Kungl. Skolöverstyrelsens utlåtande över Skolkommissionens betänkanden 1-5.

= tdC7s; National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR ECKLESIASTIK

1924:24

DEPARTEMENTET

K U N G L. S K O L Ö V E R S T Y R E L S E N S

UTLÅTANDE ÖVER

SKOLKOMMISSIONENS B E T Ä N K A N D E N

S T O C K H O L M 19

2 4

I-V

Statens offentliga utredningar 1924 K r o n o l o g i s k

f ö r t e c k n i n g

12 Kungl. Klektrifieringskommitténs meddelanden; 18. Ut- j I . Angående ordnandet av statens kommersiella informaredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygtionsverksamhet. Promemoria, avgiven av chefen for den inom Gotlands län. Beckman. 19 s. 1 karta. J o . utrikesdepartementets speciella handelsavdelning. Mar13 Förslag till lönereglering för befattningshavare vid rikets cus. 28 s. U. allmänna läroverk samt vid folk- och småskolor m. fl. j -2 Det svenska lantbrukets produktionskostnader. 2. Bokläroanstalter. Tnllberg. 413 s. E. föringsåren 1920-1921 och 1921-1922. Av L. Nanneson. 14. Iakttagelser rörande socialiseringen i Österrike 1918— Meddelande från Knngl. Lantbruksstyrelsen nr 247 (nr 6 1922. Av Nils Karleby. Tiden, vij, 111 s. I i . 1923). Svanbäck. (6', 107 s. J o . Det svenska tobaksmonopolet. En undersökning av dess ] 3. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 12. Ut- 15 verksamhet 1915—1922. Av M. Marcus. Tiden, vi], redning beträffande planmässig elektrifiering av lands106 s. El. jnn T bygden inom Kopparbergs län. Beckman. 24 s. 2 kart. 10u . Betänkande med förslag till gruvlag. Norstedt. 400 s. J u . 17. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 19. Ut4. Supplement nr 2 till Sverges familjenamn 1920. Stat. redning beträffande planmässig elektrifiering av landsKepr.-anst. 10 s. J u . . . bygden inom Västernorrlands län. Beckman. 77 s. 2 kart. 5. Betänkande med utredning och förslag angående det iria och frivilliga folkbildningsarbetet. Eklund. Vi], 208 s. fc. 18. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 9. Utred6. Utredning rörande ny vattenväg mellan Östersjön och ning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden Vänern, Göta kanal, jämte bihang, innefattande preliinom Hallands län. Beckman. 146 s. 3 kart. J o . minär utredning rörande vattenväg mellan Hjälmaren och 19. Anvisningar rörande vägväsendet och automobiltrafiken. Vänern, Svea kanal. Meddelande från Kungl. KanalBlom. 24 s. K. kommissionen. Nr 4. Hasggström. 173 s. 3 kart. K. 20. Skeppstjänstkommitterades betänkande. 3. Forslag till 7 Betänkande och förslag angående läroverks- och landslag om särskild pensionsförsäkring av sjöfolk. Marcus. bibliotek. Uppsala, Almqvist & Wiksell. xj, oil s. J5. 123 s. 1 tab.-bil. H. 8 Kunel. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 13. Ut21 Fastighetsregisterkommissionens meddelanden. l«f. bamredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Västmanlands län. Beckman. 36 s. 2 kart. Jo. mandrag av inkomna yttranden över fastighetsregisterkommissionens förslag den 25 augusti 1923 angående 9 Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 14. Uttillsynen å fastighetsregistreringen m. m. Palmquist. redning beträffande planmässig elektrifiering av lands79 s. J u . bygden inom Värmlands län. Beckman. 52 s. 2 kart. J o . 22. Statens järnvägar. Kortfattad översikt av deras till10 Kungl. Elektrifierineskommitténs meddelanden. 11. Utkomst, ekonomi och organisation. Av M. Marcus. Tiden, redning beträffande planmässig elektrifiering av landsvij, 149 s. Fl. . bygden inom Blekinge län. Beckman. 32 s. 2 kart. J o . 28. Handledning vid utarbetandet av brandordningar tor I I . Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 15. Utlandskommuner. Marcus. 16 s. K. 2 1 , redning beträffande planmässig elektrifiering av landsK. skolöverstyrelsens utlåtande över skolkommissionens. bygden inom Jämtlands län. Beckman. 32 s. 2 kart. J o . betänkanden 1—5. Norstedt. 346 s. E.

slag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS

OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1924:24

E C K L E S I A S T I K D E P A R T E M E N T E T

KUNGL. SKOLÖVERSTYRELSENS

UTLÅTANDE ÖVER

SKOLKOMMISSIONENS BETÄNKANDEN I—V

STOCKHOLM 1924 KUNOL. BOKTRYCKERIET.

P . A. NORSTEDT & SÖNER

24133G

INNEHALL. Skrivelse till Konungen Utdrag av protokoll, hållet hos Kungl. skolöverstyrelsen den 14 november 1923 Bil. I, innefattande överstyrelsens underdåniga utlåtande Bil. II, innefattande reservation avgiven av de i ärendets handläggning deltagande ledamöterna inom överstyrelsens läroverksavdelning Bil. III, innefattande särskilt yttrande av avdelningschefen undervisningsrådet Fredriksson . . .

TILL

KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 12 maj 1922 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt skolöverstyrelsen att dels från lärarkollegierna vid rikets allmänna läroverk, högre lärarinneseminariet i Stockholm, statens folkskoleseminarier, de tekniska ele-

mentarskolorna, de tekniska fackskolorna, de tekniska gymnasierna, de kommunala mellanskolorna samt de statsunderstödda privatläroverken, ävensom från statens folkskolinspektörer inhämta utlåtanden över skolkommissionens den 28 april 1922 avgivna betänkande med grunder för en ny läroverksorganisation ( I — I V ) , dels ock lämna tillfälle för folkskolestyrelserna i de städer, där folkskoleväsendet lyder under stadsfullmäktige, efter vederbörande kommunala folkskolinspektörers hörande, att yttra sig över samma betänkande samt med berörda yttranden jämte eget underdånigt utlåtande före den 1 januari 1923 till Eders Kungl. Maj:t inkomma. Genom nådiga beslut den 1 september 1922 och den 11 maj 1923 har Eders Kungl. Maj:t därefter medgivit, att tiden, inom vilken ifrågavarande underdåniga utlåtande skulle vara till Eders Kungl. Maj:t inkommet, finge utsträckas, respektive till den 1 maj och den 15 november 1923. Vidare har överstyrelsen genom nådig remiss den 8 februari 1923 erhållit uppdrag att från lärarkollegierna vid rikets allmänna, läroverk, högre lärarinneseminariet i Stockholm, de kommunala mellanskolorna samt de _ statsunderstödda privatläroverken ävensom från statens folkskolinspektörer inhämta utlåtanden över skolkommissionens betänkande den 5 februari 1923, innehållande organisatoriska och ekonomiska utredningar rörande den föreslagna nya läroverksorganisationen ( V ) , samt med berörda utlåtanden jämte eget underdånigt yttrande före den 15 november 1923 till Eders Kungl. Maj:t inkomma, Slutligen har Eders Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 23 februari 1923 anbefallt överstyrelsen att verkställa ett sammandrag av de utlåtanden, som av vederbörande komme att avgivas över skolkommissionens berörda den 28 april 1922 och den 5 februari 1923 avgivna betänkanden angående grunder för en ny läroverksorganisation m. m. De från vissa myndigheter av Eders Kungl. Maj :t genom direkta remisser infordrade yttrandena över skolkommissionens båda betänkanden hava i mån som de inkommit till ecklesiastikdepartementet överlämnats till överstyrelsen. Det sista inkom till överstyrelsen den 8 november 1923. I enlighet med förenämnda nådiga föreskrift hava inom överstyrelsen utarbetats sammanfattningar av såväl nämnda yttranden som dem, vilka av överstyrelsen infordrats. Dessa sammanfattningar hava, också i enlighet med sagda föreskrift, befordrats till trycket. Sammanfattningen av yttrandena rörande kommissionens betänkande I — I V förelåg färdig vid juli månads utgång och överlämnades den 11 augusti 1923 till ecklesiastikdepartementet; motsvarande sammanfattning rörande betänkandet V föreligger nu färdig och kommer omedelbart att till Eders Kungl. Maj:t överlämnas. Då det för den fortsatta handläggningen av det ärende, varom här är fråga, givetvis i främsta rummet för överstyrelsen gällt att taga ståndpunkt till de organisatoriska huvudfrågor beträffande det högre skolväsendet, som i föreliggande betänkanden direkt eller indirekt beröras och beträffande vilka statsmakternas beslut måste föreligga, innan det kan vara möjligt att bilda sig en slutgiltig uppfattning rörande de detaljspörsmål, som avhänga av huvudfrågornas lösning, har överstyrelsen ansett sig böra i förevarande sammanhang företrädesvis uppehålla sig vid sistnämnda frågor och i allmänhet icke närmare ingå på detaljförslagen i kommissionens betänkanden. Förslagen till kursplaner och stadgebestämmelser har överstyrelsen alltså icke ansett sig nu böra upptaga till mera ingående prövning. Till fullgörande av Eders Kungl. Maj:ts genom förenämnda nådiga remisser den 3 2 maj 1922 och den 8 februari 1923 åt överstyrelsen lämnade uppdrag får överstyrelsen i underdånighet överlämna utdrag av sitt denna dag förda protokoll, "innefattande dels överstyrelsens underdåniga utlåtande i anledning

av förenämnda båda nådiga remisser, dels ock vid ärendets avgörande inom överstyrelsen avgiven reservation och uttalad särskild mening. I sammanhang härmed varda samtliga i enlighet med anbefallning av Eders Kungl. Maj:t i ovanberörda nådiga remisser av överstyrelsen infordrade och i ^övrigt till överstyrelsen inkomna yttranden över förevarande betänkanden till Eders Kungl. Maj:t överlämnade. Remissakterna återställas härjämte. Ärendets föredragning har varit uppdelad å överstyrelsens i ärendet deltagande ledamöter. Stockholm den 14 november 1923. Underdånigst AUG.

FALK. O. Sellgren.

Utdrag av protokoll, hållet hos Kungl. skolöverstyrelsen den 14 november 1923. Närvarande:

Avdelningschefen överdirektören Falk, ordförande, > undervisningsrådet Sandberg, » > Fredriksson, Undervisningsråden Rydberg, Bruce, Johansson, Wallin, Berg, Berglund, Nylund, Schenke och

Holmen. § 1. Företogs till slutligt avgörande fråga angående avgivande av underdånigt utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts nådiga remisser dels den 12 maj 1922 av skolkommissionens betänkande den 28 april 1922 med grunder för en ny läroverksorganisation ( I — I V ) , dels ock den 8 februari 1923 av samma kommissions betänkande den 5 februari 1923, innehållande organisatoriska och ekonomiska utredningar rörande den föreslagna nya läroverksorganisationen (V). Till protokollet skulle antecknas, att generaldirektören och chefen for överstyrelsen B. J:son Bergqvist, vilken olika tider såsom ledamot och ordförande i skolkommissionen deltagit i kommissionens arbete — under angiven förutsättning att han till Kungl. Maj :t avgåve särskilt yttrande i anledning av berörda nådiga remisser — i underdånig skrivelse den 20 februari 1923 anhållit om befrielse från de uppgifter, som med avseende å samma remisser tillkomme honom såsom chef för överstyrelsen, samt att Kungl. Maj:t i anledning härav förordnat, att Bergqvist icke skulle vara skyldig inom överstyrelsen deltaga i handläggningen av ovannämnda ärenden, samt uppdragit åt avdelningschefen å överstyrelsens läroverksavdelning överdirektören Falk att i Bergqvists ställe fullgöra de åligganden, från vilka denne sålunda komme att åtnjuta befrielse. Vidare skulle till protokollet antecknas, att undervisningsråden Åström och Björck, vilka varit ledamöter i skolkommissionen, icke deltagit i handläggningen'av ifrågavarande ärenden samt ej heller nu komme att deltaga i dess slutliga avgörande. Beslöt överstyrelsen efter hållen överläggning att i anledning av ovannämnda remisser avgiva underdånigt utlåtande av innehåll, som framgår av M. . . B i l . 1. Detta beslut innefattade avdelningscheferna Sandbergs och Fredrikssons samt undervisningsråden Bruces, Bergs, Berglunds, Nylunds, Schenkes och Holmens mening. Mot beslutet anmäldes reservation av avdelningschefen överdirektören ± alk samt undervisningsråden Rydberg, Johansson och Wallin, med yrkande, att överstyrelsens underdåniga utlåtande bort hava denna lydelse: . . . . . . . . Bil. 2. Avdelningschefen undervisningsrådet Fredriksson begärde, att till protokollet skulle antecknas, att han visserligen i huvudsak anslöte sig till överstyrelsens förberörda underdåniga utlåtande, men att han i vissa avseenden ville giva uttryck åt en från majoriteten delvis avvikande mening: Bil. 3. Som ovan. O. Sell gren.

B I L A G A I TILL

KUNGL. SKOLÖVERSTYRELSENS PROTOKOLL D E N 1 4 N O V E M B E R 1 9 2 3, § 1, INNEFATTANDE

Ö V E R S T Y R E L S E N S UNDERDÅNIGA

UTLÅTANDE

BETRÄFFANDE SKOLKOMMISSIONENS BETÄNKANDEN I - V MED GRUNDER FÖR EN NY LÄROVERKSORGANISATION

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. I.

II.

III.

IV.

V. VI. VII.

VIII.

IX. X. XI.

XII. XIII.

Inledning 1. Allmänna synpunkter 2. Skolfrågans aktualitet Den högre skolans anknytning till folkskolan 1. Bottenskoleprogrammets historiska uppkomst och hävdvuuna innebörd 2. Enhetsskoleprogrammets innebörd och motivering 3. Den lämpliga anknytningspunkten 4. Folkskolans bärkraft som grundskola 5. Enhetsskolereformens återverkan på folkskolan 6. Stöd för bottenskoleprogrammet i den historiska utvecklingen 7. Invändningar mot enhetsskoleprogrammet 8. Överstyrelsens ståndpunkt beträffande reformens genomförande 9. Granskning av förslaget om fyraårig grundskola Det högre skolväsendets organisation 1. Realskolan 2. Gymnasiet 3. Lyceet 4. Flickornas undervisning 5. Sam- och särundervisning Praktiska utbildningslinjer 1. Anstalter för yrkesundervisning 2. Den högre folkskolan 3. Tekniska läroverk 4. Statsunderstödda handelsgymnasier 5. Sammanfattning Arbetets inre organisation • Fysisk fostran Inträde och examina 1. Inträde 2. Examina Statliga, kommunala och enskilda skolor 1. Statliga, kommunala och enskilda skolor ur ekonomisk och administrativ synpunkt . 2. Jämförelse mellan statliga, kommunala och enskilda skolor i pedagogiskt hänseende . 3. Statliga, kommunala och enskilda skolor i det framtida skolsystemet Läroverkens ekonomiska förhållanden i det framtida skolsystemet Lokal styrelse vid läroverken Lärarfrågan 1. Lärarnas utbildning och kompetens 2. Reglering av de nuvarande lärarnas ställning vid övergång till en ny läroverksorganisation Kostnadssynpunkter Hemställan

Sid. 9 9 1*3 21 22 23 25 38 43 49 o2 56 59 62 62 77 81 83 91 91 95 10i) 108 111 U5 H;> 117 119 119 125 126 128 131 133 144 150 152 152 1»! 167 170

I. Inledning. 1.

Allmänna synpunkter.

Det spörsmål, som behandlas i skolkommissionens betänkande I—IV angående grunder för en ny läroverksorganisation, berör direkt eller indirekt hela vårt skolväsen. Vid dess prövning och bedömande är det alltså nödvändigt att taga hänsyn till skolsystemet i det hela. Det har därför synts skolöverstyrelsen påkallat, att, innan överstyrelsen går att uttala sig rörande det föreliggande betänkandets olika delar, några korta antydningar lämnas angående de huvudsynpunkter i fråga om vårt skolväsen, dess uppgifter, dess beskaffenhet och dess behov, vilka varit vägledande för överstyrelsen vid prövningen av föreliggande, i olika hänseenden så betydelsefulla angelägenhet. Den kris, som under förra århundradet rådde i fråga om vårt undervisnings- Motsatta sirömnm ar verk, var till sin väsentliga innebörd först och främst en strid mellan formell 9 och reell bildning, en strid mellan å ena sidan det av ålder härskande Imma- 1800-talet. nistiska bildningsideal, som i de klassiska språken såg det enda medlet för bibringande av högre bildning, och å andra sidan de tillväxande reala vetenskapernas allt starkare krav på utrymme även inom skolans undervisning och en inom denna likaberättigad ställning med de humanistiska disciplinerna. Den var därjämte en strid mellan allmänt medborgerlig och vetenskaplig bildning, i det den förra krävde utrymme inom läroverket jämte den senare under det målsmännen för den senare ansågo en förening av dessa bildningselement inom samma läroanstalts ram olämplig och för båda skadlig samt därför ville hänvisa den allmänt medborgerliga bildningen till särskilda skolor. Den förstnämnda motsättningen nådde sin huvudsakliga lösning, då läroverket genom 1849 års bekanta cirkulär uppdelades vertikalt i två parallella linjer, den ena med de klassiska språken och den andra med de reala ämnena såsom huvudsaklig beståndsdel. Sin definitiva avslutning fick striden mot århundradets slut, då fordran på latinkunskap såsom villkor för inträde vid universitetet eftergavs. Den senare motsättningen föranledde de klassiska språkens stegvisa uppflyttning på skolans läroplan och vann sin lösning först år 1904, då läroverket ånyo klövs men nu i horisontell riktning i realskola, avsedd att bibringa allmänt medborgerlig bildning, och gymnasium med särskild uppgift att »grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas». Vår tid har ock att genomkämpa en bildningskris, där olika åskådningar och Motsatta intressen stå emot varandra. Den ter sig först och främst som en strid mellan strömningar allmänbildning och fackbildning. Den materiella teknikens fortgående utveck- x samttclenling, näringslivets alltjämt ökade beroende av vetenskapen och dess tillämpande AUmänbildav vetenskapliga metoder ha i en omfattning, som man tidigare ej kunde ana, n i n £,T. f * c k "

10 gjort utbildning och studier till nödvändiga förutsättningar lör framgångsrikt arbete på det praktiska livets olika banor. De tekniska och praktiska discipliner, som så växt upp, ha fordrat och även vunnit sin plats i de traditionella vetenskapernas rund; det är då naturligt, att även på skolans område utrymme kräves för dessa kunskapselement. Uppenbarligen kan det ej påfordras, att dessa element utan vidare skulle upptagas i det allmänna läroverket. Särskilda anstalter behövas för den utbildning, varom här är fråga. Blicken har också skärpts för detta behov, och ett system av skolor för näringslivets tillgodoseende har begynt skapas, vilket för visso med all rätt kommer att kräva och även måste tillförsäkras en betydande utveckling. Detta skolsystem måste jämväl erhålla sin jämbördiga plats vid sidan av de allmänbildande och till vetenskapliga studier förberedande läroanstalterna och på lämpligt sätt inordnas i det allmänna skolsystemet. Men därjämte fordras det också, att plats beredes för denna utbildning i så måtto, att den allmänbildande undervisningen erhåller den begränsning, som är oundgänglig, om ungdomen skall vinna tid för fackbildningens tillgodoseende. Under den strid mellan formell och reell bildning, som fortgick under förra århundradet, hävdade de reala ämnenas målsmän, att även dessa ämnens studium vore ägnat att bibringa formell bildning. På samma sätt hävda nu den tekniska och yrkesmässiga bildningens representanter, att även dithörande studier besitta ett allmänbildande värde jämställt med det, som skolans hävdvunna ämneskrets äger, och de anse sig därför med dess större skäl kunna påyrka tillbörligt utrymme för den fackliga utbildningen. Den andra sidan av krisen i nutidens bildningsväsen har växt upp inom själva den reala bildning, som gick med seger ur striden med den gamla formella bildningen. Den har sin grund i den reala bildningens egen snabba växt, dess oavbrutna anhopande av nytt kunskapsstoff och dess ständiga förändring och växling. De reala ämnenas seger förde med sig kravet på att skolans undervis,ning skulle följa vetenskapernas framsteg, och detta har också skett i ett alltjämt påskyndat tempo. I vilken grad vår högre undervisning och i sin mån även den grundläggande undervisningen i folkskolan äro beroende av den vetenskapliga forskningens framsteg och ständigt ändrade betraktelsesätt, därom får man en föreställning, om man jämför läroböcker i t. ex. något naturvetenskapligt ämne, vilka med ett par tiotal år skilja sig åt. Det kan vara ett nära nog alldeles nytt betraktelsesätt, som möter efter en jämförelsevis så kort tidrymd. För ingen anmärkning är väl heller numera en läroboksförfattare så känslig som för den, att hans arbete ej motsvarar vetenskapens senaste ståndpunkt, ej är »tidsenligt». Det är givet, att detta förhållande försvårar uppkomsten inom skolan av det lugn och den säkerhet, som äro en så viktig förutsättning för ett fast och målmedvetet uppfostrings- och utbildningsarbete. Över skolans verksamhet smyger sig lätt en ängslan, att man ej förmått följa med sin tid, och en sådan stämning kan givetvis ej vara välgörande. Men detta skolans beroende av den vetenskapliga forskningens utveckling medför ock, att det kunskapsstoff, skolan skall meddela, tillväxer på ett sätt, som hotar att bli henne övermäktigt. För den ständigt växande mängd av nytt kunskapsmaterial, som kräver beaktande, kan skolan ej i tillbörlig grad bereda utrymme genom att avsönclra gammalt stoff. Vetenskapernas specialisering skapar ständigt nya områden, som ej få lämnas obeaktade, och då kravet på största möjliga omfattning och mångsidighet hos allmänbildningen alltjämt mer eller mindre medvetet upprätthålles även inom skolan, uppstår den överbelastning med minnesstoff, varöver såväl skolans egna målsmän som hemmens representanter ofta beklaga sig. Samtidigt ljuder en stark klagan över att även de bland skolans lärjungar, som hon fått föra fram till sitt slutmål, studentexamen, sakna den självständighet i uppfattning- och omdöme, den allmänna mog-

11 nad och den förmåga av självständigt arbete, som utgöra förutsättningar för fortsatt utbildning. I klagomålen över skolungdomens överbelastning instämma på det kraftigaste förespråkarna för den fysiska utbildningen, vilka, i namn av släktets självbevarelsedrift mot kulturens degenererande inflytelser, kräva ett vidgat utrymme för systematisk kroppsvård. Ur detta läge har fötts kravet på specialisering inom skolan, på linjedelning och ämnesbegränsning, Det är emellertid naturligt, att tanken också väckts på att skolan skulle övergiva försöken att följa vetenskapen i dess snabba utveckling och i stället samla sig omkring sådana ämnen och sådant kunskapsstoff, som ha en mera allmänt bildande kraft, som kan utveckla förmögenheterna och som i och för sig utgöra grund och förutsättning för fortsatt studium, på vilket område det än må vara. Så har det formella bildningsprogram, som en gång besegrades av det reala, fått ny aktualitet. Det är uppenbart, att programmets innehåll måste bli ett nytt i jämförelse med det gamla. Dess konturer äro ännu svävande och lösa, men dess syfte och dess psykologiska grundläggning äro desamma som förr. Antydningar till ett nytt formellt bildningsprogram, gående i vitt skilda riktningar, ha lämnats från olika håll. Så har den åsikten uttalats, att träning i och förtrogenhet med de exakta vetenskapernas arbetsformer och forskningsmetoder samt orientering i deras allmänna tänkesätt borde ställas som skolundervisningens mål. En och annan har förfäktat den meningen, att de klassiska språken och den klassiska kulturen alltfort vore det yppersta medlet att bibringa den för fortsatt intellektuell verksamhet nödiga tanketräningen samt giva bildningsarbetet harmoni, fasthet och sammanhang. Andra slutligen, och väl ett större antal, betrakta frågan mera ur utilitetssynpunkt och yrka, att den språkliga bildningen borde bliva skolans huvuduppgift, enär denna bildning vore det oundgängliga redskapet för allt fortsatt studium och utbildningsarbete. Helt visst är det mer eller mindre klart fattade tendenser i nu antydd riktning, gom ligga bakom de vid första påseendet så överraskande yrkanden, som i förevarande sammanhang framkommit från vetenskapens, framför allt naturvetenskapens, representanter, att skolan skulle i det hela avstå från att meddela grundligare kunskaper i sådana ämnen, som vid universiteten skola bli föremål för specialstudier — för dem sörjes bäst genom universitetens egen undervisning — och i stället koncentrera sig på de ämnen, som äro hjälpmedel och förutsättningar för detta studium1. — Man måste i förbigående sagt inför ett sådant program blott fråga sig, huru det skulle bli möjligt att hos de unga väcka eller underhålla de specialintressen, vilka bliva avgörande för deras val av studicriktning, ifall dessa intressen under gymnasialutbildningens tid skulle sakna näring. Det är tydligt, att de strömningar, som här antytts, överensstämma däruti, att de vända sig mot den nuvarande skolans strävan att i anslutning till det vetenskapliga arbetets fortgående utveckling bibringa en såvitt möjligt fullständig, realt betonad »allmänbildning». Men de skilja sig åt, då det gäller frågan, vad som kan och bör sättas i dess ställe: från ena sidan kräves facklig specialisering med tidig inriktning mot bestämda bildnings- och livsuppgifter, från den andra sidan fordras begränsning och, åtminstone på de håll, där problemet betraktas djupare, koncentration kring den mänskliga bildningens för •alla behövliga »eviga värden». De åsiktsriktningar, det här gäller, kunna väl ej sägas hava blivit utformade till verkliga program för omdaning av vårt skolväsen, de äro såsom redan antytts mera att betrakta såsom strömningar inom de offentliga meningsbrytningarna, vilka alltmer genomsyra det allmänna tänkandet. Huru motsatta åsikterna i hithörande ting ännu äro, visar sig t. ex. därav, att mot de förut nämnda yrkandena från universitetshåll om inskränkning av de allmänbildande

12 momenten i skolans undervisning stå uttalanden från andra universitetens målsmän, vari ges uttryck åt starka betänkligheter mot de av skolkommissionen föreslagna gymnasielinjerna med deras ämnesbegränsning, emedan dessa förmenas giva en alltför begränsad allmänbildning. Det synes uppenbart, att meningarna ännu rätt länge måste bryta sig mot varandra, innan linjerna kunna uppdragas för fixerade reformprogram i ena eller andra riktningen. Detta hindrar givetvis icke, att vid en omorganisation av vårt skolväsen redan nu hänsyn bör tagas till de framkomna yrkandena, i den mån dessa befinnas väl grundade och anses kunna främja skolväsendets utveckling i rätt riktning. Särskilt beaktande måste då tydligtvis ägnas de moment, vilka förutsätta förändringar i skolväsendets organisatoriska utformning. Så är särskilt fallet med de yrkanden, som avse ökat utrjnnme för fackbildningen. En begränsning och koncentration av kunskapsmaterialet enligt det formellt betonade bildningsidealets krav låter sig däremot lättare genomföra inom ramen av en befintlig organisation. I icke oväsentlig mån kunna strävanden i sådan riktning ses till godo genom sovring och beskärning av läroböckernas innehåll och genom lämpligt avpassande av examensuppgifter och liknande åtgärder. Behovet av Meningsbrytningarna inom vårt skolväsen röra emellertid icke blott den sida karaktärsfast- a v deras verksamhet, som avser kunskapsmeddelelse och intellektuell utbildning. Det moderna kulturlivet med dess komplicerade förhållanden, dess uppdrivna tempo och dess mångahanda lockelser och i all synnerhet livet i de större städerna ställer alltjämt ökade krav på individens karaktärsstyrka och handlingskraft. Samtidigt ha arbetslivets nya former och samhällsförhållandena i övrigt bidragit till att göra hemmen allt mindre skickade för de rent uppfostrande uppgifter, som av ålder ansetts framför allt höra dem till. Det är naturligt, att den frågan gör sig alltmer gällande, i vad mån skolan bidrager och förmår bidraga till de ungas fostran och utbildning i nu berörda avseende. Så ha omfånget för skolans skyldigheter och målet för hennes gärning alltmer blivit ställda under debatt, och starka röster ha höjts för en radikal omläggning av skolans hela arbete med en allsidig och djupgående personlighetsutveckling som hennes huvudsakliga mål. Ofta förbinda sig dessa strävanden med yrkandena på ett bättre tillgodoseende av ungdomens fysiska utbildning. Den strömning det här gäller kläder sig i många namn, och man har också i detta fall att göra snarare med en allmän riktning i tidens tankeliv, framkallad av konstaterade brister hos det redan vuxna liksom hos det uppväxande släktet, än med ett samlat och klart utformat program. Om dessa liksom om de förut nämnda åsiktsriktningarna gäller alltså, att de väl icke kunna omedelbarligen omsättas i praktisk skolorganisatorisk verklighet men dock, i den mån de finnas äga livskraft, böra beaktas och fä påverka den gradvisa förändring och utveckling av skolans arbete, som städse pågått och alltfort kommer att pågå. BegåvningsI d e t anförande till statsrådsprotokollet, som gjordes av vederbörande departeurva et. mentschef, då skolkommissionen tillsattes, angavs såsom en huvuduppgift för en reform av det högre skolväsendet, att detta skulle så anordnas, att begåvningarna tillvaratagas, från vilket samhällslager de än komma; i sådant syfte vore kraftiga statsåtgärder nödvändiga. För skolkommissionen har också denna riktpunkt för den högre skolans omorganisation varit bestämmande: skolsystemet bör, enligt dess mening, vara sådant, att det underlättar för alla begåvningar ur olika ekonomiska skikt att vinna erforderlig utbildning, och det bör på bästa sätt tillvarataga de fattiga begåvningarnas rätt. De anförda uttalandena ge uttryck åt tendenser, som allmänt göra sig gällande i samtidens reformsträvanden på undervisningsväsendets område. Redan före världskriget var frågan om begåvningsurvalet och individernas inordnande i samhällsarbetet efter sina anlag aktuell, åtminstone inom den psj^kologiska och

1• > pedagogiska forskningen. Under den stora världskrisen, då nationernas alla krafter måste tagas i bruk och spännas till det yttersta, fick man framför allt inom de krigförande länderna men även på andra håll de mest påtagliga erfarenheter av vad det betydde både i stort och i smått, att den rätte mannen sattes på den rätta posten. Och då det nu gäller för hela den civiliserade mänskligheten att genom samfällda kraftansträngningar söka återställa de värden, som gått förlorade, har det framstått som en av de viktigaste förutsättningarna för detta arbete, att begåvningarna, vilket samhällslager de än må tillhöra, tagas till vara och förhjälpas till den ställning och uppgift i samhället, som bäst passar dem och där de kunna göra det bästa bruket av sina gåvor. Problemet betraktas ur såväl samhällets som individens synpunkt. För samhället gäller det att för sina mångfaldiga uppgifter, offentliga som enskilda, finna de lämpligaste krafterna, som förmå göra den bästa insatsen i arbetet. Men därmed främjas också individens bästa, ty blott den, som finner en arbetsuppgift, som passar för hans anlag och krafter, kan vinna den tillfredsställelse och inre jämvikt, som var och en eftersträvar och som sätter honom i stånd att fullt utveckla och göra bruk av sin förmåga. Det medel, som skall göra det möjligt att förverkliga detta program, måste tydligen i främsta rummet vara skolan. Så har det blivit ett huvudsyfte för skolans omdaning att giva henne en sådan organisation, att hon kan bereda »fri väg för alla dugliga», och frågan om begåvningsurvalet har därmed fått ökad aktualitet. _ I sin allmänhet tagna kunna strävanden av den art, som här åsyftas, givetvis icke annat än vinna gillande. Men det är icke uteslutet, att bakom ordalagen kan dölja sig_ en ensidighet i uppfattning, som är ägnad att leda vilse. Ej sällan inlägges i talet om begåvningarnas tillvaratagande den tanken, att de »verkliga begåvningarna» äro de, som äro lämpade för teoretiskt studiearbete, och att deras tillvaratagande består i att bereda dem tillfälle till studier av denna art. En sådan mening har gamla anor, både i det allmänna tänkesättet och i skolans uppfattning. Den kan dock i själva verket innebära ett dubbelt misstag. Kretsen av de verkliga begåvningarna göres därmed alltför snäv, och det är icke blott för det teoretiska studiearbetet utan för en mångfald andra viktiga samhällsuppgifter begåvningarna behöva tillvaratagas. Givetvis kan det här icke komma i fråga att söka giva en närmare utredning av begåvningens natur och arter, och en sådan är icke heller behövlig. I detta sammanhang är det tillräckligt att erinra om att läggningen och anlagen hos de personer,^som visa sig äga den bästa andliga utrustningen och sålunda höra till de »begåvade», kunna vara synnerligen olikartade; begåvningen framträder hos den ene som mera mottagande, hos den andre såsom självständigt skapande, än såsom mera allsidig, än som speciell, i ett fall såsom teoretiskt och i ett annat som praktiskt inriktad, och man torde väl även ha rätt att skilja mellan intelligensbegåvning och begåvning i fråga om energi, viljestyrka och andra karaktärsegenskaper. Och därtill kommer, att begåvningen visar sig hos den ene tidigt men hos den andre senare och även i övrigt kan förete mångahanda växlingar. Det säger sig självt, att icke alla dessa slag av begåvningar i främsta rummet äro lämpade för teoretiska studier utan i många fall kunna komma till bättre användning på andra områden. Lika självfallet är det, att behovet av de utpräglade begåvningarna, de verkligt »goda huvudena», icke är inskränkt till de levnadsbanor och verksamhetsområden, för vilka den högre skolan är den regelmässiga utbildningsvägen. Å andra sidan finnes det inom samhället en mångfald uppgifter, för vilka visserligen fordras en teoretisk förbildning av den art, ^den högre skolan har att meddela, men vilkas fullgörande ingalunda kräver något högre mått av intellektuell begåvning utan framför allt noggrannhet och plikttrohet.

14 Det nu antydda ger vid handen, att satsen om begåvningarnas tillvaratagande ingalunda kan eller bör få den innebörden, att det skulle ur vare sig samhällets eller individernas synpunkt vara eftersträvansvärt, att all nationens bäst begåvade ungdom samlades inom det högre läroverket för att där utbildas fram till dess slutmål, studentexamen. Men det är å andra sidan ett uppenbart samhällsintresse, att, där verklig fallenhet och håg för teoretiskt studiearbete finnas, hinder av organisatorisk och annan art såvitt möjligt undanröjas för tillträde till de utbildningsmöjligheter inom den högre skolan, som samhället funnit sig böra bereda, liksom det är ett icke mindre viktigt samhällsintresse, att åt andra begåvningar beredes en utbildning, som är avpassad för dem och de uppgifter, för vilka de lämpa sig. Helt visst är det icke heller någon annan tanke än den nu antydda, självklara och väl av alla godtagna, som avsetts i de ovan återgivna uttalandena, även om de i sin mera allmänna och obestämda avfattning skulle kunna tolkas i annan riktning. Det har ofta sagts, att de bästa begåvningarna icke passa för skolan, och man talar om »skolbegåvningen» såsom en art för sig, vars värde man sä/tter mindre högt. Om originalitet och självständig nyskapande förmåga äro kännetecken på den högsta arten av begåvning — och därom torde väl råda en ganska samstämmig uppfattning — då är det tvivelsutan sant, att skolan icke, åtminstone icke alltid, kan bereda den lämpligaste och mest önskvärda utbildningen för denna begåvning. Därför skulle krävas en individualisering och rent personlig anpassning av utbildningsarbetet, som skulle medföra ekonomiska konsekvenser, vilka åtminstone under närvarande förhållanden vore för samhället oöverkomliga. Skolan måste det ligger i sakens egen natur — i det hela anpassa sig efter genomsnittsbegåvningen hos de elever hon fått att omhändertaga. Givetvis innebär icke detta, att skolan skulle ställa som sitt mål att »stöpa alla i samma form». Tvärtom bör hon, så långt förhållandena medgiva, söka se även de ursprungliga och egenartade begåvningarna till godo, men hon kan icke för det jämförelsevis ringa antal, som dessa utgöra, lämna det stora flertalets intressen å sido. Även om skolan måste vidkännas den brist, som detta innebär, kan hon känna ett visst lugn i den förvissningen, att de verkligt stora och egenartade begåvningarna förmå bryta sin egen bana samt att det i våra dagar vid sidan av skolan finnes många vägar, som leda fram till bildningens och vetandets värld. Det nu sagda, vars självklara sanning väl knappast torde av någon på allvar bestridas, även om kritiken stundom med något paradoxal överdrift fäst sig vid skolans brister i nu berörda hänseende, måste uppenbarligen ha sina konsekvenser såväl i fråga om skolans urval av elever som beträffande arten och läggningen av hennes arbete. I förra hänseendet blir skolan först och främst beroende av den tillgång på för teoretiska studier begåvade och hågade ungdomar, som vid olika tillfällen och på olika orter finnas; och att härutinnan stora skiljaktigheter råda är ju en alldaglig erfarenhet. Skolans elevurval kan vidare icke giva någon absolut garanti för att i varje fall de bäst begåvade utväljas', men det kan förhindra intagningen av sådana, som äro obekväma för teoretiskt arbete och vilkas närvaro i skolan alltså skulle bli till förfång för flertalets utbildning. Och vad lärokurser och undervisningsmetoder angår, kunna icke dessa anpassas efter de exceptionella begåvningarnas särart utan få lämpas efter behoven hos det flertal med goda men mindre lysande anlag, som_ äger håg och energi att göra sig till godo vad skolan kan giva. Men det bör icke glömmas, att ju mer skolans arbete kan få en sådan läggning, att lärjungarnas självverksamhet och initiativkraft tagas i anspråk — och en utveckling i sådan riktning har ju sedan rätt länge allmänt eftersträvats — dess; bättre blir hon i stånd att se också de mera egenartade produktiva begåvningarna till godo.

15 Skolan lever ju sitt eget självständiga liv. Men blott till en viss grad. Hon De sociala kraven har intet mål i sig själv utan fyller sin uppgift blott såsom en samhällets tjänarinna och såsom ett dess redskap för kulturutvecklingen. Bestämmande för hennes organisation och utveckling blir därför samhällets utveckling i det helaRiktlinjerna för hennes utveckling äro alltså att finna icke blott inom den pedagogiska erfarenheten samt det vetenskapliga eller kulturella livet över huvud utan ock i samhällets sociala, dess socialt politiska såväl som dess socialt ekonomiska liv. Vår tid har ju såsom knappast någon tillförne sett de sociala problemen i deras vidaste omfattning träda i förgrunden och fått genomleva sociala omvälvningar av den mest djupgående och betydelsefulla innebörd. Det är självfallet, att dessa förändringar icke kunna lämna skolan oberörd. Då Erik Gustav Geijer, tidigare den gamla skolordningens trogne förkämpe, mot slutet av sin levnad anslöt sig till reformvännerna, berodde detta av hans ändrade politiskt sociala grundsyn. »Ingen av tidens frågor», säger han, »således ej heller läroverksfrågan, kan nöjaktigt besvaras utan vederbörligt avseende på det stora sociala faktum», att medelklassen efter den franska revolutionen trängt uppåt och att denna klass, »i stället att vara en del, nu blivit ett nytt uttryck av det hela». Ett liknande betraktelsesätt kan och bör utan tvivel tillämpas även på vår tid och det nya läge, som skapats genom arbetarklassens framträngande till en betydelsefull, i många hänseenden dominerande ställning inom samhället. Problemet om skolans anpassning efter de nya samhällsförhållandena är internationellt. För vårt lands vidkommande ha vi ju att utgå från det faktum, att det inom en jämförelsevis kort tidrymd blivit ett starkt demokratiskt samhälle med vidsträckt självstyrelse och principiell likställighet mellan män och kvinnor och att den politiska makten tillhör de breda lagren. Det gäller alltså att åstadkomma en sådan utformning av skolsystemet, att det kan se till godo icke blott de tidigare maktägande s. k. bildade klassernas utan alla samhällslagers behov. Det finnes intet krav på skolans omdaning, som i närvarande tid gör sig gällande med större kraft än detta. Sedan årtionden har det ock sitt. program för en ny skolorganisation klart utformat och skarpt fixerat. Det är det reformprogram, som i vårt land vanligen gått under beteckningen »folkskolanbottenskola», men som numera ofta med en något vidare syftning uttryckes genom ordet »enhetsskolan». Ingen skolförbättring av mera avsevärd omfattning kan i våra dagar företagas utan hänsyn till de krav, som nu berörts, och ingen skolorganisation kan få livskraft och bestående värde, som icke i tillbörlig mån ser dessa krav till godo. _ Det är ock i första rummet de nu berörda förhållandena, som i våra dagar givit frågan om den högre skolans anordning aktualitet. Det uppdrag, som givits skolkommissionen, var i främsta rummet inriktat på att åstadkomma en omorganisation av vårt högre skolväsen, som kunde ge det en ur sociala synpunkter tillfredsställande byggnad. Vid sidan av de socialt politiska stå de socialt ekonomiska kraven i fråga om skolväsendets organisation. I vad de avse utrymme inom skolsystemet för den tekniska och ekonomiska fackbildning, som blivit ett allt oumbärligare hjälpmedel för näringslivets utveckling, ha de redan i det föregående berörts. I den socialt ekonomiska synpunkten innefattas emellertid även kravet på att tillfällena till högre och kostsammare utbildning skola på ett skäligt sätt avpassas efter behovet av krafter för olika samhällsuppgifter för att därigenom avvärja uppkomsten av vad man kallat ett »lärt proletariat» och förhindra användningen av överkvalificerade krafter för anspråkslösare uppgifter. Det ligger i de ekonomiska kravens natur att genom sin egen inneboende kraft tilltvinga sig beaktande, och de kunna icke heller då de gälla skolväsendets orga-

16 nisation lämnas ur sikte, därest för samhällslivet i det hela menliga inverkningar av djupgående natur skola kunna undvikas. Kravet på en- Såsom ett viktigt önskemål, det där icke heller får lämnas ur sikte, framstår hetiighet, j ä m v ä i 5 a t t det nationella bildningsväsendet får den enhetlighet och det sammanhang, som kunna göra det till ett värdigt och fullödigt uttryck för nationens samlade kulturella liv. Därmed blir det ock det mäktiga medel till det nationella livets höjande och förädlande, som det till sitt väsen och sitt syfte kan och bör vara. Men av kravet på enhetlighet och sammanhang i bildningsväsendet följer, att mera djupgående förändringar i fråga om någon gren därav icke lämpligen kunna vidtagas, utan att deras inverkan på och betydelse för övriga grenar tillbörligen beaktas. Vid en omdaning av den högre skolan måste därför denna ses i sitt sammanhang med de olika praktiska utbildningslinjerna, som löpa jämsides med densamma och för vilkas växt och utveckling dennas gestaltning kan få avgörande betydelse. Att vid en sådan omdaning hänsyn även måste tagas till den för alla nationens medlemmar tillgängliga allmänna barndomsskolan, som, huru än skolorganisationen utformas, måste vara den för alla andra skolformer grundläggande skolan, har redan antytts och ligger i sakens natur. Slutligen får ej förglömmas, att vår tid genom den fria folkbildningsverksamheten skapat nya bildningsvägar vid sidan av det allmänna skolväsendet, vilka med sina alltjämt växande förgreningar och sin starka utveckling öppnat rika möjligheter till studier och kunskapsförvärv för sådana befolkningslager, som ej haft förmånen av högre skolstudier. De olika skolarternas organisatoriska gestaltning övar väl icke mera direkt inflytande på det fria folkbildningsarbetets skiftande verksamhetsformer, och är ej heller därav direkt beroende, vadan anledning ej finnes att i det följande härtill återkomma. Klart är emellertid, att detta bildningsarbete i viktiga hänseenden utgör ett komplement till skolverksamheten och att vid eftersträvande av enhet och sammanhang i det nationella bildningsväsendet också denna verksamhet måste vinna tillbörligt beaktande och röna det stöd från det allmännas sida, som den för sin fortgående utveckling behöver. 2.

Skolfrågans aktualitet.

Här ovan ha berörts åtskilliga förhållanden, vilka göra en reform av vårt högre skolväsen påkallad. I det följande skall till närmare skärskådande upptagas några av de anledningar, som hos oss göra skolfrågan aktuell. I den livliga diskussion, som uppstått med anledning av_ skolkommissionens förslag till ny läroverksorganisation, hava meningarna brutits starkt mot_ varandra. Från olika håll har uttalats gillande av de grunder, som kommissionen framlagt, även om man ej alltid velat godtaga alla enskildheter i kommissionens förslag. På andra håll däremot har förslaget ansetts så otillfredsställande, att det ej bör läggas till grund för en ny organisation av vårt lands skolväsen. Med stor enstämmighet har kritiken kommit från representanterna för de läroanstalter, som närmast skulle komma att beröras av omorganisationsförslaget. I regel har man väl även från detta håll erkänt behovet av vissa förändringar i fråga om det högre skolväsendet, dock närmast inom den nuvarande organisationens ram, men det har icke fattats röster, som uttalat sig för den nuvarande ordningens fullständiga bibehållande. I de fall, då man sålunda ej velat vara med om några mera genomgripande förändringar på förevarande område, har det tydligen särskilt berott därpå, att man ansett den nuvarande organisationen god, i det man menat, att den i stort sett haft att uppvisa tillfredsställande bildningsresultat. Det torde emel-

17 lertid icke förhålla sig så, att kraven på en omorganisation av vårt offentliga skolväsen hava sm grund i ett underkännande av det arbete, som för närvarande bednves i de allmänna läroverken, och av de resultat, som där uppnås Visserligen hava jämte den organisatoriska omdaningen i förevarande sammanhang också föreslagits betydande förändringar i fråga om lärokurser och arbetsmetoder, men dessa förslag sammanhänga dock närmast med den ständigt fortgående utvecklingen pa det pedagogiska området, och de skulle väl i de+ hela taget kunna genomföras mera fristående såsom en de allmänna läroverkens inre angelagenhet. Därmed skall icke vara sagt, att en reformering beträffande skolornas läroplaner och arbetssätt skulle vara av underordnad betydelse Tvärt om forhaller det sig väl så, att skolornas inre verksamhet, det i dem bedrivna uppfostrmgs- och undervisningsarbetet, är det viktigaste är själva huvudsaken mom skolväsendet. Reformer i det inre arbetet utgöra emellertid ett mera neutralt område Visserligen har både i kommissionens betänkande och i de avgivna yttrandena uppmärksamhet ägnats jämväl åt denna Z k t r t l i M ? * £ • * , # * i c k e d ä r T ' S O m meningsbrytningarna varit starkast. Det ar framfor allt organisationsfrågorna, särskilt i vad de avse de S f r h a l k n d e tiH intresset ° varandra, som tilldragit sig det allmänna Att frågan om den yttre organisationen så trätt i förgrunden har urmenbar- Den sociala ligen sm grund däri, att läroverksreformen icke kan bliva allenast eller ens " f f t ? företrädesvis ett pedagogiskt spörsmål, som i första hand ano-år facknmnnen °ch sk°l£ra' innebord, alltså en allman samhällsangelägenhet av största vikt. Det har redan betonats, att skolan icke har sitt ändamål i sig själv, utan att hon har till upp gitt att vid sidan av och i samarbete med övriga samhällsinstitutioner i sin man verka for samhällsmedlemmarnas välfärd och lycka Just pa grund av skolans samhälleliga karaktär är det en naturlig sak att i tider av stark nydaning på samhällslivets område kraven på skolan? omorganisation, vare sig fackmännen önska en sådan eller ej, med eftertryck *ö vi sig gällande Det är därför icke något överraskande, att d e T k r ^ T f Ä f n S

t l ' j r r ; ° U 7 & l l å s k ^ SJ<>rt skolfrågan aktuell i nästan alla civiliserade

il ™ n - a r ' ? a s ??.. r e i d * n x a n . n a t sammanhang erinrats, också naturligt, att de genomgripande förändringar mom det svenska samhällsskicket, den starka demokratisering av vart samhälle, som under de senare åren ägt rum och i viss av s k o Ä d e t " V ä r l d s h ä n d e l s e m a ' f ö r t m e d • * krav på In omgestaltning i J e t ^ t t l ^ ^ n a™n d i n f k^va n i dn en to r i samhällets angelägenheter till praktiskt skfutnfni ^ l f V ^\ + innebär ju en genomgripande maktförskjutning, bkall denna forskjutning bliva till verkligt gagn för vårt folk ^ s v a T ^ f m a v t G n i ° C h i n f l ^ - ^ t . u t ö v a s med insikt o d f under S K v k t l t nrmJff H ? n ii e ^ w * S ^ n " ^ 0 c h a n svarskänsla har skolan en JtflÄfc J £ 8 i a w - ^ aA P e ? . n e S ° ^ a m s a t l 0 n och hennes arbete måste så gen bhr föWl * S t a n d a t t V ä c k a 0 c h f r ä m J ' a samhällssolidaritet och sam11 cl 11S a, 11Q et.

K Ä ? ^ ? 1jk?tä111is-het medborgare emellan, som den allmänna rösträtten innebär bor givetvis komma till uttryck jämväl vid de blivande medborgarnas undervisa n plVC/?/pi ' f r t S a ä V o e i \ p å s k o l a n s o m r å d e ' D e n n a likställighet kan f s T o l b l d t t ^ ^ f o r v Y S g a S 1 ? å d e t s ä t t e t ' a t t a l l a medborgare erhålla samma skolbildning Da samhällsmedlemmarnas uppgifter äro så väsentligt olika, måste också den bildning som skolan ger, vara avpassad därefter. Ett visst mått av allmänt medborgerlig bildning bör likväl tillkomma alla. Ehuru det W e r i förhållandenas natur, att detta för alla gemensamma mått måste bliva jamförel2—241336.

18 sevis blygsamt, eftersom det stora flertalet medborgare kan åt skolstudier mera helt ägna endast barndomstiden, är det dock önskvärt, att det både kvalitativt och kvantitativt blir så tillfredsställande som möjligt. Den skolbildning, som utöver det gemensamma allmänna måttet beredes ungdomen, måste på grund av de olika livsuppgifternas starkt skiftande karaktär bliva väsentligen olika till såväl omfattning som beskaffenhet. För somliga behöves, om de rätt skola kunna fylla sin plats i samhället, en högre skolbildning, även denna dock till omfång och art betydligt skiftande. Då även den mest omfattande skolbildning icke har sitt mål i sig själv utan endast har till syfte att utgöra en förberedelse för fullgörande av vissa samhällsuppgifter, kan det knappast ligga i samhällets intresse att bekosta en dylik utbildning för ett så stort antal av sina medlemmar, att det endast för någon del av dessa blir möjligt att på ett samhällsnyttigt sätt tillgodogöra det allmänna de uppoffringar, som detta för deras undervisning underkastat sig. Även då det gäller skolbildningen, måste individen underordna sig det helas intressen. Åt kravet på lika bildningsmöjligheter får därför icke givas den innebörden, att alla skulle kunna göra anspråk på att genom samhällets försorg erhålla samma slags skolbildning utöver den allmänt grundläggande. Samhället måste med hänsyn både till den nödvändiga arbetsfördelningen och till en sund samhällsekonomi äga rätt att reglera bildningsmöjligheterna. Givetvis bör samhället, då det här gäller något så erkännansvärt som strävan efter bildning och därmed följande personlighetsutveckling, icke ådagalägga alltför stor njugghet, om det skulle visa sig nödvändigt att begränsa möjligheterna att vinna tillträde till högre skolor. Om det ovan nämnda likställighetskravet alltså icke kan tillmötesgås på det sättet, att tillfälle till erhållande av högre skolbildning beredes alla dem, som så önska, måste detta krav erkännas vara fullt berättigat och därför även på, ett rättvist sätt tillgodoses, när det gäller fördelningen av de föreliggande möjligheterna till sådan skolbildning. Tillträdet för ungdomen till högre bildningsanstalter bör icke mera än som är oundvikligt _ göras beroende av föräldrarnas ekonomiska och sociala ställning. Tillströmningen till de högre skolorna bör i stället så regleras, att det avgörande för inträde kommer att bliva förefintligheten av verkliga förutsättningar för tillgodogörandet av dessa skolors undervisning. Redan i det föregående har anförts några allmänna synpunkter beträffande skolan och begåvningsurvalet, varvid betonats, att^ de olika slagen av begåvning böra tillgodoses både vid skolväsendets organisation och vid skolarbetets bedrivande, samt varnats för en ensidig uppfattning av begåvningens rätta karaktär. Men om det är både rättvist och riktigt att låta de olika begåvningarna komma till sin rätt, då följer därav, att vägen bör jämnas för envar att erhålla den utbildning, som för honom är lämplig, alltså även för dem, som äga den för teoretiska studiers bedrivande lämpliga begåvningen. Det är också förenligt med sund samhällsekonomi och verklig samhällsnytta att sörja för att våra högre skolor bliva befolkade av en ungdom, väl skickad för de studier, som i dem skola bedrivas. Därför bör allt göras för att i de högre skolornas organisation icke måtte finnas några hinder för att vid skolornas rekrytering hänsynen till vad som kräves för att med framgång följa skolans undervisning får bliva den utslagsgivande faktorn. BeformeOm det emellertid förhåller sig så, att det är förändringarna i vårt samhällsring av folk- liv, som påfordra reformer på skolväsendets område, kan ju den invändningen skolan. göras, att kraven då framför allt borde riktas mot den skola, som i större utsträckning än någon annan har att sörja för den allmänna medborgerliga bildningen, nämligen folkskolan. Också har från flera håll den anmärkningen gjorts,'att skolkommissionen bort ägna särskild uppmärksamhet åt folkskolans

19 organisation och arbete, ja att reformerna borde börja därmed, innan man övergår till omorganisation av läroverken. Att kommissionen icke närmare sysselsatt sig med folkskolan beror väl i främsta rummet därpå, att det åt densamma givna uppdraget icke avsåg denna skola. Men i och för sig torde det vara uteslutet att nu igångsätta en omfattande utredning angående folkskolans reformering. De allmänna läroverken hava. ju i det hela taget fått vara oförändrade, sedan den senaste omorganisationen beslutades år 1904, under det att folkskolan sedan dess varit föremål för ett omfattande nydaningsarbete. Kort efter det beslutet om läroverksreformen fattats, påbörjades en grundlig utredning på folkskoleväsendets område. Denna, som utfördes av folkundervisningskommittén, kom efter hand att omfatta olika grenar av vårt folkundervisnings väsen. Närmast avsåg den ju en förbättring av lärarutbildningen. Sedermera upptogos frågor om den centrala ledningen, om folkskolinspektionen, om en ns^ undervisningsplan för folkskolan och i samband med denna om behövliga förbättringar i organisatoriskt hänseende. P å grund av en vid 1917 års riksdag beslutad skrivelse med begäran om utredning angående åtgärder för folkskoleväsendets förbättring särskilt å landsbygden hava också viktiga utredningsarbeten blivit verkställda. De beslut, som med anledning av det omfattande utredningsarbetet av statsmakterna fattats, ha haft till följd, att, såsom redan erinrats, under det senast gångna decenniet på folkskoleväsendets område rått en reformverksamhet, större än under någon föregående motsvarande tidrymd, sedan den obligatoriska folkskolans tillkomst i vårt land. Både folkskole- och småskoleseminarierna hava reformerats, en central ledning för folkskoleväsendet har inrättats, folkskolinspektionen har omlagts och gjorts mera effektiv, en n3^ undervisningsplan har tillkommit i syfte att bringa folkskolans lärokurser och arbetsmetoder i överensstämmelse med den närvarande tidens krav, och i folkskolestadgan samt andra folkskoleförfattningar hava viktiga förändringar vidtagits, ägnade att befrämja en förbättrad organisation. De nya bestämmelserna hava lett till att man över allt ute i de till över 2,400 uppgående skoldistrikten måst upptaga frågan om nya skolreglementen med tillhörande läroplaner. Å varje särskild ort har man därför under den närmast gångna tiden haft anledning att taga under omprövning, vilken anordning av folkskolan där bör vara den lämpligaste. Av det sagda torde framgå, att vad som behöves på folkskolans område icke är nya utredningar och ny lagstiftning. I stället är det uppenbarligen så, att folkskolan nu är mest betjänt med att erhålla tid och ro för de igå.ngsatta reformernas förverkligande i det praktiska skollivet. Det må ihågkommas1, att en omdaning av folkskolan med dess kommunala karaktär och skiftande gestaltning efter olika lokala förhållanden icke är genomförd med det att ett påbud av statsmakterna gives utan måste kräva lång tid. Även inom ett annat område av det offentliga skolväsendet har under den se- Skolfrågans naste tiden ett avgörande beslut blivit fattat, nämligen 1918 års lagtima riks- aktualitet dags beslut om inrättande av praktiska ungdomsskolor. Därigenom utformades ^ j e ^åken organisationsplan för den gren av skolväsendet, som avser omedelbar utbild- tiska ungning för det praktiska livets område. Dessa praktiska skolor inordnades, så gott domsskolorna sig göra lät, i skolsystemet och fingo sin ställning reglerad såväl inbördes som i förhållande till folkskolan såsom den grundläggande skolan. Det ligger ju nära till hands att taga i övervägande, i vad mån genomförandet av den sålunda beslutade organisationen av de praktiska skolorna kan kräva förändringar även beträffande de med dem, vad åldersstadiet beträffar, sidoställda mera teoretiska skolorna. Jämkningar, som i detta hänseende tilläventyrs skulle visa sig erforderliga, böra snarast möjligt vidtagas. Helt naturligt har det ock befunnits nödvändigt att taga under övervägande, i vad mån de allmänna principer, som

20 lagts till grund för de praktiska ungdomsskolornas organisation, böra komma i tillämpning jämväl beträffande de allmänna läroverken och med dem i fråga om syftet jämställda skolor, så att en olämplig dualism beträffande med varandra parallella skolors organisation måtte så långt möjligt undvikas. Särskilt påkallas av denna anledning en prövning, huruvida läroverken böra i förhållande till folkskolan som grundläggande barndomsskola, erhålla samma ställning, som ansetts böra bestämmas i fråga om de praktiska ungdomsskolorna. Det torde därför icke kunna förnekas, att nydaningen på det praktiska skolväsendets område gjort frågan om en förändring av läroverkens organisation aktuell och utgör en anledning till att spörsmålet om en sådan förändring upptages till skärskådande just från den synpunkt, som nu här berörts. Skolfrågans D e t g,r emellertid särskilt en angelägenhet inom läroverkens eget område, som me^Tänsun 8' ör frågan om läroverkens lämpliga organisation i hög grad aktuell, nämligen till den spörsmålet om den kvinnliga ungdomens skolbildning. Fastän staten hos oss kvinnliga tidigt påtagit sig att sörja för högre skolbildning åt den manliga ungdomen, har ungdomens motsvarande skolbildning åt flickorna först sent och under en lång tid i jämföutbildmng. r e i g e v i g b l y g S a m omfattning blivit föremål för dess understöd. Följden har blivit, att anordningarna för högre undervisning åt den kvinnliga ungdomen blivit både mera begränsade och för den enskilde mera ekonomiskt betungande ^ än motsvarande anordningar för gossarna. Den likställighet med männen i fråga om inflytandet på samhällets angelägenheter, som numera tillerkänts kvinnorna, och de ökade möjligheter att få bekläda olika befattningar i det allmännas tjänst, som öppnats för dem, hava helt naturligt lett till krav på likställighet mellan män och kvinnor jämväl i fråga om de möjligheter till högre skolundervisning, som staten bereder. Skola kvinnorna verkligen kunna bliva kompetenta för de olika levnadsuppgifter, som numera öppnats för dem, måste de erhålla tillfälle att förvärva den skolbildning, som härutinnan behoves. Men skall likställigheten bliva ej ett tomt sken utan en verklighet, då måste den skolbildning, som beredes flickorna, icke bliva mera ekonomiskt betungande för den enskilda än den, som bestås åt gossarna. Att en sådan anordning bör komma till stånd, därom synes man i stort sett vara ense, även om meningarna skifta i fråga om de för flickorna lämpliga utbildningsmålen. Det enda sätt, på vilket det nämnda önskemålet kan vinnas, torde emellertid vara, att staten åtager sig att i samma utsträckning sörja för den kvinnliga som för den manliga ungdomens utbildning och sålunda öppnar ökade utbildningsmöjligheter för de unga kvinnorna. Ett steg i den riktningen har ju också nyligen tagits genom 1923 års riksdags beslut, att statens högre allmänna läroverk i mån av utrymme skola kunna öppnas; även för flickor. Om det sålunda blir nödvändigt, att staten för att tillgodose flickornas skolbildning i väsentlig grad måste utöka sitt skolväsen, uppställer sig helt naturligt det kravet, att statsmakterna, innan de besluta sig för inrättande eller understödjande av de behövliga nya skolorna, taga under allvarligt övervägande, om dessa skolor lämpligen böra inpassas i det gamla skolsystemet eller om ej detta, då så betydande utvidgningar med därav följande ekonomiska konsekvenser skola vidtagas, i det sammanhanget bör underkastas en erforderlig revision. Om det nuvarande skolsystemet skulle befinnas olämpligt, är det givetvis ingen mening i att inom dess ram vidtaga mera betydande utvidgningar. Det från alla håll erkända kravet på ökade bildningsmöjligheter för den kvinnliga ungdomen synes sålunda som en nödvändig konsekvens fordra, att man, innan detta krav förverkligas, först tager under noggrant övervägande, huru läroverken lämpligen böra vara organiserade. Att denna prövning med det nära sammanhang, som givetvis kommer att råda mellan gossarnas och flickornas utbildning, måste gälla läroverksorganisationen i dess helhet, torde ligga i öppen dag.

överstyrelsen har nu framhållit några av de olika omständigheter, som göra det nödvändigt, att frågan om en mera genomgripande omorganisation av vårt offentliga skolväsen tages upp till övervägande i ett sammanhang. Redan i denna översikt av sakläget hava vissa antydningar blivit gjorda angående innebörden av de olika viktiga problem, som sålunda framträda och kräva sin lösning. I det följande komma de sålunda berörda synpunkterna att mera ingående utvecklas.

II. Den högre skolans anknytning till folkskolan. I meningsbrytningarna om skolkommissionens förslag har spörsmålet om den högre skolans och folkskolans inbördes ställning kommit att ådraga sig största uppmärksamheten och blivit den egentliga huvudfrågan. Allmänt har förklarats, att folkskolan åtminstone i viss mån bör vara den gemensamma grundläggande barndomsskolan. Man har alltså velat i princip ansluta sig till tanken, att folkskolan bör utgöra bottenskola för hela vårt undervisningsväsen. En sådan anslutning innebär väl närmast ett blott konstaterande av vissa förefintliga förhållanden, som peka i sådan riktning. Enligt folkskolestadgans första paragraf, sådan denna lyder enligt nådig kungörelse av år 1918, skall den allmänna barnundervisningen i riket meddelas i folkskolan. Folkskolor skola finnas överallt i vårt land i erforderligt antal, så att intet barn skall fa lida brist på skolundervisning. Staten har åtminstone i princip förklarat sig icke vilja understödja kommunala och enskilda skolor, parallella med folkskolan. Visserligen syntes på 1890-talet utvecklingen gå i den riktningen, att staten skulle lämna understöd även åt sådana enskilda samskolor, som voro parallella med folkskolan, och det kunde befaras, att hela landet skulle, som det hette i en vid 1903 års riksdag väckt motion, »bliva överspunnet med ett nät av högre samskolor, lika dyrbart som vårt nuvarande folkskoleväsen men i olikhet med detta avsett icke för alla samhällsklasser utan endast för de mera bemedlade»^ Frågan om anslag till dessa med folkskolan parallella enskilda, skolor avgjordes emellertid efter långvariga meningsbrytningar och ingående överväganden slutligen så, att inga nya skolor av detta slag skulle la statsunderstöd och att för dem, som redan tillerkänts sådant, rätten till statsunderstöd skulle fullständigt upphöra med år 1920. I stället blev genom beslut av riksdagen år 1909 bestämt, att statsbidrag skulle få utgå till sådana kommunala och enskilda skolor, som i form av överbyggnader på sexklassig folkskola hade till uppgift att meddela den allmänt medborgerliga bildning, som vitsordas genom realskolexamen. Dessa skolor benämndes kommunala respektive enskilda mellanskolor. Vid fastställandet av de grunder, som från och med år 1910 gälla för statsunderstöd åt högre flickskolor, utgick man ifrån att understöd ej skall beräknas för klasser, som äro parallella med den sexklassiga folkskolan, även om denna princip frångåtts beträffande statsbidrag till avlöning åt lärarinnor i de klasser av flickskolan, som äro jämnlöpande med folkskolans tre högsta klasser. Om staten sålunda principiellt förklarat sig icke vilja understödja med Vlen. sexklassiga folkskolan parallella kommunala och enskilda skolor, äger staten emellertid själv en sådan skola i det allmänna läroverket, vars tre lägsta klasser äro parallella med folkskolans tre högsta. Även det allmänna läroverket är emellertid ställt i ett bestämt förhållande till folkskolan, i det att för inträde i läroverkets första klass fordras det kunskapsmått, som förvärvas i folkskolans tre lägsta klasser. Om det alltså råder samstämmighet om grundsatsen, att folkskolan bör vara bottenskola för den högre skolan, hava däremot stora meningsskriljaktigheter

yppat sig, då det gällt att bestämma, huru denna grundsats lämpligen borde omsättas i verkligheten. Ganska allmänt och framför allt från de allmänna läroverkens representanter har den meningen uttalats, att grundsatsen i fråga lämpligast borde tillämpas på det sätt, som redan skett, alltså genom att låta icke hela folkskolan utan endast vissa av dess klasser tjäna som grundval for högre skolbildning. Men även beträffande den utsträckning, vari folkskolan _ sålunda partiellt skulle få tjäna som grundval, hava meningarna gått betydligt isär. Röster hava i det hänseendet höjts för både tre, fyra och fem klasser. Den största anslutningen har den tanken vunnit, att den högre skolan skulle bygga pa folkskolans fjärde klass. Härigenom skulle det beslut om den nuvarande första läroverksklassens indragning, som fattades av riksdagens andra kammare ar 1881, sålunda för mera än 40 år sedan, bliva förverkligat. 1. Bottenskoleprogrammets historiska uppkomst och hävdvunna innebörd. Med en sådan lösning av programmet folkskolan som bottenskola skulle detta program tvivelsutan erhålla en helt annan innebörd, än det både med hänsyn till allmänna språkbruket och framför allt sin reala betydelse ägt sedan ett hundra år tillbaka. Så gammal är nämligen i vårt land tanken på folkskolan som den allmanna bottenskolan. När det i början av förra århundradet gällde att omgestalta vårt allmänna undervisningsväsen, så att det komme att bättre motsvara de samhällsförhållanden, som inträtt efter de stora politiska och samhälleliga omvälvningar, som då skedde, ingick i reformvännernas strävan icke blott folkskolans allmänna lagstadgande utan jämväl organiserandet av ett »undervisningsverk» med folkskolan som bottenskola. Då denna tanke i tal och skrift fördes tram av män sådana som Anders Fryxell, J . O. Wallin, E . G. Geijer m. fl., var det fråga om en verklig enhetsskola med folkskolan som grund till omkring 12— 13-årsåldern, således den ålder, som i regeln motsvarar den vanliga folkskolan? avslutande uppåt. När sedan vid århundradets mitt och under dess senare del bottenskoletanken fann energiska förespråkare i Rudenschöld, Siljeström m. fl. och slutligen i Fridtjuv Berg, var det samma bottenskoleprogram det galide, om än med något olika variationer i fråga om åldern över 12 ä 13 år. Lika litet som bottenskoleprogrammets ursprungliga förkämpar hava de, som senare arbetat för enhets- och bottenskoleprincipens genombrott, åsyftat något annat an att folkskolan i dess helhet borde utgöra grundval för den högre skolan Visserligen hava de kunnat erkänna, att läroverkens anknytning till folkskolans tredje klass liksom ock en indragning av första läroverksklassen vore ett steg på vägen mot bottenskolans förverkligande, men att man ansett den nuvarande anordningen innebära också endast ett steg i den önskade riktningen framgår oförtydbart därav, att man även efter denna ordnings genomförande alltfort vidhållit programmet folkskolan som bottenskola såsom ett framtidsmål, för vars förverkligande man velat sträva. Att det vid dessa strävanden likaledes ar den 6-klassiga bottenskolan, som erhållit statsmakternas stöd, framgår icke blott av de ovannämnda restriktiva åtgärderna till förekommande av parallellskolesystemets utveckling utan jämväl av vad som förekom vid kommunala mellanskolans inrättande år 1909 och av uttalanden i annat sammanhang. Då år 1908 i andra kammaren väcktes en motion om folkskolan som bottenskola, lämnade denna kammares första tillfälliga utskott en utredning om den innebörd, som detta reformkrav erhållit i Sverige, och ingen tvekan rådde därom, att det betydde den lagstadgade folkskolan såsom grundskola. När reformvännerna på skolans område, såsom ovan är nämnt, för ett sekel sedan framlade förslag om enhet i det allmänna upp f ostrings verket och därvid påyrkade folkskolan såsom allmän bottenskola för de högre läroverken och till-

23 Jämpningsskolorna, var deras främsta motiv härtill rent sociala och samhälleliga synpunkter. Det borde icke i bildningsmöjligheternas anordning från det allmännas sida markeras, att samhället vore ett kastsamhälle, i vilket de olika samhällsklasserna och yrkesutövarna söndrades från varandra redan från barndomen. Vidare framhölls det oekonomiska och i övrigt förnuftsvidriga uti att för det stadium i barnens liv, då deras mottaglighet och behov efter psykologiska grunder allenast borde bestämma uppfostran och undervisningen, upprätta olika slag av skolor med helt olika bildningsmål och läroplaner. Och slutligen framhölls det ödesdigra för både barnen och samhället däri, att differentiering på olika linjer och för olika levnadsbanor skulle ske på en tidpunkt i barnens liv, då varken de själva eller deras målsmän ägde någon möjlighet att med ledning av barnens gryende själsanlag göra ett säkert val. Det lider intet tvivel, att det just är dessa synpunkter, som alltjämt varit de bestämmande för enhetsskolans anhängare. Överstyrelsen får i det följande anledning att närmare återkomma till ifrågavarande motiv. Uppenbarligen hava skolkommissionens medlemmar icke heller tänkt sig någon annan innebörd av programmet folkskolan som bottenskola än den nu senast angivna. Detta framgår bland annat därav, att den reservant, som önskat grundskolan femårig men ändock velat fasthålla vid tanken om folkskolan som bottenskola, ansett sig böra förorda, att folkskolans hela lärokurs borde genomgås på fem år i stället för på sex och folkskolan alltså bliva femklassig. Den innebörd, som sålunda ursprungligen inlagts i programmet om folkskolan som bottenskola, innebär uppenbarligen icke något tvingande hinder för andra att giva detsamma en annan mening. Men det må ej förvåna, om de, som ansluta sig till denna princip i dess ursprungliga betydelse, finna det förvillande, att man nu vill inlägga en ny betydelse i densamma, och om de ej kunna erkänna, att principen skulle bliva förverkligad, därigenom att den del av folkskolan, som skulle få tjäna som grundval för den högre skolan, utökades allenast från tre klasser till fyra. Mot förslaget, att just den sexåriga folkskolan skall utgöra grundskola, har riktats den anmärkningen, att man därmed icke tagit med hela folkskolan, enär denna på åtskilliga orter omfattar sju klasser. Det är emellertid härvid att märka, att den sjuklassiga folkskolan hos oss fått en jämförelsevis ringa utbredning. Den finnes för närvarande endast i ett mindre antal av våra städer samt å en och annan större ort för övrigt. Vid utgången av vårterminen 1922 funnos sjuklassiga skolor av A-form i 25 städer och å 14 andra orter med ett sammanlagt lärjungeantal av 8,895. Av andra heltidsläsande folkskolor hade 199 sju klasser med sammanlagt 1,585 lärjungar i sjunde klassen. Av skäl, för vilka skall närmare redogöras längre fram, synas heller icke några större utsikter förefinnas, att den sjuåriga folkskolan under den närmaste framtiden skall få någon starkare utbredning. Då en sjunde klass i folkskolan således endast undantagsvis är för handen, kan det uppenbarligen icke bliva fråga om att det allmänna läroverket skulle anknytas till denna klass. Folkskolan i vårt land är i regel sexklassig, och med detta faktum får man givetvis räkna vid skolorganisationens uppgörande. 2.

Enhets skoleprogrammets innebörd och motivering.

Det allmänna godtagandet av principen om folkskolan som den grundläggande skolan har medfört, att man också erkänt, att vid skolorganisationens bestämmande i främsta rummet, såsom här ovan inledningsvis antytts, sociala synpunkter böra vara utslagsgivande. Det är också framför allt från sådana synpunkter, som skolkommissionen framlagt sitt förslag om enhetsskolan, även

24 om jämväl pedagogiska och statsfinansiella synpunkter därvid tagits i betraktande. Enhetsskolan har å ena sidan den innebörden, att hela skolsystemet bör vara enhetligt, så att dess olika skolformer på ett organiskt sätt äro ställda i samband med varandra och övergången från en skolform till en annan, där sådan bör förekomma, kan ske utan större svårigheter. Enhetsskolan innebär emellertid å andra sidan och framför allt, att de unga så länge som möjligt få undervisas i en och samma skolart. Motsatsen till enhetsskolesystemet blir i detta fall parallellskolesystemet. Den natioIngen torde vilja förneka, att det ligger en bärande tanke i satsen »ett folk vunkten' e n s ^°^ a > > - .Överstyrelsen har förut inledningsvis erinrat därom, att den sociala och ekonomiska omvälvning i samhällenas liv, som världskriget fört med sig, gjort skolfrågan aktuell i nästan alla civiliserade stater. Givetvis är det heller ingen tillfällighet, att vid skolproblemens lösning i de skilda länderna under sådana förhållanden en av huvudpunkterna blivit just den allmänna barndomsskolans inorganisation i skolsystemet på ett fullständigare sätt än vad förut varit fallet. Det synes ligga i sakens natur, att då folken i eller efter tider av nedgång och utmattning söka konsolidering och återhämtning, detta måste ske icke genom inre splittring utan genom verklig samling kring de nationella kraftkällorna. E t t uttryck för en sådan strävan ligger däri, att man söker åstadkomma en skolorganisation, som i möjligaste mån återspeglar icke de olika samhällsklassernas specialintressen utan i stället enheten hos ett samlat folk. En dylik samling kring stora gemensamma mål äz givetvis lika berättigad och bör vara än mera välsignelserik, om den sker under mera lugna och normala förhållanden i ett folks liv. Intet synes kunna vara ett folk mera värdigt och mera manande att i enhet samlas omkring än en gemensam barndomsskola, som kan bliva av alla lika omhuldad och åtnjuta nationens odelade omvårdnad. Barns individuella anlag och lust för studier äro visserligen väsentligen olika, men dessa olikheter fördela sig icke efter föräldrarnas ekonomiska villkor och sociala ställning och kunna därför näppeligen anföras som motiv för ett på en dylik fördelning grundat parallellskolesystem. Och då det väl ej gärna på allvar kan sättas i fråga, att man skulle kunna avgöra, vilket yrke en människa, som befinner sig på ett jämförelsevis tidigt barnstadium, som vuxen kan komma att ägna sig åt, torde ej heller hänsynen till en ändamålsenlig arbetsfördelning kräva upprättande av med varandra parallella barndomsskolor. Hänsyn till Som en förtjänst hos den enhetliga barndomsskolan har också med rätta den sociala framhållits,.att samvaron mellan barn från skilda samhällslager i en för dem utjämnin- gemensam skola är ägnad att motarbeta den rådande spänningen de olika samgen. hällsklasserna emellan och att bana väg för samkänsla och samförstånd hos människorna. Även om vid bedömandet av enhetsskolan från social och samhällelig synpunkt tyngdpunkten utan tvivel bör läggas på betydelsen för folket självt _ av den enhet och samling, som genom ett dylikt verks genomförande kommer till stånd, bör man heller icke underskatta den sociala betydelsen av enhetsskolan för barnens vidkommande. Hänsyn till Enhetsskolan kräver också, att övergången från den gemensamma barnyrkesvalet. domsskolan till högre skolor ordnas på sådant sätt, att de tillfällen till högre skolstudier, som samhället anser sig böra bereda, måtte vara tillgängliga för dem, som för sådana studier verkligen äga förutsättningar, oavsett vilken samhällsklass de tillhöra. En sådan ordning är motiverad icke blott ur samliällsrättvisans synpunkt, den kräves också med hänsyn till samhällsnyttan. Det är ett samhällsintresse av största vikt att få den rätta personen på den rätta

25 platsen i livet. Det rätta yrkesurvalet är ju allmänt erkänt som en viktig- samhällsangelägenhet. I den mån samhället härvidlag kan betjäna sig av skolorganisationen, bör detta tydligen också ske. Skolorganisationen bör därför vara sådan, att den icke särskilt gynnar övergången till högre skolor för barn från vissa samhällslager eller vissa befolkningsområden men försvårar den för andra, och den bör hava en sådan läggning, att den är ägnad att för högre skolundervisning tillvarataga dem, som härtill verkligen hava lust och begåvning. Samtliga dessa syften motarbetas, i mån som barnen särskiljas i olika parallellskolor på ett för tidigt stadium. Icke minst de nuvarande läroverken torde känna en synnerlig olägenhet av de lärjungar, som av misstag kommit in på denna studieväg och sedan på grund av ohåg eller oförmåga bliva kvarsittare. o Det har visserligen i den diskussion i skolfrågan, som uppstått, ofta framhållits, att det icke är säkert, att skolbegåvningarna äro de, som bäst reda sig i _ livet, och det har anförts talande exempel på personer, vilka, fastän de rett sig dåligt i skolan, kommit att intaga en framstående plats icke blott på det rent praktiska området utan även inom exempelvis vetenskapen och litteraturen. Ingen vill väl förneka, att dylika fall föreligga, men att därifrån draga några allmänna slutsatser skulle likväl vara att upphöja undantagen till regel. I stort sett är det nog så, att de, som i skolan ådagalägga största begåvningen, även förmå göra denna gällande, när de kommit ut i livet. Därpå kunna säkerligen anföras oändligt flera exempel än på motsatsen. För övrigt förhåller det sig väl på det sättet, att den person, den frejdade Karl von Linné, som ofta framställes som motsats till skolbegåvningarna, visst icke under sin skoltid ådagalade bristande begåvning. Felet var i stället, att skolan och dess undervisning voro så lagda, att denna begåvning icke kunde komma till sin rätt. Det är därför synnerligen angeläget, att inom skolan tillämpas ett sådant arbetssätt, att den begåvning, som bäst gör sig gällande i livet, också får komma till sin rätt i skolan, att lärjungarna få vara icke blott receptiva utan framför allt produktiva. Det torde också icke kunna förnekas, att i vår tid allvarliga bemödanden i denna riktning verkligen göras. 3.

Den lämpliga anknytningspunkten.

Då det gäller att avgöra, vid vilken ålder övergången från folkskolan till den högre skolan rätteligen bör äga rum eller — vilket blir detsamma — till vilken av folkskolans klasser den högre skolan bör anknytas, framträda, såsom förut blivit sagt, starka meningsskiljaktigheter. Skolkommissionens förslag, att anknytningen skulle ske till folkskolans sjätte klass och övergången alltså förläggas till 12- a 13-årsåldern har, såsom redan antytts, i ett stort antal avgivna yttranden mött ett bestämt motstånd. I allmänhet har man dock icke ansett, att övergången borde ske så tidigt, Hänsyn till utsom enligt nuvarande organisation är fallet, även om jämväl denna anordning barnens veckling. haft s h a försvarare. Bestämmelsen om anknytningen till folkskolans tredje klass grundar sig icke på någon som helst undersökning angående rätta ålderstidpunkten för begynnande av mera omfattande teoretiska studier. Den nuvarande anordningen har sin förklaring uteslutande i den historiska utvecklingen. Folkskola och läroverket hava från början utvecklats var för sig, oberoende av varandra. Det var först på ett jämförelsevis sent stadium, som det befanns nödigt att söka få ett samband till stånd. Man utgick då från de bestående förhållandena och fann det så lämpligast att som inträdesfordringar till läroverkets första klass fastställa det kunskapsmått, som skall medhinnas under de tre första åren i folkskolan. De, som anse, att så fortfarande bör vara fallet, grunda givetvis sin uppfattning huvudsakligen på erfarenheterna från den

26 nuvarande ordningen. Dessa hava de från sin utgångspunkt funnit goda, och, när därtill kommer, att man i princip intet har att invända mot parallell skolesystemet på barndomsstadiet, vill man ej vika från det bestående. Såsom förut nämnts, har dock ett betydligt antal av dem, som avgivit yttranden i frågan, uttalat sig för en förändring, fastän man därvid i allmänhet stannat vid att förorda, att anknytningen skulle ske till folkskolans fjärde klass och övergången alltså äga rum vid 10 ä 11 års ålder, varigenom det bleve möjligt att indraga realskolans första klass. För detta förslag hava anförts psykologiska grunder, i det att man framhållit den nämnda åldern såsom den tidpunkt, då enligt psykologiens vittnesbörd anlagen för teoretiska studier börja att tydligt framträda. Den svenske vetenskapsman, professor Hammer, som framfört denna synpunkt och därför fått tjäna som auktoritet, har emellertid själv erkänt, att vetenskapen icke kan sägas hava fällt ett avgörande utslag i förevarande hänseende. Ännu så länge rör man sig därför mera med antaganden. Och de påståenden, som framkommit, att arbetet i folkskolan skulle giva stöd för den ifrågavarande uppfattningen, hava icke verkat övertygande och ej heller blivit genom några mera allmänna iakttagelser bestyrkta. De försök, som gjorts att rent teoretiskt bevisa 10- å Il-årsåldern vara den lämpligaste för övergång till mera krävande teoretiska studier, synas alltså icke kunna jäva den på lång erfarenhet grundade uppfattningen, att det i regel är lättare att bedöma studiebegåvningen hos ett barn, ju äldre detta är, och att man därför, då barnet är 12 a 13 år, med större säkerhet kan avgöra, huruvida det har förutsättningar att med framgång ägna sig åt teoretiska studier, än två år tidigare kan ske. Det var också på sådana erfarenheter, som enhetsskolans förespråkare under förra århundradet ända från Fryxells första framträdande i denna fråga byggde den bestämda uppfattningen, att det icke vore lämpligt, att fördela barnen på olika bildningslinjer eller låta främmande språk ingå i läroplanen före nyssnämnda ålder. Det har invänts, att 12- a 13-årsåldern infaller vid en mycket ömtålig utvecklingsperiod i barnets liv, särskilt hos flickorna. Detta förhållande bör givetvis i tillbörlig grad beaktas vid undervisningens anordnande^ men det synes dock icke utgöra något avgörande skäl mot att barnen vid ifrågavarande ålderstidpunkt få övergå till en ny skola. Snarare kan väl det förhållandet, att^ de stå vid den begynnande ungdomsåldern, anses tala för att en sådan övergång •då bör ske. För ungdom i denna ålder kräves nämligen en undervisning med i mycket ett annat innehåll och en annan läggning än hos den, som meddelas på ett tidigare stadium. Som stöd för införande av den fyraåriga grundskolan har också anförts, att denna blivit införd i Tyskland, där enhetsskolan nyligen blivit lagstadgad. Tvivelsutan är det riktigt att taga lärdom av de erfarenheter på skolans område, som vunnits i främmande länder. Men därvid måste dock olikheter i den historiska utvecklingen och de därigenom givna utgångspunkterna uppenbarligen tagas i noggrant betraktande. Tyskland har förut i stor utsträckning haft ett fullständigt parallellskolesystem, i det att vid de allmänna läroverken funnits treklassiga förberedande skolor (Vorschulen). Reformvännernas önskningar hava före den nu skedda omstörtningen i första hand gått ut på indragning av dessa skolor, och man måste sålunda betrakta det som ett ganska stort steg, då icke blott dessa utan jämväl läroverkens första klass försvunnit. En svårighet för att i Tyskland låta anknytningen ske högre upp ligger också däri, att man där inom vissa vanliga typer av de allmänna läroverken tillerkänner så stort -utrymme åt de klassiska språken. Slutligen må ihågkommas, att den obligatoriska folkskolan i Tyskland är åttaklassig. Man har därför ej ansett det möjligt att uppskjuta övergången till den högre skolan, till dess hela folkskolan genomgåtts. utan funnit det nödvändigt att söka anknytningen på ett tidigare stadium. I

27 Förenta staterna, där man vid anordnandet av sitt skolväsen icke varit bunden av någon historisk tradition, är visserligen den åttaklassiga folkskolan grundskola, men röster hava emellertid där höjts för en anknytning av den högre skolan något längre ned, och en så framstående pedagog som professor Stanley Hall har förordat en anknytning till sjätte klassen. Det torde medgivas, att man icke utan starka skäl bör i den allmänna barndomsskolan införa den splittring, som den högre skolans anknytning till en av folkskolans lägre klasser måste medföra. Barndomsåldern bildar dock i stor utsträckning en enhetlig period i människans utveckling. För denna ålder kräves en undervisning och uppfostran, som med hänsyn till allmänt psykologiska och särskilt barnpsykologiska grunder passar för detta åldersstadium och som barnen för sin utveckling då är o i behov av och kunna taga emot. Att meddela en sådan undervisning och uppfostran åligger folkskolan som barndomsskola. Men denna uppgift kan ej bliva hindrande för henne att tjäna som allmän grundskola. Tvärt om är det väl så, att barnen bäst förberedas för fortsatta studier, om de erhålla en undervisning, som är avpassad efter deras ståndpunkt och därför verkligen kan främja deras utveckling. Något annat varken kan eller bör den högre skolan fordra av de lärjungar, som hon får mottaga. För övrigt har folkskolan redan nu den dubbla uppgiften att vara den allmänna barndomsskolan och på samma gång utgöra grundval för ungdomsskolan. Hon har nämligen att räkna med att hennes lärjungar efter avlagd avgångsprövning skola övergå till fortsättningsskolor eller andra överbyggnader av praktisk läggning. Ett starkt skäl till att hos oss den högre skolan för mera teoretisk undervis- Hänsyn H< rte ning anknytes till folkskolans sjätte klass ligger just däri, att de på grund av fcf£^ riksdagsbeslutet år 1918 inrättade praktiska ungdomsskolorna bygga på den unjerna, fullständiga folkskolan som grundval. Det stora flertalet av de barn, som genomgått folkskolan, måste omedelbart träda ut i förvärvslivet och bliva därför icke vidare i tillfälle att helt ägna sin tid åt skolgång. För dem har inrättats den obligatoriska fortsättnings skolan med så starkt begränsad undervisningstid, att de icke genom densamma dragas från förvärvsarbetet. Man har emellertid genom densamma_ velat vinna, att de från skolan avgångna icke måtte vid den tidiga ålder, vid vilken denna avgång hos oss vanligen sker, helt lösas från skolans inflytande. Med hänsyn till den knappa tiden har undervisningen huvudsakligen koncentrerats kring tre huvudämnen. Helst vill man, att skolan överallt, där förutsättningar därför finnas, skall vara yrkesbestämd, så att dess undervisning i stor utsträckning samlas kring ett yrke, åt vilket lärjungarna redan ägnat sig eller som är kännetecknande för den ort, där skolan är belägen. Dessutom ägnas särskild upmärksamhet åt samhällslivets företeelser. Stor vikt fästes också vid att undervisningen blir karaktärsbildande. I denna riktning verkar givetvis redan undervisningen om arbetet och samhället. För att ytterligare främja samma syfte har också som ämne upptagits modersmålet samt i undervisningen inlagts etiska och religiösa moment. iLven åt de fortsättningsskolor, som erhållit en mera allman karaktär, har man sökt giva en så praktisk läggning som möjligt genom att inrikta även deras undervisning på arbetslivet och samhällslivet. Fortsättningsskolorna hava emellertid vid sidan av den mera självständiga uppgift, som nu angivits, även en annan. De skola tjäna som grundval för egentlig yrkesutbildning, närmast i lärlingsskolan. För inträde i denna fordras som regel genomgången fortsättningsskola. Lärlingsskolans ändamål angives i författningen sålunda: »Lärlingsskola har till ändamål att bereda den ungdom, som avslutat fortsättningsskolans kurs, tillfälle att samtidigt med att den inhämtar den praktiska yrkesfärdigheten genom arbete i hantverkets, industriens,

28 handelns eller det husliga arbetets tjänst förvärva de för ett framgångsrikt arbete inom de olika arbetsområdena grundläggande teoretiska kunskaper och, i särskilda fall, praktiska färdigheter, som icke kunna förvärvas genom deltagandet i arbetet utanför skolan.» Lärlingsskolan, som av kommunen kan göras obligatorisk för lärjungarna, skall sträcka sig över en tid av två år. Den i lärlingsskolan erhållna utbildningen kan sedan vidgas och fördjupas i olika typer av yrkesskolor. I fråga om yrkesskolans anordning och undervisningstid har stor frihet lämnats. Det gemensamma för de nu nämnda tre skolarterna är, att deras lärjungar åt dem ägna blott en mycket begränsad del av sin tid. Emellertid finnes det andra arter av praktiska ungdomsskolor, som i egenskap av omedelbara överbyggnader på folkskolan giva sina lärjungar full skoltid. Bland dessa skolarter må först nämnas verkstadsskolan, som i sin mest renodlade men samtidigt också mest begränsade form endast avser utbildning i det praktiska yrkesarbetets utförande. Denna skola har nämligen till ändamål »att bereda den ungdom, som efter avslutad folkskolekurs eller däremot svarande utbildning vill ägna sig åt hantverk eller industriellt yrkesarbete, tillfälle att förvärva ett visst mått av praktisk yrkesfärdighet för att därigenom bliva i stånd att lättare erhålla anställning och vidare utbildning i yrket». Vid sidan av verkstadsskolan hava lärjungarna att fullgöra fortsättningsskolplikt, därest sådan åligger dem. Ovan fortsättningsskolstadiet skola verkstadsskolans lärjungar inom denna skola eller i lärlingsskola beredas sådan undervisning, som lärlingsskolan avser. Då en verkstadsskola måste äga en fullständig verkstad, blir givetvis denna skolform relativt dyr att upprätta i jämförelse med exempelvis fortsättnings- och lärlingsskolor men ej i jämförelse med realskolor och liknande. Verkstadsskolan synes dock vid ett klokt ordnande av dess produktiva arbete kunna i drift bliva billigare än andra skolformer med heldagsundervisning, vilka hava sin verksamhet på samma åldersstadium, åtminstone i de fall, där dess lärotid sträcker sig längre än till enbart det förberedande stadiet. Verkstadsskolan är visserligen jämförelsevis ny men har dock på några orter erhållit en god utveckling, och verkstadsskolor finnas för närvarande för ett flertal yrken. Till de praktiska ungdomsskolorna hänföres också den högre folkskolan. Denna skolform, som räknar sitt ursprung ända från slutet av 1850-talet, har från början varit anordnad som en omedelbar överbyggnad på folkskolan och har liksom realskolan och kommunala mellanskolan till uppgift att mottaga barn, för vilka föräldrarna anse sig kunna bekosta daglig skolgång utöver folkskolan. I stor utsträckning har högre folkskolan fått fylla denna sin uppgift på det sättet, att den blivit en inledningsform till kommunala mellanskolan. Men detta överensstämmer näppeligen med dess egentliga syfte. Detta har redan från början varit, att skolan skulle hava en mera praktisk läggning. I konsekvens härmed hava under de senare åren på grundval av de beslut, som fattades av 1918 års riksdag, vid sidan av de allmänna högre folkskolorna tillkommit yrkesbestämda högre folkskolor. Dessa inrikta redan från början sin undervisning på någon praktisk sysselsättning, såsom handel, tekniska yrken, jordbruk eller husligt arbete. Högre folkskolan kan hava en, två, tre eller fyra klasser och kan bygga antingen på sexklassig eller sjuklassig folkskola. Utvecklingen har emellertid alltmer stadgat sig i den riktningen, att den yrkesbestämda högre folkskolan göres treklassig, byggd på folkskolans sjätte klass. De olika bildningsvägarna genom de nu nämnda praktiska skolarterna, såväl den, som går genom fortsättningsskola, lärlingsskola och yrkesskola, som de, vilka leda genom verkstadsskola eller genom högre folkskola — även för de båda senare kan yrkesskolan utgöra lämplig fortsättning — hava alla såsom gemensam utgångspunkt genomgången folkskola. Vid sådant förhållande lig-

29 ger den tanken nära till hands, att jämväl den skola, som skall bibringa fortsatt mera teoretisk undervisning, skall hava samma utgångspunkt. De praktiska bildningslinjerna hava, på samma gång de skola giva förutsättningar för ett intresserat och framgångsrikt arbete i det praktiska livets tjänst, också den uppgiften att söka motverka den alls icke önskvärda starka tillströmningen till de teoretiska bildningslinjerna. Skola de verkligen kunna fylla denna uppgift, måste det vara av synnerlig vikt, att utgångspunkten för de båda arterna av bildningslinjer blir densamma, så att de unga, då de nått denna punkt, på allvar ställas inför ett val mellan praktisk verksamhet och teoretiska studier, något som tydligen icke kan inträffa, därest utgångspunkten för de båda bildningslinjerna förlägges till olika åldersstadier. Skall den mera teoretiska högre skolan anslutas till folkskolans fjärde klass, kommer ju för barnet valet av studielinje egentligen att gälla övergång till den nya skolan eller kvarstannande i folkskolan. Det är nämligen för tidigt att redan vid den ålder det här gäller sätta barnet i något yrke, utan det måste fortsätta med daglig skolgång ännu några år. Det bör ej förvåna, om föräldrarna vid valet mellan folkskolan och den teoretiska högre skolan bestämma sig för den senare. Den anses ju som »begåvningarnas» skola och betraktas därför också som den förnämligare, vilken förmår hjälpa barnen bäst fram i livet. Men den, som en gång kommit in på den teoretiska vägen, vill i regel fortsätta, till åtminstone det första målet, realskolexamen, om det på något sätt är möjligt. Framme vid detta mål vill han, om han tänker gå ut i det praktiska livet, givetvis ha en sysselsättning, som motsvarar den erhållna kompetensen. Då detta på grund av de begränsade möjligheterna i många fall icke lyckas och han med hänsyn till sin ålder och den vunna examen är obenägen att välja ett vanligt praktiskt yrke, frestas han att fortsätta på den teoretiska studievägen, i hopp att studentexamen skall för honom öppna bättre möjligheter. Det kan ju tänkas, att han vid en sträng utgallring i gymnasiet icke förmår följa med utan måste avgå före studentexamen och alltså ändå kommer att ägna sig åt någon praktisk verksamhet. Det torde dock icke kunna förnekas, att det varit bäst, om han fått göra detta vid en tidigare tidpunkt. Annorlunda kunde det bliva, om de praktiska och de teoretiska bildningslinjerna finge samma utgångspunkt och det alltså bleve fråga om ett verkligt val dem emellan. Föräldrarna liksom de unga själva tvingades att liksom stanna och taga en överblick av de olika möjligheterna. Man misstager sig säkerligen icke, om man antager, att i en dylik situation mången, som med nuvarar.de förhållanden drives in på den teoretiska studiebanan, skulle gå den praktiska vägen, helst som anlagen kunde tydligare göra sig gällande, om valet komme att ske vid tidpunkten för avslutad folkskola än om det skall företagas redan i 10- ä Il-årsåldern. Det bör härvidlag bemärkas, att barn i regel visst icke äro så synnerligen förtjusta i de teoretiska studierna. Många av dem hava betydligt större lust för praktisk verksamhet och skulle därför välja en praktisk bildningslinje, om det bleve ett bestämt val mellan en sådan och en teoretisk linje i stället för mellan folkskola och realskola, där det i varje fall blir fråga om fortsatt teoretisk undervisning, visserligen av olika art men med i stort sett samma ämnesurval. Det kan visserligen sägas, att de praktiska ungdomsskolorna ännu icke nått den utveckling man skulle önska. Den tidrymd, som förflutit, sedan beslutet om deras upprättande fattades, är ju jämförelsevis kort och har i stor utsträckning få.t bliva en förberedelse- och organisationsperiod. Den ekonomiska depressionen har också övat sitt inflytande. Denna har även medfört, att framkomstmöjligheterna på det praktiska livets områden försvårats och att staten icke i dm utsträckning, som varit önsklig och ursprungligen ämnad, ansett sig kunna understödja de nya skolorna. Det måste emellertid med bestämdhet för-

30 väntas, att de praktiska ungdomsskolorna, sedan näringslivet kommit m i bättre förhållanden, skola av statsmakterna och kommunerna erhålla det understöd, som de behöva och förtjäna, så att de kunna motsvara de förväntningar ;angaende deras betydelse för vårt lands ekonomiska utveckling, som utgjorde motiveringen för deras tillkomst. En förutsättning för att de skola erhålla den utveckling, som bör tillkomma dem, är otvivelaktigt också, att de vid sidan av de mera' teoretiska skolorna erhålla en sådan ställning att icke lärjunffetillströmningen till dem hämmas. Detta kan som sagt befaras inträff a om de teoretiska skolorna få en tidigare utgångspunkt och liksom komma lore. ± or de praktiska skolornas utveckling är det därför tvivelsutan fördelaktigast om ce båda slagen av skolor erhålla samma utgångspunkt och alltså anknytas till samma stadium av den grundläggande skolan. Givetvis är icke därmed frågan om de praktiska bildningslinjernas framtida ställning löst. Därtill iordras, att dessa linjer bliva föremål för samma samhälleliga intresse och omvårdnad som de teoretiska skolorna, så att de verkligen kunna bestå i en tävlan med dessa och fylla sin uppgift att skänka utbildning åt dem, vilkas anlag och intresse hänvisa på praktisk verksamhet. Till denna angelägenhet återkommer överstyrelsen i det följande. , .. Känslan av det naturliga i att de teoretiska och de praktiska skolorna bora hava samma utgångspunkt har ej heller varit främmande för dem, som ansett sig böra förfäkta den fyraåriga grundskolan. Därför har också trän olika håll den tanken framkastats, att de klasser av folkskolan, som ligga over den fjärde, borde hava en betydligt mera praktisk läggning än for närvarande. Därigenom skulle ju de ungas fördelning på teoretiska studier och praktisk verksamhet ske redan vid 10 å 11 års ålder. Att flytta yrkesvalet till en sa tidig ålder torde emellertid vara högst olämpligt. Den nämnda tanken synes överensstämma med den, som i diskussionen om folkskolan ibland förut framkommit, nämligen att i folkskolan borde barnen egentligen ej lära sig annat an kristendomskunskap samt att läsa, skriva och räkna, och synes bottna i den uppfattningen, att folkskolans lärjungar böra anses förutbestämda att tillhora den kroppsarbetande klassen. Det blir i det följande anledning att närmare ga in på vilka ödesdigra följder en anordning sådan som den har ovan antydda skulle få för folkskolan och för hela vår folkbildning. ErfarenSåsom ett av huvudkännetecknen på en från social synpunkt rättvist avvägd heter angå- s k o l o r g a n i s a t i o n har redan i det föregående framhallis, att densamma bor vara ende den nu- . , | f f d t t d g i v e r gtudiebegåvade barn tillfälle att, oavsett vilket samV S S ^ T m ä S t a n ' t l l l h L , bedriva studier av den f f ^ ^ ^ S S L t punktÅ. intresse synes mest lämplig. I ett stort antal av de over skolkommissionens be tänkande^vgivna yttrandena har hävdats att de allmänna läroverken redan med sin nuvarande organisation motsvara det ovan berörda kravet Det ar beklagligt, att argumenteringen ej så sällan grundats pa en uppgitt, vilken ursprungligen berott på ett ofrivilligt misstag av en bland den fyraåriga grundkolans förespråkare, nämligen uppgiften, att av de allmanna 1 ^ ^ ^ inno-ar två tredjedelar skulle såsom obemedlade vara befriade frän terminsavg S tili Ä Ä I I själva verket visa. i stället de senast offentiggjordas tatistiska uppgifterna, vilka avse höstterminen 1921, att omkring 30 / a v läroverkens lärjungar såsom obemedlade befriats från terminsavgifter i hela den u strTckning? som kan medgivas. För de tre olika typerna av statslaroverk s i l a sig motsvarande procenttal för ifrågavarande lärjungar na f o W e w t t . högre läroverk 30.1, realskolor för gossar 33.7, samskolor 25.5. Utvecklingen svnes ei heller gå den riktningen, att antalet från terminsavgifter befriade ökas Fem år tidigare eller år 1918 voro nämligen de motsvarande procent e n - för högre läroverk 35.3, realskolor för gossar 42.1 och för samskolor 35.1.

31 Givetvis äro förhållandena betydligt skiftande vid olika läroverk. De anförda siffrorna vittna icke om någon starkt framträdande demokratisk karaktär hos de allmänna läroverken. Det är ju helt naturligt, att ett barns övergång till mera omfattande skolstudier i hög grad måste bliva beroende av föräldrarnas ekonomiska villkor. Därför är det också lätt förklarligt, att det mest är de mera bemedlades barn, som befolka de allmänna läroverken. Detta innebär tydligen ett annat urval än efter de befintliga studieförutsättningarna. Möjligheterna till en tidig övergång till det allmänna läroverket kunna tyd- Hänsyn till ligen med fördel tillgodogöras huvudsakligen av dem, som äro bosatta i eller i "*a«a befolknärmaste grannskapet till någon av de städer, till antalet 66, där allmänt läro- nm9^a9er^ erni verk finnes. Skolfrågan har i diskussionen emellertid i alltför hög grad be- 8 dömts från de större städernas synpunkt. Man synes ej hava tagit tillräcklig hänsyn till att befolkningen i läroverksstäderna dock utgör blott en mindre del av vårt lands invånare. Emellertid har erfarenheten visat, att ej ens för städerna anordningen med tidig övergång till den högre skolan är en i allo fördelaktig anordning. Detta bevisas nämligen därav, att i åtskilliga av våra större städer uppstått läroanstalter, vilka såsom överbyggnader på sexklassig folkskola vid sidan av realskolan föra fram till realskolexamen. I Stockholm, Göteborg och Gävle finnas enskilda mellanskolor, som bygga på fullständig folkskola. En särskilt stark utveckling hava i vissa städer de kommunala mellanskolorna erhållit. Skolor av denna art hava visserligen närmast tänkts upprättade för att tillgodose behovet av skolbildning utöver folkskolans mått å orter, där allmänt läroverk icke finnes. Emellertid uppstod den första kommunala mellanskolan i Malmö, där en motsvarande skolform arbetat sig fram redan före år 1909, då riksdagens beslut om kommunala mellanskolor fattades. På de sista åren ha kommunala mellanskolor uppstått även i Norrköping och Stockholm. Lärjungeantalet i den kommunala mellanskolan utgjorde under höstterminen 1923 i Stockholm 696, i Norrköping 202 och i Malmö 467, eller sammanlagt 1,365. I andra städer, såsom Hälsingborg, Örebro och Lund har högre folkskolan nått en sådan utveckling, att den kunnat föra fram sina lärjungar till samma kunskapsmatt som realskolan, fastän lärjungarna måst avlägga realskolexamen som privatister. Det nu nämnda förhållandet, att livligt anlitade skolor med realskolexamen som mål uppstått såsom överbyggnader på den sexklassiga folkskolan, jämväl där staten upprättat allmänt läroverk, synes oförtydbart vittna om att ett bestämt behov av just en sådan skoltyp föreligger. Förklaringen till deras uppkomst kan visst icke sägas ligga däri, att det icke funnits tillräckligt utrymme inom allmänt läroverk å orten. Bristande utrymme i detta hänseende har icke förefunnits å alla de nämnda orterna. Och en undersökning angående vilka levnadsställningar föräldrarna till lärjungarna i dessa skolor tillhöra talar bestämt för att de motsvara ett förefintligt socialt behov. Det har nämligen visat sig, att i de nu ifrågavarande överbyggnaderna på folkskolan finnas förhållandevis väsentligt flera barn till exempelvis arbetare, lägre tjänstemän och hantverkare än i de allmänna läroverkens motsvarande klasser. En företagen undersökning beträffande de kommunala mellanskolorna i Stockholm, Norrköping och Malmö har visat, att av lärjungarnas fäder 33.2 % voro att hänföra till gruppen arbetsförmän, typografer, montörer, åkare, vaktmästare, arbetare, 15.5 % till gruppen civila tjänstemän av lägre grad, vissa kommunala tjänstemän, såsom poliser m. fl., 14.7 % till gruppen utövare av vissa mer eller mindre hantverksmässiga yrken. Motsvarande procenttal voro beträffande de allmänna läroverken i de tre nämnda städerna: 8.4, 10.5, 7.5. Uppgifterna avse i fråga om kommunala mellanskolan i Stockholm vårterminen 1923, i övrigt höst-

32 terminen 1922. De tre angivna grupperna utgjorde alltså för de kommunala mellanskolorna inemot två tredjedelar men för de allmänna läroverken blott något över en fjärdedel av det samlade lärjungeantalet. Nu senast berörda utveckling på skolväsendets område vittnar uppenbart om att det finnes åtskilliga föräldrar, som icke kunna bestämma sig för att låta sina barn vid 9 a 10 års ålder avbryta sin skolgång i folkskolan för att övergå till en högre skola, även om tillfälle därtill förefinnes. Och någon större förändring härutinnan torde icke vara att förvänta, om avgörandet uppskötes ett år. Svårigheten i förevarande hänseende torde vara ganska lätt att förstå. Den har sin naturliga^ förklaringsgrund däri, att det icke är möjligt för föräldrarna att på ett så tidigt stadium avgöra, huruvida deras ekonomiska resurser räcka till att för barnen bekosta daglig skolgång efter avgången från folkskolan eller huruvida barnen verkligen äga den för studier erforderliga fallenheten eller hava tillräcklig lust därför. Att valet i detta hänseende är betydligt lättare för dem, som icke behöva fästa så stor vikt vid kostnadssynpunkten, torde ligga i öppen dag. Hämijntill Den tidiga anknytningen till folkskolan medför emellertid alldeles särskilda befolSn- s y årigheter för studiebegåvade barn från landsbygden att komma över till de ' gen. allmänna läroverken. Det må ju icke förvåna, om föräldrarna ogärna vilja sända bort barnen i en ålder av 9 a 10 år. Det är givetvis till stor fördel för barnen, på samma gång det är ett viktigt samhällsintresse, att de så länge som möjligt få åtnjuta den omvårdnad och den uppfostran, som endast ett gott hem kan skänka och som icke kunna ersättas genom inackordering hos främmande personer långt från hemmet. Allra mest vägande äro dock tvivelsutan även här de ekonomiska synpunkterna, Den gamla satsen, att de allmänna läroverken stå öppna för alla, även de fattigaste, göres i hög grad illusorisk, då det gäller dem, som ej hava sitt hem å den ort, där läroanstalten är belägen. För dem komma de dryga inackorderingskostnaderna till, och dessa bliva i många fall ett svåröverstigligt hinder. Det är därför synnerligen angeläget, att den studietid, under vilken barnen måste vistas borta från hemmet, i möjligaste mån begränsas. På grund av de nyss angivna omständigheterna är det lätt begripligt, att föräldrar å landsbygdeni regel vilja så mycket som möjligt för sina barn utnyttja den skola, som finnes å platsen, och därför uppskjuta övergången till läroverket, till dess barnet genomgått folkskolan. Men för en dylik övergång är den nuvarande läroverksorganisationen icke lämpad. För trettonåringen är det tydligen icke mycket lockande att taga plats bland betydligt yngre kamrater i läroverkets första klass, och därigenom förorsakas också en betydande tidsförlust^ Skola dessa ölägenheter undvikas, måste den inträdesisökande underkasta sig ganska omfattande och kostsamma privat studier, till vilka för övrigt kanske tillfälle å bostadsorten icke erbjuder sig. Dessa studier måste avse icke blott ett främmande språk utan även mera omfattande lärokurser och läroböcker i vissa partier av det, som genomgåtts i folkskolan. De här angivna olika faktorerna hava otvivelaktigt hindrat många å landsbygden bosatta barn med avgjord studiebegåvning och brinnande lust för studier att få sin längtan efter högre skolutbildning uppfylld och därmed antagligen också att komma på sin rätta plats i livet. Andra hava visserligen kommit in i ett läroverk men fått lida av de olägenheter, som kunna förorsakas av bristen på ordnat samband mellan folkskolans högsta klass och det allmänna läroverket Naturligtvis kan icke en ändring i skolorganisationen medföra likställighet i studiemöjligheter mellan städernas och landsbygdens ungdom, men den kan dock avhjälpa åtskilliga missförhållanden. De högre skolorna böra ej organiseras med tanke blott på de samhällen, dit de på grund av befolknings-

33 förhållandena måste förläggas. Det ojämförligt största antalet av landets invånare är bosatt på landsbygden, och det finnes ingen anledning antaga, att studiebegåvningarna skulle vara mera sällsynta på landsbygden än i städerna. Ett tillmötesgående av landsbygdsbefolkningens berättigade intresse i nu nämnda avseende är så mycket mera av rättvisa påkallat, som denna befolkning givetvis med sina skatter jämväl bidrager till de i städerna förlagda statsläroverken. Angående läroverkens rekrytering från landsbygden hänvisas i övrigt till några här nedan anförda sifferuppgifter. _ Till närmare belysning av de synpunkter angående läroverkets anknytning Statistiska till folkskolan, som i det föregående anförts, lämnas här några statistiska upp- uppgifter gifter, grundade på en av överstyrelsen verkställd undersökning angående de angående övergång allmänna läroverkens rekrytering med lärjungar från folkskolan. Uppgifterna, från folkvilka avse höstterminen 1923, grunda sig på primäruppgifter, som lämnats av skolan til l läroverkens rektorer. det nuvaranAv det inkomna materialet inhämtas, att av i läroverken på realskolestadiet de läroverket. nämnda termin befintliga 22,012 lärjungar 13,027 eller 59.2 % kommit från folkskolan. För de olika läroverkstyperna ställa sig procenttalen på följande sätt: högre allmänna läroverk 51.2 %, realskolor för gossar 66.3 %, statens samskolor 78.0 %. Man skall kanske anse, att folkskolan redan nu i mycket stor utsträckning är grundskola för läroverket, då i det närmaste 60 % av dettas lärjungar kommit från folkskolan. Men sagda förhållande innebär å andra sidan, att omkring 40 % komanit från privatskolor. Detta tal vittnar om den dualism i vårt skolväsen, som för närvarande råder på barndomsstadiet och om den stora omfattning det privata barnskoleväsendet intager. Den stora olikheten mellan högre allmänna läroverk och statssamskolor visar, vilken betydande roll de med de högre flickskolorna förenade förberedande klasserna spela i förevarande hänseende. Å ort, där statssamskola förekommer, finnes nämligen icke därjämte högre flickskola. Av de 13,027 från folkskolan kommande lärjungarna i de allmänna läroverken hava 12,048 eller 92.5 % intagits i första klassen och 979 eller 7.5 % i någon av klasserna 2—5. Dessa tal vittna tydligt om huru hindersam en övergång är från folkskolan till en läroverksklass över den första och utgöra en påtaglig illustration till de nyss berörda svårigheterna för landsbygdens ungdom att komma över till läroverken, om de vilja i större utsträckning anlita hembygdens skola. Uppgifterna _ lämna också upplysning beträffande de klasser i folkskolan, från vilka de ifrågavarande lärjungarna kommit. Uppgifterna från Hälsingborgs allmänna läroverk ha emellertid icke kunnat medtagas, emedan de varit uppställda enligt andra grunder än de övriga. Huru de lärjungar, som från folkskolan intagits i läroverkets första klass, fördela sig på de olika folkskoleklasser, från vilka övergången ägt rum, framgår av nedanstående tabell. Folkskoleklass, från vilken övergången ägt rum

2:a 3:e 4:e 5:e 6:e 7:e (8:e) 3—241336.

.

A n t a l

lä r j u n g a r

Absoluta tal

Procent

253 6,469 4,317 644 139 8

2.1 54.7 36.5 5.4 1.2 0.1

11,830

100.0'

84 Av tabellen inhämtas, att något mera än hälften övergått från den klass, som härvidlag skall vara den normala, nämligen tredje klassen, samt att något mera än tredjedelen kommit från fjärde klassen. Man finner emellertid, att ett ej ringa, antal lärjungar från ännu högre folkskoleklasser kommit in i läroverkets första klass och alltså bliva väsentligt fördröjda i sina studier. Man tager nog icke miste, om man går ut ifrån att dessa lärjungar i regel äro hemma på landsbygden. Olägenheterna av bristen på ett organiskt samband mellan folkskolans högre klasser och det allmänna läroverket framträda emellertid ännu tydligare, om man fäster sin uppmärksamhet vid övergången från folkskolan till någon av realskolans klasser över den första. Huru det i detta avseende ställer sig beträffande de lärjungar, som höstterminen 1923 tillhöra de allmänna läroverken — med undantag av läroverket i Hälsingborg — framgår av följande tabell. Läroverksklass, till vilken inträde vunnits

2:a

3:e

4:e

5:e

Folkskoleklass, från vilken övergång ägt rum

3e 4-e 5e 6-e

4-e 5-e 6-e

4-e 5-e 6-e

6-e

Antal

lärjungar

Absoluta tal

Procent

70 203 217 214 13

9.8 28.3 30.3 29.8 1.8

8 16 37 99 12

4.6 9.3 21.5 57.6 7.0

2 1 30 5

5.3 2.6 78.9 13.2

1 2

33.3 66.7

100.0¶De anförda siffrorna visa, att den mest omfattande övergången från folkskolan till läroverkets klasser 2—5 sker från folkskolans sjätte klass, alltså efter avslutad folkskola. Det är iögonfallande, att övergången i så ringa utsträckning skett från den klass, som borde anses som den normala. Så understiger t. ex. beträffande övergången till läroverkets andra klass antalet av dem, som kommit från folkskolans fjärde klass antalet av dem, som övergått från vardera av femte eller sjätte klasserna. Man har all anledning antaga, att det även i detta fall särskilt är barn från landsbygden, som drabbats av svårigheterna. Undersökningen har också gått ut på att utröna anledningarna till försenat inträde i allmänna läroverkets första klass vid övergång från folkskola, d. v. s. anledningarna till att sådan övergång skett från högre folkskoleklass än den tredje. Det ligger i sakens natur, att det är synnerligen svårt att i detta hän-

35 seende erhålla exakta och med varandra fullt jämförbara uppgifter, helst som det ej fmnes någon garanti för att vid de enskilda svarens inhämtande samma tillvägagångssätt använts. Enligt vad som upplysts ha i vissa fall frågeformulär utsänts till hemmen, i andra däremot ha lärjungarna tillfrågats i klassen. Att besked, som ^ förevarande avseende lämnats av lärjungarna själva, ej alltid kunna vara tillförlitliga, är uppenbart, enär de icke med säkerhet kunna, vara fullt förtrogna med den verkliga anledningen. Också hava svaren från 13 läroverk, nämligen 6 högre allmänna läroverk, 3 realskolor för gossar och 4 statssamskolor, varit av sådan beskaffenhet, att de ej ansetts böra medtagas vid bearbetningen. I fråga om dessa 13 läroverk hava av 1,069 lärjungar med försenat inträde i första klassen för ej mindre än 961 anledningen angivits vara obekant. Med den reservation, som ovan gjorts, lämnas här en översiktstabell beträffande de 64 läroverk — 32 högre allmänna läroverk, 18 realskolor för gossar och 14 samskolor — från vilka primäruppgifterna ansetts böra göras till föremål för bearbetning. Orsaker till försenad övergång från folkskolan till läroverkets första klass

Underkända vid inträdesprov föregående år . Omogna, otillräckliga kunskaper Sjukdom ock sjuklighet Bristande utrymme vid läroverk Okunnighet om lämplig tid för övergången . Ekonomiska skäl Bostad utom läroverksstaden Ovisshe; om studieanlag Övriga anledningar Obekani anledning Samtliga

Antal läroverk, för vilka anledningen i fråga uppgivits

Absoluta tal

Procent

58 51 46 25 29 23 47 54 44 40

738 678 286 150 351 72 186 1,068 356 315

17.6 16.1 6.8 3.6 8.4 1.7 4.4 25.4 8.6 7.5

4,200

100.0¶Antal

1ärjungar

o Till övriga anledningar ha förts sådana skäl, som att barnen av lärare avratts från att pröva, att föräldrarna önskat barnens kvarstannande i folkskolan ytterligare en tid, att barnen själva önskat gå kvar i folkskolan för att möjligen framdeles pröva in vid läroverket. Det faller i ögonen, att den talrikast förekommande anledningen är ovisshet om studieanlag. Denna anledning gäller för mera än fjärdedelen av de ifrågavarande barnen. Antalet bör egentligen, såsom framgår av det ovan anförida, okas med en del av dem, som hänförts till gruppen »övriga anledningar». De inkomna uppgifterna bestyrka alltså de förmodanden, åt vilka överstyrelsen i det föregående givit uttryck. Överraskande är, att så få såsom anledning till den försenade övergången angivit ekonomiska skäl. Om uppgifterna i detta fall kunde anses fullt tillförlitliga, skulle de ju egentligen vittna om att läroverkens lärjungar i allmänhet icke höra till de verkligen ekonomiskt svagt ställda. Även oia befrielse från terminsavgifter i stor utsträckning erhålles, kvarstå dock kostnaderna för de dyra läroböckerna och ökade anspråk ävea i en del andra hänseenden. Man torde dock kunna antaga, att siffrorna i förevarande fall äro för låga. Det är av lätt insedda skäl motbjudande för såväl föräldrar som barn at1 lägga fram sin ekonomiska svaghet inför offentligheten. Ej minst spelar hinsynen till kamraterna i skolan här in. En uppgift, som däremot bör kunna anses vara objektiv, är den, som gäller bristande utrymme vid läroverket såsom anledning. De låga tal man i detta

36 hänseende möter bevisa, att nämnda anledning icke i landet i dess helhet har den betydelse, som man kanske förmodat. Särskild uppmärksamhet förtjäna de tal, som angiva, i vilken utsträckning okunnighet om lämplig tid för övergången angivits som skäl. Under diskussionen om skolkommissionens förslag har ej sällan en sådan okunnighet angivits såsom en huvudsaklig anledning till att övergång från folkskola till läroverk sker för sent. Enligt tabellen har nämnda anledning blott uppgivits av 351 lärjungar av 4,200, alltså 8.4 %. Det är också att märka, att särskilt på denna punkt en stark variation de olika läroverken emellan har framträtt. Redan av tabellen synes, att sagda anledning uppgivits från ej fullt hälften av de ifrågavarande läroverken. Men även mellan de läroverk, där dessa anledningar förekommit, växla siffrorna betydligt. För statssamskolorna uppgives skälet i fråga blott för 9 lärjungar eller 1.1 %. Från de 17 högre allmänna läroverk, som här äro att medräkna, uppgives anledningen i fråga för 155 lärjungar. Av dessa komma ej mindre än 106 på 4 läroverk. För 8 realskolor för gossar ha i förevarande hänseende uppgivits 187 lärjungar, av vilka 171 komma på 4 skolor och endast 16 på de återstående 4. Anmärkningsvärt är, att särskilt höga tal förekomma för ett av de högre allmänna läroverken och för de tre realskolorna i Stockholm, under det att för de ^andra fyra högre allmänna läroverken i samma stad talen äro jämförelsevis låga. Man synes^ ej kunna söka förklaringen härtill i den omständigheten, att okunnigheten i fråga skulle vara lokaliserad till olika delar av huvudstaden, enär en realskola med ett mycket högt och ett högre allmänt läroverk med lågt antal äro att finna i samma stadsdel. Uppgifter ha också insamlats angående antalet lärjungar i de allmänna läroverken med hem utanför läroverksstaden. Med borträknande även i detta, fall av läroverket i Hälsingborg giver undersökningen till resultat, att innevarande hösttermin av sammanlagt 21,554 lärjungar å realskolestadiet 4,249 eller 19.5 % voro bosatta utom läroverksstaden. Av dessa voro 2,085 inackorderade och 2,164 bodde så nära, att de kunde resa till och från skolan. Vacl som härvidlag särskilt synes böra bemärkas är det jämförelsevis ringa antal, 9.7 %, ^som de inackorderade utgjorde. Detta visar, i vilken betydande grad befolkningen å läroverksorten och i dess grannskap gynnas beträffande tillgången till högre skolundervisning, under det att den egentliga landsbygdens befolkning får stå tillbaka. Den anförda statistiken bekräftar uppenbarligen på flera punkter de av överstyrelsen i föregående avdelning gjorda uttalandena, att anknytningen mellan folkskola och läroverk, sådan denna för närvarande är ordnad, missgynnar landsbygdens ungdom. Det kan varken vara riktigt eller lyckligt, om endast omkring 10 % av lärjungarna i våra realskolor äro hemma på den egentliga landsbygden. I en sådan proportion ligger icke blott en orättvisa mot landsbygdens befolkning. Den vittnar om ett förhållande, som kan bliva till men för hela landet, nämligen om att de, som komma fram till högre skolbildning och därmed ofta också till ledande ställningar i samhället, i avgjort övervägande grad äro stadsbor. Detta är till skada icke blott på det sättet, att många med de bästa förutsättningar att på framskjutna platser tjäna samhället bliva utestängda därifrån. Det betyder också, att våra ledande personer i allmänhet icke äga den förtrogenhet med landsbygdens särskilda förhållanden, vilken endast den kan äga, som själv växt upp på landet, Särskilt måste en sådan förtrogenhet vara av största värde för dem, som skola verka bland landsbygdens befolkning och främja dess bästa. Ett alltför ensidigt gynnande av stadskulturen på landsbygdskulturens bekostnad kan icke bliva till båtnad. ErfarenDå vi redan hava en med realskolan jämförlig skola, som utgör en verklig heter från överbyggnad på folkskolan, nämligen den kommunala mellanskolan, böi man

37 ju kunna vänta, att man genom denna skall kunna få upplysning, huruvida den den kommuolika organisationen har någon inverkan särskilt beträffande skolornas rekry- n?lf melian;tering från den egentliga landsbygden. En upplysande undersökning i detta S ^nde Urhänseende ingår i skolkommissionens betänkande I I sid. 158 och 159. Där fin- jungerekrynes nämligen intagen en redogörelse för de kommunala mellanskolornas lärjun- teringen. gars fördelning efter fädernas yrken och befattningar. Till jämförelse innehåller redogörelsen också motsvarande upgifter beträffande allmänna läroverk och högre flickskolor. Uppgifterna för den kommunala mellanskolan avse höstterminen 1918, för allmänna läroverket och flickskolan läsåret 1915—1916. Av en i redogörelsen ingående statistisk tabell inhämtas, att den talrikaste huvudgruppen av mellanskolans _ lärjungar utgjordes av dem, vilkas fäder tillhörde den lantbrukande befolkningen (lantbrukare, arrendatorer, trädgårdsmästare, förvaltare, inspektörer, rättare, mejerister). Dessa lärjungar utgjorde vid de kommunala mellanskolorna 16.2 % av hela antalet. Vid de allmänna läroverken utgjorde motsvarande grupp 7.5 %, vid de högre flickskolorna 6.3 %. Den i det föregående omnämnda undersökningen angående fördelningen av de kommunala mellanskolornas lärjungar efter fädernas yrke giver vid handen, att läsåret 1922 —1923 nämnda grupp utgjorde för hela riket i de kommunala mellanskolorna 10.8 %, i realskolorna 5.6 %. Frånräknas de tre storstäderna Stockholm, Norrköping och Malmö, bliva motsvarande tal 12.5 och 6.9. Mot de anförda siffrorna kan möjligen invändas, att de kommunala mellanskolorna på grund av sin geografiska belägenhet äro lättare tillgängliga för lantbrukarnas barn. Det må emellertid ihågkommas, att även de kommunala mellanskolorna äro belägna i tättbebyggda samhällen och icke å den egentliga landsbygden samt att också läroverksstäderna i regel hava i sitt omedelbara grannskap landsbygd med jordbrukarbefolkning. Det är dessutom en särskild omständighet, som försvårar tillträdet till de kommunala mellanskolorna för barn från den egentliga landsbygden. Dessa skolor äro som bekant upprättade av kommunerna och till stor del bekostade av dessa. En kommunal mellanskola betraktas därför helt naturligt som egentligen avsedd blott för den kommun, som äger densamma, och har icke samma allmänna karaktär som en statsskola. Kommunen är icke förpliktad att mottaga barn från andra kommuner i sin skola och gör detta givetvis endast i den mån utrymme finnesL För att utjämna kostnaderna för skolan tagas oftast avgifter av lärjungar från främmande kommuner, även om sådana icke utkrävas av dem, som tillhöra den egna kommunen, och i de fall då dessa senare få erlägga avgifter, brukar man i regel bestämma ännu högre avgifter för de lärjungar, som komma från andra kommuner. De avgifter, som komma att påvila dessa senare, bliva därför ej så sällan ganska betungande. För höstterminen 1921 växlade terminsavgifterna vid de skolor, där sådana utkrävdes endast av lärjungar från andra kommuner, mellan 25 och 125 kronor. Tilläggsavgifter över avgifterna från kommunens egna lärjungar, där avgifter av senare slaget erlades, förekommo samma termin med belopp från 10 till 40 kronor. Det inses lätt, att de här angivna olika omständigheterna äro ägnade att motverka cle kommunala mellanskolornas rekrytering med lärjungar, bosatta utanför det egentliga skolområdet. Möjligheterna att anlita de kommunala mellanskolorna skulle tvivelsutan bliva större, om skolorna bleve statliga och undervisningen för lärjungarna från andra kommuner ej förenad med särskilda avgifter. ^ De nu senast angivna förhållandena äro ägnade att förklara, varför lärjungar, såsom en av överstyrelsens statistiska avdelning verkställd undersökning giver vid handen, i stor utsträckning ha kommit till de statliga läroverken, fastän de haft lika lätt eller lättare att vända sig till en kommunal mellanskola. Härtill bidraga emellertid dessutom åtskilliga andra omständigheter. Det inses lätt, att realskolan såsom varande äldre och därtill en statsinstitu-

38 tion anses såsom mera förnämlig än mellanskolan och därför föredrages framför denna. För övrigt blir det på grund av realskolans anknytning till folkskolans tredje klass egentligen i regel fråga om ett val ej emellan realskolan och mellanskolan utan emellan realskolan och kvarstannande i folkskolan. Det bör också ihågkommas, att det ännu icke finnes något ordnat samband mellan kommunala mellanskolan och gymnasiet. För den, som vill fortsätta fram till studentexamen, är det tydligen fördelaktigare att komina in i en realskola med dess dimissionsrätt till gymnasiet. Särskilt lockande är det i detta fall att redan från början få vinna inträde i ett högre allmänt läroverk. Slutligen må erinras om att den undersökning, som verkställts av överstyrelsen, avser de nu i realskolan varande lärjungarna. På grund av de kommunala mellanskolornas snabba tillväxt i antal har man anledning förmoda, att för mången, som nu skulle ha lätt att komma till en kommunal mellanskola, en sådan möjlighet icke förelåg, när övergången till realskolan skedde. 4.

Folkskolans bärkraft som grundskola.

Mot den sexklassiga folkskolan som bottenskola har den invändningen gjorts, att folkskolan, särskilt å landsbygden, icke nått en sådan utveckling, att hon i sin helhet kan tjäna som grundval för den högre skolan. Man hänvisar till de svaga skolformerna, till folkskolans egentliga uppgift, som icke är i n r i k t a d p å förberedelse för högre studier, samt till den omständigheten, att folkskolan måste mottaga även lärjungar med klen begåvning och därigenom hämmas i sitt arbete. I diskussionen om skolkommissionens förslag har ibland såsom en konsekvens av dess förverkligande framhållits inrättande över allt i landet av folkskolor enligt A-formen, d. v. s. skolor med en lärare för varje klass, och detta har skett även från håll, där man knappast kunnat vänta ett sådant missförstånd. En fordran i den riktning, som nu nämnts, har kommissionen för sin del helt naturligt icke kunnat framställa. Den skulle icke inom överskådlig tid kunnat genomföras och därmed icke heller skolkommissionens eget förslag, om nämligen detta verkligen blivit bundet vid ett allmänt införande av A-skolor som förutsättning. Vad kommissionen på förevarande punkt förordat är, att som inträdesfordringar till realskolan skulle uppställas det kunskapsmått, som inhämtas i en sexklassig folkskola av A-form, samma bestämmelse som redan gäller i fråga om den kommunala mellanskolan. Varken de nuvarande föreskrifterna eller de föreslagna förutsätta emellertid, att det angivna kunskapsnnåttct nödvändigt skall förvärvas i en A-skola. Olika folkDet ligger i förhållandenas natur, att folkskoleväsendet med hänsyn till den skoleformcr i v å r t i a n ( } g a v ä x lande befolkningstätheten måste gestalta sig väsentligt olika rärdeaS å de skilda orterna och att de använda skolformerna därför måste få olika värde. Folkskolans nya undervisningsplan av år 1.919 har sökt bringa reda och klarhet beträffande de skilda skolformerna. Vissa hava uppställts såsom de normala och benämnts huvudformer, de övriga, som benämnas undantagsformer, skola förekomma endast där särskilda förhållanden betinga deras tillvaro. Det för huvudformerna gemensamma är, dels att samtliga barn i dem tillförsäkras den stadgade årliga undervisningstiden, varför dessa skolor benämnas heltidsläsande, dels att undervisningen på folkskolestadiet omhänderhaves av folkskollärare eller folkskollärarinna. Till dem hör främst A-formen, vilken dock kan anordnas, endast där barnen i skolan äro så många, att de kunna fullt sysselsätta minst sex lärarkrafter. Där detta ej är fallet, får man hava en skola av B-form. B-formerna äro tre: första Bformen med tre eller fyra lärarkrafter, andra B-formen med två lärarkrafter och tredje B-formen med endast en lärarkraft. Därigenom att läraren i en skola

39 av förslå B-formen i regel använder gemensam undervisning för de klasser, han har att handleda, och meddelar skild undervisning för klasserna, blott då sådan är absolut nödvändig, kan första B-formen giva ett resultat, som i det hela ej behöver vara underlägset det, som uppnås i en Å-skola. Svårare är det med andra 13-formen, där barnen vid undervisningen i stor utsträckning måste uppdelas pa avdelningar, av vilka den ena undervisas omedelbart av läraren, under det att den andra arbetar mera på egen hand. Resultatet blir fördenskull mera ojämnt, enär blott de mera begåvade barnen förmå att på ett fullt effektivt sätt utnyttja de för självständig sysselsättning avsedda timmarna. I skolor av tredje B-formen, där barnantalet är för ringa för en uppdelning på två eller flera lärare, har man sökt underlätta arbetet på det sättet, att nybörjare intagas blott vart annat år, så att de samtidigt undervisade klasserna begränsas till tre. Undantagsformerna äro dels halvtidsläsande folkskolor (C-former), dels mindre folkskolor, där undervisningen hela skolan igenom bestrides av småskollärarinnor (D-former). En av D-formerna är heltidsläsande. Enligt vad erfarenheten giver vid handen, kan B 1-skolan i fråga om arbetsresultatet med allt skäl jämställas med A-skolan, och även B 2-skolan kan. om man särskilt tager hänsyn till de mera begåvade barnen, anses som i det närmaste likvärdig med densamma. Av statistiken inhämtas, att skolor av de nu nämnda formerna alltmer verkli- Skolform ei föregen bliva de normala, under det att undantagsformerna gå tillbaka. Till belys- nas komst. ning lämnas här en översikt, som utvisar folkskolelärjungarnas fördelning på olika skolformer under åren 1916, 1920, 1921 och 1922. A År

1916 A. Bl B2 B 3 och övriga heltidsläsande folkskolor | Undantagsformer

t

a 1

b a r n

A Bl B 2 B 3 och övriga heltidsläsande

1¶Bl B2 B 3 och övriga heltidsläsande Undantagsformer

k Bl B2 B 3 och övriga heltidsläsande Undantagsformer

Hela riket

%

238,10S

» 222,113

31.6¶Därav å landsbygden

% 15.8 39.2 0.6 44.4

243,873

86,368 214,854 3,247 243,126

704,094

547,595

256,636 251,793 4,883 191,363

36.4 35.7 0.7 27.2

99,830 246,959 4,714 190,593

18.4 45.5 0.9 35.2

Summa

704,675

542,096

. . . .

259,121 260,980 9,160 173,672

36.9 37.1 1.8 24.7

103,450 255,767 6,505 172,919

19.2 47.5 1.2 32.1

Summa

702,933

538,641

. . . .

260.707 267,718 10,575 160,692

37.2 38.3 1.5 23.0

101,677 262,259 7,737 160,012

19.1 49.3 1.5 30.1

Summa

699,692

531,685

100.0¶Summa

n

S k o l f o r m

. . . .

/ t

För £r 1916 kan man för städerna icke göra någon fördelning på olika B-former.

40 Uppgifterna avse både småskole- ocli folkskolestadiet. För åren 191'6 och 1920, då i statistiken 1900 års normalplans terminologi tillämpades, har verkställts en överföring av de enligt nämnda terminologi förekommande skolformerna till motsvarande former enligt 1919 års undervisningsplan. Den lämnade redogörelsen visar en stark utveckling av folkskoleväsendet till bättre skolformer. År 1916 undervisades inom hela riket i folkskolans huvudformer 65.4 % av barnen, i undantagsformer 34.6 %, år 1922 voro motsvarande procenttal 77 och 23, alltså på sex år en förskjutning till huvudformernas fördel med nära 12 %. Förskjutningen har helt naturligt varit starkast på landsbygden. Där utgjorde år 1916 procenttalet för huvudformer 55.6 och för undantagsformer 44.4. År 1922 hade dessa tal ändrats till 69.9 och 30.1, alltså en ökning för huvudformerna med över 14 %. Det är all anledning antaga, att en liknande utveckling skall äga rum under de närmast följande åren. Den livliga reformverksamheten inom folkskoleväsendet under det senaste decenniet och särskilt den därav följande nödvändigheten att upprätta nya reglementen för de särskilda skoldistrikten har, såsom redan antytts, medfört, att inom stora delar av landet redan nu finnas eller inom den närmaste framtiden komma att upprättas just de skolformer, som av de lokala förhållandena betingas. Inom flertalet skoldistrikt kan folkskoleväsendet därför i organisatoriskt hänseende sägas intaga en ståndpunkt, vilken motsvarar de rimliga krav, som för närvarande kunna ställas på detsamma. Visserligen finnas åtskilliga områden inom landet, där befolkningens motstånd mot ett allmänt införande av folkskolans huvudformer haft till följd, att folkskoleväsendet ännu icke nått den utveckling man kan begära, men det kan dock icke vara riktigt att på grund härav underlåta att giva folkskolan den ställning inom skolsystemet, som bör tillkomma densamma. Vad här ovan anförts giver tydligen vid handen, att vi egentligen aldrig kunna väntas komma så långt, att varje folkskola i landet skulle vara skickad att utgöra grundval för högre undervisning. Vid ett genomförande av enhetsskolan bleve det därför alltid nödvändigt, att vissa barn finge underkasta sig kompletterande studier, om de skulle från den sexklassiga folkskolan övergå till en på denna byggd realskola. Men dessa studier behövde varken bliva så omfattande eller så besvärliga, som nödvändigt är vid övergång till en högre klass i den sexklassiga realskolan. Undervisningen kunde meddelas av folkskolans lärare och behövde avse endast de lärokurser och de läroböcker, som förekomma i en välordnad folkskola. Ått skillnaden mellan vad som kan medhinnas i de olika huvudformerna särskilt av mera begåvade lärjungar icke är alltför stor, framgår 'därav, att samma läroböcker i stor utsträckning få användning i dem alla. Ben naturVid bedömande av folkskolans förmåga att förbereda sina lärjungar för övertara be- gång till högre skolor får man givetvis icke utgå ifrån att alla de barn, som med gV S av 7olic-en avgångsbetyg lämna folkskolan, därmed skulle vara skickade att inträda i en skolans tipp- på folkskolan byggd realskola, lika litet som alla sådana barn nu utan vidare gift som äro mogna att övergå till kommunal mellanskola eller, om de genomgått folkskogrundskola. \ans tredje klass, att komma in i läroverkets nuvarande första klass. Folkskolan måste ju mottaga alla barn, som anmäla sig, och hyser därför ett stort antal lärjungar, som varken kunna eller böra ägna sig åt fortsatta teoretiska studier. Det vore varken lämpligt eller önskvärt, att dessa skulle upptaga utrymmet i de högre skolorna. Ett av den ifrågasatta skolreformens huvudsyften är ju att söka underlätta ett begåvningsurval, så att de högre skolorna komma att hysa lärjungar, som verkligen äga den för studier nödiga utrustningen. Kravet på folkskolan i förevarande hänseende kan därför icke rimligen bliva annat, än att hon skall kunna för övergång till en högre teoretisk skola ordentligt förbereda dem bland sina lärjungar, som verkligen äga förutsättningar att med framgång

41 tillgodogöra sig undervisningen i en sådan skola. Dessa komma dock icke att bliva så många som de, vilka erhålla godkänt avgångsbetj^g. På grund av lärjungematerialets beskaffenhet kan man icke i folkskolan underkänna alla, som icke äro studiebegåvade. Man måste även där utgå ifrån att de underkända utgöra undantag. De nu anförda omständigheterna få helt naturligt till följd, att det blir skillnad mellan bets^gsstandarden i folkskolan å ena sidan samt i exempelvis realskolan och kommunala mellanskolan å den andra. Det bör därför icke förvåna, om en lärjunge, som i sitt avgångsbetyg från folkskolan i ett ämne fått betyget AB, i samma ämne får betyget B i kommunala mellanskolans första klass. En liknande företeelse kan för övrigt, enligt vad erfarenheten giver vid handen, iakttagas även beträffande andra läroanstalter. Så har det inträffat, att vid inträdesprövning till folkskoleseminarium, där inträdesfordringarna i förekommande ämnen i stort sett motsvara fordringarna för inträde i gymnasium, inträdessökande blivit underkänd, som med jämförelsevis goda betyg avlagt realskolexamen. Man torde icke behöva befara, att det jämförelsevis ringa antal, som en till folkskolan ansluten realskola årligen kan mottaga i sina nederklasser, icke skulle kunna fyllas med väl kvalificerade lärjungar från den breda bas, som folkskolan-bottenskolan komme att utgöra. Proportionen kan i viss mån belysas av lärjungeantalet i de olika skolorna. Läsåret 1921—1922 utgjorde antalet i samtliga folkskolor undervisade barn 705,454, antalet lärjungar i allmänna läroverk 28,588, i kommunala mellanskolor 8,012, i högre flickskolor 21,560, i enskilda mellanskolor 1,294 samt i högre goss- och samskolor 4,547. Ännu tydligare torde förhållandet framstå vid en jämförelse mellan lärjungeantalet, å ena sidan i folkskolans sjätte klass och å andra sidan i de allmänna läroverkens, flickskolornas och de högre goss- och samskolornas tredje samt de kommunala och enskilda mellanskolornas första klass. Vårterminen 1922 utgjorde lärjungeantalet i folkskolans sjätte klass 55,250 gossar och 54,995 flickor eller tillsammans 110,245. Det kan antagas, att motsvarande siffror vårterminen 1923 endast obetydligt ändrats. Höstterminen 1923 utgjorde antalet lärjungar i tredje klassen vid de allmänna läroverken, de högre flickskolorna och de högre goss- och samskolorna samt i första klassen av de kommunala mellanskolorna och de enskilda mellanskolorna sammanlagt 5,805 gossar och 4,873 flickor eller tillhopa 10,678. Det bör i förevarande sammanhang ihågkommas, att efter ett genomförande av sexklassig grundskola folkskolans lärjungeantal kan förväntas bliva ökat mscl lärjungar, som nu befolka de allmänna läroverken och privatskolornas nederklasser. Utgår man från de här ovan anförda siffrorna, skulle man kunna draga Jen slutsatsen, att, om enhetsskoleprincipen varit fullt genomförd, av de barn, som vid slutet av vårterminen 1923 befunne sig i folkskolans sjätte klass, icke ens en tiondel skulle tagits i anspråk för att rekrytera första klassen i en på den sesklassiga folkskolan byggd realskola eller flickskola. Belysande för bedömande av frågan om folkskolans bärkraft i förhållande Vissa ytttill der högre skolan böra de yttranden angående skolreformen vara, som av- r.an^m/i{. givits :rån sådant håll, där särskild kännedom om folkskolan och dess arbets- «ÄW„JL Lv resulta: bor kunna iorutsattas. kraft. Sådan förtrogenhet med folkskolan böra tydligen folkskolinspektörerna äga. Av statens folkskolinspektörer har ett betydligt övervägande antal uttalat, att folkskolan får anses fylla de krav, som dess föreslagna uppgift att tjäna som grundval för den högre skolan skulle ställa på densamma. Ett mindretal har uttalat betänkligheter i detta hänseende. Somliga av dem hava därvid huvudsakligen tagit i betraktande förefintligheten av ett större antal undantagsformer inom sina inspektionsområden. Även bland de kommunala folkskolinspektö-

42 rerna hava meningarna i den föreliggande frågan visat sig vara delade. Bland dem hava emellertid de flesta ställt sig tveksamma eller avvisande angående folkskolans kompetens att utgöra fullständig bottenskola. Särskild erfarenhet beträffande den sexklassiga folkskolans förmåga att tjäna som grundval för fortsatta teoretiska studier bör ju förväntas från de kommunala mellanskolorna, Även å detta håll äro emellertid meningarna delade. Av lärarkollegierna uttala ett övervägande antal tvekan eller tvivel angående folkskolans bärkraft, under det att ett mindretal (19 kollegier) ej synas hysa några tvivelsmål om folkskolans kompetens. Av de kommunala mellanskolornas styrelser hava jämförelsevis flera visat sig äga förtroende till folkskolan i fråga om dess förmåga att bära upp den högre skolan. Den nu lämnade redogörelsen giver vid handen, att man icke genom de avgivna yttrandena från dem, som särskilt böra tillerkännas erfarenhet i fråga om folkskolans bärkraft, kan erhålla någon bestämd vägledning på det område, varom nu är fråga. Att räkna yttrandena för och emot och därigenom liksom få fram ett omröstningsresultat kan givetvis icke komma i fråga. Därtill äro yttrandena icke tillräckligt jämförbara med varandra. Vad omdömena från de kommunala mellanskolorna angår, torde icke böra förbises, att i kommunal mellanskola understundom mottagits lärjungar från folkskolans femte, ja till och med från dess fjärde klass. Detta kan bero på att man i en sådan skola önskar ett stort lärjungeantal eller gärna vill tillmötesgå föräldrarnas önskningar att så snart som möjligt få sina barn intagna i den högre skolan. På omdömena hava väl också inverkat de svårigheter, under vilka den kommunala mellanskolan, såsom längre fram skall avhandlas, i viss mån har att arbeta och den därav härflytande önskan att få skolkursen förlängd. För övrigt är det från alla olika skolarter en känd företeelse, att lärare, som mottaga lärjungar från en annan skola eller klass, äro benägna att finna brister hos dessa och att däri se det egentliga hindret för dem själva att uppnå ett gott resultat. De gynnsamma vittnesbörden från kommunala mellanskolor, där man ej hyst betänkligheter mot folkskolans förmåga i förevarande hänseende, torde emellertid visa, att folkskolan icke i och för sig bör anses inkompetent att bära upp en högre skola, och det är att märka, att bland dessa skolor äro åtskilliga av de äldsta, vilka tydligen vunnit större stabilitet och hava mera omfattande erfarenhet att bygga på. Folkskolan Vid bedömande av folkskolans bärkraft bör särskilt tagas i betraktande,_ att för närva- folkskolan, såsom redan förut erinrats, just för närvarande befinner sig i en rande i ett ömtålig övergångstid, som måste inverka menligt på arbetet och dess resultat. °VesGe9S~ Det ä r många olika omständigheter, som göra, att folkskolan, när denna tid gått över, bör vara bättre skickad att motsvara uppgiften såsom den gemensamma grundläggande skolan. Det är icke blott i fråga om den^yttre organisationen, som folkskolan gått framåt och för närvarande liksom håller på att stabilisera sig. Detta gäller även om det inre arbetet. Det viktigaste i^ skolan är ju läraren. Den reform av folkskoleseminarierna, som för snart tio år tillbaka igångsattes, är tydligtvis ägnad att göra lärarna bättre skickade för sin uppgift. Härtill bidrager också det starka intresse för fortsatta studier, som utmärker folkskollärarkåren, och de åtgärder, som vidtagits för att tillmötesgå detta intresse. De yttre betingelserna för skolarbetet med avseende på lokaler och undervisningsmedel hava alltmer förbättrats, vilket i sin mån är ägnat att inverka gynnsamt på undervisningens resultat. I fråga om beskaffenheten av arbetet i folkskolan bör också särskild vikt fästas vid att vi sedan några år tillbaka hava en mera effektiv folkskolinspektion. Denna gör, att arbetet i folkskolan ställts under strängare tillsyn samt lärarna beretts rikligare tillfällen att erhålla råd och anvisningar angående skolarbetet. Det är att förvänta,

43 att folkskolinspektörerna, sedan den innevarande organisationsperioden gått förbi, skola få bättre tid för den viktiga uppgiften att övervaka och leda det arbete, som bedrives i skolorna. I samma riktning som den förbättrade statliga folkskolinspektionen kommer det helt visst också att verka, att anställandet av kommunala folkskolinspektörer och överlärare under senaste tiden tagit synnerligen stark fart. Ihågkommas bör också den insats för åstadkommande av ett förbättrat arbete inom folkskolan, som den nya undervisningsplanen kommer att göra. Helt naturligt har det icke kunnat undvikas, att denna undervisningsplan, som i flera avseenden ville föra in arbetet på nya vägar, blivit behäftad med vissa brister. Dessa böra tydligen avhjälpas med ledning av den erfarenhet, som vinnes. I stort sett måste det dock erkännas, att den nya undervisningsplanen är ägnad att befrämja folkskolans undervisning i fråga om både lämpligt innehållsurval och goda arbetsmetoder. Den syftar till en undervisning, som är anpassad efter barnanaturens mottaglighet och behov och som tager barnens självverksamhet i anspråk. En sådan undervisning är säkerligen också bäst ägnad att förbereda lärjungarna för fortsatta studier. Ingen kan naturligtvis förneka, att folkskolan har sina brister, men detta är något, som gäller även andra skolarter och mänskliga institutioner över huvud. Säkerligen finnes det inom folkskolans talrika lärarpersonal även sådana, vilka icke föra barnen fram till det arbetsresultat, som är möjligt och önskligt, och olägenheterna härav ökas genom klasslärarsystemet. Om man får döma efter de vittnesbörd, som folkskolinspektörerna i sina berättelser avgiva, torde det dock kunna sägas, att folkskolans lärare i allmänhet utföra ett nitiskt, intresserat och gott arbete. Och den uppryckningstid för folkskolan, vari vi otvivelaktigt för närvarande leva, ger ännu bättre löften för framtiden. Att lämna någon bindande garanti för att folkskolan just nu i alla avseenden Sammanta fullt duglig att i hela sin utsträckning tjäna som grundval för den högre fattning. skolan är givetvis icke möjligt och kan väl knappast begäras. Men om anspråken begränsas till vad som är rimligt och nödvändigt, torde det med fullt fog kunna sägas, att vår folkskola för närvarande befinner sig på en sådan ståndpunkt och i en sådan utveckling, att det icke finnes anledning att på grund av de brister, som hon i vissa avseenden företer, avstå ifrån att giva vårt skolväsen en sådan organisation, som ur samhällets synpunkt är önskvärd, även om denna organisation kommer att innebära, att den sexåriga folkskolan skall bliva den allmänna grundläggande skolan. Den uppgiften får folkskolan icke undandraga sig, och den bör hon även inom rimliga gränser kunna fylla. Att folkskolan ännu icke överallt nått den utveckling, som är önskvärd, beror i främsta rummet på att hon icke alltid från kommunernas och tidigare icke heller från statsmakternas sida fått röna den omvårdnad, som rätteligen bör tillkomma henne. Härtill har dualismen inom vårt skolväsen i sin mån bidragit. Om folkskolan på ett bättre sätt inpassas i skolsystemet och därinom erhåller en vidgad uppgift, blir det uppenbarligen samhällets plikt att så långt som möjligt undanröja de brister, som kunna stå hindrande för denna uppgifts fyllande. På så sätt kan folkskolans nya ställning framkalla önskvärda reformer, som kanske annars icke — åtminstone icke så snart — kommit till stånd. 5. Enhetsskolereformens återverkan på folkskolan. Det allra senast sagda pekar hän på det förhållandet, att den ifrågasatta skolreformen måste komma att i viss grad återverka på folkskolan. Även åt denna angelägenhet har stor uppmärksamhet ägnats i de avgivna yttrandena, och jämväl härutinnan hava stridiga uppfattningar gjort sig gällande. Å ena sidan har man ansett, att de väntade följderna för folkskolan skulle bliva över-

44 vägande skadliga, å andra sidan har man menat., att återverkan på folkskolan skulle huvudsakligen gå i gynnsam riktning. A v den förda diskussionen torde framgå, att verkningarna på folkskolan kunna bliva både nyttiga och skadliga. Det gäller därför att avgöra, vilka som kunna väntas bliva de övervägande. Befarade Bland skadliga följder har främst framhållits, att den ifrågasatta reformen , m^n}l9a skulle komma att verka förryckande på folkskolans arbete. Den högre skolan skulle, menar man, komma att utöva ett menligt tryck på folkskolan, och denna Fo 1 ( a de / 7 * ° komme därför att ställa som sin egentliga uppgift att till inträdesprövning uppgift, förbereda det fåtal, som hade för avsikt att gå över till den högre skolan, och detta skulle medföra, att undervisningen komme att sjunka ned till mekaniskt plugg och icke avpassades efter de övriga lärjungarnas behov. På detta sätt skulle folkskolan förfela sin huvuduppgift att meddela allmänt medborgerlig bildning åt det stora flertal, som med genomgången av folkskolan avslutar sina egentliga skolstudier. Folkskolan skulle, säger man vidare, mista det lugn och den ro, som hon så väl behöver, särskilt under innevarande nydaningstid. Och om hon ej visade sig vuxen den nya uppgiften, skulle hennes anseende sjunka. Ingen torde väl kunna förneka, att en fara i nämnda hänseenden kan föreligga. Men denna fara får ej överskattas. Från håll, där erfarenhet på området finnes, har vittnats, att talet om det olidliga trycket är betydligt överdrivet. Så framhålles det från samhällen, där kommunala mellanskolor finnas, att man där icke märkt, att folkskolan lidit av något obehörigt tryck eller att hennes arbete blivit ensidigt och mekaniserat. Särskilt värdefullt är, vad som härutinnan säges från Malmö, där man ju har den längsta och mest omfattande erfarenheten av en på folkskolans sjätte klass byggd skola med realskolexamen. Den kommunala folkskolinspektören i sagda stad, vilken dock icke anslutit sig till tanken på den sexklassiga folkskolan som grundskola, betygar, att man icke där försport ett otillbörligt tryck på folkskolan. För övrigt torde man kunna förvänta, att skolornas ledning skall tillse, att arbetet så bedrives, att icke blott för några utan för samtliga barn undervisningsbehovet tillgodoses så likformigt som möjligt och att icke något ämne otillbörligt åsidosattes. Det må ock här erinras om att folkskolan numera i allmänhet får räkna med att dess lärjungar övergå till annan läroanstalt. Folkskolan är grundval för fortsättningsskolan och genom denna för lärlingsskolan. På folkskolan bygga också de högre folkskolorna, för närvarande uppgående till 65. Det kan väl sägas, att för inträde i de nu nämnda skolorna ej ställas samma fordringar som för inträde i en realskola, men det är givet, att även i dessa vissa anspråk måste ställas på lärjungarna, för att de skola med verkligt utbyte kunna deltaga i ungdomsskolans undervisning. Fullt jämförliga bliva däremot kraven på de lärjungar, som övergå till de allt talrikare och för närvarande till 77 uppgående kommunala mellanskolorna. Farhågor för att folkskolan skulle utsättas för otillbörligt tryck och dess egentliga uppgift äventyras hava dock icke fått utgöra hinder för beslut om anordnande av sådana överbyggnader och för deras inrättande i allt större antal. Det må ock erinras, att vissa kommunala folkskolinspektörer, som uttalat farhågor för den ifrågasatta skolreformens skadliga återverkningar på folkskolan, dock envar i sin stad såsom ledare av folkskoleväsendet verkat för att ovanpå folkskolan kommit till stånd ett omfattande system av överbyggnader, bland dem också kommunala mellanskolor eller motsvarigheter till dem. Krav på om- Otvivelaktigt skulle faran för folkskolan bliva verklig, om man tillmötesgindaning av ge de krav, som framkommit, att en omorganisation av folkskolan borde företafolkskolan. g a s m e j särskild hänsyn till dess uppgift som bottenskola för den högre undervisningen, vare sig man nu tänkt sig en allmän omläggning av lärokurserna eller en fördelning av lärjungarna på olika linjer efter olika begåvning. Den sist-

45 nämnda anordningen skulle ju införa dualism och parallellsystem i själva folkskolan. Visserligen är det angeläget, att för de barn, som på grund av psykisk efterblrvenliet icke kunna tillgodogöra sig folkskolans normala undervisning, anordnas särskild för dem lämpad undervisning antingen i hjälpklasser eller pa annat sätt, och det är livligt att hoppas, att åtgärder i detta hänseende bliva ännu allmännare än vad för närvarande är fallet. Men en sådan reform är erforderlig, oavsett folkskolans ställning som bottenskola. Vad folkskolans lärokurser beträffar, har redan i det föregående erinrats om att dessa, nyligen blivit fastställda genom den år 1919 utfärdade nya undervisningspknen för folkskolan. Osökt uppställer sig då den frågan, om kursplanerna blivit uppgjorda med direkt hänsyn till folkskolans väntade framtida uppgift att i heja sm utsträckning tjäna som grundval för den högre skolan. Något sådant har icke skett. Såsom redan antytts i det föregående, har man strävat efter att i de olika ämnena utvälja sådant kunskapsstoff, som, på samma gång det är av verkligt kunskapsvärde och kan befrämja barnens utveckling, är avpassat efter deras mottaglighet och behov. I fråga om arbetsmetoder har eftersträvats, att undervisningen måtte bliva åskådlig och därför så långt som möjligt utgå från barnens egna iakttagelser, att den i vidsträckt grad borde taga barnens självverksamhet i anspråk ävensom att vid densamma borde iakttagas nödig koncentration, så att, i den mån så lämpligen kan ske, olika ämnen och olika partier mom ett ämne förbindas med varandra. Att med hänsyn till kommande studier lägga in i folkskolans lärokurser sådant innehåll, som ligger ovanför barnastadiets ståndpunkt, eller att i folkskolan låta det mekaniska minnesplugget bliva dominerande torde icke böra ifrågakomma. Det synes sålunda icke vara tillrådligt, att i folkskolan skulle bedrivas ett ensidigt grammatikstudium enbart i syfte att förbereda eventuella studier i främmande språk. Detta hindrar icke,o att folkskolan bör meddela grammatiska kunskaper angående modersmålet, något som också förordas i den nya undervisningsplanen. Det egentliga grammatikstudiet är visserligen förlagt till de högsta klasserna men det förberedes redan från andra klassen genom språkiakttagelser och skrivövningar med grammatrskt syfte. Att på sådant sätt en i både rationellt och kulturellt hänseende så viktig sak som modersmålets byggnad göres till föremål för iakttagelser och kunskap även i folkskolan, är givetvis i och för sig av synnerligen stor betydelse. • ^&t k MI ( l cks '° l i u v ä n t s ' a t t undervisningsplanens strävan att knyta undervisningen till barnens närmaste omgivning, vilken bland annat fått uttryck däri, att tor de iorsta skolåren införts ett ämne benämnt hembygdsundervisning skulle för folkskolan göra det svårare att tjänstgöra som bottenskola. Man synes mena att moder§mål§undervisiiingen fått stå tillbaka för nämnda ämne. Så är emellertid icke fallet. Modersmålsundervisningen har genom den nya undervisningsplanen blivit bättre tillgodosedd än förut. Hembygdsundervisningen bygger på barnens egna iakttagelser och vill även i övrigt taga deras självverksamhet i anspråk, och därför torde även detta ämne vara väl ägnat att förbereda för fortsatta studier._ Det ligger i sakens natur, att folkskolans undervisning från början måste inriktas på att barnen erhålla verkliga kunskaper och att dessa, sedan barnen förvärvat tillräcklig läsförmåga, till största delen måste inhämtas med tillhjälp av lämpliga läroböcker. Det är klart, att den nya undervisningsplanen velat i främsta rummet tillgodose detta syfte, och det är väl dess strävanden harutmuan, som givit anledning till invändningen, att den upptagit alltför omfattande kunskapsinnehåll för folkskolans stadium. Såsom förut framhållits, bör folkskolans nya undervisningsplan givetvis, sedan mera stadgad erfarenhet om densamma vunnits, underkastas erforderlig revision. Därvid bör oskså, i den mån sådant med beaktande av folkskolans egentliga uppgift kan sse, tillbörlig hänsyn tagas till den ställning, folkskolan

46 kan hava erhållit som grundskola. Men att omlägga lärokurser och arbetssätt, med huvudsaklig hänsyn till det fåtal lärjungar, som kan väntas övergå till högre skolor för teoretisk undervisning, torde knappast på allvar kunna sattas i fråga. . . „.. . , „ Faror för folk- I åtskilliga uttalanden med anledning av skolkommissionens iorslag har iramskolans sjunde k o m m l t den farhågan, att den nya ordningen för läroverkets anknytning till klass folkskolan skulle visa sig ödesdiger för folkskolans sjunde klass. Om folkskolans sjätte klass komme att betraktas såsom folkskolans egentliga slutpunkt, skulle den sjunde klassen, där den finnes, komma att liksom hänga i luften, och dess uppkomst å andra platser skulle motverkas. . Det måste erkännas, att det här visst icke är fråga om någon oviktig synpunkt. Folkskolans utveckling i vårt land till sjuårig är ett eftersträvansvärt mål. Att barnens avgång från folkskolan hos oss är förlagd så tidigt som i 13-årsåldern är varken ur undervisnings- eller uppfostringssynpunkt lyckligt, helst som i de flesta andra kulturländer, såsom Norge, Danmark, Tyskland och'England, motsvarande ålder är 14 år. Det måste därför hälsas) med stor tillfredsställelse, att under de senare åren åtskilliga skoldistrikt låtit sm folkskola omfatta sju obligatoriska klasser. Folkskolans utökning med en sjunde klass är emellertid, såsom redan i det föregående angivits, ingalunda vanlig, och någon starkare tillväxt på området torde näppeligen vara att förvänta. Hämmande på utvecklingen synes i främsta rummet den obligatoriska fortsättningsskolans införande komma att verka. Därigenom tillkomma ju ytterligare två obligatoriska, skolår utöver folkskolan, och det är lätt förklarligt, att man ej i allmänhet är benägen att på en gång låta den obligatoriska skoltiden utsträckas ända fram till 16-årsåldern. Dessutom har man från vissa hall också menat, att fortsättningsskolan borde kunna utgöra ersättning för det sjunde skolåret. Har man vid sidan av denna velat hava ytterligare en överbyggnad på folkskolan, har man ej sällan i stället för en obligatorisk sjunde klass inrättat en folkskolans högre avdelning, helst som denna senare får kompensera fortsä.ttningsskolan. Att man för närvarande icke är synnerligen hågad att utbygga folkskolan med en sjunde klass visas därav, att i de talrika skolreglementen, som under senaste tiden vunnit stadsfästelse, nästan alltid stadgas att folkskolan skall omfatta sex årsklasser, och att det blott är i undantagsfall, som i ett reglemente bestämmes, att folkskolan skall vara sjuklassig. Det anförda torde visa, att frågan om folkskolans sjunde klass icke kan tillmätas alltför stor betydelse vid bedömandet av den här föreliggande 1 rågan. Detta hindrar dock icke, att man bör vara angelägen om att de sjunde klasser, som redan finnas, måtte bibehållas och verka för att nya sådana komma till stånd. Bästa medlet härför torde vara, att den sjunde klassen i större utsträckning än nu är fallet göres till en mera fristående avslutningsklass. Detta^later sig visserligen knappast genomföra utom vid A-skolor, men det är också där mest av nöden. Redan nu har sjunde klassen i flera städer och å andra större orter erhållit en viss inriktning på praktiska uppgifter. En sådan anordning bor ytterligare uppmuntras och därför sådana ändringar i författningarna företagas, att de lokala skolmyndigheterna erhålla större frihet i fråga om uppgörande av timplan och kursplan för en sjunde klass. Förändring i detta hänseende ,ir for övrigt påkallad även med hänsyn till fortsättningsskolan. Det kan härvid icke bliva fråga om att i sjunde klassen införa något slag av yrkesundervisning, utan folkskolan bör alltid fasthålla vid sin egentliga uppgift att meddela insikter och färdigheter i de allmänna grundläggande ämnena. Tryck på folk- Om det befaras, att den sexklassiga folkskolan skulle, om den bleve gjord till skolan genom bottenskola för den högre undervisningen, bliva utsatt för ett menligt tryck, 1ig" f ^ Ä r ger ju den frågan nära till hands, om icke jämväl införande av en fyrklassug grundskola, grundskola skulle kunna medföra faror i detta hänseende. Även pa denna

måste ställas det anspråket, att hon skall meddela sina lärjungar ett visst mått av kunskaper och färdigheter, som skulle fordras för inträde i realskolan. Detta matt måste visserligen på grund av den kortare tiden bliva mindre än det som kunde fordras av den sexklassiga folkskolan, men det måste dock motsvara just vad man rätteligen borde kunna medhinna till och med den klass ifrån vilken övergången skulle ske. En blick på den för folkskolans fjärde klass gällande kursfördelningen visar, att det bleve fråga om kunskaper i alla folkskolans olika ämnen. Om ett tryck från den högre skolan på den lägre ar att förvänta, finnes det ingen anledning att tro, att det skulle utebliva, om den högre skolan skulle bygga, på folkskolans fjärde klass. Och trycket bleve i detta fall egentligen farligare, därigenom att det komme att drabba ett stadium i barndomsskolan, där det ej är lämpligt att lägga för stor vikt vid meddelande av kunskaper av den art, att de kunna fastställas genom förhör vid! ett prov Överstyrelsen kommer att i det följande närmare behandla frågan om den fyrklassiga grundskolan. Det har emellertid förutspåtts även gynnsamma följder för folkskolan, om Gynnsamma hon i sin helhet bleve som bottenskola inordnad i skolsystemet. Det har fram- återverkninhållits, att hon därigenom skulle vinna det organiska samband med det högre g a r gåi folh~ skolvasendet, som hon för närvarande i så stor utsträckning saknar Hennes •• anseende skulle höjas, om hon verkligen finge bliva den för alla gemensamma Ä k S J T barndomsskolan. Visserligen gäller det med de ändrade rösträttsförhållandena icke längre, att de samhällsmedlemmar, vilka företrädesvis anlita folkskolan i or sina barns undervisning och därför hava ett personligt intresse av hennes ståndpunkt och utveckling, icke hava något att bestämma i fråga om kommunens och därmed även folkskolans angelägenheter. De äro numera i tillfälle att på ett verksamt sätt tillvarataga, sina intressen härutinnan. Men det har dock, såsom också betonats i den förda diskussionen om skolreformen, sin stora betydelse, att folkskolan får mottaga jämväl barn till de mera bildade samhällsmedlemmarna, så att även dessa, som helt naturligt ofta bliva, de ledande bliva personligt intresserade av att verka för hennes bästa. I stort sett torde det nog kunna sägas, att folkskolan, om hon verkligen bleve den allmänna grundskolan och sålunda en folkskola i verklig mening, därigenom också skulle erhålla bättre omvårdnad av samhället. Den pågående utvecklingen på folkskolans område skulle främjas och påskyndas. Man skulle finna det angeläget att giva henne en sa ändamålsenlig organisation och en så god utrustning som möjligt. Bland annat kunde man också förvänta kraftigare åtgärder för beredande av särskild andervisning åt intellektuellt eller moraliskt undermåliga barn Även från en annan synpunkt skulle folkskolans fullständigare inordnande i Återverkan pä skolsystemet kunna komma att utöva ett hälsosamt inflytande. Det skulle lärarnas arbete nämligen också kunna bidraga till att framkalla en starkare samhörighetskänsla ' mellan dem, som arbeta inom de olika skolarterna. Medvetandet om plikten att torbereda lärjungarna jämväl för fortsatta teoretiska studier skulle hos folkskolans lärare skärpa känslan av ansvar för barnens framtid och egga dem att pa bastå sätt fylla den uppgift, som förvisso också är folkskolans, nämligen att giva barnen fasta och bestämda kunskaper samt goda färdigheter. Den uppgiften strider ej mot den förut betonade, att folkskolan skall vara en barndomsskola och en skol a> för allmänt medborgerlig bildning. Tvärtom kan folkskolan ej ratt motsvara sm uppgift, i dessa hänseenden, om hon icke ställer som sin huvuduppgift att bibringa barnen kunskaper och färdigheter. Kritik som är rättvis och objektiv och som har till syfte att förbättra, kan ej skada folkskolan Dennas isolering har nog på sina håll kunnat fresta till liknöjdhet och slapphet Darfor kan ett visst tryck uppifrån ej behöva utöva ett menligt inflytande på folkskolan utan i stället lända till uppryckning och förbättring.

