Betänkande angående tullsystemets verkningar i Sverige före världskriget. D. 1

= Ojfs; National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1924:37

FINANSDEPARTEMENTET

TULL- OCH TRAKTATKOMMITTÉNS UTREDNINGAR OCH BETÄNKANDEN XXXVI

BETÄNKANDE ANGÅENDE

TULLSYSTEMETS VERKNINGAR I SVERIGE FÖRE VÄRLDSKRIGET DEL I

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1924 Kronologi.sk

förteckning

landsbygden inom Hallands län. Beckman. 146 s. 1. Angående ordnandet av statens kommersiella infor3 kart. J o . mationsverksamhet. Promemoria, avgiven av chefen för utrikesdepartementets speciella handelsavdelning. 19. Anvisningar rörande vägväsendet och automobiltrafiken. Blom. 24 s. K. Marcus. 28 s. U. 2. Det svenska lantbrukets produktionskostnader. 2. 20. Skeppstjänstkommitterades b e t ä n k a n d e . 3. Förslag till lag om särskild pensionsförsäkring av sjöfolk. Bokföringsåren 1920—1921 och 1921—1922. Av L. NanneMarcus. 123 s. 1 tab.-bil. H. son. Meddelande från Kungl. Lantbruksstyrelsen n r 21. Fastighetsregisterkommissionens meddelanden. 13. 247 (nr 6 1923). Svanbäck. (6), 107 s. J o . S a m m a n d r a g av i n k o m n a y t t r a n d e n över fastighets3. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 12.registerkommissionens förslag den 25 augusti 1923 anUtredning beträffande planmässig elektrifiering av gående tillsynen å fastighetsregistreringen m. m. landsbygden inom Kopparbergs län. Beckman. 47 s. Palmquist. 79 s. J u . 2 kart. J o . 4. Supplement n r 2 till Sverges familjenamn 1920. Stat. 22. Statens järnvägar. Kortfattad översikt av deras tillkomst, ekonomi och organisation. Av M. Marcus. Repr.-anst. 10 s. J u . Tiden, vij, 149 s. F i . 5. Betänkande med utredning och förslag angående det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Eklund, vij, 23. H a n d l e d n i n g vid utarbetandet av h r a n d o r d n i n g a r för l a n d s k o m m u n e r . Marcus. 16 s. K. 208 s. E . 6. Utredning rörande ny vattenväg mellan Östersjön 24. K. skolöverstyrelsens utlåtande över skolkommissionens b e t ä n k a n d e n 1—5. Norstedt. 346 s. E . och Vänern, Göta kanal, j ä m t e bihang, innefattande preliminär utredning rörande vattenväg mellan Hjäl- 25. Normalbestämmelser för leverans och provning av cement (cementbestämmelser) samt för byggnadsverk maren och Vänern. Svea kanal. Meddelande från av betong och armerad betong (betongbestämmelser). Kungl. Kanalkommissionen. Nr 4. Hseggström. 173 s. Norstedt. 42 s. K. 3 kart. K. 26—27. B e t ä n k a n d e med förslag till ett systematiskt ut7. Betänkande och förslag angående läroverks- och forskande av den svenska allmogekulturen. 1. Huvudlandsbibliotek. Uppsala, Almqvist & Wiksell. xj, betänkande och förslag, viij, 156 s. 1 pat.-tab. 2. All511 s. E . mogeforskningen i Sverige och dess nordiska grann8. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 13. länder, iv, 204 s. V. Pettersson. E . Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Västmanlands län. Beckman. 36 s. 28. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 16. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av 2 kart. J o . landsbygden inom Norrbottens län. Beckman. 21 s. 9. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 14. 2 kart. J o . Utredning beträffande planmässig elektrifiering av 29. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 20. landsbygden inom Värmlands län. Beckman. 52 s. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av 2 kart. J o . landsbygden inom Västerbottens län. Beckman. 29 s. 10. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 11. 2 kart. J o . Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Blekinge län. Beckman. 32 s. 30. Statens järnvägar som a l l m ä n t affärsverk. Tiden. 411 a. F i . 2 kart. J o . 11. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 15. 31. Utredning rörande kungl. t e a t e r n s ekonomi och konstnärliga verksamhet. Norstedt (2), 63, 27 s. E . Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom J ä m t l a n d s län. Beckman. 32 s. 32. Malmkommissionens slutbetänkande. Utredning angående n3'ttiggörandet av statens n o r r l ä n d s k a malm2 kart. J o . fyndigheter. Beckman. 346 s. H. 12. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 18. 33. Malmtillgången i Norrbottens län. U t r e d n i n g , ingåUtredning beträffande planmässig elektrifiering av ende i malmkommissionens b e t ä n k a n d e den 31 mars landsbygden inom Gotlands län. Beckman. 19 s. 1923. Av Edw. S. Berglund. Beckman. 130 s. H. 1 karta. J o . 13. Förslag till lönereglering för befattningshavare vid 34. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r och hetänkand.en. 26. Ljusindustrien samt tillverkningen av rikets allmänna läroverk samt vid folk- och småglycerin med särskild hänsyn till förhållandena före skolor m. fl. läroanstalter. Tullberg. .413 s. E . världskriget. Av J. Lublin. Tullberg, iv, 119 s. F i . 14. Iakttagelser rörande socialiseringen i Österrike 1918— 35. Tulloch t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r och betän1922. Av Nils Karleby. Tiden, vij, 111 s. F i . k a n d e n . 27. Ylleindustriens produktionsförhållan15. Det svenska tobaksmonopolet. E n undersökning av den. Av K.-G. Hagström. Marcus, iv, 110 s. F i . dess verksamhet 1915—1922. Av M. Marcus. Tiden. 30. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r och betänvij, 106 s. F l . kanden. 28. Den svenska tegelindustriens utveck16. Betänkande med förslag till gruvlag. Norstedt. 400 s. ling 1881—1913 med särskild hänsyn till dess ställJu. ning åren n ä r m a s t före världskriget. Av B. Ohlin. 17. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 19. Marcus, iv, 79 s. F i . Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Västernorrlands län. Beckman. 37—38. Tull- ocli t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r och bet ä n k a n d e n . 36. Betänkande angående tullsystemets 77 s. 2 kart. J o . verkningar i Sverige före världskriget. Marcus. Del I. 18. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 9. xix, 365 s. Del II. 354 s. F i . Utredning beträffande planmässig elektrifiering av

A n m . Öm särskild tryckort ej angives, är tryökorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil u t g ö r a begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga u t r e d n i n g a r s yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1924:37

TULL- OCH TRAKTATKOMMITTÉNS UTREDNINGAR OCH BETÄNKANDEN XXXVI

BETÄNKANDE ANGÅENDE

TULLSYSTEMETS VERKNINGAR I SVERIGE FÖRE VÄRLDSKRIGET DEL I

STOCKHOLM

1924 ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLLSFÖRTECKNING DEL

I Sid.

SKRIVELSE TILL KONUNGEN FÖRSTA

IX AVDELNINGEN

DET BESTÅENDE TULLSYSTEMETS UTVECKLING 1. ÖVERSIKT AV DE TULLPOLITISKA ÅTGÄRDERNA

1¶Det tullpolitiska läget före 1880-talet s. 1. Den tullpolitiska systemförändringen 1880—1895 s. 2. Utvecklingen 1896—1914 s. 3 2. ÖVERSIKT AV TULLSATSERNAS UTVECKLING SEDAN 1880-TALETS BÖRJAN Sammanfattning av de viktigaste tulltaxeförändringarna s. 6. Förskjutningen i tullskyddets allmänna höjd s. 7. Tullskyddsnivåns allmänna höjd i Sverige och vissa främmande länder s. 9. 3. MOTIVERINGEN

TILL

DEN FÖRDA

TULLPOLITIKEN

ÄVENSOM

6¶INVÄND-

NINGARNA DÄREMOT

a. PROTEKTIONISTISKA ARGUMENT

b . FRIHANDELSAROUMENT

18¶ANDRA

AVDELNINGEN

SKYDDSTULLSYSTEMETS TEORETISKA GRUNDER 1. KRITIK AV DET INTERNATIONELLA VARUBYTET I OCH FÖR SIG 22 Överflödig eller mindervärdig import s. 22. Ogynnsam handelsbalans s. 23. "Översvämning med främmande varor" s. 25. Produktionens indirekta verkningar s. 25 2. KRITIK AV DET INTERNATIONELLA VARUBYTET UR FRAMTIDSSYNPUNKT Tullarnas inverkan på penningvärdet s. 26. Icke prisstegrande tullskydd s. 28. Svårigheten att avskaffa tullskydd s. 29. Tullskydd som kostnad för landet s. 30. Uppfostringsskyddet s. 31.

3. ETT SYSTEM AV VARAKTIGT TULLSKYDD Behovet av särskilda näringar s. 33. Upptagande av naturtillgångar s. 34. Tullar och arbetstillfällen s. 34. Oberoende av utlandet s. 35. Produktionens mångsidighet s. 36. P r o d u k t i o n i större skala s. 36. Solidaritetssystemet s. 37.

4. TULLSKYDDETS FÖRHÅLLANDE TILL MONOPOL OCH DUMPING Tullskydd och m o n o p o l s. 37. Tullskydd och dumping s. 39.

IV

Sid.

5. ÖVERGÅNGSTULLAR OCH SKYDD MOT RUBBNINGAR Skydd m o t rubbningar s. 42. Övergångstullar s. 43.

(J. FOLKKRAFT OCH KRIGSBEREDSKAP

45 Skydd för folkkraften s. 45. Tullskydd och krigsberedskap s. 4(i. 7. TULLSKYDD OCH INKOMSTFÖRDELNING

8. HÄNSYN TILL ANDRA LÄNDERS TULLPOLITIK

9. SAMMANFATTNING

53 TREDJE

AVDELNINGEN

TULLSYSTEMETS BETYDELSE I FINANSIELLT HÄNSEENDE 1. TULLINKOMSTERNAS TOTALA STORLEK OCH ANDEL AV DE OFFENTLIGA INKOMSTERNA 54 _' >. TULLUPPBÖRDENS FÖRDELNING PÅ OLIKA VARUSLAG

FJÄRDE

58 AVDELNINGEN

TULLSYSTEMETS ALLMÄNNA BETYDELSE OCH VERKNINGAR I AVSEENDE PÅ PRODUKTION OCH KONSUMTION 1. DEMOGRAFISKA FÖRHÅLLANDEN

2. DET ALLMÄNNA VÄLSTÅNDETS FÖRÄNDRINGAR

3. TULLSYSTEMETS INFLYTANDE PÅ PRODUKTIONSUTVECKLINGEN 75 Näringsgrenarnas relativa utveckling sedan 1870-talet s. 75. Utrikeshandeln s. 83 Den allmänna prisnivån s. 92.

4. TULLSYSTEMETS INFLYTANDE PÅ INKOMSTFÖRDELNINGEN 5. TULLSYSTEMETS INFLYTANDE PÅ LEVNADSKOSTNADERNA

96 100

Lägre tjänstemanna- och arbetarhushåll s. 100. Jordbrukarhushåll s. 102

6. PRODUKTIONENS OCH KONSUMTIONENS TOTALA BELASTNING GENOM TULLSYSTEMET 102 Möjligheten att beräkna det verkliga nettotullskyddet s. 102. Netto tullskyddet för jordbruket och jordbruksbefolkningen s. 102. Nettotullskyddet för industrien s. 109. Konsumtionens totala belastning genom tullsystemet s. 110.

FEMTE

AVDELNINGEN

TULLSYSTEMETS BETYDELSE FÖR JORDBRUKET 1. TULLSKYDDET Å JORDBRUKSPRODUKTER

2. GRUNDDRAGEN AV JORDBRUKSUTVECKLINGEN OCH JORDBRUKETS EKONOMISKA LÄGE I EUROPA UNDER 1800-TALET 117 De västeuropeiska ländernas självförsörjningsförmågas. 117. Prisutvecklingen s. 119. Förändringar i produktionsriktningen s. 122. Jordbruksutvecklingen i Storbrittannien s. 124. Jordbruksutvecklingen i Danmark s. 125.

v Sid.

3. HUVUDDRAGEN AV DET SVENSKA JORDBRUKETS UTVECKLING SEDAN 1870TALET OCH TULLSYSTEMETS INVERKAN DÄRÅ 126 a. ÅKERAREALENS FÖRÄNDRING ] 9(j b. FÖRÄNDRINGAR I PRODUKTIONSRIKTNINGEN

!3()

Brukningssystem och växtföljder s. 130. Höstsädsodlingen s. 132. Vårsädsodlingen s. 136. Odlingen av potatis och rotfrukter s. 137. Vallodlingen s. 139. Totalavkastningen av åker och äng s. 139. Kreatursskötseln s. 141. C. SPECIALUNDERSÖKNING RÖRANDE JORDBRUKETS UTVECKLING I VISSA DELAR AV SVERIGE SAMT DANMARK OCH NORGE 14;}

Jordbruket i Skåne och vissa delar av Danmark s. 144. Jordbruket i Värmlands och Kopparbergs län samt vissa delar av Norge s. 147. fl. TULLSYSTEMETS BETYDELSE FÖR PRODUKTIONSRIKTNINGEN

150 Sydsverige s. 150. Mellansverige s. 131. Norrland s. 153. Jämförande beräkning angående produktionens totalvärde s. 154. Sammanfattning s. 155. 4. SPECIELLA UTREDNINGAR ANGÅENDE DE SÄRSKILDA SLAGEN AV JORDBRUKSTULLAR 137 A. SPANNMÅLSTULLARNA 157 a. IN- OCH UTFÖRSEL AV SPANNMÅL

b . SPANNMÅLSPRISERNA

1 ( j 3

Prisutvecklingen s. 163. Tullarnas inflytande på prisbildningen s. 166. c SPANNMÅLSTULLAR OCH MJÖLTULLAR

172 B. TULLSKYDDET Å ANDRA JORDBRUKSPRODUKTER ÄN SPANNMÅL

a. POTATIS

b. SOCKERBETOR

177 C ANIMALISKA PRODUKTER Hästar s. 181. Nötkreatur s. 182. Far s. 182. Fläsk s. 183. Smör s. 188. Ost s. 192.

}80

Kött s. 183. Svin s. 183.

5. TULLSYSTEMETS BETYDELSE FÖR OLIKA GRUPPER AV JORDBRUK

6. JÄMFÖRANDE ÖVERSIKT AV PRISUTVECKLINGEN Å JORDBRUKETS VIKTIGARE PRODUKTER OCH FÖRNÖDENHETER SAMT ARBETSLÖNERNA 199 7. TULLARNAS INFLYTANDE PÅ JORDEGENDOMSVÄRDENA 8. JORDBRUKETS EFTERÅT

ALLMÄNNA EKONOMISKA LÄGE UNDER

201 1880-TALET OCH 209

SJÄTTE

AVDELNINGEN

TULLSYSTEMETS BETYDELSE FÖR INDUSTRIEN 1. TULLSKYDD

2. KORT ÖVERSIKT AV INDUSTRIENS UTVECKLING SEDAN 1880-TALET

3. KONKURRENSLÄGET GENT EMOT UTLANDET

a. INLEDANDE ÖVERSIKT

Den nationalekonomiska innebörden av uttrycket "konkurrensläget gent emot utlandet" s. 224. Uppläggning av problemet s. 227.

VI

b. PRÖVNING AV DE VIKTIGASTE KOSTNADSELEMENTEN

Råvarukostnader s. 231. Bränsle- och kraftkostnadcr s. 237. nader s. 240. Arbetskostnader s. 243.

Kapitalkost-

C. TULLBELASTNING d. DEN BEGRÄNSADE HEMMARKNADENS BETYDELSE

4. TULLSYSTEMETS BETYDELSE FÖR INDUSTRIENS UTVECKLING a. DEN KVANTITATIVA UTVECKLINGEN

Allmänt s. 253. Översikt av utvecklingen beträffande särskilda industrier s. 2ö,') Sammanfattning s. 261. b . MONOPOLISTISKA SAMMANSLUTNINGAR

Allmänt s. 262. Förhållandena inom särskilda industrier s. 262. fattning och slutsatser s. 268.

Samman-

C. KONCENTRATION OCH TEKNISK UTVECKLING

Storleksförhållanden

och koncentration

s. 269.

Teknisk utveckling s. 271.

d. RÄNTABILITET C. UPPFOSTRINGSTULLAB

SIVNDE

AVDELNINGEN

TULLSYSTEMETS BETYDELSE FÖR DEN EKONOMISKA KRIGSBEREDSKAPEN 1. INLEDANDE SYNPUNKTER 2. UPPGIFTENS ART OCH OMFATTNING Krigsberedskapens innebörd s. 279. De för krigsberedskapen viktigaste varuslagen s. 279. 3. TULLSYSTEMETS VERKNINGAR Möjligheterna att på tullpolitisk väg främja krigsberedskapen s. 283. Livsmedel s. 284. Förnödenheter för jordbruket s. 295. Livsmedelsindustriers. 297. Bränsle och smörjmedel s. 298. Diverse industriprodukter s. 299.

ÖVERSIKT AV INNEHÅLLET I BETÄNKANDET

RESERVATION AV HERRAR VON HOFSTEN,

HULDT, L.TUNGMAN och VENNERSTEN

SKYDDSTULLSYSTEMETS TEORETISKA GRUNDER Tullarna som ingrepp i utrikeshandeln s. 314. Tullskyddets kostnader lör landet s. 315. Uppfostringstullar s. 316. Tullar och arbetstillfällen s. 317. Tullskydd och m o n o pol s. 318. Tullskydd och dumping s. 318. Tullarna som skydd mot rubbningar i näringslivet s. 319. Tullar som skydd för folkkraften s. 320. Tullar och inkomstfördelning s- 320. Hänsyn till andra länders tullpolitik s. 321TULLSKYDDETS NUVARANDE HÖJD

VII Sid.

TULLSYSTEMETS ALLMÄNNA BETYDELSE OCH VERKNINGAR I AVSEENDE PÅ PRODUKTION OCH KONSUMTION 325 Tullskyddet och emigrationen s. 32Ö. Det allmänna välståndets förändringar s. 32G. Tullsystemets inflytande på industriens produktionsutveckling s. 328. Tullarnas betydelse för jordbruksproduktionens inriktning s. 330. Tullarnas inverkan på den allmänna prisnivån s. 341. Tullsystemets inflytande på inkomstfördelningen s. 342. Tullsystemets inflytande på levnadskostnaderna s. 344. Begreppet »tullbörda» s. 34(i. »Tullbördans» storlek s. 348. TULLSYSTEMETS

BETYDELSE FÖR DEN EKONOMISKA KRIGSBEREDSKAPEN

349 SAMMANFATTNING

353 SVENSKA VETENSKAPSMÄN OM FRIHANDELSLÄRAN

358 DEL

II

BILAGOR (Innehållsförteckning del II. sid- 8.

i

i

TILL

KONUNGEN

Enligt nådigt brev den 31 januari 1919 har Eders Kung]. Maj:t uppdragit åt en kommitté att skyndsamt verkställa en allsidig utredning av det gällande tullsystemets verkningar och i samband därmed av spörsmål rörande Sveriges

X

traktatpolitik, med särskild hänsyn tagen till vikten av att befrämja det ekonomiska samarbetet inom Norden, ävensom att framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Som motiv härför anfördes av dåvarande statsrådet och chefen för finansdepartementet, enligt statsrådsprotokollet över finansärenden samma dag, följande: »Under slutet av 1880-talet och början av 1890-talet skedde i vårt land en övergång från relativ frihandels- till utpräglad tullskyddspolitik. Ehuru tullskyddssystemet sedermera varit det inom landet förhärskande, hava emellertid meningarna angående detsammas lämplighet städse varit delade. Gång efter annan hava höjts röster för systemets avskrivning eller för åtminstone en allsidig och förutsättningslös utredning rörande detsammas verkningar. Jag erinrar sålunda om, att då den senaste tulltaxekommittén år 1909 framlagt sitt betänkande och däruti avstått från varje undersökning rörande tullsystemets principiella berättigande, de över betänkandet hörda sakkunniga myndigheterna — generaltullstyrelsen och kommerskollegium — i gemensamt utlåtande anförde, hurusom det för rätta bedömandet av innebörden i förslaget skulle hava varit av vikt, att ämbetsverken vid förslagets granskning kunnat stödja sig på en allsidig utredning i fråga om de verkningar, skyddssystemet dittills visat sig medföra. Yrkanden om en sådan utredning hava ock upprepade gånger framförts i riksdagen, stundom förenade med krav på omedelbara åtgärder för vår handelspolitiks omläggning i frihandelsvänlig riktning. Vid 1918 års lagtima riksdag har bevillningsutskottet, med åberopande av den utskottet i § 40 av riksdagsordningen medgivna befogenhet, i ärendet avlåtit ett memorial (nr 18) till riksdagen, däri utskottet på angivna skäl hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en allsidig utredning av det gällande tullsystemets verkningar samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen giver anledning. Enligt min uppfattning bör man icke längre dröja med ett igångsättande av den utav riksdagens andra kammare sålunda påyrkade utredningen. Tidpunkten synes mig nu vara lämplig för ett övervägande, huruvida den utveckling av vårt lands näringsliv, såväl på det industriella området som inom jordbruket, vilken föranletts av det rådande tullsystemet, varit till övervägande gagn eller nackdel, ävensom för att söka fastställa, i vad mån en ändrad tullpolitik kan anses vara för den närmaste framtiden nationalekonomiskt fördelaktig. Den genomgripande omgestaltning av det ekonomiska livet, som världskriget överallt, även i neutrala länder medfört, ställer oss just nu inför nya och svårlösta uppgifter beträffande vår handelspolitik. Kriget har förorsakat en stockning i världens produktion av vissa nödvändighetsvaror, och även efter ett fredsslut torde man kunna befara en allmän knapphet i viktiga förnödenheter, särskilt råvaror och livsmedel, under åtskilliga år framåt. Detta förhållande kommer helt visst att inverka på varuutbytet länderna emellan och sätta sin

XI

prägel på handelspolitiken. Den hittills tillämpade tull- och traktatpolitiken kommer med all sannolikhet att i väsentliga avseenden ändra karaktär. Uppenbarligen är det av största vikt, att vi med uppmärksamhet följa den handelspolitiska utvecklingen i världen och i tid förbereda vår egen anpassning efter de nya förhållandena. Men förutsättningen för ett riktigt bedömande av de krav, som det ändrade tidsläget ställer på vår handelspolitik, är givetvis en grundlig kännedom om vårt eget näringsliv och dess betingelser, varvid särskilt kommer i betraktande den betydelse, som det hittills rådande tullsystemet haft på dess riktning och utveckling. En utredning av den art, bevillningsutskottet föreslagit, torde ur denna synpunkt vara av den största betydelse. Även andra skäl tala för en undersökning vid nuvarande tidpunkt av tullsystemets verkningar. En mera väsentlig omläggning av handelspolitiken är i vanliga fall alltid förbunden med avsevärda olägenheter. Sedan ett lands näringsliv en gång inordnats under ett visst tullpolitiskt system, kan en omgestaltning av detta icke ske utan vissa tillfälliga rubbningar i landets ekonomiska liv, yttrande sig i partiell arbetslöshet, ekonomiska förluster för enskilda o. s. v. Farhågorna för dylika rubbningar ha varit så starka, att stundom dessa befarade följder åberopats såsom avgörande hinder mot övergång från ett handelspolitiskt system till ett annat. Överdriften i detta åskådningssätt synes mig visserligen uppenbar. Men det förhållande att kriget åstadkommit en så ingripande omvälvning av näringslivet och förändrat de olika näringsgrenarnas betingelser i långt högre grad än även en radikal omgestaltning av tullsystemet skulle ha förmått, synes mig vara ett starkt skäl för att just nu underkasta vårt hittillsvarande tullsystem en ingående prövning. Därest en revision av detsamma skulle befinnas i och för sig önskvärd, kan ovan berörda invändning mot verkställandet av en sådan revision — att nämligen själva övergången medför allvarliga olägenheter — icke med framgång hävdas vid en tidpunkt, då de bestående tullsatserna i väsentlig omfattning faktiskt förlorat sitt förutvarande inflytande på import och export, där de ej rent av äro även formellt suspenderade.» Härefter omnämnas av statsrådet de utredningar, som redan tidigare igångsatta rörande vissa handelspolitiska spörsmål såväl av kommerskollegium, enligt härom den 24 april 1914 erhållet nådigt uppdrag, som av särskild av dåvarande chefen för finansdepartementet enligt givet bemyndigande den 8 juli 1916 tillkallad sakkunnig person, vilka uppdrag statsrådet ansåg böra återkallas för att överlämnas till den kommitté, om vars tillsättande han ämnade hemställa. Vidare omnämnas de önskningar, som bland annat i bevillningsutskottets förutnämnda memorial till 1918 års riksdag uttalats angående åtgärder för åstadkommande av ett vidgat ekonomiskt samarbete i Norden och vilka enligt statsrådets åsikt motiverade en utredning huruvida och på vad sätt ett framtida ekonomiskt samarbete mellan Sverige, Norge och Danmark till stärkande av de tre ländernas handelspolitiska ställning måtte kunna åvägabringas. Det syntes statsrådet ändamålsenligast, att den ifrågasatta kommitténs arbete bedreves i den form, att kommittén från början uppdelades på tre avdelningar

XII

under ledning av en gemensam ordförande. Ärendenas gruppering borde vara den, att till den första avdelningen hänfördes spörsmål tillhörande den allmänna utredningen om tullsystemets verkningar, till den andra avdelningen traktatfrågor i allmänhet och till den tredje avdelningen de särskilda spörsmålen om ekonomiskt samarbete i Norden. Till ledamöter i den kommitté, om vars tillsättande Eders Kungl. Maj:t i anledning av statsrådets och chefen för finansdepartementet hemställan täckts besluta, förordnades i nåder: landshövdingen Oskar Fredrik von SydoAv, ordförande, generaldirektören Karl Axel Fryxell, vice ordförande och, vid förfall för ordföranden, jämväl ordförande å traktat- och skandinaviska avdelningarna, generaltulldirektören Nils Henrik Robert Themptander, vice ordförande och, vid förfall för ordföranden, jämväl ordförande å tullavdelningen; å tullavdélningen kommerserådet Axel Fredrik Enström, ledamoten av riksdagens andra kammare partisekreteraren Fritz Gustav Möller, direktören Olof Alfred Söderberg, godsägaren vice häradshövdingen Carl Axel Trolle å Fulltofta, professorn Nils Richard Wohlin samt undertecknade Lembke, Månsson, Rehn och Röing; å traktatavdelningen dåvarande direktören Knut Jakob Beskow, professorn Sven Bernhard Brisman, direktören Johan Edvard Ericsson, dåvarande byråchefen Per Erik Gustaf Insulan der, direktören Ivar Kreuger, generalkonsuln Josef Ernst Sachs samt ledamöterna av riksdagens första kammare Carl Emil Svensson och Anders Emanuel Örne; å skandinaviska avdelningen skeppsredaren Daniel Broström, ledamöterna å traktatavdelningen Beskow, Insulander och Svensson samt undertecknad Röing. Kommitténs sammansättning har sedermera undergått följande förändringar. På ansökan entledigades den 18 februari 1919 Trolle och den 7 mars 1919 Brisman från uppdraget att vara ledamot av kommittén och förordnades i deras ställe å tullavdelningen dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare lantbrukaren Johan Nilsson i Skottlandshus och å traktatavdelningen professorn David Davidson. Den 19 december 1919 förordnades till ledamot å traktatavdelningen dåvarande chefen för utrikesdepartementets politiska och handelspolitiska avdelning, ministerresidenten Torvald Magnusson Höjer. Den 19 november 1920 entledigades på ansökan von Sydow, Enström och Söderberg från uppdraget att vara von Sydow ledamot och ordförande i kommittén samt Enström och Söderberg ledamöter å dess tullavdelning och förordnades i deras ställe vice ordföranden Fryxell till ordförande, undertecknad Vennersten till ledamot å traktatavdelningen och, vid förfall för kommitténs ordförande, jämväl ordförande å denna avdelning samt till ledamöter å tullavdelningen generalkonsuln John Fredholm och undertecknad Huldt. Den 26 november 1920 entledigades Möller på ansökan från uppdraget att vara ledamot å tullavdelningen och förordnades i stället förutvarande ledamoten å traktatavdelningen Örne till ledamot å tullavdelningen samt förutvarande statssekreteraren Rickard Johannes Sandler till ledamot å traktatavdelningen. Den 24 mars 1921 entledigades Fredholm på ansökan från uppdraget att vara

XIII

ledamot av kommittén och förordnades i hans ställe till ledamot å tullavdelningen undertecknad Ljungman. Den 21 oktober 1921 entledigadas på ansökan dåmera statsråden Sandler, Svensson och Örne samt direktören Kreuger från uppdraget att vara ledamot av kommittén; samma dag förordnades till ledamöter å tullavdelningen undertecknade Heckscher och Sköld, å traktatavdelningen ledamoten av riksdagens första kammare lektorn Johan Edvard Björnsson samt å traktat- och skandinaviska avdelningarna ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören Jonas Arthur Engberg. Den 9 december 1921 entledigades på ansökan Beskow från uppdraget att vara ledamot av kommittén. Sedan den 24 november 1922 traktat- och skandinaviska avdelningarna förständigats att före utgången av år 1922 avsluta sitt arbete, förordnades den 22 december s. å. vice ordföranden Themptander att från och med ingången av år 1923 vara ordförande i kommittén, som alltså från den tidpunkten skulle bestå endast av den förutvarande tullavdelningen. Den 25 maj 1923 entledigades på ansökan dåmera statsrådet Wohlin från uppdraget att vara ledamot av kommittén och förordnades i hans ställe undertecknad Vennersten. Den 1 september 1923 entledigades på ansökan dåmera landshövdingen Nilsson från uppdraget att vara ledamot av kommittén och förordnades i hans ställe undertecknad von Hofsten. Den 23 mars 1924 avled kommitténs dåvarande ordförande Themptander, och förordnades den 28 i samma månad i hans ställe som ordförande undertecknad Röing. Sedan Kungl. Maj:t den 18 februari 1919 bemyndigat chefen för finansdepartementet att, i den mån omständigheterna därtill föranledde, tillkalla personer med speciell sakkunskap på de olika områden, som kommitténs uppdrag berörde, för att i förekommande fall biträda kommittén vid utredningar av särskilda frågor, tillkallades av statsrådet som sakkunniga den 18 februari 1919 byråchefen i generaltullstyrelsen Nils Ture Alsén och dåvarande aktuarien i kommerskollegium filosofie doktorn Karl Fredrik Ernst Åmark. För att inom tullavdelningen biträda vid verkställande av utredningar rörande särskilda industrier tillkallades den 20 maj 1919 civilingenjören Axel Robert Schönthal (rörande textilindustrien), professorn Johan Albert Leffler och överingenjören Carl Gustaf Odelberg (rörande järn- och metallindustrien), direktören Lars Vilhelm Blume och civilingenjören Carl Silvander (rörande maskinindustrien), professorn Carl Fredrik Kullgren (rörande den kemisk-tekniska industrien), civilingenjören Elis Walfrid Bosaeus (rörande pappers-, läder-, gummi-, ler- och glasvaru- m. fl. industrier) samt den 21 juni 1919 docenten Anders Einar Huss. För att å traktatavdelningen som sakkunniga biträda vid beredandet av frågor rörande Sveriges handelspolitiska ställning gent emot olika främmande länder tillkallades den 4 juni 1919 Bosaeus (för anglosachsiska och vissa utomeuropeiska

XIV

länder) och dåvarande förste sekreteraren i utrikesdepartementet, konsuln i disponibilitet Thorsten Lundgren (för Tyskland och andra tysktalande länder) samt den 3 november 1919 grosshandlaren Emil Hamrin (för Ryssland och andra slaviska länder). Sedan Lundgren den 19 april 1920 på ansökan entledigats från sitt uppdrag, tillkallades i hans ställe civilingenjören Sten Westerberg. Som sekreterare förordnades av Kungl. Maj:t den 18 februari 1919 å tullavdelningen dåvarande förste kanslisekreteraren i finansdepartementet Einar Hennings samt å traktat- och skandinaviska avdelningarna dåvarande extra avdelningschefen i utrikesdepartementet Kurt Bergendal. Efter sedan såväl Hennings som Bergendal mottagit förordnande som statssekreterare, förordnades den 9 april 1920 dåmera förste aktuarien Åmark som sekreterare å tullavdelningen, samtidigt varmed han erhöll entledigande från det honom lämnade sakkunniguppdraget, samt den 29 juni 1921 biträdande sekreteraren i kommittén, dåvarande notarien i lantbruksstyrelsen, Christian Ernst Giinther som sekreterare å traktat- och skandinaviska avdelningarna. Som förut nämnts, ha traktat- och skandinaviska avdelningarna med 1922 års utgång enligt nådigt beslut avslutat sina arbeten. Körande de av dessa avdelningar handlagda ärenden ha utlåtanden tid efter annan ingivits till vederbörande departementschefer. I vissa frågor, som hänskjutits till behandling av kommittén in pleno, ha efter beredning inom den samlade kommittén gemensamma utlåtanden avgivits. Sålunda har kommittén i anledning av skrivelse från statsrådet och chefen för handelsdepartementet den 25 juni 1921 med anmodan att verkställa utredning angående möjligheten och lämpligheten att införa differentialtullar mot valutasvaga länder till skydd för den för hemmamarknaden arbetande svenska industrien den 22 november samma år avgivit gemensamt utlåtande häröver (tryckt under titeln Utlåtande angående frågan om differentialtullar till skydd mot valutadumping som n:r VII i serien av kommitténs utlåtanden och betänkanden). Den 2 december 1921 erhöll kommittén vidare Kungl. Maj:ts uppdrag att dels efter verkställd utredning avgiva utlåtande, huruvida i dåvarande situation dittills icke prövade åtgärder av något slag — exempelvis sådana som fölle inom importregleringens eller den allmänna valuta- och penningpolitikens områden — lämpligen kunde vidtagas för att till skydd för svensk industri tillfälligt begränsa varutillförseln från utlandet eller eljest stärka industriens ställning på hemmamarknaden, ävensom, därest så skulle befinnas vara fallet, avgiva förslag i ämnet, dels ock, för den händelse kommittén skulle finna åtgärder i nyss antytt syfte icke då böra vidtagas, inkomma med närmare yttrande och förslag i fråga om den av kommittén i förberörda utlåtande av den 22 november 1921 förordade beredskapslagstiftningen. I anledning härav ävensom av åtskilliga till kommittén direkt eller genom vederbörande departementschefer överlämnade framställningar har kommittén avgivit följande utlåtanden: den 7 februari 1922 angående valutafrågan (kommitténs utredningar cch betänkanden n:r VIII),

XV

den 2 mars 1922 angående järnvägsfrakternas reglering (kommitténs utredningar och betänkanden n:r IX), den 28 april 1922 utlåtande med förslag till förordning om åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping (kommitténs utredningar och betänkanden n:r X), samt den 28 april 1922 utlåtande angående åtgärder för befordrande av exporten av svenska industrialster. Vid förarbetena till Kungl. Maj:ts proposition n:r 356 till 1921 års riksdag angående provisorisk förhöjning av tullsatserna för vissa industriprodukter tillkallades av chefen för handelsdepartementet en delegation, bestående av representanter bland annat även från tull- och traktatkommittén, nämligen ledamöterna Beskow, Huldt, Nilsson, Köing, Sachs, Vennersten och Örne. Delegationen höll under månaderna januari—mars 1921 talrika sammanträden, varvid även närvoro representanter för åtskilliga industrier, och avlämnade efter slutat arbete till chefen för handelsdepartementet jämte diskussionsprotokoll över sammanträdena en p. m., som finnes intagen i nyssnämnda proposition. De utredningar i övrigt, som lågo till grund för propositionen, utfördes inom handelsdepartementet med biträde av kommitténs kansli och med användande delvis av inom kommittén insamlat material. Kommitténs tullavdelning har — förutom besvarandet av ett antal remisser av mindre omfattning — avgivit utlåtanden den 3 juni 1921 och den 21 mars 1922 angående höjning av vissa finanstullar. Vad härefter angår de arbeten, som utgjort huvudföremålet för kommitténs tullavdelnings verksamhet, tillåter sig kommittén i underdånighet anföra följande. Enligt den av avdelningen från början uppgjorda arbetsplanen skulle arbetet inom densamma bedrivas efter tvenne linjer. Dels skulle, i överensstämmelse med de givna direktiven, verkställas en väsentligen historisk utredning rörande det gällunde tullsystemets utveckling och verkningar i skilda hänseenden; dels skulle, parallellt härmed, bedrivas utredningar för klarläggande av de olika näringsgrenarnas aktuella läge för att — jämte resultaten av den historiska utredningen — tjäna som material vid eventuella traktatförhandlingar och för utformningen av förslag till ny tulltaxa. På grund av att det världsekonomiska läget sedan kommittén började sin verksamhet alltjämt varit sådant, att det omöjliggjort ett klart bedömande av de olika näringsgrenarnas konkurrensläge gent emot utlandet, har arbetet inom tullavdelningen funnits böra framför allt koncentreras på de historiska utredningarna, och man har därvid sökt att klarlägga utvecklingen under tullskyddsperioden från 1880-talets slut och fram till världskriget med tyngdpunkten av utredningsarbetet förlagd till åren närmast före kriget. På förhållandena under själva kriget och den därpå följande kristiden har avdelningen i detta sammanhang icke ansett sig som regel böra ingå, då ställningen under dessa år i många hänseenden varit så abnorm, att några slutsatser av värde grundade

XVI

på dåvarande förhållanden icke i allmänhet ansetts kunna dragas rörande tullsystemets normala verkningar på folkhushållningen. Avdelningen har under gången av sitt arbete uppdragit åt ett flertal personer, dels bland de av chefen för finansdepartementet särskilt tillkallade sakkunniga, dels bland utomstående, att för dess räkning verkställa varjehanda undersökningar rörande förhållanden, som det ansetts av vikt att på ett mera grundligt sätt få belysta. Delvis ha resultaten av dessa speciella undersökningar redan tidigare överlämnats till Eders Kungl. Maj:t och befordrats till trycket i serien av kommitténs utredningar och betänkanden. De sålunda avlämnade utredningarna äro följande (siffrorna angiva nummer i serien): A. Utredningar rörande tullsystemets utveckling: I. Svensk tullpolitik 1816—1911 av numera professorn A. Montgomery. VI. Svensk traktatpolitik 1816—1914 av densamme. B. Utredningar rörande jordbruket: III. Utredning angående det svenska jordbrukets produktion samt saluöverskott av spannmål av byråchefen E. Höijer. IV. Jämförelse mellan jordbrukets utveckling i vissa delar av Sverige samt Danmark och Norge av densamme. V. Tabeller till belysning av det svenska jordbrukets utveckling 1871 — 1919 jämte anmärkningar av densamme. XIV. Huvuddragen av det svenska jordbrukets utveckling 1871—1919 av professorn A. Sjöström. XV. Översikt av jordbrukets utveckling i vissa främmande länder 1871 — 1913 av byråchefen E. Höijer. XXI. Kvalitetsfrågan hos det svenska vetet av professorn H. Nilsson-Ehle. XXIV. Undersökning angående jordegendomsvärdenas utveckling i Sverige och vissa främmande länder av kommitténs sekreterare K. Ämark. XXV. Handels- och prisöversikter rörande spannmål m. m. av densamme. C. Utredningar rörande industrien: II. Bomullsindustriens produktionsförhållanden av fil. doktorn K.-G. Hagström. XI. Pappersindustriens produktionsförhållanden av civilingenjören E. Bosseus. XII. Margarinindustriens utveckling med särskild hänsyn till förhållandena före världskriget av fil. doktorn J. Lublin. XIII. Den svenska kautschukindistriens utveckling 1890—1913 med särskild hänsyn till dess ställning åren närmast före världskriget av numera fil. doktorn B. Ohlin. XVI. Den svenska järnhanteringens utveckling med särskild hänsyn till åren 1890—1913 av fil. licentiaten S. K. Stockman. XVII. Den svenska glasindustriens utveckling med särskild hänsyn till dess ställning åren närmast före världskriget av numera fil. doktorn B. Ohlin. XVIII. Den svenska mekaniska verkstadsindustriens utveckling intill krigsutbrottet av fil. licentiaten E. Linder.

XVII

XIX. Sveriges bryggeriindustri av förste aktuarien A, Lilienberg. XX. Garveriindustriens produktionsförhållanden av byråinspektören W. Smith. XXII. Oversiktstabeller angående den svenska industriens utveckling 1891 — 1920 jämte anmärkningar. XXIII. De svenska järn- och metallmanufakturindustriernas utveckling med särskild hänsyn till förhållandena vid tiden närmast före världskrigets utbrott av amanuensen G. Delling. XXVI. Ljusindustrien samt tillverkningen av glycerin med särskild hänsyn till förhållandena före världskriget av fil. doktorn J. Lublin. XXVII. Ylleindustriens produktionsförhållanden av fil. doktorn K.-G. Hagström. XXVIII. Den svenska tegelindustriens utveckling med särskild hänsyn till dess ställning åren närmast före världskriget av numera fil. doktorn B. Ohlin. Ytterligare följande fullbordade utredningar (n.r XXIX—XXXV) har kommittén för avsikt att inom den närmaste tiden överlämna till Eders Kungl. Maj:t, nämligen rörande porslinsindustrien av bergsingenjören E. W. Tillberg, skoindustrien av byråinspektören W. Smith, cementindustrien av kanslisekreteraren O. Edström, tvättmedelsindustrien av civilingenjören Hj. Heimbiirger, tryckeri- och pappersförädlingsindustri av kammarskrivaren F. Hilgerdt, monopolistiska sammanslutningar inom svensk industri av sekreteraren A. Ljunggren, samt den svenska industriens räntabilitet åren 1911—1914 av amanuenserna H. Hörlin och E. Lenberg. Utom dessa utredningar, vilka antingen redan överlämnats till Eders Kungl. Maj:t eller inom den närmaste tiden komma att överlämnas, har ytterligare ett antal större eller mindre dylika, avsedda att belysa olika områden av hithörande spörsmål, utförts, ehuru de, företrädesvis av det skälet att de innehålla material av konfidentiell natur, icke ansetts böra framläggas för offentligheten utan förbehållas det blivande tulltaxearbetet. Häribiand märkas särskilt en serie utredningar rörande den kemiska industrien av professorn C. F. Kullgren, en serie utredningar rörande konfektionsindustrien av grosshandlaren S. Almén, en utredning rörande det svenska jordbrukets produktionskostnader av agronomen L. Nanneson samt en utredning rörande trädgårdsodlingen av byrådirektören N. Sonesson. Den officiella statistiken rörande jordbruk, industri och handel för senaste årtionden har inom kommittén underkastats en grundlig bearbetning. Resultaten därav ha, vad angår jordbruk och industri, delvis framlagts i de ovan omnämnda utredningarna n:r V och XXII. Beträffande handelsstatistiken har bearbetningen, vilken bedrivits under ledning av aktuarien i generaltullstyrelsen K. A. Törneli och omfattat hela femtioårsperioden 1870—1920, på grund av sitt stora omfång icke ansetts böra publiceras. Den har emellertid helt naII — 3501.

T. T.

XVIII

turligt kommit till användning vid utarbetandet av de många specialundersökningarna. För kommitténs räkning har dessutom kommerskollegium till följd av nådigt brev den 2 maj 1919 utfört en större statistisk undersökning rörande den svenska industriens produktionsförhållanden åren 1913 och 1918, vilken lämnat i flera hänseenden värdefullt material för kommitténs utredningsarbeten. Härjämte ha från näringslivets representanter, såväl föreningar och korporationer som enskilda företag och näringsidkare, upplysningar och uttalanden begärts och i allmänhet beredvilligt lämnats. Yttranden rörande tullsystemets betydelse och verkningar hava sålunda avgivits av bl. a. Lantbruksakademien, samtliga rikets hushållningssällskap, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, åtskilliga andra sammanslutningar på lantbrukets område, Svenska garverndkareföreningen, Svenska skofabrikantföreningen, Svenska pappersbruksföreningen, Boktryckarekammaren, Svenska bomullsfabrikantföreningen, Aktiebolaget Sveriges förenade trikåfabriker, Jernkontoret, Sveriges maskinindustriförening, Sveriges metallindustriförening, Sveriges kemiska industrikontor samt handelsPå grundval av detta material och ovan omförmälda utredningar av skilda slag har kommittén utarbetat det betänkande rörande det gällande tullsystemets verkningar, som härmed i underdånighet överlämnas till Eders Kungl. Maj:t. Betänkandet inledes med en historisk överblick av tullsystemets utveckling; därefter lämnas en framställning och prövning av de viktigare argument, som anförts till stöd för en skyddsvänlig tullpolitik, samt en kort översikt av tullsystemets finansiella betydelse; huvudparten av betänkandet upptages av en undersökning av tullsystemets betydelse och verkningar dels i avseende på produktion och konsumtion i allmänhet, dels i avseende på olika grenar av den produktiva verksamheten; det avslutas med en undersökning angående tullsystemets betydelse för den ekonomiska krigsberedskapen. Till betänkandet äro fogade ett antal bilagor, av vilka den första innehåller en översikt av tullsatsernas förändringar under tiden 1882-1914 och de följande nio vissa tabeller och utredningar rörande specialfrågor, vilka ej ansetts böra intagas i betänkandets text. Den sista och mycket omfattande bilagan innehåller sammandrag av inom kommittén eller för dess räkning utförda specialutredningar rörande de viktigare tullskyddade industriernas utveckling och tullskyddets inverkan därå. I avseende på dessa sammandrag vill kommittén framhålla, att desamma, vilka utarbetats inom dess kansli, av kommittén underkastats en viss granskning, men att kommittén ej påtager sig ansvaret för däri förekommande uppgifter och slutsatser. Då, som framgår av det förut anförda, utredningen i allmänhet ej framförts längre än till världskrigets utbrott, är det givet att de resultat som därav framgå ej äro ägnade att utan vidare läggas till grund för förslag angående landets framtida tullpolitik, enär hänsyn därvid måste tagas jämväl till de förändringar, som under den efterföljande tiden, ej minst till följd av världskrigets omvälvningar, inträffat. Hithörande förhållanden hava givetvis under kommitténs överläggningar samt under utredningsarbetets gång berörts och

XIX

material därom insamlats, men det har, av skäl som förut anförts, ansetts riktigast att i detta sammanhang lämna erfarenheterna från krigsåren och den därpå följande kristiden å sido, såsom i verkligheten erbjudande få hållpunkter för ett objektivt bedömande av tullsystemets verkningar. Då kommittén nu överlämnar sitt huvudbetänkande, önskar den framhålla, att dess nyligen avlidne vice ordförande, sedermera ordförande Themptander allt ifrån början haft ledningen av det arbete, vars resultat härmed framlägges; han var också i tillfälle att före sin död den 23 mars 1924 giva sin anslutning till kommitténs i maskinskrift utarbetade betänkande, sådant det i enlighet med kommittémajoritetens ståndpunkt då förelåg. Kommittén känner starkt och beklagar ur alla synpunkter livligt den stora förlust, som hans förtidiga bortgång inneburit. Hans namn har likväl redan dessförinnan hunnit knytas till det föreliggande arbetet, som i allt väsentligt kunde slutföras under hans ledning. Till sist önskar kommittén giva uttryck åt sin uppskattning av den förtjänst, som dess sekreterare dr Åmark inlagt om det uppnådda arbetsresultatet. Kommittéuppdragets natur har nämligen i högre grad än vanligen är fallet nödvändiggjort en enhetligt genomförd framställning av ämnets olika delar och har därigenom ställt särskilt stora anspråk på den det i första hand ålegat att utarbeta och avfatta betänkandet. Mot föreliggande betänkande hava undertecknade von Hofsten, Huldt, Ljungman och Vennersten avgivit en härtill fogad reservation. Underdånigst ERIK RÖING ELI F. HECKSCHER

E. VON HOFSTEN

KRISTOFFER HULDT

JOH. C. LEMBKE

ANDREAS LJUNGMAN

FABIAN MÅNSSON

J. REHN

PER EDVIN SKÖLD

AXEL VENNERSTEN Karl Åmark

Stockholm den 5 juni 1924.

FÖRSTA

AVDELNINGEN

DET BESTÅENDE TULLSYSTEMETS UTVECKLING 1.

ÖVERSIKT AV DE TULLPOLITISKA ÅTGÄRDERNA 1

Det strängt genomförda, i väsentliga stycken prohibitiva skyddssystem inom Bettuiipolitiska handelspolitiken, som utbildats i vårt land under frihetstiden, fortlevde ännu efter det nya statsskickets införande med oförminskad styrka. I vissa hänseenfj^ssoden kan 1816 års tulltaxa snarast sägas beteckna kulmen i denna utveckling. ° talet. Den första egentliga brytningen med de så länge tillämpade förbudsgrundsatserna skedde vid 1823 års riksdag, då ett stort antal import- och exportförbud avskaffades och även åtskilliga tullnedsättningar vidtogos. Riksdagen 1828 —1830 gick vidare på den inslagna vägen, i det att ständerna då förklarade sig hava än vidare satt i utövning de vid föregående riksdag i ifrågavarande hänseende gällande åsikter, nämligen att en allmän frihet borde äga rum att mot en i avseende å skydd för inhemska näringar och konsumtionen avpassad tull ej mindre i riket införa alla utländska varor än även till främmande orter utföra och avyttra alla inhemska alster och tillverkningar. Därmed var övergången från förbuds- till skyddssystem i princip antagen. Ännu skulle det dock dröja länge, innan denna övergång till fullo förverkligats, ehuruväl en god början var gjord, då av de i 1816 års tulltaxa förefintliga över 300 importförbuden och c:a 50 exportförbuden år 1830 kvarstodo resp. 59 och 8. Under de följande årtiondena fullföljdes gradvis det sålunda påbegynta verket. Viktiga milstolpar voro därvid i synnerhet 1854 och 1857 års tulltaxor. I och med den sistnämnda försvunno de sista förbuden, och det på många områden nästan prohibitivt verkande tullskyddet å inkommande varor hade ansenligt mildrats. För de viktigaste lantbruksprodukterna var tullfrihet stadgad; detsamma gällde ett stort antal råvaror och beredningsämnen samt redskap och maskiner. Exporttullarna intogo en mycket underordnad plats. Nästa betydelsefulla steg i riktning mot en friare tullpolitik togs genom avslutandet av 1865 års handelstraktat med Frankrike, varigenom särskilt tullarna 1 Rörande den svenska tullpolitiken under 1800-talet n och fram till utfärdandet av 1911 ärs tulltaxa har av d. v. docenten, numera professorn vid Åbo akademi A. Montgomery på tulloch traktatkommitténs uppdrag utarbetats en detaljerad redogörelse, vilken ingår som n:r I i serien av kommitténs utredningar och betänkanden (A. MONTGOMERY, Svensk tullpolitik 18KJ —1911). Även rörande Sveriges traktatpolitik under samma tid föreligger en av samme författare på kommitténs uppdrag verkställd översikt (Svensk traktatpolitik 1816—1914. Tulloch traktatkommitténs utredningar och betänkanden n:r VI). Vad i föreliggande kapitel meddelas angående den svenska tullpolitikens utveckling speciellt sedan 1880-talet utgör allenast en k o r t sammanfattning av i nyssberörda tvenne avhandlingar och särskilt den första av dem lämnade redogörelser. 1 — 3501. T. T.

2 Det bestående tullsystemets utveckling

å en mängd industriprodukter avsevärt nedsattes. I huvudsak kan den franska handelstraktaten sägas beteckna kulminationen på en under en lång följd av år fortsatt liberalisering av den svenska handels- och tullpolitiken. Ehuru även under det följande decenniet en del jämkningar i tulltaxan företogos i frihandelsvänlig riktning, är denna tid i det stora hela att betrakta som en vilotid, varunder näringslivet fick tillfälle att i lugn inrätta sig efter det förändrade konkurrensläget. Till det otvivelaktigt gynnsamma resultatet av den tullpolitiska avrustningen, vilken var en för flertalet länder i Europa gemensam företeelse, bidrogo givetvis de goda affärskonjunkturer, som voro rådande fram emot mitten av 1870-talet. Den Mot slutet av årtiondet började emellertid otvetydigt tecken att visa sig till tuiipoli- e n omsvängning i det allmänna betraktelsesättet ifråga om handelspolitiken. I xtemtfr- nö & £ ra< * m v e i *k a ^ e härvid naturligtvis den ekonomiska depression, som nu ändringen e f t e r de lysande åren blev alltmera kännbar. Starkt intryck gjorde även de i 1880— andra europeiska länder, framför allt Tyskland, framträdande protektionistiska 1895. strömningarna. Några större resultat inom tullagstiftningen i skyddsvänlig riktning nåddes till en början icke. Symptomatisk var dock den 1880 antagna s. k. inregistreringsavgiften av 1 öre per kg för vetemjöl, gryn av alla .slag samt bönor ävensom införandet samma år av tullar å ost och majs. Över huvud skötos jordbrukets intressen alltmera i förgrunden under intrycket av de allmänt deprimerande verkningarna av en tilltagande spannmålstillförsel från transoceana länder och starkt fallande spannmålspriser. Men även industrien led av tryckta konjunkturer, sammanhängande med en fortgående allmän prisnedgång. De olika producentgrupperna enades fördenskull om ett samfällt uppträdande, och under det gemensamt framförda kravet på skydd för det nationella arbetet lyckades de småningom bana väg för en tullpolitisk systemförändring. 1888 års riksdag bildar här märkesstenen. Då återinfördes, efter en tullfrihetsperiod av över 30 år, tullar å omalen och målen spannmål (resp. kr. 2'5 0 och 4'3 0 per 100 kg; för havre och vicker 1 kr.) samt tullbelades ånyo* övriga viktigare jordbruksprodukter. Vidare beslötos tullar eller tullförhöjningar för ett stort antal industriprodukter (åtskilliga slag av järn och järnvaror, cement, jäst, svavelsyra, tågvirke, jutegarn och jutevävnader, arbetade trävaror, stärkelse, tobaksfabrikat m. m.). I en mängd fall, där önskan förelåg att införa tullar eller att höja de förefintliga tullsatserna, förhindrades emellertid detta tillsvidare genom bestående handelstraktater med Frankrike och Spanien. Den vid tillfället gällande franska traktaten var av år 1881; den innehöll färre bindningar än 1865 års traktat,, ehuru tillräckligt omfattande för att omöjliggöra en mera genomgripande revision i protektionistisk riktning av de svenska industritullarna. Spanska traktaten hade i förevarande hänseende sin egentliga betydelse genom att förhindra påläggande av tull på tackjärn. På riksdagens önskan tillsattes år 1888 en kommitté vars förnämsta uppgift blev att utarbeta förslag till sådana ändringar i tulltaxan, vilka voro ägnade att fullständiga det vid 1888 års riksdag inledda revisionsarbetet i skyddsvänlig riktning och vilka kunde träda i kraft efter utgången av de nämnda tarifftraktaterna. Kommitténs i betänkande av 1891 framlagda förslag, vilka i flertalet fall oförändrade av Kungl. Maj:t förelades 1892 års riksdag, förverkligades, om ock med flera ganska väsentliga undantag, i den tulltaxa, som den 21 juni s. å. trädde i kraft, sedan de i de franska och spanska traktaterna förekommande tariffbestämmelserna upphört att gälla. En av de förändringar i taxan, varom det stod mest strid, var införandet av en tull å tackjärn av 80 öre per 100 kg. Delvis som en kompensation för härigenom åsamkade mer-

Översikt av de tullpolitiska åtgärderna

kostnader erhöllo de mekaniska verkstäderna ett skydd för. sina tillverkningar av 10 % av värdet (gällande rubriken maskiner, redskap och verktyg). Betydande skärpningar företogos vidare i tullarna å porslin, glasvaror, en hel del järnmanufaktur, textilvaror, papp- och pappersarbeten, kemisk-tekniska preparat m. m. I väsentliga stycken innebar således 1892 års tulltaxerevision ett fullföljande av den systemförändring, som påbörjats år 1888, och de viktigaste spåren från Sveriges korta frihandelsperiod kunde därmed anses utplånade ur tulltaxan. En övergående episod i den efterföljande utvecklingen var den nedsättning i spannmålstullarna till kr. 1*2 5 för omalen och 2-5o för målen spannmål, som vidtogs vid 1892 års riksdag till följd av de då i anledning av en allmän missväxt starkt stegrade spannmålspriserna. År 1895 höjdes dessa tullar åter och till avsevärt högre belopp än förut (den 5 januari till resp. kr. 3*15 och 6-5 o och den 4 april till resp. kr. 3' i o och 6-5 o för omalen och målen spannmål). Även andra rätt väsentliga tullförhöjningar beslötos detta år, bl. a. å cement, elektriska glödlampor, tråd av koppar och kopparlegeringar samt stärkelse. F. ö. må anmärkas, att tullen å fläsk, annat än rökt, som år 1892 jämte spannmålstullarna nedsatts till hälften (från 20 till 10 öre per kg), från år 1897 återställdes till sitt förra belopp, samt att tullen å tackjärn, som även enligt många skyddsvänners åsikt ej medfört åsyftat resultat, samtidigt borttogs. I viss mån en konsekvens av det handelspolitiska systemskiftet utgjorde uppsägningen från svensk sida år 1895 av den s. k. mellanrikslagen, som reglerade handelsförbindelserna mellan Sverige och Norge och som i princip stadgade tullfrihet för båda ländernas egna produkter vid införsel till grannlandet. Den alltmer vidgade klyftan mellan Sveriges och Norges tullpolitiska ställning i övrigt medförde efter fåfänga sammanjämkningsförsök, att mellanrikslagen upphörde att gälla den 12 juli 1897. Den härpå följande tioårsperioden kännetecknas av ett relativt lugn inom utvcckhandelspolitiken. Huvudsakligen blott smärre kompletteringsarbeten företogos Ungen därunder, innebärande en ytterligare utbyggnad av det protektionistiska systemet. 1?g?7' Bland de viktigare ändringarna ifråga om skyddstullarna under åren 1896 — 1905 märkas skärpningar i tullarna å sprängämnen (1897), läder och skodon (1898), superfosfat (1899, förut tullfritt), diverse slag av vävnader av lin, hampa e t c (1902), halvfabrikat av koppar och mässing m. m. (1904), elektriska maskiner (1904), toalettvål (1904) samt tegel (1906). Ifråga om socker skedde 1906 i samband med övergång från råvaru- till fabrikatbeskattning en omreglerilig av tullen, som visserligen innebar någon minskning i det dittills gällande synnerligen kraftiga skyddet; även de nya tullarna (å raffinad 17 och å råsiocker 11 -i5 öre per kg utöver skatten) voro dock mycket höga. I och med bortfallandet av tariffbestämmelserna i de franska och spanska handelstraktaterna år 1892 hade Sverige återfått den fulla bestämmanderätten över tulltaxan. Under de därpå följande åren avslötos i stort sett inga nya fördrag, som inkräktade på denna rätt. Landets handelsförbindelser med främmande makter reglerades framför allt av den i ett flertal traktater garanterade rätten till behandling som mest gynnad nation. Tack vare icke minst den traktatpolitik, som inletts av Tyskland år 1891 och som gav upphov till ett nytt system av tarifftraktater med anslutning från ett stort antal länder, ömsesidigt förbundna genom raestgynnadklausuler, innebar detta läge ett ganska stort mått av trygghet även för utomstående stater och däribland Sverige, som härigenom utan traktatförhandlingar i väsentlig utsträckning ernådde en stabilisering av villkoren för sin export. Emellertid inträffade omständigheter, som föranledde de svenska statsmakterna

4 Det bestående tullsystemets utveckling

att intaga en förändrad hållning i dessa frågor. De handelstraktater, som Tyskland avslutat i början av 1890-talet, nalkades tiden för sitt utlöpande, och som förberedelse för de väntade nya förhandlingarna antog Tyskland år 1902 en ny tulltaxa, som på de flesta punkter innebar avsevärt ökade tullsatser och framför allt en betydligt vidgad specialisering, varigenom verkningarna av mestgynnadklausulen väsentligt begränsades. På flera punkter funnos skärpningar, som syntes vara direkt riktade mot Sverige och som torde ha haft till syfte att förmå vårt land att ansluta sig till det tyska traktatsystemet. Här verkställda undersökningar ledde till den slutsatsen, att den nya autonoma tyska tariffen antagligen skulle i stor utsträckning verka förlamande på den svenska exporten till Tyskland, och även den fördragstarift', vilken framgått som resultat av nya överenskommelser med en rad av stater, antogs skola medföra väsentligt avbräck för vissa grenar av vår exportindustri. Bägge tarifferna skulle träda i kraft den 1 mars 1906. Inför sådana utsikter fann man sig böra från svensk sida taga initiativet till förhandlingar med Tyskland, trots att den svenska tulltaxan ansågs vara föga lämpad som förhandlingsbas. Den traktat av 1906, vilken framgick som resultat av underhandlingarna, fick karaktären av ett provisorium. Dess giltighetstid skulle upphöra med utgången av 1910, medan övriga tarifftraktater, som Tyskland avslöt, i allmänhet skulle gälla till slutet av 1917. På detta sätt tillförsäkrade sig Sverige möjligheter att, tills fråga uppstod om avslutandet av en mera definitiv traktat, hinna revidera sin tulltaxa. Tyskland åter vann för de närmaste åren sitt syfte att stabilisera de svenska tullsatserna. Detta, d. v. s. en bindning i mycket stort omfång av de svenska tullsatserna, var nämligen det pris, för vilket Sverige tillköpte sig tillmötesgående från tysk sida i de punkter, där den nya tyska tulltariffen erbjöd för dess export särskilt oförmånliga villkor, såsom beträffande grövre snickeriarbeten, gatsten och andra grövre stenhuggeriarbeten, lingon och mjölkskumningsmaskiner. En annan punkt, som dock knappast ägde större omedelbar betydelse, var att Sverige förband sig att ej under traktattiden belägga järnmalm med exporttull. Omedelbart härefter uppdrogs åt en kommitté (1906 års tulltaxekommitté) att verkställa den revision av tulltaxan, som ansågs nödig dels för att bringa densamma i bättre överensstämmelse med det svenska näringslivets sedan år 1892 starkt förändrade villkor, dels och framför allt för att Sverige skulle kunna möta bättre rustat vid de blivande förhandlingarna om en definitiv tarifftraktat med Tyskland. Under avvaktan på slutförandet av detta revisionsarbete företogos blott smärre detaljförändringar i taxan, som ju för övrigt tills vidare i stor utsträckning var bunden. Så tog man i anspråk den tullhöjningsmarginaL som i traktaten betingats för grövre järnbalkar m. m., (1907) samt för vissa slag av konfektionsartiklar (1908). För övrigt äro att nämna tvenne åtgärder av motsatt innebörd mot de nu nämnda, nämligen majstullens sänkning år 1908 till kr. 1'5 0 per 100 kg samt beslutet samma år om successiv nedsättning av sockertullen. Tulltaxekommittén framlade sitt förslag till ny tulltaxa år 1909. Utan att ingå på mer djupgående undersökningar av de olika näringsgrenarnas ställning och villkor utgick kommittén i huvudsak från bestående näringspolitiska förhållanden och grunderna för det dittills tillämpade tullpolitiska systemet. Tyngdpunkten lades i kommitténs förslag på en grundlig teknisk omarbetning av tulltaxan, i det att denna fick en fullt systematisk uppställning och samtidigt en särdeles genomförd uppdelning av tullrubrikerna, med gradering av tullskyddet efter de olika varuslagens värde och bearbetningsgrad, varjämte vikttullsystemet mer fullständigt genomfördes. Denna tekniska omstöpning, i för-

Översikt av de tullpolitiska

åtgärderna

ening med förslagets närmaste uppgift att utgöra grundval för traktatförhandlingar, resulterade i en höjning av tullskyddet för ett mycket stort antal varuslag, till stor del visserligen i den formen, att vid sönderdelningen av de tidigare klumprubrikerna ett ökat och ofta t. o. m. avsevärt ökat skydd bereddes de högre förädlade och dyrbarare varuslagen. I en del fall, företrädesvis beträffande vissa grövre varuslag, föreslogs visserligen en sänkning av det förefintliga tullskyddet, men som helhet innebar förslaget en ej oväsentlig höjning härutinnan. Samtidigt utvidgades också skyddet till att omfatta de flesta i landet befintliga tillverkningsgrenar, som avsatte sina alster på den inhemska marknaden. Förändringarna begränsades i huvudsak till att gälla industritullarna, och de egentliga jordbrukstullarna lämnade kommittén orörda med undantag av att ett förslag om tillämpning av det tyska systemet med »Einfuhrschein» (utförselbevis) framlades. Den kungl. proposition som avgavs på grundval av kommittébetänkandet avvek i vissa hänseenden från detta, och så var än mer fallet med den tulltaxa, som framgick ur riksdagens behandling av förslaget. De betydelsefullaste ändringarna voro de som rörde järn- och maskintullarna. I avseende på de förra vidtogos icke så få nedsättningar, vilka förnämligast hade sin grund däri, att riksdagen hade en annan mening än kommittén och Kungl. Maj:t om möjligheterna att inom landet få till stånd en koksjärnsindustri för framställning av sådana produkter som järnvägsskenor, grövre hörn-, balk- och annat fasonjärn, gjutna rör m. m. Beträffande maskintullarna frångick riksdagen på åtskilliga punkter den av kommittén tämligen konsekvent genomförda övergången från värde- till vikttullar och nedsatte samtidigt den av Kungl. Maj:t förordade minimigränsen för tullskyddet å elektriska och icke elektriska maskiner från resp. 15 och 10 till resp. 10 och 5 % av värdet. Vidare ströks bl. a. tullen för majs samt vidtogos rätt betydande lindringar ifråga om läder. De föreslagna utförselbevisen för spannmål hade ej upptagits ens i den kungl. propositionen. Beträffande textilvarorna, där företrädesvis ett specificerat skydd för de finare kvaliteterna åsyftats, lämnades förslaget däremot i det väsentliga orubbat. De förhandlingar, som i slutet av 1910 togo sin början för åvägabringande av en definitiv traktat med Tyskland, hade till syfte icke blott att tillförsäkra vår industri bibehållandet av det tullskydd den gamla traktaten lämnade utan ock att därjämte så långt möjligt utverka godtagande av det ökade tullskydd, som delvis hade avsetts med den nya tulltaxan. Dessutom åsyftades att söka uppnå lättnader för vår export till Tyskland eller, där detta ej lyckades, åtminstone bevarandet av status quo. Visserligen förmåddes de svenska underhandlarna till nedsättning av tullsatserna för en mängd varugrupper och för övrigt till bindningar, som sträckte sig över en avsevärd del av tulltaxan. Den nya traktat, som framgick som resultat av förhandlingarna och som föranledde utfärdandet av den nya tulltaxan den 1 december 1911 (fortfarande i form av enkeltariff), beredde dock som helhet vår industri ett högre skydd an den gamla taxan, speciellt för produktionen av mera förädlade varor. A andra sidan hade de tullindringar, som Tyskland beviljat i 1906 års traktat, med få undantag bevarats i den nya, och särskild vikt tillmättes det, att Sverige bibehöll ställningen som mest gynnad nation. På vissa punkter hade dessutom ytterligare lättnader för vår export utverkats, bl. a. ifråga om pappersmassa, varjämte i samband med traktaten även de hinder, som dittills legat i vägen för utförsel av levande kreatur från Sverige till Tyskland, blevo undanröjda. Från svensk sida upprepades förbindelsen att icke pålägga exporttull å järnmalm.

