden i regel på krav om förnyad, förutsättningslös och allsidig _ utredning. Emellertid framställer flertalet kollegier under sin motivering till avstyrkan förslag rörande annan organisation, förordar annan bottenskoleform eller anger vissa önskemål för omfattningen av ny utredning o. d. Det_ förslag till förändrad skolorganisation, som kollegierna härvid nästan enhälligt omfatta, är förslaget om 4-årig bottenskol eor g anis ation. Motiveringen för förslaget är i allmänhet densamma hos de olika kollegierna och sammanfattas i regel så, _att de olägenheter, som påvisats vara förbundna med en organisation på 6-årig bottenskola, undvikas med en 4-årig bottenskola, varemot de av SK hävdade sociala intressena i lika mån tillgodoses med en skolorganisation, byggd på 4-årig folkskola som grundval. Såsom exempel på motiveringen torde kunna anföras Riksförbundets utlåtande, i vilket flera kollegier instämt. Förbundet anför: De synnerligen avsevärda olägenheterna, såväl för läroverkets som för folkskolans del, hos den av SK föreslagna s. k. enhetsskolan härröra helt ur den sena övergången från folkskolan-bottenskolan till läroverket, En med hänsyn till sitt bildningsmål fri folkskola och en effektiv läroverksorganisation, som därtill för ungdomen ut i livet vid önskvärd ålder, synas icke kunna ernås, med mindre än att övergången till den högre skolan sker tidigare än SK föreslagit. Såväl av psykologiska som av pedagogiska skäl torde då 10—Il-årsåldern böra förordas för sagda övergång och den högre skolan alltså byggas på 4-årig i stället för 6-årig bottenskola. De fördelar, som därigenom skulle vinnas, äro lätt påvisbara. Differentieringen skulle ske vid en i psykologiskt hänseende mindre ömtålig ålder, en ålder, som därtill är erkänt gynnsam för den högre skolans elementära språkstudium; inom folkskolan skulle de sista, givetvis mycket betydelsefullare årens arbete kunna utföras mera självständigt, utan examenspress från den högre skolan; svårigheterna i fråga om tillträdet till den högre skolan från lägre former av folkskolan skulle avlägsnas i samma mån, som ett mindre mått av kunskaper behövde krävas för inträde till läroverket, Folkskolan kunde därigenom i desto större omfattning bliva bottenskola i verklig mening. Och slutligen skulle, om för läroverket ansloges åtta år i stället för sju, tillräckligt utrymme förefinnas för inpassande av tillfredsställande lärokurser i samtliga ämnen och i synnerhet i de främmande språken, vilkas lärogång i SK:s förslag blivit så starkt och ögonskenligt beskuren. Och dessa fördelar skulle vinnas, utan att studietiden förlängdes i förhållande till nuvarande ordning. Ur övriga utlåtanden kan anföras ytterligare följande: Latinlvkt å Norrmalm: Folkskolan måste arbeta med mycket långsammare takt än sorn^ f. n. är möjligt i läroverken, varför det vore synnerligen betänkligt att låta begåvade barn fortsätta där, sedan de nått en sådan utveckling, att de utan ansträngning kunna åläggas ökat arbete. En differentiering av lärjungarna tidigare än efter genomgången sexklassig folkskola är därför ofrånkomlig. Ystad: Om SK haft fria händer att undersöka, hur mångårig bottenskolan kan göras utan att åstadkomma förlängning av studietiden och utan att äventyra utbildningsresultatet, är det ej troligt, att den beslutat föreslå att göra den 6-årig. Om den med tanke på landsbygdens barn ansett sig ej böra förorda den nuvarande 3-åriga, är det åtminstone troligt, att den stannat vid 4-årig + 8-årigt läroverk.

19 Strängnäs anser, att genom en sådan organisation folkskolan skulle i högre grad, än om SK:s förslag godtages, bli den gemensamma bottenskolan. Borås tillägger, att en förutsättningslös undersökning av 4-årig skolas bärkraft och eventuellt inre omorganisation av folkskolan givetvis måste företagas före reformens genomförande. Hudiksvall ställer samma villkor, och fortsätter, att skulle denna utredning lämna rum för några som helst tvivelsmål, bör självfallet den nuvarande 3åriga bottenskolan bibehållas; för koll. står det klart, att finge endast pedagogiska synpunkter vara utslagsgivande, vore den 3-åriga vida att föredraga framför den 4-åriga. Örebro betonar, att om någon beskärning av läroverket skall ske, så bör anslutningen till folkskolan noga upprätthållas, så att fjärde folkskoleklassens kurs fullständigt anpassas efter inträdesfordringarna till läroverkets blivande första, Några kollegier angiva sina sympatier för 4-årig bottenskoleorganisation genom att förorda, att en sådan organisation närmare utredes eller försök anställes med den. Så anföra exempelvis (utöver vad som anförts från föregående kollegieyttranden): Latinlvkt i Göteborg: För närvarande föreligger ingen sådan utredning, att 4-årig bottenskola kan tillstyrkas såsom den allena lämpliga med åsidosättande av nuvarande organisation. Den synes dock besitta alldeles påtagliga företräden framför den 6-åriga och bör ej möta några större betänkligheter. En ytterligare utredning rörande en dylik organisations lämpliga utformning och verkningar vore i hög grad påkallad. Kalmar: För läroverkets eget vidkommande är övergången från folkskola till realskola efter 3 folkskoleåret utan varje tvivel lämpligast. Men inför möjligheten, att ett års längre gemensam undervisning för de flesta barnen skulle kunna medföra något socialt gagn, vill kollegiet ej motsätta sig ett försök med 4-årig bottenskola, ehuru därigenom särskilt de främmande språken säkerligen komme att få en svårare ställning i läroverken. För folkskolan vore detta till fördel, därför att de 2 sista åren finge lugn och ro för folkskolans särskilda uppgifter. Västerås: Då det icke är möjligt att med absolut visshet uttala en dom om en viss skolorganisation, innan den fått prövas, föreslår koll., att vid några större läroverk i olika delar av landet försökslinjer inrättas vid sidan av nuvarande organisation — dels linjer, inrättade efter SK:s förslag, dels linjer byggda på 4-årig bottenskola. Hälsingborg sammanfattar sina synpunkter i en hemställan om en förnyad utredning, där bl. a. möjligheten att bygga den högre skolan på 4-klassig bottenskola, det reformprogram, som kallats för »det klassiska svenska bottenskoleförslaget» men som av SK utan tillfredsställande saklig utredning avfärdats som enligt dess mening för tillfället politiskt inopportunt, bör särskilt ingående prövas. Reallvkt a Norrmalm: Det torde icke kunna bestridas, att det ur social synpunkt vore en fördel, om differentieringen kunde uppskjutas till en något senare tidpunkt, än för närvarande är fallet. Vad beträffar den lösning, som reservationsledes föreslagits av kommissionsledamoten Swartling, övergång till läroverk efter femte skolåret, synes den dock stranda på den avgörande faktorn, att förlängningen av studietiden då icke kan undgås. En 7-årig läroverksorganisation är enligt koll:s bestämda mening överhuvud taget icke möjlig utan uppgivande av det nuvarande systemets effektivitet. Såsom den närmast framkomliga vägen framställer sig under sådana förhållanden en organisation med 4-årig folkskola och 8-årigt läroverk eller lyceum. Det synes icke a priori uteslutet, att ett så organiserat läroverk kan övertaga det väsentliga av det

nuvarande 9-årigas funktioner. Koll. hemställer därför, att frågan om differentieringens uppskjutande till efter fjärde skolåret omedelbart upptages till utredning. Vid sidan av den normala 4-åriga bottenskolan föreslås andra och kompletterande organisationer av följande kollegier. Norrköping anser, att för att tillgodose landsbygdens speciella behov försök torde böra göras med 7-årig högre skola, grundad på 5-årig bottenskola. Samma förslag återfinnes i resolution vid Läroverkslärarnas möte 1922. Växjö, som finner den 6-åriga bottenskolan hava företräde för landsbj'gden, men anser det hårt, att barnen i städer och större samhällen för landsbygdens skull av blott missriktat uniformeringsintresse skulle tvingas att till ingen nytta offra ett dyrbart år, föreslår övergångsklasser för elever från genomgången folkskola. Vänersborg, Borås, Hudiksvall, Kalmar, Latinlvkt i Göteborg, Reallvkt å Norrmalm, Ystad och Härnösand föreslå likaledes övergångsklasser eller -anordningar. Gävle koll. förefaller det, söm om 4-årig bottenskola numera skulle utan alltför stora pedagogiska risker kunna genomföras, men koll. anser, att för landsbygden skäl föreligga för 6-årig bottenskola, varför denna där bör bibehållas; konsekvensen blir då två olika organiserade realskolor. Ä r det så, att 6-klassig bottenskoleorganisation är lämplig för landsbygden, anser Hudiksvall, att den bör behållas där, men det synes dock vida att föredraga, att de förstatligade kommunala mellanskolorna gjordes 5-åriga och alltså byggde på femte folkskoleklassen. Vänersborg föreslår utom ovan angivna övergångsklasser, att de komm. mellanskolorna förstatligas och, där så anses lämpligt, omorganiseras till realskolor. Lund föreslår, att för lärjungar, som önska övergång från folkskolans sjätte klass, under sommaren särskilda kurser i det främmande nybörjarspråket anordnas vid realskolan. Jönköping föreslår avgiftsfria kompletteringskurser och att för landsbygden dessutom särskilda organisationer, byggda på 5- eller 6-årig bottenskola, böra utfinnas. Halmstad anser, att där kommunal mellanskola redan är inrättad, den må fortfarande finnas. Östermalm har den uppfattningen, att genom 4-åriga komm. mellanskolor i tillräcklig omfattning kunde sörjas för att elever, som genomgått 6-klassig folkskola, direkt kunde fortsätta sina studier. Göteborgs realIvk anser, att vid sidan av den 4-åriga bottenskoleorganisationen kunde upprättas ett mindre antal läroverk eller läroverkslinjer, byggda på 6-årig bottenskola, detta för att tillgodose landsbygdens speciella intressen — dock under bl. a, den bestämda förutsättningen, att denna sista organisation icke betraktas som en folkskolans överbyggnad utan organiseras som en läroverkstyp vid sidan av den normala eller som en särskild läroverkslinje inom det vanliga läroverkets ram. Några kollegier avstyrka liksom de andra bestämt 6-klassig bottenskola men förorda icke en bestämd annan organisation. Så anser Nyköping, som bestämt avstyrker förslaget, att en undersökning bör företagas över möjligheterna att genom särskilda anordningar bereda tillfälle för studiebegåvade att från någon av folkskolans högre klasser vinna inträde i lämplig klass i de nuvarande läroverken, utan att studietiden för dem blir längre än den SK föreslagit för samtliga barn, och utan att nuvarande läroverksorganisation sönderbrytes eller beskäres. Förslag i denna riktning böra praktiskt prövas, innan omorganisation av hela undervisningsväsendet ifrågasattes. Koll. känner sig övertygat, att en utväg skall kunna finnas utan sönderbrytande och beskärande av nuvarande läroverksorganisation. Hur frågan skall lösas, anser sig koll. för närvarande icke ha anledning ingå på. Kristianstad hemställer, att förslaget i sin nuvarande form i stort sett ej lägges till grund för vårt elementarskolväsende samt att statsmyndigheterna

21 måtte tillåta och anordna försök med skilda organisationsformer, för att man må få verkliga och mångsidiga erfarenhetsrön att bygga på. — Mot förslaget om övergångsklasser från folkskolans sjätte klass till högre klass i läroverket har koll. intet att invända. Uppsala anför som slut: Därest den i och för sig riktiga principen folkskolan-bottenskola anses i vidsträcktare mån, än vad för närvarande är fallet, böja i vårt undervisningsväsen genomföras — t. ex. genom anordnande av en 4-årig folkskolekurs såsom bottenskola — bör frågan härom underkastas förnyad, allsidig utredning. (Mot övergångsklasser synes koll. ej ha något att invända.) Umeå: Med den kännedom och erfarenhet, koll. har om folkskolan inom läroverkets lärjungeområde, finner sig koll. nödsakat att bestämt yrka avslag på förslaget om 6-årig bottenskola. Koll. anser syftemålet att söka tillvarataga begåvningarna behjärtansvärt men håller före, att det utan större svårighet eller kostnad för stat och kommun kan nås inom ramen av nuvarande organisation. En omändring av nuv. skolorganisation bör företagas, först sedan genom förutsättningslös undersökning utretts, huruvida folkskolan efter en inre omdaning är lämplig att i större utsträckning än hittills läggas till grund för den högre undervisningen. 4-årig bottenskola synes även förordas av Visby, som efter att hava avstyrkt SK:s förslag anför: Koll. skulle kunna ansluta sig till ett förslag om sådan utvidgning av folkskolans kurs, att därigenom en direkt övergång till 4-årig realskola och därpå byggt 4-årigt gymnasium möjliggjordes, varjämte vid vissa realskolor kunde anordnas en s. k. övergångsklass med ettårig kurs för inträde i högre klass inom realskolan, avsedd för barn, som efter genomgången 6-årig folkskola önska fortsätta.

Kollegier vid realskolor. Principen folkskolan-bottenskola. Därest principen om folkskolan som bottenskola fattas så, att folkskolan i viss utsträckning bör utgöra grund för och vara organiskt förenad med de högre skolorna, råder bland kollegierna icke någon meningsskiljaktighet om det berättigade i principen. Ett flertal kollegier uttala direkt sin anslutning till den sålunda allmänt avfattade principen, flera likvisst under framhållande, att folkskolan redan utgör bottenskola i denna mening. Ur yttrandena på denna punkt kan anföras: Eksjö: De allmänna principer, som varit vägledande för SK, torde numera i det hela få anses icke blott i och för sig berättigade och av utvecklingen betingade utan också som de enda parlamentariskt genomförbara. Även om således kravet på folkskolan som bottenskola principiellt icke kan avvisas, anser sigkoll. icke kunna biträda förslaget. Koll. erkänner det i socialt avseende önskvärda och berättigade kravet på skapandet av en för det övervägande flertalet barn gemensam första skola. Eskilstuna ansluter sig till enhetsskoleprogrammet i den meningen, att till folkskolan som bottenskola högre skolformer organiskt anknytas. Utan att erkänna en från visst håll hävdad pedagogisk överlägsenhet för enhetsskolan anser koll. den föreliggande frågan blott på denna väg kunna lösas. Allmän ställning till SK:s förslag. Om således från kollegiernas sida opposition icke reses mot den allmänna idén om folkskolan som bottenskola, instämmer icke något koll. i SK:s förslag, att den 6-klassiga folkskolan skall vara

bottenskola. Endast en reservant i koll. i Arvika ansluter sig i princip och utan invändning till SK:s förslag. Ur den allmänt sammanfattande delen av kritiken kan anföras följande: Arvika finner ej bottenskoleidéns förverkligande tillrådligt eller ens möjligt på det sätt och i den anda och omfattning, som SK föreslagit, ja, koll. betvivlar, att ett realiserande av bottenskoleidén, sådan den av SK fattats och formulerats, någonsin låter sig med fördel genomföras. E t t förslag till skolreform, som med visshet måste leda till ett års förlängd studietid men ändock ett betänkligt försämrat studieresultat och som med visshet skulle medföra oberäkneligt ogagn och skada för hela vår kultur, icke endast för den högre skolbildningen utan även för folkskolan, vars egentliga uppgift komme att mer eller mindre förryckas, ett förslag till reform, vilken hänsynslöst kräver ett meningslöst bortslösande av de högsta nationella värden, varöver vårt folk förfogar, ett ändamålslöst årligt offrande av minst 5,000 dyrbara år av svenska medborgares dyrbara liv, till ingen nytta offrade på det blinda reformnitets altare, ett sådant reformförslag synes enligt allt sunt förnuft böra förkastas. Förslaget är absolut oantagligt. Eksjö: SK har i alltför hög grad känt sig bunden av vissa parlamentariska direktiv, framför allt statsutskottets uttalande vid 1915 års riksdag i fråga om upprättande av en statssamskola i Sollefteå, i vilket framhölls, att det ej kunde förväntas, att staten utvidgade sin medverkan till upprätthållandet av två med varandra parallella barndomsskolor. Ifrågavarande uttalande var emellertid ej baserat på någon vidlyftigare utredning av skolfrågan i dess helhet. Det torde kunna starkt ifrågasättas, om 1915 års statsutskott verkligen kunnat obetingat gilla förlängningen av studietiden. Eskilstuna: Redan nu förverkligas enhetsskoleprogrammet i stor utsträckning. De hinder — ofta kallade orättvisor — som ännu möta för den teoretiska begåvningen, torde kunna avlägsnas inom ramen av nuvarande organisation. Någon nödvändighet att sönderbryta den nuvarande finnes därför ej. För ett så vittutseende och genomgripande förslag som SK:s måste man fordra mycket starka skäl. Utredningen, som motiverar förslaget, brister betänkligt beträffande förutsättningslöshet, fullständighet, logisk konsekvens och präglas av överdriven optimism. Såsom skäl för detta omdöme anföres, att av betänkandet framgår (bl. a.): 1) att frågan om den 6-klassiga A-typ-folkskolans bärighet ej alls blivit utredd, 2) att jämförelse mellan folkskolans och läroverkens arbetsresultat på stadier, där de nu utgöra parallellskolor, ej blivit gjord, 3) att frågan om folkskollärarnas kompetens för sina uppgifter i framtidens skola ej blivit berörd, 4) att A-skolans olika frekvens kommer att bringa landsbygdens barn i ogynnsammare ställning, 5) att olägenheten av de mera oregelbundna skolbesöken inom folkskolan ej kan bestridas, ej heller på skolorganisatorisk väg avhjälpas, 6) att avgörandet av första differentieringsstadiet i skolåldern träffats utan stöd av sakkunskapen, 7) att farhågorna för överskolans press på bottenskolan ej kunna avvisas, 8) att studietiden kommer att förlängas praktiskt taget med ett år, 9) att privat skolverksamhet kommer att omöjliggöras och möjligheten till enskild undervisning i hemmen att väsentligen begränsas, 10) att bevisföringen för den kommunala mellanskolans likvärdighet med realskolan är värdelös, 11) att en mångfald svårigheter av SK lösas blott genom en hänvisning till

nya, ännu okända metoders antagliga inverkan på arbetsresultatet i framtidsskolan, 12) att trots detta trespråksproblemet i den nya föreslagna skolan måste förklaras olösligt, 13) att den, som fullständigt genomgått en SK:s normaltyp för läroverk, därunder måst vid olika tillfällen undergå sammanlagt 4 prövningar, 14) att lärarnas omdömen i mycket högre grad än nu komma att bli avgörande för lärjungarnas framkomst i skolan, 15) att skolans självständighet i dess uppfostrande verksamhet kan genom den föreslagna lokala skolstyrelsen äventyras. SK:s förslag är revolutionerande, icke på grund av den utvecklingslinje, den anvisar, utan på grund av den omotiverade djärvhet, varmed den tror sig på oprövade vägar nå fram till målet. Om dess förslag ock otvivelaktigt bjuder åtskilligt av värde, kan koll. dock icke på grund av åberopade bristfälligheter i motiveringen och betänkligheterna av konsekvenserna godtaga förslaget. Karlshamn: SK synes väsentligt överdriva svårigheterna för de mindre bemedlades barn att vinna inträde i cle allmänna läroverken. I vårt land råder en kraftig ståndscirkulation, delvis tack vare läroverken. Om terminsavgifterna borttoges och om avgången från folkskolan skedde ett år senare än f. n., kunde det ej bli tal om åsidosättande av de fattiga men begåvade barnens rätt till högre skolbildning. Göteborgs västra uttalar som sin bestämda mening, att en för hela vårt land så betydelsefull omorganisation av hela vårt undervisningsväsen under inga omständigheter får förhastas eller göras beroende av tillfälligheter. Våra läroverk hava ej visat sig så underhaltiga som kulturbärare, att man måste nödgas riva upp alltför mj-cket, som skulle kunna bevara kontinuiteten, för att bygga något i så inånga delar nytt, dessutom på en så sviktande grund, att dess bärkraft i vitala delar måste stödjas av något så ohållbart som trossatser och ovissa förhoppningar. Kristinehamn: SK säger, att endast genom ett omsorgsfullt tillvaratagande och utvecklande av de resurser, som uti ifrågavarande avseende (begåvningarnas tillvaratagande) äro förhanden, kan nationen åt sig förvärva det ytterligare^ krafttillskott, som är erforderligt. En vacker fras, men ett påstående, som lämnats obevisat, därför att det är obevisbart. Varför kan nationen endast genom det föreslagna, så riskfulla experimentet tillvarataga och utveckla dessa resurser? På den frågan ger SK ingenstädes det svar, man med allt skäl kan och måste kräva. Kunna icke dessa resurser tillvaratagas och utvecklas lika bra med nuvarande organisation eller med ett modifierat parallellskolesystem som genom enhetsskolan? Finns det annat än uppkonstruerade hinder för de verkliga begåvningarna? SK har ej bevisat, att några verkliga sådana hinder finnas. Den avsevärda procenten av allmänna läroverkens lärjungar, som komma från mindre välsituerade hem, jävar sådana hinder. SK anger som ett av sitt förslags förnämsta syften »demokratisering av tidsandan». Genom att angiva ett dylikt syfte har SK undanryckt sitt förslag de reella grundstenar av allmän kulturell natur, varpå ett uppfostringssystem ovillkorligen måste vila, och ersatt dem med oberäkneliga och en nationell kulturfråga ovidkommande politiska stödjepelare. En skolform får icke befordra vare sig demokratisering eller aristokratisering av tidsandan. Genom statistik visas, att läroverken nu ej äro skolor för rikemansbarn. I varje fall vinnes ej ökad demokratisering genom SK:s reform. Det framgår av en jämförelse med cle kommunala mellanskolornas elevers förmögenhetsförhållanden. Högsta terminsavgiften vid allmänt läroverk (maximum 55 kronor?) erlades av 63 % lärjungar läsåret 1920—21. Samma år betalades högsta avgift vid de kommunala mellanskolorna av 63-11 % (medelavgift 63:86 kronor). Lägsta avgiften vid

24 läroverken erlades av 15-3 %, vid kommunala mellanskolorna av 12-28 %. Om man tar i betraktande, att de allra flesta kommunala mellanskolor äro inrättade på smärre platser utan talrikare »överklass», är det i själva verket mycket överraskande för dem, som fått den 6-klassiga bottenskolans förmåga att tjäna som social vehikel inpräntad som trosdogm, att den socialt-ekonomiska klassfördelningen visar sig vara nästan identisk för båda skoltyperna, — De sociala skälen, om man därmed menar, att man vill rasera några sociala skrankor, som skulle hindra tillträdet till läroverken för även de mindre bemedlade begåvningarna, är endast ett politiskt slagord utan något reellt underlag, då dessa skrankor ej existera. Folkskolans bärkraft. De kollegier, som direkt uttala sig på denna punkt, antingen bestrida den 6-åriga folkskolans bärkraft för den högre undervisningen eller uttala starka tvivel därom. I allmänhet anföres härvidlag samma motivering som av koll. vid högre allm. läroverk. Ur yttrandena från ifrågavarande kollegier (Arvika, Östra realskolan i Göteborg, Söderhamn, Karlshamn, Kristinehamn, Södertälje, Oskarshamn, Eskilstuna. Landskrona. Lidköping, Malmö, Enköping, Kungsholmen i Stockholm, Katarina i Stockholm, Uddevalla) kan anföras följande. Arvika: Att folkskolan icke för närvarande är och ej heller inom överskådlig framtid skall utan vidare kunna bliva vuxen den henne tillämnade uppgiften att i ökad omfattning utgöra botteuskola för de allmänna läroverken, det står för koll. oomtvistligt klart och tydligt. Det allra starkaste beviset härför har ock SK själv presterat, då den vid framställandet av sitt förslag om bortskärande av läroverkets två lägsta klasser ej ser någon möjlighet att finna ersättning för dessa två läroverksklasser i mindre än 3, de högsta 3 folkskoleklasserna, därmed således erkännande, att folkskolan behöver tre år för att bibringa barnen de kunskaper, som skulle tillnärmelsevis motsvara vad de i de allmänna läroverkenkunna inhämta på två år. Då emellertid trots studietidens förlängning med ett år, kunskapsnivån, framför allt beträffande språkstudierna, ändock bevisligen skulle komma att i väsentlig grad sjunka, måste därmed anses fastslaget, att icke ens de tre högsta folkskoleklasserna kunna ge samma utbildning som realskolans nuvarande två lägsta klasser. Enköping: Folkskolan med dess teoretiskt mindre kvalificerade lärarkår skulle icke vara i stånd att på ett tillfredsställande sätt sköta den undervisning, som förut meddelats i läroverkens lägsta klasser. Landskrona: Folkskolereformen 1919 har ingalunda gjort folkskolan mera skickad än förut att vara bottenskola, utan snarare tvärtom. En väsentlig del av skoltiden bortslösas under de 3 första åren dels på s. k. arbetsövningar. vilka såsom varande Kindergartensysselsättning rätteligen tillhöra 4—5-årsåldern, dels på hembygdskunskap, som utan skolans medverkan i huvudsak erhålles som en självfallen gåva av vardagslivets erfarenheter. Folkskolans organisation och dess lärare må f. ö. vara hur utmärkta som helst, så kommer dock folkskolan med naturnödvändighet att stanna vid ett rätt lågt kunskapsresultat, på grund av att den överväldigande majoriteten av folkskolans osovrade lärjungeskara är klent begåvad i teoretiskt avseende. Lidköping: Innan folkskolan över huvud taget tillerkännes karaktären av bottenskola, är det koll:s på rik erfarenhet grundade övertygelse, att folkskolan själv behöver grundligt omorganiseras, dess kursplaner revideras och vinna ökad stadga och fasthet. Det är överraskande, att SK icke aktat nödigt att först och främst pröva grunden. Koll. yrkar bestämt på att folkskolan grundligt omorganiseras och att förändringen i den högre skolans organisation vidtages, först sedan folkskolan visat sig mäktig att på tillfredsställande sätt fylla sin plats som bottenskola.

25 Malmö: Av erfarenheten vid inträdesproven har koll. anledning betvivla folkskolans kvalifikationer som grund. Brister i den grundläggande undervisningen förmärkas redan vid inträdesproven till klass 1, och då proven gälla till högre klass, träda bristerna än tydligare i dagen. Skulle nu folkskolan i hela sin utsträckning göras till en förberedelseanstalt för läroverket, skulle den säkerligen varken i de ämnen, i vilka färdighet f. n. fordras för inträde i första klassen, eller i sina andra läsämnen kunna tillfredsställande fylla sin uppgift, Kristinehamn: Då man vet, vilket energiskt arbete det erfordras att i nuvarande realskolans lägre klasser bibringa eleverna exempelvis den oundgängliga grammatiska grunden, måste man inse det omöjliga för folkskolan att lägga den grammatiska grund, som måste krävas för den mera koncentrerade språkundervisningen i den nya realskolan. Reformens inverkan på folkskolan. I utlåtanden från ett tiotal kollegier, som yttra sig rörande denna punkt, komma farhågor beträffande reformens ofördelaktiga inverkan på folkskolans ostörda arbete till synes. Som exempel kan anföras följande: Landskrona: Med det tryck, som overbj'ggnaden kommer att utöva på folkskolan, skulle denna tvivelsutan löpa fara att komma bort från sitt självständiga bildningsmål och göras till preparandskola för läroverken till men för den stora massan av folkskolans lärjungar. Att folkskolans nivå skulle höjas genom kvarhållandet i folkskolan av de lärjungar, som tillhöra första och andra klass i läroverken, är en chimär. Enligt SK utgjorde dessa höstterminen 1920 22,830 och i folkskolan inemot 1 miljon. Tydligt är, att en utplantering av dessa 22,830 i den stora massan icke nämnvärt skulle bidraga att stegra folkskolans nivå, så mycket mindre, som endast en ringa procent av denna lilla skara i begåvning höjer sig över genomsnittsstadiet. Fastmer är att befara, att en stor del verkliga begåvningar under massans tryck skulle komma att förslöas och stäckas i sin utveckling. Då SK förmenar, att sexårig bottenskola skulle öka de inflytelserika samhällsklassernas intresse för folkskolans utveckling, bör erinras därom, att ingen skolform under senare tid i så hög grad som folkskolan varit föremål för de inflytelserika och maktägande klassernas omvårdnad. Bottenskolans längd. 1. 6-årig bottenskola. En reservant i Arvika realskolas koll. uttalar sig i princip för SK:s förslag, och en reservant i Göteborgs östra realskolas koll. anser, att läroverken i regel böra byggas på 6-årig folkskola med rätt för kommun att avgöra, om den önskar, att övergången skall ordnas på annat sätt. Med reservationer tillstyrka följande 6-årig bottenskola, nämligen en reservant i Oskarshamns realskolas koll., som väl anser det genomförbart och önskvärt, att 6-klassig folkskola bliver bottenskola, men håller före, att förslaget, som blottat betänkliga brister i sina detaljer, bör återremitteras för omarbetning med lärare och läkare, dels ock till nödig utredning angående eventuell omläggning av folkskolans arbete, samt en reservant i Varbergs realskolas koll., som visserligen anser principen om folkskolan som bottenskola med indragning av de 2 lägre läroverksklasserna — längre fram, då folkskolan vuxit sig stark, även av den tredje— såsom den enda riktiga, men ändock ej kan förorda SK:s förslag. 2. 4-årig bottenskola föreslås eller förordas av Enköping, Göteborgs västra, Karlshamn, Kristinehamn, Landskrona, Lidköping, Malmö, Mariestad, Skövde, Kungsholmen i Stockholm, Söderhamn, Södertälje, Uddevalla och Varberg. Som motivering anföras i allmänhet de skäl, som andragits av Läroverks-

26 lärarnas Riksförbund och i Läroverkslärarmötets resolution. Såsom exempel kunna anföras följande. Karlshamn: Att formeln »folkskolan som bottenskola» ej avser den mest utvecklade typen, den 7-klassiga, är uppenbart. Det är då också godtyckligt att for den därnäst bästa typen, 6-klassig A-skola, göra anspråk på ensamrätt som bottenskola, • Avgången från folkskolan bör ej ske för tidigt. — :. Med stor säkerhet kan den lämpliga tiden bestämmas till åldern 10 ä } \ ar. Övergången bör ej heller fördröjas för länge, ty då åsamkas lärjungen tidsförlust, och onödiga kostnader förorsakas föräldrar och det allmänna, varjämte det blir mindre möjligt att bibringa det för läroverket föreskrivna' kunskapsmåttet. En 4-årig bottenskola förutsätter givetvis, att det omsorgsfullaste arbete nedlägges i folkskolans fyra lägsta klasser, så att folkskolan skall kunna utgöra en bärkraftig grund. Kungsholmen: Då endast A-typen skulle få bli omedelbart underlag. kan ifrågasättas, om framför allt den rena landsbygdens barn få det bättre än hittills. I ökningen med 10-2 % av A-skolor på 20 år ingå alla samhällen utom städerna, således även större industriorter m. m. å landsbygden, och statistiken har därför intet värde för belysande av skolförhållanclena på rena landsbygden, där A-skolan mycket långsamt torde komma att vinna terräng. Därför blir förutbildning för landsbj^gdens barn nödvändig för inträde. För övrigt förlänges studietiden för alla. Systemet gagnar ett fåtal till förfång för flertalet av cle fattigare. Koll. avstyrker 6-klassig bottenskola och ansluter sig till tanken på 4-årig. Önskligt är, att möjligheterna för denna undersökas. Landskrona: Övergången är förlagd till den psykologiskt och fysiologiskt mest ogynnsamma åldern, inlärandet av de främmande språkens elementer uppskjutes till för sent åldersstadium, de olika språken komma att inträda i för snabb följd, studietiden förlänges, trots SK :s subtilt lagda statistik. Detta senare erkänner SK själv, då den uttalar förhoppningen, att studietiden skall kunna avkortas genom avvikelser i stor utsträckning från dess egen organisation (överhoppning av klasser). Fördelen, att lärjungarna kunde få bo 2 år längre i hemmen, är i högsta grad dubiös, ty dels köpes den för dyrt, då studietiden förlänges, dels bo redan nu de ojämförligt flesta lärjungarna under hela sin skoltid i sina hem. Av Landskrona realskolas 236 lärjungar bo alla utom 3 i sina hem och det vore väl högst orättfärdigt, om de 233 skulle kasta bort ett år för att de 3 skulle få bo i hemmet 2 år längre. Fattiga barn få icke någon ekonomisk hjälp av SK:s förslag, likställdheten resulterar i lika dåligt för alla och samsittningen av de 22.000 nuvarande eleverna i läroverkens första och andra klass med de inemot 1 miljon folkskolebarn ett par år längre kan ej i nämnvärd grad utjämna känslan av klassmotsatser i samhället. Den 6-klassiga bottenskolan är ur alla synpunkter ohållbar. Lidköping: Uppehållet vid läroverket och underhållet med kläder, böcker m. m. utgöra nu de enda ekonomiska hindren för obemedlade lärjungar att vinna högre skolbildning. _ Varje förlängning av studietiden måste därför anses verka i rent antidemokratisk anda. Den kontinuitet i handledningen av barnen, som är ett av uppfostrans viktigaste moment, skulle på ett beklagligt sätt komma att rubbas, i det att barnen i den mest kritiska övergångsåldern skulle bli överflyttade till en ny skola och sättas under nya fostrare. Olägenheterna skulle minskas, om bottenskolan gjordes 4-årig. Malmö anför angående SK:s statistik rörande de kommunala mellanskolornas lämplighet att läggas till grund för högre studier, att denna grundar sig på undersökningar rörande 113 lärjungar, av vilka 40 icke kommit högre än i gymnasiets första ring. SK har här gjort en förhastad generalisering. Antalet från mellanskolan utexaminerade lärjungar uppgår till över 1,100, och procenttalet

av dem, som fortsatt till studentexamen, är därför alltför litet att dra säkra resultat ur. Vidare påvisas mellanskolans arbetsbelastning, samt att studieresultatet dock ej är bättre. Studietidens förlängning är så genomdiskuterad, att koll. anser tillfyllest att uttala den meningen, att enbart denna högst väsentliga brist synes koll. utgöra skäl för förslagets förkastande. SK har ej presterat bevis för att 13-årsåldern är den lämpligaste tidpunkten för övergången. Erfarna pedagoger ha hävdat en tidigare ålder som lämplig. 13-årsåldern karakteriseras, åtminstone för de tidigast utvecklade barnen, av oro, oklarhet och hållningslöshet. Bevis för SK:s ståndpunkt hade varit så mycket nödvändigare, som det gäller ett av fundamenten i dess förslag. Varberg: Den redan förut långa studietiden kan icke utan stor skada förlängas. Önskvärt vore, att den i stället kunde förkortas. En 6-årig bottenskola måste betraktas som en försämring, särskilt därför, att eleverna senare få börja språk och senare få sina studier ledda av facklärare. Övergångsklasser från avslutad folkskola till högre klass i realskolan föreslås av Landskrona, Lidköping; Malmö förordar kompletteringskurser under somrarna efter genomgången folkskola, och Uddevalla föreslår kurser, åtminstone till en del förlagda till sommarferien, för övergång efter avslutad folkskolekurs; de skulle bekostas av allmänna medel helt eller delvis, och för inträde borde fordras utom goda avgångsbetyg exempelvis intyg om studieanlag av skolrådsordförande eller folkskolinspektör; innan clen 4-åriga folkskolan göres till bottenskola, borde dock en undersökning och ev. revision av dess kursplan företagas. Skövde slutligen anser, att studiemöjlighet bör beredas dem, vilkas studieförutsättningar först senare mognat. Av ett mindre antal kollegier förordas vidare i överensstämmelse med Läroverkslärarmötets resolution försök med realskolor byggda å 5-årig bottenskola. 3. 4-årig och 6-årig bottenskola föreslås av Eskilstuna, Göteborgs östra och Oskarshamn, vilka anföra: Eskilstuna: Det synes koll. önskvärt, att utsträckningen av bottenskoleprincipen sker dels genom den fortgående ökningen av kommunala mellanskolor eller skolor av dessas typ, i den mån sådana visa sig av behovet påkallade, dels genom indragning av läroverkens l:a klass och inträdesfordringarnas anpassning efter kursen för folkskolans 4:e årsklass. Göteborgs östra föreslår 4-årig bottenskola, men anser, att å orter, där ekonomiska hänsyn eller andra förhållanden göra det önskvärt, läroverkstyper med annan organisation, således även på 6-årig folkskola byggda läroverk, må kunna inrättas. Oskarshamn: Folkskolan har ännu ingalunda nått den utveckling eller mognad, som kunde motivera dess sex första klassers godtagande som bottenskola, Detta skulle lända varken folkskolan eller den högre bildningen till någon fördel, utan snarare tvärtom. Koll. finner det däremot lämpligt, att en undersökning göres, huruvida folkskolans fyra första klasser kunna utgöra fullgod grund för en 5-klassig realskola. Likformig anknytning mellan folkskola och realskola bör dock ej lagstadgas. På orter, huvudsakligen motsvarande sådana^, där man nu har kommunal mellanskola, må en 4-klassig realskola byggas på en 6-klassig folkskola, om denna anordning där skulle anses förmånlig. — • — För medellösa barn, vilka först efter 5 :e eller 6 :e folkskoleåret vilja inrikta sig på fortsatta teoretiska studier, förordas inrättande av statsstipendier i och för kompletteringsstudier samt ev., om antalet dylika barn på en ort skulle vara tillräckligt stort, upprättande av en förberedande klass vid den 5-klassiga realskolan.

28 4. 6-årig bottenskola avstyrkes, men bestämd annan typ förordas ej av Eksjö, Jakob och Katarina i Stockholm samt Arvika. Ur motiveringarna kan anföras följande. Eksjö anser sig, utan att vilja angiva eller förorda någon bestämd eller detaljerad lösning av organisationsfrågan, böra framhålla, att det onekligen skulle innebära en fördel, om tills vidare en viss rörlighet i organisatoriskt avseende kunde åstadkommas beträffande realskolan, exempelvis med olika skoltyper för land (4-klassig) och stad (5-klassig). Slutligen kräves ny utredning. Katarina instämmer i Riksförbundets kritik och fordrar ny utredning. Jakob finner på grund av utförligt framhållna betänkligheter med avseende å den på den 6-åriga folkskolan byggda realskolans starka arbetsbelastning och likväl svaga studieresultat det vara uppenbart, att den högre skolan ej bör uppbyggas på en 6-årig folkskola som bottenskola, allra helst som därav även följer förlängd studietid, en i sig själv så stor nationalförlust, att vårt land icke synes böra hava råd att ikläda sig den. Koll. anser ett sönderbrytande av vår nuvarande skolorganisation, som dock lämnar ett gott studieresultat på en rimlig studietid, endast för vinnande av tvivelaktiga förmåner, vara oförsvarligt, och håller före, att de flesta av SK :s förslags förtjänster böra med fördel kunna inpassas i nuvarande skolsystem. Öppnandet av utbildningsmöjligheter för cle studiebegåvningar, som icke vid nu föreskriven tid kunna övergå till läroverken, borde inom nuvarande ram kunna tillgodoses genom inrättandet vid läroverken av övergångsklasser. En undersökning rörande denna möjlighet anser koll. högeligen påkallad. Därjämte rekommenderas statsstipendier och räntefria studielån. Endast om dessa vägar skulle visa sig oframkomliga, finner koll. en ytterligare utsträckning a.v folkskolan som bottenskola påkallad och anser, att då exempelvis den 4-åriga bottenskolans lämplighet bör utredas. Arvika slutligen, som anser förslaget absolut oantagligt, yrkar på att en ny kommitté tillsättes, som utan att bindas av några på förhand givna riktlinjer eller förutbestämda resultat finge i uppdrag att allsidigt och förutsättningslöst undersöka, huruvida folkskolan i organisatoriskt avseende skulle kunna revideras och omgestaltas därhän, att den kan tänkas bli i stånd att med fördel utgöra grundval för den högre skolundervisningen i större utsträckning, än vad den redan för närvarande faktiskt är och under lång tid varit. Men intill dess folkskolan blivit så omdanad och intill dess genom tillförlitliga pedagogiska försök blivit utrönt och bevisat, att folkskolan verkligen utan skada kan träda i funktion som bottenskola i ökad utsträckning, böra inga som helst åtgärder vidtagas för omorganisation av de allmänna läroverken.

Samskolor. I.

Kollegier.

Folkskolan som bottenskola. Den allmänna principen om folkskolan som den grundläggande gemensamma barndomsskolan bestrides icke av något koll. E t t mindretal koll. angiver direkt sin anslutning till den sålunda allmänt formulerade principen. Så exempelvis anser Vadstena, att samverkan mellan folkskolan och den högre skolan bör befrämjas och den förra utgöra bottenskola för den senare, i den mån så kan ske utan förlängning av studietiden och utan försvagande av läroverkens bildningsresultat, och Vimmerby finner inga principiella hinder för förslaget om folkskolan som bottenskola.

29 Allmän ställning till SK:s förslag. Emellertid avstyrka samtliga koll. SK:s förslag till bottenskolans utformning i form av 6-klassig. Utöver den motivering för denna avvisande hållning, som återfinnes under nedanstående punkter, torde följande erinringar av mera allmän art kunna anföras: Vadstena: SK har underskattat den nuvarande organisationens förtjänster, den starka ståndscirkulationen, de ringa skolavgifterna, det goda kamratskapet inom läroverken mellan barn ur olika samhällsklasser. SK har överskattat de sociala förtjänsterna i den föreslagna organisationen och blundat för dess avigsidor. Landsbygdens barns stora flertal skulle inte ha något gagn av reformen, för städernas barn skulle reformen fördyra och försvåra tillträdet till den högre bildningen genom förlängd studietid, som direkt motverkar SK:s sociala syften. Åmål: Som slutomdöme om SK:s betänkande vill koll. framhålla, att det väl funnit i detta en del värdefulla pedagogiska tankar, om också icke särskilt originella och nya, men att det i det hela äger den uppfattningen, att betänkandet icke utan en grundlig omarbetning bör få utgöra grundval för en ny skolorganisation. Folkskolans bärkraft. Den bristande utredningen rörande denna punkt kritiseras av 4 koll. 14 koll., som uttala sig om folkskolans bärkraft såsom 6-klassig bottenskola, bestrida eller betvivla den. I allmänhet återfinnas de skäl mot den G-klassiga folkskolans bärkraft, som upptagits i utlåtanden från koll. vid högre allmänna läroverk. Såsom exempel torde kunna anföras följande: Arboga: Hos ett synnerligen stort antal av rikets folkskolor torde förutsättningarna för att i den föreslagna utsträckningen på ett tillfredsställande sätt fungera som bottenskola icke ännu på länge komma att förefinnas. Av koll:s medlemmar vunnen omedelbar erfarenhet av folkskolans hittillsvarande arbetsresultat bidrager att befästa denna. koll:s uppfattning. Det är farligt att till motivering för ett så ingripande förslag som SK:s låta osäkra förhoppningar på snar och omfattande förbättring av folkskoleväsendet få mer än uppväga kännedom om dettas ogynnsamma faktiska tillstånd. Icke ens A-typen är under alla förhållanden lämplig till bottenskola. Inte ens där blir undervisningen effektiv, om klasserna äro för stora och lärjungematerialet i begåvningsavseende alltför heterogent, utan att möjlighet till differentiering finnes. Askersund: Den grund, varpå den högre skolan bygges, finnes ej i stora delar av vårt land. Inom det område, varifrån Askersunds samskola får sina lärjungar, finnes blott en folkskola av A-typ, nämligen i Askersunds stad, där dock två småskollärarinnor undervisa på folkskolestadiet. Filipstad: Det dröjer ännu åtskillig tid, innan alla folkskolor erhållit lärare, som utbildats i de reformerade seminarierna. Och icke ens med dessa kan resultatet bli så gott som i motsvarande läroverksklasser, så länge systemet med klasslärare tillämpas och folkskolans lärjungar i regel flyttas utan hänsyn till kunskaper. De medlemmar av kollegiet, som genom mångårigt ledamotskap i folkskolestyrelsen förskaffat sig kännedom om folkskolan, ha med styrka anslutit sig till denna synpunkt. Huvudläraren i modersmålet anförde, a t t h a n s erfarenheter pekar åt det hållet, att folkskolans resultat i fråga om speciellt rättstavning lämnade mycket övrigt att önska, varpå flera exempel anfördes. Rätt begåvade lärjungar, som sökt inträde i samskolan, hade visat en anmärkningsvärd okunnighet i svenska språkets rättstavning. Strömstad: Den nuvarande undervisningsplanen för folkskolan leder till ett slöseri med tid, som onödigt förlänger skolgången. Det har visat sig, att de lärjungar från folkskolan, som under de senaste åren vunnit inträde i samskolan, haft betydligt svårare än föregående årgångar att följa med undervisningen i samskolans första klass.

30 Trällcborg: Hur har folkskolan visat sig som bottenskola för läroverket härstädes? Enligt dem, som ha den största erfarenheten i detta fall, har folkskolan, sedan dess nya kursplan börjat tillämpas, visat sig dåligt skickad därtill, ja, visat en tydlig försämring. Ängelholm: Den kraftiga kuggningsprocent, som på vissa håll kännetecknar de kommunala mellanskolornas första klass, synes koll. tyda på, att folkskolans sex klasser redan visat sig vara en för svag underbyggnad för nämnda skoltyp. Köping: Den långsamma arbetstakten i folkskolan gör, att de elever, som skola fortsätta, förnöta en lång och dyrbar tid utan gagn. Reformens inverkan på folkskolan. Denna fråga beröres i ett fåtal yttranden, varvid kollegierna ge uttryck för sina farhågor, att ställningen som bottenskola skall verka menligt på den 6-åriga folkskolan. Som exempel anföres: Arboga: Det blir övervägande till skada för det inre arbetet inom folkskolan själv, om SK:s förslag genomföres. Det kan då svårligen undgås, att folkskollärarnas undervisningsverksamhet blir mer än hittills inriktad på att till förfång för flertalet av deras lärjungar förbereda dem, som skola söka inträde i högre skola, samt att den högre skolans tryck kommer att resultera i examensläsning i den senare. Folkskolan har hittills haft en obestridlig förmån, att vara fri från examenstvång; denna förmån har varit till avgjort gagn för arbetslugnet och arbetsglädjen, men genom SK:s skolsystem riskerar folkskolan att i mer eller mindre grad förlora den förmånen. Bottenskolans längd. 1. 6-årig bottenskoleorganisation tillstyrkes icke av något koll. Som motivering återfinnas skälen från Läroverkslärarnas Riksförbunds utlåtande. Framför allt torde, förutom den allmänt tadlade förlängningen av studietiden, folkskolans icke konstaterade eller bestridda kompetens vara ett av de oftast åberopade skälen mot 6-årig bottenskola. Från uttalandena kan anföras: Vadstena: 6-årig bottenskola skulle medföra följande svårigheter: förlängd studietid, övergång under olämplig, ömtålig ålder, de för den högre skolan bestämda eleverna skulle bli tillbakahållna i sin utveckling genom att först vid 13-årsåldern komma från folkskolan med dess ojämna elevmaterial, bildningsresultatet, särskilt beträffande språkundervisningen, skulle försvagas. Åmål anför som skäl för sitt avstyrkande förlängd studietid, svårigheten med språkanhopningen i realskolan, det forcerade arbetet i de nuvarande kommunala mellanskolorna, senare omhändertagande av eleverna utav facklärare, arbetet i folkskolan förryckes, möjlighet för ökning av privatskolorna, stora kostnader för stat och kommun. 2. 4-årig bottenskola + 5-klassig realskola föreslås av: Piteå, Norrtälje, Falköping, Alingsås, Askersund, Sala, Filipstad, Åmål, Vadstena, Örnskölds^ vik, Haparanda, Skellefteå, Vimmerby och Ängelholm. Som skäl härför anföres i allmänhet, att de betänkligheter, som den 6-åriga bottenskolan inger, på det hela taget hävas, om den högre skolan bygges på 4-årig folkskola. I ett flertal fall åberopas Riksförbundets utlåtande. Vissa kollegier ge sin anslutning till 4-årig bottenskola den form, att de föreslå utredning om dess verkningar eller försök med sådan organisation. Några kollegier anse, att även övergång till en 4-årig bottenskoleorganisation måste föregås av en utredning om folkskolans förmåga att uppbära det hela, och Ängelholm håller dessutom före, att reformering bör ifrågasättas först efter undersökning av de kommunala mellanskolornas ev. brister och försök att avhjälpa dessa, exempelvis genom experiment med 5-årig realskola på 4-årig bottenskola.

31 Jämsides med den normala 4-åriga bottenskoleorganisationen föreslås särskilda organisationer för övergång från folkskolans sjätte klass till realskolan av Askersund (»särklasser») och Filipstad (»övergångsklasser»), som dessutom föreslår, att fortfarande ett mindre antal kommunala mellanskolor skulle finnas och att i några större samhällen försök göras med realskolor på 5-årig bottenskola. Vimmerby föreslår, förutom experiment med 4-årig bottenskola sådana med såväl 5- som 6-årig bottenskola. 3. Övriga kollegier avstyrka likaledes 6-årig bottenskola, men förorda icke andra typer av bottenskola. Dessa kollegier anföra: Köping: En 4-årig bottenskola synes innebära långt mindre olägenheter, men då genomförd utredning på denna punkt ej föreligger, anser sig koll. ej nu böra taga ställning till frågan. Koll. anser ej en reformering av skolväsendet bora genomföras i enlighet med SK:s förslag. Arboga avstyrker organisationen 6-årig bottenskola + 7-årigt läroverk. Skalen härtill äro bl. a,: förutsättningarna hos folkskolan att fungera som bottenskola förefinnas ej ännu, studietiden förlänges, bildningsresultaten försämras. Koll. bestrider, att kommunala mellanskolan är lämplig som mönster för alla rikets realskolor. Koll:s betänkligheter mot organisationen grunda sig bl. a. på riskerna för den fysiska utvecklingen. Lärjungarnas totalbelastning ar för dryg. Trätteborg uttalar sig för att frågan om ny skolorganisation uppskjutes, tills folkskolans bärighet blivit tillräckligt prövad och konstaterad, och att därefter SK:s förslag omarbetas i enlighet med den viktigaste kritiken. Strömstad kan ej instämma i de konsekvenser, vartill SK kommit till följd av principen »folkskolan som bottenskola», och slutar: Det vore önskligt, att alla planer på omorganisation av de allmänna läroverken skrinlades, tills man hunnit få ett klart begrepp om, huru stora kunskaper folkskolan kan bibringa sina lärjungar. Under tiden böra några förändringar ej vidtagas vid de allmänna läroverken. SK:s förslag bör för närvarande ej vinna statsmakternas bifall, utan förklaras vilande för att i sinom tid läggas till grund för ett nytt förslag till omorganisation av de allmänna läroverken.

II. Styrelser. Av de 9 styrelser för samskolor, som i sitt yttrande berört de allmänna grunderna, avstyrka Arboga, Falköping, Strömstad, Vadstena och Vimmerby 6-klassig bottenskola; Filipstad uttrycker sin fulla anslutning till de sociala syftemål, som varit vägledande för SK:s arbete, men ifrågasätter, huruvida icke dessa mål kunde lämpligare uppnås genom en 4-årig bottenskola och en 5-årig realskolanKöping förordar grundlig undersökning om utsträckningen av bottenskolan; Ängelholm och Örnsköldsvik instämma med resp. kollegier. Av de förstnämnda förorda Falköping, Vadstena och Vimmerby 4-årig bottenskola + o-klassig realskola.

32 Kommunala mellanskolor. (Jämte sammanslutningar inom dessa.)

I.

Kollegier.

Mot den allmänna principen folkskolan som bottenskola har icke något koll. något att invända. Omkr. 30 koll. angiva direkt anslutning till principen. Allmän ställning till SK:s förslag. Beträffande det sätt, varpå SK föreslagit principens förverkligande, gå däremot meningarna isär. I. Till SK:s förslag till bottenskoleorganisation ansluta sig: a) koll. i Boden, Hallsberg, Hedemora (maj.), Hörby, Katrineholm, Klippan, Laholm (maj.). Leksand, Lindesberg, Malmköping, Malmö (maj.), Mjölby. Orsa (maj.), Skoghall, Ström, Tierp, Tomelilla (maj.), Torsås och Värnamo = 19 kollegier. b) reservanter i Norrköping (2), Ulricehamn (1), Sandviken (1), Vetlanda (2) samt rektor i Mönsterås (koll. har ej avgivit yttrande). I I . Av övriga 49 kollegier förorda 42 andra bottenskoleorganisationer, 6 kritisera den 6-klassiga bottenskoleorganisationen, men förorda ingen annan form och 1 yttrar sig ej rörande denna fråga. Om fördelningen av dessa kollegier se nedan under »bottenskolans längd». Folkskolans bärkraft. A. De under I ovan upptagna kollegier synas icke hysa några tvivelsmål om folkskolans kompetens, ehuru detta icke alltid direkt utsäges. Så uttalar Hallsberg, att koll. har den erfarenheten, att folkskolan mycket väl kan meddela grundläggande undervisning och att dess yngre lärare måste anses fullt kvalificerade för sin uppgift. Malmö (maj.) anser, att erfarenheten vid Malmö mellanskola i viss män lämnar ett kraftigt stöd för åsikten, att folkskolans lärare visat sig i stånd att meddela fullgod undervisning på det stadium, som motsvarar läroverkets lägre klasser. Emellertid framträder ibland även hos dessa tillstyrkande kollegier viss kritik av den nuvarande folkskolan. Så anser TGrsås, att den erfarenhet, som vid de kommunala mellanskolorna vunnits om folkskolan som bottenskola, motiverar krav på fortsatt, målmedveten strävan att genom yttre och inre organisatoriska förbättringar alltmer skickliggöra folkskolan för sin uppgift som grundläggande skola. Reformer inom folkskolan kräva Hallsberg, som påyrkar ämneslärarsystem, utveckling av särklasser och jämkningar i undervisningsplanen, och Värnamo, som yttrar: En reform av folkskolans organisation, särskilt rörande flj-ttningsbestämmelser och upphävande av klasslärarsystemet i de högre klasserna, bör anses som en nödvändig förutsättning för ett allmänt genomförande av folkskolan som bottenskola. B. De kollegier, som yrka på kortare utsträckning av bottenskolan än 6 år (se nedan), anföra allmänt som ett av skälen härför folkskolans bristande bärkraft, Exempelvis kan anföras: Hässleholm uttalar enhälligt som sin åsikt, att folkskolan icke ens i sin A-typ för närvarande är mogen att tjäna som förskola för 4-årig realskola. Kiruna: 6-årig folkskola kan ej lämpligen utgöra grundval för den högre undervisningen, då en hel del sämre skolformer alltid kommer att finnas. Folk-

skolan arbetar med synnerligen heterogent elevmaterial, arbetstakten måste anpassas efter medelnivån, resultatet blir sämre. Ljungby: Orsaken till överansträngning i mellanskolan är de dryga kurserna, dessa orsakas av att kunskaperna vid inträdet ej äro av det slag. som erfordras. I synnerhet gäller detta svensk grammatik och matematik. Man måste i 1 :a klassen ägna en avsevärd tid åt sådant, som borde vara känt före inträdet, och detta skall vara folkskolans 6 :e klass kunskapsmått. När detta ej är högre, måste man rätta sig därefter. Även i andra ämnen än de nyssnämnda märkes brist på klara och koncisa elementära kunskaper. Eleverna ha s. a. s. »hum om» litet av varje, och det är svårt bygga vidare på sådant. Ljusdal: Underlaget för mellanskolornas undervisning är ojämt och svagt. De i folkskolornas undervisningsplan föreskrivna kurserna ha visserligen genomgåtts, men detta innebär ingen säkerhet för att de väl inhämtats. Den grammatiska terminologien är oenhetlig och olämplig och cle grammatiska begreppen ofta ytterst vaga, Lysekil: Erfarenheten har visat, att eleverna ofta icke visat sig besitta sådana kunskaper, som cle enligt folkskolans undervisningsplan borde äga. Malmberget: På grund av de erfarenheter, som vunnits, anser koll., att den 6-åriga folkskolan icke f. n. fyller kraven på bottenskola. Ronneby: Redan vid inträdesexamen framträder det faktum, att folkskolan har ett helt annat syfte än att förbereda till inträde i den högre skolan. Den fasta grund, som bör vara lagd saknas i hög grad. Betänklig är vidare den stora skillnaden i de inträdessökandes förberedelse.^ Eleverna äga i formellt hänseende ej den fasta kunskapsgrund, som vid de allmänna läroverken lägges i de två första klasserna. Sundbyberg: Den ojämnhet, som i fråga om ämnena svenska och matematik finnes hos de nyintagna, vållar avsevärda svårigheter. De kurser, som först tillämpades i Sundbyberg, hade uppgjorts med hänsyn just till i folkskolan genomgångna kurser. Denna anordning har icke kunnat bibehållas, utan förhållandena ha i klass 1 intvingat kurser, som från början uppfattades som överflödiga, och sålunda har i den 4-åriga skolan inpressats hela den 6-klassiga realskolans kurs. Vara: Arbetet i mellanskolan har hittills måst forceras på ett sätt, som måste anses skadligt, beroende därpå, att folkskolan i vissa fall lämnat för svaga kunskaper. — Det är av största vikt, att eleverna i bottenskolan verkligen erhålla cle kunskaper, gällande stadga föreskriver; i en del fall torde detta knappast vara förhållandet, bl. a. beroende därpå, att man har allt för stora avdelningar och att man år från år flyttar upp i en 'högre klass elever, som bort sitta kvar. Åtvidaberg: Erfarenheten har visat, att cle elever, som komina från folkskolan, även i en del andra ämnen (än språk och matematik), exempelvis kristendom, äga så osammanhängande kunskaper, att det är svårt att bygga på dem. Reformens inverkan på folkskolan. Denna fråga beröres obetydligt i hithörande yttranden. I några fall uttryckas emellertid farhågor för examensforcering i folkskolan och för åsidosättande eller förryckande av folkskolans väsentliga uppgifter. A andra sidan framhålles av Hedemora, att bottenskolan bör verka främjande på folkskolans utveckling och dess eget arbetsresultat i väsentlig grad bör höjas; en tydligt fortgående förbättring i folkskolans arbete har kunnat konstateras i Hedemora, utan att klagomål hörts om störd arbetsro i folkskolan. Bottenskolans längd. A. De under I ovan uppräknade kollegierna tillstyrka 6-årig bottenskola. Som motivering anföras i allmänhet de skäl, som förebragls 3—2.32122.

u av SK, samt därutöver erfarenheten från egen verksamhet om organisationen ifråga. Ett flertal kollegier ansluta sig till de kommunala mellanskolornas rektorsförening, som yttrar: Det är icke blott möjligt att bygga en fyrklassig realskola på folkskolans sjätte klass, utan för landsbygdens och de mindre städernas vidkommande har denna skolorganisation visat sig vara lämplig. F . ö. torde kunna anföras kollegiemajoriteten i Malmö, som anför bl. a.: För att syftet med reformen i görligaste mån skall nås, bör den sexklassiga folkskolan utgöra underlaget, Den sjätte klassen är den naturliga anknytningspunkten — härigenom bildas en fast enhetlig organisation. Det är bet5"delsefullt. att barnen få fortsätta så länge i den gemensamma barndomsskolan, att cle därifrån medföra bestående känslor av samhörighet och kamratskap. Klasslärarsystemet ger bättre tillfällen till övervakande och fostran än ämneslärarsystemet. 12 ä 13-årsåldern är den psykologiskt mest gynnsamma tidpunkten. Folkskolan är prövad och lämplig. Med viss reservation tillstyrkes förslaget av: Hedemora, som anser sig kunna tillstyrka, under förutsättning att folkskolans löftesrika utveckling fortsätter och ehuru enbart från realskolans synpunkt 5-årig realskola vore bättre; Leksand, som anser det möjligt att med gott resultat på folkskolans sjätte klass bygga 4-klassig realskola, men ej vill göra gällande, att denna form är den lämpliga för alla orter; samt Orsa, som finner en på sexårig folkskola byggd fyraårig mellanskola om också ej ur själva undervisningens synpunkt så dock av praktiska skäl vara för landsbygden den lämpligaste. Vidare förordar Klippan SK :s förslag endast under den förutsättningen, att folkskoleundervisningen, i synnerhet i modersmålet, väsentligt förbättras samt att möjlighet beredes begåvade lärjungar att på kortare tid än 6 år genomgå folkskolan. Fyllas ej dessa villkor genom bl. a. bättre lärarutbildning och vissa utbyggnader och ändringar i den nuvarande folkskoleorganisationen, förordar koll. 4-årig bottenskola. Kortare genomgång av folkskolan för begåvade barn förordas dessutom av 8 koll. samt 4 reservanter, varjämte ytterligare 3 kollegier förena sin tillstyrkan med en önskan, att folkskolan måtte utvecklas till ett verkligt gott underlag för den högre skolan. Tre koll. uttala sig slutligen bestämt mot förlängningen av studietiden, som bör undvikas. B. 4-årig bottenskola och 6-klassig realskola förordas av: kollegierna i Gudmundrå, Hjo (maj.), Hässleholm, Kiruna, Ljungby. Ljusdal. Lysekil, Malmberget, Nora, Nybro, Motala, Norrköping (maj.), Nässjö, Ronneby, Sandviken (maj.), Simrishamn, Skurup, Skänninge, Sollefteå, Svedala, Sunne, Sölvesborg, Tranås, Ulricehamn (maj.), Vetlanda, Västanfors, Åstorp (maj.) = 27 stycken; samt 2 reservanter i Tomelilla. Som motivering anföras de skäl. som bl. a, återfinnas i Läroverkslärarnas Riksförbunds yttrande. Särskilt framhålles nästan genomgående och med skärpa, att den 4-åriga realskolan medför överansträngning, beroende på bristande grund vid inträdet (se föregående) samt därav följande forcering av arbetet i den ömtåliga pubertetsåldern. Därutöver torde kunna anföras följande synpunkter. Ljusdal citerar bl. a. yttrande av hr Värner Rydén (Betänk, sid. X I V ) »7 den mån, som lärjungarnas individualitet kommer till bestämdare uttryck, skola olika vägar öppnas för vinnande av fortsatt utbildning.» SK har icke tillräckligt beaktat detta yttrande. Barnpsykologien anser ju, att den tidpunkt,

35 då ett isärträdande av de spekulativa och de praktiska intressena blir tydligt märkbart, inträder vid 9 ä 10-årsåldern. I så fall behöver man blott med ett års uppskov mot nuvarande förhållanden komma ifrån nuvarande olägenheter vid valet av studieväg utan att råka ut för nya. Bland dessa diskuteras den förlängda studietiden. Denna söker SK borteliminera genom framhållande av möjligheten för studiebegåvade att genomgå folkskolans klasser på kortare tid än den normala. Detta innebär ett tydligt medgivande från SK, att folkskolan ej förmår nöjaktigt tillvarataga cle begåvades krafter. Hur skall för övrikt »särskilda undervisningen» ordnas? Skall den bedrivas uteslutande av folkskollärare eller av realskolans lärare i en förberedelseklass? Parallellskolesystemet synes i alla fall icke kunna undvikas. Då denna särundervisning väl icke bör inträda, förrän differentieringen i barnens anlag framträtt, alltså ungefär efter 4-årig skolgång, så kommer denna SK:s rekommendation av särskild undervisning för studiebegåvade ganska nära det av många omfattade förslaget om 5-klassig realskola på 4-årig folkskola, Overhoppning av klass kommer sällan att bli av. för så vitt den skall bero på folkskollärarnas initiativ, det är ett obestridligt folkskoleintresse att få behålla begåvade lärjungar så länge som möjligt. Koll. har erfarenhet av att begåvade elever ingalunda uppmuntras till, men väl avrådas från att överhoppa en klass, och när så ändå skett, har missnöje 3rPpats från folkskolehåll. Sölvesborg anför bl. a., att allenast ett fåtal av den kommunala mellanskolans lärjungar nå fram till realexamen. Flertalet tröttna eller stå ej ut med det forcerade arbetet, och de höjda fordringarna resultera i en mycket hög kuggningsproeent och clecimering av lärjungeantalet i de högre klasserna. Allenast de, som ha tid att sitta kvar eller som ha begåvning och vilja i högre grad än i allmänhet är fallet, gå fram till realskolexamen i den kommunala mellanskolan. Ronneby anser även en 5-klassig folkskola + 4-klassig realskola tjänlig, särskilt på landsbygden. En viss särställning intar Tranås, som anser den 4-klassiga folkskolan möjligen kunna anses mogen att redan nu vara bottenskola för 5-klassig realskola, och håller före, att alldenstund den 6-klassiga folkskolan ej nu är vuxen uppgiften, så måste denna, om den skall bli bottenskola, underkastas en grundlig omorganisation. Övergångsklasser eller -anordningar från 6-årig folkskola förordas av Hjo, Skänuinge, Sunne och Västanfors. Falkenberg torde möjligen kunna räknas till denna grupp, enär koll. anser, att bottenskolan bör göras kortare (än 6-klassig) med därpå byggd 5-klassig realskola. C. Både 6-årig bottenskola + 4-årig realskola och 4-årig bottenskola + 5-klassig realskola föreslås av Andcrslöv, Borgholm, Huskvarna, Ludvika, Nederkalix, Stora Tuna, Trollhättan och Vaxholm samt 9 reservanter i Malmö. Den 6-klassiga bottenskoleorganisationen föreslås i allmänhet för mindre städer och större samhällen, den 4-åriga som regel. Bland yttrandena kan citeras Andcrslöv, som efter att ha framhållit mellanskolans brister fortsätter: Om koll. trots detta förordar förslaget såsom lämpligt för mindre städer och större samhällen, göres det av praktiska och ekonomiska skäl och under den förhoppningen, att en omorganiserad folkskola bättre än den nuvarande kommer att motsvara fordringarna på bottenskola. Skulle koll. se saken rent pedagogiskt, skulle utan tvekan en 4-klassig bottenskola som grund för 5-klassig realskola förordas, vilken typ koll. anser lämplig för de städer, som ha allmänna läroverk. Övergångsklasser från folkskolans 6 klass till realskolan förordas av Ludvika och St. Tuna.

36 Nederkalix föreslår som regel 4-årig bottenskola men därjämte parallellavdelning i realskolans klass 2, byggande på 6-klassig bottenskola. D. 5-klassig bottenskola och 5-klassig realskola förordas av kollegierna i Tidaholm, Söderköping, Valdemarsvik, Vara, Höör och Höganäs; samt reservanter i kollegierna i Norrköping (1), Orsa (3) och Hedemora (2). Tidaholm föreslår dessutom, att å platser, där det är förenat med stora kostnader att inrätta 5-klassig realskola, ordningen med 4-klassig, byggd på 6klassig, bibehålies. Höganäs anför, att »det synes snarast lämpligt, att 4- eller 5-klassig folkskola bildar grunden». I Söderköpings koll. uttalar en medlem, att 5-årig bottenskok är lämplig endast å mindre orter, där fullständigt läroverk ej finnes; finnes sådant, bör övergången ske från 4:de klassen. Ur motiveringarna kan anföras: Söderköping framhåller olägenheten av att eleverna i folkskolans högsta klass belastas med en del teoretiska kunskaper, som väl äro nödvändiga för fortsatta studier men komma till föga användning i det praktiska förvärvsarbetet. För att 6 klassen skall få ägna sig åt folkskolans egentliga uppgift, bör därför övergången ske från folkskolans 5 klass. Valdemarsvik: Övergången bör ske redan efter det 5:e skolåret, därför att det 6:e skulle bättre utnyttjas som första år i en 5-klassig realskola. E. Följande kolhs ståndpunkt till bottenskolans längd är ej definitivt angiven. Avesta framhåller studietidens förlängning vid 6-klassig bottenskola och uttalar sig för en sådan kombination, att denna olägenhet bortfaller. Karlskoga kan ej tillstyrka en på alla orter enhetlig likformig organisation, men uttalar sig ej om olika bottenskolelängd. Mora beklagar de ensidiga direktiven, vilka hindrat SK att pröva olika vägar. Värdefull skulle en undersökning varit, huru stor del av folkskolan bör vara underlag för en 5-årig realskola. Sundbyberg framhåller riskerna med den 6-åriga bottenskolan och vill avvakta verkningarna av folkskolans nya kursplan. Först när en avspänning i mellanskolans arbete iakttagits, är tiden inne för en omläggning av läroverken. Säfflc anser, att förslaget ej i oförändrat skick bör antagas, utan en revision företagas, som behåller förslagets grundtankar, men tar nödig hänsyn till den kritik, som från olika håll framkommit. Åtvidaberg kan icke ansluta sig till förslaget att nu göra den 6-klassiga folkskolan till bottenskola och anser en tidigare övergång till realskolan vara en avgjord vinst. o Norrbärke slutligen anser sig f. n. icke kunna fatta någon som helst ståndpunkt,

II.

Styrelser.

I. SK:s förslag till bottenskoleorganisation tillstyrka: Andcrslöv, Avesta. Borgholm, Eslöv, Falkenberg. Hallsberg, Huskvarna. Hörby, Katrineholm. Kiruna, Laholm, Lindesberg, Ljusdal. Malmköping, Motala, Mönsterås, A ässjo. Orsa, Skoghall, St. Tuna, Ström, Sundbyberg, Säffle, Tierp, Tomehlla, Torsås. Ulricehamn, Vaxholm, Värnamo, Åstorp = 30 styrelser. Som motivering framhålles bl. a., att den föreslagna organisationen visat sig lämplig för landsbygden, att det är en uppenbar orättvisa, att utgifterna för det högre skolväsendet äro relativt större för de mindre samhällena än för cle större samt att det för lär-

jungarnas övergång från en skola till en annan är önskvärt, att det högre undervisningsväsendet i vårt land ordnas så likformigt som möjligt. Ett flertal styrelser j'rka dock på åtgärder för att förkorta studietiden, varvid några förorda kortare genomgång av folkskolan för begåvade elever. Avesta uttalar sig dessutom för sådanaJ anordningar, att undervisningsresultatet ej försämras och ungdomens hälsa ej äventyras. I I . 4-årig bottenskola och 5-klassig realskola förorda: Ljungby, Lysekil, Nederkalix (även parallellavd. till kl. 2 i realskolan på 6-klassig folkskola), Sandviken, Skänninge, Sollefteå, Sölvesborg. I I I . 5-årig bottcnskola förordas av Boden (med omläggning av folkskolans kursplan) samt (i förening med 5-klassig realskola) av Höör, Söderköping, Tidaholm. Valdemarsvik (försök jämte förstatligande av komm. mellanskolan), Vara (dessutom övergångsklasser). IV. En omarbetning av SK:s förslag i nedan angivna syften yrka: Norrköping (folkskolan bör i större utsträckning än nu göras till bottenskola, dock att faran för överansträngning unclvikes och en överarbetning av förslaget sker i syfte att förkorta studietiden), Simrishamn (förslaget avstyrkes, omarbetning ang. studietiden). Trollhättan (anslutning till grundtanken, förlängningen måste undgås), Åtvidaberg (förslaget är ej uppvisat vara den bästa eller enda tänkbara lösningen. 4- eller 5-årig bottenskola är ej undersökt, studietidens förlängning tadlas, allmän omarbetning kräves). V. SK:s förslag avstyrkes utan angivande av krav på omarbetning eller förord för annan organisation utav Hässleholm, Leksand, Vetlanda. V I . Följande styrelsers yttranden ange ej tydligt ståndpunkten till bottenskolans längd: Malmberget (ett förslag till läroverksorganisation med folkskolan som grund måste först ge lösning av en rad påpekade svårigheter och uppfylla vissa uttalade önskemål, innan det kan bli tal om att antaga detsamma), Nybro (gillar förslaget om folkskolan som bottenskola, förutsatt att folkskolan organiseras så, att den lämnar en fullt trygg grundval för den högre undervisningen), Ronneby (anser, att folkskolan bör vara bottenskola i så stor utsträckning som möjligt, dock utan att studietiden därigenom förlänges, vilket skulle bli fallet, därest betänkandet i sin nuv. form bifölles); Tranås och Klippan ställa sig slutligen tveksamma till förslaget, varvid Tranås förmenar, att folkskolan bör omorganiseras, innan den blir bottenskola. V I I . Följande styrelser yttra sig ej rörande denna punkt: Hedemora, Mjölby, Svedala, Sunne; Höganäs instämmer med kommunalfullmäktige i Höganäs.

Enskilda mellanskolor. I.

Kollegier.

5 kollegier hava avgivit yttrande, av vilka 4 biträtt principen folkskolan som bottenskola. Ett koll.. Bollnäs enskilda mellanskola, har odelat instämt i SK:s förslag om den 6-klassiga bottenskolan, som anses ur allmänt sociala och ekonomiska synpunkter äga framför den nuvarande organisationen betydande för-

38 tjänster, men koll. uttalar dock följande önskemål: att åtgärder vidtagas för att begåvade barn må kunna inhämta folkskolekursen på kortare tid än den normala, 6 år, samt att vid folkskolor av lägre typ tillfälle beredes för begåvade barn att vid sidan av den ordinarie undervisningen inhämta, vad som fattas till A-kurs. Ståndpunkten hos övriga 4 kollegier är mera avvisande. Gävle borgarskolas lärarråd uttalar visserligen beträffande skoltypen 4-klassig realskola, byggd på 6-klassig folkskola i huvudsaklig överensstämmelse med SK:s förslag, med stöd av sin gjorda erfarenhet, att denna skolform visat sig kunna med framgång föra eleverna fram till realskolexamen. Men lärarrådet fortsätter därefter: Den tungt vägande invändningen, att studietiden förlänges, synes svår att bemöta, För dem, som efter realskolexamen omedelbart ägna sig åt det praktiska arbetet eller genomgå en kortare utbildningskurs, exempelvis 2-årig kurs vid handelsgymnasium, medför den förlängda studietiden mindre olägenheter än för dem, som syfta till högre utbildning. Den föreslagna organisationen, satt i organiskt sammanhang med fortsatta studier, blir dock för mången enskild och för landet i dess helhet en ekonomisk förlust. Om sålunda lärarrådet å ena sidan medgiver, att skolformen fyller ett påtagligt behov, i det den väsentligt underlättar möjligheten till fortsatt utbildning för dem, som fullständigt genomgått folkskolan, måste det å andra sidan uttala sina betänkligheter mot lämpligheten av att tvinga alla dem, som syfta till högre utbildning, att gå den omväg, som den föreslagna reformen innebär. Rörande folkskolans bärkraft uttalar lärarrådet, att de från folkskolan avgående eleverna visa sig ytterst sällan äga cle insikter i modersmålet, som folkskolans normalplan föreskriver och vilka SK likväl tycks obetingat förutsätta. Slutligen hemställes, att förslaget i dess nuvarande skick icke måtte läggas till grund för en omorganisation, utan att en sådan måtte föregås av förnyad och förutsättningslös utredning. Koll. vid Lundénska privatskolan, Göteborg, vitsordar likaledes beträffande förslaget att på en 6-klassig folkskola bygga 4-klassig realskola, på grund av vid L. skola vunnen erfarenhet, att en dylik fördelning av skolarbetet är genomförbar och under vissa förutsättningar kan medföra goda resultat även med avseende å språkundervisningen. Då förslaget visserligen för landsbygdens barn erbjuder väsentliga fördelar, för stadsbefolkningens barn däremot innebär den nackdelen, att studietiden förlänges, förordar koll., för att allas krav må tillgodoses, att man för landsorten går vidare på vägen med kommunala eller statliga mellanskolor samt i de större städerna inrättar dels gymnasier, byggda på dessa, dels mellanskolor för att förmedla övergången till den högre skolan för städernas folkskolebarn. För språkundervisningen finner koll. det i hög grad önskvärt, att den normalt tager sin början så tidigt, att såväl en lugn arbetstakt som även en jämnare arbetsfördelning må kunna erhållas. Lämpligast torde därför övergången ske från folkskolans fjärde klass. Endast med dessa modifikationer kan förslaget tillstyrkas. Grevesmuhlska samskolans koll. majoritet (14 st.) anser, att SK:s förslag. som obestridligen innehåller mycket av värde, på goda skäl kan läggas till grund för en skolreform, men att det dessförinnan bör undergå omarbetning i vissa stycken, bl. a, att åtgärder vidtagas för undvikande av studietidens förlängning, vilket f. n. lämpligast synes kunna ske genom anslutning till av förste fsp. K. Nordlund framlagt förslag. — Koll. uttalar till sist som sin mening, att folkskolan, sedan den framdeles allmänt utvecklats till större bärighet, bör kunna åtaga sig ett vidare mått av den nuv. realskolans undervisning och att vid denna ej så närliggande tidpunkt ännu en klass av sistnämnda skola torde kunna ersättas med en tillagd femte årskurs i bottenskolan.

89 1 samma koll. yrka reservanter på olika skäl förnyad utredning utan på förhand givna direktiv. Osby högre samskolas koll. slutligen sätter i fråga, om det ej vore en större social gärning att använda en del av de dryga omkostnaderna för den nya organisationen till understöd åt fattiga begåvningar, då det väsentliga hindret för den fattige begåvade att fortsätta studierna aldrig legat eller kommer att ligga i terminsavgifterna eller organisationstypen, utan i cle allmänna omkostnaderna under studietiden. Härefter yttrar koll. bl. a., att koll. gjort den erfarenheten, att folkskolan i stort sett ej är lämplig att ersätta cle två lägsta klasserna i läroverken. Undervisningen i folkskolan bedrives alltför mycket efter den s. k. moderna »pjoskpedagogiska» metoden, ocli folkskolans uppgift torde väl även omöjliggöra det »drivande» av studierna, som är nödvändigt, om folkskolan skall läggas till grund. Folkskolan har att i betydligt högre grad än läroverken draga »med lik i lasten». Allt tal om folkskolan som bottenskola bygger på alldeles felaktig utgångspunkt. Det är ej här fråga om ett »över» och ett »under» utan om två linjer, som leda till två skilda mål. Folkskolans kursplaner måste läggas så, att den som genomgått folkskolan och sedan ej har tillfälle att fortsätta, fått en viss översikt över historien, geografien o. s. v. Men just detta system verkar tidsödande och meningslöst för den, som skall fortsätta och nu befinner sig i sådant läge, att han lärt allt möjligt men ingenting ordentligt. Här är den egentliga roten till det onda, den förlängda studietiden, som under alla förhållanden måste betraktas som ett osocialt offer på den sociala fördomens altare. Det är folkskoleintresset och ej läroverksintresset, som behärskar betänkandet. Då man vet, huru folkskolan omhuldas och hur det bygges för dess räkning i dessa dagar, föreligger knappast något skäl, varför nian skulle behöva befara någon ogynnsam tid för folkskolan. Snarare får man av betänkandet det intrycket, att det mer och mer blir nödvändigt att slå vakt kring läroverken mot cle angrepp, som man från visst håll tycker sig spåra. Slutligen hemställes, att förslaget om 6-klassig bottenskola ej måtte läggas till grund för en ny läroverksorganisation. Möjligen kan en 4-klassig bottenskola tillstyrkas.

II.

Styrelser.

Luudénska privatskolans styr. anser, att då de goda resultat, som bevisligen vunnits genom en organisation på 6-årig bottenskola, kunnat uppnås endast genom en stark forcering av skolarbetet, det icke vore önskvärt, att ett så forcerat arbete bleve det för ungdomen i realskolan normala, vartill komme, att denna anordning förlängde studietiden för städernas barn. Därför vore olika skolorganisationer lämpliga; med hänsyn till språkundervisningens vitala betydelse vore det i hög grad önskvärt, att denna undervisning toge sin början så tidigt, att lugn arbetstakt och jämnare arbetsfördelning erhölles. Grevesmuhlska samskolans dir. anser, att ehuru SK :s förslag onekligen innehåller mycket av värde, det dock lider av så allvarliga brister, att dess fulla genomförande icke synes vara ägnat att åstadkomma en förbättring av vårt undervisningsväsen, utan snarare i viktiga hänseenden äventyra dess sunda utveckling. Med hänsyn härtill förordas, att folkskolans 4 lägsta klasser organiseras till bottenskola. Styrelsen vid Osby samskola slutligen instämmer i kollegiets vid samma skola yttrande och avstyrker således 6-klassig bottenskola, men anser en 4-klassig möjligen kunna förordas.

10 Högre goss- och sam skolor. I.

Kollegier.

De 14 kollegier, som avgivit särskilt yttrande, hava intet i princip att invända mot grundsatsen om folkskolan soyn bottenskola. Särskilt anses härför tala skäl av social natur. Lidingö komm. sam- och mellanskola anser, att den grundläggande undervisningen bör meddelas i den allmänna folkskolan, som bör anknytas till den högre skolan så, att övergången underlättas och anordnas på sådant sätt, att ej någondera skolans speciella syftemål äventyras. Emellertid ansluter sig endast Eslövs h. samskola till förslaget om 6-klassig bottenskola, medan övriga kollegier avstyrka bottenskoleidéns utformning på detta sätt. Beträffande motivering se nedan. Folkskolans bärkraft. Även Eslövs h. samskola synes hysa vissa betänkligheter beträffande folkskolans bärkraft. Den anser nämligen, att på ett område klickar den nuvarande folkskolan ohjälpligen, nämligen då det gäller att meddela eleverna tillfredsställande undervisning i modersmålet. Dess tillstyrkan sker därför under den bestämda förutsättningen, att ämnesurvalet, lärogången och undervisningsmetoderna i folkskolan förbättras därhän, att verkligt stabila kunskaper kunna förutsättas hos eleverna i en helt annan utsträckning än nu; även torde en bättre utbildning av folkskollärarna kunna ifrågasättas. — Från övriga koll:s yttranden rörande denna punkt kan anföras: Landskrona stads gymn. anser, att efter den nya undervisningsplanens genomförande barnen komma att lämna skolan sämre lottade i avseende på den intellektuella utrustning, som erfordras för inträde vid läroverk, än före 1919 års reform var fallet. Folkskolan kominer för övrigt att stanna vid ett rätt lågt kunskapsresultat, beroende på att flertalet av folkskolans osovrade lärjungeskara är klent begåvat i teoretiskt avseende. Förslaget att endast A-skolan skall vara grunden kränker ett viktigt socialt rättfärdighetskrav, i det att det utestänger 2/3 av landets folkskolebarn. Saltsjöbadens samskola håller före, att det torde vara högst tvivelaktigt, att den begränsade undervisning i svensk språklära, som meddelas i folkskolan, skulle kunna i avsevärd grad ersätta förlusten av 2 års undervisning i ett främmande språk. Den starkare blandningen i folkskolans klasser av begåvade och mindre begåvade elever är ägnad att verka hinderligt på undervisningen i denna skolform. Hjälpklasserna äro icke ett verksamt korrektiv häremot, då de blott kunna förekomma i större städer. Överhoppningen av klass kan endast i undantagsfall försiggå utan risk. Folkskolans bärkraft är ej undersökt — en stor brist i utredningen. Förhoppningarna på utveckling äro i mycket illusoriska, Genom att endast A-skolan skulle göras till bottenskola, torde enhetligheten i enhetsskolan högst väsentligt förryckas. Ämneskonferensen i svenska vid Beskoivska skolan påpekar, att den grammatiska grund, bottenskolan kan lägga, blir betydligt lösare, än den, som nu lägges i realskolans två lägsta klasser. Några kollegier uttala farhågor för att ställningen som bottenskola kommer att menligt inverka på folkskolans arbete och mål. Bottenskolans längd. I. 6-årig bottenskola tillstyrkes, som ovan nämnts, av Eslövs h. samskola (under viss ovan angiven förutsättning) samt därjämte av

il 3 reservanter i Lidingö komm. sam- och mellanskola. Eslöv anför därvid bl. a.: Först genom att en fullständigt genomgången bottenskola blir grunden för den högre skolan, undvikes, att själva skolorganisationen som sådan Jägger hinder i vägen för lämplig övergång till den högre skolan. — Av kravet på A-skolas kunskapsmått följer ingalunda, att barn från övriga skoltyper bli utestängda eller beredas avsevärda svårigheter. Snarast torde erfarenheterna från de kommunala mellanskolorna gå i den riktningen, att elever från B-skolor visa lika goda, ofta till och med bättre resultat vid inträdesproven än barn från A-skolor, detta möjligen beroende på den högre grad av självständigt arbete, vartill ofta Bskolan tvingar sina elever. — Koll. vill dock ingalunda ha sagt, att det ej skulle finnas andra lösningar äri SK:s av bottenskoleproblemet. En 5-årig folkskola kan tänkas. Studieresultaten från de sex folkskoleåren skulle utan tvivel på 5 år kunna uppnås med en bättre utbildad folkskollärarkår än den nuvarande och med en rationellare lagd undervisningsplan, än folkskolan nu har. .Studietidens förlängning undvekes också. Kan man ej genomföra den kompromisslösningen, att realskolan normalt byggde på fullständigt genomgången folkskola, men att till realskolan därjämte vore ansluten en underbyggnad, där folkskolans tre högsta årskurser genomginges på 2 år? I I . De skäl, som anföras mot den 6-åriga bottenskolan av övriga kollegier, äro: den förlängda studietiden, folkskolans bristande bärkraft, fara för folkskolans arbete, kunskapsstoffets alltför starka koncentrering i realskolan och därav förorsakade faran för överansträngning och ytlighet i kunskaper, uppskjutandet av undervisningen i främmande språk, upprepning av kurser, slöseri med arbetskraften i bottenskolan, olämplig övergångsålder till realskolan. Rörande de sociala skälen anför Beskoivska skolan, att SK:s förhoppningar om ökad förståelse mellan skilda folkklasser äro högeligen överdrivna, och att det sociala rättfärdighetskravet icke blir lämpligt tillgodosett, om skolförhållandena för det stora flertalet försämras för att för några — skenbart förbättras. Fjelhtedtska skolan, Uppsala, finner det ej rimligt, att för den blivande läroverkslärjungen tillägnandet av den första bildningen skall behöva taga så lång tid, att den komme att så när som på ett år omfatta hälften av hela skolgången och normalt förlänga studietiden. Förändringen skulle vidare i hög grad för realskolan och gymnasiet försvåra fyllandet av deras viktiga bildningsuppgifter. Realskolan förhindrades att mottaga sina lärjungar i den ålder, som är för början av studier i främmande språk den lämpligaste, och nödgades på mycket kort tid sammantränga undervisningen i dessa ämnen, vilka därtill komme att inträda i för snabb följd. Den sexåriga folkskolan har otvivelaktigt den olägenheten, att den medför slöseri med arbetskraft i bottenskolan och forcerat arbete i realskolan. 4-årig bottenskola förordas av Djursholms samskola, Lundsbergs skola. Landskrona stads gymnasium och Whitlockska samskolan, Stockholm; de två sistnämnda föreslå därjämte övergångsklasser. Sofi Almqvists skola och FjeUstedtska skolan, Uppsala, förorda allsidig utredning om 4-årig bottenskoleorganisation. Lidingö komm. sam- och mellanskola anser, att en grundlig. förutsättningslös utredning bör verkställas, huruvida svårigheterna med den 6-klassiga bottenskolan lämpligast kunna undvikas antingen därigenom, att realskolan göres 4-årig och anknytes till folkskolans femte klass eller så, att realskolan göres 5-årig med anknytning till folkskolans fjärde klass, vilket senare alternativ koll. anser mest bärkraftigt ur ped. synpunkt. Salsjöbadcns samskola finner, att en undersökning bör göras, huruvida icke den högTe skolan normalt bör byggas på en 4-årig bottenskola samt med hänsyn till landsbygdens ungdom ävensom till de lärjungar i de större städerna.

som icke från folkskolans fjärde klass övergått till realskolan, även en realskola i huvudsaklig överensstämmelse med den kommunala mellanskolans typ bör upprättas. Övriga kollegier avstyrka allmänt genomförandet av 6-klassig bottenskoleorganisation men förorda icke särskild annan organisation. Palmgrenska samskolan hemställer om ny utredning rörande åstadkommande av en närmare organisk förbindelse mellan lägre och högre undervisningsanstalter. I Whitlockska samskolan har en reservation anförts även mot 4-årig bottenskola, Den viktigaste reformen vore en omorganisation av folkskolan, så att den kunde fylla den uppgift, den redan hade som bottenskola, bättre än vad nu vore fallet, och vinna åtminstone så mycket förtroende, att de, som ansåge den gemensamma bottenskolan som ett socialt önskemål, ville sätta sina egna barn i folkskolans tre första klasser, även om cle hade råd att ge dem privat undervisning. Uppsala enskilda Ivk och privat gymnasium slutligen anför bl. a. följande: Skolan har genom sitt 3-klassiga gymnasium fört fram till studentexamen elever, som förut genomgått 4-årig komm. mellanskola, byggd på 6-klassig folkskola. Beträffande dessa lärjungar råder det intet tvivel, att cle mera studiebegåvade och framför allt mera energiska med fullt tillfredsställande kunskaper nått fram till studentexamen. A andra sidan är det lika säkert, att ett stort antal ingalunda obegåvade lärjungar med stor möda förmått följa med i den forcerade arbetstakt, som varit nödvändig, och stundom har överansträngning nödvändiggjort kortare eller längre avbrott i studierna. För den, som varit i tillfälle att jämföra det arbete, som ifrågavarande lärjungar måste prestera, med det arbete, som fordras av lärjungar å motsvarande stadium vid ett h. allm. Ivk, står det klart, att det på en 4-årig realskola byggda 3-åriga gymnasiet kräver en arbetsintensitet, som överstiger det mått, en säkerligen välgrundad erfarenhet utmätt såsom lämpligt. Om man från den erfarenhet, som gjorts vid Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium, anser sig böra bestämt framhålla vådorna av att den föreslagna organisationen, sexklassig folkskola, fyraårig realskola och treårigt gymnasium, göres allmän och allenarådande, så måste också med samma bestämdhet betonas, att en sådan organisation visat sig fullt användbar för cle mest studiebegåvade och studieintresserade lärjungarna. Det synes därför, som om den sociala rättvisa, som ligger däri, att större möjligheter än nu beredas begåvade barn från landsbygdens folkskolor och även från de mindre bemedlade klasserna i städerna att få del av den högre undervisningen, skulle, så vitt på organisationen beror, kunna väsentligen vinnas därmed, att den nuvarande kommunala mellanskolan, antingen förstatligad eller åtminstone rikligt understödd och noga kontrollerad från statens sida, finge fortleva och utvecklas icke blott i större municipalsamhällen och köpingar utan även i städerna jämsides med realskolorna. För att mottaga de begåvade eleverna från dessa skolor skulle ett tillräckligt antal av de nuvarande högre allmänna läroverkens gymnasier, framför allt vid de läroverk, där elevantalet f. n. är litet, i mån av behov omvandlas till treåriga gymnasier och nya dylika gymnasier, eventuellt utan tillhörande realskolor, upprättas i de större städerna vid sidan av cle allmänna läroverkens fyraåriga gymnasier. Härigenom skulle den önskvärda större möjligheten beredas de begåvade lärjungarna från städernas och landsbygdens kommunala (eller förstatligade) mellanskolor att utan onödig tidsförlust nå fram till studentexamen, utan att den ur pedagogiska synpunkter otvivelaktigt mycket starka organisationsform, i vilken de nuvarande allmänna läroverken arbeta, behövde förkvävas. Det är svårt att inse nödvändigheten eller nyttan av den av SK så ivrigt eftersträvade uniformiteten i skolorganisationen.

43 Det synes tvärtom, som om den tävlan om allmänhetens förtroende, som skulle uppstå mellan jämsides med varandra arbetande skolformer, borde utgöra en icke föraktlig vinst för det hela, Förslagets allmänna genomförande avstyrkes bestämt. IL

Styrelser.

Av 9 styrelser har Eslövs högre samskolas intet att erinra mot SK:s förslag. Djursholms samskola är ense med sitt koll., i vad detsamma i princip anfört om förslaget och anser 4-årig bottenskola bäst, Göteborgs högre samskola och Lundsbergs fullmäktige instämma i resp. kollegiers avstyrkande utlåtanden. Lidingö komm. sam- och mellanskola, som hyser starka betänkligheter mot den 6-åriga bottenskolan, föreslår, antingen att realskolan göres 5-årig och anknytes med sin första klass till folkskolans fjärde klass och med sin andra klass till folkskolans sjätte, eller att folkskolans 4 första klasser bilda bottenskolan till 5-årig realskola och feriekurser anordnas för övergång från folkskolans sjätte klass. (En reservant för 6-klassig bottenskola). Landskrona stads gymnasium anser, att en uppslutning omkring en gemensam fyraårig barndomsskola säkerligen åtminstone tills vidare bleve det riktiga, och uttalar som sin bestämda uppfattning, att SK:s betänkande icke vore ägnat att läggas till grund för en omorganisation av våra skolförhållanden; på olika orter borde försöksvis olika skoltyper prövas. Lunds privata elementarskolas direktion, som finner SK:s lösning av frågan oantagbar, anser, att försök borde anställas vid olika läroanstalter och bärkraften prövas hos olika förslag, innan frågan definitivt avgjordes. Saltsjöbadens samskola anser på i huvudsak sitt kollegiums motivering, att SK:s förslag lider av så väsentliga brister, att det icke i sin nuvarande form borde läggas till grund för en skolreform. Styrelsen för Sällskapet Uppsala Enskilda Ivk, som anser den 6-åriga bottenskolan komma att skada folkskolan, skada den högre bildningen och icke i socialt avseende ha den följd, som åsyftas, avstyrker på dessa och andra skäl bestämt SK:s förslag och rekommenderar att efter hand vidta partiella förbättringar, i den mån erfarenheten på särskilda punkter ger nödig ledning för sådana.

Högre flickskolor. (Jämte sammanslutningar inom dessa.)

I.

Kollegier.

Mot principen folkskolan som bottcnskola i den meningen, att skolväsendet i sin helhet skall utgöra en sammanhängande enhet med folkskolan som grund, har intet koll. något att erinra. Ett flertal koll. betona, att så redan nu är förhållandet. Fyra reservanter i Uddevalla anse däremot, att bottenskoleidén ej bör genomföras, då barnen ej genom denna få samma förutsättningar, beroende därpå, att städernas barn i allmänhet få det vida gynnsammare. I huvudsak är motiveringen till koll:s accepterande av principen densamma. Såsom exempel torde kunna anföras följande. Luleå el. Ivk f. fl. ansluter sig till principen, att blott en enda av staten understödd barndomsskola skall finnas, på vilken övriga läroanstalter, organiskt förbundna, skola bygga.

44 Risbergska skolan, Örebro, finner helt naturligt, att folkskolan i princip fastslås såsom bottenskola, så mycket mer som den redan faktiskt blivit bottenskola. Brummerska skolan, Stockholm, ansluter sig till tanken, att folkskolan bör äga ett organiskt samband med det till högre bildning syftande skolväsendet och att det är naturligt i det nutida samhället att söka giva ett sammanhang åt det offentliga undervisningsväsendet från botten. Anslutningen till principen är emellertid hos flera koll. förenad med vissa villkor, huvudsakligast de, som framgå av följande yttranden. Flickskolemötets resolution: Mötet önskar, att bottenskoleidén må förverkligas på så sätt, att den ej medför förlängning av studietiden (och att övergång från bottenskolan må ske redan efter genomgång av klass, som motsvarar folkskolans nuvarande klass 4). Ystads h. Ivk f. fl. erkänner en bottenskola som den riktiga utgångspunkten för ett enhetligt skolväsen, men en bottenskola lämpad som grund såväl för en fortsatt folkskolelinje som för real- och flickskolelinjen. Eskilstuna el. Ivk f. fl.: Bottenskoleidén må ej förverkligas, förrän folkskolan enligt sakkunnigas utlåtande är färdig att övertaga ansvaret för den grundläggande undervisningen. Växjö el. Ivk f. fl. uttalar sig för att folkskolan blir bottenskola, för så vitt den göres tillräckligt bärkraftig för att tjänstgöra som grundval för den högre undervisningen. Uddevalla el. Ivk f. fl.: Bottenskoleidén bör ay rättfärdighetsskäl genomföras. förutsatt att skolöverstyrelsen får befogenhet att bevilja privata skolor rättighet att upprätta lågstadieklasser parallella med den egentliga bottenskolan (och att denna blir fyraårig). Allmän ställning till SK:s förslag. Samtliga koll. avstyrka SK:s förslag till utformning av bottenskoleidén genom 6-klassig folkskoleorganisation. Rörande skälen för avstyrkan se nedan. Ett stort antal koll. hemställer som slut, att ny utredning med beaktande av under kritiken gjorda erinringar måtte företagas. Ur den enhetliga kritiken torde såsom exempel beträffande mera allmänna punkter kunna anföras följande ur yttrande från Centralstyrelsen för flick- och samskolcföreningen, med vars synpunkter koll :s yttranden i stort sett sammanfalla: Det torde starkt kunna ifrågasättas, huruvida det föreslagna systemet verkligen är ägnat att realisera de sociala önskemålen. Det som utgör det svåraste hindret för obemedlade, som önska ge sina barn högre skolundervisning, är cle rent ekonomiska svårigheter, som äro förenade med barnens underhåll under en lång skoltid vid en ålder, då cle eljest själva skulle kunna bidraga till sitt uppehälle. Denna svårighet undanröjes ej alls genom förslaget, utan tvärtom förvärras clen genom den förlängda studietiden. Just ur social synpunkt visar sig förslaget innebära en betydande försämring. Med den 6-klassiga folkskolan som bottenskola torde studietidens förlängning ej kunna undvikas. På folkskolestadiet kan ingen avkortning ske, utan att folkskolans naturliga och principiella enhetlighet sönderbrytes. Inom den högre skolan är en förkortning lika avgjort utesluten, såvida man icke vill väsentligt reducera studieresultaten, något som icke kan ske utan skada för hela vår högre bildning, och vilket skulle stå i strid med den vägledande synpunkt, som i statsrådsprotokollet angivits, nämligen att cle från gymnasiet utexaminerade skola gå ut kvalitativt bättre rustade för universitet och högskolor än f. n. Om den förlängda studietiden gör det svårare än hittills för den obemedlade klassen att låta sina barn få del av clen högre undervisningens fördelar, så må det dock erkännas, att det flerstädes på landsbygden kan ställa sig annorlunda. Barnen kunna få stanna i hemmet ett

45 par år längre. Vinsten härav ur uppfostrings- och ekonomisk synpunkt är påtaglig. Vinsten reduceras dock väsentligt dels av den förlängda studietiden, dels därigenom att utsikten att bestå i inträdesprövningen för landsbygdens barn. som i regel komma från svagare skolformer, givetvis är mindre, när prövningen förlägges till ett senare skolstadium, än när den sker tidigare. Landskrona Ivk /'. fl. anser fördelarna av social art vara skäligen illusoriska. Toges terminsavgifterna bort, så finge fattiga barn från läroverksstad och kringliggande omnejd ekonomiskt sett lättare att genomgå läroverket än cle skulle få enligt SK:s förslag. Landsbygdens barn, som i allmänhet gå i B-skola, kunde icke utan vidare undervisning komma in i läroverken. F . ö. bodde det övervägande antalet läroverkslärjungar redan nu under hela sin skoltid i hemmet. Att däremot samsittningen under hela skoltiden kunde ha sin stora klassnivellcrande betydelse, vore kollegiet benäget att medgiva. Anna Sandströms skola, Stockholm, uttalar sig bestämt emot clen av SK företrädda uniformeringstendensen, som hotar att ovarsamt förstöra för vårt bildningsväsen dyrbara historiska och andliga värden. Folkskolans bärkraft. Ett av huvudskälen till kollegiernas avvisande hållning till förslaget om 6-klassig bottenskola är kollegiernas starka tvivel på eller direkta förnekande av den 6-klassiga folkskolans bärkraft som grund för den högre undervisningen. Särskilt kritiseras beträffande folkskolan dess långsammare arbetstakt, vilken anses vara till svår nackdel för cle barn, vilka skola fortsätta sina studier i en högre skola med dess på grund av den sammanträngda studietiden forcerade arbete. Följden härav måste bliva en ojämn och därför för barnen synnerligen skadlig arbetsfördelning mellan bottenskolan och den högre skolan. F . ö. anföras i huvudsak cle skäl mot den 6-åriga folkskolans bärkraft, som återfinnas under avdelningen »högre allmänna läroverk», varvid åtskilliga kollegier kritisera clen bristande utredningen rörande denna punkt. Ur yttrandena torde kunna anföras följande. Jönköpings västra el. Ivk f. fl.: I folkskolan få barn, som äga goda anlag och naturligt intresse för att lära och som leva under utvecklande förhållanden i hemmet, ej tillräcklig näring för sitt begär efter kunskaper, vilket lätt kan hos dem alstra likgiltighet och olust. Ateneum för flickor, Stockholm: Den erfarenhet, som vid Ateneum vunnits. ger vid handen, att torftigheten i ordförråd och begrepp samt bristen på grammatisk underbyggnad hos från folkskolan kommande barn utgör hinder för att i en på 6-årig folkskola byggande högre 4-klassig skola vid undervisningen i svenska språket nå fullt tillfredsställande resultat. Detta gäller särskilt om elevernas förmåga att skriftligt behandla språket. Västerås h. cl. Ivk f. fl.: Folkskolans allmänna kompetens som bottenskola behöver prövas. Den erfarenhet, koll. gjort, tyder på nödvändigheten av en dylik undersökning. Koll. kan för övrigt ej se, att möjlighet finnes att inom överskådlig tid få A-typen i tillräcklig utsträckning genomförd i vårt land. Mathilda Halls skola, Göteborg: En sexårig odifferentierad bottenskola omöjliggör ett rationellare utnyttjande av lärjungarnas förmåga att på ett tidigare stadium inhämta ett minnesmaterial, som särskilt för språken utgör en nödvändig förutsättning för ett gott resultat i överskolan och som dessutom skulle kunna möjliggöra mindre arbetsbelastning under ömtåliga övergångsår. Högre elementarskolan för flickor, Hälsingborg: SK:s egen skildring av folkskolan och dess utveckling sedan början av detta århundrade giver — ehuru anlagd såsom en tendentiös skönmålning — tydligt vid handen, att denna skolas påstådda kompetens att fungera såsom bottenskola är i många väsentliga stycken ställd på framtiden och alltså ännu obefintlig.

46 Reformens inverkan på folkskolan. Allmänt uttrycka kollegierna clen meningen, att ställningen som allmän bottenskola komme att för den 6-klassiga folkskolan medföra allvarliga vådor för dess lugna arbete på fullföljandet av folkskolans egna mål. Ur yttrandena kan anföras följande. Flick- och samskoleföreningens centralstyrelse anser, att genom clen föreslagna organisationen verklig fara för tryck föreligger med avseende på cle båda högsta folkskoleklasserna. Undervisningen på detta stadium, av särskild vikt för de lärjungar, som icke fortsätta i högre skolor, måste nämligen förryckas, därigenom att den jämte sin egentliga uppgift skall preparera en del lärjungar för inträdesexamen till högre skola, då helt naturligt den förestående betydelsefulla examen kommer att fresta läraren att lägga undervisningen efter det mer studiebegåvade fåtalets behov, till förfång för flertalet. Hudiksvalls cl. skola f. fl.: Lärjungematerialet i folkskolan är mycket heterogent. och arbetet måste och bör fortskrida långsamt, för att alla barn skola kunna följa med. Läraren får alltså den hart när olösliga uppgiften att förbereda de begåvade lärjungarna till inträdesexamen i realskolan och samtidigt skänka de övriga den bästa möjliga teoretiska utbildningen för livet. Frestelsen ligger snubblande nära att huvudsakligen syssla med de förra. Det är lätt att förutse, att enhetsskolan kominer att förlora sitt självändamål och bli en förberedande skola till realskolan. Lindska skolan, Uppsala: Då det läroverk, koll. tillhör, förbereder till inträde i allmänna läroverkets första klass, har koll. en ständigt förnyad erfarenhet av det tryck, clen förestående inträdesprövningen lägger på undervisningen i ifrågavarande klass. Den föreslagna examen rigorosum, som skall beteckna övergången från bottenskolan till realskolan eller den 6-åriga flickskolan, förefaller kollegiet som en beklaglig utökning av ett missförhållande, ej som någon reform. Bottenskolans längd. I. 6-årig bottenskola förordas, som ovan nämnts, icke av något koll. Sex reservanter i Dctthowska skolan, Stockholm, oph en reservant i Landskrona el. Ivk f. fl. uttala sig för den. I samtliga kollegiers uttalanden framhålles med skärpa, dels att den föreslagna tidpunkten för övergång från bottenskolan till clen högre skolan är särskilt för flickornas vidkommande synnerligen olämplig, då den infaller under den ömtåliga övergångsåldern, dels att den oundvikliga starka arbetsbelastningen i den högre skolan medför stora vådor för överansträngning, dels ock att studierna av främmande språk påbörjas för sent, varför clen språkliga bildningen kommer att sjunka. Såsom typiskt för uttalandena rörande denna fråga torde kunna anföras Flick- och samskolef öreningens utlåtande: Den för barnens framtid oftast avgörande inträdesprövningen till den högre skolan med tillhörande forcering och nervspänning skulle förläggas till 12—13 års-åldern, med andra ord, åtminstone för flickornas vidkommande till den ömtåliga övergångsåldern. Vid denna tidpunkt borde i stället ett rationellt ordnat skolväsen syfta till »avspänning i ansträngning och arbetstakt» för att tala med SK. Tidpunkten kan därför ur fysiologisk-hygienisk synpunkt icke gärna vara olämpligare vald. Den sena övergången nödvändiggör vidare ett starkt forcerat arbete i den skarpt beskurna realskolan. Medan lärjungarna alltså haft för litet att göra under åren före 12—13 års-åldern, som visat sig lämplig för kraftigt minnesarbete, få de alltför _ strängt arbete under övergångsåldern. Därför kan arbetsresultatet i flera avseenden icke bliva likvärdigt med det, som uppnås f. n. I särskilt hög grad torde detta gälla i fråga om de främmande språken. — Studiet av dessa sammantränges inom ett färre antal år. och antalet veckotimmar för språken blir väsentligt inskränkt. Därtill kommer, att man försummar att begagna sig av bar-

47 nens förmåga att vid 9—12 års-åldern lätt inhämta ett indifferent minnesmaterial; likaså tar man ej hänsyn till att barnen vid tidigare ålder lättare förvärva ett gott uttal. I I . 4-årig bottenskola. Centralstyrelsen för Flick- och samskolef öreningen ansluter sig, åberopande kretsföreningarnas enhälliga uttalanden, till förslaget om 4-årig bottenskola. Om således sympatierna för 4-årig bottenskola äro allmänna inom denna kategori, uttala dock av 79 kollegier, som avgivit utlåtande, endast 66 direkt sitt förord för densamma, medan 10 avstyrka 6-årig bottenskola utan att förorda annan typ, 2 förorda 3-årig och 1, Lindska skolan, Uppsala ej yttrar sig på denna punkt. Kollegierna framhålla som skäl för 4-årig bottenskola, att de olägenheter, som äro förknippade med clen 6-åriga bottenskolan, ej äro tillfinnandes hos den 4äriga, medan å andra sidan de sociala önskemålen tillgodoses lika väl genom båda typerna. Uttalandet för 4-årig bottenskola är ofta förenat med krav på allsidig utredning om denna skolforms verkningar i olika hänseenden. Centralstyrelsen och 12 kollegier uttala sig därjämte för skolor med olika utgångspunkter. Centralstyrelsens motivering härför har följande lydelse: Om läroverkens normaltyp uppbygges på fyraårig bottenskola och om det sörjes för att det i dessa läroverk finnes plats för den ungdom, som har förutsättningar för högre skolstudier, så att ingen behöver avvisas av brist på utrymme, så skall det säkerligen komma att visa sig, att de som önska uppskjuta övergången. tills folkskolan fullständigt genomgåtts — med påföljd av förlängd studietid — ej bliva så särdeles många. Skulle på vissa orter åtgärder för en sådan lärjungekategori visa sig önskvärda, borde kompletterande läroverkslinjer i städerna eller på landsbygden statliga realskolor av den typ, SK föreslagit, kunna upprättas. — Det finns säkerligen ingenting, som hindrar, att i framtiden liksom nu skolor med olika utgångspunkt och underlag kunna existera vid sidan av varandra, blott det sörjes för organisk förbindelse mellan de olika formerna och stadierna, Ett system, byggt på principen enhet i mångfald, där den högre skolformen organiskt ansluter sig till clen lägre, torde utgöra en sammanhängande enhet fullt ut lika väl som SK:s stelt mekaniska tillämpning av det extrema bottenskoleprogrammet, där enheten köpes på bekostnad av reella intressen av allra största vikt. Värdefullare än en sådan doktrinär uniformitet synes oss skolorganisationens smidiga anpassning efter växlande förhållanden och behov. Endast så torde clen kunna motsvara sina sociala uppgifter i ett så rikt förgrenat samhällsliv som vårt. Modifikationer i ovan angivna ståndpunkt intages av Linköping, som önskar 5-årig eller helst 4-årig bottenskola, Sundsvall, som förordar 4-årig eller 3-årig. Kalmar, som jämte 4-årig föreslår övergångsklasser från folkskolans 6 klass till clen högre skolan, och Anna Sandströms skola, som föreslår kompletteringskurser. III. 3-årig bottenskola förordas av Skövde el. Ivk f. fl. och Nya elementarskolan f. fl., Stockholm, som anser, att tiden för bottenskolan ej bör utökas utöver den nuvarande treåriga; redan nu visar sig, att lärjungar från folkskolans tredje klass hava svårare att vinna inträde i läroverken än privatskolans elever: varje utsträckning av bottenskolans lärotid kommer säkerligen att öka svårigheterna för folkskolans barn vid övergången. IV. 10 kollegier avstyrka 6-årig bottenskola men förorda icke annan organisation. I vissa fall kräves ny utredning. Av dessa anför Kungsholms Ivk f. fl.. Stockholm: Många ha stannat vid förslaget om 4-årig bottensköla. Härvid bör dock märkas, att ett genomarbetat förslag härutinnan ännu ej existerar

48 och att man därför varken kan definitivt anta eller förkasta ett sådant förslag, innan möjligheterna för dess genomförande blivit undersökta.

II.

Styrelser.

20 styrelser för högre flickskolor hava i avgivna yttranden uttalat sig rörande bottenskolan. Ingen styrelse tillstyrker 6-årig bottenskola, 8 åberopa sina kollegiers yttranden och förorda förty 4-årig bottenskola, 6 dessutom förorda 4årig. De 6 återstående avstyrka förslaget och anse, 1 att en 3-årig eller på sin höjd en 4-årig bottenskola avgjort är att föredraga samt 2 att framkomna nt\ a förslag sorgfälligt böra prövas.

Högre lärarinneseminarier. De 4 högre lärarinneseminarierna avstyrka samtliga SK:s förslag och anföra därvid bl. a. följande. Högre lärarinneseminariet i Stockholm uttalar sig för, att folkskolan normalt bör utgöra gemensam barndomsskola och bottenskola, så långt ske kan. utan att studietiden förlänges och studieresultaten försämras. Då emellertid den 6-åriga bottenskolan som en ofrånkomlig konsekvens medför såväl förlängning av studietiden som en ökning av realskolans redan nu för ungdomens hälsa och studiernas resultat skadliga arbetsbelastning, anser koll. SK:s förslag icke fylla de krav, den nuvarande tiden ställer på en skolreform. Ävenledes anser koll. ett system med 6-årig bottenskola icke kunna erbjuda alla barn de med den föreslagna organisationen åsyftade bildningsmöjligheterna. Om i clen 6-åriga folkskolans avslutningsklasser undervisningen skall läggas så, att en del elever skola kunna bestå i inträdesexamen till realskolan, kommer detta utan tvivel att bli till förfång för övriga elever, som i dessa klasser borde erhålla en undervisning, lämpad efter helt andra krav. Den sena inträdesexamen till realskolan, ehuru lämpligt ur »gallringssynpunkt», kommer att omfatta ett ökat kunskapsmått och sålunda med nödvändighet försvåras, en så mycket större olägenhet, som clen för många barn skulle komma att inträffa vid en för examensläsning olämplig ålder. Dessutom skulle den allmänt medborgerliga bildning, som realskolan bör ha till uppgift att meddela, på flera punkter äventyras. Framför allt påpekas, att ett uppskjutande av språkstudierna till det 7 skolåret måste vara oekonomiskt och opraktiskt, emedan därigenom den tidigare barnaålderns lätthet att inhämta språkliga färdigheter ej tillvaratages, samt att det torde kunna befaras, att språkträngseln och kursernas forcerande i en 4-årig realskola komma att sänka språkkunskaperna i en sådan grad, att de icke blott bliva för svaga som grund för fortsatta studier, utan att de också komma att sjunka under den standard, som i vårt land borde utmärka en även för de breda lagren tillgänglig allmänt medborgerlig bildning. Då bildningskraven alltså synas koll. fordra en minst 5-årig realskola och en sådan utan studietidens förlängning måste bygga på 4-årig bottenskola, och då dessutom ett sådant system allmänt ansetts kunna fylla berättigade krav på en god medborgarskola och utgöra tillräckligt, stark grund för det av SK föreslagna gymnasiet, anser koll., att en dylik anordning bör bli regel. ^Därjämte förordas, att vid sidan härav ett antal skolor organiserade enligt SK:s förslag

4!)

måtte bibehållas eller upprättas, och att vid större läroverk, där möjligheter till differentiering av linjer förefinnes, även detta önskemål måtte tillgodoses. Högre lärarinneseminariet vid stiftelsen Kjellbergska flickskolan, Göteborg, uttalar sig emot clen 6-åriga bottenskolan på följande grunder: Studietiden förlänges, undervisningen i folkskolans två högsta klasser förryckes, arbetstakten i barnaåldern blir synnerligen ojämn, de flesta läroämnena i den högre skolan bli lidande, framför allt språkundervisningen, arbetet i realskolan blir så starkt koncentrerat, att överansträngning säkerligen ej kan undvikas. Koll. ansluter sig till förslaget om 4-årig bottenskola. Kompletterande läroverkslinjer i vissa städer eller på landsbygden statliga realskolor av den typ, SK föreslagit, kunna därjämte upprättas. Privata högre lärarinneseminariet. Stockholm, avstyrker 6-årig bottenskola (studietidens förlängning, extra undervisning för landsbygdens barn, förryckning av folkskolans arbete, olämplig övergångstid, ojämn arbetsfördelning, ytlighet i kunskaper, överansträngning, särskilda svårigheter för språkundervisningen) och anser, att bottenskolan på sin höjd bör omfatta cle fyra första klasserna av folkskolan. Anna Sandströms högre lärarinneseminarium är övertygat, att en sänkning av elevmaterialets nivå skulle bli följden av 6-klassig bottenskola för den högre flickskolan. Undervisningen i främm. språk skulle komma att börja 3 år senare och hopträngas på ett mindre antal år, skoltiden förlängdes, lärjungar från mer än halva antalet folkskolor kunde ej utan extra undervisning vinna inträde i realskolan, folkskolans arbete förrycktes, fara för ytlighet i kunskaper och för överansträngning förelåge i realskolan. SK:s förslag erbjuder icke antaglig grund för en genomgripande skolreform.

Kollegier vid folkskoleseminarier. Principen folkskolan — bottenskola. Någon tvekan om clet berättigade i den allmänt avfattade principen, att folkskolan i viss utsträckning bör vara bottenskola för den högre undervisningen, synes icke råda hos kollegierna. Ett flertal kollegier uttala direkt sin anslutning till denna princip. För utsträckning av den nuvarande bottenskolans längd uttala sig: koll:a i Göteborg, Skara, Stockholm och Strängnäs, reservanter i Lund, Landskrona, Härnösand, Kalmar, Falun, Luleå, Karlstad och Linköping. Av dessa anför Strängnäs: Såväl allmänna sociala hänsyn som hänsyn till folkskolan göra det enligt kollegiets åsikt önskligt, att grundsatsen om folkskolan som bottenskola i större omfattning än hittills kommer till uttryck i vår skolorganisation. Allmän ställning till SK:s förslag. Det av SK framlagda förslaget till bottenskoleidéns utveckling, clen 6-klassiga bottenskolan, tillstyrkes av 2 kollegier men avstyrkes av övriga 13. Kollegierna fördela sig på följande sätt. 1. Tillstyrkande: Majoriteterna i Stockholm och Göteborg (resp. 13 och 18 mot resp. min. 6 och 4; 2 lärare avstodo från att rösta); reservanter inom Lund (7), Landskrona (1), Härnösand (3), Kalmar (5), Falun (3), Luleå (2), Karlstad (2) och Linköping (1). Ur den allmänna delen av motiveringen kan anföras: Stockholm: Koll. ansluter sig till grundprincipen för SK:s förslag till skolorganisation, att landets undervisningsväsen bör så anordnas, att det underlättar för envar att erhålla clen utbildning, som med hänsyn till individuella anlag och 4—232122.

50 samhällets verkliga intresse påkallas, och att i detta syfte åt skolsystemet bör givas en sådan gestaltning, att möjlighet beredes varje lärjunge att i organiskt med varandra förbundna läroanstalter successivt vinna en mot anlagen svarande utbildning. Göteborg: Koll. ansluter sig i huvudsak till förslaget om en läroverksorganisation, byggd på 6-årig folkskola som bottenskola. Väl har koll. ej kunnat undgå att ställa sig tveksamt inför vissa sidor av förslaget. Men dels förutsätter koll., att förslaget kommer att underkastas ytterligare prövning av vederbörande myndigheter, dels anser koll., att förslaget i sina huvudpunkter har så betydande sociala förtjänster, att koll. kan tillstyrka, att det lägges till grund för en omorganisation av landets skolväsen. 2. Omarbetning av förslaget kräves av Strängnäs och Skara, vilka bl. a. anföra, Strängnäs: Med erkännande av clen ideella syftningen i SK:s organisationsförslag och de många goda uppslagen i enskilda punkter, finner sig koll. dock böra som sin mening uttala, att förslaget icke i oförändrat skick bör komma till utförande. Det synes ock koll., som skulle en efter det närvarande tidsläget avpassad reform kunna vinnas, utan att det högre skolväsendet behöver underkastas fullt så långt gående förändringar. Som de av SK ifrågasatta; och Skara: De brister, som vidlåda den nuvarande organisationen, måste lösas i clen riktning, SK föreslagit, nämligen att folkskolan i större utsträckning göres till grund. För en sådan reform tala främst sociala skäl. Svårigheterna för landsbygdens barn att vinna inträde i realskolan få dock icke ökas i samma mån, som barnen komma att tillbringa flera år i hemortens skola. Farhågor härvidlag kunna icke utan vidare avvisas. Landsbygdens barn, som i regel komma från folkskolor av svagare typ än städernas, komma med all sannolikhet att vid inträdesproven finna sig ogynnsamt ställda i konkurrensen om befintligt utrymme. 3. Ny utredning kräves av Linköping, Kalmar, Härnösand, Umeå, Landskrona, reservanter i Stockholm (4) och Luleå (2). Av dessa anföra bl. a,: . , ... Linköping: Koll. anser — utan att därmed principiellt motsätta sig tanken på folkskolan som bottenskola — att de vinster av skolväsendets omdaning i sådan riktning, som SK räknat mecl, till stor del äro av ganska imaginär beskaffenhet, och håller före, att frågan om folkskolan som bottenskola bör underkastas en ny, allsidig och förutsättningslös utredning. Härvid bör bl. a. frågan om folkskolans bärkraft samt seminariernas förmåga att med hittillsvarande korta utbildning dana för den nya uppgiften fullt kompetenta lärare göras till föremål för ingående undersökning. Landskrona: Varje skolform har sitt ändamål att tillgodose. Folkskolan arbetar för allmän medborgerlig bildning och måste ha så goda livsbetingelser som möjligt. Men folkskolan kan icke tillgodose alla de ändamål, staten måste för sin välfärd tillgodose. Vore det så, behövdes blott folkskola, och då skulle ej finnas något bottenskoleproblem. En kulturstat måste tillgodose speciella bildningsmål, högre allmänbildning och fackbildning. Därför bar den upprättat — tidigare än folkskolor — läroverk, universitet, högskolor. Och statsnyttan kräver, att dessa skolformer också tillgodoses. Och detta är principiellt viktigare, ty sjunker clen högre allmänbildningen och fackbildningen, så sjunker folkbildningen, ty denna får ytterst sina lärarkrafter från de högre institutionerna. Det är folkskolan, som vuxit fram och förkovrats i hägnet av den högre bildningen, ej tvärtom. Därför är varje skolreform, som försämrar möjligheterna för den högre skolan att nå sina bildningsmål. förfelad. Redan nu klagar man över mångläseri och ämnesträngsel i den högre skolan.

51 SK vill avkorta tiden för den högre undervisningen med 2 år. Mångläseriet och ämnesträngseln bli värre, och framför allt blir språkundervisningen sämre ställd. Det statsändamål, som clen högre skolan skall tjäna, blir sämre tillgodosett. Det går nämligen ej att öka kursen och behålla samma tid för dess genomgående eller minska tiden och behålla kursen. Språkundervisningen inträder dessutom på ett senare åldersstadium, vilket ur minnessynpunkt ej är fördelaktigt, och språken följa på varandra med kortare mellanrum. — Arbetstakten och arbetssättet måste vara annorlunda i folkskolan än i läroverket. Skillnaden i begåvning hos eleverna i folkskolan är nämligen större än i läroverket. Begåvade elever kunna slöa till. Så ryckas de efter sex års folkskolestudier i själva pubertetsåldern över från den sakta lunken i folkskolan till den forcerade galopptakt, som den högre skolans sammanträngda kurs måste framtvinga, Dessutom läsas ämnena i folkskolan på ett annat sätt än i läroverket, Den högre skolans lärare ha vidare fått en allsidigare och grundligare utbildning än folkskollärarna. På grund av sin kännedom om folkskolan kan koll. icke finna, att 3 års utsträckt folkskolundervisning kan kompensera borttagandet av de 2 lägre klasserna i clen högre skolan. Den högre skolan måste trivas bäst, om dess alumner så tidigt som möjligt uttagas för sin utbildning. Lång erfarenhet har visat, att denna uttagning kan ske vid nioårsåldern och alltså är 3-årig bottenskola lämplig. Svårigheten att välja levnadsbana föreligger lika^mycket vid 10- som vid 13-års åldern och till och med vid studentexamen. Begåvningen kan ändra sig, ekonomiska förhållanden också. Riktigast är att som hittills åt föräldrarna överlämna valet av levnadsbana. Äro då cle sociala skälen för SK :s förslag verkliga sakskäl och så starka, att cle pedagogiska skälen kunna negligeras? Den föreslagna organisationen kräver 880 nya tjänster vid städernas folkskolor, på landsbygden måste B-skolor organiseras — förut oanad lärarbrist uppstår, och kraftiga skäl för ökade löner åt folkskollärarna kunna åberopas. Det är under sådana förhållanden ganska mänskligt, om känsloskäl kunna spela en viss roll för dem, som i stor utsträckning besitta ledarskap i nuvarande demokratiska samhälle, om de på samma gång äro folkskollärare. Känsloskäl är också det, att folkskolan är fattigskola, läroverket överklasskola och att samhällets omsorg skulle bli bättre, om överklassens barn tvingades att genomgå folkskolan. Härav följer för det första icke, att bottenskolan skall vara 6-årig. För det andra borde ju icke finnas någon annan skola än folkskolan, om den abstrakta jämlikhetsutopi, i vilken argumentet ytterst bottnar, skulle genomföras. Genom tvång portförbjuder man vidare ej privatskolan — man riskerar att få utpräglade överklasskolor. Om allmänheten får klart för sig, att folkskolan gör lika gott arbete som den dyra privatskolan, sätter den barnet i folkskolan. Och om allmänheten finner, att barnen genom privatundervisning kunna vinna ett eller två år, då ombesörjer även den blygsamt bemedlade trots alla förbud privatundervisning för sina barn. Mera, sakligt värde har det sociala argument, som hävdar, att begåvningarna skola tillvaratagas. Detta krav kan dock tillfredsställas i högre grad. än som sker genom SK :s förslag, utan att någon skolform försämras. De verkliga begåvningarna gynnas ej genom SK :s förslag. Har det varit så, att överklassens sämsta medelmåttor gynnats, så skulle nu underklassens sämsta medelmåttor gynnas. Är en sådan rättvisa av något värde? De värsta hindren för begåvningen är fattigdom och mindre god handledning. Dessa undanröjas genom kraftiga ekonomiska understöd och genom att inrätta på statens bekostnad 2-månadskurser under sommaren vid läroverk och flickskolor för att förmedla övergången för verkliga begåvningar till läroverkets tredje klass. Om så staten utdelar stipendier för genomgåendet av dessa kurser, så hava garantier skapats för att fattiga begåvningar skola komma in i clen högre skolan utan längre skoltid. Men lärjungarna måste ha bidrag till sitt underhåll under skoltiden. Här

52 blottas SK :s akilleshäl, dess ojämförligt svagaste punkt, i all synnerhet om man betänker, att det väsentligen är sociala skäl, som dikterat förslaget. Underhållskostnaden är det stora problemet för fattiga föräldrar och viktigaste hindret för fattiga barn, och detta problem — det enda verkligt sociala problemet i frågan — har SK egentligen gått förbi, ja, förvärrat genom att förlänga studietiden. Terminsavgifterna äro bagateller i jämförelse med underhållet under 7 ( + 6) års skoltid. 4. Övriga kollegier avstyrka förslaget utan direkt angivande av krav pä omarbetning eller ny utredning, men förorda i allmänhet andra organisationer än SK:s. Ur motiveringarnas allmänna del kan anföras. Falun: SK:s förslag innebär, att cle bildningsintresserade barn, som enligt nuvarande skolordning skulle tillhöra läroverkens lägsta klasser, icke skulle kunna komma i åtnjutande av speciellt för dem anordnad undervisning, utan de skulle i 6 år vara uteslutande hänvisade till folkskolans undervisning. Detta innebär uppenbarligen att starkt stympa en naturligt framvuxen och god skolform och att pressa undervisningen på ifrågavarande stadium tillbaka till vad som är utmärkande för ett mera primitivt skolväsen. Det är att ombilda städernas rikare skolorganisation efter mönster av skolformer, som finnas i mindre samhällen. Här ifrågasattes en väsentlig försämring av städernas undervisningsväsen. Luleå: SK:s skäl av social och pedagogisk art utgöra ej tillräcklig logisk motivering för dess förslag. Det avlägsnar ej cle svårigheter", som förefinnas för clen fattige att erhålla högre skolbildning, och för dem, som bo i samhällen med högre statsskolor, innebär förslaget givetvis en kostnadsökning. Folkskolans utveckling blir framdeles som hittills väsentligen beroende av samhällets allmänna ekonomiska utveckling. Endast i samma mån som statens och kommunens inkomster stiga, blir det möjligt att bättre avlöna lärare, bygga goda skollokaler och få bättre materiel. SK anser vidare, att genom förslaget flera inträdessökande skola tillföras realskolan och således bättre urval av lärjungematerial ske. Men då enligt kolhs förmenande de ekonomiska förhållandena fortfarande komma att vara avgörande, för vilken skola föräldrarna välja för sina barn, skulle denna vinst för realskolan utebliva. Folkskolans bärkraft. 1. SK:s ståndpunkt omfattas av Stockholm och Göteborg, som anföra: Stockholm: Koll. håller före, att folkskolan redan nu i sina bästa former kan fylla de anspråk, som komma att ställas på densamma genom en organisation enligt SK:s förslag. Visserligen vidlådes folkskolan liksom alla andra skolformer av åtskilliga brister, men just den omständigheten, att den i större utsträckning bleve en verklig bottenskola i vårt lands skolväsen, skulle säkerligen komma att skänka densamma den förhöjda arbetseffektivitet med förhöjda arbetsresultat, som ett ökat intresse och ökat förtroende från samhället i sin helhet kan åstadkomma. Ett bättre arbetsresultat torde kunna ernås, dels genom ändrade yttre anordningar, t. ex. sämre skolformers ersättande med bättre, minskande av barnantalet i klasserna och upprättande av hjälpklasser, dels genom ändrade arbetsmetoder. A7ad de sistnämnda beträffar, vill koll. särskilt framhålla vikten av den ensidiga klassundervisningens modifiering, därigenom att, utan att klassens ram spränges sönder, undervisningen tager större hänsyn till olika begåvningar, t. ex. genom individuella uppgifter och arbete på egen hand ävensom genom särskilda timmar för barn, som behöva speciell ledning, antingen på grund av svårighet att följa med undervisningen i vissa ämnen eller på grund av möjligheten att gå raskare framåt i vissa ämnen. Även förändrin-

53 gar i undervisningsplanen torde vara önskvärda ur denna synpunkt. Koll. håller t, ex. före, att cle goda pedagogiska idéer, som ligga till grund för hembygdsundervisningen, framför allt övning i iakttagelse och självverksamhet, praktisk och formell, skulle kunna tillvaratagas såsom en alla ämnen befruktande metod, utan att denna undervisning behöver svälla ut till ett självständigt tidsödande ämne med en splittring på ett brokigt mångahanda, vars nytta i flertalet lärares händer torde vara synnerligen problematisk. Koll. anser det mycket troligt, att folkskolan genom en sålunda höjd arbetsintensitet, där dessutom en klok hänsyn tages till barnets natur att tillgodogöra sig fakta och minnas dem, skulle kunna uppnå ett arbetsresultat, varigenom en sådan förlängning av studietiden fram till real- och studentexamen, som SK:s förslag innebär, kunde undvikas eller minskas. Göteborg: Med stöd av de erfarenheter, koll. har såsom lärarutbildande, anser koll., att folkskolan i dess bästa former väl kan fylla de anspråk, som skulle ställas på en sexårig bottenskola. De brister, som kunnat påvisas, skola redan på grund av den raska utveckling, i vilken folkskolan och lärarutbildningen äro stadda, jämförelsevis snart undanröjas. Blir folkskolan gemensam bottenskola, måste den givetvis vidtaga vissa förändringar i sin organisation och arbetssätt. Särskilt önskvärt är ämnesläsning i folkskolans övre klasser för vinnande av större effektivitet. Sådan ämnesläsning är ej svår att genomföra i större samhällen, och även i folkskolans svagare former skulle måttliga anslag till timlärartimmar behövas. Enligt clen erfarenhet av lärarutbildningen, koll. har, torde folkskolans lärarkår i stort sett äga förutsättningar att fylla kraven. Deras * intresse kommer för övrigt att sporras genom folkskolans nya ställning, och cle komma att söka fortsatt utbildning i än högre grad än nu. 2. Hos vissa övriga kollegier framträder tvekan om eller kritik av folkskolans bärkraft. Följande synpunkter kunna anföras utöver vad under föregående punkt anförts. Lund: Folkskolan har ej nått och kan ej heller inom överskådlig framtid nå sådan utveckling, att clen på ett fullt, betryggande sätt kan meddela nödiga förkunskaper. De många växlande skoltyperna utgöra också ett bestämt hinder. Synnerligen viktigt är även, att folkskolan nyligen fått ny undervisningsplan, där hänsyn ej tagits till folkskolan som bottenskola, och vilken ej hunnit prövas. Åtskilligt i folkskolans kursplaner kräver omläggning, om clen skall få nya främmande uppgifter. Umeå: För närvarande möta utomordentliga svårigheter att göra clen 6-åriga folkskolan till bottenskola, så länge många av landsbygdens skoldistrikt på grund av bristen på kompetenta lärare och på grund av andra icke minst i Norrland förefintliga ogynnsamma förhållanden måste nöja sig med otillfredsställande skolformer. Växjö kritiserar clen bristande utredningen å denna punkt och anför f. ö.: Den nya läroplanen innebär enligt koll :s övertygelse ett stort framsteg med hänsyn till folkskolans uppgift att förbereda till praktisk verksamhet. En annan fråga är, om den bättre än tidigare plan är ägnad att ge bättre förberedelse till teoretiska studier. Man kan i clen nya läroplanen skönja en förskjutning från förmäla till reala bildningsintressen. A högre stadiet har man berett ökat utrymme åt geografi och naturkunnighet, å lågstadiet infört hembygdsundervisning. Folkskoleinspektörerna (Kungl. Skolöverstyrelsens berättelse 1920—21) ha klagat över, att för det sistnämnda ämnets skull åtskilliga för fortsatta teoretiska studier viktiga ämnen fått mindre rum, exempelvis räkning. Det är i alla händelser, för tidigt att nu uttala sig om, huruvida 1919 års plan gör 6årig folkskola mer skickad att bli grund för högre teoretiska skolformer. Det torde ej kunna förnekas, att folkskolan, även A-typ, måste dragas med

54 stora svagheter, i det att resultaten ofta bli ojämna på grund av exempelvis tyngande lärjungematerial och många barns förvärvsarbete. Differentieringen redan på tidigt stadium skulle återinföra parallellsystemet och av ekonomiska skäl bli möjlig endast i större samhällen. F y r a reservanter i Göteborg anse resultatet av seminarieutbildningen något ojämnt. Många av de utgående lärarna ha under seminarietiden tillägnat sig allmänbildning, kunskaper och färdigheter i en grad, som är förvånande med hänsyn till clen korta utbildningstiden, men då seminariet har den dubbla uppgiften att bibringa både teoretisk och praktisk utbildning i en mångfald ämnen, är det klart, att de flesta ej i lärarskicklighet kunna tävla med facklärare vid läroverken. Kompetensen hos åtskilliga nyblivna lärare måste anses tämligen bristfällig även beträffande folkskolans nuvarande uppgifter. Då de bästa lärarna i regeln komma till städerna, komma landsbygdens skolor ej på länge att kunna tillfredsställande fylla bottenskoleuppgifterna, såvida lärarutbildningen ej snart väsentligt förbättras. Särskilt är denna brist i fråga om utbildning påtaglig i fråga om språken. Bottenskollärarna torde i avsevärd utsträckning sakna kompetens för den nya uppgift, som tilltänkes dem, »att lägga en bred och säker grund» för undervisningen i främmande språk. Den grundliga övning, som kräves för lugn säkerhet i grammatikunclervisning. lärer ej kunna medhinnas i seminarierna utan förfång för andra grenar av ämnet svenska. Reformens inverkan på folkskolan. A. Fördelaktig inverkan. Göteborg: Folkskolans nya ställning är ägnad att verka i hög grad gynnsamt på dess utveckling, folkskolan blir föremål för intresse från alla samhällsklasser; genom att folkskolan i sina övre klasser får behålla cle begåvningar, som nu övergå till läroverkets lägre klasser, höjes den intellektuella nivån, folkskolan som bottenskola ryckes ur sin nuvarande pedagogiska och sociala isolering, vilket gynnsamt inverkar på lärarnas arbete. Stockholm anser visserligen, att viss fara för tryck uppifrån förefinnes, men håller före, att det dock väsentligen torde bero på arten av prövningen vid övergången från folkskola till läroverk, om den högre skolans krav på bottenskolan kommer att bli till skada eller ej. B. Ofördelaktig inverkan. De kollegier, som avstyrka SK:s förslag, framhålla allmänt bl. a. den ofördelaktiga inverkan, som ställningen såsom bottenskola skulle ha på clen 6-åriga folkskolan. Ur utlåtandena kan anföras följande. Lund: Den nya uppgiften kommer att förrycka arbetet inom folkskolan. De översta klasserna få karaktär av preparandklasser, och detta inverkar menligt på lugn och arbetsro. Lärarna kunna komina att ägna sig åt de begåvade barnen och försumma de andra. Uppsala: Den framtida vinsten för folkskolan, som SK anfört, noteras mecl tillfredsställelse. A andra sidan kan man fråga sig, huruvida ej clen vidgade uppgiften i någon mån kommer att förrycka undervisningens mål och medel för den stora lärjungeskarans vidkommande. Det ligger nära till hands att tänka sig en slitning mellan de allmänna önskemålen om folkskoleundervisningens så vitt möjligt praktiska läggning och clen på examensresultat mera inriktade undervisning, som bottenskolan för högre teoretisk undervisning ej skulle kunna undgå. All erfarenhet talar starkt för att clen skäliga hänsyn, som även SK finner böra tagas därtill, att den lägre skolformen skall utgöra underlag för clen högre, i realiteten icke blir obetydlig. Det skulle varit intressant och för frågans bedömande viktigt, om SK kunnat komma med auktoritativa upplysningar om det tryck, som den kommunala mellanskolan eventuellt befunnits utöva på folkskolan. Från vissa folkskolehåll har framförts önskemål om uppskov med -re-

55 formen med den motiveringen, att folkskolan just f. n. med hänsyn till den nyligen utfärdade undervisningsplanen och påbyggnaderna för praktisk undervisning, som ännu ej hunnit över sina första pröyoår, befinner sig i ett högst betydelsefullt skede av inre utveckling. Dessa önskemål S5'nas koll. värda allt beaktande. Växjö: Koll. kan ej frigöra sig från farhågor, att den högre skolan •— allat försäkringar om motsatsen till trots — s k a l l utöva ett otillbörligt tryck på folkskolan. Med hänsyn till clen begränsade tiden i realskolan skulle helt säkert lärarna vid inträdesproven fordra en betydligt säkrare insikt i åtskilliga grundläggande stycken, exempelvis svenska, än vad folkskolan i allmänhet meddelar. Men det kan ej betraktas som önskvärt, att alla folkskolebarn under en lång tid drivas i att ta ut satsdelar. Vidare är att befara, att 6-årig bottenskola skall hindra utvecklingen av 7-årig folkskola. Kalmar: Det ligger i sakens natur, att folkskolan måste utsättas för press från cle teoretiska påbyggnaderna. Folkskolan kommer att sätta in all sin kraft på att söka bli värdig det nya förtroendet, medan clen högre skolan med vaken blick kommer att iakttaga och skarpt framhålla bristerna i folkskolans prestationer. Folkskolan kommer då att i alltför hög grad ta sig an de lärjungar, som skola gå vidare. Då cle andra, som bli förbisedda, i allmänhet skola beträda den praktiska vägen, måste det befaras, att det relativt mindre intresset för dessa elevers skolarbete skall hos allmänheten medföra minskad värdesättning av clen praktiska linjen. Den praktiska skolreformen och den nya undervisningsplanen borde först fått mer tid att visa sig. På närvarande osäkra övergångsstadium synas farorna för folkskolan så stora, att man ovillkorligen måste söka rädda åtminstone någon del därav från det farliga trycket från den högre skolan. Falun: Det är att befara, att 6-årig enhetsskola blir till skada för folkskolan själv. Det torde vara omöjligt förhindra föräldrarna att på annat sätt än i folkskolan giva sina barn uppfostran. Dessutom är att betvivla, att genom sådant sammanförande av barn från olika hem någon nämnvärt större förståelse olika samhällsklasser emellan skall uppnås. Tvånget kan i stället bidraga till skärpandet av klassmotsättningarna. Folkskollärarnas arbete bleve försvårat, därför att det bleve dem ännu svårare än hittills att lämpligt tillgodose alla de olika bildningsbehov och intressen, som skulle vara tillfinnandes i folkskolan. Krav komme dessutom att ställas på lärarna i folkskolans högsta klasser, att cle lägga sin undervisning med hänsyn till inträdesproven. De skulle drivas till särskild omsorg om cle barn, som ämna fortsätta. Det ligger ju onekligen för läraren något lockande i att få föra fram cle bästa lärjungarna, så att de med glans och heder bestå i proven. Men det voro en allvarlig och obotlig skada, som tillfogades folkskolan, om för dessas skull alla de barn, som inte sikta fram mot dessa teoretiska studielinjer, skulle få stå tillbaka. Bottenskolans längd. A. 6-årig bottenskola tillstyrkes av: kollegierna i Stockholm (maj.) och Göteborg (maj.), reservanter i Karlstad (2), Härnösand (3), Kalmar (5), Falun (3), Luleå (2), Lund (7), Landskrona (1), Linköping (1). Ur motiveringarna på denna punkt kan anföras följande. Stockholm: De högre skolformerna böra byggas på den 6-klassiga folkskolan. En sådan organisation synes koll. vara motiverad av sociala skäl. Visserligen kan icke en förändring av skolorganisationen skänka alla förutsättningarna för genomförande av den grundsatsen, att begåvningarna böra tillvaratagas, men en svårighet för ernående av detta mål undanröjes dock genom en skolorganisation, som uppskjuter differentieringen till en så sen tidpunkt som möjligt. Det gäller därefter att också inrikta strävandena på att ekonomiskt stödja de begåvningar, som av ekonomiska skäl utestängas från fortsatta studier. Icke mindre anser

56' koll. den sexklassiga bottenskolan vara motiverad av pedagogiska skäl. Barndomsskolan bör nämligen, enligt koll:s mening, vara' anordnad med huvudsaklig hänsyn till barnets natur, så att kurserna bestämmas ur synpunkten av clen betydelse, de ha för barnets ståndpunkt å olika stadier av barndomsskolan, icke med hänsyn till det mål, som skall nås först flera år, sedan barnet lämnat densamma, Att de högre skolformerna bygga på. en avslutad folkskolekurs, synes koll, viktigt icke minst ur den synpunkten, att genom en tidigare övergång till läroverken icke blott clen eller de klasser, som bleve parallella med läroverket, utan även folkskolans praktiska överbyggnader, som bygga på sexklassig folkskola,. skulle komma att te sig som mindervärdiga. Göteborg: Att 6-årig bottenskola blir gemensam utgångspunkt för både teoretisk och ^ praktisk fortbildning, är synnerligen fördelaktigt. Detta skapar ökad förståelse för olika bildningslinjers lika sociala värde. Ehuru förlängning av studietiden ej torde komma att inträda för vissa kategorier, synes det likväl böra övervägas, om icke förlängning kan undvikas för alla. Koll. har därvid tänkt på 6-årigt lyceum som överbyggnad på 6-årig folkskola. Fri flyttning bör understödjas. Barn med god utveckling kunde få börja sin skolgång tidigare. Reservanterna i Lund: Om enhetsskolan förverkligas, måste man bygga på avslutad folkskola som bottenskola. En beskärning av den nuvarande realskolan,. mecl blott en del av folkskolan som formell bottenskola, vore ingen reform alls, ty nuvarande organisations olägenheter komme att nästan oförminskade kvarstå. Differentieringen bör lämpligast ske från samma punkt, och detta är säkrast i 13-årsåldern, då barnens anlag framträda tydligare. Studietidens längd måste dock avkortas till sammanlagt 12 år. Reservanterna i Luleå förorda visserligen 6-årig bottenskola och avstyrka 4-årig, men då en genom tvång framskapad organisation icke är lycklig, föreslå de ett provisorium i form av parallellavdelningar i läroverken för barn från folkskolans 6 klass. Reservanterna i Karlstad anse, att clen högre skolan borde bygga på 5- eller 6-årig folkskola. B. 4-årig bottenskola förordas av Lund, Skara, Umeå, Kalmar, Falun. Luleå. Dessa anföra bl. a. följande. Lund: Även om man i likhet mecl SK kan erkänna det tilltalande i ta.nken på en enhetsskola och ett bestämt organiskt sammanhang i undervisningsväsendet, så bör dock därav ingalunda följa, att clen 6-åriga folkskolan ä priori skall anses som den lämpligaste bottenskoltypen. Förlängningen av studietiden är så mycket egendomligare, som kraven på de kunskaper, som i enhetsskolan skola inhämtas, ingalunda blivit skärpta. Koll. finner den lyckligaste linjen vara den, att redan efter 4 år differentiera och åt högre skola bevara 8 år. Härför talar främst, att folkskolan ej nått den utveckling, som kräves. Genom 4-årig bottenskola erhålla barnen även 2 års längre undervisning av facklärare. Det kan ej bestridas, att en folkskollärare omöjligen kan med samma skicklighet och insikt meddela undervisning i alla folkskolans ämnen. Skara: 6-årig bottenskola skulle medföra en förlängd studietid. Denna betänkliga brist motverkar förslagets sociala fördelar. Det betyder en ej oväsentlig nationalekonomisk förlust, och särskilt under nuvarande tidsläge framstår det som en angelägenhet av högsta vikt att förebygga olägenheten. Vid en omarbetning av förslaget, som är önskvärd, bör möjligheten för en organisation med 4-årig bottenskola undersökas och eventuella förslag till dylik utarbetas. Umeå: Studietidens förlängning, bristen på kompetenta lärare i många av landsbygdens skoldistrikt, otillfredsställande skolformer, icke minst i Norrland, arbetsbelastningen i realskolan göra att koll. avstyrker 6-årig bottenskola och

57 biträder meningen om 4-årig bottenskola + 5-klassig realskola + 3-årigt gymnasium. Kalmar: Koll. kan ej ansluta sig till förslaget om 6-årig bottenskola. Först påtalas studietidens förlängning. Overhoppning av klass synes endast i undantagsfall kunna anlitas. Skulle den allmännare anlitas, skulle sannolikt följa många ödesdigra verkningar beträffande arbetets lugna fortgång. Hjälpklasser böra vara avsedda endast för psykiskt efterblivna barn. Särklasser för begåvade barn vore allt annat än önskvärda. Studietidens förlängning skulle gynna uppkomsten av privatskolor, som bleve rikemansskolor. Antalet A- och Biskolor på landsbygden är så litet, att clen avsedda förbättringen för landsbygdens barn skulle gälla endast ett ringa antal av dem. För alla övriga skulle givetvis kompletteringskurs krävas. Från pedagogisk synpunkt uppvisar 6-årig bottenskola betydande olägenheter. Det blir för litet under cle 6 första åren, för mycket under cle 7 senare. Mecl clen nödvändiga anhopningen i folkskolan av lärjungar av högst olika håg och fallenhet för studier kan det ej gärna kallas annat än slöseri mecl tid och arbetskraft att tvinga dem, som ämna gå clen teoretiska linjen, att tillbringa 6 år i folkskolan. Nära till hands ligger också att anse en sänkning av clen totala kunskapsnivån som oundviklig följd, särskilt beträffande språken. SK:s uppfattning om clen kommunala mellanskolans jämförlighet mecl realskolan synes fotad på många svaga grunder. Sjätte realskoleklassen utgöres av de svagast utrustade, så är ej fallet i kommunala mellanskolans sista klass — att utan vidare jämföra exempelvis resultaten är därför uppenbarligen orimligt. Härefter anföras farorna av tryck uppifrån. För att undgå farorna men vinna det väsentligaste av bottenskolans fördelar synes en tidigare differentiering vara närmast till hands liggande medel, exempelvis efter fjärde skolåret. De goda verkningarna i socialt avseende synas lika stora i 4-årig som i 6-årig bottenskola. Klassutjämning kan ju även påräknas i cle högre skolorna. Falun: Med indragning av läroverkens första klass skulle vinnas, att de lärjungar, som först efter genomgången folkskola vilja gå över till realskolan, endast behövde komplettera sina kunskaper med vad som inom realskolans 2 första klasser medhinnes mer än inom folkskolans 5 och 6 klasser. En fördel är också, att alla barn, som från småskolan kommit upp i tredje klassen, få behålla sin lärare i åtminstone 2 år. Dessutom blir det möjligt för barn i B 1-skolor att vid övergången ha genomgått samma kurser som i A-skolor. I åtskilliga länder har man av psykiska skäl funnit det lämpligare, att övergången sker efter 4 skolår än efter 6. Koll. förordar därför fyraårig enhetsskola med 5-årig realskola. Men landsbygdens barn få icke komma i sämre ställning än städernas. Det kan ej vara rättvist, att på sådana orter, där kommunala mellanskolor finnas eller mecl fördel kunna upprättas, barnen skola vara hänvisade till clen längre studievägen — 6-årig bottenskola + kommunal mellanskola. Även för dessa böra i stället 5-åriga realskolor fullkomligt motsvarande städernas realskolor anordnas. Härigenom erhålles en i stad och på land likartad 5-årig realskola, I stället för att som SK söka_ vinna likformighet och större rättvisa genom att försämra städernas undervisningsväsen, skulle detta förslag innebära en höjning av landsbygdens undervisningsväsen, såvitt möjligt är, upp i nivå med städernas. Efter att dessutom hava föreslagit övergångsklasser från folkskolans & klass fortsätter koll.: SK har anfört som stöd för 6-årig skola, att bestämmandet av levnadsbana böT uppskjutas till slutad folkskola, Härvidlag är att märka, att genom clen föreslagna övergångsklassen valet kan uppskjutas till samma tidpunkt. Svårigheter för val finnas även vid senare tidpunkt, och i samma mån som tiden härför uppskjutes, blir det träffade valet alltmer avgörande för barnets framtid. Skall uppdelningen ske först efter 6 år, blir

58 arbetet genast av helt olika karaktär på den praktiska och teoretiska linjen. Sedan endera valts, blir det knappast möjligt att efter något år gå över till motsvarande klass i den andra. Misstag skulle näppeligen kunna korrigeras. I sådana fall kan då icke skulden kastas på barnets lärare i folkskolan. Vitsorden från folkskolan kunna icke utgöra värdemätare på barnens förutsättningar för studier av den art, som karakteriserar realskolan. I folkskolan har det icke varit möjligt få barnet prövat i tävlan med begåvade lärjungar i andra skolklasser. Huvudansvaret skulle komma att vila på de lärare, som! pröva, och barnets val av levnadsbana skulle alltså komma att ställas i högsta grad beroende av några dagars prövning. Helt annorlunda blir förhållandet, om den första uppdelningen sker efter 4 skolår. Under de närmast därpå följande 2 åren kommer då arbetet inom de olika jämsides löpande skolformerna att i stort sett bliva likartat, endast med den skillnaden, att studierna i realskolan bedrivas med större krav på grundlighet och fasthet och omfatta ett.främmande språk. Barn i realskolans första klasser, som icke visat sig lämpliga, kunna utan besvärligheter gå över till motsvarande klass i folkskolan eller från realskolans andra klass vinna inträde i de praktiska överbyggnaderna. Lärarna bli i tillfälle att under 2 år närmare pröva barnens förutsättningar för teoretiska studier. Barnens placering på olika bildningslinjer blir på detta sätt efter 6 års skolgång grundad i mera prövade och tillrättalagda förhållanden, än om denna helt och hållet uppskjutes till tiden efter 6 skolår. Luleå: De krav, som koll. ställer på en läroverksorganisation, äro: 1. läroverkens undervisningsresultat får ej försämras, utan bör om möjligt förbättras, 2. skoltiden får ej förlängas, 3. övergången till läroverket bör kunna ske ej blott vid ett bestämt skolår, utan göras så smidig som möjligt, 4. omorganisationen får ej draga för stora kostnader för stat eller kommun. • Dessa krav anser koll. kunna fyllas inom ramen av en organisation, som omfattar 4-årig bottenskola och 8-årigt läroverk. Övergångsklasser från avslutad 6-årig folkskolekurs till högre klass i realskolan förordas av iAind, Umeå, Falun och Luleå med i huvudsak samma motivering som Lund, som anför: Mot 4-årig bottenskola kan resas den invändningen, att differentieringen kommer för tidigt. Koll. förbiser ej, att uppskov med avgörandet till efter 6-årig folkskola kan komma att ske. Därför bör hänsyn tagas härtill och särskilda övergångsklasser inrättas, där undervisningen så ordnas, att de föra direkt till realskolans tredje klass, varigenom ett år besparas. C. Både 4-årig och 6-årig bottenskola förordas av Strängnäs, Karlstad, Växjö och Härnösand samt 2 reservanter i Göteborg. Dessa anföra bl. a. följande. Strängnäs: Det betänkliga försenandet av studietiden utgör ett mycket starkt skäl mot förslaget. Det torde ej vara möjligt att med fasthållande av sex-årig bottenskola men utan förlängning av studietiden vinna ett resultat, som icke innebär ett väsentligt försvagande av den högre skolbildningen. Koll. anser, att genomförande av förslaget under nu rådande förhållanden på skolans område skulle äventyra de vinster i socialt avseende, som åsyftas. Den teoretiska förträffligheten av skolorganisationen båtar föga, därest icke skolorganisationen äger fast grund i uppnådda utvecklingsresultat. AvgöTande måste bli, huruvida organisationen är sådan, att den tillvinner sig förtroende och icke framtvingar preparandkurser, övergångsklasser eller utbredd, privat skolverksamhet. . Två sakförhållanden böra beaktas. Det ena är utvecklingen av bottenskoleprincipen i och genom de kommunala mellanskolornas införande och snabba,

59 Utveckling. Det andra är den från läroverkshåll med ganska stor enstämmighet uttalade meningen om indragning av läroverkets första klass och anknytning av läroverket till fjärde folkskoleklassen, varigenom läroverkets kurser kunna rationellt uppbyggas och clen bildningsstandard, som läroverket avser, icke behöver försvagas. Med hänsyn härtill borde den önskvärda utsträckningen av bottenskoleprincipen ske dels genom ökning av kommunala mellanskolor, dels genom indragning av läroverkets första klass och inträde efter folkskolans fjärde årsklass. Bottenskolestadiet bleve då dels 6-årigt med därpå byggda kurser för real- och studentexamina, resp. 4- och 7-åriga, dels 4-årigt mecl därpå byggd 5-årig kurs till realexamen och 8-årig till studentexamen. Således funnes kvar 12-årig studiekurs vid sidan av den såsom enda möjliga av SK föreslagna 13-åriga. Att en sådan ur historiska förhållanden uppkommen linjedelning skulk innebära olägenheter, stora nog att tagas i beaktande vid sidan av de påtagliga fördelarna, synes osannolikt. Att däri se ett socialt missförhållande vore att överdriva eller alltför dogmatiskt uppfatta de sociala verkningarna av skolorganisatoriska anordningar. Koll. vill å andra sidan icke förorda, att folkskolan genomgående göres 4-årig såsom bottenskola. Tanken att i själva den 6-åriga folkskolan genomföra linjedelning för begåvade elever har varit föremål för koll:s överläggning. Koll. anser, att en sådan åtgärd, liksom åtgärden att för studiebegåvade lärjungar redan i folkskolan bereda tillfälle till läsning av främmande språk, innebära stora vanskligheter för folkskolans huvudsakligaste uppgifter och icke böra ifrågasättas, innan deras konsekvenser för folkskolan och deras praktiska genomförbarhet omsorgsfullt utretts. Karlstad: Då den viktigaste förutsättningen för att giva alla barn lika tillfällen till undervisning är av ekonomisk art, men SK:s förslag förlänger studietiden, måste koll. bestämt taga avstånd från SK. Dessutom påtalas anhopningen av språk på nederstadiet. Koll. föreslår, att i städer med realoch samskola övergången från folkskolan till den högre skolan må ske från folkskolans fjärde klass. För landsbygden föreslås, att den organisation, som redan nu finnes i vissa samhällen, bestående av ö-årig folkskola + 4-årig kommunal mellanskola, måtte bibehållas och vidare utvecklas. Men då givetvis de flesta kommuner även i framtiden lära komma att sakna mellanskola, föreslår koll. ytterligare, att i real- och samskolor mecl 2 eller flera parallellavdelningar i cle flesta klasser en linje inrättas som statlig 4-årig mellanskola, där så ske kan i samma lokal och under samma ledning som läroverket men med samma undervisningsplan som cle kommunala mellanskolorna. Växjö: Efter anförande av en hel del betänkligheter mot förslaget uttalar sig koll. för att folkskolan som 6-årig bottenskola må ytterligare prövas därigenom, att de kommunala mellanskolorna givas tillfälle att ytterligare utveckla sig. Koll. uttalar sig dessutom för att särskilda gymnasialavdelningar, rekryterade uteslutande från mellanskoleabiturienter med 6-årig folkskola som förbildning, upprättas i tillräckligt antal, för att denna bildningsväg må bli prövad. Dessutom är det lämpligt, att även andra utvägar prövas, särskilt 4-årig bottenskola i samband med kompletteringskurser från folkskolans femte eller sjätte klass till realskolan. Härnösand ansluter sig därjämte till tanken på övergångsklasser från folkskolans sjätte till realskolans tredje klass. D.