48 Enhetsskole- Då i diskussionen om skolkommissionens förslag frågan om den föreslagna reformens reformens betydelse för folkskolans lärarkår även berörts och på sina håll till h fy?elsef'6r och med erhållit en framskjuten plats i den argumentering, som förts emot de lärare118 ifrågasatta förändringarna, torde det vara lämpligt att i detta sammanhang^ med några ord belysa denna sak, även om den ligger något vid sidan av huvudfrågan. Det har icke saknats försök att beteckna förslaget om att folkskolan i^ sin helhet borde utgöra bottenskola såsom närmast en folkskollärarnas kårfråga. En anledning till att ett dylikt påstående framkommit har väl varit den stora enhällighet, varmed folkskolans lärare anslutit sig till det gamla demokratiska programmet folkskolan som bottenskola. Om påståendet, att en dylik anslutning skulle hava sin djupaste grund i ett rent kårintresse, skall hava någon mening, så vill man väl därmed säga, att bottenskolereformen skulle tillföra folkskolans lärare såsom kår så stora personliga fördelar, att detta förklarar den enstämmighet, varmed folkskolans lärare sedan lång tid tillbaka omfattat bottenskoleidén och i sin mån arbetat för dess förverkligande. Anmärkningsvärt nog synes emellertid intet försök ha gjorts att visa, vari dessa förmenta personliga fördelar skulle bestå. Detta sammanhänger säkerligen därmed, att det är svårt att i verkligheten upptäcka några sådana. Snarare torde det vara uppenbart, att folkskolans lärare vid ett fullt förverkligande av programmet folkskolan som bottenskola finge bereda sig på åtskilliga mindre angenäma erfarenheter. Man gör sig säkerligen icke skyldig till någon överdriven misstänksamhet, om man antager, att läroverkens lärare, därest de skulle verka inom en skolorganisation, som tillkommit mot deras önskningar, komme att kritiskt granska denna organisation och dess olika detaljer samt därvid med särskild uppmärksamhet rikta sig mot det mest omstridda i reformen, den sexklassiga bottenskolan, och med skärpa framhålla dennas eventuella brister. Att granskningen därvid framför allt komme att gälla det arbete, som utföres av folkskolans lärare, är självklart, och folkskolans lärare kunna därför förbereda sig på en sträng kritik, därest de barn, som komma till den högre skolan, icke anses motsvara de anspråk, som de mlottagande lärarna uppställa. Då det talas om personliga fördelar för folkskolans lärare, föres tanken närmast på sådana av ekonomisk innebörd. Ingen har dock på allvar kunnat påstå, att reformen skulle komma att tillskynda folkskollärarkåren några ökade avlöningsförmåner. Ej heller skulle den medföra några ökade befordrmgsmöjligheter för folkskolans lärare. En annan sak är, om folkskolans lärarkår i likhet med andra medborgare, vilka från allmänt medborgerliga och sociala synpunkter önska en ny skolordning med den sexklassiga folkskolan som grundskola, kunna hysa den meningen, att folkskolan själv därigenom, såsom ovan blivit framhållet, kommer ur sin hittillsvarande mera avskilda ställning samt får större anseende och tillvinner .sig det allmännas omvårdnad i allt högre grad. En sådan uppfattning och strävan hos folkskollärarkåren är fullt berättigad och icke grundad på några förhoppningar om rena kårfördelar. Att Sveriges folkskollärarkår i stort sett med sådan enhällighet omfattat bottenskoleprogrammet, är i själva verket icke något överraskande. Detta sakförhållande är tvärtom både naturligt och lättförklarligt. Det sammanhänger helt visst därmed, att folkskolans lärare på grund av sin uppgift och ställning i samhället på ett helt annat sätt än andra lärare komma i beröring med de bredare lagren av vårt folk och mer äm de flesta få en ingående kännedom om folkets barn. De kunna därför i regel med verklig sakkännedom yttra sig om de samhällsreformer — och dit höra i viss mån även skolreformer — som äro påkallade för folkets bredare lager. Dessa synpunkter ha också med styrka framhållits i det yttrande i den nu föreliggande skolfrågan, som å Sveriges allmänna folkskollärarförenings vägnar avgivits av denna förenings centralstyrelse.

49 6.

Stöd för bottenskoleprogrammet i den historiska utvecklingen.

Tanken på den sexklassiga folkskolan som bottenskola för den W r e skol™ har givetvis ett starkt stöd i den omständigheten, att dennatanke redan delvE genom statsmakternas beslut blivit förverkligad/ ävensom i deferkännande av densamma, som framkommit i auktoritativa uttalanden inom riksdagen V £ serhgen skall varje övervägande i viktiga samhällsangelägenheter ske på objektiva och sakliga grunder och icke bygga på förutfattade meningar elfer -ivna direktiv. Detta galler också skolfrågorna. Men å andra sidan torde det* icke kunna förnekas att ett program, som i så hög grad erhållit stöd i den historiska utvecklingen och vunnit erkännande från den i sista hand beslutande instansen därigenom erhållit särskild styrka. Såsom redan i det föregående omnämnt '

fätillst Ä p l T l V v f Ung^\r

Sedan g J r d e s för a t t m i n d

°

i

--Sen

id till stand med folkskolan parallel a statsunderstödda skolor blivit genom beslut av riksdagen ar 1909 tillbakavisade, och senare försök i samma riktaimr hava icke vunnit framgång. I stället hava ifrågavarande samhällen hänvisatf ill att tillgodose behovet av skolbildning utöver folkskolans mått av realskolans omfång genom överbyggnader ovanpå den sexklassiga folkskolan nämligen genom inrättande av kommunala mellanskolor. Av skäl som i det W gående angivits, hava kommunala mellanskolor uppstått även i större städer" I or övrigt den utförliga, framställning på fö reväran de område 1 1 1 1 8 8hanvisas 1 0 1 1 6 1 1till fl amlagt m 0 t Vilken ö v 6

rÄ"

'

'

a ketKs0SrTutbrel11 r Ho s m ng

^ ^ ^ n icke hTnlgoTenn :

1 nder d 3 ? 1 o o&' 0 / t o n å r d e n f u n n i t s tiH f å t t en ^

D

™ *""""

i 1 o QQJ i.. - mellann tterminen 1923 funnos 77 sådana skolor med sam- nala s kolan och manlagt 9,336 lärjungar, flickor. Höstterminen , 6 6 därav Ch 4,570 alet gossar aoch r 4,766 därav e r to

ÄfficK^ÄlS

° l^

^r*

/'¥

3 84Tgos s aTocS

.mrKlT^'rA *

^lans klasser 3-6. Detta Intal utgjorde 13 944

5 it IQlS AT L l 8 V O r ° s k o l o r n a till antalet 47 och lärjungarna 4,242 ai 1913 skolorna 24, lärjungarna 1,748. I vilken stor utsträckning kommunala melanskolan for närvarande fyller uppgiften att meddela underVisnTng med realskolexamen som mål framstår än tydligare, om man gör en j ä m f X e Sed larjungeantalet pa motsvarande stadium i de allmänna läroverken Hytter minen 1923 utgjorde i de 77 allmänna läroverken sammanlagda antaletlåriun gar pa realskolestadiet reals 22 012. För att få full motsvarighet bör tydlf^n blott

alltså blott 4,608 flera ån i klasserna 1 - 4 av de kommunala mellanskolorna. lansÄnf^ f f t l l l V ä X t ° ^ d e n . s t a r k a ut br C dnin ö -, gom de kommunala melZ ä C ) , 7 ^ U P p v i s a ' , t a a p å , S l t t S ä t t f ö r a t t d e ^ a skolor motsvarat sin e Ä i ? ^ iv&Tlt & l e t ' S^l\e d e v ä l näppeligen nått en så snabb mit ?Sn K ?~%\m8' , ? l a ^ o m å l s k u l l e väl också med styrka framkomvTsnW™H^nens föräldrar, från dem, msom i sin tjänst eller för fortsatt underJUn r fr n de 12Zf?dtani ^ ! ^ T U n a i a mellanskolorna, samt från dem, som haft sig tillsynen over dessa skolor anförtrodd. Några dylika kla-omå hava atminstone icke mera offentligt gjort sig gällande före den tidpunkt då det nya forslaget till skolorganisation framkom. Att de kommunala mellan Gtt g 0 t t a m e n S r e S U l t a t d ä r fefe ' anfört. J ° m V i t tIn asamma oförtydbaTden ntf örocksT fga betygsstatistik, som skolkommissionen riktning tala nS bud Vid lkommunala — T ' mellanskolorna, T I T * * ^ ° T ^lärare f t y r e l S evid ° m allmänna r eläroverken a l s k X a m i n Ia dessa de i regel de

aS ZZr^f\*m°Tt 4—241336.

Tda {tllferSte

t i d i det h e l a ta et

^

enstämS

^

;>0 Granskning I samband med diskussionen om skolkommissionens förslag hava emellertid av kritiken s ] - a r p a anmärkningar mot den kommunala mellanskolan framkommit. Det har ZLaTamei sagts, att arbetet blir alltför forcerat och därför förorsakar överansträngning, lalskolan. att det uppfostrande momentet får stå tillbaka, att undervisningen måste lägga för stor vikt på det rena kunskapsförvärvet och därför blir mekanisk och pa det hela taget i pedagogiskt hänseende mindre tillfredsställande, att särskilt språkundervisningen erhåller för knapp tid och fördenskull ej kan giva grundliga insikter och färdigheter utan mera får syssla med de grammatiska och i allmänhet med de mera formella momenten. _ Det är givet, att den kommunala mellanskolan har sina brister, och det kan nog icke förnekas, att de här ovan anförda anmärkningarna, åtminstone i viss utsträckning äro befogade. Men brister vidlåda i större eller mindre grad alla skolor. Det kan emellertid icke vara riktigt att för bristernas skull underkanna det förtjänstfulla arbete, som inom ifrågavarande skolart utföres, eller de goda resultat, som den onekligen har att uppvisa. Det verkar ej fullt övertygande, att kritiken nu så plötsligt framförts med sådan iver. För övrigt bero bristerna säkerligen till väsentlig del på vissa ogynnsamma förhållanden, som i ej ringa grad torde kunna undanröjas. . Beroende av Som kommunal anstalt har skolan ställts i ett starkt beroende av ortsbeloikortsbefolk- n i n g e n ]3 e tta har visserligen medfört ett livligt lokalt intresse för skolan men har ninge11, jämväl kunnat få till följd, att inträdesfordringarnä och flyttningsbestämmelserna icke alltid tillbörligen upprätthållits. Därtill har också bidragit, att vissa skolor för sin ekonomi, ja för sin existens, äro beroende av sitt lärjungeantal. _ ; Lärarrekrvte- Ej heller kan det sägas, att kommunala mellanskolans lär ar fråga blivit i alla ringen: avseenden lyckligt löst. Dess lärarkår har ej erhållit den rekrytering man ursprungligen väntat. Vid den kommunala mellanskolans tillkomst tänkte man sig att dess lärare huvudsakligen skulle komma a.tt utgöras av adjunktskompetenta lärare, särskilt dugliga och erfarna folkskollärare och folkskollärarinnor med erforderliga fortsatta studier samt lärarinnor med examen trän högre lärarinneseminarium. Vid kommunala mellanskolan har emellertid i stor utsträckning anställts lärare, som idkat mer eller mindre fullständiga studier vid universitet men som icke erhållit någon pedagogisk utbildning. I den man dessa lärare på grund av studier vid sidan om. lärargärningen vunnit adjunktskompetens, hava de dessutom i stor utsträckning övergått till de allmänna läroverken. Det är visserligen sant, att den bristande lärarutbildningen får ersättas av den erfarenhet, som vinnes under tjänstgöringen. Men det är tydligt, att skolorna komma att lida av nämnda förhållande, så länge lärarna ännu äro oerfarna. Verklig yrkesutbildning har ej minst inom lärarkallet stor betydelse och det måste sålunda alltid vara en brist, om en lärare ej erhållit den psykologiska orientering, som ett rätt handhavande av lärarverksamheten förutsätter, ej tätt kännedom om de insikter och erfarenheter angående riktiga uppfostrnigs- och undervisningsmetoder, som under tidernas lopp vunnits, och ej beretts den skolning för lärarkallet, som väl handledda övningslektioner äro ägnade att giva. Om de kommunala mellanskolornas undervisning i pedagogiskt hänseende icke varit i allo tillfredsställande, torde det nog vara befogat att i ej ringa man tillskriva detta den omständigheten, att undervisningen till så väsentlig del i att bestridas av unga lärare utan egentlig pedagogisk utbildning. Det är uppenbart, att denna olägenhet bör kunna övervinnas, i den mån lärarna erhålla större erfarenhet och bättre tillgång på pedagogiskt utbildade lärare kan åstadkommas Saknad av En annan olägenhet för den kommunala mellanskolan är, att dess verksamhet allmän under- egentligen aldrig erhållit en självständig organisation. Då skolans uppgitt var visningsplan &^ \fesom realskolan bibringa det mått av kunskaper, som vitsordas genom °lfaoKr S a realskolexamen, kommo hennes lärokurser och arbetssätt helt naturligt att sa nära som möjligt ansluta sig till vad som i dessa hänseenden tillämpades i real-

Dl

S S ? M : \ ! e d a n | r a n . b o . r ^ för det fåtal skolor, som då funnos, utarbeta en särskild allman undervisnmgsplan med erforderlig fullständighet kunde ju ej garna komma i fråga. Skolorna fingo därför skaffa sig sina individuella undervisningsplaner och dessa utarbetades av lätt insedda skäl i så nära anslut£ * ? X - r S ^ A 6 V S k ° l a n i ?llmM?& ^dervisningsplan. Därvid kom dock icke alltid att i tillbörlig grad tagas hänsyn till att kommunala mellanskolan har en helt annan utgångspunkt än realskolan, i det att den förra bygger på a v \ X Z ^ 6 ^ . t r \ f o l k s k o l e k l a s s e r . Det är självfallet, att vid bestämmande av lärokurserna for kommunala mellanskolan stor hänsyn bör tagas till vad som inhämtats i folkskolans tre högsta klasser, och att dessa lärokurser i väsentliga avseenden bora fa en annan läggning än realskolans. Att härutinnan komma till en ändamålsenlig avfattning av lärokurserna är ingalunda lätt och f ™ W " 1 f l l c k + e + f 1 °. r v a n 1 a ' om man ej i de enskilda skolorna lyckats på ett tillfredsställande satt lösa denna uppgift. Härtill har också bidragit, att några allmänna anvisningar angående lämpligt innehållsurval och arbetssätt i en läroanstalt av kommunala mellanskolans karaktär icke funnits att tillgå « v W ar-Griew *-.n T n a ^ o m s t a n d i g h e t , som i kanske ännu högre' grad försvarat möjligheten for den kommunala mellanskolan att anpassa sin undervåning efter lärjungarnas föregående kunskaper och efter deras åldersstad um nämligen den bristande tillgången på för denna skolart särskilt lämpade W böcker En undervisnmgsplan kan blott i största allmänhet angiva det pen sum som 1 skolan ska 1 genomgås. Vad detta i detalj skall omfatta, avgöres f sta S genom de använda läroböckerna. Några särskilt för kommunala mellanskolans behov tillkomna läroböcker finnas emellertid i regel icke. utan man m a t e S anhta de läroböcker, som utarbetats för realskolan. Beträffande å t s k H W äm

s t e 1 2 5 f f S d ^ f t ^ * T ^ ^ best/md därav' " f t :

sex klasser att lordela lärostoffet pa, och deras framställningssätt måste i stor utsträckning avpassas efter det rena barnstadiets behov och ha-därför e i k u n nat erhalk den läggmug och koncentration, som lämpa sig för ett; högre å l d e r stadium Sagda förhållandetidSÖdande måste i hög 1 gradattbidraga S å a n t till SOmatt göra kommunaL i ^ s k o l a n , kommer att ånyo genomgås på ett onödigt omständligt sätt Fastan kommunala me lanskolan skall föra fram till samma mål som realskolan, ar därmed icke givet, att man i den förra skall i detalj genomgl alldeles samma laroinnehall som den senare. E n sådan överensstämmeL^förefinne val icke ens mellan tva olika statsrealskolor. Vad som kan begäras är att kom munala mellanskolan meddelar ett bildningsmått, som är fulft likvärdigt n i a realskolans. I detaljerna måste särskild hänsyn tagas till de knnsklner l » r £ « garna förvärvat i folkskolan och till den åldersståndpunkt v a r p H > b e f n n a C " Sker detta och kommunala mellanskolan till följd därav erhåller för henn^nv' passade lärokurser och läroböcker, torde också ' f a r a , f ö - W r i n g av M U S och for överansträngning i väsentlig grad minskas

Äh&Z2ST^

°' ^

i '

-da^ bXndla :

ka I a t t ^ l r . v J t v w 1 f J . ä m i ? a n d e 0 S p i å k ^ ^ > torde väl ej kunna forne- Språkfrågan. I l fflgter m a n eföreligga På grund av det mindre antal år. som skolan mellertl vuliits rfZ \ ? a t t hänvisa till de goda resultat, som dock vunnits. Givetvis kan samma mått inhämtas på kortare tid då l ä r i u n ^ r n a hava en mera omfattande språklig kunskap att bygga på och hava^ den ftörre munala mellanskolorna kunna giva gott kunskapsresultat även i f r a m m e språk vitsordas bland annat av de erkännsamma uttalanden a n a n d e k u T k ™ nivån i mel anskolornas realskolexamen, som avgivits av S Dm ombud vid examen tjänstgörande lärare i främmande språk vid a l ^ r W e i k U lsk lan Wir larariraga ordnas pa ett tillfredsställande sätt och hon får för sig särskilt

l i ä Ä S nT eÄr,^T r °

^ a t s Ä Z hennes

52 avpassade lärokurser och läroböcker, torde därmed hennes nuvarande brister kunna i väsentlig mån undanröjas. Även om de anmärkningar, som framställts, må äga ett visst berättigande med hänsyn till de nuvarande förhållandena, synas de icke därför böra tillmätas en sådan betydelse, att de skulle utgöra ett avgörande hinder för att den högre skolan får bygga på sexklassig folkskola. Den i det föregående lämnade framställningen pekar uppenbarligen hän på den sexklassiga folkskolan som bottenskola för den högre undervisningen. Denna anordning är den enda, som verkligen motsvarar principen om en för alla samhällsklassers barn gemensam grundläggande barndomsskola. För densamma talar också önskemålet, att utgångspunkten för de teoretiska och de praktiska bildningslinjerna bliver densamma, ävensom andra samhälleliga och praktiska synpunkter. Den överensstämmer även bäst med den historiska utvecklingen på det skolorganisatoriska området. 7. Invändningar mot enhetsskoleprogrammet. Studietidens De betänkligheter, som rests mot ett allmänt genomförande av den sexklassiga förlängning, bottenskolan, hava liksom koncentrerat sig i en enda punkt, nämligen den befarade förlängningen av studietiden. Vid meningsutbytet om detta omfattande och invecklade skolspörsmal har problemet ofta förenklats på det sättet, att det hela nästan gjorts till en fråga uteslutande om studietidens längd. Så har det av somliga sagts, att vilka förtjänster skolkommissionens förslag än kunde hava, det hela dock fölle på utsikterna till en förlängd studietid, och andra hava förklarat, att de väl ansluta sig till kommissionens förslag men endast under förutsättning, att någon förlängning av studietiden icke kommer i fråga, vilket ju gör anslutningen väl mycket illusorisk. Att så låta en enda synpunkt, huru viktig denna än i och för sig må vara, bliva helt och hållet avgörande synes dock vara att alltför mycket förenkla problemställningen. Vid bedömandet av spörsmålet om en ändamålsenlig skolorganisation finnas förvisso även andra viktiga synpunkter att taga i betraktande. Under diskussionen om studietidens förlängning har det ofta sett ut, som om man velat påstå, att ett genomförande av den sexklassiga bottenskolan skulle medföra en allmän förlängning av studietiden med ett år i jämförelse med nuvarande förhållanden. Till detta resultat kommer man visserligen, om man jämför anordningen treårig bottenskola och nioklassig överskola eller fyraårig bottenskola och åttaårig överskola med den av kommissionen föreslagna: sexårig bottenskola och sjuårig överskola. Men en dylik jämförelse har dock blott rent teoretisk karaktär. Kommissionens påstående, att för stora grupper redan nu skolkursen fram till studentexamen omfattar tretton år torde icke kunna jävas. Så är det i allmänhet för dem, som komma från flickskolorna eller från de kommunala mellanskolorna och vissa enskilda skolor. Detta förhållande synes icke förut hava betraktats såsom någon så stor olägenhet^ och några allvarliga anmärkningar däremot hava icke under den föregående tiden framkommit. Olika omständigheter, såsom senare inträde i realskolan än det beräknade och svårigheten för många lärjungar att Mass efter klass bliva flyttade, hava gjort, att ej heller i de allmänna läroverken studietiden blir så kort5> som den teoretiskt sett kunde vara. Den förut anförda statistiken över^ lärjungarnas övergång från folkskolan till de allmänna läroverken visar, att många av dessa lärjungar till följd av den nuvarande skolorganisationen bliva mycket försenade. Särskilt gäller detta dem, som komma från landsbygden. _ Statistisk be- Skolkommissionen har sökt närmare utreda den verkliga ökning av studielysning av- t i d g o m e t t genomförande av dess förslag kunde väntas medföra, och har iragan om studietidens längd.

'

a

53 v X n h ™ U <e? S a0 ?1l g e n ba yl fag t p a e n o e t i s k jämförelse mellan de allmänna läroI t t \ / / Tr mellanskolorna. Mot att kommissionen sökt stöd i statistiken torde val knappast någon bärande anmärkning kunna göras. Även mi P p f a t t n i n g hava icke haft n å n ann att 7 nom ! lder velat, i r ngiva T skal ^ . . Ufor . sm mening.' Efter utförliga g° *n väg att ga, beräkningar har

tiXn Z i H

° r S i n + d + e L k r m i t t i n ? e t r e S u l t a t e t ' a t t m e d ^ s s förslaggstudie-

l - l f - A k o m m a . f t ^ l a n g a s med i medeltal 0.3 år. Givetvis kan förlängningen for den enskilde icke bliva mindre än ett år. Det angivna talet betvder uppenbarligen^ att av tio lärjungar i genomsnitt tre skulle få sin studietid förlangcl med ett ar. t Att med hjälp av statistiken kunna med säkerhet förutsäga, vilken förlängning av studietiden ett allmänt genomförande av den sexklassiga bottenskolan skulle medföra, torde icke vara möjligt. Det går därför icke att härvidlag alltför mycket bygga pa statistiken, även om en viss vägledning på detta sätt kan vinnas. Att förlängningen av studietiden skulle bliva jämförelsevis ringa, därför tala emellertid jämväl de senast offentliggjorda statistiska uppgifterna angående realskolexamen Enligt dessa ställde sig för dem, som år 1922 avlade realskolexamen, medelåldern vid olika slag av läroanstalter på följande sätt- vid högre allmanna läroverk 17.0; vid realskolor för gossar 16.8- vid statssamskolor, gossar 16.8 och flickor 16.6; vid kommunala mellanskolor, gossar 16 9 och flickor 16.9; vid privatläroverk, gossar 17.2 och flickor 17.1. Eör privatister var medelåldern för gossar 19.6 och för flickor 17.9. Då de kommunala mellanskolorna bygga pa den sexklassiga folkskolan, bör en jämförelse mellan medelåldern for realskolexamen vid dessa å ena sidan och vid de olika slagen av statens allmanna läroverk å den andra bliva upplysande angående den åldersforskjutnmg, som skulle komma att äga rum, därest även de senare komme att bygga pa en sexårig bottenskola. En jämförelse i detta hänseende på grundval av de ovan angivna siffrorna talar icke för att studietiden fram till realskolexamen skulle bliva sa väsentligt längre vid en dylik förändring. Att en förskjutning, såsom är att vänta, dock kommer att inträffa, framgår emellertid om man särskilt tager i betraktande de olika åldrar, vid vilka realskolexamen i det övervägande antalet fall plägar avläggas. Statistiken visar, att de avgjort .Jesta lärjungarna avlägga realskolexamen antingen det år de fylla 16 eller det år de tylla 17 ar Harnedan lämnas en tabell, som utvisar procenttalen för dem som vid läroanstalter av olika slag eller såsom privatister vid någon av nämnda åldrar ar 1J22 avlade realskolexamen. För fullständighetens skull angivas även procenttalen lor dem, som avlade realskolexamen före 16 eller efter 17 år

L ä r o a n s t a l t e r

Högre allmänna läroverk Realskolor för gossar Statssamskolor Kommunala mellanskolor . . . . Privatläroverk Privatister

. . . .

Under 16 år

16 år

17 år

Över 17 år

4.13 3.10 6.11 11.51 8.08 5.47 2.35 1.40 4.04 3.10

28.49 37.18 32.06 36.30 26.88 24.01 17.65 21.13 10.31 23.26

39.68 36.34 38 93 35.76 43.61 49.55 58.82 46.48 22.87 36.43

27.70 23.38 22.90 16.37 21.43 20.97 21.18 30.99 62.78 37.21

1 i gossar 1 flickor f gossar 1 flickor ,' £°ssar \ flickor / gossar \ flickor Samtliga

54 Tabellen visar, att antalet av dem, som avlägga realskolexamen vid 17 års ålder eller därefter, är förhållandevis större vid de kommunala mellanskolorna än vid statens realskolor för gossar och vid statssamskolor. Mera betydande är skillnaden dock endast beträffande flickor vid statssamskolor och flickor vid kommunala mellanskolor. I stort sett tala alltså icke heller de nu anförda siffrorna för att studietiden för dem, som genomgå en överbyggnad på den sexklassiga folkskolan, skulle mera allmänt förlängas. Ölägenheterna Om man alltså icke, därest den sexklassiga bottenskolan genomfördes, i verkav en för- ligheten behöver räkna med en förlängning av studietiden med ett år för alla längd studie- j ^ g o m a v i a g g a realskolexamen eller studentexamen, varken kan eller bör det förnekas, att för en del lärjungar en sådan förlängning kunde komma att inträffa, och detta är tydligtvis en olägenhet, som ej kan bortförklaras. Såsom olägenheter av en förlängd studietid hava särskilt framhållits, dels att de ökade kostnaderna för den enskilde skulle motverka ett av huvudsyftena med skolreformen, nämligen att bereda möjlighet till fortsatta studier även för studiebegåvade barn från i ekonomiskt hänseende mindre lyckligt lottade hem, dels att den enskilde genom att tvingas att tillbringa längre tid på skolbänken i stället för att ägna sig åt inkomstbringande arbete komme att åsamkas ekonomisk förlust och att samhället finge ökade kostnader för de ungas utbildning och på samma gång ginge miste om en del av sin bästa tillgång, den för produktivt arbete använda människokraften. Det är tydligt, att dylika verkningar, i den mån de komme att göra sig gällande, måste anses betänkliga både ur den enskildes och ur samhällets synpunkt, men deras räckvidd minskas uppenbarligen, om studieförlängningen i verkligheten får blott en begränsad omfattning. Vad angår den ovan nämnda anmärkningen, att den sexklassiga bottenskolan skulle försvåra studiemöjligheterna för verkliga begåvningar från ekonomiskt sämre ställda befolkningslager, hänvisas till vad som i det föregående sagts om betydelsen av en på den sexklassiga folkskolan byggd högre skola för större städer och för landsbygden. Den stora utsträckning, vari de kommunala mellanskolorna i de större städerna rekryterats från ifrågavarande befolkningslager, torde jäva påståendet, att skolor av denna organisationstyp skulle hindra mindre bemedlade begåvningar från att komma in på studiebanan. Och i fråga om landsbygden hava tvivelsutan möjligheterna att behålla barnen hemma änder den egentliga barndomstiden och därmed följande minskning i inackorderingskostnader den avgörande betydelsen. Det finnes all anledning till det antagandet, att en skolorganisation med sexklassig folkskola som bottenskola i stort sett skall även ekonomiskt i hög grad för de mindre bemedlade klasserna och för landsbygdsbefolkningen underlätta studievägen fram till högre skolbildning. Givetvis är det omöjligt att vare sig genom den ena eller den andra skolorganisationen fullt övervinna de ekonomiska svårigheterna för de obemedlade att förskaffa sina barn högre skolbildning. Med hänsyn härtill hava också i flera yttranden över skolkommissionens förslag såsom bästa medlet att för obemedlade och mindre bemedlade lärjungar öppna vägen till fortsatta studier framhållits ekonomiska understöd i form av stipendier eller studielån. ^Dylika åtgärder hava emellertid också förordats av skolkommissionen och stå naturligtvis icke i något motsatsförhållande till bottenskoleprogrammets förverkligande utan äro påkallade, oberoende av skolornas organisation. Överstyrelsen återkommer i det följande till denna angelägenhet. Frånsett alla andra hänsyn, torde från rent pedagogisk synpunkt inga berättigade invändningar mot en något utökad studietid kunna göras. En i någon man högre ålder hos realskolans och gymnasiets lärjungar medför större både fysisk och andlig mognad, och detta har uppenbarligen stor betydelse för ett verkligt gott studieresultat. Det torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke savai målet för undervisningen som lärokursernas innehåll, särskilt å gymnasial-

55 stadiet, ligger väl högt i förhållande till den intellektuella utvecklingen hos flertalet av lärjungarna. I den mån så är fallet, förefinnes den faran, att lärjungarna icke kunna på ett verkligen fruktbärande sätt tillgodogöra sig undervisningens innehåll, varför detta icke för dem kan få det bildningsvärde, som det verkligen äger och som utgör det egentliga motivet för dess upptagande i skolan. Ayen om de följder i ekonomiskt hänseende, som en i vissa fall förlängd studietid medför,_icke kunna få den omfattning, vare sig för den enskilde eller i nationalekonomiskt hänseende, som man velat göra gällande, är det emellertid uppenbarligen ett viktigt önskemål, att olägenheter i nämnda hänseende i möjligaste mån bliva undanröjda eller minskade. För att vinna detta hava vissa åtgärder beträffande folkskolan förordats. Så har framkastats den tanken, att barnen skulle få börja i folkskolan vid något tidigare ålder än nu är fallet, varigenom studietiden visserligen icke skulle förkortas men tiden för avgång från den högre skolan dock kunna något tillbakaflyttas. Vidare hava förordats ökade möjligheter till fri klassflyttning inom folkskolan, så att dennas kurser skulle av begåvade barn kunna medhinnas på kortare tid än sex år. Även om dessa utvägar i vissa fall skulle kunna förkorta studietiden, kunna de tydligen ej helt undanröja de ifrågavarande olägenheterna. I vilken utsträckning de skulle ^ bliva anlitade och visa sig framkomliga, kan endast en framtida erfarenhet ådagalägga. I varje fall är det överstyrelsens mening, att dessa möjligheter, som tydligen endast mera undantagsvis kunna väntas föreligga, ej böra sättas i system på ett sätt, som skulle bliva till skada för skolan och för barnen själva. Längre fram i detta utlåtande komma att till övervägande upptagas vissa organisatoriska anordningar, som skulle kunna medföra en mera allmän förkortning av studietidens längd. Dessa anordningar äro dels indragande av realskolans och mellanskolans högsta klass, dels införande av sexklassiga lyceer ovanpå ^ sexklassig folkskola. Genom realskolans förkortning skulle visserligen nivån i examen komma att sänkas, men examen komme tydligen att avläggas ^ett år tidigare. Anordnande av sexklassiga lyceer skulle medföra, att för begåvade lärjungar, som redan från början inriktat sig på studentexamen, tiden efter avslutad folkskola fram till studentexamen kunde bliva sex år och hela skolkursen alltså tolv år. Beträffande ifrågavarande anordningar hänvisas för övrigt till vad som i det följande kominer att anföras. Av det nu anförda framgår, att överstyrelsen icke vill förneka, att den förlängning av studietiden, som den sexklassiga grundskolan i vissa fall skulle komma att medföra, kan få ogynnsamma följder. Detta manar dels till varsamhet vid _ reformens genomförande, dels till ansträngningar att undanröja nämnda följder, vilkas omfattning dock givetvis icke böra överskattas. Överstyrelsen har också sökt angiva vissa utvägar till deras motarbetande. Särskilt vill överstyrelsen emellertid betona, att de ifrågavarande olägenheterna icke få undanskymma de fördelar framför allt i socialt hänseende, som otvivelaktigt äro att vinna genom den sexklassiga grundskolan. Beträffande den sexåriga bottenskolans allmänna införande har också den Bildningsfarhågan uttalats, att bildningsnivån därigenom skulle komma att sjunka hos nivåns sank nin dem, som genomgå våra högre skolor. Klagomålen över bildningsnivåns sjun3kände innebära ju icke någonting nytt. De hava upprepats vid nästan varje förändring av skolorna, och de hava också riktats mot våra dagars allmänna läroverk, jämförda med gångna tiders. _ Det torde emellertid icke vara möjligt att verkligen objektivt avgöra, huruvida bildningsnivån under en tidsperiod står lägre eller högre än under en annan. Det är härutinnan fråga om alltför många faktorer, som undandraga sig ett exakt bedömande. Härtill kommer, att det innehåll, man vill inlägga

56 i bildningen, under olika tider på grund av kulturutvecklingen är mycket växlande. De allmänna uppfattningarna skifta, och utvecklingen medför, att mycket, som en gång ansågs särskilt betydelsefullt för bildningen, måste lämna rum för nya bildningsvärden. Bildningsnivån är därför uppenbarligen icke någonting en gång för alla bestämt, som kan mätas med för alla tider gällande mått. För övrigt förhåller det sig väl så, att bildningsidealet i våra dagar håller på att undergå en viss förvandling, och detta kan icke undgå att utöva inflytande även på skolan. Man har förut i hög grad gjort skolbildning liktydig med ett förråd av vid behov aktuella minneskunskaper i en mångfald olika ämnen. Häremot betonas, att det verkliga bildningsvärdet ligger i en utvecklad omdömesförmåga samt i förmåga av självständiga studier och produktivt arbete, vare sig på det ena eller det andra området. 8.

Överstyrelsens ståndpunkt beträffande reformens genomförande.

Skolkommissionen har icke blott framlagt de allmänna grunderna för en ny skolorganisation utan också i del V av sitt betänkande redogjort för huru det högre skolväsendet enligt dess mening borde ordnas å varje särskild läroverksort och därvid lämnat förslag angående de skolformer, som å de olika orterna skulle finnas. Det är helt naturligt, att kommissionen framlagt förslag även i detta hänseende. Först sedan man fått veta, huru en på de allmänna grunderna byggd skolorganisation skulle komma att gestalta sig i de konkreta fallen, kan man nämligen allsidigt bedöma organisationens ändamålsenlighet. Självfallet har kommissionen för den nya ordningens fullständiga genomförande tänkt sig en viss övergångstid, vilken efter de föreliggande förhållandena skulle vara olika för olika orter. Jämväl i detta hänseende har kommissionen utarbetat en bestämd plan, som utvisar, inom vilken tid organisationen tankes vara färdig å varje särskild ort. Det har emellertid synts kommissionen nödvändigt att för utrönande av de förutsättningar, som i avseende å lokalbehov och dylikt kunna vara för handen inom olika orter, de skilda samhällena vid avgivande av utlåtanden över kommissionens betänkande gåve ett närmare motiverat uttryck för sina önskemål beträffande sättet för den nya ordningens tillämpning. Utan en dylik, på vederbörande samhällens egna uppgifter rörande läroverks- och folkskolelokalernas beskaffenhet m. m. vilande detaljundersökning läte sig nämligen en slutlig planläggning av övergångsförhållandena icke utföras. Den av överstyrelsen i det föregående verkställda granskningen av skälen för och mot ett allmänt genomförande av den sexklassiga bottenskolan giver uppenbarligen till resultat, att enligt överstyrelsens mening synnerligen starka skäl tala för en reform i den angivna riktningen. E t t omedelbart och fullständigt förverkligande av bottenskoleprogrammet torde emellertid, såsom ock skolkommissionen synes hava ansett, i sig innefatta faktorer, vilkas inverkan vid programmets praktiska utgestaltning icke kunna på förhand med visshet förutses. Detta manar otvivelaktigt till försiktighet vid en omorganisations genomförande. Hämmande En sådan anledning till varsamhet ligger i det av kommissionen antydda faktorer, förhållandet, att organisationens ordnande å den enskilda orten måste bliva Lokalfrågan, beroende av åtaganden från kommunens sida. Särskilt gäller detta anskaffande av nödiga skollokaler, ökat lokalbehov skulle nämligen komma att inträda på grund av statens övertagande av flickornas undervisning, varjämte lärjungars överflyttning från allmänna läroverk till folkskolor komme att medföra åtgärder för en ändring beträffande lokalernas fördelning mellan nämnda

57 läroanstalter. _ De kommuner, som det här gäller, hava varit i tillfälle att yttra sig om kommissionens organisationsförslag. Den korta tid överstyrelsen' haft till förfogande for att taga kännedom om dessa yttranden skulle icke gjort det möjligt att pa grundval av dem utarbeta något detaljerat förslag till organisationens genomforande. Något sådant skulle för övrigt icke låtit sig göra framfor allt av den grunden, att långt ifrån alla kommuner verkställt fullständiga kostnadsberäkningar och att de beräkningar, som framlagts, blivit uppgjorda efter mycket skiftande grunder. Så mycket synes dock vara klart, att a åtskilliga orter med hänsyn till de stora kostnaderna svårigheter skola mota att mom den tid, som skolkommissionen tänkt sig, fullt tillgodose lokalbehovet. _ Men det ar uppenbart, att utan kommunernas ekonomiska medverföreslaffna tiden tions ro 1 rammet r ^ *" " ^ ^ förverkliga organisaidJen}!ÖiegkenÅe! h a r i80?1 e n V ^ k t i g a n ^ e l ä ^ n h e t framhållits, att de teore- De praktiska tiska och de praktiska skolorna såsom likställda vid sidan av varandra kunna ofnUstän skolornas bjuda de unga sina bildningsmöjligheter. En förutsättning härför är emel- u t v e c k ldiga in lertid, såsom ock av kommissionen betonats, att de praktiska ungdomsskolorna enatt erforderlig utveckling. Då så knappast ännu kan sägas vara fallet, och de praktiska ungdomsskolorna sålunda icke för närvarande kunna uppträda vid sidan av de mera teoretiska skolorna med hela den dragningskraft på ungdomen, som de borde utöva ligger jämväl häri en omständighet, som bör mana till en viss försiktighet vid genomförandet av en förändrad organisation av vart högre skolväsen. r , å S ^ i g l h e t e r ' ' T ™ k k e H e l l e r 1 u n d v i k a s m ed hänsyn till de lärarkrafter, som De nuvarande pa grund av indragningen av läroverks- och flickskoleklasser samt statens lärarkrafterna I o v e f ägande av f fickornas undervisning komma att mista sina nuvarande anl ställningar Da ju staten givetvis i första hand måste sörja för dem, som redan aro i dess tjänst biir det, såsom av kommissionen framhålles, egentligen lärarkll< a flic ko or R Ä 3 T T!-1!!- r ! l ¥ J ' s ° m komma att drabbas av nämnda påföljd. och ätt isa M?™ + -iit? r y kräva att dessa lärarinnors berättigade intressen +.^ bfiva tilfborligen tillgodosedda. Kommissionen har också föreslagit vissa åt| gärder i detta hanseende. Då överstyrelsen kommer att längre fram ägna särskild uppmärksamhet at förevarande spörsmål, har överstyrelsen i detta sammanhang endast velat betona, att hänsynen till ifrågavarande lärarkrafter måste kräva, a t t förändringarna i läroverksorganisationen böra ske på ett sådant sätt, att lärarnas rättmätiga intressen icke åsidosättas, varför åt deras genomförande bor tillmätas tillräckligt lång tid. I det följande kommer överstyrelsen att uttala sig för att vissa av skolrefor- Undersökning imerna mom läroverksorganisationen skola erhålla C)i annan gestaltning än vad angående nya kommissionen föreslagit samt för att, där så behöves, rörande dessa borde an- skolt yP er :stallas_ behovliga undersökningar, innan något avgörande beslut fattas angående deras infogande i skolorganisationen. Det är tydligt, att den tid, inom vilken en skolreform kan genomföras, blir beroende av i vilken utsträckning sådana undersökningar visa sig erforderliga. Med hänsyn till det nu anförda torde det stå klart, att överstyrelsen icke ens Överstyrelelter det_ kommunernas yttranden inkommit kan vara beredd att, sås-om kommis- sens förslag. sionen gjort, angiva en bestämd tid och en bestämd ordning för en ny organisations fullständiga genomförande å de olika orterna. Ett beslut omedelbart i den av kommissionen angivna omfattningen skulle tvivelsutan icke heller kunna iorverkligas, utan att avsevärda jämkningar och uppskov undan för undan bleve erforderliga Under sådana förhållanden har överstyrelsen funnit sig böra stanna vid att föreslå att i första hand å varje ort vidtagas sådana anordningar som aro mest nödvändiga, för att de behov i fråga om den högre skolans anknyt-

58 ning till folkskolan, som i det föregående angivits, måtte bliva tillgodosedda. För att detta skall ske, synes närmast böra bestämmas, att å varje ort, dar det allmänna underhåller anstalt för högre undervisning, skall med direkt anslutning till folkskolans sjätte klass upprättas erforderligt antal avdelningar tor utbildning till realskolexamen för såväl gossar som flickor ävensom avdelningar för särskild undervisning åt flickorna, där sådana avdelningar kunna anordnas. Om på ort där allmänt läroverk nu finnes, antalet lärjungar pa realskolestadiet är så stort, att mer än en realskola där erfordras eller att befintlig realskola måste uppdelas i genomgående parallella avdelningar, må tills vidare dar bibehållas realskolelinje, såsom hittills anknuten till folkskolans tredje klass. Detsamma gäller även om högre flickskolan, där sådan skola anordnad parallell med realskolan är motiverad. Det kan ifrågasättas, att ett sådant bibehållande av nuvarande skolformer göres beroende av särskild framställning från vederbörande kommuns sida. . . T U ° * En sådan anordning som den nu angivna innebär tydligen, att om pa en ort finnes endast en realskola och denna har så ringa barnantal, att parallellavdelningar alls ej äro upprättade eller finnas blott i de lägre klasserna, realskolan skall förvandlas till överbyggnad på folkskolans sjätte klass. Detta kommer givetvis, sedan nuvarande realskolor för gossar öppnats även för flickor, att i regel inträffa endast med vissa statssamskolor med lågt lärjungeantal. Att i övrigt på frågans nuvarande ståndpunkt på ett exakt sätt angiva en formel, efter vilken proportionen mellan de båda linjerna i varje konkret fall skulle kunna bestämmas, synes icke vara möjligt. Emellertid måste det redan trän början vara klart, att realskola, byggd på folkskolans sjätte klass, bade pa o-rund av de i det föregående anförda motiven för densamma och med hansyn till den omständigheten, att den skulle vara den allmänt förekommande, icke kan ta erhålla någon undantagsställning. Det synes därför icke böra komma i iraga, att antalet linjer av denna typ skulle å någon ort understiga antalet linjer av annan typ. » . T I n 4 Överstyrelsen anser, såsom ovan antytts, förefintligheten av tvenne olika typer av realskolor vid sidan av varandra såsom en anordning tills vidare, fcedan på varje läroverksort erforderligt antal realskolor eller realskolavdelningar med anslutning till folkskolans sjätte klass blivit inrättade och därmed möjlighet beretts för dem, som genomgått fullständig folkskolekurs, att fortsatta studierna, i det allmänna läroverket, bör emellertid enligt överstyrelsens mening en relativ vila i omorganisationsarbetet under en icke alltför kort tidsperiod exempelvis tio a femton år inträda. Detta torde finnas önskvärt och nödvändigt med hansyn såväl till vad tidigare framhållits angående kommunernas ekonomiska torhållanden de praktiska ungdomsskolornas nuvarande svaga utveckling och angelägenheten att sörja för den genom en omorganisation i viss grad överflödiga lärarpersonalen som ock till behovet att pröva det nya och på erfarenhetens vag komma fram till ett slutligt avgörande. Det ligger i sakens natur, att organisationens ytterligare utformning i ena eller andra avseendet ävensom tidpunkten härför bör bliva beroende av framtida beslut av statsmakterna. En konsekvens av den nu angivna ståndpunkten är givetvis, att under den ifrågavarande tidsperioden icke några nya läroverk eller avdelningar av den nuvarande realskoletypen inrättas, utan att erforderlig utvidgning av läroverken sker genom inrättande av realskolelinjer, byggda på folkskolans sjätte klass. Detsamma gäller i tillämplig mån även om flickskolorna. En annan konsekvens är att de kommunala mellanskolorna, som för närvarande helt och hållet bygga på den sexklassiga folkskolan, lämnas oförändrade i detta hänseende. Magra åtgärder, som skulle innebära, att denna skolforms karaktär av överbyggnad på folkskolan förändrades och i större eller mindre grad bleve en parallellt orm till folkskolan, böra alltså icke ifrågakomma.

59 9.

Granskning av förslaget om fyraårig grundskola.

Innan överstyrelsen lämnar frågan om realskolans anslutning till folkskolan, anser den sig böra till närmare undersökning upptaga det bland annat med stor enstämmighet från läroverkens sida förordade förslaget, att realskolan skulle bygga på folkskolans fjärde klass. Det förslag i fråga om realskolans anknytning till folkskolan, som överstyrelsen framlägger, måste helt naturligt medföra, att överstj^relsen icke kan biträda en anordning sådan som den nyss nämnda. Ett av huvudsyftena med förslaget om denna anordning är påtagligen att därigenom undgå den sexklassiga bottenskolan, något som uppenbarligen står i motsats till den ståndpunkt, överstyrelsen intager, vilken ju går ut på att den angelägnaste omsorgen är, att tillräckligt antal skolor eller avdelningar i omedelbar anslutning till folkskolans sjätte klass kommer till stånd. E t t av motiven till införande av fyraårig grundskola och femklassig realskola Värdet av är väl, att därigenom en viss kostnadsbesparing i jämförelse med nuvarande femMassig anordning skulle vinnas. En klass i folkskolan ställer sig givetvis ur kostnads- tyfgqåvå synpunkt förmånligare än en klass i allmänt läroverk, även om såväl statens folkskolans som kommunens utgifter tagas i betraktande. De beräkningar överstyrelsen fjärde klass. sökt åstadkomma för att lära känna de verkliga kostnaderna för en lärjunge i läroverket och en lärjunge i folkskolan ha icke givit något tillförlitligt resultat. Så mycket är dock klart, att en indragning av första läroverksklassen skulle medföra en besparing. Denna kan dock icke väntas bliva så stor, att den i och för sig motiverar införande av fyraårig grundskola. Emellertid synas ur både skolorganisatorisk och pedagogisk synpunkt allvarliga invändningar kunna göras mot införande av fyrklassig grundskola. Därigenom skulle visserligen i något större utsträckning än hittills principen om den för alla gemensamma barndomsskolan förverkligas. Det är dock uppenbart, att den fyrklassiga grundskolan härutinnan ej kan likställas med den sexklassiga, enär den innebär ett bibehållande av parallellskolesystemet. De viktiga samhälleliga synpunkterna skulle genom densamma icke tillgodoses i någon avsevärt större mån än genom nuvarande anordning. Särskilt bör bemärkas, att den femklassiga realskola, som skulle ersätta den nuvarande sexklassiga realskolan och väl även den fyrklassiga kommunala mellanskolan, är en ny och hos oss oprövad skolform. Redan detta bör ingiva betänkligheter mot ett allmänt införande av densamma, helst som man icke har några garantier för att den komnie att överträffa de skolformer, som den skulle ersätta. Visserligen kan det sägas, att inom vissa folkskoleformer, såsom första och andra B-formerna, i de fyra nedersta klasserna genomgås en mera avrundad kurs än i de tre nedersta, varför det också skulle bliva lättare att för inträde i realskolans första klass upprätthålla enhetliga inträdesfordringar. Dessa skulle tydligen då bland annat upptaga de partier av folkskolans lärokurser i geografi, naturkunnighet och historia, som genomgås i fjärde klassen i skolor av A-formen samt i tredje och fjärde klassen i skolformer med kursväxling. Förutsättningen för att anordningen i fråga skall få verklig betydelse är emellertid, att realskolan även i praktiken bygger på dessa i folkskolan genomgångna kurspartier. Detta synes dock näppeligen kunna förväntas. Hittills gjorda erfarenheter giva stöd för den förmodan, att man nog allt fortfarande i realskolan vill hava avrundade lärokurser även nedåt och därför i de nämnda ämnena begynna från början. Vid sådant förhållande blir emellertid följden den, att de i folkskolan behandlade kursmomenten komma att fullständigt åter genomgås i realskolan, antagligen i dess första klass, och alltså att en ännu mera omfattande och tidskrävande omläsning än i den sexklassiga realskolan uppstår. Skola

60 i det hela taget samma kurser genomgås i den femiklassiga som nu i den sexklassiga realskolan, har den senare givetvis företräde. Den femklassiga realskolans förväntade överlägsenhet anses väl emellertid komma att framstå närmast i jämförelse med en fyrklassig realskola i enlighet med den kommunala mellanskolans typ. Även vid en sådan jämförelse synes man utgå ifrån att i realskolan skall genomgås ungefär detsamma, oberoende av antalet klasser. Med en dylik utgångspunkt måste naturligtvis en femklassig skola överträffa en fyrklassig. Det måste emellertid ihågkommas, att den femklassiga realskolan skulle hava att bygga på blott fyra folkskoleklasser, åen fyrklassiga däremot på sex. Att alldeles bortse från vad som genomgåtts i de båda högsta folkskoleklasserna kan väl dock ej anses vara befogat. Men även om man ej vill göra detta, står det dock fast, att den förväntade överlägsenheten hos den femklassiga realskolan i jämförelse med den fyrklassiga skulle innebära, att den förras lägsta klass skulle mer än uppväga folkskolans femte och sjätte klasser, i vilka dock helt naturligt folkskolans bästa kunskapsresultat vinnas, då barnen i dem äro äldre och förmå att arbeta mera på egen hand med hemuppgifter och dylikt. Den underskattning av folkskolan, som egentligen ligger bakom en sidan uppfattning, synes icke vara berättigad. Att på förhand räkna med en avgjord överlägsenhet för den femåriga realskolan torde heller icke vara riktigt. Ännu svårare blir det att förstå den femåriga realskolans överlägsenhet, om man, i enlighet med vad som under diskussionen om skolkommissionens förslag av vissa läroverkslärare förordats, tänker sig, att denna skolas två lägre klasser för underlättande av övergång till realskolan även för barn från folkskolans femte och sjätte klasser samt från realskolan till de praktiska ungdomsskolorna skulle med undantag för ett främmande språk hava i stort sett samma lärokurser som i de båda nämnda folkskoleklasserna. Därmed skulle man ju över folkskolans stadium egentligen få blott en treårig skola som motsvarighet till den nuvarande fyraåriga kommunala mellanskolan. Det torde knappast kunna förväntas, att ett års studium av ett främmande språk av barn i Il-årsåldern skulle i utbildningshänseende kunna uppväga ett helt års studier i övriga ämnen. Den fyrSärskild uppmärksamhet synes böra ägnas åt den inverkan, som införande av klassiga en fyraårig grundskola kan väntas få på folkskolan. Redan i det föregående grundskolans inver- har i detta hänseende framhållits, att, därest ett skadligt tryck på folkskolan kan på folk - vore att befara från den högre skolan, detta kunde bliva ödesdigrare, om det skolan. träffade folkskolans lägre stadium. E t t av huvudsyftena med förläggning av den högre skolans anknytning till folkskolan en klass högre upp än för närvarande är uppenbarligen, att vid en sådan anordning de lärjungar, som ämna ägna sig åt fortsatta teoretiska studier, skulle allmänt efter genomgång av fjärde klassen lämna folkskolan och övergå till den högre skolan, d. v. s. att folkskolan skulle mista de verkligt studiebegåvade. Befinnes en sådan anordning vara nödvändig med hänsyn till samhällets och ungdomens bästa, bör den givetvis genomföras, även om den skulle få menliga följder för folkskolan. Men det torde vara lika självfallet, att folkskolans viktiga samhällsuppgift gör det nödvändigt, att såvitt möjligt alla åtgärder böra undvikas, som kunna bliva skadliga för hennes verksamhet och uppgift. Om emellertid folkskolan verkligen komme att förlora flertalet av sina studiebegåvade lärjungar, sedan de genomgått hennes fjärde klass, bleve hon i sina högsta klasser åtminstone i intellektuellt hänseende en fattigskola. Att detta skulle bliva till allmän skada kan icke betvivlas. Man behöver härvidlag icke så mycket fästa sig vid den inverkan ett sådant förhållande skulle få på läraren, fastän man ej heller får underskatta betydelsen av den oundvikliga följden, att han icke i sitt arbete skulle erhålla den uppmuntran,

61 som finnes genom att kunna föra åtminstone vissa lärjungar fram till ett verkligt gott resultat. Ännu menligare följder skulle säkerligen härflyta ur den inverkan på de återstående lärjungarna, som klassernas sänkta begåvningsnivå komme att medföra. En allmän lärarerfarenhet torde vittna om att närvaron av verkliga begåvningar i en klass verkar uppryckande på hela klassen och att de svagare lärjungarna inhämta mycket av sina bättre utrustade kamrater. Barnen i skolan lära icke blott av läraren utan också av varandra. Ett fullständigt genomförande av den fyrklassiga grundskolan skulle tydligen innebära, att även i de mindre samhällen, där man nu har kommunal mellanskola, folkskola och realskola skulle i viss omfattning bliva parallella med varandra. Följden skulle nog bliva den, att ej blott verkliga begåvningar komme att i stor utsträckning avgå från folkskolans fjärde klass, utan vid valet av den högre skolan komme säkerligen även föräldrarnas ekonomiska och sociala ställning att bliva avgörande, och folkskolan finge i sina högsta klasser även i materiellt hänseende karaktär av fattigskola. Därmed skulle man i själva verket hava framkallat det tillstånd, som man genom de s. k. småläroverkens indragning ville komma ifrån och som man genom 1909 års riksdagsbeslut om de kommunala mellanskobrna ville undvika. En utvidgning °av kommunala mellanskolan nedåt skulle också medföra, att den i det föregående påpekade faran, att de praktiska skolorna finge stå tillbaka vid valet av läroanstalt för fortsatt undervisning, bleve aktuell å många orter, där den för närvarande icke är det. Redan i ett annat sammanhang har överstyrelsen haft anledning att erinra om den konsekvens man från vissa håll har ansett sig böra draga av realskolans anknytning till folkskolans fjärde klass. Man har velat taga steget fullt ut och göra folkskolans fyra lägsta klasser till den allmänna grundläggande^ barndomsskolan, efter vilken en differentiering i både teoretisk och praktisk riktning skulle inträda. Vid sidan av den femklassiga realskolan skulle ställas, har det blivit sagt, en praktisk mellanskola, omfattande folkskolans iemte och sjätte klasser samt den nuvarande fortsättningsskolan. I denna praktiska mellanskola skulle sådana sysselsättningar som slöjd, hushållsgöromål, trädgårdsskötsel och jordbruk tillerkännas rundlig tid. Då denna skola dessutom fortfarande skulle fylla den oundgängliga uppgiften att lära barnen nödtorftigt läsa, skriva och räkna, inses det lätt, att någon tid knappast skulle kunna ägnas åt sådana ämnen som historia, geografi och naturkunnighet. Det stora flertalet barn skulle sålunda icke få några historiska kunskaper," vilka dock aro sa viktiga såväl för karaktärsdaning och bildning i allmänhet som särskilt for främjande av samhällelig insikt och samhällelig ansvarskänsla. De skulle val knappast erhålla någon kännedom om naturens företeelser fastän sådan kännedom är så betydelsefull både genom det uppfostrande värde den äger i och för sig och genom den grundval för kommande praktisk undervisning som den bereder. Ej heller skulle de i nämnvärd grad erhålla kännedom om främmande länder och folk. Med en sådan ensidig läggning skulle folkskolan förlora sin karaktär av en allman medborgerlig bildningsanstalt, och hennes huvuduppgift skulle närmast bliva att uppfostra yrkesarbetare. Redan vid den lagstadgade folkskolans tillkomst utkämpades en hård strid om dessa båda folkskoleideal. De som därvid hollo på folkskolan såsom en anstalt för folklig allmänbildning i vidsträcktare bemärkelse, avgingo med seger, och sedan dess har folkskolans utveckling alltjämt gått i denna riktning. Folkskolan fyller för övrigt bäst sm praktiska uppgift, om hon lär barnen att läsa, skriva och räkna och i allmänhet utvecklar deras olika krafter. Något verkligt yrkesarbete kan det ej bliva fråga om i åldern tio till tretton år. Barnen hava icke kunnat välja sin framtida sysselsättning, och deras kroppsliga krafter räcka icke till

62 Visserligen skall folkskolan städse hava i sikte det praktiskt nyttiga., men därför får hon icke åsidosätta den stora uppgiften att i sin mån bidraga till att fostra de unga till dugliga och goda samhällsmedlemmar, som kunna fylla sin plats i livet, vilken denna än må bliva. Skall detta kunna ske, får hon ej försumma den rent allmänmänskliga bildningen, vilket kan befaras bliva fallet i den s. k. praktiska mellanskolan. Dess genomförande skulle säkerligen också i hög grad försvåra övergången till den mera teoretiska skolan på ett högre stadium än från folkskolans fjärde klass, då ju realskolans och den praktiska, mellanskolans lärokurser tydligen i mycket väsentliga avseenden komme att skilja sig från varandra. Den praktiska mellanskolan, som i den mening, den här tages, ju egentligen bleve en barndomsskola, skulle säkerligen icke heller bliva någon lämplig grundval för de praktiska ungdomsskolorna. De måste för sin verksamhet framför allt hos lärjungarna förutsätta kunskaper av allmän karaktär, under det att de nog helst själva vilja ombesörja yrkesutbildningen. För övrigt skulle väl en så stark reducering av folkskolans intellektuella bildningselement, som här ifrågasattes, lätt leda till att föräldrarna i ännu större utsträckning önskade sätta sina barn i en teoretisk skola, för att de måtte få de kunskaper, som folkskolan ej längre kunde giva. Detta skulle då bliva en ytterligare orsak till att de praktiska skolorna finge stå tillbaka. _ Mot det sagda kan möjligen göras den anmärkningen, att den praktiska mellanskolan icke skulle bliva någon yrkesskola utan endast begagna det praktiska arbetet i den allmänna uppfostrans tjänst. Men är det blott fråga om undervisningsmetoder, som bygga på barnens eget arbete, handens verksamhet däri inbegripen, då torde kunna sägas, att sådana metoder, om de i allmänhet äro gagneliga för barnens utbildning, icke böra förbehållas folkskolan utan äro lika mycket på sin plats i realskolan. Också skall möjligen invändas, att visst icke alla de, som vilja bygga realskolan på folkskolans fjärde klass, därför önska en sådan grundlig omläggning av folkskolans högre klasser. Man får dock icke vara blind för denna fara. Det kan nämligen icke förnekas, att de förslag i den vägen, som framkommit, äro från de givna utgångspunkterna följdriktiga. Om 10- a Il-årsåldern verkligen är den rätta tidpunkten för att avgöra, huruvida ett barn bör ägna sig ät teoretiska studier, och^man därför bör sörja för att alla barn, som lämpa sig för sådana, vid nämnda ålder avskiljas för att övergå till en för dem särskilt avpassad skola, då äro ju för barnen studievägarna bestämda och därmed jämväl i stort sett den verksamhet, åt vilken de som vuxna skola ägna sig. Givetvis ligger det då också nära till hans att för dem, som skola gå den praktiska vägen, redan från början ordna undervisningen med inriktning härpå. Slutligen må erinras om att genom det av 1904 års riksdag i samband med behandlingen av läroverksreformen lämnade medgivandet, att försök med indragning av första läroverksklassen finge ske å sådana orter, där kommunerna så önskade och folkskolan vore väl utvecklad, hava sedan länge möjligheter funnits till en prövning av en realskola, byggd på folkskolans fjärde klass. Att denna möjlighet icke utnyttjats, synes tyda på att något större behov av och intresse för en sådan skolform icke gjort sig gällande och att någon prövning av densamma icke ansetts påkallad.

III. Det högre skolväsendets organisation. 1.

Realskolan.

Realskolans Frågan om en ombildning av det allmänna läroverkets lågstadium till en tillkomst, läroanstalt för meddelande av en utöver omfånget för folkskolans verksamhet

63 sig sträckande allmänt medborgerlig bildning var som bekant ett av cle huvudspörsmål, som under större delen av 1800-talet sysselsatte reformsträvandena. Starkare aktualitet och en mera konkret utformning vann frågan genom det förslag, som framlades i en av A. Rundbäck vid 1870 års riksdag väckt motion, vari han föreslog en sådan förändring av de allmänna läroverken, att »undervisningens fördelning på olika bildningslinjer vid dem framflyttas från andra klassen (normalåldern 11—12 år) till nedre sjätte (normalåldern 15—16 å r ) , där den s. k. gymnasialavdelningen börjar, samt att läroverket dessförinnan i de fem lägsta klasserna huvudsakligen må göra tjänst såsom en högre medborgerlig bildningsanstalt». Därmed var det program i läroverksfrågan formulerat, som sedan i huvudsak var andra kammarens ståndpunkt under trenne årtionden. I de förslag, som gång efter annan framkomma i motioner, utskottsutlåtanden och andrakammarbeslut, återfinnas nästan undantagslöst yrkanden på en genom särskild examen markerad kursavslutning för tillgodoseende av de lärjungars bildningsbehov, vilka vid 15—16 års ålder utgå i det praktiska livet. Under 1890-talet framfördes på flera håll i den allmänna diskussionen den synpunkten^ att läroverkets femte klass ej vore lämplig såsom avslutningsklass, enär å ena sidan eleverna i denna klass vore för unga att utträda i det praktiska livet och å andra sidan kurserna behövde en utfyllnad och avrundning, som enligt de flestas mening bäst kunde ges i en på femte klassen byggd särskild avslutningsklass. Denna tankegång präglade i mycket den ingående behandling, som ägnades läroverksfrågan vid 1896 års riksdag. Då riksdagens kamrar tre år senare, år 1899, enades om ett reformprogram i läroverksfrågan, innehöll detta, att en särskild avslutningskurs jämte därmed förbunden, av viss kompetens åtföljd avgångsexamen borde anordnas för lärjungar, som vid 15 a 16 års ålder önskade avsluta sin skolgång, varjämte i motiveringen uttalades, att nederskolans avslutningsklass borde —• med hänsyn till lärjungarnas ålder — bliva parallell med nedre sjätte klassen. I huvudsaklig överensstämmelse med detta program utarbetade 1899 års läroverkskommitté sitt förslag. Frågan oin kursavslutningens lämpliga förläggning synes icke inom läroverkskommittén hava varit föremål för några mera ingående överväganden. Den medborgerliga bildningens avslutning måste, säger kommittén, bestämmas så, att^ lärjungen dessförinnan vunnit nödig stadga till kropp och själ för att kunna inom sitt område bliva en nyttig samhällsmedlem, men den bör å andra sidan ej uppskjutas så länge, att han under tiden förlorat bildbarhet för det yrke, han kommer att välja. Den i detta avseende tjänliga gränsen torde bäst kunna förläggas till en ålder av 15 till 16 år. Om något skulle göras för att stärka den medborgerliga bildningen, borde detta ske med tillbörlig kraft, så att den vidtagna anordningen kunde anses fullt tillgodose behovet. Därför borde lärjungarna efter genomgåendet av femte klassen få ännu ett år på sig, varunder de i föregående klasser inhämtade kunskaperna kunde bringas till en mera helgjuten och i lugn företagen avslutning. Avgångsexamen borde alltså avläggas efter det en klass, motsvarande nedre sjätte, blivit genomgången, så mycket mer som det allra största antalet lärjungar vid den tiden slutat sin konfirmationsläsning och flertalet av dem befunne sig i en ålder av 15 till 16 år. Enligt kommittémajoritetens mening borde gymnasiet bliva fyraårigt och anknytas till den nya realskolans femte klass, varav följde, att dennas avslutningsklass bleve fristående och sidoordnad med gymnasiets första ring. Realskolan borde, som det sades, »sluta i sin egen spets». Den kungl. propositionen i ämnet till 1904 års riksdag intog i fråga om realskolans anordning samma ståndpunkt som läroverkskommittén, och riksdagen anslöt sig härtill. Såväl inom läroverkskommittén som i riksdagen riktades emellertid stark

64 kritik mot den anordning, som den allmänt medborgerliga läroanstalten, realskolan, sålunda erhöll. Anmärkningarna vände sig dels mot realskolans förlängning med en klass utöver vad det gamla reformprogrammet avsett, dels mot avslutningsklassens anordnande såsom en linje vid sidan av gymnasiets första ring. I förstnämnda hänseende framfördes särskilt av ledamoten av andra kammaren F . Berg i två motioner och reservation till särskilda utskottets utlåtande starka betänkligheter. Dessa avsågo dels att det åldersstadium, vid vilket realskolekursen normalt skulle komma att avslutas, vore för högt, dels att genom avslutningsklassens tilläggande kunskapsfordringarna i avgångsexamen komme att bliva högre än som för det avsedda ändamålet vore behövligt. Beträffande sjätte realskoleklassens förläggning såsom sidoordnad med första gymnasieringen uttalades särskilt i ett par reservationer till läroverkskommitténs betänkande farhågor för att därigenom den nya organisationens framgång skulle äventyras. Ställd vid sidan av gymnasiet skulle avslutningsklassen icke kunna hävda sin ställning och icke få den tillslutning, man funne önskvärd. Den skulle då icke heller kunna, medföra den väntade avlastningen av gymnasiet. Gränsen mellan skola och gymnasium borde i stället dragas bestämd och synlig och så, att den icke bleve utan gemenskap med den gräns, som skiljer gossen från ynglingen. Kommissio- Skolkommissionen har vid övervägande av frågan om den lämpliga tidpunk"enpunktnd~ te 0 n f ö r rea ^ s kolekursens avslutning, vilken med kommissionens allmänna utgångspunkter sammanfaller med spörsmålet om tre- eller fyraårig realskola, i korthet angivit några av de skäl, som anförts till förmån för en med ett år förkortad realskolekurs. Till förmån för den fyraåriga realskolan anför kommissionen, att det icke vore möjligt att i en treårig realskola kunna vinna en utbildning likvärdig med den, som för närvarande vitsordas genom avlagd realskolexamen och som är stadgad såsom villkor för tillträde till ett antal fackskolor och statstjänster, att därför från skilda håll krav helt visst skulle framkomma_ avseende komplettering av det i realskolan meddelade kunskapsförrådet antingen under genomgång av en eller två gymnasieringar eller genom särskilda kurser, att svårigheter skulle yppa sig att under tre år på tillfredsställande sätt till önskvärd omfattning inhämta kunskaper i två främmande språk, samt att en inskränkning av realskolans kurs till tre år för befolkningen å de orter, där realskola men icke gymnasium eller annan högre skola upprättades, i^många fall komme att med ett år förkorta den tid, under vilken den kunde få behålla den där hemmahörande ungdomen under hemmets fostran och vård. Mot den anförda olägenheten med den fyraåriga realskolan, att lärjungarna efter genomgången av densamma bliva för gamla för att med önskvärd lätthet kunna anpassa sig efter olika praktiska levnadsbanor, ställer kommissionen den efter dess mening icke mindre framträdande svagheten, att en treårig realskola icke förmår giva en tillräcklig utbildning för vissa fackliga läroanstalter och för ett flertal lägre administrativa tjänster hos staten och kommunen. Kommissionen har så mycket hellre ansett sig böra giva den senare synpunkten större betydelse, som enligt dess mening frågan kommit i ett nytt läge därigenom, att de praktiska ungdomsskolorna öppnat nya bildningsvägar i riktning mot olika yrken, i vilket hänseende kommissionen särskilt erinrar om de möjligheter, den yrkesbestämda högre folkskolan erbjuder den ungdom, som ungefär vid konfirmationsåldern utgår i praktiska livet. Myndigheter. I de yttranden, som avgivits1 över skolkommissionens betänkande, har frågan "aS den™"' ° m re . a l s kolans lämpliga avgränsning uppåt icke fått någon mera ingående behandling. Det dominerande spörsmålet om realskolans begränsning nedåt och

(!;•)

dess anknytning till folkskolan synes i allmänhet hava tilldragit sig den största uppmärksamheten, och då kommissionen icke ifrågasatt någon förändring i fråga om realskolekursens avslutning, hava blott mera undantagsvis några uttalanden i denna fråga framkommit. P å vissa håll ha emellertid yrkanden framställts om den högsta nuvarande realskoleklassens borttagande,' och förslag härom har även framförts från ledande läroverkslärarhåll. Den ombildning av läroverkets nederstadium till en allmänt medborgerlig Gynnsamma Dildnmgsanstalt, som under ett århundrades meningsbrytningar framstått så- erfarenheter som ett huvudönskemål, vanns såsom nämnts genom 1904 års reform. Erfa- av anor.dn'!!renheten torde ha visat, att denna reform var ett steg i rätt riktning. ^Zkild real-' ^Av uppgifterna i tabell 7 i band I I I av skolkommissionens betänkande framskola. går, att tillströmningen till realskolexamen vid de högre allmänna läroverken till en början var betydande, högst år 1907 med 710 godkända, sedan kontinuerligt minskades till år 1916 med 301 godkända men därefter åter ökats och år 1921 upgick till 540 godkända, att antalet godkända examinander vid realskolorna, statens samskolor och enskilda skolor hållit sig tämligen konstant men med tendens till stegring för de senaste åren, att antalet godkända privatister likaledes hållit sig någorlunda lika men med ökning för senaste åren, samt att de kommunala mellanskolorna, i mån som deras antal ökats, avlämnat ett för varje år växande antal realskolexaminerade. Vilken betydelse realskolexamen fått för läroanstalternas verksamhet framgår därav, att antalet under åren 1907—1922 i realskolexamen godkända uppgår till 28,220, under det antalet i studentexamen godkända under samma tid var 29,048, alltså föga större än det förra. De realskolexaminerades antal uppgick år 1922 till 2,929 och de studentexaminerades till 2,020. Enbart för statens allmänna läroverk voro motsvarande siffror 1,160 och 1,193. Det är alltså ett betydligt och för varje år växande antal gossar och flickor, som genom realskolexamens inrättande fått en mera samlad och helgjuten utbildning, än om de, såsom fallet var under tidigare förhållanden, skulle avgått från olika klasser av nederskolan. Antalet realskolexaminerade är redan nu väsentligt högre an antalet studentexaminerade, och det förra ökas årligen, medan det senare på sista tiden varit ungefär stillastående. Det synes vidare uppenbart, att den tidigare förekommande synnerligen oreglerade avgången från nederskolans olika klasser i avsevärd mån minskats. Detta framgår av tab. 2 i band I I I av skolkommissionens betänkande (kol. 17). Antalet utan godkänd realskolexamen till olika levnadsbanor eller fackutbildning avgångna utgjorde nämligen i procent av samtliga i klassen närvarande: i

från klass 2 > » 3 » » 4 » » 5 ( » Ring I > »II

Åren 1893—1897 5.1 % 10.8 » 14.5 » 26.9 > 16.3 » 10.3 »

År 1919 2.7 % 5.2 » 8.3 » 8.7 » 6.9 » 8.2 » )

Slutligen har givetvis under den gångna tiden den allmänna uppfattningen rörande realskolan såsom anstalt för meddelande av högre allmänt medborgerlig bildning hunnit stadga sig, och realskolexamen betraktas väl numera ganska allmänt som ett värdigt studiemål vid sidan av det högre mål, som studentexamen representerar. Det torde alltså med fog kunna sägas, att realskolexamen visat sig motsvara ett verkligt behov och i väsentlig mån motsvarat det syfte, för vilket den inrättades. 5—241336.

66¶Ogynnsamma Å andra sidan låter det sig nog icke förnekas, att de farhågor, som uttalades, erfarenheter få realskolan genom 1904 års beslut, i strid mot riksdagens gamla program, utlåns^umran- rustades med en sjätte klass, avslutningsklassen, i huvudsak besannats, i all syn"VorgZ'isa- nerhet vad åldersförhållandena angår. _ tion. Dessa farhågor voro i huvudsak följande: 1. tidpunkten för realskolexamens avläggande komme enligt statistikens vittnesbörd att bli 16—17-årsåldern, icke som allmänt önskats 15—16-årsåldern, och nämnda avgångsålder vore för sen; 2. på grund härav komme realskolans avslutningsklass icke att i den utsträckning man hoppats kunna draga till sig lärjungar och därmed minska tillströmningen till gymnasiet; 3. syftet med nederskolans omdaning vore förfelat, om såsom vore att beiara blott ett mindretal av de från skolan avgående kunde nå fram till examen; 4. förhoppningarna på den kompetens, examen skulle komina att medföra, vore allt för högt uppdrivna; m 5. examen skulle på grund av den därmed förbundna officiella kompetensen komma att även i det enskilda livet betraktas som en viktig hallstämpel och därmed bliva till hinder och förfång för andra utbildningsvägar. I sammanhang därmed betonades, att skolan borde ordnas efter lärjungarnas utveckling och mottaglighet samt det praktiska livets krav, och först därefter borde kompetensvärdet av avgångsexamen bestämmas; nu hade man gått i motsatt riktning. Av synnerlig vikt vore, framhölls det vidare, att lärjungar, som skulle gå ut i praktiska livet, ej för länge kvarhölles på skolbänken; de miste därigenom hågen för praktiska sysselsättningar, och tiden kunde bättre användas till speciell utbildning för det tilltänkta levnadskallet. Det torde vara anledning att något överväga, i vilken riktning utvecklingen gått i nu berörda hänseenden. o Från början visade sig medelåldern vid examens avläggande uppgå till 17.37 år och den har sedan hållit -sig ganska konstant med någon sänkning, särskilt för flickorna. Såsom i det föregående (sid. 53) erinrats, utgjorde medelåldern för dem, som år 1922 avlade realskolexamen vid högre allmänna läroverk T, realskolor » statssamskolor » kommunala mellanskolor » privatläroverk såsom privatister

gossar |7.0 J^.8 }°- 8 jo- 8 |^.2 iy 6 -

flickor j°-° | ^ *'^ i -9 '

eller i medeltal 17.2. Åldern för examens avläggande har alltså varit betydligt högre än från början antogs, och någon sannolikhet för att den skulle i framtiden avsevärt minskas tyckes icke förefinnas. Att ett icke ringa antal lärjungar avslutat sina läroverksstudier med realskolexamen i stället för att söka fullfölja dem till studentexamen synes val sannolikt. Men att realskolexamens förmåga att hindra tillströmningen till gymnasiet näppeligen motsvarat vad man i detta hänseende hoppats av den, torde vara ovedersägligt. Detta synes framgå bland annat därav, att antalet i (mogenhetsprövning och) studentexamen godkända från år 1907 betydligt okats (1,51J år 1907 2 020 år 1922) samt att vid de högre allmänna läroverken antalet elever i'realskolans sjätte klass och alltså även antalet realskolexammerade varit relativt mycket lågt. # Såsom ovan framhållits, torde realskolexamens införande ha avsevart bidragit att hindra avgången från realskolans lägre klasser utan uppnående av något bestämt studiemål. Fortfarande måste dock avgången från fjärde och temte realskoleklasserna till olika levnadsbanor och fackskolor anses val stor (ior aren

(u

1916—1919 avgingo så 8.3—10.1 % av fjärde och 8.7—11.6 % av femte klassen* lärjungar) Liknande är förhållandet i fråga om de kommunala mellanskolornas oehTo°4 C V a r f Y a S l l ( U n d e r ^ 1 9 2 1 ?*»*> ^ a n ^ i v e t * t t 13.5 * av andra och 10.4 / av tredje klassens lärjungar). Detta synes tyda på att tidpunkten ±or examens avläggande kommer för sent. ^ beträff a r d e n kompetens avlagd realskolexamen medför, ställdes från hJ-f början stora forhoppningar på de realskolexaminerades anställning inom vissa

v ä g s s ^ ^ X n t P ° m ^ Mm ^f o rr hÄa ltl aen dn n' a ^°? t s t a t e n ' t e l « a t e n , järn^

framrår , v tnhpl? J ' i l T ? T ? i detta hänseende gestaltat sig 1 1 H a n g a r av tabell 4 i band I I I av skolkommissionens betänkande, kompletterad med senare uppgifter. Av de vid statens läroverk i realskolexamen godkända skulle enligt elevernas egen uppgift följande övergå

A r

1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921

Till landsstaten

Till poststaten

25 18 28 17 25 18 13 12 8 9 4 8 5 10 25

70 48 39 26 22 25 15 21 15 9 12 37 38 24 6

7 3 4 5 6 10 6 11 13 5 12 14 20 11 4

145 100 73 55 49 52 44 40 48 51 50 57 43 25 17

849 Till Till telegraf- järnvägsstaten staten

Till tullstaten

14 Summa

Hela antalet i realskolexamen godkända

251 170 146 104 102 105 80 84 86 75 78 116 106 70 53

998 956 1,010 1,022 1,015 930 908 916 839 747 811 911 993 951 1.137

1,626

14,144

Det visar sig alltså, att under de tre första åren ett något betydligare antal av la over n Ä i t ? / - realskolexaminerade för att få anställning v t d l ^ V f f ? ? . ™ * a n d e verk och inrättningar, men att detta antal sedermera avsevart nedgått, for hela perioden ej uppgår till fullt 12 % av hela antalet från sagda läroverk utexaminerade och för år 1921 utgör allenast 4.7 j!Uv samma De i tabellen återgivna talen avse, som sagts, dem, som uppgivit siff ämna overga till anställning vid ifrågavarande verk. I vilken ut.trldfning deras av f u ^ L ^ T ^ v e r k l i g a s därom har överstyrelsen icke lyckats införskaffa tn Sntfn f ^ l y . s m n ^ da sådana ej föreligga beträffande landsstaten och tul staten och for jarnvagsstaten blott till och med år 1915. Följande sammanemellertld nallenrmsfg ^ e n ^ g e f ä r l i g föreställning om huru hlrmeZfÖrAv de tillgängliga uppgifterna framgår, att av det jämförelsevis stora antal realskolexaminerade, som under de första åren efter examens inrättande uppgåve sig ämna ga m pa har ifrågavarande levnadsbanor, blott ett mindre antal i verkligheten dar vunne anställning och att jämväl sedermera antalet aspiranter varit större an antalet antagna. Det procentiska förhållandet mellan antalet vid ilragavarande verk antagna och antalet i realskolexamen godkända är alltså ännu ogynnsammare än förhållandet mellan antalet aspirante/och antalet utcxamfne rade. Visserligen visa de ifrågavarande uppgifterna, att åtskilliga tillgängliga

6S Poststaten Kurser med början år Studenter 1908 , 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920

28 37 2 16 18 15 32 16 22 26 14 56 15

Telegrafstaten

Järnvägsstaten

S u m m a

Realskol- Studen- Realskol- Studen- Realskol- Studen- Realskolexamiexamiexamiexamiter ter ter nerade nerade nerade nerade

35 67 50 42 35 11 12 36 27 48 56 49 28

Ingen kurs

>

7 1

> 8

Ingen kurs

» 11

> 12

Ingen kurs

7 6

13 14

Ingen kurs

15 8 27

11 10 10

26 20 7 5 5 16 5 14 Uppgift

> > > >

47 5 6 5 6 12 13 47

54 57 16 21 23 42 37 37 (28) (26) (29) (64) (42)

82 72 64 47 41 35 25 96 (41) (48) (67) (59) (38)

platser vid sagda verk upptagits av studenter. Men det är uppenbart att även om de här ifrågavarande befattningarna kunde helt förbehållas realskolexaminerade och även om på andra håll ett mindre antal befattningar kunde göras tillgängliga för dem, skulle ändock blott en liten bråkdel av dem, som ärligen avfägga examen, kunna vinna anställning vid offentliga verk och inrättningar. Givetvis har realskolexamen fått en icke ringa betydelse för vinnande av anställning i det enskilda livet och blivit i viss mån normgivande for fordringarna på en allmänt medborgerlig bildning. Den på senare aren okade benägenheten att upprätta kommunala mellanskolor sammanhänger tydligen harmed, och av denna anledning har det mången gång visat sig, att man pa en ort föredragit en mellanskola, som kunde leda till det såsom högre ansedda realskolexamensmålet, än en yrkesbetonad högre folkskola, som mera direkt kunde torbereda för det praktiska livet. _ „ t Under de år, som gått efter realskolexamens inrättande, ha emellertid_ oita enskilt och offentligt från skolledare, målsmän och representanter for näringslivet uttalats betänkligheter över att realskolans lärjungar alltför länge la stanna kvar på skolbänken. Deras håg att gripa sig an det praktiska livets uppgifter har därigenom slappats, och på grund av den officiella hallstämpel de förvärvat visa de ej sällan obenägenhet för vissa sysselsättningar, framfor allt sådana, som taga handens arbete i anspråk, vadan de mangen gang hellre gått sysslolösa i väntan på en anställning, som de ansett passande, än gripit sig an med sådant arbete, som stått till buds. '.., . ., , m _._-_ Å andra sidan betraktas ingalunda det mått av bildning, som vitsordas genom realskolexamen, såsom tillfyllestgörande i den omfattning som man fran början torde ha hoppats. Vissa av de studiebanor, vilka man frän början tänkte sig kunna öppnas för realskolexaminerade, ha icke ansetts kunna göras tillgängliga för dem Och enligt uppgifter, som lämnats från Stockholms stads högre folkkola S r handelsundervisning, har där gjorts den iakttagelsen att marL inom näringslivet föredroge yngre arbetskraft med yrkesbetonad utbildning framlor de realskolexaminerade. ,-• /• *A Det har med hänsyn till nu berörda förhållanden synts överstyrelsen vara Ä t av ntden att; f r å g k o r n realskolans lämpliga avslutningspunkt J ^ g ^ P rea,sko,ans f ö r n y a d o m p r ö v n i n g och därvid skärskådas i sitt B ^ a n h a n g ^ ^ ^ avslutnmg. ^ y „ | f ö r ^ p r a k t i s k a livet som för skolsystemet i det hela. Klart ar, att en

69 uttömmande utredning icke här kan lämnas av den omfattande och på olika områden ingripande frågan. För en fullständigare undersökning skulle bl. a. erfordras ett omfattande primärmaterial, som ej står till buds och nu icke heller kan införskaffas. ^Det kan alltså här blott bliva möjligt att angiva vissa huvudsynpunkter för frågans betraktande och lämna några antydningar för dess bedömande. Då realskolans syfte ju är att »utöver omfånget för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning», kunde det måhända ligga närmast till hands att genom ett mera teoretiskt övervägande söka närmare bestämma denna bildnings innebörd och omfattning och avgöra, vilka kunskapsmoment densamma bör omfatta. Läroverkskommittén framlade ej några mera omfattande undersökningar i detta hänseende. Det synes sannolikt, att kommittén vid fixerande av realskolans slutmål framför allt lät sig bestämmas av hänsyn till vad som krävdes för tillträde till de befattningar i allmän tjänst, för vilka realskolexamen skulle medföra kompetens. Man trodde sig därmed bäst kunna tillvinna den nya examen den värdesättning och det förtroende, man ansåg önskvärt. Skolkornmissionen har icke heller närmare ingått på denna fråga utan blott konstaterat det i och för sig självklara faktum, att det icke skulle kunna bliva möjligt att i en treårig realskola, byggd på folkskolans sjätte klass, kunna vinna en utbildning, likvärdig med den, som för närvarande vitsordas genom avlagd realskolexamen. Att på nu antydd väg komma till klarhet i en fråga, där så mångahanda hänsyn av praktisk art måste spela in, lärer heller icke vara möjligt. Det torde emellertid kunna sägas, att utvecklingen under tiden, sedan realskolan fick sitt bildnmgsmått bestämt, snarast varit ägnad att medföra en avprutning i kraven på allmänbildningens omfattning. Överstyrelsen har redan inledningsvis antytt de synpunkter, som i detta hänseende kunna göras gällande. De äro att söka i den alltjämt ökade och allt mera beaktade betydelse, som tillkommer fackbildnmgen och yrkesutbildningen, även om denna ännu ej vunnit tillbörligt erkännande. Allt allmännare synes den meningen numera vara rotfäst, att för de unga, som i eller strax efter konfirmationsåldern skola söka sig en arbetsuppgift mom det praktiska livet, ett något tidigare tillgodoseende av fackbildningen är av större värde än inhämtande av ett större mått av så kallade allmänna bildnmgsmoment. Det hävdas ock, att allmänbildningen kan främjas i och genom fackbildningen. Frågan om var realskolans slutpunkt lämpligast bör förläggas är emellertid i första hand en praktisk lämplighetsfråga och bör därför framför allt bedömas ur praktiska och praktiskt-psykologiska synpunkter. Man torde därvid till en början böra närmare överväga, huru förhållandena i olika fall ställa sig för olika grupper av realskolans lärjungar. Rörande fördelningen av realskolans (och mellanskolans) lärjungar mellan Uppgifter olika studie- och levnadsbanor kunna följande uppgifter ge en ungefärlig före- angående ställning. Höstterminen 1919 utgjorde antalet lärjungar i klass 5 av statens realskolelevernas läroverk 3,187, därav 3,008 gossar och 179 flickor samt i klass 3 av kommunala val av levmellanskolor 1,118, varav 570 gossar och 548 flickor, eller tillsammans 4 305 nadsbana. 3 5 8 0Ssar o c n 7 2 7 TaoT ^ 7 o 8 ' flickor. Under vårterminen följande läsår 1920— 1921 då ifrågavarande lärjungar normalt borde befinna sig antingen i gymnasiets första ring eller i realskolans och mellanskolans avslutningsklass, var antalet elever i första gymnasieringen 1,694, varav 8 flickor, och vid slutet av samma termin, alltså våren 1921, avlades vid ifrågavarande läroanstalter realskolexamen av 2,014 lärjungar, 1,409 gossar och 605 flickor. Dessa båda grupper tillsammans utgöra 3,708, därav 3,095 gossar och 613 flickor. Skillnaden mellan detta tal och det ovan angivna antalet närvarande i femte, resp. tredje klassen utgör 597, därav 483 gossar och 114 flickor, och skulle alltså represen-

tera dem, som blivit kvarsittare, som avgått utan avläggande av realskolexamen eller som från klass 5, resp. 3 övergått till fortsatta studier i enskilda läroverk eller fackskolor. (Med hänsyn till k v a r s i t t a r e i ring I samt realskolans och mellanskolans högsta klass torde talet vara något för lågt.) Man kan alltså summariskt uttryckt säga, att nära hälften av ifrågavarande lärjungar avlade realskolexamen, något mer än 3/8 fortsatte sina studier i gymnasiet och, om man, såsom rimligt torde vara, låter kvarsittare å ömse håll taga ut varandra, den återstående 1j8 överginge till fackskolor eller slutade studierna utan avläggande av examen. Rörande de under vårterminen och höstterminen 1921 vid ifrågavarande läroanstalter realskolexaminerades, tillhopa 2,057^ tillämnade sysselsättningar efter examens avläggande föreligga följande uppgifter: fortsatta studier i allmänna och enskilda läroverk J » » skogs- och lantbruksskolor . . i T, i tekniska läroanstalter . . . . » » t handelsskolor » » » seminarier anställning i statens eller kommunens tjänst . . » på kontor, bank eller i handel . . . > i lantbruk eller skogsbruk » » sjömansyrket > » sjukvård sysselsättning i hemmet (210 flickor) övriga sysselsättningar uppgift saknas om

375 45 112 221 121 77 344 111 32 14 267 122 216

Det är självfallet, att ifrågavarande uppgifter skulle te sig olika för olika ar, men det finnes icke anledning antaga annat än att de angivna siffrorna i stort sett representera den proportion, enligt vilken realskolans lärjungar fördela sig. Realskolans Undersöker man då i den belysning, dessa siffror kunna ge, den förevarande anpassning frågan om realskolekursens lämpliga omfattning uppåt, finner man först och arnaPval främst, att hänsynen till det under alla omständigheter jämförelsevis ringa anav levnads- tal realskolexaminerade, som kan erhålla anställning i offentlig tjänst, ej kan bana. bliva avgörande. Det synes sannolikt, att deras intressen skulle kunna lika väl Anställning tillgodoses genom särskilda utbildningskurser, som ersatte det sista realskoli allmän året, och att möjligheterna för dem att i konkurrens med andra sökande bliva tjänst. mottagna skulle med en sådan anordning snarast ökas. Fortsatta stu- Väsentligt större beaktande kräver den grupp, som övergår till specialskodier i fack- j o r för teknisk utbildning, handelsutbildning, lantbruksundervisning med flera skolor. arbetsområden och som tillsammans utgör nära en femtedel av de i realskolexamen godkända. Därest uppehållandet av de nuvarande fordringarna i realskolexamen såsom villkor för inträde i ifrågavarande specialskolor skulle vara oeftergivligt, vore denna omständighet givetvis ett ganska starkt stöd för realskolekursens bibehållande vid oförändrad omfattning. Denna fråga kräver alltså ett något närmare övervägande. För inträde vid statens tvååriga tekniska fackskolor fordras att vid anställd prövning visa sig äga vissa kunskaper i svenska, matematik, fysik, kemi ^ och teckning. Fordringarna i dessa ämnen äro med undantag för matematik något mindre än vad som fordras i realskolexamen. I matematik fordras något mera än som motsvarar fordringarna i berörda examen. Inträdessökande, som avlagt realskolexamen med betyg om godkända insikter i ett eller flera av nämnda ämnen, är frikall ad från inträdesprövning i det eller de av ifrågavarande ämnen, sagda betyg avser, dock ej i matematik. En avkortad realskolekurs av den omfattning, som här ifrågasatts, torde icke behöva föranleda några för-

71 ändringar i berörda hänseende, enär fackskolans fordringar i de ämnen i vilka realskolebetyg hittills godtagits för inträde, i regel varit så små, att de säkerligen kunna tillgodoses även genom en realskolekurs, som förkortats med ett ar Inträdesprovet i matematik skulle visserligen komma att avse en större utökning av realskolans kurs, än som nu kräves, men detta torde icke komma att valla den inträdessökande några större svårigheter. Denne skall nämligen hava fyllt 17 år och kunna genom arbetsbetyg styrka, att han under minst två ar deltagit i yrkesmässigt arbete av den art, att det kan anses utgöra en god förberedelse för studierna i den fackskola, vari inträde sökes. Den erforderliga kompletteringen i matematik bör kunna vinnas samtidigt med ifrågavarande praktiska arbete antingen genom självstudier eller genom deltagandet någon av de kurser, som enligt 1918 års riksdags beslut om praktiska ungdomsskolor förutsattes skola inrättas i samband med lärlings- och yrkesskolor för personer, som önska förbereda sig till inträde vid tekniska fackskolor. _ Beträffande statens treåriga tekniska gymnasier gäller för närvarande, att inträdessökande skall hava avlagt realskolexamen med betyg om godkända insikter i vissa i stadgan för tekniska fackskolor och tekniska gymnasier angivna ämnen eller vid anställd prövning styrka däremot svarande kunskaper. " Vid statens kvarvarande treåriga tekniska elementarskolor gäller, att avlagd godkänd realskolexamen med vitsord om minst godkända insikter i matematik fritager från inträdesprövning. Ehuru någon allmän föreskrift med avseende å inträdesfordringarna i de statsunderstödda tvååriga handelsgymnasierna icke finnes torde man kunna säga, att vid dem för närvarande i huvudsak gälla liknande inträdesfordringar som beträffande de tekniska gymnasierna. Én minskning av realskolans kunskapsmått kunde därför synas innebära en sänkning av de tekniska gymnasiernas, tekniska elementarskolornas och handelsgymnasiernas nivå. Emellertid är det här icke så mycket kunskapernas kvantitet det gäller utan dessmera det, att kunskaperna äro så väl inhämtade, att de giva förutsättningar för ett framgångsrikt bedrivande av studierna. I väsentlig man skulle ett tillämpande av principen med inträdesprövningar i de för var och en av ifrågavarande slag av läroanstalter grundläggande ämnena kunna kompensera realskolekursens avkortning. Ifrågavarande inträdesprövningar skulle alltså icke avse ett större mått av kunskaper än det realskoiekursen normalt bör kunna giva utan endast att utröna, huruvida realskolans lärokurser i vederbörande ämnen blivit så grundligt inhämtade, att man med ledning därav kunde anse, att inträdessökande med framgång skulle kunna tillgodogöra sig undervisning i vederbörande läroanstalt. På angivet sätt skulle ifrågavarande läroanstalter bliva i stånd att i stort sett frigöra sig från den tyngande belastningen av elever, som tack vare godkända betyg i realskolexamen kunnat vinna inträde utan att med avseende å studiebegåvning och intresse vara lämpade att tillgodogöra sig undervisningen. Beträffande handelsgymnasierna finner sig överstyrelsen i detta sammanhang böra erinra om att överstyrelsen redan tidigare framlagt förslag om vissa handelsgymnasiers utvidgning till treårig lärokurs. Genom handelsgymnasiernas anordnande som treåriga skulle utrymme vinnas både för den fackliga undervisningen, som erfordras med hänsyn till dessa gymnasiers särskilda ändamål^, och för den realskolans kurs kompletterande utbildning, huvudsakligen i språk, som på_ grund av den föregående skolkursens avkortning skulle kunna erfordras. Intill dess en dylik förändring av handelsgymnasiernas lärokurs kan äga rum, synes intet hinder föreligga att här tillämpa samma förfaringssätt, som nämnts i fråga om de tekniska fackskolorna, nämligen att genom särskilt anordnade kurser bereda möjlighet för dem, som avse att söka inträde vid ifrågavarande gymnasier, att i vissa ämnen komplettera sina kunskaper. Vid skogshögskolans forstmästarkurs medför avlagd realskolexamen med

72 minst vitsordet godkänd i vissa i de för vederbörande läroanstalt gällande stadgar angivna ämnen, under förutsättning att i övrigt fastställda inträdesfordringar äro uppfyllda, rätt att söka inträde. Då emellertid antalet inträdesplatser vid ifrågavarande kurs är synnerligen begränsat •—• de senaste åren 12—16 —• råder en så stor konkurrens om desamma bland de årligen omkring 60—70 sökandena, att, enligt vad överstyrelsen inhämtat, endast inträdessökande, som i berörda examen eller genom kompletteringsprövning erhållit de högsta betygen, hava utsikter att vinna inträde. På grund härav torde en realskolexamen med den av överstyrelsen ifrågasatta organisationen först efter komplettering i vissa hänseenden av realskolekursen och efter särskild inträdesprövning i de för nämnda specialkurs grundläggande ämnena kunna ifrågasättas medföra ovanberörda inträdeskompetens. Då det här ej kan bliva fråga om annat än ett mycket ringa antal realskolabiturienter, synes nyssnämnda förhållande dock icke böra utgöra något hinder för den avkortning av realskolekursen, som eljest kan befinnas lämplig. För rätt till inträde vid agronomkursen vid lantbruksinstitutet vid Ultuna samt vid lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp gäller för närvarande i huvudsak vad ovan sagts angående skogshögskolans forstmästarkurs. Enligt vad överstyrelsen inhämtat, hava emellertid de inträdessökande i så stort antal högre utbildning, än vad som motsvarar fordringarna för realskolexamen, att realskolekompetensen beträffande inträde till ifrågavarande specialskolor icke har någon betydelse. Så upplystes t. ex., att under de senaste fem ä sex åren ingen enda med enbart realskolexamen vunnit inträde. Under sådana förhållanden synes en förändring av realskolans kurs egentligen icke hava någon saklig betydelse för frågan om inträde till förevarande läroanstalter^ Av vad här anförts i fråga om realskolans förhållande till inträdesfordringarna vid nu nämnda specialskolor framgår, att det av överstyrelsen ifrågasatta borttagandet av realskolans nuvarande avslutningsklass icke skulle medföra några större olägenheter i berörda hänseende. Antingen hava förhållandena redan visat, att realskolexamen över huvud icke behöver bibehållas som kompetensvillkor eller att en inträdesprövning, utvisande, att den inträdessökande väl inhämtat även en förkortad realskolas kurs, är tillräcklig för att garantera framgångsrikt arbete i vederbörande specialskola, eller ock synes _ det vara lämpligast att, på samma sätt som redan nu är bestämt vid de tekniska fackskolorna, såsom inträdesfordran fastställes en i vissa ämnen utökad realskolekurs. Anställning Vad så beträffar den betydande grupp realskolexaminerade, som söker sig inom närings- anställning inom näringslivets olika grenar, är det givetvis icke lätt att avgöra, livet. j v a ( j m ^ n e n realskolekurs av nuvarande omfattning kan anses för dem erforderlig eller deras bildningsbehov skulle kunna tillgodoses genom en med ett år förkortad kurs. I det föregående har erinrats, att från många håll^ framkommit klagomål över ätt realskolans lärjungar vid alltför sen ålder få gå ut i livet och därigenom mista en del av sin förmåga att anpassa sig efter de praktiska levnadsbanornas krav. I samma riktning pekar den omständigheten, att ett jämförelsevis stort antal lärjungar från realskolans femte, resp. mellanskolans tredje klass eller från än lägre klass avgår till anställning inom näringslivet. Det torde ock vara uppenbart, att många av de realskolexaminerade, som söka sin utkomst på nu ifrågavarande sätt, skulle för sin framtida verksamhet ha större gagn av en ettårig, på denna verksamhet inriktad utbildningskurs än av det sista realskolåret. I varje fall synes det, som om från synpunkten av den nii ifrågavarande gruppens behov inga avgörande skäl skulle förefinnas för den nuvarande högsta realskole- och mellanskoleklassens bibehållande. I detta sammanhang torde böra erinras om de erfarenheter, som vunnits i förevarande avseende genom den högre folkskolan. Denna bygger som bekant

n i regel pa folkskolans sjätte klass ocli kan enligt gällande författningar ha en ganska skiftande organisation. Den kan sålunda allt efter önskningarna på orten omfatta en till fyra klasser. Nu har under de senare åren ett stort antal högre folkskolor inrättats i såväl större som mindre samhällen. Av dessa skolor hava en del från början varit ämnade att ombildas till kommunala mellanskolor, och dessa hava givetvis gjorts fyraåriga, då ju mellanskolan har denna omfattning. ^ De skolor åter, vilka varit avsedda att bibehållas som högre folkskolor och såsom sådana lämna fortsatt utbildning åt den ungdom, som förbereder sig för anställning inom näringslivets olika grenar eller för inträde i iackskolor, de hava i allmänhet anordnats som treåriga och i varje fall icke erhållit mer än tre årsklasser. Och detta har ej skett på grund av några ingripanden utifrån utan tydligen föranletts av den uppfattning, man på de olika orterna haft om det förefintliga bildningsbehovet och den lämpligaste åldern för skolkursens avslutande. Det torde vara uppenbart, att detta förhållande utgör ett nog så betydelsefullt erfarenhetsbevis för att en läroanstalt, vars uppgift ar att meddela allmän medborgerlig bildning och förbereda för verksamhet inom näringslivet, bör avsluta sin kurs, då lärjungarna befinna sig i 15—16-årsåldern, och alltså ett år tidigare än den nuvarande realskolan och mellanskolan. Av de i det föregående meddelade siffrorna framgår, att den jämförelsevis Fortsatta stustörsta gruppen av realskolans lärjungar utgöres av dem, som före eller efter dier i gymnasiet avlagd realskolexamen övergå till gymnasiet för att fullfölja studierna till studentexamen; av de förutnämnda lärjungarna i realskolans femte och mellanskolans tredje klass omfattar gruppen såsom nämnts något mer än 3 / s . Det ligger i öppen dag och har ytterligare bestyrkts genom skolkommissionens överväganden, att det för dessa i varje fall icke skulle medfört någon olägenhet och lör dem bland dem, som först efter avlagd realskolexamen upptaga gymnasialstudierna, skulle varit till avgjord fördel, om deras realskolekurs avslutats genom examen vid femte, resp. tredje klassens slut. Då skolkommissionen stannat vid att föreslå ett treårigt, gymnasium, trots de stora betänkligheter som kunna anföras däremot och vilka åtminstone delvis av kommissionen själv påvisats, torde detta väl nästan helt och hållet ha föranletts därav, att kommissionen ansåg nödvändigt, å ena sidan att realskolan i sin helhet utgjorde grundvalen för gymnasiet, och å den andra, att realskolans avslutning ^bibehölls vid samma punkt som för närvarande. Att kommissionen vid sitt förordande av ett treårigt gymnasium i själva verket befunnit sig i ett tvångsläge, torde framgå bland annat därav, att kommissionen nödgats tillgripa den även enligt dess eget medgivande ur olika synpunkter betänkliga utvägen att låta latingymnasiet så att säga skjutas ned i realskolan, därigenom att la-tinstudiet skulle påbörjas i dennas fjärde klass. Finner man sig åter kunna bortskära realskolans nuvarande högsta klass, bortfaller tydligen det huvudsakliga hindret för att låta gymnasiet bibehålla sin anordning såsom fyrklassigt. Därmed beredas också at de lärjungar, som från realskolan övergå till gymnasiet, de fördelar i fråga om deras fortsatta studier, som det fyraåriga gymnasiet ju allmänt anses kunna erbjuda i jämförelse med det treåriga. Den nu gjorda överblicken, därvid det förevarande spörsmålet betraktats hu- Sammanfattnin vudsakhgen rent praktiskt från synpunkten av olika lärjungegruppers behov, Storde ha givit vid handen, att ur nu berörda synpunkter knappast några avgörande skäl förefinnas för att realskolan måste bibehållas vid sin nuvarande omfattning. Å andra sidan synes det vara värt att särskilt beaktas, att på många hall den åsikten med styrka framförts, att de många bland realskolans lärjungar, som söka sm utkomst på praktiska levnadsbanor, nu få göra, sitt utträde i livet vid allt för hög ålder, och därför ofta visa sig ha förlorat den smidighet och anpassningsförmåga, som äro en viktig förutsättning för deras fortkomst.

74 Realskolans Frågan om realskolans lämpliga omfattning torde emellertid böra något skurställning i skådas även ur synpunkten av dess sammanhang med skolsystemet i det hela, skolsystemet. ^ överstyrelsen vill i det följande lämna några antydningar även i detta hänseende. Beträffande realskolans anknytning till folkskolan har i det föregående framhållits som ett önskemål av synnerlig betydelse, att övergången till den teoretiska utbildningslinjen borde äga rum vid en tidpunkt, då även de praktiska utbildningsvägarna öppna sig. Ett liknande betraktelsesätt torde böra göras gällande även i fråga om realskolan i dess förhållande till läroanstalterna för fortsatt utbildning. Det synes önskligt, att realskolans avslutning förlägges så, att därmed skapas en verklig förgreningspunkt, där överblick kan fås över de olika bildningsvägar och levnadsbanor, som stå den unge öppna. Av vad som i det föregående anförts framgår, att avgången till de på realskolan vilande, till det praktiska livet ledande studiebanorna lämpligast bör förläggas ett år'före den nuvarande realskolans avslutning. Det synes också uppenbart^ att denna tidpunkt i många fall är den lämpligaste för dem, som mera direkt gå ut i praktiska sysselsättningar. Dessa skäl tala givetvis för en förläggning av realskolans slutpunkt till samma tid. E t t betydelsefullt krav ur hela skolsystemets synpunkt synes vidare vara, att detta så anordnas, att de mera praktiskt lagda studiebanorna bli för lärjungarna lika lockande och få ett liknande anseende som de teoretiska linjerna, för att den alltför starka tillströmningen till de sistnämnda må kunna hämmas. Ur denna synpunkt finnes särskild anledning att taga hänsyn till den högre folkskolan, vilken, vare sig den är anordnad såsom allmän eller såsom yrkesbestämd, syftar till att meddela en utbildning för det praktiska livet. Den högre folkskolan, vilken vanligen anknyter sig till folkskolans sjätte klass, är, såsom i det föregående nämnts, i övervägande grad treårig. Att den fyller ett verkligt behov synes otvetydigt framgå därav, att den förmått att hålla sig uppe och vinna ökad utbredning trots konkurrensen med den fyraåriga mellanskolan, vilken därtill haft förmånen att kunna leda fram till ett genom en offentlig examen värdesatt studiemål. Men det är uppenbart, att högre folkskolans ställning skulle bliva väsentligen starkare, om den såsom praktisk utbildningslinje kunae i fråga om studietidens längd och det kvantitativa kunskapsresultatet bliva ungefärligen likställd med den teoretiska studielinje, som realskolan erbjuder. Att tänka sig en allmännare påbyggnad av den högre folkskolan med ytterligare en klass torde icke vara möjligt, då det, såsom redan framhållits, just är på grund av vunna erfarenheter, som den ordnats såsom treårig. Det nu sagda gäller i viss mån även om andra praktiska utbildningslinjer, som bygga på genomgången folkskolekurs. Om de fördelar i fråga om gymnasiets organisation, som realskolans förkortning skulle medföra, har redan i det föregående erinrats. Vad beträffar flickornas speciella utbildning, skulle det, såsom ock av skolkommissionen framhållits, vid en begränsning av realskolan lätteligen låta sig göra att på denna grunda en särskild flickskolelinje och även andra för flickorna avpassade utbildningslinjer. Överstyrelsen får anledning att i det följande återkomma härtill. Slutligen är det givetvis med hänsyn såväl till elevernas ålder som till deras ekonomiska möjligheter avsevärt lättare att till en med ett år förkortad realskola knyta olika slag av kurser, som kunna befinnas erforderliga för fortsatt utbildning till anställning i offentlig tjänst eller för inträde på näringslivets olika banor. E n på här antytt sätt förlagd avslutning av realskolekursen^ skulle alltså sammanfalla med den genomsnittsålder hos eleverna, 15—16-årsåldern, vilken av gammalt ansetts vara den i detta hänseende lämpligaste. Den skulle ock ge-

75 nom sin förläggning inom skolsystemet i det hela ha förutsättningar att bliva en verklig knutpunkt och en utsiktspunkt ut över de olika bildningsvägarna, en punkt, där den unge skulle så att säga tvingas att göra halt och överväga läget, granska de möjligheter, som öppna sig åt olika håll, och pröva de förutsättningar, som förefinnas för honom att gå den ena eller den andra vägen. Det synes sannolikt, att avslutningsexamen på mellanstadiet så skulle bäst kunna fylla den uppgift, som från början tillämnats den och allmänt ansetts vara av största betydelse, nämligen att förhindra en osund tillströmning till gymnasiet. Att åstadkomma en ur pedagogisk synpunkt lämplig och tillfredsställande be- Den förkorgränsning och fördelning av kunskapsstoffet för en med ett år förkortad real- }tafe real~ skola torde icke erbjuda oöverkomliga svårigheter. Det är allenast språkfrågan, dagoTisk'' som är ägnad att i detta hänseende inge vissa betänkligheter. Skolkommissio- synpunkt, nen har starkt framhävt dessa och ansett, att desamma ej kunde effektivt undanröjas, med mindreo en så organiserad realskola gjordes enspråkig, en anordning, som jämväl ingått i den ursprungliga organisationsplanen för den en gång aktuella femåriga nederskolan, men som kommissionen, bland annat med hän, syn till efter världskriget rådande förhållanden, finner otillfredsställande. Det må i förbigående därtill erinras, att vad som i detta hänseende yrkades var, att tillfälle till undervisning i två främmande språk skulle beredas lärjungarna, men att blott ett av dem skulle vara obligatoriskt. Givet är, att i en förkortad realskola ej samma mål kan nås i fråga om språkundervisningen som i den nuvarande realskolan. Men det synes dock sannolikt, att ett icke föraktligt mått av språklig insikt och färdighet kan bibringas även under en förkortad realskolekurs. I detta hänseende torde erfarenheten från den högre folkskolan kunna vara vägledande. I allmänhet läses i de treklassiga högre folkskolorna både tyska och engelska, och resultatet av undervisningen har med stor enhällighet förklarats vara tillfredsställande till de praktiska syften högre folkskolan har att tjäna. De berörda betänkligheterna synas alltså knappast vara av så tungt vägande art, att de ensamma skulle tvinga till bibehållande av den nuvarande högsta realskoleklassen. Klart är, att frågan om det lämpliga begynnelsespråket kräver särskilt beaktande och måhända i en förkortad realskola ej kan få den lösning, som kommissionen förordat. Ur andra pedagogiska synpunkter torde förutsättningarna för en förkortad realskola te sig väl så gynnsamma som för den nuvarande och den av skolkornmissionen föreslagna. Så skulle givetvis trycket på realskolan från ett på denna byggt treårigt gymnasium bli väsentligen starkare än från ett fyraårigt och skulle lättare kunna komma att förrycka realskolans uppgift. Vidare skulle ' den förkortade realskolan få att arbeta med ett elevmaterial, som i fråga om utjvecklingsståndpunkt är mera ensartat, då ju eleverna i allmänhet icke komma | att ha lämnat den s. k. övergångsåldern. Att detta beträffande undervisningsmetoder och lärokursernas läggning kan erbjuda vissa fördelar, torde vara obestridligt. Och det torde även ur karaktärsdaningens synpunkt vara att räkna såsom en fördel. Förutom de svårigheter språkfrågan medför har, såsom nämnts, som skäl mot Granskning av en förkortning av realskolan huvud såld igen hänvisats på dels de olägenheter det " / s s a invändm skulle medföra för föräldrarna på de orter, där ej högre skolor finnas, att under . "V. f ett års kortare tid få bibehålla sina barn i hemmet, dels den omständigheten, att fe'realskolan de lokaler, som redan anskaffats för realskolor och mellanskolor, äro avpassade för skolor med större omfattning och alltså skulle komma att delvis bli oanvända. Att en olägenhet av först antydda art skulle inträda är ju oförnekligt. Den skulle emellertid göra sig gällande blott i de fall, då lärjungarna ämna fortsätta sina studier, och detta är, då det gäller real- och samskolor, blott ett

7 ii

mindretal fall, och ur uppfostringssynpunkt äro givetvis betänkligheterna mot att släppa barnen från hemmet väsentligt mindre än då det gäller inträde i realskolan. Mot den nämnda olägenheten kan ställas den fördelen, att lärjungarna ett år tidigare skulle nå fram till ett bestämt examensmål och att detta ej sällan skulle komma att medföra, att studiekursen kunde förkortas med ett år och de unga så mycket förr få övergå till de levnadsbanor, där de ämna söka sin utkomst. Vad frågan om lokalerna angår, bör först erinras, att åtminstone de kommunala mellanskolorna ej sällan äro så ogynnsamt ställda i detta hänseende, att befintliga utrymmen väl skulle komma att vara behövliga även för det fall, att antalet klasser minskades. Det torde därjämte vara sannolikt, att man i många fall skulle finna behov av att till fristående realskolor anknyta flickskolekurser eller andra fortsättningskurser och att de lokaler, som ej skulle behövas för realskolan, skulle komma till god användning för sådant ändamål. Avgörande betydelse torde väl i varje fall ej kunna tillmätas nu berörda förhållanden. Överstyrelsens De överväganden, överstyrelsen ägnat frågan om realskolans lämpliga avståndpunkt. s l u tningspunkt, hava fört överstyrelsen till den övertygelsen, att så starka skäl tala för bortskärande av realskolans och mellanskolans nuvarande högsta klass, att överstyrelsen anser, att realskolan i framtiden bör organiseras på nu angivna sätt. Enligt den plan för omorganisationens genomförande, för vilken överstyrelsen i det föregående uttalat sig, skulle detta innebära, att den linje inom realskolan, som allestädes skulle förekomma, skulle omfatta tre klasser, och den linje, som därjämte skulle tills vidare bibehållas, fem klasser. Det är uppenbart, att i och med nu angivna begränsning realskolans bildningsmål måste sänkas, omfattningen av dess kurser till viss grad minskas och den med realskolexamen förbundna kompetensen beskäras. Examen komme därmed att få ett i viss mån minskat värde i det allmänna medvetandet. Därmed är dock icke sagt, att det mått av allmänbildning, realskolan framdeles komme att meddela, ej skulle kunna anses tillräckligt för sitt syfte. Tvärtom tala starka skäl för att realskolan även med den nu avsedda begränsningen skulle kunna tillbörligen tillgodose sin gamla uppgift att vara en allmänt medborgerlig bildningsanstalt, avsedd att förbereda för inträde på olika levnadsbanor och för fortsatt utbildning i gymnasium eller i särskilda fackskolor. Och dess examensmål skulle nås genom en studiekurs, som icke i något fall behövde bli längre än den, som nu leder fram till realskolexamen, låt vara att detta mål såsom nämnts skulle få en något lägre valör. Sedan länge och ofta har klagats över den i vårt land rådande benägenheten att ställa stora krav på allmänbildning, även då det gäller arbetsuppgifter, där ett ringare mått av sådan bildning i själva verket måste anses vara tillfyllest. Det synes nu föreligga en möjlighet att i detta hänseende göra en begränsning och åstadkomma en bättre anpassning av bildningsomfånget efter arbetsuppgifternas behov. Att man, då läroverkets nederstadium skulle omdanas till en särskild skola för allmänt medborgerlig bildning, sökte giva denna en så stor omfattning som möjligt för att därigenom skaffa den ökat anseende och så befästa dess ställning, är lätt begripligt och hade tvivelsutan flera goda skäl för sig. I belysning av den tjuguåriga erfarenhet vi nu äga synes det dock ofrånkomligt, att realskolans utbyggande med en sjätte klass var ett missgrepp. Det synes då vara riktigast att, om en allmän omorganisation av det högre skolväsendet företages, icke längre hålla fast vid en anordning, vars ändamålsenlighet icke bestyrkts av erfarenheten, utan beslutsamt vidtaga den förändring, som av erfarenhet och eftertanke utpekas. Det må slutligen framhållas, att om realskolekursen kan på nu föreslaget

77 sätt göras ekonomiskt mindre betungande, möjligheterna därmed bliva större att låta ett ökat antal ungdomar i övergångsåldern komma i åtnjutande av den utbildning, som genom densamma kan vinnas.

2.

Gymnasiet.

De viktigaste frågor beträffande gymnasiets organisation, som sysselsatte 1899 års läroverkskommitté, gällde dels det antal klasser gymnasiet horde omfatta eller, annorlunda uttryckt, var gränsen borde dragas mellan realskolan och gymnasiet, dels ämnesträngseln och den alltför stora kunskapsbelastningen inom gymnasiet. I stort sett är det samma spörsmål, för vilka skolkommissionen haft att söka finna en lösning, enär de åtgärder, som vidtogos i samband med 1904 års läroverksreform, icke befunnits i allo tillfredsställande. I förra hänseendet har kommissionen, såsom förut antytts, föreslagit ett tre- Kommissio årigt gymnasium i stället för det nuvarande fyraåriga, därvid de avgörande nensförsla skälen varit, att gymnasiet enligt kommissionens övertygelse under alla om9ständigheter borde byggas på fullständigt genomgången realskola och att kommissionen funnit övervägande skäl tala för den nuvarande högsta realskoleklassens bibehållande. I senare hänseendet har kommissionen sökt finna problemets lösning genom en organiserad specialisering av studierna medelst gymnasiets uppdelning på flera linjer, var och en med ett minskat antal ämnen. Kommissionens förslag ansluter sig till en tidigare inom läroverksöverstyrelsen med tillhjälp av skolman och universitetslärare utarbetad plan och går ut på en uppdelning av gymnasiet i tre parallella huvudlinjer, latinlinjen, nyspråkliga linjen och reallinjen; från latinlinjen förgrenar sig sedan under de båda sista gymnasieåren en linje med grekiska och från reallinjen en linje med större utrymme för biologi och kemi. Förslaget om treårigt gymnasium har från några håll vunnit understöd men Myndighei det hela rönt ett tämligen enhälligt motstånd, och allmänt har det yrkandet temas yttframställts, att gymnasiet bör såsom hittills omfatta fyra klasser; i varje randen. fall vore detta oundgängligt beträffande latingymnasiet, vars neddragande i realskolan genom den i dennas högsta klass påbörjade latinundervisningen anses vara förenat med särskilda olägenheter. Mot det treåriga gymnasiet anmärkes, att det skulle tvinga till ett alltför forcerat arbete, varmed skulle följa fara för överansträngning, samt förhindra en verklig fördjupning av studierna. ^ Kommissionens förslag till linjedelning har visserligen från en del håll erhållit anslutning, men väsentligt flera äro de yttranden, i vilka anmärkningar riktas mot den föreslagna linjeuppdelningen. Framför allt ges uttryck åt farhågan för att med en så pass långt driven differentiering av gymnasialstudierna allmänbildningen skulle alltför mycket försvagas. Anmärkningarna riktas ^särskilt mot den nyspråkliga och den biologiska linjen. Rörande båda framhålles, att de i jämförelse med de övriga linjerna skulle bliva alltför Bvaga, att allmänbildningen där skulle bli för litet tillgodosedd och att desamma huvudsakligen skulle komma att draga till sig mindre begåvade lärjungar, som ^för alltför gott pris skulle kunna nå fram till studentexamen. Omdömena gå_emellertid ofta i alldeles motsatt riktning, och en anordning, som den ena myndigheten finner lämplig, ter sig stundom för den andra såsom fullkomligt otillfredsställande.

78 Olika uppDen diskussion av gymnasieproblemet, som anknutits till skolkommissiofattningar n ens förslag, har emellertid icke stannat vid anslutning till eller kritik av rörande n ä m n d a förslag. En överblick av de uttalanden, som därvid framkommit, ger () TTanisaS v i d banden, att flera olika uppslag till en förändrad gymnasieorganisation tion. ' föreligga, men att frågan knappast ligger så klar och genomdiskuterad, att det ännu kan vara möjligt att komma fram till en slutgiltig uppfattning däruti. Inledningsvis hava några antydningar gjorts om de motsatta strömningar, som göra sig gällande inom samtidens bildningsarbete. Det är uppenbart, att, då det gäller skolan, dessa motsättningar framför allt skola framträda i fråga om dennas högsta stadium, gymnasiet. Såsom redan antytts, lämna yttrandena och särskilt de, som avgivits från universitet och högskolor, rikliga^belägg för de rådande motsättningarna i uppfattning på förevarande område. Det synes emellertid, som om vissa mera fasta och preciserade tankeriktningar skulle vara på väg att arbeta sig fram. En del uttalanden, som framkommit under diskussionen om gymnasiefrågan, synas gå i den riktningen, att en utsträckt linjeuppdelning borde genomföras å gymnasiet, visserligen med tillbörligt tillgodoseende av de allmänbildande ämnena men med stark koncentration kring samhöriga ämnesgrupper. Huvuduppgiften för undervisningen borde dock bliva, icke att meddela ett såvitt möjligt rikligt kunskapsmaterial, utan att införa lärjungarna i de arbetsmetoder och det allmänna tänkesätt, som utmärka det vetenskapliga arbetet, i huvudsakligt syfte att uppöva elevernas intellektuella förmögenheter ^och bibringa dem vana vid självständigt arbete. Därmed skulle de vara på bästa sätt förberedda för fortsatt utbildningsarbete vare sig vid universitet eller vid fackskolor. Arbetets koncentration kring mera samhöriga kunskapsområden skulle också hos eleverna främja förvärvandet av mera enhetliga och organiskt förbundna insikter, och därmed skulle gynnsammare villkor skapas för en harmonisk utveckling av deras personlighet i det hela. Från andra håll förfäktas en i vissa hänseenden avvikande åskådning, om vars förhandenvaro redan inledningsvis några antydningar lämnats. Man utgår ifrån att vad som för de flesta studieriktningar och levnadsbanor är behövligt, är ett viss mått av allmän bildning, vari språkkunskapen och vissa moment av mera allmän humanistisk insikt bilda huvudbeståndsdelen. En sådan bildning utgör, menar man, den bästa förberedelsen både för vetenskapliga studier, på vilket område de än komma att röra sig, och för fortsatt facklig utbildning. Gymnasiet skulle därför bäst fylla sin uppgift, icke genom att söka medelst en omfattande linjeuppdelning åstadkomma en mot olika levnadsbanor inriktad förberedande fackutbildning, utan genom att meddela en allmänbildning av nyssnämnda slag. En tredje meningsriktning, som i vissa avseenden står den sistnämnda nära, utgår ifrån att en olöslig konflikt råder mellan gymnasiets hittillsvarande båda uppgifter att dels meddela högre allmänt medborgerlig bildning och dels »grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid universitet eller högre tilllämpningsskola vidare utbildas». Då det alltså icke kan vara möjligt att inom en och samma läroanstalt se denna dubbla uppgift till godo, bör gymnasiet inriktas på att meddela den högre allmänbildning, som kräves på skilda levnadsbanor, och som ju är en oundgänglig förutsättning även för vetenskapliga studier vid universitet eller högre fackskolor. Den ytterligare förberedelse för dylika studier, som är erforderlig, finge däremot förvärvas genom särskilda utbildningskurser, som kunde helt och hållet anpassas efter oHka studieriktningar, och förvärvad sådan särskild utbildning skulle utgöra villkor för tillträde till de vetenskapliga läroanstalterna. En dylik begränsning av gymnasieundervisningens mål skulle, menar man vidare, möjliggöra en avkortning av

79 kursen med ett år, och någon mera specialiserad linjeuppdelning å gymnasiet än den nuvarande i latinlinje och reallinje skulle ej bliva behövlig. Då avgångsbetyg från gymnasiet icke skulle berättiga till inträde vid universitet, skulle ej längre samma behov av en strängt kontrollerad avgångsexamen förefinnas. Därmed skulle det _ starka tryck, som studentexamen nu utövar på gymnasiet, lättas, k r a v e t p å minneskunskaper kunde minskas, och möjlighet skulle beredas att å gymnasiet tillämpa ett något friare och för elevernas allmänna personlighetsutbildning mera lämpat arbetssätt. Huruvida den för fortsatta studier nödiga särskilda utbildningen skulle bibringas i förberedande kurser vid universitet och fackskolor eller i särskilda avslutningsklasser vid ett mindre antal gymnasier därom ha olika meningar uttalats, men det senast antydda alternativet har väl de starkaste skälen för sig. Det anförda torde, såsom redan antytts, visa, att frågan om gymnasiets lämp- Överstyrelliga organisation icke ännu kan anses vara så allsidigt belyst och klarlagd sens ståndpunkt att man kan bilda sig en bestämd och slutgiltig mening däri. Det förslag, som framlagts av kommissionen, ansluter sig ju närmast till den förstnämnda av de D e n allmänna ovan antydda åsiktsriktningarna. En ombildning av gymnasiet åter i enlighet P roWemsta11 mngen med den sistnämnda åsikten skulle givetvis i vissa avseenden stå i samklan o- med ' de grundsatser, överstyrelsen i det föregående sökt tillämpa i fråga om realskolans organisation. Den skulle måhända utgöra den bästa vägen att göra rättvisa at savål allmänbildningens som fackbildningens intressen. Det torde också vara otvivelaktigt, att den skulle vara ett verksamt medel att råda bot på det Iran sa_ manga håll överklagade starka tryck, som nu vilar över arbetet å gymnasiet. Klart är likväl, att ur olika synpunkter vägande invändningar kunna göras mot ett reformprogram av nämnda innebörd. För att större klarhet skall kunna vinnas över gymnasieproblemet, synes det vara av noden, att en bestämdare gränslinje uppdrages mellan gymnasiets och de vetenskapliga utbildningsanstalternas lämpliga verksamhetsområden. Vidare synes större klarhet böra åvägabringas rörande beskaffenheten och omianget av den utbildning, som bör krävas såsom förutsättning för vetenskapliga studier. Och slutligen synas en närmare analysering och precisering vara behövliga beträffande arten och omfattningen av den högre allmänbildning som sa allmänt omtalas såsom gymnasiets mål men vars närmare innebörd sällan eller aldrig närmare angives. o En så genomgripande omdaning av gymnasiet, som den senast antydda tankegången skulle innebära, torde vid sådant förhållande icke kunna anses vara ett aktuellt reformprogram. Den omläggning av gymnasieorganisationen, som för närvarande kan tankas ifragakomma, synes alltså böra gå ut på nödiga omläggningar och forbättringar mom den ram, som det nuvarande gymnasiet Vad då beträffar den förra av de båda huvudfrågor, till vilka kommissionen Antal klasser natta att taga ställning, nämligen den, som avser antalet klasser i gymnasiet har » gymnasiet, f? 1 ". e r 1 1 . n r J . a t s ' a t t kommissionen föreslagit ett treårigt gymnasium byggt på fullständigt genomgången realskola med samma slutpunkt som den nuvarande Det har även nämnts, att flertalet myndigheter uttalat sig för ett fyrklassigt J ÄlclöS1 L gymnasium. fa Då överstyrelsen, såsom i det föregående angivits, kommit till den övertygelsen att den högsta klassen i den nuvarande realskolan kan och bör borttagas, följer därav, att överstyrelsen kan ansluta sig till yrkandena på gymnasiets anordnande såsom fyraårigt. Att närmare utveckla de fördelar ur kursfördelT S H T u n d , e r y i f Y n S ' s a r b e t f t s 1 s y n P u n k t , det fyraåriga gymnasiet erbjuder i jämförelse med det treåriga, torde icke vara behövligt. Överstyrelsen kan in-

80 skranka sig till att i detta hänseende hänvisa till den gjorda sammanfattningen av de avgivna yttrandena. ÄmnesträngVad så angår den andra huvudfrågan eller den om gymnasiets alltför starka seln. belastning med ämnen och kunskapsstoff, framstod denna redan för 1902 års Lmjeuppdel- kommitté såsom en allvarlig olägenhet, mot vilken verksamma botemedel måste niDg ' sökas. Kommittén avvisade tanken på en ytterligare linjeuppdelning utöver den befintliga tredelningen av gymnasiet i latinlinje med grekiska, latinlinje utan grekiska och reallinje. I stället upptogs tanken på en viss valfrihet i gymnasiets båda högsta klasser, vilken skulle för eleverna möjliggöra en specialisering av studiearbetet och en minskning av arbetsbelastningen. Detta förslag upptogs som bekant i 1904 års läroverksorganisation. Erfarenheterna i fråga om valfriheten visade emellertid, att denna icke medförde de gynnsamma verkningar man förväntat och man började snart söka nya vägar för att undgå de allt starkare förnumna olägenheterna av ämnesträngseln och överfyllnaden med olikartat kunskapsmaterial. Den väg, som därvid företrädesvis erbjöd sig, var gj^mnasiets uppdelning på flera linjer, var och en med minskat antal ämnen. Såsom redan nämnts, ansluter sig" kommissionens förslag till denna tankegång och innebär en uppdelning på det lägre stadiet i tre och på det högre stadiet i fem linjer. Det har likaledes redan anförts, att förslaget visserligen från åtskilliga håll rönt anslutning, men i det hela mött ganska mycken kritik. Frågan om en lämplig linjeuppdelning å gymnasiet är givetvis av stor betydelse. Å ena sidan gäller det ju att genom skälig begränsning av ämnena och koncentration av arbetet söka råda bot för den överbelastning med olikartat och osammanhängande minnesstoff, som den nuvarande ämnesträngseln å gymnasiet enligt en allmän och samstämmig uppfattning skapar, och vars ogynnsamma verkningar i olika hänseenden kommissionen helt visst med skäl framhåller, Å andra sidan synes det vara icke mindre betj^delsefullt, att ämnesbegränsningen sker med nödig varsamhet och så, att de allmänbildande momenten icke alltför mycket kringskäras. Att åstadkomma den rätta avvägningen mellan de intressen och krav, som här stå emot varandra, är emellertid uppenbarligen förenat med stora svårigheter. I diskussionen om gymnasiets reformering har med skäl framhållits faran av att representanterna för olika områden av den högre kulturen få en så starkt facklig och ensidig inriktning av sitt kunskapsförvärv och sin intressekrets, att de komma att i det hela stå främmande för varandra och sakna de beröringspunkter, som för harmoniskt samarbete och ömsesidig förståelse tvivelsutan äro av nöden. Det synes, som om skolkommissionen vid utarbetandet av sitt förslag till linjeuppdelning framför allt låtit sig ledas av hänsyn till de presumerade behoven av särskild utbildning hos olika grupper av gymnasiets elever, allt efter de olika levnadsbanor, de kunna tänkas komma att välja. Givetvis äger ett dylikt hänsynstagande sitt fulla berättigande och är grundat i de studerandes välförstådda intresse. Men denna synpunkt bör tydligen icke vara ensamt bestämmande. Den kritik, som riktats mot kommissionens förslag i denna punkt, framför allt från universitetens målsmän, har i många fall gått ut därpå, att kommissionen till viss grad låtit fackbildningsintresset få ett för starkt försteg framför allmänbildningsintresset. Ett vittnesbörd bland andra i detta hänseende är, att flera representanter för de biologiska vetenskaperna förklarat den såsom förberedelse just för dylika studier avsedda biologiska linjen icke vara för detta ändamål tillfredsställande, på grund av att de allmänbildande momenten där icke skulle bliva tillräckligt tillgodosedda. Det synes därför överstyrelsen, utan att överstyrelsen därmed vill uttala något slutligt omdöme i frågan, som om tillräckliga skäl åtminstone icke :'ör närvarande förelåge för ett fullständigt genomförande av skolkommissionens för-

81 slag till linjeuppdelning a gymnasiet, utan att frågan härom bör bliva föremål ±or förnyad omprövning En ytterligare anledning härtill kommer givetvis att uppstå därest överstyrelsens förslag, att gymnasiet bibehålies såsom fyraårigt ö vinner beaktande. ' Av de av kommissionen föreslagna båda nya linjerna å gymnasiet finner överstyrelsen emellertid den starkaste motiveringen vara förebragt för den nysprakliga linjen. Även om en viss modifikation av den för denna linje föreslagna arbetsplanen kan befinnas erforderlig i syfte att giva den något större fasthet och »tyngd», synes det dock uppenbart, att en linje av i huvudsak den läggning kommissionen öreslagit, skulle motsvara ett verkligt behov oeh kunna bibringa en for flera olika levnadsbanor lämplig utbildning. Överstyrelsen finner det vara ett viktigt önskemal att vid den nya gymnasieorganisationens utformande detta behov blir i tillbörlig mån tillgodosett. Rörande villkoren för intagning i gymnasiet får överstyrelsen hänvisa till va cl därom i annat sammanhang anföres. 3.

Lyceet.

e i e t W ^ Ä T **"$% M1 UTeTk?01?anisation i n ^ å r ^ r ä t t a n d e t av K0mmissioenhetliga pa folkskolans sjätte klass byggda läroanstalter, vilka skulle med en »ens förslag, sjuårig lärokurs leda fram till studentexamen. En sådan läroanstalt, där arbe n t ; r r i f - ° r j a n k n i J ? . e , 1 ° n k * M ? a slutmålet, skulle enligt kommissionens mening medföra vissa fordelar i pedagogiskt hänseende och för de lärjungar vilka visa avgjord studiebegavnmg och från början kunna bestämma sig för att söka genomgå läroverket i dess helhet, erbjuda en lämplig utbildningsväg. Den nya skoltypen, som benämnes lyceum, skulle kunna anordnas enligt samtliga de av kommissionen föreslagna gymnasielinjerna. Kommissionen tänker sig emellertid lyceet mera som en försöksanordning och föreslår inrättande av läroverk av denna typ blott pa ett mindre antal orter. a f har icke tilldragit sig någon allmännare uppmärksamhet från de Myndigheterm S , myndigheters sida,_ som haft att yttra sig över kommissionens förslå^ Av ™yttranden dem, som uttalat sig i ämnet, ha emellertid nästan alla, däribland flera representanter for universiteten, uttryckt sitt gillande av clen ifrågavarande läroverkstypen, som man anser erbjuda avsevärda fördelar i utbildningshänseende irainior den reguljära vägen genom realskola och gymnasium. Från åtskilliga hall har den meningen uttalats, att ett tillfredsställande utbildningsresultat skulle kunna vinnas i ett lyceum med sexårig kurs. Denna tanke har också redan tidigare framförts i den pedagogiska diskussionen. Även överstyrelsen finner starka skäl tala för att ett lyceum, i huvudsak Överstyrelsen, anordnat enligt det program, skolkommissionen framlagt, skulle komma att utgöra, en i flera hänseenden lämplig och tillfredsställande utbildningsväg till studentexamen. ^ Det synes uppenbart, att möjligheten att redan från början Kunna anordna saval lärokurser som undervisningsmetoder med hänsyn till läroverkets slutmål skall medföra icke ringa fördelar. Särskilt torde en avsevärd tidsbesparing kunna vinnas därigenom, att den fördelning av lärostoffet i koncentriska kurser, som läroverkets uppdelning i realskola och gymnasium nödvändiggör, kan undvikas i lyceet. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke dessa fördelar äro så avsevärda och ägnade att i så pass hög grad öka undervisningsarbetets effektivitet, att_ lärokursen skulle kunna, åtminstone i vissa fall, minskas till sex år. Skolkommissionen har visserligen avböjt denna tanke, men den har såsom nämnts framförts i vissa av de avgivna yttrandena och även på andra håll 6—2-11336.

82 kommit till uttryck. Särskilt torde böra beaktas det uttalande till förmån för ett sexårigt lyceum, som gjorts från Lunds privata elementarskola, där man kan stödja sitt omdöme på direkt erfarenhet. Jämväl vid vissa andra enskilda läroanstalter torde man ha gjort den erfarenheten, att det finnes ett icke ringa antal ungdomar med utpräglad håg och fallenhet för teoretiska studier, vilka mycket väl äro i stånd att på grundval av folkskolekunskaper förvärva en fullgod utbildning för studentexamen under en sexårig studiekurs och stundom till och med på kortare tid. I liknande riktning tala i sin mån erfarenheterna från våra folkskoleseminarier. Till dem, som man i sådant hänseende särskilt synes kunna räkna med, torde säkerligen höra en del ungdomar från landsbygden, vilkas inträde i läroverket av en eller annan anledning blivit fördröjt och som under nuvarande förhållanden söka genom kostsam men för deras behov avpassad undervisning vid privatskolor taga igen den förlorade tiden. En förutsättning för att en sexårig lyceikurs skall kunna bliva tillfyllestgörande är givetvis, att ett noggrant elevurval sker, så att icke undervisningsarbetet komme att tyngas av elever, som icke äga nödig begåvning och tillräckliga krafter för en hastigare arbetstakt. Ett sådant urval skulle med så mycket större skäl kunna ske, som ju möjligheten att söka nå fram till samma mål genom realskola och gymnasium skulle finnas att tillgå för dem, som visserligen i det hela kunde anses äga tillräcklig begåvning för utbildningen till studentexamen men icke befunnes lämpliga för intagning i lyceet. För att för sådana lärjungar, som vunnit inträde i lyceet men sedermera befinnas icke äga tillräckliga förutsättningar för ett mera forcerat arbete, lätta övergången till annan läroanstalt torde, såsom också av kommissionen framhålles, kurserna å lyceets lägsta stadium så vitt möjligt böra ordnas så, att en övergång till realskolan utan svårighet kan ske, då så kan finnas önskligt. Möjligheten av att kunna anordna sexåriga lyceer synes med hansyn till vad nu anförts böra bliva föremål för ytterligare, övervägande, därvid de ovan åberopade erfarenheterna torde böra särskilt beaktas. Givetvis måste därvid särskild uppmärksamhet ägnas språkfrågan. Beträffande lyceitypens lämplighet torde man emellertid icke bora lämna ur sikte, att ett läroverk av denna art kan komma att visa sig mindre lämpligt för de elever som av ena eller andra anledningen måste avbryta studierna, innan de nått fram till studentexamen. Det är tydligt, att exempelvis tre ars lyceistudier ej skola kunna bliva av samma värde för inträde pa praktiska levnadsbanor eller övergång till fackskolor som en lika lång realskolekurs, vilken ju kan få en för nämnda ändamål lämpligare avvägning. Det synes dart or, såsom redan antytts, blott vara för de lärjungar, vilka redan vid iolkskolekursens slut visa avgjord läslust och studiebegåvning, som lyceet kan komma i fråga såsom en lämplig skoltyp. ..-,.. Härav följer, att denna läroverkstyp ej bör förekomma a andra orter an dar elevantalet är så pass stort, att därjämte åtminstone realskola behöves. I var.ie fall synas de fördelar lyceitypen kan erbjuda vara så avsevärda, att läroverk av denna art torde böra anordnas i större antal och på flera orter än skolkornmissionen tänkt sig. Yrkanden i sådan riktning hava också framställts i i lera av de avgivna yttrandena. . „ . I enlighet med den allmänna ståndpunkt, överstyrelsen i det föregående intagit i fråga om förekomsten av läroverkslinjer, som anknyta, sig till folkskolans sjätte klass, och sådana, som bygga på dess tredje klass bör tydligen lyceet, som ju är en hittills icke förekommande skoltyp, blott anordnas såsom överbyggnad på genomgången sexklassig folkskolekurs.

83 4.

Flickornas undervisning.

Kommissionens förslag till den högre flickundervisningens ordnande avser Kommissiotorst och Iramst, att denna undervisning skall i samma omfattning som under- nensförslag. visningen för gossar bli en statens angelägenhet och alltså icke mer än den sistnämnda vara beroende av elevavgifter och ej heller av enskilt initiativ. Vidare skola liknande utbildningsvägar till realskolexamen och studentexamen öppnas för flickor som de, vilka nu äro tillgängliga för gossar. Den för flickornas behov särskilt avpassade utbildning, som meddelas i de nuvarande flickskolorna, tänker sig kommissionen tillgodosedd genom särskilda flickskolor av tre olika typer. Den första av dessa, A-typen, motsvarar i huvudsak den nuvarande åttaklassiga flickskolan men är liksom gossläroverket så omdanad, att den skall bygga på genomgången sexårig folkskolekurs och föreslås med hänsyn härtill bliva sexårig. Den andra, B-typen, som omfattar tre klasser med anknytning till den föreslagna realskolans tredje klass, är avsedd att i vissa samhallen, där en flickskola av A-typ med hänsyn till elevantalet icke kan anses motiverad, utgöra motsvarighet till en dylik. Den tredje slutligen, Ctypen, är en efter avlagd realskolexamen förlagd ettårig kurs,' som är avsedd att meddela den särskilda på de företrädesvis kvinnliga arbetsuppgifterna inriktade utbildning, som är behövlig för de flickor, vilka ämna ägna sig åt arbete mom hemmen eller därmed jämförliga sysselsättningar. »J??.*^*, kommissionens organisationsplan i betänkande V skulle upprättas 27 flickskolor av A-typ, 33 av B-typ och 30 av C-typ. Det förslag kommissionen framlagt till den högre flickundervisningens ord- Myndighenande innebär ju en djupgående omdaning på detta område. Med hänsyn här- ternasrandmVutill är det lätt begripligt, att detsamma blivit föremål för anmärkningar och invändningar från ett stort antal av de myndigheter, som yttrat sig i i rågan. I en punkt har emellertid kommittéförslaget vunnit ganska enhälligt instämmande, nämligen däruti att staten bör ekonomiskt understödja den fortsatta, undervisningen för flickor i samma utsträckning som gossarnas utbildning. Mertalet har emellertid ansett, att för detta syftes vinnande icke behövdes ett verkligt förstatligande i den mening kommissionen föreslagit; det önskvärda syltet kunde nås även på det sättet, att statens understöd till de nu befintliga privata flickskolorna ökades så mycket, att terminsavgifterna kunde bortlalla. Att tillfälle måste beredas för de flickor, som så önska, att erhålla en utbildning, som leder fram såväl till realskolexamen som till studentexamen, erkannes väl i allmänhet, men man anser, att en organisation enligt kommissionens forslag skulle i allt för stor utsträckning leda flickorna in på denna väg och sålunda åstadkomma en likformighet i fråga om flickornas utbildning med gossarnas, som varken vore betingad av deras särskilda anlag och läggning eller behövlig med hänsyn till deras blivande verksamhet och som icke heller stode i god överensstämmelse med de direktiv i denna punkt, som lämnats för kommissionens arbete. Rörande anordningen av realskole- och gymnasieutbildning för de flickor, som önska sådan, ha framkommit en mångfald olika iörslag. Vad så angår den speciella flickutbildningen är det, såsom redan antytts, en ofta återkommande anmärkning, att denna icke skulle bliva tillräckligt tillgodosedd genom de av kommissionen föreslagna skolorna. Av dessa finner man i allmänhet A-typen, som ju närmast överensstämmer med den nuvarande flickskolan, vara den lämpligaste, och det påyrkas därför fråji många håll, att skolor

84 av denna typ skola inrättas på väsentligt flera orter än kommissionen tänkt sig". Klart är, att på de håll, där man motsatt sig gossläroverkets byggande pa folkskolans sjätte klass, ha samma synpunkter gjorts gällande i fråga om flickskolans anordnande enligt enhetsskoleprincipen. I vissa fall har man föreslagit A-flickfikolans anknytning till folkskolans fjärde klass, i vilket fall den skulle bliva sjuårig. Beträffande de föreslagna skolorna av B- och C-typ ha synnerligen skiftande omdömen framkommit, och under det att från vissa håll yrkats utbytande av skolor av B-typ mot sådana av C-typ, ha från andra håll rakt motsatta uttalanden gjorts.

Den nuva- J)en högre flickundervisningen i vårt land har genom de historiska förhål rande högre l a n c ] e n ^ d e r vilka den uppkommit och utvecklats, fatt en specialiserad och för vfminaZ' jämförelsevis begränsade syften avpassad utformning. _ Närmast utgörande en ' fortsättning av de tidigare förekommande privatpensionerna for flickor ocli länge för sin ekonomi nästan helt och hållet beroende av elevernas avgifter ha flickskolorna tidigare nästan uteslutande varit och äro alltjämt väsentligen utbildningsanstalter för döttrar från hem, som tillhöra de mera bemedlade samhällsklasserna. Dess syfte har därför från början varit att meddela en bildning, som kunde vara av värde för flickor från burgnare hem, vilka som regel blivit husmödrar i egna hem. Mindre framträdande har syftet varit att lämna förberedelse för avlönad anställning på olika levnadsbanor; länge nog var ja lärarinnekallet det enda, som därvid kunde komma i fråga, då någon annan bana egentligen ej stod öppen för kvinnorna. _ Flickskolans undervisning har därför fått en avgjort humanistisk prägel med särskild tyngdpunkt lagd på de främmande språken, bland vilka tidigare franskan dominerade, men med jämförelsevis knappt utrymme för de naturvetenskapliga ämnena. Med tiden har det husliga arbetet, skolköks- och handar bets undervisning, fått en alltmera beaktad plats i undervisningen. Under senare tid har i viss mån en omvandling av flickskolans arbetsprogram ägt rum, innebärande en förskjutning hän emot gossläroverkets typ och väl närmast stående i samband med den med realskolexamen ungefär likvärdiga kompetens, som tillerkänts flickskolans avgångsbetyg, den s. k. normalskolekompetensen. Antalet flickskolor har med tiden ökats ganska starkt; i de statistiska, redogörelserna för läsåret 1921—1922 upptagas 79 statsunderstödda enslulda flickläroverk med 19,640 lärjungar i de egentliga flickskoleklasserna och b 2o8 i de förberedande klasserna, varav 2,099 gossar, sammanlagt alltså 25,87» lärjungar vartill komma 347 lärjungar i tre icke statsunderstödda flickskolor 3 I stort sett torde flickskolans verksamhet kunna sägas ha vant uppburen av ett starkt och levande pedagogiskt intresse, och mångenstädes har inom vara flickskolor under svåra och tryckande ekonomiska villkor utförts ett nitiskt och plikttroget arbete, dess mera erkännansvärt, som ju staten hittills underlåtit att vidtaga några direkta åtgärder för den högre flickundervisnmgens tillgodoseende Flera inom flickskolan verksamma kvinnor ha framträtt såsom högt begåvade och av sin uppgift besjälade lärarpersonligheter, vilka gjort betydelsefulla insatser icke blott för utvecklingen av de skolor, elär de varit verksamma, utan ock för det pedagogiska arbetet i det hela. Uppslag inom olika områden av undervisningsarbetet ha också stundom där framkommit, vilka kunnat tillgodogöras även inom andra skoltyper. . _ Flickskolan har emellertid, såsom antytts, varit och är alltjämt i övervägande grad en läroanstalt för ungdom från mera burgna hem. I huru hog grad detta är fallet framgår därav, att ännu läsåret 1921—1922 av flickskolornas lärjungar allenast 3.8 % voro befriade från elevavgifter och 11.9 % erhållit nedsättning i avgiften under det alltså 84.3 % betalade hel avgift. Och det är då att märka, att avgifterna om också mycket olika vid olika skolor, uppgå till ganska, avse-

85 värda belopp, varierande på nederstadiet mellan 35 och 175 kronor och på överstadiet mellan 50 och 185 kronor, allt för termin. Med hänsyn till den ensidigbet, som sålunda utmärker flickskolornas elevrekrytering, är det helt naturligt, att det ofta kommit att vila en i viss mån exklusiv prägel över dessa läroanstalter, som väl i varje fall näppeligen kunnat vara ägnad att avlägsna sociala fördomar och utjämna klassmotsättningar. Det är tydligt, att den privata flickskolan i detta hänseende intager en helt annan ställning än statens allmänna läroverk. Stundom har väl ock anmärkts, att flickskolorna på grund av sitt ekonomiska beroende av lärjungarnas terminsavgifter icke förmått fullt hävda sin ställning gentemot föräldrarnas krav, även om dessa icke kunnat anses fullt legitima. I vissa fall har väl även lärarpersonalens ställning präglats av en viss osäkerhet, som kunnat vara ägnad att inkräkta på dess tillbörliga självständighet. _ Genom de förändringar i samhälls- och kulturförhållandena och de omvälv-Olika behov ningar på det ekonomiska livets område, som under senare tid ägt rum, har. så- fråga om flickornas som i det föregående erinrats, kvinnans ställning i olika hänseenden väsentligen utbildning. förändrats. Arbetsförhållandena i hemmet ha undergått en genomgripande förändring, därigenom att mycket eller kanske det mesta av vad som tidigare till- Förvärvande examensverkades och iordningställdes i hemmet numera köpes färdigt, och härigenom avkompetens har kvinnlig arbetskraft i stor utsträckning frigjorts inom hemmen. Även där icke ekonomiska skäl göra det nödvändigt, söker sig därför den unga kvinnan numera ofta sysselsättning utanför hemmet, och i allt större omfattning nödgas hon att på olika levnadsbanor söka sig avlönad anställning och så vinna sin bärgning. Med området för hennes verksamhet har hennes behov av utbildning ökats och i viss mån förskjutits. Det är helt naturligt, att flickskolans traditionella utbildning icke kunnat räcka till för att tillgodose de nya behoven. Till en början gällde väl dessa framför allt utbildning til] studentexamen, som ju i allmänhet utgjorde förutsättningen för tillträde till bättre avlönade verksamhetsområden. Med hänsyn härtill har under årens lopp ett antal flickskolor utbyggts med gymnasialavdelningar. I mån som den lägre medelklassen och arbetarklassen erhållit en bättre ekonomisk ställning, har emellertid också inom dessa samhällslager behovet känts allt större av läroanstalter, elär deras döttrar utan allt för betungande kostnader kunde erhålla en över folkskolans stadium utsträckt undervisning, som förberedde dem till de mångfaldiga anställningar i offentlig och enskild tjänst, vilka med tiden öppnats för kvinnan. E t t första steg i riktning mot tillgodoseende av detta behov kan ju sägas vara taget genom 1904 års riksdagsbeslut om inrättande^ vissa mindre städer av statssamskolor med realskolexamen som mål, ehuru givetvis för barn ur nämnda samhällsklasser de hindrande moment för i inträde i nämnda skolor gjort sig gällande, som den nuvarande läroverksorganisationen i allmänhet medför och som i det föregående närmare berörts. Mera ;effektivt har ur nu berörda synpunkt ifrågavarande behov blivit tillgodosett J på de orter, där under det senaste årtiondet kommunala mellanskolor upprätt a t s . På de platser åter, där flickornas fortsatta utbildning ombesörjes av eniskilda flickskolor, måste det sägas alltfort finnas jämförelsevis mycket små studiemöjligheter för flickor från mindre bemedlade hem. Genom beslut, som statsmakterna under den senaste tiden fattat, ha nya verksamhetsområden gjorts tillgängliga för kvinnan, och hennes likaberättigande -med mannen till anställning i offentlig tjänst har vunnit slutlig bekräftelse. Det -har i det föregående framhållits och torde ligga i öppen dag, att därmed behovet av nya utbildningsmöjligheter för flickorna väsentligt ökats. Det kan under sådana förhållanden icke längre vara möjligt att bibehålla en dyrare och svår-

86 åtkomligare utbildningsväg för flickorna än för gossarna. Skall full rättvisa skipas och den utlovade likställigheten bliva mer än ett ord på^ papperet, kan det ej få göras svårare för de förra än för de senare att erhålla den högre allmänt medborgerliga bildning, som är villkoret för inträde på de flesta något bättre avlönade levnadsbanor. Utbildning för D e krav i fråga om den högre flickundervisningens ordnande, som nu arihemmets upp- tytt s , äro tvivelsutan de, som för närvarande i första rummet och med särskild glfter ' styrka göra sig gällande, därför att de hittills så ofullständigt blivit tillgodosedda. De äro dock ingalunda de enda, och de böra ej heller bliva ensamt bestämmande, då det gäller en omdaning av denna undervisning. De ändrade s a m hällsförhållandena och det ekonomiska tvånget ha, såsom nyss framhållits, under de senaste årtiondena föranlett kvinnorna att i stor utsträckning söka sm utkomst på arbetsområden, som ligga utanför hemmets förhållanden och som tidigare helt varit förbehållna männen. Men detta innebär helt visst lcke^, att kvinnan i stort sett numera skulle ha vänt sitt intresse från de uppgifter såsom maka och moder, vilka av ålder utgjort hennes egentliga verksamhetsfält. Även de ivrigaste förespråkarna för kvinnans »frigörelse» torde vara villiga medgiva, att hos de flesta kvinnor det starkaste intresset i livet knyter sig till hemimet och den verksamhet, som därmed står i samband. För det stora flertalet av dem blir ju alltjämt husmoderns kall huvuduppgiften i livet. Det är därför helt naturligt, att vid utformningen av flickskolans arbetsprogram hänsyn tagits till kvinnans naturliga arbetsuppgift, och att det husliga arbetet kommit att utgöra en icke oviktig beståndsdel i ämneskretsen. ^ Behovet av dylik undervisning för de unga flickorna gör sig också alltfort gällande och framträder med ökad styrka, i den mån skolan allt mer lägger beslag på ungdomens tid och tillfällena att deltaga i det egna hemmets sysslor alltså minskas. En organisation av den högre flickundervisningen^som lämnade nu berörda hansyn åsido, skulle därför icke motsvara sitt ändamål. _ 1 Det bör i detta sammanhang också ihågkommas, att om vår tid i stor utsträckning drivit den ogifta kvinnan över till arbetsfält, som ligga mer eller mindre vid sidan av hennes ursprungliga verksamhetsområde, har den å andra sidan för henne skapat en mångfald befattningar, vilka äga nära samband med hemmet och dess verksamhet; man kan utom lärarinnekallet nämna anställningar mom smkvård, barnavård, församlingsdiakoni och liknande sociala verksamhetsområden, vilka på senare tid i hög grad tilldragit sig kvinnornas uppmärksamhet. Det är livligt att önska och hoppas, att utvecklingen på nu berörda områden, vilka ju måste anses vara av i alldeles särskild grad samhällsgagnande natur, må raskt fortgå, och på detta sätt ett allt vidare verksamhetsfält kunna beredas de kvinnor, vilka icke bliva i tillfälle att själva stifta hem men vilkas innersta håg driver dem till sådant arbete, som står hemmet och dess uppgifter nära. Huru livliga önskningar och förhoppningar man än må hysa i nu berörda hanseende, lärer det dock knappast bliva för samhället möjligt, åtminstone mom nu överskådlig framtid, att på de verksamhetsområden, som senast berörts, bereda sysselsättning åt de kvinnor, vilka önska ägna sig däråt, och än mindre åt alla dem, som äro nödsakade att genom avlönat arbete skaffa sig sm bärgning. Icke heller skulle det på en mångfald av de arbetsområden, där kvinnor numera i sa stor utsträckning tagas i anspråk, bliva möjligt att avvara det tillskott av intellektuellt utbildad arbetskraft, varöver man sålunda fått att förfoga och som tvivelsutan i icke ringa mån bidragit till den expansion, som under senare tid agt rum på de flesta kulturområden. Det är under sådana förhållanden lätt begripligt, att den unga kvinnan, då hon ju icke på förhand kan veta, om hon kommer att bli maka och mor, önskar förvärva en utbildning, som kan sätta henne i stånd att om så behöves förskaffa sig en i ekonomiskt hänseende sa god bärgning som möjligt.

87 _ Den oundvikliga följden av nu antydda förhållanden måste bliva den, att man vid ordnandet av flickornas fortsatta utbildning måste söka i görligaste mån och på bästa möjliga sätt se båda de angivna intressena till godo. Å ena sidan måste utbildningsvägar öppnas, som göra det möjligt för flickorna att under samma ekonomiska villkor som gossarna erhålla den utbildning, som kräves för inträde på de utanför hemmets område liggande levnadsbanor av olika slag, vilka numera stå dem öppna. Å andra sidan är det ett lika befogat krav, att flickorna i så stor utsträckning som möjligt erhålla den särskilda utbildning, vilken kan förbereda dem för ledningen av ett hem och som alltså ansluter sig till deras speciella uppgift i samhället. Att tillgodose båda dessa intressen är det svåraste av de problem, som organiserandet av flickundervisningen erbjuder. Att finna den riktiga lösningen av detta problem är dess svårare, som ekonomiska hänsyn här i särskild grad göra sig gällande och i många fall omöjliggöra en anordning, som i och för sig skulle te sig såsom den lämpligaste och bästa. Med hänsyn till det jämförelsevis ringa elevantalet på en mångfald av de orter, där behov av en högre skola förefinnes, kan det nämligen icke bliva möjligt att där ordna särskilda läroanstalter för gossar och flickor, utan man får åtnöja sig med att uppehålla en skola med samundervisning; att detta är nödvändigt erkännes från nära nog alla håll. Det torde icke med rättvisa kunna sägas, att skolkommissionen saknat blick för Överstyrdde särskilda krav, som böra tillgodoses vid flickundervisningens ordnande, eller sens stÅnd~ underlåtit att söka se dem till godo. Att dess förslag dock framkallat mycken PnnMkritik, torde väl i väsentlig mån bero därpå, att de i och för sig berättigade och välgrundade intressen, som göra sig gällande i fråga om flickornas utbildning, ju äro av så pass motsatt natur, att det svårligen lärer vara möjligt att finna en lösning, som alla skola finna tillfredsställande. Kritiken har ock väsentligen varit av negativ art, och något försök att åstadkomma en lösning av frågan, som verkligen skulle kunna tillgodose de berättigade kraven på en även för flickor från de bredare lagren lättare tillgänglig högre undervisning, har knappast blivit gjort. Så vitt överstyrelsen kunnat finna, tala också övervägande skäl för att flickundervisningens framtida ordnande måste ske efter i stort sett de huvudlinjer, enligt vilka kommissionens förslag är uppgjort, även om vissa modifikationer däri kunna och böra vidtagas för avlägsnande av en del anmärkta brister. Vissa ändringar skulle ju bliva en naturlig konsekvens av de anordningar i fråga om realskolans anknytning till folkskolan och realskolans omfattning, för vilka (iverstyrelsen i det föregående uttalat sig. Vad först angår flickundervisningens förstatligande, får överstyrelsen i det Fiickunderfoljande (kap. V I I I ) tillfälle att närmare utveckla de synpunkter och skäl, som .visningens föranlett överstyrelsen att principiellt och i huvudsak ansluta sig till kommis- f o r s t a t l l S a n d e sionens förslag i detta hänseende. Av vad överstyrelsen i det föregående uttalat rörande det rättmätiga och be- Realskol- och fogade i att åt flickorna beredes tillfälle att under samma villkor som gossarna gymnasieerhålla undervisning på såväl realskolans som gymnasiets stadium framgår, att u n d e ™ s n m överstyrelsen i det hela finner sig böra ansluta sig till kommissionens förslag i detta hänseende. Med tillämpande av vad överstyrelsen i det föregående föreslagit beträffande realskolans och gymnasiets omfattning skulle alltså tillfälle beredas flickorna till inträde i realskola, såväl i dess treklassiga linje som i dess femklassiga, där sådan skulle bibehållas, ävensom i gymnasium och lyceum. I vilken utsträckning flickorna skulle samundervisas med gossarna eller hänvisas till särskilda skolor, därom skall överstyrelsen i närmast följande avdelning uttala sig, i den mån detta på frågans nuvarande stadium låter sig göra. Vad särskilt beträffar realskolan, är ju tydligt, att densamma, om den enligt överstyrelsens förslag avkortas med ett år, visserligen icke skulle kunna med-

88 clela samma kunskaps-mått som den nuvarande realskolan, men å andra sidan med hänsyn till sin tidigare förlagda slutpunkt icke skulle bliva lika påfrestande som denna under den särskilt för flickorna ömtåliga övergångsåldern. Kommissionens förslag innebär möjlighet till vissa lindringar och modifikationer i fråga om skolarbetet för flickorna, i syfte att dels åstadkomma en bättre anpassning av arbetet i enlighet med flickornas särskilda läggning och behov, dels möjliggöra en viss lindring av arbetsbördan. Givetvis äro icke de av kommissionen föreslagna anordningarna utan vidare tillämpliga i en realskola med förkortad kurs, men överstyrelsen anser, utan att i förevarande sammanhang närmare ingå på frågan, att de synpunkter, som föranlett nämnda anordningar, böra tillämpas även på en enligt överstyrelsens förslag inrättad realskola. A^idkommande gymnasiet bör i detta sammanhang erinras, att genom beslut av 1923 års riksdag möjlighet redan blivit öppnad för flickor att under vissa villkor vinna inträde i statsgymnasierna, en möjlighet, som redan i viss utsträckning kommit till användning. Frågan om statens förpliktelse att bereda flickorna högre utbildning på samma villkor som gossarna kan alltså sägas redan vara i princip avgjord. Särskilda Överstyrelsen har slutligen att uttala sig rörande de flickläroverk, som anses nckskolor. j ^ ^ a n o r ( j n a s fö r a t t bereda en särskild utbildningsväg för flickorna jämte dem som de skulle hava gemensam med gossarna. Kommissionens förslag innebär i detta hänseende, såsom redan nämnts, tre särskilda flickskoletyper: A-typen, sexårig, byggd på folkskolans sjätte klass, B-typen, treårig, byggd på realskolans tredje klass, samt C-typen, ettårig, byggd på genomgången fyrklassig realskola. A-typen. y&å först angår flickskolan av A-typ, erkännes allmänt, att denna, som ju i huvudsak ansluter sig till den skoltyp, som under en mångårig erfarenhet utbildats och fått sin utformning i de nuvarande flickskolorna, är bäst lämpad att tillgodose de särskilda önskemål i fråga om flickornas utbildning, som angivits i det föregående. Det har därför från många håll påyrkats, att skolor av denna typ borde förekomma på betydligt flera orter än kommissionen tänkt sig. Jämväl enligt överstyrelsens mening måste en flickskola i huvudsak anordnad enligt den av kommissionen föreslagna A-typen betraktas som en lämplig och god utbildningsanstalt för de flickor, vilka, utan att åsyfta de mera omfattande teoretiska studier, som leda fram till studentexamen, önska vinna en gedigen teoretisk och praktisk utbildning och vilka redan vid folkskolekursens slut kunna besluta sig för att välja en något längre studieväg än den realskolan erbjuder. Överstyrelsen finner det därför också önskvärt, att skolor av denna typ matte komma till stånd allestädes, där förutsättningar därför^ finnas, och detta icke minst med hänsyn till det betydelsefulla i att flickorna icke utan verkliga skäl välja gymnasielinjen. Men överstyrelsen måste, utan att söka närmare fixera det antal sådana skolor, som kan anses böra inrättas, framhålla, att om det förut angivna behovet av tillfälle till realskolutbildning för flickor skall kunna tillgodoses, det med hänsyn till det begränsade lärjungeantalet icke lärer kunna bliva ekonomiskt försvarligt att uppehålla flickskolor av A-typ å alla de orter, där nu åttaklassiga flickskolor finnas. Överstyrelsen finner det emellertid önskvärt, att de omständigheter, som i detta hänseende måste bli avgörande, underkastas en förnyad omprövning i syfte att klargöra, i vad mån A-typen kan komma till ökad användning. Beträffande den ifrågavarande skoltypens organisation följer av överstyrelsens allmänna ståndpunkt i fråga om den högre skolans anslutning till folkskolan, att densamma skulle bygga på sexårig folkskolekurs men att på orter, där parallella avdelningar inom flickskolan skulle erfordras, nu befintliga linjer med anknytning till tredje folkskoleklassen skulle tills vidare kunna bibehållas.