6 Det bestående tullsystemets utveckling

I och med riksdagens godkännande av den nya traktaten och utfärdandet av 1911 års tulltaxa hade slutpunkten nåtts på den protektionistiska utveckling, som vid 1880-talets slut, med syfte att frambringa ett alltmer konsoliderat och konsekvent utgestal tat skyddssystem, avlöst en mer än halvsekellån g strävan i motsatt riktning. De ändringar, som efter antagandet av 1911 års tulltaxa vidtogos ifråga om skyddstullarna — innan världskriget bröt in och i väsentliga hänseenden omkastade grunderna för det internationella handelsbytet — voro jämförelsevis få och gingo huvudsakligen ut på sänkning eller borttagande av tullsatserna för en del livsförnödenheter såsom fläsk, havregryn, ris och risgryn, socker och sirap ävensom vissa slag av beredda hudar samt gödningsämnen (Norgesalpeter). 2.

ÖVERSIKT AV TULLSATSERNAS UTVECKLING SEDAN 1880TALETS BÖRJAN

Samman- Det har redan framhållits, att den tuUpolitiska utvecklingen i vårt land under fattning årtiondena före 1880-talet kännetecknades av ett allt fullständigare frigörande av de mk- f ^ tullbeskattning av råvaror och förnödenheter för produktionen samt livstulitaxe- medel. 1882 års tulltaxa, som är den senaste under den egentliga frihandelsföränd- perioden, hade i själva verket hunnit synnerligen långt i tillämpningen av dessa ringarna, grundsatser. Tullfria voro sålunda enligt densamma alla slags oförädlade råmaterial, inkl. råa metaller, stenkol, koks och råa mineraloljor (däremot ej renade lysoljor) samt foder och gödningsämnen för jordbruket; vidare flertalet viktigare kemikalier, färgämnen samt maskiner, redskap och verktyg; samtliga jordbruksprodukter av betydelse; bär och frukter; levande växter och blommor; allt slags fisk (utom vissa slag av konserverad sådan); slutligen även ett stort antal industriartiklar, varibland åtskilliga som voro föremål för inhemsk tillverkning. Bland viktigare tullfria fabrikat märkas arbeten av sten (ej polerade), cement, mjöl, gryn och bröd (utom finare bakverk), jäst, vissa slag av grövre skodon (becksöms- och sjöstövlar samt skor med träbottnar), sågade trävaror, förhydnings-, press- och takpapp, tågvirke, jutegarn och jutevävnader, maskinfilt, nöthårsfilt, vissa slag av kautschuksvaror (omonterade slangar, maskinremmar, packningar etc), tegel, vissa glasvaror (kemiska, optiska, patent- och sidventilglas), halvfabrikat av järn och andra metaller (stänger, balkar, plåt, rör, tråd e t c ) ; vidare — som redan nämnts — maskiner, redskap och verktyg (utom ett antal särskilt specificerade), fartyg samt en mängd kemiska produkter. En del av de uppräknade varuslagen äro fortfarande tullfria. Detta gäller framför allt råämnena, där någon mera avsevärd inskränkning i tullfriheten icke ägt rum, vidare stenkol, koks och mineraloljor; beträffande de sistnämnda har t. o. m. en vidgad tullfrihet införts, därigenom att tullen å renade lysoljor (2 öre per kg) år 1888 borttagits. Fortfarande tullfria äro ock foderämnen, andra än spannmål, samt gödningsämnen (utom superfosfat, tullbelagt från 1899, och kalkkväve, tullbelagt 1911); ävenså en stor mängd kemikalier, varibland ytterligare ett flertal, som i 1882 års taxa inbegripits bland kemiskt-tekniska preparat, ej särskilt nämnda, och burit en värdetull av 5 # , specificerats och gjorts tullfria, medan åter vissa förut fria varuslag tullbelagts, såsom svavelsyra 1888, kaustikt kali och natron samt klorkalk 1911; slutligen de viktigaste färgämnena samt fisk. Däremot ha, som av den föregående översikten framgår, under tiden efter 1882 tullbelagts: flertalet jordbruksprodukter (1888, utom ägg, som hela tiden förblivit fria), bär, frukter, växter och blommor (1886 och 1888)

T tillsatsernas utveckling sedan 1880-talets början

samt flertalet av de uppräknade industrialstren, inkl. maskiner, redskap och verktyg. De allra flesta förändringar i skyddstullarnas belopp, som tulltaxan undergått sedan 1888, hava inneburit höjningar av förutvarande tullsatser. Blott övergående var den nedsättning av brödsädstullarna samt av fläsktullen, som vidtogs 1892. Varaktigt blev däremot borttagandet samma år av — den f. ö. tämligen betydelselösa — tullen å havre och vicker samt borttagandet 1896 av tullen å tackjärn. Andra tullsänkningar av verklig betydelse kommo till stånd först åren närmast före kriget och avsågo — som redan förut påpekats — vissa foder- och livsmedel samt läder och gödningsämnen, ävensom, i samband med den vidgade specificeringen i 1911 års tulltaxa, grövre kvaliteter av vissa varuslag, företrädesvis bland textil- och järnvarorna. För att möjliggöra en bekväm överblick av de huvudsakligaste tulltaxeändringarna under ifrågavarande period har i bilaga I gjorts en sammanställning av de viktigaste rubrikerna i den nuvarande tulltaxan, sammanlagt 358 st., med angivande av hur tullen å motsvarande varuslag ställde sig åren 1906, 1892, 1888 och 1882, alltså vid tidpunkterna för de mera genomgripande reformerna av tulltaxan. I noter anges de emellan nämnda år inträffade förändringarna. Till jämförelse ha utsatts import- och exportvärdena i handelsstatistiken för 1914, det första år, då värdedeklaration tillämpades. Då dessa värden i många fall avse icke hela tulltaxerubrikerna utan de särskilda dit hänförliga litteree i Statistisk varuförteckning, ha i de fall, då mera betydande differenser i enhetspriserna för de olika litterse förekomma, två eller flera sådana anförts vid resp. tullrubrik. Dessa priser ge en viss föreställning om tullsatsernas höjd i förhållande till varuvärdet, om ock naturligtvis icke alltid en fullt pålitlig föreställning, då import-, resp. exportkvantiteten under ifrågavarande år kan hava varit ringa och de på grundval därav bestämda deklarerade priserna följaktligen Vara mindre representativa; understundom kunna ock — för de fall då deklaration ej förekommit — de åsatta värdena på grund av bristande kännedom om de i rubrikerna ingående varuslagens verkliga beskaffenhet ha varit missvisande. En viss allmän uppfattning om ungefärliga prisläget giva dessa uppgifter dock alltid, om de än icke få anses belysande för priserna å motsvarande inhemska varuslag. För större delen av gruppen maskiner, apparater och redskap (rubr. 979—1064), där värdedeklaration förekommit redan tidigare, utgöra värdena medeltal för åren 1912—14 och äro fördenskull tillförlitligare. Att giva någon antydan om prisställningen även för de tidigare perioderna har icke varit möjligt. Helt allmänt kan sägas, att priserna under perioden 1882 - 92 i stort sett befunno sig i sjunkande och därefter, eller rättare från mitten av 90-talet, i de flesta fall stigit. Sättes den allmänna prisnivån omkring år 1882 = 100, torde nivån 1892 kunna betecknas med siffran 90, nivån 1906 med 104 och nivån 1913/14 med 120. Men naturligtvis har prisrörelsen för de särskilda varuslagen varit mycket olikartad. Då det synts vara av intresse att i sammandragen form kunna giva en bild Förskjutav den allmänna tullnivåns förskjutning, har ett försök gjorts att i form av ningen i indextal sammanfatta nämnda rörelse. Tullsatserna 1911 hava därvid satts ^"f/^.' lika med 100 och tullsatserna vid de föregående fyra tidpunkterna omräknats männa i förhållande härtill. Att ingen skillnad i behandlingen kunnat göras mellan höjd. de specifika tullarna och de i prisnivåns förändringar följande värdetullarna innebär naturligtvis en viss oformlighet, som dock icke torde ha så synnerligen stor betydelse för slutresultatet. Då hithörande beräkningar givetvis ha sitt egentliga intresse i fråga om skyddstullarna, ha uppgifterna inskränkts till

8 Det bestående tullsystemets utveckling

dessa; jordbrukstullarna ha ansetts bäst kunna behandlas skilda från industritullarna. Beräkningen omfattar således till en början endast de industriella skyddstullarna. Mellan de olika industritullarna inbördes har vägning skett efter resp. varuslags ungefärliga relativa betydelse för förbrukningen (uppskattad med hjälp av industri- och handelsstatistiken). På detta sätt ha erhållits följande tal, vilka avse att belysa relativa tullhöjden för skilda varugrupper och för alla tullbelagda industrivaror tillsammans vid de fem tidpunkterna:

Industriprodukter : Närings- och njutningsmedel 1 Läder- och skinnvaror etc Trävaror, flätade varor etc Papper och pappersarbeten Textil- och beklädnadsvaror Kautschuksvaror Lervaror och cement Glasvaror Järnvaror andra än maskiner etc. Varor av andra metaller Maskiner, apparater, fordon etc. Fettvaruprodukter Produkter av div. kemiska industrier Varor, ej annorstädes upptagna (instrument, lampor, knappar m. m.) Samtliga grupper Procent av 1882 års siffra

51 39 67 82 69 55 45 58 23 24 8 72 23

94 46 68 94 73 55 64 66 48 36 14 77 40

82 68 90 98 83 100 69 85 93 50 89 89 41

106 88 90 98 83 100 91 85 93 81 90 100 89

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

40 42 100

70 53 126

95 83 198

95 91 217

100 100 238

Siffrorna i denna tablå ge en klar och troligen åtminstone i stora drag riktig bild av den genomsnittliga tullhöjdens förändringar för de olika varugrupperna. Man finner, att vissa industrier, såsom pappers-, fettvaru-, textil- och trävarugrupperna, åtnjöto ett relativt högt skydd redan 1882, och förändringen har genomsnittligt ej för dessa varit så stor under perioden. För andra industrier däremot har tullskyddet mer eller mindre helt tillkommit under periodens lopp. Mest utpräglat gäller detta maskingruppen, som ju var väsentligen tullfri 1882 och erhöll sitt egentliga skydd först 1892. För järnvarugruppen skedde kraftiga höjningar såväl 1888 som 1892, metallindustrien — särskilt halvfabrikattillverkningen — fick sitt skydd i huvudsak förstärkt först 1904. Bland livsmedelsfabrikaten inverka starkast tullarna å mjöl och socker. Den sänkta siffran 1892 härrör från nedsättningen i mjöltullen 1892—95; minskningen 1911 åter sammanhänger med sänkning i sockertullen, i någon mån även med sänkning i margarintullen. För övriga varugrupper har 1911 års tulltaxa inneburit antingen — som för kautschuks- och fettvaror — en oförändrad tullnivå eller ock en höjning. Genomsnittssiffran utvisar en höjning med omkring 10 %. Omräknas genomsnittsindexen med 1882 års siffra som bas, erhålles till resultat en ökning av tullhöjden i förhållande härtill med 26 % för 1888, 98 % för 1892 d. v. s. ungefär en fördubbling —, 117 % för 1906 och 138 % för 1911. Till jämförelse angivas här nedan i en särskild tablå liknande indexberäkningar beträffande jordbrukstullarna, omfattande dels tullen å omalen spannmål, dels tullarna å de viktigaste animaliska produkterna: kött, fläsk, smör och ost (tullsatsernas absoluta belopp angives nedan å sid. 00). Vägningen 1

Inkl. kvarn- och sockerindustriernas produkter.

T ull sat ser nas utveckling

sedan

1880-talets

början

mellan de animaliska produkterna inbördes har skett efter det ungefärliga värdet av förbrukningen åren 1911—1913; vid vägningen mellan spannmålstullen och tullarna å animalier har den förra skäligen godtyckligt givits tio gånger så stor vikt som de senare tillsammans, vilka gör den efterföljande tabellens sista rad mindre tillförlitlig än det övriga. Åren hava, med hänsyn till tidpunkterna för de viktigare tullförändringarna, valts något annorlunda än i tablån över industritullarna.

Omulen spannmål

100 167 100 100

83 : 83 100 1 100 100 i 100

produkter

94 Samtliga jordbruksprodukter

40 1

100 167 100 100 123 102

(vete, råg, korn)

Animaliska produkter: Kött Fläsk Smör Ost Samtliga

animaliska

94 92

100 100 1

100 100 100 j 100 |

Att bilda sig ett omdöme om tullskyddets allmänna höjd i olika länder är Tullicke lätt. Redan en jämförelse mellan tullsatserna för särskilda varuslag inne- skyddsnivåns bär ofta betydande svårigheter på grund av olika rubricering och specifikation allmänna i olika länders taxor, växling mellan vikt- och värdetullar o. s. v. Ännu höjd i större svårigheter möta naturligtvis för en undersökning, som åsyftar att Sverige möjliggöra jämförelse i fråga om den allmänna tullskyddsnivån. Efterföljande och vissa främmanframställning gör icke anspråk på annat än att i tämligen grova drag antyda, de länder. huru härmed förhållit sig under åren före kriget. För ändamålet har utvalts ett femtiotal viktigare varuslag, beträffande vilka möjlighet förelegat att någorlunda säkert angiva de i olika länder gällande tullsatserna. De till jämförelse med Sverige valda länderna äro Norge, Danmark, Nederländerna, Belgien, Tyskland, Österrike-Ungern, Schweiz, Frankrike, Italien, Spanien, Ryssland och Förenta Staterna. I bilaga II, Tab. A äro för de särskilda varuslagen de i vart och ett av de nämnda länderna år 1913 gällande tullsatserna angivna. Som källa har härvid använts Kelly's Customs Tariffs of the World för nämnda år. Beträffande de svenska tullsatserna ha ävenledes angivits dessas ungefärliga höjd i förhållande till 1914 års importvärde enligt handelsstatistiken, detta för att i någon mån möjliggöra en jämförelse med de i vissa länders taxor — särskilt Nederländernas och Förenta Staternas — talrikt förekommande värdetullarna. Då det synts vara av intresse att erhålla en liknande jämförelse även för en tidpunkt, som ligger bortom de stora tullhöjningarna i vårt land, har en motsvarande tablå upprättats också för året 1890 (bilaga II, Tab. B). Härvid ha begagnats de tabeller rörande tullsatserna i olika länder nämnda år, som finnas intagna i 1888 års tullkommittés betänkande, del III. De medtagna varuslagen äro ungefår desamma som i föregående tablå med det undantaget, att gruppen maskiner saknas, då det visat sig förenat med alltför stora svårigheter att för denna grupp utfinna fullt jämförbara varurubriker. Liksom i avseende på de svenska tullsatserna i bilaga I ha, för underlättande av översikten, också beträffande dessa tullsatser för olika länder indextal uträknats, varvid resp. svenska tullsatser tjänat som bas. På grundval av dessa särskilda indextal ha sedan, efter en grov vägning, allmänna indextal beräknats. Den omständigheten att för den äldre tidpunkten gruppen maskiner saknas har

10 Det bestående tullsystemets utveckling

medfört, att för 1913 års tullsatser genomsnittsindex ansetts böra beräknas dels med, dels utan maskintullar (vikt 8 av en samlad viktsumma av 67). Då maskingruppen år 1890 i Sverige var tullfri men i de flesta andra länder tullbelagd, framträda tydligen för detta år vid frånvaro av nämnda grupp indextalen för de andra länderna något lägre än vad de skulle göra, om densamma vore medtagen. Nederländerna, Belgien och Förenta Staterna ha måst uteslutas från jämförelsen på grund av att där i så stor omfattning förekomma värdetullar, vilka varit svåra att utan alltför stor godtycklighet inpressa i systemet. För 1890 saknas även Schweiz. Resultatet av beräkningarna är följande: Tullsatsernas genomsnittliga höjd då tullarna i i Sverige satts = 100 j År 1890

År

Utan maskintullar Sverige Norge Danmark Tyskland Österrike-Ungern Schweiz Frankrike Italien Spanien Ixyssland

100 62 86 118 164 229 209 303 338

100 84 51 117 138 47 205 186 293 362

19 13

i

JMed maskintullar;

100 88 51 110 139 46 201 182 283 372

De c:a 50 tullsatserna (för 1890 endast 43) kunna tyckas vara ett tämligen litet antal som grund för ett allmänt omdöme om tullskyddets höjd. Då de emellertid ganska allsidigt representera ett flertal av de viktigaste varugrupperna, vilka därtill vägts med hänsyn till sin ungefärliga betydelse för konsumtionen, torde man kunna utgå från, att den bild dessa indextal ge av tullskyddsnivåns relativa höjd i de särskilda länderna icke skall vara i högre grad missvisande. Beräkningarna ge vid handen, att tullarna i Norge 1890 voro väsentligt lägre än här, men att de sedan kraftigt höjts (huvudsakligen genom 1905 års tullreform). Danmarks tullar voro 1890 genomsnittligt högre än Norges och — så när som på livsmedelstullarna — nära i nivå med Sveriges: genom att de sedermera förblivit i stort sett oförändrade ha de sjunkit i förhållande till övriga medtagna länders tullar. Tysklands tullnivå var 1890 ej obetydligt högre än Sveriges; den var det ännu 1913, ehuru i mindre grad, om hänsyn även tages till maskintullarna. Tullökningen hos oss skulle således ha varit något kraftigare an i nyssnämnda land. Betydligt högre än i Sverige har tullskyddet varit i Österrike-Ungern, Frankrike, Italien samt än mer i Spanien och Ryssland. En moderat tullnivå visar Schweiz, likaså, enligt vad tabellbilagorna ge vid handen, Belgien. I Nederländerna råder tullfrihet å många i flertalet andra länder tullbelagda varor och i övrigt mestadels värdetullar på 5 %. En betydlig höjd ha tullarna däremot haft i Förenta Staterna, där ännu 1913, trots reduktioner i den speciellt höga tariffen av 1909, tullar på 40 å 50 % av värdet och mera voro vanliga. Storbritannien, som icke medtagits i tablåerna, har sedan 1860-talet och fram till världskriget över huvud taget icke haft några tullar av skyddskaraktär. 1 1 Inom det brittiska imperiet har sedan ungefär ett decennium före kriget utvecklats el l system av preferensbehandling, bestående däri, att de självstjTande kolonierna (utom New Foundland) ävensom största delen av kronkolonierna (men däremot ej Indien) beviljat moder-

Motiveringen till den förda tullpolitiken 3

Ii

MOTIVERINGEN TILL DEN FÖRDA TULLPOLITIKEN ÄVENSOM INVÄNDNINGARNA DÄREMOT

Det är givet, att under de stora striderna i tullfrågan de år, då omsvängningen skedde från den förut rådande moderat frihandels vänliga regimen och till en mera utpräglat skyddsvänlig riktning inom handelspolitiken, flertalet av de argument skulle komma till användning, vilka överallt plägat anföras till försvar för ett protektionistiskt system. En viss skillnad gör sig emellertid gällande i den tullskyddsvänliga argumentationen sådan den framträtt i olika länder, beroende naturligtvis på de särskilda förhållanden, som prägla varje enskilt lands ekonomiska ställning. Det är delvis andra synpunkter, som av protektionisterna i Tyskland och Förenta Staterna, i Frankrike och i Australien ställts i förgrunden, och tullskyddskampanjen i England har haft sin alldeles speciella karaktär. Så ha också under tulldebatterna i vårt land vissa grupper av protektionistiska argument blivit med särskild styrka framhållna, medan andra gjort sig mindre gällande. En översikt av de åtminstone i offentliga aktstycken företrädesvis åberopade skälen för utvecklingens överföring till skyddsvänliga banor och det vidare fortgåendet därpå bör, synes det, bidraga till att skänka en uppfattning om vilka syften som besjälat det protektionistiska systemets tillskyndare och vilka mål man förväntat att kunna uppnå, vartill emellertid också naturligt sluter sig en motsvarande behandling av frihandlarnas huvudinvändningar mot systemet. Nästa steg i framställningen bör lämpligen vara att pröva såväl dessa som andra tullpolitiska motiv med hänsyn till deras rimlighet och värde ur teoretisk synpunkt, vilket skall ske i nästa avdelning. Mot bakgrunden härav bör det sedan vara lättare att bedöma, i vad mån de som möjliga eller sannolika befunna påföljderna av det skyddsvänliga tullsystemet förverkligats. Då det gäller att få ett begrepp om den allmänna handelspolitiska synen hos de politiskt bestämmande sedan 1880-talets början, möter den svårigheten, att de officiella uttalandena som regel äro kortfattade och föga principiellt hållna, mindre avsedda att angiva åtgärdernas djupare innebörd än argument av direkt politisk betydelse. Delvis sammanhänger detta med att den nya tullpolitiska ordningen till en början genomfördes utan regeringens medverkan, i det att riksdagens delegationer, hos vilka förarbetet alltså låg, sällan äro i tillfälle att företaga mer djupgående utredningar; och sedan systemskiftet en gång ägt rum, har man som regel funnit det överflödigt att närmare underlandet viss tullnedsättning vid import, delvis rätt betydande, vilket emellertid icke hindrat, att även de gent emot moderlandet tillämpade tullarna till stor del nått en ganska betydlig höjd. Delvis (framför allt gäller detta Australien) har fallet varit, att, trots en ökad preferens, även de gent emot moderlandet tillämpade tullarna successive höjts i stället för att minskas. Från Storbritanniens sida har icke förrän efter kriget en motsvarande preferens k u n n a t lämnas den övriga delen av imperiet av det skälet, att skyddstullar icke förekommit. De varuslag, beträffande vilka preferenstullar under senare år här införts, äro icke sådana som för importen från de större självstyrande dominions spela någon nämnvärd roll, medan de däremot för Indien och vissa av kronkolonierna delvis äro av betydelse (exempelvis socker, te, kaffe och kakao). För Storbritannien självt kan systemet icke anses ha inneburit något nämnvärt avsteg från frihandelsgrundsatserna. I viss m å n kan väl så anses vara fallet med de år 1919 närmast som lyxtullar införda tullarna å films, ur, automobiler och musikinstrument m. m., men dessa äro n u avsedda att försvinna. För Storbritanniens exporthandel synes preferenssystemet hittills ha haft föga betydelse, i det att av hela utförseln under perioden 1903—22 den på kolonierna fallande andelen förblivit ungefär oförändrad omkring 4 0 % , medan utförseln till de fyra stora självstyrande dominions relativt nedgått från 22 % 1903 till 19 % 1913 och 17.% 1923.

12¶Det bestående

tullsystemets

utveckling

söka dess djupare liggande motiv. A andra sidan ha de faktiskt framförda skälen för tullskydd dock haft betydelsen att ha legat till grund för besluten och förtjäna därför en hög grad av uppmärksamhet. a.

PROTEKTIONISTISKA ARGUMENT

Vid efterforskning av tankegången hos de mera ansvariga företrädarna för en protektionistisk uppfattning vid 1880-talets början stannar man först inför ett aktstycke, som i detta hänseende synes böra tillerkännas en viss auktoritativ betydelse, nämligen den av fem bemärkta ledamöter av 1876 års tullkommitté, däribland sedermera statsministern E. G. Boström, avgivna reservationen. Det synes så mycket hellre böra ske, som man här anträffar Here uttalanden av principiell innebörd än sedermera blir fallet. De nämnda reservanterna fastslå till en början, att landets kapitalbildningmotverkas genom »en lagstiftning, som allt för mycket underlättar för det utländska förädlingsarbetets alster möjligheten att uttränga våra egna från landets marknader». Genom en sådan lagstiftning rubbas jämvikten mellan import och export, pengar gå ur landet och en ökad skuldsättning uppkommer. Handelsstatistiken säges hava ådagalagt, att konsumtionen hos oss i växande grad överstigit produktionen, »ett förhållande som lett till nedsättning av det allmänna välståndet genom på vissa områden minskade arbetstillfällen och till fattigdom genom ett levnadssätt över tillgångarna». Man kunde ej slå sig till ro med ett system, som ville för sysselsättning av landets arbetskraft och kapital blott hänvisa till de för detsamma * naturliga» näringsfången, vilka vore nog livskraftiga att kunna utan stöd av en skyddstull hålla sig uppe. Dels förefunnes vissa industrigrenar — härvid pekas särskilt på vävnadsindustri, metallindustri och läderindustri — vilka borde anses vara av så stor betydelse för ett kulturland, att de under alla förhållanden måste upprätthållas, även om någon uppoffring från det allmännas sida vore för sådant ändamål behövlig. Dels förhölle det sig så, att varken jordbruket, bergshanteringen eller sågverksrörelsen, våra stora »naturliga» näringar, vore i det läget, att de kunde åt en växande befolkning skänka tryggade utkomstmöjligheter utan fruktan för periodiska rubbningar geDom allt för stark utländsk tävlan. Det framhålles vidare att, om det än måste anses oklokt att genom överdrivet höga tullsatser söka framkalla industrigrenar, för vilka omsättningen vore allt för liten eller för vilka saknades lätt och jämn tillgång på lämpliga råvaror och beredningsämnen, det dock måste anses oriktigt att undanrycka redan befintlig industri i dess tävlan med motsvarande industri i andra länder det stöd, som på tulllagstiftningens väg kunde åt densamma beredas. Att genom en förhöjning av tullsatserna på industrialster vederbörande varor skulle i samma mån fördyras för konsumenterna förklaras sakna stöd i erfarenheten liksom ock det mot dylika tullar framförda skälet, att därigenom skulle framkallas en på konstlad väg åstadkommen industriell utveckling, ledande till en ansträngdare inhemsk konkurrens, som i sin ordning måste vålla industriella kriser. Som härav framgår, gällde det vid ifrågavarande tillfälle huvudsakligen att motivera införandet av ett verksammare skydd å industriprodukter. Under de följande åren, då läget för jordbruket i särskilt framträdande grad försämrades, kom åter frågan om ökat skydd för dess alster att avgjort träda i förgrunden. Då emellertid ställningen var sådan, att jordbruksintressenas förespråkare ej kunde tänka sig möjligheten att ensamma genomdriva sina önskemål, var det naturligt, att de sökte stöd hos representanterna för andra näringsgrenar.

Motiveringen

till den förda

tullpoliliken

13¶Denna samverkan fann sin teoretiska motivering i läran om det för de olika näringarna gemensamma intresset av förhöjt tullskydd, det s. k. solidaritetsskyddet. Man kunde här ock åberopa föredömet från Tyskland, där solidaritetssynpunkten särskilt underströks i Bismarcks ryktbara skrivelse till förbundsrådet i december 1878, varigenom den nya riktningen i Tysklands tullpolitik inleddes. Vid 1886 års riksdag gjordes av bevillningsutskottet det uttryckliga uttalandet, att, i händelse spannmålstullar infördes, sådant uppenbarligen måste föranleda väsentliga förändringar även i andra delar av tullagstiftningen i syfte att åt andra näringsgrenar, såväl bergshanteringen som manufaktur- och fabriksrörelsen, bereda skäligt tullskydd. I verkligheten blevo ju ock vid den avgörande systemförändringen frågorna på detta sätt sammankopplade, ehuru de bestående handelstraktaterna för tillfället lade hinder i vägen för ett omedelbart vidtagande av så stora ändringar i avseende på industritullarna, som ansågos böra svara mot de införda jordbrukstullarna. För 1888 års tullkommitté, som hade att företaga denna avvägning, blev enligt dess egna ord huvudsynpunkten att tillse, »att tullskyddet komme det inhemska arbetet på alla näringslivets områden i mån av behov till del». Till förmån för tullskydd å jordbruksprodukter och framför allt å spannmål såsom den viktigaste produkten anföras i bevillningsutskottets betänkanden i frågan åren 1886—1888 åtskilliga speciella grunder. Såsom den egentliga orsaken till jordbrukets betryck framhålles den skärpta konkurrensen från länder med för spannmålsodling ojämförligt gynnsammare produktionsvillkor (Ryssland, Nordamerika, Indien o. s. v.). I väsentlig grad hade denna möjliggjorts genom de så starkt nedsatta transportkostnaderna. Bidragande voro också de fördelar exportörerna vunne genom det ryska pappersmyntets varierande kurs och det fallande silverpriset, vilket inverkade sänkande på det indiska myntets värde. De till följd av denna konkurrens våldsamt nedpressade priserna å spannmål — framför allt å brödsäd — hade medfört en för jordbrukarna i gemen försämrad ekonomi, ökad skuldsättning — såväl absolut som i förhållande till de fallande egendomsvärdena — ökat antal konkurser och exekutiva försäljningar av egendomar; många fastigheter måste säljas tvångsvis under inteckningsbeloppet, egendomar annonserades till salu under taxeringsvärdet utan att finna köpare, och många utarrenderade egendomar kunde ej föda sina arrendatorer. Emot sådana olyckor hade man i andra länder — varvid särskilt pekades på Tyskland och Frankrike — sökt skydda sig genom tullar av betydlig höjd. Detta innebure för oss en ytterligare fara, enär den främmande varan ju företrädesvis sökte sig till de oskyddade marknaderna. Att övergå till en starkare vårsädsodling och boskapsskötsel med mejerihantering vore icke genomförbart i den omfattning, som många förmenade; den härigenom ökade inhemska konkurrensen skulle nedtrycka priserna å dylika alster, och i varje fall skulle omläggningen taga tid och draga kostnader större än flertalet jordbrukare förfogade över. Av spannmålstullar skulle alla jordbrukare draga fördel, direkt naturligtvis de som hade höstsäd till avyttring och vilka utgjorde det vida övervägande antalet, men indirekt även de övriga, enär nedsatta spannmålspris alltid medförde nedgång i pris å andra sädesslag och ladugårdsprodukter. Utskottet förklarade det vara av erfarenheten bekräftat, att i ett land, som självt producerade spannmål till större myckenhet, spannmålspriset icke ökades med tullens belopp. I varje fall hade, enligt allmänt gjorda iakttagelser, en mindre höjning i spannmålspriset icke någon inverkan på brödpriset och skulle alltså icke nämnvärt påverka levnadskostnaderna. Och även om tullen skulle öka spannmålspriset med hela sitt belopp, bleve ändock priset lägre än det under en längre följd av år varit. Jordbrukets framåtskridande medförde för övriga

14¶Det beslående tullsystemets utveckling

näringar livligare omsättning och ökat behov av arbetskrafter; det vore således ställt utom allt tvivel, att en måttlig tull å spannmål skulle bliva till gagn jämväl för arbetaren. För kännedom om de principer, som varit de ledande vid industritullarnas förhöjning, torde man närmast ha att gå till 1888 års tullkommittés betänkande (nedan citerat TK 1888). Mycket av allmän motivering förekommer dock icke här. Som redan nämnts, betonas i detta betänkande i första rummet vikten av ett skydd, som så allsidigt som möjligt tillgodosåge de olika näringarnas intressen, alltså ett verkligt solidariskt tullskydd. Ifråga om industritullarna hade detta lett till önskan att söka i möjligaste mån förekomma, att en industri bleve på en annan industris bekostnad otillbörligen tillgodosedd. För övrigt ansåg sig kommittén i regel böra föreslå tullskydd endast för alstren av redan existerande näringsgrenar. Tullskyddets höjd hade kommittén sökt avpassa efter vad som oundgängligen erfordrades för att på vårt lands marknad bereda den inhemska producenten likställighet med de stora industriidkande ländernas näringsidkare. Därvid hade kommittén ock tagit särskild hänsyn till den dumping, som den förmenade i många fall bedrivas från dessas sida, i det att de, oftast genom höga tullar skyddade från utländsk konkurrens inom det egna landet och därjämte icke sällan understödda genom exportpremier, nedsatta järnvägsfrakter för exportgods o. s. v., i utlandet sökte avsättning för sitt. produktionsöverskott till pris, ofta icke ens motsvarande tillverkningskostnaden. Den tanke, som eljest genomgår kommitténs specialmotiv och för övrigt i väsentlig mån även bevillningsutskottets (nedan citerat BU) betänkanden i tullfrågor alltsedan mitten av 1880-talet, förefaller i stort sett vara den, som i en av utskottet citerad motion uttryckes så: »En vara, som inom Sverige kan förädlas, bör därför påläggas så stor tull, att industrien kan trivas och få utveckla sig.» I full konsekvens härmed är det som ofta allenast påvisandet av en tämligen stor import av ett visst varuslag fått tjäna som motiv för åsättande eller förhöjning av en skyddstull. Som exempel må anföras följande: »Den tendens till stigande införsel av gjutgods av järn, som under de senaste åren förmärkts, innebär full anledning att bereda tillverkningen av dylika artiklar ett kraftigare skydd än det nuvarande» (TK 1888). Beträffande glaspulver anföres: »I betraktande av den stora importen av denna artikel har utskottet funnit tull å densamma behövlig» (BU 1888). Det händer emellertid understundom, att tvärtom påvisandet av att den inhemska produktionen redan vore tillräcklig för eller t. o. m. större än behovet anföres som skäl för att tillstyrka tullar. Beträffande t. ex. krita yttrar BU 1888: »Av förhållandet mellan importen och exporten av krita framgår, att Sveriges behov därav mer än väl kan tillgodoses inom landet. Då härtill kommer, att de danska kritlagren ligga i dagen, medan däremot i Skåne kritan ofta förekommer djupare, synes utskottet den av motionären föreslagna höjningen i tullen å krita väl motiverad .» Liknande är utskottets motivering för tull på ägg. Då, såsom av anförda siffror säges framgå, »inom landet produceras ägg utöver det egna behovet, har utskottet funnit ägg böra, liksom andra lantmannaprodukter, beläggas med tull —». Helt naturligt framskymtar ofta i motiven den uppfostringssynpunkt, som i den teoretiska diskussionen om tullarna spelat så stor roll, d. v. s. behovet av skydd för nya och ännu outvecklade men utvecklingsbara näringsgrenar under deras första tid, tills de hunnit växa sig nog starka att stå på egna ben. Visserligen finner man icke någonstädes den nämnda uppfostringstanken tänkt till slut, nämligen att tullen borde förutsättas småningom göra sig själv överflödig, men tanken är där i alla fall och kan taga sig ett så kategoriskt ut-

Motiveringen till den förda tullpolitiken

tryck som följande, i en av BU 1895 tydligen med gillande citerad motion: »Då varje ny näring på det industriella området med skäl kan fordra att erhålla det understöd, som ett tullskydd kan lämna för att den nya industrien må kunna utveckla sig och bestå i kampen med utlandets i större utvecklingvarande fabrikation» etc. De svårigheter, med vilka en industri i sin begynnelse i regel har att kämpa, framhållas alltid, då det gällt att motivera införandet av skyddstullar för artiklar, som inom riket ännu ej varit föremål för tillverkning (se t. ex. vad som anföres rörande jutevävnader av BU 1888, rörande gjutna, valsade och dragna järnrör samt förtent järnplåt av TK 1888, rörande elektrisk ledningstråd av BU 1895 o. s. v.). Dessa och andra för landet nyttiga tillverkningsgrenar, för vilka goda förutsättningar förklaras vara för handen, sägas icke kunna komma till stånd annat än med hjälp av skyddstullar. Som förut nämnts, hade emellertid tullkommittén 1888 i det väsentliga begränsat sin uppgift till att förbättra skyddet för redan inom landet existerande näringar, och motiven i de särskilda fallen äro följaktligen avpassade härefter. Såväl kommittén som utskottet ha ofta låtit den omständigheten att en tillverkning av visst slag redan upptagits inom landet ensam utgöra tillräcklig motivering för en tull. Följande exempel belysa räckvidden av detta betraktelsesätt. Under rubrik glas i BU:s utlåtande 1888 n:r 8 träffas uttalanden som dessa: »Då kemiska glas numera äro föremål för tillverkning inom landet, saknas skäl att bibehålla den för dem stadgade tullfrihet.» »Patentglas och glastakpannor samt sidventilglas till fartyg, vilka artiklar för närvarande äro fria från tull, tillverkas inom landet och böra i anledning därav, liksom annat glas, som är föremål för inhemsk tillverkning, komma i åtnjutande av tullskydd.» »Då metalltråd», yttras i samma betänkande, »tillverkas inom landet, exempelvis vid Skultuna mässingsbruk, bör även denna industri komma i åtnjutande av tullskydd.» Beträffande fotografiska torrplåtar förklaras det vara oegentligt, att sådana, såsom dittills skett, tullbehandlades som fönsterglas; »då därtill kommer, att en fabrik för tillverkning av denna artikel inom landet uppstått, synes det lämpligt, att en högre tullsats stadgas för berörda varuslag» (BU 1895). För balk-, hörn- och annat till järnvägsskenor ej hänförligt s. k. fasonjärn, vägande under 20 kg per löpande meter, stadgades 1888 en tull av kr. 2'5o per 100 kg; sådant järn av grövre dimension lämnades emellertid tullfritt, enär det ej tillverkades inom landet. BU 1907 meddelar, att ett av landets järnverk inrättat sig för tillverkning av balkar och annat fasonjärn upp till en vikt av 60 kg per löpande meter och yttrar i anledning härav: »Det vill under sådana förhållanden synas rättvist och överensstämmande med de i allmänhet här i landet tillämpade grundsatser för skydd av inhemskt arbete, att de ifrågavarande tillverkningarna komma i åtnjutande av ett lämpligt tullskydd.» Som en speciell skyddsanledning anföres understundom, att mycket kapital nedlagts inom industrien ifråga, varvid likvisst i allmänhet också påpekas, att detta kapital kunde äventyras genom utländsk konkurrens. Rörande cement yttras t. ex.: »Då de för cementtillverkningens bedrivande erforderliga anläggningar taga i anspråk betydande kapital och då den inhemska tillverkningen av cement är av icke ringa omfattning samt utgör en industri, för vilken naturliga förutsättningar finnas flerstädes inom landet, har kommittén, i anledning av gjord framställning och med avseende å den skarpa konkurrens från utlandet (Tyskland och England), för vilken denna näring är utsatt, funnit sig böra hemställa om tullsatsens höjande — — —» (TK 1888). Tull å lerrör motiveras av »behovet att mot den betydande konkurrensen från utlandet,

16¶Del bestående tullsystemets utveckling

synnerligen England, skydda den svenska lerrörstillverkningen, som under de sista tvenne årtiondena med stora kostnader bragts till stånd och nu vunnit den utveckling, att den torde kunna fylla landets behov» (TK 1888). Rörande glödlampor anföres: »Då nu i Sverige jämförelsevis stort kapital nedlagts pä vidmakthållandet av inhemsk glödlampstillverkning, synes det vara rättvist, a t t även denna skyddas genom en lämplig tull» (BU 1895). I andra fall namnes som ett särskilt starkt skäl för tullskydd, att vederbörande industri sysselsätter en stor personal. Så yttrar t. ex. BU 1888: »Det måste förefalla egendomligt, om i ett tullsystem, vilket på allt sätt söker skydda det inhemska arbetet, den talrika mängd människor, som tackjärnstillverkningen sysselsätter, skulle sakna skydd för sin, för vårt land så naturliga hantering.» Rörande en annan viktig industrigrupp yttras av TK 1888: »I och för sig måste det anses innebära en oegentlighet, därest i en tulltariff, avsedd att bereda skydd åt det inhemska arbetet, tull icke skulle åsättas artiklar, å vilka så mycket arbete är nedlagt och vilkas framställande skaffar sysselsättning åt så många personer, som vad i fråga om maskiner, redskap och verktyg är fallet.» I några fall påpekas det svåra läge, vari den svenska tillverkningen blivit försatt genom i utlandet gjorda tekniska framsteg. Så namnes av BU 1888 hurusom de inom järnhanteringen utvecklade nya metoderna vore för den svenska industriens ställning på världsmarknaden mycket hotande och därför gjorde hemmarknadens bevarande så mycket angelägnare. Och TK 1888 hävdar läderindustriens oförmåga att utan starkt ökat skydd konkurrera med den amerikanska, som i hemlocksgarvningen ägde medel att inom vilket europeiskt land som helst, där en obehindrad konkurrens medgåves, fullständigt uttränga den inhemska tillverkningen. Rörande vissa industrier (exempelvis sprängämnesindustrien) framhålles, att deras betydelse för landet framför allt ur försvarssynpunkt gåve särskilt vikt åt kraven på deras understödjande med tullar (TK 1888). Vissa övriga industrier förklaras av andra grunder särskilt oumbärliga. Läderindustrien säges sålunda tillhöra de näringsgrenar, vilka äro av så stor vikt, att de icke få inom ett land saknas (TK 1888). Tullförhöjning å elektriska maskiner förklaras av BU 1903 önskvärd med avseende å den betydelse en sådan industri redan ägde och särskilt i och för tillgodogörande av våra vattenfall. I vissa fall säges den omständigheten, att det inhemska fabrikatet vore bättre än det utländska särskilt motivera tullskydd. Tullen tjänade i sådant fall som ett särskilt skydd för konsumenterna. Dylika synpunkter framhållas t. ex. beträffande superfosfat: den svenska industriens fortbestånd hade sin särskilda betydelse, därför att jordbrukarna därigenom tillförsäkrades möjlighet att erhålla en vara av uppgiven fosforsyrehalt (TK 1888); det utländska fabrikatet vore underhaltigt, delvis skadligt för växterna (BU 1898). Beträffande järntråd heter det, att då svensk tråd »onekligen är bättre än den utländska och den senare, ifall behörigt avseende fästes ej blott å priset utan ock å kvaliteten, till ganska få behov kan vara att föredraga», bör denna artikel tullbeläggas (BU 1888). Liknande uttalanden göras angående tågvirke (det svenska fabrikatet vore av bästa sort och ärligt hopkommet, vilket däremot ej kunde sägas vara förhållandet med det som inköptes i utländska hamnar, BU 1888), läder (det — i utlandet — medelst snällgarvning beredda lädret kunde i fråga om godhet och hållbarhet icke mäta sig med det enligt äldre — hos oss använda — metoder framställda, BU 1896), takpapp (den importerade pappen vore ofta av synnerligen underhaltig kvalitet, vilket mångenstädes ingivit allmänheten miss-

Motiveringen till den förda tullpolitiken

troende till all takpapp och därigenom minskat användningen av detta goda och jämförelsevis billiga tacktäckningsämne, BU 1903). En omständighet, som stundom åberopas är en dumpingartad konkurrens från utlandet. Förekomsten härav omnämnes särskilt ifråga om nedannämnda varuslag: superfosfat (dumping från England, motion 1888), vissa slag av järnmanufaktur, särskilt träskruvar (dumping från England, BU 1888), jäst (dumping från Danmark, BU 1888), stärkelse (dumping från Tyskland och England, BU 1888), skrivpennor (dumping från Tyskland, motion 1895), kali, natron och klorkalk (dumping från Tyskland, BU 1903), halvfabrikat av koppar och kopparlegeringar (dumping från Tyskland, BU 1903), elektriska maskiner (dumping från Tyskland, BU 1903), tapeter (dumping från Tyskland BU 1904). Det är naturligt, att nya eller höjda tullsatser för en mängd varuslag nödvändiggjorts genom tullar, som åsatts material och förnödenheter för framställning av dessa artiklar. Detta skäl och speciellt den föreslagna tullen å tackjärn utgjorde en huvudorsak till att TK 1888 övergav den i lång tid tilllämpade principen om tullfrihet för maskiner, redskap och verktyg, om det än för _ övrigt förklarades vara endast en skyldig gärd av rättvisa, att åt denna näringsgren bereddes något skydd för dess tillverkningar. Att därigenom många andra industrigrenar ävensom jordbruket tillskyndades olägenheter, vilka svårligen kunde i tullskyddsväg kompenseras, ansågs icke heller väga sä tungt. Föga vikt tillägges av kommittén denna synpunkt även i fråga om den stora gruppen »kemisk-tekniska preparat, ej specificerade», för vilka över lag föreslogs en tullförhöjning från 5 till 15 % av värdet. Visserligen hade en del viktigare beredningsämnen utbrutits ur denna slumprubrik och antingen gjorts tullfria eller åsatts endast låg tull. Höjningen av tullen i övrigt försvaras emellertid endast med hänvisning till vederbörande industriidkares yrkande samt en allmän förmodan, »att icke någon industri använder hithörande artiklar i så stor myckenhet, att en måttlig förhöjning av tullsatsen därå kan i någon avsevärd mån verka betungande.» Motiveringen för den stora tulltaxerevision, som förbereddes av 1906 års tulltaxekommitté (nedan kallad TTK 1906) och som föregick 1911 års handelstraktat med Tyskland, uppvisar icke egentligen några nya argument utöver de redan tidigare brukade. Även här betonas solidaritetssynpunkten, varvid — under framhållande att livsmedelstullarna icke ansetts i behov av förändringar — huvudsyftet för revisionsarbetet angives vara att så allsidigt som möjligt värna om förädlingsindustrien. Härvid framhålles även exportnäringarnas intresse av tullskyddet, enär det ofta vore genom utlandet gjorda medgivanden beträffande tulltariffen, som exporten möjliggjordes och främjades, och då för övrigt en kraftig export ofta växte fram och hade sitt starkaste stöd i en stor och jämn produktion för inhemsk förbrukning. Även betonas arbetets med kapitalet gemensamma intresse i att medelst lämpliga tullsatser nödig konkurrensförmåga bereddes de svenska näringarna. Ty, heter det, »i samma mån som näringsgrenar av brist på skydd skulle nödgas inskränka eller nedlägga sin verksamhet, skulle givetvis efterfrågan på arbetskraft minskas, arbetslöshet på många områden inträda och arbetslönerna i allmänhet sjunka.» Visserligen förklaras huvudintresset vara, »att det kapital och de personliga värden, som nedlagts inom landets näringsliv, såvitt möjligt icke förloras eller äventyras.» I olikhet med 1888 års kommitté ansåg sig emellertid tulltaxekommittén skyldig att vid tullskyddets utmätande även beakta sådana produktionsområden, till vilka företagsamheten dittills ej sträckt sig. Framför allt betonar kommittén önskvärdheten av att genom tullskydd uppamma en svensk tillverkning av vissa viktigare kemiska produkter, för vilka Sverige dittills 2 — 3501.

T. T.

18 Det bestående tullsystemets utveckling

varit hänvisat till utlandet. Kommitténs allmänna motivering för en fortsatt tillämpning av det protektionistiska systemet och dess utbyggande på flertalet punkter till större effektivitet koncentrerar sig i övrigt på följande huvudpunkter: dels ett påvisande av »den storartade och mångsidiga utveckling vårt näringsliv i allmänhet och framför allt vår industri vunnit under den tid, som förflutit efter utfärdandet av 1892 års tulltaxa», dels ett framhållande av dumpingpolitikens ökade tillämpning från de större industriländernas sida under inflytande av allt starkare monopolsammanslutningar därstädes, dels slutligen en hänvisning till de protektionistiska strömningarna i andra länder och taxerevisionens särskilda syfte att utbilda tulltaxan till ett mera användbart vapen vid de blivande traktatförhandlingarna.

b.

FRIHANDELSARGUMENT

I fråga om de argument, som förebragts emot det skyddsvänliga systemets införande och bibehållande råder ännu större brist på samlade uttryck för de intagna ståndpunkterna än fallet är med tullskyddsargumenten, detta på grund av hithörande beredningars uppdrag och sammansättning. Så hade det uppdrag, som lämnats 1882 års tullkommitté, fått en sådan formulering, att kommitténs frihandelsvänliga majoritet icke ansåg sig ha någon anledning att yttra sig i principfrågan. Uppdraget åt 1888 års tullkommitté var åter så avfattat, att den till äventyrs frihandelsvänlige ledamoten icke kunde uttala sig om systemet, medan däremot sammansättningen av 1906 års tulltaxekommitté medförde, att ingen principiell frih andelsståndpunkt där kom till uttryck. Beträffande betänkanden från bevillningsutskottet gäller, att protektionisterna där hade majoritet under striden om spannmålstullarna vid 1886 års riksdag, att vid systemskiftet år 1888 ingen frihandlare hade plats i utskottet och att år 1892 protektionister och frihandlare voro jämnstarka i utskottet, varför den förseglade sedeln blev avgörande för såväl besluten som motiveringen och intet principiellt uttalande kunde göras. Framställningen måste därför i denna avdelning mera bygga på enskilda riksdagsmäns motioner, reservationer till utskottsbetänkanden och uttalanden i riksdagsdebatterna. Vill man ha ett mera utförligt belägg på en principiell frihandelsuppfattning om ett protektionistiskt system får man därför gå tillbaka till 1863 års tullkommitté. Denna kommitté söker visa upp, att skydd endast kan lämnas »l:o mot bättre vara till bättre pris, 2:o mot bättre vara till samma pris eller 3:o mot lika beskaffad vara till bättre pris, ty mot lika beskaffad vara till samma pris kan, i allmänhet taget, skydd ifrågakomma, endast för så vitt den inträder under den tredje av nyssnämnda kategorier, genom att, i följd av tillförselns ökande, verka till prisets sänkande». Men i vilket fall som helst verkar skyddet så, att den som behöver köpa varan, berövas en honom tillkommande fördel, vilket är liktydigt med att fråntaga honom en större eller mindre del av hans tillhörighet. Detta kan understundom vara berättigat, om det sker till det allmännas bästa och efter en rättvis fördelning. Då framkastar kommittén först till besvarande frågan: kan det allmänna eller landet i dess helhet skörda någon fördel av ett dylikt skydd? På grund av olikheter i natur, folkbeskaffenhet m. m. har varje land vissa näringar, som bära sig utan skydd, men andra som icke göra det. De förra underhålla sig själva, de senare behöva underhåll för att äga bestånd. Men då underhållet åt de näringar, som icke bära sig själva, måste tagas från den behållning de andra lämnat, tvingas en del av landets arbetskraft att underhålla den andra delen. Vad

Invändningar mot den förda tullpolitiken

som erfordras härtill skulle utan behovet av ett sådant underhåll ha utgjort ett bidrag till landets förvärv. Nu går detta bidrag förlorat och förlusten ökas än mer därigenom, att landet mister den inkomst, som den oproduktivt använda arbetskraften skulle åstadkommit, om den blivit produktivt använd. Alltså minskas landets förmåga att samla kapital för en sådan utveckling. I det allmännas intresse ligger därför att få all arbetskraft produktiv. Detta mål vinnes endast därigenom, att nämnda arbetskraft icke avledes från de verksamhetsfält, som på grund av landets naturbeskaffenhet och folkets skaplynne och fallenheter företrädesvis äro för densamma passande. Men skyddet är en premie på ett oproduktivt arbete, och det motverkar därför vad det skulle befordra. Den andra frågan, om bördans rättvisa fördelning, besvarar kommittén sålunda, att den anser en sådan rättvisa omöjlig att ernå, varför kommitténs slutomdöme blir, att tullskydd är såväl ur synpunkten av det allmännas bästa som också med hänsyn till skatterättvisan förkastligt. Därför synes det kommittén, som vore det i ett lands sanna intresse att efter hand nedlägga de näringar, som ej bära sig själva, och med så mycket större omtanke och ihärdighet driva dem, som äro för landet naturliga. Även om så skedde, skulle plats finnas för arbetskraftens fulla användning och tillräckliga utvecklingsmöjligheter för det tillväxande kapitalets placering. Under de egentliga tullstriderna bli argumenten emot tullsystemet som sådant mera sparsamma, enär striden först, på grund av att vissa traktater hindrade mera genomgripande förändringar i industritullarna, kom att röra sig om jordbrukstullarna. Men helt naturligt anfördes likväl ett och annat argument med vidare syftning. Sålunda blev redan vid 1886 års riksdag det i utsikt ställda s. k. solidariska tullsystemet utsatt för vissa anmärkningar. Presidenten Waern säger t. ex. i en reservation till bevillningsutskottets betänkande: »Att på samma sätt söka hjälpa alla är i och för sig självt en alltför vansklig uppgift att lyckas och lämnar ur sikte de stora industrigrenar — däribland en betydlig del av lantbruket självt — vilka måste i utlandet söka avsättning för sin produktion.» Ännu bestämdare yttrar sig borgmästaren C. H. Nordenfelt härom vid 1887 års riksdag, likaledes i en reservation till bevillningsutskottets betänkande. Han förmenar, att målet att skydda alla näringar icke kan nås, enär det är omöjligt att med visshet beräkna rätta beloppet av det tullskydd, som bör för den en ena eller andra näringen beredas. I ovan citerade yttrande av presidenten W&rn framskymtade också den tanken, att då alla icke kunde hjälpas, skulle skyddssystemet verka tryckande på vissa näringar. Denna verkan gör generaltulldirektören Bennich gällande ävenledes i en reservation till samma betänkande beträffande jordbrukstullarna, men med en så vid syftning, att yttrandet tydligen avser ett tullskydd i allmänhet. Han anser nämligen, att dessa tullar fördyra produktionskostnaden och därför utöva ett menligt inflytande på näringslivet i övrigt. Att skyddssystemet verkar nedsättande på företagsamhet och initiativ, framhålles flerstädes t. ex. av konsul Schöning under tulldebatten i A. K. 1888, då han förmenar att riksdagen håller på att slå in på en farlig väg; efter detta skall man icke som förut, när svårigheter möta, säga: »hjälp dig själv, så hjälper dig Gud», utan »giv mig tull för min näring, tull för min industri». Om skyddstullarnas inverkan på kapitaltillgången yttrar bruksägare Gahn den meningen i F. K. vid 1886 års riksdag, att eftersom vi ha ont om kapital i landet måste vi låna utifrån och annuiteterna betalas med utförsel. Tullarna hämma utförseln, alltså försvåra de landets möjligheter såväl att fullgöra sin skyldighet ifråga om redan erhållet kapital som att upplåna nytt. Gent emot tullskydd a jordbruksprodukter och framför allt å spannmål har

20 Det bestående tullsystemets utveckling

generaldirektör Bennich i ovan omnämnda reservation 1886 anfört följande tre skäl. Dessa tullar skulle verka: 1) inkomstbringande endast för ett mindretal innehavare av jordbruk i vissa delar av landet men mera till skada än gagn såväl för idkarna av jordbruk som för utvecklingen av jordbruksnäringen; 2) fördyrande på produktionskostnaden och skulle alltså utöva ett menligt inflytande på näringslivet i övrigt; 3) som en konsumtionsskatt på de oundgängligaste av alla livsmedel och därför mera än någon annan beskattning obilligt och orättvist. Särskilt starkt underströks skattesynpunkten, vilken framför allt behandlades i presidenten Wserns omnämnda reservation, vari han söker visa, hur de föreslagna tullarna i detta avseende skulle drabba de särskilda landsändarna, folkklasserna och de enskilda individerna. Genom en utförlig utredning söker han dessutom visa, hurusom genom spannmålstullarna spannmålshandeln skulle fördärvas, på grund av de utav honom väntade täta förändringarna i tullsatsen. Herr Olof Jonsson i Hof anför i en reservation till 1886 års bevillningsutskotts betänkande som sitt huvudsakliga skäl för ett avslagsyrkande på förslaget till spannmålstullar, att dessa skulle avbryta en påbörjad löftesrik utveckling av det svenska jordbruket mot en mera intensiv drift. Spannmålsodlingen skulle komma att upprätthållas och den animala produktionens utveckling hämmas. Samma synpunkt underströks vid 1888 års riksdag under debatten i F. K. av godsägare Kockum, som förmenade att framför allt de nya tullarna på foderämnen och kli skulle göra det svårt för den svenska mejerihanteringen att bestå i konkurrensen om den engelska smörmarknaden. Samme talare fällde samtidigt det påståendet, att spannmålstullarna skulle i stället för att lända jordbruket till nytta bli en onödig hjälp åt kvarnindustrien. Såsom förut antytts, är det förenat med stora svårigheter att få fram ett samlat uttryck för frihandelsopinionen ifråga om industritullarna. Icke blott att sådana uttryck saknas i bevillningsutskottets utlåtanden; detta är också fallet med kammardebatterna, i det att ärendet både 1888 och 1892 genomgicks punktvis. Vad som ifråga om de enskilda artiklarna sagts emot industritullarna vid systemets genomförande inskränkte sig till ett påvisande framför allt av råvarans och halvfabrikatets fördyrande för vissa industrier och av omöjligheten att ge en verklig kompensation härför. Rikhaltigare än vid tiden för tullsystemets införande äro de argument, som vid 1910 års tulltaxerevision och därefter anförts för övergång till en mera frihandelsbetonad handelspolitik. Här skola emellertid endast sådana anföras, som icke förut kommit till klart uttryck. I en motion (A. K. n:r 248) vid 1910 års riksdag talas om tullsystemets inverkan på penningvärdet i följande ordalag: »Ett utvecklat tullsystem medför alltså ett höjande av den allmänna prisnivån. Varorna stiga i pris samtidigt som penningens köpkraft faller.» Beträffande tullsystemets inflytande på industriens monopolisering fälles på samma ställe detta påstående: »I alla länder har det visat sig, att tullskyddet kraftigt påskyndar den med den storindustriella utvecklingen framträdande tendensen att genom bildandet av karteller och truster upphäva konkurrensen fabrikanterna emellan. Vårt lands ekonomiska utveckling under det sista årtiondet lämnar belysande exempel på härpå.» Tullsystemet säges vidare »försvåra de internationella, materiella och andliga förbindelser folken emellan, som dock varit och äro en oundgänglig hävstång för hela vår kultur.» »Vid all tullagstiftning», heter det ytterligare, »bör också ihågkommas, att, ju mera det i en viss näringsgren nedlagda kapitalet skyddas genom tullagstiftning, desto kraftigare uppammar samhället självt inom sig en kapitalmakt, som otyglad lätt kan växa samhällets egen makt över huvudet».