5-årig bottenskola föreslås av två reservanter i Skara och en i

Stockholm.

E. Återstående kollegier, nämligen Uppsala, Landskrona och Linköping, avstyrka 6-klassig bottenskola men förorda icke någon särskild annan orga-

w nisation. Beträffande Landskrona och Linköpings motivering för sitt avstyrkande se under föregående punkter. Uppsala anför bl. a.: Den 7-klassiga folkskolan blir i viss mån ställd utanför det uppgjorda systemet. Frånsett detta, har SK:s förslag den förtjänsten, att det på ett radikalt enkelt sätt vill taga folkskolan ur dess isolering. Men förslaget tar ej seminarierna ur deras isolering. Förslagets inverkan på dessa borde upptagits till prövning. Koll. avstyrker den 6-klassiga folkskolan såsom den enda lagstadgade och statsunderstödda bottenskolan för den högre teoretiska undervisningen. Skälen härtill äro huvudsakligast förslagets ofördelaktiga inverkan på folkskolan och studietidens förlängning, de främmande språkens ställning samt examensväsendet, Även andra praktiska förbindelselinjer mellan folkskola och läroverk för brytande av folkskolans isolering böra framexperimenteras. De kommunala mellanskolorna böra utvecklas, särskilt i förhållande till gymnasiet,

Statens folkskolinspektörer. Folkskolan — bottenskola. De inspektörer, som direkt angiva sin ståndpunkt till principen om folkskolan som bottenskola, ansluta sig utan tvekan till densamma i dess allmänna mening. Fattas däremot principen så, att folkskolan skall vara clen enda grundläggande barndomsskolan, reses opposition mot densamma av fsp Torbiörnsson, som yttrar bl. a.: Själva utgångspunkten är felaktig. Det är, till en viss grad, icke en brist utan en mycket stor fördel, att det finnes skolor av olika typer och metoder, som mecl varandra tävla om bästa resultatet och om allmänhetens förtroende. Livet självt är rikt på växlande typer. Tendensen att vilja uppfostra alla lika är därför icke önsklig att befrämja. Varje nytt offer, som göres på »enhetens» altare, bör noga besinnas. Allmän ställning till SK:s förslag. Råder således stor enstämmighet rörande den allmänt grundläggande principen, äro meningarna delade i vad de angå anslutning till det sätt, varpå SK genom sitt organisationsförslag sökt förverkliga principen. A. Till SK:s förslag ansluta sig utan krav på omarbetning fsp:a: G. Björkman, Thomée, Bergström, Renvall, Hofstedt, H. Nilsson, Neander, Ahlman. Christenson, E. Eriksson (t. f.), Westberg, Kärrlander, H. Larsson, Billqvist, E. Björkman, D. Andersson. Paradis, Wallin, N. Persson, Hellman, N. J. Jonsson, Eng vall, Hilén, Aldén, Mobcrger, Fredrikson, Kjellmark, Svänsson, E. G. C. Brandt, hinge. B. Till SK:s förslag ansluta sig under krav på omarbetning av detsamma för att undvika studietidens förlängning fsp:a: Almkvist, Bäckström, Sehlin, Hidden, Linnman, Th. Brandt, Liden, Linden, TAndmark. C. Grundlig omarbetning av SK:s förslag kräva fsp:a: B. Larson, Wahlström. D. Andra organisationer förorda fsp.a: Thorell, Holmvall, E. Erikson, Lundström, Lindahl, Erfors, Sandström, Olsson-Garpe, Svedberg. E. Enbart avstyrkande äro fsp:a: Nordlander och Torbiörnsson.

61 Folkskolans bärkraft. 1. Samtliga inspektörer i grupperna A och B anse det vara styrkt, att clen 6-åriga folkskolan av A-typ fyller de krav, som kunna ställas på den i dess föreslagna uppgift att vara bottenskola för clen högre undervisningen. I allmänhet hänvisa inspektörerna till erfarenheterna och resultaten från cle kommunala mellanskolorna. Härutöver kunna ur yttrandena anföras följande synpunkter. Ett flertal inspektörer (D. Andersson, Thomé, G. Björkman. Wallin, H. Larsson, Linden, Lindmark, Huldén, Aldén, N. Persson) framhålla, att även B-skolorna, framför allt B 1, kunna, rätt skötta, lämna en trygg grundval för fortsatt undervisning. Därest lärjungeantalet är rimligt och förhållandena i övrigt ej ogynnsamma, anser fsp G. Björkman t. o. m. B 3-formen kunna anses skickad att föra sina mera begåvade lärjungar till 4-årig realskola. Åtskilliga inspektörer (t, ex. Hofstedt, Persson, Paradis, Kärrlander) påpeka de förbättringar, som cle sista decennierna medfört i folkskolan och lärarutbildningen vid folkskoleseminarierna. Så anför fsp Hofstedt: Skolgången har förbättrats. halvtidsläsningen inskränkts, central ledning har skapats, folkskolinspektionen reformerats, lärarutbildningen förbättrats; vi ha fått bättre undervisningsmetoder. ökad undervisningsmateriel, ny undervisningsplan. Fsp Almkvist påpekar, att de kurser, som föreskrivas för de högsta klasserna i A- och B-f ormerna icke blott i alla ämnen — utom i tyska — täcka de kurser, som genomgås i läroverkens två lägsta klasser, utan till och med i vissa ämnen äro betydligt mer omfattande. Undervisningssätt och metoder i läroverkens nedre klasser skilja sig icke i något avseende från folkskolans. Folkskolans lärare hava erhållit sin utbildning för undervisning huvudsakligen för det åldersstadium, som här är i fråga. Varken inskränkning eller försämring i kurser eller försämring i undervisningen behöver därför befaras. Fsp Engvall erinrar om att förändring icke föreslås i folkskolans organisation eller lärokurser. Oavsett om lärdomsskolan anknytes till 3 eller 6 klasser, fordras, att lärokursen klass för klass inhämtas. Då enhetsskolan ej kräver annat av folkskolan, än att clen avlämnar ett tillräckligt antal elever, som väl inhämtat sjätte klassens kurs, kan man med full trygghet påstå, att folkskolan förmår fylla sin uppgift. Fsp E. Björkman anser, att halvtidsskolorna icke äro något hinder för enhetsskolan. En förbättring är nödvändig i alla fall och sker så småningom. Fsp :a G. Björkman, Hofstedt, Wallin. Paradis, Billqvist, H. Larsson, Lindmark, Hidden hålla före, att kursskillnaderna mellan cle lägre skolformerna och A-skolan ej äro så stora, att icke begåvade barn med lätthet kunna inhämta dem. Fsp Thomée påpekar, att svaret på frågan om folkskolans lämplighet blir delvis beroende på, från vilken trakt erfarenheten om folkskolan hämtas. Att en god folkskola duger, torde knappast någon nu bestrida. Vissa inspektörer förorda reformer inom folkskolan för att göra clen än lämpligare till bottenskola. Ämneslärare i de högre klasserna föreslås sålunda av fsp :a Hofstedt, Persson och Paradis, utveckling av hjälpklassystemet har likaledes åtskilliga anhängare. Slutligen avvisar fsp Westberg tanken på att undervisning i folkskolan skall på något sätt omläggas, för att folkskolan skall bli bottenskola. Särskilt framhålles detta beträffande modersmålsundervisningen. I detta ämne liksom i allt övrigt blir folkskolan bottenskola icke genom någon förändring av dess organisation eller undervisning, utan genom clen högre undervisningens anpassning efter folkskolans. 2. Bland de övriga inspektörerna finnes hos vissa åtminstone tvekan om folkskolans bärkraft.

(12 Fsp:a Sandström

och Nordlander kritisera, att utredning på denna punkt

C q \z Yl Q C

Fsp Sandströms bestämda övertygelse är, att den 6-klassiga folkskolan i allmänhet och på landsbygden i synnerhet varken i sin nuvarande eller eventuellt förbättrad form äger cle nödvändiga förutsättningarna som grund för 4-klassig realskola, Felet är ej undervisningsplanens eller lärarnas, utan cle mycket ogynnsamma förhållanden, under vilka folkskolan arbetar — framför allt ojämnt barnmaterial. — Denna erfarenhet har till fullo bekräftats vid åhörandet av undervisningen i fortsättningsskolorna. Fsp Nordlander håller före, att landsbygdens skolor ej fylla måttet. De äro underlägsna städernas i fråga om undervisningsmateriel, i många fall lärarkompetens. Barnen kunna därför ej tävla med städernas vid prövningen. Den sociala rättvisan är alltså ej tillfinnandes. Fsp :a Christenson och Sehlin måste konstatera, att folkskolorna i deras områden icke än äro rustade för sin nya uppgift. Fsp Wahlström anser tvivelaktigt, huruvida landsbygdens svagare skolformer fylla måttet och påpekar, att för landsbygdens barn vägen till A-mässigt resultat är mycket, mycket lång. Reformens inverkan pa folkskolan. 1. De inspektörer, som tillstyrka SK :s förslag utan grundligare omarbetning, anse, där de uttala sig direkt rörande denna punkt, att reformen blir till gagn för folkskolan och att faran för folkskolan icke förefinnes eller betydligt överdrivits. Från uttalandena kan anföras följande: . Fsp G. Björkman: Farhågorna för trycket på folkskolan, hindret för de fria arbetsmetoderna där, jäkt och oro äro ogrundade. Skulle folkskolan sända alla sina elever upp i realskolan, funnes fog för bekymmer, men ej nu. Det tryck, som ligger däri, att folkskolan skall känna sig förpliktad att fullständigt genomgå sina kurser, är endast till nytta. Att trycket kan bli till gagn för undervisningsresultatet i folkskolan, understrykes f. ö. av åtskilliga inspektörer. Fsp Thomée: Det kan tänkas, att clen av SK föreslagna organisationen skulle kunna medföra otillbörligt tryck på folkskolan från läroverkets sida. ^ Farhågorna synas vara överdrivna. Skulle de vara fullt befogade, böra åtgärder däremot vidtagas. En sådan vore exempelvis en förändring av inträdespiövningen till realskolan, så att denna beträffande elever från offentliga undervis, ningsanstalter komme att omfatta endast ämnena modersmålet och matematik. Fsp Hofstedt: Det antal lärjungar i folkskolan, som kunna väntas övergå till högre skola, är så pass ringa, att hänsyn till dessa näppeligen kommer att föranleda allmän omläggning av folkskolans arbetsmetoder, utan folkskolan kan fullfölja sina speciella mål. Detta utesluter ej, att undervisningen i görligaste mån bör individualiseras. Folkskolan utträder dessutom ur sin isolering och övertager fullt ansvaret för det grundläggande bildningsarbetet. Detta blir i bästa mening förpliktande. Fsp Engvall: Då kommunala mellanskolan infördes, befarade vida kretsar ett fördärvbringande tryck på folkskolan. Inspektören har icke kunnat finna, att folkskolorna blivit försämrade i samhällen mecl kommunal mellanskola, Trycket har uteblivit. Faran nu är icke nämnvärt större. Om anknytningen har clen följden, att lärokurserna komma att inhämtas fullständigare än nu, så har folkskolan därför ej svikit sin egentliga uppgift. Fsp Hilén: I städer med kommunal mellanskola har folkskolan gått framåt. Tidsandan ställer sig avvisande mot läxplugg, som befarats. Fortfarande är det så, att den eller cle ledande i en kommun ej ha personligt intresse av folkskolan. Enhetsskolans genomförande skulle bättra detta.

63 Äsikten, att bottenskoleställningen skulle medföra ökat intresse för folkskolan, hyses f. ö. av åtskilliga insp. Fsp Wallin anser dock, att en nackdel är faran för avstannandet av folkskolans utveckling till sju-årig. A andra sidan anser fsp E. Björkman, att en omläggning av clen sjuklassiga folkskolans läroplan är nödvändig även av andra skäl, särskilt mecl hänsyn till fortsättningsskolan. 2. Farhågor för clen 6-åriga folkskolan på grund av dess ställning som bottenskola uttalas av fspa E. Erikson, Lundström, Olsson-Gurpe, Nordlander, Sehlin, Neander, Sandström. Av dessa anföra: Fsp Lundström: Icke minst viktigt är, att folkskolan en tid framåt får arbeta med sina egna problem utan att alltför mycket ta hänsyn till ovanför liggande skolas starka krav på bestämda kvantitativa kunskaper. Visserligen är »pressen» alls ej genomgående av ondo, tvärtom i många fall hälsosam, men folkskolan är ännu i stor utsträckning ej vuxen att tåla detta tryck. Fsp Olsson-Garpe: Trycket ovanifrån på folkskolan torde icke kunna utebli. Man kan ej frigöra sig från fruktan för att det »skäliga hänsynstagande», som fordras av folkskolan inför dess nya ställning som underlag för en högre skolform, skall gå ut över det mål, som är folkskolans egentliga. Fsp Nordlander: I förslaget ligger en fara för folkskolan, som icke får förbises. Dess fria, självständiga mål kan förryckas. Från de kommunala mellanskolorna har i flera fall framhållits nödvändigheten av att folkskolan måtte skärpa sina krav och mer intensivt bedriva undervisningen i en del ämnen såsom räkning och språklära. Häri ligger ett obehörigt tryck, som blir allmänt, om samtliga realskolor skola bygga på (den sexklassiga) folkskolan och arbetet läggas efter de mest begåvade barnens nivå. Fsp Sandström: Klassundervisningen måste helt förryckas på de klent och normalt begåvade barnens bekostnad, om en landslärare över huvud skall kunna bibringa aspiranterna till realskolan det kunskapsmått, som kan bestå vid den rigorösa inträdesprövningen. Fsp Neander: Ställningen som bottenskola kommer att i hög grad påverka själva undervisningsarbetet i folkskolan i sådan riktning, att folkskolan så gott som uteslutande blir en förberedelse för teoretisk fortbildning. Det framhölls 1918, då de praktiska ungdomsskolorna beslötos, att varje barn borde få den utbildning, vartill dess anlag hänvisade. Nu lägges huvudvikten på teoretisk fortbildning, alltså blott en del av det förra önskemålet, som är det riktigare. Inspektören har erfarenhet från kommuner, där det finnes kommunal mellanskola, att folkskolearbetet i väsentlig grad inriktas mecl hänsyn till elevernas möjlighet att komma in i mellanskolan. Där produceras en obehövligt stor mangel abiturienter med realskolexamen, av vilka en stor del aldrig kan få användning för sin examen, därför att efterfrågan på personer med sådan utbildning är så ringa. I samma kommun kan det råda en påfallande brist på yrkeskunnigt folk. Genom den föreslagna organisationen styrkes allmänheten i sin gamla vanföreställning, att de barn, som icke kunna komma in på den teoretiska banan, äro mindervärdiga. Bottenskolans längd. I. Ovan under A uppräknade 30 inspektörer, tillstyrka 6-årig bottenskola. Av cle under B angivna inspektörer förorda Th. Brandt, Linden, Bäckström, Hidden, Linnman och Lindmark 6-årig; Almkvist och Liden ange ej sin ståndpunkt beträffande bottenskolans längd, Sehlin för : ordar 6-årig bottenskola som huvudform. Som motiv för sitt tillstyrkande av SK:s förslag å denna punkt anföra inspektörerna i allmänhet mer eller mindre utförligt SK:s skäl för dess förslag.

64 (Se f. ö. under ovanstående punkter). Ur yttrandena kunna dessutom följande synpunkter anföras: Fsp Thomcc: En 4-årig bottenskola innebure ett steg bakåt, för så vitt icke kommunala mellanskolan skulle bibehållas på 6-årig folkskola och läroverket endast bygga på fyraårig. ATilkendera vägen som än beträddes, förefaller det uppenbart, att skolfrågans lösning bleve endast provisorisk, kanske av kort varaktighet och med fröet till ständiga strider och slitningar. Bättre är då otvivelaktigt att icke vidtaga någon förändring. Studietidens förlängning får ej undgås genom att låta den högre skolan bygga på lägre klass än folkskolans sjätte. Fsp G. Björkman: Förslaget om 4-årig bottenskola är genom utvecklingen föråldrat. Spridda över hela landet finnas redan 4-åriga realskolor i stort antal, vilka utgöra direkta överbyggnader på 6-å,rig folkskola. Denna skolorganisation, naturlig och praktisk, kan icke slås i spillror. För egen del anser inspektören detta förslag sämre och otidsenligare än status quo. En höjd ålder för studenterna är icke någon riksolycka, utan det är snarare en verklig fördel, att den ungdom, som förklaras färdig att börja vetenskapligt studiearbete, är mera mogen. Den obetydliga höjningen skulle helt visst icke lända vare sig studenterna, det följande studiearbetet, clen högre bildningen eller vårt folk till något som helst men. För övrigt synes kritiken allt för mycket ha bortsett från studietidens förkortning för en stor del av de studerande — nämligen landsbygdens — som hittills varit van att ha clet styvmoderligt ställt för sig. Här äro fördelarna så stora och värdefulla, att de till fullo uppväga förskjutningen uppåt för städernas ungdom. Fsp Andersson: Förslagen om 4- och 5-årig bottenskola förrycka bottenskoleidén. Folkskolan måste i hela sin utsträckning vara bottenskola, — detta av omtanke om folkskolan själv. En övergång efter fjärde eller femte året skulle förrycka arbetet i hög grad i folkskolan, det är en var, som har erfarenhet från nuvarande system med övergång efter tredje klassen, övertygad om. Fsp Kärrlander: Den enda lösning, som kan bli beståndande, är att bygga på fullständigt genomgången folkskola. Andra anordningar skulle menligt inverka på folkskolan. Ökningen i studietid medför ökad mognad och mindre jäkt i studiearbetet, och detta är bra, Fsp Bäckström: Det är lämpligt, att den teoretiska linjen anknyter sig till samma klass som den praktiska, den sjätte. Ett avskiljande av den teoretiska linjen på ett lägre stadium skulle medföra, att clen praktiska finge sämre anseende samt orsaka en icke önskvärd sugning till den teoretiska linjen. Fsp Engvall: Inspektören vet av 20-årig erfarenhet som lärare i stad, att beslut om barnens läroverksstudier ej kunnat fattas, då dessa äro 9 å 10 år, då man intet visste om deras anlag. Frågan kommer ej på tal, förrän barnet slutar sin folkskolekurs och dess sysselsättning skall bestämmas. Inspektören har då bevittnat föräldrarnas besvikenhet, när de erfara, att läroverken äro så organiserade, att studiebanan praktiskt är stängd för barnen. Ännu Arärre är clet för landsbygdens barn. Genom SK:s förslag_ skulle olägenheterna av nuvarande skolorganisation i stort sett avhjälpas. Ävenledes kan man med visshet räkna med att den till högre ålder förlagda inträdesprövningen skall som resultat ge ett mera allmänt studiebegåvat elevmaterial. Studietidens förlängning bör icke tillmätas så stor betydelse, att icke utjämningen av svårigheterna för olika samhällsklasser att nå fram till studentexamen måste anses vara betydelsefullare. Fsp Bergström: Landsbygdens barn få genom clen föreslagna organisationen vistas i hemmet till det år, de fylla 13 år. För landsbygdens barn betyder varje års avknappning av bottenskolan ett år med stora utbildningskurser och ett års förlust av hemmets vård.

65 Fsp Hilén: Från folkskolans synpunkt är 5-årsförslaget clet minst tilltalande. Det skulle bryta sönder i B-skolan clen så lämpliga och allmänt tillämpade kursväxlingen. 4-årsförslaget ger för litet av social rättvisa åt de mindre bemedlade. Lättare och lämpligare är att välja levnadsbana vid mera framskriden ålder. Lämpligast är därför 6-årig bottenskola. Även om detta skulle medföra svårigheter för clen högre skolan, torde dessa ej vara större, än att de med litet god vilja kunna övervinnas. Fsp Hellman: Allt vad folkskolan har sig ålagt behöver sina 6 år; minskas tiden och det just mecl sammanfattnings- och avslutningsåret, det år, då barnen stå vid avslutningen av sin egentliga barndomstid, där liksom barndomens livskraft toppar och där clen med förutsättningar som icke tillförene kan foga samman en totalbild och ett slutresultat av clet snart avslutade livsskedets lärdomar, då brytas frukterna av skolans arbete ned, innan cle hunnit mogna, och det måste över hela denna periods uppfostrings- och bildningsarbete komma något osammanhängande och stympat. Härtill kommer även. att prövningen och bestämmandet för skilda levnadsbanor ännu icke kan ge så tydliga utslag, rundvyn av livet har ännu icke vunnits, och uppskattningen av de egna krafterna och önskningarna har ännu för mycket av barndomens nyckfullhet och fantasi över sig. Fsp N. J. Jonsson tillstyrker, att å landsbygden realskolan bygges å folkskolans 6:e klass. För städernas vidkommande synes frågan om 4- eller 6-årig bottenskola böra lämnas öppen. För att undvika förlängning av studietiden fram till studentexamen förordas fri flyttning eller kortare tid för genomgång av folkskolan för begåvade elever av fspa Bergström, Persson,, Paradis (å småskolestadiet, tvivelaktigt i den egentliga folkskolan), Andersson, Fredrikson. Betänkligheter mot fri flyttning anföras av fspa E. Björkman, Kärrlander, Hilén. Tidigare intagning i folkskolan förordas av fspa Persson och Andersson, men avstyrkes av fsp E. Björkman. Fsp Wallin anser, att studietiden ej får förlängas, varför möjligtvis den 7-åriga överbyggnaden å folkskolan bör utbytas mot en 6-årig. I I . Både 6-årig och 4-årig bottenskola tillstyrka: fspa Thorell, Holmvall, E. Erikson, Lundström, Lindahl, Erfors, Sehlin. Ur motiveringarna för denna ståndpunkt kan bl. a. följande anföras. Fsp Thorell: Mest betänkligt är, att SK på de flesta ställen bortser från att vi ha en obligatorisk sjuårig folkskola i stora delar av vårt land. Och för en var folkskolintresserad måste det stå som framtidsmål, att folkskolan överallt blir sjuårig. Folkskolan behöver det sjunde året och får ej förlora detta det mest givande skolrådet för att passa in i ett visst enhetligt skolsystem. Man får därför utgå från att folkskolan redan kan vara och i större utsträckning kommer att bliva obligatoriskt sjuårig. Att man då får pruta av på fordran, att inga parallella skolor få finnas, kan ej hjälpas. Frågan blir, när en uppdelning av barnen i folkskolan bör ske. Inspektören hade trott sig få svar på denna fråga vid sina studier i Schweiz, som har olika system, men hade endast kunnat konstatera, att uppdelning senast bör ske efter sjätte skolåret, tidigast efter fjärde. Bör då bottenskolan vara sex- eller fyraårig? Svaret blir både — ock. Den sexåriga skolan får ej bli en återvändsgränd, utan barn, som gått igenom denna, böra få tillfälle till fortsatta studier. Men denna förmån för vissa kategorier barn behöver icke med nödvändighet vinnas på andra barns bekostnad. Fyraårig bottenskola^ sparar ett år. Därför bör även denna komma till användning. Några skoltekniska svårigheter för denna anordning torde icke uppkomma. — Det kan innebära en rent pedagogisk vinst för dem, som övergå från fjärde klassen. Det måste nämligen erkännas, att arbetstakten i vissa folkskolor 5—232/22.

66 blir för långsam för mera begåvade elever. Detta gäller dock långt ifrån alla skolor. En uppdelning kan ej ske efter tredje studieåret. Barnens arbetsförmåga och studiebegåvning kommer på ett helt annat sätt till synes efter fjärde året. Hemarbete av annan art och i större utsträckning finnes under fjärde skolåret, varför inträdesproven kunna ge tillförlitligare resultat efter fjärde skolårets slut. Verkligt hinder för sjuårig folkskola utgör förslaget, att lärjunge skall vinna inträde i realskolan på grundval av sexklassig A-skolas kunskapsmått. Därför borde föreskrivas i stället för inträde från sexklassig bottenskola, att kunskapsmåttet skall vara det för sexklassig folkskola, tillhörande A-formen eller det för de sex första klasserna av sjuklassig skola tillhörande A-formen föreskrivna kunskapsmåttet. Fsp Holmvall: SK:s förslag, att sexårig folkskola undantagslöst skall vara bottenskola, torde icke motsvaras av tidslägets krav. Visserligen har SK ådagalagt, att en till sex år utsträckt bottenskola är en lämplig anordning för såväl större som mindre orter, där läroverk finnas eller böra upprättas. Däremot torde icke kunna anses ådagalagt, att den sexåriga bottenskolan såsom en enda bottenskoletyp är clen ändamålsenligaste och bästa lösningen av förevarande problem. SK :s eget resonemang synes snarare giva stöd åt uppfattningen, att organisationen bör inrymma möjlighet till tidigare övergång från folkskolan till läroverk. SK säger, att »den oerhörda omfattningen av de uppbyggandets och återställandets uppgifter, som för närvarande överallt stå i förgrunden, tvinga till största möjliga ekonomiserande med mänsklig arbetskraft». En skolorganisation, som förlänger studietiden för ett avsevärt antal lärjungar, främjar dock ej ett sådant ekonomiserande. Vidare säger SK, att »hittills vunnen erfarenhet giver vid handen, att det om ett ingalunda ringa antal gossar och flickor redan vid inträdet i clet nuvarande läroverkets första klass kan sägas, att de hava förutsättningar för studiernas fortsättande fram till studentexamen». Den slutsats, som kan dragas härav, är, att möjlighet bör beredas till övergång tidigare än från sjätte folkskolåret, Å de större orterna borde därför vid sidan av fyraåriga realskolor på sexårig bottenskola finnas 5-åriga realskolor på fyraårig folkskola. Vidare synes lämpligt, att å orter, där blott fyraårig realskola lämpligen kan upprättas, anordningar från folkskolans sida. vidtagas för att möjliggöra inhämtandet av folkskolekursen på fem år. Nu föreslagna ordning kan motiveras även av annan grund. Ett radikalt genomförande av SK:s uniforma bottenskoleprogram skulle på ett icke önskvärt sätt främja uppkomsten av privatskolor med huvudsakligt syfte att_ på kortare tid än folkskolan bereda till inträde vid läroverk. SK :s förslags sociala fördelar skulle härigenom äventyras. I tredje och fjärde liksom femte och sjätte klasserna av folkskolans B- och Cformer förekommer kursväxling i ett flertal ämnen. Denna omständighet utgör skäl för övergång från dylik folkskolas fjärde klass, men ej från tredje eller femte. Fsp E. Erikson (Strängnäs) kan ej obetingat ansluta sig till SK:s förslag. Den sexåriga bottenskolan förlänger studietiden och utövar tryck på folkskolan. Den blir också ett hinder för folkskolans utbyggande till sjuårig. Folkskolans sjätte år kommer att betraktas som toppunkten. En utökning av antalet kommunala mellanskolor torde vara synnerligen lämplig för att tillmötesgå dem, som på grund av ekonomiska och andra skäl ej ansett sig kunna vid tidigare år komma till läroverk. Man bör ha två typer realskolor, en på fyraklassig folkskola och en på sexklassig. Härigenom vinner man möjligheten att få en linje med 12 årsklasser till studentexamen jämte S K : s , 1 3 årsklasser. Fsp Lindahl ställer sig synnerligen tveksam, om clet är lämpligt organisera

67 hela vårt skolväsen efter mönstret av den organisation, som hittills ansetts som den enda möjliga i köpingar och mindre städer utan statsläroverk. Denna tvekan grundar sig dels därpå, att det är en svaghet i förslaget, att en skola, som för clet stora flertalet av ungdomen ger den enda och avslutande skolundervisningen, samtidigt i hela sin utsträckning skall bliva en förberedande skola för dem, som skola fortsätta, dels på den oundvikliga tidsförlusten, som skulle medföra uppkomsten av privatskolor. Därför förordas 4-årig bottenskola samt av statsfinansiella skäl därjämte bibehållandet och upprättandet av realskolor på 6-klassig folkskola. Fsp Lundström kan ej helt instämma däri, att just den sexåriga folkskolan överallt ovillkorligen skall vara enda grundskola. Visserligen bör så vara fallet på alla cle platser, där så är lämpligt, men det är ej nödvändigt eller lyckligt att alla läroverk i ett slag omläggas mecl hänsyn till denna skola som grund, allrahelst som studietiden skulle förlängas med ett år och resultatet av undervisningen ändå ej bli bättre. Den fyraklassiga folkskolan bör få vara bottenskola på de platser, där så är lämpligt. I våra större städer kunde vidare clen sex- och fyraklassiga bottenskolan finnas bredvid varandra. För övrigt bör man gå fram försiktigt. Fsp Erfors anser, att, om icke tidsförlusten genom SK:s förslag kan bortårbetas, en del realskolor måste bygga på folkskolans 4 klass. I cle större städerna kunde vissa realskolor bygga på folkskolans 4, andra på dess 6 klass. Försök i denna riktning föreslås, åtminstone som övergångsform. Fsp Sehlin anser, att enhetsskolan i allmänhet bör göras 6-klassig. Tanken på att i vissa fall, där särskilda omständigheter föreligga, anknyta till 4-årig bottenskola synes dock värd beaktande vid överarbetning av förslaget. III. Enbart 4-årig bottenskola föreslås av fspa Sandström och Svedberg, av vilka clen förre helt ställer sig på deras sida, som förorda 4-klassig bottenskola, och den senare anför bl. a.: Det lär aldrig kunna bestridas, att folkskolan har en självständig uppgift att fylla och lika obestridligt torde vara, att denna uppgift måste komma att förryckas och förvanskas, om folkskolan i sin helhet göres till förberedelseskola för läroverken. Hänsynen till dessas inträdesfordringar skulle helt naturligt bliva den allt dominerande synpunkten vid undervisningen i folkskolan •— huvudparten av folkskolans lärjungar, som ha rätt att för egen räkning göra anspråk på denna skolas odelade intresse och omvårdnad, skulle bliva tillbakasatt för ett fåtal kamrater, vilkas vistelse vid folkskolan hade karaktär av gästroll ett ödesdigert missgrepp, vars betänkliga följder i främsta hand skulle drabba folkskolan själv. Det måste helt visst betraktas som ett både rimligt och rättfärdigt krav, att folkskolan finge ostörd och utan tryck från den högre skolan ägna de två sista åren av sin lärotid åt sin egentliga uppgift. En 4-årig bottenskola och därovan en 5-årig realskola synes i alla avseenden vara att föredraga framför SK:s organisation. IV. Fsp Olsson-Garpe framlägger följande förslag: I SK:s förslag skymta fram anvisningar på vissa åtgärder, som synas nödvändiga, om folkskolan skall fylla kraven. I ögonen fallande är härvid, att dessa åtgärder, sär-, hjälpoch begåvningsklasser, bryta sönder enhetsskolans princip genom att till enhetsskolan förlägga en differentiering, som skulle ske först vid skolans slut. —— Utvecklingen av clen 7-åriga folkskolan äventyras. Folkskolan borde i stället utvecklas till 8-årig, vilken i sig upptoge fortsättningsskolan. För inspektören gestalta sig framtidsförhoppningarna så, att vi på en 4-årig barndomsskola få en 4-årig egentlig folkskola, som meddelar den allmänna bildning, varje svensk medborgare behöver. Enhetsskolan komme så att inskränkas till att omfatta cle fyra första skolåren, och svårigheterna med clen 6-åriga undvekes. Även

68 SK:s önskemål av social art tillgodosåges. — Den 4-klassiga bottenskolan skulle ordnas så, att undervisningen i dessa cle fyra första åren ledde till att vägen genom omsorgsfull anpassning stode öppen in i läroverket med dess 8 år. Grunden kunde göras fastare, om clen förstärktes mecl ett till både årlig och daglig undervisningstid kortare, till verkligt skolarbete förberedande inledningsår före clen nuvarande skolpliktstidens inträdande, till vilket då kunde förläggas en del av »hembygdsundervisningen». V. SK:s förslag om 6-årig bottenskoleorganisation avstyrkes, åtminstone 'f. n., annat förslag förordas ej av fspa Nordlander, B. Larson, Wahlström och Torbiörnsson. Beträffande motiveringen se under ovan upptagna punkter och dessutom följande: Fsp Nordlander: SK:s skäl för 6-årig bottenskola äro först sociala, nämligen begåvningarnas tillvaratagande, vilket underlättas därigenom, att barnen få ytterligare ett par år att överväga, vilken plats i livet cle skola intaga. Man kan ifrågasätta, om förslaget erbjuder en sådan fördel. 13-årsåldern är icke lämpligare för detta övervägande än ett tidigare stadium, men är å andra sidan både i fysiskt och psykiskt hänseende mest kritisk. Det andra sociala skälet är utjämnandet av motsättningarna i samhället. Man kan lika väl tänka sig en motsatt följd. »Varken s. k. bättremansbarn eller fattigmansbarn vid de år, det här gäller, äro förmögna att tillgodogöra sig och smälta cle intryck, som framkomma genom kontraster mellan skilda livslägen» (Foerster). Resultatet kunde bliva den olidliga klasskampens införande bland barnen på folkskolans område. Socialt välgörande är heller icke studietidens förlängning. Privatskolor skulle uppstå, På grund av clet sagda om SK:s sociala _ synpunkter på frågan kan förslaget om 6-årig bottenskola ej förordas. — Därjämte anses, att folkskolan icke är rustad eller lämplig för sin nya uppgift, men löper fara förlora sin självständighet. Fsp B. Larson: SK har icke till prövning upptagit anknytningen av folkskolan vid lägre årsklass än den sjätte. Härigenom har problemet icke blivit tillräckligt djupt genomträngt och förslagen icke ägnade att i önskvärd utsträckning lösa detsamma, varjämte de blivit onödigt uniformerande och kommit att sakna den smidighet, som är behövlig med hänsyn till olika orter och förhållanden. Förslaget är icke tillfredsställande, varför clet icke kan förordas, utan en allsidig och grundlig omarbetning av förslaget om själva skolorganisationen synes vara nödvändig, och förslagen böra anpassas efter olika orters förhållanden och behov. Dessutom framhåller inspektören som sin bestämda övertygelse, att det säkerligen skulle vara olyckligt att under den närmaste tiden söka framtvinga en skolorganisation, som inom stora delar av vårt lands befolkning tyckes mötas med rätt så stor ovilja, och att över huvud intet förslag till omorganisation av vårt skolväsen bör slutgiltigt antagas, utan att clet blivit under tillräcklig tid sorgfälligt och vederhäftigt prövat. Den påfrestning, de sista årens mångskiftande och omfattande skollagstiftning utgjort för clen nu ganska känsliga folksjälen, synes mana till försiktighet. Fsp Wahlström anför: Tanken på en för alla skolbarn gemensam barndomsskola måste förefalla synnerligen tilltalande. Men mecl hänsyn till särskilt landsbygdens skolor vågar inspektören ej tänka sig förslaget förverkligat förrän efter lång tidrymd. SK:s betänkande innefattar ett så stort problem, att tiden för dess lösning ännu icke är inne; vissa delar av detsamma synas påkalla ytterligare skärskådande och undersökning, innan fast grundval för lagstiftning i ämnet må kunna vinnas. Fsp Torbiörnsson slutligen anför bl. a.: Någon nödvändighet att indraga läroverkens tre lägsta klasser föreligger ej. Har undervisningen och dess resultat i dessa läroverksklasser varit sämre än i folkskolan? Tvärtom.

69 •— i—• — Ha läroverken mist förtroendet hos allmänheten? Nej, tillströmningen är så stor, att tillträde ej kan ges alla. Begåvningarna skola tillvaratagas, säger SK. Detta är bedrägliga förhoppningar. Intet förslag kan vara mer ägnat att hindra begåvningarna än SK:s, och man skall ha svårt finna ett bättre förslag att främja medelmåttan. Begåvningen är antingen receptiv eller produktiv. Den receptiva kommer ej alls till användning, den behöver ej arbeta eller anstränga sig, om den tvingas in i folkskolan, där clet läres sä litet. Den produktiva, trögare, men kanske djupare och därför senare utvecklad, med ofta ensidiga och senare vaknande intressen kommer ej till utveckling och tillbakakastas vid »intelligensproven» av tvivelaktiga och släta medelmåttor. För alla begåvningar ökas därjämte studietiden men därmed icke kunskapsmåttet. SK:s försvar härvidlag är fullkomligt obegripligt. Men folkskolan skulle höjas genom att bli bottenskola. Hur skall detta gå till? Komma folkskolans lärare att undervisa bättre eller bli mer nitiska därigenom, att alla barn bli föremål för deras undervisning? Att förutsätta något sådant är förolämpande mot lärarkåren, ty det innebär, att de nu ej sköta sin uppgift som sig bör. Skulle barnen bli duktigare, flitigare och intelligentare, om där komme några flera? Det kan väl ingen påstå. — •—Resultatet av det hela blir: Läroverken försämras, folkskolan förbättras ej, begåvningarna tillvaratagas ej, studietiden förlänges och tid förspilles och utgifterna ökas för stat, kommun och enskilda. Det bleve sålunda ej ens »schlecht und billig» utan »schlecht und teuer».

Kom ni una la folkskolinspektörer. I de städer, där kommunala folkskolinspektörer äro anställda, hava dessa i allmänhet till resp. folkskolestyrelse avgivit 5'ttrande över SK:s betänkande. Yttrandena, som ofta äro synnerligen omfattande, kunna här endast i mycket beskuren form refereras. Mot principen folkskolan— bottenskola har ingen inspektör något att erinra, därest principen fattas i allmän mening. Allmän ställning till SK:s förslag. Däremot uttala sig ett flertal inspektörer mot bottenskolans utsträckning i enlighet med SK :s förslag. I. SK :s förslag tillstyrkes i huvudsak av inspektörerna i Falun, Jönköping, Hälsingborg, Linköping, Luleå, Lund och Trollhättan. Beträffande reservationer vid tillstyrkandet se nedan under »bottenskolans längd». Från yttrandena torde följande allmänna omdöme om betänkandet kunna anföras: Inspektör Friden. Linköping: SK:s förslag, i vad det berör folkskolan, är i alla avseenden välbetänkt och ägnat befordra dennas utveckling, åsyftar att ställa var och en av clet uppväxande släktet på sin rätta plats samt vill befordra ett tillvaratagande av alla goda krafter för hela vårt folks framåtskridande i kulturellt och ekonomiskt avseende. I I . Mot genomförande av SK :s förslag uttala sig förste folkskolinspektören i Stockholm, inspektörerna i Borås, Gävle, Göteborg, Halmstad, Karlskrona, Karlstad, Kristinehamn, Norrköping, Malmö, Uddevalla, Västerås, Örebro.

70 Bland slutomdömen torde kunna anföras följande av inspektör Bager-Sjögren, Norrköping: Begåvningarnas tillvaratagande, samhällstrevnadens höjande, de sociala motsatsernas utjämnande, undervisningens förbättring, en viss besparing för statsverket — så lysande förmåner bar ingen tidigare skolkommission haft att bjuda på. Men även här gäller regeln »ju starkare ljus, desto djupare skugga», och därför har heller aldrig något officiellt skolförslag haft så inånga mörka sidor som clet nu föreliggande: försvårade studiemöjligheter genom skoltidens förlängning, försämrat studieresultat, arbetshets och examensjäkt, fara för kroppsligt och andligt försvagande, ökade kommunala förpliktelser, minskade kommunala rättigheter o. s. v. Omdömet, huruvida cle ljusa eller mörka sidorna äro de övervägande, behöver icke bero på tycke och smak. Om sakkunskapen får vara med och balansräkningen uppgöres efter de vanliga reglerna för bokslut, visar sig, att tillgångarna äro så små och mestadels så osäkra, att behållningen i boet icke på långt när räcker till för att täcka de skulder, som följt av alltför dyra inköp, sangviniska spekulationer och förhastade borgensförbindelser. Folkskolans bärkraft. 1. De inspektörer, som tillstyrka SK:s förslag, hänvisa i korthet till resultaten från cle kommunala mellanskolorna, vilka anses bevisa den 6-klassiga folkskolans kompetens som bottenskola. Utförligare motivering för åsikten förebringas ej. 2. Hos övriga inspektörer framträda i några fall tvivelsmål angående den 6-klassiga folkskolans lämplighet som bottenskola. Så anför förste folkskolinspektören i Stockholm K. Nordlund: Riskerna för bottenskolereformens förfuskande sammanhänga nära med de ofta ogynnsamma förhållanden, under vilka folkskolan arbetar. Det ojämna barnmaterialet verkar försvårande på arbetet, Miljöförhållanden, särskilt hemmens beskaffenhet, äro ofta hinderliga för hemarbetet, och barnens förvärvsarbete- och särskilt flickornas hjälparbete i hemmen kommer härvid till som ett ytterligare plus. Härtill komma cle särskilda plikter, vilka åligga folkskolan i och med det alltmer omfattande sociala hjälparbete, som inom densamma utövas och som, hur nödvändigt och välsignelsebringande detsamma än är, dock mången gång måste verka distraherande på själva skolarbetet. Dessa ogynnsamma inflytelser göra sig i mycket olika grad gällande på olika håll. Sålunda kan mycket väl hända, att en folkskola av lägre skolform på landsbygden tack vare cle mer främjande miljöförhållandena kan komma till lika gott eller bättre resultat än en folkskola av A-form i ett storstadsdistrikt med ogynnsamma sociala förhållanden. Det, som karakteriserar folkskolans arbetsresultat, är först och sist deras ojämnhet, en ojämnhet, som betingas ej blott av skolformens art, utan jämväl av andra betydelsefulla faktorer, ej minst av miljöförhållandena. Men det är just denna ojämnhet, som över huvud gör folkskolans ställning som bottenskola i mer genomförd mening så vansklig i tävlan mecl välordnade privatskolor, vilka kunna arbeta under väsentligen mer ensartade betingelser, och — vilket är särskilt betydelsefullt — hava större möjligheter att begränsa barnantalet för varje klassavdelning. Reformens inverkan på folkskolan. 1. De under I ovan uppräknade inspektörerna anse, att reformen skall hava goda verkningar för folkskolan. Så anför inspektör Friden, Linköping: Folkskolan kommer att omfattas av alla samhällsklassers intresse. Följden härav skall bliva den. att clen blir bättre utrustad i fråga om lokaler och undervisningsmateriel, att clen kan vidtaga en hel del anordningar, som bidraga till lärjungarnas trevnad, fysiska hälsa och andliga

71 tillväxt, samt att undervisningsarbetet kan så ordnas, att det leder till ett bättre kunskapsresultat. 2. Däremot anse cle inspektörer, som avstyrka SK:s förslag, att reformen ej kan vara fördelaktig för folkskolan. Från yttrandena kan anföras följande. Förste folkskolinspektören i Stockholm K. Nordlund yttrar: I all synnerhet måste examenstrycket komma att verka förryckande på folkskolans arbete. Måttfullt anordnade prövningar i vissa ämnen — särskilt modersmålet och räkning — kunna verka uppryckande och stimulerande, och härav har säkerligen hittills förekommit för litet inom folkskolan. Men när prövnings- och examensväsendet hotar att överskygga hela folkskolans arbete, när läraren tvingas eller frestas att inrikta förberedelserna icke på genomsnittets behov, utan på det mer studiebegåvade fåtalets behov, då bliva riskerna betydande och större i samma mån, som SK:s strävanden att skärpa inträdesfordringarna till den högre skolan vinna framgång. Och här är ej blott fråga om faran av själva undervisningens skadliga forcerande efter fåtalets behov. Fråga är även, om ej clet flertal lärjungar, som från folkskolan går ut i livet, under de sista skolåren har behov av en skolundervisning av helt annan art, av helt annan inställning på livet därute, än det fåtal, som skall förberedas för den högre skolan. Och förglömmas må ej heller härvid, hur folkskolans praktiskt fostrande arbete, i första hand det manuella arbetet i dess skilda former, ja, även i viss mån dess alltmer omfattande sociala hjälpverksamhet, under det forcerade intellektuella skolarbetets tryck kan löpa fara att i viss mån skjutas å sido, hur allt detta kan komma att kännas som rätt så besvärliga hinder, vilka ej på samma sätt som förut kunna påräkna omvårdnad som folkskolans mer väsentliga uppgifter. Redan nu kan man iakttaga vissa tendenser till inre slitning mellan folkskolans med nödvändighet mångskiftande uppgifter. Kan det ej befaras, att den högre skolans pockande krav här skola på ett ödesdigert sätt rubba den för närvarande mödosamt åstadkomna harmoniska avvägningen dem emellan? Man må, så mycket man vill, förklara dessa och dylika farhågor överdrivna. Ingen oförvillad kan dock förneka, att de icke i varje fall innesluta mycket allvarliga sanningsmoment. Inspektör Nordeli, Örebro, anför om förhoppningarna att folkskolan skall bli mera omhuldad: Detta kommer i en egendomlig motsägelse till vad SK yttrat tidigare, när det gällt att uppvisa folkskolans kompetens. Det fick då ej förgätas, »att folkskolan, stödd på statsmakternas oavlåtliga omvårdnad, just under senare år kunnat uppvisa en synnerligen kraftig utveckling», »att de senaste åren medfört synnerligen omfattande förbättringar till det bättre i folkskoleväsendets tillstånd», »att såväl landsbygdens som städernas skolväsen befinner sig i stark utveckling». SK ordar om »den påvisbara, oavbrutet fortgående förbättringen av folkskoleväsendet», »den betydande utveckling, folkskolan i organiskt avseende undergått» etc. Det synes sålunda, som om enligt SK:s egen uppfattningman icke kan klaga över bristande intresse för folkskolans utveckling, och som om revolutionerande åtgärder ingalunda vore av behovet påkallade för att sporra intresset. Därtill kommer, att nu cle klasser, vilkas barn undervisas i folkskolan, ha fullkomligt i sin hand att ekonomiskt tillgodose folkskolan. Det ringa antal föräldrar i en i ekonomiskt hänseende gynnsammare ställning, vilka genom läroverksorganisationen skola tvingas att låta sina barn gå i folkskola, kunna numera icke kallas »cle inflytelserikare klasserna». Inspektören påpekar vidare, att även om det är den högre skolan, som skall omgestaltas, kan icke folkskolan likt ett tabu avskiljas och undgå viss påverkan och omgestaltning, då undervisningsväsendet är en organisk enhet.

72 Därefter erinras om de många förslag till reformer i folkskolan, som framkommit från håll, vilka icke kunna misstänkas för avoghet mot folkskolan, och vilka förslag, ehuru i vissa fall av omtvistligt värde, böra prövas. Därefter fortsattes: Undervisningen i folkskolans högsta klasser kommer att präglas av den högst naturliga önskan att väl förbereda de lärjungar, som ämna övergå till en högre skola, för det fruktade prov, som stundar. Det blir en hederssak för läraren att i detta stycke i tävlan med andra lärare visa sin förmåga, Den högre skolans inverkan blir icke blott en sporre, utan även ett tryck. • •*.' Inspektör Hammer, Borås: Man måste hålla fast vid att folkskolans högsta klasser böra ha befrielse från det besvärliga examensväsendet, Det går ej att leda barnens yrkesval m. m. och samtidigt bereda dem för clen teoretiska skolan. Det måste bli ett tryck uppifrån, som hämmar hela undervisningen. Härefter avhandlas frågan om den 7-åriga folkskolan, som anses få dödsstöten, om den 6-åriga bottenskolan bleve verklighet, Inspektörens bestämda uppfattning är, att de kommuner, som redan inrättat obligatorisk 7:e klass, komma att slopa den och andra samhällen sedan draga sig för att införa ett 7:e obligatoriskt skolår. Samma uppfattning om vådorna för utvecklingen av den 7-åriga folkskolan kommer till synes hos flertalet bland hithörande inspektörer. Inspektör Granér, Västerås: Vad SK yttrar beträffande enhetsskolans betydelse för främjande av folkskolans allmänna utveckling äger sin riktighet, och särskilt bör det allmännare intresset för folkskolan glädja en folkskoleman. Emellertid kan inspektören ej blunda för den faran, att en lösning av frågan enligt SK :s linjer icke skall kunna föra själva enhetsskoletanken fram mot ett mera allmänt förverkligande. Burgnare barn komma måhända i större utsträckning än nu att hänvisas till privata skolor. Frågan om och i vad mån folkskolans egen bildningsuppgift kan komma att röna inverkan av förslagets realiserande är ett kapitel, som förtjänar den största uppmärksamhet. Trots det att SK hävdar clen principiella uppfattningen, att en högre skolform icke genom tryck ovanifrån bör få sin egentliga och självständiga uppgift förändrad eller försvårad, kan man på goda grunder betvivla möjligheten av principens tillämpning. Det blir ej nog med att nöjaktigt inhämta folkskolans kurser utan fastmer att bestå provet i en sträng tävlan. Att detta kan leda till en iorryckning av folkskolans egentliga bildningsmål ligger i öppen dag, särskilt vad städerna beträffar, där varje avgångsklass får att avbörda en betydande kontingent till realskolan. Bottenskolans längd. 1. 6-årig bottenskola (eller 6-årig A-skolas kurs såsom villkor för inträde till realskolan) tillstyrkes av ovan under I uppräknade 7 inspektörer. Dessa anföra bland annat följande: Inspektör Löwenborg, Falun: Det nuv. heterogena skolsystemet, som u r pedagogisk, social och nationalekonomisk synpunkt är behäftat med synnerligen stora brister, bör ersättas med en för hela vårt folk gemensam barndomsskola såsom en naturlig utveckling av den utsträckta medborgarrätten. Emellertid bör icke årens antal i bottenskolan vara clet bestämmande, utan inspektören förordar enhetsskoletankens förverkligande i en gemensam barndomsskola, som meddelar ett avslutat helt i avgångsexamen i enlighet med § 47 folkskolestadgan, samt att för inträde i realskolan dessutom bör ådagaläggas ett kunskapsmått, motsvarande A-formens. Till förebyggande av studietidens förlängning böra skoldistrikten få rätt vidtaga anordningar, som kunna bereda studiebegåvade barn möjlighet att på kortare tid fullgöra sin avgångs-

prövning efter § 47 samt inhämta det kunskapsmått, som kräves för inträde i realskolan. Då frågan om studietidens längd och avgångsexamen enligt § 47 såsom villkor för inträde i realskolan är synnerligen betydelsefull, tillrådes förnyat övervägande i detta avseende. Inspektör Johansson, Jönköping: Överhuvud lär man ha svårt att komma till något annat resultat, än att en skolorganisation i huvudsaklig överensstämmelse mecl SK:s förslag står i bättre samklang med nutidens åskådning och samhällsskick än nuvarande ordning. Blott invändningen rörande det sena inträdet av undervisningen i främmande språk anser inspektören vara av betydelse. Det ligger nämligen i öppen dag, att om undervisningen i främmande språk genom förändringen skulle i väsentlig grad försvåras och resultatet av densamma försämras, så skulle i ett sådant förhållande ligga ett synnerligen starkt skäl mot den föreslagna reformen. , Emellertid kan inspektören för sin egen del icke annat än på det starkaste betvivla riktigheten av en anordning, enligt vilken undervisningen i främmande språk under de förhållanden, som råda i vårt land, skall i de offentliga skolorna taga sin början redan mecl fjärde skolåret. Ett sådant förfarande torde vara lämpligt i länder, där befolkningen talar mera än ett språk, och där man alltså vid en sådan undervisning från början har stödet av lärjungarnas erfarenheter och övningar utom skolan. I de länder åter, där ett enda språk talas, torde det vara mest fördelaktigt, att ifrågavarande undervisning uppskjutes till en senare tidpunkt. I vårt land synes i betraktande jämväl av övriga förhållanden, till vilka hänsyn i avseende härå böra tagas, den tidpunkten vara mest lämplig, då lärjungarna nått en allmän utveckling och en förtrogenhet med modersmålet, som ungefärligen motsvarar vad som inhämtas under en 6-årig folkskolekurs. Det bör nämligen härvid beaktas, att en verkligt framgångsrik undervisning i främmande språk ingalunda hos lärjungarna förutsätter allenast eller huvudsakligen förmågan att tillägna sig en mekanisk minneskunskap. Såsom SK mecl rätta påpekat, kräves för en dylik undervisning även ett i ej allt för ringa grad utvecklat medvetande, d. v. s. en högre grad av allmän utveckling och mognad, än som i regeln förefinnes hos barn i 9- och 10-årsåldern. En 4- eller 5-årig bottenskola kan icke förordas. En sådan organisation bleve blott ett kortvarigt provisorium. Kravet på en enhetlig barndomsskola har så djupa rötter i den demokratiska samfundsordning, vartill utvecklingen efter hand fört oss, att detsamma säkerligen icke för någon längre tid låter sig avvisas. Och hela organisationen av vårt lägre skolväsen är sedan gammalt så lagd, att clet är den 6-åriga folkskolan, som i sin helhet måste betraktas som barndomsskola. Beträffande studietidens förlängning anföres: Det kan icke förnekas, att SK här gjort sig skyldig till en viss grad av inkonsekvens och kommit till ett slut, som icke står i full överensstämmelse med premisserna. Då clen nämligen hävdat, att en läroverksorganisation på 6-årig folkskola i stort sett icke skulle vara underlägsen clen nuvarande, borde ju ingen anledning förefunnits att föreslå en förlängning av skoltiden. Ty såvitt känt är, har ju från intet håll ifrågasatts, att själva målet för skolundervisningen skulle bli ett annat och högre i framtiden än för närvarande. — Det vore önskligt, att en undersökning verkställdes, huruvida icke en linje kunde anordnas, vilken med 6 års studietid och i övrigt, på sätt som föreslagits för lycéerna, skulle leda från folkskolan till studentexamen. En omarbetning av förslaget för att undgå studietidens förlängning bör verkställas. Yttrande av inspektör Gicrow, Hälsingborg, åberopas av majoriteten i Hälsingborgs folkskolestyrelse och har under vederbörande grupp anförts. Inspek-

74 tör Nordlund, Luleå, uttalar i princip sin fulla anslutning till förslaget men påyrkar, att de mest begåvade barnen må få inhämta de för A-skolan föreskrivna kurserna på 5 år. Inspektör Wennström, Lund: Folkskolans utveckling skulle genom bottenskoleprincipens tillämpning avsevärt främjas till betydande och varaktigt gagn för barnen. Redan detta är ett tillräckligt skäl för förordande i princip av förslaget folkskolan—bottenskola. Såsom grundval bör helst läggas den 6klassiga folkskolan av A-typ — den enda organisationsform, som för närvarande kan anses duga som grundval. Dock bör idén förverkligas så, att ingen förlängning av studietiden sker. • — Härefter föreslås omläggning av dels realskolans, dels folkskolans kurser, tidigare intagning i folkskolan m. m. Skulle clet emellertid visa sig, att detta ej går och ej heller realskolan kan göras 3-årig utan alltför stor sänkning av clen allmänna bildningsnivån, synes ingen annan utväg återstå än att övergången till realskolan sker efter genomgången av 5:e klassen i A-skolan. Inspektör Hellncr, Trollhättan, föreslår 6-åriga lycéer för att undvika studietidens förlängning. 2. 4-årig bottenskola föreslås av inspektörerna i Borås, Karlskrona, Karlstad, Kristinehamn, Norrköping, Uddevalla och Örebro. Ur yttrandena torde kunna anföras följande utöver vad förut citerats från resp. inspektörer: Inspektör Hammer, Borås: Man nödgas beklaga, att SK:s betänkande framkommit vid en tidpunkt, som gör, att det knappast är aktuellt på det sätt, som man hade önskat. Vårt lands ekonomiska bärkraft är f. n. sådan, att clet icke kan åläggas clen börda, som förslagets genomförande skulle innebära. Skolreformen måste därför uppskjutas några år framåt, helst som både stat och kommun hava andra viktiga ekonomiska problem att lösa. Och från pedagogisk synpunkt är också ett uppskov påkallat, tills man får tillfälle att samla verklig erfarenhet av den nya undervisningsplanen och de praktiska ungdomsskolorna. Efter kritik av bl. a. den 6-åriga bottenskolan förordas, att bottenskolan göres 4-årig, att folkskolans högsta klasser utan tryck uppifrån få utvecklas efter sin särskilda natur i sund praktisk riktning utan förfång för de teoretiska ämnena, samt att skolreformens genomförande måtte uppskjutas, tills man samlat tillräcklig erfarenhet av den nya undervisningsplanen och de praktiska ungdomsskolorna. Inspektör Aurell, Karlskrona: Fördelen av att göra den sexklassiga folkskolan till bottenskola är omtvistlig. Ginge förslaget igenom, skulle närmaste följden bli, att den alltmer vanliga sjunde klassen försvinner, vilket innebure en betänklig förändring av folkskolans standard, då det sjunde året är från undervisningens och uppfostrans synpunkt mest givande. För folkskolan vore det lyckligast, att förbindelsen med de högre skolorna åstadkommes på ett lägre stadium än efter avslutningsklassen. Bottenskolan bör vara fyraårig. Då finge folkskolan efter att ha avlämnat dem, som gå till högre skolor, i lugn och ro under 2 ä 3 år fullfölja sin egen uppgift. Inspektör Rydborg, Karlstad: Det kan allvarligt ifrågasättas, om den mycket heterogena svenska folkskolan under överskådlig framtid kommer att bli mäktig att bilda fundament för clen högre undervisningen, samt om de nämnda fördelarna i kommissionsförslaget icke komma att undanskymmas av det tryck, som säkerligen skärpta fordringar från clen högre undervisningen och dess målsmän skulle komma att utöva på folkskolans undervisning, varigenom cless arbetsuppgift komme att förryckas. Barn, som åtnjuta undervisning i folkskolans mindre gynnsamma skolformer, skulle nödgas för att vinna inträde i realskolans första klass antingen tillgripa privat undervisning i hemmet, vilket skul-

75 le komma att ställa sig svårt för landsbygden med dess knappa tillgång på lärarekrafter, eller också under de sista åren av sin folkskoletid söka erhålla undervisning vid någon skola med A-form eller på annat sätt söka komplettera sin bristfälliga folkskoleundervisning. Sedan därefter hjälpklassystemet och överhoppandet av klasser kritiserats, tillstyrkes 4-årig bottenskola, varigenom folkskolan bleve oförhindrad fullgöra sin uppgift att i främsta rummet vara en uppfostringsskola. Inspektör Stagnér, Kristinehamn, finner tiden 12—15 år mindre lämplig för differentiering, enär särskilt gossarna då genomleva en brytningstid. 4-årig bottenskola lämnar folkskolans sista år orörda, och förlängningen av studietiden undvikes. Inspektör Bager-Sjögren, Norrköping, anför i ett synnerligen utförligt, i tryck förefintligt utlåtande, bl. a. om den kommunala mellanskolan, sedan dess arbete karakteriserats: En skola med så beskaffade arbetsförhållanden måste anses vara i hög grad överbelastad. Det är betecknande för hur stor fara detta förhållande anses medföra för lärjungarna, att t. ex. kollegiet vid Norrköpings kommunala mellanskola enhälligt beslutat att vid valet mellan godkända inträdessökande giva företräde åt dem, som även i kroppsligt hänseende visat sig ha de bästa förutsättningarna för att genomgå de kraftprov, som skolan ålägger sina lärjungar. Detta och andra dylika försiktighetsmått utesluta dock icke läran, att det överdrivna arbetet undergräver kroppens och själens hälsa och spänstighet, Ingen läkare lär vara mecl om en normalarbetsdag av 8 timmar för ungdom i den särskilt för flickorna ömtåliga övergångsåldern. Ur pedagogisk synpunkt ställer sig saken lika illa. En intellektuell övergödning sådan som mellanskolans är även rent intellektuellt sett skadlig, enär den icke ger tid till smältande av det inhämtade kunskapsstoffet eller till studier och försök på egen hand. Det ensidigt teoretiska arbetet lämnar ej heller tillräckliga tillfällen till ett harmoniskt utvecklande av andra, lika viktiga sidor av personligheten — de praktiska anlagen, hjälpsamhet mot föräldrar och syskon, självverksamheten o. s. v. Fadern till en mellanskoleflicka utdömde omedvetet hela systemet, när han besvarade min lyckönskan till dotterns vackra examensbetyg med följande ord: »Ja, i skolan har det ju gått bra, men där hemma har hon blivit alldeles omöjlig, nervös och pretentiös.» Många målsmän ha ljudeligen klagat över att deras barn i mellanskolan trots drygare arbete måste på realskolexamen offra ett helt år mer än kamraterna i realskolan. Att det oaktat tillströmningen av inträdessökande på många håll är jämförelsevis starkare i mellanskolan än i realskolan, beror bl. a. på att den förra vida intimare än den senare samarbetar med folkskolan. När tiden närmar sig för ingivande av inträdesansökningar till mellanskolan, pläga lärjungarna i folkskolans avslutningsklass påminnas därom av sina lärare, många t. o. m. uppmanas söka inträde. Så vitt jag funnit, förekomma i tredje folkskolklassen inga sådana allmänna påminnelser om ansökningstiden till realskolan . Däremot är det ganska vanligt att höra folkskolans lärare uttrycka sin ledsnad över att läroverken plocka från dem deras bästa barn. I denna mening, som dock tycks vara främmande för SK, kan man med dess ord tala om »den nu bristfälligt ordnade övergången mellan folkskolan och läroverket» — klagomål däröver ha ofta förekommit från föräldrar, som av okunnighet eller glömska försummat att i rätt tid anmäla sina barn till inträde i läroverk och därför saknat annan utväg än att sätta dem i den läroanstalt, som är folkskolans skötebarn. Beträffande tidpunkten för differentiering anför insp.: Under de 21 år, jag haft att på tjänstens vägnar genomgå Norrköpings folkskolas betygskatalog, har jag funnit, att — med undantag av de psykiskt undermåliga och i sedligt avseende vanvårdade — barnen under de tre första skolåren med god undervisning

uppnå påfallande jämna betyg. Men med fjärde skolåret är det slut med jämn-v strukenheten, då visar sig en så tydlig olikhet mellan barnen i fråga om både kunskaps- och flitbetyg, att det kommer klart till synes, om barnet har lust och fallenhet för läsning eller en mera praktisk läggning, om också många lärare av pedagogiska grunder anse sig böra vara mycket återhållsamma med de högre vitsorden och spara dessa till avgångsklassen. Inspektören fruktar, att reformen skall inrikta folkskolan på mera teoretiskt arbete, och anför därvid bl. a. följande: Efter riksdagens beslut om anordnande av obligatoriska fortsättningsskolor av mera praktisk läggning än de hittillsvarande frivilliga har man haft många tillfällen fastställa, att denna reform användes till att göra och på vissa håll redan gjort folkskolan än mera teoretisk än förut. Så t. ex. har, där skolköksundervisning förut förekommit i folkskolans avslutningsklass, denna uppskjutits till »fortsättningsskolan mecl husligt arbete», under motivering att folkskolans flickor behöva mera tid för läsämnena. Det gamla, ständigt återkommande kravet på mera tid för läsämnena skulle tydligtvis bliva ännu oemotståndligare, om bottenskolan gjordes 6-årig. Stora händelser pläga kasta sin skugga framför sig, och så är fallet även med den länge bebådade bottenskolereformen, som i flera avseenden redan påverkat folkskolan på ett sätt, som inger fruktan för fortsättningen. Inspektör Agner, Uddevalla, anser, att med 4-årig bottenskola bottenskoleproblemet i dess extrema avfattning visserligen blir olöst, men håller före, att problemet bör ställas så, att clen första undervisningen bör vara lika för alla barn. I andra rummet kommer då frågan, hur långvarig denna undervisning skall vara, och denna fråga bör lösas efter pedagogiska och ekonomiska grundsatser. Inspektör Nordeli, Örebro, hemställer om prövning, huruvida clet icke bör anses nödvändigt, att möjlighet beredes att övergå till clen högre skolan från folkskolans 4:e eller från dess 5:e klass. 3. 4- och 6-årig bottenskola föreslås av förste folkskolinspektören i Stockholm, inspektörerna i Gävle, Göteborg och Västerås. Förste folkskolinspektören K. Nordlund anför bl. a. följande: Det avgörande, som vid varje kritiskt skede i skolorganisationens utveckling skall ske, måste bliva en väsentligen praktisk fråga. Felet med SK:s grepp p å problemet är, att detta icke är praktiskt, utan dogmatiskt ödesdigert bestämt av vad en vitt utbredd populär mening i vårt land brukat beteckna mecl bottenskola, och ödesdigert bundet vid en olämplig begränsning i själva mandatet. SK synes nämligen över huvud icke som verklig enhetsskola erkänna en annan ordning än en sådan, där den högre skolan är byggd på folkskolans topp. Hur mycket än SK i sin ståndpunkt må vara ursäktad med hänsyn till antydda i Sverige gängse populära uppfattning, så måste å andra sidan betonas, att SK här anslutit sig till en ståndpunkt, som i den övriga kulturvärlden är ganska enastående. I intet land utom Norge är enhetsskoletanken i tillämpningen konsekvent fattad i denna renodlade form. I Förenta staterna genomföres numera allt allmännare en förgrening från den 8-åriga folkskolan ett par år nedanför dess avslutning. Schweiz har 8- ä 9-årig folkskola men 4- ä 6-årig bottenskola. Österrike har 8-årig folkskola men 5-årig bottenskola, Tyskland har 8- a 9-årig folkskola men 4-årig bottenskola. Danmark har 7-årig folkskola men 4-årig eller i Stor-Köpenhamn 5-årig bottenskola och torde som resultat av nu pågående utredning stanna vid 5-årig. T. o. m. i Norge, där år 1920 7-årig bottenskola på visst sätt genomfördes genom ett naket stortingsbeslut, ansåg sig clen skolkommission, som först fick uppdraget att utföra beslutet i en genomarbetad organisation, oförhindrad att på allvar undersöka möjligheten av en för-

77 grening ett år nedanför folkskolans avslutning. — Konsekvensen av SK:s principutredning i denna del måste givetvis bliva, att om och när 7-årig folkskola blir allmännare genomförd, så måste den högre skolans anslutning flyttas ännu ett år högre upp. Efter synnerligen utförlig vidare kritik av förslaget anser inspektören vid val mellan 4- och 5-årig bottenskola den förstnämnda vara att avgjort föredraga. Härvid påpekas, att för Stockholms vidkommande ett avskiljande efter 4:e folkskoleklassens avslutande faller sig särskilt lämpligt, då vid denna tidpunkt gossar och flickor vanligen sammanföras till särskilda avdelningar och alltså i varje fall en omordning äger rum. Åtgärder böra därjämte vidtagas till underlättande av landsbygdens och de fattigare studiebegåvades fortkomst genom den högre skolan. I första hand böra härvid ett begränsat antal realskolor av nuv. mellanskoletyp fortfarande finnas. Därmed vore i stort sett sörjt för begåvningarnas tillvaratagande i ung. samma utsträckning, som SK föreslagit. I vissa större städer kunde därjämte supplerande 4-åriga realskolor, byggda på 6-klassig folkskola, upprättas i likhet med vad f. n. är fallet i Stockholm och Malmö, och i en del mindre städer kunde vid påfallande behov övergångskurser anordnas från 6:e klassen i folkskolan till lämplig realskoleklass. Liknande förslag framställas av övriga inspektörer under denna avdelning. Inspektörerna Nordlanders, Gävle, och Lundgrens, Göteborg, yttranden hava åberopats av respektive folkskolestyrelsers majoriteter. Inspektör Granér, Västerås, anser, att frågan om enhetsskolans längd icke är av principiell natur, utan en lämplighetsfråga, Då utredning icke föreligger om mer än 6-årig bottenskola, låter det sig ej gärna göra att nu fatta slutlig ståndpunkt till denna fråga. Därtill måste en överarbetning ske, och härvid förordas 4- och 6-årig bottenskola jämte komrdetteringslinjer. 4. 5-årig bottenskola förordas av inspektör Thunander, Malmö, som bl. a. anför: Då SK:s förslag förlänger studietiden, synes en tidigare anknytning mellan folkskola och realskola nödvändig. Naturligast synes då vara att undersöka, om ej läroverken kunna byggas på folkskolans 5 :e klass. Detta blir till vinst ej minst för landsbygdens barn, vilka i regel ej kunna undervisas i A-skolor, _ varför de vid inträdesproven komma i sämre ställning än städernas barn. ^ Vidare kan ett barns begåvning lättare bedömas i den ålder, då det genomgått 5:e klassen. Elevurvalet för de praktiska överbyggnaderna på folkskolan kan bli bättre, om dessa bygga på annan klass i folkskolan än de teoretiska överbyggnaderna. Erfarenheten från Malmö har nämligen visat, att av de folkskoleelever, som föräldrarna önska ge fortsatt utbildning, de mera begåvade gå till den teoretiska skolan, de mindre begåvade till den praktiska. Härtill kan läggas följande. De praktiska skolorna böra stå öppna även för barn, som efter något års prövotid i realskolan befinnas olämpliga för dess studier. De kunna passa utmärkt i en praktisk skola. Det gäller då att göra förbindelsen från den teoretiska till clen praktiska så bekväm som möjligt. Övergången till den praktiska skolans första klass, där elev ju bör börja, blir lättare, om den teoretiska skolan bygger på femte och den praktiska skolan på sjätte, vilken kiass är clen tidigaste för den praktiska skolans vidkommande. Hänsyn till övergång från praktisk till teoretisk skola behöver ej tagas. Den teoretiska linjen kommer i alla fall att meja åt sig elever. Enhetsskolans idé blir ingalunda förfuskad genom att läroverket bygger på femte klassen. De flesta argument, som använts för 6-klassig bottenskola, kunna användas för 5-klassig. Att icke genomgång av hela folkskolan är nödvändig, visas exempelvis av det förhållandet, att Malmö kommunala mellanskola bygger på 6:e klassen eller näst högsta klassen i folkskolan. Ingen har därför påstått, att den ej har folkskolan som grundval.

78 Folkskolestyrelser. Folkskolan som bottenskola. Någon meningsskiljaktighet om den allmänna principen folkskolan-bottenskola förefinnes ej. Flertalet styrelser uttala som sin åsikt, att folkskolan bör utgöra grunden för den högre skolan, och även där så ej tydligt sker, bestrides icke det berättigade i principen, sålunda allmänt avfattad. Ur yttranden från styrelser, som icke omfatta den 6-åriga bottenskolan, torde anföras exempelvis: Göteborg (maj.): Utjämnandet av motsättningarna inom samhället, därigenom att barn ur alla samhällsklasser i barndomsskolan gemensamt uppfostras och undervisas, måste av alla hälsas med glädje. Den, som känner arbetet i skolan, kan ej undgå att märka, att barnen ha stort sinne för intellektuell och moralisk överlägsenhet, den dugligaste och flitigaste eleven blir ofta i jskolan den verklige aristokraten och hans ekonomiska ställning spelar i förhållande härtill en undanskjuten roll. Örebro: Att folkskolan bör vara grundval för all högre undervisning vill styrelsen kraftigt understryka, likaså att clen bör utgöra bottenskola i så vid utsträckning som möjligt. Vissa styrelser framhålla emellertid, att folkskolan redan är bottenskola i allmän mening. Allmän ställning till SK:s botten skoleförslag. Beträffande clet sätt, varpå SK :s förslag söker utforma bottenskoleprincipen, äro däremot meningarna delade. I . SK:s förslag tillstyrka: enhälliga styrelser: Arvika, Boden, Eslöv, Huskvarna, Köping, Lindesberg Ludvika, Malmö, Motala, Norrtälje, Ronneby, Säter, Tidaholm, Tranås, Ängelholm = 15; majoriteter i: Eksjö (ej ang.), Eskilstuna (11), Falkenberg (7), Halmstad (ej ang.), Hedemora (ej ang.), Hälsingborg (10), Katrineholm (11), Landskrona (ej ang.), Lidköping (6), Lund (7), Stockholm (7), Söderhamn ( 6 ) , Trollhättan (ej ang.), Varberg (9), Västerås (9), Ulricehamn (6), Ystad (ej ang.); minoriteter i: Alingsås (1), Djursholm (4), Falun (4), Göteborg (10), Hudiksvall (4), Härnösand (1), Jönköping (5), Karlskrona (5), Linköping (4), Luleå (6), Norrköping (2), Nyköping (4), Sala (5), Skövde (3), Sundsvall (3), Uddevalla (3), Vänersborg (1), Västervik ( 5 ) ; dessutom troligen min. (4) i Askersund, varjämte min. (6) i Gävle uttalar sin principiella anslutning till enhetsskolegrundsatsen. Från allmänna omdömen om SK :s förslag torde kunna anföras: Stockholms folkskoledirektion (majoriteten): I fråga om huvudprincipen enhetsskolans uppbyggande avser förslaget att förverkliga ett i vårt land gammalt önskemål, folkskolans inordnande i skolorganisationen såsom den allmänna barndomsskolan. Om ock folkskoledirektionen icke i allt kan ansluta sig till vad SK anfört, finner sig likväl direktionen efter övervägande av vad som kan tala för och emot denna princip kunna och böra biträda SK:s uppfattning, att mecl folkskolan som grundval ett system av läroanstalter uppbygges. Malmö ansluter sig helt och fullt till enhetsskoletanken såsom innebärande en rättfärdig idé och uppburen av principer, vilka i ett demokratiskt samhälle synas utgöra den enda i längden hållbara grunden för skolväsendets ordnande. Det sätt, varpå SK förverkligat enhetsskoletanken, är i väsentliga delar lyckligt och välbetänkt.

79 Motala: Då alla samhällets medlemmar äga lika medborgerliga rättigheter och skyldigheter, synes enhetsskolans genomförande vara snart sagt en nödvändighet för social rättvisas skull. SK har, i anslutning till de riktlinjer, efter vilka den haft att arbeta, på ett i stort sett lyckligt sätt fyllt sin uppgift. Linköping (reservanter): Förslaget är, i vad det angår folkskolan, i allo välbetänkt och ägnat att befordra dess utveckling, socialt rättfärdigt, tillvaratager alla goda krafter för kulturellt och ekonomiskt framåtskridande och därför värt att tillstyrka. Luleå (reservanter) : Det synes knappast råda några tvivel om enhetsskolans betydelse som socialt utjämnande faktor. Mer än en bidragande faktor torde den dock aldrig bliva. Det gäller att få en så väl avpassad skolorganisation som möjligt, ej att lösa sociala problem. Av vida större betydelse är bottenskoleidén beträffande begåvningarnas tillvaratagande. Differentieringen bör ej ske för tidigt. De fattiga barn, som gå folkskolan igenom, sakna på de flesta orter möjlighet att övergå till lämplig klass i högre skola, emedan det ej finnes någon förbindelse mellan läroverket och folkskolan. Visserligen kommer en rätt stor procent av de högre skolornas elever från fattiga hem, men antalet sådana elever bör icke sättas i förhållande till hela elevantalet utan till befolkningsstockens sammansättning. Varje 1,000-tal läkare eller präster hava cirka 180 barn i läroverket, under det varje 1,000-tal arbetare endast hava 2 barn i läroverket. För så vitt man ej får antaga, att begåvningarnas antal i dessa fäll förhålla sig som 90 till 1, förefaller clet vara samhällets oavvisliga plikt att så långt möjligt råda bot mot den orätt, som härigenom begås mot de fattigas barn. Den naturligaste åtgärden är den av SK föreslagna folkskolan som bottenskola. Uddevalla (reservanter): Det lärer icke kunna bestridas, att SK:s förslag i stort sett tillfredsställer de anspråk på enhetlighet och planmässighet i fråga om clen lägre och högre undervisningen, vilka mecl nödvändighet framkommit, allt sedan det stora flertalet medborgare fått ökat inflytande i fråga om statens och kommunens angelägenheter. Ett genomförande av förslaget skulle tvivelsutan verka därhän, att realskolorna och gymnasierna skulle komma att tillföras en stor del av folkskolans begåvade lärjungar samt befrias från lärjungar mecl mindre eller ingen fallenhet för fortsatta studier. I I . Mot SK:s förslag, åtminstone i dess föreliggande skick, uttala sig: Enhälliga styrelser: Arboga, Borås (8 kräva nytt förslag, 7 omarbetning av förslaget), Filipstad, IIjo, Hässleholm, Kalmar, Karlshamn, Karlstad, Kristianstad, Kristinehamn, Mariestad, Marstrand, Nora, Piteå, Simrishamn, Skellefteå, Söderköping, Södertälje, Vimmerby, Växjö, Örebro, Östersund samt direktionen för Prins Gustavs folkskola i Uppsala = 23. Majoriteter i: Alingsås (14), Askersund (5), Djursholm (5), Falun (ej ang.), Gävle (7), Göteborg (10), Hudiksvall (7), Härnösand (ej ang.), Jönköping (6), Karlskrona (ej ang.), Linköping (6), Luleå (6), Norrköping (7), Nyköping (6), Sala (7), Skövde (9), Sundsvall (ej ang.), Vänersborg (ej ang.), Västervik (ej ang.), Uddevalla ( 8 ) ; Minoriteter i: Eksjö (3), Eskilstuna (2), Falkenberg (4), Halmstad ( 4 ) , Hedemora (3), Hälsingborg (4), Katrineholm (3), Landskrona (A), Lidköping (3), Lund (4), Stockholm (6), Söderhamn (4), Trollhättan (1), Västerås (6), Ulricehamn (4), Ystad (1). Haparanda anser, att folkskolan bör utgöra bottenskola så långt ske kan, utan att studietiden förlänges och studieresultaten försämras. Minoriteten i Varberg (4) ville ej avgiva yttrande. Ur de allmännare delarna av motiveringarna torde kunna anföras exempelvis:

80 Nora: Om en skola kunde göra oss till ett folk, vore den trefa.lt välkommen. Styrelsen betvivlar dock, att reformen skall ha denna verkan. Kotterier komma alltid att bildas i skolorna, de barn, som utanför skolan träffas i hemmen, hålla ihop. Tillträdet till kunskaper försvåras genom den förlängda studietiden. Genom ökad upptagning av barn ur de breda lagren i clen lärda skolan åstadkommes ett litterärt proletariat och minskas antalet intelligenta kroppsarbetare. Piteå: Betänkandet kan svårligen anses motsvara det svenska folkets krav. Det överensstämmer ej med vårt folks ställning som gammalt kulturfolk, utan är mera ett uttryck för ett folkpartis program. Betänkandets grundtanke är folkskolan som bottenskola. Intet hindrar emellertid redan nu folkskolornas barn att söka och vinna inträde vid läroverk. Vad samskolan i Piteå beträffar, hava där alla eleverna förut tillhört folkskolan. Talet om läroverken som överklasskolor samt om »nödvändigheten av begåvningarnas tillvaratagande» såsom skäl för en omorganisation är ogrundat. Kristianstad: De statsfinansiella skälen för enhetsskolan äro icke de minst betydande. SK har däremot tillmätt de sociala skälen för stor betydelse. Såsom allmänt omdöme framhåller styrelsen, att styrelsen funnit förslaget inrymma beaktansvärda uppslag till förändringar, men därjämte åtskilliga detaljer av omtvistligt värde. Arboga: Folkskolan kan och bör vara bottenskola och bör således ingå som organisk del i hela undervisningsväsendet. En sådan ställning erhåller clen ej genom SK:s förslag, då häri bestämmes, att inträdesprov skall hållas efter genomgången 6-klassig folkskola för »att utröna den inträdessökandes förutsättningar för fortsatta teoretiska studier». Härigenom kommer mången sent utvecklad intelligens att utestängas. Bättre ställning som bottenskola kan folkskolan för närvarande anses intaga, då det står fritt för dess lärjungar att från vilken klass som helst genom prövning vinna inträde i högre eller lägre klass av läroverket. Linköping (maj): Vad stadsbefolkningen beträffar kan sägas, att de, som leva under clet ekonomiska streck, som tillåter högre utbildning åt barnen, bli ej hjälpta, de som leva på gränsen, behöva ej ny skolorganisation. Reformen är alldeles värdelös — den förlängda studietiden gör den förlustbringande. Den nya skolorganisationen har icke några som helst fördelar, som icke kunna uppnås genom obetydlig förändring inom nu gällande organisation. Karlshamn: Förslaget innebär en påtaglig orättvisa mot landsbygden, särskilt de utpräglade bondesocknarna. Folkskolans bärkraft. 1. De under I ovan upptagna anse bevisat, att folkskolan är bärkraftig och hänvisa i allmänhet till resultaten från cle kommunala mellanskolorna i det egna distriktet. Ur utlåtandena kan anföras: Katrineholm (maj.): Erfarenheterna från Katrineholm visa icke blott, att den 6-åriga folkskolan kan bilda underlag för en högre skola i enlighet med SK :s grundtankar, utan jämväl att med en sådan organisation vunnits mycket goda resultat. Jönköping (reservanter): Omdömet att den högre undervisningens resultat kommer att försämras, är synnerligen nedsättande för folkskolan och dess lärare. De 3 åren i folkskolan måste åtminstone beträffande speciellt studiebegåvade barn och under i övrigt gynnsamma omständigheter uppskattas lika med motsvarande tid i allmänna läroverk. Motala: Folkskolans lärjungar, som övergått till högre läroanstalter, hava i de flesta fall vitsordats äga förmåga att tillgodogöra sig undervisningen minst lika bra som respektive läroanstalts förutvarande egna lärjungar. Hälsingborg (maj.): Visserligen kan göras gällande, att den nya undervis-

81 ningsplanen ännu prövats så litet, att omdömena, huruvida den medfört förbättring eller försämring i fråga om kunskapsresultatet, ännu ej hunnit stadga sig. Men så mycket torde emellertid kunna sägas, att då den i stort sett vilar på erkända och sunda pedagogiska principer och då lärarutbildningen numera omlagts, det finnes goda skäl förvänta, att folkskolan skall giva ett resultat såväl beträffande ungdomens allmänna psykologiska utveckling som ock beträffande det kunskapsmått, som erfordras såsom grund för den påbyggnad, som av SK avses för studiebegåvade. Norrköping (maj.): Styrelsen, som ända till 1922 även var styrelse för den kommunala mellanskolan och högre folkskolorna, anser sig först böra uttala sig om förhållandet mellan dessa skolformer. Styrelsen har funnit den 6-klassiga folkskolan utgöra en god grund. Elever i clen högre folkskolans teoretiska avdelning avlade ofta med mycket goda resultat såsom privatister realskoleexamen. Emellertid var det till en början endast med stark påfrestning detta kunde ske. Efter kommunala mellanskolans inrättande har det blivit bättre. Styrelsen hyser ingen tvekan att uttala, att Norrköpings 6-klassiga folkskola, vilken varit föremål för stort intresse från stadens myndigheters sida, tillfredsställer mycket stora fordringar på undervisningens kvalitet och skolornas utrustning. : 2. Hos övriga styrelser anföres allmänt som skäl till deras avvisande hållning gentemot det föreliggande förslaget tvekan i fråga om folkskolans bärkraft för den högre skolan. Härvid framhålles framför allt det stora antalet folkskolor av lägre typ å landsbygden. Såsom exempel kunna anföras: Stockholm (reservanter): Folkskolan har ännu ej nått clen utveckling, att den på ett betryggande sätt kan meddela de förkunskaper, som äro oundgängligen nödvändiga för ett framgångsrikt bedrivande av högre studier. Landsbygden har en hel del skolor av lägre typ, vilket särskilt blir till förfång för cle högre studiebegåvningarna. Gävle (maj.): SK väntar säkerligen för mycket av folkskolan, då den hoppas, att den skall lägga en bred och säker grund för undervisningen i främmande språk. Visserligen är kritiken mot folkskolans arbetsresultat mycket överdriven, Men språkläran är mindre väl tillgodosedd i den nya undervisningsplanen för folkskolan, och den är nödvändig såsom grund för högre skolans främmande språkundervisning. Att lägga ytterligare vikt vid grammatiken skulle dock bli till men för andra delar av svenskundervisningen, som äro av större vikt för folkskolans lärjungar i allmänhet. Skellefteå: Stora krav måste ställas på folkskolan som bottenskola. Man kan med skäl fråga, huruvida folkskolan kan nöjaktigt motsvara dessa krav, enär den nya undervisningsplanen ej ännu tillräckligt prövats. En större svårighet är clet ojämna elevmaterialet. Arbetet i folkskolan betungas alltid av de för studier mindre bekväma eleverna, Styrelsen vill dock framhålla, att styrelsen ej har anledning tvivla på folkskollärarnas duglighet och intresse. Skövde: Folkskolan har ännu ej nått clen utveckling, att den i sin helhet kan läggas till grund för den högre undervisningen. Alltför djärvt att bygga på ovissa framtidsförhoppningar, att folkskolans utveckling skall gå raskt och lika bra som hittills. Vissa styrelser kritisera dessutom den bristande utredningen å denna punkt. Reformens inverkan på folkskolan. 1. De under I ovan upptagna anse ställningen som bottenskola komma att fördelaktigt inverka på folkskolans inre och yttre utveckling. I de fall, där fara för tryck icke förnekas, anses detta ej av betydelse eller i vissa fall tvärtom av godo. Som exempel kunna anföras : 6—232122.

82 Stockholms folkskoledirektion (maj.): Att ett tryck från clen högre skolan på folkskolan är att befara, torde icke kunna bestridas. Då emellertid ingen för att undgå detta tryck på folkskolan skulle vilja ställa densamma utanför skolorganisationen i övrigt, och då även de mest energiska motståndarna till enhetsskolan likväl erkänna det riktiga i kravet på att folkskolans lägre klasser skola utgöra bottenskola för den högre skolan, blir frågan: i vad mån förryckes arbetet under i övrigt lika förhållanden i exempelvis clen 4-åriga eller inom den 6-åriga folkskolan som bottenskola? Det torde kunna starkt ifrågasättas, huruvida clet lägre skolstadiet, där det måste vara av synnerlig vikt, att vid undervisningen och skolans verksamhet i övrigt hänsyn tages endast till pedagogiska krav och att uppfostringsarbetet icke förryckes av examenstvång, är från pedagogisk synpunkt lämpligare att direkt mottaga trycket från den högre skolan än någon av folkskolans högre klasser. 2. De övrigas avvisande hållning till SK:s förslag betingas ofta av farhågor för folkskolans lugna och självständiga arbete. Utöver allmänt återkommande kortfattade yttranden om fara för tryck å folkskolan, förryckande av folkskolans arbete, folkskolans utveckling till preparandskola torde kunna anföras följande uttalanden: Göteborg (maj.): En annan olägenhet hos SK:s schematiska förslag till enhetsskola är, att det med sin anknytning av realskolan till fullt avslutad folkskola icke i allo kommer att återverka gynnsamt på folkskolans uppfostran och undervisning. Folkskolans uppgift torde vara icke blott att meddela sina elever en viss medborgerlig bildning utan också att vara karaktärsbildande och verka som folkuppfostrare i vida högre grad än någon annan skola torde kunna, I folkskollärarens uppgift ingår till synnerligen stor del arbete med elevernas rent sociala förhållanden; han har att taga befattning med deras hemförhållanden på ett helt annat sätt än läroverksläraren någonsin kommer att göra; han har att ombesörja understöd av olika slag, barnbespisning, skollovskolonier; han skall undersöka barnens skolgång och söka undanröja hindren, där sådana förefinnas, samt tänka på barnens hygien. Denna folkskolans betydelse uppskattas också av föräldrarna vida mer numera, sedan föräldrarnas auktoritet i många hem försvunnit; det förekommer således ganska ofta, att föräldrar hänvända sig till läraren för att anförtro sina bekymmer åt honom med avseende på barnens uppfostran. Det vore därför till stor skada, om folkskolan, då den i sin helhet inlämmas som bottenskola och förberedelseskola för läroverken, skulle förlora, helt eller delvis, clen betydelse, som ligger i ovan antydda verksamhet. Även om styrelsen medgiver, att folkskolans ställning som. bottenskola kommer att verka stimulerande på lärarens arbete, är styrelsen ändock icke benägen att stämpla ovan antydda risker som framsprungna ur ogrundade farhågor. I den mån konkurrensen mellan inträdessökande till den på sexklassig folkskola byggda realskolan mera gör sig gällande, blir det både förklarligt och delvis även försvarligt, om folkskolans lärare sätta en ära i att söka föra fram sina bästa elever till så goda resultat som möjligt vid en kommande inträdesprövning. Folkskolans självständiga pedagogiska uppgift kan därvid lätt skjutas åt sidan. Man kan visserligen peka på den omständigheten, att vissa elever redan nu i folkskolan prepareras att vinna inträde i högre folkskolor och kommunala mellanskolor och att ingen olägenhet förmärkts härvid för cle övriga elevernas vidkommande. Men häremot kan anföras, att frågan säkerligen blir mera svårlöst, när hela den stora strömmen av sökande till de allmänna läroverken kommer att passera folkskolans klasser, och cle erfarenheter, som man vunnit från mindre samhällen mecl deras mindre komplicerade skolförhållanden och svagare konkurrens om platserna vid realskolan, torde icke utan vidare kunna överföras på cle större stadssamhällena. Folkskolans självständiga ställning skulle vida

83 bättre tryggas, om i större samhällen en första övergång till realskolan bleve möjlig redan efter fjärde skolåret; med större lugn och ro skulle folkskolans arbete då kunna bedrivas i cle två högsta klasserna. Jönköping (maj.): I samma mån folkskolan göres mera lämplig till bottenskola, synes den komma att bli mindre skickad för sin ursprungliga och centrala uppgift. Då trycket sättes in just å folkskolans topp, måste det verka särdeles menligt. En viss sugning till cle högre teoretiska studierna kan uppstå, som kunde verka förryckande på folkskolans utveckling efter cle riktlinjer, som nyligen blivit utstakade bland annat genom de praktiska överbyggnaderna,' Den sjunde klassen skulle komma att stå helt utanför systemet och antagligen helt tyna bort. En tvångsanslutning till folkskolan skulle ha till given följd att göra folkskolan impopulär. Örebro: En sexårig bottenskola skulle visserligen stimulera de teoretiska studierna i folkskolan, men otvivelaktigt kommer detta teoretiska arbete att avsevärt inkräkta på en tid, som med större fördel kunde användas för praktiska och allmänbildande kunskaper. ^Stockholm (reserv.): Det skall även med cle allra bästa lärare ej kunna undgås, att många falla för frestelsen att ensidigt inrikta undervisningen på att preparera eleverna för inträde i clen högre skolan, varmed måste följa ett försummande av de elever, som ej anses äga förutsättningar för högre teoretisk bildning. Linköping (maj.): Folkskolan blir ej ett avslutat helt mecl givet utbildningsmål. Den föreslagna omläggningen av exempelvis modersmålsundervisningen motverkar folkskolans ursprungliga och väsentliga uppgift. Grammatikundervisnmg skall ej bedrivas mycket men läsning grundligt. Tvärtom blir fallet, om folkskolan skall vara grund för högre undervisning, då elementerna i grammatik bli nödvändiga för utländska språks inlärande på högre stadium. Folkskolan har intet att vinna, tvärtom motverkas dess väsentliga uppgift. Karlshamn: Folkskolans elever få farliga konkurrenter från privatskolorna, som komma att ordna sin undervisning just med hänsyn till inträdesprovet: för att ej bli efter, måste folkskolan i viss mån följa exemplet och vore då inne på en olycklig väg. Tvivelaktigt är också, om folkskolan vunne i popularitet genom att vara enda barndomskolan. Tvånget att sända barn dit skulle beröva den välvilligt intresse från otaliga föräldrar. Bottenskolans längd. 1. 6-årig bottenskola tillstyrkes av de under A ovan upptagna 15 styrelser, 17 majoriteter och 18 minoriteter. Som skäl anföres i allmänhet, att man ansluter sig till SK:s motivering för förslaget, framför allt de sociala skälen. Därjämte hänvisas till resultaten från mom eget distrikt befintliga kommunala mellanskolor. Ur yttrandena kan anföras exempelvis: Katrineholm (maj.): Erfarenheterna från Katrineholm ha visat, att den 6-anga folkskolan kan bilda underlag för en högre skola med mycket goda resultat. Styrelsen anser sig ge uttryck åt en mycket allmän uppfattning här på platsen, då den betecknar en organisation 6-årig bottenskola + 4-årig mellanskola såsom befunnen mycket god och solid. Styrelsen tar bestämt avstånd från tanken att bygga på lägre klass än den sjätte. Detta skulle icke vara till folkskolans fromma, verka förryckande och störande på dess arbete, många av enhetsskolans fördelar ginge förlorade, för landsbygdens barn, vilka enligt erfarenheten ha mycket lätt att i hemorten inhämta A-kurser, betyder i regel varje ars avknappning på bottenskolan ett år med stora utbildningskostnader. Även barn ur fattiga stadshem möta större svårigheter, om bottenskoleåren avknappas. Undervisningen å barndomsstadiet blir dyrare, ju färre folkskoleåren äro. Stockholm (maj.): Genom SK:s förslag skulle den teoretiska, utbildnings-

84 linjen komma att anknyta till samma skolstadium, som de praktiska ungdomsskolorna. E t t avskiljande på ett lägre stadium av de barn, som skola fortsätta fram till högre teoretisk bildning, och särskilt omhändertagande av dessa i mera gynnade skolor kan icke annat än bidraga till att upprätthålla den sociala fördomen om det materiella arbetets mindervärdighet samt försvåra genombrottet av cle praktiska ungdomsskolorna. Söderhamn (maj.) : För cle mindre bemedlade eller de som av andra skäl äro tveksamma, bör ligga trygghet i att ej förrän vid folkskolans slut bestämma sig. Dessutom är clet säkrare att vid denna tid avgöra barnets anlag. Ludvika: Valet av levnadsbana blir aktuellt just vid avgången från folkskolan. .,, ,' Halmstad (maj.): 6-klassig bottenskola är ett av utvecklingen betingat krav, som ej kan avvisas. Kompromiss på 4 år medför ej arbetsfred. Lund (maj.) : För landsbygdens och cle mindre städernas vidkommande torde olägenheten av förlängd studietid i mycket hög grad uppvägas av fördelen att få ha barnen hemma längre tid och av de minskade kostnaderna för vederbörande kommun för den undervisning, som för närvarande meddelas i cle kommunala mellanskolorna, Malmö har tidigast haft en sådan organisation som SK föreslår; ertarenheten har visat, att • — genom organisationen vunnits goda, ^ för att icke säga lysande resultat. Styrelsen betecknar därför organisationen såsom mycket god och solid. .• , Hälsingborg (maj.) : Det måste från samhällets synpunkt erbjuda betydande fördelar att ur ett större lärjungematerial än hittills rekryteringen till fortsatta studier kan äga rum. _ • Till erfarenheter från egna distrikt hänvisa: Malmö, .Ludvika, bater, Huskvarna Tranås, Boden, Katrineholm, Hedemora, Lindesberg, Ulricehamn Mot ' förlängningen i studietiden uttalar sig flertalet styrelser och föreslår överarbetning av förslaget för att undvika denna förlängning. Bland olika förslag att minska studietiden kunna nämnas följande: a) tidigare intagning i folkskolan, föreslaget av Göteborgs reserv., Katrineholm Malmö, Luleå reserv., Hudiksvalls reserv., Eskilstuna, Boden; b)'snabbare genomgång av folkskolan (5 år), föreslaget av Luleå reserv., Landskrona maj., Boden; . '•.'•• T ! . ' c) fri flyttning, föreslaget av Göteborgs reserv., Katrineholm, Lindesberg. Luleå reserv., Boden. . . . Tidaholms styrelse förutsätter minskning i hembygdsundervisningen -— Göteborgs reserv, hänvisa på förslaget om 6-åriga lycéer på 6-årig bottenskola. — Västerås maj. föreslår förkortning av ferierna. — Malmö, Landskrona maj. och Halmstad anse tanken på att under vissa förutsättningar låta 6-årig overskola föra direkt fram till studentexamen ha starka skäl för sig. Lunds maj. anser, att tidsbesparing kan vinnas genom nedflyttning av vissa delar av realskolans kurser i folkskolan, genom att realskolexamen ej göres obligatorisk tor inträde i gymnasiet och genom att omläsning i den högre skolan undvikes. 2 4-årig bottenskola förordas eller utredning om och prov med 4-årig bottenskoleorganisation föreslås av: styrelserna i Mariestad. Södertälje, Örebro och Östersund, majoriteter i Alingsås, Askersund, Borås (8, övr. 7 för grundlig omarbeta.). Djursholm, Jönköping. Hudiksvall, Sala, Skövde (även 5-arig , öundsvall Uddevalla. Vimmerby och Växjö, reservanter i Falkenberg, Halmstad Hälsingborg, Landskrona, Lidköping, Söderhamn, Ulricehamn. 1 stad samt direktionen över Prins Gustavs folkskola i Uppsala. ; Såsom motivering anföras skäl, som återfinnas i bl. a. läroverkskollegiernas yttranden, framför allt studietidens förlängning, tryck a folkskolan, tor litet

85 arbete under de 6 första åren, överansträngning i den högre skolan, olämplig övergångsålder samt ekonomiska skäl. Övergångsklasser från folkskolans sjätte klass vid sidan av clen normala 4klassiga bottenskolelinjen föreslås dessutom inom några styrelser. Jönköping förordar slutligen bestämt särskiljande mellan stad och landsbygd. 3. 4-årig och 6-årig bottenskola å olika orter föreslås av enhälliga styrelser i Karlstad, Kalmar och Karlshamn samt majoriteten i Göteborg och Gävle, reservanter i Lund och Halmstad. Ur motiveringen kan anföras: Göteborg: Skolorganisationen bör göras så smidig, att den tillåter övergång icke endast å en punkt utan på flera. Låter man den första övergångsmöjligheten infalla icke efter tredje skolåret utan ett år senare, så blir därigenom stora medborgargruppers intresse av att icke få studietiden förlängd tillgodosett. En senare övergång är emellertid nödvändig för dem, som icke kommit sig för att fatta ett beslut om yrkesriktning tidigare, och framför allt för landsbygdens befolkning, som kan ha berättigade anspråk på att få behålla barnen i hemortens skola så länge som möjligt. Det intresse, som bär upp de nuvarande kommunala mellanskolorna, blir därigenom även i framtiden tillgodosett, utan att något offer av studieår behöver krävas av andra medborgargrupper. Karlstad: Fördelarna bleve, att studietiden för det övervägande antalet barn bleve densamma som nu, att barn från landsbygdens lägre skolformer mecl större framgång kunde tävla med barn från bättre skolor, att cle studiebegåvade tidigare komme i lämpligare studiemiljö, att folkskolan i femte och sjätte klasserna finge ostört ägna sig åt sin speciella uppgift, att övergången från folkskolan till läroverken bleve smidigare, enär flera tillfällen yppade sig, möjligheterna att rätta vid inträdesprövningarna begångna misstag bleve större, då återgång till folkskolan vore möjlig. Härnösand förordar prövning av 4-årig och 6-årig bottenskola, innan val träffas. Vimmerby vill ha experiment ej blott mecl 4-årig, utan även med 5- och 6årig bottenskola, f

4. 5-årig bottenskola föreslås av Arboga, Hässleholm, (för särskilt studiebegåvade övergång till realskolan från 4 klassen) och Söderköping, majoriteten i Norrköping samt en reservant i Nora. 5. övriga styrelser avstyrka ävenledes 6-klassig bottenskola och föreslå dels ny undersökning om bottenskolans längd, dels grundlig omarbetning av SK:s förslag, dels ock ny, förutsättningslös utredning. Särskilt torde nämnas, att reservanterna i Borås kräva omarbetning av förslaget för tidsbegränsnings vinnande, vare sig denna skall ernås genom omläggning av lärokurserna eller eventuellt genom tidigare övergång från folkskolan till realskolan.

Handelsgymnasier och tekniska läroverk. Genomgående avstyrkes SK:s föreliggande förslag inom denna grupp. Det allmänt anförda skälet härtill är studietidens förlängning. Så anför Handelsgymnasiernas styrelsekonferens, att förslaget medför den beaktansvärda olä-

86 genheten. att de från gymnasierna utexaminerade, då de börja sin praktiska kontorsutbildning, äro ett helt år äldre, än vad annars behövde vara fallet, något som står i direkt strid mecl köpmannavärldens ofta uttalade önskningar. Vidare yttrar koll. vid tekniska läroverket i Malmö, att det år, som sålunda skulle till ingen nytta förnötas på skolbänken, eljest skulle begagnats till praktiskt arbete inom industrien och därmed skänkt ynglingen ett efter koll:s mening synnerligen värdefullt för att icke säga oumbärligt tillskott till hans utbildning för teknisk verksamhet. Likaledes anser koll. vid tekniska gymnasiet i Örebro, att clen nuvarande ordningen har ett bestämt företräde därutinnan, att de, som ämna söka inträde vid de tekniska läroverken, i stället för clet tionde skolåret kunna ägna ett år åt industriell praktik såsom en synnerligen värdefull förberedelse för de tekniska studierna. Som andra huvudskäl för sitt avstyrkande anger Handelsgymnasieruas styrelsekonferens, att språkundervisningen i clen föreslagna realskolan icke är av beskaffenhet att kunna meddela samma kunskapsmått, som meddelas i den nuvarande realskolan, vilket måste anses som det minimum av förkunskaper, som handelsgymnasierna måste fordra för att kunna fylla sin uppgift att utbilda duktiga korrespondenter. Beträffande folkskolans bärkraft yttrar koll. vid eleklrotekniska fackskolan i Västerås: Koll:s erfarenhet har givit vid handen, att den undervisning i modersmålet, som meddelas i folkskolan, icke är av den art, att den kan anses utgöra »en bred och säker grund för undervisningen i främmande språk». Sorgliga erfarenheter ha även gjorts beträffande matematikundervisningen. Detta gäller icke enbart sådana elever, som efter genomgången folkskola flera år ägnat sig åt praktiskt arbete, utan även dem, som med höga betyg i modersmål och matematik kommit direkt från A-skolor. 4-årig bottenskola förordas av sistnämnda koll. (jämte övergångsklasser), tekniska elementarskolan i Borås och tekniska gymnasiet i Örebro.

Universitets- och högskolemyndigheter. Folkskolan som bottenskola. De myndigheter, som yttrat sig direkt om denna punkt, ha ställt sig sympatiska till principen. Lunds filosofiska fakultet vill principiellt uttala sina sympatier för förslaget, »att med folkskolan såsom grundval ett system av läroanstalter uppbygges, som under lika villkor tillgodoser ungdomens utbildning». Göteborgs högskolas lärarråd: Vad beträffar grundprincipen, att läroverken böra göras så tillgängliga som möjligt för barn ur alla samhällsklasser och att övergången från folkskola till läroverk bör ordnas mecl huvudsaklig hänsyn till detta krav, kan lärarrådet giva bottenskoletanken så fattad sin fulla anslutning. Uppsala teologiska fakultet: Att folkskolan i princip bör stå som bottenskola för hela folket är en grundsats, vars riktighet fakulteten ej vill bestrida, Allmän .ställning till SK:s förslag. De vägar, på vilka SK vill förverkliga principen, kritiseras emellertid av samtliga myndigheter, varför ingen tillstyrker SK:s förslag. Medicinska fakulteten i Uppsala samt Göteborgs högskolas styrelse och lärarråd avstyrka förslaget i dess föreliggande form och kräva genomgripande omarbetning — övriga myndigheter avstyrka förslaget i dess helhet, I fråga om allmän motivering torde kunna anföras följande.

87 Universitetskanslern: Kanslersämbetet vill påpeka två omständigheter, vilka äro ägnade att redan från början väcka tvivelsmål om lämpligheten i allo av de i SK:s betänkande avgivna förslagen. Dels har nämligen SK på grund av de åt densamma i förväg givna direktiven icke haft obeskuren rätt att överlägga om den bästa framkomliga vägen från organisatorisk synpunkt (Uppsala filosofiska fakultet), dels ock är clen samling av reservationer, som i rikt mått beledsaga SK:s betänkande under namn av »särskilda yttranden» i hög grad ägnad att betaga detsamma clen enhetliga karaktär, vilken vid ett så genomgripande reformförslag vore önskvärd (Lunds filosofiska fakultet). De anmärkningar, vilka blivit framställda mot SK:s betänkande och vilka anmärkningar avse viktiga huvudpunkter i förslaget, äro efter kanslersämbetets uppfattning av så vägande beskaffenhet, att det synts kanslersämbetet omöjligt att tillstyrka bifall till SK:s förslag; och då en omarbetning av detsamma exempelvis i den riktning, att bottenskolan göres fyraårig, icke torde kunna åstadkommas utan förnyad g-rundlig utredning och omprövning, anser sig kanslersämbetet böra avstyrka SK:s förslag i dess helhet. Uppsala större akademiska konsistorium anser sig böra mot förslaget framställa vissa anmärkningar, som synas konsistoriet beröra så väsentliga punkter i förslaget, att blott en revision av detsamma enligt konsistoriets mening ingalunda torde vara tillräcklig eller möjlig, för att förslaget skall kunna bliva en antaglig grund för en genomgående och allsidig reform av det svenska skolväsendet. — — — Konsistoriet finner slutligen förslaget, ehuru detsamma otvivelaktigt innehåller beaktansvärda och värdefulla uppslag, icke vara av clen beskaffenhet, att det kan eller bör läggas till grund för en reform av det svenska skolväsendet, varför konsistoriet avstyrker detsamma i dess helhet. Uppsala filosofiska fakultet: Vid tecknandet av sin idealiska skol- och samhällsordning synes SK ej tillräckligt hava beaktat, att valet av yrke i övervägande grad är en ekonomisk fråga, och att vägen till studentexamen och därmed följande utsikter att söka sin framtid på den teoretiska banan ej kan spärras för medelmåttiga eller svaga begåvningar, vilka tack vare föräldrarnas ekonomiska ställning kunna få clen nödiga utbildningen härför i privata skolor eller genom privat undervisning. Denna föräldrarnas strävan att efter bästa förstånd sörja för och säkerställa sina barns framtid är helt naturlig och kan ej göras till föremål för berättigat klander. Ej heller kan denna vid val av levnadsbana medbestämmande ekonomiska faktor bortelimineras genom blott och bart skolorganisatoriska åtgärder. Trots direktivets föreskrifter om kraftiga statsåtgärder för begåvningarnas tillvaratagande, från vilket samhällslager de än komma, har SK ej rekommenderat några åtgärder eller gjort några utfästelser att ekonomiskt stödja de fattiga begåvningarna. Fakulteten anser clet önskvärt, att mått och steg tagas för att ekonomiskt stödja verkligt behövande lärjungar med utpräglad studiebegåvning, och torde de grundsatser, som därvidlag tillämpas inom Englands undervisningsväsende (se London County Council, Draft Scheme, June 1920), i någon mån kunna tjäna som vägledning vid ett eventuellt utarbetande av förslag i denna riktning. — Facit av de granskade »sociala fördelarna med enhetsskolan» blir i huvudsak följande: Den nuvarande skolorganisationen, som lämnar vägen till studentexamen öppen för envar, som har möjlighet eller förmåga, ersattes över så gott som hela linjen med statsskolor, öppna endast för den genom förvärvet av vissa bestämda betygssummor ådagalagda begåvningen. Många medelmåttor och troligen även många begåvningar av ensidig läggning bliva, för så vitt de tillhöra ekonomiskt mindre välsituerade hem, utestängda från statsläroverken. Äro de åter utgångna från förmögnare hem, kunna cle omhändertagas av privatläroverk med utsikt att distansera begåvningarna i statsläroverken. Resultatet för de fattiga begåvningarna blir en avsevärt förlängd studietid med i många

88 avseenden sämre utbildning än nu. Största delen av landsbygdens barn utestängas helt enkelt från direkt övergång till läroverken. Detta framtidsperspektiv förefaller så föga lockande, att fakulteten ser sig nödgad att även på sociala grunder avstyrka SK:s förslag om införandet av en sexårig enhetsskola. Om kamratskapet i enhetsskolan påpekas, att själva sammanförandet av barnen i en gemensam skola ej ställer familjerna på samma sociala plan. Det goda kamratskapet och klassutjämningen ger fakulteten sin fulla anslutning åt, men anser, att bättre resultat härutinnan icke vinnas i den föreslagna enhetsskolan, som snarare kommer att verka splittrande än enande. Lunds filosofiska fakultet finner sig icke kunna förorda, att en ny läroverksorganisation uppbygges på den grundval, som av SK föreslagits, åtminstone i vad angår SK-förslagets mera väsentliga principer. För den händelse sådana åtgärder skulle lagfästas, som kunde äventyra den för universitetsstudierna oundgängliga kunskapsnivån, torde det för universitetet bliva nödvändigt att taga i övervägande, vilka särskilda krav utöver studentexamen, som måste uppställas för inträde till universitetet, Sistnämnda synpunkt framhålles även av Uppsala filosofiska fakultet, som anser slutresultatet lätt kunna bliva, att universiteten antingen måste fordra vissa garantier av dem, som efter avlagd studentexamen önska därstädes bedriva studier, eller ock i viss utsträckning övertaga skolans undervisning, samt av Göteborgs högskolas lärarråd. Karolinska institutet: Grundsatsen om statens kontroll över ungdomens uppfostran riktar sig närmast mot försumlighet å föräldrarnas och målsmännens sida och avser näppeligen tvångsåtgärder mot dem, som i pedagogiska frågor hysa en från myndigheterna avvikande åsikt. Föräldrarnas strävan att skaffa sina barn den bästa möjliga uppfostran, som är att förmärka i alla samhällsklasser, är biologiskt sett ej något annat än en yttring av föräldrarnas omvårdnad om avkomman. Denna strävan har i alla tider varit av största betydelse för kulturutvecklingen och torde svårligen kunna ersättas med tvångs- och kontrollåtgärder från samhällets sida, Folkskolans bärkraft anses ej styrkt, ifrågasattes eller bestrides. Så anmärker Uppsala filosofiska fakultet i en längre kritik, riktad mot folkskolans nya undervisningsplan, som ännu ej är slutprövad, bristande grund i naturvetenskap och svenska, lärarbristen, lärarnas utbildning, som trots seminariereformen lämnar mycket övrigt att önska, den sakta, progressionen av A-skolor, varefter fortsättes: Då SK ej är i stånd att vederlägga anmärkningarna, nöjer den sig med att uttrycka allmänna förhoppningar om en blivande utveckling av folkskolan. Den obefintliga, men erforderliga utredningen om folkskolans kompetens är en fundamental svaghet i förslaget. Fakulteten håller före, att så länge utredning härom ej åvägabragts, ett bestämt pedagogiskt företräde måste tillerkännas en skolorganisation, som i likhet med clen nuvarande gör det möjligt för folkskolans elever att på ett tidigare stadium och under en längre tid komma i åtnjutande av de förmåner, läroverken med hänsyn till undervisning, lärarutbildning och elevmaterial kunna erbjuda. Om den kommunala mellanskolan såsom belägg för folkskolans kompetens yttras: Den är en kamporganisation, där både lärare och lärjungar veta, vad striden gäller, och därför ej sky några ansträngningar. Det förefaller högst osannolikt, att samma resultat som nu skulle vinnas, då den eggelse, som alltid åtföljer tävlan med en större och starkare, ej längre förefinnes, eller med ett lärjungematerial av den vanliga i städerna förekommande genomsnittstypen. Professor von H of sten, Uppsala, anför om biologiundervisningen: Så mycket kan utan tvekan sägas, att mecl hänsyn till den biologiundervisning, som med folkskoleseminariernas nuvarande organisation kan meddelas i dessa, folkskolan

80 omöjligt kan lämna en undervisning, som kan ersätta den, som nu meddelas i läroverkens lägsta klasser. Att en (ännu ej genomförd) undervisningsplan finnes, som på papperet tar sig utomordentligt vacker ut, är vid sidan av detta faktum fullständigt betydelselöst. Långt ifrån att de ur folkskolan utgående lärjungarna komma att äga »bättre förutsättningar för biologiens studium» än de, som nu flyttas från läroverkens 2 :a till 3 :e klass, kan man med bestämdhet göra gällande, att de mecl folkskolans och seminariernas nuvarande organisation måste vara väsentligt sämre rustade för fortsatta biologistudier. — Samma synpunkter framföras i Lund av prof. Kylin. Lunds filosofiska fakultet konstaterar först den bristande utredningen å denna punkt och olägenheterna i cle kommunala mellanskolorna (arbetsbelastningen, »det mindre gynnsamma trycket å det dagliga arbetets lugna fortgång») och frågar sig, om man icke här har att räkna mecl bristande soliditet i den grundval, varpå kommunala mellanskolan haft att bygga. Beträffande den nya lärarutbildningen finner fakulteten otvivelaktigt, att man bör av den höjning av folkskollärarnas kvalifikationer, som kan bli en följd av seminariereformen. kunna förvänta bättre undervisningsresultat. Men fakulteten betvivlar, att detta blir till gagn för clen teoretiska utbildningen. Det är att märka, att undervisningsplanen vill tillgodose även praktiska bildningsintressen, som utformats genom cle praktiska ungdomsskolorna. En förskjutning från förmäla till reala bildningsintressen är tydlig i clen nya planen. Särskilt påpekas farorna för kunskapstillägnandet genom hembygdsundervisningen. — Då man betänker, att detta ämne sträcker sig över tre hela skolår, så föreligger här uppenbarligen en unclervisningsfara, vars effekt endast högst minimalt torde uppvägas därav, att ämnet också bör enligt undervisningsplanen främja barnens framsteg i modersmålet. Ty härvid tillfogas strax, att det icke får övergå till modersmålsundervisning. Kanske skola systemets målsmän säga, att en reduktion i läsämnen å lågstadiet kan kompenseras av en vidgad och efter bättre metoder organiserad språklig och litterär undervisning å högstadiet, Vad har man för garantier för en sådan verkan? Och skulle folkskolans språkliga och litterära bildningsnivå i lyckligt fall blott kunna bibehållas vid sin tidigare grad men icke direkt höjas, så är av den nya undervisningsplanen i alla händelser desto mindre något vunnet för folkskolelärjungarnas förbildning för de högre teoretiska skolformerna, som just språkstudierna där komma att ställa så stora anspråk på dem. Det må icke förtänkas fakulteten, att den anser nödigt att avvakta en längre tids erfarenhet av den nya undervisningsplanens verkningar. Reformens inverkan på folkskolan anses allmänt bliva av menlig natur. Så anför exempelvis Stockholms högskolas lärarråd: Vid förverkligandet av denna tanke (bottenskoletanken) bör man enligt lärarrådets mening starkt fasthålla, att den största delen av landets ungdom är i behov av en utbildning av annan art än den, som erfordras för dem, som önska övergå till realskolan. För dem, som önska gå den praktiska vägen antingen direkt eller genom folkskolans överbyggnader, blir clet därför en avsevärd olägenhet, om hela folkskoleundervisningen genom att inriktas mot realskolan som slutmål lockas att lägga huvudvikten på den teoretiska utbildning, som erfordras för inträdet i denna högre skola, Bottenskolans längd. Ingen myndighet tillstyrker 6-årig bottenskola. Som s k ä l f ö r clen avvisande ståndpunkten anföras särskilt utförligt den förlängda studietiden och de försvagade kunskaperna vid studentexamen. Så anför universitetskanslern under hänvisning till olika fakulteter följande: Vid de reformer av de akademiska examina, som under senare tider vidtagits,

90 har det varit en av de ledande synpunkterna, att studietiden borde förkortas, så att clen universitetsbildade ungdomen vid en icke alltför sen ålder finge övergå till sina egentliga livsuppgifter. Den föreslagna skolreformen skulle motverka detta syfte och medföra ett tillbakasteg från de resultat i berörda avseende, som genom nämnda reformer ernåtts (Uppsala juridiska fakultet). Den förlängda skoltiden kommer att till sina verkningar hårdast drabba cle mindre bemedlade, de fattiga studiebegåvningarna, som SK säger sig vilja hjälpa fram. Den tanken ligger nära, att dessa fattiga begåvningar ej komma att kunna uppvisa samma examensresultat som medelmåttorna från burgnare hem, vilka från början undervisats i målmedvetet syfte att vinna inträde i läroverken. På sådant sätt komme enhetsskolan att i praktiken verka socialt söndrande i stället för enande (Uppsala filosofiska fakultet). De medicinska myndigheterna kritisera särskilt förlängningen från den synpunkten, att de unga läkarna senare komma ut i praktiska livet. Professor Charlier, Lund, visar, att enligt förslaget en realstudent skulle behöva 25 veckotimmar mera än nu (motsvarande inalles 900 timmar) och en latinstudent 27 veckotimmar mer än nu (motsvarande inalles 972 timmar). Efter undersökning, vartill denna kolossala ökning skulle användas, fortsätter Ch.: Att förlänga studietiden för studentexamen är i och för sig mycket betänkligt, men ännu betänkligare ställer sig saken, om härigenom ingen reell vinst erhålles. Anledningen till förlängningen torde vara den, att SK ansett, att »folkskolan som bottenskola» nödvändigt fordrar, att hela folkskolan först måste genomgås, innan man övergår till realskolans undervisning. Angående farhågorna för försämrat studieresultat kan hänvisas till följande yttrande av Lunds humanistiska sektion: Till en början vill då sektionen starkt framhålla clet stora men för språkundervisningens resultat, som — alldeles oberoende därav, att språkundervisningen i sin helhet sammantränges på ett mindre antal skolår, än hittills varit fallet — enligt sektionens mening måste följa därav, att undervisningen i främmande språk skulle inträda vid en icke obetydligt senare ålder än nu. Det torde vara bland sakkunniga i hithörande frågor allmänt erkänt, att clen rätta åldern för den första grundläggande undervisningen i främmande språk just är nio- å tioårsåldern, då minnet ännu är som mest mottagligt, och att sämre resultat vinnas, om elementernas inlärande uppskjutes till en senare period, då detta slag av receptivitet redan börjat att i någ-on mån avtaga och då dessutom arbetet med denna minneskunskaps tillägnande redan måste börja att trängas med andra mera krävande uppgifter. Häremot kan icke invändas, att undervisningen i modersmålet i de folkskoleklasser, som skulle komma att närmast föregå den blivande realskolans första klass, skulle kunna inriktas så, att den gåve en bättre grund än hittills att bygga undervisningen i de främmande språken på, och att härigenom den nämnda olägenheten mecl framflyttning av tiden för språkundervisningen skulle i någon mån kompenseras. Dels skulle nämligen en dylik grundligare undervisning i modersmålets grammatik väl kunna förbereda undervisningen i främmande språk,' men ingalunda ersätta denna. då det just är själva clet främmade språkstoffet, som vid clen lämpligaste åldern bör innötas i minnet. Dels skulle clen mera grammatiserande undervisning i modersmålet, som för detta ändamål bleve nödvändig, enligt sektionens mening till avgjord skada för folkskolan förrycka dennas uppgift i fråga om modersmålsundervisningen, vilken är och bör vara en helt annan. För övrigt torde kunna anföras: Uppsala filosofiska fakultet: Det olämpliga i att begåvade lärjungar under sex års tid tvingas att tillhöra en skola med en för dem alltför låg andlig nivå i stället för att redan efter 3:e eller 4:e året få tillfälle pröva sina krafter och utveckla sina anlag bland ett mindre antal i stort sett dem intellektuellt jäm-

91 bördiga kamrater och under för clen högre skolans undervisning särskilt utbildade lärare är utan vidare självklart. Professor Jeederholm, Göteborg: SK:s förslag att bj r gga realskolan på sexårig folkskola och anordna inträdesprövning vid 13-årsåldern i stället för 10årsåldern måste betecknas som ur inträdesprövningens synpunkt väl befogat. enär det vid därpå särskilt riktade undersökningar visat sig, att kunskapsbetyg i 4:e klassen eller 13-årsåldern vida tillförlitligare angiva studiefallenhet än kunskapsbetyg från 1 :sta klassen eller 10-årsåldern. Detta gäller även folkskolebetyg. Men å andra sidan går under åldrarna 10—13 år dyrbar tid förlorad, som är även ur psykologisk och ej blott organisatorisk synpunkt lämpad för inhämtandet av elementen av främmande språk, och realskolans enligt förslaget utpräglade koncentrationsläsning infaller, om prövningen förlägges till 13-årsålder, under pubertetsperiodens svåraste tid. Även för gossarna, men särskilt för flickorna, innebär detta en viss våda. Ur skolhygienisk synpunkt är den nuvarande anordningen otvivelaktigt att föredraga. På resultatet av kunskapsförvärvet i realskolan kommer samma omständighet att inverka synnerligen menligt även för gossarnas del. Då förslaget dessutom ändock medför en studieförlängning av ett år, kan J . för sin del icke tillstyrka clen föreslagna organisationen. Då de akademiska mj-ndigheterna således enhälligt avstyrka 6-årig bottenskola, förordas i allmänhet ingen annan särskild bottenskoletyp, utan föresläs ny utredning. I några fall förordas emellertid andra typer, för vilka redogöres nedan. 4-årig bottenskola förordas sålunda av följande med nedan angivna motiveringar : Stockholms högskolas lärarråd: En fyraårig barndomsskola skulle innebära clen fördelen, att cle högre folkskoleklasserna finge fritt utveckla sig, oberoende av den högre skolans tryck och oberoende av en på inträdet i clen högre skolan inriktad drill. Vidare undvekes, att prövningen förlägges till en ur psykisk och fysisk synpunkt sjmnerligen olämplig tidpunkt. Prövningen behöver därjämte icke så mycket inriktas på minneskunskaper, utan hänsyn mera tagas till lärjungarnas allmänna intellektuella utrustning och lämplighet för fortsatta studier. Härigenom skulle man bl. a. undvika de risker, som en i förtid företagen gallring kan medföra för sådana stundom starkt begåvade lärjungar, vilkas utveckling under viss period av barndomen varit fördröjd. Professor Hammer, Uppsala, anser, att den allmänna bottenskolan väl må utsträckas till att bliva 4-årig, men ej längre. Huvudskälen äro följande: 1) skolväsendets nationella enhet blir därigenom klarare markerad, 2) Il-årsåldern ger en avgjort säkrare hållpunkt för ett rätt val av utbildningsväg än 9—10-årsåldern. Men att gå längre och göra bottenskolan sexårig, såsom SK föreslagit, därtill finns enligt H:s förmenande icke något bärande skäl. Icke något psykologiskt, ty vad man ser beträffande ett barns anlag och håg i 12—13-årsåldern, det ser man lika bra hos 11-åringen. Icke heller någoi socialt skäl förefinnes. H. anser, att SK:s båda sociala skäl rent av tala emot clen sexåriga bottenskolan. Det första av dessa skäl avser cle fattiga begåvningarnas tillvaratagande: men därvid ligger clet tydligen i alla parters intresse, att detta tillvaratagande sker så fort som möjligt, så snart de begåvade blivit upptäckta. Det andra skälet — det rent sociala — gäller kamratskapet i skolan såsom en klassutjämnande faktor; men l:o) är det mest värdefulla härvid icke barnens direkta kamratskap, utan hemmens försättande på ett kamratligt socialt plan, markerat genom skolväsendets yttre enhet, 2.-o) kommer ju barnens kamratskap på skolbänken, sedan demokratiseringen av skolrekryteringen

n genomförts, att fortsätta i clen högre skolan: och här är detta av vida större social betydelse, eftersom det är i ungdomsåren och icke i de tidigare barnaåren, som cle egentliga vänskapsbanden knytas. Om det sålunda ej finnes några starkare psykologiska och sociala skäl för clen 6-åriga bottenskolan, så finns clet så mycket flera skäl emot den. Härefter redogöres för förlängningen och utförligt för sänkningen av kunskapsnivån, till vilken senare huvudskälet givetvis är den 6-åriga bottenskolan, d. v. s. uppskovet med de egentliga fackstudierna till ett orimligt sent åldersstadium. Göteborgs högskolas lärarråd anser, att övergång till realskolan från både 4 och 6 klassen i folkskolan bör prövas. Professor Charlier, Lund, föreslår övergång från folkskolans 5:e klass samt professorerna Muller och Forssner, Karolinska institutet, anse, att bottenskolan bör göras kortare än 6-klassig.

Domkapitel. Folkskolan — bottenskola. De domkapitel, som uttala sig rörande denna punkt, ansluta sig till den allmänna principen. Så anför exempelvis Stockholms stads konsistorium, att konsistoriet icke kan annat än gilla principen att undervisningsväsendet, i mån sådant kan ske utan förfång för detsamma, bör vila på folkskolan som bottenskola. Att all svensk skolungdom i möjligast vidsträckta mån må få njuta en undervisning, om vilken det kan mecl sanning sägas, att den är likvärdig för alla, att clen, såvitt möjligt, ställer alla på samma linje vid utgångspunkten för livets tävlan, samt att den på skolbänk och lekplats sammanför cle olika samhällsklassernas barn och gör dem till varandras kamrater, synes konsistoriet vara i hög grad eftersträvansvärt. Allmän ställning till SK:s förslag. Samtliga konsistorier avstyrka SK:s förslag. Ur kritikens allmännare delar torde kunna anföras följande. Karlstad: Det har ofta framhållits, att SK på förhand varit bunden av statsrådets instruktion. Man kan och bör därför icke bedöma betänkandet såsom ett på sakskäl grundat uttalande av sakkunniga, utan såsom led i en politisk procedur, avsedd att, om möjligt utan att en verklig utredning och meningsbildning hunnit föregå, i hast påtvinga Sverige en radikal förändring av hittillsvarande högre undervisningsanstalter. Redogörelsen för vad under cle sista årtiondena i Sverige åtgjorts är alltigenom behärskad av tendensen att söka ådagalägga, huru utvecklingen leder hän emot det mål, dit man nu på en del håll vill komma: den enhetsskola, för vars skull vår gamla läroverksorganisation skall i väsentlig mån sönderbrytas. Ärendets politiska behandling i riksdagen framställes såsom det allt avgörande. Och då man i motiveringarna icke kunnat annat än upptaga de skäl, som anförts för den gamla ordningens företräden, avvisas dessa alltigenom såsom jämförelsevis betydelselösa eller såsom innebärande sådana svårigbeter, som gälla vid varje skolform. Man är på förhand av politiska hänsyn övertygad och har allenast till syfte att framställa det fastslagna resultatet såsom ofrånkomligt. Motiveringarna äro så skrivna, att de knappast kunna övertyga andra än dem, som varit övertygade förut. Något annat har väl heller icke avsetts. Ty man har ansett sig nog politiskt stark att kunna behandla det hela som en maktfråga. Skara: Att det föreliggande betänkandet trots det imponerande arbete, som nedlagts därpå, icke kunnat ersätta den utredning, som endast livet självt kan åstadkomma, därpå tyder icke endast clen stora mängden av säryttranden i syn-

93 nerligea viktiga och principiella frågor, utan även själva betänkandet, som ofta kommit till resultat, vilka dess föregående motivering synes snarare försvaga än stödja. Detta förhållande torde finna sin närmaste förklaring däri, att resultatet i det stora hela varit från början genom givna direktiv bestämt. — -— •— Det är utan tvivel någonting nytt, som arbetar sig fram på skolorganisationens område, och som bör komma fram. Detta nya har man betecknat med uttrycken bottenskola eller, såsom SK hellre uttrycker sig, enhetsskola. Varken det ena eller det andra uttrycket angiver klart det berättigade nya, som bör träda fram i vårt skolväsen. Detta nj-a, som bör främjas, kan icke heller med rätta betecknas såsom en i god mening »demokratisk» ande på de allmänna läroverkens område. Ty en sådan ande finns där redan, ja, sedan gammalt. Ingen som genomgått ett allmänt läroverk torde kunna bestrida, att i dessa läroverk råder fullkomlig likställighet mellan lärjungarna utan någon hänsyn till vare sig börd, samhällsställning eller förmögenhetsvillkor. Ingen torde heller kunna bestrida, att dessa läroverk av gammalt mottagit lärjungar från de mest medellösa hem och det oftast i vida större omfattning än från burgna hem. I detta avseende är sålunda varje reformation överflödig. Men väl behöver den svenska folkskolan en starkare ställning, så att den av alla folkets lager omfattas med större förtroende. Denna starkare ställning gäller mindre det kvantum kunskaper, som där bör meddelas — mångläseriet är ju icke i några skolformer något eftersträvansvärt — än gedigenheten av clen kunskap och fostran, som där gives. Mycket har under senare tid gjorts i detta avseende, och än mera kommer enligt vårt hopp att göras. I den mån så sker, kommer helt visst det ökade förtroendet att medföra folkskolans begagnande även från de folklager, som hittills i stort sett stått främmande för densamma. Det gäller att noga se till, vilka åtgärder som verkligen främja och icke tilläventyrs hindra målets förverkligande. Skenbart kraftiga åtgärder kunna i verkligheten verka försvagande. Domkapitlet kan icke dölja för sig, att SK :s betänkande i viktiga punkter anbefaller sådana åtgärder. Uppsala: Det sociala rätt färdighetskravet och intresset för allmänbildning torde kunna tillgodoses utan en så kostsam omstöpning, och uniformeringen innebär för clet andliga arbetet en våda. — Det föreliggande förslaget kräver för sitt förverkligande ekonomiska, offer, som utan överdrift måste betecknas såsom oerhörda, särskilt i nuvarande bekymmersamma läge. Vad särskilt angår cle mindre bemedlades utsikter till högre bildning, bör följande tagas i befraktande, 1) För städernas befolkning skulle det nya förslaget innebära en förlust, icke en vinst. Läroverken äro nämligen redan nu i hög grad demokratiska. Även i Uppsala, som genom universitet, andra bildningsanstalter, länsstyrelse, regementen o. s. v. äger ett oproportionerligt stort antal familjer med högre teoretisk bildning, visar en blick på läroverkskatalogen, hur stor procent av gossarnas fäder tillhör kroppsarbetarnas klass. 2) Flerstädes på landsbygden giva kommunala mellanskolor redan en fortsatt utbildning, och den närmaste uppgiften är här att inrätta en organisk förbindelse mellan mellanskolan och gymnasiet. 3) Där varken gymnasier eller mellanskolor finnas, är i stora trakter av vårt land befolkningen så gles och folkskolans möjligheter att tillämpa sina högsta skolformer därför så begränsade, att folkskolan därstädes aldrig kan tänkas bli en nöjaktig förberedelse för fortsatt högre skolutbildning. Det torde därför vara en illusion, om man tror, att det nya förslaget öppnar vägen lika för alla. Visby: Vad beträffar SK:s uppfattning av vad demokrati innebär, synes hos SK liksom hos clen stora allmänheten, trots det demokratiska genombrottet, ännu mycket sitta kvar av den gamla överskattningen av den s. k. bildningen och de samhällsuppgifter, för vilkas utförande kräves en längre teoretisk förberedelse.