89 Särskilt övervägande synes emellertid böra ägnas frågan om det antal klasser skolan bör omfatta. Skolkommissionen har övervägt, huruvida den på sjätte folkskoleklassen vilande flickskolan bör göras fem- eller sexårig, och på anförda skäl stannat för det senare alternativet. Utan att vilja underkänna styrkan av de skäl, som därvid varit bestämmande för kommissionen, har över'. styrelsen dock icke kunnat finna annat, än att denna fråga synes böra bliva föremål för ytterligare övervägande. Även enligt kommissionens uppfattning* ; tala goda skäl för att kursen gjordes femårig, och frågan kommer, så vitt över\ styrelsen kan finna, i ett i vissa avseenden nytt läge, om realskolan i enlighet med överstyrelsens förslag göres normalt treårig. I och för sig är det givetvis önskvärt, något som även kommissionen framhåller, att normalåldern för avgång från flickskolan icke höjes. Det är vidare uppenbart, att flickskolans förmåga att i konkurrens med gymnasiet draga till sig lärjungar och så förhindra en [ osund sugning in på den rent teoretiska studiebanan blir större, om dess kurs blir två år kortare än gymnasiekursen än om den blott blir ett år kortare än denna. Ä andra sidan kommer även en femårig flickskolekurs att bli så pass mycket längre än en enligt överstyrelsens förslag ordnad realskolekurs och kan givetvis tillmätas ett så pass mycket högre kompetensvärde än denna, att densamma bör kunna äga god konkurrenskraft även gent emot realskolan. Möjligheten att giva flickskolekursen en något begränsad omfattning måste givetvis anses vara större, då de, som önska en mera omfattande studiekurs samt äga verklig fallenhet därför, kunna erhålla tillfälle därtill inom gymnasiet eller lyceet. Ett ytterligare skäl till att icke giva flickskolan en alltför stor omfattning synes ock kunna hämtas i det förhållandet, att lärjungarna i de nuvarande flickskolorna synas i ej obetydlig omfattning avgå före skolkursens slut, och detta ehuru väl mera sällan ekonomiska skäl tvinga därtill. Det synes slutligen kunna ifrågasättas, om icke den särskilda, på hemmets uppgifter och sysselsättning inriktade utbildning för flickorna, som från alla håll framhållits såsom så önskvärd, skulle bäst ses till godo, om flickskolekursen finge en något begränsad omfattning och ökade möjligheter därigenom bereddes flickorna att efter den egentliga skoltidens slut ägna ett års sammanhängande arbete åt sådan utbildning. Av det nu anförda framgår, att överstyrelsen finner starka skäl tala för att flickskolan av A-typ göres femårig. Överstyrelsen anser sig dock icke nu kunna taga bestämd ståndpunkt i denna fråga utan vill förorda, att densamma blir föremål för ytterligare omprövning i syfte att utröna, om icke en avkortning av kursen med ett år skulle befinnas ändamålsenlig. I fråga om A-flickskolans organisation torde ytterligare böra beröras frågan om skolans anslutning till andra skolformer. Tydligen kunna nämligen fall inträffa, då en lärjunge, som börjat sin kurs i en skola av ett slag, av en eller annan anledning finner sig böra övergå till en skola av annat slag, exempelvis från flickskola till realskola eller gymnasium. I ett rationellt skolsystem ligger givetvis, att sådana övergångar icke skola genom mera formella olikheter mellan skolarterna försvåras. Denna synpunkt torde därför böra så vitt möjligt vinna beaktande vid flickskolans ordnande. Å andra sidan är tydligt, att hänsyn till det fåtal lärjungar, det här kan bliva fråga om, icke kan få verka förryckande på flickskolans organisation och verksamhet i det hela. Flickskolan av B-typ skall såsom förut nämnts avse att bereda flickor, som fått sin högre undervisning grundlagd i realskolan, en fortsatt utbildning, vars omfattning och mål skulle vara ungefär likvärdiga med A-flickskolans. Förgreningen till flickskolan skulle enligt kommissionens förslag ske från realskolans näst högsta klass, och flickskolekursen skulle omfatta tre år. Då enligt överstyrelsens förslag realskolans högsta klass skulle bortfalla, kan flickskolan av B-typ tydligen bygga på fullständigt genomgången realskolekurs,

B-typen.

€-typen.

-och så bör också enligt överstyrelsens mening bliva fallet. De synpunkter, som överstyrelsen i det föregående sökt göra gällande beträffande gossarnas undervisning, hava givetvis också sin giltighet i fråga om flickorna. Det bör, synes det vara en verklig fördel, att flickorna, innan de övergå till den särskilda, flickskolan, ha bakom sig en avslutad skolkurs och ha förvärvat ett vitsord över denna, låt vara att detta vitsords kompetensvärde måste bli lägre än det, som tillkommer den nuvarande realskolexamen. P å detta sätt avlägsnas också den olägenhet, som enligt vad i flera yttranden uttalas befarats vidlåda kommissionens förslag, den nämligen, att flickskolan av B-typ skulle komma att stå sig slätt i konkurrens med realskolans högsta klass. Någon sådan konkurrens skulle enligt överstyrelsens förslag icke komina i fråga. Även gent emot gymnasiet synes B-flickskolan få en starkare ställning och sålunda bli bättre ägnad att motsvara det förut berörda, från alla håll uttalade önskemålet, att den skall kunna bidraga till att förhindra en osund tillströmning av flickor till gymnasiet. _ Då, den här ifrågavarande flickskoletypen ju är avsedd att bibringa en utbildning ungefärligen likvärdig med den, skolan av A-typ kan ge, bör den givetvis få sådan omfattning, att dess lärokurs tillsammans med realskolans får samma antal klasser som A-skolan. Kommissionen har i överensstämmelse härmed föreslagit, att B-skolan skall bli treårig. Skulle det emellertid befinnas lämpligt^ att avkorta skolan av A-typ till fem årskurser, bör tydligen B-typen bliva tvåårig. Vad överstyrelsen i det föregående anfört till denna frågas belysning äger alltså även här tillämpning, och den av överstyrelsen förordade ytterligare utredningen angående A-flickskolans lämpliga omfattning bör följaktligen jämväl avse B-skolan. I fråga om förekomsten av den nu avhandlade skoltypen synes det av skäl, som framgå av det förut anförda, vara synnerligen önskvärt, att skolor av denna art måtte upprättas allestädes, där med hänsyn till lärjungeantal och andra förhållanden förutsättningar förefinnas därför. Vad slutligen beträffar flickskolan av C-typ, som ju enligt kommissionens förslag skulle utgöra en ettårig överbyggnad på realskolan, måste densamma givetvis få en i viss mån annan karaktär, om realskolan enligt överstyrelsens förslag avkortas med en klass. Kommissionen har tänkt sig ifrågavarande skoltyp anordnad under jämförelsevis fria former, närmast påminnande om folkhögskolan. Även överstyrelsen finner det sålunda antydda programmet för kursernas anordnande lämpligt. Men överstyrelsen anser sig böra framhålla, att en kurs av den art, som här är i fråga, enligt överstyrelsens mening bäst torde motsvara sitt ändamål och lämna den värdefullaste behållningen, om praktiska sysselsättningar, hushålls- och handarbetsundervisning och dylikt komma att få ett jämförelsevis stort utrymme på arbetsplanen och bliva själva medelpunkten i utbildningsarbetet. Jämväl i fråga om denna skoltyp finner överstyrelsen det önskligt, att den måtte förekomma så talrikt som möjligt. På platser med något större lärjungeantal synes utrymme kunna finnas för flickskolor av både B-typ och C-typ. Överstyrelsen har redan antytt och vill i detta sammanhang erinra, att de lokalutrs^mmen, som på åtskilliga håll skulle göras disponibla, därigenom att realskolans nuvarande högsta klass borttoges, kunna få god användning för anordnande av flickskolekurser av de båda här omhandlade typerna. Genom överstyrelsens berörda förslag i fråga om realskolan skulle alltså den fördelen vinnas, att i vissa fall anskaffandet av lokal för anordnande av flickskola skulle underlättas.

5.

Sam- och särundervisning.

Skolkommissionen har ägnat en omfattande behandling åt frågan om den Konujaissiomanliga och den kvinnliga ungdomens undervisning, därvid samskoleproblemet " e n s forslug. särskilt trätt i förgrunden. Efter att hava avhandlat de skäl, som tala för och emot samskolan, kommer kommissionen till den slutsatsen, att samskolan, under förutsättning att vid dess organisation nödig hänsyn tages _ ej mindre till hygienens krav än även till den differentiering vid undervisningen, som könens olikartade uppgifter påkalla, är en god skolform både i fråga om undervisning och uppfostran. I betraktande härav och med särskild hänsyn till skäl av ekonomisk art håller kommissionen före, att på varje ort, där läroverk skall finnas, detta i första hand bör anordnas såsom samskola. I de samhällen, där förhållandena medgiva anordnande av två eller flera läroanstalter å såväl mellan- som högstadiet, bör enligt kommissionens mening tillbörligt utrymme givas åt särundervisning av såväl gossar som flickor, i det att läroanstalter av särskoletyp där må upprättas vid sidan av samskolan. Vid inrättandet av den nya samskolan bör emellertid i större utsträckning än i den hittillsvarande statssamskolan och kommunala mellanskolan, vilka i stort sett varit gosskolor, till vilka flickor erhållit inträde, i fråga om arbetsordning, timplan och disciplin hänsyn tagas till könens olikhet. Enligt de närmare utförda förslag i fråga om den framtida läroverksorganisationen på de särskilda orterna, som kommissionen framlagt i betänkande V, skulle finnas 51 högre läroverk (inräknat 2 fristående lyeeerX av vilka 40 samläroverk, 8 gossläroverk och 3 flickläroverk, vidare 102 fristående realskolor, av vilka 99 samskolor och 3 gosskolor, samt 27 flickskolor av A-typ. Den utsträckta tillämpning av samskoleprincipen, kommissionen sålunda, tänkt Myndighetersig genomförd i vårt högre undervisningsväsen, har icke vunnit något allmän- n*s yttranden, nare understöd bland de myndigheter, som haft att yttra sig i ärendet. Särskilt i de yttranden, som avgivits över betänkande V och där det icke gällt att uttala sig om allmänna principer utan att taga ställning till konkreta förslag rörande skolväsendets framtida anordning på de särskilda orterna,, har samskolefrågan blivit föremål för ett allmänt och i flera fall ganska ingående dryftande. Blott ett jämförelsevis mycket ringa antal bland myndigheterna, ansluter sig mera oförbehållsamt till kommissionens förslag i dess helhet, i övrigt framställas mer eller mindre omfattande invändningar däremot. I en punkt råder dock tämligen stor enighet, i det man allmänt medger, att det finnes en hel del mindre samhällen i landet, där det med hänsyn till det ringa antalet lärjungar icke kan bliva möjligt att ordna särskilda skolor för gossar och flickor och där samskoleformens användning alltså är förutsättningen för att en högre skola över huvud skall kunna uppehållas. För de fall, där ekonomiska hänsyn omöjliggöra upprättandet av särskolor, är man således allmänt ense om att samskoleformens användning är berättigad. Men nära nog lika stor enighet råder därom, att upprättandet av samskolor på orter, där nämnda skäl ej föreligga, saknar berättigande, och man vänder sig med mycken skärpa mot den vidsträckta användning av denna skolform, som kommissionens förslag innebär. De skäl, som därvid åberopas, äro framförallt ovissheten om skoltypens lämplighet över huvud taget och föräldrarnas misstro eller rent av ovilja mot densamma, den snabba och djupgående omvandlingen av de bestående och hävdvunna förhållandena, svårigheterna att skapa de förutsättningar i fråga om lärarpersonalens rekrytering och i vissa andra hänseenden, som anses oundgängliga, för att samskolan skall kunna skötas på lämpligt sätt, farhåga för att särskilt flickorna skola bli lidande, om de tvingas att hålla samma ar-

92 betstakt som gossarna, vilka visserligen under vissa stadier äro senare i sin utveckling men som i det hela äga större krafter, olikheten i gossarnas och flickornas läggning, som gör att undervisningen för dem bör läggas på olika sätt. I vissa yttranden framläggas förslag till annan organisation av det högre skolväsendet på vederbörande orter än som föreslagits av kommissionen. Samundervisningens problem har ju sedan flera årtionden varit livligt diskuterat såväl bland praktiskt verksamma skolman som bland den pedagogiska vetenskapens målsmän. De skäl, som därvid anförts för sammanförande vid undervisningen av manlig och kvinnlig ungdom, hava framför allt varit av moralpedagogisk och socialetisk art: samundervisningen vore bäst ägnad att främja en god karaktärsdaning och en naturlig och sund uppfattning av livet, icke minst på det ömtåliga erotiska området, och den kunde utveckla och stärka känslan av solidaritet och samhörighet könen emellan; det gällde att uppfostra »icke till sann manlighet eller sann kvinnlighet utan till sann mänsklighet», och detta kunde ske blott om de, som naturligt hörde samman såsom människor, icke vid uppfostran skildes åt såsom, man och kvinna. Tanken vann många anhängare, och för icke så länge sedan var samskolan ett livligt omfattat reformprogram på skolorganisationens område. I vårt land, liksom mångenstädes i utlandet, upprättades av enskilda intresserade personer samläroverk, i vilka dugande och för saken entusiasmerade lärare och lärarinnor sökte praktiskt ådagalägga samskolans företräden framför särskolan och väcka allmännare förståelse därför. E t t starkt motstånd restes väl från början mot samskoletanken, grundat framför allt på den traditionella motviljan mot en nyhet av så pass omstörtande innebörd. ^ I mån som saken blev mera känd, minskades emellertid betänkligheterna, och då genom den nya läroverksorganisation, som beslöts år 1904, samskolan infördes såsom obligatorisk statsinstitution i 18 mindre städer, mötte detta icke något starkare motstånd. Icke heller gjordes några invändningar mot att den kommunala mellanskolan, varom beslut fattades år 1909, ordnades som samskola, detta så mycket mindre som mellanskolorna till en början vanligen utgjorde fortsättningar på redein befintliga privata samskolor. Senare har emellertid med utgångspunkt framför allt från vissa erfarenheter och undersökningar utomlands en viss reaktion mot samskoletanken gjort sig gällande. Man vänder sig mot samundervisningen av individual- och utvecklingspsykologiska skäl och av hygieniska hänsyn. På senare tiden har sarnskoleproblemet liksom de flesta samhälleliga spörsmål också bragts in under rasbiologiska synpunkter och man har särskilt på detta område ansett sig finna bestämda skäl mot samundervisningen. Den kritik, som riktas mot samskolidén, har funnit genljud på många håll i de avgivna yttrandena, företrädesvis dock från sådana håll, där man saknar personlig erfarenhet av sa.mundervisningen. A t t komma till en säker uppfattning på ett område, sådant som det förevarande, där det åtminstone delvis gäller förhållanden, som äro så svåra att undersöka och belysa, erbjuder givetvis de största vanskligheter, och man torde väl kunna antaga, att det avgörande ordet i denna fråga ännu icke är sagt, även om vissa uttalanden i ämnet framträda med sådana anspråk. Liksom de förhoppningar, _ man tidigare hyste om samundervisningens utomordentligt välgörande verkningar, helt visst voro överdrivna och icke hava kunnat till fullo motsvaras av verkligheten, så talar sannolikheten för att de farhågor man nu gör sig också äro överdrivna. Om erfarenhetens vittnesbörd äga beviskraft •— och någon säkrare bevisning kan väl i en dylik fråga icke förebringas — då bör en sådan erfarenhet som den, vilken på detta område sedan snart ett halvt sekel vunnits i vårt land, vara av stort värde. Den första samskolan för vuxen ungdom, den Palmgrenska samskolan, iiirät-

93 lades år 1876 och har sedan år 1888 haft rätt att anställa studentexamen. Under 1880- och 1890-talen upprättades därefter på olika orter i landet flera enskilda samskolor. Från år 1905 ha, såsom redan nämnts, funnits 18 statsrealskolor anordnade såsom samskolor. Och sedan år 1910 har ett alltjämt växande antal kommunala mellanskolor varit i verksamhet med samundervisning. För närvarande uppgå dessa till 77, och därtill komma nära 70 högre folkskolor, vilkas lärjungar tillhöra ungefär samma åldersstadium som mellanskolan, och som vanligen också äro ordnade som samskolor. Slutligen ha under de senare åren tillkommit ytterligare några enskilda eller kommunala samgymnasier. Samundervisning på realskole- eller gymnasialstadiet bedrives sålunda numera på mera än ett 100-tal olika platser i vårt land. Det har alltså funnits rikliga tillfällen att iakttaga samundervisningens verkningar. Å andra sidan har ju denna hittills haft en i avseende på lärjungea.ntalet mera begränsad omfattning, i det antalet lärjungar i särskolorna varit betydligt större än i samskolorna. I vårt land har alltså icke någon inverkan av samundervisningen på landets hela ungdom kunnat äga rum av sådan art, som exempelvis i Amerika vissa iakttagare trott sig kunna spåra. Man borde följaktligen här hava goda tillfällen till jämförelse mellan ungdom, som utbildats i samskolor och i särskolor. Därest nu någon verkligen avgörande olikhet skulle finnas mellan de på ena och andra sättet uppfostrade och om några ogynnsamma verkningar av mera djupgående art skulle vara förbundna med samundervisningen, så vore det mer än underligt, om detta icke skulle iakttagits och kommit till uttryck i en stark opinion från de samhällen, där samskolor varit i verksamhet, och om icke skarpsynta iakttagare av vår ungdom skulle märkt förhållandet och gett uttryck åt sin uppfattning. Så har emellertid, såvitt överstyrelsen har sig bekant, icke varit fallet, och de föreliggande yttrandena peka icke i sådan riktning. I själva verket synes det också föga sannolikt att, för att taga konkreta exempel, ungdomarna i Sala, där man sedan snart 20 år haft samundervisning, skulle förete någon mera grundväsentlig olikhet med ungdomarna i Enköping, där alltjämt särundervisning bibehållits. Av vad som hittills framkommit i denna fråga har överstyrelsen icke kunnat komma till annan uppfattning än att samskolan måste betraktas som en tillfredsställande, i varje fall fullt användbar skolform. Det synes emellertid klart, något som också av kommissionen framhållits, att vissa förutsättningar böra vara för handen, för att samskolan skall kunna komma fullt till sin rätt. Dit torde bland annat höra, att föräldraopinionen icke ställer sig avvisande mot samundervisningen, att icke alltför stor skillnad råder mellan antalet manliga och kvinnliga lärjungar, att intresse för skolformen finnes bland lärarpersonalen och att förhållandet mellan manliga och kvinnliga lärare är lämpligt avvägt samt att såväl manligt som kvinnligt inflytande får göra sig gällande vid ledningen av skolan. A andra sidan kan överstyrelsen icke känna sig övertygad om att samundervisningen skulle äga så stora företräden framför särundervisningen, att samskolan borde bli normaltypen för de högre undervisningsanstalterna i vårt land. Icke heller synas de förutsättningar, som äro önskvärda för samskolesystemets genomförande, allestädes vara för handen eller kunna åvägabringas. I detta hänseende vill överstyrelsen särskilt framhålla, att på många av de orter, där särskolor nu finnas men samskolor föreslagits av kommissionen, en stark och enhällig föräldraopinion synes, av yttrandena att döma, förefinnas mot en sådan förändring. Överstyrelsen har därför kommit till den uppfattningen, att samundervisning bör anordnas, där ekonomiska eller andra särskilda skäl det föranleda, men att i övrigt särundervisning i regel bör bibehållas. Det synes därför överstyrelsen önskvärt, att kommissionens förslag i nu berörda hänseende underkastas förnyad

omprövning i syfte att utröna, huruvida icke vissa av kommissionen föreslagna samskolor kunna ersättas av särskolor. Överstyrelsen vill tillägga, att det för överstyrelsen står klart, att man under alla förhållanden måste räkna med att samundervisning måste förekomma på jämförelsevis många platser, om det skall bliva möjligt att, på sätt i det föregående närmare utvecklats, tillbörligen tillgodose flickornas undervisning. Av vad överstyrelsen här ovan anfört framgår, att överstyrelsen däruti icke kan se någon fara för den ungdom, som skall få sin utbildning i nämnda samhällen.

IV. Praktiska utbildningslinjer. I det föregående har redan vid avhandlande av frågan om den högre skolans anknytning till folkskolan framhållits, att, då de praktiska ungdomsskolorna enligt 1918 års riksdagsbeslut bygga på den i regel sexklassiga folkskolan, detta utgör ett starkt skäl för att även övergången till den högre skolan sker från folkskolans sjätte klass. Det påpekades, att de praktiska bildningslinjerna ha bland annat också den uppgiften att söka motverka det icke alls önskvärda förhållandet, att allt för många söka sig till de teoretiska studiebanorna, och att det för den skull vore av synnerlig vikt, att utgångspunkten för de båda utbildningslinjerna bleve densamma, så att de unga, då de nått denna punkt, på allvar ställdes inför ett val mellan praktisk verksamhet och teoretiska studier, något som tydligen icke kunde inträffa, om utgångspunkten för bildningslinjerna förlades till olika åldersstadier. Emellertid framhölls tillika, att de praktiska ungdomsskolorna ännu icke nått sådan utveckling, att de ägde tillräckliga förutsättningar att fylla förenämnda upngift. För denna utveckjing fordras bland annat, att dessa linjer bliva föremål för samma samhälleliga intresse och omvårdnad som de teoretiska skolorna, så att de verkligen kunna skänka en likvärdig utbildning åt dem, vilkas anlag och intresse hänvisa på praktisk verksamhet. Det torde med hänsyn härtill vara lämpligt, att i förevarande sammanhang en översiktlig redogörelse lämnas rörande de praktiska utbildningslinjerna och att i samband därmed några antydningar göras om de åtgärder, som för deras ändamålsenliga utveckling måste påfordras. Givetvis kan det ej undvikas, att därvid ett och annat, som tidigare blivit anfört, måste här upprepas för att framställningen skall få nödigt sammanhang. De läroanstalter, som här närmast komma i fråga, äro dels vissa anstalter för yrkesundervisning på det åldersstadium, som motsvarar realskolåldern, och i bredd med dessa den högre folkskolan, dels tekniska läroverk och handelsläroverk, som i viss mån äro parallella linjer till de allmänna läroverkens gymnasier. Jämte de nu nämnda finnas som bekant fackbildande läroanstalter för jordbruk, bergsbruk och andra näringsgrenar. Då emellertid dessa hava en ställning mera vid sidan av skolväsendet i övrigt och icke äga så nära sammanhang med skolsystemet i det hela som de nyssnämnda, torde de här kunna förbigås, helst överstyrelsen icke har några uppgifter med avseende på dessa skolors administration. I detta sammanhang må ock erinras om en annan mera vid sidan av det allmänna skolväsendet liggande skoltyp, nämligen folkhögskolan. Ehuru denna skolas huvuduppgift ju är att meddela medborgerlig bildning, har den dock utövat en betydelsefull verksamhet såsom praktisk utbildningsanstalt framför allt å jordbruksnäringens område och såsom förberedande läroanstalt för fortsatt fackbildning. Och i det hela måste den insats folkhögskolan gjort i fråga om tillgodoseendet av de bredare lagrens bildningsbehov tillmätas ett

95 mycket högt värde. Även för framtiden har helt visst denna skola en viktiguppgift att fylla, och dess verksamhetsfält torde framdeles icke komma att såsom hittills huvudsakligen inskränkas till den jordbruksidkande klassen utan utsträckas även till andra befolkningslager, i vilket hänseende redan en lovande utveckling påbörjats. Det torde knappast behöva framhållas, att det måste anses vara av den största ^betydelse, att också de nu nämnda läroanstalterna från det allmännas sida erhålla tillbörlig omvårdnad och uppskattning. 1.

Anstalter för yrkesundervisning.

Redan på ett jämförelsevis tidigt stadium tillgodosågs som bekant i vårt land genom särskilda statsåtgärder det behov av högre teoretisk utbildning, som gjorde sig gällande. Jämväl folkskolebildningen blev relativt tidigt ordnad genom särskild folkskolestadga. Yrkesundervisningen behövde då ej upptagas i skolprogrammen, enär den genom skråväsendets särskilda anordningar var tillgodo• sedd efter den tidens krav. Men kort efter folkskolestadgans tillkomst upphävdes skråväsendet, och efter ytterligare två årtionden infördes näringsfriheten. Dessa båda åtgärder rubbade grunden för den yrkesutbildning, som dittills ägt rum. _ I samband med industriens övertagande av en väsentlig del av produktionen visade sig behov av teknisk utbildning, och staten upprättade för detta änI damål ett antal tekniska elementarskolor. Men vad som under skråtiden kunnat åtgöras för den egentliga yrkesskicklighetens upprätthållande blev sedermera i stort sett försummat, och hantverksyrkena råkade i stor utsträckning i förfall. Mera omfattande åtgärder för att tillgodose den lägre yrkesundervisningen vidtogos från statens sida först på 1870-talet. I 1874 års kommittébetänkande angående den lägre tekniska undervisningen angavs de s. k. tekniska afton- och söndagsskolornas (sedermera lägre tekniska yrkesskolornas) ändamål vara att åt personer, vilka redan inträtt i yrkena, meddela de kunskaper, som för dessa yrkens rätta utövning äro behöviiga. I samma betänkande framlades undervisningsplaner för åtskilliga läroämnen, som angåvos vara av betydelse för detta ändamåls uppnående. I samband därmed angavs emellertid, att elevernas kunskapsförutsättningar i regel voro så små, att undervisningen i de flesta ämnen, exempelvis även i aritmetik, måste börja så gott som alldeles från början. Vidare angavs, att läroämnena borde för eleverna vara valfria. Mellan de lägre tekniska yrkesskolorna och de allmänbildande skolorna förefanns på grund härav en viktig artskillnad i fråga om omfattningen av deras uppgift. De förra inskränkte sig till att erbjuda tillfälle till studier i ett eller flera läroämnen åt dem, som på grund av sin kännedom om egna, för yrkesverksamheten hinderliga brister i kunskaper eller eljest av personligt intresse önskade bedriva sådana. De allmänhildande skolorna åter nedlade ett omfattande arbete på att kunna angiva, vilka kunskaper som för ett visst bildningsmål vore erforderliga, och erbjödo sedan för var och en, som ville nå detta mål, det samlade kunskapsmaterialet utan att i stort sett fästa avseende vid om den enskilde hade speciellt intresse för eller kände särskilt behov av kunskaper inom vart och ett av de olika läroämnena. En ändring i detta förhållande har på grundval av 1912 års kommittéutlåtande angående den lägre tekniska undervisningens ordnande och 1917 års sakkunnigbetänkande skapats genom 1918 års förutnämnda riksdagsbeslut om inrättande av praktiska ungdomsskolor, särskilt i vad dessa gälla den egentliga yrkesundervisningen. Nämnda riksdagsbeslut kan nämligen sägas innebära, att samhället fixerat vissa bildningsmål även på det praktiska livets område och därigenom givit åtminstone vissa av hithörande skolor ett ändamål, som i berörda avseende mera

96 överensstämmer med de allmänbildande skolornas, än vad tidigare varit fallet. Men fastställandet av bildningsmålet medförde också fixerande av skolornas utgångspunkt, d. v. s. av deras anknytningspunkt till de allmänbildande skolorna,, vilken med hänsyn till lärjungarnas åldersförhållanden och utvecklingsståndpunkt självfallet icke kunde bliva någon annan än folkskolans normala slutpunkt. Kommunala Såsom en övergång från folkskolan till det praktiska livet ställdes enligt a ™tc^l?L&J 1^18 års riksdagsbeslut den obligatoriska fortsättningsskolan, rörande vilken i yrkesundervisning. det föregående en redogörelse lämnats. Det system av kommunala anstalter för 3'rkesundervisning, som samtidigt beslutades och som kompletterades genom 1921 års riksdagsbeslut, avser ett flertal praktiska arbetsområden, nämligen hantverk, industri, handel och husligt arbete. De skoltyper det omfattar äro lärlingsskolor, verkstadsskolor, yrkesskolor, ettåriga handelsskolor samt hushållsskolor. Lärlingsskolan har till ändamål »att bereda den ungdom, som avslutat fortLärlingsskolan. sättningsskolans kurs, tillfälle att samtidigt med att den förvärvar den praktiska yrkesfärdigheten genom arbete i hantverk, industri, handel eller husligt arbete inhämta de för ett framgångsrikt arbete inom vederbörande arbetsområde grundläggande teoretiska kunskaper och, i särskilda fall, praktiska färdigheter, som icke kunna förvärvas genom deltagandet i arbetet utanför skolan». Dess uppgift är sålunda i stort sett icke att meddela den praktiska yrkesfärdighet, som behöves för att kunna arbeta inom ett yrke, utan att bibringa en kompletterande utbildning, vars syfte är att giva lärjungarna möjlighet att åtminstone på ett elementärt sätt begripa något av såväl yrkesarbetets detaljer som även av de förhållanden i övrigt, som beröra deras yrkesliv. I yrkesskolestadgan är angivet, att för detta måls nående lärlingsskolans undervisning skall »omedelbart ansluta sig till det yrke eller verksamhetsområde, som lärjungarna tillhöra» och »grupperas kring läroämnen, som väsentligen äro att anse som sammanfattningar av de kunskaper och färdigheter, som i det praktiska yrkeslivet samverka till att från teknisk, ekonomisk, hygienisk och medborgerlig sjmpunkt giva den från lärlingsskolan avgångne möjlighet till framgångsrikt arbete inom det arbetsområde han tillhör». Från vitt skilda kunskapsområden skall sålunda samlas det teoretiska kunskapsstoff, som i yrkeslivet i en eller annan form vinner tillämpning. Detta kunskapsstoff skall i lärlingsskolan sättas i omedelbar förbindelse med nämnda tillämpningar och systematiseras med hänsyn till dessa. Detta giver lärlingsskolornas undervisning en väsentligt annan karaktär än de mera rent allmänbildande skolornas. I lärlingsskolan framträda nämligen läroämnena som sammanställningar av från skilda kunskapsgrenar hämtade detaljer med ett begränsat tillämpningsområde inom yrkeslivet såsom centrum. Därvid ingå emellertid i det särskilda läroämnet icke blott de sålunda sammanställda teoretiska kunskapsdetaljerna utan även sättet för deras tillämpande. För att möjliggöra för lärlingsskolans lärjungar att samtidigt med skolarbetet deltaga i det praktiska yrkeslivet har lärlingsskolan endast ett fåtal, undervisningstimmar (minst 6 högst 12) i veckan. Skolan omfattar två arbetsår. Den kan genom vederbörande kommuns beslut göras obligatorisk för lärjungar^ som ej fyllt 18 år. Vid sidan av den samlade undervisning av ovan angiven art, som är lärlingsskolans egentliga syfte, kunna vid lärlingsskolor jämväl anordnas särskilda kurser för äldre arbetare, vilka kurser endast omfatta vissa begränsade delar av den egentliga lärlingsskolans kurs. Till dessa kurser äga minderåriga icke tillträde, enär dessa på grund av deras ringa erfarenhet hava behov av lärlingsskolans hela samlade kurs och för övrigt icke kunna anses äga förutsättningar att bedöma så-

97 dana specialbehov av utbildning, som kunna göra sig kännbara för en vuxen arbetare . För närvarande hava lärlingsskolor inrättats i något över 50 kommuner och lärjungeantalet uppgår till omkring 5,200 lärjungar. Dessutom hava en del statsunderstödda enskilda anstalter för yrkesundervisning inrättat kurser med i huvudsak samma syfte och läggning som de kommunala lärlingsskolorna. Till jämförelse må nämnas, att antalet motsvarande skolor i Danmark enligt senaste officiella uppgifter utgör omkring 200 med ett lärjungeantal på omkring 20,000. Förutsättningen för att lärlingsskolan fullt skall kunna tillgodose sitt särskilda utbildningsändamål är tydligen, att lärjungarna vid sitt arbete i det praktiska yrkeslivet få en verklig utbildning i yrkesfärdighet. Denna förutsättning är endast i ringa mån för handen i vårt land. Sedan länge har erkänts, att det för skapandet av ordnade förhållanden på detta område här föreligger ett starkt behov av en lärlingslag. Överstyrelsen vill i detta hänseende särskilt erinra o m l 9 1 2 års ovannämnda kommittéutlåtande och 1917 års sakkunnigbetänkande. Svårigheterna att utforma och genomföra en sådan lag hava emellertid varit mycket stora. Med hänsyn till de svårigheter, som frånvaron av en lärlingslag förorsakar lärlingsskolan, har genom dennas inrättande frågan om en lärlingslag ånyo blivit aktuell. Fördenskull har Kungl. Maj :t uppdragit åt kommerskollegium och skolöverstyrelsen att gemensamt utarbeta nytt förslag till dylik lag, och detta förslag har nyligen (november 1923) blivit avgivet till Kungl. Maj:t. Även här torde en jämförelse med Danmark vara på sin plats. Där har sedan år 1889 en lärlingslag varit i tillämpning, och för närvarande äro enligt bestämmelserna i denna lag bortåt 30,000 lärlingar under utbildande inom hantverk och industri. Verkstadsskolan har till ändamål »att bereda den ungdom, som efter avslu- Verkstadstad folkskolekurs eller däremot svarande utbildning vill ägna sig åt hantverk skolan, eller industriellt yrkesarbete, tillfälle att förvärva ett visst mått av praktisk yrkesfärdighet för att därigenom bliva i stånd att lättare vinna anställning och vidare utbildning i yrket». Såsom även i annat sammanhang anförts, har verkstadsskolan sålunda i sin mest renodlade form till uppgift att övertaga den del av yrkesutbildningen, som eljest skolat meddelas i samband med förvärvsarbetet i de praktiska yrkenas tjänst. Den har ursprungligen på yrkesmännens eget initiativ tillkommit för att bereda utbildningstillfällen inom sådana yrken, där arbetsförhållandena försvårat eller nästan omöjliggjort utbildande av lärlingar i samband med förvärvsarbetet. I de flesta fall inskränker den sin verksamhet till det tidigare lärlingsstadiet och är sålunda en i viss mån förberedande skola, vars undervisning är avsedd att fortsättas och avslutas genom anställning såsom lärling hos enskilda arbetsgivare. Denna form av verkstadsskola har inom den kommunala skolverksamheten blivit den vanligaste. I andra fall utsträcker verkstadsskolan sin verksamhet till så högt utbildningsstadium, att lärjungen vid sm avgång från skolan kan anses ha avslutat sin lärlingsutbildning. Även av denna typ finnas ett par kommunala verkstadsskolor. Om skolorna äro blott förberedande, omfatta de i regel ett halvt till två år. De fullständiga hava en längd av tre eller fyra år. Men verkstadsskolans uppgift är icke blott att meddela praktisk yrkesfärdighet. Dess lärjungar äro nämligen skyldiga att under den tid de tillhöra verkstadsskolan jämväl deltaga i lärlingsskolans undervisning, såvida de icke samtidigt hava att fullgöra fortsättningsskolplikt. Finnes icke lärlingsskola inom en kommun inrättad för det yrke, varom fråga är, så är föreskrivet, att verkstadsskolan själv skall, förutom undervisning i yrkesarbete, meddela den 7—241336.

98 teoretiska utbildning, som eljest skolat meddelas i lärlingsskolan. Vad som ovan sagts om undervisningens särskilda art i lärlingsskolan, gäller sålunda även beträffande verkstadsskolan. Då det givetvis icke inom det praktiska yrkeslivet är möjligt, även om en lärlingslag komme till stånd, att ordna arbetsförhållandena på ett sådant sätt, att hänsyn i främsta rummet tages till lärlingarnas effektiva utbildning, vilken hänsyn helt naturligt måste stå främst vid ordnandet av en verkstadsskolas undervisning, så torde man kunna säga, att en verkstadsskola, omfattande även teoretisk yrkesundervisning, är ett mycket betydelsefullt medel att åt den ungdom, som på detta område vill erhålla en effektiv utbildning, bereda tillfälle till sådan. I nära anslutning till vad sist berörts framträder även behovet att åt de unga, som från folkskolan övergå till fortsättningsskolan, bereda en lämplig sysselsättning. Fortsättningsskolan upptager som bekant deras tid endast till en ringa del, och de äro ännu i regel för unga och i kroppsligt avseende för outvecklade för att kunna taga sådana anställningar inom yrkeslivet, på vilka de skulle kunna bygga sin framtid. För att slippa gå sysslolösa och ändock ej nödgas ägna sig åt de okvalificerade sysselsättningar, som på ifrågavarande åldersstadium stå till buds och vilka ej sällan leda de unga bort från det mera kvalificerade arbetet, vända de sig ofta till mera allmänbildande skolor, såsom mellanskolor och realskolor, och dragas därigenom lätt bort från det egentliga yrkeslivet. Verkstadsskolan åter inför dem direkt i detta yrkesliv men under former, som passa det låga åldersstadium, varom här är fråga, och utgör därigenom särskilt i städer och industrisamhällen ett mycket viktigt komplement till fortsättningsskolan. På grund av att kommunala verkstadsskolor först genom 1921 års riksdagsbeslut kunnat erhålla statsunderstöd, hava sådana icke ännu blivit upprättade på mer än ett fåtal orter (Stockholm, Göteborg, Hälsingborg, Västervik). Det är dock livligt att hoppas, att verkstadsskolor skola inrättas i alla större samhällen, där svårigheter möta att bereda ungdom i fortsättningsskolåldern lämplig sysselsättning. De enskilda anstalter, som omfatta verkstadsskolor, hava, som ovan antytts, i åtskilliga fall tillkommit på yrkesmännens eget initiativ, främst för att tillgodose yrkenas behov av kvalificerad arbetskraft, men även bland de enskilda anstalterna finnas de, vilka helt och hållet måste anses hava tillkommit i syfte att bereda ungdomen lämplig sysselsättning i 13—14-årsåldern utan att den därför skulle behöva vända sig till de allmänbildande skolorna och därigenom dragas bort från yrkeslivet. Yrkesskolan. Yrkesskolan har till ändamål »att bereda inom hantverk, industri, handel eller husligt arbete sysselsatta personer med god praktisk yrkeserfarenhet tillfälle att vidga och fördjupa den utbildning, vartill grunden lagts i lärlingsskolan, och att såmedelst förvärva de grundligare fackkunskaper och den större skicklighet i deras yrke, som fordras för att höja deras arbets- och förvärvsförmåga eller att åstadkomma nödiga förutsättningar för vissa mera ansvarsfulla befattningar inom de nämnda arbetsområdena». Den bygger på de kunskaper, som lärlingsskolan meddelar, och är ofta liksom denna anordnad på sådant sätt, att lärjungarna icke av densamma hindras att under kurstiden deltaga i förvärvsarbete. Men medan lärlingsskolan, med hänsyn till lärjungarnas jämförelsevis ringa yrkesutbildning, icke kan begränsa sin undervisning till vissa yrkesdetaljer utan måste giva lärjungarna en fullständigare kurs, har yrkesskolan möjlighet att giva, förutom yrkeskurser, som avse att tillgodose behovet av en på ett högre plan liggande samlad utbildning, även specialkurser i de teoretiska eller praktiska ämnen, som för lärjungens yrke kunna vara av betydelse. Kurser med sistnämnda syfte hava fått namnet ämneskurser. Vidare kunna yrkesskolorna i s. k. mästarkurser giva en för mera självständig

09 yrkesverksamhet avpassad utbildning av såväl tekniskt som ekonomiskt innehåll. Det ligger i sakens natur, att det är ämneskurserna, som vid de kommunala yrkesskolorna fått den största utbredningen. Sådana förekomma i något över ett 20-tal kommuner. Ett tillräckligt stort lokalt behov för yrkeskurser förefinnes i_regel endast i mycket stora samhällen. Då kommunerna vanligen icke anse sig böra anordna skolor annat än för att tillgodose lokala behov, hava sålunda yrkeskurserna icke fått någon nämnvärd utbredning inom de kommunala yrkesskolorna. Detsamma gäller i ännu högre grad om mästarkurserna, som icke i något fall upptagits på de kommunala yrkesskolornas program. Men även om det lokala behovet av nyssnämnda två slag av kurser icke så ofta är tillräckligt för att motivera kursers inrättande, sä föreligger dock ett fullt tydligt samlat behov av desamma. För detta behovs fyllande hava enskilda anstalter för yrkesundervisning i en del fall kommit till stånd. Ettåriga handelsskolan har till ändamål »att i form av samlad lärokurs med- Ettårig han dela personer, vilka äga praktisk erfarenhet inom handelsyrket men icke varit delsskola. i tillfälle ett genomgå lärlingsskola och yrkesskola för handel, en på fortsättningsskolans kunskapsmått byggd teoretisk utbildning av den 'omfattning, som fordras för fullgörandet, av mindre krävande arbetsuppgifter inom affärslivet». Denna skola är tydligen avsedd att tillgodose i främsta rummet de behov av ifrågavarande utbildning, som i lokalt avseende äro så spridda, att de icke kunna tillgodoses genom lärlings- och yrkesskolor, förlagda till 'de orter, där lärjungarna hava sma sysselsättningar inom yrkeslivet. Då på grund härav lärjungarna måste lämna sina anställningar för att på främmande ort skaffa sig erforderlig utbildning, måste självfallet den skola, som är avsedd för dem vara en heldagsskola, Det är förut framhållet, att lärlingsskolans undervisning förutsätter samtidigt förvärvande av praktisk yrkesfärdighet. Enär ettåriga handelsskolan i stort sett har likartad undervisning men lärjungarna icke under själva skoltiden hava tillfälle att deltaga i förvärvsarbete, måste för inträde lordras en viss grad av yrkeserfarenhet, närmare bestämd till vad som kan vinnas under två års yrkespraktik. Av det sagda framgår, att något större lokalt behov av ettårig handelsskola endast undantagsvis kan förefinnas, eftersom det lokala behovet om möjligt skall tillgodoses genom lärlingsskola. Men härav har också följt, att kommunala skolor av denna typ icke blivit så vanliga. De förekomma endast på ett par orter. Inom de enskilda anstalterna för yrkesundervisning förekomma dock oftare kurser med i stort sett likartat syfte. Hushållsskolan har till ändamål »att i form av samlad lärokurs meddela un^a Hushållsskola. kvinnor, som äro sysselsatta med husligt arbete och som icke varit i tillfälle att genomgå för deras yrke avsedd lärlingsskola och yrkesskola, en på fortsättningsskolans kunskapsmått byggd, någorlunda fullständig husmodersutbildning» Av den formulering, som givits åt skolans ändamål, framgår, att den på det husliga arbetets område har samma ställning, som nyss förut nämnda skola har på handelsundervisningens område. Och då behovet här redan tidigare i jämförelsevis stor utsträckning blivit tillgodosett genom enskilda anstalter, däribland så kallade husmodersskolor, har icke någon kommun ännu funnit sig hava tillräcklig anledning att inrätta hushållsskola. _ Redan har framhållits, att jämte de kommunala anstalterna för yrkesundervis- Enskilda ning imnas även enskilda sådana. Vissa av de utbildningsändamål, som ligga anstalter mom yrkesundervisningens ram, äro nämligen, såsom i några särskilda fall re- för yrkesdan påpekats, av den art, att det knappast kan påräknas, att någon kommun undervisning. skulle hava intresse av att upprätta skolor för deras fyllande. Utom det att i de tall, dar kommunala anstalter inrättats, dessa i regel äro avsedda endast för kom^3£'Ov

100 munens egen ungdom, möter det också ofta svårigheter, särskilt under nuvarande ekonomiska förhållanden, att förmå kommun att upprätta nya skolor, även där detta vore av det lokala behovet fullt motiverat. De enskilda anstalternas särskilda uppgift blir här att tillgodose det behov av yrkesundervisning, som på grund av sin art eller på grund av andra förhållanden icke är någorlunda lokalt begränsat eller som eljest icke blir tillgodosett. För närvarande finnas inemot ett 60-tal statsunderstödda enskilda anstalter för yrkesundervisning. StatsunderI understödshänseende jämställdes i stort sett de kommunala och de enskilda stöd. anstalterna för yrkesundervisning av 1918 års riksdag. Av ett och samma förslagsanslag kunde till båda slagen av skolor utgå understöd dels till lärares avlöning, dels till undervisningsmateriell. För de kommunala skolorna skulle understödet till lärarnas avlöning utgå med 2/3 av föreskriven minimilön och till undervisningsmateriellen med hälften eller undantagsvis 2/3 av kostnaderna. För de enskilda skolorna hade Kungl. Maj:t möjlighet att tillämpa samma grunder. Ehuru understöden senare kommo att utgå från skilda anslag, bibehölls dock karaktären av förslagsanslag för båda slagen av skolor. Detta torde få anses innebära, att statsmakterna förklarat sig villiga att enligt angivna grunder taga på sig en del av erforderliga kostnader, i den mån behovet av yrkesutbildning gjorde sig så gällande, att kommuner eller enskilda iklädde sig uppoffringar för undervisningens igångsättande, och i övrigt förutsättningar för en framgångsrik utbildningsverksamhet vore för handen. Men möjligheterna för de enskilda anstalterna att erhålla nödiga statsunderstöd hava genom beslut av 1923 års riksdag förminskats, i det att det förutvarande för dem avsedda förslagsanslaget ersattes med ett bestämt anslag, som dels på grund av sitt relativt låga belopp föranledde en direkt minskning av de förut utgående understöden, dels på grund av sin form omöjliggjort för nytillkommande skolor att erhålla understöd. I anslutning härtill torde böra nämnas, att för budgetåret 1923—1924 utgör summan av anslagen till kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning 1,335,000 kronor, medan statens utgifter enbart för de kommunala mellanskolorna år 1922 uppgingo till 1,630,200 kronor, och dock utgöra ju dessa sistnämnda skolor endast en mindre del av de läroanstalter på motsvarande åldersstadium, som hava realskolexamen eller högre utbildning som mål. OrganiseDet genom 1918 års riksdagsbeslut i princip uppbyggda systemet av yrkesrandet av undervisningsanstalter var icke skapat i och därmed att organisationen blev i arbete* s i n a huvuddrag fastställd och de anslagsmedel, som för tillfället syntes nödiga, blevo anvisade. Det fordrades givetvis åtskilligt mera, varav ett och annat här må beröras. Den avsedda undervisningens behövlighet var visserligen sedan årtionden tillbaka till fullo erkänd och dess nödvändighet med synnerlig styrka framhävd; av kommerskollegium ansågs lärlingsskolors inrättande till och med så nödvändigt, att enligt dess mening varje kommun med visst antal minderåriga arbetare borde åläggas skyldighet att inrätta sådana. Den uppfattningen hos statsmakterna, att det vore ett statsintresse, att dylika skolor komme till stånd, har också fått ett uttryck däri, att skolöverstyrelsen beträffande yrkesundervisningen bland annat blivit ålagd att »verka för upprättande av nya och, då så befinnes vara av nöden, för omorganisation av redan befintliga skolor». Men för att i de individuella fallen det generellt erkända behovet av ordnad yrkesundervisning skulle bliva tillgodosett genom skolors inrättande, behövdes^ först och främst en intensiv upplysningsverksamhet. I samband därmed måste också utföras ett mycket omfattande organisationsarbete, som endast i ringa mån kunde bygga

101 på vad som frambragts genom de förutvarande lägre tekniska yrkesskolornas verksamhet. p< Såsom redan är nämnt, medförde det nya skolsystemet fastställandet av vissa bildningsmål även inom yrkesundervisningens område. Framför allt gällde detta lärlingsskolan. För att vad som sålunda i princip beslutats skulle kunna realiseras, erfordrades först och främst ett någorlunda detaljerat utformande av den väg man hade att gå för bildningsmålets nående, d. v. s. undervisningsplaner måste utarbetas. Då den erfarenhet, som inom landet kunde för detta arbete hämtas från de lägre tekniska yrkesskolorna, var mycket ringa, ooh erfarenheterna från utlandet icke utan vidare kunde anses direkt tillämpliga för våra förhållanden, måste överstyrelsen giva de första undervisningsplanerna en mera skissartad form för att sedermera, så snart erfarenhet vunnits genom deras tilllämpande vid de först igångsatta skolorna, utarbeta dem i mera detaljerad form. Vid detta senare utarbetande ha visserligen överstyrelsens egna arbetskrafter i främsta rummet anlitats, men därjämte har överstyrelsen, på grund av redan år 1919 av Kungl. Maj:t givit bemyndigande, även haft möjlighet att vid behov anlita sakkunniga med specialkunskap på de olika yrkesområden, som undervisningsplanerna avsågo.^ Det ifrågavarande arbetet kräver helt naturligt avsevärd tid och är ännu långtifrån avslutat. Kostnaden för sakkunnighjälpen har dock kunnat hållas inom ett jämförelsevis mycket blygsamt belopp. Tyvärr måste arbetet nu bliva ytterligare fördröjt, enär det nyssnämnda bemyndigandet återkallats från och med utgången av år 1922. Men det är ej blott undervisningsplaner, som behöva skapas för hithörande skolor. Organisationsarbetet sträcker sig vidare. Undervisningen i lärlingsskolan skall »omedelbart ansluta sig till det yrke eller verksamhetsområde, som lärjungarna tillhöra». Att en lärlingslag är en nödvändig förutsättning för att en sådan anslutning på ett någorlunda effektivt sätt skall kunna genomföras, är redan antytt. För att undervisningen skall kunna givas den särskilda inriktning, som förut mera utförligt är omnämnd, erfordras vidare särskilt för ändamålet lämpliga lärare. Av dem måste krävas yrkeserfarenhet, teoretisk utbildning och lärarerfarenhet. Vid skolornas igångsättande funnos icke många personer att tillgå, som fyllde dessa krav. Och utsikter till att något större antal personer skulle från början inrikta sig på att för erhållande av lärarplatser vid_ skolorna skaffa sig den erforderliga erfarenheten och utbildningen kunde heller icke förefinnas, enär skolornas undervisning på grund av det låga timantalet icke annat än i de allra största samhällena kan bereda en lärare så omfattande sysselsättning, att han kan betrakta den som sin egentliga livsuppgift. På grund härav måste man lita till, att å de orter, där skolor igångsattes, personer, vilka för andra ändamål skaffat sig en erfarenhet och utbildning, som åtminstone delvis motsvarade ovan antydda krav, av intresse för denna viktiga samhällsangelägenhet ville ägna en del av sin lediga tid åt undervisningen. Det visade sig också, att dylika personer i regel funnos att tillgå, där behovet krävde skolors inrättande. De voro att finna dels bland yrkesmän och teknici, dels bland sådana lärare vid de allmänbildande skolorna, vilkas personliga håg och fallenhet hade en mera utpräglat praktisk inriktning. Men då de råd och anvisningar, som av överstyrelsens ledamöter kunde lämnas vid kortvariga inspektionsbesök, givetvis icke voro tillräckliga för att upphjälpa ifrågavarande personers kompetens för de särskilda undervisningsuppgifter, varom här är fråga, måste särskilda åtgärder vidtagas för att möta det personliga intresse, som i förevarande avseende kunde påräknas. > I enlighet med av överstyrelsen upprättat förslag anvisade därför 1920 års Trkespedariksdag medel till en yrkespedagogisk centralanstalt, som skulle hava till syfte gogiska cenbland annat att anordna kurser för utbildande av lärare. Denna anstalt, som är tral®™tal-

102 en anordning i stället för en redan i 1912 års kommittéutlåtande föreslagen, väsentligt dyrbarare normalskola, har i samarbete med förefintliga skolor utfört en gagnande verksamhet genom sina till skilda orter förlagda lärarkurser. Dessa kurser hava måst begränsas till ett fåtal veckor. Även om man skulle önska, att de kunde göras längre och mera omfattande än som för närvarande varit möjligt, måste man här beakta, att kursernas deltagare i regel icke hava tid övrig för mera omfattande kurser, särskilt som hithörande lärarverksamhet icke kan giva dem större inkomst, än att de måste ägna sin huvudsakliga tid åt andra arbetsuppgifter. Liksom det för fyllandet av yrkesundervisningens särskilda syfte erfordras lämpliga lärare, så erfordras även efter de utarbetade undervisningsplanerna särskilda avpassade läroböcker. Från olika vetenskapliga discipliner hämtat stoff måste här sammanföras med lärostoffets tillämpning i yrkeslivet såsom enande punkt. Begreppet läroämne är ett annat än i de allmänbildande skolorna och därav följer, att även läroboken måste vara av annan art och uppställning. Dylika, läroböcker skapas emellertid icke utan ett samlande av de erfarenheter och rön, som göras vid skilda skolor och under olika förhållanden. Även härvidlag har nyss berörda anstalt medverkat genom utarbetande av en serie kompendier rörande de delar av undervisningen, där största behovet förelegat men där också förhållandena varit sådana, att det skulle visat sig i ekonomiskt avseende synnerligen vanskligt för den enskilde att utgiva en lärobok. Vad här sagts om behovet av läroböcker gäller i väsentlig mån även i fråga om övriga undervisningsmedel, exempelvis undervisningsmateriell. Av det sagda framgår, att den yrkespedagogiska centralanstaltens arbetsuppgift är av synnerlig betydelse för arbetet med realiserandet av 1918 års riksdagsbeslut. Självfallet kräver detta arbete en lång följd av år för att vinna nödig stabilitet. Och näringslivets oavlåtliga utveckling kommer säkerligen att kräva, att nydaningsarbetet i fråga om hithörande skolor icke kommer att upphöra. Överstyrelsen kan i detta sammanhang icke underlåta att framföra sin oro över att skolornas utveckling kommer att fördröjas och det ständigt fortgående nydaningsarbetet försvåras, om den starka minskning av det ursprungliga anslagsbeloppet till ifrågavarande anstalt, som vidtagits av 1923 års riksdag, kommer att fortfara. Lärarnas För att yrkesundervisningsanstalterna skola kunna uppnå önskvärd utveckanställ- ling, erfordras även, att lärarna erhålla ordnade anställningsförhållanden och nings- och p ensions för-pensionsmöjligheter, i den mån deras arbete i skolorna är av den omfattning, hållanden. att så är möjligt. Det är redan antytt, att hithörande lärare i stor utsträckning innehava sina lärarbefattningar som bisj^ssla och sålunda äro timlärare. Men vid större lärlings- och yrkesskolor och framför allt vid verkstadsskolor och skolor för husligt arbete finnas dock många lärare, som helt ägna sig åt sin verksamhet vid dessa skolor. Dessa lärare stå för närvarande i fråga om anställnings- och pensionsförhållanden i en mycket sämre ställning än lärare med full tjänst vid andra skolor. Nu berörda fråga, som i början av år 1922 av överstyrelsen framförts till Kungl. Maj:ts prövning, väntar ännu på sin lösning. Yrkesunder- Av den anförda skisseringen av yrkesundervisningsanstalternas huvudtyper visningsan- framgår, att deras organisation i väsentlig grad anslutits till folkskoleväsendet. stalternas rekrytering Detta hindrar emellertid icke, att i många fall anknytning bör och kan vinnas och anslut- med den högre skolan. I huru stor utsträckning sådan anknytning kan anordnas, ning till de beror i avsevärd mån på den högre skolans egen organisation. Men härvidlag allmänbildande sko- torde det icke vara arten av de kunskapsområden, vilka i densamma göras till lorna.

103 föremål för studier, som utövar det största inflytandet, utan detta får säkerligen sökas på annat håll. Rekryteringen av skolor för yrkesundervisning är en yrkesvalsfråga i långt högre grad än rekryteringen av de teoretiska skolorna. Barn och yngre ungdom, som söka sig till den högre skolan i dennas olika former, göra detta ofta icke så mycket därför, att de på grund av håg och fallenhet känna sig dragna till någon viss arbetsuppgift i livet, utan för att erhålla en ordnad utbildning. Genom förhållandenas utveckling har för detta ändamål i regel kommit att stå till buds endast skolor med en mer eller mindre djupgående undervisning i allmänbildande ämnen utan inriktning på någon viss levnadsbana. I motsats härtill kräver en skola för yrkesundervisning, att den inträdessökande i viss mån träffat sitt val beträffande den yrkesuppgift, varåt han skall ägna sin framtid. Den traditionella värderingen av kunskaper i allmänbildande ämnen har här fått ett gott stöd i möjligheten att tills vidare uppskjuta ett för hela livet riktningsgivande yrkesval, och den teoretiska skolan får därigenom ett stort försteg i fråga om förmågan att draga till sig lärjungar. I samma riktning verkar även den hos många föräldrar förekommande förklarliga obenägenheten att på ett tidigt åldersstadium släppa ut sina barn på arbetsmarknaden. Men den av dessa omständigheter föranledda starka rekryteringen av den teoretiska skolan, i detta sammanhang realskolan och därmed jämförliga anstalter, leder, såsom även i annat sammanhang framhållits, till att många av dem, som ursprungligen både skulle passa för och kanske även skulle önska ägna sig åt ett kvalificerat kroppsarbete, på grund av det mångåriga stillasittande skolarbetet icke längre äro bekväma för kroppsarbete. De finna sig därför efter genomgången realskola böra allt efter föreliggande omständigheter antingen ägna sig åt andra former av förvärvsarbete, än de annars ämnat, eller ock fortsätta studierna, i båda fallen en omläggning av livsuppgiften, som bär frö till många missräkningar och misslyckanden. De olägenheter i fråga om de praktiska yrkenas rekrytering, som kunna här- Realskolan ledas från en överrekrytering av realskolan, bliva givetvis mindre i och med och lärlingsatt realskolans kurs avkortas på det sätt, som överstyrelsen ovan föreslagit. skolan. Om realskolekursen avslutas vid ett tidigt åldersstadium, har nämligen lärjungens konstitution ännu icke »acklimatiserats» för det stillasittande och ensidiga skolarbetet i högre grad, än att övergången till andra arbetsuppgifter kan ske utan alltför stor självövervinnelse. Och den teoretiska yrkesundervisning, som blir behövlig i samband med övergången till ett praktiskt yrke, kan i lärlingsskolan meddelas lika väl åt den, som kommit från realskolan, som åt den, som kommit från fortsättningsskolan. Undervisningens starkt individuella läggning i lärlingsskolan är nämligen betingad redan av de mycket olika förkunskaper, som äro att finna hos dem, som genomgått fortsättningsskolan. Genomgång av realskola före inträdet i lärlingsskolan medför endast, att den sistnämnda skolans undervisning kan på ett mycket bättre sätt tillgodogöras än eljest. Vad som har sagts om övergång från realskola till lärlingsskola gäller i samma grad beträffande övergång till ettårig handelsskola och hushållsskola. Båda dessa skolformer liksom även lärlingsskolan kunna sägas för dem, som övergå dit efter genomgången realskola, utgöra en för det praktiska livets behov mycket ändamålsenligare anordning än den nuvarande realskolans avslutningsklass med dess allmänpraktiska syfte. Betraktas åter denna fråga om val av utbildningslinje, sådan den ter sig vid Realskolan tidpunkten för avgången från folkskolan, så kommer jämförelsen att mera gälla och verkå ena sidan realskolan och i viss mån högre folkskolan och å andra sidan verk- stadsskolan. stadsskolan. Dessa skolformer äro nämligen heldagsskolor och taga vid, där

folkskolan slutar. Deras verksamhet innebär därför ett omhändertagande ocK sysselsättande av de unga på det åldersstadium, då det ännu kan vara för tidigt att släppa ut dem på arbetsmarknaden. Den teoretiska undervisning med lärlingsskolans syfte, som skall meddelas i verkstadsskolan, är visserligen icke säj likformigt fördelad på de olika allmänbildande ämnena som fallet är i realskolan, men den innehåller dock väsentliga delar av dem och särskilt sådana delar, som äga betydelse för ^ arbetslivet, och den är i dessa delar ofta mera djupgående än realskolan. Så till vida som begreppet allmänbildning kan anses innebära en genom studier förvärvad förmåga att förstå något av de förhållanden och de företeelser, som möta oss i livet, så kan även den teoretiska yrkesundervisningen anses giva allmänbildning som resultat. Även om å ena sidan denna allmänbildning på grund av sin begränsning kunde anses mindre värdefull än realskolans, så torde man å andra sidan nödgas erkänna, dels att även den allmänbildning, som genom realskolans undervisning meddelas, är i hög grad begränsad, dels och framför allt att den genom en ordnad yrkesundervisning meddelade allmänbildningen i det avseendet har ett viktigt företräde, att den är tillämplig särskilt inom den miljö, där individen får sin verksamhet. Välordnade verkstadsskolor, tillgodoseende såväl det praktiska livets krav på färdighet och träning i verkligt yrkesarbete som även kravet på att ungdomen under de tidigare ungdomsåren omhändertages och bibringas erforderlig allmänbildning, torde vara ett av de medel man främst har att räkna med, om också icke det enda, för att motverka den osunda sugningen bort från det kvalificerade kroppsarbetet till studier, som visserligen såsom allmänbildande kunna bliva till nytta även för de praktiska yrkena men som på grund av sin läggning lätt leda bort från dessa, om de icke i tid avbrytas. Yrkesunder- Såsom förut redan anförts, har i skolkommissionens utlåtande med styrka TnSandc f. r a m hävts yrkesundervisningsanstalternas stora betydelse såsom regulator på på tillström,- tillströmningen till den högre skolan. Möjligheten för detta reglerande inflyttarn till tände beror dock närmast icke så mycket på vad man vill med dem åstadkomma den högre { fråga om skapandet av god yrkesutbildning, utan dess mera på att yrkesunders w an. visningsanstalterna givas en sådan ställning i skolsystemet och ett sådant ekonomiskt stöd, att de dels bliva i stånd att åstadkomma vad med dem åsyftats, dels icke av den allmänna opinionen på grund av deras i ena eller andra avseendet missgynnade ställning betraktas såsom mindervärdiga. Det kan i sistberörda avseende icke anses vara tillräckligt med det upplysningsarbete, som enligt skolkommissionens tankegång borde bedrivas i de allmänbildande skolorna. En verkligt vägande upplysning på hithörande område kan givas endast genom att samhället går i spetsen och medelst sina direkta åtgöranden visar, att det anser den inom yrkesundervisningens ram skapade bildningen och de arbetsuppgifter, som tillhöra de praktiska yrkena, för individen och samhället lika värdefulla som den bildning, vilken skapas genom den högre skolan, och de arbetsuppgifter, vartill studierna inom den kunna leda. SammanAv det här sagda framgår, att många svårigheter finnas att övervinna och fattning, mycket arbete att utföra, innan syftet med 1918 års riksdagsbeslut i fråga om anstalter för yrkesundervisning blivit någorlunda förverkligat. Många av dessa svårigheter äro av den art, att de nödvändigtvis måste anses höra samman med varje uppbyggande av ett i väsentlig grad nytt skolsystem. Andra äro av ekonomisk art. För de förstnämnda svårigheternas övervinnande kräves först och främst ett ihärdigt arbete och en avsevärd tid. Men den tid, som erfordras, blir naturligtvis längre i samma mån som utvecklingen hindras genom brist på ekonomiskt understöd i en för utvecklingen erforderlig omfattning. Helt natur-

105 ligt har den nu rådande ekonomiska depressionen satt sin prägel även på detta verksamhetsområde. H ä r gäller emellertid att uttala sig angående en reform på de allmänbildande skolornas område, vilken å ena sidan vid genomförandet säkerligen ställer betydande ekonomiska krav på det allmänna och å andra sidan måste i hög grad bygga på förefintligheten av välordnade och tillräckliga anstalter för yrkesundervisning såsom en regulator mot en hotande överbefolkning av den högre allmänbildande skolan. På samma gång överstyrelsen finner tungt vägande skäl förefinnas för en reform av den art, som av överstyrelsen i detta utlåtande angivits, har överstyrelsen icke kunnat underlåta att framhålla, att det av 1918 års riksdag beslutade systemet av anstalter för yrkesundervisningen av här ovan nämnda anledningar icke kan väntas fylla sin uppgift och därigenom på nyss antytt sätt verka reglerande, med mindre än att sistberörda anstalter komma i åtnjutande av ett kraftigare stöd från statsmakternas sida, än som för närvarande kommer dem till del. 2.

Den högre folkskolan.

Redan på åtskilliga punkter i den föregående framställningen har det varit anledning att beröra frågan om den högre folkskolans ställning i skolsystemet. I samband med redogörelsen för övriga praktiska ungdomsskolor vill överstyrelsen emellertid här något närmare gå in på denna skolas uppgift och dess ställning till sidoordnade eller högre skolor. Redan då den högre folkskolan för omkring 65 år sedan blev beslutad av riks- Den högre dagen, betecknades den på ett klart och uttrycksfullt sätt såsom praktisk ung- folkskolans domsskola. I ständernas skrivelse till Konungen år 1858 angavs den nya skol- ^7^0%ångformens uppgift sålunda: »Ändamålet med dessa högre folkskolor måste i sation. främsta rummet vara, att åt arbetsklassens, ej blott den förmögnes utan jämväl de fattigares barn, vilka blivit begåvade med bättre fattningsförmåga samt visa framstående lärolust, beredes tillfälle att inhämta för framtida självstudier behövliga förkunskaper ävensom att genom goda lärares handledning vinna allmän förståndsutveckling samt sinneslyftning till deltagande i fosterlandets och mänsklighetens högre angelägenheter och detta utan att genom skolan ryckas ut ur deras vanliga levnadsförhållanden eller för mycket avhållas från en för framtida arbetsduglighet nödvändig härdighet uti kroppsarbete.» I enlighet med det angivna programmet gällde det för den högre folkskolan att så ordna sin verksamhet, att lärjungarna icke på grund av skolgången komme att hindras från deltagande i yrkesarbete, alltså samma uppgift som föreligger för våra dagars fortsättnings- och lärlingsskolor. Det må här bemärkas, att högre folkskolan till en början var en ren landsbygdsskola; den fick ej upprättas i städer. Med arbetsklassen i det ovan anförda programuttalandet åsyftas uppenbarligen närmast dem, som arbetade i jordbruket. Vid den tidpunkt, då detta uttalande gjordes, låg vår storindustri ännu i sin linda. För att bereda lärjungarna möjlighet att deltaga i jordbruksarbetet erhöll den högre folkskolan, som alltifrån början var heldagsskola, ett jämförelsevis kort läsår, i regel 24 ä 26 veckor, förlagt till vintermånaderna, så att den för jordbruksarbete lämpligaste tiden av året blev ledig. Det blev emellertid svårt att få till stånd högre folkskolor på den egentliga landsbygden. Det blev härvidlag endast i nordvästra Skåne, som skolformen vann någon utbredning att tala om. Större framgång hade den högre folkskolan i tättbebs^ggda landsbygdssamhällen. Därmed fick den ock en något ändrad

106 ställning. Ledigheten för jordbruksarbete behövdes där icke, och läsåret gjordes därför ofta lika långt som i folkskolan. Undervisningen fick också en mera allmän läggning av ungefär samma innehåll som den, vilken meddelades å det allmänna läroverkets nederstadium. Denna högre folkskolans karaktär befästes ännu mera, sedan riksdagen år 1893 medgivit, att högre folkskolor finge upprättas även i städer, där allmänt läroverk icke fanns. Härmed åsyftades närmast att skaffa en ersättning för indragna småläroverk. Även om den högre folkskolan under de första femtio åren av sin tillvaro icke fick någon större utbredning, hade den dock en ej ringa betydelse för utvecklingen av vårt skolväsen. Den blev Dämligen en föregångare till den kommunala mellanskolan och i viss mån en vägröjare för denna. Den högre folkskolan var ju den enda mera självständiga skolart, som i form av heldagsskola byggde på fullständigt genomgången folkskola. Då 1909 års riksdag fattade beslut om den kommunala mellanskolan, ordnades denna i fråga om organisation, statsbidrag samt lärarnas avlöning och kompetens med den högre folkskolan som mönster. Samtidigt medgavs, att högre folkskola fick upprättas jämväl i städer med allmänt läroverk samt att till densamma kunde utgå statsbidrag för ända intill fyra klasser. Även i ett annat avseende än de nämnda ställdes den högre folkskolan i ett nära förhållande till den kommunala mellanskolan. Det stadgades nämligen viss ordning för en högre folkskolas övergång till kommunal mellanskola. Följden har blivit, att omkring hälften av de kommunala mellanskolorna uppstått ur högre folkskolor och att den vanliga vägen för tillkomsten av en kommunal mellanskola numera är, att en högre folkskola upprättas, som, sedan den nått erforderlig utveckling, övergår till kommunal mellanskola. Att sålunda tjäna som övergångsform till en kommunal mellanskola överensstämmer knappast med den uppgift, som enligt det ovan anförda programmet ursprungligen bestämdes för den högre folkskolan, och behovet av en sådan övergångsform kominer tydligen att avtaga, i den mån kommunal mellanskola upprättas å varje ort, där tillvaron av en sådan skola är påkallad. Den kommunala mellanskolan är ju liksom realskolan huvudsakligen en teoretisk skola. För att bana väg för en mera praktisk läggning av den högre folkskolan gavs i samband med 1918 års riksdagsbeslut om praktiska ungdomsskolor en sådan organisation åt densamma, att den antingen, såsom förut varit vanligt, kunde erhålla en mera allmänbildande karaktär eller ock givas en mera praktisk läggning, syftande till förberedelse för vissa praktiska yrken och levnadsbanor. Härigenom har denna skola i vissa av sina former erhållit en karaktär, som överensstämmer med den ursprungligen tilltänkta. Den har blivit liksom en mellanform mellan de mera teoretiska skolorna för allmänt medborgerlig bildning och de rena yrkesundervisningsanstalterna. För att bereda möjligheter till skolans anordnande efter skiftande behov å olika orter, har i stadgan för högre folkskolor lämnats stor frihet beträffande skolans organisation. Den kan, såsom ovan angivits, organiseras efter två olika huvudtyper: allmän och yrkesbestämd, den senare i anslutning till olika yrken. Den allmänna högre folkskolans huvuduppgift är att meddela allmänt medborgerlig bildning, men dess undervisning skall dock erhålla en så praktisk läggning som möjligt med särskild inriktning på samhällslivet och arbetslivet. I de yrkesbestämda högre folkskolorna bliva tydligen de praktiska momenten särskilt framträdande, men dessa skolor hava jämväl att tillgodose den allmänt medborgerliga bildningen och upptaga därför på sin undervisningsplan ämnen av mera allmän karaktär. Man har fördenskull ej velat benämna dem anstalter för yrkesundervisning utan i stället låtit dem i likhet med de praktiskt inriktade fortsättningsskolorna betecknas som yrkesbestämda. Den yrkesbestämda högre folkskolan har vissa likheter med verkstadsskalan. Liksom denna har den till syfte att mottaga gossar och flickor, som ämna ägna

107 sig åt praktiska sysselsättningar men ej vilja omedelbart efter slutad folkskola gå ut i förvärvsarbete utan äro i tillfälle att ännu en tid besöka en skola med fullständig daglig undervisning. Närmaste likhet med en verkstadsskola liar kanske en högre folkskola med undervisningen inriktad på det husliga arbetet. Undervisningen bedrives där till stor del i skolköket eller slöjdsalen, vilka ju egentligen äro att betrakta som ett slags skolverkstäder. De mera teoretiska ämnena tjäna huvudsakligen till att förbereda och komplettera den direkt praktiska undervisningen. 1 en högre folkskola med handelsundervisning är emellertid också undervisningen samlad kring vissa praktiska sysselsättningar, i detta fall sådana som tillhöra handelsyrket. Bokföring, handelsräkning och handelslära jämte maskinskrivning och stenografi äro att betrakta som yrkesämnen. Men även ämnen som svenska, engelska och tyska, geografi, samhällslära och naturkunnighet med varukännedom både kunna och böra tydligen givas en inriktning på det yrke, kring vilket skolans arbete skall samla sig. De tekniska högre folkskolorna äro ännu tämligen fåtaliga. I dem lämnas jämförelsevis stort utrymme åt verkstadsarbete, huvudsakligen i metall, vilket dock icke avser något bestämt yrke utan mera har till syfte att utveckla händigheten och de praktiska, anlagen i allmänhet. Huvudämnen äro dessutom matematik, fysik och kemi. Undervisningen i de båda sistnämnda ämnena upptager i stor utsträckning lärjungelaborationer. Om högre folkskola i anslutning till jordbruk föreligga ännu blott obetydliga erfarenheter. Det har redan i det föregående betonats, att den yrkesbestämda högre folk- Önskemål skolan i sin mån är ägnad att motverka, att de unga i alltför stor utsträckning angående strömma till de högre teoretiska skolorna. Hon kan tillmötesgå det ganska ,. f? llö?re allmänna önskemålet, att de, som slutat folkskolan, måtte erhålla ett något framtida ökat mått av allmänbildning särskilt någon kunskap i främmande språk, men ställning. riktar på samma gång lärjungarnas intresse och tankar mot rent praktiska S37sselsättningar. Någon inriktning fram mot studentexamen ligger däremot icke i hennes undervisning. Skall emellertid den högre folkskolan kunna hävda sin ställning vid sidan av realskolan, vilket överstyrelsen för sin del finner synnerligen önskvärt, måste hennes ställning inom skolsystemet befästas och utvecklas. Realskolan utövar helt naturligt en starkare dragningskraft på ungdomen på grund av den examen hon meddelar och den kompetens, som följer med denna examen. Överstyrelsen har i det föregående sökt visa, att realskolexamen kan bliva ett hinder för lärjungarna att ägna sig åt yrkesarbete och fresta dem att i stället söka nå fram till studentexamen, även om de egentligen icke äga någon särskild lust och fallenhet för teoretiska studier. För att den högre folkskolan skall få en starkare ställning, synes för det första fordras, att hennes examen får en mera officiell karaktär. Detta torde kunna vinnas, om för denna examen bestämmes ungefär enahanda ordning som för realskolexamen. Angående denna ordning kommer överstyrelsen att uttala sig i det följande. Här må blott sägas, att examen enligt överstyrelsens mening ej bör erhålla någon rigorös karaktär utan kunna anordnas under så obundna former som möjligt. Om examen sålunda kommer att avläggas under i stort sett enahanda former vid högie folkskola som vid realskola, torde den också i flera avseenden kunna tillerkännas samma värde som examen vid realskola, därest denna skola i enlighet med överstyrelsens förslag göres treårig. Även om de kunskaper, som skola vitsordas genom de båda examina, ej bliva desamma, torde de åtminstone för vissa ändamål kunna anses likvärdiga. De kunskaper, som vitsordas genom realskolexamen, äro ju icke av den art, att de kunna utan vidare omedelbart omsättas inom en viss praktisk sysselsättning, utan de hava sin

108 egentliga betydelse genom den allmänna bildning, som de kunna skänka. Men ett sådant allmänt bildningsmål, som det här är fråga om, är icke_ något en gång för alla bestämt, utan kan mycket väl tänkas ganska differentierat och ändå hava samma värde i fråga om utveckling och mognad. Det är givet, att de flesta av dem, som genomgått högre folkskola, komma att omedelbart ägna sig åt någon praktisk sysselsättning. Emellertid synes examen vid en högre folkskola också vara väl lämpad såsom förberedelse för fortsatta studier i praktisk riktning. Så synes den lika väl som realexamen böra berättiga till inträde vid utbildningskurser för anställning i vissa slag av allmän tjänst. Såväl den ekonomiska utbildning, vilken gives vid en högre folkskola med handelsundervisning, som den grundläggande tekniska utbildning, en högre folkskola med teknisk undervisning skänker, synas jämte den allmänna bildning, som envar av dessa skolor meddelar, vara särskilt lämplig såsom förberedelse för fortsatt utbildning för vissa befattningar inom exempelvis kommunikationsverken eller tullstaten. Det är självfallet, att examen vid en yrkesbestämd högre folkskola icke lämpar sig som underlag för vanliga gymnasialstudier. Däremot synes den mycket väl böra kunna godtagas såsom grundval för fortsatta studier vid högre anstalt för yrkesundervisning inom det område, som den ifrågavarande högre folkskolans undervisning särskilt avser. Så torde en högre folkskola med handelsundervisning kunna tjäna som grundval för studier vid handelsgymnasium samt en högre folkskola med teknisk undervisning som grundval för studier vid tekniskt gymnasium eller teknisk fackskola. Det är självfallet, att även av lärjungar, som komma från högre folkskola, skulle krävas inträdesprövning enligt de grunder, som i det föregående angivits. SammanDet synes överstyrelsen angeläget, att i samband med en omorganisation av fattning, yfat högre skolväsen den högre folkskolan på ett mera bestämt sätt än för närvarande är fallet blir inordnad i skolsystemet och att därvid dess ställning till sidoordnade och högre skolor blir på lämpligt sätt reglerad, så att den kan på ett verksammare sätt än för närvarande är fallet fylla den uppgift, som ursprungligen tillämnades densamma.

3.

Tekniska läroverk.

De tekniska Såsom här förut, i början av detta kapitel, blivit antytt, såg sig staten förläroverkens anlåten att med hänsyn till den industriella utvecklingen i mitten av förra åruppkomst n u n a ^ r a ( j e t genom särskilda åtgärder skapa möjlighet för teknisk undervisning lina före år P^ mellanstadiet. Så upprättade staten år 1853 en teknisk elementarskola i 1918. Malmö och kort därpå flera andra sådana skolor, nämligen i Borås, Örebro och Norrköping. År 1901 tillkom ytterligare en teknisk elementarskola i Härnösand. Enligt de äldsta stadgarna hade dessa skolor till uppgift att bibringa nödiga elementarkunskaper åt dem, som ägna sig åt industriella yrken, ävensom att förbereda för inträde i högre tekniskt läroverk. Lärokurserna voro från början dels två-, dels treåriga och utvidgades snart vid alla skolorna till tre år. Undervisningen omfattade i allmänhet utom matematik, fysik, kemi, ritning och vissa tekniska ämnen även modersmålet, främmande språk, historia och geografi samt bokföring och handelsvetenskap. Skolorna voro sålunda till en god del allmänbildande. Genom omorganisation år 1876 blev skolornas ändamål att meddela teknisk undervisning mera uttryckligt betonad. Därjämte föreskrevs, att undervisningen under den senare hälften av den treåriga lärokursen i de ämnen, där sådant

109 vore behövligt, skulle fördelas på tre skilda fackriktningar, en mekanisk, en kemisk och en byggnadsteknisk, för att därigenom en allvarligare och för olika individuella anlag och studiesyften avpassad undervisning skulle kunna ordnas. Inträdesfordringarna, som till en början voro ganska små och svagt formulerade, gjordes mera bestämda och hava senare efter hand kommit att i de för den tekniska undervisningen grundläggande ämnena ungefär motsvara de kunskaper, som numera fordras i realskolexamen. Den fortgående tekniska och industriella utvecklingen medförde emellertid alltjämt nya och ökade krav på den undervisning, ifrågavarande läroanstalter hade att meddela. Samtidigt hade behovet av åtgärder för beredande av lämplig utbildning åt arbetare i hantverkets och industriens tjänst, särskilt dem, som ägde förutsättningar att bliva förmän eller självständiga hantverksmästare, gjort sig alltmera gällande. I anledning härav uppdrog Kungl. Majrt år 1907 åt en kommitté att efter Utredning verkställd utredning avgiva utlåtande och förslag, huru den lägre tekniska un- och förslag dervisningen i riket borde ordnas. I sitt år 1912 avgivna betänkande föreslog tiU omorgamsatl0n nämnda kommitté, dels att vissa lärlings- och yrkesskolor med flera här förut omnämnda anstalter för yrkesundervisningen skulle upprättas, dels att de tekniska elementarskolorna skulle ersättas av tekniska fackskolor. Lärotiden i dessa fackskolor skulle begränsas till två år i stället för de tekniska elementarskolornas tre, men samtidigt skulle studierna i fackskolan mera speciellt inriktas på visst fack och inträdesfordringarna i vissa särskilt betydelsefulla ämnen sättas högre än motsvarande fordringar varit för inträde i teknisk elementarskola. Dessutom skulle fordras, att den sökande under minst två år deltagit i yrkesmässigt arbete av den art, att det kunde anses utgöra en god förberedelse för studierna i den fackskola, vari inträde söktes. Detta förslag mötte emellertid motstånd från många håll, där man ansåg, att De tekniska även en mindre starkt specialiserad allmänt teknisk undervisning vore behövlig, läroverken e Efter förnyad utredning beslöt riksdagen år 1918, att några av de tekniska ^gior elementarskolorna skulle bibehållas tills vidare eller omorganiseras till vad man kallat tekniska gymnasier, medan endast ett mindre antal av de föreslagna tekniska fackskolorna skulle omedelbart inrättas. De tekniska gymnasierna skulle utgöra en parallell till de allmänna läroverkens latin- och realgymnasier men förbereda för direkt utträde i praktisk verksamhet. Det ansågs även, att genomgång av tekniskt gymnasium skulle utgöra en god förberedelse för fortsatta studier i teknisk högskola, lantbruksinstitut och andra högre läroanstalter för praktiska yrken. Såsom gemensam beteckning för tekniska elementarskolor, tekniska_ fackskolor och tekniska gymnasier har sedermera införts benämningen tekniska läroverk. I överensstämmelse med riksdagens beslut hava de tekniska elementarskolorna i Malmö, Örebro och Härnösand omorganiserats till tekniska gymnasier, en elektroteknisk fackskola inrättats i Västerås, en maskinteknisk, en byggnadsteknisk och en kemisk-teknisk fackskola inrättats i Malmö, en teknisk fackskola för träindustri inrättats i Härnösand och en äldre teknisk skola i Eskilstuna omorganiserats till teknisk fackskola för maskinindustri. E t t redan av 1907 års tekniska kommitté framfört förslag att omorganisera vissa delar av tekniska skolan i Stockholm till en maskinteknisk och en byggnadsteknisk fackskola har icke ännu kunnat realiseras. Förslag från vederbörande ortsmyndigheter och industrisammanslutningar, att tekniska elementarskolan i Borås och tekniska elementarskolan i Norrköping skulle omorganiseras till tekniska gymnasier och med dem förenade fackskolor enligt av riksdagen givna

110 riktlinjer har förordats av skolöverstyrelsen och Kungl. Maj:t men av riksdagen lämnats utan bifall. KommisSåsom redan i annat sammanhang berörts, synes skolkommissionens försionsförsla-8[&g icke innebära någon förändring beträffande de tekniska, fackskolorna i angets betydd- n a n m a ^ ä n a ^ o m j e n s e x ä r i g a folkskolan göres till bottenskola, valet meltäcniska lan de olika bildningslinjer, som vid avgången från folkskolan samtidigt skulle läroverken, stå till buds, väl kan tänkas leda till att flera än nu är fallet komma att välja någon av de praktiska utbildningslinjerna och därvid under samtidig utövning av praktiskt yrkesarbete nå fram till fackskolan, ett förhållande som måste anses synnerligen önskvärt. Beträffande de tekniska elementarskolorna och tekniska gymnasierim. skulle kommissionsförslaget ej heller medföra någon större förändring. Då inträdesfordringarna till dessa skolor i stort sett sammanfalla med vad som i vissa ämnen kräves i realskolexamen och överstyrelsen funnit sig böra föreslå, att den av kommissionen förordade realskolekursen avkortas med ett år, har överstyrelsen haft anledning att i samband med dithörande frågor uttala sin mening rörande denna punkt. De tekniska Såsom av det sagda framgår, har betydelsen av teknisk undervisning redan läroverkens länge varit väl beaktad och denna undervisning varit jämförelsevis väl underdeafimanna s t ö d d %raTL statsmakternas sida. Detta förhållande har emellertid icke hindrat, läroverken att de tekniska läroverken kommit att erhålla en relativt ogynnsam ställning i fråga om möjligheten att i tävlan med de allmänna läroverken draga till sig det antal lärjungar, som i betraktande av de olika läroverkens bildningsmål måste anses önskligt. Förklaringen härtill torde väl delvis ligga däri, att de tekniska läroverken långt senare än de allmänna läroverken erhållit stödet av en central ledning. Det får ej heller förbises, att under den långa tid, som frågan om de tekniska elementarskolornas omorganisation stod på dagordningen, framställningar om anslag eller andra åtgärder för skolornas utveckling blevo från statsmakternas sida avvisade, vadan några förbättringar av dessa anstalter i det hela ej kunde komma till stånd. Detta i förening med den sedan gammalt ingrodda föreställningen om teoretisk allmänbildnings förnämligare värde i jämförelse med varje slag av yrkesutbildning, även den tekniska, och den därmed sammanhängande övervärderingen av studentexamen såsom studiemål har gjort, att de tekniska läroverken även i allmänhetens ögon kommit att te sig såsom mindervärdiga. Detta har alltjämt tagit sig uttryck, icke minst under den senaste tiden, då den ekonomiska depressionen gjort, att utsikterna att vinna utkomst på de tekniskt industriella yrkesområdena synas mindre gynnsamma. Till följd härav har antalet inträdessökande till cle tekniska läroverken betänkligt sjunkit, medan antalet inträdessökande till de allmänna läroverken i allmänhet ökats. Man tyckes förbise, att den tekniska utbildningen kan komma till god nytta å många andra levnadsbanor än de rent tekniska och att även de levnadsbanor, för vilka studentexamen skulle vara lämplig, äro eller snart kunna bliva överfyllda. I betraktande av dessa förhållanden synes det nödvändigt att i samband med den ifrågavarande skolreformen även taga i övervägande, på vad sätt de tekniska läroverkens ställning skall kunna i berörda avseenden förbättras. Det är icke nog med att, såsom naturligt är, övergången från realskolan och dess parallellformer till de tekniska läroverken kommer att ske vid samma tidpunkt och under liknande former som övergången till de allmänna läroverkens gym* nasier, utan därtill erfordras givetvis också, att de tekniska läroverken bliva från statsmakternas sida i fråga om statsanslag och andra åtgärder så gynnade, att den utveckling de undergått efter 1918 års omorganisation kan fort-

Ill sätta, vilket emellertid genom nu rådande statsfinansiella svårigheter synes i viss mån äventyrat. I en inom riksdagen år 1918 väckt motion hade, under framhållande av att Elevatipenriksdagen under en följd av år beviljat avsevärda belopp till stipendier åt obedier. medlade och mindre bemedlade lärjungar vid folkskoleseminarier, folkhögskolor, lantmannaskolor och lanthushållsskolor, gjorts framställning om att erforderlig utredning måtte verkställas, i syfte att statsstipendier jämväl måtte beredas lärjungar i liknande omständigheter vid statens tekniska elementarskolor och med dem likställda tekniska läroanstalter med statsunderstöd. Sedan riksdagen med anledning härav begärt dylik utredning, beräknade skolöverstyrelsen år 1919, att för ifrågavarande stipendier skulle behövas ett belopp av i runt tal 63,000 kronor för år. Till jämförelse må nämnas, att till stipendier åt elever vid folkskoleseminarier har riksdagen anvisat nära 300,000 kronor för år, till elever vid folkhögskolor 220,000 kronor för år och till elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter 160,000 kronor för år. Då emellertid fråga uppstått om utvidgning av statens stipendieverksamhet på även andra områden, uppdrog Kungl. Maj:t år 1921 åt skolöverstyrelsen och lantbruksstyrelsen att gemensamt verkställa utredning, huruvida och i vilken utsträckning stipendier av statsmedel borde utgå till elever vid läroanstalter av skilda slag. Efter att hava företagit den sålunda anbefallda utredningen avgåvo skolöverstyrelsen och lantbruksstyrelsen gemensamt underdånigt utlåtande i november 1922 och föreslogo därvid bland annat, att medel borde anvisas till stipendier åt elever vid kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning med dagundervisning till viss omfattning. Dessutom framhölls, att bland andra även elever vid de tekniska läroverken borde kunna erhålla stipendieunderstöd. Skolöverstyrelsen har ånyo i samband med sina år 1923 avgivna förslag till riksdagsäskanden framfört berörda önskemål och påvisat nödvändigheten av att någonting göres för att bereda obemedlade och mindre bemedlade ungdomar möjlighet att begagna sig av den undervisning, staten funnit sig böra anordna eller understödja. Behovet av elevstipendier vid de ifrågavarande läroanstalterna vore så mycket angelägnare nu, som arbetslösheten och den ekonomiska depressionen dels gjort de praktiska utbildningslinjerna för tillfället mindre lockande dels även avsevärt minskat de ungas möjligheter att själva anskaffa erforderliga studiemedel, även om de än så gärna önskade och i övrigt hade de bästa förutsättningar för just den utbildning dessa läroanstalter avse. 4.

Statsunderstödda handelsgymnasier.

De högre handelsundervisningsanstalterna hava enskild företagsamhet att De atatatacka for sin tillkomst. Handelssocieteten i Göteborg grundade sålunda år 1826 understödda Göteborgs handelsinstitut med medel tillskjutna av enskilda köpmän i staden han^lsgymoch ar 1865 öppnades av grosshandelssocieteten i Stockholm landets andra mera ZvkZZ fullständiga handelsläroverk, Frans Schartaus handelsinstitut, vartill erfor- och S e l derliga medel insamlats bland medlemmar av Stockholms börs. Först från och Ung. med år 1894 erhöllo dessa handelsinstitut understöd av staten. Å r 1904 upprattades liknande handelsinstitut dels i Malmö, dels i Hälsingborg, vilka sedan ar 1909 respektive 1912 ävenledes åtnjutit statsunderstöd/ Slutligen beslöt riksdagen ar 1914 att bereda statsunderstöd åt två nya handelsgymnasier nämligen i Örebro och Norrköping. För övrigt hava handelsgymnasiernas ekonomi varit beroende av inflytande elevavgifter samt understöd från kommuner, handelskorporationer, garantiföreningar och enskilda personer. Alltjämt

112 utgår enligt riksdagens särskilda beslut statsunderstöd till nämnda sex handelsgymnasier. Från och med år 1919 hava på vissa villkor åt samtliga ovannämnda gymnasier förutom de ordinarie understöden beviljats särskilda tilläggsunderstöd. Dessa understöd hava dock visat sig otillräckliga, varom mera längre fram. År 1913 utfärdades första gången en kungörelse angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de åt handelsgymnasierna anvisade understöden, vilken kungörelse i huvudsak ligger till grund för sedermera utfärdade nya bestämmelser. HandelsEnligt de nu gällande bestämmelserna skall statsunderstött handelsgymnagymnasier- sium omfatta en tvåårig normalkurs, i huvudsak byggd på genomgången sexnas nuva- ^ g k u r s vj<j a l l m ä n t läroverk eller motsvarande kunskapsmått. Några av rC nisationa' handelsgymnasierna hava därjämte en särskild ettårig kurs för lärjungar, som avlagt studentexamen. Vid andra åter få sistnämnda lärjungar_ tillfälle att på ett år förvärva sig handelsgymnasieutbildning genom att undervisas gemensamt med eleverna i den tvååriga normalkursens andra klass jämte det, att de erhålla särskild undervisning i vissa ämnen. Handelsgymnasiernas uppgift torde kunna sägas vara att med tillämpande av forskningens resultat meddela den högre handelsutbildning, som jämte praktisk erfarenhet erfordras för personer å mera krävande platser i affärslivets tjänst. o o . Den nuvarande organisationen av våra högre handelsläroverk har så småningom på ett fullt naturligt sätt vuxit fram, i ständig kontakt med affärslivet och med aktgivande på dess särskilda önskemål. I sina huvuddrag har den bibehållit sig oförändrad sedan ett trettiotal år tillbaka. Men inom den ram, som då skapades, har sedermera under den långa följden av år intvingats en myckenhet nytt undervisningsstoff, under det att endast jämförelsevis mindre partier kunnat utgallras. De fordringar, som ännu för ett kvartssekel sedan ställdes på de från dåvarande handelsinstituten avgående eleverna, voro icke stora. Inom köpmannakåren rådde i allmänhet den meningen, att den blivande affärsmannen i allt väsentligt skulle få sin utbildning å kontoret. Vilket mått av kunskaper han dit medförde ansågs vara av mindre betydelse. Med handelns och särskilt de utländska affärsförbindelsernas betydande utveckling följde emellertid en specialisering av kontorsarbetet och en ökning av arbetstakten, som gjorde, att kontoret icke längre blev tjänligt som utbildningsanstalt. De krav, som numera ställas på handelsundervisningen, äro därför helt andra än de, som gjorde sig gällande vid förut omnämnda tidpunkt. De arbetskrafter, som nu skola kunna finna anställning inom affärslivet, måste efter minsta möjliga övningstid kunna åtaga sig självständigt arbete, varför deras skolutbildning måste vara så grundlig som möjligt. Därtill kommer, att här såsom på de flesta andra undervisningsområden genom de nya rön och framsteg, som under senare tid blivit gjorda, själva undervisningsstoffet i hög grad ökats. Handelsgymnasierna hava sålunda för att fortfarande kunna fylla sin uppgift måst betydligt utvidga kurserna i större delen av förutvarande ämnen ävensom å undervisningsplanen upptaga läroämnen, i vilka förut icke undervisning meddelats. Handelsgymnasiernas undervisningsuppgift är således mycket omfattande, och den tid de hava till sitt förfogande är alltför kort, för att de skulle kunna på ett fullt tillfredsställande sätt lösa densamma, fastän de efter bästa förmåga sträva därtill.

113 Följden har blivit, att den arbetsbörda, som nu vilar på lärjungarna, är all- Öyerbelastdeles för stor. Även de fullt normalt begåvade av dessa äro i allmänhet betyd- ni^9 * hanligt mera ansträngda, än vad som för deras psykiska och fysiska utveckling ^J.9^™'. kan anses nyttigt. _ ^ betsbörda För att undanröja de svårigheter, som sålunda uppkommit genom överbelast- och ifråganingen i arbetsbördan, har ifrågasatts en omorganisation av handelsgymnasierna satta atgärpå så sätt, att dels de nuvarande tvååriga handelsgymnasiernas andra klass undanröianskulle uppdelas på två linjer, en handelsteknisk och en språklig, dels att järnde. sides med tvååriga handelsgymnasier jämväl skulle inrättas handelsgymnasier med treårig lärokurs. Även med en uppdelning av andra klassen på två linjer skulle emellertid eleverna vid de tvååriga handelsgymnasierna komma att få en i förhållande till undervisningstiden jämförelsevis stor arbetsbörda. E t t anordnande av handelsgymnasierna såsom treåriga skulle, såsom överstyrelsen tidigare i annat sammanhang framhållit, i flera hänseenden innebära stora fördelar och sannolikt bliva den organisationsform, som i framtiden bäst komme att motsvara handelsgymnasiernas ändamål. På samma sätt, som redan är nämnt i fråga om den lägre yrkesundervisningen och dess ställning till realskolan, kan här sägas, att rekryteringen av handelsgymnasierna är en yrkesvalsfråga i långt högre grad än rekryteringen av de allmänna läroverkens gymnasier. Att även på gymnasialstadiet utnyttjandet av de allmänna läroverkens undervisning ofta innebär ett uppskjutande av yrkesvalet framgår kanske bäst därav, att vid handelsgymnasierna måst anordnas särskilda ettårskurser för elever, som avlagt studentexamen. Allmänt känt är också, att många av dem, som avlagt studentexamen, ägna sig åt affärslivet utan att dessförinnan skaffa sig någon merkantil utbildning. Givetvis hade det för personer tillhörande dessa båda grupper med hänsyn till deras framtida verksamhet varit fördelaktigare, om de i ett välordnat handelsgymnasium erhållit en merkantil utbildning i stället för den allmänna gymnasieutbildning, som för den förstnämnda gruppen medfört studietidens förlängning och som för den senare gruppen icke kan anses vara tillräcklig för deras blivande verksamhet. Det torde ej heller kunna förnekas, att många, vilkas anlag och fallenhet skulle göra dem lämpade för merkantila sysselsättningar, till följd av att de vunnit inträde i de allmänna läroverkens gymnasier, bliva inriktade på arbetsuppgifter, som icke äro för dem lämpliga och som de därför endast hjälpligen kunna fylla. Även för dessa skulle med hänsyn till valet av utbildningslinje väl utvecklade handelsgymnasier kunnat bliva av stor betydelse, därigenom att deras utbildning på ett tillräckligt tidigt stadium kunnat få en för dem mera passande inriktning. Hittills hava handelsgymnasierna i regel anslutits till det stadium inom de Handelsallmänna läroverken, som karakteriseras av realskolexamen. Men då denna gymnasierexamen vid de allmänna läroverken ofta blivit den väg, på vilken för studier icke ^ i gÄ.0?. lämpliga lärjungar avgått från de högre läroverken, har handelsgymnasiernas systemet. rekrytering i kvalitetshänseende blivit lidande genom att för studier obekväma inträdessökande tack vare sitt realskolexamensbetyg blivit intagna. Genom den av överstyrelsen ifrågasatta anordningen — borttagandet av realskolans särskilda avslutningsklass — skulle övergång från realskola till alla slag av gymnasier ske först efter avlagd realskolexamen, varigenom samtliga gymnasier i detta avseende skulle bliva likställda. Detta likställande skulle bliva ännu mera utpräglat genom de inträdesprövningar, som skulle förekomma vid alla slag av gymnasier. Men det är ej nog med att handelsgymnasierna i formellt avseende bliva likställda med övriga gymnasier. Rekryteringen beror också i hög grad på den 8—241336.

114 värdesättning, som kommer dem till del i allmänna medvetandet, och denna i sin tur avhänger dels av handelsgymnasiernas förmåga att bereda en tillräckligt omfattande och djupgående utbildning, dels av det statsmakternas erkännande av deras värde, som ligger i att de ekonomiskt omhuldas på samma sätt som övriga gymnasier. Tillräckligt omfattande och djupgående utbildning torde handelsgymnasierna, såsom redan i det föregående framhållits, knappast kunna giva, utan att deras lärokurs utvidgas till treårig. Detta gäller särskilt, om inträdesfordringarna skola jämkas med hänsyn till realskolans av överstyrelsen förordade förkortning. HandelsHittills hava elevernas egen kostnad för utbildningen vid handelsgymnasierna gymnasier- v a r i t v i d a m e r a betungande än vid andra skolor på motsvarande stadium, vilket ^miska för- givetvis innebär en orättvisa gentemot dem, som utbilda sig för affärsyrkena. hållanden.' Vid de allmänna läroverkens gymnasier skulle avgifterna enligt nu föreliggande förslag komma att borttagas. Därigenom skulle handelsgymnasiernas elever komma i en jämförelsevis ännu ogynnsammare ställning. För att handelsgymnasierna ur rekryteringssynpunkt icke skola bliva eftersatta, synes det vara oundgängligt, att åtgärder vidtagas, så att de även i fråga om avgifter bliva jämställda med de allmänna läroverkens gymnasier. Ehuru handelsgymnasierna såsom ovan framhållits åtnjutit understöd från skilda håll, hava de saknat ekonomiskt ansvarig målsman. Detta i förening med att statsunderstöden varit jämförelsevis knappt tillmätta och bestämmelserna för statsunderstöds åtnjutande pålagt handelsgymnasierna vissa förpliktelser har gjort, att handelsgymnasiernas ekonomiska ställning varit och alltjämt är synnerligen svag. Detta förhållande har givetvis i flera hänseenden inverkat menligt på deras förmåga att fylla sin uppgift. Denna förmåga torde väl kunna sägas huvudsakligen bero av huruvida läroanstalterna kunna erhålla och sedan behålla fullt kvalificerade och även i övrigt lämpliga lärare. Det är emellertid lärarnas ställning samt avlönings- och pensionsförhållanden, som av angivna omständigheter alldeles särskilt rönt en oförmånlig inverkan. En förbättring i handelsgymnasiernas ekonomiska ställning torde icke kunna vinnas, med mindre än att berörda läroanstalter antingen förstatligas eller ock erhålla högre statsunderstöd enligt väsentligt ändrade grunder, vilka kunna åt gymnasiernas ekonomi giva erforderlig stadga och trygghet. I avseende å handelsgymnasiernas ekonomiska förhållanden liksom beträffande frågan om deras organisation i allmänhet har överstyrelsen efter med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga verkställd utredning i november 1920 avgivit förslag. I huvudsaklig överensstämmelse härmed avläts proposition till 1921 års riksdag angående omorganisation av handelsgymnasierna, innefattande dels upprättande av statliga handelsgymnasier i Malmö, Hälsingborg, Norrköping och Örebro, dels beredande av fortsatt statsunderstöd åt handelsgymnasierna i Stockholm och Göteborg. Väsentligen på grund av riksdagens hänsynstagande till det rådande statsfinansiella läget avslogs emellertid berörda proposition, varefter frågan varit vilande. Det är att hoppas, att i samband med riksdagens behandling av frågan om en.ny läroverksorganisation ovannämnda för handelsgymnasierna så betydelsefulla spörsmål också må tagas under förnyad omprövning och då kunna erhålla en lycklig lösning. Detta anser överstyrelsen så mycket viktigare, som endast härigenom ungdomens behov av gymnasialbildning för affärsyrkena kan anses bliva tillgodosett på ett lika tillfredsställande sätt som det, varpå staten sörjt för behovet av gymnasialutbildning för andra levnadsbanor.

115 5.

Sammanfattning.

t Av den här ovan lämnade redogörelsen angående de praktiska utbildningslinjerna torde hava framgått, att dessa visserligen äro i stort sett utstakade och att de ayen blivit av statsmakterna mer och mer beaktade men att det ännu återstår ofantligt mycket att utbygga och förbättra. Särskilt de lägre anstalterna för yrkesutbildning, såsom verkstadsskolor och lärlingsskolor, hava icke på långt när natt den omfattning, inre utveckling och stabilitet, som ett skäligt tillgodoseende av deras utomordentligt betydelsefulla uppgifter synes påkalla. Det ursprungligen avsedda stödet av en lärlingslag saknas alltjämt. Beträffande åtgärder Iran statens sida kan icke nog kraftigt betonas nödvändigheten av tillräckliga anslag såväl för lärarutbildningen och åstadkommandet av undervisningsmedel som till understöd åt skolorna, däribland även de enskilda, så långt dessa tillgodose eljest förbisedda behov. Av betydelse är även, att lärarnas anställnings- och pensionsförhållanden snart bliva ordnade på ett tillfredsställande satt. Den länge förberedda frågan om elevstipendier bör lösas så, att de mera iorbisedda undervisningsanstalternas förmåga att draga till sig lärjungar därigenom okas. Alldeles särskilt synes rättvisa och billighet påkalla, att handelsgymnasierna erhålla en bättre ställning. Några av dem böra övertagas av statsverket. De öynga böra erhålla tillräckliga understöd. Samtidigt böra de nu torekommande höga elevavgifterna borttagas eller åtminstone väsentligt förminskas. m De åtgärder, som sålunda äro behövliga, för att de praktiska utbildningslinjerna skola kunna utveckla sin inneboende styrka och utöva den dragningskraft skolsystemets jämvikt kräver, äro givetvis behövliga oberoende av skolkommissionens iorslag. Vad överstyrelsen här särskilt velat framhålla är emellertid att aen nu mer an någonsin starkt nödvändiga utvecklingen av de praktiska utbildningslinjerna oundgängligen kräver ökade uppoffringar från det allmännas sida och att det för den skull bör tillses, att de nu ifrågavarande åtgärderna för att belramja ungdomens tillträde till de teoretiska linjerna icke komma att mediora större kostnader för staten och kommunerna än att de praktiska linjernas lika berättigade krav kunna nöjaktigt tillgodoses, vilket uppenbarligen icke ännu pa långt när skett.

V. Arbetets inre organisation. De spörsmål, som avhandlas i skolkommissionens förevarande betänkanden avse företrädesvis skolväsendets yttre organisation. Dessa spörsmål äro ju ock de som för närvarande i första rummet tilldraga sig uppmärksamhet och tränga till en lösning. Men det är av vikt, att intresset för skolväsendets yttre anordning icke får draga uppmärksamheten från det arbete, som bedrives inom läroanstalterna och för vilket den yttre organisationen ju blott bildar ramen. Hur betydelsefullt det än är, att de yttre organisatoriska formerna bliva sådana, att skolväsendet kan komma att motsvara de behov, som framträda inom olika samhällslager och med hänsyn till olika levnadsuppgifter, är det dock av an större vikt, att själva arbetet inom läroanstalterna får den rätta planläggningen och inriktningen. Djupast beror ju detta av lärarpersonligheterna, deras anlag och utbildning, deras intresse och pliktkänsla, och kan alltså icke regleras genom yttre bestämmelser. Men det är icke desto mindre av betydelse, att riktlinjer och anvisningar givas, som kunna förekomma en oriktig läggning

116 av arbetet eller ett planlöst famlande, som kunna göra även det största nit och de redligaste bemödanden i väsentlig mån verkningslösa och förfelade. Kommissionen har också ägnat en särskild avdelning av sitt betänkande I åt frågan om arbetets inre organisation och därvid angivit vissa allmänna synpunkter. I första rummet är det väl arbetet på läroverkets högre stadier, som kommissionen därvid haft i sikte. Men de synpunkter som framföras och de anvisningar som lämnas äga givetvis betydelse även i fråga om de lägre stadierna. Vad kommissionen i detta hänseende anfört har i stort sett vunnit anslutning från de myndigheter, som yttrat sig härom, även om givetvis beträffande vissa enskildheter invändningar gjorts. Särskild tillfredsställelse har uttalats med de åtgärder, som föreslagits till ernående av större koncentration såväl beträffande antalet samtidigt lästa ämnen och de olika ämnenas innehåll som i fråga om besläktade och samhöriga kunskapsmoment, i fråga om undervisningstiden och beträffande lärarkrafterna. Från vissa håll riktas emellertid uppmärksamheten på en del svårigheter, som möta vid förverkligandet av de av kommissionen hävdade grundsatserna. Enhällig och livlig anslutning möter också kommissionens förslag om uppdelning av klasserna, då så kan påkallas, vid sådan undervisning, där individualisering av arbetet måste anses särskilt önskvärd. I sammanhang därmed påyrkas från en del håll sänkning av de nu gällande maximitalen för klassavdelningarnas storlek. En av kommissionen framkastad tanke om införande av visst slags feriearbete har däremot mött allmänt motstånd, åtminstone för så vitt därmed skulle avses något annat än litteraturläsning och växtinsamling. Slutligen har särskilt från flickskolornas sida framhållits önskvärdheten av att skolorna även såsom statsskolor erhålla största möjliga frihet att i fråga om undervisningsplaner och andra med det inre arbetet sammanhängande frågor anpassa sig efter skiftande lokala och individuella förhållanden. Överstyrelsen kan i det hela giva sin anslutning till de synpunkter och förslag i detta ämne, som framförts av kommissionen. Då överstyrelsen^ icke anser sig i förevarande sammanhang hava anledning att närmare ingå på här berörda spörsmål i hela dess omfattning, hur betydelsefullt det än, enligt ^vad förut antytts, måste anses vara, skall överstyrelsen inskränka sig till några få erinringar. Liksom kommissionen finner överstyrelsen starka skäl tala för att_ åtminstone på läroverkets högsta stadium en anordning med s. k. periodläsning skulle kunna medföra gynnsamma följder. En förutsättning för att en sådan anordning skall kunna komma till stånd torde emellertid vara, att genom ändrad lagstiftning större frihet beredes i fråga, om beräkningen av lärarnas tjänstgöringsskyldighet. Det torde ock finnas anledning framhålla att en viss varsamhet är av nöden, då det gäller tillämpningen av den ifrågavarande anordningen. Ungdomen torde i allmänhet ha större behov av omväxling i arbetet än äldre personer, och en stark koncentration kring ett fåtal ämnen torde åtminstone icke alltid vara ägnad att öka intresset. Beträffande kommissionens förslag om införande av visst flags ferieläsning, ett förslag vars innebörd knappast fullt klart framgår av kommissionens uttalanden, anser sig överstyrelsen böra ansluta sig till den av fem ledamöter avgivna reservationen mot detta förslag. Erfarenheten torde ha ådagalagt, att ett arbete, som visserligen ålägges eleverna såsom obligatoriskt men vars försummande ej medför någon egentlig påföljd, är av föga värde ur kunskaps förvärvets synpunkt men kan verka förslöande på pliktkänslan och därmed bliva till skada för karaktärsutvecklingen. Därtill kommer, att skolan i så hög grad lägger beslag på sina lärjungar, att det må vara väl befogat, att föräldrarna under ferierna få så vitt möjligt fritt förfoga över dem och ordna deras sysselsättningar så, som de finna lämpligast, — Att anvisning och ledning lämnas

117 för frivilliga studier under ferierna, synes däremot vara lämpligt och önskvärt. Det särskilt från flickskolorna framförda önskemålet om frihet till en viss individuell anpassning i fråga om undervisningsplanen efter skiftande lokala förhållanden synes överstyrelsen vara värt allt beaktande och stå i överensstämmelse med synpunkter, som överstyrelsen i det föregående sökt hävda. Givet är, att de variationer, om vilka här kan bliva fråga, icke få bli så stora, att den enhetlighet beträffande utbildningsmål och studieresultat, som bör eftersträvas, därigenom äventyras eller att lärjungars förflyttning från den ena skolan till den andra onödigtvis försvåras. Erfarenheterna särskilt från de nuvarande privatläroverken torde väl emellertid ha gått i den riktningen, att samma mål och likvärdiga resultat kunna nås på olika vägar och att därför icke erfordras en sträng uniformering, som givetvis skulle kännas särskilt tryckande för de läroanstalter, som tidigare fått utföra sitt arbete under jämförelsevis fria och obundna former. I förevarande sammanhang anser sig överstyrelsen böra erinra därom, att de förslag till kursplaner, som framlagts av kommissionen, givetvis måste underkastas en ingående bearbetning, därest de förslag i fråga oan skolans organisation, för vilka överstyrelsen i det föregående uttalat sig, vinna godkännande. .Några åtgärder i sådant avseende torde emellertid, såsom överstyrelsen i annat sammanhang framhållit, icke böra vidtagas, förrän frågan om den framtida läroverksorganisationen funnit sin lösning.

VI. Fysisk fostran. Skolkommissionen har ägnat frågan om skolungdomens fysiska fostran mycken uppmärksamhet. I den del av dess betänkande, där denna angelägenhet särskilt avhandlas, framhålles frågans stora betydelse för ett lyckligt resultat av skolornas arbete, icke minst från karaktärsdaningens synpunkt, och förslag lämnas till en rad av åtgärder, som syfta till att förbättra den fysiska utbildningen vid de olika läroanstalterna. Förslagen avse, att gymnastikövningarna skola få en i vissa hänseenden stärkt ställning, att lek och idrott skola erhålla fast plats på skolans arbetsordning i förening med ordnat friluftsliv, för vilket ändamål en halv dags ledighet i veckan skall beredas, att i samband med kroppsövningarna undervisning skall meddelas om betydelsen av hygien och kroppsvård samt att skolläkarinstitutionen skall erhålla en förbättrad och mera tidsenlig organisation. Till lättande av arbetsbelastningen skulle givetvis bidraga, att enligt kommissionens förslag hemskrivningarna skulle bortfalla. Ganska allmänt har i de avgivna yttrandena erkänts, att kommissionen allvarligt bemödat sig att åt den fysiska fostran bereda en förbättrad ställning vid våra läroanstalter. Då detta oaktat från flera håll och särskilt från kroppsvårdens speciella representanter anmärkningar riktats mot kommissionens uttalanden och förslag, har detta givetvis sin grund däruti, att, såsom också från flera håll erkänts, kommissionen stått inför ett i själva verket olösligt problem. Å ena sidan har nämligen kommissionen haft att tillse, att det mått av kunskaper och intellektuell utbildning, som meddelas, icke skulle i de föreslagna omorganiserade skoltyperna bli mindre än i de nuvarande skolorna, å den andra sidan borde ökat utrymme beredas för det praktiska arbetet och den fysiska utbildningen. Det är därför helt naturligt, att kommissionen icke kunnat i praktiken fullt genomföra de grundsatser i fråga om den fysiska fostrans tillgodoseende, vilkas riktighet kommissionen erkänner.

118 I själva verket torde det förhålla sig så, att die krav på utrymme i skolans utbildningsarbete för den fysiska fostran, som aw dennas representanter med stor enhällighet göras gällande, icke kunna tillgodioses, om nu gällande fordringar på resultatet av skolans teoretiska utbildningsarbete alltfort skola upprätthållas. Visserligen torde genom omläggning av skolans arbetssätt, ökad linjeuppdelning å gymnasiet och andra åtgärder, något kunna vinnas till förmån för den fysiska utbildningen, men det kan givetvis icke bliva möjligt att på detta sätt bereda det erforderliga utrymmet på arbetsplanen, ökat utrymme för den fysiska utbildningen medför alltså med nödvändighet — därom synas alla vara eniga — minskat utrymme för den teoretiska undervisningen och därmed en sänkning av dess resultat. Det är i detta hänseende upplysande, att några positiva uppslag till genomförande av ein bättre ordning än den kommissionen föreslagit icke egentligen framkommit i de yttranden, som sysselsätta sig med dessa frågor. Huruvida åter de krav, som den fysiska utbildningens förespråkare, framför allt läkare och gymnastiklärare, uppställda, äro i allo befogade, är ett spörsmål, vars besvarande väl till icke ringa del torde iböra grundas på en klar uppfattning om arbetsbelastningens omfattning i förhållande till lärjungarnas krafter inom den nuvarande skolan. F å frågor, som angå de högre skolorna i vårt land, hava väl under senare tid varit föremål för så allmänna meningsj^ttringar som frågan om ungdomens överansträngning. På diskussionsmöten och i tidningspressen hava från föräldrars och målsmäns sida framkommit de starkaste klagomål över ungdomens överbelastning, särskilt å läroverkens högre stadier, och man har j^rkat på kraftiga åtgärder för att råda bot härpå. De framförda klagomålen hava vunnit understöd särskilt från skolläkares sida, vilka med stöd av sina erfarenheter ansett sig kunna konstatera, att verklig fara föreligger för överansträngning av läroverkens ungdom. Några mera systematiska eller ingående undersökningar av detta spörsmål hava emellertid, såvitt överstyrelsen har sig bekant, ej blivit utförda, utan de gjorda uttalandena torde i allmänhet grunda sig på mera subjektiva iakttagelser och på enskilda fall, vilkas räckvidd generaliserats. Någon närmare utredning av överansträngningsfrågan har icke heller företagits av kommissionen. På grund av denna frågas synnerliga betydelse och icke minst med hänsyn till de uttalanden, som framkommit med anledning av kommissionens betänkande, synes det önskvärt, att frågan, i den mån så verkligen är möjligt, bleve föremål för ingående och objektiv undersökning. Klart är emellertid, att en sådan undersökning är förenad med icke ringa svårigheter, då vid sidan av själva skolarbetet så många faktorer kunna spela in, vilka äro ägnade att öva inflytande i detta hänseende. Det synes sålunda sannolikt, att förhållandena ställa sig ogynnsammare i de större städerna än i mindre samhällen. Tydligen kunna även förhållandena vara olika i olika skolor av samma slag, beroende på de strängare eller mindre stränga fordringar olika lärare ställa. De olika klimatiska förhållanden, som råda i vårt land, kunna måhända öva en viss inverkan på lärjungarnas prestationsförmåga. Det är vidare säkerligen icke utan betydelse, huru de unga tillbringa sina ferier. I vilken utsträckning under terminerna fritiden användes för nöjen av olika slag, deltagande i idrottsövningar och djdikt övar givetvis också inflytande. Uppmärksamhet måste uppenbarligen även ägnas åt olikheten i utvecklingsgång och motståndskraft mellan gossar och flickor. Det må kanske i detta sammanhang framhållas, att ett visst mått av ansträngning ej utan vidare får betraktas som överansträngning utan måste anses vara till gagn för krafternas utveckling och härdning. Skulle en undersökning av nu antydd art giva till resultat, att verklig fara

119 föreligger för att ungdomen i våra högre skolor överansträngas och får sina krafter i förtid brutna, synes icke mer än en slutsats möjlig, nämligen den, att en avprutning måste ske på de nu gällande kraven i fråga om det kunskapsmått, som bör bibringas i nämnda läroanstalter. Redan inledningsvis har överstyrelsen antytt, att yrkanden i sådan riktning framkommit från olika håll, och de uttalanden, som i de inkomna yttrandena gjorts i anledning av förevarande avdelning av kommissionens betänkande, särskilt av Svenska läkarsällskapet och Svenska skolläkareföreningen, peka i samma riktning. Vad angår detaljerna i kommissionens förslag, synes uppfattningen bland dem, som yttrat sig i frågan, i vissa punkter vara tämligen enig. Sålunda råder i det hela principiell enighet om nyttan av bestämd ledighet för frilufts vistelse. Men man anser, att denna fördel köpes för dyrt, om den skall medföra den föreslagna utökningen av antalet lektioner under vissa dagar. Förslaget om att vissa lektioner skulle avkortas till 40 minuter och tanken på att vissa raster, där förhållandena det medgåve, skulle kunna förkortas till 5 minuter, ha i allmänhet rönt motstånd. Friluftsledighetens förläggning till bestämd veckodag har av flertalet ansetts olämplig; i stället förordas antingen rörlig friluftsdag eller ock utökande av de nuvarande månadsloven för beredande av hela lovdagar för friluftsliv. För större läroverks vidkommande anses det olämpligt, att friluftsledigheten för hela skolan förlägges till samma dag, i stället borde lärjungarna där uppdelas i grupper med ledighet olika dagar. Slutligen förordas från de flesta håll, att deltagandet i friluftsövningarna bör vara obligatoriskt för alla lärjungar. Beträffande antalet gymnastiklektioner i veckan yrkas från åtskilliga håll på att dessa normalt böra bestämmas till fem. De båda nämnda läkarsammanslutningarna ha påyrkat minst fyra timmars gymnastik i veckan för varje klass. Allmänt riktas anmärkningar mot förslaget om inskränkning av gymnastiklektionerna i realskolans tredje klass. Vad beträffar de sålunda framställda ändringsyrkandena i fråga om kommissionens förslag, har överstyrelsen funnit övervägande skäl tala för att friluftsledigheten icke bindes vid en bestämd veckodag utan blir rörlig givetvis med iakttagande av att minskningen av lektioner måtte träffa de olika läroämnena så jämnt som möjligt. Det synes sannolikt, att med tillämpning av periodschema möjligheterna i detta hänseende skola ökas. Med en dylik anordning av friluftsledigheten torde anledning icke finnas att under vissa dagar öka antalet lektioner, och därmed ka i n också den ifrågasatta förkortningen av vissa lektioner och raster förfalla, on anordning som av många skäl icke synes vara tillrådlig.

VII. Inträde och examina. 1.

Inträde.

Folkskolans uppgift är ju att lämna det uppväxande släktet det mått av ut- Allmänna bildning, som anses böra tillkomma varje samhällsmedlem oberoende av arbets- synPun uppgift och levnadsvillkor, och dess lärokurs är därför obligatorisk för alla, som icke på annat sätt erhålla motsvarande utbildning. Något urval av elever kan därför självfallet icke komma i fråga annat än så tillvida, att de, som på grund av lyte eller av annan orsak äro oförmögna att tillgodogöra sig utbildningen, måste avskiljas och överlämnas åt särskilda för deras förhållanden lämpade anstalter.

120 Annorlunda förhåller det sig med de läroanstalter, vilka meddela en fortsatt utbildning. Visserligen skulle det måhända vid första påseendet kunna ur individens synpunkt anses som en fördel, att den högre skolan gent emot dem, som önska inträde, kunde förhålla sig på samma sätt som folkskolan. Tydligt är dock, att den högre skolans syfte därmed skulle i väsentlig mån äventyras, om en del av dess lärjungar saknade nödiga förutsättningar för att deltaga i utbildningsarbetet, skulle dessa nedtynga och fördröja arbetet till förfång för dem, som äro i stånd att göra sig undervisningen till godo och som på sådant sätt skulle fördröjas i sin strävan att nå det utbildningsmål, till vilket de syfta. Det har väl därför alltid ansetts behövligt så väl att för inträde i skolor av denna art uppställa fordran på ett visst mått av kunskap och fattningsförmåga som ock att genom en inträdesprövning undersöka, om nämnda förutsättningar äro för handen. Närmare sett torde det också ur individens egen synpunkt vara det bästa, att han icke slappes in på en utbildningsväg, där han saknar förutsättning att göra sig utbildningen till godo och vinna framgång. Den tid, han eljest skulle förspilla på försöken att vinna en utbildning, som icke kan bliva fullgod eller för livet fruktbärande, kan han bättre använda, om hans strävanden från början inriktas mot utbildningsmål, som mera överensstämma med hans anlag och fallenhet. Principiellt sett torde det nu anförda knappast möta motsägelse. Men då det gäller det praktiska avgörandet, var och hur gränserna böra dragas samt huru prövningen av de uppställda inträdesfordringarna bör ske, gå meningarna ofta starkt i sär. A ena sidan fordrar man ett strängt urval med hänsyn till studiebegåvningen, å den andra hävdar man omöjligheten av att kunna med säkerhet utröna, om sådan begåvning förefinnes eller ej, och anser sig därför böra avböja tanken på ett strängare urval. Inträdesford- j ) e n f r åga det här gäller blir emellertid i verkligheten beroende icke blott av •oSeavtin- organisatoriska anordningar och givna bestämmelser angående inträdesfordrinrångenapåut-gar och prövningar utan i kanske än högre grad av tillgången på elevplatser biidningsmöj- och antalet inträdessökande. Är utrymmet vid en läroanstalt gott i förhållande ligheter. till de sökandes antal, blir uppgiften tydligen blott att tillse, att de fastställda minimifordringarna äro uppfyllda. Är åter tillströmningen av sökande mycket stor i förhållande till befintliga platser, måste ju en jämförelse mellan och en gradering av de sökande äga rum. Blott de, som därvid komma främst, kunna vinna inträde, och i och med detsamma sker tydligtvis en stark utgallring. Förhållandena vid folkskoleseminarierna lämna en god belysning av det nu sagda. Då under kristiden tillgången på inträdessökande åtminstone vid vissa seminarier var mycket liten, kunde blott med svårighet minimifordringarna för inträde uppehållas, och i åtskilliga fall torde väl även elever ha intagits, som egentligen icke höllo måttet. Då nu åter sedan några år tillströmningen till seminarierna varit mycket stark, har följden blivit, att årligen ett betydande antal vid prövningen godkända elever måste avvisas, och att de, som intagas, högst väsentligt höja sig över miniminivån. Likartade torde förhållandena te sig, om olika läroverk jämföras med varandra. Exempelvis skulle säkerligen många av de sökande, som måst förvägras inträde i ett Stockholmsläroverk, utan svårighet kunnat komma in vid något läroverk i landsorten, där de godkända inträdessökandena icke ens kunna fylla de lediga platserna. Strängheten i urvalet vid de högre skolorna blir alltså i väsentlig mån beroende av huru stor tillströmningen av inträdessökande kan komma att bliva efter en omorganisation av det högre skolväsendet och i vilken omfattning statsmakterna äro villiga att i förhållande härtill uppehålla sådana skolor. Skolkommissionen har i sitt betänkande V framlagt detaljerat förslag i nu berörda hänseende och därvid angivit såväl det antal lärjungar, som anses vara att påräkna på varje ort, där läroanstalt av hithörande slag nu finnes eller

121 anses kunna ifrågasättas, som ock antalet och arten av de skolor, som med hänsyn till nämnda antal kunna anses behövliga. Det är helt naturligt, att de antaganden i fråga om tillströmningen av elever, på vilka kommissionen därvid bygger, måste vara tämligen godtyckliga. I de avgivna utlåtandena ha också från åtskilliga orter riktats invändningar mot de gjorda beräkningarna. _ Nu har ju överstyrelsen i det föregående förordat åtskilliga modifikationer i kommissionens organisationsförslag. Med hänsyn såväl härtill som till _ de nyssnämnda i yttrandena framkomna invändningarna torde det vara nödvändigt, att kommissionens detalj förslag underkastas förnyad granskning. För en sådan granskning ha varken tid eller tillräckliga arbetskrafter stått överstyrelsen till buds, och överstyrelsen måste därför i detta sammanhang inskränka sig till några allmänna erinringar. Det synes då överstyrelsen tydligt, att förhållandena i här ifrågavarande Intradesavseende ställa sig väsentligen olika beträffande olika skolstadier och o l i k a / o r d m ? ^ skolformer. skolformer. Vad först beträffar realskolan, har ju denna redan nu och kommer med den R e a l s k o l a n begränsning av dess lärokurs, som överstyrelsen föreslagit, att än mera få karaktären av en allmänbildande skola för den tidigare ungdomsåldern. Den kurs om sammanlagt nio skolår, som en sexårig folkskolekurs med en därpå byggd treårig realskola skulle utgöra, överstiger allenast med ett år den folkskolekurs, som i Tyskland och åtskilliga andra länder är obligatorisk, liksom den skolpliktstid i folkskola och fortsättningsskola, som numera är bestämd i vårt land. Med hänsyn härtill och i betraktande jämväl av den ålder, vid vilken realskolekursen skulle komma att normalt avslutas, synes det överstyrelsen, såsom redan förut antytts, att goda skäl tala för att icke med alltför stor stränghet begränsa tillfällena att erhålla det mått av utbildning, realskolan skulle avse att meddela. Att behovet av en utöver folkskolans mått sig sträckande utbildning gjort sig kännbart, därom vittnar oförtydbart tillkomsten av de många kommunala mellanskolor och högre folkskolor, som under senare år, ofta med avsevärda uppoffringar från kommunernas sida, blivit upprättade. Av vad överstyrelsen i det föregående i olika sammanhang uttalat torde framgå, och överstyrelsen vill ånyo erinra därom, att överstyrelsen anser det vara av största vikt, att intresset för beredande av tillfällen till fortsatt utbildning för det åldersstadium, det här gäller, också kommer till uttryck genom inrättande och omhuldande av praktiska utbildningsanstalter. Av det nu anförda torde framgå, att, då det gäller intagning i realskojan, något alltför strängt urval av elever enligt överstyrelsens mening icke bör ifrågakornma. Givetvis måste det framdeles såsom hittills fordras, att de, som skola vinna inträde i realskolan, äga tillräckliga studieförutsättningar. Annorlunda synes förhållandet vara, då fråga är om gymnasiet. Det gäller Gymnasiet, ju här meddelandet av ett högre mått av bildning, som i allmänhet icke kan anses erforderligt annat än som grundval för fortsatta vetenskapliga studier, för högre facklig utbildning eller för anställning å vissa befattningar i offentlig och enskild tjänst. Behovet av för sådant ändamål utbildade personer är, även om det icke lätteligen låter sig rent numeriskt fastställas, icke så stort, att det icke ur synpunkten av en sund samhällsekonomi både låter sig försvara och är befogat, att en viss begränsning av utbildningsmöjligheterna i detta hänseende genomföres. Inledningsvis har överstyrelsen uttalat sig om det s. k. begåvningsurvalet och därvid icke minst haft i sikte gymnasiets rekrytering. Såsom i nämnda sammanhang antytts, kan det icke anses möjligt, att elevplatserna i gymnasiet skulle komma att intagas blott av utpräglade studiebegåvningar — gymnasiet skulle då säkerligen få en ganska fåtalig elevuppsättning. Och icke heller kan

122 det anses önskligt, att alla verkliga begåvningar uppsugas av gymnasiet — sådana behövas också på verksamhetsområden, för vilka gymnasiet icke är den lämpligaste utbildnings vägen. Men vad som med fullt fog synes kunna påyrkas är, att de, som skola få tillfälle att tillgodogöra sig den högre utbildning, gymnasiet meddelar, skola visa sig hava kunnat tillägna sig realskolans kurs så väl, att de därigenom både fått en fast grund för fortsatta studier och ådagalagt, att de äga håg, anlag och fallenhet för teoretiskt studiearbete. Det framgår härav, att enligt överstyrelsens mening fordringarna i fråga om studieförutsättningar för inträde på gymnasiet kunna och böra göras åtskilligt strängare än då det gäller realskolan och att alltså elevurvalet för gymnasiet måste få en strängare karaktär. Det har anmärkts, att genom tillämpandet av en sådan grundsats föräldrarnas rätt att på bästa sätt sörja för sina barns framtid skulle trädas för nära. Någon rätt för vare sig denene eller den andre att utan vidare tillgodogöra sig de tillfällen till högre utbildning, som samhället anordnar, torde väl emellertid icke kunna göras gällande. Någon sådan rätt finnes icke heller nu. För den, som icke erhåller flyttning från realskolans femte eller sjätte klass, är ju inträde i gymnasiet icke medgivet, och det är givetvis icke få ungdomar, som av denna anledning måst avstå från en tillämnad studiebana. Det torde vara fullt förenligt med allmänt intresse, att de utbildningsmöjligheter, som samhället bereder, förbehållas ^åt dem, som äro i stånd att verkligen göra bruk därav. Det har också sagts, att gymnasiets inträdesfordringar borde sättas jämförelsevis låga och att den utgallring av för fortsatta studier mindre tjänliga element, vars nödvändighet allmänt erkännes, borde ske under kursens lopp genom strängt tillämpande av flyttningsbestämmelserna. Oavsett de olägenheter av skolteknisk art, som en sådan anordning skulle medföra, torde emellertid med allt skäl häremot kunna invändas, något som redan förut framhållits, att det otvivelaktigt för dem det gäller är långt bättre att från början hindras från att beträda en studieväg, för vilken de icke äro skickade, än att först mottagas och sedermera bortstötas, efter det de gjort ett mer eller mindre betydande offer av tid och omkostnader, som till större fördel för dem själva kunnat ägnas åt annan utbildning. Lyceet. Beträffande lyceet har överstyrelsen redan i det föregående antytt, att elevurvalet där synes böra ske med särskild noggrannhet. I all synnerhet synes detta motiverat, om, såsom överstyrelsen ifrågasatt, denna skoltyp anses kunna begränsas till sexårig kurs, det måste då bli en oundgänglig fordran, att icke arbetet nedtynges av elever, som sakna nödig begåvning och tillräckliga krafter för en hastigare arbetstakt. Flickskolan. Yaå slutligen angår flickskolan av olika typer, har i det föregående i olika sammanhang framhållits, att det enligt överstyrelsens uppfattning är synnerligen önskvärt, att unga flickor i så stor omfattning som möjligt sättas i tillfälle att tillgodogöra sig_ den särskilda utbildning, som där meddelas, och att därför dylika skolor böra inrättas i så stort antal, som med hänsyn till elevtillgången kan finnas motiverat. Härav följer, att något strängt elevurval i fråga om dessa anstalter icke kan anses vare sig behövligt eller önskvärt. Det synes här vara tillräckligt, att minimifordringarna äro fyllda beträffande den föregående kurs, på vilken den ifrågavarande skolan bygger. prövningar- Sedan överstyrelsen sålunda ur vissa allmänna synpunkter sökt belysa frånas anord- gan om inträdesfordringarna, skall överstyrelsen något närmare ingå på komning. missionens förslag i förevarande avseende i vad de angå realskolan och gymnasiet. Realskolan. ^ Att en särskild prövning för inträde i realskolan i likhet med vad kommissionen föreslagit är ofrånkomlig, erkännes från nära nog alla håll. Sådan

123 prövning förekommer ju nu, och vilka brister man än anser vara förknippade därmed, torde väl ingen annan väg stå till buds. I vilken mån inträdesprövningen bör avse att åstadkomma ett verkligt urval av elever, därom har överstyrelsen i det föregående uttalat sin uppfattning. Kommissionen har föreslagit vissa förändringar av nu gällande ordning för inträdesprövningen i syfte att söka möjliggöra ett tillförlitligare bedömande av de sökande. Särskilt betydelsefullt har kommissionen ansett det vara, att ett ordnat samarbete kommer till stånd mellan de lärare, som ha att verkställa prövningen, och dem, som förut omhänderhaft de sökandes utbildning, och kommissionen har i sådant syfte föreslagit vissa anordningar. Kommissionens förslag i förevarande avseende, vilka ej sällan synas ha missuppfattats eller åtminstone till sin innebörd och syftning överdrivits, ha delvis vunnit gillande men delvis mötts av stark kritik. Bland annat har därvid framhållits, att det skulle vara att lägga ett allt för stort ansvar på de lärare, som ha att förrätta prövningarna, att fordra, att de skulle avgöra, huruvida de sökande äga tillräckliga förutsättningar för fortsatt studiearbete eller ej. Vad särskilt angår nu berörda anmärkning, vilken i de inkomna yttrandena spelar en framträdande roll, torde böra framhållas, att inträdesprövningen till realskolan även med de av kommissionen föreslagna förändringarna och kompletteringarna i huvudsak skulle få samma syfte som den inträdesprövning, vilken redan nu årligen förrättas i alla läroverk och mellanskolor och som hittills icke ansetts lägga något oskäligt ansvar på de lärare, som ha att förrätta den. Kunna de av kommissionen föreslagna åtgärderna möjliggöra ett allsidigare och säkrare bedömande av de inträdessökande än som med nuvarande ordning är möjligt, så synes detta blott vara ägnat att lätta ansvaret och minska svårigheterna för dem, som prövningen åligger. Beträffande särskilt förslaget om viss samverkan mellan de avlämnande och de mottagande lärarna, synas många skäl tala för önskvärdheten av att lämpliga former för en sådan samverkan kunna utfinnas. Det är emellertid uppenbart, att därvid vissa svårigheter möta, som icke alltid kunna övervinnas. I varje fall torde böra betonas, något som ock av kommissionen framhålles, att de personliga omdömen, som lämnas av de avlämnande lärarna, icke böra vara på något sätt bindande för de prövningsförrättande lärarna utan blott tjäna dem till ledning. Innebär kommissionens förslag i fråga om prövningen för inträde i realsko- Gymnasiet. lan, enligt vad nyss framhållits, i stort sett blott bibehållande och utveckling av nu gällande ordning, utgör däremot dess förslag beträffande intagningen i gymnasiet en nyhet, som också i hög grad tilldragit sig uppmärksamhet och kritik. I all synnerhet gäller detta om den av kommissionen föreslagna särskilda inträdesprövningen till gymnasiet. Man synes väl på de flesta håll erkänna, att det näppeligen låter sig göra att medgiva envar, som avlagt realskolexamen, tillträde till gymnasiet. Men man uttalar i en rad av yttranden, att den nödiga gallringen bäst låter sig ordna genom uppställande av krav på kvalificerade betyg i realskolexamen eller från den klass i realskolan, från vilken övergången till gymnasiet i en del fall tänkts ske. Såsom skäl mot den särskilda inträdesprövningen anföres framför allt svårigheten att genom en sådan vinna ett tillförlitligt resultat samt den svåra belastning för de inträdessökande, som den strax efter realskolexamen följande avgörande inträdesprövningen skulle utgöra, varjämte en sådan anordning på en del håll förmenas innebära ett oberättigat misstroende mot realskolans lärare. Överstyrelsen har redan såsom sin uppfattning uttalat, att uppställandet av jämförelsevis stränga fordringar för intagning i gymnasiet måste anses väl motiverat såväl med hänsyn till gymnasieutbildningens uppgift som för att möjliggöra ett effektivt och resultatrikt arbete inom denna läroanstalt. Härav blir givetvis följden, att i allmänhet en gallring bland de inträdessökande måste ske.

124 Såsom också kommissionen anfört, kan urvalet tänkas ske antingen genom granskning av de betyg de sökande förete över sin föregående utbildning, genom intagning på prov under kortare tid, genom särskild inträdesprövning eller slutligen genom en kombination av olika sådana prövningsmetoder. Kommissionen liar funnit det första alternativet olämpligt framför allt med hänsyn till den fara för en förryckning av realskolans arbete, som skulle kunna bliva en följd därav. Jämväl anordningen med en försökstid finner kommissionen ägnad att väcka starka betänkligheter. Det förfaringssätt kommissionen själv föreslår synes närmast utgöra en kombination av det första ooh sista av de nämnda alternativen. Hänsyn skall alltså tagas både till de studieförutsättningar, som framgå av de inträdessökandes över förutgående utbildning erhållna betyg, som ock till de förutsättningar, som ådagaläggas genom inträdesprövningen. Det är ju naturligt och ofrånkomligt, att varje prov av den art, varom här är fråga, är ägnat att medföra ett visst obehag såväl för dem, som skola undergå, det, som för dem, vilka ha att förrätta prövningen. Lika självfallet är det en både grannlaga och ansvarsfull uppgift att träffa ett avgörande rörande de sökandes intagning, en uppgift som stundom kan kännas nog så tryckande foldern, vilka ha att fullgöra den. Det skulle därför helt visst vara önskligt, att någon annan metod stode till buds för att åstadkomma det urval, som måste anses ofrånkomligt. Överstyrelsen kan emellertid ej finna annat, än att de skäl kommissionen anfört mot övriga anordningar, som kunna ifrågasättas, äro beviskraftiga och att någon bättre utväg för frågans lösning icke blivit anvisad än den kommissionen föreslagit, om ock i fråga om förslagets detaljer vissa modifikationer och förbättringar torde kunna vidtagas. Såsom en huvudgrundsats för urvalet av elever synes i varje fall böra fasthållas, att utfallet av själva inträdesprövningen icke får bli ensamt avgörande utan att skälig hänsyn också skall tagas till resultatet av de sökandes föregående studier, sådant detta framgår av betygen för exempelvis de tre eller fyra senaste terminerna. Det synes ock vara lämpligt, att befrielse från den muntliga prövningen medgives i alla de fall, där de sökandes förutsättningar för intagning kunna anses fullt styrkta genom nämnda betyg och de skriftliga proven, vilka sistnämnda ju enligt förslaget skulle vara gemensamma för realskolexamen och inträdesprövningen till gymnasiet. Vad beträffar frågan om den överbelastning den av kommissionen föreslagna anordningen förmenas kunna medföra för ungdomen, må icke förnekas, att i vissa fall proven kunna komina att förefalla nog så betungande. Det torde dock å andra sidan icke heller kunna förnekas och har även av erfarna läkare bestyrkts, att det i olika hänseenden kan vara av gagn för en gosse eller flicka att vid något tillfälle under sin utbildningstid samla sina krafter och söka vinna det herravälde över sig själv, som ju är en förutsättning icke blott för att kunna bestå i en examen utan för att sedermera kunna efter förmåga göra sin insats i livet. Överstyrelsen vill också erinra, att med den förenkling av realskolexamen, som enligt överstyrelsens mening bör vidtagas och varom överstyrelsen i det följande skall uttala sig, en avsevärd minskning av de enerverande momenten skulle komma att inträda för samtliga realskolans lärjungar. A t t vid ett urval av elever för en läroanstalt misstag någon gång komma att begås^, vilka metoder som än komma till användning, är givetvis oundvikligt, och sådana ske helt visst allestädes, där urval måste ske bland aspiranter till olika levnadsbanor. Men då det såsom förut framhållits icke synes ändamålsenligt eller ens möjligt, att samhället skulle kunna bereda gymnasialutbildning åt alla dem^som eventuellt önska erhålla sådan, lärer den olägenhet detta innebär vara ofrånkomlig och kan icke få utgöra hinder för genomförande av en ordning, som ur det helas synpunkt måste anses riktig och ändamålsenlig. Att i stort sett någon allvarligare fara skulle föreligga för de mera originella ock ur-

125 sprungliga begåvningarna att bliva utestängda från gymnasiet, synes icke sannolikt, och de farhågor, som uttalats i detta hänseende, torde nog innebära åtskilligt av överdrift. 2.

Examina.

Frågan om examina vid de högre läroanstalterna har ju sedan länge varit livligt diskuterad inom pedagogiskt intresserade kretsar i vårt land, och från olika håll ha anmärkningar riktats såväl mot förekomsten över huvud av kontrollerade examensprövningar vid skolorna som mot det sätt, varpå de äro ordnade. Jämväl i de föreliggande yttrandena över skolkommissionens förslag hava dessa anmärkningar på vissa håll kommit till uttryck. De skäl, som anföras mot examensväsendet, äro av både pedagogisk och hygienisk art och sammanfalla delvis med de invändningar, som gjorts mot inträdesprövningar och som i det föregående berörts. Det har emellertid också anförts beaktansvärda skäl, som tala för examinas bibehållande, och man har funnit den framkomna kritiken överdriven och missvisande. Det kan givetvis icke vara möjligt att här upptaga hela detta problem till grundligare undersökning eller att väga skäl och motskäl mot varandra. Uppenbart synes vara, att kritiken mot examensväsendet i åtskilliga fall rör sig med allmänna talesätt och mera grundar sig på antaganden och känslointryck än på konstaterade fakta. Men å andra sidan finnes det säkerligen i anmärkningarna mycket, som förtjänar beaktande. Det vore därför önskvärt, att i detta hänseende objektiva undersökningar kunde komma till stånd icke minst rörande examinas inverkan i hygieniskt avseende. I varje fall torde icke denna fråga befinna sig i sådant läge, att man nu kan påyrka en så pass ingripande åtgärd som borttagande av de hävdvunna examina. Kommissionen har också enhälligt varit av den meningen, att såväl realskolexamen som studentexamen böra bibehållas. Överstyrelsen har icke heller för sin del något annat yrkande att framställa. I detta sammanhang må emellertid, i anslutning till vad överstyrelsen därom tidigare anfört i fråga om gymnasiets organisation, erinras, att bland de olika planer till reformering av gymnasiet, som framkommit, vissa gå ut på studentexamens borttagande. I den mån denna examen nu utgör behörighetsvillkor för inträde vid universitetet eller högre fackskolor, skulle den ersättas av särskilda prov för inträde vid dessa läroanstalter. Vissa av cle nu berörda reformyrkandena omfatta också en avkortning av gymnasiet med ett år, därvid den för fortsatta studier erforderliga 5'tterligare förberedelsen tankes skola meddelas i ettåriga kurser, avpassade efter olika studiebanor. Den regelmässiga avgångsprövningen från gymnasiet skulle då kunna erhålla väsentligt enklare former och bliva mindre rigorös, än studentexamen nu är. Överstyrelsen har i nämnda sammanhang framhållit, att en omgestaltning av gymnasiet, som skulle möjliggöra en ändring av examens karaktär och betydelse i nu antydd riktning, sannolikt skulle kunna medföra vissa gynnsamma verkningar, men att förslaget ännu synes vara allt för litet utrett och det problem, det här gäller, över huvud allt för litet genomdiskuterat, för att i nu förevarande sammanhang en så djupgående omdaning skulle kunna ifrågasättas. I fråga om realskolexamen har kommissionen föreslagit vissa förändringar i nu gällande ordning i syfte att skapa bättre garanti än hittills för att kunskapsfordringarna i realskolan upprätthållas. Därigenom skulle, enligt vad kommissionen hoppas, examen vinna ökad uppskattning hos allmänheten, och kommissionen ifrågasätter, att även dess lagstadgade kompetens skulle kunna utvidgas. Med den allmänna uppfattning rörande realskolans lämpliga uppgift oph ställning inom skolsystemet, som överstyrelsen i det föregående tillkännagivit, och

Realskoiexamen,

126 som föranlett överstyrelsen att föreslå bortskärande av den nuvarande realskolans högsta klass, är det klart, att överstyrelsen icke kan anse en skärpning av examensbestämmelserna önskvärd eller tillrådlig. Visserligen synes, såsom nyss framhållits, en på lämpligt sätt kontrollerad avgångsprövning böra bibehållas. Den har tvivelsutansitt värde för lärjungarna själva, som därigenom få en ökad känsla av allvar i sitt arbete, och som genom examens avläggande få en förnimmelse av att ha tillryggalagt en bestämd utbildningsväg och nått fram till ett fixerat mål. Och den äger givetvis också betydelse för uppehållande av en någorlunda likformig nivå vid de särskilda skolorna. Men examen bör enligt överstyrelsens mening så anordnas, att den så litet som möjligt är ägnad att medföra oro och nervositet bland examinanderna, och betygsgivningen synes i allt väsentligt böra bliva beroende av vad som presterats under det dagliga arbetet i skolan och icke förryckas av de tillfälligheter, som alltid åtfölja ett examensprov. Huruvida, såsom kommissionen föreslagit, särskilda ombud böra förordnas att övervara examen, synes överstyrelsen tveksamt. Anordningen kan ju ur kontrollens synpunkt ha fog för sig, men å andra sidan ha så pass starka skäl anförts emot densamma, att överstyrelsen snarast är böjd att avstyrka förslaget. Beträffande detaljer i fråga om examens anordnande anser sig överstyrelsen i detta sammanhang icke behöva uttala sig, då de knappast äro av avgörande betydelse för huvudfrågans bedömande och i varje fall måste bli föremål för förnyat övervägande, innan bestämmelser i ämnet utfärdas. Av liknande skäl finner sig överstyrelsen icke böra ingå på de av kommissionen föreslagna förändringarna i fråga om studentexamen.

VIII. Statliga, kommunala och enskilda skolor. _ Av den historiska översikt över de olika skolarternas utveckling med hänsyn till deras förhållande till det allmänna, som skolkommissionen lämnat i sitt betänkande I, framgår med tydlighet, att den nuvarande fördelningen av uppgiften att sörja för de ungas skolbildning på statliga, kommunala och enskilda skolor icke har sin grund i en objektiv prövning av dessa skolformers inbördes värde utan närmast är en produkt av den historiska utvecklingen. Det är denna, som medfört^ att den allmänna obligatoriska barnundervisningen ävensom den på fullständigt genomgången folkskola grundade fortsatta undervisningen av teoretisk och praktisk art i regel sker i kommunala skolor, att den delvis parallellt med folkskolan förlagda högre undervisningen för den manliga ungdomen i_ regel försiggår i statliga skolor samt att den högre undervisningen för flickor i regel kommit att ombesörjas av enskilda läroanstalter. Att i fråga om ungdomens högre teoretiska skolbildning sålunda i stort sett en fördelning efter kön skett på det sättet, att gossarna hänvisats till statliga, flickorna till enskilda skolor, har givetvis icke sin grund i en åtskillnad mellan den manliga och den kvinnliga ungdomen, så att statsskolan skulle bäst lämpa sig för den förra, privatskolan för den senare. Den anpassning av undervisningen efter lärjungarnas kön, som tvivelsutan är påkallad, kan enligt ådagalagd erfarenhet vidtagas, vare sig skolan är statlig, kommunal eller enskild. Att den enskilda företagsamheten i så stor utsträckning fått omhändertaga omsorgen om flickornas högre skolbildning, beror därpå, att staten så länge underlåtit att taga sig an denna angelägenhet och vid frågans bedömande låtit de statsekonomiska hänsynen bliva ensamt avgörande. Det måste tacksamt erkännas, att det enskilda initiativet och den enskilda verksamheten genom sin insats på förevarande område gjort vårt folk och hela vår kultur ovärderliga tjänster. Där-

127 igenom har på ett i det hela förtjänstfullt sätt sörjts för en samhällsuppgift, som ej blivit av det allmänna i erforderlig utsträckning tillgodosedd, och därigenom hava på skolans område vunnits betydelsefulla erfarenheter, som blivit till nytta och vägledning för hela vårt skolväsen. Med det nu anförda har överstyrelsen icke velat säga, att icke den enskilda verksamheten i åtskilliga avseenden varit av ingripande betydelse jämväl på gosskolans och samskolans område. Förhållandena hava emellertid, såsom ovan antytts, gestaltat sig så, att de enskilda högre skolorna huvudsakligen äro flickskolor. E t t aktgivande på den historiska utvecklingen ådagalägger emellertid också, att det allmänna efter hand funnit sig böra i allt större omfattning understödja även de särskilt för flickor avsedda skolorna. I någon mera betydande grad. har detta dock ej skett genom upprättande av statsskolor. Staten äger fortfarande endast en enda högre flickskola, nämligen normalskolan för flickor i Stockholm. Genom de i den av 1904 års riksdag beslutade läroverksorganisationen ingående statssamskolorna har staten i vissa av sina egna skolor sörjt för att flickor likaväl som gossar kunna erhålla det mått av skolbildning, som vitsordas genom realskolexamen. Ett ytterligare steg i den riktningen, att flickor skola vid sidan av gossarna kunna vinna inträde i statens skolor, har tagits genom 1923 års riksdags beslut, att flickor må under vissa villkor kunna intagas i de högre allmänna läroverken. Även kommunerna hava allt mer och mer underkastat sig uppoffringar för flickornas högre skolbildning och hava därvid också verksamt. understötts av staten. De kommunala mellanskolorna, om vilkas snabba utveckling talats i det föregående, äro alla samskolor. De uppehållas ju till väsentlig del genom statsbidrag. Kommunerna hava också upprättat flickskolor, vilka åtnjuta understöd som enskilda skolor och därför rätteligen äro att hänföra till dessa. Vissa kommuner hava dessutom på egen bekostnad upprättat gymnasier, i vilka även flickor mottagas. Ännu så länge äro dock flickorna för erhållande av högre skolundelrvisning huvudsakligen hänvisade till enskilda skolor. Även åt de enskilda skolorna hava emellertid i allt större utsträckning tillerkänts understöd av allmänna medel. Särskilt hava stat och kommun fått träda hjälpande till under de ekonomiskt svåra förhållanden, som stått i samband med kristiden, och utvecklingen har nu gått dithän, att statens och kommunernas bidrag utgöra den största delen av de statsunderstödda enskilda skolornas inkomster. Här må som exempel nämnas, huru det enligt senast offentliggjorda statistiska uppgifter i detta hänseende förhåller sig med den största gruppen, nämligen de högre flickskolorna. För år 1921 erhöllo dessa i statsbidrag 5,370,521 kronor 61 öre och i bidrag av kommun och landsting 2,016,079 kronor 82 öre, under det att inskrivnings- och terminsavgifter uppgingo till 5,201,746 kronor 21 öre samt övriga inkomster till 297,595 kronor 02 öre. Att skolor, som till så övervägande del uppehållas genom allmänna medel, egentligen förlorat det mesta av sin enskilda karaktär, om härvidlag de ekonomiska synpunkterna skola vara avgörande, torde ligga i öppen dag. Med de ökade statsbidragen hava helt naturligt följt skärpta villkor för bidragens erhållande och en mera utsträckt kontroll över dessa villkors efterlevnad, en kontroll, som givetvis i vidsträckt grad måste avse det i skolorna bedrivna arbetet. På grund härav har också den individuella frihet, som från början så starkt utmärkte de ensjdlda skolorna, blivit i vissa avseenden inskränkt. Detta har bidragit till att skolor med enahanda uppgift, såsom fle olika flickläroverken, alltmer utvecklat sig till en i stort sett likartad gemensam typ. Härtill hava också andra faktorer medverkat. Den starkt framträdande olikheten de särskilda skolorna emellan och de stora pedagogiska landvinningarna tillhörde väl mera den tid, då marken på det pedagogiska området

128 var tämligen obruten. Med den fortgående utvecklingen på detta område, vilken ju med synnerlig styrka gjort sig gällande under de senaste årtiondena., har också följt, att de olika grupperna av skolor lika väl som de särskilda skolorna i pedagogiskt hänseende kommit att alltmer närma sig varandra. Den pedagogiska vetenskapens framsteg hava ju kunnat tillgodogöras i alla skolor, givetvis allt efter förelig-gande förhållanden, och de särskilda sko! arterna hava kunnat lära av varandras erfarenheter. Vad särskilt flickskolorna beträffar, hava de alltmer fått frångå sin ursprungliga uppgift att utbilda de unga flickorna för hemmets fria sysselsättningar. Sedan tidsutvecklingen tvingat de unga kvinnorna att i allt större utsträckning söka sin utkomst som självförsörjande, hava även flickskolorna fått skaffa en kompetens för sina elever, den så kallade normalskolekompetensen. Därmed har också följt en nära överensstämmelse mellan de särskilda skolorna i fråga om urvalet av ämnen och innehållet i dessa. Större har ju friheten beträffande arbetsmetoder kunnat bliva, men även i detta hänseende har dock helt naturligt allt större likhet kommit att inträda. Därtill bidrager ej minst den mera ensartade lärarutbildning, som kommit till stånd, samt den pedagogiska livaktigheten inom lärarkåren och det livliga pedagogiska tankeutbyte, som därav blir en följd. Då man såsom ett kännetecken för de enskilda skolorna till åtskillnad från de statliga med sådan styrka framhållit de förras större möjlighet till individualisering samt deras rikedom på pedagogiska uppslag, ser man nog alltför mycket på förhållandena under gångna tider. Visserligen kan den större frihet, som i viss mån ännu tillkommer de enskilda skolorna, komma till uttryck i mera skiftande organisation, innehållsurval och arbetsmetoder med därav följande möjligheter till pedagogisk försöksverksamhet, men den historiska utvecklingen har tvivelsutan lett dithän, att cle statliga, kommunala och enskilda skolorna i fråga om både uppgifter och verksamhet kommit att alltmer närma sig varandra. 1. Statliga, kommunala och enskilda skolor ur ekonomisk och administrativ synpunkt. I det föregående hava med hänsyn till den historiska utvecklingen framförts några synpunkter angående förhållandet mellan statliga, kommunala och enskilda skolor. Överstyrelsen vill nu något närmare gå in på åtskillnaden mellan dessa skolor och söka angiva grunderna för en indelning i de tre nämnda; grupperna av skolor. foeftereköNärmast till hands synes ligga att vid ett särskiljande taga i betraktande, nomisha v e m s o m i de särskilda fallen ekonomiskt uppehåller skolan. Med en sådan utsynpunktcr. gångspunkt skulle uppenbarligen till de statliga skolorna räknas de, som bekostas av staten, till de kommunala de, som bekostas av kommunerna, och till de enskilda de, som bekostas av enskilda personer eller sammanslutningar. En närmare undersökning visar emellertid, att stora svårigheter förefinnas för en tillfredsställande indelning enligt denna grund. Av de läroanstalter, som i detta sammanhang komma i betraktande, kan egentligen blott högre lärarinneseminariet jämte den därmed förenade normalskolan för flickor från angivna synpunkt sägas vara rent statlig. De allmänna läroverken och de tekniska läroverken bekostas i allmänhet i ett väsentligt avseende av kommunerna. Dessa få nämligen i regel anskaffa för läroverket erforderliga lokaler ävensom förse rektor me*d tjänstebostad eller lämna ersättning härför. I fråg-a om statssamskola åligger det dessutom kommunen att bidraga med en fjärdedel av lärarpersonalens grundavlöning. Som en kompensation härför äger emellertid kommunen uppbära de terminsavgifter, som eljest gå till statsverket.

129 Beträffande kommunala skolor föres ju tanken närmast till folkskolorna. Dessa underhållas numera icke på långt när helt och hållet av kommunerna, då staten bidrager med i det närmaste hela den lagstadgade kontanta avlöningen åt lärarna. Även om det tages i betraktande, att skoldistriktet förutom skollokaler m. m. skall sörja för bostad eller bostadsersättning åt lärarpersonalen, torde man kunna säga, att i fråga om kostnadernas fördelning mellan stat och kommun någon större skillnad icke råder mellan statssamskolor och folkskolor. I ännu större utsträckning än till folkskolorna bidrager staten till fortsättningsskolorna enligt den av 1918 års lagtima riksdag beslutade typen. Staten lämnar nämligen här hela det stadgade arvodet åt lärarna, oeh några större utgifter för lokaler åsamka dessa skolor i allmänhet icke skoldistrikten. Kommunala mellanskolor, högre folkskolor och kommunala läroanstalter för yrkesundervisning uppehållas till väsentlig del genom statsmedel. Tager man blott hänsyn till de ekonomiska förpliktelserna, måste flertalet kommunala gymnasier anses för helt kommunala skolor, enär de med undantag- av vad som inflyter i form av lärjungeavgifter bekostas genom kommunala anslag. Även vissa högre flickskolor ägas, såsom här ovan berörts, av kommuner, som alltså trätt i stället för en enskild sammanslutning eller en enskild person och uppbära statsanslag i enlighet med de för enskilda skolor stadgade grunderna. A t t vissa enskilda skolor, såsom högre flickskolor, enskilda mellanskolor samt högre goss- och samskolor, numera i mycket stor utsträckning åtnjuta statsanslag och i de flesta fall även kommunala anslag, har redan i det föregående antytts. Utom dessa finnes det enskilda skolor, som visserligen icke erhålla statsunderstöd, men åt vilka dock av staten tillerkänts examens- eller dimissionsrätt och därför genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t ställts under överstyrelsens inseende. Slutligen äro upprättade enskilda skolor, som icke tillerkänts några statliga förmåner. I den mån sådan skola egentligen är ägnad att träda i stället för folkskolan står den under tillsyn av folkskolans kommunala styrelse å platsen ävensom under inseende av vederbörande folkskolinspektör samt av överstyrelsen. _ Den nu lämnade redogörelsen torde ådagalägga svårigheten av en uppdel- Indelning ning av skolorna enbart ur ekonomiska synpunkter. Särskilt skulle därvid un- med hänsyn der rubriken kommunala skolor komina att sammanföras läroanstalter, som i til1 s^°l0*~ förhållande till det allmänna intaga en mycket olikartad ställning. En säk- ninq iadmirare indelningsgrund synes kunna vinnas, om man tager hänsyn till skolornas nistrativt ställning i administrativt hänseende. hänseende. _ Statliga skolor äro ur denna synpunkt sådana, som stå under omedelbar ledning av något statens organ, vilket beträffande de skolor, som här närmast äro i fråga, tydligen blir skolöverstyrelsen. Till dessa skolor höra samtliga allmänna läroverk samt de tekniska läroverken. Kännetecknande för dessa skolor är, att de äro anordnade under synnerligen fasta och bestämda former. Genom utförliga stadgor och andra författningar är deras verksamhet noga reglerad. Lärarna hava en fast och gentemot ortsmyndigheterna oberoende ställning. Deras löne- och pensionsförhållanden äro i stort sett ordnade enligt grunder, som gälla för andra statsanställda. Dock hava ännu icke de löneregleringsgrunder, som under senare tid alltmer tillämpats för statstjänare, utsträckts till läroverkens lärare, men förslag i detta hänseende föreligger, utarbetat av en för ändamålet tillsatt kommitté. De angivna olika förhållandena giva som sagt åt de statliga skolorna en fast och bestämd organisation. En sådan organisation utmärker också i stor utsträckning de statsunderstödda kommunala skolorna. De kommunala skolor, som här avses, äro liksom statsskolorna att betrakta som det allmännas skolor. Staten har nämligen genom beslut av konung och riksdag överlämnat ansvaret för deras upprättande och 9—241336.