Invändningar mot den förda tullpolitiken

21¶I en motion (A. K. n:r 151) vid 1912 års riksdag säges, att tullarna ha premierat dåliga arbetsmetoder och mindre skicklig arbetsledning samt framskapat inom vissa näringsgrenar mer än behövligt antal av var för sig svaga industrier, eller ock ha de befordrat uppkomsten av rena parasitindustrier. Vid 1913 års riksdag behandlas samma spörsmål i en motion (A. K. n:r 80), vari bl. a. yttras, att den genom tullarna skapade prisstegringen icke blott berör konsumenterna utan i längden även verkar ofördelaktigt på produktionen själv genom en inskränkt förbrukning av varor. Genom tullpolitikens läggning drogs arbetskraft från jordbruket till näringar, »av vilka åtskilliga med säkerhet lämna nationalekonomisk förlust». Den föreställningen, att varje ny industri som skapas ger användning åt sysslolösa arbetare, förbiser, att landets produktiva krafter genom tullskyddet lätt föras uti en riktning, vilken medför, att nettoresultatet av nationens arbete minskas (jfr 1863 års tullkommitté). Tullsystemet möjliggör dumping på utlandet, varigenom de inhemska konsumenterna måste betala för att utländska konkurrenter skola få billiga varor. Ifråga om tullsystemets förmåga att utestänga konkurrens påvisas, hurusom följden av tullsystemet blir, att utlänningen flyttar fabriken inom tullgränsen. En jordvärdestegring, som blivit en följd av jordbrukstullarna, har medfört, att skillnaden mellan jordräntan och avkastningen återigen förminskats till jordbrukarnas nackdel, varför tullskyddet blivit illusoriskt.

ANDRA

AVDELNINGEN

SKYDDSTULLSYSTEMETS TEORETISKA GRUNDER Sedan i den föregående avdelningens tredje kapitel en kort översikt lämnats av de viktigaste skäl, som inom riksdagen och eljest i den offentliga diskussionen fått stödja å ena sidan det på 1880- och 1890-talen genomförda tullsystemet och å andra sidan den då övergivna, motsatta politiken, skola i föreliggande avdelning skyddstullsystemets viktigaste principiella grundvalar fylligare återgivas och prövas, detta även i den mån de ifrågavarande synpunkterna icke fått officiella uttryck utan blott förekommit i den vetenskapliga eller populära diskussionen inom och utom landet. Om någon fullständighet kan det visserligen ej heller i detta fall bliva tal, men det viktigaste torde dock komma under behandling. 1. KRITIK AV DET INTERNATIONELLA VARUBYTET I OCH FÖR SIG Till en början synes man böra betrakta tankegångar, som gå ut på att bytet mellan länderna redan i och för sig kan vara förlustbringande. överflödig Sålunda anses det ofta, att onödiga varor genom utrikeshandeln komma in; eller min- talet om lyximport hör till de vanligaste invändningarna mot det fria bytet. dcrvardig N^gon objektiv måttstock på vad människor behöva eller icke föreligger emellertid knappast, och invändningar mot vissa slag av konsumtion kunna därför sällan objektivt begrundas. Så t. ex. kan man icke invända mot ökad användning av vete, att råg fysiologiskt sett ger nästan samma värde, ty vetet har därutöver i flertalet människors uppfattning ett smakvärde, som ger det överlägsenhet över rågen och föranleder konsumtion därav. Varje folk, som nått möjlighet att täcka mer än de enklaste behoven att uppehålla livet, ägnar en huvuddel av sin verksamhet åt att tillgodose behov som ha annan än fysiologisk betydelse; däri består vad som vanligen betecknas med uttrycket ekonomiskt framåtskridande. Följaktligen är det uteslutet, att man enbart av den anledningen skulle kunna avvisa en viss behovstäckning såsom onyttig, att den ej är behövlig för det rent fysiologiska näringsbehovet. Men därtill kommer såsom icke mindre viktigt, att också om ett visst slag av konsumtion verkligen med rätta skulle anses onödigt och böra inskränkas eller försvinna, så nådde man ej sitt mål genom att hindra eller försvåra importen av den vara som täcker det ifrågavarande behovet, så snart fråga vore om något som produceras eller kan produceras inom landet; ty skadan gör sig lika starkt gällande, vare sig behovet täckes av import eller av inhemsk pro-

Det internationella varubytet i och för sig

duktion. I det förra fallet, vid import, består den verkliga uppoffringen i de produktivkrafter, som användas i exporten för betalning av de importerade lyxvarorna; i det senare fallet användas åter lika (eller sannolikt t. o. m. mer) dyrbara produktivkrafter för att direkt framställa den överflödiga varan. Även för den händelse målet är rätt uppfattat och befolkningens konsumtion rimligtvis bör omläggas, blir ett ingripande enbart mot importen sålunda ett olämpligt medel för detta mål, emedan importhindren då komma att framalstra en likaledes onödig inhemsk produktion. T. o. m. ifråga om enbart i finansiellt syfte införda lyxtullar har en dylik verkan ej sällan visat sig. Det sagda har sin tillämplighet också på en annan vanlig invändning mot bytet, av helt motsatt innebörd mot den nu behandlade, nämligen att importerade varor av flere eller färre slag skulle vara mindervärdiga i jämförelse med dem som framställas inom landet och att befolkningen därför vore bäst tjänt med att skyddas mot frestelsen att köpa utlandets produkter. Härvid märkes till en början, att ett dylikt antagande, som torde ha framkommit i nästan alla länder, icke bär sannolikhetens prägel i den mån det gäller någon större del av ett lands produktion i jämförelse med andra länders; ty alla länders icke monopolistiska företagare torde överensstämma i att taga efterfrågans beskaffenhet till sitt förnämsta ögonmärke. I fråga om ett begränsat antal varor är det anmärkta förhållandet emellertid fullt möjligt, under förutsättning att det ifrågavarande landet har bättre förutsättningar för framställning av högvärdiga fabrikat än för massproduktion av enklare kvaliteter. Men däremot följer härav på intet sätt, att också landets befolkning — d. v. s. konsumenterna i vidsträckt mening, för vilka all produktion har att arbeta — är bäst tjänt med de högvärdiga fabrikaten. Tvärtom kan just det omedelbart förut behandlade, motsatta argumentet visa, att så ingalunda är förhållandet; ty om en dyrbar konsumtion i sig själv anses betänklig, gäller detta uppenbarligen i dubbel måtto, när den genom tullpolitiska åtgärder framtvingas mot konsumentens egen vilja. I den mån slutligen den importerade varan verkligen är till skada för konsumenterna, gäller åter det förut sagda, att ett tullskydd vanligen utgör ett opraktiskt skyddsmedel däremot, på den grund att det endast alltför lätt i stället kan bliva ett skyddsmedel för framställning av den skadliga varan inom landet. Nära förbunden med den nu berörda tankegången är därnäst den som innebär, Ogynnsavi att det internationella bytet utgör en fara genom uppkomsten av en ogynnsam handelshandelsbalans; genom att utestänga främmande varor anses man då kunna för- balans. bättra handelsbalansen och undgå den utländska skuldsättningen. Denna tankegång skiljer sig å andra sidan vid närmare betraktande i åtskilliga hänseenden från den förra, kanske särskilt genom att ej direkt taga sikte på konsumtionens riktning eller omfång, men den leder just av detta skäl vanligen till felaktiga slutsatser. Ty om importen av en vara utestänges, utan att efterfrågan på varan inom landet därigenom upphör, så måste — frånsett rubbningsverkningar, som beröras längre fram (sid. 34) — produktivkrafter (arbetskraft, kapital och naturtillgångar) överföras från andra delar av näringslivet till framställningen av denna vara. Tagas dessa krafter från förut befintliga exportnäringar, uppstår tydligen en lucka i handelsbalansen, minst lika stor som den som tilltäppts genom den upphörda importen, och överskottet eller underskottet förblir alltså oförändrat. Skulle åter de för den nya inhemska produktionen disponerade produktivkrafterna förut ha varit använda inom näringar, som tidigare ägnat sig åt att täcka landets övriga behov, uppstår en liknande lucka där, med samma resultat som förut.

24 Skyddstullsystemets teoretiska grunder

Till dessa misstag kommer ytterligare, att möjligheten av en stadigvarande disproportion mellan betalningar till utlandet och från utlandet måste anses utesluten, så länge det gäller fri handel och icke skadestånd eller andra tributer. Utlandet levererar nämligen i så fall icke varor eller verkställer andra transaktioner utan att begära ersättning därför, och lika litet gör det egna landet så. _ Om detta kommer till synes i den egentliga handelsbalansen eller icke är visserligen ovisst men också likgiltigt, ty det beror enbart på om prestationerna ha form av varor eller av tjänster i annan gestalt, fraktfart, kommissionärskap o. s. v. Likväl får detta icke förstås så, att importen jämte övriga prestationer från utlandet alltid omedelbart skulle likvideras genom export och andra egna prestationer till utlandet, eller omvänt att de senare omedelbart skulle betalas genom de förra. Att så icke behöver vara fallet innebär möjligheten av internationell kredit. Det är fullt möjligt för ett land att såväl taga som giva kredit, och i dessa fall komma tills vidare de prestationer man mottager resp. verkställer att överskjuta dem som ligga i den andra vågskålen. Men denna kreditgivning ger därefter upphov till prestationer i motsatt riktning, i form av räntebetalningar eller amorteringar på det mottagna; det är en förskjutning i tiden mellan prestation och motprestation som därvid äger rum, icke obefintlighet av någondera. Samma förhållande råder, om de ensidiga prestationerna icke taga formen av kreditgivning utan i stället av varaktig kapitalplacering, i form av aktieförvärv eller annan besittning i ett främmande land; mot denna placering, som till en början framkallar överskottsexport till det land där placeringen göres, svara nämligen sedan utdelningar till det andra landet, och dessa utdelningar taga på samma sätt som räntebetalningarna formen av överskottsexport ^ från det land som verkställer dem. Internationell kreditgivning och internationell kapitalplacering äro givetvis av mycket olika slag, ibland förmånliga och ibland oförmånliga; men i sig själva kunna de omöjligt anses förlustbringande för någotdera landet. Avkastningen av placeringar i utlandet kan i sin ordning användas till nya placeringar; men sin nytta visar den först genom vad som tidigare eller senare kommer det egna landet till godo, d. v. 8. import eller andra prestationer från utlandet. I den mån sådana utebliva, föreligger en ren gåva till utlandet. Uteslutet är det sistnämnda visserligen icke, sålunda att kreditgivningen till utlandet, d. v. s. överskottsexporten i vidsträckt mening, över huvud underlåter att framkalla någon likvärdig motprestation inom vare sig kortare eller längre tid, beroende på låntagarens insolvens; i full överensstämmelse härmed bliva andra former för misslyckade kapitalplaceringar i utlandet utan frukt i form av framtida överskottsimport. Ett närliggande exempel härpå torde en del av Sveriges överskottsexport under världskriget erbjuda. Men tydligen är en dylik utveckling så långt ifrån eftersträvansvärd, att den är uttryck för den mest påtagliga nationalekonomiska förlust. Av ^ det nu sagda följer, att man icke av handelsbalansens ställning i och för sig kan sluta något som helst om nyttan eller skadan av förbindelserna mellan ett land och ett annat. Även om handelsbalansen skulle komma att taga en annan riktning till följd av ett tullsystem, så skulle alltså härav ingenting som helst kunna slutas ifråga om systemets gagn eller skada. Det har visserligen ofta invänts mot denna tankegång, att ett land kan ruineras genom en överskottsimport, i det att en skuldsättning uppstår, för vilken inga varaktiga motvärden skapas. En sådan anmärkning är fullkomligt riktig, men givetvis gäller den icke en överskottsimport, som möjliggör lönande kapitalplaceringar i landet, d. v. s. ökat tillgodogörande av landets ekonomiska

Det internationella varubytet i och för sig

resurser. Motsatta fall sakna visserligen icke betydelse vare sig i princip eller i verkligheten, men det är tydligt, att deras skadlighet ej beror av importen, eftersom alldeles samma slags resultat kan nås genom överskottsexport eller rent av utan någon som helst utrikeshandel. Ett land kan nämligen självt göra slut på sina naturtillgångar, exempelvis skog, utan att skapa andra värden av motsvarande storlek, och kommer i så fall ofelbart att sjunka till en allt lägre ekonomisk nivå, utan att ha behövt importera det allra minsta eller i någon mån ha satt sig i skuld till utlandet; detta skulle kunna bliva följden av stor överskottsexport. Det avgörande är, såsom redan Adam Smith uttalat, icke handelsbalansen utan »balansen av den årliga produktionen och konsumtionen», och denna balans står icke i något som helst på förhand bestämbart förhållande till den förra. En särskild form av oro för det internationella bytets följder sammanhänger »övernära, med det nu påpekade, i det att man nämligen ser en fara i att ett land n&mning »översvämmas av främmande varor». I den mån det som därmed åsyftas med ^jf*1" består i tillfälligt uppdriven konsumtion av utländska varor, vilken under den Taror^ följande tiden måste betalas med stark inknappning och därigenom möjliggjord överskottsexport, äro betänkligheterna förklarliga och hänföra sig i verkligheten till oförnuftig kredit från utlandet. En dylik är givetvis icke mindre olämplig än dess redan berörda motsats, olämplig kreditgivning till utlandet. Fattad såsom principiella betänkligheter mot att mycket varor kommer in från utlandet måste tankegången däremot så till vida obetingat anses oriktig, som det just är den rikliga tillgången på varor och andra prestationer som utgör den nyttiga ekonomiska verksamhetens frukt; och om ett land med måttlig uppoffring av egna krafter, i förhållande till vad därmed kan förvärvas, kan bliva ovanligt väl försett med utländska varor, så är detta följaktligen just uttrycket för en stor vinst av utrikeshandeln. Exporten utgör betalningen för vad ett land åtnjuter genom utrikeshandeln, medan importen är just detta senare och sålunda målet för det hela. Menar man icke att den rikliga tillförseln av utländska varor förblir obetald — den synpunkt som nyss berördes — utan endast att exporten åstadkommer ett stort motvärde av import, så är detta alltså det förmånligaste läge man kan önska ett land. I den mån man åter till sist har i tankarna icke en normalt och varaktigt riklig tillförsel utan blott en av tillfälliga företeelser skapad, plötslig ökning i tillförseln av särskilda varor, kommer man till ett annat problem, som skall behandlas längre fram, i sammanhang med frågan om s. k. dumping (sid. 40). I andra fall ser man importens omedelbara skada däri att den omöjliggör Produktiouppkomsten eller fortvaron av de många indirekta nyttiga verkningar, som nens indi~ inhemsk produktion av ett visst slag för med sig och som upphöra genom att reU.a verk' mngar den ifrågavarande produktionen ej längre blir lönande; man föreställer sig alltså, att denna produktion är nationalekonomiskt gagnelig, även när den (vid frihandel) icke privatekonomiskt lönar sig. Ett exempel på denna tankegång av stor betydelse har betodlingen ofta erbjudit. Det har sålunda med rätta framhållits, att betodlingen genom att sätta jorden i högre kultur återverkar även på andra odlingar i växtföljden och sålunda är indirekt vinstbringande; även om socker kunde importeras till billigare pris än det vartill det inom landet framställda sockrets produktionskostnader beräknas, så skulle häri icke ligga något skäl för att låta detta ske, därför att man i så fall ginge miste om den indirekta vinst som uppstode genom den inhemska sockerproduktionen. Vid diskussion av denna tankegång bör man icke indraga frågan om upp-

26 Skyddstullsystemets

teoretiska grunder

fostringstullar, som kommer till behandling i nästa underavdelning. Det är med andra ord icke fråga om den hjälp betodlarna kunna behöva under övergångstiden från äldre brukningssätt, då driften ännu icke lönar sig från någon synpunkt, utan om ett stadigvarande behov av tullskydd för att upprätthålla en betodling, som nationalekonomiskt lönar sig. I så fall bygger tankegången närmare besett på förutsättningen av en felaktig bokföring inom jordbruket. Om de kostnader, som nedläggas närmast med tanke på betodlingen, bära frukt även ifråga om andra odlingar, så måste nämligen en del av kostnaden debiteras dessa senare; och om debiteringen blir riktig, får icke den inhemska sockerproduktionen större kostnader än som ge ett riktigt uttryck för den nationalekonomiska vinsten av dess tillvaro. Och tydligen kan det icke anses rimligt att ålägga ett lands konsumenter bördor enbart i syfte att befria producenterna från en riktig uppskattning av nedlagda kostnader. Likartade med det nu behandlade fallet äro andra exempel på sammansatt produktion, såsom förekomsten av huvud- och biprodukter, varvid det ofta kan vara nödvändigt att förädla de senare på platsen, om de ej helt och hållet skola förfaras. Även härvid gäller samma tankegång som nu framställts. För att vara nationalekonomiskt lönande måste produktionen tagen under ett, sålunda av huvud- och biprodukter tillsammans, täcka sina sammanlagda kostnader; och om den det gör, blir den verklighet också utan tullskydd. Visserligen är det fullt tänkbart, att även i detta fall en förädling av biprodukterna uteblir, emedan den icke täcker sina egna specialkostnader, att m. a. o. nettoresultatet blir mindre vid än utan förädling av biprodukter; och då kommer en sådan icke heller till stånd. Så talrika som de tekniska möjligheterna för en dylik förädling äro, måste detta anses som en vanlig företeelse. Men resultatet är fortfarande mest ändamålsenligt ur nationalekonomisk synpunkt, ty det innebär i så fall, att biprodukterna äro likartade med de många andra föremål i naturen, som icke löna bearbetningskostnaden och som därför måste lämnas utanför produktionen, om man ej vill försämra samhällets totala ekonomiska resultat (jfr sid. 34). Det torde efter denna diskussion av några bland de oftast förekommande tankegångarna på området allmänt taget kunna sägas, att invändningarna mot ett fritt byte äro förfelade, i den mån de bestrida en omedelbar vinst av detta byte för de bytande länderna. Visserligen kan man, som redan förut påpekats, bestrida befolkningens rätt att själv välja sin konsumtion eller sättet att täcka sina behov, vilket då måste draga med sig ej blott hinder mot import utan också motsvarande ändringar även ifråga om inhemsk produktion; men i den mån man icke underkänner individens rätt att här handla efter eget omdöme, måste utrikeshandeln liksom bytet överhuvudtaget anses giva vinst för stunden. 2.

KRITIK AV DET INTERNATIONELLA VARUBYTET UR FRAMTIDSSYNPUNKT

De mer hållbara skälen till förmån för ingrepp i utrikeshandeln tillhöra ett annat område, i det att de väl förutsätta en vinst av bytet för stunden men innebära, att det oreglerade bytet är ägnat att leda till förlust (eller mindre vinst) för framtiden. Det är därför lämpligt att nu betrakta några bland de många tullskyddsargument som därvid komma ifråga. Tullarnas Man torde då till en början kunna uppehålla sig vid den ofta framkommande inverkan tanken, att ett tullsystem bereder näringslivet en allmän stimulus, som sätter pa pen- i a n c j e t { tillfälle att med givna produktivkrafter åstadkomma mer än vid friningvärdet.

°

r

Det internationella varubytet ur framtidssynpunkt

handel. Ofta menar man t. o. m., att denna allmänna stimulus icke begränsas enbart till sådana näringar som draga direkt nytta av tullskyddet utan gäller all produktion och allt näringsliv. Så paradoxal en sådan ståndpunkt än kan förefalla, har man icke rätt att utan vidare och under alla förhållanden betrakta den som ohållbar. Det är nämligen att märka, att protektionismen oundgängligen eller nästan oundgängligen utövar inverkan på penningvärdet, och ingen faktor i det ekonomiska livet är i samma grad ägnad att sprida sina verkningar över hela samhällslivets område som ändringar i penningvärdet. Därigenom att tullskyddet i och för sig verkar höjande på den allmänna prisnivån, d. v. s. utgör en faktor i riktning av att sänka penningvärdet, kommer det nämligen att utöva det slag av stimulus, som nästan undantagslöst följer av penningvärdets nedgång. Det teoretiska sammanhanget ifråga om tullskyddets inverkan på penningvärdet kan i korthet uttryckas på följande sätt. Genom att hejda importen men till en början ej påverka exporten åstadkomma importtullar en ökad varuknapphet i det tullskyddade landet, vilken verkar i någon mån prisstegrande (exporttullar ha rakt motsatt inverkan). Detta måste utjämna sig, så till vida som export utan import vid normal samfärdsel är utesluten; men den omedelbara följden blir en nedgång i de utländska växelkurserna, emedan utbudet av växlar på utlandet vid den gamla kursen blir större än efterfrågan därpå, vilket _ är detsamma som att efterfrågan på svenska växlar i utlandet stiger samtidigt med att utbudet därpå sjunker. Under förutsättning av ren guldmyntfot och fria guldrörelser mellan länderna blir det då mest lönande för utlandet att betala den tillfälliga överskottsexporten från det tullskyddade landet med guld. Denna guldinströmning till det ifrågavarande landet ökar guldmängden och därmed penningmängden i landet samt höjer följaktligen den i guld uttryckta prisnivån, varigenom exporten ånyo nedbringas till jämvikt mot importen. Växelkurserna återgå till sina gamla jämviktslägen, emedan dessa vid ren guldmyntfot äro stabila; men förutsättningen för dessa, av guldpariteten beroende kurser är nu en högre prisnivå i det tullskyddade landet än förut, jämförd med prisnivån i andra länder, m. a. o. relativt minskad köpkraft _ för guldet i tullskyddslandet mot läget förut. Så som guldmyntfoten praktiskt tillämpades i flertalet länder under mansåldrarna före världskriget, skedde denna utjämning visserligen som regel icke genom guldrörelser utan genom internationella kreditoperationer; men detta ändrade intet i det förhållandet, att fasta guldpariteter förutsatte högre prisnivåer eller lägre köpkraft för guldet i tullskyddsländer än i frihandelsländer. Vid pappersmyntfot, slutligen, vore det i och för sig möjligt att även under tullskydd hålla den inhemska prisnivån orörd genom att i stället varaktigt sänka de utländska växelkurserna. Men även därvid gäller, att en enhet av det tullskyddade landets mynt skulle få mindre köpkraft i eget land än som motsvarade dess utländska värdering; och som bekant är det för övrigt i praktiken endast rent undantagsvis som man vid pappersmyntfot undgått t. o. m. mycket starkare prisstegringar än vid guldmyntfot. Det torde rent av kunna sägas, att tullskyddets inverkan på penningvärdet i praktiken är den viktigaste eller en av de viktigaste bland tullskyddets verkningar över huvud och att den alltså förtjänar särskild uppmärksamhet. I tider av stigande penningvärde, sålunda fallande prisnivå, är tullskyddet nämligen ägnat att i större eller mindre grad upphäva prisfallet och mer eller eller mindre närma näringslivet till det enda tillstånd som kan kallas normalt, nämligen ett stabilt penningvärde. När penningvärdet av sig självt förhåller sig stabilt, blir tullskyddets verkan däremot tvärtom att förhindra denna jäm-

28 Skyddstullsystemets teoretiska grunder

vikt och bidraga att sänka penningvärdet; slutligen vid en oavsett tullskyddet förefintlig tendens till allmän prisstegring eller penningvärdeförsämring kommer utvecklingen bort ifrån ett jämviktsläge ytterligare att skärpas genom tullskyddet. Det är därför givet, att tullskyddets inverkan måste bedömas mycket olika, allt efter de tendenser som där förutan göra sig gällande ifråga om penningvärdet. Huruvida andra medel än tullar äro lämpligare för att hindra penningvärdets stegring, skall icke här undersökas. På detta ställe behöver endast sägas, att tullskyddet under vissa tider kan ha haft en för näringslivets stabilitet gynnsam verkan, medan det i andra fall tvärtom avlägsnat näringslivet från dess normala sätt att funktionera. Icke minst just den sistnämnda utvecklingen framträder emellertid utåt såsom starkt stimulerad, vilket högkonjunkturperioder i allmänhet och det senaste världskrigets högkonjunktur i synnerhet belysa. Tydligen inträder denna verkan av tullskyddet över huvud taget endast i den stund det införes eller tillökas; sedan ett visst tullsystem stadgat sig, förblir penningvärdets fortsatta utveckling, utifrån det därigenom skapade läget, oberörd av till- eller frånvaron av tullskydd. Så viktigt det nu framhållna sammanhanget än torde böra anses, skall det icke på nytt upptagas i det följande. När det härefter talas om en prisstegrande verkan av tullskydd, åsyftas därmed alltså stegring av den tullskyddade varans pris i förhållande till andra varor, icke en stegring av den allmänna prisnivån i det tullskyddade landet. icke prisDå möter närmast det ofta förekommande argumentet, att tullar ej medföra t'WiTdd n å g ° n omedelbart inträdande fördyring av tullbelagda varor. Innan man unders y ' söker konsekvenserna för tullpolitiken av en dylik företeelse, är det nödvändigt att betrakta dess möjlighet och förutsättningar. Härvid blir det nödvändigt att räkna med två skilda fall. Blir den främmande varan verkligen utestängd, måste den inhemska produktionen, för att prisstegring icke skall inträda, vara så stor och så lönande, att behovet av varan tillgodoses i samma omfattning som före tullskyddet utan höjt pris. I så fall skulle emellertid ingenting av utländsk vara komma in, även om tullen försvunne, emedan de inhemska producenterna då skulle konkurrera på jämlik fot med de utländska. En annan fråga, som strax skall upptagas i sitt sammanhang, är den, huruvida tullskyddet verkligen har utsikt att åstadkomma en dylik konkurrensduglighet hos den inhemska produktionen över hela linjen, så att inga företag med sämre produktionsvillkor bliva bestående; på detta ställe behöver blott framhållas, att tullen gjort sig överflödig, sedan detta tillstånd inträtt. Det andra fallet inträffar, när varan fortfarande kommer in och till oförändrat pris inom landet, i det att tullen överflyttats på den utländska säljaren eller, som uttrycket har plägat lyda under tullstriderna, »utlänningen betalar tullen». Till eller frånvaron av denna företeelse kan icke avgöras en gång för alla, men att den inträffar under åtskilliga ganska sannolika förutsättningar är otvivelaktigt. Om en viss producent möter en ny tull på en marknad som har stor betydelse för hans avsättning, så ligger det nämligen i sakens natur, att han till en början underkastar sig en stark minskning av vinsten och kanske t. o. m. ren förlust, hellre än att alldeles uppge sin avsättning på denna marknad. Sålunda kan det knappast betvivlas, att exempelvis England till en tid i större eller mindre utsträckning skulle kunna överflytta bördan av egna tullar på sådana utländska leverantörer, som huvudsakligen avsätta på den engelska marknaden. I längden kan detta tillstånd emellertid icke fortfara. Producenterna i andra länder uppsöka nya marknader, som för dem äro mindre förlustbringande eller mer vinstgivande, och om inga sådana stå att upptäcka,

Det internationella varubytet ur framtidssynpunkt

nedlägges den ifrågavarande utländska exportnäringen eller begränsas i förhållande till den utfallna avsättningens storlek. För ett mindre land som Sverige, vilket knappast torde spela huvudrollen ifråga om något lands avsättning av någon viktigare vara, saknar frågan dessutom efter allt att döma större praktisk betydelse för den egna tullpolitiken. Alldeles oavsett det nu framhållna är dessutom hela argumentet i grund förfelat såsom skyddstullsargument, detta även i de fall då det är fullt riktigt i sig självt. Ty i den mån utlänningen betalar tullen, verkar tullen icke såsom skyddstull, den uppmuntrar ingen inhemsk produktion, och inga för de tullskyddade näringarna gynnsamma verkningar kunna alltså uppstå. Det enda som i så fall nås är att staten lyckats överflytta en del av tullbeskattningen på utlandet. Som allmän slutsats av det nu sagda kan obetingat påstås, att tullskyddet har sin betydelse som stimulus endast och allenast i den mån det verkar prisstegrande, antingen, i enlighet med det tidigare sagda, höjande på den allmänna prisnivån eller, enligt vad nu berörts, höjande på särskilda varors priser. Förutsätter man emellertid en prisstegrande verkan av tullskyddet, och det kan man i de flesta fall göra, så blir den närmaste uppgiften att betrakta tullskyddets möjligheter att bana väg för ett nytt ekonomiskt tillstånd, en annan fördelning av landets produktiva krafter mellan de olika näringarna än den som av sig själv inträder vid frihandel. Att tullskyddet under förutsättning av tillräcklig storlek har denna möjlighet under de nu givna förutsättningarna är obestridligt; vad det gäller är närmast frågan om överlägsenheten av en på detta sätt skapad ordning framför den som uppstår vid frihandel. Härvid måste emellertid först beaktas en mycket anmärkningsvärd svårighet Svårigvid användningen av tullskydd för dylika ändamål, nämligen svårigheten att ^ J J a i " avskaffa en redan införd tull. I den mån tullarna ha till uppgift att bana väg tuiishydd. för ett nytt tillstånd, bliva de uppenbarligen obehövliga och — såsom strax (sid. 30) närmare skall visas — därför till skada, när vägröjningen genomförts; det är därför av avgörande betydelse för valet av tullpolitik, huruvida tullar äro ett medel som lätt kan övergivas, när det icke längre har någon uppgift att fylla. Denna fråga måste som regel besvaras nekande. Att tullskyddet icke är ett sådant medel, beror på att det i allmänhet skapar ett ekonomiskt tillstånd, som icke kan kvarstå sedan tullen en gång försvunnit, och att tullskyddets avskaffande följaktligen nästan alltid medför en rubbning, som utgör ett särskilt vanligt och verksamt skäl emot åtgärden. Antager man till en början, att tullskyddet icke nått sitt mål att skapa en nationalekonomisk lönande inriktning av näringslivet — härom sid. 30 nedan — så innebär detta direkt, att det skapat produktionsgrenar, som icke kunna bestå utan dess fortsatta existens. Från nationalekonomisk synpunkt böra de understödda näringarna då utan tvivel bereda plats för näringar av annat slag. Men detta kan icke ske utan att de kapitalmängder, som bundits i en förfelad användning tack vare tullskyddet, måste offras; och trots att detta är till landets båtnad, just emedan användningen är förfelad, möter åtgärden helt naturligt det starkaste motstånd från de därav berörda företagen, och detta motstånd är synnerligen ofta tillräckligt att hindra tullens avskaffande. Just i de fall då ett tullskydd mest tydligt visat sin olämplighet, blir det därför svårast att överge den väg som en gång inslagits. Tydligen utgör det emellertid ett starkt skäl emot experimenten, att man har svårt att avsluta dem, då de visat den försökta utvägens ändamålslöshet. Emellertid skulle det förefalla som om tullskyddet lätteligen borde kunna försvinna åtminstone i de fall då det tvärtom nått sitt mål och framalstrat en

30 Skyddstullsystemets teoretiska grunder

nationalekonomiskt lönande näring, som icke längre behövde tullskyddet för att existera. Under vissa förhållanden är detta också fallet. Tänker man sig att ett land endast har sådana anläggningar, som äro fullt konkurrensdugliga med utlandet, så skulle ingen av dessa bliva överflödig och behöva nedläggas, även om tullen försvunne. Men redan för den händelse blott några få anläggningar eller företag skulle finnas, om vilka detta icke gällde, så bleve de drabbade av tullens avskalfande; och även om det stora flertalet bland företagen i landet skulle vara i stånd att reda sig utan tullskydd, bleve förlusten av de övriga sannolikt ett starkt hinder för tullens avskaffande. För att lätt kunna avskaffa en överflödig tull är det alltså icke nog att tullen skall hava i stort sett lyckats med att uppamma en lönande näring; så snart blott några företag finnas som behöva den för sin existens, bliva de hinder för ett avskaffande. Vid en kartellbildning, som i vanliga fall är ägnad att bevara även de mest oekonomiska företagen i ett land, framträder detta hinder för tullens avskaffande särskilt starkt. Däremot erbjuder trustbildningen större möjligheter, i det att det enhetliga, monopoliserade företag, som trusten utgör, i och för sig har intresse av att nedlägga de mindre lönande anläggningarna och att tullskyddets avskaffande därför icke kommer att föranleda några anläggningars upphörande. I praktiken kommer emellertid även den sistnämnda möjligheten sällan att förverkligas. Då nämligen de flesta monopolbildningar ha uppkommit i skydd bakom en tullmur, äga de ett starkt intresse av att bevara de fördelar som tullen bereder dem; och det är därför mycket vanligt att de antingen lämna de sämsta företagen utanför sammanslutningen eller också inom själva trusten bevara även sämre anläggningar, som ha tullskyddet till villkor för sin fortsatta drift. Det torde därför med ganska stor bestämdhet kunna påstås, att tullen är ett föga ändamålsenligt medel för mål som skulle kräva tullens avskaffande, sedan de en gång blivit uppnådda. Detta hindrar emellertid icke, att det förtjänar noggrant övervägande, huruvida tullskyddet likväl har möjlighet att medföra en för samhället gagnelig omläggning av näringslivet. Därvid torde från början behöva understrykas, att ehuru ett tullskydd alltid Tull. skyddet närmast framträder såsom uppmuntrande för flere eller färre näringar, så verkar om kost - det oundgängligen samtidigt återhållande och inskränkande på andra. Detta "landet ^jer r e dan av att tullen verkar fördyrande på de tullbelagda varorna; såsom redan framhållits ha de tullar som icke så göra ingen skyddskaraktär. Icke blott att en fördyring av varor som användas till fortsatt produktion sålunda försvårar denna produktions villkor; även de varor som tillhöra den direkta konsumtionen komma genom sin ökade kostnad att minska efterfrågan på andra varor och därför minska avsättningen för andra näringar. Detta kan också uttryckas så, att tullskyddet innebär en premie för näringar som icke utan denna premie kunna bestå och alltså utgör ett understöd från det övriga näringslivet åt de ifrågavarande, tullskyddade näringarna. Tanken att tullsystemet skulle kunna bereda hela den inhemska produktionen ett företräde framför den utländska innebär alltså en omöjlighet. Efterfrågan på utländska varor är en indirekt efterfrågan på landets egna exportvaror, emedan dessa utgöra betalningen för importvarorna, och närmast blir det därför exportindustrien som får betala tullskyddet; dess produktionskostnader höjas, utan att priserna på dess i utlandet avsatta produkter kunna undergå någon prisstegring. Det sistnämnda utesluter icke, att en industri, som avsätter såväl för utlandet som på inhemsk marknad, kan göra vinst som helhet, därför att prisstegringen på dess produkter inom landet väga mer än de höjda produktionskostnaderna på den del av produktionen som avsattes i utlandet. Det är möjligt, att denna

Det internationella varubytet ur framtidssijnpunkt

vinst för ett företag av den ifrågavarande typen vinnes genom en av det inhemska tillskyddet möjliggjord s. k. dumping; men detta ändrar tydligen intet i det förhållandet, att den totala exportproduktionen från det tullskyddade landets egen synpunkt har blivit mindre lönande än förut. Nu kan det visserligen invändas mot denna tankegång, att tullskyddet genom att skapa eller utvidga vissa produktionsgrenar givit sysselsättning åt landets produktivkrafter och därför åstadkommit en ökning i det totala resultatet, som icke betalas av någon utan tvärtom blivit en vinst för det hela. Men om detta resonemang skulle vara riktigt, hade tullskyddet aldrig varit behövligt för denna nya användning av produktivkrafter, ty en lönande näring hade i så fall uppstått därförutan. Om tullskyddet verkligen behöves, så förutsätter detta med andra ord, att näringen icke i sig själv varit lönande, och härav följer i sin ordning, att någon måste bära de kostnader dess upprätthållande kräver. På visst sätt kunde man rent av påstå, att dylika näringar strängt taget icke äro »närande» utan tärande, därför att de underhållas av de övriga, näringarna i egentlig mening. Som slutsats härav måste man alltså konstatera, att tullskyddet alltid är en börda för näringslivet som helhet, så länge det är behövligt, att det följaktligen innebär en kostnad för landet. Den ofta framställda tankegången, att ett fattigt eller i andra avseenden svagt land icke kan reda sig utan tullskydd, är därför i grund felaktig; eftersom tullskyddet utgör en börda eller utgift, bäres det lättare av ett rikt än av ett fattigt land. Emellertid är härigenom ingalunda visat, att icke den ifrågavarande utgiften eller bördan i längden kan löna sig, att icke med andra ord det framtida resultatet kan bliva bättre genom tullskydd än därförutan. Denna möjlighet kan icke på något sätt a priori avvisas, och i princip kan man därför icke bestrida möjligheterna av tullskyddets förmåga att i längden höja näringslivets resultat. Det måste endast fasthållas, att det innebär en börda så länge det kvarstår och alltså bör försvinna när målet uppnåtts. Det gäller närmast vad den berömde tyske ekonomiske författaren Friedrich List kallat för uppfostringstullarna. Som framgår av det förut anförda, har denna synpunkt ingalunda varit främmande för den svenska diskussionen i tullfrågan, fastän visserligen det under 1880-talet införda svenska tullsystemet icke närmast anslöt sig till Lists tankegångar, så till vida att han endast påyrkade industritullar och var motståndare till agrarskyddet. Detta har emellertid ingen betydelse för den nu ifrågavarande sidan av Lists tankegång, som innebär, att förmågan att skapa rikedomar eller landets produktiva kraft är viktigare än rikedomen själv och att ett land alltså med fördel kunde underkasta sig uppoffringar för att i framtiden få dem i mångfaldig måtto tillbaka. Under hägnet av skyddande tullar kunde enligt Lists mening ett industriellt system växa upp eller befästas och samma produkter småningom framställas till billigare pris än det vartill de från början kunnat köpas från utlandet. Att lära upp en skicklig arbetarstam, skaffa en dyrbar maskinell utrustning, organisera företagen, deras transportförhållanden, kreditsystem och avsättning måste taga tid, och under denna byggnadsperiod skulle ett frihandelsland vara hjälplöst utlämnat åt tidigare industriländer. Riktigheten av denna tankegång rent principiellt sett har knappast bestritts och kan icke heller bestridas; särskilt betydelsefullt ifråga om argumenteringens inflytande på opinionen var det stöd »the infant industry argument» fick av den klassiska nationalekonomiens siste store man, John Stuart Mill. Konsekvent fullföljd innebär tankegången behovet av ett provisoriskt understöd ät nya industrier, i förhoppning att de i sinom tid skola kunna växa sig

Upp. fosirin9ssk ddet v '

32 Skyddstullsystemets teoretiska grunder

tillräckligt starka för att undvara stödet och även återbetala nedlagda kostnader med upplupen ränta. Att understödet måste lämnas från det allmännas sida följer visserligen icke nödvändigt därav och än mindre att understödet behöver taga form av tullskydd i st. f. exempelvis lån med först i framtiden betalbar ränta. Vore industrimännen och kanske ännu mer de privata kreditgivarna tillräckligt förtänksamma, skulle de nämligen utan hjälp från staten vara i stånd att sätta upp företag av nu ifrågavarande slag. På vinst vore givetvis icke till en början att räkna, kanske ej ens på att få driftkostnaderna täckta; men förtänksamma industri- och finansmän veta av sig själva, att man kan få nedlägga utgifter under en följd av år i avvaktan på framtida vinst. Emellertid äro de ifrågavarande riskerna i många fall så stora och väntetiden så lång, att en dylik förtänksamhet ej rimligtvis kan påräknas, och staten i sin egenskap av en över de enskilda generationerna befintlig organisation kunde i så fall tänkas mera ägnad att tillvarataga dylika framtidssynpunkter. Visserligen torde det vara oförnekligt, att även för staten stora, ja kanske i flertalet fall oövervinnerliga svårigheter möta att bedöma de långt fram i tiden liggande verkningarna av ekonomiska åtgärder, och verkliga förhållandet torde också vara, att uppfostringstullar sällan kommit till stånd på grundval av en förtänksamhet hos staten utöver den som varit till finnandes hos privata affärsmän; det torde i det alldeles övervägande flertalet fall ha varit andra motiv som bestämt tullarnas tillkomst. Men den teoretiska möjligheten av detta slags tullskydd kan icke bestridas, och exempel på dess förekomst i överensstämmelse med den till grund därför liggande teorien kunna icke heller sägas fullständigt saknas. Det må i detta sammanhang också påpekas, att den förut (sid. 28) behandlade föreställningen om ett icke-prisstegrande, men dock effektivt tullskydd får i varje fall teoretiskt berättigande, om man tänker på den tidpunkt, då en uppfostringstull redan har nått sitt mål att skapa en med utlandets konkurrensduglig inhemsk industri. I det föregående ligger emellertid, att ett dylikt tullskydd har visat sitt berättigande först när det icke längre behöves och alltså har fått försvinna. Att ett tullskydd, som icke längre är behövligt, bör upphöra, ligger i sakens natur; ty om det verkar fördyrande på den tullskyddade varan, utgör det en onödig beskattning av alla till förmån för några få, och i motsatt fall inbjuder det till monopolistiska sammanslutningar för att tillgodogöra sig möjligheten av en dylik beskattning. Uppfostringssynpunkten kräver alltså ett övergående tullskydd, och ett permanent tullskydd kan omöjligt motiveras på denna väg. Som redan antytts, skulle ett tillräckligt gynnsamt resultat av uppfostringstullen i och för sig innebära t. o. m. något utöver möjligheten att undvara tullen utan att äventyra industriens bestånd, nämligen ett överskott motsvarande vad industrien under årens lopp mottagit i tullskydd; så länge detta belopp ej ersatts, har samhället kostat på den skyddade näringen uppoffringar som icke återbetalats. Att dylika belopp skulle kunna utkrävas, får dock på förhand anses uteslutet; och häri ligger en av tullskyddets ofrånkomliga svagheter i jämförelse med exempelvis lån med återbetalningsskyldighet, vilket emellertid å andra sidan icke hindrar, att denna senare understödsform i andra hänseenden kan tänkas vara tullskyddet underlägsen.

Ett system av varaktigt tullskydd

3.

33¶ETT SYSTEM AV VARAKTIGT TULLSKYDD

I själva verket torde man icke göra den tullskyddsvänliga ståndpunkten orätt, om man påstår, att det knappast varit argument av nu senast antytt slag som i flertalet fall påverkat denna ståndpunkt eller främst tryckt sin prägel på den faktiska tullpolitiken. Vad som har eftersträvats har nämligen knappast som regel varit att övervinna ett nytt läges begynnelsesvårigheter, utan fastmer att skapa ett ekonomiskt tillstånd, som icke blott i begynnelsen utan även i fortsättningen skulle behöva tullskydd för att kunna existera. Det gäller därför nu att närmare pröva de tankegångar, som här, mer eller mindre tydligt uttalade, behärska tullpolitiken både hos oss och i andra länder, så att man skall kunna bilda sig en mening om det berättigade i det sålunda uppställda idealet. Närmast möter man därvid kanske föreställningen om vissa naturliga näringar Behovet av eller vissa näringar som ett kulturland icke kan undvara; i föregående avdelning särskilda finnas flera exempel på denna tankegång. I vissa fall ändras föreställningen n nn9ar sä, att man tvärtom anser de »naturliga» näringarna otillräckliga för att sysselsätta befolkningen eller produktivkrafterna i allmänhet och alltså en komplettering av dem erforderlig. Vad först beträffar nödvändigheten för ett land att äga vissa bestämda näringar, ha stöd sällan givits för uppfattningen om en sådan nödvändighet. Så länge det internationella bytet kan fortgå, stå varor att få från andra länder i utbyte mot det egna landets, och i fredstid läggas så gott som aldrig hinder i vägen för export av fabrikat, som ett land tillverkar och ett annat behöver. Tankegången om de särskilda, ofrånkomliga näringarna måste därför anses sakna berättigande i fredstid och kunna endast motiveras med hänsyn till krigsberedskapen. Följderna för tullpolitiken av dessa sistnämnda hänsyn skola behandlas längre fram i denna avdelning (sid. 46 ff.). Något större uppmärksamhet förtjänar tankegången om nödvändigheten att supplera vad man kallar naturliga näringar med andra, emedan de förra icke skulle vara i stånd att ge sysselsättning åt hela befolkningen eller produktivkrafterna över huvud. Denna tankegång har fullt berättigande så till vida som länder ha och böra ha näringar, vilka icke särskilt sammanhänga med de yttre naturförhållandena; betecknande exempel därpå äro bomullsindustrien i England och tändsticksindustrien i Sverige. Detta innebär emellertid endast, att även andra faktorer än de yttre naturförhållandena bestämma uppkomsten och utvecklingen av näringar i ett land, och särskilt måste därvid uppmärksammas, att kapitaltillgången i landet, befolkningens flit och begåvning eller fallenhet för särskilda sysselsättningar, uppfinningsförmåga i den ena eller andra riktningen och över huvud de mänskliga faktorerna utöva ett bestämmande inflytande, som i vissa fall rent av kan betyda mer än några som helst yttre naturförhållanden. Men att härifrån leda sig fram till behovet av tullskydd för näringar av denna senare typ låter sig på intet sätt göra. Tillvaron av dessa mänskliga faktorer är det som framkallar de lämpligaste näringarna, på samma sätt som naturfaktorerna så göra i det motsatta fallet. Eftersom understöd åt en näring endast kan ske på bekostnad av övriga näringar, skulle ett dylikt understöd betyda att befordra näringar av den senare typen på bekostnad av de i trängre mening naturliga, och för en sådan åtgärd finnes tydligen intet stöd i den framställda tankegången. Det kunde då lika väl påyrkas att tvärtom stödja de »naturliga» näringarna på bekostnad av de övriga, något som likaledes icke sällan förekommer, men med lika litet skäl. Den frågan måste emellertid då besvaras, om man icke genom att underlåta 3 — 0501.

T.

T.

34 Skyddstullsystemets

teoretiska grunder

tullskydd får räkna med ett befolkningsöverskott, som icke kan finna produktiv sysselsättning. Svaret ligger i det redan sagda, men synpunkten skall strax belysas på nytt. Vpptagan- Man kan emellertid också invända, att understöd i form av tullskydd åt de a " vissa näringar skulle sätta dem i tillfälle att taga i anspråk naturtillgångar, n qånqar. s o m därförutan hade blivit oanvända och sålunda förbättra läget, vare sig befolkningsöverskott föreligger eller icke. Ett sådant upptagande av eljest oanvända naturtillgångar genom tullskydd är utan tvivel möjligt men däremot under nu angiven förutsättning lika givet oekonomiskt. Ty om de ifrågavarande naturtillgångarna icke vid frihandel tagits i anspråk, så måste det bero på att deras användning icke lönat sig; tullskyddet möjliggör deras användning, trots att användningen icke är lönande. Men användning av naturtillgångar (eller tillgångar av andra slag) är intet självändamål, ändamålet med det hela måste vara att skapa den förmånligaste sysselsättningen eller det bästa ekonomiska resultatet för folket, och om detta uppnås genom intensivare brukning av vissa naturtillgångar i stället för användning av andra, mindre välbelägna eller avkastningsrika, så vinner folket på den förra lösningen. Givetvis bortses här från vad som redan behandlats, nämligen möjligheten att genom tullskydd framkalla en produktionsriktning, som i längden skall komma att visa sig nationalekonomiskt lönande; detta hör till frågan om uppfostringstullarna och berör ej de nu behandlade varaktiga tullarna. Tullar och Mot denna tankegång står visserligen, att arbetslöshet kan förekomma och arbetstui- a ft tullarna skulle kunna vara ett sätt att taga i anspråk just den mänskliga fal en. arbetskraften i större utsträckning än tidigare, med andra ord att skapa nya arbetstillfällen. En sida av denna uppfattning måste för ögonblicket lämnas åsido — den upptages nedan sid. 48 ff. — men på detta ställe måste betonas, att tullarna borttaga arbetstillfällen samtidigt med att de skapa dylika, i det att sådana näringar som betala tullskyddet till de övriga måste trängas tillbaka i förhållande till de sistnämndas utvidgning eller t. o. m. i ännu högre grad. Ty tullskyddet försvårar verksamheten för sådana näringar som kunnat bestå utan tullskydd och underlättar det för sådana som endast genom understöd kunna existera. Det torde också som allmän regel kunna sägas, att arbetslösheten är en verkan av olika slags rubbningar i näringslivet, icke av något permanent överskott på arbetskraft. Tvärtom förhåller det sig så, att arbetskraften alltid är otillräcklig i förhållande till de oräkneliga uppgifter som skulle kunna företagas i syfte att förbättra folkets ekonomiska läge, husbyggnad, vägbyggnad, myrutdikning, intensivare brukning av jorden o. s. v. Att möta arbetslöshet på någon särskild punkt genom tullskydd är visserligen icke uteslutet, för den händelse det kräves att hastigare eller lindrigare än därförutan övervinna en rubbningsverkan; men detta hör ånyo icke till de stadigvarande tullarnas kategori utan till öyergångstullarnas, vilken likaledes skall upptagas i det följande (sid. 43 ff.). Även i detta fall möter visserligen faran att skapa en ny arbetslöshet i stället för den man avskaffar, men för den händelse någon särskild näring blir föremål för en plötslig rubbning med därav följande arbetslöshet, vore det dock tänkbart att här uppnå en tillfällig lättnad utan lika starkt bakslag på annat håll. Detta tillhör dock som sagt en senare punkt i framställningen. Däremot bör i detta sammanhang något nämnas om ett härmed likartat förhållande, nämligen verkan av tullar vid överflöd eller åtminstone ovanligt riklig tillgång på vissa slag av arbetskraft eller på arbetskraft vissa tider av året, t. ex. på grund av de befintliga näringarnas utpräglade säsongkaraktär eller deras egenskap att sysselsätta företrädesvis kvinnlig arbetskraft; det synes

Ett sijstem au varaktigt

tulhkijdd

nämligen ligga nära till hands att avhjälpa denna olägenhet genom att med tullskyddets hjälp skapa en ny näring, som absorberar den ifrågavarande arbetskraften. Till en början märkes därvid, att detta icke kan ske annat än på bekostnad av andra näringar i landet; ty det höjda pris på den tullskyddade varan, som konsumenterna måste betala, kan omöjligt undgå att tvinga dem till motsvarande inskränkning i efterfrågan på andra av landets produkter (antingen direkt inom landet producerade eller importerade och i senare fallet alltså indirekt exportprodukter). Då det här icke, såsom i det nyss behandlade fallet, gäller en tillfällig utan en stadigvarande åtgärd, är minskningen i arbetstillfällen på andra områden av näringslivet som verkan härav tämligen ofrånkomlig. Närmast tager detta sig uttryck i att vissa inhemska områdens befolkning får underhålla andra områdens; i vårt land blir det exempelvis efter all sannolikhet närmast Norrlandsbefolkningen som på detta sätt hålles tillbaka till förmån för de i större utsträckning tullskyddade delarna av det övriga landet. Därtill kommer emellertid för det andra, att det ifrågavarande behovet av arbetstillfällen för befolkningen inom ett visst område kommer att som regel tillgodoses även utan tullskydd, därför att den relativt rikliga förekomsten av vissa slags arbetskraft kommer att ditlocka sådana näringar som ha användning därför; så har man t. ex. funnit, att verkstadsindustri i frihandelslandet England söker sig till textildistrikten för att draga nytta av den proportionsvis rikliga tillgången på manlig arbetskraft därstädes. I jämförelse med den förstnämnda lösningen, genom tullskydd, har denna det stora företrädet att ej ske på bekostnad av andra områden, d. v. s. att icke borttaga gamla arbetstillfällen när den skapar nya. För det tredje och sista märkes, att ett tullskydd för att över huvud taget nå det avsedda målet måste taga sikte på ett visst, notoriskt föreliggande överskott av arbetskraft på en bestämd punkt; tullskydd i allmänhet har knappast några möjligheter att här träffa rätt utan kommer efter _ all sannolikhet att flytta redan sysselsatta produktiva krafter från en uppgift till en annan. Det ideal som allmänt torde ha föresvävat tullskyddets anhängare åtminstone Oberoende i nyare tid är en vidare utbyggnad av det nu diskuterade syftet att komplettera av utlanä de naturliga näringarna med andra, nämligen en så mångsidig produktion som ^möjligt och i sammanhang därmed vad man plägat kalla ekonomiskt oberoende av utlandet, i betydelsen av frånvaro av import. Så till vida äro de hittills behandlade argumenten för tullskydd av mindre praktiskt intresse som den nu senast antydda tankegången allmänt torde dominera föreställningssättet. Den förtjänar därför noggrann prövning. Till en början märkes därvid, att frågan om ekonomisk självförsörjning i krig helt och hållet lämnas åsido; såsom längre fram skall visas, blir detta i verkligheten en självförsörjning av helt annat slag än den som tullskyddet i dess nu vanliga form bereder. Vidare märkes det redan förut framhållna, att oberoende av import måste betyda även exportens upphörande, eftersom export (jämte övriga prestationer till utlandet) utan import (jämte motsvarande prestationer från utlandet) är liktydigt med en gåva till utlandet, utan gengåva därifrån. Man måste alltså modifiera tankegången till att gälla produktionens mångsidighet, såsom ägnad att så långt som möjligt tillgodose fredsbehoven av alla slag genom direkt inhemsk produktion, i form av största möjliga upphävande av utrikeshandeln. Dit leder nämligen i verkligheten den ifrågavarande tankegången. Vad då först beträffar upphävandet av det s. k. beroendet av utlandet, så framgår av det föregående, att detta betyder att avskära sig ifrån de möjlig-

36 Skyddstullsystemets teoretiska grunder

heter till bättre ekonomiskt resultat, som bytet med andra länder för med sig, när det av sig självt uppstår, och något mer torde ej behöva sägas om denna tankegång såsom tillämplig på fredsförhållanden. ProdukDäremot behöver produktionens mångsidighet något närmare betraktas, trots tionens a£fc ^et i någon mån leder till en upprepning av vad som nyss sagts om upp^ d 7 " . komsten av icke »naturliga» näringar. Den bakomliggande tankegången är sidighet. k a n g k e d e l v i g d e t o c k g å r e d a n berörda, i och för sig oberättigade strävandet att använda naturtillgångar vare sig användningen nationalekonomiskt lönar sig eller icke; men vid sidan därav åsyftas otvivelaktigt att bereda även de mänskliga krafternas mångsidighet, alla de olika slags begåvningar som finnas hos ett folk, användning i näringslivet. Denna tankegång är i och för sig fullt riktig, men den leder icke fram till ett bindande argument för tullskydd. Ty just denna mångsidighet i folkets begåvning skapar vid frihandel sådana näringar som betingas därav, och stora delar av exempelvis den utan tullskydd uppkomna eller av tullskydd oberoende svenska industrien har svenska folkets särskilda begåvning att tacka för sin tillvaro. Det är svenskarnas utpräglade tekniska begåvning som i första rummet måste anses förklara uppkomsten och blomstringen av den stora mängden verkstadsindustrier och andra på mekaniska och kemiska uppfinningar grundade industrier, vilken till stor del givit Sveriges industri dess världsrykte exempelvis i fråga om tändstickor, separatorer, förbränningsmotorer, kullager, fotogenkök och agaljus. Detsamma gäller om den svenska järnhanteringen, som berett större möjligheter för teknisk begåvning än kanske någon annan svensk industri. Tullskyddet kan här direkt ingenting göra, indirekt kan det lika lätt skada som gagna, I den mån det befordrar en utveckling i den antydda riktningen, sker det genom att uppmuntra användningen av även sådan teknisk begåvning som icke nationalekonomiskt lönar sig, i motsatt fall förkväver det tvärtom möjligheter att draga nytta av särskild begåvning i teknisk riktning. Det senare torde kunna sägas vara en starkare tendens i fråga om de svenska förhållandena än det förra. Ty med den läggning svenska folket har för framställning av högvärdiga produkter, på vilka särskilt stor teknisk omsorg måste nedläggas, blir avsättningen över ett stort område för Sverige särskilt oumbärlig, därför att dylika dyrbara produkter sällan kunna täcka massbehovet. En industri som skall ge näring åt detta slags begåvning måste därför vara inriktad på export, den tränges tillbaka eller förkväves genom utrikeshandelns upphörande, genom att industrien tvingas att inrikta sig på den inhemska marknaden. Särskilt tydligt framträder detta ifråga om järnhanteringen, där de högvärdiga produkter, som givit det svenska järnet dess ställning såsom det kvalitativt främsta i världen, nödvändigt skulle komma att skjutas tillbaka till förmån för produktion av jämförelsevis lågvärdigt handelsjärn, framställt i större mängder, för den händelse järnhanteringen med hjälp av tullskydd bleve omlagd till i högre grad inhemsk avsättning; men alldeles parallella företeelser visa sig på andra punkter. Produktionens mångsidighet och oberoende av utlandet äro i dessa fall ägnade att direkt motverka den användning av svenska folkets tekniska begåvning som utgör en av landets största ekonomiska tillgångar. Produktion i större skala.