94 Denna uppfattning måste betecknas icke blott såsom odemokratisk, utan även såsom oetisk och leder i sin tillämpning otvivelaktigt till skada i stället för gagn för samhället. Visserligen är det ett önskemål, att envar samhällsmedlem kommer på clen plats, som bäst motsvarar hans naturliga anlag och begåvning, men därmed nöjer man sig icke, utan strävandet går ut på att just till dessa, som man felaktigt anser, »högre» uppgifter underlätta tillträdet för alla medborgare, oavsett anlag och begåvning, blott de hava en viss intellektuell utrustning. Den sanna demokratien åter innebär likställighet i värde och aktning för alla samhällsfunktioner och jämväl för deras utövare, blott dessa med trohet, nit och skicklighet fylla sina uppgifter, vare sig större eller mindre teoretisk utbildning kräves för deras utförande. Västerås: Ett skolsystem, i vilket enhetsskoletankens abstrakt konsekventa genomförande vunnits på bekostnad av dess pedagogiska prestationsförmåga, måste inom sig uppkalla en reaktion, som trots alla garantier, som man däremot må söka skapa, lätt kan leda utvecklingen in i en vida mer antidemokratisk riktning än clen av vår nuvarande läroverksorganisation representerade. De insatser, som denna gjort och gör i de ovan nämnda sociala syftemålens tjänst, synas domkapitlet i hög grad hava av SK underskattats. Än uppenbarare synes emellertid domkapitlet den överskattning vara, till vilken SK gjort sig skyldig i fråga om den sociala verkningskraften av dess reformförslag. Att det ytterligt komplicerade problemet om beredande åt alla samhällsklasser, oberoende av deras ekonomiska villkor, av lika tillfällen till undervisning och uppfostran skulle ens i någon väsentligare mån kunna enbart genom en reform av denna art lösas, måste, om man betraktar cle mångfaldiga faktorer, som här spela in, betecknas som en ren illusion. Växjö: Genom direktiven hava skolfrågorna fått en ensidig och begränsad utredning och hava ej erhållit den fria, objektiva och vidsynta belysning, som är av nöden. Betänkandet har härmed förlorat i auktoritet och förtroende. Mecl detta betänkande kunna därför de aktuella skolfrågorna icke sägas hava vunnit sin lösning, utan på sin höjd har ett bidrag givits därtill. Nya uppslag och utredningar äro således av nöden för den definitiva lösningen av hithörande viktiga angelägenheter. Luleå: Ett genomförande av förslaget skulle avsevärt inskränka möjligheterna till högre undervisning för landsbygdens ungdom. Det tillskott av värdefulla krafter, som hittills kommit från våra allmogehem, har varit synnerligen betydande och för utvecklingen av oskattbart värde. Mecl detta faktum för ögonen måste man ställa sig betänksam inför en reform, som i stora delar av vårt land otvivelaktigt skulle göra det långt svårare för allmogesöner att vinna inträde i läroverket. Folkskolans bärkraft. I allmänhet framträder åtminstone stark tvekan om clen 6-klassiga folkskolans bärkraft såsom bottenskola. Av vissa domkapitel direkt förnekas folkskolans kompetens. Från yttranden av de 8 domkapitel, som uttala sig rörande denna fråga, kan anföras. Karlstad: Alla illusioner om att folkskolan skulle, på ungefär samma tid som nu de äldre läroverken, meddela ungefär samma förutsättningar för fortsatta studier, borde nog för all framtid övergivas. Man hänvisar till att de stora folkskoleklasserna skola minskas och svagare element frånsöndras. Det kan väl också påtänkas att göra »snilleurval» även inom folkskolan och på tidigare stadier. Det kan dock aldrig bli annat än ett huvudsakligt kvarstående vid de möjligheter, som nu äro — då man icke vill och icke heller bör vilja taga direkta hänsyn till fortsatt studium, utan låta folkskolan verka för sitt mål. Vädjandet till seminariernas omorganisation är också föga hoppgivande. Föreställningen, att, tack vare denna, folkskolans förmåga att verka starkare intellek-

95 tuellt fostrande skulle vara i stigande, är icke riktig. Frånsett det viktiga område, kristendomsundervisningen, där försämringen är påtaglig, torde det hos dem, som närmare känna saken, vara en rätt så allmän mening, att den äldre generationens lärare i clet hela bättre än clen yngre förmådde få barnen med sig. Reformen i fråga om seminariet innebar ju icke en ökning av förbildningsarbetets grundlighet: clen innebar snarare en del försök att på genvägar nå resultat, som kräva mera tid för att på naturligt sätt vinnas. Det har därmed kommit till en del osmälta kunskaper, som snarast bidraga att göra avståndet mellan lärarens studier och clet bildningsmaterial, han skall meddela barnen, större och svårare att personligen arbeta sig över. Reformerna hava, åtminstone ännu, snarare förvirrat och försvårat än löst lärarbildningens problem. Och en hel del moderna ansträngningar från folkskolans sida att stå alla möjliga tidsenliga och populära hugskott till tjänst. — såsom med åskådning, hembygdskunskap, kommunalkunskap, hälsolära — göra, att även inom själva folkskolan i fråga om cle enkla tekniska färdigheterna att läsa innantill och förstå clet lästa, att räkna och stava och skriva resultatet knappast blivit bättre. Luleå: Inom Luleå stift finnas 54 folkskolor av A-typ, 138 av Bi, 188 av B 2 , 62 av lägre typ samt 956 mindre folkskolor (611 fasta, 345 flyttande). — Huru detta folkskoleväsen skall kunna tjäna som underlag för en läroverksorganisation, där inträdesfordringarna baseras på fullständig folkskolekurs efter A-typ, är för domkapitlet ofattbart. Härnösand måste hysa allvarliga tvivel om den 6-åriga folkskolans duglighet att ersätta cle högre skolornas lägre klasser och anser, att en undersökning borde verkställas i detta-hänseende. Visby: Folkskollärarnas för läroverksundervisning ej lämpade utbildning tilllika med den omständigheten, att det alldeles övervägande antalet lärjungar i de båda högsta folkskoleklasserna, som icke ämnar fortsätta i läroverket, måste i väsentlig mån taga vederbörande lärares tid och krafter i anspråk, gör, att undervisningen i folkskolans två högsta årsavdelningar ingalunda kan motsvara clen, som presteras i läroverkens 1 :a och 2 :a klasser. Västerås påpekar bl. a. den betydliga stagnation, som under de sista åren inträtt i utvecklingen av A-skolan. Förhoppningen på utveckling i »ökat tempo» måste betecknas såsom saknande varje underlag i verkligheten. Även Växjö påpekar, att clen av SK förutsatta utvecklingen i ökat tempo icke är att förvänta på grund av de kostnader och det starka missnöje, som en forcerad utveckling skulle framkalla, Mecl en yttre utveckling måste följa en inte omorganisation av vittgående omfattning, såvida folkskolan skulle bli duglig som underlag. Reformens inverkan på folkskolan. Vådor för folkskolan av dess ställning som bottenskola enligt SK:s förslag framhållas av Stockholms, Göteborgs, Härnösands, Linköpings, Uppsala, Lund, Skara, Strängnäs, Visby, Västerås och Växjö konsistorier. Ur yttrandena kan anföras: Lund: Det sätt, varpå SK velat organisera folkskolan som bottenskola, skulle medföra ett undergrävande av vad som måste anses vara folkskolans huvudsakliga uppgift, nämligen att meddela åt alla sina elever en enhetlig och sammanhängande kunskap. Folkskolan skulle icke behålla sin egen självständiga plats i undervisningssj-stemet utan endast eller i huvudsaklig mån bli en anhaltstation för ett fåtal. Skara: Man synes vilja bereda folkskolan en stark ställning. I verkligheten gör man clen till de högre skolformernas tryckta tjänarinna. Strängnäs anser clet ligga nära tillhands, att folkskolans dubbla uppgifter skola framkalla slitningar. I detta fall saknas ock en utredning, i vad mån folk-

96 skolan skulle kunna fylla sitt nya värv, utan att dess ursprungliga uppgift förryckes. Västerås: Från folkskolans egen synpunkt måste ett utsträckt hjälpklasssystem betecknas såsom allt annat än önskvärt. Men säkerligen är detta icke den enda punkt, där en konflikt mellan de krav, som på folkskolan såsom bottenskola måste ställas, och dess egna, av dess närmaste, självständiga mål betingade intressen ligger hotande nära. Även i fråga om undervisningens inre anläggning måste en slitning mellan dessa två synpunkter komma att göra sig kännbar. Till stöd för denna sin uppfattning hänvisar domkapitlet till de erfarenheter, som redan gjorts å de platser i stiftet, där en direkt till folkskolan anknuten kommunal mellanskola finnes. Bottenskolans längd. Samtliga konsistorier avstyrka enbart 6-årig bottenskola. 1 reservant i Strängnäs (lektor Löw) tillstyrker den. Såsom skäl för avstyrkan anföras, utöver det rörande folkskolan förut angivna, den förlängda studietiden, anhopning av läsningen i realskolan, särskilt språkundervisningens alltför starka koncentrering och fördröjande, för sent inträde av facklärarundervisning, olämplig övergångsålder. Sex konsistorier föreslå ny, allsidig utredning, tre grundlig omarbetning avförslaget, övriga avstyrka utan att föreslå ny utredning eller omarbetning. Emellertid anges vissa önskemål av några konsistorier. 1. 4-årig bottenskola eller utredning om sådan föreslås av: Stockholm, Härnösand, Linköping, Skara, Visby, Västerås. Som skäl härför anför Linköping bl. a., att det då skulle bli lättare att från lägre skoltyp vinna inträde i realskolan. 2. 4-årig och 6-årig bottenskola föreslås av reservanterna Widner och Lindskog i Stockholms stads konsistorium. 3. Göteborg förordar partiella reformer och framhåller önskvärdheten av att vid åtskilliga läroverk en 6- eller 7-årig parallellinje fram till studentexamen upprättas för barn, som genomgått 6-klassig folkskola. Erfarenheter, vunna av en dylik anordning, skulle bilda en solidare grundval för debatten om 6-årig bottenskola, 4. Vid sidan av normal 4-årig bottenskolelinje förordar Härnösand övergångsklasser å orter, där på folkskola byggd mellanskola icke finnes. 5. Luleå anser, under hänvisning till landets vitt skilda förhållanden, att i de delar, där läroverket mecl fördel kan bygga på 6-klassig folkskola, detta må kunna ske. Men i andra delar, där folkskoleväsendet icke nått den utveckling, som förutsattes för det projekterade läroverket eller det av andra skäl är att vänta, att nuvarande läroverksorganisation bättre täcker förefintliga behov, bör den högre undervisningen bibehållas vid sin nuvarande organisation eller åtminstone modifieras med varsam hand. I Luleå stift finnes ingen mera utbredd önskan om en reform. Övriga konsistorier förorda ingen särskild bottenskoleorganisation.

Föreningar o. dyl. Här nedan upptagas yttranden från föreningar och andra sammanslutningar, vilka icke citerats under föregående grupper. Invändningar mot den allmänna principen om folkskolan som bottenskola göras icke från något håll. Beträffande den 6-klassiga folkskolans bärkraft och lämplighet som

97 bottenskola gå däremot meningarna isär. Under hänvisning till resultaten i de komm. mellanskolorna anse Sveriges allm. folks koll ärar förening m. fl. sammanslutningar bland folkskolornas och deras överbyggnaders lärarkårer, att folkskolan bestått provet som bottenskola för den högre undervisningen. A andra sidan riktas kritik mot folkskolan från sammanslutningar utanför dessa lärarkårer, varjämte Svenska Folkskolans vänners förvaltningsråd framhåller vissa olägenheter, som anses förefintliga i folkskolan, såsom folkskolans långsammare arbetstakt, vilket innebär slöseri mecl de begåvade elevernas tid och kraft. Vidare påpekar Svenska skolläkarföreningen, att ej ens SK kan frånkänna folkskolan vissa hygieniska olägenheter, och att folkskolan ännu i stort sett saknar skolhygienisk övervakning. Att clen föreslagna reformen skulle utöva gynnsam inverkan på folkskolans utveckling, understrykes av bl. a. Sveriges folkskollärarförbund. som hyser clen förhoppningen, att folkskolan mera än hittills skulle komma att omhuldas av både de kommunala och statliga myndigheterna, så att den njugghet, varmed man på många håll behandlat folkskolans krav på ekonomiskt stöd, åtminstone i någon mån måtte avlösas av en större förståelse för och uppskattning av folkskolans arbete. Man torde också, anser förbundet, hava skäl att vänta ett större intresse för detaljerna i skolarbetet och dess resultat, då folkskolans vitsord medför en kompetens, som ej på annan väg kan förvärvas, och detta intresse torde även i många fall meddela sig till lärjungarna själva, varigenom lärarens arbete torde underlättas och större resultat vinnas. Däremot fruktar bl. a. Svenska folkskolans vänners förvaltningsråd för tryck å folkskolan från den högre skolan och att clen nödiga arbetsron i folkskolan skulle äventyras. SK:s botten skoleförslag tillstyrkes av följande: Sveriges allmänna folkskollärarförening, vars föreningskretsar praktiskt taget med fullständig enighet omfattat förslaget, Sveriges komm. ungdomsskolors lärarförening, Sveriges folkskollärarinneförbund, Sveriges folkskollärarförbund samt en reservant i Komm. mellanskolornas lärarförenings kommitté för utarbetande av yttrande över SK:s betänkande. Förslaget avstyrkes däremot av sistnämnda kommittés majoritet, Svenska skolläkarf öreningen, Svenska läkarsällskapet och direktionen över Stockholms stads undervisningsverk, varjämte Svenska folkskolans vänners råd påyrkar en genomgripande överarbetning av förslaget. Svenska seminarielärarföreningen avstyrker förslaget om 6-årig bottenskola som enda underlaget för clen högre skolan; då dess olika kretsars uppfattning återfinnas under »Folkskoleseminarier» här ovan, torde ett upprepande av dess yttrande ej vara av nöden. Det skäl, som starkast framhålles såsom stöd för SK :s förslag, synes vara, att den nuv. skolorganisationen har sociala olägenheter, som anses bliva undanröjda genom förslaget. Såsom exempel härpå torde kunna anföras följande från Sveriges allm. folkskollärarförenings centralstyrelse: Varje lärare med någon erfarenhet i folkskolans tjänst har i sin verksamhet ställts inför lärjungar, vilkas anlag och fallenhet avgjort visa på teoretiska studier, men som, då cle sluta sin folkskolekurs, icke få fortsätta sin utbildning, emedan deras föräldrar ej förmå bekosta clen privatunclervisning, som erfordras, för utsikten att. om händelsevis utrymme finnes, komma in i någon av läroverkets mellanklasser, än mindre låta dem efter sex år i folkskolan börja i läroverkets första klass. Det har invänts, att det står även clen fattige fritt att från folkskolans tredje klass övergå till läroverket. Denna utväg finnes emellertid oftast icke i verkligheten, åtminstone för barn från landsbygden. Sådana barn måste då lämna hem och föräldrar redan vid 9 års ålder för att inackorde7—232122.

98 ras i en läroverksstad bland främmande människor. Hellre än att underkasta sig härmed förenade kostnader och utsätta barnen för cle risker, som en sådan åtgärd uppenbarligen kan medföra, måste föräldrarna, där de icke äro i särskilt goda ekonomiska omständigheter, avstå från att bereda sina barn läroverksbildning. För barn från fattiga hem i städerna ställer sig saken också mycket ogynnsam. Föräldrarna kunna icke, redan då barnet är 9 år, bestämma det för studier, dels emedan cle icke så tidigt kunna säkert veta, huruvida barnet äger erforderliga studieanlag, varförutan de uppoffrade penningarna mestadels äro bortkastade, och dels emedan föräldrarna icke kunna förutse, om deras arbetsinkomst medgiver, att barnet hålles i skola under 6 respektive 9 år, eller tills någon examen kan avläggas. Vidare hava folkskolans lärare mer än andra varit i tillfälle att iakttaga, hurusom å andra sidan barn från ekonomiskt välsituerade hem efter att hava genomgått folkskolans tredje klass eller ibland tidigare lämna folkskolan och sändas till läroverk även i sådana fall, då de, såsom clet snart visar sig. sakna både håg och fallenhet för studier. Den stora kuggningsprocenten vid läroverken utgör i berörda fall ett talande vittnesbörd. Enhetsskolsystemet ställer så långt ske kan alla barn, oberoende av om de äro från land eller stad och oberoende av föräldrarnas förmögenhetsförhållanden, vid folkskolekursens avslutning på samma utgångslinje. Landsbygdens barn få, utan att behöva lämna hemmet före 12 ä 13 år, utan att förlora tid och i regel utan privatläsning övergå till realskolan. Om föräldrarna bo i närheten av någon bland cle talrika realskolorna, kunna barnen få stanna ytterligare 4 år i hemmet, varefter vägen till studentexamen är endast 3 år. Även för obemedlade föräldrar i städerna innebär det nya systemet uppenbara fördelar. De behöva icke träffa avgörande angående barnets utbildning förrän vid en tidpunkt, då de säkrare än vid 9-års åldern kunna bedöma dess anlag, och de behöva då icke bestämma för längre tid än 4 år framåt eller till realexamen, varefter cle på grundvalen av under tiden gjorda erfarenheter hava lättare att avgöra, huruvida barnets studieanlag och deras egna ekonomiska förhållanden medgiva studiernas fortsättande till studentexamen. Beträffande studietidens förlängning anför samma styrelse: I diskussionen angående frågan om studietiden hava stora överdrifter kommit till synes. Man har bedömt frågan uteslutande med hänsyn till de gossar från mera burgna hem i städerna, vilka undervisas i de nuvarande allmänna läroverken. För landsbygdens barn blir, som förut är nämnt, studietiden i regel förkortad, likaså för skaror av obemedlade barn från städerna. För de flickor, som avlägga studentexamen, uppstår ingen förlängning av studietiden, ej heller för lärjungarna vid cle privata goss- och samskolor, vilka redan infört längre studietid. Vid de kommunala mellanskolorna är studietiden till realskolexamen redan densamma, som SK föreslagit, och någon klagan häröver har, såvitt centralstyrelsen känner, icke försports. För det växande antalet lärjungar från dessa skolor innebär skolreformen ett tillrättaläggande av studievägen från realskolexamen till studentexamen, varigenom den tidsförlust, som den nuvarande ordningen i många fall medfört, för framtiden undvikes. 4-årig bottenskola avvisas bestämt av samma förening på den grund, att med denna skulle de sociala och pedagogiska olägenheter, som anses förbundna med parallellskolesystemet, väsentligen kvarstå, och stora organisatoriska svårigheter uppkomma för folkskolan. Särskilda begåvningsklasser i folkskolan avstyrkas likaledes. Däremot skulle tidigt utvecklade barn kunna börja folkskolan under det år, cle fylla sex år, varjämte fri flyttning bör kunna äga rum. Skälen mot enbart 6-klassig bottenskola torde, såsom förut rikligt exemplifierade, ej här böra upprepas. De önskemål, för vilka Svenska folkskolans vän-

99 ners förvaltningsråd påyrkar beaktande vid överarbetningen av SK:s förslag, äro bl. a, följande: att den 6-åriga folkskolan bildar grundval mecl hänsyn tagen till olika förhållanden i städer eller stadssamhällen med realskola eller läroverk och landsbygden med komm. mellanskola; från och med 5 :e klassen inom folkskolan bör inrättas en linje mecl undervisning även i främmande språk för de studiebegåvade barn. som ha för avsikt att fortsätta i realskolan; och böra de elever, som mecl tillfredsställande vitsord genomgått denna linje, i vanlig ordning uppflyttas till realskolan, vilken organiseras såsom treårig och följes av ett treårigt gymnasium. De Komm. mellanskolornas lärarförenings ovannämnda kommittés majoritet föreslår 4-årig bottenskola, varjämte 2 av Sveriges folkskollärarinneförbunds 32 kretsar förorda 4- eller 5-årig bottenskola.

Kommunalfullmäktige m. fl. I. Följande inom denna grupp tillstyrka SK :s förslag: Hammarö. Höganäs, Hörby, Höör, Klippan, Malmköping, Säffle, Ljusdal, Osby, Tomelilla, Åstorp, majoriteterna av fullmäktige i Ström (13) och Tierp samt minoriteterna av fullmäktige i Lidingö (13), Mönsterås (1) och Valdemarsvik (8). Därjämte tillstyrkes förslaget av Sundbybergs kyrkostämma, Svedala landskommun och Torsås municipal stämma. Skurup tillstyrker förslaget beträffande dess ekonomiska del men avger i övrigt ej yttrande. Motiveringen är huvudsakligast av social eller ekonomisk innebörd. Såsom exempel kan anföras: Hammarö: Enhetsskolan ådagalägger på ett tydligt sätt känslan av samhörighet mellan olika medborgare. Förändringen i gällande rösträttsbestämmelser bidrager kraftigt till kravet på större möjligheter att vinna, utbildning för de nya samhällsuppgifterna. Med det ökade inflytandet följer ökat ansvar, vilket har till förutsättning nödiga kunskaper, vidgad allmänbildning och odlad personlighet. Det är således en naturlig följd härav, att skolväsendet ändras. Om statsmakterna anse sig kunna påtaga sig den ekonomiska uppoffring, som förslaget förutsätter, utan att därför kräva nya skatter, ha fullmäktige intet att invända mot förslaget i stort, fastän en del detaljer synas behöva korrigeras. Medan exempelvis Sundbybergs kyrkostämma anser, att ökningen i studietiden i clet stora hela torde vara endast skenbar och att även om den för vissa kategorier skulle ökas, denna studiernas fördyring skulle träffa de grupper i samhället, som äro bättre ekonomiskt rustade, uttrycka åskilliga andra korporationer sina betänkligheter rörande förlängningen, som bör bortarbetas, och förorda i vissa fall kortare genomgång av folkskolan, eller att tentamen bör tillåtas från folkskolans 5:e klass. I I . Följande fullmäktige avstyrka förslaget, åtminstone i dess nuvarande form: Lidingö (maj. 15), Ljungby, Lungsund, Ström (min. 9), Tierp (1 res.), Mönsterås, Nederkalix, Sunne och Vara, varjämte Valdemarsvik (maj. 8), som ej yttrar sig över förslagets skoltekniska innebörd, avstyrker från ekonomisk synpunkt. Då motiveringarna för avstyrkan i stort sett sammanfalla med hithörande motiveringar under andra grupper, torde cle icke behöva anföras. Framför allt kritiseras studietidens förlängning. Därjämte torde böra framhållas, att

100 förslaget om A-skola som bottenskola röner opposition, då detta anses innebära otillbörlig premienng av städernas och industribygdernas folkskolor. I n o m ^ korporationer förordas 4-årig bottenskola, varvid även framställes önskemål om 6-årig bottenskoleorganisation vid sidan av denna. Saltsjöbadens fullmäktige slutligen endast uttala som önskemål, att en sådan organisation bör ordnas, att en förlängning av den redan nu långa studietiden icke blir följden.

Stadsfullmäktige. I. Följande stadsfullmäktige tillstyrka SK:s organisationsförslag i huvudsak eller uttala sin principiella anslutning till det: a) enhälligt: Boden, Eslöv, Köping, Ludvika, Motala, Norrköping, Nässjö, Oskarshamn, Ronneby, Simrishamn, Vaxholm, Värnamo, Västervik = 13; b) majoriteter: Arvika (16), Eskilstuna (31), Göteborg (36), Jönköping (24), Katrineholm (18), Landskrona (23), Lidköping (14), Nyköping (19), Piteå (11), Söderhamn (21), Tranås (13), Uddevalla (16), Vetlanda (12): c) minoriteter: Karlshamn (10), Kalmar (14), Luleå (17), Mariestad (4). Sala (13), Skellefteå (7), Skövde (14), Sollefteå (3), Sölvesborg (1), Uppsala (16), Varberg (14), Visby (12), Växjö (1). Som motivering anföras främst cle sociala skälen för bottenskoleorganisationen. Såsom exempel på ofta återkommande yttranden kan anföras: Köping: Fullmäktige uttala sin anslutning till enhetsskoletanken såsom innehållande en rättfärdig idé och uppburen av principer, vilka i ett demokratiskt samhälle synas utgöra den enda i längden hållbara grunden för skolväsendets anordning. En skolorganisation, i huvudsak sådan som SK föreslår, skulle helt visst vara ägnad att på ett lyckligt sätt främja samhörighetskänslan mellan cle skilda samhällsklasserna och verka socialt utjämnande. Åtskilliga fullmäktige åberopa även resultaten av 6-klassig bottenskoleorganisation i det egna samhället. Ett större flertal fullmäktige yrka emellertid på åtgärders vidtagande för undvikande av studietidens förlängning. Så anse sig exempelvis Norrköpings fullmäktige, som intet ha att erinra mot grundsatsen om folkskolan som bottenskola, med hänsyn därtill, att den redan nu tillräckligt långa studietiden för svensk ungdom enligt SK:s förslag skulle ytterligare utökas, såväl ur social som ekonomisk synpunkt böra förorda en överarbetning av förslaget i syfte att finna en utväg för avkortning av studietidens längd till nio år för realskolexamen och tolv år för studentexamen. Även andra reservationer göras. Nyköpings fullmäktiges majoritet, som i princip godkänner betänkandet. anser, att då en stark saklig kritik från olika håll framkommit mot vissa delar av förslaget, dessa delar böra omarbetas. Bland cle frågor, som äro i behov av förnyad prövning, framhållas särskilt frågan om studietidens förlängning samt frågan från vilken av folkskolans klasser övergången till clen högre skolan bör ske. Nässjö fullmäktige anse clet icke böra förbises, att ett genomförande av förslaget förutsätter, att folkskolan fyller kraven på att vara förberedande till realskolan, d. v. s. allmänt inrättas såsom heltidsläsande.

101 Uppsala reservanter framhäva önskvärdheten av en förnyad prövning i de punkter, där en opartisk kritik kommit med välbefogade anmärkningar och Skellefteå minoritet anser förslaget, till vilket principiell anslutning anges 'dock vara i sitt nuv. skick omöjligt att genomföra. I I . SK:s förslag avstyrkes, åtminstone i dess nuvarande skick, eller omarbetning av detsamma kräves av följande: „'.*> enbäHigt: Arboga, Borgholm, Djursholm, Eksjö, Enköping, Falkenberg, tihpstad, Gävle, Halmstad, Härnösand, Kristianstad, Kristinehamn, Laholm, Lysekil, Lund, Skanninge, Strömstad, Söderköping, Umeå = 19b) majoriteter: Earhkama (14) Kalmar (17), Luleå (18), Mariestad (ej ang. , Sala (Ii) Skellefteå (lj) Skövde (16), Sollefteå (ej ang.), Sölvesborg (d:o), Uppsala (27), Varberg (16), Visby (15). Växjö (ej a n g ) • c) minoriteter: Arvika (10) Eskilstuna (14), Göteborg (21), Jönköping P • l' nn " " C Ä o / ? <?>> Landskrona (13), Lidköping (11), tfjfjfecfrm, (13), Pt*ed (10), Tra«d s (4), Uddevalla (15), Fetfanda (9). Minoriteten i Söderhamn (11) anser bl. a. förslagets pedagogiska värde tvivelaktigt, men anger f. ö. ej sin ståndpunkt till förslaget. Någon opposition mot den allmänna principen folkskolan som bottenskola förefinnes icke Ett flertal fullmäktige avstyrka förslaget i dess nuvarande skick och framställa önskemal vid eventuell omarbetning. Skälen för avstyrkan aro i allmänhet desamma som återfinnas under andra grupper, särskilt framhållas ölägenheterna med studietidens förlängning, varjämte åtskilliga anse kostnaderna for genomförandet av förslaget för stora för kommunerna. Bland såsom enhälliga upptagna styrelser förefinnes stundom olika ståndpunkt så tillvida, att en majoritet yrkar avslag, en minoritet omarbetning enligt föres a g n a riktlinjer eller tvärtom, men fullmäktige äro eniga därutinnan, att förslaget ej i sitt föreliggande skick tillstyrkes. För övrigt torde kunna anföras följande synpunkter frän yttrande av Lysekils fullmäktige: En 6-årig folkskola, vars kunskapsmeddelelse tar sikte på begåvningen snarare under an over medelmåttan, uppfostrar mot sin vilja och avsikt de mera begåvade till lattja En begåvad kunde sannolikt utan fara för kvarsittning stanna hemma halva veckan och ändå medhinna inhämtandet av föreskrivna kunskaper. Overhoppning av klass eller hjälpklasser kräver ekonomiska uppollnngar — bK idealiserar förhållandena för att komma dit den vill. Den förutsätter en svenska folkets stora och allmänna bildningstörst. Då man känner svårigheterna att kvarhålla barnen folkskolan ut mot deras och föräldrarnas vilja, merendels av ekonomiska skäl, måste detta stämplas som övertro. Även om landsbygden kunde utbyta sina skolformer mot A, kvarstode för flertalet studiebegåvade barn clet väsentligaste hindret för fortsatta studier, nämligen bristen pa medel för inackordering i staden. Inom 8 fullmäktige f ramställes yrkande på utredning av eller försök med •rarig bottenskola, varvid även föreslås övergångsklass eller supplementklass ygg P a 6 ang bottensk llttenskla' " ° l a ; inom 2 fullmäktige förordas 5-årig Ytterligare 14 fullmäktige hava insänt yttrande, vari dock ej avhandlas bottenskoleproblemet; i allmänhet kräves studietidens förkortning. Vid översändande av fullmäktiges yttrande till vederbörande länsstyrelse yttra sig några magistrater rörande betänkandet, varvid ingen magistrat tillstyrker torslaget i dess förevarande skick.

102 Länsstyrelser. Länsstyrelserna i Falun, Vänersborg och Örebro hava icke avgivit utlåtande. Bland övriga länsstyrelser uttala sig några om principen folkskolan som bottenskola och synas då icke hava något att erinra mot densamma i allmän mening. Vissa länsstyrelser anse emellertid de sociala fördelarna av bottenskolan tvivelaktiga. Så anför exempelvis Linköping: Man torde icke böra ställa alltför stora förväntningar på de sociala fördelarna av folkskolan som bottenskola, Det lärer icke kunna undvikas, att barnen från sina föräldrahem till skolan medföra intryck av den spänning, som på sina håll tyvärr ännu förefinnas mellan olika samhällsklasser, och att därigenom redan på skolstadiet dessa samhällsklasser så att säga bringas i kampställning mot varandra. Det ligger ock nära till hands, att i en skola med barn från alla samhällsklasser barn från i socialt hänseende jämnställda hem sluta sig samman till kotterier, och att därigenom klassmotsättningarna skärpas i stället för att mildras. Mecl clet anförda har K. B. ingalunda velat taga bestämd ståndpunkt emot folkskolan såsom bottenskola, men K. B. har dock ansett sig böra uttala sin tveksamhet, huruvida fördelarna av denna reform låta förverkliga sig i clen omfattning, som dess förespråkare tänkt sig. I varje händelse måste K. B. betona, att stor varsamhet är av nöden med avseende å sättet för omorganisationens genomförande. Det måste anses såsom en mycket naturlig och fullt berättigad känsla hos föräldrar, vilka ägna sina barns fostran en omsorgsfull uppmärksamhet, att motsätta sig sammanförandet av dessa barn med barn från hem, varest föräldrarna sakna förmåga eller vilja att rätt handleda sina barn. En dylik känsla får icke våldföras, och om därför idén med folkskolan såsom bottenskola bringas till utförande, bör denna reform icke förbindas med åtgärder, som förhindra föräldrar, vilka sådant önska, att åtminstone för barnens första läroår anlita andra läroanstalter. Där länsstyrelserna uttala sig om folkskolans bärkraft, anse de det tvivelaktigt, om folkskolans 6 klasser skola kunna uppbära clen högre skolan. Så anser t. ex. Umeå, att folkskolan icke är så beskaffad, att den på lång tid ännu kan ersätta läroverkens lägsta klasser. Visby framhåller, att folkskoleväsendet ej är så ordnat i alla kommuner, att en omedelbar övergång till högre skola skulle kunna äga rum, och fortsätter: SK har visserligen icke förbisett, att förutsättningen för den nya organisationen icke allestädes är till finnandes, och antyder, att det i dylika fall bör ankomma på clet allmänna att vidtaga erforderliga åtgärder. Men något förslag, när och huru dylika åtgärder skola komma till stånd, lämnas icke. Uppsala yttrar beträffande folkskolan följande: I underdånigt yttrande om förslag till dövstumundervisningens ordnande hade länsstyrelsen tillfälle att framhålla riktigheten av clen princip, varpå detta förslag vilar, eller att lärjungar med väsentligen olika förutsättningar icke böra sammanföras till gemensam undervisning. SK erkänner även hindret av den starkare blandningen i folkskolan (sid. 39). Hjälpklassystemet utgör icke någon tillfyllestgörande åtgärd för ölägenheternas avhjälpande, och det är icke blott »formalism», som lägger hinder i vägen för en förtidig flyttning till högre klass. Beträffande reformens inverkan på folkskolan anse de få länsstyrelser, som yttra sig härom, att vådor för folkskolan icke kunna undvikas.

103 Allmän ställning till SK:s förslag. Ingen länsstyrelse tillstyrker genomförande av SK :s förslag i oförändrat skick. Överståthållarämbetet åberopar yttrande av direktionen över Stockholms stads undervisningsverk. Stockholm: När clet gäller att föra fram reformprinciper av så genomgripande art, måste enligt länsstyrelsens mening noga tillses, huru långt förutsättningar finnas, för att deras tillämpning skall giva ett resultat, vilket verkligen innebär cle sakliga framsteg, som därmed åsyftas, och det är ej mindre angeläget att så långt sig göra låter söka i den nya organisationen tillvarataga de värdefulla element på undervisningens område, som vuxit fram under den hittillsvarande ordningen och som icke utan skada kunna tillspillogivas. Länsstyrelsen kan ej undgå att befara, att SK:s förslag brister i dessa avseenden, i det att förslaget genomför cle ovannämnda principerna på ett alltför schematiskt sätt, utan tillräcklig hänsyn till de faktiska förhållanden, med vilka man har att räkna. • — Länsstyrelsen nödgas för sin del anse, att denna kritik (mot SK:s bottenskoleförslag) — om clen också delvis skjutit över målet — i det väsentliga är berättigad. Vad SK anför om »medeltalsåldern» för nuvarande abiturienter kan omöjligen godtagas såsom någon verklig tröstegrund gentemot det faktum, att skoltiden i normala fall enligt dess förslag skulle obestridligt utsträckas till 13 år, medan clen i nuvarande statsläroverk utgör 12 år. En skolorganisation, som medför en dylik konsekvens, måste ur både nationalekonomiska, statsfinansiella och pedagogiska synpunkter framkalla de starkaste betänkligheter. Ej heller synes SK hava kunnat på ett tillfredsställande sätt vederlägga farhågorna för en försvagad undervisning i främmande språk; när häremot åberopas resultaten i tyska och engelska i de kommunala mellanskolorna, jämförda med motsvarande resultat vid statens realskolor och samskolor, så kan denna jämförelse i och för sig knappast godtagas såsom fullt bevisande på grund av åtskilliga osäkra faktorer i det tillgängliga materialet, och härtill kommer, att den i varje fall icke ger någon ledning för bedömande av skolundervisningens slutliga resultat —• i studentexamen. Uppsala instämmer i allt väsentligt med Större akad. kons. i Uppsala och anför f. ö. bl. a.: Att såsom SK säger, »förödelsen gått härjande fram över mänskliga och ekonomiska värden», kan icke vara något skäl för att genom direkt och indirekt dyrbara anordningar söka förverkliga ett abstrakt och åtminstone till stor del på missförstånd vilande likhetskrav. Så framt (sid. 67) »ökat inflytande föder ökat ansvar och båda hava till oeftergivlig förutsättning ej blott nödiga kunskaper om de förhållanden, som under ansvar skola regleras, utan ock vidgad allmänbildning och en odlad personlighet», så måste en sådan »oeftergivlig förutsättning» antagas redan hava befunnits vara för handen, innan i en utsträckning, som knappast kan bliva mycket större, »för nya medborgargrupper öppnats möjlighet till meclinflytande vid avgörandet av statens öden». Nyköping instämmer med magistraten i Eskilstuna. Linköping anför utöver vad förut nämnts, att länsstyrelsen icke kan känna sig övertygad, att förslaget innebär clen lyckligaste lösningen av skolfrågan. Ur sociala och nationalekonomiska synpunkter verkar förlängningen av studiekursen som en alldeles given olägenhet. Jönköping, som hemställer, att förslaget icke f. n. måtte till någon vidare åtgärd föranleda, anser, att planens realiserande skulle ålägga landet en börda, vartill åtminstone för närvarande saknas bärkraft; något trängande behov av omläggning föreligger icke; den stora allmänheten torde vara rätt ointresserad av förslaget i annan mån, än att helt visst ingen önskar förlängning av studietiden. Växjö anser, att SK i viss mån förbisett förtjänsterna i nuvarande skolorga-

104 nisation med avseende å ståndcirkulationen. I detta hänseende torde utan fara för motsägelse kunna såsom en förtjänst hos det bestående framhållas, att näppeligen något annat land haft eller har en skolorganisation, som i högre grad än vår främjat ståndscirkulationen. Skulle emellertid SK:s förslag — efter cle modifikationer däri, som icke lära kunna undvikas — i tillämpningen leda till en av SK visserligen icke beräknad eller avsedd ökning av deras antal, som söka komma fram studievägen — en utveckling, varmed helt visst bör räknas —, så må med allt skäl kunna ifrågasättas, om en sådan utveckling i och för sig skulle vara önskvärd. Redan nu är otvivelaktigt tillströmningen till lärdomsskolan större, än som ur samhällets synpunkt kan anses behövligt; och med avseende å ungdomens eget välförstådda intresse är väl fråga, huruvida skäl finnes att ytterligare uppmuntra dragningen till den intellektuella banan, där konkurrensen om utkomsten redan nu i så stor utsträckning medför missräkningar. A andra sidan torde väl kunna fastslås såsom ett sakförhållande, att clen nuvarande skolorganisationen icke bereder begåvningen och ihärdigheten några större svårigheter att bana sig väg uppåt från ett lägre till ett högre samhällslager. Efter ytterligare erinringar finner länsstyrelsen, att en mera allsidig och förutsättningslös utredning erfordras. Kalmar anmärker på studietidens förlängning och de olika inträdesprövningarna och finner förslaget ej i det skick, det nu föreligger, vara av beskaffenhet att böra antagas. Visby kan icke heller tillstyrka förslaget i oförändrat skick; skälen äro bl. a. studietidens förlängning och folkskolans bristande bärkraft. Karlskrona hemställer på samma skäl om genomgående omarbetning av förslaget. Kristianstad anser, att SK genom ett strängt schematiskt förfarande vid tilllämpningen av principerna i betydelsefulla enskildheter drivits till konsekvenser, som ur olika synpunkter torde vara otillfredsställande eller i varje fall av omtvistligt värde. Studietidens förlängning måste underkastas en grundlig revision, varmed lämpligen borde förbindas en utredning, i vad mån folkskolan må kunna anpassas efter kraven på bottenskola. Förslaget är icke av beskaffenhet att i oförändrat skick böra läggas till grund. Malmö anser förslaget icke i dess nuvarande skick böra komma till genomförande och kritiserar bl. a. det ringa antalet A-skolor samt studietidens förlängning. Halmstad: Enhetsskolan är ingalunda en logisk konsekvens av bottenskolan. Bottenskolan är en sant demokratisk anordning, som avser att för begåvningarna bereda tillfälle till fortsatta studier, när övriga förutsättningar förefinnas. I denna mening existerar den redan, eftersom man från folkskolans tredje klass kominer direkt in i läroverkets första klass. Enhetsskolan är däremot en byråkratisk tvångsinstitution, som avser att driva alla barn utan åtskillnad in på en enda av staten sanktionerad och reglementerad studieväg. Studietidens förlängning anser länsstyrelsen så bakvänd och otidsenlig, att förslaget enbart därigenom borde vara dömt. Emellertid synes problemet icke böra inskränkas allenast till att kunna bibehålla den nuvarande studietiden utan böra utvidgas till att söka efter medel att kunna förkorta den. Om detta är möjligt, beror väsentligen på, huruvida clet mått av allmänbildning, som nu kräves i studentexamen, måste anses lämpligt avpassat eller om icke kravet på dylik bildning kan utan skada sättas väsentligt lägre. Länsstyrelsen, som håller före, att det är av största vikt,' att ungdomen, så snart det lämpligen låter sig göra, ledes in på den bana, dit vars och ens håg och begåvning pekar, anser det angeläget, att fordringarna i nyssnämnda avseende icke sättas alltför högt. Mecl iakttagande, att en tillräcklig allmänbildning erhålles, bör tiden icke som nu

105 förnötas med inlärande av en mängd ämnen och lärdomsstoff, som för de allra flesta icke bliva till praktisk nytta i livet. Nationen har icke råd till lärdomslyx, och clen unge, särskilt clen mindre bemedlade, har icke råd att offra tid och kostnader för att skaffa sig lyxlärdom. Huruvida förkortningen skall ske genom att tiden till studentexamen sammanpressas till 11 år eller om studietiden på läroverksstadiet göres än kortare, varvid dess avslutning givetvis får lägre värde än nu, må vara en öppen fråga, I senare fallet kan man tänka sig en lämpligt avvägd allmänbildande avslutningsexamen, som kunde avläggas efter en normal studietid av inalles exempelvis 10 år och således i värde överträffande såväl den nuvarande realskolexamen som ock till följd av den längre tiden inom läroverket jämväl den av SK ifrågasatta realexamen. I fråga om ett sådant skolsj'stems pedagogiska och organisatoriska utformande samt dess ekonomiska möjligheter kan länsstyrelsen givetvis icke nu närmare uttala sig. Efter en dylik allmänbildande avslutningsexamen, vilken borde meritera till ett stort antal befattningar, för vilka nu studentexamen alldeles onödigtvis kräves, skulle följa ett antal speciella fortbildningskurser, avsedda att ytterligare förbereda för inträde vid universitet och högskolor av skilda slag. Längden av dessa kurser, som borde vara starkt koncentrerade och endast innefatta ämnen av otvivelaktig vikt för fortbildningen, skulle givetvis växla efter behovet. I vissa fall borde en ettårig kurs vara tillfyllest. I andra fall torde kursen behöva vara tvåårig. SK:s förslag är icke ägnat att läggas till grund, utan frågan måste underkastas ny utredning. Göteborg, som finner studietidens förlängning tillskynda stat och kommun ökade kostnader, anser, att en ändring av förslaget bör komma till stånd, varigenom olägenheten undvikes. Mariestad, som klandrar studietidens förlängning, föreslår omarbetning av förslaget, därest icke med reformens genomförande anses böra t. v. anstå på grund av cle rådande ekonomiska förhållandena. Karlstad biträder uttalandet från Karlstads högre allmänna läroverk. Västerås anser en del av erinringarna mot 6-årig bottenskola berättigade. Gävle vill starkt ifrågasätta, huruvida clet önskvärda organiska sammanhanget mellan folkskola och övriga läroanstalter nödvändigt skall sökas mellan folkskolans sjätte klass och övriga läroanstalter och icke lämpligare på ett tidigare stadium. Folkskolans syfte som avslutningsskola för flertalet barn gör clen mindre lämplig härtill. Följden har också blivit förlängning av studietiden, som klandras. Länsstyrelsen finner sig icke kunna förorda förslaget, Härnösand, som bl. a. anmärker på de heterogena folkskolorna och de ekonomiska svårigheter, som uppstå genom att forcera utvecklingen till förbättring, ställer sig starkt tveksam, huruvida tiden för bottenskoleprogrammets genomförande ännu kan anses vara inne. Östersund hyser inga betänkligheter mot folkskolan som bottenskola, men håller före, att folkskolan f. n. ej kan fylla den uppgift, SK vill giva den. Studietiden, redan tämligen lång, skulle förlängas med ytterligare ett år. SK :s förslag bör icke f. n. läggas till grund för en skolreform. Umeå klandrar bl. a. förlängningen av studietiden, tillstyrker ej förslaget, utan hemställer, att hela frågan underkastas ny allsidig utredning. Luleå 5'ttrar bl. a.: Vad angår frågan om möjligheten att anordna sexårig folkskola såsom bottenskola, kan anmärkas, att SK, som stödjer sitt förslag därutinnan på erfarenheten från kommunala mellanskolor, åtminstone vad Norrbottens län vidkommer, icke fullt beaktat det förhållandet, att folkskolväsendet inom detta län med undantag för några enstaka större platser icke nått

106 eller på lång tid kan nå sådan utveckling, att folkskolan kan fylla måttet såsom bottenskola. För det stora flertalet av landsbygdens barn inom detta län skulle ett villkor om genomgången sexklassig bottenskola i betänklig grad försvåra inträdet till läroverk, och denna svårighet skulle fortvara, ända till dess folkskolväsendet inom länet nått den utveckling, SK förutsätter. Ur denna synpunkt anser sig länsstyrelsen icke kunna för närvarande tillstyrka förslaget om obligatorisk sexklassig bottenskola. Bottenskolans längd. Som framgår av det föregående, tillstyrkes icke 6klassig bottenskola av någon länsstyrelse. Förord för annan bottenskoleorganisation lämnas i allmänhet ej. Dock anser Umeå en utredning om 4-årig bottenskola böra komina till stånd; Karlskrona håller före, att ett urval av dem, som besitta större håg och fallenhet för intellektuellt arbete, synes böra göras på ett tidigare stadium, vare sig nu detta lämpligen bör sättas omedelbart efter genomgången av de förberedande klasserna eller först efter ytterligare ett år i folkskolan; Härnösand anser clet kunna ifrågasättas, om ej inom folkskolan en differentiering mot å ena sidan de praktiska ungdomsskolorna och å andra den fortsatta mera teoretiska undervisningen skulle kunna förläggas till den tid, då folkskolans femte klass genomgåtts, och Halmstad yttrar, att clet icke synes kunna göras någon befogad anmärkning mot att läroverkens första klass slopas och inträde sker efter folkskolans fjärde klass. Stockholm slutligen yttrar sig utförligare rörande bottenskoleorganisationen och anför bl. a. följande: Att statsläroverk av den typ, som uppvuxit i de kommunala mellanskolorna, upprättas och träda i stället för dessa sistnämnda på platser, där staten anser det påkallat att inrätta sådana undervisningsanstalter, bör efter den provtid, som denna typ genomgått, anses fullt riktigt. Men därav behöver icke följa, att en sådan skoltyp göres allenahärskande, med de olägenheter, som därav skulle följa. Fastmera synes det naturliga vara, att i samhällen, där sådant befinnes lämpligt, exempelvis där ett stort lärjungeantal kräver flera läroverk, även använda en annan realskoletyp, såsom från läroverkslärarhåll med styrka påfordrats, vilken skulle bygga på fyraårig folkskola, och därmed bibehålla den nuvarande normala skoltiden oförlängd, samt eventuellt också medgiva ett fyraårigt gymnasium. Även i denna skoltyp skulle folkskolan ingå såsom bottenskola, om också endast med 4 klasser, och en indragning ske på det lägsta stadiet, nämligen av läroverkens nuvarande första klass — det kan erinras, att bottenskoleprogrammet tidigare just gått ut på en sådan anordning. En. dylik variation av skoltyper synes SK icke anse förenligt med sin princip om »enhetsskolan», och den antyder såsom skäl för sin stränga schematisering även, att särskilda förmåner icke böra beredas en del lärjungar i jämförelse med andra. Länsstyrelsen kan icke känna sig övertygad av ett sådant resonemang. Om staten, särskilt i mindre samhällen, av olika skäl, bl. a. ekonomiska, finner sig böra upprätta realskolor av mellanskoletyp, byggda på sexårig folkskola, så lära dessa skolors lärjungar icke hava någon fördel därav, att samma typ göres obligatorisk även för andra samhällen; ej heller kan det vara rimligt att endast i likställighetens namn motsätta sig, att på andra håll användes en något annan skoltyp, i fall därmed kunna vinnas så betydelsefulla fördelar, som ovan angivits. Principen om enhetsskola får väl icke fattas så abstrakt, att icke tillämpningen kan något varieras efter olika förhållanden på olika platser. Det levande livets krav och lärjungarnas intressen måste gälla för mera än den yttre uniformiteten, och en viss rörelsefrihet mellan olika skoltyper bör även ur allmänt pedagogiska synpunkter kunna vara för-

107 manlig — såsom för övrigt SK själv i någon mån medgivit genom sitt mycket erkännansvärda förslag om upprättande av ett antal lyceer inom större samhällen. En sådan variation, som här förordats, mellan en skolform byggande på sexårig och en annan byggande på fyraårig folkskolkurs skulle slutligen bli ett gott medel att inhämta praktisk erfarenhet om den enas eller den andras företräden och utvecklingsmöjligheter.

KAP. II.

Sam- eller särundervisiiing. Vid övervägandet av möjligheterna att i full utsträckning realisera kravet på den kvinnliga ungdomens likställighet med den manliga i fråga om beredande av högre teoretisk undervisning genom statens försorg upptager skolkommissionen till behandling frågan om sam- eller särundervisning och lämnar en framställning av skälen för och emot samskolan. Kommissionen kommer vid sin utredning till den åsikten, att samskolan, under förutsättning att vid dess organisation nödig hänsyn tages ej mindre till hygieniska krav än även till den differentiering vid undervisningen, som könens olikartade uppgifter påkalla, är en god skolform både i fråga om undervisning och uppfostran. I betraktande härav och med särskild hänsyn till skäl av ekonomisk art håller kommissionen före, att på varje ort, där läroverk skall finnas, detta i första hand bör anordnas såsom samskola. Endast i de samhällen, där förhållandena medgiva anordnande av två eller flera läroanstalter å såväl mellansom högstadiet, bör enligt kommissionens mening tillbörligt utrymme givas åt särundervisning av såväl gossar som flickor, i det att läroanstalter av särskoletyp må upprättas vid sidan av samskolan. Av de omkring 325 myndigheter, som upptaga frågan om sam- eller särundervisning, ställa sig endast 28, därav 15 kollegier eller styrelser vid kommunala mellanskolor och 5 kommunal- eller municipalfullmäktige, samt reservanter vid 4 kollegier och 1 förening utan reservation på kommissionens ståndpunkt. Några av dessa motivera icke sin ställning, utan förklara endast, att de ansluta sig till kommissionen. I 9 fall hänvisas till de goda erfarenheterna av samundervisningen vid kommunala mellanskolor, högre folkskolor och folkhögskolor. Kollegiet vid samskolan i Filipstad framhåller, att »samskolorna äro andra skolor överlägsna genom större trevnad, ljusare stämning och bättre kamratanda. Det psykologiska inflytande, som gossarna och flickorna utöva på varandra, är alldeles tydligt till båda könens fördel.» — Det yttrande, som avgivits av en reservant vid högre allmänna läroverket i Härnösand, kan sägas utgöra en sammanfattning av de olika skäl, som framförts för att hävda samskolans företräden framför särskolan. Ifrågavarande reservant framhåller: »1) Om uppfostran i skolan gäller det samma som om uppfostran i hemmet, nämligen att den bäst tillgodoses genom både manlig och kvinnlig påverkan. 2) Samskolan skänker därför en allsidigare bildning, alldenstund både det manliga och det kvinnliga inflytandet här kan göra sig gällande. 3) Vad beträffar risken för överansträngning av flickorna under övergångsåldern, så är härom ingenting bevisat, och den omständigheten, att olikheterna mellan de båda könen under övergångsåldern och senare bli mera utpräglade, synes snarast tala till sam-

109 skolans förmån •—• att gossar och flickor få tillfälle att lära känna och ömsesidigt påverka varandra, har nämligen stor uppfostrande betydelse. 4) Samundervisning skapar ett betydligt sundare och naturligare förhållande mellan ungdom av båda könen, varför den ur rent moralisk synpunkt är att föredraga. 5) Erfarenheten från utlandet giver vid handen, att flickorna i fråga om kunskaper och examensprestationer reda sig bättre i samskolor än i rena flickskolor, och att även gossarnas kunskapsnivå är lika hög eller högre i samskolorna.» Kraven på differentiering av gossarnas och flickornas undervisning torde enligt nu ifrågavarande myndigheters uppfattning ha blivit tillgodosedda dels genom bortvalsrätten och dels genom flickskolan av B-typ. E t t par myndigheter, som i stort sett endast haft goda erfarenheter av samundervisningen, ansluta sig till kommissionens förslag att göra samskolan till den normala skolformen under förklaring, att de anse detta innebära den enda möjliga praktiska lösningen av statens övertagande ej blott av gossarnas utan även av flickornas högre teoretiska undervisning. Ytterligare omkring 15 myndigheter, däribland främst de högre samskolorna, samt några reservanter uttala sin fulla anslutning till det förtroende för och clen värdesättning av samundervisningen, som uttalas i Betänkandets principiella del, och framhålla betydelsen av att blivande män och kvinnor i stor utsträckning komma att från barndomen arbeta sida vid sida. Jämväl dessa myndigheter anse, att den obestridliga olikhet, som förefinnes mellan gossar och flickor, ingalunda är av clen art, att den gör samunclervisning olämplig. »Tvärt om har denna olikhet, liksom den olikhet som förefinnes mellan barn från hem med olika yrken och samhällsställning, visat sig bidraga till att göra arbetet i skolan mera omväxlande och levande.» De säranordningar, som komma att bliva nödvändiga för att tillgodose gossars och flickors krav på i vissa avseenden olikartad utbildning, kunna tillgodoses inom samskolans ram. Skulle därvid uppstå vissa schematekniska svårigheter, äro dessa av ringa betydelse i jämförelse med den vinst en väl genomförd samskoleorganisation skulle tillföra vårt land på den allmänt medborgerliga uppfostrans område. Beträffande cle betänkligheter, som anförts mot samundervisningen, framhåller kollegiet vid Uppsala enskilda läroverk och privat gymnasium: »Inom samskolokretsar råder en ganska enig och säkerligen välgrundad övertygelse, att flertalet aV cle invändningar, som ofta med stor tvärsäkerhet resas mot samskolefornien, äro uppkonstruerade och framkomma från håll, där obekantskapen med denna skolform är mer eller mindre fullständig.» Samtliga dessa myndigheter vilja dock icke för närvarande förorda ett så vidsträckt genomförande av samskolan, som kommissionen föreslagit, utan mana för samskolans egen skull till försiktighet vid ett allmännare genomförande av denna skolform. Samskolan är mer ömtålig än andra skolformer, lämpar sig icke för uniformering och främjas, såsom erfarenheten visat, bäst genom en lugn och sund utveckling, stödd på ett växande förtroende från allmänhetens, speciellt föräldrarnas, sida. Att nu, då så många föräldrar, målsmän och pedagoger ställa sig minst sagt tveksamma i fråga om samundervisningens lämplighet. genom maktspråk framforcera samskolan skulle endast skada dess syften. Därför bör, anse dessa myndigheter, i vida större utsträckning, än kommissionen föreslagit, alltjämt lämnas rum för särundervisning. Till samma slutsats komma fem andra myndigheter, som förklara sig icke hysa några principiella betänkligheter mot samundervisningen, men som dock icke vilja framhålla samskolan på bekostnad av särskolan, vars berättigande clen historiskt givna erfarenheten väl vitsordar.

110 Några kollegier anse samskolan vara »en under gynnsamma förhållanden god och för en del barn lämplig skolform», »en acceptabel skolform», »en bland många skolformer», men framhålla, att därav ingalunda följer, att den är särskilt önskvärd. 2 myndigheter samt reservanter vid 2 kollegier anse. att samskolan ur undervisningssynpunkt är underlägsen särskolan, kunskapsnivån måste bli lägre på grund av olikheten i gossars och flickors anlag och intressen, särskilt bliva gossarna lidande på samundervisningen, i synnerhet på gymnasiet. 14 myndigheter, därav 4 allmänna läroverk, 2 flickskolor och 2 folkskoleseminarier, uttala önskan om en grundligare utredning av frågan om samundervisningens utsträckning, särskilt ur hygienisk synpunkt och med hänsyn till de särskilda krav, som samskolan ställer på läraren. Samskolef ormens användbarhet på clet högre skolstadiet bör ytterligare prövas på clet sätt, att flickor beredas tillträde till gymnasier, där plats finnes och där kommunen vill åtaga sig av staten fordrade förpliktelser. I ett övervägande stort antal av cle avgivna utlåtandena uttalas clen åsikten, att samskolan icke bör bliva den normala skolformen, men framhåiles samtidigt, att clen vid den högre skolans organisation efter principen: samma möjligheter till teoretisk utbildning för gossar och flickor, i viss utsträckning kommer att bliva nödvändig eller önskvärd. I mindre samhällen och på gymnasierna skulle ett strängt tillämpande av särundervisning vara synnerligen oekonomiskt, i vissa fall omöjligt. I omkring 220 yttranden, varav 51 avgivna av kollegier och styrelser för allmänna läroverk, 86 av kollegier och styrelser för högre flickskolor och 17 av kollegier och styrelser för kommunala mellanskolor, uttalas också den meningen, att samskolor böra anordnas i de mindre samhällen, där det av ekonomiska skäl är nödvändigt, men endast där. I de större städerna med deras större elevantal torde särskoleprincipen icke stöta på ekonomiska svårigheter, och där bör alltså möjlighet finnas till val mellan de båda skolformerna. Omkring 40 myndigheter, till övervägande delen kollegier och styrelser för högre flickskolor, uttala sig, i anslutning till den vid flickskolemötet i Lund fattade resolutionen, för att samundervisning, utom när clen betingas av ekonomiska skäl, endast må förekomma i cle statsskolor, där clet med hänsyn till clet historiskt givna är önskvärt, och i de privata skolor, där man av övertygelse upptager den på sitt program. I detta sammanhang upptaga 16 myndigheter, därav 9 flickskolor och 4 allmänna läroverk, frågan om kommunernas självbestämmanderätt. Ett tilllämpande av särskoleprincipen komme ofta att medföra dryga kostnader, men vill en kommun underkasta sig dessa —• och i flera fall påvisas, hur samhällen gjort stora ekonomiska uppoffringar för att kunna upprätthålla en flickskola — då bör samskolan icke påtvingas en sådan kommun. Ovannämnda myndigheter, som alltså komma till en från kommissionen avvikande mening i fråga om utsträckningen av samskoleformen, anföra synnerligen varierande skäl till stöd för sin åsikt. Den kritik, som riktas mot samskolan, stöder sig ofta på olikheten i gossarnas och flickornas själsliga och kroppsliga utveckling. Att en sådan olikhet verkligen existerar, det har kommissionen själv erkänt, men, i stället för att också . erkänna detta såsom ett hinder för samundervisningen, har kommissionen till och med utnyttjat denna omständighet såsom ett skäl för samundervisning. Gentemot kommissionen hävda nu över 50 mj-ndigheter, till stor del

Ill kollegier vid allmänna läroverk och högre flickskolor, att gossars och flickors olika fysiska och psykiska utveckling är ett tungt vägande skäl mot samundervisning. Särskilt för flickornas del är denna undervisningsform efter det yngsta barnastadiet av hygieniska skäl synnerligen olämplig. Olikheterna i utvecklingen framträda ganska tidigt, Vid 12—14-årsåldern äro flickornabetydligt före i kroppslig och andlig utveckling. Ett par är senare, i clen ålder, som skulle omfatta de båda senare åldersklasserna i realskolan, är förhållandet ett annat. Dessa förhållanden återspegla sig i kända erfarenhetsrön inom samskolan: gossarnas svårighet att följa flickorna i de nedre klasserna, flickornas större sjuklighetssiffror särskilt i de högre realskoleklasserna, den större procent flickor, som avgå på vägen mot realskolexamen, samt kollegiers och skolläkares klagan över att flickorna inemot realskolexamen visa större benägenhet för överansträngning än gossarna. Särskilt från läkarhåll framhålles kraftigt clen fara för överansträngning, som hotar flickorna i den föreslagna samrealskolan. Att en sådan fara verkligen föreligger, framgår av kommissionens egen utredning. Av de 56 kollegier vid statens och kommunala samskolor, som till kommissionen avgivit yttrande rörande gjorda erfarenheter beträffande samundervisningen, hava beträffande flickorna 36 uttalat, att inga olägenheter i hygieniskt avseende låtit sig förmärkas, 14, att tendens till överansträngning förefunnits, och 6 att överansträngning konstaterats. Av svaren antyda sålunda 20 eller mer än en tredjedel, att flickorna redan i cle nuvarande samskolorna utsättas för överansträngning på skolans mellanstadium, närmare angivet i klasserna 4—6, då de ha samma arbetsuppgifter som gossarna. Än större skulle faran för överansträngning bli i kommissionens samrealskolor med dess anhopning av arbete just under den för flickan ömtåligaste åldern, övergångsåldern. När staten övertager den kvinnliga ungdomens högre skolutbildning, är det av vikt, att den ej inpressar denna ungdom i en samskoletyp med en sammanträngd, till överansträngning lätt ledande arbetstid av fyra år för realskolan och med en sträng slutexamen. — Man får ej förbise, yttrar styrelsen för Anna Sandströms högre lärarinneseminarium i Stockholm, att de breda lagrens kvinnliga ungdom är föga betjänt mecl en utbildning, som den kanske i många fall måste köpa med minskning av sin fysiska livsduglighet. Med särskild skärpa vänder sig kritiken mot realexamen, framför allt på clen grund, att den inträffar under clen för de kvinnliga lärjungarna kanske olämpligaste tiden. _ Denna examen kan tänkas så mycket oftare leda till skadliga följder för flickorna på grund av deras större samvetsgrannhet. Kommissionen har själv framhållit, att hänsyn skulle tagas till hygieniska krav, men de differentieringar till flickornas förmån, som av kommissionen föreslagits, äro alltför obetydliga. 21 myndigheter önska icke sam skolans införande, då cle anse, att i samskolan icke tillräcklig hänsyn kan tagas till gossars och flickors olika intressen, läggning, tanke- och känsloliv. Kommissionen har fastslagit principen, att den kvinnliga ungdomen genom statens försorg bör beredas bildningsmöjligheter i samma omfattning och under lika förmånliga villkor som den manliga. Till denna grundsats ansluta sig så gott som undantagslöst samtliga myndigheter, men- därav draga dessa ingalunda den slutsatsen, att gossar och flickor böra beredas samma eller likartad undervisning. Det vore visserligen riktigt, att kvinnan får möjligheter till samma skolundervisning som mannen, men man får icke förbise — framhålles det i över 30 yttranden, av vilka 20 avgivits av kollegier och styrelser för högre flickskolor — att cle flesta flickor äro mer betjänta med en flickskolekurs än med studentexamen. ^ Statsmakterna torde aldrig hava avsett eller förutsatt, att kvinnan under några förhållanden skulle komma att i samma utsträckning som

112 mannen söka och vinna anställning i statstjänst. En sådan utveckling skulle varken för samhället eller hemmet vara önskvärd. Det kan därför icke heller anses vare sig nödigt eller nyttigt att genom en skolreform direkt befrämja en dylik utveckling. — »Kommissionen har icke», framhåller Läroverkslärarnas riksförbund, »tagit hänsyn till den olikhet, som trots allt ännu alltjämt i det stora hela förefinnes mellan manliga och kvinnliga verksamhetsområden. Möjligen tänker sig kommissionen, att denna olikhet skall snabbt minskas, men clet torde knappt få anses vara ett samhällsintresse, att kvinnan i sådan omfattning dragés över till mannens arbetsområden, att lika utbildning för kvinnan som för mannen bleve ett allmänt och normalt behov, och om så är, kan det omvänt icke heller vara önskvärt att frammana eller påskynda en sådan utveckling genom den uniformering av den kvinnliga utbildningen, som kommissionen föreslagit.» Direktionen över Stockholms stads undervisningsverk vänder sig mot uniformeringen av gossarnas och flickornas undervisning och skriver: »Normalt bör uppfostrans och undervisningens mål, då det gäller flickorna, vara ett annat, än då det gäller gossarna. Den formella likställigheten mellan man och kvinna, som kännetecknar det moderna samhällslivet, kan ej och har väl ej heller avsett att taga bort den väsensolikhet, Som förfinnes mellan mannens och kvinnans samhällsuppgifter. Och skall ej målet vara detsamma, bör normalt ej heller undervisningen vara densamma för gossar som för flickor. Missgreppet i en dylik anordning framträder än tydligare, om man tar hänsyn till de båda könens olika utveckling.» — »Flickornas uppfostran måste», framhåller Centralstyrelsen för Flick- och samskolef öreningen, »syfta till ett dubbelt mål: den skall giva dem kunskaper och färdigheter som medel till förvärvsarbete, och den skall bereda dem för ledningen av ett hem. Flickorna skola dugliggöras för hem och samhälle på ett annat sätt än gossarna. En skola för flickor måste ha båda dessa mål i sikte, och undervisningen bör därför i regel ordnas annorlunda för gossar än för flickor.» Från flera håll betonas, att ur det teoretiska kunskapsbehovets synpunkt överensstämmelse icke råder mellan manlig och kvinnlig ungdom, och att därför undervisningen normalt bör ordnas olika för gossar och flickor. För flickornas del hänvisas i omkring 50 yttranden på clen i vårt land länge prövade 8-klassiga flickskolan såsom den för flickorna bäst lämpade skolformen. Denna skolform. heter det, åtnjuter ock i hög grad allmänhetens förtroende. Kommissionen har visserligen icke helt övergivit clen nuvarande 8-åriga flickskolans linje, clen skulle få fortleva i kommissionens flickskolor av A-typ, men clen skulle icke längre bli regel utan ett undantag, av vilket blott ett fåtal samhällen skulle ha fördel. Särskilt cle högre flickskolorna understryka vikten av att vid den eventuella omorganisationen betydligt större rum lämnas för flickskolor av A-typ. Varje reform i fråga om flickornas undervisning bör på ett naturligt sätt ansluta sig till och bygga vidare på vad som redan finnes. »Flickskolan fyller», skriver styrelsen och kollegiet för Uppsala enskilda läroverk och privat gymnasium. »i huvudsak på ett utmärkt sätt sin uppgift att meddela den mera omfattande allmänbildning, som medelklassens kvinnor behöva, speciellt som husmödrar och mödrar. Den ger också för dem, som icke komma i tillfälle att bilda eget hem. nödig utbildning för olika verksamhetsgrenar, som lämpa sig för kvinnor, och nödig grundläggning för vidare utbildning för sådana arbetsområden, som tilltala kvinnor och på vilka cle kunna göra samhället bäst gagn (lärarinna, sjuksköterska, barnavård, socialt välfärdsarbete o. dyl.). Flickskolans organisation är ägnad att i väsentlig mån göra rättvisa åt de olika könens av naturliga förhållanden betingade olikhet i anlag, intressen och samhällsuppgifter. Den nuvarande högre flickskolan med sin utpräglat humanistiska läggning, och sin lugnare arbetstakt är utan tvivel den för en stor del flickor bäst lämpade skolan.» I den av kommissionen föreslagna samrealskolan hade knappast någon

113 annan särskild hänsyn tagits till den kvinnliga ungdomens särställning, än att man infört några timmars undervisning i huslig ekonomi i stället för gossarnas undervisning i annat praktiskt arbete. I ett flertal yttranden påpekas också, att genomförandet av en ny skolform förutsätter ett allmänt befintligt förtroende för densamma. Detta kunde ingalunda sägas vara fallet med samskolan. Många framstående pedagoger, psykologer och läkare samt många föräldrar och målsmän ställa sig avvisande mot samskolan eller uttala åtminstone vissa betänkligheter mot denna skolform. Att tvinga föräldrar att sätta sina barn i en skola, vars form cle principiellt ogilla, kan under inga förhållanden vara lämpligt. Samskolan bör därför icke, såsom framhålles i omkring 60 yttranden, 33 avgivna av kollegier och styrelser för högre flickskolor, framtvingas i strid mot clen allmänna meningen. Kommissionen inskärper vikten av samundervisning från tidigare år och uttrycker därför en önskan om att vid folkundervisningen samskoleprincipen må vinna allmännare tillämpning. Samma synpunkter göras gällande av kollegiet vid Sofi Almqvists samskola i Stockholm, som yttrar: »I ingen skolform är en god anda av så stor betydelse som i en samskola. För skapandet av en sådan är det av vikt, att de barn, som skola utgöra en klass, så tidigt som möjligt sammanföras och icke utan tvingande omständigheter åter särskiljas.» — Gentemot kommissionen påpekas nu i ett 20-tal yttranden, 5 avgivna av folkskolestyrelser och 5 av folkskolinspektörer, att kommissionens förslag i fråga om samundervisning står i strid med den tendens, som inom folkskolan på fullt naturlig väg utvecklat sig därutinnan, att i de större städerna samundervisningen på det lägre stadiet normalt övergår till särundervisning på clet högre, vilket visat sig medföra bestämda pedagogiska och praktiska fördelar. Särskilt ställa sig flera av folkskolans målsmän avvisande mot ett allmänt genomförande av samundervisning i folkskolan. Härom skriver folkskolinspektören i Upplands inspektionsområde: »Den uppdelning av lärjungarna efter kön, som ägt rum inom cle högre och högsta folkskoleklasserna, för att nu icke tala om fortsättningsskolklasseTna, i vissa större och medelstora städer, har säkerligen skett på goda grunder. Lärjungarna i dessa klasser befinna sig icke alltid på den moraliska nivå, att samundervisning där kan utan all risk förordas. Det gäller ju barn och ungdom även från mindre goda hem, som på grund av skolplikten måste deltaga i de ifrågavarande klassernas undervisning och därifrån icke lämpligen kunna annat än i mera sällsynta undantagsfall avskiljas för erhållande av en särskild för dem lämpad undervisning och uppfostran. Den av erfarenheten betygade svårigheten för en hel del lärarinnor att på ett fullt tillfredsställande sätt handhava disciplinen i blandade klasser på det stadium, varom nu är fråga, synes även tala emot den av kommissionen förordade utsträckningen av koedukätionsprincipens tillämpning inom folkskolundcrvisningen. Och om nu denna princips oavbrutna tillämpning under folkskolåren utgör en av förutsättningarna för att dess tillämpning inom realskolan och gymnasiet skall kunna väntas medföra önskade gynnsamma verkningar, torde på grund av det sagda en viss varsamhet vara av nöden vid cle högre skolornas ordnande, så att dessa icke, såvida ej ekonomiska eller andra fullt giltiga skäl därtill föranleda, anordnas som samskolör.» — Samundervisning i realskolan och gymnasiet behöver icke nödvändigt medföra, att samundervisning jämväl måste anordnas i folkskolorna, påpeka Örebro stads folkskolinspcktör och Stockholms stads förste folkskolinspektör och hänvisa till stöd för denna åsikt till sina erfarenheter från de högre folkskolorna. Där ha gossar och flickor sammanförts, utan att man märkt någon olägenhet, som haft sin grund däri, att de i folkskolan åtnjutit undervisning var för sig. Stockholms stads förste folkskolinspektör visar, att det även ur rent pedagogisk synpunkt vore synnerligen 8—2,72(22.

114 beklagligt med ett vidsträcktare genomförande av samskoleprincipen i folkskolan. Det ur undervisningsynpunkt högt skattade klasslärarsystemet måstedå övergivas, enär i blandade klasser å högre stadier om möjligt både manliga och kvinnliga lärare böra undervisa, Erfarenheten från de länder, där man praktiserat samundervisning i större utsträckning, manar jämväl till försiktighet. Omkring 10 myndigheter, till största delen högre flickskolor, visa på förhållandena i Norge. Där har alldeles tydligt en reaktion inträtt mot samskolan. Framför allt har man på kompetentaste håll förkastat samundervisning under själva övergångsåldern, bl. a. på grund av det olika tempot för såväl den fysiska som den psykiska utvecklingen hos gossar och flickor, som gör det omöjligtatt för denna ålder åstadkomma en studieplan, viken lika väl lämpar sig för båda könen. »Norsk förening for kvindelig opdragelse og undervisning» framhåller i en skrivelse till den norska skolkommissionen i maj 1922, att den anser samskolan i Norge, endast som en övergångsform, ett led i utvecklingen fram till särskolor, vilka betingasav nutidens krav på differentiering, specialisering och individualisering för att tillgodose såväl gossens som flickans rätt att få den för var och en bästa undervisningen. Ett 30-tal myndigheter se i svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt rekrytera lärarkåren ett skäl mot samundervisningens utsträckning p å av kommissionen föreslaget sätt. Otvivelaktigt ställer samskolan särskilda krav på lärarkåren, lärarens uppgift i en samskoleklass blir mera grannlaga än i en särskoleklass. Kommissionen framhåller själv önskvärdheten av att »vid bedömandet av skickligheten hos sökande till lärarbefattning vid samskola vederbörlig hänsyn jämväl tages till clen sökandes förutsättningar för framgångsrik verksamhet vid sådan läroanstalt.» Hur detta skall omsättas i praktiken, antydes emellertid icke. Att vissa svårigheter därvid skulle uppstå, är tydligt. Kollegiet vid Saltsjöbadens samskola skriver: »Man har svårt att tänka sig möjligheten av ett dylikt hänsynstagande, om på en gång mängder av samskolor skola bildas och framför allt om — såsom det framgår av Betänkandets senast utkomna del — stora gossläroverk, med en på särundervisning helt inriktad lärarkår, skola förvandlas till samskolor.» — Genomföres samskolan i den föreslagna utsträckningen, kunna endast två möjligheter tänkas, såsom framhålles av Läroverkslärarnas riksförbund: antingen kan lärarkåren icke till fullo* rekryteras — om kvalifikationerna skola eftersträvas —, eller också får samskolan en mängd för sin uppgift föga lämpade lärare och lärarinnor. — Två myndigheter, Eskilstuna realskola och Stockholms folkskoleseminarium, anse det omöjligt att vid befordran taga hänsyn till lämpligheten ur samskolesynpunkt. Skall samskolan, som vid den eventuella omorganisationen alltså i viss utsträckning kommer att bliva nödvändig, på ett tillfredsställande sätt kunna fylla sina uppgifter, måste vid dess organisation vissa synpunkter beaktas. En del av dessa ha framhållits jämväl av kommissionen, men understrykas ytterligare i ett 10-tal utlåtanden, nästan uteslutande från högre flickskolor och högre goss- och samskolor. I samskolan bör, såsom kommissionen själv framhåller, »råda ett lämpligt avvägt förhållande mellan antalet kvinnliga och manliga medlemmar av saniskolekollegiet». »Det är dock svårt», skriver kollegiet vid Saltsjöbadens samskola, »att få detta uttalande att samstämma med cle i Betänkandet V gjorda förslag till fördelning av manliga och kvinnliga lärare, där de senare även vid läroverk med flickskola av B-typ äro i allt för stor minoritet.» Rimligast vore med ungefär hälften manliga och hälften kvinnliga lärare. Av vikt är också, att »tillbörligt inflytande vid skolans ledning beredes såväl

115 clen kvinnliga som clen manliga parten». Styrelsen lör Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium skriver härom: »För flickornas välfärd i en samskola är clet i alla fall nödvändigt, att bredvid rektor ställes en föreståndarinna mecl vidsträckt befogenhet att tillvarataga cle kvinnliga elevernas intressen, en föreståndarinna med verklig myndighet, ej blott en första lärarinna, som icke har någon verklig befogenhet. A andra sidan är clet visserligen klart, att chefskapet för clet hela måste ligga i en hand.» Vid undervisningens ordnande på de olika orterna bör i möjligaste mån uppkomsten av samskolor med alltför ojämn proportion mellan antalet gossar och flickor undvikas. »Sådana missproportioner», skriver kollegiet vid Saltsjöbadens samskola, »torde kunna befaras, om, såsom i Betänkandet föreslås, det inrättas jämte 103 samrealskolor 26 flickskolor av A-typ men ej mer än 3 gosskolor. Alldeles särskilt betänkliga förefalla övergångstidens gossläroverk med endast en eller ett par samskoleklasser. Mera tilltalande vore det, om i en stad med flera skolor cle nyupprättade gjordes till samskolor och de gamla gossläroverken finge behålla sin karaktär av särskolor.»

KAP. III.

Förhållandet mellan statlig-, kommunal och enskild undervisning. Det stora flertalet av cle över skolkommissionens betänkande till Skolöverstyrelsen ingivna yttranden intaga i förevarande fråga en emot kommissionens förslag avvisande hållning, och i stor utsträckning har man uttalat sin anslutning till clen av rektor Fåhrseus m. fl. avgivna reservationen angående clet enskilda skolväsendet. Dock erkännes från de flesta håll, att staten principiellt bör tillgodose flickornas högre utbildning i samma utsträckning som gossarnas. Flertalet yttranden beröra icke frågan om clen kommunala mellanskolans förstatligande. Den överskådligaste sammanfattningen torde erhållas, om yttrandena granskas gruppvis, såsom i clet följande skett. Högre allmänna läroverk: Flertalet från dessa läroanstalter inkomna yttranden innehåller mer eller mindre bestämda uttalanden emot de av kommissionen föreslagna restriktiva åtgärderna i fråga om clet enskilda skolväsendet. Man framhåller sålunda, att, även om cle anmärkningar, som av kommissionen framställas emot clet enskilda skolväsendet, i flera hänseenden äro berättigade, man dock — icke minst med tanke på den stora betydelse detta skolväsende haft och alltjämt måste få såsom försöksfält för pedagogiska reformtankar — måste taga bestämt avstånd från den i betänkandet framträdande tendensen att omintetgöra privatskolorna. Icke ens privatskolornas lågstadieklasser kunna frånkännas existensberättigande, såvida man blott lästhåller vid principen, att all privatskoleverksamhet bör stå under statens kontroll. Av ett par kollegier betonas, att i cle fall, då staten ansåge sig böra lämna understöd åt privatskolor i egenskap av försöksläroverk, full frihet borde givas dessa läroverk att utsträcka försöken även till klasser, som vore parallella mecl folkskolans. Från vissa läroverk framhålles särskilt clet osympatiska i att staten skulle ingripa i kommunernas hittills gällande frihet att få understödja de skolformer, cle anse för sina förhållanden lämpligast. Vidare påpekas det oberättigade uti att föräldrar skulle berövas möjligheten att i privata läroanstalter bereda sina barn tillfälle till bedrivande av studier, även om barnen icke ansetts äga mera framträdande fallenhet härför. Särskilt anses den risken betänklig, att barn mecl utpräglad specialbegåvning. vilka blivit utgallrade ur ett statens läroverk, icke skulle hava möjlighet att mot rimlig avgift i en privatskola fortsätta sina studier. Mecl hänsyn till föräldraintresset påpekas även, att föräldrar böra äga rättighet att genom att sätta sina barn i en privatskola förkorta studietiden för barnen, vilken, därest kommissionens förslag genomfördes, skulle förlängas utöver clen nuvarande studietiden. Kommissionens förslag innebär, säger man, för massor av barn så utpräglade olägenheter, särskilt genom förlängningen av studietiden och genom konsekvenserna av den ensidiga begåvningssynpunkt, kommissionen anlägger i fråga om lärjun-

117 garna, att man allvarligt måste ifrågasätta clet berättigade i åtgärder från statens sida, avsedda att monopolisera det föreslagna skolsystemet. Den tidsvinst på ett och två år. som anlitandet av privatskolor skulle komma att medföra, måste åt dessa skolor giva ett existensberättigande, som cle nu i många fall kanske sakna. 1 detta sammanhang understryker man även, att ett genomförande av kommissionens program icke komme att hindra uppkomsten av privata skolor. Dessa, skolor komme att betinga sig dryga avgifter från eleverna, och följden bleve uppkomsten av verkliga »rikemansskolor», varför man icke skulle vinna clet av kommissionen önskade utjämnandet av cle sociala motsättningarna inom samhället. Slutligen framhålles. att folkskolorna Och statsskolorna borde anordnas sa. att de bleve bättre än privatskolorna, i vilket fall det ej skulle falla någon förnuftig människa in att sätta sina barn i en privatskola, för såvitt icke alldeles särskilda skäl förelåge. Folkskolan borde således icke misst5-cka en konkurrens med privatskolan, utan fastmer genom förbättring av sin egen undervisning övertyga allmänheten om privatskolornas obehövlighet. I stort sett instämmer man i clen av rektor Fåhraeus m. fl. gjorda reservationen angående clet enskilda skolväsendet. Undantag utgör kollegiet vid Sundsvalls högre allmänna läroverk, som — förutsatt att staten mecl stora kostnader sörjer för undervisningen — uttalar sig för kommissionens förslag uti förevarande fråga. — E t t och annat läroverkskollegium betonar även, att statsunderstöd till privatskolor med lågstadieklasser bör utgå till endast ett begränsat antal dylika skolor. De flesta läroverkskollegierna hava principiellt intet att erinra mot förslaget om flickskolans förstatligande. Kollegiet vid Göteborgs högre realläroverk delar kommissionens mening, att såväl högre som lägre goss- och samläroverk böra vara statliga, men anser, att, fastän statliga högre flickskolor upprättas, staten såvitt möjligt bör tillmötesgå kommuners och enskildas önskningar i fråga om bibehållandet och upprättandet av privata flickskolor. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Hälsingborg, som icke a priori är övertygat om att undervisningsväsendets socialisering under alla förhållanden innebär en påtaglig fördel, anser obetingat, att även clen möjligheten hade bort ingående undersökas, huruvida icke flickskolorna genom frikostigare understöd av stat och kommun hade kunnat befrias från de »oskäligt betungande» terminsavgifterna. Angående förstatligandet av cle kommunala mellanskolorna göra cle flesta läroverkskollegierna icke några uttalanden. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Vänersborg framhåller lämpligheten av att de kommunala mellanskolorna förstatligas och, där så anses lämpligt, omorganiseras till realskolor, och kollegiet vid högre latinläroverket å Norrmalm finner ur allmänna läroverkens synpunkt intet att invända mot mellanskolans förstatligande, så mycket mer som det för läroverken vore en fördel, att den ojämna tävlan om statens omtanke, som förefinnes mellan allmänna läroverk och kommunala mellanskolor, då skulle upphöra. Realskolor: Kollegierna vid dessa skolor intaga i stort sett samma ståndpunkt till förevarande fråga som kollegierna vid cle högre allmänna läroverken. Det framhålles bl. a., att kommissionen icke bort intaga en så snäv hållning emot det enskilda skolväsendet, elå clen i så stor utsträckning begagnat sig av uppslag, som framkommit och prövats vid icke statliga skolor. Ett kollegium uttalar önskvärdheten av att utsträckningen av bottenskoleprincipen sker dels genom den fortgående ökningen av kommunala mellanskolor eller skolor av dessas typ, i den mån sådana visa sig av behovet påkallade, dels ock genom indragning av de allmänna läroverkens första klass. Man ansluter sig till den av rektor Fåhneus m. fl. gjorda reservationen angående det enskilda skolväsendet samt uttalar önskvärdheten av att de privatläro-

118 verk, som befunnits lämna ett gott studieresultat och i övrigt visat sig vara väl ordnade, måtte även i framtiden kraftigt understödjas av staten, under förutsättning att de underkasta sig en verksam statskontroll. Statens samskolor: Det stora flertalet av de styrelser och kollegier, som yttra sig i denna fråga, ansluta sig till den av rektor Fåhrteus m. fl. avgivna reservationen angående det enskilda skolväsendet. Ett kollegium uttalar dock, att det vore principiellt riktigast, att staten bestrede alla kostnader för den offentliga undervisningsverksamheten, och ett annat kollegium framhåller, att det endast vore en akt av rättvisa mot hemmen och de kvinnliga lärjungarna, om flickskolorna så småningom Övertoges av staten. Högre lärarinneseminarier och folkskolescminarier: Jämväl kollegierna vid dessa läroanstalter uttala sig — om än icke så bestämt som kollegierna vid de högre allmänna läroverken och realskolorna — emot ett så kraftigt beskärande av det enskilda skolväsendet, som kommissionen föreslagit. Det är en vidskepelse att tro, säger man, att man genom tvång skulle i längden kunna hindra uppkomsten av privata skolor. Genom tvångsåtgärder i detta hänseende riskerar man endast, att Sverige får, vad det hittills saknat, utpräglade överklassskolor. Ty om allmänheten finner, att barnen genom privatunclervisning kunna vinna ett år eller två, ombesörjer med visshet den bättre och förmodligen även den blj-gsamt bemedlade allmänheten trots alla förbud privatunclervisning för sina barn. Vidare påpekas, att ett rent statligt skolsystem icke komme att få önskvärd rörlighet. Inom undervisningsväsendet som helhet betraktat bör tillses, att clen nödvändiga kontrollen ej medför förkvävandet av en sådan undervisningens frihet, varförutan skolväsendet i längden måste medföra tillbakagång i landets allmänna kultur. Man uttalar den förhoppningen, att det enskilda skolväsendet — inräknat enskilda skolor med lågstadieklasser — fortfarande må under välvillig kontroll från den centrala skolledningens sida kunna i icke alltför ringa omfattning komma i åtnjutande av statens understöd, varvid man dock utgår från clen förutsättningen, att icke sådana skolor uppmuntras, vilkas huvudsakliga betydelse ligger i tillfredsställandet av ett klassintresse. Principiellt erkänna kollegierna vid nu ifrågavarande läroanstalter clet berättigade i kravet på flickundervisningens förstatligande, men de flesta kollegier framhålla dock, att clen utvidgning av det statliga undervisningsväsendet, som blir en följd av detta kravs tillgodoseende, ej bör drivas så långt, att privata läroanstalter praktiskt taget hindras att existera. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Göteborg anför emellertid, att, ehuru den omläggning av skolväsendet, som bleve en följd av flickskolans förstatligande, skulle draga den största delen av de merkostnader, som ett genomförande av kommissionens förslag komme att medföra, vinsten av en sådan omläggning dock bleve så betydande, att något undanskjutande härav icke finge ifrågakomma. — Kollegiet vid Lunds folkskoleseminarium anför i denna fråga, att, sedan staten övertagit jämväl flickornas skoluppfostran, de privata parallellskolorna bleve av mindre betydelse för samhället än nu, varför staten borde ekonomiskt stödja sådana skolor endast i de fall, då de visade sig bättre än statsskolorna kunna tillgodose ett allmänt intresse och därigenom gjorde sig särskilt förtjänta av sådant stöd. A v särskilt intresse är vad kollegiet vid folkskoleseminariet i Strängnäs anfört angående den enskilda skolans berättigande på den egentliga barnundervisningens område. Kollegiet bemöter nämligen clen av kommissionen framförda meningen, att man i seminariernas övningsskolor skulle äga anstalter. som. jämte folkskolorna själva, i tillräcklig mån fyllde behovet av pedagogisk försöksverksamhet på ifrågavarande område. Seminariernas övningsskolor äro nämligen, anser kollegiet, föga lämpade för sådant ändamål. Dessa skolor måste i vidsträckt omfattning tjänstgöra såsom försöksfält för seminarieelever-

119 nas pedagogiska övningar och sakna alltför mycket det lugn och den ostörda personliga ledning, som erfordras för genomförandet av nya organisatoriska anordningar eller prövandet av nya metodiska idéer. Därtill kommer, säger kollegiet, att övningsskolan, i stället för att i nämnvärd omfattning inlåta sig på pedagogiska experiment, bör, för att vara lämplig för sitt närmaste syfte, söka att på ett föredömligt sätt representera folkskolan, sådan denna normalt kommer att möta eleven vid hans utträde i lärarverksamheten. E t t liknande uttalande har gjorts av kollegiet vid folkskoleseminariet i Umeå, som tillägger, att icke heller folkskolorna, med sitt i regel stora elevantal per klass och sin av stadgan fastställda timplan, arbetade under former, som vore gynnsamma för anställande av experiment. — Kollegiet vid högre lärarinneseminariet i Stockholm betonar vikten av att de av kommissionen föreslagna försöksläroverken som regel — och icke endast i ytterst få undantagsfall — finge med sig förena en under skolans egen ledning stående bottenskola, obunden av folkskolans organisation och arbetsplan. Detta vore en för genomförandet av pedagogiska rön i allmänhet nödvändig anordning. Universitet och högskolor: Från sagda läroanstalter uttalas det beklagansvärda i att kommissionen intagit en så snäv hållning till det enskilda skolväsendet, och framhålles, att enskilda skolor, jämväl på lågstadiet, hava en stor mission att fylla såsom försöksfält på det pedagogiska området. I stort sett ansluter man sig till den av rektor Fåhrreus m. fl. avgivna, reservationen angående det enskilda skolväsendet. Statens folkskolinspektörer: Flertalet av dessa yttrar sig icke i denna fråga. Av de yttranden i frågan, som förefinnas, innehåller flertalet uttalanden av tillfredsställelse över kommissionens ställning till det enskilda skolväsendet. Det fåtal folkskolinspektörer, som gör uttalanden emot kommissionens förslag uti förevarande hänseende, för därvid i stort sett fram samma argument, som anförts i ovan refererade yttranden, vilka intaga enahanda ståndpunkt i frågan. Högre flickskolor: Samtliga cle styrelser och kollegier vid ifrågavarande läroanstalter, som yttrat sig i förevarande fråga, uttala sig emot monopolisering av undervisningsväsendet. Sålunda yrkas, att vid genomförandet av en ny skolorganisation icke något oberättigat intrång göres på det fria initiativet, att antalet understödsberättigade enskilda läroanstalter icke bestämmes av riksdagen, att sådana läroanstalter jämväl må äga upprätta lågstadieklasser, samt att enskild läroanstalt må kunna tilldelas examensrätt och kompetensvärde för avgångsbetyg, även om staten icke anser sig kunna lämna densamma ekonomiskt stöd. De för nämnda yrkanden anförda skälen äro i stort sett desamma, som framförts i ovan refererade yttranden. Kollegiet vid Brummerska skolan i Stockholm framhåller betydelsen av att de enskilda läroanstalter, som komme att kvarstå i skolorganisationen, icke begränsades till stadiet över bottenskolan. En styrka hos den gamla privatskolan hade varit, att clen fört sina elever framåt från början av deras skoltid till dess avslutning. Nämnda förhållande hade utan tvivel bidragit till att giva överblick över effektiviteten i försökta metoder och arbetssätt. — I fråga om de av kommissionen föreslagna, statsunderstödda försöksläroverken yttrar kollegiet vid Göteborgs lyceum för flickor, att nämnda läroverk torde komma att få en ganska egendomlig ställning, i synnerhet om deras existensberättigande skulle anses ligga uteslutande i ett oavlåtligt experimenterande. Bättre vore då att tilldela ett större antal statsunderstödda läroanstalter, som så önskade, clen för pedagogiska försök nödvändiga rörelsefriheten. Principiellt uttalar man sig från nu ifrågavarande skolor för att staten bör kraftigare, än nu är fallet, tillgodose flickornas undervisning, men man anser, a t t detta icke nödvändigt behöver ske genom ett förstatligande av flickskolorna, utan fastmer bör ske genom ett rikligare statligt understöd till de nu

120 bestående flickskolorna. Dessa skolor hava, säger man, utfört ett erkänt kulturarbete och gjort en samhällsinsats, varåt även kommissionen givit sitt erkännande. Den svenska allmänheten och de svenska statsmakterna borde vara angelägna om att bevara dessa kulturhärdar. En stor del av den kvinnliga ungdomen har nämligen hittills haft förmånen att växa upp i en skola, där mer än vad fallet är i en statsskola hänsyn kunnat tagas till lärjungarnas individualitet, och där det merendels begränsade elevantalet möjliggjort ett stärkande av den personliga förbindelsen mellan lärare och elever och ett fördjupande av samhörighetskänslan dem emellan, som icke kan skattas nog högt. Den privata flickskolans mål har i största utsträckning varit ett annat och högre än blott kunskapsniecldelelsen. Den har strävat att dana karaktären, att allsidigt utveckla personligheten och att genom målmedveten fostran göra den unga kvinnan skickad att väl fylla sina uppgifter i samhället. Det vore att beklaga, om de ekonomiska fördelar, som skulle vinnas genom statens övertagande av flickornas undervisning, skulle medföra, att nyssnämnda för flickornas uppfostran betydelsefulla värden skulle gå förlorade. Av särskilt intresse är vad som från Kjellbergska flickskolan i Göteborg anförts angående sagcla skolas ställning vid en eventuell omorganisation av vårt skolväsende. Det framhålles nämligen, att skolan i vissa avseenden intagit en särställning inom det svenska undervisningsväsendet på grund av det gåvobrev, som skolans stiftare upprättat, och man förutsätter, att även efter en eventuell omorganisation och därmed följande förstatligande av den svenska flickskoleundervisningen, de Kjellbergska flickskolan tillhörande fonderna — för närvarande omkring 625,000 kronor — komme att användas för de ändamål, till vilka de donerats, varigenom nämnda skola komme att fortbestå såsom enskild läroanstalt mecl statsanslag och med rätt för vid densamma anställd lärarpersonal till lönetursberäkning m. m. i full likhet med cle statliga undervisningsanstalterna. — Ett liknande yttrande har även avgivits av Fruntimmersföreningens flickskola i Göteborg, den äldsta flickskolan i riket. I det hela ansluter man sig till clen av rektor Fåhrams m. fl. avgivna reservationen angående det enskilda skolväsendet. Högre goss- och samskolor: Även kollegier och styrelser vid dessa skolor intaga i förevarande fråga en emot kommissionens förslag avvisande hållning, och några nya synpunkter utöver förut omförmälda framföras i stort sett icke. Emellertid torde böra påpekas, att man ifrån vissa nu ifrågavarande läroanstalter starkt framhåller, att vid en eventuell omorganisation av skolväsendet i enlighet mecl kommissionens förslag just cle privatläroverk, som kommissionen säger sigvilja förhindra — de som blott förbereda till läroverket — komma att få en ofantlig omfattning, under det att de privata reformläroverken, som kommissionen säger sig vilja bibehålla och uppmuntra, torde komma att försvinna, åtminstone som reformläroverk. Även framhålles, att, om ifrågavarande reformläroverk icke få taga hand om barnens undervisning och uppfostran från försto början, nämnda läroverk bleve avskurna från all möjlighet att bliva verkliga försöksskolor. Av mera speciellt intresse torde vara vad som anförts av dels styrelsen för Eslövs högre samskola, dels ock styrelsen för Saltsjöbadens samskola. Styrelsen för Eslövs högre samskola framhåller, att av kommissionens betänkande synes framgå, att Eslövs kommunala mellanskola är avsedd att förstatligas och förändras till en samrealskola, men att man av betänkandet däremot ej kan draga några säkra slutsatser med avseende på kommissionens ställning till ett förstatligande av stadens kommunala gymnasium, vilket gymnasium emellertid mer än de flesta liknande undervisningsanstalter uppfyller alla cle krav, man för ett förstatligande rimligtvis kan ställa på detsamma. Sagda gymnasium, säger man, fyller ett verkligt påvisbart behov genom att

121 på bästa sätt möjliggöra ej blott för stadens egen ungdom utan även för kringliggande landsbygds befolknings söner och döttrar erhållande av en högre skolundcrbyggnad, varför clet torde ligga i statens intresse att genom förstatligande av läroverket i fråga i hela dess omfattning tillgodose befolkningens berättigade krav i berörda hänseende. Ett annat skäl för gymnasiets bibehållande är dess under insiktsfull pedagogisk ledning vunna soliditet. Gymnasiet har nämligen fritt kunnat utveckla sig och försöksvis pröva sig fram i olika avseenden, vartill kommit fördelen, att clet mera fritt än en statlig skola kunnat utvälja lärarkrafter, varvid närheten till Lund erbjudit stora fördelar. I enlighet med vad stadsfullmäktige i Eslöv i en clen 29 september 1922 gjord underdånig framställning hemställt, föreslår styrelsen därför, att ej blott stadens kommunala mellanskola utan även dess gymnasium vid en eventuell omorganisation av vårt skolväsende övertages av staten. Skulle detta icke låta sig göra, hemställes, att kommunen måtte få bibehålla gymnasiet mecl alla dess hittills varande rättigheter såsom kommunal läroanstalt, fast mecl väsentligt ökat statsanslag. Härjämte framhålles det bestämda företräde en kommunal undervisningsanstalt städse kommer att hava framför en enskild sådan, samt betonas, att clet vore att väl starkt bruka våld, om clet läroverk, som på förhand kommit clen organisation, vilken kommissionen föreslår till införande, närmast, och som genom mångårig verksamhet visat denna organisations livsduglighet i tillämpningen, vid clen nya organisationens genomförande skulle tvingas nedlägga sin verksamhet. Styrelsen för Saltsjöbadens samskola anför, att, då clet gäller att ordna ett samhälles skolväsen, samhället självt bör få hava ett ord mecl i laget. Saltsjöbaden bebos, säger man, i stor utsträckning av familjer, som valt denna boningsort för att bereda sina barn en sund, stärkande och deras mångsidigare utveckling främjande uppväxtmiljö. Samhället har därför upprättat en fullständig bildningsanstalt och för dess räkning uppfört ett större läroverkshus, som försetts med dyrbar undervisningsmateriel och särskilt sådan, som kräves för gymnasialstadiet, samt iklätt sig vittgående förpliktelser i fråga om avlöning och pensionering av cle lärare, som erhållit fast anställning vid läroverket. En indragning av gymnasiet skulle vara ett hårt slag för samhället, medföra avbräck i dess utveckling och innebära förspillande av gjorda kostnader för skolväsendet. Flertalet instämmer i clen av rektor Fåhrams m. fl. avgivna reservationen angående clet enskilda skolväsendet, Kommunala gymnasier: Kollegier och styrelser vid ifrågavarande läroanstalter intaga allmänt en avvisande hållning mot kommissionens förslag i förevarande hänseende och ansluta sig närmast till clen av rektor Fåhrauis m. fl. gjorda reservationen angående det enskilda skolväsendet. Kommunala mellanskolor: Kollegier och styrelser vid dessa läroanstalter uttala sig i allmänhet mycket knapphändigt i förevarande fråga, Emellertid synes man ganska allmänt uttala sig för att alla skolor på realskolans stadium förstatligas. Samtidigt betonar man emellertid clen stora betydelse, privatskolorna haft för vårt land, och uttalar önskvärdheten av att åminstone högre privatskolor icke i alltför stor utsträckning berövas existensmöjligheter. Principiellt ansluter man sig till kommissionens förslag om flickskolans förstatligande. Vissa kollegier och styrelser för nu ifrågavarande läroanstalter uttala önskvärdheten av att staten icke vid en eventuell omorganisation av landets skolväsende lägger hinder i vägen för inrättandet av privata eller kommunala högre skolor å sådana orter, som ej bliva tilldelade statsskolor. Dylika privata eller kommunala skolor böra vara kontrollerade av staten samt, därest de visa sig fylla ett behov eller eljest äro därav förtjänta, kunna tilldelas statsunderstöd. — Styrelserna för ett par kommunala mellanskolor framhålla, att de av

122 kommissionen föreslagna statsunderstödda försöksläroverken böra omfatta även bottenskolestadiet. Enskilda mellanskolor: Uttala sig för bibehållandet av privatskolor i större utsträckning, än kommissionen föreslagit. Av lärarföreningar hava gjorts följande uttalanden: Läroverkslärarnas riksförbund framhåller såsom synnerligen önskvärt, att den fria skolan i vårt land. vilken skola gjort en så högst betydande insats i undervisningsarbetet, må tillåtas leva sitt liv och utvecklas efter sin egenart utan några hämmande ingrepp från statsmakternas sida. Visserligen borde den enskilda skolan såsom hittills stå under kontroll, men en dylik kontroll finge ej präglas av något utrotningsbegär eller någon ovilja mot den enskilda undervisningen såsom sådan. I fråga om kommissionens förslag att till stadiet över folkskolan begränsa även clet fåtal statsunderstödda komplements- och försöksskolor, som skulle få finnas i den nya organisationen, yttrar riksförbundet, att clen experimentella pedagogiken kunde behöva utsträcka sin verksamhet till att omfatta även åldersstadier parallella mecl folkskolans. Riksförbundet ansluter sig såtillvida helt till kommissionens förslag om den högre flickundervisningen, att förbundet anser staten hava plikt att bereda den kvinnliga ungdomen bildningsmöjligheter i samma omfattning och under lika förmånliga villkor som den manliga. Svenska seminarielärarföreningen har med samtliga i denna fråga avgivna röster gjort clet uttalandet, att vid clen nya organisationens genomförande undervisningens frihet och det enskilda initiativets rätt böra bevaras, samt mecl flertalet röster uttalat sig för flickskolornas förstatligande. Kommunala mellanskolornas lärarförening uttalar sig för upprättandet av statsläroverk på alla de orter, där tillräckligt stort elevmaterial finnes. Staten bör ej lägga hinder i vägen för upprättandet av högre skolor på sådana orter, som ej tilldelats statsläroverk, vare sig dessa skolor bekostas av privata personer eller av vederbörande kommun eller av båda parterna i förening. Dylika skolor böra, om cle fylla ett behov och äro förtjänta därav, kunna erhålla statsunderstöd och dimissionsrättigheter. Sveriges allmänna folkskollärarförening: Ett fåtal kretsar förorda, att större frihet berecles privatskolorna. Centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund framhåller, att. då barndomsskolan för många av sina främsta reformer har att tacka självständigt arbetande enskilda skolor, tillbörlig hänsyn bör tagas till sådana läroanstalter vid enhetsskolans genomförande. Dock bör en hel del sådant arbete också kunna bedrivas inom folkskolan, om de yttre betingelserna därför främjas. Sveriges slöjdlärarförenings Stockholmskrets understryker den synnerliga vikten av att åtgärder vidtagas för upprättande av statliga anstalter för utbildande av lärare i manlig och kvinnlig slöjd. Sveriges kommunala ungdomsskolors styrelse: Mecl hänsyn till önskvärdheten av att lärjungeströmmen från folkskolan lämpligen fördelas mellan teoretiska och praktiska läroanstalter av olika slag påkallar styrelsen uppmärksamhet för de högre folkskolornas ställning och uppgifter inom det framtida undervisningsväsendet. De yrkesbestämda högre folkskolorna böra fastare än för närvarande infogas i clet praktiska undervisningssystemet, så att cle komma att framstå såsom ett organiskt övergångsled mellan folkskolan och högre fackliga utbildningsanstalter av olika slag. Lärokurserna i cle förstnämnda läroanstalterna och inträdesfordringarna i cle sistnämnda torde i åtskilliga fall böra bringas i sådant förhållande till varandra, att flitiga och begåvade lärjungar, som genomgått de förra skolorna och dessutom, där sådant kräves, genom någon tids yrkesarbete förvärvat ytterligare praktisk förbildning, kunde utan särskilda

123 svårigheter fortsätta sin teoretisk-praktiska utbildning inom cle senare. För underlättande härav synes clet vidare vara av stor betydelse, om bestämt kompetensvärde kunde tillerkännas avgångsbetyg från vissa högre folkskolor med närmare fastställda bildningsmål. De flesta av högre folkskolans lärjungar torde dock framdeles liksom hittills omedelbart efter inhämtande av skolkursen komma att övergå till praktisk verksamhet. När dessa lärjungar utgå från mera utvecklade skolor, torde de vara i besittning av sådana kunskaper och färdigheter, att de med framgång borcle kunna användas även inom allmänna verk och inrättningar för vissa uppgifter, vilka för närvarande äro förbehållna personer med realskol- eller normalskolkompetens. Mecl hänsyn härtill ifrågasattes en närmare undersökning av frågan, huruvida och i vad mån avgångsbetyg från högre folkskola skulle kunna medföra kompetens jämväl för en del befattningar inom statens verk och inrättningar. Fyraåriga högre folkskolor av allmän typ synas för framtiden få särskild betydelse för åtskilliga samhällen, elär förutsättningar för statsskolors inrättande i samband med den ifrågasatta reformens genomförande icke funnits vara för handen. I cle fall. elå en sådan skola sedermera visar sig fylla ett mera allmänt bildningsbehov inom orten, borde clen också under tillrättalagda former kunna ombildas till en statens realskola. Centralstyrelsen för Flick- och Samskoleföreningen: 26 kretsar ha särskilt framhållit den fria skolans betydelse för undervisningen i dess helhet och yrka på berättigat utrymme för det enskilda initiativet. Centralstyrelsen uttalar sitt beklagande av den brist på uppskattning av •den fria skolans betydelse inom undervisningsväsendet, som kommit till uttryck i det föreliggande förslaget. I kommissionens behandling av privatskoleproblemet röjes föga blick för den historiska utvecklingen ocb för den stora samhälleliga betydelse för ett lands undervisningsväsende, som ligger i att en stark och fri jirivatskola existerar vid sidan av statsskolan. I stället framgår kommissionen här rent nedbrytande. Den tager ej heller hänsyn till de ofta banbrytande initiativtagarna på den enskilda undervisningens område. En mer obunden privatskola kan lättare än en statsskola arbeta fram nya idéer och metoder. Därför är clet av vikt för skolväsendet i cless helhet — särskilt i en tid som vår, då så många nya. rent revolutionerande uppslag framkomma på det pedagogiska området — att det gives god plats åt personliga insatser. Kommissionens eget betänkande bär vittne om nyttan av friare skolor, i det att flera av de reformer, som föreslås i skolans inre arbete, experimenterats fram inom privatskolan. Det stimulerande och uppfordrande, som ligger i fri tävlan mellan parallella skolformer, kan endast vara till gagn för statsskolan, och då många pedagogiska experiment grundläggas på det lägsta skolstadiet, bör det särskilt på detta område finnas möjlighet till frihet i arbetet. Med full anslutning till de synpunkter, som uttalats i den av rektor Fålirams m. fl. avgivna reservationen angående det enskilda skolväsendet, yrkas: a) att icke något oberättigat intrång göres på det fria initiativet; b) att antalet statsunderstödda enskilda läroanstalter icke bestämmes av riksdagen, och att sådana skolor må få existera i betydligt större utsträckning, än vad kommissionen föreslagit; c) att sådana läroanstalter icke begränsas till stadiet över bottenskolan; samt cl) att enskild läroanstalt må kunna tilldelas examensrätt och kompetensvärde för avgångsbetyg, även innan staten anser sig kunna lämna ekonomiskt stöd. Folkskolestyrelser: Flertalet folkskolestyrelser hava icke gjort något bestämt uttalande i förevarande fråga. Av de styrelser, som yttrat sig i frågan, synas emellertid cle flesta ställa sig tveksamma inför kommissionens förslag

124 om de restriktiva åtgärderna mot privatskolorna, och detta på i huvudsak samma skäl, som i andra ovan refererade yttranden anförts. Principiellt ansluter man sig till förslaget om flickskolans förstatligande. Kommunala folkskolinspektörer: Flertalet kommunala folkskolinspektörer hävda en mot kommissionens förslag och synpunkter motsatt uppfattning rörande privatskolan. På grund av studietidens förlängning och ökad svårighet för inträdessökande att vinna tillträde till statens läroverk komma privatskolor att i stor utsträckning upprättas. Och dessa privatskolor komma att bliva verkliga rikemansskolor, då de för sin existens äro helt beroende av elevavgifterna. Statens omhändertagande av flickornas undervisning till samma omfattning som gossarnas anses i allmänhet berättigat. Stadsfullmäktige: Meningarna förefalla vara mycket delade för och emot kommissionens förslag angående beskärandet av jirivatskoleväsendet, Allmänt synes man emellertid vara ense om clet berättigade uti att staten tillgodoser flickornas undervisning i samma utsträckning som gossarnas. Ganska allmänt tillstyrkes även förslaget om clen kommunala mellanskolans förstatligande, då en dylik omorganisation vore en gärd av ekonomisk rättvisa gentemot cle mindre samhällena, vilka nu i förhållande till cle större samhällena få vidkännas ökade utgifter för den högre undervisningen. Av speciellt intresse torde vara vad stadsfullmäktige i Boden anföra angående statens tillgodoseende av de praktiska ungdomsskolorna. Efter genomgången folkskola, säga stadsfullmäktige, övergår en del av eleverna till den teoretiska skolan — realskolan — och en annan del av dem till cle praktiska yrkesskolorna, Den ökade omvårdnad från statens sida om clen teoretiska skolan, som skolkommissionens förslag innebär, medför som ett korollarium skyldigheten för staten att kraftigare än hittills taga sig an de praktiska ungdomsskolorna. Liksom realskolan är statsskola, så böra även de praktiska ungdomsskolorna vara statsskolor, vilket är nödvändigt för deras utveckling och för höjandet av deras anseende. Tillströmningen av elever till realskolorna torde vid en eventuell omorganisation av vårt skolväsende komina att minskas och clen praktiska yrkesutbildningen att mötas med större intresse. Stadsfullmäktige hålla därför före, att. därest clen föreslagna skolorganisationen skall få clen betydelse, som kommissionen tänkt sig, de praktiska ungdomsskolorna, åtminstone å cle orter, där realskolor skola inrättas, böra övertagas av staten. Kommunalfullmäktige: Det fåtal kommunalfullmäktige, som yttrat sig i frågan, uttala sin principiella anslutning till förslaget om flickundervisningens och de kommunala mellanskolornas förstatligande. Domkapitlen: Samtliga domkapitel, som yttrat sig i denna fråga, anse, att kommissionen farit för hårt fram beträffande privatskolorna. Dessa, skolor hava en viktig uppgift att fylla, och cle kunna icke utan skada för clet allmänna skolväsendet undvaras. Mot flickundervisningens förstatligande göras inga invändningar. Länsstyrelserna uttala sig nära nog enhälligt mot kommissionens förslag rörande privatskolan. Att fullständigt monopolisera skolväsendet är icke lyckligt ur pedagogisk synpunkt, Därav skulle också följa, att clet allmänna I större omfattning än vad nu är fallet måste övertaga clet ekonomiska ansvaret för läroanstalternas anordnande och fortbestånd. Staten bör tillgodose flickornas undervisning i samma utsträckning som gossarnas.

KAP. IV.

Realskolan. I detta kapitel upptagas endast sådana utlåtanden, i vilka direkta uttalanden gjorts rörande realskolans organisation. Vad däremot sådana utlåtanden beträffar, i vilka nämnda skolform endast indirekt berörts, t. ex. genom rent tillstyrkande eller avstyrkande av kommissionens förslag eller genom uttalanden endast angående bottenskolans organisation, hänvisas till cle föregående kapitlen, särskilt kap. I. De uttalanden, för vilka i det följande redogöres, äro oftast förenade med krav på en allsidig utredning angående verkningarna av cle förordade organisationsförslagen. I många fall framhålles även, att en så genomgripande och kostsam omorganisation av vårt undervisningsväsende som den av kommissionen föreslagna icke borde företagas, utan att det genom tillräckligt omfattande och under tillräckligt lång tid utsträckta försök utrönts, vilka av cle föreslagna organisationsformerna som vore cle för ungdomen och landet lämpligaste. Majoriteten av kollegiet vid högre realläroverket å Norrmalm i Stockholm anför i sådant avseende, att problemet att på ett tillfredsställande sätt organisera den högre skolan vore olösligt, för såvitt denna ej finge större antal år till sitt förfogande, än kommissionen föreslagit. Även påpekar kollegiet, hurusom de senaste omorganisationerna av vårt undervisningsväsende icke i praktiken visat sig motsvara cle förväntningar, som varje gång ställts på desamma. Även om clet mecl hänsyn till vårt samhälles snabba utveckling torde vara omöjligt att åstadkomma en för mycket lång tid bestående organisation, syntes de allva.rliga brister, som så gott som omedelbart visat sig efter de förenämnda omorganisationerna, tydligt ådagalägga vådan av att på enbart spekulativ väg söka finna en lösning. Kollegiet funne därför klokheten och förtänksamheten bjuda att, innan genomgripande omläggningar företages, först så långt som möjligt söka genom praktiska försök utröna bärkraften av clen tilltänkta organisationen. Majoriteten av kollegiet vid högre allmänna läroverket i Västerås gör gällande, att det enligt kollegiets mening icke vore möjligt att mecl absolut visshet uttala en dom om en viss skolorganisation, innan clen fått prövas, och att fördenskull vid några större läroverk i olika delar av landet försökslinjer av olika slag borde inrättas vid sidan av nuvarande organisation. Dessa försökslinjer borde få sin verksamhet utsträckt över tillräckligt lång tid, för att bestämda slutsatser måtte kunna dragas vid en jämförelse mellan deras resultat och clen nu gällande organisationens. Denna tid torde ej gärna kunna anslås kortare än 15 år, men då clet gällde en för hela vårt folk så betydelsefull sak som en total omläggning av hela det högre elementära undervisningsväsendet för många årtionden, torde väl denna prövotid icke kunna betraktas som alltför lång.

126 Realskoleformer, byggda på 6-årig bottenskola. Bland cle utlåtanden, i vilka ett direkt uttalande gjorts rörande realskolans organisation, märkas först ett 30-tal utlåtanden, i vilka organisationen 4-årig realskola, byggd på 6-årig folkskola som bottenskola, förordas. Nämnda utlåtanden äro avgivna bl. a. av kollegier vid och styrelser för en del kommunala mellanskolor. I flera av dem inskränkes emellertid tillstyrkandet till att gälla endast landsbygden samt mindre städer och andra mindre samhällen och i över hälften av dem har framställts krav på att, om reformen komme att genomföras, åtgärder måtte vidtagas för att bereda begåvade barn möjlighet att genomgå folkskolan på kortare tid än 6 år. Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Klippan förordar förslaget om 4årig realskola, byggd på 6-årig folkskola, endast under förutsättning 1) att. genom en förbättrad lärarutbildning folkskolundervisningen i synnerhet i modersmålet väsentligt förbättras samt 2) att genom vissa utbyggnader på och ändringar i den nuvarande folkskolorganisationen möjlighet beredes begåvade lärjungar att på kortare tid än 6 år inhämta folkskolekursen. -— Om dessa villkor ej uppfyllas, förordar kollegiet en 5-årig realskola byggd på folkskolans 4:e klass. I ett till kollegiets vid kommunala mellanskolan i Hjo utlåtande bifogat särskilt yttrande av en av kollegiets medlemmar föreslås, att i folkskolorna av A-form skulle införas en valfri elementär kurs i engelska, vilken skulle erfordras för inträde i realskolan. Då kunde det andra språket börjas redan i realskolans första klass. Jäktet i realskolan bleve mindre och resultatet bättre. I detta sammanhang må även nämnas, att kollegiet vid och styrelsen för Eslövs högre samskola, vilka förordat 6-årig bottenskola, men icke gjort något direkt uttalande rörande realskolans längd, betona, att clen enligt kommissionens förslag förlängda studietiden kunde undvikas genom att realskolan normalt byggde på fullständigt genomgången folkskola, men att till realskolan därjämte vore ansluten en underbyggnad, där folkskolans 3 högsta årskurser genomginges på 2 år. Man kunde därvid, såsom nu sker vid nämnda skola, även låta barnen i denna underskola läppja något på ett främmande språk, dels för att underlätta arbetet i realskolan, dels och framför allt för att giva fastare struktur åt studiet av modersmålets grammatik. Majoriteten av stadsfullmäktige i Landskrona tillstyrker förslaget om 6-årig bottenskola, dock med möjlighet till annan anordning, där så befunnes lämpligt. Omorganisationen borde utan tvivel så anordnas, att clen, på samma gång clen underlättade utbildningen för dem, som vore sämre ställda, icke förlängde clen för andra. Så skedde, om undervisningen på högre skolstadier kunde så anordnas, att eleverna passerade skolan i den takt, som deras begåvning och arbetsförmåga möjliggjorde. Den individualisering av undervisningen, varom kommissionen talar, borde fördenskull göras till föremål för ytterligare undersökning. — Man skulle emellertid önskat, att, för ernående av social likvärdighet mellan den teoretiska och den praktiska utbildningslinjen, skolorganisationen kunnat utbyggas med även en praktisk mellanskola, ledande till samma examen, realexamen, som den teoretiska mellanskolan. Därigenom skulle den sugning åt den teoretiska linjen, som kunde befaras som en följd av genomfört bottenskolesystem, ha kunnat synnerligen kraftigt förebyggas. F ö r cle från den praktiska mellanskolelinjen utgående skulle vägen sedan stå öppen för fortsatta studier vid tekniska gymnasier och handelsgymnasier. Även folkskolestyrelsen i Landskrona har framställt önskan om inrättande av sådana praktiska mellanskolor. Såväl majoriteten av folkskolestyrelsen i Lund som majoriteten av kollegiet vid Lunds privata elementarskola föreslå upprättande i mindre städer av 4-åriga realskolor och i större städer av 6-åriga lyceer, båda byggande på

127 6-årig^ folkskola som bottenskola. För detta förslag redogöres närmare i kap. V I . Fem reservanter vid folkskolescminariet i Kalmar uttala, att cle, om studietiden fram till studentexamen bleve 13 år, ansåge 7-årig högre skola, byggd på 6-årig folkskola, givetvis vara att föredraga. Om åter studietiden förkortades till 12 år, kunde däremot 4-årig bottenskola hava ett visst företräde i vad det gällde att på kortaste tid inhämta läroverkens kurser. Önskvärt vore emellertid, att en utredning gjordes om möjligheten att minska kursernas kvantitet så, att läroverket kunde göras 6-årigt. 6-årig högre skola, byggd på 6-årig folkskola, förordas även av folkskolinspektör Wallin. Motiveringar för ovanstående uttalanden. Såsom stöd för förslaget om 4-årig realskola, byggd på 6-årig folkskola som bottenskola, har i ovannämnda utlåtanden bl. a. framhållits, dels att det för att underlätta lärjunges övergäng från en skola till en å annan ort belägen vore önskvärt, att undervisningsväsendet ordnades så likformigt som möjligt,. dels ock att erfarenheterna från de kommunala mellanskolorna visade lämpligheten av clen tillstyrkta organisationen. I flera av ifrågavarande utlåtanden framhålles emellertid även det krävande arbete, som i de kommunala mellanskolorna åvilade lärjungarna. Vidare framhålles, att med nuvarande skolorganisation kostnaderna för clen högre skolundervisningen vore relativt mycket större för de mindre samhällena än för de större. Styrelsen för kommunala mellanskolan i Boden vore starkt övertygad om att nuvarande ordning ej borde i längden bestå. Den kännetecknades av oreda i kunskaper, ofta förlust av tid, upprepade inträdesprövningar, frånvaro av smidighet och komme mången målsman från läroverksstad att med oro emotse en flyttning till ort mecl »blott» kommunal mellanskola, Stj^relsen vore därför på förhand benägen att tillstyrka en organisation, som bringade enhetlighet och reda i barnens skolgång. Då styrelsen ansåge, att Bodens kommunala mellanskola i allmänhet väl förverkligat sitt ändamål, och då den enligt kommissionsförslaget skulle få arbeta efter betydligt jämnare och enhetligare linjer, tillstyrkte styrelsen i huvudsak kommissionens förslag i vad det gällde realskolan. Lämpligt vore emellertid, att folkskolans kursplan omlades så, att möjlighet funnes till övergång från folkskolans 5:e till realskolans 1 :a klass. Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Boden instämmer i huvudsak i kommissionens förslag, men framhåller, att arbetsbelastningen i den kommunala mellanskolan i många fall närmade sig betänkligt nära till överansträngningens gräns. I den föreslagna realskolan torde arbetsbördan näppeligen bli mindre, utan snarare tvärtom. Styrelsen för Lindesbergs kommunala mellanskola yttrar, att inrättandet av kommunala mellanskolor hade infört en dualism i undervisningsväsendet, som verkade bäde orättvist, enär samhällen med kommunal mellanskola finge vidkännas större utgifter för sitt undervisningsväsen än samhällen med statsläroverk, och splittrande, enär övergäng från en skolform till en annan ställde sig svår för lärjungarna, detta ej minst vid övergång utan tidsförlust till gymnasiet. Styrelsen framhåller, att fördelningen av de olika slagen av läroanstalter samhällena emellan ej längre vilade på rättvisa grunder, då till följd av förändrade förhållanden i fråga om samhällenas utvecklingsbetingelser statsläroverk i vissa fall vore belägna å orter, som vore vida mindre än sådana, å vilka kommunal mellanskola blivit upprättad. Styrelsen ansåge därför, att clen kommunala mellanskolan borde ersättas av en statens realskola i enlighet med kommissionens förslag.

128 Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Katrineholm gör ett liknande uttalande rörande förhållandena i landet och framhåller, _ att den missgynnade ställning med avseende på förmånen av högre undervisning, vari landsbygden befunne sig gentemot städerna och de smärre och yngre städerna gentemot de större och äldre, under sådana förhållanden måste, i clen mån olikheten härrörde från brister i ett föråldrat skolsystem, numera kännas som en onödig orättvisa av clen, som därav berördes. Situationen vore i själva verket den, att under det att alla rikets målsmän allt efter skatteförmåga bidroge till statsläroverkens drift, endast ett mindre antal av dem. nämligen de, som bo i läroverksstad eller i omedelbar närhet därav — och dessa för övrigt i olika mån, allteftersom staden hade lägre eller högre läroverk — hade möjlighet att utan extra kostnad låta sina barn erhålla del av den högre undervisningen. De kommunala mellanskolornas rektorsförening anser, att clet icke blott är möjligt att bygga en 4-klassig realskola på folkskolans 6:e klass, utan att för landsbygdens och de mindre städernas vidkommande en sådan skolorganisation även visat sig vara lämplig. Utvägar borde emellertid beredas för begåvade barn att genomgå folkskolan på kortare tid än 6 år. Vidare uttalar föreningen, att det för lärjungarnas övergång från en skola till en annan vore önskvärt, att det högre skolväsendet ordnades så likformigt som möjligt, samt betonar, att det innebure en uppenbar orättvisa, att mecl nuvarande skolorganisation utgifterna för det högre skolväsendet vore relativt mycket större för de mindre samhällena än för cle större. Beträffande erfarenheterna från cle kommunala mellanskolorna framhåller majoriteten av kollegiet vid kommunala mellanskolan i Malmö, att mångåriga erfarenheter från de kommunala mellanskolorna givit vid handen, att folkskolans lärare kunde meddela fullgod undervisning på clet stadium, som motsvarade de allmänna läroverkens lägre klasser. Erfarenheten från Malmö kommunala mellanskola lämnade i sin mån ett kraftigt stöd för en sådan åsikt. Denna kommunala mellanskola hade ända från sin tillkomst visat sig kunna utan överansträngning av sina lärjungar bibringa dessa samma mått av allmänt medborgerlig bildning, som realskolan avsåge att meddela, och detta gällde icke minst språkundervisningen. I en till kollegiets vid kommunala mellanskolan i Norrköping yttrande fogad reservation av två av kollegiets medlemmar betonas, att försöket med kommunal mellanskola visade, att 6-årig folkskola kunde utgöra bottenskola för 4-årig realskola. Den hårda pressningen av eleverna, vid Norrköpings kommunala mellanskola berodde på att eleverna under år 1916. 1917, 1919 och 1920 gingo upp i realskolexamen som privatister och även 1921 voro anmälda såsom privatister. Enligt Sveriges officiella statistik hade hälsotillståndet vid cle kommunala mellanskolorna varit bättre än vid cle allmänna läroverken och.flickskolorna. Lättnad i allt skolarbete vore emellertid önsklig. — Studietiden förlängdes genom kommissionens förslag. Om man nu med skäl klagade över omogenhet hos examinanderna i realskolexamen och studentexamen, så vore kanske kommissionens förslag dock icke någon olycka. Studietiden borde emellertid i ett stort antal fall kunna förkortas. Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Säffle yttrar, att en tioårig erfarenhet hade övertygat kollegiet om riktigheten och clen praktiska möjligheten av 6-årig folkskola som bottenskola för en 4-årig realskola och ett 3-årigt gymnasium. Skolans elever hade i allmänhet efter genomgången folkskola, även av lägre typ än A-skolan, på 4 år inhämtat kursen för realskolexamen. varjämte de elever, som efter avlagd realskolexamen fortsatt sina studier på gymnasiet, så vitt känt vore, undantagslöst på 3 år absolverat studentexamen. Visserligen hade clet fordrats forcerat arbete både av lärare och elever och ett kanske icke

129 alltid så hälsosamt jäktande för att medhinna kurserna, då elevmaterialet icke varit det bästa möjliga. Men man torde våga hoppas, att den nya organisationen av folkskolan, varigenom bland annat de viktiga ämnena svenska och matematik blivit bättre tillgodosedda, komme att visa sig bättre skickad att lägga en solidare grund för den högre undervisningen. — Den föreslagna realskolan syntes alltför arbetsbelastad. Timplanen krävde 38 veckotimmar för skolarbetet, vartill komme hemarbetet, enligt statistiska uppgifter 14 veckotimmar, summa 52 timmar intensivt arbete. Man kunde ej underlåta att göra en jämförelse mecl clen vuxna befolkningens lagstadgade arbetsprestationer. Redan under nuvarande förhållanden kunde man mot läsårets slut spåra en viss överansträngning hos eleverna. Så mycket större bleve faran, om arbetsbördan skulle ej oväsentligt ökas. Kollegiet ansåg därför, att kommissionens förslag borde omarbetas mecl hänsynstagande till clen kritik av detsamma, som från olika håll framkommit. I motsatt riktning mot sist anförda yttranden uttalar sig rektorn vid kommunala mellanskolan i Katrineholm J. Stenberg i den reservation, som han bifogat kommunala mellanskolornas lärarförenings utlåtande, och i vilken han kritiserar clet i sagda utlåtande av cle två övriga utsedda kommitterade uttalade tillstyrkandet av 5-årig realskola, byggd på 4-årig folkskola som bottenskola. Reservanten säger sig icke hava funnit anledning frångå clen uppfattning rörande realskolans organisation, som uttalats i kommunala mellanskolornas lärarförenings i augusti 1922 fattade resolution. I nämnda resolution betonades nödvändigheten av ett enhetligt skolsystem. Den kommunala mellanskolan hade visat, att clet vore möjligt att bygga mellanstadiets undervisning på 6-klassig folkskola. Föreningen anslöte sig ock i huvudsak till det av kommissionen framlagda förslaget om skolornas omorganisation, men ville framhålla vikten av att, samtidigt som realskolan omorganiserades, även folkskolan i organisatoriskt och pedagogiskt avseende anordnades så, att den utgjorde en ännu bättre grundval för den högre undervisningen, och att tillika snabbare genomgång av bottenskolan möjliggjordes för mer begåvade barn. — Reservanten hyste den på egen och många kamraters erfarenhet, i stor utsträckning förbunden mecl bestyrkande jämförelser med arbetet vid med mellanskolan sidoordnade läroanstalter, grundade övertygelsen, att clet för den 4-åriga realskolan såsom normalt avsedda åldersstadiet vore både tillräckligt och lämpligt för cle realskolan tillmätta språkpensa. Uttalanden i samma riktning förelåge också från auktoritativa språkpedagoger. Man måste besinna, att clen av övriga kommitterade tillstyrkta 5-åriga realskolan till 2/5 låge under det för den 4-åriga realskolan föreslagna åldersstadiet, samt att realskolans förvärv av ytterligare ett år — vars värde för realskolans studieuppgifter vore ytterst omtvistligt — motsvarades av plikten att från folkskolan övertaga en väsentlig del av två års undervisningsbörda. Sistnämnda omständigheter i förening med den genomsnittliga sänkningen av elevernas mogenhetsstandard, som nedflyttandet av åldersnivån för alla medelmåttigt begåvade innebure, medförde, att faran för överansträngning snarare fördes närmare än avlägsnades, därest realexamen verkligen skulle hållas uppe på clen nivå, dit realskolexamen nu bragts.' — Till oersättlig skada för clen blivande realskolan och för den ungdom. som undervisades där utan att sedan få tillfälle till fortsatta studier, skulle det lända, om de skulle berövas de bildningsmöjligheter, som just ett års större mognad skapade. Samma kurs hade på detta stadium allt efter det år, dit den förlades, ett utomordentligt växlande värde, en omständighet, som möjligen för litet uppmärksammats. Vad som för exempelvis 15- ä 16-åringen av medelmåttig utveckling blir läxläsning och död minnessak. blir för 16- å 17å ringen studium och levande intresse. Särskilt gällde detta vissa bildningsmoment, exempelvis inom kristendom, modersmålet, språken och historia cle ideella, 9—232122.

130 litterära och estetiska momenten. Ett av de särdrag, som enligt de lärares utsago, vilka haft tillfälle att under längre tid i eget arbete göra jämförelser, fördelaktigt utmärkte den kommunala mellanskolan. nämligen en genomsnittligt större mognad och en viss naturlig arbetsglädje i klassen, skulle fråndömas den blivande realskolan genom dess nedskjutande mot clet speciella barndomsstadiet. I pedagogiskt avseende funne reservanten sålunda den på 4-klassig folkskola byggda 5-åriga realskolan ur vissa synpunkter fullständigt omotiverad och ur andra bestämt mindervärdig i jämförelse mecl clen på folkskolans 6:e klass byggda 4-åriga realskolan. Majoriteten av stadsfullmäktige i Vetlanda gör gällande, att enhetsskolan vore den enklaste skolordningen. I cle kommunala mellanskolorna vore den i en väsentlig punkt redan tillämpad. Enligt vittnesbörd av mellanskolans lärare, skolmyndigheter och sakkunniga, som särskilt studerat denna sida av saken, hade dessa skolor slagit synnerligen väl ut. Från några håll, bl. a. Svenska Folkskolans vänners förvaltningsråd, har framhållits möjligheten att förkorta studietiden genom att anordna endast 3klassig realskola och samtidigt göra motsvarande ökning i folkskolans kurser efter lämplig fördelning mellan de föreslagna kurserna för folkskolan och realskolan. Även förslag, att undervisning i ett modernt språk skulle meddelas i folkskolans 5:e och 6:e klasser, har därvid framställts. Styrelsen och kollegiet vid kommunala mellanskolan i Mönsterås hava framhållit, att, om kurserna i realskolan något minskades, man kunde på en 6-årig bottenskola uppbygga en 3-årig realskola och ett 4-årigt gymnasium. Studietiden till realexamen bleve då icke förlängd. De från realskolan utexaminerade lärjungar, som ämnade ägna sig åt tjänstemannabanan, måste i alla händelser för ytterligare utbildning genomgå någon specialkurs eller fackskola, varför clet för dem kunde vara tillräckligt att genomgå 3-årig realskola, och för alla övriga torde 3 år i realskolan vara en tillräcklig allmänbildningskurs. Studentexamen skulle säkerligen vinna på att gymnasiet vore 4-årigt, En sådan anordning skulle också ställa sig billigare, ty en 1 :a klass i 52 gymnasier måste bli billigare för staten än en 4:e klass i 106 realskolor, särskilt om 4:e klassen skulle uppdelas i grupper för läsning av latin och franska. — Ett huvudfel med såväl den nuvarande kommunala mellanskolans timplan som clen för realskolan föreslagna vore, att lärjungarnas skolarbete vore för stort, omkring 38 timmar i veckan. Lägges härtill tiden för läxläsning och arbete med skriftliga uppgifter i hemmet, 15 ä 20 timmar, bleve lärjunges skolarbete omkring 55 timmar i veckan. således åtskilliga timmar mer, än man fordrade av en fullvuxen person. Undervisningen i praktiska ämnen borde åtminstone vara frivillig. Många lärjungar finge också öva sig i sådana arbeten i hemmen, såvida skolan lämnade dem någon tid därtill. Många hem kunde också så väl behöva någon hjälp av barnen även under deras skolår. — Även om icke någon särskilt märkbar överansträngning under själva skoltiden gjorde sig gällande hos lärjungarna, så kunde dock en alltför hård press under ungdomstiden icke verka gynnsamt på deras fortsatta utveckling i något hänseende. Realskolefornier, byggda på 5-årig bottenskola. Av kollegierna vid och styrelserna för kommunala mellanskolorna i Söderköping och Tidaholm, kollegiet vid kommunala mellanskolan i Valdemarsvik, stadsfullmäktige och foWskolcstyrelsen i Söderköping samt stadsstyrelsen i Tidaholm ävensom från ett par andra håll hava framställts förslag om 5-klassig realskola, byggd på 5-årig folkskola som bottenskola. Fördelarna med en sådan organisation vore bl. a., att lärokurser och repetitioner icke behövde omtagas i så stor utsträckning som enligt kommissionens förslag, samt att en 5-årig

131 realskola kunde meddela grundligare och mera gedigna kunskaper, särskilt i cle främmande språken, än en- 4-årig mecl sitt, som erfarenheten från de kommunala mellanskolorna visade, ofta forcerade och jäktande arbete. — Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Tidaholm framhåller, att genom en skolorganisation mecl 5-årig realskola och 5-årig bottenskola studietiden till realskolexamen visserligen förlängdes, men att om denna examen avlades vid något mognare ålder än nu och den kompetens, som åtföljde densamma, utvidgades till flera statstjänster, så skulle realskoliterna med större framgång kunna konkurrera med studenterna på en mängd praktiska banor och tillströmningen till gymnasiet och studentexamen minskas. — Dock ansåge kollegiet, att en 4-klassig realskola, lik clen nuvarande kommunala mellanskolan och lämpad för landsbygdens och cle mindre städernas behov, kunde godtagas på cle platser, där det vore förenat med stora kostnader att inrätta en 5-klassig realskola, — Styrelsen för nämnda skola anser, att det 3-åriga gymnasiet borde byggas på realskolans 4:e klass, och att realskolans 5:e klass borde vara en repetitions- och avslutningsklass. Den 4-klassiga realskolan kunde undantagsvis tillåtas. Den skulle mottaga lärjungar från folkskolans 5:e och 6:e klasser, beroende på elevernas mogenhetsgrad. I några få utlåtanden och reservationer förordas — bl. a, för åstadkommande att studietiden icke förlängdes — 4-årig realskola byggd på 5-årig folkskola som bottenskola. Två reservanter vid folkskoleseminariet i Skara framhålla, att en vinst av en sådan skolorganisation, jämförd med den nuvarande, vore, att clen högre skolans kurser framskötes till ett stadium, då lärjungen genom större mognad bättre kunde från början tillgodogöra sig desamma. Skulle så vara, anföra reservanterna vidare, att i ett nyorganiserat skolsystem icke all den traditionella kunskapsmassa i en mängd olika ämnen, på vilken den nuvarande skolan bjuder, kunde upptagas, så torde icke synnerlig skada därav uppstå. Snarare måste man hålla konimissionen räkning för att clen ville införa slöjd och annat praktiskt arbete på det bokligas bekostnad. — Särskilt fördelaktigt vore, att om den 4-åriga realskolan genomfördes, den dualism, som framträdde mellan å ena sidan statens 6-klassiga realskolor och å andra sidan cle 4-klassiga kommunala mellanskolorna och som åstadkomme svårighet vid flyttning från läroverk av en typ till läroverk av en annan typ, skulle upphävas. Majoriteten av kollegiet vid Lidingö kommunala sam- och mellanskola anser, att en grundlig och förutsättningslös utredning borde verkställas angående huruvida cle olägenheter, som skulle medfölja kommissionens förslag, lämpligast undanröjdes genom att bottenskolan gjordes 5-årig och realskolan 4-årig, eller genom att bottenskolan gjordes 4-årig och realskolan 5-årig. Det senare alternativet ansåge kollegiet mest bärkraftigt ur pedagogisk synpunkt. Gymnasiet borde göras 4-årigt och anknytas till realskolans näst högsta klass. Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Ronneby anser tvenne alternativ vara möjliga för att göra folkskolan till bottenskola utan förlängning av studietiden: 1) 5-klassig folkskola och 4-klassig realskola eller 2) 4-klassig folkskola och 5-klassig realskola. Kollegiet anser, att 5-klassig folkskola skulle efter vissa genomförda förändringar kunna tjäna som bottenskola för en 4-klassig realskola, Detta vore fördelaktigt för landsbygden och för dem, som med uppoffrande av ännu ett år ville gå till realskolan från folkskolans 6:e klass. •— Såge man saken uteslutande ur pedagogisk synpunkt och mecl realskolans egen uppgift för ögonen, så vore 4-klassig folkskola och 5-klassig realskola avgjort att föredraga. Man undginge då clen starka ämnesträngseln, framför allt språkträngseln. och språkundervisningen finge börja på en lämpligare tid. Om barnets utvecklingsförhållanden toges i betraktande, måste dessutom den tidpunkten anses lämpligare för övergång till realskolan. — Vid cle kommunala mellan-

132 skolorna hade man, framhåller kollegiet vidare, i stor utsträckning försökt komma ifrån tidsförlusten genom upprättande av förberedande avdelningar eller privatundervisning. Så skulle troligen ske även i framtiden och folkskolan icke bliva bottenskola mer än till namnet. Realskoleformer, byggda på 4-årig bottenskola. I närmare 100 utlåtanden, av vilka omkring 80 avgivits av kollegier eller styrelser för till den högre allmänna undervisningen hörande läroanstalter, har förordats, att realskolan måtte göras 5-klassig och bygga på 4-årig folkskola som bottenskola. I några utlåtanden yrkas därvid, att förändringar beträffande den högre skolans organisation måtte vidtagas, först sedan folkskolan visat sig mäktig att på ett tillfredsställande sätt fylla sin plats som bottenskola. Folkskolestyrelsen i Södertälje förordar 5-årig realskola, byggd på 4-årig folkskola och organiserad så, att möjlighet funnes att från folkskolans 6 :e klass vinna inträde i realskolans 2:a. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Kristianstad anför, att man från pedagogisk synpunkt uppenbarligen framför en 6-årig bottenskola och en 4-årig realskola måste ge företräde åt clen nuvarande organisationen eller — om man vill slopa nuvarande klass 1 och omlägga kurserna en smula, så att klass 6 kan ersättas av en ny för alla lärjungar gemensam klass 5 — åt en 4-årig bottenskola med 5-årig realskola. Vinsten bleve ett helt år i tid i jämförelse^mecl kommissionens förslag, säkert bättre resultat av undervisningen och en någorlunda tillfredsställande grund att bygga på, utan att lärjungarna behövde bli tröttkörda före realexamen. I ännu ett 20-tal utlåtanden, av vilka flertalet avgivits av kollegier vid allmänna läroverk, har förordats 4-årig bottenskola och 8-årigt högre läroverk, antingen utan angivande av sättet för clen högre skolans uppdelning i realskola och gymnasium eller ock under uttalande av att realskolan kunde göras 4- eller 5-årig. Kollegiet vid Oskarsskolan i Stockholm anser, att bottenskolan borde bliva högst 4-årig och realskolan minst 5-årig. Kollegierna vid 5 kommunala mellanskolor framställa förslag om 5-årig realskola utan att uttrycka något önskemal rörande bottenskolans längd. Kollegiet vid och styrelsen för Hudiksvalls elementarskola för flickor förorda en skolorganisation med 5-årig realskola, byggd på 4-årig folkskola, men anser önskvärt, att vid sidan därav inrättades »praktiska realskolor». Dessa praktiska realskolor skulle vara på folkskolans 6 :e klass byggda yrkesbetonade högre skolor med undervisning i teoretiska ämnen (matematik, biologi med hälsolära, samhällslära, engelska) och berättigande till inträde vid tekniska skolor, kurser i huslig ekonomi m. m. Man skulle försöka få dessa skolor så goda, att de alltmer väckte ungdomens intresse för praktisk verksamhet och skaffade det praktiska arbetet ökad aktning. I ett fåtal utlåtanden förordas 4-årig realskola byggd på 4-årig folkskola som bottenskola, och i några andra utlåtanden, bl. a. från kollegier vid högre allmänna läroverk, har framställts förslag om 4-årig bottenskola, 4-årig realskola och 4-årigt gymnasium. Styrelsen för och kollegiet vid Lundsbergs skola, som höra till dem, vilka förordat sistnämnda organisationsförslag, påpeka, att en 4-årig realskolekurs ej kunde anses tillräcklig för dem, som önskade gå till sådana yrkesbanor, för vilka realskolexamen för närvarande fordrades, och förordar en överbyggnad i någon form på realskolan. Kollegiet vore emellertid icke berett att för närvarande göra något definitivt uttalande angående denna överbyggnads organisation.