130 verksamhet åt kommunerna, vilkas uppgift det ju är att jämte staten tillgodose allmänna samhälleliga uppgifter. Att det här gäller från det allmännas synpunkt synnerligen viktiga skolor framgår därav, att till dem höra de skolor, som statsmakterna hava funnit böra äga obligatorisk karaktär. I detta hänseende märkas först och främst folkskolorna samt fortsättningsskolorna, vilka senare från och med ar 1927 skola vara obligatoriska både för skoldistrikten och lärjungarna. Även lärlingsskolorna kunna i så måtto göras obligatoriska, att kommun, som upprättat sådana skolor, kan införa skolplikt för skolornas lärjungar. Den stora överensstämmelsen mellan de kommunala skolorna och statsskolorna i fråga om allmän vikt och betydelse har fått uttryck däri, att även för dessa senare utfärdats utförliga allmänna författningar. Så finns det särskilda stadgor för folkskolor, fortsättningsskolor, högre folkskolor, kommunala mellanskolor och för den kommunala yrkesundervisningen. Genom dessa författningar regleras respektive läroanstalters förhållanden beträffande ändamål, undervisning, lärare, lärjungar samt styrelse och förvaltning. Ordinarie lärare vid nu ifrågavarande skolor, i de fall sådana förekomma, hava på det hela taget en lika säker rättslig ställning som motsvarande statsanställda lärare. Lärarpersonalens minimiavlöning är bestämd av riksdagen, och skolorna åtnjuta, såsom förut framhållits, betydande statsbidrag. Att statsmakterna velat uppmuntra kommunerna till upprättande av sådana skolor, som nu äro i fråga, och underlätta deras tillväxt, framgår därav, att de i riksstaten för dem upptagna anslagen givits karaktär av förslagsanslag. De i detta utlåtande närmare avhandlade skolor, på vilka den här lämnade karakteristiken passar in, äro folkskolor, fortsättningsskolor, högre folkskolor, kommunala mellanskolor och kommunala skolor för yrkesundervisning. Med den här använda indelningsgrunden skulle övriga skolor, vilka alltså icke motsvara den angivna karakteristiken på statliga och kommunala skolor, räknas till den tredje gruppen: de enskilda skolorna. Det är att märka, att härigenom vissa skolor, vilka ägas av kommun, såsom kommunala flickskolor och gymnasier, skulle komma att hänföras till denna grupp. Kännetecknande för densamma är, att dess skolor icke äga en så fast organisation och en så reglementerad verksamhet som de båda förut avhandlade grupperna. För dem hava icke utfärdats några utförliga författningar i form av särskilda stadgor, och vid dem finnas icke ordinarie lärare i egentlig mening. De hava icke tillkommit genom riksdagsbeslut, grundade på kungliga propositioner, utan uppstått genom enskilt initiativ. Om än sålunda vissa gemensamma kännetecken på de enskilda skolorna kunna angivas, så finnas å andra sidan mellan dessa skolor inbördes synnerligen betydande olikheter. Somliga av dem motsvara i hög grad ett allmänt intresse och fylla en betydelsefull uppgift i det allmännas tjänst, såsom ju särskilt är fallet med de högre flickskolorna. Staten har också erkänt nämnda förhållande och därför beviljat vissa grupper av enskilda skolor alltmer rikligt tilltagna statsunderstöd. För dessas åtnjutande hava uppställts särskilda bestämmelser, som kommit att i väsentliga avseenden reglera skolornas verksamhet och som i vissa fall också angiva lärarpersonalens minimiavlöning. Dessa bestämmelser hava emellertid icke samlats i särskilda fristående författningar utan intagits som villkor för statsbidrags erhållande. Till skillnad från de här ovan karakteriserade kommunala skolorna hava anslagen till de enskilda skolorna icke gjorts till förslagsanslag utan till reservationsanslag, varigenom möjligheterna att inrätta statsunderstödda enskilda skolor betydligt inskränkts. En annan skillnad är, att rätten att erhålla anslag till enskild skola medgives för en viss begränsad tid åt gången, i allmänhet högst tre år, under det att en sådan begränsning icke gäller för de kommunala skolonia, åt vilka statsbidraget, sedan sådant en gång beviljats, utgår automatiskt, så framt de uppställda villkoren äro uppfyllda. I

131 det föregående har framhållits, att de enskilda skolor, som erhålla statsunderstöd, alltmer kommit under statens kontroll, varför de i fråga om sin verksamhet i allt större utsträckning kommit att överensstämma med de statliga skolorna. Att dessa skolor i hög grad motsvara ett allmänt intresse synes därav, att det ganska enstämmigt numera erkännes, att deras uppgifter i stor omfattning böra övertagas av statliga läroanstalter. Till gruppen av statsunderstödda enskilda skolor höra: högre flickskolor, enskilda mellanskolor samt högre goss- och samskolor ävensom handelsgymnasier och enskilda anstalter för yrkesundervisning. Närmast den nu nämnda gruppen stå sådana enskilda skolor, som visserligen icke tillerkänts ekonomiskt understöd från statens sida men dock av staten erhållit vissa förmåner. Så har en del skolor erhållit rätt att giva särskild kompetens åt sina lärjungar, i det att de, såsom kommunala och vissa enskilda gymnasier, fått rättighet att anställa studentexamen, eller ock hava de kunnat erhålla rätt att giva normalskolekompetens. Andra hava visserligen icke erhållit dylika rättigheter men dock erhållit det erkännandet, att de genom särskilt beslut ställts under skolöverstyrelsens inseende. I både det ena och det andra fallet hava skolorna givetvis blivit underkastade viss kontroll från statens sida. E n tredje ^grupp av de enskilda skolorna bildas slutligen av dem, som icke tillerkänts några särskilda förmåner från statens sida. Inom denna grupp finnas helt naturligt mycket skiftande typer från sådana, som verkligen avse att tillgodose ett förefintligt bildningsbehov, till sådana, där undervisningen får stå tillbaka för ekonomiska synpunkter. Det har redan angivits, att de skolor av förevarande slag, som meddela undervisning på folkskolans stadium, äro ställda under viss kontroll. 2.

Jämförelse mellan statliga, kommunala och enskilda skolor i pedagogiskt hänseende.

I det försvar för de enskilda skolorna, som man på grund av skolkommissionens uttalanden från flera håll ansett sig böra framföra, har med styrka betonats dessa skolors stora betydelse för den pedagogiska verksamheten. Såsom redan här ovan skett, måste det villigt erkännas, att betydelsefulla och väckande insatser på det pedagogiska området kommit från enskilda skolor och att dessa i vissa avseenden äga förutsättningar för ett fruktbringande reformarbete. Men detta får ej fattas så, att man häri skulle hava ett kännetecken på den enskilda skolan, som återfunnes hos alla sådana skolor. De skolor, som hava att uppvisa en framstående försöksverksamhet, äro dock jämförelsevis fåtaliga, och tvivelsutan finnas enskilda skolor, som både i fråga om yttre utrustning och arbetets beskaffenhet äro behäftade med väsentliga brister och som därför långt ifrån äro några mönsteranstalter. Det starka betonandet av privatskolans stora pedagogiska förtjänster får emellertid lätt prägel av ett indirekt underkännande i pedagogiskt hänseende av den statliga skolan. Man får nästan den uppfattningen, att pedagogiskt intresse och pedagogisk livaktighet skulle vara något främmande för statsskolans lärare. Så behöver det givetvis icke vara, och så är det väl ej heller i själva verket. Ingen vill väl förneka, att lärarna i de statliga skolorna utföra, ett både nitiskt, intresserat och framgångsrikt arbete och att i detta visst icke saknas nya uppslag och väckande impulser. Den pedagogiska livaktigheten bland statsskolornas lärare har ju bland annat fått uttryck i den rika och mångsidiga lärobokslitteratur, som dessa lärare åstadkommit. Den invändningen skall kanske göras, att den statliga skolan visserligen icke i och för sig är förutbestämd till pedagogisk underlägsenhet men att denna har sm grund i den större bundenhet, som kännetecknar statsskolan, och därav föl-

132 jande begränsning i den nödiga pedagogiska friheten. E n sådan invändning är dock knappast befogad. Visserligen hava ju realskola och gymnasium allmänt gällande timplaner och kursplaner. Dessa äro dock blott i fråga om realskolan mera bestämt bindande och skola, vad gymnasiet angår, tjäna till huvudsaklig ledning. Kursplanerna äro för övrigt så kortfattade, att de givetvis ej kunna i detaljer bestämma innehållsurvalet, och de metodiska anvisningarna äro ju alls icke bindande utan hava just till väsentligt syfte att angiva olika möjligheter. E j heller torde kontrollen vara så ingående eller så inriktad, att den lägger hinder i vägen för den individuella lärarpersonligheten att göra sig gällande. Även läraren i statsskolan får nog i stort sett sköta sin gärning på eget ansvar. Att verklig oskicklighet och försummelse beivras, är ju naturligt, och bör uppenbarligen ske i såväl den ena skolarten som den andra. Det må ock ihågkommas, att de enskilda skolornas lärare i regel ha en mycket beroende ställning, vilket tydligen kan verka inskränkande på deras frihet i skolarbetet. För övrigt ligga väl en stark bundenhet och uniformering icke i statsskolans natur. Det synes vara både möjligt och önskligt, att större frihet gives i frå&a om de allmänna läroverkens undervisningsplaner, naturligtvis alltid med nödiga garantier, att det allmänna målet blir uppnått. Att en sådan mera utvidgad frihet för de olika läroanstalterna att anordna undervisningen icke strider mot statsskolans idé, bevisas därav, att den för statens folkskoleseminarier gällande undervisningsplanen är betydligt mindre bindande än det allmänna läroverkets särskilt realskolans undervisningsplaner, i det att timplaner och kursplaner blott skola tjäna till huvudsaklig ledning, dock att de angivna veckotinisummorna icke få överskridas. Dock måste givetvis seminarierna såsom fackutbildningsanstalter hava ett bestämt gemensamt mål. De tekniska läroverkens undervisningsplaner äro jämväl synnerligen litet bindande. I fråga om såväl timplaner som kursplaner finnes utrymme till anpassning efter olika önskemål och behov._ Beträffande ämnesinnehållet föreskrives, att detta skall lämpas efter teknikens ständigt pågående utveckling. Huvudsaken angives vara, att undervisningen leder till avsett resultat. Några olägenheter av den frihet, som sålunda medgivits de båda nu nämnda slagen av läroanstalter, har icke förmärkts. # Av det nu anförda torde framgå, att några hinder icke behöva föreligga för att i statsskolorna följa med den allmänna pedagogiska utvecklingen och att där anställa vägledande pedagogiska försök. I fråga om de kommunala skolorna finnes det icke skäl för det omdömet, att de skulle vara utsatta för en alltför stark uniformering, som hindrar undervisningens anpassning efter olika förhållanden. Vad först folkskolan beträffar, har den ju i stor utsträckning fått utveckla sig fritt och därför fått olika karaktär å olika orter. Detta gäller icke blott om organisationen utan också i betydlig mån om det inre arbetet. Friheten har också medfört, att i folkskolan kunnat upptagas nya ämnen. Som exempel må nämnas manlig och kvinnlig slöjd samt hushållsgöromål, vilka ämnen mycket tidigt införts i folkskolan, givetvis till en början mera försöksvis men sedan i allt större utsträckning. Nu erhålles för dessa ämnen särskilt statsunderstöd, och skoldistrikten hava fått rätt att göra dem obligatoriska. Även i fråga om undervisningsmetoder hava talrika försök gjorts i folkskolorna. Ej minst gäller detta om undervisningen på det allra tidigaste skolstadiet. Slutligen må nämnas, att på frivillighetens väg särskilt vid de större städernas folkskolor växt fram en mångsidig socialpedagogisk verksamhet, som fått allt större betydelse. Visserligen har folkskolans nya undervisningsplan givit större bundenhet åt folkskolans arbete, i det att timplanerna i det hela taget erhållit bindande karaktär, även om mindre avvikelser under särskilda omständigheter äro tilllåtna. De i detta hänseende givna bestämmelserna hava uppenbarligen till syfte att skaffa garantier för att våra folkskolor så långt möjligt giva ett någorlunda likvärdigt resultat, var de än äro belägna. Att så sker, är ju egentligen

133 nödvändigt, om folkskolan skall kunna fylla uppgiften som bottenskola. Några hinder för att i folkskolorna anställa pedagogiska försök förefinnas emellertid icke. _ A t t fortsättningsskolan måste hava stor frihet vid anordnandet av sin undervisning ligger i sakens natur. Detta betingas av både dess anpassning efter de olika orternas förhållanden och nödvändigheten för densamma att själv utforma det allmänna program, som givits. Om denna skola gäller det snarast, att den utöver den allmänna vägledning den redan erhållit är i behov av ytterligare sådan. Det nu sagda gäller i kanske ännu högre grad om den högre folkskolan, för vilken några allmänna vägledande undervisningsplaner ännu icke utkommit. Att de särskilda skolorna på grund härav hava stora möjligheter att fritt ordna sin undervisning och pröva, vad som är mest ägnat att främja det uppställda målets uppnående, är uppenbart. Emellertid lider dock den högre folkskolan av att den för sin undervisnings ordnande icke fått mera av allmän vägledning, och arbete pågår för närvarande inom överstyrelsen för avhjälpande av denna brist. Det har redan i annat sammanhang framhållits, att den kommunala mellanskolan saknat den ledning, som ligger i en allmän undervisningsplan, varigenom dess självständiga utveckling väsentligen försvårats. .Friheten har dock helt naturligt gjort det nödvändigt, att denna skola så gott den förmått fått söka sig egna vägar för undervisningens bedrivande, då den ju haft att i vårt land förverkliga en helt ny skoltyp. En omständighet, som varit ägnad att i väsentlig grad binda mellanskolans undervisning, har varit, att den skall föra fram till ett bestämt examensmål. Detta gäller ju dock även om realskolan och gymnasiet. Den bundenhet, som uppstår på grund av examenstrycket, är ju icke beroende på om skolan är statlig, kommunal eller enskild. Den gör sig lika mycket gällande i enskilda skolor med examensrätt, ja kanske ännu mer på grund av dessa skolors osäkra ställning i ekonomiskt hänseende och den begränsade tid, för vilken examensrätten meddelas. Det tvång på en skola, som uppstår genom dess uppgift att föra fram till en bestämd examen, kan givetvis blott lättas därigenom, att examensbestämmjelserna göras lindrigare. Angående denna angelägenhet har överstyrelsen haft anledning att yttra sig i det förgående. För de_ kommunala lärlingsskolorna hava visserligen genom överstyrelsens försorg givits vägledande föreskrifter angående undervisningens ordnande och bedrivande. Även dessa skolor hava dock liksom övriga anstalter för yrkesundervisning i stor utsträckning fått bryta sig fram på egna banor. Vaod som nu anförts torde ådagalägga, att de kommunala skolorna icke lida : av^ någon alltför stark uniformering och att det i dem icke behöver möta några : svårigheter att ordna undervisningen efter förhandenvarande olika förhållanden och att göra nya pedagogiska rön. De hava egentligen i stor utsträckning fått koncentrera sitt arbete på att så göra, enär de fått till uppgift att ute i skollivet förverkliga av statsmakterna uppställda allmänna skolprogram. o Överstyrelsen har härmed sökt visa, att de enskilda skolorna icke innehava någon monopolställning beträffande pedagogisk livaktighet och pedagogiskt nydaningsarbete. Detta hindrar icke, att de härutinnan hade haft och fortfarande kunna hava en betydelsefull uppgift. Detta har ju också erkänts av skolkommissionen. Alltjämt torde man kunna förvänta, att den frihet, som råder i en enskild skola, bör kunna bliva en fruktbar jordmån för utvecklingen pa det pedagogiska området. Överstyrelsen återkommer i det följande till frågan i vilken mån denna egenskap hos de enskilda skolorna bör föranleda ekonomiskt understöd från statens sida. 3.

Statliga, kommunala och enskilda skolor i det framtida skolsystemet.

Efter att sålunda hava lämnat en karakteristik i olika hänseenden av statliga, kommunala och enskilda skolor vill överstyrelsen övergå till spörsmålet, i vilken utsträckning de olika grupperna böra ingå i skolsystemet.

134¶Statliga skolor.

Ingen har velat bestrida kommissionens uppfattning, att de skolor, som redan ä r o statliga, fortfarande böra så förbliva. Även om man tillerkänt de enskilda skolorna stor förträfflighet, ja nästan överlägsenhet i pedagogiskt hänseende, har man dock icke därav velat draga den slutsatsen, att statliga skolor borde förvandlas till enskilda. Realskolor och gymnasier skulle alltså fortfarande vara statsskolor. Detsamma bör givetvis bliva fallet med lyceerna, vilka ju enligt överstyrelsens mening borde erhålla större utbredning än vad kommissionen tänkt sig. Särskild uppmärksamhet kräver frågan om de kommunala inellanskolornas framtida ställning. Överstyrelsen delar kommissionens uppfattning, att dessa skolor i regel böra vara statliga, och ansluter sig till de av kommissionen anförda motiven härför. Om, såsom överstyrelsen i det föregående förordat, allmänt införas realskolor, byggda på folkskolans sjätte klass, blir det ju icke någon skillnad på dessa och de kommunala mellanskolorna. Göres vidare i enlighet med överstyrelsens åsikt den ifrågavarande realskolan treklassig, böra givetvis de nuvarande kommunala mellanskolorna erhålla en liknande anordning. Överstyrelsen menar dock icke, att något tvångsförstatligande av de kommunala mellanskolorna bör äga rum. En förutsättning bland andra för att en kommunal mellanskola skall bliva statsskola synes vara kommunens därom uttalade önskan. Av de inkomna yttrandena framgår emellertid, att kommunerna helt naturligt allmänt önska en sådan övergång. Därför har också kommissionens förslag, att vissa kommunala mellanskolor icke skulle övergå till statsskolor, mött motstånd från de kommuner, som särskilt beröras av detta förslag. Till denna angelägenhet återkommer överstyrelsen emellertid här nedan. En av de mest genomgripande principerna i skolkommissionens förslag är, att staten skulle i samma grad sörja för flickornas som för gossarnas skolbildning. Denna princip har vunnit allmän anslutning. Om det sätt, varpå principen i fråga skulle förverkligas, hava visserligen meningarna varit mera skiljaktiga, men ganska allmän anslutning har givits åt tanken, att detta, såsom kommissionen föreslagit, borde ske genom upprättande av statsskolor. Även överstyrelsen delar, såsom förut antytts, den nu angivna uppfattningen. Den rättvisa, som ligger i kravet på ökade bildningsmöjligheter för flickorna, torde bäst tillgodoses, om staten i fråga om upprättande av egna skolor icke gör någon principiell åtskillnad mellan gossar och flickor. Såsom förut närmare utretts, är den nuvarande fördelningen, varigenom gossar erhålla sin högre skolbildning huvudsakligen i statsskolor, flickor däremot huvudsakligen i enskilda skolor, icke fotad på några objektiva grunder utan har framgått ur den historiska utvecklingen. Även åt de för flickor avsedda högre skolorna synes böra givas den stadga och fasthet i organisationen, som känneteckna statsskolorna, och de i cle förstnämnda tjänstgörande lärarna böra i fråga om avlönings- och pensionsförhållanden samt rättslig ställning erhålla en rättvis likställighet med gosskolornas lärare. För övrigt torde det av rent praktiska grunder bliva nödvändigt, att flickornas undervisning lika väl som gossarnas får ske i statsskolor. Det bör ihågkommas, att av flickorna sannolikt ett betydande antal kommer att för sin högre skolbildning anlita realskolor och gymnasier. I den mån dessa äro samskolor, är det tydligt, att de skola vara statsskolor, eftersom det ju ej gärna kan bliva fråga om att för framtiden hänvisa de gossar, som önska högre skolbildning, till enskilda skolor. Men då böra uppenbarligen även de realskolor och gymnasier, som upprättas enbart för flickor, bliva statliga. Vid sådant förhållande torde det principiellt sett vara nödvändigt, att de egentliga flickskolorna skulle vara enskilda skolor. Det är ju, såsom i annat sammanhang närmare utvecklats, synnerligen angeläget, att icke giva skolväsendet en organisation, som skulle medföra, att flickorna hellre ginge till gymnasierna

nu

135 än till flickskolorna. Men om staten inrättade för flickor öppna realskolor ocli gymnasier men icke flickskolor, skulle detta lätt kunna uppfattas på det sättet, att staten tillade de förra större betydelse än de senare. För att flickskolorna skola kunna med framgång- upptaga konkurrensen med realskolor och gymnasier, är det nödvändigt, att undervisningen i de förra icke blir mera ekonomiskt betungande för lärjungarna än i de senare. Men detta mål synes icke gärna kunna vinnas, om flickskolorna skulle vara enskilda skolor och om dessa såsom hittills i stor utsträckning måste grunda sin ekonomi på terminsavgifter. Det torde vidare böra bemärkas, att flickskolorna av B- eller C-typ skulle vara direkta överbyggnader på realskolorna och därför skulle komma att i organisatoriskt hänseende höra samman med dessa. Det skulle då egentligen bliva de mera fristående flickskolorna av A-typ, som skulle tänkas bliva enskilda skolor. För en sådan åtskillnad torde näppeligen kunna anföras några i skolornas natur grundade skäl. Med hänsyn till de nu anförda olika omständigheterna anser överstyrelsen, att de för flickor avsedda högre skolorna i regel böra vara statsskolor. Detta behöver dock icke betyda, att inga kommunala eller enskilda flickskolor skulle kunna finnas. Till denna angelägenhet återkommer överstyrelsen emellertid här nedan. Kommissionen synes i sitt betänkande I icke något närmare gått in på frå- Kommunala gan, huruvida några mot de allmänna läroverken och flickskolorna svarande skolor. kommunala skolor skulle finnas. Vid den undersökning angående förhållandena å de särskilda läroverksorterna, som ligger till grund för det i kommissionens betänkande V ingående detaljerade förslaget till ny läroverksorganisation, har kommissionen emellertid uttalat sig för, att vissa kommunala skolor icke kunna anses hava nått en sådan utveckling, att de böra omedelbart övergå till statsskolor. Härvid har i första hand tagits i betraktande de kommunala mellanskolor, som funnos den 31 december 1921. Av dessa skulle enligt kommissionens förslag mellanskolorna i Tierp, Malmköping, Skänninge och Norrbärke fortfarande vara kommunala skolor med rätt att åtnjuta dem nu tillkommande ekonomiska och andra förmåner, så länge därför stadgade villkor och bestämmelser fyllas eller tills annorlunda varder av riksdagen beslutat. Detsamma skulle gälla de efter den 31 december 1921 upprättade kommunala mellanskolorna, om och i den mån de icke förekomma till statligt övertagande. Vid bedömande av förevarande spörsmål har kommissionen tagit särskild hänsyn till skolornas lärjungeantaloch till deras avstånd från statsskolor av samma typ. Vad lärjungeantalet angår, ställde sig detta under höstterminen 1923 för de fyra ovannämnda kommunala mellanskolorna på följande sätt: S k o l o r Tierp Malmköping Skänninge Norrbärke

Gossar 34 22 26 44

Flickor 26 25 28 24

Summa 60 47 54 68

De efter den 31 december 1921 tillkomna kommunala mellanskolorna hava höstterminen 1923 följande lärjungeantal: S k o l o r Stockholm Solna Valdemarsvik Svalöv Lilla Edet Karlsborg Skoghall

Gossar 180 74 31 37 34 41 25

Flickor 516 83 16 24 26 25 34

Summa 696 157 47 61 60 66 59

136¶S k o l o r Västanfors Sandviken Gudmundrå

Gossar 41 72 41

Flickor 39 69 59

Summa 80 141 100

Även om dessa skolors framtida ställning har kommissionen uttalat sig. Vad Stockholm angår, har frågan om den kommunala mellanskolans_ övergång till statlig prövats i sammanhang med spörsmålet om behovet av olika läroverk i Stockholm. Givetvis tänker sig icke kommissionen någon kommunal mellanskola i huvudstaden. Beträffande skolorna i Solna, Lilla Edet, Karlsborg, Västanfors, Sandviken och Gudmundrå uttalar sig kommissionen för att det bör tagas i övervägande, huruvida icke dessa skolor böra bliva statsskolor. Detsamma gäller om de fyrklassiga högre folkskolorna i Alvesta, Strömsnäs bruk, Norberg och Storvik. De nuvarande kommunala mellanskolorna i Gnesta, Valdemarsvik, Svalöv och Skoghall hava däremot icke synts kommissionen förete en sådan utveckling, att de borde övergå till statsskolor, utan de borde förbliva kommunala läroanstalter. Detsamma gäller enligt kommissionens mening jämväl beträffande de högre folkskolorna i Stocksund, Finspång, Mörbylånga, Kungsbacka, Mellerud, Fryksände och Säter, även om de, såsom kan tänkas, bleve kommunala mellanskolor. Överstyrelsen delar kommissionens uppfattning, att man, för att en statsrealskola å en ort skall upprättas, måste kräva, att skolan har att påräkna ett ej alltför ringa, jämförelsevis konstant lärjungeantal. Överstyrelsen anser jämväl, att de kommunala mellanskolor, som till följd härav ej kunna komma i fråga till förstatligande, böra få förbliva kommunala skolor med nuvarande förmåner. Det synes både rättvist och billigt, att läroverksreformen icke bör få den verkan för sådana kommuner, där kommunala mellanskolor finnas men förutsättningar för statsskolas upprättande å orten icke föreligga, att dessa kommuner skulle mista de skolor med realskolexamen som mål, vilka de med kanske stora uppoffringar bragt till stånd och vilkas berättigande av staten erkänts. Angående frågan, vilka skolor som böra förbliva kommunala, är det svårt att nu avgiva ett avgörande omdöme. Åtskilliga av skolorna äro jämförelsevis unga, och det är därför icke möjligt att på grund av den korta erfarenhet, som vunnits, redan nu bestämt avgöra deras framtida ställning. Från representanter för de skolor, som enligt kommissionens uttalanden ej skulle förstatligas, hava också invändningar gjorts mot kommissionens uttalanden och skäl framförts för att deras skolor liksom åtskilliga andra måtte få övergå till statsskolor. Överstyrelsen delar för sin del den uppfattningen, att en skola för att bliva statsrealskola måtte för fyra klasser kunna påräkna ett jämförelsevis konstant lärjungeantal på åtminstone 60. Det synes, som om från denna synpunkt en och annan av de skolor, vilka av kommissionen tänkts såsom fortfarande kommunala, kunde anses äga förutsättningar att övergå till statsskola. Det är emellertid uppenbart, att denna fråga kommer att upptagas till förnyat övervägande, när förslag till riksdagen i ärendet skall utarbetas, och därvid bedömas efter då föreliggande förhållanden. Det är dock icke blott vissa av de nuvarande kommunala mellanskolorna, som kunna tänkas för framtiden förefinnas såsom kommunala skolor med realskolexamensrätt. Nya sådana skolor kunna också väntas uppstå. Detta framgår redan av det ovan berörda förhållandet, att det redan nu finnes åtskilliga högre folkskolor, som tillkommit med den avsikten, att de skulle övergå till kommunala mellanskolor, men som icke kunna tänkas övergå till statsskolor förrän möjligen längre fram i tiden. Det synes, såsom redan antytts, med både rättvisa och billighet förenligt, att dessa skolor få bliva kommunala men ändå få rätt att meddela realskolexamen.

137 Man måste också räkna med att det gives orter, där en skola, med realskolexamen kan vara väl motiverad, fastän på grund av olika omständigheter åtgärder för en sådan skolas upprättande ännu icke vidtagits. Att något dylikt kan inträffa, framgår av vad kommissionen har att säga om skolförhållandena i Älmhult. Där har först med höstterminen 1923 tillkommit en högre folkskola, vilken för närvarande alltså har blott en klass. Meningen är, att skolan skall bliva kommunal mcllanskola, och kommissionen uttalar vissa sympatier för upprättande av en statsrealskola, å orten. Liknande förutsättningar för tillvaron av en skola med realskolexamen torde otvivelaktigt föreligga även å andra orter. Till det sagda kominer, att det givetvis kan tänkas, att inom samhällen, som för närvarande kanske icke äga förut?ättningar för en sådan skola, dock inom en nära framtid med den snabba utveckling, som i våra dagar ett samhälle ibland kan uppvisa, dylika förutsättningar kunna föreligga. Att riksdagen skulle utan vidare i sådant fall besluta upprättande av statsskola, torde knappast kunna förväntas. Därtill skulle säkert fordras påtagliga bevis för att ett behov av en realskola verkligen föreligger. Den bästa och väl nästan den enda möjligheten att ådagalägga ett dylikt behov torde vara, att samhället blir i tillfälle att i praktiken visa, att förutsättningar för en skola av ifrågavarande art å orten äro för handen. Detta skulle säkerligen lämpligast kunna ske, om ett samhälle fortfarande som hittills finge upprätta skolor med statsunderstöd och examensrätt av den nuvarande kommunala mellanskolans typ. Av det anförda framgår, att enligt överstyrelsens mening kommunala skolor med realskolexamen fortfarande böra finnas och att möjlighet att efter statlig prövning av förutsättningarna och på av statsmakterna fastställda villkor upprätta nya sådana skolor bör beredas. Det ligger i sakens natur, att dessa skolor i stor utsträckning komme att övergå till statsskolor, fastän det knappast kan förutsättas, att de alla skulle komma att förstatligas. Då de nu ifrågavarande skolorna skulle i fråga om icke blott målet utan även organisationen komma att överensstämma med den allmänna typen av statliga realskolor, synes det kunna ifrågasättas, att de i stället för kommunala mellanskolor benämndes kommunala realskolor. Det kan också tänkas, att dessa skolor, eftersom de komma att finnas i ett jämförelsevis blott ringa antal och i allmänhet skulle få en mera tillfällig karaktär, finge förbliva högre folkskolor och som sådana erhålla examensrätt. Man kan nämligen på grund av föreliggande erfarenhet förvänta, att skolorna i fråga komme att uppstå genom ombildning av högre folkskolor. Det är uppenbart, att högre folkskolan, om en sådan ordning infördes, borde komma i åtnjutande av samma statsbidrag, som om den övergått till kommunal mellanskola. Om sålunda kommunala skolor av realskoltyp fortfarande skulle finnas, uppstår frågan, huruvida även andra till läroverksorganisationen hörande skolformer skulle kunna upprätthållas som kommunala skolor. Vad först den högre flickskolan beträffar, skulle ju vissa typer av denna, nämligen B- och C-typen, mycket nära ansluta sig till realskolan och kunna utgöra en samorganisation med denna. Vid sådant förhållande synes det icke böra vara hinder för att med en kommunal realskola bleve förbunden en flickskola enligt någon av dessa typer. Särskilt synes det vara önskligt, att även ovanpå en sådan realskola komme att upprättas en flickskola med den bestämda inriktning på det husliga arbetet, som C-typen enligt överstyrelsens mening borde förete. Men även en flickskola av B-typ synes i detta fall kunna tänkas, om tillräckligt antal lärjungar vore för handen. En dylik skola skulle vara ägnad att i sin mån motverka en alltför stark tillströmning av unga flickor till gymnasierna. Ur samma synpunkt torde det jämväl kunna ifrågasättas, att kommunala flickskolor av A-typ finge upprättas. Det har i det föregående framhållits som synnerligen önskligt, att dylika skolor komme till stånd, där förut-

138 sättningar för dem äro för handen. Men även i detta fall gäller det nog, att riksdagen ej vill fatta beslut om inrättande av en ny statsskola, utan att ett verkligt behov på ett tydligt sätt blivit ådagalagt. Denna förutsättning synes lättast kunna vinnas, därigenom att kommunala skolor av den ifrågavarande typen få komma till stånd. Mindre behövliga synas kommunala skolor med studentexamensrätt kunna väntas bliva. Om man utgår ifrån att vid läroverksreformens genomförande så många statliga gymnasier och lyceer bliva upprättade, att det verkligen förefintliga behovet av studenter tillgodoses, och därvid dylik läroanstalt kommer till stånd å alla de orter, där den med hänsyn till de olika förhållanden, som böra tagas i betraktande, kan anses vara berättigad, kan det ej vara något statsintresse att genom särskilda åtgärder uppmuntra till upprättande av flera sådana anstalter. Emellertid bör det väl ej heller komma i fråga, att riksdagen genom ett principbeslut skulle liksom på förhand avhända sig möjligheterna att befrämja tillkomsten av ifrågavarande slag av skolor. Skulle behov av kommunala sådana verkligen visa sig föreligga, bör det också kunna tillgodoses. Härvidlag kan man ju tänka icke blott på nya fullständiga läroanstalter utan också på nya linjer vid ett gymnasium eller lyceum, vilket särskilt kan bliva aktuellt, om en mera genomförd linjeuppdelning kommer till stånd. Emellertid synes vid prövning av framställning om statsunderstöd till ny sådan skola eller linje böra tagas i betraktande, huruvida den avsedda utökningen av ifrågavarande bildningsmöjligheter är betingad icke blott av lokalt behov utan jämväl ur synpunkten av hela landets behov. Enskilda Vad de enskilda skolornas ställning i ett framtida skolsystem angår, hava i skolor. flera avgivna yttranden starka invändningar gjorts mot vad kommissionen i Allmänna detta hänseende anfört. Det har förmenats, att kommissionen ställt sig alltför synpunkter, avvisande till privatskolan och därigenom gjort sig till målsman för en alltför stark begränsning av den individuella friheten på skolans område. I stor utsträckning har kritiken fått uttryck i ett instämmande i det särskilda yttrande angående det enskilda skolväsendet, som avgivits av kommissionens ordförande jämte fyra av dess ledamöter och som finnes fogat till kommissionens betänkande. Dessa reservanters uttalande riktar sig emellertid icke emot några av kommissionen framlagda speciella förslag utan sägas väsentligen vara föranlett därav, att betänkandets avfattning i fråga om de enskilda skolorna synts reservanterna vara alltför avvisande och präglad av en efter deras mening ej påkallad kärvhet. Att meningsskiljaktigheten i sak ej varit så stor, framgår också därav, att beträffande de utförda förslagen om de statsunderstödda enskilda skolorna, som framlagts i kommissionens betänkande V, de ifrågavarande reservanterna icke uttryckt någon avvikande mening. Då man givit uttryck åt den åsikten, att kommissionens förslag skulle medföra en för stor begränsning i antalet enskilda skolor, synes man ibland hava förbisett, att en väsentlig begränsning i detta hänseende måste bliva en ofrånkomlig följd av den ifrågasatta reformen i det avseende, där den största enstämmigheten rått, nämligen i fråga om statens plikt att i vidgad utsträckning omhändertaga flickornas skolbildning. Då man nu talar om enskilda högre skolor, tänker man i främsta rummet på flickskolorna. Skall emellertid, såsom överstyrelsen i det föregående framhållit, flickornas högre skolbildning tillgodoses genom statsskolor, försvinner givetvis det stora behovet av enskilda skolor. Om staten också i stor utsträckning, såsom kommissionen föreslagit, övertager de uppgifter, som för närvarande fyllas av enskilda mellanskolor samt högre goss- och samskolor, måste detta också medföra en minskning i behovet av enskilda skolor. Enskilda sko- De enskilda skolorna kunna, såsom i det föregående angivits, ur ekonomisk lor med stats- synpunkt fördelas i två grupper, nämligen dels skolor, som erhålla statsunderunderstöd.

139 stöd, dels skolor, som icke åtnjuta sådant understöd. Överstyrelsen vill i det följande yttra sig något angående dessa båda grupper var för sig. Statligt understöd åt enskild skola är enligt överstyrelsens mening berättigat endast i det fall, att sådan skola fyller en uppgift, som antingen icke alls eller i blott ringa omfattning tillgodoses genom statliga eller kommunala skolor. P å grund av den historiska utvecklingen hava, såsom här upprepade gånger framhållits, de enskilda högre flickskolorna just från nämnda synpunkt varit väl förtjänta av statens understöd. Den historiska utvecklingen har också medfört, att yrkesutbildningen i vidsträckt grad kommit att ombesörjas av enskilda skolor med statsunderstöd. Även om det, såsom i det föregående betonat?, måste eftersträvas, att staten mera än hittills sörjer för yrkesutbildningen genom egna skolor, exempelvis beträffande handelsundervisningen på gymnasialstadiet, torde det dock icke vara att förvänta, att statliga och kommunala anstalter för yrkesundervisning skola tillkomma i så stort antal, att det bleve oberättigat att tilldela enskilda yrkesundervisningsanstalter statsunderstöd. I de båda nämnda fallen har behovet av statsunderstöd betingats därav, att statliga eller kommunala skolor av visst slag icke funnits i erforderligt antal. Statsunderstöd till enskild skola kan också motiveras därmed, att den genom sin egenart fyller en speciell uppgift å skolväsendets) område, såsom genom att åvägabringa särskilt värdefulla pedagogiska försök i fråga om arbetsmetoder och dylikt eller genom att tillämpa en organisationstyp, som förtjänar att prövas men som icke ansetts böra ingå i det allmänna skolsystemet. Det är tydligen från denna synpunkt, som de av kommissionen förordade försökss- och komplementsläroverken äro förtjänta av statens understöd. Vid behandlingen av frågan, huruvida efter en genomförd läroverksreform statsunderstöd bör utgå till sådana enskilda skolor, som äro parallella med de av reformen särskilt berörda skolorna, vill överstyrelsen först stanna, vid det livligt diskuterade spörsmålet, om statsunderstöd bör tillkomma med folkskolan parallella enskilda skolor för normalt utrustade barn. I diskussionen har det ibland sett ut, som om frånvaron av understöd skulle vara liktydig med förbud mot enskilda skolor. Statsunderstöd hör givetvis icke i och för sig till den enskilda skolans grundkännetecken. Snarare kan väl sägas, att i begreppet enskild skola egentligen ligger, att sådan skola skall underhållas på enskild bekostnad. I förevarande hänseende bör särskilt bemärkas, att staten principiellt sett förklarat sig ej vilja lämna understöd åt med folkskolan parallella klasser. Det ligger i den obligatoriska folkskolans karaktär, att det genom det allmännas försorg skall sörjas för att folkskolor upprättas i så stor utsträckning, att alla barn bliva i tillfälle att besöka sådan skola. På grund av den glesa befolkningen i vissa delar av landet är det likväl ej möjligt att överallt få till stånd folkskolor så belägna, att icke en del barn komma att få alltför lång väg att besöka sådan skola. Å sådana orter måste emellertid det allmänna genom barnens inackordering eller på annat sätt sörja för att barnen få komma i skola. Då folkskolor alltså praktiskt taget finnas i så stort antal, att det blir möjligt för föräldrarna att i sådan skola låta sina barn inhämta den allmänna barnundervisning, som det är ett viktigt samhällsintresse att ombesörja, föreligger uppenbarligen icke ur denna synpunkt något behov för staten att genom ekonomiskt understöd uppmuntra till inrättande av enskilda med folkskolan parallella skolor. Överstyrelsen vill givetvis ej dölja för sig, att det finnes föräldrar, som för sina barn föredraga en enskild skola framför folkskolan, varför privata barndomsskolor fortfarande komma att finnas. Det ligger i sakens natur, att dessa skolor på grund av de oundvikliga terminsavgifterna bliva besökta av barn från de i ekonomiskt hänseende mera gynnsamt lottade samhällslagren och därför få en viss prägel av klasskolor. Det är självfallet, att

140 sådana skolor komma att i viss mån motverka de gynnsamma, sociala verkningar av den gemensamma barndomsskolan, som överstyrelsen i det föregående närmare angivit. Vid sådant förhållande kan det ännu mindre anses påkallat, att staten särskilt understödjer dylika skolor. Det kan icke ligga i statens intresse att befrämja uppkomsten av skolor, som äro ägnade att uppehålla konstlade skrankor mellan folkklasserna. Det nu anförda giver vid handen, att det icke föi-eligger några skäl till statsunderstöd åt med folkskolan parallella enskilda skolor ur den synpunkten, att skolor med den ifrågavarande uppgiften att bestrida den grundläggande barndomsundervisningen icke skulle förefinnas i erforderligt antal. Frågan blir då, huruvida sådant understöd kan vara befogat för åvägabringande av nödiga pedagogiska försök på barnskolestadiet. Överstyrelsen har redan förut i detta kapitel haft anledning att framhålla de rika möjligheterna för att i folkskolorna anställa försök och vinna erfarenheter i fråga om både organisationen och undervisningsverksamheten och får därför nu hänvisa till vad som därvid i detta hänseende anförts. Överstyrelsen vill i detta sammanhang något beröra den av kommissionen framkastade tanken, att seminariernas övningsskolor skulle vara särskilt ägnade för försöksverksamhet. Kommissionens uttalande i denna punkt har väckt gensägelser från lärarkollegier vid vissa folkskolesaminarier. Överstyrelsen anser för sin del visserligen, att dessa övningsskolor böra intaga en föregångsställning och med vakenhet följa den pedagogiska utvecklingen, och vissa av dem hava ock verkat banbrytande på barnundervisningens område. De måste emellertid framför allt giva en så god bild som möjligt av den skola, i vilken seminarieeleverna sedermera skola verka som lärare, och böra därför ej väsentligen avvika från den för folkskolan vanliga typen. En svårighet ligger också däri, att undervisningen i övningsskolorna till så stor del måste meddelas i form av övningslektioner av eleverna. Det må här erinras om a/tt kommissionen tänkt sig, att, därest det i något speciellt fall skulle vara av betydelse, att försök skulle under enhetlig ledning omfatta skilda skolstadier, det borde givas möjlighet att i samråd med vederbörande lokala myndigheter och i den mån så kunde vara erforderligt, efter vederbörligt tillstånd av statsmakterna, åvägabringa den kontinuitet i arbetet, som omständigheterna kunde påkalla. Det kan icke sägas, att något större behov av med folkskolan parallella försöksskolor skulle föreligga. Det synes dock icke vara uteslutet, att en sådan skola kan hava att fylla en uppgift av allmänt intresse. Det kan tänkas, att det är fråga om rön, som icke gärna kunna göras i folkskolan, utan att denna skulle förfela sin egentliga uppgift. Vidare föreligger den möjligheten, att någon enskild person inrättar en barnskola för att där pröva någon ny idé och att denna skolas verksamhet sedan visar sig vara så värdefull, att det är av stort allmänt intresse, att densamma fortsattes och vidare utvecklas. Under sådana förutsättningar som de nu nämnda synes det vara befogat, att staten lämnar sitt stöd. Det ligger emellertid i sakens natur, att skolor av den beskaffenhet, som nu angivits, måste bliva mycket sällsynta. Överstyrelsen vill dessutom betona, att garantier måste skapas för att missbruk av understödsmöjligheterna på förevarande område icke må förekomma och att understöd därför bör beviljas först efter en omsorgsfull undersökning, huruvida förutsättningarna för understöd ur de angivna synpunkterna verkligen äro för handen. Huruvida enskilda skolor, motsvarande realskolor, gymnasier, lyceer och flickskolor, böra erhålla statsbidrag, blir givetvis framför allt beroende av huru stort antal skolor av nämnda slag som upprättas av det allmänna. Om staten i den omfattning, som överstyrelsen här ovan antytt, inrättar läroverk: för meddelande av undervisning fram till studentexamen och realskolexamen

141 och fcr tillgodoseende av den kvinnliga ungdomens högre skolbildning och kommunerna, såsom är att förvänta, utnyttja förefintliga möjligheter att, där verkligt behov härför förefinnes, upprätta kommunala läroanstalter av ifrågavarance slag, torde det antal skolor för meddelande av högre allmän bildning, som fiån samhällets synpunkt kan anses erforderligt, i det hela taget vara för händer.. Vid sådant förhållande synes det icke föreligga några skäl för att staten skulle genom anslag till enskilda skolor pålägga sig ytterligare utgifter fö: den högre skolbildningens tillgodoseende, därest hänsyn tages endast till antalet i förevarande hänseende erforderliga läroanstalter. Överstyrelsen anser emellertid i likhet med kommissionen, att staten bör för vinnande av vissa pedagogiska syftemål, som med fördel kunna tillgodoses av enskilda läroanstalter, ekonomiskt understödja enskild skolverksamhet. Överstyrelsen syftar här på kommissionens förslag angående statsunderstödda enskilda försöks- och komplementsläroverk, i det att statsunderstöd skulle kunna utgå till läroanstalter, vilka genom framgångsrik pedagogisk försöksverksamhet eller genom förtjänstfulla insatser på undervisningens och uppfostrans område befinnas i särskild grad främja skolväsendets allmänna utveckling. Överstyrelsen kan ansluta sig till vad kommissionen anfört om dessa läroverk. Det är emellertid uppenbart, att ändringar i detta antal böra företagas, i den mån avgörande skäl härför framträda. Överstyrelsen delar likaledes i allmänhet taget kommissionens uppfattning angående grunderna för statsunderstöd åt läroanstalterna i fråga. Överstyrelsen hyser emellertid tvekan, huruvida de båda såsom internat anordnade enskilda läroanstalter, vilka kommissionen förordat :ill erhållande av statsunderstöd, verkligen motsvara den typ av skolinternat, som särskilt kan anses förtjäna ekonomisk uppmuntran från statens sida. Det synes önskvärt, att läroanstalter av detta slag kunde anordnas me'd mindre anspråk på beskaffenheten av lärjungarnas underhåll, varigenom inackorderingskostnaderna kunde nedbringas och därmed kretsen av dem, som kunde besöka en sådan läroanstalt, skulle kunna betydligt vidgas. I samband med frågan om framtida statsunderstöd åt enskilda läroverk har kommissionen upptagit spörsmålet om understöd åt vissa skoläga,re, som lidit ekonomiskt avbräck genom den nya organisationens införande. Överstyrelsen anser frågan härom synnerligen behjärtansvärd och finner det överensstämma med billighetens krav, att den, som tillförne gjort en värdefull insats i skolväsendets tjänst, men som genom statens ingripande mister sina utkomstmöjligheter, må kunna av staten erhålla rimlig ersättning. Det är givet, att bestämmindet av sådan ersättning bör i varje särskilt fall föregås av en omsorgsfull prövning av de olika omständigheter, som härutinnan böra tagas i betraktande, och kan överstyrelsen i huvudsak ansluta sig till de synpunkter kommissionen härutinnan framhållit. Överstyrelsen har redan i det föregående angivit, att överstyrelsen icke funnit sig kunna under nuvarande förhållanden framlägga ett förslag om huru skolväsendet bör organiseras å varje särskild läroverksort och därför ansett sig böra förorda, att den på folkskolans sjätte klass byggda realskolan skall vara huvudformen men att vid sidan av denna å vissa orter tills vidare skulle kunna finnas realskola, byggd på folkskolans tredje klass. Därvid har också anförts, att samma ordning skulle tillämpas jämväl beträffande den högre flickskolan. Detta innebär tydligen, att å orter, elär flickskola av A-typ erhåller så många lärjungar, att genomgående parallellavdelningar erfordras, skulle vid sidan av den på sexklassig folkskola byggda flickskolan kunna tills vidare bibehållas även flickskola, byggd på folkskolans tredje klass. Då det ej synes påkallat att vidtaga några mera genomgripande förändringar i en dylik skolas nuvarande organisation, synes det lämpligast, att skola av sistnämnda typ får förbliva enskild och åtnjuta statsanslag efter i huvudsak

142 samma grunder, som nu gälla. Det ligger i sakens natur, att endast i våra största städer utrymme för skola av detta slag kan väntas bliva för handen. Enskilda sko- Det återstår nu för överstyrelsen att yttra sig angående de enskilda skolor, lor utan stats- s o m i c k e skulle komma att åtnjuta förmånen av statsunderstöd. Det torde med understöd, yjgg^g^ k u n n a förutses, att dylika skolor fortfarande komma att finnas. Föräldrarna äro visserligen lagligen förpliktade att sörja för att deras barn erhålla nödig undervisning, men det förefinnes icke någon skyldighet, att de härvid nödvändigt måste anlita av det allmänna upprättade eller understödda skolor. Ett otillbörligt tvång på den enskilde får härvidlag icke tillämpas och något, som skulle innebära ett skolmonopol, bör ej ifrågakomma. Kommissionen har också räknat med att enskilda skolor parallella med folkskolan skulle uppstå och å sid. 190 i sitt betänkande I angivit några anledningar, som kunna förväntas medföra uppkomsten av dylika skolor. Dessutom komma säkert också att finnas med de högre skolorna parallella enskilda skolor, även om dessa icke kunna erhålla statsbidrag. Kommissionen har ansett, att skolor av sistnämnda slag icke hädanefter böra kunna erhålla sådana förmåner som examens- och dimissionsrätt. Det är tydligt, att några starkare skäl till beviljande av dylika förmåner icke komma att förefinnas, om det allmänna sörjer för att högre skolor i tillbörligt antal komma att finnas. Även för närvarande är det ju jämförelsevis sällsynt, att skola, som ej ansetts böra tillerkännas förmånen av ekonomiskt bidrag av staten, erhållit examens- eller dimissionsrätt, och en noggrann urskillning i detta avseende bör givetvis med rätta allt framgent tillämpas. Det synes emellertid överstyrelsen icke föreligga tillräckliga skäl för att det stadgas absolut förbud mot att skola utan statsunderstöd skulle kunna tillerkännas examens- eller dimissionsrätt. Det skulle exempelvis kunna inträffa, att en enskild skola, förlagd å landet, vore synnerligen förtjänstfull med hänsyn till både uppfostran och undervisning, utan att den därför kunde erhålla statsanslag. Det synes då icke böra vara oberättigat, att en sådan skola erhölle examensrätt. En dylik förmån vore påkallad särskilt med hänsyn därtill, att lärjungarna måste taga examen som privatister, vilket skulle verka förryckande på undervisningen, överstyrelsen vill emellertid betona, att ett oeftergivligt villkor för meddelande av sådan rätt, som nu är i fråga, måste vara, att skolan otvetydigt fyller en uppgift, som icke i tillbörlig grad tillgodoses genom av det allmänna upprättade eller understödda skolor. Kommissionen har också uttalat, att åtgärder böra vidtagas, som garantera, att de olika kommunerna icke genom ekonomiskt understöd främja uppkomsten av enskilda läroanstalter i strid mot grundprinciperna för det allmänna skolväsendets organisation. Vilka dessa åtgärder skulle vara har icke närmare angivits. E t t avgjort förbud för kommun att lämna bidrag till en icke statsunderstödd enskild skola torde väl knappast böra ifrågakomma. Detta skulle väl vara ett alltför starkt ingrepp i kommunernas rätt till självstyrelse. Med de rösträttsgrunder, som för närvarande gälla, torde väl knappast några större missförhållanden på området i fråga vara att befara, överstyrelsen vill emellertid förorda ett stadgande om att beslut angående kommunalt understöd åt enskild skola, som icke åtnjuter statsunderstöd, skall fattas med minst två tredjedelars majoritet. Genom en sådan bestämmelse^ torde vinnas garantier för att icke en ensidig majoritet skall kunna missbruka sin maktställning för att få till stånd åtgärder på skolans område, vilka stå i strid mot det allmännas intressen. Skulle missförhållanden i förevarande hänseende dock i en framtid yppa sig, kan man givetvis förvänta, att statsmakterna skola veta att genom lämpliga bestämmelser undanröja dessa. Om än överstyrelsen för sin del anser, att frihet att upprätta enskilda läroanstalter bör finnas, har överstyrelsen icke därmed velat säga, att samhället

143 skulle fritaga sig från varje förpliktelse beträffande den verksamhet, som i sådana skolor bedrives. Ungdomens undervisning är, såsom här upprepade gånger betonats, en viktig samhällsangelägenhet. Det ligger därför i samhällets intresse, att undervisningen, var den än meddelas, må vara så tillfredsställande som möjligt, och det är samhällets både rätt och plikt att vidtaga åtgärder för att detta önskemål tillbörligen tillgodoses. För att skydda vårt lands tillgångar har staten stiftat lagar, som skola förhindra vanvård av skogar och åkrar. Det har också genom lagstiftning åvägabragts utvägar för att skydda barnen mot fysisk och moralisk vanvård. Det kan då icke anses otillbörligt, ännu mindre, såsom det blivit sagt, frihetsfientligt, att staten dels giver bestämmelser, ämnade att befrämja, att den uppfostran och undervisning, som skolorna bibringa, måtte bliva så tillfredsställande som möjligt, dels anordnar den kontroll över dessa bestämmelsers efterlevnad, som är erforderlig. Denna kontroll bör givetvis avse icke blott de statliga och kommunala utan även —• för samhällets och ungdomens skull — de enskilda skolorna. Kontroll från det allmännas sida av de icke statsunderstödda enskilda skolorna är ju, såsom kommissionen framhåller och såsom även överstyrelsen i det föregående betonat, alls icke något nytt. Enligt § 62 i folkskolestadgan fordras för inrättande av enskild med folkskolan parallell skola, att tillstånd sökes hos skolrådet, och kan skolrådet vägra sådant tillstånd åt sökande, som icke är medlem av svenska kyrkan, icke är känd for hedrande vandel eller icke befinnes äga den skicklighet, som för undervisningens meddelande erfordras. Skola, som här är i fråga, skall stå under skolrådets inseende, och skolrådet äger, därest det finner skolan ej motsvara sitt ändamål eller dess undervisning vara anordnad i strid mot folkskolestadgans föreskrifter, förbjuda fortsättande av skolans verksamhet. Enligt gällande instruktion åligger det statens folkskolinspektör att tillse, att i sådana enskilda skolor, som enligt folkskolestadgan stå under inseende av skolråd eller däremot svarande skolstyrelse, undervisningen bedrives på ett ändamålsenligt sätt samt att skolornas lokaler och utrustning äro tillfredsställande. Skolöverstyrelsen skall enligt sin instruktion beträffande enskilda läroanstalter, i vilka meddelas undervisning åt barn i folkskolåldern och vilka icke på grund av särskilt beslut av Eders Kungl. Maj:t blivit ställda under överstyrelsens omedelbara inseende sörja för inspektion av ifrågavarande anstalter, varvid särskilt bör tillses, att undervisningen bedrives på ändamålsenligt sätt, att skolornas lokaler och utrustning äro tillfredsställande samt att erforderliga statistiska uppgifter avlämnas till vederbörlig myndighet. Som synes gäller den tillsyn, som avses i nu anförda stadganden, enskilda skolor, som äro parallella med folkskolan. Detta beror givetvis på att staten ansett sig böra för ifrågavarande skolstadium bestämma ett visst allmänt kunskapsmått. Med hänsyn till det allmänna samhälleliga intresse, som ungdomens undervisning obestridligen utgör, synes det överstyrelsen kunna ifrågasättas, att liknande bestämmelser komma att gälla jämväl för skolor för ungdom över folkskolåldern, åtminstone för sådana bland dem, som äro avsedda att motsvara de statliga skolorna. Det torde icke kunna sägas, att den tillsyn över enskilda skolor, som i enlighet med vad nyss anförts är stadgad, i tillämpningen vunnit en sådan omfattning, som författningsbestämmelserna egentligen kunna anses åsyfta. Detta torde bero på att vissa enskilda skolors ställning i förevarande hänseende icke är fullt klar. Det är givetvis önskligt, att de förhållanden, som kunnat stå i vägen för en tillsynsverksamhet i enlighet med författningsbestämmelsernas innebörd, bliva undanröjda och att tydliga föreskrifter i samband med det författningsarbete, som måste följa på ett riksdagsbeslut angående förändrad läroverksorganisation, både angående omfattningen av det allmännas kontroll över icke statsunderstödda läroanstalter och ordningen för denna kontrolls utövande kom-

144 ma till stånd. Kontrollen bör enligt överstyrelsens mening avse att skaffa garantier för att tillräckliga kvalifikationer finnas hos skolornas ledning och lärarkrafter, att undervisningen försiggår i hygieniskt tillfredsställande lokaler och med tillräcklig undervisningsmateriell samt att i de skolor, som mottaga lärjungar i den lagstadgade skolpliktsåldern, samma bildningsmål nås som i motsvarande offentliga läroanstalter. Ledningen av den kontroll, som här är i fråga, bör givetvis tillkomma överstyrelsen, och för densamma böra även tagas i anspråk sådana i statens tjänst anställda inspektörer och konsulenter, som härutinnan kunna komma i fråga. I stor utsträckning bör kontrollen emellertid kunna uppdragas åt kommunala skolmyndigheter. Det må här till sist ytterligare betonas, att den kontroll, varom här talats, icke skall gå ut på ett »utrotande» av de enskilda skolorna eller ett otillbörligt försvårande av deras verksamhet, ej heller innebära ett åsidosättande av föräldrars berättigade krav på frihet att välja skola för sina barn. Den bör hava till enda syfte att tillgodose samhällets intresse och främja ungdomens bästa. De nu framlagda synpunkterna angående kontroll över de enskilda skolorna överensstämma uppenbarligen i stort sett med dem, som av kommissionen i förevarande hänseende framförts.

IX. Läroverkens ekonomiska förhållanden i det framtida skolsystemet. I närmast föregående kapitel har överstyrelsen haft anledning att från allmänna synpunkter beröra de statliga, kommunala och enskilda skolornas inbördes ställning i ekonomiskt hänseende. Det har därvid angivits, att de kommunala skolorna ävensom vissa enskilda skolor borde erhålla bidrag av statsmedel. Att här närmare ingå på dessa statsbidrags storlek och villkoren för deras åtnjutande synes överstyrelsen icke vara möjligt, men det är uppenbart, att totalsumman av sådana bidrag måste bliva väsentligt mindre än för närvarande. Däremot vill överstyrelsen liksom kommissionen särskilt dröja vid statsläroverkens ekonomiska förhållanden i ett framtida skolsystem. Läraravlö- I likhet med kommissionen anser överstyrelsen, att lärarpersonalens avlöning ning ar. D Q T bestridas helt och hållet av statsmedel. Därmed skulle upphävas den olikhet, som i förevarande hänseende råder mellan statsskolor för gossar och statssamskolorna. Det bidrag till avlönandet av lärarna vid de senare, som utgått från vederbörande kommun, har haft sin grund däri, att man i kommun med statssamskola ej behövt åsamka sig några särskilda utgifter för flickornas högre skolbildning. Efter genomförande av den ordningen, att staten åtager sig att i samma mån sörja för gossarnas och flickornas högre undervisning, föreligga icke längre några skäl för att läraravlöningen skulle bestridas på annat, sätt vid de enbart för gossar avsedda skolorna än vid skolor, där flickor mottagas. LärjungeI samband med frågan om de kommunala avgifterna till statens skolor torde avgifter till ^ e £ vara lämpligt att även upptaga spörsmålet om de avgifter till statsverket. s a sver e . g Q m lärjungarna för närvarande äro skyldiga att erlägga. Dessa utgöra vid realskolan 20 kronor och vid gymnasiet 80 kronor i terminen. Även om dessa avgifter icke äro så synnerligen stora, kunna de dock bliva betungande för föräldrarna. Visserligen kan obemedlad lärjunge helt befrias från terminsavgift och mindre bemedlad lärjunge erhålla nedsättning däri. Svårigheter yppa sig

145 emellertid, då det gäller att avgöra, var gränsen mellan de befriade och de icke befriade skall gå. Lättast är detta tydligen, då det gäller verkligt medellösa lärjungar. Men det kan däremot knappast undgås, att avgifterna ganska hårt drabba föräldrar, som kunna anses tillhöra medelklassen. Det är dock ofta just dessa, som på ett erkännansvärt sätt, mången gång under stora uppoffringar, sträva efter att giva sina barn en god uppfostran. Särskilt tyngande kännas givetvis avgifterna i en familj, där flera barn besöka en högre skola. En bidragande orsak till att avgifterna i många fall komma att träffa synnerligen ojämnt ligger också i svårigheterna att åstadkomma en fullt rättvis inkomsttaxering. Kommissionen har ägnat förevarande spörsmål en utförlig utredning och har med stöd därav enhälligt uttalat sig för att inga särskilda terminsavgifter till statsverket böra upptagas inom den framtida skolan. Överstyrelsen finner starka skäl tala för den mening, kring vilken kommissionen sålunda samlat sig. Avgifterna kunna under alla omständigheter icke göras så stora, att de kunna utgöra någon betydande faktor i statens ekonomi. Och det synes överstyrelsen böra eftersträvas, att så långt som möjligt allt sådant undanröjes, som skulle kunna bidraga till att rekryteringen i de högre skolorna komme att avgöras icke efter barnens studieanlag utan efter föräldrarnas ekonomiska ställning. Redan för närvarande gäller, att den kommun, där allmänt läroverk är för- Undervislagt, i regel bekostar för läroverket nödiga byggnader ävensom bostad åt rektor ningslokaler m m vare sig in natura eller genom kontant ersättning. Kommissionen uttalar sig - för ett allmänt genomförande av denna ordning, och överstyrelsen ansluter sig till detta kommissionens förslag. Givetvis föreligger intet hinder för att två eller flera kommuner gemensamt åtaga sig ansvaret för byggnadskostnaderna. En sådan samverkan förekommer redan i fråga om vissa kommunala mellanskolor. Kommissionen föreslår vidare, att kommunen skall bestrida kostnaderna för byggnadernas underhåll, för anskaffande av inredningsmateriell samt dennas underhåll ävensom för brandförsäkring, gårds- och gaturenhållning samt andra aygälder, som påvila fastigheten. Ej heller mot detta förslag har överstyrelsen något att erinra. Det är att märka, att kommunerna genom skolväsendets ökade förstatligande befrias från vissa utgifter för skolväsendet, vare sig detta nu sker genom inrättande av statsskolor även för flickor å orter, där förut funnits statsläroverk endast för gossar, genom statens övertagande av hela avlöningskostnaden vid statssamskolorna eller genom de kommunala mellanskolornas förstatligande. Vid de sistnämnda skolorna, som i stor utsträckning äro förlagda till samhällen utan större ekonomisk bärkraft, hava de ifrågavarande utgifterna även hittills bestritts av kommunerna själva. Man har givetvis ansett fördelen av att inom samhället hava en högre skola så stor, att den uppvägt de ökade kostnaderna denna medfört. Det må här anmärkas, att städer med statssamskolor hava en kompensation för sitt bidrag till läraravlöningen däri, att de få uppbära de terminsavgifter, som eljest gå till statsverket. Slutligen anser överstyrelsen goda skäl tala för- kommissionens förslag, att den för läroverken behövliga vaktbetjäningen uppföres på kommunens stat. En sådan anordning bör givetvis icke hindra, att staten, om så befinnes erforderligt, medverkar till att nämnda betjäning får sina avlönings- och pensionsförhållanden på ett tillfredsställande sätt ordnade. Det säger sig självt, att vid kommunernas övertagande av kostnaderna för läroverksbyggnaderna och deras_ underhåll ni. m. läroverkens vid övergången till den nya anordningen förefintliga bjrggnadsfonder böra övergå till vederbörande kommuner. 10—24 m e .

146 DriftkostLäroverkens utgifter för lokalernas uppvärmning, belysning och rengöring nåder. ävensom kostnaderna för bibliotek och unclervisningsmateriell bestridas för närvarande huvudsakligen av läroverkens kassor, de förra ur ljus- och vedkassan, de senare ur biblioteks- och materiellkassan. Dessa kassor bildas huvudsakligen av särskilda lärjungeavgifter. På grund av de under senare tid väsentligt stegrade omkostnaderna har emellertid riksdagen medgivit, att statsbidrag i viss utsträckning får utgå till täckande av förstnämnda utgifter. Kommissionen har beträffande de utgiftsposter, som nu äro i fråga, egentligen framlagt två olika förslag, det ena avseende den anordning, som kommissionen ariser vara den principiellt riktigaste och som skulle förverkligas en gång i framtiden, den andra gällande sättet för ifrågavarande kostnaders täckande under en övergångstid, vars lämpliga längd kommissionen emellertid icke ansett sig kunna bestämt angiva. Såsom den slutliga lösningen har kommissionen tänkt sig, att de utgifter det här gäller skulle efter vissa närmare angivna grunder bestridas dels av kommunen, dels av staten. Då överstyrelsen emellertid delar kommissionens uppfattning, att med hänsyn till de stora ekonomiska krav, som reformen skulle komma att ställa på staten, den sålunda av kommissionen såsom den lämpligaste förordade anordningen icke kan tänkas genomförd under den närmaste tiden, anser överstyrelsen sig icke böra här något gå in på ett bedömande av densamma. Det blir givetvis betydligt lättare att bedöma detta spörsmål, sedan efter tillämpningen av en förändrad läroverksorganisation erfarenhet vunnits om denna organisations ekonomiska verkningar för stat och kommun. Uppvärmning, Enligt kommissionens förslag skulle under den tänkta övergångstiden kostnae ys ng derna för uppvärmning, belysning och rengöring bestridas dels genom kommum ^ nalt anslag, dels genom lärjungeavgifter. Förhållandet mellan dessa båda inkomstkällor skulle ställas så, att kommunens bidrag till en början bleve en fjärdedel för att sedan successivt ökas, dock till högst halva kostnaden, så vida icke kommunen t i d i g a r e i större omfattning bestritt de ifrågavarande kostnaderna, såsom fallet varit vid vissa kommunala skolor. Överstyrelsen vill för sin del förorda en bestämmelse, att kommunens minimibidrag till förevarande ändamål skall utgöra en fjärdedel av kostnaderna och att återstoden bestrides genom terminsavgifter. Det bör givetvis vara kommunen obetaget att besluta sig för större andel. Det torde kunna förväntas, att särskilt sådana kommuner, som förut haft att svara för hela de nu ifrågavarande kostnaderna,^ skola visa sig villiga att gå utöver minimiförpliktelserna ända så långt, att några avgifter av lärjungarna för ändamålet icke skulle behöva komma i fråga. UndervisBeträffande kostnaderna för anskaffande och vidmakthållande av undervisningsmateriel, lungsmateriell och böcker föreslår kommissionen, att dessa kostnader skulle under övergångstiden bestridas på sätt som hittills skett vid de allmänna läroverken, d. v. s. ur de på terminsavgifter grundade biblioteks- och materiellkassorna. Kommissionen har även här tänkt sig en successiv övergång till den ordning, som av kommissionen ansetts såsom den ändamålsenligaste, nämligen att utgifterna på förevarande område, såsom redan sker i fråga om exempelvis statens seminarier samt de tekniska läroverken, bestridas helt och hållet genom statsmedel, varigenom terminsavgifter även i detta hänseende skulle bliva obehövliga. Överstyrelsen anser visserligen för sin del, att terminsavgifter för ifrågavarande ändamål tills vidare böra erläggas av lärjungarna, men det synes dock knappast vara att förvänta, att nämnda behov skall på detta sätt kunna bliva i erforderlig grad tillgodosett. Det är här fråga om en! för läroanstalterna synnerligen viktig angelägenhet. Skola fruktbringande arbetsmetoder kunna tillämpas och ett verkligt gott resultat av skolarbetet kunna vinnas, då måste tillräckliga och ändamålsenliga hjälpmedel stå till lärares och lärjungars för-

147 fogande. En undervisning, som skall så mycket som möjligt vädja till lärjungarnas egna iakttagelser och i allmänhet taga deras självverksamhet i anspråk, kräver tillgång på riklig och tidsenlig undervisningsmateriell och på ej för knappt utrustade bibliotek. På det område, som nu är i fråga, är emellertid ställningen för läroverken för närvarande mycket bekymmersam. Då ur biblioteks-^ och materiellkassorna skola täckas jämväl läroverkens tryckningsoch expeditionskostnader m. m., hava de ej räckt till att nöjaktigt tillgodose de behov, för vilka de i första hand äro avsedda. Följden har blivit, att vissa läroverk i förevarande hänseende befinna sig i ett verkligt nödläge och icke kunnat förskaffa sig ens de hjälpmedel, som måste anses alldeles oumbärliga. B Med hänsyn till den stora vikten av att den angelägenhet, varom nu är fråga, så snart som möjligt blir ordnad på ett tillfredsställande sätt, finner överstyrelsen det nödvändigt, att staten redan från början lämnar bidrag till omkostnaderna för bibliotek och materiell. Terminsavgifterna för ändamålet hava ju under senare tid vid upprepade tillfällen blivit höjda men dock icke räckt till tor att fylla de verkliga behoven. Att staten skulle helt bestrida nämnda omkostnader, torde ur statsfinansiell synpunkt för närvarande näppeligen kunna sattas i fråga. Det synes dock med hänsyn till den för skolornas framgångsrika verksamhet så viktiga förutsättningen, som det här gäller, vara väl motiverat, att staten åtager sig åtminstone halva kostnaden. Kommissionen har föreslagit, att kommun, i vilken realskola eller flickskola Kommunala ar belägen, ma aga ratt att för lärjunge, som är inskriven i någon av dessa bidra9 for skolor, men som tillhör annan kommun, av denna kornmun uppbära en ur svn- • \ärJ^n9^ punkten av läroverkskommunens kostnader för vederbörande lärjunges under- % ufanTT visning skälig; ersättning. Denna ersättnings storlek har av kommissionen upp- läroverksskattats till bU kronor i or läsår för varje lärjunge. Mot kommissionens förslag kommunen. i iorevarande hänseende hava tre av dess ledamöter anmält reservation Det torde icke kunna förnekas, att skäl tala för den av kommissionen föreslagna anordningen. Om en kommun får jämförelsevis stora utgifter för en högre skola, kan det ju synas berättigat, att den erhåller ersättning från kommuner som icke äro underkastade några motsvarande utgifter för skolan men ändock draga nytta av den på så -sätt, att barn från dessa kommuner besöka densamma. For närvarande krävas ofta i de kommunala skolorna särskilda avgifter tor lärjungar frän främmande kommuner. Att kommissionen icke tänkt sig, att den nu ifrågasatta ersättningen åt läroverkskommunerna skulle utgå i form av särskilda avgifter, erlagda av de från andra kommuner kommande lärjungarna själva är helt naturligt. En sådan anordning skulle ju IfL XSi binder för barn från den egentliga landsbygden att besöka en högre skola och alltså i hog grad motverka ett av reformens förnämsta syfteEmellertid synas också starka betänkligheter kunna anföras mot vad kommissionen i forevarande hänseende föreslagit, såsom också skett i den omnämnda reservationen. Sådana betänkligheter hava också uttalats i åtskilliga a T d e avgivna yttrandena För läroverkskommunen är det ju en verklig förmån att erhålla en högre statssko a, vilket ock visas av den iver i detta hänseende som frän kommunernas sida kommit till uttryck ej minst i de yttranden som v w ! f ° v e r f k o ? m i s s l o n e n s f örslag. I regel medför det ej heller några W s k i l d a l o an Ditt", b T m U n e i l V 0 m ' ^ T ^ ' a r även från andra kommuner mottagas i skolan. Detta blir egentligen fallet, endast om parallellavdelningar bliva nöd vandiga, men beträffande sådana avdelningars inrättande kommer säkerHgen kommunen, såsom reservanterna framhålla, att få öva inflytande. S ä r s k i l t a t t

148 beakta äro de olägenheter, som skulle uppstå för föräldrarna till lärjungar utanför läroverkskommunen. Det skulle säkerligen inom deras hemkommuner väcka stort missnöje, om man där påtvingades utgifter för vissa barns icke obligatoriska undervisning. För övrigt skulle ju de kommunala utgifter, varom här är fråga, tillkomma på ett sätt, som väsentligt avviker från det eljest vanliga. Kommunen komme icke att besluta dem i vanlig ordning utan hade att utan vidare likvidera kostnader, som uppstått genom en enskild persons åtgärd att sända barn i skola inom en främmande kommun. Slutligen må anmärkas, att bestämmelsen om dylika avgifter lätt skulle kunna kringgås. Med hänsyn till de betänkligheter, som sålunda kunna resas mot kommissionens ifrågavarande förslag, anser överstyrelsen, att några avgifter för barn från främmande kommuner icke måtte bestämmas, åtminstone icke för närvarande. Enligt den ordning för bestridande av läroverkens driftkostnader, som överstyrelsen i det föregående förordat, skulle utgifterna för läroverkskommunen icke bliva så stora som enligt kommissionens förslag till definitiv lösning av spörsmålet. Om en sådan ordning tillämpas, synes det icke vara nödvändigt att tillförsäkra läroverkskommun några särskilda inkomster från andra kommuner. Skulle erfarenheten ådagalägga, att dylika avgifter verkligen äro av behovet påkallade, bör givetvis frågan om dem upptagas till prövning i samband med ett mera definitivt ordnande av frågan om läroverkskommunernas bidrag till omkostnaderna för statsskolornas uppehållande. Understöd Vid varje allmänt läroverk skall enligt läroverksstadgan utom byggnadsdehlä?un ^ o n c l ' l j u s " o c h v e ^ k a s s a s a m t biblioteks- och materiellkassa finnas^ en premie6 garUn och fattigkassa, vars årliga inkomster användas dels till belöning åt lärjungar för flit och framsteg, dels till understöd vid sjukdom för de mest behövande av skolungdomen samt till begravningshjälp, då någon medellös lärjunge avlidit. Kommissionen anser, att sistnämnda kassa skulle finnas även efter en ändrad läroverksorganisation, fastän i modifierad form, i det att densamma skulle användas endast till understöd åt behövande lärjungar men icke till premier. I anslutning härtill förordar kommissionen, att kassan skulle benämnas läroverkets understödskassa. För att skaffa kassan nödiga medel föreslår kommissionen, att de lärjungar, som icke äro att anse såsom medellösa, vid inskrivningen i läroverket alltjämt skola erlägga en inskrivningsavgift, vilken oavkortad skulle tillfalla understödskassan. I denna avgift, vars belopp kommissionen förslagsvis angiver till 20 kronor, skulle nedsättning medgivas åt mindre bemedlade lärjungar. Vad kommissionen i förevarande hänseende förordat finner överstyrelsen väl grundat och vill fördenskull ansluta sig därtill.

å

Då frågan om hjälp åt behövande lärjungar sålunda här blivit berörd, _ anser sig överstyrelsen i detta sammanhang böra upptaga spörsmålet om lärjungeunderstöd i en betydligt vidare omfattning. Såväl i kommissionens! betänkande som i de avgivna yttrandena har förordats, att av statsmedel skulle utgå understöd till begåvade obemedlade lärjungar._ Överstyrelsen vill på det livligaste förorda, att åtgärder i denna riktning vidtagas. En av huvudsynpunkterna vid behandlingen av frågan om en ny läroverksorganisation har ju varit att underlätta studievägen för verkligt studiebegåvade barn från ekonomiskt svaga hem. Även om vid organisationens utformning denna synpunkt i tillbörlig grad beaktas, kan givetvis därmed icke, såsom överstyrelsen förut framhållit, frågan om beredande av studiemöjligheter åt obemedlade anses löst. Det behöves även direkt ekonomiskt understöd1. I detta hänseende måste staten träda emellan, även om statens anslag för ändamålet av

149 stats finansiella skäl måste bliva begränsat, ty det kan givetvis icke bliva fråga om att all obemedlad ungdom med studielust ooh studiebegåvning skulle på statens bekostnad beredas tillfälle till högre teoretiska studier. En sådan ordning vore ej heller ur statens synpunkt önskvärd. Det är ju icke blott på den lärda banan, som begåvning behöves, den är av nöden även på andra områden, ej minst inom näringslivet. Om än alltså icke alla fattiga studiebegåvade kunna erhålla möjligheter att på statens bekostnad genomgå högre bildningsanstalter, får detta emellertid ej hindra, att staten i detta hänseende är så frikostig, som omständigheterna medgiva. Det ligger tvivelsutan i statens eget intresse att, så långt detta med hänsyn till föreliggande omständigheter kan ske, bidraga till att envar av landets invånare måtte erhålla den plats i livet, för vilket han är bäst rustad och där han därför kan göra största nyttan. Detta länder icke blott till individens utan även till samhällets bästa. Att man härutinnan icke kan nå det fullkomliga bör icke hindra, att vad som är möjligt också, blir gjort. Understöden av statsmedel kunna helt naturligt erhålla mycket olika form. Man kan tänka sig rena studiestipendier men också studielån, antingen räntefria eller med låg ränta. En mycket lämplig form är inrättande av skolinternat, där fattiga lärjungar kunde erhålla på en gång underhåll och undervisning. Hjälp kunde också lämnas genom tillhandahållande av fria skolböcker. Understöden synas i första rummet böra givas åt lärjungar på gymnasiestadiet. Svårigheterna i ekonomiskt hänseende äro å detta stadium tvivelsutan större, dels därför att gymnasier kunna finnas på blott jämförelsevis få platser, dels därför att lärjungarna äro äldre och därför hava svårare att avstå från förvärvsmöjligheterna. Uppenbart är dessutom, att det är mycket lättare att avgöra, huruvida verklig studiebegåvning förefinnes, om lärjungen kommit så långt som till gymnasiestadiet. Det ligger i sakens natur, att överstyrelsen här yttrat sig endast om understöd för studier vid läroverken. Men det finnes även andra läroanstalter, för vilkas genomgående statsunderstöd är lika berättigat. Detta gäller både om de med läroverken parallella praktiska ungdomsskolorna och om fackutbildningsanstalter av olika slag, däribland inbegripna även universitet och högskolor. Att redan på frågans nuvarande stadium framlägga ett bestämt förslag angående storleken av det anslag, som för ifrågavarande ändamål borde upptagas i riksstaten, synes överstyrelsen vara varken möjligt eller behövligt. Något maximibehov torde ej här kunna fastställas, utan anslagets belopp får avvägas med hänsyn till vad som ur stats finansiell synpunkt är möjligt, överstyrelsen har emellertid velat med styrka giva sitt stöd åt tanken, att staten skall på ett direkt och kraftigt sätt befrämja möjlierheten för begåvade barn från obemedlade hem att erhålla tillfälle till högre skolbildning. Det synes vara lämpligt att till sist sammanfattningsvis angiva, huru det Sammanenligt den ordning, som överstyrelsen i det föregående förordat, skulle för den fattning awnärmaste framtiden ställa sig med läroverkslärjungarnas avgifter. mnqeavqifTill statsverket skulle icke några avgifter erläggas utan endast till läroverter kets kassor. De kassor, som skulle förekomma, skulle vara ljus- och vedkassa, biblioteks- och materiellkassa samt understödskassa. Byggnadsfonden skulle däremot bliva överflödig. Lärjunge skulle hava att erlägga dels inskrivningsavgift, vilken i sin helhet skulle tillfalla understödskassan, dels två olika terminsavgifter, den ena till ljus- och vedkassan, den andra till biblioteks- och materiellkassan. Inskrivningsavgiften har förslagsvis tänkts utgöra 20 kronor. De båda terminsavgifternas storlek blir beroende av de behov, som de skola tillgodose. Det bör erinras, att kommunen skulle bidraga till ljus- och ved-

150 kassan, staten till biblioteks- och materiellkassan. Härigenom komme givetvis lärjungarnas avgifter till dessa kassor att begränsas. Angående samtliga avgifter skulle gälla, att befrielse skulle medgivas åt obemedlad och skälig nedsättning åt mindre bemedlad lärjunge.

X. Lokal styrelse vid läroverken. Kommissionen har föreslagit, att vid läroverken skulle upprättas en lokal styrelse. Om å en ort komme att finnas två eller flera läroverk, skulle styrelsen vara för dem gemensam. Dock skulle i detta fall, därest särskilda skäl föranledde därtill, kunna finnas olika styrelser, mellan vilka emellertid samarbete skulle anordnas. En sådan lokal styrelse är enligt kommissionens mening i första rummet betingad av den ökade medverkan i fråga om kostnaderna för läroverksbyggnader m. m., som skulle krävas av kommunerna. Kommissionen anser dessutom, att genom upprättande av en lokal styrelse utsikt jämväl skulle vinnas att kunna draga fördel av och till läroverken fastare knyta det intresse för skolan och dess verksamhet, som kan förväntas vara tillfinnandes hos föräldrar och målsmän inom olika samhällslager och såmedelst åvägabringa en livligare förbindelse mellan hem och skola, än som för närvarande förefinnes inom de allmänna läroverken. Mönstret för en institution av ifrågavarande slag är tydligen närmast den styrelse, som för närvarande finnes vid statssamskolorna och vid de tekniska läroverken. Kommissionen har också hänvisat till de kommunala mellanskolornas styrelser. Att söka en motivering i tillvaron av dessa synes emellertid vara missvisande. En kommunal mellanskolas styrelse representerar den samfällighet, som bär ansvaret för skolan, och utövar till följd därav den egentliga ledningen av skolan och dess verksamhet, en ledning som därför måste vara ganska ingående. En närmast såsom företrädare för kommunen tillsatt styrelse vid en statsskola kan givetvis icke utöva någon egentlig ledning. Denna måste tillkomma statens organ. ' Den lokala styrelsen får ej bliva ett slags mellaninstans mellan läroverket och skolöverstyrelsen. Den senare måste i stor utsträckning alltjämt taga omedelbar befattning med de allmänna läroverken och alltså utgöra skolans egentliga styrelse. Den ställning såsom skolans ledare, vilken tillkommer rektor, bör lämnas oförkränkt. En lokal styrelse vid en statsskola måste därför mera få till uppgift att stödja än att leda. Hänvisningen till de kommunala mellanskolornas styrelser har kanske varit ägnad att framkalla missförstånd angående en lokal läroverksstyrelses uppgift och sålunda bidragit till uppkomsten av den opposition, som även det förslag av kommissionen, varom nu är fråga, har väckt och som kommit till uttryck i flera av de avgivna yttrandena. I flertalet av de yttranden, i vilka förevarande angelägenhet behandlas, har man dock ej motsatt sig inrättandet av en lokal styrelse vid läroverken, utan kritiken har vänt sig mot styrelsens tilltänkta befogenhet. I åtskilliga yttranden uttalas emellertid ett bestämt avstyrkande av den ifrågasatta styrelsen. Man menar, att en sådan institution är onödig, enär något behov därav ej framträtt. Det befaras till och med, att den skulle bliva till läroverkens skada, emedan den skulle skjuta rektor åt sidan, giva lärarna en mera beroende ställning och försvåra skolans verksamhet. Farhågor av denna art torde såsom redan sagts närmast bero på en missuppfattning av kommissionens förslag, och de synas vittna om alltför stort misstroende mot kommunernas representanter. Och det är att märka, att oppositionen mot en lokal styrelse ofta framträtt i yttran-

151 den, där det uttalats det största erkännande åt de enskilda skolornas höga pedagogiska ståndpunkt och pedagogiska frihet. För dessa skolor finnas dock styrelser, som hava betydligt större inflytande, än vad som skulle kunna tillkomma en lokal styrelse av den art, som nu är i fråga. Det är uppenbart, att man ej bör tillskapa en institution, om denna befinnes onödig, än mindre om den är skadlig. Överstyrelsen kan emellertid icke finna, att så här skulle vara fallet. Om kommunerna i så stor utsträckning, som ifrågasatts, skola deltaga i läroverkskostnaderna, synes det vara fullt berättigat, att de också erhålla ett visst inflytande på de punkter, där deras ekonomiska medverkan kräves. Överstyrelsen förmenar emellertid också, att den lokala styrelsen kan bliva till gagn för skolan i hela hennes verksamhet, i det att genom densamma kan tillgodogöras det lokala intresse för läroverket, som tvivelsutan finnes. Erfarenheten har givit vid handen, att lokala skolstyrelser i vanliga fall äro besjälade av det största intresse för skolan och göra sitt bästa för att främja hennes verksamhet. Det synes icke vara anledning att betvivla, att detsamma skall vara att förvänta av den styrelse, som nu ifrågasatts. Kritiken har emellertid som sagt med största styrka vänt sig mot den befogenhet, som enligt kommissionens uttalanden skulle tänkas tillkomma den lokala styrelsen. Även här har kommissionen kanske givit anledning till missförstånd, då den sagt, att styrelsen skulle utrustas »med ej alltför begränsad befogenhet». Kommissionen har väl härmed velat säga, att man ej borde åstadkomma en skeninstitution utan giva åt styrelsen de funktioner, som rimligen borde kunna tillerkännas densamma. Det ligger i sakens natur, att en sådan styrelses befogenhet under alla omständigheter måste bliva starkt begränsad, så framt den ej skall göra otillbörligt intrång på det område, som bör förbehållas skolöverstyrelsen, rektor eller kollegiet. Den lokala styrelsens åligganden skulle helt naturligt i första rummet bliva av ekonomisk natur. Då läroverkskommunen skulle svara för byggnaderna, deras inredning och underhåll samt delvis för deras uppvärmning, belysning och rengöring samt avlöna erforderlig vaktbetjäning, kunna givetvis i anslutning härtill åtskilliga bestyr övertagas av den lokala stsa'elsen. Det är att märka, att de nuvarande »delegerade för byggnadsfondens förvaltning» skulle komma att försvinna. Den lokala styrelsen bör också övertaga de åligganden, som nu utföras av terminsavgiftsnämnden, i den mån dessa åligganden fortfarande komma att bestå. Även torde en begränsad befogenhet i vissa pedagogiska frågor kunna tilldelas lokalstyrelsen. Överstyrelsen kan emellertid ej biträda kommissionens mening, att den lokala styrelsen skulle äga rätt att uttala sig vid utfärdande av tjänstgöringsbetyg för lärare utan delar den uppfattning härutinnan, som kommit till uttryck i en av A. B. Bergstrand m. fl. avgiven reservation. Visserligen skulle avgörandet i förevarande hänseende fortfarande tillkomma rektor, men det synes kunna leda till svårigheter, om han skulle vara tvungen att inhämta yttrande från den lokala styrelsen. Skulle han vilja veta dess mening, torde det ej vara någon svårighet för honom att få sin önskan härutinnan uppfylld. Vad tjänstgöringsbetyg åt rektor beträffar, torde det vara tillräckligt, att överstyrelsen, när den finner skäl därtill föreligga, begär yttrande av den lokala styrelsen. Det är tydligen icke möjligt att här i detalj närmare angiva den lokala styrelsens olika åligganden. Dess huvuduppgift bör, såsom kommissionen framhåller, vara, »att i olika hänseenden förmedla det för skolans hela verksamhet djupt betydelsefulla samarbetet mellan samhälle, hem och skola». Överstyrelsen delar jämväl kommissionens mening, att samverkan bör komina till stånd mellan den lokala läroverksstyrelsen och folkskolans ledning inom orten. Av det föregående framgår, att överstyrelsen för sin del finner övervägande skäl tala för upprättandet av en lokal styrelse vid läroverken. Överstyrelsen

152 hyser nämligen den förhoppningen, att en dylik styrelse, på lämpligt sätt organiserad, icke skall hämma eller försvåra skolornas verksamhet utan i stället bliva till stöd och hjälp för denna genom att tillföra den ett ökat mått av intresse och arbetskraft. Men den bör ej tillerkännas en sådan befogenhet, att den skulle komma att verka hämmande eller förryckande på skolans arbete. t Vad ^den lokala styrelsens sammansättning angår, har kommissionen endast gjort några antydningar. Överstyrelsen anser sig icke heller på frågans nuvarande stadium böra gå närmare in på denna angelägenhet utan vill blott betona, att densamma bör ordnas så, att den centrala ledningen, lärarkollegiet och kommunen i tillbörlig utsträckning få sina intressen tillgodosedda.

XI. Lärarfrågan. 1. Lärarnas utbildning och kompetens. Allmänna Det kunde synas överflödigt att här betona, att för lärarkallets utövande kräsynpunkter. v a s både nödiga insikter och erforderlig lärarskicklighet. Överstyrelsen anser Insikter och sig emellertid böra yttra några ord även om denna allmänt erkända sanning, enär lärarskicklig- fot ibland — såsom ock framgår av vissa bland de avgivna yttrandena — kunnat förefalla, som om man velat väl ensidigt framhålla lärdomsmeriter såsom förutsättning för ett framgångsrikt utövande av lärargärningen med åsidosättande av dennas rent pedagogiska sida. Även överstyrelsen vill för sin del bestämt framhålla den ofrånkomliga nödvändigheten av att en lärare för att verkligen kunna tillfredsställande bestrida undervisningen i ett ämne måste fullt behärska dess kunskapsinnehåll, och detta gör han tydligen bättre, ju mera grundliga och omfattande hans insikter äro. Men å andra sidan bliva kunskaperna, de må äga en aldrig så utpräglad vetenskaplig karaktär, av jämförelsevis ringa värde för skolan, om läraren ej förmår intressera lärjungarna för sitt ämne och på ett fruktbringande sätt leda dem att tillägna sig detsamma. Kan han ej detta, är han ej på sin rätta plats i skolan, huru^ framstående hans vetenskapliga utrustning än må vara. Erfarenheten har ådagalagt, att en lärare, som visserligen icke äger högsta vetenskapliga kompetens men förmår rycka lärjungarna med sig samt både bibringa dem gedigna insikter och väcka deras arbetshåg, är en ovärderlig tillgång för en skola. Det synes därför vara synnerligen betydelsefullt, att båda de ifrågavarande förutsättningarna för lärarkallets utövande få komma till sin rätt, och detta gäller ej minst våra högre skolor. Olika slag av En enhetlig organisation av det högre skolväsendet bör givetvis medföra så ten?k°dPde e n n e t ^ g ' a grunder som möjligt beträffande lärarnas kompetens. Med de komaiimänna läro- m u n a l a mellanskolornas förstatligande och statens huvudsakliga övertagande av verken. flickornas undervisning synes det, såsom kommissionen förordat, böra följa, att den olikhet i fråga om lärarkompetens, som nu gäller för realskolor, kommunala mellanskolor och högre flickskolor, kommer att försvinna. Kommissionen har föreslagit, att vid statsläroverken skulle finnas två slag av ämneslärare, lektorer och adjunkter. Detta förslag har erhållit allmän anslutning i de avgivna yttrandena. Det särskilt från adjunktshåll framkomna yrkandet, att i samband med en förändrad läroverksorganisation borde bestämmas endast en enda lärarkompetens för läroverkens ämneslärare och i samband därmed en enhetlig lärarutbildning, har vunnit blott ringa understöd. överstyrelsen finner icke några övertygande skäl föreligga för upphävande av ordningen med både lektorat och adjunkturer vid de allmänna läroverken. Därmed har överstyrelsen icke velat bestrida, att adjunkter på ett utmärkt sätt

153 kunna fullgöra tjänstgöring som lärare å gymnasialstadiet. Erfarenheten lämnar tydliga vittnesbörd i detta hänseende. För undervisning å skolans högsta stadium är emellertid grundligare vetenskaplig bildning, därest den är förenad med lärarskicklighet, av synnerligen stort värde. Det är ock av väsentlig betydelse för ett läroverk, att i dess kollegium finnas lärare med mera djupgående vetenskaplig skolning. Särskilt bör detta kunna komma till godo vid ämneskonferenser och övrigt samarbete lärarna emellan. Den betydelse för vår kultur, som ligger däri, att de högre läroverken i sin mån äro lärdomssäten, vart och ett å sin ort, skulle tydligen avsevärt minskas, om lektorsbefattningarna försvunne. Man får ej heller underskatta värdet för hela vår vetenskapliga odling av att våra skolor kunna lämna befordringsmöjligheter för dem, som avlagt de högsta lärdomsprov. Den begränsade tillgången på befattningar vid universitet och högskolor samt andra högre fackbildningsanstalter är icke till fyllest för att lämna utkomst åt våra vetenskapsidkare. I förevarande sammanhang vill överstyrelsen jämväl yttra några ord om den utsträckning, vari adjunkter böra undervisa å gymnasialstadiet. Kommissionen har i detta hänseende tänkt sig en stark begränsning i jämförelse med nuvarande förhållanden. Även överstyrelsen finner en begränsning härutinnan påkallad men anser den dock icke böra få så stor omfattning, som kommissionen förutsatt. Som ett av huvudskälen för sin ståndpunkt anför kommissionen sitt förslag om treåriga gymnasier. Om emellertid, såsom överstyrelsen förordat, gymnasierna göras fyraåriga, synas starka skäl föreligga för att ett större antal adjunkter få tjänstgöra å gymnasialstadiet. Därigenom skulle åstadkommas en kostnadsbesparing och på samma gång beredas ökade tillfällen för adjunkter att i fråga om tjänstgöring ådagalägga kvalifikationer för anställning som lektorer. Vad kompetensfordringarna i allmänhet beträffar, har kommissionen förordat vissa ändringar i syfte att lätta något på de rent formella bestämmelserna och bereda ökade möjligheter till befordran för dem, som måste anses besitta reell kompetens, även om de icke gått den regelmässiga utbildningsvägen. Överstyrelsen finner kommissionens synpunkter i detta hänseende värda allt beaktande. Det kan ej ligga i läroverkens intresse, att personer, som verkligen äga reell kompetens och som skulle på ett utmärkt sätt kunna tjäna läroverken, till följd av för trånga kompetensbestämmelser utestängas från befattningar, för vilkas bestridande de äga de bästa förutsättningar. Å andra sidan bör det givetvis skapas nödiga garantier för att den erforderliga kompetensen alltid är för handen, så att man ej bereder genvägar, vilka bliva till men för den utbildningsgång, som allmänt erkännes som den normala. Kommissionen har föreslagit, att för kompetens till lektorsbefattning som Lektorskomregel skulle gälla de fordringar, som för närvarande äro fastställda i detta hänpetem. seende, alltså utom vissa allmänna fordringar filosofie licentiatexamen eller motsvarande teologisk examen, disputationsprov samt provar och minst två års tjänstgöring. I enlighet med sin strävan att göra kompetensbestämmelserna mindre formellt bindande har kommissionen föreslagit, att kompetens till lektorsbefattning må författningsenligt kunna tillkomma jämväl den, vilken på grund av dels vetenskapliga studier och vetenskapligt författarskap, som till omfattning och värde prövas i det hela kunna jämföras med de för filosofie doktorsgrad föreskrivna prov, dels ock synnerligen väl vitsordad lärarverksamhet av Kungl. Maj :t förklarats behörig till lektorstjänst. Mot den mindre bundenhet i fråga om bestämmelserna för lektorskompetens, kommissionen sålunda förordat, hava i flera av de avgivna yttrandena betänkligheter blivit framställda. Man har fruktat, att den större friheten skulle medföra, att lektorernas vetenskapliga kvalifikationer skulle bliva för svaga. Dyli-

154 ka farhågor synas dock icke vara befogade. Det är uppenbart, att lektorskompetens allt fortfarande i regel kommer att vinnas på samma sätt som hittills. Den vägen förblir den säkraste, och man behöver nog ej tvivla på att de, vilka förvärvat sig de vetenskapliga meriter, som fordras, fortfarande komma att om möjligt söka förskaffa sig den bekräftelse härpå, som ligger i licentiatexamen och doktorsgrad. Det kommer dock alltid att finnas fall, då en person, som visserligen äger full reell kompetens till lektorsbefattning, av någon anledning icke kunnat förvärva den formella kompetensen. Överstyrelsen vill i detta hänseende hänvisa till vad kommissionen anför angående de nuvarande stora kostnaderna för det slutliga utformandet och tryckningen av en doktorsavhandling. Det synes därför väl motiverat, att denna skulle kunna få ersättas av annan likvärdig vetenskaplig produktion. De nyss berörda farhågorna synas till väsentlig del sammanhänga med det ensidiga betonande av de vetenskapliga kvalifikationerna, för vilket överstyrelsen i det föregående velat varna. Det torde vara en vinst för läroverken, om de för lektorsbefattningar kunna förvärva personer, som visat särskilt framstående lärarduglighet, även om de ådagalagt sina vetenskapliga insikter i annan ordning än den i detta fall normala. Det torde icke erbjuda några oöverstigliga svårigheter att, innan behörighetsförklaring gives, skaffa säkerhet för att sådana insikter äro för handen. Det är uppenbart, att prövningen av den sökandes vetenskapliga produktion bör ske genom medverkan från universiteten. Dessutom bör givetvis skolöverstyrelsen företaga en noggrann undersökning innan dess yttrande avgives, och i sista hand kommer så Kungl. Maj:ts prövning av ärendet. Den långt ifrån svagaste garantien ligger i den offentliga kritiken. Det bör nog ej betvivlas, att misstag på förevarande område, därest sådana skulle förekomma, komma att bliva underkastade kritisk granskning i pressen. Kommissionen har emellertid tänkt sig, att lektorskompetens borde kunna vinnas även av en tredje kategori personer förutom de båda nämnda, nämligen av sådana lärare, som, utan att besitta till fullo dokumenterad vetenskaplig kompetens, dock genom en flerårig verksamhet såsom lärare å gymnasiestadiet kunna hava ådagalagt ej mindre synnerligen grundliga kunskaper än även en särdeles framstående lärarskicklighet och lämplighet för meddelande av undervisning på ifrågavarande stadium och sålunda visat sig sitta inne med full reell kompetens för bestridande av lektorstjänst. Kommissionen anser emellertid, att för detta fall icke skulle givas någon författningsbestämmelse utan dispensvägen i stället anlitas. Det synes emellertid överstyrelsen i viss mån motbjudande att räkna med dispenser, då det är fråga om personer, som skulle äga full reell kompetens och som för lärarbehovets allsidiga tillgodoseende måste anses för läroverken mycket önskvärda. Dispens brukar ju vanligen givas, då verkliga luckor i kompetensen i något avseende äro för handen och då brist på fullt kompetenta personer föreligger. Så har under de sistförflutna åren, då stor brist på folkskollärare gjort sig gällande, dispens från folkskollärarexamen meddelats åt personer, som ej fyllt de för sådan examen uppställda fordringarna. Det är också känt, att prästbristen gjort det nödvändigt, att för anställning i prästämbete dispensera personer, som vid tillräcklig tillgång på examinerade prästmän aldrig skulle i sådant hänseende kommit i fråga. Något dylikt kan icke sägas om dem, vilkas behörighetsförklaring till lektorat det här gäller. Det förutsattes ju, att de skulle hava full reell kompetens, även om för dem tyngdpunkten skulle ligga mera på den pedagogiska än på den vetenskapliga sidan. De skäl, som kommissionen anfört, att det vore svårt att författningsmässigt otvetydigt angiva kvalifikationernas grad liksom ock deras skiftande art samt att det antagligen bleve fråga om blott ett fåtal fall, synas icke vara av den beskaffenhet, att de böra utgöra ett hinder för att en kompetensform, som man dock räknar med såsom både tillräcklig och

155 lämplig, får rum i författningen. Formuleringssvårigheter torde icke böra få bliva avgörande i detta hänseende, om saken annars1 är berättigad. En antydan om den riktning, i vilken en sådan formulering kan vara att söka, lämnas i det förslag i detta hänseende, som gjorts i den av herr N. O. Ekström m. fl. pä denna punkt avgivna reservationen. Ej heller den omständigheten, att man kan räkna med en jämförelsevis sällsynt tillämpning av en sådan bestämmelse, som nu är i fråga, synes böra avhålla från att en dylik bestämmelse intages i författningen. Det finnes nog åtskilliga författningsbestämmelser, som endast i undantagsfall tillämpas, utan att inan därför kan anse dem onödiga. Det har redan förut antytts, att kommissionen för realskolor och flickskolor Adjunktstänkt sig blott en lärarkategori, nämligen adjunkter. Även överstyrelsen finner komPetensstarka skäl tala för en sådan anordning. I första hand räknar kommissionen med att för adjunktskompetens skola gälla samma fordringar som för närvarande, alltså utom vissa allmänna fordringar filosofisk ämbetsexamen eller motsvarande teologisk examen, provar och minst två års tjänstgöring. Häremot har överstyrelsen intet att erinra. Kommissionen har vidare förordat, att examen från ett i viss omfattning omorganiserat och utökat högre lärarinneseminarium skulle skänka adjunktskompetens. Då överstyrelsen emellertid anser sig böra ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om sådana lärare vid de allmänna läroverken, som erhållit sin behörighet från högre lärarinneseminariet, kommer överstyrelsen att upptaga spörsmålet om ifrågavarande art av adjunktskompetens längre fram i detta kapitel. De av kommissionen förordade bestämmelserna komma att från adjunktskompetens utesluta tvenne grupper av lärare, som enligt nu gällande föreskrifter kunna få behörighet till ordinarie ämneslärarbefattning vid kommunal mellanskola, nämligen dels sådana som idkat universitetsstudier men ej genomgått provar utan fått ersätta detta med viss tids tjänstgöring, dels sådana som med goda vitsord avlagt folkskollärarexamen samt därefter genom; fortsatta studier och tjänstgöring styrkt sig äga förutsättningar att undervisa å kommunala mellanskolans stadium. Kommissionen anser icke anledning föreligga att genom särskilda stadganden garantera den förstnämnda av de båda grupperna behörighet till adjunktstjänst. Överstyrelsen måste dela denna uppfattning. Redan i annat sammanhang har överstyrelsen haft skäl att framhålla de olägenheter, som varit förenade därmed, att cle kommunala mellanskolorna i så stor utsträckning fått nöja sig med lärare utan egentlig lärarutbildning. Det överensstämmer också med de synpunkter angående lärarskicklighetens betydelse, som överstyrelsen i början av detta kapitel anfört, att överstyrelsen icke anser sig böra tillstyrka bestämmelser om adjunktskompetens för dem, som ej genomgått någon anstalt för lärarutbildning. I det fall, varom nu är fråga, synes lämpligen dispensvägen kunna anlitas. Här kominer ju alltid att saknas en viktig faktor i lärarkompetensen, nämligen vitsord från lärarutbildningsanstalt. Annorlunda synes det ställa sig beträffande den andra av de båda ifrågavarande grupperna. De folkskollärare, som skulle komma i åtanke, skulle såväl genom sin lärarexamen och sin tjänstgöring som genom på vederbörligt sätt styrkta kunskaper visa sig äga full reell kompetens att bestrida adjunktsbefattning. Kommissionen framhåller det med hänsyn till enhetsskolorganisationen såsom i hög grad önskvärt, att lärare med utbildning för och kännedom om verksamheten i folkskolan sättas i tillfälle att efter vunnen fortsatt utbildning arbeta i realskolan. Detta önskemål bleve visserligen i viss utsträckning tillgodosett, om folkskollärare erhölle tillfälle att idka studier och avlägga exa-

156 mina vid universitet. Av lätt insedda skäl komme en sådan möjlighet att begagnas huvudsakligen av unga lärare, vilka icke hunnit förvärva någon större omedelbar erfarenhet angående folkskolan. A andra sidan finnes det säkerligen folkskollärare med längre verksamhetstid inom folkskolan, vilka på grund av framstående lärarduglighet och genom självständiga studier på egen hand vunna insikter skulle vara väl skickade att undervisa på realskolans stadium. Det är tydligt, att dessa lärare skulle på ett förträffligt sätt motsvara det av kommissionen framställda önskemålet. Även i förevarande hänseende har kommissionen ansett, att dispensvägen borde anlitas. Häremot kunna emellertid enligt överstyrelsens mening göras samma invändningar, som här ovan framställts beträffande dispens för behörighet till lektorstjänst. Jämväl här bleve det fråga om en kompetensform, som vore motiverad med hänsyn till lärarrekryteringens behov. Någon fara för att antalet av dem, som genom anlitande av denna kompetensform skulle vinna behörighet till adjunktstjänst, skulle bliva för stort torde icke föreligga. Därom vittna de erfarenheter, som vunnits vid de kommunala mellanskolorna. De folkskollärare utan universitetsstudier, som på grundval av gällande kompetensbestämmelser vunnit behörighet att anställas som ordinarie ämneslärare vid sådan skola, äro mycket få. Skall reell kompetens till adjunktstjänst garanteras, är det, såsom framhålles i den av herr N. O. Ekström ni. fl. avgivna reservationen, nödvändigt att väsentligt skärpa fordringarna utöver dem, som nu gälla för ämneslärartjänst vid kommunal mellanskola. Därigenom skulle ju svårigheterna för folkskollärare att på denna väg komma fram till adjunktsbehörighet bliva ännu större, än då det gällt kompetens för ordinarie ämneslärarbefattning vid kommunal mellanskola. Även om antalet av dem, som kunna utnyttja möjligheten i fråga, bleve ringa, synes det dock motiverat, att den står öppen för dem, som kunna fylla kraven, och därför i författningen angives. Lärare med Redan i det föregående har berörts kommissionens förslag, att examen från utbildning statens högre lärarinneseminarium skulle medföra behörighet till adjunktsbefattn n 'il-tJtlil^ lärarinne i S - Kommissionen anser emellertid, att en sådan likställighet med kompetens seminarium. vunnen genom universitetsstudier och provar förutsätter, att inträdesfordringarna vid högre lärarinneseminariet höjas och att dess obligatoriska kurs utvidgas med ett år till att bliva fyraårig. Med hänsyn därtill, att utbildningsvägen genom högre lärarinneseminariet blir kortare än vägen genom universitet och provår, anser dock kommissionen, att befordringsvillkor och avlöning för seminarieutbildade adjunkter borde ställas något annorlunda än för de övriga. Så skulle av de förra för vinnande av ordinarie anställning fordras minst tre års tjänstgöring, och deras begynnelseavlöning skulle ställas lägre, t. ex. så mycket, som motsvarar ett ålderstillägg; slutavlöningen skulle för samtliga adjunkter vara densamma. Slutligen må erinras om att kommissionen anser, att högre lärarinneseminariet bör öppnas även för män. Förslaget, att examen vid högre lärarinneseminariet skulle medföra adjunktskompetens, har blivit föremål för åtskilliga gensägelser i de avgivna yttrandena. Invändningar hava kommit framför allt från universiteten och läroverkskollegierna och hava huvudsakligen gått ut på att högre lärarinneseminariet även med den föreslagna utvidgningen icke skulle förmå att lämna den erforderliga vetenskapliga utbildningen. Uttalanden i denna riktning hava dock gjorts även av kollegier vid flickskolor, och en minoritet inom högre lärarinneseminariets kollegium hävdar samma mening. Då högre lärarinneseminariet i sin nuvarande gestalt, därest läroverkslärarutbildningen förlades uteslutande till universitet och provar, skulle bliva överflödigt, har förordats, att detsamma borde ombildas till ett provårsläroverk. I allmänhet har man emellertid från flickskolorna biträtt kommissionens förslag, att även adjunkter med seminarieutbildning skulle

157 finnas. Jämväl majoriteten inom högre lärarinneseminariets lärarkollegium (15 mot 9) ansluter sig till sagda förslag. Även överstyrelsen anser sig i förevarande avseende böra i huvudsak biträda kommissionens i stort sett enhälliga mening. Den insats, som lärarinnor, utgångna från högre lärarinneseminariet, gjort i vårt skolväsen, är synnerligen betydande. Det är framför allt de, som fört fram vår högre flickskola till dess nuvarande ståndpunkt. De varma erkännanden, som i de avgivna yttrandena från olika håll ägnats arbetet vid våra flickskolor, är på samma gång ett erkännande åt den lärarutbildning, som meddelats vid högre lärarinneseminariet. Även vid våra folkskoleseminarier har ett förtjänstfullt arbete utförts av lärarinnor med utbildning vid högre lärarinneseminariet, och det torde ej kunna förnekas, att lärarinnor med dylik utbildning på ett framgångsrikt sätt verkat och verka inom statssamskolorna och de kommunala mellanskolorna. Visserligen måste det medgivas, att den vetenskapliga utbildning, seminariet kan giva, icke kan erhålla samma omfattning eller samma självständiga karaktär som vid ett universitet eller en högskola. Särskilt torde detta gälla de naturvetenskapliga ämnena. Underlägsenheten får dock ej överdrivas, och en väsentlig utjämning skulle ju ske, om inträdesfordringarna något skärptes och kursen utökades med ett år, även om detta senare i stor utsträckning behövde komma den praktiska utbildningen till godo. Även överstyrelsen vill betona den fördel, som från lärarutbildningens synpunkt kan ligga däri, att de lärare, som utbildas vid ett seminarium, under sin studietid erhålla en mera ingående ledning vid sina studier, än vad som kan bliva fallet vid universitetet, samt däri, att stoffurvalet från början sker med hänsyn till skolans behov. Av särskild betydelse som förberedelse till lärarkallet måste det vara, att seminariets elever under hela sin utbildningstid få följa en skolas verksamhet och bliva förtrogna med dess arbete. Därigenom bliva de också i tillfälle att iakttaga, huru det, som inhämtas genom de teoretiska studierna, lämpligen skall omsättas vid undervisningen, och detta måste ur lärarutbildningssynpunkt verka befrämjande både på studiearbetet och studieresultatet. Av det anförda framgår, att överstyrelsen för sin del icke anser, att några vådor för läroverkens undervisning skulle behöva följa därav, att examen vid högre lärarinneseminariet skulle medföra adjunktskompetens. Det torde för övrigt kunna bliva befruktande för arbetet, om lärare med något olika utbildningsgång finge verka tillsammans. Däremot kan överstyrelsen icke finna, att för närvarande några avgörande skäl tala för att tillträde till högre lärarinneseminariet skulle medgivas även för män. Visserligen skulle ju den likställighet med kvinnorna, som därigenom vunnes, stå i god överensstämmelse med att våra bildningsanstalter i allmänhet skulle stå öppna för såväl den kvinnliga som den manliga ungdomen. Men likställighetsprincipen synes ej behöva tillämpas i större utsträckning än som kräves med hänsyn till tydligen föreliggande behov. Några mera allmänna önskemål, att högre lärarinneseminariet skulle bliva samskola, hava icke försports. Tvärtom har kommissionens förslag i detta hänseende från dem, som i sina yttranden upptagit detsamma till behandling, mött nästan enstämmiga gensägelser. Det torde, såsom reservanter inom skolkommissionen framhållit, vara att förutse, att de manliga eleverna bleve mycket fåtaliga. Kommissionen har som skäl för att män skulle erhålla tillträde till högre lärarinneseminariet också framhållit, att därigenom skulle beredas en väg för folkskollärare att genom fortsatta studier förvärva adjunktskompetens, överstyrelsen finner dock icke, att anordningen ur denna synpunkt är tillfredsställande. Det synes som om frågan angående folkskollärarnas fortbildning i vetenskapligt hänseende borde lösas, därigenom att folkskollärare på vissa villkor erhålla möjligheter att studera och avlägga examen vid universitet. Förslag i

158 detta hänseende har ock av kommissionen i ett den 27 april 1923 avgivet utlåtande blivit framlagt. Skall nämnda gamla önskemål förverkligas, synas ansträngningarna böra koncentreras på en lösning i denna riktning. Att till en fyraårig seminarieutbildning lägga en seminariekurs om ytterligare fyra år synes knappast lämpligt. Den fördel i fråga om lärarutbildningen, som ligger däri, att den studerande får på nära håll följa en skolas verksamhet och sätta sina teoretiska studier i samband med denna, vinnes ju även vid ett folkskoleseminarium. För övrigt torde för en folkskollärare någon väsentlig tidsvinst i förhållande till vägen genom universitetsstudier icke kunna vinnas genom att välja genomgång av högre lärarinneseminariet. För att fylla inträdesfordringarna till detta särskilt i främmande språk behövdes fortsatta studier. En stark utjämning i olikheten i utbildningstid för de folkskollärare, som gått universitetsvägen, och för den, som avlagt examen vid högre lärarinneseminariet, skulle ju dessutom uppstå, därest den förre, i enlighet med kommissionens förslag, bleve befriad från att genomgå provar. Innan överstyrelsen lämnar frågan om de seminarieutbildade lärarnas ställning vid läroverken, anser överstyrelsen sig böra mera diskussionsvis framföra några synpunkter angående detta spörsmål, som synas värda att taga i betraktande före ett slutligt avgörande. Såväl av kommissionen som i flertalet av yttrandena uttalas den meningen, att den vid högre lärarinneseminariet meddelade utbildningen i vetenskapligt hänseende icke går upp emot vad som i detta hänseende vinnes genom filosofisk ämbetsexamen. Detta har föranlett, att icke ens majoriteten inom lärarkollegiet vid statens högre lärarinneseminarium funnit sig kunna biträda förslaget, att examen vid högre lärarinneseminariet skulle giva fullständig adjunktskompetens, utan ansett sig böra förorda bibehållandet av den nuvarande ämneslärarbefattningen, i löneavseende likställd med de av skolkomrnissionen föreslagna seminarieutbildade adjunkterna, samt därför föreslagit, att, såsom redan nu är fallet, avgångsbetyg från seminariet måtte giva kompetens till erhållande av dylik befattning med rätt att undervisa på realskolans och flickskolans alla stadier. I anslutning härtill föreslår kollegiet, att möjlighet beredes vid högre lärarinneseminariet utbildade elever att genom fortsatta studier förvärva full adjunktskompetens på så sätt, att nämnda elever utan vidare måtte få rätt att inskrivas och avlägga examen vid universitet samt att viss lättnad i fordringarna för filosofisk ämbetsexamen skulle medgivas dem, varjämte de skulle befrias från den särskilda kursen i psykologi och pedagogikens teori och historia samt från prov året. överstyrelsen anser sig böra till frågans ytterligare belysning här framföra några andra omständigheter, som skulle kunna tala för ämneslärarinnebefattningarnas bibehållande. Den allmänt erkända underlägsenheten i teoretiskt hänseende synes lätt kunna få till följd, att likställighet i fråga om befordran till adjunktstjänst, även om den medgåves, icke i praktiken kunde genomföras. Det ligger ju nära till hands, att sökande med examen från högre lärarinneseminariet komme att i fråga om lärdomsmeriter ställas efter sökande med filosofisk ämbetsexamen, även om betygen vore lika. Detta skulle lätt kunna leda till att de seminarieutbildade lärarinnorna finge mycket svårt att stå sig i konkurrensen om mera eftersökta platser. Men en utveckling i den riktningen, att adjunktsbefattningarna vid vissa läroverk med mindre dragningskraft skulle komma att besättas huvudsakligen med seminarieutbildade lärare, är tydligen icke önskvärd ur läroverkens synpunkt. Ett av motiven för att adjunktskompetens skulle meddelas vid högre lärarinneseminariet har varit, att i examen där kunde som obligatoriskt upptagas även ett övningsämne. Härigenom skulle behovet av övningslärare vid vissa mindre

159 läroanstalter kunna på ett lämpligt sätt tillgodoses. Mot en sådan anordning har i åtskilliga yttranden en skarp kritik riktats. Den anmärkningen har gjorts, att densamma skulle utgöra en kränkning av de med fullständig utbildning utrustade övningslärarnas intressen. E t t sådant påstående synes dock icke motiverat. Undervisningen i övningsämne skall givetvis icke uppdragas åt ämneslärare utom i de fall, då förhållandena icke medgiva anställande av särskild lärare för denna undervisning. Om emellertid de kommunala mellanskolorna förstatligas, kommer det säkerligen att finnas åtskilliga realskolor, elär antalet timmar i vissa övningsämnen blir för ringa för anställande av särskild lärare i sådant ämne och där man icke å orten kan finna någon lämplig person att som timlärare åtaga sig undervisningen. I dylikt fall blir det nödvändigt, att någon av ämneslärarna fullgör tjänstgöringen i fråga, men skall detta kunna ske med framgång, behöves uppenbarligen erforderlig utbildning. Mera befogad kunde en annan framställd anmärkning synas vara. Det har sagts, att om i vissa adjunkturer skulle ingå även ett övningsämne, bleve därigenom egentligen sökande med akademisk examen utestängd från sådan tjänst. Det har emellertid icke varit kommissionens mening, att övningsämne skulle få ingå i den till adjunktstjänsten hörande ämneskombinationen. Kommissionen har nämligen uttryckligen angivit, att utbildning i övningsämne vid högre lärarinneseminariet skulle giva kompetens för anställning såsom timlärare och biträdande lärare i respektive övningsämnen. Därmed följer emellertid också, att man icke kan få någon garanti för att man vid en mindre skola har en ämneslärare med kompetens för undervisning i det övningsämne, för vilket lärare saknas, utan detta kommer att bero på en tillfällighet. Funnes däremot en särskild ämneslärarinnebefattning, behövde ej föreligga något hinder för att denna ledigförklarades med tillkännagivande om undervisningsskyldighet i visst övningsämne, elå aspiranterna ju i dylikt fall hade utbildning från samma läroanstalt. Slutligen anser överstyrelsen sig böra beröra även en annan, synnerligen viktig omständighet. Såsom en av förutsättningarna för att samskolan skall kunna erkännas som en god skolform har kommissionen framhållit, att det inom skolans lärarpersonal finnes en lämplig proportion mellan antalet manliga och antalet kvinnliga lärare. Kommissionen har emellertid ingenstädes angivit, huru garantier för en sådan proportion skulle kunna vinnas'. I sina kostnadsberäkningar har kommissionen utgått ifrån att antalet kvinnliga lärare skulle utgöra en fjärdedel. Detta är tydligen blott en teoretisk beräkningsgrund. Emellertid torde kommissionen hava rätt i sitt antagande, att de kvinnliga lärarna komma att utgöra ett mindretal. Garantier skulle därför i själva verket fordras i or att inom lärarpersonalen vid en samskola komme att finnas tillräckligt antal kvinnor. Det är givet, att liknande garanti också behövdes beträffande flickskolorna. Garantier i angivet hänseende skulle ju kunna vinnas på det sättet, att man bestämde, att vid skolor, där flickor undervisades, skulle finnas ett visst antal kvinnliga lärare. För likformighetens skull borde då en liknande föreskrift lämnas beträffande antalet manliga lärare vid samskolor och gosskolor. För kommunal mellanskola och högre folkskola finnes för närvarande en dylik bestämmelse. I fråga om dessa skolor gäller nämligen, att vid skola, däri gossar undervisas, skall finnas minst en manlig ordinarie ämneslärare och vid skola, däri flickor undervisas, minst en kvinnlig ordinarie ämneslärare. Frågan om hur det i dylikt hänseende skall ställas beträffande adjunktstjänster har emellertid redan varit föremål för statsmakternas prövning. I samband med löne- och pensionsreglering för lärarpersonalen vid olika slag av statliga och kommunala läroanstalter behandlades vid 1918 års lagtima riksdag jämväl frågan om grunderna för kvinnas anställning som ämneslärare vid de allmänna

160 läroverken, högre lärarinneseminariet och statens folkskoleseminarier. Från olika håll hade under ärendets förberedande behandling föreslagits bestämmelser i den riktningen, att vid somliga läroanstalter ett visst antal befattningar skulle förbehållas män respektive kvinnor. Dessa förslag vunno icke föredragande departementschefens understöd. Han förordade, att kvinnor skulle få tillträde till samtliga lektors- och adjunktsbefattningar, men ansåg, att det borde råda fri och öppen tävlan om dessa befattningar. Med denna uppfattning ansåg han sig ej kunna biträda yrkanden eller framställningar, som innebure, att vid vissa läroanstalter ett visst antal befattningar skulle vara reserverade för personer, tillhörande endera könet och som därför avsåge en inskränkning av den öppna tävlan, vilken han fann gagnelig och nyttig. Härtill komme vidare den omständigheten, att en begränsning av antalet tjänster vid vissa läroanstalter för vare sig manliga eller kvinnliga sökande skulle såväl i tillämpningen visa sig vara förenad med avsevärda praktiska svårigheter, som även lägga hinder_ i vägen för ett ändamålsenligt och rättvist förfarande i avseende å tillsättningen av tjänster. Bakom de sista orden synes skymta den uppfattningen, att en anordning, genom vilken vid tillsättning av tjänster medelst kunglig fullmakt i viss mån den sökandes kön skulle bliva bestämmande, komme i strid med grundlagens föreskrift, att vid tjänstetillsättning uteslutande förtjänst och skicklighet skola vara avgörande. Till den mening, som kom till uttryck i departementschefens ovan berörda uttalande, anslöt sig också riksdagen. Den ordning, som sålunda fastslogs genom beslut av regering och riksdag, gällde också adjunktsbefattningarna vid de allmänna läroverken. Den innebär tydligen icke någon säker garanti för att i ett lärarkollegium män och kvinnor skulle komma att ingå i en viss proportion. Givetvis kan man med stor visshet förutse, att kvinnor komma att i första rummet söka sig till skolor, där flickor undervisas, varigenom utan några reglerande åtgärder lärarpersonalen vid samskolor och flickskolor skulle kunna väntas få en lämplig sammansättning av både män och kvinnor. Erfarenheten från våra folkskoleseminarier talar emellertid för att någon säkerhet för att så skulle komma att ske icke finnes. Eran och med år 1919 gäller vid nämnda läroanstalter fri konkurrens beträffande ämneslärarbefattningarna, vilka från samma tid äro förvandlade till lektorat. I den mån de kvinnliga ämneslärare, som vid den nya ordningens ikraftträdande voro anställda vid de kvinnliga seminarierna, avgå från sina befattningar, händer det ofta, att de komma att ersättas av män. Man kan därför mycket väl tänka sig den möjligheten, att vid ett kvinnligt folkskoleseminarium icke kommer att finnas en enda kvinnlig lektor. Det kvinnliga inslaget i lärarkollegiet behöver därför icke saknas men kommer att utgöras av kvinnliga övningslärare och kvinnliga övningsskollärare. P å ett motsvarande sätt torde icke behovet av kvinnliga lärarkrafter kunna väntas bliva tillgodosett vid mindre samskolor och flickskolor. Vill man skapa säkerhet för att vid en skola komma att finnas manliga och kvinnliga lärare i lämplig proportion, krävas uppenbarligen reglerande bestämmelser, som garantera en önskvärd sammansättning av skolans lärarpersonal i förevarande hänseende. Anser man sig på grund av sådana skäl, som blevo avgörande vid det ovan nämnda riksdagsbeslutet år 1918, icke kunna vidtaga någon reglering i nämnda syfte, kan man, därest alla befattningarna skola stå öppna för både män och kvinnor och vid tjänstetillsättning endast de sökandes meriter få vara bestämmande, uppenbarligen icke hindra, att lärarpersonalen vid en samrealskola eller flickskola skulle komma att nästan helt och hållet, ja kanske uteslutande bestå av män. Inrättades vid varje sådan skola exempelvis minst en ämneslärarinnebefattning, funnes åtminstone någon garanti mot en sådan givetvis icke önskvärd ensidighet i lärarpersonalens sammansättning. Rent teoretiskt sett skulle det ju kunna sägas, att det då också finge vid en

161 sainskola inrättas minst en befattning avsedd uteslutande för män. Praktiskt taget torde dock en sådan åtgärd åtminstone för en lång tid framåt icke vara erforderlig. Såsom redan framhållits, har överstyrelsen icke med vad nu senast anförts velat framlägga något förslag om inrättande av särskilda ämneslärarinnebefattningar vid realskolor och flickskolor. Överstyrelsen finner, såsom också förut betonats, i likhet med kommissionen starka skäl tala för att lärare, som anses äga förutsättningar att bestrida alldeles samma slag av undervisning, icke^ uppdelas i två skilda kategorier utan bliva med varandra likställda såväl i fråga om kompetens som, i den mån så rättvisligen bör ske, beträffande avlöningsförhållanden. Det har emellertid synts överstyrelsen lämpligt att i anslutning till det av högre lärarinneseminariets lärarkollegium framställda förslaget framföra några olika synpunkter, som kunna vara värda beaktande, innan ett slutligt avgörande sker.

2. Reglering av de nuvarande lärarnas ställning vid övergång till en ny läroverksorganisation. Det är självfallet, att en så genomgripande förändring av skolorganisationen, Anställ-^ nm s rhål som kommissionen ifrågasatt, måste komma att i olika avseenden beröra lärar9 f° personalens förhållanden. Den stora ökningen av statsskolornas antal måste ^ hava till följd en ökning av antalet statsanställda lärare. Då emellertid de nuvarande kommunala mellanskolorna samt privatskolor med statsunderstöd skulle komma att nästan helt och hållet försvinna, måste följden bliva, att dessa skolors lärare ej längre kunna bibehålla sin anställning i kommunal eller enskild tjänst. Det är naturligt, att kommissionen ägnat synnerlig uppmärksamhet åt den angelägenhet, varom nu är fråga, och sökt åstadkomma en sådan form för övergången till den nya ordningen, att de nuvarande lärarnas intressen måtte i möjligaste mån bliva tillbörligen tillgodosedda. Det har därför varit kommissionen angeläget att planlägga övergångsanordningarna på sådant sätt, att å ena sidan förflyttning av lärare från en ort till en annan med därav föranledda ölägenheter för den enskilde och kostnader för det allmänna må kunna så långt som möjligt undvikas och att å andra sidan åt de lärarkrafter, som nu äro verksamma vid de av omorganisationen berörda skolorna, må kunna, i den mån utbildningen så medgiver, beredas anställning i en eller annan form inom den nya organisationen. Enligt av kommissionen gjorda beräkningar skulle en i överensstämmelse med dess förslag genomförd läroverksorganisation kräva 2,407 statsanställda ämneslärare av olika kategorier. Mot dessa svara vid allmänna läroverk, kommunala mellanskolor, kommunala gymnasier och enskilda skolor anställda lärare till ett antal av 3,280, av vilka 1,384 vid de allmänna läroverken. Dessa siffror visa, att vid ett genomförande av kommissionens förslag av de nu anställda lärarna 873 ej skulle behövas för statens skolor. Enligt av kommissionen likaledes verkställda beräkningar skulle de med folkskolan parallella klassernas indragning medföra en ökning av folkskolans lärarbehov med 880. alltså ungefär ett lika stort antal som det ovan angivna överskottet. Kommissionen anser helt naturligt, att de nu statsanställda lärarna skola förbliva i statsskolornas tjänst. Därnäst böra enligt kommissionens uppfattning de kommunala mellanskolornas ordinarie lärare komma i fråga till statsan ställning. Av dessa skulle de, som erhållit ordinarie anställning före den 1 januari 1919, utnämnas till adjunkter. Beträffande dem, som blivit ordinarie 11—24/336.

162 vid kommunal mellanskola efter nämnda dag men före den dag, kommissionen avgav sitt huvudbetänkande, skulle i första hand tillämpas bestämmelsen i stadgan för kommunala mellanskolor, att de äro skyldiga att övertaga tjänstgöring vid kommunens ungdomsskolor. Om sådan tjänstgöring ej kunde beredas dem, skulle de för anställning vid statsskola kompetenta övertagas av staten. Även beträffande de vid privatskolorna anställda lärarna har kommissionen gjort skillnad mellan dem, som anställts före den 1 januari 1919, och dem, som kommit i tjänst efter nämnda dag. Av förstnämnda grupp borde de för statsanställning kompetenta i all den utsträckning, som vore möjlig, erhålla ordinarie befattning vid statsläroverk. Full garanti att bliva omhändertagna av staten skulle dock enligt kommissionens mening givas endast åt de lärarinnor, som under minst 20 år med goda vitsord tjänstgjort i klasserna över de förberedande. De bland dessa, som ej kunde befordras till adjunkter, skulle uppföras på särskild övergångsstat vid läroverken eller ock på pensionsstat. De krafter, vilka enligt de förut anförda beräkningarna icke skulle kunna komma i fråga till statsanställning, komme tydligen att huvudsakligen utgöras av yngre lärarinnor vid flickskolor. Kommissionen anser, att beträffande dessa borde vidtagas åtgärder för att de, om de så önskade, måtte kunna erhålla anställning i folkskolan. För att de skulle kunna förvärva kompetens härför, borde i stor utsträckning dispensvägen anlitas, varjämte ifrågavarande lärarinnor skulle ha företrädesrätt till ettårig seminariekurs. De, som tjänstgjort minst fem år, skulle få rätt att genomgå sådan kurs på en termin. Dessutom förordar kommissionen, att beträffande tillsättningen av ordinarie lärare skulle medgivas större frihet, så att anställande av de ifrågavarande lärarinnorna skulle underlättas. I de avgivna yttrandena har av lätt insedda skäl förevarande angelägenhet huvudsakligen behandlats av representanter för de kommunala och enskilda skolorna. Allmänt har givits uttryck åt den meningen, att med en tillämpning av kommissionens förslag de nuvarande lärarnas intressen icke alltid skulle bliva på ett rättvist sätt tillgodosedda. Vad de kommunala mellanskolorna beträffar, anses det icke befogat, att endast åt dem, som erhållit ordinarie anställning före den 1 januari 1919, skulle garanteras statsanställning. Det påyrkas därför, att denna tidpunkt borde framflyttas. Särskilt borde detta ske, om den nya organisationens genomförande bleve uppskjutet. Även framhålles, att det borde sörjas jämväl för den extra ordinarie lärarpersonalen vid de kommunala mellanskolorna. Det är lätt förklarligt, att yrkanden om förbättring i de av kommissionen föreslagna villkoren framställts framför allt i fråga om de enskilda skolornas lärare. Allmänt har från dessas representanter påyrkats, att deras intressen borde tillgodoses i större omfattning än kommissionen tänkt sig. Då har det av somliga föreslagits, att alla de lärarinnor, som äga den högre kompetensen för anställning vid flickskola, borde erhålla anställning vid statens skolor; andra fordra samma förmån jämväl för lärarinnor med lägre kompetens. Vidare har det framhållits, att, därest en viss tjänstgöringstid skulle fastställas som villkor för garanterad befattning i statens tjänst, denna tid borde vara kortare än vad kommissionen förordat. I detta hänseende föreligga olika förslag, såsom 15, 10, 5 och 2 år. Tanken, att flickskollärarinnor skulle övergå i folkskolans tjänst, har från vissa håll mött motstånd. Där man räknat med denna utväg, har man ofta gjort gällande, att större lättnader borde beredas flickskollärarinnorna. Man har ansett det onödigt, att av dem skulle krävas särskild utbildning för anställning i folkskola. Det borde förutsättas, att ifrågavarande lärarinnor skulle förstå att själva sörja för den komplettering, som möjligen kunde behövas.

163 Överstyrelsen har redan i annat sammanhang haft anledning giva uttryck åt den uppfattningen, att vid en omorganisation av vårt högre skolväsen all möjlig hänsyn bör tagas till den lärarpersonal, som för närvarande arbetar i de skolor, vilka skulle omedelbart beröras av omorganisationen, och överstyrelsen har i nödvändigheten av ett sådant hänsynstagande sett en anledning till att vid förändringars genomförande all nödig varsamhet iakttages. Det torde säga sig självt, att överstyrelsen icke kan lämna några sifferuppgifter angående antalet av de lärare, som särskilt skulle beröras av omorganisationen. De uppgifter kommissionen lämnat i detta hänseende torde under alla omständigheter kunna giva en viss ledning. Det är tydligt att dessa uppgifter ej kunna få någon exakt karaktär, även om en omorganisation skulle ske i full överensstämmelse med kommissionens förslag. En sådan skulle tydligen ej kunna genomföras inom den tid kommissionen tänkt sig. Redan detta måste medföra en rubbning beträffande resultatet av beräkningarna. Ännu större avvikelser inträffa tydligen, om, såsom överstyrelsen förordat, den nya skolorganisationen i vissa avseenden får en annan gestaltning, än kommissionen föreslagit. Uppenbart är, att en minskning i enlighet med överstyrelsens förslag av antalet klasser i realskolan och flickskolan måste verka i riktning av en inskränkning i lärarbehovet vid statens skolor. Inrättande av sexklassiga lyceer skulle tydligen öva ett liknande inflytande. E t t bibehållande i viss utsträckning av realskolor och flickskolor, byggda på folkskolans tredje klass, skulle däremot bidraga till att minska antalet av de lärare, som vid en omorganisation ej skulle kunna få anställning vid läroverken. Då överstyrelsen icke ansett sig kunna framlägga ett detaljerat förslag till läroverksorganisation, är det ej heller för överstyrelsen möjligt att i förevarande avseende angiva några siffror. I fråga om de åtgärder, som böra vidtagas till säkerställande av de lärare, som nu arbeta i de av omorganisationen direkt berörda läroanstalterna, kan överstyrelsen i stort sett instämma med kommissionen. Även överstyrelsen anser att man här till mönster kan taga den ordning, som tillämpades, då folkskoleseminariernas adjunkturer förvandlades till lektorat. Så långt som möjligt böra i enlighet härmed de lärare, vilka arbeta i skolor, som skulle ersättas med statsläroverk , befordras till adjunkter. Där de ej anses kunna vinna en sådan befordran, böra de uppföras å övergångsstat med lägre avlöning. Slutligen bör ett mindre antal kunna sättas å indragningsstat eller, som i realiteten är detsamma, å pensionsstat. Enär det här är fråga om ändringar av betydligt större omfattning och det gäller icke blott statsanställda lärare utan även lärare i kommunal och enskild tjänst, blir problemet uppenbarligen både mera invecklat och mera svårlöst, än då den angivna förändringen av folkskoleseminariernas lärarbetattmngar genomfördes. Det är även för överstyrelsen självklart, att det är statens plikt att i första rummet taga hänsyn till de lärare, som redan innehava statsanställning, och att rubbningar i deras placering och tjänstgöring ej böra företagas i större utsträckning an som är alldeles nödvändigt. Överstyrelsen vill även betona vikten av art, såsom extralärarförenmgen framhållit, jämväl de extralärare, som äga full adjunktskompetens, böra få sina berättigade intressen i tillbörlig grad tillo-odosedda. ^ Vad de kommunala mellanskolornas lärare angår, synas de av kommissionen förordade åtgärderna på det hela taget kunna betraktas såsom tillräckligt betryggande. Dock torde starka skäl kunna anses föreligga för att ej den 1 januari 1919 får utgöra en så sträng gräns, som kommissionen föreslagit ej heller aager. for kommissionsbetänkandets avgivande. Då reformen tydligen ej kommer att genomföras så snart, som kommissionen avsett, kan det bliva till men för de kommunala mellanskolornas verksamhet, om de skulle tvingas att i mycket

164 stor utsträckning anlita extra ordinarie lärarkrafter. Redan nu^är antalet extra ordinarie lärare vid dessa skolor relativt stort. Vid slutet av läsåret 1921—1922 funnos vid de kommunala mellanskolorna 458 ordinarie lärarbef attningar. _ Vid samma tidpunkt voro där anställda 13G extra ordinarie lärare. Dessa utgjorde alltså omkring 30 % av hela antalet. Läsåret 1921—1922 funnos vid de allmänna läroverken 1,642 ordinarie befattningar, rektorstjänsterna däri inräknade, och voro anställda 242 extra lärare, vilka således utgjorde omkring 13 %. Det må ock ihågkommas, att den ökning i antalet lärare vid de kommunala mellanskolorna, som inträtt under de senaste åren, till stor del uppstått därigenom, att högre folkskolor förvandlats till kommunala mellanskolor. Åtskilliga av dessa skolors lärare innehade tydligen ordinarie kommunal lärartjänst redan före den 1 januari 1919. Det synes ej rimligt, att dessa skulle intaga en undantagsställning. Vad angår de kommunala mellanskolornas extra ordinarie lärare, synes någon garanti för fortsatt anställning icke gärna kunna givas dem. De äro ju alltid anställda blott för kortare tid. Det bör emellertid vara att förvänta, att vid en kommunal mellanskolas övergång till statsskola all möjlig hänsyn kommer att tagas jämväl till dessa lärare. " I åtskilliga yttranden har uttalats, att genom en tillämpning av kommissionens förslag de kommunala mellanskolornas lärare skulle bliva otillbörligt gynnade i förhållande till privatläroverkens. Den olikhet i fråga^om möjlighet till statsanställning, som skulle komma att förefinnas mellan de båda grupperna, är emellertid enligt överstyrelsens mening grundad i dessas olika ställning i förhållande till det allmänna. Vid kommunala skolor i den betydelse överstyrelsen i annat sammanhang angivit hava lärarna i rättsligt hänseende ungefär samma ställning som vid statsskolor. Ordinarie lärare kunna därför icke utan vidare avskedas, även om den skola, vid vilken de äro anställda, skulle indragas. Kommunen har alltså i dylikt fall fortsatt förpliktelse att sörja för en ordinarie lärare. Då staten genom sina författningsbestämmelser ålagt, kommunerna sådana förpliktelser, är det uppenbarligen också en skyldighet för staten att så vitt möjligt ordna det så, att lärare vid en kommunal skola, som förstatligas, få övergå i statens tjänst. Där detta icke sker, uppstår tydligen ett väsentligt hinder för skolans förvandling till statsskola. Men för varje kommunal mellanskola, som fortfar att vara kommunal, minskas också det antal befattningar vid statsskolor, som man har att räkna med. Otvivelaktigt erbjuder det de största svårigheterna att vid en övergång till n.y läroverksorganisation ordna anställningsförhållandena för de lärare, som tillhört enskilda skolor, vilka på grund av den nya organisationen komma att upphöra med sin verksamhet. Även om dessa lärares nuvarande rättsliga ställning uppenbarligen icke är sådan, att det för staten föreligger en juridiskt bindande förpliktelse att sörja för deras framtid, så måste det dock sägas vara av både rättvisa och billighet påkallat, att staten här griper in på ett så verksamt sätt som möjligt. Det må här åter erinras om att de skolor det här gäller fyllt en uppgift i samhällets och kulturens tjänst, vilken staten finner vara av ^ sådan betydelse, att den bör övertagas av staten själv. Det måste då kännas hårt för personer, som på ett intresserat och förtjänstfullt sätt utfört arbetet med denna uppgift, om de skulle personligen bliva lidande vid en omgestaltning, vilken, hur påkallad den än i och för sig kan vara, dock icke är föranledd av någon deras pliktförgätenhet eller försummelse. A andra sidan böra givetvis också de enskilda skolornas målsmän göra, vad de för sin del kunna, för att övergången skall kunna ske utan att medföra alltför stora ölägenheter för lärarpersonalen. De måste uppenbarligen räkna med att det enskilda skolväsendet i stor utsträckning kommer att avvecklas och taga hänsyn härtill, då det gäller att anställa nya lärarkrafter. De lärare, vilka under den tid, som förflyter efter det kommissionens förslag sett dagen, taga

165 anställning vid enskilda skolor, böra tydligen själva göra klart för sig, att denna anställning för framtiden måste anses mera osäker än tillförene. Vad de åtgärder angår, som på förevarande område böra vidtagas, anser överstyrelsen i likhet med kommissionen, att lärare vid enskilda skolor i största möjliga utsträckning böra erhålla anställning vid statens skolor, allt efter förefintlig utbildning antingen som adjunkter eller som lärare på övergångsstat. Härvid böra ej formella kompetensbestämmelser få stå hindrande i vägen. Liksom då det gällde de nya lektorsbefattningarna vid folkskoleseminarierna, bör det så ordnas, att de, vilka genom sin föregående verksamhet visat sig äga förutsättningar att undervisa å det stadium, som är i fråga, bliva befordrade. Kommissionen har funnit sig böra föreslå, att full garanti för antingen statsanställning eller pension icke skulle lämnas åt andra än dem, som redan innehava minst 20 tjänstår. Detta har av de enskilda skolornas representanter ansetts vara alltför litet tillmötesgående. Uppenbarligen har kommissionen räknat med att åtskilligt flera än de, som sålunda skulle erhålla säker garanti, skulle få statsanställning, fastän den icke funnit det tillrådligt att längre utsträcka garantien. Överstyrelsen anser, att en noggrann undersökning bör ske beträffande förevarande angelägenhet, och det synes vara all anledning antaga, att en sådan undersökning skall giva till resultat, att ett lägre antal år än 20 bör kunna bestämmas. Man bör i detta hänseende givetvis gå så lågt som möjligt. Att på förhand angiva något bestämt tal är icke möjligt på grund av de många okända faktorer, som här öva inflytande. Det torde vara givet, att antalet tjänstår skall räknas till och med den tidpunkt, då vederbörande med anledning av omorganisationen mister sin förutvarande anställning. Det torde emellertid icke kunna förhindras, att det under alla omständigheter uppstår ett överskott av lärarinnor, som icke kunna erhålla, befattning i statens tjänst. För dessa böra åtgärder vidtagas, så att de, om de så önska, kunna övergå i folkskolans tjänst. Något tvång kan det givetvis icke här bliva fråga om. Huru många lärarinnor man här kan hava att räkna med är omöjligt att pä förhand avgöra. Det är att märka, att man har att gå ut ifrån att det även i framtiden kommer att finnas privatskolor, även om de i allmänhet ej skulle erhålla några statliga förmåner. Man kan ju vänta, att åtskilliga för närvarande vid enskilda skolor anställda lärarinnor allt fortfarande komma att tjänstgöra vid sådana skolor. Den utsträckning, vari med folkskolan parallella skolor komma att finnas, kommer tydligen att öva inflytande på det antal nya befattningar vid folkskolorna, som kan väntas uppstå på grund av den nya organisationens genomförande. Under alla omständigheter torde man böra räkna med ett något mindre antal än det, som framkommit genom kommissionens beräkningar, då det kan förväntas, att åtskilliga av de barn, som skulle komma från de indragna klasserna, skulle kunna placeras i redan förefintliga folkskolavdelningar och sålunda nya sådana för deras skull icke behöva inrättas. Det bör icke förbises, att det numera föreligger en omständighet, som kan komma att öva inflytande på möjligheterna för privatskolornas lärarinnor att komma över till folkskolan. Kommissionen räknar med en ganska omfattande lärarbrist vid folkskolorna, men denna brist har under senaste tiden betydligt minskats och kan väntas att inom en snar framtid nästan alldeles upphöra. Emellertid bör allt göras för att de befattningar vid folkskolor, som kunna anses uppkomma på grund av förändringar i läroverksorganisationen, komma att besättas med lärare, som genom samma förändringar förlorat sin anställning. Även i detta avseende böra ej några rent formella hänsyn få stå hindrande i vägen. Man bör därför ej fordra, att de lärarinnor, som här komma i fråga, skola hava formell kompetens för anställning i folkskola, om de blott kunna anses äga reell kompetens härför. Gäller det lärarinnor med någon längre tids tjänstgöring, exempelvis minst fem år, torde sådan kompetens i regel föreligga.

166 Och även om det skulle brista något i ett eller annat avseende, synes man ej böra räkna för strängt. Då det föreligger sådana särskilda förhållanden som i förevarande fall, böra ej alla de krav fasthållas, som man under vanliga omständigheter anser sig böra uppställa. Naturligtvis bör å andra sidan ej något företagas, som kan bliva till skada för folkskolan. Men man torde kunna förvänta, att en lärarinna, som övergår i folkskolans tjänst, själv skall, om hon finner sig icke i allo äga förutsättningar att fullgöra den nya tjänstgöringen, försöka bättra vad som brister. Av det sagda torde framgå, att överstyrelsen anser, att de lärarinnor det här gäller i allmänhet böra utan att genomgå någon särskild kurs kunna mottagas i folkskolans tjänst. Eall kunna dock uppenbarligen inträffa, då en viss kompletterande utbildning är nödvändig. Det kan också tänkas, att lärarinnorna själva vilja erhålla tillfälle att speciellt förbereda sig för folkskoletjänstgöringen. Åtgärder för beredande av sådan kompletterande utbildning böra därför vidtagas, och överstyrelsen får i detta hänseende hänvisa till vad kommissionen föreslagit. Även i fråga om anställningsförfarandet böra, såsom kommissionen förordat, till förmån för de lärarinnor, som till följd av den förändrade läroverksorganisationen böra beredas plats vid folkskolan, nödiga jämkningar i gällande bestämmelser kunna göras, så att det blir möjligt för ett skoldistrikt att till ordinarie antaga en sådan lärarinna utan iakttagande av den ordning, som härutinnan i folkskolestadgan föreskrives. Någon skyldighet att anställa ifrågavarande lärarinnor kan staten givetvis icke ålägga kommunerna. Det skulle helt och hållet strida mot den självbestämmanderätt, som kommunerna på förevarande område sedan gammalt besitta. Man har emellertid all anledning att förvänta, att kommunerna skola känna det som en förpliktelse att medverka till att undervisningens förstatligande må kunna ske, utan att den nu anställda lärarpersonalen behöver bliva lidande. PensioneKommissionen har icke ansett sig hava anledning att upptaga frågan om ring. lönetur för de lärare, som från kommunala eller enskilda skolor skulle komma över till statsskolorna. I flera av de avgivna yttrandena hava emellertid önskemål angående denna angelägenhet blivit framställda. Då frågan om lönetur för nämnda lärare emellertid måste ses i samband med andra avlöningsspörsmål och därför icke gärna kan behandlas isolerad, anser sig icke heller överstyrelsenböra ingå på densamma utan vill blott uttala sig för att en tillfredsställande ordning i förevarande hänseende måtte komma till stånd. Så mycket torde kunna sägas, att det om möjligt bör ordnas så, att lärare, som komma över i statstjänst, i den mån de förut fastställda lönerna grunda sig på av statsmakterna bestämda grunder, icke genom övergången erhålla lägre avlöning än den de förut åtnjutit. Å t pensionsfrågan har kommissionen ägnat särskild uppmärksamhet. Den har därvid beträffande de lärare, som från kommunala mellanskolor övergått i statstjänst, föreslagit, att på dem borde lagen om civila tjänstinnehavares rätt till pension tillämpas. Dessa lärare skulle därvid ej få rätt att tillgodoräkna sig tjänstetid vid kommunal läroanstalt, därför att de äga rätt till uppskjuten pension från statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. Med den tolkning kommissionen gör av bestämmelserna om sådan pension, beräknar kommissionen, att den sammanlagda pensionen för ifrågavarande lärare skulle bliva ungefär lika stor, som om de fått räkna samtliga tjänstår till godo för pension enligt civila pensionslagen. Sagda lärares familjepensionering borde enligt kom-

167 missionens mening fortfarande ombesörjas av statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. Fur lärarinnor, som vid övergång i statstjänst tillhöra lärarinnornas pensionsanstalt och hava kortare tid än 30 år kvar till pensionsålderns uppnående, böra enligt kommissionens förslag anordningar vidtagas, så att de fortfarande bliva pensionerade från nämnda pensionsanstalt. Åt sådana lärarinnor, som genom indragning av respektive skolor förlora sin anställning men icke komma att övergå till stats- eller folkskolor, bör enligt kommissionens åsikt möjlighet beredas att, även om de icke under tio år tillhört lärarinnornas pensionsanstalt, få kvarstå i denna med rätt till uppskjuten pension, grundad på samtliga av; och för dem inbetalade pensionsbidrag. Beträffande den föreslagna, ordningen för pensionering av lärare, som från de kommunala mellanskolorna övergå till statsskolor, har överstyrelsen en erinran att göra. Överstyrelsen har i underdånig skrivelse den 29 september 1923 gjort framställning om åtgärder för att befattningshavare i statens tjänst måtte för pension enligt civila pensionslagen få tillgodoräkna sig även sådana tjänstår, som han skulle haft rätt att lägga till grund vid beräkning av pension från statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. Såsom huvudskäl härför anfördes, att det i båda fallen är staten, som svarar för pensionerna. Överstyrelsen anser, att en sådan anordning, som den sålunda av överstyrelsen förordade, bör tillämpas även beträffande de lärare vid kommunala mellanskolor, som övergå i statstjänst. Kommissionen har beräknat, att pensionens sammanlagda belopp i både det ena och det andra fallet skulle bliva ungefär densamma. Vid sådant förhållande kan det endast vara till olägenhet, att pension skall utgå från två olika håll. Detta leder till onödigt dubbelarbete och därmed förenade ökade kostnader. Mot vad kommissionen föreslagit angående pensionering av de privata läroanstalternas personal har överstyrelsen icke någon invändning att göra.

XII. Kostnadssynpunkter. Uppenbart är, att vidtagande av genomgripande förändringar i (skolorganisationen är en angelägenhet av betydande ekonomisk innebörd. Kommissionen har också i både del I och del V av sitt betänkande ägnat stor uppmärksamhet åt frågan om de kostnader för det allmänna, som ett genomförande av dess organisationsförslag skulle komma att medföra. Den har därvid med utgångspunkt från sitt i detalj utformade förslag angående den nya ordningens gestaltning å de särskilda läroverksorterna huvudsakligen sysselsatt sig med statens kostnader för ifrågavarande ändamål och sökt angiva, huru stora dessa skulle bliva dels för själva läroverksorganisationen, dels med hänsyn till den ökning i folkskolornas lärjungeantal, som kunde väntas inträda. Vad kommunernas utgifter angår, har kommissionen icke ansett sig äga nödigt material för att kunna i detalj bedöma dessa utan har nöjt sig med att angiva vissa allmänna riktlinjer och uttalat det önskemålet, att de kommunala myndigheterna i sina 3^ttranden måtte med ledning av dessa riktlinjer uttala sig i kostnadsfrågan. Även i de inkomna yttrandena har stor uppmärksamhet ägnats åt kostnadssynpunkterna. Särskilt gäller detta helt naturligt yttrandena över del V av betänkandet. Även på förevarande område har kommissionens förslag mött många gensägelser. Det är naturligt, att man i de fall, då man ej alls velat godtaga kommissionens organisationsförslag, ofta icke ansett sig böra gå närmare in på kostnadsfrågan. Å andra sidan hava även åtskilliga av dem, som

168 ogillat förslaget, ansett sig ändå böra upptaga kostnadsberäkningarna till granskning. Den huvudsakligaste anmärkningen, som gjorts, är, att kommissionen ej fäst tillräcklig vikt vid de ökade utgifter för kommunerna, som ett förverkligande av dess förslag skulle medföra. _ För överstyrelsen är det givetvis icke möjligt att åstadkomma någon beräkning av de kostnader, vartill en läroverksorganisation, anordnad i anslutning till de av överstyrelsen anförda synpunkterna, skulle komma att föranleda. Såsom i det föregående angivits, 'har överstyrelsen icke ansett sig kunna framlägga något detaljförslag angående läroverkens organisation å de särskilda orterna, bland annat av det skäl, att det ännu ej kan anses utrett, i vilken utsträckning de här ifrågavarande bildningsmöjligheterna böra beredas. Ett sådant förslag är emellertid uppenbarligen en nödvändig förutsättning för att en verklig kostnadsberäkning över huvud skall kunna åvägabringas. Överstyrelsen måste därför inskränka sig till att beträffande kostnaderna anföra några allmänna synpunkter. Självfallet är överstyrelsen av den meningen, att vid ett bedömande av det allmännas kostnader för skolväsendet icke blott statens utan jämväl kommunernas utgifter böra tagas i betraktande. Det torde emellertid icke kunna sägas, att kommissionen velat underskatta betydelsen av att frågan om de kommunala utgifterna blir grundligt utredd. Den har visserligen icke ansett sig för egen del kunna göra en beräkning av dessa utgifter men har förordat, att man i detta hänseende borde anlita kommunernas egen medverkan. Det kan ej förnekas, att kommunerna också nedlagt mycket arbete för att tillmötesgå detta önskemål. Det material, som sålunda samlats, är visserligen av stort värde för frågans bedömande men torde icke kunna läggas till grund för en noggrann beräkning. För att detta skulle kunna ske, måste givetvis alla de olika lokala beräkningarna hava utförts efter enhetliga grunder. Det är emellertid uppenbart, att så icke skett. Därför förete också resultaten skiljaktigheter i förhållande till varandra, som näppeligen kunna motiveras av olikheter i de lokala förhållandena. Av vad som framkommit kan emellertid tvivelsutan inhämtas, att det här är fråga om betydande både engångskostnader och årsutgifter. överstyrelsen har genom sin statistiska avdelning, såsom förut antytts, gjort försök att åstadkomma en undersökning angående de nuvarande kostnaderna för å ena sidan en lärjunge i allmänt läroverk och å andra sidan en lärjunge i folkskola. Undersökningen har omfattat kostnaderna för de orter, där allmänt läroverk finnes, och avsett läroverkets lärjungar i klasserna 1 och 2 samt lärjungarna i klasserna 4—6 i folkskolan å orten i fråga. Undersökningen har dock på det hela taget icke givit något säkert resultat. Primäruppgifterna hava icke varit av den beskaffenhet, att de kunnat läggas till grund för en säker beräkning. De motsvara icke fordringarna på tillförlitlighet och på enhetlighet i fråga om de grunder efter vilka de uppgjorts. Med jämförelsevis större säkerhet hava avlöningskostnaderna kunnat beräknas, fastän även i detta hänseende osäkra moment föreligga. Angående utgifter för lokaler m. m. hava däremot icke några verkligen upplysande resultat kunnat vinnas. Chefen för överstyrelsens statistiska avdelning, som lett undersökningen i fråga, har uttalat, att de erhållna siffrorna äro förbundna med <så många osäkerhetsmoment, att de icke kunna läggas till grund för några tillförlitliga jämförelser. Utväljandet av just de ovannämnda klasserna i läroverk och folkskola för en jämförelse innebär givetvis ett fullföljande av en tanke, som framskymtat i vissa yttranden, nämligen den, att man vid en jämförelse mellan kostnaderna för en organisation i enlighet med kommissionens förslag och för den nuvarande organisationen bör räkna med att den förra innebär ett års längre skoltid och därför måste i proportion därtill fördyras. Då nu läroverkens två nedre klasser skulle indragas, borde man alltså gå ut ifrån att dessa skulle motsvara-s av

169 folkskoleklasserna 4—6. En sådan jämförelse kan dock icke bliva tillförlitlig. De i det föregående anförda statistiska uppgifterna angående lärjungars övergång från folkskola till realskola visar, att många lärjungar komma till realskolans första klass från en högre folkskoleklass än den tredje. Beträffande dessa kan det ej bliva en jämförelse mellan två läroverksår och tre folkskolår utan mellan två läroverksår jämte ett eller ibland flera folkskolår å ena sidan samt tre folkskolår å den andra. Det är vidare att märka, att åtskilliga läroverkslärjungar icke hava sitt hem å läroverksorten, för vilka därför denna orts folkskolekostnader ej kunna tillämpas, ävensom att många av de lärjungar, som på grund av läroverksklassernas indragning skulle komma över till folkskolan, få rum i redan förefintliga folkskolavdelningar, så att deras överflyttning icke kan åstadkomma någon egentlig ökning i folkskolekostnaderna. Det är nödvändigt, att vid en jämförande kostnadsberäkning även taga exempelvis de nu nämnda synpunkterna i betraktande, om ej jämförelseresultatet skall bliva alltför missvisande. Det framgår av det föregående, att överstyrelsen icke ser sig i stånd att framlägga några siffror angående kostnaderna för en ny läroverksorganisation. Ett försök i den riktningen försvåras också därigenom, att överstyrelsen uttalat sig för vissa förändringar i kommissionens förslag, vilka givetvis, därest de genomföras, komma att öva inflytande på kostnaderna. Överstyrelsen tillåter sig i detta hänseende erinra om vad som anförts angående förkortning av realskolan med en klass, inrättande av sexåriga lycéer samt minskning av antalet klasser i flickskolan. Förändringar i sådan riktning komma tydligen att väsentligt minska läroverkskostnaderna. I viss mån kommer en sådan kostnadsminskning att uppvägas av de i jämförelse med kommissionsförslaget ökade utgifter, som skulle uppstå, därest, såsom överstyrelsen förordat, realskola och flickskola av nuvarande typ skulle i viss utsträckning tills vidare bestå samt gymnasierna göras fyraåriga. Efter allt att döma skulle vidtagande av samtliga de förändringar, för vilka överstyrelsen uttalat sig^ få till följd, att kostnaderna bleve icke oväsentligt lägre än enligt kommissionens förslag oförändrat. Innan överstyrelsen lämnar denna fråga, vill överstyrelsen i korthet erinra om den huvudsakliga anledningen till de ökade kostnader för statsverket, som en ny läroverksorganisation skulle komma att medföra. I vissa av de avgivna yttrandena, där man ställt sig avvisande mot kommissionens förslag om sexåriggrundskola, har den meningen kommit fram, att detta förslag måste avvisas på grund av den kostnadsökning, som kommissionen angivit såsom en konsekvens av sitt organisationsförslag, om detta i sin helhet bleve genomfört. Man har tydligen därvid förbisett, att stegringen i kostnader huvudsakligen skulle uppstå genom ett förverkligande av det allmänna önskemålet, att staten skulle i lika mån sörja för flickornas undervisning som för gossarnas. Där man haft blicken öppen för att det är på denna senare punkt, som kostnadsstegringen skulle uppkomma, har man ibland menat, att en minskning i det allmännas utgifter skulle vinnas, om flickskolorna fortfarande finge bliva enskilda läroanstalter. En förhoppning i den riktningen torde knappast komma att visa sig grundad, om man vill fasthålla vid principen, att det för den enskilde icke bör vara dyrare att bekosta högre skolbildning för en flicka än för en gosse. Flickskolornas ekonomi har, såsom i det föregående visats, i mycket stor utsträckning byggts på lärjungarnas terminsavgifter. Skall den åstundade likställigheten vinnas, måste tydligen terminsavgifterna vid flickskolorna i det hela taget försvinna. Detta måste få till följd, att mycket rikligare understöd från det allmänna bliva erforderliga. I vad mån detta kommer att givas av staten eller kommunerna betyder givetvis icke något vid en beräkning av det allmännas sammanlagda kostnader. Med rätta har det ju framhållits, att man vid

170 dylika beräkningar bör i lika grad taga hänsyn till kommunernas som till statens utgifter. Skall någon minskning i det allmännas kostnader för flickornas undervisning kunna uppnås, skulle väl detta ske därigenom att flickskolornas lärare finge åtnöja sig med väsentligt lägre löner än statsskolornas motsvarande lärare. En sådan anordning komme säkerligen att bliva ödesdiger för flickskolorna. Om adjunktskompetensen bestämmes enligt de grunder, som kommissionen angiver, skulle tydligen de högre lönerna vid statsskolorna draga de bäst kvalificerade av de adjunktskompetenta lärarinnorna till dessa skolor. För övrigt torde det ej i längden vara möjligt att vid statsunderstödda enskilda skolor fasthålla en lägre lönestandard än vid det allmännas skolor. Den utjämning i lönehänseende mellan statssamskolornas och flickskolornas lärarinnor, som staten genom beredande av tillfällig löneförbättring åt de senare ansett sig böra åstadkomma, vittnar om i vilken riktning utvecklingen går. Om det, såsom är att vänta, av riksdagen beslutas en fullständig lönereglering för kvinnor i statstjänst, kan man med säkerhet förutse., att ett sådant beslut kommer att öva inflytande på lönerna även för kvinnor, som visserligen stå i enskild tjänst men dock i väsentlig grad avlönas genom allmänna medel.

XIII. Hemställan. Den gjorda framställningen torde giva vid handen, att överstyrelsen vid sin behandling av skolkommissionens föreliggande förslag beträffande det högre skolväsendets ordnande ägnat särskild uppmärksamhet jämväl åt de sidor av den tilltänkta nya organisationen, vilka äga sammanhang med och betydelse för andra grupper av läroanstalter, som äro ställda under överstyrelsens inseende. Att utlåtandet erhållit en sådan läggning har sin naturliga förklaring däruti, att överstyrelsen har att taga befattning med samtliga grenar av det allmänna skolväsendet, överstyrelsen har också ansett, att en belysning ur dessa synpunkter skulle vara ägnad att bidraga till ett allsidigare bedömande av det betydelsefulla och i olika hänseende djupt ingripande spörsmål, det här gäller. Då, såsom av det anförda framgår, överstyrelsen anser, att skolkommissionens här ifrågavarande förslag till ny läroverksorganisation bör i olika hänseenden undergå modifikationer och förändringar, innan beslut fattas med anledning därav, får överstyrelsen i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes vid den ytterligare beredning av ärendet, som erfordras för dess föreläggande för riksdagen, låta de synpunkter och uttalanden, som innehållas i överstyrelsens utlåtande, komma till beaktande.

BILAGA

II

TILL

KUNGL. SKOLÖVERSTYRELSENS PROTOKOLL D E N 1 4 N O V E M B E R 1 9 2 3, § 1, INNEFATTANDE

RESERVATION

TILL

Ö V E R S T Y R E L S E N S UNDERDÅNIGA

UTLÅTANDE

BETRÄFFANDE SKOLKOMMISSIONENS BETÄNKANDEN I—V MED GRUNDER FÖR EN NY LÄROVERKSORGANISATION AVGIVEN AV DE I ÄRENDETS HANDLÄGGNING DELTAGANDE

LEDAMÖTERNA INOM ÖVERSTYRELSENS LÄROVERKSAVDELNING

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid. I.