Det ligger också i sakens natur, att en produktion i större skala måste komma att motverkas av ökad mångsidighet i produktionen. Särskilt i ett relativt litet land måste verksamheternas antal begränsas, för den händelse var och en bland dem skall kunna få någon stor omfattning. Det är marknadens storlek som bestämmer produktionens storlek; ju mer marknaden inskränkas, desto svårare har man att uppnå produktion i stor skala. Av denna anledning

Tullskyddets förhållande till monopol och dumping

måste tullskyddet verka betydligt mer nedtryckande på den ekonomiska verksamheten överhuvud och särskilt i fråga om produktionsstorleken i ett mindre land än i ett större. Länder som Ryssland eller Förenta Staterna utgöra nästan världar för sig själva, och tullgränser omkring så stora områden betyda därför jämförelsevis litet, medan tullgränsernas betydelse ökas, ju mer det betyder för ett land att utgöra en sammanhängande del av ett större helt. Det förefaller alltså svårt att finna några hållbara motiv för det slags eko- Solidarinomiska organisation, som torde få anses utgöra det av skyddssystemets an- tetssystehängare åsyftade. Redan häri ligger, att den form, som tullskyddet i nyare "" " tid tagit, knappast kan anses ägnad att befordra ett lands ekonomiska välstånd. Det gäller härvid särskilt det redan i föregående avdelning berörda s. k. solidaritetssystemet, som åsyftar ett skydd över hela linjen, en uppmuntran åt inhemsk produktion i allmänhet framför utländsk, d. v. s. — enligt vad förut visats — en uppmuntran åt produktion för inhemsk avsättning på exportproduktionens bekostnad. Därtill kommer ytterligare i fråga om solidaritetssystemet dess mer så att säga praktiska olämplighet. Ty icke blott att exportnäringarna och andra av tullskydd oberörda näringar, sådana som handel och sjöfart, få bära tullskyddet för de övriga; även i fråga om dessa senare, tullskyddade näringar sins emellan gäller det, att de få betala tullpremier åt varandra, samtidigt med att de få dylika understöd från varandra. Det avgörande för tullskyddets verkningar är därför icke dess absoluta belopp utan det överskott som skyddet erbjuder den tullskyddade näringen utöver den börda som skyddet åt övriga näringar åsamkar densamma — ett överskott, som givetvis i en mängd fall är obefintligt och utbytt mot underskott. Även förutsatt att solidaritetssystemets mål vore eftersträvansvärda, skulle det alltså innebära ett mycket opraktiskt medel för detta mål, emedan det belamrats med en ofantligt stor mängd utjämningsposter, utan annan verkan än att upphäva påföljden av övriga poster i samma system. Även med det ifrågavarande målet för ögonen borde alltså systemet kunna förenklas genom bibehållande av enbart sådana tullsatser som vore avsedda att giva ett nettoöverskott över ifrågavarande närings tulluppoffring. Tullsystemet skulle alltså kunna i mycket hög grad förenklas utan att förlora något av sin effektivitet men däremot vinna i praktisk bekvämlighet och användbarhet. 4. TULLSKYDDETS FÖRHÅLLANDE TILL MONOPOL OCH DUMPING En för nutiden särskilt betydelsefull grupp av frågor i sammanhang med Tullskydd tullsystemets inverkan på näringslivet utgör dess samband med monopolbild- och monov ningarna. I vad mån detta samband av tullskyddets anhängare betraktats som °' ett stöd för skyddstullsystemet eller motsatsen, är visserligen icke fullt klart. Förekomsten av monopolbildningar i andra länder och deras åtgöranden, framför allt s. k. dumping, ha synnerligen ofta anförts som skäl för tullskydd; men i och för sig vore det fullt möjligt att motivera tullskyddet med behovet av inhemska monopolbildningar, som kunde växa upp i skydd av tullmuren; och alldeles ha argument i denna senare riktning icke heller saknats. I detta fall finge skyddet visserligen närmast uppfostringstullens prägel, såsom ägnat att bringa monopolbildningarna till stånd men att avskaffas när detta mål blivit nått. Oavsett de olika argumentens beskaffenhet torde det vara lämpligt att här något beröra det teoretiska sambandet mellan tullskydd och monopol i ett sammanhang.

38 Skyddstullsystemets

teoretiska

grunder

Den väsentliga innebörden av detta samband är, att tullarna tendera att befordra uppkomsten och fortvaron av monopolistiska sammanslutningar. Datta beror därpå, att ett monopol innebär behärskning av marknaden och följaktligen underlättas av alla åtgärder som medföra marknadsbegränsning. Häri ligger å andra sidan också, att tullskydd icke utgör någon nödvändig förutsättning för monopolbildningar; parallellt därmed verka även transportkostnaderna i samma riktning. Men transportkostnadernas betydelse växer ofta med varornas lågvärdighet, d. v. s. är störst för råvaror och halvfabrikat, medan tvärtom tullarna framkalla en så att säga artificiell transportkostnad även och kanske företrädesvis för varor där de naturliga transportkostnaderna äro låga. I ett frihandelsland kunna monopol normalt taget icke höja priset över världsmarknadens med väsentligt mer än transportkostnaden, medan monopol i ett tullskyddsland därutöver äro i tillfälle att taga ut den ytterligare vinst som motsvarar tullskyddets höjd. I det ena fallet som i det andra gäller visserligen, att ett starkt monopol kan komma att genom avskräckningsmedel av olika slag genomdriva ett ännu något högre pris än det så angivna. Men även oavsett att själva avskräckningsmedlen äro effektivare i det tullskyddade landet, blir utgångspunkten i båda fallen importmöjligheten, och utrymmet för höjning av monopolpriset blir alltså under alla förhållanden i tullskyddslandet minst så mycket ökat som tullskyddets storlek innebär. Det nu sagda gäller nationella monopol. Vilket samband som råder mellan tullskydd och internationella monopol är svårare att avgöra. Hittills torde flertalet internationella monopol ha uppbyggts över monopolen i de särskilda länderna, och i den mån dessa senare stärkts, har också uppkomsten av internationell monopolbildning underlättats. För den händelse verkliga världsmonopol uppstå utan att vara grundade på någon eller några särskilda, skyddade marknader, torde man däremot kunna säga att monopolets tillvaro är relativt oberoende av till- eller frånvaron av tullskydd; denna företeelse har hittills ej haft väsentlig betydelse annat än för näringar, som starkt sammanhänga med tillvaron av vissa till utbredningen begränsade naturtillgångar, såsom olja och kali. De kunna i detta fall icke ha sin grund i tullskyddet men motverkas å andra sidan icke heller därav, då de utan svårighet kunna sätta sig i besittning av näringen inom ett tullskyddat område. Att dylika sammanslutningar icke kunna bekämpas genom något slag av tullpolitik, vare sig protektionistisk eller frihandelsvänlig, följer av det sagda, men sålunda också att de sakna samband med den fråga det nu gäller. Nationalekonomiskt sett innebär monopolprisets inverkan, att produktionen inom det monopoliserade området begränsas utöver vad som vid fri konkurrens skulle ha blivit fallet, ty endast därigenom kan priset höjas över vad det skulle hava varit utan monopol. Monopolprisets innebörd är följaktligen att avskära en behovstäckning för folket, som skulle kunnat tillgodoses till ett pris som motsvarar produktionskostnaderna, inberäknat normal ränta på kapitalet; genom att monopolisten höjer sitt pris därutöver, förhindrar han en del av denna i och för sig motiverade behovstäckning. Det egendomliga sambandet råder nu mellan tullskydd och monopol, att tullskyddet från en synpunkt sett har en rakt motsatt verkan mot den nu angivna. Genom att premiera vissa slag av produktion driver nämligen tullskyddet denna längre än som skulle vara nationalekonomiskt lönande, det ger en premie åt oekonomisk produktion. Följaktligen ha tullskydd och monopol så till vida rakt motsatta tendenser, det förra att driva produktionen av en viss vara för långt och det senare att otillbörligt begränsa produktionen av varan. Huruvida dessa båda faktorer komma att upphäva varandra, kan icke på förhand sägas. Detta är möjligt, ehuru

T'ulhkyddets

förhållande

till monopol

och

dumping

förmodligen ganska sällsynt; men sker det, blir det på sådana villkor, att monopolisten får hela den fördel eller ökade behovstäckning, som vid frihandel och fri konkurrens skulle ha tillfallit konsumenterna eller folket i dess helhet. Sin största uppmärksamhet har sambandet mellan tullskydd och monopol Tullskydd emellertid erhållit genom en företeelse som på senare årtionden allt oftare ochping .dttm~ kommit att omtalas under namnet dumping. Innebörden av detta uttryck är ' visserligen allt annat än klar, och ordet tages i mycket växlande betydelse, såsom särskilt tydligt framgår av den enquéte som 1906 års tulltaxekommitté på sin tid lät verkställa i frågan, i det att vissa av svaren gingo ända därhän att med dumping beteckna all försäljning av en vara från utlandet till lägre pris än det vartill den kunde framställas i mottagningslandet, sålunda strängt taget all normal utrikeshandel. Den naturligaste innebörden av ordet torde emellertid vara att däri inlägga en försäljning till utlandet under de verkliga produktionskostnaderna i produktionslandet. Emellertid möter därvid den svårigheten, att dessa produktionskostnader komma att ställa sig helt olika allt efter produktionens omfattning, i det att enhetskostnaderna i många fall, upp till en ganska högt belägen gräns, sjunka med ökning i driftens omfattning. I dessa fall torde man såsom dumping kunna räkna all försäljning till utlandet under de genomsnittliga produktionskostnaderna, sålunda även en försäljning till priser, som täcka de tillskott i kostnader, vilka skulle följa av en produktionsökning som föranleddes av den ifrågavarande exporten. Sambandet mellan denna företeelse och monopolbildningarna är att ett monopol i vanliga fall utgör förutsättningen för att en dylik politik skall kunna bedrivas med någon större uthållighet. I dylika fall hållas priserna på den egna, tullskyddade marknaden uppe så högt som monopolmakten och tullskyddet tillsammans tillåta, medan produktionens omfattning utvidgas därigenom att varor »dumpas» på den utländska marknaden till ett enhetspris, som visserligen fullt täcker eller överstiger specialkostnaderna för denna produktionsökning men däremot icke motsvarar genomsnittskostnaderna för hela produktionen och än mer understiger försäljningspriset inom det tullskyddade produktionslandet. Någon förlust för monopolisten uppstår i detta fall icke utan tvärtom en vinst lika stor som dumpingprisets överskott över specialkostnaderna: han är i tillfälle att driva produktionen i stor omfattning och sålunda med låga enhetskostnader, utan att därför tvingas att sänka försäljningspriset i det egna landet. Sambandet med tullskyddet är i detta fall främst den möjlighet det bereder för en sådan försäljningspolitik. Utan tullskydd (eller särskilt höga transportkostnader) utsätter sig nämligen monopolisten för »returdumping», sålunda att de till lågt pris i utlandet sålda varorna reimporteras och konkurrera med de till monopolpris sålda egna varorna i produktionslandet; i ytterlighetsfall har ej ens tullskydd varit i stånd att hindra en dylik utveckling. Tullskyddet erbjuder sålunda i detta fall den inhemska monopolisten en vinstmöjlighet, som han därförutan icke kunde uppnå. A andra sidan betalas tydligen denna vinst av de inhemska konsumenterna och detta i dubbel måtto. Det förhåller sig nämligen icke blott så, att själva tullskyddet innebär en börda för dessa, utan så är även fallet med dumpingen, i det att monopolisten, även under förutsättning av tullskydd men utan dumping, i sitt eget intresse skulle ha föranletts att hålla det inhemska priset lägre än han nu behöver göra, därför att han under denna förutsättning endast genom prissänkning skulle ha varit i stånd att driva produktionen i dess mest lönande skala. Såsom en svensk nationalekonom, professor F. Broek, visat, kan konsumenternas förlust t. o. m. bliva

40 Skyddstullsystemets

teoretiska

grunder

större än monopolistens vinst och en nationalekonomisk förlust bliva följden. Under sistnämnda förutsättningar är det tydligen uteslutet att i möjligheten av dumping finna något argument för tullskydd i det dumpande landet; och även om monopolistens vinst skulle bliva större än konsumenternas förlust, kunde väl ett tullskydd icke anses motiverat härigenom annat än i samband med särskilda åtgärder för monopolvinsternas indragning. Visserligen har man ibland menat, att dumpingen sä till vida skulle vara ägnad att sänka inlandspriserna på en vara som den vinst monopolisten kunde göra på dumpingen bleve en anledning för honom att sänka priset på den inhemska marknaden. En sådan tankegång torde dock sakna berättigande. Ty monopolisten skulle icke av dumpingen föranledas till en dylik uppoffring, eftersom han vore fullkomligt oförhindrad att uttaga lika höga priser på den inhemska marknaden som därförutan och rent av, enligt vad nyss visats, i verkligheten just genom dumpingen skulle få intresse av högre priser än därförutan. Om det alltså är svårt eller rent av omöjligt att i vinsten av dumping för det dumpande landet finna någon anledning till tullskydd, så blir det en helt annan fråga, huruvida tullskyddet kunde vara behövligt som skydd emot dumping för det land som blir föremål därför. Att det mottagande landets konsumenter i och för sig vinna på dumpingen och sålunda icke ha behov av något skydd däremot är emellertid utan vidare givet. Till dessa konsumenter höra ifråga om dumpade råvaror och halvfabrikat även vissa grupper av producenter, och det är bekant, att exempelvis flere länders varvsindustri tidtals premierats genom dumping av skeppsplåt från tyska stålverksförbundet. Ett gott exempel på en dylik utveckling, men därvid i fråga om statliga exportpremier och icke privat dumping, har man också haft i den engelska marmeladindustrien, som möjliggjorts tack vare inströmningen av billigt socker från Europas fastland. Å andra sidan ter sig saken helt annorlunda för producenter av själva den dumpade varan inom mottagningslandet; deras produktionsförutsättningar kunna helt och hållet försvinna därigenom. Tänker man sig dumpingen såsom stadigvarande, är det emellertid i landets intresse att dylika näringar bereda plats för andra, ty landet kan i så fall med större nationalekonomisk fördel förse sig med varan ifråga genom en exportindustri som skapar motvärdet för vad den kostar att importera. Men denna företeelse har sannolikt mindre betydelse, så länge det är fråga om privat dumping, ty såvitt arfarenheten på detta svåröverskådliga fält räcker, är detta slags dumping sällan så jämn, oavbruten och varaktig, att en fast ekonomisk ordning kan grundas därpå, vilket också minskar betydelsen för förädlingsindustrierna av dumpade råvaror och halvfabrikat. I den mån åter dumpingen verkar tillfälligt och oberäkneligt, innebär den ett rubbningsfenomen inom näringslivet, vars skadliga verkan som sådant icke kan bestridas. Man skulle då kunna tänka sig tullskydd såsom ett medel för att hålla näringslivet oberört av dylika rubbningar. För det nu berörda slaget av dumping finnes likväl icke någon på förhand bestämd tidsgräns, då densamma icke ens i längden skulle vara förlustbringande för säljaren. Därjämte förekomma emellertid också två andra slag av dumping, som på grund av sin natur äro temporära. Det ena bland dem föranledes av tillfällig »överproduktion», som regel under en lågkonjunktur, med syfte att få försäljning till stånd nära nog till vad pris som helst men utan att »förstöra marknaden» inom de normala avsättningsområdena; ett dylikt läge kan tydligen ej bliva annat än tillfälligt, och tullskyddets uppgift skulle även därvid vara att förekomma rubbningar. Som ett

Tullskyddets

förhållande

till monopol

och

dumping

specialfall av detta slags dumping kan man möjligen betrakta den visserligen temporära men ganska regelbundet återkommande tendensen att i fråga om säsongartiklar efter säsongens slut söka avsättning på främmande marknader till priser under tillverkningskostnaderna. Av helt annat slag men likaledes temporär är vidare den ofta omtalade »destruktiva» dumpingen, en åtgärd företagen med direkt syfte att förstöra näringen inom ett land och sedan höja priserna även inom Jandet till monopolhöjd. Betydelsen härav måste dock anses ganska begränsad, då åtgärden med fördel kan genomföras endast av en världsomfattande monopolsammanslutning, i det att eljest landets marknad efter den inhemska industriens försvinnande skulle komma att draga till sig varor från utländska konkurrenter till det dumpande monopolföretaget. Det bör också uppmärksammas, att tullskyddet intet avgörande hinder utgör emot detta slags dumping, i det att ett utländskt monopolföretag under förutsättning av tullskydd har möjlighet att bygga en konkurrerande fabrik inom tullgränsen och med dess hjälp tillintetgöra de inhemska producenterna. I vissa fall kan dumping slutligen komma till stånd utan att framträda som sådan för den dumpande producenten själv och oavsett monopol, nämligen när växelkursernas avvikelser från jämviktsläget möjliggöra export till priser, som privatekonomiskt äro vinstgivande för producenterna men underskrida de nationalekonomiska rätt beräknade produktionskostnaderna, den s. k. valutadumpingen. Exempel härpå i tidigare tid ha visat sig bl. a. på grundval av silvrets och det ryska pappersmyntets värde gent emot övriga länders guldvalutor, och efter världskriget har företeelsen fått en förut oanad utveckling. Den ifrågavarande företeelsen är behandlad i n:r VII av kommitténs utredningar och betänkanden, i anslutning till en bifogad promemoria av professor Davidson. Frågan om förekomsten och räckvidden av dumping är emellertid så till vida av mindre betydelse för tullpolitiken än vanligen antages, som möjligheten att genom vanligt tullskydd motverka dumping överhuvudtaget måste anses mycket begränsad. Ty om tullen är fullt tagen i anspråk, d. v. s. inlandspriset överstiger världsmarknadspriset med tull och frakt, så kan dumpingen uppenbarligen försiggå lika lätt som vid frihandel, i det att varje sänkning i världsmarknadspriset kommer att även efter tillägg av tull och frakt medföra ett pris under det inom landet gällande. Det är med andra ord endast den del av ett tullskydd som icke tages i anspråk eller behöver tagas i anspråk av de inhemska producenterna vilken utgör något verkligt skydd emot dumping. Uppenbarligen erbjuder det emellertid de största svårigheter att med tullar av något så när rimlig höjd uppnå säkerhet för att någon del av tullskyddet skall förbli obegagnad, i synnerhet som tullarna enligt vad förut visats — och mer ju högre de äro — befordra monopolbildningarna inom landet med därav följande prisstegring. I själva verket torde fasta tullar icke heller vid något tillfälle bevisligen ha motverkat dumping. Praktisk betydelse torde tullpolitiken på detta område därför ha haft endast i den mån det gällt differentialtullar av växlande höjd eller därmed likartade medel, avpassade efter den prissänkning som dumpingen i varje särskilt fall fört med sig eller eljest avsedda att träffa särskilda fall av dumping. Före kriget tillämpades sålunda i några länder tillägg till de vanliga tullsatserna i sådana fall då en importerad vara hölls lägre i pris än som motsvarade priset i produktionslandet med tillägg av frakt, och under den stora krisen efter det senaste världskriget ha tullar mot valutadumping i växlande former kommit till användning i många länder. Då kommittén redan yttrat sig om dylika slag

42 Skyddstullsystemets

teoretiska

grunder

av tullar i samband med frågan om skydd emot valutadumping (Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden VII och X), finnes ingen anledning att nu återkomma till denna fråga, utöver en påpekning av att valutadumpingtullarnas verkningar i det avsedda syftet ingenstädes varit väsentliga och att användningen av denna metod såsom stadigvarande åtgärd särskilt torde hava visat sig erbjuda stora svårigheter på grund av lättheten att kringgå skyddet genom fakturor upptagande högre värden än dem, till vilka importvaran i verkligheten varit avsedd att säljas i mottagningslandet. 5. ÖVERGÅNGSTULLAR OCH SKYDD MOT RUBBNINGAR Det föregående leder över till den allmänna frågan om betydelsen av övergångstullar, varmed åter sammanhänger möjligheten att genom tullskydd skapa ökad kontinuitet och stadga inom näringslivet. Skydd Denna tanke går otvivelaktigt delvis tillbaka till föreställningen att ett land not rubb- m j n ( j r e utsätter sig för rubbningar i näringslivet, när det saknar starkare förbindelse med världsmarknaden. Härvid märkes emellertid till en början, att med de starka band, som före världskriget förenade alla civiliserade länder, möjligheten av en dylik mer genomförd isolering från det ekonomiska världssamhället skulle förutsätta mycket allvarligare hinder för samfärdseln än något modernt tullsystem före världskriget åstadkommit. I allt väsentligt återfinner man över hela den civiliserade världen från mitten av förra århundradet till världskrigets utbrott samma utvecklingstendenser, främst grundade på de stora tekniska omvälvningarna och deras ekonomiska verkningar, men även omfattande därav mer eller mindre oberoende ekonomiska företeelser, vilket åter närmast sammanhängt med penningväsendets i stort sett enhetliga utveckling. Detta utesluter dock icke, att så pass stora olikheter kunna skapas mellan olika länder, att några bland länderna skulle kunna förbli mer oberoende av denna utveckling eller utveckla sig mer ostört än andra. I den mån det gäller tekniska omvälvningar, föreligger otvivelaktigt möjligheten att genom tullskydd i ett land hindra verkningarna av en ny teknik att där göra sig fullt gällande och sålunda bevara mer eller mindre av där redan befintliga näringar, vilka hava teknikens äldre tillstånd som förutsättning. Alldeles identiskt härmed vore det, om man genom utestängning av varor, som på grund av förändrade transportförhållanden blivit billigare än motsvarande inhemska, lyckades bevara den inhemska näring, som förut framställt varorna. Priset för denna oberördhet skulle i båda fallen vara att landet ginge miste om det förbättrade ekonomiska lägets fördelar, d. v. s. att det bleve stående på en lägre ekonomisk nivå än den som framstegen inom produktion och transportväsende hade möjliggjort. I verkligheten torde det emellertid icke som regel hava varit en oberördhet av detta slag som medvetet åsyftats med den nu ifrågavarande argumenteringen, ehuru den angivna verkan måste anses hava varit ofrånkomlig, när tullskyddet upprätthållit en näring, som ej därförutan kunnat bestå. Vad man tänkt på i detta sammanhang torde snarare hava varit skydd emot tillfälliga kastningar i näringslivet, icke hinder för definitiv övergång till ett bättre läge. Det skulle alltså gälla att övervinna tillfälliga svårigheter; och frågan blir följaktligen nu, om ett skyddstullsystem bättre än frihandel lämpar sig för detta ändamål. Därvid torde man till en början kunna konstatera, att marknadens ökade utsträckning i och för sig är ägnad att utjämna i st. f. att skärpa kastningarna.

Overgangstiillar

och skydd

mot

rubbningar

43 Det är känt, i vilken grad växlingar i exempelvis skörderesultaten i äldre tider, före de moderna kommunikationernas tillkomst och så länge de avsiktliga hindren för spannmålshandeln dessutom voro särskilt starka, medförde våldsamma kastningar mellan hungersnöd och övermått av spannmål, medan tvärtom uppkomsten av en internationell spannmålshandel och spannmålsmarknad nästan gjort slut på dylika företeelser i länder med ordnade ekonomiska förhållanden. Det enda som synes ligga i den andra vågskålen är, att förändringarnas talrikhet ökats samtidigt med att deras våldsamhet minskats. Läget är detsamma i fråga om konjunkturväxlingar i trängre mening. Den utjämnande faktor, som ligger i den utländska konkurrensen, är nämligen ägnad att motverka spekulationens överdrifter och sålunda att hindra högkonjunkturens övermått, vilket i sin ordning också hindrar det därpå följande bakslaget att bliva lika starkt som i motsatt fall. I stora drag äro visserligen konjunkturväxlingarna ganska likartade i olika länder, och de olikheter som förekomma dem emellan hänföra sig i första hand till penningväsendets beskaffenhet; men att tullpolitikens verkan ligger i den antydda riktningen, förefaller likväl ganska givet. En annan fråga är, om tullarna skulle vara ägnade att motverka krisernas oförmånliga verkningar, även o>m de icke kunna förebygga dessa själva eller t. o. m. om tullarna rent av skulle skärpa dem. Närmast skulle det då gälla att hindra den avstjälpning av varor från andra länder, som överproduktionen i dessa kan antagas föranleda; nuen som redan påpekats i samband med dumping, ha fasta tullar mycket små möjligheter i detta hänseende. En betydligt viktigare fråga än någon bland dessa är den som gäller möjligheten att vid stora ändringar i produktionens förutsättningar genom tullskydd skapa en jämnare övergång till det nya läget och sålunda förekomma eller mildra ovälkomna rubbningar. Av det föregående följer, att det omöjligt kan vara för ett land gagneligfc att genom tullskydd för alltid utestänga verkningarna av ekonomiska framsteg; men detta hindrar icke, att man kan tänkas få en mjukare övergång till det nya tillståndet genom tullskydd än genom full frihandel. Det. måste emellertid starkt fasthållas, att frågan i så fäll enbart kan gälla verkliga övergångstullar, införda i det kritiska ögonblicket men avsedda att försvinna, så snart omläggningen är genomförd. Denna fråga hade särskild aktualitet under 1880-talets tullstrider, därför att läget då — utöver penningvärdets uppgång — behärskades av den amerikanska spannmålskonkurrensen, vars förmåga att förse folket med bröd i ökad omfattning och till lägre pris svårligen kunde förbises men som dock av många ansågs böra föranleda åtgärder emot övergångstidens besvärligheter. Denna fråga kräver ett omsorgsfullt övervägande. Till en början märkes därvid, att vad det skulle gälla vore att hindra så snabba kastningar, att den produktionsapparat och arbetskraft, som vid övergångstillfället är bunden i den träffade näringen, icke får tillfälle att utan förluster överföras till nya uppgifter. Därvid kräves i första rummet av de vidtagna åtgärderna, att de ej binda sådana krafter i den ej längre lönande näringen, som utan ingripande skulle söka sig andra vägar. Av naturliga skäl ha alla näringar en normal avgång genom yrkesutövare som falla ifrån eller övergå till andra yrken och genom att en del av det i företagen bundna kapitalet oavbrutet frigöres genom slitning eller annan oundgänglig förstörelse; och om den av det nya läget föranledda inskränkningen icke överskrider gränsen för denna naturliga sammandragning, bliva tydligen inga åtgärder behövliga. I den mån åter som omkastningen sker hastigare än den naturliga avgången förmår motsvara, skulle tullskyddet därvid äga en uppgift. Här är icke platsen

Är3 flf ' u ar

44 Skyddstullsystemets teoretiska grander

att närmare undersöka, i vad mån exempelvis det svenska jordbruket utan tullskydd skulle ha kunnat finna en anpassning efter det på 1880-talet uppkomna läget, utan större skador än dem som nu inträffade; delvis belyses detta längre fram (sid. 209 ff.). Vad det här gäller är däremot möjligheten för ett tullskydd att fungera på det nu antydda sättet, förutsatt att detta vore behövligt. Därvid märkes till en början, att tullskyddet verkar alltför enkelt och rätlinjigt för att tillfredsställande kunna sörja för den i de många olika fallen synnerligen olikartade anpassning som vore erforderlig. Ett tullskydd, som vore tillräckligt att skapa. den åsyftade anpassningen i vissa fall, skulle säkerligen i andra binda produktivkrafter utöver vad som i verkligheten vore önskvärt, medan det i ännu andra fall icke skulle binda dem i tillräcklig omfattning. Likväl kunde det tänkas, att' tullskyddet härvid vore det bästa medel som stode till buds och därför trots allt kunde anses lämpligt. Betydligt viktigare är emellertid den betänkligheten, att ett fast tullskydd vore fullständigt oanvändbart för ändamålet,, eftersom det icke skulle sörja för den successiva anpassning efter det nya läget, som just vore ändamålet med det hela. Om man genom ett fast tullskydd bevarade en viss del av produktivkrafterna i en näring, utöver vad landets varaktiga bästa krävde, så skulle man nämligen få alldeles samma kris vid det blivande avskaffandet av detta tullskydd som eljest skulle ha inträffat när det infördes, och därutöver hela den kostnad för folkhushållningen, som tullskyddet under sin tillvaro åstadkommit. Den enda form för tullskydd, som vore ägnad att tjäna syftet, skulle alltså vara ett från början på avskrivning ställt skydd, med successivt sjunkande tullsatser, som vid en på förhand bestämd tidpunkt skulle helt och hållet försvinna. Utan en synnerligen fast plan av detta slag skulle tullskyddet sannolikt över huvud icke kunna fås att upphöra och syftet alltså förfelas. Då det torde vara ett faktum, att knappast några tullsatser från början fått denna prägel och endast helt få ens efter en längre tids existens förvandlats till successivt avtagande, inses det, att tullsystemet sådant det hittills varit icke kunnat göra tjänst som utjämning av övergångsförhållanden. Det ligger i tullsystemet över huvud en orörlighet, som gör det otjänligt för ändamål av nu angivet slag. Men detta utesluter tydligen på intet sätt, att ett skyddstullsystem av en annan typ här skulle kunna tänkas nå målet; och detta är fallet vid rubbningar i det internationella bytet över huvud taget. Tanken på övergångstullar som skydd emot den amerikanska konkurrensen tog emellertid, såsom docenten Montgomery framhåller i sin redan förut åberopade redogörelse för svensk tullpolitik 1816—1911 (n:r I av kommitténs utredningar och betänkanden). också en annan form än den nu behandlade. Man åsyftade enligt denna senare tankegång icke att överföra landets näringsliv och närmast dess jordbruk till det tillstånd som var det mest ekonomiska under förutsättning av den amerikanska spannmålskonkurrensens fortvaro, utan betraktade tvärtom själva importen av amerikanskt vete till Europa som en korttidsföreteelse, avsedd att försvinna av sig själv, och eftersträvade på grund därav att med hjälp av spannmålstullar befria näringslivet från den dubbla omläggning, som skulle hava erfordrats först för en anpassning efter det nya läget och sedan för en återgång från detta till det gamla. Under denna förutsättning skulle tullarna ej ha behövt successivt försvinna, utan man borde i så fall ha låtit dem kvarstå, tills det gamla läget hade återinträtt. Sin konkreta utformning skulle en sådan tanke sannolikt ha fått i form av en efter priset på amerikansk spannmål avpassad, glidande tullskala, ungefär i den form som försökts flerstädes, särskilt i England efter Napoleonskrigens

Folkkraft

och

krigsberedskap

slut. Förutsättningen för att denna tanke över huvud skulle haft berättigande borde ha varit en jämförelsevis stor sannolikhet för att det antagna framtidsperspektivet hade utsikt att förverkligas; men då framtiden alltid är oviss, borde på något sätt också ha sörjts för tullarnas avskaffande, i händelse att utsikterna bedömts felaktigt. Ty en glidande tull skulle tydligen hava blivit permanent stående på sin höga nivå, om den amerikanska spannmålen aldrig visat tendens att på nytt stiga i pris, och landet skulle då för alltid ha avskurits från tillförseln av billig spannmål. Under nu givna förutsättningar är den anförda tankegången emellertid oangriplig, även om det liksom i förut anförda fall måste sägas, att intet ännu prövat tullsystem lyckats förverkliga de syften som här varit ifråga och att särskilt glidtullsystemet givit anledning till en spekulation, som kommit dess ändamål att mer eller mindre fullständigt förfelas. 6.

FOLKKRAFT OCH KRIGSBEREDSKAP

Det återstår att i all korthet pröva följderna för tullpolitiken av hänsyn till sådana grundläggande samhällsföreteelser, som över huvud taget icke kunna väntas tillgodosedda av det privatekonomiskt organiserade näringslivet och som alltså nödvändigt förutsätta statens medverkan, om de skola komma att beaktas. Härvid inverkar en oöverskådlig mängd faktorer, etiska, estetiska, politiska, sociala, rasbiologiska, hygieniska o. s. v., några bland dem möjliga att göras till föremål för objektiv värdering, andra åter oundgängligen subjektivt bestämda. Att taga ståndpunkt till vad som bör ske med hänsyn till alla dylika uppgifter faller uppenbarligen utanför en tullpolitisk undersökning, men däremot är det icke uteslutet att på rent ekonomisk väg komma till objektiva slutsatser i fråga om tullpolitikens lämplighet som medel för ett mål, vars berättigande icke på den vägen kan undersökas. Mest omtalat bland hithörande moment är behovet av åtgärder emot en ut8kydd veckling, som visserligen kunde giva landet ökade ekonomiska resultat men på för foikbekostnad av dess folkkraft, och en diskussion av tullpolitikens betydelse för kraften. denna fråga leder till slutsatser, som torde äga giltighet också för många andra frågor av nu ifrågavarande typ. Det är särskilt behovet av en jordbruksidkande befolkning eller en lantbefolkning över huvud som anses motiverad genom denna synpunkt, och synpunkten åberopas till följd därav som stöd för premiering av jordbruk eller landsbygdsnäringar i allmänhet. Att ett agrarskydd, som alltid i och för sig betungar industrien och följaktligen bidrager att hålla den tillbaka, verkar i denna riktning är otvivelaktigt, och så till vida kunde tankegången synas erbjuda stöd för ett visst slags tullskydd, om blott utgångspunkten godtages. En närmare granskning gör dock detta tvivelaktigt. Det utgör nämligen tullpolitikens grundläggande svaghet i alla dylika fall att rikta sig mot ett annat mål än det avsedda. I utrikeshandeln själv ligger icke något för folkkraften skadligt; något sådant kan möjligen tänkas ligga i vissa särskilda slag av utrikeshandel, men det är också möjligt, att andra slag av utrikeshandel rent av äro ägnade att hålla befolkningen kvar vid hälsosamma sysselsättningar, och omvänt kunna just de näringar tullskyddet skapar innebära för folkkraften lika skadliga följder som de undanträngda näringarna. Genom att vända sin udd mot utrikeshandeln ställer sig politiken följaktligen ett annat mål än det i verkligheten åsyftade.

46 Skyddstullsystemets teoretiska grunder

Detta kan bliva fallet redan ifråga om befolkningens yrkesfördelning. Så torde det anses ofrånkomligt, att exempelvis det svenska agrarskyddet i främsta rummet bäres av landets förnämsta exportnäringar, d. v. s. skogshanteringen och därpå byggda industrier, och att detta skydd alltså tränger tillbaka vissa urproduktionen närstående, i den fria naturen utövade näringar, samtidigt med att det upprätthåller eller befordrar andra. Ännu viktigare är dock en annan synpunkt, nämligen att tullskyddet icke tager någon hänsyn till de faktorer, som i de särskilda fallen skapa sambandet mellan yrkesutövningen och folkkraftens upprätthållande. Det förhåller sig nämligen icke och kan icke förhålla sig så, att ett visst slags näring eller ett visst slags bosättning över hela linjen är överlägset ett annat slag i avseende på alla de sociala, hygieniska och moraliska faktorer som påverka folkkraften. Tvärtom ligger det i sakens natur, liksom det bekräftas av alla gjorda iakttagelser, att vissa industriarbetare och vissa invånare i städer och stadsliknande samhällen leva under gynnsammare förhållanden än vissa lantarbetare eller t. o. m. bönder, även om de senare skulle antagas genomsnittligt bevara folkkraften bättre än de förra. Det rationella synes då vara att söka träffa — icke vissa särskilda näringar i deras helhet utan — de ogynnsamma förhållandena, i vilka näringar och på vilka orter de än befinna sig, att med andra ord söka förekomma sådan näringsutövning och sådan bebyggelse som skadar folkkraften. Många medel kunna komma ifråga härför, men gemensamt för dem måste vara att taga sikte på vad frågan gäller och icke på något annat. Det komplex av strävanden som därvid, kanske vid sidan av en ändamålsenlig utveckling av kommunikationsväsendet, närmast kommer i fråga torde kunna sammanfattas under namnet socialpolitik. Socialpolitiken uppsöker nämligen vad som anses vara de svaga punkterna i det moderna ekonomiska livet och åsyftar att hålla tillbaka eller direkt förhindra sådana produktionsriktningar som verka i skadlig riktning men den vill icke försvåra arbetet för sådana delar av näringslivet som icke medföra oförmånliga verkningar, även om andra delar av samma näring eller andra företag i samma bransch på detta sätt skulle verka skadligt. I den mån en dylik socialpolitisk strävan når sitt mål, har hänsyn tagits till de verkligt inverkande faktorerna, och jordbruket har också indirekt därigenom fått det skydd det från nu angivna synpunkt behöver för att icke nödgas avstå sin befolkning till för denna skadliga sysselsättningar. Det nu sagda tar emellertid icke full hänsyn till den synpunkten, att man kunde önska bevara en viss samhällsklass, exempelvis ett självägande bondestånd, i oförändrat eller t. o. m. ökat omfång, därför att den över huvud taget ansåges som en oersättlig tillgång för ett land — i så fall givetvis oavsett om de tjänster den ifrågavarande klassen genom sina ekonomiska prestationer kunde göra övriga medborgare värderades så högt som krävdes för dess underhåll. Under denna förutsättning, vars berättigande här helt och hållet lämnas åsido, vore en premiering av den så beskaffade samhällsklassen ofrånkomlig, den måste i så fall underhållas eller understödjas av det övriga folket, och det kunde tänkas, att ett på visst sätt avpassat tullskydd — givetvis vida skilt från solidaritetssystemet — vore det mest praktiska medlet härför. Vid avgörandet av en sådan fråga får dock icke den synpunkten lämnas ur sikte, huruvida icke just de egenskaper som ansetts giva samhällsklassen dess särskilda värde skulle komma att offras genom att dess tillvaro bleve byggd på en beskattning av andra medborgare. F r ochltr-ds ^ a n o m sambandet mellan tullskydd och krigsberedskap företer både Tcredskw. b e r öringspunkter med och avvikelser från den grupp av problem som nu

Folkkraft

och krigsberedskap

exemplifierats genom behandlingen av folkkraften. Liksom i avseende på dessa problem gäller det en fråga utanför det ekonomiska livets domvärjo, och på samma sätt som i förra fallet blir den viktigaste synpunkten tullskyddets lämplighet eller olämplighet som medel för målet; men i motsats till förut rör man sig här med mer påtagliga ekonomiska företeelser och kan därför också lättare draga slutsatser från ekonomiska utgångspunkter. Rent principiellt sett är det en given sak, att de skäl, som i vanliga fall kunna anföras till frihandelns förmån, sakna betydelse på denna punkt. Ty det ligger i sakens natur, att den ekonomiska organisation, som lämpar sig för fri samfärdsel, alldeles icke är avpassad efter tider av avspärrning, då ett land mer eller mindre fullständigt hänvisas till sina egna resurser. Så till vida utgör hänsyn till krigsberedskapen en fråga alldeles för sig. Underhåller man en näring i fred, för att kunna draga nytta av dess produkter vid krig och avspärrning, så är detta en försvarskostnad såsom andra, något som nedsätter landets ekonomiska resultat i fred men ger det större möjligheter att bestå i kritiska lägen. Det gäller därför att betrakta konsekvenserna av detta läge för tullpolitiken, varvid det läge som skall diskuteras i verkligheten innebär avspärrning, med eller utan krig, såsom det för frågan mest betecknande. Härvid märkes till en början, att varubehovet i krig och vid avspärrning är ett helt annat än i fred. Då det i förra fallet är uteslutet att ens tillnärmelsevis kunna täcka folkets behov med samma mångsidighet och fyllighet som i normala tider, måste nödvändigtvis produktionen inriktas på ett mindre antal varor, som äro de mest oumbärliga för folkets och statens behov. Det är alltså fullständigt i strid med ett rätt uppfattat krigsberedskapssyfte att upprätthålla oberoende av utlandet, i den betydelse ordet vanligen tages i de tullpolitiska diskussionerna, d. v. s. att genom inhemsk produktion täcka största möjliga del av landets normala behov i fred. I den mån hänsyn till krigsberedskapen skall giva utslaget, måste man tvärtom rent av söka undgå sådana produktionsgrenar, som icke motsvara de primitiva behoven för folk och stat. Ty i motsatt fall måste företag av detta slag snarast möjligt nedläggas efter krigsutbrottet eller avspärrningens tillkomst, i syfte att produktivkrafterna skola kunna överföras till produktionen för täckning av de nödvändigaste behoven eller för själva krigstjänsten; följaktligen tillgodoses krigets krav då långt bättre, om produktionen aldrig har fått taga en dylik riktning. Solidaritetssystemet är alltså på intet sätt skickat att låta ett land uthärda ett krig eller en avspärrning; därtill fordras tullsystem av helt annat slag. Det synes vara av stor vikt, att den dubbelhet i uttrycken självförsörjning och oberoende av utlandet som här antytts hålles i sikte. Tänker man sig emellertid ett efter krigsberedskapens krav avpassat tullsystem, så gäller frågan därnäst, huruvida ett dylikt tullsystem vore det bästa bland olika möjliga medel att låta ett land uthärda en avspärrning. Därvid märkes först och främst, att en hel del varor och däribland de viktigaste äro av den beskaffenheten, att intet tullskydd kan garantera deras förekomst vid avspärrning. Detta gäller nämligen i fråga om råvarorna. Utan råvaror kan över huvud produktion icke bedrivas, och om råvarorna saknas inom landet är alltså tullskyddet ändamålslöst i avseende på att göra landet självförsörjande, Inga textilindustrier kunna ersätta bristen på bomull, inga järnverk bristen på järnmalm eller ferroföreningar, inga gödselmedelsfabriker bristen på gödselämnenas utgångsmaterial. I jämförelse härmed måste det sägas vara en enkel uppgift, ehuru givetvis ofta i sig själv svår, att vid tillvaron av råmaterial igångsätta en sådan förädling av dem, som tillgodoser de behov det gäller, och den viktigaste uppgiften från krigsberedskapssynpunkt är följaktligen icke

48 Skyddstullsystemets

teoretiska

grander

att äga fabriker av detta slag utan att äga material som dessa fabriker kunna bearbeta. I den mån råvarorna för de vid avspärrning oumbärliga produkterna icke finnas inom landet, är den närmast behövliga anordningen sålunda ett lager av sådana varor, icke tillvaron av fabriker för deras förädling. Över huvud måste det sägas innebära ett underkännande av den ekonomiska krisgberedskapens förutsättningar, när man anser den liktydig med ett behov av självförsörjning i fred. Det är praktiskt taget uteslutet, att ett land under årtionden skulle kunna bedriva sitt näringsliv med hänsyn till ett läge, i fråga om vilket man varken vet om det någonsin skall inträffa eller i så fall när eller vilken prägel det skall få. Tänker man sig att folken efter Napoleonskrigens slut hade inrättat sig med hänsyn till självförsörjning under det senaste världskriget, är det uteslutet, att de skulle ha förmått lägga tyngdpunkten på uppgifter som faktiskt fått betydelse, och det måste anses som en ekonomisk omöjlighet att under långa år ha ett lands produktion ordnad med detta mål för ögonen, t. o. m. om man känt dess innebörd och räckvidd. Uppgiften måste med andra ord vara att bliva självförsörjande i krig, icke att vara det redan i fred. Problemets kärnpunkt är därför anpassning, förmåga att med minsta möjliga förberedelse och på kortast möjliga tid lägga om landets näringsliv efter de nya kraven. Detta innebär, att ju rörligare och mindre bundet vid på förhand givna regler ett lands näringsliv är, desto större utsikt har det att motsvara krigslägets krav, medan ett näringsliv, som skyddats emot rubbningar och förändringar av alla slag, lättast blir hjälplöst i en dylik situation. Å andra sidan utesluter detta icke nyttan av förberedelser för själva omläggningen. Men vad som därvid skall åsyftas är icke en anordning i fred som passar för krig, utan en fredshushållning som underlättar övergången till krigshushållning. Vilka åtgärder som därvid erfordras är det här ej platsen att närmare beröra, ehuru lagringsfrågan även i avseende på vissa färdiga produkter därvid särskilt förtjänar beaktande. På förhand kan icke heller den möjligheten avvisas, att vissa slag av produktion, som kräva relativt lång tid för sin omläggning, redan i fredstid kunna behöva hållas uppe på en nivå som tillåter utsvällning med tillräcklig snabbhet för att motsvara det nya lägets krav. 7. TULLSKYDD OCH INKOMSTFÖRDELNING Den föregående framställningen har i det väsentliga inskränkt sig till frågan, huruvida man genom tullskydd skulle kunna uppnå ett bättre totalt resultat för befolkningen i dess helhet, antingen för stunden eller i framtiden eller under vissa särskilda förhållanden. Emellertid kan man också anlägga en annan synpunkt på den ekonomiska verksamheten än den som gäller nationalinkomsten i dess helhet, nämligen nationalinkomstens fördelning på olika grupper eller klasser i samhället. Den ekonomiska vetenskapen betraktar vanligen denna fråga från synpunkten av bärarna av de tre produktionsfaktorerna, för det första jord- och naturfaktorn i allmänhet, för det andra kapitalet och för det tredje arbetskraften. Man kan därför icke lämna åsido tullpolitikens inverkan på nationalinkomstens fördelning mellan dessa tre grupper i samhället, d. v. s. mellan de tre produktionsfaktorerna, så mycket mindre som sambandet mellan tullpolitik och inkomstfördelning vid närmare undersökning visar sig medföra följder även för den totala mängden av olika produktionsfaktorer inom ett land och därmed även för nationalinkomsten som helhet betraktad. Denna fråga skall därför nu något beröras, varvid lämpligen bör skiljas på två i princip

Tullskydd och inkomstfördelning

skilda fall, trots att verkligheten vanligen utgör ett mellanting mellan båda. Det första bland dessa fall inträffar, då ett land har en bestämd mängd av icke blott naturtillgångar utan även kapital och arbetskraft eller befolkning, detta så att förstå, att den ena eller andra tullpolitiken icke utövar något inflytande på mängden av någon bland produktionsfaktorerna i landet. Det andra fallet är det motsatta, då produktionsfaktorerna, dock i detta fall blott de två sistnämnda bland dem, kapital och arbetskraft eller befolkning, äro rörliga länderna emellan under inflytande av de ekonomiska resultat som tullpolitiken för med sig. Tullpolitikens inverkan i detta hänseende kan bliva att uppmuntra eller premiera någon eller några bland produktionsfaktorerna på bekostnad av den eller de övriga. Genom att stimulera en produktionsriktning, som sysselsätter proportionsvis mer av en viss produktionsfaktor än som utan tullskydd skulle ha blivit fallet, kommer tullskyddet nämligen att öka efterfrågan på denna produktionsfaktor och därigenom ändra situationen. Kostnaden för denna premiering måste bäras av övriga produktionsfaktorer, och då den nya ordningen för näringslivet behöft en premiering för att komma till stånd, är den i och för sig mindre lönande än den ursprungliga; men detta utesluter icke, att en särskild produktionsfaktor därvid kan komma att vinna, för det första så till vida som en större del än förut av den nu minskade nationalinkomsten nu faller på dess lott, men eventuellt även så att en absolut ökning för dess del äger rum. De missgynnade produktionsfaktorernas bärare komma under alla förhållanden att få sin absoluta inkomst minskad, eftersom de få en minskad kvot av det hela och det hela samtidigt självt minskats, naturligtvis särskilt för den händelse den gynnade produktionsfaktorns bärare få absolut ökning i sin inkomst. Håller man sig nu först till förutsättningen om produktionsfaktorer som icke av något föranledas att passera ett lands gränser i någondera riktningen, så är det påtagligt, att ett tullskydd, som premierar en näring inom vilken en viss produktionsfaktor spelar en större roll än i den näring som tränges tillbaka, skapar en högre betalning för den ifrågavarande produktionsfaktorns tjänster. En tull, som skulle uppmuntra användningen av naturtillgångar, måste sålunda komma att höja naturtillgångarnas pris och därför jordräntan, d. v. s. öka inkomsten för naturtillgångarnas ägare, i varje fall jämfört med andra samhällsklasser och eventuellt även absolut. En tull åter, som premierade speciellt kapitalkrävande näringar, skulle på motsvarande sätt höja räntefoten och följaktligen kapitalisternas ersättning. Slutligen skulle ett tullskydd, som stimulerade näringar, där mycket arbetskraft komme till användning, öka efterfrågan på arbetskraft och därmed verka lönestegrande, detta oavsett ändringar i penninglönen på grund av penningvärdets förändring. Visserligen gäller det i det sistnämnda liksom i de föregående fallen, att man icke på förhand kan säga, huruvida någon absolut stegring i reallönen därigenom skulle uppstå; men en ökning i arbetslönens andel av den totala, visserligen minskade nationalinkomsten bleve en ofrånkomlig följd av det här senast gjorda antagandet. Man får härmed en något annan synpunkt än den vanliga på de i tulldiskussioner mycket ofta förekommande argumenten om behovet av »skydd för det nationella arbetet» eller »beredande av arbetstillfällen». Såsom redan i det föregående sagts, saknas det aldrig uppgifter för arbetskraften i ett samhälle; men det nu senast sagda visar, att teoretiskt taget vissa former av tullskydd och väl närmast förädlingsskyddet skulle vara ägnade att skapa en konstgjord knapphet på arbetskraft, större efterfrågan på arbetskraften och mindre efterfrågan på övriga produktionsfaktorer än som från den totala nationalinkomstens synpunkt vore mest ändamålsenligt. I denna mening är det alltså riktigt, att 4 — 8501.

T. T.

50 Skyddstullsystemets teoretiska grunder

tullskyddet skulle kunna skapa arbetstillfällen, nämligen på bekostnad av övriga produktionsfaktorer och den totala nationalinkomsten. I vad mån detta också blir fallet, hör icke till denna del av framställningen; de bidrag därtill som kunna lämnas återfinnas längre fram i fjärde avdelningen. Det nu sagda gäller under förutsättning av givna mängder produktionsfaktorer i ett land, sålunda förutsatt att varken arbetskraft eller kapital vare sig in- eller utvandra — ifråga om naturtillgångarna kan man lämpligen anse en dylik omflyttning utesluten under alla förhållanden. Ändrar man nu förutsättningarna och därvid går till motsatt ytterlighet, d. v. s. förutsätter full känslighet hos kapital och arbetskraft för den lockelse som ökad ersättning i ett visst land erbjuder, så blir verkan av tullskyddet tydligen en ändrad fördelning av kapital och befolkning mellan länderna. En tull som ökar efterfrågan på naturtillgångar, d. v. s. höjer jordränta och jordvärde i ett land, lägger en börda på arbetare och kapitalister samt framkallar följaktligen utvandring av kapital och arbetskraft. Någon ökad tillgång på naturförutsättningar är å andra sidan givetvis icke att räkna med. Tänker man sig däremot en tull som befordrar användningen av kapital och till följd därav höjer kapitalräntan, så blir verkan en kapitalinströmning, som fortgår tills räntefoten nedgått till närheten av sitt gamla läge och till den i andra länder] gällande, men som då alltså lämnar landet i besittning av en större kapitaltillgång än förut. Bördan härav måste på ett eller annat sätt delas av naturtillgångarnas och arbetskraftens bärare. Har man till sist en tull som premierar användning av arbetskraft, så blir följden i detta fall att emigrationen hejdas eller en immigration kommer till stånd; lönen kan icke varaktigt stiga över sitt gamla läge eller över lönen för motsvarande arbete i andra länder, men landets befolkning blir större än den eljest skulle hava blivit. Tänker man tanken till slut, blir det emellertid uppenbart, att vid produktionsfaktorer (kapital och arbetskraft), som äro fullt rörliga mellan länderna, ingen av dem kan få sin ersättning sänkt gent emot förhållandena i andra länder, emedan de då omedelbart utvandra. Den enda produktionsfaktor, vars bärare alltså under denna förutsättning äro i stånd att betala den premie som tillfaller de övriga, är naturfaktorn, och gränsen för möjligheten att genom tullskydd öka tillgången på kapital eller befolkning i ett land ligger följaktligen i höjden av priset på naturtillgångarna i landet. Åtskilliga av de nu ifrågavarande sammanhangen äro synnerligen invecklade och kunna ej här framställas närmare, vilket icke heller torde vara nödvändigt. Men så mycket synes kunna sägas som slutsats av det föregående, att det finns en teoretisk möjlighet vid orörliga produktionsfaktorer att genom tullskydd höja ersättningen för någon eller några bland dem, att däremot denna möjlighet icke föreligger vid fullt rörliga produktionsfaktorer (i detta fall kapital och arbetskraft), men att under den senare förutsättningen resultatet i stället blir en ökning av mängden av denna eller dessa produktionsfaktorer inom landet. Verkligheten ligger, såsom redan antytts, sannolikt alltid mellan de båda ytterligheterna, fullt rörliga och fullt orörliga produktionsfaktorer, och får så till vida något av bådas drag. Den möjligheten kan sålunda alldeles icke på teoretisk väg avvisas, att vissa slag av tullskydd skulle kunna verka höjande på arbetslönen, och lika litet kan den alternativa möjligheten bestridas, att vissa slag av tullskydd skulle kunna motverka emigrationen. Men lika givet är, att andra slag av tullskydd skulle verka i rakt motsatt riktning och att för det tredje ännu andra slag av tullskydd skulle kunna lämna relationen mellan priset på de olika produktionsfaktorerna eller inkomstfördelningen och mängden av produktionsfaktorer i landet orörda.

Hänsyn till andra länders tullpolitik

51 Den frågan inställer sig då givetvis, om man i den nu förda diskussionen kan finna skäl för tullskydd. Detta måste bero på två moment, det ena vad man vill uppnå och det andra huruvida tullskyddet är den lämpligaste vägen för att nå detta mål. Ar målet en så jämn inkomstfördelning som möjligt, så måste man anse det befordras genom en höjning av arbetslönen på bekostnad av priset på övriga produktionsfaktorer, jordränta och kapitalränta. I den mån arbetskraftens rörlighet mellan länderna icke är fullständig, finnes alltså möjlighet att genom tullskydd tillgodose ett önskvärt syfte, visserligen på bekostnad av övriga produktionsfaktorer och utan full säkerhet att reallönen därigenom absolut höjes, men dock med möjlighet även för det sistnämnda. I fråga åter om tullskyddets större eller mindre lämplighet såsom medel för målet ställer sig saken något annorlunda. Åtminstone rent principiellt sett skulle målet bättre tillgodoses genom en beskattning av naturtillgångarna, ty därigenom hindrades icke den totala nationalinkomsten att bli den största möjliga — vilket tullskyddet hindrar — medan beskattningen eller indragningen av naturvärdenas avkastning o sörjde för den bästa fördelningen av den största inkomst som stode att få. A andra sidan måste härtill ur praktisk synpunkt anmärkas, att beskattningen av naturvärdena ofta visat sig relativt svårgenomförbar; och det är därför icke på förhand uteslutet, att tullskyddet trots allt skulle kunna erbjuda en mer framkomlig väg till den önskvärda inkomstfördelningen. 8.

HÄNSYN TILL ANDRA LÄNDERS TULLPOLITIK

Det föregående har i stort sett lämnat tullfrågans politiska sidor helt och hållet utanför diskussionen, då de icke höra till den här föreliggande uppgiften. I ett hänseende torde det dock bliva nödvändigt att något närmare beröra dem, nämligen i den mån det gäller hänsyn till andra länders tullpolitik. Ett ofta förekommande argument på detta område utgår ifrån att tullskydd i andra länder motiverar tullskydd i det egna landet, såsom ett medel att motväga utlandets tullar. Såsom iakttagelse av vad som faktiskt plägar inträffa har denna synpunkt ett stort mått av berättigande, ty verkan av tullar i det ena landet blir mycket ofta, av rent politiska skäl, tullar i grannländerna eller andra länder med vilka det förra står i livlig förbindelse. Men däremot måste det sägas innebära en grundläggande missuppfattning, om man tror sig genom sådana tullar motväga de utländska; motsatsen är vad som faktiskt inträffar. Ty om utlandets tull skydd över huvud får någon betydelse för export från det egna landet, så består den i att försvåra denna export, det utländska tullskyddet gör därigenom det egna landets exportnäringar mindre lönande relativt till den inhemska avsättningen än de voro dessförinnan och framtvingar alltså ett ökat oberoende av utlandet för det egna landet, som träffats av utlandets tullskydd. 1 den mån man önskar en omläggning till ökat oberoende, så sörja alltså de utländska tullarna därför; resultatet blir ett försämrat ekonomiskt läge icke blott för det nya tullskyddslandet utan också för det egna landet, som förut med ekonomiskt gagn exporterade i större utsträckning än det nu kan göra. Men denna skada är ofrånkomlig, så länge man har att räkna med tullskydd i andra länder, och skadan kan alldeles särskilt icke avhjälpas genom att det egna landet å sin sida pålägger tullar. Verkan härav är nämligen enbart att försvåra eller omöjliggöra även den export, som utlandets nya tullar skonat, med andra ord att driva landet till ännu större oberoende av utlandet än tidigare och följaktligen att ytterligare sänka dess ekonomiska nivå. Det innebär med andra ord att lägga sten på börda.

52 Skyddstullsystemets teoretiska grunder

Frågeställningen blir emellertid väsentligt förändrad, om man antager att det egna landet genom att självt pålägga tullar skall kunna förmå utlandet att upphäva sina. Det gäller då repressalier på tullpolitikens område, så som ofta försökts och som ofta drivits mycket långt. Möjligheterna till framgång häri kunna icke avgöras från ekonomiska utgångspunkter, de bliva en rent politisk fråga, där resultatet under inflytande av olika politiska faktorer kan komma att te sig växlande. Det ojämförligt vanligaste torde dock vara, att dylika tullar, långt ifrån att sänka tullskyddet i andra länder, tvärtom ytterligare bidraga att skärpa den handelspolitiska motsatsen och därmed befordra det protektionistiska systemets utbredning och hårdhet. De nya repressalietullarna i ett land åberopas nämligen, på sätt nyss antyddes, såsom skäl för ytterligare tullhöjningar i det land, mot vilket de rikta sig, och när tullsystemet en gång införts i det förstnämnda landet, så blir det som vanligt mycket svårt att avskaffa, trots att det åstadkommit motsatsen av sitt ursprungligen angivna syfte. Den prägel som den nu ifrågavarande politiken fått genom handelstraktatsystemen skall icke här närmare undersökas men måste i stort sett sägas stå i överensstämmelse med det nu framhållna. Som regel ha nämligen alla nyare underhandlingar om tarifftraktater föregåtts av förändringar i de olika traktatslutande ländernas tulltariffer, avsedda att erbjuda motparten kompensationsobjekt för sänkningar i hans egen tariff; och då denna taktik utan någon svårighet kunnat fullföljas av alla länder, stora och små, har traktatpolitiken under en protektionistisk regim endast undantagsvis medfört någon avspänning i tullskyddstendenserna i olika länder, medan det vanliga rent av måste anses hava varit motsatsen, nämligen en höjning av tullskyddet i dess helhet med hjälp av tulltaxerevisionen och handelstraktaterna, tagna under ett. Att sä blivit fallet ifråga om 1910 års svenska tulltaxa och 1911 års svensk-tyska handelstraktat, har visats i föregående avdelning. Oavsett om så varit fallet, må det för övrigt påpekas, att den nu behandlade synpunkten icke motiverar det slag av tulltaxa, som solidaritetssystemet skapar. Ty därtill skulle fordrats ett mindre antal kraftiga tullsatser, som kunnat vara ägnade att framtvinga eftergifter från motparten; de genom solidaritetssystemet skapade tulltaxornas rubriker äro i flertalet fall av en beskaffenhet som saknar större betydelse ur förhandlingssynpunkt, och man finner därför också förhandlingarna i de flesta fall huvudsakligen begränsade till ett relativt litet antal rubriker bland den stora mängden. Till sist märkes, att även om tullskyddet skulle vara ägnat att framtvinga lättnader i motpartens behandling av landets varor, så måste häremot ställas den skada, som de kvarstående tullsatserna i det egna landets tulltaxa bereda detta land självt. Den hemlighetsfullhet, som på grund av sakens natur måste omgiva en traktatpolitik av nu antydd prägel, gör det mycket svårt för utomstående att avgöra, vilka tullar som avsetts såsom bytesobjekt; och i den mån de förfelat detta syfte, blir det mycket lätt resultatet, att de icke desto mindre få kvarstå. Den tankegången blir nämligen under intryck av täta traktatförhandlingar allt mer förhärskande, att man över huvud icke bör företaga några tullsänkningar under tiden mellan förhandlingarna, emedan man då utan motprestation avstår från ett handelspolitiskt vapen; och det egna landet får i så fall behålla en tulltaxa, som icke ens från protektionistisk synpunkt kan anses ändamålsenlig.

Sammanfattning

9.