133 Domkapitlet i Härnösand anser, att i en sådan organisation realskolan antingen kunde göras 4-årig eller utökas med en avslutningsklass parallell med 1 :a gymnasieringen. Styrelsen för samskolan i Falköping uttalar sig för att realskolan måtte göras antingen 4- eller 5-årig och att gymnasiet måtte byggas på realskolans högsta klass. Lärovcrkslärarnas riksförbund, i vars yttrande bl. a. en del kollegier vid de till den högre allmänna undervisningen hörande läroanstalter förklarat sig instämma, förordar, att folkskolans 4 lägsta klasser, eventuellt efter en inre omorganisation. finge utgöra gemensam bottenskola för den högre skolan och att denna gjordes 8-årig. Förbundet ansåge nödvändigt, att en förnyad utredning gjordes beträffande den högre skolans organisation. Vid en sådan utredning borde flera av kommissionen icke undersökta organisationsmöjligheter bliva föremål för prövning. Det kunde t, ex. ifrågasättas, om icke olika linjer på gymnasiet kunde anknytas till olika klasser i realskolan, och huruvida icke kvalificerade betyg från realskolan kunde berättiga till inträde på gymnasiet. Kollegiet vid högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm mecl undantag av en reservant förordar, att folkskolans 4 lägsta klasser, eventuellt efter en inre omorganisation, finge utgöra bottenskola för en 8-årig högre skola, Kollegiet uttalar sig mot förslaget att tillgodose undervisningen i latin och franska i realskolan genom att befria lärjungarna från vissa undervisningstimmar i andra ämnen. ^ Om latingymnasiet gjordes 4-årigt och undervisningen i franska ordnades såsom för närvarande, kunde sådana förryckande åtgärder undvikas. Utredning borde därför företagas för att utröna möjligheterna av att avpassa realskolans kurser så, att de 4 lägsta klasserna finge utgöra underlag för latingymnasiet. medan den 5 :e klassen, samtidigt med att den utgjorde realskolans avslutningsklass, även finge förbereda för inträde i realgymnasiet. Även om kursen för detta måls vinnande icke kunde erhålla en genomförd avrundning, borde dock i den 5-åriga realskolan på detta sätt ett studieresultat kunna vinnas, fullt jämförligt med den nuvarande 6-åriga realskolan. Samtidigt vunne man den fördelen, att avgången till praktiska yrken och vissa utbiklningskurser (t. ex. viel tekniska läroverk) kunde ske ett år tidigare än nu. Även latinlinjen komme sålunda att bygga på en i viss mån avslutad realskola, Efter genomgången av 4:e realskoleklassen funnes då för en lärjunge med godkända betyg tre möjligheter: att fortsätta i realskolan med realexamenskompetens som närmaste mål. att inträda i latingymnasiet eller att sluta skolan för att övergå till praktisk utbildning. De lärjungar, som fortsätta i realskolans 5:e klass och därifrån få godkänt avgångsbetyg, borde enligt kollegiets mening erhålla den kompetens, som realskolexamen nu ger. Ett kvalificerat avgångsbetyg borde därjämte berättiga till inträde i realgymnasiet eller — efter prövning i vissa ämnen — i latingjnnnasiet. — För att emellertid icke latingymnasiets lärjungar skulle bliva vanlottade i jämförelse med realgymnasiets, borde enligt kollegiets mening realskolexamenskompetens kunna tillerkännas cle lärjungar, som med godkända betyg genomgått latingymnasiets 2:a ring. Kompetensen vunnes sålunda (och däremot torde intet vara att invända) visserligen ett år senare på latingymnasiet, men genom clen föreslagna anordningen skulle latingymnasiet befrias från lärjungar, som icke lämpade sig för att fortsätta ända fram till studentexamen. Kollegiet ville härvid hänvisa till att flera exempel funnes på, att lärjungar från latingymnasiets 2:a ring övergått till realskolans avslutningsklass för att ett år senare än enligt clet här framkastade förslaget vinna den önskade kompetensen. Olika realskoleformer på olika orter och även, eventuellt, på samma ort. I ett 30-tal utlåtanden och några reservationer har framhållits, att, för att

134 hänsyn skulle kunna tagas till de olika önskemål, som kunde vara tillfinnandes på olika orter, dels 4-åriga realskolor, byggda på 6-årig folkskola, dels ock 5-åriga realskolor (respektive 8-åriga högre skolor), byggda på 4-årig folkskola, borde upprättas allt efter det å respektive orter förefintliga behovet. I många fall vore nämligen den 4-åriga realskolan, trots sina ölägenheter, den för landsbygden och de mindre samhällena lämpligaste, särskilt ur ekonomisk synpunkt och med hänsyn till att vid en sådan skolorganisation föräldrarna kunde under ytterligare två år få behålla barnen i hemmet, vilket i viss mån kunde uppväga nackdelen av den förlängda studietiden. Den 5-åriga realskolan, byggd på 4-årig folkskola, vore däremot den för de flesta barn i de större städerna lämpligaste. I flertalet av ifrågavarande utlåtanden har med anledning härav uttryckligen framhållits, att på de orter på landsbygden och i de mindre samhällen, där förhållandena sådant krävde, kunde upprättas 4-åriga realskolor, byggda på 6-årig folkskola, men att i städerna (cle större och medelstora) borde upprättas 5-åriga realskolor, byggda på 4-årig folkskola, och vid sidan därav 4-åriga realskolor eller — i skolor med två eller flera parallellavdelningar i de flesta klasser — realskolelinjer för elever från folkskolans 6:e klass. Från ett par håll har icke framställts förslag om att även i städerna upprätta 4-åriga realskolor (resepektive realskolelinjer), utan i stället framhållits önskvärdheten av att på alla eller en del av de orter, där 5-årig realskola upprättats, vid nämnda skolor inrättades även en övergångsklass från folkskolans 6:e till realskolans 3:e klass till tjänst för de lärjungar, som vore lämpliga för fortsatta studier, men ej före avslutningen av folkskolekursen haft möjlighet att inträda i läroverk. Ur cle i nu nämnda avseenden gjorda uttalandena må anföras följande. Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Trollhättan betonar nödvändigheten av att sambandet mellan de båda föreslagna skoltyperna så ordnades, att lärjunges övergång från den ena typen till den andra lätt möjliggjordes genom lämpligt lagda kurser. Lärarrådet vid Göteborgs högskola föreslår, att man vid sidan av den 5-åriga realskolan kunde bibehålla mellanskolorna såsom 4-åriga realskolor, under förutsättning att de finge ha kvar det timtal, som nu i dem är anslaget åt språken. Erfarenheten finge då med tiden avgöra, huruvida den 4-åriga realskoleformen bleve tillräcklig för att meddela den för gymnasialstudier nödiga utbildningen — något som lärarrådet betvivlade. Kollegiet vid realskolan i Oskarshamn (med undantag av en reservant) anser, att på orter motsvarande sådana, där man nu har kommunal mellanskola. en 4-klassig realskola kunde byggas på en 6-klassig folkskola, om denna anordning där skulle anses förmånlig, men att tvinga sådan skolorganisation på de samhällen, som ansåge sig bättre betjänta mecl en 5-klassig realskola på 4-klassig bottenskola, funne kollegiet uppenbart orimligt. Kollegiet vid högre realläroverket i Göteborg anser, att den senaste tidpunkt, till vilken övergången kunde förläggas, vore efter folkskolans 4 :e klass. — Om läroverkens normaltyp byggdes på 4-årig bottenskola, om opartiska och fullständiga upplysningar gåves ungdomen angående rätta tidpunkten för övergång från en skolform till en annan, och om det sörjdes för att vid läroverken funnes tillräcklig plats för clen ungdom, som hade förutsättningar för högre skolstudier, så skulle det säkerligen visa sig, att cle, som önskade uppskjuta övergången, tills folkskolekursen fullständigt genomgåtts, icke bleve inånga. Skulle emellertid på några orter särskilda åtgärder visa sig önskvärda, borde för dessa undantagsfall kompletterande läroverk eller läroverkslinjer av mellanskoletjrp även här kunna upprättas. Det funnes säkerligen ingenting, som hindrade, att i framtiden liksom nu högre skolor med olika utgångspunkt och underlag kunde existera sida vid sida, endast det sörjdes för organisk förbindelse

135 mellan de olika skolformerna och skolstadierna. — Emellertid borde denna på 6-årig bottenskola uppbyggda skolform icke betraktas och organiseras som en folkskolans överbyggnad utan som en läroverkstyp vid sidan av den normala eller, där så ske kunde, som en särskild läroverkslinje inom det vanliga läroverkets ram. — Vidare vore det givetvis nödvändigt, att denna »mellanskolelinje», uppbyggd i överensstämmelse mecl kommissionens förslag, erhölle ett fast organiskt samband med huvudformen av den högre skolan. Ett dylikt flerledat skolsystem, där det vore sörjt för en naturlig förbindelse mellan olika skolformer och skolstadier och som alltså bildade ett organiskt helt, skulle säkerligen visa sig motsvara verklighetens krav vida bättre än kommissionens »enhetsskola». Folkskolinspektör Thorell yttrar, att ovannämnda förslag om dubbla linjer vore motiverat av den tidsvinst, som medföljde den på 4-årig bottenskola byggda 5-åriga realskolan, men att förslaget medförde även en rent pedagogisk vinst, nämligen att skolarbetet bleve anpassat efter olika barns begåvning och arbetsförmåga. Dessutom skulle clen vinst, som kommissionens förslag medförde för vissa lärjungar, icke behöva vinnas på andra lärjungekategoriers bekostnad. Ännu en vinst med dessa dubbla linjer låge däri, att, om vid inträdesexamen efter 4 :e skolåret ett misstag bleve begånget, detta icke vore oreparabelt, då vid realskolan funnes även en linje, som byggde på folkskolans 6:e klass. Även i ett par andra utlåtanden betonas sistnämnda fördel av den dubbla möjligheten till inträde vid de högre läroverken. Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Vaxholm framhåller, att genom en sådan organisation, som ovan nämnts, skulle vinnas bl. a., att elev vid flyttning från ett medelstort eller större samhälle till ett mindre alltid kunde inpassas i en klass, motsvarande den han förut tillhört, så att ingen tidsförlust behövde ifrågakomma vid avläggande av realexamen, och att vid flyttning i motsatt led alltid funnes motsvarande klass att tillgå på clet nya stället. I en till kollegiets vid kommunala mellanskolan i Laholm utlåtande fogad reservation av en ordinarie lärare vid skolan framhålles, att om ovannämnda organisation mecl realskolor av två olika typer genomfördes, en jämförelse mellan cle båda skoltypernas arbetsbelastning och arbetsresultat kunde göras. När erfarenhet därom vunnits, bleve tillfälle att överväga, huruvida endera linjen skulle slopas eller anordningen bibehållas. Rektor vid och styrelsen för kommunala mellanskolan i Borgholm anse däremot förslaget om inrättande av två olika organiserade realskolor olämpligt. Talet om studietidens förlängning vore överdrivet, enär det ej kunde finnas några oövervinneliga svårigheter för normalt begåvade barn att genomgå fullständig folkskola på kortare tid än 6 år. Om 5-klassig realskola skulle upprättas. borde den emellertid införas överallt. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Gävle anser, att en olägenhet i vår nuvarande skolorganisation vore förekomsten av två olika organiserade realskolor, dock mindre dubbelorganisationen i och för sig än clet förhållandet, att övergång från clen ena skolformen till den andra vore förenad med stora svårigheter. En reform borde därför mindre vända sig mot dubbelorganisationen än gå ut j)å avhjälpandet av olägenheterna med densamma. — Kollegiet framlägger därefter ovannämnda förslag till olika läroverksorganisation i städerna och å landsbygden och kallar städernas 5-åriga realskolor S-typ och landsbygdens 4-åriga realskolor L-typ. — Kommunikationen mellan dessa bägge typer av realskolor borde underlättas genom lämpligt lagda kursplaner. I detta syfte borde det grundläggande språket i L-typens två första klasser erhålla förstärkt timantal, så att här på två år kunde inhämtas samma kurs som i de tre första klasserna av S-typen. Det andra språket borde inträda i klass 3 av S-typen, men i klass 2 av L-typen. Lärjunge, som flyttats till klass

136 2 av L-typen. skulle emottagas i klass 3 av S-typen efter godkänd prövning i det grundläggande språket. I övriga ämnen krävdes icke prövning, då clet kunde förväntas, att i dessa inhämtats i clet väsentliga samma kunskapsinnehåll i Ltypens klass 1 + 5 :e och 6 :e klass folkskola som i cle två första klasserna av S-typen. Lärjunge, som i L-typen flyttats till klass 3 eller 4. skulle emottagas utan prövning i S-typens klass 4. respektive 5. — I samhällen med enbart realskola av S-typ skulle i mån av behov anordnas sommarkurser, avsedda för barn, vilka från 5- eller 6-årig folkskola önskade vinna inträde i realskolans 2:a klass, ävensom för lärjungar, vilka efter avlagd realexamen ämnade söka inträde i gymnasium. — Gymnasiet skulle organiseras såsom 4-årigt och anknyta till klass 4 av S-typen och klass 3 av L-typen. För inträde borde erfordras flyttning mecl kvalificerade betyg från respektive realskoleklasser. I detta sammanhang må erinras, att, såsom ovan nämnts ifråga om »realskoleformer, byggda på 6-årig bottenskola», i en del utlåtanden förordats, att realskolor, organiserade på samma sätt som cle nuvarande kommunala mellanskolorna, måtte upprättas på en del orter. I nämnda utlåtanden har i allmänhet intet uttalande gjorts rörande organisationen av realskolorna i övrigt. — I en del andra utlåtanden åter, i vilka liknande uttalanden gjorts, har däremot framhållits, att i övrigt clen nuvarande skolorganisationen borde bibehållas. Ur de i sistnämnda avseenden gjorda uttalandena må följande anföras. Kollegiet vid Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium förordar, att den nuvarande kommunala mellanskolan, antingen förstatligad eller åtminstone rikligt understödd samt noga kontrollerad från statens sida, finge fortleva och utvecklas icke blott i större municipalsamhällen och köpingar, utan även i städerna jämsides mecl cle nuvarande realskolorna. Liknande uttalanden ha gjorts från ett par andra håll. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Uppsala betonar därvid, att den kommunala mellanskolan hade en viktig uppgift att fylla vid sidan av statens realskolor. varför kollegiet ansäge önskligt, att clen kommunala mellanskolans lärjungar i vad avser deras möjligheter till inträde i gymnasier måtte komma att jämställas med övriga realskolors. Två reservanter vid folkskoleseminariet i Luleå förorda, att vid cle nuvarande allmänna läroverken parallellavdelningar inrättas, organiserade som de nuvarande kommunala mellanskolorna. Domkapitlet i Göteborg betonar, att cle enda reformer, som vore av verkligt värde för undervisningen, vore de, som genom erfarenheter och försök vid olika skolor utexperimenterats och mognat. Särskilt önskvärt vore, att vid åtskilliga läroverk, som befunnes därtill villiga, en 6- eller 7-årig parallellinje fram till studentexamen upprättades för barn, som genomgått 6-klassig folkskola, Erfarenheter, vunna av en dylik anordning, skulle bilda en solidare grundval för debatten om 6-årig bottenskola än kommissionens resonemang, på samma gång som en dylik linje, utan att rubba hela systemet, skulle tillgodose ett i åtskilliga samhällen förefintligt behov. Styrelsen för Lidingö kommunala sam- och mellanskola med undantag av en reservant, som tillstyrker kommissionens förslag, framställer två alternativa förslag till skolorganisation. Alternativ 1: Realskolan kunde göras 5-årig och med sin 1 :a klass anknytas till folkskolans 4:e klass samt med sin 2 :a klass anknytas till_ folkskolans 6:e klass. Undervisningen i främmande språk skulle börjas först i realskolans andra klass och en effektiv gallring av de inträdessökande till första klassen åstadkommas genom jämförelsevis stränga inträdesfordringar. Däremot skulle inträdesprövningen för dem, som efter avslutad

137 6-årig folkskola sökte inträde i realskolans 2:a klass, ej behöva göras mer sträng, än vad i allmänhet nu vore fallet. Genom denna anordning skulle vinnas, dels att ingen förlängning av studietiden drabbade cle mera begåvade barnen, enär de bereddes tillfälle att på ett år i realskolan inhämta samma kunskapsmått, som erhölles på två år i folkskolan, dels att ingen alltför sträng utgallring av de barn, som skulle tillåtas förvärva högre bildning, komme till stånd. — Alternativ 2: 4-årig bottenskola, 5-årig realskola med undervisning i språk även i 1 :a klassen. Feriekurs, bekostad av stat eller kommun, för lärjungar, som från folkskolans 6:e klass önskade vinna inträde i realskolans 2:a klass. Metoden med sådan feriekurs hade av styrelsen mecl gott resultat tillämpats före genomförande av nuvarande organisation av Lidingö kommunala sam- och mellanskola. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Umeå framställer förslag om dels 5-årig realskola, byggd på 4-årig folkskola, dels för fattiga, men synnerligen begåvade barn från landsbygden av staten bekostade internat, anordnade som lyceer, helst 6-klassiga. (Se även kap. VI.) Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Jönköping anser, att för landsbygdens ungdom särskilda organisationsformer borde utfinnas, byggda på 5eller 6-årig bottenskola, men förordar i övrigt en skolorganisation med 4-årig bottenskola. 4-årig realskola och 4-årigt gymnasium. Kollegiet framställer vidare förslag om att viss kompetens måtte tillerkännas avgångsbetyg såväl från realskolans 4:e klass som från gymnasiets 2:a ring. Såsom motivering härför anför kollegiet bl. a., dels att det torde vara ovedersägligt, att en 4årig lärokurs måste anses som en betingelse för en grundlig och väl smält gymnasiebildning, dels ock att kollegiet till fullo instämde i den kritik, som herr Rydén i sin diktamen till statsrådsprotokollet vid kommissionens tillsättande formulerat på följande sätt (Bet, I : 1, sid. X I ) : »Sålunda har det gjorts gällande å ena sidan, att clen från realskolan utgående ungdomen gör sitt utträde ur skolan alltför tidigt för att vara fullt rustad för att med nödiga förutsättningar deltaga i arbete å vissa av de skilda levnadsbanor, till vilka realskolexamen avser att lämna tillträde, men å andra sidan även hävdats, att avgången ur skolan mecl hänsyn till clet praktiska livet i allmänhet sker något senare, än vad som lämpligen bör vara fallet.» Dessa synpunkter hade enligt kollegiets mening i alltför ringa mån satt sin prägel på kommissionens förslag till anordning av realskolans avslutning. A ena sidan skulle studietidens förlängning med ett år medföra ett senare utträde i clet praktiska livet, å den andra kunde clen föreslagna anordningen ej anses innebära garanti för likvärdig kompetens mecl nuvarande examen, än mindre ge ökade förutsättningar för de levnadsbanor, där clen nuvarande realskolekompetensen ansåges otillräcklig, utan att dock studentexamen ansetts behövlig. Från dessa synpunkter syntes det av lektor Swenning (i Tidning för Sveriges läroverk nr 10, 1922) framlagda förslaget till skolorganisation genom införandet av en högre realskolekompetens jämte den normala innebära ett uppslag, som torde förtjäna att upptagas till allvarlig prövning. Kollegiet förmenade nämligen, att en 4-årig mellanskola på clen 4-åriga folkskolans grund torde giva tillräcklig förbildning för åtskilliga praktiska yrken ävensom vissa fortbildningsanstalter. varvid även clet minskade omfånget i teoretiska kunskaper mer än väl skulle kompenseras av studietidens minskning med ett år. I de fall åter, där den nuvarande realskolekompetensen ansåges väl knapp, skulle tilldelandet av viss kompetens åt avgångsbetyg från gymnasiets andra ring innebära en fördel, som väl kompenserade en förlängning av studietiden med ett är i jämförelse mecl nuvarande realskolexamen. Ett utnyttjande av detta uppslag till en förstärkt realskolekompetens syntes även i viss utsträckning kunna ske beträffande de fristående realskolorna, som således skulle bliva av tvenne typer, en högre och en lägre.

138 Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Ystad anser, att några av cle nuvarande kommunala mellanskolorna kunde, fastän förstatligade, bibehålla sia organisation. I övrigt framställer kollegiet samma förslag som kollegiet vid högre allmänna läroverket i Jönköping med i huvudsak samma motivering samt påpekar därjämte, att i det nuvarande läroverket samma mål möjligen kunde nås genom att göra realskolan 5-årig, varvid naturligtvis dess kursplan behövde i vissa avseenden ändras, och genom att, likaledes genom lämpliga ändringar av gymnasiets kursplaner, laga, att 2:a ringen bleve ägnad att utgöra en slutpunkt. 23:e svenska läroverkslärarmötel i Stockholm i augusti 1922 uttalade sig i punkterna 6 och 7 i den av mötet fattade resolutionen för att på grundvalen av en 4-årig bottenskola måtte uppbyggas en 8-årig högre skola. — Vidare betonade mötet önskvärdheten av att försök på skilda orter gjordes med en 7-årig högre skola, utgående från en 5-årig bottenskola. Vissa av dessa försöksskolor borde reserveras för landsbygdens ungdom. Kollegierna vid ett par av statens realskolor hava — utan att göra något ytterligare uttalande — förklarat sig instämma i ovannämnda mötes resolution. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Norrköping framställer samma förslag, men förordar dessutom, dels att realskolan måtte anordnas 5-årig med bibehållande av den självständiga avslutningsklassen och realskolexamen. dels att gymnasiet måtte förbliva 4-årigt mecl anslutning till realskolans näst högsta klass. Vad gymnasiets anslutning till realskolan beträffar, ansåge kollegiet visserligen, att det av lektor Swenning väckta förslaget om realskolexamens borttagande och ersättande med avgångsbetyg från realskolans nuvarande 5 :e klass och gymnasiets nuvarande 2 :a ring erbjöde en i inånga avseenden enkel och tilltalande lösning, och kunde hänsyn tagas till enbart cle högre allmänna läroverken, vore denna lösning också att föredraga framför andra. Men för de nuvarande real-, sam- och mellanskolorna torde en särskild examen såsom avslutning på realskolekursen ej gärna kunna undvaras; och — något, som enligt kollegiets mening vore det avgörande — för cle lärjungar, som inriktat sina studier på en kortare kurs än den, som avses med studentexamen, måste ett examensbetyg äga ett helt annat värde än ett avgångsbetyg. Visserligen måste genom en sådan anordning ett nytt avsteg ske från enbetsskoleprincipen, men viktigare än den ena eller andra principens konsekventa tillämpande ansåge kollegiet vara att tillgodose cle praktiska behoven, och dessa talade avgjort för realskolexamens bibehållande. Kollegiet vid samskolan i Filipstad anser clet ojämförligt bästa alternativet vara en 5-årig realskola byggd på 4-årig folkskola. Denna skolform borde vara huvudformen, men även andra skolformer borde förekomma, så att tillfälle gåves till en mångsidig pedagogisk erfarenhet. — Så borde vid flertalet skolor vid behov kunna inrättas en övergångsklass mellan folkskolans 6:e och realskolans 3:e klass. — Vidare borde alltjämt ett mindre antal kommunala mellanskolor vara organiserade som 4-åriga realskolor på grundvalen av en 6-årig bottenskola. — I några större samhällen borde även försök göras med realskolor. som uppbyggdes på en 5-årig bottenskola. Kollegiet ville ock framhålla det synnerligen nödvändiga i att realskolans högsta klass under inga omständigheter finge den ställning, som 6:e klassen nu intoge, utan att den finge utgöra grundvalen för gymnasiet. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Hudiksvall uttalar sig för att bottenskolan måtte göras högst 4-årig. På denna grundval skulle uppbyggas en 8-årig läroverksorganisation, vars fördelning i realskola och gymnasium borde göras till föremål för en ny, grundlig undersökning. Skulle en förutsättningslös prövning giva vid handen, att ett ändamålsenligt anordnat 8-årigt läroverk fullt kunde övertaga det nuvarandes funktioner, så instämde kollegiet i kravet på clen

139 nuvarande första realskoleklassens indragning. Skulle emellertid något som helst tvivel angående det 8-åriga läroverkets kompetens uppstå, exempelvis i fråga om språkbildningen, borde givetvis den nuvarande, tillfredsställande befunna 9-åriga organisationen bibehållas. — Kollegiet ansåge emellertid, att om en organisation med 4-årig realskola, byggd på 6-klassig folkskola, befunnes lämplig på landsbygden, en sådan organisation givetvis borde bibehållas där. Dock förefölle det kollegiet vara att föredraga, att landsbygdens realskolor organiserades såsom 5-åriga och byggde på folkskolans 5:e klass. Arbetsjäktet i nämnda skolor skulle då minskas, och större fasthet i kunskaperna åstadkommas. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Örebro betonar, att, om någon beskärning av läroverket skulle ske, denna mecl hänsyn till läroverksundervisningens slutmål och studieresultat icke kunde gå längre än till borttagande av läroverkens nuvarande l:a klass. Minst en 8-årig lärokurs vid läroverken vore oeftergivlig. En förnyad förutsättningslös utredning av samtliga hithörande frågor vore enligt kollegiets mening av nöden. Varken ur social eller pedagogisk synpunkt kunde det anses som ett krav, att mellanskolan skulle vara lika över hela landet. Det torde särskilt böra göras till föremål för undersökning, om ej organisationen kunde göras så rörlig, att den tilläte övergång från lägre till högre skolformer på mer än en punkt. Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Ljusdal framställer tre olika förslag till skolorganisation: 1) 4-årig folkskola och 5-klassig realskola eller 2) en efter 4:e folkskoleklassen anordnad särundervisning för studiebegåvade och därefter 4-klassig realskola och i båda dessa fall på glest befolkade orter en undantagsform, 6-klassig folkskola och 4-klassig realskola, eller 3) en 4-årig barndomsskola och därovanpå dels en 5-årig realskola, dels medborgarskolan ( = en sammanslagning av den 6-klassiga folkskolans 2 högsta klasser och den praktiska fortsättningsskolan). Medborgarskolan skulle vara 3—5-årig och förete skilda typer efter olika orters behov; avgångsbetyg skulle medföra vissa behörigheter (t. ex. valbarhet till vissa allmänna uppdrag). Här sist nämnda förslag ansåge kollegiet vara det lämpligaste. Ordföranden i styrelsen för samskolan i Arboga, redaktör Gyllander, avstyrker kommissionens förslag och föreslår, att folkskolan och läroverken borde förenas i en sammanhängande organisation, som lämpligen kunde benämnas Nationalskolan. En bärkraftig ekonomisk grund för en sådan enhetsskola ansåge han icke kunna skapas, om skolgången förlängdes. I stället måste clen förkortas mecl ett år. — Nationalskolan skulle enligt redaktör Gyllanders förslag sammanfogas av tre länkar: 1. En 3-årig obligatorisk elementarskola, motsvarande folkskolans tre första klasser. 2. En likaledes obligatorisk realskola på två linjer: a) en tills vidare 4-årig teknisk linje, motsvarande folkskolans tre högre klasser samt en mer eller mindre yrkesbestämd fortsättningsklass, vilken, efter hand som det allmänna välståndet och kulturnivån stege, kunde utökas med ytterligare en liknande klass. Den tekniska linjen skulle avslutas med en realexamen av väsentligen mindre omfattning än den av kommissionen föreslagna, men med samma namn och exempelvis upptagande svenskt skrivprov, räkneprov och yrkesprov. Från denna linje skulle lärjungen övergå till frivilliga fortbildningskurser eller direkt till förvärvsarbete, b) En 5-årig språklig linje, som skulle avslutas med gymnasistexamen. Från språkliga linjen skulle lärjungen övergå till gymnasiet, till tjänst i vissa statens affärsdrivande verk eller direkt ut i det praktiska livet. — Fördelningen av elementarskolans avgående lärjungar på realskolans båda linjer skulle verkställas av lärarkollegiet utan särskild inträdesprövning, men där ändring av kollegiets beslut påkallades av lärjunges målsman, skulle prövning äga rum. En reservant vid folkskoleseminariet i Luleå föreslår, att folkskolan skulle

140 ombildas så, att vi finge en 7-årig folkskola-bottenskola mecl starkare praktisk anläggning, än den nuvarande folkskolan hade, och motsvarande sovring av cle rent bokliga studieämnena, en skola, som främst skulle giva formell träning åt handen och hjärnan. Såsom påbyggnader på denna folkskola skulle prövas 1) en 3-årig real-teknisk linje, ledande till tekniska högskolor, handelsskolor o. d.. samt 2) en 5-årig linje för egentliga teoretiska studier, förberedande för universitetet och rätt starkt specialiserad, särskilt i de två högsta klasserna. Vid sidan av dessa kurser borde finnas yrkesbetonade fortsättningskurser. — Om en dylik eller eventuellt annan skoltyp, efter att ha prövats, skulle visa sig fylla cle förväntningar, man sedan gammalt velat ställa på enhetsskolan, då kunde tiden vara inne att försiktigt avlösa clet gamla läroverket och flickskolan. Övergångsklasser. I ett flertal utlåtanden, särskilt från kollegier vid allmänna läroverk, i vilka utlåtanden antingen en realskola byggd på 4-årig bottenskola tillstyrkts eller kommissionens förslag avstyrkts (jämför kap. I) har förordats upprättandet vid samtliga eller en del av de allmänna läroverken av 1-åriga övergångsklasser för dem, som först efter genomgångna G folkskoleklasser önska fortsätta i clen högre skolan. Sådan övergångsklass skulle vara parallell med den 5-klassiga realskolans 2 :a klass, men kurserna i densamma, särskilt vad språkundervisningen beträffade, motsvara kurserna i såväl 1 :a som 2 :a klassen i realskolan. Efter genomgåendet av sådan klass skulle lärjungarna i vanlig ordning flyttas till realskolans 3:e klass. Från somliga håll har föreslagits, att endast studiebegåvade lärjungar skulle äga tillträde till dessa klasser. Från en del håll har framställts förslag om att i stället för sådana övergångsklasser kostnadsfria feriekurser skulle inrättas för studiebegåvade lärjungar, som från 6-årig (eventuellt 5-årig) folkskola önskade vinna inträde i realskolans 2:a klass. Från åter andra håll har föreslagits, att sådana kurser kunde förläggas till vårterminen eller både till vårterminen och till sommarferierna, Genom ovannämnda anordningar bleve studietiden för de lärjungar, som genomginge nämnda övergångsklasser eller kurser, icke längre än den studietid kommissionen föreslagit för alla. En stor fördel med den genom ifrågavarande övergångsklasser åstadkomna dubbla möjligheten till övergång från folkskolan till clen högre skolan vore, framhåller majoriteten av kollegiet vid folkskoleseminariet i Falun, att barnets val av levnadsbana icke i så hög grad bleve beroende av resultatet av några dagars inträdesprövning. Barnet kunde ju vid ett misslyckande vid inträdesexamen efter 4:e skolåret fortsätta i folkskolans 5:e och 6:e klasser samt i övergångsklassen och därefter åter söka inträde vid clen högre skolan. A andra sidan torde barn i realskolans första klasser, som visat sig icke vara lämpliga för undervisningen där, kunna utan några besvärligheter gå över till motsvarande klass i folkskolan eller från realskolans andra klass vinna inträde i cle praktiskt lagda överbyggnaderna på folkskolan. Skulle åter uppdelningen av barnen på olika linjer ske först efter sex skolår, bleve arbetet genast av helt olika karaktär på clen praktiska och clen teoretiska linjen. Sedan endera linjen valts, bleve clet knappt möjligt att efter något år gå över till motsvarande klass inom clen andra linjen. Mot majoritetens av kollegiet vid folkskoleseminariet i Härnösand beslut angående bl. a. förslag om sådana övergångsklasser reserverade sig tre av kollegiets medlemmar och framhöllo, att genom sådana studieklasser studievägar skapades, vilka, om ock ur bildningssynpunkt var för sig likvärdiga, dock.på grund av studiernas olikformighet och ämnenas kursförskjutning måste medföra. att de i läroverken senare tillkomna, eleverna bleve ogynnsamt ställda i förhållande till cle därstädes tidigare intagna. Två reservanter vid folkskoleseminariet i Falun framhålla, att i sådana över-

141 gångsklasser språkstudiet skulle bliva alltför koncentrerat. Förslaget vore en nödfallsutväg och skulle hava till följd, att föräldrarna bleve tvungna att träffa valet av studiebana för barnen redan efter 4:e skolåret. Vad beträffar motiveringarna för samtliga ovanberörda förslag angående organisationen av en realskola byggd på lägre klass i folkskolan än den 6:e, må, utöver vad som framgår av clet redan anförda, tilläggas följande. I allmänhet framhålles såsom skäl för cle föreslagna organisationsformerna, att de olägenheter, som äro förbundna med en realskola byggd pä en 6-klassig folkskola, till allra största delen avlägsnas genom den i varje särskilt fall föreslagna organisationen, samtidigt som de sociala intressena bliva i lika hög grad tillgodosedda som genom kommissionens förslag. För clet huvudsakliga i ifrågavarande motiveringar är redogjort i kapitel I, till vilket kapitel därför här hänvisas. Vad frågan om den 4-åriga realskolans lämplighet eller olämplighet för clen kvinnliga ungdomen beträffar, hänvisas till kap. I, I I och V I I . Då emellertid kommissionen stöder sitt förslag angående realskolans organisation huvudsakligen på sin uppfattning av erfarenheterna från cle kommunala mellanskolorna och såsom stöd för denna uppfattning framlagt ett omfattande statistiskt material, må här anföras cle olika synpunkter i denna del av clen föreliggande frågan, vilka framkommit i de ingivna utlåtandena. För cle mecl kommissionens uppfattning instämmande uttalandena i denna punkt har redogjorts här ovan under förslagen om sådana organisationsformer av realskolan, som byggas på 6-klassig bottenskola. Här återstår således att redogöra för cle uttalanden, i vilka i denna punkt en annan uppfattning än kommissionens kommer till synes. I nämnda uttalanden framhålles bl. a. dels den stora arbetsbelastningen vid cle kommunala mellanskolorna, dels att kommissionens statistiska material i en del punkter icke vore tillräckligt omfattande, dels ock att nämnda material ledde till helt andra slutsatser än dem kommissionen dragit. Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Hässleholm anför, att, när Hässleholms kommunala mellanskola under en 10-årsperiod årligen fört fram till realskolexamen ett rätt stort antal elever med blott folkskola som förskola, detta hade kunnat ske endast tack.vare en alltför stark forcering av arbetet i mellanskolan. Den kommunala mellanskolan vore helt visst den mest arbetsbelastade av alla skolformer, och detta både för lärare och elever. Den lugna arbetsro. som icke minst i en skola bör vara för handen, måste offras. Givet vore, att man med en till övermått spänd arbetsintensitet kunde för tillfället driva upp tillfredsställande, ja, kanske i vissa fall till och mecl goda examensresultat, men de så utexaminerade bleve dock mer eller mindre drivhusplantor, och man kunde icke på den vägen i regeln vinna clen solida grund, som vore önskvärd både för dem, som i och med realskolexamen avslutade sin teoretiska utbildning, och för dem, som ämnade fortsätta sina studier vid gymnasier eller andra läroanstalter. Den starka arbetsbelastningen kunde dessutom medföra rätt allvarliga följder. När eleverna i skolan i främsta rummet måste lägga an på att hinna igenom de stora kurserna och därvid ofta icke hunne att arbeta fram det bästa kvalitativa resultat, så lärde de sig i skolan just vad de minst av allt borde lära där, nämligen att lämna från sig arbetet halvt och ofullständigt. Men även för lärjungarnas hälsa kunde det jäktande, oroliga arbetet i skolan verka i högsta grad skadligt, särskilt beträffande de kroppsligt svagare lärjungarna, vilka antingen i förtid måste sluta skolan eller ock löpte fara att utsätta sig för överansträngning med dess många svåra följder. Kollegiet vid Landskrona stads gymnasium framhåller, att resultatet av realskolexamen vid de kommunala mellanskolorna icke, såsom kommissionen påstår. ådagalade, att 4-årig realskola kunde bygga på 6-årig folkskola, utan snarare bevisade motsatsen, nämligen: att trots ett helt års längre sammanlagd under-

142 visning av i genomsnitt mera begåvade lärjungar än realskolans sjätte klass, som ju blivit en »avstjälpningsklass», och trots ett forcerat skolarbete, som på grund av »en mångenstädes förefintlig strävan att i fråga om arbetsprestation icke stå efter de allmänna läroverken icke kunnat undgå att utöva ett visst för det dagliga arbetets lugna fortgång mindre gynnsamt tryck», så ha examensresultaten vid den kommunala mellanskolan icke blivit bättre än vid realskolan. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Växjö betonar, att kommissionen har stött sitt förslag om 4-årig realskola bl. a. på statistiska beräkningar rörande arbetet vid de kommunala mellanskolorna. Bortsett från att cle kommunala mellanskolornas livslängd ännu vore skäligen kort, kunde emellertid dessa skolor knappast, åtminstone under de omständigheter de hittills arbetat, ha den beviskraft för den föreslagna läroverksorganisationens förträfflighet, som kommissionen ansåge. En viktig synpunkt för bedömandet av en skolorganisations lämplighet vore bl. a. att tillse, huruvida det i densamma erforderliga arbetet vore avpassat efter ungdomens krafter. Nu visade clet sig emellertid av clen av kommissionen utarbetade statistiken över lärjungarnas arbetstid per vecka vid läroanstalter på realskolans stadier läsåret 1918—1919 (Bet. I I I , sid. 138 —139, 142—143, 205—206), att den kommunala mellanskolan, frånsett dess lägsta klass, vore den mest arbetskrävande av alla dessa anstalter, samt att i cle kommunala mellanskolornas högsta klass genomsnittstiden för gossar och flickor respektive närmade sig eller överskrede 48 timmar i veckan. Härvid vore ock att beakta, att dock mellanskolornas lektionsantal i övningsämnen i medeltal vore icke obetydligt mindre än övriga skolors. Styrelsen för kommunala mellanskolan i Åtvidaberg kritiserar kommissionens framställning av arbetsresultatet vid de kommunala mellanskolorna jämfört med de nuvarande realskolorna. Kommissionen hade förbisett flera viktiga omständigheter: elevernas i cle kommunala mellanskolorna mognare ålder och bättre urval samt de små klasserna och det forcerade och ansträngande arbetet i dessa skolor, varförutom cle elever, som mecl förbigående av 6:e klassen i realskolorna direkt övergå till gymnasiet, icke medtagits vid uppgörandet av clen jämförande statistiken. En stark majoritet vid folkskoleseminariet i Landskrona anser, att erfarenheterna från cle kommunala mellanskolorna icke bevisade, vad kommissionen önskade få bevisat. Bl. a. må märkas, dels att blott ett litet fåtal av dem, som genomgått kommunal mellanskola. fortsatte till studentexamen, dels att många av dem, som så gjorde, överginge till läroverkens 1 :a ring och således hacle fyra år till sitt förfogande. Det saknades dessutom ingalunda klagomål över clet oerhört jäktande arbetet såväl i clen kommunala mellanskolan som i clet 3-åriga kommunala gymnasiet. Observeras borde också, att åtskilliga av cle förut 3åriga kommunala gymnasierna förändrats till 4-åriga, Kollegiet vid realskolan och kommunala gymnasiet i Eskilstuna framhåller, att kommissionens bevis för den kommunala mellanskolans goda arbetsresultat, jämfört med de allmänna läroverkens, lede av en stor del bristfälligheter. som gjorde, att detsamma icke ägde beviskraft. De i betänkandet I I I införda tabellerna över medelbetygen i klass 5. 6 och ring I vid cle allmänna läroverken och medelbetygen för vissa lärjungar i. de kommunala mellanskolorna visade oförtyclbart på att i de kommunala mellanskolorna använts en avsevärt högre betygsskala. Ej heller vore i jämförelsen clen omständigheten medtagen, att procenttalet av dem, som avginge från mellanskolorna utan att avsluta studierna, vore cirka dubbelt så stort som vid läroverken. — Kommissionens i mom. 4 omnämnda utredning vore fullkomligt missvisande, enär man av densamma icke kunde draga några slutsatser rörande kunskapsnivån i de olika läroanstalterna utan endast rörande begåvningsnivån i statsskolans 6:e klass. — Den av kom-

143 missionen utarbetade statistiska undersökningen rörande åtskilliga från kommunala mellanskolor utexaminerade, som fortsatt vid statsgymnasier, borde verkat nedslående på kommissionen, då clen visade, hur clen ena gruppen om 40 st. med ett så högt medelbetyg som 18,8 i realexamen vid genomgående av 4-årigt gymnasium hade ett manfall av 55 % eller 22 st., som avbröte studierna utan att avlägga studentexamen. — Kommissionen torde mecl hela sin utredning om den kommunala mellanskolan icke kunna anses hava uppvisat mer. än att denna skolform uppnått ett resultat, som i den skriftliga realexamen vore något bättre, än statsskolorna kunnat vinna med sitt erkänt dåliga lärjungematerial i klass 6. Detta resultat hade därjämte vunnits genom utkrävande av ett betydligt större hemarbete. Särskilt under clet sista året före examen finge eleverna, såsom statistiken visade, arbeta dagligen 32 till 53 minuter mer än vid statsskolorna. Därtill komme, att den sammanlagda studietiden fram till realexamen förlängdes mecl ett år och att det icke kunnat styrkas, att mellanskolan utgjorde en säker grund ens för ett 4-årigt gymnasium. Kollegiet vid realskolan i Malmö påpekar, att kommissionens uppfattning av den kommunala mellanskolans lämplighet grundade sig på en statistik, uppgjord på grund av undersökningar rörande summa 113 lärjungar. Av dessa hade enligt de statistiska tabeller, som åtföljde dessa undersökningar, 40 icke kommit högre än i gymnasiets 1 :a ring. De återstående 73, som kommit in i 2:a ringen, hade, efter vad statistiken visade, sedan avlagt studentexamen med vackra betyg. Kollegiet ansåge emellertid, att kommissionen hade gjort en förhastad generalisering. Antalet av de enligt ovannämnda statistiska tabeller från mellanskolan utexaminerade lärjungarna uppginge nämligen till över 1,100. och procenttalet av dem av examinanderna, som fortsatt fram till studentexamen. vore sålunda alltför litet, för att man därur skulle kunna draga någon säker slutsats beträffande clen kommunala mellanskolans lämplighet såsom underlag för gymnasiet, särskilt med hänsyn till gymnasieundervisningens slutmål. studentexamen. Kollegiet vid realskolan i Lidköping yttrar, att kommissionen framhölle cle kommunala mellanskolornas raska utveckling och häri ville se ett slags bevis för denna skolforms överlägsenhet. Enligt kollegiets mening hade kommissionen emellertid icke haft rätt att draga en dylik konklusion." Då under sista decenniet inga anslag beviljats till nya realskolor eller statsläroverk, hade man på sådana platser, där man önskat en högre skola utöver folkskolan, varit tvungen att gå vägen över den kommunala mellanskolan. Det av kommissionen anförda förhållandet ådagalade sålunda visserligen, att ett stort behov av nya, högre undervisningsanstalter förelegat men heller icke mera. Liknande uttalanden göras även av några andra kollegier vid allmänna läroverk. Till jämförelse mecl ovanstående uttalanden rörande arbetsbelastningen vid de kommunala mellanskolorna må här även anföras följande uttalande ur det utlåtande, som avgivits av Svenska Läkaresällskapets sektion för skolhygien och i vilket Svenska Läkaresällskapet förklarat sig instämma. Sektionen beklagar, att vid utarbetandet av kommissionens förslag den skolhygieniska sakkunskapen icke varit representerad inom kommissionen, som enbart bestått av representanter för clen intellektuella fostran och för riksdagen. Visserligen hade läkare varit tillkallade för överläggning om vissa frågor, men utan möjlighet att inverka på grundprinciperna för kommissionens arbete eller att under arbetets gång kunna bevaka cle skolhygieniska kraven. Mecl beklagande konstaterade sektionen, att i cle riktlinjer, som i statsrådsprotokollet av den 31/i= 1918 uppdrogos för kommissionens arbete, intet yttrades om den väsentliga omläggning i undervisningsväsendet, som från medicinskt håll redan länge påfordrats, nämligen en bättre fördelning av de fysiska och intel-

144 lektuella uppfostringsmedlen med mera fysisk fostran och i samband därmed bättre karaktärsdaning, mindre bokstavsvetande, mera fysisk och psykisk kultur. Sektionen framhåller vidare, att i skolkommissionens förslag icke funnes någon överskådlig uppskattning av totalbelastningen i skolan. — Att besvara frågan om vilken arbetsmängd, som utan skada kunde åläggas lärjungar i de olika åldrarna, läte sig knappast göra, Förhållandena vore ju olika inom samma åldersklass. Arbetsintensiteten vore så skiftande, förmågan att tillgodogöra sig undervisningen likaså olika efter olika utveckling och anlag. En del bleve fortare trötta utan att vara sjukliga, en del bure själsliga ansträngningar förvånande lätt. Key framlade i 1884 års skolkommitté clet förslaget, att det sammanlagda arbetet för skolans räkning ej finge överstiga i timmar och minuter för dag: För 10-åriDg

11-,

12-,

13-,

14-,

15-,

16-,

17-,

18-åring

6 timmar

6,

7,

7,

8,

8.30,

8.30,

9,

9 t. o. m.

Key hacle emellertid själv ansett, att dessa fordringar vore höga. Under cle senare åren hacle av skolhygienici uppställts siffror, som avsevärt understege de ovannämnda: 9 timmars arbete vore för mycket; mer än 8 timmar borde ej få förekomma på något stadium i skolan. Vid internationella skolhygieniska kongressen i London 1907 framlade Griesbach följande medeltal: 10 år

11,

12,

13,

14,

5 t.

5 t. 17 m.

5 t. 35 m.

6 t. 5 m.

6 t. 25 m.

15 år, 6 t. 45 m.

16, 6 t. 50 m.

17, 7 t. 13 m.

18, 7 t. 43 ni.

Enligt sektionens mening låge det hygieniska optimum för det dagliga arbetet för skolungdom närmast de Griesbachska siffrorna. — De av skolkommissionen uppställda kraven för realskolan och lyceets motsvarande klasser överstege rätt betydligt dessa normalsiffror även under förutsättning, att hemläxorna ej bleve större än nu samt att hemskrivningarna bortfölle. Beträffande gymnasiets och lyceets högsta klasser vore siffrorna rätt väl överensstämmande mecl de ovan angivna normalsiffrorna under förutsättning, att hemskrivningarna bortfölle och ingen så kallad tillvalsläsning förekomme. — V a d skolkommissionens förslag till timplan för arbetstiden i skolan anginge. ville sektionen kraftigt betona, att den för realskolan vore alldeles för högt tilltagen. Om de obligatoriska idrottsövningarna medräknades, skulle clet bliva 42,5, 42 och 42 lektioner i veckan för andra, tredje och fjärde realskoleklasserna. Att i regel lägga sju lektioner varje dag på de fem första, veckodagarna, ansåge sektionen absolut förkastligt, även om enligt kommissionens förslag en del av dessa lektioners längd förkortades till 40 minuter. Sektionen vidhölle även sin vid föregående tillfälle uttalade mening, att läxornas antal helst ej borde överstiga 3 för dag, och uttalade önskvärdheten av att klasskonferensen på lämpligt sätt övervakade hemarbetets längd och begränsade detsamma. Ett i huvudsak lika uttalande göres av Svenska Skolläkareföreningen, som tillägger, att föreningen hyste den förhoppningen, att vid en eventuell revision av kommissionens förslag clen skolhygieniska sakkunskapen bleve vederbörligen företrädd och erhölle möjlighet att under arbetets gång göra sina synpunkter gällande.

145 Svårigheten att i en 4-klassig realskola utan parallellavdelningar erhålla kompetenta lärare i alla ämnen. Vid organiserandet enligt kommissionens förslag av en 4-årig realskola utan parallellavdelningar kan, såsom från några håll påpekats, möta ännu ett par här icke förut nämnda svårigheter, nämligen dels all erhålla tillräckligt kompetenta lärare i alla ämnen, dels att erhålla sökande till övningslärartjänsterna med deras föga omfattande tjänstgöring, dels ock att kunna ordna schemat, om 4:e klassen skulle uppdelas i 2 eller 3 avdelningar och kompetent timlärare i vederbörande ämne icke funnes att tillgå på orten. Ur uttalandena i denna punkt må anföras: Kollegiet vid samskolan i A sk ersund förmenar, att det torde bliva omöjligt att i den 4-åriga realskolan ordna ämnena för lärartjänsterna så, att man finge utbildade facklärare i varje ämne, och att det torde bli ännu svårare, åtminstone vid de mindre realskolorna, att få kompetenta övningslärare, då avlöningen för clet fåtal veckotimmar, som enligt kommissionens förslag erfordrades på realskolans stadium, torde bli alltför liten. Kollegiet vid samskolan i Åmål framhåller, att det över huvud taget torde bli lättare att få respektive ämnen i realskolan representerade av fullt kompetenta lärare, om realskolan gjordes 5-årig, än om clen hoptrycktes till 4-årig, och tillägger: »Vad har man för erfarenheter från cle kommunala mellanskolorna? Löjliga ämneskombinationer för lärartjänster ge svaret.» Kollegiet vid och styrelsen för samskolan i Arboga betona ovannämnda svårighet att erhålla kompetenta ämneslärare och tillägga, att, där såväl franska som latin förekomme samtidigt, även timlärare behövdes, vilket bleve ännu nödvändigare, om i enlighet med förslaget en klass under somliga lektioner i ett eller annat ämne delades i två undervisningsavdelningar. Utsikten att i ett mindre samhälle anskaffa timlärare med tillräcklig kompetens vore väl emellertid oftast minimal eller ingen. Under alla förhållanden torde bliva nödvändigt, att en lärartjänst i många fall komme att omfatta flera ämnen, än hittills varit vanligt. Härigenom framtvingades ett val mellan två oförmånliga alternativ: att antingen fördyra den enskilde aspirantens utbildning eller slå av på kompetensfordringarna i ett eller flera ämnen. — Alldeles detsamma bleve följden av kommissionens (Bet, I : 1, sid. 427, 447) uttalade tanke, att dels i ämneslärartjänst skulle kunna ingå undervisning i övningsämne, dels ock en övningslärartjänst kunna innefatta mer än ett övningsämne. Dessa nödfallsutvägar föranleddes därav, att vid ett mindre läroverk en lärartjänst, innefattande ett enda övningsämne, skulle omfatta så obetydlig tjänstgöring, att clen icke kunde locka sökande. Stockholms teckningslärarförbund framhåller, att, om kommissionens förslag angående 4-årig realskola genomfördes, en mycket avsevärd reducering av antalet tjänstgöringstimmar för lärarna i teckning och välskrivning komme att inträffa. Denna omständighet komme utan tvivel att göra dessa tjänster mycket mindre begärliga, än de nu äro, och även svåra att framdeles besätta med kompetenta personer. En del sådana befattningar vore redan nu av clen beskaffenhet, att de ej kunde giva innehavaren full bärgning. Även om kommissionens anvisning, att clet i visst fall skulle kunna tänkas möjlighet till förvärvandet av kompetens för lärarverksamhet i mer än ett övningsämne samtidigt, förde till resultat, så torde, särskilt beträffande manliga lärarkrafter, ringa framtida utsikter härför vara tillfinnandes. På clet sätt, som övningslärarnas ställning nu syntes komma att gestalta sig enligt kommissionens förslag, komme teckningslärartjänsterna i de flesta fall icke att bliva annat än bisysslor, till vilka vederbörande komme att tvingas anställa vem som helst utan kompetens, men möjligen med något intresse för ämnet. Teckningsämnet komme då att inom kort nedsjunka långt under den nivå, som kommissionen flerstädes i sitt betänkande själv ansett den nutida teckningsundervisningen intaga. 10—2.72/22.

146 Musikaliska akademien gör ett liknande uttalande vad beträffar reduceringen av såväl undervisningtimmarna för musiklärarbefattningarna vid realskolorna som den för dessa befattningar utgående avlöningen samt framhåller, att clet kunde ifrågasättas, huruvida clen redan nu mecl hänsyn till avlöningsförhållandena föga lockande musiklärarbanan skulle för framtiden komma att utöva en tillräcklig dragningskraft för att behovet av kompetenta musiklärare skulle kunna tillgodoses. Av föreståndarinnan för Andrea Eneroths haudarbetsseminarium i Stockholm göras liknande erinringar beträffande tjänstgöringens omfattning vid och avlöningen för handarbetslärarinnebefattningarna vid de föreslagna statsskolorna. Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Mora anser, att det varken ur ekonomisk eller praktisk synpunkt kunde vara tillrådligt att vid en mindre realskola uppdela 4:e klassen i 3 linjer. Liknande uttalande göres av kollegiet vid kommunala mellanskolan i Trollhättan, som även påpekar, att lokalsvårigheter skulle möta, om clen av kommissionen föreslagna differentieringen i 4:e klassen genomfördes. Lokalsvårigheterna vid nämnda differentiering påpekas även i ett par andra utlåtanden. Den nuvarande skolorganisationen bör bibehållas. Kollegierna vid några till clen högre allmänna undervisningen hörande läroanstalter samt några reservanter i kollegier vid sådana läroanstalter hava bestämt uttalat, att vår nuvarande skolorganisation borde bibehållas. Utförligast har nämnda uttalande motiverats av lektorn vid högre realläroverket å Norrmalm i Stockholm II. Petrini, som betonar, att clen av kommissionen föreslagna reformen vore obehövlig. Det vore ingenting, som tvingade föräldrarna på landsbygden att sända sina barn just till en stad, som hade läroverk, när det funnes så många samhällen, som hade en mellanskola, och där för övrigt levnadskostnaderna i regel vore billigare. Likaså vore det ingenting, som hindrade föräldrarna i städerna att sätta sina barn i läroverket redan efter tredje skolåret, om barnen blott klarade sig vid inträdesprövningen. Ett tillräckligt antal parallellavdelningar i realskolans nedre klasser borde därför inrättas för att mottaga alla godkända inträdessökande. Härigenom komme realskolan själv att bli en gemensam bottenskola för alla normalt studiebegåvade barn, vilket däremot icke komme att bliva fallet med folkskolan. — Reservanten vänder sig även mot förslaget om 4-årig bottenskola, vilket han anser vara ett kompromissförslag. När det enligt kommissionens organisationsplan kunde anses fastslaget, att folkskolan behövde mer än tre år för att lära barnen, vad realskolan kunde lära dem på två, så vore det naturligt, att folkskolebarnen under 4 :e skolåret icke lärde sig lika mycket som realskolebarnen i 1 :a klassen. Förslaget hade kunnat framläggas endast därför, att man alltför mycket sett frågan ur ensidig språkpedagogisk synpunkt, ehuru den vore en kulturfråga. Särskild avslutningsklass i realskolan. I något över 60 utlåtanden, av vilka det ojämförligt största antalet avgivits av kollegier vid och styrelser för till den högre allmänna undervisningen hörande läroanstalter, har frågan om anslutningen mellan realskolan och gymnasiet behandlats. Därvid har i nära 40 utlåtanden förordats, att gymnasiet måtte bygga på realskolans högsta klass, och i omkring 25 utlåtanden uttalats, att realskolan borde erhålla en särskild avslutningsklass, parellell mecl gymnasiets 1 :a ring. Vidare har, såsom i clet föregående framhållits, dels från ett par håll förordats, att realskolexamen skulle borttagas och ersättas mecl avgångsbetyg från den årsklass, som komme att motsvara 5:e klassen i clen nuvarande realskolan, och från 2:a ringen i det 4åriga gymnasiet (se »Olika realskoleformer på olika orter och eventuellt på

147 samma ort» kollegierna vid högre allmänna läroverken i Jönköping och Ystad), dels i några andra utlåtanden framställts förslag om att olika linjer på gymnasiet kunde anknytas till olika klasser i realskolan (se »Realskoleformer byggda på 4-årig bottenskola» Läroverkslärarnas riksförbund och kollegiet vid högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm). Liknande anknytning mellan realskolan och gymnasiet som här sist nämnda har förordats även av kollegiet vid och styrelsen för samskolan i Arboga, vilka avstyrka kommissionens förslag och anse, att, under förutsättning att clen nuvarande 6-klassiga- realskolan bibehölles, starka skäl talade för att realgymnasiet gjordes 3-årigt och byggdes på avslutad realskola och latingymnasiet organiserades som 4-årigt med anslutning till realskolans näst högsta årsklass. För förslaget om att gymnasiet skulle bygga på realskolans högsta klass har endast undantagsvis motivering anförts. Kollegiet vid realskolan i Uddevalla anser, att den praktiska läggning, som realskolans avslutningsklass enligt nuvarande kursplan har och alltjämt måste komma att^ ha, icke utgjorde skäl att dessförinnan avskilja dem, som ämnade fortsätta på^gymnasiet. För cle blivande studenterna vore helt visst detta studieår med sin åt praktiska tillämpningar betonade kursplan av stort värde, innan gymnasiets fördjupade studier påbörjades. Såsom skäl för särskild avslutningsklass i realskolan har bl. a, anförts, att uenom en sådan anordning omläsning av kurser i realskolan och gymnasiet till stor del^kunde undvikas, samt att gymnasiet, om clet skulle kunna fylla sin uppgift, måste vara 4-årigt, men att å andra sidan även för realskolan behövdes det år, som motsvarade 1 :a ringen i clet 4-åriga gymnasiet. Ur uttalandena i denna punkt må anföras: Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Nyköping (utom en reservant) framhåller, att det måste anses som ett oeftergivligt krav, att de lärjungar, som skulle avsluta, sina studier mecl realexamen, erhölle en kort och sammanfattande undervisning på åtskilliga områden, som vore av särskilt stor betydelse för det praktiska livet. Då emellertid många av dessa områden måste' utförligt behandlas på gymnasiet, komme detta för lärjungar, som vore bestämda att fortsätta på gymnasiet, att i vissa ämnen medföra en dubbelläsning, som i cle flesta fall torde bli till ingen eller föga nytta, men komme att förorsaka stor tidsförlust och måhända även arbetsolust. Kollegiet uttalar därför som sin åsikt, att realskolans högsta klass borde organiseras som en fristående avslutningsklass parallell med gymnasiets l:a ring. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Malmö yttrar, att statsgymnasierna sedan 1905 hade varit tvingade att gå en omväg genom den från slutresultatets synpunkt felaktiga anordningen av vissa ämnen i 4:e och 5:e klasserna, Enligt kommissionens förslag skulle nu omvägen göras ännu mera besvärande genom att även 6 :e klassen skulle genomgås av cle blivande studenterna, och dessutom en ny omväg tillkomma, därigenom att de två första åren i läroverket skulle utbytas mot tre i folkskolan. _ Styrelsen för Beskoivska skolan i Stockholm anser, att under vissa förutsättningar en 5-årig realskola kunde bliva i stånd att prestera nödig utbildning för realexamen av den_omfattning och kvalitet, som kommissionen avsett. Däremot anser kollegiet en 5-årig realskola icke lämpad som grund för en 3-årig gymnasialbildning. All erfarenhet gåve vid handen, att gymnasiets speciella bildningsarbete måste upptagas förr, än kommissionen föreslagit, i intet fall senare än 4 år före studentexamen. Härav följde dock icke, att clen blivande gymnasisten nödvändigt behövde en 5-årig förberedelse i realskola. Med ändamålsenlig organisation torde bliva möjligt att anknyta ett 4-årigt gymnasium till realskolans 4:e klass, motsvarande de allmänna läroverkens nuvarande 5:e, samt att därefter låta den nya 5 :e realklassen avsluta och avrunda mellanskolans

148 bildningsinsats utan den störande påverkan, som ett förberedelseår för gymnasiet måste föra med sig. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Gävle anser starka skäl tala för en fristående avslutningsklass för realskolan. I denna bleve tillfälle till överblickande och sammanfattande repetitioner, varjämte kurserna kunde avrundas och givas en mera praktisk läggning, betingad av det speciella syftet med denna utbildningslinje. I gymnasiet däremot borde kurser och studier läggas på en mera teoretisk-vetenskaplig bog. Dessa synpunkter vore oförenliga. Kommissionens förslag innebure ett uppenbart åsidosättande av gymnasieundervisningens intressen och medförde avgjorda ölägenheter för gymnasiets lärjungar. Det vore olämpligt att tvinga dem läsa kurser eller kursmoment, som antingen saknade betydelse för deras vidare utbildning eller som de under sina gymnasialstudier finge tillfälle ägna mera ingående studium. Tid ginge därigenom förlorad, och anordningen med omläsningar verkade intressedödande. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Sundsvall gör gällande, att inom varje skolform undervisningen borde, så långt ske kan, bedrivas med ett eget självständigt mål i sikte, vilket särskilt i avslutningsklassen bestämt fixerades. med ty åtföljande avrundning av kurserna. Under sådana förhållanden borde enligt kollegiets mening realexamen eller däremot svarande prov ej vara en nödvändig förutsättning för inträde å gymnasiet, utan nuvarande ordning bibehållas. varigenom realskolans avslutningsklass bleve parallell med gymnasiets 1 :a ring. Härigenom vunnes, att gymnasiet liksom nu bleve 4-årigt, utan att studietiden förlängdes, varjämte realskolan finge till sitt förfogande fem år. Önskvärt vore, att den nuvarande realskolexamen lyftes på ett något högre plan. Vissa ändringar i kursplanerna för realskolan, särskilt beträffande dess avslutningsklass, skulle utan större svårigheter åvägabringa en utveckling i rätt riktning. Kommissionen hacle därutinnan själv kommit mecl flera lyckliga uppslag. I några av de uttalanden, i vilka särskild avslutningsklass för realskolan förordats, har på liknande sätt, som ovan anförts från kollegiet vid högre allmänna läroverket i Sundsvall, förslag framställts om vidtagande av sådana åtgärder, som kunde höja realexamens värde. Kollegiet vid hör/re allmänna läroverket i Falun föreslår, att realskolan skulle göras 5-årig och "gymnasiet byggas på realskolans 4:e årsklass;_ detta dock under förutsättning, att sådana åtgärder träffades, som kunde i möjligaste mån avlägsna cle olägenheter, som den nuvarande anordningen med en särskild avslutningsklass visat sig medföra. En verklig gallring vid slutet av realskolans 4-e årsklass borde fördenskull äga rum. Tänkas kunde, att kvalificerade betyg fordrades både för inträde på gymnasium och i avslutmngsklassen. Detta skulle medföra, att en del lärjungar måste avsluta sina realskolestudier utan examen och utan avrundning av dessa, Olägenheterna därav ansåge kollegiet icke vara så stora. För de -fackskolor, som kunde tänkas mottaga elever från realskolans 4:e klass, spelade det föga roll, om deras lärjungar tagit en examen eller icke. Dessa skolor kunde ju genom ganska enkla åtgärder gallra sitt elevmaterial och ordna sin undervisning sä. att den avpassades efter vad eleverna faktiskt inhämtat i realskolan. En annan stor grupp av dem. som ej intoo-es i vare sig gymnasium eller avslutningsklass, skulle säkerligen agna sig åt enskild tjänst i det praktiska livet. Dessa kunde lätteligen få den avrundning av sina studier, som cle ej fått i realskolan. En gallring även till avslutningsklassen borde kunna medföra, att realexamens värde och anseende höjdes. och "att vissa statens och kommunernas verk bleve mera benägna än nu att i sin tjänst använda personer med realskolekompetens. Om en sådan anordning med kvalificerade betyg befunnes lämplig, torde även böra undersökas, huruvida ej betyg av annan art borde fordras för flyttning till gymnasiet än för flyttning till' realskolans avslutningsklass, utan att därigenom clen sistnämnda i inge

149 karaktär av mindervärdighet. Den undersökning, som kollegiet här förordat, torde även böra omfatta spörsmålet, huruvida icke realexamens värde och anseende kunde höjas blott genom skärpta fordringar i densamma, Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Kalmar yttrar, att kollegiet icke ville motsätta sig ett försök mecl 4-årig bottenskola samt att kollegiet vid övervägande av olika möjligheter till organisation av den högre skolan till sist stannat vid tanken på bibehållande av särskild realskoleklass, varigenom det gemensamma realskolestadiet skulle bliva 4-årigt och gymnasiet likaledes 4-årigt. Om fordringarna i realexamen tillräckligt skärptes i jämförelse med nuvarande realskolexamen, torde denna klass mecl clet stigande förtroendet för realexamen småningom bli mera besökt än hittills, och ekonomiskt torde denna parallellundervisning för gymnasiets skull vara fullt försvarligt, om linjeindelningen i stället inskränktes så, som kollegiet tänker sig. I fråga om övriga framställda förslag rörande värdet av realexamen redogöres i kap. XI. Latinundervisningen i realskolans högsta klass. Kommissionens förslag rörande undervisning i latin i realskolans högsta klass bar i nära nog alla av det 50-tal utlåtanden, i vilka denna fråga berörts, mötts mecl avstyrkande kritik. De skäl. som framhållits mot förslaget, äro bl. a. 1) svårigheten att, särskilt vicl cle mindre skolorna, anskaffa kompetenta lärare i latin, 2) elevernas i l a ringen latinkunskaper komme att förete stora ojämnheter, 3) latinundervisningen i ifrågavarande klass komme, med hänsyn till det troligen ringa antalet latinläsande lärjungar i densamma, att ställa sig orimligt dyr, 4) arrangemanget komme att menligt inverka på ämnena tyska och matematik och verka störande på förberedelserna till realexamen. Ur uttalandena i denna fråga må följande anföras. Kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Gävle betonar omöjligheten av att i en realskola mecl enkla klasser få latinet representerat i cle fåtaliga lärarbefattningarnas ämneskombinationer. Förslaget på denna punkt torde vara orealiserbart. Dessutom torde det komma att ställa sig orimligt dyrt vicl de mindre läroverken, där endast ett fåtal elever kan förmodas komma att läsa latin. Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Västanfors anser, att undervisning i latin i realskolan svårligen kan anordnas på mindre orter på grund av omöjligheten att anskaffa lärare. Latin borde därför icke medtagas i realskolan, utan hellre avgiftsfria feriekurser i latin anordnas dels vicl de realskolor, där detta vore möjligt, dels vid gymnasierna. Man sluppe då också oformligheten, att somliga lärjungar skulle läsa tyska 5, andra 3 timmar. Kollegiet vicl Eslövs högre samskola betonar, att förslaget att införa latinstudiet i realskolans 4:e klass torde komma att stöta på stora praktiska svårigheter. Det bleve svårt att ordna lärarfrågan vid cle mindre realskolorna utan gymnasial överbyggnad. Elevernas i 1 :a ringen latinkunskaper komme att förete stora ojämnheter. Många blivande latingymnasister komme nämligen att nöja sig med en vanlig sommarpreparation. Styrelsen för kommunala mellanskolan i Säffle anser icke lämpligt, att latinarna i 4:e klassen skulle befrias från en del timmar i tyska och matematik. Examen i tyska torde bli rätt vansklig för ifrågavarande lärjungar. Lyckligast hade varit, om avbelastningen fått drabba enbart övningsämnena, Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Ystad framhåller, att clet kunde vara omöjligt att vicl läroverk utan latingymnasium finna en kompetent latinlärare, varförutom det naturligtvis måste vålla stora svårigheter att sköta undervisningen i ämnen, i vilka några lärjungar skulle deltaga endast under en del av cle åt ämnet anslagna timmarna.

150 Kollegiet vid samskolan i Åmål förmenar, att de lärjungar i 4:e realskoleklassen, som läsa latin, i cle flesta fall komme att anse sig nödsakade att för blivande examensbetyg helt deltaga även i undervisningen i både tyska och matematik, och att de således i sin latinundervisning komme att få ett avsevärt plus. — Ä andra sidan betonar kollegiet, att svårighet att anskaffa lärare i latin väl ej borde förefinnas, då läroverkets teolog, om ingen annan, väl i cle flesta fäll torde äga kunskap nog att meddela elementärundervisningen i latin. Kollegiet vicl realskolan och kommunala gymnasiet i Skövde anser, att latinet icke borde upptagas på realskolans timplan. Åtskilliga lärjungar, som begagnade sig av latinundervisningen, komme sannolikt att utgallras vicl inträdesprövningen till gymnasiet och skulle sålunda ha större ns-tta av att läsa de egentliga realskoleämnena. Det torde dessutom vara praktiskt outförbart att till varje realskola anskaffa kompetenta lärarkrafter i latin. Domkapitlet i Visby anser, att förslaget om latinundervisning i realskolans 4:e klass innebure en avgjord försämring för detta ämne. Dels komme clet att erbjuda stora svårigheter att vicl realskolor anskaffa verkligt kompetenta lärare för undervisning i detta ämne, dels komme denna undervisning att bliva av synnerligen ringa betydelse för gymnasiet på grund av sammanförandet från olika realskolor till 1 :a ringen av lärjungar, försedda med olika mått av kunskaper och undervisade efter olika metoder och med ledning av olika böcker. En god del av första året på gymnasiet torde på denna grund åtgå att sammansmälta en sådan klass. Det större timtal, som kommissionen tilldelat latinet på gymnasiet i jämförelse mecl det nuvarande, torde ej kunna avhjälpa de anmärkta olägenheterna. Ett säkrare resultat vunnes ej alltid vicl undervisningen genom att ett större timtal komme den till del; clet fordrades också en viss tidslängd för vederbörlig lagring av det inhämtade kunskapsstoffet. Domkapitlet i Härnösand framhåller, att särskilt ur prästbildningens synpunkt ett 4-årigt latingyninasium vore behövligt. Ett 3-årigt latingymnasium mecl valfri latinundervisning i realskolans högsta klass erbjöde icke samma garantier för uppnåendet av ett gott resultat i de klassiska språken. Professorerna Lundström och Nachmanson uttala i ett till Göteborgs högskolas lärarråds utlåtande bifogat särskilt yttrande, till vilket lärarrådet i sitt utlåtande hänvisar, att de starkt betvivlade, att clen frivilliga undervisningen i latin i realskolan skulle kunna lämna clet avsedda säkra grundlaget för fortsatta studier i ämnet på gymnasiet, och att de tillika befarade, att i många realskolor. vilka icke bleve förbundna mecl latingyninasium, bristen på verkligt kompetenta lärarkrafter komme att vålla allvarliga svårigheter att över huvud anordna en sådan undervisning i latin. . Svenska humanistiska förbundet finner, att kommissionens förslag i nu ifrågavarande avseende utgör ett så tydligt nedskrivande av cle nuvarande fordringarna på en latinstudent, att förbundet funne clet synnerligen beklagligt, att ett sådant förslag framkommit. Endast upprätthållandet av det 4-åriga gymnasiet kunde enligt förbundets mening göra det möjligt att ernå ett mot nuvarande kunskapsnivå svarande resultat på latinlinjen. Från några håll har mecl anledning av här ovan berörda olägenheter med införande av latinundervisning i 4:e realskoleklassen framställts förslag om att latinkursen, eventuellt något förkortad, kunde helt förläggas till det 3-åriga gymnasiet. I ett par utlåtanden förordas emellertid kommissionens förslag i denna punkt. Så framhåller kollegiet vicl Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium, att erfarenheterna från Uppsala privatgymnasium ge vicl handen, att ett 3-årigt latinstudium för ett stort antal elever visat sig synnerligen betungande och i allmänhet nödvändiggör en alltför forcerad arbetstakt. Kommissionens förslag mecl 4-årig latinkurs, uppdelad på realskola och gymnasium, torde vara att före-

151 draga framför en 3-årig latinkurs, även om den senare skulle tilldeles samma timantal. Kollegiet vicl realskolan och kommunala gymnasiet i Uddevalla anser, att förläggandet av en extra latinkurs till realskolans högsta klass helt visst komme att verksamt bidraga till att minska clen för en del av eleverna ganska betungande arbetsbelastningen i det 3-åriga gymnasiet. Vicl en och annan realskola kunde dock möjligen svårigheter med anordnandet av en sådan kurs tänkas uppstå genom bristen på kompetenta latinlärare.

K A P . V.

Gymnasiet. A. Gymnasiets längd. I. Uttalanden för 3-årigt gymnasium. Av de myndigheter, som gjort frågan om gymnasiets organisation till föremål för särskild behandling — en del tillstyrka kommissionens förslag i dess helhet eller förklara sig icke hava något mot detsamma att erinra — uttalar sig flertalet för att gymnasiet organiseras 4-årigt. Emellertid märkas åtskilliga förespråkare även för ett 3-årigt gymnasium. Kollegiet vicl kommunala mellanskolan i Orsa förordar kommissionens förslag, att gymnasiet grundas på avslutad 4-årig realskola och göres 3-årigt. Skulle svårigheter uppstå att hinna mecl nuvarande gymnasiekurser, borde dessa beskäras och ett mera ingående studium av respektive ämnen förläggas till högskolorna. Styrelsen för kommunala mellanskolan i Malmö betonar. att för särskilt cle lärjungeskaror, som f. n. besöka de kommunala mellanskolorna, kommissionens förslag till gymnasiereform innebär en väsentlig förbättring av det nuvarande läget, — Den gestaltning av vår nya läroverksorganisation, kommissionen utformat, synes, framhålla stadsfullmäktige i Nässjö, tillfredsställa alla rimliga anspråk på enkelhet och reda, liksom clen säkerligen ur undervisningssynpunkt bör med hänsyn till clen rikare linjedelningen å gymnasiet samt de föreslagna undervisningsplanerna bliva i stånd att meddela en fullt tillfredsställande utbildning. En medlem av kollegiet vid Lidingö högre samskola, som ansluter sig till principen om clen 6-klassiga bottenskolan, anser, att gymnasiet utan större svårighet kan organiseras 3-årigt. — Gymnasiet måste givetvis bli 3-årigt, framhåller läroverkskollegiet i Kristianstad, om clet högre läroverket skall omfatta endast 7 år, men även i en 8-årig högre skola vore kombinationen 5 + 3 lämpligare än 4 + 4 . Erfarenheten från de privata läroanstalterna visade, att statsgymnasiernas kurser låta sig sammanpressa så, att cle tillfredsställande inhämtas på tre år, om man har en god grund att bygga på, Kommissionen hacle vidtagit åtskilliga prisvärda anordningar för att avhjälpa den nuvarande ämnesträngseln å gymnasiet, och kollegiet ville därför godtaga förslaget om gymnasiets 3-årighet och principen om flera bildningslinjer med ett färre antal ämnen. Professor Hammer i Uppsala förordar ett 3-årigt gymnasium mecl en 5-årig realskola som grundval. Enligt professor Hammers mening skulle emellertid i realskolan och särskilt i dess högsta klass mera tagas sikte på gymnasiets krav och slutmål, något som borde ske även av hänsyn till realskolans uppgift att bibringa allmänt medborgerlig bildning av högre mått. — För ett 3-årigt gymnasium, vilande på en 5-årig realskola och 4-årig bottenskola, uttalar sig vidare ett flertal olika myndigheter, däribland majoriteten av läroverkskollegiet

153 i Halmstad, som emellertid understryker vikten av att vicl varje realskola finnes kompetent latinlärare. Kollegiet vicl samskolan i Filipstad betonar i sitt yttrande, att högsta realskoleklassen icke borde erhålla den ställning, sjätte klassen nu intager, utan få utgöra grundvalen för gymnasiet. — För den högre skolans uppdelning i 5-årig realskola och 3-årigt gymnasium kunde också det skälet anföras, påpekar kollegiet vicl samskolan i Åmål, att lärjungarna från orter, som saknade gymnasium, därigenom ett år längre finge stanna i hemmet. — Ett linjeuppdelat 3-årigt gymnasium mecl en stark realskola som underlag, yttrar styrelsen för Sigrid Rudcbecks skola i Göteborg, bör kunna giva bättre resultat än ett 4-årigt gymnasium utan linjeuppdelning; enligt styrelsens mening skulle realskolan i fråga om gossundervisningen göras 5-årig och beträffande flickundervisningen 6-årig. Kollegiet vicl realskolan och kommunala gymnasiet i Uddevalla, som förklarar sig bedöma ett 3-årigt gymnasiums förtjänster och fel, allt efter som cle framträtt vid Uddevalla 3-åriga gymnasium, anser såsom en avgjord fördel, att gymnasiet bygger på avslutad realskola, då därigenom cle kommunala mellanskolornas lärjungar m. fl. utan tidsödande kompletteringar kunna vinna inträde i gymnasiet. De blivande studenterna hade god nytta av den praktiska läggning, clen nuvarande realskolans avslutningsklass alltjämt måste få, och clen större mognad, lärjungarna ägde vid sitt inträde å gymnasiet, befordrade också ett redan från början på fördjupning och grundlighet inriktat studiearbete. Kollegiet betonar emellertid, att arbetsbelastningen och clet mången gång forcerade arbetet för en del lärjungar blivit ganska betungande. Kommissionens förslag om latinundervisning i högsta realskoleklassen skulle dock verksamt bidraga att minska denna olägenhet, och då den föreslagna linjedelningen med dess reducering av mångläseriet antagligen skulle verka i samma riktning, ansåge sig kollegiet i huvudsak kunna tillstyrka den föreslagna gymnasieorganisationen. Kollegiet vicl och styrelsen for kommunala mellanskolan i Söderköping ävensom folkskolestyrelsen och stadsfullmäktige i staden framhålla, att ett 3-årigt gymnasium mecl fördel skulle kunna uppbyggas på en 5-årig realskola mecl en 5-årig bottenskola som grund. En ledamot av läroverkskollegiet i Nyköping förordar ett 3-årigt gymnasium och en 4-årig realskola, vilande på en 5-klassig bottenskola. Begränsades ämnesantalet, behövde ej kursfördelningen vålla svårigheter, mecl undantag möjligen för de klassiska språken. Latinet kunde emellertid erhålla tillräckligt timtal och latinundervisning i realskolan icke behöva förekomma, om ämnena matematik och fysik uteslötes för latingymnasiet. Kollegiet vicl kommunala mellanskolan i Tidaholm uttalar sig för 5-årig bottenskola, 5-årig realskola och 3-årigt gymnasium, byggande på realskolans näst högsta klass. Om ett 3-årigt gymnasium' hade en stark realskola att bygga på, säger kollegiet, och dess linjedelning ordnades på ett klokt sätt, skulle dess effektivitet bli bättre än det nuvarande gymnasiets. En minoritet vid högre realläroverket å Östermalm i Stockholm ansluter sig till förslaget om fem linjer å ett 3-årigt gymnasium. Differentieringen borde emellertid inträda redan i första ringen och varje ämne få ett sådant timtal, att grundliga kunskaper däri kunde inhämtas. Bildningsresultatet skulle därigenom säkerligen bli lika gott som nu, varjämte kursen i latin i realskolans högsta klass onödiggjordes. En ledamot av kollegiet vid samma läroverk betonar, att clet icke mötte några svårigheter att anordna realgymnasiet och det nyspråkliga gymnasiet som 3-årigt, varjämte må anmärkas, att två kollegieledamöter vid läroverket i Falun förorda en undersökning, huruvida icke en 5årig realskola kunde utgöra grund för gymnasiet, åtminstone för vissa av gymnasiets linjer. I i . Uttalanden u t a n bestämt yrkande. Kollegiet vid högre realläroverket i Göteborg befarar, att clet 3-åriga gymnasiet skulle giva ett alltför svagt bild-

154 ningsresultat. För att neutralisera denna olägenhet föreslår kollegiet, att kurserna för realexamen läggas så, att cle utgöra grundval för 'den fortsatta undervisningen i gymnasiet. Att cle olika ämnena i denna examen därigenom icke finge clen avrundning, man hittills av praktiska skäl ansett behövligt, borde icke tillmätas för stor betydelse. — Även kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Lund betvivlar, att arbetsresultatet i kommissionens 3-åriga gymnasium, även mecl en 5-årig realskola, skulle bli det önskade. Många om icke cle flesta å timplanen upptagna ämnena intoge en svagare ställning, än vad nu vore förhållandet, och kommissionen hade icke i nämnvärd grad lyckats minska äinnesträngseln i cle båda högsta ringarna, oaktat en ny linje tillkommit. Åtskilliga brister skulle emellertid enligt kollegiets mening kunna avhjälpas och en lyckligare anordning av undervisningsplanen åstadkommas. III. Uttalanden för 3- och 4-årigt gymnasium. Av kollegiet vid högre realläroverket på Östermalm i Stockholm föreslås upprättandet av ett mindre antal 3-åriga realgymnasier såsom direkta pålägg-nåder på de kommunala mellanskolorna. I samma riktning uttalar sig kollegiet vid folkskoleseminariet i Växjö. — Kollegiet vicl Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium erinrar om att clen av kommissionen föreslagna allmänna skolorganisationen sedan åtskilliga år prövats vicl läroverket. Intet tvivel, säger kollegiet i sitt jdtrande, råder om att cle mera studiebegåvade och framför allt mera energiska lärjungarna med fullt tillfredsställande kunskaper nått fram till studentexamen, men lika säkert iir, att ett stort antal ingalunda obegåvade lärjungar endast med stor möda förmått följa med i den forcerade arbetstakten. Det på en 4-årig realskola byggda 3-åriga gymnasiet krävde utan gensägelse en långt starkare arbetsintensitet än statsgymnasierna. En avsevärd olägenhet vållade särskilt clen omständigheten, att lärjungarna i första ringen komme från andra skolor och därför hade reellt mycket olika förkunskaper. I långt högre grad skulle detta bli fallet vid clet av kommissionen föreslagna gymnasiet, liksom också med säkerhet cle pedagogiska och hygieniska vanskligheter, som, då clet gällt normalt utrustade lärjungar, kommit till synes vicl Uppsala enskilda läroverk, starkt skulle göra sig gällande i det framtida gymnasiet, för så vitt icke nuvarande kunskapsfofdringar skola avsevärt sänkas. Då emellertid clen av kommissionen föreslagna organisationen visat sig fullt användbar för cle mest studiebegåvade och studieintresserade lärjungarna, ville kollegiet föreslå, att clen nuvarande kommunala mellanskolan, förstatligad eller åtminstone rikligt understödd och noga kontrollerad från statens sida, finge fortleva och utvecklas icke blott i större municipalsamhällen och köpingar utan även i städerna jämsides med realskolorna. För att mottaga begåvade lärjungar från dessa skolor borde ett tillräckligt antal av cle allmänna läroverkens gymnasier ombildas till 3-åriga gymnasier och nya sådana gymnasier upprättas i de större städerna vicl sidan av cle allmänna läroverkens 4-åriga gymnasier. Därigenom skulle lärjungarna från städernas och landsbygdens kommunala mellanskolor utan onödig tidsförlust nå fram till studentexamen, utan att den ur pedagogiska synpunkter mycket starka organisationsform, i vilken cle nuvarande allmänna läroverken arbetade, behövde förkvävas. — Samma synpunkter komma till uttryck i de yttranden, som avgivits av styrelsen och kollegiet vid Lundénska privatskolan i Göteborg samt kollegiet vicl folkskoleseminariet i Luleå. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Västerås ifrågasätter, att vid sidan av några större läroverk skulle anordnas försökslinjer i enlighet med kommissionens organisationsförslag. — Även kollegiet vicl högre realläroverket å Norrmalm i Stockholm yttrar sig i denna riktning; klokheten och förtänksamlieten talade för att man först så långt som möjligt genom praktiska försök utrönte bärkraften av clen tilltänkta organisationen. Länsstyrelsen i Stockholm, som an-

155 seT clen mot kommissionens förslag riktade kritiken i många avseenden berättigad — särskilt betänklig vore gymnasietidens förkortning till tre år — framhåller. att principen om enhetsskola icke finge fattas så abstrakt, att icke tillämpningen kunde något varieras efter olika förhållanden på olika platser. Enligt länsstyrelsens mening borde därför icke clen föreslagna skolorganisationen göras allenaiiärskande. Det vore endast naturligt att i samhällen, där sådant befinnes lämpligt, även använda en annan realskoletyp, vilken skulle bygga på 4-årig folkskola, och därmed bibehålla clen nuvarande skoltiden oförlängd samt eventuellt också medgiva ett 4-årigt gymnasium. — Samma förslag framföres bl. a. även av folkskolestyrclscn i Kalmar. Enligt styrelsens förmenande vore det både ofördelaktigt, onödigt och omotiverat att utöka studietiden även för de lärjungar, som hacle förmånen att vara bosatta i städer, där såväl flickskola som fullständigt läroverk mecl realskola och gymnasium funnes. Den enklaste utvägen att å sådana orter slippa från denna onödiga utökning av studietiden vore att därstädes göra bottenskolan 4-årig och på densamma bygga en 5-årig realskola och på denna återigen ett 3-årigt gymnasium. Högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm, som framhåller det 4-åriga gymnasiets överlägsenhet, föreslår, att gymnasiet göres 3-årigt på reallinjen och 4-årigt på latinlinjen, varigenom åtminstone den olämpliga åtgärden med latinundervisning i realskolan skulle undvikas. — På samma sätt uttala sig bl. a. läroverkskollegierna i Arboga och Växjö. Även högre realläroverket å Norrmalm i Stockholm tillstyrker ett 4-årigt latingymnasium, då fjärde klassen i realskolan för cle latinläsande lärjungarna ofta endast nominellt bleve realskola. Likaså uttala sig sju kollegieledamöter vid högre allmänna läroverket i Lund för att åtminstone latingymnasiet organiseras 4-årigt i anslutning till en 5-klassig realskolas näst högsta klass. — Erfarenheten visar, framhåller en minoritet av kollegiet vid Saltsjöbadens samskola, att ett 3-årigt gymnasium utan allt för stora svårigheter kan uppbyggas på en tillräckligt bärkraftig realskola. Däremot måste latingymnasiet organiseras 4-årigt. — Till förslaget om att endast latingymnasiet göres 4-årigt ansluter sig också professor Wadstcin i Göteborg, under framhållande av att anordningen att genomgående tilldela gymnasiet 4 årsklasser, utan att medföra något avsevärt gagn för realgymnasiet och nyspråkliga gymnasiet, skulle försvaga realskolutbilclningen. — Gymnasiet borde organiseras såsom 3-årigt, framhåller styrelsen och kollegiet vid Nederkalix kommunala mellanskola, dock skulle latingymnasiet förbli 4-årigt, tills en ordinarie adjunkt mecl kompetens att undervisa i latin funnes vid varje realskola. IV. Uttalanden för 4-årigt gymnasium. Flertalet myndigheter, som yttrat sig i frågan om gymnasiets organisation, äro emellertid eniga om det 4-åriga gymnasiets överlägsenhet. Däremot råder åtskillig meningsskiljaktighet, huruvida gymnasiet bör bygga på fullständigt genomgången 4-årig realskola eller ansluta, sig till en 5-årig realskolas näst högsta klass. Professorerna Hellquist, Olsson, Walberg och Hans Larsson i Lund hålla före, att realskolexamen icke borde vara obligatorisk för alla realskolans lärjungar, utan att för dem, som ämnade fortsätta på gymnasiet, övergången utan olägenhet kunde ske från den näst högsta realskoleklassen. Därigenom skulle vinnas för gymnasiet ett år, som eljest för ett stort antal lärjungar vore förspillt. Gävle läroverkskollegium gör gällande, att de olika målen för realskole- och gymnasiestudierna med nödvändighet krävde en olika inriktning, ett förhållande, som i sin tur starkt motiverade en fristående avslutningsklass i realskolan. I gymnasiet måste kurserna läggas på en mera teoretisk-vetenskaplig bog. Kommissionens förslag; medförde avsevärda olägenheter för gymnasiets lärjungar, som skulle tvingas att läsa kurser, som saknade betydelse för deras vidare utbildning eller som de på. gymnasiet skulle få tillfälle att ägna ett mera ingående studium. — I samma

156 riktning går yttrandet från kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Malmö. Kommissionen hacle, vad cle blivande studenterna beträffar, begått clet grundfelet att under ett antal år alls icke ordna deras arbete efter vad som för deras fortsatta studier vore gagneligt, utan med tanke på dem, som ämnade^ avlägga realexamen. Anledningen till att vissa av cle privata läroanstalterna på kortare tid än statsläroverken kunde föra fram sina lärjungar till studentexamen, vore att söka däri, att eleverna icke behövde föras några långa intresseminskande vägar till målet. Enligt kommissionens förslag skulle omvägen göras ännu mer besvärande än för närvarande — högsta realskoleklassen genomgås av alla och de två första åren i läroverket utbytas mot tre i folkskolan. — De lärjungar, framhåller kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Nyköping, som skulle sluta sina studier mecl realexamen, måste ha en sammanfattande undervisning på åtskilliga områden, vilka äro av betydelse för det praktiska livet. För gymnasisterna skulle omgången om realexamen medföra dubbelläsning med ty "åtföljande tidsförlust och arbetsolust. Det vore onödigt att underkasta dessa lärjungar de enerverande och obehagliga avbrott i studierna, som varje examen medför. Anledningen till att kommissionen föreslagit ett 3-årigt gymnasium, i vilket lärjungarna först efter avlagd realexamen skulle vinna inträde, torde ha varit, att valet av bildningslinjc därigenom kunde uppskjutas ett år, men denna fördel förminskades genom att lärjungarna med hänsyn till latinets krav redan i realskolans högsta klass ställdes inför detta val. Allmänt betonas emellertid, att clet 3-åriga gymnasiet skulk bliva det nuvarande 4-åriga väsentligen underlägset och ovillkorligen leda i riktning mot en svagare studentexamen. Styrelsen och kollegiet vid kommunala mellanskolan i Mönsterås, som ansluta sig till kravet på en 6-årig bottenskola, föreslå ett fyraårigt, gymnasium, vilande på en 3-klassig realskola. Studentexamen skulle vinna på en sådan anordning, som också bleve ekonomiskt fördelaktigare, då en första klass i 52 gymnasier skulle bli billigare för staten än en fjärde klass i cle 106 realskolorna. — För organisationen 5-årig bottenskola, 3-årig realskola och 4-årigt gymnasium uttalar sig länsstyrelsen i Härnösand. Kollegiet vicl folkskoleseminariet i Skara ansluter sig till den uppfattning, som kommit till uttryck i clen av kommissionsledamöterna Martin m. fl. avgivna reservationen angående gymnasiets ställning inom clen föreslagna organisationen. En ledamot av domkapitlet i Visby anser, att det 3-åriga gymnasiet, vore en synnerligen underhaltig skolform, som icke behövt ifrågakomma ens med utgångspunkt i en 6-årig bottenskola. Läroverkskollegiet i Luleå framhåller, att värdet av ett 3-årigt gymnasium även med nuvarande realskolunderbyggnad vore omtvistat, och att clen av kommissionen föreslagna realskolan skulle bli ett ännu svagare underlag. — De, som hava erfarenhet av det 3-åriga gymnasiet, framhåller teologiska fakulteten i Uppsala, äro tämligen eniga om att clet endast av särskilt begåvade lärjungar — och med enbart sådana finge ej räknas — kan utan fara för överansträngning eller ytlighet genomgås. Filosofiska fakulteten vid samma universitet understryker, att enligt censorernas mening, vilka varit i stånd att följa och kontrollera, undervisningen vid cle 3-åriga gymnasierna, denna gymnasieform ej vore tillfredsställande och att clen allmänna nivån där vore lägre än vid de 4-åriga gymnasierna på grund av det forcerade arbetet och den därmed följande överansträngningen av lärjungarna. Även de olika universitetsmyndigheterna i Lund uttala starka betänkligheter mot den 3-åriga gymnasieorganisationen, som omöjligen kunde giva samma lugna koncentration åt undervisningen och samma bildningsvärde åt resultatet som clet nuvarande 4-åriga gymnasiet. Göteborgs högskolas lärarråd förklarar, att ett 4-årigt gymnasium vore att bestämt föredraga. Särskilt starka invändningar kunde enligt lärarrådets mening resas mot ett 3-årigt latingymnasium. Kollegiet vicl Eslövs högre sam-

157 skola, vars från början 3-åriga gymnasium omändrats till 4-årigt, framhåller som sin erfarenhet i frågan, att den foreering av samtliga elever, som det 3årio-a o-vmnasiet medförde, gjorde sig i högsta grad kännbar i synnerhet for flickorna, som av sina krafter ofta måste offra mera, än de egentligen hade råd till En avsevärd förbättring hade i detta avseende vunnits med det 4årio-a o-vmnasiet. Att de nuvarande 3-åriga gymnasierna kunde uppvisa jämförelsevis goda resultat, berodde givetvis främst på nödvändigheten for dessa läroanstalter att i examen komma åtminstone nödtorftigt i nivå med statslaroverken Bleve clet 3-åriga gymnasiet generellt genomfört, skulle emellertid denna sporre bortfalla. Kollegiet vicl Landskrona stads gymnasium erinrar om att stadens gymnasium omorganiserats från 3- till 4-årigt. Även det 3-åriga gymnasiet, betonar kollegiet, gick väl i land med sin uppgift, men detta berodde dels på att gymnasiet byggde på sexårig realskola, dels pa ett intensivt arbete, som särskilt i tredje ringen måste drivas val forcerat. Jitter 10årig erfarenhet ansågs clet därför av pedagogiska skäl påkallat att göra gymnasiet 4-årigt på grundval av realskolans femte klass. Att med den svaga grundval, kommissionens gymnasium skulle få, samma bilclningsresultat skulle kunna uppnås där som i clet nuvarande statsgymnasiet, vore omöjligt med an så forcerat arbete både i realskola och gymnasium. — Anledningen till att det 3-åriga gymnasiet kunnat uträtta, vad det gjort, framhåller kollegiet vid Landskrona seminarium, vore att söka däri, att lejonparten av där anställda lärare varit unga och haft till sin disposition ännu obrutna krafter. I örst om ytterligare 10 ä 15 år. eller när lärarkrafterna hunnit bli gamla och slitna, har man rätt att såsom generell erfarenhet rörande denna gymnasieorganisation säga, att den kan komma till goda resultat. Kollegiet vid allmanna läroverket i Hälsingborg hänvisar till att i Danmark försök gjorts med ett 3årigt gymnasium, men att man där nu vore allvarligt betänkt på en övergång till 4-årig gymnasieorganisation. Likaså hade flera privata skolor mecl 3-ånga gymnasier uttalat sig mot denna gymnasietyp såsom ledande till överansträngning och för stark foreering, om ett nöjaktigt studieresultat skall ernås. Enligt kollegiets mening hacle kommissionen ej heller lyckats föreslå några åtgärder, som på ett tillfredsställande sätt skulle kunna avhjälpa de med ett 3-årigt gymnasium förenade olägenheterna. — I samma riktning yttrar sig läroverkskollegiet i Ystad. Kollegiet visste av egen erfarenhet att clen nuvarande mellanskolan icke utgjorde en lämplig förberedande skolform för ett 3-årigt gymnasium, och det funnes ingen anledning antaga, att den föreslagna nya realskolan i detta avseende skulle bli bättre. Även kollegiet vid högre allmänna läroverket i Sundsvall framhåller, att erfarenheten från de nuvarande 3-åriga gymnasierna gåve vid handen, att särskilt vissa ämnen ej nöjaktigt kunde genomgås. De klassiska språken erbjöde de mest iögonenfallande exemplen härpå. Från flera håll erinras om att gymnasiets uppgift skall vara att direkt förbereda för vetenskapliga studier. Ett 4-årigt gymnasium lämnade också möjligheter att åtminstone i översta ringen så anordna undervisningen, att en lämplig övergång till clet friare studiet vid universitet och högskolor kunde åstadkommas, men kommissionens 3-klassiga gymnasium vore uppenbarligen för svagt för att nå detta mål. Man hade all anledning befara, framhåller läroverkskollegiet i Gävle, att över gymnasiestudierna skulle vila en oro och ett jäkt, ägnade att i hög grad äventyra deras framgång, ölägenheter, som den ökade möjligheten av specialisering av studierna och den starkare gallringen av lärjungematerialet icke skulle kunna neutralisera. I samma riktning verkade den förlängda dagliga arbetstiden i skolan, indragning av månadsloven m. m. Betänkligt vore också förslaget om minskad tid för skolskrivningarnas utarbetande. Faran för särskilt de kvinnliga lärjungarnas

158 överansträngning skulle bli överhängande. Tiden bleve för knapp för verkligt fördjupade studier. Av denna anledning torde cle i och för sig sympatiska tillvalskurserna endast med svårighet kunna realiseras. — Samma farhågor understrykas allmänt och kraftigt från flickskolehåll. Det 3-åriga gymnasiet, framhåller t. ex. kollegiet vicl T. Åbergs högre läroverk för flickor i Malmö, i sig självt otillfredsställande, kan särskilt icke anses vara lämpligt för flickorna. Visserligen, yttrar kollegiet, bedrivas studierna till studentexamen redan nu på flera ställen med framgång vid 3-åriga gymnasier, men dels torde kraven på de inträdessökande vicl dessa läroanstalter ställas väsentligt högre, än vad som framdeles skulle kunna bli fallet, dels torde clet vara känt, att arbetet vicl dessa gymnasier måste forceras till clen grad, att lärjungarnas hälsa riskerades. — Kommissionens 3-åriga gymnasium skulle skapa examensdressyr men hindra verkliga gymnasiala studier, betonar kollegiet vicl Fjellstedtska skolan i Uppsala. — Domkapitlet i Linköping uttalar som sin mening, att följden av ett realiserande av förslaget skulle bliva, att lärjungarna å gymnasiet, där arbetsprestationerna redan nu drivas så långt som möjligt, bleve överansträngda, eller ock sannolikare, trots den längre studietiden, skulle komma sämre förberedda till högskolestudier än nu. .— Linjedelningen och ämneskoncentrationen utgöra i och för sig icke garantier mot överansträngning, framhåller direktionen över Stockholms studs undervisningsverk. Kommissionen hade sett väl optimistiskt på frågan om vad som kunde medhinnas i det nya gymnasiet. Man konstaterade ökade kurser i cle flesta ämnen trots clen vidtagna tidsminskningen. Det vore därför att befara, att samma jäktande arbetstakt, som utmärkte det nuvarande gymnasiet, även skulle komma att vidlåda kommissionens skola, varför kommissionen ej i egentlig mån lyckats avvärja faran för överansträngning. Det framlagda förslaget skulle, yttrar domkapitlet i Karlstad, leda till en försämring i gymnasiebildningen, sannolikt på alla områden, men säkert på det humanistiska. Därigenom att barnen kvarhölles längre i folkskolan, skulle gymnasier och akademier betungas med uppgiften att lära in sådant, även utanför språkämnena, som icke kunde undvaras, men till vars inlärande nian bort bruka den yngre, mera för minnesträning tillgängliga åldern. — Enligt direktionens över Stockholms stads undervisningsverk mening skulle språkundervisningen äventyras i den föreslagna högre skolan, såväl i realskolan som i gymnasiet. Tyngdpunkten av språkundervisningen hade av kommissionen förlagts till realskolan, men man hade att förvänta ett bättre resultat, i den mån denna undervisning så mycket som möjligt finge bygga på clen större mognad och utveckling i omdömet, som utmärkte gymnasiets lärjungar framför realskolans. — Särskilt kunde språkbildningen befaras bli lidande, framhålla bl. a. läroverkskollegierna i Jönköping och Sundsvall. — De discipliner, som hårdast skulle drabbas av kommissionens organisations förslag, vore, yttrar kollegiet vid högre allmänna läroverket i Karlstad, latin och de germanska språken, ehuru just dessa språk främst framtvingat studietidens förlängning med ett år till studentexamen. — Att ens nödtorftigt tillgodose clen nödvändiga fordran på kunskaper i tre främmande språk vore omöjligt, betonar humanistiska sektionen i Lund. För de studerande, som vid universitetet ämnade bedriva studier i tyska och engelska, skulle sänkningen av kunskapsnivån leda till avsevärd förlängning av studietiden, och för alla, som över huvud ville ägna sig åt vetenskapliga studier, måste clen otillräckliga utbildningen vålla svårigheter eller oförmåga att tillgodogöra sig vetenskaplig eller annan litteratur, vilket i sin tur skulle leda till förlängd studietid, minskad allmänbildning och intellektuell och kulturell isolering. Även filosofiska fakulteten i Uppsala finner befogade anmärkningar kunna riktas särskilt mot de moderna språkens ställning. Om i detta hänseende, säger fakulteten, ändringar icke göras

159 i kommissionens förslag, torde fakulteten se sig nödsakad att fordra komplettering i engelska för latinstudenterna och i tyska för realstudenterna som villkor för studier inom respektive den humanistiska och den naturvetenskapliga sektionen. Jämväl läroverkskollegiet i Västerås understryker, att åtminstone i två av cle främmande levande språken — tyska och engelska — cle nuvarande kunskapsfordringarna icke skulle kunna upprätthållas, ett förhållande, som kommissionen själv indirekt erkänt genom att stryka översättningtill det främmande språket. Även en del andra ämnen skulle få sin ställning betänkligt försvagad, trots förlängningen av studietiden. Alldeles särskilt skulle de första grunderna för latinet i inånga fall komma att inhämtas under otillfredsställande förhållanden. Lärarrådet vid Göteborgs högskola uttalar också farhågor för att studenternas redan förut knappa språkinsikter skulle ytterligare försämras. — Samma anmärkningar framställas av Stockholms högskolas lärarråd, som betonar, att clet för den speciella utbildningen vore av långt större betydelse, att de nyblivna studenterna hade goda språkkunskaper, än att de ägde kvalificerade insikter i de fackämnen, varåt de komme att ägna sig. Ansvaret för undervisningen i dessa senare torde universitet och högskolor kunna påtaga sig. Enligt teologiska fakultetens i Uppsala mening hade särskilt tyskan ej fått clen plats, vårt kulturläge krävde, något som bl. a, inverkade menligt på gymnasiets lämplighet såsom underlag för teologiska studier. Fakulteten protesterar därjämte mot att ämnet kristendom inskränkts så kraftigt på vissa gymnasielinjer. — Vikten av en starkare ställning för kristendomsämnet understrykes även från flera andra håll. De mål, som uppställts för undervisningen i kristendom, framhåller domkapitlet i Härnösand, vore i och för sig värda allt erkännande, men skulle icke kunna uppnås, utan lärjungarnas insikter i ämnet bliva sämre i stället för bättre, då undervisningen genomgående minskats och på vissa gymnasielinjer och i vissa ringar helt uteslutits. Domkapitlet i Lund finner också svåra brister vidlåda den föreslagna anordningen av religionsundervisningen, såväl vad dennas ämnen och metoder som clen tillmätta tiden beträffar. Att borteliiiiinera detta ämne från clet högsta skolstadiet inom någon skolform kunde ej bli annat än till men för skolans uppgift i clet hela och måste därför bestämt avstyrkas. — Av synnerlig vikt vore, betonar domkapitlet i Uppsala, att de, som på skilda områden skola verka som det praktiska arbetets ledare, fått mecl sig en solid religiöstetisk åskådning samt intryck av även de religiöst-etiska värdenas betydelse inom folkliv och folkpsykologi. — Kraftigt understrykas samma synpunkter av en medlem av stadsfullmäktige i Jönköping. Mest betänkligt vore förslaget, heter det, niir det gäller den ställning de s. k. ideella humanistiska ämnena erhållit å vissa gymnasielinjer. På realgymnasiet äger med avseende såväl på de främmande levande språken som på ämnena kristendom, modersmålet och historia nära nog en avhumanisering rum. Alldeles särskilt har kristendomsämnet både vad beträffar clen skandalöst tillmätta tiden och innehållet i denna undervisning fått en plats, som flyttar ned detsamma från att förr ha varit clet förnämsta till ett, som tydligen är ställt på fullständig avskrivning. Uppsala läroverkskollegium befarar, att kommissionens 3-åriga gymnasium icke skall bli i stånd att ersätta det nuvarande 4-åriga, än mindre avhjälpa clen ofta påtalade ytligheten i kunskaperna hos de nyblivna studenterna och bibringa dem vana och förmåga vid självständigt arbete. Mycken tid skulle krävas för att sammanarbeta alla lärjungar, som i första ringen samlas från olika läroverk och som undervisats efter olika läroböcker och metoder, ofta med olika språkföljd o. s. v. Uppmärksamheten måste redan från början inriktas på examen, och kurserna skulle på grund av den knappa tiden icke medhinnas. Flera ämnen hade fått en ogynnsam och otillräcklig plats, särskilt tyskan och engelskan, men i än högre grad kristendomen. Det

160 föreslagna gymnasiet skulle uppenbarligen i åtskilliga avseenden försvaga allmänbildningen och genom inskränkningen av språkundervisningen direkt skada clen högre specialutbildningen. — I sitt yttrande framhåller kollegiet vid Uppsala högre elementarläroverk och gymnasium för flickor, som också hade en flerårig erfarenhet beträffande clet 3-åriga gymnasiet, att begåvade elever med tillräckliga grunder i moderna språk med gott resultat kunnat avlägga studentexamen på tre år. A andra sidan, heter det vidare, hade man också stundom haft en känsla av att lärjungar, som haft mindre utpräglad studiebegåvning, icke erhållit den fasthet i kunskaper, som vore önskvärd. Flera sådana elever hade måst avbryta studierna eller utsträcka dem till fyra år. Överansträngning i större eller mindre grad hacle även förekommit, och överhuvud taget hade arbetet mången gång måst drivas mera forcerat än vicl cle allmänna läroverken. Erfarenheten syntes därför ingalunda giva vicl handen, att de arbetsresultat i form av vana och förmåga vid självständigt arbete, som kommissionen tänkt sig, skulle ernås inom ett 3-årigt gymnasium. Styrelsen för Uppsala^ högre elementarläroverk och gymnasium för flickor gör gällande, att clet 3-åriga gymnasiet vore en allvarsam fara både för allmänbildningen och clen högre specialutbildningen. Knappast något ämnes representanter, säger styrelsen, torde vara nöjda mecl den reduktion i timantal, som ^ bliver en given följd av det 3-åriga gymnasiet. I och för sig vore tre år för kort tid att nå ett gott resultat med lärjungar, som komma från olika realskolor, haft olika lärare, olika arbetsmetoder och läroböcker o. s. v. Tid krävdes för att sammansmälta alla lärjungarna till en homogen samling med normal arbetstakt, De på olika orter olika organiserade gymnasierna skulle också vålla stora vanskligheter för många familjer och deras barn vicl flyttning från en plats till en annan. — Det 3-åriga gymnasiet skulle, framhåller kollegiet vid högre allmänna läroverket i Visby, bliva väsentligt underlägset det nuvarande 4-åriga i fråga om förmåga att bereda till universitetsstudier i alla ämnen — språk och historia icke mindre än matematik och naturvetenskap. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Östersund betonar, att, trots den längre skoltiden, både kvantitativt och än säkrare kvalitativt en försämring och icke en förbättring skulle bliva, omorganisationens bestämdaste och påtagligaste följd såväl i fråga om realskolans som gymnasiets allmänna kunskapsnivå. Denna bildningsresultatets försämring berörde speciellt cle främmande levande språken, matematik och fyisk, men undginges av intet ämne helt, mecl undantag av franska och psykologi samt på den differentierade C-linjen biologi och kemi, alltså icke ens av alla huvudämnen inom de olika bildningslinjerna. å gymnasiet. Sänkningen i den allmänna bildningsnivån vore enligt kollegiets mening att befara genom de två lägsta klassernas bortskärande, men den säkerställdes fullkomligt genom det 4-åriga gymnasiets ersättande med ett 3-årigt, Häremot funnes intet annat botemedel än att bibehålla clet nuvarande antalet ringar å gymnasiet och att icke för ensidigt driva linjeuppclelningen. — I fråga om kommissionens gymnasium, framhålla kollegiet och styrelsen vid Beskowska skolan i Stockholm-, vore tiden överallt otillräcklig för angivna kurser eller också hade kurserna otillbörligt reducerats. Med all önskvärd tydlighet framginge, att det 3-åriga gymnasiet icke vore tillrådligt som normaltyp. Gymnasiets speciella bildningsarbete får icke upptagas senare än fyra år före studentexamen, om man vill uppehålla nuvarande kunskapsnivå och tillgodose kravet på ökad mognad och självständighet hos studenterna. Landskrona stads gymnasiums styrelse betonar i sitt yttrande, att målet för skolreformen bör vara att höja undervisnings- och uppfostringsväsendets nivå i allmänhet. Gymnasiets uppgift vore icke begränsad till att bereda lärjungarna till studier vid universitet, utan måste också inriktas på att skänka den allmänbildning, som behövdes på många andra banor, där universitetsstudier icke

161 erfordrades. Detta, hade kommissionen tydligen förbisett. Styrelsen framhåller bl. a. vidare, att antalet flickor på gymnasialstadiet efter omorganisationens genomförande knappast torde komma att understiga antalet gossar. I fråga om gymnasiet hade emellertid kommissionen lagt åsido alla de hygieniska och på den kvinnliga naturen tillämpade synpunkter, som varit vägledande beträffande undervisningens ordnande inom flickskolan. En kvinnlig gymnasielinje borde inrättas, anpassad för de speciellt kvinnliga levnadsbanorna, och omfatta mångsidig och gedigen språkkunskap, studium av kulturhistoria, konsthistoria, ärftlighetslära, hygien, barnavård o. s. v. Styrelsen för Fruntimmers föreningens flickskola i Göteborg uttalar också såsom sin mening, att kurserna for gymnasiet uppgjorts framför allt med tanke på den manliga ungdomen, liksom denna skolform i det hela närmast tagit sikte på gossarnas utbildning. Mycket av det kunskapsstoff, som i gymnasiet meddelades, torde för de flesta flickors framtida verksamhet ha föga betydelse, varjämte clen forcerade läsningen för examen lätt skulle föranleda överansträngning. — För flickorna åtgå redan nu, erinrar styrelsen för Sigrid Rudebecks skola i Göteborg, i regel 13 år till studentexamen. Denna tid borde icke förkortas. Det vore av vikt för clen högre flickutbildningen, att tillfälle gåves att i tillräcklig grad tillgodose de viktiga praktiska ämnena. Av synnerlig betydelse vore också, att flickundervisningen icke alltför mycket forcerades, utan att tillbörlig hänsyn toges till flickornas fysiska och psykiska! utveckling under olika åldersstadier. Från flickskolehåll framhålles därjämte allmänt, att för övergång från flickskolan till gymnasiet allvarliga olägenheter vidlåda kommissionens förslag till gymnasiereform. Inom clen blivande skolorganisationen borde plats beredas för ett flickgymnasium, anslutande sig till viss klass i flickskola av A-typ. A-flickskolan skulle annars komma i ett ogynnsamt läge, och övergång från densamma till gymnasierna i hög grad försvåras.

B.

Liujedelningen.

I. Allmänna principer. Även beträffande den föreslagna linjedelningen å gymnasiet råder åtskillig meningsskiljaktighet. Sålunda framhåller kollegiet vid Djursholms samskola, att linjeprincipen är ägnad att giva gymnasiet i sin helhet en gedignare prägel än hittills. Det vore av stor betydelse, att den, som har utpräglad fallenhet och lust i viss riktning, får gripa sig an med den blivande uppgiften, medan sinnet är spänstigt, hågen varm och kraften obruten. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Gävle förklarar sig icke hava något i princip att erinra mot den ifrågasatta linjedelningen. Likaså ansluta sig bl. a. kollegierna vid Lundsbergs skola, Lidingö högre samskola, högre realläroverket i Göteborg och samskolan i Filipstad samt minoriteter av kollegierna vid högre realläroverket å Östermalm i Stockholm och i Västerås i huvudsak till kommissionens förslag. — En ledamot av domkapitlet i Växjö anser en ökad linjedelning nödvändig för att lösa den konflikt, som råder mellan det stora antal ämnen, som enligt tidens krav böra vara representerade å gymnasiet, och det omfång och den grundlighet, man måste fordra, om ej gymnasieutbildningen skall förytligas. En annan ledamot av samma domkapitel finner kommissionens förslag, avseende bl. a. att stävja mångläseriet å gymnasiet, djärvt, konsekvent och i många avseenden förtjänstfullt. Även läroverkskollegiet i Kristianstad godtager principen om flera bildningslinjer med ett färre antal ämnen, men yrkar på att huvudfacken å linjerna tillgodoses så mycket, att deras centrala karaktär verkligen framträder. Därutöver borde ett lämpligt mått av humanistisk bildning meddelas lärjungarna. Frågan om gymnasiets linjedelning kunde emellertid enligt kollegiets mening — samma förslag framkom11—2.72/22.

162 mer bl. a. i läroverkskollegiets i Växjö yttrande — lösas inom den nuvarande organisationen. Kollegiet vid Eslövs högre samskola framhåller, att övergången från en linje till en annan skulle försvåras, men betonar samtidigt, att denna olägenhet kompenserades genom de stora fördelar, koncentrationen förde med sig. . . Emellertid ställa sig flertalet av cle myndigheter, som yttrat sig i t rågan, bestämt avvisande mot kommissionens förslag till linjeuppdelning. Allmänt framhålles. att en för långt driven differentiering icke tillgodoser allmänbildningen. och att gymnasiets mål icke vore att leda in på clen ena eller andra vägen för specialutbildning. Vid varje linjedelning gäller det att tillse, betonar filosofiska fakulteten i Uppsala, dels att tillräckligt rum beredes for studiet av med varandra organiskt sammanhörande ämnen, dels att icke clet mått av högre allmänbildning, studentexamen avser att meddela, ej minst med hänsyn till blivande högre studier, för mycket försvagas. Kommissionen hacle alltför mycket låtit sig ledas av utilitetssynpunkter, och enligt fakultetens mening vore den föreslagna linjeuppdelningen ägnad att i väsentlig grad sänka nivån för clen allmänna bildning, som clet är studentexamens uppgift att meddela, ej minst mecl hänsyn till fortsatta studier. Trots detta hade clet avsedda målet fördjupandet av kunskaperna, i organiskt sammanhörande ämnesgrupper i stort sett ej vunnits. — Samma synpunkter understrykas av ieo/ogiska fakulteten i Lund, som gör gällande, att clet för teologiska studier lampliga studentmaterialet icke erhålles genom en redan i skolan långt driven specialisering Såväl clen humanistiska som den matcmaiisk-naturveteuskapttga sektionen i Lund giva också uttryck åt clen uppfattningen, att kommissionens förslag icke på ett betryggande sätt tillgodoser clen underbyggnad i de olika ämnena som är en nödvändig förutsättning för universitetsstudier mom de bada sektionernas ämnesområden. En ledamot av domkapitlet i Visby uttalar betänkligheter mot cle många studielinjerna och framhåller, att lärjungarna ha svårt att alltför tidigt träffa ett avgörande val av levnadsbana. Det lilja mer eller mindre av fackbildningsstoff, som skolan kan meddela, betyder i varje fall föga vid fortsatta studier i fäckbilclningsanstalterna, men nar detta icke kan meddelas utan begränsning av clen allmänna bildningsnivån som ar oumbärlig för all vetenskaplig fortbildning, så blir det i stället hinderligt Detta gäller i synnerhet om inskränkningen i språkstudierna till förman for tackstudierna — Kommissionens försök att neutralisera olägenheterna av det 3-ariga gymnasiet genom större linjedelning å gymnasiet, varigenom varje ämne skulle komma till sin rätt genom att åtminstone på någon linje fa en relativt stark ställning, vore icke lyckligt, framhåller styrelsen för Uppsala högre elementarläroverk och (gymnasium för flickor. Gymnasiekurserna, heter det vidare skola icke vara propedeutiska specialkurser, utan böra giva en allmän grund för fortsatta studier. Det är viktigare för blivande speciaistucuer att behärska de främmande språken och vara orienterad inom ett större område an att som nybliven student vara inriktad på ett fack. Den överklagade amnesanhopningen i gymnasiet hade lösts genom en motsatt överdrift, ämnesreduktion. Kommissionen hade måst gå för långt, då clen haft för liten tid att mata ut^ransonering på. — Det bästa medlet att ytterligare oka cle redan nu alltför talrikt förekommande kompletteringarna av studentexamen yttrar kollegiet vid högre allmänna läroverket i Hudiksvall, vore en långt driven gymnasiedifferentiering, och genom att medverka till en dylik skulle kommissionen befrämja i stället för att råda bot för detta onda. Den rikare hnjecelningen skulle också ställa sig mycket kostsam och föra mecl sig krav pa okat utrymme mom läroverket och ökat antal lärarkrafter. Varje regelmässigt genomförd linje säger kollegiet, vars tillvaro icke kunde mecl starka ska motiveras, vore ur tatsfinansiell synpunkt otillåten. - - I samma riktning uttalar sig också sty-

163 relsen för Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium. Intet av verkligt värde skulle vinnas genom clen långt drivna linjedelningen, men betydande kostnader åsamkas staten i form av ökat antal lärare och kommunen genom behovet av flera lärorum. Kollegiet vicl folkskolcseminariet i Växjö anmärker, att, med hänsyn till linjefördelningen och cle föreslagna kurserna för gymnasiet, frågan om villkoren för studenters intagning i ettårig seminariekurs måste upptagas till särskild prövning. Flertalet myndigheter synas omfatta clen åsikten, att i huvudsak den nuvarande linjedelningen med en latinlinje och en reallinje bör bibehållas. Mecl skäl kunde ifrågasättas, framhåller det större akademiska konsistoriet i Uppsala, om gymnasieundervisningen verkligen kräver en uppdelning på flera linjer än clen nuvarande och om ej anmärkta brister kunde avlägsnas genom en försiktig revision av det bestående utan ändring av dess principer. — I sitt yttrande betonar kollegiet vid Norra latinläroverket i Stockholm, att gymnasiet bör vara uppdelat på olika linjer, men att kommissionen alltför litet tagit hänsyn till att målet för undervisningen på alla linjer måste vara att meddela högre allmän bildning. Två huvudlinjer vore nog, övriga linjer kunde erhållas genom differentiering. Kommissionen hacle uppdelat lärjungematerialet i specialister. Men det vore ett misstag att tro, t. ex. att klassisk bildning, som vore nödvändig för all humanistisk bildning, endast behövdes för vissa banor vid universiteten, eller att tro grundlig naturvetenskaplig undervisning vara av värde endast för vissa banor, så att därför den matematisk-naturvetenskapliga undervisningen kunde stympas på cle humanistiska linjerna. — Bäst vore, yttra kollegiet och styrelsen vicl Beskowska skolan i Stockholm, om gymnasiestudierna fortfarande sammanhållas på allenast två huvudlinjer, clen ena mecl cle klassiska språken jämte historia, den andra mecl matematiken som bärande underlag. Realläroverket å Östermalm anser, att den rikare linjedelningen möjligen vore till gagn för cle lärjungar, som redan vid inträdet i gymnasiet visa bestämd håg och fallenhet för viss ämnesgrupp, men icke för clet stora flertalet elever. Varje linje skulle giva en snävt begränsad kompetens, och att längre fram rätta till ett felaktigt val av linje skulle kräva ett tidsödande och kostsamt arbete. - - Liknande betänkligheter komma till synes bl. a. i läroverkskollegiets i Kalmar yttrande. Särskilt betonas clen ökade risken för ett felaktigt val av studielinje. Kollegiet framhåller därjämte, att då endast ett fåtal landsortsläroverk skulle erhålla alla linjer, lärjungarna mången gång måste taga en speciallinje, för vilken cle saknade håg, eller fortsätta sina studier vicl läroverk utom hemorten. Flyttning från en ort till en annan med olika läroverksorganisation bleve också förenad med olägenheter. Långt bättre vore därför, att endast två linjer upprättades vid samtliga läroverk. Även majoriteten av kollegiet i Vänersborg uttalar sig för den nuvarande linjedelningen, men föreslår, att mångläseriets ölägenheter i möjligaste mån avhjälpas, på sätt kommissionen föreslagit, genom successiv avslutning av vissa ämnen, koncentrationsläsning och dylikt. Enligt kollegiets mening kunde cle ifrågasatta tillvalskurserna tjäna som ersättning för en rikare linjedelning. — Gymnasiets linjedelning bör icke drivas så långt,_ yttra stadsfullmäktige i Kalmar, att de nuvarande läroverksorterna till följd därav komma att intaga en relativt sämre ställning än nu inom skolsystemet, Städer, som nu ägde gymnasier mecl samtliga bildningslinjer, borde enligt stadsfullmäktiges mening även i framtiden få i denna bemärkelse fullständiga läroverk. Kollegiet vid realskolan i Eskilstuna erinrar om att redan med nu gällande jämförelsevis enkla linjedelning lärjungarna hade- svårt att välja linje och ofta ej ens vicl avläggandet av studentexamen bestämt sig för levnadsbana._ Man måste därför hysa betänkligheter mot den föreslagna rikare linjedelningen. Följden skulle bli förvirring i stället för vägledning. Specialiseringen kunde

164 icke väntas medföra förkortade högskolestudier men ovillkorligen råka i konflikt med kravet på allmänbildningen. Svårigheterna att reparera ett felaktigt linjeval skulle ökas och ynglingen mången gång måhända rent av föras till en plats i livet, som icke motsvarade hans anlag. — I särskilt yttrande erinra rektor och fyra lektorer vid Örebro tekniska gymnasium om det gamla klassiska gymnasiet, vars företräde framför allt varit att söka däri, att kunskap i de klassiska språken, särskilt latinet, öppnade tillträdet till clen tidens vetande och möjlighet till personligt- umgänge med vetenskapens idkare och bildningens målsmän på snart sagt alla områden. Att återgå till det gamla klassiska gymnasiet vore numera icke möjligt och icke heller önskvärt, men, heter det vidare, vore det icke skäl att återupptaga den tanke, som låg till grund för det gamla klassiska gymnasiet, och låta även det nya gymnasiet få till huvuduppgift att giva medlen, verktygen för fortsatta vetenskapliga studier utan avian att låta det intränga på universitetens och de högre läroanstalternas område? Ställde man sig på denna ståndpunkt, måste undervisningen på samtliga linjer koncentreras till huvudämnena modersmålet, historia och de tre främmande språken tyska, engelska och franska, vartill för latinlinjen borde komma latin och för reallinjen matematik. Av alldeles särskild vikt vore kunskaper i främmande språk. Åtminstone två av de europeiska huvudspråken måste studenten behärska, så att han obehindrat kunde läsa dem och även betjäna sig av dem i tal, och han finge icke vara alldeles främmande även för clet tredje av de europeiska huvudspråken, om han skulle kunna bedriva vetenskapliga studier och träda i förbindelse med vetenskapens idkare i andra länder. Även för en realstudent vore kunskaper i främmande språk av vida större betydelse för hans fortsatta studier än de lärokurser i fysik, kemi och biologi, som nu inginge i gymnasiernas lärokurs. Undervisningen i de tre sistnämnda läroämnena behövde icke ens på realgymnasierna drivas längre, än som motsvarade allmänbildningens krav på att en student icke borde stå alldeles främmande för cle viktigaste företeelserna i det dagliga livet. I övrigt kunde gjunnasiernas lärokurser i fysik, kemi och biologi till mindre eller större del överflyttas till universiteten. De kurser i dessa ämnen, som nu genomginges på gymnasierna och i oerhörd grad tyngde undervisningen där, skulle på mycket kort tid kunnat inhämtas av dem, som behövde större kunskaper i dessa ämnen, genom preliminära kurser, givna av någon docent eller assistent. Även realgymnasiets lärokurs i matematik kunde delvis överflyttas till universitet och högskolor, om detta skulle visa sig erforderligt för vinnande av ökat utrymme för allmänbildningen eller för lättande av gymnasiets arbetsbörda, Rektor vid Nya elementarskolan i Stockholm gör gällande, att kommissionen beträffande gymnasiets linjedelning med avseende på mål och medel visat sig brista i erfarenhet och blick för vad de fortsatta studierna och verklig medborgerlig bildning krävde. Då kurserna genomgående ökats, kunde man befara, att den avsedda lindringen i skolarbetet utebleve. Ämnena på de olika linjerna hade ofta bestämts efter en traditionsbunden planlöshet, För minskande av arbetsbördan i gymnasierna krävdes framför allt en avskrivning av förlegat gods i lärostoffet. Kommissionen hade inga bärande tankar i fråga om skolans inre reformering, vilken vore vida nödvändigare än dess yttre formförändring. En ledamot av läroverkskollegiet i Västerås, som i princip godtager kommissionens förslag till läroverksorganisation, anser, att^ gymnasiet borde innehålla två huvudlinjer: en naturvetenskaplig och en språklig, båda med vissa differentieringsmöjligheter. Rektor vid Lidingö högre samskola uttalar starka tvivelsmål rörande nyttan av clen långt drivna specialiseringen å gymnasiet, vilken skulle ställa sig kostsam såväl för staten som för den enskilde. En enda gemensam linje, möjligen med två något skilda latin- och realavdelningar, vore räddningen. Stu-

165 dentexamen borde avläggas ett år tidigare och det därigenom vunna året användas till clen specialisering, som behövdes för den valda levnadsbanan. Denna särskilda utbildning skulle kostnadsfritt lämnas vid cle olika gymnasierna. — I samma riktning uttalar sig också länsstyrelsen i Halmstad, som ifrågasätter,, huruvida icke studietiden kunde förkortas till sammanlagt 11, eventuellt 10 år. I senare fallet kunde man tänka sig, heter det, en lämpligt avvägd allmänbildande avslutningsexamen, meriterande till ett stort antal befattningar, för vilka nu studentexamen alldeles onödigt kräves. Efter en sådan examen skulle följa ett antal speciella fortbildningskurser, avsedda att ytterligare förbereda för inträde vid universitet och högskolor av skilda slag. Professor Bergman i Lund erinrar om att gymnasiernas tidigare och så gott som enda uppgift var att förbereda till studier vicl universitetet. Denna uppgift hade också, satt sin prägel på undervisningen. Studentexamen hacle emellertid numera blivit inkörsporten till allt flera banor och fått sin förnämsta betydelse såsom ett bevis på innehav av en viss högre medborgerlig bildning. Det låge därför nära till hands att helt lösa gymnasierna från deras beroende av universitetet, Gymnasiets läroplan kunde då uppgöras mecl endast clet målet för ögonen att meddela en högre allmänbildning utan splittring på ett flertal linjer och studentexamen ersättas mecl avgångsbetyg. Mycket tidsödande repetitionsarbete kunde därigenom bortfalla till vinning antingen för ett fördjupande av studierna eller kanske hellre för en förkortning av lärotiden. För fortsatta studier vid högre läroanstalt skulle då i allmänhet krävas särskild inträclesprövning. II. Latingymnasiet. Såsom redan förut omnämnts, understryker flertalet av cle myndigheter, som yttrat sig i denna fråga, ett 4-årigt gymnasiums företräden framför ett 3-årigt, och därvid anföres ofta, att särskilt latinstudiet med styrka talade för en 4-årig gymnasieorganisation. Det 3-åriga gymnasiet skulle menligt, inverka på alla ämnen, men alldeles särskilt skulle latinets redan nu svaga ställning bli ytterligare försämrad, framhåller domkapitlet i Visby. Kommissionen hade visserligen tilldelat latinet ett ökat timtal i jämförelse mecl nu. men säkrare undervisningsresultat vunnes ej alltid genom större timtal, dot fordrades också en viss tidslängd för vederbörlig lagring av clet inhämtade kunskapsstoffet. — Allmänt kritiseras förslaget om latinundervisning i realskolans högsta klass. Anordningen, som möjliggjorts på bekostnad av bl. a, så viktiga ämnen som tyska och matematik, skulle ställa sig S5'nnerligen kostsam och för övrigt vicl många realskolor i brist på lämpliga lärarkrafter ej kunna genomföras, i varje fall ej giva tillräckligt effektivt eller enhetligt resultat för att kunna läggas till grund för clen kommande gymnasieundervisningen. Resultatet bleve ofta praktiskt taget en 3-årig latinkurs, i andra fall skulle fjärde realskoleklassen för de latinläsande lärjungarna endast nominellt bliva realskola. Från flera håll betonas även olägenheten av att linjevalet måste träffas före realexamen, under det att de lärjungar, som icke deltagit i latinundervisningen i realskolan, svårligen skulle kunna välja latinlinjen, allt olägenheter, som skulle bidraga till att avfolka latingymnasiet. Därjämte påpekas, att latinläsningen i realskolan över huvud taget skulle bliva föga. lockande, då cle lärjungar, som beslöte sig därför, finge, sig pålagt ett betydligt tyngre arbete än icke-latinarna. Juridiska fakulteten i Uppsala framhåller, att clen föreslagna latinlinjen icke kunde betraktas som tillfredsställande såsom förberedelse för studier vicl juridisk fakultet. De blivande juristerna borde hava tillfälle att förvärva, kunskaper i engelska språket i ungefär samma omfattning som nu. Betänklig vore också1 clen nedsättning, som skulle träffa timantalet för ämnena historia och framför allt matematik, med hänsyn till dessa ämnens värde för den allmänbildning, som måste vara

166 förvärvad som en förutsättning för juridiska studier. Även juridiska fakulteten i Lund hyser farhågor för att förslaget skulle medföra ett försvagande av studentexamen och framhåller, att det mått av kunskap och bildning, som nu fordras för behörighet att avlägga juridisk examen, icke vore så avpassat, att det tålde vicl en minskning. Filosofiska fakulteten i Lund riktar också skarpa anmärkningar mot den föreslagna latinlinjen. Det nuvarande latingymnasiet hade visat sig kunna fylla sitt ändamål att bereda både för fortsatta högre studier och för praktiska värv. Den nya latinlinjen tillgodosåge mindre väl clet humanistiska bildningsbehovet — engelskan saknades utan egentlig kompensering beträffande cle två övriga främmande språken — och vad den matematisk-naturvetenskapliga bildningen beträffade, behövde endast nämnas, att matematiken reducerats frän 18 till 2 timmar. Ej heller skulle fysikundervisningens resultat bli clet avsedda, då lärjungarna saknade cle härför nödiga kunskaperna i matematik. — Förslaget om ett 3-årigt latingyninasium mecl en fakultativ latinkurs i högsta realskoleklassen vore, yttrar Svenska humanistiska förbundet, frånsett organiseringen av nederskolan, ett så tydligt nedskrivande av de nuvarande fordringarna på en latinstudent, att det vore synnerligen beklagligt, att ett sådant förslag framkommit. Förbundet betonar vidare, att en viss jämvikt måste finnas mellan cle olika bildningslinjerna, så att icke den ena underbjöde clen andra i fråga om kraven på arbete och kunskaper. Det vore därför önskvärt, att den rätta jämvikten upprätthölles mellan de bägge latinlinjerna, så att den ena ej gjordes svårare än den andra, Emellertid förekomma även några uttalanden för kommissionens förslag rörande latinundervisningens anordnande. Sålunda framhåller kollegiet vid Uddevalla realskola och kommunala gymnasium, att ölägenheterna och det mången gång forcerade arbetet i clet treåriga gymnasiet genom anordningen mecl latinundervisningen i realskolan skulle minskas. Samskolan i Åmål, som anser, att realskolan bör göras 5-årig och gymnasiet 3-årigt, ansluter sig också till förslaget. Faran att icke erhålla kompetenta latinlärare i realskolan vore icke så stor. Skolans teolog, om ingen annan, torde enligt kollegiets mening i regel kunna meddela elementarundervisning i detta språk. I en 5-årig realskola bleve det också lättare att få alla ämnen representerade av kompetenta lärare. Några yttranden inlåta sig särskilt på frågan angående den mecl grekiska differentierade latinlinjen. Man hade kunnat vänta, yttrar domkapitlet i Västerås, att på denna linje, som vore avsedd att ge förbildning för teologiska universitetsstudier, cle här särskilt betydelsefulla ämnena kristendom, latin, grekiska och historia fått en i någon mån förstärkt ställning, men så har ingalunda blivit fallet. Vad latinet beträffar, hade dess timtal visserligen något ökats, men den grundläggande undervisningen förlagts till realskolans avslutningsklass, där clen skulle meddelas och tillägnas under mycket ogynnsamma förhållanden, dels under förberedelse till realexamen, dels mångenstädes, där latingymnasium saknades, under ledning av tvivelaktigt kompetenta lärare. Därjämte hade tyskan fatt sin ställning fördärvad, något som för alla humanistiska studier och i högsta grad för teologiska studier måste medföra ödesdigra följder. — Den differentierade latinlinjen med grekiska vore olyckligt anordnad, framhåller Stockholms stads konsistorium, tydligen åtminstone delvis på grund av att gymnasiet sammanpressats till 3-årigt. Lärjungarna på denna linje skulle erhålla sina insikter i grekiska på bekostnad av behövliga kunskaper i moderna språk. Flera kollegier ifrågasätta särskilt lämpligheten av det skriftliga provet i grekiska. När på sin tid grekiskan lästes sju år, erinrar kollegiet vid samskolan i Saltsjöbaden, vågade man icke införa skrivning

167 i ämnet i studentexamen. Fara vore, att med en sådan anordning nu undervisningen skulle alldeles förryckas. III. Realgymnasiet. Såsom en generell anmärkning mot clen föreslagna reallinjen framhålles, att allmänbildningen alltför litet beaktats. Den ytterligt försvagade ställning, kommissionen ger de humanistiska ämnena i allmänhet å realgymnasiet, skulle, yttrar kollegiet vicl Fjellstedtska skolan i Uppsala, innebära vådor för clen högre medborgarbildningen. — Från flera håll betonas, att särskilt språken erhållit för litet utrymme, men att även andra ämnen avsevärt försvagats, utan att huvudlinjen fått sina centrala ämnen — matematik och fysik —• i nämnvärd grad förstärkta. I andra ämnen vore kurserna så stora, att cle omöjligen kunde medhinnas. En ledamot av kollegiet vid högre realläroverket i Göteborg framhåller, att språkundervisningen på realgymnasiet borde ordnas så, att lärjungarna icke nödgades splittra sig på alla tre språken, utan i stället finge koncentrera sig på engelskan och tyskan såsom cle viktigaste men dock icke behövde lämna skolan helt främmande for franskan. Fördenskull borde alla tre språken bliva obligatoriska i ringen före den näst sista, två språk föras upp i högsta ringen med antingen engelska eller tyska som huvudspråk samt valet mellan cle båda återstående språken från och mecl näst högsta ringen göras fritt. I ringen före den näst högsta skulle timtalet för dessa språk avpassas så, att det språk, som icke skulle läsas Utöver denna ring, i gengäld finge största möjliga antal timmar. Även medicinska fakulteten i Uppsala anser cle levande språkens undanträngda ställning å denna linje ägnad att väcka allvarliga betänkligheter. Alldeles särskilt' skulle försämringen träffa det för medicinska studier ojämförligt viktigaste språket — tyskan — men även franskan och engelskan hacle blivit lidande. — Samma synpunkter göras gällande av filosofiska fakulteten i Uppsala, som emellertid betonar, att cle humanistiska ämnena över huvud å reallinjen beskurits vida kraftigare, än vad som från allmänbildningssynpunkt varit önskvärt. Den föreslagna differentieringen av realgymnasiet mötes också av skarp kritik. Allmänt framhålles, att clen biologiska linjen skulle bliva alldeles särskilt svag och över huvud taget icke vore verkligt motiverad. Den ökade fackkunskapen hacle måst köpas på allmänbildningens bekostnad, och framför allt hade de främmande språken blivit lidande. En eminent svag ställning intager, framhåller läroverkskollegiet i Västerås, clen differentierade reallinjen, där en pedagogiskt fullkomligt omotiverad och praktiskt värdelös kemisk skrivning införts blott för att upprätthålla en anständig svårighetsgrad hos linjen. — Den biologiska linjen torde bli mycket eftersökt av icke-biologer, anse kollegiet och styrelsen vid Osby högre samskola, emedan de på denna linje kunna komma ifrån skrivningar i såväl språk som matematik. Rektor vid Nya elementarskolan i Stockholm uttalar, att linjen i fråga icke fyllde sitt ändamål. Den skulle t. ex. icke kunna ersätta cle propedeutiska kurserna i biologi och kemi, som fordrades för den medicinska banan, varjämte lärjungarnas insikter i moderna språk kunde befaras bliva för svaga. Läroverkskollegiet i Hudiksvall betonar, att, i stället för clen tilltänkta specialutbildningen i biologi, detta allmänbildande ämne borde förstärkas å alla gymnasielinjer. Kollegiet påpekar därjämte, att fysiken skulle komma i en prekär ställning på grund avlärjungarnas otillräckliga förkunskaper i matematik. — Den speciella biologilinjen kunde icke från universitetssynpunkt anses tillfrdesställande, anför filosofiska fakulteten i Uppsala, dels med hänsyn till språkens, i all synnerhet tyskans alltför svaga ställning, dels i betraktande av cle mindre lämpliga kursplanerna för själva huvudämnet biologi. Såväl från allmänbildningssynpunkt som med hänsyn till dess speciella bildningsuppgift måste därför linjen beteck-

168 nas som förfelad. Ej heller kunde det vara ett statsintresse att inrätta bildningslinjer med den isolerade uppgiften att meddela kunskaper i en enda starkt specialiserad ämnesgrupp. Stockholms högskolas lärarråd uttalar som sin mening, att clen biologiska speciallinjen för cle studenter, som vid universitetet ämnade studera naturvetenskaper, icke skulle få clen betydelse, kommissionen avser. — En av biologiens representanter vid universitetet, i Lund, professor Kylin, ifrågasätter behovet över huvud taget av en biologisk linje. Läroverken borde i första hand giva allmänbildning, ej fackutbildning. Den speciella biologiska överkurs, som kunde medhinnas på clen biologiska linjen, skulle ej bli av den omfattning, att den i någon mån kunde förkorta studietiden vid de speciella utbildningsskolorna. ^ Även om biologiskt gymnasium skulle upprättas vid samtliga läroverk, måste man räkna mecl att mottaga lärjungar från andra linjer än den biologiska, och clet vore kanske för universitetet fördelaktigare att få lärjungarna i biologi från de andra linjerna, då dessa lärjungar började sina biologistudier mecl större förkunskaper i andra ämnen. För bibringande av specialkunskaperna i biologi skulle nog universiteten sörja. Medicinska fakulteten i Uppsala framhåller, att fördelen av de naturvetenskapliga ämnenas förstärkta ställning å den biologiska linjen i hög grad motvägcles av nackdelen^ att matematikundervisningen fått färre veckotimmar än å nuvarande latinlinjen,_ något som kunde befaras medföra ölägenheter särskilt för fysiologiska studier. De för medicine kandidatexamen föreskrivna kurserna i jämförande anatomi och allmän kemi skulle icke bliva överflödiga och någon nämnvärd tidsvinst icke heller kunna påräknas. En motsatt ståndpunkt intages av medicinska fakulteten i Lund, som finner, såvitt ämnena biologi, matematik, fysik och kemi angår, studentexamen å clet föreslagna realgymnasiet, såväl å huvud- som å den differentierade linjen, väl lämpa sig som förberedelse för medicinska studier. Företräde måste skänkas åt clen differentierade linjen, å vilken ett väsentligt större utrymme tillmätts undervisningen i biologi än å huvudlinjen. Likaså hacle kemien fått en något gynnsammare ställning. Matematikens undanskjutande å clen differentierade linjen skulle enligt fakultetens mening ej vålla några olägenheter. Det syntes^också, som om lärjungarna å reallinjen enligt kommissionens åsikt skulle erhålla tillräckliga kunskaper i moderna språk för att utan vidare komplettering kunna bedriva medicinska studier. • Även lärarkollegiet vid Karolinska institutet anser den föreslagna biologiska linjen bäst lämpad som grundval för medicinska studier, och då linjen kunde genomföras oberoende av kommissionens förslag i övrigt, förordade kollegiet densamma. I Det nyspråkliga gymnasiet. Även mot organisationen av det nyspråkliga gymnasiet framföras allmänt allvarliga betänkligheter. Linjen fyllde icke sitt ändamål såsom ur bildningssynpunkf icke likvärdig vare sig med latineller reallinjen, det nyspråkliga gymnasiet skulle draga till sig cle svagaste lärjungarna, allmänbildningen hacle för litet beaktats, språken hade icke fått den starka ställning, som kunnat motivera en dylik linje, särskilt misslyckad vore den nyspråkliga linjen o. s. v. — äro uttalanden, som komma till synes i ett flertal av de avgivna yttrandena. Filosofiska fakulteten i Uppsala framhåller, att den nyspråkliga linjen, som varken ger matematisk eller språklig bildning i samma utsträckning som clen nuvarande latinlinjen, skulle bli alltför svag för att utan föregående komplettering i latin kunna tjäna som underlag för universitetsstudier i humanistiska ämnen. Detta måste inverka menligt på studierna vicl universitetet, som härigenom bleve längre och kostsammare. Särskilt missgynnade skulle cle bliva, som ämnade avlägga examen i moderna språk. Även humanistiska sektionen i Lund finner denna linje ytterst lätt i jämförelse mecl de övriga gymnasielinjerna. Den torde, säger sek-

169 tionen, i synnerhet bli anlitad av privatister. vilka här finge en bekväm väg till studentexamen, då i huvudämnena, språken, fordringarna på fast grammatisk kunskap icke satts högt. —• En viss jämvikt i fråga om kraven på arbete och kunskaper måste upprätthållas mellan läroverkets olika bildningslinjer, betonar Svenska humanistiska förbundet. Det nyspråkliga gymnasiet skulle locka till sig många lärjungar, som endast tänkte på att med minsta ansträngning och mecl minsta bildningsmått bliva studenter. Kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Falun anförj att linjen saknade ryggradsämnen och att språkbildningen skulle bliva klen — översättningsprovet från svenska hade måst borttagas — då det stöd för den allmänna grammatiska bildning, som latinet utgjorde, saknades, varjämte fördjupning inom någotdera av de humanistiska och naturvetenskapliga områdena omöjliggjordes. —• Den nyspråkliga linjen, anmärker kollegiet vid elektrotekniska fackskolan i Västerås, vore ej ur någon synpunkt berättigad, men skulle säkerligen komma att i hög grad förvärra, den nu inom nästan alla s. k. lärda banor förefintliga trängseln. I stället för att direkt medverka till skapandet av ett lärt proletariat borde staten med alla medel söka hindra detsamma. Kommissionen tycks ha varit fullkomligt främmande för dessa synpunkter, säger kollegiet, när clen kan föreslå något sådant som den nyspråkliga linjen. — Mot clen nyspråkliga linjen anmärker kollegiet vicl folkskoleseminariet i Landskrona särskilt, att clen meriterar för så få fackskolor, knappast mer än för handelshögskola och möjligen viss form av krigsskola. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Hudiksvall framhåller, att linjen tydligen organiserats såsom en för det stora flertalet flickor lämplig gymnasielinje. Inga vägande skäl hade förebragts för denna nyhet. Den nyspråkliga linjen skulle därjämte bliva mycket kostsam för statsverket ,och en stor del av cle nya lektorstjänster, som erfordrades, föranleddes säkerligen genom upprättandet av denna linje. Kollegiet betonar emellertid samtidigt, att linjen kunde försöksvis upprättas vicl några större läroverk, om den kunde pedagogiskt starkt organiseras. Två ledamöter av kollegiet vid läroverket i Vänersborg anse, att clen nyspråkliga linjen borde göras starkare och plats där beredas för latinet, — I samma riktning uttalar sig läroverkskollegiet i Norrköping. Linjen vore önskvärd, men don måste erhålla en fast bj'ggnad och skänka lärjungarna verklig studiebehållning icke blott i form av minneskunskaper utan även genom tankeförmågans utvecklande. Gymnasiet måste därför stärkas genom att de moderna språken bli verkliga huvudämnen, genom grundligare grammatikstudier och översättningar till de främmande språken. — Bäst vore, yttrar kollegiet vicl Eslövs högre samskola, om en del av linjens allmänbildande uppgifter avvecklades och i stället cle moderna språken, möjligen kombinerade mecl något latinstudium, på ett helt annat sätt än som föreslås, finge utgöra linjens studieföremål. Man måste oeftergivligen kräva, att denna linje i intellektuellt avseende håller samma nivå som latin- och realgymnasiet. En ledamot av högre realläroverkets i Göteborg kollegium framhåller önskvärdheten av att det åt cle moderna språken på denna linje gives så stort utrymme, att den finge karaktären av ett nyhumanistiskt gymnasium mecl något av cle moderna språken soin tyngdpunkt, motsvarande clet klassisk-humanistiska med latinstudiet som centrum. Alla tre språken borde föras upp i samtliga gymnasiets ringar — samma, uttalande göres även av kollegiet vid Saltsjöbadens samskola — med ett tillräckligt antal timmar, varjämte litteraturkurserna skulle så anläggas, att cle upptoge för allmänbildningen erforderliga element från ämnen, som på ett dylikt gymnasium finge stå tillbaka för de moderna språken. En ledamot av kollegiet vid högre realläroverket å Östermalm i Stockholm betonar, att clet nyspråkliga gymnasiet vore en angelägenhet av den största betydelse för den högre undervisningen. Latinet, respektive matematiken — fysiken, borde icke

170 påtvingas alla studerande. En avsevärd massa ynglingar och cle allra flesta kvinnliga studerande vore långt mer betjänta med en nyspråklig linje, där givetvis alla de moderna språken borde vara centrala ämnen och föras upp i studentexamen, helst mecl skrivning i dem alla, Lärarkollegiet vid Karolinska institutet i Stockholm, som finner clen biologiska linjen bäst ägnad som grundval för medicinska studier, anser, att även studenter från det nyspråkliga gymnasiet under vissa villkor omedelbart skulle få inskrivas i medicinsk fakultet. En minoritet av lärarkollegiet framhåller. att den nyspråkliga linjen skulle giva värdefullare förkunskaper än clen biologiska linjen för medicinska studier. Den biologiska linjens huvudämnen måste clen unge medicinaren i alla fall vid universitetet studera 1115-cket grundligare, än vad som i skolan är möjligt. Däremot kan och hinner han ofta ej under sina studieår avhjälpa bristande kunskaper i cle moderna språken, en omständighet, som hade en synnerligen hindrande inverkan på det medicinska studiet.

KAP. VI.

Lyceet. Jämförelsevis få myndigheter yttra sig om lyceet, och även när detta läroverk och dess organisation undantagsvis varit föremål för behandling, beröres frågan vanligen endast i korthet. Samstämmigt framhålles därvid, att lyceet vore en synnerligen tillfredsställande skoltyp, som för de lärjungar, som beredde sig till studentexamen, erbjöde stora fördelar framför kommissionens i realskola och gymnasium uppdelade högre skola, Emellertid betonas också, att de tilltänkta läroverken av detta slag skulle bliva alltför fåtaliga och att en betydlig ökning av antalet lyceer och lyceilinjer vore av behovet påkallad, om desamma skulle bliva av någon betydelse och kunna åstadkomma en höjning av den allmänna. bildningsnivån i landet. Givetvis framställas även en del anmärkningar. Dessa rikta sig framför allt mot den för lyceet föreslagna undervisningsplanen. I åtskilliga yttranden uttalas sålunda farhågor för att språkundervisningen icke skulle lämna tillfredsställande resultat; särskilt synes clet sätt, varpå de germanska språken tillgodosetts, väcka betänkligheter. Från flera håll göres därjämte gällande, att cle ifrågasatta flyttningsbestämmelserna blivit alltför rigoröst fastställda. För att undvika förlängningen av studietiden fram till studentexamen framkastar folkskolestyrelsen i Kristianstad tanken på en 5-årig, eventuellt 6-årig, bottenskola och ett 7-årigt, respektive 6-årigt, högre läroverk av lyceityp. — E n möjlighet att komina ifrån den längre studietiden, yttrar folkskolestyrelsen. i Tranås, skulle måhända vara att göra lyceerna, som_ ju vore avsedda för de mera begåvade, sexåriga. — För sexårig lyoeiorganisation uttala sig även en ledamot uv kollegiet vid östra realskolan i Göteborg, en stark minoritet av folkskolestyrelsen i Göteborg samt majoriteten av stadsfullmäktige i staden. Folkskol est yrel sen i Malmö, som obetingat ansluter sig till kommissionens förslag om den sexåriga bottenskolan, betonar, att vad som utan sönderbrytande av enhetsskolan eller utan sänkande av den högre bildningen kunde göras förmatt förhindra, att skoltiden fram till studentexamen förlängdes från 12 till 13 år, borde göras. Från synnerligen sakkunnigt håll, framhåller styrelsen, hacle framförts tanken på att under vissa förutsättningar låta en sexårig överskola (lyceum) föra direkt fram till studentexamen. Erfarenheten talade starkt för denna möjlighet, I samhällen, som finge fullständigt läroverk med realskola och gymnasium, borde måhända därför utan organisatoriska ölägenheter en sådan studielinje kunna inrättas för lärjungar, som redan från början inriktade sig på studentexamens avläggande. Majoriteten av kollegiet vid Lunds privata elementarskola föreslår upprättandet i större städer av sexåriga lyceer, byggande på den sexklassiga bottenskolan och med studentexamen som mål, samt av en ettårig klass vicl lyceet, byggande på dettas tredje klass och mecl realexamen som mål. I mindre samhällen borde upprättas fyraårig realskola, avslutad med realexamen och efter hand omorganiserad så, att övergång från skolans tredje klass till lyceets fjärde möjliggjordes. Då kollegiet förordar ett sexårigt lyceum och sexårig bottenskola, förutsattes, att folkskolan göres mera ägnad att bilda grund

172 för clen högre undervisningen. Kollegiet tänker sig därvid, att undervisning i engelska fakultativt skulle kunna meddelas i folkskolans sjätte klass av därtill kompetenta folkskollärare. — För fattiga men synnerligen studiebegåvade barn från landsbygden borde, framhåller kollegiet vid folkskoleseminariet i Umeå, på statens bekostnad upprättas internat, lämpligen anordnade enligt den föreslagna lyceitypen, 6- eller 7-klassiga, helst det förra. —- Något eller några lyceer, yttrar också kollegiet vid högre allmänna läroverket i Norrköping, borde förbehållas landsbygdens ungdom, varvid försök kunde göras med en 7-årig lärokurs med anknytning till 5-årig folkskola. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Jönköping uttalar sin livliga anslutning till den ifrågasatta lyceiorganisationen såsom innebärande ett verkligt steg till ernående av styrka på den humanistiska bildningens område. Genom anordnande av sådana läroverk i ej alltför ringa utsträckning såsom försöksläroverk, säger kollegiet, kunde man genomföra, en partiell reform för vinnande av erfarenhet före ett definitivt fastställande av organisationen i det hela. Svenska humanistiska förbundet finner den föreslagna lyceitypen önskvärd ur klassisk-humanistisk synpunkt, mindre i den gestaltning clen av kommissionen fått än genom cle möjligheter, den synes erbjuda till framtida stärkande av den klassiska bildningen. Ville man giva de klassiska språken en gynnsammare ställning, finge man emellertid icke stanna vicl den timplan, kommissionen föreslagit. — Det i och för sig goda uppslaget mecl lyceer, framhåller Västerås domkapitel, skulle för prästbildningen kunna få stor betydelse, i det latinlyceerna skulle kunna giva en klassisk språklig bildning, som överträffade den vid läroverken för närvarande meddelade. Inskränkningen av antalet kristendoms-, respektive religionskunskapstimmar, även å lyceets latinlinje vore emellertid enligt domkapitlets mening en svag punkt, — Mot anordningen av lyceer hade domkapitlet i Strängnäs intet annat att erinra, än att de rigorösa bestämmelserna rörande flyttning från klass till klass måste ändras. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Hudiksvall finner anmärkningsvärt, att uteblivandet av den särskilda prövningen vid övergången till gymnasiet anförts såsom skäl mot lyceets vidsträcktare tillämpning. Frånvaron av nämnda prövning utgjorde i stället en av lyceets förtjänster. Kollegiet vid högre latinläroverket i Göteborg anser, att lyceet vore tilltalande såsom skolform. En del brister — framför allt den absurda språkträngseln — kunde undvikas, om lyceet grundades på 3-, eventuellt 4-årig bottenskola och sålunda gjordes 9r eller 8-årigt. — Kommissionens förslag om upprättande av läroverk av lyceityp, yttrar kollegiet vid högre allmänna läroverket i Malmö, innebure i viss män en återgång till förhållandena före år 1904 års skolform och vore därför högeligen tillfredsställande, åtminstone i jämförelse med kommissionens normaltyp. Efter genomgången folkskolekurs inriktades studierna i l3'ceet direkt på studentexamen utan den tidsödande och absolut onödiga omvägen om realexamen, latinkursen skulle komma att omfatta fem år och kursen i grekiska tre år. Lyceets framförande i betänkandet vore därför enligt kollegiets mening ett uppslag, som kunde bli till verkligt gagn. Om man läte övergången från folkskolan till läroverket ske efter det fjärde eller givetvis ännu hellre efter det tredje folkskoleåret och- sedermera organiserade läroverket efter lyceityp, skulle mecl säkerhet ett fullgott studieresultat vinnas. bättre än både clet nuvarande och clet av kommissionen åsyftade. Därigenom skulle tiden fram till studentexamen icke heller behöva förlängas. Enligt kollegiets mening kunde man taga för givet, att samtliga läroverk, som förberedde till studentexamen, önskade bliva ombildade till lyceer, medan enligt kommissionens förslag denna verkligt goda skoltyp skulle upprättas endast på ett par ställen i landet. — I samma riktning uttalar sig också kollegiet vid högre allmänna läroverket i Lund. Lyceet, heter det, vore

173 otvivelaktigt en tilltalande skolform. Detta läroverk hade den stora förtjänsten att utan omvägen över realexamen leda direkt till målet — studentexamen. Väl kunde en del anmärkningar mot undervisningsplanen göras angående cle främmande germanska språkens styvmoderliga behandling. Förbättringar vore emellertid möjliga genom att lyceet anknötes till folkskolans fjärde klass och gjordes 8-årigt. Lyceer borde emellertid anordnas i större utsträckning, än vad kommissionen ifrågasatt. Domkapitlet i Visby framhåller, att lyceet vore den bästa föreslagna läroverkstypen. Den sjmtes ägnad att avlägsna clen skarpa skillnaden mellan realskola och gymnasium och den därmed sammanhängande examinationen till gymnasiet, som utan tvivel vore en av de största olägenheterna med kommissionens organisationsförslag. Gjordes lyceet 8-årigt, skulle' språkundervisningen kunna börja på ett tillräckligt tidigt stadium. — Såsom exempel på det jäkt i språkundervisningen, kommissionens förslag skulle medföra, anför kollegiet vid Kjellbergska flickskolan i Göteborg, att enligt kursplanen för latinlyceet ett främmande språk skulle påbörjas i envar av de fem lägsta klasserna. — Jämför man det föreslagna lyceet och läroverkstypen realskola-gymnasium, yttrar kollegiet vid realskolan i Eskilstuna, framträda klart svårigheterna att i en enhetlig läroverksorganisation inpassa en examen på mellanstadiet. Det vore ägnat att förvåna, att lyceet, som befriats från denna olägenhet, skulle upprättas på så få ställen. Kommissionens motivering härför vore icke rimlig. De lärjungar, som slutade sina studier med realexamen, valde till allra största delen sådana levnadsbanor, att de varit lika väl betjänta ined avgångsbetyg från lämplig klass i läroverket. Lyceiorganisationen kunde därför utan olägenhet för det praktiska livet och till fromma för den högre undervisningen komma till vida allmännare tillämpning. — I samma riktning uttalar sig även länsstyrelsen i Karlskrona. Även kollegiet vid högre allmänna läroverket i Ystad anser, att lyceet vore en förträfflig skolform, som emellertid icke skulle komma att spela någon större roll, då detta slag av läroverk ifrågasatts endast på ett fåtal orter. Att göra lyceet till clen normala skolformen vore emellertid enligt kollegiets mening omöjligt, enär läroverken måste vara organiserade så, att de lämpade sig för dem, som av ett eller annat skäl ej fortsatte fram till studentexamen. Filosofiska fakulteten i Lund avstyrker ett särskilt nyspråkligt lyceum av den typ, kommissionen påyrkat. Beträffande däremot såväl latinlyceet som reallyceet funne fakulteten, att ingen av kommissionen föreslagen skolform erbjöde så goda garantier som dessa skolor för tillgodoseende av de bildningskrav, som det vore universitetets speciella intresse att bevaka. Anmärkningsvärt vore emellertid, att kommissionen endast velat upprätta ett jämförelsevis ytterst ringa antal av denna värdefulla läroverkstyp,_ vilken borde hava tillmätts ett helt annat utrymme inom den föreslagna organisationen. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Falun ställer sig ensamt helt avvisande mot upprättandet av lyceer och framhåller, att det vore förenat med stora svårigheter att avgöra, vilka förutsättningar en lärjunge, som genomgått folkskolan, hade att avlägga studentexamen 7 år senare. Varje sådant förhandsomdöme bleve enligt kollegiets mening en ren gissning, varför kommissionens skäl för lyceets inrättande syntes synnerligen svagt. För övrigt gjorde lyceernas fåtalighet och deras förläggande endast till vissa större städer deras nytta mycket illusorisk. Dessa läroverk skulle bli överklasskolor, då allenast välsituerade föräldrar kunde låta sina barn lägga studierna med studentexamen som mål 7 år i förväg. Denna skoltyp kunde ha haft sitt berättigande, om den gjorts åtkomlig för ett stort antal begåvade lärjungar och dess genomgående medfört någon tidsvinst eller givit någon högre kompetens än övriga skolor. Kollegiet hade föreslagit ett 4-årigt gymnasium och avvisat fordran på obligatorisk realexamen. Organiserades läroverken i enlighet med detta förslag, bleve lyceerna onödiga.