II. III.

IV. V.

VI. VII. VIII. IX. X. XI. XII. XIII. XIV.

Bottenskolefrågan 1. Nuvarande skolorganisation 2. Skolfrågan i riksdagen 3. Folkskolan — bottenskola 4. Anknytningen mellan folkskola och realskola Kommissionens kostnadsberäkningar Den högre flickskolebildningen 1. Allmänna synpunkter 2. Den egentliga flickskolan 3. Samskola eller särskola 4. Den högre flickskolans huvudtyp 5. Flickgymnasiet 6. Ekonomiska synpunkter 7. Partiella förändringar på den nuvarande högre flickskolans grund 8. Lärarkompetensen Privatskolor i övrigt Realskolan 1. Organisation 2. Inträdesprövning och flyttningsbestämmelser Gymnasiet Lyceet Kommunala mellanskolan och dess förstatligande Realskolexamen (Realexamen) Studentexamen Skolarbetets inre organisation Fysisk fostran och skolhygien Lokal styrelse Ekonomiska förhållanden Sammanfattning

173 173 176 179 198 201 214 214 219 220 227 228 229 233 237 239 248 248 251 254 265 268 271 277 284 287 292 294 299

I. Bottenskolefrågan. 1. Nuvarande skolorganisation. I skrivelse till Konungen den 6 maj 1899 anhöll riksdagen om utarbetande och framläggande inför riksdagen av förslag till inrättande vid rikets fullständiga och femklassiga allmänna läroverk av en under offentlig kontroll ställd och av viss kompetens åtföljd avgångsexamen för lärjungar, som vid 15—16årsåldern önska sluta sin skolgång, samt till de ändringar i läroverkens organisation, som därmed stode i samband. Sedan den med anledning härav tillsatta läroverkskommitténs organisationsförslag blivit av 1904 års riksdag antaget, kom redan höstterminen 1904 den nya ordningen på flera punkter till tillämpning. Nu gällande stadga för de allmänna läroverken utfärdades visserligen först den 18 februari 1905, och undervisningsplanerna för realskola och gymnasium1 äro av ännu senare datum — den 2 mars 1906, respektive 30 april 1909 — men i enlighet med vederbörligen stadgade övergångsbestämmelser tillämpades redan från början, d. v. s. från och med läsåret 1904—1905, de av läroverkskommittén föreslagna kursplanerna för klasserna 1—3 och med vissa modifikationer även för klass 4, medan undervisningen i klass 5, som ett år tidigare påbörjat för sexårig latin- och reallinje lämpade kurser, fortgick enligt de gamla kursplanerna. Läsåret 1905—1906 läste klasserna 1—4 de nya kurserna i samtliga ämnen, klass 5 övergångskurs, och följande läsår voro de fem första klasserna helt och hållet inne i den nya ordningen, som då — från och med höstterminen 1906 — kom till tillämpning jämväl för ring I å gymnasiet. Med denna alltjämt fortskridande utvecklingsgång avlades realskolexamen första gången vårterminen 1907 och studentexamen enligt nu gällande stadga första gången vårterminen 1910. Den nu gällande skolordningen har sålunda i hela sin omfattning tillämpats under föga mer än en tioårsperiod. Den tid, under vilken den enligt riksdagens direktiv utarbetade läroverksorganisationen varit i kraft, är visserligen ganska kort, men den är i alla händelser tillräcklig för att lämna en ganska god inblick i den nuvarande organisationens förtjänster och brister. I fråga om realskolan har man sålunda gjort den erfarenheten, att den på ett i det hela lyckligt sätt fyller sin uppgift att meddela allmänt medborgerlig bildning samt särskild förberedande utbildning för vissa levnadsbanor. Kursplanerna äro väl avnassade för de olika klasserna, och den arbetstid, som ålägges lärjungarna, kan i det hela icke sägas vara för krävande för deras ålder och krafter. Därest realskolan även framgent behåller sin nuvarande omfattning, bör dock på grund av de lärdomar erfarenheten medfört tillses, huruvida ej det arbete, som faller på de tre lägre klasserna, kan något utökas och arbetet i de övriga klasserna i samma mån lättas. Visserligen är ej heller där arbetet så krävande, att någon alltför stark anspänning av krafterna synes behöva befaras, men en jämnare fördelning av realskolans arbete är av olika skäl lämplig och torde under ovan-

174 berörda förutsättning kunna åstadkommas genom omläggning av kurserna. Det nu sagda gäller emellertid lärjungarna i realskolan i dess mera begränsade mening, d. v. s. realskolan för gossar. Vad åter angår de realskolor, vilka anordnats som samskolor, ställa sig förhållandena i viss mån annorlunda, nämligen i fråga om de kvinnliga lärjungarna. Hos dem hava vid olika tillfällen tecken till överansträngning förmärkts, och det låter sig ej bestrida, att skolarbetet under de sista ömtåliga studieåren för dem kan bliva alltför betungande. Härom får överstyrelsen i det följande tillfälle att närmare uttala sig, och här må i denna sak blott erinras, att, även om läroverksstadgan till viss grad beaktat de kvinnliga lärjungarnas allmänna läggning och för dem medgivit vissa lättnader i arbetet — vilka dessa för övrigt endast sällan tagit i anspråk — lärokurserna i samskolan dock ej äro lämpade för flickornas, utan för gossarnas behov. För flickornas vidkommande kan med andra ord sagt samskolan betecknas såsom en nödfallsutväg, och flickskolan är och bör vara deras egentliga skola. I fråga om den till realskolan anknutna avslutningsklassen och dithörande slutprov, realskolexamen, hava bland lärarna och allmänheten olika meningar gjort sig gällande. Innan överstyrelsen ingår på denna fråga, vilken för övrigt i annat sammanhang bliver föremål för närmare behandling, vill överstyrelsen erinra, att 1899 års riksdag beträffande upprättandet och anordningen av denna klass uttalat bestämda önskningar. Enligt riksdagens mening skulle sålunda realskolexamen förläggas till en klass, parallell med dåvarande nedre sjätte klassen — nuvarande första ringen — och borde upprättas vid samtliga fullständiga och femklassiga läroverk. Den skulle stå under offentlig kontroll, men finge ej göras alltför rigorös, utan borde tvärtom noga lämpas efter ifrågavarande åldersstadiums förmåga. Till de utskott, som handhaft denna fråga, hade ock ett flertal administrativa myndigheter — post-, telegraf- och järnvägsstyrelsen m. fl. — uttalat såsom sin mening, att en avgångsexamen vid läroverken av ungefär det omfång och vid den ålder man tänkt sig skulle, med eller utan därpå följande specialkurs, visa sig lämplig såsom förberedelse för anställning i dessa verk. När denna avslutningsklass i enlighet med riksdagens direktiv sedermera upprättades vid läroverken, blev rätt snart tydligt, att denna anordning flerstädes var mindre populär. Särskilt var detta fallet i en del gamla lärdomsstäder, medan städer med1 merkantil eller industriell läggning visade helt annan förståelse för denna anordning. På sådana håll, där avslutningsklassen saknade praktiska förutsättningar för sin tillvaro och fördenskull levde ett tynande liv, betecknades den ock såsom ett slags avstjälpningsklass för mindre begåvade lärjungar samt behandlades i tal och skrift med tydlig ringaktning. I viss mån befordrades denna åskådning även av den eljest naturliga omständigheten, att examensbehörigheten stundom visade sig vara till ringa gagn vid tävlan om anställning, särskilt i sådana fall, där god tillgång fanns på sökande, som genom avlagd studentexamen nått högre kompetens och större åldersmognad. Å andra sidan hava faktiska förhållanden ådagalagt, att realskolexamen, genom att sända ut ynglingarna i livet vid jämförelsevis unga år med en avrundad fond av kunskaper, under den gångna tiden haft och alltjämt har ett bestämt behov att fylla, oavsett den omständigheten, att den i avsevärd grad bidragit till att avleda tilloppet till studentexamen. För att med ett par sifferuppgifter styrka detta uttalande må i detta sammanhang erinras, att antalet i realskolexamen utexaminerade, vilket under årens lopp allt mer och mer stegrats, t. ex. år 1912 utgjorde 1,505 och år 1922 uppgick till 2,929. Mot själva anordningen av avslutningsklassen och dess arbetsresultat hava endast i undantagsfall berättigade anmärkningar framställts. Sålunda har generalpoststyrelsen vid upprepade tillfällen framhållit, att insikterna i franska språket hos de utexaminerade befunnits vara otillfredsställande. Då denna anmärkning visat

175 sig vara befogad, har Eders Kungl. Maj:t ock den 15 april 1921 föreskrivit, att den frivilliga undervisningen i detta ämne skulle ökas med en veckotimme såväl i femte som i sjätte klassen. För övrigt vill överstyrelsen i detta sammanhang endast tillägga, att, där sjätte klassen på grund av ringa lärjungeantal visat sig vara mindre behövlig och alltför kostsam, denna klass vare sig kan helt och hållet indragas — vilken åtgärd emellertid ginge stick i stäv mot riksdagens bestämt uttalade önskan — eller ock i större utsträckning, än hittills varit fallet, sammanföras med ring I, vilken utväg under ovan anförda förhållanden torde befinnas vara den riktigare. Om sålunda den under årens lopp vunna erfarenheten ådagalagt, att realskolan är på ett i det hela lyckligt sätt anordnad, så kan å andra sidan ej förnekas, att i fråga om gymnasiet olägenheter och brister framträtt, vilka inom en snar framtid kräva rättelse. Sålunda är numera uppenbart, att det i förutnämnda riksdagsskrivelse framställda yrkandet, att på skolans högre stadium valfrihet, särskilt i fråga om språken, borde kunna införas i större omfång än nu, ingalunda van t till sina konsekvenser lyckligt. Det i tredje och fjärde ringarna av nämnda anledning införda ämnesbortvalet har visat sig vara ett klart och tydligt missgrepp, vars undanröjande i ett annat sammanhang bliver föremål för närmare undersökning. Då riksdagen å andra sidan i samma skrivelse erinrade, att det högre skolstadiet i följd av läxläsningssystemets fortsättande upp till högsta klassen förlorat förmågan att uppfostra till börjande självständiga studier, samt med anledning därav uttalade såsom ett önskemål, att undervisningen på det lägre och högre stadiet måtte erhålla olika karaktär, var man tydligen inne på rätt väg, och det må endast beklagas, att ej i alla de fall, där så ske kunnat, detta yrkande vann gehör, och särskilt vid ordnandet av språkundervisningen, i fråga om vilken från olika håll tungt vägande anmärkningar blivit framställda. Sålunda har mot det nuvarande latingymnasiet andragits, att det från språkpedagogisk synpunkt är dåligt byggt, då intet språk där läses grundligt, då elementerna av två a tre språk måste inhämtas först å gymnasiet, och då franskan blivit tillbakasatt. För sistnämnda olägenhet har Eders Kungl. Maj:t sökt att i någon mån råda bot genom att — i nådiga kungörelsen den 15 april 1921 — med tre veckotimmar öka detta ämnes timantal å latinlinjen utan grekiska, men oavsett den omständigheten, att olägenheten kvarstår orubbad å övriga linjer, måste den från olika synpunkter olämpliga förläggningen till gymnasiet av här mer än eljest tidsödande elementära studier bidraga till ökandet av den tunga, som påvilar lärjungarna i de högsta ringarna å detta skolstadium. Det splittrande arbetet med ett antal av 11 olika skolämnen, vilka såväl å latin- som realgymnasiet alla skola i jämnbredd föras fram till studentexamen, är tviyelsutan det betänkligaste draget i den nu gällande gymnasieorganisationen, låt vara att denna arbetsförflackande ämnesträngsel enbart har sin rot i en i och för sig berättigad strävan att på bästa sätt tillgodose de uppgifter, som detta skolstadium fått sig tilldelade. Enligt vad nu gällande läroverksstadga angiver, har gymnasiet, utöver realskolans allmänbildande uppgift, till särskilt ändamål att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid universitet eller f ortsättnmgsskola vidare utbildas. Att utan förryckande av detta syfte skapa en rationellare ämneskoncentration, än den nuvarande organisationen erbjuder, är tydligen en uppgift, som mer än någon annan är av behovet påkallad. Men även denna svårighet kan övervinnas, detta har det omfattande utredningsarbete i dylikt syfte, som tidigare ålegat läroverksöverstyrelsen, otvetydigt givit vid handen, och närmast bör detta ske genom omläggning av tim- och kursplaner samt avkoppling av vissa för de olika linjerna mindre konstitutiva ämnen före studentexamen. Enligt de konturer för en ny gymnasieorganisation, vilka läroverksöverstyrelsen med stöd av sagda utredning kunnat uppdraga, synes skol-

176 arbetet under sista gymnasieåret samt därmed ock prövningen i studentexamen på de olika studielinjerna kunna begränsas till ett avsevärt mindre antal ämnen än för närvarande är fallet — enligt den preliminära utredningen sju till antalet •—• utan att gymnasiets bildnings värde sänkes, detta dock under den givna förutsättningen, att gymnasiet är och förbliver fyraårigt. Av de gångna årens erfarenhet framgår i korthet sagt, att den läroverksorganisation, som från och med år 1910 varit allmänt genomförd, visat sig ägnad att på ett i det hela ganska tillfredsställande sätt fylla sin uppgift, men lika litet som annat människoverk är fri från brister. Visst är emellertid, att dessa låta sig avlägsna inom ramen av denna organisation, vars förtjänster äro så övervägande, att från undervisningens synpunkt intet skäl för dess sönderbrytande kan med fog sägas föreligga. 2.

Skolfrågan i riksdagen,

I sitt betänkande den 28 april 1922 angående grunder för en ny läroverksorganisation avser emellertid skolkommissionen att från nedan till ovan ombilda det nu bestående undervisningsverket och synes, genom att anföra spridda riksdags- och utskottsuttalanden m. m., vilja göra gällande, att denna omdaning av skolväsendet är att betrakta som ett förverkligande av riksdagens uttalade önskningar. Med anledning därav bör betonas, att, även om endera kammaren, utskott eller enskilda riksdagsmän då och då givit uttryck åt sin sympati för närmare anknytning mellan folkskola och högre skola, riksdagen dock ej uppdragit några riktlinjer för skolfrågans lösning. Beträffande vad av mera nämnvärd art i denna fråga förekommit, må till en början erinras, att redan vid 1904 års riksdag i andra kammaren motioner framlades angående första klassens indragning, samtidigt innefattande krav på inträdesfordringarnas lämpande efter de i andra klassen av fast folkskola litt. A — d. v. s. enligt nuvarande terminologi folkskolans 4:e klass — genomgångna kurser. Det särskilda utskottet tillstyrkte i huvudsak regeringens förslag till skolreform men förklarade sig under viss förutsättning icke hava något att i princip erinra mot tanken att knyla sambandet mellan folkskola och läroverk fastare. Utskottet hänvisade emellertid till den sparsamma förekomsten av A-skolor. Ett bortskärande av första realskoleklassen skulle för den skull på de flesta orter hämma övergången från folkskolan till läroverket och skulle icke heller kunna genomföras utan bestämda olägenheter. Däremot anslöt sig utskottet till den av departementschefen uttalade tanken på försök med första klassens indragning å sådana orter, där kommunerna så önskade och folkskolan vore väl utvecklad. Riksdagen biföll utskotts förslaget ( l : a kammaren utan votering, 2:a kammaren med 147 röster mot 67). — Vid 1908 års riksdag framlades av Th. Adelswärd i 2 :a kammaren motion, att riksdagen ville besluta skrivelse till konungen om utredning och förslag dels till sådan ändring i undervisningsväsendet, att folkskolan komme att utgöra det första ledet i undervisningssystemet och omorganiseras till s. k. bottenskola, dels därefter till inrättandet i större utsträckning än hittills av yrkesoch fackskolor. Det särskilda utskottet delade i allt väsentligt den uppfattning, som i motionen funnit uttryck, och uttalade i erkänn samma ordalag sin sympati för dess syfte och behövligheten av sådana åtgärder, som i densamma förordades, men då åtgärder av denna art redan i avsevärd omfattning vore å bane — proposition om kommunala mellanskolor framlades vid samma riksdag — hemställde utskottet, att motionen ej måtte till någon 2 :a kammarens åtgärd föranleda, vilken hemställan bifölls av 2 :a kammaren (utan votering). — I propositionen till 1908 års riksdag angående anslag bland annat till kommunala mellanskolor framhöll departementschefen, att, då den ifrågasatta nya skol-

177 typen endast skulle komma till användning ä vissa orter, och då de allmänna läroverkens organisation skulle lämnas oberörd, det icke funnes någon anledning att inga pa den mycket omfattande frågan om ett generellt genomförande av bottemskoletanken. Men da en och annan av de invändningar, som gjorts mot nämnda program kunde anses äga tillämplighet på förslaget och det sålunda Z f . t l T ^ f $ a D £ a U f ' a t t folkskoleväsendet ännu icke vore så utvecklat, att folkskolan kun de _ tjänstgöra som bottenskola, samt att lärjunge, som genomginge den i propositionen ifrågasatta bildningskursen, ej skulle komma att ernalla lika god undervisning som vid statens allmänna läroverk eller de efter monstret av dem inrättade enskilda skolorna, erinrade departementschefen, att tonläget vilade pa den förutsättningen, att ort, där kommunal mellanskola upprättas, skall hava sin folkskola anordnad enligt den bäst utvecklade folkskoietypen. Etter att ha uttalat sin förvissning om att intresset för folkskolorna a ifrågavarande orter torde komma att sträcka sig till alla de olika befolkningslagren inom samhället, framhåller departementschefen, att han med det sagda ingalunda velat göra gällande att lärjungarna vid de ifrågasatta bildningskurserna skulle komma att erhålla en lika god undervisning som vid de allmänna läroverken Men det gällde här liksom vid alla andra praktiska frågor att vaga iordelar emot olägenheter, och en anordning, genom vilken barnen under skolåldern finge stanna i kemmet i stället för att inackorderas å främmande ort, erbjode sa stora fordelar för ej ,mindre föräldrarnas ekonomi än även barnens fostran i det hela att den möjligen förefintliga skillnaden i undervisningens kvalitet ej finge tillmätas en för frågan avgörande betydelse. — Då propositionen inkom till riksdagen så sent som den 9 april, ansåg riksdagen det ej vara möjligt att med tillräcklig noggrannhet pröva ett till sin innebörd och sina konsekvenser sa djupt ingripande och så vittomfattande ärende och förklarade s i g e j tor det dåvarande kunna bifalla propositionen. — Vid 1909 års riksdag da jamval de enskilda skolornas framtida ställning i vissa avseenden reglerades', återkom propositionen och departementschefen upprepade nu, att någon rubbning av de allmänna läroverkens organisation icke ifrågasattes, och att det då loreliggande forslaget ej heller berördes av frågan, huruvida folkskoleväsendet i det hela vore sa utvcklat, att ett allmänt genomförande av bottenskoleidén kunde tillrådas. »Även om nu emellertid» — heter det i fortsättningen — »de anmärkningar, som göras mot programmet folkskolan som bottenskola, ej skulle aga tillämplighet a det föreliggande förslaget, torde detsamma i allt fall betraktas med misstroende av de principiella motståndarna till nämnda program av den grund, att det enligt deras mening kan anses som en början till ett geneS l g e n T u 6 av bottenskoleprogrammet som slutet. I avseende härå bör emellertid beaktas att kommunala mellanskolor endast skulle komma att inrättas a orter, dar förutsättningar för denna skolform äro för handen. Endast i den man i följd av den materiella utvecklingen nya stadsliknande samhälligheter växa upp, endast i den man skulle den nya skolformen vinna utbredning Skulle nu, genom ett mera ändamålsenligt tillvaratagande av landets naturliga resurZh / » d £ f ^ komma att försiggå så raskt och landet i fo jd härav erhålla en sådan befolkningstäthet, att den nya skolformen komme till användning på många orter i landets olika delar, så vill det synas, som om fosterlandsvännen borde ej med beklagande, utan med tillfredsT w l f S \ 0 1 ? ^ ^ f k o l e t a n k e n bleve på sådant sätt i så mån genomförd.» iJepartementschefen^ slutar med att säga, att förslaget kunde få falla för ett 2 T*, \ e e j ^ b n ? * f t m f a l 1 e n b a T t p å ffrund a v m e r a e l l e r mindre dunkla antipatier mot bottenskoleprogrammet. Enligt vad då betonades, vore den kommunala mellanskolan en skolform, som vore avsedd blott för mindre orter såsom köpingar och municipalsamhällen, vilka önskade en högre skola men ej garna kunde fa ett allmänt läroverk. Den vore sålunda framvuxen ur ett 12—241338.

178 nödläge. Riksdagen biföll propositionen och uppförde å åttonde huvudtiteln ett förslagsanslag' å 10,000 kronor under titeln kommunala mellanskolor samt fastställde grunder och villkor för understöd från anslaget. — Något senare och särskilt vid riksdagen 1912 gjorde sig beträffande de kommunala mellanskolorna en ny ton gällande i 2:a kammaren. Vid behandlingen av frågan om anslag för upprättande av nya lärartjänster vid de allmänna läroverken yttrades där bland annat, att man skapat en helt ny skoltyp, som ovillkorligen komme att göra en hel del av läroverkslärarna överflödiga. Från samma håll förebådades i en reservation mot statsutskottets yttrande i ärendet behovet av en allmän revision av undervisningsväsendet, och i propositionen till 1913 års riksdag angående inrättandet av nya lärartjänster vid de allmänna läroverken yttrade departementschefen med anledning därav bland annat följande: »Den 'allmänna revision' av vårt läroverkssystem i dess helhet, till vilken reservanterna hänvisat, är efter min overtj'gelse icke omedelbart förestående och bör icke heller forceras fram, utan kommer bäst såsom ett lugnt och väl förberett resultat av en småningom försiggående planmässig utveckling. Realskola och kommunal mellanskola böra tills vidare få verka vid sidan av varandra., vardera efter sin natur och med sina resurser; först så kan det bliva möjligt att bilda sig ett på oomtvistlig erfarenhet, icke endast på antaganden och försäkringar, grundat omdöme om deras inbördes värde och rätta plats i vårt framtida skolväsen.» Riksdagen biföll propositionen, men i dess skrivelse i ämnet den 30 maj 1913 inrycktes ur statsutskottets utlåtande en passus av innehåll, att på grund av stegringen i antalet ordinarie lärartjänster vissa svårigheter kunde uppstå vid den allmänna revision av hela läroverksfrågan, som icke alltför länge torde kunna undanskjutas. Och i fortsättningen heter det bland annat: »Då det emellertid lärer kunna antagas, att vid ovanberörda revision av det allmänna undervisningsväsendet komma att uppstå läroanstalter, som, utan att vara högre allmänna läroverk eller realskolor, likväl ingå såsom ett led i den av staten helt eller till sin huvudsaklig-a del uppehållna allmänna läroverksorganisationen, har riksdagen anslstt, att möjlighet, så vitt sig göra låter, bör hållas öppen att förflytta lärarna vid de nuvarande allmänna läroverken jämväl till dylika läroanstalter.» — Vid 1915 års riksdag, då proposition om upprättande av en statssamskola i Sollefteå förelåg, förklarade statsutskottet, att ett bifall till framställningen »skulle i sak innebära ett frånträdande av 1909 års riksdagsbeslut, varigenom de enskilda samskolorna för sitt fortsatta bestånd efter 1920 års utgång hänvisades att ombilda sig till kommunala mellanskolor», samt yttrade i fortsättningen, att det vore en brist i den nuvarande läroverksorganisationen, att ett direkt organiskt samband mellan den kommunala mellanskola.n och gymnasiet icke förefunnes, samt att riksdagen uppmärksammat detta förhållande, dä, den tidigare framhållit, att en revision av det allmänna undervisningsväsendet ej alltför länge torde kunna undanskjutas, ävensom att betänkligheter måste r^sa sig att dessförinnan ytterligare utveckla skolformer, vilkas ändamålsenlighet vid revisionen torde komma att undergå särskild prövning. Utskottet ville visserligen icke uttala sig om den riktning, i vilken revisionen kunde förmodas komma att gå, men av utvecklingen under det gångna årtiondet kunde man sluta, att staten ej skulle medverka till upprätthållandet av två med varandra parallella barndomsskolor. Därtill komme, att krav på upprätthållande av statsläroverk skulle komma att resas från en mängd samhällen, som till stöd för sin framställning skulle kunna åberopa ej blott en vida större folkmängd än den i Sollefteå utan även i övrigt anföra minst lika vägande skäl. — Sistnämnldä hotande eventualitet — vilken av kommissionen lämnats oomnämnd i dess historik (Bet. I sid. 22) — torde ha utgjort tillräckligt skäl för riksdagens vägran att bifalla propositionen. I varje fall står förutnämnda motivering endast såsom uttryck för statsutskottets mening, då riksdagen härom icke uttalat sig. — Det

179 återstår i detta sammanhang endast att erinra, att den i riksdagens skrivelse den 30 maj 1913 förekommande och vid olika tillfällen åberopade tanken på »allmän revision» ävensom den eventuella förflyttningen av läroverkslärare inrycktes jämväl i propositionen till riksdagen 1918 angående löne- och pensionsreglering för lärarpersonalen vid de allmänna läroverken med flera läroanstalter, samt att framställningen vann riksdagens bifall. För så vitt av det anförda slutsatser låta sig draga angående strömningarna inom skolpolitiken under den gångna tiden, synes det till en början vara ganska tydligt, att riksdagen såsom sådan utöver det i skrivelsen den 30 maj 1913 inryckta och vid upprepade tillfällen framdragna yttrandet om en revision av skolväsendet icke givit uttryck åt någon särskilt utpräglad mening, som kan tagas till intäkt för ett principuttalande i bottenskolefrågan, medan utskott och enskilda torde få anses hava gått liingre och sökt ge en fastare form åt ett uttalande, som i förstone varit mera allmänt hållet. Huru långt det åter stämmer med gjorda utfästelser eller med riksdagens ursprungliga mening, att kommunala mellanskolan fått sig tilldelad uppgiften att tjänstgöra såsom den egentliga förmedlaren av bottenskoleprogrammet i hela dess vidd, detta må här lämnas helt och hållet oavgjort. Vad som sålunda står fast, är, att riksdagen icke äskat någon utredning i bottenskolefrågan, och att följaktligen nu föreliggande betänkande och förslag till grunder för en ny läroverksorganisation icke tillkommit på grund av initiativ från riksdagen. I själva, sakfrågan står riksdagen alltså fullständigt obunden. Detta har ock i de över kommissionens förslag avgivna yttrandena eftertryckligen framhållits. Så yttrar härom länsstyrelsen i Älvsborgs län: »Ingen framställning från riksdagen föreligger, som kan öva inflytande vare sig på riksdagens slutliga ställningstagande eller på Ktmgl. Maj :t vid_ dess utarbetande av sina förslag. Den nu föreliggande, inom direktivens ram ingående utredningen är verkställd efter uppdrag av Kungl. Maj:t och efter av Kungl. Maj:t anvisade riktlinjer. Då dessa riktlinjer för en skolreform ha ett synnerligen mäktigt understöd inom riksdagen, är emellertid av stort värde att ha erhållit en utredning efter dessa linjer, utförd av sakkunniga personer, som äro varmt intresserade för en sådan skolreform. Den tänkbarast bästa lösningen av skolfrågan efter givna förutsättningar får därför anses nu föreligga, liksom å andra sidan, om det framlagda förslaget visar sig på avgörande punkter brista, man har all anledning antaga, att felet ligger hos de givna förutsättningarna för förslaget och ej hos det sätt, på vilket förslaget efter de givna förutsättningarna blivit utformat.» 3. Folkskolan — bottenskola. Beträffande skolsystemets allmänna gestaltning enligt föreliggande betänkande och förslag anser sig överstyrelsen böra anföra följande. Enhetsskolan, såsom kommissionen tänkt sig den, har till grundval avslutad folkskola av A-form (6 klasser ock 6 lärare) och bygger på dess topp en 4-årig realskola av kommunala mellanskoletypen samt ovanpå denna ett 3-årigt gymnasium. _ Givetvis kunna även svagare skolformers lärjungar, vilka efter inhämtad tilläggskurs redovisa för A-skolans kunskapsmått, erhålla tillträde till realskolan. Enhetsskolan kräver sålunda för realskolexamen 10-årig skolgång, för studentexamen 13-årig, under det att vårt nuvarande allmänna läroverk, vilket sedan år 1894 bygger på 3-årig bottenskola eller förberedande skola med motsvarande kunskapsmått, erfordrar sammanlagt 9-årig, respektive 12-årig skolgång. Men inhämtande av den för lärjungar från B-, C-, D-skolor o. s. v. nödvändiga tilläggskursen kräver också sin tid — hur lång, är ovisst — och då SI) % av landsbygdens barn undervisas i dylika skolor samt av dem en stor

180 mängd måste på främmande ort komplettera sina kunskaper, är det förklarligt, att inom vitt skilda delar av vårt land myndigheter, korporationer och enskilda med bekymmer se, hur den tilltänkta enhetsskolan skulle genom kravet på genomgången 6-klassig folkskolas kurs avsevärt inskränka möjligheten till högre undervisning för landsbygdens ungdom. Även för dem bland enhetsskolans vänner, som icke beaktat denna omständighet, har emellertid förlängningen av skoltiden varit en nagel i ögat. För att undgå den har man tänkt på överhoppning av klasser, fri flyttning, när-, hjälp- och begåvningsklasser m. fl. medel, som skulle avkorta vistelsen i folkskolan. Och nog borde det vara möjligt för en mer än vanligt begåvad lärjunge att t. ex. hoppa över en klass och absolvera sin enhetsskola på 12 år, liksom under samma förutsättningar en lärjunge vid läroverket kan avkorta sin sammanlagda skoltid till 11 år, men tilltänkta prövnings- och gallringsbestämmelser göra företaget i förra fallet svårare och allt annat än riskfritt. Det torde därför liksom andra undantagsfall böra lämnas ur räkningen likasåväl som tanken på att inom folkskolans ram vidtaga särskilda anordningar — vilka, såsom allmänt anmärkts, skulle bryta sönder enhetsskolans princip — för att fortare få fram det relativt ringa fåtal bland folkskolans lärjungar, vilka ämnade övergå till realskolan. Vad härom ävensom beträffande kommissionens statistik i ämnet anförts exempelvis av folkskolinspektörerna i Stockholm och Örebro eller av seminariekollegierna i Kalmar och Strängnäs, synes överstyrelsen utslagsgivande, och det står alltså fast, att förlängningen av skoltiden med ett år är en ofrånkomlig konsekvens av uppbyggandet av enhetsskolan å den 6-klassiga folkskolans grund. Då enhetsskolan sålunda av sina lärjungar kräver ett drygt offer, ett års senare utträde i livet, är det ock att förvänta, att den genom sina arbetsresultat bringar ersättning för en förlust av så stor räckvidd för den enskilde och det allmänna. Det gäller då närmast att tillse, vilka landvinningar på undervisningens område enhetsskolan avser att ernå, samt att pröva fastheten av den grund, på vilken den skall stå. Med andra ord sagt, har man till en början att dröja vid den 6-åriga bottenskolan och pröva dess bärkraft, då nämligen kommissionen av sitt program ansett sig förhindrad att underkasta ^denna fråga en närmare undersökning. Det synes dock ej böra möta större svårigheter att på denna punkt vinna full klarhet, eftersom den 6-klassiga folkskolan redan under ett gott tiotal år verkat såsom bottenskola för den år 1909 tillkomna kommunala mellanskolan samt även från andra håll upplysningar torde stå att erhålla beträffande folkskolan såsom underlag för fortsatta studier. Av största vikt för bedömandet av frågan om folkskolans arbetsresultat är dock givetvis^ den kommunala mellanskolans erfarenhet om det lärjungematerial, som den så gott som oblandat fått mottaga från folkskolan; och den omständigheten, att de från denna till mellanskolan övergångna lärjungarna snarare tillhöra de intelligentare och bättre förberedda än medelnivån, är för detta fall så mycket tacknämligare, som kommissionen tänkt sig, att endast de, som tillhöra ett liknande lärjungeskikt, borde få tillträde till den nya högre skolan. En ganska god inblick i frågan hava emellertid även folkskoleseminarierna, som likaledes hämta huvudparten av sina elever från folkskolan samt utbilda dennas lärare, vidare ock folkskolinspektörerna, i den mån dessa äga någon erfarenhet om andra skolformer än sina egna, samt domkapitlen, som torde få anses äga en god överblick över denna gren av undervisningsväsendet. Vad först de kommunala mellanskolorna vidkommer, har närmare ett tjugutal av dem uttalat sin på erfarenhet grundade mening angående folkskolans bärkraft, och beträffande de övriga synes man ur deras ställning till kommissionens förslag i det hela utan fara för misstag kunna draga direkta slutsatser beträffande deras ställning även i nu föreliggande avseende. Dessa vittnesbörd få

181 emellertid ej skäras över en kam, då åtminstone några av dessa skolor, de i storstäderna upprättade, så till vida intaga en särställning, att det lärjungematerial de nnottaga från folkskolan är bättre förberett och mera homogent än det lärjungematerial, som kommer till mellanskolorna i småsamhällena, samt —• vad måhända ännu viktigare är — även så till vida bilda en grupp för sig, att antalet tillgängliga platser i mellanskolans 1 :a klass är vida mindre än antalet inträdessökande, vilket givetvis medför stark gallring bland dessa och sålunda tillfor mellanskolan ett elitmaterial. En dylik särställning intager t. ex. den äldsta hithörande skolan, kommunala mellanskolan i Malmö. Dess kollegium uttalar också såsom sin erfarenhet, att folkskolans lärare visat sig i stånd att meddela fullgod undervisning på det stadium, som motsvarar läroverkets lägre klasser. E t t liknande omdöme avgives av ännu en kommunal mellanskola (Hallsberg), som dock kräver vissa reformer av folkskolans organisation och arbetssätt såsom förutsättning för ett gott resultat a.v dess grundläggande arbete. Dylika yttre och inre organisatoriska förbättringar av folkskolan påfordras även med större eller mindre styrka från andra håll (Torsås, Värnamo), medan ett flertal andra kommunala mellanskolor (Kiruna, Malmberget, Ljusdal, Nora, Sundbyberg, Åtvidaberg, Tidaholm, Tranås, Ljungby, Borgholm, Lysekil, Vara, Ronneby, Hässleholm, Eslöv) antingen rent ut förklara, att folkskolan ej är vuxen uppgiften att vara bottenskola, då lärjungarnas kunskaper äro otillräckliga vid inträdet och lärjungematerialet alltför ojämnt, för att man skulle kunna undgå att inpressa folkskolans kurs i mellanskolan, eller påpeka, att ämnesurvalet, lärogången och undervisningsmetoderna i folkskolan måste därhän förbättras, att verkligt stabila kunskaper ernås, innan folkskolan lägges till grund för den högre skolan, eller slutligen ifrågasätta förbättring av folkskollärarnas utbildning. Bristerna i folkskolans grundläggning anses nämligen bero dels på omständigheter, som ej kunna undgås, såsom dess heterogena lärjungematerial och på grund därav alltför långsamma arbetstakt, dels på de alltför stora klassavdelningarna eller på flyttningsbestämmelser, som låta lärjungarna genomgå sin skola även utan att ha vunnit nödiga kunskaper, eller, såsom på något håll förmenas, på otillräcklig kontroll över undervisningen, dels ock på den omständigheten, att klasslärarsystemet är rådande i folkskolan, medan läroverket har bättre utbildade facklärare, vilka i den första klassen kunna lägga en annan och bättre grund, än folkskolan förmår. Särskilt bristfälliga äro enligt dessa vittnesbörd insikterna å ena sidan i modersmålet, i synnerhet i svensk grammatik, i vilket ämne elever från folkskolans 6:e klass endast undantagsvis äga sådana kunskaper, som äro nödvändiga 'för språkundervisningen, å andra sidan i matematik; men även i fråga om insikterna i andra ämnen, såsom geografi, biologi och kristendom, framställas bestämda anmärkningar. — Medan man på ett och annat håll är av den meningen, att i detta sakernas tillstånd ingen förbättring är att förvänta, utmynna i andra fall dessa uttalanden angående folkskolans kunskapsresultat i yrkanden på djupgående reformer av dess organisation, innan den får sig förelagd uppgiften att tjänstgöra som bottenskola i större utsträckning, än för närvarande är förhållandet. — Bland de övriga kommunala mellanskolor, som i denna punkt ej direkt framlagt sin mening, synes, att döma av den ställning de i det hela intaga till kommissionens förslag, ett trettiotal i huvudsak hylla samma åskådning. För övrigt bestyrkes det sålunda anförda av de uttalanden, som från olika håll franrkomano vid kommunala mellanskolornas rektorsmöte i Stockholm den 25—27 november 1920 angående folkskolans kunskapsresultat och inträdesprövningarna till kommunala mellanskolan, liksom ock av de iakttagelser, som gjorts, och upplysningar, som vunnits vid överstyrelsens inspektioner av dessa skolor. Bland folkskoleseminarierna framhålla några, såsom Umeå, Skara och Lund, att det är utomordentligt svårt att göra den 6-klassiga folkskolan till botten-

182 skola, så länge så inånga av landsbygdens skoldistrikt på grund av bristen på kompetenta lärare och andra ogynnsamma förhållanden måste nöja sig med otillfredsställande skolformer. Till belysning av detta förhållande må enbart beträffande Norrland erinras, att inom Luleå stift finnas endast 54 A-skolor, för övrigt 138 Bj-skolor, 188 B2-skolor, G2 folkskolor av lägre typ samt 956 mindre folkskolor (611 fasta. 345 flyttande). Hur detta folkskoleväsen skall kunna tjäna som underlag för en läroverksorganisation, där inträdesforuringarna baseras på fullständig folkskolekurs efter A-typ, är också för Luleå domkapitel ofattbart. Beträffande folkskolans arbetsresultat, sådant det framträder i dess bästa former, uttala sig folkskoleseminarierna i Stockholm och Göteborg hoppfullt samt anse, att vissa brister, som nu vidlåda folkskolan, kunna undanröjas genom minskande av barnantalet i klasserna, upprättande av hjälpklasser, ändrade arbetsmetoder (Stockholm) samt andra förändringar i dess organisation eller arbetssätt, såsom ämnesläsning i dess övre klasser. I stort sett torde också folkskolans lärarkår äga förutsättningar att fylla de nya kraven (Göteborg). Gent häremot framhålles emellertid av en lärargrupp (Göteborg*), att, även om detta kan gälla om många utgående lärare, de flesta utexaminerade folkskollärarna dock ej kunna tävla i lärarskicklighet med facklärarna vid läroverken, samt att kompetensen hos åtskilliga nyblivna lärare måste anses tämligen bristfällig även beträffande folkskolans nuvarande uppgifter. Särskilt är denna brist i deras utbildning påtaglig, vad språk angår. De torde sålunda i avsevärd utsträckning sakna kompetens för den nya uppgift, som tilltänkes dem, »att lägga en bred och säker grund» för undervisningen i främmande språk. Och en dylik kompetens kan ej heller medhinnas i seminarierna utan förfång för andra grenar av ämnet svenska. Vad för övrigt beträffar önskemålen och förhoppningarna om förbättring av folkskolans arbetsmetoder, komme dessa säkert ännu länge att förbliva fromma önskningar, varför riktigast hade varit att säga ifrån, att dessa önskemål måste förverkligas före eller i samband med reformen, för att denna skall på lyckligt sätt kunna genomföras. — Samtliga övriga seminarier uttala sig mot kommissionens förslag, vissa av dem (Lund, Växjö, Karlstad. Kalmar, Falun, Landskrona) under framhållande av att folkskolan ej nått sådan utveckling, att den på fullt betryggande sätt kan meddela nödiga förkunskaper för den högre skolan, eller under uttalande av tvivel på seminariernas förmåga att med hittillsvarande korta utbildning kunna dana fullt kompetenta lärare (Linköping). Tre års utsträckt folkskolundervisning kan därför ej kompensera borttagandet av läroverkets två lägsta, klasser (Landskrona). Av folkskolinspektörerna giver det stora flertalet uttryck åt sin förvissning, att folkskolan är fullt duglig till bottenskola. I allmänhet motiveras emellertid denna åskådning antingen med en hänvisning till erfarenheten från kommunala mellanskolan eller genom uttalanden, som ådagalägga bristande kännedom om andra skolformer än de egna, varför det torde vara svårt att tillägga dessa vittnesbörd den objektivitet, som för en utredning av denna art är ett nödvändigt villkor. Tilläggas bör emellertid, att bland såväl statens folkskolinspektörer som de kommunala inspektörerna åtskilliga uttala vare sig tvekan eller bestämda tvivelsmål om den nuvarande folkskolans förmåga att åtaga sig den nya uppgiften som förskola för läroverket jämte sin stora och väsentliga uppgift att vara en allmänt folkuppfostrande läroanstalt. För en dylik uppgift har hon i varje fall icke blivit särskilt rustad, och den nya undervisningsplanen för folkskolan synes ieke ägnad att befordra ett dylikt syfte, då den snarare ha.r till ändamål att giva arbetet en inriktning åt den praktiska än åt den teoretiska utbildningen, en erinran, som med särskild styrka framställes från universitetens sida. Liknande tvivel på folkskolans bärkraft som bottenskola uttalas slutligen av domkapitlen, vilka samtliga avstyrka kommissionens organisationsförslag.

183 Summan av det i denna punkt anförda är i korthet den, att det stora flertalet av dem, som vunnit erfarenhet om folkskolan som bottenskola, förnekar hennes kompetens för denna nya uppgift, och att de som handhava folkskollärarnas utbildning — på ett par undantag när — avstyrka förslaget i dess helhet. Dessa på erfarenhet grundade uttalanden synas överstyrelsen vara för frågan om folkskolans bärkraft som bottenskola avgörande. Då kommissionen av förhållandena varit förhindrad att närmare pröva grunden för enhetsskolan — folkskolan — har den i dess ställe sökt lämna ett indirekt bevis för dess bärighet genom att hänvisa till den kommunala mellanskolans värde från undervisningssynpunkt. Det skall här också sägas ifrån, att kommunala mellanskolan efter måttet av sin prestationsförmåga utfört ett duktigt arbete och gjort sig väl förtjänt av allt det stöd och all den hjälp, som den så väl behöver. Då åter kommissionen söker bevisa dess likvärdighet med eller överlägsenhet över statsläroverken och gör detta genom att sammanställa de olika skolornas examens- och betygsstatistik, är den inne på avvägar. Oavsett den omständigheten, att på grund av delvis olikartat jämförelsematerial sammanställningen är missvisande och för den skull saknar avsedd betydelse, torde det icke behöva påpekas, att ingen skolas värde såsom undervisningsanstalt kan ådagaläggas enbart med tillhjälp av dylika medel. En dylik värdesättning kan ej heller motiveras med en hänvisning till de kommunala mellanskolornas snabba tillväxt i antal, jämförd med statsläroverkens — de kommunala mellanskolorna uppgå efter föga mer än en 10-årsperiod år 1923 till 77 — vilken ökning visserligen ådagalägger förefintligheten av ett starkt behov av bilclningsmöjligheter, som statsläroverken och de enskilda läroanstalterna ej kunnat tillgodose, men ej heller något mer, bland annat därför, att riksdagen sedan 1910 vägrat statsunderstöd åt nybildade lägre skolor av annan typ än mellanskolans och från år 1921 helt indragit understöden till nyssnämnda kategori av enskilda skolor samt vidare ock genom vägran att upprätta nya läroverk och genom otillräckliga anslag för anställande av extra ordinarie lärare och upprättande av ordinarie lärartjänster lagt tryckande band på läroverkens utveckling. Tillfälle till val för hemmen mellan realskola och mellanskola har därför endast i mycket ringa utsträckning förelegat, men där sådant funnits, t. ex. vid lika goda möjligheter att komma till de båda skolorna, har enligt en för år 1923 verkställd undersökning (bil. 2 o. 3) realskolan haft företräde, då dit gått 931 lärjungar, medan under samma förutsättningar 291 gått till den kommunala mellanskolan. För en rätt inblick i en skolas värde från undervisningssynpunkt erfordras kännedom ej blott om dess arbetsresultat, utan även om dess arbetssätt och därmed i väsentlig grad sammanhörande skolhygieniska förhållanden. Vad nu i dessa avseenden den kommunala mellanskolan vidkommer, framgår av de i fråga om bottenskolan lämnade upplysningarna, att den kommunala mellanskolan i regel ej kan bygga sin undervisning på det för 6-klassig folkskola föreskrivna kunskapsmåttet såsom verkligen inhämtat. En mycket avsevärd tid måste för den skull ägnas åt repetition av folkskolans lärokurs, och härigenom förökas i betydlig grad arbetet i mellanskolan och särskilt i dess första klass, dit lärjungarna komma med mycket växlande studieförutsättningar, och där de skola sammanarbetas till en något så när enhetlig avdelning. Då kommunala mellanskolan för den skull ofta finner sig ställd inför nödvändigheten att på sina fyra år inlära så gott som hela det för en 6-klassig realskola föreskrivna kunskapsstoffet, måste ock dess arbetsmetod och arbetsintensitet bliva helt olika realskolans. Härom hava mellanskolorna själva åtskilligt att förmäla, och av vad de härom andraga framgår, att i detta avseende ingalunda allt är väl beställt. För att i korthet sammanfatta, vad som härom från olika håll anföres, måste arbetet i mellanskohn starkt forceras, för att man skall kunna hinna fram till realskolexamen,

184 det direkta målet, på vilket man styr kurs. Om någon fördjupning av studierna kan det alltså ej bliva tal, och det finns ej heller för begåvade elever någon möjlighet att ägna sig åt studier utanför skolkursen eller försök på egen hand, vilket så till vida är betänkligt, att barnens intressen och anlag härigenom undertryckas. Men vad som i kommunala mellanskolan kännes mest tryckande — i all synnerhet för flickorna — är arbetsbelastningen, som understundom rent av närmar sig bristningsgränsen. — Dessa uttalanden om den kommunala mellanskolans arbetsförhållanden äro endast ägnade att bestyrka, vad som av rektorerna vid dessa skolor framfördes i samma ämne vid förutnämnda möte i Stockholm 1920, varvid från olika håll betonades, att enda räddningen ur detta tillstånd vore att lägga ännu en klass till de fyra, så att man finge tid på sig att utföra sitt arbete. Även överstyrelsen, som inspekterat alla dessa skolor, har, ju mer överstyrelsen lärt känna dem, styrkts i sin övertygelse, att särskilda åtgärder att för lärjungar och lärare lätta det tunga arbetet icke kunnat utan våda undanskjutas. Vilken skillnad i själva verket råder mellan realskolan och kommunala mellanskolan i fråga om arbetssätt och arbetsintensitet, har till viss mån redan visats på tal om den nu bestående realskolan. Till vad i inledningen därom redan blivit antytt, må här tilläggas, att denna olikhet i korthet kan uttryckas så, att man i realskolan har tid och tillfälle att låta lärjungarna jämnt och lugnt inhämta de olika ämnena i en omfattning, som motsvarar deras ålder och utveckling, medan man i mellanskolan måste bemöda sig att på kortast möjliga tid och med starkt anlitande av det mekaniska minnet inprägla kursen, i den mån denna har direkt examensvärde. Över realskolans arbete vilar, med andra ord sagt, en prägel av lugn strävan, över mellanskolans åter ett starkt mått av nervöst jäkt. — Kommissionen har icke kunnat undgå att till viss grad märka och beakta detta förhållande och söker råda bot därför genom att i sitt skolsystem avlasta vissa kursdelar från realskolan på bottenskolan eller tänker sig förbättrade metoder, friluftsliv o. s. v. såsom motvikt. Det ändamålslösa i det första av dessa tilltänkta medel behöver här ej betonas. Vad åter det övriga angår, bör i detta sammanhang utsägas, att inga metodiska förbättringar kunna ersätta två års förlust för språkundervisningen, vars rätta anordnande är en av realskolans viktigaste angelägenheter. Enligt vad från många håll och särskilt av universitet och högskolor erinrats, skulle på grund av det starkt koncentrerade arbete, som under den alltför korta realskoletiden — 4 år — måste äga rum, skolstudierna i vissa nyckelämnen komma att bliva så dåligt förberedda, att en del av universitetstiden måste anslås åt förvärvande av kunskaper och färdigheter, som för studiet av andra ämnen äro nödvändiga. Särskilt gäller detta språkkunskap. Enligt vad erfarenheten lärt oss, är rätta åldern för den första grundläggande undervisningen i främmande levande språk 9—10-årsåldern, då minnet är som mest mottagligt, och man kommer till sämre resultat, om inlärandet av elementerna uppskjutes till en senare period, då detta slags receptivitet börjat i någon mån avtaga och arbetet med denna minneskunskaps tillägnande börjat trängas med andra krävande uppgifter. Nu skulle visserligen modersmålsundervisningen i folkskolan läggas på fastare grund, och detta borde enligt kommissionen bliva en kompensation för uppskovet. Men detta är så till vida oriktigt, att dylik grundläggande undervisning i modersmålets grammatik väl kunde förbereda men aldrig ersätta den tidigare språkundervisningen, då det just är det främmande språkstoffet, som vid den lämpligaste åldern bör innötas i minnet. För övrigt kommer härtill en annan sak. nämligen att en på dylikt sätt lagd grammatisk undervisning vore till skada för själva folkskolan och komme att där förrycka modersmålsundervisningen, då dennas uppgift är eller bör vara en annan (Lunds humanistiska sektion). — Vad som ock bör tilläggas, är, att enligt kommissionens förslag för en mycket

185 stor del av lärjungarna ett högst väsentligt plus tillkomme till timplanen i dess högsta och mest krävande klass, därigenom att 3 timmar i övningsämnen (jämte 2 timmar i tyska och 1 timme i matematik) komme att utbytas mot s. k. frivillig undervisning i latin, nämligen för dem, som ämnade övergå till latingymnasiet. Det är emellertid ej endast arbetsbelastningen i den kommunala mellanskolan, som väcker starka betänkligheter mot denna skolform i dess nuvarande gestaltning; även svårigheten att åstadkomma en rationell arbetsfördelning lärarna emellan framträder så skarpt, att den vid en granskning av organisationen icke får lämnas helt och hållet oberörd. Även här kan man utgå från erfarenheten. En mellanskola utan parallellavdelningar har för närvarande 1 rektor och 3 lärare, vilka, bortsett från övningsämnena, böra bestrida undervisningen i 11 läroämnen, den frivilliga franskan inberäknad. Då emellertid, enligt vad den officiella statistiken utvisar (De kommunala mellanskolorna 1919—1920, tab. 2 och 3), mellanskolornas arbetstid för de 4 klassernas läroämnen i medeltal uppgår till 117.7 veckotimmar, och lärarnas tjänstgöring — för rektor i medeltal 21 timmar, för övriga lärare i medeltal 26 timmar — uppgår till 99 veckotimmar, måste 18.7 timmars undervisning i läroämnen jämte undervisning i alla övningsämnena bestridas antingen av timlärare, oftast lärare från folkskolan, där sådana stå att få, eller genom särskilt ersatt övertidsarbete av de ordinarie lärarna. Det ligger i sakens natur, att det med denna organisation möter stora svårigheter dels att bland de ordinarie lärarnas lilla krets få de olika läroämnena representerade, dels att få övningsundervisningen bestridd med fullgoda lärarkrafter, vartill kommer nödvändigheten att i händelse av brist på timlärare pålägga de ordinarie lärarna ett övertidsarbete, som gör deras redan i och för sig hårda tjänstgöring än mera betungande. Enligt kommissionens förslag skulle i den tilltänkta realskolan förhållandena så till vida förbättras, att i en skola med enkla avdelningar antalet ämneslärare med full tjänstgöring (rektor inberäknad) komme att ökas till 5 samt övningsämnenas ställning stärkas. Möjligheten för en rationell arbetsfördelning lärarna emellan skulle alltså komma att ökas, om nämligen ej en del ämnen tillkomme på skolans kursplan, vilket förhållande i själva verket synes ägnat att förvärra den nuvarande ställningen. Bland dessa ämnen äro två helt nya, nämligen latin och praktiskt arbete för gossar, två, nämligen slöjd och hushållsgöromål, förekomma i vissa skolor, det förra i jämförelsevis många, det senare i ett fåtal, men skulle nu bliva obligatoriska. Särskilt bekymmersam bliver givetvis de sex övningsämnenas ställning, men icke mindre betänkligheter möter åtgärden att på en så sviktande grund försöka bygga upp ett latingymnasium. Det kan under angivna förhållanden icke råda något tvivel om anledningarna därtill, att det stora flertalet kommunala mellanskolor vägrat sin anslutning till det föreliggande förslaget. Erfarenheten har på ett alltför kännbart sätt lärt dem, att den nuvarande ordningen (6-årig bottenskola + 4-årig kommunal mellanskola) icke är ägnad att läggas till grund för en omorganisation av det högre skolväsendet. Av de 67 kommunala mellanskolor, som uttalat sin mening angående förslaget, hava för den skull 48 avstyrkt detsamma. Av dem begära 34 att få ett år till för att på ett lugnare sätt kunna utföra sitt arbete, d. v. s. hemställa, att de kommunala mellanskolorna måtte ombildas till 5-åriga realskolor, vare sig med 4-årig folkskola (28) eller med 5-årig såsom grund (6), medan några (8) intaga en förmedlande ställning och föreslå 4-årig bottenskola T" 5-årig realskola såsom den allmänna formen, men likvisst tänka sig bibehållandet av den 6-klassiga bottenskolorganisationen för mindre städer och större samhällen. — Då överstyrelsen på grund av sin kännedom om de kommunala mellanskolorna kommit till den övertygelsen, att de allt framgent hava en bestämd uppgift att fylla och samvetsgrant strävat att motsvara de vid dem

186 knutna förväntningarna, skulle överstyrelsen under förevarancle förhållanden finna det ansvarslöst att neka dem sitt stöd i deras befogade krav på lyckligare arbetsbetingelser. Då emellertid tidsförhållandena knappast torde medgiva, att en mera genomgripande förbättring av den kommunala mellanskolans byggnad vidtages redan nu, måste överstyrelsen för det närvarande inskränka sig till att föreslå, att vid ett antal kommunala mellanskolor vid sidan av den normala organisationen försök anställas att genom upprättande av en på 4-årig folkskola byggd 5-årig studielinje lätta arbetsbördan, för vilket ändamål de för skolan föreskrivna kursplanerna torde böra på lämpligt sätt omläggas. Det återstår att tillägga, att, då skolkommissionen sökt leda i bevis den kommunala mellanskolans lämplighet såsom grundläggning för gymnasiet, denna bevisföring i allmänhet icke verkat övertygande. Gentemot densamma har från olika håll invänts, att hela antalet under en femårsperiod från kommunal mellanskola till gymnasiet avgångna lärjungar utgjorde 113, medan de under samma tid från mellanskolan utexaminerades antal uppgick till 1,130, varför det använda materialet är alltför ringa för att över huvud medgiva några slutsatser. Då nu den i betänkandet anförda statistiken jämväl utvisar, att av de 113 endast hälften avlagt studentexamen utan tidsförlust efter realskolexamen. 1/s med ett års tidsförlust och 3/io aldrig nått studentexamen, kan undersökningen ej anses »oförtydbart hava ådagalagt, att de ifrågavarande lärjungarna i allmänhet förmått tillgodogöra sig undervisningen å gymnasiet lika väl som de lärjungar, vilka erhållit sin grundläggande utbildning i statens realskolor», i synnerhet som statistiken likaledes utvisar, att i studentexamen mellanskolans lärjungar legat betydligt under de från realskolan mottagna lärjungarna (Högre allmänna läroverket i Falun). 1 samma riktning uttalar sig ock högre allmänna läroverket i Skara. Frågan är alltså tills vidare outredd, och det torde för den skull icke vara ur vägen, att, där så ske kan, vid något större läroverks gymnasium försöksvis upprätta en för lärjungar från kommunal mellanskola avsedd parallellavdelning för att bereda dessa tillfälle att under samma förutsättningar som läroverkets övriga lärjungar avlägga sin studentexamen. Vad för övrigt angår den allmänna frågan om gymnasiets organisation såsom 3- eller 4-årigt, kommer överstyrelsen att i det följande härom uttala sin mening. Här må blott erinras, att även beträffande det 3-åriga gymnasiet erfarenhet finnes, samt att enligt vad denna synes giva vid handen, arbetssättet i denna gymnasieform företer en viss likhet med arbetssättet i den kommunala mellanskolan. Då nu skolkommissionen hävdar, att den knutit ett organiskt samband mellan den lägre och den högre skolan, därigenom att den på folkskolan lägger mellanskolan — här benämnd realskola — och på denna ett förkortat gymnasium, och då den söker inprägla detta i det allmänna medvetandet genom att kalla sina skolkomplex för »enhetsskola», giver detta åter anledning till en jämförelse mellan den bestående och den tilltänkta skolan och ävenledes till en erinran därom, att benämningen enhetsskola redan för många år sedan blivit till sin betydelse närmare utformad. I diskussionen om skolfrågan kom ju detta uttryck till rätt allmän användning under senare delen av 1800-talet, särskilt vid riksdagen 1896, i den begränsade betydelsen av gemensam skola för alla lärjungar i läroverkets fem lägre klasser. Härmed betecknades alltså det av riksdagen vid upprepade tillfällen i fråga om läroverket uttalade önskemålet, en i viss mån självständig nederskola med bestämt allmänbildningssyfte, till åtskillnad från det då för tiden i latin- och reallinje kluvna nederstadiet. Fråga är, om ej uttrycket, använt i denna sin ursprungliga bemärkelse, äger större berättigande, än det har i här förevarancle användning. Det samband, som genom kommissionen åvägabragts mellan den lägre och den högre skolan, visar sig nämligen vid närmare granskning bestå däruti, att en enda av folkskolans varierande former •— och

187 en ingalunda över hela riket förhärskande form — med sin toppunkt ansluter sig till den högre skolan, dock ej i syfte att till denna lämna allmännare tillträde, då ju spärren utestänger det stora flertalet. De, som släppts igenom, stå några år senare, om de ej hejdats på vägen, inför en ny port, som för åtskilliga, av dem stänger vägen till gymnasiet, och de, som hunnit lyckligt fram även i denna tävlan, hava nätt och jämnt hunnit hämta sig, innan de tre år senare ställas inför ett nytt kraftprov, studentexamen. Huruvida ett så uttänkt passagesystem bör gå under namnet enhetsskola, detta lär väl, minst sagt, kunna bliva föremål för delade meningar. Visst är, att enligt det allmänna omdömet, sådant detta framträder i åtskilliga i ärendet avgivna yttranden, benämningen knappast torde kunna betecknas såsom adekvat. I ett av dessa yttranden (Länsstyrelsens i Älvsborgs län), där lämpligheten av kommissionens »enhetsskola» starkt ifrågasattes, då ju de olika skolformerna endast läggas ovanpå varandra som stenarna i ett hus men skiljas åt genom upprepade inträdes- och avslutningsprövningar, som måste genomgås av alla, j^ttras såsom sammanfattande omdöme om undervisningens karaktär i denna skola några ord, dem överstyrelsen vill göra till sina. Det heter där: »All skolkommissionens motivering till trots kan ett så utbildat examensväsen ej undgå att leda till undervisningens förryckande för åstadkommande av ett tillfredsställande examensresultat. Den rigorösa gallring av elevmaterialet, som skolkommissionen förordar, för att till de högre skolformerna endast skola framsläppas de bättre begåvningarna, är sannerligen ej ägnad att minska de för såväl undervisningen som ungdomen själv skadliga följder, som ett intensivt examensväsende alltid visat sig medföra.» — Till jämförelse härmed må i största korthet erinras, att den redan nu förefintliga vägen mellan folkskola och läroverk är så till vida bättre lagd och jämnare banad, att den låter lärjungar även från mindre väl rustade folkskolor komma fram till »storskolan», där de finna en lugnare fristad än den, som bleve lärjungarna i »enhetsskolan» beskärd. Den nuvarande skolorganisationen göres av kommissionen till föremål för granskning i kapitlet om det s. k. parallellskolcsystemct, där skildringen av den högre skolans begynnelseundervisning intager en framskjuten plats. Med parallellskolesystem förstås enligt kommissionens definition »ett skolsystem, som innesluter parallella skolor för barnaålderns stadium». Enligt kommissionens mening är det berättigade i denna »parallellism», med vilken vårt nuvarande skolväsen är behäftat, starka tvivel underkastat, och kommissionen anser sig därför från olika synpunkter böra »pröva hållfastheten av de skäl, som anföras till försvar för anordningen med två olika sins emellan parallella barndomsskolor». Kommissionen inleder sin prövning med det uttalandet, att man ur undervisningssynpunkt, »i synnerhet tidigare, till stöd för parallellskolesystemet hävdat den meningen, att en tidig differentiering i undervisningen bildar en väsentlig förutsättning för bevarandet av nationens kulturnivå, i den mån denna är beroende på att ett visst mått av kunskaper och bildning är för handen hos ett erforderligt antal individer», och att man därvid »särskilt gjort gällande, att det för ett framgångsrikt inhämtande av högre bildning skulle vara av stor betydelse, att undervisningen redan från tidiga år inriktades på att grundlägga mera vetenskapliga studier. Folkskolans pedagogiska ^uppgifter — heter det i fortsättningen — »te sig för detta betraktelsesätt så väsentligt skilda från läroverkets, att en radikal olikhet i själva undervisningsförfarandet skulle redan på barnaålderns stadium vara därav betingad. Enligt den ifrågavarande uppfattningen skulle nämligen folkskolan i främsta rummet hava att bibringa sina lärjungar ett visst mått av elementära, för omedelbar praktisk användning avsedda kunskaper, vid vilkas meddelande någon särskild hänsyn till fortsatta högre teoretiska studier icke vore påkallad, medan den högre undervisningen i stället måste åsyfta att meddela mera systematise-

188 rade, historiskt och kausalt bestämda insikter, vilka redan från begynnelsen måste grundläggas med viss, både formell och materiell, anpassning efter slutmålet.» •— Gent häremot invänder kommissionen, »att ett betraktelsesätt som det här antydda förbiser det förhållandet, att innan en individ förmår tänka eller arbeta vetenskapligt, han måste få tid att i enlighet med sin egen natur utveckla sig, därigenom att sinnena övas, iakttagelseförmågan och uppmärksamheten skärpas, föreställningslivet utbildas och fantasien odlas, samtidigt med att förmågan av självständigt, arbete befordras. Utan denna förberedelse måste hans framtida tänkande komma att lida brist på åskådlig friskhet och livfull konkretion, och de kvasivetenskapliga insikter han till äventyrs vid unga år inhämtat bliva endast mekaniskt tillägnat minnesvetande. Tages erforderlig hänsyn till barnens psykiska utveckling, lär bibringandet av de allmänna förutsättningarna för varje kunskapstillägnelse, den må nu syfta åt det ena eller andra hållet, ej gärna kunna försiggå på mer än ett sätt. Likalades torde man därvid vara hänvisad att sysselsätta sig med i det väsentliga samma föreställningsinnehåll. I båda fallen gäller det nämligen barnaålderns skolstadium. All hittillsvarande pedagogisk erfarenhet giver vid handen, att den psykiska mekanismen vid inlärandet av det elementära kunskapsmaterial, som här ifrågakommer, hos individer å sagda åldersstadium fungerar i det hela på samma sätt, alldeles oberoende av om de förberedas för den ena eller andra levnadsbanan. Att vilja tvinga 10—11-åriga barn att vid sitt arbete tillämpa mera abstrakta metoder eller inhämta av dylika metoder bestämt vetande måste leda till en undervisning, som icke överensstämmer med lärjungarnas verkliga utvecklingsstadium. I detta avseende föreligga ingalunda alltid uppmuntrande erfarenheter från det gamla läroverket, där man icke drog i betänkande att oförmedlat införa lärjungarna i ett redan från början tillrättalagt system eller att utan föregående induktivt arbete erbjuda dem allmänt abstrakta satser och regler. I samma mån som det första kunskapsinhämtandet får ske på sådant sätt, att det främjar individens allmänmänskliga utveckling, skall det ock komma att tjäna som grundläggning för mera vetenskapliga studier. — Även oberoende av berörda synpunkter måste en differentiering vid en tidig ålder ingiva betänkligheter, enär förutsättningar för ett riktigt val då knappast äro för handen.» — Så långt kommissionen, i vars något omständliga framställning vissa partier av överstyrelsen kursiverats. Av dess meddelande, att den »allsidiga och ingående undersökningen» har till syfte att utröna, huruvida sådana skäl kunna anföras för parallellskolesystemet, att man har anledning förorda ett bibehållande därav även i en framtida skolorganisation, måste den slutsatsen dragas, att ovan lämnade skildring av läroverkets begynnelseunderyisning i väsentliga avseenden har sin tillämpning på nu rådande förhållanden, då hela framställningen eljest svävar i luften. Ändock förefaller densamma skolmannen så verklighetsfrämmande, att han ovillkorligen frågar sig, om ej tilläventyrs något annat lands och folks skolor här stått modell, eller om ej åtminstone ett äldre förgånget skede i vårt lands undervisningshistoria här legat kommissionen i tankarna. Då emellertid framställningen under sådana förhållanden vore ändamålslös, måste man stanna vid, att enligt kommissionens mening undervisningen i realskolan tvingar 10—11 åringar att i sitt arbete tillämpa abstrakta metoder eller på det andliga området livnär dem med ett av dylika metoder bestämt vetande, d. v. s., kort sagt, bjuder barnen stenar för bröd; och står d e t s å till med vår nuvarande skolundervisning, är tydligen en reform av nöden, i den riktning kommissionen med sin framställning avsett. Till belysning av denna viktiga fråga kan överstyrelsen begränsa sig till att lämna några utdrag ur ett bevisande dokument, nämligen de till realskolans kursplaner fogade metodiska anvisningarna, vilkas tillämpning i undervisningen överstyrelsen övervakar. Det torde vara tillfyllest att anföra dylika

189 utdrag för ämnet kristendom samt några ämnen, där den förkättrade vetenskapliga läggningen av barnaundervisningen bäst borde komma till synes, nämligen historia, matematik och naturvetenskaper. Om det förstnämnda ämnet heter det: »Kristendomsundervisningen i realskolan har till uppgift att till en omfattning, som överensstämmer med lärjungarnas ålder och realskolans bildningsmål samt på ett sätt, som kan främja lärjungarnas religiöst-sedliga utveckling meddela insikt i kristendomens historia samt i huvudpunkterna av dess lära.» I det följande, där detta ytterligare utföres, erinras särskilt, att läroinnehållet skall vara av religiöst-sedligt verklighetsvärde och aldrig får inskränkas till endast abstrakta lärosatser. — I förbigående må här tilläggas, att detta studiemål sedermera gjorts gällande även i folkskolans undervisningsplan, vilken bland annat åsyftar utrotandet av det själlösa katekesplugget. — Undervisningen i historia »har till uppgift att göra lärjungarna förtrogna med personligheter och tidsföreteelser, vilka varit av större betydelse för vårt folks eller för hela mänsklighetens utveckling, företrädesvis under nyare tiden, samt att meddela någon kännedom om Sveriges nuvarande författning och förvaltning». Här framhålles vidare särskilt för realskolans lägre stadium, att undervisningen mera bör avse att göra lärjungarna förtrogna med utvecklingens ledande personligheter och betydelsefullaste tilldragelser än att meddela det historiska sammanhanget, ävensom att sådana perioder, som äro mindre ägnade att fattas av de unga, böra endast med lätt hand beröras. — Undervisningen i matematik »har till uppgift att bibringa lärjungarna insikt och färdighet i räkning, särskilt med tillämpning på uppgifter från det dagliga livet, ävensom förtrogenhet med geometriens elementäraste begrepp och metoder, allt till en omfattning, som motsvarar fordringarna på allmän medborgerlig bildning och på samma gång utgör en tillräcklig förberedelse för de fortbildningsanstalter, som ansluta sig till realskolan». Även här betonas särskilt för de lägsta klasserna, att förklaringar skola ansluta sig till enkla konkreta exempel och, där så ske kan, förtydligas genom lämplig åskådningsmateriel. •— Vad slutligen angår undervisningen i biologi, fysik och kemi, har denna till uppgift att bibringa lärjungarna en på egen åskådning grundad, väsentligen genom induktivt förfarande vunnen, efter deras utveckling anpassad kunskap om naturen och dess företeelser samt om naturlagarna och deras tilllämpning på det praktiska livet. I särskilda anvisningar framhålles vikten av att denna kunskap har fast grund i erfarenheten, samt att undervisningen utgår från iakttagelser av naturföremål och naturföreteelser eller experiment, medan uttryckligen betonas, att läraren bör undvika att belasta lärjungarna med onödig minneskunskap. Tilläggas må ock, att även i dessa ämnen läroverkets undervisning i olika avseenden verkat befruktande på undervisningen i folkskolan. Vidare utdrag torde vara för ändamålet obehövliga. Det sagda är tillfyllest för att visa, att den bild, som i betänkandet lämnas av »den lärda skolan» i motsättning till folkets skola, saknar motsvarighet i vår nuvarande skolundervisning. Beträffande vad kommissionen i övrigt anclrager för att ådagalägga »parallellskolesystemets» obehövlighet, må erinras, att överstyrelsen i det föregående belyst bottenskolans bärkraft ävensom andra hithörande frågor. Vad till sist angår kommissionens mening, att förutsättningarna för ett riktigt val i varje fall ej äro för handen vid den tidpunkt, då folkskolan går sin egen väg, vill överstyrelsen här endast erinra, att det under nuvarande förhållanden icke gäller ett val för livet, utan att, såsom varje erfaren lärare känner, valet av skola åtminstone i vissa fall har ganska ringa betydelse för föräldrar och lärjungar, medan det i andra fall kan vara av betydelse. Därför skall överstyrelsen ock i det följande söka utreda, till vilken tidpunkt valet lämpligen bör förläggas. I övrigt kan överstyrelsen icke underlåta att åtminstone i förbigående påpeka, att den i detta kapitel använda terminologien icke går fri för anmärkning, lät

190 vara att den ingalunda är ny, utan av kommissionen upptagits från tidigare debatter av hithörande frågor. Vad som i kommissionens förut refererade framställning kan anses vara fullt riktigt, är, att den första barnaundervisningen kan och bör vara till innehållet ensartad, även om formerna därför kunna vara rätt växlande. Om således denna undervisning meddelas i två olika skolor, t. ex. i folkskolan (på dess nederstadium) och den 3-klassiga förberedande skolan, kan ock fullständig parallellism mellan folkskolan (på sagda stadium) och den enskilda skolan sägas vara rådande. Beteckningarna parallellskolesystem och parallella barndomsskolor äro följaktligen här på sin plats. Sammanställas åter två skolor med väsentligt olika syfte och olika lärogång, ligga förhållandena annorlunda. Har exempelvis en skola till uppgift att bibringa sina lärjungar det kunskapsmått, som staten för sitt ändamål kräver av varje samhällsmedlem, man såväl som kvinna, följer med nödvändighet, att skolan måste ålägga sig sträng begränsning av läroinnehållet, samt att den över huvud taget måste anlägga hela sin undervisning efter det stora flertalets behov, för så vitt den skall undgå att svika sin folkuppfostrande uppgift. Har åter en annan skola till syfte att därutöver lämna särskild förberedande utbildning för anställning i statens eller enskild tjänst samt att grundlägga fortsatta studier, är det lika givet, att den måste lägga sin undervisning på en bredare basis, än i det förra fallet är möjligt, samt att den även är därtill oförhindrad, då dess särskilda syfte ingalunda kräver samma begränsning av läroinnehållet, som i nyssnämnda skolform är av ofrånkomliga förhållanden påfordrad. Det behöver knappast sägas, att denna skillnad skolorna emellan kommer klarare till uttryck i de vid dessa skolor använda läroböckerna än i deras kursplaner. Den har i yttrandena över kommissionens förslag på träffande sätt karakteriserats så, att läroverket i sina lägre klasser skänker rikare och allsidigare kunskaper, än folkskolan förmår meddela. Användningen av uttrycken »parallella barndomsskolor», »parallellskolesystem» o. cl. för att beteckna förhållandet mellan dessa båda skolformer är för den skull så till vida oriktig, att man blott tager sikte på den rent yttre omständigheten, att ungdom av delvis samma ålder (9—12 år) undervisas i dessa båda skolor, men bortser från olikheten i fråga om undervisningens mål och läroinnehållets omfattning. Denna uppfattning är även så till vida betänklig, att den innefattar en tendens att förringa de svårigheter, som äro förknippade med en omläggning av den högre skolans tidigare undervisning, genom den allmänt hållna förklaringen, att det i båda fallen gäller endast barnaålderns skolstadium, medan det i själva verket gäller en förlängning av barndomsskolans stadium långt utöver den punkt, som hittills blivit satt som dess slutpunkt, samt därmed ock en rubbning av grunden för den högre skolans undervisning. Att emellertid förverkligandet av denna skolas uppgift därigenom rent av äventyras, ligger i sakens natur och behöver här ej ytterligare betonas. Ä andra sidan är den möjligheten icke helt och hållet utesluten, att en något senare anknytning av de båda skolorna än den nuvarande låter sig förena med, fyllandet av bådas syften, men denna fråga har så stor räckvidtl samt kräver en så omfattande utredning- av olika hithörande förhållanden, att den bör göras till föremål för en särskild undersökning, vilken överstyrelsen i detta sitt yttrande endast kan förbereda genom att tillse, huruvida från allmän undervisningssynpunkt omständigheter givas, som tala för en dylik förändring av det bestående skolsystemet. Innan överstyrelsen ingår på behandlingen av denna fråga, anser sig överstyrelsen emellertid böra lämna en närmare redog-örelse för det nu rådande förhållandet mellan folkskola, mel lanskola och läroverk. Vid sin överblick av den nuvarande och den ifrågasatta skolans arbe:sförhållanden har överstyrelsen funnit erfarenhetens lärdomar giva vid handen, att genom en omorganisation i den av kommissionen tilltänkta riktningen från undervisningssynpunkt intet av djupare betydelse står att vinna, men mycket av

.91 beprövat värde går förlorat. Bortsett från det betänkliga examensväsende och det rigorösa gallringssystem, som skulle breda sin skugga över hela den nya skolan, väger bland förlusterna tyngst den ofrånkomliga förlängningen av skoltiden. Med skärpa hava ock korporationer, myndigheter och enskilda framhållit, att en reform i dylik bakåtsträvande riktning jämväl från social synpunkt vore förkastlig, då den icke blott icke tillgodoser det syfte den avsett att vinna — att lämna stöd och hjälp åt begåvningar inom de obemedlade samhällsklasserna — utan tvärtom motarbetar detta syfte genom att i väsentliga avseenden försvåra fattiga barns framkomst på, lärdomsvä.gen. På samma sätt hava, såsom redan i det föregående erinrats, landsbygdens barn, vilka man likaledes velat hjälpa, i själva verket, genom de uppdrivna fordringarna för tillträde till den högre skolan, fått sin ställning försämrad och bleve i vissa delar av vårt land så gott som utestängda från tidigare möjligheter till fortsatt utbildning. —• Under anförda förhållanden är det fullt förklarligt, att flertalet av dem, som gjort den sociala sidan av kommissionens förslag till föremål för prövning, givit uttryck åt den åskådningen, att tillvaratagandet av begåvningarnas rätt. vilken legat kommissionen särskilt om hjärtat, icke blivit genom förslaget tillgodosett och ej heller kan tillgodoses genom välmenta organisatoriska omkastningar, givetvis av den anledningen, att detta dock först och sist är ett ekonomiskt problem, till vars lösning betänkandet för övrigt icke lämnar något väsentligare bidrag. Detta hade dock kunnat ske vare sig genom ett försök att förkorta skoltiden och därigenom nedbringa kostnaderna för barnens skolgång — den verkligt tryckande bördan för många och det oöverstigliga hindret för de obemedlade — eller genom utredning och förslag till direkta åtgärder av ekonomisk art, t. ex. anordnandet av skolhem och av staten bekostade internat, anslag till studiestipendier för lärjungarna vid läroverken liksom för eleverna vid seminarierna, räntefria studielån, befrielse från de betungande utgifterna för skolböcker och skolmateriel o. d., medan det föreslagna borttagandet av terminsavgifterna, om än önskvärt, väger mindre tungt i vågskålen. Det synes sannolikt, att, enligt vad man på ett eller annat håll velat göra gällande, verkligt effektiva understödsåtgärder av dylik art för stat och kommun icke kunde komma att medföra kostnader av den omfattning, som ett genomförande av kommissionens organisationsförslag skulle åsamka dem. Men då detta spörsmål torde böra göras till föremål för särskild utredning, vill överstyrelsen nu blott uttala såsom sin mening, att åtminstone en och annan av de för underlättandet av mindre bemedlade lärjungars skolgång sålunda tilltänkta åtgärderna även under nuvarande tidsläge torde kunna genomföras. Det må emellertid här icke lämnas osagt, att en viss måttfullhet även i detta avseende tvivelsutan är bäst förenlig med statens välförstådda intresse. E t t ensidigt framhävande av den teoretiska utbildningen — till vars fromma begåvningarna skulle tillvaratagas — omsatt i verklighet enligt kommissionens förslag, skulle knappast kunna undgå att medföra sina återverkningar på ungdomens värdesättning av den utbildning, som för ej länge sedan lagts i de praktiska ungdomsskolornas hand, och vid vilken man knutit så stora förhoppningar, ej minst för de breda lagren. Hårda tider och tryckta förhållanden för stat och kommun hava, såsom känt är, samverkat till att i avsevärd grad fördröja infriandet av dessa löften, och den med omsikt planlagda, organisationen av detta system av skolor har för den skull ännu ej nått den punkt man tidigare avsett eller vunnit den fasthet, som de gångna åren eljest kunde hava medfört. Intill dess dessa skolor stärkts i sin ställning och växt sig in i folkmedvetandet, kunna de heller ej fullg'ora den särskilda uppgift kommissionen tilltänkt dem, att nämligen tjäna som avledare för den tillströmning till den teoretiska studiebanan, som måstte bliva, en given följd därav, att den högre skolan genom begåvningsurval och andra liknande omsorger ställes fram för barnen såsom det över allt annat efter-

192 strävansyärcla målet, Och att en dylik åskådning1 jämväl innebär en fara för de praktiska ungdomsskolornas rekrytering och sunda utveckling, ligger i öppen dag. o Från vissa håll har emellertid till stöd för kommissionens förslag gjorts gällande, att för landsbygdens och de mindre städernas vidkommande olägenheten av förlängd studietid m. m. i mycket hög grad uppväges av fördelen att få ha barnen hemma längre tid. Vilket gagn vistelsen i hemmet under skoltiden komme att medföra för såväl barn som föräldrar, framhölls, såsom ovan nämnts, på ett anslående _ sätt redan i den första propositionen om kommunala mellanskolor, och hänvisningen till den genom upprättandet av dylika skolor ovedersägliga vinsten i detta avseende torde väl i ej ringa grad hava bidragit till att mom riksdagen tillförsäkra propositionen slutlig framgång. Huruvida man då eller senare gjort sig reda för att denna sats i sin allmänna avfattning måhända dock är något vilseledande, har överstyrelsen icke haft tillfälle närmare undersöka, men här synes det överstyrelsen vara skäl att betona, att det ojämförligt största antalet av lärjungarna vid läroverken i alla tider vistats i hemmet under hela skoltiden, samt att den nu ifrågasatta förändringen av skolformen komme att i förevarande hänseende beröra blott ett litet mindretal lärjungar. Att åtminstone något närmare bestämma detta antal vore icke utan sitt'intresse, och överstyrelsen vill för den skull med stöd av en i detta syfte verkställd utredning av den nuvarande ställningen söka lämna några upplysningar i ämnet. Dessförinnan må enligt Sveriges officiella statistik (Allmänna läroverk etc. 1921— 1922, tabell 40) beträffande de kommunala mellanskolorna nämnas, att av de år 1921 i dessa skolors första klass inskrivna 2,355 lärjungarna 1,884 kommo från folkskola (1,758 direkt, 126 efter åtnjuten enskild undervisning). 39 från allmänt läroverk (eller kommunal mellanskola), 401 från privatläroverk och 31 från hemmet. Att så många av de kommunala mellanskolornas lärjungar — 17.6 procent av gossarna och 16.5 procent av flickorna — förut tillhört privatskolor, beror dels därpå, att vissa kommunala mellanskolor rekryteras från skolor som förbereda för inträde i dem, dels och framför allt därpå, att en del privatläroverk underhårets lopp ombildats till kommunala mellanskolor. Den omständigheten, att åtskilliga i kommunala mellanskolor inskrivna lärjungar tidigare tillhört läroverk eller privatskolor eller ock kompletterat folkskolekursen medelst enskild undervisning, lägger i varje fall den möjligheten nära, att redan före inträdet i den kommunala mellanskolan åtminstone ett fåtal lärjungar vistats borta från hemmet längre eller kortare tid. Hur det i detta avseende förhåller sig med lärjungarna inom själva kommunala mellanskolan, visar sig med exakthet av den utredning, som inom överstyrelsen verkställts (bil. 3). Av denna framgår, att av de höstterminen 1923 i 76 kommunala mellanskolor undervisade 9,275 lärjungarna — den 77 :e mellanskolan, Svalöv, är nytillkommen — det ojämförligt största antalet bor i hemmet, men att 836 eller 9 % av hela lärjungeantalet äro hänvisade till inackordering i främmande hem. Vad åter angår lärjungarna vid läroverken i klasserna 1—6, som (med undantag för högre allmänna läroverket i Hälsingborg, vilket på grund av oklara uppgifter här ej medtagits) vid samma tid uppgingo till 21,554, visar utredningen (bil. 2 tab. 5) likaledes, att det ojämförligt största antalet eller 19,469 hade sin bostad i hemmet under skoltiden, medan 2,085 (1,241 vid högre allmänna :äroverk, 371 vid realskolor och 473 vid samskolor) eller 9.7 % äro inackorderade i främmande hem. Skillnaden mellan den kommunala mellanskolan och läroverket i < detta avseende är således mycket ringa. Vad som emellertid här är av särskilt intresse, är att utröna, hur många av dessa nu inackorderade lärjungar finge vara kvar i hemmet, om bottenskolan vore 6-årig och läroverkets två' lägsta klasser bortskurna. Då antalet inackorderade lärjungar i klasserna. 1 och 2 uppgår till 572, d. v. s. 2.6 % av hela lärjungeantalet i klasserna 1—6 (bil. 4),

193 visar det sig, att •— även med hänsyn tag-en till den omständigheten, att bottenskolan enligt programmet skulle ha tre klasser mer än nu — den fördel, som denna förändring skulle medföra, består däruti, att endast ett ytterst ringa antal lärjungar, som för närvarande bor borta, under denna del av skoltiden finge vara kvar i hemmet, detta dock under den förutsättning, att den nya skolan komrne att hava ungefär samma inträdesfordringar som nu. Men på grund av de höjda inträdeskrav och det begåvningsurval, som den tilltänkta skolan har på sitt program, är det tydligt, att, särskilt för de från landsbygdens många o fullkomligare skolor kommande barnen, privatskolornas hjälp måste tagas i anspråk i en omfattning, som icke har någon motsvarighet i nu rådande förhållanden, varav följden bleve den, att antalet barn, som finge möjlighet att stanna hemma, komme att starkt minskas. Hur mycket som då stode kvar av den utlovade fördelen, är givetvis omöjligt att noggrannare bestämma, men så mycket står fast redan på grund av vad under de nuvarande gynnsammare förutsättningarna konstaterats, att såsom motvikt mot skoltidens förlängning ifrågavarande vinst väger alltför lätt för att över huvud taget kunna tagas i betraktande från denna synpunkt. Vad i övrigt beträffar de socialt betonade önskemål, som förslaget till omorganisation vill förverkliga, har överstyrelsen redan i det föregående framhållit, att tillvaratagandet av begåvningarna samt beredandet av lika tillfälle till högre undervisning för alla samhällsmedlemmar kräva andra och kraftigare åtgärder än de av kommissionen ifrågasatta, eftersom såväl det ena som det andra i grund och botten är en ekonomisk fråga. Tilläggas må här, att kommissionen knappast synes i tillräcklig mån hava beaktat, att det halvsekel, under vilket dessa önskemål, mindre klart formulerade, kunna sägas hava utgjort bottenskoletankens ledmotiv, på olika områden medfört så genomgripande förändringar, att de numera förlorat mycket av sin forna räckvidd. Medan läroverket tidigare var den stora kungsvägen för de framåtsträvande från det ena eller andra samhällslagret, hava, såsom från annat håll erinrats, genom skolväsendets utveckling^ och samhällsskickets omgestaltning vid sidan av denna gamla väg under de gångna decennierna uppröjts nya vägar: yrkesutbildningens väg, folkhögskolans, det fria folkbildningsarbetets väg, det kommunala och politiska livets fostringsväg; och det är, såsom med all rätt betonas, ur samhällssynpunkt en lycka, att begåvningarna föras upp till de ledande skikten på alla dessa vägar (Nordlund). Vad särskilt beträffar landsbygdens ställning i undervisningshänseende, bör ej heller lämnas ur sikte, vilken förändring till det bättre denna i stort sett undergått, dels genom tillkomsten av de kommunala mellanskolorna, vilka — 77 till antalet — nu äro lika många som de allmänna läroverken, dels ock genom den fortgående ökningen av de högre folkskolorna, om vilkas vidare utveckling i det följande skall talas. För åtskilliga trakter av vårt land bjuder sålunda det nu gällande skolväsendet landsbygden den dubbla möjligheten att sända barnen antingen till den kommunala mellanskolan eller — med ett års tidsvinst — till det allmänna läroverket. — E t t annat av de från 1880talet stammande önskemålen, främjandet av alla samhällsklassernas intresse för folkskolan, har likaledes på grund av utvecklingens gång mist större delen av sin forna betydelse och torde i vad ännu återstår knappast kunna förverkligas, förrän folkskolan blivit den bästa barndomsskolan. — I vad mån slutligen en 6-klassig bottenskola skulle kunna bidraga till utjämnandet av motsättningarna i samhället, är alltjämt en öppen fråga, som besvarats på mycket olika sätt av dem, som tagit densamma under övervägande, oftast dock nekande. Medan mer än en av dem, som stå ungdomen nära, varnande pekar på den möjligheten, att denna förlängda barndomsskola — i synnerhet om den bleve föräldrarna påtyungen — snarare komme att skärpa än mildra motsättningarna och måhända skulle införa klasskampen redan i skolan, skänker det stora flertalet den i och 13—241336.

194 för sig tilltalande tanke, som tagit sig uttryck i förslaget, sitt erkännande, men uttalar på samma gång starka tvivel på möjligheten att genom här ifrågasatta medel omsätta den i verklighet. På säkerligen mycket goda grunder f ramhålles, att kamratskapet i den högre skolan i detta avseende är av långt större betydelse än den förlängda samvaron i bottenskolan, eftersom det är i ungdomsåren och icke i barnaåren, som de egentliga vänskapsbanden knytas (Hammer). Detta förhållande bekräftas ock av erfarenheten från det allmänna läroverket, och även denna vittnar sålunda i sin mån om den betydelse läroverket äger och av ålder ägt såsom klassutjämnande faktor. I den statistik, som bifogats kommissionens förslag, saknas alla uppgifter rörande det nuvarande läroverkets förhållande till folkskolan och. privatskolorna. Då överstyrelsen är av den meningen, att jämväl denna detalj äger ett visst, intresse för bedömandet av skolfrågan, har överstyrelsen sökt fylla bristen genom att i detta ämne meddela några siffror, hämtade dels ur den officiella statistiken (Allmänna läroverk etc. 1921—1922, tab. 40), dels ur de utredningar, som för detta ändamål utförts inom överstyrelsens statistiska avdelning. _ Sålunda må till en början angående de i läroverket intagna lärjungarnas tidigare förberedelse meddelas, att år 1921 av samtliga i l : a klassen intagna 3,700 lärjungar 2,288 kommo från folkskola (2,144 direkt, 144 efter privatundervisning), 1,330 från privatskola och 82 från hemmet. Av de i klasserna 2—3 intagna 831 lärjungarna kommo 273 från folkskola (efter enskild undervisning), 177 från läroverk eller kommunal mellanskola, 262 från privatskolor och 119 från undervisning i hemmet. Under de fyra föregående åren (bil. 5) intogos i första klassen från folkskola år 1917 2,390, 1918 2,656, 1919 2,659, 1920 2,410 lärjungar, medan de från privatskolorna övergångna växlade mellan 1,026 år 1917 och 1,151 år 1920 och det lilla antalet lärjungar från hemmet, sammanlagt 62 år 1917, efter ökning de båda följande åren, åter nedgick till 65 år 1920. Ehuru folkskolans bidrag till lärjungestocken efter år 1919 varit i sjunkande —< det visar dock med 2,365 lärjungar år 1922 åter en svag_ stigning — är det alltjämt från folkskolan, som läroverken mottaga huvudkontingenten av sina lärjungar, och trots de många svaga folkskoleformer vårt land äger, synes cirkulationen mellan folkskola ooh läroverk fortgå i det hela obehindrat. Från vilken folkskoleklass de i läroverkets klass 1 intagna lärjungarna kommit, meddelas ej i den officiella statistiken, men av en utredning, som överstyrelsen för höstterminen 1923 låtit utföra, kan slutas, att det stora flertalet av dern^i god ordning övergått till läroverket från folkskolans klass 3, ett mindretal från klass 2 och ett betydande antal från klasserna 4—6. Enligt sagda utredning (bil. 2) tillhöra 13,027 från folkskolan intagna lärjungar för närvarande klasserna 1—5 vid de allmänna läroverken. Av dem hava i l : a klassen intagits 253 från folkskolans 2:a klass (därav 72 utan privatläsning), 6,469 från dess 3:e klass (därav 2,345 efter kortare tids privatläsning), 4,317 från 4:e klassen (1,075 efter privatläsning), 644 från 5:e klassen (151 efter privatläsning) och 147 från 6:e (7:e) klassen (30 efter privatläsning). Angående orsakerna till det försenade inträdet — övergång från folkskolans klasser 4—6 (7) till läroverkets klass 1 — framgår av särskild utredning (bil. 2 tab. I V ) , att dessa utgjorde i främsta rummet omogna, otillräckliga kunskaper, respektive underkännande föregående år, nämligen 33.6 % vid högre allmänna läroverk ( I ) , 29.1 % vid realskolor för gossar ( I I ) , 41.4 % vid samskolor ( I I I ) ; men även den omständigheten, att frågan om övergång till läroverk ej blivit tidigare väckt eller att ovisshet om studieanlagen förefunnits, har spelat en viktig roll, såsom framgår av procenttalen 23.2 ( I ) , 26.0 ( I I ) , 30.0 ( I I I ) . Andra omständigheter, som vållat försening, voro sjuklighet 6.1 % ( I ) , 6.3 % ( I I ) , 9.3 % ( I I I ) , bristande utrymme vid läroverk 3 % ( I ) , 6.4 % ( I I ) , 0.6 % ( I I I ) , okunnighet om lämplig övergångstid 7.6 % ( I ) , 14.2 % ( I I ) , l.l % ( I I I ) , ekonomiska skäl lA% ( I ) , 2.6 % ( I I ) , 0.9 % ( I I I ) ,

195 best ad utom läroverksstaden 3.9 % ( I ) , 3.8 % ( I I ) , 6.6 % ( I I I ) , »övriga anledningar» (såsom lärares avrådan, föräldrars eller barns önskan om fortsatt undervisning i folkskolan) 13 % ( I ) , 3.2 % ( I I ) , 5.7 % ( I I I ) och slutligen obekant anledning 8.2 % ( I ) , 8.4 % ( I I ) , 4.4 % ( I I I ) . — Det visar sig, att denna hela rikets läroverk omfattande utredning ger ett utslag, som i vissa avseenden avviker från resultatet av den vid Göteborgs realläroverk verkställda likartade undersökningen (skolöverstyrelsens sammandrag del I sid. 11). I ett avseende stämma emellertid de båda utredningarna överens: ekonomiska skäl hava ej i större omfattning verkat fördröjande. Däremot synes visst fog finnas för uttalandet om svårigheten att redan efter 3:e folkskoleåret bestämma barnens studieanlag, och anförda siffror antyda, att detta förhållande torde komma bättre till synes efter 4 :e folkskoleåret. Bristande mogenhet eller bristande kunskaper såsom hinder för inträde i läroverket vid normal tid utgöra likaledes en faktor, som i detta avseende äger största betydelse. Å andra sidan bör emellertid tilläggas, att okunnighet om lämplig övergångstid från folkskola till läroverk är ett hinder för barnens framkomst, vilket icke borde kunna ifrågakomma och ej heller behöver göra det, om lärarna i folkskolan förnliktas att härom lämna föräldrarna tydliga meddelanden. Så som förhållandena nu ligga, är denna faktor, särskilt i realskolan^ av anmärkningsvärd betydelse, i synnerhet om den sammanställes med den på »lärares avrådan» etc. beroende förseningen. Huvudparten av lärjungarna vid de allmänna läroverken kommer, såsom nyss erinrats, alltjämt från folkskolan. Men såsom likaledes visats, har sedan några år tillbaka tillströmningen från folkskolan i viss mån avtagit. I vilken omfattning detta skett, framgår av följande enligt den officiella statistiken samt särskild utredning (bil. 5) lämnade översikt. Är 1917 utgjorde de i läroverkets klass 1 direkt (a) eller efter kortare förberedelse (b) från folkskolan intagna lärjungarna 68.7 % (a 64.7, b 4 %) av lärjungeantalet i klassen, år 1918 69.5 % (a 63.9, b 5.6 %), 1919 67.8 % ( a 64, b 3.8 %), 1920 66.5 % (a 63.1, b 3.4 %), 1921 61.9 % (a 58, b 3.9 %), 1922 65.3 % (a 60.8, b 4.5 %). Det kan icke råda något^ tvivel angående den väsentliga anledningen till denna under några år fortgående minskning i tillströmningen av lärjungar från folkskolan till de allmänna läroverken. En blick på de kommunala mellanskolornas utveckling och tillökning i lär.iungeantal lägger slutsatsen nära. Ur Sveriges officiella statistik (Allmänna läroverk etc. sid. 38*) lämnas häröver följande översikt. j Kommunala mellanskolor vårterminen år

Antal skolor

Antal gossar

Antal flickor

Summa

i 1910 i 1911 1 1912 i 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922

2 3 15 21 28 30 31 34 40 47 52 62 71

131 173 513 772 1,099 1,125 1,198 1,426 1,620 2,104 2.631 3,319 3,982

46 67 362 591 939 1,029 1,101 1,258 1,596 2,056 2,701 3,457 4,030

177 240 875 1,363 2,038 2,154 2,299 2,684 3,216 4,160 5,332 6,776 8,012

Höstterminen 1923 uppgick antalet kommunala mellanskolor till 77 med 9,336 lärjungar, den nytillkomna skolan i Svalöv däruti inberäknad. — För att rätt förstå denna snabba utveckling av de kommunala mellanskolorna måste

196 man erinra sig, att dessa skolor ingalunda växt upp ur intet, d. v. s. helt_ och hållet nyskapats, utan byggts upp på förutvarande skolor av olika typ, vilkas lokaler ooh materiel — och för vissa skolformer till dels även lärare — de kommunala mellanskolorna övertagit, varigenom kommunens kostnader för upprättandet oftast kunnat bliva mycket måttliga. Sålunda var det till en början enskilda skolor av olika slag, särskilt enskilda samskolor, som, på grund av riksdagens beslut att från och med 1921 indraga till dem tidigare utgående anslag, måste söka att i tid undgå denna fara och genom att ombilda sig till kommunala mellanskolor bliva delaktiga av statens fortsatta understöd. Sedan dessa enskilda skolor sålunda uppgått i de kommunala mellanskolorna och denna utveckling nu är i det hela slutförd, är det huvudsakligen de högre folkskolorna •—• ännu 65 till antalet — som bildat övergångsform för de kommunala mellanskolorna och såsom sådana erhållit realskolexamensrätt jämte andra förmåner. För närvarande är det huvudsakligen på denna stomme, som de nya kommunala mellanskolorna bildas, antingen så, att en redan förefintlig högre folkskola utvecklas till kommunal mellanskola, eller ock så, att först den högre folkskolan utbildas klass för klass — med statsunderstöd redan från första klassen •—- och efter sin färdigbildning omorganiseras till kommunal mellanskola. Detta kräver sin tid och medför kostnader, som under en tid av ekonomiskt uppsving — såsom en del av kommunala mellanskolornas tidigare utvecklingsperiod —- kunna synas kommunerna överkomliga, men som nu mindre ofta och mindre gärna ifrågasättas. Det är alltså på grund av anförda omständigheter tydligt, att sedan privatskolorna nu till större delen ombildats samt sedan jämväl för åtskilliga landsdelar det tidigare behovet av anstalter för högre skolbildning blivit i väsentlig grad fyllt, det numera huvudsakligen är de högre folkskolorna, som kunna bilda lämplig stomme för nya kommunala mellanskolor. Utvecklingen av denna skolform kan sålunda för en avsevärd tid framåt icke komma att fortgå i samma raska följd som hittills, hur önskvärt detta än vore, särskilt för vissa delar av vårt land, t. ex. Norrland, som ännu måste anses vara i hög grad vanlottat i fråga om möjligheter att bereda ungdomen högre skolbildning. Så finnes t. ex. i Västerbottens län icke en kommunal mellanskola, och ingen är där heller ifrågasatt, medan inom andra delar av landet några dylika skolor planerats och måhända under en närmare framtid komma till stånd. Det är emellertid från en annan synpunkt, som återblicken på de kommunala mellanskolornas tillblivelse har sitt största intresse, sedan dessa skolor nu nått ett stadium av jämnare fortskridande utveckling, nämligen med hänsyn till deras förhållande till läroverken eller, noggrannare u t t ^ c k t , till rekryteringen av läroverken med lärjungar från folkskolan. Den meningen har ju redan för länge sedan —. vid riksdagen 1912 — blivit uttalad samt sedermera vid olika tillfällen upprepad, att genom upprättandet av kommunala mellanskolor i 1904 års skolorganisation införts en faktor, som komme att få oanade konsekvenser. Man kunde räkna med att de kommunala mellanskolorna skulle övertaga en del av de uppgifter statens realskolor hittills haft, och att de i många samhällen och köpingar komme att taga lärjungar från bygden, vilka annars skulle ha flyttat in till stadens läroverk. Därigenom att de utvecklade sig raskt, komme de att övertaga en hel del av de lärjungar, som dittills varit hänvisade att rekrytera de allmänna läroverken, och man måste för den skull ifrågasätta, huruvida tilloppet till de allmänna läroverken kunde fortfara som förr. Antagligen skulle inom ett fåtal år frågan om en ny skolorganisation komma upp, och då bleve — genom de kommunala mellanskolornas dominans •—• åtminstone ett hundratal läroverkslärare överflödiga, som måste sättas på indragningsstat.

197 För att utröna, hur härmed förhåller sig, vill överstyrelsen till en början lämna en tablå över de allmänna läroverkens utveckling under den ifrågavarande perioden. L ä r j u n g e a n t a l et

vid Summa

höstterminen 1917 1918 1919 1920 1921 > 1922 1923

högre allm. läroverk

realskolor

samskolor

17,700 17,947 18,520 18,684 19,132 19,644 19.942

4,765 4,953 5,204 5,561 5,660 5,724 6,340

2,884 3.071 3,295 3,228 3,345 3,381 3,309

25,349 25,971 27,019 27,473 28,137 28,749 29,591

Såsom av denna översikt framgår, har läroverkens utveckling under de gångna åren fortskridit synnerligen lugnt och jämnt. Den årliga ökningen av lärjungeantalet har i allmänhet hållit sig till omkring 6—800 med undantag för tiden 1918—1919, då ökningen av antalet lärjungar, sannolikt genom ekonomiska faktorers inverkan, sprang upp till över tusentalet, samt 1919—1920, då antagligen av liknande orsak ökningen begränsade sig till 450 i runt tal. Detta stadiga fortskridande visar sig särskilt tydligt i fråga om de högre allmänna läroverken och därnäst i fråga om realskolorna, medan samskolorna under ett par år synas ha tagit starkare intryck av ekonomiska och andra störningar. — På läroverkens utveckling har alltså de kommunala mellanskolornas tillväxt i antal och lärjungenumerär icke avsatt några spår i den riktning, som tidigare förutsagts; och deras betydelse i detta avseende har endast genom analys av läroverkens lärjungematerial kunnat närmare fastställas. Emellertid torde intet tvivel kunna råda därom, att de kommunala mellanskolorna för läroverken verkat_ på ett synnerligen gynnsamt och gagneligt sätt genom den avledning av lärjungeströmmen, som de särskilt på landsbygden tydligen hava åvägabragt, och^ som för läroverken varit så mycket tacknämligare, som dessa under en lång följd av år mångenstädes måst arbeta med överfyllda klasser på lågstadiet eller, med andra ord sagt, just i realskolan och särskilt dess lägsta klasser1. I ett avseende har däremot visserligen ej de kommunala mellanskolornas utveckling, men väl det upprepade talet om de oanade konsekvenser deras tillväxt komme att medföra, varit till bestämd skada för läroverken. För att kunna rätt fylla sin uppgift måste dessa få utveckla sig fritt — åtminstone så långt, som är de kommunala mellanskolorna förunnat — samt alltefter den alltjämt tillväxande befolkningens växande behov kunna tillöka sitt antal, sina lärarkrafter och sina arbetsredskap i enlighet med de grunder, som åtminstone i vissa väsentliga avseenden 1904 års riksdag fastslagit såsom förutsättningar för den då beslutade och ännu gällande skolorganisationens vidare utveckling. Allt detta har under en följd av år varit läroverken förmenat, icke på grund av hårda tider och nödvändig begränsning på alla områden, utan i högst väsentlig grad på grund av det förmenta inflytande på den bestående organisationens livsduglighet, som de kommunala mellanskolorna skulle komma att utöva. Då denna åskådning numera befunnits ohållbar och det under årens lopp visat sig, att dessa unga skolor fastmera verkat till gagn för de gamla kulturbärarna, torde det ock vara att förvänta, att de sålunda uppstaplade hindren för läroverkens tidsenliga utveckling i sinom tid undanröjas.

198 4.

Anknytningen mellan folkskola och realskola.

I cle över kommissionens förslag avgivna yttrandena har mer än en gång framhållits, att, även om samhällsförhållandena först småningom demokratiserats, i fråga om läroverken dock kan hävdas, att de i alla tider ägt ett utpräglat demokratiskt kynne. De stå öppna för envar, som över huvud taget äger förutsättningar för att kunna deltaga i deras arbete, de söka, så långt under nuvarande förhållanden ske kan, att underlätta skolgången för de obemedlade •— vilket ju genom statens försorg kan än vidare befordras — och de tillämpa i sitt dagliga arbete grundsatsen om jämlikhet mellan alla, från vilket samhällslager dessa än må komma. Organiskt sammanhang råder redan nu mellan folkskola ocih läroverk, och cirkulationen mellan de båda skolorna fortgår, såsom tidigare visats, på det hela taget i god ordning, om än vägen dem emellan kan ytterligare jämnas. Sålunda saknar en av kommissionen i detta avseende gjord anmärkning icke sitt berättigande, nämligen i fråga om svårigheten för en ur avslutad folkskola utgående studiebegåvad lärjunge att från folkskolans sjätte klass vinna inträde i en mot hans åldersutveckling svarande klass i läroverket. Det enskilda arbete han måste underkasta sig kan vara förenat med kostnader, som för honom stänga vägen till läroverket, och denna svårighet kan och bör avlägsnas genom särskilda övergångsanordningar från folkskolans sjätte klass till lämplig läroverksklass, varom i annat sammanhang skall talas. Något argument för 6-klassig bottenskola utgör hänvisningen på denna brist i den nuvarande organisationen i varje fall ej. Lika litet fog har kommissonens huvudskäl för anknytningens förläggande till genomgången 6-klassig folkskola: anlagens framträdande vid sagda tidpunkt. Med fullaste rätt framhålles av alla på området sakkunniga, att 12—13-årsåldern, den begynnande övergångsåldern med dess oro, oklarhet och brytningar, är den mest olyckligt valda tiden för bedömande av barnens anlagsriktning. Något realskäl för att dit förlägga den allmänna övergången från folkskolan till läroverk föreligger ej heller, och det är för ungdomen en lycka, att så ej är fallet, då realskolans enligt förslaget starkt koncentrerade arbete komme att infalla under pubertetsperiodens svåraste tid (Jsederholm). För yrkesval är för övrigt 12- eller 13-åringen alltför outvecklad. Men här gäller ju också endast att avgöra, om barnet äger tillräckliga studieförutsättningar för att kunna taga sig fram i realskolan, och detta kan helt visst ske tidigare, antingen — om än med mindre säkerhet — efter 3:e folkskoleåret, såsom hittills förfarits med i det hela ganska goda resultat, eller ock vid en något senare tidpunkt, men i varje fall före övergångstidens inträdande. — Det kan icke förnekas, att redan vissa i det föregående anförda fakta lägga den tanken nära, att 10—Il-årsåldern torde vara från nu anförda synpunkt gynnsammare än den nu stadgade 9—10-årsåldern. Överstyrelsen tänker härvid å ena sidan på det i den statistiska utredningen angående försenat inträde i läroverket konstaterade faktum, att ovisshet om studieanlagen angivits såsom1 orsak till förseningen i en fjärdedel av alla de hithörande fallen, å andra sidan därpå, att medan enligt de anförda uppgifterna om tidpunkten för övergång från folkskola till läroverk omkring 6,470 lärjungar övergått dit från 3 :e folkskoleklassen, dock ett så stort antal som närmare 4,320 kommit in i läroverket från 4:e folkskoleklassen. Då intet skäl finnes att antaga, att ej anförda statistik från 1923 angiver ett i det hela normalt inträffande förhållande, är överstyrelsen benägen att däruti se en fingervisning om lämpligheten att undersöka, huruvida ej tiden för anknytning mellan folkskola och läroverk kan framskjutas ännu ett år. Härvid torde ej böra lämnas obeaktat, att inom; själva folkskolans organisation vissa moment finnas, som obetingat tala för denna åtgärd. Så må erinras, att när barnet efter de två första småskoleåren kommer in i 3 :e klassen,

199 d. v. s. inträder i den egentliga folkskolan, det i allmänhet får en ny lärare, som det ej gärna borde behöva lämna redan efter ett år för att åter komma under ny lärare och fullständigt ny regim, i synnerhet som i 3:e och 4:e (liksom i 5:e och 6:e) klasserna av folkskolans B- och C-former kursväxling förekommer i ett flertal ämnen, varför dessa klasser så att säga bilda en helhet, som ej lämpligen bör sönderbrytas. Avslutad 4:e klass utgör, med andra ord sagt, en markerad punkt i folkskolans organisation, och åtminstone i åtskilliga storstäder tager sig detta förhållande uttryck även däruti, att barnen efter genomgåendet av denna klass uppdelas i särskilda goss- och flickavdelningar, medan de förut undervisats gemensamt. Med hänsyn såväl till folkskolans organisation som till nödvändigheten att under den tidigare utvecklingstiden skydda barnet för alltför tvära omkastningar, utgör alltså genomgången 4:e klass en vida lämpligare anknytningspunkt än den nuvarande anslutningen efter 3:e klassen. Icke mindre viktigt är i denna fråga, att, enligt vad olika folkskolinspektörer (Bager-Sjögren, Thorell) framhållit, barnens arbetsförmåga och studiebegåvning bättre kunna bedömas efter 4:e folkskoleåret, då nämligen under 4:e året hemarbete förekommer, vilket är av annan art och utföres i större omfattning än förut. Därpå beror ock, att, medan barnen under de tre första åren kunna förefalla bedömaren tämligen jämngoda, det är slut med jämnstrukenheten från och med fjärde året. Då visar sig •— heter det — en så tydlig olikhet mellan dem i fråga om kunskaps- och flitbetyg, att det kommer klart till synes, om ett barn har lust och fallenhet för läsning, eller om det är av en mera praktisk läggning. Inträdesprov efter fjärde årets slut komme för den skull att ge tillförlitligare utslag än de nuvarande. -—- Det har nu visserligen sagts, att den här ifrågasatta anknytningen bleve till men för de praktiska ungdomsskolorna, som finge sitt urval begränsat till vad som bleve kvar i de sista folkskoleklasserna, sedan läroverket efter fjärde folkskoleåret gjort sitt val. Men dels bör härvid ihågkommas, vad som nyss nämnts angående anlagens betoning i den ena och den andra riktningen, dels ock framhållas, att här ifrågasatta inträdesprov till läroverket efter1 fjärde klassen har en helt annan karaktär än det av kommissionen föreslagna begåvningsurvalet efter sjätte klassen, vilket komme att ställa de praktiska ungdomsskolorna ohjälpligt i efterhand. För övrigt vill överstyrelsen i detta sammanhang framhålla, att övergång från realskolan till de praktiska skolorna kan utan olägenhet ske av lärjungar i vilken som helst av realskolans klasser utom möjligen den högsta, i vilket fall övergångsåldern torde vara väl hög. Det torde för lärjungar, som ärna sig till praktiska banor, till och med vara en avgjord fördel att ha genomgått några klasser av realskolan, innan de ingå i de praktiska skolorna. Den grundligare och mångsidigare allmänbildning, icke minst språkkunskapen, som härunder förvärvas, kommer säkerligen att vara den blivande yrkesmannen till ovärderligt gagn i hans verksamhet. •—Ännu ett skäl torde vid granskningen av de olika möjligheterna för anknytning mellan folkskola och läroverk böra från nu ifrågavarande synpunkt tilläggas. Genom en anknytning till fjärde folkskoleklassen bleve ej, såsom genom kommissionens förslag, lärjungar från de svagare skolformerna ställda utom tävlan, då även dessa folkskolor i allmänhet torde vara skickade att bibringa barnen det kunskapsmått, som kan komma att krävas vid en övergång till läroverket på detta stadium, låt vara att inträdesprövningen, med hänsyn till nödvändigheten att lägga en fast grund för den högre skolan, ej torde kunna bliva av fullt samma elementära art som den nuvarande prövningen. — Av vad i det föregående anförts synes överstyrelsen framgå, att ur allmän undervisningssynpunkt mycket vore att vinna genom en något senare anknytning mellan folkskola och realskola än den för närvarande rådande. Men då en förlängning av skoltiden givetvis bör vara helt och hållet utesluten, måste en

200 4-årig botten skola få till konsekvens den nuvarande 6-åriga realskolans förkortning till 5-årig. Och inför denna eventualitet uppstår den frågan: kan en 5-årig realskola, byggd på en 4-årig bottenskola, i bildningsvärde komma att motsvara den nuvarande realskolan? Denna fråga, vilken sammanfaller med frågan om den nuvarande första läroverksklassens indragning, var föremål för en grundlig undersökning i samband med senaste läroverksreform, dels i det 1899 avgivna yttrande i läroverksfrågan av särskilt tillkallade sakkunniga, dels i 1902 års kommittébetänkande. I förstnämnda yttrande ansåg man sig icke kunna tillstyrka första klassens indragning annat än successivt för att icke försvåra övergången från folkskola till läroverk i trakter med mindre väl utvecklat folkskoleväsen. Först sedan folkskolans kurser blivit omarbetade till bättre överensstämmelse med tidens krav och denna skola fullt vuxit in i sin uppgift att vara en gemensam bottenskola i sina tre första årskurser, kunde det vara skäl att småningom förbereda ännu ett steg i denna riktning. Att denna utveckling ginge långsamt, medförde ingen skada; tvärtom vore det ett tecken till att den är sund. — I 1902 års kommittébetänkande anföres såsom resulta,t av kommitténs utredning i frågan, att såväl den omständigheten, att folkskolan i de flesta trakter av vårt land ännu ej nått en sådan utveckling, att den — även om man bortsåge från tyskan — utan särskild undervisning vid sidan eller alltför stor tidsförlust för lärjungarna kunde förbereda till inträde i realskolans andra klass, som ock de erfarenheter, vilka redan vunnits genom våra grannländers åtgärder i detta avseende, syntes kommittén innebära en stark maning att i fråga om inskränkningen av läroverkens lägsta stadium gå till väga med varsamhet. Eljest torde det lätt kunna hända, att man, i stället för att närma folkskolan och läroverken till varandra, dem emellan skapade en klyfta och, utan gagn för folkskolan, skadade det allmänna läroverket genom att försvaga dess underbyggnad, så att antingen kunskapsnivån måste sänkas eller överansträngning framtvingas. Ehuru kommittén sålunda med särskild hänsyn tagen till folkskolans mycket outvecklade beskaffenhet icke fann tiden mogen för en begränsning av realskolan, ville den dock lämna denna möjlighet öppen för prövning å orter, där kommunerna befunnes villiga att anställa försöket och folkskolan vore väl utvecklad. Sedan dess hava tjugu år förflutit, vilka i flera avseenden medfört en glädjande utveckling av folkskolan. Överstyrelsen vill här endast erinra om den förbättrade utbildningen av folkskolans lärare genom folkskoleseminariernas omorganisation, folkskolinspektionens fullständiga omläggning, folkskolelokalernas och undervisningsmaterielens förbättring samt inrättandet av en central ledning för folkskoleväsendet. Å andra sidan låter sig visserligen ej förneka, att, oavsett de svagare skolformernas ännu alltjämt stora utbredning, vissa till stor del oundvikliga undervisningstekniska brister vidlåda folkskolans arbete, vilka icke kunna undgå att till viss grad minska dess effektivitet, såsom t. ex. klasslärarsystemet, den s. k. dupliceringen, en måhända ännu ej fullt genomförd kontroll, ävensom först och sist det osorterade lärjungemateriallets hämmande inflj/tande på undervisningen. Även om dessa med ifrågavarande undervisningsgren mer eller mindre nära förknippade olägenheter vid en allmän överblick av hithörande förhållanden icke få lämnas ur sikte, så är dock i det stora hela skillnaden mellan förr och nu så betydande, att det med visst fog torde kunna sägas, att folkskoleväsendet nått den utveckling, som i berörda yttranden förutsattes såsom villkor för bottenskolans förlängning till fyraårig. Jämförelsen mellan folkskolans och läroverkens undervisningsplaner giver på grund av läroinnehållets olika omfattning visserligen icke i detta avseende något säkert utslag, men lämnar dock den möjligheten öppen, att en övergång från folkskolans fjärde klass till läroverkets nuvarande andra klass icke behövde medföra större svårigheter. Eör ett definitivt avgörande av denna viktiga

201 fråga krävas dock mera omfattande undersökningar, än som i och för detta yttrande kunnat av överstyrelsen verkställas. Överstyrelsen anser därför, att spörsmålet bör upptagas bland de frågor, som böra bliva föremål för ytterligare utredning.

II. Kommissionens kostnadsberäkningar. N ä r det gäller att bedöma den ekonomiska sidan av en så omfattande organisationsplan som kommissionens, är det helt visst oundvikligt, att man i åtskilliga avseenden måste nöja sig med ungefärliga beräkningar och sannolikhetsberäkningar, i vissa fall kanske rent av med förmodanden. Överstyrelsen kan emellertid icke annat finna, än att kommissionen häruti gått vida längre, än som varit nödvändigt, ja ej sällan antingen lämnat vilseledande beräkningar eller helt lämnat åsido vissa högst önskvärda beräkningar. Överstyrelsen vill motivera detta sitt omdöme genom att på vissa hithörande punkter något belysa kommissionens framställning. Kommissionen har uppställt den ekonomiska frågan så: vad skulle vårt skolprogram hava kostat, om det hade varit genomfört under läsåret 1921—1922? Redan denna problemställning är av tvivelaktigt värde, enär det är ovisst, i vad mån sagda år kan anses såsom ett normalår. Det är väl tämligen säkert, att den föreslagna skolorganisationen skulle komma att medföra förändringar i ena eller andra riktningen, som icke förrän så småningom skulle göra sig fullt gällande men som i alla händelser ganska hastigt skulle göra nämnda års förhållanden föråldrade. E n grundläggande synpunkt, när det gäller att bedöma kostnaderna för en skolorganisation, är givetvis lärjungarnas antal. Kommissionen har för att beräkna detta tagit till utgångspunkt medeltalen för tioårsperioden 1912—1922, dock att, där en skola i sin nuvarande form existerat kortare tid, medeltalet tagits för denna kortare tid, samt jämfört de vunna medeltalen med talen för läsåret 1921-—1922. I den mån de senare överstigit de förra, har kommissionen ansett, att därav följande behov av överskjutande lärarkrafter borde beräknas fyllas med extralärare. Mot detta beräkningssätt hava i de över Bet. V inkomna yttrandena åtskilliga, såvitt överstyrelsen kan finna, befogade invändningar blivit gjorda. Som de flesta skolors lärjungeantal befinner sig i mer eller mindre stadigt stigande, kommer medeltalet i regel att bli högre, för ju kortare och senare tid det beräknas. Därav följer, att ju kortare tid en skola existerat, desto större utsikter har den enligt kommissionenso beräkningsmetod i regel att få relativt stort antal lärare på ordinarie stat. Å andra sidan händer det, att just övergångsåren mellan en skolform och en annan utmärkas av vissa tillfälliga rubbningar i lärjungekurvan, varför man skulle hava fått en riktigare bild av en jämförelsevis nyligen ombildad skolas lärjungetillströmning, om man tagit hänsyn icke blott till de år, under vilka skolan haft sin nuvarande organisationsform, utan också till ett antal år före ombildningen. Dessa anmärkningar, som närmast åsyfta vissa särskilda fall, beröra emellertid i viss mån även själva den grundprincip, som består i beräknandet av medeltal. På grund av den nyssnämnda allmänna tendensen till stegring i lärjungeantalet är denna metod enligt överstyrelsens mening över huvud taget förfelad. I stället för att beräkna medeltal hade kommissionen bort framställa den kurva, som bildas av varje särskild skolas lärjungetillströmning under de år, beräkningen omfattar. Man hade då kunnat få en låt vara endast sannolik föreställning, huruvida man borde betrakta förhållandena under normalåret 1921—

202 1922 såsom varande av jämförelsevis stabil natur eller borde för kommande år vänta ytterligare ökning eller möjligen minskning i lärjungeantalet. I de båda förra fallen borde behovet av lärarkrafter i huvudsak tillgodoses på ordinarie stat; endast i det sistnämnda fallet borde man, för att ej lägga hinder i vägen för en möjligen önskvärd reduktion av lärarkåren, i nämnvärd grad anlita extralärare. Det måste nämligen hållas i minne, vad överstyrelsen i annat sammanhang redan erinrat, att hänsynen till det väntade kommissionsförslaget och fruktan för att i någon mån föregripa den omorganisation, för vilken detta kunde komma att ge ledning, under en följd av år synts statsmakterna utgöra hinder för att på det sätt, vartill 1904 års riksdag i de mest bindande former utfäste sig, tillgodose läroverkens ständigt växande behov av ordinarie lärarkrafter, varav följt en högst betänklig ökning av det relativa antalet extralärare och av medelåldern för erhållande av ordinarie anställning, överstyrelsen tillåter sig i detta avseende hänvisa till sina under åren 1918, 1920 och 1921 avgivna underdåniga riksdagspetita samt sitt den 31 december 1918 till dåvarande departementschefen avgivna utlåtande angående en petition från Sveriges extralärarförening om inrättande av nya ordinarie ämneslärartjänster vid de allmänna läroverken m. m. Under sådana förhållanden bör det under inga omständigheter få förekomma, att kommissionens förslag ger något slags förevändning för att längre uppskjuta reglerandet av proportionen mellan de ordinarie och de extra ordinarie lärartjänsterna efter den allmänna grunden, att de senare icke utgöra större antal, än som behövs för att motsvara tillfälliga växlingar i lärjungetillströmningen. Vad hittills sagts angående lärjungetillströmningen har emellertid sin fulla giltighet allenast under den förutsättningen, att densamma även för framtiden skulle utveckla sig under i huvudsak samma förhållanden, som under senaste tioårsperiod varit gällande vid de särskilda skolorna. Från denna förutsättning kan man emellertid icke utan vidare utgå. Om man betraktar varje särskild skola och varje särskild ort för sig, så måste man säga, att, bortsett från de förändringar, den ändrade organisationen själv vore ägnad att medföra, vissa lokala förhållanden äro ämnade att medföra ändrad, vanligen ökad lärjungetillströmning. Överstyrelsen vill fästa uppmärksamheten vid vissa sådana grupper av omständigheter. En viktig faktor är den ständigt fortgående utvecklingen av kommunikationerna. I enstaka av de inkomna yttrandena över Bet. V påpekas dylika lokala förhållanden. Så t. ex. framhålles från Sollefteå, att den under byggnad varande järnvägen Forsmo—Hoting är ägnad att för föräldrar i vida trakter öka möjligheten att sända barn till Sollefteå. Icke minst betydelse äger i dylikt avseende den starka utvecklingen av omnibustrafiken; i många fall torde denna göra det möjligt för föräldrar även på ett ej ringa avstånd från en skolort att låta barn dagligen resa av och an till skolan. Vidare är det, även bortsett från det öde, kommissionens organisationsplan kan komma att röna, säkerligen fortgående tillväxandet av de kommunala mellanskolornas antal och lärjungefrekvens ägnat att tillföra ett ständigt växande lärjungeantal till de gymnasier, kring vilka dessa skolor gruppera sig. Omständigheter sådana som de nu nämnda kunna väl i vissa fall medföra icke blott en ökning i lärjungeantalet utan även en viss omplacering av lärjungarna mellan olika skolor, vilken i något enstaka fall rentav kan medföra minskning för någon särskild skola; men dylika enstaka fall kunna icke bortskymma det förhållandet, att ändringen i stort sett består i ökning. I den riktningen verkar ock den alltjämt, om också, vad den egentliga landsbygden beträffar, tämligen långsamt, fortgående ombildningen av vissa, trakters folkskolor av lägre typ till A-skolor. Av mera allmän natur, om också olika utpräglad på olika orter, är den oberoende av kommissionens förslag alltjämt fortgående ekonomiska och sociala utjämningen mellan olika samhällsgrupper, med vilken följer både större begär

203 efter högre skolbildning ooh större förmåga att bereda barnen sådan även inom grupper, där de ända till för kort tid sedan jämförelsevis sällan erhållit dylik bildning. Till allt detta kommer nu den verkan, som den av kommissionen föreslagna organisationen skulle utöva på lärjungetillströmningen. Kommissionens arbete åtgår ju från den förutsättningen, att tre kategorier av barn, de fattiga, flickorna och landsbarnen, äro tillbakahållna genom den nuvarande organisationen men skulle bliva väsentligen framhjälpta genom den av kommissionen föreslagna. Äro dessa förutsättningar riktiga, så måste givetvis därav följa en väsentligt ökad tillströmning av lärjungar. Den starkaste motvikten häremot skulle vara de mera effektiva metoderna för inträdesprövning, vilka skulle medföra möjlighet att slippa i de olika slagen av skolor intaga andra lärjungar än sådana, som verkligen passa för skolan i fråga. Överstyrelsen uttalar i annat sammanhang sitt tvivel på möjligheten att anordna inträdesprövningar med den avsedda effekten och på lämpligheten av att anordna dem på det sätt, kommissionen föreslagit, ja i ett fall, nämligen då det gäller gymnasiet, att över huvud göra inträdet beroende på särskild prövning. A andra sidan har överstyrelsen också som sin mening uttalat, att de förment tillbakasatta kategorierna av lärjungar icke skulle genom den av kommissionen föreslagna organisationen hjälpas fram i den grad, kommissionen vill göra troligt, enär de hinder, som möta dessa barns studier, icke äro av väsentligen skolorganisatorisk natur. Möjligen skulle en motvikt mot tendensen till lärjungeökning också kunna ligga däri, att den förut omnämnda i rask fart pågående ekonomiska och sociala utjämningen i vida kretsar minskar målsmännens möjlighet att bereda sina barn högre skolbildning. Denna omständighet torde dock ej vara av större betydelse för nu avhandlade fråga. Det är visserligen sant, att t. ex. stora grupper av statstjänstemän hålla på att deklasseras; men det torde dröja, innan denna utveckling fortgått därhän, att den dödat strävan efter att ge barnen bästa möjliga skolbildning och villigheten att för detta ändamål underkasta sig långt gående inskränkningar på andra områden, som! hittills ansetts höra till livets nödtorft inom hithörande klasser. Hellre torde t. ex. husfadern avstå från bokinköp för egen räkning än neka sina barn skolböcker. Då nu anförda omständigheter vägas mot varandra, blir det tydligen omöjligt att med någon grad av visshet förutsäga, i hur hög grad den av kommissionen föreslagna organisationen skulle vara ägnad att öka lärjungarnas antal. Men så mycket torde i varje fall vara klart, att det är i riktning av ökning, som inverkan är ägnad att gå. Kommissionen medger också detta (V s. 10 f.), men drager — utom i fråga om flickornas antal, till vilket överstyrelsen längre fram återkommer — därav inga andra slutsatser, än att den i allmänna ordalag ställer i utsikt möjligheten att öka antalet extralärare. De förhållanden, vid vilka överstyrelsen sålunda fäst uppmärksamheten, innesluta tydligen alltför många oberäkneliga moment, för att man mot kommissionens beräkningar skulle kunna uppställa nag'on annan, som hade något anspråk på exakthet. Men så mj-cket kan i varje fall sägas, att kommissionens beräkningar av lärjungeantalet för normalåret 1921—1922 icke äro tillförlitliga — till vad som i detta avseende redan anförts vill överstyrelsen lägga ett påpekande därav, att lärjungeantalet vid vissa skolor, såsom Grävle borgarskola, Pedagogiska skolan i Uppsala och ett säkerligen ganska betydande antal större eller mindre enskilda förberedande skolor landet runt, synes vara lämnat helt ur räkningen — samt att de, om de ändock vore riktiga, dock sakna så gott som allt framtidsvärde; för framtiden får man räkna med helt andra, efter allt att döma vida högre siffror. Överstyrelsen har hittills talat om det beräknade totalantalet av lärjungar. Vad vidkommer dessas fördelning på båda könen, har kommissionen beräknat,

204 att flickornas antal i allmänhet skulle komma att utgöra i realskolan 90 % av gossarnas, den för närvarande genomsnittliga proportionen i statssamskolornas klass 3—6, samt på gymnasiet 30 % av totala lärjungeantalet, eti tal, som närmast motsvarar hälften av hittillsvarande lärjungar på motsvarande stadium av den högre flickskolan. I själva verket måste man ju här, om man alls vill röra sig med några siffror, nöja sig med mer eller mindre godtyckliga sådana. Det är emellertid anmärkningsvärt, att kommissionen för att få en normalsiffra för realskolan gått till statssamskolorna och ej till de kommunala mellanskolorna, vilka ju utgöra den närmaste nuvarande motsvarigheten till kommissionens realskola. Vid dessa utgjorde flickornas antal vårterminen 1922 101.2 % av gossarnas eller, om man frånräknar mellanskolorna i de städer, som tillika hade högre läroverk och högre flickskolor, Norrköping och Malmö, 101.6 %. En jämförelse mellan de båda sistnämnda siffrorna giver också vid handen, att flickornas relativt högre antal i mellanskolorna icke uteslutande eller ens övervägande beror på att gossarna i högre grad gått in i de billiga läroverken än flickorna i de dyra högre flickskolorna. Hade detta förhållande avgörande betydelse, skulle givetvis flickornas övervikt vara större, ju mera lättillgängligt ett läroverk vore. Vad åter angår den för gymnasiet antagna proportionen, strider den mot kommissionens förutsättningar, att den nuvarande organisationen skulle i hög grad utestänga flickorna från högre undervisning. Är sagda förutsättning riktig, måste det nuvarande antalet lärjungar i flickskolan ge en mycket för lågutgångspunkt för beräkningarna. Även i ett annat avseende måste beräkningen av lärjungarnas totalantal för att vara tillräckligt vägledande kompletteras med en beräkning av deras fördelning, nämligen fördelningen på olika klasser. Om man såsom kommissionen utgår från ett normalantal av 30 lärjungar i varje realskoleklass, blir det en betydlig skillnad t. ex. mellan 120 lärjungar jämnt fördelade på fyra klasser och fördelade med respektive 45, 35, 23 och 17 på varje klass •— en ingalunda orimlig fördelning. Visserligen kunna dylika ojämnheter omöjligen beräknas; men så mycket kan man tryggt säga, att de faktiskt förekomma — se t. ex. Tab. 28 i den officiella undervisningsstatistikens del: Allmänna läroverk m. m. läsaret 1921—1922 •—• och i alla tider komma att förekomma i en grad, som är ägnad att betydligt höja det antal avdelningar, som erhålles genom en enkel division av lärjungarnas totalantal med normalantalet för en avdelning. För övrigt vill överstyrelsen i fråga om kommissionens sätt att beräkna antalet erforderliga klassavdelningar hänvisa till de inkomna utlåtandena över Bet. V, vilka i detta avseende erbjuda ett rikt material, särskilt till den av Luleå domkapitel utförda kontrollberäkningen angående läroanstalterna inom Luleå stift (s. 128 f. och 188 ff. i del I I av överstyrelsens sammanfattning av inkomna utlåtanden). Såsom ovan nämnts, ställer kommissionen i utsikt möjligheten av ökat antal extralärare; den anser, att det för avlönande av sådana avsedda anslaget bör få karaktär av förslagsanslag för beredande av större möjlighet att snabbt rätta antalet lärare efter växlingar i behovet. Från detta anslag bör då jämväl utgå arvode för timlärare, som av olika anledningar kunna befinnas erforderliga. Överstyrelsen anser i likhet med kommissionen, att sagda anslag bör vara förslagsanslag, men kan icke finna, att kommissionen haft fog för den uppfattningen, att dess överslagsberäkning av anslagets erforderliga belopp, 1,163,550 kronor, skulle vara tilltaget med någon prutmån. Tvärtom är det — såvida icke antalet ordinarie lärare och därmed följande kostnader avsevärt ökas — utan tvivel för lågt. De felkällor, som ovan anförts i fråga om beräkningen av lärjungeantalet, inverka givetvis även på denna punkt. Överstyrelsen vill dessutom bl. a. på.peka, att kommissionen icke synes hava tagit någon hänsyn till lärarkrafter för tillvalskurser å gymnasiet. Hur mycket för låg be-

205 räkningen är, låter sig givetvis icke angiva. Ungefär detsamma, som nu sagts, gäller jämväl om det av kommissionen ifrågasatta förslagsanslaget för övertimmar i övningsämnen. Särskilt påpekas i vissa av de inkomna yttrandena, att kommissionen vid beräknande av avlöningsstat för varje särskild skola icke alltid dragit konsekvenserna av de grundsatser, den i sitt principbetänkande uttalat angående lärjungarnas uppdelning i avdelningar för undervisningen i gymnastik. Anslaget till avlöning åt biträdande föreståndarinna eller föreståndare, av kommissionen beräknat till 60,000 kronor, medgiver, såsom i vissa inkomna yttranden framhålles, icke några arvoden, som tillnärmelsevis motsvara det ansvar och arbete, som måste åligga dylik tjänstinnehavare vid en större samskola. Det är i själva verket egendomligt, att kommissionen vid sin beräkning av anslaget utgått från nu föreskrivna arvoden vid statssamskolorna och de kommunala mellanskolorna, vilka med få undantag äro små och enkelt organiserade. För så stora och komplicerade institutioner, som åtskilliga av de av kommissionen föreslagna samskolorna, framför allt de högre samläroverken, skulle komma att bli, hade det varit betydligt naturligare att hämta vägledning i erfarenheten från de nuvarande högre samskolorna. Enligt Bet. I skulle vederbörande kommun med vissa statsbidrag bestrida utgifterna för uppvärmning, belysning och renhållning av läroverkens lokaler samt för avlöning åt vaktmästare, eldare och övrig betjäning men kostnader för undervisnings- och biblioteksmateriel samt expedition m. m. väsentligen bestridas av statsmedel, varvid dock i båda avseendena är att märka, att denna ordning skulle införas först successivt under en övergångsperiod, under vilken till sagda ändamål jämväl skulle utgå småningom sjunkande terminsavgifter. I Bet. V är hela denna sida av kostnadsfrågan förbigången, ehuru kommissionen uppgiver sig lämna beräkning »beträffande statsverkets kostnader för den nya skolorganisationen, därest densamma varit fullt (kursiverat av kommissionen) genomförd läsåret 1921—1922». Utan att inlåta sig på frågan, om de i Bet. I beräknade grunderna för statens kostnader för ifrågavarande ändamål äro tillfredsställande, vill överstyrelsen allenast fästa uppmärksamheten vid sagda lucka i den i Bet. V givna framställningen. Att kommissionen jämväl förbigår frågan om kostnader för dyrtidstillägg åt den ifrågavarande personalen, är mera förklarligt på grund av detta tilläggs svårberäkneliga natur. Men givet är dock, att den sidan av saken ej får glömmas, om man vill försöka göra sig en föreställning om de verkliga kostnaderna. För upprättandet av det internat, som föreslås förbundet med gymnasiet i Strängnäs, finnas inga kostnader upptagna; ej heller för den föreslagna omorganisationen av högre lärarinneseminariet. Vid beräkning av statens kostnader för kommunala mellanskolor tages hänsyn endast till de orter, där kommissionen definitivt föreslår bibehållandet av sådan skola, men icke till de orter, där kommissionen antingen lämnar möjlighet öppen för upprättande av statsskola (t. ex. Västanfors) eller också avböjer redan befintlig eller planerad mellanskolas förstatligande men ej uttryckligen fordrar dess nedläggande (t. ex. Skogbali). Sammanlagt uppgå dessa båda grupper till 21 skolor. Vad angår kommunernas kostnader, vill överstyrelsen mot varandra ställa å ena sidan kommissionens ord ( I : 1 sid. 185) om »den minskning i de kommunala utgifterna för det högre skolväsendet, som i det stora flertalet samhällen skulle inträda i och med den föreslagna reformens genomförande», å andra sidan de inkomna yttrandena, företrädesvis över Bet. V. Det är möjligt, att kommissionens anförda ord böra anses innehålla en bokstavlig sanning, om man lägger stark tonvikt dels på orden »det högre skolväsendet», dels på orden »flertalet samhällen». Den kostnadsökning, förslaget skulle medföra för många kom-

206 muner, skulle nämligen i stor utsträckning gälla folkskoleväsendet; om man fäster sig endast vid det högre skolväsendet, skulle förslaget åstadkomma besparing eller åtminstone icke ökade utgifter i många, kanske de flesta sådana samhällen, som nu ha antingen endast en kommunal mellanskola med eller utan överbyggnad eller en statssamskola eller en realskola med kommunalt gymnasium, som skulle övertagas av staten. Och det är ju möjligt, att dessa samhällen sammanlagt verkligen äro flera än de, för vilka förslaget skulle medföra en direkt kostnadsökning för det högre skolväsendet. Men icke desto mindre äro kommissionens anförda ord vilseledande. Det är vilseledande att, när det gäller den inverkan, förslaget skulle ha på kommunernas ekonomi, bortse från dess följder på folkskoleväsendets område samt bortse från de särskilda kommunernas storlek och betydelse för sin omnejd eller för landet i dess helhet. Det är för övrigt icke säkert, att den lättnad, som förväntas för orter med kommunal mellanskola, i alla fall blir så synnerligen stor eller ens inträder. Det finns orter, som tack vare terminsavgifterna för närvarande ha mycket små utgifter för sin kommunala mellanskola. Under år 1921 fanns det en sådan kommun (Åstorp), som icke betalade någonting för sin mellanskola, 3, som betalade 1.000 a 5,000 kronor, 12, som betalade över 5,000 men under 10,000 kronor. Det är emellertid icke dylika fall, som äro ägnade att i detta sammanhang ådraga sig huvudintresset, utan det är de detaljberäkningar, som i åtskilliga inkomna yttranden hava anförts angående omorganisationens ekonomiska verkningar för olika kommuner. Det är givet, att dylika beräkningar röra sig med alltför många faktorer, som antingen äro helt obekanta eller enligt sakens natur bero på subjektivt omdöme, för att kunna bli fullt exakta, överstyrelsen vill, utöver vad som redan sagts angående ovisshet på detta område, fästa uppmärksamheten vid några sådana faktorer. Det är ovisst, med vilket normalantal för lärjungarna i en avdelning av varje särskild skolform man bör räkna och hur långt man bör kunna gå i överskridande av detta tal, innan man behöver dela avdelningen, respektive hur långt man av hänsyn till lokalerna, varom mera nedan, kan få gå under detta normalantal. — Kommissionen gör gällande ( I : 1 sid. 145), att »de nuvarande högre läroverkens lokaler med tillhörande uppvärmnings- och belysningsanordningar icke utan avsevärda svårigheter skulle kunna begagnas av tvenne läroanstalter av så olika natur som de statliga och de kommunala och till äventyrs under olika ledning». Häri vill överstyrelsen obetingat instämma; men det är svårt att inse, varför denna grundsats skulle gälla endast de högre läroverken. Det bör över huvud taget så långt som möjligt undvikas att i samma hus inrymma skolor under olika ledning. Det är på den punkten, den största svårigheten ligger, icke i förhållandet mellan stat och kommun; överstyrelsen har en ganska rik erfarenhet därav, att en statens realskola och ett kommunalt gymnasium i regel trivas gott under samma tak, om de ha gemensam ledning, men att kommunal mellanskola och folkskola, som icke ha gemensam ledning, lätt nog icke trivas tillsammans i mer eller mindre gemensamma lokaler. Om det således är önskvärt, att olika skolor i lokalavseende hällas åtskils, så är det å andra sidan önskvärt, att en och samma skola i detta avseende hålles samlad, om icke nödvändigt i ett och samma hus, så dock i så få hus som möjligt i varandras helst omedelbara närhet. Härav skulle nu uppstå åtskilliga svårigheter vid ett genomförande av kommissionens förslag. I åtskilliga fall skulle ett eller annat, kanske till och med rätt många rum bli lediga genom vissa klassers indragning. I fråga om de nuvarande läroverken skulle denna omständighet väl spela föga roll, enär de så gott som allesammans äro mycket trångbodda och väl skulle behöva ytterligare utrymme för nya parallellavdelningar, duplikantavdelningar, materiel m. m. Men i fråga om de högre flickskolorna, som i regel hava jämväl tre förberedande klasser och således genom omorganisationen skul-

207 le förlora sammanlagt fem klasser av elva, där de ej helt skulle införlivas med samläroverken, ställer sig saken annorlunda. Å andra sidan skulle ett stort antal av läroverken för sin ombildning till samskolor behöva ökat utrymme utöver det nyss angivna. Det uppstår då i en stor mängd fall synnerligen svårlösta frågor om möjligheten att dela å ena sidan en byggnad mellan två skolor, å andra sidan en skola mellan flera byggnader, kanske'på långt avstånd från varandra. Och dessa frågor kunna bli ytterligare komplicerade genom att åtskilliga flickskolebyggnader antingen icke äro från början avsedda för skolbruk och på ett ganska ofullkomligt sätt ha apterats för sådant eller också, stundom av rent principiella skäl, ha klassrummen beräknade för ett avsevärt mindre lärjungeantal än det för läroverken nu föreskrivna eller av kommissionen förutsatta normalantalet. Det måste då bli en i viss mån subjektiv fråga, hur varje särskilt sådant fall skall bedömas; eller i alla händelser kräves det en ytterst minutiös undersökning av alla på bedömandet inverkande omständigheter. Under sådana förhållanden kan det icke förvåna, vare sig att de inkomna yttrandena i vissa fall avspegla ganska starka meningsbrytningar inom den myndighet, som för ett samhälle sökt bedöma de ekonomiska konsekvenserna av kommissionens förslag, ej heller att de — i vida flera fall -— äro synnerligen ofullständiga på ifrågavarande punkt. Trots dessa brister giva emellertid yttrandena tillsammantagna ett starkt intryck av de rent oerhörda kostnader, kommissionens förslag skulle medföra för kommunerna. Överstyrelsen hänvisar exempelvis till sid. 173 av den inom överstyrelsen utarbetade sammanfattningen över de inkomna yttrandena över Bet. V. Där finnes införd en sammanställning av de dels engångskostnader, dels årliga merutgifter, som kommissionens förslag enligt inkomna yttranden skulle åsamka 31 städer. Som de årliga merutgifterna äro beräknade efter mycket växlande grunder, är sammanställningen i detta avseende ej fullt vägledande; men engångskostnaderna stiga till 46,779,975: 85 kronor. Härav kommer visserligen 32,380,000 kronor på Stockholm ensamt, men å andra sidan ingå i nyssnämnda belopp inga uppgifter från 6 av de 31 städerna, för vilka uppgift finnes anförd endast i fråga om den årliga merutgiften. Dessutom fattas i sammanställningen åtskilliga andra städer, vilkas yttranden dock g-iva en föreställning om hur stadens myndigheter bedöma förslagets verkningar; så t. ex. beräknas för Göteborg engångskostnaderna till — utom tomtvärde —• inemot 9,800,000 kronor,, vilket belopp dock anses sannolikt kunna reduceras något, överstyrelsen kan givetvis ej kontrollera dessa beräkningar; bl. a. vill överstj^relsen framhålla den svårigheten för deras bedömande, att vissa av här beräknade kostnader för förbättrade, utvidgade eller helt nya lokaler möjligen snart skulle visa sig oundvikliga även bortsett från kommissionens förslag, varför det är omöjligt att skarpt avgränsa just sådana kostnader, som skulle framtvingas av förslagets genomförande. Trots denna svårighet för exakta beräkningar kvarstår emellertid såsom ett ofrånkomligt resultat av de avgivna utlåtandena, att i stort sett kommunernas kostnader för förslagets genomförande skulle bliva överväldigande. I vissa yttranden från kommunala myndigheter göres också gällande, antingen att kostnaderna åtminstone skulle närma sig gränsen för den särskilda kommunens bärkraft, eller att staten över huvud taget borde åtaga sig hela den kostnadsökning, som förslagets realiserande skulle medföra. E t t annat drag i vissa inkomna yttranden, som i detta sammanhang förtjänar beaktande, är att man på sina håll räknar med den möjligheten, att man i sammanhang med omorganisationens genomförande finge draga in folkskolans sjunde klass — alltså försämra folkskolan och förminska dess förutsättningar för ytterligare utbyggnad i praktisk riktning. Överstyrelsen vill därjämte fästa uppmärksamheten vid vissa grupper av kostnader, som kommissionen endast lätt eller alls icke vidrört.

208 De flesta statsunderstödda enskilda skolor i Stockholm hava förenat sig om ett gemensamt yttrande över Bet. V och däri upptagit vissa krav på ersättning av allmänna medel till enskilda skolors ägare och lärare, ehuru angående några punkter i dessa krav ej full enighet rått bland undertecknarna. I vissa andra yttranden framföras liknande synpunkter i fråga om lärarna vid kommunala skolor. Överstyrelsen vill i detta sammanhang icke närmare inlåta sig på detaljerna i dessa krav men vill som sin bestämda mening uttala, att frågorna om statens och kommunens ansvar gentemot ägare av och lärare vid sådana enskilda kommunala skolor, som genom av staten beviljade förmåner blivit erkända såsom fyllande en viktig samhällsuppgift, men som genom statens ingripande skulle förlora sin existensmöjlighet eller komma att fortleva under så förändrade förhållanden, att en större eller mindre del av personalen ej kan bibehållas, kräva en undersökning av helt annan grundlighet än de lätta antydningar, som kommissionen ägnat saken och som utan orättvisa mot kommissionen kunna sammanfattas så, att ägare och lärare väl alltid kunna reda sig på något sätt. Kommissionen gör (V s. 230) bl. a. gällande, att vid fastställandet av de lösesummor, som av vederbörande kommuner kunna komma att erläggas för enskilda skolors byggnader och materiel, avdrag bör göras för sådana statliga och kommunala bidrag, som använts för anskaffande och underhåll av dessa byggnader och denna materiel, överstyrelsen vill icke förneka möjligheten av att dylika anslag verkligen för en eller annan skola spelat en sådan roll, att något avdrag av sagda art kan vara skäligt, men vill uttala en bestämd varning mot att vid dylika frågors bedömande gå schablonmässigt till väga. Säkerligen hava sagda anslag i de flesta fall gått åt till förbrukningsmateriel, vaktmästarlöner, lyse, värme med flera löpande utgifter och i ringa grad inverkat på byggnadens eller materielens nuvarande värde. I varje fall torde dylika avdrag komma att spela en mycket underordnad roll gentemot de berättigade krav mot stat och kommun, som kunna resas av ägare av eller lärare vid indragna eller ombildade skolor, i vissa fall också mot staten av kommun, som kan bliva tvungen att på indragningsstat avlöna lärare, vilka ej kunna flyttas över i den nya organisationen. I vad mån dylika krav kunna vara berättigade, till vilka belopp de kunna stiga och i vad rnån deras gäldande bör fördelas mellan stat och kommun, detta låter sig givetvis icke bedöma utan en noggrann undersökning av varje särskilt fall. Så mycket är i alla händelser tydligt, att man här måste räkna med avsevärda belopp, såvida icke staten skall göra sig skyldig iill ett betänkligt missbruk av sin monopolställning. Mot den här anförda tankegången kan möjligen invändas, att de åtgärder, som av staten vidtogos för att trygga existensen för lärarinnor vid enskilda skolor, som måste indragas till följd av 1904 års riksdags beslut om inrättande av statssamskolor, haft en synnerligen ringa omfattning. Dessa åtgärder kunna emellertid enligt överstyrelsens mening icke giva tillräcklig vägledning för bedömande av nu föreliggande fråga. Sagda åtgärder voro i själva verket alltför obetydliga, något som, om också indirekt, medgivits av statsmakterna genom de åtgärder, som sedermera vid upprepade tillfällen vidtagits för att höja dels understödet för dem av sagda lärarinnor, som på grund av sin ålder icke erhållit annan skoltjänst, dels pensionen för dem, som övergått i statstjänst. Vidare har staten sedan 1904 högst väsentligt höjt sina anslag till de högre privatläroverken och därigenom iklätt sig ett större ansvar såväl mot själva dessa institutioner som mot deras personal. Och slutligen kan den indragning av 19 små flickskolor i 19 mindre städer, som beslöts 1904, varken i kvantitativ eller kvalitativ betydelse jämföras med den totala omstöpning av privatskoleväsendet i hela vårt land, som nu föreslagits. En särskild sida av statens ställning gentemot de privatskolor, som skulle komma att indragas, är övergångsbestämmelserna rörande indragningens former

209 och stadier. Kommissionen tänker sig, att statsmakterna ensamma, utan att vederbörande skolägare själva hava ett ord med i laget, skulle efter ett visst schema fastställa sagda bestämmelser samt att dessa, allmänt talat, skulle innebära en successiv indragning av varje särskild skola under successiv minskning av dess statsunderstöd. Gentemot detta anmärkes i åtskilliga av de inkomna yttrandena över Bet. V, att ett dylikt tillvägagångssätt vore både obilligt och ogenomförbart. Det vore obilligt, därför att kostnaderna för en under indragning ställd skola ingalunda minskas i en för alla fall likformig progression utan ställa sig högst olika alltefter möjligheten att successivt ombilda och använda ledigblivande lokaler för andra ändamål o. s. v., i många fall skulle en dylik successiv förändring stöta på så stora svårigheter, att man praktiskt taget icke hade annat val än att antingen fortsätta skolans rörelse i dess helhet eller nedlägga den i dess helhet. Denna eventualitet visar ock, att kommissionens förslag är ogenomförbart; det lär nämligen ej stå i statens makt att hindra en skolägare från att i nyssnämnda situation välja att nedlägga hela verksamheten. Dessa anmärkningar äro enligt överstyrelsens mening fullt befogade. Men om så är, föreligger här ytterligare en källa till fördyrande: antingen måste övergången till förstatligandet ske vida raskare, än kommissionen tänkt sig, eller måste man under övergångstiden i stor utsträckning räkna med dubbelanslag, dels till den dödsdömda men fortlevande privatskolan, dels till den uppväxande statsskolan. Överstyrelsen vill vidare erinra därom, att den föreslagna organisationen, såvida den icke skall sväva i luften, på olika utanför organisationens egna gränser liggande områden förutsätter åtgärder, som skulle komma att draga mycket betydande kostnader. Överstyrelsen vill peka på några sådana verkningar av mer indirekt natur. Då organisationen har till en av sina huvuduppgifter att hjälpa fram barn från landet och ett väsentligt led i organisationen är realskolans uppbyggande på den sexåriga A-folkskolan, måste givetvis landsbygdens barn, för att icke genom denna organisation få sin ställning försämrad i stället för förbättrad, antingen gå i A-folkskola eller få tillfälle att jämsides med eller efter sin skolgång i folkskola av annan typ erhålla kompletterande undervis)ning. Då enligt de av kommissionen ( I : 1 sid. 49) meddelade uppgifter år 1920 allenast 15.2 % av landsbygdens barn gingo i A-folkskola och de kompletterande kurserna hittills alls icke existerat annat än på någon enstaka ort, öppna sig här behov av fullständigt oberäknelig omfattning. Kommissionen sammanför visserligen i sin statistik (sid. 50 f.) A-folkskolor och heltidsläsande B-folkskolor och lyckas därigenom höja nyssnämnda siffra till 35.1 %. Men detta sammanförande måste, för att kunna ha någon egentlig betydelse, utgå från den förutsättningen, att de båda sagda skolformerna äro i det väsentliga likvärdiga, och denna förutsättning står i uppenbar strid med kommissionens uppfattning i övrigt ooh hela dess organisationsplan. Överstyrelsen har med detta sitt påpekande icke velat inlåta sig på någon jämförande värdesättning av ifrågavarande båda skolformer och ej heller velat förneka, att stundom en skola av annan form än A-skolan under lyckliga förhållanden kan meddela lika eller nästan lika goda kunskaper som en A-skola, utan allenast velat fästa uppmärksamheten därvid, att kommissionen icke dragit konsekvenserna av den grundläggande plats, den givit sistnämnda skolform. Kommissionen tar vidare för givet (sid. 51), att utvecklingen av sagda båda skolformer skall så att säga av sig själv fortgå i ökat tempo, och ser ingen annan svårighet härför än den brist på lärare med vederbörlig kompetens, som tidtals gjort sig gällande men för närvarande synes börja ge med sig. Det torde icke finnas något tvivel om att kommissionen härvid felbedömt läget. Många av de inkomna yttrandena, särskilt domkapitlens, vilka måste anses vila på en omfattande och ingående kännedom om folkskolorna i riket, vittna därom, att 14—241336.

210 den fortsatta utvecklingen av folkskoleväsendet på grund av ekonomiska skäl samt förhållanden i fråga om bebyggelsen och befolkningsfördelningen, vilka ligga vida djupare och äro av vida mer bestående natur än de tillfälliga växlingarna i lärartillgången, måste nöja sig med en betydligt långsammare takt än den, som utmärkt den av kommissionen undersökta tjuguårsperioden 1901— 1920. Den utveckling i detta avseende, som kommissionens förslag kräver för att icke bli väsentligen förfelat på en av sina viktigaste punkter, är således ingalunda någonting, som kan förutsättas såsom självklart oberoende av förslagets realiserande, utan måste upptagas bland de kostnader, vilka krävas för dettas realiserande. Hur stora kostnaderna på denna punkt skulle bli, låter sig givetvis icke exakt beräkna; de komma också att växla alltefter den tidrymd, inom vilken de skulle komma att utkrävas. Men att såsom kommissionen skjuta undan den under förmenande, att de komma ändå utan kommissionens förslag, det låter sig icke göra. Kommissionen har även framkastat tanken på vissa andra inom folkskolans område fallande åtgärder, bl. a. i syfte att för mera begåvade lärjungar möjliggöra sagda skolas genomgående på kortare tid än sex år, t. ex. införande av vissa elitklasser m. m. — men har ej beräknat några kostnader för dessa ändamål. E n annan punkt, där förslaget kommer att såsom indirekta följder kräva betydande kostnader, vilka av kommissionen på intet sätt antytts, är det högre skolväsendets administration. För att börja med de särskilda skolorna har kommissionen föreslagit, att anslaget till biträden å rektorsexpeditionerna skall ökas i proportion till antalet lärjungar. Men — bortsett från att detta anslag för närvarande är för lågt — har kommissionen icke tänkt på att en stor del av de tilltänkta läroverken skulle få en mycket mer komplicerad beskaffenhet än de nuvarande. Samundervisning, flera gymnasielinjer, som arbeta delvis tillsammans, delvis skilda, klassernas uppdelning i vissa ämnen, tillvalskurser med flera dylika förhållanden skulle exempelvis komma att väsentligen förtynga arbetet med läsordningens uppgörande, lokalernas fördelning, ordningens upprätthållande m. m. Det skulle bli ännu större risk än nu för att rektor skall bli ett slags expeditionsföreståndare i stället för pedagogisk ledare, och följaktligen ännu större behov än nu av att så mycket som möjligt av hans expeditionella arbete avlastas på andra skuldror. Men hur detta än skall gå till, pengar kommer det alltid att kosta. Vad som här gäller varje särskild skola, gäller också den centrala ledningen. Det är för överstyrelsen redan nu omöjligt att på det sätt, som tänktes, när läroverksöverstyrelsen upprättades, vara en pedagogiskt ledande och initiativtagande myndighet för det högre skolväsendet; arbetets tyngdpunkt har mer och mer förskjutits i administrativ och expeditionell riktning. Skulle nu antalet högre statsskolor, vilkas detaljangelägenheter nära nog med nödtvång bli centraliserade i vida högre grad än de kommunala och enskilda skolorna, växa från 78 till 180 och därjämte de kvarlevande kommunala och enskilda skolorna bliva underkastade en mer ingående kontroll än hittills, så måste ovillkorligen överstyrelsens arbetskrafter ökas. I någon mån skulle väl ökningen i överstyrelsens arbetsbörda kunna begränsas genom inrättande av lokal- och provinsstyrelser med ganska omfattande myndighet. Vad emellertid angår lokalstyrelserna, uttalar sig överstyrelsen i annat sammanhang mot upprättande av sådana i den utsträckning och med den befogenhet, som kommissionen tänkt sig. Det är för övrigt icke säkert, att deras inrättande i det hela skulle komma att minska överstyrelsens arbete; i vissa fall skulle följden tvärtom kunna bli ett tidsödande dubbelarbete. Däremot torde tanken på provinsstyrelser förtjäna en ingående utredning; överstyrelsen vill i detta avseende hänvisa till sina underdåniga utlåtanden den 10 juni 1921 angående domkapitelskommitténs betänkande och den 29 mars 1923 angående begränsningar i överstyrelsens arbetsuppgifter m. m.

211 Men 1mm en dylik undersökning än må utfalla, lärer det icke kunna undgås, att dylika styrelser komma att draga avsevärda kostnader. Till alla dessa och andra här ej omnämnda kostnader för samhället komma kostnaderna för föräldrar och målsmän. Det är givetvis en fördel ur ekonomisk synpunkt liksom ur andra synpunkter, ju längre man kan behålla barnen hemma. Men denna fördel kommer endast de hem till godo, som ändå förr eller senare måste sända bort sina barn till skola på främmande ort. Överstyrelsen har i annat sammanhang uppvisat, att för närvarande drygt 90 % av lärjungarna i allmänna läroverk och kommunala mellanskolor bo i sina hem. Och det ligger i sakens natur, att föräldrar, som sända bort barnen till skola på främmande ort, under alla förhållanden komma att förbliva i minoritet i jämförelse med dem, som bo på en skolort eller så nära intill sådan, att barnen dagligen kunna resa av och an. Det kan ur abstrakt jämlikhetssynpunkt vara beklagligt, att föräldrar av den förra kategorien hava att kämpa med större svårigheter än föräldrar av den senare. Men denna olikhet lärer aldrig kunna effaktivt utjämnas på annat sätt, än att mar. lägger ett gymnasium i varje by. Intill dess att denna åtgärd har genomförts, får man oundvikligen räkna med en betydande disproportion mellan barnen från hem på eller invid skolorterna och barnen från hem på längre avstånd från dessa orter. Att skolans organisationsform i detta | avseende spelar en synnerligen ringa, om ens någon roll, framgår därav, att enligt nyssnämnda statistik de i främmande hem inackorderade lärjungarna utgöra i mellanskolorna 9 % och i läroverken 9.7 % av hela lärjungeantalet. Då således den vida övervägande majoriteten av här ifrågakommande hem icke behöver sända bort sina barn, vare sig de gå i folkskola eller i högre skola, blir det för denna majoritet av hem i ekonomiskt avseende avgörande, icke huru skoltiden fördelas mellan de olika skolformerna, utan huru lång den sammanlagda skoltiden är. Då nu kommissionens förslag förlänger den normala sammanlagda skoltiden i jämförelse med de nuvarande läroverken och högre flickskolorna samt i stort sett även de högre goss- och samskolorna, kommer det i själva verket att öka föräldrarnas kostnader för alla de i eller invid skolorterna boende barn, som tillhöra dylika läroanstalter. Vad åter angår de föräldrar, som ändå förr eller senare måste sända sina barn i skola på främmande ort, är det en fråga, som säkerligen icke kan allmängiltigt besvaras, villketdera som blir billigare, att underhålla ett barn — för att ta realskolan som exempel — enligt den av överstyrelsen ifrågasatta organisationen 4 år hemma och 5 år borta eller enligt kommissionens förslag 6 år hemma och 4 år borta. Men även om den senare utvägen i vissa fall skulle bli något billigare i fråga om direkta utgifter för barnet under dess skoltid, kommer detta säkerligen att uppvägas av de ekonomiska olägenheter, som följa av barnets senare utträde ur skolan i livet. Överstyrelsen har med det anförda ingalunda fullständigt belyst den ekonomiska sidan av kommissionens förslag och har på grund av sakens natur varit ur stånd att sätta exakta sifferuppgifter i stället för de av överstyrelsen kritiserade. Emellertid har överstyrelsen gjort ett försök att på en särskild punkt möjliggöra ett mera ingående bedömande av kommissionens beräkningar. Kommissionen uppgiver ( I : 1 sid. 80), att statens årliga genomsnittskostnad för en lärjunge i folkskolan är 76 kronor och för en lärjunge i realskolans klass 1—5 236 kronor, i dess klass 6 490 kronor samt drager därav den slutsatsen, att kommissionens förslag med 6 folkskoleår och 4 realskoleår skulle bliva väsentligt billigare för staten än den nuvarande ordningen med 3 folkskoleår och 6 realskoleår. Häremot har i många av de inkomna yttrandena anmärkts, att det i denna, punkt avgörande ej är statens för hela landet beräknade genomsnittskostnad för en lärjunge av vardera slaget, utan statens och vederbörande kommuns för varje särskild ort beräknade sammanlagda kostnad för en lärjunge av vardera slaget om möjligt ytterligare specificerad för olika stadier av vardera skol-

212 arten. Överstyrelsen har därför genom sin statistiska avdelning låtit för varje särskild läroverksort, således sammanlagt 66 orter, utföra en beräkning av statens och kommunens sammanlagda kostnad under år 1922, dels för en lärjunge i folkskolans klass 4—6, dels för en lärjunge i realskolans klass 1 och 2. Denna beräkning, som avser att omfatta samtliga statens och kommunens kostnader utom dyrtidstillägg, har stött på betydande svårigheter, bland annat av det skäl att de primäruppgifter, på vilka densamma stött sig, lämnats efter i vissa avseenden 'skiftande grunder utan att tiden medgivit deras fullständiga utjämnande; detta har framför allt varit fallet med uppgifter angående vederbörande skolbyggnaders och rektorsbostäders värde. Överstyrelsen gör därför icke anspråk på att kunna lämna i detalj exakta siffror; bland annat äro de vunna värdena sannolikt i genomsnitt väl låga, enär nyssnämnda uppgifter rörande vederbörande byggnaders värde tydligen ofta hållits lågt. Överstyrelsen är dock övertygad, att dess siffror i varje fall giva en mera mångsidig bild av de faktiska förhållandena än de av kommissionen anförda. De beräknade beloppen växla mycket på olika orter. Medelkostnaden för lärjunge i folkskolans tre högsta klasser är 234 kronor. Vad läroverken angår, har i beräkningen skilts mellan klass 1 och klass 2. Medelkostnaden för klass 1 är 316 kronor och för klass 2 336 kronor. Man skulle således kunna med varandra jämföra medelkostnaderna per lärjunge enligt de olika förslagen till anknytning mellan bottenskola och realskola på följande sätt. För närvarande kostar en lärjunge under de tre senaste åren i folkskolan 3 X 234 kronor = 702 kronor, en lärjunge under de två första åren i allmänt läroverk 316 + 336 kronor = 652 kronor. Då enligt kommissionens förslag de senare två skolåren skulle utbytas mot de förra tre, blir medelkostnaden per lärjunge 50 kronor dyrare än nu. Enligt den av överstyrelsen ifrågasatta ordningen skulle klass 1 i läroverken utbytas mot klass 4 i folkskolan, vilket skulle per lärjunge innebära ett förbilligande i jämförelse med nuvarande kostnader med 316 •— 234 kronor = 82 kronor och i jämförelse med kommissionens förslag med 702 — (234 + 336) kronor = 132 kronor. Då det under höstterminen 1923 har funnits 3,984 lärjungar i klass 1 och 4,184 lärjungar i klass 2 av de allmänan läroverken, skulle den av överstyrelsen ifrågasatta ordningen medföra en årlig besparing, som, beräknad efter sagda lärjungeantal, skulle uppgå i jämförelse med nuvarande kostnader till 3,984 X 82 kronor = 326,688 kronor och i jämförelse med kommissionens förslag till 4,184 X 132 kronor = 552,288 kronor. Då emellertid, enligt vad överstyrelsen nyss anfört, de inhämtade uppgifterna angående kommunernas kostnader för skolbyggnader m. m. visat sig ej fullt ägnade att läggas till grund för en beräkning av nu ifrågavarande slag, har överstyrelsen jämväl utfört en undersökning rörande kostnaderna allenast för själva lä rarlönerna å ifrågavarande skolstadier, vilka kostnader bäras i fråga om folkskolan av stat och kommun tillsammans, i fråga om läroverken av staten ensam. Sagda kostnad uppgår per lärjunge i klasserna. 4—6 av folkskolan till 136 kronor, i klass 1 av läroverken till 180 kronor och i klass 2 av läroverken till 196 kronor. De belopp, som med varandra böra jämföras, bliva alltså, räknat per lärjunge: för närvarande 180 + 196 = 376 kronor, enligt kommissionens förslag 3 X 136 kronor = 408 kronor, enligt den av överstyrelsen ifrågasatta ordningen 136 H- 196 kronor = 332 kronor. Den sistnämnda ordningen skulle alltså innebära en besparing per lärjunge i jämförelse med den nuvarande ordningen av 44 kronor, i jämförelse med kommissionens förslag av 76 kronor samt per år i jämförelse med den nuvarande ordningen av 3,984 X 44 kronor = 175,296 kronor, i jämförelse med kommissionens förslag av 4,184 X 76 kronor = 317,984 kronor. Utöver vad överstyrelsen redan anfört angående de meddelade siffrornas ej

213 fullt exakta karaktär, vill överstyrelsen emellertid erinra därom, att en del av cle lärjungar, som enligt de varierande förslagen skulle komma att stanna i folkskolan antingen ett eller tre år längre än för närvarande, ej skulle komma att gå i så pass dyrbara folkskolor som de i läroverksstäderna förefintliga utan i billigare landsortsfolkskolor, vilket förhållande skulle något förbilliga såväl kommissionens förslag som den av överstyrelsen ifrågasatta anordningen. Någon större inverkan torde emellertid detta förhållande ej kunna utöva, enär, enligt vad överstyrelsen nyss uppvisat, sagda barn äro och måste antagas komma att förbliva i en ringa minoritet. En annan källa till osäkerhet är givetvis, att här enligt sakens natur kunnat räknas endast med nuvarande kostnader utan hänsyn till de ändringar i lokalbehoven m. m., som en omorganisation av ena eller andra slaget skulle medföra; ej heller har hänsyn tagits till eventuell minskning eller indragning av läroverkens terminsavgifter. Avsikten med den utförda undersökningen har ej varit att verkställa en exakt kostnadsberäkning utan blott att något belysa — för att använda kommissionens uttryckssätt — »i vilken riktning» en omorganisation av förhållandet mellan bottenskola och realskola — i detta sammanhang således bortsett från flickskolefrågan — vore ägnad att påverka samhällets kostnader för undervisningsväsendet. Och anser överstyrelsen det vara genom undersökningen bekräftat, vad man på förhand kunde förmoda, att av de tre formerna för sagda anknjrtning den av kommissionen föreslagna är den dyraste, den nuvarande kommer därnäst och den av överstyrelsen ifrågasatta är den billigaste. Den på denna särskilda punkt anförda undersökningen må emellertid tillerkännas vilket detaljvärde som helst, så anser sig överstyrelsen i varje fall hava uppvisat, att kommissionens beräkningar av de kostnader, dess förslag skulle medföra för stat, kommun och enskilda, äro ytterst ofullständiga och i vissa avseenden vilseledande samt att de verkliga kostnaderna, om förslaget skall genomföras i sin egen anda och icke i utförandet stanna vid en förkrympt vrångbild av sig självt, skulle komma att mångfaldigt överstiga de belopp, kommissionen anfört. E t t sådant förslag vore under alla omständigheter ägnat att av ekonomiska skäl väcka tvekan, även om dess genomförande vore av pedagogiska och sociala skäl önskvärt och om det hade framkommit i en tid, då samhället hade god råd. Om den pedagogiska och den sociala sidan av saken har överstyrelsen tidigare yttrat sig. Vad den ekonomiska sidan vidkommer, torde inga vidlyftiga utläggningar behövas för att erinra därom, att det svenska samhället för närvarande befinner >sig i ekonomiskt nödläge. Överstyrelsen tillåter sig dock erinra om vissa exempel på sådana områden av det hittillsvarande högre skolväsendet, på vilka utvecklingen under de senare åren -hållits tillbaka eller gått baklänges på grund av de ekonomiska förhållandena. Statsmakterna hava icke ansett sig ha råd att för lärarpersonalen vid de allmänna läroverken genomföra en lönereglering, jämförlig med den för flertalet statstjänstemän numera gällande, ej heller att bevilja de ökade anslag för extralärare samt övertimmar i gymnastik och musik, som varit oundgängligen nödvändiga för att dels mottaga de ständigt växande lärjungeskarorna, dels uppdela lärjungarna i avdelningar av rimlig storlek, ej heller att på annat sätt än genom tillfälliga åtgärder, som därtill gått ut över lärjungarnas kassor, sörja för att läroverkens biblioteks- och materielkassor få större möjligheter att motsvara de med pedagogikens utveckling ständigt växande kraven, än som beredes genom en år 1859 införd ordning, ej heller att bereda läroverksbibliotekarierna en ställning, som tillnärmelsevis motsvarar seminariebibliotekariernas, ej heller att genom utdelande av de tidigare med blygsamma belopp utgående stipendierna bereda lärarna tillfälle till studieresor, ej heller att giva den s. k. assistentundervisningen i främmande levande språk en önskvärd omfattning eller dess utövare en skälig avlöning, ej heller

214 att låta överstyrelsen behålla de konsulenter och sakkunniga biträden rörande musik, teckning, slöjd eller ens skolhygien, som varit så ytterst behövliga för att komplettera överstyrelsens på dessa områden givetvis mycket begränsade sakkunskap. Kommunerna med Stockholm i spetsen hava i ett mycket stort antal fall icke ansett sig ha råd att bereda läroverk och kommunala mellanskolor lokaler av den omfattning och i det skick, som skolornas verksamhet krävt. Överstyrelsen saknar både befogenhet och kompetens att i varje särskilt fall bedöma, hur pass mycket fog som funnits för den sålunda ådagalagda sparsamheten, men har ingen rätt att förmoda annat, än att densamma i stort sett berott på ett hårt nödtvång. Säkert är emellertid, att detta nödtvång hotar vårt högre skolväsen med den allvarliga faran att, såvida icke ändring snart inträder, sjunka ett gott stycke under den nivå, vartill det så småningom arbetat sig upp. Under sådana omständigheter kan överstyrelsen icke finna det möjligt att för närvarande genomföra en skolorganisation, vilken vore ägnad att medföra så oöverskådliga ekonomiska konsekvenser som den av kommissionen föreslagna. Men å andra sidan får ej heller väntan på att ett dylikt genomförande kanske någon gång i framtiden skall bli möjligt, lägga hinder i vägen för vårt skolväsens naturliga utveckling och tillväxt. Överstyrelsen har redan omnämnt, huru väntan på kommissionens förslag lagt sig som en död hand över strävandena att öka antalet läroverk samt ordinarie lärare vid läroverken. Detsamma har på många håll varit fallet med strävandet att bereda bättre lokaler för det högre skolväsendet. Säkerligen skulle nu en ytterligare förlängd väntetid, i all sjmnerhet om den bleve av obestämd omfattning, på mångfaldiga sätt lägga hinder i vägen för dylika småningom skeende partiella förbättringar, som tid efter annan skulle kunna och behöva genomföras men som skulle löpa fara att skjutas åt sidan av ett eller annat slags hänsyn till den stundande stora^reformen. Därtill kommer, att ju längre tiden framskrider, desto större blir risken för att de förutsättningar, under vilka förslaget har utarbetats, skola hinna bli föråldrade, innan det omsattes i verklighet. Nu lärer det ej med någon som helst sannolikhet kunna beräknas, hur pass snart de ekonomiska förhållandena bliva så förändrade, att det svenska folket skulle kunna bära de med kommissionens förslag förenade kostnader. Man skulle därför nödgas ställa genomförandet på en helt oviss framtid. Men ett försök att låsa fast den framtida utvecklingen vid helt ovissa förutsättningar, vilka möjligen någon gång skulle kunna inträffa, kan dock väl ej komma i fråga. Överstyrelsen ser därför ingen annan möjlighet än att i stort sett lämna kommissionens förslag å sido och ur detsamma blott tillgodogöra sig sådana detaljer, som å ena sidan kunna vara av värde, å andra sidan låta sig nu eller i en överskådlig framtid förverkliga, utan att därmed hittills framvuxna värden på skolväsendets område äventyras; därvid böra givetvis även sådana förändringar komma i åtanke, som ej ingå i kommissionens förslag men fylla nyssnämnda båda förutsättningar.