53 SAMMANFATTNING

De viktigaste grunderna för ett tullskyddssystem torde nu vara berörda, även om någon fullständighet givetvis icke åsyftats. Utan att upprepa behandlingen av de särskilda punkterna torde följande sammanfattningsvis kunna sägas. Det stora flertalet bland hithörande argument måste anses lida av stora svagheter och innebär ofta en direkt missuppfattning av de ekonomiska sammanhangen. Likväl gäller detta icke om alla bland de vanliga skyddstullsargumenten, och särskilt torde det få anses vara fallet, att bland mindre vanliga argument för tullskydd finnas några, vilkas teoretiska berättigande icke rimligtvis kan bestridas. Bland de vanliga argumenten för tullskydd är det som gäller uppfostringstullar principiellt oangripligt, om hänsyn blott tages till dess förutsättningar och konsekvenser, medan de mindre vanliga argumenten om tullarnas inverkan på penningvärdet och på inkomstfördelningen ha ett betydligt djupare berättigande; även övergångstullar kunna under vissa förutsättningar fullt bindande motiveras och likaså vissa tullar som skydd för avspärrningstillfällen. Om flertalet även bland de oangripliga tullskyddsargumenten torde dock få anses gälla, att de äro mindre praktiska, nämligen såsom medel för ett mål som gäller landets välfärd i dess helhet. Dels måste de nämligen ofta för att vara riktiga räkna med osannolika förutsättningar, dels blir det slag av tullskydd, som argumenteringen kräver, ofta vida skilt från det faktiskt förekommande, dels slutligen utgör tullskyddet blott ett medel bland flere och kanske ej i allmänhet det mest ändamålsenliga medlet för målet. Men detta ändrar intet i argumentens teoretiska hållbarhet under givna förutsättningar. Uppgiften skall nu bliva att med ledning av konkret material söka fastställa, vilka verkningar det svenska tullsystemet haft för landets näringsliv, varvid den här förda teoretiska diskussionen skall tjäna som utgångspunkt. Redan på förhand torde dock böra sägas, att det faktiska materialet sällan är av den beskaffenhet, att slutsatser kunna dragas med samma bestämdhet som i en rent teoretisk diskussion. Detta gäller redan i fråga om fastställande av rent faktiska sammanhang mellan orsak och verkan, av den anledningen, att i en ekonomisk utveckling, särskilt då den varit så snabb som under årtiondena före världskriget, en mängd faktorer samverkat eller verkat i olika riktning, utan att man med statistiska hjälpmedel som regel förmår fullt bestämt konstatera, vilken roll de olika faktorerna spelat. Därtill kommer sedan för det andra, att icke ens i de fall, då tullskyddet kan visas ha verkat i riktning av att skapa eller förhindra en viss utveckling, framgår utan vidare av detta resultat, om utvecklingen medfört ett bättre eller sämre ekonomiskt läge för landet än som hade uppnåtts tullsystemet förutan. Den teoretiska diskussionen torde därför ej kunna undvaras, när man vill bilda sig en mening om tullsystemets verkningar.

TREDJE

AVDELNINGEN

TULLSYSTEMETS BETYDELSE I FINANSIELLT HÄNSEENDE 1. TULLINKOMSTERNAS TOTALA STORLEK OCH ANDEL AV DE OFFENTLIGA INKOMSTERNA Beloppet av under varje år fr. o. m. 1881 t. o. m. 1922 debiterade tullavgifter framgår av den i bilaga III intagna tablån över tullverkets utgifter och inkomster under samma tid. Ett sammandrag av denna tablå meddelas här nedan. Exporttullar ha i vårt land ej förekommit sedan 1860-talet (de sista avskaffades år 1863). De redovisade tullinkomsterna härröra således uteslutande från importtullarna. Som av tablån framgår, blev under 30-årsperioden 1881—1910 tullinkomsten ungefär fördubblad; den ökades i runt tal från 30 till 60 milj. kr. Närmast före världskriget hade den stigit till omkring 70 milj. kr. Ökningen har varit tämligen jämn med korta bakslag efter de allmänna affärskriserna 1890, 1900 och 1907. Världskriget medförde en stark nedgång i samband med inskränkningen i importen. Efter kriget har den kraftiga importökningen givit anledning till stegring också av tullinkomsten. Rekordsiffran nåddes 1920 med 143 milj. kr. Inkomsten av nederlags- och transitupplagsavgifter framträder med små, sakta stigande siffror ända fram till krigsutbrottet. Under krigsåren skedde en kraftig ansvällning särskilt av transitupplagsavgifterna. Av konfiskationer och böter steg inkomsten ävenledes jämnt i bredd med tulluppbörden ända till 1914. Att krigstidens mångahanda förbud och restriktioner skulle föranleda en stegring är ganska naturligt. De senaste årens höga siffror härröra till huvudsaklig del från spritbeslag. Omkostnaderna för tulluppbörden utgöras väsentligen av utgifter för tullförvaltningen. En utgift från tullverkets synpunkt är också tolagsersättningen, vilken utgår till stapelstäderna i stället för den dem förut tillkommande s. k. allmänna tolagen och vilken varit avsedd att i huvudsak motsvara vad städerna ha att utgiva för bekostande och underhåll av byggnader och andra anordningar för tulländamål. Om den än i en del fall överstigit nämnda kostnader, i andra åter understigit desamma, torde o den i det stora hela dock kunna betraktas som en tullförvaltningsutgift. Ar 1913 uppgick tolagsersättningen för samtliga därtill berättigade städer till c:a 3*5 milj. kr. Restitutioner av erlagd tullavgift uppgingo i början av 1880-talet icke till synnerligen betydande belopp. Deras betydelse har ökats i samband med det protektionistiska systemets utbyggande och tullskyddets i samband därmed skeende utsträckning

Tullinkomsternas storlek

55 TULLVERKETS INKOMSTER OCH UTGIFTER AREN 1 (JFR

BILAGA,

U t g i f t< r

B r u t t o i n k o m s t e r ] genomsnitt år

Tull

KonfisNeder- kationer • lags- och och böter] transitosamt ! upplags- diverse j annan avgifter uppbörd l |

1881/85 31399 661 185 289 86/90 36 477 574 187 331 • 91/95 37 372 154 165 756 96/00 50 418 572 174 365 : 1901/05 55 704 275 182 471 06/10 59 009 665 180 656 11/13 64 741 393 190 829 14/18 50 189 637 416 062 19/23 113 639 799 475 225

Summa

1 —1922

ni)

Omkostnader

Restitutioner

Summa

Nettoinkomst

54 393 4 464 709 27 238371 118 130 31703080 4 410 316 55 053 36 719 958 4 665 491 130 078 4 795 569 31 924 389 63 872 1 37 601782 4 811548 131403 4 942951 32658 831 116 493! 50 709 430 5 674 239 248 200 5 922439 44 786991, 117 524 1 56 004 270 5 948 321 656 718 6 605 039 49 399 231\ 135 521 | 59 325 842 7 781 478 852 649 8 634127 50 691 715 146 344 j 65 078566 9 728 806 1 508 048 11 236 854 53841712 306 933 50 912 632 13 338 641 1 142 179 14 480 820 36431812. 655 199 j 114 770 223 27 118 062 2 070 733 29 188 795 85 581428\

till flere som råvaror eller förbrukningsartiklar för produktionen viktiga varugrupper. Egentliga tullrestitutioner enligt gällande tulltaxeförordnings § 12 och 13 beviljades år 1913 till ett belopp av 934 711 kr., därav för materialier och skeppsförnödenheter använda vid nybyggnad, förbyggnad och reparationer av fartyg, pontoner eller slipar för av utländska tullpliktiga råämnen tillverkade varor för juteväv, använd till emballage vid utförsel

dockor, 374 381 kr. 494 485 » 65 845 » Summa 934 711 kr.

Vid sidan härav förekomma även andra slag av restitution (handelsrestitution och restitution av för mycket erlagd tull m. m.), vilka jämte de här angivna slagen inbegripas i siffrorna i bilaga III. Nettoinkomsten av tulluppbörden har under särskilda perioder i genomsnitt sedan början av 1880-talet uppgått till följande procent av brutto uppbörden: 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05

86-1 % 87-i % 87-2 % 88-s % 89-3 %

1906/10 1911/13 1914/18 1919/20 1921/22

86-7 85-5 75-i 79-4 73-0

(Vid denna beräkning har ifråga om såväl inkomster som utgifter bortsetts från posterna »ersättning för vissa av tulltjänstemän verkställda förrättningar» samt »restitutioner»). Det bör emellertid observeras, att de redovisade omkostnaderna icke i sin helhet äro att betrakta som uppbördskostnader, då tullverket har att besörja vissa viktiga förvaltningsuppgifter vid sidan av den egentliga tulluppbörden. För att giva ett begrepp om tullinkomsternas betydelse för statshushållningen har i tabellen å sid. 56 med ledning av Statistisk Årsbok gjorts en sammanställning, som för tiden från 1870-talets början och fram till världskriget femårsvis utvisar beloppen av de särskilda huvudslagen av statsinkomster 1

Särskilda ersättningar lör av tulltjänsteman verkställda förrättningar ingå ej.

56 Tullsystemets betydelse i finansiellt hänseende SVENSKA S T A T E N S EGENTLIGA INKOMSTER 1 8 7 1 — 1 9 14 TUSENTAL KRONOR 1 GENOMSNITT PER ÅR (ENLIGT STATISTISK ÅRSBOK)

1871/75 1876/80 11881/85 j 1886/90 1891/95 I 1896/00 j 1901/05

1906/10

1911/14

I. Skatter Mantalspenningar 591 636 666 662! 672 729 767 847 Skatt på inkomst, förmöj l genhet och rörelse ••• 13 844 14 821 15 727113 569 16 661 17 661 26 218 40 539 58 544 Tullar och acciser 22 611 25 14831 723 86 596 37 475 50 461! 55 348 58 473 62 634 Tullmedel 15 866 19 050 20 167,20 457 26 294 37 965 44 376 55 873 67 273! Accismedel 2 Summa tullar och acciser 38 477 44 198 51 890 i 57 053 H3 769 88 426 99 724 114 346 129 907 Summa skatter 52912 59 655 68283 71284 81102 106816 126 717 155 652189 298\ II. Uppbörd i statens verksamhet • 2124 2509 2628 2656 3040 4 281 4 402 5 893\ 6 7051 III. Statens affärsverksamhet i (överskott) * 8486 9 896\15 253 13 782 16004 27 063 291641 33 7751 50 606 s IV. Räntor o. dyl. 983 1698 1840 17671 2445 3 725 3468\ 4 972 6 096 Summa egentl. statsink. 64 505 73 758 88004 894891102 591 141 885 163 751200 292252 705 Tull- och accismedel i ° 72-7 av samtl. skatter Tullmedel i % av samtl. i skatter | 38-1 Tullmedel i % av samtl. i egentliga inkomster ...I 35" 1

74-o j 76-0 I 80-0

/8-<;

82-8

78-7

73 -ö

68-c

42-2 j 46-5 | 51-3

46-a

47-2

43- 7

37-6

33i

33 -8

29-2

24 -s

34-i I 36-o I 40-n 36-5

1 Innefattar grundskatt, tionde e t c , inkomst- och förmögenhetsskatt, bevillning av fast egendom samt av inkomst, bevillningsavgifter lör särskilda förmåner och rättigheter, stämpelmedel och lastpenningar. * Innefattar sockerskatt, brännvinstillverkningsskatt, brännvinsförsäljningsmedel, maltskatt, och punschskatt. 3 Innefattar fyr- och båkmedel, lotspenningar, bidrag till vissa myndigheter, inkomst av myntning och justering, patent- och varumärkesregistreringsavgifter, kontrollstämpelmedel, terminsavgifter från läroverken m. m. 4 Innefattar inkomstöverskott från postverket, telegrafverket, statens järnvägar, statens vattenfallsverk, statens domäner och riksbanken. 6 Innefattar inkomster av statens aktier och utlåningsfonder m. m.

samt totalsumman av statens egentliga inkomster (frånsett alltså sådana inkomster, vilka numera i riksstaten benämnas »i anspråk tagna kapitaltillgångar» samt lånemedel). Nedtill å tabellen ha angivits procenttal, vilka utmärka dels tull- och accismedlens (således de egentliga förbrukningsskatternas) andel av samtliga statsskatter, dels tullmedlens andel enbart, dels slutligen tullmedlens andel av totala egentliga statsinkomster. Som synes befann sig tullars och accisers sammanlagda andel av samtliga statsskatter i tillväxt från 72-7 % 1871/75 till 82*8 % 1896/00. Den sjönk därefter till 68- 6 % åren närmast före kriget. Tullmedlens andel var relativt störst under perioden 1886/90. De utgjorde då ensamma över hälften av statsskatterna och över 40 % av samtliga egentliga statsinkomster. Den efterföljande tiden har kännetecknats av ett oavbrutet sjunkande av dessa andelstal. Den mera utpräglade protektionistiska politiken (från omkring 1890) har alltså åtföljts av en minskning av tullarnas betydelse för statskassan. Det är dock först från och med sekelskiftet som nedgången i andelstalen blivit särskilt framträdande, ehuruväl de absoluta beloppen fortfarit att växa. Det är den starkare utvecklingen av dels inkomsterna från statens affärsverksamhet, dels och framför allt av inkomstbeskattningen, som vållat den relativa minskningen för tullmedlens vidkommande.

Tullinkomsternas

storlek

Under och efter kriget har, främst till följd av inkomstbeskattningens ytterligare starka tillväxt, en fullkomlig omvälvning av de förra proportionerna inträffat, ehuru betydliga växlingar från år till annat ägt rum; men då denna undersökning i huvudsak endast sysselsätter sig med förkrigstidens förhållanden, saknas här anledning att närmare ingå därpå. För att vinna en rätt uppfattning om den roll tullarna spelat i den offentliga hushållningen är det emellertid nödvändigt att taga hänsyn icke blott till statens utan även till de övriga offentliga samhällenas inkomster. En sammanställning härav, likvisst begränsad till inkomster av skattenatur, lämnas för åren 1906—10 och 1911—14 i nedanstående tablå. Av samtliga skatter ha, som härav framgår, skatterna till staten utgjort något över 60 %. Tullmedlens andel har utgjort något över 20 %. Efter kriget har denna andel nedgått till endast c:a 10 %. Tullmedlen utgöra således numera en relativt ringa del av samtliga skattemedel. SAMTLIGA

SKATTER

AREN

1906 — 1 9 1 4

TUSENTAL KRONOR I GENOMSNITT PER ÅR (ENLIGT STATISTISK ÅRSBOK) Absolu cl t£Ll

• Skatter till stulen : tullmedel

Sum ma Skatter till landsting, väghållningsdistrikt och k o m m u n e r . . . Totalsumma

TULLINKOMSTER

I

ETT

Kr. per inv.

1906/10 |

1911/14

1906/10

1911/14

1906/10

1911/14

58 473 55 873 41933

62 634 67 272 60 476

10-82 10-3 4 7-75

t114 11-97 10-7 6

23-3

20-1

28-91

33-87

62.}

17-4 7

21-G.S

37-7

38--0

250 715 1 311 661

554 5

lOOoo

lOOoo ;

94 436

ANTAL

j

LÄNDER

I ARSOLUTA T A L OCH P E R INVÅNARE

Absoluta tal. 1 000 kr. 1.880 Sverige Norge Danmark S t o r b r i t a n n i e n •• N e d e r l ä n d e r n a .. Belgien Tyska riket Österrike-Ungern Schweiz Frankrike Italien Spanien Portugal Ryssland Förenta Staterna

% av samtliga skatter

1900 K r . per invånare 1880

26 917 41 937 56 821 64 3501 o-no 16 485 21 556 33 065 52129 8-6 7 26 917 23 535 30 959 35 692 13-02 348 854 353 739 481 058 610 122 9-85 7 131 8 550 14 525 23 676 1-7.1 18 438 22 872 36 851 53 612 3-3 4 126 259 337 848 439 745 689 889 2-7» 39 418 62 237 76 068 190 777 l-oi 11 906 22 188 34 194 61 638 4-is 238 464 260 250 308 007 6-36 490 573 78 719 169 104 167 155 260 025 2-7S 61263 70 248 105 972 3-ÖS 109 315 36 455 59 523 62 521 67 361 7-7« 198 159 149 924 393 575 635 261 2-3 7 681 650 814 994 855 517 1 137 273 13-51

8-7 G 10-7 0 10-37 9--'3 1-87 3-77 6-84 1-45 7-50 6-7!) 5-5 4 3-91; 11-79 l"6ö 13-4 2

11-08 14-74 12-17 11-40 2-so 5-öl 7-so 1*61 10-3 1 7-91 5'15 5-69 11-53 3-5 9 11-21

11-48 21-87 12-75 13-40 4-0 4 7-2 2 10-G3 3' 7 i 16-3 7 12-3!) 7-5 0 5* ö8 11-30 4-82 12-3 7

I n k l . s k o g s v å r d s a v g i f t , s o m d i s p o n e r a s av l o k a l a

myndigheter.

58 Tullsystemets

betydelse i finansiellt

hänseende

(Det ligger i sakens natur, att endast de till staten ingående beloppen här kunnat medtagas och att den på befolkningen fallande tullbördan som helhet icke framgår av de angivna siffrorna.) En föregående tablå innehåller en jämförande uppställning rörande tullinkomsterna i ett antal länder sedan år 1880. Uträkningen av tullbeloppet per invånare visar, att stora skiljaktigheter här förefinnas de olika länderna emellan. De låga siffrorna för sådana högprotektionistiska länder som ÖsterrikeUngern, Ryssland och Spanien äro anmärkningsvärda, liksom omvänt de höga siffrorna för frihandelslandet Storbritannien och för de moderat skyddsvänliga Danmark och Schweiz. Det framgår av tabellen, att någon allmän överensstämmelse icke förefinnes mellan statens tullinkomster och tullskyddets beskaffenhet, vilket är fullt förklarligt i betraktande av att även andra faktorer i hög grad inverka, nämligen främst finanstullsystemets utveckling och utrikeshandelns omfattning. Att i icke protektionistiska länder statskassan drager större nytta av pålagda' tullar än i länder av motsatt typ är endast helt naturligt, då tullbeskattningen i de förra helt och hållet kommer staten till godo. 2. TULLUPPBÖRDENS FÖRDELNING PÅ OLIKA VARUSLAG De båda huvudslag av tullar, som ur här ifrågavarande synpunkt främst böra hållas i sär, äro tydligen finanstullar och skyddstullar, varav närmast de förra äro avsedda att tillföra statskassan inkomster, under det att de senare avse att genom försvårande av främmande länders tillförsel förbättra konkurrensvillkoren för särskilda inhemska näringsgrenar. I praktiken äro de båda slagen merendels sammanblandade, så att det mången gång kan vara svårt att bestämma deras karaktär. Otvivelaktigt äro också en del tullar avsiktligt bestämda att tjäna bägge de angivna syftena. I själva verket förhåller det sig så, att bland de mest inbringande tullarna ofta finnas sådana, som även ha en klar skyddstendens. Å andra sidan kunna tullar, som ursprungligen icke varit ämnade som skyddstullar, med tiden utveckla sig till att bli sådana. Men givetvis förefinnes i sådana fall en konflikt mellan de båda intressena, så till vida som ju den fiskaliska betydelsen av en tull försvinner, i samma mån dess effektivitet i skyddshänseende ökas. Som av den historiska inledningen framgår, ha i vårt land under olika tider skilda synpunkter gjort sig gällande ifråga om tullarnas egentliga uppgift. Det är ganska tydligt, att för det under förra hälften av 1800-talet tillämpade starkt prohibitiva tullsystemet skyddssynpunkten var den avgjort dominerande. Allt efter som liberalare tendenser begynte framträda i tullagstiftningen, betonades emellertid starkare de statsfinansiella intressena. 1863 års tullkommitté — vars förslag visserligen i många hänseenden gick längre i liberal riktning än som någonsin blev förverkligat — gick ända därhän, att den förklarade sig anse skyddandet av de inhemska näringarna vara en för tullbeskattningen främmande uppgift, samt att det s. k. skydd för nämnda näringar, som med tillhjälp av denna beskattning kunna vinnas, i allmänhet taget varken vore förenligt med en klok statshushållnings fordringar och rättvisans krav eller i längden lände dessa näringar själva till båtnad. Som ett eftersträvansvärt mål uppsatte kommittén, dels att de artiklar, som nödvändigheten bjöde att tullbeskatta, måtte inskränkas till ett jämförelsevis ringa fåtal, dels att dessa artiklar måtte, så vitt möjligt, företrädesvis väljas bland dem som — under det de i vidsträckt omfattning inginge i konsumtionen, utan att dock för denna vara oundgängliga — icke vore föremål för inhemsk tillverkning. De reformer

Tulluppbördens fördelning på olika varuslag

i tullagstiftningen, som vidtogos under 1860- och 70-talen, närmade sig i viss mån detta mål. Enligt ett uttryck av 1876 års kommitté voro de ägnade att förmedla en övergång till tulltaxans enda sanna uppgift, nämligen en sådan skattereglering, som med rättvisa och billighet vore förenlig. Det var i avgjord motsättning mot den sålunda hävdade grundsatsen som 1888 och 1892 års tullpolitiska nyorientering genomfördes. För denna utgjorde, enligt 1888 års tullkommittés utsago, den ledande principen »grundsatsen om skydd för det nationella arbetet såsom ett av tullbeskattningens ändamål». Denna grundsats, vilken enligt nämnda kommittés åsikt under de sista årtiondena icke alltid blivit nog uppmärksammad, hade, efter föredöme av de flesta andra länder, även hos oss börjat åter tilläggas avgörande betydelse inom lagstiftningen. Den tullpolitiska utvecklingen i vårt land sedan den tiden har, i överensstämmelse härmed, givit skyddstullarna en mera bestämd övervikt än förut även ifråga om det finansiella utbytet av tullbeskattningen. I själva verket ingick det bland programpunkterna vid det nya tullsystemets genomförande att, i bredd med höjningen av skyddstullarna, sänka de för den stora massan kännbaraste finanstullarna. Ar 1888 borttogs sålunda tullen å lysoljor och nedsattes betydligt tullarna å kaffe och te (från resp. 26 och 140 till 12 och 50 öre per kg.). Sockertullen, vilken ursprungligen till väsentlig del — nämligen i vad den avsåg råsocker — var av finansiell karaktär, bibehölls däremot vid sitt förutvarande höga belopp. Den övergick, tack vare den inhemska betsockerproduktionens tillväxt, mer och mer till en ren skyddstull och har sedan slutet av 90-talet icke haft någon egentlig betydelse i fiskaliskt hänseende. Nedanstående översikt ger en föreställning om det finansiella resultatet vid skilda tidpunkter av dels de viktigare finanstullarna — vartill enligt gammalt bruk räknats även sockertullen, trots att denna, som nyss nämnts, mer och mer blivit att anse som skyddstull — dels huvudgrupperna av de till jordbrukets och industriernas skydd pålagda tullarna. Tabellerna å sid. 56—57 ange, att sammanlagda tullinkomsten från omkring 1880 och fram till världskrigets utbrott stigit med ungefär halvannan gång sitt belopp och i förhållande till folkmängden ungefär fördubblats. Tabellen å sid. 60 visar, att avkastningen av gruppen finanstullar, så avgränsad som där skett, förblivit ungefär stationär och följaktligen relativt taget gått mycket avsevärt tillbaka, nämligen från 65 till 35 % av totala tullinkomsten. Detta beror dock nästan utelutande på att socker- och sirapstullen nedgått till sjundedelen av sitt ursprungliga belopp (de till denna rubrik hörande inkomsterna utgöras för de senaste åren till övervägande del av sirapstull). Lämnas socker- och sirapstullen åsido, visar sig gruppen finanstullar under såväl första som sista perioden utgöra omkring 33 % av den totala tullinkomsten. Jordbrukstullarna, vilka i det närmaste saknades 1880, gåvo efter sitt införande 1888 genast ganska avsevärda belopp; efter sitt höjdläge omkring 1900 har inkomsten av dessa tullar åter sjunkit tillbaka betydligt i samband med minskning av såväl spannmåls- som fläskimporten. Däremot ha industritullarna inbragt ett oavbrutet ökat belopp, nämligen — om man utgår från att det i tabellen ej specificerade beloppet även utgöres av industritullar, vilket tillnärmelsevis är riktigt — från omkring 9 milj. kr. 1879/81 till omkring 30 milj. kr. 1912/14. Den vida övervägande posten utgöres här av tullarna å textilvaror, vilka voro höga redan vid periodens början, därnäst (från 1890) lädertullarna samt senare tullarna å järn- och metallvaror samt maskiner, vilka sistnämnda väsentligen tillkommo 1892. Till jämförelse med nu meddelade uppgifter rörande tulluppbördens fördel-

60 Tullsystemets

betydelse i finansiellt

hänseende

ning på olika varuslag i Sverige lämnas i tabellen å sid. 61 en sammanställning för ett flertal länder för år 1913. Det framgår härav, vilken dominerande roll överallt närings- och njutningsmedlen spelat som tullbeskattningsobjekt och bland dem huvudsakligen kolonialvaror (kaffe, te, kakao, kryddor, sydfrukter), tobak och dryckesvaror. Kaffetullen ensam representerade i FrankINKOMSTEN

AV VISSA H U V U D G R U P P E R

MEDELTAL FÖH FEM TREÅRSPERIODER

Varuslag A.

B.

Viktigare

1879/81

1889/91

1899/01

901 982 186 580 501 413 829 245

1930 10 933 275 944 504 1316 3 434 335

3 262 3 558 322 1808 2 295 2 402 3 754 723

1909/11 ! 1912/14

4151 1677 403 3 538 2 102 2 882 4 328 1620

Kafle, obränt — Socker och sirap . Kryddor, tropiska Sydfrukter 1 Vin Spritdrycker Tobak, oarbetad „ arbetad Silkes- och sidenvaror (vävnader, band, spetsar, snörmakare- och strumpstolsarbeten) Summa

17 837

20 047

19 037

21947 Summa utom socker och sirap]

8 855

9 114

15 479

20 270

4815 1 312 1471 337 116

11241 1062 2 397 181 390

9 602 1343 552 96 228

15 271

11 821

273 122 64 5 102 134 63 245

109 639 178 179 6 270 334 109 222

438 1223 251 216 7 264 405 283 -142

423 675 367 286 8 048 499 461 628

127 231

125 381 334

386 J 1265 ] 901 !

1040 2 091 1 215

Vitdigare

jordbrukstullar:

11 Summa

Tullar alster :

ä viktigare,

grupper

av

industri-

Konserver Hudar och skinn, beredda Papp och papper Papp- och pappersarbeten Textilvaror* Kautschuksvaror Lervaror Glasvaror Metaller: grövre järnvaror järnman ufaktur andra metallarbeten Maskiner, apparater, fartyg, fordon, instrument och ur

3 153

3 729

Summa

6 619

9 211

16 227

19 462

2 427

3 010 |

4 462 |

6 497

Totalsumma

26 703

40319 ! 54997 i 59 727

Övriga tullar

1¶TULLAR TUSENTAL KR.

/inanstullar:

Spannmål, omalen „ målen Levande djur, fläsk och kött Ost och smör Ister och flott

C.

AV

1879—1914.

Omfattar i mindre utsträckning även inhemska frukter och bär. Följande varuslag äro ej medräknade: vävnader, band, snörmakare- och strumpstolsarbeten av silke ävensom kläder och broderier alla slag samt segel, säckar och nät. 2

Tulluppbördens 00

O

CO

O

TM

o\

Al Ö © «C

.2 3

O

"*

>3 r^

O O O H TO O:

X

•H

fördelning •0 co

CO

•O

CO

på olika

varuslag o<

| 1 1 1 1 1 1 12co

o © o i-^

^

rvo </>

—

<M

OS

»N •W

r-H

Al

O

C5

r^ O

t-

N

<N

iC

iO

CM -tf OS O 00

05 W5

t*

»5

as ts

o

oi

o

-O

-K

l -

rH

—

»C X CO OS 00 •«* CM Ol O S3 *••* »

•*

UD

t -

cc

35 O

C5

iH

n

i b CO Tf A cq i—i co - * »-1

M

t-

C-l

co os

<N O

«)

«

i'

K

A cq ös i

t-

<c a> o

W

CO

o

V-H I—1 T—1

i—i i—i CM co co

85 09

c\i ^

CO

.H

co öc i>- cb CO o o c* CO r l <# CO ib

»i cb

«0

ft

r—1

TH

CC

t -

«1 -H

CO

T.

ö cb ib O»

CO

CC

ö ö ib co "

ti

t-

co •o

o

00 tz —

bi

cb cb ch O

CO

-*

© o

CNJ

c3s A

c

>H

cborå-* Ol

-*

«o »-<

GO r-i CO <M

cb i b cb b i •*

C^)

O-)

CO

b i cb do t»

ib

cb

C2

I -

00 TH

c-

o

Q

cio cb i b b i

a a

: •

<u

•

•a :

O

o . H o :•

: fl <B o . i^ g o • M

w

CC

.

ft

o

•

CO

a:

|

° JÄ c- «S-a ii '2 -c o ;« a c

g fl £Ä c 5

<U &

-o £

tu T3

C =0

Sta

:

c • <u

cc .ti

K

s a 5 C3 t i

-t->

• ,o Ä CJ ; C o

iO

6¶H u* i n H

4>

h

t-

ö A b i cb ö

I* s ^ a -b > 43 c o 3 i ' ö SJ • -

M <U

|

4)

"1 ~< :c8 - ^ tC *

SI'S*

* B ® g o _: i. ~ ac rä :ca *|—; ai ^-- ft n 2 =3 ^"^ rt * TJ scS In 9) :cd H ft-2 .s « t ; .2 t-

Cu - n

SS ° Co QJ

S

62 Tullsystemets betydelse i finansiellt hänseende

rike över 20 %. Tobakstullen var proportionsvis mest inbringande i Storbritannien (51 '5 % av hela uppbörden). I Frankrike och Italien, som hava statsmonopol å tobakstillverkning, var inkomsten av tobakstullen obetydlig. Sockertullen var endast i Norge och Storbritannien av nämnvärd betydelse. I de agrarprotektionistiska länderna Sverige, Tyskland, Frankrike och Italien utgjorde spannmålstullen en avsevärd del av tullinkomsten, i Tyskland ej mindre än 30*7 %. Över 60 % härav utgjordes emellertid av i anspråk tagna utförselbevis och representerade alltså ingen verklig statsinkomst. Råvarutullarna spelade en ej ringa roll såväl i Frankrike som Tyskland och Italien. I alla dessa länder var det tullen å mineraloljor, som gav de största beloppen, i Frankrike ävenledes tullarna å stenkol och oarbetade trävaror. Anmärkningsvärda äro här de små beloppen för de skandinaviska länderna och speciellt för Sverige, där principen om tullfrihet å hithörande varuslag blivit med synnerlig konsekvens genomförd. Tullarna å fabrikat äro ju väsentligen att betrakta som skyddstullar. De äro så gott som obefintliga i Storbritannien. Påfallande lågt är det belopp de inbragt i det högprotektionistiska Tyskland. Detta utgör bevis för dessa tullars effektivitet i skyddshänseende därstädes. I alla länder, som tillämpat fabrikattullar, hava tullarna å textilvaror varit bland de mest givande och vid sidan härav tullarna å metallvaror och maskiner. Till slut må här redogöras för resultaten av en specialundersökning, omfattande åren 1912—14, och avsedd att mera noggrant ådagalägga å ena sidan huru tulluppbörden i vårt land nämnda tid fördelat sig på finanstullar och skyddstullar, och å andra sidan i vad mån densamma drabbat varuslag, vilka kunnat rubriceras antingen som nödvändighetsvaror, som umbärliga ehuru jämförelsevis allmänt förbrukade varor eller som lyxvaror. Det är likväl naturligt, att varje sådan indelning måste bliva i viss mån godtycklig, då härvid subjektiva omdömen i hög grad måste spela in. Några förklarande anmärkningar må här meddelas rörande de principer, som varit vägledande vid tullrubrikernas fördelning på de olika grupperna. Man har åsyftat att till finanstullar hänföra tullar å sådana artiklar, vilka vid här ifrågavarande tidpunkt antingen icke alls eller endast i oväsentlig omfattning producerats inom landet, till skyddstullar åter tullarna å varuslag, som varit föremål för nämnvärd inhemsk produktion. Denna princip har emellertid icke kunnat helt genomföras, enär vissa rubriker i den statistiska varuförteckningen omfatta artiklar av båda de angivna kategorierna. Då en uppskattning av huru stor del av tullen, som rätteligen borde betraktas som finans-, resp. som skyddstull icke rimligen kunnat åvägabringas, har i dylika fall, därest i en rubrik ingår ett eller flera varuslag, som varit föremål för tillverkning inom landet i mera avsevärd omfattning, tullen betraktats som skyddstull. Detta medför i slutresultatet otvivelaktigt en viss förskjutning åt skyddstullarnas sida, ett förhållande som bör beaktas vid siffrornas bedömande. Därjämte har det visat sig nödvändigt att upptaga skyddstullarna såsom sådana till hela sitt belopp jämväl i de fall, då i ett fabrikat ingå tullbelagda råvaror eller halvfabrikat, som icke äro föremål för tillverkning här i landet, och detta även om bearbetningen av råvaran eller halvfabrikatet är jämförelsevis oväsentlig såsom t. ex. i fråga om rostat kaffe, malna kryddor o. s. v. Däremot har den tull, som åsatts vissa varuslag på grund av förpackningssättet, icke betraktats såsom skyddstull. Det indirekta skydd för en icke tullpliktig vara, som kan anses föreligga därigenom, att en eller annan ersättningsprodukt är tullbelagd. har i detta sammanhang lämnats utan avseende. Bedömandet av de olika varuslagens betydelse från förbrukningssynpunkt och därav föranledd uppdelning i nödvändighetsvaror, umbärliga varor och lyxvaror

Tulluppbördens fördelning på olika varuslag

63 SAMMANDRAG AV UPPGIFTER, UTVISANDE I GENOMSNITT FÖR ÅREN 19 12 1914 INFÖRSELNS FÖRDELNING PÅ TULLFRIA OCH TULLPLIKTIGA VAROR SAMT TULLUPPBÖRDENS FÖRDELNING PÅ DELS FINANSTULLAR OCH SKYDDSTULLAR, DELS NÖDVÄNDIGHETSVAROR, UMBÄRLIGA VAROR OCH LYXVAROR | Närings- och ! njutnings'ämnen o. närIstående varor 1

Andra v ar usla?

Summa

86 289 132 850

352 398 213 906

438 687 346 756

39-4 60- r.

62-2 37-4

55-;) 441

(16 5 1 7 66 333

27 715 186 191

94 232 252 524

17 314 17 634

3 495 26 172

20 809 43 806

4950-

11-8 88-2

32-2 67-8

Införselvärde, 1 000 kr. nödvändighetsvaror umbärliga varor lyxvaror

103 441 22 829 6 580

178 590 15 427 19 889

282 031 38 256 26 469

Tulluppbörd, 1 000 kr. nödvändighetsvaror umbärliga varor lyxvaror

20 458 11 720 2 770

24 713 2 282 2 672

45171 14 002 5 442

Tulluppbördens proeentiska fördelning nödvändighetsvaror umbärliga varor 1vxvaror

58-5 33-0 7"J

83-3 7*7 9-o

69-o 21-7 8-4

Fördelning

på tullfria

och tullpliktiga

varor.

Införselvärde, 1 000 kr. tullfria varor tullpliktiga varor Införselvärde: procentisk fördelning tullfria varor tullpliktiga varor Fördelning

på finanstullar

och

skyddstullar.

Införsel värde, 1 000 kr. varor ined finanstull » ••> skyddstull Tulluppbörd, 1 000 kr. finanstullar skyddstullar Tulluppbördens proeentiska fördelning finanstullar sk3 r ddstullar Fördelning sgnpnnkt.

au införselvaror

och tullar

nr behovs-

är givetvis i hög grad beroende på individuell uppfattning. Man har här sökt i möjligaste mån träffa genomsnittsuppfattningen. Ifråga om varuslag, beträffande vilka meningarna särskilt kunna tänkas vara delade, må nämnas, att till gruppen nödvändighetsvaror räknats bl. a. kaffe, kakao och choklad, till umbärliga varor tobak, maltdrycker, brännvin och sprit på fat (utom finkelolja) samt automobiler för personbefordran. Till lyxvaror ha förts vin och likör, alla slag, samt brännvin och sprit, inkommande >på andra kärl» (originaltappningar). Tulltaxans grupper II—IV. Dessa omfatta även foderämnen, frö, växter och blommor m. m.

64 Tullsystemets betydelse i finansiellt hänseende

Även vid uppdelningen av tullarna ur förbrukningssynpunkt möter man den företeelsen, att samma rubrik understundom omfattar varor av helt olika slag, och i sådana fall har karaktären av de huvudsakligare artiklarna blivit utslagsgivande. Med avseende å råvarorna har den princip följts, att desamma hänförts till samma grupp som det färdiga fabrikatet, därest icke de förstnämnda hava annan industriell användning, som ansetts böra föranleda ett frångående av den angivna regeln. Så har exempelvis silke på grund av sin industriella användning betraktats som en nödvändighetsvara, oaktat sidenvävnader ansetts såsom lyxvara. Resultaten av beräkningarna meddelas detaljerat i tre tabeller (bilaga IV, tab. A, B och C), där siffrorna specificerats efter tulltaxans grupper. Ett sammandrag härav innehålles i tablån å föregående sida. Det framgår härav, att värdet av införda tullfria varor uppgick till något över hälften av hela införseln. De största posterna utgjordes av stenkol och mineraloljor, foder- och gödningsämnen samt varjehanda råvaror för industrien. (Det kan anmärkas, att i Tyskland var förhållandet mellan tullfria och tullpliktiga varors värde nästan detsamma som i Sverige; de förra utgjorde 56, de senare 44 % av införseln. I Belgien voro motsvarande tal 83 och 17 %, i Storbritannien omkring 91 och 9 %.) Fördelningen på finanstullar och skyddstullar ger till resultat, att 32 % av tulluppbörden skulle vara att hänföra till den förra kategorien och 68 % till den senare. Av finanstullarna tillhörde den alldeles övervägande delen gruppen närings- och njutningsmedel (jfr tabellen sid. 60). Ungefär 70 % av tulluppbörden härrörde från nödvändighetsvaror, 22 % från umbärliga varor och endast 8 % från lyxvaror. Det bör emellertid erinras, att begreppet nödvändighetsvaror här fattats tämligen vidsträckt. Tabellerna i bilaga IV innehålla även upplysning om tulluppbördens storlek i förhållande till de importerade varornas värde. För samtliga tullpliktiga varor uppgick tullinkomsten i genomsnitt till 18*6 % av cifvärdet oförtullat. För finanstullarna var ifrågavarande procenttal 22*i, för skyddstullarna 17*3, för nödvändighetsvaror 16*0, för umbärliga varor 36*6 och för lyxvaror 20'6. Den jämförelsevis låga procenten för lyxvarorna förklaras genom dessa varors i allmänhet mycket höga enhetsvärden och faran av en genom alltför höga tullar uppmuntrad olaga införsel. Det har redan framhållits, att i denna undersökning hänsyn ej tagits till den roll tullarna spela för landets totala konsumtion av de tullbelagda varuslagen, detta på grund därav, att — utom i fråga om rena finanstullar — blott de till staten influtna tullinkomsterna, ej totala tullbelastningen för konsumenterna bli föremål för redovisning. Emellertid är det även ur statsfinansiell synpunkt av stor betydelse, hur mycket staten får in av vad konsumenterna få betala. Att denna andel av tullbördan får anses vara ganska begränsad vid ett tullsystem, där omkring två tredjedelar av hela tulluppbörden härrör från skyddstullar, synes uppenbart, helst som ett icke ringa antal av skyddstullarna och däribland flera av stor betydelse (exempelvis sockertullen och tullen å finare skodon) måste anses ha haft en mer eller mindre prohibitiv karaktär och alltså inbragt statskassan ringa eller intet. En beräkning angående storleken av den totala tullbördan och dess förhållande till tulluppbörden stöter på mycket stora svårigheter. Kommittén har emellertid ändock försökt sig på att verkställa en sådan. Resultatet därav meddelas — under uttryckligt framhållande av kalkylens osäkerhet — i slutet av följande avdelning.

FJÄRDE

AVDELNINGEN

TULLSYSTEMETS ALLMÄNNA BETYDELSE OCH VERKNINGAR I AVSEENDE PÅ PRODUKTION OCH KONSUMTION Den teoretiska översikten i avd. II har sökt ådagalägga vilken verkan ett tullskyddssystem kan anses utöva på ett lands ekonomi såväl i och för sig som under särskilda givna förhållanden. Huvudföremålet för de i denna och efterföljande avdelningar framlagda utredningarna blir att söka visa upp i vad mån de sålunda såsom möjliga antydda påföljderna i vårt land förverkligats och överhuvud i vad mån samhällsekonomien eller särskilda grenar därav gynnsamt eller ogynnsamt påverkats av den härstädes sedan 1880-talet tillämpade tullskyddspolitiken. Föreliggande avdelning avser att lämna dels en allmän jämförande exposé över utvecklingen såsom bakgrund för därpå följande mera detaljerade produktionsekonomiska utredningar rörande särskilda delar av näringslivet, dels vissa bidrag till frågan om tullsystemets betydelse för levnadskostnaderna och inkomstfördelningen samt den totala, genom tullsystemet åstadkomna belastningen av produktion och konsumtion. 1. DEMOGRAFISKA FÖRHÅLLANDEN Sveriges folkmängd uppgick, i avrundade femårsgenomsnitt, under tiden 1866—1915 till följande antal personer: 1866/70 1871/75 1876/80 1881/85 1886/90

4165900 4274000 4499900 4604 700 4741700

1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/15

4831800 5 032100 5214300 5 405 900 5620400

Ökningen under varje femårsperiod utgjorde per 1 000 invånare av medelfolkmängden: 1866/70

1871/75

1876/80

1881/85

2-61

10-06

8-11

5-09

1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 4-31

5-56

8-G3

6-08

8-42

1911/15 6"77

Dessa tal ge en antydan om den allmänna konjunkturställningens förändringar under perioden: nödåren vid slutet av 60-talet, de goda tiderna under 70-talets förra hälft, avmattningen under återstoden av årtiondet, den tryckta ställningen under 80-talet, den begynnande återhämtningen i början av 90-talet, uppsvinget under de efter 1895 följande tre kvinkvennierna. Klarare fram8 — 3501.

T.

T.

66 Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar

träder likväl det ekonomiska lägets inverkan vid en analys av de faktorer, som tillsammans konstituera folkökningen. Nedanstående tabell anger femårsvis för samma halvsekelperiod födelse- och dödstalen, födelseöverskottet, flyttningsförlusten samt den redovisade ut- och invandringen, allt per 1 000 invånare. I medeltal år 1866/70 1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/15

Födda

Döda

29-68 30-66 30-3 2 29*3 G 28-7 7 27-44 26-86 26-12 25-43 23-0 8

20-54 18-28 18-26 17-53 16-37 16-61 16-12 15-48 14-31 14-03

Födelseöver- Utflyttningsförlust skott 9-14 12-38 12-06 11-83 12-40 10-S3 10.74 10-64 11-12 9-05

6-53 2-33 3*95 6-74 8-09 5*2 7 2-ii 4-56 2-70 2-28

Eedovisad utvandring'

invandring

4-93 3-0 2 3-81 7*59 8-50 6-68 3-39 5-66 4-0 7 2-81

0-66 0-93 111 1-61 1"58 1-53 1-65 1-40

Av tablån framgår, hurusom födelsetalen alltsedan 70-talets mitt befunnit sig i oavbrutet sjunkande. Samma har förhållandet varit beträffande dödstalen. Nedgången har likväl försiggått raskare för de förras än för de senares vidkommande, varav följden blivit, att även födelseöverskottet i stort sett gått tillbaka. Vad dödstalen beträffar, är deras minskning ett påtagligt bevis på förbättrade hygieniska förhållanden, och så tillvida kunna de väl också sägas utgöra ett vittnesbörd om en gynnsammare ekonomisk ställning. Det regelbundna sjunkandet såväl av dem som av födelsetalen tyder emellertid på att här huvudsakligen andra och mera konstant verkande krafter övat inflytande än näringslivets växlande tillstånd av blomstring och avmattning. Betydligt mera varierande äro däremot utflyttningstalen. Fluktuationerna därutinnan, sådana de framträda i ovan anförda översikt, röra sig i omvänd riktning mot folkökningssiffrorna; de framträda blott ännu mera skärpta. Den betydelse, som rimligtvis bör tillmätas utflyttningen såsom uttryck för den allmänna välståndsnivån, motiverar att man här något dröjer vid denna företeelse. Som utgångspunkt för resonemanget må här till en början anföras årssiffror för antalet (officiellt redovisade) ut- och invandrare samt nettoutvandringen per 1 000 inv. åren 1866—1915 ävensom till jämförelse siffror för utvandringen från samtliga länder i nordvästra Europa (tabellen sid. 67). I samma tabell ha ock intagits vissa antydningar rörande konjunkturväxlingarna i vårt land och Förenta Staterna. Utvandringssiffrorna åskådliggöras genom diagrammet å sid. 68. Vad man vid ett studium av dessa siffror först kan konstatera är, att de årliga variationerna i utvandringen från vårt land tydligtvis stå i ett ganska nära samband med växlingarna mellan goda och dåliga tider. Starkast synas därvid konjunktursvängningarna i Amerika hava verkat i ömsevis attraherande och repellerande riktning, medan konjunkturutvecklingen i Sverige tjänat mera som ett modifierande eller förstärkande element. Att i dessa korttidsvariationer i utvandringsfrekvensen söka spåra någon inverkan från handelspolitiken vore säkerligen lönlöst. Helt annorlunda ställer sig saken beträffande de större och mera varaktiga ändringarna i utvandringens höjd. Som framgår av tabellen och än tydligare av diagrammet, höll sig utvandringen under hela perioden 1880—93, trots en mindre sänkning åren 1884—85 under då rådande depression i Amerika, på

Demografiska förhållanden

67 SVERIGES UT- OCH INVANDRING, TOTALA TRANSOCEANISKA UTVANDRINGEN FRÅN NORDVÄSTEUROPA * SAMT KONJUNKTURERNA I SVERIGE OCH FÖRENTA STATERNA ÅREN 1 8 6 6 — 1 9 1 5

År

Utvandring från 2

Invandring till • Sverige

67 68 69 1870

71 72 73 74 75 76 77 78 79 1880

81 82 83 84 85 86 87 88 89 1890

91 92 93 94 95 96 97 98 99 1900

01 02 03 04 05 06 07 08 09

7 206 9 334 27 024 39 064 20 003 17 450 15 915 13 580 7 791 9 727 9 418 7 610 9 032 17 637

.

Nettoutvand- Transoceansk ring pr 1 000- utvandring från Nordvästinv. från europa, 1000tal3 1-74 2-23 6-46 9-38 4-80 3*48 3-07 2-49

111 2 805 3 212 3 288 2 841 2 592

1*59 1-41 0-97 1-37 3-30

42109 45 992 50178 31605 23 560 23 493 32 889 50 786 50 323 33 363

3 009 2 957 3 567 4153

8-55 9-42 10-19 5*97 4"04 3-80 5*89 9-77 9-59 5-8 5

34 212 42 776 45 504 40 869 13 358 18 955 19 551 14 559 13 663 16 876

6 030 6114 6 511 7 377 10 425 8 528 7 807 7 861 7 974 8196

5-90 7*64

20 661 24 616 37 107 39 525 22 384 24 046 24 704 22 978 12 499 21992

8 017 7 621 6 784 7 623 9 262 8 609 9 581 8 913 9 818 8 071

2-47 3-29 5*84 6-13 2-50 2'93 2-85 2-63 0-49 2'55

4 911 5 792 5 224 4 642 4 821 5 504

8-n 6-96 0-61 2-13 2'38 1-34

I'll 1-71

Konjunkturerna i

Sverige4

X X X X

315 396 392 241 197 162 135 161 240 440 586 613 594 468 383 400 507 509 459 424 461 459 419 237 292 267 214 214 259 299 298 394 471 425 451 542 639 342

o o

Förenta Staterna * X X X

o o o o

XO X X X X X X

XO X X X X X

o o

o o o o

XO X X X X X

o o XO X X X X

o o o o o XO X X X

o o o XO X X

o

XO X X

o o o o o o XO X X X X

o o o o o XO X

o o XO X X

• 358 8142 o o 27 816 2-21 o 7 752 o 19 997 1-76 8 296 o o 18117 2'12 8 407 o 20 346 o 0-76 8 636 12 960 0-20 7 512 6 357 1 Till Nordvästeuropa räknas de Skandinaviska länderna, Finland, Storbritannien och Irland, Nederländerna, Belgien, Tyskland, Västra Österrike och Schweiz. 2 Den officiellt redovisade ut- resp. invandringen, vilken är något mindre än den verkliga. 3 Enligt Emigrationsutredningen, bilaga IV, tab. 25. * Huvudsakligen efter STEFFEN, Utvandringen och de ekonomiska konjunkturerna i Sverige och Italien (Emigrationsutredningen, bilaga XVIII). o betecknar uppsvingsår, x depressionsår, xo krisår. 1910

11 12 13 14 15

Tullsystemets

allmänna

betydelse och

verkningar

UTVANDRINGEN FRÅN SVERIGE OCH NORDVÄSTEUROPA, Utvandringen från Sverige. 1000-tal Transoceanisk utvandring från Nordvästeuropa, 10000-tal.

t I

1 \

I I

en anmärkningsvärt hög nivå. Så betydande siffror som då genomsnittligt förekommo träffas eljest blott efter den stora missväxten 1868 och under boomen i Amerika 1902—03. Det är för denna saks bedömande av vikt att observera, att utvandringen även från övriga länder i Nordvästeuropa ungefär samtidigt visar stark ansvällning och likaledes ungefär samtidigt, nämligen från 1894, på avgörande sätt minskas. Detta antyder, att man här har att göra med en företeelse av större räckvidd än att den skulle kunna ha sin egentliga grund i .några för vårt land egendomliga förhållanden. (Vad utvandringen i Syd- och Östeuropa beträffar, företer den en annan utvecklingslinje, nämligen en sedan 1870-talet och fram till världskriget nästan oavbruten stegring.) Naturligt är att som förklaring till den i stort sett överensstämmande utvandringskurvan för de förstnämnda länderna peka på å ena sidan den allmänna försämring i det ekonomiska läget, som inträdde i och med den från mitten av 70-talet och ända fram till omkring 1895 i huvudsak fallande prisnivån och å andra sidan den vinstmöjlighet, som inträdde i samma mån priserna från sistnämnda tid åter började förskjuta sig uppåt. Att härigenom skapades en ökad disposition till utvandring under den förra perioden är ganska tydligt. Men att en sådan också i verkligheten kom till stånd måste hava berott på en mellan ifrågavarande europeiska länder — Sverige inbegripet — och invandringsländerna, främst Amerika, förefintlig spänning i de allmänna villkoren för det mänskliga arbetets värdering. De nya länderna, vilka på 70-talet, tack vare kommunikationsväsendets framsteg, kunde i vidgad omfattning utföra sina produkter på världsmarknaden, saknade ännu i hög grad den behövliga arbetskraften för tillgodogörande av de stora naturliga tillgångar, vilkas utnyttjande nu först till följd av transportteknikens utveckling blivit ekonomiskt möjligt. Denna situation måste medföra en i

Demografiska

förhållanden

jämförelse med Europa låg jordränta men hög arbetsersättning, ett tillstånd, som helt naturligt lockade till immigration i stor skala. Det behövdes m. a. o. en avtappning av befolkningsöverskottet i de västeuropeiska länderna för att ett jämviktsläge gent emot Amerika skulle uppstå. Utvandringsvågens plötsliga nedgång efter 1893 står påtagligen i samband med detta års ekonomiska kris i Förenta Staterna. Men den omständigheten att utvandringen såväl hos oss som i de övriga hithörande länderna sedan dess konstant hållit sig på en betydligt lägre nivå — om än en viss ansvällning under några år efter sekelskiftet är skönjbar — får otvivelaktigt anses häntyda på, att berörda utjämningsprocess då redan begynt visa sina resultat, medan återigen för Syd- och Östeuropas vidkommande samma procedur först senare på allvar började realiseras. Emellertid får det ej förbises, att till förklaring av utvandringsfenomenet höra ej blott ekonomiska faktorer utan även förhållanden av demografisk natur. Härvid äro framför allt att uppmärksamma de periodiska vågrörelser i åldersfördelningen, vilka sammanhänga därmed, att vid födelsen särskilt talrika årskullar inom en befolkning i fortsättningen behålla sin övertalighet och senare i sin ordning giva upphov till nya övertaliga kullar. Nu visar det sig, att vid ingången till 80-talet i vårt land just förefanns en dylik övertalighet i åldern 15—25 år, d. v. s. den åldersgrupp varifrån utvandringen huvudsakligen rekryteras. Den torde kunna skattas till omkring 85 000 personer, jämfört med vad som i betraktande av förhållandena i genomsnitt under föregående halvtannat århundrade varit normalt. 1 Det ligger i öppen dag, att den härigenom ökade trängseln om arbetstillfällena under förhandenvarande tryckta konjunkturer skulle starkt stimulera en redan av andra orsaker förefintlig benägenhet att emigrera. På liknande sätt erhåller även den påtagliga ökningen i utvandringen åren närmast efter sekelskiftet en naturlig förklaring, ehuru även då en tydlig parallellism framträder mellan förhållandena i vårt land och i de övriga länderna i Nordvästeuropa. 1890-talet visar åter ett underskott för åldern 15—25 år. De nu nämnda förhållandena torde i och för sig tillfyllest kunna förklara de stora omslagen i utvandringsfrekvensen sedan 1870-talet. Emellertid förtjänar i detta sammanhang ytterligare att framhållas, hurusom vårt land sedan 1890talet på grund framför allt av en del omvälvande företeelser på det tekniska området och genom de vidgade möjligheter, som därigenom givits att utnyttja våra naturliga rikedomar (varom mera nedan), fått sin allmänna ekonomiska ställning i världen så betydligt förändrad, att förutsättningarna för en expansion av näringslivet, som kunnat i större omfattning absorbera befolkningsöverskottet, blivit helt andra än tidigare. Emigrationen är en sammansatt företeelse, beroende, som ovan framhållits, på en samverkan — jämte annat — av demografiska och ekonomiska faktorer. Att de förra haft en avgjord inverkan på den mera varaktiga förändringen i emigrationens omfattning kan näppeligen betvivlas. Det står också utan vidare klart, att betydelsefulla växlingar i konkurrensförhållandena inträffat, som starkt påverkat landets ekonomiska läge och som också måste ha övat inflytande på utvandringen. Dessa växlingar kunna emellertid i väsentlig mån förklaras genom företeelser, som tilldragit sig oberoende av den tullpolitiska orienteringen. Härmed är ingenting uttalat angående möjligheten av att det i avseende å såväl jordbruk som industri skärpta protektionistiska systemet bidragit till den näringslivets allmänna lyftning, som bland annat tagit sig uttryck i en minskad utvandring. I vad mån detta varit fallet kan ej nu avgöras men blir tillfälle att närmare belysa i det följande. 1

Se SUNDBÄRG, Bevölkerungsstatistik Schwedens 1750—1900, sid. 87.

70 Tullsystemets

2.

allmänna

betydelse

och

verkningar

DET ALLMÄNNA VÄLSTÅNDETS FÖRÄNDRINGAR

Vid utväljandet av data, som kunna vara ägnade att belysa den allmänna välståndsnivåns förskjutning, stannar man först inför uppgifterna om den taxerade inkomsten. Det är sant, att hithörande material för äldre tid är ganska bristfälligt, men med nödig reservation för dess osäkerhet i enskildheterna synes man dock vara berättigad att från totalresultatet av taxeringarna vid olika tidpunkter draga vissa slutsatser rörande inkomstförhållandena. Sämst äro uppgifterna angående inkomst av fastighet — vare sig jordbruks- eller annan — i det att här ju intill tiden för inkomst- och förmögenhetsskattens införande någon uppskattning av den verkliga inkomsten ej förekommit utan1 denna ansetts motsvaras av vissa procent av det taxerade fastighetsvärdet. För här ifrågavarande uppgift synes det i betraktande av sistnämnda uppgifters osäkerhet lämpligast att helt lämna dem åsido och endast betrakta taxeringarna av kapital, tjänst samt rörelse och yrke. De absoluta siffrorna och även ökningstalen bli å andra sidan därigenom ännu mindre uttryck för den totala nationalinkomsten, emedan de här medtagna inkomstgrupperna säkerligen oavbrutet vuxit i jämförelse med fastighetsinkomsterna och alltså vuxit starkare än den totala nationalinkomsten, vartill otvivelaktigt också bidragit en ökad noggrannhet i taxeringen, andra faktorer att förtiga. Om siffrorna alltså ingalunda få uppfattas som symptomatiska för den totala nationalinkomstens utveckling, så torde de ändock vara användbara för en jämförelse av denna utveckling olika perioder emellan. Här nedan lämnas därför för åren 1866— 1915 en sammanställning av dessa taxeringsbelopp, fördelade på invånarantalet. För att möjliggöra en uppfattning om inkomstutvecklingen med frånseende av penningvärdets förändring meddelas därjämte en omräkning av penninginkomsten till en enhetlig prisnivå med ledning av den prisindex, som offentliggjorts i Kommersiella Meddelanden 1921, h. 18; basperiod är här åren 1881—85. Ökningen från period till period angives i såväl absoluta tal som procenttal ävensom i indextal, varvid den genomsnittliga procentuella ökningen satts = 100. TAXERAD INKOMST AV KAPITAL, TJÄNST SAMT RÖRELSE OCH YRKE Med reduktion till enhetligt penningvärde I medeltal år

1866/70 1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/15

Oreducerade tal Kr. pr inv.

Kr. per inv.

38 53 64 71 78 91 120 161 219 291

34 43 58 71 85 102 132 166 207 253

Ökning från period till annan Kr.

Procent

Indextal

9 15 13 14 17 30 34 41 46

26-5 35-0 22-4 19-7 20-0 29-4 25-8 24-7 22-2

105-8 139-7 85-4 78-6 79-9 117-3 lOO-o 90-0 87-0

1 Beträffande frågan om bevillningstaxeringarnas användbarhet som mått på nationalinkomstens utveckling se Granskning av försvarskommitténs finansiella utredning, på uppdrag av chefen för k. finansdepartementet verkställd av D. DAVIDSON och I. FLODSTRÖM (1911).