KAP. VII.

Flickskolan. Flickskolans förstatligande. I flertalet av de omkring 250 utlåtanden, i vilka frågan om flickskolans organisation behandlats, har framhållits det rättvisa i att staten åtoge sig flickornas undervisning i lika grad som gossarnas. I fråga om clet sätt åter, på vilket ett sådant åtagande skulle ske, hava meningarna varit delade. I endast omkring 15 utlåtanden — bl. a. från Svenska seminarielärarföreningen, Sveriges folkskollärarinneförbund, stadsfullmäktige i några städer, kollegier vicl och styrelser för kommunala mellanskolor samt folkskolestyrelser — har därvid kommissionens förslag tillstyrkts, medan i några utlåtanden kommissionens förslag helt avstyrkts. I omkring 200 av ifrågavarande utlåtanden hava nya förslag i frågan framställts och med anledning därav ny utredning påyrkats. Från flera håll har därvid den åsikten gjorts gällande, att staten skulle bäst sörja för flickornas undervisning genom att bevilja så höga anslag till de enskilda flickskolorna, att terminsavgifterna vicl dem bortfölle. Från andra håll har betonats, att, om nämnda utväg icke vore framkomlig, flickskolorna borde övertagas av staten. I nära nog alla dessa utlåtanden har emellertid mecl styrka framhållits, att, om flickskolan komme att förstatligas, den dock borde organiseras i så nära överensstämmelse som möjligt med de nuvarande 8-klassiga flickskolorna, vilka visat sig vara en för flickorna synnerligen lämplig skolform och i hög grad tillvunnit sig allmänhetens förtroende. I en del utlåtanden har därvid även framhållits, att ett väsentligt värde ginge för flickskolorna förlorat genom avskärandet av cle förberedande klasserna. I flertalet utlåtanden betonas, att flickskolornas förstatligande kunde och borde ske utan ett sådant sönderbrytande av den nuvarande organisationen, som kommissionen föreslagit. Ur cle i ovannämnda avseenden gjorda uttalandena må här anföras följande. Läroverkslärarnas riksförbund framhåller önskvärdheten av att staten träffade åtgärder för tillgodoseende av den kvinnliga ungdomens bildningsbehov i lika mån som den manliga, men ansåge sig icke desto mindre böra avstyrka kommissionens förslag till lösning av denna fråga. Därvid ville förbundet särskilt betona, att för flickorna speciellt lämpade skolor, anslutande sig till nuvarande flickskoletyp, borde upprätthållas såsom den normala bildningsvägen för flickor. Kollegiet vicl Jakobs realskola i Stockholm finner grundsatsen om flickornas med gossarna likaberättigade krav på utbildning genom statens försorg riktig och oantastlig. Denna grundsats förpliktade emellertid icke att i den utsträckning, som kommissionen föreslagit, åt flickorna bereda samma slags utbildning som åt gossarna, vilket ofta kunde bliva ödesdigert för dem. Den förpliktade i stället att giva flickorna en efter deras utvecklingsgrad lämpad och för deras

175 särskilda livsmål avpassad utbildning, varvid clen redan existerande och beprövade 8-klassiga flickskolan borde i mycket större utsträckning, än vad i kommissionens förslag vore fallet, komma i betraktande. Kollegiet vid Katarina realskola i Stockholm erkänner det rättvisa i syftemålet att bereda lika möjlighet för clen inanliga och kvinnliga ungdomen att komma i åtnjutande av högre utbildning, men uttalar starka betänkligheter mot en sådan lösning av denna fråga, som i stort sett innebure ett spolierande av vår högt utvecklade flickskola och dennas ersättande mecl en skolform, vilken hitintills icke lyckats tillvinna sig något allmännare förtroende i vårt land. Styrelsen för Söderhamns elementarläroverk för flickor anser, att statens övertagande av flickornas undervisning kunde realiseras för mindre kostnader och utan clen fullkomliga omstöpning av hela vårt högre undervisningsväsende. som kommissionens förslag innebure och som näppeligen torde böra anses motiverad. — Enligt kommissionens förslag syntes flickskolorna — till skada för flertalet bland vårt lands kvinnliga ungdom — få alltför dyrt betala sitt förstatligande. På en hel del orter i vårt land bleve ingenting kvar av dess flickskola, då bottenskolan komme att skära av dess förberedande och lägre klasser och cle övriga klasserna skulle uppgå i en samskola, i allt väsentligt lagd för gossar. En så omfattande reduktion som den av kommissionen föreslagna av en livskraftig och beprövad skolform måste anses som oklok och i sina konsekvenser vådlig. Kollegiet vid Göteborgs högre samskola yttrar, att kommissionen hacle velat förverkliga clet gamla önskemålet, att staten skulle åtaga sig kostnaderna också för flickornas uppfostran, men att kommissionen köpte denna fördel genom att giva flickorna sämre undervisning, än de nu erhölle. Kollegiet vid Skara högre flickskola uttalar sitt djupt kända bekymmer över flickskolans ställning enligt kommissionens förslag. Det ojämförligt största antalet av de högre flickskolorna komme att indragas eller stympas, och cle rudiment, som återstode, lämnades att kämpa en ojämn kamp med andra i ekonomiskt hänseende fördelaktigare skolformer. Att flickskolan i vårt land under sådana förhållanden komme att tyna bort och dö, syntes självklart, och detta syntes också vara kommissionens mening. Kollegiet vid Karlstads högre elementarläroverk för flickor betonar, att de nuvarande högre flickskolorna hade vunnit erkännande såsom väl avpassade efter flickornas fysiska och psykiska läggning samt för cle krav livet ställde på clen unga kvinnan efter avslutad skoltid. Den kompetens flickskolan gåve hade också ganska allmänt erkänts vara överlägsen realskolans för sådana, uppgifter och levnadsbanor, som i allmänhet passade flickorna och valdes av dem. — Tillfälle för clet antal flickor, som önskade fortsätta till studentexamen, att så göra torde kunna beredas utan rasering av clen nuvarande flickskolan. Kollegiet vicl Anna Sandströms skola i Stockholm erinrar, att flickskolan ' under sin mer än 60-åriga tillvaro aldrig stått stilla, utan efter hand utvecklat sig till en klarare och bestämdare uppfattning av sitt dubbla mål: att dels uppfostra flickorna för hemmet och familjelivet, dels i sin undervisning anpassa sig efter samhällets ökade krav på kvinnorna. Kollegiet ansåge, att de berättigade reformförslag på flickundervisningens område, som kommissionen framställt, mecl lätthet kunde förverkligas inom den nu bestående ramen och att enskild skola, där ledning och undervisning visat sig hålla måttet, borde få förbliva fri. Kollegiet vicl Brummcrska skolan i Stockholm betonar, att det svenska allmänna läroverket och den svenska flickskolan hade utfört ett erkänt kulturarbete och gjort en samhällsinsats, varåt även kommissionen givit sitt erkännande. Dessa andliga kulturhärdar borde i största möjliga utsträckning bevaras vicl sidan av varandra. Huvudparten av de nuvarande flickskolorna borde

176 under statens hägn få fortleva med sina historiskt givna goda traditioner, så länge dessa uppehölles och så länge dessa skolor fyllde sin uppgift. Domkapitlet i Göteborg yttrar, att flera huvudpunkter i kommissionens förslag enligt domkapitlets bestämda mening mera vore ägnade att skada än att gagna vårt undervisningsväsende. Förslaget innebure ett sönderbrytande av vad århundraden uppbyggt — vilket vore försvarligt, endast om clet bestående vore urbota — och ett våldsamt ingrepp i skolans levande organism, som måste verka till skada. Hårdast drabbade slaget flickskolan och gossgymnasiet, och det i trots av att båda dessa skolformer alltjämt visat sig äga en livskraft och en uppslagsrikedom, som förrådde allt annat än svaghet. Vad dessa ytterligare kunde behöva vore, vad flickskolan beträffade, starkare stöd från statsmakternas sida och, vad gossgymnasiet anginge, större rörelsefrihet. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Karlstad anser det vara statens plikt att på ett tillfredsställande sätt ekonomiskt sörja för den högre flickundervisningen. Däremot ville kollegiet icke vara med om flickskolornas slopande, ej heller om samundervisnings principiella genomförande vicl läroverken. Den nuvarande 8-klassiga flickskolan, som utfört ett erkänt förtjänstfullt arbete och i hög grad åtnjöte allmänhetens förtroende, borde alltjämt få vara den normala bildningsvägen för flickor. Ett starkare stöd från statens sida i form av större statsunderstöd skulle helt säkert på ett vida lyckligare sätt lösa de svårigheter, som nu förefunnes, än den radikala omvälvning av hela flickundervisningen, som kommissionen föreslagit. Dock torde böra tagas under omprövning, i vad mån möjlighet kunde beredas flickor att fortsätta sina studier till studentexamen antingen genom överbyggnad på flickskolan eller genom inträde vicl högre allmänt läroverks gymnasium. Domkapitlet i Visby anser, att förslaget, att staten skulle kraftigare åtaga sig flickornas undervisning, innebure ett verkligt framsteg. Men härför vore icke nödvändigt att även på detta område införa samma olämpliga uniformering, som kommissionen gjort ifråga om gossarnas undervisning. Samma mål kunde vinnas genom kraftigare statsunderstöd åt cle nuvarande 8-klassiga flickskolorna, som visat sig vara en för clen kvinnliga ungdomens behov väl avpassad skolform. Styrelsen för Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium framhåller, att det för att nå målet, att flickornas högre undervisning icke skulle ställa sig dyrare än gossarnas, icke vore nödvändigt att göra flickskolorna till statsanstalter. Det behövdes blott, att staten ökade understödet till flickskolorna, så att deras terminsavgifter ej behövde sättas högre än gosskolornas. Det torde icke möta någon svårighet att genom skärpt finansiell kontroll gardera sig för att statsunderstödet toges i anspråk för enskild vinningslystnad. A andra sidan borde flickskolorna i fråga om organisation och metoder få större frihet än de nu hava. Kollegiet vid Beskowska skolan i Stockholm anser, att kommissionen hade mot flickskolan handlat på ett sätt, som icke kunde försvaras genom hänvisning till direktiven å sidan 86 i Bet. I : 1. Kollegiet delade statsrådets mening, att flickskolorna i görligaste mån borde få behålla den frihet, som de hittills använt på ett för samhället gagneligt sätt. Styrelsen för Sigrid Rudebecks skola i Göteborg finner förslaget om flickskolornas förstatligande mindre erkännansvärt. Ur flera synpunkter syntes det styrelsen fördelaktigt, att cle högre flickskolorna åtminstone under en lång övergångstid ställdes inför valet att vara statsunderstödda privatskolor eller att helt övertagas av staten. Kollegiet vid högre realläroverket i Göteborg anser, att statliga högre flickskolor borde upprättas, men att staten så vitt möjligt borde tillmötesgå kommuners och enskildas önskningar i fråga om bibehållande av privata flickskolor.

177 Den manliga och den kvinnliga ungdomen borde ha lika rätt till samhälleligt stöd och omvårdnad i avseende på utbildning, men slutsatsen härav ansåge kollegiet icke vara den, att den högre flickskolan i sin helhet ekonomiskt och rättsligt borde intaga samma ställning till det allmänna som läroverken. Staten borde i stället gentemot den högre flickskolan i de fall, då så önskades, inskränka sig till ett kraftigt ekonomiskt understöd och effektiv kontroll av undervisningen. Att i enlighet med kommissionens förslag sönderriva en skolorganisation, som byggts upp under en lång tid med stora uppoffringar från enskildas sida och inom vilken utförts ett synnerligen intresserat och samvetsgrant arbete i uppfostrans tjänst, skulle ej kunna annat än lända till skada för vårt land. — Statens och eventuellt kommunens bidrag till cle privata flickskolorna ansåge kollegiet böra väsentligt höjas, så att terminsavgifterna kunde avsevärt sänkas och medellösa lärjungar erhålla fullständig befrielse. Däremot borde höjda terminsavgifter förekomma t. ex. i ett samhälle, där en skola av ekonomiska skäl borde inrättas som samskola, men föräldrar önskade att få en privat flickskola till stånd. Kollegiet vid Linköpings elementarläroverk för flickor uttalar sig mot ett brådstörtat genomförande av bottenskoleidén och föreslår, att reformen lämpligen kunde börja så, att a) läroverkens nedersta ( l : a ) klass utbyttes mot folkskoleklass; b) staten övertoge flickskolorna, där orten förklarade sig vilja ha denna form och garanterade tillräckligt elevantal; samt c) begåvningarna hjälptes dels genom anordnande av extra kurser på olika stadier i folkskolan för övergång till högre skolor och i flickskolan för övergång till gymnasium, dels genom understöd i olika former. Styrelsen för Göteborgs nya elementarläroverk för flickor delar kommissionens uppfattning, att staten borde åtaga sig det ekonomiska ansvaret även för flickornas undervisning. Detta mål kunde emellertid lättare nås genom att av allmänna medel skänka rikligare understöd åt under statskontroll stående privatskolor. Den högre flickutbildningen torde bäst tillgodoses genom särskilda flickskolor. Styrelsen anslöte sig därför till den av rektor Fåhrseus m. fl. framförda reservationen angående flickskolans ställning inom den föreslagna organisationen. o Styrelsen framhåller emellertid, att även om flickskolan av Atyp, byggd på 4-årig bottenskola, bleve den normala, ändock ett väsentligt värde ginge förlorat i och med bortskärandet av de förberedande klasserna, där uppslag och rön gjorts, ofta av betydelse för hela vårt skolväsen. Det vore därför i hög grad önskligt, att flickskolan icke helt berövades möjligheten att upprätta klasser parallella mecl den egentliga folkskolan. Kollegiet vid Härnösands elementarläroverk för flickor yttrar, att det för flickskolan hade varit en stor fördel att hava en förberedande avdelning, vars elever utgjort en stamtrupp, som i många avseenden kunnat fördelaktigt påverka de nyinträdande, från olika håll kommande lärjungarna. Önskvärt vore, att en sådan avdelning fortfarande kunde få finnas, möjligen som nu bekostad genom terminsavgifter, men med ett visst antal friplatser. Där kunde även en yiss försöksfrihet lämnas. En sådan avdelning vore ju snarast en besparing för det allmänna. Även från en del andra håll hava yrkanden gjorts om rättighet för flickskolorna att upprätta lågstadieklasser parallella med den egentliga folkskolan ( J f r i sådant avseende även kap. I I I . ) I helt annan riktning än nu anförda yttranden, uttala sig en reservant i styrelsen for Härnösands elementarläroverk för flickor, och en del medlemmar av kollegiet vid kommunala mellanskolan i Höganäs, vilka såsom sin åsikt framhålla, att flickskolor vore obehövliga, enär samskolan vore en för såväl gossar som flickor lämplig skolform. 12— 232122.

178 Flickskolans anknytning till folkskolan. Vad flickskolans anknytning till folkskolan beträffar, så har kommissionens förslag i nämnda punkt tillstyrkts i ett 10-tal av cle ifrågavarande utlåtandena, avgivna av bl. a. folkskolestyrelser samt kollegier vid och styrelser för kommunala mellanskolor, ävensom i några reservationer. I en stor del av utlåtandena har intet bestämt uttalande gjorts rörande flickskolans anknytning till folkskolan, men förordats, att realskolan skulle bygga på 4-årig folkskola som bottenskola. Bestämt förordande av iårig högre flickskola (A-typ), byggd på 4-årig folkskola, har uttalats bl a. av omkring 35 kollegier vicl högre flickskolor, 20 styrelser vid sådana skolor, kollegiet vid högre lärarinneseminariet i Stockholm, 13 :e allmänna svenska flickskolemötet i Lund och läroverkslärarnas riksförbund. I några fall liarförordats 3- eller 4-årig bottenskola och 8-, resp. 7-årig flickskola 1 ett tall har förordats 5- eller 4-årig bottenskola, och 6-, resp. 7-årig flickskola. 1 en del av ifrågavarande utlåtanden slutligen har intet bestämt förslag rörande' bottenskolans längd förordats, utan endast kommissionens förslag kritiserats. De motiveringar, som anförts för ovannämnda olika förslag rörande anknytningspunkten mellan flickskolan och folkskolan, äro i huvudsak desamma, som anförts för de olika förslagen om antalet årsklasser i bottenskolan och i realskolan Enär redogörelse för ifrågavarande motiveringar lämnats i de föregående kapitlen, särskilt i kapitlen I och IV, upptagas cle icke åter här, utan hänvisas i sådant avseende till nämnda kapitel. Här må såsom tillagg i denna punkt blott lämnas några utdrag ur de motiveringar, vilka hava avseende endast på förhållandena vid flickskolorna. ' _ . Från ett flertal håll framhålles det orimliga i att flickornas studietid tor vinnande av normalskolekompetens skulle förlängas med 1 år, vilket bleve följden, om kommissionens förslag genomfördes. Kollegiet vid Linköpings elementarläroverk för flickor framhåller i sådant avseende, att för de flickor, som genomginge flickskolan, skulle, enär kvarsittning i ganska ringa grad ägde rum i ifrågavarande skolor, studietiden icke blott individuellt, utan även i medeltal ökas med praktiskt taget 1 år utan att resultatet kunde anses i nämnvärd grad överstiga de nuvarande flickskolornas. Kollegiet vid Karlskrona högre läroverk för flickor anser, att det vore onaturligt, att flickorna för att bibringas en allmänt medborgerlig bildning skulle hallas kvar på skolbänken, tills de blivit 19 år. . Kollegiet vid Östersunds elementarläroverk för flickor påpekar, att lärjungar, som utglnge från A-skolan, skulle uppnå en ålder av 19 k 20 år. Detta vore orimligt då vid nämnda ålder en normalt utrustad individ kunde avlägga studentexamen och på det sättet erhålla en till både kunskapsmått och möjlighet till arbetsanställning vida högre kvalificerad utbildning. Det vore antagligt, att endast föräldrar med mycket god ekonomi komme att anlita denna skolform, som då bleve en ren överklassinstitution. Kollegiet vid Södermalms högre läroanstalt för flickor i Stockholm betonar, att enligt kollegiets erfarenhet flickornas ålder vid erhållande av normalskolekompetens under inga förhållanden borde vara högre än för närvarande. Vid 17—18 års ålder hade den unga kvinnan börjat vakna till medvetande om livets krav och uppgifter, och hon hade då behov av att, allt efter håg och fallenhet, taga itu med någon av dessa uppgifter inom eller utom hemmet. ^ Det måste därför anses synnerligen olämpligt att utöver denna ålder kvarhålla pa skolbänken en ung kvinna, som ej hade för avsikt att bereda sig för fortsatta högre studier. I några av de utlåtanden, i vilka 4-årig bottenskola förordats, har även framställts förslag om anordnande av avgiftsfria övergångsklasser eller övergångs-

179 kurser för flickor från folkskolans 6:e klass, vilka önskade övergå till 3:e, resp. 2:a klassen av den 7-åriga flickskolan av A-typ. Vid Södertälje elementarläroverk för flickor har, enligt vad som meddelas i kollegiets utlåtande, en annan åtgärd vidtagits för att nå samma mål. Folkskolestyrelsen i Södertälje låter nämligen för varje år 5 av de bästa eleverna i folkskolans 6:e klass genomgå en av folkskolestyrelsen anordnad kurs i tyska. (I denna kurs kunde även andra folkskolans elever mot en låg avgift få deltaga.) Ovannämnda 5 lärjungar finge därefter såsom folkskolestyrelsens stipendiater mecl fria terminsavgifter och fri skolmateriel under sex år deltaga i undervisningen i stadens gossläroverk eller elementarskola för flickor. Uttalanden rörande samtliga de föreslagna fliekskoletyperna. I ett 10-tal utlåtanden, avgivna bl a, av stadsfullmäktige i några städer, kollegier vid och styrelser för några kommunala mellanskolor samt ett par folkskolestyrelser, har kommissionens förslag rörande omorganisationen av flickskolorna tillstyrkts. I några av dessa utlåtanden har därvid framhållits, att förslaget vore tillfredsställande och välbetänkt. Stadsfullmäktige i Nässjö anser, att de föreslagna flickskolorna skulle bliva i stånd att meddela en fullt tillfredsställande utbildning. Kommunala mellanskolornas lärarförening ansluter sig fullt till kommissionens förslag angående statens övertagande av den kvinnliga ungdomens högre undervisning och uttalar, att cle krav på partiell differentiering av gossarnas och flickornas undervisning, som från vissa håll framställts, syntes hava blivit i avsevärd mån tillgodosedda i förslaget, dels genom en viss bortvalsrätt, dels genom de föreslagna flickskoletyperna. I det stora flertalet utlåtanden åter har mecl styrka framhållits, att kommissionens förslag om införande av 3 olika flickskoletyper icke vore tillfredsställande. Flickornas undervisning komme att i alltför hög grad ombildas efter mönstret av den för gossarna avpassade undervisningen, i det att såväl de föreslagna 32 flickskolorna av B-typ som de föreslagna 29 flickskolorna av C-typ endast utgjorde överbyggnader på realskolan. Blott en av de föreslagna fliekskoletyperna, A-typen, kunde i värde jämföras med den nuvarande 8-klassiga flickskolan. Nämnda flickskoletyp måste dock, framhålles i en stor del av cle ifrågavarande utlåtandena, om den skulle kunna godtagas, organiseras såsom 7-årig flickskola byggd på 4-årig bottenskola. Inrättandet av en så organiserad högre flickskola av A-typ tillstyrkes i omkring 60 av de inkomna utlåtandena, Emellertid framhålles i flertalet av cle utlåtanden, i vilka frågan om flickskolans organisation behandlas, att det antal flickskolor av A-typ, som kommissionen föreslagit, icke kunde anses på långt när tillfredsställande, utan att ett väsentligt större antal sådana skolor borde inrättas. I de flesta av ifrågavarande utlåtanden betonas starkt, att nämnda skoltyp borde vara den normala flickskoletypen i landet. I ett flertal utlåtanden yrkas, att A-typen skulle inrättas på alla orter, där nu 8-klassig flickskola finnes. Från andra håll har uttalats, att ifrågavarande typ borde' inrättas överallt, där lärjungeantalet eljest nödvändiggjorde, att samrealskolan uppdelades i parallellavdelningar. I fråga om lämpligheten av att inrätta flickskolor av A-typ tyckes således i stort sett överensstämmelse i åsikter göra sig gällande, om ock, såsom ovan nämnts, i en del utlåtanden framhålles, att det bästa vore, att flickskolorna icke förstatligades utan endast erhölle höjt statsunderstöd, varjämte en överväldigande majoritet har en mot kommissionen stridande åsikt angående antalet klasser i ifrågavarande skoltyp samt angående det antal sådana skolor, som lämpligen böra inrättas. Vad åter flickskolorna av B- och C-typ beträffar, synas åsikterna om deras lämplighet gå rätt mycket i sär.

180 I en del utlåtanden framhålles, att B-typen vore en mycket lämplig flickskoletyp på sådana orter, där lärjungeantalet icke kunde beräknas bli tillräckligt stort, för att de ekonomiska synpunkterna skulle kunna medgiva upprättandet av en flickskola av A-typ. I B-typen finge flickorna en för dem mera avpassad undervisning än i realskolan dels vad clen lugnare arbetstakten beträffade, dels ock i fråga om undervisning i en del praktiska ämnen. De flickor, vilka överginge till flickskola, av nämnda typ, erhölle dessutom lindring i arbetsbelastningen genom den bortvalsrätt i realskolans 3:e klass, som vore dem medgiven. Från andra håll åter har framhållits, att ifrågavarande avspänning i arbetsintensiteten inträdde alldeles för sent, samt att nämnda modifikation i kursplanen icke vore tillfyllest för en undervisning, som tillfredsställde flickornas bildningsbehov. I ett flertal utlåtanden, bl. a. från Centralstyrelsen för Flick- och Samskoleföreningen, framhålles, att flickskolor av B- och C-typ icke kunde tillgodose flickornas speciella bildningsbehov på samma sätt som den nuvarande 8-klassiga flickskolan, och att därför nuvarande högre flickskola endast i nödfall borde ersättas med skola av någon av dessa typer. Vad i övrigt frågan om samrealskolans lämplighet eller olämplighet för clen kvinnliga ungdomen beträffar, må här hänvisas till kap. I. I I och IV. Såsom en stor olägenhet med flickskolan av B-typ har vidare i en del utlåtanden betonats clen brist på enhet såväl i uppfostran som i undervisning, vilken bleve en följd av att lärjungarna upprepade gånger komme att övergå från en skolform till en annan. I ett flertal utlåtanden har ock, i överensstämmelse med vad som uttalats i clen av R. Fåhrams m. fl. avgivna reservationen ang. flickskolans ställning inom den föreslagna organisationen, framhållits, att flickskolan av B-typ icke vore en lämplig skolform, enär den icke komme att äga förmåga att draga lärjungar till sig. Det vore icke troligt, att en flicka, som hade ett år kvar till realskolexamen, skulle finna det önskligt att övergå till en 3-årig ny skola för att komma fram till samma formella kompetens, som i realskolan vunnes på ytterligare ett studieår. Det troligaste vore, att de flesta flickorna i samrealskolan skulle söka fortsätta till realexamen eller eventuellt till studentexamen, vilken senare icke skulle kräva mer än ett års längre tid än flickskolan av B-typ. Den kvinnliga bildningen skulle då komma att i regel inriktas åt ett håll, som icke vore önskvärt. Flickskolan av B-typ komme till följd av den ringa lärjungefrekvensen att bli en för staten mycket dyr skola. De uttalanden, genom vilka flickskolan av C-typ tillstyrkts, hava i regel varit ganska vagt avfattade: nämnda skoltyp vore berättigad i de samhällen, där samskola vore nödvändig; den kunde naturligtvis vara till gagn; den hade en uppgift att fylla o. s. v. I allmänhet har i sådana uttalanden framhållits, att ifrågavarande skoltyp kunde för mindre samhällen vara till god nytta såsom en påbyggnad på den 4-klassiga realskolan. Särskilt kunde den vara, till nytta för sådana flickor, som ej genast efter realexamen behövde ägna sig åt förvärvsarbete, men som önskade någon ytterligare skolbildning i en del ämnen. I sådana fall bleve nämnda skola emellertid till gagn huvudsakligen för de mera bemedlades barn. Styrelsen för Sigrid Rudebecks skola i Göteborg påpekar, att i skolans 8:e klass ofta intoges elever, som genomgått kommunal mellanskola och avlagt realskolexamen, men som önskade erhålla den mer värda normalskolekompetensen. Sådana fall hade slagit väl ut och torde kunna anses såsom utförda försök med flickskola, av C-typ. — I några utlåtanden har påpekats C-typens ganska stora betydelse såsom kurs i hushållsgöromål och andra praktiska ämnen. Från andra håll åter har framhållits, att då genomgåendet av en kurs vid flickskola av C-typ icke gåve någon formell kompetens, det vore för de flickor, som önskade erhålla sådan utbildning för att sedan ägna sig åt förvärvsarbete, fördelaktigare att genomgå särskild fackskola, vicl vilken da

181 kunde erhålla avgångsbetyg medförande viss kompetens. I ett flertal utlåtanden, i vilka uttalats, att C-skolan i och för sig ju kunde vara till nytta, har emellertid även samtidigt betonats, att nämnda skoltyp på intet sätt kunde ersätta en flickskola av A-t5'p, och att således inrättandet av flickskola av C-typ på ort, som nu ägde 8-klassig högre flickskola, skulle innebära en väsentlig försämring av flickornas bilclningsmöjligheter på ifrågavarande ort. Det förefölle därför egendomligt, att kommissionen föreslagit inrättandet av icke mindre än 29 flickskolor av C-typ. Ur de uttalanden, som gjorts i fråga om de föreslagna flickskoletyperna, må vidare anföras följande. Läroverkslärarnas riksförbund framhåller, att den högre undervisningen för flickorna hittills i stort sett hade varit lagd på en från gossläroverken rätt mycket avvikande linje, representerad av clen 8-klassiga flickskolan. Psykologiska och praktiska hänsyn hade otvivelaktigt från början och intill våra dagar motiverat olikheterna, och lika visst som de allmänna läroverkens lärogång i det stora hela betraktades som den för gossarnas högre teoretiska utbildning bäst lämpade formen, lika säkert hacle clen 8-klassiga flickskolan ingått i det allmänna medvetandet såsom den normala och ändamålsenligaste högre skolformen för clen kvinnliga ungdomen. Mecl den i vårt land förvärvade traditionen på flickundervisningens område bröte nu, praktiskt taget, kommissionens förslag ganska radikalt. Den nuvarande 8-klassiga flickskolans linje hade visserligen icke helt övergivits, den skulle få fortleva i kommissionens flickskolor av A-typ, men det vore att märka, att den icke längre skulle bli regel utan ett undantag, av vilket blott ett ringa fåtal samhällen skulle ha fördel. Även om hänsyn toges därtill, att den av kommissionen likaledes föreslagna flickskolan av B-typ upptagit moment i sin lärogång från den nuvarande flickskolan, måste riksförbundet anse denna omfattande reduktion av en livskraftig och beprövad skolform, långsamt tillrättalagd föl vår kvinnliga ungdoms bildningsbehov, såsom redan i och för sig oklok och i sina konsekvenser vådlig. Förbundet ville i detta avseende principiellt understryka det, som reservationsvis anförts av R. Fåhrceus jämte 4 andra kommissionsledamöter. Kommissionen hade icke, yttrar riksförbundet vidare, tagit hänsyn till den olikhet, som trots allt ännu alltjämt i det stora hela förefunnes mellan manliga och kvinnliga verksamhetsområden. Möjligen tänkte sig kommissionen, att denna olikhet komme att snabbt minskas, men det torde knappast få anses vara ett samhällsintresse, att kvinnan i sådan omfattning droges över till mannens arbetsområden, att lika utbildning för kvinnan som för mannen bleve ett allmänt och normalt behov, och om så vore, kunde det omvänt icke heller vara önskvärt att frammana eller påskynda en sådan utveckling genom den uniformering av den manliga och den kvinnliga utbildningen, som kommissionen föreslagit. Det • måste villigt erkännas, att staten hacle skyldighet att hålla utvägar öppna för flickorna att avlägga samma examina som gossarna, men att göra denna bildningsgång till den normala kunde icke anses vara välbetänkt. Centralstyrelsen för Flick- och Samskolef öreningen anser, att det sätt, varpå kommissionen sökt att genom flickskolor av olika typer tillgodose den speciellt kvinnliga undervisningen och bildningen, måste, just ur denna bildnings synpunkt, betecknas som synnerligen otillfredsställande och som en avgjord försämring, jämfört med nuvarande förhållanden. Bland de av kommissionen föreslagna flickskoletyperna vore endast A-typen någorlunda jämförlig med den nuvarande 8-klassiga flickskolan, om ock även mot nämnda skoltyp befogade anmärkningar kunde göras. Centralstyrelsen yrkade därför på inrättandet av ett väsentligt större antal flickskolor av högsta typ än det av kom-

182 missionen föreslagna. Vidare meddelar Centralstyrelsen, att 32 av de till Flick- och Samskoleföreningen hörande kretsföreningarna framställt samma yrkande, som ovan nämnts, rörande antalet flickskolor av A-typ, medan 7 kretsar icke yttrat sig i denna punkt. Domkapitlet i Linköping tillstyrker på clet varmaste förslaget att bereda clen kvinnliga ungdomen bildningsmöjligheter under lika förmånliga villkor som den manliga. Däremot kunde domkapitlet ej gilla kommissionens förslag, att detta, utom vad beträffade ett fåtal flickskolor av A-typ. skulle ske genom att ombilda den kvinnliga undervisningen efter gossläroverkens mönster. Domkapitlet anslöte sig i stället i denna punkt principiellt till Fåhrteus , Martins m. fl. reservation. Kollegiet vid Eksjö läroverk för flickor anser, att de i riktlinjerna för omorganisationen av flickskolorna uttalade principerna, att »flickskolan ej får ensidigt ombildas efter mönstret av gosskolan» och att »speciell hänsyn bör tagas till det för den kvinnliga ungdomens psykiska och fysiska konstitution egendomliga», icke tillfyllest beaktats, i det att för få städer tilldelats flickskola av A-typ och således i de flesta städer flickorna tvingades in i samskolan och under en arbetstakt, som ej torde vara lämplig för de flesta flickor i utvecklingsåren. Kollegiet vid Strängnäs elementarläroverk för flickor betygar sin tacksamhet gentemot reservanterna Fåhrseus, Martin, Staaff, Swartling och Aström för deras bemödanden att rädda flickskolan som sådan. Trots direktivet, att flickskolan ej skulle »ensidigt ombildas efter gosskolan», och trots erkännandet, »att flickundervisningen i åtskilliga hänseenden har sina speciella från gossundervisningen skilda uppgifter», bleve enligt kommissionens förslag i samrealskolor hela den teoretiska undervisningen för gossar och flickor densamma och differentiering föreslagen endast i clet praktiska arbetet. Möjligen ansåge kommissionen, att de »särskilda uppgifter», varom talats i direktivet, endast tillhörde det praktiska området. Genom kommissionens förslag bleve icke blott den nuvarande flickskolan utan även den nya flickskolan av A-typ skjuten åt sidan. Styrelsen för Strängnäs elementarläroverk för flickor betonar, att kommissionen själv uttalat, att vår nuvarande flickskolas lämplighet för den speciella kvinnoutbildningen vore uppenbar (Bet. 1:1 sid. 347), och tillägger, att då det förefölle att vara en huvuduppgift för vår flickskola att_ tillgodose ^»den speciella kvinnoutbildningen», man kunde tycka, att de bestående förhållandena ej i alltför stor utsträckning borde rubbas. Icke desto mindre skulle vi ställas inför en fullständig omstörtning, om kommissionens förslag genomfördes. I stället för de nu existerande 79 högre flickskolorna (därav 12 med gymnasium) föreslås 26 flickskolor av A-typ, 32 av B-typ och 29 av C-typ, och av dessa bleve endast de 26 A-skolorna jämförliga med de nuvarande högre flickskolorna, Folkskolestyrelsen i Växjö är av den uppfattningen, att »kommissionen för mycket tänkt- på de flickor, som eventuellt genom realskole-, respektive studentexamen vilja komma fram till statstjänster eller överhuvud taget tränga in på männens verksamhetsområden, och alltför litet beaktat deras krav, som skulle föredraga en av andra viktigare samhällsuppgifter betingad utbildning». De sistnämnda, yttrar folkskolestyrelsen vidare, torde väl för framtiden som hittills, trots alla likställighetssträvanden, bli de talrikaste. Den av kommissionens tre föreslagna flickskoletyper, som bäst tillfredsställde detta senare bildningskrav, vore A-typen. Med tanke på de uppgifter, cle flesta flickor sålunda en gång komme att få, ville folkskolestyrelsen fördenskull framhålla som sin uppfattning, att nämnda skoltyp borde vara clen normala. Liknande uttalanden hava gjorts såväl av domkapitlet i Växjö som av kolle-

183 giet vid högre allmänna läroverket i nämnda stad. Kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Hudiksvall anser, att kommissionens förslag beträffande den kvinnliga ungdomens undervisning vore olämpligt, enär sådana skolor, som tillfredsställde flickors läggning och blivande verksamhet såsom hemmens och barnens vårdarinnor, vilket dock måste anses vara huvudsaken, föreslagits för ett alltför ringa antal orter. Flickskolor av A-typ, grundade på 4-årig (eventuellt 3-årig) bottenskola, borde bliva den normala flickskoleformen, från vilken en organisatoriskt tillrättalagd övergång till gymnasiets första ring måste skapas. Genom en sådan anordning kunde det onaturligt höga antalet av de föreslagna samrealskolorna väsentligt nedskrivas. Kollegiet vid Hudiksvalls elementarskola för flickor anser, att det för samhället hade vida större betydelse, att de unga kvinnorna fostrades till friska och dugliga vårdare av hem och härd än till en kår av statstjänare. Skolformer, där flickorna tvingades att hålla takt med de fysiskt starkare gossarna under de år, då de voro som mest ömtåliga, där kursplanen ej kunde eller finge vara avpassad efter flickornas speciella läggning, där de gång på gång utsattes för ett examenstryck, som på grund av flickornas i regel ambitiösa och känsliga läggning verkade skadligt upprivande på deras nervsystem —• sådana skolformer borde ej vara de normala för den stora mängden av kvinnlig ungdom. Det vore därför synnerligen viktigt, att den skoltyp, som hade en efter flickornas läggning speciellt avpassad studieplan, den av kommissionen föreslagna A-typen, så mycket som möjligt komme till användning och att ej denna typ stode kvar i organisationen blott som »en kuriositet». — Kollegiet ansåge det vara av största vikt, att A-skolan bleve den normala flickskoletypen och att dylika skolor upprättades i vida större utsträckning än av kommissionen föreslagits, helst — om ej ekonomiska skäl stode hindrande i vägen — på de platser, där nu 8-klassiga flickläroverk funnes. Kollegiet vid Tekla Åbergs högre läroverk för flickor i Malmö framhåller, att det knappast torde kunna sägas, att de av departementschefen angivna riktlinjerna, att flickskolans omorganisation »icke får avse att omskapa denna efter mönstret av gosskolan», hacle blivit på ett tillfredsställande sätt beaktade genom förslaget om inrättande av flickskolor av B- och C-typerna. Då det givetvis vore ekonomiska skäl, som låge till grund för dessa förslag, syntes det kollegiet riktigt och självklart, att i sådana samhällen, där samundervisning måste förekomma, flickskolan nära förbundes med realskolan. Men det förefolle, som om kommissionen hade avsett nämnda skoltyper icke endast för mindre <dler medelstora samhällen. Kommissionen yttrade nämligen, att de borde förekomma å orter, där lärjungeantalet väl icke påkallade upprättandet av särskolor för flickor, men dock nådde en sådan storlek, att parallellavdelningar inom cle olika klasserna måste upprättas. Men, frågar kollegiet, om lärjungarnas antal krävde parallellundervisning, varför skulle då icke lika väl särskolor och i så fall för flickornas räkning sådana av A-typen kunna upprättas? Några större kostnader för det allmänna skulle ju knappast härigenom uppstå. Kollegiet vid Nyköpings elementarskola för flickor förordar 4-årig bottenskola och 7-årig flickskola, som så nära som möjligt anslöte sig till den nuvarande 8-klassiga flickskolan och upprättades i så många samhällen som möjligt, där 8-klassig flickskola nu funnes. Kollegiet vore ej blint för de stora ekonomiska svårigheter, som det skulle medföra att inrätta ett så stort antal flickskolor av A-typ, och föreslår därför, att staten skulle övertaga blott några få flickskolor belägna i stora samhällen, där ett större antal mindre bemedlade familjer kunde vara i behov av dem, men låta de övriga tills vidare vara enskilda och understödja dem kraftigare, än vad nu vore fallet, så att terminsavgifterna kunde nedbringas. När statens ekonomi förbättrats, kunde staten

184 övertaga fler och fler av de enskilda flickskolorna, •— Även realskolan skulle samtidigt stå öppen för kvinnliga elever. En i viss mån från ovanstående uttalanden avvikande mening framkommer i följande av kollegiet vicl Östersunds elementarläroverk för flickor gjorda uttalande. Kollegiet anslöte sig i princip till kommissionens förslag mecl avseende på flickornas tillträde till realskolorna och gjminasierna. En förtjänst i förslaget vore, att nämnda väg tycktes komma att stå öppen på alla platser i riket och att samtidigt för flickor, som i fysiskt eller psykiskt avseende icke vore vuxna den större intensitet i arbetet, som dessa skolformer krävde, flickskolor av A-, B- eller C-typ skulle finnas tillgängliga. Den ursprungliga flickskolans splittring i tre olika typer vore icke någon förtjänst i förslaget, men finge räknas som en nödvändig följd av ovannämnda fördel. Uttalanden rörande speciellt flickskolan av A-typ. Direktionen över Stockholms stads undervisningsverk yttrar, att den åttaklassiga högre flickskolan länge existerat och prövats i vårt land och att. veterligen inga vägande invändningar hade framförts mot dess ändamålsenlighet. Direktionen ville därför hävda, att den rena flickskolan borde vara den normala formen för tillgodoseende av flickornas undervisning och att reformer i detta avseende på ett naturligt sätt borde ansluta sig till och bygga vidare på vad som redan funnes. I punkt 6 av clen av 13:e allmänna flickskolemötet i Lund fattade resolutionen påyrkas ett väsentligt större antal läroanstalter av högsta flickskoletyp än det av kommissionen föreslagna, anslutande sig till den folkskoleklass, som komme att antagas som övergångsklass. Kollegiet vid Nya elementarskolan för flickor i Örebro finner, att flickskola av A-typ vore den skolform, där flickorna bäst kunde fostras för de uppgifter, som mötte dem i hemmet, på samma gång som de i nämnda skola erhölle kunskaper, som beredde dem för arbete utom hemmet. Med anledning härav betonade kollegiet, att flickskolor av A-typ borde inrättas i mycket större antal, än kommissionen föreslagit. Kollegiet vicl Oskarsskolan i Stockholm anser, att flickskolan av A-typ vore den enda av de utav kommissionen föreslagna flickskolorna, som toge erforderlig hänsyn till clen kvinnliga ungdomens egenart och intresse, på samma gång som clen, om den anknötes till en 4-årig bottenskola, förmådde giva sina lärjungar det erkänt goda mått av kunskaper och bildning, som clen nuvarande 8-klassiga flickskolan kunde bibringa sina elever. Antalet sådana flickskolor borde därför bli större än det av kommissionen föreslagna, Kollegiet vicl Söderhamns elementarläroverk för flickor framhåller, att flickskola av A-typ ovillkorligen borde vara den normala formen för flickornas utbildning i stället för clen föreslagna samskolan. Flickskola av A-typ borde inrättas på alla cle orter, där 8-klassig flickskola för närvarande funnes och sammanslagning av läroverken skulle skapa så stora klasser, att delning i alla händelser måste ske. Kollegiet vid Karlshamns elementarläroverk för flickor betonar, att clet ju vore allmänt erkänt, att den 8-klassiga flickskolan visat sig vara en för flickorna särskilt lämplig skola, bl. a, på grund av sin arbetsro, sin frihet från examensjäkt och den myckna tid, som där anslagits åt de humanistiska ämnena, för vilka flertalet flickor visade särskild fallenhet. Den av kommissionen föreslagna flickskolan av A-typ vore den, som närmast liknade clen 8-klassiga flickskolan, och borde väl därför, om man skulle bygga på de erfarenhetsrön man gjort, bli den för flickorna vanliga skolformen. Kollegiet vid nya elementarskolan för flickor i Hälsingborg skulle anse det synnerligen fördelaktigt, om ett så stort antal flickskolor av A-typ som möjligt upprättades, enär denna flickskoletyp torde vara den lämpligaste. Den överens-

185 stämde ju i det stora hela med den nuvarande 8-klassiga flickskolan. De bildade kvinnor, som nu arbetade inom olika områden, hade väl som regel en 8klassig flickskola som grund för sin utbildning. Det vore svårt att förstå, varför denna skoltyp nu skulle sättas på avskrivning. Särskilt borde skolor av A-typ bibehållas eller upprättas å alla de platser, där kommunerna själva önskade det. Kollegiet vid Ystads högre läroverk för flickor anser, att kommissionen gått förödande fram över våra flickskolor. Endast A-typen kunde uthärda en jämförelse med vår nuvarande flickskola och komme säkerligen att av många föräldrar hälsas med tillfredsställelse. Den gåve flickorna en god teoretisk utbildning, i flera avseenden solidare än realskolans, på samma gång som den genom sitt större antal klasser borde motverka överansträngning. Den befriade flickorna från enerverande examina, tillgodosåge deras praktiska utbildning på ett alldeles särskilt sätt och lämnade en utväg för dem, som ej gillade samundervisning. Kommissionen hade emellertid föreslagit inrättande av endast 28 sådana skolor i hela landet. Kollegiet förmenade, att dylika skolor borde inrättas på alla platser, där 8-klassiga flickskolor nu förekomme. Utvecklingens gång komme troligen att leda allt flera av våra flickor in på studiebanan och därför först till samskolan, men genom inrättandet av goda flickskolor skulle utvecklingen i nämnda riktning få ett långsammare förlopp, vilket skulle motverka vissa svårigheter och misstag, till exempel olidlig konkurrens på vissa banor. Styrelsen för och kollegiet vid Landskrona elementarläroverk för flickor (med undantag av 1 reservant, som ansluter sig till kommissionens förslag) finner flickskolan av A-typ vara den enda verkligt acceptabla av cle föreslagna flickskoletyperna. Denna skola borde vara 7-årig och göras till huvudtyp samt införas överallt, där nödiga förutsättningar vore för handen. I den kunde tillbörlig hänsyn tagas till cle kvinnliga lärjungarnas egenart och tim- och kursplaner ordnas efter verkligt pedagogiska grunder, så mj'cket mer som den vore befriad från forcerat examensarbete. Uttalanden rörande speciellt flickskolor av B- och C-typ. Styrelsen för Sigrid Rudebccks skola i Göteborg yttrar, att vid nämnda skola goda erfarenheter hade gjorts beträffande en skolform, som i det närmaste liknade den av kommissionen föreslagna högre flickskolan av B-typ. Kollegiet vid ovannämnda skola åter anser, att cle av kommissionen föreslagna B- och C-typskolorna, vilka blott vore flicklinjer vicl samskolor, ej kunde fylla cle krav, som måste ställas på högre flickskolor, men att de otvivelaktigt kunde ge flickor, som icke finge tillfälle att genomgå A-flickskola, viss bildning utöver realskolans mått. Kollegiet ville betona, att en nuvarande högre flickskola endast i nödfall borde ersättas av skola av någon av dessa typer. Styrelsen för Jönköpings elementarskola för flickor anser, att flickskolor av B- och C-typ torde ha värde för mindre orter, där cle kunde bereda flickorna en något mera för dem avpassad undervisning, än realskolan kunde ge. Kollegiet vicl nämnda skola gör ett liknande uttalande, men framhåller, att flickskolan av B-typ genom sin förbindelse med realskolan innebure en blandning av båda skolformernas syftemål och en upprepning av kurser, som icke vore lycklig. Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Katrineholm anser, att de krav på partiell differentiering av gossarnas och flickornas undervisning, som bl. a. från mellanskolehåll framställts, syntes ha blivit i avsevärd mån tillgodosedda i förslaget dels genom bortvalsrätten, dels genom flickskolan av B-typ. Kollegiet anser, att större antal flickskolor av B- och C-typ bort föreslås, samt

186 att tillträde till C-skola skulle kunna medgivas utan avlagd realexamen. Ur många synpunkter skulle vara förmånligt, om vid samma skola både B- och C-skola kunde finnas. I åtskilliga ämnen skulle, för att nedbringa kostnaderna. C-skolan och högsta eller i vissa fall näst högsta klassen i B-skolan kunna undervisas tillsammans. Kollegiet vid Brummerska skolan i Stockholm säger sig inse, att icke alla de nuvarande flickskolorna kunde bibehållas, utan att en del av dem måste ersättas med andra anordningar. Förslaget 3-årig realskola och 3-årig flickskola av B-typ hacle dock med skäl väckt oro såsom en för flickorna ansträngande skoltyp. Då i varje fall en omarbetning av kommissionens förslag ssmtes vara en ofrånkomlig nödvändighet, torde emellertid en annan proportion mellan de olika skolstadierna i någon mån kunna råda bot på nämnda olägenhet. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Hälsingborg framhåller, att kommissionen själv medgivit, att den bildning, som flickskola av B-typ avsåge att meddela, icke, trots clet att B-typen liksom A-typen förlängde flickornas skoltid med ett är, i värde tålde att jämföras med den, som den nuvarande 8klassiga flickskolan skänkte. Föreståndarinnan för Sofi Almquists samskola i Stockholm yttrar, att, då framtidsmålet för henne vore, att alla flickor och gossar, som önskade erhålla högre bildning, undervisades i samskola, men hon däremot icke ansåge önskvärt, att alla flickor avlade vare sig real- eller studentexamen, hon skulle vilja förorda ett ökat antal flickskolor av B-typ, icke på A-typskolornas bekostnad, utan som avledare från examina. Vicl varje större samrealskola skulle därför finnas en linje av B-typ. En JZ-typskola, skild från realskolan, skulle nämligen icke fylla sin uppgift som avledare, enär då inånga flickor för att icke behöva övergå till annan skola komme att avlägga realexamen. _ Kollegiet vid Ystads högre läroverk för flickor anser icke förslaget om flickskola av B-typ tillfredsställande. Dylika skolor torde komma att visa sig mycket dyrbara för staten på grund av alltför ringa anslutning av elever. Det kunde knappast tänkas, att flickor, när cle hade ett år kvar till realskolexamen, skulle finna det önskligt att övergå till en 3-årig ny skola för att komma fram till samma formella kompetens som i realskolan. Detta vore ett slöseri med tid och pengar, vilket gjorde, att de mindre bemedlade komme att bliva alldeles utestängda från dessa skolor. Kollegiet vid Karlshamns elementarläroverk för flickor framhåller, att mot flickskolan av B-typ åtskilligt torde vara att invända. Denna skolform •— om den än skulle skänka ett jämförelsevis gott kunskapsförråd och bli av mera värde för flickorna än realskolans avslutningsklass •—• komme troligtvis att i många samhällen få ett synnerligen begränsat antal elever, då ett års ytterligare skolgång i samrealskolan skulle leda till samma kompetens som en treårig flickskola. Endast i 3^ttersta nödfall borde efter kollegiets mening en 8-klassig flickskola ersättas av en flickskola av B-typ. Kollegiet vid Lidköpings elementarläroverk för flickor anser, att flickskolan av B-typ komme att bli tynande, då det kunde antagas, att cle flesta flickorna i samrealskolan sökte fortsätta till realexamen eller eventuellt studentexamen, och det därför bleve endast de fysiskt svaga eller mindre begåvade, som överginge till B-linjen. Den kvinnliga bildningen skulle då i regel inriktas åt ett håll, som icke vore önskvärt. Icke heller lämpade sig den forcerade examensläsningen i hygieniskt avseende för flertalet flickor. Uttalanden, i huvudsak lika cle tre sist anförda, återfinnas i ett flertal av cle inkomna utlåtandena. Kollegiet vid högre flickskolan i Gävle gör ett uttalande likt de ovannämnda och tillägger, att då avgångsbetyg från flickskola av B-typ krävde 6 skolår och studentexamen 7 skolår efter bottenskolan, så torde det vara högst sanno-

187 likt, att flertalet föräldrar för sina studiebegåvade döttrar komme att välja gymnasievägen med studentexamen. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Ystad framhåller, att flickskolan av B-typen säkerligen skulle få dela sjätte klassens i den nuvarande realskolan lott att bli befolkad av nästan uteslutande svaga begåvningar. För att undvika osund tillströmning av flickor till gymnasierna syntes det därför nödvändigt, att A-flickskolor inrättades i alla samhällen med gymnasium. Om därigenom flickorna liksom nu skulle normalt behöva ett års längre studietid för att avlägga studentexamen, vore detta av hygieniska skäl säkerligen lämpligt. Kollegiet vid Härnösands elementarläroverk för flickor framhåller, att flickskolor av B-typ visserligen vid samläroverken i Djursholm och Saltsjöbaden ni. fl. orter erhållit anslutning av lärjungar, men kollegiet ansåge dock föga troligt, att denna linje komme att användas i samma utsträckning på orter, där barnen ej komme från så ekonomiskt välsituerade hem. Försök borde därför lämpligen göras genom att snarast möjligt knyta sådana skolor av B-typ till redan förefintliga statssamskolor. Avgångsbetyg från B-skola borde medföra högre kompetens än realskolexamen. Kollegiet vicl statens samskola i Skellefteå betonar, att övergångsåldern vore för flickorna mycket mer betungande än för gossarna, varför flickorna också då företedde större andlig och fysisk trötthet. I stället för att under dessa år skona och bereda lindring i arbetet pålade våra nuvarande samskolor flickorna, som då befunne sig i klasserna 3—5, på grund av kursplaner och studiegång ökade krav på omdöme och intelligens. Tanken att från lämpligt stadium i samskolan låta utlöpa en uteslutande för flickor avsedd bildningslinje borde därför fortast möjligt realiseras. Kollegiet vid Lunds fullständiga läroverk för flickor betonar, att enligt kommissionens förslag största delen av dem bland landets kvinnliga ungdom, som fortsätta studierna över bottenskolestadiet, komme att undervisas i realskola eller i realskola + flickskola av B-typ. Arbetet i dessa skolformer bleve mycket forcerat och därigenom ansträngande. Redan med avseende på den nuvarande flickskolan framhölles från många håll, att arbetet borde kunna något ökas i de tre lägre klasserna för att sedan lindras i den ömtåliga åldern i klasserna 4—6. Genom kommissionens förslag komme i stället arbetet att minskas på det stadium, som motsvarade klass 1—3 i den nuvarande flickskolan, och arbetet i realskolan att ökas. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Umeå anser, att flickskolor av C-typ med fördel borde kunna inrättas i samhällen med realskola, men däremot hölle kollegiet före, att skolor av B-typ icke vore en lämplig form. Enligt kommissionens uttalande skulle denna senare typ bjuda flickorna en behövlig lugnare arbetstakt. Den avgrenade emellertid icke från realskolan förrän så sent, att, enligt vad erfarenheten från samskolorna gåve vid handen, det mest trängande behovet av en sådan lugnare arbetstakt i flertalet fall inträtt redan ett par år tidigare. I samhällen, där A-typen ej kunde inrättas, vore därför samrealskolor med flickskolor av C-typ att föredraga, enär de på ett år kortare tid lämnade samma formella kompetens som flickskolor av B-typ och flickorna under clet efter realexamen följande året i C-skolorna erhölle för sin praktiska verksamhet lämplig undervisning. Kollegiet vicl Kungsholms läroverk för flickor i Stockholm gör gällande, att för normalt begåvade flickor arbetet i den föreslagna realskolans högsta klasser lätt kunde leda till överansträngning. Visserligen kompenserades denna olägenhet delvis genom den till realskolan anknutna B-linjen, men då en viss obruten kontinuitet, ej blott med hänsyn till lärokurser, utan även med hänsyn till kamratliv och miljö, vore av viss uppfostrande betydelse, syntes en skol-

188 form med så få övergångar som möjligt lämpligast. Flickskolan av A-typ vore därför att föredraga, — Kollegiet framhåller vidare, att om ett större antal flickskolor av A-typ upprättades, den föreslagna ettåriga flickskolan av Ctyp knappt bleve av behovet påkallad. Kollegiet fruktade, att arbetet i densamma, efter avlagd realexamen, skulle ske i avspänningens tecken. — Förslaget om C-linjen vore emellertid ett uttryck för att den utbildning realskolan gave fordrade en utfyllnad, och denna utfyllnad gåves just i flickskolan av A-typ. Beträffande bristerna hos flickskolan av B-typ anför kollegiet vid Nyköpings elementarskola för flickor bl. a,, att en mycket stor olägenhet med denna skoltyp vore, att flickorna bleve tvungna att kastas från den ena skolformen till clen andra — först folkskola, sedan realskola och slutligen flickskola av B-typ. Att på detta sätt tvingas in i olika miljöer kunde ej annat än menligt inverka på såväl arbetet som trevnaden. Kamratbanden skulle slitas, och känslan av samhörighet med skolan bliva mindre. Styrelsen för Jönköpings västra elementarläroverk för flickor anser alla de tre föreslagna flickskoletyperna i mycket vara underlägsna den nuvarande flickskolan. Denna hade framför allt det stora företrädet, att den finge behålla sina lärjungar under hela skoltiden. Härigenom kunde en mera enhetlig fostran ges åt de unga, och undervisningen sluppe mycket av det jäkt, som ofta kännetecknade de skolor, där examen vore målet. Ej sällan gåve våra nuvarande flickskolor intryck av ett hem, där lugn, trevnad och arbetsglädje rådde. Kollegiet vid nyssnämnda skola gör ett liknande uttalande och tillägger: »Men hur skulle något sådant hädanefter bliva fallet, då lärjungarna skulle byta om skolform clen ena gången efter den andra? Den s. k. enhetsskolan bleve i själva verket en den mest söndersplittrade skola.» Uttalanden rörande speciellt flickskolan av C-typ. Kollegiet vid samskolan i Strömstad framhåller, att det för mindre samhällen utan tvivel skulle bli till god nytta att såsom en påbyggnad på clen 4-klassiga realskolan erhålla en flickskola av C-typ. Kollegiet vicl Nyköpings elementarskola för flickor anser, att flickskola av C-typ vore en mycket lämplig fortsättningskurs för flickor, som ej genast efter avslutad realskola behövde komma ut i förvärvsarbete. Denna skoltyp komme således att i första hand gynna cle bäst situerades barn. Kollegiet vid Karlskrona högre läroverk för flickor betonar, att flickskolan av C-typ hade sitt berättigande å mindre orter såsom en huvudsakligen praktisk fortsättningsklass på realskolan mecl stor frihet i anordnandet av arbetet. Då flickorna efter genomgången realskolexamen i regel vore för unga för att komma in i någon fackutbildningsanstalt, borde C-skolans 1-åriga kurs giva ett välkommet tillfälle att vinna ökad mognad och vidgade teoretiska och praktiska kunskaper. En mot föregående uttalande helt motsatt åsikt synes hysas av kollegiet vid Linköpings elementarläroverk för flickor, som yttrar, att flickskolan av C-typ helt och hållet borde bortfalla såsom varande olämplig och värdelös. Den, som genomginge denna skoltyp, erhölle icke därigenom, trots ett nytt studieår, högre kompetens. Detta vore i och för sig orimligt. Den, som önskade vidare utbildning i de praktiska ämnen, i vilka undervisning meddelas i C-skola, komme med anledning av nämnda förhållande att föredraga särskild fackskola för vinnande av clen formella kompetens, som C-skolan icke kunde giva henne. Liknande uttalande har gjorts av kollegiet vicl Växjö elementarläroverk för. flickor.

189 Kollegiet vid Uppsala enskilda läroverk och privat gymnasium meddelar, att erfarenheten vid nämnda läroverk hade visat svårigheten att, med bibehållen kontinuitet i kurserna, på den fullständiga realskolan bygga en speciell flickutbildning, även om densamma gjordes tvåårig. Den föreslagna flickskolan av C-typ kunde därför med fullt fog anses otillfredsställande och borde ersättas med flickskola av B-typ. Kollegiet vid Vänersborgs högre läroverk för kvinnlig ungdom anser, att flickskolan av C-typ i stort sett saknade praktisk betydelse, då clen ej skänkte någon kompetens utöver den av lärjungarna redan förvärvade realskolexamenskompetensen. Endast flickor, som icke behövde tänka på förvärvsarbete, torde komma att genomgå denna skola, som icke utan skäl betecknats som en lyxskola. Icke heller komme den att giva samma kunskaper som A- och Bskolorna, vilkas kunskapsresultat dock vore att anse såsom minimum för kvinnobildningen. Kollegiet vid Saltsjöbadens samskola framhåller, att flickskolan av C-typ, vars största förtjänst vore dess synnerligen fria kursplan, kunde ge flickor, vilka efter avlagd realexamen av någon orsak finge vänta ett år, innan de ginge ut i förvärvsarbete, tillfälle att särdeles väl använda detta år. Någon kompetens utöver realskolans gåve den dock icke. Kollegiet påyrkade därför, att realexamen måtte bliva obligatorisk för inträde i flickskola av C-typ, så att dess elever vid sökande av anställning skulle äga ett realexamensbetyg att hänvisa till. Med hänsyn till flickskolans av C-typ ringa värde ur kompetenssynpunkt förefölle det kollegiet egendomligt, att icke mindre än 29 skolor av denna typ föreslagits, däribland en i förbindelse med högre läroverk. Om samhället vore så stort, att det kunde hava högre läroverk, så kunde det även bära en skola av B-typ. Kollegiet påyrkade, att det föreslagna antalet C-skolor inskränktes till förmån för B-skolor. Avgångsexamen ocli normalskolekompetens. Kommissionens förslag, att för avgångsbetyg från högre flickskola icke skulle erfordras avgångsexamen, har hälsats med tillfredsställelse av nämnda flickskolors representanter. I några utlåtanden, avgivna av bl. a. kommunala mellanskolornas lärarförening samt kollegier och styrelser vid några kommunala mellanskolor, har däremot framhållits, att, om avgångsbetyg från högre flickskola skulle medföra samma kompetens som betyg över avlagd realexamen, för sådant betyg även borde erfordras vederbörlig avgångsexamen. Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Åstorp, som framställer samma fordran, tillägger därvid, att, om avslutad kurs i realskolan komme att vitsordas endast genom avgångsbetyg, så borde icke heller avgångsexamen erfordras vid de högre flickskolorna. Vad åter beträffar kommissionens förslag, att ifrågavarande avgångsbetyg skulle medföra endast samma kompetens som betyg över avlagd realexamen, så har nämnda förslag rönt gensägelse från representanter för statsunderstödda enskilda läroanstalter. Kollegierna vid ett 30-tal sådana läroanstalter och.styrelserna för en del av dem ävensom kollegiet vid högre lärarinneseminariet i Stockholm och Centralstyrelsen för Flick- och Samskolef öreningen framhålla nödvändigheten av att nämnda kompetens finge behålla det värde den hittills haft, med andra ord ett högre värde än den kompetens, som åtföljde realskolexamen. Detta vore icke endast ett skyldigt erkännande åt den större mognad och de djupare kunskaper, som lärjungarna vid de högre flickskolorna (Aoch B-typerna) komme att äga i jämförelse med dem, som genomgått realskola, utan det vore även en förutsättning för att flickskolorna skulle kunna bestå i konkurrensen med cle två år kortare, men icke för flickornas bildningsbehov lämpade realskolorna. För ovannämnda yrkanden angående anställande av avgångsexamen vid högre

190 flickskolor hava inga särskilda skäl anförts. Ur uttalandena i övrigt i nu förevarande punkt må anföras följande. A. / fråga om avgångsexamen. Svenska läkaresällskapets sektion för skolhygicn påpekar, att i det uttalande, som av Svenska läkaresällskapet den 22 mars 1921 överlämnades till skolkornmissionen, framhållits clet företräde, som den högre flickskolan besutte i jämförelse mecl läroverken i clet avseende, att viss kompetens kunde förvärvas genom avgångsbetyg utan examen. Svenska skolläkarcföreningen uttalar, att enligt dess åsikt Svenska läkaresällskapet med rätta hade framhållit clen nuvarande flickskolans företräden på grund av dess frihet från examina och mindre bundna organisation. Styrelsen för Visby högre flickskola framhåller, att flickskolorna strävat att avskaffa eller inskränka allt vad examen heter. Flickan vore mindre än gossen skapad för ett forcerat examensarbete, och resultatet av hennes studier framginge vida säkrare, om det finge uppskattas under arbetets lugna fortgång, än om det skulle bero på en mer eller mindre offentlig examen. Häråt hade även det offentliga givit ett visst erkännande, då ju godkänt avgångsbetyg från den högre flickskolans 8:e klass utan särskild examen givit flickan samma rättigheter, som medföljde avlagd realskolexamen. Kollegiet vid västra elementarläroverket för flickor i Jönköping anser, att det vore till stor fördel för undervisningen, att ej någon avgångsexamen förekomme, utan att enligt kommissionens förslag avgångsbetyget skulle medföra viss kompetens. Detta betyg hade dock ej av kommissionen tillerkänts högre värde än betyg över avlagd realexamen, tydligen av clen anledningen, att kommissionen i allmänhet tillmätt examensväsendet så stor betydelse. Kollegiet däremot ansåge, att betyg, avgivna efter ofta mångårig kännedom om lärjungens förmåga och på grund av en hel del muntliga och skriftliga prövningar i avgångsklassen, vore fullt ut lika tillförlitliga som betyg, avgivna efter en examen under hur stor kontroll som helst. Kompetensen, som' den 6-åriga flickskolans avgångsbetyg medförde, borde därför sättas högre än den 4-åriga realskolans. B. Angående normalskolekompetcnsen. Styrelsen för Göteborgs nya elementarläroverk för flickor anser, att då kommissionen på flera ställen givit erkännande åt den djupare allmänbildning, som flickskolan gåve i jämförelse med realskolan, så hade även normalskolekompetensens högre värde än realskolebetyget bort understrykas. Styrelsen för Jönköpings elementarskola för flickor betonar, att, oaktat flickskolan av A-typ i stort sett syntes tilltalande, clet dock vore tvivel underkastat, om föräldrar av rent bilclningsintresse skulle låta sina flickor gå två år längre i skolan för att vinna samma praktiska resultat med avseende på framtidsutsikter, som realskolan uppnådde. Det vore fara värt. att den ekonomiska synpunkten här skulle göra sig gällande till realskolans förmän. Ett livsvillkor för den nya flickskolan vore därför, att avgångsbetyg från densamma medförde högre kompetens än avlagd realskolexamen. Under denna förutsättning torde flickskola av A-typ hava framtiden för sig, och då måste också clet av kommissionen föreslagna antalet sådana skolor — 26 mot nuvarande 80 högre flickskolor — anses mycket för litet. Kollegiet vid Oskarsskolan i Stockholm yrkar, att normalskolekompetensen måtte tillerkännas högre värde än realexamen, och tillägger, att den nuvarande normalskolekompetensen, med vilken den blivande skulle vara fullt jämförlig, tillvunnit sig förtroende hos föräldrar och arbetsgivare och fått allmänt erkännande att vara realskolexamen överlägsen. Kollegiet vid Linköpings elementarläroverk för flickor gör, efter att hava framställt ovannämnda uttalande angående värdet av normalskolekompetensen, det tillägget, att flickskolan utan sådan bleve en skola blott för mera bemedlade

191 elever och för mindre begåvade, vilka ej orkade mecl realskolans forcerade arbete. Då emellertid ifrågavarande kompetens ej torde kunna tillerkännas flickskolan utan vidare, ville kollegiet föreslå, att en skarpare kontroll över flickskolornas arbete utövades. — Även flickskola av B-typ borde tillerkännas högre kompetens än realskola. Kollegiet vicl Anna Sandströms skola i Stockholm framhåller, att den 8-klassiga flickskolan med normalskolekompetens tillvunnit sig stadgat förtroende hos allmänheten, så att, när det gällde platser i banker, statens verk eller andra institutioner, betyg från 8-klassig flickskola visat sig äga betydligt större värde än betyg över avlagd realskolexamen. Detta syntes också helt naturligt, då flickskoleeleverna genom i regel två års längre skolgång under lugna förhållanden kunnat vinna bättre resultat i fråga om allmänbildning och mogenhet än realskoleeleverna, som nätt och jämt lämnat barndomen bakom sig. Mecl avseende på språkkunskap borde också cle förra i allmänhet vara betydligt överlägsna cle senare. För flickor torde realskolexamen som kompetens ha visat sig ofördelaktigare än för gossar, och i den redogörelse för kommunala mellanskolan, som, författad av N. O. Ekström, förekommer i Bet. I I , uppgåves, att denna skolas kvinnliga abiturienter i allmänhet haft svårare än de manliga att omedelbart efter examen vinna anställning. — Ett bevis för att mjmcligheterna erkände flickskolornas avgångsbetyg såsom innebärande större garanti för mogenhet och kunskaper än realskolexamen, såge kollegiet däruti, att Kungl. Maj :t fastställt sådant avgångsbetyg som fordran för inträde i dels cle privata högre seminarierna, dels Gymnastiska Centralinstitutet och därmed likställda läroanstalter, varemot i detta sammanhang ingenting namnes om realskolexamen. Det syntes kollegiet svårt att förstå, varför en anordning, som visat sig så praktiskt lämplig som normalskolekompetensen, och mot vilken man icke torde kunna anmärka något annat, än att den vore egendomlig för Sverige, nu efter allt att döma skulle komma att förkastas. Övergång från flickskola till a) gymnasium, b) realskola och c) högre lärarinneseminariet. a) I ett 40-tal utlåtanden, huvudsakligen avgivna av kollegier vicl och styrelser för högre flickskolor, har betonats nödvändigheten av att möjlighet bereddes för lärjungar att från lämplig klass i flickskolan av A-typ övergå till gymnasium. Sådan möjlighet funnes vid cle nuvarande högre flickskolorna, där kurserna i allmänhet vore lagda så, att övergång med lätthet, kunde ske från flickskolans 6:e klass till 1 :a ringen av 4-årigt gymnasium, och den vore nödvändig även i framtiden vicl flickskola av A-typ för att stärka nämnda skolas ställning gentemot realskolan, vilken lockade genom sin direkta anknytning till gymnasiet. Ur de i denna punkt gjorda uttalandena må anföras följande. Kollegiet vicl Lunds fullständiga läroverk för flickor betonar, att ett existensvillkor för flickskolan av A-typ vore, att skolan erhölle rättighet att på lämpligt stadium anordna särskild övergång till gymnasiet. I omsorgen att för sina barn trygga möjligheten till sådan övergång komme eljest många föräldrar att skrämmas från att för sina flickor välja denna för dem i allmänhet bäst lämpade skolform. Kollegiet vid Anna och Eva Bunths skola för flickor i Malmö anser betänkligt, att kommissionen icke föreslagit anknytning till gymnasiet från lämplig klass i A-skolan. De lärjungar i A-skolan, hos vilka hågen för fortsatta studier senare vaknade, syntes enligt förslaget avskurna från möjligheten att utan större tidsförlust övergå till gymnasium. I resolution 8 mom. 1 vicl det 13:de allmänna flickskolemötet i Lund framhålles, att allvarliga ölägenheter vidlådde kommissionens förslag, i vad det gällde övergång från flickskola till gymnasium och inträdesprövningar å gymnasiet.

192 Styrelsen för Härnösands elementarläroverk för flickor anser önskligt, att en övergång från den klass i flickskolan, som komme att motsvara realskolans 4:e klass, till gymnasiets 1 :a ring kunde ordnas mer tillfredsställande, än av kommissionens förslag framgår. Kollegiet vid Wallinska skolan i Stockholm uttalar sig för att övergång till gymnasiet måtte anordnas från 5:e klassen vicl den 7-klassiga flickskolan av A-typ. Kollegiet vicl Växjö elementarläroverk för flickor föreslår, att för att bereda övergång från flickskolan till gymnasiet för cle flickor, som önskade avlägga studentexamen, vicl flickskolan måtte i vissa ämnen inrättas en parallellkurs med den klass, från vilken övergången borde ske, och borde då kvalificerade betyg från denna studielinje jämte godkända realexamensskrivningar berättiga till inträde å gymnasiet. Kollegierna vid Oskarsskolan och Privata högre lärarinneseminariet i Stockholm anse, att vid övergång från flickskola till gymnasium hänsyn borde tagas till väl kvalificerade betyg från den klass i flickskolan, som med avseende på kurserna motsvarade realskolans sista årsklass, och den muntliga inträdesprövningen inskränkas till att kontrollera, att examinanden tillfredsställande kompletterat kurserna i den valda linjens huvudämnen. — Fördelen med en sådan anordning vore, att flickorna icke vicl valet av bildningslinje (vilket i allmänhet måste ske, innan de valt levnadskall) med hänsyn till svårigheten att övergå från flickskola till gymnasium skulle välja den senare vägen och således komma in på en bildningsväg, som icke vore i överensstämmelse med deras håg och läggning. b) I några utlåtanden har framhållits, att möjlighet borde beredas till övergång med minsta möjliga tidsförlust från flickskola till realskola. Kollegierna vid Oskarsskolan och Privata högre lärarinneseminariet i Stockholm framhålla i sådant avseende, att differensen mellan kurserna i den 7-åriga flickskolan och motsvarande klasser i den 5-åriga realskolan icke borde göras större, än att vid förflyttning från en ort till en annan, där speciell flicklinje ej vore upprättad, övergång till realskola kunde ske på grundvalen av gocia betyg och med eventuell komplettering av främmande språk, om begynnelsespråken vore olika. Majoriteten av kollegiet vid högre lärarinneseminariet i Stockholm anser, att kurserna i den 7-åriga flickskolans av A-typ 3 lägsta klasser borde bringas i sådan överensstämmelse med kurserna i realskolan, att gott betyg från 3 :e klassen i A-flickskolan skulle berättiga till inträde utan prövning i realskolans 4:e klass. Mot nämnda beslut, i vad det gällde tidpunkten för sådan övergång, anmälde en medlem av kollegiet sin reservation. Reservanten framhöll, att flickskolan av A-typ borde meddela undervisning även på de arbetsområden, vilka sedan gammalt särskilt varit kvinnornas, nämligen moderns och husmoderns, och samtidigt fördela arbetet på de olika klasserna så, att det icke bleve alltför tryckande under den för flickorna mer än för gossarna ömtåliga övergångsåldern. Nämnda syfte skulle icke uppnås, om övergången skulle ske vid clen av kollegiet föreslagna tiden. De tre lägsta klasserna i flickskolan skulle då i stället utan tvivel göras till en rätt trogen kopia av realskolans motsvarande stadium. Reservanten föreslog, att övergången måtte anordnas mellan 5:e klassen i den 7åriga flickskolan och avslutningsklassen i den 5-åriga realskolan. Vid denna övergång komme givetvis de förra flickskoleeleverna att i kunskaper bliva något överlägsna sina nya kamrater. Därigenom komme emellertid det tryck, som den förestående examen skulle komma att utöva på dem, att bliva mindre starkt. •— Reservanten påpekade även, att denna av honom föreslagna anordning, anslöte,

193 sig till nu rådande förhållanden, då övergången från den 8-klassiga flickskolan till det 4-åriga. gymnasiet i allmänhet ägde rum från den förras 6:e klass. c) Från ett par håll har även betonats, att flickskola av A-typ borde så ordnas, att dess högsta klass kunde utgöra omedelbar grund för högre lärarinneseminariet i Stockholm. Särskilda organisationsförslag. Kollegiet vid elementarläroverket för flickor i Kalmar anser önskligt, att den fullständiga flickskolans högre klasser delades i en teoretisk och en praktisk linje, båda med s. k. kompetensbetyg som slutresultat, men berättigande till olika platser och utbildningskurser. Dessutom borde, på det att tillfälle att taga realexamen måtte beredas de kvinnliga elever, som tidigt behövde komma i förvärvsarbete, vid den fullständiga flickskolan anordnas en realskollinje. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Växjö j^ttrar, att det i fråga om flickornas teoretiska studier syntes kollegiet vara skäl att taga i övervägande, huruvida icke i enskilda fall och efter läkares hörande flickor under pubertetsticlen borde kunna erhålla ett års uppskov mecl allt teoretiskt arbete. Möjligen kunde detta år användas till utbildning i barnavård och hemsysslor. Sådan utbildning borde annars komma efter avslutad skolgång för alla flickor. Kollegiet ville nämligen betona, att genom endast den likställda teoretiska utbildningen staten ej helt tagit sig an flickornas utbildning i samma mån som gossarnas. Det krävdes också ett kvinnligt »värnpliktsår», varigenom man och kvinna likställdes inför samhällets krav på de olika könen. Det förefölle nämligen kollegiet, som om kommissionen, mer än önskligt vore, skulle ha fallit undan för de krav i nutiden. som fordrade överflyttande till skolans område av många bland de plikter i fråga om fysisk fostran, som principiellt tillhöra hemmet. Detta överflyttande till skolans schema av bad, bespisning, tandborstning etc., som vi för närvarande droges med i skolorna, och som kommissionen tycktes gilla, förryckte ofta undervisningen och skadade hemmens ansvarskänsla. Kollegiet vid Sundsvalls läroverk för flickor förordar en 3- eller 4-årig bottenskola, bestående av en reformerad folkskolas nedersta klasser, samt såsom överbyggnad härpå en 8- eller 7-årig flickskola. Kollegiet önskar flickskolan1 bibehållen i stort sett sådan den nu är, dock mecl realskolexamen för dem, som önskade genomgå endast de till denna ledande klasserna. Från flickskolans 6:e respektive 5:e klass tänker sig kollegiet en i regel examensfri övergång till 4-årigt gymnasium. Kollegiet vid och styrelsen för kommunala mellanskolan i Sölvesborg yrka', att för den speciella flickutbildningen, utöver de av kommissionen föreslagna flickskoletyperna, ännu en skoltyp måtte inrättas, nämligen en allenast',i&T flickor avsedd klass utöver realskolans klass 4, där en utbildning skulle givas] i huvudsak motsvarande den i klass 8 av nuvarande flickskolan. Eventuellt kunde då medgivas, att flickor tillhörande realskolans 4:e klass ej skulle vara nödsakade att avlägga realskolexamen och likväl under vissa villkor vara berättigade till flyttning till den särskilda flickskoleklassen. Kollegiet vid Brummerska skolan i Stockholm framhåller betydeisen av 'att cle skolor, där pedagogiska försök komma att anordnas, icke bleve begränsade till stadiet över bottenskolan, och uttalar det önskemålet, att även inom statsskolan en genomgående »enhetsskola» i denna bemärkelse kunde upprättas vid ett och samma läroverk. M 13—232/22.

KAP. VIII.

Kursplaner för de olika skolorna. Kristendom. Allmänna läroverk. Mål. I allmänhet uttalas tillfredsställelse med det för ämnet kristendom (religionskunskap) uppställda målet. Kursfördelning. Realskolan. Ofta opponeras mot att clet icke i realskolan skall läsas någon systematisk framställning av den kristna läran. Bibel- och psalmstudiet anses icke heller hava kommit till sin rätt. Vidare anses kurserna för realskolan ligga för högt med hänsyn till elevernas utvecklingsgrad, varjämte de i synnerhet i klass 3 och 4 anses vara alldeles för överbelastade. Gymnasiet. Många kollegier anse, att en sammanhängande framställning av kyrkohistorien bör meddelas på gymnasiet, och somliga vilja därjämte hava en systematisk framställning av den kristna tros- och sedeläran. De utomkristna religionerna anses av somliga hava fått en obehörigt framskjuten ställning. Timplan. Enhälligt begäres två timmar i alla klasser i realskolan såväl som på gymnasiet, för att icke det för ämnet uppställda målet skall visa sig bliva omöjligt att uppnå. Enstaka röster höjas därjämte för en ökning av timantalet i klass 4 till 3 timmar i veckan. I synnerhet fordras 2 timmar hela läsåret i tredje klassen. Men härjämte kräves nästan lika samfällt 2 timmar i alla ringar på det nyspråkliga_ och realgymnasiet. Som skäl härför anföres, att för nu nämnda gymnasielinjer uppställts samma mål som för latingymnasiet samt att den karaktärsdaning och personlighetsbildning, som kristendomsämnet främst avser att bibringa, lika väl böra komma t. ex. blivande ingenjörer och läkare som t. ex. blivande jurister och präster till del. På clet hela taget anses ämnet sämre tillgodosett enligt förslaget än enligt nuvarande undervisningsplan. Kommunala mellanskolor. Mot det för realskolans vidkommande uppställda målet synes i allmänhet icke vara något att erinra. Två kollegier vilja i första klassen ha en kortfattad framställning av Israels historia med huvudvikten lagd på profeterna. Ett kollegium anser, att

195 barnen på det ifrågavarande åldersstadiet sakna förutsättningar att tillgodogöra sig den för realskolan föreslagna kursen i kyrkohistoria. Den åt ämnet anslagna tiden anses i allmänhet väl knappt tillmätt. Två timmar i veckan i varje klass uppställes som ett minimikrav. Högre flickskolor. Mot det för undervisningen i ämnet i flickskolan uppställda målet göres i allmänhet ingen erinran. Dock anses stundom det specifikt kristna hava blivit undanskjutet för det allmänt religionshistoriska. Vad kursplanerna för flickskolan av A-typ beträffar, framställa olika kollegier åtskilliga delvis olika önskemål. Sålunda begäres undervisning i religionshistoria, etik, missionshistoria, systematisk framställning av den kristna läran, sammanhängande framställning av kyrkohistorien i stället för allenast »representativa personligheter», fördjupat studium av Jesu personlighet, hans liv och verk m. m. Enhälligt opponeras mot att ämnet icke erhållit någon tid i högsta klassen, där eleverna förmenas hava just nått den åldern, att de börja intressera sig för de stora religiösa problemen. I stället föreslå några kollegier uteslutande av ämnet psykologi. Ett ganska allmänt önskemål är, att ämnet erhåller två timmar i veckan hela flickskolan igenom. Högre goss- och samskolor.

Enskilda mellanskolor.

I allmänhet klagas över att ämnet fått för liten tid åt sig anslagen. Vad realskolan beträffar, anses två timmar i varje klass, sålunda även den tredje, vara ett absolut minimum. Härjämte anses även särskilt fjärde klassens kurs tar överbelastad. Ett kollegium föreslår fördenskull slopande av återblicken på kristendomens betydelse för utvecklingen. Här och var klagas över att det föreslagna läroinnehållet ligger för högt för elevernas utvecklingsgrad. En konferens yrkar, att katekes och psalmbok bättre borde få komma till sin rätt i realskolan, en annan yrkar på läsning av missionskunskap. Vad gymnasiet angår, klagas över ämnets tillbakaskjutna plats på det nyspråkliga gymnasiet och realgymnasiet. • Allmänt anses, att de böra få samma tid som latingymnasiet. Två konferenser vilja ha kyrkohistoria på gymnasiet. Angående den föreslagna religionskunskapen äro meningarna delade. Somliga hälsa den med tillfredsställelse, andra anse, att clen fått för stort utrymme pa bekostnad av det specifikt kristna. I överensstämmelse härmed föreslår en konferens, att ämnet på gymnasiet måtte benämnas »kristendom med allmän religionshistoria», en annan föreslår helt enkelt benämningen »kristendom». En konferens beklagar, att kristendom icke skall läsas i flickskolans högsta klass. Domkapitel. Samtliga domkapitel äro synnerligen missbelåtna med den för kristendomsämnet föreslagna kursplanen. Ofta påpekas, att kommissionens förslag skulle innebära, att det specifikt kristna skjutes tillbaka för det allmänt religionshistoriska och konfessionslösa. Bottenskolan. Två domkapitel förmena, att folkskolan — i synnerhet numera efter ikraftträdandet av 1919 års undervisningsplan — saknar förutsättningar att meddela »ett i det hela kvalitativt bättre bildningsresultat än hit-

196 Realskolan. Ett domkapitel anser det vara ett missgrepp att begränsa den kyrkohistoriska undervisningen i realskolan till livsbilder och ett annat yrkar på undervisning i tros- och sedelära även i realskolan. Ofta uttalas, att psalmstudium bör förekomma på realskolestadiet, ett domkapitel yrkar på, mera katekesundervisning. Det för realskolan föreslagna timantalet anses alldeles för litet. Som ett absolut minimum fordras två timmar i varje klass Dessutom anses i synnerhet fjärde klassens kurs vara alldeles för överbelastad. Gymnasiet. Enhälligt opponeras mot den ställning, som ämnet fatt pa nyspråkliga gymnasiet och realgymnasiet. Det anses principiellt oriktigt att pa högstadiet undandraga de flesta lärjungarna den hjälp till karaktarsdanmg och bildande av livsåskådning, som undervisning i religion anses kunna giva Ett. par domkapitel yrka på en sammanhängande framställning av kyrkohistorien även på gymnasiet. , . Ett domkapitel anser, att bibelundervisnmgen fatt for liten tid at sig anslagen på gymnasiet. E t t annat vill införa undervisning om den kristna 111

TTT

De°frammande religionerna anses hava fått alltför mycken tid åt sig anslagen på kristendomens bekostnad. E t t domkapitel yrkar pa att ämnet fortfarande även på gymnasiet benämnes »kristendom». Den tid, som anslås åt religionskunskapen, anses med hansyn till det hopade lärostoffet vara för kort för att medge uppnående av det med undervisningen avsedda ändamålet. Allmänt betonas, att två timmar i varje ring och pa varje linje bör vara minimum. . „-„-- „++ Lyceet. Det enda domkapitel, som yttrar sig pa denna punkt, anser att lyceet är ett gott uppslag, som skulle kunna få stor betydelse for prästutbildningen, men att inskränkningen i kristendoms-, respektive religionskunskapslektioner, här är en svag punkt. Myndigheter i övrigt. Stadsfullmäktige i Nässjö. Den åt ämnet religionskunskap på den nyspråkliga och den reala linjen å gymnasiet tillmätta tiden är alltior knapp. I synnerhet är det oriktigt, att ämnet slopas från schemat under clet andra läsarets ena hälft. Stadsfullmäktige och magistraten i Söderhamn. Stadsfullmäktige beslöto med 17 röster mot 15 hemställa om konfessionslös religionsundervisning samt yrka avslag på det reservationsvis framförda förslaget om flera undervisningstimmar i religionskunskap å gymnasiet. Magistraten anser det däremot med hänsyn till religionskunskapens stora allmänbildande betydelse och dess särskilda uppgift att bidraga till lärjungarnas karaktarsdanmg vara önskvärt att i timplanen för gymnasiet flera undervisningstimmar anvisas at berörda ämne, än vad kommissionen föreslagit. Denna undervisning bör givetvis ansluta sig till och grunda sig på vår nu gällande konfession. Allmänna Svenska Prästföreningens Centralstyrelse angående omläggning av kristendomsundervisningen. En avsevärd nedsättning i fråga om kristendomskunskap har inträtt på folkskolestadiet efter införandet av 1919 ars undervisni

rfe S nnae'rfarenhet bestyrkes på ett synnerligen kraftigt sätt av den rundfråga, som av Svenska Folkskolans Vänner igångsatts. Från 605 skoldistrikt hava svar hittills inkommit; därvid har från 30 håll försports bättre kunskap, trän 89 lika god kunskap och från 486 (80 %) sämre kunskap.

197 Timplan. Realskolan. Det är tydligt, att i folkskolan kan, frånsett avsaknaden av lärobok, icke med två veckotimmar medhinnas detsamma som i realskolan med tre, trots kommissionens förhoppning, att den nya kursplanen för folkskolan skall oaktat den inskränkta tiden medföra »ett i det hela kvalitativt bättre bildningsresultat än hittills». Gymnasiet. Man måste förvånas över den ogynnsamma ställning, som kommissionen i sin timplan för det treåriga gymnasiet föreslår för ämnet kristendom eller, som det här skall kallas, religionskunskap, på det nyspråkliga och reala gymnasiet. Timantalet skulle för latinlinjen med över 33 % och för övriga linjer med 50 % understiga det nuvarande. Då man kan förutse, att med den föreslagna organisationen den nyspråkliga linjen kommer att bliva mycket frekventerad och att den tillsammans med reallinjen kommer att draga till sig flertalet av lärjungarna, inses, vilket försvagande av ämnets ställning kommissionen föreslår. Kursplan. Realskolan. Vad realskolans kurs vidkommer, må påpekas, att Israels historia saknas i kursplanen, så mycket anmärkningsvärdare som den icke heller förekommer i folkskolan. De många, som sluta med realskolan, få ingen undervisning i något för den kristna livsåskådningen och personligheten så betydelsefullt som den kristna tros- och sedeläran. Även i det nyspråkliga och realgymnasium torde knappast medgivas någon tid häråt på grund av den knappa tid, som är anslagen åt ämnet i sin helhet därstädes. Särskilt anmärkningsvärd är fjärde klassens årskurs mecl dess oerhört omfattande innehåll. Det material, som här samlats, räcker till både för ett läsår och för två. Gymnasiet. När man läser grunderna för kursplanen för religionskunskap och sedan tänker på den tid, som föreslås åt ämnet, måste man fråga, om kommissionen kunnat undgå att märka, att den kommit fram med något, som är en psykologisk och pedagogisk orimlighet. Skall ett så ringa timtal, som kommissionen föreslår, anslås till ämnet, får icke tiden fördelas på sådant sätt, att större delen av den användes till undervisning i icke kristna religionsformer, och detta med en ungdom, som icke förut i skolans undervisning fått någon fast och konkret kristlig livsåskådning sig meddelad. Psalmstudiet har kommissionen nästan förbisett. Även om det står den enskilde läraren fritt att till lämpliga litteraturalster räkna psalmer, så är det en anmärkningsvärd brist, att intet positivt är sagt om detta synnerligen betydelsefulla kursmoment. Man har svårt att tolka det på annat sätt än som ett rent förbiseende av kommissionen. Bibelundervisningen har å detta högre stadium fått ett synnerligen trångt utrymme. E t t införande i bibelns andliga vtfrld skulle på grund av lärjungarnas större mognad i högsta klasserna vara av det allra största värde. Kommissionen har mycket ringa intresse för lärjungarnas religiösa kristliga fostran. Man har grundad anledning att hysa de allvarligaste farhågor för att en undervisning efter kommissionens linjer skall mynna ut i andlig rotlöshet och skepticism. Centralstyrelsen finner såväl timplaner som kursplaner för ämnet kristendom i kommissionens förslag vara synnerligen otillfredsställande och i stort sett innebära betydande, i vissa delar rent av ödesdiger försämring av clen nuvarande undervisningsplanen. Centralstj'relsen får därför på det bestämdaste avstyrka förslaget.

198 Modersmålet. Allmänna läroverk. Mål. Få konferenser uttala sig om det för ämnet uppställda målet, men cle, som yttra sig på denna punkt, äro i stort sett tillfredsställda, Kurs fördelning. Åtskilliga kollegier mena, att fara föreligger för att nödig kunskap i svensk grammatik icke skall kunna meddelas i kommissionens realskola, detta dels emedan en del av de år, som nu tillbringas i realskolan, enligt kommissionens förslag skulle förläggas till folkskolan, dels emedan clet för grammatikbildningen så betydelsefulla tyska språket icke längre skall vara begynnelsespråk. Somliga kollegier vilja hava mera rättskrivning, än kommissionen föreslagit, Översikt av svenska språkets historia, behandling av språkriktighetsfrågor, verslära, grundligare studium av äldre svensk litteratur, uteslutande av diskussionsövningarna äro exempel på här och var uttalade särskilda önskemål. De konferenser, som uttala sig om clen föreslagna ferieläsningen i svensk litteratur, tillstyrka densamma, somliga vilja till och med hava den utsträckt till exempelvis hela gymnasiestadiet och det högsta realskolestadiet. Den föreslagna tiden för uppsatsskrivningarna anses vara absolut otillräcklig, för att eleverna skulle kunna medhinna ett ordentligt utfört arbete. Somliga påyrka, att åt uppsatsskrivningen i klass 2—4 anslås särskild tid. Timplan. Alla konferenser utom Strängnäs, som till och med finner 6 veckotimmar i klass 1 vara väl rundligt tilltaget, anse den åt ämnet anslagna tiden vara otillräcklig, för att man skall kunna uppnå clet av kommissionen uppställda målet. I synnerhet fordras ökning av timantalet i någon av realskolans högsta klasser, helst klass 4, och i ring I. Enstaka röster höjas också för en ökning av timantalet i klass 1. Härjämte påpekas, att ämnet bör erhålla samma timtal inom varandra motsvarande skolformer och utbildningslinjer. Latinlyceets klass 2 behöver sålunda samma timantal som motsvarande klass i andra skolformer för att kunna nå samma resultat, och reallinjen behöver synnerligen väl samma timantal som övriga linjer. Konferenserna i Falun, Gävle, Kalmar, Nyköping, Södermalm, Norra real, Östermalm och Katarina ansluta sig helt eller delvis till det utlåtande, som avgavs av modersmålssektionen vid läroverkslärarmötet i augusti 1922. I allmänhet anses ämnets ställning försvagad enligt kommissionsförslaget jämfört med dess ställning för närvarande. Detta anses gälla i synnerhet realskolan och realgymnasiet. Kommunala mellanskolor. I allmänhet opponeras mot införandet av dansk och norsk läsning i realskolans högsta klass, emedan tiden icke anses kunna komma att räcka till. En del kollegier avstyrka förslaget om obligatoriskt feriearbete såsom varande av föga betydelse. Exempel å enstaka, här och där uttalade önskemål äro läsning av litteraturhistoria, deklamationsövningar, verslära. Kollegiet i Nederkalix påyrkar, att svenska språket i gränstrakter bör beredas större plats å realskolans timplan, än vad skolkommissionen föreslagit. Beträffande timplanen föreslås i allmänhet en utökning av lektionernas an-

199 tal i klass 4 med en timrne, som, enligt vad ett kollegium föreslår, lämpligen skulle kunna tagas från historien, medan man däremot ganska allmänt föreslår begränsning av lektionernas antal i klass 1 till fem. Åtskilliga kollegier anse, att särskild tid bör anslås åt skrivningarna i klass 3 och att denna tid bör hava en längd, motsvarande 3 lektionstimmar och mellanliggande raster. Högre flickskolor. Mot det för undervisningen i såväl flick- som Tealskolan uppställda målet hava kollegierna i allmänhet intet att erinra. Vad kursplanerna för flickskolan av A-typ beträffar, anses grammatikunclervisningen alltför sammanträngd. Det är ett ganska allmänt önskemål, att undervisningen i grammatik bör utsträckas även till klass 4. Rättskrivningen anses också sluta på ett för tidigt stadium. A andra sidan anses litteraturhistorien komma att börja på ett för sent stadium. Åtskilliga kollegier föreslå därför, att den skall börja redan i klass 4. Vad timplanen angår, betonas ofta, att cle uppställda målen äro omöjliga att uppnå på de för ämnet anslagna tiderna. Däremot föreligger ingen enighet om i vilken eller vilka klasser ökningen i timantal bör genomföras. Somliga föreslå lågstadiet, andra åter högstadiet. Ett kollegium vill öka tiden i flickskolans högsta klass med en timme på historiens bekostnad. Ett kollegium vill taga tid från de reala ämnena för att kunna öka modersmålsundervisningen på högstadiet. Högre goss- och samskolor.

Enskilda mellanskolor.

I allmänhet uttalas tillfredsställelse med såväl mål som metod för svenskundervisningen i realskola och på gymnasium. Dock uttalas ofta, att det torde komma att möta svårigheter att hinna genomgå de föreslagna kurserna på cle anslagna tiderna, i synnerhet på gymnasiet. Åtskilliga konferenser förmena, att clen grammatiska grund, som lägges i folkskolan, sannolikt kommer att bliva mycket svag, i synnerhet som det förnuftiga ändamålet med grammatikstudiet, läsningen av främmande språk, där saknas. Ett par konferenser framhålla, att tillräcklig tid bör anslås åt skrivningarna och att denna tid bör tagas även från andra ämnen än svenska. Ett par konferenser påpeka också, att cle isländska sagorna ävensom runinskrifter och landskapslagar icke böra uteslutas samt att läsningen av Shakespeare lämpligen kan uppskjutas till andra eller tredje ringen. Införandet av obligatoriskt feriearbete i form av litteraturläsning hälsas i allmänhet med tillfredsställelse. Ämneskonferenserna vid Beskowska skolan, Whitlockska samskolan och Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium ansluta sig helt eller delvis till det uttalande, som gjordes av sektionen för svenska vid läroverkslärarmötet 1922. Myndigheter i övrigt. Folkskolinspektör Westberg opponerar mot att modersmålsundervisningen i folkskolan skall komma att läggas så, att den förbereder för läroverkens språkundervisning. Folkskolestyrelsen i Ludvika. Undervisningsplanen för folkskolan bör omarbetas, särskilt beträffande ämnet modersmålet. Modersmålets kursplan bör omarbetas så, att ökat utrymme beredes för undervisningen i form- och sats-

'200 lära samt för tillämpningsövningar, på det att undervisningen i de främmande -språken måtte få en fast grammatisk grund. Kommunala mellanskolornas lärarförening. Undervisningen i bottenskolan bör läggas så, att kunskaperna i modersmålet bli grundligare än nu är fallet.

Latin. Allmänna läroverk. Enhälligt opponeras mot förslaget att förlägga den grundläggande latinundervisningen till realskolan. Som motiv härför anföres framför allt svårigheten 1 att erhålla kompetent latinlärare vid mindre realskolor samt vidare — ehuru i mindre omfattning — den ojämnhet i kunskaperna, som sannolikt skulle komina att förefinnas hos från olika realskolor utexaminerade lärjungar vicl deras ankomst till gymnasiet, något som sannolikt skulle komma att medföra, att man i första ringen nära nog finge börja om från början. För att kompensera dessa olägenheter föreslås stundom, att latinstudiet bör påbörjas redan i realskolans klass 3. •' Av de föreslagna skolformerna anses latinlyceet bäst främja latinstudiet. Denna skolform är därför i allmänhet föremål för konferensernas synnerliga gillande. Andra av kommissionen föreslagna nyheter, som i allmänhet vunnit konferensernas bifall, äro 1) skriftliga översättningar från svenska till latin, 2) uppskjutandet av studiet av den grekisk-romerska forntidens historia till ring I I oph 3) möjligheten att få detta studium förlagt till latinlektionerna. Beträffande punkterna 2) och 3) äro meningarna dock något delade. Några konferenser ställa sig tveksamma till den föreslagna nyspråkliga linjen, då många av de gymnasister, som enligt nuvarande gymnasieordning skulle läsa latin, skulle komma att välja denna linje, med påföljd att latinstudiet skulle komma att minskas. För att förhindra denna verkan av det nyspråkliga gymnasiets inrättande föreslår kollegiet i Vänersborg obligatoriskt latinstudium på denna linje. -Med hänsyn till att den grundläggande latinundervisningen förlagts till realskolan, anses ämnet sämre tillgodosett enligt förslaget än enligt nuvarande unde'fvisningsplan. Kommunala mellanskolor. Latinundervisning i realskolan avstyrkes ganska enhälligt, dels på grund av brist på kompetent lärare i ämnet vid mindre realskolor, dels av schematekniska skäl. För att icke schemat skall bliva alltför söndertrasat i klass 4, föreslås, att cle, som läsa latin, och de, som läsa franska, böra åtnjuta samma frihet från övriga ämnen. Ett kollegium föreslår i stället för latinläsning i realskolan avgiftsfria feriekurser i latin.

!

3J3c

.

• •

Högre flickskolor. De kollegier, som yttrat sig i ämnet, anse, att latinet helst bör helt förläggas till gymnasiet, beroende på svårigheten att inom realskolan anskaffa lärare mecl erforderlig kompetens för denna undervisning. •

201 Högre goss- och samskolor. I allmänhet ställa sig kollegierna ganska avvisande gentemot latinstudium i realskolan, detta av fruktan för att kompetenta lärare icke skola finnas vid alla realskolor. En konferens anmärker dock, att det likväl är bättre med latinstudiet fördelat på fyra än på tre år. Som garantier för att latinundervisningen i realskolan skall bliva av något värde, föreslår en konferens, 1) att den vid alla realskolor meddelas av lärare, som ha verklig kompetens att undervisa i latin, 2) att sådan undervisning meddelas till och med för en enda av klassens lärjungar, om antalet latinväljare skulle vara så litet, 3) att inträdesprövning i latin göres obligatorisk för gymnasiet, 4) att det timantal, som behöves för latinunderyisningen, ej vinnes genom uppoffrande av lektioner i tyska utan eventuellt av timmar tillhörande ämnesgruppen fysik-kemi. En konferens betecknar den föreslagna översättningen från svenska till latin som en vinst. Domkapitel. Visby. Särskilt latinets ställning torde på det föreslagna gymnasiet bli ännu svagare än vid det nuvarande. Stockholms stads konsistorium. Konsistoriet finner det vara fara värt, att vid åtskilliga realskolor, särskilt i landsorten, kompetenta undervisare i latin icke skola vara att tillgå. De klassiska språken böra erhålla sitt tillbörliga utrymme, utan att därvid undervisningen i moderna språk eftersattes. Myndigheter i övrigt. Stadsfullmäktige i Nässjö. Intet bärande skäl finnes för att meddela undervisning i latin i realskolan. P å många platser skulle stora svårigheter möta att finna kompetenta lärare i ämnet. I Nässjö finnes för närvarande ej någon sådan lärare.

Grekiska. Allmänna läroverk. I allmänhet uttalas gillande av det uppställda målet och den föreslagna kursfördelningen. Enhälligt opponeras emellertid mot det föreslagna skriftliga provet på gymnasiet och i studentexamen. Som skäl härför anföres, dels att ämnet läses så kort tid, att ett skriftligt prov skulle sakna varje betydelse, dels att det skulle bliva svårt att finna lämpliga texter, dels och framför allt att den ensidigt grammatiserande prägel, som vilade över studiet av ämnet före senaste läroverksreform, men som man genom denna lyckades avskaffa, genom ett införande av skriftligt prov i grekiska ånyo skulle komma att påtryckas undervisningen i ämnet,

Moderna språk. Allmänna läroverk. Enhälligt anses, att det av alla skolans ämnen är de moderna språken, som skulle förlora mest på den föreslagna omorganisationen. Det anses i allmänhet icke möjligt att med den 6-åriga folkskolan som bottenskola med allenast

202 ett års förlängning av studietiden uppnå ett tillfredsställande språkbildningsresultat, detta dels på grund av clen stora förlusten av lektioner just på det åldersstadium, där förmågan att inlära vokabler och paradigmer förmenas vara störst, dels på grund av språkens försenade inträde på schemat och därav föranledd, språkträngsel, vilken sistnämnda omständighet skulle komma att medföra, att lärjungarna icke hunne smälta elementen av det ena språket, förrän cle hacle att taga itu med ett nytt, varigenom förväxling och förvirring i begreppen lätt skulle kunna uppstå. Ofta uttalas, att den av kommissionen föreslagna anordningen av språkundervisningen skulle till den grad sänka, kunskapsnivån, att den komme att i högsta grad försvåra vetenskapliga studier på de stora kulturspråken och därigenom indirekt sänka hela bildningsnivån. Vad realskolan beträffar, uppställes ofta som ett oeftergivligt minimum den undervisningstid i moderna språk, som den nuvarande kommunala mellanskolans timplan upptager. Beträffande gymnasiet är det ett ofta framkommande önskemål, att på varje linje ett språk borde vara huvudspråk och intaga en mycket stark ställning, att intet modernt spak finge helt saknas på någon gymnasielinje samt att alla språken böra föras fram till studentexamen. Ofta uttalas, att särskilt realisternas språkkunskap skulle bliva ödesdigert svag genom den föreslagna omorganisationen. Den av kommissionen föreslagna nyspråkliga linjen anses i allmänhet alltför svag, i clet att den saknar nödig koncentration omkring ett huvudspråk och icke för fram alla språken till studentexamen; den avstyrkes därför merendels i den av kommissionen föreslagna formen. Vad språkföljden beträffar, yrkas ganska enhälligt, att tyskan måtte bliva begynnelsespråk. Härjämte anmärka några konferenser på de alltför många språktyperna i realskolan, något som skulle medföra svårigheter vid flyttning från en skola till en annan och framtvinga linjeuppdelning redan på realskolestadiet. Därför yrkas, att utom typen tyska-engelska endast typen engelskatyska måtte få förekomma. Den föreslagna utsträckningen av den s. k. imitaliva metoden förkastas enhälligt av dem, som yttra sig på denna punkt. Tyska. Detta språk anses vara det, som drabbas hårdast av clen föreslagna omorganisationen. Timantalet förmenas böra genomgående ökas, men i synnerhet anses tyskans ställning vara till ytterlighet försvagad å latingymnasiets greklinje och å realgymnasiet. Engelska. Många konferenser beklaga djupt, att engelskan helt uteslutits från latingymnasiet, och åtskilliga anmärka även på engelskans förmenta alltför svaga ställning på realgymnasiet. En konferens påyrkar en jämnare fördelning av cle åt ämnet anslagna timmarna, så att gymnasiets timantal ökades, mot att ämnet finge vidkännas någon minskning i timantal i realskolan. Ett kollegium vill utbyta latingymnasiets fysiklaborationer mot engelska eller geografi. Franska. I allmänhet uttalas full tillfredsställelse med den för ämnet föreslagna kursplanen. Ofta ges till och med uttryck åt den uppfattningen, att franskan blivit otillbörligt tillgodosedd på övriga moderna språks bekostnad. E t t par kollegier anse, att franskan på nyspråkliga linjen bör göras obligatorisk under fyra hela läsår, vare sig dessa — beroende på läroverkets blivande organisation — komma att helt förläggas till gymnasiet eller delvis även till realskolan. _ Skrivningar. Realskolan. Ofta påpekas, att den tid, som anslås till skrivningar på realskolestadiet, bör göras tillräckligt lång, detta för att förebygga slarv och hastverk. I realskolan anses i allmänhet skrivningar i två moderna språk böra förekomma, därvid valfrihet bör äga rum mellan reproduktion och

203 översättning till det främmande språket. Somliga vilja hava enbart översättning till det främmande språket. Gymnasiet. Synnerligen enhälligt avstyrkas de föreslagna skriftliga proven från det främmande språket till svenska, vad de germanska språken beträffar. Ifrågavarande prov anses alldeles för lätta och ägnade att försvaga fastheten i grammatikkunskaperna. Åtskilliga konferenser anse däremot, att det av kommissionen föreslagna översättningsprovet från det främmande språket med fördel skulle kunna användas, vad franskan beträffar. Ämneskonferenserna i moderna språk i Borås, Falun, Gävle, Nyköping, Södermalm och Växjö samt kollegiet vid Katarina realskola ansluta sig helt eller delvis till det uttalande, som gjordes av sektionen för moderna språk vid läroverkslärarmötet 1922. Kommunala mellanskolor. Några kollegier anse, att de av kommissionen föreslagna kursplanerna skulle medföra en försämring av språkkunskaperna i realskolan. De kommunala mellanskolorna äro dock icke på långt när så missbelåtna som statsskolorna. Vad språkföljden beträffar, yrka de flesta kollegierna på att tyskan bör vara begynnelsespråk. Några finnas även, som anse det lämpligast att börja med engelskan. Några kollegier framhålla olämpligheten av de många språkföljdstyperna. Tyska. Åtskilliga kollegier giva uttryck åt clen uppfattningen, att den kraftiga reduceringen av timantalet för ämnet tyska, jämfört med vad som gäller för den nuvarande kommunala mellanskolan, skulle medföra en avsevärt försämrad ställning för nämnda språk. Engelska. Mot den för ämnet i realskolan föreslagna timplanen förekomma i allmänhet inga anmärkningar. Ett kollegium vill minska clen åt ämnet anslagna tiden till förmån för tyskan (i samband med omkastning av språkföljden). Franska. Med den för franskan föreslagna kursplanen för realskolan är man icke synnerligen belåten. Ofta uttalas önskvärdheten av att lärjungarna beredas tillfälle att i klass 4 samtidigt läsa både franska och matematik. En ämneskonferens vill ha ämnet fördelat på realskolans båda högsta klasser. Skrivningar. Reproduktionernas betydelse anses i allmänhet hava blivitöverskattad. Många kollegier uttala, att översättningsprovet från svenska till det främmande språket alltjämt bör förekomma i realexamen. Minst tre lektionstimmar anses böra anslås .åt skrivningarna även i klass 3. Högre flickskolor. De främmande språken anses i allmänhet ha fått en avsevärt försvagad ställning i flickskolan, detta dels till följd av språkens försenade inträde på schemat, dels på grund av den svaga grammatiska grund, som förmenas vara lagd i bottenskolan. Åtskilliga kollegier påpeka, att skolan bör giva eleverna en säker grammatisk kunskap. Ett kollegium uttalar sin förkastelsedom över den imitativa metoden. Angående den av kommissionen föreslagna fria språkföljden äro meningarna delade. Somliga ansluta sig till densamma. Andra påyrka fast språkföljd, därvid somliga hålla på typen tyska-engelska, andra på typen engelska-tyska. Linköpings kollegium vill ha franska som begynnelsespråk, åtminstone i Linköping. Ett kollegium påpekar, att tyska under inga förhållanden bör inträda som tredje språk.

204 Första språket. Några kollegier anse timantalet för lågt. Ofta uttalas, att skrivning i det grundläggande språket bör förekomma även i klass 6 i flickskola av A-typ och att skrivning till det främmande språket bör förekomma i klass 5. Några kollegier anse det alldeles för litet med två veckotimmar i klass 4 och 5. Andra språket. Mot de föreslagna kursplanerna framställas inga nämnvärda anmärkningar. Det tredje språket anses i allmänhet styvmoderligt behandlat. E t t kollegium menar, att detsammas timantal bör sättas till minst 10 timmar i flickskola av A-typ. E t t annat förmenar, att det fått en så pass ogynnsam ställning, att dess berättigade plats på schemat kan ifrågasättas. Somliga kollegier framhålla olägenheten av att undervisningen i det tredje främmande språket skall beröva studiebegåvade lärjungar möjlighet att deltaga i undervisningen i matematik. Åtskilliga kollegier ställa sig ganska avvisande mot skrivningar från det främmande språket till svenska. Beträffande de främmande språkens ställning i realskolan och gymnasiet påträffas här och där en del uttalanden, som gå i samma riktning som de, som gjorts av allmänna läroverk. Högre goss- och samskolor.

Enskilda mellanskolor.

Ifrågavarande läroanstalter göra ungefär samma uttalanden som statsskolorna. Dock ställer man sig icke fullt lika avvisande till den nyspråkliga linjen å gymnasiet utan förordar dess genomförande i praktiken, dock med väsentlig förstärkning av de moderna språkens ställning på de naturvetenskapliga ämnenas bekostnad. Folkskoleseminarier. Uppsala. Reduktionen av timantalet för de främmande språken såväl i realskolan (med ungefär en fjärdedel) som på gymnasiet måste ofrånkomligen medföra en försvagning av dessa ämnen. Språken komma att inträda i för snabb följd. Skara.

Tyskan bör vara begynnelsespråk.

Växjö. Beträffande gymnasiet synes det kollegiet anmärkningsvärt, att timtalen för engelska och tyska på alla linjer utom den nyspråkliga blivit så kraftigt reducerade. Landskrona. Att realgymnasiet får språkundervisningen försämrad, är ingalunda något gott. Karlstad. Erfarenheten ger vid handen, att det möter stora svårigheter att införa två främmande levande språk i undervisningen mecl blott ett års mellanrum. Att kommissionen satt engelskan som begynnelsespråk, torde snarare skärpa än minska olägenheten av att det andra språket inträder så tidigt. Myndigheter i övrigt. Folkskolinspektör Kjellmark har den erfarenheten från Malmö kommunala mellanskola, att språkstudierna måste vinna på att påbörjas vid en något högre ålder, än nu i de allmänna läroverken och flickskolorna är fallet. Folkskolinspektör Wallin. Resultatet av språkundervisningen vid kommunala mellanskolor och högre folkskolor ger ingen anledning till farhågor för att

205 studiet av cle främmande språken skulle bli lidande av att språkundervisningen i läroverkets båda lägre klasser bortfölle. Folk skolinspektör Westberg. Att kommissionen kommit till den slutsatsen, att språkstudierna utan risk kunna uppskjutas, är enbart glädjande. Folkskolestyrelsen i Härnösand. Att undervisningen i främmande språk uppskjutas i tre hela år, innebär uppenbarligen en avgjord försvagning av studieresultatet. Jönköpings kommunala folkskolinspektör. Tillräcklig grund föreligger icke för invändningen, att man av hänsyn till undervisningen i främmande språk bör motsätta sig förslaget om en 6-årig allmän bottenskola. Kollegiet vid Privata högre lärarinneseminariet i Stockholm. Den oerhört starka sammanträngningen av det stora kunskapsstoffet inom realskolan, som den 6-åriga bottenskolan skulle nödvändiggöra, skulle i alldeles särskilt hög grad inverka menligt på språkundervisningen. Denna bleve därigenom berövad fördelen av att åtminstone ett främmande språk finge börja pa ett åldersstadium, då barn ha särskilt stor lätthet för inlärandet av främmande ord och ljud. Att det andra främmande språket skulle inträda i undervisningen redan ett år efter begynnelsespråket, står i strid med allt vad pedagogisk erfarenhet ger vid handen. Det taedje skulle läsas under endast ett ar. Det är alldeles otänkbart, att med en sådan anordning tillräckligt utrymme och arbetslugn kunde beredas vare sig för den nödvändiga grammatiska bearbetningen av språkmaterialet eller för det grundliga innötandet av ord och fraser, som är ett oundgängligt villkor för att barnen skola komma fram till att i någon mån använda det främmande språket som uttrycksmedel. Stadsfullmäktige i Sölvesborg. Det kan ifrågasättas, om det för vinnande av en noggrannare grammatisk kunskap kan vara klokt att börja med engelskan. Det är ovisst, om man med den avsevärt minskade tiden för tyskan kan begära ett skriftligt prov i realexamen av något värde i detta ämne. Kommunala mellanskolornas lärarförening. Enligt förslaget skulle kunskaperna i tyska avsevärt sänkas. Då det visat sig, att vid de kommunala mellanskolorna de främmande språken äro de mest krävande ämnena, bör större utrymme tillerkännas språkundervisningen, än kommissionen föreslagit. Den tid, som för närvarande är anslagen -till skolskrivningar i realskolan, bör icke inskränkas.

Historia. Allmänna läroverk. Åtskilliga konferenser anse den åt ämnet anslagna tiden vara för knappt tillmätt, åtminstone på gymnasiet och i synnerhet på realgymnasiet, där den vidtagna inskränkningen av historieundervisningen anses skäligen omotiverad. Mot den föreslagna ekonomiläran ställa sig konferenserna ganska skeptiska. Den anses ligga över såväl lärarens kompetens som lärjungarnas utvecklingsgrad. Några konferenser vilja hava den överflyttad till geografilektionerna. = Mot samhällsläran ställer man sig mera förstående, i synnerhet mot dess förekomst på gymnasiet, dock ingalunda enhälligt. Ganska enhälligt opponeras mot den perspektiviska metoden, om denna skall anses innebära, att de gångna historiska epokerna angå oss mera, i den man

de ligga oss närmare i tiden. Särskilt studiet av antikens historia anses tack vare denna metod hava blivit särskilt missgynnat. Angående lämpligheten av dess fakultativa förläggning till latinlektionerna på latingymnasiet äro meningarna delade. Förslaget om tillämpande av den synkronistiska metoden har vunnit enhällig anslutning. Askilliga konferenser fordra ökning i timantalet i klass 3 med en timme. Det anses^ komma att verka intressedödande, att ungefär samma historiekurs under lärogångens lopp kommer att upprepas tre gånger. Borås, Falun, Gävle, Hudiksvall, Härnösand, Karlstad och Nyköping ansluta sig till clet uttalande, som gjorts av sektionen för historia och geografi vid läroverkslärarmötet i Stockholm 1922. Kommunala mellanskolor. I allmänhet uttalas tillfredsställelse med den för ämnet föreslagna kursplanen för realskolan. Dock påpekas ofta, att ämnet fått väl liten tid åt sig anslagen. I synnerhet anses timplanen för klass 1 väl knapp. Ett kollegium föreslår, att i denna klass en lektion tages från ämnet svenska och lägges till historien. Det enda kollegium, som uttalar sig om samhällsläran, anser den vara av den beskaffenhet, att den föga lämpar sig för ett mera ingående studium vid den ålder, det är fråga om i realskolan. Högre flickskolor. I allmänhet uttrycka kollegierna sin belåtenhet med den för flickskolan föreslagna historieundervisningen. Några anse dock kurserna väl överbelastade. Detsamma säges av åtskilliga kollegier med mera skärpa om historieundervisningen i realskolan. Forntiden och medeltiden anses i allmänhet för knapphändigt tillgodosedda. Mot samhällsläran tyckas kollegierna icke hava någon invändning att göra, Däremot är man mera avvisande mot den föreslagna ekonomiläran. Ett kollegium vill ha den förlagd till geografilektionerna. Ett par ^kollegier anmärka på att samma historiekurs skulle komma att genomgås så många gånger, något som anses vara ägnat att giva lärjungarna leda vid ämnet. Högre goss- och samskolor.

Enskilda mellanskolor.

I allmänhet anses resultatet av undervisningen komma att bliva sämre än för närvarande, detta i synnerhet på realgymnasiet. Timantalet anses genomgående otillräckligt. Den perspektiviska metoden anses i allmänhet ha drivits för långt. Sålunda anses antiken hava blivit alldeles för missgynnad. Den föreslagna parallelliteten vid läsningen av svensk och allmän historia röner i allmänhet bifall. Kollegiet vicl Beskowska skolan meddelar dock, att den allmänna historien alltsedan år 1906 vid nämnda skola med gott resultat lästs före den svenska. De kollegier, som uttala sig om clen föreslagna kursen i ekonomilära, synas helst vilja ha den slopad.

207 Folkskoleseminarier. Landskrona. Samma kurs i historia som den nuvarande skall å det blivande gymnasiet inhämtas på 10 timmar i stället för på nuvarande 12, och dessutom lägges till denna kurs ett så drygt ämne som ekonomilära. Myndigheter i övrigt. Länsstyrelsen i Västerås. Kravet på undervisning i ekonomiska ting har ej blivit tillgodosett, då tillräckliga garantier för lärarnas kunskaper i ämnet ej givits.

Filosofi. Allmänna läroverk. I allmänhet uttala konferenserna sin tillfredsställelse med den för ämnet föreslagna kursplanen. Synnerligen enhälligt framhålles dock, att logiken icke får uteslutas från ämnets kursplan. Med clet av kommissionen antydningsvis framförda förslaget, att jämväl undervisning i filosofiens historia i någon mån skall komma att meddelas, uttalas tillfredsställelse. Koncentreringen av ämnet till ett läsår betraktas som en fördel. Några konferenser vilja dock därutöver ha en timme anslagen åt ämnet i ring I I . Angående lämpligheten av förändringen av ämnets namn äro meningarna delade. Högre flickskolor. Angående lämpligheten av införandet av ämnet psykologi i flickskolans av A-typ högsta klass äro meningarna synnerligen delade. Somliga kollegier anse, att psykologi är ett ämne, som nog skulle kunna vara av betydelse för eleverna i flickskolans högsta klass, andra — och de äro i majoritet —• mena, att den åt ämnet anvisade tiden skulle användas vida bättre, om clen i stället ansloges till undervisning i kristendom, på clet att eleverna i flickskolans högsta klass icke måtte sakna undervisning i detta för karaktärsdaningen så viktiga ämne. Högre goss- och samskolor. I allmänhet är man nöjd mecl clen föreslagna kursplanen. Angående lämpligheten av logikstudiets uteslutande äro meningarna delade. Ämneskonferensen i Saltsjöbaden anser förslaget att införa psykologi i flickskolan tillhöra de värdefullare nyheterna i kommissionens förslag.

Geografi. Allmänna läroverk. Realskolan. I allmänhet uttalas tillfredsställelse med den för ämnet föreslagna kursplanen. Mot kursfördelningen framkomma här och där enstaka anmärkningar, såsom t. ex. att koloniernas geografi icke bör läsas före moderländernas. Åtskilliga kollegier anse kursen för klass 1 och i synnerhet klass 3 för dryg att medhinna.

208 Gymnasiet. Mot ämnets ställning på den nyspråkliga linjen förekommer ingen annan erinran än att några kollegier anse det pedagogiskt mindre lämpligt, att ämnet skulle vila i ring I I för att därefter upptagas igen i ring I I I . Däremot beklagas djupt och enhälligt, att ämnet uteslutits^ från latin- och reallinjernas timplaner. På latingymnasiet anses ämnet böra intaga fysikens plats, och även på realgymnasiet förmenas ämnet på grund av sitt stora bildningsvärde böra hava en given plats. Dessutom anses den föreslagna ekonomiläran behöva en gymnasiekurs i ekonomisk geografi såsom underlag. Borås, Gävle, Härnösand, Luleå, Norrköping, Nyköping och Nya elementarskolan i Stockholm ansluta sig till det uttalande, som gjordes av historie- och geografisektionen vid läroverkslärarmötet 1922. Göteborgs högre latinläroverk, Uppsala och Västerås ansluta sig till Åströms och Fåhra3us' reservation beträffande geografien på latingymnasiet. Kommunala mellanskolor. De flesta kollegierna uttala sin anslutning till skolkommissionens förslag. Dock anse några, att den tredje veckotimmen lämpligast bör förläggas till klass 3 såsom varande den klass, som har den mest krävande kursen. Högre flickskolor. De föreslagna kurserna anses i allmänhet omöjliga att medhinna på den för ämnet anslagna tiden. Ökning av timantalet föreslås därför än för den ena klassen och än för den andra. Åtskilliga kollegier anse geografien i flickskolan hava blivit sämre ställd, än för närvarande är fallet, och opponera i synnerhet emot att ämnet icke föres upp i flickskolans högsta klass. Om undervisningen i geologi bör meddelas i samband med geografi- eller kemilektionerna, därom äro meningarna delade. Högre goss- och samskolor.

Enskilda mellanskolor.

Realskolan. I allmänhet uttalas tillfredsställelse med den föreslagna kursplanen. I synnerhet anses det av några konferenser vara en fördel, att de främmande världsdelarnas geografi läses före Europas. Gymnasiet. Mot den för det nyspråkliga gymnasiet föreslagna geografikursen har man i allmänhet ingenting att anmärka. Dock beklagar en konferens, att ämnet förlägges till ring I och I I I mecl överhoppande av ring I I , något som icke minst ur koncentrationssynpunkt anses otillfredsställande. _ Däremot beklagas djupt och enhälligt, att ämnet uteslutits^ från latin- och realgymnasiets kursplan. En konferens förmenar, att ekonomiläran under sådana förhållanden lätt skulle förlora sig i tomma abstraktioner. I synnerhet på realgymnasiet anses ämnet ha en given plats att fylla. Flickskolan. Två konferenser anse, att ämnet fått en försämrad ställning, såtillvida som det icke skall läsas i sista klassen. Folkskoleseminarier. Karlstad. Konferensen i geografi anser, att åtminstone tyenne veckotimmar i någon av ringarna på såväl latin- som realgymnasiet respektive lyceet böra anslås till geografiundervisning, vilket även torde kunna ske, utan att kommissionens syfte med linjedelningen rubbas.

209 Matematik. Allmänna läroverk. Realskolan. Åtskilliga kollegier framhålla nödvändigheten av att garantier uppställas för att folkskolans kurs är ordentligt inhämtad vid inträdet i realskolan. Ett par kollegier anse, att realskolans kursplan är tillfredsställande. De flesta anse dock, att studieresultatet skulle bliva sämre än för närvarande, detta emedan clen för ämnet anslagna tiden icke skulle bliva tillräcklig för uppnåendet av clet uppställda målet. I synnerhet tyckes klass 3 anses vara särskilt överbelastad. Somliga anse, att ekvationsläran inträder på ett för tidigt staL dium. I allmänhet opponeras emot att de, som i klass 4 läsa latin eller franska, skola komma att åtnjuta inskränkning i, respektive befrielse från matematikundervisning. Latin gymnasiet. Åtskilliga anse, att latingymnasiets kurs är för liten för att kunna utgöra nödig grundval för fysikundervisningen. Andra — och de äro flertalet — finna, att matematiken helt skulle kunna strykas från latingymnasiet såsom varande utan betydelse för dess elevers fortsatta utbildning. Ett kollegium anser dock den föreslagna kursen för liten för blivande jurister och nationalekonomer. Nyspråkliga gymnasiet. I allmänhet anses matematiken för svagt företrädd och kursplanen präglad av dilettantmässighet. Ämnet anses böra läsas även i sista ringen och förekomma som prövningsämne i studentexamen. Realgymnasiet. I allmänhet uttalas betänkligheter mot den föreslagna kursplanen. Kunskapsresultatet anses komma att bliva sämre än vad för närvarande är fallet. Ofta påträffas det önskemålet, att en kurs i integralräkning bör införas på realgymnasiet. Vidare anses planimetri och trigonometri böra genomgås i en och samma klass. Den differentierade reallinjen anses av åtskilliga obehövlig och framför allt olämplig för blivande jägmästare, då dess matematikkurs saknar kapitlen om serier, sammansatt ränta och rymdgeometri. Hudiksvall, Norrköping och Växjö ansluta sig till det uttalande, som gjordes av sektionen för matematik vid läroverkslärarmötet i Stockholm 1922. Kommunala mellanskolor. I allmänhet uttalas tillfredsställelse med kursens föreslagna omfattning, som nära överensstämmer med vad för närvarande gäller. Däremot ansestimplanen, som med 2 timmar understiger den i de kommunala mellanskolorna i allmänhet tillämpade, vara alltför snäv. I synnerhet påyrkas utökning av tredje klassens timplan med en veckotimme. Åtskilliga kollegier anse, att sifferekvationer icke böra förekomma i klass 1. Särskilda skrivningar i ämnet anses böra förekomma jämväl i klass 3. _ De anses böra i såväl klass 3 som klass 4 omfatta en tid, motsvarande 3 lektionstimmar och mellanliggande raster. Ett kollegium yrkar, att alla elever skola vara skyldiga att läsa matematik i klass 4. Högre

flickskolor.

Meningarna äro ganska delade. Somliga anse, att kurserna i ämnet för flickskolan äro väl avvägda, såväl beträffande läroinnehåll som timfördelning. Andra anse kurserna väl dryga och ägnade att framkalla överansträngning. För att råda bot härför föreslås, dels att bokföringen helt uteslutes eller begränsas Ii—232122.

210 till ett läsår dels ock att kursen i ämnet begränsas, så att den icke kommer att gå utöver vad som föreslagits för realskolan. E t t par kollegier anse, att clet är olämpligt att börja med ekvationer redan i första klass. Några kollegier påpeka clet bristfälliga i clen anordningen, att möjlighet saknas för dem, som så önska, att läsa både matematik och clet tredje språket samtidigt. Högre goss- och samskolor.

Enskilda mellanskolor.

Ofta uttalas farhågor för att de lärjungar, som från bottenskolan vinna inträde i realskolans första klass, icke i verkligheten skola besitta den kunskap i matematik, som folkskolans undervisningsplan föreskriver. Matematikens ställning i realskolan anses i allmänhet ganska svag. I synnerhet opponeras mot att de lärjungar, som i realskolans fjärde klass läsa latin eller franska, skola åtnjuta minskning i. respektive frihet från undervisning i matematik. På latinlinjen anses i allmänhet matematiken ha fått en så svag ställning, att den lika. gärna kan helt uteslutas. Mot clen nyspråkliga linjens kursplan för ämnet framställas inga allvarligare anmärkningar, utan man synes vara ganska nöjd med densamma, Reallinjens matematikkurs anses skäligen svag och synnerligen överbelastad. I synnerhet anses den differentierade linjens kursplan olämpligt avvägd. Folkskoleseminarier. Landskrona. Att latinlinjen berövas clen matematiska undervisning, som nu bjudes, är ingalunda något gott. Biologi. Allmänna läroverk. Realskolan. I allmänhet opponeras mycket starkt mot clen för realskolan föreslagna kursplanen. Resultatet av undervisningen i ämnet anses komma att bliva väsentligt mycket sämre än för närvarande, och kurserna anses alldeles för överbelastade, varför ökning i timantalet påfordras, möjligen mecl undantag för första klassen. I synnerhet yrkas ökning i timtalet för klass 2. Ofta uttalas, att zoologien blivit för mycket tillgodosedd på botanikens — särskilt kryptogamernas — bekostnad. Den föreslagna kursen i utvecklings- och ärftlighetslära motses i allmänhet med förståelse. Många kollegier framhålla, att den undervisning i människokroppens byggnad och förrättningar, som meddelas i fjärde klassen, under inga omständigheter bör få en knapphändigare behandling än å det nuvarande gymnasiet. _ Gymnasiet (utom differentierade reallinjen). Jämväl på gymnasiet anses biologien i allmänhet hava fått en alldeles för blygsam ställning. Somliga konferenser finna, att den av kommissionen för gymnasiet föreslagna kursplanen innebär en fullständig katastrof för biologistudiet. _ Flera konferenser anse det principiellt felaktigt, att ämnet skall ligga nere i ring I för att därefter återupptagas i ring I I , och några uttala sitt ogillande av att det ej överallt går upp till studentexamen. I allmänhet hemställes om ökad tid åt ämnet på gymnasiet. Två konferenser vilja införa kemi på latingymnasiet såsom grundval för biologiundervisningen.

211 Ett par konferenser anse, att kommissionen väl starkt betonat utvecklingslärans ställning. Två konferenser äro fullt belåtna mecl kursplanen för gymnasiet. Den differentierade reallinjen. Angående lämpligheten av clen differentierade reallinjen äro meningarna ganska delade. Somliga konferenser anse, att den skulle kunna bliva till stort gagn. Andra — och cle äro i majoritet — finna, att den saknar existensberättigande. Emot densamma anföres, dels att den till följd av sin lätthet skulle bliva en avstjälpningslinje, som mecl förkärlek skulle komma att användas av dem, som så lättvindigt som möjligt vilja nå fram till studentexamen. dels ock att biologien på denna linje erhållit sin framskjutna plats på bekostnad av andra ämnen, som måste anses vara en förutsättning för fortsatta biologiska studier, utan att biologien likväl ernått en sådan ställning, att kurserna vicl universitet och högskolor på grund härav skulle kunna vidkännas en motsvarande minskning, i synnerhet som sistnämnda läroanstalter måste taga hänsyn även till lärjungar från läroverk, där biologisk linje icke är inrättad. Ämneskonferenserna i Falun, Härnösand, Luleå och Eskilstuna instämma i de uttalanden, som av sektionen för biologi och kemi gjorts vid 23:dje svenska läroverkslärarmötet i Stockholm 1922. Kommunala mellanskolor. I allmänhet anses de för realskolan föreslagna kurserna vara alltför överbelastade och i behov av ökat timantal. I synnerhet påyrkas ökning med en timme i klass 2. Ett kollegium anser, att en av de timmar, som anslagits åt geografien, saklöst skulle kunna tillföras ämnet. Ett kollegium anser clet otänkbart, att kursen i utvecklings- och ärftlighetslära skulle kunna medhinnas. Högre flickskolor. Kurserna för flickskolan anses något ojämnt fördelade och dessutom väl dryga. För att förebygga överbelastning föreslå åtskilliga kollegier, att den översiktliga repetitionen i klass 4 i flickskola av A-typ uteslutes och att kurserna i klasserna 1—3 fördelas på 4 år. Ett kollegium uttalar, att »människokroppens bs^ggnad och förrättningar med hälsolära» för sammanhangets skull bör studeras under allenast ett läsår. Högre goss- och samskolor.

Enskilda mellanskolor.

Ifrågavarande läroanstalter hava ungefär samma yrkanden och synpunkter beträffande detta ämne som allmänna läroverk. Folkskoleseminarier. Landskrona. En biologisk fackman har påstått, att undervisningen i biologi måste till och med på den mest gynnade biologilinjen arbeta under sämre betingelser än nu. Myndigheter i övrigt. Svenska Läkaresällskapets sektion, för skolhygien. Hälsoläran får enligt kommissionens förslag en avsevärt bättre ställning än hittills. Sektionen vill dock framhålla, att hälsoläran bör få sig tillerkänd plats på timplanen på gymnasiets alla linjer.

212 Kommissionen har beaktat det från medicinskt håll uttalade önskemålet, att lärjungarna såväl i realskolan som å gymnasiet böra förvärva någon insikt i utvecklings- och ärftlighetslärans grundläggande moment. Svenska Skolläkareförcningcn. Att hälsoläran har tilldelats större utrymme på schemat än förut och även skall innefatta, såväl i realskolan som på gymnasiet, undervisning i utvecklings- och ärftlighetslärans huvuddrag, måste hälsas med tillfredsställelse. Dock bör undervisningen i bälsolära utsträckas till gymnasiets samtliga linjer.

Fysik. Allmänna läroverk. Somliga kollegier avstyrka kommissionens förslag, andra tillstyrka clet helt och hållet, andra åter framställa detaljanmärkningar. Två kollegier uttala önskvärdheten av att även för realgymnasiet och det nyspråkliga gymnasiet målet måtte upptaga tekniska tillämpningar. Latingymnasiets fysikkurs anses av åtskilliga kollegier mecl hänsyn till clen svaga matematiska underbyggnaden tämligen värdelös. I överensstämmelse härmed föreslås, att fysiken bör utgå ur latingymnasiets timplan till förmån för latinet eller geografien. Ett kollegium vill behålla astronomien på realgymnasiet. Angående förslaget att göra laborationerna obligatoriska äro meningarna de. lade. Mera enhälligt anser man, att laborationerna fått en väl stor del av fysikundervisningen sig tillerkänd samt att åt läraren bör medgivas större frihet att fördela undervisningstiden mellan lektioner och laborationsövningar. Enhälligt avstyrkas 40-minuterslektioner och 5-minutersraster, de sistnämnda emedan de icke medgiva fysikläraren tillräcklig tid att under rasten vidtaga nödiga anordningar för fysiska experiment. Gävle och Norrköping ansluta sig till det yttrande, som rörande fysikundervisningen gjordes av sektionen för matematik och fysik vid läroverkslärarmötet i Stockholm 1922. Kommunala mellanskolor. Inga viktigare anmärkningar göras mot den för realskolan föreslagna kursplanen. Några kollegier anse, att värmeläran bör avslutas i klass 2, andra vilja ha en kurs i meteorologi i klass 3, andra åter anse, att fjärde klassens kurs är alltför överbelastad. Ett kollegium uttalar sin anslutning till att laborationerna göras obligatoriska. Ett annat yrkar, att läraren bör få så stor frihet som möjligt att bestämma fördelningen mellan lektioner och laborationer. Högre

flickskolor.

Ganska enhälligt uttalas gillande av den för flickskolan föreslagna kursplanen i ämnet. Jämväl förslaget om obligatoriska laborationsövningar har vunnit kollegiernas anslutning. Ett kollegium anser, att laborationstimmarnas antal icke bör en gång för alla fixeras utan att full frihet bör lämnas i detta hänseende. Ett kollegium opponerar mot den för klass 6 i flickskola av A-typ föreslagna repetitionen av föregående kurs.

213 Högre goss- och samskolor. Två konferenser yrka, att realskolans kurs bör göras fylligare. I allmänhet anses, att latingymnasiets kurs skulle kunna undvaras, varvid en konferens vill använda de ledigblivna timmarna till ett fördjupat studium av geografi och biologi. Mot clen för nyspråkliga och reallinjen föreslagna kursplanen framställas inga nämnvärda anmärkningar. Flera konferenser ansluta sig till förslaget att göra laborationerna obligatoriska. En konferens klagar över astronomiundervisningens förment alltför undanskymda plats.

Kemi. Allmänna läroverk. I allmänhet är man nöjd mecl den föreslagna kursplanen. Somliga anse den till och mecl vara bättre än clen nuvarande, åtminstone vad realskolan beträffar. Åtminstone en konferens gör däremot det uttalandet, att kurserna i allmänhet även för detta ämne äro överbelastade, och åtskilliga kollegier anse kursen för klass 4 för dryg. En konferens vill ha kemiundervisning även på latingymnasiet. Ett par konferenser yrka på undervisning jämväl i geologi och mineralogi på gymnasiet, Angående lämpligheten av den föreslagna skrivningen i kemi i studentexamen på clen differentierade linjen äro meningarna delade. Ett par kollegier framhålla, att därest sådan skrivning skall förekomma, åt densamma bör givas minsta möjliga matematiska och fysiska inslag. Att kemilaborationerna gjorts obligatoriska, hälsas i allmänhet med tillfredsställelse. Dock anses de ha fått ett alltför stort utrymme på schemat på lektionernas bekostnad. I stället föreslås, att vederbörande lärare bör få bestämma. huru många timmar som skola anslås åt laborationer. Åtskilliga konferenser avstyrka 40-minuterslektioner och 5-minutersraster. Borås. Härnösand och Luleå ansluta sig till det yttrande, som angående kemien gjordes av sektionen för biologi och kemi vid läroverkslärarmötet 1922. Kommunala mellanskolor. Ganska enhälligt uttalas anslutning till den av kommissionen för realskolan föreslagna kursplanen. Ett kollegium uttalar sin anslutning till att laborationerna gjorts obligatoriska. Ett annat yrkar, att läraren bör få så stor frihet som möjligt att bestämma fördelningen mellan lektioner och laborationer. Högre

flickskolor.

I allmänhet uttala kollegierna sitt fulla gillande av den för flickskolan föreslagna ökade kursen i ämnet. Ett kollegium anser dock två timmar i veckan under två år vara till fyllest, Ett kollegium uttalar sin anslutning till förslaget om införande av laborationsövningar i kemi. Ett annat påpekar, att antalet laborationstimmar icke bör fixeras utan att full frihet bör råda att i varje särskilt fall närmare bestämma laborationstimmarnas antal.

214 Högre goss- och samskolor. I allmänhet är man ganska nöjd med clen för ämnet föreslagna kursplanen. På nyspråkliga linjen anses ämnet dock ha fått en svag ställning, så svag till och med — menar ett kollegium — att clet lika gärna kan slopas till båtnad för något annat ämne. I allmänhet uttalas tillfredsställelse med att laborationerna gjorts obligatoriska. Gentemot clet föreslagna skriftliga provet ställa sig konferenserna tveksamma, Två konferenser framhålla, att detsamma, därest clet över huvud skall förekomma, bör omfatta endast rent kemiska uppgifter mecl minsta möjliga matematiska, och fysiska inslag.

Bokföring, stenografi, maskinskrivning, sjukvård, barnavård. Allmänna läroverk. Falun. Bokföring bör utgå som ämne vid läroverken. Landskrona. I samband med övning i bokföring borde också undervisning i stenografi och maskinskrivning förekomma. Stockholm, Katarina. Bokföringens borttagande från matematikkursen i fjärde klassen finner kollegiet mycket välbetänkt. Högre

flickskolor.

Bokföring. Somliga kollegier vilja utesluta undervisningen i bokföring från flickskolans kursplan, andra vilja åtminstone inskränka densamma till ett läsår. Stenografi, maskinskrivning. Kollegierna uttala enhälligt, att dessa ämnen. såsom varande rena fackämnen och närmast tillhörande handelsskolan, böra uteslutas ur flickskolans kursplan. Barnavård, sjukvård. Kollegierna anse, att ämnena barnavård och sjukvård böra hänvisas till specialkurser efter skoltidens slut. Ett kollegium anser, att teoretisk undervisning i elementär sjukvård och barnavård principiellt bör förekomma i flickskolan men att det skulle bli svårt att få tid och tillfälle till praktiska övningar i dessa ämnen.

Teckning och välskrivning. Allmänna läroverk. Enhälligt uttalas, att teckningskurserna för samtliga klasser i realskolan äro överbelastade och att cle för gymnasiet föreslagna kurserna i frihandsteckning tyckas syfta till att göra gymnasierna till härdar för ett slags konstdilettantism. Linearritningen i ring I anses omöjlig att medhinna på den alltför korta undervisningstiden. Två kollegier uttala sitt beklagande av att teckningsundervisningen alldeles uteslutits från latinlinjen. Undervisning i välskrivning anses enhälligt böra fortfarande förekomma bland realskolans undervisningsämnen. Teckningslärarna vicl högre allmänna läroverken i Hudiksvall, Härnösand. Karlstad, Norra Latin, Södermalm. Norra Real. Östermalm. Strängnäs, Ystad

215 och Örebro samt vicl Kungsholmens realskola och Arboga samskola ansluta sig till det av Stockholms Teckningslärarförbund till Kungl. Maj:t den 19 december 1922 ingivna fullständigare utlåtandet i ämnet. Kommunala mellanskolor. Huskvarna, klass.

kollegiet.