III. Den högre 1.

flickskolebildningen.

Allmänna synpunkter.

I det anförande till statsrådsprotokollet den 31 december 1918, i vilket dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet angav vissa riktlinjer för kommissionens arbete, framhölls bl. a. med styrka nödvändigheten därav, att staten me(d lika omsorg tillgodoser den kvinnliga ungdomens behov av högre skolbildning som den manliga ungdomens. Såsom i detta avseende karakteristiska kunna an-

215 föras följande ord ur sagda yttrande: »Kravet om beredande av lika möjligheter för all ungdom, manlig såväl som kvinnlig, att av samhället tillförsäkras den utbildning, som den individuella utrustningen medgiver och som medborgarskapet förutsätter såsom nödvändig, innesluter en djup och ofrånkomlig rättvisa.» Till den sålunda uttalade uppfattningen har kommissionen anslutit sig utan att närmare motivera densamma eller analysera dess förutsättningar och innebörd ; utan någon sådan undersökning har kommissionen direkt ingått på frågan om samskolan, enär en väsentlig utvidgning av denna skolform av kommissionen anses vara en oundgänglig förutsättning för nyssnämnda uppfattnings omsättande i verkligheten. Överstyrelsen anser sig emellertid böra något belysa vissa av de principfrågor, det här gäller. Överstyrelsen kommer såväl därvid som när det gäller principernas praktiska tillämpning att i viss mån upprepa, vad läroverksöverstyrelsen anfört i sitt den 5 mars 1918 till andra kammarens första tillfälliga utskott avgivna utlåtande rörande en vid sagda års riksdag väckt motion angående utvidgande av statens undervisningsverksamhet till att omfatta jämväl den kvinnliga ungdomen. Kommissionen framhåller ( I : 1 s. 68), att man i denna tid mer än någonsin bör sträva efter »största möjliga ekonomiserande med mänsklig arbetskraft» och »utnyttjande av varje samhällsindivid på den plats, vartill hans begåvning och egenskaper i övrigt göra honom mest skickad». I detta arbete skall nu också skolan göra sin insats på ett sätt, som tillgodoser på en gång »samhällets sanna fördel» och »individens välgrundade krav» (sid. 69). Mot dessa grundsatser torde intet vara att invända. Överstyrelsen anser sig dock böra framhålla, att det vore en självöverskattning från skolans sida, om denna gjorde anspråk på att åtaga sig huvudansvaret, när det gäller att sätta varje samhällsmedlem på hans rätta plats. Om man bortser från sådana fall, som äro i ett eller annat avseende abnorma och som därför, även om de skulle vara aldrig så talrika, icke äro ägnade att ge vägledning för ett principiellt bedömande av hithörande frågor, måste sagda huvudansvar ligga i första hand hos föräldrarna eller dem, som äro i dessas omedelbara ställe, och sedermera, efter hand som den unge växer till, överflyttas på honom själv. Varje försök att överflytta huvudansvaret på annat håll är på förhand dömt att misslyckas, icke minst i det avseendet, att det är ägnat att försvaga några av individens starkaste och, om de få utveckla sig i sund riktning, även ädlaste motivkomplex. Med dessa ord är det givetvis icke överstyrelsens mening att förneka eller ens förringa den hjälp, skolan kan ge i fråga om vad man skulle kunna kalla medborgarnas sortering. Överstyrelsen vill blott framhålla, att här aldrig kan bli frågan om mer än hjälp, att denna hjälp aldrig får läggas så, att den försvagar individens ansvar och handlingskraft, vare sig det gäller honom själv eller barnen, utan tvärtom måste vädja till, locka fram och stärka denna ansvarskänsla och handlingskraft, att hjälpen ofta får nöja sig med_ den jämförelsevis blygsamma, skenbart negativa uppgiften att röja undan hinder ur individens väg, samt — icke minst —• att den aldrig i välment men okritisk beskäftighet själv får lägga dit hinder. Från dessa utgångspunkter torde det vara så gott som självklart, att samhället — överstyrelsen använder i detta sammanhang detta ord såsom gemensam beteckning för stat och kommun; arbetsfördelningen mellan dessa båda är en fråga för sig — att således samhället i fråga om den allmänna folkbildningen bör sörja för gossar och flickor med lika omtanke. Detta behöver icke innebära, att bildningsarbetet ens på det mest elementära stadium nödvändigt skall ta hand om gossar och flickor på samma sätt; till frågan om differentiering mellan gossarnas och flickornas bildningsvägar återkommer överstyrelsen längre fram ; Men omsorgen bör, när det gäller den allmänna folkbildningen, vara lika stor i fråga om båda parterna. Denna samhällsomsorg har nu fått sitt uttryck i folk-

216 skolan och dess praktiska överbyggnader till och med det stadium, som betecknas å ena sidan av lärlings- och yrkesskolorna, å andra sidan av hushålls- och husmodersskolorna. Frågan, i vad mån ytterligare utbyggnader här kunna behövas, hör egentligen ej till förevarande ärende. Påpekas bör emellertid, att av hithörande överbyggnader på folkskolan endast de högre folkskolorna samt de ännu så länge mycket fåtaliga verkstadsskolorna på en gång direkt anknyta till folkskolan och helt eller väsentligen taga lärjungarnas arbetskraft i anspråk; alla andra hithörande skolformer, som direkt anknyta till folkskolan, förutsätta, att lärjungarna vid sidan av skolarbetet, vilket tar endast en underordnad del av deras tid och kraft i anspråk, huvudsakligen ägna sig åt annat arbete. Och de högre folkskolorna äro i många fall antingen endast en tillfällig övergångsform till kommunal mellanskola, i vilket fall de icke spela någon självständig roll i skolorganisationen, eller så föga omfattande till sin kurs, att de lämna de föräldrar i sticket, vilka för sina barn behöva en heltidsskola, som leder avsevärt utöver folkskolan. Det synes därför önskvärt, att verkstadsskolan ytterligare utvecklas och den högre folkskolan ytterligare utbygges i praktisk riktning, icke minst för att barn, som äro mer eller mindre obekväma för mera teoretiskt skolarbete, icke skola dragas över till sådant av brist på tillfällen till praktisk utbildning. Nu föreliggande fråga gäller emellertid egentligen sådana skolor, som föra väsentligen utöver folkskolan jämväl i teoretiskt avseende — vilket icke utesluter, att även i dessa skolor praktiska inslag i arbetet kunna spela en betydande roll — korteligen sagt vad man av gammalt plägat kalla den högre undervisningen och på senare tid börjat kalla den högre allmänna undervisningen till skillnad från fackundervisningen. Frågan blir alltså, hur samhället bör ställa sig till flickornas högre allmänna undervisning. Våra högre allmänna skolor lida alltid av en viss dubbelhet i sin uppgift: trots sin allmänna karaktär kunna de aldrig nöja sig med att meddela en viss s. k. allmänbildning utan måste alltid tänka på att därjämte åtminstone förbereda lärjungarnas utbildning för vissa särskilda uppgifter. Man kan väl säga, att ju lägre skolstadiet är, desto mer ligger tyngdpunkten på den förra sidan av uppgiften, ju högre, dess mer på den senare sidan. På intet stadium får dock någondera sidan av uppgiften bli till den grad förhärskande, att den inverkar förryckande på den andra; utan överallt får man försöka finna ett något så när tillfredsställande jämviktsläge. Är det nu något samhällsintresse, att flickorna få tillfälle till teoretisk skolbildning utöver folkskolan? Denna fråga vill överstyrelsen för sin del besvara jakande. Det är ett samhällsintresse ur allmänbildningens synpunkt: vårt folks allmänna bildningsnivå skulle bli lidande, om det ena könet, så snart man komme utöver det elementära stadiet, skulle stå tillbaka för det andra. De båda äro hänvisade till varandra såsom arbetskamrater inom och utom hemmet; de behöva då kunna stå vid varandras sida såsom även i biidning^hänseende jämbördiga. Och en dylik fortbildning för flickorna är ett samhällsintresse jämväl ur arbetsutbildningens och arbetsfördelningens synpunkt: lika väl för kvinnorna som för männen är det en hel del olika arbetsuppgifter, som kräva kunskaper utöver de elementära. Men härav följer icke, att samhället bör tillgodose flickornas behov av högre skolbildning på samma sätt som gossarnas. Flertalet av de svenska kvinnor, som uppnå vuxen ålder — sannolikt omkring 70 % — ingå äktenskap. I flertalet av dessa äktenskap födas barn. E t t stort antal barnlösa äktenskap åtager sig mer eller mindre fullständigt ansvar för barn ur andra hem eller utan hem. Ett stort antal kvinnor, som icke bli husmödrar i eget hem, bli det i något moderlöst hem. Men att sköta ett hem med barn under eller i skolåldern tar huvudparten av en kvinnas tid, kraft och intresse; häri hava modern teknik och modern arbetsfördelning icke kunnat åstad-

217 komma någon väsentlig förändring. Visserligen förekommer det ett mycket stort, kanske växande antal fall, där en moder med eller utan nödtvång delar sig mellan ett sådant hem, som nyss sagts, och annat arbete. Naturligtvis växla då förhållandena mycket efter kvinnans arbetsförmåga och smidiga anpassningsförmåga, efter hemmets beskaffenhet i olika avseenden samt efter det främmande arbetets art i fråga om tyngd, arbetstid, arbetsplats m. m. Men bortsett från rena undantagsfall måste man säga, att om det där andra arbetet är annat än en ren bisyssla, bli alla intresserade parter — hemmet, det andra arbetet och icke minst modern själv — allvarligt, kanske ödesdigert lidande på en sådan splittring. Det vore därför en storartad uppgift för vårt lands socialpolitik att göra en dylik splittring överflödig,. att i största möjliga utsträckning bevara, respektive återskänka mödrarna åt hemmen. När det nu gäller skolorganisatoriska frågor, så må man se till, att skolorna om möjligt arbeta i den riktningen eller åtminstone icke hjälpa till att ytterligare draga bort kvinnorna från hemmet —• vare sig från att bilda hem eller från att sköta dem, sedan de väl ha blivit bildade. Emellertid är det av många skäl omöjligt att förenkla det föreliggande problemet så radikalt, som om varje vuxen kvinna vore husmor i ett hem med barn under eller i skolåldern. Åtskilliga kvinnor bli aldrig gifta. För andra dröjer det jämförelsevis länge, innan de bli gifta. Andra bli gifta men förbli barnlösa. ik.ndra fä, i synnerhet sedan barnen börjat sköta sig jämförelsevis själva, även med det mest nitiska sätt att sköta sitt hem, dock ett avsevärt överskott av obrukad arbetskraft. Och slutligen är det för många, som både för hemmets och sin egen skull borde helt ägna sig åt hemmet, dock ett hårt nödtvång att ägna huvudparten av sin tid och kraft åt annat arbete. Denna sistnämnda kategori borde som sagt en sund socialpolitik sträva att ständigt förminska. Men faktiskt är den för närvarande stor, kanske stadd i växande, och den torde väl aldrig komma att försvinna. Och även om man skulle våga hoppas på en i detta avseende lyckligare framtid, kvarstå i alla händelser alla de övriga nyssnämnda kategorierna, som mer eller mindre äro hänvisade till annat arbete än såsom husmödrar. För detta andra arbete gäller emellertid i regel, att det och kvinnan passa bättre för varandra, i samma mån som de till sin natur närmar sig arbetet i hemmet. Det beror icke väsentligen vare sig på tillfälligheter eller på lust hos mannen att skjuta undan kvinnan och utnyttja henne för sådant arbete, som icke tilltalar honom själv, att kvinnorna i så stor utsträckning bli lärarinnor, bostadsinspektriser, fabrikssystrar, barnavårdsmän, barnmorskor, barnsköterskor, sjuksköterskor, sjukgymnaster och, i händelse av mera omfattande studier, läkare. Utan det beror på att dessa yrken vädja til] den ömt vårdande omtanken, till moderlighetsinstinkten, vars funktion hos de flesta kvinnor är ett oeftergivligt villkor för att de skola göra samhället det gagn och själva få den tillfredsställelse, som önskvärt vore. ^ Jämte det att bevara mödrarna åt hemmen vore det därför ett värdigt mål för våra sociala strävanden att alltmer utveckla sådana levnadsbanor, som äro besläktade med husmoderns: sprida kännedom om dem, bereda god utbildning för dem, göra dem i ekonomiskt avseende och andra avseenden tilldragande. E n stor mängd av den kvinnokraft, som nu är obrukad, ofullständigt brukad eller oklokt brukad, skulle exempelvis kunna till välsignelse för alla parter få utrymme som den andliga och lekamliga hygienens bärare i barna-, sjuk-, åldrings- och församlingsvård, icke minst ute på vår landsbygd. Åtskilligt av vad som sålunda anförts är visserligen mer eller mindre avlägsna framtidsförhoppningar. Men de böra icke fördenskull skjutas undan såsom omöjliga utopier utan de böra fullt nyktert och realistiskt fattas i sikte som verkliga arbetsmål. Och därför bör det bli en huvudsynpunkt vid ordnandet av den

218 högre kvinnliga undervisningen, att denna huvudtyp bör leda ungdomen in i husligt arbete. Därmed är icke sagt, att detta bör vara den enda typen av högre kvinnlig skolundervisning. Det finns flickor, som ha utpräglad studiehåg av mer teoretisk läggning och som det vore en samhällsförlust lika väl som en orättvisa att icke taga vara på för sådant arbete. Även en dylik utbildning kan ju för övrigt föra fram till en med hemmets besläktad verksamhet, överstyrelsen har redan påmint om de kvinnliga läkarna; givetvis har också t. ex. en kvinnlig advokat eller en kvinnlig arkitekt förutsättningar att giva sitt yrkesarbete en särskilt på hemmet inriktad läggning. Däremot torde den rent vetenskapliga studieläggningen, hågen för forskning såsom självändamål, vara så pass sällsynt hos kvinnor, att den icke kan spela någon roll, när det gäller att i stort organisera det kvinnliga uppfostringsarbetet; undantagsfall få tillgodoses genom undantagsåtgärder. Å andra sidan måste det medgivas, att det så att säga hemartade arbete, vars kraftiga utveckling i det föregående har framhållits såsom ett samhällsbehov, ännu icke är tillräckligt för att motsvara tillgången på kvinnlig arbetskraft. Man måste därför alltjämt räkna med ett stort antal kvinnor i så att säga neutralt arbete, icke minst kontorsarbete inom affärs- och ämbetsmannavärlden. Vad särskilt vidkommer det sistnämnda slaget av arbete, vill överstyrelsen erinra om 1923 års riksdags principbeslut angående kvinnors tillträde till flertalet statstjänster. Överstyrelsen vill emellertid därvid framhålla, att detta beslut på intet sätt innebär, att det skulle vara något statsintresse att i stort antal draga kvinnor till dylikt arbete, utan allenast att staten icke vill hindra kvinnor att söka sig in på detta arbetsområde. Av det hittills sagda skulle man kanske vilja draga den slutsatsen, att man borde upprätta två linjer för högre kvinnlig undervisning, en mera direkt inriktad på hemmet, en med i huvudsak samma studiemål som gossarnas, således med ett lägre stadium av realskolenatur och ett högre av gymnasienatur. Men här tillkommer den synpunkten, att ett val mellan olika linjer är ännu svårare för flickorna än för gossarna. Även den intimaste kännedom om både art och grad av individens begåvning är här otillräcklig som vägledning för linjeval. Den hårda nödvändigheten kan pressa ned en flicka, som har gått hemlinjen, på en kontorsstol. Och en flicka, som gått gymnasielinjen, kan få ett eget hem att sköta. Icke minst måste man, i samma mån som antalet kvinnliga gymnasister växer, räkna med den senare möjligheten såsom någonting mycket vanligt. Därtill kommer, att även sådana kvinnor, som icke få ett hem i ordets mer omfattande mening att sköta utan ägna huvudparten av sina krafter åt annat arbete, i många fall dock äro hänvisade till att därjämte i större eller mindre omfattning deltaga i ansvaret för eget eller annans hushåll och följaktligen böra vara något hemmastadda med dylikt arbete. Det bör därför undvikas att ge någon linje, som verkligen är avsedd för flickor, en läggning, som är ägnad att rikta intresset bort från hemmet; hemintresset bör på alla sådana linjer vara tillgodosett, fastän både sätt och intensitet för detta tillgodoseende kan växla. En annan sak är, om det i vissa fall skulle visa sig som en ofrånkomlig nödfallsutväg att låta flickor vinna inträde på en efter gossarnas behov konstruerad linje. Då måste hemintresset stå tillbaka; men just därför — liksom av andra skäl, till vilka överstyrelsen kommer längre fram — kan en dylik åtgärd aldrig bli annat ä,n en otillfredsställande nödfallsutväg. Nu är det tydligt, att flickornas gymnasiestudier, som ju lika väl som gossarnas skola förbereda för högskolestudier, knappast i högre grad kunna avvika från gossarnas gymnasiestudier. Vill man sörja för att alla flickor, som genomgå högre skola, dock få hemsynpunkten något så när tillgodosedd, blir det därför nödvändigt att låta linjedelningen inträda på ett så pass sent stadium, att sagda synpunkt kan komma till sin rätt dessförinnan. Man skulle alltså

219 behöva en flickskola, som i fråga om allmänbildningsvärde i huvudsak motsvarar realskolan men tillika ger sin undervisning en särskild inriktning på hemmets behov, samt en utbyggnad, som anknyter till denna skola tillräckligt högt upp, för att flickorna dessförinnan skola ha hunnit rätt väl tillgodogöra sig hemsynpunkterna i undervisningen och som sedermera för fram till studentexamen. Överstyrelsen vill till en början fästa sig vid den linje i en sådan skola, som enligt det sagda är att betrakta som huvudlinje, och ämnar längre fram övergå till den särskilda gymnasielinjen. 2.

Den egentliga

flickskolan.

För närvarande finnas i huvudsak tre skoltyper, som vilja tillgodose den ifrågavarande flickskolebildningen: den högre flickskolan, statens samskolor och de kommunala mellanskolorna. De enskilda samskolorna ansluta sig i huvudsak till någon av dessa typer eller förete någon blandning dem emellan. Så företer flickskolelinjen vid vissa samskolor i Stockholm och Göteborg samt vid samskolorna i Djursholm och Saltsjöbaden en mellanform mellan en statssamskola och en högre flickskola, i Lidingö mellan en mellanskola och en högre flickskola. Dessutom finnes vid statssamskolan i Örnsköldsvik en för flickor avsedd överbyggnad på sjätte klassen. Nu tänker sig kommissionen för flickornas räkning dels samskolor med flickskoleöverbyggnad av B- eller C-typ, dels fristående flickskolor av A-typ; av dessa ansluter sig B-typen nära till Lidingö, C-typen till Örnsköldsvik, A-typen till de högre flickskolorna — vad A- och C-tynerna vidkommer, naturligtvis med de förändringar, som betingas därav, att bottenskolan blir sexårig och realskolan fyraårig. De av kommissionen föreslagna typerna äro således icke någonting uppkonstruerat, för vars bedömande man är hänvisad till aprioriska resonemang, utan man har ett rätt mångsidigt, i fråga om A-skolorna till och med rikt erfarenhetsmaterial att bygga på. Om man vid bedömandet av detta erfarenhetsmaterial till en början jämför mellanskolorna och statssamskolorna, så ligger det i sakens natur, att de företräden, som, enligt vad överstyrelsen tidigare uppvisat, utmärka realskolorna, till vilka statssamskolorna höra, framför mellanskolorna, komma flickorna till del lika väl som gossarna. Överstyrelsen anser sig icke behöva ånyo närmare ingå på hithörande förhållanden men vill exempelvis fästa unnmärksamheten vid den av kommissionen anförda statistiken rörande arbetsbelastningen ( I I I s. 142 f.). I båda skolformerna är denna tyngre för flickor än för gossar. I alla klasser utom den första är den tyngre i mellanskolan än på motsvarande stadium av samskolan. Och undantaget för första klassen gäller endast skolarbetet; hemarbetet är även där tyngre i mellanskolan. Jämför man så statens samskolor och de högre flickskolorna, så ligger det nästan i sakens natur, att de senare, som taga två år längre tid, i åtskilliga avseenden skola vara överlägsna. Överstyrelsen vill till en början också här fästa uppmärksamheten vid arbetsbördan. Tabellerna på nyss anförda ställe visa en rent beklämmande skillnad till samskolornas nackdel. Vidare visar redan en hastig blick på de båda olika skolformernas kursplan, att flickskolan i betydligt högre grad har inriktat sitt arbete på den hemsynpunkt, överstyrelsen förut har framhållit. E t t i åtskilliga avseenden, icke minst ur hygienisk synpunkt, betydligt företräde hos flickskolan är också, att den är fri från allt, vad examen heter. Vad bildningsresultatet vidkommer, är det, bl. a. på grund av flickskolans frihet från examen, omöjligt att få mått för en exakt jämförelse; en sådan försvåras dessutom ytterligare därigenom, att de olika flickskolornas kurser i åtskilliga avseenden äro rätt varierande. I stort kan man dock •— bortsett från

220 den berörda hemsynpunkten — säga, att flickskolan står betydligt högre i humaniora, samskolan antagligen något högre i de naturvetenskapliga ämnena. De angivna företrädena hos flickskolan äro som sagt köpta för priset av två års längre skoltid. Men, även bortsett ifrån att den högre flickskolan enligt det ovan sagda i vissa viktiga avseenden meddelar en grundligare utbildning än statssamskolan, är det med hänsyn till flickornas i allmänhet svagare kroppskonstitution, särskilt under brytningsåren, i själva verket en ren fördel för att icke säga en nödvändighet, att flickornas arbete lägges i en betydligt långsammare takt än gossarnas. Detta erkännes ock åtminstone indirekt av kommissionen; hur benägen denna än är att göra gossars och flickors arbetsförhållanden lika, gör den dock de båda speciella flicklinjerna A och B sexåriga mot realskolans i yra år utan att sätta i fråga någon högre kompetens för sagda linjer. Om sålunda ur flickbildningens synpunkt den högre flickskolan står högre än statssamskolan och denna högre än mellanskolan, torde någon direkt jämförelse mellan den högre flickskolan och mellanskolan vara tämligen överflödig. Ej heller torde det vara behövligt att närmare inlåta sig på de olika blandningstyper, på vilka i det föregående några exempel anförts från Lidingö m. fl. orter. Deras värde står i direkt förhållande till deras frändskap med den högre flickskolan; denna är utan all fråga den bästa av flickskolebildningens nuvarande huvudtyper i vårt land. Vilket stort förtroende den vunnit, framgår också av en stor mängd^av de inkomna yttrandena över kommissionens betänkande, ingalunda blott sådana, som avgivits från flickskolornas egna representanter, utan också sådana, som avgivits från håll, vilka måste förutsättas stå helt objektivt gentemot dessa skolor. Vad särskilt angår den hygieniska sidan av en jämförelse mellan den högre flickskolan och såväl andra nu ifrågavarande skolformer som de av kommissionen föreslagna, vill överstyrelsen hänvisa till tvenne uppsatser av kvinnliga läkare, av Karolina Widerström i Verdandi 1920 och av Ada Nilsson i Verdandi 1922 och i Svenska Läkartidningen 1923. Dessa den högre flickskolans företräden torde kunna sammanfattas så, att den såväl i fråga om den meddelade undervisningens innehåll som i fråga om arbetssätt bättre än någon annan av våra nuvarande skolformer tillgodoser flickornas bildningsbehov och utvecklingsgång. Och att den kan göra detta, det beror i sin tur, såsom av det sagda framgår, i väsentlig grad därpå, att den har längre skoltid till sitt förfogande och — åtminstone delvis såsom en följd härav — är fri från ayslutningsexamen; den senare omständigheten spelar helt visst på grund av flickornas läggning ännu större roll för dem, än den skulle göra för gossar. Men härtill kommer, att denna skola i motsats till övriga skolformer, som här komma i fråga till jämförelse, är alltigenom — möjligen med undantag av två a tre förberedande klasser — organiserad såsom särskola. 3.

Samskola eller särskola?

Kommissionen har ägnat samskolefrågan en undersökning, vilken mynnar ut däri (s. 111), att »samskolan under förutsättning av att vid dess organisation nödig hänsyn tages ej mindre till hygienens krav än även till den differentiering vid undervisningen, som könens olikartade uppgifter påkalla, är en god skolform både i fråga om undervisning och uppfostran. I betraktande härav», fortsätter kommissionen, »och med särskild hänsyn till skäl av ekonomisk art håller kommissionen före, att på varje ort, där läroverk skall finnas, detta i första hand bör anordnas såsom samskola». Hur kommissionen i tillämpningen av denna grundsats tänker sig proportionen mellan de olika skolformerna, framgår av Bet. V. Av de statsläroverk, som här definitivt föreslås, äro 78 rena samskolor, 61 samskolor i förening med B- eller C-flickskolor (samt i ett fall med

221 A-flickskola), 31 flickskolor och 11 gosskolor. Inom alla dessa grupper är emellertid ett ej ringa antal skolor förlagt till storstäder med flera skolor av samma slag. I 54 orter skulle det finnas endast rena samskolor, i 54 endast samskolor med B- eller C-flickskola, i 15 jämte samskola även A-flickskola, i 7 därjämte även gosskola, därav dock i 3 endast för realskolestadiet. Den förändring^ denna anordning innebär i jämförelse med nuvarande förhållanden, träffar tydligen gossarna ännu mer än flickorna, om vilka det i detta sammanhang närmast är fråga; men även för de senare är förändringen genomgripande. Mot de 48 städer, som för närvarande hava högre flickskolor, skulle komma att stå 22 med A-flickskola; även i dessa städer skulle ett stort antal av flickorna gå i samskola, och i alla övriga skolorter skulle för samtliga flickor icke finnas annan form av högre skola än samskola, visserligen på halva antalet håll med möjlighet att få avsluta skolgången i en eller tre särskilda flickskoleklasser. Vid alla dessa uppgifter är endast räknat med statsskolorna. För att riktigt bedöma, vilken omsvängning denna förändring skulle innebära, borde man kanske upprätta en fullständig jämförande statistik över lärjungarnas nuvarande fördelning på olika skoltyper och deras av kommissionen beräknade fördelning mellan sam- och särskolor, respektive sam- och särklasser. Denna fördelning är emellertid ej av kommissionen på alla punkter fullt tydligt utförd; och för övrigt spela detaljsiffrorna en underordnad roll i jämförelse med det faktum, att samundervisningen enligt kommissionens förslag skulle bli normalformen, från vilken i stort sett endast obetydliga undantag skulle göras. Det är emellertid anmärkningsvärt att kommissionen icke ansett sig kunna säga, att samskolan är en bättre skolform än särskolan, icke ens att den är lika god som denna, utan nöjt sig med det vitsordet, att den är god, och även detta endast under nyss anförda förutsättningar, till vilka kommissionen för övrigt på följande sida fogar ytterligare några, nämligen »att vid bedömandet av skickligheten hos sökande till lärarbefattning vid samskola vederbörlig hänsyn jämväl tages till den sökandes förutsättningar för framgångsrik verksamhet vid sådan läroanstalt», »att ett lämpligt avvägt förhållande råder mellan antalet kvinnliga och manliga medlemmar i samskolekollegiet», samt att »tillbörligt inflytande vid skolans ledning» beredes »såväl den kvinnliga som den manliga parten». Om man sammanställer å ena sidan denna förbehållsamhet och dessa förbehåll, å andra sidan det eftertryck, med vilket kommissionen framhåller de ekonomiska synpunkterna vid valet mellan samskola och särskola, är det svårt att undgå det intrycket, att kommissionen i själva verket är böjd att anse samskolan såsom i pedagogiskt avseende underlägsen särskolan. Vad kommissionen sålunda indirekt antytt, vill överstyrelsen, som längre fram återkommer till den ekonomiska sidan av saken, utan tvekan uttala såsom sin mening. Överstyrelsen vill härvid dock göra ett förbehåll: där samskolan står under ledning av en stark personlighet, som är besjälad av varm tro på samskoleidén och söm har fria händer att gestalta skolans liv efter sin uppfattning, bl. a. att välja kongeniala medarbetare, där kan samskolan möjligen gestaltas så, att den blir fullt jämbördig med särskolan, ja, kanske i vissa avseenden överlägsen densamma. Men det ligger i sakens natur, att denna förutsättning kan föreligga endast i enstaka undantagsfall; ju mer samskolan blir normaltyp för skolväsendet och ju mer den fogas in i de statliga, oundgängligen i viss mån schablonerande formerna, desto mer måste man räkna med en ledning, som dels icke höjer sig över genomsnittsnivån, dels är skeptisk mot hela denna skolform, med åtskilliga band på ledningens rörelsefrihet och med ett tämligen heterogent kollegium. Överstyrelsen anser sig därför kunna bortse från undantagsfall av nämnda slag, då överstyrelsen nu övergår till att i vissa avseenden jämföra särskolan och samskolan.

222 Särskolan har större förutsättningar att lägga undervisningens innehåll och metod efter lärjungarnas skiftande behov än samskolan. Vad undervisningens innehåll vidkommer, har överstyrelsen i det föregående framhållit, att flickornas arbete på det stadium, varom här är fråga, bör vara starkt inriktat på hemmet. D å nu hänsyn till ekonomi, schemateknik, lokaler m. m. göra det önskvärt, att gossar och flickor i samma klass i största möjliga utsträckning arbeta tillsammans, är det alltid risk för att endera partens behov blir det egentligen avgörande, som den andra parten får rätta sig efter. Redan en flyktig blick på våra statssamskolor och mellanskolor visar, att det i dem i allt väsentligt är gossarnas behov, som varit det avgörande. Överstyrelsen vill exempelvis erinra om att huslig ekonomi icke förekommer vid statssamskolorna och endast undantagsvis vid mellanskolorna samt i så fall på extra tid utanför det ordinarie schemat, alltså såsom en ökning av flickornas redan dessförutan alltför tunga arbetsbörda. Överstyrelsen vill också hänvisa därtill, att i de med särskild flickskolelinje utrustade enskilda eller kommunala samskolorna sagda linje lätt nog ej blir fullt självständig utan i större eller mindre utsträckning måste arbeta tillsammans med motsvarande samskoleklasser, vilket medför, att linjens kurser ej alltid bli fullt sammanhängande och stundom kräva en onödig kraftförbrukning. Naturligtvis kan det invändas, att det alltid förefinnes risk för dylika inadvertenser i kursfördelningen, så snart två linjer, som rätteligen borde vara åtskilda, i större eller mindre mån sammanföras, och att denna olägenhet således icke är säregen för samskoleformen. Detta är riktigt, men å andra sidan är det givet, att samskoleformen ökar de alltid betänkliga riskerna av detta slag. Med de nu framhållna ölägenheterna sammanhänger den, att samskolan torde komma att medföra en dragning på flickorna till sådana linjer, som i regel passa dem mindre väl, särskilt till gymnasium, där sådant finnes. De nuvarande flick- eller samgymnasierna äro alltför få, för att man av förhållandena vid dem skulle kunna draga några vittgående slutsatser. Men enligt kommissionens förslag skulle det bli 41 samgymnasier (däri inräknat 1 samlyceum), därav 17 förenade med B-skola och 24 motsvarade av A-skola på samma ort. Man kan då med kännedom om människonaturen i allmänhet och föräldra- och flicknaturen i synnerhet knappast betvivla, att gymnasie-, respektive lyceilinjen komme att betraktas som förmer än vare sig A- eller B-skolan. I synnerhet torde detta komma att gälla städer, där ingen A-skola finnes, och där flickorna följaktligen måste följa gossarna åt ända till och med realskolans näst högsta klass. Vad arbetsmetod och arbetstakt angår, är det givetvis omöjligt att ange några fullt allmängiltiga skillnader mellan de båda könen, enär rent individuella olikheter oavlåtligen bryta de raka gränslinjerna. Överstyrelsen vill dock giva några antydningar. Flickorna ha i regel svagare fysik men starkare ambition än gossarna. Därför behöva gossarna i regel manas på, flickorna ofta hållas tillbaka. Flickorna ha i regel mera sinne för korrekthet i detaljer, mindre för en sammanhängande tankegång. Flickorna äro i regel tidigare utvecklade än gossarna i estetiskt och emotionellt avseende, senare i logiskt — för att icke tala om det ofta inträffande fallet, att gossarna över huvud taget aldrig hinna upp flickorna i det förra avseendet, ej heller flickorna gossarna i det senare avseendet. Dessa olikheter framträda särskilt från och med den begynnande brytningsåldern, som hos flickorna i regel inträder tidigare och verkar mera allsidigt ingripande än hos gossarna. Det har sagts, exempelvis i en diskussion på 1922 års flickskolemöte i Lund, — och även kommissionen är ( 1 : 1 s. 101 ff.) inne på liknande tankegångar — att de variationer, som på dessa grunder förefinnas i en samskoleklass, icke äro större än de individuella variationer, för vilka det alltid finns möjlighet även i en särskoleklass, ej heller äro en olägenhet utan allenast äro ägnade att verka

223 utvecklande både på lärjungar och icke minst på lärare, som därigenom skulle uppfordras och fostras till mångsidighet och smidighet. En egentlig motbevisning på denna punkt är säkerligen omöjlig. Överstyrelsen vill dock påpeka, att den psykologiska forskningen synes peka i den riktningen, att hos_ normala individer könskaraktären är mera djup och mångsidigt ingripande på livets alla områden, än det ännu ganska utbredda opererandet med allmänföreställningen människa har en aning om (se t. ex. de yttranden över kommissionens Bet. I— IV, som avgivits av Svenska läkaresällskapet, Svenska skolläkareföreningen och rektor vid nya elementarskolan i Stockholm, en till folkskoleseminariets i Uppsala yttrande fogad undersökning av lektor G. Brandeli, professor B. Hammers skrift Samskolan och skolkommissionen samt de undersökningar, som utförts av chefen för Skolelaegevassenet i Kristiania, doktor C. Schiötz). Det kan väl i alla händelser icke gärna förnekas, att en samskoleklass erbjuder^ ytterligare anledningar till heterogenitet utöver dem, som förefinnas jämväl i en särklass. Och vad nu en sådan heterogenitet än må bero på, så är den gräns snart uppnådd, då dess olägenheter äro större än dess fördelar, ja, kunna bli så övervägande, att läraren drives att offra enhet och sammanhang i undervisningen, så att denna antingen blir strödda smulor i stället för ett sammanhängande helt eller väsentligen vädjar till en del av lärjungarna och lämnar de övriga åt deras öde. I detta sammanhang kan ock erinras om de särskilda ekonomiska och schematekniska svårigheter, som ofta möta ett rationellt ordnande av gymnastikundervisningen i en samskola. Särskolan har i regel lärare av samma kön som lärjungarna, samskolan har både manliga och kvinnliga lärare. Denna synpunkt är företrädesvis viktig för mellanstadiet. Det torde vara tämligen allmänt erkänt, att för småbarn, det må vara gossar eller flickor, lärarinnor i regel passa bäst. I fråga om de högsta klasserna kunna meningarna vara mera delade; överstyrelsen är böjd för den uppfattningen, att där i regel lärare äro lämpligast för gossar, lärare och lärarinnor tillsammans för flickor. Men i mellanklasserna, de klasser, där de unga närma sig eller äro mitt uppe i de fysiskt och psykiskt ömtåliga övergångsåren, där bli de i regel bäst förstådda av lärare av samma kön som de själva. Därtill kommer en sak, som är av grannlaga natur och lätt kan ge anledning till missförstånd men som överstyrelsen icke anser sig kunna gå förbi, när det gäller att oförbehållsamt och mångsidigt belysa samskolan: lika litet som det är säkert, att en lärare, vilken passar för gossar, också passar för flickor, eller en lärarinna, som passar för flickor, också passar för gossar, lika litet är det säkert, att en lärare eller lärarinna, som passar i ett särskolekollegium, också passar i ett samskolekollegium. I en sådan krets som ett kollegium är trevnaden och framgången i arbetet i hög grad beroende av harmonien i det kamratliga samarbetet, överstyrelsen vill ingalunda påstå annat, än att denna harmoni i stort sett är lika god i våra nuvarande samskolor som i särskolorna. Men saken kommer i ett helt annat läge, om samskoleformen tvångsvis genomföres över lag och följaktligen en lärare eller lärarinna i regel icke har tillfälle till val mellan de olika skolformerna utan måste låta sig placera i en samskola oberoende av sin stämning gentemot denna skolform och gentemot barn, unga och vuxna av det andra könet. För de sålunda anmärkta svårigheterna har kommissionen visat sig ha blick genom de tidigare anförda orden angående särskilda normer för anställning av lärare vid samskolor. Däremot har kommissionen icke givit någon anvisning, hur dessa normer i levande livet skola tillämpas. Skall tjänstgöringsbetyg, kanske också provårsbetyg innefatta särskilt vitsord angående lämplighet för anställning i samskola? Efter vilka grunder skall detta vitsord givas i betyg, som utfärdas vid en särskola? Vilken roll skall denna befordringsgrund spela i jämförelse med andra befordringsgrunder? Skall för ordinarie anställning

224 vid samskola fordras, att man någon tid prövats i extra ordinarie anställningvid sådan skola? Var skall man, så få som särskolorna tänkas bli, placera de lärare, som i övrigt visat sig dugliga, kanske framstående, men i konkurrensen vid samskolorna få stå tillbaka på grund av underlägsenhet i den nya befordringsgrunden? Dylika frågor måste ordentligt genomtänkas och besvaras. Överstyrelsen kan icke annat finna, än att det därvid blir mycket svårt att med varandra förena den omsorg om samskolans rekrytering med lämpliga lärarkrafter, som kommissionen ådagalagt, och den omsorg om lärarnas rättsliga ställning, som vederbörande departementschef ådagalagt i sina riktlinjer för kommissionens arbete. Men konflikten ligger djupare än så; det är de på fri hand uppgjorda doktrinerna och den levande verkligheten, som stöta ihop. Överstyrelsen har hittills huvudsakligen fäst sig vid den direkt undervisande sidan av samskolans verksamhet, ehuru visserligen en del av de anförda synpunkterna hava sin betydelse även för arbetets uppfostrande sida. När det gäller att mera ingående bedöma denna, har man alldeles särskilt svårt att göra fullt objektiva iakttagelser och av dem draga likaledes objektiva slutsatser; de förutfattade meningarna smyga sig nästan oemotståndligt in och hindra den, som iakttager och drar slutsatser, från att se annat än vad han vill se. Överstyrelsen anser sig visserligen icke hava rätt att med hänvisning till dessa svårigheter förbigå ifrågavarande område, men vill dock även här nöja sig med några antydningar. Överstyrelsen har i det föregående uttalat den meningen, att i övergångsåren de unga i regel möta bäst förstående hos lärare av samma kön som de själva. Detta har naturligtvis betj^delse jämväl för den fostrande sidan av lärarens gärning. Mest påtagligt framträder detta i det knappast förnekliga faktum, att lärarinnor ofta hava svårare att upprätthålla ordning bland gossar, än cle hava bland flickor och än lärare hava bland gossar. Kanske mindre i ögonen fallande men knappast mindre verkligt är det förhållandet, att lärare lätt nog verka skrämmande eller deprimerande på flickor genom en viss barskhet och strävhet, som gossarna taga med ro eller rent av behöva. Men här är icke blott fråga om den rent yttre ordningen och vad därmed direkt sammanhänger utan även om det mera djupt liggande och även djupt verkande ömsesidiga förtroende, som bör prägla förhållandet mellan lärare och lärjunge och kan få en stor betydelse för den senares hela utveckling; det ligger i sakens natur, att detta lättare kommer till stånd mellan lärare och lärjungar av samma kön än av motsatt kön. Men bortsett från av vilket kön läraren är, beredas svårigheter därav, att lärjungarna äro av blandat kön. De behöva ofta behandlas på olika sätt. Antingen gör läraren detta — och lärjungarna förstå icke grunden utan betrakta hans handlingssätt såsom partiskt; eller gör han det för den rent formellt lika rättvisans skull icke utan söker något slags medelproportional mellan de olika parternas behov, vilken i verkligheten icke tillfredsställer någondera partens. Så långt som hit borde man kunna vara ense; större bli svårigheterna, då det gäller att bedöma det fostrande inflytande, lärjungarna utöva på varandra. Överstyrelsen vill därvid uttala den bestämda meningen, att det stöd, som hemmets faktiska sammansättning av båda könen och särskilt förhållandet mellan bror och syster ofta ansetts utgöra för samskolan, beror på ett missförstånd. Förhållandet mellan bror och syster kan vara ett av de vackraste förhållanden, livet har att uppvisa. Men det är av en säregen natur, som aldrig kan på konstlat sätt överflyttas till andra förhållanden. A t t tro sig kunna uppamma ett tillnärmelsevis liknande förhållande inom en skara på måfå sammanförda gossar och flickor, det är en ren illusion. Överstyrelsen anser till och med, att det icke vore någonting att sträva efter; det vore intet ideal, att våra unga män och kvinnor vande sig att betrakta och behandla varandra på antydda sätt. Och det

225 går som sagt heller icke. Däremot är det en viss risk för att det skall uppstå vissa ensidiga vrångbilder av syskonförhållandet. Förtroligheten kan ta form av ömsesidig hänsynslöshet eller av att vardera parten ackommoderar sig efter den andras svagheter. I vad mån den också kan förirra sig in på områden, som syskon emellan hägnas av den instinktiva neutralitetens mur, den frågan måste överstyrelsen lämna öppen men vill dock framhålla, att den icke är tillräckligt besvarad, därigenom att samskolornas lärarpersonal i regel ingenting iakttagit; här kan nämligen skada ske icke blott i form av yttre påtagliga förvillelser utan även i form av rubbningar i instinktlivet, vilka äro svåra att iakttaga men kunna vara lika allvarliga för det. Man torde göra klokt i att räkna därmed, att könens ömsesidiga attraktion och repulsion äro ett betydligt mera störande moment i samskolelärjungarnas liv och sunda utveckling, än som omedelbart faller i ögonen. Överstyrelsen vill härmed icke förneka, att de båda könen i samskolan också kunna på varandra utöva en god inverkan, som saknar full motsvarighet i särskolan. Dock torde denna inverkan i regel inskränka sig till jämförelsevis ytligt liggande sidor av utvecklingen, såsom sättet att skicka sig, och torde dessutom icke gå helt fri från en viss risk att, om den går djupare, upphöra att vara god, i det att den tenderar att nivellera, vad som icke bör nivelleras. Kommissionen vill (sid. 108) »rikta uppmärksamheten på den motsägelse, som icke sällan kommer till synes i» den mot samskolan på denna punkt riktade »kritiken. Å ena sidan är man nämligen angelägen att starkt understryka den grundåtskillnad, som förefinnes mellan kvinna och man. Och det är just denna väsensolikhet, som förmenas utgöra ett naturligt hinder för samuppfostran. I detta sammanhang tillerkännes sålunda det manliga och det kvinnliga en nog så hållfast och oförstörbar kvalitet. Å andra sidan synes den ängsliga varningen för den ömsesidiga påverkan och rädslan för det maskulinas och det femininas utsuddande nära nog förvandla den eljest så starkt framhävda egenarten hos könen till en hart när betydelselös faktor.» överstyrelsen kan icke annat finna, än att den förmenta motsägelsen är uppkonstruerad, delvis åtminstone på så sätt, att de båda uppfattningar, som ställas mot varandra, blivit var på sitt håll ensidigt och överdrivet refererade. Om man anser, att det hos sund manlighet och sund kvinnlighet finnes särdrag, som väl kunna försvagas men ej utrotas, samt att dessa äro tillräckligt starka för att bereda samskolan svårigheter, som ej på samma sätt och i samma grad möta särskolans arbete, men ej tillräckligt starka för att vara skyddade mot en längre gående bortnötning, än som är lyckligt vare sig för individ eller samhälle, så gör man sig därmed icke skyldig till någon motsägelse. Till vad överstyrelsen sålunda anfört om samskolan ur den intellektuella och moraliska fostrans synpunkt borde kanske läggas även några ord ur den fysiska fostrans synpunkt. Då emellertid denna redan gjort sig gällande på mer än en punkt i den föregående framställningen, torde därom knappast mera behöva tillläggas än det sammanfattande omdömet, att särskolan även i detta avseende är samskolan överlägsen, emedan den har lättare att tillgodose vardera könets säregna behov. Bakom de olika uppfattningarna av samskolan ligger i själva verket en olikhet i själva människouppfattningen. Är det allmänmänskliga något primärt och väsentligt i jämförelse med det könsbestämda såsom sekundärt och tillfälligt? Eller är det_ så, att det könsbestämda ingår såsom något väsentligt hos varje människoindivid? Naturligtvis vill överstyrelsen icke säga, att dessa olika uppfattningar tillnärmelsevis alltid medvetet besjäla de parter, som stå mot varandra i meningsbrytningarna om samskolan. Men överstyrelsen kan icke finna annat, än att ju mer man försöker tränga in i frågan, desto mer oundvikligt tvingas man till ett.val mellan de båda sagda alternativen. Och överstyrelsen väljer då utan tvekan det senare av dem. Överstyrelsen förmenar därför också, att den 15—24/331?.

226 instinkt särskilt hos ungdomar i brytningsåldern, som man har kallat den sexufugala, är ett naturens eget skyddsmedel för en sund utveckling och därför bör respekteras. Därmed har överstyrelsen något snuddat vid en synpunkt, som väl icke bör vara den avgörande för samskolans bedömande men som heller icke utan skada kan negligeras, nämligen det allmänna omdömet om samskolan. A t t ungdomens nyssnämnda sexufugala instinkt, mer eller mindre medveten, mer eller mindre uttalad, ej är gynnsam för samskolan, ligger i sakens natur. Men ungdomen står icke ensam om sin mening; det är ett obestridligt faktum, att samskolan i stort sett icke åtnjuter det förtroende som särskolan. Naturligtvis kan det med en viss rätt sägas, att föräldrar och myndigheter i de flesta fall icke ha något val mellan de båda skolformerna utan självfallet och oreflekterat ansluta sig till den form, som faktiskt finns till hands i varje särskilt fall, och att de därför också jämförelsevis sällan ha anledning uttala sig i frågan eller, om de det göra, ställa sig på den skolforms sida, med vilken de närmast ha att göra. Men överstyrelsen vill dock påpeka följande förhållanden. I Norge, där erfarenheten av samskoleformen är mera omfattande än hos oss, blir tydligen tvekan angående dess lämplighet allt större, säkerligen bland annat under intrycket av doktor Schiötz' förut omnämnda undersökningar. I folkskolornas högre klasser har utvecklingen i stort sett gått i den riktningen, att när det finns tillräckligt många lärjungar och lärarkrafter av vartdera könet, en klass delas upp i särskilda gossavdelningar med manliga lärare och särskilda flickavdelningar med kvinnliga lärare. I vissa från folkskolemyndigheter avgivna yttranden framhålles detta såsom en lycklig anordning, vilken icke bör få rubbas genom kommissionens förslag. I de kommunala mellanskolorna framträder stundom samma tendens, ehuru ämneslärarsystemet lägger hinder i vägen för dess tillämpning på lärarna. I större eller mindre utsträckning är en dylik indelning genomförd i mellanskolorna i Malmö, Norrköping och Stockholm. # Som bekant, har riksdagen visat sig ytterst obenägen att vidtaga några ändringar i de typer av allmänna läroverk, som genom 1904 års beslut fastslogos för de olika orterna. Endast tre sådana ändringar hava medgivits: realskolan i Borås har ombildats till ett högre realläroverk, högre allmänna läroverket i Sundsvall har utvidgats med ett latingymnasium, och samskolan i Södertälje har förändrats till realskola för gossar. Det är den sistnämnda av dessa förändringar, som i detta sammanhang är anmärkningsvärd. Av det från kollegiet vid elementarskolan för flickor i Södertälje avgivna yttrandet över kommissionens förslag framgår också, att ett av motiven till ändringen var det större förtroende, man hyste till särskoleformen, och att man nu icke vill ha en ny ändring i motsatt riktning. Det större förtroende för särundervisningen, som i de anförda fallen tagit sig mera strödda uttryck, framträder också så att säga kompakt i de yttranden, som avgivits över kommissionens betänkande. Överstyrelsen har redan hänvisat till vissa särskilda av dessa yttranden. Av den inom överstyrelsen utarbetade sammanfattningen av yttrandena över Bet. I — I V (s. 108) framgår emellertid, att samskolefrågan upptagits i omkring 325 yttranden och att av dessa allenast 28 helt ställa sig på kommissionens ståndpunkt i frågan, vartill komma 15 yttranden, däribland vissa från högre samskolor, som sätta samskoleformen högt, men dock anse, att denna skolform icke bör tvångsvis införas som den normala, enär många föräldrar, målsmän och pedagoger ställa sig minst sagt tveksamma i fråga om dess lämplighet. Alla övriga av de 325 yttrandena ställa sig mer eller mindre skeptiska, för att icke säga avvisande, mot samskolan. Detta intryck av kompakt majoritet mot samskolans införande som normalform blir ytterligare stärkt genom de sedermera inkomna yttrandena över Bet. V. Den enda

227 förutsättning, under vilken det vore skäligt att trotsa en så tydligt, ej minst genom de nämnda samskolornas yttranden dokumenterad mening, skulle vara, att densamma vore fotad på avgjort ohållbara grunder. Såsom av det föregående framgår, är detta emellertid enligt överstyrelsens mening ingalunda förhållandet; och under sådana omständigheter måste överstyrelsen finna sagda mening vara ett ytterligare skäl utöver de förut anförda mot samskolans framtvingande på särskolans bekostnad. Härav följer emellertid icke, att överstyrelsen skulle hålla samskolan för en underhaltig skolform. Överstyrelsen anser den svårare att väl planlägga och leda än särskolan och fördenskull även underlägsen särskolan, såvida icke de säreget gynnsamma förutsättningar föreligga, som överstyrelsen tidigare angivit. I cle vida övervägande fall, då sådana icke föreligga, är samskolan en nödfallsform, som må användas, då förhållandena icke medgiva särskolor. Innan överstyrelsen närmare inlåter sig på frågan, vilka förhållanden som kunna medföra en dylik följd, vill överstyrelsen emellertid sammanfatta de slutsatser, som av det redan sagda kunna dragas angående konstruktionen av den högre flickskolans huvudtyp. 4.

Den högre flickskolans huvudtyp.

I fråga om anknytningen till bottenskolan torde det icke finnas skäl att göra skillnad mellan flickornas och gossarnas studiegång. Den högre flickskolan torde därför liksom realskolan kunna anknyta till folkskolans fiärde klass men med övergångsanordningar, vare sig koncentrerade till en klass eller utbredda över flera klasser, för sådana lärjungar, som lämna folkskolan först efter dess sjätte klass. Den högre flickskolan bör vidare alltfort förhålla sig till realskolan på i huvudsak samma sätt som för närvarande. Alltså skulle den under förutsättning av nedtill skeende avkortning bli sjuårig och bör utan särskild avgångsexamen föra till en kompetens, som i huvudsak sammanfaller med den nuvarande s. k. normalskolekompetensen. Vad i övrigt kurserna vidkommer, vill överstyrelsen fästa sig endast vid deras anpassning för övergång till gymnasiet. Det är obestridligen en svaghet i den nuvarande flickskoleorganisationen, att den bortsett från de^skolor, som hava egen gymnasielinje, är så växlande, att en flicka icke från någon klass kan med säkerhet övergå till gymnasium. Om man nu av tidigare anförda skäl utgår ifrån att flickornas gymnasiestudier åtminstone i_regel böra vara i huvudsak lika med gossarnas, borde flickskolornas kurser sa till vida egaliseras, att de på någon punkt väsentligen sammanfalla med intrades!ordringarna till gymnasiet, det vill med hänsyn till vad överstyrelsen i annat sammanhang gör gällande säga med realskolans näst högsta klass. Om man nu tar hänsyn till flickornas behov av långsammare arbetstakt samt av att tore inträdet på gymnasiet hinna med vissa på hemmet särskilt inriktade bildnmgsmoment, måste givetvis denna anknytningspunkt mellan flickskolan och gymnasiet sättas högre upp än motsvarande punkt av realskolan. Då emellertid a andra sidan flickornas studier icke böra bli alltför mycket försenade i jämförelse med gossarnas, torde man icke kunna gå högre upp än till den klass, som komme att motsvara den nuvarande sjätte flickskoleklassen. Överstyrelsen förutsätter därvid, att flickornas till denna punkt anknutna gymnasium blir fyraårigt liksom gossarnas. Att det icke bör bli mera sammanträngt än gossarnas ligger i sakens natur. Snarare kunde man vara böjd för att breda ut det över längre tid. Men då det för flickorna lika väl som för gossarna måste vara av vikt atticke få studentexamen uppskjuten längre än nödigt, bör båda parternas gymnasietid göras lika lång. Skulle någon flicka, som genomgått denna klass,

228 till vilken gymnasiet anknyter, och icke önskar fortsätta den egentliga flickskolevägen, föredraga att i stället för till gymnasiet övergå till högsta realskoleklassen, där sådan är tillgänglig för flickor, och gå fram till realskolexamen, bör detta givetvis stå henne öppet, likasom denna samma punkt jämväl kan vara lämplig för övergång till den egentliga flickskolan från annan skolform. I vad mån dylika övergångsmöjligheter förutsätta identiska kurser eller låta sig förena med vissa kursvariationer, må bliva föremål för särskild undersökning. Över huvud synes det överstyrelsen önskvärt, att det funnes största möjliga tillfälle till övergång från en skolform till en annan, icke blott från en lägre till en högre utan också så att säga i sidled från en skolform till en annan, med den förra sidoordnad. Därmed skulle grunddragen vara givna av den flickskoletyp, som borde vara huvudtypen och till vilken flickorna borde få tillträde på lika billiga villkor som gossarna till realskolan. 5.

Flickgymnasiet.

Till denna huvudtyp av högre flickskola anknyter sig så gymnasiet. Enligt det ovan sagda bör dess organisation i huvudsak överensstämma med gossgymnasiets. Detta utesluter icke, att särskoleformen är samskoleformen överlägsen jämväl för gymnasiestadiet och följaktligen även här bör i största möjliga utsträckning äga försteg framför samskolan. Ej heller är det uteslutet, att även här arbetets detaljanordning kan vara olika för gossar och flickor, men överstyrelsen behöver icke för närvarande närmare inlåta sig på den frågan. Däremot kräver frågan, i vad mån flickornas gymnasiebildning är ett samhällsintresse, ytterligare övervägande, överstyrelsen har redan som sin mening uttalat, att det ligger i samhällets intresse, att även flickor få tillfälle till gymnasiebildning. Men å andra sidan följer av det redan sagda, att det icke ligger i samhällets intresse, att flickor lockas att välja gymnasiet framför den egentliga flickskolan. Även i fråga om gossarna bör en alltför stark dragning till gymnasiet motverkas; men om flickorna gäller detta i ännu högre grad. Samhället har å ena sidan stort behov av att flickorna stanna i hemmet och i med hemmets besläktat arbete men har å andra sidan vida mindre behov av gj^mnasiebildade flickor än av gymnasiebildade gossar. För övrigt leder den högre flickskolans huvudtyp till ett i åtskilliga avseenden högre studiemål än realskolan, varför samhället, under förutsättning att det på ett tillfredsställande sätt sörjer för den egentliga flickskolan, även ur ren jämlikhetssynpunkt skulle vara fullt försvarat att icke ägna så stort intresse åt flickornas gymnasiebildning som åt gossarnas. Överstyrelsen kan därför icke komma ifrån den slutsatsen, att samhället både kan och bör offra mindre för flickornas gymnasiebildning än för det egentliga flickskoleväsendet — eller, sett från en annan sida, i det förra avseendet i högre grad än i det senare lita till det enskilda intressets medverkan. Det kan icke bestridas, att genom ett dylikt tillvägagångssätt målsmännens ekonomiska ställning kommer att bli en mera betydande gallringsfaktor i fråga om flickornas gymnasiestudier än i fråga om gossarnas. Överstyrelsen håller dock före, att skillnaden blir mindre, än det kan förefalla. Såsom överstyrelsen i annat sammanhang framhållit, ligger nämligen i alla händelser den ekonomiska svårighet, som barnens högre skolundervisning bereder målsmännen, vida mindre i terminsavgifterna och andra direkta utgifter för själva skolgången än i barnens underhåll och uteblivna arbetsförtjänst. Dessa svårigheter kunna icke övervinnas genom några skolorganisatoriska åtgärder utan kräva åtgärder för direkt understöd. Och åtgärder av detta slag kunna tydligen ordnas så, att de komma flickor till godo lika väl som gossar.

229 6.

Ekonomiska synpunkter.

Härmed har överstyrelsen börjat beröra den ekonomiska sidan av flickskoleproblemet. Såsom överstyrelsen tidigare framhållit, har denna sida av saken varit den för kommissionen avgörande, då kommissionen låtit samskoleformen bli den normala. Kommissionen, som anser, att genom samhällets försorg tillfälle till studier bör beredas flickorna på lika villkor som gossarna och att denna likhet bör utsträckas till alla stadier, således även gymnasiet, förmenar, att en dylik likställdhet i stort sett är ekonomiskt ogenomförbar i annan form än samskolans, och drager härav den slutsatsen, att samskolan bör vara den normala skolformen, vilken kan kompletteras av särskolan endast i sådana fall, då säregna ekonomiska förhållanden det medgiva. Då denna slutsats, enligt vad överstyrelsen tidigare sökt utveckla, är ganska betänklig och i sitt praktiska genomförande skulle åstadkomma en betydlig försämring av såväl gossarnas som flickornas skolundervisning, måste det undersökas, huruvida densamma verkligen är ofrånkomlig. Såsoin av det föregående framgår, är enligt överstyrelsens mening det led i kommissionens bevisföring, som består i kravet på lika gymnasiemöjligheter för flickor och gossar, icke hållbart. Från de av överstyrelsen tidigare anförda förutsättningarna borde konsekvensen bli, att staten för det egentliga flickskoleväsendet offrade proportionsvis ungefär lika mycket som för realskolorna för gossar men i fråga om flickgymnasier nöjde sig med att giva ett relativt mindre understöd. Huruvida under sådana omständigheter omsorgen för det egentliga flickskoleväsendet borde yttra sig i dettas förstatligande eller i att staten, under det att detta skolväsens ledning i väsentlig mån låge kvar hos kommun eller enskilda, dock utsträckte sitt understöd därhän, att gossars och flickors skolgång finge ungefär enahanda ekonomiska villkor, det finge då bero på, huruvida det möjligen funnes principiella eller lämplighetsskäl att i fråga om flickorna i högre grad än i fråga om gossarna skilja mellan skolväsendets ledning och dess ekonomi. I varje fall borde samhällets omsorg sträcka sig därhän, att flickskolorna kunde bli väsentligen likställda med realskolorna icke blott i fråga om kostnaderna för lärjungarna utan även, såsom bland annat framhållits i de riktlinjer, dåvarande departementschefen givit för kommissionens arbete, i fråga om utrustning i lokaler och materiel samt i fråga om lärarpersonalens avlöning. Nu är det emellertid enligt överstyrelsens i annat sammanhang motiverade mening av ^ekonomiska skäl för närvarande omöjligt för det svenska samhället att offra så mycket för flickornas högre skolväsen, som enligt det sagda vore önskvärt, eller att utfästa sig till att inom någon viss framtid det göra. Det är visserligen svårt eller omöjligt att mellan de olika moment i kommissionens förslag, som äro av fördyrande natur, göra någon bestämd jämförelse, så att man med säkerhet kan angiva, i vad mån fördyrandet bör tillskrivas det ena eller det andra momentet. I längden skulle väl omläggningen av folkskoleväsendet inom hela landets egentliga landsbygd bliva det mest fördyrande momentet. Men av de moment, spm äro mera möjliga att överblicka, torde just den utsträckta omsorgen om flickornas undervisning vara det, som medför de mest vittgående ekonomiska konsekvenserna, överstyrelsen är visserligen icke övertygad, att den ekonomiska hänsynen i alla de fall, som kommissionen tänkt sig, skulle motivera särskolors utbyte mot samskolor. De enorma engångskostnader, som förslaget skulle åsamka åtskilliga kommuner, bero nämligen till stor del på att de förefintliga lokalerna, som väl passa för medelstora särskolor, alls icke passa för samskolor, allra minst för större sådana, varför dyrbara ombyggnads- eller nybyggnadsarbeten skulle bliva nödvändiga, såvida man icke vill ha för sitt ändamål vida sämre avpassade lokaler än för närvarande. I

230 åtskilliga av de inkomna yttrandena göres också gällande, att ett bibehållande av särskolor i vederbörande stad i själva verket skulle bli billigare än upprättandet av en eller flera samskolor. Men även om detta i vissa fall synes ganska uppenbart, ligger det dock i sakens natur, att ett ordnande av flickornas högre skolundervisning på för den enskilde lika billiga villkor -som gossarnas, vare sig det sker i samskolans eller särskolans form, skulle högst väsentligt öka samhällets omkostnader för det högre skolväsendet, ja, vara ett av de moment i kommissionens förslag, som spelade allra största rollen för fördyrandet. Överstyrelsen måste fördenskull vidhålla sin redan uttalade mening, att ett genomförande av ett dylikt program under nuvarande ekonomiska förhållanden är omöjligt. I varje fall bör emellertid statens normalskola för flickor leva kvar i sin nuvarande organisationsform eller i den något förändrade form, som överstyrelsen ifrågasatt, samt gärna utökat med ett gymnasium; här kunde då ock vara rätta platsen för försök med nya linjer m. m. (se kollegiets yttrande). Dessutom både kan och bör samhället understödja det enskilda, och, i den mån det redan finnes eller kan komma att växa upp, även det kommunala flickskoleväsendet ännu kraftigare än för närvarande. Redan nu är statens understöd till denna gren av skolväsendet i själva verket mycket kraftigt. Inom överstyrelsen pågår för närvarande arbete med utredning angående de statsunderstödda privatläroverkens ekonomiska förhållanden, föranledd av nådiga brevet den 17 maj 1923 angående tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid privatläroverken, Överstj^relsen kan icke i nu förevarande underdåniga utlåtande föregripa >sagda utredning men anser sig dock böra lämna vissa uppgifter angående de enskilda högre flickskolornas ekonomiska förhållanden. Det till dessa skolor utgående statsunderstödet kan uppdelas i flera olika poster, delvis sammanfallande med av riksdagen beviljade olika anslag: 1) ett anslag till varje särskild skola, innefattande flera olika poster, på vilka överstyrelsen icke torde behöva närmare ingå, 2) anslag för lärarinnornas löne- och ålderstillägg, 3) anslag för lärarpersonalens tillfälliga löneförbättring, 4) anslagför dyrtidstillägg åt lärarpersonalen, 5) anslag för bidrag till lärarinnornas pensionering, 6) anslag för beredande av tilläggspensioner åt lärarinnorna, 7) anslag för bidrag till de enskilda läroverkens vikariatkassa, 8) anslag för understöd av flick- och samskolef öreningens byrå, varjämte 9) f. d. lärarinnor vid hithörande skolor äga samma rätt till dyrtidstillägg på pension som vissa andra grupper pensionärer. Däremot utgår icke längre 10) det extra anslag, som under ett par år av den svåraste dyrtiden utgick till en del av hithörande skolor; ej heller finnes för närvarande i riksstaten upptaget 11) det anslag till resestipendier åt lärarpersonalen vid enskilda läroanstalter, som tidigare årligen plägat beviljas. Att exakt angiva de belopp, som ur ifrågavarande olika anslag utgått till de högre flickskolorna, stöter i vissa fall på en del svårigheter, enär flickskolorna respektive deras personal äro sammanförda med andra skolor respektive tjänstinnehavare och pensionärer. Överstyrelsen tillåter sig emellertid anföra följande belopp. Under år 1921, det senaste för vilket vederbörande del av den officiella undervisningsstatistiken föreligger, utgick i statsbidrag till enskilda flickskolor under de fyra första ovannämnda posterna sammanlagt 5,370,521 kronor 61 öre. Under samma år voro de av riksdagen respektive Eders Kungl. Maj:t beviljade anslagen under de rubriker, som ovan fått beteckningarna 5)—8) samt 11), upptagna till följande belopp: 5) 68,000 kronär (förslagsanslag), 6) 55,000 kronor (förslagsanslag), 7) 19,000 kronor (förslagsanslag), 8) 1,500 kronor, 11) 18,000 kronor. Vilken roll dessa belopp spela för de enskilda flickskolorna, framgår därav, att dessa under samma år uppburit i bidrag av kommun och landsting 2,016,079 kronor 82 öre, i inskrivnings- och terminsavgifter 5,201,746 kronor 21 öre samt i övriga inkomster 297,595 kronor 2 öre. Ett ökat statsunderstöd borde givetvis i första hand

231 hava till syfte att göra skolorna i så hög grad som möjligt oberoende av inskrivnings- och terminsavgifter, helst därhän, att dessa kunde nedsättas till samma belopp som de, vilka kunna komma att bibehållas vid läroverken. En utredning i detta avseende finnes utförd i läroverksöverstyrelsens förut omnämnda utlåtande den 5 mars 1918 angående ifrågasatt utvidgande av statens undervisningsverksamhet till att omfatta jämväl den kvinnliga ungdomen. Sedan dess hava siffrorna i mer än ett avseende ändrats. Överstyrelsen vill här redogöra för vissa i sagda utlåtande omnämnda förhållanden, sådana de gestaltade sig under läsåret 1921—1922. På sid. 61 f. av vederbörande del av undervisningsstatistiken finnes en tabell (nr 36) över inskrivnings- och terminsavgifter vid de högre flickskolorna höstterminen 1921. Från de förra avgifterna, vilka överallt äro obetydliga, kan här bortses. Vad åter terminsavgifterna angår, vill överstyrelsen för jämförelses skull erinra om dem, som för närvarande utgå vid de allmänna läroverken. Såsom överstyrelsen i annat sammanhang närmare utvecklar, är avgiften till statsverket i realskolan 20 kronor, i gymnasiet 30 kronor samt till läroverkets egna kassor, ljus- och vedkassan, biblioteks- och materielkassan samt byggnadsfonden, sammanlagt högst 40 kronor. Det för närvarande möjliga maximum av sammanlagda terminsavgifter utgör alltså i realskolan 60 kronor, i gymnasiet 70 kronor. Under detta maximum finnes emellertid utrymme för betydande växlingar. Å ena sidan ha åtskilliga läroverk ej tagit ut det medgivna maximum av avgifter till ljus- och vedkassan samt biblioteks- och materielkassan. Avgiften till den förra kassan understeg maximum under höstterminen 1921 vid 35, under vårterminen 1922 vid 50 allmänna läroverk. Avgiften till den senare kassan understeg maximum under höstterminen 1921 vid 26, under vårterminen 1922 vid 27 allmänna läroverk. Å andra sidan finnes för meddellösa och mindre bemedlade lärjungar möjlighet att erhålla större eller mindre nedsättning i avgifterna. Denna nedsättning skall i första hand träffa avgiften till statsverket och kan sedan genom åtskilliga växlingar gå ända till befrielse från alla avgifter utom den till ljus- och vedkassan utgående. Överstyrelsen har ingen fullständig överblick över alla faktiskt förekommande gradationer men vill hänvisa till den i nyssnämnda del av undervisningsstatistiken sid. 34 ff. införda tab. 21. Av denna framgår, att under höstterminen 1921 64.1 % av de allmänna läroverkens lärjungar betalade full terminsavgift och 14.5 % åtnjöto största möjliga nedsättning i terminsavgiften. Någon mindre, för olika fall växlande nedsättning åtnjöto återstående 21.4 %. Härmed må nu jämföras den förut omnämnda tab. 36 över avgifter vid de högre flickskolorna under samma termin. Om man som sagt bortser från de obetydliga inskrivningsavgifterna och håller sig till terminsavgifterna, finner man först, att dessa växla inom olika stadier av samma skola i vida högre grad än vid läroverken. En ungefärlig jämförelse med läroverkens avgifter kan dock göras, om man inom flickskolorna lämnar åsido de tre förberedande klasserna, vilka sakna motsvarighet inom läroverken, samt för varje särskild skola beräknar medeltalet av terminsavgiften för å ena sidan klass 1—8, vilka tillsammans ungefär motsvara realskolan, å andra sidan gymnasiet, där sådant finnes. Överstyrelsen bifogar en sammanställning av sålunda beräknade medeltal (Bil. 6). Bland de här medtagna flickskolorna intager statens normalskola för flickor en särställning därutinnan, att den är den enda statliga flickskolan. Den har ock jämförelsevis låga terminsavgifter, i medeltal 75 kronor 63 öre, således dock mer än 15 kronor högre än maximum vid statens realskolor. Av övriga här införda flickskolor — bortsett tills vidare från gymnasierna. —• hava endast 4 högst samma avgift som realskolorna, vid 2 överstiges denna med högst 10 kronor, vid ytterligare 5 med högst 20 kronor, vid ytterligare 11 med högst 30 kronor, vid ytterligare 14 med högst 40 kronor, vid ytterligare 12 med högst 50

232 kronor, vid ytterligare 8 med högst 60 kronor, vid ytterligare 8 med högst 70 kronor, vid ytterligare 4 med högst 80 kronor, vid ytterligare 7 med högst 90 kronor, vid ytterligare 4 med högst 100 kronor samt vid ytterligare 1 med 113 kronor 75 öre, 1 med 131 kronor 7 öre, 1 (helpension) med 240 kronor. Vad åter gymnasierna vidkommer, kan man lämna åsido de skolor, som hava endast ett ofullständigt gymnasium — i överstyrelsens sammanställning äro dessas avgiftsbelopp införda inom parentes — och inskränka sig till dem, som föra fram till studentexamen. Dessas avgifter äro alla betydligt större än maximiavgiften vid statsgymnasierna. Denna överstiges vid 1 skola med 105 kronor, vid 1 med 115 kronor, vid 3 med 130 kronor, vid 1 med 145 kronor, vid 2 med 155 kronor, vid 1 med 160 kronor, vid 1 med 170 kronor, vid 2 med 180 kronor, vid 1 med 230 kronor. Skulle nu kommissionens förslag angående de allmänna läroverkens ekonomi förverkligas, blir skillnaden mellan dessas och de nuvarande flickskolornas terminsavgifter givetvis betydligt större, ehuru det är omöjligt att säga hur stor, enär kommissionen icke angivit någon bestämd plan för successiv avskrivning av avgifterna, överstj^relsen för sin del uttalar i annat sammanhang som sin mening, att avgifterna till ljus- och vedkassan samt till biblioteks- och materielkassan borde bibehållas men övriga avgifter avskrivas. Från den förstnämnda avgiften borde, i olikhet med vad för närvarande är fallet, befrielse kunna medgivas, varav följer, att dess maximibelopp borde höjas; och torde en höjning till 28 kronor vara tillräcklig. Avgiften till den senare kassan borde fixeras till det nuvarande maximibeloppet 10 kronor. Högsta sammanlagda avgift skulle således bli 38 kronor, lika för hela läroverket, mot för närvarande 60 kronor i realskolan och 70 kronor i gymnasiet. Skulle detta eller något liknande förslag förverkligas, blir givetvis skillnaden mellan läroverkens avgifter och flickskolornas nuvarande avgifter icke så stor som vid kommissionens förslag men ändock betydligt större än för närvarande. Såsom av det nu anförda framgår, skulle det krävas högst väsentliga statsbidrag för att bringa ned flickornas terminsavgifter till samma nivå som gossarnas. Skulle dessutom lärarlönerna höjas samt lokaler och materiel väsentligt förbättras, erfordras betydande ytterligare belopp. Det är under nuvarande ekonomiska förhållanden omöjligt att tänka sig annat, än att man måste stanna vid en del av de för dessa ändamål erforderliga bidragen, vilket icke utesluter, att bidragen småningom kunna och böra höjas, efter hand som det statsfinansiella läget förbättras. Hur långt man för närvarande kan gå, tillkommer knappast överstyrelsen att bedöma. I varje fall måste man stanna ganska långt under en så väsentlig höjning, som skulle kunna motsvara kostnaden för ifrågavarande skolors förstatligande. Överstyrelsen utgår fördenskull i det följande därifrån, att det högre flickskoleväsendet i det väsentliga förblir enskilt men statsunderstött. överstyrelsen vill emellertid framhålla önskvärdheten därav, att man kunde finna någon bestämd norm för höjningen av statsanslaget. Utan att för närvarande vilja binda sig vid någon viss sådan norm, vill överstyrelsen påpeka vissa sidor av saken. Vad lärjungeavgifterna vidkommer, kan man tänka sig att genom höjningen i statsanslaget antingen sänka dessa avgifter likformigt för alla lärjungar eller bereda en större grad av nedsättning åt vissa lärjungar eller en kombination av båda möjligheterna, överstyrelsen vore mest böjd för något slag av kombination; men om en sådan icke kan vinnas, torde man bättre tillgodose det verkliga behovet genom att bereda skolorna möjlighet att bevilja större och flera nedsättningar, än för närvarande plägar vara fallet. Av det nuvarande tillståndet i detta avseende meddelas en bild genom nyssnämnda tab. 36. Praxis är ganska olika vid olika skolor. Endast vid 4 skolor är procenttalet fullt betalande lärjungar lika lågt som eller lägre än vid de allmänna lärover-

233 ken (64.1 %); i 15 fall överstiger det sagda procenttal, men når ej upp till 80 %, i 52 fall stiger det till lägst 80, högst 90 %, i 12 fall överskrider det 90 %. A andra sidan förekommer vid de flesta flickskolor i motsats till de allmänna läroverken ett större eller mindre antal fall av fullständig befrielse från terminsavgift; relativt störst är detta antal vid de båda donationsskolorna i Göteborg, Fruntimmersföreningens flickskola och Kjéllbergska flickskolan, med vardera 15 %. Man kan vidare tänka sig, att höjningen i statsbidrag kommer till synes på ett eller flera av ovannämnda anslag eller möjligen i form av helt nya anslag, allt efter som man med höjningen vill vinna företrädesvis det ena eller andra ändamålet. Det vore dock för vinnande av största möjliga enkelhet och överskådlighet önskvärt, att bidragen till flickskolorna samlades på så få anslag som möjligt. I första hand synes höjningen böra komma det till varje särskild skola utgående anslaget till godo, och torde det vara önskvärt, att detta beräknas efter någon fast norm, t.ex. efter antalet lärjungar eller läsavdelningar eller lärarkrafter med full tjänstgöring. A andra sidan torde vissa begränsningar och villkor böra uppställas för erhållande av statsbidrag. I den riksdagsskrivelse, som föranlett den förut omnämnda inom överstyrelsen pågående utredningen angående privatläroverkens ekonomiska förhållanden, framhålles, att med de under senare år väsentligt ökade statsanslagen till sagda läroverk icke förbundits några vidgade skyldigheter för dessa, att någon detaljerad redovisningsskyldighet i avseende å privatläroverkens ekonomiska förhållanden icke förefunnes och att dessa läroverk icke, såsom fallet vore med statens läroverk, finge sina räkenskaper underkastade någon officiell granskning eller kontroll, vilka omständigheter syntes riksdagen påkalla en ingående granskning av ifrågavarande skolors ekonomiska förhållanden och nödvändiggöra, att från statens sida en effektiv kontroll komme till stånd över användningen av de medel, som staten ansloge till dessa skolor. Dessutom må erinras därom, att dåvarande departementschefen i sitt ofta anförda yttrande till statsrådsprotokollet den 31 december 1918 bland annat framhållit, att ifrågavarande skolors ekonomi behövde stärkas och deras utrustning förbättras samt lärarpersonalen få sin avlöning förbättrad och sin rättsliga ställning tryggad. Delvis i anslutning härtill vill överstyrelsen fästa uppmärksamheten vid vissa frågor, som torde tarva utredning i sammanhang med frågan om statsbidragens höjning. Överstyrelsen kommer därvid att beröra å ena sidan vissa frågor, som hava betydelse även för andra statsunderstödda privatläroverk än högre flickskolor, å andra sidan frågor, som snarare gälla vissa former av understöd och förmåner utöver det direkta anslaget än villkor för dettas åtnjutande. 7.

Partiella förändringar på den nuvarande högre flickskolans grund.

Med hänsyn till den framskjutna roll, som frågan om terminsavgifterna spelat i överstyrelsens hittills förda resonemang, vill överstyrelsen bland villkor för höjt statsunderstöd främst nämna sagda avgifters begränsning på det sätt, en särskild närmare undersökning kan giva vid handen såsom det lämpligaste. _ Vad vidare angår själva skolorganisationen, torde icke såsom villkor för statsbidrag böra dragas några snäva gränser för densamma. Även utan sådant villkor kan man säkerligen taga för givet, att skolornas ledning i hög grad formar sina skolor efter det mönster, som statens normalskola för flickor fortfarande skulle utgöra. Under förutsättning av tillräcklig överensstämmelse bör då ock en enskild flickskolas lärjunge kunna övergå från vederbörande klass även till statsgymnasium på samma villkor som en lärjunge vid statsrealskola från dennas

234 näst högsta klass. Möjligen skulle man kunna tänka sig, att där skola, som söker statsbidrag, önskar avvika från sagda typ på en eller annan punkt av konstitutiv natur, t. ex. formen för anknytning till å ena sidan bottenskolan, å andra sidan gymnasiet, eller årsklassernas antal, särskild motivering skulle anföras för dessa avvikelser, varvid det skulle ankomma på Eders Kungl. Maj:t att för varje särskilt fall pröva, huruvida tillräckligt skäl finnes att lämna statsunderstöd åt en skolform, som sålunda avveke från normaltypen. Bland sådana avvikande skolformer må de, som närmast motsvara nuvarande Saltsjöbads- eller Lidingö-typen samt örnsköldsviks-typen (kommissionens B- och C-typ), nämnas såsom värda uppmuntran. Visserligen äro enligt det föregående deras svagheter påtagliga, men i mindre samhällen äro de dock ej föraktliga hjälpformer. I övrigt kan man väl tänka sig, att även i de högre klasserna av den egentliga flickskolan försök böra göras med växlande linjer; så t. ex. torde försök med någon mera naturvetenskapligt betonad linje vara värd uppmuntran. Överstyrelsen tänker sig för övrigt, att Eders Kungl. Maj :t vid nyssnämnda prövning icke skulle anlägga sådana synpunkter, som vore ägnade att hämma det fria initiativet, men å andra sidan skulle vara synnerligen varsam, om det ifrågasattes understöd för sådana skolformer, som redan prövats och befunnits mindre lämpliga. Vad angår lärarpersonalens avlöning, vore det önskvärt, att reglerande åtgärder vidtoges även i fråga om den manliga personalen. Visserligen spelar denna fråga icke någon större roll vid flickskolorna, som sällan ha andra manliga lärare än timlärare. Men det vore önskvärt, dels att även dessas ställning bleve på något sätt reglerad, dels att de i största möjliga utsträckning ersattes med lärare med full tjänstgöring. Särskilt vid flickgymnasierna, vilka i stor utsträckning äro hänvisade till manliga lärare, är det dominerande systemet med timlärare, som komma och gå utan att vara egentligen bundna vid skolan, en verklig olägenhet. I övrigt ligger det närmast till hands att låta löneregleringen inskränka sig till garanti för vissa minimilöner i olika grader och för olika tjänstinnehavare med frihet för skola att eventuellt överskrida de så angivna minimibeloppen. I avgivet yttrande från en enskild gosskola har uttryckligen framhållits, att denna frihet bör bevaras oförkränkt, emedan en enskild skola bör ha rätt att av sina lärare fordra både större kvalifikationer och större arbetsprestationer än vid statens läroverk och fördenskull också bör ha rätt att giva dem större löner. Överstyrelsen vill ingalunda förmena en skola att bereda sina lärare en verkligt, god ställning eller sin ägare inkomst. Men det kan omöjligen ligga i statens intresse, att vare sig det ena eller andra beloppet stiger hur långt som helst; och det kan därför sättas i fråga, om icke en lönereglering bör innebära jämväl vissa maximibelopp, visserligen med möjlighet för Eders Kungl. Maj:t att på grund av särskilda skäl medgiva undantag från vad som sålunda fastställts. Med lönereglering sammanhänger nära pensionsreglering. Om den förra utsträckes till att gälla även de manliga lärarna, bör så ske jämväl med den senare. J u större samhällets bidrag till de enskilda skolorna blir, desto mera komma dessas lärartjänster att till sin natur närma sig statens och kommunens lärartjänster. Därför bör det i överensstämmelse med kommissionens förslag (V s. 205) tagas under omprövning, i vad mån tjänstår, som intjänats i tjänster av det förra slaget, kunna få räknas tillgodo för u p p f a t t n i n g i högre lönegrad och för pensionering såväl vid statstjänst som vid kommunal lärartjänst samt vice versa. Överstyrelsen vill erinra därom, att för statstjänstemän vid de s. k. ny reglerade verken genom § 11, 2 av vederbörande avlöningsreglemente, i den lydelse denna § erhållit genom nådiga kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 367) angående vissa ändringar i sagda reglemente, öppnats möjlighet att under vissa

235 förutsättningar få för bestämmande av begynnelselön och uppflyttning i högre lönegrad räkna sig tillgodo arbete utom statens tjänst, samt därom, att lärarinna, som från tjänst, med vilken är förenad skyldighet att vara delägare i lärarinnornas pensionsanstalt, övergår till tjänst, med vilken är förenad skyldighet att vara delägare i statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl., äger rätt att för pension vid den senare tjänsten tillgodoräkna sig tjänstår, som intjänats vid den förra tjänsten. En dylik samhörighet mellan tjänster, som äro med varandra så likartade som de här ifrågavarande, synes överstyrelsen böra ytterligare utvecklas. Vad i övrigt angår lärarpersonalens ställning, har det understundom eriorts gällande, att denna vore i rättsligt avseende något osäker. Härmed torde huvudsakligen åsyftas bristen på bestämmelser rörande sagda personals antagande och entledigande. Överstyrelsen är böjd att tro, att de anmärkningar, som i sagda avseenden framställts, i stort sett mera bero på_ teoretiska resonemang än på erfarenhet; vore så icke fallet, skulle säkerligen vida flera konkreta fall av påtalade missförhållanden hava kommit till överstyrelsens kännedom, än som faktiskt skett. Vad särskilt vidkommer entledigande, har den självrådighet, som någon gång ådagalagts av enskilda skolors styrelser, varit en obetydlighet i jämförelse med vad staten enligt kommissionens förslag skulle tillåta sig mot personalen vid de enskilda skolor, som enligt planen ej längre skulle få fortleva. Härmed har emellertid överstyrelsen icke velat förneka, att sagda lärarpersonals ställning teoretiskt sett är osäker och att detta förhållande jämväl i praktiken kan medföra olägenheter. Överstyrelsen anser därför lämpligt, att hithörande frågor underkastas en särskild utredning i sammanhang med beviljande av höjda statsbidrag, och vill utan att föregripa en sådan utredning angiva några synpunkter för stabiliserandet av hithörande förhållanden, vilka borde komma i åtanke vid en dylik utredning. Överstyrelsen berör därvid icke blott lärarpersonalens utan även själva skolornas rättsliga ställning. Det är för närvarande ganska oklara gränser mellan befogenheten hos de olika myndigheter, som förefinnas vid en enskild skola: styrelse med dess olika funktionärer, föreståndare, kollegium, inspektor. Särskilt i sådana fall, då skolan äges av en enskild person, ligger det nära till hands, att denna^i sin hand samlar så gott som all bestämmande myndighet. Att detta är ur många synpunkter olämpligt, torde vara ganska uppenbart. Och någon vare sig juridisk eller moralisk rätt till en sådan ordning kan en dylik skolägare ej åberopa under annan förutsättning, än att skolan skötes utan allmänt understöd. I samma mån sådant beviljas, upphör skolan icke blott att vara en enskild affär utan också att falla under enskilt ansvar och enskild bestämmanderätt. I huru hög grad samhället rent ekonomiskt sett redan bundit sig vid dessa skolor framgår av den redan åberopade tab. 38. I denna finnas upptagna 79 enskilda flickskolor. Dessa uppburo, såsom redan är nämnt, under år 1921 i sammanlagt direkt understöd av staten — bortsett från bidrag till pensionering m. m. — 5,370,521: 61 kronor och av kommuner och landsting 2,016,079: 82 kronor, under det att hela inkomstsidan uppgick till 12,910,993: 89 kronor. Det allmänna understödet uppgick således till 57 % av samtliga inkomster. För de särskilda skolorna ställer sig proportionen på växlande sätt, men endast för 9 skolor understiger det allmänna understödet hälften av samtliga inkomster. Skulle nu detta understöd ytterligare höjas, är det verkligen en billig begäran, att den enskilda bestämmanderätten något begränsas. Det borde därför alltid vid varje skola finnas en styrelse med å ena sidan klart begränsade uppgifter och icke alltför ringa befogenhet, å andra sidan ett bestämt ansvar. I denna styrelse borde staten och i förekommande fall kommunen vara representerade. Hur den i övrigt bör vara sammansatt, kan växla, bl. a. efter skolans äganderättsförhållanden. Styrelsen bör givetvis ej mycket ingripa i skolans dagliga arbete eller i sådant, som bör till-

236 komma dess övriga myndigheter. Även dessa böra hava sina befogenhetsområden klart avgränsade, så att t. ex. inga gränstvister behöva uppstå angående föreståndarens och kollegiets disciplinära myndighet gentemot lärjungarna. Bland de ärenden, som givetvis böra falla under styrelsens behandling, äro frågor om lärarpersonalens antagande och entledigande. Vad antagandet vidkommer, har i åtskilliga inkomna yttranden framhållits, att detta är en av de punkter, där den enskilda skolan, om den alls skall göra skäl för namnet enskild, mest bestämt bör hava rätt att skilja sig från den offentliga. Överstyrelsen kan icke annat än instämma häri. Skall den enskilda skolans ledning ha ett mera utpräglat och personligt färgat ansvar för det sätt, varpå skolan skötes, än det formellt ämbetsmässiga, så måste den också i vissa avseenden ha däremot svarande större befogenhet än rektor vid en statsskola. Och en av de viktigaste och ömtåligaste punkterna därvidlag är möjligheten att skaffa sig medarbetare, som passa in i skolans allmänna karaktär. Svårare ställer sig saken med entledigandet. Rent principiellt sett borde det i detta avseende liksom i vissa andra avseenden vara en bestämd skillnad mellan ordinarie och extra ordinarie lärare. Men särskilda svårigheter möta på den grund, att det torde vara omöjligt att med säkerhet garantera en enskild skolas fortsatta verksamhet och följaktligen att giva lärartjänsterna karaktär av i egentlig mening ordinarie. En enskild skola kan bliva nödsakad att nedlägga eller väsentligen inskränka sin verksamhet, men den kan då icke, såsom stat och kommun i motsvarande fall, överflytta övertaliga ordinarie lärare till annan verksamhet eller till indragningsstat. Sagda möjlighet inträffar visserligen icke ofta, men fall förekomma tid efter annan, särskilt med sådana skolor, som äro i enskild persons ägo; och blotta möjligheten utgör hinder att inrätta egentligen ordinarie tjänster med sådanas trygghet mot annat entledigande än genom laga åtal och dom. önskvärt vore i alla händelser, att man kunde finna någon form för klar och tydlig skillnad mellan tillfällig och fast anställning, varvid, såsom kommissionen påpekar, lärarna med den senare arten av anställning ej borde vara alltför få. Möjligen borde vissa föreskrifter angående proportionen mellan antalet lärare av vardera slaget inryckas bland villkoren för åtnjutande av statsunderstöd. Fast anställning borde vara förbunden med viss ömsesidig uppsägningstid; möjligen borde en av styrelsen gjord uppsägning med angivande av skäl underställas överstyrelsens prövning. Överstyrelsen har nu på flera ställen vidrört det förhållandet, att icke blott staten utan i stor utsträckning jämväl kommunerna lämna bidrag till de enskilda flickskolornas verksamhet. Utan att i detalj inlåta sig på denna fråga vill överstyrelsen framhålla, att vid en höjning i statsunderstödet möjligen kunde böra knytas vissa villkor i fråga om prestationer å vederbörande kommuns sida. Särskilt synes det önskvärt, att de skyldigheter i fråga om lokaler och inredning, som åligga eller skulle komma att åligga kommunerna gentemot de allmänna läroverken, finge någon motsvarighet i fråga om de högre flickskolorna. Vad slutligen angår en ekonomisk kontroll från samhällets sida gentemot de högre flickskolorna, är denna fråga, såsom redan omnämnts, för närvarande föremål för särskild utredning inom överstyrelsen. I nu förevarande sammanhang vill överstyrelsen fördenskull på denna punkt inskränka sig till det uttalandet, att den av riksdagen ifrågasatta kontrollen över de enskilda skolornas ekonomi redan nu väl kan vara på sin plats och blir det i högre grad, om dessa skolor bli ännu mer beroende av understöd från allmänna medel. Med det nu anförda har överstyrelsen icke velat förneka möjligheten därav, att staten så småningom skulle kunna helt, d. v. s. på samma villkor som i fråga om de allmänna läroverken, övertaga en eller annan högre flickskola — i växande antal efter hand som det finansiella läget det medgiver. Men att uppgöra någon plan för ett sådant övertagande torde under nuvarande förhållanden icke lå-

237 ta sig göra, utan torde frågor av dylik art böra behandlas från fall till fall och i regel böra bero på initiativ från vederbörande skola eller kommun. Efter hand som dylika frågor bliva aktuella, får man ock undersöka, vilka övergångsbestämmelser i fråga om personalen m. m. som kunna bliva erforderliga. _ Däremot torde överstyrelsen, med sin angivna allmänna ställning till kommissionens program, icke behöva underkasta kommissionens i denna del framlagda förslag någon sammanfattande granskning. Däremot synas goda skäl föreligga att i mindre samhällen med samskolor upprätta, respektive, såsom i annat sammanhang framhållits, understödja C-skolor. Ej heller torde hinder böra möta för att fortsätta på den väg, som genom nådiga kungörelsen den 5 juli 1923 (nr 321) öppnats för att bereda flickor möjlighet till gymnasiestudier, d. v. s. att flickor i mån av utrymme må vinna inträde vid de högre allmänna läroverkens gymnasier; denna möjlighet skulle ock kunna utsträckas till att under samma förutsättningar gälla inträde i realskolans avgångsklass. Överstyrelsen är visserligen fullt medveten därom, att denna utväg är långt ifrån tillfredsställande, men kan dock finna den såsom nödfallsutväg acceptabel. Emellertid bör bestämt vidhållas, att denna anordning icke är avsedd att ändra läroverkens uppgift att tjäna gossarnas studier; endast i den mån utrymme kan beredas för flickor utan intrång på de möjligheter, som egentligen äro avsedda för gossarna, må ifrågavarande utväg anlitas. Härigenom blir ock en gräns satt för den olägenhet, som skulle följa av att på detta sätt flickornas avgifter bli lägre i gymnasiet än i den egentliga flickskolan, nämligen att flickorna alltför lätt skulle lockas över från den senare till det förra. Då emellertid överblivet utrymme av nämnda slag i regel förefinnes endast vid mindre läroverk i mindre städer, uppstår härav den oformligheten, att flickorna i vissa mindre städer få lättare tillgång till gymnasiestudier än i de större städerna. För att i någon mån utjämna detta förhållande skulle man möjligen kunna sätta i fråga, att staten övertoge ett eller annat flickgymnasium i de största städerna. Överstyrelsen skulle dock ej finna detta lämpligt under annan förutsättning, än att tillika åtskilliga egentliga flickskolor övertoges av staten, enär, såsom överstyrelsen tidigare gjort gällande, det egentliga flickskoleväsenHets utveckling är ett statsintresse i högre grad än flickgymnasiets. 8.

Lärarkompetensen.

I visst sammanhang med frågan om statens ställning till flickornas undervisning står kommissionens förslag rörande lärarkompetensen. Kommissionen betraktar tjänsterna vid realskolor och flickskolor såsom i huvudsak likställda, sammanfattar båda under den gemensamma beteckningen adjunktstjänster och föreslår samma kompetensbestämmelser: kompetens skulle — utan skillnad mellan män och kvinnor — kunna vinnas antingen genom akademisk examen, ungefär likadan som för närvarande, jämte provar eller genom studier vid statens högre seminarium. Detta skulle i vissa avseenden ombildas: det skulle göras tillgängligt även för män; genom höjning av inträdesfordringarna och förlängning av studietiden skulle studierna stärkas; ämneskombinationerna skulle närmas till de för filosofisk ämbetsexamen gällande; i varje lärjunges studier skulle obligatoriskt ingå ett övningsämne. De enskilda högre lärarinneseminarierna lämnas utom räkningen; huruvida detta innebär, att de ej skulle få fortleva, eller i annat fall under vilka villkor de skulle kunna leva kvar, därom lämnas ingen antydning. Hela denna fråga kommer givetvis i förändrat läge, om man i likhet med överstyrelsen anser, å ena sidan att tiderna kräva sparsamhet även på skolväsendets område, å andra sidan såsom en följd därav, att flickskoleväsendet

238 tills vidare kan och bör i det väsentliga förbliva av enskild natur. Av de statsunderstödda enskilda skolornas lärare har hittills icke fordrats någon bestämd kompetens annat än såtillvida, att vissa minimikrav uppställts dels rörande lärarkompetensen vid de studentexamensberättigade privatgymnasierna, dels såsom villkor för åtnjutande av de för lärarinna stadgade ålderstillägg. Däremot hava vid löneregleringen för lärarinnorna högre löner fastställts för sådana, som hava antingen den för adjunktstjänst eller den för ämneslärarinnetjänst vid statens sam skolor föreskrivna kompetensen. Om nu flickskolorna skulle i huvudsak behålla samma ställning som hittills, så föreligger i deras allmänna ställning ingen anledning att ändra bestämmelserna angående lärarkompetensen. Däremot kan det sättas i fråga, om icke i alla händelser vissa ändringar i lärarinneutbildningen vore önskvärda. Överstyrelsen tänker därvid icke på det förhållandet, att ett antal lärarinnor icke gått någondera av de båda sagda bildningsvägarna; dels torde dessa lärarinnors antal vara statt i sjunkande, dels kan det icke förnekas, att åtskilliga goda lärarkrafter tillförts flickskolorna även på andra bildningsvägar än den akademiska vägen och seminarievägen. Men mellan dessa båda inbördes råder ett i någon mån oklart förhållande. Det radikalaste medlet att förenkla situationen vore givetvis att föreskriva enahanda studiegång för alla lärarinnor. Då det tydligen icke kan förmenas en kvinnlig läraraspirant att taga samma examina som de manliga kamraterna men däremot kan tänkas, att högre lärarinneseminariet nedlades, skulle denna enahanda studiegång givetvis bliva den akademiska. Överstyrelsen skulle emellertid anse det vara en verklig förlust för det pedagogiska livet i vårt land, om den typ av lärarinneutbildning, som utvecklats vid statens högre lärarinneseminarium och fått särskilda nyanser vid de enskilda högre lärarinneseminarierna, icke längre finge fortleva. Överstyrelsen hänvisar i detta avseende särskilt till de yttranden, som inkommit från statens högre lärarinneseminarium och Anna Sandströms högre lärarinneseminarium. Överstyrelsen kan fördenskull lika litet som kommissionen anse lämpligt att monopolisera den akademiska utbildningsvägen. Om man således utgår ifrån att båda vägarna böra fortbestå, kan man dock tänka sig, att de på något sätt närmas till varandra. Av de åtgärder för högre lärarinneseminariets omorganisation, som kommissionen, företrädesvis i detta syfte, föreslår, måste överstyrelsen ställa sig avvisande till seminariets öppnande för manliga lärjungar. Överstyrelsen kan icke finna något verkligt, faktiskt framträdande behov, som en sådan förändring skulle tillmötesgå, utan måste betrakta förslaget såsom en yttring av kommissionens benägenhet att oberoende av verkligheten bygga upp aprioriska konstruktioner. Knappast torde det heller vara lämpligt att höja inträdesfordringarna till högre lärarinneseminariet. En dylik åtgärd vore i sin mån ägnad att locka flickor över från flickskolan till gymnasiet samt skulle bryta det naturliga sammanhang, som bör leda icke blott från seminariet till flickskolan utan också från flickskolan till seminariet. Förslaget om ett övningsämnes obligatoriska införande i seminariestudierna har sin stora betydelse för lösandet av frågan, huru de högre skolorna i mindre samhällen skola kunna få kompetenta övningslärare. Denna fråga gäller emellertid lika mycket de akademiska studierna som seminariestudierna och hör därför egentligen till ett helt annat sammanhang. Överstyrelsen vill därför nu inskränka sig till att mera i förbigående framhålla ett par synpunkter i frågan. Att den läraraspirant, som med sin utbildning i vissa läroämnen önskar förena utbildning i ett eller annat övningsämne, får tillfälle därtill, detta bör icke vara mer ur vägen, än att han med de sinsemellan sammanhängande läroämnen, som bilda stommen i hans examen, kan förena ett eller annat på sidan därom liggande läroämne. Men detta är något helt annat, än att något övningsämne obligatoriskt skulle förenas med läroämnena. En sådan ordning skulle

239 fullständigt strida mot den strävan att låta ämnena bilda vissa inom sig naturligt sammanhängande grupper, som så måningom gjort sig gällande vid ordnande av studier, vid utfärdande av bestämmelser rörande examina och lärarkompetens och vid ledigförklarande av lärartjänster. Härmed har överstyrelsen ingalunda velat skjuta undan frågan om övningsämnenas svåra ställning vid de mindre skolorna. Överstyrelsen har från sina inspektioner en alltför omfattade erfarenhet av den verkligt bedrövliga ställning, som dessa ämnen ofta intaga, för att icke inse, att här föreligger en allvarlig fråga. Men överstyrelsen håller före, att frågans lösning bör sökas på en annan väg än den, som kommissionen enligt det ovan sagda antytt, nämligen i ett samarbete mellan den högre skolan och folkskolan på varje särskild ort, varvid den senare skolan bör uppgiva sitt klasslärarsystem så långt som erfordras för att bereda fackbildade övningslärare tillräckligt arbete vid de båda slagen av skolor tillsammantagna. Att vid seminariestudierna ämnena kombineras på liknande sätt som vid de akademiska studierna, finner överstyrelsen helt naturligt; något egentligen nytt innebär emellertid icke denna i huvudsak redan genomförda ordning. Vad angår seminariekursens förlängning till fyra år, har läroverksöverstyrelsen på sin tid förordat en sådan anordning. Emellertid har frågan kommit i ett i viss mån förändrat läge, därigenom att fråga väckts angående tillträde till universitet och högskolor för lärarinnor, som avlagt avgångsexamen från högre lärarinneseminariet, och överstyrelsen anser sig därför böra fatta ståndpunkt till dessa båda med varandra sammanhängande frågor först i det underdåniga yttrande, överstyrelsen skall avgiva över kommissionens betänkande och förslag i den sistnämnda frågan. Emellertid skulle på detta sätt den nuvarande ordningen med tvenne lärarinnegrupper med olika utbildning komma att tillsvidare fortbestå. Då nu den akademiska utbildningsvägen kräver avsevärt längre tid, torde det vid den omreglering av lärarpersonalens avlöningsförhållanden, som redan framhållits såsom önskvärd, böra tillses, om icke 'dessa båda grupper, som för närvarande äro likställda i lönehänseende, kunde skiljas åt, så att den, som gått den längre studievägen, finge däremot svarande högre avlöning. Då skolorna dessutom skulle behållas vid rätten att anställa lärarinnor, som icke fått sin utbildning på någondera av dessa båda så att säga normala vägar, och denna grupp väl alltfort bör ha något lägre avlöning, skulle man för lärarinnorna få tre olika löneskalor. Överstyrelsen kan icke blunda för att detta förhållande vore ägnat att i någon mån öka arbetet med lönerekvisitioner och dylikt, men vill å andra sidan framhålla, dels att den lägst avlönade kategorien torde komma att befinna sig i en ständig minskning, dels att de lönetekniska svårigheterna icke huvudsakligen ligga på de egentliga lönernas utan på dyrtidstilläggens område, således falla utanför nu förevarande fråga.

IV. Privatskolor i övrigt. överstyrelsen har nu framställt och motiverat den uppfattningen, att det högre flickskoleväsendet i huvudsak bör förbli av enskild natur men bliva föremål för kraftigare understöd och mera ingående kontroll från samhällets sida, samt något belyst de särskilda former, som understödet och kontrollen bör taga. Detta innebär också, att överstyrelsen icke kan dela den avoghet mot privatskoleväsendet, som präglar kommissionens framställning och som blivit klart belyst i ett särskilt yttrande av ledamöterna Fåhrseus, Martin, Staaff, Swartling och Åström, ehuru dessa icke låtit sitt yttrande utmynna i några särskilda

240 yrkanden och genom denna underlåtenhet förtagit yttrandet en god del av dess kraft. Av de inkomna yttrandena över kommissionens förslag har flertalet gjort gällande liknande synpunkter som de nyssnämnda reservanterna, ehuru ofta med vida större skärpa. Att så är fallet med de yttranden, som komma direkt eller indirekt från privatskolorna själva, är helt naturligt. Men överstyrelsen vill fästa uppmärksamheten därvid, att denna gentemot kommissionen kritiska hållning intages även av en stor mängd sådana myndigheter, som icke kunna ha något slags kårintresse av att värna om privatskolorna. Sålunda råder med rent enstaka undantag fullständig enighet i detta avseende inom kollegierna vid de allmänna läroverken, de kommunala gymnasierna och folkskoleseminarierna, inom universiteten och högskolorna, inom läroverkslärarnas riksförbund och svenska seminarielärarföreningen, inom domkapitlen och länsstyrelserna, varjämte centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund, åtskilliga folkskolestyrelser, flertalet kommunala folkskolinspektörer och starka kontingenter, stundom majoriteter inom stadsfullmäktige i olika städer yttra sig i samma riktning. Utöver de i vanlig ordning inkomna yttrandena har De enskilda läroverkens förbund hos överstyrelsen anmält sin avsikt att inkomma med en särskild skrivelse i ärendet. Överstyrelsen för sin del kan icke annat finna, än att vad som sålunda anförts till försvar för privatskolornas rätt att fortleva vid sidan av de statliga och kommunala läroanstalterna är i huvudsak fullt befogat. Överstyrelsen vill försöka att något klarlägga sina motiv för denna uppfattning. I övrigt vill överstyrelsen för hela frågan om samhällets ställning till privatskoleväsendet hänvisa till den danska skolkommissionens nyligen avgivna betänkande. Denna kommissions majoritet (17 medlemmar av 24) intager en synnerligen välvillig hållning till privatskolorna på alla stadier av undervisningsväsendet; och jämväl minoriteten, som principiellt anser privatskolorna omotiverade, medgiver dock, att man för en lång framtid icke torde kunna undvara dem, varför staten också bör bereda dem förutsättningar att utan ekonomiska bekymmer fylla sin uppgift. Nu är det visserligen sant, att privatskolorna av gammalt spelat ännu större roll i Danmark än i Sverige, men denna rent kvantitativa skillnad, som för övrigt ej förefinnes på flickskoleväsendets område, betyder ingenting för sakens principiella bedömande. Liksom bakom de skiljaktiga uppfattningarna angående samskolan ligger en olikhet i människouppfattningen, så ligger bakom de skiljaktiga meningarna om privatskoleväsendet en olikhet i uppfattningen av förhållandet mellan staten och dess medborgare. Är staten i stånd att i detalj sörja för sina medborgares andliga och lekamliga behov, eller är ett sådant tillstånd åtminstone ett mål att successivt sträva till? Eller är statens förmåga i dessa avseenden enligt sakens natur begränsad och i behov av det stöd och den komplettering, som enskilt initiativ är ägnat att giva? Överstyrelsen kan i detta val icke annat än ställx sig på den senare sidan. Det är en ren orimlighet att vilja hindra föräldrar och lärare från att söka andra vägar för barnens fostran än dem staten erbjuder eller påbjuder. Strävan att åstadkomma det bästa möjliga är på detta område liksom på andra en alltför stark drift i människonaturen för att kunna hållas tillbaka; den söker sig ovillkorligen utlopp. Frågan är, om staten skall betrakta den såsom en fara, vilken skall bekämpas — med visshet för statens nederlag —, eller som en tillgång, vilken skall tillvaratagas och ledas in i sådana fåror, att den blir gagnelig. Enligt överstyrelsens mening vore det ett oförsvarligt slöseri av staten att ej taga vara på denna tillgång. Överstyrelsen vill peka på två avseenden, i vilka samhället behöver det enskilda skolväsendet. Samhället behöver det enskilda skolväsendet i vad man kunde kalla kvalitativt avseende. Hur väl det samhälleliga skolväsendet än blir ordnat, kominer det

241 alltid att lida av en viss stelhet. Det kommer att finnas vissa specialbehov, som det får svårt att tillgodose. Och när det uppstår nya behov, nya spörsmål, blir det alltid en tungrodd och långsam apparat, ifall man vill få dem prövade i de offentliga skolorna. Man har velat göra troligt, att det i detta avseende icke förefinnes någon synnerlig skillnad mellan det offentliga och det enskilda skolväsendet; å ena sidan bör det förra kunna göras tillräckligt rörligt, å andra sidan är det senare i hög grad uniformerat, överstyrelsen vill gärna dela den förhoppningen, att det offentliga skolväsendet må kunna finna mera smidiga former än hittills för variationer och försök, men måste på grund av daglig erfarenhet av statsmaskineriets tyngd säga, att någon större förändring i detta avseende icke är att vänta, förrän statsmakterna radikalt avstå från sin nuvarande benägenhet att centralisera och detaljreglera; så länge denna benägenhet finnes oförändrad, medför den med obeveklig konsekvens också uniformering, av det enkla skäl att de myndigheter, som skola pröva och avgöra de olika frågorna, det må, vad skolväsendet beträffar, alltefter centralisationens grad för varje särskilt fall vara Eders Kungl. Maj :t, riksdagen, överstyrelsen eller någon annan myndighet, icke hinna behandla frågorna så individuellt och nyanserat, som önskvärt vore, utan av arbetets mängd ovillkorligen drivas till schematisering. Å andra sidan äro de enskilda skolorna trots den uniformering, som —• till stor del på grund av statens kontroll — vunnit insteg även i dem, dock ingalunda så stelt likformiga, som saken ofta framställes. Detta framgår icke minst därav, att i kommissionens förslag ingår mångt och mycket, som blivit igångsatt och prövat just vid enskilda skolor. Överstyrelsen tillåter sig i fråga om dessa skolors försöks- och initiativverksamhet hänvisa till en sammanställning, som enligt meddelande från De enskilda läroverkens förbund kommer att inflyta i förbundets förut omnämnda skrivelse. Härmed vill emellertid överstyrelsen icke förneka, att det finns privatskolor, som hava jämförelsevis ringa betydelse ur nu ifrågavarande synpunkt. Därav följer emellertid icke, att de äro betydelselösa; de kunna hava — och hava säkerligen i regel -—• en kvantitativ betydelse. Samhället har hittills faktiskt icke sörjt för den högre undervisningen i tillbörlig utsträckning. Hela kommissionens arbete utgår ju från den ofta framhållna förutsättningen, att vissa kategorier av barn blivit tillbakasatta. Men i själva verket har samhällets försummelse i sagda avseende gått ut icke blott över de av kommissionen framhållna grupperna, landsbarnen, de fattiga och flickorna, utan i stor utsträckning över barnen i gemen. Särskilt i storstäderna ha årligen stora och ständigt växande skaror av lärjungar, som blivit godkända i inträdesprövning till läroverk, måst tillbakavisas på grund av bristande utrymme. Sådana lärjungar ha nu kunnat taga sin tillflykt till privatskolorna. Visserligen har det på grund av de högre avgifterna i dessa skolor icke varit möjligt för alla här ifrågavarande barn att söka denna utväg, men en mycket stor del har gjort det. Överstyrelsen vill erinra därom, att, enligt tab. 33 och 35 i den ofta anförda delen av undervisningsstatistiken, under höstterminen 1921 undervisades i där upptagna privatskolor sammanlagt 6,607 gossar, därav 2,119 i de förberedande klasserna. Över de barn, som undervisas i sådana privatskolor landet runt, vilka icke äro ställda under överstyrelsens inseende på annat sätt än som följer av folkskolestadgan, finnes ingen offentliggjord statistik; enligt en på sin tid genom överstyrelsens statistiska avdelning verkställd undersökning undervisades vårterminen 1921 i sagda skolor 3,086 gossar och 2,164 flickor, tillsammans 5,250 barn. Nu uppställer kommissionen den grundsatsen, att i statens realskolor respektive flickskolor utrymme bör beredas alla lärjungar, som godkänts i inträdesprövningen, och förmenar, att så skulle ske genom de av kommissionen i Bet. V föreslagna anordningarna. Även bortsett därifrån, att sagda förslag, enligt vad överstyrelsen tidigare uppvisat, vila på ohållbara beräkningar och skulle visa sig syn16—241336.

242 nerligen otillräckliga, tar kommissionen ingen hänsyn till det faktum, som heter det ekonomiska trycket och de statliga och kommunala myndigheternas därav framtvingade sparsamhet. Om man försöker se saken något mera nyktert och realistiskt, måste man nog räkna därmed, att de offentliga myndigheternas åtgärder för att bereda utrymme i de högre skolorna, om man betraktar landet såsom en helhet, alltid komina att stanna något under behovet, framför allt i sådana samhällen, som befinna sig i rask tillväxt, och där följaktligen de kommunala kraven växa hastigare än de kommunala möjligheterna. Därför kommer det alltid att finnas även ett rent kvantitativt behov av privatskolor. Därför har det också i den praktiska tillämpningen visat sig svårt att upprätthålla det villkor, som enligt gällande bestämmelser är fäst vid statsunderstöd åt vissa slag av privatskolor, att de skola befinnas genom värdefulla pedagogiska försök eller eljest genom framgångsrik verksamhet på uppfostrans och undervisningens område i särskild grad gagna skolväsendet i det hela. E t t avstående från denna högt spända fordran skulle enligt överstyrelsens mening icke medföra någon risk för understödets bortslösande på ovärdiga skolor, då ju Eders Kungl. Maj:t skulle pröva varje särskilt fall och bedöma, huruvida en enskild skola verkligen fyllde en lucka i det offentliga skolväsendet. Överstyrelsen vill ytterligare framhålla en sjmpunkt, som står på gränsen mellan den kvalitativa och den kvantitativa. Det finns åtskilliga barn och ungdomar, som ha tillräckligt god intellektuell utrustning för att böra erhålla högre skolbildning men som av en eller annan anledning icke passa i en offentlig skola. De ha t. ex. alltför svag hälsa eller alltför ensidig begåvning för att kunna följa med i en skola, vars arbetssätt förutsätter, att lärjungarna i en klass följas åt något så när jämnt, och där utrymmet, om det är trångt, måste reserveras för dem, som det kunna. För dylika lärjungar äro privatskolorna en tillflyktsort, vare sig de uttryckligen beteckna dem såsom extra elever eller ej. Det behov av privatskolor, som sålunda föreligger, kan överstyrelsen av anförda .skäl icke betrakta såsom övergående eller tillfälligt, utan överstyrelsen måste anse det grundat i sakens natur. Och överstyrelsen måste därför anse, att samhället bör ställa sig principiellt välvilligt icke blott, såsom tidigare utvecklats, till de privata flickskolorna utan till privatskolorna över huvud. I vilka praktiska åtgärder denna välvilja bör taga gestalt, på den frågan vill överstyrelsen nu något närmare ingå. Överstyrelsen vill då först framhålla, att staten icke bör sträcka sin kontroll över privatskolorna längre än som kräves av ett verkligt behov. Kommissionen erinrar ( I : 1 sid. 191) om de föreskrifter, som i §§ 7, 38 och 62 av folkskolestadgan finnas angående övervakande av sådan enskild undervisningsverksamhet, som motsvarar den i folkskolorna meddelade. Kommissionen medgiver visserligen, att dessa stadganden för närvarande knappast i full utsträckning praktiskt tillämpas, men finner inga svårigheter möta att ändock utsträcka föreskrifternas räckvidd, så att de dels komma att gälla även högre skolstadier, dels komma att giva den centrala skolmyndigheten större och mera preciserad befogenhet i fråga om ingripande för att säkerställa undervisningens omfattning, lokalers och materiels fullgoda beskaffenhet och lärarnas kompetens. I sistnämnda avseende vill kommissionen införa något slags skärpt legitimationssystem för befogenheten att utöva »yrkesmässig skolverksamhet». Överstyrelsen vill icke förneka, att i enstaka fall den nu rådande friheten på ifrågavarande område kan missbrukas, så att det uppstår en och annan verkligen undermålig privatskola. Men det är anmärkningsvärt, att kommissionen icke har gjort ett försök att undersöka, varpå det kan bero, att folkskolemyiidigheterna så sällan utöva sin myndighet att ingripa eller ens kontrollera. Överstyrelsen känner sig minst sagt tveksam om lämpligheten av att införa utsträckta kontrollbestämmelser, innan man på allvar prövat på, vad som kai ut-

243 rättas med de nuvarande, och vill i varje fall framhålla, att kontrollens huvuduppgift bör vara att bereda de enskilda skolorna hjälp och stöd. Å andra sidan bör hållas i minne, att det är en väsentlig skillnad mellan sådana skolor, som äro i ordets fullständiga mening privata, d. v. s. icke äro utrustade med någon som helst från samhällets sida meddelad förmån, och sådana, som erhållit dylika förmåner av ett eller annat slag. I samma mån sådana förmåner meddelas, vare sig de bestå i direkt ekonomiskt understöd eller i annat, är det enligt överstyrelsens mening i sin fulla ordning, att samhället också betingar sig viss kontroll över att de syften, som understödet avser, verklig-en bli vunna, och överstyrelsen har i det föregående i sammanhang med frågan om ökat understöd åt de högre flickskolorna givit exempel på sådan kontroll, redan förefintlig eller möjlig att ytterligare införa. Överstyrelsen anser sig emellertid böra uttryckligen framhålla, att varje fråga om kontrollens skärpning bör prövas ytterst noggrant, så att den aldrig lar överskrida den gräns, då kontrollen övergår till att vara självändamål i stället för medel och därigenom blir ett hinder snarare för initiativ och idéer än för självsvåld och godtycke, överstyrelsen är icke ens obetingat övertygad därom, att nu gällande kontrollbestämmelser i allo äro behövliga; möjligen kan det vara skäl att undersöka, huruvida dessa icke allenast böra i vissa avseenden skärpas utan också kunna på andra punkter lindras. Liksom privatskolorna själva böra så långt som möjligt få leva sitt fria liv, så bör också största möjliga frihet lämnas kommunerna och landstingen att själva bedöma, hur de böra ställa sig till de privatskolor, som kunna förekomma inom deras områden. I fråga om de högre flickskolorna och flickgymnasierna, som var inom sitt undervisningsstadium äro avsedda som en motsvarighet till de allmänna läroverken, kan det vara i sin ordning, att staten fordrar visst kommunalt understöd såsom förutsättning för statsunderstödet, liksom staten såsom villkor för upprätthållande av ett läroverk fordrar, att kommunen sörjer för dess lokaler — enligt kommissionens av överstyrelsen understödda förslag jämväl för dessas inredning. Annorlunda förhåller det sig med sådana privatskolor, som antingen avse folkskolestadiet eller som avse sådan art av högre undervisning, som läroverken tillgodose, således dem, som för närvarande gå under rubrikerna enskilda mellanskolor eller högre goss- och samskolor, eller som visserligen äro högre flickskolor men icke särskilt avse någon viss trakts behov. I fråga om dylika privatskolor tänker sig kommissionen tre möjligheter: antingen få de icke vare sig statligt eller kommunalt understöd, eller få de endast statligt understöd eller få de både statligt och kommunalt understöd. Till den första gruppen föres det stora flertalet, framför allt alla, som avse folkskolestadiet. I fråga om denna grupp föreslås till och med åtgärder i syfte att hindra vederbörande kommun att understödja sådan skola, överstyrelsen kan icke finna annat, än att tanken på dylika åtgärder står i fullständig strid med den grundsats om den kommunala självstyrelsen, som är en av grundvalarna för den svenska samhällsbyggnaden. Ser man saken ur praktisk synpunkt, så finnes säkerligen ingen som helst risk för någon obetänksam och kritiklös frikostighet gentemot privatskolorna från kommunernas sida. Men fall kunna tänkas, clå en privatskola bereder en kommun så stor besparing, att ett understöd väl kan vara på sin plats. Det finns t. ex. åtskilliga hastigt uppvuxna stationssamhällen, villastäder och dyl., vilka icke ligga tillräckligt nära någon folkskola, för att barnen, i synnerhet de yngsta, utan rätt allvarlig olägenhet skulle kunna hänvisas till sådan, i vilka det dessutom finnes så många barn i folkskoieåldern, att de icke skulle få rum i närmaste folkskola, men inom vilka det genom enskild företagsamhet uppvuxit en privatskola, som tar hand om dessa från folkskolan praktiskt taget utestängda barn. För det verklighets-

244 främmande konstruerandet ter det sig då naturligt, att kommunen inrättar en ny folkskola; för det sunda förståndet ter det sig ur kommunens egen synpunkt mera praktiskt att understödja privatskolan med ett belopp, som mycket skulle understiga kostnaderna för en ny folkskola. Och att en dylik åtgärd skulle vara ur statens synpunkt förkastlig, är svårt att inse. Till den andra gruppen av här ifrågavarande privatskolor hänför kommissionen sådana skolor, som den kallar komplementsläroverk; om dessa anser den, att de »endast i mindre mån äga intresse för det samhälle, dit läroverket blivit förlagt», och vill därför icke ifrågasätta kommunalt bidrag till dylika skolor. Till den tredje gruppen hänför kommissionen, vad den kallar försöksläroverk; om dessa anser den, att de »torde få anses vara av bestämd betydelse för läroverksorten» och jämväl ägnade »att minska dennas utgifter för det allmänna skolväsendet», varför såsom förutsättning för statsunderstöd borde fordras kommunalt understöd. Häremot vill överstyrelsen först anmärka, att gränserna för dessa båda grupper av läroverk i vissa fall kunna vara svåra att draga. Överstyrelsen vill exempelvis erinra om en sådan skola som Osby högre samskola. Denna har utan tvivel från början varit avsedd att för lärjungar från olika delar av landet representera en skoltyp, som icke funnits tillgodosedd inom det allmänna skolväsendet, således att vara vad kommissionen kallar ett komplementsläroverk, och bibehåller i viss mån alltjämt denna karaktär. Men vid sidan härav har den även varit kringliggande nejd till gagn, mindre kanske såsom försöksläroverk än helt enkelt såsom ersättning för en statens realskola, _ enär det är ganska långt avstånd till närmaste sådan. Nu tänker sig kommissionen visserligen, att just denna skola skulle förstatligas. Men oberoende av hur det går med den saken, är skolan dock ett ganska belysande exempel på, hur svårt det är att draga upp sådana gränser mellan olika skolkategorier, som kommissionen vill göra. E t t annat exempel är Tyringe helpension vid Hindås. Kommissionen kallar den för komplementsläroverk, men i själva verket är den i minst lika hög grad ett försöksläroverk. Den må emellertid hänföras till vilkendera som helst av dessa kategorier, så torde den endast i jämförelsevis ringa grad tjäna den kommun, inom vilken den är belägen. Men i samma ögonblick som terminsavgifterna tack vare höjt statsunderstöd skulle nedsättas till den grad, som kommissionen tycks avse och även överstyrelsen håller för önskvärt, skulle säkerligen tillströmningen av lärjungar från omnejden ökas, helst som de högre flickskolorna i Göteborg ha trångt utrymme. Om det således är svårt att på förhand dra någon skarp gräns för komplements- och försöksläroverk, är det likaledes vanskligt att av de kommunala myndigheterna fordra större intresse för de senare än för de förra. Vad de kommunala myndigheterna väl i första hand torde intressera sig för, det är, att kommunen får tillräckligt många och tillräckligt rymliga högre skolor av den allmänt vedertagna typen samt till för kommunen billigaste pris. Att däremot av dessa myndigheter begära något större intresse för sådana skolor, som skulle ha sitt existensberättigande förnämligast i att de experimentera med avvikelser från den vedertagna typen, det torde vara väl mycket begärt. För övrigt ter sig hela denna fråga på annat sätt för överstyrelsen, som tänker sig, att privatskolor av nu ifrågavarande art skulle kunna få statsunderstöd utan att vara enligt kommissionens terminologi vare sig komplements- eller försöksläroverk, än för kommissionen, som vill begränsa statsunderstödet till dessa. För överstyrelsen ter det sig naturligast att för nu ifrågavarande privatskolor principiellt icke fordra kommunalt understöd såsom villkor för statsunderstöd, vilket icke utesluter, att om någon särskild skola skulle visa sig vara av större betydelse för den kommun, inom vilken den är belägen, sådant krav kan uppställas i fråga om den skolan. I viss mån besläktade med de kommunala understöden äro de från vissa

245 landsting utgående. I den mån sådana för närvarande förekomma, äro de helt beroende på vederbörande landstings fria beslut. Och synes häruti ingen ändring böra göras. För närvarande kan i vissa fall det kommunala understöd, som utgör förutsättning för statsunderstöd, ersättas med understöd från enskilt håll. Denna möjlighet torde även för framtiden böra lämnas öppen. I de fall, då staten anser sig såsom förutsättning för sitt understöd böra fordra understöd från annat håll, torde väl detta understöds ursprung vara av underordnad betydelse i jämförelse med den garanti för skolans stabilitet, som ligger däri, att det regelbundet utgår. Sedan överstyrelsen sålunda behandlat de enskildas, kommunernas och landstingens ställning till privatskolorna, övergår överstyrelsen till vissa frågor, utöver de redan behandlade, rörande statens ställning till desamma. Dessa frågor kunna sammanfattas i två: vilka privatskolor bör staten understödja, och i vilken form bör understödet utgå? Båda frågorna hava i det föregående upprepade gånger vidrörts, men överstyrelsen vill nu göra några tillägg och sammanfattningar. Den förra frågan kan korteligen besvaras så: staten bör understödja alla privatskolor, vilka tjäna ett verkligt samhällsintresse genom att fylla ut luckor i det offentliga skolväsendet. Hit höra enligt det förut sagda i första rummet högre flickskolor, i andra rummet flickgymnasier. Men dit kunna också enligt det förut sagda höra enskilda mellanskolor samt högre goss- och samskolor, nämligen i den mån som de tjäna lärjungegrupper eller pröva pedagogiska idéer och uppslag eller fylla lokala behov, som i det offentliga skolväsendet ej blivit tillgodosedda på det sätt, som önskvärt vore. Ett särskilt övervägande kräver frågan, huruvida hit också kunna föras enskilda skolor, som avse ett lägre skolstadium än det högre skolväsendet, alltså motsvara de första folkskoleåren. Rent logiskt sett kan överstyrelsen icke annat finna, än att även dylika skolor, vare sig de äro fristående eller äro införlivade med någon högre skola såsom dennas förberedande avdelning, böra kunna erhålla statsunderstöd, i den mån som de verkligen fylla nyssnämnda förutsättning. Då emellertid det skolstadium, för vilket dessa skolor äro avsedda, i första rummet är anförtrott åt de särskilda kommunernas omvårdnad, synes det närmast ankomma på dessa att bedöma, i vad mån sagda förutsättning föreligger, och meddela däremot svarande understöd. Överstyrelsen anser därför, att staten gentemot dessa skolor, respektive skolavdelningar i regel bör inskränka sig till att ej lägga hinder i vägen för deras verksamhet ej heller för kommuns eventuella villighet att understödja denna men själv bör understödja densamma endast i verkliga undantagsfall, då det gäller en skola, som på särskilt förtjänstfullt sätt fyller någon påtaglig lucka av de slag, som förut omtalats. Överstyrelsen vill ytterligare understryka, vad som delvis framgår av det redan sagda, att det är en illusion, ifall man tror, att man ej behöver räkna med dylika luckor i fråga om folkskolan. Det förtjänar exempelvis i detta sammanhang beaktas, vad som framhålles i vissa 3^ttranden, bl. a. från folkskoleserninarier, att kommissionen tar miste, då den anser, att folkskolan på sitt stadium skulle sitta inne med större förutsättningar för pedagogisk försöksverksamhet än statens och kommunens högre skolor på sitt; har det enskilda initiativet en uppgift att fylla i det senare avseendet, så gäller detta lika väl i det förra avseendet. Vad angår formen för understöd åt enskilda skolor, kan denna växla betydligt. Det kan vara direkt ekonomiskt understöd, och det kan vara förmåner av annatslag till skolan eller lärarpersonalen. För olika former av ekonomiskt understöd har överstyrelsen redogjort ganska utförligt i fråga om de högre flickskolorna. För övriga privatskolor skulle

246 givetvis alltfort samma former kunna komma i fråga. Överstyrelsen vill särskilt fästa uppmärksamheten vid den rätt, som för närvarande förefinnes för lärarinna, att hava viss del av sådan tjänstgöring, som tillgodoräknas för ålderstillägg, förlagd till cle förberedande klasserna. Skulle nu dessa klassers antal ökas till fyra, så bör detta ingenting ändra i principen. Bland andra former av understöd har överstyrelsen tidigare talat om rätten för lärarna att räkna sig till godo tjäiistår för befordran, lönetur och pensionering vid läroanstalt av annat slag. Även i sådana avseenden bör förefinnas den nyss omtalade möjligheten att hava en del av ifrågavarande tjänstgöring förlagd till de förberedande klasserna. De återstående förmåner, som gälla läroanstalten som sådan, äro väsentligen av tre slag: ställande under överstyrelsens inseende, examensrätt och dimissionsrätt. Att en enskild läroanstalt ställes under överstyrelsens inseende, har dels en viss betydelse för läroanstaltens prestige: den får ett slags hallstämpel såsom offentligen erkänd; dels utgör det enligt hittills gällande ordning förutsättning för övriga slag av förmåner. Det är dock blott ett fåtal av dessa, nämligen lärarpersonalens rätt att räkna sig till godo tjänstår såsom befordringsmerit till statens lärartjänst samt lärarinnornas rätt att räkna sig till godo tjänstår för uppflyttning i högre lönegrad efter övergång till statsunderstödd privatskola och för rätt till tilläggspension, som automatiskt följa av att skolan står under överstyrelsens inseende. I denna ordning har överstyrelsen icke anledning föreslå någon principiell ändring. Däremot vill överstyrelsen påpeka en punkt, som synes vara i behov av förtydligande. När en skola, som genom Eders Kungl. Maj:ts beslut ställes under överstyrelsens inseende, är förenad med förberedande avdelning, är det för närvarande ej fullt klart, huruvida även denna innefattas i nämnda beslut. Emellertid kan det sätt, varpå det högre av läroanstaltens båda stadier skötes, röna en så väsentlig inverkan av det sätt, varpå det lägre stadiet skötes, att man vid bedömande av det förra icke kan och bör bortse från det senare. Det vore därför önskvärt, att överstyrelsens inseende i sådana fall klart utsträcktes till att gälla hela läroanstalten. Vilka konsekvenser detta borde medföra i fråga om de förmåner, som kunna tillkomma lärarpersonalen vid det lägre stadiet, borde i så fall bli föremål för särskild utredning. Vad angår viss examens- och dimissionsrätt, anser kommissionen, att dylik icke bör kunna tilldelas annan privatskola än sådan, som åtnjuter statsunderstöd, det vill från kommissionens förutsättningar säga ett ytterst begränsat antal. Att antalet statsunderstödda privatskolor med överstyrelsens syn på saken skulle komma att bli mångfaldigt större, än kommissionen tänkt sig, framgår av det föregående. Däremot kräver frågan, huruvida examens- eller dimissionsrätt skulle kunna meddelas oberoende av ekonomiskt understöd, ett särskilt övervägande. Denna frågas svar kommer i rätt hög grad att bero på den allmänna syn, man har på privatskolorna. Betraktar man dem såsom besvärliga konkurrenter till det offentliga skolväsendet, så håller man dem givetvis så kort som möjligt. Betraktar man dem såsom goda arbetskamrater till det offentliga skolväsendet, så ger man dem så stor hjälp som möjligt. Då nu överstyrelsen har den senare uppfattningen, blir det även vid den nu väckta frågans bedömande avgörande, huruvida en särskild privatskola är ägnad att fylla en lucka i det offentliga skolväsendet •— eller, för att för tydlighetens skull uppdela denna fråga i två, huruvida där finns en verklig lucka och huruvida skolan skötes så, att den fyller denna lucka. Om dessa förutsättningar föreligga, men t. ex. statens finanser fortfarande skulle kräva den största sparsamhet, då kan överstyrelsen icke finna något skäl, varför man icke fortfarande skulle kunna medgiva examens- eller dimissionsrätt utan att bevilja ekonomiskt understöd.

247 överstyrelsen övergår därefter till frågan, vilken examens- och dimissionsrätt som kan komma i fråga. I fråga om examensrätten är saken ganska enkel: det kan icke bli fråga om andra examina än realskol- och studentexamen. Överstyrelsen vill emellertid, såsom ett tillägg till vad ovan anförts angående de högre flickskolorna, fästa uppmärksamheten därvid, att i vissa från flickskolehåll inkomna yttranden uttalas önskan om möjlighet för de flickskolor, som så skulle önska, att, utöver rätten till s. k. normalskolekompetens för de lärjungar, som erhålla avgångsbetyg från skolans högsta klass, också erhålla rätt att anställa realskolexamen med lärjungar på ett något lägre stadium av skolan. Överstyrelsen har svårt att tro, att denna önskan är synnerligen utbredd; för närvarande är det blott två högre flickskolor, som anställa realskolexamen. Likaså kan överstyrelsen icke förbise de svårigheter, som möta anordnandet 'av en lämplig kursplan vid en skola, som har både realskolexamensrätt och normalskolekompetens; överstyrelsen har tidigare vid behandlingen av samskolefrågan givit exempel på sådana svårigheter. Men å andra sidan torde icke finnas större skäl att förvägra dylika dubbla rättigheter vid en flickskola än vid en samskola; i synnerhet om lärjungeantalet är tillräckligt stort för att medgiva, att de lärjungar, som syfta mot normalskolekompetensen, och de, som syfta mot realskolexamen, föras till olika avdelningar med minsta möjliga, helst ingen, samläsning, kan den nyssnämnda svårigheten i fråga om kursplanen begränsas därhän, att den icke behöver väcka några betänkligheter. Mera invecklad kan frågan om dimissionsrätt vara. Själva ordet har en något oklar räckvidd. Emellertid torde det kunna anses innebära, att lärjungar vid avgång på ett eller annat stadium utan avläggande av egentlig examen kunna förvärva vissa rättigheter; företrädesvis torde det uppfattas såsom avseende rättigheten att utan inträdesprövning övergå till annat slag av läroanstalt, men intet hinder synes föreligga att fatta det så pass vitt, att det innesluter jämväl den s. k. normalskolekompetensen. Vad då först angår denna, bör den, enligt vad överstyrelsen tidigare utvecklat, bibehållas. Huruvida den skulle kunna få något vidgad innebörd, bl. a. i jämförelse med realskolexamen, som kräver två år kortare studier, må bero på särskild prövning; möjligen kommer överstyrelsen att upptaga frågan i sammanhang med den utredning i fråga om kravet på avlagd studentexamen såsom villkor för tillträde till vissa studier och levnadsbanor, som blivit överstyrelsen anbefalld genom nådiga brevet den 29 juni 1923. I övrigt hava för närvarande vissa kommunala mellanskolor fått sig tilldelad rätt att med lärjungar, som avgå från näst högsta klassen, anställa avgångsprövning, sådan att godkänt betyg i densamma medför rätt till inträde i första ringen av ett statens gymnasium. Då överstj^relsen tidigare har framhållit önskvärdheten av att olika skolformer närmas till varandra, bl. a. just för att underlätta inträde på gymnasium, synes det lämpligt, att motsvarande rätt kan tilldelas jämväl privatskola, ensam eller tillsammans med liknande rätt till inträde i realskolans avgångsklass. P å frågan om de garantier, som kunna erfordras mot möjligt missbruk av sagda rätt, torde överstyrelsen i nu förevarande sammanhang icke behöva närmare ingå. Sedan nu överstyrelsen sökt giva en sammanfattande överblick över de olika slag av förmåner, som från statens sida kunna beredas enskilda läroanstalter, vill överstyrelsen på alla dessa förmåner tillämpa, vad som förut sagts på en särskild punkt, att de icke nödvändigt betinga varandra utan böra kunna tilldelas de särskilda skolorna till en viss grad oberoende av varandra. Kommissionen tycks anse, att enskilda läroanstalter över huvud taget icke kunna reda sig utan ett synnerligen kraftigt statsunderstöd och att det därför är föga mening med ett mindre sådant. Denna uppfattning strider mot all erfarenhet; mången gång kan någon även ganska begränsad form av statsun-

248 derstöd vara av synnerligt värde för en sådan läroanstalt. I ett avseende synes emellertid sammanhanget mellan olika slag av statsunderstöd böra vara ovillkorligt, nämligen att varje skola, som får någon förmån sig tilldelad, ställes under överstyrelsens inseende. Överstyrelsen har hittills hållit sig till de privata läroanstalter, som hava ett allmänbildande syfte. Emellertid bör något sägas även angående de enskilda högre lärarinneseminarierna. Kommissionen har med tystnad förbigått dessa; förmodligen har kommissionen ansett, att de icke längre skulle ha något existensberättigande, då enligt kommissionens förslag den akademiska vägen för lärarutbildning även i fråga om flickskolorna skulle komma att anlitas i vida större utsträckning än seminarievägen. Med överstyrelsens tidigare utvecklade allmänna syn på flickskoleproblemet ställer sig saken givetvis på helt annat sätt. Överstyrelsen kan därför icke annat finna, än att ifrågavarande seminarier fortfarande böra kunna åtnjuta statsunderstöd på i huvudsak enahanda sätt och enahanda villkor som andra privata läroanstalter. Mera på sidan om här förevarande sammanhang ligger däremot frågan om inrättande av statsseminarier för utbildning av lärarinnor i hushållsgöromål och kvinnligt handarbete. Överstyrelsen vill därför inskränka sig till att som sin mening uttala, att det med högre lärarinneseminariet förenade skolköksseminariet, vilket för närvarande arbetar på extra stat och under i mer än ett avseende rätt osäkra förhållanden, bör uppföras på ordinarie stat. I sammanhang med kommissionens snäva hållning mot privatskolorna står dess förslag, att riksdagen skulle pröva, huru stort antal privata skolor som böra erhålla statsunderstöd. För att ha någon verklig mening skulle väl detta förslag förutsätta, att riksdagen prövade, jämväl vilka skolor som kunde komma i fråga. Redan om antalet sådana skolor skulle bli så begränsat, som kommissionen tänker sig, vore denna anordning föga lämplig, enär riksdagen icke kan anses vara rätt forum att bedöma vare sig behovet eller ännu mindre värdet av varje särskild skolas verksamhet. Men vid överstyrelsens ställning till privatskolorna komme sagda ordning att bliva en ren orimlighet redan på grund av det stora antal skolor, som skulle bli föremål för riksdagens prövning. Denna prövning måste anförtros åt en myndighet, som har större möjlighet att göra densamma tillräckligt ingående, d. v. s. antingen till Eders Kungl. Maj:t efter överstyrelsens hörande eller, i vissa mindre omfattande eller mindre principiellt viktiga frågor, överstyrelsen. Att privatskolorna genom en dylik anordning skulle bli för många, för detta finns ingen risk. Riksdagen har i sin hand att fastställa de olika anslagens belopp och de allmänna grunderna för deras fördelning samt framför allt att ägna det offentliga skolväsendet en sådan omvårdnad, att behovet av dess komplettering genom enskilda skolor blir allt mindre.

V. Realskolan. 1.

Organisation.

Enligt överstyrelsens mening bör realskolan allt fortfarande i stort sett hava samma uppgift och mål som den nuvarande realskolan. Som förut är anfört, finner dock överstyrelsen, att det bör närmare undersökas, om icke tiden nu kunde anses vara mogen för en omorganisation i sådan riktning, att realskolan komme att bygga på folkskolans fjärde klass och inrymma fem klasser. På grund av en inom överstyrelsen gjord preliminär undersökning, synes det, som om den nuvarande realskolans lärokurser i huvudsak skulle kunna inhämtas

249 inoni en så organiserad realskola. Då emellertid denna fråga kräver en mera ingående utredning än överstyrelsen varit i tillfälle att verkställa, anser sig överstyrelsen nu icke kunna framlägga något definitivt förslag till en sådan organisation av realskolan. Dock håller överstyrelsen före, att en femårig realskola, byggd på fyra klasser i folkskolan, i alla händelser måste från olika synpunkter tillerkännas avgjort företräde framför den av kommissionen föreslagna organisationen. Oberoende av en eventuell omorganisation av realskolan bör enligt överstyrelsens mening vid en del läroverk försöksvis anordnas en övergångslinje för sådana lärjungar, vilka genomgått sexklassig folkskola och vilka önska fortsätta sina studier för avläggande av realskolexamen eller studentexamen. Om den närmare anordningen av en sådan övergångslinje skall överstyrelsen yttra sig längre fram. Då överstyrelsen ej kan tillstyrka kommissionens förslag om en fyraårig realskola, ^byggd på sex klasser i folkskolan, anser sig överstyrelsen ej böra ingå på någon närmare detaljgranskning av vad kommissionen i Kap. V I I och Kap. XV:1 av sitt betänkande anfört beträffande realskolan, utan vill överstyrelsen nöja sig med att i korthet yttra sig om språkfrågan och om de allmänna synpunkterna för undervisningsplanen. Kommissionen har på anförda grunder föreslagit, att i realskolans normaltyp engelska skall inträda såsom det första främmande språket och tyska såsom det andra. Frågan om vilket språk som må väljas till begynnelsespråk, har under de senare åren varit föremål för praktiska försök vid åtskilliga läroverk. Dessa försök med engelska som första och tyska som andra främmande språk hava enligt överstyrelsens mening varit av alltför ringa omfattning för att man av dem skulle kunna draga några bestämda slutsatser i den ena eller andra riktningen. Resultaten av de utförda försöken hava emellertid ej varit odelat gynnsamma till förmån för engelskan som begynnelsespråk. Det synes därför överstyrelsen betänkligt att utan fortsatt mera ingående prövning vid det stora flertalet läroanstalter frångå den nuvarande anordningen med tyska som grundläggande språk. P å grund av det nu anförda och med hänvisning till vad herrar I. Swartling och A. Åström anfört i sin reservation till kommissionens betänkande angående begynnelsespråket i realskolan anser överstyrelsen, att tyskan fortfarande bör vara det första främmande språket i realskolans normaltyp. Dock är överstyrelsen av den meningen, att prov för att utröna lämpligheten av engelskan som grundläggande språk böra ytterligare och i större omfattning än hitintills anställas. Det torde även kunna ifrågasättas, om icke dylika prov borde anordnas även beträffande franskans eventuella värde i nu berörda hänseende. Enligt kommissionens förslag skulle undervisningen i realskolan utom i vissa undantagsfall omfatta endast två språk, i regel engelska och tyska. Franska skulle förekomma endast vid vissa avvikande organisationstyper vid sidan av normaltypen. Ehuru nog, som kommissionen anför, de protester, som så allmänt och ihärdigt höjts med anledning av den tillbakasatta ställning, franskan vid den senaste läroverksreformen erhöll i vår undervisningsplan, huvudsakligen avsett den svaga studentbildningen i detta språk, är överstyrelsen för sin del övertygad om att ett uteslutande av franskan från realskolans normaltyp skulle komma att väcka allmänt och berättigat missnöje. Det torde såväl för affärsvärlden som för kommunikationsverken vara av icke ringa betydelse, att lärjungarna i realskolan och mellanskolan äga tillfälle att inhämta åtminstone några kunskaper i vart och ett av de tre för oss viktigaste kulturspråken. I sammanhang med språkfrågan i realskolan har kommissionen föreslagit, att för tillgodoseende av den kvinnliga ungdomens intresse matematik i högsta klassen skulle kunna få utbytas mot ett tredje språk. Enligt kommissionens

250 förslag till bestämmelser för realexamen skulle för de lärjungar, som begagnade sig av denna anordning, det skriftliga provet i matematik ersättas av ett skriftligt prov i det andra språket. En i viss mån liknande anordning finnes nu i statens samskolor. Enligt bestämmelse i § 7 mom. 2 av gällande läroverksstadga kan nämligen kvinnlig lärjunge i samskolans tre högsta klasser efter av målsman hos rektor gjord skriftlig anmälan bliva frikallad från undervisningen i tyska eller engelska ävensom från viss del av undervisningen i matematik. Ehuru denna bestämmelse i mycket ringa utsträckning kommit till användning, har överstyrelsen intet att erinra mot_ att den allt fortfarande bibehålies, måhända i något förändrad forrm Härvid synes det av kommissionen framställda förslaget om rätt för lärjunge i realskolans eller mellanskolans högsta klass att få bortvälja matematik beaktansvärt. Det synes överstyrelsen, att sådant bortval lämpligen må kunna ordnas på så sätt, att lärjunge, som begagnade sig av undervisningen i alla tre språken, _ skulle i realskolans två högsta klasser efter av målsman hos rektor gjord skriftlig anmälan erhålla befrielse från undervisningen i matematik. Huruvida sådan lärjunge må äga rätt att undergå realskoiexamen enligt den för läroverkets lärjungar föreskrivna ordning, torde böra göras till föremål för närmare övervägande. Beträffande de av kommissionen anförda allmänna synpunkterna angående realskolans undervisningsplan, vill överstyrelsen uttala sin fulla anslutning till vad kommissionen anfört angående koncentrationsläsning för att i möjligaste mån nedbringa antalet inom viss klass samtidigt förekommande teoretiska ämnen å läsordningem Likaså anser överstyrelsen önskvärt, att en ingående prövning må komma till stånd rörande de kunskapselement, som skulle tillhöra de olika läroämnenas kurser, och att därvid nödig sovring av lärokursernas innehåll särskilt i fråga om detaljer må åvägabringas. Överstyrelsen anser sig även böra i likhet med kommissionen förorda delning av klass vid undervisning i vissa ämnen samt skrivningarnas förläggning i största möjliga utsträckning till lärorummet Alldeles särskilt vill överstyrelsen framhålla nödvändigheten av en minskning i gymnastik- och sångavdelningarnas storlek, och får överstyrelsen härvid erinra om att överstyrelsen vid upprepade tillfällen i sina riksdagspetita anhållit om ökade anslag för sådant ändamål. Beträffande den i det föregående omnämnda och av överstyrelsen ifrågasatta övergångslinjen för lärjungar, vilka genomgått 6-klassig folkskola och sedan önska fortsätta sina studier, synes det överstyrelsen riktigt och lämpligt, att nämnda linje införlivas med vederbörande läroverk. Den bör dock tillsvidare få karaktären av en försöksanordning samt från början upprättas endast å sådana orter, där åtminstone omkring 15 lärjungar kunna påräknas i varje klass samt för ändamålet nödiga lokaler beredas. Till en början bör icke någon för alla sådana övergångslinjer gemensam undervisningsplan fastställas, utan böra försök med olika planer på olika orter anordnas. Huruvida en sådan linje må omfatta en, två eller möjligen tre klasser, torde böra bliva föremål för närmare övervägande samt i viss mån kunna göras beroende av lokala förhållanden. Det synes emellertid överstyrelsen önskvärt och även möjligt, att vid sådana skolor, vid vilka tillkomsten av de senare intagna lärjungarna med hänsyn till antalet lärjungar i de olika klasserna icke påkallade upprättande av nya parallellavdelningar, för kostnadernas nedbringande övergångslinjen må inskränkas till att omfatta en eller högst två klasser. • Överstyrelsen bör erhålla befogenhet att fatta beslut om upprättandet av här ifrågasatt övergångslinje efter framställning från eller hörande av vederbörande kommunala myndighet. Sådan linje bör i huvudsak intaga samma ställning inom läroverkets organisation som en parallellavdelning. Tillsvidare får man

251 räkna med att läroverkets ökade behov av lärarkrafter tillgodoses genom anställande av en extra lärare och eventuellt någon timlärare jämte ökat antal övertimmar för vederbörande övningslärare. Då man bör räkna med omkring 32 undervisningstimmar i veckan, torde med nuvarande avlöningsförmåner statens årskostnad för en övergångsklass oberäknat tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg kunna uppskattas till omkring 4,000 kronor. Det torde ej kunna bestridas, att realskolans sjätte klass vid en del av de högre allmänna läroverken är så svagt besatt, att det kan sättas i fråga, om denna klass vid dessa läroverk må finnas kvar. Lärjungefrekyensen i sjätte klassen vid här nämnda läroverk under de 5 sista åren framgår av följande tabell. 1919

5 9 9 7 7

2 7 7 8 13

3 11 4 7 12

1 8 10 5 13

0 7 11 8 11

Antal lärjungar i klass 6 vid de högre allmänna (Nya elementarskolan i Stockholm har e: klass 6).

> > > »

» > > >

> 5—9 > 10—14 j> 15—19 med över 19

> » » >

. .

Redan vid inrättandet av denna klass vid läroverken infördes en bestämmelse i läroverksstadgan, enligt vilken lärjungarna i realskolans sjätte klass och gymnasiets första ring må kunna undervisas tillsammans i sådana lärostycken, som för sjätte klassen och första ringen äro gemensamma. _ Sådan samläsning har också i regel varit anordnad, då antalet lärjungar i sjätte klassen varit mindre än 6 och även ibland, då antalet lärjungar varit större. Då en indragning av sjätte klassen vid vissa läroverk utan tvivel skulle medföra en sugning till gymnasiet av lärjungar, som vore mindre lämpliga för fortsatta teoretiska studier, anser sig överstyrelsen ej böra föreslå sådan indragning. Däremot vill överstyrelsen förorda, att vid sådana läroverk, där antalet lärjungar i realskolans avslutningsklass understege 10, dessa lärjungar i möjligaste mån må undervisas gemensamt med lärjungarna i första ringen, samt att överstyrelsen må erhålla befogenhet att vid dessa läroverk medgiva viss jämkning i undervisningsplanen för underlättande av dylik samundervisning. Överstyrelsen vill härvid ej underlåta att framhålla, hurusom en särskild avslutningsklass för ett mindre antal lärjungar ej alltid medför ökade kostnader, enär det ej sällan kan inträffa, att första ringen skulle behövt uppdelas i flera parallellavdelningar, om ej en del av de från realskolans näst högsta klass flyttade lärjungarna gått till högsta klassen. Då frågan om sjätte klassens bibehållande vid de högre allmänna läroverken är av viss betydelse även för gymnasiets organisation, skall överstyrelsen vid behandlingen av gymnasiet ytterligare återkomma till denna fråga. 2.

Inträdesprövning och.

flyttningsbestämmelser.

' Vad först beträffar inträdesprövning till realskolan, har kommissionen funnit det nu tillämpade sättet för denna prövning i vissa avseenden mindre tillfredsställande, särskilt med hänsyn därtill, att såväl prövningen som bedömandet av densamma försigginge utan något ordnat samarbete med de lärar-

252 krafter, genom vilka de inträdessökande erhållit sin föregående utbildning. Enligt kommissionens förslag skulle de avlämnande lärarna meddela skriftliga omdömen dels rörande de inträdessökandes kunskaper, dels ock beträffande vissa personliga egenskaper hos dessa, samt skulle större vikt, än vad hittills i regel torde varit fallet, läggas på en mera allsidig undersökning av den inträdessökandes såväl förståndsutveckling som kunskaper: och anser kommissionen, att därigenom de moment av tillfällighet, som vidlåda de nuvarande inträdesprövningarna till olika läroanstalter, skulle kunna i möjligaste mån avlägsnas eller till sina verkningar väsentligen begränsas. Härvid vill emellertid överstyrelsen anmärka, att även om det icke finnes föreskrift därom, det dock sedan flera år tillbaka varit brukligt, att inträdessökande lärjungar avfordrats betyg från den skola, de senast bevistat, och att de bedömande lärarna särskilt i tveksamma fall fäst avseende vid dessa betyg. I likhet med ett synnerligen stort antal myndigheter, som yttrat sig i denna fråga, måste överstyrelsen ställa sig mycket tveksam angående lämpligheten och utförbarheten av vad kommissionen anfört i fråga om urvalet av studiebegåvningarna genom inträdesprövningar. Först och främst är det svårt att bestämt angiva, vad som menas med studiebegåvning, då ju somliga, som kunna äga mycket goda förutsättningar för djupgående studier i vissa speciella ämnen, endast med de största svårigheter kunna tillägna sig kunskaper i andra ämnen. Vidare är det en allmän erfarenhet, att olika individer utveckla sig i olika tempo och att den verkliga studiebegåvningen hos många framträder jämförelsevis sent. Om inträdesprövningarna läggas så, att de få karaktären av något slags begåvningsurval, torde det vara fara värt, att allmänheten finge den uppfattningen, att barn och ungdom genom dessa prövningar så att säga sorteras i olika begåvningsgrupper, och att alla, som ville anses begåvade, skulle lockas in på den teoretiska studievägen. Lika väl som det å ena sidan från samhällets- synpunkt icke kan vara till båtnad, att alla mera framträdande naturliga begåvningar ryckas från det rent praktiska förvärvsarbetet, torde det å andra sidan icke vara lämpligt att alltför högt värdesätta den rena intelligensen. I detta sammanhang vill överstyrelsen också erinra om att genom det av kommissionen ifrågasatta strängare urvalet vid inträdesprövningarna skulle en del barn, vilka äga nödiga förutsättningar för fortsatt skolgång och vilkas föräldrar önska giva dem någon utbildning över folkskolans stadium, icke kunna få sådan utbildning, enär å ena sidan de teoretiska skolorna genom sin alltför stränga inträdesprövning skulle vara stängda för dem och å andra, sidan de praktiska ungdomsskolor med heldagsundervisning, till vilka man härvid hänvisat, ännu finnas blott å ett fåtal orter. För övrigt behöver samhället ett stort antal tjänstemän med den utbildning, realskolexamen och studentexamen avser att bibringa, utan att dessa tjänstemän behöva) vara i be-1 sittning av någon särskild studiebegåvning. Härmed har överstyrelsen ingalunda velat säga, att icke den, som äger större naturliga förutsättningar för studier, vid tävlan må äga företräde framför den, som har mindre förutsättningar därför. Då det emellertid enligt överstyrelsens mening i de flesta fall är alltför vanskligt att vid en inträdesprövning till realskolan avgöra en sådan sak, synes det överstyrelsen rådligast, att kunskapsproven liksom hitintills i huvudsak finge vara avgörande vid inträdesprövningarnas bedömande. I likhet med kommissionen anser dock överstyrelsen, att de inträdessökande böra förete kunskapsbetyg från de skolor, från vilka de komma, upptagande jämväl en statistisk översikt över samtliga inom den inträdessökandes klass under sista året utdelade vitsord. Ej heller vill överstyrelsen motsätta sig, att de avlämnande lärarna meddela skriftliga omdömen beträffande vissa personliga egenskaper hos den inträdessökande eller att personliga konferenser mellan de avlämnande och mottagande lärarna, där så lämpligen ske kan,

253 komma till stånd, blott man från början är fullt medveten om att dessa anordningar endast i undantagsfall torde kunna få någon större betydelse och att ifrågavarande- betyg och omdömen i intet fall avses vara för den prövande läraren bindande utan allenast böra tjäna till ledning. Härvid får överstyrelsen också erinra om att det just på sådana orter, där det till följd av det i förhållande till antalet tillgängliga platser stora antalet inträdessökande skulle vara mest behövligt att få samverkan av antytt slag till stånd, där skulle det av praktiska skäl knappast låta sig genomföra. Vidare får överstyrelsen framhålla, att lärarna för landsbygdens barn endast i jämförelsevis få undantagsfall skulle kunna bliva i tillfälle att deltaga i ovan omförmälda konferenser och att dessa barn därför genom den ifrågasatta anordningen lätt skulle kunna bliva tillbaka satta. Överstyrelsen anser sig ej böra tillstyrka kommissionens förslag, att inträdesprövningarna skulle förrättas i närvaro av den av kommissionen föreslagna lokala styrelsens medlemmar eller av särskilt utsedda vittnen, enär en sådan anordning lätt skulle framkalla onödig nervositet och oro hos de inträdessökande. Såvitt överstyrelsen har sig bekant, har den nu tillämpade anordningen, enligt vilken tillträde till inträdesprövningarna kan av rektor medges för de föräldrar och målsmän, som önska begagna sig därav, visat sig tillfredsställande. Vidare får överstyrelsen meddela, att det synes överstyrelsen lämpligt, att, i likhet med vad som nu är fallet, såväl viss minimiålder som viss maximiålder för inträde i realskolan må vara bestämd. Slutligen får överstyrelsen framhålla, att i den mån tidpunkten för inträdet i realskolan framflyttas, måste inträdesprövningen få en större omfattning och även en något annan karaktär, än vad som nu är fallet. Under det att prövningen nu huvudsakligen avser vissa färdigheter i läsning, skrivning och räkning, måste den, om realskolan skall bygga på fyraårig folkskola —• och i ännu högre grad, om bottenskolan blir sexårig — anordnas så, att det blir möjligt att utröna, i vad mån den inträdessökande verkligen inhämtat det kunskapsmått, på vilket realskolan skall bygga. Det ligger då i sakens natur, att ju flera ämnen och ju större kurser prövningen skall omfatta, desto svårare blir det å ena sidan för examinanderna att med tillräcklig säkerhet inhämta det nödiga kunskapsmåttet och å andra sidan för examinatorerna att på ett fullt tillförlitligt sätt utröna och bedöma examinandernas kunskaper. Man riskerar lätt att antingen intaga i skolan sådana lärjungar, som icke äga erforderliga förkunskaper, eller ock från den högre skolan utestänga^ lärjungar, vilka i verkligheten hava fullgoda förutsättningar för att kunna tillgodogöra sig undervisningen där. Då härtill kommer, att de inträdessökande lärjungarna ofta haft olika goda tillfällen att inhämta det föreskrivna kunskapsmåttet, skärpas ytterligare dessa svårigheter för båda parterna. Det synes därför överstyrelsen vara fara värt, att den av kommissionen föreslagna fyraåriga realskolan särskilt på mindre orter, där gallring på grund av bristande utrymme ej behöver äga rum, i ej ringa utsträckning skulle komma att rekryteras av lärjungar med otillräckliga förkunskaper och därför ej heller kunna nå det för nämnda skola avsedda studiemålet. Som belysning på vad överstyrelsen här anfört angående inträdesprövningar på detta stadium, vill överstyrelsen hänvisa till vad i vissa av de inkomna yttrandena anförts i denna fråga. Mot kommissionens förslag till viss skärpning av flyttningsbestämmelserna har överstyrelsen föga att erinra. Med hänsyn till att enligt de av kommissioner, föreslagna bestämmelserna flyttning med underbetyg icke skulle medgivas, med mindre än två tredjedelar av vederbörande lärare vid anställd om-

254 röstning funno lärjungen äga förutsättningar att kunna tillgodogöra sig undervisningen i den högre klassen, synes det vara varken behövligt eller lämpligt med sådant stadgande, att flyttning med underbetyg icke må medgivas lärjunge, som vunnit inträde i klassen med icke godkänt vitsord i ifrågavarande ämne. I detta sammanhang vill överstyrelsen erinra om att frågan om flyttning med underbetyg nu avgöres av kollegiet, under det att kommissionens förslag synes innebära, att beslut om flyttning skulle fattas av de lärare, som undervisade i klassen. Av kommissionens framställning framgår ej tydligt, om lärare i övningsämne skulle deltaga i omröstningen angående lärjunges flyttning. Om ej läroverkets rektor undervisade i klassen, skulle han ej få deltaga i dylik omröstning. För vinnande av likformighet i fråga om flyttningar inom skolan är den nuvarande anordningen avgjort att föredraga. Även om erfarenheten givit vid handen, att det är mycket sällsynt, att en lärjunge vid genomgång av realskolan fler än två gånger deltager i undervisningen två år i samma klass, har överstyrelsen intet att erinra mot en viss skärpning av hithörande bestämmelser.