Det allmänna välståndets förändringar

71 Tablån utvisar en oavbruten ökning av inkomst av kapital och arbete per invånare, och detta gäller icke endast penninginkomsten utan även den till enhetligt penningvärde reducerade realinkomsten. Men denna ökning har under det betraktade tidsskedet ingalunda försiggått likformigt. Tillförlitligast framträder kanske de olika periodernas relativa utveckling i den procentuella förskjutningen från den ena femårsperioden till den andra, beräknad på grundval av ett enhetligt penningvärde. Man finner då två perioder av stark tillväxt, nämligen 70-talet samt senare delen av 90-talet och de första åren efter sekelskiftet, av vilka den förra perioden är starkare utpräglad och även långvarigare. Från åren närmast efter sekelskiftet till världskrigets utbrott minskas utvecklingshastigheten något; den avgjort svagaste tillväxten framträder emellertid under 80-talet och fram till 90-talets mitt. I det hela bekräfta de lämnade siffrorna för det taxerade inkomstbeloppet den bild av utvecklingen, som utvandringsstatistiken givit: efter uppsvingsåren på 70-talet en avmattning fram till omkring 1895, därefter ett påtagligt uppsving, som yttrat sig i å ena sidan en vidgad förmåga hos det inhemska näringslivet att kvarhålla och sysselsätta den uppväxande befolkningen i landet, å andra sidan en stegring i andelen per huvud av det produktiva arbetets avkastning. Här liksom i fråga om utvandringen är det likväl av vikt att understryka, att det antydda utvecklingsförloppet är internationellt och alltså, såvitt material finnes att tillgå, återspeglas i motsvarande uppgifter från andra länder i Europa och Amerika. Med all sannolikhet är det den förut påpekade stora svängningen i den allmänna prisnivåns utveckling, som här utgjort den främst drivande kraften. Emellertid ger det taxerade inkomstbeloppets förändring ej ens oavsett sina redan påvisade svagheter någon rätt föreställning om inkomstförhållandenas förändring hos den stora massan av små inkomsttagare. Man betänke, att bland de till inkomst- och förmögenhetsskatt år 1913 taxerade subjekten (enskilda och bolag) över en tredjedel skattades till en inkomst under 1 000 kr. och deras sammanlagda inkomst representerade ej mer än 11 X av den totala. Ett bättre uttryck för läget åtminstone bland den stora mängden av smärre inkomsttagare skulle lönestatistiken ge, därest en verkligt tillförlitlig sådan funnes. Tyvärr existerar för Sveriges del endast i mycket ringa omfattning ett användbart lönestatistiskt material, som sträcker sig något längre tillbaka i tiden. Bemödanden, som vid arbetet på de för kommitténs räkning utförda industrimonografierna gjorts att åstadkomma ett dylikt material, hava i allmänhet icke krönts med framgång. De uppgifter angående industriarbetarlöner, som kunnat erhållas och vilka ligga till grund för nedan anförda beräkningar, göra fördenskull icke anspråk på att allsidigt belysa löneutvecklingen i vårt land, men det förefaller sannolikt, att det av desamma vunna genomsnittsresultatet ändock icke bör vara i högre grad missvisande. De avse uteslutande arbetslöner inom industri och hantverk i Stockholm och utgöra medeltal av uppgifter rörande timförtjänster för murare, timmermän och grovarbetare i Stockholms stads tjänst ävensom arbetare vid mekaniska verkstäder, möbelsnickerier, boktryckerier, bokbinderier och bryggerier. För vissa främmande länder står ett fylligare lönestatistiskt material till förfogande. Det gäller framför allt England, där löneutvecklingen sedan mitten av 1800-talet är ganska väl känd. För Danmark, i avseende vara en jämförelse är av särskilt intresse, äro liksom för Sverige de tillgängliga uppgifterna om arbetslöner under gången tid ganska sparsamma, men de som finnas,

72 Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar

nämligen beträffande industri och hantverk i Köpenhamn, torde besitta åtminstone lika stor tillförlitlighet som de svenska. Nedanstående tablå innehåller i femårsmedeltal för tiden 1881—1910 uppgifter rörande timlönerna för industri- och hantverksarbetare i Sverige, Danmark och England, allt i form av indextal, varvid lönenivån 1881—85 satts = 100. Tablån meddelar sådana indextal beträffande dels penninglönen, dels reallönen, vilken erhållits genom att dividera penninglönen med för resp. länder och perioder redovisade pristal för livsförnödenheter1. Penninglöner År

1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10

Sverige

Danmark

100 111 121 142 166 198

132 150 170

lleallöner England

Sverige

Danmark 2

England

100 106 112 116 121 124

100 132 134 144 154 164

100 112 119 127 125 122

161 172 182

För jordbruksarbetares löner kunna anföras följande siffror. Samtliga avse dagsverkslöner för daglönare i egen kost och anges i form av indextal med året 1888 som basår.3 Penninglöner

Reallöner

År

1872 1888 1892 l 1897 j 1905 1910

Sverige

Danmark

England

Sverige

Danmark

England

112 100 119 127 154 180

88 100 110 120 133 162

99 100 105 105 114 117

100 106 110 114 122

100 98 127 126 150

100 102 109 110 116

Det möter i de flesta fall mycket stora svårigheter att beträffande de absoluta lönebeloppen lämna verkligt jämförbara siffror för olika länder. Några spridda uppgifter må likväl, om än med viss reservation, ur det här begagnade materialet anföras. 1 Löneuppgifterna äro vad beträffar arbetare i Stockholms stads tjänst ävensom arbetare vid möbelsnickerier, bokbinderier och bryggerier hämtade u r O. DALKVISTS arbete De svenska industriarbetarnas läge, I—III. I vissa fall ha en del interpolationer företagits för erhållande av sammanhängande serier, varjämte delvis omräkningar gjorts från vecko- och månadslöner till timlöner. Uppgifterna angående löner vid mekaniska verkstäder äro hämtade ur kommitténs utredn. n:r XVIII; lönerna vid boktryckerier hava benäget meddelats av Boktryckarkammaren. De för beräkningen av reallönen behövliga uppgifterna om levnadskostnaderna hava hämtats ur FLODSTRÖM, Sveriges nationalförmögenhet omkring år 1908. — Löneuppgifterna för Danmark avse genomsnittlig daglön för arbetare inom hantverk och industri i Köpenhamn och utgöra medeltal för "Svende", "Arbeidsmaend'' och "Kvinder". De härröra från en av Köpenhamns kommunalbestyrelse utgiven utredning, "Arbejdslannen i Kebenhavn i 1909", och hava liksom uppgifterna om levnadskostnaderna, på grundval varav reallönerna uträknats, välvilligt meddelats av Kontorchef E. COHN. — De engelska uppgifterna äro hämtade ur LAYTON, An introduction to the study of prices (London 1914). De bygga huvudsakligen på BOWLEY'S utredningar. * Siffrorna för Danmark avse åren 1882, 1898, 1904 och 1909. 3 De danska uppgifterna äro hämtade ur "Arbejdslenninger i Landbruget 1921" (Stat. Medd. IV: 67: 1), de engelska ur Board of Trade, Abstract of Labour Statistics n:r 13 och 17.

Det allmänna välståndets förändringar

73 Löner i öre per timme för vuxna manliga arbetare: Mekaniska

1890 1895 1904 1914

verkstadsarbetare

Sverige Stockholm Landsorten 23-7 18-9 24-7 19-7 34-3 29-3 66-s 491

Handsättare England 59-7 61-5 64-4 64-2

1892 1898 1904 1914

Stockholm

London

33-0 40-3 51-1 62-0

58-7 63-8 67-2 67-2

Grovarbetare Stockholm 17 27 30 42

1882 1898 1904 1909

Köpenhamn 23-7 30-5 34-3 41*7

Beträffande jordbruksarbetare må anföras följande jämförelsesiffror för Sverige och Danmark: Sommardagsverkspris för dag lönare i egen kost. Kr. Sverige Danmark 1888 1892 1897 1905 1910

1-53 1-78 1-92 2-29 2-G5

1-44 1-59 1-74 1-99 2-34

Årslön för mani. arbetare i husbondens kost. Kr. Sverige Danmark Kontant Värdet av stat Kontant Värdet av stat lön och lön lön och lön

146 170 190 241 293

363 402 427 527 637

159 199 229 281 376

444 515 642

De anförda siffrorna visa för Sveriges vidkommande liksom taxeringsbeloppen en ganska stark uppgång framför allt sedan 1890-talet och detta gäller såväl penninglönen som — om än i mindre mån — reallönen. Innebörden därav är tydligtvis en icke föraktlig höjning av levnadsstandarden för arbetarklassen i vårt land. En jämförelse med avseende å penninglönen i Sverige och Danmark visar, att stegringen i Sverige sedan 90-talet varit betydligt starkare. Men då priserna å livsförnödenheter samtidigt ökats mer, har resultatet blivit, att reallönen stannat ett stycke efter. Vad däremot England beträffar, har lönestegringen ej på långt när uppnått så höga siffror som vare sig i Sverige eller i Danmark. Ifråga om reallönen är skillnaden gent emot vårt land mindre på grund av att i England levnadskostnaderna icke ökats i tillnärmelsevis samma grad, men dock även här avsevärd. Den påvisade olikheten i utveckling mot England innebär i själva verket ingenting förvånande. Den får, som delvis framgår av de meddelade absoluta lönesiffrorna, sin naturliga förklaring i olikheten i utgångsläge och däri att vårt land haft att under den tid tabellerna här ovan omspänna i forcerat tempo genomgå ett skede av industriell expansion, som England under en mera utsträckt tid redan långt förut passerat. Mera konkret framträder den höjda levnadsstandarden i uppgifterna rörande förbrukningen av en del viktigare förnödenheter. Även här synas jämförelser med England och Danmark vara av intresse. Här nedan meddelas siffror rörande årliga förbrukningen per huvud för Sveriges vidkommande av brödsäd, kött och fläsk, smör och margarin, socker och kaffe, för Englands vidkommande av brödsäd, kött och fläsk, socker, te och kaffe, allt femårsvis sedan början

74 Tullsystemets

allmänna

betydelse

och

verkningar

FÖRBRUKNING PER INVÅNARE E n gl an I

Sverige 1 medeltal år Brödsäd kg

1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

154-0 158-2 176-4 180-2 181-8 179-5 1921 191-s 194-5

Smör o. Kött o. fläsk kg margarin kg 28-6 29-2 29-3 31.4 34-6 40-2 40-3 42-3 39-4

3-6 3-75 3-9

4-o 4-4 5-8 7-9 8-7 10-4

Socker kg

Kaffe kg

Brödsäd K ö t t o. fläsk kg kg

Socker kg

7-1 7-6 94 10-8

2-2 2-4

151-7 160-9 163-25 162-7 172-8 161-9 165-6 162-0

22-6 28-25 31-4

13c 18-4

22-o 25-3

24-o

3-o

3-05 3-45 4-8 5-6 6-3 5-8

49-1 50-5

49-c 49-9 54'9 5 58-8 58-7 56-8

33o 35-4 38-3 38-7

38-o

Te kg

Kaffe kg

1-8 2-1 2-1 2-3 2-4 5 2-G 2-75 2-8

0-44 0-44 0-41 0-38 0-33 0-33 0-3 2 0-30

Danmark 1 medeltal år Brödsäd kg

1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/15

Kött o. fläsk kg

Smör kg

Margarin kg

Socker kg 13-5

2-3

kg

;

15-o

(1880) 150 (1896) 61 (1905) 150

(1905)

(1906) 60 (1914) 150

Kaffe

(1914)

4-0 7-8 9-5 11-7 15-7

16-1 21-2 26-2 30-6

35-s 40-3

3-c 3-8 4-4 5-4

av 70-talet. För Danmark kunna delvis endast siffror för enstaka år meddelas.1 Dessa förbrukningssiffror angiva en för de tre länderna något annorlunda sammansättning av dieten, med starkare brödförbrukning för Sverige, starkare kött- och sockerförbrukning för Danmark och England. Anmärkningsvärd är för övrigt den stora smör- och margarinkonsumtionen i Danmark och tekonsumtionen i England. Siffrorna torde få anses tyda på att de för en högre grad av välmåga företrädesvis karaktäristiska varuslagen i de bägge sistnämnda länderna spela en större roll i hushållningen än i vårt land, där förbrukningen i större omfattning fasthållit vid den enklare bröddieten. Håller man sig enbart till siffrornas utveckling och ej betraktar deras absoluta höjd, faller emellertid de svenska förbrukningstalens ansenliga ökning i ögonen, en ökning vartill särskilt icke de engelska och knappast ens de danska talen uppvisa motstycke. Nu är det givetvis, som redan förut påpekats, fullt förklarligt, att förhållandena beträffande såväl arbetslöner som varuförbrukning under det här betraktade tidsskedet bort gestalta sig helt annorlunda i å ena sidan ett gammalt, tidigt utvecklat industriland som England och å andra sidan i länder, vilka såsom Sverige och Danmark tämligen sent utträtt ur en jämförelsevis isolerad och patriarkalisk hushållning och därmed på allvar ryckts med i den allmänna industrialiseringsprocessen. Anförda uppgifter rörande t. ex. lönerna 1 De svenska förbrukningssiffrorna grunda sig (utom beträffande kaffe) på beräkningar, som anföras nedan i bilaga X; de engelska siffrorna äro hämtade ur det i not 1 å sid. 72 citerade arbetet av LAYTON. Siffrorna för Danmark äro benäget meddelade av E. COHN.

Produktionsutvecklingen

vid mekaniska verkstäder visa för England ännu omkring år 1890 belopp, som uppgå till nära det tredubbla mot lönesatserna för motsvarande arbetare i Sverige, medan lönerna åren före världskriget stodo ungefår på samma nivå, åtminstone vad de större städerna beträffar. Jämförelsen mellan Sverige och England visar således huvudsakligen blott, att utvecklingen i vårt land under de sista årtiondena varit hastig och att vi på kort tid i viss mån närmat oss en ställning ifråga om löner och levnadsstandard, som England med dess längre industriella historia redan långt tidigare intagit. Vad jämförelsen med Danmark beträffar, tyder den på att det allmänna välståndet i vårt land, på grund av de här avsevärt mera stegrade levnadskostnaderna, icke förmått att helt följa den i nämnda land försiggångna utvecklingen, åtminstone om man vill mäta välståndet i konsumtionen av de dyrbarare livsmedlen kött, fläsk, fettämnen och socker. Det har redan framhållits — på tal om utvandringen — att tiden sedan omkring 1890-talets mitt måste anses kännetecknad av en avgjord förbättring i utkomstmöjligheterna i vårt land. De nu anförda data peka även hän på att med all säkerhet en icke ringa höjning av den allmänna välståndsnivån inträtt. Det har emellertid även framgått, att denna höjning i huvudsak blott låtit vårt land taga igen det försprång, som andra, äldre industriländer tidigare vunnit. Och det finnes så mycket mindre skäl att utan vidare sätta den antydda utvecklingen i direkt orsakssammanhang med den förda handelspolitiken, som i ett med vårt närmast jämförbart land med i viss mån motsatt tullsystem, nämligen Danmark, välståndsnivån snarast befunnit sig i hastigare stigning än hos oss. Det mesta som synes kunna sägas är, att landet under den här tillämpade protektionistiska politiken dragit nytta av den enastående industriella världskonjunkturen under årtiondena kring sekelskiftet och att den förda politiken sålunda i varje fall icke resulterat i en nedgång av landets välstånd.

TULLSYSTEMETS INFLYTANDE PA PRODUKTIONSUTVECKLINGEN Som utgångspunkt för en översikt av de olika näringsgrenarnas relativa Näringsutveckling må först anföras en sammanställning av de vart tionde år företagna grenarnas yrkesräkningarnas uppgifter angående befolkningens fördelning på huvudgrupper JjJjjJJJL a, v yrken under perioden 1870—1910. sedan 1870-talet. Procent av folkmängden

1 000-tal personer År

1870 1880 1890 1900 1910

I Jordbruk, fiske och skogsbruk 3 005 3 093 2 943 2 795 2 673

III II IV Industri- och Handel ocli Allmän tjänst Summa bergsbruk samfärdsel och fria yrken 605 796 1059 1446 1785

211 326 427 544 747

348 351 356 351 317

4169 4 566 4 785 5136 5 522

I

II

III

IV

72-1 67-7 61-5 54-4 48-4

14-5 17-4 22-1 28-2 32-3

5-1 7-2 8-9 106 135

8-3 7-7 7-5 6-8 5-8

Den kraftigaste relativa stegringen uppvisar som synes gruppen handel och samfärdsel, vars andel i folkökningen ökats med icke mindre än 165 %. Huvudsakligen är det den starka tillväxten av kommunikationsväsendet, som medverkat härtill. I övrigt intressera här mest grupperna jordbruk (med binäringar)

76 Tullsystemets

allmänna betydelse

och

verkningar

samt industri och bergsbruk. Gränsen mellan dem är icke skarp. Svårighet vid uppdelning bereder särskilt skogsarbetet, som till stor del bedrives som biförvärv till jordbruket men i näringspolitiskt hänseende står industrien närmare. I tablån här ovan är den egentliga skogsarbetarbefolkningen hopförd med jordbruksbefolkningen. Trots sammanslagningen med nämnda yrkesklass, som torde befunnit sig i fortskridande tillväxt, företer jordbruksgruppen absolut nedgång sedan 1880. Relativt har gruppen varit i avtagande hela perioden igenom — från knappa tre fjärdedelar av befolkningen 1870 till något mindre än hälften 1910. Antalet jordbruksidkande huvudpersoner, d. v. s. antalet av dem som kunna anses som självständiga företagare inom jordbruket i inskränkt bemärkelse (godsägare, hemmansägare, arrendatorer och brukare), var åren 1880—1910 ungefär följande: 1880 1890 1900 1910

270000 282000 291 000 303000

Dessa siffror giva en något annan bild av utvecklingen än den föregående. Man finner här en om ock svag stigning under hela den ifrågavarande perioden. Den slutsats som härav kan dragas är, att nybildningen av självständiga jordbruk sedan 1880-talet fortgått i långsam men jämn takt. Den nedgång i jordbruksbefolkningens numerär, varom föregående tabell bär vittne, har sålunda, i den mån den icke vållats av en minskning av huvudpersonernas hemmavarande familjemedlemmar — något som naturligtvis också inträffat — helt berott på minskning i arbetar- och tjänstepersonalen. Detta innebär, att jordbruksnäringens betydelse som levebröd för den icke jordbesittande befolkningen avtagit. Men det innebär naturligtvis i sig självt ingen tillbakagång utan i stället ett ekonomiskt framsteg, för så vitt produktionen med den mindre personalen, tack vare förbättrade tekniska hjälpmedel och bättre organisation, kunnat upprätthållas eller t. o. m. utvidgas. Vad industrien beträffar, torde antalet dithörande yrkesidkare kunna approximativt angivas ungefär sålunda1: AÅrr

r,„ .,. , Samtliga yrkes.,, , ldkarc*

T, Proc. ... . ökning

1880 1890 1900 1910

240000 320000 470000 620000

• 33*3 46-9 31-9

Därav inom egentlig& . , .. . , , ° , fabriksindustri och , , . . bergshantering 145000 210000 335000 400000

., Proc. ... . ökning 44'8 59-5 19-4

Den starkaste relativa tillväxten infaller här som synes under 1890-talet; i absoluta siffror skulle tillväxten för hela gruppen vara ungefär densamma under det följande årtiondet, men inom industrien i inskränkt bemärkelse skulle personalen även absolut taget ha ökats mest under 90-talet. Detta framhäver det faktum, att denna tid just var den, då industrialiseringen av Sveriges näringsliv kraftigast bröt igenom. Jordbruket hade haft sin stora utvecklingsperiod till in på 1870-talet; ökningen av jordbrukarklassens numerär under halvsekelperioden 1820—70 var i runt tal 1 miljon, ökningen av åkerjordens 1 Inräknat arbetare inom skogsbruket ävensom "arbetare av obestämt slag" i städerna samt å landet i Dalarna och Norrland. Ifrågavarande arbetargrupp inom sistnämnda landsdelar torde nämligen väsentligen utgöras av skogsarbetare. Inbegripet såväl arbetar- och förvaltningspersonal inom industrien som hantverkare och hantverksarbetare.

Produktionsutvecklingen

areal cirka 1 700 000 hektar, vilket innebär en tillväxt av mer än 150 % av den förutvarande. Den utveckling, som därefter sker, tar sig icke vidare uttryck i en personalförstärkning för jordbrukets vidkommande. Befolkningsöverskottet uppsuges i stället främst av de industriella yrkena, i den mån det av det inhemska näringslivet över huvud kvarhålles inom landet. Inom bägge arbetsområdena har emellertid en betydlig teknisk utveckling ägt rum, som resulterat däri, att produktionen per individ genomsnittligt starkt ökats. Det kan beräknas, att totalproduktionens kvantitativa tillväxt inom ett antal av de viktigaste industrigrenarna tillsammantagna sedan mitten av 90-talet och fram till kriget varit mer än dubbelt så stark som inom jordbruket, i det att ökningen i det förra fallet i vägt medeltal uppgått till 70 å 80 %\ i senare fallet till c:a 35 %. Men räknat per huvud av den inom vardera av dessa näringar sysselsatta personalen blir skillnaden icke stor. Att i varje fall dock en högst betydlig förskjutning mellan jordbruk och industri i deras inbördes betydelse för landets ekonomi försiggått under de senaste årtiondena är uppenbart. Synnerligen vanskligt är åter att avgöra vilket inflytande tullskyddssystemet kan hava utövat härvidlag, detta ej minst av det skälet, att jordbruksskyddet infördes samtidigt med eller kort före den allmänna skärpningen av industriskyddet och att bägge näringarnas samtidiga skyddande i och för sig måste ha neutraliserat det varje grupp särskilt tillerkända skyddet. En jämförelse med andra länder visar, att jordbrukets och än mer jordbruksbefolkningens avtagande betydelse i det ekonomiska livet sedan 80-talet är en allmänt västeuropeisk företeelse. Den har sin naturliga grund i det försämrade konkurrensläge, vari det europeiska jordbruket kommit gent emot jordbruket i den nya världens länder, sedan de förbättrade kommunikationerna åvägabragt en närmare förbindelse däremellan, och det sammanhänger med den ekonomiska lag, som bjuder näringslivet att överallt anpassa sig efter den relativa knappheten å tillgängliga produktionsfaktorer. Därtill kommer emellertid även inverkan av den förbättrade jordbrukstekniken, som starkt minskat behovet av arbetskraft vid jordbruket. Undersöker man hur förhållandena ändrat sig i fyra var för sig så skilda länder som Sverige, Danmark, England och Tyskland, finner man ifråga om jordbruksbefolkningens ställning en överraskande likformighet i utvecklingen trots den stora olikheten i utgångsläget. Här nedan angives för nämnda länder befolkningens procentuella fördelning på huvudgrupper av yrken för vissa år från omkring 1880. Det bör. observeras, att talen för de olika länderna icke äro fullt jämförbara inbördes; för varje land för sig torde dock de särskilda årens siffror vara beräknade efter någorlunda enhetliga grunder. 1 1. År

1880 1890 1900 1910

Sverige

Jordbruk Industri Handel och samfärdsel 67-7 61-5 54-4 48-4

174 22-1 28-2 32-3

7-2 8-9 10-6 13-5

2. Andra yrken 7-7 7-5

6-s 5-8

År

1881 1891 1901 1911

Danmark

Jordbruk 1 Industri Handel och samfärdsel 51-1 45-9 41-4 37-8

26-o 27-9 29-5 29-2

10-4 12-6 14-3 16-3

Andra yrken 12-5 13-6 14-8 16'7

Den i vederbörande landers folkräkningar genomförda gruppindelningen har beträffande Danmark och England vissa år, för vinnande av kontinuitet i sifferserierna, något justerats; t o r Danmarks vidkommande se WARMING, Danmarks Statistik (Kbhvn 1913), sid 91

Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar

3. År

Jordbruk Industri

1881 1891 1901 1911

111 104 8-0 8-o

56-1 56'9 58-3 58-6

4.

England Handel och samfärdsel

Andra yrken

9-s 10-8 13-0 13-7

23-0 21-9 20-7 19-7

Tyskland

År

Handel och samfärdsel

Andra yrken

33-7

8-3

14-6

37-4

10-6

12-4

12-4

Jordbruk

Industri

43-4

37-5

35-2

Jordbruksbefolkningens nedgång har för de fyra länderna under angivna 30-, resp. 25-årsperiod utgjort i genomsnitt per år för Sverige I ' l l , för Danmark l-o, för England 1'os och för Tyskland 0"84 % (vid beräkning enligt formeln för sammansatt ränta). Vad industribefolkningen beträffar, har den i samtliga länderna ökats, nämligen med resp. 2*08, 0*3 9, 0*15 och 0*73 % per år. Sverige företer här den starkaste industriella expansionen; därnäst i ordningen kommer Tyskland; för Englands vidkommande är förändringen i detta fall ringa. Det jämförelsevis låga ökningstalet för Danmark tyder ganska klart på en svag industriell utveckling. Att återigen de tyska och svenska siffrorna så pass mycket överstiga den engelska är otvetydigt ett bevis för en mera hastigt fortskridande industrialiseringsprocess i förstnämnda länder. Likväl är det nödvändigt att här jämväl taga de olika utgångstalen i betraktande, och då framstår det — alldeles som tidigare på tal om löneutvecklingen framhållits — endast helt naturligt, att de länder där ifrågavarande process senare begynt verka, i den mån förutsättningar för en starkare industriell utveckling förelegat, också skola förete högre ökningstal. För övrigt bör det påpekas, att — som redan förut understrukits — speciella förhållanden under det betraktade tidsskedet inträffat, vilka inneburit av den internationella tekniska utvecklingen skapade, för Sverige särskilt fördelaktiga förändringar. Framför allt märkas här de nya, banbrytande pappers- och järnframställningsmetoderna, elektrifieringsteknikens utveckling och vattenfallens därav beroende ökade användning som kraftkälla samt åtskilliga uppfinningar speciellt på det mekaniska området, vilket allt Sverige med sina goda och välbelägna skogstillgångar, sin rikedom på högprocentig men fosforrik järnmalm för export, sina vattenfall och sin befolknings tekniska begåvning haft särskilda betingelser att draga fördel av, utan att tullskyddet därvid spelat någon påvisbar roll. Även på denna punkt av undersökningen tvingas man sålunda till den huvudsakligen negativa slutsatsen, att näringslivets ändrade struktur och den omkastade proportionen i näringarnas inbördes betydelse måste anses som följder av mera generellt verkande faktorer och att den roll det tillämpade handelspolitiska systemet härvid spelat efter allt att döma icke varit särdeles betydande, ehuru det å andra sidan icke får förnekas, att det dock kan ha haft ett visst inflytande (jfr nedan sid. 95). I avseende på frågan huruvida jordbruks- eller industriskyddet i konkurrensen om arbete och kapital skall anses ha utgjort den starkast verkande kraften bör sägas, att ett bestämt svar härå är synnerligen vanskligt att lämna, då det icke låter sig göra att isolera verkningarna av dessa faktorer från andra dem korsande inflytelser. Längre fram (sid. 102 ff.) skall dock ett försök göras att fylligare än här kan ske belysa möjligheterna för en lösning av problemet. Bland jordbrukstullarna ha tullarna å spannmål ovedersägligen haft den största betydelsen. De böra givetvis förutsättas ha haft till närmaste effekt att upp-

Produktionsutvecklingen

79"

rätthålla brödsädsodlingen på bekostnad av den därmed närmast konkurrerande odlingen av foderväxter för animalisk produktion (se härom närmare i avd. V). Frågan huruvida en utveckling i sådan riktning i och för sig och frånsett de neutraliserande verkningarna av samtidigt gällande tullar å industrivaror haft en tendens att antingen öka eller minska den vid jordbruksdriften bundna totalkvantiteten av kapital och arbete upptages till behandling nedan (sid. 154) och kan fördenskull här förbigås. Motsvarande problem angående industritullarnas inverkan på myckenheten av i industriens tjänst verksamma produktionskrafter kan ej heller lämpligen upptagas till dryftning, innan resultaten av de särskilda utredningarna på området framlagts. Däremot skall i detta sammanhang i korthet antydas, i vilken riktning den industriella utvecklingen kan anses ha förskjutits genom tullarna å industriprodukter. Klart är, att deras verkan för industrien själv företrädesvis bör ha yttrat sig i ett befordrande av tullindustrierna, d. v. s. i allmänhet hemmarknadsindustrierna, på bekostnad av exportindustriernas utveckling. Vid frånvaro av eller lägre höjd hos tullskyddet i sin helhet betraktat hade alltså förmodligen de exporterande industriernas andel av den totala industrien varit större; industrierna hade varit färre men i gengäld kraftigare utvecklade och i vissa fall kanhända mera specialiserade. Att mera noggrant avväga det inflytande tullarna här kunna ha utövat är naturligtvis omöjligt. En viss ledning för bedömande av huru i angivna hänseende utvecklingen faktiskt förlupit under tullskyddets inflytande kan emellertid hämtas från vissa på industristatistiken grundade beräkningar, som ange förskjutningen inbördes mellan olika grupper av industrier, fördelade med hänsyn till deras större eller mindre beroende av tullskyddet, såvitt detta är möjligt att generellt angiva. Tyvärr kunna beräkningarna på grund av statistikens beskaffenhet ej sträcka sig längre tillbaka än till 1896. Som jämförelseår ha därför valts åren 1896 och 1897, för vilka meddelats genomsnittstal, samt 1913. Först skall här anföras en kalkyl, som går ut på att visa hur stor del av industriens arbetarpersonal vid vardera tidpunkten kan anses ha varit sysselsatt vid produktion för export. Man har härvid utgått från redovisningen angående produktionens och exportens storlek i tab. 6 och 7 av kommitténs översiktstabeller angående den svenska industriens utveckling 1891—1920 (kommitténs utredn. n:r XXII) och med ledning härav sökt bestämma det inbördes förhållandet dem emellan. Vid denna beräkning ha så vitt möjligt kvantitetsuppgifterna lagts till grund och endast där så ej kunnat ske värdeuppgifterna. Arbetarantalet inom de särskilda industrigrupperna har härefter fördelats i proportion till de sålunda funna relationstalen. Berättigandet i ett sådant förfarande vilar på det antagandet, att proportionsvis lika stor personal använts för framställande av motsvarande varumängder för hemmaförbrukning och för export, vilket antagligen tillnärmelsevis är riktigt beträffande vissa industrigrenar, men icke i samma grad beträffande andra. Någon möjlighet finnes emellertid icke att nöjaktigt korrigera det härigenom måhända uppkomna felet, som antagligen innebär att de framräknade siffrorna för antalet exportarbetare äro något för höga. Beträffande arbetarantalet vid de viktigare halvfabrikatindustrierna såsom pappersmasse-, gruv- och järnindustrierna har förfarits så, att först beräknats antalet för direkt exporttillverkning sysselsatta arbetareav de återstående arbetarna inom gruppen hava ytterligare så många räknats till exportarbetarna, som motsvarat exportprocenten inom motsvarande förädlingsindustri. Naturligtvis kan resultatet göra anspråk allenast på en mycket approximativ giltighet, framför allt av det skälet, att arbetarpersonalen ju icke

80 Tullsystemets

allmänna

betydelse och

verkningar

i verkligheten låter sig så mekaniskt fördelas alltefter produktens avsättning på den ena eller andra marknaden. Emellertid torde siffrorna för de två perioderna vara rätt väl jämförbara. Resultatet av beräkningarna meddelas i tablån å sid. 8 1 . 1 Denna ger till resultat en absolut ökning av antalet exportarbetare med 49 000 st. emot en ökning av övriga arbetare av 65 000. Det innebär en tillväxt för de förras vidkommande av drygt 60 X, för övriga arbetare en tillväxt av något över 41 %. Förskjutningen i relationen mellan de två grupperna är dock ej anmärkningsvärt stor, från 34* i till 37 % av hela antalet för exportarbetarna, och alltså från 65-9 till 63 % för de övriga. Det största antalet för exporttillverkning sysselsatta arbetare återfinnes inom sågverks-, pappersmasse- och pappers-, gruv-, sten-, järn-, järnmanufaktur-, mekaniska och tändsticksindustrierna; av dessa uppvisa sågverks- och järnindustrierna ungefär samma procenttal exportarbetare vid bägge tidpunkterna. Av ökningen i exportgruppen komma nära 20 000 eller 40 °4 på trävaru- och pappersindustrierna (därav över hälften på pappersmasse- och pappersindustrierna), 12 % på gruvindustrien, 7 % på stenindustrien, 12 % på järnmanufakturen, 15 % på mekaniska industrien och 4 % på tändsticksindustrien. Endast 10 % falla på övriga grupper tillsammans. Anmärkningsvärd är stagnationen i fråga om den grövre järnhanteringen, vars betydelse inom exportgruppen, efter arbetarantal räknat, nedgått från 12 till 8 Va %-> medan talet för motsvarande förädlingsindustrier (järn- och annan metallmanufaktur- samt mekaniska och elektriska industrierna) stigit från 7'3 till 17e %. Över huvud visar tablån minskad betydelse för exporten i fråga om de grova halvfabrikatindustrierna tillsammantagna (sågverks-, gruv-, sten- och järnindustrierna), nämligen nedgång i deras andel av totala exportarbetarantalet från 67 till 54 %, samt motsvarande ökning, nämligen från 33 till 46 X> i fråga om förädlingsindustrierna. Vad hemmarknadsproduktionen beträffar, framträder största absoluta ökningen för följande grupper: textilindustrien (13 100), mekaniska och närstående industrier (11600), järn och metallindustrierna (9 900), grafiska och övriga pappersförädlingsindustrier (6 300), livsmedelsindustrierna (6 200) samt läderindustrierna (5 500). Nu anförda beräkningar giva vissa antydningar rörande den relativa utvecklingen av de av tullarna mer eller mindre beroende industrierna, i det man nämligen får utgå ifrån, att de exporterande industrierna, även om de åtnjutit tullskydd, ej varit i samma grad beroende därav som de icke exporterande. Klarare belyses emellertid nämnda förhållande genom en annan beräkning, som mer direkt tar sikte härpå, och vars huvudresultat framläggas i nedanstående tablå. (Detaljsiffror anföras i bilaga V.) Vid denna beräkning ha industrierna fördelats i fyra grupper, nämligen 1) av tullar verksamt skyddade industrier, vilka ej utvecklat någon avsevärd export (icke exporterande tullindustrier), 2) industrier vilka ävenledes till synes verksamt skyddats av tullar, men som ändock utvecklat en export av större betydelse, uppgående till mellan 20 och 50 % av produktionen åren före kriget (exporterande tullindustrier), 3) industrier vilka till mer än 50 % haft sin avsättning riktad på export1 En liknande beräkning utförd efter ungefär enahanda (dock ej identiskt lika) metod och avseende åren 1913—14 finnes publicerad i Meddelanden från Sveriges Industriförbund n:r 85 (dec. 1921). Resultatet skiljer sig endast oväsentligt från det här meddelade. Industriförbundets beräkning av antalet exportarbetare i förhållande till totala arbetarantalet har gett till resultat för angivna år i genomsnitt 35.45 %, här utförda beräkning för 1913 37 %.

Produktionsutvecklingen

81 ARBETARANTALET INOM OLIKA INDUSTRIER AREN 1896 — 97 OCH 1 9 1 3 SAMT ANTALET ARBETARE SYSSELSATTA VID TILLVERKNING FÖR EXPORT

1896/97

1896/ 97

1913 A B B A Hela Därav för Hela Därav för arbetar- exporttill- i % av arbetar- exporttillA antalet verkning antalet verkning

Industrigrupper

1913 Exportarbetarnas fördelning i

%

Industrier för framställ ning av: 25 900 5 900 47 100 10 400

200 400 34100 7 000

0-8 6-8 72-4 67-3

31900 11200 57 100 23 500

200 200 42 200 18 500

0-6 1-8 73-9 78-7

0-2 0-5 42-0 8-6

Ol o-i 32-4 14-2

7 500 32100 600

400 2 800 200

5-3 8-7 33-3

13 800 43 800 1600

400 1400 400

2-9 32 25-0

0-5 3-4 0"2

0-3 Ii 03

24 800 12 300 4 900 33 300

13100 800 2 300 12 100

52-8 6-5 46-9 36-3

39 100 13 000 5 600 51400

22 900 1700 1700 20 300

58-6 13i 30-4 395

16-1 lo 2-8 15-o

17-6 la 1-8 15"6

24 700 1100

3 600 100

14-6 10-0

46 200 1 800

13 500 100

29-2 5-6

4-4 Oi

103 0-1

7 900

4 200

54-8

5-2

5-3

53-2 12 600 34 1 2 352 600

6 900

Samtliga grupper 238 500

37o

lOO-o

38 700 8 400

32100 2 000

82-9 23-8

44 500 12 600

37 400 4 800

84-0 38-1

39-5 25

28-7 37

10 400 10 600 8 800 15 000 14 500 17 800 1500 5 400

7 000 6 500 6100 9 700 1700 2 900 400 4 000

67-3

23 500 13 600 14 400 16 600 27 200 31 700 5 800 7 000

18 500 12 600 9 400 10 900 7 600 10 200 2 600 6 000

78-7 92-6 65-3 65-7 27-9 32-2 44-8 85-7

8-6 8-0 7-5 11-9 2-1 3-6 0-5 4-9

14-2 9-7 72 8-4 5-8 7-8 2-o 46

Närings- o. njutningsmedel Läder o. skinnvaror m. m. Trävaror,f lätade varor m.m. Pappersmassa och papper Pappersprodukter o. tryckalster Textil- o. beklädnadsvaror Kautschuksvaror Mineral och mineraliska produkter Lervaror Glasvaror Metaller och metallvaror Maskiner, apparater, fartyg fordon F ettvaror Produkter av div. kemiska industrier

Viktigare särskilda industrier:

export-

Sågverk Träförädlingsfabriker Pappersmassefäbriker pappersbruk Malmgruvor Stenhuggerier Järnhantering Järnmanufaktur Mekaniska verkstäder Elektroindustri Tändsticksfabriker

och 61'8 693 64-7 11-7 16-8 26-7 74-1

marknaden, och beträffande vilka fördenskull eventuellt förefintligt tullskydd får anses ha varit av ringa eller ingen betydelse (exportindustrier), samt 4) hemmarknadsindustrier med väsentligen lokalt begränsad avsättning eller eljest av ena eller andra skälet utan nämnvärd känning av utländsk konkurrens (lokala industrier). För var och en av dessa industrigrupper har hopräknats antalet i statistiken 1 Av de i 1896 och 1897 års industristatistik redovisade industrigrupperna ha här uteslutits elektricitets- och gasverk. Av de i 1913 års statistik redovisade grupperna ha uteslutits mejerier samt elektricitets-, gas- och vattenledningsverk. 6 — 3501. T. T.

82 Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar

redovisade arbetare dels åren 1896 — 97 i genomsnitt, dels år 1913. Beräkningarna ha gett följande resultat:

Arbetarpersonal1 1896/97 i Tullindustrier, icke exporterande Tullindustrier, exporterande Exportindustrier Lokala industrier Samtliga

81510 118 675 31 912 59 758 99 318 136 451 25 803 37 770

Ökning

37 165 27 846 37 133 11967

238 543 352 654 114111

Procentuell fördelning

Ökning Öki % av ningens talen procent, 1896/97 fördeln.

1896/97

19i3

34 13 42 11 100

34 17 38 11

46) 57 87J 37) •89 46j

ffl" 100

De två sista grupperna, vilkas gemensamma drag är, att de för sin utveckling torde ha varit tämligen oberoende av tullskydd (varav visserligen somliga varit men andra icke varit i åtnjutande), skulle kunna tillsammans kallas frihandelsindustrier, i motsats till de två första, som äro tullindustrier. Den procentuella fördelningen av de olika gruppernas personal (kol. 4 och 5) uppvisar för de bägge åren inga större skiljaktigheter; huvudsakligen framträder en viss, mindre förskjutning lrån de rena exportindustriernas till de exporterande tullindustriernas grupp. Men takten i utvecklingen har varit mycket olika (kol. 6). De lokala industrierna ha utvecklats i nästan samma proportion som industrien i dess helhet, exportindustrierna ej obetydligt långsammare. Tillsammans har ökningen av frihandelsindustriernas personal uppgått till 39 %, under det ökningen för tullindustrierna varit 57 .%'. Bland de sistnämnda har den exportkraftiga delen gått ojämförligt starkast framåt (87 %, mot 46 % för den icke exporterande). Av den totala ökningen i arbetarpersonalen — 114 100 personer — har (kol. 7) 57 % kommit på tullindustrierna, därav på vardera av de exporterande och icke exporterande respektive 24 och 33 j£, 33 % på exportindustrierna och endast 10 % på de lokala industrierna. Såvitt av de anförda beräkningarna kan dömas, har utvecklingen under tullskyddsperioden ej medfört några mera omvälvande förskjutningar av den industriella verksamheten till förmån för de speciellt skyddade industrierna. Dock är det omisskännligt, att den ändring i proportionerna de olika industrigrupperna emellan, som kunnat iakttagas, gått i riktning att förstärka nämnda industriers ställning, i det att, som nyss anförts 57 % av den under perioden 1896—1913 nytillkomna personalen har gått till dem. Att tullskyddet medverkat till detta utvecklingsresultat lärer det väl ej kunna råda något tvivel om, för så vitt detsamma över huvud varit behövligt för de skyddade industrierna. Sammanfattningsvis kan sägas, att industritullskyddet tydligen till en viss grad förmått tillbakahålla de rena exportindustrierna samt i motsvarande grad befordrat tillväxten av de hemmarknadsindustrier, som för sitt bestånd kunna förutsättas ha varit mer eller mindre beroende av skyddet, och däribland i främsta rummet dem, som ägt förutsättningar att med stöd av den skyddade hemmarknaden upparbeta en mera betydande export. I sistnämnda förhållande kan ligga en antydan om att dessa tullar åtminstone i någon mån fyllt en 1 Av de i industristatistiken redovisade industrigrupperna ha här uteslutits mejerier (redovisade endast 1913) samt elektricitets-, gas- och vattenledningsverk.

Produktionsutvecklingen

uppfostrande mission, nämligen för så vitt de bidragit att utveckla industrier, som även på världsmarknaden visat sig konkurrensdugliga och för vilka skyddet alltså blivit i samma mån obehövligt. (Detta ämne upptages till närmare behandling nedan i avd. VI, sid. 275). Förbises får emellertid icke, att beträffande tullskyddade industriprodukter konkurrensförmågan på exportmarknaden kan vinnas och även i en del fall vunnits genom på hemmarknaden uttagna förhöjda priser. Vid sidan om det till upplysning om folkmängdens förändringar och produktionens utveckling tjänande siffermaterialet äga uppgifterna angående utrikeshandeln betydande värde för en jämförande undersökning angående förskjutningarna i näringslivets allmänna struktur. Vad som i detta sammanhang synes vara av särskilt intresse att påvisa är dels omfattningen av landets totala handelsbyte med utlandet och ändringarna däri, dels importens fördelning på förnödenheter av olika slag, särskilt med hänsyn till deras användning antingen som råvaror och hjälpmedel för produktionen eller för omedelbar konsumtion, dels slutligen exportens fördelning på produkter av särskilda näringsgrenar. Nedanstående Översikt anger Sveriges totala handelsomsättning med utlandet, absolut och per invånare, under perioden 1871 — 1913. Milj. I medeltal år 1871/75 1S76/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

Införsel

Utförsel

238 260 312 332 349 446 528 639 772

201 208 243 272 318 359 410 515 747

kronor Hela handelsomsättn.

Kronor per Införselöverskott

Införsel

439 468 555 604 667 805 938 1154 1519

37 52 69 60 31 87 118 124 25

56 58 68 70 72 89 101 118 138

invånare Hela h andelsUtförsel omsättn. 47 46 53 57 66 71 79 95 134

103 104 121 127 138 160 180 213 272

Utrikeshandelns siffror giva en föreställning om den mer eller mindre intima anknytningen av ett lands näringsliv till världshushållningen. Tablån här ovan utvisar en sakta stigning i omsättningen under perioden 1871—95, därefter en ökning i väsentlig påskyndad takt. I viss mån är väl den bild tabellen sålunda ger en smula missvisande, i det att den förra perioden huvudsakligen kännetecknades av sjunkande, den senare av stigande priser. Reduceras värdena för den totala omsättningen till en och samma prisnivå med ledning av den ovan å sid. 70 omnämnda svenska prisindexen och uppritas grafiskt de så erhållna korrigerade värdena, erhålles en nästan rakt stigande linje. Så mycket framgår härav, att någon mera märkbar inverkan på den totala handelsomsättningens omfattning av den förändrade tullpolitiska regimen vid 90-talets början ej kan spåras. Samma resultat ger en jämförelse i detta avseende med främmande länder. Här nedan lämnas för vissa år uppgift å totala omsättningen (i generalhandeln) per invånare i några länder.

Utrikeshandeln.

84 Tullsystemets

allmänna

betydelse

och

4¶Kronor per invånare

Sverige Danmark Storbritannien ••• Belgien Tyskland Frankrike Förenta Staterna

1881/85

1891/95

121 218 356 356 175 192 99

138 265 351 349 136 186 96

296 563 602 827 306 299 173

verkningar 5

(5

1¶Indextal 1 1891/95 då 1913 då Kol. 6 i %\ 1 8 8 1 / 8 5 = 1 1 8 9 1 / 9 5 = av kol. 5 j 1 100 100

114 122 93 98 78 97 97

214 213 182 237 225 168 182

188 175 196 242 288 173 188

Tabellen anger, att de absoluta siffrorna såväl 1913 som tidigare voro avsevärt högre för Storbritannien, Belgien och Danmark än för de övriga medtagna länderna. Det anförda är ett uttryck för att förstnämnda länder äro särskilt hös grad handelsidkande och framför allt centra för en utvecklad genomgångshandel. Att detta står i ett visst sammanhang med den därstädes förda liberala handelspolitiken kan väl knappast betvivlas. Ser man på förändringen under de båda perioderna, skönjes för Sverige och Danmark under första perioden en stegring, som kontrasterar mot den i de övriga länderna samtidigt framträdande nedgången. Detta är ganska naturligt med hänsyn till att bägge jämförelsevis sent blivit i högre grad indragna i det mellanfolkliga handelssamkvämet. Jämföras åter ökningstalen för de båda perioderna (kol. 7), finner man för alla länder (utom Tyskland och i viss mån Belgien) en anmärkningsvärt stor överensstämmelse. Trots att i vårt land ökningen i handelsomsättningen fram till 90-talets början var jämförelsevis stark, har den även under den senare perioden, d. v. s. den egentliga tullskyddstiden, bibehållit en emot förhållandena i de andra länderna svarande utvecklingstakt. Att sålunda den tendens att hämma varubytet med utlandet, som ett protektionistiskt system i och för sig får anses innefatta, icke här tagit sig något mera märkbart uttryck får tydligen tolkas så, att andra inflytelser gjort sig gällande, som uppvägt verkningarna av denna tendens. Det huvudintryck ett studium av hithörande siffror ger är, att handelspolitiken i ifrågavarande hänseende visserligen icke är betydelselös, men att den svårligen kan isoleras från andra och sannolikt starkare verkande faktorer. I tabellen ovan å sid. 83 anföras även femårsmedeltal för importöverskottet i Sveriges utrikeshandel åren 1871—1913. Man iakttager en vågrörelse härutinnan med toppunkter under perioderna 1881—85 och 1906—10 samt minima under perioderna 1891—95 och 1911—13. I stort sett befinnes en fortskridande ökning i importöverskottet ha skett under perioden 1896—1910, vilket väl åtminstone till någon del sammanhänger med penningvärdets fall, medan åren närmast före kriget visade en så stark minskning därav, att det nästan var på väg att försvinna. Under krigsåren svängde handelsbalansen om till positiv, eller m. a. o. ett exportöverskott framträdde, som år 1917 uppgick till ej mindre än 591 milj. kr. För en rätt uppfattning av handelsbalansens betydelse bör först uppmärksammas, att import- och exportvärdena icke äro med varandra direkt jämförbara, i det att de förra innefatta kostnader för transport från utlandet, medan däremot de senare avse värdet i avskeppningsorten och således icke belastas av någon kostnad för utlandstransport. Importsiffrorna äro därför alltid proportionsvis för höga i jämförelse med exportsiffrorna, och denna skillnad ökas

Produktionsutvecklingen

i regel under uppsvingstider till följd av frakternas stora känslighet för konjunkturväxlingarna. Sistnämnda förhållande utgör fördenskull en medverkande orsak till att importöverskottet i allmänhet företer ökning under goda år och minskning under dåliga. Emellertid utgör handelsbalansen ju endast ett moment, om också det viktigaste, för bestämmande av ett lands fordrings- och skuldförhållanden gent emot utlandet. En merinförsel kan vara uttryck antingen för stora »osynlig utförsel» — inkomster av fraktfart, transitohandel, räntor, avkastning av landet tillhöriga företag i utlandet, penningförsändelser från emigranter, inkomster av turisttrafik o. s. v. — eller ock för en växande utländsk skuldsättning. Av den nämnda osynliga utförseln äro för Sveriges vidkommande inkomsterna av utländsk fraktfart uppenbarligen de viktigaste. Enligt en av kommerskollegium verkställd utredning torde år 1913 av den svenska handelsflottans i utrikes sjöfart intjänta bruttoinkomster c:a 60 % kunna anses stanna i landet. 1 Sveriges utländska skuld har vid tre särskilda tillfällen närmare undersökts, nämligen i samband med nationalförmögenhetsuppskattningarna för åren 1885, 1898 och 1908. Dessa visa för de tre åren en nettoskuld av resp. 614, 472 och 1 001 milj. kr. En sammanställning av årliga genomsnittstal för införselöverskott, fraktinkomster (beräknade till 60 % av de i statistiken redovisade bruttofrakterna) samt utländska skuldens ökning eller minskning ter sig sålunda: Införselöverskott Fraktinkomst Utländska skuldens ökning » » minskning

milj. kr. » » » » » »

1886/98 47i 20'9 , 10-9

1899/1908 130"3 60'1 52*9 —

Sammanställningen visar, att för utjämning av betalningsbalansen, utöver fraktinkomsterna ytterligare ett årligt nettotillskott av resp. omkring 26 och 70 milj. kr. skulle behövts, vilket närmast torde förklaras av övriga, härovan antydda men ej beräkneliga poster. Perioden 1886—98 visar emellertid en årlig nedgång i den utländska skuldsättningen av c:a 11 milj. kr., perioden 1899— 1908 däremot en årlig ökning av c:a 53 milj. kr. I verkligheten bör alltså nämnda tillskott ha för de båda perioderna uppgått till resp. omkring 37 och 17 milj. kr. årligen. Sedan 1908 har den utländska skulden veterligen ånyo kraftigt nedgått. Denna utveckling började redan före kriget och tog under krigsåren ytterligare fart. Under åren 1 9 1 4 - 2 2 lära, enligt bank- och fondinspektionens uppgifter, svenska värdepapper till ett belopp av ej mindre än 641 milj. kr. ha återköpts från utlandet genom banker och fondhandlare, vartill kommer en sannolikt betydlig import på andra vägar, medan endast ett nytt större lån (1919 års 6 % dollarlån å 25 milj. $) upptagits i utlandet. Variationerna i den utländska skuldsättningen stå påtagligen liksom växlingarna i importöverskottet i nära samband med konjunkturutvecklingen. Senare delen av 80- och förra delen av 90-talet var ju en tid av föga livlig företagsamhet och följaktligen relativt ringa kapitalbehov. Det enastående kraftiga uppsvinget under åren 1897 — 1907 har däremot krävt en stark utvidgning av produktionsapparaten. Detta har medfört ett ökat kapitalbehov, vilket, i den mån det ej kunnat tillgodoses inom landet, resulterat i en anhopning av utländska betalningsförpliktelser, som senare — fr. o. m. 1910 — utlösts i en så mycket starkare exportökning. Den senaste tidens utveckling har gett exempel på ett förlopp i motsatt riktning: ett stort exportöverskott 1

Kommersiella .Meddelanden 1915, h. 4.

Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar

8(5

(åren 1914—18) med därav följande ansamling av fordringar i utlandet; under de därpå följande åren (1919—21) åter, som utjämning, en starkt forcerad import. . • v Det framgår av det anförda, att den expansion inom vårt näringsliv, som faktiskt inträffat efter sedan det nya tullsystemet fått tid att verka, till en början icke kunnat genomföras enbart med hjälp av landets egna kapitalresurser, medan åter under föregående period dessa synts väl förslå för då rådande ' lugnare förhållanden. Att sålunda under tullskyddsperioden kapitalinvesteringar skett i en skala, som under en följd av år överstigit landets disponibla tillgångar, är uppenbart, ävensom att vid tiden näst före kriget förhållandena hade ändrats så, att tack vare kraftigt exportuppsving, ej mmst just bland tullindustrierna, det utländska kapitaltillflödet visade sig kunna umbäras. Något omedelbart samband är det väl svårt att finna mellan förskjutningarna på ifrågavarande område och den härstädes förda tullpolitiken. Tullarna ha givetvis medfört kapitaltillströmning till de skyddade industrierna, men närmast måste det därvid ha gällt allenast en annan fördelning av kapitalanvändningen än vad som skulle blivit fallet vid frånvaro av tullskydd. Tullsystemet kan m. a. o. icke anses i och för sig ha medfört en totalökning av det investerade kapitalet. En annan fråga är däremot vilken verkan i här ifrågavarande hänseende en av tullarna framkallad allmän prisstegring kan hava utövat. Detta spörsmål beröres närmare nedan å sid. 95. Efter dessa anmärkningar rörande förskjutningarna i handelsomsättningens totala omfattning skola några data anföras beträffande importens och exportens sammansättning vid olika tidpunkter med hänsyn dels till de in- och utförda varornas användning för olika ändamål, dels till deras härstamning från olika näringsgrenar. Rörande detta ämne hava sammanställningar sedan länge gjorts i den officiella handelsstatistiken, och det synes ändamålsenligast att följa den där tillämpade grupperingen, om ock med en i vissa hänseenden något annor-

J medeltal år

Varor avsedda till förbrukning

Varor avsedda för produktionsändamål

Näringsoch njutningsmedel

Transport-1 medel, Råämnen maskiner i Summa o. dyl. ocli | redskap |

Summa

Summa

Absoluta tal, 1 000-tal kr. 1871/80 1881/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

! i

97-1 i 112-5 109-8 113-0 130-9 134-7 152-8

58 90 93 103 105 130 139

1557 203-z 203i 216-2 236-1 2649 292-5

75-C 100-4 119-7 183-1 238-3 309-5 398-8

17-5 18-2 26-7 47'0 52-8 64-1 82-0

93-1 118-6 146-4 229-9 291i 373-6 480-s

248-8 3218 3é95 4461 527-5 638.5 7733

23-G 28-1 26-7 23-2 20-0 20-4 18-2

62-6 63i 58-i 48-s 44-s 41-s 38o

30-4 31-2 34-2 41-0 45-2 48-5 51-5

7-0 5-7 7-7 10-5 10-o 10-o 105

37-4 369 41-9

lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo

Procentuell fördelning 1871/80 1881/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

39-0 35-o 31-4 25-3 24-8 21l 19-8

öls

55-2 58-s 62o

87 Produktionsutvecklingen

lunda genomförd uppdelning. I avseende på införseln meddelas här först en tabell, utvisande de införda varornas fördelning efter sin användning antingen till förbrukning eller för produktionsändamål. Man finner av denna tabell, att förbrukningsvarornas andel av importen under perioden nedgått från 62"6 till 38 % och att produktionsförnödenheternas andel i stället undergått motsvarande ökning. Absolut taget ha visserligen samtliga grupper undergått ökning; men under det att förbrukningsvarornas värde blott ökats med 87 %, hava produktionsvarornas ökats med över 400 %. I synnerhet är det närings- och njutningsmedlen å ena sidan och råämnena ä den andra, som undergått förskjutningar. Tablån ställer i skarp belysning den starkt ökade omfattning vari landets näringsliv inriktats på förädling av utifrån hämtat material och den i motsvarande grad minskade omfattning, vari färdiga konsumtionsvaror tillförts detsamma. Med begagnande av en annan, den förra delvis korsande indelning belyses samma sak klarare genom nedanstående sammanställning, vilken utgör ett sammandrag av uppgifter meddelade i bilaga VI och vari för fem 3-årsperioder, fallande under tidsskedet 1880— 1914, importvarorna fördelats såväl efter sin härstamning som efter graden av förädling. Siffrorna avse % av totala införseln.

I medeltal år

Oförädlade naturalster m. m.

1880/82 1890/92 1900/02 1909/11 1912/14

10- 0 12-3 21-9 225 24-3

Jordbruksalster* Livs, , medel 21-6 199 18-7 15"4 13'5

,

Fabrikat

. , Andra

Halvfabrikat

Helfabrikat

Summa

4-4 3-5 9-5

19-7 20-1 16- 8 19-0 19-1

44-3 44-2 33-1 32-1 313

100 100 100 100 100

Ho 11-8

Det framgår av denna tabell, att stark relativ minskning inträtt beträffande införseln av från jordbruket etc. härstammande livsmedel samt helfabrikat, någon minskning även beträffande halvfabrikat men däremot stor ökning ifråga om grupperna »oförädlade naturalster» och »jordbruksalster e t c , andra (än livsmedel)». I någon mån innesluta de två sistnämnda grupperna, liksom även gruppen »halvfabrikat», förnödenheter för jordbruket (konstgödsel och fodermedel; jfr tabellen bilaga VI). Väsentligen beteckna de emellertid råvaror för industrien (inkl. bränsle), och den starka tillväxten — från sammanlagt 14*4 till 36*1 % — utgör ett vältaligt vittnesbörd om förädlingsindustriernas uppsving, helst om därmed jämföres minskningen i införseln av industriella helfabrikat från 44-3 till 31*3 %. Efter 1890-talet är det som den ändrade proportionen mellan de olika införselposterna starkast framträder. Man finner här en ny illustration till det förut framhållna faktum, att det i huvudsak var under detta årtionde som tyngdpunkten i det svenska näringslivet mera avgjort förflyttades från jordbruk och råvaruproduktion hän emot en högre industriell förädlingsverksamhet. Utförseln av de olika näringsgrenarnas produkter i deras förhållande till varandra framgår av nedanstående tablå: 1 2

Inkl. p r o d u k t e r av jakt och fiske samt avfallsproclukter. Inkl. alster av mejerihantering, trädgårdsskötsel, plantageodling o. dyl.

88 Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar U t f ö r s e l I medeltal är

av

produkter produkter mineral metaller av skogs- av pappersövriga jordbruks- hantering och och masse- och produkter produkter produkter produkter o. trävarupappersdärav därav industri industri

Summa j

Absoluta t il, milj. kr 1871/80 1881/90 1891/00 1901/10 1911/13

54-0 64-5 72-4 65-2 126-8

89-8 102-0 136-4 162-5 196-5

18-1 30-8 72-4 1339

6-9 15-0 33o 62-4 114-9

42-6 44-5 50-0 85-8 151-6

5'4 13-8 15" 6 14-6 23-4

204 9 2579 3382 4629 7471

43-8 39-G 40-4 ah-i 26-3

2-8 7-0 9-1 lEVfi 17-9

34 5"8 9-8 13-5 15-3

20-8 172 14-8 18-5 20-2

5-4 4-5 3-2 33

100 100 100 100 100

Procent av 1 ela utförse n 1871/80 1881/90 1891/00 1901/10 1911/13

26-7 25-o 21-4 141 17-0

|

Utförseln av jordbruksprodukter, som under 20-årsperioden 1871—90 höll sig vid omkring en fjärdedel av den totala utförseln, gick därefter, relativt sett, tillbaka ned till 14>i % under perioden 1901 — 10; den har senare åter något höjt sig. Den övriga delen av utförseln kan i stort sett sägas representera utförseln av industriprodukter, därunder inbegripet även alster av gruvbrytning o. d. samt diverse avfall. Inom denna grupp, vars totala andel av utförseln ökats från 73*3 till 83 %, ha vissa anmärkningsvärda förskjutningar inträffat. Skogshanteringens och trävaruindustriens produkter ha förlorat i betydelse vid sidan av pappersmasse- och pappersindustriens samt gruv- och mineralindustriernas. Sammanläggas trävaru- och pappersindustriernas alster, visar det sig emellertid, att dessa på skogshanteringen gemensamt vilande produktionsgrenar tillsammans ökat sin betydelse för exporten (med undantag för de senaste åren före kriget). Stark tillväxt företer sedan 90-talet exporten av mineraliska produkter, varav ju huvuddelen är järnmalm. Gruppen metaller och produkter därav har efter en relativ tillbakagång under 90-talet bibehållit sin andel av ungefär 20 % av totalexporten. Övriga industriers betydelse har hela tiden varit ringa. Av intresse är att efterse, i vad mån här redovisade utförsel av de olika näringsgrenarnas produkter vilar på inhemskt och i vad mån på främmande material. I grova drag upplysa härom siffrorna för importen av »råämnen och dyl.» i tabellen ovan å sid. 86. Dessa kunna på ungefärligt sätt närmare uppdelas sålunda: Införsel i milj. kr. av I medeltal år

fossilt bränsle

jordbruksförnödenheter foderämnen

konstgödsel

1 1871/80 1881/90 1891/00 1901/10 1911/13 1

13i 19-2 41-6 62-2 85-7

2-3 47 9-9 33-4 48-4

6-7 9-9 13-6

industriella råvaror och halvfabrikat

spånadsämnen och garn

metaller | 1

andra

27-1 32-0 373 55'5 71-2

9-4 8-9 13-5 28-2 434

237 30-3 42-4 84-7 136-5

1886—90; tidigare blott delvis specificerat i statistiken.

Summa

75e 1004 1514 2739 398-8

Produktionsutvecklingen

89 Under antagande att av bränsleimporten hälften förbrukats inom industrien (vilket någorlunda överensstämde med verkliga förhållandet år 1913)1, erhålles vid sammanställning av ovanstående siffror med förut anförda exportsiffror följande resultat: Införsel av

Utförsel av jordbruksjordbruks- förnödenprodukter heter

I medeltal ar

1871/80. 1881/90. 1891/00. 1901/10. 1911/13.

Milj. kr.

Milj. kr.

54-0 64-5 72-4 65-2 126-8

(2-3) 10-0 16-6 43-3 62-0

(4-2) 15'6 23-0 66-4 48-9

Införsel i % av utförsel

Milj. kr.

Införsel av råvaror, bränsle m. m. Milj. kr.

150-3 193-4 265-8 397-7 620-3

66-7 80-8 114-0 1995 294-0

44-5 419 42-9 50-1 47-4

iUtförsel av industriprodukter

Införsel i % av utförsel

!