Teckningen skulle kunna avstå en timme i fjärde

Malmö, kollegiet. Ämneskonferens i teckning. Konferensen beslöt biträda den av skolkoinmissionen föreslagna tim- och kursplanen i teckning. Norrköping, kollegiet. Ämneskonferens i teckning. Kurserna i linearritning för realskolan äro för vidlyftigt tilltagna. I fråga om friliandsteckningen i realskolan anser konferensen, att barnen böra fortsätta mecl profilteckning till och med klass 2 och börja med frihandsperspektiv först i klass 3. Vaxholm, kollegiet. Kursplanen för teckning anses i högsta grad överbelastad och omöjlig att medhinna på clen anslagna tiden. Högre flickskolor. Målet för teckningsundervisningen i flickskolan synes otillfredsställande angivet. Ett kollegium framhåller, att kommissionen gjort det praktiska momentet till huvudsak och förbisett ämnets estetiska och pedagogiska moment. Kurserna anses genomgående alldeles för överbelastade och liggande på ett alltför högt plan. Linearritningen synes vara alltför väl tillgodosedd på bekostnad av frihandsteckningen. Linearritningen bör icke heller förekomma på schemat så tidigt, som kommissionen föreslår. Högre goss- och samskolor.

Enskilda mellanskolor.

De föreslagna kurserna anses för samtliga klasser vara överbelastade och ligga betydligt över till och med de skickligastes förmåga. Teckningsläraren vid Gävle borgarskola ansluter sig till det av Stockholms Teekniiigslärarsällskap avgivna utlåtandet angående teckningsundervisningen. Myndigheter i övrigt. Styrelsen för Tekniska skolan i Stockholm. Det måste anses vara ett missgrepp att minska den tid, som hittills varit anslagen åt teckningsundervisningen, samt att i viss icke oväsentlig utsträckning göra undervisningen i detta ämne valfri. Å andra sidan hava kursplanerna överbelastats i sådan utsträckning, att desammas genomgående praktiskt taget torde vara outförbart för genomsnittseleven. Anmärkningen emot kursplanernas överbelastning gäller även linearritningskursen för gymnasiets första ring, som icke heller står i rimlig proportion till kurserna inom andra och tredje ringen, emot vilka någon anmärkning icke synes vara att framställa. Skolkommissionens förslag att i realskolan stryka undervisning i välskrivning synes styrelsen mindre lämpligt.

216 Musik. Allmänna läroverk. Sång. Enhälligt avrådes från att alla lärjungar skola deltaga i sångundervisningen. Denna anses böra stå öppen allenast för de musikaliskt bildbara. Likaledes yrkas enhälligt, att körsången bör få sig tilldelad en timme varje vecka. Körsången bör göras obligatorisk även i ring I I I . Instrumentalmusik. Enhälligt yrkas, att ämnet pianospelning måtte inryckas i läroplanen och där jämställas med violin- och orgelspelning. Sånglärarna vid Norra real och Arboga samskola ansluta sig till Svenska Musiklärarsällskapets utlåtande hösten 1922. Kommunala mellanskolor. Vetlanda, kollegiet. Då en mycket stor del av gossarna komma att befinna sig i målbrottet, torde en ordnad körsång för gossarna bliva så gott som omöjlig. Högre flickskolor. Jönköpings västra elementarläroverk för flickor, kollegiet. Med hänsyn till den tid, som tillmätts musikundervisningen, synes det vara ytterligt svårt att genomföra de föreslagna kurserna på ett tillfredsställande sätt. Karlstad, kollegiet. Kollegiet finner programmet för musikunder v isningen med dess många nya och värdefulla uppslag vara teoretiskt utmärkt, men omöjligt att praktiskt genomföra. Linköping, kollegiet. Man kan ej annat än gilla de kurser och det mål, som i det nya skolförslaget uppställts för musik- och sångundervisningen. Högre goss- och samskolor. Stockholm, Whitlockska samskolan, kollegiet. Läraren i musik ansluter sig helt till kommissionens uppfattning om värdet av en väl planlagd och rätt ledd musikundervisning i skolan. Även beträffande målet för undervisningen i de olika skolformerna är han enig med kommissionen, liksom i clet hela beträffande kursfördelningen. Myndigheter i övrigt. Musikaliska Akademien. Den tid, som skolkommissionen anser böra ägnas åt musikundervisningen, finner akademien alltför knappt tilltagen och innebärande en högst avsevärd försämring av nuvarande förhållanden. Akademien, sorn delar kommissionens åsikt i vad angår önskvärdheten av att bibringa samtliga lärjungar en elementär musik-teoretisk bildning, finner emellertid, att lärjungar, som sakna alla förutsättningar för sång, böra redan efter en termin avskiljas från sångundervisningen, då denna prövningstid torde vara för ändamålet tillfyllest. Akademien hemställer, att varje i sångundervisningen deltagande elev i klass 1—3 av realskolan och lyceet erhåller sångundervisning två lektionstimmar, av vilka den ena ägnas klassång (klassundervisning i sång) och den andra körövning. ^ I klass 4 uteslutes däremot för såväl manliga som kvinnliga lärjungar ämnet sång, varemot två lektionstimmar i veckan helt och hållet ägnas åt all-

217 män musiklära, såsom vissa delar av intervalläran samt huvudgrunderna av ackordläran och den musikaliska formläran. I sammanhang härmed torde kunna lämnas en överblick av musikhistorien, varförutom torde kunna förekomma en del rytmiska övningar samt musikdiktat. Beträffande musikundervisningen i flickskolan samt å gymnasialstadiet bör timplanen upptaga en lektionstimme klassång och en lektionstimme körsångövning varje vecka. Det mått av musikteoretisk undervisning, som enligt akademiens mening bör meddelas i realskolans och lyceets fjärde klass, torde kunna ifrågakomma även i flickskolan, men där fördelas å sångtimmarna i ett flertal av skolans högre klasser. Deltagandet i körsång bör efter genomgången målbrottsperiod vara obligatoriskt för dem, som i realskolans högre klasser deltagit i musikundervisning. Undervisningen i instrumentalmusik. Förutom undervisning i spelning å violin (eventuellt violoncell) och orgel eller harmonium bör elementär undervisning i pianospelning införas i läroplanen. För denna undervisning bör fastställas ett minimiantal timmar i veckan att ökas i mån av behov. Svenska Musiklär arsällskapet. Sällskapet inlägger gensaga mot den del av kommissionens »mål», som stipulerar, att samtliga lärjungar i de nya läroverkens två lägsta klasser skola deltaga i sångundervisningen, vilken i stället, bör stå öppen för endast sådana lärjungar, som äro musikaliskt bildbara. Sällskapet opponerar mot den av kommissionen i »Timfördelning» uttalade uppfattningen, att för körsången endast 1 timme varannan vecka bör vara tillräcklig, och föreslår, att körsången hädanefter som hittills får sig tilldelad 1 timme varje vecka. Kravet på genomgående av »erforderliga delar av harmoniläran» bör inskränkas till genomgående av »erforderliga delar av intervall- och ackordläran». I I I : e ringens deltagande även i den flerstämmiga körsången bör göras obligatoriskt. I läroplanen bör ämnet pianospel intagas och där jämställas med violin- och orgelspelning.

Praktiskt arbete. Allmänna läroverk. Praktiskt arbete för gossar. Inga, väsentliga anmärkningar göras mot den för ämnet föreslagna kursplanen. En slöjdlärare uttalar sin tillfredsställelse med densamma. Två slöjdlärare anse, att den åt ämnet anslagna tiden synes vara väl knapp. Med anledning härav föreslår ett kollegium, att slöjden bör omfatta minst 2 timmar i veckan även i klasserna 3 och 4. Praktiskt arbete för flickor. Ämneskonferensen i handarbete vid samskolan i Arboga anser, att kursen i kvinnlig slöjd i realskolan bör ändras till något större olikhet med clen för folkskolan föreskrivna kursen å de orter, där slöjd förekommer i folkskolan, samt att fortsatt övning i vävnad bör förekomma, Kommunala mellanskolor. Alla kollegier, som yttrat sig rörande ämnet, anse, att detsamma fått en alltför framskjuten plats i realskolan. I överensstämmelse härmed föreslås antingen minskning i timplanen för ämnet till förmån för läsämnena eller för lärjungarnas fritid eller också att detsamma icke göres obligatoriskt.

218 Högre

flickskolor.

Vad gossarna beträffar, har det praktiska arbetet fatt en bättre ställning än för närvarande. För flickornas vidkommande anses motsatsen vara fallet, dä den nuvarande flickskolan har flera timmar anslagna åt obligatoriskt praktiskt arbete än den föreslagna, Den ensidiga teoretiska läggning, som kommissionen anser vara en av vår nuvarande skolas största brister, anses därför komina att genom förslaget ytterligare stärkas. Synnerligen enhälligt opponeras mot att clen för flickornas skolköksarbete behövliga tiden — som i och för sig anses fullt tillräcklig — tagits uteslutande från övningsämnena och icke alls från de teoretiska ämnena. Högre goas- och samskolor. Stockholm, Beskowska skolan, kollegiet. Lärarna i slöjd instämma till alla delar i det förslag till ordnande av undervisningen, som av kommissionens sakkunniga på detta område uppgjorts. Stockholm, Whitlockska samskolan, kollegiet. Konferens med lärarna i träslöjd, bokbinderi, handarbete och huslig ekonomi. Konferensen har med tillfredsställelse konstaterat, att kommissionen visat sig i långt högre grad, än hittills varit fallet i fråga om statsläroverk, uppskatta den utomordentliga betydelse, som det praktiska arbetet har för cle ungas fostran till dugande samhällsmedlemmar. Planen för undervisningen i de olika ämnena synes också i stort sett tillfredsställande. Konferensen vill emellertid kraftigt betona det önskvärda i att, där så ske kan, även åt flickorna beredes tillfälle till undervisning i träslöjd och bokbinderi. Det synes, som om åtminstone i flickskolan av B-typ en del av tiden borde kunna anslås åt ifrågavarande slag av arbete. Uppsala enskilda läroverk och privat gymnasium, styrelsen. Den uniformering, som kommissionen syftar till, skulle beträffande det praktiska arbetets ställning leda till förkvävande av cle ansatser till sund utveckling, som på ett eller annat håll hittills på enskilt initiativ framträtt. Myndigheter i övrigt. Stockholmskretsen av Sveriges slöjdlärarinncförcning. I anseende till clen knappa tid, som i realskolan är föreslagen för slöjden, betonas nödvändigheten av att slöjden blir obligatorisk i bottenskolans alla klasser. Synnerligen önskligt vore även, att slöjden i realskolan finge en starkare ställning. Om undervisningen i slöjd i flickskolan skall lämna önskat resultat, måste clen bygga på obligatorisk undervisning i ämnet i bottenskolan.

Allmänna uttalanden. Allmänna läroverk. Skara. De föreslagna nya kurserna för läroverkets olika stadier, framför allt för gymnasiet, skulle enligt kollegiets mening ofta komma att kräva för stark foreering för att kunna medhinnas. Arboga. Kommissionens förslag till kurs- och timplaner böra underkastas förnyad sakkunnig granskning och därav föranledd omarbetning beträffande

219 ämnen och klasser, där kommissionsbetänkandet föreslagit för dryga kurser i förhållande till timtalet, såsom för realskolans vidkommande åtminstone delvis synes vara fallet beträffande ämnena kristendom, svenska, tyska, historia. geografi, matematik, biologi samt teckning. Kommunala mellanskolor. Avesta, kollegiet. Vad kursplanerna i allmänhet angår, är kollegiet i huvudsak av samma mening som skolkommissionen. Falkenberg, kollegiet. Göres bottenskolan i enlighet med kommissionens förslag sexårig, måste elever, som fortsätta sina studier till studentexamen, ej mindre än tre gånger under studietiden läsa avslutade kurser i somliga ämnen. Hallsberg, kollegiet. Beträffande realskolans undervisningsplan har kollegiet ingenting att erinra, i vad clen avser de tre första klasserna. Däremot hyser kollegiet vissa betänkligheter beträffande möjligheterna att tillämpa den fölfjärde klassen föreslagna undervisningsplanen. Höör, kollegiet. Beträffande lärokurserna uttalas den önskan, att inom undervisningsplanens ram de särskilda kursplanerna göras så rörliga, som organisatoriska hänsyn medgiva, samt att överstyrelsen erhåller vidsträckt, rätt att tillåta avvikelser från gällande bestämmelser beträffande undervisningsplanen. Nybro, kollegiet. Gentemot den i 4:e klassen av realskolan föreslagna valfriheten vill kollegiet, sätta kravet på att alla realskolans ämnen göras obligatoriska. Orsa, kollegiet.

Kollegiet förordar undervisningsplanen i det stora hela.

Torsås, kollegiet. Den föreslagna möjligheten för lärjungarna i klass 4 att i stället för visst ämne eller vissa ämnen deltaga i undervisning i franska, latin och bokföring synes, förutom schematekniska svårigheter, innebära ännu betydelsefullare svårigheter att skaffa lokaler för cle många olika avdelningar, som kunna komma att uppstå genom klassers delning. Vara, kollegiet. De av kommissionen föreslagna kursplanerna böra enligt kollegiets mening endast i cle fall ändras, där detta blir nödvändigt på grund av de av kollegiet föreslagna förändringarna i timplanen. Vetlanda, styrelsen. Skolkommissionens förslag till kurs- och timplaner för realskolan kunna icke i sitt föreliggande skick tillämpas utan clen allvarligaste fara för bildningsnivåns sjunkande i vårt land. Högre

flickskolor.

Kurserna anses i allmänhet vara alltför drygt tilltagna. Två kollegier finna, att de naturvetenskapliga, ämnena tilldelats alltför stort utrymme på de humanistiska ämnenas bekostnad. Ett kollegium anser det betänkligt, att kurserna måst läggas i tre i väsentliga delar koncentriska banor. Högre goss- och samskolor. Uppsala, Fjellstedtska skolan, kollegiet. Den ytterligt försvagade ställning, kommissionen ger de humanistiska ämnena i allmänhet å realgymnasiet, torde

220 innebära vådor för clen högre medborgarbildningen hos ett viktigt skikt av mom det svenska samhällslivet praktiskt verkande människor. Uppsala enskilda läroverk och privat gymnasium, styrelsen. I clet hela kan man med säkerhet förutse, att genomförandet av kommissionens förslag skall leda till sänkning av vårt folks bildningsnivå, och att särskilt studenterna skola lämna läroverket sämre rustade än nu för sina olika uppgifter. Enskilda mellanskolor. Göteborg, Lundénska privatskolan, kollegiet. Beträffande cle s. k. övningsämnena uttalar kollegiet sitt beklagande av att de icke erhållit en förstärkt ställning, såsom man kunnat vänta av kommissionens i riktlinjerna gjorda principuttalanden. Folkskoleseminarier. Växjö. Det humanistiska bildningsmomentet synes vara väl svagt representerat på reallinjen. Landskrona. Kurserna i de olika ämnena kunna göras till föremål för grava anmärkningar. Det värsta är, att de måste leda till en stegring av det kompletteringselände, som redan föreligger. Domkapitel. Uppsala. Den starka specialiseringen å gymnasiets olika linjer innebär för de blivande prästerna liksom för alla, som efter avlagd studentexamen ägna sig åt olika specialstudier, en viss ensidighet i allmänbildningen. Visby. Domkapitlet delar de farhågor, som uttalats av reservanterna Martin, Samuelsson, Staaff och Söderlindh, att ett 3-årigt gymnasium skulle bli betänkligt svagare än det nuvarande 4-åriga och mindre ägnat att förbereda till universitetsstudier. Detta kommer att gälla om alla ämnen, språk och historia icke mindre än matematik och naturvetenskap. Myndigheter i övrigt. Folkskolinspektör Sandström är icke belåten med kommissionens förslag till tim- och kursplaner, som enligt hans mening ge för litet arbetsro. Stadsfullmäktige i Sölvesborg. Timplanen har betydligt minskats, utan att motsvarande minskning skett i kursplanen, vilket medför, antingen att kurserna. icke hinna genomgås eller att lärjungarna överansträngas.

Universitet och högskolor. Uppsala universitet. Teologiska fakulteten. Fakulteten protesterar bestä"mt mot förslaget, att i gymnasiernas, respektive lyceernas nyspråkliga och realavdelningar kristendomsundervisningen inskränkes, så att den i vissa fall blott blir hälften av det

221 motsvarande på latinlinjen. För mycken vikt har lagts vid vissa utomkristna religioners genomgång. Fakulteten påpekar, att en starkare orientering i själva det närvarande kyrkolivet torde vara önskvärd samt att i den kyrkohistoriska kursen samfundsutvecklingen jämte personlighetsstudiet bör tillräckligt framhållas. Juridiska fakulteten. En anordning, som principiellt skulle medföra, att våra jurister erhölle endast den kunskap i engelska, som de kunde förvärva i realskolan, kan fakulteten icke förorda. Fakulteten anser det önskvärt, att en gymnasielinje, avsedd för blivande jurister, bereder eleverna tillfälle att förvärva kunskaper i engelska språket i ungefär samma omfattning som å den nuvarande latinlinjen. Den nedsättning, som enligt timplanen för den nya latinlinjen skulle träffa timantalet för ämnena historia och framför allt matematik, anses betänklig med hänsyn till dessa ämnens värde för den allmänbildning, som bör vara förvärvad som en förutsättning för juridiska studier. Medicinska fakulteten. Granskar man den föreslagna timplanen för den biologiska linjen, befinnes det, att ämnena biologi, fysik och kemi fått en starkare ställning än i nu gällande skolordning. Detta är givetvis fördelaktigt. Fördelen av en bättre utbildning i de naturvetenskapliga ämnena motyäges emellertid i hög grad av nackdelen, att »laicwiatiÅundervisningen å clen ifrågavarande linjen fått färre veckotimmar än å nuvarande latinlinje. Fakulteten finner det vidare ägnat att väcka allvarliga betänkligheter, att å realgynmasiets båda linjer cle levande språken fått en så undanträngd ställning. Att en dylik försvagad utbildning i alla de tre levande språken skulle medföra avsevärda svårigheter för de blivande läkarna att tillgodogöra sig den utländska vetenskapliga litteraturen, anser fakulteten vara otvivelaktigt. Filosofiska fakulteten. På den nya egentliga reallinjen ha enligt fakultetens mening de humanistiska ämnena beskurits vida kraftigare, än vad som varit från allmänbildningssynpunkt önskvärt. Detta gäller flertalet sådana ämnen, men i särskild grad språken, i synnerhet tyskan, clet för fackstudier viktigaste språket. Biologiens samtliga representanter vicl universitetet ha som sin mening uttalat, att den speciella biologilinjen ej kan anses från universitetets synpunkt tillfredsställande dels med hänsyn till språkens, i all synnerhet tyskans, alltför svaga ställning, dels i betraktande av de mindre lämpliga kursplaner, som utarbetats för själva huvudämnet biologi. Den nyspråkliga linjen ger varken matematisk eller språklig skolning i samma utsträckning som den nuvarande latinlinjen. Språkens svaga ställning synes fakulteten innebära en allvarlig fara för hela vår andliga odling. Öm i detta hänseende ändringar ej göras i skolkommissionens förslag, torde fakulteten se sig nödsakad att fordra komplettering i engelska för latinstudenterna och i tyska för realstuclenterna som villkor för studier inom respektive den humanistiska och clen naturvetenskapliga sektionen. Intet språk bör på gymnasiet nedläggas, förrän en så pass väl tilltagen och avrundad kurs medhunnits, att lärjungarna kunna anses ha förmåga att utan avsevärd svårighet förstå ej alltför svåra eller specialiserade arbeten på detta språk. Om ett språk nedlägges, böra lärjungarna i regel avlägga vederbörligen kontrollerade examensprov i detsamma. Språkföljden bör regleras i huvudsak enligt nu gällande principer sålunda, att på varje gymnasielinje något av de germanska språken läses som huvudspråk. Modersmålet. Den olägenhet, som ligger däri, att studiet av den systematiska grammatiken skall alltjämt uteslutande vara förlagt till realskolan, skall alltjämt kvarstå.

222 Om clen föreskrivna språkhistoriska kursen skall bli något annat än en tråkig död barlast, är clet nödvändigt, att den ges i anslutning till ett lämpligt urval språkhistoriskt värdefulla texter från äldre och nyare tid. Den systematiska grammatikens studium bör därjämte inryckas på gymnasiets alla linjer. Psykologi. Säkerligen bleve kunskapsbehållningen större, om ämnet förlades till ett något tidigare unclervisningsstadium, t. ex. ring I I eller vårterminen i ring I I och höstterminen i ring I I I . Mot clen överdrivna nyttighetstendens, som genomgår kursplanen, opponeras. Det vore riktigast att icke inmänga clet filosofisk-historiska i psykologien utan låta clet få en självständig plats. Vad här sagts om gymnasiet, gäller i tillämpliga delar även om lyceet och flickskolan. Emot barnpsykologiens medtagande i den sistnämnda är intet att erinra. Geografi. Att såväl latin- som realstudenterna finge åtnöja sig mecl clen geografiska underbyggnad, som meddelas i realskolan, är ganska betänkligt. Någon plats måste därför beredas geografien pä latingymnasiet. Såsom en minimifordran uppställes 2 veckotimmar i clen högsta, ringen. Geografien på realgymnasiet borde ha minst lika stor plats som på den föreslagna nyspråkliga linjen, och en del av geografiundervisningen borde givetvis även på realgymnasiet förläggas till den sista ringen, för att de inhämtade naturvetenskapliga kunskaperna bäst skulle kunna utnyttjas. I geografikursen skulle eventuellt även clet viktiga ämnet geologi kunna inrymmas. Biologi. Långt ifrån att cle från folkskolan utgående lärjungarna komina att äga »bättre förutsättningar för biologiens studium» än cle, som nu flyttas från läroverkens 2:a och 3:e klass, kan man med bestämdhet göra gällande, att cle med folkskolans och seminariernas nuvarande organisation komma att bliva väsentligt sämre rustade för fortsatta biologistudier. Det är en stor olägenhet, att studiet av väsentliga och ej minst för allmänbildningen betydelsefulla delar av ämnet, såsom människokroppens byggnad och förrättningar, skulle helt avslutas i realskolan. Det är i hög grad betänkligt att, som föreslagits, inskränka biologiundervisningen till en enda av gymnasiets ringar. Ämnet skulle på gymnasiet sjunka ned till ett ganska betydelselöst ämne, åt vilket ofta eller oftast ringa intresse skulle ägnas. Någon större ökning av den nuvarande kursen kan ej bli möjlig å den biologiska linjen. Kursplanen för realskolan förefaller i många avseenden god, till och med förträfflig. Biologiundervisningens koncentration till realskolan medför emellertid, att åtskilligt här måste genomgås, för vilket lärjungarna ännu sakna erforderlig mognad. Kursplanen för gymnasiet. En djupare behandling av de svåra och invecklade utvecklingsproblemen är omöjlig på grundval av de insikter, som även en väsentligt utvidgad skolundervisning kan och bör skänka. Redogörelse för de »flercelliga djurens embryonala utveckling» förefaller vara en gren av ämnet, som ej hör hemma på skolstadiet. Förslaget innehåller även goda punkter: en framställning av cellens byggnad och liv och en framställning av ärftlighetslärans betydelsefullaste resultat. Det är betänkligt, att människokroppens byggnad och fysiologi endast skulle behandlas på clet lägre skolstadiet. Med förvåning konstaterar man, att i en ny kursplan alla i inskränktare mening »biologiska» (ekologiska o. s. v.) synpunkter saknas. Någon kännedom om svenska djur får anses önskvärd, bland annat ur den av kommissionen starkt framhävda allmänbildningssynpunkten. På den biologiska linjen äro några av ovan påtalade brister avhjälpta eller

223 mindre skarpt framträdande. T övrigt kan samma kritik riktas mot kursplanen för denna linje. Astronomi. Den egentliga undervisningen angående himlakropparnas natur och universums struktur måste obetingat förläggas till gymnasiet. Kemi. Realskolan. Då kurserna enligt kommissionens förslag skulle förbliva i stort sett oförändrade, torde man kunna vänta, att förslaget bör medföra någon förbättring av kemiens ställning i realskolan. Gymnasiet. Kommissionens förslag medför ej någon försämring av kemiens ställning å reallinjen. Detta av följande skäl. Kurserna skola enligt kommissionens förslag förbliva i stort sett oförändrade. Läraren får ej blott full frihet att anordna laborationerna på sätt han finner lämpligast, utan även rätt att använda en del av clen för laborationer anslagna tiden för vanliga lektioner. Den biologiska linjen har erhållit en avgjord förstärkning av kemiens ställning i jämförelse med clet nuvarande realgymnasiet. På den nyspråkliga linjen torde clen anslagna tiden vara tillräcklig för den föreslagna, reducerade kursen, i synnerhet som lärjungelaborationer ej gjorts obligatoriska, Lunds universitet. Teologiska fakulteten. Redan i realskolan antager religionsundervisningen karaktären av översikter och belysningar i stället för att på detta stadium söka bibringa lärjungarna nödtorftiga och säkra kunskaper, särskilt i clen bibliska historien och den evangeliska kristendomens grunder. Bättre skulle en sådan undervisning lämpa sig för gymnasiet; men här är undervisningen alldeles för högt och abstrakt anlagd. Här är platsen att, liksom hittills, lägga huvudvikten på kyrkohistorien. Som grundläggande för gymnasialstudiet är religionshistorien att avråda, redan därför, att ett verkligt begrepp om dessa främmande religioners inre liv aldrig skulle uppnås med de förutsättningar, som skolungdomen kan förfoga över. och knappast mecl det vetande om saken, som i allmänhet kan förutsättas hos lärarna. Hela ämnet kristendom har fått en ogynnsammare plats på timplanen. Det specifikt kristna skjutes tillbaka för clet allmänt religionshistoriska och religiösa, När det (i tredje ringen) är fråga om clen kristna livsåskådningen i dess förhållande till det nutida kultur- och samhällslivet och huvudströmningarna i vår eg-en tid, böra lärjungarna på något sätt bibringas närmare kännedom om den världsföreteelse, som heter den kristna missionen. Timantalet står icke i rimlig proportion till det betydande undervisningsstoff. som kommissionen anser böra genomgås. Det torde kunna påstås, att clen tid. som kommissionen medger för religionskunskapen, icke gör clet möjligt att nå det mecl undervisningen avsedda ändamålet. Fakulteten instämmer i den av herrar Fåhrams, Ekström och Svvartling anförda reservationen, vilken framhåller nödvändigheten av ökat timantal för religionsundervisningen å realgymnasiet. Notoriskt är här undervisningen om viktiga, bakom vår egen tid liggande skeden, t. ex. reformationens, borteliminerad. Kursen för realgymnasiet är därför högst otillfredsställande. Antingen bör den läggas om, eller ock måste timantalet utökas till likhet mecl latingymnasiet. Att borteliminera kristendomsämnet från det högsta skolstadiet inom någon gymnasieform kan ej bliva annat än till men för skolans uppgift i det hela och måste därför av fakulteten bestämt avstyrkas.

224 Medicinska fakulteten. Vid en närmare granskning av kommissionens förslag till kursplaner för cle olika linjerna finner fakulteten, att, såvitt angår ämnena biologi, matematik, fysik och kemi, studentexamen å clet föreslagna realgymnasiet såväl å huvud- som å den differentierade linjen väl lämpar sig som förberedelse för medicinska studier. Av de båda linjerna måste enligt fakultetens förmenande i här berörda avseende företräde givet skänkas åt den differentierade linjen. Lärjungarna skulle även komma att erhålla tillräckliga kunskaper i moderna språk för att efter avlagd studentexamen utan vidare komplettering kunna bedriva medicinska studier. Fakulteten vill varmt förorda den föreslagna undervisningen i hälsolära, men opponerar bestämt mot att undervisningen i detta ämne skall vara avslutad i realskolan. Vissa partier av hälsoläran. t. ex. clen sexuella hygienen, äro nämligen av den art, att de kräva en större mogenhet än den, som lärjungarna i realskolans fjärde klass i genomsnitt kunna tänkas besitta, för att kunna fullt förstås. Fakulteten hemställer, att undervisning i hälsolära anordnas i andra ringen å samtliga linjer av gymnasiet samt att åt denna gives clen omfattning, som föreslagits för den differentierade reallinjen. Det synes emellertid fakulteten, att hälsoläran är av den vikt, att det icke bör lämnas åt lärarens godtycke att bestämma clen tid, som bör ägnas undervisningen i densamma. Fakulteten föreslår, att kursplanerna måtte ändras i så måtto, att de garantera en viss lninimiundervisning i hälsolära. Humanistiska sektionen. Sektionen framhåller clet stora men för språkundervisningens resultat, som måste följa därav, att undervisningen i främmande språk skulle inträda vid en icke obetydligt senare ålder än nu. Det torde vara erkänt, att clen rätta åldern för den första grundläggande undervisningen i främmande språk just är nio- ä tioårsåldern. Tyskan skulle få en ytterst försvagad ställning. Det har klagats över att redan nu våra studenter vicl universiteten visa bristfälliga insikter i ämnet. Skulle en inskränkning av tyskans studium vicl läroverken ske, är det att befara, att svenska studenter över huvud ej skulle kunna använda tyska böcker för praktiska eller teoretiska syften. Engelskan har fått en relativt gynnsammare behandling. Givet är dock, att latinstudenter, som under de tre sista åren icke fått någon undervisning i engelska, icke skulle äga förmåga att tillgodogöra sig vetenskaplig eller annan litteratur på detta språk. Omläggningen av tiden för engelskans studium till att äga rum huvudsakligen i realskolan synes sektionen icke vara psykologiskt och pedagogiskt väl motiverad, då de första grunderna i engelska med dess enkla formsystem äro ganska lätta men detta språk har avsevärda svårigheter, vilka snart nog giva sig till känna, Enligt sektionens mening bör därför avsevärt mera plats beredas engelskan på gymnasiet, än kommissionen föreslagit. Beträffande ordningsföljden mellan, språken lutar sektionen åt den uppfattningen, att clet är bäst att börja med tyskan. Franskan har i förslaget i stort sett fått sitt timantal oförändrat. Antages kommissionens förslag, komma blivande studentgenerationer i stort sett att gå till universitet och högskolor lika bristfälligt utrustade i avseende på franska som hittills. Kommissionens förhoppning, att den nödvändiga kvantitativa beskärningen av språkstudiet skulle ersättas av förbättrade undervisningsmetoder, d. v. s. genom införande av den imitativa metoden, kan sektionen icke dela. Obligatoriskt återinförande av denna metod skulle vara ödesdigert för vårt lands språkundervisning. Förslaget att ersätta den skriftliga översättningen till främmande språk med

225 en översättning från främmande språk skulle givetvis innebära en avsevärd minskning i fordringarna och en sänkning av kunskapsnivån. Jämväl beträffande latinet skulle sektionen önska en återgång till översättningsprov till det främmande språket. Visserligen innebär latinets 21 veckotimmar å det föreslagna gymnasiet något, plus gent emot nuvarande 18 i motsvarande tre ringar, men å andra sidan kan clen tilltänkta latinläsningen i realskolans sista klass (5 å 6 timmar) omöjligen anses likvärdig med nuvarande första ringens kurs (6 timmar), framför allt med hänsyn till svårigheten eller omöjligheten att vid alla, även de mindre, realskolorna få tillgång till fullgoda lärarkrafter i ämnet. Ett stärkande av cle klassiska språkens ställning är ett helt enkelt ofrånkomligt krav. Grekiskans ställning i det nya gymnasiet har visserligen icke direkt försvagats genom minskat timantal, men väl i hög grad vanskliggjorts genom den starka reduktionen av undervisningen i levande språk för elever, som läsa grekiska. Särskilt betänkligt är, att dessa icke alls erhålla någon undervisning i tyska cle båda sista gymnasieåren. Den nyspråkliga linjen skulle kunna anses motsvara en latinlinje, på vilken latinet bortskurits utan kompensation och i vilken tyskan försvagats i samma mån, som engelskan förstärkts. Icke ens denna speciellt språkliga linje kan enligt sektionens mening giva fog för kommissionens förhoppning, att värdet av den språkbildning, som komme att bibringas cle blivande studenterna, skulle överträffa, vad som under nuvarande förhållanden åstadkommes. Matcmatisk-naturvetenskapliga sektionen. Geografien bör få en plats på gymnasiets latin- och reallinje. Sektionen beslöt uttala sig för att biologien ej måtte få en svagare ställning, än den för närvarande intager. Sektionen beslöt jämväl uttala, att den anser, att kommissionen alltför starkt beskurit matematiken på latinlinjen. En alltför långt driven linjeuppdelning innebär ej tillräckliga garantier för studiet av matematisk-naturvetenskapliga ämnen vid universitetet. Särskilt yttrande av professor Nelson. Den av skolkommissionen förordade timplanen för geografi för realskolan synes i stort sett tillräcklig för sitt ändamål. På gymnasiet får geografien enligt kommissionens förslag snarast en sämre ställning än förut. Latingymnasiet skulle högst väsentligt vunnit på att bland sina ämnen upptaga geografi, som direkt stöder cle humanistiska ämnena, i stället för fysik, som står mer fristående. På nyspråkliga gymnasiet hade två timmar i var och en av cle tre ringarna varit lyckligare, dels därför att intet avbrott i undervisningen under ett års tid då skulle äga rum dels emedan tiden synes för kort för den föreslagna kursen. Om man erinrar sig, att realgymnasiet kommer att genomgås av blivande lantmätare, ingenjörer, agronomer, militärer, många affärsmän m. fl., torde clet förefalla mer än betänkligt att beröva dem den nödvändiga geografiska kunskap, som cle behöva i sitt praktiska arbete. Den starka specialiseringen på skolstadiet, synes vara till föga gagn. om allmänbildningen skulle lida därav i så hög grad, som fallet bleve, för den händelse^ geografien folie bort ur realgymnasiets schema. Vad flickskolan beträffar, innebär kommissionens förslag otvivelaktigt en försämring i jämförelse med geografiundervisningen i den nuvarande flickskolan. Först och främst har kommissionen förkortat tiden för geografiundervisningen ined nära en timme, men vad som är värre, kommissionen har i sista klassen tagit bort geografiundervisningen. Ännu mer framträder försämringen i flickskolan av B-typ i fråga om tiden 15—2.72/22.

för ämnets inhämtande. Två veckotimmars undervisning i geografi i samtliga klasser av Å-skolan och fem timmars undervisning i B-skolans tre högsta klasser är ett önskemål, som skulle möjliggöra en mera fördjupad undervisning. Särskilt påpekas, att ämnet bör föras upp i sista klassen. Vad lyceerna angår, träffas deras otillfredsställande geografikurser av den kritik, som lämnats motsvarande kurser i gymnasierna, Professor Grönivall fäster uppmärksamheten på det nödvändiga däri, att åt de i de nuvarande läroämnena kemi och geografi på realskolans stadium ingående elementära kurserna i geologi och mineralogi hävdas en mera självständig och säker ställning inom cle ämnen, till vilka cle blivit förda. Ett bestämt antal timmar måste anslås åt clen icke vidlyftiga geologikursen, så att denna får sin erforderliga tid sig tillmätt och verkligen blir behandlad för sig utan att uppslukas av geografien. Särskilt yttrande av professor Charlier. Då man tar i betraktande clen stora betydelse, som särskilt det tyska språket har för allt vetenskapligt studium, så torde man mecl en nedsättning av timantalet till hälften av det nuvarande riskera, att de studerande vicl ankomsten till universiteten äro nästan inkompetenta att sätta sig in i cle läroböcker, som äro oundgängliga för allt examensstudium. Vad beträffar undervisningen i matematik, är jag fullt ense med kommissionen därom, att en minskning av såväl omfånget som timantalet här kan ske i clen nu meddelade kursen för latinlinjen. Men att från latinstudentens matematikkurs helt och hållet utesluta kännedom om grafisk framställning av funktioner samt serier, logaritmer och trigonometri. är dock icke lämpligt. Professor Bergman anser, att ämnena samhällslära och ekonomilära icke komma att giva mycken behållning, då lärjungarna äro för omogna för ämnena och lärarna för okunniga i desamma. Däremot anser han clet vara ett betydelsefullt framsteg, att historien lägges om från att hava varit en konungarnas och krigens historia till att bliva en folkens hisoria. Stockholms högskola. Lärarrådet. Vad språkutbildningen beträffar, fäster lärarrådet särskilt uppmärksamheten på clen enligt kommissionens förslag i inånga hänseenden otillfredsställande undervisningen i främmande språk, i synnerhet på reallinjen. Tyska språkets väsentligt försvagade ställning bereder stora svårigheter för de studenter, vilka vicl universitet eller högskolor avse att fullfölja sina vetenskapliga studier. Det är för clen speciella utbildningen av större betydelse, att de nyblivna studenterna äga goda språkkunskaper, än att cle äga kvalificerade insikter i de fackämnen, varåt de komma att ägna sig. Den biologiska speciallinjen kommer sålunda ej att få clen betydelse, som kommissionen avser. Göteborgs högskola. Lärarrådet. Språken skulle komma att inträda i en alltför snabb följd. Detta måste medföra en beklaglig sammanblandning och göra grunden i språken osäker. Redan i realskolan behöves betydligt mera tid för språkundervisningen, än clen av kommissionen förordade fyraåriga skoltypen har tillgång till. Nödvändigheten av mera undervisningstid, än kommissionen kunnat föreslå åt språkundervisningen i realskolan, framträder särdeles bjärt i fråga om tyskan. Att på så oerhört reducerad tid kunna bibringa lärjungarnas flertal

någon i clet praktiska livet användbar kunskap i detta i synnerhet i början så svåra språk är ogörligt. En dylik försvagning av realskoleutbildningen i tyska skulle i själva verket i viktiga avseenden göra realexamen oduglig såsom kompetensprov. Särskilt uttalande i fråga om geografien. För realskolan innebär förslaget ingen större nyhet: man torde kunna hoppas, att vicl realskolexamens avläggande kunskaperna i geografi skola vara något större än för närvarande. Helt annorlunda ställer sig frågan för gymnasiet. Här föreligger en väsentlig försämring. Otvivelaktigt är, att geografien hör till cle vetenskaper, som först på ett något högre stadium kunna göra sin allmänbildande betydelse fullt gällande. Geografiens stora allmänbildande betydelse sammanhänger väsentligen med clen centrala ställning, clen intager mellan cle humanistiska och naturvetenskapliga ämnena. Målet för geografiundervisningen på gymnasiet bör vara att, på grundval av den större mognad lärjungarna där besitta, skärpa deras iakttagelse- och kombinationsförmåga vicl studiet av natur- och kulturlandskapet samt fördjupa deras uppfattning om sambandet mellan naturen och människolivet. I en viktig punkt liar kommissionen föreslagit en väsentlig förbättring, i det att på clen nyspråkliga gymnasielinjen geografien skulle inträda med sammanlagt 5 veckotimmar utöver realskolans kurs. Värdet av denna förbättring synes emellertid tvivelaktigt, om den skall betalas mecl en försämring av de geografiska kunskaperna och därmed av allmänbildningen hos det stora flertalet av den högre bildningens representanter i vårt land. Skulle kommissionens förslag bli verklighet, torde i Sverige för lång tid förhoppningen att erhålla en stab av vetenskapligt utbildade geografilärare undanskjutas. Skulle v i d d e n nya skolreformens genomförande gymnasiet fortfarande få förbliva fyraårigt, så torde inga svårigheter möta att i dess undervisningsplan upptaga 5 veckotimmar för geografien. Men ej heller i ett treårigt gymnasium torde detta vara omöjligt. En veckotimme inom realskolan skulle kunna tilldelas ett annat ämne i stället för geografi, om denna timme då på gymnasiet kunde komma geografien till godo. Särskilt yttrande av professorerna Lundström och Nachmanson. Vi betvivla starkt, att den frivilliga undervisningen i latin i realskolan skall kunna lämna clet avsedda säkra grundlaget för fortsatta studier i ämnet på gymnasiet, och befara tillika, att i många realskolor, vilka icke bliva förbundna med latingyninasium. bristen på verkligt kompetenta lärarkrafter kommer att vålla allvarliga svårigheter att över huvud anordna en sådan undervisning i latin. Vi ifrågasätta starkt värdet av skrivning i grekiska, ett ämne, som endast studerats i två år. Införandet därav skulle komma att alltför ensidigt »grammatisera» undervisningen till förfång för clen allmänt kulturella prägel, som är av särskild betydelse vicl undervisningen i detta ämne. Särskilt yttrande av professor Beckman rörande undervisningen i modersmålet och filosofi. Rörande modersmålsundervisningen framhålles: att om denna i bottenskolan skulle bli så inriktad, att clen huvudsakligen asyl tade inövandet av den för de främmande språken nödvändiga grammatiska terminologien, detta vore ytterst fördärvligt både för cle barn, som skola läsa främmande språk, och naturligtvis för de övriga. Kursplanerna ge ingen anledning framhålla detta, men läroböckerna desto mer: att de föreslagna anordningarna för högstadiet i allmänhet äro förträffliga, men att det — här som eljest — är svårt att finna något samband mellan clen tid, som kommissionen vill anslå, och det arbete, som anses böra utföras på clen anslagna tiden.

228 Beträffande filosofien är det beklagligt, att logiken så helt skjutits åt sidan. Om denna får bli, vad den bör bli, en analys av sådana vetenskapliga resonemang, som lärjungarna ha erfarenhet av, så är den faktiskt både intresseväckande och lärorik. Särskilt yttrande av professor Lindroth rörande ämnet religionskunskap ä gymnasiet. Om redan det, att en lärjunge väljer den nyspråkliga eller reala linjen, i regel kan anses hänvisa på en viss läggning åt det praktiska eller det mer konkreta och påtagliga, utvecklas en sådan läggning ytterligare genom studier av cle ämnen, som på nämnda linjer äro de centrala. Men då behöves i alldeles särskild grad just på dessa »praktiska» eller mer reala linjer ämnet religionskunskap såsom motvikt mot det mer utåtriktade i cle centrala ämnena. Det vore därför synnerligen önskligt, om åt ämnet här kunde beredas någon plats även inom tredje ringen. Om det blir fråga om att ange, hur denna timme skulle kunna vinnas, vill jag blott antyda, att clet i nödfall synes vara att föredraga, att ämnet kristendom någonstädes på realskolan beskäres med en timme. Särskilt yttrande rörande undervisningen i samhällslära och ekonomilära av t. f. professor Sven Helander. Vid undervisningen i ekonomilära bör läggas till grund en lärobok, däri dels de av kommissionen framlagda problemen äro behandlade, vilka icke böra överlåtas åt läraren att på fri hand utreda, dels också några av cle viktigare problemen rörande samhällets ekonomiska organisation äro behandlade, häri ingående förutom socialpolitiken även några av huvudproblemen rörande handel, industri, bankväsen etc. Dessutom bör påpekas önskvärdheten av ekonomiska exkursioner. Av det program, som av kommissionen framlagts rörande undervisningen i samhällslära. bör den historiska inledningen och socialpolitiken överflyttas till ekonomiläran, vars timantal bör ökas till 1 1ji timme i sista gymnasieklassen. För den återstående statskunskapen bör beräknas 3/2 timme i samma klass (t. ex. 1 timme under höstterminen). Ämnets benämning bör i samband därmed ändras till ekonomilära och statskunskap, varigenom clen i detta sammanhang oriktiga benämningen samhällslära unclvikes. Särskilt yttrande av professor Jccderholm. Skolkommissionens förhoppningar att kunna genom imitativ metod i clen elementära språkundervisningen i realskolan göra någon avsevärd tidsvinst för att kompensera realskolans förkortning måste betecknas som för högt spända. Det franska språket bör icke erhålla ett icke av pedagogiska och vetenskapliga omständigheter betingat, absolut eller relativt företräde framför andra språk. Redan för närvarande äro resultaten av undervisningen i engelska vid läroverken otillfredsställande till den grad, att t. ex. endast få studerande mecl studentexamens kunskaper i engelska vid Göteborgs högskola förmå tillgodogöra sig de elementära engelska läroböcker, som cle behöva läsa i det för alla blivande lärare obligatoriska ämnet pedagogik. Ett sådant försvagande av tyskans ställning. som skolkommissionen föreslår, skulle leda till snarlika resultat för de vetenskapliga studierna för lärarutbildningen i allmänhet. Den helklassiska linjens upptagande av franska till modernt huvudspråk är olämpligt mecl hänsyn till de blivande teologernas behov av framför allt tyska. Den föreslagna biologilinjen torde kunna befaras lätt komma att utgöra en asyl för dem, vilkas förekomst på gymnasiet clet ingår i organisationsförslaget att söka förhindra. Slöjd bör ej förekomma på gymnasiet. Däremot är det önskvärt, att i någon utsträckning, särskilt på den nyspråkliga och reallinjen, tillfälle till övning i

229 det ekonomiska och tekniska livets »practical arts» bjudes, såsom bokföring, fakultativt eventuellt även andra ämnen. Det synes oriktigt att reducera logiken som skolämne till ett kapitel av psykologien. Synnerligen angeläget vore, att logiken i sin nyare form erhåller sitt fulla mått av hittillsvarande undervisning, i varje fäll V3 till a/2 av clet för ämnet i dess helhet anslagna timantalet.

K A P . IX.

Arbetets inre organisation. Synnerligen enhälligt uttalas tillfredsställelse mecl de av kom missionen föreslagna åtgärderna till ernående av större koncentration, både beträffande antalet samtidigt lästa ämnen och de olika ämnenas innehåll, besläktade och samhöriga kunskapsmoment samt undervisningstiden och lärarkrafterna, Åtskilliga anmärkningar göras likväl, till stor del gående ut på att kommissionen icke lyckats i sina detaljförslag tillämpa cle allmänna principer, den gjort gällande. Somliga mena, att kommissionen drivit koncentrationsprincipen för långt, så att den dels blivit identisk med ämnesreduktion, dels skulle komma att medföra ökat hemarbete för lärjungarna. Några anse, att de av kommissionen föreslagna kursplanerna, trots kommissionens uttalanden i kap. IV, skulle medföra ännu värre ämnesträngsel, än som för närvarande råder. Andra påpeka, att clet av kommissionen förkättrade mångläseriet icke alltid är uteslutande till skada, då det medför en rikare allmänbildning och mindre ensidighet i kunskaperna, Andra åter framhålla, att den föreslagna koncentrationen beträffande samtidigt lästa ämnen (periodläsning) skulle medföra schematekniska svårigheter och att de redan nu synnerligen arbetstyngda rektorsexpeditionerna skulle bli mer än nödvändigt vore upptagna med att utarbeta arbetsordningar. Periodläsningen bör icke drivas så långt, att samma ämne får mer än två timmar på samma dag. Ett kollegium utdömer klasslärarprincipen på alla stadier utom på det lägsta; på övriga stadier anses facklärarprincipen vara clen enda riktiga. Ett kollegium påpekar betydelsen för lärjungarna av att på skolans högre stadier komma under inflytande av olika lärarpersonligheter. Kommissionens förslag att begränsa antalet samtidigt undervisade lärjungar möter en enhällig och livlig anslutning. Åtskilliga kollegier föreslå,, att bestämmelser utfärdas, att lärjungeantalet i realskolans undervisningsavdelningar — i likhet mecl vad för närvarande gäller för clen kommunala mellanskolan •— icke får överstiga 30 och att i konsekvens därmed antalet lärjungar i gymnasiets undervisningsavdelningar icke får överstiga 25. Ett kollegium anser delning av klasser outförbar på grund av brist på lärare och undervisningslokaler. Enhälligt avstyrkes feriearbete i annan form än läsning av inhemsk eller översatt skönlitteratur samt växtinsamling. Många vilja icke hava feriearbete i någon annan form än växtinsamling. Ett kollegium ifrågasätter, om icke hemskrivningarna kunna avskaffas, möjligen med undantag för cle svenska uppsatserna. Ett kollegium påpekar, att det dagliga läxförhöret är oundvikligt utom möjligen i högsta klassen. I synnerhet flickskolorna framhålla, att cle framtida statsskolorna böra erhålla största möjliga frihet att anpassa sig efter skiftande lokala och indi-

231 yiduella förhållanden i fråga om undervisningsplaner och andra till skolornas inre arbete hörande frågor. I detta sammanhang bör lämpligen omnämnas följande av kollegiet vid samskolan i Filipstad framförda synpunkter: Betyg böra utdelas endast vid vårterminens slut. Varningarna böra förläggas till höstterminens slut, varje lärare obetaget att när som helst lämna meddelande till hemmet om lärjunges bristande kunskaper. Vitsord bör jämväl givas i ordning och hållning. Kollegiet ifrågasätter, om vitsord i flit bör förekomma. Årsavslutningen bör få karaktären av en skolans fest; examenslektionerna böra såsom meningslösa borttagas.

K A P . X.

Inträdesprövningar och

flyttniiigsbestämmelser.

Inträdesprövningar i allmänhet. De av skolkommissionen föreslagna inträdesprövningarna hava blivit föremål för mer eller mindre skarp kritik från flertalet av dem, som yttrat sig om förslaget i berörda avseende. Allmänt framhålles därvid svårigheten för vederbörande lärare att vid djdika prövningar säkert utröna de inträdessökandes kunskaper ävensom omöjligheten att riktigt bedöma deras förutsättningar för fortsatta studier. Stor fara vore, att de mera ensidigt eller senare utvecklade begåvningarna skulle komma att bliva utestängda från den högre skolundervisningen. Åtskilliga betona därför också det ödesdigra ansvar, som vid tillämpande av kommissionens förslag rörande dylika prövningar skulle vila på lärarna, samt att förslagets genomförande i ifrågavarande hänseende icke skulle leda till cle verkliga begåvningarnas tillvaratagande. Vidare göra somliga gällande, att följden skulle bliva inrättandet av särskilda preparandkurser, varigenom de förmögnas barn, som ägde möjlighet att genomgå dylika, skulle komina i en mera gynnad ställning. Många framhålla ock, att förslagets tillämpande innebure en kränkning av föräldrarnas rätt att själva bestämma över sina barns uppfostran. Därjämte betona flera i sina uttalanden, att framgången i livet icke beror enbart på studiebegåvning, utan att jämväl vissa karaktärsegenskaper vore av stor vikt, ävensom att för uppehållandet av vissa poster i samhället det fordrades viss allmänbildning, men däremot icke någon högre grad av studiebegåvning. Vid ett par kommunala mellanskolor uttala sig vederbörande dock i tillstyrkande riktning beträffande de föreslagna inträdesprövningarna. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Gävle anför, att kollegiet inför vissa av kommissionen föreslagna gallringsanordningar måste stanna mecl en viss tvekan över deras lämplighet och utförbarhet. Särskilt gällde detta om de förstånds- och intelligensprövningar, vilka kommissionen tänkt sig såsom moment av inträdesprövningen såväl till realskolan som i ännu högre grad till gymnasiet. Kollegiet ville framhålla, att mycket stora, för att inte säga oövervinneliga svårigheter komme att möta vid clen praktiska tillämpningen av kommissionens direktiv för inträdesprövningarna. Det kunde mycket väl tänkas fall, då den inträdessökande visade sig äga fullt approbabla kunskaper, men redde sig dåligt i själva intelligensprovet. Detta senare förhållande kunde bero på mindre god begåvning, trots vilken vederbörande tack vare flit och samvetsgrannhet lyckats inhämta de föreskrivna kunskaperna. Ett underkännande i sådant fall kunde försvaras enligt kommissionens direktiv, men skulle tydligen innebära en stor orättvisa. Men den ogynnsamma utgången av intelligensprovet behövde ej nödvändigtvis bero på mindre god intelligens hos den

233 prövande, clen kunde förklaras av en viss tröghet i reagensen, som komme den prövandes förståndsutveckling att framstå i en ogynnsammare dager än vad clen i själva verket förtjänade. Även i ett sådant fall vore risken av ett felaktigt eller mindre rättvist bedömande av aspiranten stor. Begåvningen vore som bekant av högst skiftande natur; hos vissa individer vore clen mera ytlig, men rörlig och hade lätt att göra sig gällande, hos andra ginge den mera på djupet, mognade trögare och vore därför svårare att komma under fund med. Det vore tydligt, att intelligenstyper av det förra slaget skulle vid en kortvarig prövning komina att bli betydligt gynnsammare ställda än sådana av clet senare slaget. Härtill komme, att begåvningen hos många individer gjorde sig gällande först vid mera framskriden ålder. Det vore väl beklagligt, om en så utrustad elev, tack vare den olyckliga utgången av ett enstaka intelligensprov, företaget under en ogynnsam period, skulle för alltid utestängas från en bana, för vilken förutsättningar i hög grad. om än sent framträdande, förefunnes. — Enligt kollegiets mening vore så stora risker förbundna med dessa intelligensprövningar, att det för sin del bestämt avst5'rkte dem. Inträdesprövningarna borde fortfarande endast omfatta kunskaperna. Skulle vid dessas inhämtande flit och samvetsgrannhet delvis ha fått utfylla eventuella brister i begåvningen, så behövde detta ej innebära, att aspirantens allmänna studieförutsättningar vore undermåliga. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Strängnäs yttrar, att kollegiet ej kunde underlåta att rikta en allvarlig anmärkning mot det av kommissionen föreslagna skärpta examensväsendet och alldeles särskilt mot det sätt, på vilket kommissionen tänkte sig inträdesproven till realskola och gymnasium anordnade. Med framhållande av cle föreslagna intelligensprövningarnas vanskligheter uttalar kollegiet, att det låge en kulturfara i att från läroverken lätteligen lärjungar kunde komina att utestängas, vilkas begåvning vore djup och originell, men vilka saknade de egenskaper, som gjorde clet möjligt att lysa i en examen. Det inträffade även ofta, att begåvningen, ehuru den vore obestridlig, vaknade sent, kanske först sedan läroverkets portar obevekligt stängts för vederbörande. Det vore alltså ett tungt och ödesdigert ansvar, som drabbade den lärare, som fått till uppgift att döma angående förekomsten eller icke av studiebegåvning hos en inträdessökande. Läroverkslärarna borde förskonas från en så svår uppgift, Kollegiet vid realskolan i Kristinehamn uttalar, att clen, som hade någon erfarenhet av det resultat, som presterades vid vare sig en inträdesprövning eller i allmänhet en prövning mod barn inom realskolans åldersgrupper, måste med största bävan tänka på det betydande ansvar, som skulle komma att vila på den eller dem, som i sista hand hade att avgöra, huruvida en inträdessökande skulle godkännas eller ej. Och detta ansvar bleve så mycket större, som man måste så att säga etikettera den prövade såsom »begåvad» eller »obegåvad». Denna inträdesprövning bleve verkligen »den stora mönstringen för livet» för mången gosse eller flicka. J u mera rigorös prövningen vore och ju mera avgörande för den unges hela framtid dess utgång bleve, desto mer enerverande skulle tillställningen bliva för åtminstone den mera känsliga inträdessökanden. Visserligen skulle enligt förslaget clen avlämnande läraren giva sitt skriftliga och möjligen även muntliga omdöme om den inträdessökandes begåvning m. m., men detta omdöme borde och finge ej vara bindande, utan endast tjäna till ledning. Man visste genom erfarenheten, huru ofta misstag beginges, då clet gällde att efter rätt så ingående kännedom om en gosse bedöma hans begåvning, och huru den verkliga begåvningen bleve märkbar först vid rätt sen ålder, kanske först vid 16 ä 20 års åldern, huru inånga yttre förhållanden kunde medverka till att det ena barnet kunde vid en viss ålder ge intryck av en rätt god begåvning men sedan visa sig ej på långt

när hålla, vad clet i detta avseende förut lovat, under clet att ett annat barn, kanske genom inträdda gynnsammare yttre omständigheter eller vissa psykiska moment, kunde visa sig äga en begåvning, som även den mest erfarne barnpsykolog ej förut kunnat ana. Ocb att detta svåra val skulle ske lättare vicl 13 års åldern än vicl 10 års åldern, vore ingalunda bevisat. Tvärtom ansåge ju cle mest framstående och erfarna både pedagoger, barnpsykologer och läkare, att 10 års åldern i clet avseendet torde vara en lämpligare tidpunkt än 13 års åldern, särskilt på grund av vissa vid den senare åldern framträdande störande moment. Kollegiet vicl realskolan i Landskrona framhåller, att kravet på begåvningsurval fullt effektivt kunde tillgodoses mecl gällande prövningsanordningar och icke finge gå till överdrift. En examen rigorosum, sådan kommissionen föresloge såsom gallringsmedel vid inträde i realskola, vore ett psykologiskt oting. som skulle bliva en själstortyr för barnen, medföra de grövsta misstag och därmed de mest flagranta orättvisor, för att nu icke tala om att kommissionens organisatoriska enlietsskola genom införandet av dylik examen ohjälpligt sönderbrötes. Vidare skulle ett dylikt utlämnande av cle ungas framtid åt clen examinerande lärarens avgörande å ena sidan pålägga läraren ett ansvar, som väl få lärare skulle våga påtaga sig, och å andra sidan innebära en hjärtlös kränkning av föräldrars naturliga rättighet att giva sina barn bästa möjliga uppfostran. Härtill komme, att för tillfredsställande skötsel av ett flertal poster i livet visserligen fordrades läroverksutbildning men ingalunda verklig studiebegåvning, och det skulle vara ett svårt socialekonomiskt missgrepp att beröva alla, som icke vid en rigorös inträdesprövning tycktes äga verklig studiebegåvning, möjlighet att inträda i och vinna utbildning vicl läroverk. Kommissionens extrema fordran på begåvningsurval skulle obehörigt gynna rikemans barn, som på grund av gynnsammare uppväxtmiljö och bättre råd till behövlig preparation hade större utsikt än fattigmans barn att bestå i en rigorös prövning, och i varje fall tendera att befolka läroverken med en intelligensaristokrati, som nog kunde göra sig bra i skolan men i talrika fall stå sig slätt inför livets praktiska uppgifter, där helt andra egenskaper än verklig studiebegåvning kunde visa sig oumbärliga. Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Höganäs anför, att kollegiet ej kunde biträda kommissionens rigorösa inträdes- och flyttningsbestämmelser. Det vore enligt kollegiets erfarenhet omöjligt att för en rad år framåt bestämt uttala sig om en elevs karaktär och studiebegåvning. Kollegiet vore fullt förvissat om att därest kommissionens förslag på denna punkt ginge igenom, skulle de driftiga medelmåttorna i skolan bli gynnade. De ensidigt begåvade komme ohjälpligt till korta. En möjlighet vore, att ett eller flera underbetyg finge kompenseras genom ett eller flera kraftiga överbetyg. Andra utvägar kunde säkert också uttänkas. Kollegiet vicl elementarläroverket för flickor i Borås förmenar, att prövningsoch examensväsendet skulle komma att förrycka arbetsglädjen och arbetslugnet. Kollegiet ansåge det omöjligt att bedöma, om barn i 12—13 års åldern ägde förutsättningar för att fortsätta sina studier. Därför uttalade kollegiet önskvärdheten av att barn, som misslyckats vid första prövningen, måtte lämnas möjlighet att undergå förnyad prövning.. Kollegiet vicl Karlshamns elementarläroverk för flickor framhåller angående inträdesprövningar till realskolan, respektive flickskolan av A-typ och lyceet, clen oerhörda svårigheten i att rättvist avgöra, huruvida ett barn vore studiebegåvat eller ej. Minneskunskap skulle nog i många fall komma att gälla som bevis på begåvning. Misstag i mängd komme säkert att göras. För att ett sådant misstag ej skulle ödelägga en persons hela liv, borde möjlighet finnas att även pröva in till annan klass än den första i de högre skolorna eller att

235 fä åtnjuta undervisning i privatskola, som ledde fram till gymnasiet. Inträdesprövningar från en 6-klassig bottenskola till den högre skolan bleve särskilt svara för det stora flertalet av landsbygdens barn, vilka vore hänvisade till folkskolor av lägre typ, ej skickade att meddela den för clen högre skolan grundläggande undervisningen. En inträdesexamen efter genomgång av 6 klasser vicl folkskida av lägre typ skulle tydligen nödvändiggöra en betydlig kompletteringsläsning, vilket ju bleve mycket betungande för cle fattigare hemmen. Kollegiet uttalade vidare som sitt önskemål, att större möjligheter bereddes för övergång från någon av flickskolornas högre klasser till gymnasiet. Kollegiet vicl Anna Sandströms skola i Stockholm uttalar, att clet låge något beklämmande däri, att till och med den egentliga barndomen skulle indragas i kampen för tillvaron genom att skolan redan på ett lågt stadium ställdes inför uppgiften att förbereda för karriär. Då de föreslagna prövningarna vid övergången från en läroverksform till en annan skulle komina att bli av avgörande natur, uppstode fara för läxläsningskonkurrens, en tävlan, som enligt all erfarenhet bleve gynnande för lärjungar med övervägande receptiv begåvning och ogynnsam för cle mera självständigt och aktivt lagda naturerna, just för dem, hos vilka de skapande gåvorna ofta innebodde. Varje lärare visste dessutom, att resultatet av en prövning kunde vara högst missvisande. Med hänsyn till olikheten i utvecklingstempo hos olika individer syntes det kollegiet över huvud taget orimligt, att man på något visst skol- eller åldersstadium skulle kunna på förhand utrannsaka clet livsdugliga hos varje samhällsindivid och anvisa honom den plats, vartill hans begåvning och egenskaper gjorde honom bäst skickad. Kollegiet vid Söderhamns elementarläroverk för flickor framhåller i fråga om gallring av elevmaterialet genom inträdesprövning som sin på erfarenhet grundade bestämda uppfattning, att lärare icke kunde påtaga sig ansvaret att genom värdesättning av elevernas begåvning och anlag på det sätt, kommissionen anbefallt, bestämma över deras framtid, då prövningar ofta vore vilseledande och bedömandet försvårades genom barns olika temperament, tidigare eller senare vaknande intresse samt ej minst, genom själva arten av begåvningen. Sällan hade specialbegåvningar varit skolljus, och sällan hölle skolljusen, vad cle lovade. Just specialbegåvningarna komme troligen genom den föreslagna gallringen att utestängas, detta ej minst genom de stränga flyttningsbestämmelserna i såväl realskolan som gymnasiet och lyceet. Likaså skulle, så länge studentexamen krävdes som villkor för tillträde till även andra levnadsbanor än studiebanan, en del exempelvis chefs- och organisationsbegåvningar, affärsbegåvningar och andra närmare det praktiska livet liggande begåvningar icke komma att göra sig gällande. Kollegiet vicl Saltsjöbadens samskola anser clet tvivelaktigt, om clen ståndscirkulation nedåt, som enligt kommissionen skulle vinnas genom strängare inträdesprövningar och större stränghet mot de obegåvade inom den högre skolan. därigenom skulle åstadkommas. Gallringen skulle drabba icke blott rikemans utan även fattigmans barn. — Till följd av den stora tillströmningen av inträdessökande till läroverken i Stockholm hade gallringen där måst i hög grad skärpas. Där hade de från folkskolorna intagna avsevärt minskats, då cle i konkurrensen om platserna legat under för dem, som av mera bemedlade föräldrar anförtrotts åt privatskolor, vilka så gott som uteslutande inriktat sitt arbete på att förbereda för inträdesprövningarna till läroverken. Alltså verkningar, som ingalunda överensstämde mecl cle av kommissionen avsedda. J u högre inträdesfordringarna ställdes, i desto större utsträckning komme preparandskolorna att användas, och de mindre bemedlade begåvningarna bleve trots allt utestängda. Styrelsen för Landskrona stads gymnasium anför, att kommissionen förbi-

såge, att även om densamma lyckades genomföra sin avsikt att från studiebanan utestänga ett antal teoretiskt obegåvade men ekonomiskt välsituerade lärjungar, detta i och för sig icke skulle göra det lättare för fattiga och begåvade ynglingar att intaga cle förras platser. Huvudfelet i kommissionens betraktelsesätt vore, att kommissionen sett frågan ur skolans synpunkt och icke ur livets. I skolan vore studiebegåvningen dominerande, men så vore det icke ute i livet. Där bleve andra egenskaper: flit, arbetsförmåga, plikttrohet, noggrannhet, försiktighet, sanningskärlek o. s. v. samt framför allt denna obestämda intellektuella egenskap, som bäst betecknades mecl orden sunt bondförstånd, de avgörande. Frågan kunde också, vilket kommissionen lämnat fullständigt obeaktat, ses ur en social-biologisk synvinkel, och självmant framträdde då clen synpunkten, att ett alltför kraftigt framdragande från cle djupa leden av alla naturliga begåvningar och deras placerande i de högsta samhällslagren vore en fara för upprätthållandet av rasegenskaperna inom folket. De högre samhällsskikten uppvisade numera en så låg nativitet, att de icke på långt när rekryterade sig själva. En lång studie- och utbildningstid med äktenskapets framskjutande för männen till mellan 40 och 50 års åldern hade i förening med de onaturligt ökade kostnaderna för barnens uppfostran på några årtionden väsentligen bidragit till denna omvälvning. En intelligent arbetare, som hacle många duktiga barn, gjorde på sin plats i livet sitt land större gagn, än om han såsom nog så skicklig högre ämbetsman, skuldsatt och skamfilad av nödtvunget ungkarlsstånd, ginge ut ur livet utan att lämna barn efter sig. E t t stort antal av statens folkskolinspektörer hava kraftigt uttalat sig mot de föreslagna inträdesprövningarna såväl till realskolan som till gymnasiet. Åtminstone borde en viss försiktighet iakttagas vicl clet s. k. begåvningsurvalet. Sålunda 5'ttrar folkskolinspektör Th. Brandt, att cle drygt tilltagna lärokurserna, de stränga examens- och flyttningsbestämmelserna m. m. vittnade om en alltför hög värdesättning av den rena intelligensen. För en statens tjänsteman vore dock moraliska egenskaper såsom arbetsamhet, rättskaffenshet. plikttrohet m. fl. fullt lika viktiga, En skolorganisation, som avsåge att utbilda sådana tjänstemän, borde därför innesluta möjlighet även för clen medelmåttiga begåvningen, där den vore förenad med moraliska kvalifikationer, att komma fram studievägen. Där mogenhetsexamen, såsom ofta vore fallet, blott avsåge att utgöra ett kriterium på högre allmänbildning, vore ett dylikt krav ännu mera berättigat. Som medel att hindra en alltför stark tillströmning till studiebanan vore clen av kommissionen beträdda vägen mecl dess rigorösa examensoch flyttningsbestämmelser föga tilltalande. Sådant reglerades bäst av livet självt i enlighet med lagarna för tillgång och efterfrågan. I den mån som de praktiska verksamhetsgrenarna gåve bättre och säkrare utkomstmöjligheter, torde ock tillströmningen till studiebanan avtaga utan speciella statsåtgärder, vilka, huru cle än utformades, dock bleve en hämsko på clen ur synpunkten av samhällets egen välfärd så omistliga individuella friheten. Folkskolinspektör Torbiörnsson anför, att han för sin del icke kände något förslag, som vore så ägnat att hindra begåvningarna som kommissionens, och han trodde icke, om man med största flit ansträngde sig att finna ut ett sätt för att främja medelmåttan och hindra begåvningen, att man för detta ändamål kunde få fram ett bättre förslag än kommissionen. Den receptiva begåvningen misslyckades ofta ute i livet, enär de receptivt begåvade icke från ungdomsåren blivit vanda vid träget och uthålligt arbete. Den produktiva begåvningen, som ofta vore ensidig och sent utvecklad, skulle komma att utgallras vid inträdesprövningen. Även åtskilliga domkapitel uttala sig kraftigt mot förslaget om inträdesprövningar. Majoriteten av domkapitlet i Växjö förordar de nuvarande gallrings-

237 metoderna, varvid gallring sker klass efter klass, allteftersom lärare och föräldrar komma till insikt om lärjungarnas förmåga och egenskaper. Dock anser en ledamot av nämnda domkapitel (lektor Cavallin), att det vore riktigt och tillbörligt, att lärjungematerialet gallrades på mera rationellt sätt än nu skedde, då clet ofta i första rummet vore föräldrarnas ekonomiska och sociala ställning, som avgjorde gallringen. I liknande riktning uttalar sig jämväl en ledamot av kollegiet vid folkskoleseminariet i Linköping (lektor Setterberg). Kommissionens gallrings- och examensförslag vore enligt dennes åsikt ett steg i rätt riktning, och om clet nu ginge igenom, skulle clet efter ytterligare erfarenhet kunna ge uppslag till nya reformer. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Kalmar yttrar, att mot kommissionens plan för »begåvningarnas tillvaratagande» reste sig enligt kollegiets mening synnerligen starka betänkligheter. Systemet med prövningar och examina skulle säkerligen inte leda till det mål, som åsyftades. Det skulle möjliggöra ett utväljande av »skolbegåvningarna», av medelmåttorna, under clet att cle värdefullaste, cle mera säregna begåvningarna, mången gång skulle bli uteslutna. Få torde säkerligen också de lärare vara, som vore vuxna uppgiften och vore villiga att påtaga sig ansvaret för ett för barnens hela framtid så avgörande ingripande som detta genom skolan verkställda begåvningsurval. •— Men även om clet vore möjligt att med hjälp av den ifrågavarande metoden göra ett riktigt urval, så förefölle själva sättet likväl ur flera synpunkter olyck-' ligt. För det första syntes detta säkerligen kunna medföra ett otillbörligt intrång på föräldrarnas bestämmanderätt över sina barn; och vidare skulle clet mecl största sannolikhet komma att framkalla ett överskattande av de teoretiska begåvningarna, medan cle i verkligheten lika värdefulla praktiska begåvningarna skulle i det allmänna medvetandet bliva undervärderade. Slutligen torde clet ej kunna anses annat än mycket olyckligt, om vissa samhällsmedlemmar genom avläggande av bestämda examina bleve officiellt hallstämplade som »begåvade». Då nämligen begåvningen som sådan, enligt vad all erfarenhet nogsamt visade, ingalunda utgjorde någon garanti för vare sig moraliskt värde eller socialt sinne och handlingssätt, vore en begåvningarnas diktatur lika olämplig som varje annat klassvälde. —- Om alltså på nu angivna grunder de av kommissionen föreslagna prövningar och examina måste anses betänkliga, så kunde ur rent pedagogisk synpunkt icke mindre allvarliga invändningar riktas mot hela examensväsendet. Kollegiet ansåge uppenbart, att dessa återkommande prövningar och examina — ej mindre än 3 före studentexamen — måste komma att utöva ett högst ogynnsamt inflytande både på arbetsdugligheten i skolan och på lärjungarnas fysiska och psykiska välbefinnande. Kollegiet ville för sin del livligt framhålla nödvändigheten av att examensväsendet i möjligaste mån reducerades. Kollegiet vicl folkskoleseminariet i Härnösand yttrar, att om i enlighet med kommissionens förslag läroverkens inträdesprövning förlades till ett högre åldersstadium och framför allt gjordes med hänsyn till sitt syfte effektivare, syntes det, som om detta i förening med cle av kommissionen föreslagna strängare flyttningsbestämmelserna skulle innebära en bestämd garanti för att läroverken därefter komme att tillförsäkras ett genomsnittligt mera studiebegåvat lärjungematerial än för närvarande, vilket helt naturligt komme att betyda mycket för möjligheten att hålla studienivån hög vicl läroverken. Flertalet av folkskoleseminariernas lärarkollegier uttala sig dock ganska bestämt mot cle föreslagna inträdesprövningarna. Inträdesprövning till realskolan. Vad särskilt inträdesprövningen till realskolan beträffar, förordar flertalet bibehållandet av nämnda inträdesprövning.

238 Vicl några kommunala mellanskolor uttala sig dock vederbörande för att inga inträdesprövningar till realskolan skulle äga rum. Den av kommissionen föreslagna skärpningen av densamma avstyrkes i de flesta fall. Denna prövning borde i huvudsak enligt flertalets åsikt avse utrönande av de inträdessökandes kunskaper. — Kollegiet vicl högre realläroverket i Göteborg instämmer med kommissionen däri, att någon minimiålder för inträde i läroverket ej borde fixeras, och även däruti, att en bestämd maximiålder fastställdes för inträde i 1 :a klassen. Själva inträdesprövningen funne kollegiet böra försiggå i huvudsaklig överensstämmelse med hittills följda normer, dock, såsom kommissionen f'öresloge, i visst samarbete med lärare i de skolor, från vilka eleverna sökte sig in i läroverket; likaså instämde kollegiet i att prövningen alldeles särskilt borde inriktas på sådana ämnen (modersmålet och matematik), vilka kunde anses vara ägnade att ge säkrare hållpunkter för bedömande av den inträdessökandes förmåga att följa undervisningen. — Kollegiet vid högre realläroverket å Norrmalm i Stockholm anför, att kollegiet beträffande intradesprövningen till realskolan måste uttala sig emot att en diskretionär prövning av mer djupgående art anordnades, då tillförlitligheten av en sådan prövning vicl denna ålder måste bliva ytterligt liten. Ett objektivt omdöme om de inträdessökande torde endast kunna erhållas genom prövning huvudsakligen av deras kunskaper. Kollegiet ville framhålla, att ju högre åldern vore. ju större kunskapsstoff prövningen måste omfatta, desto mer krävande och långvarig och mera beroende av tillfälligheter måste clen bliva, desto vanskligare den prövande lärarens uppgift att på kort tid utröna clen prövandes verkliga kunskapsmått. Kollegiet vid Linköpings elementarläroverk för flickor påpekar angående inträdesprövning till realskolan, att någon kännedom om elevernas språkbegåvning icke kunde vinnas genom berörda prövning. — Inträdesprövningen till den högre skolan med det därmed sammanhängande förberedande arbetet skulle — framhåller kollegiet vid Oskarsskolan i Stockholm — förläggas till en tidpunkt i barnets liv, som i psykiskt och fysiskt avseende vore den minst lämpliga. Detta gällde alldeles särskilt i fråga om flickorna. Domkapitlet i Strängnäs yttrar, att förslaget beträffande clen föreslagna inträdesprövningen till realskolan för utrönande av den inträdessökandes förutsättningar för fortsatta teoretiska studier vore föga lyckligt. Domkapitlet kunde ej dela kommissionens tro på möjligheten att genom urval på föreslaget sätt få fram ett ur begåvningssynpunkt jämnare lärjungematerial, icke ens om den föreslagna prövningen ställdes under kontroll av censorer, utsända. av Skolöverstyrelsen, såsom det föreslagits. Skulle folkskolan vara för svagför att utgöra underlaget för realskolan, så borde folkskolundervisningen bättre övervakas. Styrelsen för kommunala mellanskolan å Lidingön ställer sig avgjort tveksam inför kommissionens förslag till strängare utgallring av barn. som från folkskolan skola tillåtas fortsätta i realskolan. En dylik gallring vid 12- ä 13-årsåldern och därmed följande uppdelning av barnen i »begåvade» och »icke begåvade», av vilka de senare skulle avstängas från möjligheten att förvärva. högre teoretisk utbildning, kunde ej vara riktig. Dels vore de olike begåvningarna då ej så utpräglade, att icke en dylik särskiljning skulle bliva i högsta grad orättvis, dels förefölle clet styrelsen, som om clet vore väl hårt att förmena föräldrar att giva bästa teoretiska underbyggnad åt sina barn, även om dessa vicl prövningstillfället måhända ej ansåges fylla det mått, som vid en sträng tillämpning av inträdesfordringarna kunde utkrävas såväl i kunskaper som uppfattningsförmåga. Det vore en allmän åsikt bland lärare i nuvarande nederskola, att inträdesprovet många gånger kunde vara i hög grad missvisande. Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Tomelilla yttrar, att inträdesprov-

239 ningar till realskolan ovillkorligen borde äga rum såväl vicl vårterminens slut som vicl höstterminens början, emedan landsbygdens folkskolor på rätt så skilda tider avslutade sina läsår och emedan möjlighet borde lämnas en på våren underkänd inträdessökande att kunna bliva godkänd på hösten. Kollegiet vicl kommunala -mellanskolan i Tranås anser, att på inga som helst villkor några enhetliga för hela riket gemensamma inträdesprövningar från den eventuella bottenskolans högsta klass till närmast högre skolforms lägsta klass må. införas. Den nuvarande anordningen av dessa prövningar skulle bibehållas. Styrelsen för kommunala mellanskolan i Sölvesborg yttrar, att mot de stränga inträdesprövningarna till realskolan och gymnasiet måste bestämd gensaga uttalas, så mycket mer som intet fog för desamma kunde anföras. Ått prov för inträde i realskolan måste finnas, finge man medgiva, särskilt på clen grund, att skoldistrikten i regeln komme att innefatta flera folkskolor. Prövningar av clen art, som nu holies, torde emellertid jämväl för framtiden vara fullt tillfredsställande. Möjlighet torde emellertid böra tillerkännas skolst5'relse att i fall. där så läte sig göra utan förfång för annan lärjunges rätt till lika bedömande, anordna proven i folkskolan av lärjungarnas egna lärare under kontroll och censur av realskolans lärare och eventuellt av ombud från högsta skolmyndigheten. Andra vitsord än nu förekommande torde ej böra avfordras lärjungarnas dittillsvarande lärare. Folkskolinspcktör Sehlin yttrar, att tanken på att kvalificerat avgångsbetyg från folkskolan utan vidare skulle gälla för inträde i den högre skolan, under clet att inträdesprov skulle anställas endast mecl dem, som icke erhållit sådant betyg, måhända torde vara värd beaktande. Folkskolans lärare borde beredas tillfälle att vicl inträdesprovet ge uttryck för den sökandes lämplighet och begåvning för fortsatta studier. Folkskolinspektör Lindahl gör gällande, att faran av realskolans och inträdesjirövningens press på folkskolan skulle i någon mån avlägsnas därigenom, att inträclesprövningen till realskolan ej så mycket omfattade cle läroämnen, i vilka kunskapsstoffet kunde kontrolleras genom inpluggade fakta och data och i vilka för övrigt samma kurser, ehuru mera omfattande, skulle genomgås i realskolan, utan huvudsakligen cle läroämnen, i vilka undervisningen resulterade i bestämda formella färdigheter, som realskolan i sin undervisning måste utgå från. Lämpligt vore t. ex., att inträclesprövningen för barn från folkskola inskränktes till läsning, skrivning och räkning. Folkskolinspektör Thomé framhåller, att en åtgärd för minskande av läroverkets tryck på folkskolan vore t, ex.. att den av kommissionen föreslagna inträdesprövningen till realskolan ändrades, så att den beträffande elever från offentliga undervisningsanstalter komme att omfatta exempelvis endast ämnena modersmålet och matematik. Härigenom skulle också en liten lättnad i clet klandrade examensväsendet ske. Vidare framhålles av folkskolinspcktör Hilén, att aspiranterna från folkskolan torde bli orättvist handikapade av konkurrenter, som genomgått privatskolor, vilka anlagt sin undervisning efter ensidiga tentamenssynpunkter. Dels på grund därav, dels och icke minst emedan en tentamen för barn ej borde vara mera rigorös, än nöden krävde, kunde man mecl skäl ifrågasätta, om ej tentamen i svenska språkets olika grenar samt i räkning borde vara nog för en inträdessökande. som med goda vitsord fullständigt genomgått av staten understödd och kontrollerad 6-årig skola. Folkskolinspektör Kjellmark yttrar, att clen fara, som låge i en för strängt skedd gallring och utgallring av cle för studier mindre väl begåvade, i praktiken torde komma att reduceras till ett minimum. Det låge beträffande denna gallring en viss orättvisa däri, att blott cle, som redan som barn hacle lätt för sig

240 i skolan, släpptes fram på studiebanan. Ej få barn vore sent utvecklade, och ganska många hade speciell begåvning i viss riktning. Det vore en orättvisa mot dessa individer själva och en förlust för kulturen, om de ej finge komma till sin rätt. Även vore det en orättvisa, om föräldrar, som önskade att åt sina barn, även om dessa ej vore s. k. begåvningar, förvärva högre bildning, ej skulle ha möjlighet att giva dem sådan i offentliga skolor. Men för sin del vore han säker på att kommissionens förslag ej hade utestängt: möjligheterna för dessa kategorier, och om också för en ytlig betraktare förslaget beträffande gallring syntes rigoröst, så beror det på att förslaget väl i detta avseende endast kunnat skisseras. I praktiken torde förhållandet bli ungefär såsom hittills. Folkskolinspektör Linden anför, att frågan om begåvningsurvalet mött stora betänkligheter. Önskligt hade ju varit, om man hade kunnat undgå särskilt prövningen vicl övergång från folkskola till realskola. Instämde dock i stort sett med förslaget beträffande denna prövning och övriga föreslagna prövningar. De torde emellertid ej behöva tagas alltför rigoristiskt. Folk skolinspektör Hofstedt yttrar, att det vore av vikt, att inträdesprövningen till realskolan så anordnades, att den medgåve olika sidor av den inträdessökandes aidag och allmänna läggning att komma till synes och alltså icke i första rummet avsåge att konstatera förekomsten av ett visst minnesförråd av kunskaper. Därest nämnda prövning anordnades i ungefärlig överensstämmelse med de av kommissionen uppdragna riktlinjerna, syntes ingen större risk föreligga, varken för att den i sina resultat skulle bliva missvisande eller för att vid urvalet av lärjungar till realskolan obehöriga synpunkter skulle komma att göra sig gällande. Folkskolinspektör Andersson finner clen föreslagna inträclesprövningen till realskolan vara ofrånkomlig med hänsyn till clen olikhet, som vore rådande beträffande cle till detta stadium förberedande skolorna. Intet torde vara att erinra mot de för denna prövning föreslagna anordningarna. Kollegiet vicl kommunala mellanskolan i Lindesberg anser, att stadgemässigt borde fastslås, att inträdesprovet till realskolans l:a klass skulle omfatta skriftlig reproduktion, rättskrivning, innanläsning och grammatik. Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Ludvika yttrar, att inträdesprövningen borde begränsas till att omfatta räkning och svenska. I clet senare ämnet skulle särskilda prov göras i rättskrivning, satslösning och innanläsning. Vid detta sistnämnda prov borde eleverna få visa sin förmåga att muntligen återge clet lästa. Dubbla prov skulle anordnas i räkning och rättskrivning. Kollegiet och styrelsen vicl kommunala mellanskolan i Nederkalix anföra, att, vad inträdesprövningarna till realskolans första klass beträffar, borde vicl dessa prövningar huvudvikten läggas vicl kunskaperna i svenska och matematik, i vilka ämnen skriftliga prov borde förekomma. För att prövningen må bliva i största möjliga mån likformig vid rikets alla realskolor, borde enligt kollegiets och styrelsens mening Skolöverstyrelsen bestämma uppgifterna för dessa skriftliga prov. Kollegiet, vicl kommunala mellanskolan i Norrköping framhåller, att övergången från folkskolans fjärde till realskolans första klass borde vara förenad med tentamen blott i sådana ämnen, där lärjungarnas allmänna mognad bäst kunde bedömas, förslagsvis blott svenska och matematik. ' Ämneskonferensen i modersmålet vid kommunala mellanskolan i Nässjö uttalar sig för lämpligheten av att vid inträdesprövning i modersmålet till klass 1 utöver rättskrivningsprovet även ett reproduktionsprov måtte föreläggas de inträdessökande, ett prov som mera vore ägnat att utvisa lärjungarnas allmänna intelligens och mognad. Ämneskonferensen i matematik vid sistnämnda kommunala mellanskola ytt-

241 rar, att om som villkor för godkänd inträdesprövning skulle fordras ingående kunskaper i allt, som hörde till matematikkursen i folkskola litt. A., vilket vore nödvändigt enligt kommissionens förslag, följden torde bli, att en ännu större del av de inträ.dessökande måste underkännas än vad som nu vore fallet. Det vore då sannolikt, att matematikundervisningen i folkskolans högsta klass på många håll skulle urarta till en ren examensdrill för att undvika ett dåligt resultat vid inträclesprövningen i realskolan, ett tryck uppifrån, som enligt kommissionen ej finge förekomma inom undervisningen. Kollegiet vicl kommunala mellanskolan i Stora Tuna framhåller, att inträdesprövningarna till klass 1 borde omfatta skriftlig prövning i svenska, matematik och historia. Svenska och matematik torde vara i särskild grad ägnade att visa clen allmänna studiebegåvningen, och historia borde medtagas såsom representant för cle ämnen, som fordrade minneskunskap, och såsom särskilt ägnat att visa förmågan att kunna översiktligt sammanhålla clet inhämtade kunskapsstoffet. Ett par kollegier vicl allmänna läroverk uttala sig för utsträckning av tiden för inträclesprövningen till realskolans första klass. Så framkastar kollegiet vicl realskolan i Oskarshamn tanken på prövningarnas utsträckning för cle inträdessökancle till en hel vecka, då prövningen kunde fortgå under cle lugna former, som kännetecknade clet normala veckoarbetet i en klass. Samarhete mellan avlämnande och mottagande lärare. Den av kommissionen föreslagna samverkan mellan folkskolans och realskolans lärare har i åtskilliga^ uttalanden från olika synpunkter blivit föremål för kritisk värdesättning. Kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Ystad ifrågasätter nyttan och nödvändigheten av clen stora apparaten vicl elevernas intagande i realskolan. Det borde räcka mecl betyg från folkskolan jämte statistik över de utdelade betygen. Att elevernas förra lärare sattes i tillfälle att muntligen yttra sig vicl det sammanträde, där inträdesproven bedömdes, vore givetvis nyttigt och lämpligt, där det av praktiska skäl kunde genomföras. Kollegiet vid realskolan i Oskarshamn anför, att kollegiet finner det föreslagna samarbetet mellan avlämnande och mottagande lärare vid inträclesprövningen till realskolans första klass olämpligt, då ett sådant samarbete på många orter över huvud taget icke kunde komma till stånd och då det på orter, där det kunde möjliggöras, i allmänhet ändock icke kunde omfatta alla inträdessökande. Det mål, varåt det föreslagna samarbetet syftade, skulle kunna nås på ett bättre sätt, nämligen om det föreskreves, att lärjungar, som från folkskolan sökte in i realskolan, i sina avgångsbetyg erhölle förutom kunskapsbetyg även ett omdöme angående studiebegåvning och arbetsförmåga. Kollegiet vid västra realskolan i Göteborg yttrar, att clet föreslagna sättet för inträdesprövning vore synnerligen olämpligt. Då vid ifrågavarande läroverk i medeltal 150 sökande anmälde sig, ett antal, som skulle ytterligare ökas, om läroverket bleve samskola, skulle förfarandet bli fullkomligt outförbart. Detta gällde särskilt de personliga konferenserna, mellan lärare från ett stort antal skolor. Kollegiet vid samskolan i Sala framhåller, att en inträdesprövning till realskolan vore nödvändig, men att samarbete mecl folkskolans lärare i den form, kommissionen föresloge, vore endast i undantagsfall möjligt samt skulle bliva av ringa värde och leda till slitningar. Åtskilliga av dem, som yttrat sig i berörda fråga, däribland flera kollegier vid allmänna läroverk, ställa sig clock ej fullt så avvisande mot det föreslagna samarbetet. Ett och annat läroverkskollegium förordar detsamma. Kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Nyköping anför, att det föreslagna 16—232122.

242 samarbetet mellan de avlämnande och de mottagande lärarna naturligtvis vore särdeles lämpligt och måhända skulle kunna leda till ett någorlunda tillfredsställande resultat, om det endast vore fråga om barn från en och samma folkskola, men det gällde ju för de flesta läroverk att göra urval bland en mängd barn, som komme från många olika skolor med olika materielutrustning och mecl lärare av olika kvalitet och olika undervisningsmetoder. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Hudiksvall uttalar, att den föreslagna samverkan mellan avlämnande och mottagande lärare vore särdeles lämplig, under förutsättning att den prövande läraren på intet sätt bundes genom den avlämnande läroanstaltens omdömen, skriftligen eller muntligen avgivna. Kollegiet vid högre realläroverket å Norrmalm i Stockholm anför beträffande det föreslagna samarbetet, att kollegiet, med erkännande av värdet av en sådan anordning, fäste två villkor vid densamma, nämligen dels att sådana omdömen, för beredande av möjligast säkra jämförelser mellan barnen, avgåves efter visst formulär, dels att dessa omdömen ej bleve i något fall bindande för den prövande läraren, då det vore omöjligt att förutsätta, att den mängd olika avlämnande lärare, som kunde ifrågakomma, på samma sätt bedömde eleverna. Personligt samarbete mellan avlämnande och mottagande lärare syntes kollegiet i så ringa grad realiserbart, att kollegiet ej funne skäl föreligga för en dylik anordning. Kollegiet vid realskolan i Landskrona anser hittills gällande anordning för inträdesprövning till realskolan vara tillfyllestgörande, en anordning, som naturligtvis icke lade hinder i vägen för en konferens av lämplig art mellan mottagande och avlämnande lärare rörande den inträdessökandes studieförutsättningar, dock under förbehåll att den examinerande lärarens rätt att efter bästa förstånd och samvete fritt bedöma provet icke beskures. Kollegiet vicl kommunala mellanskolan i Hallsberg yttrar, att konferenser mellan cle avlämnande och de mottagande lärarna, såsom kommissionen föreslagit, ej alltid kunde komma till stånd. Kollegiet föresloge därför, att ett psykologiskt iakttagelseschema skulle utarbetas, som clen avlämnande läraren vore skyldig att ifylla för varje lärjunge, som sökte inträde vid realskola. Detta borde innehålla uppgift om clen sökandes anlag, arbetstempo, intresse m. m. samt en betygsstatistik, och detta skulle helt säkert bliva av stor betydelse som komplettering till de för prövningen av kunskapsmängden anställda proven. Kollegiet vicl kommunala mellanskolan i Säffle anför, att den föreslagna formen för inträdesprövningar i realskolan kunde godtagas, under förutsättningatt den mottagande skolan ej vore bunden av clen avlämnandes vitsord. Redan länge hade vicl därvarande skola mecl fördel praktiserats, att cle inträdessökande medhaft sina folkskolebetyg, vilka i vissa svårbedömda fall varit till en god ledning. En statens folkskolinspektör ( J . E. Björkman) gillar i princip förslaget angående en allsidig undersökning av de inträdessökandes förståndsutveckling och kunskaper och angående föreslagna intyg m. m. från cle avlämnande lärarna, Emellertid finge man icke överskatta betydelsen av en föreslagen samverkan mellan cle olika skolorna. Även vid 13—14 års åldern vore cle unga i saknad av tillräcklig mognad, för att man genom en inträdesprövning, huru den än anordnades, skulle kunna med säkerhet bedöma studieförutsättningarna. Folkskolinspektör Wahlström framhåller, att det kunde ifrågasättas, huruvida icke dylik inträdesprövning till realskolan i vidsträcktare omfattning, än vad kommissionen syntes avse, borde försiggå under lämplig medverkan av lärare vicl både avlämnande och mottagande skola (resp. folkskola och realskola). Genom en sådan anordning skulle helt visst fara för misstag i avsevärd grad kunna undanröjas och en förståendefull samverkan cle båda skol-

243 arterna och dessas lärare emellan vinnas. Så kunde t. ex. avlämnande och mottagande lärare växelvis omhänderhava flyttningsförhöret samt bådadera gemensamt bedriva både skriftligt och muntligt inträdesprov mecl realskolans rektor såsom utslagsgivande. Folkskolinspektör Kärrlander instämmer i kommissionens åsikt om nödvändigheten av samverkan mellan cle lärare, som förut handhaft barnen i folkskolan, och dem, som skulle mottaga desamma. Önskligt hacle dock varit, att formerna för en dylik samverkan närmare angivits. Folkskolinspektör Österberg yttrar, att clen föreslagna samverkan mellan cle avlämnande och cle mottagande lärarna torde kunna förebygga svårare missgrepp beträffande utestängande av studiebegåvade, som av en tillfällighet misslyckades i tentamen. Folkskolinspektör Westberg anför, att om lärjungarna, som ämnade övergå till läroverket, tillika ålades att dit medföra samtliga arbeten i modersmålets skrivning, matematik och teckning från clet sista arbetsåret i folkskolan, så skulle därigenom erhållas clet värdefullaste prövningsmaterial för bedömandet av de inträdessökandes kvalifikationer. Om det tillika bestämdes, att dessa skripta skulle insändas någon vecka före prövningen, kunde en förhandsgallring och undersökning verkställas, som i hög grad skulle underlätta själva provet, i flera fall till och mecl göra ett sådant tämligen överflödigt. Rörande åtskilliga torde clet av detta undersökningsmaterial kunna konstateras, att de ej motsvarade fordringarna och således ej behövde infinna sig, rörande andra åter torde prövningen kunna inskränkas'högst betydligt. Till förekommande av varje falsarium skulle dessa arbeten genom skolans försorg kunna översändas till vederbörande läroverk, dit lärjunge ämnade söka inträde. Vittnens närvaro m. m. Beträffande kommissionens förslag, att- inträdesprövningarna till realskolan skulle förrättas i närvaro av clen lokala styrelsens medlemmar, möjligen utökade med ett eller annat av vederbörande kommunala representation utsett vittne, hava kollegierna vicl några allmänna läroverk samt några kommunala mellanskolor ävensom vicl en och annan av de övriga läroanstalterna för clen högre skolundervisningen uttalat sig i avstyrkande riktning. Såsom skäl för avstyrkandet framhålles i allmänhet bland annat, att förslagets tillämpande skulle göra ifrågavarande inträdesprövningar alltför dyrbara och komplicerade ävensom framkalla onödig nervositet och oro hos cle inträdessökande. — Enligt kollegiets vid högre allmänna läroverket i Härnösand mening bör inträclesprövningen till läroverket icke försiggå under högtidligare former, än nu är fallet, XTärvaron av styrelsemedlemmar och vittnen skulle öka examinandernas nervositet i alltför hög grad. — I liknande riktning uttalar sig jämväl kollegiet vicl Härnösands elementarläroverk för flickor. — Kollegiet vicl högre realläroverket å Norrmalm i Stockholm anför, att kollegiet bestämt ville uttala sig mot den ur barnpsykologisk synpunkt olämpliga åtgärden att anordna denna inträdesprövning under offentlig kontroll. Nuvarande form för inträdesprövningars anordning syntes giva fullt tillfredsställande garanti för prövningens objektiva bedömande. — Kollegiet vid Eslövs högre samskola avstyrker, att dessa prövningar skulle förrättas i närvaro av cle av kommissionen föreslagna personerna, då detta under vissa omständigheter skulle kunna leda till obehörig inblandning och äventyra hela provets sakliga karaktär. Kollegiet vicl kommunala mellanskolan i Säffle yttrar, att mot förslaget, att clen lokala skolstyrelsen skulle åläggas att övervara inträdesprövningen, kunde flera befogade anmärkningar göras. Jävsförhållanden kunde inträffa. Mecl clen sammansättning dessa styrelser framdeles torde få, ofta valda efter

partilinjer, skulle det ock kanske för mången innebära alltför stor uppoffring att utan ersättning ägna cirka fyra eller fem hela dagar åt detta uppdrag. Kollegiet ansåge, att clen gamla ordningen för alla parter vore fördelaktigare, nämligen att tillträde till inträdesprövningarna stode öppet för cle föräldrar och målsmän, som önskade därav begagna sig. Härigenom kunde clen möjligen önskvärda kontrollen från allmänheten etableras och clet behövliga samarbetet och ömsesidiga förtroendet mellan skolan och hemmen upprätthållas på enklare och naturligare sätt, Självklart vore också, att skolans rektor, så långt möjligt vore, övervore förhören. Inträdesprövning till gymnasiet. I fråga om clen av kommissionen föreslagna inträdesprövningen till gymnasiet hava det stora flertalet, som yttrat sig i berörda hänseende, gjort uttalanden i avstyrkande riktning. Ett tjugutal kollegier vid allmänna läroverk samt kollegierna eller styrelserna vicl omkring 25 kommunala mellanskolor samt kollegiet eller styrelsen vid åtskilliga andra till den högre skolundervisningen hörande läroanstalter hava föreslagit, att diirest vederbörande avlagt realexamen mecl kvalificerade betyg eller företett kvalificerat avgångsbetyg från realskolan, han ej skulle vara skyldig att undergå dylik prövning för att vinna inträde i gymnasium. De framhålla därvid i allmänhet, att en sådan prövning kort efter clen avlagda realexamen vore onödig, den skulle vålla oro. nervositet och överansträngning ävensom ofta bliva missvisande. Därjämte framhåller en och annan, att ifrågavarande förslag vittnade om stort och oberättigat misstroende mot realskolans lärare. ävensom att det i tillämpningen skulle medföra åtskilliga extra kostnader för många av cle inträdessökande. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Kristianstad anser, att clen dubbla prövningen till gymnasiet (realexamen + inträdesprövning) skulle leda till ett onödigt och missriktat examens jäkt. Antalet lediga platser i gymnasiets första ring torde i de allra flesta fall ej komma att stå i proportion till antalet inträdessökande, vilka förmodligen skulle bliva långt flera än nu. Ett urval komme därför att tvinga sig fram av sig självt, men torde kunna ske på grundvalen av kvalificerade betyg i realexamen och »mera allmänt hållna vitsord om tidigare studier och arbetsresultat». Endast i vissa extraordinära, fall skulle en sådan inträdesprövning behöva tillgripas. För att minska det av kommissionen föreslagna examensväsendet föreslår kollegiet vid högre allmänna läroverket i Lund, att tillträde till gymnasiet må beredas cle lärjungar, som erhållit visst kvalificerat betyg från realskolan. Utom fördelen för gymnasiet att få sådana alumner, som efter bedömande av realskolans lärare visat sig äga goda förutsättningar för teoretiska studier, borde fordran på kvalificerat betyg även i någon mån hindra alltför stark tillströmning till gymnasiet. Inträdesprövning i latin borde dock vara obligatorisk. Inträdessökande från annan undervisning än realskolans borde undergå noggrann prövning i alla ämnen. Kollegiet vicl realskolan i Eskilstuna anser, att gymnasiet borde befrias från elever, som uppenbarligen skulle komina att ligga ett undervisningsarbete i normal takt till last, men ville sätta i fråga, huruvida ej detta syfte kunde vinnas genom fordran på realexamen av viss beskaffenhet mecl rättighet för den, som ej kunde uppvisa på så sätt vitsordad examen, att påkalla särskild prövning. Kollegiet funne det nämligen sannolikt, att den ifrågavarande begåvningsprövningen vicl övergång till gymnasiet i alltför många fall skulle giva otillförlitligt utslag. Kollegiet vicl realskolan i Karlshamn anför, att clet syntes fara värt, att den anhopning av prövningar och examina med jämförelsevis korta mellanrum, som kommissionen föresloge. i samband med de skärpta fordringarna skulle leda

245 till en anspänning av krafterna och en nervös oro, som skulle ska.da lärjungarnas hälsa. Särskilt torde proven i samband med inträdet å gymnasiet för lärjungar från cle fristående realskolorna bliva rentav olidliga. Från realskolans högsta klass borde därför flyttning kunna ske till gymnasiet utan särskild prövning eller examen; möjligen borde kvalificerade betyg fordras. Kollegiet vicl realskolan i Lidköping betonar, att kollegiet beträffande frågan om tillträde till gymnasiet ej kunde se något skäl, varför ej realexamen skulle kunna tillerkännas vitsord och sålunda på visst sätt kvalificerad realexamen utan vidare skulle kunna uppställas såsom villkor för inträde på gymnasiet. Vidare ville kollegiet påpeka clet olämpliga i att lärjungar från en fristående realskola eventuellt skulle bliva ofördelaktigare ställda vicl övergäng till gymnasiet än lärjungar frän mecl gymnasium förenad realskola. Kollegiet vicl Oskarsskolan i Stockholm uttalar sig för att vid övergång från flickskolan till gymnasiet hänsyn toges till väl kvalificerade betyg från clen klass i flickskolan, som mecl avseende på kurserna närmast motsvarade realskolans sista årsklass, och att sådana lättnader bereddes i clen muntliga inträclesprövningen, att man vicl denna huvudsakligen inskränkte sig till att kontrollera, om examinanden tillfredsställande kompletterat kurserna i den valda linjens huvudämnen. Kollegiet vicl Karlshamns elementarläroverk för flickor framhåller önskvärdheten av att vicl övergång till gymnasiet clen lättnaden medgåves, att väl kvalificerat betyg från viss högre klass i flickskola av A- eller B-typ eller realexamen vore tillfyllestgörande för vinnande av inträde. Kollegiet vicl Saltsjöbadens samskola framhåller beträffande clen föreslagna inträclesprövningen till gymnasiet, att clet ur hygienisk synpunkt ej vore lämpligt med två omedelbart på varandra följande rigorösa examina såsom kommissionen föreslagit. Det kunde ej heller undvikas, att en inträdesprövning till gymnasiet, särskilt med hänsyn till att denna prövning skulle vara en verklig urvalsprövning bland ett stort antal sökande, måste ge rum åt reell orättvisa, åt slump och ytligt bedömande. Dessa olägenheter måste i särskilt höggrad drabba dem, som från realskolor, som ej vore förenade med gymnasium, sökte inträde i gymnasium å annan ort, där cle endast vore kända genom medförda betyg och förutvarande lärares omdöme. Den av kommissionen anvisade rättigheten att utan föregående prövning intaga i gymnasiet sådana sökande, som vederbörande på grund av företedda handlingar ansåge utan vidare böra vinna inträde, vore ej heller ägnad att åstadkomma en rättvis och för alla lika gällande bedömningsgrund. Slutligen vore det en ekonomisk olägenhet. att föräldrar till barn, som ej hade sin bostad å gymnasieort, skulle nödgas med oviss utsikt beträffande resultatet under tentamensperioden bekosta sina barns uppehåll på främmande ort. Kollegiet ansåge därför, att den föreslagna inträclesprövningen till gymnasiet ej vore att förorda och att clet borde upptagas till förnyad prövning, huruvida icke kvalificerade betyg från den realskoleklass, på vilken gymnasiet komme att byggas, vore fullt betryggande för att åstadkomma clet nödiga urvalet. Styrelsen för Lidingö kommunala mellanskola avstyrker bestämt clen föreslagna inträclesprövningen till gymnasiet. Styrelsen funne det nämligen uppenbart, att clet i de flesta fall vore omöjligt att avgöra, hur en lärjunge i 16 årsåldern komme att utvecklas beträffande intelligens och förmåga till ett mera skarpt och självständigt tänkande. Att märka vore vidare, att flickornas förståndsutveckling skedde snabbare än gossarnas, men slutade tidigare. Flickornas receptivitet vore också vicl 15- ä 16-årsåldern något större än gossarnas, En gosses intelligens vaknade många gånger först på gymnasiet. Det torde därför bliva förenat mecl mycket stora svårigheter och ofta bliva, omöjligt att bedöma,

huruvida en lärjunge vid avgången från realskolan vore lämplig för fortsatt teoretisk utbildning eller ej. Styrelsen ansåge det ej heller vara säkert, att varje individ, som i skolan förvärvade goda betyg, därmed gåve ett tillförlitligt prov på verklig intelligens och sålunda bevisade sig särskilt lämplig för de levnadsbanor, vartill studentexamen fordrades, men där även ett praktiskt förstånd vore nödvändigt. Sannolikt skulle många verkligt dugande och för staten nyttiga förmågor genom clen av kommissionen föreslagna anordningen utestängas och ersättas med mindre lämpliga. Kollegiet vicl kommunala mellanskolan i Ludvika anser, att inträdesprövningarna till gymnasiet borde enbart vara skriftliga samt att uppgifterna borde utfärdas av överstyrelsen. Endast därigenom skulle nödig kontroll över dessa viktiga prov erhållas och eleverna skyddas för godtycke. Styrelsen och kollegiet vid kommunala mellanskolan i Nederkalix anse, att ingen inträdesprövning till gymnasiet borde förekomma, utan att övergången skulle ske under clen formen, att clen inträdessökandes skriftliga prov och betyg i realexamen företeddes för clet mottagande kollegiet, som även direkt borde tillställas ett utlåtande från clet avlämnande kollegiet angående clen inträdessökandes lämplighet för fortsatta studier. Om skrivningarna och clet avlämnade utlåtandet vore tillfredsställande, borde clen inträdes sökande intagas i gymnasiet. — Kollegiet och styrelsen föresloge denna form för vinnande av inträde i gymnasiet, emedan cle ansåge det tvivelaktigt, huruvida en inträdesprövning i enlighet med kommissionens förslag, avsedd att utröna clen inträdessökandes begåvning och lämplighet för fortsatta studier, i allmänhet skulle lämna ett rättvist och tillfredsställande resultat. Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Ronneby, som till fullo delar kommissionens uppfattning, att gymnasierna borde befolkas av endast studiebegåvade elever, anser dock detta mål kunna nås på ett för såväl skolan som eleverna enklare sätt. Realexamensbetyg mecl kvalificerat vitsord i vissa ämnen torde böra berättiga till inträde i gymnasiet. Kollegiet ansåge det nämligen innebära en viss misstro mot realskolan, om dess under vederbörlig kontroll givna vitsord icke finge gälla. Det skulle genast bygga upp en mur mellan realskolan och gymnasium. Även skulle sådan inträdesprövning förorsaka kostnader för eleverna. Vunnes det avsedda syftet mecl inträclesprövningen säkrast på det föreslagna sättet, vore däremot ingenting att säga. Men hur skulle det vara möjligt, att lärarna vicl gymnasiet i en kortare prövning skulle riktigare kunna bedöma de för dem främmande eleverna än cle lärare, som ingående lärt känna dem vid undervisning i realskolan? Några kollegier vid allmänna läroverk samt kollegiet eller styrelsen vicl några andra läroanstalter hava ansett, att godkända avgångsbetyg från realskolan borde berättiga vederbörande att utan inträdesprövning vinna inträde i gymnasiet. — Kollegiet vicl realskolan i Uddevalla yttrar, att kollegiet beträffande det föreslagna inträdesprovet till gymnasiet ville mecl stöd av clen erfarenhet. som vunnits vicl därvarande läroverk, som sin mening framhålla, att ett dylikt prov utan olägenhet kunde ersättas med fordran på godkända betyg i alla ämnen i realexamen. Kollegiet vid elementarläroverket för flickor i Borås uttalar önskvärdheten av att särskild inträdesexamen till gymnasierna ej måtte förekomma, utan att betyg över avlagd realexamen och godkänt avgångsbetyg från A-skola måtte berättiga till inträde å gymnasiet. Kollegiet vid Södermalms högre läroanstalt för flickor i Stockholm anser, att allvarliga ölägenheter vidlådde kommissionens förslag, i vad clet avsåge övergång från flickskola till gymnasium. Kollegiet uttalar sig för att större möjlighet må beredas för dylik övergång från någon av flickskolans högre klasser. I annat fall torde flickskolan av A-typ komma att föra ett tynande liv. Denna

uppfattning stödde kollegiet på erfarenhet om förhållandena vid Södermalms högre läroanstalt för flickor, med vilken ett gymnasium vore förenat. Tilloppet till läroanstaltens första elementarklass vore mycket stort, och större delen av de inträdessökande måste avvisas. Kollegiet vid Söderhamns elementarläroverk för flickor yttrar beträffande inträdesprövning till gymnasiet, att en sådan torde vara fullkomligt överflödig, då hänsynstagande till såväl betyg från realskolan som omdömen från avlämnande lärares sida skulle vara tillräckligt utan en extra tentamen under enerverande och högtidliga former — kanske just därför mer än någonsin missvisande. Ämneskonferensen i latin vid Beskowska skolan i Stockholm anför, att om den grundläggande latinundervisningen skulle försiggå i sista realskoleklassen, ovillkorligt krävdes, att prövning i latin vicl inträdesprövning till latingymnasiet gjordes obligatorisk. Jämväl kollegiet vid Västerås högre elementarläroverk för flickor påyrkar inträdesprövning i latin såsom villkor för inträde i latingymnasiet. Nämnda inträdesprövning skulle åsyfta att ådagalägga, att den inträdessökande inhämtat kunskaper motsvarande dem, som ett läsårs undervisning i latin avsåge att bibringa. Kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Norrköping, som förordar ett 4-årigt gymnasium med anslutning till realskolans näst sista klass, anför, att kollegiet, väl behjärtande en strängare gallring bland de inträdessökande till gymnasierna, ville föreslå, att för övergång från den 5-åriga realskolans näst sista klass till det 4-åriga gymnasiet måtte fordras kvalificerade betyg i realskolans huvudämnen (svenska, matematik och engelska respektive tyska) med fäst avseende på den linje, som vederbörande lärjunge ämnade övergå till. För den, som avlagt realexamen och visat särskilda anlag för studier, borde övergången till gymnasiet underlättas. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Strängnäs förutsätter, att i enlighet med kommissionens förslag villkoren för tillträde till gymnasiet skärpas genom särskild inträdesprövning eller på annat sätt. Kollegiet vicl folkskoleseminariet i Umeå förordar beträffande övergången från realskolan till gymnasiet, att det må tagas under förnyad omprövning, hur denna skulle kunna anordnas, så att gymnasiet visserligen rekryterades med studiebegåvade lärjungar, men urvalet dock skedde under sådana former, att arbetet i realskolans sista klass ej finge karaktären av forcerad examensläsning, samt att kännedomen om vederbörandes förutsättningar för vidare studier vunnes under sådana förhållanden, att cle verkliga studiebegåvningarna komme till sin rätt. Majoriteten av kollegiet vicl Jakobs realskola i Stockhohn j-ttrar, att kollegiet funne de av Svenska läkarsällskapets hygieniska sektion uttalade betänkligheterna mot det i förslaget starkt framträdande examenstrycket i högsta grad beaktansvärda, Utan att i likhet med sektionen vilja förorda ett borttagande av både inträdes- och avgångsexamina ansåge emellertid kollegiet en lättnad i examenstrycket vara absolut nödvändig. Att till clen för såväl gossar som flickor så ömtåliga övergångsåldern förlägga tvenne examina, realexamen och inträdesprövningen till gymnasiet, måste betecknas som en i högsta grad betänklig åtgärd, ägnad att alstra överansträngning. Kollegiet ansåge därför, att åtminstone clen ena av dessa examina måste borttagas. Då emellertid borttagandet av inträdesexamen till gymnasiet blott skulle träffa ett mindre antal och sålunda icke medföra en för clet stora flertalet behövlig lättnad, uttalade sig kollegiet för ett borttagande av realexamen och densammas ersättande mecl en kompetensförklaring av samma art som den efter genomgående av 8-klassig flickskola redan såsom normalt gällande normalskolekompeteiisen.

248 En minoritet av sistnämnda kollegium anser, att av de tvenne examina, realexamen och inträdesexamen till gymnasiet, den ena måste borttagas och att en väl vitsordad realexamen borde göra en ytterligare prövning till gymnasiet onödig, varför denna prövning saklöst kunde bortfalla utan någon fara för att lärjungematerialet på gymnasiet bleve sämre, alldenstund lärare, som minst ett år undervisat lärjungarna, torde vara bättre i stånd att bedöma deras kunskaper och lämplighet för vidare studier än lärare vicl gymnasiet efter några få timmars prövning. Nämnda minoritet uttalade sig därför mot den föreslagna inträclesprövningen. Flyttningsbestämmelser. I fråga om de av kommisionen föreslagna skärpta bestämmelserna rörande lärjunges flyttning från klass till klass hava åtskilliga kollegier vid allmänna läroverk samt några kommunala mellanskolor ävensom kollegiet vid en och annan av de övriga läroanstalterna för clen högre skolundervisningen uttalat sig i tillstyrkande riktning. — Kollegiet vicl högre realläroverket i Göteborg yttrar, att kollegiet instämde i åe förslag till skärpta flyttningsbestämmelser, som kommissionen framlagt. Därvid ville kollegiet dock uttala, att när det således godkände bibehållandet av den särställning, som ämnet modersmålet intoge, clet likvisst förutsatte, att underbetyg i detta ämne icke måtte givas enbart för svaghet i rättskrivning. Kollegiet funne i likhet med kommissionen, att lärjunge under skolgången till och mecl realexamen högst 2 gånger borde äga rätten att sitta kvar. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Lund anför, att kollegiet i fråga om flyttning och avgång från gymnasium i stort sett anslöte sig till kommissionens förslag, men att enahanda flyttningsbestämmelser borde gälla för alla gymnasier i fråga om kompensation för underbetyg i ett periferiskt ämne. Kollegiet vid högre allmänna läroverket å Södermalm i Stockholm uttalar sitt instämmande i kommissionens förslag till skärpning av flyttningsfordringarna inom såväl realskola som gymnasium ävensom till inskränkande av rätten till kvarsittning, enär det ur såväl pedagogisk som samhällelig synpunkt måste anses önskligt, att för studier uppenbarligen obekväma lärjungar ej längre tid, än nödigt vore, kvarhölles inom skolan. Kollegiet vicl Eslövs högre samskola har intet att erinra mot strängare regler för flyttning och kvarsittning. Man skulle möjligen kunna ifrågasättta, om kommissionen i berörda avseende ens förfarit tillräckligt strängt. Rektor vid högre allmänna läroverket i Vänersborg anför i särskilt yttrande, att clet vore synnerligen önskvärt, att försök i behövlig utsträckning anställdes i avsikt att utröna lämpligheten av att strängare flyttningsbestämmelser infördes. Försökstiden borde icke vara alltför kort. Kollegiet vicl folkskoleseminariet i. Umeå yttrar beträffande flyttningarna inom gymnasiet, att dessa i mindre grad må göras beroende av betygen i alla ämnen än av lärarkollegiets uppfattning om elevens lämplighet för studier, emedan linjeuppdelningen icke i tillräckligt hög grad kunde anses skydda utpräglade specialbegåvningar. Några kollegier vid allmänna läroverk och kommunala mellanskolor ävensom kollegiet vicl en och annan av övriga läroanstalter, som höra till clen högre skolundervisningen, uttala sig för vissa jämkningar i ifrågavarande föreslagna bestämmelser. — Kollegiet vicl samskolan i Åmål anser nämnda flyttningsbestämmelser väl hårda och särskilt den, att högst 4 år finge användas för genomgående av cle tre lägsta, klasserna. Majoriteten av kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Norrköping finner kommissionens förslag till flyttningsbestämmelser lämpliga, med undantag av bestämmelsen, att i tveksamma fall hänsyn skulle tagas även till övningsämnena. Enligt kollegiets åsikt vore dessa av så olika karaktär mot läroämnena,

249 och anlagen spelade en så avgörande roll för lärjungarnas framsteg i dessa ämnen, att cle icke borde inverka på flyttningen. För vinnande av likformighet vid bestämmelsernas tillämpning vore clet önskvärt, att ett minimum av kompensation för flyttning mecl underbetyg fastställdes, och ville kollegiet föreslå, att detta minimum bestämdes till AB i ett eller Ba i tre läroämnen. En minoritet av sistnämnda kollegium anser kommissionens förslag, att vid bestämmande av flyttning i tveksamma fall skälig hänsyn borde tagas även till övningsämnena, välbetänkt. En dylik bestämmelse skulle i någon mån kunna höja övningsämnenas anseende, om lärjungarna visste, att även betj'gen i dessa ämnen kunde bli av betydelse för deras flyttning. Minoriteten ansåge också, att detta endast vore en rättvis belöning åt de lärjungar, som med flit och intresse ägnade sig åt dessa ämnen. Odisputabelt torde väl vara, att även dessa ämnen, särskilt teckning och sång, ägde ett betydande bildningsvärde, varför clet också enligt minoritetens mening måste anses befogat, att skälig hänsyn toges även till dem, när clet gällde att avgöra, om en lärjunge förvärvat det mått av bildning, som fordrades för flyttning från en klass till en annan. Kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Borås anser, att lärjunge på gymnasiet borde äga rätt att sitta kvar en andra gång, för såvitt kollegiet prövat honom vara förtjänt av fortsatt undervisning vid läroverket. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Lund anser, att lärjunge i realskola må flyttas till högre klass med underbetyg i ett ämne (dock ej svenska), endast om han erhållit högre betyg än godkänd i minst två av cle andra läroämnena. Betygen i övningsämnena borde ej ha någon inverkan på flyttningen. Mer än en gång må lärjunge i realskolan på grund av bristande kunskaper icke tillåtas att under 2 år deltaga i undervisningen i samma klass, för såvitt icke sjukdom eller annat därmed jämförligt skäl talade för ett undantag. Högsta klassen må dock lärjungar i varje fall vara berättigade att tillhöra, två år. Kollegiet vid realskolan i Landskrona framhåller, att strängheten i avseende på fordringar för flyttning från en klass till en annan dock icke borde vara parad med oförstånd. Sådant finge emellertid anses föreligga i kommissionens fordran, att underbetyg i 2 'ämnen eller underbetyg i ett ämne 2 år å rad ovillkorligen skulle utesluta flyttning. Enligt kollegiets mening borde flyttning även i dylika fall kunna ske, så snart tillfredsställande kompensation enligt kollegiets beprövande genom högre betyg i andra ämnen kunde anses föreligga. Förbises finge icke, att clet funnes ensidiga begåvningar. En Linné skulle sannolikt ha jagats från läroverket, om kommissionens flyttningsprinciper skulle hava tillämpats. Styrelsen för Landskrona kommunala gymnasium yttrar, att kommissionens bestämmelser rörande flyttning inom och avgång från gymnasiet delvis syntes vara för stränga och icke toge tillbörlig hänsyn till specialbegåvningarna, Om till exempel en i språk överbegåvad lärjunge vunnit inträde i första ringen med underbetyg i matematik, skulle han icke kunna flyttas till andra ringen utan fullt betyg i samma ämne. En sådan bestämmelse vore lika orimlig, som clen vore inkonsekvent. Beträffande förslaget, att studietiden i gymnasiet i regel icke finge överstiga fyra år, syntes denna sak böra ordnas så, att clet tillkomme kollegiet att efter prövning av förhållandena bestämma, i vad mån längre tid kunde medgivas. I ett fall sådant som detta, där så många oberäkneliga faktorer spelade in, kunde någon bestämd regel icke fastställas. Kollegiet vicl Söderhamns elementarläroverk för flickor anför, att flyttningsbestämmelserna inom lyceet syntes alltför rigorösa, särskilt i betraktande av att man samtidigt genom privatläroverkens nästan fullständiga utrotande förminskade framkomstmöjligheten för cle utestängda lärjungarna, Kollegiet vid högre allmänna läroverket i. Västerås yttrar, att bestämmelsen, att flyttning aldrig skulle fä förekomma mecl två underbetyg, givetvis vore

250 ett gott korrektiv mot sjunkande bildningsnivå, men i realiteten icke torde betyda så mycket, då flyttning med två underbetyg redan nu vore ytterligt sällsynt. — Bestämmelsen, att vicl flyttning ined ett underbetyg clet villkor uppställdes, att 2/3 av vederbörande lärare vicl anställd omröstning funne lärjungen äga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen i clen högre klassen (respektive ringen), vore så till vida otydlig, som bestämd upplysning ej lämnades, vilka lärare som vore vederbörande i detta fall. Bestämmelserna om begränsning av kvarsittningsrätten torde ej innebära någon svårare skärpning, då dels åtminstone en av gymnasiets linjer gjorts synnerligen lätt, dels flera kvarsittningar av samma lärjunge än sammanlagt 3 under hela skoltiden redan nu vore högst sällsynta; att döma av ordalagen beträffande gymnasiet ( I s. 321) syntes kommissionen även tänka sig möjligheten att där medgiva kvarsittning mer än en gång. Kollegiet vicl kommunala mellanskolan i Hedemora anser de bestämmelser för flyttning från klass till klass inom realskolan, som kommissionen föreslagit, väl avvägda och ägnade att befordra ett gott urval av lärjungematerialet. Dock vore det kollegiets mening, att kommissionen ginge för långt, då den föresloge, att »flyttning med underbetyg icke finge medgivas lärjunge, som vunnit inträde i klassen mecl icke godkänt vitsord i det ifrågavarande ämnet». Kollegiet ansåge, att en mycket god och genomgående kompensation i övriga ämnen likväl borde berättiga till flyttning, även om underbetyg förelåge i ämne, vari lärjunge haft icke godkänt vitsord, när han flyttats till klassen. Kollegiet vicl kommunala mellanskolan i Huskvarna finner likaledes nyssnämnda bestämmelse väl hård, enär clet gåves fall, då lärjunge alldeles kunde vara i avsaknad av anlag för exempelvis matematik men i övrigt vara en god begåvning. En dylik lärjunge skulle genom den av kommissionen föreslagna bestämmelsen bliva avstängd från skolan. Kollegiet ansåge, att sådan lärjunge må kunna uppflyttas, om lian i övrigt kunde uppvisa mycket goda överbetyg i flera andra ämnen. Kollegiet vicl kommunala mellanskolan i Mora uttalar sig i liknande riktning samt framhåller därjämte, att för kvarsittning ej borde förekomina bestämmelser i annan form, än att ingen tillätes gå mera än två år i samma klass. Kollegiet vicl kommunala mellanskolan i Katrineholm finner beträffande flyttningsbestämmelserna, att de visserligen ej i och för sig vore för stränga, enär redan nu mera sällan torde inträffa, att kvarsittning förekomme oftare än vad kommissionen såsom tillåtet maximum föresloge beträffande realskolan o:di gymnasiet, men kollegiet ansåge dock, att just clen lagbestämda begränsning av densamma, kommissionen föresloge, ingalunda vore ägnad att bliva till gagn för det ändamål, densamma avsåge. Om en elev skulle äga rätt att endast en gång bliva kvarsittare i cle tre lägre klasserna i realskolan, vore clet helt naturligt, att läraren mången gång droge sig för att redan i första eller andra klass sätta kvar en elev, vilken måhända skulle haft bäst av ett sådant förfarande. Dessutom vore det ingalunda tilltalande, att en elev, som kuggats tvenne gånger i realskolan eller tvenne gånger i gymnasiet, skulle från statens skola avvisas ungefär såsom en relegerad och för livet stämplas såsom omöjlig för studier. Kollegiet ansåge, att de nuvarande för läroverken gällande bestämmelserna vore fullt tillräckliga, Kollegiet vicl kommunala mellanskolan i Säfflc anser, att de föreslagna flyttningsbestämmelserna för realskolan vore alltför rigorösa. Skulle en elev ej få vara kvarsittare mer än en gång i de tre lägre klasserna, skulle en lärare lätt falla för frestelsen att släppa upp från tredje till fjärde klassen en svag elev, som redan en gång varit kvarsittare. De två »nådåren», som kommissionen och även kollegiet ansåge tillräckliga, torde fä fritt disponeras under cle fyra real-

251 skolåren. Det vore en allmän erfarenhet, att en elev, som varit kvarsittare i tredje klassen, i regel klarade sin realskolexamen. Onödigt sträng syntes också bestämmelsen, att ett underbetyg i ett ämne måste repareras med fullt betyg i nästa klass, för att flyttning skulle äga rum. Erfarenheten hade ådagalagt, att ett eller annat ämne kunde bereda en för övrigt synnerligen begåvad lärjunge oövervinneliga svårigheter. Det vore väl både orätt och ett misshushållande med krafterna att stänga framtidsvägen för en sådan specialbegåvning. Det vore väl felaktigt att anse honom sakna alla kunskaper i clet för honom så svåra ämnet, fastän cle ej kunde värdesättas mecl betyget godkänd. Tillräckligt för att kunna anses allmänbilclad torde han i alla fall få anses hava inhämtat.

K A P . XL

Realskolexamen (Realexamen). Ifrågasatt avskaffande av realskolexamen. Från ett flertal läroverkskollegier och myndigheter föreligga uttalanden rörande den nuvarande realskolexamens eller clen av kommissionen föreslagna s. k. realexamens avskaffande helt och hållet eller endast delvis. I detta sammanhang göras då i regel yrkanden om denna examens ersättande mecl godkänt avgångsbetyg från realskolans högsta klass eller från gymnasiets första eller eventuellt andra ring. Kollegiet vicl högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm anser en särskild realskolexamen överflödig. Under förutsättning av en effektiv fackmässig inspektion av cle allmänna läroverken bör ett godkänt avgångsbetyg få samma värde som en godkänd examen, vilken hittills ofta endast varit en formalitet, Kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Vänersborg föreslår, att realskolexamen avskaffas, men att avgångsbetyg frän realskolans högsta klass skall medföra en något lägre kompetens och avgångsbetyg från gymnasiets första eller eventuellt andra ring en något högre kompetens för vinnande av tillträde till vissa fackskolor och befattningar. Uttalanden i princip Törande realskolexamens avskaffande göras jämväl av kollegierna vicl högre allmänna läroverket i Örebro och samskolan i Filipstad, samtidigt som dessa kollegier yttra sig över kommissionens förslag till ny anordning av denna examen.. Kollegiet vicl realskolan i Malmö framhåller såsom skäl för sitt yrkande om denna examens avskaffande, att därigenom den fördelen vunnes, att det examensjäkt, som utmärker kommissionens program, skulle avsevärt mildras. Kollegiet vid Jakobs realskola i Stockholm uttalar sig för ett borttagande av realexamen och densammas ersättande med en kompetensförklaring av samma art som clen efter genomgåendet av 8-klassig flickskola sedan gammalt gällande normalskolekompetensen. — Häremot har emellertid anförts reservation av sju lärare, vilka ansett, att, med bibehållande av realexamen, en väl vitsordad sådan borde göra en ytterligare prövning till gymnasiet onödig, varför denna prövning saklöst kunde bortfalla utan någon fara för att lärjungematerialet på gymnasiet bleve sämre. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Malmö förmenar clet vara olämpligt, att vägen till studentexamen för cle jämförelsevis många, som avlägga den, skall till sin längre del läggas med hänsyn huvudsakligen till ett mindretal (cl. v. s. dem, som endast taga realskolexamen), samt anser på denna grund, att samtliga läroverk, som förbereda till studentexamen, böra hava sin undervisning redan från början planlagd mecl hänsyn härtill. Samtidigt förklarar sig emellertid nämnda kollegium vilja instämma, i en av styrelsen för högre folkskolan i Malmö i dess utlåtande över kommissionens betänkande uttalad mening, att för en stor mängd av de lärjungar, som avsluta.

253 sin skolgång med avläggande av realskolexamen, clet skulle hava varit lämpligare, om de i stället genomgått en högre folkskola. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Lund anser, att muntlig realexamen icke bör förekomma, utan att avgångsbetyg bör av rektor utfärdas i enlighet med cle vicl den skriftliga prövningen givna vitsorden och de för realskolans högsta klass vid vårterminens slut avgivna terminsbetygen, så vida lärjungen erhållit minst betyget godkänd i samtliga ämnen. Lärjunge, som underkänts i ett ämne, må dock erhålla avgångsbetyg, om denna brist kompenseras genom överbetyg i minst två andra ämnen. Kollegiet vid högre realläroverket i Göteborg finner den muntliga prövningen onödig och vill i stället begränsa examen till att omfatta allenast skriftliga, av skolöverstyrelsen utgivna prov i fyra ämnen: modersmålet, två främmande språk och matematik, av vilka provet i modersmålet skall vara obligatoriskt, under clet att lärjunge skall ha rätt att bortvälja ett av cle övriga. För den skriftliga prövningens godkännande borde fordras godkänt prov i modersmålet och t\å andra ämnen, och borde vicl .skrivningarnas bedömande graderade betyg komma till användning. Lärjunge, som blivit godkänd i den skriftliga prövningen och som dessutom vicl läsårets slut erhållit minst betyget godkänd i samtliga å timplanen upptagna obligatoriska läroämnen, skulle erhålla betyg över godkänd realexamen. Sådant betyg skulle även utfärdas för lärjunge, som blivit underkänd i ett läroämne — dock ej modersmålet — om denna brist kompenserades genom överbetyg i andra ämnen. En sådan examen ansåge kollegiet böra. utan vidare berättiga till fortsatta studier på läroverkens högsta stadium. Ett häremot i det hela svarande uttalande har gjorts av kollegiet vicl östra realskolan i Göteborg (reservation av rektor vicl läroverket, som ansett, att muntligt prov i realexamen alltjämt bör förekomma). Jämväl från kollegierna vid de kommunala mellanskolorna föreligga yrkanden om realskolexamens avskaffande. Sålunda har kollegiet vid kommunala mellanskolan i Karlskoga — då clet givetvis för en hel del av realskolans elever ur hälsosynpunkt måste innebära en stor fara mecl två på varandra så nära följande prov som realexamen på våren och inträdesprövning till gymnasium påföljande höst, då vidare den nuvarande realskolexamen icke motsvarade cle förväntningar, som ställts på densamma, och då slutligen utsikter för ett utökande av denna examens behörighetsområde svårligen kunde anses föreligga — förklarat sig anse en avslutningsexamen å realskolestadiet i dess nuvarande form såsom omotiverad; och vill för den skull föreslå avskaffandet av realskolexamen. Såsom följd härav anser kollegiet, att ett godkänt avgångsbetyg från realskola bör kunna medföra enahanda behörighet som realskolexamen. Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Malmköping anser bestämmelserna om realexamen (och därutöver särskild prövning till gymnasiet) allt för rigorösa. Kollegiets flertal (4) gjorde följande uttalande: »Realexamen bör avskaffas och examensbetyget ersättas mecl avgångsbetyg i likhet med nuvarande förhållandet vicl flickskolor mecl normalskolekompetens. Avgångsbetygen böra innehålla statistiska uppgifter om klassens betyg.» Minoriteten (2) ansåg, att de av kommissionen föreslagna bestämmelserna borde ändras i sådan riktning, att inträdesproven till gymnasiet bortfölle, och att i deras ställe sattes krav på kvalificerade betyg i realexamen såsom villkor för intagning i gymnasiet. Flera kollegier vicl folkskoleseminerierna hava yttrat sig i förevarande fråga, antingen, såsom kollegiet vicl folkskoleseminariet i Stockholm, mecl endast ett allmänt uttalande, att examensväsendet av pedagogiska och hygieniska skäl bör inskränkas så långt ske kan, eller mecl mera direkt och motiverat yrkande på realskolexamens avskaffande. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Uppsala an-

254 för bland annat, att vid avslutningen av en skolform clet icke alltid syntes nödvändigt att anställa en rigorös examen för utrönande av kunskaperna, I flickskolorna och vid folkskoleseminarierna funnes ingen avgångsprövning av sådan art, och koll. hade icke clet intrycket, att bildningsnivån för de avgående eleverna vicl ett seminarium skulle höjas eller över huvud taget gynnsamt påverkas genom införande av en dylik prövning. Koll. kunde således icke finna något stöd i sin erfarenhet ej heller känna sig övertygat, av några teoretiska argument i clen riktningen, att en rigorös examen utöver lärarnas regelbundet återkommande betygssättning skulle i och för sig vara nyttig. Då vådorna av ett starkt utvecklat examensväsen flerfaldiga gånger vitsordats från kompetent håll, önskade kollegiet för sin del uttala den meningen, att avgångsprövningar böra så långt som möjligt inskränkas. Kollegiet vid folkskoleseminariet i, Landskrona har velat framhålla, att det bland fackmän torde vara ganska erkänt, att realskolexamen icke är mycket värd samt att clen icke är värd stort mera än godkänt avgångsbetyg från femte klassen. ^ Den s. k. avrundningen av kurserna spelar icke så avsevärd roll, att icke avgångsbetyg från femte klassen, som dock garanterade en för lägre tjänster tillräcklig färdighet i språk och räkning, skulle kunna träda i stället. Omsorgen om den kommunala mellanskolan, som ju varit nog så stor, får därvid icke träda hindrande i vägen. Dess existensberättigande bleve icke på minsta sätt angripet, om dess avgångsbetyg medförde samma medborgerliga kompetens som hittills och samma dimissionsrätt som hittills, nämligen till första ringen. Realexamens avskaffande anser kollegiet vara en av erfarenheten sedan »1905» påkallad reform. Det är ingen stor reform i och för sig, men clen bygger på erfarenheten och skulle trots sin litenhet kunna hava rätt avsevärda men beräkneliga följder. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Luleå föreslår avskaffandet, av realexamen av följande skäl: 1 :o) Provets ineffektivitet: värdet av denna examen är tvivelaktigt, ty hur än examen lägges, blir det alltid ett uppvisande av ren minneskunskap, under det att den verkliga behållningen av undervisningen undandrager sig bedömande. Detta resultat visar sig först, när kunskapen skall tillämpas antingen i praktiska livet eller vid fortsatta studier. 2:o) Förryckandet av undervisningen: tillvaron av provet kommer att verka i denna riktning, enär undervisningen med- eller omedvetet kominer att inrikta sig på att na ett gott resultat i avgångsexamen. 3 :o) Faran för överansträngning: Kollegiet vill kraftigt framhålla de hygieniska vådor, som alltid följa med de jäktande förberedelserna till en examen. Av clen uti skolkommissionens bet. I sid. 234—237 lämnade redogörelsen for realskolexamens absoluta och relativa frekvens, framgår, att vid högre allmänna läroverk realskoleklassen blir allt mindre besökt, och att även vid realskolorna har inträtt en relativ minskning. Gent emot skolkommissionen, som av dessa xakta dragit den slutsatsen, att alla böra tvingas att avlägga realskolexamen, ser kollegiet häri ett bevis för att realskolexamens betydelse överdrivits, och finner det vara en naturligare slutsats, att den avskaffas. Folkskohnspektören inom Älvsborgs norra inspektionsområde uttalar den meningen, att det säkerligen skulle lända undervisningen i realskolan till stort gagn, därest avgångsprövningen från realskolan avskaffades. Ett betyg över undergången realexamen synes icke i något avseende kunna tillmätas större varde an ett frän denna skola utfärdat avgångsbetyg. Otvivelaktigt skulle en r e t a r m i denna riktning bidraga till att i någon mån motarbeta den nervösa oro och det forcerade tempo, som nu är utmärkande för den högre skolans undervisning. Folkskolinspektören inom Göteborgstraktens inspektionsområde, som framhåller vikten av att skolorganisationen i allmänhet måtte erhålla en sådan ge-

255 staltning, att examensväsendet inom densamma ej komme att göra sig alltför mycket gällande, vill mecl denna utgångspunkt sätta i fråga bland annat, huruvida icke den särskilda avgångsprövning, som enligt kommissionens mening skulle äga rum i realskolans sista klass, och vilken, så vitt eifarenheten rörande realskolexamen givit vid handen, näppeligen torde böra tillmätas något större värde ur samhällssynpunkt, skulle kunna.helt bortfalla. Folkskolinspektören inom Älvsborgs södra inspektionsområde, som finner cle skäl, kommissionen anfört för bibehållande av en examen vid avgången från realskolan, icke övertygande (och ännu mindre motiveringen för en särskild inträdesprövning till gymnasium), anser ett avgångsbetyg från realskolan, utfärdat utan en under mer eller mindre rigorösa former anställd examen, med all säkerhet bliva av lika stort värde som ett betyg över undergången realexamen. Centralstyrelsen för flick- och samskoleförcningcn har beträffande kommissionens förslag inom examensväsendet — under erinran därom, att flickskolans elever hittills kunnat arbeta utan examenstryck, samt att inom allmänna läroverken cle elever, som övergått till gymnasiet, varit fria från realskolexamen — gjort det uttalandet, att ifrågavarande reformförslag, som delvis inrj-ckte även ovannämnda kategorier av lärjungar i sitt mer utgrenade examensväsende, förefölle Centralstyrelsen pedagogiskt reaktionärt. Det vore nämligen ofrånkomligt, att en förestående examen i regel tvingade läraren att under en rätt lång tid före en sådan lägga undervisningen mecl hänsyn till vad i denna examen kan väntas bliva föremål för förhör i stället för att låta huvudsaken bliva ett utvecklande av lärjungarnas förstånd och karaktär och därigenom dana dessa för livet. Uttalanden i ovan angiven riktning hava gjorts av kollegierna vicl ett flertal högre flickskolor, såsom Fruntimmersföreningens flickskola i Göteborg, Göteborgs lyceum för flickor samt Kjellbergska flickskolan, Sigrid Rudebecks skola och Vasa flickskola, samtliga i Göteborg. Kollegiet vicl Majomas elementarläroverk för flickor därstädes har ansett såsom reaktionärt kommissionens förslag, att inom clen högre skolan under 7 år 4 avgörande examina skola avläggas av det stora flertalet elever, som vilja avsluta sina skolstudier mecl studentexamen. Kollegiet föreslår i stället en successiv gallring av lärjungematerialet genom skärpta flyttningsbestämmelser, samt att övergången till gymnasiet kunde grunda sig på betyg från realskolan, respektive flickskolan. Kollegiet vicl Nyköpings elementarskola för flickor uttalar farhågor för att det föreslagna stränga examensväsendet kunde hos barnen redan i unga år lägga grundel] 1 i 11 nervositet, samt yrkar, att godkända avgångsbetyg må kunna medföra samma rättigheter, som avlagda examina nu göra, Kollegierna vicl åtskilliga högre flickskolor i Stockholm, såsom Brummerska skolan, Detthowska skolan, Lyceum för flickor och Oskarsskolan, hava jämväl uttalat farhågor för att genomförandet av kommissionens förslag skulle visa sig medföra ett starkt examenstryck, som kunde psykiskt och fysiskt hava en menlig inverkan på de unga, särskilt flickorna, samt utöva ett synnerligen störande inflytande på skolans arbete. Kollegiet vicl Afzelii elementarskola för flickor i Stockholm yttrar i detta sammanhang, att förläggandet av tvenne examina, realexamen och inträdesexamen till gymnasiet, vicl clen för såväl gossar som flickor mest ömtåliga åldern, måste anses såsom en i högsta grad betänklig åtgärd, som tillsammans mecl det starkt koncentrerade arbetet inom realskolan ovillkorligen måste alstra överansträngning. Kollegiet, som anser, att endera av dessa examina bör borttagas, uttalar som sin mening, att realexamen utan tära bör kunna utgå och ersättas med en kompetensförklaring av samma art som clen efter genomgången åttaklassig flickskola sedan gammalt gällande och i gott anseende stående normalskolekompetensen. Ett bestämt upprätthållande

256 av de av kommissionen föreslagna skärpta bestämmelserna för flyttning från klass till klass utgjorde en tillräcklig garanti för att icke en sådan realskolekompetens utan avgångsexamen skall bliva mindervärdig. Realexamens borttagande syntes så mycket mera önskvärt, om, såsom kommissionen föreslår, majoriteten av cle kvinnliga eleverna bli nödsakade att genomgå realskolan och följaktligen underkasta sig examen. Kollegierna vid Anna Sandströms skola och högre lärarinneseminarium i Stockholm uttala såsom sin åsikt, att enligt kommissionens förslag examensväsendet skulle komma att överskugga hela skoltiden till skada för ungdomens såväl fysiska som psykiska fostran, utan att det mål vunnes, som man avsett att vinna: ett urval av de verkliga begåvningarna. Kollegiet vid Tekla Åbergs högre läroverk för flickor i Malmö framhåller, att de svårigheter, som i flera fall möta, då det gäller flickornas studier till studentexamen, skulle kunna i väsentlig mån neutraliseras, om kravet på realexamen bortfölle. Särskilt för flickornas del torde det icke finnas tillräckliga skäl att som regel anvisa dem till avläggande av realexamen, vilket givetvis skulle bli fallet, om den av kommissionen föreslagna organisationen mecl flickskolor av B- och C-typ som cle normala skulle komma att genomföras. Redan nu torde antalet avlagda realskolexamina vara alltför stort. Slutligen hava några civila myndigheter och korporationer yttrat sig i frågan. såsom länsstyrelsen i Karlskrona, vilken uttalat sig mot kommissionens strängt genomförda examensväsen i allmänhet och därför velat ifrågasätta ett »slopande» av realexamen, som enligt länsstyrelsens mening visat sig hava ytterst ringa praktisk betydelse. Allmänna uttalanden rörande examensväsendet göras av stadsfullmäktige i Gävle, som yrka, att examina så långt som möjligt må reduceras eller borttagas, samt av stadsfullmäktige i Haparanda, som förmena, att det föreslagna rigorösa examensväsendet vore ägnat att väcka de allvarligaste betänkligheter. Stadsfullmäktige i Nässjö, vilka såsom ett viktigt önskemål framhålla, att examensväsendet i största möjliga utsträckning må avlägsnas ur det nya skolsystemet och ersättas med på objektiva och noggranna iakttagelser grundade avgångsbetyg, göra ett direkt yrkande om clen föreslagna realexamens borttagande. Svenska Läkarsällskapet uttalar såsom generellt omdöme i fråga om examensväsendet, att examina böra borttagas inom skolan och ersättas av fullgoda avgångsbetyg. Till gagn för skolans ungdom och ett lugnt skolarbete vore det bäst, om examina, inklusive studentexamen, toges bort och, exempelvis, särskild inträdesexamen i stället inrättades vicl universitet och högskolor. Svenska Skolläkaref öreningen framhåller, att realexamen infaller i ett skede i ungdomen, pubertetsåldern, som framför andra utmärkes av psykisk ömtålighet och därför bör skonas från det forcerade arbete, som alltid föregår en examen. Särskilt vore clet olyckligt, att även clen kvinnliga ungdomen till stor del, enligt kommissionens förslag, komme att i en ömtålig åldersperiod pressas in i en skolform med denna examen. Inrättande av realexamen i enlighet med kommissionens förslag. I fråga åter om formerna för clen av kommissionen föreslagna nya realskolexamen eller clen s. k. realexamen hava givetvis en mångfald meningar gjort sig gällande. I regel avvika väl dessa allenast i ett eller annat avseende från kommissionens förslag, men i några fall, där ett direkt uttalande i denna fråga göres, föreligga jämväl helt gillande och odelad anslutning till förslaget och motiveringen för detsamma. Sålunda förklarar sig kollegiet vid Uddevalla realskola och kommunala gymnasium önska såsom avslutning på realskolan, i likhet med kommissionen, en för alla obligatorisk examen, därvid kollegiet särskilt framhåller såsom sin

257 åsikt, att en dylik för alla obligatorisk examen skulle på ett effektivt sätt höja nämnda examens prestige, vilket i sin tur skulle bidraga att minska den stora tillströmningen till gymnasiet samt, under förutsättning att denna examens fordringar bleve fullt likformiga för olika skolor och under inga förhållanden reducerade, åstadkomma, att härigenom ett mera homogent elevmaterial pä gymnasiet erhölles. Kollegiet vicl Saltsjöbadens samskola anser med kommissionen, att realexamens normala avläggande av alla vore ägnat att giva denna examen ökat anseende i allmänhetens ögon, samt framhåller, att så skulle bliva fallet i än högre grad, därest kvalificerad realexamen medförde rättighet till inträde å gymnasiet. I fråga om formerna för realexamen ansluter sig kollegiet i huvudsak till clet föreliggande förslaget. Antalet, skriftliga prov. Den från kommissionens förslag beträffande omfattningen av den skriftliga realexamen i främsta rummet avvikande meningen ä r den. som tagit sig uttryck i den av ett flertal läroverkskollegier ävensom ämneskonferenser i främmande levande språk framförda fordran på utökningen av antalet obligatoriska ämnen i clen skriftliga examen från tre till fyra, vilket i verkligheten innebär skriftligt prov i ytterligare ett av cle främmande levande språken. Mecl instämmande i kommissionens uttalande, att examen bör så anordnas, »att starkare garanti skapas för att de fastställda fordringarna för lärjungarnas godkännande hållas uppe», motsätter sig kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Gävle just ur denna synpunkt clen av kommissionen föreslagna inskränkningen av antalet ämnen i den skriftliga examen från 4 till 3. Kollegiet anser, att kommissionens konkreta förslag på denna punkt illa stämmer överens med clet citerade yttrandets innebörd, samt föreslår därför, att nuvarande ordning mecl 4 ämnen i den skriftliga examen bibehålles. Lärjunge, som erhållit godkända betyg eller därutöver i minst 3 av dessa skrivningar, må anses berättigad till den muntliga prövningen. Kollegiet instämmer i kommissionens förslag om gradering av vitsorden över även de skriftliga proven men anser, att samtliga dessa vitsord lämpligen böra utsättas i avgångsbetyget. Till denna mening ansluta sig i huvudsak kollegierna eller ämneskonferenserna vid cle högre allmänna läroverken i Falun, Kristianstad, Malmö, Strängnäs, Örebro och högre realläroverket å Östermalm i Stockholm samt vid östra realskolan i Göteborg och realskolan, i Malmö. Kollegiet vicl Katarina realskola i Stockholm ansluter sig till det av kommissionen framhållna önskemålet, att man bör söka tillvinna ifrågavarande examen ett högre anseende i allmänhetens ögon, än som tillkommit clen nuvarande realskolexamen. Kommissionens förslag i fråga om skärpta villkor för examens godkännande samt om ökad kontroll har i clet hela vunnit kollegiets gillande, men kollegiet anser sig å andra sidan böra framhålla, att den skriftliga prövningens inskränkande till endast tre ämnen, därav i regel endast ett främmande språk, synes innebära ett betänkligt försvagande av examens uppgift att utgöra garanti för ett på tillfredsställande sätt uppnått kunskapsresultat. Ifrågavarande mening rörande de skriftliga provens i realexamen bestämmande till fyra delas jämväl av kollegierna vid de kommunala mellanskolorna i Hedemora, Kiruna, Ludvika, Orsa, Sundbyberg, Ulricehamn (dock under förutsättning av en 5-årig mellanskola, grundad på en 4-årig barndomsskola), Valdemarsvik och Vaxholm. Ämneskonferensen i främmande levande språk vid Tekla Åbergs högre läro17—2.32i22.