VI. Gymnasiet. Då överstyrelsen nu övergår till övervägande av frågan om gymnasiets organisation, måste först en undersökning göras rörande lämpligaste sättet för ordnande av anknytningen mellan gymnasiet och realskolan. De alternativ, som härvid kunna ifrågakomma, ärc att antingen låta gymnasiet bygga på den fullständiga realskolans högsta klass, som då blir en gemensam avslutningsklass för alla realskolans lärjungar, eller ock, såsom förhållandet är i nu gällande organisation, ansluta den första gymnasieringen till realskolans näst högsta klass, varvid denna kommer att skjuta upp parallellt med nämnda ring och utgöra en fristående avslutningsklass i realskolan. Eftersom den åt realskolan och gymnasiet anslagna tiden enligt här ifrågasatt organisation uppgår till sammanlagt 8 år och realskolan enligt nämnda förslag består av 5 årsklasser, kommer gymnasiet att enligt det förra alternativet omfatta en 3-årig och enligt det senare en 4-årig lärokurs. Skolkommissionen har i sitt förslag valt den förra vägen och därigenom kommit fram till en organisation med 4-årig realskola och 3-årigt gymnasium. Frågan om sättet för gymnasiets anknytning till realskolan har varit föremål för skiftande meningar alltifrån de utredningar, som föregingo 1902 års kommittéförslag och 1904 års riksdagsbeslut i skolfrågan, intill nu föreliggande organisationsförslag och den med anledning därav förda diskussionen. En organisation med gemensam avslutningsklass i realskolan kan utan tvivel i och för sig synas tilltalande, då den möjliggör för alla lärjungar, som hunnit fram till dess högsta klass, oavsett om de skola fortsätta å gymnasiet eller icke, att erhålla den avslutade allmänt medborgerliga bildning, som realskolan har till uppgift att meddela. Emellertid gäller det om denna anordning liksom om den gemensamma fullständiga bottenskolan, att den kommer att medföra en omväg och en tidsförlust för alla de lärjungar, som efter genomgång av realskolan skola fortsätta sina studier vid läroverket. Det kan icke undvikas, att en stor del av de sammanfattande och avslutande kurser, som genomgås i avslutningsklassen, måste ehuru i vidgad form åter upptagas i gymnasiet och att sålunda här en tidsödande dubbelläsning kommer att äga rum. De i realskolans högsta klass genomgångna lärokurserna kunna därför endast till en del utgöra ett bärande underlag för de egentliga gymnasiestudierna, för vilka det därför måste möta ökade svårigheter att finna nöjaktigt utrymme inom en gymnasiekurs, som

255 begränsats till tre år. Den närmaste följden av en dylik anordning kan väntas bli ett försvagande av gymnasiebildningen jämte en del andra olägenheter, vilka längre fram upptagas till granskning. För att såvitt möjligt förebygga nämnda konsekvenser av den ^föreslagna organisationen har kommissionen vidtagit åtskilliga åtgärder i fråga om gymnasieundervisningen, vilka överstyrelsen i det följande får tillfälle att närmare skärskåda, En av dessa anordningar, latinets nedflyttande till realskolan, visar dock, att även åtgärder av ganska tvivelaktigt värde härvid måst tillgripas. Vid den förevarande frågans bedömande måste givetvis den nuvarande skolorganisationen och det sätt, varpå denna fungerat och utvecklats under den tid av omkring 15 år densamma helt eller delvis varit i verksamhet, vara av väsentlig betydelse. Vad då först angår den avgångsexamen å läroverkets mellanstadium, realskolexamen, som i och med nämnda organisation infördes vid de allmänna läroverken och efter hand vid ett växande antal kommunala och enskilda läroanstalter, så har denna examen, såsom av kap. I och I X samt bifogade tab. 1 framgår, i synnerhet under den senaste tioårsperioden vunnit en för varje år ökad anslutning, om hänsyn tages till antalet examinander vid samtliga läroanstalter. Under första examensåret, 1907, uppgick sålunda antalet godkända examinander i realskolexamen till 1,148, 1912 till 1,505, 1917 till 1,657 och 1922 till 2 929. Vårterminen 1923 utgjorde motsvarande antal 3,015, vartill ytterligare kommer höstterminens examinander. T D e * "J°r4e a ^ d e s s a uppgifter framgå, att den realskolans allmänt medborgerliga bildnmgskurs med avslutning å läroverkets mellanstadium genom en särskild examen, som infördes genom nu gällande läroverks organisation och den därmed förbundna realskolexamen, vunnit en omfattande utbredning och därmed iatt en väsentlig betydelse inom vårt skolväsen. Det är tydligt, att här förelegat ett verkligt behov, som härigenom blivit tillgodosett på ett i stort sett tilliredsstallande sätt. Därmed är icke sagt, att icke i fråga om nämnda anordningar ytterligare forbättringar kunna vara av nöden, särskilt med hänsyn till de olika banor som finna det lämpligt att grunda sina alumners utbildning på realskolans allmänbildningsmått. Denna och därmed sammanhörande frågor kräva emellertid sm särskilda undersökning, och intilldess en sådan blivit utförd och lett till ett resultat, som innebär en förbättring av de nuvarande förhållandena, torde dessa böra i det väsentliga förbliva orubbade. Vad särskilt angår de allmänna läroverken, utvisar antalet av dem, som avlagt realskolexamen följande värden: 1907 998

190S 1909 956 1,010

1910 1,022

1911 1,015

1912 930

1913 907

1915 839

1917 811

1919 1921 1922 993 1,137 1,160

v.t. 1923 1,119

Motsvarande uppgifter å lärjungeantalet i 6 :e klassen av de allmänna läroverken under aren 1907—1923 är angivet i bifogade tabeller 2, 3 och 4. En undersökning av dessa giver vid handen, att klassens lärjungeantal liksom förut anfoTn\. • e x a m i n a n d e 1 , i realskolexamen från att under de första åren 1907— 1910 ha visat någon stegring på grund av den starka tillströmningen under klassens törsta ar, da den nyinrättade examen hade nyhetens lockelse, sedermera under några ar visade någon nedgång för att därefter (från och med 1916) åter okas i det hela kontinuerligt fram till höstterminen 1923. Höstterminen 1912 utgjorde det sammanlagda lärjungeantalet i klassen 989 och 1923 1 412 utförande en ökning med 44 %. Under samma tidsperiod steg totala lärjungeintalet vid de allmanna läroverken från 23,613 till 29,591 eller med 25 %. Lärjungefrekvensen i 6 :e klassen har sålunda under nämnda tid ökats i snabbare takt än larjungeantalet vid läroverken i det hela. Övergår man vidare till en undersökning av förhållandena vid de särskilda laroverkskategonerna, sa befmnes enligt ovannämnda tabell 2 lärjungeantalets

256 ökning i 6 :e klassen ha varit störst vid de fristående realskolorna, nämligen från 313 till 458 eller med 46 %, något mindre vid de högre läroverken, från 437 till 600 eller med 37 % och ungefär densamma vid samskolorna, från 260 till 354 eller med 36 %. Vid real- och samskolorna uppgår enligt nämnda tabell antalet lärjungar i 6 :e klassen vid så gott som samtliga läroverk till sådan storlek, att det väl motiverar en särskild klassavdelning. E t t par undantag förekomma dock, nämligen vid realskolorna i Eksjö, Enköping och Mariestad, där lärjungeantalet för närvarande understiger 10. I de två sistnämnda städerna torde möjligen realskolorna böra ombildas till samskolor och samtidigt de självständiga flickskolorna ersättas med flickskolelinjer, förenade med samskolan. Genom dylika åtgärder skulle otvivelaktigt klassens storlek omedelbart växa till normalt antal vid^nämnda läroverk. Vad Eksjö beträffar torde klassens ställning böra^få bero på det framtida ordnandet av gymnasiet därstädes. Något annorlunda ställa sig förhållandena vid de högre allmänna läroverken. Under det att vid flertalet bland dessa 6 :e klassen är väl besatt, uppgår vid några av dem lärjungenumerären till ett antal, som underskrider vad som lämpligen kan anses motivera en självständig klass. Under innevarande termin understiger antalet lärjungar i 6:e klassen 10 vid 7 av de 38 högre läroverken. Överstyrelsen har sedan länge haft sin uppmärksamhet riktad på nämnda förhållande och har i några dylika fall för nedbringande av omkostnaderna föreskrivit, att samläsning i viss utsträckning skulle äga rum mellan 6:e klassen och någon avdelning av första ringen. Det kunde även ifrågasättas att i sådana fall, som här berörts, helt indraga 6 :e klassen och i stället överföra dess lärjungar till någon av avdelningarna i den med 6 :e_ klassen parallella första gymnasieringen. I fråga om realgymnasiets första ring skulle ett sådant sammanförande av de båda lärjungekategorierna lättare låta sig göra, då olikheten i kurser här är mindre betydande än vid latingymnasierna och genom några smärre jämkningar ytterligare torde kunna, reduceras. Svårare ställer sig en dylik anordning vid latingymnasiet, då bland annat det i denna ring inträdande latinet icke alls äger någon motsvarighet blando 6:e klassens läroämnen enligt nuvarande eller den av överstyrelsen ifrågasatta organisationen, och en påbörjad kurs i detta ämne utan någon följande fortsättning skulle i de flesta fall äga föga värde. I båda fallen skulle emellertid flera av de bildningsmoment, som nu såsom karakteristiska delar ingå i avslutningsklassens lärokurs, försvinna och därigenom värdet av det i det hela väl avvägda allmänbilclningsmått, som realskolan i sin nuvarande form meddelar, till väsentlig del förringas. Härtill komme även olägenheten av att i samma avdelning sammanföra lärjungar med den olikhet i studieförutsättningar, som skulle bli en följd av de i viss mån skärpta fordringar för inträde å gymnasiet som överstyrelsen längre fram ämnar ifrågasätta. Överstyrelsen anser därför, att de antydda åtgärderna icke äro att förorda. Det har även varit ifrågasatt att vid ifrågavarande högre läroverk helt indraga den nuvarande 6 :e klassen utan att bereda någon ersättning för densamma under annan form. Realskolans avslutning skulle alltså vid dessa läroverk förläggas ett år tidigare än för närvarande är fallet och den inom realskolan meddelade utbildningen i samma mån försvagas. A t t för en dylik avkortad realskolekurs uppehålla den kompetens, som nu åtföljer avlagd realskolexamen, vore tydligen icke längre möjligt, i synnerhet som den i förevarande yttrande ifrågasatta 5-åriga realskolan därigenom skulle övergå till 4-årig och kommissionens 4-åriga till 3-årig. Realskolebildningen finge då i ännu större utsträckning än nu kompletteras genom fortsättningskurser, förberedande för olika levnadsbanor. En dylik förändring i realskolans organisation skulle sålunda få en ganska stor räckvidd och lärer i varje fall icke böra företagas utan en ingående undersökning av alla dess konsekvenser och de utbildningsanord-

257 Éfingar av olika slag-, som skulle ersätta densamma. I viss mån sammanhänger | en dylik förändring även med den utredning, som av 1918 års riksdag blivit i begärd, angående möjligheten av att ersätta studentexamen såsom kompetensvillkor för tillträde till vissa verk och läroanstalter med annan lägre utbild| mngsgrad. Innan en dylik utredning blivit gjord, torde därför icke någon ändring böra vidtagas i fråga om realskolans avslutningsklass och dennas nuvarande ställning. I sådana fall, då vid vissa högre läroverk klassens lärjungeantal sjunker under ett visst maximum, torde lämpliga anordningar i form av samläsning med gymnasiets första ring liksom hittills vara till fyllest. Och detta så mycket mer som lärjungefrekvensen i klassen synes vara, om ock långsamt, i stigande. Under förutsättning att realskolans avslutningsklass bibehåller sin nuvarande ställning såsom en fristående klass parallell med första gymnasieringen, blir det möjligt att för gymnasiets behov disponera en 4-årig lärokurs och därigenom genomföra en tillfredsställande gymnasieorganisation. Yäfren fram till studentexamen skulle då enligt den av överstyrelsen ifrågasatta organisationsplanen komma att omfatta tre stadier, samtliga 4-åriga. V a l ö r n i första rummet bör vid gymnasiets uppbyggande eftersträvas, det är att åstadkomma lugn och samling i skolarbetet och att såvitt möjligt i detta undvika jäkt och splittring. Det första villkoret för att detta skall' bli möjligt är att tillräcklig tid tillmätes åt gymnasiestudierna. En mångårig erfarenhet inom det svenska läroverket har ådagalagt, att en tillfredsställande gymnasiebildning svårligen torde kunna inhämtas under en kortare studietid än den nuvarande. För genomförande av en rationell undervisningsplan för gymnasiet är det av stor betydelse, att vid fördelning av lärostoffet ha tillfälle att disponera en 4-årig i stället för en 3-årig lärokurs. Detta gäller om såväl real- som latingymnasiet och om flertalet läroämnen, men särskilt om gymnasielinjernas huvudämnen. Dessa behöva tidigt få en fast och solid grund lagd, och deras mera omfattande lärokurser behöva fördelas på längre tid för att hinna tillbörligt smältas och tillgodogöras. En på kortare tid sammanträngd kurs med stort antal veckotimmar kan ej ersätta en över längre tid utbredd med färre antal timmar i veckan. Den mognad, som i senare fallet kan ernås, är av mycket stort värde icke_ minst för fortsatta studier. Man undviker också härigenom den av kommissionen föreslagna, i flera avseenden betänkliga åtgärden att flytta ned latinet i realskolan, där i många fall kompetenta lärarkrafter icke skulle kunna påräknas, och undervisningsplanen skulle lida svårt intrång, andra olägenheter att förtiga. Hänsyn måste även tagas därtill, att ett gymnasium mottager sina elever från flera olika läroverk, varför dess första ring ofta utgöres av en ganska heterogen lärjungeskara^ vars samarbetande till en enhetlig undervisningsavdelning knivar mycket både tid och arbete och därför tager i anspråk en icke oväsentlig del av det första gymnasieåret. Visserligen finnas för närvarande åtskilliga kommunala och enskilda gym; nasier med 3-årig lärokurs, men erfarenheten från dessa visar i de flesta fall, att gymnasiekurserna icke utan svåra olägenheter låta sig sammanpressa inom denna^ reducerade tidsram. Flera 3-åriga gymnasier hava också funnit sig böra övergå till en 4-årig gymnasieorganisation. Detta är bland annat fallet med Landskrona stads gymnasium, vars kollegium i sitt yttrande över kommissionsbetänkandet framhåller, »att även det treåriga gymnasiet gick väl i land med sin uppgift, men detta berodde dels på att gymnasiet byggde på sexårig realskola, dels på ett intensivt arbete, som särskilt i tredje ringen måste drivas väl forcerat. Efter 10-årig erfarenhet ansågs det därför av pedagogiska skäl påkallat att göra gymnasiet fyraårigt på grundval av realskolans femte klass. Att med den svaga grundval, kommissionens gymnasium skulle få, samma bild17—241336.

258 ningsresultat skulle kunna uppnås där som i det nuvarande statsgymnasiet, vore otänkbart med än så forcerat arbete både i realskola och gymnasium.» Ett annat vittnesbörd av liknande art avgives av kollegiet vid Eslövs högre samskola, vars från början 3-åriga gymnasium omändrats till 4-årigt. Kollegiet framhåller som sin erfarenhet i frågan, »att den forcering av samtliga elever, som det 3-åriga gymnasiet medförde, gjorde sig i högsta grad kännbar i synnerhet för flickorna, som av sina krafter måste offra mera, än de egentligen hade råd till. En avsevärd förbättring hade i detta avseende vunnits med det 4-åriga gymnasiet. Att de nuvarande 3-åriga gymnasierna kunna uppvisa jämförelsevis goda resultat, berodde givetvis främst på nödvändigheten för dessa läroanstalter att i examen komma åtminstone nödtorftigt i nivå med statsläroverken. Bleve det 3-åriga gymnasiet generellt genomfört, skulle emellertid denna sporre bortfalla.» ,.. Vad särskilt angår betydelsen för de kvinnlifja lärjungarna av att tillräcklig tid anslås åt gymnasiestudierna, framhåller härom kollegiet vid Tekla Åbergs högre läroverk för flickor i Malmö, »att det 3-åriga gymnasiet, i sig självt otillfredsställande, kan särskilt icke anses vara lämpligt för flickorna. Visserligen bedrivas studierna till studentexamen redan nu på flera ställen med framgång vid 3-åriga gjmmasier, men dels torde kraven på de inträdessökande vid dessa läroanstalter ställas väsentligt högre, än vad som framdeles skulle bli fallet, dels torde det vara känt, att arbetet vid dessa gymnasier måste forceras till den grad, att lärjungarnas hälsa riskerades.» I samma riktning uttalar sig bland andra även kollegiet vid Uppsala högre elementarläroverk och gymnasium för flickor, vilket har en flerårig erfarenhet beträffande det 3-åriga flickgymnasiet. Kollegiet vitsordar visserligen, »att begåvade elever med tillräckliga grunder i moderna språk med gott resultat kunnat avlägga studentexamen. Men å andra sidan», heter det vidare, »hade man också stundom haft en känsla av att lärjungar, som haft mindre utpräglad studiebegåvning, icke erhållit den fasthet i kunskaper, som varit önskvärd ; Flera sådana elever hade måst avbryta studierna eller utsträcka dem till fyra år. Överansträngning i större eller mindre grad hade förekommit, och över huvud taget hade arbetet" mången gång måst drivas mera forcerat än vid de allmänna läroverken. Erfarenheten syntes därför ingalunda giva vid handen, att de arbetsresultat i form av vana och förmåga vid självständigt arbete, som kommissionen tänkt sig, skulle ernås inom ett 3-årigt gymnasium.» Jämväl styrelsen för sistnämnda läroverk synes vara av samma mening och gör för sin del gällande, »att det 3-åriga gymnasiet vore en allvarsam fara både för allmänbildningen och den högre specialbildningen. Knappast något, ämnes representanter torde vara nöjda med den reduktion i timantal, som bliver en följd av det 3-åriga gymnasiet. I och för sig vore tre år för kort tid att nå ett gott resultat med lärjungar, som komma från olika realskolor, haft olika lärare, olika arbetsmetoder och läroböcker o. s. v. Tid krävdes för att sammansmälta alla lärjungarna till en homogen samling med normal arbetstakt.» Vad de kvinnliga gymnasierna för övrigt angår, så bör icke förbises, att de i regel bygga på en flickskolekurs, som med 1 a 2 skolår överskjuter "inderbyggnaden vid motsvarande gymnasier för gossar. De förras elever äro sålunda i allmänhet ett eller annat år äldre än de senares, och detta förhållande underlättar givetvis för dem gymnasiestudiernas bedrivande. • De gynnsamma erfarenheter, som stundom anföras från kvinnliga gymnasier, även de 3-åriga, kunna sålunda icke utan vidare överföras på gymnasier för gossar. De ovan anförda erfarenheterna från olika håll hänföra sig visserligen tin de nuvarande gymnasierna, men det torde vara ovedersägligt, att liknande svårigheter skola i större eller mindre grad vara förbundna med varje annan gymnasieorganisation med reducerad utbildningstid. I varje fall torde dettx med

259 ganska stor säkerhet komma att gälla om det av kommissionen föreslagna gymnasiet. Den underbyggnad, som skulle ligga till grund för detta gymnasium — en 4-årig realskola —- är svagare än den nuvarande realskolan och i ännu mycket högre grad underlägsen den 7-åriga flickskolekurs, som för närvarande utgör underlaget för flertalet kvinnliga gymnasier med 3-årig lärokurs. Det är också en såväl hos censorerna vid studentexamen som hos överstyrelsens egna ledamöter på mångårig erfarenhet grundad mening, att det inom en 3-årig gymnasieorganisation är förenat med stora svårigheter att nå fram till ett tillfredsställande bildningsresultat. Icke minst blir detta förhållandet, om vid undervisningen skola genomföras arbetsmetoder, som skola läggas så, att de, i högre grad än för närvarande äger rum, taga i anspråk lärjungarnas självverksamhet och självständiga insats vid studiearbetet och i samband därmed särskilt på gymnasiets högre stadium äro förenade med en mera gymnasialt lagd undervisningsform. Över huvud torde de många beaktans\ärda tankar och förslag angående förbättringar i fråga om skolans inre arbete, som under diskussionen om läroverkens reformering framkommit och jämväl beaktats i kommissionens utredning, få jämförelsevis föga tillfälle att komma till sin rätt inom en 3-årig gymnasieform, enär de framför allt kräva det utrymme, som är möjligt att bereda endast inom en 4-årig gymnasieorganisation. I vårt grannland Danmark har i det nyligen avgivna betänkandet rörande förändrad organisation av det danska skolväsendet föreslagits, att gymnasiet måtte omläggas från 3- till 4-årigt. Överstyrelsen har vid sin undersökning av hithörande frågor ingalunda förbisett, att det gymnasium, som av kommissionen i dess utredning föreslagits, ingalunda sammanfaller till sin inre byggnad med de 3-åriga gymnasier, som för närvarande finnas eller hava funnits i verksamhet på olika orter här i landet. Genom de anordningar av olika slag, som av kommissionen föreslagits särskilt i syfte att minska ämnesträngseln och åstadkomma en rationell ämneskoncentration genom en starkare linjedelning, torde nog åtskilligt vara vunnet till motarbetande av de olägenheter, som här ovan framhållits. Emellertid är den föreslagna åtgärden att beskära den åt den egentliga, gymnasieundervisningen anslagna tiden med en fjärdedel av så allvarsam art, att verkningarna härav svårligen låta sig neutraliseras genom än så sinnrika inre anordningar. Det konstitutiva felet i gymnasiebyggnaden torde alltid komma att förr eller senare göra sig gällande. Av kommissionens yttrande i frågan framgår också, att även åtskilliga av dess egna ledamöter hysa allvarliga farhågor i nämnda riktning. I den reservation, som avgivits av herrar Staaff, Samuelsson m. fl. och som återfinnes å sid. 747 av kommissionens betänkande, göres angående frågan om gymnasiets ställning i den föreslagna organisationen följande beaktansvärda uttalande: »Den farhågan ligger nära till hands, att ett 3-årigt gymnasium, byggt på en 4-årig realskola, ej skall kunna nå samma resultat som det nuvarande 4-åriga gymnasiet. Enligt vår mening vore ett 4-årigt gymnasium, byggt på 3 realskoleklasser, en från gymnasiets synpunkt i alla avseenden lämpligare organisationsform. Det synes oss självklart, att 1 år i realskolan plus 3 gymnasieår icke äro likvärdiga med 4 gymnasieår. I realskolans högsta klass måste kurserna i många ämnen på grund av den förestående examen avrundas och kunna ej läggas på samma sätt som i en första gymnasiering. Vidare är lärjungematerialet alltför osovrat. Det ligger i sakens natur, att ett bättre resultat kan uppnås i en gymnasiering med efter en gallring av den art, kommissionen tänker sig, sovrat lärjungematerial, med ett enhetligt studiemål och under ledning av bättre kvalificerade lärarkrafter, än vad fallet kan bli i en fjärde realskoleklass. En ytterligare omständighet, som efter vår mening talar för en 4-årig gymnasiekurs är, att flertalet gymnasier komma att inom sig samla lärjungar från olika realskolor. Ty det är en känd erfarenhet, att ganska rundlig tid åtgår,

260 innan lärjungar, som haft olika lärare och måhända ofta undervisats efter olika metoder och läroböcker, hinna samarbetas till en sådan homogenitet, att klassens arbetstakt kan bli normal. Slutligen se vi en brist hos det 3-åriga gymnasiet däri, att latinet, för vars tillfredsställande studium tre år även enligt majoritetens mening äro otillräckliga, måste inträda i den fjärde realskoleklassen, där dess ställning givetvis toåste bliva betänkligt svag. Det torde nämligen i många realskolor bliva svårt att anskaffa verkligt kompetenta lärarkrafter i latin. Det kan icke undgås, att man i många fall måste nöja sig med svagt kvalificerade sådana eller rent av alldeles avstå från att lämna lärjungarna det tillfälle till latinstudier, på vilket de ha rättmätiga anspråk. Det bör också i detta sammanhang påpekas, att det krav på en fyraårig kurs i franska, som från så många håll med fog har framställts, genom kommissionens förslag endast i undantagsfall blir tillgodosett. Om den s. k. realskoleklassen bibehölles parallell med clen första, gymnasieringen och om inträdesprövningen till gymnasiet förlades efter genomgången av realskolans tredje klass, skulle gymnasiet alltjämt kunna bestå såsom fyraårigt. En skärpning av fordringarna för realexamen av clen art kommissionen föreslagit jämte en till flera områden utsträckt kompetens för denna examen skulle sannolikt höja dess anseende hos allmänheten, så att den bättre motsvarade sitt mål att vara en allmän avslutningsexamen på mellanstadiet. Om vi trots de svagheter, som sålunda enligt vår åsikt vidlåda en organisation med ett treårigt gymnasium, byggt på en fyraårig realskola, dock våga tro, att den allmänna bildningsnivån även efter genomförandet av en sådan organisation skall kunna hållas uppe vid clen höjd, att vårt lands kulturella ställning icke lider något avbräck, och om vi därför avstått från att framlägga något eget förslag i ovan antydd riktning, så beror detta därpå, att i kommissionens förslag ingå anordningar av olika slag, som; äro ägnade att avlägsna eller motväga de antydda bristerna.» Reservanterna anföra därefter vissa av de nämnda, anordningarna och framhålla därvid särskilt de skärpta inträdesprövningarna till gymnasiet och clen nya läroverkstyp, som kommissionen föreslagit skola upprättas under namnet lyceum. De ovan anförda erinringarna mot kommissionens läroverksorganisation synas överstyrelsen i själva verket vara av den art, att de borde omöjliggöra ett tillstyrkande av det framlagda förslaget. De allvarliga brister, som därvid blivit påvisade, hava till största delen sin grund i det föreslagna skolsystemets hela grundläggande konstruktion och kunna icke genom de tilltänkta partiella åtgärderna undanröjas. Det torde icke vara möjligt att komma förbi de allvarsamma brister, som reservanterna påvisat, och i själva verket kan det framlagda förslaget anses underkänt i och genom den synnerligen vederhäftiga och starkt sakliga kritik, som framställts i den anförda reservationen. Om överstyrelsen sålunda anser, att starka skäl tala för att en 4-årig gymna;sieorganisation fortfarande bör bibehållas såsom clen normala vid de allmänna läroverken, så torde dock kunna ifrågasättas, att jämväl en 3-årig gymnasieform finge vid dessa läroverk försöksvis prövas. Att den vid enskilda och kommunala läroanstalter fortfarande såsom hittills må kunna komma till användning^ är en given följd av de principer för den icke statliga undervisningens bedrivande, som överstyrelsen i annat sammanhang gjort gällande. Det torde emellertid ha sitt värde att få denna gymnasieform prövad även under de förhållanden, som gälla för de allmänna läroverken, för att därigenom få möjlighet till en mera exakt jämförelse mellan de båda organisationsformerna. Härvid kunde man tänka på att vid något eller några av de större läroverken, ^där flera parallellavdelningar förekomma i gymnasieringarna, anordna en 3-årig gymnasielinje parallell med den normala 4-åriga och då låta förstnämnda linje)

261 mottaga sina lärjungar från fullständig realskola eller kommunal mellanskola efter avlagd realskolexamen. Här vore då tillfälle att mera omedelbart kunna göra en jämförelse mellan de bildningsresultat, som kunde vinnas genom de båda olika organisationsformerna. Det kunde också tänkas, att till försöksområde för den ifrågavarande gymnasieformen valdes något av de mindre gymnasierna vid de allmänna läroverken, varvid kunde förväntas, att realskolans avslutningsklass, på vilken gymnasiet då skulle byggas, komme att få en ökad tillslutning och sålunda med större fog kunde bibehållas. _ I varje fall synes den här ifrågasatta anordningen vara ett av de försök för vinnande av mångsidigare erfarenhet, som torde böra anställas vid läroverken. Då överstyrelsen går att närmare undersöka det sätt, varpå det allmänna läroverkets gymnasium fått sin utformning enligt det föreliggande förslaget, anser sig överstyrelsen böra i korthet erinra om de brister i den nuvarande organisationen, som nämnda förslag är avsett att avhjälpa. Inom den nu gällande undervisningsplanen för gymnasiet har man försökt lösa den viktiga frågan om studiernas koncentrering och fördjupning särskilt å gymnasiets högre stadium förnämligast därigenom, att rätt till bortval av ämnen till viss omfattning blivit medgiven i gymnasiets båda högsta ringar. Om denna form av valfrihet yttras i 1902 års kommittébetänkande, att clen syntes vara en naturlig lösning av den svåra frågan om undervisningsämnenas koncentration och mångläseriets inskränkande, en lösning som skulle giva studierna en friare, mognare och självständigare prägel, låta de individuella anlagen mera än hittills komma till sin rätt och bereda möjlighet för lärjunge att redan i skolan mera speciellt ägna sig åt de ämnen, som komme att vara för hans framtida kall mest behövliga. För att bortvalsrätten skulle kunna åstadkomma detta, måste först och främst förutsättas, att clen i regeln verkligen bleve använd och därtill använd på ett riktigt sätt. Så har emellertid icke visat sig vara förhållandet. Av de undersökningar härav, som på sin tid verkställdes av läroverksöverstyrelsen och sedermera kompletterats av kommissionen, framgår beträffande de under åren 1910—1918 från de allmänna läroverken utgående studenterna, att årligen av i medeltal 1,257 studenter 5-16 eller 43.4 % icke begagnat sig av rätten till bortval. Undersökes närmare på vad sätt nämnda rätt begagnats i de fall, då den kommit till användning, så befinnes enligt ovannämnda statistiska undersökningar, att av de bortväljande ett ganska betydande antal valt bort antingen ett ämne, ^som i högsta ringen har 1 veckotimme och således kräver ett minimum av både skol- och hemarbete, eller teckning, som i regel icke kräver något hemarbete, eller också förenat båda dessa möjligheter. Sammanlagt är det — utöver de 43.4 %, som alls icke begagnat sig av bortvalsrätten — 30.2 %, som använt den på ett sådant sätt, att clen lindring de på detta sätt vunnit, måste anses obetydlig. Det anförda giver vid handen, att de, som under ovannämnda år antingen icke alls eller på berörda ineffektiva sätt använt bortvalsrätten, i medeltal för nioårsperioden i fråga utgjorde 73.6 %. De anförde talen, vilka, såsom ovan erinrats, avse de ur ring IV avgångna studenterna, torde i det hela hava giltighet i fråga om högsta gymnasieringen över huvud. Genom en motsvarande undersökning beträffande ring I I I under den tidsperiod, då flertalet av här ifrågavarande studenter genomgingo densamma, har utrönts, att bortvalsrätten i denna ring i ännu mindre utsträckning tagits i anspråk. I det hela har endast 41.8 %, sålunda mindre än hälften av lärjungarna, begagnat densamma. Vad för övrigt angår det sätt, varpå bortvalsrätten tillämpats, där den verkligen kommit till användning, så har av läroverksöverstyrelsens ovannämnda utredning och den erfarenhet, som även sedermera vunnits, framgått, att även

262 härutinnan befogade anmärkningar kunna göras. Det är tydligt, att om denna rätt skall verka lyckligt, den bör användas så, att de kvarstående ämnena bilda ett något så när sammanhängande helt, som överensstämmer med vederbörande lärjunges individuella läggning och är av förberedande betydelse för hans tilltänkta fortsatta studier och levnadsbana. Att emellertid bortvalet ofta icke sker efter sådana grunder utan i alltför många fall kommer att bestämmas efter tillfälliga eller fullständigt ovidkommande motiv, har erfarenheten till fullo ådagalagt. En sådan bristande planmässighet vid bortvalet kommer givetvis att menligt inverka på de fortsatta studierna, i synnerhet som bortvalet kan träffa även linjens huvudämnen. Vissa svårigheter måste också uppstå att i samma avdelning vid undervisningen sammanhålla lärjungar, som genom skiftande bortval hava olika förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen i ett visst ämne. Avdelningen är ännu mer heterogen, än en skolavdelning enligt sakens egen natur behöver vara. Så måste exempelvis undervisningen i kyrkohistoria eller litteraturhistoria bliva väsentligen försvårad därigenom, att en del av klassen valt bort historia, eller undervisningen i fysik, därigenom att en del valt bort matematik eller kemi. Ännu mera framträder denna olägenhet vid universitet och högre fortbildningsskolor, där man i följd av det nyckfullt använda bortvalet nödgas mottaga en i fråga om förbildningen ännu mera heterogen skara studenter än förr och har svårare än någonsin att bygga sin undervisning på förutsättningen av en något så när gemensam fond av allmänbildning hos lärjungarna. Överstyrelsen är därför fortfarande av samma mening som läroverksöverstyrelsen tidigare uttalat rörande förevarande fråga, nämligen att den nuvarande bortvalsrätten bör i en eller annan form avlösas. Närmast till hands skulle ju ligga att på lämpligt sätt reglera nämnda bortvalsrätt utan väsentlig rubbning av nuvarande gymnasieorganisation. Ett förslag i sådan riktning, grundat på en närmare reglering av bortvalsrätten, utarbetades på sin tid inom läroverksöverstyrelsen och överlämnades den 30 december 1911 till Kungl. Maj:t. I anslutning till nämnda utredning utfärdades kort därefter bestämmelser angående några mindre förändringar i studentexamen, men själva huvudfrågan upptogs icke. Och då snart därefter det större spörsmålet om gymnasiets omorganisation på grundval av en mera genomförd linjedelning upptogs och överlämnades till överstyrelsen för utredning, trädde den förstnämnda frågan i bakgrunden och blev ej föremål för någon ytterligare behandling. Det av kommissionen framlagda förslaget till bortval srättens avlösning genom mångsidigare linjedelning å gymnasiet sammanfaller till sina huvuddrag med det förslag till gymnasieorganisation, som tidigare utarbetats inom läroverksöverstyrelsen. Under den tid, som sedan dess förflutit, har detta spörsmål ytterligare granskats från olika sidor och den i början väl heta ivern för et: förslag i nämnda riktning hunnit något svalna. Och genom den gransknirg av olika myndigheter, som förslaget nu varit underkastat, ha både dess förtjänster och dess svagheter tydligare trätt i dagen. Med utgångspunkt från det nuvarande gymnasiets båda huvudlinjer, atinlinjen med sin avgrening greklinjen i de båda högsta ringarna och reallinjer., har tillfogats en ny gymnasielinje, den nyspråkliga (utan latin) jämlöpande med de båda nämnda huvudlinjerna, varjämte i de båda högsta ringarna infogats en avgrening (differentiering) å reallinjen, avsedd för naturvetenskapligt .ägda studier men utan huvudlinjens mera omfattande matematikkurs. Unde: den diskussion inom intresserade fackkretsar, som ägde rum före och samtidigt med utarbetandet av läroverksöverstyrelsens nyssnämnda gymnasieförslag, uttalades från många håll starkt intresse för en humanistisk linje utan latin och jämväl för den biologiska speciallinjen. Den grundliga och allsidiga utredning, som

263 låg till grund för förslaget, ådagalade tydligt, såväl med hänsyn till behovet av förbildning för olika studier och praktiska levnadsbanor som på grund av peda1 gogiska och psykologiska betingelser att, om över huvud en starkare specialisering i gymnasiestudierna skulle införas och för detta ändamål nya studielinjer ! upprättas, de båda nämnda linjerna i främsta rummet borde ifrågakomma. Åtskilliga av de nu hörda myndigheterna ansluta sig till det framlagda förslaget och finna »en ökad linjedelning nödvändig för att lösa den konflikt, som råder mellan det stora antal ämnen, som enligt tidens krav böra vara represenj terade å gymnasiet, och det omfång och den grundlighet, man måste fordra, om ej gymnasiebildningen skall förytligas» (ledamot av Växjö domkapitel). A andra sidan ställa sig flertalet mjoidigheter, som yttrat sig i frågan, avvisande till det framlagda förslaget till linjedelning. Det framhålles, att en fur långt driven differentiering icke tillgodoser allmänbildningen och att gymnasiets mål icke vore att leda in på den ena eller andra vägen för specialutbildning. Särskilt från universitetshåll betonas, att förslaget icke ger den allsidiga och grundliga allmänbildning, som för bedrivande av universitetsstudier är viktigaI re än djupare studier inom en viss starkt begränsad ämnesgrupp. Från läroverkens representanter framhålles svårigheten att välja bildningslinje, då dessas antal ökats; misstagen skulle bli flera än nu och öka de redan nu alltför talrika fyllnadsprövningarna. Läroverksorter, som fått sig tilldelade endast en speciallinje med begränsad kompetens, skulle bli sämre ställda inom skolsystemet än för närvarande. Särskilt rikta sig anmärkningarna mot den nyspråkliga linjen, som icke anses kunna tjäna som underlag för universitetsstudier och i det hela betraktas såsom en alltför lätt väg fram till studentexamen. Det ifrågasattes av större akademiska konsistoriet i Uppsala, om gymnasieundervisningen verkligen kräver en uppdelning på flera linjer än de nuvarande och om ej anmärkta brister kunde avlägsnas genom en försiktig revision av det bestående utan ändring av dess principer. Från annat håll föreslås, att mångläseriets olägenheter i möjligaste mån avhjälpas genom successiv avslutning av vissa ämnen, koncentrationsläsning och dylikt. De ifrågasatta tillvalskurserna kunde även tjäna som ersättning för en rikare linjedelning. Överstyrelsen kan för sin del icke finna annat än att åtskilligt av vad som framkommit i den framställda kritiken är värt beaktande. Även om den föreslagna gymnasieorganisationen i och för sig torde till sina huvuddrag böra anses utgöra ett värdefullt bidrag till lösningen av linjedelningsproblemet, så lärer det nog vara klokt att efter en överarbetning av förslaget, vars timplaner i väsentliga avseenden giva anledning till anmärkningar, först pröva de nya linjerna i mindre utsträckning, innan de ifrågasättas till mera allmänt genomförande. Vid ett och annat av de större läroverken torde för sådant ändamål någon av dessa linjer böra försöksvis anordnas, vilket bör kunna ske utan större kostnad. Innan dess bör emellertid en revision ske av gymnasiets nuvarande undervisningsplan, varvid hänsyn bör tagas till den av kommissionen föreslag[ na undervisningsplanen och över densamma avgivna utlåtanden. Övriga föreslagna anordningar såsom tillval av ämnen, koncentration under olika former m. m. böra härvid beaktas. Av särskild vikt är, att nödig begränsning företages av lärokurserna, vilka såsom naturligt är särskilt på gymnasiet visa benägenhet att svälla ut. En lämplig utgallring av äldre lärostoff, som numera förlorat en stor del av den betydelse det en gång haft, bör ske och rum beredas för ett varsamt upptagande av nya kursmoment. Särskilt är av vikt att uppmärksamheten riktas på de alltmer utsvällande läroböckerna, vilka, trots obestridliga förtjänster, på grund av det alltför rikhaltiga materialet äro ägnade att i hög grad öka skolarbetets tunga. Över huvud torde genom en noggrann undersökning av skolans inre arbete åtskilligt kunna uträttas. Flera av de åtgärder, skolkommissionen i sådant syfte föreslagit, äro väl värda att beakta.

264 I en detaljerad granskning1 av den föreslagna undervisningsplanen för gymnasiet anser sig överstyrelsen icke böra ingå i detta sammanhang. Då överstyrelsen tänkt sig en 4-årig gymnasiekurs i stället för den av kommissionen föreslagna 3-åriga, måste detta föranleda en fullständig omarbetning av den framlagda undervisningsplanen för gymnasiet. Denna torde även komma att påverkas av den avvikelse från språkföljden i realskolan enligt kommissionens förslag, som överstyrelsen i det föregående föreslagit. Såsom villkor för inträde å gymnasium har kommissionen ansett sig böra föreslå vissa särskilda prov avlagda, de skriftliga i samband med real skolexamen, de muntliga i form av inträdesprövning. För lärjunge, som ej deltagit i de förra, skulle hela provet ske i form av intrådesprövning. Det skäl, som föranlett denna avvikelse från hittills följd praxis i avseende å inträde å gymnasium, uppgives vara i främsta rummet en önskan, att tillträde till gymnasium i större utsträckning än nu gjordes beroende av verklig studiebegåvning eller med andra ord, att kraven på de i gymnasiet inträdessökande ställdes högre, än vad hittills varit fallet. Och härvid skulle prövningen av en lärjunges lämplighet för gymnasiestudier icke enbart begränsas till ett konstaterande av att ett visst, för studiernas fortsättande erforderligt mått av kunskaper vore för handen. Den måste i lika hög grad avse att utröna, huruvida den inträdessökande vore i besittning av de kvalifikationer i avseende på studiehåg och studiebegåvning, utan vilka ett framgångsrikt fullföljande av teoretiska studier icke vore möjligt. Vad sistnämnda moment av den föreslagna inträdesprövningen beträffar, så anser överstyrelsen, att ett tillförlitligt bedömande av en ynglings verkliga studiebegåvning vid ifrågavarande åldersstadium knappast torde låta sig utföra genom en inträdesprövning även i förening med hänsynstagande till förut erhållna betyg och andra omdömen över föregående studier. Det torde säkerligen i de flesta fall komma att bliva examinandens förvärvade kunskaper, som härvid bliva det avgörande. För övrigt är överstyrelsen av den meningen, att examensväsendet vid våra skolor icke utan synnerligen tvingande skäl bör ytterligare utvidgas. Genom nu gällande läroverksstadga hava de allmänna läroverken mera än tidigare varit fallet sammanslutits till ett helt, och vitsord avgivna vid ett läroverk äga gällande kraft vid dem samtliga. Denna utveckling bör icke avbrytas utan snarare befrämjas. Då gymnasiet bygger på viss klass i realskolan och det kunskapsmått, som där meddelas, så bör vitsord från ett läroverk, att dessa kunskaper äro inhämtade, kunna godtagas även då det gäller inträde å gymnasium. Ett annat förfarande skulle medföra, att läroanstalter t. ex. tekniska gymnasier och handelsgymnasier, som nu godtaga betyg om avlagd realskolexamen som villkor för inträde, sannolikt icke längre skulle- fortsätta härmed. Det är stora besparingar i kostnader och tid, som kunna göras genom att de olika läroanstalterna ansluta sig till varandra, så att övergång- från den ena till den andra kan ske utan särskilda inträdesprov. Därför bör enligt överstyrelsens mening denna princip genomföras, så långt omständigheterna sådant medgiva. I nu förevarande fall finnes icke anledning avvika härifrån, så mycket mindre som ett annat förfarande skulle leda till att inträdesprevning skulle krävas från en klass till annan inom samma läroverk, vilket måste anses sjmnerligen oegentligt. Däremot synas goda skiil tala för att en viss skäipning i fordringarna vid övergång från realskolan till gymnasiet bör ske genom fordran på vissa kvalificerade betyg för inträde i det senare och att på så sätt kraven på de i gymnasiet inträdessökande ställas högre, än vad hittills varit fallet. Det torde icke vara någon grundad anledning för kommissionens farhåga, att realskolans arbete skulle bli lidande genom en dylik anordning därhän, alt studierna i realskolans högsta klasser skulle erhålla karaktär av examensllsning och därigenom löpa fara att förryckas. Snarare skulle man kunna förvända, att

265 lärjungar, som ärnade sig till gymnasiestudier, skulle häri finna en uppfordran att i tid taga sina studier med större allvar och grundlighet, vilket säkerligen skulle verka välgörande för realskolans arbete i det hela. Såvitt man kunnat förmärka har i den nuvarande skolorganisationen något skadligt tryck eller ogynnsam påverkan från det högre på det lägre skolstadiet icke förekommit, och sådan inverkan torde i den av överstyrelsen här ifrågasatta organisationen icke heller för framtiden vara att befara, även om ovannämnda mindre skärpning i inträdesfordringarna till gymnasiet skulle genomföras. Såsom ytterligare ledning vid bedömande av de inträdessökande till gymnasiet särskilt i sådana fall, då samtliga sökande icke kunna beredas inträde, torde i fråga om lärjunge från annan skola än den, där inträde sökes, böra i enlighet med kommissionens förslag föreskrivas, att de inträdessökande skola förete betyg, avseende ej blott den sista terminen utan även ett par närmast föregående, vederbörligen belysta genom sammanfattande statistik, dels ock mera allmänt hållna omdömen om lärjungens tidigare studie- och arbetsresultat av den avlämnande läroanstaltens lärare. Lärjunge, som i sina betyg från vederbörande läroverk icke fyllt fordringarna för intagning å gymnasium, bör äga rätt att vid vederbörlig inträdesprövning ådagalägga, att han uppfyller sagda fordringar. Vad vidare angår flyttning mellan gymnasiets olika ringar, har kommissionen ansett sig böra såsom villkor fordra godkända vitsord för svenska språkets skriftliga behandling ävensom i de för respektive gymnasielinjer centrala ämnen, medan däremot underbetyg i ett mera periferiskt ämne skulle kunna kompenseras genom ådagalagda grundligare kunskaper i andra ämnen, under villkor likväl att vid verkställd omröstning minst två tredjedelar av vederbörande lärare finna lärjungen i fråga äga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen i den högre ringen. Denna möjlighet skulle dock icke stå öppen för lärjunge, som vunnit inträde i ringen med underbetyg i samma ämne, och givetvis ej heller för den, som är underkänd i ett förut avslutat. Mot dessa bestämmelser synes ingenting vara att erinra utom vad beträffar flyttning av lärjunge, som erhållit underbetyg i ett mera periferiskt ämne. Överstyrelsen anser, att dylik uppflyttning bör medgivas under villkor, att minst två tredjedelar av läroverkskollegiet finna det böra ske och att ena.handa bestämmelse bör gälla även i fråga om lärjunge, som vunnit inträde i ringen med underbetyg i samma ämne, detta för att större kontinuitet i dylika beslut må vinnas. Det möter då intet hinder för kollegiet att såsom allmän regel tillämpa den av kommissionen föreslagna principen, om det så befinnes lämpligt. Vad beträffar den tid, under vilken lärjunge skulle äga rätt att begagna sig av undervisningen å gymnasiet, har kommissionen ansett, att denna i regeln bör begränsas till fyra år.' För det 4-åriga gymnasium, som överstyrelsen förordat, torde motsvarande tid böra bestämmas till fem, möjligen sex år. I fråga om rätt för lärjunge att tillhöra viss ring mer än två år, synes nuvarande bestämmelser böra gälla.

VII.

Lyceet.

Såsom ett komplement till den av kommissionen föreslagna skolorganisationen och för att bereda möjlighet att pröva lämpligheten av en annan anordning av undervisningen har kommissionen föreslagit en typ av läroanstalter, benämnd lyceer, vid vilka undervisningen är avsedd att från början inriktas direkt på gymnasiets bildningsmål. Lyceet omfattar 7 klasser utan uppdelning i realskola och gymnasium och avslutas med studentexamen. Genom realskolexamens

266 uteslutande och anordnande av undervisningsplanen i en fortlöpande följd borde bättre disposition av arbetstiden kunna göras i jämförelse med den av kommissionen föreslagna huvudorganisationen, på samma gång som en enhetlig och rationellt ordnad undervisningsplan utan tidsödande omtagningar skulle bli möjlig. Den nya skortypen skulle i främsta rummet vara avsedd att tillgodose den humanistiska utbildningen, för vilket ändamål särskilda latinlj r ceer eller lyceilinjer, inordnade vid vanliga högre allmänna läroverk, skulle inrättas. Därjämte skulle emellertid liknande anordningar kunna vidtagas för de nyspråkliga och reala studielinjerna ehuru i mindre omfattning. Förslagsvis har kommissionen tänkt sig, att dylika latinlinjer med grekiska skulle anordnas i G olika städer, fördelade på landets skilda delar, nyspråkliga linjer i 3 städer och reallinje i 1 stad. I 2 städer skulle undervisningen förläggas till fristående lyceer, inrymmande det ena samtliga linjer, det andra latinlinje och nyspråklig linje. I övriga fall skulle särskilda lyceilinjer anordnas vid de högre läroverken. Den sålunda föreslagna läroverkstypen är ingalunda någon nyhet inom vårt skolväsen. Den sammanfaller till sina huvuddrag, bortsett från klassernas antal och studielinjernas anordning, med den läroverksform, som var den normala före 1904 års läroverksreform. Här skulle sålunda vara fråga om att delvis återgå till en läroverksform, som efter långvariga och grundliga undersökningar och mångåriga riksdagsförhandlingar ansågs böra övergivas. Det är överraskande att finna ett dylikt förslag framlagt av kommissionen, som eljest plägar hänvisa till en av riksdagen en gång intagen ståndpunkt i en skolfråga såsom ett absolut hinder mot varje förändring, som går i strid mot nämnda ståndpunkt. Det har tydligen varit starka skäl, som kunnat föranleda denna avvikelse från eljest följda principer, och det förnämsta torde säkerligen varit ett känt behov att genom införande av denna läroverkstyp få ett välbehövligt stöd för ett i det hela svagt förslag till ny läroverksorganisation. Att så också i verkligheten har varit fallet framgår med full tydlighet av det särskilda yttrande, som avgivits av reservanterna Martin, Samuelsson, Staaff och Söderlindh angående gymnasiets ställning inom den föreslagna organisationen m. m. I nämnda yttrande heter det nämligen: »Den viktigaste förutsättningen för vår anslutning till föreliggande organisationsförslag har emellertid varit införlivandet därmed av den läroverkstyp, för vilken kommissionen valt benämningen lyceum. Därigenom att lärogången i denna skolform kan anordnas utan någon hänsyn till en studierna avbrytande realexamen och blott med tanke på bästa sättet att utnyttja de sju skolåren, bör lyceet enligt vår mening, om dessa möjligheter väl tillvaratagas — och det synes vara fallet med den av kommissionen föreslagna timplanen — kunna lämna ur bildningssynpunkt synnerligen goda resultat och i sin mån utgöra en garanti för upprätthållande av studentexamens nivå. Denna skoltyp bidrager dessutom att skänka organisationen den rörlighet och anpassningsförmåga, som är nödvändig, för att den skall kunna tillgodose skilda orters och olika individers intressen, och synes oss särskilt väl lämpad just för sådana större samhällens behov som deras, till vilka dessa skolor av kommissionen tänkts förlagda.» Den förhoppning, som här uttalas, att i den föreslagna lyceitypen finna en ersättning för det av kommissionen framlagda organisationsförslagets brister i jämförelse med nuvarande läroverk, torde ha föga utsikt att förverkligas, särskilt med hänsyn därtill att lyceiformen aldrig skulle kunna komma till någon större användning utan att väsentligen förändra det högre skolväsendets hela karaktär, varför någon avsevärd tillämpning av sagda skolform icke lärer kunna ifrågakomma. Kommissionen säger också uttryckligen ifrån, att det icke kan »bliva tal om att bringa densamma i allmännare tillämpning». Lyceitypens fördelar hava i det föregående berörts och fullständigare framhållits i kommissionens betänkande, som även något omnämner dess brister. Där

267 påpekas det sakförhållandet, »att lärjungar, som vinna inträde i en så beskaffad läroanstalt, av organisationen tvingas att göra sitt val av studiebana vid en tidpunkt av livet, då anlagen ännu ej med full bestämdhet eller med samma tydlighet framträtt, som fallet är vid avgången från realskolan. Vidare vore det från ekonomisk synpunkt svårt för många föräldrar att nödgas planlägga sina barns studier för en längre tid framåt.» Vad vidare angår de detaljerade förslag till organisation och undervisningsplan m. m. för lyceerna, som kommissionen framlagt, torde det icke vara nödigt att i detta sammanhang upptaga desamma till närmare granskning. Organisationens grundriktning ansluter sig vad överstadiet beträffar till kommissionens förslag till gymnasium, varom överstyrelsen yttrat sig under en annan punkt av det förevarande utlåtandet. Och vad undervisningsplanens detaljer beträffar, torde de bliva föremål för ytterligare omprövning, i händelse den nya skoltypen befinnes böra komma till någon användning. Härvid bör jämväl beaktas, att inom den av överstyrelsen ifrågasatta skolorganisationen lyceet skulle bli 8-årigt och att denna typ medgiver en väsentligt gynnsammare anordning av språkundervisningen, så att bland annat den påfallande språkträngsel, som förekommer i kommissionens förslag, bör kunna undvikas. Av de i ärendet inkomna yttrandena framgår, att jämförelsevis få myndigheter yttrat sig om lyceet och även där detta läroverk och dess organisation varit föremål för behandling, beröres frågan vanligen i korthet. I allmänhet framhållas därvid förslagets fördelar, sådana som de ovan angivits, lyceet betecknas såsom en tilltalande skolform och särskilt betonas den möjlighet, som måhända genom detsamma skulle kunna vinnas, att förkorta kommissionens 13-åriga väg till studentexamen till en 12-årig. Några förmena också, att den nya skolformen, eventuellt i förening med internat, särskilt skulle lämpa sig väl för att åt studiebegåvad ungdom på landsbygden bereda en snabb och god väg fram till högre studier. Ä andra sidan göres gällande, att det vore förenat med stora svårigheter att avgöra, vilka förutsättningar en lärjunge, som genomgått folkskolan, hade att avlägga studentexamen 7 år senare. Varje sådant förhandsomdöme bleve en ren gissning, varför kommissionens skäl för lyceets inrättande syntes synnerligen svagt. Farhågor uttalas för att dessa läroverk, som syntes vara avsedda att förläggas till vissa större städer, skulle bli överklasskolor, då allenast välsituerade föräldrar kunde låta sina barn lägga studierna med studentexamen som mål 7 år i förväg. I stället hänvisas till en organisation med 4-årigt gymnasium och utan fordran på obligatorisk realskolexamen. Organiserades läroverken i enlighet med ett sådant förslag, bleve lyceerna onödiga. Den ifrågavarande skolformen är för övrigt väl känd för flertalet av den nuvarande generationen av läroverksbilclade män i vårt land, då de i regel själva gjort sina studier vid sådan läroanstalt och sålunda äro väl förtrogna med dess förtjänster och brister. Även bland våra nuvarande skolor finnas representanter för denna skolform, då läroanstalter sådana som Fjellstedtska skolan i Uppsala, Lundsbergs skola och möjligen även några andra bland de högre goss- och samskolorna med skäl torde kunna räknas till denna typ. Särskilt synes lyceiformen ha sitt berättigande vid läroanstalter sådana som den förstnämnda skolan, dur lärjungarna vid sitt inträde i skolan redan hunnit en något högre ålder och den framtida levnadsbanan är så gott som bestämd. I sådana fall kommer det uppenbart att vara till en given fördel både med hänsyn till tidsvinst och studiernas grundlighet att redan från början kunna planlägga dem med det framtida målet i sikte. Det är också företrädesvis med tanke på dylika fall som överstyrelsen skulle vilja förorda, att rum möjligen borde beredas inom vår skolorganisation jämväl åt en eller annan läroanstalt eller studielinje av lyceitypen. Men för övrigt an-

268 ser överstyrelsen, att under förutsättning av en organisation av de allmänna läroverken i överensstämmelse med det förslag, som överstyrelsen på annat ställe av förevarande utredning ifrågasatt, föga anledning finnes att bredvid denna införa lyeeitypen. Då i nämnda förslag både nederskolan och gymnasiet fått en i förhållande till kommissionsförslaget väsentligen förstärkt ställning och det högre läroverket i sin helhet härigenom torde kunna göras tillräckligt solitt, så föreligga här icke skäl av den art, som förmått kommissionen att upptaga den nya läroverkstypen i sitt skolsystem.

VIII. Kommunala mellanskolan och dess förstatligande. Som överstyrelsen redan i det föregående anfört, anser överstyrelsen, att de nuvarande 4-åriga mellanskolorna, som bygga på folkskolans sjätte klass, fortfarande böra hava en plats i skolsystemet. Denna skolform bör i stort sett hava samma organisation som den nuvarande kommunala mellanskolan. Det torde dock böra närmare undersökas, huruvida icke den ofta påtalade arbetsbelastningen särskilt i de båda högsta klasserna må kunna minskas. Då en sådan minskning icke bör ske genom att studiemålet för kommunala mellanskolan sänkes och sättes lägre än för realskolan, bör det tagas i övervägande, huruvida icke någon lättnad må kunna vinnas genom strängare och mera effektiva inträdesprövningar än de, som nu ofta förekomma, samt genom en jämnare fördelning av arbetsbördan på alla fyra åren. Sådan lättnad bör, såsom vid realskolan är framhållet, också kunna erhållas genom nödig sovring av lärokursernas innehåll i fråga om detaljer, genom delning av klass i vissa ämnen och genom införande av koncentrationsläsning i viss utsträckning. Vidare får överstyrelsen framhålla önskvärdheten av att undervisningsplanerna för mellanskolan och gjnnnasiet ordnas så, att lärjungar må kunna vinna direkt övergång från mellanskolans tredje klass till gymnasiets första ring. Denna fråga har vid olika tillfällen varit föremål för läroverksöverstyrelsens behandling. 1 ett den 5 december 1912 avgivet underdånigt yttrande övir en från styrelsen för Vetlanda kommunala mellanskola gjord ansökning angående rätt för skolan att dimittera manliga lärjungar från skolans tredje klass till sjätte klassen eller första ringen av allmänt läroverk framhöll läroverksöverstyrelsen, att man ännu hade endast kort tids erfarenhet angående verksamieten vid de kommunala mellanskolorna, varför läroverksöverstyrelsen så väl på grund därav som med hänsyn till skiljaktigheterna mellan realskolans och kommunala mellanskolans kursplaner i tyska och andra ämnen avstyrkte ansökningen. Denna återkallades av skolans styrelse, och Eders Kungl. Maj:t lät vic. den gjorda återkallelsen bero. I underdånigt yttrande den 24 mars 1919 öv^r en liknande ansökning från kommunala mellanskolan i Falkenberg ansåg sig läroverksöverstyrelsen böra intaga en annan ståndpunkt. Överstyrelsen yttrade då, att de kommunala mellanskolorna, som till en början helt naturligt voro r.ågot trevande i sin verksamhet och tämligen svagt rustade, särskilt i fråga om lirarkrafter, under tiden utvecklat sig till mera fasthet och grundlighet och visat sig nå i det hela goda resultat. Under framhållande av att det i och för sig naste anses önskvärt, att de olika skolformerna, så långt möjligt vore, anknöte till varandra, tillstyrkte överstyrelsen på vissa villkor framställningen om dimissionsrätt. Genom nådigt beslut den 23 maj 1919 erhöll kommunala mellaiskolan i Falkenberg den begärda dimissionsrätten för fem år, under villkor Hand andra att lärjunge för att komma i åtnjutande av ifrågavarande förmån skille i vanlig ordning hava genomgått minst andra och tredje klassen vid skolar, att

269 avgångsexamen från skolans tredje klass skulle verkställas i närvaro av skolans inspektor och två av rektor vid högre allmänna läroverket i Halmstad årligen utsedda ordinarie lärare vid nämnda läroverk, samt att, om dessa lärare samfällt förklarade sig anse lärjunge icke äga de för flyttning från skolans tredje klass till första ringen eller sjätte klassen vid allmänt läroverk erforderliga insikter, avgångsbetyg för honom icke skulle utfärdas. Sedermera hava kommunala mellanskolorna i Hedemora, Sollefteå och Sölvesborg erhållit liknande dimissionsrätt. j Då nu de kommunala mellanskolorna gått ytterligare framåt, torde man kunna fortfarande tilldela åtminstone de bättre utrustade av dessa skolor sådan dimissionsrätt. Huruvida dimissionsrätten fortfarande må vara förenad med sådan kontroll vid avgångsprövningen från tredje klassen, som nu förekommer, bör enligt överstyrelsens mening bliva föremål för ytterligare prövning och övervägande. Då en av de förnämsta orsakerna till motståndet mot kommissionens förslag till skolorganisation är den tidsförlust, som mellanskolevägen medför i jämförelse med realskolevägen, synes det överstyrelsen önskvärt, att de barn, som äga nödiga förutsättningar härför, må kunna beredas tillfälle att komma fram till real skolexamen genom en 9-årig skolkurs även på sådana orter, som nu hava realskolestadiets skola organiserad som 4-årig mellanskola. Detta skulle kunna ske genom inrättandet vid kommunala mellanskolor med parallellavdelningar av en femårig kurs, som skulle bygga på folkskolans fjärde klass, d. v. s. i huvudsak samma organisation, som överstyrelsen ifrågasatt för statens realskolor. Likaväl som överstyrelsen beträffande realskolan ansett, att det bör göras försök med en anordning, varigenom en lärjunge skulle kunna komma över från folkskolans sjätte klass till realskolan och där avlägga realskolexamen efter fyra år, synes det överstyrelsen önskvärt, att motsvarande försök med femårig mellanskoiekurs, byggd på fyra klasser i folkskolan, anordnas_ vid de kommunala mellanskolor, vilka så önska och vilka kunna anses äga nödiga förutsättningar härför. En sådan anordning skulle också sannolikt vara ägnad att i någon mån göra arbetsbelastningen i mellanskolans högre klasser mindre betungande^. I samband härmed får överstyrelsen erinra om att stadsfullmäktige i Sollefteå under innevarande år gjort underdånig framställning om anordnande av försök i sådan riktning vid kommunala mellanskolan i Sollefteå. Denna framställning har överstyrelsen tillstyrkt i underdånigt utlåtande den 30 juli 1923, men är frågan ännu beroende på Eders Kungl. Maj:ts prövning. Beträffande organisationen av en femårig mellanskolelinje synes det överstyrelsen, att anordningen tillsvidare må få karaktären av försök och att den närmare utformningen av erforderliga bestämmelser om undervisningsplan m. m. må bliva beroende på de erfarenheter, som. därvid kunna vinnas. Det torde därvid böra tillkomma överstyrelsen att på framställning av vederbörande ortsmyndighet bestämma om inrättande av sådan linje och att därvid fastställa undervisningsplan för densamma samt i samband därmed medgiva de jämkningar i mellanskolans undervisningsplan, som må kunna bliva erforderliga. Kostnaderna för sådan försökslinje synas böra bestridas på samma sätt som kostnaderna för parallellklasser i kommunala mellanskolan, varvid dock som villkor för utgående av statsbidrag torde böra föreskrivas, att varje klass, för vilken statsbidrag utgår, vid viss tidpunkt, t. ex. den 15 september, skall hava minst 15 lärjungar. De kommunala mellanskolorna äro för närvarande statsunderstödda kommunala läroanstalter. Enligt kommissionens förslag skulle åtminstone det stora flertalet av de vid betänkandets avgivande befintliga kommunala mellanskolorna ombildas till statsrealskolor. Som översts^relsen i samband med frågan om

270 förhållandet mellan statlig, kommunal och enskild undervisning 1 närmare utvecklat, kan överstyrelsen för sin del ej tillstyrka, att staten övertager det högre skolväsendet i den utsträckning, som kommissionen föreslagit. Dock anser överstyrelsen det från olika synpunkter önskvärt, att en del av de kommunala mellanskolorna förändras till statsskolor med bibehållande av organisationen som mellanskolor. Man skulle på sådant sätt få tillfälle att under i det hela liknande förhållanden pröva och jämföra de av överstyrelsen här föreslagna olika skolformerna. Sådana statens mellanskolor borde till en början inrättas på ett fåtal orter. I ekonomiskt hänseende skulle de likställas med statens realskolor, från vilka de skulle skilja sig huvudsakligen därigenom, att vid mellanskolan den fyrklassiga linjen, byggande på sexklassig folkskola, bleve huvudlinje, under det att vid realskolorna huvudlinjen komme att omfatta minst fem klasser. En av de mera framträdande bristerna i den nuvarande kommunala mellanskolans organisation utgör enligt överstyrelsens mening bestämmelsen i § 60 i stadgan för kommunala mellanskolor, enligt vilken till rektor vid sådan skola skall utses en av skolans ordinarie lärare, varvid dock på grund av särskilda förhållanden annan vid skolan anställd lärare för kortare tid må kunna utses till rektor. Härav följer, att den tillsättande myndigheten vid valet av innehavare till så viktiga befattningar är bunden inom den trånga kretsen av några få lärare vid samma skola. Helt annorlunda är förhållandet vid de allmänna läroverken. För behörighet till rektorstjänst vid realskola och samskola fordras blott att vara ordinarie ämneslärare vid allmänt läroverk, högre lärarinneseminariet eller folkskoleseminarium. Erfarenheten har också givit vid handen, att det ej sällan visat sig omöjligt att vid förordnande av rektor vid kommunal mellanskola erhålla så väl kvalificerade och i övrigt lämpliga personer, som hade varit önskvärt, under det att man vid tillsättning av rektorstjänster vid realskolor och statens samskolor i regel har att välja bland ett stort antal skickliga och erfarna samt för tjänsten lämpliga sökande. Ehuru överstyrelsen mycket väl inser svårigheten av att kunna få rektorsfrågan vid de kommunala mellanskolorna ordnad på ett fullt tillfredsställande sätt, anser överstyrelsen det vara angeläget, att något göres för åstadkommande av ändring i de nuvarande bestämmelserna. Man kan härvid tänka sig olika vägar. Beträffande allmänna läroverken och folkskoleseminarierna finnas bestämmelser om att, då ordinarie ämneslärare av Kungl. Maj:t förordnas till rektor, hans innehavande ordinarie tjänst i vanlig ordning skall tillsättas, och iakttages därvid, att den, som till sistnämnda tjänst utnämnes, skall vara skyldig träda i tjänstgöring vid det läroverk, Kungl. Maj:t bestämmer, därest den tillförordnade rektorn återtager utövningen av sin ämneslärartjänst. Mest önskvärt vore, att ett liknande förfaringssätt kunde tillämpas vid de kommunala mellanskolorna. Då emellertid dessa skolor äro kommunala anstalter, vilkas lärare tillsättas av kummunala organ, torde det möta svårigheter att få en sådan anordning till stånd, enligt vilken en till rektor vid viss skola förordnad ordinarie ämneslärares vid annan skola innehavande ordinarie tjänst skulle hållas öppen för dennes räkning, därest han ville återtaga utövningen av sin ämneslärartjänst. Däremot torde det icke behöva möta några betänkligheter, att en ordinarie ämneslärare vid ett statens läroverk, vilken förordnas till rektor vid konmunal mellanskola, komme i samma ställning som en till rektor vid allmänt läreverk förordnad lärare. Genom en sådan anordning skulle man kunna utsträcka behörigheten till rektorsbefattning vid kommunal mellanskola till att omfatta även ordinarie lärare vid allmänt läroverk och på så sätt kunna påräkna tillräckligt antal kvalificerade sökande till sådan tjänst. Däremot skulle ordinarie lärare vid andra kommunala mellanskolor ej kunna komma i fråga. Det kan dock sättas i fråga, om det vore lämpligt för kommunala mellanskolorna att så gott som uteslutande

271 få sina rektorer från de allmänna läroverken. Ej heller kan det synas rättvist mot mellanskolornas lärare, att dessa ej i likhet med de allmänna läroverkens lärare skulle hava rätt att tävla om ifrågavarande rektorsbefattningar. E n annan utväg vore att frångå den nu tillämpade prineipen, att rektor blott förordnas för högst fem år i sänder och i stället tillsätta tjänsten med ordinarie innehavare bland sådana sökande, som uppfyllt villkoren för att kunna erhålla ordinarie ämneslärartjänst vid kommunala mellanskolor. För att emellertid i möjligaste mån förhindra, att för rektorsbefattning icke fullt lämplig lärare bleve ordinarie rektor, skulle bestämmelse i sådan riktning kunna utfärdas, att till ordinarie rektor vid kommunal mellanskola ej må utses annan lärare än den, som under viss tid, t. ex. minst tre år, bestritt rektorsbefattning vid allmänt läroverk eller kommunal mellanskola. Överstyrelsen finner emellertid ej heller en sådan anordning fullt tillfredsställande med hänsyn till att en skola på så sätt skulle kunna bliva nödsakad bibehålla en rektor, vilken på grund av försvagad hälsa eller av andra orsaker ej längre kunde bestrida rektorstjänsten på ett fullt nöjaktigt sätt. Under sådana förhållanden håller överstyrelsen före, att det vore bäst, att rektorerna vid de kommunala mellanskolorna liksom nu är fallet förordnades för en tid av högst fem år i sänder, samt att tjänsterna finge sökas och att behörighet till sådan rektorsbefattning tillkomme ordinarie ämneslärare och ämneslärarinna vid allmänt läroverk, högre lärarinneseminariet, folkskoleseminarium och kommunal mellanskola. Härvid torde det dock böra tagas under övervägande, huruvida icke ordinarie lärare och lärarinna, som varit förordnad såsom rektor vid kommunal mellanskola men ej erhölle förnyat förordnande i egenskap av rektor, kunde tillerkännas rätt att med bibehållande av sina löneförmåner före rektorsförordnandet erhålla anställning över stat vid sådan läroanstalt, som Eders Kungl. Maj:t kunde bestämma. I så fall torde bestämmelse böra utfärdas i sådan riktning, att kommunal mellanskola efter Eders Kungl. Maj:ts bestämmande skulle vara skyldig anställa sådan lärare över stat, varvid erforderligt fyllnadsarvode borde utgå ur anslaget till kommunala mellanskolor.

IX.

Realskolexamen.

(Realexamen.)

Enligt kommissionens förslag skulle formerna för realskolexamen i vissa avseenden ändras. Så skulle den skriftliga prövningen omfatta endast tre ämnen, då däremot sagda prövning i den nuvarande realskolexamen omfattar fyra ämnen. Vidare skulle det skriftliga provet i främmande språk utgöras av en reproduktion, under det att nu en lärjunge har rätt att välja mellan en översättning från svenska till det främmande språket och en reproduktion av en lättare text å detta språk. I vissa undantagsfall skulle lärjunge, som ej erhållit godkänt betyg för den svenska uppsatsen, kunna av överstyrelsen förklaras berättigad att undergå muntlig prövning. Den muntliga prövningen skulle liksom nu omfatta minst fyra å timplanen för realskolans högsta klass upptagna ämnen, men skulle vid samtliga läroverk övervakas och ledas av någon medlem av översts^relsen eller ett av överstyrelsen för varje gång förordnat ombud, under det att dylik anordning enligt nu gällande bestämmelser förekommer endast vid kommunala mellanskolor och enskilda läroanstalter. Som av den inom överstyrelsen utarbetade sammanfattningen av utlåtanden och yttranden i anledning av kommissionens betänkande framgår, har man i ett stort antal yttranden ifrågasatt avskaffande av realskolexamen. Man anser, att nämnda examen bör kunna ersättas med ett godkänt avgångsbetyg från realskolans högsta klass eller att åtminstone muntlig prövning icke bör förekomma.

272 Härvid har det bl. a. anförts, att examensväsendet av pedagogiska och hygieniska skäl borde inskränkas så långt ske kunde, att i flickskolorna och vid folkskoleseminarierna ingen avgångsprövning av nu ifrågasatt art förekommer och att frånvaron av avgångsexamen vid dessa läroanstalter icke medfört ogynnsamt resultat. Särskilt har man från flickskolorna uttalat starka betänkligheter mot den föreslagna examen. Ehuru överstyrelsen å ena sidan ingalunda vill förneka, att vissa av de i här omförmälda yttranden framförda betänkligheterna mot anordnande av en examen å skolans mellanstadium kunna hava ett viss berättigande, torde dock de med en sådan examen förbundna olägenheterna i väsentlig mån kunna minskas genom lämplig anordning av examen. Ä andra sidan vill överstyrelsen ej heller bestrida, att de för examens godkännande stadgade fordringarna icke alltid blivit i vederbörlig ordning upprätthållna. Dock håller överstyrelsen före, att real6kolexamen, sådan den hitintills varit anordnad, i stort sett fyllt det med denna examen avsedda ändamålet. Den har givit skolans nederstadium ett självständigt slutmål, den har motverkat den förr så ojämna avgången från läroverkets mellanklasser och åtminstone i viss mån, särskilt genom de skriftliga proven, verkat som en kontroll på realskolestadiets verksamhet. _ Det ej sällan hörda talet om att realskolexamen vore misslyckad och att den ej varit ägnad att motsvara de förhoppningar, man hyst vid den nuvarande läroverksorganisationens genomförande, torde, såsom överstyrelsen i annat sammanhang framhållit, huvudsakligen bero därpå, att såväl föräldrar och lärjungar som lärare gjort sig alltför stora förväntningar beträffande densamma. Mången hade tänkt sig, att en realskolabiturient utan vidare skulle få anställning i statens eller kommunens tjänst eller genast få någon annan sådan anställning, varpå han kunde försörja sig, under det att det snart visade sig, dels att antalet utexaminerade var så stort, att det blev hård konkurrens om tillgängliga platser, dels ock att det i regel erfordrades fortsatt teoretisk eller praktisk utbildning för att vinna sådan utkomst, som man hoppats på. Lärarna åter väntade, att alla, som ansåges mindre lämpliga för studiebanan, skulle avstå från att fortsätta å gymnasiet. Även denna förhoppning torde icke ha realiserats i den mån man väntat; tillströmningen till gymnasiet av mindre studiebegåvade lärjungar har dock åtminstone i viss grad blivit avledd. Att realskolexamen, ehuru de från början å en del håll alltför högt ställda förväntningarna på denna examen blivit svikna, likväl tillvunnit sig allmänt förtroende och verkligen fyller ett behov, synes bl. a. därav, att antalet skolor, som sökt examensrätt, och antalet realskolabiturienter såsom förut anförts på senare åren högst avsevärt stigit. Det ökade antalet lärjungar, som avlagt denna examen, beror visserligen i främsta rummet på den kommunala mellanskolans tillkomst och hastiga tillväxt, men även vid de allmänna läroverken har antalet lärjungar i sjätte klassen på de sista åren ej obetydligt stigit. Att stegringen där ej_ blivit ännu större, torde i viss mån kunna förklaras därav, att den_stora tillströmningen till denna examen medfört ökad konkurrens, vilket i sin ordning haft till följd, att de lärjungar vid de allmänna läroverken, vilka studierna ej berett alltför stora svårigheter, fortsatt till studentexamen direkt från femte klassen. Överstyrelsen anser för sin del, att realskolans högsta klass allt fortfarande bör avslutas med en examen och att denna bör anordnas på sådant sätt, att de med en examen alltid förenade pedagogiska och hygieniska olägenheterna i möjligaste mån minskas, utan att examen därför förlorar sin karaktär av prov på examinandernas kunskaper. Det synes därför överstyrelsen, att huvudvikten bör läggas på den skriftliga prövningen och att den muntliga examen bör vara av mera formell art, liksom nu vid de allmänna läroverken, och närmast betraktas som en högtidligare avslutning på en genomgången skol-

273 kurs. _ Härvid förutsätter dock överstyrelsen, att de läroanstalter, som skulle hava till uppgift att förbereda till realskolexamen, må bliva föremål för ej alltför sällan förekommande sakkunnig inspektion. .Vad först beträffar kommissionens förslag, att den skriftliga prövningen skulle omfatta endast tre prov, får överstyrelsen till en början erinra om att enligt nuvarande bestämmelser äger lärjunge att efter eget val deltaga i ettdera eller bägge proven i främmande språk samt att hitintills ytterst få lärjungar begagnat sig av medgivandet att deltaga i endast en språkskrivning. Bland 2,474 examinander vårterminen 1920 och 2,810 vårterminen 1921 hava endast 5 respektive 4 examinander undergått skriftligt prov i blott ett språk. I avgivna yttranden ha också ett flertal läroverkskollegier ävensom ämneskonferenser i främmande språk yrkat på skriftliga prov i två av dessa språk. Samma mening uttalas även av kollegierna vid en del kommunala mellanskolor. Överstyrelsen kan förstå, att med den av kommissionen föreslagna språkordningen enligt vilken i realskolans huvudtyp undervisning i tyska skulle meddelas endast i de tre högsta klasserna, det kunde möta vissa svårigheter att anordna skriftligt prov i detta språk. Då emellertid överstyrelsen för sin del anser, att den nu tillämpade anordningen med tyska som begynnelsespråk fortfarande i regel bör gälla, samt då enligt överstyrelsens mening den skriftliga prövningens inskränkande till endast tre ämnen, därav endast ett främmande språk, skulle innebära ett betänkligt försvagande av examens uppgift att utgöra garanti för ett på tillfredsställande sätt uppnått kunskapsresultat, får överstyrelsen förorda, att den skriftliga prövningen, i likhet med vad som nu är fallet, må anordnas i fyra ämnen, dock med rätt för lärjunge att efter eget val deltaga i ettdera eller bägge proven i främmande språk. Som huvudsakligt motiv för att proven i främmande språk Horde utgöras endast av en reproduktion har kommissionen framhållit, att från fackmännens sida den uppfattningen med styrka gjorts gällande, att översättning från svenska till det främmande språket icke stode i god överensstämmelse med språkundervisningens huvudsyfte att bibringa lärjungarna förmåga och färdighet att förstå det främmande språket i tal och skrift. Vidare anföres, att språkundervisningen mångenstädes kommit att anpassa sig efter översättningsprovet och därigenom erhållit en ensidigt grammatikalisk inriktning, till förfång för studiet av det talade och skrivna språket. Å andra sidan hävdas i de inkomna yttrandena med styrka av kollegier och ämneskonferenser vid ett stort antal läroanstalter värdet av översättningsskrivningar i motsats till skrivningar, omfattande allenast reproduktion. Från ett håll framhålles, att anordnandet av enbart reproduktionsprov icke vore välbetänkt, enär erfarenheten givit vid handen, att vissa lärjungar, för övrigt normala, ha svagt utvecklat hörselminne och därav följande svårighet att fatta en uppläst berättelse, överstyrelsen ställer sig obetingat på deras ståndpunkt, vilka önska bibehålla den nuvarande anordningen med rätt för examinanderna att välja fritt mellan reproduktion och översättning till det främmande språket. Det vore eljest fara värt, att grammatikundervisningen skulle bliva försummad och att hela examens effektivitet i fråga om de främmande språken skulle alltför mycket äventyras. Då enligt överstyrelsens mening kommissionen anfört goda skäl för att lärjunge under vissa angivna omständigheter må kunna förklaras berättigad att undergå muntlig prövning i realskolexamen, oaktat han ej erhållit godkänt betyg för den svenska uppsatsen, vill överstyrelsen förorda en sådan anordning. Dock anser överstyrelsen, att bedömandet i här föreliggande fall utan olägenhet må kunna påvila rektor och vederbörande lärare på så sätt, att lärjunges rätt att undergå muntlig prövning göres beroende av att rektor och minst två tredjedelar 18—241336.

274 av de lärare, för vilka han under läsåret åtnjutit undervisning, finna sådan böra medgivas honom, dock under förutsättning att han blivit godkänd i övriga prov. Beträffande villkoren i övrigt för lärjunges rätt att undergå muntlig examen vill överstyrelsen föreslå en skärpning i de nu gällande bestämmelserna. Enligt dessa äger lärjunge, som blivit godkänd för den svenska uppsatsen och ett annat skriftligt prov, att undergå muntlig prövning. På grund av denna bestämmelse händer det mycket ofta, att lärjungar, vilka blivit underkända i den skriftliga prövningen i båda språken eller i de skriftliga proven i två så centrala ämnen som tyska och matematik, deltaga i den muntliga prövningen. Dessa bliva på grund av vederbörande lärares lätt förklarliga obenägenhet att underkänna lärjungar i den muntliga prövningen stundom godkända i examen, även om de icke äga sådana kunskaper, som kunna anses kompensera nyss anförda brister. Vad överstyrelsen här anfört, utgör enligt överstyrelsens mening en av orsakerna till att stadgade fordringar icke alltid i vederbörlig ordning upprätthållits. _ På grund av det nu anförda och med hänsyn till att överstyrelsen för sin del icke anser sig böra tillstyrka kommissionens förslag angående den muntliga prövningens övervakande av särskilda ombud, vill överstyrelsen hemställa, att lärjunge, som erhållit minst vitsordet Godkänd för den svenska uppsatsen och två andra skriftliga prov, må äga undergå muntlig prövning, dock att lärjunge, som erhållit vitsordet Godkänd eller högre vitsord blott för den svenska uppsatsen och ett av de andra proven, det oaktat må förklaras berättigad _ att undergå muntlig prövning, såvida två tredjedelar av de lärare, som under sista terminen undervisat honom i de till den muntliga prövningen hörande ämnen, ansåge sådant böra honom medgivas. Såsom nyss är nämnt, skulle dock i särskilda fall ett eftergivande av kravet på godkänt betyg för den svenska uppsatsen kunna ifrågakomma. Mot kommissionens förslag, att graderade betyg må komma till användning i realskolexamen jämväl vid bedömandet av de skriftliga proven, har överstyrelsen intet att erinra. I olikhet med kommissionen anser överstyrelsen, att examensbetyget bör upptaga vitsord även för de skriftliga proven. Vad den muntliga prövningen beträffar, vill överstyrelsen till en början instämma i vad kommissionen anfört i fråga om villkoren för examens godkännande, d. v. s. överstyrelsen anser, att lärjunge, som erhållit minst vitsordet Godkänd i samtliga å timplanen upptagna läroämnen, skall vara berättigad erhålla betyg över godkänd examen samt att sådan rätt jämväl må tillkomma lärjunge, som blivit underkänd i ett läroämne, därest denna brist kompenseras av överbetyg i andra läroämnen och minst två tredjedelar av de i bedömandet deltagande lärarna finna honom böra godkännas. Kommissionen har dessutom föreslagit, att den muntliga prövningen vid samtliga läroanstalter, där examen komme att avläggas, skulle ledas och övervakas av någon medlem av överstyrelsen eller ett av överstyrelsen för varje gång förordnat ombud, en anordning, som hitintills varit tillämpad endast vid kommunala mellanskolor och enskilda läroanstalter. Utan tvivel har denna anordning i ej ringa mån bidragit till det förhållandevis goda resultat, som i fråga om realskolexamen i regel vunnits vid de kommunala och enskilda läroanstalterna. Däremot torde man kunna sätta i fråga, huruvida det skulle vara behövligt och lämpligt, att ombudsinstitutionen utvidgades till att omfatta även statens allmänna läroverk. Överstyrelsen vill då först i detta sammanhang erinra om 1899—1902 års läroverkskommittés förslag i denna fråga, enligt vilket realskolexamen vid samtliga läroverk skulle ledas och övervakas av särskilda av Kungl. Maj :t förordnade censorer, vartill vederbörande eforalstyrelse skulle anmäla insiktsfulla, erfarna och ojäviga personer med intresse för uppfostran och undervisning. Censorerna skulle äga befogenhet att underkänna lärjunge

275 på grund av bristande insikter eller bristande förståndsutveckling. I motiveringen till sitt förslag till stadga för realskolexamen anför kommittén dock, att ifrågavarande examen icke borde få karaktären av något slags »examen rigorosum». Kommittén, som icke ansåg sig kunna förorda ett av 1890 års skollagskommitté framlagt förslag om att den ifrågasatta examen på skolans mellanstadium skulle stå under ledning av lärare, som undervisade inom de högre läroverkens högsta klasser, höll före, att det ej torde böra möta svårigheter att inom den bildade allmänheten å läroverksorten eller i dess närhet finna personer fullt kompetenta att utöva censorskallet. I den kungl. propositionen till 1904 års riksdag, som låg till grund för nuvarande läroverksorganisation, gjorde emellertid vederbörande departementschef det uttalandet, att realskolexamen borde anordnas under mindre tunga och omständliga former, varför den av kommittén föreslagna vidlyftiga censorsapparaten helt och hållet borde bortfalla och den muntliga prövningen verkställas i närvaro av eforus eller inspektor samt ett par examensvittnen. Examenskontrollen och examensfordringarnas uppehållande vid lämplig och enhetlig nivå skulle enligt departementschefens mening i väsentlig grad underlättas, därigenom att utgivande av ämnen för de skriftliga proven och ledningen av examen i dess helhet överlämnades åt en överstyrelse för de allmänna läroverken. Hithörande bestämmelser i nu gällande läroverksstadga överensstämma i huvudsak med omförmälda uttalande. Ehuru det ej uttryckligen är sagt i kommissionens betänkande, synes det vara kommissionens mening, att de föreslagna ombuden åtminstone i regel skulle utses bland lärare vid de allmänna läroverken. I likhet med 1899 års läroverkskommitté vill överstyrelsen ifrågasätta lämpligheten av en sådan anordning i någon större utsträckning. Det skulle säkerligen ge anledning till slitningar av flera slag, om en lärare vid ett läroverk skulle fungera som ombud vid samma läroverk eller vid ett annat statens läroverk. Likaså skulle det nog komma att möta svårigheter att kunna få tillräckligt antal fullt lämpliga och villiga lärare såsom ombud vid det stora antal läroanstalter, som det här skulle bli fråga om. Vårterminen 1922 anställdes prövning i realskolexamen vid 160 läroanstalter, därav 75 allmänna läroverk. Då man vid flera av dessa måste räkna med minst två ombud, skulle det inalles erfordras över 200 ombud. Och om ett så stort antal lärare för att övervaka examen vid andra läroanstalter nödgades begiva sig ut på resor vid en tidpunkt, då lärarkrafterna i skolan i mycket hög grad tagas i anspråk för mångahanda olika bestyr, skulle detta lätt vålla svåra olägenheter. Att ombudsinstitutionen vid de kommunala och enskilda läroanstalterna hitintills fungerat på ett i det hela tillfredsställande sätt, beror på särskilda omständigheter. Lärarna vid dessa skolor äro i allmänhet yngre och hava ofta ej fullt samma utbildning och erfarenhet som de läroverkslärare, vilka förordnas såsom ombud. Särskilt vid nyinrättade dylika skolor inträffar det ej sällan, att varken rektor eller någon av lärarna förut ens närvarit vid någon realskolexamen och därför äro i behov av de råd och anvisningar, ett ombud med större erfarenhet må kunna lämna. Det ligger också i sakens natur, att här berörda skolor, innan de blivit närmare prövade, icke kunnat bliva berättigade att utan sakkunnig kontroll få anställa realskolexamen. Sannolikt komme det ej heller att visa sig möjligt att erhålla utom läroverken stående i allo lämpliga ombud i den utsträckning, som, därest kommissionens förslag genomfördes, skulle komma att krävas. Av ett dylikt ombud erfordras förutom personliga förutsättningar ej blott nödig formell kompetens utan även en viss förtrogenhet med läroverkens arbetssätt m. m. Överstyrelsen anser också, att ombudens uppgift att övervaka, att de för examen fastställda fordringarna upprätthållas, komme att bliva mindre påkallad, om villkoren för examens godkännande beträffande såväl den skriftliga som den

276 muntliga prövningen skärptes, på sätt överstyrelsen här ovan föreslagit. Enligt överstyrelsens mening bero nämligen de av kommissionen framförda klagomålen mot realskolexamen och de brister, som skulle vidlåda densamma, beträffande allmänna läroverken icke så mycket på att de i examen givna vitsorden varit för höga, utan fastmer på stadgans bestämmelser om villkoren för examens godkännande. Däremot har överstyrelsen ej kunnat undgå att finna, att vid de kommunala mellanskolorna betygskalan i realskolexamen ofta varit för hög och i stort sett högre än vid de allmänna läroverken. Detta bekräftas också genom uttalanden i de av överstyrelsens ombud avgivna berättelserna över sagda examen. På grund av det anförda kan överstyrelsen ej tillstyrka, att realskolexamen vid de allmänna läroverken, på sätt kommissionen föreslagit, skulle övervakas av särskilda av skolöverstyrelsen förordnade ombud, utan anser överstyrelsen, att ifrågavarande muntliga prövning vid dessa läroverk i huvudsak bör vara ordnad på samma sätt som nu. I sammanhang härmed vill dock överstyrelsen framhålla, att den nu tillämpade anordningen med av vederbörande kommunalstyrelse utsedda vittnen, som hava att bestämma, vilka delar av sjätte klassens kurs förhöret skall omfatta, ej alltid synes hava fungerat på fullt tillfredsställande sätt. Det torde därför vara önskvärd att någon ändring i hithörande bestämmelse må komma till stånd. Överstyrelsen anser också, att en del av de kommunala mellanskolorna numera nått en sådan utveckling, att realskolexamen vid dessa ej alltid behövde övervakas av någon ledamot av överstyrelsen eller ett av överstyrelsen utsett ombud. Det torde därför böra tagas under övervägande, om ej överstyrelsen kunde erhålla rätt att för varje särskilt fall bestämma, huruvida den muntliga prövningen skulle övervakas och ledas av någon medlem av överstyrelsen eller ett av överstyrelsen förordnat ombud eller om ordning för sagda prövning skulle bestämmas av vederbörande eforus eller inspektor efter samråd med skolans rektor. Dessa bestämmelser borde då gälla samtliga läroanstalter med rätt att anställa realskolexamen, således även de allmänna läroverken. Vad slutligen angår den av kommissionen föreslagna förändrade benämningen på här ifrågavarande examen, synes det överstyrelsen vara av ringa betydelse, om namnet realskolexamen utbytes mot realexamen. Då emellertid benämningen realskolexamen blivit ett vedertaget namn på realskolans avgångsexamen, synes det överstyrelsen icke vara anledning till ändring av detta namn. Överstyrelsen har i sin föregående framställning angående realskolexamen utgått ifrån att realskolan allt fortfarande skulle omfatta i det hela samma kunskapsmått som den nuvarande realskolan samt att avlagd realskolexamen skulle medföra samma kompetens som nu. Härvid får dock överstyrelsen erinra om att Eders Kungl. Maj:t den 29 juni 1923 anmodat överstyrelsen verkställa utredning, dels i vad mån realskolexamens behörighetsområde i görligaste ^ mån kunde vidgas, dels ock om möjligheterna för ett eftergivande av kravet på avlagd studentexamen såsom villkor för tillträde till vissa studie- och levnadsbanor. Någon sådan utredning har överstyrelsen ännu icke kunnat verkställa, och således har överstyrelsen ej heller ansett sig kunna taga någon hänsyn till de förändrade kunskapsfordringar i realskolexamen, som förändrade förhållanden i nu berörda avseenden må kunna påkalla.

277 X. Studentexamen. Vid den diskussion av frågor rörande det högre undervisningsväsendets ordnande, som på olika tider förekommit, hava även studentexamen och därmed samhörande förhållanden varit föremål för en mångsidig kritik, och förslag ha jämväl framkommit om hela examens avskaffande och i stället införande av inträdesprövning vid universitet och högskolor, såsom förhållandet var före : den nuvarande ordningens genomförande. Med kännedom om de olägenheter av mångahanda art, icke minst en avsevärd tidsförlust, som voro förenade med den gamla, för omkring 60 år sedan övergivna ordningen, anser sig överstyrelsen emellertid icke kunna förorda en dylik åtgärd. Det naturliga torde väl vara, att den skola, som under en i regel lång följd av år handhaft lärjungarnas utbildning, även får avgiva det slutgiltiga omdömet över resultatet härav och att detta omdöme, om det avgives under betryggande former, även bör äga vitsord för inträde vid högre läroanstalter. Läroverken i äldre tider voro från varandra mera isolerade än i våra dagar, och den utbildning, som vid dem meddelades, var ganska ojämn och skiftande. I det avseendet hava förhållandena väsentligen förändrats, och det torde väl numera vara allmänt erkänt, att de nuvarande läroverken i det hela väl fylla cle uppgifter, som äro dem förelagda. En återgång till äldre förhållanden i fråga om studentexamen lärer icke vara någon tidsenlig åtgärd. Mot den nuvarande studentexamen har, framhåller kommissionen, såsom en allmän anmärkning anförts, att den utövar en ofördelaktig inverkan på undervisningen å gymnasiet, särskilt under de sista skolåren, som erhölle en starkt framträdande prägel av examensjäkt och detaljerat minnesplugg, till skada för verkligt fördjupade och allvarliga studier. Vidare har anförts, att de allmänna betingelser, varunder prövningen, särskilt den skriftliga, försigginge, vore så avvikande från normala förhållanden, att prövningens resultat icke bleve tillräckligt vägledande. Att en^ avslutande examensprövning alltid kommer att utöva en viss återverkan på undervisningen vid en skola, torde icke kunna undvikas, men denna inverkan kan även vara välgörande, såtillvida som den i sin mån bidrager till att o hålla kunskapsnivån uppe, så att den ej sjunker under en viss miniminivå och på samma gång möjliggör ett något så när likvärdigt bildningsresultat vid de olika läroverken. I detta avseende torde den nuvarande studentexamen kunna sägas i det hela ha varit till gagn för våra läroverk. Faran ligger emellertid däruti, att en sådan examen kan komma att utöva ett tryck på undervisningen därhän, att denna kommer att inriktas på att till övervägande del bliva en förberedelse för själva examensprövningen till men för det grundliga och lugna undervisningsarbetet. I samma mån man åt prövningen kan giva en lämplig form och låta den framgå som en fullt naturlig avslutning av den föregående undervisningen, böra nämnda olägenheter kunna till stor del undvikas. I sådan riktning bör därför studentexamens utveckling vid våra gymnasier alltmera ledas. Och detta blir möjligt i samma mån som skolorganisationen göres solid och smidig och undervisningen grundlig, på samma gång som målet för densamma sättes så, att det uppnås utan för hård belastning^ av de ungas krafter. Redan nu torde studentexamen, åtminstone den muntliga prövningen, i många — kanske flertalet — fall mera ha karaktär av en uppvisning av undervisningens resultat än av en examen rigorosum. Av de vid de allmänna läroverken under senaste 10-årsperiod examinerade lärjungar, utgörande i medeltal 1,450 per år, hava årligen i medeltal 138 blivit underkända. Av dessa hava 92 underkänts i den skriftliga och 46 i den muntliga prövningen samt av de senare 21 underkänts av vederbörande lärare och'

278 25 av censorerna. År 1922 utgjorde de mot de båda sistnämnda talen svarande värdena respektive 16 och 15 av 1,340 examinander. Censorerna hava sålunda underkänt 1 ä 2 % av de examinerade lärjungarna. Examensväsendet har hos oss aldrig tillmätts den betydelse som i åtskilliga andra länder med mera omfattande och detaljerade prövningsanordningar. De förändringar beträffande studentexamen, som nu kunna ifrågakomma, böra därför ha till uppgift att ytterligare föra den i det föregående angivna utvecklingen vidare. ^ Studentexamen bör liksom hittills hava till uppgift att utröna, huruvida lärjungarna inhämtat det mått av kunskaper, v i l k e t i gällande undervisningsplaner är angivet som mål för gymnasiets undervisning, samt vunnit den mognad och »den förmåga av mera självständigt arbete, som är en betydelsefull förutsättning för ett framgångsrikt fullföljande av den utbildning, som gymnasiestudierna hava till syfte att grundlägga», såsom kommissionen uttrycker det. Den nuvarande uppdelningen av studentexamen i en skriftlig och en^muntlig prövning anser överstyrelsen fortfarande böra bibehållas. Det har ifrågasatts, att den skriftliga prövning, som nu förekommer endast i sådana ämnen, i vilka skriftliga övningar ingå i den föregående undervisningen och i denna utgöra ett väsentligt moment, skulle utsträckas även till övriga ämnen, där fackliga uppgifter skulle föreläggas till skriftlig behandling och på så sätt göra den muntliga prövningen obehövlig. Överstyrelsen anser i likhet med kommissionen en dylik anordning föga lämplig icke minst med hänsyn till den återverkan den skulle ha på den föregående undervisningen, som icke skulle kunna undgå att upptaga dylika skriftliga övningar bland de hittills använda och därigenom komma att betänkligt nedtyngas av denna skriftliga apparat. I den skriftliga prövningen för studentexamen torde därför böra ingå huvudsakligen sådana skriftliga prov, som för närvarande äro föreskrivna. Att antalet dylika prov skall, såsom kommissionen förutsätter, nödvändigt vara detsamma å de olika bildningslinjerna, kan överstyrelsen icke finna vara givet, då det väl synes vara riktigast, att de skriftliga proven å varje särskild linje bestämmas med hänsyn till deras behövlighet och lämplighet för att utröna förefintligheten av det med linjen avsedda studieresultatet. I sådan riktning uttalar sig också kollegiet vid högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm och tillägger, »att ett formalistiskt, likformigt fixerande av tre skriftliga prov på varje linje leder till sådana konsekvenser, som att man på de differentierade linjerna ansett sig vara tvungen att föreslå skrivningar i grekiska, respektive kemi, vilka fackmän tämligen allmänt anse onödiga, men att man däremot ej vågat bibehålla en del välbehövliga skriftliga prov i levande språk, framför allt på reallinjen, vilken därigenom mist en del av sitt praktiska värde». En följd av ett dylikt upptagande i det skriftliga provet av ämnen, som egentligen föga lämpa sig härtill, kan bliva, att undervisningen å gymnasiet i dessa ämnen måste anläggas på ett sätt, som icke är överensstämmande med 'det naturliga målet för nämnda undervisning, och att härigenom vissa sidor av ämnena komma att ensidigt framhävas till förfång för andra väsentligare kursmoment. Att sä sannolikt skulle bliva fallet med ämnet kemi, i händelse det komme att ingå i den skriftliga prövningen, kan på goda skäl befaras, och detsamma torde även gälla om grekiskan enligt vad som framgår av yttrande av professorerna Lundström och Nachmanson vid Göteborgs högskola, vilka framhålla »att införandet av en dylik skrivning skulle komma att alltför ensidigt grammatisera undervisningen till förfång för den allmänt kulturella prägel, som enligt deras mening vore av särskild betydelse vid undervisningen i detta ämne. Kommissionens förslag syntes icke vara förestavat

279 av någon omtanke om ämnet grekiska såsom sa'dant, utan snarare vara betingat av den allmänt _ organisatoriska — och i och för sig fullt riktiga — önskan att på alla linjer upprätthålla tillbörligt antal skrivningar i studentexamen. Men under förutsättning att undervisningen i moderna språk ordnades på fullt tillfredsställande sätt och sålunda skrivning i vederbörande linjes moderna huvudspråk bibehölles i studentexamen, bortfölle utan vidare nödfallsutvägen med den föreslagna grekiska examensskrivningen.» Kommissionen framhåller såsom önskvärt, att den skriftliga prövningen må närmare förbindas med den muntliga, så att examens båda sidor komma att utfjdla och i viss mån kompensera varandra och såmedelst giva möjligast sanna och fullständiga bild av examinandens kunskapsnivå och allmänna mognad. Ett dylikt samband mellan studentexamens båda delar liksom även en närmare förbindelse mellan examen och det föregående skolarbetet skulle, förmenar kommissionen, kunna åvägabringas därigenom, att skälig hänsyn tages härtill vid bedömandet av examensproven. Detta mål skulle vinnas på så sätt, att visserligen liksom hittills examinandernas skriftliga prov värdesättas med graderade betyg och att ett godkännande i den skriftliga prövningen skulle utgöra förutsättningen, för att den muntliga prövningen skulle komma till stånd, men att särskilda vitsord rörande resultatet av förstnämnda prövning i främmande språk, matematik, fysik och kemi icke meddelas i det över studentexamen avgivna betyget. Detta skulle däremot icke gälla det skriftliga provet i modersmålet, i vilket ämne med hänsyn till dess särställning särskilt vitsord över nämnda prov skulle givas, varvid dock enligt kommissionens förslag hänsyn även skulle tagas till vederbörande lärjunges å lärorummet utarbetade svenska uppsatser under sista skolåret. Sistnämnda anordning skulle dock förutsätta bland annat, att sistnämnda uppsatser skulle bedömas under likartade förhållanden beträffande medbedömarskap, som i studentprövningen är fallet. Till ovannämnda allmänna principer rörande den skriftliga prövningen, vilka redan till stor del äro förverkligade i nu gällande bestämmelser för studentexamen, kan överstyrelsen i huvudsak ansluta sig utom vad beträffar modersmålsprovets bedömande samt de särskilda betygen över de skriftliga proven, vilka betyg överstyrelsen anser fortfarande böra meddelas i studentbetyget. Dessa utgöra ett icke oväsentligt bidrag till kännedomen om lärjungens kunskaper och mognad, och det har visat sig, att i fråga om realskolexamen, där dylika graderade betyg icke givits, yrkanden framställts om förändring härutinnan. Att modersmålsprovet på grund av sin särskilda betydelse bör i viss mån få intaga en särställning vid bedömandet synes vara befogat, dock endast i sådana fall. då fråga är om lärjunges admitterande till den muntliga prövningen, oaktat nämnda prov icke blivit godkänt. Med tanke på de stundom förekommande fall, då en modersmålsuppsats blir underkänd, men examinandens arbetsresultat beträffande svensk skrivning under läsåret giver vid handen, att provet tydligen är missvisande för examinandens allmänna ståndpunkt i ämnet, vill överstyrelsen ansluta sig till det framställda förslaget såtillvida, att i dylikt fall examinandens admitterande till den muntliga prövningen må göras beroende av att minst två tredjedelar av de lärare, för vilka han under läsåret åtnjutit undervisning, finna sådant böra medgivas. Några särskilda härav föranledda åtgärder beträffande bedömandet av modersmålsuppsatserna under sista läsåret finner överstyrelsen icke erforderliga. Vad för övrigt angår villkoren för godkännande i den skriftliga prövningen, torde nuvarande bestämmelser böra i det väsentliga bibehållas med de modifikationer, som kunna föranledas av eventuella förändringar i gymnasieorganisationen. Kommissionen har gjort en särskild undersökning av frågan, huru de svenska uppsatsämnena i studentexamen skola vara beskaffade för att fullt motsvara sitt ändamål. Överstyrelsen anser sig icke i detta sammanhang böra ingå i en

280 diskussion av denna fråga men vill framhålla, att överstyrelsen alltjämt ägnat särskild omsorg åt denna angelägenhet och att så även framdeles kommer att ske. Möjligen kunde det vara av värde att till ledning för uppgörande av förslag till dylika ämnen vägledande anvisningar utarbetades inom överstyrelsen. Detta borde då närmast ske i anslutning till en revision av de nuvarande metodiska anvisningarna för modersmålet, då ju själva undervisningen i detta ämne i första hand borde läggas efter de antydda grunderna. Förslag till ämnen för modersmålsuppsatsen liksom även för övriga skriftliga prov i studentexamen torde möjligen böra avgivas icke blott såsom nu av censorerna utan även av särskilt av överstyrelsen utsedda gymnasielärare, varigenom säkerligen skulle vinnas en närmare anslutning mellan sagda prov och den föregående undervisningen. Vad vidare angår översättningsproven i de främmande språken — bortsett från latinet, där det skriftliga provet bibehålles i sin nuvarande form — har kommissionen föreslagit den förändringen, att dessa prov, från att allt hitintills hava utgjort översättningar av en förelagd svensk text till något av de främmande språken eller alternativt en uppsats på det främmande språket, skulle utgöras av en översättning från de främmande språken till svenska, å det nyspråkliga gymnasiet i ett fall kombinerad med ett översättningsprov från svenska till det främmande språket. En dylik förändring skulle naturligen innebära, att den föregående undervisningen i främmande språk blivit anordnad med ett sådant mål i sikte, och detta skulle i sin ordning medföra en övergång från en numera vid våra läroverk allmänt tillämpad förmedlande grammatisk metod till den tidigare prövade, men alltmer övergivna ensidigt imitativa metoden vid språkundervisningen. En dylik undervisningsmetod kan enligt överstyrelsens mening ha sitt berättigande på ett tidigare stadium, och överstyrelsen finner därför ändamålsenligt, att å realskolans stadium och i realskolexamen de nuvarande skriftliga reproduktionsuppgifterna alltjämt bibehållas. Men att vid gymnasieundervisningen och i det skriftliga provet för studentexamen upptaga tillämpningar av sagda språkmetod skulle enligt överstyrelsens mening innebära en tillbakagång i fråga om vår språkundervisning och kan därför icke av överstyrelsen förordas. I de inkomna yttrandena över kommissionens betänkande är ifrågavarande förslag föremål för en synnerligen enhällig kritik. Här framhålles bland annat, att den föreslagna anordningen skulle medföra mindre grundliga grammatikstudier och därmed en allmän löslighet i abiturienternas språkkunskaper samt huvudsakligen bliva ett prov i svenska, men däremot ganska värdelöst för bedömandet av kunskaperna i det främmande språket. Humanistiska sektionen vid universitetet i Lund framhåller, att ett prov av den art kommissionen föreslagit ej syntes nödigt, då förmågan att uppfatta en text alltid i examen prövades muntligt. Den föreslagna ändringen skulle givetvis innebära en avsevärd minskning i fordringarna och en sänkning av kunskapsnivån. Vana att behandla ett främmande språk i skrift vore av stort värde. Övning i att skriva ett språk vore det bästa medlet att förvärva stadga och säkerhet i avseende på dess grammatik och ordförråd. I den muntliga prövningen, sådan den för närvarande är anordnad, torde i synnerhet den förändringen vara önskvärd, att antalet ämnen, som kunna förekomma i examen, minskas. Detta skulle också komma att ske rent automatiskt därigenom, att gymnasieorganisationen, såsom förut förordats, ordnades så, att läroämnenas antal minskas i de högre ringarna genom successiv avslutning av ämnen, vare sig nu detta komme att ske i förening med en mera specialiserad linjedelning eller på annat sätt. Det torde härvid kunna ifrågasättas, att i dylika avslutade ämnen, i synnerhet sådana som avslutas i näst högsta ringen, en prövning, skriftlig och muntlig eller endast ettdera, sker vid ämnets avslutande och

281 att denna prövning försiggår under samma former som studentexamen och i samband med denna. En sådan avslutning med tillhörande studentexamen äger för närvarande rum vid högre realläroverket i Göteborg i fråga om engelska språket å den linje, som har detta till första språk. Liknande anordning är ock medgiven för ett privatläroverk. En på så sätt anordnad delning av studentexamen synes vara ändamålsenlig och bör kunna få en vidsträcktare tillämpning, då den erbjuder fördelen av en uppdelning av studentexamen, utan att detta behöver störande inverka på undervisningen eller medföra sådana mera genomgripande förändringar, som måste vidtagas vid den fullständigare delning av studentexamen, som för närvarande undergår en försöksprövning vid Djursholms samskola. När mera erfarenhet vunnits orn denna sistnämnda anordning, torde frågan om dess eventuella införande vid statsläroverken böra upptagas till prövning. I fråga om privatisternas studentexamen är en dylik delning av studentexamen ännu mera behövlig än för läroverkens egna lärjungar och låter sig genomföra utan någon rubbning av nuvarande gymnasieorganisation. Överstyrelsen har därför för avsikt att till Eders Kungl. Maj:t ingå med särskilt förslag i sådant syfte och samtidigt därmed även, på grund av nådig remiss, hemställa om vissa ändringar i nu gällande anordning av fyllnadsprövning efter avlagd studentexamen. Enligt nu gällande bestämmelser skall den muntliga prövningen av läroverkets lärjungar för varje examinand omfatta minst 7 läroämnen. Det har ifrågasatts, att detta minimum måtte ytterligare nedsättas bland annat därför, att därigenom ökad tid skulle kunna anslås åt prövningen i varje särskilt ämne och! denna sålunda vinna i lugn och grundlighet. Kommissionen har föreslagit, att nämnda minimum skulle bestämmas till 4. Överstyrelsen, som redan tidigare haft uppmärksamheten riktad på denna angelägenhet, har tänkt sig, att minimiantalet ämnen i den slutliga muntliga prövningen skulle kunna minskas till 5, varvid dock vederbörande censor skulle äga rätt att medtaga ännu ett eller annat ämne, om så skulle anses erforderligt för examinandens bedömande. Emellertid sammanhänger ifrågavarande anordning, som med fördel skulle kunna vidtagas redan vid nuvarande gymnasieorganisation, i viss mån med de förändringar i denna, som kunna komma att vidtagas, varför dess slutliga utformning kommer att bli beroende härav. Kommissionen har föreslagit vissa detaljerade bestämmelser rörande de ämnen, som skola förekomma i den muntliga prövningen, ävensom angående den tid, som skall anslås till varje examinand och ämne. Då det har visat sig nödvändigt, att censorerna äga stor rörelsefrihet vid examensordningens uppgörande för att härvid kunna taga vederbörlig hänsyn till alla de olika omständigheter, som härvid böra beaktas, så finner överstyrelsen icke anledning att förorda de av kommissionen i detta sammanhang föreslagna detaljföreskrifterna. Den möjlighet, som för närvarande förefinnes att i vissa ämnen (kristendom, litteraturhistoria och biologi) för redovisning i studentexamen på förhand uppgiva särskild på lämpligt sätt avpassad lärokurs, på vilken den föregående undervisningen företrädesvis inriktats, anser överstyrelsen i likhet med kommissionen fortfarande böra bibehållas och eventuellt utsträckas jämväl till andra ämnen, beträffande vilka en sådan anordning kan befinnas ändamålsenlig. Beträffande villkoren för den muntliga prövningens och därmed jämväl hela studentexamens godkännande förordar kommissionen, att för den muntliga studentexamens godkännande må fordras minst goda insikter i alla å vederbörande bildningslinje upptagna ämnen, således även i de tidigare avslutade, dock att lärjunge, som erhållit godkänt vitsord för såväl förmåga att skriftligt

282 behandla svenska språket som ock i de för respektive gymnasielinjer centrala ämnena, må kunna godkännas i examen med underbetyg i ett ämne, därest han visat goda insikter inom andra kunskapsområden. De här föreslagna bestämmelserna synas från den givna utgångspunkten vara i det hela välgrundade, men givet är, att deras lämplighet i en blivande gymnasieorganisation kommer att bli beroende av i vad mån en sådan organisation avviker från den av kommissionen framlagda. Vad slutligen angår den för närvarande fungerande kontrollen över studentexamen, sådan den utövas genom censorsinstitutionen, så har varken av kommissionen eller från andra håll ifrågasatts annat än att denna institution bör bibehållas. Det är tydligen en alltmera allmänt omfattad mening, att censorsinstitutionen i det hela varit till gagn för de intressen, den är satt att bevaka. Icke minst har det varit av betydelse, att genom densamma skapats en förbindelse mellan läroverk samt universitet och högskolor, som torde varit till fördel för båda parter genom det utbyte av erfarenheter och den Ömsesidiga påverkan, som därigenom ägt rum. Även om censorsinstitutionen i ett eller annat avseende kan tarva någon förbättring, torde den dock huvudsakligen böra bibehållas i sin nuvarande form. Censorernas antal har under åren ökats, i samma mån som antalet examinander i studentexamen tillväxt. Under sistlidna examensperiod tjänstgjorde sammanlagt 27 censorer, av vilka 23 voro vid universitet och högskolor nu anställda eller pensionerade lärare och 4 voro ämneslärare eller f. d. ämneslärare vid de allmänna läroverken. I sådan egenskap hade även flera av universitetsprofessorerna längre eller kortare tid tjänstgjort. Det har förordats av kommissionen, att läroverkslärarnas antal måtte ytterligare förstärkas, så att den pedagogiska sakkunskapen och erfarenheten om den högre skolundervisningen och dess olika ämnesgrenar bleve fylligare representerad bland censorerna, överstyrelsen har vid avgivande av förslag till censorer särskilt beaktat nämnda synpunkter och anser, att man tills vidare bör nöja sig med de i sådant avseende vidtagna åtgärderna och avvakta närmare erfarenhet angående dessa. Det må även framhållas, att i händelse, såsom föreslagits, älmnenas antal i den muntliga examen kommer att minskas, det torde bli lättare att tillgodose förefintligheten av sakkunskap i de särskilda ämnena utan att ytterligare öka censorernas antal i det hela och därmed den redan nu tillräckligt omfattande examensapparaten. Angående den censorerna tillkommande befogenheten finnas närmare bestämmelser intagna i gällande stadga för studentexamen och den särskilda instruktionen för censorerna. Kommissionen har ifrågasatt en ändring i nämnda befogenhet därutinnan, att censor borde tillerkännas befogenhet att ingå i särskild prövning av jämväl de skriftliga arbetena. Såvitt överstyrelsen kan finna, äga censorerna både rättighet och skyldighet att göra detta redan på grund av nuvarande bestämmelser. I § 4 av censorsinstruktionen heter det: »Vid bedömandet av examinands kunskaper och mogenhet skall censor taga hänsyn såväl till den skriftliga och muntliga prövningen som till examinands under de båda sista läsåren ådagalagda kunskaper. Finner därvid censor, att lärjunge, som på grund av de honom av vederbörande lärare tilldelade vitsord eljest skolat godkännas, saknar de insikter och den mogenhet, som för examens godkännande äro erforderliga, åligger det honom att underkänna dennes prov; ägande dock censor icke att grunda examens underkännande allenast på av examinand i den skriftliga prövningen, i överensstämmelse med gällande föreskrifter, utfört prov, som blivit av vederbörande lärare godkänt.» Enligt den sist nämnda bestämmelsen äger censor icke rätt att underkänna examinand endast på grund av skriftligt prov, som blivit av vederbörande lärare godkänt, utan hänsyn måste jämväl tagas till beskaffenheten av övriga

283 skriftliga prov och till resultatet av den muntliga prövningen. Och ett dylikt stadgande synes alltjämt vara väl befogat. Någon ändring i nämnda stadgande i det av kommissionen angivna avseendet torde därför icke vara erforderligt. I samband med behandlingen av frågor rörande studentexamen torde även en kort undersökning böra göras rörande antalet årligen utexaminerade studenter under den tid nuvarande skolorganisation varit gällande. Det torde vara av intresse bland annat med hänsyn till det ofta hörda talet om överproduktion av studenter i vårt land och därav härrörande olägenheter. Under 10-årsperioden 1913—1922 ökades antalet årligen utexaminerade studenter (den årliga studentproduktionen) från 1,685 (år 1912) till 2,220 (1922) eller med 335, d. v. s. i medeltal per år med 33.5. Av de 1,685 studenterna voro 1,467 manliga och 218 kvinnliga och av de 2,020 voro 1,650 manliga och 370 kvinnliga. Antalet manliga studenter ökades sålunda under 10-årsperioden med 183 eller 18.3 per år och antalet kvinnliga med 152 eller 15.2 om året. Skillnaden mellan produktionen av manliga och kvinnliga studenter är alltjämt betydande, men ökningen i den årliga produktionen för de båda kategorierna synes alltmer närma sig till samma värde. 10-årsperioden 1905—1914 utvisar en motsvarande ökning från 1,196 (år 1904) till 1,836 (1914) eller med 640, d. v. s. i medeltal per år 64. De manliga studenternas antal ökades under samma tid från 1,094 till 1,566 eller med 472, cl. v. s. 47.2 per år, under det att de kvinnliga studenternas antal tillväxte från 102 till 270 eller med 168 eller 16.8 per år. Studentproduktionens tillväxt har sålunda från den tidigare till den senare 10-årsperioden minskats från 64.0 till 33.5 eller med ungefär 47.7 %. Härvid har nämnda tillväxt för de manliga studenterna minskats från 47.2 till 18.3 eller med 61.5 % och för de kvinnliga likaledes minskats från 16.8 till 15.2 eller med 9.5 %. Den årliga studentproduktionen är sålunda alltjämt stadd i ökning, men dennas storlek har minskats betydligt och är under den senaste 10-årsperioden ungefär hälften av motsvarande ökning under den tidigare perioden. För de manliga studenterna utgör nämnda ökning under den sista perioden endast omkring 39 % och för de kvinnliga ungefär 90 % av ökningen under den tidigare perioden. Orsakerna till nedgången i studentproduktionens tillväxt kunna vara flera, men en av dem torde utan tvivel vara den inverkan, som realskolexamen härvid utövat. Under ifrågavarande tid har nämligen antalet avlagda realskolexamina ökats från 1,148 (år 1907, då denna examen första gången anställdes) till 2,929 (år 1922) och det torde vara tydligt, att denna kraftiga utveckling måste i sin mån varit en medverkande faktor vid hämmandet av tillströmningen till studentexamen, vilken varit väl stark under århundradets första decennium. Huruvida denna tillströmning ännu hunnit till den punkt, som kan anses som den normala för ett land av vår storlek och samhällsstruktur, torde vara svårt att med större grad av säkerhet avgöra. Av vissa tecken att döma skulle man vara böjd att tro, att vi nu närmat oss ett visst jämviktsläge i detta avseende. Under senast tilländalupna 5-årsperiod har antalet årligen utexaminerade studenter hållit sig nästan konstant (omkring 2,000), och en undersökning av det samhälleliga behovet av_ personer med studentutbildning, som utförts inom överstyrelsen, har kommit till ett värde, som icke mycket synes skilja sig ifrån det nämnda. Till jämförelse må nämnas, att studentproduktionen i Danmark under år 1922 uppgick till 30.3 per 100,000 invånare (i Sverige 35.4 per 100,000 invånare). Motsvarande värde för Norge (år 1919) är 30.0 och för Finland (år 1917) 33.7.

284 XI. Skolarbetets inre organisation. Redan i fråga om den yttre ramen för skolans verksamhet eller själva skolorganisationen gäller det, att det för en sund skolverksamhet är av vikt, att den icke blir utsatt för täta eller våldsamma rubbningar, som på en gång göra alltför djupa ingrepp i och omstöpningar av det hela. Det önskvärda är, att skolan liksom en levande organism så småningom och i så stor frihet som möjligt får växa och utveckla sig till allt bättre och ändamålsenligare former för sin verksamhet. Detta utesluter dock icke, att vid vissa punkter i utvecklingen ett sammanfattande och ordnande måste ske, för att önskvärd enhetlighet, planmässighet och sammanhang i skolsystemet måtte förefinnas, och nödiga pedagogiska och sociala krav må bliva beaktade. Vad här blivit sagt om villkoren för en sund utveckling i fråga om skolans yttre form gäller i ännu högre grad om skolans inre arbetsliv, om skolarbetets inre organisation. I det dagliga skolarbetet försiggår i själva verket en ständig försöksverksamhet, nya vägar prövas och förbättrade hjälpmedel av olika slag uttänkas och tillämpas. Det kan vara till gagn att även härvid alltemellanåt göra en sammanställning av de uppnådda resultaten och av dem hämta uppslag och ledning för en ändamålsenlig inriktning av skolarbetet. Vid genomförande av nu gällande skolorganisation efter 1904 års riksdags grundläggande beslut i skolfrågan gjordes en grundlig undersökning av läroverkens både inre och. yttre förhållanden. I fråga om de förra skedde en genomgripande omläggning av den gällande undervisningsplanen och därmed också av både lärogång och lärostoff, vilka tillrättalades på ett sätt, som i det hela betecknade ett avgjort framsteg. Redan i 1902 års kommittébetänkande framlades de nya riktlinjerna för skolarbetets bedrivande såväl i allmänhet som beträffande de särskilda undervisningsämnena, och genom de sedermera av läroverksöverstyrelsen utarbetade undervisningsplanerna tillämpades närmare dessa principer. Vad särskilt angår de olika ämnenas metodiska behandling vid undervisningen utfördes denna närmare i detalj uti de i undervisningsplanerna för realskolan och gymnasiet ingående s. k. metodiska anvisningarna, varigenom åt hela skolarbetet gavs en större fasthet och målbestämdhet. Härvid tillgodogjordes också såväl de av den vetenskapliga forskningen som de under senare tider av det praktiskt pedagogiska arbetet vunna resultaten. Det är otvivelaktigt, att den handledning för undervisningen vid våra läroverk, som härigenom givits, varit dem till stort gagn och verkat i hög grad befruktande på undervisningen. Särskilt har detta varit fallet inom vissa ämnesgrenar såsom religionsundervisningen, de främmande språken och de naturvetenskapliga ämnena. Vad särskilt den sistnämnda ämnesgruppen beträffar, så hava de undervisningsmetoder, som inom den i allt större utsträckning vunnit tillämpning, i viss mån påverkat undervisningen även i andra ämnen, som funnit sig med fördel kunna upptaga arbetsmetoder, som syfta till att taga i anspråk lärjungarnas självverksamhet och egen medverkan vid kunskapsförvärvet i högre grad och på ett verksammare sätt än tidigare varit förhållandet. Vad här sagts om skolarbetets utvecklingsgång vid de allmänna läroverken, gäller i större eller mindre grad även om övriga läroanstalter, då ju på detta område en ständig växelverkan mellan olika skolor i större eller mindre omfattning äger rum. Även till folkundervisningen torde verkningarna av de nämnda förändringarna ha sträckt sig och hava säkerligen bland annat varit en medverkande faktor vid införande av hembygdsundervisningens principer i våra folkskolor. Om sålunda den orientering av undervisningen vid våra läroverk, som gjordes i samband med senaste läroverksreform, kan sägas i det hela ha lagts i god

285 riktning och därför bör vidare fullföljas, så utesluter detta icke, att åtskilligt härvid kan vara i behov av att ändras och förbättras med ledning av den erfarenhet, som under den gångna tiden vunnits. I första hand anmäler sig härvid behovet av en revision av lärokurserna i de olika undervisningsämnena. Vid behandlingen av frågor angående realskolans och gymnasiets organisation har redan detta behov framhållits, men det är naturligt med hänsyn till sakens stora betydelse för skolans inre arbetsliv, att den upptages till behandling jämväl i förevarande sammanhang. Det är uppenbart, att under en tid av närmare tjugu år med en i stegrad grad fortgående utveckling på alla områden betydande förskjutningar skola visa sig nödvändiga i fråga om lärokursernas innehåll i flertalet ämnen. Den utgallring och förnyelse, som härvid är erforderlig, sker väl ofta vid de särskilda skolorna på initiativ av den enskilde läraren eller ämneskonferensen och måhända i ännu högre grad av vederbörande läroboksförfattare, men det torde även vara erforderligt för vinnande av nödig överensstämmelse i undervisningen vid olika läroverk och jämväl vid samma läroverk mellan olika lärare, att en dylik allmän revision av lärokurserna då och då sker i ett sammanhang och får sitt uttryck i allmänna anvisningar från vederbörande myndighet. Och tiden torde nu vara inne att i detta avseende taga ett kraftigt tag. Åtskilligt gammalt gods behöver utmönstras och lämna plats för nya, mera aktuella kursmoment, men en reduktion bör även ske i kursernas omfattning i det hela. Man måste redan från början taga i betraktande undervisningsstoffets naturliga benägenhet att svälla ut och jämväl med hänsyn härtill avpassa lärokursernas omfattning. Den strävan efter största möjliga fullständighet, som i allmänhet präglat våra lärokurser, torde mera få träda tillbaka och giva plats för en grundligare behandling av betydelsefullare delar med förbigående av mindre väsentliga. Allt -som är möjligt bör göras för att motarbeta det inre — d. v. s. inom det särskilda ämnet förekommande — mångläseriet, som är en ständigt lurande fara i våra skolor och måhända den verksammaste orsaken till den stundom för hårda arbetsbelastningen. Liksom mängden av samtidigt lästa ämnen redan i och för sig verkar splittrande och tröttande på lärjungens själsliv särskilt på det mera krävande högre skolstadiet, så verkar även det mångskiftande läroinnehållet i varje särskilt ämne i sin mån i samma riktning. Men för att härvid någon mera effektiv förbättring skall kunna vinnas, så är läroboksförfattarens medverkan så gott som oumbärlig. Det torde kunna ifrågasättas, att för detta ändamål, såsom tidigare har skett vid ett par tillfällen, åt en särskild granskningsnämnd uppdrages att verkställa en undersökning av den i våra skolor allmännast använda lärobokslitteraturen och framlägga förslag till vissa normer för dylika läroböcker med närmare anvisningar angående deras form och innehåll. En dylik revision av vårt läroboksväsende torde vara en viktig förutsättning för en bättre tingens ordning i förevarande hänseende._ Att det behov av samling kring det väsentliga, som här har framhållits i fråga om varje läroämne för sig, även gäller om skolans arbete i det hela, är uppenbart. Fordran på större koncentration torde vara det krav, som allmännast låter höra sig, då skolans förhållanden äro på tal och detta med full rätt. Att genomföra detta krav i fråga om antalet samtidigt lästa ämnen har varit en ledande princip vid de försök till en förbättrad organisation på den högre skolans område, som under senare tider varit å bane, och är så alltjämt. Varje ny landvinning i denna riktning betecknar ett framsteg i fråga om sunda arbetsförhållanden inom skolan. De praktiska försök, som anställts vid vissa skolor med s. k. periodläsning och växlande arbetsordning under olika delar av läsåret, synas åtminstone hava ådagalagt, att en lättnad i lärjungarnas arbetsbelastning på denna väg står att vinna, även om vissa besvärligheter visat sig förenade med det rörliga schemat och försvåra en allmännare tillämpning härav. I begränsad omfattning tillämpas redan nu understundom en dylik

286 periodläsning i sådana fall, då en lärare har flera ämnen inom samma läsavdelning och ägnar hela den samlade undervisningstiden under någon del av terminen åt ett eller ett par ämnen för att under en annan del anslå hela tiden åt det eller de övriga. I kommissionens behandling av förevarande spörsmål hava olika sidor av frågan om koncentrationens betydelse vid skolundervisningen upptagits och där erhållit en ganska fullständig belysning. Detta gäller, utom ett par här redan berörda moment, om koncentration i fråga om besläktade och samhöriga kunskapsmoment, beträffande lärarkrafterna, särskilt klasslärarsystemet, d. v. s. att undervisningen i klassen handhaves av ett färre antal lärare, och fördelen av att lärarna få följa sina lärjungar genom så många klasser som möjligt, alltsammans anordningar som mer eller mindre redan nu tillämpas vid våra skolor men som äro förtjänta av att alltmera beaktas. I det föregående har redan antytts, hurusom under den tid nuvarande läroverksorganisation varit i verksamhet jämväl undervisningens metodiska läggning undergått en betydelsefull utveckling särskilt inom de naturvetenskapliga läroämnena. Detta har i väsentlig grad möjliggjorts genom den rikare utrustning med lokaler och undervisningsmateriel, som våra skolor under denna tid lyckats förvärva. I det avseendet hava under denna period betydande framsteg gjorts, även om den närmast liggande kris- och depressionstiden i viss mån härvid verkat hämmande. Det har härigenom blivit möjligt att inom flera ämnesgrenar i allt större utsträckning tillämpa arbetsmetoder, som mera taga lärjungarnas självverksamhet i anspråk och därigenom väcka lust till och skapa förmåga av självständigt tänkande och självständigt arbete, på samma gång de medverka till att de ungas kunskaper vinna i säkerhet och stadga. Här är sålunda redan nu god grund lagd, och det gäller nu att på denna bygga vidare. Samtidigt härmed har även arbete av mera omedelbart praktisk art i allt större utsträckning införts vid skolorna, så att numera ordnad slöjdundervisning i trä eller metall eller bådadera såsom frivilligt ämne anordnats vid det övervägande flertalet allmänna läroverk. Härmed har erhållits ett betydelsefullt komplement till skolans övervägande teoretiska undervisning och därigenom möjlighet att även tillgodose de praktiska anlagens utveckling och att väcka rätt förståelse av såväl det manuella arbetets som samarbetets stora betydelse. Det ökade utrymme för det praktiska arbetet vid våra skolor, som kommissionen upptagit i sitt förslag, är säkerligen ett steg i rätt riktning. _ E t t hindrande moment vid tillämpning av rationella metoder vid undervisningen har under de senare åren varit och är allt fortfarande det stora lärjungeantal i undervisningsavdelningarna, som i alltför många fall måst medgivas på grund av de otillräckliga lärarkrafter, med vilka läroverken i följd av för knappa anslag måst arbeta. Detta gäller såväl läsämnen som övningsämnen, särskilt gymnastiken. Undervisningens effektivitet måste härav bli lidande, då någon egentlig individualisering av undervisningen under sådana förhållanden svårligen kan äga rum. Härutinnan är därför snar förbättring i hög grad av nöden. Kommissionen har förordat, att de framtida undervisningsplanerna icke göras alltför strängt bindande, utan att möjligheter erbjudas till undervisningens nödiga anpassning efter skiftande lokala och individuella förhållanden. Med hänsyn härtill syntes det framdeles böra gälla, dels att kursplanerna inom de olika skolformerna borde tjäna till huvudsaklig ledning vid undervisningen, dels ock att timplanerna borde lända till allmän efterrättelse, men att skolöverstyrelsen skulle äga att, där särskilda omständigheter sådant påkalla, efter framställning av vederbörande skolas styrelse, medgiva mindre jämkningar i timfördelningen.

287 Redan nu finnes en dylik möjlighet till jämkning i undervisningsplanen medgiven i fråga om gymnasiet, men däremot icke beträffande realskolan, vilket senare torde berott på ett förbiseende. Överstyrelsen anser det emellertid önskvärt, att en dylik begränsad frihet må finnas, så mycket mer som enligt hittills vunnen erfarenhet man icke torde ha anledning befara större avsteg från de givna normalplanerna. Det kan härigenom beredas möjlighet att koncentrera undervisningen på lämpliga delar av ett ämne och därigenom åstadkomma en viss grad av fördjupning och koncentration i skolstudierna. Detta skulle innebära ett steg i samma riktning, som angivits genom de av överstyrelsen utfärdade anvisningarna rörande repetitionen av kurserna i vissa ämnen i gymnasiets högsta ring, vilka visat sig vara till gagn för dessa studier.

XII. Fysisk fostran och skolhygien. Vad först beträffar de av kommissionen anförda allmänna synpunkterna i fråga om betydelsen av skolungdomens fysiska fostran och om den bjudande plikten av att vid skolarbetets planläggning och organiserande städse hava för ögonen vikten av ungdomens fostran till sunda och friska människor, kan överstyrelsen icke annat än på det livligaste instämma i vad kommissionen anför. Härvid anser sig överstyrelsen böra erinra om vad läroverksöverstyrelsen i sådant avseende yttrat dels i sitt den 25 februari 1909 avgivna underdåniga utlåtande angående undervisning i gymnastik och kroppsövningar vid de allmänna läroverken, dels ock i underdåniga yttranden den 11 februari 1913 och den 14 november 1918 angående omorganisation av gymnastiska centralinstitutet m. m. I det förstnämnda av dessa utlåtanden anför läroverksöverstyrelsen bland annat: »Frågan om idrottens och lekens plats vid ungdomens uppfostran har under de senaste åren varit föremål för ett livligt intresse såväl från vederbörande myndigheters och fackmäns som ock från allmänhetens sida. De flesta torde vara ense om vikten och betydelsen av att ungdomen redan under skoltiden vänjes vid ett friskt och sunt idrottsliv, liksom man väl också allmänt medgiver, att en rätt handhavd idrott och lek kunna vara betydelsefulla medel icke blott till att giva kroppen harmonisk utveckling utan även till att framkalla och främja vissa för en sund karaktärsdaning viktiga själsegenskaper, såsom mod, uthållighet och självbehärskning.» Läroverksöverstyrelsen framhöll vidare, att en rationellt bedriven idrott och lek, i likhet med gymnastiken och dess övriga tillämpningsformer, kunde vara i hög grad ägnade att bilda en hälsosam motvikt mot följderna av det stillasittande och ensidigt intellektuella arbete, som de bokliga studierna lätt nog kunde leda till. Enligt det förslag till undervisningsplan för gymnastik med tillämpningsövningar vid de allmänna läroverken, som läroverksöverstyrelsen avgav i nu nämnda utlåtande, skulle i var och en av realskolans klasser_ och gymnasiets första ring lärjungarna övas i gymnastik 4 läsdagar med. 1_ timme varje dag, varjämte beträffande de manliga lärjungarna två undervisningstimmar skulle anslås åt idrottsövningar och lek. I gymnasiets tre övre ringar^ skulle lärjungarna övas i gymnastik 5 timmar i veckan. Dessutom skulle 1 timme i veckan anslås till fäktning eller idrottsövningar och lek. Dessutom skulle på därför lämpliga tider under sammanlagt minst 10 och högst 14 veckor under läsåret vid varje läroverk anordnas frivilliga övningar i idrott och lek högst 1 dubbeltimme varje gång. Här omförmälda förslag har emellertid icke föranlett några ändringar i undervisningsplanen för gymnastik m. m.

288 Beträffande de av kommissionen föreslagna åtgärder, som åsyfta tillgodoseende av de viktigaste bland önskemålen i fråga om skolans fysiska fostran, vill överstyrelsen göra en del erinringar. För att bereda nödig sammanhängande tid åt lek, idrott eller över huvud åt stärkande friluftsliv har kommissionen föreslagit, att en halv dag varje vecka, i regel lördag, må lämnas helt fri från lektioner för att användas väsentligen till idrottsövningar av olika slag, varvid dock utflykter i skog och mark, exkursioner samt praktiska arbeten i det fria skulle kunna omväxla med idrottsövningarna. För att å timplanen vinna nödig tid för dylik halvdagsledighet utan att den dagliga arbetstiden i skolan under veckans övriga dagar skulle behöva utsträckas i icke önskvärd grad har kommissionen föreslagit, att lektionerna efter frukostlovet skulle avkortas till 40 minuter samt att de nuvarande 10minuters rasterna efter såväl första morgonlektionen som första lektionen efter frukostlovet skulle förkortas till 5 minuter. Förslaget om halvdagsledighet varje vecka för idkande av friluftsliv synes överstyrelsen i princip tilltalande. I vissa inkomna yttranden har man ansett det olämpligt att fastställa viss bestämd veckodag för nämnda ledighet, enär densamma vid inträffande otjänlig väderlek skulle gå helt till spillo. Likaså har man från södra Sverige erinrat om dess för friluftsliv i regel otjänliga vinterklimat. Kollegiet vid gymnastiska centralinstitutet anser, att vederbörande rektor må medgivas frihet att utbyta en för friluftsliv absolut otjänlig dag mot teoretisk undervisning och vice versa. Överstyrelsen finner, att här ifrågavarande ändamål med halvdagsledigheten bäst skulle främjas genom fast friluftsdag för varje klass eller ring. Däremot anser överstyrelsen, att det ingalunda är nödvändigt och beträffande större skolor knappast lämpligt, att hela skolan hade sådan ledighet samma veckodag. Om olika grupper av klasser finge ledigheten förlagd till olika veckodagar, torde lämpliga lärare för lekarnas och idrottsövningarnas ledning lättare kunna erhållas, varjämte tillgängliga lek- och idrottsplatser samt vid otjänlig väderlek gymnastiksalar och simhallar m. m. bättre kunna tillgodogöras. Även om man går ut ifrån att man icke bör visa onödig klemighet med hänsyn till vädret, torde det dock ej sällan komma att inträffa, att den för vissa grupper av lärjungar avsedda halvledighets dagen blir absolut otjänlig för friluftsliv. I sådant fall böra enligt rektors bestämmande övningarna i det fria åtminstone delvis kunna utbytas mot lekar och övningar i gymnastiksalen, i den mån denna är ledig, mot bad och simövningar, om lokal härför finnes, samt mot meddelande av sådana enkla praktiska anvisningar och råd av hygienisk art rörande ett ändamålsenligt arbets- och vilosätt, behandling av olycksfall o. s. v., varom kommissionen i sitt betänkande I : 1 sid. 225 talar. Någon större olägenhet torde ej heller vara förenad med att vissa klasser vid sådan väderlek helt eller delvis bliva alldeles fria. Lärjungarna kunna då använda ledigheten till att göra undan en del hemarbete och på så sätt få motsvarande tid disponibel för vistande i det fria någon annan dag. Från schemateknisk synpunkt torde det utom i rena undantagsfall ej vara möjligt att ordna halvdagsledigheten i enlighet med kollegiets vid gymnastiska centralinstitutet ovan omnämnda förslag. I likhet med kommissionen anser överstyrelsen, att s. k. rörlig friluftsdag skulle medföra olägenheter av flera slag. Ej heller på detta sätt skulle man för Övrigt helt kunna undvika att få här ifrågavarande övningar förlagda till dagar med otjänlig väderlek. Överstyrelsen vill dock ej motsätta sig, att försök med olika anordningar göras. För att emellertid här omförmälda anordning ej må förfela sitt syfte, torde det vara angeläget att tillse, att arbetsbelastningen under veckans övriga dagar ej blir alltför betungande. Kommissionens ovanberörda förslag om minskning av vissa lektioner och vissa raster kan överstyrelsen ej förorda. I likhet med

289 reservanterna inom kommittén Anna Brita Bergstrand och Gerda Martin finner överstyrelsen det vara av betydelse för undervisningens planmässiga bedrivande, att det icke förekommer en dagligen återkommande växling mellan lektioner av olika längd. Ej heller skulle man utan alltför stora svårigheter kunna göra upp en läsordning på så sätt, att just de läroämnen, som vore i behov av den längre lektionstiden, även finge en sådan. Ännu mindre kan överstyrelsen instämma i förslaget, att vissa raster skulle förkortas till 5 minuter. Vid stora läroverk skulle lärjungarna knappt hinna utrymma läroverksbyggnaden, förrän mnngning skulle ske, och särskilt vid varmare väderlek och i sydligare delar av landet skulle lärornmmen ej hinna tillräckligt vädras under en så kort rast. Lärarna i de naturvetenskapliga ämnena skulle ej hinna ställa undan och taga fram den för lektionerna behövliga undervisningsmaterielen. På morgonen skulle lärjungarna deltaga i morgonbön och två 45-minuters lektioner med ett avbrott av blott 5 minuter mellan de sistnämnda. Härtill kommer, att enligt överstyrelsens mening kommissionens förslag skulle innebära en väl stor arbetsbelastning de dagar, då friluftsledighet ej skulle förekomma. Närmast ligger den utvägen att söka vid uppgörande av undervisningsplanen nedbringa antalet lektioner i de teoretiska ämnena. Skulle denna väg för vinnande av tid för halvdagsledigheten ej visa sig framkomlig, torde en undersökning böra göras rörande möjligheten att förkorta samtliga lektioner från nuvarande 45 minuter till 40 minuter. Oaktat överstyrelsen är medveten om att en dylik förkortning för vissa lektioner i vissa ämnen skulle komma att medföra ölägenheter, anser sig dock överstyrelsen böra ifrågasätta, att en sådan anordning i begränsad omfattning införes på försök. Olägenheterna med 40-minuters lektioner kunna för övrigt i avsevärd grad minskas genom införande i största möjliga utsträckning särskilt å gymnasiet av s. k. dubbeltimmar, en anordning, som även från andra synpunkter är mycket lämplig. Med 40-minuters lektioner och 10-minuters raster skulle 7 lektioner medföra en sammanlagd skoltid av 330 minuter eller 5 Va timme, under det att 6 lektioner nu upptaga en sammanlagd skoltid av 310 minuter och 7 lektioner av 365 minuter eller 6 timmar och 5 minuter. Ehuru enligt överstyrelsens mening vissa skäl kunna tala för att deltagandet i de ifrågasatta idrottsövningarna icke må bli obligatoriskt för lärjungarna i gymnasiets båda högsta ringar och flickskolans högsta klass, vill dock överstyrelsen föreslå, att åtminstone tillsvidare, tills man vunnit någon erfarenhet i frågan, övningarna må bliva frivilliga blott för gymnasiets högsta ring. Beträffande gymnastikundervisningens omläggning vill överstyrelsen, såsom i annat sammanhang redan är anfört, på det livligaste framhålla angelägenheten av att gymnastikavdelningarnas storlek minskas, och får överstyrelsen härvid förorda kommissionens förslag om att avdelningarna normalt icke må omfatta mer än omkring60 lärjungar, motsvarande två klassavdelningar. Då emellertid ej alltför olika åldersstadier och ej heller gossar och flickor annat än på lägsta stadiet böra sammanföras till en gemensam gymnastikavdelning, måste man dock särskilt vid mindre skolor mången gång räkna med gymnastikavdelningar, omfattande mindre än 60 lärjungar. I betraktande av att gymnastikundervisningen genom mindre gymnastikavdelningar skulle kunna bliva mera effektiv än för närvarande och med hänsyn till förslaget om ordnat friluftsliv håller kommissionen före, att ett antal av 4 gymnastiklektioner för varje vecka bör kunna vara i det hela tillfredsställande. Dock har kommissionen för klass 3 ansett sig böra föreslå blott 3 timmar, enär för denna klass praktiskt arbete inginge med 4 1/2 timmar i veckan för flickornas utbildning i hushållsgöromål och med 3 7 2 timmar för gossarnas praktiska arbete av olika slag. Ehuru överstyrelsen för sin del skulle finna det önskvärt, att varje lärjunge som regel kunde få 5 gymnastiklektioner i veckan samt 19—241336.

290 dessutom deltaga i friluftsövningar den sjätte dagen, anser sig överstyrelsen nu icke kunna göra något bestämt uttalande i denna fråga, enär det av kommissionen framlagda förslaget till undervisningsplaner enligt överstyrelsens mening ej bör läggas till grund för en ändrad skolorganisation, överstyrelsen vill också erinra om att enligt nuvarande bestämmelser lärjungarna i gymnasiet skola hava fyra 45-minuters eller sex 30-minuters lektioner i gymnastik samt dessutom två timmar fäktning i veckan. Ett genomförande av kommissionens förslag med 4 veckotimmar i gymnastik och i huvudsak frivilliga idrottsövningar i de båda högsta ringarna skulle för dessa ringar i fråga om deltagandet i obligatoriska kroppsövningar medföra en försämring av nuvarande förhållanden. I detta sammanhang kan dock överstyrelsen i likhet med kommissionen icke undgå att fästa uppmärksamheten på att en minskning av gymnastikavdelningarnas storlek och ökning av antalet lektioner för de olika avdelningarna medföra krav på två gymnastiksalar vid de större läroverken. Då en gymnastiksal lämpligen kan utnyttjas för skolans gymnastik intill 42 lektioner i veckan, skulle likväl en skola med omkring 500 lärjungar, fördelade på 8 gymnastikavdelningar med vardera 5 lektioner i veckan, kunna nöja sig med en gymnastiksal. Överstyrelsen anser, att det vid utarbetande av undervisningsplanen för gymnastik bör tagas under övervägande, huruvida icke viss tid må efter vederbörande gymnastiklärares beprövande kunna anslås för undervisning i fäktning inom den för ämnet gymnastik anslagna tiden. Mot kommissionens förslag, att den nuvarande beteckningen gymnastik måtte utbytas mot benämningen gymnastik med lek och idrott, har överstyrelsen intet att erinra. Tabellen å följande sida utgör en sammanställning av de olika arbetstiderna i skolan enligt nuvarande, närmast föregående och den av kommissionen föreslagna timplanen. Av helt naturliga skäl kunna summorna ej fullt exakt angivas, där lektionernas längd och rasternas antal äro växlande. Skulle åter, som i det föregående överstyrelsen alternativt ifrågasatt, samtliga lektioner omfatta 40 minuter och samtliga raster 10 minuter samt dessutom deltagandet i de ifrågasatta idrottsövningarna göras obligatoriskt även för tredje ringen, skulle sammanlagda skoltiden för fjärde klassen bliva 33 timmar 50 minuter och för tredje ringen 31 timmar 40 minuter i veckan, vilket motsvarar i medeltal 5 timmar 38 minuter respektive 5 timmar 17 minuter om dagen. Kommissionen lämnar ingen utredning om tiden för hemarbetet, vilket av helt naturliga skäl skulle varit förenat med stora svårigheter. Om man emellertid räknar med ett ungefärligt medeltal av 8 timmars hemarbete i veckan för lärjungarna i fjärde klassen och 18 timmar för lärjungarna i tredje ringen, skulle medelarbetstiden för söckendag bliva omkring 7 timmar för de förra samt omkring 8 timmar 30 minuter för de senare. Härvid är dock att märka, att såväl 10-minutersrasterna som tiden för de obligatoriska idrottsövningarna äro inräknade i denna arbetstid. Frånräknas rasterna, som kunna uppskattas till omkring 40 minuter om dagen, bleve den dagliga arbetstidenför fjärde klassen 6 timmar 20 minuter och för tredje ringen 7 timmar 50 minuter. Som en jämförelse kan anföras, att Axel Key i sina bekanta undersökningar år 1885 anger som önskvärt en »arbetstid och annan tvångstid i skola och hem» om 7 timmar respektive 9 timmar för motsvarande åldersstadier samt att Griesbach, vilken i dylika frågor anses som en auktoritet, föreslår för 16-, 17- och 18åringar en total arbetstid av 6 timmar 50 minuter respektive 7 timmar 13 minuter och 7 timmar 43 minuter. Vid tal om arbetsbelastningen i skolan får man emellertid ej förbise, att antalet årliga arbetsdagar särskilt för de äldre lärjungarna är avsevärt mindre, än vad som i allmänhet är fallet för övriga ynglingar

291 Tid för det obligatoriska arbetet i skolan per vecka. Nuvarande kl. 4 eller motsvarande

Nuvarande ring III eller motsvarande

Antal Lektioner- Summa Antal Lektioner- Summa lektioner nas längd tid i hel- lektioner nas längd tid i heli min. timmar i min. timmar 1878 års stadga. Morgonbön Läroämnen och teckning Gymnastik Musik Raster (ungefär)

30 6 2

50 å 60 30 30 k 60 10

Summa 1905 ars stadga. Morgonbön , Läroämnen och teckning Gymnastik . . . . . . . Musik och slöjd . . . . Raster (ungefär) . . . .

31 8 2

50 k 60 30 ä 60 60 10

30 4 4

45 45 45 10

Summa Skolkommissionens Morgonbön Läroämnen och teckning Gymnastik och idrott Musik och slöjd Raster (ungefär)

1.5 27 3 1.5 3

1.5 22.5 3 3 4

1.5 28 5 2 3 39.5

33 6 2

45 45 45 10

1.5 24.75 4.5 1.5 4.3 36.55

förslag. . . .

31 8 3.5

40 k 45 5 ä 10

Summa

1.5 22 5.5 2.5 3 34.5

30 4 1.5

40 k 45 5 k 10

1.5 21.25 2.8 1.05 3 29.6

Anm. 1. För de lärjungar, vilka ej deltaga i musik eller i den frivilliga undervisningen i slöjd enligt 1905 års stadga, minskas tiden något. Anm. 2. Enligt 1905 års stadga tillkomma frivilliga laborationer, varemot laborationsövningar ingå i kommissionens timsummor. Anm. 3. Enligt 1905 års stadga kan lärjunge i ring III välja bort högst 6 lärotimmar eller teckning.

och unga flickor på motsvarande åldersstadium. Utom sommar-, jul-, påskoch pingstferier ha läroverken 4—6 lovdagar under läsåret samt dessutom viss frihet från undervisningen i samband med inträdesprövning och terminsavslutning. Läsåret 1920—-1921 utgjorde antalet läsdagar utan avdrag för s. k. månadslov för samtliga läroverk i medeltal 202.4. Det synes överstyrelsen, som om de av kommissionen anförda synpunkterna och framställda förslagen beträffande skolungdomens fysiska fostran åtminstone i stort sett vore ägnade att vinna beaktande vid ifrågasatt omorganisation av den högre skolundervisningen. Härvid kan dock överstyrelsen icke underlåta att framhålla, att ett genomförande av kommissionens förslag av realskolans förkortning till fyraårig och gymnasiets till treårigt samt den utsträckta användningen av samskoleformen utan tvivel skulle vara ägnat att försvåra skolans utveckling i sådan riktning, som tillgodosåge den fysiska och psykiska hygienen. Vad kommissionen angivit såsom önskvärt i fråga om skolläkarinstitutionens organisation, sammanfaller i stort sett med nuvarande förhållanden. Mot kommissionens förslag beträffande vissa detaljer, såsom att lärjungarna såväl vid nyintagning som vid inträde å gymnasium skulle grundligt undersökas och att

292 därvid lärjungens målsman skulle inbjudas närvara, har överstyrelsen intet att erinra. Däremot ställer sig överstyrelsen tveksam angående lämpligheten och behovet av anställande av särskild skolsköterska. Slutligen har kommissionen utan att framställa något bestämt förslag uttalat sig för att det måtte omsorgsfullt prövas, om icke behov vore för handen att anställa en till skolöverstyrelsen fastare anknuten skolöverläkare. Såväl härom som beträffande skolläkarinstitutionen i övrigt torde emellertid överstyrelsen få tillfälle att närmare yttra sig i samband med avgivande av utlåtande över en till överstyrelsen remitterad, till statsrådet och chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet den 8 december 1921 ingiven framställning från svenska läkarsällskapets sektion för skolhygien angående vissa önskemål beträffande skolläkarinstitutionen.

XIII. Lokal styrelse. Med hänsyn till den av kommissionen förordade omläggningen av vederbörande orters ekonomiska förpliktelser för läroanstalternas upprätthållande anser kommissionen, att ett visst medinflytande vid läroverkets förvaltning bör tillerkännas medborgarna inom orten. För detta ändamål föreslås, att såväl realoch flickskolorna som ock gymnasierna och lyceerna skola ställas under inseende av en lokal styrelse med ej alltför begränsad befogenhet. Med förebild i den nuvarande styrelsen för statens samskolor samt i motsvarande myndighet vid de tekniska läroverken och vid de kommunala mellanskolorna tilldelas denna lokalstyrelse vissa uppgifter och befogenheter särskilt i vad som angår skolans ekonomiska och hygieniska förhållanden. Styrelsen skulle därjämte äga att antaga vissa lärare (t. ex. extra ordinarie lärare för kortare tid samt timlärare), att avgiva yttrande vid tillsättande av lärare och rektor, att handlägga vissa disciplinära ärenden rörande lärjungarna, avgiva förslag till tjänstgöringsbetyg för rektor samt uttala sig vid utfärdande av tjänstgöringsbetyg för lärare. Sin förnämsta uppgift skulle styrelsen dock finna uti att i olika hänseenden förmedla det för skolans hela verksamhet djupt betydelsefulla samarbetet mellan samhälle, hem och skola. För att en styrelse sådan som den här föreslagna skall bli till något verkligt gagn för skolan och samhället, och särskilt om den skall bli i stånd att fylla den sist nämnda betydelsefulla uppgiften, måste denna styrelse dels tilldelas åligganden och befogenheter av verklig betydelse, dels sitta inne med tillräcklig kompetens att på ett betryggande sätt fullgöra dessa. Det har emellertid visat sig vara en ingalunda lätt uppgift att tillfredsställande ordna detta, när det gällt en styrelse vid ett statsläroverk. Där ställer det sig i själva verket ganska svårt att finna lämpliga uppgifter att överlämna åt en sådan styrelse. Vid de tekniska läroverken har detta gått jämförelsevis lätt för sig, då deras styrelser, som i allmänhet funnits till sedan lång tid tillbaka, från början och ända till för några år sedan sorterade direkt under Kungl. Maj:t och därför voro utrustade med ganska stor myndighet. Här gällde det ock läroanstalter, som representerade ett särskilt fackintresse och därför lättare kunde kring sig samla starka sympatier från fackmannakretsar och andra det praktiska livets män. Annorlunda ha förhållandena gestaltat sig vid de allmänna statsläroverken. Den erfarenhet, som i detta avseende vunnits från statens samskolor, kan i det hela icke sägas ha varit uppmuntrande. De åligganden, som tillkomma styrelserna vid dessa skolor, äro övervägande av ekonomisk art eller avse vissa detaljer, vartill dock kommer styrelsens mera vidsträckta uppgift att öva allmän tillsyn över skolan, söka främja dess verksamhet och tillvarataga dess intressen.

293 För att på ett effektivt sätt verkligen fylla den sistnämnda uppgiften kräves emellertid en väsentligt större möjlighet för styrelsen att öva inflytande på skolans ledning än för närvarande är förhållandet. Med nu gällande bestämmelser för dessa skolor kan därför samskolornas styrelse aldrig bli någon verklig styrelse med auktoritet och inflytande. För att detta senare skulle kunna bliva förhållandet, måste man för övrigt hos styrelsens medlemmar kunna förutsätta insikter och kvalifikationer, som icke alltid torde kunna påräknas särskilt å mindre orter. I ett avseende torde dessa styrelser haft ett mindre gynnsamt inflytande nämligen därutinnan, att den befogenhet, som vid övriga allmänna läroverk tillkommer inspektor, överflyttats på samskolestyrelsen, varav blivit en följd, att styrelsens ordförande, som väl närmast skulle motsvara inspektor, fått en svagare ställning än denne eljest innehar och sålunda mindre blir i tillfälle att utöva det personliga inflytande på läroverkets ledning, som är en av inspektörs viktigaste uppgifter. Bland de åligganden, som enligt kommissionens förslag skulle tillkomma styrelsen, ingår även avgivandet av förslag till tjänstgöringsbetyg för rektor, varjämte styrelsen skulle äga rätt att uttala sig vid utfärdande av tjänstgöringsbetyg för lärare. Då rektor enligt förslaget skall vara självskriven medlem i styrelsen, torde den förstnämnda bestämmelsen vara mindre lämplig, och vad den senare beträffar skulle den lätt kunna giva anledning till konflikter mellan de båda myndigheter, som här skola samarbeta. Av de åligganden, som för övrigt skulle tillkomma styrelsen, torde de ekonomiska kunna åtminstone tillsvidare bibehållas hos den delegation, som för närvarande handhaver byggnadsfondens förvaltning, och återstående ärenden såsom nu skötas av rektor eller kollegiet. Den förbindelse mellan hem och skola, som man hoppats vinna genom den föreslagna skolstyrelsen, torde bättre kunna ernås på andra vägar. De styrelser, som finnas vid de kommunala mellanskoloina, hava i likhet med styrelserna vid övriga kommunala läroanstalter tilldelats en ganska vidsträckt befogenhet. Det torde nog kunna sägas, att dessa styrelser i allmänhet fyllt sin uppgift att främja skolornas verksamhet och tillvarataga deras intressen, även om exempel i annan riktning icke saknats. Såsom ett viktigt moment tillkommer emellertid här det kommunala intresset, vilket icke torde i samma grad kunna påräknas i fråga om en statlig anstalt. Huru styrelserna vid de kommunala mellanskolorna skulle komma att fungera, i händelse dessa skolor förstatligades, därom kan man icke tillförlitligt döma på grund av hittills vunnen erfarenhet. _ Frågan om lokalstyrelse vid de allmänna läroverken torde för övrigt ha ett visst samband med en annan styrelsefråga, nämligen den som rör inrättande av lämpliga mellaninstanser mellan den centrala skolstyrelsen och de lokala skolmyndigheterna. Denna angelägenhet berör visserligen företrädesvis folkskoleväsendet, men den har även sin betydelse för de allmänna läroverken och möjligen även för med dem likställda kommunala och enskilda läroanstalter. I det yttrande, som överstyrelsen avgav den 10 juni 1921 angående domkapitelskommitténs betänkande i vad detta avsåg stiftsstyrelsernas omorganisation, framhöll överstyrelsen, att vad övriga statliga läroverk (utom folkskoleseminarierna) beträffar, syntes det böra tagas under omprövning, huruvida icke, sedan en enhetlig central ledning av hela skolväsendet kommit till stånd, mellaninstanserna borde erhålla någon befogenhet jämväl beträffande dem. Och i sitt slutyrkande förordade överstyrelsen, att hela ärendet om skolväsendets ledning och förvaltning å mellanstadiet göres till föremål för en allsidig och grundlig utredning, vid vilken alla de synpunkter, som vid denna angelägenhets ordnande böra tagas i betraktande, bliva tillbörligen uppmärksammade. Det är tydligt, att en dylik mellaninstans i fråga om skolärendenas behandling kan komma att samla till sig förvaltningsuppgifter både från den centrala

294 styrelsen ocli de lokala skolmyndigheterna och därigenom komma att få ett visst inflytande på dessa senares verksamhet och befogenhet. Under sådana förhållanden torde frågan om lokalstyrelsers inrättande vid de allmänna läroverken böra tagas under omprövning i samband med frågan om mellaninstansernas organisation och först i detta sammanhang få sitt slutgiltiga avgörande. För närvarande torde därför det av kommissionen framlagda förslaget i denna punkt icke böra föranleda någon särskild åtgärd.