Det visar sig, att ifråga om jordbruksprodukterna utförseln alltmer kompenserats av en i stigande skala skeende införsel av förnödenheter för jordbruket (i främsta rummet foderämnen). 1870-talets lantbruksexport utgjordes väsentligen av havre och levande djur. Sedermera har spannmålsutförseln ju bortfallit och exporten i stället väsentligen koncentrerats på smör samt i mindre mån kött, fläsk och levande kreatur. Nettoutförseln befann sig i början av 1900-talet avgjort i nedgång, men ökades åter under de sista förkrigsåren. Mot utförseln av industriprodukter har under hela perioden svarat en införsel av råvaror och halvfabrikat för industriell produktion, uppgående i värde till mellan 40 och 50 % därav. Föregående tabell visar, att en mycket väsentlig post inom ifrågavarande införsel utgöres av material för textilindustrien. Växande betydelse har ock införseln av metaller haft. Tillsammans ha dessa två poster, utom under sista åren, upptagit mer än hälften av råvaruimporten. Övriga viktigare importerade råvaror och halvfabrikat äro hudar och skinn (oberedda och beredda, 1911—13 30 milj. kr.), vegetabiliska oljor och fett (26 milj. kr. s. å.) samt diverse kemikalier (14*5 milj. kr. s. å.). En kombination av vissa huvudsiffror i förestående tabeller meddelar tablån här nedan. Därav erhålles en bild i sammanträngd och starkt förenklad form 1871/80

1881/90

1891/00

1901/10

1911/13

97-1 2-3 54-6

112-5 10-0 64-5

111-4 16-6 72-4

132-8 43-3 65-2

152-8

Saldo (införselöverskott)

44-8

58 o

5tr 6

110-9

88 o

Införsel av bränsle för annan än industriell förbrukning (V« av hela införseln)

6-s

9-o

20-8

31-i

42-8

Införsel av industrialster, andra än näringsoch njutningsämnen Införsel av råvaror etc. för industrien 3 Utförsel av industrialster

76-1 66-7 150-3

108-9 80-8 193-4

135-0 114-0 265-8

176-3 199-5 397-7

221-6 294-0 620-3

Införsel av närings- och njutningsämnen Införsel av förnödenheter för jordbruket Utförsel av jordbruksalster m. m. 2

Saldo (utförselöverskott)

7s

3-7

1&8

21-9

104-r

Totalt införselöverskott

63 9

120l

26-1

1¶Jfr Kommerskollegii

2¶Inkl. alster av fiske, jakt o. d. Inkl. V2 av bränsleinförseln.

!

62-o 126-s

j

utredning ang. bränsleförbrukningen åren 1913—17 (Sthlm 1918),

90 Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar

av utrikeshandelns utveckling med särskild hänsyn till dess fördelning på å ena sidan livsmedelsproduktionens alster och förnödenheter och å andra sidan den industriella produktionen i övrigt. Siffrorna beteckna milj. kr. Av tablån framgår, att sedan 70-talet ett om ock ej fullt jämnt stegrat införselöverskott förelegat för livsmedelsproduktionens vidkommande ävensom en stegrad bränsleinförsel (varav hälften ansetts avsedd för icke-industriella ändamål). För den industriella produktionen har åter förelegat ett utförselöverskott, ännu i början av 1900-talet visserligen ej särskilt betydande, men kraftigt ökat åren närmast före kriget. Sammanställningen kompletterar i viss mån vad förut anmärkts rörande handelsbalansens ställning. Det visar sig, att den försiggångna förskjutningen i negativ riktning från slutet av 90-talet och under 1900-talets första årtionde är att tillskriva företrädesvis ett stegrat underskott i livsmedelsproduktionen, men att däremot den senare skedda övergången till en mer positiv handelsbalans sammanhängt med den särskilt kraftiga exportökningen ifråga om industriprodukter under dessa år. Ett av tullskyddets syften är ju, som i den teoretiska översikten framhållits, att göra ett land för sin behovstäckning mera oberoende av utlandet. Att så i viss mån blivit fallet i vårt land som följd av det förstärkta tullskyddet, i den meningen att en större del av behovet täckes genom inhemsk produktion än som utan tullskydd skulle ha blivit fallet, är säkerligen obestridligt vad beträffar jordbruksprodukter. På denna, fråga blir tillfälle att närmare ingå i ett annat sammanhang (se avd. VII). Även i fråga om industrialster måste det, enligt sakens natur, förhålla sig så, att vid högt tullskydd mera varor av landets egen tillverkning förbrukas av dess inbyggare än vad fallet skulle varit vid frånvaro av tullar eller med lägre tullskydd. En antydan om vad tullsystemet i detta hänseende kan hava betytt ges genom en jämförelse med Danmark. Att konsumtionen per invånare därstädes, efter värde räknat, varit något större än i vårt land är troligt på grund av det i Danmark antagligen rådande, jämnare välståndet. Men så synnerligen stor kan skillnaden ej vara. Införselstatistiken visar emellertid, att per huvud införseln av å ena sidan närings- och njutningsmedel och å andra sidan fabrikat för direkta förbrukningsändamål i de båda länderna ställt sig på följande sätt (1909): 1 Sv e r i g e

Danmark

Abs. tal milj. kr.

Kr. per inv.

Abs. tal milj. inv.

Kr. per inv.

närings- och njutningsämnen

142-7

26-06

148-5

54-96

fabrikat

123-6

22-57

104-6

38.71¶Införsel av

En huvudpost i den förra varugruppen är brödsäd (vete och råg) varav införseln till Danmark ifrågavarande år uppgick till 14*6 7 kr., införseln till Sverige till 8"3 3 kr. per inv. Tillsammantagna äro de angivna införselsiffrorna per huvud ungefär dubbelt så stora för Danmark som för Sverige. ^ Att en myckenhet inhemska fabrikat förbrukas behöver emellertid icke innebära ett motsvarande verkligt oberoende av utlandet. I den mån industrierna vila på råvarutillförsel utifrån, kan nämligen den genom deras bedrivande inom landet vunna självförsörjningen i händelse av avspärring bliva tämligen illusorisk. Här nedan skall redogöras för resultatet av en beräkning, avsedd 1 1909 är det sista år för vilket i Statistisk Aarbog for Danmark meddelas en uppdelning av importsiffrorna på n ä m n d a grupper.

Produktionsutvecklingen

att söka visa i vad mån de speciellt tullskyddade industrierna äro av denna beskaffenhet. Med ledning av tab. 10 och 11 i Översiktstabeller ang. den svenska industriens utveckling (Utredn. XXII) ävensom med tillhjälp av kommerskollegii industriella specialundersökningar och handelsstatistiken hava följande ungefärliga siffror framräknats rörande förbrukningen år 1913 av utländskt råmaterial inom de fyra olika huvudgrupper av industrier, vilka förut i annat sammanhang särskilts:

Tullindustrier, icke exporterande Tullindustrier, exporterande Exportindustrier Lokala industrier

Förbrukade råvaror ocli halvfabrikat, direkt importerade Milj. kr. % 228"6 76'S 25'7 8c 31' 7 10"<; 12 6 4a Summa

298 6 l

100o

Tullindustrierna, vilka enligt förut anförd beräkning med hänsyn till arbetarantalet representerade omkring 50 % av den svenska industrien (jfr tab. sid. 82), förbrukade icke mindre än 85 % av importerade råvaror och halvfabrikat. De egentliga hemmarknadsindustrierna togo ensamma 76*6 %\ Fördelade på naturliga industrigrupper te sig hithörande siffror så som framgår av nedanstående tablå. Där har även, med ledning av uppgifterna i bil. V om exportens andel av produktionen, angivits huru stor del av de importerade råvarorna som kan anses belöpa på resp. industriers exportprodukter. Förbrukat utländskt råmaterial, milj. kr. Industrier tur framställning av: närings- och njutningsmedel läder- och skinnvaror etc. trävaror pappersmassa, papper och tryckalster m. m. textil- och beklädnadsvaror kautschuksvaror mineral och mineraliska produkter lervaror glasvaror metaller och metallvaror maskiner, fartyg, fordon etc. fettvaror produkter av div. kemiska industrier

Totalt 74*8 29-2 5*8 20-0 78'7 4.1 1*1 1*0 1*6 88*9 17*9 14-6 15*8 Summa 298 6

, *_, produkter 1-4 0.7 3'3 8l 2'6 lo 0'6 0'o 0-5 8'8 5'4 0'0 3*3 35 7

Enligt denna beräkning gingo 88 % av de införda råvarorna och halvfabrikaten till produktion för hemförbrukning, 12 % till produktion för export. Siffrorna ge en belysning åt den inhemska råvarutillgångens betydelse för exportdugligheten. Då, som framgår av ovanstående, industritullarna framför allt gynnat de på utländskt material byggda industrierna, blir slutsatsen i avseende på det här upptagna spörsmålet, att desamma näppeligen kunna anses hava bidragit till att den svenska folkhushållningen blivit i ökad omfattning verkligt oberoende av utlandet. Dessa tullar kunna fördenskull icke heller sägas, åtminstone i 1 Att denna siffra avsevärt överstiger förut meddelade tal för importerade industriråvaror beror huvudsakligen på att här men ej i föregående sammanställningar ingå även råvaror för livsmedelsindustrierna, varav spannmål ensamt 43 milj. kr.

92 Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar

stort sett, ha främjat tillgodogörandet av de inhemska råvarutillgångarna utan ha snarare verkat i motsatt riktning genom att på bekostnad av de på landets egna naturrikedomar byggda industrierna befordra utvecklingen av varjehanda helt eller delvis på främmande tillförsel fotade tillverkningar. a|j Klart är, att de allmänna verkningar av tullskyddssystemet på landets näringsliv, som föregående undersökningar åsyftat att i någon mån belysa, hava kunnat göra sig gällande först i den mån tullarna varit effektiva, i den meningen att ej de enskilda tullarnas skyddande verkan för resp. näringar uppvägts av andra särskilda tullar eller övriga tullar tillsammantagna, ävensom i den mån skyddet — därest ett effektivt sådant funnits — verkligen blivit utnyttjat. Att tullarna i viss mån på varandra verka ömsesidigt försvagande och neutraliserande, ligger i det hos oss åsyftade solidariska tullsystemets natur. Att tillfyllestgörande utreda hur härmed verkligen förhåller sig är säkerligen ogörligt. Något torde dock kunna sägas härom, åtminstone vad angår de mera direkta relationerna mellan olika grupper av skyddstullar. Ämnet behandlas längre fram, i den mån så är möjligt, särskilt för jordbrukets och industriens vidkommande. Här skall i korthet blott beröras den verkan tullsystemet i sin totalitet genom sin allmänt prisstegrande tendens kan anses ha utövat på såväl de skyddade näringarna som även de oskyddade, speciellt exportnäringarna. Ben allEtt importtullsystem måste, såsom redan visats ovan å sid. 27, oavsett om manna det förmår skänka resp. näringar ett effektivt skydd, alltid verka höjande på pnsmvan. ^en aumänna prisnivån inom ett land. Svårt är emellertid att få ett någorlunda säkert begrepp om i vilken omfattning detta äger rum. Direkta uppskattningar på grundval av produktions- och handelsstatistiskt material kunna knappast giva något mera tillförlitligt resultat, då svårigheterna äro mycket betydande såväl att vinna klarhet rörande de omsatta och förbrukade kvantiteterna av en mängd varuslag som att avgöra i vilken grad de särskilda tullsatserna kommit till uttryck i det inhemska marknadspriset. (Nedan sid. 113 meddelas likväl resultatet av en dylik uppskattning.) Bästa resultat synes även här som vid åtskilliga andra punkter i denna utredning stå att vinna genom en jämförelse med utvecklingen i andra länder. Den förut omnämnda, i Kommersiella Meddelanden årg. 1921 offentliggjorda svenska prisindexen för åren 1860—1913 må här lämpligen tagas till utgångspunkt för ett bedömande av tullarnas sannolika inverkan på den allmänna prisnivån i vårt land. Denna prisindex har på det sättet gjorts jämförbar med motsvarande indexserier för England och Tyskland, att samtliga indices reducerats till en och samma basperiod, åren 1861—70. Härigenom har möjlighet vunnits att direkt avläsa skiljaktigheterna beträffande prisutvecklingens förlopp i de tre länderna sedan den tid, då en relativ frihandel tilllämpades i samtliga, och den störande inverkan av olikartade tullsystem alltså får anses i möjligaste mån undanröjd. De tre sålunda reducerade indexserierna ha inlagts i ett diagram, vilket här återgives. De ingående varuslagen äro ej fullt desamma för de tre länderna, men olikheterna äro dock ej större än att kurvorna väl kunna jämföras med varandra. I alla tre fallen bygga indexberäkningarna på partipriser innanför tullgränsen. Vad jordbruksprodukter och kolonialvaror beträffar, komma till följd härav förefintliga tullar till uttryck i indextalen. Så är däremot i stort sett icke fallet med industrivarorna, vilka, i brist på tillförlitliga noteringar, mestadels fått representeras genom sina råvaror, som ju i de flesta fall äro tullfria. Den nivåskillnad som framträder

Produktionsutvecklingen i

i

\K

i 1

1 I

x\

;

i

y/

; , i

i \

\

s

CV

i

"C

\

i

1 Ul

i l'

\ _ II

I

i

§ i

\ \

!

¥1 L \ y\ i f7

1 i

i

\y\

!

! 1i

\ i

-*< g

11 M i l!

k

i K-; \\ \\ 1 1 ) \

\

i

1 1

i

i

•<

IS

a o>

!

\

•c

\T V ~Ti \1

;

'o

/ . /

!

i

<-

L/ \/ 1\

V/

!

'

1 X\ !

N

/

fl

?<

Ol

OJ

! 1

II

\

1 ikX i/\

|

•-<:

'*J

A/!

' / V

I

*i

!

vv,

i

f 7/

1 1 1

___ _ ._

.

N

s^/

^r

4>

/I

//I i

*

PS

=3 \i

!

i i

sD

>

* i

^ ^v

N

c^ t>

/ i 1

°1

r

to

/ //'' V

1 N1-

|

Y

\v

H

1 Q.

£§

Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar

i diagrammet över prishöjden för de tre länderna måste därför vara mindre än den verkliga och kan — i vad den beror på tullarna — alltså icke väsentligen härröra annat än från livsmedelstullarna. En närmare undersökning av de olika prisserierna ger ock vid handen, att förskjutningen i de allmänna indextalens relativa höjd länderna emellan i huvudsak sammanhänger med olikheter just ifråga om livsmedelsgruppen. En blick på diagrammet visar, att just år 1888, då spannmålstullarna i Sverige infördes, och 1895, då de ytterligare höjdes, differensen mellan den svenska priskurvan och den engelska märkbart vidgas och att den sedan även fortfar att ökas. Den tyska och den svenska kurvan följas bättre åt. Tydligt framträdande är även i den tyska kurvan spannmålstullarnas ökning 1887 och 1906. Tager man perioden 1881—85 till utgångspunkt för en jämförelse mellan de svenska pristalen och de engelska, finner man, att differensen dem emellan under följande femårsperioder (resp. treårsperioden 1911—13) vant denna: År 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

Sverigi

Ingland

Differens

100 92 89 91

—

87-5 83-7 82-5 87-5 95-0 103-7

4-5 5-3 8-5 9'5 ll-o 11-3

106 115

Till den här framträdande prisnivåförskjutningen ha de svenska jordbrukstullarna uppenbarligen kraftigt bidragit. Dock vore det oriktigt att göra dem ensamma ansvariga härför, enär prisskillnaden framträder väl så stor i avseende på de animaliska produkterna som i avseende på de vegetabiliska och tullarna å de förra endast obetydligt böra kunna ha påverkat deras pris. Här har tydligen framför allt inverkat en med det stigande välståndet ökad efterfrågan på just dessa produkter, vilkas pris på grund av den jämförelsevis ringa importen härav utvecklats relativt oberoende av världsmarknadspriset. M i n s t hälften av den i tablån angivna differensen torde dock med all säkerhet få anses som en följd uteslutande av våra spannmålstullar. För att vinna åtminstone någon kännedom om industritullarnas stegrande inverkan på prisnivån torde man kunna hava en viss ledning av de ovan sid. 8 meddelade beräkningarna angående dessa tullars genomsnittliga höjd vid olika tidpunkter under perioden 1882—1911. Ett grovt överslag, verkställt med ledning av produktions- och handelsstatistiken, synes ge vid handen, att tullpliktiga industrialster representera vid pass två femtedelar av den årligen i landet omsatta varumängden. Antages nu, att under åren närmast tore kriget industritullarna medfört ett genomsnittligt fördyrande av de tullpliktiga industrialstren, importerade och inhemska tillsammans, med 10 % — ett antagande som stödes på mängden av kommitténs specialutredningar för olika industrier — skulle man med ledning av berörda genomsnittstal rörande tullhöjden komma till följande resultat ifråga om förskjutningen i industritullarnas inverkan på prisnivån sedan början av 80-talet (till jämförelse anföres dels den oförändrade svenska, dels den engelska indexserien, allt räknat på 1881 —85 års siffror som bas):

Produktionsutvecklingen s 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

bverige utan med hänsyn till industritullar 100 100 92 92-6 89 91-0 91 93-1 97 99-1 106 108-2 115 117-3

95 Ingland

100 87-5 83-7 82-5 87-5 95-o 103-7

Differens mellan de Evenska (korrigerade) och de engelska indextalen

— 51 7-3 10-6 11-6 13-2 13-0

Differensen mellan de svenska korrigerade indextalen och de engelska får tydligen i vad den sammanhänger med tullarna anses ange, icke tullsystemets totala inverkan på prisnivån i Sverige utan endast inverkan av de tullförändringar som tillkommit efter 1882. Enär jordbrukstullarna i sin helhet härröra från tiden efter nämnda år men industriskyddet delvis är äldre, är det naturligt, att de förras inverkan skall framträda starkare än industritullarnas. Diagrammet här ovan visar, att priserna även under förhållanden opåverkade av skyddstullar i stort sett, trots tillfälliga bakslag, befunnit sig i stigande under hela perioden från 90-talets mitt och fram till världskrigets utbrott. Men stegringen har försiggått ej obetydligt raskare i tullskyddsländerna än i frihandelslandet; i den mån detta haft samband med tullarna, har det naturligtvis icke varit fallet som följd av själva förekomsten av skyddstullar utan som följd av den hos dylika tullar naturligt inneboende tendensen att undan för undan ökas. Då det nu gäller att bedöma verkningarna på produktionen av den genom tullskyddet skapade allmänna prisstegringen, bör man främst tänka på den redan i andra avdelningen (sid. 27) påpekade, allmänt stimulerande verkan på affärsverksamheten som penningvärdets fall vanligen åstadkommer. Detta förhållande kan studeras under varje högkonjunktur och nådde sin höjdpunkt under världskriget. Vad som härvid äger rum är närmast en premie för all produktion med lånat kapital, i det att långivarna avspisas med mindre ersättning i ränta och återbetalning än som motsvarar realvärdet av det från början utlånade; men under vissa perioder av högkonjunktur och penningvärdeförsämring åtföljes detta sannolikt därjämte av en nedgång i reallönerna, som likaledes premierar företagarverksamheten. I vad mån resultatet av dessa faktorer blir en ökning av samhällets ekonomiska totalresultat, är en långt mer svåravgjord fråga. Tänker man därvid på penningvärdeförsämringen enbart, utan samband med tullskydd, skulle ett dylikt resultat, om det inträdde, bero på arbetslöshetens nedgång och över huvud taget på fullständigare användning av tillgängliga produktivkrafter; men när jämförelsen sker med perioder av stabilt penningvärde — sålunda ej med lågkonjunkturperioder — är det fullt möjligt, att de näringsgrenar som lättast kunna studeras och framför allt industrien i större skala därvid icke giva ett träffande uttryck för utvecklingen i dess helhet och att ingen total ökning utan blott en ändrad inriktning av produktionen äger rum. Det senare resultatet får ökad sannolikhet, när penningvärdeförsämringen framkallas av tullskydd, emedan detta i och för sig är ägnat att, i varje fall för stunden, framkalla en mer oekonomisk produktion. Svårast att avgöra är till sist frågan, huruvida en penningvärdeförsämring bidrager att öka den totala kapitalbildningen i ett land, vilket i så fall skulle ske genom att den realinkomst, som genom penningvärdeförsämringen berövades innehavare av penningfordringar och andra fixerade inkomster, till följd av den ökade kreditgivningen komme att överföras till affärsföretagen och därigenom

96 Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar

komme att förvandlas från konsumtions- till produktionsmedel. Även i den mån detta bleve fallet, finge man emellertid räkna med en nedgång i kapitalisternas frivilliga sparande som verkan av den kapitalkonfiskation som ligger häri, och särskilt förekomsten av kriser som resultat av högkonjunkturerna kan anses göra det sannolikt, att den senare faktorn väger starkare än den förra. I fråga om industrien i trängre mening, sådan den kommer till uttryck i statistiken, har man dock åtminstone delvis att räkna med en positiv verkan av penningvärdeförsämringen, och det torde på grund av det anförda kunna sägas, att den förminskning av penningens köpkraft, som skyddstullsystemet haft i sitt följe och som framträtt särskilt märkbart under perioden 1895— 1913, åtminstone i någon mån bör kunna ha bidragit till det starka industriella uppsving, som kännetecknat dessa år. Emellertid är det uppenbart, att den allmänna prisstegringens stimulerande verkan måste ha mycket ojämnt träffat de skilda näringsgrenarna, allt eftersom de varit i stånd att för egen del profitera därav. Den enda nytta exportindustrierna kunna tänkas draga av prisstegringen består i minskning av den reala ersättning, som på grund av penningvärdeförsämringen behöver betalas på äldre lån med fast ränta, ävensom möjligen i den nedgång i räntefoten under den normala även för nya krediter, som därigenom kan tänkas bli en följd. I båda fallen överflyttas bördan då på industriernas långivare. Men denna faktor är ur stånd att ens tillnärmelsevis uppväga dem som verka i motsatt riktning, och sålunda har det blivit dessa industrier som haft att bära det väsentliga av den näringslivet genom tullarna åsamkade bördan. I tvåfaldigt hänseende ha de drabbats härav. Dels ha de utsatts för en skarpare konkurrens om den inom landet disponibla tillgången på kapital och arbetskraft, varigenom priset på dessa produktionsfaktorer uppdrivits. Dels och framför allt ha de, i regel utan möjlighet till överflyttning å sina kunder — för så vitt de icke vid sidan av exportmarknaden haft en förhållandevis stor tullskyddad hemmarknad att stödja på — sett sina kostnader direkt stegras genom ökade priser å förbrukningsartiklar, byggnadsmaterial, maskiner o. s. v. ävensom å livsförnödenheter (föda, kläder etc), vilka stegrat levnadskostnaderna och följaktligen drivit arbetarna att söka vinna kompensation genom höjda penningavlöningar. Att exportindustrierna som regel icke kunna på sina avnämare överflytta en höjning i omkostnaderna är ju blott ett uttryck för att de arbeta under direkt och oförmedlad konkurrens med motsvarande industrier i andra länder. Naturligtvis är det tänkbart, att genom substitution av ett kostnadselement för ett annat en omjustering av de olika posterna å utgiftskontot kan ske och att proportionerna häremellan sålunda kunna ändras utan ökning av totalkostnaden. Förutsatt att arbetets effektivitet stegras, är det tydligtvis intet hinder för att arbetarna gottgöras för de höjda levnadskostnaderna genom en ökad penninglön och vederbörande industri ändock förblir räntabel. En sådan stegring av arbetseffektiviteten har dock med ett givet folkmaterial och givna kapitalresurser sina gränser, vilka inom exportnäringarna antagligen nås så mycket fortare som effektiviteten enligt sakens natur mestadels på förhand torde vara högst uppdriven just inom dessa.

4.

TULLSYSTEMETS

INFLYTANDE

PÅ

INKOMSTFÖRDELNINGEN

Ett annat spörsmål, som lämpligen bör upptagas i detta sammanhang, är om tullarna genom sin förmåga att modifiera de naturligt givna villkoren för olika näringsgrenar och sålunda påverka efterfrågan å särskilda kategorier av

Inkomstfördelningen

produktionsmedel kunna befinnas hava — frånsett sin inverkan å nationalinkomstens storlek — medverkat till att försätta arbetskraften i en gynnsammare ställning i förhållande till övriga produktionsfaktorer med hänsyn till inkomstfördelningen. Denna, fattad i betydelsen av produktionsresultatets fördelning på de olika produktionsfaktorerna, beror tydligen av dessas större eller mindre knapphet inom vederbörande samhälle. Tullarna kunna nu — såsom förut å sid. 48 ff. framhållits — ändra förhållandet mellan olika näringars räntabilitet, så att t. ex. en näring, som efterfrågar proportionsvis mycket arbete och mindre av naturtillgångar och kapital, utvecklas på bekostnad av andra, där motsatsen äger rum. Den enda råvaruproduktion av större betydelse, som hos oss är tullskyddad, är jordbruket. Hur mycket av dess avkastning som utgör jordränta i egentlig mening och hur mycket kapitalvinst är omöjligt att med säkerhet urskilja; men att en jordränta allmänt åtminstone i någon mån förefinnes är alldeles givet, då en dylik såsom en knapphetsränta måste uppträda överallt där produktionen bedrives under förhållanden, vilka i avseende på jordmån, läge m. fl. vid lokalen häftande faktorer äro gynnsammare än de som råda vid de under minst förmånliga förhållanden arbetande jordbruken. Då tullar å jordbruksalster, i den mån de kunnas utnyttjas av producenterna, höja avkastningens bytesvärde, blir effekten därav att produktivitetsgränsen sänkes (d. v. s. produktionen blir lönande å ställen där den ej förut var det), och jordränta uppstår eller redan förefintlig sådan höjes för alla ovan denna gräns liggande jordbruk. Den ökade jordräntan måste betalas av konsumenterna, vilkas förmåga att efterfråga andra produkter minskas, vare sig det gäller inhemska produkter eller utländska — det sistnämnda även det i grunden en efterfrågan på inhemska varor, nämligen en indirekt efterfrågan på exportvaror, vilka utgå som betalning för importen. Följaktligen, då dessa andra produkter väsentligen utgöra en frukt av arbete och kapital, komma genom jordräntans stegring arbetets och kapitalets andelar av nationalinkomsten att nedgå. Att erhålla siffermässiga belägg för att tullarna hos oss medfört en utveckling i antydd riktning låter sig icke göra. Men att följden under eljest oförändrade förhållanden måste bliva den angivna, lärer icke kunna bestridas. Vad industrierna beträffar, erfordras en mera detaljerad undersökning för att visa, om tullarna å deras produkter kunna anses ha främjat de mer arbetskrävande eller de mer kapitalkrävande branscherna och följaktligen ökat knappheten å endera samt till följd därav således stegrat dennas andel av det produktiva arbetets avkastning. För detta ändamål ha vissa beräkningar utförts, för vilkas resultat här skall redogöras. Med ledning av tab. 11 i kommitténs utredning n:r XXII hava sammanförts uppgifter rörande det i anläggningar och lager bundna kapitalet inom olika industrier samt beloppet av inom desamma utbetalda arbetslöner år 1913. Å nämnda kapital har beräknats en ränta av 6 X» vilken betraktats som ett — om ock ofullkomligt — uttryck för resp. industriers kapitalkostnad, och har denna härefter jämförts med lönebeloppet för motsvarande industrier. Om än naturligtvis någon verkligt noggrann uppfattning om kapital- och arbetskostnadernas inbördes betydelse ej härigenom kunnat vinnas, särskilt av det skälet att uppgifterna om det i företagen arbetande kapitalet äro osäkra och ofullständiga, så torde dock de genom en sådan jämförelse erhållna resultaten få anses åtminstone peka i riktning av de verkliga förhållandena. Nedan intagna tablå innehåller en sammanställning av nu nämnda uppgifter för samtliga svenska industrier grupperade i tull- och frihandelsindustrier enligt förut meddelat schema (se sid. 80). 7 — 8501.

T. T.

98 Tullsystemets

allmänna betydelse och

verkningar

KAPITAL- OCH ARBETSKOSTNADERNAS STORLEK INOM OLIKA INDUSTRIER Utbetalda arbetslöner i procent av kapitalkostnaden, beräknad till 6 % av värdet å anläggningar och lager 1 Tullindustrier,

icke

Exportindustrier

exporterande

Livsmedelsindustrier (kvarnar, sockerfabriker, margarinfabriker, chokladfabriker m. fl.) 119 Garverier och lädervarufabriker 281 Bokbinderier, tapetfabriker m. fl 1 220 Textil- och beklädnadsindustri 230 Porslins- och kakelfabriker 382 Glasindustri (annan än buteljglasbruk) 696 Metallmanufaktur (annan än järn-)... 329 Mek. verkstäder, andra än nedannämnda 415 Instrumentfabriker 693 Olje- och fettvarufabriker 135 Sprängämnesfabriker 261 Fabriker för diverse kemiska produkter 127 Medeltal Tullindustrier,

exporterande

Snickerifabriker m. m. Kautschuksvarufabriker Cementfabriker Buteljglasbruk Järnmanufaktur Mek. verkstäder: för tillv. av lantbruksmaskiner och motorer Elektriska maskinfabriker Superfosfatfabriker Elektrokemiska fabriker

518 216 252 644 435 358 379 112 207

Medeltal

378 Samtliga tullindustrier

284 Sågverk och lådfabriker 350 Pappersmassefabriker, pappersbruk ... 156 2 Malmgruvor • ••• 564 Stenhuggerier 2 572 Järnverk o. andra metallframställningsverk 340 Mek. verkstäder: separator-, kullager-, fotogenköksfabriker 277 Skeppsvarv 3 777 Telefonfabriker m. m. 419 Tändsticksfabriker 491 Medeltal Lokala

industrier

Livsmedelsindustrier (bagerier, bryggerier, brännerier m. m.) Grafisk industri Kolgruvor, torvf abriker, kalkbruk m. m. Tegelbruk, sten- och lergodsfabriker Diverse

121 428 859 347 214

Medeltal

27.9¶Samtliga frihandelsindustrier

314 Samtliga industrier

300 Av denna tabell framgår som huvudresultat, att för tullindustrierna och frihandelsindustrierna sammantagna var för sig, förhållandet mellan arbetskostnad och kapitalkostnad icke uppvisar större skiljaktighet, nämligen resp. 284 och 314 %. Snarast skulle arbetskostnaden vara något starkare betonad för frihandelsindustriernas vidkommande. Detta kan måhända sammanhänga med brister i det använda siffermaterialet; men med rätt stor säkerhet torde det åtminstone kunna sägas, att tullindustrierna som helhet icke visa någon i förhållande till frihandelsindustrierna bestämt utpräglad arbetsbehovskaraktär. De 1 Värdet å anläggningar och lager utgöres av brandförsäkringsvärdet å fabriks- och ekonomibyggnader, boningshus och lokaler för personalen, fasta och lösa maskiner och inventarier samt lager av råvaror, driftsförnödenheter och fabrikat ävensom uppskattat värde å ej brandförsäkrade byggnader och anläggningar. 2 Det värde å anläggningarna, varmed här räknats, omfattar för gruvornas vidkommande endast byggnader o. dyl., sammanlagt 53'8 milj. kr. Medräknas även bokförda värdet å bearbetade gruvfyndigheter, uppgående enligt kommerskollegii specialundersökning rörande Sveriges bergshantering 1913 (sid. 194 och 242) till 133"? milj. kr., skulle arbetslönerna utgöra endast 162 % av den å det sålunda förhöjda anläggningsvärdet utgående kapitalkostnaden. Ett sådant beräkningssätt (vilket skulle sänka procentsiffran för exportindustrierna i gemen till 268, för samtliga frihandelsindustrier till 277 och för industrien i dess helhet till 281) synes dock i detta sammanhang mindre riktigt, enär det här gäller att jämföra arbetskostnaden med kapitalkostnaden, ej med naturräntorna. 3 Angående orsaken till att skeppsvarven här hänföras till exportindustrierna se bilaga V.

Inkomst fördelningen

viktigaste och mest typiska hemmarknadsindustrierna (textil-, läder-, socker-, kvarn-, fettvaruindustrierna m. fl.) förete ingen särskilt hög arbetskostnadsprocent, vilket däremot är fallet med flera av de exporterande tullindustrierna — särskilt snickeriindustrien, glasindustrien, järnmanufakturen samt mekaniska och elektriska verkstäderna — ävensom vissa av de rena exportindustrierna, framför allt sten- och gruvindustrierna, tändsticksindustrien, telefonindustrien samt varvsindustrien, i den mån den får räknas med till denna grupp; järnhanteringen och sågverken hava ock ett relativt stort arbetsbehov. Givetvis hade det varit av intresse, om här vid sidan av kapitalet jämväl de inom de olika industrierna disponerade naturvärdena hade kunnat indragas i jämförelsen, då, såsom å sid. 50 utvecklats, för frågan om inkomstfördelningen förhållandet mellan å ena sidan den orörliga naturfaktorns och å andra sidan de relativt rörliga faktorernas, d. v. s. arbetets och kapitalets, andelar av produktionsresultatet är av större principiell betydelse än det inbördes förhållandet mellan ^ arbetslön och kapitalränta. En sådan undersökning låter sig dock av brist på material icke verkställas. De näringar, inom vilka naturvärdena och följaktligen naturräntorna äro av särskild betydelse, äro — förutom jordbruket — framför allt vissa av de förnämsta exportindustrierna, nämligen sågverksoch pappersmasseindustrierna, malmgruvorna samt järnhanteringen. Tydligt är, att i samma mån som tullskyddet verkar hämmande på dessa industriers utveckling men stimulerande på de industrier, som i högre grad använda främmande råmaterial, en sänkning över huvud taget av naturräntorna måste inträda. Denna omständighet bidrar visserligen att modifiera här ovan dragna slutsatser, så tillvida som den medför en tendens att låta en större del av produktionsresultatet tillfalla arbetet och kapitalet, men torde knappast vara i stånd att väsentligt rubba giltigheten därav. Det är nämligen att märka, att i avseende på förstnämnda industrier de vid själva skogshanteringen (timmerdrivning, flottning, kolning etc.) anställda arbetarnas löner i den statistiska översikten ej medräknats, och detta verkar tydligen i motsatt riktning mot förutberörda omständighet. En annan sammanställning, avsedd att belysa samma sak, men verkställd efter något andra grunder, innehålles i följande tablå, som för de fyra huvudkategorierna av industrier anger det till var och en hörande arbetarantalet år 1913, fördelat i grupper med hänsyn till kapital- och arbetskostnadernas på ovan beskrivet sätt bestämda inbördes storlek inom de däri ingående särskilda industribranscherna. Tullindustrier ExportLokala industrier industrier

Samtliga

icke exporterande

exporterande

Arbetskostnad < 200 % av kapitalkostnad » 200 500 % » » » över 500 % » »

25 800 87 600 5 300

700 40 800 18 200

23 500 77 500 35 400

11600 18 200 8 000

61600 224100 66 900

Summa

118 700

59 700

37 800

352 600

Arbetskostnad < 200 % av kapitalkostnad » 200—500 % » » » över 500 % » >

22 74 4

1 68 31

17 57 26

31 48 21

17 64 19

Summa

100 Absoluta tal: antal arbetare

Relativa tal: fördelning

arbetarantalets

procent,

100 Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar

Procentuträkningarna i denna tablå sammanfatta resultaten av jämförelsen på överskådligt sätt. I stort sett torde dessa liksom de förut anförda siffrorna ådagalägga, att näppeligen de av skyddstullar speciellt gynnade industrierna kunna sägas övervägande vara av beskaffenhet att i förhållande till sitt kapitalbehov i särskilt hög grad efterfråga arbete, och att därför tullskyddet svårligen kan ha verkat i riktning att nämnvärt befordra en jämnare inkomstfördelning. 5.

TULLSYSTEMETS INFLYTANDE PÅ LEVNADSKOSTNADERNA

Huruvida penninglönerna under tullskyddsperioden ökats så mycket, att därigenom arbetarklassen vunnit full gottgörelse för den ökning i levnadskostnaderna, som tullskyddet måste hava medfört, och huruvida alltså lönerna nominellt ställt sig i motsvarande grad högre än de skulle gjort, därest tullarna icke undergått någon förhöjning, är ett spörsmål, som näppeligen låter sig på statistisk väg med någon som helst grad av säkerhet besvaras. I varje fall torde dock presumtion förefinnas för att åtminstone en stegring i realinkomsten som följd av tullskyddet icke rimligtvis kan ha ägt rum, i betraktande framför allt av den allmänna inverkan detsamma, enligt vad nyss visats, synes ha haft på nationalinkomstens fördelning. Alldeles oavsett den svårlösta frågan i vad mån full kompensation i ökade penninglöner ägt rum eller icke är emellertid i och för sig en undersökning av största intresse angående den inverkan tullarna faktiskt utövat på levnadskostnaderna för de breda lagren, då ju, i den mån full lönekompensation ej vunnits, tullarna för arbetarna medfört häremot svarande nedsättning i levnadsstandarden, medan, i den mån sådan kompensation vunnits, den del av näringslivet som arbetar för export drabbats av en motsvarande merkostnad gent emot det konkurrerande utlandet, eftersom i sådant fall lönekostnaderna där höjts, utan att ökning erhållits i produktpriserna. Lägre I bilaga VII meddelas resultaten av en utredning, som åsyftar att fastställa ijänste- tullarnas andel i levnadskostnaderna för de mindre bemedlade åren 1913—14. manna- T 3 e n n a utredning bygger på socialstyrelsens levnadskostnadsundersökning för bitarhus- hushåll i städer och andra större samhällen för nämnda år (huvudsakligen håll. lägre tjänstemanna- och arbetarhushåll) ävensom samma myndighets undersökning rörande lantarbetarnas levnadskostnader år 1920 och har verkställts på det sättet, att man, post för post, sökt fixera de belopp, varmed utgifterna för särskilda förnödenheter i resp. normalbudgeter kunna anses ha fördyrats genom tullarna. På sätt närmare framgår av bilagan, har den genom direkt multiplicering med tullsatserna framgående maximala tullbördan efter vissa grunder reducerats för att man skulle nå fram till vad som borde kunna anses motsvara den sannolika tullbördan. Härvid har även viss hänsyn tagits till den ökning tullbelastningen merendels får anses undergå genom att tullen inkluderas i det pris, vara avansen vid försäljning beräknas. För de av förstnämnda utredning berörda hushållen var genomsnittsinkomsten per hushåll 1853'70 kr., genomsnittsutgiften 1 838*6 4 kr. med variation mellan 987 och 3 850 kr. Huvudsakligen avses olika grupper av löntagare. För lantarbetarna var genomsnittsutgiften, reducerad till 1913 års prisnivå, 1 158*8 9 kr. per hushåll. Det torde böra anmärkas, att de budgetsiffror, på vilka här gjorda beräkningar bygga, såsom vilande på ett mycket stort och omsorgsfullt granskat material, böra anses ganska tillförlitliga och representativa för skötsamma husiiåll bland de inkomstgrupper som ifrågavarande undersökningar avse. An-

Levnadskostnaderna

vända _ för det ändamål det här gäller, äga de emellertid den bristen, att de icke giva någon rätt föreställning om verkliga årskostnaden av mera varaktiga husgeråd och inventarier, för vilka en större engångskostnad förekommer. Någon uppskattning av betydelsen av denna ofullständighet är knappast möjlig. De här meddelade siffrorna för tullbelastningen inom olika grupper av hushåll måste därför anses som minimisiffror. Enligt de gjorda beräkningarna skulle ifråga om stadshushållen i genomsnitt den sannolika, verkliga tullbördan åren 1913—14 ha belöpt sig till 7-8 % av samtliga hushållsutgifter och 9" 5 % av utgifterna för egentliga förnödenheter (födo- och njutningsämnen, bostad, bränsle och lyse, inventarier, beklädnad samt tvätt och renhållning). För lantarbetarhushållen bliva motsvarande procenttal resp. 8"3 och 9*3, alltså i förra fallet något mer än för stadshushållen, beroende på den större roll som särskilt födoämnena spela i lantarbetarbudgeten 1. Största andelen upptogo tullarna å födo- och njutningsämnen, nämligen av hela tullbördan 53*8 % för stadshushållen och 65*i % för lantarbetarhushållen. Tullarna å bröd, mjöl och gryn ensamt representerade resp. 23 och 30- 8 %. Därnäst kommo tullarna å beklädnadsartiklar, vilka uppgingo till resp. 29"7 och 24"o %. Utredningen innehåller också ett försök till belysning av tullarnas inverkan på levnadskostnaderna för hushåll, tillhörande olika socialgrupper och inkomstklasser, varvid i anslutning till socialstyrelsens levnadskostnadsundersökning utgifternas storlek och fördelning per s. k. komsumtionsenhet lagts till grund (se bilaga VII, tab. 5). Då det torde vara mera åskådligt att angiva beloppen per hushåll, har här en omräkning av bilagans uppgifter i sådant hänseende ägt rum, under antagande att familjerna i varje inkomstklass utgjort 3 konsumtionsenheter (man, hustru och två å tre barn). Utgifter

Tullbörda

Kr. per hushåll Stadshushåll med årsinkomst unrler 1 SOO hr „ „ av 1 800—2 250 kr „ „ , 2 250—3 150 Samtliga

Tullbörda i % av utgifter

1582-5 0 2 051-7 0 2 557-8 0 3 478-50

128-64 160.2 6 194-88 25041

2133 30

165-48

7-s

1241-70

103i4

8-1 7-8 7"6 7-2

Tullbördan, vilken i genomsnitt för samtliga stadshushåll uppgick till 7-8 % av utgifterna, utgjorde enligt denna beräkning för den högsta inkomstgruppen bland dessa hushåll 7-2 % och för den lägsta 8'i %. För lantarbetarna skulle den utgjort 8*3 %. Hade beräkningarna kunnat fullföljas för högre inkomsto Det är att observera, att en avsevärd del av lantarbetarnas, särskilt ståtarnas avlöning utgår in natura. I den här följda utredningen har naturalönen evalverats till penninglön enligt de å vederbörande orter gällande producentpriserna å varorna ifråga (huvudsakligen spannmål, potatis, mjölk, smör och fläsk). Någon tullbörda har för lantarbetarna ej medtagits beträffande animaliska jordbruksprodukter. Beträffande mjöl och bröd har medtagits endast den^ på motsvarande kvantitet omalen spannmål belöpande tullen, enär den spannmal, som åtgår i deras liksom i jordbruksbefolkningens konsumtion i övrigt, till väsentlig del torde förmalas på husbehovs- och tullkvarnarna. Att överhuvud taget en tullbörda påförts lantarbetarna för varor, som de till stor del utfå in natura, måste anses riktigt, enär totalbeloppet av deras avlöning nödvändigtvis bör röna inflvtande av salupriserna å dessa förnödenheter.

102 Jordbrukarhushåll.

Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar

klasser än de här medtagna, skulle tullbördans minskade betydelse i bredd med stigande inkomst givetvis framträtt ännu mera markerad. Bilaga VII innehåller jämväl ett försök att bestämma storleken av den tullbörda, som kan anses drabba den stora mängden av smärre självständiga jordbrukare. Olikheten i förevarande hänseende mellan dessa och här ovan berörda grupper av löntagare ligger förnämligast däri, att de förra åtminstone till övervägande del böra förutsättas genom egen produktion kunna tillgodose sitt behov av från jordbruket härstammande livsmedel, varför beträffande denna del av budgeten någon tullbörda för deras vidkommande icke rimligtvis kan komma ifråga, utom för så vitt det gäller tullar av industriskyddsnatur såsom tullen å socker. Möjligtvis hade tullen å målen spannmål till den del denna kan anses motsvara det särskilda skyddet för kvarnindustrien även kunnat medtagas. Så har emellertid icke skett, enär det ansetts, att jordbrukarna väsentligen själva låta förmala sin för eget behov använda spannmål. Resultatet av beräkningarna, vilka av flera skäl få anses mera osäkra än de förut återgivna, är att för de livsmedel som måste inköpas tullbördan för de mindre jordbrukarna skulle år 1913 uppgått till 4-9 % av utgifterna (i vilka för produkter av egen yrkesdrift de förbrukade kvantiteterna ingått efter gängse producentpriser); tullbördan för övriga förnödenheter skulle ha utgjort 9'o % av motsvarande utgifter och totala tullbördan 5*5 % av hela utgiftsstaten. De sålunda framräknade siffrorna avse jordbrukare, som själva frambringa sitt behov av jordbruksalster. För sådana jordbrukare, som behöva inköpa spannmål för egen förbrukning, såsom fallet allmänt är med jordbrukare i Norrland och även med många småbönder och brukare i övriga delar av landet, torde tullbelastningen mera närma sig den ovan för lantarbetarna angivna siffran.

6. PRODUKTIONENS OCH KONSUMTIONENS TOTALA BELASTNING GENOM TULLSYSTEMET MöjligSåsom redan anmärkts i andra avdelningen här ovan, utgör det en av det heten att s. k. solidaritetssystemets stora svårigheter, att tullar på vissa varor betunga beräkna det verk- produktionen av andra och att alltså nettotullskyddet ej framgår, förrän dylika liga netto- varandra uppvägande tullar eliminerats, då man kommer fram till det långt tullskydenklare, av färre tullsatser bestående system, som det s. k. solidaritetssystemet det. i sina verkningar motsvarar. Lika givet som detta i princip är, lika svårt

eller t. o. m. omöjligt är det att med konkret, statistiskt material nå fram till kännedom om ett bestående solidaritetssystems faktiska innebörd, därför att dess form är ägnad att dölja innehållet. Man synes vid en dylik undersökning i allt väsentligt få begränsa sig till en viss del av uppgiften, vilken dock måste anses innefatta ett huvudmoment däri, nämligen till nettotullskyddet för jordbruket och jordbruksbefolkningen, som i någon mån kan beräknas, om än betydliga osäkerhetsmoment även på denna punkt göra sig gällande. I övrigt blir det nödvändigt att inskränka undersökningen huvudsakligen till frågan om den totala tullbördan för konsumenterna, sålunda oavsett den fördel som en del av dem kunna ha haft därav i sin egenskap av producenter; även den sistnämnda frågan beröres dock i det följande (sid. 109). Vid en beräkning av nu antytt slag för jordbruket och jordbruksbefolkningen Nettotullskyddet möter principiellt sett den svårighet som ligger i att jordbrukarna, till skillnad för jord- från nästan alla andra i det nutida samhället, i stor utsträckning äro producenter bruket och Fråga uppstår nämligen då, i vad mån man bör tilljordbruks' för egen förbrukning. godoräkna odlarna prisstegringen på den del av deras produktion, som de befolkningen.

Produktionens

och konsumtionens

totala

belastning

själva förtära. Samma dubbla egenskap hos jordbrukarna måste också föranleda noggrann prövning av hur tullbördan skall beräknas, i den mån den faller på resp. produktions- och konsumtionsmedel inom jordbruken och jordbrukshushållen. Det visar sig vid en dylik prövning, att skilda beräkningsgrunder måste komma till användning, allt efter den uppgift det i varje särskilt fall gäller. I föreliggande utredning äro dessa uppgifter närmast två, den ena att fastställa tullskyddets inverkan på jordbruksproduktionen i dess helhet och dess inriktning, den andra att bestämma dess inverkan på jordbrukarnas ekonomiska ställning. I det förra hänseendet har man att undersöka, i vad mån den av tullskyddet påverkade prisbildningen på olika jordbruksprodukter medfört, att några eller alla bland dem kommit att framställas i större eller mindre utsträckning än som vid frånvaro av såväl agrar- som industritullskydd skulle blivit fallet; i det senare hänseendet blir frågan däremot, i vad mån jordbruksbefolkningens ställning blivit bättre eller sämre än den skulle varit under full frihandel. Vid en undersökning av den förstnämnda bland dessa frågor, sålunda om tullsystemets inverkan på jordbrukets omfattning och produktionsriktning, måste man som tullinkomst för odlare taga i betraktande den genom tullskyddet på jordbruksprodukter skapade prisstegringen på hela skörden, oavsett om den säljes eller går till odlarnas egen förbrukning. Ty i det ena fallet som i det andra har jordbrukaren att räkna med gällande pris på jordbruksalstren, vilket tillfaller honom som producent och vilket han har att betala som konsument. Det avgörande för produktionens omfattning och riktning blir i båda fallen förhållandet mellan odlarens produktionskostnader och produktens pris; odlaren har även vid produktion för egen räkning att taga i betraktande detta pris, emedan det är vad han skulle få betala, om han ej själv framställde varan. Skillnaden mellan produktion för avsättning och för förbrukning är endast, att odlaren i det förra fallet får varans ekvivalent men i senare fallet varan själv, och någon skillnad i värdering uppstår principiellt icke därigenom. Genom att själv framställa en tullskyddad vara undgår konsumenten med andra ord att bära den tullbörda, som faller på dem som äro enbart konsumenter, och detta måste tydligen uppmuntra till större produktion även för egen konsumtion än fallet skulle bliva vid ett lägre marknadspris på varan. Uteslutet är visserligen icke, att i åtskilliga fall jordbrukare av tradition eller förkärlek för självhushållning skulle komma att fortsätta med odling av exempelvis brödsäd för egen räkning, också i de fall då spanmålen kunde köpas billigare än som motsvarade de egna produktionskostnaderna, och att tullskyddets prisstegrande verkan sålunda i viss utsträckning skulle ha saknat betydelse för omfattningen av brödsädsproduktionen för egen förbrukning. Men trots detta måste det anses ligga i sakens natur, att ett lägre pris på exempelvis brödsäd måste föranleda flere jordbrukare än eljest att övergå till inköp därav, och detta styrkes av att t. o. m. under tullskyddsperioden en dylik tendens gjort sig gällande _ i vissa delar av landet. Det är givet, att tullskyddets, d. v. s. det höjda prisets, inflytande icke kan göra sig gällande annat än vid marginalen, d. v. s. vid gränsen för en lönande odling; men genom att göra vissa slag av odling lönande, som icke eljest bliva det, påverkas odlingens totala omfattning, och detta principiellt sett på samma vis vare sig det gäller produktion för avsalu eller sådan för egen förbrukning. Likväl råder den skillnaden mellan de två fallen, att produktionen för egen förbrukning i jämförelse med saluproduktionen åtnjuter ett skydd genom transportoch försäljnings- resp. inköpskostnaderna för den egna skörden å ena sidan

104 Tullsystemets

allmänna

betydelse

och

verkningar

och den inköpta å andra. På grund därav kan odlingen för egen förbrukning i trakter med dåliga kommunikationer icke blott förefalla utan också verkligen vara lönande i ett läge, där saluproduktion upphört att vara det, och så till vida är den förra alltså mindre beroende av ett genom tullskydd höjt pris. Det måste dock anses uteslutet att grunda någon beräkning på dessa sistnämnda förhållanden, därför att de uppenbarligen förete de största växlingar från den ena delen av landet till den andra; och företeelsens betydelse för den totala framställningen av flertalet jordbruksprodukter kan ej anses stor, då den övervägande delen därav härstammar från områden med relativt tät bebyggelse och goda kommunikationer. Emot den på nu angivet och motiverat sätt beräknade tullinkomsten står såsom tullbörda den fördyring, som industritullarna vållat jordbrukets produktionsmedel av olika slag. Däremot skall för nu ifrågavarande ändamål, sålunda för svaret på frågan om tullskyddets inverkan på jordbrukets omfattning och produktionsriktning, icke hänsyn tagas till motsvarande fördyring av jordbrukarens egna konsumtionsmedel, kläder, bohag o. s. v. Ty dessa kostnader hänföra sig icke till jordbruket såsom sådant eller till jordbrukaren såsom jordbrukare, och de utöva därför ingen återhållande inverkan på jordbruksdriften, eftersom de drabba alla landets konsumenter, oberoende av deras sysselsättning. Genom att de varandra motvägande posterna beräknas med hänsyn till jordbruksskyddet som helhet skall framgå, i vad mån detta från nu angiven synpunkt varit positivt eller icke. Genom motsvarande beräkning för varje särskilt slag av jordbruksskydd skulle åter förutsättningen för tullsystemets inverkan på jordbrukets produktionsriktning komma till uttryck. Helt andra grunder måste däremot tillämpas vid besvarande av den andra frågan, om tullsystemets inverkan på jordbrukarnas ekonomi som helhet betraktad. I detta fall gäller det nämligen att jämföra jordbrukare under det hos oss gällande s. k. solidaritetssystemet — icke med andra samhällsklasser under samma system utan — med jordbrukare under full frihandel. Det blir då utan vidare klart, att en jordbrukare i det förstnämnda läget ingen fördel drager av det tullskydd som faller på hans odling för egen förbrukning, ty samma alster stå honom även vid full frihandel till buds, och tullskyddet måste alltså vid en dylik undersökning beräknas enbart på vad som försäljes.* I fråga åter om tullbördan är det lika givet, att tullarna även på rena konsumtionsartiklar måste inräknas, eftersom dessa tack vare solidaritetssystemet ställa sig dyrare än vid ren frihandel. Vid jämförelser mellan å ena sidan det svenska jordbrukets utveckling sedan 1888 och å andra sidan såväl de svenska förhållandena dessförinnan som även utvecklingen i länder utan agrarskydd, sådana som exempelvis Danmark, måste dock en viss försiktighet iakttagas vid användningen av de sålunda byggda beräkningarna; ty i båda dessa fall förekom, resp. förekommer, ett visst om än lindrigt industriskydd och en motsvarande lindrig börda på jordbruket, vadan det andra jämförelseledet alltså ej kan anses fullt representera läget vid ren frihandel. 1 I själva verket kommer brukaren att få sin konsumtion fördyrad även ifråga om den utvidgning av odlingen för egen konsumtion, som tullskyddet medför. Ty just dess nu framhållna egenskap att stimulera produktionen innebär upptagande av nyodlingar eller ökad odlingsintensitet som kräva ökade uppoffringar, och i den mån de ske för egen konsumtion kan tullskyddet ingen kompensation erbjuda härför. Odlaren föranledes visserligen att odla, för att undgå att köpa brödsäd till höjt pris, men han får själv betala en större eller mindre del av samma prishöjning genom fördyrad produktion. Då denna börda torde vara omöjlig att beräkna, måste den emellertid lämnas å sido i det följande.

Produktionens

och konsumtionens

totala

belastning

105 I anslutning till vad ovan anförts meddelas här nedan vissa efter de angivna grunderna utförda beräkningar. Dessa basera sig, vad angår den tullbörda, som må anses påvila jordbrukarna som konsumenter, på den i föregående underavdelning åberopade, i bilaga VII utförda kalkylen. I övrigt är det nödvändigt att i viss mån bygga på utredningar, som först i efterföljande avdelning komma att framläggas. I en till betänkandet fogad bilaga (n:r VIII) återges resultaten av en på grundval av uppgifter lämnade av föreståndaren för Sveriges allmänna lantbrukssällskaps driftsbyrå L. Nanneson verkställd utredning rörande jordbrukets belastning genom tullarna å vid jordbruksdriften använda viktigare slag av förnödenheter samt å byggnadsmaterial. De därstädes relaterade beräkningarna ha utförts särskilt för medelstora bondgårdar i Sydsverige, Mellansverige och Övre Norrland samt storbruk i de två förstnämnda områdena, alltså för fem grupper av jordbruk. Uppgifterna stödja sig dels på detaljerade inventarielistor för 10 st. representativa jordbruk inom varje grupp, dels på räkenskapsmaterial från 117 gårdar, dels på kalkyler rörande materialåtgången vid olika slag av bostads- och ekonomibyggnader. För maskiner och mera varaktiga förnödenheter har årsförbrukningens storlek antagits motsvara den årliga amorteringen av anskaffningsvärdet efter för varje särskilt slag av föremål uppskattad normal varaktighet vid medelgott underhåll plus 6 % ränta. Årskostnaden för byggnaderna har beräknats till resp. 2 och 3 % av nybyggnadskostnaden för boningshus och ekonomibyggnader plus 5 % ränta. Kostnadsuppgifterna avse 1913—14 års priser. 1 Vid uträknandet av tullbelastningen har, enligt den allmänna kännedom om de olika tullarnas utnyttjande, som vunnits under kommitténs utredningsarbeten, i en del fall icke ansetts kunna räknas med fördyring med tullsatsernas hela belopp, i vissa fall, såsom t. ex. beträffande byggnadsträ, åkdon, separatorer, icke med någon fördyring alls. Beräkningarna ha gett följande resultat: Tullbelastning.

Södra Sverige: storbruk (över 100 har åker) bondebruk (20—30 „ „ ) Mellersta Sverige: storbruk (över 100 har åker) bondebruk (20—30 „ „ ) Övre Norrland: bondebruk (10—20 har åker)

Kr. per hektar

jordbruksjord Maskiner och förnödenheter

Byggnadsmaterial

„

8-02 2ft9

l'U I'M

4-14 427

2'43 <j'oo

1*17 1-34

3 60 334

1-96

1*34

bumma

De sålunda funna siffrorna för jordbruksproduktionens belastning genom tullarna å förnödenheter och byggnadsmaterial ha i den åberopade utredningen jämförts med kalkylerade tal rörande värdet av den jordbrukarna tillflytande Rörande grundmaterialet för dessa beräkningar, i vad det utgöres av räkenskaper för svenska jordbruk, vill kommittén anmärka, att detsamma otvivelaktigt är behäftat med vissa brister. Framför allt kan anmärkas däremot, att det antagligen ej kan anses besitta full allmängiltighet, i det att det hänför sig till jordbruk, vilka i allmänhet torde stå på en högre teknisk nivå än svenska jordbruk i genomsnitt av motsvarande storleksklasser och till följd härav med en större användning av varjehanda driftsförnödenheter, med solidare byggnader o. s. v. Hänsyn har dock i viss mån tagits härtill vid nedan på materialet byggda slutsatser.

Tullsystemets

allmänna betydelse

och

verkningar

inkomsten till följd av tullarna å brödsäd. Härvid har utgångspunkten varit, att av vete- och rågtullarna tillgodogjorts resp. 90 och 65 % (se nedan sid. 167 och 169). Andra tullar än spannmålstullarna ha däremot ej medräknats. Den viktigaste av dessa är otvivelaktigt sockertullen, vilken för vissa landsdelar varit av ej ringa betydelse genom sin inverkan på betodlingen (se nedan sid. 177 ff.). Ett visst inflytande synes ock det genom majstullen samt senare genom kombination av tull och skatt vunna skyddet för fabrikspotatis ha haft, medan, som senare skall visas, tullarna å korn samt animaliska produkter torde varit praktiskt taget betydelselösa. Ett hänsynstagande även till sockertullen skulle för de därav berörda delarna av landet (framför allt Skåne) hava höjt den här beräknade tullinkomsten, men med vilket belopp kan dock svårligen bestämmas. Beräkningen av tullinkomsten har i enlighet med det förut anförda skett efter två linjer. Dels har denna inkomst beräknats å hela skörden av vete och råg (exkl. utsädet), detta i och för bedömande av tullarnas inverkan på jordbrukets omfattning och produktionsriktning. Dels har beräkningen skett endast för den del av brödsädsskörden som gått till avsalu, detta i syfte att erhålla klarhet om i vilken grad jordbrukarna såsom producenter och konsumenter i förening kunna anses ha vunnit en verklig positiv fördel genom spannmålstullarna. Det har ansetts lämpligt att utföra beräkningarna för flera storleksgrupper av jordbruk än de i Nannesons utredning åtskilda för att därmed klarare belysa tullskyddets olika betydelse för de stora, medelstora och små jordbrukarna. Brödsädsproduktionen per nektar för de olika storleksklasserna har därvid beräknats sålunda:x Jordbruk med över 100 hektar åker: 115 % för » » » » » » »

50—101 30-50 20-30 10—20 5-10 2—5 1-2

110 % 105 % 100 % 95 % 90 % 85 % »

80 %

av gen om snittet Syd-, resp. Mellansverige » » » » » » » » » » » » »

»

Till grund för uträkningen har lagts genomsnittsskörden för åren 1911—15. För beräkning av saluproduktionens storlek ha använts i nyss åberopade Utredn. III meddelade uppgifter, dock med vissa modifikationer. Som saluproduktion betraktas i nämnda utredning endast den del av nettoskörden som, sedan jordbruksbefolkningens behov blivit täckt, kan anses blivit direkt försåld, icke den del därav som vid jordbruken förbrukats utöver ägarens eller brukarens eget hushåll och som väl mestadels utlämnats in natura såsom en del av arbetspersonalens avlöning. Då emellertid även för sådan in natura lämnad spannmål jordbrukaren får anses tillgodogöra sig en tullinkomst, så till vida som han vid bestämmandet av avlöningens totalbelopp måste taga hänsyn till naturapersedlarnas marknadsvärde, har här som saluproduktion räknats hela den del av nettoproduktionen, som kan anses ha överstigit vederbörande brukares eget hushållsbehov. Vid kalkyleringen härav har för samtliga brukningsdelar över 20 hektar räknats med ett hushållsbehov motsvarande 7 personers förbrukning för varje, medan enligt Utredn. III personalen vid dessa större 1 Jfr kommitténs utredning n:r III: Utredning angående det svenska jordbrukets produktion samt saluöverskott av spannmål av E. HÖIJER, tab. F.