258 verk för flickor i Malmö uttalar sig för bibehållandet av skriftliga prov i både tyska och engelska i realexamen. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Falun yrkar, att realskolan avslutas med realexamen med i stort sett samma fordringar, som nu äro gällande för realskolexamen. Emellertid föreligga jämväl meningar, anslutande sig till kommissionens förslag i fråga om' avläggandet av skriftliga prov i allenast ett främmande levande språk, uttalade bland andra av kollegierna vid högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm och realskolan i Landskrona. Det skriftliga provet i svenska. Gentemot kommissionens förslag om ett eftergivande undantagsvis av det såsom regel uppställda kravet på godkänt betyg för clen svenska skrivningen för tillträde till muntlig examen, nämligen i sådana fall, då uppsatsen blivit underkänd på clen grund, att lärjunge uppenbarligen missuppfattat clet givna ämnet, eller då uppsatsen på grund av andra särskilda omständigheter befinnes bestämt missvisande i fråga om examinandens förmåga att i skrift behandla det svenska språket, hava motsatta meningar mecl eftertryck gjort sig gällande. Sålunda avstyrker kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Falun på det bestämdaste kommissionens förslag, att den svenska uppsatsen skall kunna godkännas, om det visat sig, att lärjungen uppenbart missuppfattat ämnet. En sådan bestämmelse öppnade, enligt kollegiets förmenande, dörren på vid gavel för allahanda missbruk och inbjöde energiska målsmän att genom överklagande söka få även cle mest omogna prestanda godkända. Just i clen riktiga uppfattningen av ämnet låge oftast själva mogenhetsprovet. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Luleå anser jämväl, i motsats till kommissionen, att underkänt betyg i den svenska skrivningen under alla förhållanden bör diskvalificera för clen muntliga examen. Kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Norrköping finner även kommissionens förslag i denna del mindre välbetänkt, då en dylik bestämmelse med all säkerhet skulle tas till intäkt för en massa klagomål och dessutom lämna rum för godtycke. Ämneskonferensen i modersmålet vid Tekla Åbergs högre läroverk för flickor i Malmö yttrar beträffande det svenska provet i realexamen: Mecl rätta fasthåller kommissionens betänkande vid att godkänt betyg i svenska måste »vara ett oeftergivligt krav för flyttning». Desto mera överraskande är clet, att kommissionen anser sig kunna föreslå, att en lärjunge skall kunna få undergå muntlig prövning i realexamen trots underbetyg för svensk uppsats — »i sådana fall, 1) då uppsatsen blivit underkänd på clen grund, att lärjungen uppenbarligen missuppfattat clet givna ämnet», eller 2) »då uppsatsen på grund av andra särskilda omständigheter befinnes bestämt missvisande i fråga om examinandens förmåga att i skrift behandla svenska språket». Det senare stadgandet lämnar givetvis fältet fritt för allsköns subjektivitet vid bedömandet; det förra bygger på ett negligerande av det faktum, att så grov missuppfattning av ett ämne, att ett underkännande av skriptum är nödvändigt, i cle allra flesta fäll bottnar i allmän oförmåga att logiskt penetrera ett ämne och sammanhänger med klen utrustning i övrigt. Emellertid har kommissionens förslag i denna del även vunnit gillande, såsom av ämneskonferensen i modersmålet vicl högre allmänna läroverket i Örebro, som anser, att Kungl. Skolöverstyrelsen må äga rätt att till muntlig prövning i realexamen admittera lärjungar, som under de i kommissionens betänkande angivna omständigheter blivit underkända i det ifrågavarande skriftliga provet. Samma mening uttalas jämväl av kollegiet vid kommunala mellanskolan i Ludvika.

259 Formen för det skriftliga provet i främmande levande språk. Med avseende å formen för det skriftliga provet i främmande levande språk till realexamen ansluter sig vederbörande ämneskonferens vid Saltsjöbadens samskola till kommissionens förslag, att detta bör vara en reproduktion. Bleve reproduktionsprovet det enda för alla gemensamma, torde därav följa, att denna form för språkskrivningarna komme att bliva den vicl undervisningen dominerande, varvid det överdrivna grammatiserandet torde komma att reduceras till förmån för olika former av textbehandling med muntliga och skriftliga övningar. I allmänhet hävdas emellertid med styrka av kollegier och ämneskonferenser vicl vederbörande läroanstalter värdet av översättningsskrivningar i motsats till skrivningar, omfattande allenast reproduktion i enlighet med kommissionens förslag. Det yrkas sålunda, att examinanderna vicl ifrågavarande skriftliga provs avläggande böra få välja fritt mellan reproduktion och översättning från svenska till clet främmande språket, såsom nu är förhållandet. Uttalanden härom föreligga, med olika motiveringar, såsom grammatikundervisningens försummande och därav följande sänkning av språkkunskaperna samt nu gällande anordnings erbjudande av lika garantier för båda huvudtyperna av språkbegåvningar att göra sig gällande, från kollegier eller ämneskonferenser vicl de högre allmänna läroverken i Borås, Gävle, högre latinläroverket i Göteborg, högre allmänna läroverken i Halmstad, Härnösand, Kalmar, Kristianstad, Linköping, Luleå, Malmö, Västervik, högre realläroverket å Östermalm i Stockholm, statens provskola, Nya elementarskolan i Stockholm och högre allmänna läroverket i Örebro, vid realskolorna i Landskrona, Malmö, Mariestad, Oskarshamn och Jakobs realskola i Stockholm jämte samskolan i Arboga, vars lärarkollegium såsom grund för denna sin mening åberopat ämneskonferensens i främmande levande språk vicl läroverket uttalande, att vicl skriftliga prov i dessa språk för realexamen möjligheten till översättningsprov icke må uteslutas, emedan en obetydlig lucka i en examinands ordförråd icke sällan kan -för honom alldeles omöjliggöra ett tillfredsställande utförande av det vid tillfället givna reproduktionsprovet. Yrkande om valfrihet för examinand i realexamen mellan reproduktions- och översättningsprov framställes vidare av kollegier eller ämneskonferenser vid samskolorna i Askersund, Haparanda, Norrtälje, Sala och Åmål, vicl vilket sistnämnda läroverk kollegiet till stöd för sitt uttalande, att anordnandet av enbart reproduktionsprov icke vore välbetänkt, framhåller, att erfarenheten givit vid handen, att vissa lärjungar, för övrigt normala, ha svagt utvecklat. hörsolminne och därav följande svårighet att fatta en uppläst berättelse. — Valfrihet i ovannämnda hänseende förfäktas jämväl av kollegierna vid de kommunala mellanskolorna i Falkenberg, Hallsberg, Hedemora, Huskvarna, Leksand, Lindesberg, Ljusdal, Ludvika, Mora, Motala, Nässjö, Orsa, Skurup, Sundbyberg och Vaxholm samt Lidingö kommunala mellanskola ävensom av ämneskonferensen i. främmande levande språk vid Tekla Åbergs högre läroverk för flickor i Malmö, lärarrådet vid Gävle borgarskola, kollegiet vid Eslövs högre samskola samt ämneskonferensen vid Beskowska skolan i Stockholm. — Slutligen har Läroverkslärarnas Riksförbund gjort följande uttalande rörande såväl kommissionens förslag till realexamen i allmänhet som ock i nu förevarande speciella fråga: »Mecl anledning av vad kommissionen föreslår angående 'realexamen', vill förbundet inskränka sig till att framhålla vikten av att åt denna examen ges en så effektiv form, att den verkligen kommer att utgöra en garanti för att cle utexaminerade besitta de kunskaper, realskolan är avsedd att meddela. Förbundet har i sådant avseende särskilt ansett sig böra uttala, att denna effektivitet alltför mycket synes äventyras i fråga om de främmande levande språken genom kommissionens förslag, att det skrift-

260 liga provet skall anordnas enbart såsom reproduktion av en text på det främmande språket. I stället bör, anser förbundet, såsom för närvarande är fallet, provet utgöras av en översättning från svenska till det främmande språket eller alternativt av en reproduktion.» _ Emellertid har jämväl clen meningen gjort sig gällande, att clet skriftliga provet i främmande levande språk bör utgöras allenast av en översättning från svenska till det främmande språket. Härigenom skulle, enligt uttalande av ämneskonferensen i nämnda språk vicl högre allmänna läroverket i Falun, säkerställas de krav på exakt grammatisk kunskap, som konferensen mecl bestämdhet måste göra gällande för undervisningens alla stadier. Sagda ämneskonferens har i sitt yttrande tillagt, att, därest reproduktionsprov alternativt skall förekomma, clet bör tillses, att genom lämpliga åtgärder — exempelvis genom textens uppläsande i olika versioner — provet erhåller nödig effektivitet och rent mekanisk minnesreproducering förebygges. — Till den här ovan uttalade meningen, att slutprovet i realexamen bör utgöras endast av översättning till clet främmande språket och ej av reproduktion, hava anslutit sig konferensen i moderna språk vid högre allmänna läroverket i Nyköping och samskolan i Filipstad samt ämneskonferensen i engelska vid kommunala mellanskolan- i Malmö, inom vilken dock en minoritet föreslagit, att nu gällande valfrihet mellan båda proven skulle bibehållas. Bland särskilda meningar rörande formen för det skriftliga provet ^främmande levande språk märkes ett av ämneskonferensen i moderna språk vicl högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm gjort uttalande ay innehåll, att detta prov borde anordnas på likartat sätt som i clen nyspråkliga linjens studentexamen, cl. v. s. med dels en uppgift på clet främmande språket, i föreyarande fäll en reproduktion av reformerat slag — exempelvis genom att låta lärjungarna giva ett sammandraget referat av ett något längre stycke, som upplästs — dels ock en översättningsuppgift med språkmaterialet hämtat från reproduktionsuppgiften. Ämneskonferensen i moderna språk vid Djursholms samskola, som i övrigt gillar kommissionens förslag om utbytandet ay det nuvarande skriftliga översättningsprovet i realexamen mot ett reproduktionsprov, anser därjämte, att en lättare skriftlig prövning bör förekomma i realskolans andra språk, exempelvis en översättning till modersmålet av en uppläst text av enkelt innehåll. Muntlig prövning. Beträffande kommissionens förslag till bestämmelser för den muntliga prövningen i realexamen föreligga helt instämmande utlåtanden från kollegierna vicl högre allmänna läroverket i Gävle och kommunala mellanskolan i Hedemora; men å andra sidan hava av åtskilliga läroverkskollegier gjorts en del invändningar, särskilt mot formen för ifrågavarande examens övervakande genom den av kommissionen föreslagna ombudsinstitutionen (Betänkandet sid. 386 f.). Sålunda har kollegiet vid realskolan i Landskrona i fråga om kontrollen över examen ansett hittills tillämpade anordningar tillfyllestgörande. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Borås har förklarat sig icke inse, huru ett enda ombud skulle kunna fackmannamässigt bedöma studieresultatet i samtliga i denna examen ingående ämnen. Dessutom ville kollegiet framhålla det olämpliga och onödiga i att lärare från ett statens läroverk skulle komina att sitta till doms över sina kolleger vicl annat jämställt läroverk. På dessa grunder ansåge sig kollegiet böra avstyrka clen föreslagna ombuclsinstitutionen. — Medan kollegiet vicl realskolan- i Lidköping jämväl avstyrkt den ifrågavarande institutionen, då det sannolikt icke komme att visa sig möjligt att erhålla lämpligt ombud i den utsträckning, som clen föreslagna organisationen skulle kräva, har kollegiet vid högre allmänna läroverket i Luleå åter förklarat sig kunna tillstyrka densamma endast under clen

261 förutsättning, att clet vore möjligt att därtill erhålla i allo lämpliga personer. Häri instämmer kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Norrköping, som särskilt betonar, att clet av ett dylikt ombud kräves icke blott nödig formell kompetens, utan även en viss förtrogenhet mecl läroverkens arbetssätt m. m. Slutligen har kollegiet vid samskolan i. Filipstad ogillat clen föreslagna ombudsinstitutionen såsom ej tillräckligt effektiv. Å andra sidan önskade sagda kollegium en eventuellt på annat sätt anordnad kontroll över avgångsklassens kunskapsnivå — mera effektiv än den, som nu är förbunden med realskolexamen. Skolöverstyrelsen skulle t. ex. tid efter annan kunna utsända skriftliga uppgifter, ägnade till normer för avgångsklassens arbete, och cle skriftliga arbetena inom denna klass skulle när som helst kunna infordras till granskning av överstyrelsen o. s. v. Realexamen såsom villkor för fortsatta studier å gymnasiet. Ehuruväl, mod hänsyn till den av kommissionen föreslagna särskilda inträclesprövningen till gymnasiet, enligt kommissionens mening intet skäl finnes att uppställa krav på avlagd realexamen eller över huvud genomgången realskola såsom oeftergivligt villkor för inträde å gymnasiet, har det förhållandet, att enligt kommissionens organisationsförslag jämväl de lärjungar, som hava för avsikt att fortsätta sina studier å gymnasiet, normalt komme att avlägga realexamen, gjorts till föremål för åtskillig kritik av vederbörande läroverkskollegier och vissa myndigheter. Sålunda betecknar kollegiet vid högre allmänna läroverket i Hälsingborg den av kommissionen föreslagna anordningen, att de, som ämna sig in på gymnasiet, i regel först skola avlägga realexamen, såsom föga lycklig. Först och främst torde det av kommissionen angivna ssrftet med denna anordning icke bliva uppnått; snarare torde den prägel av minclervärdighet, som enligt kommissionens mening i allmänhetens ögon vidlåder clen nuvarande realskolexamen, bliva förstärkt därigenom, att denna examen enligt förslaget ej ens skulle medföra kompetens för inträde på gymnasiet, fast detta omedelbart skall bygga på avslutad realskolekurs. Skall vidare, tillägger kollegiet, realexamen fylla sitt mål att direkt förbereda för utträde i det praktiska livets gärning, så måste kurserna i cle olika läroämnena under sista arbetsåret före denna examens avläggande erhålla en sådan sammanfattande och avrundad prägel", att cle bliva föga lämpade att läggas till grund för clet kommande gyntfnasiearbetet med dess mera teoretiskt-vetenskapliga läggning. Den nuvarande ordningen mecl en fristående avslutningsklass för realexamen vicl sidan om den lägsta gymnasieringen synes därför kollegiet synnerligen väl motiverad, och kollegiet är övertygat om att en motsatt anordning komme att bliva till skada både för dem, som ämna stanna med avlagd realexamen, och för dem, som ämna övergå till gymnasiet. Jämväl kollegiet vid högre allmänna läroverket i. Nyköping ogillar kommissionens förslag, att alla lärjungar skulle genomgå realskolans högsta klass och avlägga realexamen. Kollegiet anser, att kurserna i realskolans avslutningsklass böra. hädanefter som hittills bestämmas mecl hänsyn till cle lärjungar, som skola avlägga sagda examen, samt att clet måste anses olämpligt att tvinga de lärjungar, som skola övergå till gymnasiet, att genomgå avslutningsklassen och avlägga realexamen. Kollegiet vid realskolan i Arvika yrkar, att realexamen icke göres obligatorisk för lärjungar, som ämna fortsätta studierna på gymnasiet. Folkskolinspektören inom Skaraborgs norra inspektionsområde anser, att, då särskild inträdesprövning skall äga rum mecl dem, som från realskolan övergå till gymnasiet, det icke kan anses nödigt, att dessa elever jämväl undergå realexamen, såvitt cle icke själva önska det. Denna examen bör vara en av-

262 slutningsexamen för de lärjungar, som ej ämna idka fortsatta studier, men bör ej sättas som villkor för inträde i gymnasiet, när detta inträde anda ej vinnes utan särskild prövning. .... .. , . , Inom filosofiska fakulteten i Lund, som förklarat sig for närvarande icke finna anledning att göra några erinringar rörande realskolexamen, hava emellertid beträffande frågan om denna examen professorerna E. Hellquist, E Olson, E Walberg och H. Larsson såsom särskild mening uttalat, att tillräckliga motiv icke anförts för kommissionens förslag, att realskolexamen skulle vara obligatorisk för alla realskolans lärjungar, även dem, som ämna fortsätta pa gymnasiet. För dessa sistnämnda borde, enligt reservanternas mening, utan olägenhet övergången till gymnasiet kunna ske från clen näst högsta klassen i realskolan, varigenom ett år, som eljest för ett stort antal lärjungar vore tib stor del förspillt, skulle vinnas för gymnasiet. Om realskolexamen såsom kompetensvillkor för vissa befattningar i statens tjänst m. m. över huvud skall bibehållas, borde denna, liksom nu är fallet, avläggas efter ett års för detta ändamål särskilt inrättade studier i en högsta realskoleklass, som sålunda bleve parallell mecl gymnasiets första ring. Ersättande av inträdesprövningen till gymnasiet ined realexamen. Gentemot den av kommissionen hävdade ståndpunkten, att tillträdet till gymnasiet icke bör göras beroende enbart av eventuella resultat i realexamen, utan att såsom villkor för fortsatta studier å gymnasiet bör stadgas särskild inträdesprövning, har av ett flertal läroverkskollegier och myndigheter med bestämdhet påyrkats, att den ifrågavarande inträclesprövningen icke måtte införas.^ utan att i stället avlagd realexamen eller åtminstone på visst sätt kvalificerad sådan examen i och för sig skulle medföra rätt till inträde å gymnasiet. Uttalanden i nu antydd riktning föreligga sålunda från omkring ett tiotal allmänna läroverk, omkring 25 kommunala mellanskolor, de kommunala mellanskolornas lärarförening, 3 högre flickskolor, 3 högre goss- och samskolor, 1 folkskoleseminarium, 2 folkskolestyreiser, 2 folkskoleinspektörer, 2 länsstyrelser, Stockholms stads konsistorium samt stadsfullmäktige i ett par städer. Oftast hava dessa yrkanden framställts utan någon närmare motivering samt emellanåt innehållit alternativa förslag därom, att, därest ej avlagd realexamen i och för sig skulle medföra clen åsyftade rätten, åtminstone på visst sätt kvalificerad realexamen under alla förhållanden borde berättiga till fortsatta studier å gymnasiet. I detta sammanhang må erinras därom, att kollegiet vid högre allmänna läroverket i Lund i samband med yrkandet om avskaffandet av den muntliga realexamen föreslagit, att tillträde till gymnasiet må beredas de lärjungar, som erhållit visst kvalificerat betyg från realskolan. Kollegiet vicl samskolan i Filipstad, som förut yttrat sig i den principiella frågan om realexamens avskaffande, uttalar i detta sammanhang, att ett avgångsbetyg från realskolans högsta klass — eventuellt mecl någon kvalifikation — bör berättiga till inträde å gymnasiet, något som skulle ytterligare bidraga att hålla uppe undervisningen i realskolan på en önskvärd nivå, varjämte kollegiet framhåller, att, om examen borttoges, betygssättningen i avgångsklassen sannolikt mången gång skulle ske efter strängare normer än nu, då lärarna nu ofta vilja undvika att i examen underkänna en svag lärjunge, som egentligen bort sitta kvar i 6:e klassen. Kollegierna vid cle kommunala mellanskolorna i Hässleholm och Ronneby anse, att clet förhållandet, att realexamen, vare sig i och för sig eller mecl kvalificerade vitsord, icke skulle berättiga till inträde å gymnasiet, skulle innebära en viss misstro eller rentav ett verkligt underkännande av realskolan och dess lärares kompetens, om nämligen dessas under vederbörlig kontroll

givna godkännande icke finge samma värde som godkännandet i ett sedermera anställt särskilt prov. Styrelsen för kommunala mellanskolan i Nederkalix, som ogillar den av kommissionen föreslagna inträdesprövningen till gymnasiet, påyrkar, att övergången från realskolan till gymnasiet må ske under den form, att den inträdessökandes skriftliga prov ocb betyg i realexamen företes för det mottagande kollegiet, som även direkt bör tillställas ett utlåtande från det avlämnande kollegiet angående den inträdessökandes lämplighet för fortsatta studier. Om skrivningarna och det avlämnade utlåtandet äro tillfredsställande, bör den inträdessökande intagas i gymnasiet. Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Norrköping, som ifrågasätter ett 4-årigt gymnasium såsom hittills med en första årsklass parallell med realskolans sista, anser, att fri övergång från realskolans 4:e klass till gymnasiets första bör vara medgiven, liksom realexamen med kvalificerade betyg i respektive huvudämnen bör berättiga till inträde i respektive linje av gymnasiets andra årsklass, endast för latinlinjen förenad med tentamen i latin. Kollegiet vicl kommunala mellanskolan i Simrishamn förmenar, att realexamens anseende, vilket kommissionen vill höja, i stället skulle sänkas genom fordran på särskild inträdesprövning till gymnasiet. För övrigt vore det mer än sannolikt, att det skulle uppstå obehagliga slitningar mellan lärarna i realskolan och lärarna å g5?mnasiet. Slutligen uttalar kollegiet vid kommunala mellanskolan i Skurup den meningen, att en på visst sätt kvalificerad realexamen må berättiga till inträde å gymnasiet utan prövning, under förutsättning att ansökan om inträde göres samma år examen avlagts. Gentemot kommissionen, vilken framfört såsom skäl mot anordningen i fråga, att arbetet i realskolans högsta klass skulle komma att förryckas genom forcerad examensläsning, vill kollegiet göra gällande, att, därest examen skall bibehållas, s. k. examensläsning i alla händelser måste förekomma, oavsett vartill ett eventuellt betyg berättigar, ävensom att den av kommissionen föreslagna anordningen skulle medföra en föga tilltalande uppdelning av realexaminanderna i mer- och mindervärdiga.

KAP. XII.

Studentexamen. Kommissionens förslag rörande studentexamen har behandlats endast i ett fåtal av de avgivna yttrandena, huvudsakligen lärarkollegier vid högre allmänna läroverk och universitetsmyndigheter. Vad först beträffar studentexamens vara eller icke vara, framhålles i det av Karolinska institutet avgivna yttrandet, att man för närvarande ej torde kunna eller böra bortse från studentexamen, såvida man ej i stället vill införa en särskild examen för tillträde till universitetet. Professorn vid universitetet i Lund C. G. Bergman åter ifrågasätter, huruvida verkligen studentexamen vore den lämpligaste formen för en avgångsexamen från gymnasierna. Studentexamen hade visat sig i viss mån genom traditionens makt u t ö v a e n dragningskraft, som på senare tiden lett till en otvivelaktig överproduktion av studenter till förfång icke endast för praktiska verksamhetsgrenar. ^ Och med denna examen komme anspråk på en framtida ställning i livet, anspråk, som torde bli allt svårare att realisera. Gymnasiernas tidigare så gott som enda uppgift hade varit att förbereda till studier vid universiteten, och denna uppgift satte också sin särskilda prägel på undervisningen. Men efter hand som studentexamen blivit inkörsporten till allt flera banor, hade den slutligen numera kommit att utan hänsyn till differentieringen på flera linjer få sin förnämsta betydelse såsom bevis på innehav av en viss högre medborgerlig bildning. Under sådana förhållanden syntes det ligga nära till hands att taga steget fullt ut och lösa gymnasierna från deras beroende av universitetet. Studentexamen borde därefter ersättas med avgångsbetyg från gymnasiets högsta klass utan vidare ceremonier, såsom nu skedde i de högre flickskolorna. Därmed kunde i väsentlig grad bortfalla clet tidsödande repetitionsarbete, som tyngde undervisningen i gymnasiets högsta klass, till vinning antingen för ett fördjupande av studierna eller kanske och hellre för en förkortning av lärotiden. För fortsatta studier vid högre läroanstalt komme väl då i allmänhet att krävas inträdesprövning för ådagaläggandet av erforderliga allmänna och specialkunskaper; en sådan examen kunde utan svårigheter läggas så, att den bleve en verklig prövosten på vederbörandes studiebegåvning för det särskilda facket. Måhända skulle tillträdet till universiteten härigenom kunna å andra sidan lättas för de många, som för närvarande vid mognare ålder icke ville underkasta sig en studentexamen. Då den nuvarande studentexamen sålunda icke hade ett odisputabelt berättigande, hade en utredning härom och särskilt om huruvida en förkortning av studietiden läte sig genomföra, varit önskvärd. Ett par läroverkskollegier hava i största allmänhet uttalat sig rörande frågan om studentexamen, utan att närmare precisera sin ståndpunkt till cle olika detaljbestämmelserna. Så framhåller kollegiet vid högre allmänna läroverket i Växjö, att det i kommissionens förslag finnes många viktiga synpunkter, många

265 goda uppslag, som väl förtjäna beaktande. De flesta av dessa kunde emellertid realiseras inom nu bestående skolorganisation och vore ej alls betingade av den 6-åriga bottenskolans införande. Alla dessa uppslag borde, anser kollegiet, ofördröjligen upptagas till prövning av vederbörande myndigheter och snarast möjligt realiseras. Bland frågor, som torde kunna lösas genom partiella reformer inom den nuvarande ramen för undervisningsväsendet, framhåller kollegiet studentexamens omläggning. Även kollegiet vid högre allmänna läroverket i Kristianstad påpekar, sedan clet uttalat sitt gillande av kommissionens förslag i denna punkt, att redan i den nuvarande organisationen en ändring i sättet för studentexamens avläggande borde komma till stånd, t. ex. i form av examens uppdelande på sista skolårets höst- och vårtermin, varigenom åtskilligt av det berättigade i klagomålen mot den bestående gymnasieorganisationen skulle förlora i styrka. Och kollegiet vid högre realläroverket i Göteborg framhåller, att clet enligt kollegiets mening icke finns något som hindrar, att de skriftliga och muntliga proven för studentexamen i vissa ämnen kunna avläggas redan efter näst sista skolåret. Skriftlig prövning. Vad antalet ämnen i den skriftliga prövningen beträffar, anser kollegiet vid högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm, att antalet studentskrivningar, liksom deras art, för varje linje främst bör bestämmas av deras behövlighet och ändamålsenlighet för att utröna det med linjen avsedda studieresultatet. Kollegiet framhåller, att av alla prov cle skriftliga äro värdefullast, enär de långt mindre än de muntliga äro utsatta för missvisande inverkan av tillfälligheter och indispositioner. Ett formalistiskt, likformigt fixerande av tre skriftliga prov på varje linje leder till sådana konsekvenser, som att mam på cle differentierade linjerna ansett sig vara tvungen att föreslå skrivningar i grekiska, respektive kemi, vilka fackmän tämligen allmänt synas anse onödiga, men att man däremot ej vågat bibehålla en del välbehövliga skriftliga prov i levande språk, framför allt på reallinjen, vilken därigenom mist en del av sitt praktiska värde. Kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Gävle anser, att den av kommissionen föreslagna inskränkningen i provens antal till tre är i hög grad ägnad att äventyra examens effektivitet, och föreslår, att minst fyra ämnen må förekomma i den skriftliga prövningen på varje linje. Kollegiet vid högre realläroverket å Norrmalm i Stockholm framhåller nödvändigheten av att å samtliga linjer fordran ställes på att prov anordnas i åtminstone ett främmande levande språk och finner orsaken till att kommissionen ej föreslagit en sådan anordning bland annat kunna sökas däri, att ett skriftligt prov med någorlunda höga fordringar ej kan fordras av eleverna med deras enligt den föreslagna organisationen mycket bristfälliga kunskaper. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Norrköping anser det olyckligt, att det skriftliga provet i matematik uteslutits på realgymnasiets differentierade linje, då matematiken dock måste betraktas som det viktigaste huvudämnet även på denna linje och bättre än kemi möjliggöra ett effektivt skriftligt prov, samt föreslår, att å denna linje skriftliga prov skola avläggas i — förutom svenska — matematik samt fysik eller kemi. Vad i övrigt beträffar de av kommissionen föreslagna skrivningarna i kemi och grekiska, avstyrkas dessa med eller utan motivering. Beträffande den grekiska skrivningen framhålla professorerna vid Göteborgs högskola Lundström och Nachmanson, att clet vore att befara, att införandet av en dylik skrivning skulle komma att alltför ensidigt grammatiscra undervisningen till förfång för clen allmänt kulturella, prägel, som enligt deras mening vore av särskild betydelse vid undervisningen i detta ämne. Kommissionens förslag härutinnan syntes icke vara förestavat av någon omtanke om ämnet grekiska

såsom sådant, utan snarare vara betingat av clen allmänt organisatoriska — och i och för sig fullt riktiga — önskan att på alla linjer upprätthålla tillbörligt antal skrivningar i studentexamen. Men under förutsättning att undervisningen i moderna språk ordnades på tillfredsställande sätt och sålunda skrivning i vederbörande linjes moderna huvudspråk bibehölles i studentexamen, bortfölle utan vidare nödfallsutvägen av den föreslagna grekiska examensskrivningen. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Norrköping uttalar som sin mening, att det skriftliga provet i grekiska borde utbytas mot annat skriftligt prov, förslagsvis i tyska, som då givetvis borde upptagas på sista ringens timplan, och framhåller bland annat, att införandet av skrivning i grekiska troligen skulle komma att avskräcka de flesta från att välja ifrågavarande linje. Ett liknande yttrande göres av kollegiet vid högre allmänna läroverket i Lund. Från ett par håll har framhållits, att tillräcklig tid bör stå till buds för de skriftliga proven i studentexamen, och att de för närvarande anslagna tiderna ej synas tåla vicl någon inskränkning. Gentemot kommissionens förslag, att de särskilda betygen över cle skriftliga proven i studentexamen (utom i svenska) skulle bortfalla, yrka några kollegier, att clen nuvarande ordningen bibehålles, en ordning, som enligt Läroverkslärarnas riksförbund ej saknar praktiskt värde. Svenska uppsatsprovet. Kollegiet vicl högre realläroverket i Göteborg yttrar, att kommissionens förslag beträffande anläggningen av det svenska uppsatsprovet och dess återverkan på examens godkännande genomgående synes vara välbetänkt och innebära förbättringar i jämförelse med nuvarande förhållanden. Kollegiet vid högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm åter uttalar sitt bestämda ogillande av varje åtgärd, som kan bidraga till att försvaga clen betydelse, ett fullgott betyg i modersmålsskrivningen av ålder haft och allt framgent bör hava som oeftergivligt villkor för undergående av muntlig prövning. Enligt kollegiets åsikt vore nämligen ett sådant fullgott betyg det kanske allra viktigaste kriteriet på att examinanden vore värd att bli student. Uppenbar missuppfattning av ämnet borde ej lagfästas som ursäkt för ett provs underhaltighet, bland annat därför att examinander därigenom lätt kunde frestas till att »missuppfatta» ett ämne så, som för deras svaga förmåga kunde synas önskligt. Kommissionens förslag rörande sista årets skolskrivningars inverkan på modersmålsbetyget under förutsättning bland annat av samma medbedömarskap som i studentexamen finner kollegiet innebära ett visst berättigande, men det kunde befaras medföra bland annat en del praktiska svårigheter vid mindre gymnasier mecl färre lärare. I varje fall syntes det föreslagna medbedömarskapet vara behövligt blott i fråga om svagare lärjungar. Även filosofiska fakulteten i Uppsala framhåller vådorna av kommissionens förslag i fråga om missuppfattning av ämnet. Man skulle kunna tycka, yttrar fakulteten, att, då kommissionen icke tvivlar på möjligheten att erhålla lämpliga förslag på serier av uppsatsämnen, som uppfylla de av densamma uttalade önskemålen, den även bort kunna göra sig förhoppning på sådana, som icke rimligen låta sig missförstås. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Norrköping avstyrker anordningen med inedbedömare såsom obehövlig. Kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Luleå framhåller beträffande kommissionens förslag, att ämnena för clet svenska uppsatsprovet skulle väljas så, att uppsatserna ej mindre bleve ett verkligt prov på examinandens förmåga att moget och självständigt sammanställa och ordna sina föreställningar inom ett visst område än även en uppvisning av hans fackkunskaper i ett visst ämne, att, hur behjärtansvärt ett dylikt önskemål än vore, kollegiet icke kunde finna

annat, än att det även för framtiden bleve endast i ringa grad utförbart, enär gränsen för möjligheterna att uppfinna ämnen av dylik art snart nog skulle vara uppnådd. Styrelsen för Landskrona kommunala gymnasium yttrar, att kommissionen synes ^ allt för mycket förbise, att cle flesta människor icke hava anlag för någon »litterär idéproduktion» och heller icke hava användning för någon sådan ute i livet. Kommissionens anvisningar komme lätt att leda till mångordighet och frasrikedom. Ått ständigt lägga ämnena så: vad tänker du om? vad tror du om? skulle medföra ett olyckligt framhävande av det subjektiva framför det objektiva, ett frammanande av snusförnuftiga omdömen, som i längden bleve outhärdligt. Vad uppsatsskrivningen först och främst borde åstadkomma, vore uppövandet av förmågan till saklig och logisk framställning i ett felfritt språk. Vid sidan härav borde givetvis även sådana ämnen behandlas, som gave tillfälle till mera självständig komposition, men bland uppsatsämnena i studentexamen borde såsom hittills båda slagen av uppgifter vara företrädda. Proven i främmande levande språk. Kommissionens förslag i denna punkt utsattes för en synnerligen enhällig kritik. Man framhåller här bland annat, att den föreslagna anordningen mecl översättning från clet främmande språket till svenska skulle medföra mindre grundliga grammatikstudier och därmed en allmän löslighet i abiturienternas språkkunskaper samt huvudsakligen bli ett prov i svenska, men däremot ganska värdelöst för bedömandet av kunskaperna i det främmande språket, samt yrkar på bibehållande av den nuvarande anordningen med översättning till eller uppsats på clet främmande språket. Humanistiska sektionen i Lund framhåller, att ett prov av den art kommissionen föreslagit ej syntes nödigt, då förmågan att uppfatta en text alltid i examen prövades muntligt. Den föreslagna ändringen skulle givetvis innebära en avsevärd minskning i fordringarna och en sänkning av kunskapsnivån. Vana att behandla ett främmande språk i skrift vore av stort värde. Övning i att skriva ett språk vore det bästa medlet att förvärva stadga och säkerhet i avseende på dess grammatik och ordförråd. Det vore att befara, att införande av skriftlig översättning från främmande språk skulle kunna leda till ensidigt uppövande av denna speciella färdighet, vilken för flertalet studenter förvisso vore av vida mindre vikt än övning i att skriva ett främmande språk. Det kunde invändas, att i latin sedan många år det skriftliga provet bestode i översättning från latin till svenska. Dels vore emellertid latinet i flera hänseenden icke likställt med cle moderna främmande språken, dels hyste sektionen den meningen, att med denna anordning i själva verket följt en nedgång i fråga om abiturienternas kunskaper i det latinska språkets grammatik och ordförråd, varför sektionen för sin del skulle önska en återgång till översättningsprov från svenska till latin. Villkor för den skriftliga prövningens godkännande. Kollegiet vid Lundsbergs skola finner det särskilt välbetänkt, att vid bedömandet av de skriftliga proven häns5rn tages till det föregående studiearbetet, och Stockholms stads konsistorium anser, att det slutgiltiga avgörandet av cle skriftliga provens värde i tveksamma fall bör försiggå i samband med bedömandet av clen muntliga examen. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Norrköping påyrkar den skärpning av fordringarna i clen skriftliga examen, att underbetyg å svenska uppsatsen skall anses som absolut hinder för tillträde till clen muntliga examen, samt att clen, som erhållit underbetyg i ett av de båda andra skriftliga proven, för tillträde till clen muntliga examen bör såväl kunna uppvisa genomgående Soda skriftliga arbeten i ämnet under läsåret som även kunna prestera över-

268 betyg i båda de övriga proven eller åtminstone i ettdera, varvid minimum av kompensation bör vara AB i ett eller BA i två ämnen. Kollegiet vid Lundsbergs skola anser, att clet fortfarande bör krävas minst vitsordet godkänd i tre skriftliga prov, och kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Gävle föreslår, att lärjunge, som är godkänd eller därutöver i minst tre prov men underkänd i clet fjärde, må förklaras berättigad till muntlig prövning, under förutsättning att minst 2/-i av antalet vederbörande lärare anse sådant böra ske. Muntlig prövning. Kommissionens förslag beträffande anordningen av clen muntliga prövningen i studentexamen synas kollegiet vid högre realläroverket i Göteborg vara ägnade att avlägsna de svåraste bristerna i den nuvarande studentexamen. Kollegiet uttalar därför sin anslutning till dessa förslag och understryker, dels att tiden för prövningen i varje ämne bör utsträckas, såsom kommissionen föreslagit, dels att antalet av de i clen muntliga prövningen ingående ämnena bör begränsas till fyra, mecl ämnena valda så, som av kommissionen föreslagits. Likaså ansluter sig kollegiet till förslaget, att lärarens rätt att på förhand till examen uppgiva en särskild lärokurs, på vilken undervisningen företrädesvis inriktas, bör bibehållas och utsträckas även till andra ämnen, än där clen för närvarande är medgiven. Detta vore, menar kollegiet, uppenbarligen en nödvändig förutsättning för att friheten beträffande kursplanerna skulle kunna bli verklighet. Dessa kursuppgifter torde lämpligast kunna överlämnas direkt till censor omedelbart före examen. Några kollegier betona nödvändigheten av att den muntliga prövningen icke kommer att omfatta ett alltför litet antal ämnen. Kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Gävle uttalar som sin mening, att antalet ämnen i clen muntliga. examen icke bör understiga sex, för att icke de i gymnasiet inhämtade kunskaperna skola bli alltför svagt kontrollerade. Angående fordringarna i examen ansluter sig kollegiet till kommissionens förslag. I huvudsak instämmer även kollegiet vid högre realläroverket å Norrmalm i Stockholm i förslaget beträffande den muntliga examens anordning, men ansluter sig beträffande bestämmandet av antalet ämnen i examen till professor Staaffs yttrande. Filosofiska fakulteten i Uppsala yttrar bland annat, att det synes vara något för tidigt att på en gång göra en så radikal nedskrivning av cle i clen muntliga examen ingående ämnena som från sju till fyra, vilka därjämte icke som hittills skulle utgöra ett minimiantal, utan i allmänhet icke få överskridas. I hithörande reservation från den medlem av kommissionen, som närmast besutte erfarenheten i frågan, hade man all anledning att helt instämma, dock mecl tillägget, att nedsättandet av minimiantalet i examen ingående ämnen borde ske successivt, alltefter som erhållen erfarenhet därtill kunde giva anvisning; en dylik ändring vore ju en mycket enkel åtgärd. Av helt naturliga skäl tenderade det tillåtna minimiantalet av ämnen att också i regeln bliva. det verkliga. Kommissionen ville även föreskriva minst en kvart för varje examinand såsom nödvändigt för ett säkert avgörande av dennes kunskapsståndpunkt. Ordet »säkert» i detta sammanhang syntes nästan ägnat att ingiva föreställningen, att det vore kommissionens avsikt att tillerkänna censorerna rätt eller skyldighet att deltaga vicl graderingen av betygen i cle i examen ingående ämnena, men därom förljudes ingenting i betänkandet, och man hade följaktligen att behandla detta förslag från synpunkten, att censorernas befogenhet såsom hittills skulle vara att avgöra, huruvida en examinand besutte cle kunskaper och den allmänna mogenhet, att han borde godkännas i examen. För detta uppdrag hacle de i förväg en mycket värdefull ledning genom kännedom om de skriftliga proven och cle tre sista terminernas betyg. På detta sätt framstode lärjungarna redan före examen i skilda kategorier, vilka behövde mer eller mindre sorgfälligt

269 prövas. För de mera kritiska fallen bland examinanderna vore nog den uppfattningen redan rådande bland censorerna, att ungefär en kvart i varje examensämne kunde vara erforderlig, och de sökte helt naturligt, utan att därför någon särskild föreskrift vore erforderlig, att lämpa examensschemat efter detta önskemål. Nu ville kommissionen hava åt varje examinand fastslagen en examenstid av samma längd som clen, vilken ansåges nödig för de svagaste, men man såge icke, på vad sätt den påräknade vinsten, censorernas säkra avgörande av examinandens kunskapsståndpunkt, vari väl skulle ligga, huruvida han t. ex. vore förtjänt av betyget mecl beröm godkänd eller endast icke utan beröm godkänd, skulle tillgodogöras. Då därtill komme, att ett stadgande i av kommissionen avsedd riktning praktiskt skulle göra sig mycket kännbart, i^ det att det skulle ungefär fördubbla den nödiga examenstiden, så syntes ett sådant böra bestämt avstyrkas. Styrelsen för Landskrona kommunala gymnasium ifrågasätter, om det icke kunde vara anledning att, såsom från erfaret håll föreslagits, när i studentexamen en examinand befinnes underhaltig i ett eller två ämnen men innehava fullt tillfredsställande kunskaper i övrigt, godkänna honom mecl villkor av komplettering i detta eller dessa ämnen. För att vinna garanti mot missbruk och visshet om grundlighet i de anmärkta bristernas botande borde i den utsträckning, som befunnes nödigt, uppställas fordran på överbetyg vid clen nya prövningen. I fråga om yrkandet på ökad tid för examinationen uttalar 23:e svenska läroverkslärarmötet i sitt yttrande, i vilket ett flertal kollegier instämt, sin anslutning till detsamma. Censorsinstitutionen. Allmänt understrykes kravet, att examenscensuren bör anordnas så, att clen genomgående utövas av personer med särskilda kvalifikationer för vederbörande ämne, och att även clen pedagogiska sakkunskapen i största möjliga utsträckning tillgodoses. _ Styrelsen för Landskrona kommunala gymnasium framhåller, att kommissionen i hög grad underskattar censorsinstitutionens egenskap att i lika hög grad vara en kontroll på och en sporre för lärarna, särskilt de jmgre och obefordrade, som på lärjungarna. Där läroverket stode högt, där inga odugliga elever släpptes fram till abiturientklassen och där skrivningarna blivit riktigt bedömda, där vore studentexamen närmast en formalitet och komme att så förbliva. Censorsinstitutionen gjorde dock även i sådana fall stor nytta genom personligt meningsutbyte och genom uppmärksamhetens riktande på möjligen förbisedda eller icke tillräckligt beaktade delar av kurserna. Under den följd av år, som studentexamen förrättats vid läroanstalten, hade det icke en enda gång, oaktat stark växling i censorer, av vilka många haft rykte om sig att strängt hålla på uppställda fordringar, inträffat någon som helst anledning till klagan över deras sätt att fullgöra sitt uppdrag, trots det att det naturligtvis många gånger förekommit, att den muntliga uppvisningen på grund av tillfälligheter, som spelat in, varit sämre, än man haft anledning vänta. Förståelse härför hade aldrig saknats, och då den tillåtna minimigränsen för godkännande tangerats, hade detta till ledning för framtiden behörigen framhållits. En ofta förbisedd nytta av censorsinstitutionen hade varit den uppmuntran för läraren, som legat i ett oförbehållsamt erkännande av ett gott arbetsresultat. Gentemot kommissionens förslag, att förutom universitetslärare även ett antal ämneslärare eller f. d. ämneslärare vid läroverken skulle förordnas som •censorer, framhåller professorn vid universitetet i Lund C. V. L. Charlier. att det redan nu förekommer dylika förordnanden, och att han icke hade något att anmärka däremot i deras nuvarande utsträckning, men att clet syntes honom

270 mindre lämpligt att ytterligare utöka dessa, i betraktande därav att en av censorernas viktigaste uppgifter vore att tillse, att den vetenskapliga nivån vid undervisningen något så när följde med tidens fordringar, samt att det för äldre läroverkslärare, huru förträffliga cle än måtte vara som lärare och pedagoger, ofta vore svårt nog att i tillräcklig grad följa mecl vetenskapens utveckling, och att man lätt nog skulle kunna riskera, att föråldrade och länge sedan övervunna metoder och synpunkter härigenom skulle kunna komma att göra sig gällande vid undervisningen. I fråga om censorernas rätt att ingå i prövning av clen skriftliga examen yttrar filosofiska fakulteten i Uppsala, att clen erfarenhet man redan hacle om dylika saker gjorde, att man här ovillkorligen måste ifrågasätta möjligheten att få ett sådant stadgande effektivt. Man kunde ju icke vänta annat, än att varje sådant censorsunderkännande av en skriftlig examen bleve överklagat, väl i allmänhet under kraftigt understöd av lärarkollegiet. Särskilt inkrånglad skulle saken bliva, om underkännandet grundade sig på ett redan av lärarna underkänt svenskt uppsatsprov, varvid dock lärarna begagnat sig av sin rätt att detta oaktat admittera till muntlig examen, och själva student examensbetyget för svensk uppsatsskrivning, där hänsyn skulle tagas även till under läsåret under vederbörlig kontroll författade uppsatser, blivit godkänt. . Även ett par kollegier uttala sina betänkligheter mot den föreslagna rätten för censor att ändra de betyg, som åsatts cle skriftliga proven. Kollegiet vicl högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm förklarar sig i allmänhet gilla de föreslagna bestämmelserna beträffande censorsinstitutionen, men uttalar sin anslutning till professor Staaffs reservation rörande rätt för censorerna att bestämma, i huru många av sina ämnen examinand skall prövas, Examensperioder m. m* Kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Hudiksvall uttalar som sin mening, att studentexamen endast bör kunna avläggas en gång om året, avseende såväl skolans egna lärjungar som lärjungar från enskild undervisning, under det filosofiska fakulteten i Uppsala understödjer kommissionens förslag i denna punkt.

KAP. XIII.

Fysisk fostran och skolhygien. De skolmyndigheter, som yttrat sig över kommissionens förslag i fråga om fysisk fostran och skolhygien, hava mecl några få undantag ej haft något att erinra mot den omfattning, som i förslaget givits åt denna gren av skolarbetet. Utförligast motiveras en avvikande ståndpunkt härutinnan av kollegiet vicl Växjö folkskoleseminarium, som anmärker, att det förefaller, som om kommissionen, mera än önskligt är, skulle hava faliit undan för cle krav i nutiden, vilka fordra överflyttande till skolans område av många av de plikter i fråga om fysisk fostran och hygien, som principiellt tillhöra hemmet. Detta överflyttande till skolans schema av bad, bespisning, tandborstning etc, som skolorna för närvarande dragas med och som kommissionen tycks gilla, förrycker ofta undervisningen och skadar hemmens ansvarskänsla. 1. Halvdagsledighet för friluftsliv. Uttalandena härom synas giva vicl handen, att enighet råder, principiellt sett, om den nytta, som ledighet för bedrivande av friluftsliv skulle medföra för den studerande ungdomen. Den utformning i detalj, som kommissionen givit sitt förslag i denna del, har emellertid på cle flesta punkter mötts med kritik. Till en början har från en del håll tvivelsmål anförts om lämpligheten av en regelbundet varje vecka återkommande ledighet för friluftsliv. Så t. ex. yttrar kollegiet vid Malmö realskola, att fråga är, om friluftsledigheten låter sig praktiskt genomföras i södra Sverige mecl dess för friluftsliv i regel olämpliga vinterklimat. I samma riktning gå uttalanden från några andra skåneläroverk. En annan åsikt, som vunnit ett stort antal anhängare, har ansett clet olämpligt att fastställa viss bestämd veckodag för halvdagsledigheten, enär densamma vid inträffande otjänlig väderlek skulle gå helt till spillo. Bland de motförslag, som av skolmyndigheterna i denna fråga framlagts, äro med hänsyn till antalet av dess förespråkare två särskilt framträdande. Det ena vill lägga i rektors hand (ensamt eller i samråd med skolläkaren) att bestämma tjänliga, dagar för friluftsledighet, s. k. rörlig friluftsdag. Kollegiet vid gymnastiska centralinstitutet (G. C. I.) går en medelväg och uttalar sig för att på grundvalen av kommissionens förslag vederbörande rektor ma. medgiva frihet att utbyta en för friluftsliv absolut otjänlig dag mot teoretisk undervisning och vice versa. Enligt den andra åsikten, som ock av många förfäktas, vore clet lämpligt att utöka cle nu existerande månadsloven och på så sätt genom hela lovdagar under vilka friluftsliv skulle bedrivas, giva ungdomen tillfälle till rekreation trän skolarbetet. Friluftsdagens förläggning till lördagen har ock på några håll rönt gensagor ba t. ex. ifrågasätter kollegiet vicl Hedemora kommunala mellanskola måndagen

såsom lämpligare dag, då ju läxfrihet till denna dag i största möjliga utsträckning är önskvärd. Några andra förorda friluftsledighetens placering mitt i veckan. Ej heller den föreslagna anordningen med en för hela skolan gemensam dag för friluftsliv har fått stå oemotsagd, ehuru opponenterna på denna punkt varit relativt få. Som skäl för dessas ståndpunkt hava anförts svårigheten att med fåtaliga ledare sysselsätta en hel skola om 5 ä 600 elever, brist på lämpliga lek- och idrottsplatser, bristande utrymme å dessa m. m. På grund härav föreslås, att åtminstone vicl cle större läroverken lärjungarna uppdelas i grupper, som hava ledighet å olika dagar. Beträffande användningen av halvdagsledigheten har kommissionen uttalat, att den borde väsentligen användas till idrottsövningar av olika slag_; dock ville kommissionen icke ensidigt begränsa användningen av nämnda ledighet. Rekreation och motvikt mot det intellektuella arbetets ansträngningar kunde jämväl åvägabringas genom annat friluftsliv, exempelvis utflykter, exkursioner _ och praktiska arbeten i clet fria. Detta uttalande har endast föranlett opposition från ett håll, nämligen gymnastikläraren vid Varbergs realskola, som anser, att friluftsledigheten ej bör få användas till exkursioner, skogsplantering o. cl. Ett steg längre än kommissionen vill kollegiet vid samskolan i Filipstad gå, då det uttalar, att halvdagsledigheten icke bör ovillkorligen ägnas åt friluftsliv utan jämväl då och då till frihet från allt skolarbete, så att lärjungarna kunde få sköta sina egna intressen (exempelvis varannan lördag). Kommissionens uttalande om önskvärdheten av lämpliga ledare och biträdande ledare vid friluftsledighetens utnyttjande har föranlett reflexioner från ett par håll. Kollegiet vid Kristianstads högre allmänna läroverk påpekar, att kommissionens förslag ej innefattar några anvisningar rörande organisationen av erforderliga lärarkrafter. Detta finner kollegiet vara en av orsakerna till att ett bedömande av den praktiska utförbarheten av förslaget till friluftsledighet är uteslutet. Malmö högre allmänna läroverk finner en biträdande gymnastiklärare vara erforderlig vid högre allmänt läroverk (skolan skulle för friluftsledighetens utnyttjande uppdelas i grupper om 100 man, vilka hade ledigt å olika dagar). Centralstyrelsen- för flick- och samskolef öreningen gör gällande, att cle lärare, som uttagas till ledare, böra ha motsvarande nedsättning i sin tjänstgöring. Beträffande utbildning av äldre lärjungar till biträdande ledare framhåller kollegiet vid G. C. I., att realiserandet av denna tanke skulle stöta på svårigheter, därest deltagande i idrottsövningarna gjordes frivilligt för cle högsta klasserna, alldenstund kontinuiteten i övningarna för cle däri deltagande ofta måhända eftersattes. För vinnande av erforderlig tid till friluftsledighet har kommissionen föreslagit ökning av antalet lektioner å de dagar, dylik ledighet ej förekommer, samt därmed sammanhängande avknappning av vissa lektioner och raster. På denna punkt har kommissionsförslaget varit utsatt för clen skarpaste kritiken. De myndigheter, som yttrat sig i ämnet, ha så gott som enhälligt utdömt 5-minuters-rasterna, Allmänt avstyrkes också förkortningen av lektionerna, varjämte i ett stort antal fall den ifrågasatta ökningen av antalet lektioner skarpt kritiserats. 5-minuters-rasterna kunna, framhålles det, icke giva eleverna tillräcklig rekreation mellan lektionerna, lokalerna hinna ej luftas, i större läroverk hinna eleverna knappast ut och in. Bibehållande av 10-minutersrasterna förordas allmänt, ja, kollegiet vid samskolan i Filipstad yttrar, efter att hava uttryckt sin förvåning över att en kommission, som inom sig hyst flera erfarna skolman, kan framkomma mecl yrkande på 5-minuters-raster, att man snarare

273 borde ta i övervägande, huruvida vissa raster ej borde utsträckas till 15 minuter. 40-minuters-lektionerna avrådas i allmänhet av skoltekniska och organisatoriska skäl. Dock finnas de, som ej hava något att erinra mot 40-minuterslektioner; på ett par håll har medgivits, att de kunde medföra vissa fördelar. Andra åter tillstyrka 40-minuterslektioner beträffande realskolan, men avstyrka för gymnasiet. Så t. ex. anser kollegiet vid Malmö högre allmänna läroverk en anordning med 40-minuterslektioner för gymnasiet vara hinderlig för ernående av verkliga studieresultat. Den sammanträngda läsningen å veckans övriga dagar har från flera håll. mött opposition. Det framhålles med skärpa, att denna anordning är ägnad att orsaka överansträngning. Med detta för ögonen uttalas, att nyttan av clen föreslagna idrottsledigheten blir mycket problematisk. »Har man», yttrar kollegiet vid Majornas elementarläroverk för flickor i Göteborg, »så hög tanke om betydelsen av idrottslivet (som kommissionen), bör man taga steget fullt ut och offra någon del av skolarbetet för detta mål». Kommer man så till frågan; huruvida deltagandet i idrottsövningarna m. m. bör vara obligatoriskt eller ej, gå meningarna härom rätt mycket isär. Flertalet förordar dock obligatoriskt deltagande för alla klasser, även de högsta. Härom yttrar exempelvis kollegiet vid G. C. I., att det vore betänkligt att göra deltagandet frivilligt för de högre ringarna och klasserna, ty många i fysiskt eller moraliskt avseende svaga naturer komme att utnyttja denna ledighet på ett icke önskvärt sätt. Även åtskilliga andra uttala, att just dessa klasser äro de, som mest behöva obligatoriska idrottsövningar. Ej så få intaga emellertid en motsatt ståndpunkt och anse, att deltagandet i idrottsövningarna bör vara frivilligt för alla, I denna riktning uttala sig särskilt kollegierna vid flera flickskolor. Sammanfattning. Någon klar helhetsbild av kritiken torde vara svår att få, då de föreliggande yttrandena ofta endast avse vissa punkter av kommissionsförslaget, under det de övriga mecl tystnad förbigås. Så t. ex. hava av cle cirka 130 yttranden, som inlåtit sig på frågan om fysisk fostran, ett trettiotal inskränkt sig till att endast påpeka olämpligheten av avkortade raster och lektioner. Man torde därför få nöja sig med att konstatera, att om ock grundprincipen för kommissionens förslag vunnit gillande, utformningen av detsamma på de flesta punkter mött kritik, vilken i flera fall, särskilt vad angår de åtgärder, som ansetts behövliga för möjliggörande av den halva lovdagen, är av betydande styrka. 2. Gymnastikundervisningens omläggning. Flertalet av yttrandena angående gymnastikundervisningens anordning rikta mot kommissionsförslaget den anmärkningen, att det gamla önskemålet om dagliga kroppsövningar icke förverkligats. Kollegiet vid G. C. I. anför härom, att många och svåra hinder resa sig för genomförande av gymnastiksakkunnigas förslag om fem gymnastiklektioner pr^ vecka, då avdelningarnas numerär ej i regel får överstiga 60, men att, om några verkliga framsteg skola kunna göras i riktning mot en mera ändamålsenligt bedriven gymnastikundervisning, dylika svårigheter ej få avskräcka. Gymnastiksalarna kunna utnyttjas flera timmar om dagen; de kunna ombyggas, delas etc. Dock saknas ej förespråkare för en anordning med fyra lektioner gymnastik i veckan. Det må nämnas, att till denna åsikt anslutit sig Svenska Läkarsällskapet och Svenska Skolläkarföreningen. Kommissionens förslag om lägre timtal gymnastik för realskolans klass 3 har ej rönt anslutning. Tvärtom be18—232122.

274 tonar även den sistnämnda gruppen mestadels, att fyra timmar gymnastik i veckan är ett minimum, som ej får underskridas för någon klass eller ring. I samband härmed må nämnas, att enligt några yttranden, bl. a, av kollegiet vid G. C. I.. praktiskt arbete ej kan anses ersätta gymnastik. Kollegiet vid Falu högre allmänna läroverk anför som sin mening, att timantalet för praktiskt arbete utan olägenhet kan inskränkas till förmån för gymnastiken. Inskränkning av antalet deltagare i en gymnastikövning synes vara ett allmänt önskemål. Somliga gå till och med längre än kommissionen, så t. ex. kollegiet vid Fruntimmersföreningens flickskola i Göteborg, som anser, att gymnastikavdelningar om 60 st. äro för stora, för att undervisningen skall bli individuell. — Samma åsikt har kollegiet vid Göteborgs nya elementarläroverk för flickor. Beträffande frågan om sam- eller särundervisning i fråga om gymnastik föreligga några yttranden. Kollegiet vid högre lärarinneseminariet och statens normalskola för flickor och gymnastiklärarinnan vid Arboga samskola anse, att samundervisning ej bör förekomma, Kollegiet vid G. C. I. anför, att erfarenheten givit vid handen, att ölägenheter uppstått av att till gemensam gymnastiklektion sammanföra gossar och flickor över 13 år. Kollegiet vid samskolan i Filipstad yttrar, att vid samundervisning i gymnastik torde uppstå svårigheter med 60-mansavdelningar. Att lek och idrott skulle inrangeras jämväl i gymnastiken, har på ett par håll rönt gensägelse (gymnastiklärarinnan vid Arboga samskola och kollegiet vid Djursholms samskola). Kursplanen för gymnastiken har ägnats en mera ingående behandling endast på ett par håll. Så anför gymnastikläraren vid Strängnäs högre allmänna läroverk, att det är oförståeligt, att beträffande flickor (kl. 1 och 2) förordas »huvudsakligen lätta hävrörelser, löpningar och hopp», då just dessa saker passa bättre för gossar än för flickor. Beträffande klasserna 3 och 4 i flickskolan talas om ökade fordringar på precision, kraft och uthållighet. Denna fordran bör åtminstone ej omfatta hävrörelser och hopp. Kollegiet vid G. C. I. anser det vara anmärkningsvärt, att ingen särskild tid anslagits åt fäktning. Om avdelningarna begränsas till 60 samt de förbättrade undervisningsmetoder, som utexperimenterats under sista tiden vicl G. C. L, tillämpas, komma många olägenheter för fäktundervisningens anordnande att bortfalla, Kollegiet betonar fäktningens förmåga att mer än någon annan idrott utveckla individens förmåga att specialisera sin muskel- och nervverksamhet. En bestämd minimitid bör tillmätas fäktningen. En viss frihet för gymnastikläraren i avseende på fäktlektionernas förläggning torde dock vara fördelaktig, exempelvis utbytande av gymnastik mot fäktning under skrivningsdagar, då clen vanliga indelningen i gymnastiktrupper städse blir rubbad. Slutligen må nämnas, att direktionen över G. C. I., som i a l l a delar instämt med kollegiet vid sagda läroanstalt, dessutom för sin del vill fästa uppmärksamheten på cle ur hygienisk synpunkt betänkligt korta rasterna och lektionerna, (vilkas förkortning enligt direktionens mening säkerligen icke uppväges av en halv skoldags anslående till obligatoriska friluftsövningar för realskolan och fakultativa för gymnasiet). För gymnastikundervisningen har denna förkortning en särskild betydelse. Enligt gällande plan för undervisningen i gymnastik och vapenövning av den 19 augusti 1895 skola samtliga klasser övas i pedagogisk gymnastik minst % timme varje dag, gymnasiet dessutom i fäktning 2 timmar ä 60 minuter var vecka. Enligt förslaget skola dessa övningar inskränkas till 4 (för en klass till 3) veckotimmar om 40 minuter. Härav åtgå minst 10 minuter till omklädning, vadan själva övningstiden måste sättas till högst 4 (3) halvtimmar i veckan, således en förminskning av nu gällande tid med för realskolan */«

275 O/2), för gymnasiet 3/n. En sådan förminskning kommer givetvis att på läroverksungdomens fysiska utveckling hava en högst menlig inverkan, vilken synes direktionen vara av så allvarlig beskaffenhet, att den icke bör vinna gillande. 3 . Hygieniska råd och anvisningar. Kollegiet vid G. C. I. anför, att hälsoläran ej upptagits såsom särskilt ämne. Gymnastikläraren skall enligt kommissionens förslag 1) lämna hygieniska råd och anvisningar, 2) undervisa om första hjälp vid olycksfall, 3) giva en kort framställning rörande bad och kroppsrörelse, 4) eventuellt beakta vissa socialhygieniska frågor, 5) eventuellt beröra social hygien. Hur skall han vicl sidan av sin huvuduppgift kunna medhinna allt detta, då ingen särskild tid finnes därtill anslagen? Varför har ej steget tagits fullt ut, så att gymnastikläraren, såsom 1915 års gymnastikkommitté föreslagit, fått undervisningen i hälsolära såsom ett särskilt ämne sig anförtrodd? Gränsen mellan hans och biologilärårens undervisning blir, om skolkommissionens förslag följes, synnerligen svår att draga. Arten och omfånget av undervisningen i hälsolära ställer "ej hinder i vägen för att gymnastikläraren mecl sina vicl G. C. I. förvärvade, jämförelsevis grundliga insikter 1 fysiologi och anatomi skulle med framgång kunna sköta denna undervisning, 1 all synnerhet om studiet av hälsoläran vicl institutet fördjupades och skarpt begränsades till de delar, som skulle komina att tillhöra hans blivande lärarverksamhet. Experiment med gymnastiklärare som undervisare i hälsolära ha försökts och lyckats. I samma riktning gå en clel uttalanden från andra håll. Åtskilliga myndigheter påyrka, att gymnastikläraren bör få undervisningen i hygien sig anförtrodd. Om han genom sin utbildning ej får anses kompetent därtill borde undervisningen vid cle anstalter, där gymnastiklärarna utbildas, läggas så, att nödiga kunskaper vinnas. Svenska Läkarsällskapet betonar, att hälsolära bör ingå i studieplanen för gymnasiets och lyceets alla linjer. 4. Oyinnastiklärarnas ställning. Beträffande gymnastiklärarnas ställning yttrar kollegiet vid G. C. I., att kommissionen ej på något sätt har sökt gottgora gymnastikläraren för alla cle nya krav, som ställas på honom. Gymnastiklärarna aro och förbli timlärare rätt och slätt med bibehållande av nuvarande otilltredsstallande avlöningsform. Sex lärare vid Karolinska institutet uttala sig 1 samma riktning. Kollegiet vicl högre lärarinneseminariet och statens normalskola for flickor anser, att gymnastikläraren bör i fråga om utbildning kompetens och avlöning jämställas med övriga ämneslärare. ,?,\ Äm»?ets betydelse. I en del yttranden visar sig en tendens att vilja jämställa tysisk tostran med läroämnena. Så anse gymnastiklärarna vid högre allmanna läroverket i Örebro och Eksjö realskola, att vicl flyttning till högre klass en mot ämnets vikt svarande betydelse bör tillmätas detsamma. Den tarstnämnda anser jämväl, att vid avläggande av examina prövning i fysisk tostran bor anställas, 1 likhet mecl vad som sker i Danmark och Norge. 6. Skolläkarinstitutioneii. Uttalandena härom äro mycket sparsamt förekommande. Nässjö stadsfullmäktige och skolråd anse inrättande av skolläkarbefattningar ej vara av behovet påkallat. Sex lärare vid Karolinska institutet anse däremot att skolläkare bör vara anställd vid alla skolor, även folkskolorna pa landet. Medicinska fakulteten i Uppsala anser, att befattningen må ta»a sm man 1 anspråk sa mycket som möjligt, så att den ej blir en bisyssla. Därför vore clet önskvärt, att en skolläkartjänst i framtiden komme att omfatta alla

eller i större samhällen flera, högre eller lägre skolor inom samhället. Medicinska fakulteten i Lund framhåller ock, att befattningen ej får bli en bisyssla, vadan avlöningen bör rättas därefter. Beträffande det mecl skolläkarbefattningen förenade arbetet föreligga i fråga om vissa detaljer ett par yttranden och förslag. Så anser kollegiet vid Falu högre allmänna läroverk, att då tveksamhet råder vid klasskonferens angående lämpligaste behandlingen av lärjunge, vilkens hälsotillstånd därvid bör tagas i beaktande, skolläkaren bör beredas tillfälle att närvara. Skolläkaren vid Kristianstads högre allmänna läroverk anför följande. Det måste beaktas, att väl samtliga skolor sakna såväl lämplig lokal som nödig utrustning för den av skolkommissionen föreslagna undersökningen av nyintagna lärjungars kroppsutveckling och hälsotillstånd. Nu föreskrives redan uti skolstadgan, att lärjunge vid ansökan om inträde skall foga läkarintyg enligt visst formulär. Genom att göra detta formulär tillräckligt utförligt skulle möjligen den för inträdet nödiga undersökningen bliva tillfyllest. Detta intyg borde i så fall utfärdas av läkaren vid den skola, där inträde sökes. Den fortsatta övervakningen av friska lärjungar torde utan våda kunna inskränkas till en enklare besiktning vid varje termins början i närvaro av gymnastikläraren. Skolläkaren bör befrias från avgivandet av en del statistiska uppgifter i sin årsberättelse. Särskilt i fråga om sjukdomar ställa lärjungarna i över 90 % av fallen diagnosen själva och delgiva den först efter kortare tid till skolläkaren, vadan denna statistiks vetenskapliga värde ej torde vara stort. Skolsköterskebefattningen utdömes i ett par yttranden såsom ej av behovet påkallad. Kollegiet vid G. C. I. anser, att gymnastikläraren nog finge i cle flesta fall åtaga sig vården av dem, som skadat sig i skolan, och att det vore alltför sangviniskt att härvidlag räkna på någon verksammare hjälp av skolsköterskan, i all synnerhet som hon enligt förslaget skall tjänstgöra vid flera skolor. Skolläkaren vid Kalmar högre allmänna läroverk anför, att om skolsköterskan skall vara till någon nytta, borde läkaren hava eget mottagningsrum, utrustat som poliklinik, men då mottagning endast äger rum en gång i veckan, vore en dylik påkostnad av tvivelaktigt värde. 7. Diverse uttalanden angående fysisk fostran och därmed sammanhängande spörsmål. I några yttranden hava vederbörande tagit tillfället i akt att framföra en del reflexioner och önskemål rörande förhållanden, som ej närmare berörts av skolkommissionen. Så har på ett par håll folkskolan upptagits till granskning i fråga om dess ställning till fysisk fostran. I detta hänseende anföra sex lärare vid Karolinska institutet följande. Skolkommissionen borde hava ingående diskuterat, huruvida folkskolan nu är ur skolhygienisk synpunkt tillfredsställande organiserad eller huruvida den, särskilt med hänsyn till de vidgade uppgifter kommissionen tillämnar den, behöver förbättras. De hygieniska spörsmål, som sammanhänga med folkskolans organisation och arbetssätt, behandlas däremot ej alls. Det kan ifrågasättas, huruvida exempelvis skolterminernas längd är vid folkskolorna lämplig, ävenså huruvida lektionernas längd och deras antal därstädes äro cle lämpligast; vidare är clet tvivelaktigt, huruvida det av folkskolan fordrade hemarbetet är rationellt ordnat, likaså huruvida undervisningen i praktiskt arbete där är tillräckligt tillgodosedd. Gymnastikläraren vid Jönköpings högre allmänna läroverk framhåller, att ej ens i folkskolans A-form eleverna i de årsklasser, som motsvara läroverkens 1 :a och 2 :a klasser, erhålla mer än 3 veckotimmars gymnastik mot 6 lektioner ä 30 minuter eller 4 ä 45 vid läroverken, och detta under en period, då clet gymnastiska arbetet grundlägges. Detta är att beakta, då man tänker sig folkskolan som bottenskola,

277 I övrigt må följande anföras. Kollegiet vid G. C. I. påpekar, att skolkomissionen ej löst frågan om biträdande lärare åt gymnastikläraren; ej heller har något positivt förslag angående anställande av en skolöverläkare framlagts. Kollegiet vid samskolan i Filipstad anser, att vid varje realskola bör förekomma ett par veckotimmar sjukgymnastik för dem, som befrias från friskgymnastiken. Gymnastikläraren vid Eksjö realskola framhåller, att skolkommissionen borde ha sörjt för en sakkunnig gymnastikinspektion i anknytning till Skolöverstyrelsen och medicinsk myndighet (ungefär enligt samma grunder, som gälla för folkskolinspektionen) och ifrågasätter, huruvida ej inom överstyrelsen borde inrättas en särskild avdelning för fysisk fostran. Kollegiet vid Hedemora kommunala mellanskola uttalar sig mot att målsman inbjudes närvara vid nyintagna lärjungars läkarbesiktning. Skolläkaren vid Kalmar högre allmänna läroverk anser, att billig tandvård för skolornas elever vore värdefull. Medicinska fakulteten i Lund framhåller önskvärdheten av att svaga lärjungar omhändertagas och övas i särskilda avdelningar i gymnastik och idrott, och föreslår anordnande av skolvandringar under sommarferierna, däri deltagandet skulle vara frivilligt. Fakulteten tillstyrker dessutom inrättande av skolöverläkarbefattning vicl Skolöverstyrelsen.

K A P . XIV.

Lärarutbildning och lärarkompetens. Allmänna synpunkter. På få undantag när ansluta sig cle myndigheter, som uttalat sig i denna fråga, till kommissionens förslag om att två skilda slag av ämneslärarbefattningar — lektorat och adjunkturer — alltjämt böra finnas vid läroverken. Endast i några yttranden framföres tanken på en gemensam lärarexamen och ett slag av tjänster. I sistnämnda riktning uttalar sig bland andra allmänna adjunktsföreningen. Föreningen, i vars yttrande en del instämmanden förekomma, särskilt från läroverkslärarhåll, framhåller, att den skarpa skillnad i reell kompetens för undervisning på gymnasiet och i realskolan, kommissionen uppdragit, icke förefunnes enligt nuvarande bestämmelser. I betänkandet understrykes tvärt om lämpligheten av att lärarna, under förutsättning att de äga nödig behörighet, få följa sina lärjungar genom så många klasser som möjligt. Med hänsyn härtill, yttrar föreningen, hacle det endast varit naturligt, att kommissionen framlagt förslag till en gemensam lärarexamen. En minoritet av kollegiet vid högre allmänna läroverket i Vänersborg anser också, att undervisningen såväl å gymnasiet som i realskolan kunde bestridas av en lärarkategori med utbildning ungefär motsvarande nuvarande adjunkts. Den motsatta ståndpunkten kommer emellertid till synes i nästan samtliga avgivna utlåtanden. Sålunda betonar läroverkskollegiet i Falun, att förslaget om en gemensam lärarexamen och ett enda slag av ämneslärarbefattningar skulle ha kunnat med styrka motiveras, för så vitt man endast behövt taga hänsyn till förhållandena vid de högre läroverken. Då emellertid reformen också rörde de fristående realskolorna och de kommunala mellanskolorna, där lärare mecl högre utbildning än den, som ernåddes genom ämbetsexamen, icke erfordras, och då de ekonomiska förhållandena ej heller medgåve det skäliga avlönandet av sådana lärare, anser kollegiet, att lärarbefattningar med olika kompetensfordringar alltjämt måste finnas. Kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Gävle understryker vikten av att åtminstone vissa av skolans lärare äga förutsättningar såväl att följa de vetenskapliga framstegen i sina respektive ämnen som ock att göra dessa fruktbärande i sin undervisning. För skolan vore det ett vitalt intresse, att denna förbindelse mecl vetenskapen icke avbrytas, och enligt kollegiets mening motivera dessa förhållanden en högre kompetens för lektorerna. Läroverkskollegiet i Norrköping framhåller också, att det för gymnasieundervisningen vore av stor betydelse, att kravet på förmåga av självständigt vetenskapligt arbete hos gymnasieläraren upprätthölles. — Var och en av de tre skolformerna folkskola, realskola och gymnasium, yttrar kollegiet vid högre allmänna läroverket i Sundsvall, måste ha. sin för vederbörande skolforms speciella uppgifter utbildade lärarkår, vilken normalt ej bör anlitas för tjänstgöring å annat stadium.

279 Lektorstjänst och lektorsutbildning. Vidkommande därefter frågan om kompetensforclringarna för lektorsbefattning synes enighet råda därom, att behörighet för anställning som lektor endast bör kunna förvärvas genom akademiska examina och genomgången provårskurs. Däremot råder åtskillig meningsskiljaktighet, om och i vad mån nu gällande villkor för vinnande av sådan behörighet böra upprätthållas. Kommissionens förslag i ämnet tillstyrkes helt eller delvis av åtskilliga myndigheter. Så t. ex. ansluter sig läroverkskollegiet i Hälsingborg till de tilltänkta författningsenliga, kompetensfordringarna för lektorat. Kollegiet betonar emellertid, att i kompetensen ingående författarskap måste avse till tjänsten hörande ämne eller ämnen, samt att frågan, om detsamma kan anses vara av tillräckligt kvalificerande art, bör avgöras av vederbörande universitetsmyndighet. — De ifrågasatta villkoren för dispens till lektorstjänst, yttrar kollegiet vid högre allmänna läroverket i Luleå, synas i stort sett välbetänkta. Dock bestrides lämpligheten av att i detta sammanhang tillmäta »pedagogiskt författarskap av verklig vetenskaplig läggning» någon betydelse. Från många håll framhålles emellertid, att de av kommissionen ifrågasatta kompetensforclringarna innebära ett avgjort och betänkligt försvagande av nu gällande bestämmelser för lärarutbildningen. Teologiska fakulteten i Uppsala erinrar därom, att kommissionen å ena sidan betonar vikten av att hålla lärarnivån på de särskilda skolstadierna uppe, men å andra sidan föreslår, att lektorskompetens skulle erhållas ej blott på den nu ordinarie vägen genom teologie licentiatexamen och disputationsprov, utan också dels genom annan vetenskaplig verksamhet, prövad av Kungl. Maj:t, dels på dispensvägen genom väl vitsordad adjunktstjänstgöring. Enligt fakultetens mening skulle såväl det andra av cle alternativ, som kommissionen föreslagit, — teologie kandidatexamen mecl disputationsprov — som andra formen av det tredje alternativet -— den föreslagna teologisk-filosofiska ämbetsexamen med därpå följande filosofie licentiatexamen — ej ge den grundliga vetenskapligt teologiska bildning, som fakulteten anser vara, i synnerhet i våra dagar, för en kristendomslektor nödvändig. Införandet av en teologie licentiatexamen med eventuellt ett ämne vore en fråga, som från helt andra synpunkter måste övervägas än enbart från skolkompetensens. Likaledes synes det fakulteten, att i den ifrågasatta teologisk-filosofiska ämbetsexamen — om den över huvud skulle inrättas •— samtligai cle i teologie kandidatexamen förekommande disciplinerna borde ingå, om ock i andra proportioner och kursanordningar än där. Teologiska fakulteten i Lund vill särskilt framhålla, att clen teologisk-filosofiska ämbetsexamen skulle ge en väl ensidig betoning av allmän religionshistoria. Långt större vikt måste läggas på det specifika kristendomsämnet i skolundervisningen. På basis av denna examens fullständigt otillfredsställande teologiska kunskap, säger fakulteten, skulle sedan ej blott adjunktskompetens i kristendom vinnas utan t. o. m. lektorskompetens. Detta vore detsamma som att möjliggöra försvinnandet av verklig teologisk sakkunskap och bildning från läroverken och deras kristendomsundervisning. Betänkligt vore också, att den föreslagna examen skulle medföra den konsekvensen, att kristendomslärarna sannolikt i stor utsträckning finge sin utbildning utan att under någon tid ha tillhört clen teologiska fakulteten. Ämneskonferensen i kristendom vid Nya elementarskolan i Stockholm anser, att kommissionen på ett betänkligt sätt släppt efter på fordringarna i fråga om teologiska examina, särskilt när det gäller teologie lektorat. Konferensen ifrågasätter, om man icke borde återgå till förhållandena före år 1904, så att blivande lektorer finge avlägga examina endast i sina egna ämnen, och att i stället fordringarna i dessa holies uppe. Enligt konferensens mening vore kristendomsläraren genom sina teologiska studier kompetent att undervisa även i ett annat ämne än religionskunskap, om detta ämne såsom hittills bleve ett biämne. En medlem av kollegiet vid högre allmänna läro-

280 verket å Södermalm i Stockholm uttalar sig beträffande kompetensvillkoren för lärarbefattning i kristendom för det förslag, som i ämnet avgivits i sakkunnigbetänkandet den 31 juli 1915. Särskilt innebure den föreslagna teologisk-filosofiska ämbetsexamen ett försvagande av kristendomslärarens teologiska utbildning. — Liknande betänkligheter uttalas av kristendomslärarna vid högre allmänna läroverket i Västerås, medan kollegiet vid högre allmänna läroverket i Norrköping gör gällande, att den teologisk-filosofiska ämbetsexamen syntes fullt ändamålsenlig. Filosofiska fakulteten i Uppsala avstyrker på det bestämdaste ett författningsmässigt fastställande av möjlighet att vinna behörighet till lektorstjänst genom Kungl. Maj:ts prövning utan föregående licentiatexamen, endast på grund av vetenskapligt författarskap. Därigenom skulle en kunskapsprövning av en studerande överföras från sitt givna och naturliga forum, den examinerande universitetskorporationen, till landets regering och följaktligen alldeles berövas den personliga karaktär, som gave denna prövning dess värde. Att endast pappersvägen bedöma vetenskapliga specialmsikter kunde aldrig anses fullt betryggande, och fakulteten måste på^förhand förklara sig ur stånd att bilda sig ett omdöme på sådan grund. Såsom garanti för tillräckliga vetenskapliga insikter funnes ingenting, som kunde ersätta en licentiatexamen, vilken i ett nutida universitetsarbete alltid följde som clen mogna frukten av studietidens arbete, utfört under ständig personlig kontakt med examinator. Kommissionen hade bortsett från något så väsentligt som examinators sedan länge vunna kännedom om examinanden i^hans vetenskapliga arbete. Ännu mera avgjort måste fakulteten taga avstånd från den ifrågasatta möjligheten att söka lektorat, som skulle öppnas för adjunkt, vilken genom flerårig verksamhet såsom lärare å gymnasiestadiet ådagalagt »synnerligen grundliga kunskaper» och »särdeles framstående lärarskicklighet» utan_ att likväl ha dokumenterat sin vetenskapliga kompetens vare sig genom licentiatexamen eller genom författarskap. Det föreslagna systemet vore orimligt, och man frågade sig onekligen, på vad sätt Kungl. Maj:t skulle vara i stånd att kontrollera vederbörandes kunskaper utan examensprövning, utan utgivna skrifter o. s. v. Filosofiska fakulteten i Lund förklarar sig icke hava något att erinra mot att dispens från disputationsprovet fortfarande skulle kunna beviljas filosofie licentiater, på sätt hittills i en del fall skett, där det styrkts, att vederbörandes vetenskapliga författarskap skäligen kunde anses motsvara sådant prov, och där tillika lärarverksamheten varit väl vitsordad. Ej heller ville fakulteten motsätta sig, att denna möjlighet i läroverksstadgan uttryckligen omtalades, allt dock endast under villkor, att det skapades fullt betryggande former för bedömandet av den sökandes vetenskapliga produktion. Garanti därför kunde vinnas endast därigenom, att saken i varje särskilt fall hänskötes till vederbörande fakultet eller sektion och att yttrande avgåves med verkan av ett officiellt giltigt intyg. Vad därefter beträffade förslaget, att för erhållande av lektorat icke undantagslöst skulle krävas filosofie licentiatexamen, i det förefintligheten av vetenskapliga studier till omfattning och värde jämförliga med dem, som fordrades för avläggande av licentiatexamen, skulle kunna tillräckligt dokumenteras genom' vetenskapligt författarskap, om detta vore av synnerligen omfattande och mångsidig art, ställde sig fakulteten icke helt avvisande. Under förutsättning dels att det vetenskapliga författarskapet vore så allsidigt och omfattande, att det fullt otvetydigt ådagalade kunskaper inom hela det ifrågavarande ämnesområdet, dels att bedömandet av den vetenskapliga produktionens värde skedde under samma former, som angivits för beviljande av dispens åt filosofie licentiat, hade fakulteten intet mot förslaget att erinra. Vidkommande däremot den ifrågasatta möjligheten av dispens till lektorsbefattning för adjunkt, som icke innehade tillfullo doku-

281 menterad vetenskaplig kompetens men visat sig sitta inne med full reell behörighet, måste fakulteten på grund av den vikt den lade vid gymnasielärarens otvetydigt dokumenterade vetenskapliga utbildning och på grund av omöjligheten att i detta fall finna en till rättvisa ledande objektiv värdesättning, bestämt avstyrka detta förslag. Lärarrådet vid Stockholms högskola, som icke heller vill uppgiva^ fordran på doktorsdisputation för lektorskompetens i normala fall, framhåller, att i särskilt motiverade undantagsfall möjlighet borde beredas_ filosofie licentiater, vilka visat sig äga grundlig vetenskaplig bildning och förmåga av självständigt forskningsarbete, dokumenterad genom vetenskapliga skrifter, att utan avlagd disputation vinna sådan behörighet. _ I likhet med filosofiska fakulteten i Lund betonar lärarrådet, att detta måste ske under fullt betryggande former, efter inhämtande av och i överensstämmelse med vederbörande fakultets eller sektions utlåtande angående sökandens vetenskapliga verksamhet. Det finge icke vara nog med att sökanden bifogade ett privat intyg från sin lärare, varjämte självfallet den vetenskapliga förmågan borde vara dokumenterad inom något av de ämnen, inom vilket lektoratet söktes. Allt tal om dispens, där den vetenskapliga produktionen låge på ett annat arbetsområde, t. ex. det pedagogiska, borde vara helt uteslutet. Kommissionens förslag, att licentiatexamen icke skulle göras obligatorisk för lektorskompetens, avstyrkes, då det vore svårt att allenast på grund av en sökandes författarskap avgöra, om han på de centrala områdena av sitt ämne ägde erforderliga insikter. Likaså avstyrker lärarrådet, att adjunkter utan erforderlig^ kompetens i vissa fall skulle kunna befordras till lektorer, då lärarrådet icke insåge, hur dessa adjunkters synnerliga kunskaper skulle kunna tillförlitligt verifieras annat än genom licentiatexamen. — Vad särskilt disputationsprovet^ beträffar, understryker lärarrådet vidare, att ett uppgivande av kravet på disputation för lektorsbehörighet ur universitets- och bildningssynpunkt vore förbundet mecl stora risker, och att man kunde befara, att därigenom landets vetenskapliga ställning väsentligt skulle försvagas. E t t eftergivande av fordringarna i detta avseende skulle enligt lärarrådets mening också medföra en betydande sänkning i gymnasielärarnas vetenskapliga nivå. Hittills hade lektorerna genom sitt avlagda doktorsproy kommit i nära kontakt med vetenskapen och blivit förtrogna med vetenskapliga forskningsmetoder, vilket oftast resulterat i fortsatt vetenskaplig verksamhet. Om disputationsprovet avskaffades, skulle följden bliva den, att flertalet aspiranter till lektorat skulle söka förvärva sig vederbörlig kompetens till billigaste pris utan de starka vetenskapliga meriter, som doktorsdisputation garanterade. Av högsta vikt vore, att inom varje läroverk för varje ämnesgrupp funnes representanter, som själva deltagit i den vetenskapliga forskningen. Endast en sådan lärare kunde bibringa den mognare ungdomen den andliga fördjupning och de kulturintressen, som gymnasieutbildningen borde avse att bibringa. Vid besättandet av lektorsbefattningar borde därför allenast sådana lärare komma i fråga, vilka utfört ett grundligt vetenskapligt arbete. Ofrånkomligt vore emellertid, att en ingående och sakkunnig granskning av ett sådant arbete garanterades, och ur denna synpunkt vore avlagt disputationsprov en synnerligen lämplig granskningsform. Men endast om arbetet förelåge tryckt, kunde det komma till fackmännens kännedom och underkastas clen nödiga kritiska granskningen. En otryckt avhandling kunde av olika anledningar bliva värdesatt antingen över eller under förtjänst. Däremot vore det ej oundgängligt, att doktorsavhandlingarna framträdde såsom fristående publikationer. De kunde bestå av ett eller flera särtryck ur vetenskapliga tidskrifter, dock att dessa till ett ht-lt sålunda sammanförda skrifter verkligen borde behandla ett enhetligt ämne. Lärarrådet betonar vidare, att en större koncentration i de akademiska avhand-

282 lingarna ej blott vore tillåtlig utan önskvärd, och att de höga fordringar, som fortfarande kunde och måste ställas på ett gradualarbete, i första hand skulle gälla dess kvalitet. Till sist understrykes vikten av att effektivt statsbidrag måtte beviljas för tryckning av sådana doktorsavhandlingar, som på grund av särskilda förhållanden ej kunde tryckas av akademier eller tidskrifter. — Såväl lärarrådet vid Göteborgs högskola som de filosofiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund ställa sig också avvisande mot förslaget att avskaffa den tryckta, doktorsavhandlingen. Det synes mycket ovisst» säger lärarrådet vid Göteborgs högskola, huruvida det allmänna bör avstå från den garanti, som ligger däri, att avhandlingen tryckes och därigenom omedelbart framlägges till kritik för den vetenskapliga världen. En väsentlig inbesparing av tryckningskostnaderna skulle, enligt lärarrådets mening, vinnas genom en omläggning av de för lektorskompetens avsedda doktorsavhandlingarna i den riktning, att deras omfång reducerades. För bibehållande av gällande befordringsgrunder uttala sig också bl. a. kollegierna vid samskolan i Strömstad samt folkskoleseminariet i Härnösand. Denna ståndpunkt intages även av kollegiet vid högre lärarinneseminariet i Stockholm. Vilka än kompetensfordringarna bli för lektorer i allmänhet, säger kollegiet, måste i fråga om seminarielektorernas kompetens kravet på vetenskaplig dokumentering med doktorsdisputation och helst fortsatt vetenskapligt författarskap upprätthållas. Domkapitlet i Visby avstyrker varje förändring av bestämmelserna för lektorskompetens såväl för teologi som övriga ämnen, då det vore att befara, att de föreslagna behörighetsvillkoren icke skulle komma att motsvara nuvarande fordringar. Vidare märkas åtskilliga myndigheter, som yrka på i det hela oförändrade behörighetsvillkor, men som anse, att kravet på tryckt doktorsavhandling kunde uppgivas. Denna mening omfattas bl. a. av kollegierna vid högre allmänna läroverket i Visby och Landskrona gymnasium. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Falun, som också ansluter sig till denna åsikt, framhåller, att, då utsikterna för lektorslönernas lämpliga anpassande efter nuvarande kompetensfordringar vore mycket små, man måste taga i övervägande, huruvida icke en ändring av dessa fordringar vore lämplig. Ett ytterligare skäl härför vore, att universitetens krav på de vetenskapliga avhandlingarna oupphörligt stegrats, varför faktiskt behörighetsvillkoren nu ställdes mycket högre, än när gällande stadga avfattades. Licentiatavhandlingens vetenskapliga värde kunde kontrolleras på annat sätt än genom disputation, och enligt kollegiets åsikt borde filosofie licentiatexamen räcka till såsom kompetensfordran för lektorsbehörighet. — Borttagandet av fordran på tryckt doktorsavhandling för lektorskompetens vore, enligt vad även kollegiet vid högre realläroverket i Göteborg betonar, en praktisk nödvändighet på grund av cle utomordentligt stegrade kostnaderna såväl vid universitetet som särskilt för tryckningen av vetenskapliga arbeten. Den nuvarande knappheten på lektorskompetenta, lärare hade sin naturliga förklaring i dessa förhållanden. Ett slopande av detta krav skulle icke medföra någon risk med hänsyn till den för gymnasielärarna önskvärda vetenskapliga utrustningen, då förmågan av självständigt vetenskapligt arbete tillräckligt kunde ådagaläggas genom den avhandling, som inginge i fordringarna för licentiatexamen, särskilt om denna avhandling bleve granskad under större offentlighet, t. ex. på vederbörande seminarium. Tvärtom skulle genom en sådan åtgärd gyrnnasieundervisningen tillföras ett bättre och tillräckligt stort antal lärarkrafter. Behörighetsförklaring borde emellertid meddelas endast under den förutsättningen, att fordringarna på såväl teoretisk som praktisk kompetens realiter vore fullständigt uppfyllda, — Nu gällande bestämmelser böra bibehållas, framhåller kollegiet vid högre allmänna läroverket i Kristianstad, dock att för lektorernas vidkommande kravet på tryckt avhandling kunde

283 uppgivas såsom ur skolans synpunkt opåkallat. Dispensering borde endast förekomma i sparsammaste utsträckning. — Såsom minimifordran för vinnande av lektorsbehörighet borde uppställas krav på filosofie licentiatexamen, betonar kollegiet vid högre allmänna läroverket i Sundsvall, dock kunde icke kravet på disputation upprätthållas, om icke lektorernas löneförhållanden underginge en genomgripande förändring till det bättre. Rektor vid högre allmänna läroverket i Vänersborg uttalar sig för att disputationsprovet skulle kunna ersättas av vetenskapligt författarskap, som av universitetsfakultet förklarats likvärdigt mecl doktorsavhandling. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Växjö instämmer i kommissionens förslag om eftergivande av kravet på disputationsprov för vinnande av lektorsbehörighet, dock endast under villkor att fullt betryggande former för bedömandet av den sökandes vetenskapliga produktion kunde erhållas. Enligt kollegiets mening borde frågan i varje fall hänskjutas till vederbörande universitetsfakultet eller sektion och det avgivna yttrandet fåkaraktär av ett officiellt betyg. — Självfallet, yttrar kollegiet vicl samskolan i Filipstad, kunde man icke sätta kompetensfordringarna för lektorat lägre än till filosofie licentiatexamen. Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Nederkalix anser, att filosofie licentiatexamen i tjänstens huvudämne vore tillfyllest och för lektorat i kristendom däremot svarande teologiska examina. Rektor och fyra lektorer vid högre allmänna läroverket i Norrköjring uttala sig för att licentiatexamen bibehålies som fordran för lektorstjänst. Denna mening delas även av kollegierna vid folkskoleseminarierna i Linköping och Kalmar. Linköpingskollegiet framhåller, att lärare, som dessutom avlagt disputationsprov, borde tillerkännas lämpligt vederlag, t, ex. med hänsyn till lönetursberäkning, under clet att kollegiet vid seminariet i Kalmar förordar en utredning, på vad sätt en mecl licentiatexamen likvärdig reell kompetens skulle kunna vinnas. Djursholms samskolas kollegium påyrkar i anslutning till A. B. Bergstrands m. fl. reservation, att till de villkor för behörighet till lektorat, som kommissionen föreslår i fråga om författarskap och lärarskicklighet, lägges fordran på filosofie licentiatexamen eller — då det gäller lektorat i religionskunskap — däremot svarande teologisk examen. — Dispens till lektorsbefattning borde, yttrar kollegiet vicl Eslövs högre samskola, medgivas, endast när vederbörande efter avlagd licentiatexamen genom vetenskapligt författarskap dokumenterat sig äga samma reella kompetens som en filosofie doktor. Andra av kommissionen föreslagna dispensmöjligheter kunde leda till missbruk. — Dispens från disputation, framhåller en minoritet av kollegiet vid högre allmänna läroverket i Halmstad, borde endast i de mest påtagliga fall beviljas. Kollegiet vid Fjellstedtska skolan i Uppsala anser, att nu gällande behörighetsvillkor böra bibehållas oförändrade. Möjligen skulle dock kravet på disputationsprovet kunna eftergivas mot kompensation av framstående vetenskapligt författarskap och synnerligen väl vitsordad lärarverksamhet. Flera myndigheter göra gällande, att undantagsvis jämväl kravet på filosofie licentiatexamen skulle kunna eftergivas. Sålunda betonar läroverkskollegiet i Lund, att nuvarande kompetensfordringar för lektorstjänst borde bibehållas, men att adjunkt, som flera år verkat som lärare å gymnasiet och därvid ådagalagt särdeles framstående lärarskicklighet, skulle kunna erhålla lektorskompetens även utan avlagd filosofie licentiatexamen, om hans vetenskapliga studier blivit tillräckligt styrkta genom ett författarskap, som bedömts av akademisk myndighet. Denna ståndpunkt intaga också bl. a. majoriteten av läroverkskollegiet i Norrköping och en minoritet av kollegiet vid högre allmänna läroverket i Gävle, vilken sistnämnda särskilt betonar de betänkliga konsekvenser, som skulle följa av att såsom regel sätta fordringarna för lektorskompetens lägre än filosofie licentiatexamen. Det vore att befara, heter det, att blott ett ringa fåtal skulle offra tid och pengar för avläggande av licentiatexamen, vilket vore

284 till skada för läroverk, universitet, vetenskap och kultur. Dispensvägen borde emellertid lektorsbehörighet kunna beviljas även filosofie licentiat utan disputationsprov, vilken genom av offentlig myndighet bedömt vetenskapligt författarskap visat sig innehava full reell kompetens, ävensom adjunkt utan licentiatexamen, vilken genom vetenskapliga specialstudier och produktivt vetenskapligt arbete, som underkastats sakkunnig prövning, samt genom flerårig lärarverksamhet å gymnasialstadiet ådagalagt synnerligen grundliga kunskaper och särdeles framstående lärarskicklighet. — Kravet på tryckt doktorsavhandling kunde uppgivas, yttrar kollegiet vid högre allmänna läroverket i Västerås, dock skulle lektorskompetens kunna vinnas även på annat sätt än det normala, men medgivandet av sådan behörighet borde förbehållas Kungl. Maj :t efter vederbörande universitetsfakultets hörande. •— På _ samma sätt uttalar sig majoriteten av kollegiet vid högre allmänna läroverket i Vänersborg. Kompetens för lektorat, säger kollegiet, skulle vinnas genom filosofie licentiatexamen och försvar av licentiatavhandling i seminariet inför vederbörande professor; offentligt disputationsprov skulle betraktas såsom särskild merit och kompenseras genom tidigare löneuppflyttning. Därjämte borde adjunkt på grund av gediget vetenskapligt författarskap kunna befordras till lektor. _ Slutligen märkas en del uttalanden för att på visst sätt kvalificerad filosofisk ämbetsexamen skulle vara tillräcklig behörighetsgrund för lektorsbefattning. Denna mening omfattas bl. a. av allmänna adjunktsföreningen, som i sitt yttrande erinrar därom, att efter avhandling och disputation i ett ämne behörighet vinnes att meddela gymnasieundervisning även i ett annat ämne, i vilket icke kräves mer än betyget AB i filosofisk ämbetsexamen. De vetenskapliga studierna på gymnasiet vore för övrigt av så ytterst elementär läggning, att en intresserad och skicklig adjunkt väl kunde fylla och fyllt de krav, som därvid ställdes på honom. Bedan den nuvarande adjunktskompetensen vore avsedd att motsvara gymnasieundervisningens fordringar, och i än högre grad givetvis då clen lektorskompetens, som adjunktsföreningen föreslagit i sin framställning i befordringsfrågan den 7 januari 1921. Några sådana menliga konsekvenser för den vetenskapliga odlingen, som ofta framhållits, vore ej att befara, om lektorsbehörigheten fastställdes i enlighet med föreningens förslag, då vid lektorstjänsters tillsättande de vetenskapliga meriterna självfallet skulle väga lika tungt till sökandens förmån, som nu vore fallet, och jämväl på annat sätt komma vederbörande till godo. Föreningen medger, att genom de av kommissionen ifrågasatta villkoren för ernående av lektorat möjligheterna för adjunkterna att vinna befordran i viss mån ökats, men understryker samtidigt de i regeln mycket stora praktiska hinder, som möta en adjunkt i hans fortsatta arbete för högre akademisk examen. Beträffande kommissionens förslag, att flerårig gymnasietjänstgöring skulle kunna medföra lektorsbehörighet, inlägger föreningen en bestämd gensaga mot att på denna befordringsväg endast »en och annan adjunkt» skulle ifrågakomma. E t t mycket stort antal adjunkter innehade clen av kommissionen avsedda realkompetensen för lektorat, och genom dessas befordran ägde staten möjlighet att på ett mindre kostsamt sätt förvärva fullgoda lärarkrafter för gymnasieundervisningen. Adjunktsföreningens förslag till kompetensbestämmelser skulle giva bättre garantier för kvalifikationer för undervisningen på gymnasiet än cle av kommissionen ifrågasatta och möjliggöra ett mera objektivt bedömande av de sökandes meriter och samtidigt bereda adjunkterna rimliga befordringsmöiligheter. —- Några lärarkollegier nöja sig med att endast instämma i adjunktsföreningens uttalande, medan andra mera utförligt uttala sig i samma riktning. Så t, ex. anför majoriteten av kollegiet vid högre allmänna läroverket i Gävle, att väl vitsordad licentiatexamen borde skänka kompetens för lektorat. Därjämte skulle adjunkt, som genom kvalificerad ämbetsexamen samt flerårig, väl vitsordad tjänstgöring på

285 gymnasiet, eller genom vetenskapligt författarskap ådagalagt full reell kompetens för bestridande av lektorstjänst, erhålla kompetens för sådan. Denna befordringsväg borde enligt kollegiets mening legaliseras. En minoritet av samma kollegium anser däremot, att endast den första av dessa tre kompetenser borde legaliseras. Av de båda andra kompetenserna skulle särskilt den förra bli avgjort lättare. Dispensvägen borde emellertid hållas öppen för adjunkter, vilka mecl grundliga och dokumenterade insikter i sina ämnen förenade framstående undervisningsskicklighet och avgjord fallenhet för undervisning på gymnasialstadiet. Majoriteten av kollegiet vid högre allmänna läroverket å Södermalm i Stockholm uttalar sig också för att av Kungl. Maj:t skulle kunna förklaras behörig till lektorstjänst adjunktskompetent lärare, som styrkt sin kompetens till lektorsbefattning på grund av långvarig och synnerligen väl vitsordad lärarverksamhet, helst i förening med framstående vetenskapligt eller pedagogiskt författarskap, det sistnämnda särskilt i fråga om förtjänstfulla läroböcker. — Enligt kommissionens förslag, yttrar kollegiet vid Kungsholmens realskola i Stockholm, skulle folkskollärarexamen vara tillräcklig för lektorskompetens, endast vetenskapliga studier och praktisk duglighet ansåges vara för handen. Man kunde därför befara, att en lektor med behörighet i många fall kunde bli långt svagare utrustad — särskilt i det andra ämne, i vilket han väl skulle komma att undervisa — än vilken adjunkt som helst. En bestämd akademisk minimiexamen borde därför fastställas för lektorskompetens, varförutom sedan kunde fordras ytterligare vetenskaplig utbildning. Enligt kollegiets mening låge det närmast till hands att på basis av den nuvarande adjunktskompetensen bygga lämpliga fordringar för lektorskompetens. Den, som därutöver avlade disputationsprov, kunde erhålla vederlag vid uppflyttning i högre lönegrad. I detta sammanhang må också omnämnas en del uttalanden mot förslaget om lektorat i endast ett främmande språk. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Norrköping anser, att ett sådant förslag vore svårt att realisera. Att, såsom kommissionen tänkt sig, säger kollegiet, fylla ut tjänstgöringen med annat ämne än språk, syntes mycket olämpligt. — I samma riktning utlåter sig läroverkskollegiet i Luleå. Kollegiet framhåller, att det visserligen kunde vara önskvärt, att en lärare icke undervisar samtidigt i mer än ett språk, men att kombinera undervisning i ett språk med undervisning i annat ämne än språk vore pedagogiskt orimligt. — Förslaget avvisas också av kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Nyköping. Styrelsen för Landskrona gymnasium ifrågasätter riktigheten av kommissionens åsikt, att samma lärare helst endast bör undervisa i ett språk. Ingen anledning funnes att avstå från den bets^delsefulla fördel, som låge däri, att samma lärare hade undervisningen i två, eventuellt tre språk samlade i sin hand. Någon olägenhet av det nuvarande systemet hade icke försports. Adjunkternas tjänstgöring å gymnasiet. Om å ena sidan meningarna avsevärt gå i sär beträffande de fordringar, som böra lända till efterrättelse vid befordran till lektorsbefattning, avstyrkes å andra sidan så gott som enhälligt clen ifrågasatta inskränkningen av de nu enbart adjunktskompetenta lärarnas tjänstgöring å gymnasialstadiet. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Gävle betonar, att lektorsinstitutionens betydelse mindre låge på den direkta undervisningens område än i dess egenskap av det organ, varmed skolan uppehölle den nödiga kontakten med vetenskapen. Ur denna synpunkt, säger kollegiet, kräver icke skolans intresse, att all undervisning å gymnasiet bestrides av lektorer. Adjunkternas kompetens för denna undervisning vore. obestridlig och deras utbildning i såväl teoretiskt som praktiskt avseende lagd med hänsyn till att de skulle undervisa å alla skolans stadier. Frånsett de ökade kostnaderna, vore därför kommissionens förslag om gjmmasieundervisningens be-

286 stridande mecl i det närmaste enbart lektorer både onödigt och olyckligt. — Adjunkterna borde liksom hittills, framhåller läroverkskollegiet i Kalmar, i stor utsträckning få undervisa på gymnasiet och vinna erfarenhet om detsamma. Detta verkade givetvis befruktande på undervisningen i realskolan, och adjunkterna borde ej heller förlora den sporre, som låge i att få se slutresultatet av sitt arbete. Gymnasieundervisningens anordnande enligt kommissionens förslag skulle därjämte väsentligt öka kostnaderna för statsverket. — Kollegierna vid högre allmänna läroverken i Luleå och Norrköping betona, att adjunkternas gymnasietjänstgöring ej finge för snävt begränsas, då eljest_ möjligheten för dem att därigenom meritera sig för lektorat på dispensvägen gjordes illusorisk. Även kollegiet vid norra latinläroverket i. Stockholm understryker clet berättigade i att adjunkterna sättas i tillfälle att undervisa å gymnasiet. Sådan tjänstgöring ålåge dem nu. deras utbildning vore avsedd att bibringa dem kompetens därför, och de hade hittills på ett förtjänstfullt sätt fullgjort gymnasietjänstgöring. Dylikt undervisningsarbete måste enligt kollegiets mening verka befruktande på adjunkternas övriga undervisning och samtidigt egga dem till fortsatt självutbildning. — Samma synpunkter framföras också av kollegiet vid norra realläroverket i Stockholm. Den föreslagna kraftiga inskränkningen av adjunkternas tjänstgöring på gymnasiet, heter clet, vore varken av erfarenheten motiverad eller för den framtida skolan gagnelig. Lektorskompetensens värde bestode icke uteslutande eller ens företrädesvis i den under för övrigt lika omständigheter med högre vetenskaplig utbildning följande större lärardugligheten, utan lika mycket i det inflytande på undervisningsnivån inom de olika ämnesgrupperna, som en mer grundligt utbildad fackman borde kunna utöva. — I samma riktning yttrar sig kollegiet vid Whitlockska samskolan i Stockholm. Kollegiet vid högre realläroverket å Östermalm i Stockholm uttalar önskvärdheten av att adjunkterna framdeles i ej alltför ringa utsträckning tagas i anspråk för gymnasietjänstgöring, vilken de hittills på ett förtjänstfullt sätt fullgjort, och varigenom kontinuiteten i skolarbetet tillgodosåges. Adjunkternas tjänstgöring på det högsta skolstadiet vore också av värde för deras verksamhet i realskolan samt sporrade dem att vidmakthålla och fördjupa sina kunskaper. Ledighet för studier. I många yttranden betonas därjämte vikten av att åtgärder vidtagas för att sätta adjunkterna i tillfälle att vinna befordran, såsom tjänstledighet på ekonomiskt förmånliga villkor och dylikt; från andra håll framhålles önskvärdheten av att lärare i allmänhet beredas möjlighet att genom fortsatta studier få vidmakthålla och stärka sin kompetens. Dylika anordningar, yttrar kollegiet vid högre allmänna läroverket i Falun, vore endast en gärd av rättvisa mot adjunkterna och skulle därjämte bli av betydelse för undervisningen i sin helhet, Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Gävle föreslår, att lärare måtte erhålla tjänstledighet under högst två år för studier, därest studierna vore av den art, att de kunde anses öka vederbörandes kvalifikationer som lärare, samt att den tjänstledige ej skulle behöva avstå mer av lönen än tjänstgöringspenningarna. — Samma synpunkter framföras också av kollegiet vid högre realläroverket i Göteborg. Möjlighet att vinna högre kompetens, heter det, och över huvud att genom fortsatta vetenskapliga studier och vetenskapligt författarskap öka sina meriter och fullfölja sin teoretiska utbildning borde effektivt underlättas för läroverkslärarna, därigenom att tjänstledighet beviljades i större utsträckning och under fördelaktigare ekonomiska villkor än nu. Fordringarna i filosofisk ämhets- och filosofie licentiatexamen. I detta sammanhang uttala sig också flera kollegier för att vid uppgörande av studie-

287 planer och fastställande av fordringar för universitetsexamina hänsyn måtte tagas till cle krav, som skolarbetet ställer på läraren, samt för att i dylika frågor jämväl skolmyndigheternas yttranden skulle inhämtas. Dessa önskemål understrykas bl. a. av kollegiet vicl högre realläroverket i Göteborg, som särskilt förordar clen av kommissionen anbefallda revisionen av gällande fordringar i filosofie licentiatexamen, avseende framför allt beträffande de moderna språken en sådan läggning av kurserna, att de mera än hittills inriktas på nutidens språk. Kollegiet instämmer också i den föreslagna ändringen av examensbestämmelserna för blivande modersmålslärare, vilken vore påfordrad av clen enklaste rättvisa, — Kunskapsfordringar och studieplaner för såväl filosofie licentiat- som filosofisk ämbetsexamen, yttrar kollegiet vid högre allmänna läroverket å Södermalm i Stockholm, böra avvägas under bestämt hänsynstagande till skolundervisningens behov. Allmänna adjunktsföreningen, som även ansluter sig till kommissionens förslag, att universitetens studieplaner i åtskilliga ämnen böra revideras till bättre anpassning efter skolundervisningens behov, framhåller lämpligheten av att en grundlig och allsidig utredning beträffande samtliga läroämnen verkställes före clet slutliga fastställandet av kompetensfordringarna, så att ej tid och krafter behövde slösas på för lärarens framtida verksamhet ofruktbara studieområden. Särskilt vore detta berättigat för deras skull, som efter avlagd folkskollärarexamen skulle fortsätta sina studier vid universitetet. — Denna fråga beröres också av Göteborgs högskolas lärarråd, som emellertid ställer sig på en annan ståndpunkt. Beträffande förslaget, att skolans myndigheter borde få inflytande på bestämmandet av fordringarna för filosofisk ämbetsexamen och filosofie licentiatexamen, heter det i yttrandet, har lärarrådet intet att invända mot att dessa myndigheter uttala sina önskemål rörande den förra examen. Lärarrådet framhåller vidare, att universitetsmyndigheterna vore klart medvetna om sitt ansvar för lärarutbildningens välförstådda intresse. Man måste emellertid hålla i minnet, att lärarens akademiska utbildning icke endast hade till mål att meddela honom just de kunskaper, som han i sin ordning skulle meddela sina lärjungar. Vissa luckor i kunskapsstoffet utfylldes lätt under arbetet, men så bleve icke förhållandet, om brister förefunnes i förmågan av vetenskapligt betraktelsesätt. Adjunktstjänst och adjunktsutbildning. Vad adjunktsutbildningen beträffar, ställer sig clet stora flertalet myndigheter avvisande mot clen ifrågasatta alternativa möjligheten att över ett omorganiserat högre lärarinneseminarium vinna behörighet till adjunktsbefattning samt framhåller, att adjunktskompetens i regeln endast bör kunna förvärvas genom akademiska examina jämte genomgången provårskurs. Emellertid märkes även, särskilt från flickskolehåll, en del uttalanden till förmån för kommissionens förslag. Centralstyrelsen för flick- och samskolef'öreningen anser den lärarinneutbildning, som tillgodoses genom de högre lärarinneseminarierna, vara för vårt skolväsen önskvärd vid sidan av den akademiska utbildningen. Det vore även ur den högre flickskolans synpunkt av betydelse, att studiehågade och begåvade unga kvinnor, som hade lust att ägna sig åt lärarinneverksamhet, bereddes möjlighet att utan att genomgå gs^mnasium och avlägga akademisk examen, erhålla utbildning för ifrågavarande verksamhet. Därigenom skulle den hittills förefintliga förbindelsen mellan den högre flickskolan och seminarierna, som visat sig vara till största gagn för clen kvinnliga bildningen, allt fortfarande upprätthållas. Centralstyrelsen föreslår därför, att adjunktskompetens skulle kunna vinnas, utom på hittills vanligt sätt, genom utbildning vicl högre lärarinneseminarium, under förutsättning att seminarieutbildningen såväl teoretiskt som praktiskt göres likvärdig med clen adjunktskompetens, som vinnes enligt gällande bestäm-

288 melser, och att utbildningstiden vid de högre seminarierna i överensstämmelse därmed förlänges, samt att under dessa förutsättningar full jämställdhet i loneoch tjänstehänseende må råda mellan seminarieutbildade och akademiskt utbildade adjunkter. 13:e allmänna svenska flickskolemötet i Lund uttalar sig likaså för full jämställdhet i löne- och tjänstehänseende mellan seminarieutbildade och akademiskt utbildade adjunkter samt betonar, att betingelserna for den ifrågasatta skillnaden därför borde undanröjas genom en sådan modifikation av de olika utbildningslinjerna, att de, i den mån de ej redan vore det, bragtes att bli fullt likvärdiga. Majoriteten av Sveriges flick- och samskolors lärarinneförbund, som också ansluter sig till kommissionens förslag i denna fråga, medger, att de akademiska studiernas vetenskapliga karaktär kunna giva fog för någon ekonomisk kompensation, dock ej så stor som kommissionen ifrågasatt. — Med hänsyn till seminarieutbildningens fördyring, yttrar kollegiet vid högre flickskolan i Borås, borde seminarieutbildade och akademiskt utbildade adjunkter i löneavseende likställas. Styrelsen för Kjellbergska flickskolan i Göteborg framhåller, att de högre flickskolorna nått sm nuvarande ställning främst på grund av den uppfostran och_ undervisning, som där givits av vid högre lärarinneseminarier utbildade lärarinnor. Därför vore det av'stor vikt för framtidens skolor för kvinnlig ungdom, att de tillförsäkrades lärarinnor med denna utbildning för lärarinnekallet. Ett nödvändigt villkor vore emellertid, att de seminariebildade lärarinnorna i sitt arbete intoge i alla avseenden samma ställning som de akademiskt utbildade. Kollegiet vid högre flickskolan i Hudiksvall anser fördelaktigt, att flera utbildningsmöjligheter finnas, samt avstyrker förslaget om att högre lärarinneseminariet, som under många år på ett synnerligen förtjänstfullt sätt fyllt sin uppgift, skulle sättas ur funktion. Då kommissionen, heter det vidare, erkänt det berättigade i kravet på särskolor för flickor, där man vid undervisningen kunde taga hänsyn till den kvinnliga egenarten, vore det endast följdriktigt, att såsom överbyggnad på dessa flickskolor också funnes ett seminarium med ett arbetssätt, som särskilt lämpade sig för det kvinnliga psyket. Självfallet borde_ därför seminariet vara en läroanstalt uteslutande för unga kvinnor. Vad inträdesfordringarna beträffade, anslöte sig kollegiet till den av kommissionens ordförande Fåhrasus m. fl. uttalade åsikten, att seminariet ej borde genom dessas höjning lösslitas från sitt organiska sammanhang med flickskolan. Hade seminariet redan nu med 3-årig kurs, till följd av de mera direkt för skolan tillrättalagda kurserna och clet intimare samarbetet mellan elever och lärare, utbildat lärarkrafter, vilka försvarat sin plats bredvid akademiskt bildade lärare, hade man rätt att antaga, att detta skulle i ännu högre grad bliva förhållandet, om undervisningstiden förlängdes med ett år. Skillnaden i utbildningskostnader kunde kompenseras genom att de seminarieutbildade lärarna i tvenne år åtnjöte lägre begynnelselön. — En 4-årig kurs vid seminariet skulle enligt kollegiets vid högre flickskolan i Härnösand mening medföra adjunktskompetens. dock borde på grund av den kortare studietiden för den seminarieutbildade en något mindre begynnelselön fastställas. _ Kollegiet vid högre flickskolan i Nyköping, som i fråga om de seminarieutbildade och akademiskt utbildade adjunkternas ställning i löne- och tjänstehänseende instämmer i 13 :e flickskolemötets uttalande, understryker särskilt vikten av att de båda utbildningslinjerna bli fullt likvärdiga, ty, säger kollegiet, skulle seminarieutbildningen i någon mån bli mindervärdig i förhållande till den akademiska, vore en obligatorisk akademisk utbildning att föredraga. •— Såväl den akademiska som seminarievägen hacle sina uppgifter att fylla, betonar kollegiet vid Oskarsskolan i Stockholm. Seminarieutbildningen borde därför bibehållas och seminarierna organiseras så, att elevernas teoretiska och praktiska utbildning motsvarade de krav, som undervisningen i den nya högre skolan ställde på den-

289 samma. Avgångsbetyg från högre seminarium skulle berättiga till anställning vid statens flick- och samskolor och clen akademiska vägens långvarigare och i teoretiskt hänseende mera omfattande utbildning på rimligt sätt kompenseras. — Beträffande lärarinneseminariet finner kollegiet vicl högre flickskolan i Eksjö det berättigat att göra seminariet 4-årigt mecl i någon mån höjda fordringar och med tillträde även för män. Slutlönen för akademiskt utbildade och seminarieutbildade lärare borde emellertid under alla förhållanden bliva lika. Kollegiet vicl högre flickskolan i Söderhamn, som också uttalar sig för att såväl akademiskt utbildade som seminarieutbildade lärare alltjämt må finnas, tillstyrker den föreslagna omorganisationen av lärarinneseminariet. En höjning av inträdesfordringarna i vissa ämnen vore emellertid opraktisk, enär seminariet därigenom skulle komma att sväva i luften och ej direkt ansluta sig till avslutningskursen i någon av de givna skolformerna, vilket i sin tur småningom skulle leda till en icke önskvärd avfolkning av seminariet. Skälig kompensation för den längre akademiska utbildningstiden kunde vinnas genom någon olikhet i tjänsteårsberäkning eller dylikt, dock borde under alla omständigheter slutlönen bliva densamma för cle båda lärarkategorierna. Särskilt seminarium för manliga elever, som önskade välja seminarievägen framför den akademiska, vore emellertid enligt kollegiets mening avgjort att föredraga. En minoritet av kollegiet vid folkskolcscminariet i Skara anser, att utbildning vid högre lärarinneseminariet i enlighet med kommissionens förslag borde medföra behörighet till lärarbefattning å realskolestadiet. Två ledamöter av kollegiet vid högre realläroverket i Göteborg äro av den åsikten, att den nuvarande lärarutbildningen vid högre lärarinneseminariet borde bibehållas, samt tillstyrka kommissionens förslag om förvärvande av adjunktskompetens jämväl vid seminariet, dock under förutsättning att seminarieutbildningen både teoretiskt och praktiskt bleve fullt likvärdig med clen nuvarande adjunktskompetensen och att tiden för seminarieutbildningen i konsekvens därmed förlängdes. — I samma riktning uttalar sig också en minoritet av kollegiet vid högre allmänna läroverket i Norrköping. Som villkor för inträde i seminariet, heter det, skulle fordras studentexamen, varjämte kurserna i de olika ämnena borde fastställas i överensstämmelse mecl fordringarna i filosofisk ämbetsexamen. —• Att vinna adjunktskompetens endast genom studier vicl ett högre seminarium, yttrar kollegiet vid högre allmänna läroverket i Västerås, synes möjligt, endast om detta seminarium så organiseras, att resultatet av en kurs därstädes blir fullt likvärdig mecl filosofisk ämbetsexamen + provar. På samma sätt yttra sig också bl. a, kollegierna vid Katarina realskola och Palmgrenska samskolan i Stockholm ävensom kommunala mellanskolorna i Norrköping och Vetlanda. — Mot förlänandet av adjunktskompetens åt lärarinnor utgångna från högre lärarinneseminariet kunde inga berättigade anmärkningar göras, anser kollegiet vicl Fjellstedtska skolan i Uppsala, om utbildningen där så anordnas, att ett resultat ernås ur de vetenskapliga studiernas synpunkt likvärdigt med clet, som vitsordas genom universitetsstudier. Kollegiet vid sam skolan i. Arboga framhåller, att, därest över huvud genomgång) av högre lärarinneseminariet skulle medföra adjunktskompetens, detta endast borde förekomma i samband med särskilt kvalificerade betyg eller dispens, varjämte åt läroverken borde garanteras adjunkter mecl akademisk utbildning i tillräcklig proportion. Privata högre lärarinneseminariets i Stockholm kollegium uttalar sig för att seminarieutbildningen bibehålies och att seminarierna få en sådan organisation, att elevernas teoretiska och praktiska utbildning svara mot de krav. som undervisningen i den nya högre skolan ställde på densamma. Avgångsbetyg från högre seminarium skulle berättiga till anställning vicl statens flick- och samskolor; dock borde clen akademiska vägens långvarigare och i teoretiskt hänseende mera omfattande utbildning på rimligt sätt kompenseras. — Av vikt för 19—232122.

290 framtidens skolor, där kvinnlig ungdom undervisades, vore, betonar kollegiet vid Kjellbergska seminariet i Göteborg, att cle tillförsäkras lärarinnor mecl seminarieutbilclning vid sidan av akademiskt utbildade lärarinnor. En nödvändig förutsättning härför vore emellertid, att dessa båda grupper av lärarinnor i tjänste- och lönehänseende bleve likställda, och att följaktligen seminarierna omorganiserades på sådant sätt, att clen där meddelade utbildningen bleve likvärdig mecl clen nuvarande adjunktskompetensen. Majoriteten av kollegiet vid högre lärarinneseminariet i Stockholm anser, att två utbildningsvägar böra finnas för vinnande av lärarkompetens, men delar icke kommissionens mening, att full adjunktsbehörighet skulle kunna förvärvas vid seminariet. Även med den föreslagna ökade utbildningstiden skulle, yttrar kollegiet, en från seminariet utgången elev kvantitativt taget ha ett mindre kunskapsmått än en filosofie magister, men vissa andra synpunkter talade till seminarieutbildningens förmån. De hittills utexaminerade lärarinnorna hade väl fyllt sin plats. Utbildningen vid seminariet toge redan från början sikte på målet att meddela kunskap inom skolan och lämnade de unga en väl behövlig ledning i studierna. Den tidsvinst, som seminarievägen fortfarande skulle innebära, berodde mycket på koncentrationen till det för lärarverksamheten väsentliga och på den ledning av studierna, som med det begränsade elevantalet bleve möjlig. Under hela sin studietid stode seminariets elever i kontakt med en skolas liv. Den universitetsutbildade komme visserligen med goda kunskaper men oförberedd på sin speciella uppgift till den praktiska utbildning, provåret skänkte. Seminariets inträdesprövningar garanterade också, att endast cle mest studiebegåvade mottoges. På grund av den akademiska utbildningens företräde i teoretiskt hänseende kunde man emellertid ej ställa fordran på samma kompetens och samma lönevillkor för den seminarieutbildade som för clen akademiskt utbildade. Kollegiet förordar därför bibehållande av clen nuvarande ämneslärarinnebefattningen såsom i lönehänseende likställd med den av kommissionen föreslagna seminarieutbildade adjunkten. Avgångsbetyg från seminariet borde medföra kompetens till sådan befattning med rätt att undervisa på realskolans och flickskolans alla stadier. Kollegiet uttalar sig vidare för att ett övningsämne blir obligatoriskt för varje elev under seminarietiden. Därjämte förutsattes också, att vid seminariet utexaminerade elever beredes möjlighet att genom fortsatta studier förvärva full adjunktskompetens. Utan vidare borde rätt att inskrivas och avlägga examen vid universitet beviljas dem, varjämte den från seminariet utexaminerade också borde på visst sätt få tillgodoräkna sig sin föregående utbildning (befrielse från provar och kurs i psykologi och pedagogikens historia o. s. v.). — I denna riktning uttalar sig bl. a. också kollegiet vid högre allmänna läroverket i Sundsvall. Flickskolornas lärarinnetjänster, yttrar kollegiet, borde på grund av den lägre kompetens, som för dessa skolor visat sig vara tillräcklig, icke förvandlas till adjunkturer. utan lärarinnorna vid de statliga flickskolorna erhålla samma ställning som de nuvarande statssamskolornas ämneslärarinnor. Styrelsen för Anna Sandströms högre lärarinneseminarium i Stockholm ansluter sig också till kommissionens förslag, att den högre seminarieutbildningen skulle bibehållas som en linje för lärarutbildningen, men anser, att seminarierna borde få behålla sin karaktär av läroverk uteslutande för kvinnor,. och att utbildningstiden icke skulle utsträckas utöver tre år. Ett intimt samband, säger kollegiet, hacle alltid bestått mellan flickskolan och de högre lärarinneseminarierna. Skulle endast den akademiska lärarutbildningen finnas, Komme detta enligt styrelsens mening utan tvivel att medföra en stark strömning av flickskolans elever till gymnasiet, till skada för de unga flickornas utbildning och uppfostran. Om seminarieutbildningen visserligen helt naturligt icke kunde tävla med den akademiska varken i fråga om teoretiskt kun-

291 skapsomfång eller vetenskaplig läggning, ägde den dock obestridligen vissa kompenserande företräden — kunskapsfordringarna anpassades efter skolundervisningens behov och anspråk. Jämsides med de egna studierna finge seminarieeleverna lära sig att i och för sina övningslektioner anpassa de ökade kunskaperna efter olika skolstadiers behov. Av stor psykologisk betydelse vore också, att seminarieeleverna under hela studietiden komme i levande kontakt med barnen och det dagliga arbetet i skolan. En annan fördelaktig sida av seminarielivet vore även den nära beröringen mellan lärare och elever. Enligt kommissionens mening skulle i framtiden endast ett, det statliga högre lärarinneseminariet, existera, Det kunde emellertid icke anses lyckligt, att en läroverkstyp representerades av en ensamstående anstalt. Därigenom skulle de seminarieutbildade lärarinnorna, såsom varande endast ett fåtal, få karaktären av undantagsföreteelser. Ej heller skulle det stora behovet av sådana lärarinnor kunna fyllas genom ett enda seminarium. Styrelsen betonar, att det icke vore någon oformlighet, att enskilda seminarier utbildade lärare för statens skolor. Sedan länge funnes två enskilda folkskoleseminarier, som utbildade lärarinnor för den offentliga folkskolan. Flera analoga exempel kunde anföras. Inträdesansökningarna till Anna Sandströms seminarium överstego förlidet år betydligt det elevantal, som kunde mottagas. Ett gott bevis för att cle privata seminarierna åtnjöte allmänhetens förtroende vore ock, att de trots de ganska dryga terminsavgifterna kunnat hålla sig uppe vicl sidan av clet avgiftsfria. statliga seminariet. Styrelsen ville icke bestrida, att seminariekurserna åt något håll torde behöva utvidgas för att i sitt slag i kompetensvärde erbjuda en motsvarighet till filosofisk ämbetsexamen. Den form av arbete, som bedreves vicl seminariet, borde dock icke utsträckas över längre tid än cle hävdvunna tre åren. För ett fortsatt kunskapsförvärv vore universitetets studiesätt utan tvivel naturligare, mera utvecklingsfrämjande och i alla avseenden mera tilltalande. En under ett fjärde seminarieår fortsatt teoretisk undervisning, som i stort sett komme att bli en parallell till universitetsutbildningen, vore även av praktiska grunder icke lämplig, då samma studieresultat som vid universitetet dock svårligen vid seminariet torde kunna uppnås. Svårigheterna framträdde särskilt i fråga om de naturvetenskapliga ämnena. Om utbildningen i_ dessa ämnen skulle kunna fylla sitt ändamål, erfordrades dyrbara laboratorier och samlingar, mer eller mindre jämförliga med den utrustning, som visat sig behövlig för motsvarande undervisning vid universitetet. Den föreslagna ombildningen av seminariet skulle korteligen leda till en dubblering av undervisningen fram till filosofisk ämbetsexamen, en anordning, som föreföllc fullständigt onödig och som även skulle medföra betänkliga ekonomiska konsekvenser. Den utökning av den 3-åriga seminarieutbildningen, som kunde anses önskvärd eller nödvändig, borde därför med större fördel kunna vinnas genom studier vid universitetet. Ett oeftergivligt villkor för denna väg till fortbildning vore emellertid, att från högre lärarinneseminarier utexaminerade lärarinnor erhölle rätt att även utan föregående studentexamen få avlägga examen vid universitet och högskolor. Styrelsen betonade vidare önskvärdheten av att^det 3-åriga seminariet holies uppe på en så hög intelligens- och bildningsnivå som möjligt, och ville därför icke motsätta sig en viss höjning av inträdesfordringarna. Den utökning av kunskapsfordringarna, som eventuellt erfordrades, borde emellertid inrymmas i flickskolans kurser. Ingen lucka finge förefinnas mellan vad fullständigt avgångsbetyg från flickskola av högsta typ gåve och vad seminariet som inträdesvillkor i fråga om betyget fordrade. Såsom nämnts, avstyrka emellertid flertalet myndigheter förslaget om vinnande ay kompetens för lärarbefattning vid de blivande statsläroverken genom seminarieutbildning. I många fall ifrågasattes, huruvida ett högre lärarinneseminarium framdeles över huvud taget har någon uppgift att fylla, medan

292 från andra håll framhålles, att ett i enlighet med kommissionens förslag ombildat seminarium vore av behovet påkallat för utbildande av lärarinnor vicl -vissa av de tilltänkta flickskolorna. Jämföras högre lärarinneseminariets studiekurser i cle olika ämnena med cle för filosofisk ämbetsexamen stadgade, finner man, yttrar lärarrådet vid Stockholms högskola, att de ej i något ämne kunna jämställas. I särskild grad faller detta i ögonen beträffande de naturvetenskapliga ämnena, och ett ytterligare tilläggsår skulle icke vara tillräckligt för att bringa seminaristernas kunskaper upp till filosofisk ämbetsexamens nivå. De 1 Vs år, varmed universitetsstudierna överskjuta seminariestudierna, medföra icke blott möjligheter till studier av vidgad omfattning, utan framför allt ökad vetenskaplig mognad. Ett rent vetenskapligt omdöme kan sällan uppstå annat än genom närmare kontakt mecl utövandet av vetenskaplig forskning, och en sådan kontakt med vetenskapen kan ett seminarium icke skapa. — Helt avvisande ställer sig också filosofiska fakulteten i Uppsala. Vad den ifrågasatta adjunktsutbildningen vicl ett omorganiserat seminarium beträffar. säger fakulteten, vore clet icke värt att spilla inånga ord på detta uppslag. En oförvillad, saklig syn på dessa frågor förbjuder varje tanke på att de -mera skolmässigt bedrivna studierna vicl en läroanstalt, som icke ens kräver studentexamen för inträde, och vars lärare visserligen kunna vara högt förtjänta men likväl varken tillsättas uteslutande från synpunkten av vetenskaplig förtjänst och ej heller nödvändigtvis äro vetenskapligt verksamma, skulle vara att jämställa med universitetsstudier. Till alla övriga svagheter i clen föreslagna enhetsskolans organisation skulle sålunda komma, att den arbetade med en väsentligen mycket sämre utbildad lärarkår på nederstadiet, som tvärtom genom realskolans avskärning nedåt kräver en vida bättre utrustad^ personal än nu. — Seminarievägen måste bli mindervärdig, yttrar kollegiet vid högre allmänna läroverket i Gävle, särskilt om man tar hänsyn till cle ökade krav, som komma att ställas på lärarna i den blivande statsskolan. Den nuvarande adjunktskompetensen finge ej sänkas, och fråga vore, om lärarinneseminariet i clen blivande skolorganisationen hacle någon uppgift att fylla. Kvinnans rätt till lärarbefattningar borde åtföljas av skyldighet att förvärva samma utbildning, som vore stadgad för männen. Bäst vore, om blott en adjunktskompetens, clen nuvarande, legaliserades. — På denna ståndpunkt ställer sig också bl. a, akademiskt bildade kvinnors förening, vars yttrande utmynnar i att högre lärarinneseminariet mecl statens normalskola för flickor borde ombildas till ett kvinnligt gymnasium och provårsläroverk. — På samma sätt uttalar sig också en stark minoritet vid högre lärarinneseminariet. — Med den nya organisationens genomförande, framhåller kollegiet vid samskolan i Filipstad, försvinner varje anledning att för lärarkompetens på realskolans stadium fordra något annat och mindre än filosofisk ämbetsexamen och provar. Ett faktum vore, att universitetsutbildningen erbjöde många av kommissionen icke tillräckligt beaktade fördelar framför varje form av seminarieutbildning, och enligt kollegiets mening kunde också många slitningar förväntas uppstå mellan de två grupperna olika utbildade lärare. Bandet mellan läroverken och den vetenskapliga kulturen måste göras starkt, och kollegiet ville särskilt betona vikten av att denna kultur finge så många representanter som möjligt ute i landet, och att cle läroanstalter, som skulle främja en gagnelig ståndscirkulation, hade så många anknytningspunkter som möjligt till landets vetenskapliga odling. Kollegierna vid Dctthoivska skolan och Nya elementarskolan för flickor i. Stockholm uttala sig för en enhetlig adjunktskompetens, nämligen den nuvarande akademiska, vid realskolestacliet av alla statens skolor. Samma ståndpunkt intages även av kollegiet vicl Whitlockska samskolan i Stockholm, som anser, att den ifrågasatta dualismen i utbildningen av lärare mecl adjunktskompetens skulle bliva i flera avseenden

293 mycket olämplig. — Flickornas lärare böra hava samma utbildning som gossarnas, yttrar kollegiet vid folkskoleseminariet i Luleå. All lärarutbildning borde därför enligt kollegiets mening förläggas till universiteten och den särskilda lärarinneexamen från högre lärarinneseminariet avskaffas. — Förslaget om att examen vid högre lärarinneseminariet skulle medföra kompetens till adjunktsbefattning vid realskola, avstyrkes även av kollegierna vicl folkskolescmiuaricrna i Skara, Kalmar, Karlstad och Luleå. — Den ifrågasatta seminarievägen vore onödig, yttrar kollegiet vid kommunala mellanskolan i Andcrslöv, dä akademiskt utbildade läraraspiranter finnas att tillgå. — Seminariet hade varit ovärderligt för alla cle unga kvinnor, som önskat utbilda sig till lärarinnor vicl flickskola men på grund av rådande svårigheter för avläggande av studentexamen ej kunnat gå clen akademiska vägen, framhåller i sitt yttrande kollegiet vid Södermalms högre läroanstalt för flickor. Framdeles syntes emellertid en adjunktsutbildning vid seminariet ej vara av behovet påkallad, i all synnerhet som studieresultatet även vid ett ombildat seminarium c-j kunde bli fullt likvärdigt med clet, som vunnes vicl universitetet. Den olikställighet mellan seminarieutbildade och universitetsutbildade adjunkter, vilken måste bliva följden, kunde ej heller vara ägnad att bidraga till ett harmoniskt samarbete vicl läroverken. Kollegiet ville därför ansluta sig till Stockholmskretsens av flick- och samskoleföreningen uttalande, att seminariet och normalskolan efter ombildning till en fullständig flickskola med förberedande klasser. realskola och gymnasium skulle bliva ett synnerligen gott provårsläroverk, där det gamla seminariets bästa traditioner kunde göras fruktbärande för blivande lärarinnor på skolans alla stadier. — I detta uttalande instämmer en minoritet av centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen, som särskilt understryker, att clen föreslagna, olikheten i tjänste- och lönehänseende mellan seminarie- och akademiskt utbildade lärare, vilken vore ofrånkomlig, skulle skapa ett onödigt irritationsmoment inom lärarkåren. Ofrånkomligt vore också, att plats bereddes manliga lärjungar i seminariet, varigenom för många en länge åtrådd genväg öppnades att förbi studentexamen uppnå adjunktskompetens, på samnia gång seminariet skulle förlora clen särprägel, som anföres som clet främsta skälet för dess bibehållande. Det framtida upprätthållandet av två utbildningsvägar till samma statssyssla skulle också vara förbundet med avsevärda kostnader, som knappast motiverades av vinsten med en sådan anordning. — Dessa synpunkter understrykas även av kollegiet vicl Djursholms samskola, vars yttrande utmynnar i att högre lärarinneseminariet såsom lärarutbildningsanstalt icke borde inordnas i clen nya skolorganisationen, utan ombildas till provårsläroverk med fullständig flickskola med förberedande klasser, realskola och gymnasium. — Den. som icke äger förmåga att inhämta erforderliga kunskaper på clet mera fria och självständiga sätt, på vilket universitetsstudierna bedrivas, vore, yttrar kollegiet vicl Västanfors kommunala mellanskola, icke lämplig som lärare vicl statsläroverk. — Att tillerkänna en.från högre lärarinneseminariet efter 3- eller 4-årig lärotid utgången elev samma behörighet och kompetens som clen, som efter avlagd studentexamen idkat fleråriga akademiska studier och genomgått provar, skulle, framhåller folkskolinspektören A. T. Wahlström, innebära en orättvisa mot clen akademiskt utbildade och vittna om ett underkännande av cle akademiska studiernas betydelse för lärarutbildningen. Inom intresserade kretsar hacle diskuterats frågan om från högre lärarinneseminariet utgångna elevers rätt till inträde vid universitet. Nu ifrågasattes, att dylika elever, låt vara med något vidgad undervisningskurs, skulle i behörighets- och löneturshänseende jämställas mecl dem, som genom årslånga universitetsstudier och genomgånget provar förvärvat sin behörighet. Sådant stämde föga samman mecl vedertagen åskådning om cle akademiska studiernas höga bildningsvärde. Majoriteten av kollegiet vid

294 Åhlinska skolan i Stockholm anser, att seminarievägen otvivelaktigt skulle bli en genväg och medföra konsekvenser, vilka icke bleve till gagn vare sig för skolan eller för lärarkåren. — I denna riktning uttala sig också styrelsen och kollegiet vid högre flickskolan i Ystad. I och mecl tingens nya ordning hade seminariet spelat ut sin roll, och med hänsyn till blivande lärarinnors bästa kunde man icke rösta för dess bibehållande. _ De, som hädanefter ämnade slå in på lärarbanan, borde välja den akademiska vägen. — En genom seminarieutbildning vunnen kompetens skulle både till det teoretiska kunskapsmåttet och till den praktiskt-pedagogiska utbildningen bli sämre än den nuvarande adjunktskompetensen, betonar kollegiet vid högre latinläroverket i Göteborg. Inträdesfordringarna till seminariet vore lägre än för inträde till universitetet och utbildningstiden kortare. Den pedagogiska utbildningen vid seminariet omfattade omkring 80 auskultations- och undervisningstimmar och vicl provåret. sammanlagt omkring 300 timmar. — Mot lärarinneseminariets ombildning anför kollegiet vid högre allmänna läroverket i Hälsingborg, att clen skulle förrycka seminariets nu lämpligt begränsade verksamhet. Seminariet skulle bli ett slags lärarhögskola, men icke kunna meddela en undervisning likvärdig med universitetens och ej heller vara i stånd att införa lärjungarna i självständiga studie- och forskningsmetoder. Den praktiskt-pedagogiska utbildningen skulle också bli mindre grundlig än läroverkens proyårskurs. Enligt kollegiets mening skulle kombinerandet av ämneslärarutbildningen mecl utbildning i ett övningsämne innebära ett försvagande av clen teoretiska och praktiska utbildningen i läsämnena men giva de seminarieutbildade lärarinnorna ett skenbart försteg framför vid universitetet utbildade lärare, då de, ehuru genomsnittligt svagare utbildade, skulle anses vara mera användbara vid mindre skolor såsom ersättare för övningslärare. Därjämte kunde man befara, att universiteten skulle berövas många vetenskapligt begåvade alumner, då seminarievägen bleve både billigare och fördelaktigare ur befordringssynpunkt. — Genomgåendet av ett omorganiserat högre lärarinneseminarium skulle icke kunna ersätta den nuvarande utbildningen för adjunktstjänst, framhåller kollegiet vicl högre realläroverket å Norrmalm i Stockholm. Dylik utbildning kunde varken med avseende på självständigt arbete eller praktiskt-pedagogisk verksamhet jämställas med nu gällande krav. I varje fall låge det manliga kynnet icke för seminariestudier. Emellertid kunde det sättas i fråga, om icke ett så organiserat seminarium vore av behovet påkallat för utbildande av bättre kompetenta lärarinnor vid vissa av de föreslagna flickskolorna. Majoriteten av kollegiet vid högre allmänna läroverket i Vänersborg anser, att det med minst en årskurs utvidgade lärarinneseminariet endast borde utbilda lärarinnor för flickskolor och därmed jämförliga läroanstalter. — Seminarieutbildningen borde liksom hittills, framhåller också kollegiet vid högre allmänna läroverket i Halmstad, allenast omfatta utbildning av lärarinnor, företrädesvis för de högre flickskolorna. Kollegiet vid norra latinläroverket i Stockholm uttalar sig också för att vid högre lärarinneseminariet endast skulle utbildas lärarinnor för flickskolor. En reservant vid Kjellbergska seminariet i Göteborg framhåller, att allenast under förutsättning av en genomgripande omorganisation av seminariet seminarieutbildningen kan bli likvärdig med den nuvarande adjunktsutbildningen. Inträdesfordringarna måste höjas högst avsevärt och undervisningen få en rent akademisk karaktär, varjämte hela kursen måste göras minst 4^årig, troligen 5-årig. Seminarierna skulle därigenom förvandlas till ett slags små universitet, som dock alltid komme att bli sämre utrustade än de verkliga universiteten med avseende på lärarkrafter och vetenskapliga institutioner. Skulle man anse likvärdigheten uppnådd endast därigenom, att den nuvarande seminarieutbildningen förlängdes med ett år. och på grund därav vilja ge seminariets abiturienter adjunktskompetens, skapades en orättvisa, i

295 •det denna kompetens då av kvinnor kunde förvärvas på två år kortare tid än av män. Dessutom skulle clet under sådana förhållanden vara omöjligt att upprätthålla ett rättvist befordringssystem. Seminarierna hävdade säkert bäst sitt existensberättigande, om de nöjde sig med att utbilda lärarinnor för flickoch samskolor. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Nyköping gör gällande, att akademiska studier verka mera befruktande på lärarutbildningen än ett läxmässigt inhämtande av lärostoffet, och att ett helt års ostörd praktiskpedagogisk träning vore långt mer kvalificerande än seminariets ständigt avbrutna eller ock väsentligt kortare pedagogiska utbildning. Alldeles särskilt avstyrker kollegiet förslaget om seminariets öppnande för män, närmast folkskollärare. Enligt kollegiets mening borde likvärdiga kvalifikationer krävas för samma befattningar, och det kunde icke vara mecl rätt och billighet överensstämmande, att de, som på den längre och dyrare normala vägen förvärvat vederbörlig kompetens, skulle bli utsatta för en ofta ojämn konkurrens med i såväl teoretiskt som praktiskt avseende svagare utbildade lärare. Detta vore från rekryteringssynpunkt icke nödvändigt och från undervisningens synpunkt betänkligt. — Rättvisligen bör, säger kollegiet vid kommunala mellanskolan i Hedemora, av kvinnor och män fordras samma utbildning: universitetsexamina och genomgången provårskurs. I samma riktning uttalar sig flertalet av de kommunala mellanskolorna. Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Sundbyberg anser sig böra särskilt understryka cle olägenheter, som varit förbundna med förekomsten av både formellt och reellt olika kompetens hos lärarpersonalen vid de kommunala mellanskolorna. Dessa tyvärr nu existerande förhållanden, säger kollegiet, som icke varit möjliga att undvika, men vilkas skyndsamma avveckling vore ett krav, som reste sig oavsett varje annan reformering av skolväsendet, utgjorde ett oavvisligt skäl för införandet av en fullt enhetlig kompetens, lika för män och kvinnor, vicl de blivande realskolorna, Självklart vore, att denna kompetens skulle grundas på universitetsexamen och därefter förvärvad pedagogisk erfarenhet. — Fordringarna på lärarkompetensen böra upprätthållas, och inga konstlade vägar tillgripas, yttrar kollegiet vid kommunala mellanskolan i Säffle. Tillförsäkrades lärarkåren en mot dess utbildning svarande ekonomisk ställning, skulle säkerligen ingen brist uppstå på fullt kompetenta, lärare. — Den nuvarande adjunktskompetensen skulle sänkas, om avgångsbetyg från ett 4-årigt lärarseminarium skulle medföra sådan behörighet, betonar läroverkskollegiet i Ystad. Inträdesfordringarna ställdes endast i vissa ämnen så högt, att de motsvarade kunskapsfordringarna i studentexamen, medan utbildningstiden skulle ligga 1 V2 å 2 år under den nuvarande utbildningstiden för adjunkt. Skulle seminariet öppnas även för män — vilket vore nödvändigt, om man icke på ett obehörigt sätt ville gynna kvinnorna — vore att befara, att denna väg bleve den normala för vinnande av behörighet till adjunktur. Ingen kunde på allvar bestrida universitetsbilclningens överlägsenhet över seminarieutbildningen. Särskilt ville kollegiet avstyrka förslaget att inrätta ämneslärartjänster, av vilkas innehavare skulle fordras kompetens att undervisa i övningsämnen. — Högst betänkligt vore att låta ämneslärarinnan under sin seminarietid få utbildning i ett övningsämne, anför också Andrea Eneroths handarbetslärarinneseminarium. Detta bleve nästan liktydigt med illojal konkurrens med cle fackutbilclade övningslärarinnorna, på samma gång därigenom undervisningen kvalitativt skulle bli lidande. Kollegiet vicl realskolan i Karlshamn framhåller, att förslaget att lämna tillträde för manliga lärjungar till högre lärarinneseminariet icke kunde motiveras med sakliga skäl, såsom brist på lärarkrafter eller behov av nya kompetensbestämmelser. — Man hade svårt att förstå, yttrar kollegiet vid högre latinläroverket i Göteborg, vilket rent sakligt behov som föreligger för att genom särskilda åtgärder sörja för folkskollärarnas fortbildning, i vad clen avser vinnande av adjunktskompetens till

296 lärarbefattning i andra skolformer, för vilka andra kompetensforclringar gälla. Det funnes ingalunda något överflöd på folkskollärare, och clet vore därför orimligt, om ytterligare kostnader skulle nedläggas för beredande av möjlighet för folkskollärare att erhålla lärarbefattningar vid läroanstalter, där behovet av lärare med vederbörlig kompetens vore tillgodosett. — På samma sätt uttalar sig även kollegiet vicl högre flickskolan i Linköping, som gör gällande, att det vore obefogat, att staten vidtoge åtgärder för underlättande av folkskollärares utbildning till adjunkter, då folkskolan redan förut hade många vakanser. — För behörighet, till rekt örat och adjunktur vid realskola, yttrar kollegiet vid realskolan i Landskrona, bör fordras akademisk examen och provar. Redan av detta skäl vore förslaget att göra högre lärarinneseminariet till ^ utbildningsanstalt även för manliga lärare förfelat. Kollegiet avstyrker också den ifrågasatta kombinationen i samma befattning av alldeles heterogena ämnen såsom Jäsämnen och övningsäinnen. De kommunala mellanskolornas lärarförening ifrågasätter lämpligheten av att de blivande lärarna erhålla praktisk-pedagogisk utbildning, innan deras teoretiska utbildning avslutats, ävensom det berättigade i det företräde, kommissionen i vissa avseenden tillerkänner seminarieutbildningen. Rättvisan fordrade, att denna genväg — med besparing av tid och kostnader — upplätes även för manliga lärare och icke endast bleve ett privilegium för kvinnor. Förslaget, att seminarieelever skulle erhålla obligatorisk undervisning i ett eller flera övningsämnen och därpå erhålla kompetens som övningslärare, innebure en orättvisa mot särskilt utbildade övningslärare. Därigenom skulle vid platstillsättning de seminarieutbildade gynnas framförandrå lärare. Föreningen framhåller vidare, att kostnaderna för clen längre akademiska utbildningen icke uppvägdes av ett ålderstillägg. Extralärarföreningen- understryker i sitt yttrande, att även under förutsättning av en eventuell skärpning av inträdesfordringarna till seminariet upp till studentexamens nivå i vissa ämnen samt en utökning av seminarieutbildningen med ett år utbildningen vicl seminariet måste bliva avgjort underlägsen den vicl universitetet och under provåret förvärvade. Ur alla synpunkter riktigast vore, att avgångsbetyg från clet omorganiserade seminariet endast medförde kompetens för anställning vicl cle av kommissionen föreslagna flickskolorna, I överensstämmelse härmed avstyrker föreningen seminariets öppnande även för män. Detta förslag syntes hava tillkommit för att bereda möjlighet för folkskollärare att förvärva adjunktskompetens. men långt bättre vore, om frågan om dessa befattningshavares rätt att vinna tillträde till universiteten löstes. Föreningen påpekar emellertid, att kravet på genomgående av provar icke finge eftergivas för dessa universitetsutbildade folkskollärare. Kommissionen fordrade, att alla lärare i den högre skolan skulle ha kännedom om folkskolans arbetssätt. Ännu nödvändigare måste clet vara att ha fått praktisk lärarutbildning å det skolstadium, där man skulle undervisa. Kraftigt ansåge sig föreningen böra framhålla, att dispensförfarandet endast i rena undantagsfall borde ifrågakomma, Kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Uppsala avstyrker det ifrågasatta systemet av behörighetsförklaringar och dispenser för ernående av lärarkompetens. Kompetensfordringarna borde avfattas klart och tydligt och lämna betryggande garantier för erforderlig utbildning hos cle olika lärarkategorierna, särskilt som ökade krav skulle ställas på. lärarna i den blivande läroverksorganisationen. — Starka betänkligheter mot förslaget, att lärare, som genomgått högre lärarinneseminariet, ocb att folkskollärare under vissa villkor i befordringsväg skulle likställas mecl akademiskt utbildade lärare med provar, uttalas också av läroverkskollegiet i Visby. Ett sådant system av dispenser, yttrar kollegiet, skulle medföra godtycklighet vicl befordringar och en sänkning av lärarkårens kompetens. Kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Ystad ville särskilt betona vikten av att garantier meddelades för att den föreslagna vidsträckta

297 dispensrätten ej skulle användas så, att clen medförde en sänkning av lärarkårens kompetens och anseende, och att således ej för stort utrymme gåves åt rent subjektiva värdesättningar. Domkapitlet i Linköping yrkar ivrigt på att bestämda examina fastställas som fordringar till cle olika lärarbefattiiingarna vid realskola och gymnasium. Kommissionens alltför tänjbara normer finge icke läggas till grund för lärarbefordran. — Ett system med ständiga dispenser, framhåller domkapitlet i Visby, skulle medföra en upprörande godtycklighet vid befordringar, och den lättvindighet, mecl vilken dessa dispenserade lärare skulle hinna fram till adjunktskompetens, skulle utan tvivel i hög grad försvåra för realskolorna att förvärva akademiskt utbildade lärare, något som måste innebära en betänklig sänkning av lärarkårens bildningsnivå. — I stället för att sänka nu stadgade behörighetsprov borde, framhåller kollegiet vid högre realläroverket i Göteborg, tillträdet till universitetsstudier underlättas såväl för de från högre lärarinneseminarier utexaminerade lärarinnorna som för folkskollärare. De förra, säger kollegiet, kunde befrias helt, cle senare från vissa ämnen i studentexamen. — Lärarna vicl realskolorna och gymnasierna, betonar kollegiet vid högre allmänna läroverket å Södermalm i Stockholm, böra erhålla sin utbildning vicl universitetet. Även folkskollärarnas fortsatta utbildning borde förläggas dit. Kollegiet vicl folkskolcseminariet i Stockholm framhåller, att adjunktskompetensen icke i något avseende finge göras svagare än nu, _ och avstyrker mecl hänsyn därtill förslaget om förvärvande av adjunktsbehörighet medelst genomgående av seminarium. I stället _ borde tillfälle beredas även för icke studenter att efter vissa föreskrivna prov i ämnen, som skulle bestämmas med hänsyn till cle olika ämneskombinationerna i filosofisk ämbetsexamen och teologie kandidatexamen, få inskrivas vicl universitetet för avläggande av examen i den ämnesgrupp, vartill den förberedande examen berättigade. — Frågan om villkoren för folkskollärarnas tillträde till universitet och högskolor, yttrar kollegiet vicl folkskoleseminariet i Luleå, bör upptagas till fullständig utredning. — I denna riktning går också uttalandet från Göteborgs högskolas lärarråd. Rent principiellt är det synnerligen tvivelaktigt, heter det, huruvida en anordning med scminarieutbildning för blivande läroverkslärare är att tillråda, och om icke framdeles nu rådande dualism i utbildningen snarare bör avvecklas än utvecklas. Att öppna seminariet även för unga män, som genomgått folkskoleseminarium, och sammanföra dem med elever med helt och hållet olika utbildning, synes olämpligt och hela förslaget redan av denna anledning oantagligt. Bättre vore att för folkskollärare underlätta möjligheterna att vinna inträde och idka studier vid universitetet. Detta kunde lämpligen ske genom en partiell studentexamen i vanlig ordning i cle ämnen, där deras föregående utbildning vore otillräcklig (närmast cle främmande språken). Rörande elever från högre lärarinneseminariet torde även en sådan anordning kunna finnas, att dispenser inskränkas till rent exceptionella fall. Professorn vid samma högskola G. A. Jcederholm anser, att behovet av en högre utbildningsan st alt av vetenskaplig typ för folkskolans lärare vore synnerligt stort. Förslaget att anordna högre lärarinneseminariet som högre bildningsanstalt för folkskollärare kunde emellertid icke leda till målet. Stockholms högskolas lärarråd erinrar om att högskolan i en del fall lämnat tillträde åt studerande, som ej avlagt studentexamen, samt framhåller, att erfarenheterna därav varit tillfredsställande. Filosofiska fakulteten i Uppsala, som också ställer sig avvisande mot förslaget om förvärvande av adjunktskompetens genom seminariestudier, betonar, att det varit långt angelägnare att diskutera den viktiga och svåra frågan, i vad mån de från seminariet utexaminerade lärarinnorna kunna anses kompetenta att i den projekterade realskolan giva en nöjaktig undervisning. Givetvis, yttrar fakulteten vidare, måste fakulteten även på det bestämdaste avråda från kommissio-

298 nens förslag att genom dispens till och mecl från kommissionens blygsamma krav på seminarieutbildning kreera adjunkter av personer, som »efter avlagd folkskollärarexamen bedrivit fortsatta studier och verkat som lärare på ifrågavarande stadium». Här föreligga icke garantier av något slag för vederbörandes kompetens att undervisa i den högre skolan. Folkskolinspektören J. E. Björkman, Borås, uttalar starka betänkligheter mot clen ifrågasatta möjligheten för lärare att utan formell kompetens genom dispens erhålla behörighet för anställning vid statsläroverk ävensom mot förslaget om rätt för manliga lärare att vinna sådan behörighet genom utbildning vid ett omorganiserat lärarinneseminarium. Fordringarna i fråga om lärarnas reella och formella kompetens få icke sänkas, framhåller folkskolinspektören J. Linnman, Visby; då först vore den verkliga kulturfaran för handen. Beträffande förslaget, att folkskollärare genom dispens skulle vinna befordran, uttalar Linnman önskemålet, att en sådan befordringsväg icke göres för bred, då clet vore alltför små garantier för att cle verkliga förmågorna skulle komma fram. Kravet om rätt^ för folkskollärare att vinna tillträde till universitetet avvisas bestämt. Sådan lärare — sådan skola. Folkskollärarutbildningen, yttrar Sveriges folkskollärarförening, bör inordnas i den allmänna skolorganisationen mecl inriktning mot clen slutliga fackutbildningens förläggande till universitetet. _ — Den dualism, som råder inom landets lärarkår mellan cle universitetsutbildade och de seminariebildade, vore, betonar folkskolinspektören A. Neander, till skada för undervisningsväsendet. Seminarierna borde för den skull ombildas till pedagogiska fackgymnasier, då därigenom även folkskollärarkårens krav på tillträde till universiteten kunde bliva tillgodosedda utan åsidosättande av dessas fordran på nödiga förkunskaper. •— I denna riktning uttalar sig också kollegiet vid Västanfors kommunala mellanskola. Hellre än att öppna lärarinneseminariet för folkskollärares fortsatta utbildning, säger kollegiet, borde folkskolans lärare få tillträde till univeristetet. För sådant ändamål föreslår kollegiet en del treåriga seminarielinjer med betydligt utvidgade språkkurser och byggande på realexamen. Folkskolinspektören L. Hofstedt delar icke heller kommissionens mening, då den framhåller, att genom den föreslagna omorganisationen av högre lärarinneseminariet en lämplig väg skulle beredas folkskollärare att erhålla utbildning för anställning som lärare vid realskola. I betraktande av den genomgripande omläggning i avseende på såväl seminarielärarnas kompetens som lärokursernas läggning och omfattning, vilken folkskoleseminarierna under de sista 10 åren undergått, kunde dessa läroanstalter, utom i vad gällde språkundervisningen, jämställas med gymnasierna. Alla skäl talade därför för att folkskollärare borde medgivas rätt att efter komplettering i de stycken, där så påfordrades, för vidare utbildning bedriva studier vid universitet och högskolor. Med hänsyn ej minst till den omständigheten, att till cle seminarieutbildade realskollärarna skulle utgå en lägre avlöning än till de universitetsutbildade, skulle clen av kommissionen föreslagna anordningen i verkligheten, till föga gagn för den skola det gällde, uppdela dess lärarkår i grupper av olika kompetens och därmed följande olika ekonomisk och social ställning. Lärarbefattning vid samskola. Beträffande frågan om tillsättning av lärarbefattning vicl samskola märkas flera uttalanden mot kommissionens förslag, att vid befordran till sådan tjänst särskild hänsyn skulle tagas till sökandens lämplighet för samundervisning. En dylik befordringsväg, framhåller kollegiet vid högre allmänna läroverket i Luleå, skulle medgiva ett farligt spelrum för ovidkommande hänsyn. Kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Norrköping ställer sig också avvisande och befarar, att en sådan princip skulle lämna fältet öppet för allt slags godtycke. — Bedömandet av skicklighet hos sökande av lärarbefattning vicl samskola, betonar kollegiet vid realskolan i Landskrona, bör

299 ske utan inblandning av vanskliga subjektiva hänsyn. Läroverkskollegiet i Arboga vill särskilt understryka vikten av att vid samläroverk visst minimiantal av lärarna måtte vara manliga och viss minimiantal kvinnliga, medan styrelsen och kollegiet vid högre flickskolan i Söderhamn anse, att antalet kvinnliga lärare i statssamskolan borde beräknas till minst hälften av hela lärarpersonalen, i anseende till såväl den sannolika proportionen mellan kvinnliga och manliga lärjungar som ock till clen förefintliga mängden av kvinnliga lärare och till kvinnans naturliga förutsättningar och ådagalagda kvalifikationer för lärarkallet. En del kollegier uttala därjämte som sin mening, att rektorsbefattning vid samskola borde besättas endast med manliga innehavare. Lärarbefattning vid provårsläroverk. Kollegiet vid högre realläroverket i Göteborg önskar särskilt framhålla betydelsen av att provårsläroverken erhålla de mecl hänsyn till kunskaper och skicklighet bäst kvalificerade lärarkrafter, som stå att få. Den säkraste utvägen att förverkliga detta utomordentligt viktiga önskemål, säger kollegiet, vore en väsentlig förbättring av löneförmånerna för lärarpersonalen vid sådana läroanstalter. Undervisningsskickligheten och de pedagogiska insikterna borde givetvis vara de utslagsgivande befordringsgrunderna och lärartjänsterna där göras till verkliga honnörsbefattningar. Därigenom skulle skapas en för alla läroverkslärare — oberoende av högre eller lägre examina och dylikt — tillgänglig befordringsinstans, på samma gång som en sådan befordringsmöjlighet skulle innebära en verklig stimulans till ökat nit, stegrad arbetsintensitet och undervisningsskicklighet samt lända hela läroverksundervisningen till båtnad. — Förslaget, att till lärartjänster vid provårsläroverk skulle kunna kallas framstående lärare, vore värt beaktande, yttrar också kollegiet vicl högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm. Provårsutbildningen. I fråga om provårsutbildningen avstyrker kollegiet vid högre allmänna läroverket i Norrköjring clen tilltänkta auskulteringen i folkskolans olika klasser, då enligt kollegiets mening utbildningen icke borde splittras på områden eller kurser, som ej vore betingade av dess ändamål. — En lagstadgad uppdelning av provåret på läroverk och folkskoleseminarium, anför kollegiet vid norra latinläroverket i Stockholm, skulle för många leda till fördärvlig splittring och enerverande mångsyssleri. Även kollegiet vid realskolan i Landskrona ställer sig avvisande och anser, att en uppdelning av provåret på olika läroanstalter vore skadlig för lärarutbildningen. Styrelsen för Motala kommunala gymnasium gör gällande, att den av kommissionen föreslagna kursen i provåret rörande folkskolans organisation, undervisningsplan och metoder von; av sekundär betydelse, jämfört med en grundlig kurs i undervisningsplaner och viktigare gällande författningar vid den form av läroverk, vid vilka lärarkandidaten efter fullgjorda prov komme att undervisa. Vad som i den vägen nu meddelas under provåret, vore alldeles otillräckligt. Okunnigheten i detta hänseende vore synnerligen stor bland den nuvarande lärarkåren.