XIV. Ekonomiska förhållanden. De nuvarande allmänna läroverkens ekonomi vilar i huvudsak på bidrag från stat, kommun och lärjungeavgifter. Innan överstyrelsen går närmare in på frågan, i vad mån staten och kommunen må lämna bidrag till bestridande av kostnaderna för läroverken, skall överstyrelsen först yttra sig i frågan om lärjungarnas terminsavgifter. Enligt den av kommissionen meddelade, historiken över frågan om dylika avgifter framgår det, att denna fråga vid upprepade tillfällen varit föremål för statsmakternas prövning. Från äldre tider bidrogo lärjungarna även till lärarnas avlöning, men under senare hälften av föregående århundradet utgingo avgifter endast till läroverkets kassor. I samband med den av 1904 års riksdag beslutade omorganisationen av läroverken infördes avgifter även till statsverket. För sin del har kommissionen kommit till den övertygelsen, att det vore ur principiell synpunkt riktigast, att inga som helst terminsavgifter må förekomma i framtidens skolor. I anslutning härtill och med hänsyn till att de nu utgående avgifterna till statsverket, vilka under läsåret 1919—1920 uppgingo till 659,165 kronor, ur statsfinansiell synpunkt icke torde kunna tillmätas alltför stor betydelse, har man inom kommissionen varit enig därom, att inga särskilda avgifter till statsverket borde upptagas. Vad åter angår avgifterna till läroverkens egna kassor, anser kommissionen en omedelbar övergång till ett system med fullständigt avgiftsfri undervisning i nuvarande statsfinansiella läge svårligen kunna vara genomförbar. Under sådana förhållanden och då det säkerligen kommer att dröja rätt avsevärd tid, innan det ekonomiska läget blir sådant, att den högre skolundervisningen kan bliva fullständigt avgiftsfri,, anser sig överstyrelsen ej nu böra gå in på någon närmare prövning av frågans principiella sida. Överstyrelsen anser sig alltså böra utgå från att lärjungeavgifter i någon form åtminstone tillsvidare måste upptagas. Även om det ej torde kunna sägas, att terminsavgifterna till statsverket ensamma för sig varit hindrande för begåvade, flitiga och välartade barn att fortsätta sin utbildning vid de allmänna läroverken, kan det nog ej förnekas, att avgifterna för familjer inom den ekonomiska medelklassen visat sig rätt betungande. Detta har i högre grad blivit fallet under kristiden, då avgifterna till läroverkens kassor och särskilt till ljus- och vedkassan stigit rätt avsevärt. Härtill kommer, att även kostnaderna för lärjungarnas utrustning med nödiga läroböcker och annan skolmateriel på senare åren stigit ej obetydligt. Med hänsyn till dessa förhållanden vill överstyrelsen för sin del förorda kommissionens förslag om att inga särskilda avgifter till statsverket må upptagas. Däremot torde man, såsom i det föregående anförts, vid planläggningen av läroverkens ekonomi allt fortfarande böra räkna med lärjungeavgifter såsom bidrag till bestridande av läroverkens driftkostnader. I likhet med kommissionen anser överstyrelsen, att det icke finnes någon anledning att i huvudsak ifrågasätta ändring i nuvarande anordning, enligt vilken

295 staten svarar för lärarnas hela avlöning jämte en del mindre betydande utgifter såsom arvoden åt skolläkare, biträden å rektorsexpeditionerna och bibliotekarier, under det att vederbörande kommun har skyldighet att bygga och underhålla läroverkshus ävensom tillhandahålla bostad åt rektor eller lämna ersättning därför. Beträffande lärarnas avlöning vill dock överstyrelsen erinra om att enligt gällande bestämmelser de kommuner, i vilka samskolor finnas, med undantag av Haparanda stad, äro skyldiga att till statsverket årligen inbetala ett belopp, motsvarande en fjärdedel av den vid samskolan anställda lärarpersonalens begynnelselöner. I propositionen till 1918 års lagtima riksdag om ny lönereglering för vissa lärare beräknades dessa bidrag med hänsyn till de nya lönerna uppgå till 133,939 kronor. Då det är 17 kommuner, som lämna sådant bidrag, kan man räkna med en medelkostnad av omkring 7,900 kronor för varje kommun. I stället äga vederbörande kommuner av lärjungarna i samskolan upptaga terminsavgifter, dock ej till högre belopp eller under strängare villkor för befrielse, än som stadgas rörande de avgifter, som av realskolans lärjungar erläggas till statsverket. Dessa av kommunerna uppburna avgifter, vilka motsvara avgifterna till statsverket från lärjungarna vid de högre allmänna läroverken och realskolorna, kunna beräknas uppgå till ett sammanlagt årligt belopp av omkring 90,000 kronor. Genom samskolornas här berörda särställning kan minskningen i statens årliga kostnader för dessa skolor alltså beräknas uppgå till omkring 44,000 kronor om året. Om nu kommissionens och överstyrelsens nyss nämnda förslag om borttagande av terminsavgifterna till statsverket blir genomfört och i fall ytterligare en eller annan av realskolorna anordnas som samskola, torde den olika ställning i ekonomiskt hänseende, som realskolorna och statens samskolor för närvarande intaga, knappast kunna vidare uppehållas. Då det, såsom överstyrelsen på annat ställe utförligare utvecklar, kan anses tillkomma staten att i möjligaste mån sörja för att den kvinnliga ungdomen på realskolestadiet erhåller möjlighet till teoretisk utbildning av samma värde som den manliga ungdomens samt då antalet gossar i de större samskolorna numera är ungefär lika stort som i de mindre realskolorna, synas ytterligare skäl föreligga för upphävande av nyss nämnda olikhet mellan dessa skolor. Beträffande vederbörande kommuners skyldighet att tillhandahålla erforderliga skollokaler har denna skyldighet fullgjorts på ett i det hela tillfredsställande sätt, ehuru det understundom krävt väl lång tid, innan erforderliga nybyggnader eller utvidgningar och reparationsarbeten blivit verkställda. Såväl med hänsyn härtill som med anledning av att vissa städer åtagit sig byggnadsskyldighet under vissa villkor, bl. a. att vederbörande läroverks byggnadsfond alltjämt erhölle bidrag efter samma grunder som hittills av lärjungarnas terminsavgifter och i första hand anlitades samt att vederbörande stadsfullmäktige skulle äga befogenhet pröva behovet av ifrågavarande ny- och tillbyggnader, torde det vara behövligt, att i samband med en omorganisation av läroverken städernas åligganden i fråga om skyldighet att bygga och underhålla erforderliga skolbyggnader närmare preciserades. Även om överstyrelsen för sin del finner det naturligt och önskvärt, att vederbörande landsting, såsom hitintills ibland varit fallet, lämnar bidrag till uppförande av nya läroverksbyggnader, torde någon allmän föreskrift härom knappast kunna sättas i fråga. I vissa fall borde dock byggnadsskyldigheten lämpligen kunna påvila ett kommunalförbund mellan två eller flera grannkommuner. Även beträffande skyldigheten att tillhandahålla rektor bostad eller ersättning därför torde närmare föreskrifter vara erforderliga, och får överstyrelsen härvid hänvisa till sitt underdåniga utlåtande den 19 maj 1921 angående förslag till boställsordning för rektorerna vid de allmänna läroverken. Ehuru åtminstone i regel bostad åt vaktmästare finnes inredd i eller invid de allmänna läroverkens byggnader, sy-

296 nes dock föreskrift om skyldighet för vederbörande kommun att tillhandahålla vaktmästare lämplig bostad vara önskvärd. Överstyrelsen vill uttala sin fulla anslutning till den av kommissionen uttalade meningen att det för framtiden bör åligga kommun, där allmänt läroverk redan linnes eller kommer att inrättas, att förse lärorum och gymnastiksalar med nödig inredning samt att bära det ekonomiska ansvaret för inredningsmaterialens underhåll Likaså synes det överstyrelsen, att kommunen må svara för alla läroverkets fastigheter åliggande kostnader för brandförsäkring, o-aturenhallmng och sotning, varemot det torde kunna sättas i fråga, huruvida icke gardsrenhallnmgen lämpligen skulle åligga läroverket. Det kan eljest befaras att sistnämnda angelägenhet icke komme att skötas på ett för läroverket fullt tillfredsställande sätt eller att slitningar skulle kunna uppstå mellan stadens och läroverkets myndigheter. Kostnaderna för belysning, uppvärmning, renhållning och betjäning m m bestridas nu ur ljus- och vedkassorna, Avgift till kassan erlägges av alla lärjungar även obemedlade. Då särskilt bränslekostnaderna under senaste dyrtid sprungo upp till mycket avsevärda belopp, har alltsedan år 1918 statsbidrag utgått till nämnda kassa. Sedan numera normala förhållanden inträtt, har dylikt bidrag for höstterminen 1923 erfordrats endast för tre läroverk. Avgiften till ljus- och vedkassan utgick under vårterminen 1923 med mindre än 10 kronor vid 3 läroverk, med 10—15 kronor vid 28 läroverk, med 16—20 kronor vid 28 läroverk och med 21—25 kronor vid 17 läroverk. Vid statens provskola, Nya elementarskolan i Stockholm utgå terminsavgifterna efter andra grunder. Enligt vad som förut är nämnt, anser sig överstyrelsen böra räkna med att vissa larjungeavgifter tillsvidare måste upptagas. Det synes då naturligt, att dessa avgifter användas till bestridande av de egentliga driftkostnaderna, vartill man i främsta rummet måste räkna utgifter, som för närvarande bestridas av ljusoch vedkassan, varvid likväl överstyrelsen med hänvisning till sitt underdåniga utlåtande den 25 september 1919 över en av Sveriges allmänna läroverks vaktmästarförening ingiven underdånig framställning angående läroverksbetjänim gens tjänstgöring och löneförhållanden vill uttala sig för att vaktmästarpersonalens kontanta avlöning må utgå av statsmedel. Överstyrelsen anser alltså, att ljus- och vedkassan bör finnas kvar, dock synes det överstyrelsen, att obemedlade lärjungar må kunna erhålla befrielse även från avgiften till denna kassa. Enligt en av kommissionen gjord beräkning har denna kassas medelkostnad ior lärjunge under åren 1915—1919 uppgått till omkring 42 kronor. Om man nu utgår från att omkring 25 % av lärjungarna befrias från avgiften till denna kassa, måste avgiften höjas för återstående 75 % med 33 a/3 %, d. v. s. årskostnaden för varje betalande lärjunge skulle komma att i medeltal höias från 42 kronor till 56 kronor eller terminsavgiften från 21 kronor till 28 kronor. En sådan höjning torde ej komma att behöva medföra några olägenheter, om avgifterna till statsverket och till byggnadsfonden avskaffas. Om 25 % av lärjungarna befrias från avgift och om man vågar räkna med en återgång till 1915 års prisnivå, skulle terminsavgiften till ljus- och vedkassan för varje betalande lärjunge uppgå till i medeltal omkring 17 kronor. Om dessutom enligt överstyrelsens förslag vaktmästarpersonalens kontanta avlöning kommer att utgå av statsmedel, skulle här ifrågavarande avgift ytterligare minskas. Till läroverkens driftkostnader måste man räkna även de utgifter, som nu bestridas av läroverkens biblioteks- och materielkassor, d. v. s. kostnaderna för nyanskaffning och underhåll av böcker och undervisningsmateriel samt för, undervisningen erforderliga förbrukningsartiklar ävensom trycknings- och expeditionskostnader m. m. Enligt gällande bestämmelser har sagda kassa att bestrida även kostnaden för annan för läroverket behövlig materiel såsom skolpulpe-

297 ter och annan möblering, vartill dock bidrag- med Kungl. Maj:ts tillstånd i särskilda fall kunna lämnas från byggnadsfonden. Enligt överstyrelsens förslag skulle emellertid ansvaret för sistnämnda kostnader för framtiden tillkomma vederbörande kommun. Jämlikt medgivande av 1922 års riksdag får avgiften till biblioteks- och materielkassan från och med höstterminen 1922 under en tid av trevar utgå med högst 10 kronor, lägst 4 kronor 50 öre, för lärjunge, som ej därifrån i föreskriven ordning befrias. Frågan om anskaffande av medel för ett bättre tillgodoseende av läroverkens behov av undervisningsmateriel har länge varit föremål för överstyrelsens uppmärksamhet. I underdånig skrivelse den 30 september 1908 hemställde läroverksöverstyrelsen, att Kungl. Maj.-t täcktes till den nästkommande riksdagen göra framställning dels om riksdagens medgivande till en höjning, för den tid Eders Kungl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma i fråga om varje särskilt läroverk av den här ifrågavarande avgiften med ett belopp av högst 2 kronor 50 ore eller till högst 7 kronor, dels även om ett anslag å extra stat till ett belopp av J O , 0 0 0 kronor, fördelat med 10,000 kronor för vart och ett av de närmaste lem åren och avsett att lämna de läroverk, som därav kunde vara i behov, bidrag lör anskaffande av för undervisningen vid läroverken erforderlig undervisningsmateriel. Denna fråga blev först år 1911 föremål för riksdagens prövning, då riksdagen medgav, att terminsavgiften till biblioteks- och materielkassan vid de allmänna läroverken måtte, enligt av Eders Kungl. Maj.-t meddelade föreskrifter, från och med höstterminen 1911 under en tid av fem år utgå med högst 7 kronor, lägst 4 kronor 50 öre, för lärjunge, som ej därifrån i föreskriven ordning befriades. Någon framställning till riksdagen om statsanslag till sagda kassor gjordes ej. Sedermera har överstyrelsen vid olika tillfällen gjort underdåniga framställningar i frågan. Den 31 augusti 1921 hemställde överstyrelsen om framställning till riksdagen dels om höjning under en tid av fem år av sagda avgift till högst 10 kronor, dels av ett anslag av 200,000 kronor att fördekfj P ^ {? m , å r a t t e f t e r E d e r s Kungl. Maj :ts beprövande utgå såsom understöd till biblioteks- och materielkassan vid sådana läroverk, där sagda kassa, trots uppbärande av högsta medgivna terminsavgift, icke förmådde på tillfredsställande sätt sörja för de kassan tillkommande uppgifter. I proposition till 1922 års riksdag hemställde Eders Kungl. Maj:t, att riksdagen dels måtte medgiva en höjning av avgiften under en tid av tre år till högst 10 kronor, dels ock för ändamålet anvisa på extra stat för tiden 1 januari—30 juni 1923 ett reservationsanslag av 20,000 kronor. Som förut är nämnt, medgav riksdagen den ifrågasatta höjningen. Däremot avslog riksdagen framställningen om särskilt anslag. Statsutskottet, som behjärtade behovet av en förbättrad och ändamålsenlig undervisningsmateriel samt till fullo uppskattade de svårigheter, som för läroverken mötte i avseende å möjligheterna att anskaffa denna materiel, tillstyrkte ett engångsanslag av 40,000 kronor, därav 20,000 kronor för förra halvåret 1923. Överstyrelsen har sedermera åren 1922 och 1923 i samband med riksdagspetita gjort förnyade framställningar om anslag till understöd åt ifrågavarande kassor. Enligt kommissionens förslag skulle i framtiden de behövliga anslagen för bestridande av utgifterna för undervisningsmateriel, böcker och expeditionskostnader lämnas av statsmedel, dock skulle tillsvidare nu omförmälda utgifter bestridas, på sätt som hittills skett. Överstyrelsen vill för sin del förorda, att avgifterna till biblioteks- och materielkassan alltjämt må utgå med samma belopp, som under senare åren varit gällande, och med samma möjlighet till befrielse eller nedsättning, som nu är stadgad. Dock är överstyrelsen av den bestämda övertygelsen, att dessa avgifter icke äro tillräckliga för sitt ändamål. Med hänvisning till vad överstyrelsen anfört i ovannämnda underdåniga fram-

298 ställning den 31 augusti 1921 får överstyrelsen därför uttala som sin mening, att statsbidrag bör utgå till nämnda kassor. Enligt vad överstyrelsen här ovan anfört, borde enligt överstyrelsens mening ansvaret för den nuvarande byggnadsfondens utgifter överflyttas på vederbörande kommun. Byggnadsfonden och avgiften till densamma skulle alltså försvinna. Härvid anser sig dock överstyrelsen böra framhålla, att rektor bör hava möjlighet att omedelbart kunna utföra mindre reparationer å byggnader och inredningsmateriel. Om t. ex. en fönsterruta, ett lås, en pulpet eller dylikt går sönder, skulle det mången gång kunna medföra bestämda olägenheter, om rektor först skulle göra framställning hos någon kommunal myndighet om reparation och denna myndighet sedan skulle pröva behovet av densamma. Erfarenhet från stockholmsläroverken, som sakna särskild byggnadsfond, och en del kommunala mellanskolor har givit vid handen, att en sådan omväg ofta varit hinderlig. Då det här kan bli fråga endast om jämförelsevis obetydliga utgifter, torde dessa lämpligen kunna bestridas av biblioteks- och materielkassan, som ju i stället skulle bliva befriad från utgifterna för nyanskaffning av inredningsmateriel. Slutligen har kommissionen föreslagit, att premieutdelning ej skulle förekomma och att den nuvarande premie- och fattigkassan under namnet läroverkets understödskassa skulle få till uppgift att lämna understöd åt behövande lärjungar samt att inskrivningsavgiften skulle höjas från 10 kronor till 20 kronor och oavkortad tillfalla understödskassan. Medellösa lärjungar skulle befrias från inskrivningsavgift och mindre bemedlade lärjungar erhålla nedsättning i sagda avgift. Även om premieutdelningen vid de allmänna läroverken icke kan sägas hava någon större betydelse för undervisningsarbetet, synes det dock överstyrelsen, att ej tillräckliga skäl blivit anförda för dess borttagande. Namnet »premieoch fattigkassa» synes lämpligen böra ändras till »premie- och understödskassa». Med hänsyn till att överstyrelsen förordat bibehållande av vissa terminsavgifter, torde inskrivningsavgiften böra bibehållas vid sitt nuvarande belopp 10 kronor. Mot kommissionens förslag, att hela inskrivningsavgiften skulle tillfalla denna kassa, har överstyrelsen intet att erinra. Läroverkens understödskassor torde emellertid icke bliva i stånd att lämna annat än mera tillfälliga understöd av mindre belopp. För att underlätta studiemöjligheterna för obemedlade lärjungar, särskilt på gymnasiet, borde till dem utgå studiestipendier eller understöd av allmänna medel, likaså borde de kunna erhålla räntefria eller billiga studielån samt i viss omfattning fria skolböcker. Önskvärt vore också, att skolhem eller särskilda läroverk i form av internat kunde inrättas för studiebegåvade barn, vilka eljest av ekonomiska skäl skulle vara förhindrade att fortsätta sina studier. Som en sammanfattning av vad överstyrelsen här anfört i fråga om läroverkens ekonomi får överstyrelsen uttala, att terminsavgifterna till statsverket må avskaffas för samtliga lärjungar, varemot avgifter till ljus- och vedkassan samt till biblioteks- och materielkassan fortfarande må utgå. _ Obemedlade eller mindre bemedlade lärjungar borde ock kunna befrias från varje avgift. Kostnaderna för lärarnas hela avlöning, även vid samskolorna, jämte arvoden åt skolläkare, bibliotekarier och biträden å rektorsexpeditionerna samt kontant avlöning åt_ vaktmästare böra bestridas av staten. Likaså bör staten lämna bidrag till biblioteksoch materielkassorna. Kommunen bör hava skyldighet att tillhandahålla skollokaler samt bostad eller ersättning därför åt rektor och vaktmästare ävensom alt bekosta inredningsmateriel och dess underhåll. Som överstyrelsen i annat sammanhang anfört, synas de kommunala mellanskolorna åtminstone ej omedelbart böra ombildas till statsskolor i den utsträckning, som kommissionen föreslagit. Dessutom torde man böra räkna med upp-

299 •kometen av nya kommunala mellanskolor. Dessa skolors ekonomi torde i stort sett kunna ordnas på samma sätt som nu. Härvid vill dock överstyrelsen framhålla angelägenheten av att en något jämnare fördelning av kommunernas kostnader för de kommunala mellanskolorna må åstadkommas och att terminsavgifter, överstigande ett av överstyrelsen för varje skola fastställt belopp, ej må få upptagas. Som det nu är, växlar storleken av det kommunala bidraget i förhållande till skolans inkomststat i hög grad. År 1921 understeg det kommunala bidraget 10,000 kronor vid 15 skolor — en skola hade intet kommunalt bidrag. Samma år uppgick det kommunala bidraget till minst 30,000 kronor vid 12 skolor. Under det att vid en del skolor inkomsten av terminsavgifterna uppgår till mindre än hälften av det kommunala bidraget och ibland till blott en ringa bråkdel av detta, överstiger vid 7 skolor sagda inkomst kommunbidraget. Samtliga kommunala mellanskolors inkomster voro år 1921 fördelade så, att staten bidrog med 58 %, lärjungeavgifter uppgingo till 10.4 %, kommunbidrag till 29.1 %, vartill kommo övriga inkomster och förlust 2.5 %. Beträffande flickskolornas och de övriga privatläroverkens ekonomiska förhållanden har överstyrelsen yttrat sig i annat sammanhang.

Sammanfattning. Sedan överstyrelsen i det föregående framlagt sina synpunkter beträffande organisationen av skolväsendet och därmed sammanhängande frågor, vill överstyrelsen i avseende på kommissionens betänkande och förslag uttala den meningen, att detta trots sin begränsning lämnat ett välbehövligt bidrag till utredningen av föreliggande spörsmål. Tvivelsutan hade utredningen från undervisningssynpunkt fått en helt annan och djupare betydelse, för så vitt kommissionen ej vid utförandet av sitt uppdrag ansett sig bunden vid vissa noggrant uppdragna linjer, vilka ej finge överskridas. Så blev ett alternativt övervägande av olika möjligheter att i ökad omfattning tillämpa bottenskoletanken inom skolväsendet på förhand uteslutet. Utesluten blev ock en mera ingående granskning av folkskolan, vare sig i syfte att tillse, huruvida ej särskilda anstalter vore av nöden för att göra henne skickad att övertaga sin nya uppgift, eller i syfte att utröna, huruvida folkskolan över huvud taget vore i stånd att uppbära den byggnad, som enligt programmet skulle resa sig på hennes grund. Såväl det ena som det andra betraktades, med andra ord sagt, såsom en folkskolans inre angelägenhet, vilken så mycket mindre behövde tagas under omprövning, som den högre skolan, där så krävdes, finge anpassa sig efter den lägre. Även om sålunda en mera allsidig undersökning av hithörande spörsmål i detta fall icke varit tillämnad och i varje fall icke kunnat på den utstakade vägen ernås, har dock kommissionen genom sin utredning fullgjort ett gott stycke av det röjningsarbete, som för en eventuell förändring eller utbyggnad av det bestående skolväsendet visat sig allt mer och mer behövligt, närmast med hänsyn till yrkandet på en mera omfattande tillämpning av bottenskoletanken. Den för klargörandet av denna fråga behövliga preliminära undersökningen har nu av kommissionen verkställts, och gestaltningen av det skolväsen, som bygger på den 6klassiga folkskolan såsom grundval, har med ledning av föreliggande betänkande kunnat närmare iakttagas och bedömas. Vid den granskning av den föreslagna organisationen, som överstyrelsen i det föregående utfört, har överstyrelsen icke till fullständig behandling upptagit frågan om lärarnas utbildning och kompetens, då överstyrelsen med anledning av nådig remiss av två hithörande ärenden funnit sig böra i ett sammanhang utreda denna fråga. Av lätt insedda skäl har överstyrelsen likaledes funnit sig

300 för närvarande kunna lämna ur räkningen förslaget till kursplaner och grunder för dessa, anordningarna för övergång från den nuvarande till den nya läroverksorganisationen ävensom för dennas utformning på de särskilda orterna. I övrigt har överstyrelsen upptagit till granskning samtliga huvudpunkter i kommissionens betänkande och förslag samt anser sig därvid med stöd av rikligt erfarenhetsmaterial ådagalagt, att det praktiska genomförandet av de principiella synpunkter, vilka kommissionen i sitt förslag tillämpat, måste leda till ytterst betänkliga resultat i fråga om undervisning och uppfostran av såväl manlig som kvinnlig ungdom, oavsett de överväldigande kostnader organisationen utan avsett gagn komme att åsamka såväl stat som kommun. Enligt vad kommissionens egen utredning måste anses hava lagt i dagen går det över huvud taget ej att på en G-klassig bottenskola uppbygga en tillfredsställande skolorg-anisation. A andra sidan har överstyrelsen i fråga om det nuvarande läroverket ansett sig hava uppvisat, att detta i avseende på kunskapsresultat och arbetssätt icke blott är den ifrågasatta skolan överlägset, utan jämväl i och för sig äger så obestridliga förtjänster, att någon anledning till dess sönderbrytande icke föreligger. Då emellertid erfarenheten givit vid handen, att läroverksorganisationen i vissa avseenden behöver fullständigas eller förbättras, är det enligt överstyrelsens mening på detta syftemål, som arbetet närmast bör inriktas. Med stöd av vad sålunda blivit i överstyrelsens underdåniga yttrande anfört, får överstyrelsen i underdånighet hemställa, att det av kommissionen framlagda förslaget till grunder för ny läroverksorganisation icke måtte läggas till grund för ytterligare åtgärder i frågan samt att Eders Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om vissa försöksanordningar ävensom vissa ändringar av och tillägg till nu gällande skolorganisation, i huvudsaklig anslutning till de synpunkter, vilka överstyrelsen i detta avseende gjort gällande i föreliggande underdåniga yttrande, samt att därvid närmast de frågor måtte komma i åtanke, vilka överstyrelsen i närlagda bilaga (bil. 1) sammanfört.

Bil 1. (Till sammanfattningen.)

Översikt av frågor, som närmast böra göras till föremål för utredning. 1) Den högre undervisningens anknytning till folkskolans fjärde klass med därav följande ändringar i skolorganisationen i övrigt; 2) övergångsklass eller övergångslinje från folkskolans sjätte klass till realskola och högre flickskola; 3) upprättande vid kommunala mellanskolor av femårig linje anknuten till folkskolans fjärde klass; 4) ny studielinje å större gymnasier med parallellavdelningar, möjligen också någon treårig gymnasielinje; 5) olika former av koncentration i skolarbetet, bl. a. avslutning av ämnen å gymnasiet före studentexamen; (5) revision av kursplanerna; 7) nämnd för undersökning av läroböcker och angivande av riktlinjer för dylika; 8) ökade anslag till lärarkrafter vid de allmänna läroverken (ordinarie tjänster, extralärare, övertimmar i övningsämnen) ; 9) reglerande av förhållandet mellan statens, kommunens och målsmännens ekonomiska förpliktelser gentemot de allmänna läroverken, bl. a. i syfte att bereda biblioteks- och materielkassorna bättre möjlighet att fylla dem åliggande uppgifter; 10) åtgärder för understöd av allmänna medel åt studiebegåvade obemedlade eller mindre bemedlade lärjungar vid de till den högre allmänna undervisningen hörande läroanstalter (stipendier, skolhem, internatskolor o. s. v . ) ; 11) olika former av ökade förmåner för privatläroverken, i främsta rummet i syfte att nedbringa terminsavgifterna vid de högre flickskolorna (inkl. flickgymnasierna), och härmed samhörande särskilda föreskrifter rörande skolornas verksamhet m. m.; 12) möjlighet att bereda större urval vid tillsättning av rektorer vid de kommunala mellanskolorna.

302 Bil. 2. (Till I.) Sammanställning av svaren beträffande punkt 5 i cirkuläret den 19 september 1923 till de allmänna läroverkens rektorer. I punkt 5 av anförda cirkulär begäres en interfolierad katalog för innevarande hösttermin upptagande för varje till realskolan hörande lärjunge, vilken vunnit inträde i läroverket från folkskolan — direkt eller utan andra mellanliggande studier än en sommars arbete eller dylikt — anteckning om a) den folkskoleklass, från vilken, och den läroverksklass, i vilken han vunnit inträde; b) de studier bredvid eller efter folkskolan, som1 föregått inträdet; c) i fall av försenat inträde — d. v. s. inträde i läroverkets första klass från högre folkskoleklass än den tredje — orsaken härtill; därjämte torde beträffande lärjunge med hemort utom läroverksorten med bokstaven l vid namnet angivas, att lärjunge från sin hemort har ungefär lika lätt eller lättare att komma till ort med kommunal mellanskola, med bokstaven i, att han är inackorderad, och med bokstaven r, att han bor så nära, att han kan resa till och från skolan. Antalet av de h. t. 1923 närvarande lärjungarna, som övergått från folkskola till allmänt läroverk på sätt i punkt 5 angives, framgår av nedanstående tabell I. Tab. I. Lärjungar som övergått från folkskola till allmänt läroverk jämfört med realskolans hela lärjungeantal h. t. 1923. Antal lärjungar Realskolans som övergått från hela lärjungefolkskolan till antal h. t. 1923 allm. läroverk Högre >

»

2—5

allmänna

läroverk.

>

Realskolor

för

>

>

2—5

Samtliga

6)6oi

12,904

3,636 210

3,846

5,799

2,403 177

2,580

3,309

12,048 979 13,027

22,012

samskolor.

>

I klass 1 intagna > » 2—5 >

6,009 592 gossar.

I klass 1 intagna » > 2—5 » Statens

Procent lärjungar, som kommit från folkskola

läroverk.

_ Om man icke medräknar uppgifterna från högre allmänna läroverket i Hälsingborg, på den grund att det förefaller, som om olika uppfattning gjort sig gällande om sättet att beteckna folkskolans klasser, fördelas de lärjungar, som

303 vunnit inträde i klass 1 vid de allmänna läroverken och som förut tillhört folkskolan, på sätt som framgår av tab. I I . Tab. II. Antal lärjungar, som vunnit inträde i de allmänna läroverkens första klass antingen direkt (= u) eller efter kortare tids privatläsning (= p). Folkskoleklass, från vilken avgången ägt ram

Högre allmänna läroverk utom Hälsingborg

Realskolor för gossar

u a

u+p a + p

P

u

P

u u + p u + p %

u

39 724 469 49 11 1

70 1,890 1,444 189 39 4

44.3 61.7 67.5 74.1 71.8 75.0

12 24 981 232 852 134 118 20 28 2

1,293

3,636

% 2 3 4 5 6 7(8) 2-7

29 1,977 1,415 235 58 3,714

Statens samskolor

118 1,389 472 82 12 4

147 3,366 1,887 317 70 4

19.7 58.7 75.0 74.1 82.9 0.0

31 1,166 975 140 28

2,077

5,791

2,343

O O

1,991

P

u u + p u+ p % 36 1,213 986 138 30

33.3 80.9 86.4 85.5 93.3

2,403

82.9¶Beträffande lärjungar, som vunnit inträde vid allmänt läroverk i högre klass än den första, lämnas i tab. I I I en sammanställning, varvid ävenledes bortses från högre allmänna läroverket i Hälsingborg. Tab. III. Antalet lärjungar, som vunnit inträde i andra eller högre klass vid realskolan från olika klasser i folkskolan. Läroverkeklass, Folkskoleklass, till vilken inträde från vilken övergång ägt rum vunnits

Högre allmänna läroverken

Realskolor för gossar

Statens samskolor

Summa

3 4 5 6 7(8)

46 112 134 109 6

17 54 47 43 7

7 37 36 62

70 203 217 214 13

3 - 7 (8)

3(2) 4 5 6 7(8)

9 28 60

4 8 21

3 1 18 1

16 37 99 12

3 ( 2 ) - 7 (8)

4 5 6 7

2 1 12 4

11 1

2 1 30 5

4-7

6-8

304 Angående orsaken till försenat inträde vid allmänt läroverk, d. v. s. inträde i läroverkets första klass från högre folkskoleklass än den tredje, hava i följande sammanställning vissa läroverk uteslutits, därför att för mera än hälften uppgivits att anledningen är obekant. De uteslutna läroverken äro högre allmänna läroverk: Jönköping Växjö Västervik Hälsingborg Halmstad Skara

58 obekant anledning av 97 försenade 18 » » » 1 8 » 44 51 152 152 31 45 27 Summa 330 obekant anledning av 396 försenade

realskolor för gossar: Eskilstuna Varberg Göteborgs västra

76 obekant anledning av 78 försenade 30 » » » 4 6 » 238 241 Summa 344 obekant anledning av 365 försenade

statens samskolor: Norrtälje Trälleborg Strömstad Åmål

27 obekant anledning av 30 försenade 142 » » »142 » 42 » » » 5 8 * 76 » > » 78 » Summa 287 obekant anledning av 308 försenade

I de uteslutna 13 läroverken, nämligen 6 högre allmänna läroverk, 3 realskolor för gossar och 4 statssainskolor, hava av 1,069 lärjungar med försenat inträde i klass 1 beträffande 961 anledningen angivits vara obekant. I flertalet fall torde icke försök hava gjorts att utröna anledningen (t. ex. i Hälsingborg, Göteborgs västra realskola, Trälleborgs och Åmåls samskolor). Beträffande de övriga läroverken lämnas i tab. IV en sammanställning över orsakerna till försenad övergång från folkskolan till realskolan. Tab. IV. Översikt över anledningarna till försenat inträde i läroverkens första klass vid övergång från folkskola (vid 32 högre allmänna löroverk, 18 realskolor för gossar och 14 samskolor). 10. Högre allm. lärov. Rcalsk. f. gossar Orsaker till försenad övergång från folkskolan till läroverkets första ProProklass Antal centisk Antal Antal centisk Antal lärolärj. fördellärj. fördel- läroverk ning verk Underkända föregående år . . . Omogna, otillräckliga kunskaper Sjukdom och sjuklighet . . . . Bristande utrymme vid läroverk Okunnighet om lämplig tid för övergången Ekonomiska skäl Bostad utom läroverksstaden . . Ovisshet om studieanlag, frågan ej tidigare väckt Övriga anledningar Obekant anledning

455 227 124 61

22.4 11.2 6.1 3.0

31 27 29 13

214 170 83 84

16.2 12.9 6.3 6.4

155 29 80

7.6 1.4 3.9

17 11 21

187 35 50

14.2 2.6 3.8

471 265 167

23.2 13.0 8.2

28 22 22

343 43 111

Samtliga | 2,034

| 1,820

17 13 5

Samskolor ProAntal centisk Antal lärj. fördel- läroverk ning 69 281 79 5

8.2! 33.2 9.8] 0.61

10 11 12 4

9 8 56

l.ll

9 15

0.9 J

26.0 3.2 8.4

15 13 12

254 48 37

30.0 5.7 4.4

11 9 6

305 I kol. 4, 7 och 10 angives det antal läroverk, i vilka de i de resp. kol. 2, 5 och 8 upptagna förekomma. Vid de 32 högre allm. läroverk, som upptagas i tab. IV, hava 5,661 lärjungar å realskolestadiet övergått från folkskolans olika klasser till läroverkens fprsta klass och av dessa hava 2,034, d. v. s. 35.9 procent övergått från högre klass än tredje folkskoleklassen. Största procenttalet (23.2) kommer på dem som varit osäkra om studieanlag eller där tanke på övergång till allm. läroverk ej väckts, förrän de passerat tredje folkskoleklassen. Sådana lärjungar förekomma, såsom kol. 4 utvisar, vid 28 läroverk. Därnäst komma de, som gått kvar i folkskolan, därför att de underkänts vid prövningen ett föregående år. Sådana lärjungar förekomma vid samtliga läroverk utom vid Strängnäs. Till kategorien övriga anledningar hava hänförts de, som avråtts av lärare att pröva, vidare sådana, vilkas föräldrar önskat, att barnen skulle gå kvar i folkskolan en tid, samt sådana barn, som själva önskat gå kvar för att möjligen framdeles pröva in vid läroverket. Barn av denna kategori förekomma mest vid Norrlandsläroverken, nämligen i Östersund (76), Umeå (40), Härnösand (27) o. s. v. Okunnighet om att övergången lämpligen bör ske från folkskolans tredje klass har egentligen förekommit i större utsträckning vid ett fåtal läroverk, nämligen Gävle (40), Falun (36), Östermalms (17) och Norrköping (13). Brist pa utrymme har företrädesvis förefunnits vid Göteborgs realläroverk (27) och Östermalms realläroverk (10). Vid de här upptagna 18 realskolorna för gossar uppgivas 2,965 hava övergått från folkskolan till läroverkets första klass. Av dessa ha 1,320 eller 44.5 % försenats, d. v. s. övergått från högre klass i folkskola än den tredje. Ovisshet om studieanlag m. m. förorsakade även vid ifrågavarande skolor förseningen i de flesta fall (26.0 %). Underkännande vid inträdesprövningen föranledde kvarstannande i folkskolan och förnyad prövning i 214 fall (16.2 %). Okunnighet om lämplig tid för övergången föranledde dröjsmål för 187 (14.2 %), vilka egentligen förekomma vid Stockholmsläroverken, nämligen Kungsholmen (54), Katarina (42) och Jakob (40); därnäst kommer Oskarshamn med 35, vari dock inräknats sådana, där föräldrarna ställt sig tveksamma, huruvida övergång till läroverk borde ske. Slutligen har bland de här upptagna 14 samskolornas lärjungar 1,866 övergått från folkskoleklasser till samskolans första klass. Övergången har försenats för 846 eller 45.3 %. Den förnämsta orsaken till försening synes vara omognad eller otillräckliga kunskaper, vilken beteckning angivits beträffande en tredjedel, största antalen i Örnsköldsvik (66), Falköping (48), Köping (34), Askersund (27) o. s. v. Ovisshet om studieanlag m. m. nådde till 30 %. Okunnighet om, vid vilken klass övergången lämpligen borde ske, förekom endast i 9 fall. Slutligen hava även vissa uppgifter lämnats beträffande lärjungar med hemorter utom läroverksstaden. Även i detta fall hava de uppgifter, som lämnats från läroverket i Hälsingborg, ansetts böra lämnas ur räkningen. Uppgifterna från nämnda läroverk hava återsänts för ytterligare granskning, men återkommit i det närmaste oförändrade.

20— 241338.

306 Tab. V. Uppgifter beträffande lärjungar med hemorter utom läroverksstad en. Högre allm. läroverk utom

Realskolor för gossar

Staten8 samskolor

1,241

11,113

12,446

5,799

6.40% 12.61 % 4.31 %

14.29 % 9.67% 1.99 %

Hälsingborg a b

Antalet inackorderade Antal lärjungar, som bo så nära, att de kunna resa till och från skolan c Antal lärjungar, som från sin hemort ha lika lätt eller lättare att komma till kommunal mellanskola cl Hela lärjungeantalet i klasserna 1—6, d. v. s. vid alla läroverk utom Hälsingborg a i procent av cl bi » » cl C »

»

»

d

9.97% 8.94% 4.94%

307 Bil. 3. (Till I.)

Kommunala mellaiiskolor. Cirkuläret av den 19 september 1923 har icke utsänts till Svalövs kommunala mellanskola, beroende därpå, att statistiska avdelningen för det dåvarande saknade kännedom om att därstädes en kommunal mellanskola blivit upprättad. Vid de övriga 76 mellanskolorna uppgick sammanlagda lärjungeantalet till 9,275. Av dessa voro 836 eller 9.0 procent inackorderade, 1,439 eller 15.5 procent bodde så nära, att de kunde resa till och från skolan, 291 eller 3.1 procent av dem, som icke tillhörde skolorten hade från sin hemort lika lätt eller lättare att färdas till stad med allmänt läroverk. Förberedande klasser funnos endast vid 3 skolor, nämligen i Ronneby, Simrishamn och Eslöv. Andra skolor än folkskolan, som förbereda till inträde vid mellanskolan, funnos å 7 orter, varvid icke hänsyn tagits till privatskolor i Stockholm och Norrköping, som huvudsakligen förbereda till inträde vid allmänna läroverk. Dessa orter äro Sundbyberg, Motala, Tranås, Sölvesborg, Åstorp, Skurup och Trollhättan. På några få ställen ha åtgärder från folkskolans sida vidtagits för att underlätta övergång från folkskolan till mellanskolan. Bland dessa må nämnas införande av ämneslärarsystem i folkskolan, jämkning i folkskolans kursplan de båda sista skolåren, mottagande av barn i folkskola av A-typ i 6:e klassen från lägre skolformer, underlättande av överhoppning av klasser m. m. Stundom ha av enskilda lärare kurser anordnats för övergång från 5:e klassen i folkskolan. I övrigt hänvisas till bilagda sammanfattningstabell och primäruppgifterna. Vissa uppgifter från de kommunala mellanskolorna rörande de utom skolorten hemmahörande lärjungarnas behov av inackordering m. m. samt rörande eventuella anordningar för främjande av övergång från folkskola till kommunal mellanskola. i = antalet inackorderade med hemort utom skolorten, r = » lärjungar med hemort utom- skolorten men boende så nära, att de kunna resa till och från skolan, l = » lärjungar, som från sin hemort hava lika lätt eller lättare att komma till ort med allmänt läroverk. F i n n a s

Mellanskola

i

Stockholm

. . .

2¶Lidingö

. . . .

andra förbe- förbe- anordn. redande redande f. främj. klas- skolor av överser? än gång? folksk. ?

r

23 11

Nej

Nej

1 Nej

Nej

2 Ja

Nej

A n m ä r k n i n g a r

1¶Därav 14 boende inom skolorten, men så avlägset, att de använda tåg eller båt. — 2 Rep. i folkskolans 6 klass, varest arbetet i viss mån uppgives ha karaktär av examensarbete; ensk. kurser av folkskollärare.

andra förbe- förbe- anordn. redande redande f. främj. skolor av överklas? ser? än folksk.?

Mellanskola

Nej

Ja

Nej

Nej Nej

Nej Nej

Nej Nej

Nej

Nej

Nej

Malmköping Katrineholm

Nej Nej

Nej Nej

Nej Nej

Gnesta . . . Åtvidaberg . Norrköping .

Nej Nej Nej

Nej Nej Nej

Nej Nej Nej

Söderköping

Nej

Nej

Nej

Motala . . .

Nej

Ja

Ja

Skänninge

Nej

Nej

Ja

Nej Nej Nej Nej Nej Nej Nej Nej Nej Nej

Nej Nej Nej Nej Nej Nej Ja Nej Nej Nej

Nej Nej Nej Nej Nej Nej Nej Nej Nej 14 Nej-

Nybro . Borgholm Ronneby

Nej Nej Ja

Nej Nej Nej

Nej Nej Ja

Sölvesborg

Nej

Ja

Nej

Tomelilla . Klippan .

Nej Nej

16 15

Sundbyberg Vaxholm Solna .

7¶Tierp

Mjölby . . . Yaldemarsvik Huskvarna Nässjö . Värnamo Vetlanda Tranås . i Ljungby i Mönsterås I Torsås .

Åstorp

9 8 4 8 29 16 4 14 20 15

2 4 23 37 3 23 18

1 31 20

107 Nej

17¶Nej Nej Ja

17 Nej Nej Nej

A n m ä r k n i n g a r

3¶Dessutom 20 från annan ort, som bo så nära, att de kunna gå till och från skolan. — 4 Privatskola.

5¶Därav 10 boende inom skolorten så avlägset, att de måste använda tåg eller båt. — 6 Privatskolan i Råsunda bereder för inträde i Stockholms-läroverk. 7 En förberedande kurs anordnad av styrelsen under sommaren. I denna ha mottagits barn från folkskolans klass 5.

Genom numera vidtagna förbättringar i tågtiderna skulle flera barn kunna bo hemma. 8

Folkskolans lärare lämna avgångsklassens barn tryckt meddelande om mellanskolan. 9 Extra lektioner för barn i folkskolans 5 klass givna av deras lärare. I allmänhet med lyckligt resultat. 10 Privatläroverk finnes. — " Undervisningen i vissa folkskoleklasser delvis ordnad med hänsyn till mellanskolan för underlättande av övergång från folkskolans klass 5. 12 Folkskolest. har i ett par fall låtit barn från C-skolan genomgå A-skolans 6 klass.

13¶Privatskola (Skarinska skolan).

14¶Folkskolans lärare ha i några fall uppmanat begåvade barn att hoppa över en klass i folkskolan.

15¶Särsk. undervisning gavs åt 6 begåvade barn från kl. 5 i folksk. för inträde i mellansk., vilket lyckades. 16 Privatskola (2 a 3 barn årligen övergå fr. denna). 17

En och annan folkskollärare läst upp barn från folkskolans 5 klass till mellanskolans första. 18 Privatskola (tvåklassig).

309 F

i

r

Simrishamn . . . Hässleholm . . .

11 12

19¶Svedala . . . . Anderslöv . . . Skurnp

— 6

12 46 7

— Nej 4

Nej

Hörby Höör . . . . . .

12 7

20 5

2 2

Nej Nej

Höganäs Malmö Eslöv

2 5 6

50 — Nej 16 21 Nej 51 4 22 Ja

Laholm . . . . Falkenberg . . . Lysekil Trollhättan . . .

9 16 18 5

41 3 32 15 1 1 3 3

Lilla Edet . . . Ulricehamn . . . Vara Karlsborg . . . Hjo Tidaholm . . . .

3 18 12 1 15 16

17 2 5 2 32 11 5 — 8 7

. . . .

l

24 g

n

1¶Ja Nej

4 Nej

—

21¶Nej Nej

Nej Nej Ja

Nej Nej Nej

Nej Nej

Nej Nej Nej Nej

Nej Nej Nej 23 Ja

Nej Nej Nej Nej

Nej Nej Nej Nej Nej Nej

Nej Nej Nej Nej Nej Nej

Nej Nej Nej Nej Nej Nej

25 Nej

11 2

1 11 14 —

Nej Nej

Nej Nej

Hallsberg . . . . Karlskoga . . .

6 12 7

31 2 14

4 6

Nej Nej Nej

Nej Nej Nej

Lindesberg . . .

— Nej

Nej

Västanfors . . . Stora Tuna . . .

—

20 21

2¶Nej 7 39 Nej

Norrbärke . . . Leksand . . . . Mora

15 16 28 19

Hedemora

. . .

5¶Nej Nej Nej Nej

19 31

— 43

!

32¶Nej Nej Nej Nej Nej

. . . .

21 Nej Nej Nej

29¶Sunne Skoghall

s

Nej Nej

4¶Säffle

a

andra förbe- förbe- anordn. redande redande f. främj. klas- skolor av överser? än gång? folksk.?

Mellanskola

20 85

i n

Nej

29 Nej

Nej

26¶Nej Ja Nej Nej Nej

28 Ja

Nej Nej

Nej Nej

Nej Nej Nej Nej

Nej Nej Nej Nej

Nej

33 Ja

A n m ä r k n i n g a r

19¶Barn från annan ort, som bo så nära att de kunna gå till skolan, ej inberäknade.

20¶Privatskola (i medeltal 5 barn övergå årligen). En del barn äro inackorderade en kortare tid under vintern.

21¶Vissa år ha anordnats kurser för barn från folkskolans 5 klass till mellanskolans första.

22¶En sk. nederskola, folkskolans 3 lägsta klasser genomgås på 2 år.

23¶Privatskola (A. B. Trollhättans privatskola).

24¶Dessutom 7 boende »alldeles inpå Tidaholm». Ferieskola under sommaren anordnad av lärare vid mellanskolan med biträde av utomstående.

26¶Ämnesläsning införd i folkskolans 2 högsta klasser.

27¶Förberedande klasserna måste mot mångas önskan slopas vid skolans ombildning till mellanskola. 28 Vissa ändringar i folkskolans undervisningsplan m. m. Se rektors två skrivelser. 29

Enskilda knrser under vårterminen 6 timmar i veckan besökta av barn från folkskolans 5. o. 6. klasser. 30 De, som cykla, äro ej medräknade. 31 35

Alla, som haft mer än 1 km till skolan. För stort antal. Se rektors skrivelse. Rektor anordnar sommarkurser (6 veckor) för vissa barn från folkskolans 5 klass och för barn från folkskola av lägre typ än A. — 33 Modifierad kursplan. Kvarsittningssystem (?) m. m.

310 F

i n

n

a

s

andra förbe- förbe- anordn. 1 redande redande f. främj. klas- skolor av överän gång? ser? folksk. ?

Mellanskola

i

r

Avesta Ludvika . . . . Ljusdal . . . . Sandviken . . . Sollefteå . . . .

4 7 25 8 13

43 17 3 2 8

Gudmundrå . . . Ström Nederkalix . . . Malmberget . . . Kiruna Boden

4 12 35 2 4

Nej Nej Nej Nej Nej

Nej Nej Nej Nej Nej

— — Nej 2 — 12 66 — 1 — 3 4

Nej Nej Nej Nej Nej

Nej Nej Nej Nej Nej Nej

Nej Nej Nej Nej Nej Nej

Summa 836 1,439 291

—

—

—

y

2 Nej

— Nej 7 Nej 2 Nej 3 ai Nej

1¶A n m ä r k n i n g a r

34¶Fr. o. m. h. t. 1923 hava inrättats försöksavdelningar, vilka ej ha karaktär av förberedande klasser.

311 Bil. 4. (Till I.) Antal inackorderade elever i klass 1 och 2 höstterminen 1923. Högre läroverk Stockholm: Latinlärov Norrmalm Södermalm . . . . Reall. å Norrmalm » » Östermalm Nya elementarsk. . Uppsala Nyköping Strängnäs Linköping Norrköping Jönköping Växjö Kalmar Västervik Visby Karlskrona Kristianstad . . . . Malmö Lund Hälsingborg . . . . Ystad Halmstad Göteborg: Latinläroverket . . Realläroverket . . Vänersborg Borås Skara Karlstad Örebro Västerås Falun . . . . . . Gävle Hudiksvall Härnösand Sundsvall Östersund Umeå Luleå Summa

Kl. 1 Kl. 2

1 2

1 1 4

M 8 9 7 5 11 5 J 9 7 2 1 4 1 2

7 9 15 17 7 18 5 19 10 5 5 5 2 8

4 1

6 9

2 1 4 5 4 17 9 18 1 2 5 3 ! 10 4 8 1

2 2 11 11 9 8 26 18 30 7 10 6 15 11 11 1

1 2 l

3 1 6 10 2 7

10 3 3 4 1 1 6 2

1 4 7 4 4 9 9 12 6 5 3 »5 7 3 149

Summa

Därav 1 skolhushåll. » 2 Skolhushåll. Därav 4 skolhushåll. 1 skolhushåll. 1 »bor hos sin syster», Därav 1 som bor fritt hos släktingar.

Realskolor

Kl. 1

Stockholm: Jakob Katarina Kungsholmen Södertälje Enköping Eskilstuna Eksjö Oskarshamn Karlshamn Malmö Landskrona Varberg Göteborg:

Yästra Östra Uddevalla Mariestad Lidköping Skövde Kristinehamn Arvika Söderhamn Summa

44 Summa

55¶Samskolor. Norrtälje Vadstena Vimmerby Ängelholm Trälleborg Strömstad Alingsås Åmål Falköping Filipstad Askersund Sala Köping Arboga Örnsköldsvik Skellefteå Piteå Haparanda

312 Bil. 5. (Till I.)

Antal i allm. läroverkens första klass inskrivna lärjungar. Från folkskolan Å r

1917 1918 1919 1920 1921 1922 1

. . . . . . . .

Från folkskolan + ensk. undervisning 1

Från privatläroverk

Från hemmet

Summa

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

2,252 2,442 2,512 2,286 2,144 2,202

64.7 63.9 64.0 63.1 58.0 60.8

138 214 147 124 144 163

4.0 5.6 3.8 3.4 3.9 4.5

1,026 1,087 1,157 1,151 1,330 1,196

29.5 28.4 29.5 31.7 35.9 33.1

62 81 107 65 82 58

1.8 2.1 2.7 1.8 2.2 1.6

3,478 3,824 3,923 3,626 3,700 3,619

100 100 100 100 100 100

Kortare repetitionskurs räknas ej.

313 Bilaga 6. (Till III.)

j _ | Stockholm: Statens normalskola för flickor Afzelii elementarskola för flickor Ateneum för flickor Brummerska skolan Detthowska skolan Kungsholmens elementarskola för flickor läroverk för flickor Lyceum för flickor Lychouska skolan Margaretaskolan Nya elementarskolan för flickor Oskarsskolan Anna Sandströms skola Anna Schuldheis' skola Södermalms högre läroanstalt för flickor Wallinska flickskolan Åhlinska skolan Herrsätra skola Elementarskolan för flickor i Södertälje Uppsala högre elementarläroverk och gymnasium för flickor Lindska skolan i Uppsala Elementarskolan för flickor i Enköping Nyköpings elementarskola för flickor Elementarläroverket för flickor i Eskilstuna Strängnäs elementarläroverk för flickor Linköpings elementarläroverk för flickor > gymnasium för flickor Norrköpings norra läroverk för flickor > östra läroverk för flickor Jönköpings västra elementarläroverk för flickor J> elementarskola för flickor Eksjö läroverk för flickor Växjö elementarläroverk för flickor Elementarskolan för flickor i Kalmar Oskarshamns elementarläroverk för flickor Västerviks läroanstalt för flickor Visby högre flickskola Karlskrona högre läroverk för flickor Karlshamns elementarläroverk för flickor Kristianstads elementarläroverk för flickor Anna och Eva Bunths skola för flickor i Malmö Malmö ohögre läroverk för flickor Tekla Åbergs högre läroverk för flickor i Malmö Nyströmska flickläroverket för flickor i Malmö Lunds fullständiga läroverk för flickor Högre elementarskolan i Lund för flickor Landskrona elementarläroverk för flickor Högre elementarskolan för flickor i Hälsingborg Ebba Lundbergs högre läroverk för flickor i Hälsingborg Nya elementarskolan för flickor i Hälsingborg Ystads högre läroverk för flickor Högre elementarläroverket för kvinnlig ungdom i Halmstad Varbergs elementarläroverk för flickor

75: 63 173: 75 141: 25 156: 88 117: 50 126: 88 116: 25 143: 75 141: 25 135: — 135: 63 142: 50 144: 38 147: 50 113: 13 136: 25 146: 25 300: — 110: — 121: 25 121: 25 78: 75 116: 25 98: 25 79: 38 125: —

Gymnasium

(157: 50) 240: — 225: —

200: — 225: — 250: — 250: —

300: — 101: 88 101: 88 81: 25 80: 63 75: — 74: 38 100: 63 85: — 56: 88 75: 63 93: 13 106: 88 104: 38 113: 13 103: 13 98: 75 115: — 130: — 127: 50 86: 88 101: 88 82: 50 92: 50 101: 25 91: 88 88: 13

200: —

175: — 230: — (165: —) 200: — (150: —)

314 Klass 1-8 Göteborg: Fruntimmersföreningens flickskola 50: — Göteborgs lyceum för flickor 155: — » nya elementarläroverk för flickor 155: — Mathilda Halls skola för flickor 155: — Kjellbergska flickskolan 40: — Majornas elementarläroverk för flickor 100: — Sigrid Rudebecks skola och Göteborgs gymnasium för flickor . . . 140: — Vasa flickskola 122: 50 Uddevalla elementarläroverk för flickor 85: — Tyringe helpension för flickor 191: 07 Vänersborgs högre läroverk för kvinnlig ungdom 83: 75 Elementarläroverket för flickor i Borås 101: 88 Mariestads högre flickskola 100: — Lidköpings elementarläroverk för flickor 60: — Skara högre flickskola 95: — Skövde elementarläroverk för flickor 100: — Karlstads högre elementarläroverk för flickor 86: 88 Kristinehamns elementarläroverk för flickor 69: 25 Arvika elementarskola för flickor 68: 75 Nya elementarskolan för flickor i Örebro 107: 50 Risbergska skolan i Örebro 112: 50 Västerås högre elementarläroverk för flickor 126: 88 Elementarläroverket för flickor i Falun 105: 63 Högre flickskolan i Gävle 97: 50 Söderhamns elementarläroverk för flickor 83: 13 Hudiksvalls elementarskola för flickor 88: 25 Härnösands elementarläroverk för flickor 95: 63 Sundsvalls läroverk för flickor 114: 38 Östersunds elementarläroverk för flickor 93: 75 Umeå elementarläroverk för flickor 95: — Luleå elementarläroverk för flickor 95: —

315 Tab. 1. (Till VI.)

Antal godkända i realskolexamen. Egna lärjungar, allmänna År

1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 v. 1.1923

Tillsam- Manliga mans

1,148 1,250 1,408 1,502 1,597 1,505 1,595 1,673 1,623 1,583 1,657 1,852 2,133 2,197 2,565 2,929 3,015

1,085 1,121 1,189 1,176 1,198 1,103 1,141 1,212 1,129 1,026 1,087 1,230 1,425 1,433 1,724 1,835 1,839

Kvinnliga

63 129 219 326 399 402 454 461 494 557 570 622 708 764 841 1,094 1,176

Tillsam- Manliga mans 998 956 1,010 1,022 1,015 930 907 916 839 747 811 911 993 951 1,137 1,160 1,119

998 956 965 927 892 810 776 793 736 622 692 774 863 821 1,001 995 943

Kvinnliga

—

45 95 123 120 131 123 103 125 119 137 130 130 136 165 176

Privatister Manliga

Kvinnliga

87 122 163 156 184 148 155 145 137 134 129 179 185 174 193 223 124

63 82 113 114 108 96 72 78 70 96 101 84 103 116 94 129 70

316 Tab. 2. (Till VI.) Antalet närvarande lärjungar i klass 6 höstterminen 1912—höstterminen 1923. ht. ht. ht. ht. ht. ht. ht, ht. ht. ht. 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1. Högre allm.

läroverk,

Borås 16 18 Falun Gävle 13 Göteborg: lathiläroverket 17 * realläroverket . 24 Halmstad 13 6 Hudiksvall Hälsingborg 24 4 Härnösand Jönköping 17 Kalmar 12 Karlskrona 7 Karlstad 9 Kristianstad 8 Linköping 17 Luleå 10 Lund 4 Malmö 10 Norrköping 26 Nyköping 9 Skara 3 Stockholm: h. latinl., Norrm. . . . 12 h. a. 1., Söderm. . . . 23 h. reall., Norrm. . . . 15 b. » Österm. . . . 16 N. elementarsk Strängnäs 1 Sundsvall 14 Umeå 9 Uppsala 7 Visby 6 Vänersborg 3 Västervik 7 Västerås 11 Växjö 8 Ystad 11 Örebro 14 Östersund 13 437

11 11 6 10 25 13 1 19 10 14 9 13 14 8 18 5 5 12 22 7 3

14 14 11 12 19 11 5 28 13 13 6 9 5 16 15 5 15 18 6 5

20 8 5 18 11 4 7 22 3 7 10 6 10 8 18 2 2 19 20 4 5

17 7 13 19 20 8 6 21 7 5 15 5 10 6 12 9 10 7 23 6 2

19 10 14 21 25 6 6 27 10 8 15 8 9 6 18 15 4 10 22

20 16 18 16 17 13 6 23 11 18 20 6 14 14 14 11 8 14 24 6 10

20 9 24 18 20 10 4 22 6 17 12 9 28 10 8 3 10 11 13

32 8 23 24 19 6 6 35 10 18 16 6 15 11 23 4 20 20 15 9 10

18 8 24 23 25 13 1 30 6 16 7 12 23 14 28 6 13 29 22 6 6

17 21 15 14

10 14 15 17

17 12 16 9

13 17 22 20

18 22 20 11

9 25 27 20

15 13 27 16

21 30 26 17

22 25 30 24

4 15 1 9 4 1 7 11 4 6 14

3 12 6 18 7 5 5 13 11 13 16 16

1 9 9 8 5 4

1 16 4 12 5

1 20 4

7 8 5 10 13

1 14 8 15 11 1 3 10 13 5 13

3 25 12 15 13 11 7 14 17 5 29 25

17 7 9 4 7 8 8 19 15 15 18

2 7 7 7 21 14

5 6 10 15 2 11 27

1 16 2 19 9 9 9 12 10 3 21 16

564 600

317 Tal. 3. (Till VI.) Antalet närvarande lärjungar i klass 6 höstterminen 1912—höstterminen 1923. ht. ht. ht. ht. ht. ht. ht. ht. ht. ht. ht. ht. 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 2.

Realskolor:

29 6

13 6 2 10 40 39 16 16 4 13 31 8 9 10 29 24 33 13 16 37 9

16 8 7 8 2/ 52 7 18 9 11 16 7 9 6 45 35 33 14 10 3b 4

377 458

17 14 7 16 18 17 13 10 9 10 17 6 18 16 11 20 7 17 13

11 9 6 25 14 8 15 15 9 14 19 11 25 30 16 12 7 14 26

12 6 9 23 16 10 17 7 17 11 23 9 16 15 13 30 5 21 14

10 7 5 24 21 11 16 15 21 16 11 16 — 18 8 18 15 25 23

25 5 11 26 12 3 17 26 16 21 22 11 — 21 7 24 15 18 23

22 19 13 20 18 8 13 20 28 13 31 13 — 15 16 24 11 15 35

334 354

25 15 18 13

13 8 4 14 27 30 8 11 5 10 22 12 10 4 25 20 28 16

31 9

24 7

31 6

14 5 12 12 12 10 17 6 8 14 8 13 10 16 12 12 9 12 21

9 9 7 15 13 8 17 6 14 12 14 7 17 23 11 13 6 15 21

8 12 4 21 11 4 14 11 8 17 12 12 22 17 19 16 6 12 7

9 16 9 10 17 27 15 15 23 12 13 7 9 37 24 9 25 18

8 14 10 11 27 22 14 7 24 7 21 8 10 22 9 9 16 17

6 4 2 4 14 28 13 7 16 7 11 13 10 8 21 13 17 11

5 6 4 4 23 27 11 13 23 6 17 7 16 4 23 13 21 16

11 o 11 5 24 22 18 19 19 10 30 10 8

32 6

35 4

31 6

36 6

11 8 18 20 13 12 23 8 10 18 12 10 15 9 12 14 13 16 18

14 14 11 15 18 8 13 7 11 13 11 7 22 14 22 14 10 13 15

3.

19 b

8 9 6 9 28 38 13 20 5 13 34 6 14 4 26 27 28 22 7 33 11

12 3 3 4 24 26 17 12 5 10 17 10 12 6 23 20 13 16

13 18 6 2 20 Göteborg: västra . . . . 18 » östra 14 16 26 9 14 4 13 29 Stockholm: Jakobs . . . 17 » Katarina . . 18 > Kungsh. . . 21 17

a

16 03 47 13 26 11 10 21 8 16 13 38 40 30 20 17 37 13

Samskolor:

Arboga Filipstad

Piteä Sala Skellefteå

23 lo 16 30 21 10 19 19 16 12 23 12 — 26 17 30 11 26 28

;i8 o o CD

co A

OS

co >o •<*

-^

iC CO

CM T—1

-* V*

•** >

© ©

^

CM <M

^

7-1

^5 pfl

CM CS

H

' © ©

O

CM OS

.+J rj

M

TH

OS

©

Is ©

OS

M

^ CO rd

«* co f!>• » co • *

>o

co

co

co o m

i*»

CM

CO

r^ co

co o co

« fo CM

o co

lH

TH

o

o CD

co CD -^1

T-H

CD

co

CM

1 TH

co o CO

-tf 3>» ^ ©

_,

CD

CM

TH

r^ OS

CM

OS

co CM

"-

"«* g »H

t^ CM • *

i d OS CM

CD lO CM

CD

OS OS

OS

co

-r* CO CM

T—1

OS

f^ CO CM

CM

t -

©

lO

TH

S os

CO CS

© :cS ^5

sS 1=3 :cS

>o r-=3

OS

^

OS

rCM

CM -rtl CO

t~

O

CO OS CM

CM

•>#

CM

•<*< CM

«M

cs to ce

r-»

£

© :©

_

co

OS

OS

CO

CM

to

S os O IK

eS

OS

' ^

T-l

sS

1^

CO f^ CM

"*

OS

o

-ti r3

OS O OS

-^

o

O

T *

^

pd

• *

CD CM

co

OS i-H

CM CM

OS CM

<*

O

ö "^

CO

co

co

CD _ö

co ©

os

CD CM

_n ©. TM

i—1 OS CM

to

os o co

OS CO CM

t» TH

>o T-{

CO

<T>

co CD

o co

i—l T-l

to O

OS CO

CO

T-1

T4

TH

1-H 1—1

©

• *

tO

CS

CM

o

1—1

8 CO

TM

^

ce

t»

s 3

>-H

S

fe

M U co

:o3 CO

=

> o

:cS

s

at

ca

CS CO CS

co O

os

in

!>• ål

in

cs

M O O

M feo

ee a>

w «

O

o M

oa

fi

CO

BILAGA

III

TILL

KUNGL. SKOLÖVERSTYRELSENS PROTOKOLL D E N 1 4 N O V E M B E R 1 9 2 3, § 1, INNEFATTANDE

SÄRSKILT YTTRANDE TILL ÖVERSTYRELSENS UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE BETRÄFFANDE SKOLKOMMISSIONENS BETÄNKANDEN I—V MED GRUNDER FÖR EN NY LÄROVERKSORGANISATION AV

AVDELNINGSCHEFEN UNDERVISNINGSRÅDET FREDRIKSSON

Särskilt yttrande av avdelningschefen Fredriksson.

undervisningsrådet

När det gäller att granska skolkommissionens förslag med avseende å dess eventuella konsekvenser beträffande yrkesutbildningen, har man icke så rik tillgång på vägledande uttalanden, som man har i fråga om förslagets innebörd beträffande folkskolan och de högre teoretiska läroanstalterna. Skolkommissionen vidrör frågan endast helt lätt genom enkla hänvisningar till 1918 års riksdags beslut angående praktiska ungdomsskolor och några antydningar om behovet av en lämplig upplysningsverksamhet, som skulle gå ut på att göra de praktiska utbildningslinjerna mera uppskattade. Den hittills förda mycket omfattande offentliga diskussionen om förslaget har nästan ännu mindre uppehållit sig vid det praktiska livets krav. Det mesta, som sagts, har rört sig om förslagets foreller nackdelar i avseende å den teoretiska utbildningen. Detsamma gäller om flertalet av de till skolöverstyrelsen inkomna yttrandena, även de, som härröra irån yrkesskolavdelningen underlydande läroanstalter. Vid granskningen av kommissionsförslaget ur de synpunkter, det närmast torde tillkomma skolöverstyrelsens yrkesskolavdelning att företräda, har jag därför nödgats huvudsakligen lita till mina egna erfarenheter och därpå grundade reflexioner. J a g har emellertid icke kunnat underlåta att överväga försjagets lämplighet även ur mera allmänna synpunkter och giva min menin<? tillkänna, i den mån jag trott, att mina uttalanden kunde bliva till nytta vid förslagets fortsatta behandling. Då åtskilligt av vad jag sålunda funnit mig böra framhålla antingen icke alls kommit till uttryck i skolöverstyrelsens utlåtande eller ock blivit uttryckt på ett sätt, som icke helt motsvarar den tankegång, vilken för mig varit ledande, och dessutom min uppfattning, ehuru i huvudsak överensstämmande med majoritetens, i vissa detaljer avviker från denna, har jag sett mig föranlåten att avgiva efterföljande särskilda yttrande. Mycket av vad jag sålunda anför sammanfaller ganska nära med majoritetsutlåtandet men har måst medtagas för sammanhangets skull. Detta yttrande bör därför ej i allt uppfattas som en reservation utan mera såsom en komplettering till majoritetsutlåtandet. Till grund för sitt förslag angiver skolkommissionen i huvudsak följande synVissa av punkter. kommissions 1918 års rösträttsreform »måste givetvis — — — framkalla krav på vid- förslagets gade möjligheter att vinna erforderlig utbildning för de nya samhällsuppgifter- 7 gr""nSr nas fyllande». *JU"KlvrBegåvningarna böra tillvaratagas för de mera krävande samhällsuppgifterna (sid. 68). Den nuvarande skolorganisationen leder till en sortering av lärjungematerialet efter målsmännens ställning och yttre omständigheter, ägnad att bestämt motverka ett sunt urval (sid. 69). 21—241336.

322 Skolsystemet bör »å ena sidan uppfordra de för den teoretiska bildning sv äg en icke lämpade, från vilka samhällslager de än må utgå, att söka sin framtid på någon annan än den teoretiska banan och å andra sidan underlätta för alla begåvningar ur olika ekonomiska skikt att vinna erforderlig utbildning» (sid. 74). Det gäller att tillvarataga »de fattiga begåvningarnas rätt» och »sörja för att den rätte mannen sättes i tillfälle att intaga den rätta platsen i samhället» (sid. 74). SammanKommissionen sammanfattar dessa sina synpunkter sålunda: fattning. »Landets undervisningsväsen bör så anordnas, att det underlättar för envar att erhålla den utbildning, som med hänsyn till individuella anlag och samhällets verkliga intressen påkallas» (sid. 82). Individens Den så formulerade uppfattningen torde allmänt godtagas, så långt som r f"y/°t ^k hänsynen till de individuella anlagen sammanfaller med samhällets verkliga liqa intresse, intressen. I avseende härå kunna emellertid olika meningar göras gällande. Till en början må framhållas, att det är mycket ovisst, huruvida individernas anlag, i fall de kunde tillförlitligt utrönas, skulle visa sig så fördelade, att fördelningen motsvarade samhällets verkliga behov. Det skulle nämligen kunna inträffa, att många tusen individer hade i ungefär lika hög grad just cle anlag_. som enligt vad man kunnat utröna skulle fordras för utbildningen till något visst eftersträvat yrke, inom vilket dock icke funnes användning för mer än ett jämförelsevis litet antal utbildade. Då uppstode ju en konflikt mellan hänsynen till de individuella anlagen och samhällets verkliga intressen, en konflikt, som ej kunde lösas med mindre, än att endera sidan finge giva efter för den andra. Under sådant förhållande måste väl samhällsintresset anses mera berättigat än hänsynen till de individuella anlagen. Motsatsen skulle ju i stort sett bliva till skada även för individen. Det kan således icke gärna bliva fråga om ett oinskränkt tillgodoseende av individens rätt att välja den levnadsbana, för vilken han befinnes vara lämplig. I stället måste man räkna med att samhällets verkliga intresse kan kräva, att många individer få nöja sig med andra mera blygsamma levnadsbanor än sådana, till vilka deras anlag i och för sig skulle medfört berättigande. Med hänsyn till denna omständighet kan det ej vara så, som kommissionen förutsätter, att individen skulle äga någon ofrånkomlig rätt till utbildning för levnadsbana i enlighet med sina anlag. En konsekvent tilllämpning av en sådan princip kunde leda till orimligt bortkastande av tid, krafter och kostnader till skada för samhällets verkliga intresse. Man måste alltså i stället förutsätta, att samhällsintresset på detta område som på alla andra berättigar till betydande inskränkningar i individens förmenta rätt. Men naturligtvis bör, såsom kommissionen framhåller, förenämnda 'Spörsmål icke ses från klassynpunkt utan från samhällets synpunkt. Om det sålunda medgives, att samhällets verkliga intresse kan kräva, att individerna erhålla en annan fördelning till olika uppgifter inom samhället och en annan utbildning, än individerna på grund av sina anlag skulle kunna begära, samt att samhällets krav måste äga berättigande framför individers, så återstår att i förekommande fall avgöra, vad samhällsintresset kräver med avseende å individernas fördelning och utbildning samt genom vilka medel fördelningen skulle kunna regleras. BegåvninKommissionen anser, att samhällsintresset påkallar, att begåvningarna tilliarna* till- varatagas för fyllande av de mera krävande samhällsuppgifterna. Därom kunna varat an ^9 möjligen alla vara ense, men när det gäller frågorna om begåvningens art, och hur tillvaratagandet skall ske, måste saken närmare skärskådas. Kommissionen, som har att utreda frågan om läroverkens ställning till folkskolan, fäste sig helt naturligt mest vid begåvning för de teoretiska studierna, och det är ju självfallet, att just de fattiga begåvningarna skulle komma i särskild åtanke. Dessa hava hittills väsentligen hållits tillbaka av ekononiska

323 hinder. Kommissionen anser, att dessa hinder nu böra så vitt möjligt undanröjas, men att, för vinnande av erforderlig begränsning av antalet studerande, de för teoretiska studier mindre lämpade individerna böra avskiljas. Även detta kan synas vara riktigt. Nu kan man emellertid först och främst fråga sig, huruvida det över huvud taget är eller kan bliva möjligt att så utröna individens begåvning, att man kan vara viss på att man gör individen och samhällsintresset full rättvisa, då någon nekas tillträde till en viss läroanstalt därför, att det finnes andra sökande, som för tillfället synas vara bättre kvalificerade. Kommissionen har icke förbisett denna omständighet och därför föreslagit förbättrade former för prövningarna. Trots allt lär det dock icke kunna undvikas, att misstag och orättvisor kunna bliva begångna. Detta påpekande utgör ingen invändning mot kommissionens förslag utan endast en erinran om svårigheten, för att ej säga omöjligheten, att åstadkomma full rättvisa vid individernas bedömning. _ Vidare kan ifrågasättas, om det ur samhällets synpunkt verkligen är det lyckligaste, att, så vitt möjligt, alla de mest studiebegåvade tillvaratagas på det sättet, att de förhjälpas till inträde i de högre teoretiska läroanstalterna. (En ' dylik strävan påminner något om folks benägenhet att fånga vackra fåglar för att sätta dem i bur eller att flytta ängens blommor in i trädgården. Det händer, att nyttan eller glädjen av dylika åtgärder blir mindre än om ifrågavarande individer fått stanna i det fria och pryda sina platser i den omgivning, de hade.) Man kan fråga sig, om icke t. ex. en studiebegåvad pojke eller flicka ute någonstädes på landsbygden eller bland den fattiga befolkningen i en stad kunde genom sin intelligens verka uppryckande och bliva till glädje för sin omgivning samt därigenom gagna både sig själv och samhället mera, än om han flyttats över i en annan miljö. Vidare kan man fråga sig, om studiebegåvningen är den nödvändigaste för- Studiebeaåvutsättnmgen för att individen skall kunna på ett lyckligt sätt fylla de mera ningamaej krävande samhällsuppgifterna (sid. 68). Därtill krävas helt visst åtskilliga aUtid de andra goda egenskaper, hög moral, viljestyrka, självbehärskning och anpass- lämPu9astemngsförmåga, egenskaper, som ej alltid förekomma i samband med någon mera framträdande studiebegåvning. Det finnes för övrigt en hel del samhällsuppgifter, för vilkas fyllande teoretiska studier icke äro så behövliga som ett mera enkelt praktiskt förstånd. Mångfaldiga exempel kunde anföras, som bestyrka detta. Det kan till och med tänkas, att teoretiska studier ibland skulle göra mera skada än nytta, i det att de kunna påverka individens uppfattning, så att han mister en del av sin ursprunglighet och handlingslust. I varje fall taga de teoretiska studierna ofta sin utövare så mycket i anspråk, att han går miste om en mängd tillfällen till värdefulla inflytelser från det praktiska livet, varigenom han lätt blir verklighetsfrämmande och vänjer sig vid att se saker och ting alltför teoretiskt. Å andra sidan finnes en stor mängd samhällsuppgifter, som visserligen kräva ganska betydliga teoretiska kunskaper men för övrigt ej ställa särskilt stora anspråk på någon mera avsevärd intelligens. Det är ingalunda visst, att dylika samhällsuppgifter skulle bäst fyllas av personer med större begåvning. Snarare torde den enklare medelmåttan här vara på sin plats. Slutligen, om det nu ordnades så, att de mest studiebegåvade ur alla sam- Faran för hällsklasser uppsamlades för att utbildas till fyllandet av de mest krävande uppkomsten samhällsuppgifterna, skulle man icke då kunna befara, att dessa skulle komma av.en begåvmn sklas att betrakta sig som samhällets elit och bilda en ny klass, som finge benägenhet 9 satt förtrycka dessa arma, som förklarats vara mindre begåvade och förty icke kunde hava anspråk på att bliva betraktade på samma sätt som de. Tendenser till en dylik mindre lycklig utveckling har man nog kunnat iakttaga icke blott bland enskilda utan även i det allmänna. Följderna av en dylik utveckling skulle sannolikt bliva mera framträdande,

324 sedan de fattigare klasserna berövats sina intellektuella begåvningar, vilkai. enligt kommissionens tankegång, så vitt möjligt, vid unga år skulle föras in på studiebanan och sålunda överflyttas i en annan miljö, varigenom de komme att gå miste om den personliga erfarenhet, som nu bildar det kanske starkaste sambandet mellan nämnda klasser och deras ur de egna leden korade ledare. I detta sammanhang må även beaktas, hurusom över huvud miljön och traFaran för överdriven ditionen ofta erbjuda den unge mycket, som kan vara honom till gagn i hans ståndscirku- framtida verksamhet och därigenom komma även samhället till godo. Dessa lation. värden gå merendels förlorade, ifall han överflyttas i en annan omgivning, där allt är honom nytt och främmande. Med hänsyn härtill bör den ur många synpunkter högst välgörande ståndscirkulationen icke drivas för långt eller för hastigt. Om så sker, medför detta otvivelaktigt avsevärda skador, som snart kunna bliva större än vinsten av begåvningarnas tillvaratagande. Dessa hava redan nu ganska många goda möjligheter att skaffa sig kunskaper och komma fram. Många betydande personers exempel visa även, att just svårigheterna att komma fram i hög grad bidragit till att öka deras energi och arbetsduglighet på ett sätt, som gjort dem mera värdefulla än andra kanske större begåvningar, som icke behövt kämpa så som de. Alltnog, det synes åtminstone vara mycket tvivelaktigt, huruvidadet skulle Sammanfattning. överensstämma med samhällets verkliga intresse, att alla de mest studiebegåvade tillvaratoges på det sättet, att de fördes till de högre teoretiska läroanstalterna^. Då, såsom förut påvisats, det även måste anses tvivelaktigt, huruvida man på den vägen kunde nöjaktigt tillgodose begåvningarnas rätt till utbildning, samt någon dylik rätt knappast kan upprätthållas gent emot samhällsnyttan, så förefaller det varken nyttigt eller nödvändigt att bygga upp ett skolsystem på huvudsaklig grundval av förenämnda av skolkommissionen godtagna principer. Olika medel Vad nu är sagt utesluter emellertid icke, att det nuvarande skolsystemet kan för reglering tarva en omdaning, och att denna omdaning bör ske så, att folkskolan göres till ni tJl,tr^et bottenskola. För tillgodoseende av här i det föregående framförda synpunkter skolan0.9^ fordras emellertid, att urvalet av lärjungar till den högre skolan sker efter delvis andra grunder än dem, kommissionen angivit. Enligt kommissionens förslag skulle ju för den högre teoretiska ^elementarundervisningen finnas en realskola, som bygger direkt på den sexåriga folkskolan av A-typen, och ovanpå realskolan ett i ett flertal linjer uppdelat gymnasium. Övergången från det lägre skolstadiet till det högre skulle ^ regleras genom vissa prövningar avseende att utröna den inträdessökandes såväl förståndsutveckling som kunskaper. Vid dessa prövningar skulle de avlämnande och de mottagande lärarna samverka, men den avlämnandes omdöme ej vara för den mottagande bindande. Prövningarna skulle ske under möjligast likartade former och enhetliga grunder samt särskilt kontrolleras av skolöverstyrelsen eller härför utsedda personer (sid. 262). Vad nu först beträffar övergången från folkskolan till realskolan, må till en början påpekas, att den eftersträvade likställigheten icke kan bliva helt tillgodosedd enbart genom den anordningen, att realskolan bygger på folkskola av A-typ. Nämnda skoltyp förekommer som bekant mest i städer och liknande samhällen, varemot enligt statistik för år 1920 nära 85 % av landsbygdens barn äro hänvisade till folkskola av lägre typ. Visserligen kan man hoppas, att Askolan skall vinna ytterligare terräng, och det må ej heller förbises, att även de barn, som. gå i någon folkskola av lägre typ, böra kunna jämförelsevis lätt förskaffa sig det större kunskapsmått, genomgången av en A-skola skulle medföra, men det återstår alltjämt det kanske allra väsentligaste, nämligen att landsbygdens barn för att få tillgång till den högre skolan måste lämna hemorten, medan barnen i städer och liknande samhällen i allmänhet kunna begagna den högre

325 skolan utan att flytta från sina hem. Denna skillnad är av så stor betydelse även rent ekonomiskt sett, att besparingen i fråga om möda och kostnad för att under nuvarande förhållanden vinna inträde i allmänt läroverk förefaller mindre betydande. Emellertid skulle den högre skolans direkta anslutning till folkskolan otvivelaktigt medföra, att, om inga motverkande åtgärder vidtoges, antalet av dem som söka sig upp i den förra, skulle bliva väsentligt större, än som nu är fallet' Den sedan gammalt inrotade föreställningen, att teoretisk utbildning är för mer an den praktiska, synes alltjämt vara förhärskande. Tilloppet till de allmänna läroverken och antalet av dem, som avlägga studentexamen, anses ju redan nu vara onödigt stort. Skulle så nya tillflöden öppnas och den nödvändiga begränsningen av antalet studerande ske genom en strängare gallring, så måste följden bliva, att ovannämnda föreställning än mera starkes. Kommissionen förmenar, »att det av 1918 års lagtima riksdag beslutade sy- Depraktiestemet av praktiska ungdomsskolor skall kraftigt bidraga att motverka en ka ungdomsosund sugning till de teoretiska utbildningslinjerna» (sid. 70), och att »sålunda Jkol?rnas,, grunden ryckts undan för de farhågor, som i det föregående omförmälts» ( s i d / T S X } ' ^ e n n a uPPiattnmg ar alltför optimistisk. Ännu föreligger icke sådan sugningen eriarenhet om de praktiska ungdomsskolorna, att det kan sägas i vad mån de m de teore' tiska utmd skola infria de på dem ställda förhoppningarna, men alldeles visst är, att riks. dagsbeslutets genomförande möter oerhörda svårigheter. Detta gäller kanske iSna ej sa mycket i fråga om fortsättningsskolan och den högre folkskolan vilka n hr närmast ansluta sig till folkskolan och kunna räkna på gott stöd hos denna, men ka\Som'sl iraga om lärlings- och yrkesskolorna funnos från början inga utbildade lärare skolornas och knappast heller något annat att bygga på. Såsom även i skolöverstyrelsens svårigheter. utlåtande framhålles, kräva dessa skolor väsentligen andra anordningar, annan lärarutbildning och andra undervisningsmedel än dem, som förefinnas i de allmänbildande skolorna. De förutvarande lägre tekniska yrkesskolorna hava endast undantagsvis varit så lagda, att förebilder för lärlingsskolorna därifrån kunna hämtas. Ej heller kan den mångenstädes i utlandet rika erfarenheten på yrkesundervisningens område utan vidare tillämpas under härvarande oftast helt olika förhållanden. Följaktligen fordras här för lärlings- och yrkesskolornas utveckling ett synnerligen omfattande nydaningsarbete. Det gäller att planlägga undervisningen i dem för den mångfald av olika yrken och deras variationer, som kan förekomma, och att modifiera planerna med hänsyn till de ytterst olika torutsättningar, efter vilka skolornas verksamhet måste utformas. Det gäller att samla och sovra undervisningsstoffet i lämpliga handledningar och kompendier for alla dessa olika skolors kursplaner samt att åstadkomma däremot svarande undervisningsmateriel och annan utrustning. Det gäller först och sist att få fram lämpliga lärarkrafter och att bibringa dessa den rätta förståelsen i or uppgiften, samt att tillsammans med dem finna de metoder, som allt efter ämnenas art och lärjungarnas särskilda beskaffenhet måste uttänkas och genomarbetas, innan resultatet kan väntas bliva tillfredsställande. Allt sådant har för andra mera enhetliga skolarter tagit årtionden av intensivt arbete. Huru mycket svårare och mera tidskrävande måste det icke bliva att åstadkomma den inre U S? ? 7 g g n a c l e n a v d e s s a h ö g s t v a r i e r a n d e skolor, vilken uppbyggnad dock är alldeles nödvändig för att icke det hela skall förbliva ett tomt skal utan möjlighet att i längden locka eller giva avsedd näring. I anslutning härtill må även påpekas de oerhörda svårigheter, som under nuvarande förhållanden möta vid undervisningen i lärlingsskolan till följd därav, att många av lärjungarna komma till skolan med allt för ringa förkunskaper, vare sig det beror på att de aldrig nöjaktigt inhämtat folkskolekursen eller att de under tiden glömt bort, vad de lärt. I förening med den här if rågakommande

326 ungdomens ofta bristande intresse för att icke säga motvilja mot allt slags allvarligt skolarbete gör denna omständighet lärarnas arbete ofta synnerligen otacksamt och än mera svårt än i andra skolor. Man får väl hoppas, att fortsättningsskolan skall komma att göra någon nytta i berörda avseenden, men helt visst komma liknande svårigheter att förefinnas under mycket lång tid, varigenom lärlingsskolans rätta utveckling fördröjes. Behovet av Vidare återstår olöst den mycket viktiga frågan om den praktiska utbildninen lärlings- g e n s ordnande på lämpligt sätt. Redan 1907 års tekniska kommitté framhävde lag ' starkt nödvändigheten av »en lärlingslag, som ger arbetsgivare både möjlighet och skyldighet att sörja för att lärlingen får en god och allsidig utbildning i sitt yrke». (Tekn. komm. I sid. 70 och 106.) Någon lärlingslag har likväl icke ännu kommit till stånd, och det synes alltjämt ovisst, huruvida och när en sådan skall kunna genomföras. Visserligen har Kungl. Maj:t den 16 september 1921 uppdragit åt kommerskollegium och skolöverstyrelsen att verkställa utredning och förslag i syfte att en lärlingslag måtte komma till stånd samt bemyndigat nämnda ämbetsverk att för ändamålet tillkalla högst två sakkunniga, men redan den 30 november 1922 har Kungl. Maj :t föreskrivit, att utredningen, som dock icke kostat mer än några hundra kronor, skulle upphöra senast den 28 februari 1923. Ämbetsverken hava visserligen fortsatt arbetet på egen hand och numera avgivit ett nytt förslag till lag angående lärlingsväsendet, ^ men det återstår att se, i vad mån förslaget kan bliva antaget och tillämpat, så att det kommer att medföra avsett gagn. De praktis- I detta sammanhang må även erinras om vissa andra i skolöverstyrelsens utka utbild- ätande om nämnda åtgärder eller brist på åtgärder från det allmännas sida, ^asunder- varigenom de praktiska utbildningsmöjligheterna blivit lidande. Detta gäller stödsfrågor, särskilt i fråga om understöd till vissa betydelsefulla grupper av lägre anstalter för yrkesundervisning och anslagsmedel för denna undervisnings höjande^, vidare de alltjämt starkt missgynnade handelsgymnasierna, ävenså statens på andra områden ganska utvecklade men här försummade, nu mer än vanligt starkt påkallade stipendieverksamhet. Visserligen torde man kunna hopp'as, att de nu ogynnsamma statsfinansiella förhållandena snart skola förbättras och att statsmakterna då skola vara, benägna att skänka de praktiska utbildningslinjerna ökat stöd, men det är mycket beklagligt, att dessa linjer blivit så starkt hämmade just i början av sin utveckling, så mycket mera som de, enligt vad de tidigare långvariga utredningarna visa, alltför länge blivit försummade — hos oss mer än hos de flesta andra kulturfolk. Alltnog, de praktiska utbildningslinjerna hava icke blivit sa tillgodosedda, som man efter 1918 års riksdags beslut haft skäl att påräkna, och de måste ofrånkomligt kraftigare främjas och högst väsentligt förbättras, innan det kan förväntas att, såsom skolkommissionen förutsätter, de skola kunna tillräckligt motverka »den osunda sugning till de teoretiska bildningslinjerna», som redan förefinnes och som genom skolväsendets omorganisation enligt skolkommissicnens förslag skulle beredas ett friare lopp, än den redan har. Reglerande Kommissionen räknar även med att flykten från det praktiska livet skall upplysnings- m o tverkas av en ökad uppskattning av den praktiska mannens eller kvinnans verksamhet. y ä r y Qch a n g e ^ att i detta syfte »genom skolans åtgörande en lämnlig upplysningsverksamhet bör komma till stånd» (sid. 72). Helt visst skulle en dylik upplysningsverksamhet, om den bleve rätt lagd, kunna bliva av mycket stor betydelse, men det synes knappast troligt, att folkskolans lärare, som i allmänhet endast ytligt känna det praktiska livet och i många fall själva vall studierna för att slippa detsammas vedermödor, skulle kunna i avsevärd utsträck-

327 ning och med åsyftad framgång övertyga barnen och deras målsmän om »de praktiska skolornas likvärdighet med de för teoretisk utbildning avsedda» (sid. 72). Till och med kommissionens egna försök att ådagalägga en dylik uppfattning synas tämligen fåfänga, då man besinnar, att den högre skolan dock skulle hava rätt att för sig utvälja de mest begåvade, medan de praktiska skolorna skulle hålla till godo med alla de andra. Det torde icke kunna undvikas, att, såsom redan antytts, själva den gallringsprincip, kommissionen sålunda föreslagit, skall genom den strängare tillämpning, som tillika förutsattes, bidraga till att den teoretiska bildningen blir än mera övervärderad i jämförelse med den praktiska. För övrigt lär det icke kunna bestridas, att den teoretiska utbildningen i stor utsträckning leder till levnadsbanor, som i många avseenden äro mera lockande än de praktiska. Särskilt i ögonen fallande är, hurusom det praktiska yrkesarbetet allt för litet värderas i jämförelse med de ofta vida enklare intellektuella sysselsättningar, som förekomma inom ämbetsverken och på många andra håll. Den ovan avsedda upplysningsverksamheten kan aldrig bliva fullt effektiv med mindre, än att det skapas för densamma ett bättre underlag i de praktiska förhållandena, nämligen så, att framtidsutsikterna för dem, som välja exempelvis verkstadsskolan, bliva i ekonomiskt och socialt avseende något så när jämförliga med deras, som välja realskolan. För att så skall kunna ske fordras en grundlig omsvängning i hela vårt folks sociala uppfattning och samhälleliga ansvarskänsla. Ännu så länge är det praktiska arbetets, -särskilt yrkesarbetets, betydelse allt för underskattad. Visserligen hör och ser man ganska ofta,_ hurusom hantverkaren och yrkesarbetaren beprisas i ord och bild, men tyvärr finnes ringaktningen allmänt kvar i själ och hjärta. En arbetare kan ha det bra, för all del, han har det kanske bättre än många andra, men av dem, som mena så, finnas sannolikt icke många, som på allvar skulle vilja byta med honom, och arbetaren själv söker vanligen komma ifrån kroppsarbetet, så snart han kan. Härmed vare icke sagt, att det skulle vara klokt att borttaga alla de förmåner, som kunna locka till teoretiska studier. Även dessa hava sina besvärligheter och sina risker, som böra kompenseras, men så, som förhållandena äro nu, synes det icke troligt, att det förenämnda nog så önskvärda upplysningsarbetet skulle visa sig tillräckligt för att hindra ett allt för stort tillopp till den högre skolan, sedan de hinder, som nu finnas, blivit undanröjda. _ Nu kanman visserligen tänka sig, att den nödvändiga regleringen ordnar sig Vådan av själv på så sätt, att, då tilloppet till de intellektuella yrkena blir för stort, fram- att låta ut vec n en tidsutsikterna där försämras, så att de teoretiska utbildningsmöjligheterna där^9 r igenom bliva mindre lockande, men under tiden ha mycken tid, mycket arbete ^8jälv^ och stora kostnader använts på utbildning, som ej blivit till avsedd nytta, och många personer hava fått sin existens förfelad, vilket allt naturligtvis bör så vitt möjligt undvikas. Därför har också kommissionen ingalunda åsyftat, att »hålla den teoretiska utbildningens väg öppen för alla, som önska därå framgå» (sid. 73), men kommissionen har icke anvisat andra medel att åstadkomma den nödvändiga begränsningen än en gallring, grundad på vissa inträdesprövningar. Kommissionens ljusa förhoppningar beträffande de praktiska ungdomsskolornas och upplysningsverksamhetens inverkan i förevarande avseende torde av skäl, som här ovan utvecklats, icke kunna uppfyllas åtminstone inom överskådlig tid. Då nu, såsom även i det föregående påvisats, en gallring enbart med hänsyn till begåvning, konstaterad genom vissa undersökningar och inträdesprov, icke helt överensstämmer med samhällets verkliga intresse eller torde nöjaktigt tillgodose någon individens på förefintliga anlag grundad rätt till utbildning, ifall nämligen samhället skulle tillerkänna honom sådan rätt, så synes det kunna vara nyttigt, att även andra omständigheter få tillfälle att göra sig gällande, i den mån de

328 kunna medverka till en ur samhällets synpunkt lämplig begränsning av tilloppet till de teoretiska utbildningslinjerna. Reglering I fråga om dylika omständigheter torde det vara skäl att tänka närmare på med hjäty c | e ekonomiska förhållandena. Kommissionen har velat undvika »en sortering ka fakto-' a v . lärjungematerialet efter målsmännens ställning och yttre omständigheter» rev. (sid. 69) samt för den skull föreslagit icke allenast en ändring, som underlättar övergången från folkskolan till den högre skolan, utan även att undervisningen i den senare liksom redan i den förra skulle vara för lärjungarna avgiftsfri. Vad nu avgifterna beträffar, må det visserligen erkännas, att de utgöra en icke oväsentlig del av studiekostnaderna vid de nuvarande allmänna läroverken och särskilt vid flickskolorna, varför avgifternas borttagande givetvis skulle underlätta för många att komma i åtnjutande av teoretisk utbildning, men det bör ihågkommas, att avgifterna dock äro blott en mindre del av förenämncla kostnader, och att dessa, såsom här förut påpekats, bliva högst väsentligt olika för olika lärjungar, allt eftersom lärjungen under skoltiden kan bo kvar i hemmet eller måste uppehålla sig å annan ort. Det kan då sättas i fråga, huruvida det skulle innebära någon större orättvisa att bibehålla eller kanske rent av höja elevavgifterna i avsikt att låta dessa medverka vid begränsningen av tilloppet till den högre skolan. Sannolikt förefaller det mången orimligt att tänka sig något dylikt, men det bör då ihågkommas, att tillgången till den högre utbildningen anses och måste anses såsom en förmån, till vilken, enligt vad här förut påvisats, ingen torde äga någon obetingad rätt. Den rätt till grundläggande undervisning, varje barn i samhället må äga, torde böra tillgodoses genom folkskolan och fortsättningsskolan, som ju äro tillgängliga för alla, och med vilkas undervisning det stora flertalet måste åtnöja sig. Överallt möter man det förhållandet, att en förmån måste köpas genom en motprestation eller en uppoffring. Ingen lär på allvar ifrågasätta, att det skulle stå öppet för alla samhällsmedlemmar att utan vederlag taga i anspråk allt sådant, som möjligen några kunna skaffa sig, eller att åt sig utvälja varor av viss eftersökt bättre kvalitet utan att erlägga en däremot svarande högre betalning. Den, som vill förskaffa sig eller sina barn något dylikt, må gärna för den skull drivas till ökade ansträngningar eller besparingar på annat håll. Detta måste i stort sett gälla även i fråga om föräldrarnas strävan att bereda sina barn en högre utbildning. Visserligen kunde det tyckas, att alla barn borde äga lika rätt till möjligheterna i världen, men sådan likhet skulle icke kunna beredas ens genom arvsrättens totala borttagande, utan därtill skulle också fordras likställighet även i fråga om föräldrarnas personliga beskaffenhet, något som näppeligen torde kunna åstadkommas. Sålunda kan det icke vara principiellt oriktigt, att förmånen av undervisning i den högre skolan förbindes med någon avgift och att denna avgift bestämmes så, att den effektivt medverkar till att begränsa antalet studerande. Detta utesluter naturligtvis icke, att såsom hittills nedsättning i eller befrielse från elevavgifter bör kunna medgivas och att tillvaratagandet av fattiga begåvningar främjas genom räntefria studielån eller på annat sätt, i den mån detta kan befinnas påkallat med hänsyn till samhällets verkliga intressen. Att döma av examensresultaten i de högre skolorna lär det emellertid icke råda sådan brist på begåvningar, att det för den skull kan vara behövligt att i allt för stor utsträckning draga in andra på studiebanan än sådana, som kunna betala för de förmåner, de därigenom vilja uppnå. På detta sätt kan det bliva möjligt att få en sådan sammansättning av elevmaterialet, att detta bättre motsvarar samhällets verkliga intresse, än om urvalet skulle ske enbart ur begåvningssynpunkt. Att sagda elevavgifter kunna medföra en minskning i statens kostnader för undervisningen torde även förtjäna något beaktande. Om man accepterar tanken på enhetsskolan och sörjer för

329 ekonomisk hjälp åt fattiga begåvningar i den utsträckning, förhållandena kunna påkalla, så synes avgiften för undervisningen i den högre skolan icke kunna göra denna till en skola för blott rikemans barn. Naturligtvis bör kravet på en icke allt för ringa studiebegåvning, flit och ordentligt uppförande under alla omständigheter strängt upprätthållas, men detta är dock långt ifrån den ensidiga skiktning och därjämte oerhörda pressning till överansträngning, som sannolikt skulle bliva följden, om undervisningen vore helt avgiftsfri och begränsningen av antalet studerande skulle ske enbart genom gallring efter ådagalagd studiebegåvning eller kanske rättare sagt resultaten av allt mera krävande inträdesprov. I nära samband med begränsningen av antalet studerande står givetvis be- Begränsning stämmandet av läroanstalternas antal och omfattning. Kommissionen framhål- av antalet ler, att staten bör på ett effektivare sätt än hittills hava i sin hand att ensam n^hänsyn bestämma antalet dylika läroanstalter och att detta antal icke bör överstiga till samhälverkliga behovet (sid. 142). Det kunde eljest hända, menar kommissionen, att /ets behov. man ansåge sig hellre böra antaga mindre väl utrustade inträdessökande än låta läroanstalternas resurser bliva till en del oanvända (sid. 142). Något annat skäl för ifrågavarande begränsning synes kommissionen icke hava tänkt sig. Tvärtom framhåller kommissionen, att det uppenbarligen måste »vara ett bestämt statsintresse, icke blott att inom skilda orter tillfälle beredes gossar och flickor med hag och fallenhet för teoretiska studier att inhämta den ökade medborgerliga bildning, som realskolan avser att meddela, utan även att dessa möjligheter förefinnas i tillräckligt mått och rättvist fördelade över landet i dess helhet» (sid. 143—144), samt att »möjlighet att erhålla den högre undervisning, som vid läroverken meddelas, bör stå öppen för var och en, som besitter nödiga förutsättningar härför oavsett ekonomiska villkor» (sid. 155). Vid beräkningen av det antal studerande, för vilka läroanstalterna nu skulle inrättas, utgår kommissionen från antalet av de vid motsvarande läroanstalter inskrivna lärjungarna under läsåret 1920—1921 med tillägg för en emotsedd ökning i antalet kvinnliga lärjungar till 90 % av antalet manliga. Av allt att döma synes kommissionen alltså icke hava ifrågasatt någon annan begränsning än den, att inträdessökande skulle visa sig hava håg och begåvning för teoretiska studier. Kan man då utan vidare anse, att den utsträckning av möjligheterna till teoretiska studier, som sålunda kunde komma i fråga, verkligen skulle överensstämma med samhällets intresse? Såsom i det föregående påvisats, synes det knappast troligt, att så skulle bliva fallet. Redan nu klagas det ju ganska allmänt på överproduktion av studenter, och även antalet av dem, som avlägga realskolexamen, synes onödigt stort, särskilt om man betänker, att de för densammes avläggande erforderliga kunskaperna ofta äro till mindre gagn för det praktiska livet än den utbildning, som kan vinnas i exempelvis den högre folkskolan. Med hänsyn till dessa betydelsefulla spörsmål skulle det varit av stort värde, om kommissionens utredning omfattat en närmare undersökning angående det antal studerande, som i de olika slagen av läroanstalter måste anses ur samhällets synpunkt önskvärt. Till utbildningen av något större antal därutöver synes staten icke böra medverka. Det är säkerligen oriktigt, om man tror, att ett större mått av teoretisk utbildning skall under alla förhållanden vara värt, vad det kostar. I en stor mängd fall är det tvärtom så, att, såsom här förut framhållits, förvärvandet av dylik utbildning gör individen mindre duglig för den uppgift i samhället, som för tillgodoseende av dess intresse kan ställas honom till buds. En utredning i nyssnämnda avseende skulle måhända hava visat, att en stor del av dem, som gå i realskola, hellre bort gå i högre folkskola eller i verkstadsskola eller eljest hänvisats till praktiskt yrkesarbete, att alltså realskolornas, respektive kommunala mellanskolornas omfattning,

330 borde inskränkas och i stället de praktiska ungdomsskolorna behandlas mindre njuggt. Vidare skulle man kanske hava funnit, att det vore mera samhällsnyttigt, att staten toge hand om de nu så vanlottade handelsgymnasierna, eventuellt även inrättade flera tekniska gymnasier, än att öka den kanske redan onödigt stora omfattningen av språk- och realgymnasier. Utredningen skulle kanske också hava visat, att flickorna oftare än pojkarna låta sin utbildning gå förlorad för samhällsintresset, varför det kanske ej vore oriktigt, om staten begränsade flickornas antal i de högre skolorna till mindre än 90 % av pojkarnas och främjade denna begränsning även genom en lämpligt avvägd skillnad i fråga om skolavgifter. En dylik utredning vore givetvis önsklig alldeles oberoende av skolkommissionens förslag, men den har aktualiserats därigenom, att den föreslagna reformens tydligt uttalade syfte är att bereda nya skaror tillgång till högre teoretiska studier. Staten bör alldeles icke medverka till skapande av ett lärdomsproletariat eller ens frambringande av s. k. överkvalificerad arbetskraft. Dylikt skulle vara icke blott i hög grad oekonomiskt utan även direkt skadligt såväl för individerna som för den sociala trevnaden. Redan den här förut påtalade missuppfattningen, att individerna skulle äga obegränsad »rätt» till utbildning i enlighet med sina anlag, synes ganska betänklig. Allt nog, en så vitt möjligt objektiv utredning i ovan berörda avseende har genom kommissionens uttalande blivit mer än eljest i hög grad påkallad. _ För att i någon mån belysa den föreliggande frågan, bifogas här (sid. 339) ett försök till beräkning av samhällets sannolika behov av personer, som avlagt studentexamen. Redan av denna lilla utredning, utförd av aktuarien å skolöverstyrelsens statistiska avdelning P . J . Dahn, synes tydligt nog, att någon ökning av studentproduktionen icke kan anses vara ur samhällets synpunkt behövlig utan att snarare en rätt betydlig inskränkning borde eftersträvas, särskilt med hänsyn till det även i utredningen berörda förhållandet, att personer med studentexamen i stor utsträckning komma till användning, där studentexamen ej kan vara behövlig eller där annan utbildning varit att föredraga. Den till utredningen fogade tabellen över studentproduktionen under de senare åren visar också, att det årliga antalet flickstudenter tilltagit på ett ganska oroväckande sätt.

Villkorligt för- Det föregående har huvudsakligen riktats mot den allmänna motivering, som ord för den av kommissionen angivit till grund för sitt förslag. Ehuru denna synes byggd skolkommis- p ^ e n v äs e n tligen oriktig uppfattning i fråga om individens rätt och samhällets slagna o°rga- verkliga intresse, så är det icke därför uteslutet, att de föreslagna anordninnisationen. garna, trots allt, kunna vara sådana, att de under vissa förutsättningar böra i stort sett förordas. I avseende härå kan jag i huvudsak ansluta mig till vad härom anföres i skolöverstyrelsens utlåtande. Särskilt håller jag före, att anordningen med gemensamma anknytningspunkter för de olika utbildningslinjerna på vissa åldersstadier, alltså vid avgången från folkskolan respektive realskolan, skall medföra betydande fördelar med hänsyn till valet av levnadsbana. Emellertid måste, såsom i det föregående och även i skolöverstyrelsens utlåtande med styrka framhålles, ofrånkomligt fordras och förutsättas, att de praktiska utbildningslinjerna bliva så omhuldade och så utvecklade^ att de kunna erbjuda tillräckliga utbildningsmöjligheter på ett så vitt möjligt tillfredsställande sätt. Även måste, såsom också här förut framhållits, tilloppet till de teoretiska linjerna begränsas icke blott genom gallring efter studiebegåvning utan även så, att andra i det föregående berörda faktorer, däribland de ekonomiska, målmedvetet tagas till hjälp. Inträdesprov För att åstadkomma ett gott urval och förebygga, att allt för många komma och examina. [n p ^ fte teoretiska utbildningslinjerna, har kommissionen föreslagit stränga in-

331 trädeisprov såväl vid gymnasiet som vid realskolan, och för att stärka avgångsbetygens kompetensvärde föreslås dessutom ganska omfattande, strängt kontrollerade examensprov såväl vid avgången från realskolan som i studentexamen vid avgången från gymnasiet. Kommissionen nämner intet särskilt om avgångsexamen från folkskolan, men det förefaller icke osannolikt, att även denna skulle behöva någon skärpning. I varje fall synes kommissionens förslag innebära allt för mycket av kontroll och examensväsende. Man kan befara, att detta skall leda till onödigt tvång och en för undervisningens lämpliga anpassning efter förhållandena skadlig schematisering. Alldeles säkert synes vara, att den detaljerade examenskontrollen kominer att förorsaka ganska betydande statsutgifter. Man kan också befara, att dessa ofta förekommande, mycket omfattande prövningar skulle komma att allt för mycket störa själva studiearbetet och driva de unga till en pluggläsning, som hindrar dem att i lugn smälta det inlärda. Kommissionen anser, att dylikt bör förhindras (sid. 268), men de härför anvisade medlen synas icke vara tillräckligt betryggande. Särskilt förefaller det betänkligt, att den, som vid avgången från realskolan vill fortsätta i gymnasiet, skall först undergå en rigorös avgångsexamen och så omedelbart därpå en skarp inträdesprövning. Man kan icke undgå att tycka, att det kunde vara nog med endera. I och för urvalet och den nödvändiga begränsningen synes inträdesprövning vara ofrånkomlig såväl för gymnasiet som för realskolan, och mot kommissionens förslag i avseende å dessa prövningar synes icke vara något att anmärka. Däremot förefaller det mindre nödvändigt att göra avgångsexamen lika rigorös. Man borde i allmänhet kunna anförtro lärjungarnas bedömning och betygssättningen åt skolornas lärare samt inskränka kontrollen till då och då återkommande inspektioner jämte någon i samband med årsavslutningen anordnad uppvisning av lärjungarnas arbeten fullständigad genom kortare förhör i några av skolans undervisningsämnen, ungefär så, som avgångsexamen vid de tekniska gymnasierna är anordnad. Detta borde vara nog för att tillfredsställa det allmännas krav på upprätthållandet av undervisningens nivå. Däremot synes det överflödigt och i själva verket orimligt att, såsom kommissionen tyckes hava avsett, lägga realexamen så, att denna skulle utgöra en garanti för att var och en, som genomgått densamma, skulle vara kompetent att vinna inträde på vilken som helst av alla de levnadsbanor, till vilka realskolans undervisning har att förbereda. Dugligheten beror som bekant på ofantligt mycket annat än rena skolkunskaper. Naturligtvis får man icke allt för mycket släppa efter på kravet, att mot ett visst betyg även skola svara vissa kunskaper, men detta krav torde, som sagt, i allmänhet kunna tillgodoses genom lämplig inspektion och med stöd av den enklare examen, här ovan angivits. Utan att i detta sammanhang upptaga den mycket debatterade frågan om studentstudentexamen till närmare behandling torde dock kunna ifrågasättas, om icke examen eller dessa synpunkter skulle kunna göras gällande icke blott beträffande realexamen förenklad utan även i avseende å avgångsexamen från gymnasiet. I så fall kommer man examen. till att den nuvarande studentexamen borde borttagas samt att intagningen av studerande vid universitet och högskolor borde regleras genom inträdesprövningar i de ämnen, som för 'studiernas fortsättande i den ena eller andra riktningen äro av särskild betydelse. Även här vore säkerligen en begränsning av antalet studerande och i samband därmed ett lämpligt urval bland de inträdessökande att förorda. Att avstå från begränsningen eller att göra urvalet enbart på grund av studentbetyget synes lika olämpligt som det förefaller uppenbart orimligt att för avgångsbetyg från gymnasiet fordra studentexamen av alla, vare isig de ämna fortsätta vid någon högskola eller ej. Samtidigt kan även sättas i fråga, om avgångsexamen från gymnasiet skall under alla omständigheter vara nödvändig för tillträde till universiteten, eller om icke vem som helst borde kunna få tillfälle att styrka sina förutsättningar för universitetsstudier

352 genom avläggande av inträdesprov. Kommissionen har endast helt lätt berört tanken på studentexamens omläggning enligt förenämnda alternativ (sid. 392). När det gäller en så genomgripande förändring av vårt högre undervisningsväsende som den av kommissionen föreslagna, så synas här berörda frågor böra bringas till en mera ingående behandling. I 'samband härmed torde böra tagas i närmare övervägande, huruvida icke gymnasierna skulle kunna erhålla större frihet att ordna sin undervisning och studietiden möjligen förkortas till tre år. Det synes nämligen icke otroligt, att om gymnasierna befriades från det störande inflytandet av den nuvarande studentexamen och undervisningen omlades på ett med hänsyn till studiearbetet mera ändamålsenligt sätt, den allmänna utbildning, som med genomgången av gymnasiet numera vanligen åsyftas, skulle kunna uppnås på nämnda tid. De strängare kunskapskrav, som möjligen i vissa ämnen böra gälla för inträde till universitetens olika fakulteter eller vissa högskolor, böra kunna tillgodoses genom grundligare arbete under gymnasietiden eller efteråt på egen hand. Ett dylikt litet begåvnings- eller ihärdighetsprov kan endast vara till nytta vid bedömandet av den sökandes förutsättningar att gå vidare på den väg, han vill beträda. Statlig, kom- j s j n strävan att genomföra enhetsskoletanken har skolkommissionen velat ^sldlflkol-' £Öra enhetsskolan till den enda skolan, så att andra med denna parallella skolverksamhet. former knappast skulle få förekomma. Icke nog med att staten skulle avhålla sig från att upprätta några från systemet avvikande parallellskolor, utan tillvaron av enskilda skolor skulle också försvåras på flerahanda sätt. Sålunda skulle staten icke vidare understödja enskilda hithörande läroanstalter undantagandes några få, vilka med hänsyn till tradition och förutsättningar för framgångsrik pedagogisk försöksverksamhet kunna anses förtjänta av fortsatt understöd ( I sid. 188). Under inga förhållanden skulle dylika skolor få understödjas på folkskolestadiet. Examens- och dimissionsrättigheter eller annan kompetens, som enskilda skolor, vilka uppfylla därför stadgade villkor, för närvarande kunna erhålla, skulle icke i framtiden få förekomma. Det skulle även vidtagas åtgärder, som garantera att kommun icke genom ekonomiskt understöd främjar tillkomsten av enskilda läroanstalter i strid mot de av kommissionen angivna grundprinciperna för det allmänna skolväsendets organisation ( I sid. 191). Det starka tvång på skolväsendets organisering i riktning mot allmänt förstatligande, som kommissionen sålunda förordar, synes emellertid både onödigt och i hög grad olämpligt. Ser man på frågan rent objektivt, måste man nämligen finna det tämligen likgiltigt, om undervisningen i större eller mindre utsträckning ombesörjes av istaten, kommunerna eller enskilda, blott den undervisning, som är behövlig, blir meddelad åt alla dem, som böra komma i åtnjutande därav, och detta sker på ett med hänsyn till ändamålet tillfredsställande sätt. Staten bör tillse, att tillräckliga möjligheter härför finnas och att dessa möjligheter bliva vederbörligen använda, men liksom den enskilde, på grund av instinkt och erfarenhet söker vinna sina syften med tillämpning av minsta medlets lag, så bör även staten söka fylla sin uppgift utan att härför använda mera omfattande medel än förhållandena påkalla. Nu förhåller det sig ju så, att såväl enskilda som kommunala undervisningsanstalter i avsevärd utsträckning visat sig kunna tillgodose undervisningsbehovet på ett i stort sett fullt tillfredsställande sätt. Även kommissionen har funnit sig böra erkänna de enskilda skolornas värde och rent av överlägsenhet i en del fall. Att, såsom kommissionen framhåller, i andra fall mycket ofog bedrivits genom enskilda skolor synes väl berättiga till uppställande av vissa villkor för rätt att utöva skolverksamhet samt föranleda en mera ingående inspektion, så

333 alt bättre säkerhet vinnes iför att skolorna fylla sin uppgift, men det kan ej utgöra tillräckligt skäl att avstå från de fördelar, undervisningens omhändertagande av enskilda bevisligen kunnat och alltjämt torde kunna erbjuda icke blott i fråga om pedagogiska försök utan även för tillgodoseende av en stor mängd undervisningsbehov, som staten antingen icke alls eller blott delvis tagit om hand. Även statliga skolor hava ofta givit anledning till anmärkning, och även de måste övervakas och ledas för att giva tillfredsställande resultat. Bristerna hos de enskilda skolorna torde oftast bero på ekonomiska svårigheter, men om skolbehovet föreligger, och den enskilda skolan eljest har förutsättningar att fylla detta behov, så torde det ofta vara enklare och dessutom för staten billigare att lämna den enskilda skojan tillräckligt understöd än att upprätta en statlig skola för tillgodoseende av ifrågavarande behov. Sålunda kommer man till att staten icke borde vara angelägen att upprätta andra eller flera skolor, än som verkligen behövas för tillgodoseendet av samhällets normala behov av viss undervisning. Där detta behov i visst avseende täckes av kommunala eller enskilda anstalter synes detta böra vara fö* staten välkommet, men staten bör som sagt tillse, att dessa anstalter fylla sin uppgift på ett ur samhällets synpunkt tillfredsställande sätt, och om så erfordras, lämna dem ekonomisk hjälp allt efter deras samhällsnytta. Vid tillämpningen av dessa principer synes staten först och främst böra svara för den allmänna undervisning, som enligt lag är obligatorisk och skall beredas alla, som kunna mottaga densamma. Detta sker ju nu i samverkan med kommunerna. Vidare torde staten böra sörja för möjligheter till den ytterligare utbildning, som erfordras för tillgodoseendet av samhällets, icke blott statens utan även kommuners och enskildas, behov av befattningshavare och yrkesutövare av olika slag. _ Här kan staten räkna med, att, i den mån dylik utbildning är ägnad att bereda individen särskilda förmåner, ökade utkomstmöjligheter eller dylikt, iadividen skall vara villig att göra särskilda uppoffringar för utbildningens vinnande, såsom ju också i regel sker, även om stat och kommun ofta funnit anledning träda mer eller mindre hjälpande emellan. För övrigt torde staten även böra bereda tillfälle till fortsatt och högre allmän utbildning samt främja vetenskap och konst, allt i den mån samhällets ekonomiska förhållanden sådant medgiva. Men, såsom redan framhållits, ingenting synes böra hindra, att staten tager kommunala och även enskilda företag till hjälp i arbetet på vilket som helst av ifrågavarande områden, så långt detta är möjligt och ur statsfinansiell synpunkt fördelaktigt, utan att samhällsintresset därigenom bliver lidande. I anslutning till denna uppfattning skulle det ej få betraktas såsom något oegentligt, om bredvid statliga och kommunala anstalter för undervisningen även finnas enskilda sådana på vilket stadium det vara må. Dessa enskilda skolor skulle då lämpligen kunna bilda den marginal, som alltid måste finnas för upptagande av ojämnhet i elevtillgången och för mera speciella fall. Det enda förbehåll, som måste göras är, att undervisningen bedrives på ett ur samhällets synpunkt tillfredsställande sätt. Betraktar man de enskilda skolorna på detta sätt, så synes ej föreligga något verkligt skäl att, såsom skolkommissionen eftersträvat, frånkänna dessa anstalter och deras lärare de förmåner i fråga om examensrätt och befordringsmöjligheter, som under liknande omständigheter gälla för statsanstalter. Detta vore ju blott att onödigt försvåra för dem att fylla den uppgift, som dock måste anses vara samhällsnyttig. I fråga om statsunderstöd bör emellertid tillses icke blott, att den enskilda eller kommunala anstalten fyller en uppgift, som eljest borde fyllas av staten, utan även att understödet till ifrågavarande anstalt motsvaras av en minst lika stor besparing i statsutgifter för liknande undervisning, därest den skulle ombesörjas i statsanstalt. Har staten upprättat en anstalt för visst ändamål, så torde nämligen ej böra begäras, att staten skall lämna

334 urderstöd till enskild anstalt för samma ändamål, förr än det visats, att statsanstalten icke är tillräcklig för fyllande av föreliggande behov, utan att ytterligare anordningar härför måste vidtagas, och dessa skulle bliva för staten mera kostsamma än det ifrågavarande statsunderstödet. Däremot kan det ju ofta vara bra för staten-att slippa besväret och risken av att upprätta nya anstalter och i stället låta uppgiften omhändertagas av kommun eller enskild, som kan vara benägen därtill, varvid staten kan inskränka sin medverkan till visst övervakande och ekonomisk hjälp, då sådan kan vara motiverad. Ett av de starkaste skälen för kommissionen att hindra uppkomsten och försvåra tillvaron av enskilda skolor synes vara dess fruktan för vad den kallat rikemansskolor. Egendomligt nog har kommissionen icke desto mindre sett sig föranlåten att bland enskilda skolor, som borde komma i åtnjutande av statsunderstöd, upptaga två så typiska sådana som Lundsbergs skola i Värmland och Tyringe helpension för flickor i Hindås. Bortsett från de särskilda skäl, kommissionen härför anfört, torde man väl också icke utan vidare få anse det otillåtligt eller ens ur statens synpunkt olämpligt, att föräldrar söka skaffa sina barn de förmåner, det möjligen kan innebära att erhålla uppfostran och undervisning i någon särskild skola, som de anse ur en eller annan synpunkt särskilt fördelaktig. Såsom här redan förut i annat sammanhang framhållits, lär det väl ej ens sättas i fråga att föräldrar i andra avseenden, såsom beträffande föda, kläder, nöjen o. s. v., icke skulle få bereda sina barn alla de förmåner,_ de kunna och vilja bereda dem, detta även om dessa förmåner icke alltid äro till verklig nytta. Det synes då orimligt, att motsvarande möjlighet i fråga oin uppfostran och undervisning skulle borttagas __eller kringskäras på ett så ingripande sätt, som kommissionsförslaget avser. Även här avsedda skolor torde böra betraktas rent objektivt, så att frågor rörande eventuell examensrätt, lärarnas ställning och dylikt bedömes uteslutande efter undervisningens resultat och de sakliga grunder, som i övrigt gälla vid motsvarande statsläroverk. Det bör ej heller vara uteslutet, att dylika skolor kunna understödjas av stat eller kommun, nämligen om och i den mån de enligt här ovan angivna betraktelsesätt fylla någon samhällsnyttig uppgift, som icke redan är tillräckligt tillgodosedd eller utan större kostnader för det allmänna skulle kunna fördelaktigt fyllas genom annan anordning.

Enligt vad i det föregående framhållits synes kommissionens förslag icke böra antagas utan att det dessförinnan blivit i väsentliga delar omarbetat. Det torde därför vara onödigt att nu närmare ingå på förslagets detaljer i fråga om organisationsformer, undervisningsplaner, antalet undervisningsanstalter, lärarpersonalen o. s. v., vilket allt blir beroende av förslagets slutliga gestaltning. I avseende härå ansluter jag mig för övrigt till överstyrelsens utlåtande. Emellertid synes en nästan förbisedd detalj vara av sådan beskaffenhet och sta i sådant motsatsförhållande till motsvarande detalj vid de praktiska ungdomsskolorna, att jag icke kan lämna densamma oanmärkt. Detta gäller den föreslagna längden av lektionstimmarna och pauserna mellan dem. Kommissionen har av hygieniska skäl velat bereda lärjungarna ledighet från skolarbetet under en halv dag i veckan, i regel lördagen efter frukostlovet. Då emellertid de uppgjorda timplanerna icke ansetts medgiva någon minskning av det för vart och ett undervisningsämne beräknade antalet lektioner, har kommissionen tillgripit den utvägen att under vissa läsdagar öka lektionernas antal från 6 till 7. Härigenom skulle emellertid den dagliga arbetstiden i skolan komma att flera dagar i veckan utsträckas i icke önskvärd grad. Nu berörda

335 olägenhet har koramissionen trott sig kunna undgå genom att avkorta vissa lektioner till 40 minuter och vissa raster till 5 minuter (sid. 221—222). a Vad nu först^ rasterna beträffar synes det i hög grad betänkligt att göra dessa Rasterna. så korta, ^som sålunda föreslagits. Under rasten skola lärjungarna hinna ut i det fria och åter in i klassrummet samt därjämte hava tid till nödig rörelse och uträttande av sina behov. Att fem minuter icke kunna räcka till för allt detta synes påtagligt. Även för den nödvändiga vädringen av skolrummet torde fem minuter vara väl knappt. Men därtill kommer, såsom varje lärare torde erkänna, att det möter icke ringa svårighet att så avpassa en lektion, att undervisningen nöjaktigt utfyller tiden utan att denna med någon minut överskrides. Särskilt gör sig denna svårighet märkbar på de högre stadierna, där undervisningen rör sig med större ämnesdelar, som kräva en sammanhängande behandling i all synnerhet, då däri ingå belysande experiment eller matematiska utredningar, för vilkas slutförande tiden icke kan på förhand så noga bestämmas. Just _med_ hänsyn till dessa svårigheter har man i många fall funnit lämpligt att tillgripa dubbellektioner, utan mellanliggande rast. Om det sålunda är svårt att avpassa lektionen, så att den slutar precis på bestämd tid, så lär det icke kunna undvikas, att den effektiva undervisningen allt som oftast antingen avslutas för tidigt, varigenom tiden icke blir fullt utnyttjad, eller också att den räcker någon minut över tiden, varigenom den korta rasten blir än mera förkortad, såvida den icke utsträckes på bekostnad av tiden för efterföljande lektion. Med hänsyn till förenämnda omständigheter och på grund av vid olika skolor gjorda iakttagelser synes det för ett effektivt utnyttjande av lektionstiden och även av hygieniska skäl alldeles olämpligt att bestämma rasterna till endast 5 minuter. Mest lämpligt torde vara, att rasterna bestämmas, såsom nu är vanligt, till 10, eventuellt 15 minuter, det senare företrädesvis på det lägre skolstadiet. Beträffande lektionstidens längd anser kommissionen, att mot en förkortning Lektionerna av vissa lektioner från nuvarande 45 till 40 minuter inga mera vägande invändningar kunna göras från pedagogisk synpunkt (sid. 222). Även om så vore fallet, vilket dock motsäges av det tilltagande bruket av dubbellektioner, så har kommissionen icke visat, att en förkortning av lektionerna skulle vara ur pedagogiska synpunkter fördelaktig. Förkortningen motiveras allenast därmed, att den halva fridagen är önskvärd, att antalet lektioner ej kan minskas, och att den dagliga arbetstiden i skolan ej får utsträckas. Låt vara att den halva fridagen är nyttig och att den dagliga arbetstiden i skolan redan är längre än önskligt, men att minska antalet lektionstimmar torde icke vara så alldeles omöjligt, om detta verkligen skulle behövas. Vill man nu införa fridagen, så torde man emellertid också kunna tänka på möjligheten att öka läsåret med motsvarande tid, och om så göres, synes intet hinder möta att bibehålla det beräknade antalet lektioner utan att därför tränga i hop dem till mer än högst 6 för dag. Det torde böra beaktas, att läsåret nästan överallt i utlandet är längre än hos oss. Man hör ofta utländska pedagoger förvåna sig över att vi funnit lämpligt och att vi i Sverige ha råd att låta våra skolor ha så långa ferier, som de ha. Det synes också egendomligt, att man icke skulle kunna arbeta i en skola under sommartid, lika gärna som man kan arbeta på ett kontor eller i en fabrik. Ännu ha vi icke kommit till sådan välmåga, att vi anse oss kunna bestå hela vår befolkning någon längre semester. Efter många om och men har ju en del av arbetsklassen lyckats tillkämpa sig några dagar, en vecka eller två. Vi ha ej råd att låta fabrikerna och affärsföretagen hålla stilla under längre tid. Men att låta våra dyrbara skolor och lärarkrafter ligga obegagnade under en fjärdedel av året eller mer, det ha vi vant oss vidJ så att vi knappast kunna tänka oss någon ändring däri. Att skolferierna skulle kunna något förkortas, samt att detta möjligen vore mera lämpligt än att förkorta rasterna och lektionstim-

336 marna, synes emellertid skolkommissionen icke hava velat närmare reflektera på. I avseende å kompensation för de fria halvdagarna namnes endast, att vissa av de nu vanliga lovdagarna skulle bortfalla. Påståendet att en förlängning av läsåret skulle vara hygieniskt betänklig (sid. 276) har icke blivit bevisat. Snarare torde man kunna påstå, att en hopning av lektioner och forcering av arbetet under kort tid är mera hygieniskt betänklig än en måttligare ansträngning fördelad på en något längre tid. Det kan icke vara nödvändigt, knappast ens lämpligt, att lärjungarna skola gå sysslolösa under en tre månaders oavbruten tid. (Läroverkskommitténs betänkande 1902 sid. 383.) Erfarenheterna i utlandet tyda på att det gott går an att bedriva skolarbete även under sommardagar, då det är ljust och varmt, samt att kortare ferier även hava sina fördelar. Om läsåret förlängdes några veckor, skulle man kanske rent av kunna minska antalet lektioner för dag till fem, vilket säkerligen vore en betydande hygienisk vinst. Frågan om lektionernas längd torde emellertid böra ses ur även andra än de pedagogiska och hygieniska synpunkter, som varit vägledande för kommissionens förslag. Man kan icke undgå att finna, hurusom timbegreppet håller på att förvanskas. Kommissionen själv tyckes icke hava lagt märke till detta, då den omväxlande använder uttrycken lektion, lektionstimme och timme såsom fullt identiska (sid. 221, 276—277, 465, 472). Detta skulle möjligen kunna försvaras, om lektionstimmen och den i regel efterföljande rasten tillsamman utgjorde 60 minuter. Så har också tidigare varit fallet, men så småningom har lektionstimmen förkortats, så att den jämte rasten kommit att omfatta sammanlagt endast 55 eller 50 och nu senast efter kommissionens förslag så litet som 45 minuter. Oegentligheten att kalla 40- eller 45-minuterslektioner för timmar kunde synas ringa, om den icke, oavsett begreppsförvanskningen, hade en mycFörslagets ket stor praktisk ekonomisk betydelse. Det torde nämligen förhålla sig så, att, innebörd i då avlöningen, såsom händelsen är i åtskilliga fall, utgår i form av timarvoden, avseende å dessa beräknats så som för verkliga 60-minuterstimmar. Då nu enligt kommislärarnas sionens förslag en arbetsdag skall kunna omfatta 7 lektioner om 45—40 minutjänstgöringstid. ter, så kan det hända, att avlöning kommer att utgå för 7 timmar, ehuru deras verkliga tidsomfattning utgör endast 3 • 45 + 4 • 40 = 295 minuter eller med tilllägg för de 5 rasterna kanske 335 minuter = 5 timmar och 35 minuter. Förhållandet blir naturligtvis detsamma, då avlöningen utgår för år, exempelvis i fråga om lektor, vilkens tjänstgöringsskyldighet utgör högst 22 veckotimmar, men i själva verket skulle komma att bli högst endast omkring 16 eller 17. Då två eller flera övningslektioner följa på varandra, blir missförhållandet än mera påtagligt, om rasterna utelämnas. Man kan med skäl fråga, hur det skulle gå, om man började att på andra områden i statens tjänst eller eljest beräkna avlöning för 7 timmar vid en tjänstgöring av endast_ 5 1fi. I stället föreskrives för befattningshavare vid statsdepartementen och vissa andra verk, tillhörande den civila förvaltningen, att arbetstiden å tjänsterummet varje söckendag skall utgöra sju timmar och att i arbetstiden icke må inräknas måltidsrast. Det bör naturligtvis ej bortses från att lärarna ofta hava ett drygt arbete utanför lektionstiden med förberedelser och rättandet av lärjungarnas skrivningar m. m., men liknande extra göromål förekomma även för många befattningshavare av nyss angivna slag. Vid en jämförelse med lärarna torde även böra beaktas, att dessas tjänstgöring icke sträcker sig över hela året utan är begränsad till endast omkring 2/3 eller 3/4 därav, medan semestern för statens befattningshavare är begränsad till väsentligt kortare tid, högst 45 dagar i bästa fall. Nu kan möjligen invändas, att lärarnas avlöning dock beräknats med hänsyn till den kortare timlängd, som för dem är vanlig. Även om så skulle vara, synes det emellertid oriktigt att utan vidare ytterligare förkorta deras arbetstid med en tiondel eller mer. Riktigast vore väl, att avlöningen reglerades så, att den

33? kunde räcka för verkliga timmar, och att lektionstiden, eventuellt med tillhörande rast, bleve beräknad efter sin verkliga längd. Faran av den ifrågavarande begreppsförvirringen framträder ännu tydligare, om man beaktar förhållandena vid de praktiska ungdomsskolorna. Beträffande fortsättningsskolan föreslog folkundervisningskommittén, att un- Timberäkdervisningstimmes längd »bör beräknas efter 60 minuter, dock att tiden för en ningen i rast av 10 minuter mellan omedelbart på varandra följande lärotimmar må in- .l-isjm vJak' a skolor räknas i dessa». 1916 års sakkunniga anslöto sig till samma uppfattning men ' ansågo, att rasten i vissa fall borde få ökas till 15 minuter. Folkskolöverstyrelsen, Kungl. Maj:t och statsutskottet förordade även, att undervisningstimme i fortsättningsskolan skulle bestämmas till 60 minuter inbegripet nämnda raster, och 1918 ars riksdag anslöt sig till denna mening. (Riksdagens skrivelse nr 248/1918 sid. 19.) _ Samtidigt bestämde riksdagen, att statsunderstödet till skolorna och arvodet till lärarna skulle beräknas med visst belopp för undervisningstimme. Emellertid fick fortsättningsskolstadgan följande formulering: »undervisningstimme i fortsättningsskola skall omfatta en tid av 50 minuter, dock att vid hel läsdag undervisningstimmes längd skall utgöra endast 45 minuter, i _vilka tider dock icke skall inräknas den rast av 10 minuter, som i regel bör givas mellan omedelbart på varandra följande undervisningstimmar». Lärlingsskolstadgan koin att lyda på ungefär samma sätt. Nu inträffade emellertid, att vid undervisningen i en del övningsämnen rasterna funnos onödiga, varför 4 undervisningstimmar om 45 minuter skötos i hop till 3 timmar, 6 till 4 a/2 o. s. v. Då detta överensstämde med stadgan men uppenbarligen stred mot riksdagens beslut, hemställde skolöverstyrelsen om sådan ändring i lärlingsskolstadgan, att dylikt förfarande ej vidare finge förekomma. Beträffande fortsättningsskolan gäller den anförda stadgebestämmelsen ännu alltjämt, varför det synes möjligt, att statsbidraget till denna, trots riksdagens klara uttalande, kan beräknas för exempelvis 6 undervisningstimmar sammanpressade inom 4 */a verkliga timmar, sådana som i fråga om statsunderstöd och lärararvode tydligen avsetts. Beträffande tekniska fackskolor och tekniska gymnasier har i enlighet med Lärotimden tekniska kommitténs av 1916 års sakkunniga understödda förslag lärotim- mar och rasmarnas längd bestämts till 50 minuter med 10 minuters rast mellan två lektio- lF i *«*• aro ner i följd. Såväl med hänsyn härtill som även i övrigt synas starka skäl tala L"rk ~ för att motsvarande bestämmelse göres tillämplig även beträffande de teoretiska läroanstalterna. Detta skulle visserligen innebära en ökning av lektionernas_ längd med fem minuter, men det torde icke kunna sakligt påvisas, att en dylik förlängning skulle medföra någon olägenhet, som kan förtjäna avseende i jämförelse med de mycket stora olägenheter och ökade kostnader, som skulle följa av lektionstidens förkortning och sammanträngning enligt kommissionens förslag. Häremot invändes naturligtvis det ofta hörda påståendet, att 50-minuters- Hygieniska lektionerna äro för långa, att lärjungarna uttröttas, så att uppmärksamheten och pedagoslappas och resultatet blir sämre, än om lektionerna räckte endast 45 minuter. 9iska syn(Jämför läroverkskommitténs betänkande 1902 sid. 397.) Många och långa Punkterdiskussioner ha förts om denna sak, men nyssberörda uppfattning synes dock ickejiga sådan allmän giltighet, att den utan vidare bör godtagas. Lärjungarnas ålder, undervisningsämnets art samt lektionens form och anordning i övrigt ävensom lektionsrummets beskaffenhet och klassens storlek, allt spelar härvid ill. Beträffande klassens storlek och lärorummets beskaffenhet äro bestämmelser givna, och man torde få förutsätta, att dessa äro tillfredsställande. Med hänsyn till lärjungarnas ålder kunde man ju tänka sig någon lindring i realskolan, så att de teoretiska lektionerna där bleve 45 minuter och rasterna 15 minuter, om så skulle erfordras. Någon tvingande nödvändighet till sådan lind22—241336.

338 ring torde dock knappast kunna påvisas, t varje fail behövde timbegreppet icke därigenom förvanskas. I fråga om undervisningsämnenas art är det ju uppenbart, att somliga ämnen äro för såväl lärare som lärjungar mera ansträngande än andra, men detta synes icke göra det nödvändigt att tillmäta lektionsTiden för dem alla efter de mest ansträngande. _ Hellre borde man, synes det, söka utvägar för att göra de ansträngande lektionerna något mindre ansträngande, vilket ju också vanligen sker bland annat genom införande av lämplig omväxling. Så till exempel i matematik är det ju vanligt, att de första 5—10 minuterna ägnas åt genomgång av eventuella hemuppgifter och i samband därmed förtydligande eller repetition av något redan genomgånget. Därpå följer så i fortsättningen något nytt samt tillämpningsövningar å svarta tavlan och i bänk med inblandade frågor här och var. Senare delen av lektionen användes ofta till preparation för hemuppgifter och dylikt, som avser nästa lektion. P å detta sätt blir lektionstiden uppdelad i ett flertal avdelningar, och för en^god lärare möter det då icke någon svårighet att hålla intresset vaket utan att någon besvärande trötthet inträder. I själva verket finna såväl lärjungar_ som lärare oftast att tiden går för fort. P å liknande sätt går man ju tillväga i språk och i andra ämnen med samma resultat. Märker läraren, att lärjungarna hava svårt att följa med, bör han kasta om och taga upp något lättare, eventuellt lägga iu något moment av sinnesuppfriskande art, så att klassen blir pigg och vaken på nytt. Kort sagt, om lektionerna skötas förståndigt, skall man säkerligen ej behöva klaga på trötthet eller överansträngning, därför att lektionerna äro 50 minuter i stället för 45. Det må än en gång erinras, att även erfarna lärare hålla på dabbellektioner till och med i sådana ämnen som matematik. Hur man än ser på saken, kommer man alltså till att de pedagogiska och hygieniska fördelar, kommissionens förslag i denna del åsyftar, icke äro obestridliga och att de i varje fall torde kunna vinnas även på annat mera ändamålsenligt sätt. Då så därtill kommer, att förslagets genomförande uppenbarligen skulle medföra praktiskt ekonomiska konsekvenser av mycket betänklig art, synes en omarbetning nödvändig, och bör denna gå i 'sådan riktning, att timbegreppet återfår sin rätta betydelse.

339 Preliminär och summarisk beräkning 1 av studentbehovet under de närmaste åren utförd av aktuarien å skolöverstyrelsens statistiska avdelning P. J. Dahn. Vid en dylik beräkning måste först bestämmas för vilka yrken, studentexamen, eller på nämnda examen grundade ytterligare studier, är kompetensvillkor. Hit böra samtliga s. k. högre civila tjänstemän, dock ej i vissa mellangrader befintliga inom kommunikationsverken, såsom postexpeditörer, järnvägsbokhållare m. fl. Vidare räknas hit statskyrkopräster, högskole- och elementarlärare, officerare, läkare, tandläkare, veterinärer, apotekare, advokater och övriga privatjurister samt ett stort antal ingenjörer. Slutligen kan därtill läggas vissa kommunala tjänstemän, för vilka måhända ej studentexamen är direkt kompetensvillkor, men för vilka dock i regel torde erfordras dylik examen. Vidare lär väl studentexamen anses såsom lämplig allmänbildning för åtskilliga agronomer och godsägare samt affärsledare (grosshandlare), av vilka de förra lämpligen mottaga sin fackutbildning å lantbruksinstitut, i framtiden möjligen även vid lantbrukshögskola, de senare i handelshögskolan. Därjämte bör hänsyn tagas till studentbehovet inom' tidningsmannavärlden, för skriftställare och dylika. Å andra sidan kan naturligtvis ifrågasättas huruvida den utbildning, som] vitsordas genom studentexamen, verkligen är den för var och en av dessa kategorier mest lämpliga, om! icke för exempelvis ingenjörer, agronomer och affärsledare det skulle varit bättre att genomgå tekniskt gymnasium, respektive handelsgymnasium, samt om studentexamen över huvud taget är behövlig för exempelvis apotekare och många andra, som eftersträva denna examen mera som) en etikett på viss högre allmänbildning än av något egentligt behov. Dessa frågor måste emellertid här lämnas obesvarade, varför utredningen avser behovet sådant det för närvarande uppfattas, oberoende av om det är berättigat eller ej. De olika kategorier som här skola behandlas äro således följande: 1. Högre civila tjänstemän, 2. Statskyrkopräster, 3. Högskole- och elementarlärare, 4. Vissa kommunala tjänstemän, 5. Officerare, G. Läkare, 7. Tandläkare, 8. Veterinärer, 9. Apotekare, 10. Advokater och övriga privatjurister, 11. Litteratörer och publicister, 12. Ingenjörer med högskolekompetens, 13. Diverse agronomer och godsägare, 14. Diverse affärsledare (grosshandlare). De här åsyftade högre civila tjänstemän voro enligt statskalendern 1923 4,880, som innehade mera fast (ej nödvändigt ordinarie) anställning, dock ej amanuenser, av vilka senare endast 290 (ett utan tvivel för lågt antal) redovisades i statskalendern. Av dessa tjänstemän kommo 1,620 ( + 290 amanuenser) på statsdepartement och centrala verk samt 3,260 på underlydande lokalförvaltning — utom universitets- och elementarlärare, veterinärer, läkare, apotekare och präster. År

340 1913 uppgick motsvarande antal civila tjänstemän till 3,750. Bland dessa tjänstemän ingå såväl år 1923 som år 1913 även vissa vid allmänna anstalter ocli stiftelser samt akademier anställda ävensom borgmästare och rådmän. Från år 1913 till år 1923, en period, som utmärker sig för stor livaktighet på förvaltningens1 område, hade alltså antalet hithörande tjänstemän ökats med 1,130 personer eller 3 % per år. I verkligheten har utvecklingen varit om möjligt ännu hastigare, då i siffrorna för år 1923, med hänsyn till pågående reduceringar av antalet tjänster, ej medräknats vakanser, vilket däremot är fallet för år 1913. — Till förutnämnda antal torde emellertid få läggas ett visst antal obefordrade amanuenser eller dylikt, vilket väl knappast kan sättas lägre än 400, då 290 amanuenser redan upptagits i statskalendern. Antalet statskyrkopräster var enligt statskalendern år 1923 2,450, men år 1913 2,410, d. v. s. antalet hade i det närmaste hållit sig oförändrat; ökningen, som kan bero på ofullständigheter i kalendern, håller sig omkring 0.17 % per år. Folkräkningen år 1910: I I I upptager 2,565 statskyrkopräster. Då i statskalendern troligen saknas uppgift om diverse pastorsadjumkter eller dylikt, torde Folkräkningens siffror hellre böra tagas som utgångspunkt med tillägg av 0.17°/oper år eller för 13 år inalles i runt tal 2 %. Antalet präster skulle således omkring år 1923 böra sättas till 2,565 + 51 = 2,616 eller i runt tal 2,600. Med hänsyn till den förestående sammanslagningen och förstorandet av pastorat torde man kunna räkna med denna siffra även för de närmaste åren. Högskolelärarna ingå delvis i siffrorna för statens civila tjänstemän. Universitetslärarna, som ej äro redovisade förut, utgjorde år 1922 enligt statistisk årsbok 435 mot 349 i medeltal åren 1906—1910, vilket utvisar en ökning av c:a 1.6 % per år. — Antalet ämneslärare vid eZemew/iarskolorna uppgick till 3,060 år 1921—1922 enligt Sveriges officiella statistik (därav högre allmänna läroverk, realskolor, samskolor och kommunala mellanskolor 1,900 och privatläroverk 1,160; i den sistnämnda uppgiften inräknas även ämneslärarinnor vid flickskolor, vilka i allmänhet ej hava studentexamen, dock har här ingen med lägre kompetens än högre lärarinneseminarium redovisats). Under tidigare år saknas! uppgifter från privatläroverken, men ökningen kan lämpligen beräknas för de 4 sista åren. År 1917—1918 uppgick antalet elementarlärare till 2,660 (därav 1,647 i högre allmänna läroverk, realskolor, samskolor och kommunala mellanskolor). Antalet hade sålunda under perioden 1917—1918 till 1921—1922 ökats med 400 eller 15 %, d. v. s. med c:a 3.8 % per år. Enligt skolkommissionens betänkande skall emellertid efter omorganisationen av elementarskolorna behövas endast 2,378 lärare, vartill dock torde få läggas några hundra lärare, anställda vid privatskolor, som även i framtiden torde visa sig behövliga, varför det synes lämpligt räkna med c:a 3,000 lärare, ett antal, som dock troligen är något för högt. Härtill böra läggas ordinarie lärarna vid tekniska läroverk och handelsgymnasier, som år 1921—1922 utgjorde 63 st., extra lärarna (135) vid dessa skolor undervisa ofta även vid andra skolor och kunna därför i allmänhet ej medräknas. Sammanlagt torde de för undervisningen vid nämnda skolor helt erforderliga lärarna kunna anslås till c:a 100. Detta antal har under senare år starkt ökats, den ordinarie lärarpersonalen vid tekniska läroverken t. o. m!. tredubblats, beroende på den under senare tid pågående omorganisationen och grundandet av nya skolor. E n liknande utveckling torde vara utesluten för den närmaste framtiden, utan synes en ökning motsvarande elementarläroverkens under de sista fyra åren, eller 3.8 % per år, vara mera sannolik. Antalet folkhögskolor utgjorde enligt statskalendern år 1923 52. Räknas med 1 föreståndare och åtminstone 1 andre lärare med studentkompetens, blir hela antalet studenter 104. Beträffande sannolik ökning tages läroverkens procentsiffra eller 3.8. Med ledning av statskalenderns uppgifter har en uppskattning gjorts aV det antal kommunala tjänstemän, som ansetts böra avlagt minst studentexamen. De

341 utgjorde sammanlagt 1G0. Här avses endast sådana, som ej redovisats bland högre civila tjänstemän eller ingå i efterföljande grupper, såsom ingenjörer m. fl. Någon beräkning av ökningen kan ej göras, enär statskalenderns uppgifter för tidigare år äro alltför ofullständiga. Att ökningen för kommunala tjänstemän av detta slag, med de alltmera omfattande kommunala uppgifterna, skulle vara mindre än för statstjänstemän åren 1913—1923 är dock föga troligt. (Landsting och hushållningssällskap äro redovisade i det föregående.) Hela antalet officerare uppgick enligt Folkräkningen 1910: I I I till 3,539, van väl även ingå pensionärer, och har väl sedan dess hållit sig i det närmaste oförändrat, men skall enligt försvarsrevisionens förslag nedbringas till c:a 2,350. I det följande räknas med 2,500. Enligt Sveriges officiella statistik uppgick antalet legitimerade läkare vid slutet av år 1921 till 1,771, år 1917 var motsvarande antal 1,612, ökningen under perioden var alltså 2.5 % per år. Samtidigt har antalet läkare i stats- eller kommunal tjänst (civila läkare med tjänstårsberäkning) ökats från 988 år 1917 till 1,102 år 1921 eller med nära 3 % per år. I Sv. läkartidning meddelas följande uppgifter för att visa den alltför stora, tillströmningen till läkarbanan under senare år. Nyinskrivna med. stud.

Totala antal legit. läkare

}9}0 1915

118 157

1,497 1,575

^ läkare \ *?» under året 39 59 30 30

1,896

lr

IS

1,694

}

dod!

128¶Tjänstebefattningar Platser Vakanser 721 770 842 1,081

47 100 141 95

Överskott av nytillkomna läkare utöver döda per år har varit 16.S under perioden 1910—1914, 28.2 åren 1915—1919 och 49.0 åren 1920—1923. Uppgifterna angående antalet tjänstebefattningar i tablån synes delvis stämma med de i Sveriges oiliciella statistik (Hälso- och sjukvård) förekommande siffrorna — Produktionen av legitimerade läkare har visserligen varit ovanligt stor under senare ar, men antalet nya tjänster har varit relativt ännu större. Dä de höga inkomsterna tor läkare tydligen visa, att läkarebehovet ännu ej kan vara fyllt, torde det vara lämpligast räkna med 3 % årlig tillväxt under närmaste åren. ' Militärläkarnas antal blir enligt försvars revisionens förslag 167. Då emellertid militärläkarna synas inga i Sv. läkaretidnings uppgifter, bör som utgångssiffror räknas med 1,89b legitimerade läkare under år 1922. . Antalet tandläkare utgjorde 643 år 1921 mot 508 år 1917 (enl Sveriges officiella, statistik); ökningen är alltså under perioden 1917—1921 135 eller 6 6 % per ar Då tandläkarna uppenbarligen äro alltför fåtaliga ocjh då tandläkarmstitutet nu kommer att utvidgas och blir i stånd att möttaga flera studenter än iorut, torde man under närmaste framtiden böra räkna med en ökning av antalet tandläkare med åtminstone 10 % per år. Som siffra för år 1923 kan tagas 700 v a r v i d slu • i n ! ? / V^ten^arc.r t e t av år 1920 506 mot 451 år 1916 och 398 ar U l l enligt Sveriges officiella statistik), därav enskilda legitimerade och ei legitimerade veterinärer tillsammans resp. 107, 69 och 137. Enskilda praktise• a n iQoni g r! i m f, ' veterinärer har ständigt minskats (från 32 år 1911 till 13 ar 1920). Det klagas för närvarande tämligen allmänt över överproduktion på vetermarsutbildade. Under senare tid synes även en stark ökning av enskilda legitimerade veterinärer ha förekommit, vilken dock motsvaras av minskning under perioden 1911—1916. Hittills synas veterinärer i allt större utsträckning lätt anställning såsom stads- och slakthusveterinärer (18 år 1911, 63 år 1916 och 12Z ar 1920). Ett lägre antal veterinärer än det nuvarande torde man därför ej bora räkna med, knappast heller med mindre ökningsprooent än för perioden

342 1916—1920 eller 3 % per år.

För år 1922—1923 kan antalet antagas utgöra c:a

Antalet apotekare och på apotek tjänstgörande farmacta kandidater var vid slutet av år 1921, 1,131, år 1917 däremot 1,117 (enligt Sveriges officiella statistik), samtidigt hade antalet apoteksinrättningar ökats från 385 till 390. Bland den på apotek tjänstgörande personalen funnos enligt Sv. farmaceut matrikel ar 1921 527 obefordrade apotekare, 264 farmacie kandidater och 216 elever. Apotekarnas medelålder vid privilegiets erhållande var år 1900 46 år, år 1905 47, år 1910 46.6, år 1915 48, år 1920 48.8 och år 1921 47.2 år. Förhållandena synas ha försämrats under sista 10 års perioden, dock får man väl räkna med nuvarande antalet, eller 1,131, som normalt behov. Privatjuristernas antal torde vare omöjligt att fastställa. Enligt statskalendern 1923 funnos 272 medlemmar i Sveriges advokatsamfund. Ar 1910 var ^enligt Folkräkningen: I I I hela antalet advokater i riket 386. Härav sakna dock åtskilliga examen, men i stället finnas många bolags- och affärsjurister, som ej särskilt redovisats, varför ett antal av c:a 450 privatjurister, även om hänsyn tages till att åtskilliga hithörande kunna hava upptagits bland andra här behandlade kategorier, torde hålla sig snarare under än över det verkliga antalet och behovet. För närvarande torde produktionen av jurister ej kunna sägas vara för stor. Enligt Folkräkningen: I I I omfattade gruppen litteratörer och publicister ar 1910 inalles 1,394 personer och har väl sedan dess stigit avsevärt, varjämte många som tillhöra dessa kategorier icke iblivit medräknade. Å andra sidan torde icke på långt när alla dessa tagit studentexamen. Ifrågavarande siffra må för närvarande uppskattas till 1,500. Ännu svårare än att uppskatta juristbehovet torde vara att göra någon_ uppskattning av det behövliga antalet ingenjörer med studentkomipetens.^ Liksom jurister sysselsättas även ingenjörer i stor utsträckning i statsförvaltningen. Beträffande de inom industrien sysselsatta kunna företagsledarna inom vissa industrier (3,180) anses böra besitta högskolekompetens eller motsvarande bildning. Lägges därtill x/a av den tekniska förvaltningspersonalen (2,930^) inom samma industrier, skulle antalet ingenjörer med studentkompetens uppgå till 6,110, ett sannolikt väl stort antal, trots att man inom industrien numera i allt större utsträckning synes kräva högre utbildning. 1 — Dessa siffror överensstämma rätt väl med uppgifter erhållna från annat håll. Av den undersökning, som gjordes av 1919 års sakkunniga för Chalmerska institutets omorganisation, framgick, att under år 1919 bland de av sakkunniga undersökta företagens 2,967 ingenjörer 952 avlagt avgångsexamen vid tekniska högskolan, 373 vid Öhalmerska institutet, 904 vid teknisk elementarskola, 126 vid utländsk läroanstalt och ^att 642 saknade teoretisk utbildning. Bland de sistnämnda synes dock även ingå en och annan med akademisk examen. Den procentuella ökningen under perioden 1910 —1919 utgjorde för nämnda grupper resp. 53, 106, 109, 167 och 128. Enligt ovannämnda uppgifter hade alltså; bland de under år 1919 vid vissa utvalda företag anställda ingenjörer 45 % genomgått högskola eller, om utländska läroanstalter föras hit, 49 %, d. v. s. omkring x\2 av samtliga. Dessa företag torde likväl i jämförelsevis större utsträckning än ej i undersökningen medtagna vara i behov 1 De industrier, som här synts böra komma i fråga, äro: järnmalmsgruvor, -anrikningsverk o. d andra malmgruvor samt verk för framställning av järn och stål ävensom andra metaller, järn- och stålmanufaktur, mekan. verkstäder, skeppsvarv och båtbyggerier, fabriker för elektriska apparater och maskiner, kolgruvor, kalk- och kritbruk, cementfabriker, stengods- och lergodsfabriker, porslins- och kakelfabriker, glasindustri, sågverk och hyvlerier, pappersmassefabriker och pappersbruk, sockerbruk, bryggerier och mälterier, tobaksfabriker, margarinfabriker, bomulls-, ylle-, hamp-, jute-, linne- och trikåfabriker, kemisk tekn. ind., kraft-, belysnings- och vattenverk. Vid vissa av dessa aro visserligen högskoleingenjörer mindre behövliga, men i stället äro många dylika anställda vid har ej upptagna industrier.

m av kvalificerad teknisk arbetskraft och äro därför måhända ej fullt representativa för industrien i sin helhet. — Till de förutnämnda 6.110 ingenjörerna skulle kunna läggas sådana tjänstemän (250) vid enskild järnväg, vilka kunna förmodas i regel hava avlagt studentexamen. Hit hava i synnerhet räknats trafikcheferna (c:a 100). Tillsammans kommer hela denna ingenjörsgrupp att omfatta i runt tal 6,400 personer. — År 1918 inskrevos enligt stat. årsbok vid tekniska högskolan och Chalmers tekniska institut 181 studenter. 1 Räknas m;ed i runt tal 200 studenter väsentligt ökats, varvid dock må ihågkommas, att många från högskoingenjörer, vilket antal särskilt med hänsyn till nuvarande depression torde få anses vara tillräckligt under de närmaste åren. Sedermera har antalet inskrivna studenter väsentligt ökats, varvid dock må ihågkommas att många från högskolorna _ utexaminerade användas inom administrationen och således redan tidigare redovisats såsom civila tjänstemän. Utom de nu nämnda yrkena torde kunna räknas med studentexamen för ett större antal affärsledare, godsägare och liknande. Enligt Folkräkningen: I I I funnos år 1910 c:a 2,000 godsägare. Elevantalet vid lantbruksinstitutet var år 1922 113 (Stat. årsb.). Häri äro mejeriinstitutets högre klasser men ej lantbruksinstitutets lägre kurser eller hospitanter upptagna. Dessa elever skulle, om hänsyn ej tages till avgång genom dödsfall o. s. v., räcka till för rekryteringen av c:a 3,000 godsägare, agronomer, lantbrukslärare m. m. Inträdessökande till lantbruksinstitutet behöva visserligen icke studentexamen, men många torde dock ha avlagt dylik examen. Under perioden 1911—1917 utgjorde sålunda antalet studenter i genomsnitt 7s av samtliga agronomelever vid Alnarp (åren 1917—1919 t. o. m. 44 %) och på Ultuna fullt V2. Att c:a 1,500 personer inom lantbruket och besläktade näringar kunna anse sig behöva studentexamen synes möjligt. — Antalet personer inom affärsvärlden, som avlagt eller anses behöva studentexamen, torde enklast beräknas genom att antaga nuvarande antal utexaminerade från handelshögskolan, 107 år 1918, som normalt. Räknas för varje från högskolan utgången årgång 30 ytterligare verksamhetsår, skulle antalet inom affärsvärlden med studentexamen uppgå till i runt tal minst 3,000. (Då man vid beräkningav ifrågavarande slag utgår från studentantalet vid viss högskola, bör dock ihågkommas att några av dessa kunna förut hava varit inskrivna vid annan högskola eller sedermera fortsätta vid annan högre läroanstalt.) Det starka tilloppet av sökande (207 år 1917—1918, 189 år 1918—1919 och 182 år 1919—1920 mot resp. 107, 109 och 103 nyinskrivna) tyder på att behovet av dylik utbildning är stort. Ehuru åtskilliga inträdessökande kunna hava genomgått endast handelsgymnasium, torde därför med hänsyn till den nyinrättade handelshögskolan i Göteborg förutnämnda antal affärsmän kunna ökas till exempelvis 5,000. Studentbehovet skulle med hänsyn till det förut sagda sålunda för närvarande (A) och under närmaste framtiden (B), varvid i senare fallet räknats med förhållandena efter kommande femårsperiods slut, om ökningsprocenten vore den tidigare som sannolika meddelade — i vissa fall, dä uppskattning skett, har ej räknats mled någon ökning -— i avrundade tal ställa sig på ungefär följande sätt: För grupperna 10, 11, 13 och 14 räknas med en ökning av 1 % per år eller ej fullt dubbelt mot den normala medelfolkökningen. 1 Nyintagna studerande i första årskursen, varibland även icke studenter förekomma, uppgick enligt 1919 års sakk. f. Ch. i. o. däremot till 218 år 1918 och 259 år 1919 samt 279 år 1920. Antalet utexaminerade ingenjörer var 158 år 1918 och 163 år 1919. Att ingenjörsbanan har stor dragningskraft och av många anses fördelaktig framgår därav, att antalet kompetenta inträdessökande de ovannämnda åren 1918, 1919 och 1920 uppgick till resp. 558, 686 och 591, varvid dock bör påpekas, att dessa siffror innesluta någon dubbelräkning; endast 39, 38 och 47 % av de inträdessökande hade kunnat erhålla tillträde till de båda högskolorna. Såsom framgår av 1919 års sakkunnigas för Chalmerska inst. omorganisation betänkande, har årliga tillskottet på ingenjörer icke på långt när ökats i samma grad som produktionen och, trots den allt starkare tillämpningen av arbetsbesparande metoder, knappt ens hållit jämna steg med arbetarantalet.

Mi A. 1) Högre civila tjänstemän o. 1. (utan nedanst.) jämte amanuenser . 5.280 2) Statskyrkopräster 2,600 3) Högskole- (delv.) och elementarlärare 3,640 4) Vissa kommunala tjänstemän 160 5) Officerare 2,500 6) Läkare 1,900 7) Tandläkare 700 8) Veterinärer 540 9) Apotekare 1,130 10) Advokater (ock andra privatjurister) 450 11) Litteratörer ock publicister 1,500 12) Ingenjörer (med studentkompetens) 6,000 13) Godsägare och agronomer (med studentkompetens) 1,500 14) Affärsmän ( » > ) . . . • . • • 5,000 Summa 32,900

ft. 6,070 2,600 4,280 170 2,500 2,190 1,050 620 1,130 470 1,580 6,000 1,580 5,250 35,490

I genomsnitt har här sålunda räknats med en ökning av c:a 8 % under närmaste femårsperiod. Antages för ovanstående 32,900 personer, för vilka studentexamen ansetts erforderlig, en genomsnittlig verksamhetstid av 25 år, komma nyssnämnda antal att svara mot c:a 1,320 årligen utexaminerade studenter. — Antages i stället en verksamhetstid av 30 år, vilket emellertid torde vara för lång tid, bleve studentbehovet endast c:a 1,100. •— Detta förutsätter emellertid, att alla dessa studenter skulle fortsatt sina studier och erhållit (fasta) anställningar inom de förutnämnda yrkena. Bortsett från att åtskilliga dö under studietiden och innan de erhållit anställning, måste även räknas med en viss procent av sådana, som efter någon tid överge studierna. Dödligheten i åldern 20—30 år uppgår normalt till inemot 6 0/00 per år. För studerande är dödligheten sannolikt mindre, dock torde av denna orsak det ovan beräknade studentantalet böra ökas med minst G %, då i medeltal åtminstone ett 10-tal år torde förflyta efter studentexamen, innan vederbörande får någon sådan anställning eller verksamhet, att han kan upptagas bland åtskilliga av de förut nämnda grupperna. Härtill torde emellertid böra läggas, ett visst antal studenter, som ej avsluta sina studier, som slå in på andra banor, emigranter o. s. v. Under tioårsperioden 1907—1916 intogos i första årskurserna vid Tekniska högskolan sammanlagt 1,212 studerande och vid Chalmerska institutet 921 studerande. Om man utgår från att de sålunda nyantagna normalt bort avlägga examen vid förstnämnda högskola under perioden 1911—1920 och vid den senare 1910—1919, äro siffrorna för utexaminerade ingenjörer vid Tekniska högskolan 968 och vid Chalmerska institutet 609. Vid Tekniska högskolan alltså utgallrades 20 % och vid Chalmerska institutet 34 %. För åren 1912—1915 jämförda med perioden 1916—1919 (1915—1918) var utgallringspr ocenten resp. 19 och 36. Vid handelshögskolan var avgången ävenledes stor, åren 1914—1917 nyinskrevosi sålunda 302, under det att perioden 1916 —1919 endast 205 avlade examen, alltså 32 % avgång. Även vid övriga praktiskt vetenskapliga högskolor synes avgången mångenstädes: vara ej obetydlig. Beträffande universiteten är det ytterst svårt att göra några jämförelser, dåJ tillräckligt ingående statistik saknas. Räknas med en genomsnittlig fyraårig studietid, vilket dock torde vara en alltför kort period, och jämföres antalet under åren 1911/12—1914/15 nyinskrivna med det antal studenter, som under perioden 1915/16—1918/19 avlagt teol. kand.-, jur. kand.-, kansli-, med. kand.-, fil. kand.eller fil. mag.-examen •— varvid bör ihågkommas att med. kand.-examen ej alltid leder till med. lic.-examerj och att student, som avlagt fil. kand.- eller kansliexamen, sedermera under perioden kan avlägga resp. fil. mag.- eller jur. kand.examen, varjämte även andra examenskombinationer förekomma — skulle I Uppsala avgången bliva 26 % och i Lund 24 % eller om fil. mag.-examen ej medräknas resp. 43 och 41 %. Åtskilliga av de sålunda avgångna fortsätta naturligtvis

345 vid andra högskolor eller ägna sig åt några av de förut nämnda yrkena, varför den verkliga avgången i rekryteringen till dessa yrken torde vara väsentligt lägre. — Vad emigrationen beträffar torde densamma hava betydelse huvudsakligen för ingenjörer och affärsmän. Enligt 1907 års kommitté för ordnande av den lägre tekniska undervisningen i riket hade 14 % av de under åren 1888—1895 utexaminerade ingenjörerna utvandrat och ej återvänt till riket. Många av dessa voro i tjänst hos i utlandet förlagda eller representerade svenska företag. Dylik utvandring kan vara nödvändig för nationens förbindelse mjed främmande länder och får därför betraktas såsom en normal företeelse. Av det anförda framgår, att antalet avgångna knappast kan sättas lägre än 20 a 30 %. Räknasi med 25 % skulle avgången i runt tal bli 80 på grund av död och 330 av andra orsaker. Hela studentantalet borde alltså för närvarande uppgå till 1,320 + 80 + 330 = 1,730 och vid nästa femårsperiods slut hava ökats till 1.08 • 1,730 = 1,870. År 1922 uppgick emellertid studentantalet till (enligt stat. årsbok) 2,020, ett a.ntal, som uppenbarligen för närvarande är väl högt. Antalet studenter har också ökats i ett långt hastigare tempo än befolkningen (jfr J . Linders uppsats härom i Pedag. tidskr.). Utvecklingen framgår av följande tal för femårsperioderna från 1891 till 1920 samt för år 1922. Årligen 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/15 1916/20 1922

Antal studenter mani. kvinnl. Summa 665 27 692 801 49 850 1,048 85 1,133 1,391 153 1,544 1,511 243 1,754 1,668 320 1,988 1,650 370 2,020

Därav tillhörande enskilda läroverk 64 87 138 272 421 556 617

Jämföres perioden 1901—1905 med perioden 1916—1920 har ökningen varit för olika kategorier följande: samtliga studenter 75 %, manliga studenter 59 %, kvinnliga studenter 276 % och för stud. från enskilda läroverk 303 %. Den starka tillväxten i studentantalet beror sålunda i stor utsträckning på ökningen av de från enskilda läroverk utexaminerade och på stegringen i antalet kvinnliga studenter .^ Under den närmaste framtiden torde väl denna utveckling beträffande de kvinnliga studenterna snarare påskyndas än hejdas. Härvid bör dock tagas med i beräkningen, att antalet avgångna studenter även ökas genom de kvinnliga studenternas giftermål och försvinnande ur förvärvslivet. Då en relativt stor del av ökningen under senare tid kommer på de kvinnliga studenterna, kan av det artförda även dragas den slutsatsen, att överproduktionen av studenter ej är fullt så stor, som slutsiffrorna synas giva vid handen. Att emellertid en sådan föreligger, synes framgå bh a. av det stora antal studenter, som under de sista åren sökt in vid folkskoleseminarier och handelsgymnasier (år 1921: 341 st.). Redan förut ha ju studenter i stor utsträckning sökt och besatt platser inom kommunikationsverken, till vilka realskolekompetens är tillräcklig. Detta förhållande kan emellertid även stå i visst samband med svårigheten att erhålla, inträde vid de praktiskt vetenskapliga högskolorna. Här skola slutligen lämnas några siffror rörande antalet studenter eller likn. inom! vissa länder, jämförda med ifrågavarande länders folkmängd. Härvid bör dock ihågkommas, att behovet av studentexamen eller motsvarande utbildning är helt olika i olika länder, dels beroende därpå, att dylik examen medför olika kompetens, dels därpå, att ländernas olika ekonomiska och sociala struktur gör en sådan examen eller utbildning mer eller mindre nödvändig. 23—241336.

346 Antal som under året avlagt studentexam. el. likn. Sverige (1922) 2,020 Danmark (1922) 1.0-16 J Norge (1919) 784 Finland (1917) 1,128 Preussen (1910/11) . . . . 9,443 Bayern (1911/12) 1,756 2 [Holland (1920) 767 3 [Frankrike (1902—08) . . . c:a 7,000

Folkmängd

Folkmängd per student

5,954,316 3,318,000 2,616,822 3,345,660 40,165,219 6,887,291 6,865,314 39,252,245

2,948 3,172 3,338 2,966 4,253 3,922 8,951 5,607

Student per 100,000 inv. 34 32 30 34 24 25 11] 18]

1 Bestått artium. — 2 Avlagt examen, som tillåter universitetsstudier (tydligen ej jämförbar med svensk studentexamen). — 3 Avlagt >le baccalauréat> vid universitetet inför en examenskommission. Årligen anmäla sig 12,000 å 13,000 elever, men i regel går endast V« igenom, åren 1902—08 54 % (knappast jämförbar med svensk studentexamen). — * Avser 4/s 1906.

Stockholm i november 1923. Paul Dahn.

Statens offentliga utredningar 1924 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning.

Rättskipning.

Fångvård.

Fast egendom.

Jordbruk med binäringar.

Det svenska lantbrukets produktionskostnader. 2. Bokföringsåren 1920—1921 och 1921—1922. [2] Fastighetsregisterkommissionens meddelanden. 13. [21]

Statsförfattning.

Allmän statsförvaltning. Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till gruvlag. [16]

Kommunalförvaltning. Industri.

Statens o c h kommunernas

finansväsen.

Politi. Handledning vid utarbetandet av brandordningar för landskommuner. [23]

Handel ock sjöfart. Skeppstjänstkommitterades betänkande. 3. [20]

Kommunikationsväsen. Utredning rörande ny vattenväg mellan Östersjön och Vänern jämte bihang. [G] Anvisningar rörande vägväsendet och automobiltrafiken. [19]

Bank-, kredit- o c b penningväsen. Socialpolitik. Iakttagelser rörande socialiseringen i Österrike. [14] Det svenska tobaksmonopolet. [15] Statens järnvägar. [22] Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Hälso- ocli sjukvård.

Supplement nr 2 till Sverges familjenamn 1920. [4] ' Betänkande angående det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. [5] Betänkande och förslag angående läroverks- och landsbibliotek. [7] Börslag till lönereglering för befattningshavare vid allmänna läroverk m.fl.läroanstalter. [13] K. skolöverstyrelsens utlåtande över skolkommissionens betänkanden 1—5. [24]

Allmänt näringsväsen. Knngl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 9. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Hallands län. [18] 11. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Blekinge län. [10] Försvarsväsen. 12. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Kopparbergs län. [3] 13. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Västmanlands län. [8] 14. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Värmlands län. [9] 15. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Jämtlands län. [11] 18. Ang. Utrikes ärenden. Internationell rätt. elektrifiering av landsbygden inom Gotlands län. [12] 19. Ang. elektrifiering av landsbygden inom VästernorrAngående ordnandet av statens kommersiella informationslands län. [17] verksamhet. [1] Stockholm 1924. P. A. Norstedt & Söner. 241336