K A P . XV.

Lokalstyrelse. Kommissionen har framlagt förslag om att såväl real- och flickskolorna som ock gymnasierna och lyceerna skulle ställas under inseende av en lokal styrelse med ej alltför begränsad befogenhet. Härigenom skulle enligt kommissionens mening »jämväl utsikt vinnas att kunna draga fördel av och till läroverken fastare knyta clet intresse för skolan och dess verksamhet, som kan förväntas vara tillfinnandes hos föräldrar och målsmän inom olika samhällslager, och såmcdelst åvägabringas en livligare förbindelse mellan hem och skola, än som för närvarande förefinnes vicl de allmänna läroverken». Denna fråga, som beröres i över 250 yttranden, upptages till behandling speciellt av kollegierna vicl cle allmänna läroverken, högre flickskolorna och kommunala mellanskolorna, Endast 5 myndigheter förklara sig intet hava att erinra mot kommissionens förslag. Ytterligare några myndigheter anse visserligen, i likhet mecl kommissionen, att de föreslagna lokalstyrelserna skulle kunna vara till gagn såsom representerande vederbörande kommuns allmänna intresse av skolans verksamhet och ekonomiska skötsel ävensom förbindelsen mellan skolan och lärjungarnas föräldrar, men vilja icke tillerkänna styrelsen så vidsträckta befogenheter, som kommissionen föreslagit. Ett 20-tal myndigheter, till största delen allmänna läroverk och flickskolor, avstyrka förslaget helt och hållet. Förslaget är onödigt, då något verkligt behov av lokalstyrelse icke gjort sig gällande, framhåller Extralärarföreningen, och liknande uttalanden göras av en del kollegier. Kollegiet vicl realskolan i Landskrona anser, att förslaget om lokalstyrelse med ej alltför begränsad befogenhet icke torde hava framkallats av något vid läroverken känt behov av dylik styrelse — ett behov av denna art har, såvitt kollegiet har sig bekant, aldrig gjort sig förnimbart, utan förslaget torde vara en av uniformitetssträyan dikterad kopiering av en vid kommunala mellanskolor och statssamskolor befintlig anordning. Kollegiet vicl Filipstads samskola avstyrker förslaget, icke så mycket därför, att skolan och lärarkåren därigenom komme att i vidriga fall arbeta under trycket av kommunalpolitiska förvecklingar och kotteriintriger, utan i främsta rummet därför, att skolstyrelserna skulle komma att bliva rena proformainstitutioner, som skulle medföra ökat arbete, framför allt för rektorerna. — Liknande uttalande göres av styrelsen för samma skola, som tilllägger: »Det finnes ingen anledning att längre bibehålla och än mindre att ytterligare utvidga, skolstyrelseinstitutionen.»

301 Andra myndigheter gå än längre och säga som kollegiet vid Eksjö realskola: .»Förslaget är en lika vådlig som onödig nyhet.» Lokalstyrelsen skulle på många sätt ha en störande inverkan på skolan, för vars framgångsrika verksamhet lugn och ro äro nödvändiga förutsättningar. Kommissionen har genom sitt förslag avsett att åvägabringa »en livligare förbindelse mellan hem och skola, än som för närvarande förefinnas vid de allmänna läroverken». Vikten av samarbete mellan skola och hem understrykes i många yttranden, men gentemot kommissionen hävdas clen åsikten, att cle allmänna läroverken ingalunda kunna klaga på bristande intresse från allmänhetens, speciellt föräldrarnas, sida och att samarbetet mellan skola och hem hittills kunnat utan svårighet ordnas på ett tillfredsställande sätt. Erfarenheten har visat, att kommunernas intresse för cle allmänna läroverken i cle flesta fäll icke behöver stimuleras, och å andra sidan har ingen erfarenhet styrkt befintligheten av större intresse för de läroanstalter, som hittills stått under lokala styrelsers inflytande. De förväntningar, framhåller kollegiet vicl Nya elementarskolan för flickor i Stockholm-, som man härvidlag hyste vicl tillkomsten av statssam skolornas styrelser, tyckas icke hava blivit förverkligade. — Vidare får man ej förbise, påpekar bland andra Sundsvalls högre allmänna läroverk, att varje slag av föräldraintresse ingalunda är för skolan önskvärt eller gagneligt. I över 20 yttranden, till stor del från allmänna läroverk, framhålles, att den föreslagna lokalst5rrelsen, i stället för att vara till fordel för samarbetet mellan hem och skola, tvärtom kan skada detsamma, Skara högra allmänna läroverk yttrar härom: »Att på föreslaget, sätt ställa läroverken under ett slags kommunalt förmynderskap och att genom inrättandet av en styrelse av ifrågasatt art öppna dörren för oro, strid och konflikter förefaller kollegiet minst sagt oklokt och ägnat att snarare motverka än främja samarbetet mellan samhälle, hem och skola.» Läroverkslärarnas riksförbund framhåller betydelsen av att samarbete i möjligaste mån äger rum mellan skola och hem. men betonar kraftigt vikten av att formerna därför icke stadgemässigt fastställas så, att clen intimare förbindelsen mellan skolans värld och yttervärlden, som åstundas. leder till spänning snarare än samförstånd. Enligt kommissionen skulle styrelsen söka främja god ordning och gott samarbete vid vederbörande läroanstalt genom att söka »utjämna möjligen uppkommande misshälligheter». Kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Hälsingborg skriver härom: »Långt ifrån att ett ingripande vicl möjligen uppkommande misshälligheter skulle under alla förhållanden vara ägnat att verka utjämnande, är det tvärtom sannolikt, att det komme att verka tillspetsande på situationen och genom sin publicitet bidraga till att försvåra konflikten samt indraga större eller mindre delar av samhället däri. Sådana konflikter, vilka lyckligtvis ha varit ytterst sällsynta, lösas bäst av en utom och över stående, ansvarig högre myndighet, som kan se objektivt och fullt lidelsefritt på saken och framför allt döma fackmässigt.» Att den föreslagna lokalstyrelsen enligt de flestas mening skulle skada samarbetet mellan skola och hem, står i samband med cle vidsträckta befogenheter kommissionen vill tillerkänna styrelsen. Komissionen har vicl regleringen av området för lokalstyrelsens verksamhet tagit till förebild de nu existerande lokalstyrelserna för samskolor, tekniska läroverk och kommunala mellanskolor. Nu påpekas i ett 10-tal yttranden, ett par därav från kommunala mellanskolor, att erfarenheterna från cle mecl lokalstyrelse utrustade skolorna ingalunda alltid varit de bästa. Kollegiet vicl Landskrona realskola yttrar härom: »Erfarenheter från ined lokalstyrelse utrustade skolor ha givit vicl handen, att

302 tillvaron av sådan styrelse mångenstädes lett till konflikter av föga uppbygglig art, till skada för skolarbetets lugna gång.» Liknande uttalande göres av flera andra myndigheter. Kollegiet vid Kristinehamns realskola framhåller: »Klagomålen på många håll över det sätt, varpå cle lokala styrelserna vicl kommunala mellanskolorna begagna sin befogenhet, måste verka tillräckligt avskräckande, för att ett allmänt läroverks kollegium skulle för just skolans egen skull kunna tillstyrka, det även statsläroverken skulle ställas under ett dylikt lokalt förmynderskap av kanske oftast för pedagogiskt arbetssätt och pedagogiska synpunkter helt främmande kommunal- eller partikoryféer. — Det har redan. nu från flera håll försports rätt så graverande klagomål över clet sätt, varpå en del styrelser vid de kommunala mellanskolorna begagnat, sin befogenhet, Och clet är tyvärr alldeles uppenbart, att dessa nya lokalstyrelser, med sin olämpligt brett tillskurna befogenhet och med den okvalificerade sammansättning av dem, som man har all anledning att befara, i många fall också skulle komma att missbruka denna befogenhet på ett sätt. som skulle lända vår högre undervisning till obotlig skada.» Extralärarföreningen, som icke anser, att något verkligt behov av lokalstyrelse förefinnes, framhåller däremot, att »behovet av en bättre tingens ordning i flera avseenden gör sig kraftigt gällande, just vad beträffar vissa redan nu verkande lokala skolstyrelser, särskilt de med den största befogenheten utrustade, cle vid kommunala mellanskolor och högre folkskolor. Ett starkt missnöje förefinnes mot dessa styrelsers då och då ådagalagda ovederhäftighet, godtycke och maktfullkomlighet.» Föreningen erinrar om de underdåniga framställningar, som i detta avseende gjorts av Skolöverstyrelsen. Samtidigt framhålles i ett par utlåtanden, att de föreslagna lokalstyrelserna icke äro jämförliga mecl de styrelser, som tjänat som förebild för kommissionen. »Det är ej», skriver kollegiet vid Kristinehamns realskola, »vare sig lämpligt eller ens riktigt att, som kommissionen gör, ställa lokalstyrelserna vid statens samskolor och de kommunala mellanskolorna som förebild för de föreslagna lokalstyrelserna vid de högre skolorna. Ty dels äro samskolornas styrelser sammansatta på ett från skolans synpunkt sett mera betryggande sätt, då det ansvariga pedagogiska intresset där är väl tillgodosett, gentemot vad. som skulle bliva förhållandet med den sammansättning, kommissionen synes vilja giva åt de föreslagna nya styrelserna, dels ha samskolornas styrelser sitt verksamhetsområde och sin befogenhet begränsad till huvudsakligen rena förvaltningsuppgifter, under det att de föreslagna styrelserna skulle bliva lokala överstyrelser, som skulle på ett högst betänkligt sätt ingripa i rena pedagogiska detaljfrågor, samtidigt som den för skolans skötsel nu närmast ansvarige, nämligen rektor, skulle i verkligheten bliva en under styrelsen sorterande expeditionstjänstem a n . » — Samma synpunkt framhålles av kollegiet vid högre allmänna läroverket i Hälsingborg, som yttrar: »Rörande statssamskolornas styrelser må blott framhävas, att dessas befogenhet är vida mer begränsad än de föreslagna nya styrelsernas, och att därför inga bindande bevis för dessa senares lämplighet kunna hämtas från statssamskolestyrelsernas verksamhet. Vad slutligen angår de tekniska läroverkens styrelser,_ äro dessa av så färskt datum, att några bestämda lärdomar ej därifrån kunna vinnas.» De eventuella lokalstyrelserna böra, framhålla bland andra flera kommunala mellanskolor, till sin sammansättning och sina befogenheter verkligen överensstämma med vad som nu gäller för styrelserna föT cle kommunala mellanskolorna och samskolorna. Skola de i något avseende tillerkännas större befogenhet. bör detta endast vara i fråga om ekonomiska frågor. Största delen av myndigheterna ställer sig icke absolut avvisande mot kommissionens förslag i vad det blott avser inrättandet av lokalstyrelser, utan det är först, när det blir fråga om lokalstyrelsens befogenhet, som förslaget blir

303 föremål för en synnerligen skarp kritik. Kommissionen anser, att lokalstyrelsen skall hava »ej alltför begränsad befogenhet». De myndigheter, som avgivit yttrande i frågan, anse till övervägande delen, att clet huvudsakligen är på ett område, som lokalstyrelsen bör ha någon befogenhet: det ekonomiska. I ett 40-tal yttranden medgives dock lokalstyrelsens befogenhet även på clet hygieniska området. Kommissionen utgår från den tanken, att den stora ökningen av de ekonomiska bördorna, som dess organisationsförslag medför för kommunerna, måste hos dessa alstra en önskan att också få deltaga i handläggandet av och ansvaret för läroverkens ekonomiska angelägenheter. Det berättigade i dylika krav erkännes av flera myndigheter, framför allt kommunala mellanskolor. E t t kollegium yttrar: »Överlämnandet av läroverkens ekonomi åt ett antal med ekonomiska och praktiska angelägenheter väl förtrogna personer kan bliva läroverken till gagn.» Ett par myndigheter anse, att kommunernas medbestämmanderätt i ekonomiska frågor icke behöver medföra inrättandet av lokalstyrelser. De kunna ej godkänna kommissionens skäl för lokalstyrelsens ekonomiska funktion, då inom kommunerna organ härför redan finnas, mot vilka intet funnits att invända från kommissionens sida. Kollegiet vicl Ronneby kommunala mellanskola framhåller i likhet med ett par andra myndigheter: »Den medbestämmanderätt i ekonomiska ting, som samhället mecl fog kan fordra, torde kunna utövas genom att samhället utsåge delegerade att deltaga i överläggningar och beslut i vad som rör inrättningar genom kommunala medel.» Kollegiet vid högre latinläroverket i Göteborg anser, att varje läroverkskommun bör få tämligen fria händer att vidtaga cle anordningar, som bäst lämpa sig med hänsyn till de lokala förhållandena. För handläggningen av de ekonomiska frågorna hänvisa omkring 25 myndigheter, till övervägande delen allmänna läroverk, på en redan befintlig institution: »delegerade för byggnadsfondens förvaltning». Denna institution bör på erforderligt sätt ombildas och dess befogenheter utvidgas. Beträffande delegerades befogenheter skriver Läroverkslärarnas riksförbund: »Begränsningen av delegerades befogenhet tyckes ge sig själv, om man tar i betraktande, i vilken grad läroverkskominunens ekonomiska stöd skall tagas i anspråk för skolans räkning. Då skolkommissionen förordar, att kostnaderna för läroverksbyggnad. skolinredning, brandförsäkring, gårds- och gaturenhållning skola helt och utgifterna för uppvärmning, belysning, renhållning av läroverkets lokaler samt avlöning av vaktmästare, maskinist och övrig betjäning skola med statsbidrag till visst fastställt belopp för undervisningsavdelning påvila kommunerna själva, synes den därigenom ha uppdragit en naturlig gräns för en åsyftad lokal myndighets verksamhet.» Högre allmänna läroverket och stadsfullmäktige i Kalmar hänvisa för handläggning av frågor angående terminsavgifter, om sådana skola bibehållas, till de nu existerande terminsavgiftsnämnderna. Mecl hänsyn till att de blivande styrelserna alltså huvudsakligen komme att syssla med ekonomiska frågor, föreslå några myndigheter, att namnet »lokalstyrelse» utbytes mot »ekonominämnd». Icke ens inom kommissionen har enighet rått angående de befogenheter, som borde tillerkännas lokalstyrelsen, vilket tagit sig uttryck i den av fem ledamöter avgivna reservationen. Till denna reservation ansluta sig omkring 20 myndigheter, till största delen flickskolor. Skarpast vänder sig kritiken mot förslaget att giva styrelsen befogenhet att avgiva förslag till tjänstgöringsbetyg för rektor samt att uttala sig vid ut-

304 färdande av tjänstgöringsbetyg ät lärare. Ett 90-tal myndigheter, därav ungefär 40 kollegier och styrelser vid kommunala mellanskolor samt kommunala mellanskolornas rektorsförening, uttala en bestämd protest mot en dylik anordning, först och främst av clet skälet, att inga garantier finnas för att styrelseledamöterna skulle besitta nödig kompetens för ett dylikt uppdrag. Det torde bliva svårt, för att icke säga omöjligt, att på vissa orter finna personer, lämpliga att åtaga sig styrelseledamotens ansvarsfulla och delikata uppgift. Att denna svårighet kommer att göra sig kännbar särskilt i mindre samhällen, är tydligt. »I lokalstyrelsen», betonar kollegiet vicl Mora kommunala mellanskola, »torde endast i undantagsfall komina att ingå personer, som äga nödiga förutsättningar för att sakligt bedöma en lärares undervisningsförmåga eller kvalifikationer i övrigt. Fritt fält skulle mången gång komma att lämnas åt intressen och meningar, som böra hållas borta från skolans område, och kritik från icke ansvarigt håll skulle få förekomma». Kollegiet vicl Nyköpings högre allmänna läroverk framhåller, att förslaget skulle, tillämpat i praktiken, i all synnerhet när clet gäller undervisningen på skolans högre stadier, leda till rena absurditeter, då ett bedömande av en lärares undervisning här måste kräva antingen djupgående fackkunskaper eller åtminstone stor pedagogisk erfarenhet och insikt. Härtill kominer, såsom kollegiet vid Avesta kommunala mellanskola framhåller, att lokalstyrelserna, växla icke blott vart fjärde år utan ofta däremellan, och på grund därav skulle bedömandet av lärarens tjänstgöring utsättas för varjehanda tillfälligheter. _ Stor fara föreligger för att styrelserna skola komma att bliva partipolitiskt betonade, framhålles i omkring 15 yttranden. Härom skriver kollegiet vid Hälsingborgs högre allmänna läroverk: »Den risken föreligger alltid, att en sådan skolstyrelses sammansättning, på grund av vår tids starka politiska partimotsättningar. i alltför hög grad bleve bestämd av clet för tillfället härskande politiska partiet och således bleve partipolitiskt betonad, varigenom även skolan kunde komina att bli föremål för partipolitiskt tryck.» Kollegiet vid högre realläroverket å Norrmalm i Stockholm framhåller, att en alltefter kommunalpolitiska förhållanden varierande sammansättning av skolstyrelsen lått kan tänkas utöva en ofördelaktig inverkan på skolans lugna utveckling, eftersom' man har skäl att frukta, att besluten inom en så sammansatt styrelse ofta komma att påverkas av politiska och andra skolan ovidkommande synpunkter._ Den nya ordning i fråga om utfärdande av tjänstgöringsbetyg, som kommissionen föreslår, avstyrkes i omkring 40 yttranden på grund av den inverkan en sådan anordning skulle hava på rektors och lärares ställning Denna lokalstyrelsens befogenhet skulle i själva verket innebära intet mindre, an att styrelserna få i sin hand maktmedel, varigenom den svenska läroverkslararens sedan århundraden självständiga ställning undergräves. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Hälsingborg yttrar vidare härom: »Lektor bleve, pa grund av styrelsens inflytande över tjänstgöringsbetyg för honom, realiter en marionett i dennas hand och skulle ej i vissa avgörande situationer vaga uppträda mecl tillbörlig fasthet mot allmänhetens eventuella ådagalagda missnöje med skolan, dess lärare och dess undervisning. Även för den ordinarie och ännu mer för clen extra eller vikarierande läraren läge den frestelsen nära till hands att genom undfallenhet för clen allmänna meningen mom samhället iorvärva sig sympatier med därav bärflytande fördelar och förbättrade utsikter till framtida befordran. Den trygghetskänsla, som ligger för den samvetsgranne läraren i medvetandet om uppfylld plikt även under vidriga förhållanden skulle vara borta. Men lugn är för skolarbetets rätta och fruktbarande skötsel en så viktig faktor, att det ej bör uppoffras.» ,•..,-• Extralärarföreningen skriver: »Vitsordandet av en lärares tjänstgöring —

•

305 utslagsgivande för blivande befordran — skulle röna inflytande av en oftast föga sakkunnig styrelses rätt att uttala sig vid utfärdandet av tjänstgöringsbetyg. Detta, samtidigt som lärarens ställning till allmänheten genom bl. a. den strängare^ gallringen skulle bli ömtåligare än nu. Mera än nu får sig läraren ålagd något av en domares ansvar. En anordning, som ger allmänheten tillfälle till inflytande härvidlag, måste ge läraren en i hög grad ofri ställning. För svaga karaktärer bland lärarna kommer frestelsen att bliva stor alt genom popularitetsjäkteri söka skaffa sig bevågenhet från en skolstyrelse, som kan befaras bli allt annat än immun mot dylika strävanden.» Lärarkårens oberoende av alla kommunala intressen, föräldrahänsyn och föräldraintressen har hitintills utgjort en verklig styrka för läroverken, och det skulle vara till stor skada för skolan, om denna skulle gå förlorad. Extralärarföreningen erinrar om folkskollärarnas ofta framförda önskemål. att skolråden icke skola utdela graderade tjänstgöringsbetyg. Det är också från skolråden och icke från de styrelser, kommissionen själv anger, som den hämtat förebilden i detta fall. Dessa senare äga icke någon som helst befogenhet i förevarande avseende. I stället för den av kommissionen föreslagna ordningen i fråga om utfärdande av tjänstgöringsbetyg, hänvisa bland andra ett 10-tal kollegier och styrelser vid kommunala mellanskolor på den nu gällande ordningen vid dessa skolor, vilken fortfarande bör bestå. At lokalstyrelsen skulle enligt kommissionens förslag vidare uppdragas rätt att antaga vissa lärare (t. ex. e. o. lärare för kortare tid samt timlärare) samt att avgiva yttrande vid tillsättningen av lärare och rektor. Detta förslag avstyrkes på det bestämdaste av ungefär 20 myndigheter, som motivera sin ståndpunkt med huvudsakligen samma skäl, som legat till grund för myndigheternas avvisande av kommissionens förslag i fråga om tjänstgöringsbetyg: Styrelsen skulle oftast sakna kompetens, den skulle ofta bli sammansatt efter politiska grunder, men framför allt understrykes det hot, som skulle riktas mot lärarens självständiga ställning. Önskar Skolöverstyrelsen icke längre förordna e. o. lärare, så bör, enligt kollegiets vid Luleå folkskoleseminarium mening, denna befogenhet kunna överlämnas till rektor. Lokalstyrelsen skulle enligt förslaget även erhålla befogenhet att handlägga vissa disciplinära ärenden rörande lärjungarna. Detta förslag avstyrkes bestämt av inemot 40 myndigheter, huvudsakligen allmänna läroverk och flickskolor, framför allt med hänsyn till den inverkan en sådan befogenhet skulle hava på rektors och lärares auktoritet och disciplinen inom skolan. Kommissionen har ej angivit, vilka disciplinära ärenden det är fråga om. Härom yttTar kollegiet vid högre allmänna läroverket i Hälsingborg: »Man torde ej misstaga sig, om man uttalar den förmodan, att det här är fråga om särskilt komplicerade disciplinära mål, som kräva en alldeles särskild pedagogisk takt, urskillning och erfarenhet. Alldeles oavsett», heter det vidare, »att man på goda grunder kan betvivla en lekmannastyrelses kompetens att riktigt och klokt handlägga och döma i sådana mål, är det att befara, att en sådan bestämmelse skulle få till följd ett lossande av de disciplinära banden över huvud, då styrelsen, influerad av föräldraintresset, utan tvivel skulle anlägga alltför milda synpunkter på även mycket allvarliga förseelser. Att den också skulle undergräva kollegiets auktoritet utåt som uppfostrande makt och dömande myndighet, då det väsentliga av dettas domarmakt i avgörande fall bleve detsamma fråntaget, är obestridligt. Förslaget innebär i själva verket insättandet av ett oansvarigt föräldraråd vid sidan av och över den ansvariga och av fackmän bestående myndigheten, som skjutes undan i andra planet. Med skolans min20—232*22.

306 skade auktoritet följer ökat antal disciplinära förseelser och därmed ökade anledningar till konflikt mellan skola och samhälle.» Dessa synpunkter göras gällande jämväl av flera andra myndigheter. Den nu gällande ordningen i fråga om handläggningen av disciplinära frågor hade fungerat oklanderligt. Det funnes då ingen rimlig anledning att fråntaga fackmannamyndigbeten dess makt och lägga densamma i en inkompetent och oansvarig korporations hand. Lokalstyrelsen bör icke få något inflytande på pedagogiska frågor, anse ett 20-tal myndigheter. »När det gäller pedagogiska frågor», skriver kollegiet vid Nyköpings elementarskola för flickor, »och särskilt arbetets resultat, önskar kollegiet svara inför Skolöverstyrelsen, som det i sådana frågor anser vara enda kompetenta forum.» Ett par myndigheter avstyrka bestämt, att lokalstyrelsen skall vara närvarande vicl inträdesprövningen. »Erfarenheten har tydligt visat», yttrar kollegiet vid Ludvika kommunala mellanskola, »att endast vederbörande lärare böra vara närvarande, då i annat fall nervositeten hos eleverna påfallande ökas.» En myndighet anser, att på sin höjd en representant av styrelsen kan få närvara vicl prövningen. Genom clen föreslagna lokalstyrelsen skulle, anse flera myndigheter, arbetet vid läroverket ökas, speciellt för rektor. Samtidigt framhålles, att rektors kamerala uppgifter redan nu äro så stora, att de lägga beslag på en oproportionerligt stor del av den tid, rektor med större fördel kunde ägna åt läroverkets pedagogiska ledning. Arbetet vid läroverket bör snarare förenklas. I sådant syfte föreslår kollegiet vid högre allmänna läroverket i Hudiksvall, att kollegiet mom sig kunde utse en delegation med rätt att tillsammans med rektor besluta i en del smärre ärenden och förbereda de frågor, som skola föredragas vid kollegium. .1 , , , .. 7 . • För att minska rektors arbete föreslår kollegiet vid högre latinlaroverket t Göteborg, att den nuvarande skrivbiträdesinstitutionen omändras till en kamrerarbefattning. Några mvndigheter påpeka den egendomliga ställning, som rektor komme att intaga, då han, ehuru en statens tjänsteman, bleve så gott som fullständigt beroende av clen lokala styrelsen. Kommissionens förslag innebure i ganska vidsträckt grad ett överflyttande till lokalstyrelsen av de betagenheter, som nu tillkomme rektor och kollegium. Visserligen heter det i betänkandet, att » okalstyrelsens arbete bör försiggå under lämpligt avpassad samverkan med kollegiet» men några direktiv för denna samverkan givas ej, varför det vore fara, värt ' a t t lokalstyrelserna ofta helt enkelt skulle dispensera kollegierna. Da det 'icke blivit visat, att rektor och kollegium misskött sin ställning, innebure kommissionens förslag ett obefogat misstroende mot lärarkåren. Kommissionens förslag innehölle inga noggrannare bestämmelser om lokalstyrelsens sammansättning, vilket hade varit önskvärt. Kommissionen anser, att läroanstaltens rektor bör vara självskriven ledamot av styrelsen, och detta understrykes ytterligare i några yttranden. Ett kollegium anser, att kollegiet är tillräckligt representerat i lokalstyrelsen genom rektor men i cle övriga yttrandena kräves större inflytande for kollegiet. »At alla möjliga korporationer», framhåller kollegiet vid högre allmanna läroverket iHudiksvall, »har riklig representationsrätt ifrågasatts; endast kollegiet som jämte rektor torde få anses mest sakkunnigt i de frågor, som falla mom lokalstyrelsens befogenhetsområde, betraktas halvt om halvt som diskvalificerat:.» Åt en av kollegiet utsedd representant skulle enligt kommissionens förslag tillförsäkras rätt att i överläggningarna deltaga. Kollegiet vid Enköpings real-

307 skola anser denna bestämmelse erbjuda synnerligen ringa garanti för kollegiernas inflytande på läroverkens ledning, i synnerhet om kommissionens obestämda formulering skall tolkas så, att kollegiernas utsedda representanter i lokalstyrelserna skulle äga rätt allenast att deltaga i styrelsernas överläggningar men ej i besluten, något som ej synes osannolikt, då kollegiernas representanter ej i likhet med rektorerna nämnas som ledamöter av de lokala styrelserna. I fråga om ordförandens befogenhet anse kollegiet och styrelsen vid Nederkalix kommunala mellanskola, att ordföranden bör beklädas med samma befogenhet, som nu tillkommer inspektor. Ordföranden bör tillsättas av Kuno-1 Maj:t Samma myndigheter anse, att styrelseledamöterna, utom ordföranden och rektor, som skall vara självskriven, skola väljas av vederbörande kommunala organ, varvid hänsyn bör tagas till att föräldraintressena bliva representerade, men avstyrka, att vissa styrelseledamöter skulle väljas av en valkorporation bestående av föräldrarna.

K A P . XVI.

Ekonomiska förhållanden. Terminsavgifter i allmänhet. I fråga om terminsavgifterna hava samtliga myndigheter, som uttalat sig om kommissionens förslag i förevarande avseende förordat dessas avskaffande för obemedlade lärjungar åtminstone vad ifrågavarande avgifter till statsverket, respektive kommun, beträffar. Dock förordas av några lärarkollegier vid allmänna läroverk, att samtliga terminsavgifter måtte bortfalla. Ett tiotal kollegier vicl allmänna läroverk anse att terminsavgifter, åtminstone avgifterna till statsverket, icke vidare borde utgå. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Malmö anför, att ett steg i ratt riktning för ståndscirkulationens befrämjande vore förslaget om terminsavgifternas borttagande successivt. Den börda, som därigenom avlyftes, vore ej ringa, då sammanlagda beloppet terminsavgifter för en lärjunge under 9-arig skoltid under närvarande förhållanden utgjorde 1,070 kronor. Jämväl da befrielse medgåves. verkade dessa avgifter tyngande — även den medellöse måste för närvarande betala vid ifrågavarande läroverk 40 kronor termmligen (för ett par år sedan 50 kronor). Men ett avskaffande av terminsavgifterna vore en åtgärd, som kunde och borde omedelbart vidtagas och ingalunda behövde sammankopplas med en omorganisation av undervisningsväsendet — Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Norrköping yttrar, att kollegiet beträffande de vid läroverken utgående avgifterna vore fullständigt ense med kommissionen, att sådana icke vore förenliga med den demokratiska läggning. vårt skolväsen numera hade. Det funnes, enligt kollegiets mening, icke större skäl för att avkräva läroverkens lärjungar avgifter än t. ex. seminariernas eller folkskolornas. Den ena såväl som den andra läroanstalten vore i törsta rummet till för att tillgodose ett samhällsintresse, ej endast till clen enskildes gagn. Konsekvent fasthållande denna synpunkt, ville kollegiet alltså yrka, att samtliga avgifter, såväl termins- som inskrivningsavgifter, skulle bortfalla — Ett och annat kollegium vid allmänt läroverk förordar bibehållandet av terminsavgiften till skolans kassor, men anser, att avgifterna till staten eller till kommunerna borde bortfalla. Så t. ex. anser kollegiet vid samskolan i Skellefteå, att principen, att alla samhällsmedlemmar oberoende ay samhällsställning och ekonomiska villkor, borde ha lika tillfälle till undervisning och uppfostran, ej i nämnvärd grad lede därav, att terminsavgiften till skolans kassor bibehölles, i all synnerhet om avgifterna till staten eller kommunerna borttoges, varemot intet kunde vara att erinra. Om avgifterna till skolans kassor skulle bortfalla och de för skolans skötsel nödiga medlen beviljas av kommunerna, så komme skolan enligt kollegiets mening i ett beroende av kommunen, som vore i hög grad besvärande och skadligt. — Kollegiet vicl samskolan i Filipstad finner det principiellt riktigast, att staten ensam bestrede alla kost-

309 nåder, som vore förbundna med clen offentliga undervisningsverksamheten. I överensstämmelse mecl denna uppfattning ansåge kollegiet, att samtliga cle utgifter, som dittills betäckts genom terminsavgifter, borde bekostas genom statsanslag. Därest denna princip ännu icke ansåges mogen för sitt fulla genomförande, ville kollegiet icke motsätta sig, att de av kommissionen föreslagna ekonomiska åtgärderna i berörda hänseende vidtages såsom övergångsformer. — Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Hässleholm anför, att kollegiet erkände det berättigade i kommissionens förslag, att skolavgifterna skulle borttagas. Mecl tanke särskilt på att medelklassen, t. ex. en hel del tjänstemän, på grund av sin ställning icke i annat fall skulle kunna befrias från dylika avgifter, ville kollegiet på det kraftigaste instämma i förslaget, att alla skolavgifter borttages, så snart möjlighet därför förefunnes. —• Flera andra kollegier, respektive styrelser vicl kommunala mellanskolor, yrka på slopande av lärjungarnas terminsavgifter. Av de folkskolestyrelser, som uttalat sig i berörda fråga, har flertalet förordat terminsavgifternas borttagande. Å andra sidan hava några kollegier vicl allmänna läroverk ävensom några kollegier, respektive styrelser vid kommunala mellanskolor, samt kollegiet eller styrelsen vid en och annan av de övriga till den högre skolundervisningen hörande läroanstalter uttalat sig för att lärjungar från bemedlade hem fortfarande skulle erlägga terminsavgifter. En minoritet av stadsfullmäktige i ett par städer förordar jämväl terminsavgifternas bibehållande. — Kollegiet vid högre allmänna läroverket i. Gävle, som instämmer i kommissionens förslag om borttagande av alla avgifter för obemedlade lärjungar, framhåller, att ett allmänt borttagande av skolavgifterna skulle innebära en onödig generositet gentemot de elevers föräldrar, för vilka dessa avgifters erläggande icke utgjorde någon som helst ekonomisk påfrestning. — Kollegiet vid högre realläroverket i Göteborg anser, att terminsavgifter till statsverket och läroverkets kassor fortfarande borde utgå, men att behövande lärjunge må kunna befrias jämväl från avgiften till ljus- och vedkassan. —• Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Hudiksvall uttalar sig i princip för kostnadsfri skolgång för samtliga lärjungar, på det att läroverken i ifrågavarande avseende må komma i enahanda ställning som övriga läroanstalter inom clet allmänna undervisningsväsendet, Då det emellertid rörde sig om miljonbelopp, skulle det till komma stat och kommun att avgöra, huruvida även bemedlade lärjungar skulle befrias från dem nu åliggande avgifter till läroverkens kassor. — Kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Lund kan icke biträda kommissionens förslag angående terminsavgifternas borttagande, då det ingalunda kunde anses obilligt, att de, som kunde, lämnade någon ersättning för erhållen förmån. Enligt kollegiets åsikt borde terminsavgifterna till läroverket fortfarande erläggas av bemedlade lärjungar samt de obemedlade befrias från varje avgift, Dock anför folkskolestyrelsen i Kristianstad, att, därest mera omfattande åtgärder än nu vidtoges för beredande av understöd åt synnerligt studiebegåvade och studieintresserade obemedlade lärjungar samt befrielse från erläggande av avgifter medgåves i större utsträckning än hittills för obemedlade och mindre bemedlade lärjungar, terminsavgifterna säkerligen utan olägenhet skulle kunna bibehållas, och vicl sådant förhållande skulle någon lindring åstadkommas i kommunernas kostnader för den nya organisationen. — Beträffande förslaget om befrielse från erläggande av terminsavgifterna fäster sig en ledamot i kollegiet vid högre realläroverket å Norrmalm i Stockholm (lektor Ähfeldt) mindre vid detta förslags ekonomiska sida — ehuru denna för stat och kommun kunde vara viktig nog — än vid det faktum, att den svenska folknaturellen dock under århundraden haft stark känsla av den enskildes icke blott rättigheter utan även skyldigheter mot samfundet, då clet gällt ungdomens fostran. Styrelsen.vid kommunala mellanskolan i Orsa anser, att terminsavgifter åt-

310 minstone tills vidare alltjämt borde få upptagas av barn till ekonomiskt välsituerade föräldrar, dels för att icke det allmännas kostnader för skolväsendet skulle bliva alltför betungande, dels även emedan clet visat sig, att föräldrar och lärjungar därigenom skulle komina att sätta större värde på undervisningen. Kollegiet vid Palmgrenska samskolan i Stockholm anför, att det beträffande terminsavgifterna knappast kunde vara fullt riktigt att göra de högre skolorna helt avgiftsfria och sålunda kasta all omsorg om deras bestånd på stat och kommun, enär därav torde bliva följden, dels att det allmänna över hövan betungades, dels ock att den enskildes ansvar för barnens uppfostran och utbildning i hög grad försvagades. Kollegiet finge därför föreslå, att måttliga och väl avvägda terminsavgifter allt framgent bibehölles, dock att bevisligen obemedlade lärjungar skulle erhålla fullständig befrielse från dessas erläggande. — Kollegiet vid elektrotekniska fackskolan i Västerås anser det heller icke lämpligt att helt borttaga alla lärjungeavgifter. Mindre avgifter, från vilkas erläggande medellösa elever skulle kunna befrias, borde enligt kollegiets mening bibehållas. De på så sätt inflytande medlen borde fonderas och vid behov användas till premier, skolresor o. dyl. — Kommunala mellanskolornas lärarförening anser, att terminsavgifter och inskrivningsavgifter tills vidare borde upptagas samt att av de inflytande avgifterna borde bildas en fond för räntefria studielån och stipendier. Avgifter till läroverkens kassor. Av kollegierna vid cle allmänna läroverken ha några i sina utlåtanden jämväl särskilt upptagit frågan angående avgifter till respektive läroverks kassor till behandling. — Kollegiet vid högre latinläroverket i Göteborg anför, att då de fattigare befolkningslagrens tillträde till clen högre undervisningen väsentligen vore beroende på ekonomiska förutsättningar, givetvis ett borttagande av terminsavgifterna borde framstå såsom ett första önskemål. Dock framhåller kollegiet betydelsen av att, vid sidan av de av kommissionen föreslagna statliga bidragen, avgifterna till biblioteks- och materielkassan bibehölles och att varje läroverk finge disponera de från dess elever inflytande avgifterna. Därigenom finge de större läroverken, enkannerligen provårsläroverken, betydligt förbättrade möjligheter att hålla undervisningsmateriel på en högre nivå, än vad som troligen eljest skulle bli fallet, och betydelsen därav för undervisningens allmänna standard i landet behövde ej närmare utvecklas. Den terminsavgift av cirka 10 kronor. som sålunda skulle uttagas, kunde ej sägas innebära något ekonomiskt hinder för den enskilde att gå den teoretiska studievägen, i all synnerhet oin bebefrielse därifrån medgåves medellösa och mindre bemedlade lärjungar. Kollegiet vid samskolan i. Arboga framhåller, att det statsanslag, som enligt kommissionens förslag skulle ersätta biblioteks- och materielkassornas nuvarande inkomster, måste anses ha blivit av kommissionen alldeles för knappt tillmätt, emedan under åren 1915—1919, på vilkas genomsnittsutgifter för kassorna kommissionens beräkningar grundats, anskaffning och underhåll av böcker och annan materiel ofta måst i icke ringa mån eftersättas till följd av kassornas otillräckliga tillgångar, varför ock från höstterminen 1919 möjlighet till större inkomster beretts åt kassorna, samt emedan kommissionens förslag medförde icke obetydligt ökade krav på materielutrustning för läroverken. Kollegiet vid samskolan i Åmål anser, att de allmänna läroverkens nuvarande kassor borde bibehållas och avgifter till dem såsom förut erläggas. Det måste överensstämma med sund ekonomisk uppfattning, att den, som åtnjöte en fördel, för denna också vidkändes någon personlig uppoffring. I detta fall komme därtill, att terminsavgifterna utgjorde en obetydlighet mot cle kost-

311 nåder, ett barns skolgång förorsakade sina föräldrar. Helt medellösa lärjungar skulle fullständigt kunna befrias från alla skolavgifter. Länsstyrelsen i Kristianstad instämmer i så måtto i förslaget angående terminsavgifternas bortfallande', att avgifter till statsverket enligt länsstyrelsens åsikt icke borde krävas. Länsstyrelsen vore ingalunda övertygad om nödvändigheten av att även sådana avgifter skulle bortfalla, som för närvarande inginge till läroverken för bestridande av vissa driftkostnader. Dessa senare avgifter syntes, därest åtgärder vidtoges för att obemedlade och mindre bemedlade lärjungar i större omfattning än hittills skulle befrias från erläggande av desamma, utan olägenhet kunna bibehållas, och skulle därigenom någon lindring åstadkommas i kommunernas utgifter för undervisningsväsendet. Länsstyrelsen i Malmö finner det anmärkningsvärt, att kommissionen förutsätter såsom möjligt att bibehålla terminsavgifterna även under den nya ordningen, då detta skulle innebära ett väsentligt avsteg från principen om utjämnande av klassmotsättningen i undervisningsväsendet. Beträffande premie- och fattigkassan hava några kollegier vid allmänna läroverken ni. fl. läroanstalter yttrat sig. Av uttalanden rörande denna kassa må följande anföras. — Enligt kollegiets vid högre realläroverket i Göteborg åsikt borde premie- och fattigkassan fortfarande användas även till belöningar åt därav förtjänta lärjungar. — Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Hudiksvall uttalar sig till förmån för bibehållande av premie- och fattigkassan i form av en läroverkets understödskassa, — Styrelsen och kollegiet vid kommunala mellanskolan i Nederkalix, som anse, att terminsavgifter fortfarande borde upptagas, varvid dock må iakttagas, att medellösa lärjungar skulle åtnjuta fullständig befrielse från erläggande av skolavgifter och mindre bemedlade erhålla nedsättning i desamma, framhålla, att av de inflytande avgifterna en fond borde bildas för räntefria studielån och stipendier åt obemedlade begåvningar. Inskrivningsavgifter. Enligt kommissionens förslag skulle inskrivningsavgifterna, vilka fortfarande skulle utgå samt höjas till 20 kronor, jämte genom kollekt erhållna eller på annat sätt inflytande medel bilda en understödskassa; och motiveras detta förslag med önskvärdheten av att bereda läroverken medel till understödjande av fattiga lärjungar. — Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Norrköping finner berörda önskemål behjärtansvärt, men anser, att de på sådant sätt inflytande medlen skulle komma att bli alltför otillräckliga för nämnda behov och att detta behov borde tillgodoses genom statsanslag. Då kollegiet ansåge en premiekassa önskvärd, ville kollegiet föreslå, att andra inflytande medel (gåvor m. m.) avsattes till en sådan. — Enligt kollegiet vid högre allmänna läroverket i Vänersborg borde icke några inskrivningsavgifter förekomma, Kollegiet vid samskolan i Filipstad, som likaledes förordar inskrivningsavgifternas avskaffande, framhåller, att dessa redan nu vore de svagast motiverade avgifterna; de utkrävdes, innan lärjungen fått någon valuta för sin skolgång, och det vore mycket svårt att vid befriandet från avgiften iakttaga full rättvisa. Med den användning, som kommissionen föresloge, kunde lärjungarna lätt nog och icke alldeles utan fog få den uppfattningen, att det vore de förmögna barnen, som genom sina avgifter understödde cle fattiga. Däremot finner kollegiet vicl Katarina realskola i. Stockholm kommissionens förslag rörande inskrivningsavgifter välbetänkt, men kollegiet hade ej kunnat finna kommissionens motivering för premie- och fattigkassans förvandling till en Ten understödskassa övertygande, utan kollegiet hölle före, att ifrågavarande

312 kassa borde bibehållas vid sitt dittillsvarande ändamål, dock att namnet borde förändras till premie- och understödskassa. För inskrivningsavgifternas bibehållande uttala sig vederbörande vicl ett par kommunala mellanskolor. A andra sidan förordar "kollegiet eller styrelsen vid ett par andra kommunala mellanskolor dessa avgifters slopande. Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Avesta finner det icke vara lämpligt att upptaga inskrivningsavgifter av mera bemedlade lärjungar, för att sedermera dessa avgifter i en eller annan form skulle utdelas till obemedlade lärjungar. Stadsfullmäktige i Filipstad yrka likaledes på inskrivningsavgifternas avskaffande. Kommunala bidrag. Den av kommissionen föreslagna anordningen beträffande kommunala bidrag för lärjungar, icke hemortsberättigade i läroverkskommunerna, har mer eller mindre kraftigt avstyrkts av ett tiotal kollegier vid allmänna läroverk, ungefär motsvarande antal kollegier eller styrelser vid kommunala mellanskolor, ett tiotal folkskolinspektörer och folkskolstyrelserna i några städer samt av kollegiet eller styrelsen vid ett par högre goss- och samskolor. Därjämte hava ett par länsstyrelser, ett par domkapitel ävensom stadsfullmäktige i några städer beträffande ifrågavarande kommunala bidrag uttalat sig i avstyrkande riktning. En del av nämnda myndigheter hava i stället förordat bidrag av vederbörande landsting. — Kollegiet vid högre realläroverket i Göteborg anför, att om cle nu utgående avgifterna till statsverket och läroverkets kassor fortfarande finge utgå, torde också den säkerligen mecl många praktiska ölägenheter förenade avgiften från en kommun till en annan ej behöva ifrågakomma. — Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Hudiksvall uttalar, att det förefölle märkligt, att en kommun, därför att den vore i avsaknad av en viss förmån, i detta fall läroverk, skulle erlägga skatt till läroverkskommunen. Kommissionen, som realiter platt intet åtgjort för landsbygdens barn, hade sålunda dock vid ett tillfälle kommit ihåg landsbygden, men på ett sätt, för vilket den säkert komme att betacka sig. Kollegiet, som ansåge förslaget mindre välbetänkt, instämde i den i denna fråga avgivna välbefogade reservationen av herrar Helger, Samuelsson och Söderlindh. — Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Kristianstad framhåller, att då det vore att förmoda, att den av kommissionen i förevarande avseende föreslagna anordningen skulle visa sig ovig och även vålla, att ovilja väcktes mot mången lärjunge i hans hemort, finge kollegiet föreslå, att länskommunerna måtte bidraga mecl en avsevärd, på lämpligt sätt beräknad del av de som kommunala betecknade medlen. — Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Lund anför, att bortsett från den omständigheten, att de skattebetalande i hemkommunen torde komma att betrakta det som en obillighet, att. de skulle vidkännas en låt vara ringa utgift för t. ex. en förmögen mans barn, borde det erinras därom, att läroverkskommun hade vissa fördelar (inackorderingsavgifter m. m.) av cle icke hemortsberättigade lärjungarnas vistelse där under 8 ä 9 månader av året. Annorlunda vore förhållandet mecl cle lärjungar, som hade sina hem i annan kommun, men så nära läroverkskommun, att de dagligen kunde resa mellan skola och hem. Deras målsmän borde, om de vore bemedlade, utom terminsavgiften erlägga viss stadgad avgift. — Enligt kollegiet vid realskolan i Landskrona talade skäl både för och mot läroverkskommunens rätt till ifrågavarande ersättning, men skulle clen utgå, borde den icke lämnas av hemkommun, utan bestridas av landstingsmedel. Att låta dylik ersättningsskyldighet påvila hemkommun vore enligt kollegiets åsikt synnerligen olyckligt, då därmed utan tvivel skulle följa obehag av varjehanda slag såväl för lärjunge som för hans målsman i hemorten. — Kollegiet

313 vid kommunala mellanskolan i Hässleholm anser, att från främmande kommuner, som icke ville bidraga med erforderlig del för skolans underhåll, terminsavgifter borde utgå, ehuru kollegiet ställde sig mycket skeptiskt, till det av kommissionen föreslagna sättet att uttaga dessa terminsavgifter, då kollegiet icke trodde, att kommunerna frivilligt skulle erlägga dessa avgifter och väl knappast kunde tvingas därtill. Skulle de åter kunna tvingas därtill av staten, torde det bli rätt tråkigt för dem, som vållade kommunerna dessa utgifter genom att sända barnen till skolan, och helt visst skulle många föräldrar därför avhålla sig från att sända dem dit. Någon annan utväg hade bort prövas, så att ej enskilda församlingsmedlemmar av ovan nämnda anledning nödgades avstå från att skicka sina barn till grannkommunens högre skola. — Styrelsen för kommunala mellanskolan i Ljusdal kan ej heller biträda kommissionens tanke, att läroverkskommun borde få möjlighet att för lärjungar från andra kommuner av dessa uttaga bidrag till skolans driftkostnader. Erfarenheten hade visat, att en dylik bestämmelse kunde leda till en osympatisk påtryckning på föräldrar inom en sådan kommun i avsikt att omintetgöra sändandet av barn till läroverkskommunens läroverk. Lämpligare vore enligt styrelsens mening ett stadgande, som ålade vederbörande landsting att ersätta läroverkskommunerna för deras kostnader för lärjungar från främmande kommuner inom landstingsområdet, antingen genom årliga bidrag eller bättre genom viss andel — t. ex. 25 % — i kostnaderna för läroverkshus. För det senare förslaget talade den omständigheten, att vid beräkningen av storleken av och kostnaderna för en planerad ny läroverksbyggnad hänsyn måste tagas till tillströmningen av lärjungar från grannkommunerna. För beredande av plats åt dessa icke i läroverkskommunen, men väl i landstingsområdet hemmahörande lärjungar borde landstinget deltaga med skäligt belopp i kostnaderna för läroverkshuset. För de årliga driftkostnaderna borde, i synnerhet om terminsavgifter finge upptagas, läroverkskommunen med av kommissionen föreslagna statsbidrag kunna svara. — Kollegiet vid kommunala mellanskolan, i Ljusdal, som likaledes avstyrker dylika kommunala bidrag, föreslår i stället, att vederbörande landsting må äga skyldighet att med skäligt belopp bidraga till kostnaderna för läroverksbyggnader och inredningsmateriel. Folk skolinspektör Paradis yttrar, att även om clet kunde anses vara i sin ordning, att läroverkskommunen gottgjordes för sina utgifter för undervisningen av läroverkselever från andra kommuner, det kunde starkt ifrågasättas, om kommissionens förslag i berörda hänseende innehölle en god lösning av detta spörsmål. Det kunde nämligen mecl allt skäl antagas, att dess godkännande skulle medföra, att föräldrarna å landsbygden i många fall, hellre än att vilja åsamka sin kommun utgifter för sina barns utbildning, antingen själva erlade den nämnda avgiften eller också avstode från att sända sina barn till läroverket. Det vore önskvärt, att ifrågavarande förslag underkastades ett förnyat övervägande. Beträffande förslaget, att kommunala bidrag skulle erläggas för sådana lärjungar, som icke vore hemortsberättigade i läroverkskommunen, finner styrelsen för Landskrona gymnasium denna princip vara fullt riktig och rättvis, men påyrkar för sin del, att densamma skulle utsträckas att även omfatta lärjungarna i gymnasierna. De skäl, som kommissionen anfört däremot, vore icke bärkraftiga. Den omständigheten, att läroverkskommunen hacle fördel av att få sig tilldelat ett gymnasium, innebure ingen som helst anledning, varför, när denna fördel även komme personer utanför samhället till godo, dessa personer icke också skulle bidraga till täckande av cle kostnader, som vore förutsättningar för gymnasiets upprätthållande. Att den ifrågasatta

314 avgiften, såsom kommissionen syntes mena, skulle verka hindrande på gymnasiernas rekrytering med lärjungar från skilda håll, vore uteslutet, då det ju icke vore meningen, att de kommunala bidragen skulle ersättas av clen enskilde, och vad anginge kommissionens tredje skäl (Bet. I : I sid. 180), så syntes clet obegripligt, hur vad som kommissionen framhållit rörande gymnasiets ställning inom skolorganisationen, över huvud taget kunde hava något sammanhang mecl ifrågavarande helt fristående detaljfråga. Kommissionens förslag, att de kommunala bidragen skulle uttagas direkt från vederbörande kommun, vore föga tilltalande. En viss avoghet mot fortsatta studier och mot dem, som åsamkade kommunen därmed förenade utgifter, kunde tänkas uppkomma. De kommunala bidragen skulle också komma att drabba kommunerna synnerligen ojämnt. Alla skäl syntes därför tala för en utjämning av denna tunga, vilket vore lätt att på ett rättvist sätt åstadkomma genom att låta landstinget svara för avgifterna, . Folkskolestyrelsen i Kristianstad anser, att avgifter av berörda slag i törekommande fall snarare borde bestridas av vederbörande landsting. — Folkskolestyrelsen i Skellefteå avstyrker på det bestämdaste kommissionens förslag i berörda fråga. Länsstyrelsen i Kristianstad ifrågasätter, huruvida icke ifrågavarande avgifter snarare borde erläggas av vederbörande landsting, som, i anseende därtill att läroverken stode öppna för lärjungar från läroverk inom landstingsområdet, syntes böra bidraga jämväl till läroverkskommunernas kostnader för tillhandahållandet av skollokaler m. m. Stadsfullmäktige i Skövde, som anslöte sig till den i berörda fråga av vissa kommissionens ledamöter gjorda reservationen, yttra, att läroverkskommunens utgifter för utsocknes lärjungar torde vara ytterst obetydliga och i varje fall ofantligt svåra att beräkna. Kostnader för lokaler, uppvärmning och dylikt bleve näppeligen större därigenom, att lärjungar från andra kommuner deltoge i undervisningen. Fördelarna för en kommun att äga ett läroverk vore ju också så stora, att de väl torde uppväga den ifrågavarande ringa merkostnaden. Principiellt syntes det heller icke tilltalande med en dylik rätt för den ena kommunen att beskatta den andra, och clet vore att befara, att den genomförd skulle väcka åtskillig ond blod. En särskilt förhatlig konsekvens, som ingalunda förefölle otänkbar, vore, att oviljan mot denna bekattning kunde vända sig mot de föräldrar, för vilkas barn ersättningen skulle betalas, i synnerhet om dessa hörde till de bättre situerade. Förslaget vore i detta avseende icke välbetänkt. Folkskolinspektör Ahlman, som instämmer med reservanterna hos kommissionen, anför, att de ökade utgifter, som genom tillslutning av elever från andra kommuner förorsakades läroverkskommunen, till fullo gottgjordes av de indirekta förmåner, som denna tillslutning medförde för läroverkskommunen. Därtill komme. att clet kunde inträffa, att från en kommun endast barn från burgna hem besökte läroverk. Det skulle då onekligen verka mindre tilltalande att för dessa av kommunens medel anslå större eller mindre belopp till läroverkskommun. Bestämt avstånd från kommissionens förslag angående ifrågavarande kommunala bidrag tar jämväl kollegiet vicl Eslövs högre samsko/a. _ Skulle _ en sådan ersättning nödvändigtvis upptagas, borde den enligt kollegiets mening utgå av landstingsmedel och ej från hembygdskommunen. Annars ledde det utan tvivel till en massa trassel och trakasserier för såväl elever som dessas målsmän i hemorten. Dessutom kunde clet ifrågasättas, om clen föreslagna åtgärden ens vore ekonomiskt motiverad. Kommun, där skola vore belägen, hade så utomordentligt stor fördel därav i alla fall. Utgifterna för skolans underhåll, lärarnas skatter och utlägg samt elevernas utgifter stannade inom kom-

315 mimen, bortsett från clen stora fördel, som låge däri, att de egna barnen finge stanna i hemmet under skoltiden. Kollegiet vicl kommunala mellanskolan i Mönsterås, som anser, att det ur flera synpunkter icke vore lämpligt, att läroverkskommun skulle äga rätt att beskatta grannkommun för clet antal lärjungar därifrån, som erhållit undervisning vid läroverket, framhåller, att clet vore bättre, att dessa lärjungar själva finge erlägga en mindre terminsavgift, t. ex. högst 25 kronor, dock med befrielse för mindre bemedlade. Dock förordas kommissionens berörda förslag angående kommunala bidrag av styrelserna vicl två kommunala mellanskolor ävensom av stadsfullmäktige i ett par städer. — Styrelsen för kommunala mellanskolan i Hörby anför, att då kostnaderna för tillhandahållandet av lokaler såväl åt skolan som till rektorsbostad ävensom skolmateriel in. m. skulle bliva ganska kännbara, särskilt för mindre kommun, styrelsen anslöte sig till kommissionens förslag, att kommun. i vilken realskola eller flickskola vore belägen, må äga rätt att för lärjungar i någon av dessa skolor, som tillhörde annan kommun, av denna kommun uppbära en ur synpunkten av läroverkskommunens kostnader för vederbörande lärjungars undervisning skälig ersättning. I liknande riktning uttalar sig styrelsen för kommunala mellanskolan i Tierp, som tillika framhåller, att sagda ersättning skulle komma att spela en stor roll för cle mindre läroverkskommunerna. — Styrelsen för kommunala mellanskolan i, Trollhättan gör gällande, att grunderna för beräknandet av de bidrag, som kommun borde erlägga för dem av dess barn, som åtnjöte undervisning i annan kommun, där läroverk funnes, borde reglementsenligt fastställas, så att ej de särskilda kommunerna bleve hänvisade till ömsesidiga överenskommelser. Stadsfullmäktige och magistraten i Eksjö framhålla, att då uppfyllandet av kommunernas föreslagna ekonomiska förpliktelser gentemot läroverken innebure ökade kommunala utgifter för det högre undervisningsväsendet, stadsfullmäktige och magistrat ansåge, att läroverkskommunerna borde äga rätt att för de lärjungar, som tillhörde annan kommun, uppbära skälig ersättning av denna kommun. . Fördelning av statens och kommunens utgifter. Flertalet av dem, som yttrat sig om kommissionens förslag, att kommuner med visst bidrag av statsmedel skulle, sedan lärjungeavgifter upphört att utgå, bestrida kostnader för belysning, uppvärmning, renhållning, betjäning m. m., har mer eller mindre helt anslutit sig till kommissionens förslag, i vad detsamma angår kostnader för uppvärmning, belysning och städning ävensom hyra, men hysa i fråga om avlöning av betjäningen från kommissionen avvikande mening, i det de förorda, att nämnda avlöning må utgå av statsmedel. — Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Norrköping föreslår för sin del beträffande utsträckningen av statens ekonomiska ansvar, att samtliga avlöningar må utgå av statsmedel, icke blott lärares och skolläkares, utan även vaktmästares, eldares och övriga betjäntes. Den dittills tillämpade ordningen, att de senares lön utgått från ljus- och vedkassan, måste anses synnerligen otillfredsställande, då därigenom deras löneförmåner blivit beroende av denna kassas ställning vicl olika läroverk och vid olika tider. Kollegiet funne icke heller kommissionens förslag, att dessas avlöningsförmåner för framtiden skulle delvis bestridas av kommunen, tilltalande. Det hade från dessa hittills tillbakasatta befattningshavares sida. vid flera tillfällen framhållits som ett önskemål, att de måtte erhålla den säkra ekonomiska ställning, som följde mecl statstjänst. Särskilt finge det anses i hög grad önskvärt, att de tillförsäkrades pensionsrätt. Däremot ansåge kollegiet i likhet mecl kommissionen fördelaktigast för undervisningen, om utgifterna för biblioteks- och undervisningsmateriel best.redes av

316 staten. Övriga utgifter för byggande, underhåll och inredning av läroverkshus, för brandförsäkring, renhållning, bränsle och lyse borde däremot helt bestridas av kommunen. . . En av kollegiets medlemmar (adjunkten Hultstrom). som instämde i kollegiets förslag i övrigt, ansåg, att även utgifterna för bränsle, lyse och renhållning borde bestridas av statsmedel och att kommunen endast skulle svara för byggande och underhåll av läroverkshus, dess inredning och brandförsäkring. Kommunerna vore redan nu starkt betungade genom utgifter för folkskolorna och de praktiska ungdomsskolorna. Det skulle vålla kommunerna stora svårigheter att åtaga sig flera utgifter för det högre skolväsendet. Utgifterna för bränsle och lyse drabbade också ojämnt, i clet att kommunerna. i de nordliga delarna av landet betungades mer än i cle sydliga. Genom statens övertagande av dessa utgifter erhölles en bättre fördelning ay kostnaderna såväl i detta avseende som även mellan stad och land, varigenom den av kommissionen föreslagna rätten för läroverkskommunen att uppbära kommunala bidrag för ej hemortsberättigade lärjungar bleve överflödig. — Kollegiet vid högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm anför, att kollegiet icke kunde finna det vara välbetänkt att låta kommunerna övertaga större ansvar för skollokalernas underhåll och för skolarbetets drift, än för närvarande vore fallet, då enligt kommissionens förslag om visst fastställt statsbidrag per undervisningsavdelning samma kostnader skulle mycket ojämnt drabba olika orter. Det torde vara mycket lämpligare, om ifrågavarande utgifter utjämnades därigenom, att staten antingen helt och hållet övertoge betalningsansvaret för_ de utgifter, som nu ålåge läroverkens kassor, varigenom lärjungarnas alla terminsavgifter kunde slopas, eller också att staten tilldelade läroverken anslag till sådan storlek, att läroverkens kassor kunde bestrida samma utgifter som för närvarande, utan att några som helst avgifter behövde uttagas av obemedlade lärjungar och utan att några avgifter behövde överskrida ett fastställt, lågt beräknat maximum. Utom den fördel, som låge i att enligt kollegiets förslag de olika kommunernas utgifter skulle bliva rättvisare fördelade, skulle även läroverkens med rätta högt skattade självständighet gentemot enskilda intressen bättre kunna upprätthållas, än om dess verksamhet skulle behöva direkt belasta kommunens kassa. — Vidare uttalar sig kollegiet för att vaktmästare och betjänte vid läroverken må få sin avlöning direkt av staten, så att de måtte komma i åtnjutande av den rätt till pension för egen del och för efterlevande, som tillkomme befattningshavare i statens tjänst, Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Strängnäs hyste vissa tvivelsmål, huruvida det för läroverkens lugna utveckling skulle i det hela vara lyckligt att komma i starkare ekonomiskt beroende av kommunala myndigheter. Rektor vid högre allmänna läroverket i Vänersborg anför i särskilt yttrande, att, i händelse läroverkens kassor skulle indragas och dessas utgifter överflyttas på stat och kommun, staten borde övertaga större del, än vad kommissionen föreslagit. Alldeles särskilt ville rektor framhålla nödvändigheten av att vaktmästarnas avlöning helt bestredes av statsmedel; endast därigenom kunde en önskvärd likformighet i avlöningsbestämnielser vinnas. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Ystad har däremot inga invändningar att göra mot att kommunerna på föreslaget sätt finge ikläda sig större ekonomiska förpliktelser mot läroverken. — Kollegiet vid realskolan i Landskrona ansluter sig till kommissionens förslag rörande kostnaderna för inredning, uppvärmning, belysning och städning. Beträffande åter avlöning av läroverksvaktmästare och eldare vore kollegiet av avvikande mening. Då man icke hade någon garanti för att läroverkens betjäning skulle erhålla skälig ersättning för sitt arbete, om ersättningen skulle bestämmas av kommunala myndigheter, som icke kunde fritagas från att emellanåt låta malplacerat sparsamhetsnit även-

317 som personliga och politiska hänsyn influera på sina beslut i avlöningsfrågor, så ville kollegiet föreslå, att avlöningen av vaktmästare och eldare vid läroverken helt och hållet bestredes av staten. Kollegiet vicl samskolan i Arboga framhåller, att därest ljus- och vedkassornas funktioner skulle övertagas av läroverkskommunerna, läroverksbetjäningens rättsliga ställning samt avlönings- och pensionsförhållanden torde böra i sammanhang därmed genom särskilda bestämmelser skäligen tillgodoses. Styrelserna, respektive kollegierna, vid några kommunala mellanskolor ha intet'att invända mot de ekonomiska förpliktelser, kommunen måste ikläda sig gentemot clen framtida skolan. — Stadsfullmäktige och magistraten i Eksjö förklara sig intet hava att erinra mot förslagen rörande kommunernas ekonomiska förpliktelser gentemot läroverken. Styrelsen för kommunala mellanskolan i Lindesberg uttalar, att vaktmästare liksom ock läroverkens övriga betjänte böra avlönas av staten. Styrelsen för kommunala mellanskolan i Ljungby anser det lyckligt, om •staten, övertoge den del av lärarnas löner, som utgjordes av bostads- och bränsleersättning, enär frågan därom ofta vållade slitningar mellan lärare och kommun. Kollegiet vicl kommunala mellanskolan i Ljusdal föreslår, att vederbörande landsting må äga skyldighet att med skäligt belopp bidraga till kostnaderna för läroverksbyggnader och inredningsmateriel. Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Tranås anser, att alla lärarlöner helt och hållet samt direkt utan kommunen såsom mellanhand böra utgå av statsmedel med eventuellt undantag för bostadsersättning åt lärare. Folkskolinspektör Moberger anför, att det syntes billigt, att staten åtoge sig kompensationen för de indragna terminsavgifterna och att ej denna börda skulle läggas på kommunerna. Folkskolestyrelsen i Kristianstad anser, att landstingen borde bidraga till byggande och underhållande av läroverksbyggnader, och styrelsen ville i detta sammanhang framhålla, att enligt uppgift omkring 2/3 av eleverna^ vid högre allmänna läroverket i Kristianstad komme icke från staden, utan från det omgivande landstingsområdet. Folkskolestyrelsen i Skellefteå uttalar, att om terminsavgifterna borttoges, staten borde helt och hållet övertaga de utgifter, som för närvarande bestredes med dessa avgifter. . Folkskolestyrelsen i Tidaholm anför, att då den föreslagna skolorganisationen säkerligen skulle komina att förorsaka kommunerna åtskilliga kostnader, särskilt i fråga om folkskolornas förbättrande i avseende på lokaler o. d., det torde bliva nödvändigt, att staten bekostade hela avlöningen för den vid samtliga skolor anställda personalen. . . Kollegiet vid Landskrona gymnasium anser, i likhet med kommissionen, att kostnaderna för lokalernas inredning, uppvärmning, belysning och städning borde påvila vederbörande läroverkskommun med visst statsbidrag. Beträffande åter avlöningen av läroverksvaktmästare och eldare vore kollegiet av den meningen, att nämnda avlöning icke borde utgå av läroverkskommun, utan helt och hållet bestridas av staten, eftersom man icke hade någon garanti för att kommunen komme att bevilja läroverksvaktmästare och eldare skälig ersättning för deras arbete. Kollegiet vid elektrotekniska fackskolan i, Västerås föreslår, att alla utgifter med undantag av sådana för lokaler och deras underhåll må påföras staten, i likhet med vad nu vore fallet vid de tekniska läroverken. Enligt domkapitlets i, Linköping mening borde avlöning till vaktmästare och övrig betjäning utgå av statsmedel och ej av kommunala bidrag. — Stadsfullmäktige i Filipstad yrka, att de kommunala bidragen till lärarlönerna må

318 bortfalla, att statsunderstöd för belysning och uppvärmning må utgå med hälften av cle verkliga kostnaderna och icke med cle av kommissionen angivna beloppen samt att skolvaktmästare må erhålla statstjänares ställning. Stadsfullmäktige i, Norrköping anföra, att då genomförandet av den nu föreslagna reformen i alldeles särskilt hög grad åberopades såsom ett stats- och samhällsintresse, staten torde vara närmast att draga de därav föranledda merutgifterna. Staten hade därvid större möjligheter att bereda sig inkomster för utgifternas täckande än kommunerna, vilka redan hårt betungades av utgifter för det nuvarande skolväsendet, och som vicl ett bifall till kommissionens förslag i många fall skulle råka i stora, ekonomiska svårigheter. I varje fall torde kommunerna jämväl i fortsättningen böra vara befriade från utgifter för sådana ändamål, vilka tidigare bestritts med icke kommunala medel. Särskilt torde skyldigheten för kommun, inom vilken statsläroverk bleve förlagt, att mecl visst mindre bidrag av staten ansvara för läroverkens »driftkostnader i egentlig mening», cl. v. s. deras »utgifter för uppvärmning, belysning och renhållning samt för avlöning av vaktmästare, eldare och övrig betjäning», väcka starka betänkligheter. Av sagda utgifter torde framför allt avlöningarna till vaktmästare, eldare och övrig betjäning böra i likhet med övriga avlöningar vid läroverken utgå av statsmedel. Genom oenhetliga bestämmelser de olika kommunerna emellan beträffande avlöning in. m. till dylika befattningshavare skulle måhända mångenstädes för läroverken svårigheter uppstå att till dessa platser erhålla fullt kvalificerat folk. Stadsfullmäktige i Ängelholm yttra, att kommissionens förslag i nu föreliggande form gåve fullt fog för den erinringen, att. läroverkens utrustningsoch driftkostnader icke borde påläggas kommunerna i högre grad än hittills, att förslaget, såsom det skisserade de kommunala kompensationerna för terminsavgifterna, vore olämpligt, och att, därest terminsavgifterna borttoges, det måtte bliva statens sak att sörja för de ekonomiska konsekvenserna därav, liksom det syntes nödvändigt, att staten påtoge sig ytterligare andel i kostnaderna för folkskolan, därest denna allmänt skulle kunna utbyggas till en tillräckligt kvalificerad bottenskola. I liknande riktning uttala sig jämväl stadsfullmäktige i ett par andra städer. Studiestipendier m. m. För att underlätta studiemöjligheterna för medellösa begåvade lärjungar föreslå omkring 25 kollegier vid de allmänna läroverken samt inemot ett tjugutal styrelser eller kollegier vid kommunala mellanskolor, att till sådana elever skulle utgå stipendier eller understöd av allmänna medel. Till detta förslag ansluta sig även kollegierna vid några högre flickskolor samt en del högre goss- och samskolor, några länsstyrelser, ett domkapitel, ett par akademiska myndigheter samt stadsfullmäktige i omkring ett tiotal städer. — Kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Hudiksvall föreslår därjämte, att det i vissa läroverksstäder, där det så befunnes lämpligt — speciellt för barn från landsbygden — måtte upprättas kostnadsfria skolhem eller internat. — Likaledes uttalar sig kollegiet vid högre allmänna läroverket i Vänersborg för att stipendier, studiehem eller internat må inrättas till tjänst för studiebegåvade fattiga barn. •— Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Uppsala anser, att genom statsläroverk i form av internat verksam hjälp skulle kunna beredas begåvade barn, som även vicl enhetsskolans genomförande av ekonomiska skäl skulle vara förhindrade att fortsätta sina studier. — Kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Växjö förordar, att direkt ekonomiskt stöd i så stor utsträckning som möjligt må skänkas fattiga begåvade barn såväl i form av fria skolböcker som även underhåll. — Styrelsen för kommunala mellanskolan i Nässjö betonar — under framhållande av att det för

319 stat och samhälle vore av stor vikt, att cle verkliga begåvningarna tillvaratoges — önskvärdheten av att staten kraftigare än hittills genom ekonomiskt understöd banade väg för fattiga och begåvade barn, vare sig genom utdelande av fria böcker åt obemedlade begåvade barn eller på annat lämpligt sätt. — Ekonomiskt stöd åt fattiga begåvningar i form av stipendier och billiga studielån förutom fullkomlig befrielse från avgifter förordas av kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Norrköping. — Kollegiet vicl samskolan i Vimmerby anför, att enligt kollegiets mening skulle kommissionen kunnat komina det sociala problemets praktiska lösning betydligt närmare, än vad nu blivit fallet, genom att föreslå anskaffande av billigare eller i viss utsträckning fria böcker för fattigare lärjungar, genom beredande av ökade möjligheter till erhållande av studielån och större understöd för medellösa, otvivelaktigt studiebegåvade samt genom att möjliggöra, att de fattigare samhällselementen finge i fortsättningen liksom nu tillfälle att fullborda sina studier i det snabbare tempo, som privatskolans koncentrerade läsordning mångenstädes erbjöde. Kollegiet vid Brummerska skolan i Stockholm anför, att kollegiet vore fullständigt ense med kommissionen om clet behjärtansvärda i att alla begåvningar från alla samhällsklasser komme till sin rätt, och uttalade sig därför framför allt för att ekonomiskt understöd i form av stipendier och studielån måtte beviljas cle medellösa, samt att staten i cle större städerna upprättade goda studiehem för ungdom, ej tillhörande läroverksstäderna, där friplatser kunde beviljas cle medellösa, under clet att cle välsituerade betalade sin avgift. Kollegiet vicl Bcskoivska skolan i Stockholm yttrar, att ingen om än så väl uttänkt organisation vore tillfyllest utan verksamma åtgärder av ekonomisk art, t. ex. stipendier, studielån, friplatser vid elevhem samt kostnadsfria kompletteringskurser. Genom åtgärder i denna riktning skulle staten utan att träda någons rätt för nära kunna i vidsträckt mån tillvarataga^ ovanliga begåvningar och samtidigt reglera lärjungeantalet vid läroverken, så att icke somliga finge ligga halvt öde i brist på elever. Kollegiet vid elektrotckniska fackskolan i Västerås framhåller, att, enär det svåraste hindret för en obemedlad yngling att gå i skolan vore kostnaden för uppehället under studietiden, det verksammaste medlet vore, att ett tillräckligt antal stipendier inrättades eller större möjlighet funnes att erhålla räntefria studielån, än som nu vore fallet. Genom anordnande av ett eller annat internat, till vilket endast särskilt studiebegåvade skulle äga tillträde och som skulle direkt föra till studentexamen, trodde kollegiet, att frågan om tillvaratagande av begåvningarna på landsbygden kunde ordnas på det för dem själva och staten fördelaktigaste sättet, Till en början torde clet vara lämpligt att vid något mindre besökt läroverk, t. ex. Strängnäs, anordna försök i denna riktning, vilket, då erforderliga lokaler och lärarkrafter redan funnes, torde kunna ske utan nämnvärda kostnader för själva undervisningen. Understödjande av fattiga begåvade barns studier genom statsstipendier m. m. förordas likaledes av kommunala mellanskolornas lärarförening, styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund, centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening, Svenska seminarieföreningens styrelse m. fl. I fråga om understödjande av fattiga studiebegåvningar framhåller en ledamot av större akademiska konsistoriet i Lund (professor Bergman), att han i betänkandet saknade varje försök ens till en utredning om huru man tänkt sig att ekonomiskt göra det möjligt för framstående studiebegåvningar ur de djupa leden att övervinna clet svåraste hindret för fortsatta studier, bristen på medel. Det erfordrades uppenbarligen en understödjande verksamhet av så stora mått, att nuvarande studiestipendier icke ens tålde någon jämförelse därmed. För att möta dessa oundvikliga konsekvenser av kommissionens förslag torde nog källor få uppsökas, vilka lämnats obeaktade i den statsfinan-

320 siella diskussionen. Vid nordiska juristmötet i Kristiania sistlidne augusti hade han tillåtit sig att i ett diskussionsinlägg till frågan om intestatarvsrättens begränsning föreslå, att de medel, som kunde komma staten till godo, därigenom att man avbröte arvsordningen efter vissa de allra närmaste släktingarna, skulle tillliyta en fond för fattiga barn till hjälp vid deras uppfostran. Därvid avsåges just att möjliggöra kommissionens förslag i en punkt av vital betydelse. För förslagets närmare detaljer hänvisade han till mötets inom kort i tryck föreliggande förhandlingar. Ett samarbete mellan kommissionen och lagberedningen, som just för närvarande hade arvsrätten under behandling och vilken väl kunde förväntas hysa intresse för hans initiativ, vore högeligen att anbefalla. En ledamot av Göteborgs högskolas lärarråd (professor Jicderholm) anför i särskilt yttrande, att, därest man önskar tillföra läroverket och särskilt gymnasiet mer studiebegåvade element, detta icke kunde ske genom blott urval inom läroverket, utan i stället endast därigenom, att flera studiebegåvade av folkskolans elever sattes i stånd att bära studiekostnaderna och särskilt befriades även från de indirekta, kostnaderna. Kommissionens förslag borde därför kompletteras genom föreslagen utsträckning av studielångivningen till elever i folkskolan eller hellre genom ett »scholarship» system av den typ, som förekomme i England. Kritik av kommissionens ekonomiska beräkningar. Kommissionens ekonomiska beräkningar ( I : sid. 80) hava i ett flertal yttranden underkastats kritik i mer eller mindre omfattande grad. — Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Hudiksvall yttrar, att då kommissionen anför, att statens genomsnittliga omkostnader för en lärjunge i folkskolan under år 1919 belöpte sig till 76 kronor, men i allmänt läroverk i klasserna 1—5 till 236 kronor, kollegiet ansåge sig böra framhålla dessa siffrors tendentiösa karaktär, i det att en rättfärdig siffra även hade bort innefatta de dryga kommunala omkostnaderna för folkskolan. Den totala medelkostnaden varierade mycket starkt för olika samhällen och hade i Stockholm enligt uppgift för något av de senaste åren uppgått till cirka 475 kronor per folkskolebarn. Vid en preliminär undersökning av kostnaderna för en folkskoleelev i klasserna 4—6 vid Hudiksvalls folkskolor, avseende år 1921, hade framgått, att, om man endast medräknade lärarlönerna, varje elev i dessa klasser i genomsnitt kostade 198 kronor; inräknades även övriga omkostnader, såsom uppvärmning, belysning, lön för vaktmästare m. m., men icke skolhusens amortering, uppginge medelkostnaden per elev till 259 kronor. Om man med denna siffra jämförde kostnaden för en lärjunge i läroverkets klass 1—5, som enligt kommissionens beräkning uppginge till 236 kronor, visade det sig. att det allmänna för en elev, som genomginge folkskolans 4—6 klass och därefter överginge till läroverket, betalade 3 X 259 = 777 kronor, men för en elev, som genomginge motsvarande läroverksklasser (klass 1 och 2), betalade 2 X 236 = 472 kronor. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Karlstad framhåller likaledes, att kommissionen för folkskolornas vidkommande endast räknat med statens och icke med kommunernas utgifter. Kommunernas utgifter vore icke små och komme i och mecl folkskolornas tillämnade utvidgning att ytterligare ökas. Så t. ex. uppginge i Stockholm medelkostnaden för folkskolebarn år 1920 till kronor 474: 99. Den absoluta skillnaden i utgifter för lärjungar vicl läroverk och folkskolebarn vore alltså väsentligt mindre, än vad kommissionens siffror angåve. och bleve mecl säkerhet alltmer reducerad, ehuru naturligtvis läroverkens högre undervisning alltid under i övrigt lika förhållanden måste draga något större kostnader. I särskilt yttrande uttalar en ledamot av kollegiet vid högre realläroverket å

321 Norrmalm i Stockholm (lektor Petrini), att kommissionens kostnadsberäkningar vore fullständigt vilseledande och värdelösa, behäftade som de vore mecl fel uppgående till över 100 % av clen angivna summan. Tillgängliga uppgifter för Stockholm ställde saken i en helt annan belysning. År 1921 belöpte sig statens utgifter per folkskolebarn till kronor 157.85, stadens till kronor 288.75, summa kronor 446.60. Statens utgifter per realskolebarn i de nedre klasserna belöpte sig enligt kommissionen för år 1919 till kronor 236, en siffra, som approximativt kunde anses gälla för Stockholm år 1921. Men därvid vore icke dyrtidstillägg och tillfälliga löneförbättringsmeclel inberäknade, och för är 1921 torde den avkommissionen avglömda posten uppgå till 100 %, vadan statens utgifter detta år per realskolelev i de nedre klasserna kunde approximativt sättas till kronor 472. Stadens motsvarande post vore omkring kronor 150, summa kronor 622. Den för inträde i mellanskolans 1 :a klass grundläggande bildningen toge 3 år i folkskolan mot 2 år i läroverk och kostade således i runt tal stat och kommun tillsammans per lärjunge i folkskolan kronor 1,340 och per lärjunge i realskolan kronor 1,245, alltså inemot 100 kronor mindre, vartill komme föräldrarnas kostnader för ett års längre skoltid i folkskolan. Kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Visby framhåller, att beträffande kostnadsfrågan kommissionens beräkningar syntes lida av samma tendentiösa syfte som förslaget i övrigt. Visserligen hade kommissionen — på delvis mycket osäkra grunder — räknat ut, att den ökade kostnaden för statsverket skulle bli blott 4,241,000 kronor om året, en summa, som i och för sig vore ganska betydande. Statens kostnader för undervisningen av en lärjunge i folkskolan belöpte sig enligt kommissionen allenast till Va av motsvarande kostnad för en lärjunge i läroverkets nedre klasser. Kommissionen hade lyckats få en synnerligen låg kostnadssiffra för folkskolan genom att medräkna alla, även de mest primitiva former på landsbygden. Men nu vore clet ju ej fråga om att överflytta cle lägsta läroverksklasserna till flyttande skola eller skola med halvtidsläsning, utan till A-skolor, sådana de förekomme i städerna, och vad dessa skolor kostade,' visade folkskolestatistiken för Stockholm 1920—1921; medeltalskostnaden för ett barn i folkskolan vore enligt densamma 474.99 kronor per år, cl. v. s. mer än dubbelt så mycket som för en lärjunge i läroverkets klasser 1—5. I liknande riktning hava beträffande kommissionens ifrågavarande ekonomiska beräkningar kollegierna vicl några andra allmänna läroverk ävensom kollegiet eller styrelsen vicl en och annan av övriga läroanstalter för den högre skolundervisningen uttalat sig. Kollegiet vid elektrotekniska fackskolan i Västerås anmärker därjämte, att hänsyn ej tagits till att den utbredning av A- och B-skola, kommissionen tänkt sig, måste avsevärt öka statens och kommunens bidrag till folkskolan. Länsstyrelsen i Växjö yttrar, att den jämförelse, som kommissionen utfört mellan å ena sidan de faktiska utgifterna för det nuvarande högre skolväsendet under år 1922 och å andra sidan de kostnader, som skulle föranletts av den av kommissionen föreslagna organisationen, därest denna i sin helhet varit genomförd under år 1922, icke syntes vara tillfyllest såsom utredning i nu förevarande avseende, i synnerhet som kommissionen begränsat jämförelsen till att avse allenast statens utgifter. Kommissionens ifrågavarande kostnadsberäkningar finge redan i följd av sistberörda omständighet ett väsentligen reducerat värde för bedömande av de ekonomiska verkningar, kommissionens förslag skulle medföra, Därtill komme emellertid, att kommissionen i sina beräkningar icke tagit erforderlig hänsyn till vissa konsekvenser, som förslaget skulle medföra i avseende å folkskolan och kostnaderna för denna. Den totala kostnadsökningen för statsverket skulle enligt kommissionen uppgå till 4,241,000 kronor. Beräkningen utginge därvid från år 1922 befintliga folkskolor av skilda typer, under det att förslaget såsom genomfört dock förutsatte en kraftig, ur kost2 1 — 232122.

322 nadssynpunkt ingalunda betydelselös utveckling av folkskolan. Nyss angivna tal vore därför uppenbarligen missvisande i fråga om den kostnadsökning, som skulle uppkomma redan för statsverket, Vad kostnadsökningen för kommunerna beträffar, torde den ingalunda böra tillmätas mindre betydelse. Till en början skulle redan clen utveckling, varmed sålunda räknats, för kommunerna medföra betydligt ökade kostnader för nybyggnader till skolor och bostäder och för bostäders underhåll. Betydande nybyggnadskostnader skulle emellertid dessutom uppenbarligen också såsom en direkt följd av omgestaltningen av skolorna å många orter förorsakas respektive kommuner såväl för folkskolan som för andra skolor. Såsom kommissionen framhållit vicl motiveringen av enhetsskolesystemet, bleve visserligen kostnaden för statsverket minskad för undervisningen av clet antal barn, som vid en omorganisation enligt kommissionens förslag skulle komma att överflyttas från läroverkens lägsta klasser till folkskolan, men därvid borde anmärkas, att de approximativa värden av berörda kostnadsminskning, som kommissionen angivit, icke kunde tillerkännas alltför stor betydelse, helst om hänsyn också toges till kommunernas kostnader. Det kunde med skäl ifrågasättas, om den kostnadsminskning, som kommissionen sålunda sökt påvisa, skulle uppväga, t. ex. den obestridliga merkostnad, som ej blott för den enskilde, utan även för stat och kommuner skulle bliva följden av förlängningen av studietiden för studentexamen mecl ett år. Domkapitlet i Luleå framhåller beträffande cle ekonomiska frågorna, att kommissionens utgångspunkt syntes domkapitlet rätt omtvistlig. Vid sina kalkyler hade kommissionen uttryckligen utgått från den förutsättningen, att antalet studerande gossar skulle vara detsamma som under läsåret 1920—1921. Kommissionen syntes alltså i detta sammanhang ej räkna med någon nämnvärd ökning av tillflödet till läroverken som följd av den förbättrade anslutningen till folkskolan. Vore denna förutsättning verkligen riktig, så kunde domkapitlet icke finna annat, än att hela den föreslagna organisationen vore väsentligen förfelad; vore den åter inkorrekt, så gällde detsamma om kommissionens kostnadsberäkningar. Å andra sidan uttala stadsfullmäktige i Värnamo, att kommissionens beräkningar och förslag angående de olika skolformernas ekonomiska ställning till stat och kommun syntes riktiga och rättvisa. Ekonomiska konsekvenser. Av mer än ett tiotal styrelser, respektive kollegier, vid kommunala mellanskolor samt av stadsfullmäktige i ett par städer framhålles, att det innebure en uppenbar orättvisa, att respektive kommuners utgifter för clet högre skolväsendet för närvarande vore relativt mycket större för cle mindre samhällena än för cle större, och att en utjämning i detta avseende skulle äga rum, därest förslaget genomfördes. Kommunala mellanskolornas lärarförening anför, att det nuvarande skolsystemet vore ohållbart, bland annat emedan det ur statens synpunkt vore oekonomiskt, i det att detsamma ledde till differentiering under förhållanden, vilka icke garanterade urvalet, emedan det verkade orättvist, dels i det att vicl denna. differentiering icke lämnades samma möjlighet åt alla samhällsklasser eller ens åt alla landsdelar, dels i det att utgifterna för det högre skolväsendet vore relativt större för de mindre samhällena än för de större. Några länsstyrelser och domkapitel, ett par akademiska myndigheter samt stadsfullmäktige eller magistrat i åtskilliga städer framhålla ökade utgifter för stat och kommun såsom en ofrånkomlig konsekvens av kommissionens förslag, därest detta genomfördes. — Kollegiet vid samskolan i Arboga anför, att de besparingar för det allmänna, som kommissionen ställde i utsikt, bleve obetydliga i jämförelse med de utgifter i andra avseenden, som skulle bliva en följd

323 av kommissionens förslag. Flera folkskolelokaler måste anskaffas, folkskolorna måste i många kommuner väsentligt förbättras. Folkskolestyrelsen i Skellefteå framhåller, att den hastiga utveckling av folkskolan, varpå kommissionen hoppades, och som skulle åstadkommas genom seminariernas utvidgning och ekonomisk förbättring av folkskollärarnas ställning, även torde stöta på utomordentliga svårigheter. Till de betydande utgifter, som nyssnämnda åtgärder skulle föra med sig, komme de omfattande byggnadskostnader, som ett fullständigt genomförande av A-typen skulle draga. Den skattetunga, som cle på senare tiden beslutade och utförda ny- och tillbyggnaderna för folkskolorna pålagt kommunerna, och den oro, som dessa ågärder på sina håll väckt, utgjorde en maning att framgå på denna väg mecl största varsamhet, om folkskoleväsendet fortfarande skulle uppbäras av samma förtroende och välvilja, som det hittills fått åtnjuta. Folkskolestyrelsen i Uddevalla yttrar, att betydande offer torde mecl avseende på det ökade behovet av lärarkrafter, skollokaler och materiel bliva nödvändiga, därest hela landets skolväsen på en gång skulle läggas till rätta efter de nya principerna. Högre lärarkompetens torde bli nödvändig åtminstone för de högre klasserna i bottenskolan, vilket givetvis komme att kräva ökade löneförmåner. Därtill komme, att landsbygden mecl dess svagare organiserade skola skulle bli ojämförligt sämre lottad än städer och därmed jämförliga samhällen, som redan ägde skolor av A-typ. Styrelsen för kommunala mellanskolan i Laholm framhåller, att merkostnaderna för staten efter genomförandet av föreliggande förslag till skolorganisation uppvägdes och mer än väl ersattes av de fördelar, som ett enhetligt skolsystem och ett rättvisare tillgodoseende av landets hela befolkning i bildningshänseende innebure. En och annan av dem. som yttrat sig om förslaget i berörda hänseende, förordar uppskov mecl förslagets genomförande med hänsyn till de dyra tiderna. Folkskolestyrelsen i Kalmar gör gällande, att de nu rådande ekonomiska 'förhållandena motiverade ett uppskov mecl reformen. Fråga torde vara, om vårt land i dessa ekonomiskt tryckta tider, då det på alla områden blivit nödvändigt att iakttaga största möjliga sparsamhet och inskränkning, hade råd att genomföra en i så hög grad kostsam organisation som clen ifrågasatta. Folkskolestyrelsen i Söderhamn uttalar som sin mening, att därest det vid den utredning, som av vederbörande kommuner vidtoges. skulle visa sig, att förslagets genomförande medförde avsevärda utgifter för kommunerna, en övergång till den föreslagna organisationen ej borde ske, förrän bättre allmänna ekonomiska förhållanden inträdde. Länsstyrelsen i Härnösand anför, att cle svagare folkskoletypernas försvinnande och ersättande med starkare icke kunde efter behag forceras, utan måste ställas i beroende av ekonomiska förhållanden, särskilt de olika skoldistriktens ekonomiska bärkraft och andra förhållanden. Domkapitlet i Strängnäs yttrar, att en utveckling av skolväsendet enligt kommissionens förslag skulle medföra högst betydande ekonomiska följder såväl för statsverket som för kommunerna. Frånsett cle tunga bördor, som realskola, gymnasium m. m. skulle pålägga kommunerna, komme därtill dels nya utgifter, som betingades därav, att nya skolhus måste uppföras, dels ock ekonomiska förluster. bestående däri. att mecl stora kostnader uppförda skolhus förlorade sin uppgift och måste apteras för andra ändamål. För att folkskolans A-typ skulle kunna genomföras — och detta önskemål betonades oförtydbart i betänkandet — skulle krävas nya lärosalar, nya lärarbostäder, omkostnader för eldning, städning, skolmateriel m. m. till oöverskådliga belopp. Även statsverket finge i samband därmed vidkännas utgifter för nya lärarlöner i de talrika tall, där folkskolan skulle omläggas efter A-typ.

324 I ovan antydda hänseenden krävdes en utredning, som möjliggjorde för de beslutande m3'ndigheterna att överblicka de kostnader, som cle föreslagna skolreformerna skulle medföra. Avsaknad av viss ekonomisk utredning. En del myndigheter ha anmält önskan om uppskov med avgivande av yttrande över vissa med förslaget sammanhängande ekonomiska frågor, till dess kommissionens ekonomiska utredning rörande reformens inflytande på kommunernas utgifter hunnit verkställas. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Visby anför, att kommissionen angående den oerhört viktiga frågan om reformens inflytande på kommunernas utgifter underlåtit att giva några som helst siffror, utan överlämnat detta åt cle enskilda kommunerna, en åtgärd, som ej vore ägnad att stärka utredningens och det därpå grundade förslagets vederhäftighet. I en ledande artikel i Göteborgs Dagblad (13 september 1922) hacle emellertid påvisats, att enbart i Göteborg 3,000 barn skulle överföras från läroverken till folkskolan, och 2,350 barn skulle från flick- och privatskolor överföras till statsläroverken. vilket skulle medföra, att åtminstone 5 — möjligen 10 — stora skolhus måste nybyggas med en kostnad av ungefär 8 miljoner kronor. För hela^ rikets_ städer måste nybyggnader och ombyggnader av skolhusen stiga, till inånga tiotal miljoner kronor, om detta förslag skulle genomföras. Kollegiet vid Fjellstedtska skolan i Uppsala uttalar sin förvåning över att skolkommissionen kunnat frambära sitt förslag med krav på dess godkännande, innan den ideella och ekonomiska grundvalen för detsamma blivit allsidigt och ingående undersökt. Vad den ekonomiska grundvalen angår, hade undersökningen gjorts endast med hänsyn till statens utgifter, men icke med hänsyn till kommunernas, och det måste väl anses vara orimligt, att dessa med förbundna ögon skulle tvingas åtaga sig ekonomiska bördor, om vilkas omfattning de icke utan en grundlig utredning kunde göra sig någon klar föreställning. Länsstyrelsen i Växjö yttrar, att det måste anses vara en anmärkningsvärd brist i betänkandet, att icke mera ingående kostnadsberäkningar verkställts i samband med förslagets utarbetande, utan den viktiga frågan, om och i vad mån ökade kostnader skulle uppkomma, lämnats i detta sammanhang väsentligen obesvarad. I liknande riktning uttala sig jämväl länsstyrelsen i Luleå, ett par domkapitel ävensom stadsfullmäktige i ett par städer.

KAP. XVII.

Övergångsbestämmelser. Kommissionens förslag till övergångsbestämmelser har upptagits till granskning huvudsakligen av kollegier och styrelser vicl privata och kommunala skolor. Frågan om lärarinnornas vicl privatläroverken ställning efter den eventuella omorganisationen behandlas i ett 100-tal yttranden av kollegier och styrelser vid högre flickskolor, högre goss- och samskolor, enskilda lärarinneseminarier och mellanskolor, kollegiet vicl högre lärarinneseminariet, några föreningar, såsom Svenska flick- och samskolors lärarinneförbund och Centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen m. fl. Så gott som undantagslöst framhålles, att i förslaget till övergångsbestämmelser för clen nya läroverksorganisationen tillräcklig hänsyn icke tagits till clen nuvarande lärarinnekårens berättigade anspråk på en ekonomiskt säkerställd framtid efter reformens genomförande. Flickskolans lärarinnor skulle genom kommissionens förslag sättas i en prekär ställning. Endast ett fåtal skolor skulle behålla sin nuvarande karaktär, och detta allenast vad beträffar cle högre klasserna; lärarinnorna i övriga skolor samt i lägre klasser skulle ställas utanför systemet och hänvisas till att på ett eller annat sätt infogas i de nya formerna, Med full rätt kunna privatläroverkens lärarinnor fordra full kompensation för cle ekonomiska förluster, vilka utan deras egen förskyllan vållas dem av staten. Lärarna vid cle kommunala mellanskolorna hava, anse några myndigheter, otillbörligt gynnats i förhållande till cle vicl privatläroverk anställda ävensom till extralärarna vicl de allmänna läroverken, vilket mecl hänsyn till flickskollärarinnornas värdefulla arbete icke torde kunna anses berättigat. De lärarinnor vicl enskilda statsunderstödda skolor, som genom eventuella statsåtgärder bliva arbetslösa, böra ovillkorligen erhålla anställning efter samma grunder, som kunna komma att bliva gällande för den kommunala mellanskolans lärare. Särskilt framhålla de högre goss- och samskolorna, att vissa av dessa skolor gentemot kommunen intaga en mecl de kommunala mellanskolorna likartad ställning; dessa skolors lärare ha därför anspråk på anställning med samma rätt som de kommunala mellanskolornas lärare. I fråga om grunderna för och arten av de nuvarande privatskollärarnas anställning i de nya statsskolorna framläggas olika förslag. I ett 20-tal yttranden uttalas det kravet, att alla lärarinnor, vilka för närvarande hava s. k. fast anställning vid privatläroverk, som komma att beröras av omorganisationen, böra vid ett förstatligande av privatläroverken tillförsäkras fast anställning i

326 statens undervisningsanstalter med tjänstgöring och löneförmåner, som i möjligaste mån motsvara deras nuvarande ställning. Kollegiet vid Hudiksvalls flickskola anser, att det erkänt dugliga sätt, varpå de vid statsunderstödda läroanstalter anställda lärarinnorna utfört sitt arbete i undervisningens tjänst, borde berättiga de före den 1 januari 1919 anställda att vicl omorganisationen erhålla en ställning, möjligast likartad med den de innehaft, sålunda såsom ordinarie adjunkter vid realskolorna eller lärarinnor vid flickskolorna. Lärarinnorna böra erhålla en mot utbildningen svarande plats, framhålla några myndigheter. De, som vid omorganisationen förvärvat kompetens för anställning vid flickskola och inneha fast anställning, böra, anser bl. a. styrelsen för Skara högre flickskola, beredas en mot utbildningen svarande plats och icke tvingas att för vinnande av anställning söka vinna annan kompetens. Ett 50-tal myndigheter anse, att trygghet att erhålla anställning såsom adjunkt å ordinarie stat eller möjligast liknande plats bör tillförsäkras samtliga lärarinnor med full kompetens, som med goda vitsord tjänstgjort huvudsakligen i klasserna över de förberedande under minst fem år. I fråga om längden av den tjänstgöring, som bör berättiga till ovannämnda anställning, anse ett par myndigheter, att endast 2 års tjänstgöring bör fordras. Några utsträcka den erforderliga tiden till 10 år och andra till 15 år. I likhet med kommissionen framhålla flera myndigheter, att synnerligt avseende bör fästas vid långvarig, väl vitsordad tjänstgöring och att lärarinnorna i största möjliga utsträckning bör beredas anställning å clen ort, där cle förut tjänstgjort. Angående den av kommissionen föreslagna uppdelningen av privatskolornas lärarinnor i grupper anse några myndigheter, att uttrycket »lärare, som tillsatts efter den 1 januari 1919», bör utbytas mot »lärare, som vid omorganisationens ikraftträdande ha vissa (t. ex. 5) tjänstår». Svenska flick- och samskolors lärarimieförbund framhåller, i likhet med ett par andra myndigheter, önskvärdheten av att det av kommissionen föreslagna minimiantalet tjänstår (20 år), som skulle berättiga till omedelbart överförande på ordinarie stat (eventuellt övergångs- eller pensionsstat), vicl clet slutliga avgörandet i möjligaste mån begränsas. Ett kollegium önskar klart besked angående den tidpunkt, varifrån ifrågavarande 20 år skola räknas. För de lärarinnor, som eventuellt icke kunna erhålla anställning i någon statseller flickskola, bör, yttrar kollegiet vid Nyköpings högre flickskola, möjlighet finnas att efter undersökning i varje särskilt fall komma i åtnjutande av skälig ekonomisk kompensation från det allmännas sida. Enligt kommissionens förslag skulle ett stort antal flickskollärarinnor hänvisas till folkskolan. I flera yttranden ifrågasattes lämpligheten av att på detta sätt i större utsträckning taga överkvalificerad arbetskraft i anspråk för folkskolan. Blir en sådan anordning likväl nödvändig, böra, framhålles i ett 10-tal yttranden, alla lärarinnor med s. k. högre kompetens tillerkännas full och allmän kompetens för ordinarie anställning inom folkskolans alla klasser oberoende av antalet tjänstår. Några andra anse, att sådan kompetens bör tillerkännas alla lärarinnor med såväl »högre» som »lägre» kompetens. Svenska flick- och samskolors lärarinneförbund, till vars yttrande flera andra ansluta sig, gör gällande, att sådan behörighet bör tillerkännas alla lärarinnor, som av staten tillerkänts rätt till erhållande av ålderstillägg vid statsunderstödd privatskola efter clen högre eller clen lägre löneskalan och som vid omorganisationen inneha minst fem tjänsteår. Detta kunde ordnas på så sätt, att kommunerna få rättighet att utan vidare ge ordinarie anställning åt sådana lärarinnor. Till stöd för detta krav anföras följande skäl: 1) Ifrågavarande lärarinnor hava redan

•327

pedagogisk utbildning vid under statens kontroll stående lärarutbildningsanstalt, 2) De ha visat sig kompetenta att på ett tillfredsställande sätt sköta privatskolornas nederskola och torde redan på grund härav böra anses vara i stort sett kompetenta att sköta folkskolans motsvarande klasser, då cle kategorier barn. de" själva varit vana att undervisa, överflyttas till bottenskolan, 3) Vid omorganisationen skulle folkskolan få ett tillfälle att tillgodogöra sig ett tillskott av teoretiskt och praktiskt väl utbildade lärare med annan utbildning än deras egen lärarkårs, vilket måste betraktas som en fördel och icke motsatsen. Där ett överflyttande av flickskollärarinnor till folkskolan kommer att äga rum, bör ovillkorligen, framhålles i ett 10-tal yttranden, användas ämneslärarsystem. Endast därigenom kan folkskolan tillgodogöra sig flickskollärarinnornas fackkunskaper. Mot användandet av flickskollärarinnor såsom klasslärarinnor i folkskolan talar jämväl det förhållandet, att de flesta vid högre lärarinneseminarier utbildade torde ha valt denna utbildning i stället för folkskollärarutbildningen, därför att deras begåvning och intresse ligga åt ett visst håll och inom en viss ämnesgrupp och emedan de icke önska syssla med ämnen, som ligga mindre väl för dem. Kommissionens förslag, att privatskolornas lärarinnor för vinnande av kompetens för anställning i folkskolan skulle genomgå en kurs vid folkskoleseminarium, mötes från många håll av bestämda gensagor. Så t. ex. betonar kollegiet vid flickskolan i Lidköping, att man bör kunna förutsätta, att en lärarinna med högre bildning och flera års praktik har så mycket omdöme och så mycken pedagogisk förmåga, att hon kan sätta sig in i undervisningen även i en för henne ny skolform, särskilt om hon inom flickskolan även undervisat på lägre stadier. Svenska flick- och samskolors lärarinneförbund anser, att en erfaren och omdömesgill lärarinna utan risk kan få sig anförtrott att själv ombesörja den eventuella nödvändiga kompletteringen (såsom alltjämt dagligen sker med avseende på nya tjänster av allehanda slag). Några myndigheter anse, att tillräcklig kännedom om folkskolans kurser och metoder bör kunna förvärvas genom auskultation och möjligen genom av staten föranstaltade föredragsserier. Kollegiet vid högre lärarinneseminariet finner det önskvärt, att, i den mån det visar sig behövligt, tillfälle beredes de lärarinnor, vilka icke anse sig kunna utan vidare upptaga arbetet inom folkskolan, att vid speciellt anordnade kurser eller eventuellt genom tjänstgöring som extra lärare i folkskolan skaffa sig nödig kännedom om de delar av undervisningen i folkskolan, för vilka de känna sig främmande. Kollegiet vid högre flickskolan i Linköping anser, att under övergångstiden bör vid högre lärarinneseminariet komplettering kunna ske genom tentamen i alla ämnen för underlättande av anställning med nya ämneskombinationer. Om kravet på särskild utbildning för behörighet till befattning vid folkskolan vidhålles, bör denna under alla förhållanden ske genom statens försorg och på dess bekostnad. Full ekonomisk ersättning bör i form av stipendium av staten tilldelas dem, som genomgå den ifrågasatta kursen vid folkskoleseminarium. Några kollegier upptaga särskilt frågan om de vid småskoleseminarium utbildade privatskollärarinnornas ställning efter omorganisationen. Sålunda yrkar kollegiet vid Kungsholmens elementarskola för flickor, att lärarinnor utbildade vid småskoleseminarier och lärarinnor med kindergartenseminarieutbildning och tre väl vitsordade tjänstår vid privat statsunderstödd läroanstalt böra berättigas att söka anställning i folkskolans lägsta klasser. Ett par andra kollegier föreslå, att lärarinnor med utbildning för småskolan och fem års väl vitsordad tjänstgöring tillerkännas kompetens för anställning i motsvarande klasser inom bottenskolan. Kollegiet vid Uppsala enskilda läroverk och privat-

328gymnasium anser, att de folk- och småskoltitbildade lärarinnor, som särskilt genom de lägre klassernas indragning bli arbetslösa, genom lämpliga åtgärder böra erhålla garanti för vinnande av sådan anställning, för vilken de äga kompetens, å samma ort, där cle hittills tjänstgjort. , Allmänt framhålles vikten av att lärarinnorna i de nuvarande privatskolorna efter övergången till statstjänst tillerkännas full löneturs- och pensionsrätt. Trettonde allmänna flickskolemötet i Lund betonar i sin resolution i ämnet. att. då-den tjänstgöring, som utföres av lärarinnorna i nuvarande privata och kommunala flick- och samskolor, måste betraktas som likvärdig mecl clen. som kommer att utföras i de av kommissionen föreslagna, statsskolorna, cle lärarinnor, som från dessa övergå i statstjänst, borde erhålla full lönetursrätt. Samma uttalande göres i ett 10-tal andra yttranden. Sveriges flick- och samskolors lärarinneförbund finner kravet på full löneturs- och pensionsrä.tt väl motiverat ay clet för samhället speciellt viktiga arbete lärare utföra samt av clen revolutionerande, på statens initiativ företagna förändring, den nya organisationen skulle innebära för privatskolans lärarinnor, i synnerhet som möjligheten för dessa lärarinnor att fortfarande utöva sitt yrke eljest skulle bli så gott som utesluten. Med avseende på förtidspensioneringen på grund av hög ålder eller annan anledning finna kollegierna vid Lunds flickläroverk det obilligt, att en lärarinna, som under en lång följd av år ägnat sig åt skolans tjänst, mot sin vilja överflyttas å pensionsstat. Kollegiet vid Nyköpings flickläroverk anser, att förtidspension ej bör givas andra än dem, som stå nära pensionsåldern, och bör ingen lärarinna, som ej uppnått pensionsåldern, utan eget medgivande överflyttas till pensionsstat. Av styrelserna för ett större antal skolor påpekas, att ett eventuellt övertagande av privatläroverkens verksamhet bör medföra generell skyldighet för staten att bereda skolorna fullt ekonomiskt vederlag. Komma skolorna ej att inlösas, måste från det allmännas sida lämnas rimlig gottgörelse för de kapital, som nedlagts i fastighet och skolmateriel. Styrelsen för Fruntimmersf'öreningens flickskola i Göteborg påpekar, att eventuella donationer vicl de nuvarande flickskolorna till förmån för skola. lärarinnor eller elever icke utan vidare kunna övergå till annan institution. Kommissionens förslag till övergångsbestämmelser för kommunala mellanskolornas lärare behandlas i ett 50-tal yttranden, till största delen från kollegier och styrelser vid kommunala mellanskolor. Om de kommunala mellanskolorna enligt kommissionens förslag förändras till statsskolor, bör det vara statens skyldighet, framhålles i flera 5 r ttranden, att i full utsträckning ikläda sig de förpliktelser mot de vicl skolorna anställda ordinarie lärarna, som kommunen vid deras anställande kan anses hava åtagit sig. Staten bör, yttrar styrelsen för Hjo kommunala mellanskola, åtaga sig samma förpliktelser mot lärarna vicl cle kommunala mellanskolor, vilka helt indragas, som vid de kommunala mellanskolor. vilka, övertagas av staten. De kommuner, som mista sina läroverk, böra befrias från alla förpliktelser mot lärarna. Under alla förhållanden måste övergången till den nya ordningen göras så mjuk som möjligt, så att all möjlig hänsyn kan tagas till clen tjänstgörande personalen. »Vederbörlig hänsyn bör», heter clet i ett flertal yttranden, »tagas såväl till cle ordinarie mellanskollärarnas som ock till kommunernas berättigade krav vid mellanskolornas övergång till statsskolor». Angående den utsträckning, i vilken staten kan anses vara skyldig bereda de; nuvarande mellanskolornas ordinarie personal ordinarie tjänst i de nya stats-

329 skolorna, äro meningarna delade. Kommissionens förslag, att de lärare, som blivit ordinarie före den 1 januari 1919, skola beredas ordinarie anställning, mötes från flera håll av invändningar. Ett par kollegier betona sålunda, att den föreslagna tidpunkten bör framflyttas, i den mån genomförandet av omorganisationen uppskjutes. Kollegiet vicl Västanfors kommunala mellanskola anser, att förslaget, att endast cle lärare, som vunnit ordinarie anställning före clen 1 januari 1919, skulle garanteras ordinarie anställning vid realskolorna, är synnerligen godtyckligt. Det vore rättvisare förlägga gränspunkten till clen dag, då statsmakterna stadfästa en ny skolordning. Ett kollegium gör gällande. att, om tidsgräns skall sättas, bör det vara 1923 års ingång. I några yttranden framhålles, att den avgörande tidpunkten icke bör vara clen 1 januari 1919 utan clen 1 maj 1922, clen dag. då kommissionsbetänkandet blev känt. Åtskilliga styrelser och kollegier anse, att alla ordinarie lärare vicl cle kommunala mellanskolorna böra bibehållas som ordinarie även efter omläggningen, och betona, att till följd av skolformernas förändring ekonomisk skada icke finge tillfogas någon. Kollegiet vicl Åstorps kommunala mellanskola finner sålunda rättvisan fordra, att vid statens övertagande av skolorna förutvarande rektorer och ordinarie lärare få kvarstå, så framt ej anmärkning mot deras sätt att sköta tjänsten framkommit. Att för befattningens bibehållande fastställa viss utnämningsdag skulle medföra orättvisor. A andra sidan framhålles av ett 10-tal kollegier och styrelser, att clet icke rimligen endast kan vara utnämningstiden, som får bli avgörande för bestämmandet av vilka lärare som vicl reformens genomförande omedelbart skola övergå i statstjänst. Största hänsyn måste tagas till lärarnas kompetens. Ett par kollegier anse sålunda, att samtliga adjunktskompetenta lärare böra såsom ordinarie övertagas av staten. Kollegiet vid Hjo kommunala mellanskola gör gällande. att efter år 1919 vid kommunal mellanskola såsom ordinarie anställd lärare mecl adjunktskompetens och exempelvis 5 års väl vitsordad tjänstgöring bör ha större befordringsmöjligheter än före 1919 anställd lärare utan adjunktskompetens men med något längre tjänstgöring. Det vore synnerligen obilligt, om de extra ordinarie och de efter den 1 januari 1919 anställda ordinarie lärare, som äga clen kompetens, som erfordras för ordinarie ämneslärartjänst vicl statens skolor, skulle sättas i sämre ställning än de lärare, som antagits före clen 1 januari 1919, men sakna sagda kompetens. En stor del av cle med akademisk kompetens utrustade lärarna kunna förutsättas hava avstått från möjligheten att vinna befordran vicl läroverken av intresse för mellanskolan. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i. Malmö anser, att de av mellanskolornas lärare, som äga full kompetens, böra bli befordrade till adjunkter, men de, som sakna sådan, böra underkastas det förfarande, som enligt kommissionens förslag bör vidtagas med dem, som tillsatts efter den 1 januari 1919. Många av cle mellanskollärare, som blivit ordinarie före clen 1 januari 1919, hava på dispensvägen fått behörighet till ordinarie anställning, under det att cle efter nämnda datum anställda lärarna i stor utsträckning äro fullt adjunktskompetenta (filosofie magistrar med provar). Ett realiserande av kommissionens förslag skulle därför innebära ett gynnande av den mindre kvalificerade arbetskraften och ett åsidosättande av cle bättre kvalificerades intressen. Extralärarföreningen anser, att alla adjunktskompetenta lärare vid kommunala mellanskolor och kommunala gymnasier utan vidare böra beredas ordinarie anställning vicl statsläroverken. Föreningen visar, att, enligt kommissionens beräkningar av lärarbehovet i den framtida organisationen, ordinarie anställning i den nya högre skolan kan beredas alla adjunktskompetenta lärare såväl vid statsläroverken som ock vicl kommunala läroanstalter och statsunderstödda privatskolor, ämneslärarinnor vid statssamskolor samt ordinarie lärare vid kom-

330 munala mellanskolor utan adjunktskomjyetens. Beträffande de sistnämnda finner dock föreningen, att de icke utan vidare böra få tillförsäkras ordinarie anställning i statens tjänst med förbigående av adjunktskompetenta obefordrade lärare; genom en sådan anordning skulle vid anställning i statens tjänst reellt och formellt underlägsna lärare få företräde framfor reellt och formellt överlägsna, Många av de kommunala mellanskolornas lärare ha vunnit sin kompetens på synnerligen svaga meriter. Beträffande de extra ordinarie lärarna vid mellanskolorna framhåller kommunala mellanskolornas lärarförening, med instämmande av ett par kollegier, att dessa icke böra ställas sämre i anställnings- och befordringshänseenden än extra ordinarie lärare vid läroverken med samma utbildning och samma antal tjänstår. Vid lönetursberäkning för de mellanskollärare, som övergå i statstjänst, bör vederbörlig hänsyn tagas till föregående ordinarie tjänst vid kommunal mellanskola. Flera kollegier hålla före, att de nyutnämnda adjunkterna böra i löneturshänseende få tillgodoräkna sig hela sin föregående tjänstgöring såsom ordinarie lärare vid mellanskola, Kollegiet vid Nederkalix kommunala mellanskola anser, att en grundlig utredning bör ske för att bestämma, i vilken lönegrad såsom adjunkt vederbörande mellanskollärare skall komma. Ej alla mellanskollärare böra placeras i första lönegraden, yttrar kollegiet vid Ljusdas kommunala mellanskola. Därest, vederbörande kommun är skyldig utfylla, vad en lärare vid kommunal mellanskola genom en sådan bestämmelse kan komma att förlora i löneinkomst, innebär bestämmelsen en orättvis tunga för kommunen. Ännu obilligare vore det, om läraren nödgades avstå något av sina nu åtnjutna löneförmåner. Kollegiet erinrar om att adjunktskompetent lärare vicl kommunal mellanskola enligt gällande bestämmelser har att vid övergång till statsläroverk i löneturshänseende tillgodoräkna sig viss del av sin tjänstgöring vid mellanskolan. Den besparing-, statsverket genom nyssnämnda obilliga bestämmelse skulle göra, bleve dessutom endast av tillfällig art. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Malmö uppmärksammar särskilt frågan om rektorernas vid de nuvarande kommunala mellanskolornas ställning efter omorganisationen. Starka skäl tala mot att sagda rektorer utan vidare överflyttas till motsvarande beställning vid de nya realskolorna. Mellanskolornas rektorer ha måst tagas ur den ytterligt begränsade kretsen av vid skolan anställda ordinarie lärare, och ofta har man vid valet endast haft att välja mellan icke adjunktskompetenta lärare. Även om rektorerna vid de nuvarande kommunala mellanskolorna på ett tillfredsställande sätt skött sina åligganden, torde det kunna ifrågasättas, om samtliga äro skickade att fylla de krav. som skäligen kunna ställas på en rektor vid en realskola. Redan bedömandet av de dem i kompetenshänseende överlägsna lärarnas undervisning torde vålla svårigheter. Då det är praxis, att rektorsförordnanden förnyas, såvida ej starka skäl tala däremot, torde det bliva så, att en mycket stor del av rektoraten vid de nya realskolorna undanhålles den allmänna konkurrensen under en lång tid framåt, till förfång för läroverken själva, som därigenom berövas möjligheten att erhålla bästa möjliga ledning. De extra och vikarierande lärarnas vicl statsläroverken ställning vid omorganisationen behandlas av Extralärarföreningen. Enligt kommissionen skulle de extra och vikarierande lärarna vid de nuvarande statsläroverken vid reformens genomförande erhålla en »motsvarande anställning». Om ordet »motsvarande» skulle betyda annat än »ordinarie», skulle en stark kränkning tillfogas en visserligen ej så stor, men i fråga om både formell och reell kompetens högtstående

331 del av landets lärarkår. Ifrågavarande lärare äro till största delen i kompetens fullt jämnställda med ordinarie lärare vicl läroverken och ha i många fall under ett flertal år fullgjort en med de ordinarie lärarnas fullt jämförlig tjänstgöring på läroverkens alla stadier. Endast riksdagens vägran alltsedan 1919 att bevilja medel till en ur alla synpunkter starkt behövlig ökning av antalet adjunkturer har hindrat dem att redan nu inneha ordinarie tjänst. De böra därför icke få stå tillbaka för de ordinarie lärarna vid kommunala mellanskolor och privat läroverk. Föreningen anser emellertid, att kommissionen, trots sin vaga formulering i denna punkt, med »motsvarande anställning» åsyftar en anställning, motsvarande den, som skall beredas de ordinarie lärarna vid kommunala mellanskolor och privatläroverk. När förslaget skall framläggas för riksdagen, böra alltså mera bestämda föreskrifter i nu angiven riktning meddelas. De vikarierande lärarna vid statsläroverken äro i alla hänseenden jämnställda med extralärarna. Kollegiet vicl högre allmänna läroverket i Norrköping framhåller önskvärdheten av att inrättandet av de enligt kommissionen nödvändiga 146 nya lektorstjänsterna icke fördelas på 15 år, utan böra dessa tjänster vara inrättade redan vid den tid, då det nya gymnasiet skulle vara färdigorganiserat, höstterminen 1930, även om man ej kan beräkna, att alla nya tjänster skulle kunna besättas med ordinarie innehavare under denna period. Blir det alltså nödvändigt att taga i anspråk adjunkter för upprätthållande av lektorstjänsterna, böra dessa adjunkter såsom en om än ringa ersättning för sin ansvarsfulla tjänstgöring få åtnjuta den förhöjning i tjänstgöringspengar, som följer med lektorstjänstgöring.

KAP. XVIII.

Uttalanden och yrkanden i (ivrigt. Kollegiet vicl folkskoleseminarict i Växjö framhåller, att tidpunkten nu icke vore lämplig för en omläggning av folkskolan till bottenskola för den högre teoretiska undervisningen. Det omfattande arbetet med uppbyggandet av de praktiska ungdomsskolorna kunde därigenom äventyras. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Falun betonar, att ungdomen ej i alltför stor utsträckning finge dragas in på teoretiskt lagda utbildningslinjer. De praktiska linjerna måste göras mera konkurrenskraftiga och värderade. Av största betydelse vore. att fortsättningsskolorna, lärlings- och yrkesskolorna och kanske särskilt de yrkesbetonade högre folkskolorna bleve allmänt upprättade. Arbetet i en del yrkesbetonade högre folkskolor borde avslutas med en bestämd examen motsvarande realexamen (»praktisk realexamen»). En dylik praktisk realexamen skulle sålunda komma att liksom den teoretiska realexamen bliva ett uttryck för en viss högre utbildning utöver vad den allmänna folkskolan kunde giva, och kurserna skulle läggas så, att den inom vissa grenar berättigade till inträde i fackskolor. Skolkommissionen, skriver folkskolinspektören Neander, lägger huvudvikten på att intet barn på grund av fattigdom eller andra orsaker avstänges från teoretisk utbildning. 1918 års författningar om ungdomsskolor ha till syfte, att varje barn skall få den utbildning, vartill dess anlag hänvisa. Denna sistnämnda ståndpunkt torde vara fullständigare och nationalekonomiskt värdefullare. Det gäller att tillgodose den olikartade efterfrågan av arbetskraft till de olika yrkena. En skolorganisation får icke vara sådan, att den markerar ett visst yrke, mervärdigare än ett annat. Lyckligt vore, om åt de praktiska yrkena kunde givas en sådan social lyftning, att de kunde uthärda konkurrensen med lärdomsyrkena. Om allmänheten ägde en säker uppfattning om cle sannolika, utsikterna på den ena eller andra banan, skulle möjligen tillströmningen till de olika yrkesgrenarna i någon mån regleras. Det vore lämpligt, om Skolöverstyrelsens statistiska avdelning publicerade periodiskt utkommande sannolikhetsberäkningar rörande efterfrågan av arbetskraft och möjlighet till försörjning på olika levnadsbanor. Eskilstuna folkskolestyrelse yttrar: E j alldeles utan berättigande har framhållits, att de genom enhetsskolan öppnade ökade möjligheterna till teoretisk utbildning skulle föra alltför många in på den lärda banan. Såsom motvikt bör för de praktiska ungdomsskolorna anordnas särskild avgångsexamen, som lämnar viss kompetens i form av tillträde till vissa befattningar eller inträde i andra skolor. Av synnerlig vikt vore att undersöka, framhåller folkskolinspektören Lund-

333 ström, i vad mån det föreslagna skolsystemet vore ägnat att tillföra seminarierna gott elevmaterial. Vik. ämnesläraren H oflund (Hjo kommunala mellanskola) föreslår, att folkskoleseminarierna också inorganiseras i enhetsskolan. Realskolan kunde läggas till grund och seminariet liksom gymnasiet göras treårigt. Särskild tillläggsklass borde upprättas vid seminarierna för avläggande av studentexamen. Därmed finge folkskollärarna tillträde till universiteten: även kravet på akademiska studier för adjunktskompetens kunde upprätthållas. Ett sätt att förkorta lästiden vore, att första läsårets kurs inlärdes i hemmen. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Karlstad anför: Om den 6-åriga bottenskolan lägges till grund för den högre teoretiska undervisningen, kan det förutses, att det blir nödvändigt att beträffande ämnet modersmålet på vissa punkter skärpa fordringarna i folkskollärarexamen (ty eljest har den blivande läraren ej tillräckliga grammatiska insikter för att bli i stånd att hos folkskolebarnen lägga en säker grund för den fortsatta språkundervisningen). Men denna skärpning kan inom cle nuvarande seminariernas ram icke ske utan en sänkning i andra, avseenden, vilken för de »väckande» momenten i undervisningen och för de blivande lärarnas bildningsnivå vore olyckligt. — Om en förstärkning av seminariernas organisation måste ske, borde den bestå i en förlängning av studietiden. Länsstyrelsen i Västerås erinrar om det i riksdagen framställda kravet på att i en reformerad skolundervisning bör ingå en grundlig upplysning om samhällets ekonomiska förhållanden. Kollegiet vid samskolan i Haparanda påpekar, att barnen på landsbygden omkring Haparanda i regeln komma från finsktalande hem. Skulle de s^tterligare 3 år kvarhållas i sin finsktalande omgivning, ligger det i öppen dag. att de skulle bliva ännu mera efter i svenska språket än nu, och att för dem tillträdet till läroverket i hög grad komme att försvåras. Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Malmberget gör gällande, att tjänstgöring inom övre Norrland borde såväl i befordrings- och transportavseende som i ekonomiskt hänseende kompenseras på grund av klimatiska förhållanden, kulturell avstängning och i regel dyrare levnadsomkostnader. Musikläraren S. L. Sandhagen (Luleå folkskoleseminarium) yttrar: Statsmakterna böra tillsätta en ny kommitté med uppgift bland annat att i lämplig utsträckning beskära skolkurserna, på det eleverna må erhålla nödig tid till fysisk och moralisk fostran och ej, såsom nu är fallet, tvingas att huvudsakligen sysselsätta sig med intellektuell träning, varigenom de mera danas till tankemaskiner än till verkliga människor. Kollegiet vid Norrbärke kommunala mellanskola anser sig ej kunna fatta någon som helst ståndpunkt till kommitténs förslag, enär det ej föreligger någon utredning beträffande den viktigaste förutsättningen för förslagets realiserande, nämligen kommunernas förmåga att bära de ökade kostnader, speciellt för ett förbättrat folkskoleväsen, vilka äro förknippade med ett effektivt genomförande av kommissionens förslag. Folkskolestyrelsen i Karlskrona gör gällande, att en skolreform av så stor omfattning ej borde genomföras enbart på basis av teoretiska utredningar; en omfattande rationell försöksverksamhet borde fullständiga utredningen. Till undervisningsrådet Åströms särskilda yttrande i frågan om läroverkslärarnas tjänstetitel ansluta sig följande myndigheter, nämligen allmänna adjunktsföreningen., läroverkslärarnas riksförbund samt kollegierna vid högre allmänna läroverken i Borås, Halmstad, å Södermalm, i Stockholm och i Ystad, vid realskolorna i Landskrona, Malmö, Oskarshamn och Uddevalla, vid Jakobs och Kungsholmens realskolor i Stockholm ävensom vid Skurujjs kommunala mellanskola.

334 Riksförbundet understryker särskilt, att frågan inom en snar framtid måste erhålla en tillfredsställande lösning. Till detta yttrande ansluter sig kollegiet vid högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm. I samma riktning uttala sig även kollegierna vid högre allmänna läroverket i Visby och västra realskolan i Göteborg. Rektor vid samskolan i Strömstad vill ej motsätta sig titlarna lektor och förste lektor men anser konsekvensen bli, att cle äldre lektorerna liksom i Tyskland och Frankrike erhölle titeln »gymnasialprofessor». De nuvarande lektorerna borde, framhåller rektor vid högre allmänna läroverket i Gävle, kallas gymnasielektorer och adjunkterna realskolelektorer. Härigenom tillgodosåges såväl anspråken på differentiering som på en användbar tjänstetitel för adjunkterna. Det vore löjligt och språkvidrigt, att t. ex. 7 lektorer vid ett, läroverk alla skulle vara »den förste». Kollegiet vid högre realläroverket i Göteborg föreslår, att, då gränsen mellan realskola och gymnasium ej skulle bliva så markerad som hittills, benämningen ring borde bortfalla, och att årsklasserna i stället skulle numreras i överensstämmelse med kommissionens förslag för lyceerna, sålunda 1—8 i de högre och 1—5 i de lägre läroverken. En reservant i Ulricehamns folkskolestyrelse (borgmästaren Spens) anför: Det bör tagas i övervägande, på vad sätt lärarnas arbetskraft må kunna utnyttjas i större utsträckning än som nu sker. Vårt land har icke råd att hålla sig med en så talrik och både genom sin utbildning och avlöning dyrbar tjänstemannakår som lärarkåren, som går ledig Va a v året. Ingen annan kår har mera än allra högst 2 månaders semester; clet bör räcka även för lärarna. Tekniska svårigheter kunna väl möta för en utsträckning av lärarnas lästid, men saken torde kunna ordnas med periodläsning av olika ämnen samt genom förläggande av terminens början och slut å något olika tider för olika klasser.

Statens offentliga utredningar 1923 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna u t r e d n i n g a r n a s n u m m o t i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning.

Rättskipning.

Fångvård.

Utredning r o r . städernas domstolsväsen. [1923: 6] Förslag till strafflag, allmänna delen, samt till lag a n g . villkorlig frigivning. [1923: 9] Betänkande och förslag r ö r a n d e förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare m . m . [1923: 36] Sammandrag av yttranden över stadsplanelagskommitténs s a m t lostadskommissionens b e t ä n k a n d e n . [1923: 46]

Statsförfattning.

Allmän statsförvaltning.

Folkoniröstningskdmmitténs utredningar. 3. Folkomröstningsinstitutet i den schweiziska demokratien. [1923:10] 4 . Tolkomröstningsinstitutet i Nordamerikas förenta s t a t e r . [1923:8] 5. Folkomröstningsinstitutet utanför Schweiz cch Förenta s t a t e r n a . [1923: 20] Folkomröstningskommitténs betänkande a n g . decisiv folkomröstning. [1923: 19] Betänkande och förslag i fråga om kvinnors tillträde till statstjänster. 8. [1923: 22] Betänkande med förslag till lönereglering för befattningshavare i domsagorna ni. m . [1928: 27] Kommunikationsverkens lönekommitté. 5. [1923:47]

Kommunalförvaltning. Kommunaliörfattningssakkunnigas betänkande. 4. [1923: 18] Ffterskrift till Om r ö s t s a m m a n r ä k n i n g vid k o m m u n a l a v a l . [1923:38] Om röstsammanräkning vid k o m m u n a l a v a l . Andra u p p lagan. [192S: 39]

F a s t egendom*

Jordbruk m e d binäringar.

S p a n n m å l s m a r k n a d s s a k k n n n i g a s b e t ä n k a n d e . [1923: 3] Betänkande nng. clet ecklesiastika arrendeväsendet. [1923: 1 2 ] I n v e n t e r i n g av odlingsjord längs I n l a n d s b a n a n . [1923: 25] Jordkommissionens b e t ä n k a n d e n . 6. [1923:40] Lagerhus- och k y l h u s k o m m i t t é n s betänkande. 2. [1923: 42} Anvisningar r ö r a n d e vissa å t g ä r d e r för ökad spannraålsbelåning. [1923: 48] ^tittens kolonisationsnämnds berättelse 1918—1922. [1923:53;

Vatten väsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri. H a n d e l o c h sjöfart. Kommu n ikatious väsen. Statens ställning till j ä r n v ä g a r n a i främmnnde länder. [1923:7^ U t r e d n i n g rörande Strömsholms kanal. [1923: 11] Vagkommissionens b e t ä n k a n d e n . 4. [1923: 13] Förslag till a v t a l r ö r . Stockholms bangårdsfråga. [1923: 14] Betänkande a n g . Stockholms förorts banefråga. [1923: 21] Statens ställning till j ä r n v ä g a r n a i Sverige. [1923:49] Betänkande a n g . regelbunden antomobiltraflk m . m . [1923: 51]

B a n k - , kredit- o c h peiiniiigväseii. F ö r s ä k r i n g s väs en.

Statens o c h kommunernas

finansväsen.

Magistraternas befriande från ansvar för kronouppbörden m. m . [1923: l ] Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r och b e t ä n k a n d e n . 18. Den svenska mekaniska verkstadsindustriens u t v e c k ling intill krigsutbrottet. [1923: 31] 19. Sveriges b r y g geriindnstri. [1923:32] 20. Garveri industriens produktionsförhållanden. [1923:33] 2 1 . Kvalitetsfrågan h o s det svenska vetet. [1923: 34] 22. Tabeller ang. industriens atveckling. [1923: 37] 2 3 . Do svenska j ä r n - och metallni an uf ak turin dnstrier nas utveckling. [1923:44] 24. U n dersökning ang. jordegendomsvärdenas u t v e c k l i n g i Sverige och vissa främmande länder. [1923: 45] u l l tullatadga. [1923:43]

Politi. Förs.ag till lag om lösclrivares behandling. [1923: 2] litic med förslag till förordning a n g . tillverkning av jrännvin m . m . [1923: 28]

Socialpolitik.

Kyrkoväsen.

Undervisningsväsen. odling 1 övrigt.

Andlig

Betänkande med förslag till lag om församlingsstyrelse m . m. [1923: 4] Skolkommissionens b e t ä n k a n d e . 5. Organisatoriska och ekonomiska u t r e d n i n g a r . [1923: 5] 6. Om r ä t t for elever, u t e x a m i n e r a d e från statens högre lärarinneseminarium, a t t v i n n a i n t r ä d e vid u n i v e r s i t e t och där avlägga examen s a m t om folkskollärares fortbildning i vetenskapligt avseende. [1923: 41] Förslag till ä n d r i n g a r i jordfiistningslagen m . ni. [! 1921 å r s pensionskommittés b e t ä n k a n d e 2 ang. beredande av förbättrad pensionering frän prästerskapets änke- och pupillkassa m . m [1923: 26] Samorganisation av riksdagsbiblioteket o c h den centrala statsförvaltningen i bok-och biblioteksavseende.[1923: 35]. Förslag till stadga angående noniadundervisningeu m . ra. [1928: 52] Betänkande och förslag a n g . s t a t s b i d r a g till uppförande av byggnader för folkskoleväsendet i riket. [1923: 55] S a m m a n f a t t n i n g av u t l å t a n d e n i anledning av skolkommissio- nens b e t ä n k a n d e . [192::

Denindustriellademokratiensproblem. 1. [1923:29] 2. [1923:30]

Försvarsväsen. HUlso- o c h sjukvård. AllmUnt näringsväsen. K. Elektrineringskomniitténs meddelanden. 0. [1923: 24] Förs.ag angående lapparnas renskötsel m. m. [1923:51] Kedtgorelso angaaende elektrisk Kraftöverföring fra Xo-rLre ;il D a n m a r k . [192:-;: BO]

Stockholm 1923.

Försvarsrevisionens b e t ä n k a n d e . 3. Del 1. Inledande avdel ning, lantförsvaret. [1923: 15] Del 2. Sjöförsvaret, s a m m a n f a t t n i n g av revisionens förstag, särskilda y t t r a n d e n . [1923: 16] Del 3. Bilagor. [1923:17]

Utrikes ärenden.

P . A. Norstedt & Söner.

232967 Internationell rätt.