Produktionens och konsumtionens totala belastning

gårdar uppskattats till ett antal stigande från 7 till över 60 personer per brukningsdel. Det använda beräkningssättet skulle innebära, att det i penningar uttryckta värdet av lantarbetarnas avlöning genom tullsystemet icke undergått någon förändring och att således deras penninglön blivit mindre än eljest varit fallet på grund av naturalönens ökade värde i penningar. Detta kan emellertid ej anses vara fallet. En viss kompensation är av allt att döma sannolik och har även i det föregående antagits vara för handen (sid. 101, not 1); verkliga förhållandet torde ligga någonstädes emellan de antydda ytterligheterna. Fördelningen på vete och råg har för den del av produktionen, som enligt nu nämnda grunder betraktats som saluproduktion, ansetts vara densamma som för hela produktionen inom resp. område. För storleksgrupperna under 20 hektar har räknats med samma tullbelastning per arealenhet som erhållits för de av Nannesons utredning berörda, mestadels större bondebruken, då anledning ej finnes att antaga, att förhållandet här skulle ställa sig nämnvärt olika; för gruppen 30 — 50 hektar har räknats med medeltalet av tullbelastningen för storbruk och större bondebruk. Vad angår tullbelastningen å jordbrukarnas konsumtionsvaror, har denna för brukningsdelar under 5 hektar satts lika med den ovan för lantarbetare

Därav Nettotill skörd avsalu kg kg

Södra

b.

10-67 10-11 9-fiG 9-2 0 8-73 8-2 8 7-32

10-2 7 9-51 8/5 4 7*42 5-7 G 3-5 4

a.

b.

Nettotullskydd i sin inverkan på b. a. jordbrukarjordbrukets nas totala produktions ] ekonomiska riktning kr. 1 ställn. k r .

åker... » ... » ... » ... » ... » ... » ... » ...

377-1 360-7 344-3 327-9 311-5 295-1 278-7 262-r,

366-7 339-3 304-9 264-9 £05-s 126-8

å k e r . . . 218-8 » ... 209-2 » ... 199-7 » . . . 190-2 » ... 180-7 » ... 171-2 » ... 161-7 :> ... 152-2

208-4 188-3 160-8 127-2 75-0 2*4

— —

7-?><>

4-14 i 4-81 4-14 5-4 7 4-2 0 6-7 0 4-27 8-27 4-2 7 9-G 7 4-27 16-2 7 3 — 3 4-7 2 31-7 0 — 1 2 - c i 68-2 G

+ 6-4 8 + 5-9 7 + 5-4 G 4- 4-93 + 4-4G + 4-01 -f 3-io — 5-25

4- 5-4 G -j- 4-04 -f 1-84 — 0-85 — 3-91 — 12-78 — 31-70 — 68-2 0

3-GO 3-GO 3-4 7 3-3 4 3-3 4 3-34 3 — 3 6-7 9 — 13-9i

+ 2-oc - f 1-32 + 1-70 + 1-58 -f 1-34 4- l - i o — 2-GO — 9-97

+ MS — 0-05 — 1-82 — 4*05 — 6-30 — 15-28 — 30-7 7 — 67-33

Sverige.

Jordbruk med ö v e r 100 h e k t a r 50—100 » 3 0 — 50 » 2 0 — 30 » 1 0 — 20 » 5 — 10 » 2— 5 » 1— 2 » 1

a.

Tullbelastnin» kr.2 i

Sverige.

Jordbruk med ö v e r 100 h e k t a r 50—100 » 3 0 — 50 » 2 0 — 30 » 1 0 — 20 » 5— 10 » 2— 5 » 1—2 » Mellersta

Tullinkomst kr.1

— —

5-C G

5-4 2 5-17 4-9 2 4-G 3 4-4 4 4-19 3-94

5-4 0 4-8 8 4-15 3-2 9 1'94 0-OG

4-2 7 4-93 5-9 7 7\34 8-74 15-34 30-7 7 67-33

a. = räknat på hela skörden, b. =c räknat på skörden till avsalu. a. = räknat enbart på jordbrukets produktionsmedel. b. = räknat även på jordbrukarnas konsumtionsvaror. 3 För jordbruk u n d e r 5 hektar har vid kalkyl a) tullbelastningen ökats med det tullbelopp, SC1 ? ^. a n a n s e s belöp» på den av vederbörande brukare för eget behov inköpta spannmålen. Fördyringen av den ökning i odling för egen konsumtion, som blir en följd av tullskyddets stimulerande verkan (se ovan sid. 104 liot 1), har ej kunnat beräknas och medför, att siffrorna r ö r a n d e tullbelastningen för mellangrupperna så till vida bliva något för låga.

108 Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar

beräknade, eller 96 kr. per hushåll; för brukningsdelar om 5—30 hektar har den för mindre, självständiga jordbrukare funna siffran, 90 kr. per hushåll, använts, och för större brukningsdelar, där brukarens konsumtion av varjehanda industrivaror får anses vara mera betydande, har beloppet approximativt bestämts till 100 kr. per hushåll (jfr bilaga VII). Naturligtvis äro dessa tal mycket osäkra, men de torde väl giva en åtminstone ungefärlig bild av de verkliga förhållandena. Med dessa och övriga, ovan givna förutsättningar har kalkylen utfallit på sätt, som tabellen å föregående sida utvisar, beräknat per hektar åker. I avseende å dessa beräkningar bör generellt anmärkas, att årskostnaden för förnödenheter av skilda slag, framför allt av konstgödsel, med säkerhet är mindre vid svenska jordbruk i genomsnitt än vid dem, som lämnat material för här anförda beräkningar. Då för avkastningen räknats med medeltal för hela de resp. områdena, böra alltså de anförda kalkylerna ge ett något för ogynnsamt resultat angående nettotullskyddets verkliga storlek vid jordbruk av geomsnittstyp. En i samma riktning verkande omständighet är ock, att det naturligtvis på många punkter är ovisst, huruvida och i vilken omfattning tullarna å de använda industrivarorna kommit till uttryck i priset å inom landet tillverkade dylika varor. Dessutom har vid beräkningen av tullinkomsten medtagits endast tullarna å brödsäd, icke tullarna å andra jordbruksprodukter, varav särskilt skyddet för sockerbetsodlingen varit ägnat att i vissa landsdelar förbättra den ekonomiska ställningen för jordbrukarna. A andra sidan ha förmånerna av tullskyddet för jordägarna, som förut påpekats, otvivelaktigt i det avseendet räknats för högt, att det i penningar uttryckta värdet av .lantarbetarnas löner beräknats opåverkat av spannmålsprisernas stegring. Över huvud torde det få anses sannolikt, att tullskyddets positiva verkningar äro minst så stora och de negativa högst så stora som här angivits (med förbehåll för den verkan, som kan utövas av det i not 4 till tablån å föregående sida anmärkta förhållandet). Resultatet av beräkningarna är att, därest man beräknar spannmålsskyddet utsträckt över hela nettoskörden (kalkyl a), skyddet för jordbruksdriften som sådan skulle vara positivt för brukningsdelar i södra Sverige över 2 hektar och för brukningsdelar i mellersta Sverige över 5 hektar. För Norrland måste däremot med hänsyn till den i allmänhet obetydliga brödsädsodlingen skyddet överallt ha varit starkt negativt. Det är på grund av materialets brister troligt, att graderingen av skyddet, sådan den framgår av tabellen, kan tåla jämkningar, men ingen anledning finnes att antaga, att icke beräkningen i det det stora hela skulle visa i rätt riktning. Det funna resultatet innebär, att jordbruket framför allt i de södra delarna av landet men i mindre mån även i Mellansverige genom tullsystemet bör anses ha vunnit en förbättrad möjlighet att i konkurrensen med andra näringar om arbete och kapital hävda sin ställning och utvecklas. Det har förut framhållits, att vid beräkningarna hänsyn ej kunnat tagas till andra jordbrukstullar än spannmålstullarna, men att detta ej bör anses i högre grad inverka på resultatet. Tydligt är i varje fall, att i den mån tullskyddet medfört ett främjande av jordbruksdriften, detta företrädesvis bör ha kommit odlingen av tullskyddad spannmål, d. v. s. brödsädsodlingen, till godo; endast betodlingen förtjänar nämnas vid sidan härav. Den andra delen av här gjorda undersökning (kalkyl b) har åsyftat att utreda, om jordbrukarnas totala ekonomiska ställning i positiv eller negativ riktning kan anses ha påverkats genom tullsystemet. Resultatet av beräkningarna i denna punkt, vilka visserligen äro att betrakta som mera osäkra än de förra, är att en positiv fördel skulle förelegat för större och medelstora

Produktionens och konsumtionens totala belastning

jordbrukare i Sydsverige (med gårdar ned till 30 hektar) ävensom för större jordbrukare i Mellansverige (med gårdar över 100 hektar), medan för samtliga övriga jordbrukare bördan av tullsystemet skulle övervägt fördelarna och detta i starkt växande progression ju mindre brukningsdelarna äro. För den minsta gruppen (1—2 hektar) skulle tullbördan uppgå till närmare 70 kr. per hektar i genomsnitt. En beräkning av totalbeloppet av den på här angivet sätt kalkylerade nettotullbördan för landets jordbrukare i deras förenade egenskap av producenter och konsumenter, varvid även Norrland medtages, ger ett årligt belopp av c:a 36 milj. kr. Detta är alltså ett approximativt uttryck för vad tullskyddet kan beräknas ha kostat jordbrukarna i jämförelse med förhållandena under frihandel. Det antyddes ovan, att en kalkyl rörande nettotullskyddet för industrien, Nettotuilsådan som den här för jordbruket utförda, torde vara omöjlig att åstadkomma, skydäetför Detta har sin grund i de många komplicerade problem som därvid möta och industrien. de oerhört mångskiftande förhållanden, som inom industrien äro rådande. Några siffror må emellertid anföras, som ge en fingervisning rörande storleken av de belopp, varmed man här har att räkna. Industriens tullbelastning härrör dels av de tullar, som åvila för de särskilda industrigrenarnas drift direkt använda råvaror och halvfabrikat, dels av tullar som mera indirekt belasta driften genom att fördyra framför allt anläggningar, maskiner och arbetskraft. Det förra slaget av tullbelastning finnes ej anledning att här sysselsätta sig med, då i de allra flesta fall tullskyddet å industrivarorna får anses vara så avpassat, att kompensation för eventuellt förekommande råvaru- och halvfabrikattullar gives i de för de förbrukande industrierna gällande tullarna. Rörande det senare slaget av tullbelastning skall däremot ett försök göras att grovt fixera storleksgraden av de nämnda tre däri ingående huvudposterna. Värdet av industriens byggnader och fasta anläggningar kan enligt uppgifter i kommitténs utredn. XXII för år 1913 i avrundat tal skattas till 700 milj. kr. 1 Räknas här med en årlig amortering av 2 % samt en ränta av 5 .%', erhålles en årskostnad för byggnaderna av 49'o milj. kr. Enligt bilaga VII kunna tullarna å varjehanda material nämnda år anses ha fördyrat byggnadskostnaderna med c:a 4 %. För industriens byggnader skulle alltså en årlig tullbörda finnas av c:a 2"o milj. kr. Värdet av maskiner och inventarier kan enligt nyss anförda källa för år 1913 skattas till omkring 600 milj. kr. Räknas här med en årlig amortering av 10 % samt en ränta av 6 %, erhålles en årskostnad av 96 milj. kr. Under antagande av ett tullskydd å hithörande varor av i genomsnitt 10 % av värdet blir årliga tullbördan för denna del av industriens förnödenheter 9'6 milj. kr. De år 1913 inom industrien utbetalade arbetslönerna uppgingo till omkring 360 milj. kr. Huruvida dessa arbetslöner kunna anses ha stegrats med ett belopp, som motsvarar värdet av den genom tullarna åstadkomna fördyringen av levnadskostnaderna är, som förut framhållits, synnerligen vanskligt att bedöma. Att en viss stegring i penninglönen till följd av tullsystemet inträffat, synes dock ganska klart och belyses i någon mån genom ovan anförda undersökning rörande tullsystemets inflytande på inkomstfördelningen, varav synes framgå, att de industrier, som genom tullskyddet befordrats, icke torde i genomsnitt uppvisa en nämnvärt annan fördelning av efterfrågan på arbete och kapi1

A. a., tab. 8 och 11.

110 Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar

tal än de industrier, som genom detsamma böra ha hållits tillbaka. Räknar man med allenast en stegring i penninglönen upp till 6 % (genomsnittliga fördyringen av levnadskostnaderna genom tullarna har ovan beräknats till 7*8 % för stadsarbetare), erhålles en årlig tullbörda för industrien till följd av höjda arbetslöner av 21*6 milj. kr. Summan av de framräknade tre posterna utgör 33"2 milj. kr., av vilken sammanlagda årliga tullbörda nära hälften torde falla på tullindustrierna (jfr nedan sid. 223). Emot denna belastning står, som av efterföljande avsnitt framgår, för ifrågavarande industrier en tullinkomst av antagligen över 100 milj. kr. För exportindustrien uppstå däremot tydligen enbart negativa poster. Då för jordbrukarna (i deras förenade egenskap av producenter och konsumenter) enligt ovan gjorda beräkning en nettobelastning av omkring 36 milj. kr. skulle förefinnas, ger kalkylen, hur osäker den än må vara, vid handen, att vid jämförelse mellan tullsystemets betydelse för jordbruket och för industrien i dess helhet en avgjord övervikt bör falla på den senare. Konsum- På grundval av ovan anförda beräkningar har det synts möjligt att verktionens ställa en om ock grov uppskattning av den totala tullbörda, som vid tiden före totala be- krigefc påvilade de svenska konsumenterna. Med Venom tullbörda förstås här hela den genom tullsystemet frambragta prisstegtuiisyste- ringen på inom landet förbrukade varor. Här bortses då från den allmänna met. inverkan i sänkande riktning på penningvärdet, som kan uppstå därigenom att en oförändrad mängd produktivkrafter som regel genom ett skyddstullsystem får anses åstadkomma en minskad produktmängd. Likaledes bortses från den allmänna penningvärdeförsämring, som ett tullsystem, enligt vad som utvecklats ovan å sid. 27, normalt utövar genom sin ensidigt fördyrande inverkan på importen och därav följande återverkan på förhållandet mellan växelkurser och relativa prisnivåer. Denna inverkan på penningvärdet kan för övrigt, som å anförda ställe påvisats, ej frånkännas en allmänt och varaktigt stimulerande (eller — vid prisfall — åtminstone depressionen mer eller mindre upphävande) betydelse. Även i övrigt är emellertid en genom tullarna åstadkommen prisstegring icke i sin helhet att likställa med en motvarande minskning i nationalinkomsten. En sådan verkan kan sålunda naturligtvis ej tillskrivas finanstullarna, vilka ju uteslutande äro att betrakta som en form för beskattning. Skyddstullarnas verkningar äro i detta hänseende mera komplicerade. I den mån det beträffande dessa är fråga om tullbelopp, som erläggas för importerade varor, gäller detsamma som sagts om finanstullarna. Är det däremot fråga om av tullarna framkallade högre priser på inrikes framställda varor, bör man skilja mellan a) sådana tullar, vilka innebära underhåll av näringar och företag, som behöva det högre priset för sin existens, och b) sådana tullar, vilka medföra understöd åt enskilda grupper i samhället, som även därförutan skulle ha producerat på samma sätt. Det senare slaget av skyddstullar kan innebära antingen ett överflödigt högt tullskydd, som likväl tages i anspråk med eller utan hjälp av monopolbildningar, eller ock förmåner för särskilda företag eller producentgrupper, vilka arbeta under gynnsammare förhållanden än de vid räntabilitetsmarginalen verksamma företagen och som därför ej behöva det högre priset för sin verksamhet. De skyddstullar, vilka kunna hänföras under grupp a) och vilka torde utgöra den väsentligaste delen av skyddstullsystemet, måste anses innebära en otvetydig kostnad för folkhushållningen, alltså en direkt minskning av nationalinkomsten, och någon möjlighet att desamma skulle tillföra de inom dithörande produktionsgrenar arbetande personerna en nämnvärt ökad in-

Produktionens

och

konsumtionens

totala

belastning

komst förefinnes icke. Beträffande åter de under b) hänförliga tullarna motsvaras i större eller mindre grad den kostnad, som genom dem åsamkas konsumenterna, av fördelar, som tillkomma vederbörande producentgrupper. Det är naturligtvis ej uteslutet, att dessa kunna låta en del av sina vinster komma de hos dem anställda arbetarna till godo; men det är knappast sannolikt som en allmän företeelse med hänsyn till arbetsmarknadens ganska stora enhetlighet, som särskilt inskränker möjligheten av variationer i lönehöjden beträffande olika företag inom samma produktionsgren, d: v. s. möjligheten av lönestegringar hos företag, som av ena eller andra anledningen kunna tillgodogöra sig en av tullskyddet betingad differentialränta. (Den kompensation av tullbördan för arbetarklassen i form av höjda penninglöner, varom ovan å sid. 100 talats, har icke med föreliggande spörsmål att göra, utan avser gottgörelse för de i samband med penningvärdets sänkning ökade levnadskostnaderna). Vid de kalkyler rörande totala tullbördans storlek, för vilka nedan redogöres, har man naturligtvis icke kunnat iakttaga alla här gjorda distinktioner. Endast grova överslagsberäkningar äro på detta område möjliga. Ovanstående anmärkningar ha emellertid ansetts nödiga för att klargöra sakens innebörd och för att påvisa vilken betydelse som kan tilläggas de erhållna resultaten. Man har vid beräkningarna utgått från 1910 års folkräknings uppgifter rörande antalet yrkesidkare, vilka fördelats på jordbrukare, lantarbetare och andra yrkesutövare. Med ledning av uppgifterna angående taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt år 1913 hava dessa yrkesgrupper sedan approximativt delats upp på fyra inkomstklasser (med resp. under 1 500, 1 500— 1 800, 1 800—-2 600 och över 2 600 kr:s inkomst), svarande ungefär mot de i budgetundersökningen åtskilda klasserna. Till lägsta klassen ha förts dels lantarbetarna, dels återstoden av de andra yrkesgrupperna, sedan från summan av dithörande yrkesutövare dragits antalet högre taxerade personer. Jordbrukarna och de övriga yrkesutövarna ha eljest fördelats på inkomstklasser under antagande att inkomstfördelningen inom bägge dessa grupper varit densamma. Slutligen har totala antalet konsumtionsenheter i riket i genomsnitt åren 1911—13 (c:a 3 825 000) fördelats på de olika grupperna efter antalet i var och en ingående yrkesutövare. Tullbördan har för jordbrukargruppen anInkomstklasser < 1 500 kr. Antal yrkesidkare:

895 1293 Summa

Summa

38 89 127

26 62

959 1444

2 403

60-4 141-c

41-3 98-7

1526 4 2 298-8

140o

3 825-2

2 231 8 353

2162 8 238

46 769 104859

10 584

1 000-tal

Jordbrukare och lantarbetare Övriga Summa Tullbörda:

> 2 600 kr.

1 000-tal

Jordbrukare och lantarbetare Övriga

Konsumtionsenheter:

1 500—2 600 kr.

1 4247 2 058-5 3 483 2

1 000 kr.

Jordbrukare och lantarbetare Övriga Summa

42 376 88 268 130644

112 Tullsystemets

allmänna

betydelse

och

verkningar

setts variera efter inkomstens storlek i samma proportion som för de av budgetundersökningen berörda löntagarna. Totala tullbördan har framräknats genom att multiplicera antalet konsumtionsenheter inom var och en av de på angivet sätt åtskilda klasserna med den för motsvarande klass funna siffran för tullbördan per enhet. Resultatet av beräkningen angives i tablån sid. 111, varvid dock endast skilts på tre inkomstklasser. Kalkylen ger en slutsumma av något över 150 milj. kr. Denna är dock med säkerhet för låg, beroende" på att vid beräkningen av de procenttal, vilka avse att ange tullbördan per person, hänsyn ej kunnat tagas till en mängd i den allmänna förbrukningen ingående varuslag, framförallt sådana vilka kunna betraktas mer eller mindre som kapitalföremål, ävensom redskap och maskiner och varjehanda produktionsförnödenheter (jfr ovan sid. 101). Vidare får det uppmärksammas, att de budgetundersökningar varpå beräkningarna grundats avse endast jämförelsevis mindre bemedlade personer och att förbrukningen och följaktligen tullbördan bör vara avsevärt större för högre inkomsttagare. Men då de sistnämnda äro förhållandevis få till antalet, torde denna omständighet ej spela så stor roll. Sannolikt får emellertid den angivna summan, om hänsyn tages till här antydda omständigheter, höjas med kanske 20 å 30 milj. kr. d. v. s. till bortåt 180 milj. för att någorlunda motsvara verkligheten. Detta approximativa tillägg är naturligtvis synnerligen osäkert men antagligen snarare för litet än för stort. Det angivna totalbeloppet skulle utgöra c:a 32 kr. per person. Av denna summa skulle, såsom framgår av föregående kapitel, omkring 65 milj. kr. eller något över en tredjedel ha influtit till staten i form av tulluppbörd. Ungefär 10 % av tullbördan har i bilaga VII beräknats härröra från egentliga finanstullar. Detta stämmer tämligen väl överens med det av utredningarna i föregående avdelning framgående resultat, enligt vilket inkomsten av dylika tullar skulle utgöra omkring en tredjedel av tulluppbörden, d. v. s. c:a 20 milj. kr. De egentliga jordbrukstullarna, varav egentligen blott spannmålstullarna äga större betydelse, kunna enligt kalkylerna i föregående underavdelning anses ha medfört en fördyring av c:a 25 milj. kr. Man skulle med ledning av det här anförda erhålla följande, visserligen blott grovt approximativa fördelning av den totala tullbördan: finanstullar jordbrukstullar industritullar

20 milj. kr. 25 » » 135 » Summa 180 milj. kr.

Av de här angiva beloppen för jordbruks- och industritullar hava resp. 1.0 och 35 milj. kr. erlagts för importerade varor, medan resp. 15 och 100 milj. kr. skulle tillflutit vederbörande grupper av näringsidkare. Då de här framlagda resultaten vila på antaganden och uppskattningar av delvis rätt osäker innebörd, har det ansetts vara av vikt att så långt ske kunnat underkasta dem en koritrollanalys med användande av annat statistiskt material. Vad först beträffar själva beräkningsmetodens användbarhet för ändamålet har det synts angeläget att undersöka, huruvida den ur levnadskostnadsundersökningarna framgående förbrukningen per konsumtionsenhet kan anses representativ för befolkningen i genomsnitt. För att vinna en uppfattning om huru härmed förhåller sig har en jämförande beräkning gjorts på basis av uppgifter, som finnas tillgängliga rörande totalförbrukningen inom landet. Sådana uppgifter stå huvudsakligen till buds för viktigare slag av livsmedel. Här verk-

Produktionens och konsumtionens totala belastning

ställda kontrollberäkning omfattar smör, margarin, vetemjöl, rågmjöl, socker och kaffe. Tullbördan å dessa varor utgjorde enligt den på grundval av stadsarbetarebudgeten gjorda beräkningen 37#5 % av den totala. Kalkylen har gett följande resultat: Förbrukning

per konsumtionsenhet, kg A B enligt levnadskostnadsundersökningarna ,. , , , ,, „, j T i v TTT enligt kontrolla btadsLantarb. Vagt , ... . hushåll hushåll medeltal ° 12-1 10-6 U'6 9o T% 2-8 6*9 5-7 64*o 74*3 68"i 76-2 83-4 139*5 105-8 128-7 32'C 333 32-y 35-1 6'6 7-4 6-9 8*5

Smör Margarin Vetemjöl Rågmjöl Socker Kaffe

De anförda siffrorna ge vid handen, att fog antagligen finnes för den anmärkningen, att levnadskostnadsundersökningarna representera en något högre förbrukningstyp än den genomsnittliga, så till vida som smör- och margarinkonsumtionen enligt dem (metod A här ovan) framträder något högre än vid en genomsnittsberäkning på grundval av produktions- och handelsstatistiken (metod B), den billigare mjölkonsumtionen däremot lägre. Anmärkningsvärt är, att även socker- och kaffekonsumtionen ter sig lägre; vad socker beträffar sammanhänger detta säkerligen med att siffran under B i motsats mot siffrorna under A omfatta jämväl den industriella förbrukningen. En beräkning av tullbördan ger ett belopp av kr. 20*4 6 enligt metod A och 22*9 4 enligt metod B. Siffran blir alltså lägre i förra fallet, och det synes därför som om man icke skulle behöva befara att av här ifrågasatt anledning vid den ovan använda beräkningsmetoden erhålla för höga tal beträffande den totala tullbördan, i betraktande av att de vid denna kontrollundersökning medtagna varorna spela en så stor roll i budgeten. En annan kontrollberäkning synes erforderlig för att bedöma berättigandet av det approximativa tillägget i kalkylen av 30 milj. kr., vilket gjorts med hänsyn framför allt till de många grupper av industrivaror, som med den använda metoden kunna anses ej bliva medräknade. Av de i slutkalkylen å föregående sida anförda beloppen kunna de som avse finans- och jordbrukstullarna anses någorlunda säkra, likaledes fördelningen av jordbrukstullarnas belopp på importerade och inhemska varor; detsamma gäller de angivna 35 milj. kr. för importerade industrivaror. Den egentliga osäkerheten drabbar alltså posten 100 milj. kr. för inhemska industrialster. För kontroll av denna siffra har en undersökning gjorts på sådant sätt, att med ledning av industri- och handelsstatistiken för 1913, sådan den finnes sammanställd i tab. 7 av kommitténs utredning n:r XXII, den för hemmarknaden avsedda industriella produktionens storlek beräknats, varefter, post för post, den genom tullarna åstadkomna fördyringen av samma produktion uppskattats. Härvid ha såvitt möjligt medräknats endast konsumtionsfärdiga produkter och i övrigt dubbelräkningar i möjligaste mån eliminerats. Den genom tullskyddet åstadkomna prisfördyringen har naturligtvis endast i grova drag kunnat fixeras. I allmänhet har emellertid utnyttjandet räknats jämförelsevis lågt, och för mera utpräglade exportindustrier ävensom åtskilliga mera lokala industrier har antagits, att intet utnyttjande alls förekommit. Beräkningen har gett en totalsumma av c:a 125 milj. kr., därav för livsmedelsindustrierna 46 milj., för läderindustrierna 12l/a rnilj., för textil- och beklädnadsindustrierna 24 milj., 8 — 8601.

T. T.

114 Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar

för metall- och maskinindustrierna 17 milj. och för de kemisk-tekniska industrierna 6 x/2 milj. kr. Förmodligen ha i denna beräkning en del dubbeltöringar ej kunnat undgås; möjligt är ock, att ett utnyttjande av tullskyddet delvis förekommit i mindre grad än här antagits, varför den erhållna summan kan vara något för hög. Så stort kan felet dock näppeligen vara, att dess undanröjande skulle sänka summan ända till det med förut använda metod beräknade beloppet 100 milj. kr. Det är därför sannolikt, att det riktiga värdet ligger någonstädes mellan de angivna summorna 100 och 125 milj. kr., och under sådana förhållanden bör den ovan framkalkylerade totalsumman för tullbelastningen, 180 miljoner kronor, åtminstone ej vara för hög, utan snarare för låg. Det bör emellertid understrykas, att vid bedömandet av dess innebörd måste beaktas vad som å sid. 110 anförts om grundvalarna för hithörande beräkningar.

FEMTE

AVDELNINGEN

TULLSYSTEMETS BETYDELSE FÖR JORDBRUKET 1.

TULLSKYDDET Å JORDBRUKSPRODUKTER

Genom 1857 års tulltaxa borttogs i Sverige tullskyddet å så gott som alla lantbruksprodukter, såväl vegetabiliska (inkl. målen spannmål) som animaliska (kött, fläsk, smör, ost m. m. samt levande kreatur). Egentligen skedde dock härigenom blott ett stadfästande av en genom särskilda förordningar två å tre år tidigare stadgad ordning. Lantbrukets ekonomiska läge var den tiden förmånligt och priserna å dess produkter höga, varför tullskyddets borttagande då icke torde av lantbrukarna ha känts egentligen besvärande. Först mot slutet av 1870-talet ändrades förhållandena därhän, att frågan om återinförande av tullar å jordbruksprodukter blev aktuell. Det första steget emot ett förändrat system betecknade införandet vid 1880 års riksdag av en s. k. inregistreringsavgift av 1 öre per kg för vetemjöl, gryn av alla slag samt bönor. Denna avgift, som icke infördes i själva tulltariffen utan grundades på bestämme]ser i tulltaxeunderrättelserna, bortföll väl redan efter två år. Betydelsefullare blevo däremot de ävenledes 1880 införda tullarna å ost och majs (resp. 7 och 1 Va öre per kg). Majstullen hade till egentligt syfte att trygga potatisens användning som råämne för brännvinstillverkning. Den borttogs redan 1882, men återinfördes fr. o. m. den 16/7 1887 och höjdes nu till 2 öre per kg. Först vid 1888 års riksdag skedde det egentliga genombrottet, då tullar återinfördes för jordbruksprodukter över så gott som hela linjen. Den enda artikel av betydelse, som lämnades fri, var ägg. På grund av inträffande missväxt och stegrade priser vidtogos år 1892 nedsättningar i tullarna å spannmål och fläsk, varjämte tullen å potatis borttogs. Men nya höjningar beslötos för spannmål 1895 och för fläsk 1896, varvid dock för havre och vicker den 1892 införda tullfriheten bibehölls. Härefter genomförda ändringar av jordbrukstullarna hava allenast utgjort sänkningar, så när som på upptagandet i 1911 års taxa av tull å potatis av det löpande årets skörd, införd före den 1 juli, en tull som dock snarare har betydelse för trädgårdsskötseln än för jordbruket. Sålunda har tullen å majs sänkts 1908 och helt borttagits 1911, tullen å havregryn sänkts från 1913, tullarna å ris och risgryn (vilka väl endast med tvekan kunna betecknas som jordbrukstullar) borttagits resp. sänkts från 1914 samt tullen å fläsk sänkts från 1913. Nedanstående tablå sammanfattar de sedan 1882 skedda förändringarna ifråga om samtliga viktigare jordbrukstullar. En tull, som icke direkt har avseende på någon jordbruksprodukt, men

Tullsystemets

116 TULLARNA

betydelse för

Å JORDBRUKSPRODUKTER

jordbruket AREN

1882 — 1914

(De a n g i v n a d a t a b e t e c k n a t i d e n för r e s p . t u l l f ö r ä n d r i n g a r s

V a r u s 1 a

Kvan- 18 /« 15h I uh titetsgrund I18821887J188S

ikraftträdande)

21 /c V* i Vi Vi V* VT V» i Vi 7i 1888 1892 1892 1895 1895 1896 1897 1908 1910 1911!1913

1-26 Majs jlOO kg. fri 2-oo 2-50 Too fri fri Havre och vicker » 2-50 1*86 fri Annan omalen spannmål » 3-oo 1*50 fri Malt ; » Havregryn •• » \ 4"30 2"50 fri Annan målen spannmål; » / 0-50 Fri fri Potatis » roo Sockerbetor * H ä s t a r : föl u n d e r 1 å r . . . 1 st. fria ; 50'o o a n d r a slag » fria lO-oo fria Nötkreatur | » fria Får ; > roo Svin 1 kg. fria 0'15 Fläsk: rökt » fritt 0'25 0 io a n d r a slag i » fritt 0'20 K ö t t : a v fågel » fritt 0'20 a n d r a slag » fritt 0-07 Ister ' » fritt 0'20 0-2 0 Flott > fritt 0-2 0 Ost » 0-07 0-2 0 fritt Smör: naturligt » 0-2 0 fritt konstgjort »

1"50;

3*16 3-7 0

Fri

3-15 3-7 0

4-oo 5'oo

(8-60 \6-60

6-5 0

—i O.io 0-30 0-2 0

0-15

indirekt äger en stor betydelse för jordbruket, är tullen å socker. Denna, som är mycket gammal, hade från början karaktären av dels en finanstull, dels en rent industriell skyddstull. Från det att en råsockertillverkning baserad på inhemsk betodling kommit till stånd, vilket visserligen skedde redan på 1830talet men i betydligare omfattning först från slutet av 80-talet, har sockertullen emellertid även varit att anse som en skyddstull för en gren av jordbruket, nämligen betodlingen. Det effektiva tullskyddet per kg råsocker kan beräknas ha uppgått till följande belopp: 4 C:a öre

C:a öre 1873/74—1875/76 1876/77—1878/79 1879/80—1882/83 1883/84—1892/93 1893/94—1905/06 1906/07—1908

16'8 12-2 15-s 16-9 13o 11-75

1909—11 1912 1913 1914—15 1916—17 1918—

10-0 9-5 9o 8-o 7-5 7-o

Tullskyddet har, som synes, successivt nedsatts till mindre än hälften av det under 80-talet gällande. Råsockertullen är tydligtvis den som i främsta rummet får anses skydda den inhemska betodlingen. Normerande för socker1

S o j a b ö n o r fria l / i 1910. - Ä r t e r o c h b ö n o r ej t j ä n l i g a till m ä n n i s k o f ö d a fria. 3 P o t a t i s av det löpande årets skörd o c h i n k o m m a n d e u n d e r tiden lö febr.—30 juni d r a g e r f r å n d e n 1 d e c . 1911 e n t u l l a v k r . 2'50 p e r 100 kg. 4 K a r t e l l - o c h t r u s t u t r e d n i n g e n I : S o c k e r i n d u s t r i o c h s o c k e r b e s k a t t n i n g (1913), sid. 12, 14, 16, 28, 169.

Jordbruksutvecklingen

i Europa under 1800-talet

priset och därmed också för betpriset är emellertid raffinadtullen, vars effektiva belopp överstigit den förra med ett belopp, sjunkande från omkring 12 till 2*3 öre per kg. De tullar, som kunna tänkas ha haft någon betydelse i skyddshänseende för det svenska jordbruket och vilkas verkningar här skola undersökas, kunna lämpligen fördelas i följande grupper: 1. Tullarna å brödsäd, d. v. s. i främsta rummet vete och råg (målen och omalen), i andra rummet korn och baljväxter till människoföda samt målen spannmål av andra slag än vete och råg, framför allt av havre. 2. Tullen å majs, vilken förnämligast haft till ändamål att skydda potatisodlingen, samt tullen å tidig potatis (från 1911). 3. Sockertullen, vilken tjänar som skydd för betodlingen, samt tullen å vitbetor. 4. Tullarna å kreatur samt animaliska jordbruksprodukter i övrigt (kött, fläsk, ister, flott, smör och ost). Med visst fog kan hit räknas även tullen å konstgjort smör (margarin), vilken åtminstone delvis avsetts som skydd för tillverkningen av natursmör. Foderväxterna hava väsentligen varit tullfria, men skyddet å de animaliska produkterna kan tänkas ha verkat som en indirekt uppmuntran jämväl för den inhemska foderväxtproduktionen, i den mån import av fodermedel är utesluten på grund av transportkostnaderna. Det svenska jordbrukets liksom över huvud det nordeuropeiska jordbrukets viktigaste saluprodukter äro de fyra sädesslagen (vete, råg, korn och havre, speciellt de två förstnämnda), potatis, sockerbetor, kreatur och produkter av kreatursskötsel (kött av olika slag, mejeriprodukter, hudar och ull) samt ägg. Priserna å dessa produkter, var för sig eller tillsammantagna, kunna anses i större eller mindre grad ha bestämt dels produktionsriktningen, dels den allmänna ekonomiska ställningen inom jordbruksnäringen som helhet betraktad. I dessa hänseenden mest signifikativa äro priserna å ena sidan å brödsäden, å andra sidan å nötkött, fläsk och smör, varför i efterföljande summariska översikt allenast dessa komma att beröras.

2.

GRUNDDRAGEN AV JORDBRUKSUTVECKLINGEN OCH JORDBRUKETS EKONOMISKA LÄGE I EUROPA UNDER 1800-TALET »

Ända fram på 1850-talet kan Europa sägas ha varit i huvudsak självför- De västsörjande ifråga om sin spannmålsförbrukning, och med undantag för Stor- europeiska britannien samt vissa smärre länder, såsom Belgien, Schweiz och Norge, för- ländei^as mådde också varje land för sig som regel tillgodose sitt brödbehov. Från sirjningsden tiden, och särskilt utpräglat från 1870-talets början, har utvecklingen förmåga. raskt fortgått i den riktningen att göra Väst- och Sydeuropas folk i allt större omfattning beroende av spannmålstillförsel från dels Östeuropa, dels de transoceana länderna. Befolkningen tillväxte flerstädes betydligt snabbare än den inhemska spannmålsproduktionen, och därjämte ökades allmänt konsumtionen per huvud. I nedanstående länder täcktes under femårsperioden närmast före världskriget brödsädskonsumtionen till ungefär följande procent av importerad spannmål: Framställningen stöder sig i denna avdelning delvis på kommitténs utredning n:r XXV: Handels dels- och prisöversikter rörande spannmål m. m. av K. AMARK.

118 Norge Storbritannien och Irland Schweiz Nederländerna Belgien

Tullsystemets betydelse för jordbruket 87 % 79% 75 % H5 % 63%

Danmark Italien Sverige Frankrike Tyskland

39 % 25% 20% 11 % l 8% l

Som spannmålsexportör i stor skala framträdde Ryssland redan före 1800talets mitt. Det var det sydryska vetet som då från Svarta havets hamnar begynte föras i marknaden. Den stora veteexporten från Förenta Staterna tog sin egentliga början på 1870-talet. Samtidigt kom också — i och med Suezkanalens öppnande — en export frän Ostindien till stånd, ehuru denna sedan varit starkt växlande och sällan uppnått några mycket stora kvantiteter. Veteutförseln från Argentina och Canada härrör väsentligen från 1890-talet, utförseln från Australien först från tiden efter 1900. Av andra europeiska länder än Ryssland ha huvudsakligen Ungern och Rumänien uppnått större betydelse som veteexportörer. Inom råghandeln har Ryssland som säljare varit absolut dominerande. Vad de animaliska produkterna beträffar, så har också ifråga om dem en stark stegring i konsumtionen framträtt bland Västeuropas folk, ja, proportionsvis starkare än ifråga om brödsäd. I viss mån kan denna konsumtionsstegring väl anses ha framkallats genom den relativt ökade tillgång å dylika produkter, vilken uppstått som följd av den under 1800-talet förnämligast av tekniska skäl genomförda förändringen i brukningssystem från ensidigt sädesbruk till cirkulationsbruk med utsträckt foderväxtodling. A andra sidan är naturligen den ökade förbrukningen av animaliska livsmedel att anse som ett uttryck för en allmänt ökad välmåga, som bland de breda folklagren i högre grad än förut inriktat efterfrågan på dessa förut i den dagliga förbrukningen mera sparsamt förekommande varor 2 . Måhända har härvid också den fortskridande industrialiseringen av Västeuropas folk inverkat, vilken kommit den kraftigare och mer koncentrerade animaliska dieten att framstå som fysiologiskt mera lämplig. De betydligt större svårigheterna för en masstransport av kreatur eller animaliska produkter än för transport av spannmål måste givetvis i bredd med den stegrade efterfrågan å förstnämnda alster skänka den lokala produktionen därav en starkt ökad relativ betydelse. Väl organiserades redan jämförelsevis tidigt — på 1870-talet — en import till England från europeiska länder av kreatur, senare av kött och fläsk samt smör, vilken import småningom blivit alltmer betydelsefull. Men i övrigt fylldes i de särskilda länderna det växande behovet av animalier väsentligen av egen produktion. Från länder utanför Europa var tillförseln utom av saltade eller eljest konserverade produkter länge utesluten, ända tills genom den moderna kyl- och frystekniken, vars begynnelse infaller under 80-talet, möjligheter skapats för transport även av färska varor över obegränsade avstånd. Sydamerika, Australien och Canada hava på detta sätt i ej ringa omfattning blivit Englands furnissörer av kött och smör. Men till övriga europeiska länder har denna transoceana tillförsel icke i större utsträckning funnit vägen. I själva verket kunna dock de europeiska länderna — även frånsett nämnda import till England — ingalunda anses ha bibehållit en verklig självförsörj1 Tysklands införselbehov var under 1890- och början av 1900-talet avsevärt större, åren 1901 — 05 omkring 17 % av förbrukningen, Frankrikes införsel under samma tid däremot jämförelsevis ringa. 2 Förbrukningen per person av brödsäd ökades under perioden 1871—1910 i England med 7 % och i Sverige med 26 % ; förbrukningen av kött och fläsk ökades med resp. 16 och 3 4 % . (Jfr. ovan sid. 74).

Jordbruksutvecklingen i Europa under 1800-talet

ning i avseende på animalier, då i stället deras beroende för tillförsel av foderämnen eller av råämnen för beredning av koncentrerade sådana blivit allt större. Vidare får här också tagas i betraktande den växande tillförseln av vegetabiliskt fett från de tropiska länderna såsom ersättning för det inhemska animaliska matfettet. En undersökning av spannmålsprisernas rörelse under 1800-talet visar, att Pruututvecklingsgången till en början i stort sett varit den, att priserna i de starkt vecMingcn. spannmålsproducerande (resp. exporterande) länderna stigit, medan de i de importerande länderna sjunkit, åtminstone relativt till de förra, tills fram på 1870-talet en någorlunda likformig prisnivå uppnåtts. Intill dess hade prisutveckligen gått sin egen väg i skilda länder; nu nedbrytas med den mellanfolkliga handelns och samfärdselns väldiga utveckling de stängande skrankorna länderna emellan, och prisdifferenserna bliva allt mindre, i samma mån transportkostnaderna mellan import- och exportländer nedbringas. Olikheterna bero sedan 1880-talet huvudsakligen på de skilda ländernas olika handels- och tullpolitik, olika frakt- och andra omkostnader m. m., vilket allt visserligen medför skiljaktigheter i prisernas absoluta höjd men utan att förhindra den allmänna parallelliteten i prisrörelsen. Den lokala prisbildningen har alltså avlösts av en internationell; prisdifferenserna hava, såvitt de icke genom tullar på konstlat sätt upprätthållits eller än ytterligare vidgats, inskränkts till en jämförelsevis obetydlig procentsats. Prisrörelsen under 1800-talet och fram till världskriget tecknas i stora drag genom nedanstående tablå jämte därtill hörande diagram, vilka ange genomsnittliga vetepriset i England, Frankrike och Preussen åren 1816—1913. GENOMSNITTLIGA

VETEPRIS I ENGLAND, FRANKRIKE

OCH PREUSSEN

AREN

1816—1913 Mark per 1 000 kg l

I

1816/20 1821/30 1831/40 1841/50 1851/60 1861/70 1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

medeltal

år

England

Frankrike

Preussen

364-0 266-0 254-0 240-0 250-0 248-0 246-4 206-8 180-4 142-3 128-2 134-3 140-3 150-0 153-7

265-5 192-4 199-2 208-G 231-4 224" c. 248-8 229-4 205-e 193-2 178-5 178-G 178-1 194-4 222-8

206-2 121-4 138-4 167-8 211-4 204-G 235-2 211-2 189-0 173-9 165-5 160-!» 163-9 201-8 203-0

Diff. mellan Preussen och England — 157-8 — 144-6 — 115-6 — 72-2 — 38- o — 43-4 — 11-2 4-4

31-1 37-3 26-6 23-6 51*8 49-3

Utvecklingen fram till 1870-talet är, som förut framhållits, för de särskilda länderna olikformig. Englands i början av århundradet oerhört höga prisnivå, framkallad genom kriget och kontinentalspärren och sedan bibehållen genom 1 Handwörterbuch der Staatswissenschaften (B. uppl.), Art. Getreidepreise, kompletterad för de sista åren ur andra källor. Priserna avse genomsnittliga marknadspris för ett större antal platser inom resp. land.

120 Tullsystemets betydelse för jordbruket VETEPRISER I ENGLAND. FRANKRIKE OCH PREUSSEN ÅREN 1816-1905.

Mark

pr ton 360 340

1 i i

""^^W

? N

1 i v i

* y yl

%fe \ 180 \

200 S

VX

. V

v '\

/

\

J\

i/

\ V

\

~~. ••« •

/'

'v

i

,.

120 100

60 60 40 20

ie° 5 1 320

18 30

18 40

18 50

18 60

18 70

18 30

18 90

19 00

ett synnerligen kraftigt tullskydd, sänker sig gradvis i bredd med det successiva nedbringandet av detta skydd till in på 1840-talet och håller sig därefter någorlunda konstant till början av 70-talet. De kontinentala länderna åter uppvisa ända dittills en sedan omkring 1825 på det hela taget stigande priskurva, sammanhängande med den starka folktillväxten och den odlingsbara jordens allt fullständigare ianspråktagande. Från 70-talet börjar allestädes den transatlantiska konkurrensen verka i pristryckande riktning. De i Tyskland och Frankrike såväl som i åtskilliga andra länder införda och i flera repriser höjda tullarna lyckas för dessa länders vidkommande något fördröja men ingalunda hejda prisfallet. Botten nås vid 90-talets mitt. Därefter begynner åter en långsamt uppstigande prisrörelse. I avseende på de animalisha produkterna må nedanstående siffror tjäna att belysa prisutvecklingen. England 1 medeltal

1861/70 1871/80 1881/90 1891/00 1901/10 1911/13

år

Nötkött d. pr 8 lbs 51 61 52 47 50 54

68 75 68 59 64 71

Preussen Smör sh. pr cwt

Nötkött

115 125 111 100 107 121

88 115 117 125 143 175

Fläsk

Smör

pf. pr kg 105 125 124 130 149 163

179 228 218 218 242 279

Jordbruksutvecklingen i Europa under 1800-talet

121 Det visar sig, att i England, centralmarknaden för det från olika håll uppstående produktionsöverskottet av animaliska jordbruksprodukter, dessas pris alltsedan 1860-talet bevarat en anmärkningsvärd konstans. Jämförelsevis svag och fort övergående är här prisnedgången under 80- och 90-talen. I Preussen är nedgången denna tid ännu svagare markerad, och den efterföljande tiden har här i stället medfört en stark stegring utöver 60- och 70-talens prisnivå, För att vinna en rätt uppfattning om betydelsen för jordbrukets ekonomi av den antydda prisutvecklingen för de olika slagen av jordbruksprodukter bör man emellertid jämföra denna med den allmänna prisnivåns rörelse. Förhållandena i England erbjuda för en sådan jämförelse det mest universella intresset. Sauerbecks prisindex utvisar i femårsgenomsnitt sedan 1846 följande tal för å ena sidan den allmänna prisnivån och å andra sidan de vegetabiliska och animaliska födoämnenas priser. 1 Genomsnittet för åren 1867—77 är betecknat med 100. I

1846/50 1851/60 1861/70 1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

m e d e l t a l

Vegetabiliska I Animaliska

Allmän prisnivå

Vete

83 94 101 104 89 80 70 67 66 70 76 83

95 101 94 100 87 73 58 51 52 51 59 60

födoämnen 96 98 95 100 93 78 65 62 60 63 68 72

78 83 92 104 101 99 83 82 79 85 90 95

Den allmänna prisnivån, sådan den tecknas i här begagnade index, erfor en jämn stegring fram till början av 70-talet, därefter ett fortskridande fall till mitten av 90-talet och så åter en höjning, som bragte läget näst före kriget i jämnhöjd med utgångsläget på 40-talet. I förhållande till denna den allmänna prisnivåns rörelse ha de vegetabiliska produkternas pris i genomsnitt under uppstigandet endast dröjande följt med, men sedan under fallandet — och speciellt gäller detta vetet — sjunkit avsevärt djupare. Av stegringen 1896 —1913 synas ifrågavarande produkter däremot blivit delaktiga i ungefär samma mån som varupriserna i allmänhet. Vad åter de animaliska produkterna beträffar, företer prisgenomsnittet för desamma redan under perioden 1846—75 en starkare stegring än den allmänna prisnivån, och den efterföljande sänkningen har träffat dem i betydligt ringare mån. Det visar sig alltså, att de vegetabiliska jordbruksprodukterna och framför allt brödsäden under större delen av perioden, men alldeles särskilt under åren 1881—95, företett en för producenterna avgjort ogynnsam prisutveckling, medan åter de animaliska produkternas pris samtidigt erfarit en stark relativ stegring. ^ Rörande orsaken till att spannmålsprisernas fall under nedgångsperioden var så mycket kraftigare markerat än den allmänna prisnivåns anföres i Utredn. XXV följande: I)e vegetabiliska födoämnena äro: vete (2 noteringar), vetemjöl, korn, havre, majs, potatis och ris. De animaliska ämnena ä r o : nötkött (2 noteringar), fårkött (2 noteringar), färskt fläsk, salt fläsk (bacon) och smör.

122 Tullsystemets betydelse för jordbruket

»Man skulle väntat sig den motsatta följden, då jordbruket, såsom en naturbunden produktion, väsentligen måste hemfalla under den avtagande avkastningens lag. Priset bestämmes i längden av produktionskostnaden på produktionsmarginalen, d. v. s. kostnaderna för den del av den för behovstäckningen nödvändiga produktionen, vilken bedrives under de (med hänsyn till naturliga förutsättningar, läge o. s. v.) ekonomiskt ogynnsammaste förhållandena, och behovens stegring har föranlett odlingens successiva utsträckande till nya jordarealer samt en förlängning undan för undan av tillförselvägarna. De stora tekniska framstegen, framför allt på transportväsendets område, ha likväl trots detta gjort, att de marginala produktionskostnaderna kunnat under lång tid hållas i sjunkande, då nämligen därmed yppats möjligheter att i ymnigt mått tillföra marknaden produkter från alltjämt nya i naturhänseende gynnade trakter. Fraktkostnadernas sänkning har varit den förnämsta härtill medverkande omständigheten. — Själva de förhållanden under vilka spannmålsproduktionen bedrivits i de amerikanska länderna i fråga om driftsorganisation och möjlighet att utnyttja maskinella hjälpmedel ha ock härvidlag varit av ofantlig betydelse. — Som särskilt medverkande orsak till att den främmande spannmålen kunde så billigt försäljas på den europeiska marknaden kom också den sjunkande valutan i flera av de stora exportländerna: silverrupien i Indien och pappersmyntet i Ryssland och Argentina. För övrigt är det ett numera erkänt faktum, att spannmålsodlingen inom stora delar av de för kultur successivt öppnade delarna av Nya världen länge bedrevs på ett sätt, som icke kan karakteriseras annat än som en klar och otvetydig rovdrift. Detsamma har emellertid varit fallet även i andra länder, såsom Canada och Argentina. De billiga spannmålspriserna ha i själva verket till stor del möjliggjorts genom ett hänsynslöst ödslande med i den jungfruliga jorden sedan århundraden anhopade näringsförråd.» Vad åter de animaliska produkterna beträffar, är naturligtvis den jämförelsevis lokalbundna karaktären av dessa produkters frambringande och distribution i förening med en starkt ökad efterfrågan den egentliga orsaken till deras relativa prisstegring. Än starkare har ju denna, som förut visats, framträtt i det för import av hithörande varor till väsentlig del avspärrade Tyskland än i det för främmande tillförsel öppna England. Föränd- Det säger sig självt, att den olikartade prisrörelsen å spannmål å ena sidan ringar i oc^ a n i m a l i e r å den andra måste — då motsvarande förskjutning i produkSZfrikt tionskostnad de olika produkterna emellan icke inträffat — hava blivit av avnfajen." görande betydelse för produktionsriktningen inom det västeuropeiska jordbruket, även om icke tekniska skäl verkat åt samma håll. I en del länder sökte man genom skyddsåtgärder mildra de destruerande verkningarna för brödsädsodlingen av det häftiga prisfallet. Att i detta hänseende på avgörande sätt påverka en genom flera samverkande omständigheter så klart föreskriven förskjutning av de ekonomiska betingelserna för jordbruksproduktionens båda huvudgrenar hade väl i grund och botten små utsikter att lyckas. Ändock visar ett studium av jordbruksutvecklingen i de särskilda länderna, att en oförneklig skillnad på hithörande område framträder mellan de länder, huvudsakligen England, Nederländerna, Belgien, Schweiz, Danmark, Norge och Finland, vilka givit den främmande konkurrensen på spannmålsmarknadens område fritt spelrum, och dem som genom skyddsåtgärder strävat att sätta en damm häremot. Skörden av vete och råg har under perioderna 1871—75, 1891—95 och

Jordbruksutvecklingen i Europa under 1800-talet

1910—14 i årsgenomsnitt uppgått till följande belopp i å ena sidan frihandelsländerna, å andra sidan tullskyddsländerna i Västeuropa: Absoluta tal 1 000 ton 1871/75

Indextal (1871/75 = 100)

1891/95

1910/14

1891/95

1910/14

330 5 659 2 581 16 255 5 372 9 822 1325

99-1 117-1 98-7 63-2 104-2 94-9 107-9

102-2 113-6 85-9 619 134-4 100-5 91-4

Frihandelsländer. Xorge Danmark Finland Storbritannien Nederländerna Belgien Schweiz

323 4 980 3 003 26 250 3 998 9 774 (1 450) Summa

Summa u t o m Storbritannien

o 833 o 964

23 528

it; 587 lflö 4 271 9 565) (1 705 40 118 24

5 796 97 085 27 128 98 655 40 991 (32 600)

6 768 114 991 j 30 979 j 98165 : 35 643 ! (32 700) j

302 255

49 778

81-8

83l

25 089

102-5

106-G

8 466 153 082 44 448 96 506 50121 45 440

116-8 118-4 114-2 99-5 87-0 100-3

146-1 157-7 163-8 97-8 122-3 139-4

319 246 j 398063

1317 Tullskyddsländer. Sverige Tyskland Österrike Frankrike Italien Spanien och Portugal Summa

Även om man bortser från Storbritannien, där särskilda förhållanden varit rådande, är den olika utvecklingsgången mellan de två grupperna av länder, vardera som ett helt betraktad, omisskännlig; å ena sidan från 70- till 90-talet nedgång i brödsädsskörden, sedan stillastående eller svag ökning, å andra sidan en oavbruten och ganska jämn stegring. Till komplettering må anföras uppgifter angående arealen av den för brödsädsodling använda jorden i några av de till jämförelse mest lämpade länderna, hämtade ur n:r XV av kommitténs utredningar och betänkanden. 1 Storbritannien

1 000 har 2 : % '

1871/75 1451 19-7

1891/95 816 12-4

1911/13 776 13'2

Belgien

1 000 har2 3 %

1880 554 35-1

1895 464 32-o

1911 430 31-8

Danmark

1 000 har2

1876 315 13-7

1896 325 12-6

1912 300 llö 1913 8 531 33-4

1 2 8

Tyskland

1 000 har2 3 %

1878 7 769 30-1

1893 8 062 31-8

Frankrike

1 000 har2 3 %

1882 8 935 34-9

1892 1911/13 8 732 c:a 8 200 34-4 » 32-0

Översikt av jordbrukets utveckling i vissa främmande länder 1871—1913 av E. HÖUER. Areal använd för vete- och rågodling. Brödsädsareal i % av hela åkerarealen.

124 Tullsystemets

betydelse

för

jordbruket

Man finner härav, hurusom brödsädsarealen i samtliga frihandelsländerna såväl absolut som relativt taget minskats; i Storbritannien har den absoluta minskningen uppgått till närmare 50 %. Den relativa nedgången är mindre, beroende på att hela åkerarealen inskränkts. Även för det tullskyddade Frankrike förmärkes någon, om än relativt liten tillbakagång, medan åter i Tyskland en icke obetydlig ökning ägt rum. Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att brödsädsodlingen i flertalet länder visat sig känslig för om den under krisperioden blivit skyddad av tullar eller ej. Väl ha speciella förhållanden i de särskilda länderna medfört, att jordbruket på olika håll reagerat olika. Men att i stort sett brödsädsodlingen visat en bestämt skiljaktig utveckling i frihandels- och tullskyddsländerna — tillbakahållen i de förra, framåtgående i de senare — kan icke råda något tvivel om. Härmed är dock intet sagt om jordbrukstullarnas förmåga att stimulera jordbruksproduktionen överhuvud. Kreatursskötselns utveckling i sistberörda fem länder från omkring 1880 till omkring 1913 antydes genom följande procenttal för ökningen i antalet nötkreatursenheter: 1 Storbritannien 4 %, Belgien 35 %, Danmark 68 %, Tyskland 28 %, Frankrike 6 %. Per 1 000 invånare ställer sig antalet nötkreatursenheter sålunda vid de båda perioderna: Storbritannien Belgien Danmark Tvskland Frankrike

1880 332 309 1004 488 505

1913 245 308 1169 433 508

Dessa siffror visa alltså för Storbritannien och Tyskland relativ nedgång, för Belgien och Frankrike stillastående, för Danmark däremot stark ökning. Visserligen är antalet nötkreatursenheter att betrakta som ett tämligen ofullkomligt mått på husdjursskötselns ståndpunkt. Sammanställda med förut angivna siffror för brödsädsarealens och brödsädsskördens storlek, torde anförda tal emellertid med tämlig tydlighet få anses visa, att husdjursskötseln såsom den ena av jordbrukets huvudgrenar icke står i ett så direkt förhållande till den andra huvudgrenen med hänsyn till tillväxt eller avtagande, att generella slutsatser i detta hänseende äro berättigade, utan att här särskilda omständigheter i de olika länderna spela den avgörande rollen. Lärorik är därvid framför allt den olika utveckling som Storbritannien och Danmark förete och det olika sätt varpå de reagerat mot den i bägge fallen obehindrade främmande konkurrensen. Beträffande utvecklingen i Storbritannien må ur Utredn. XV anföras följande. Jordbruks- De under åren 1815 — 46 rådande höga spannmålstullarna bidrogo i hög utveck- g r a ( j a t t befrämja en redan förut påbörjad utveckling av spannmålsodlingen ir stlr-% o c n i samband därmed en koncentration av jorden på större brukningsdelar. britan- Med skyddstullarnas borttagande inträdde en reaktion häremot. Den sämre men. jorden igenlades till äng, och större uppmärksamhet ägnades kreatursskötseln. Denna omläggning av jordbruksproduktionen innebar otvivelaktigt en bättre anpassning efter naturförhållandena, vilka i Storbritannien på grund av den ringa sommarvärmen och den rikliga nederbörden äro synnerligen gynnsamma för gräsväxten i jämförelse med spannmålsodlingen. Kreatursskötselns utveckling befordrades även av det ökade välståndet i landet och industribefolkningens 1 1 nötkreatursenhet = resp. 1 fullvuxet nötkreatur, 2 ungnöt, */=» vuxen häst, */» unghäst, 4 svin, 10 får och lamm samt 12 getter.

Jordbruksutvecklingen i Europa under 1800-talet

därav framkallade större konsumtion av animaliska livsmedel. Då spannmålspriserna de närmaste trettio åren efter tullarnas upphävande höllo sig väl uppe, var dock den nu antydda utvecklingen ända fram till mitten av 1870talet icke så synnerligen hastig. Den mot slutet av nämnda årtionde framträdande övermäktiga konkurrensen på spannmålsmarknaden från Ryssland och de transoceana länderna fick emellertid en omvälvande inverkan på Storbritanniens jordbruk. På grund av landets läge och dess högt utvecklade handel förmådde ingenstädes denna konkurrens göra sig så starkt gällande som där. Spannmålsodlingen blev mer och mer förlustbringande, och då arrendeavgifterna på jorden voro anpassade efter de förut rådande, höga priserna blev arrendatorernas ställning mycket svår. Jordbrukarna tvingades att inskränka sm veteodling till den bästa jorden, som ännu kunde giva skälig avkastning. Vetearealen minskades från 1871—75 till 1881—85 med icke mindre än 328 000 hektar och under den närmast följande tioårsperioden med ytterligare 308 000 hektar, eller tillsammans på c:a 20 år med icke mindre än 45 %. Minimum för vetearealen nåddes under perioden 1901—05 med 662 000 hektar; därefter har veteodlingen åter något tilltagit i omfattning, så att densamma i genomsnitt för åren 1 9 1 1 - 1 3 upptog 754 000 hektar. Den starka inskränkning i spannmålsodlingen, som framtvingades av den inträffade förskjutningen i prisförhållandet mellan vegetabiliska och animaliska produkter, medförde emellertid icke en motsvarande ökning av den odlade vallens areal. De områden, som icke längre användes för spannmålsodling, brötos i stället helt ut ur cirkulationen och igenlades till ängar och betesmarker. Härigenom minskades Storbritanniens hela åkerareal från 7 351 000 hektar under perioden 1871—75 till endast 5 890 000 åren 1911 — 13, medan ängsarealen samtidigt undergick motsvarande ökning. Mot 100 hektar åker svarade vid periodens början 71 hektar äng, men vid dess slut icke mindre än 120 hektar. Siffror rörande förändringarna i kreatursstammen visa, att kreatursskötseln under tiden efter 1870 visserligen nått en ökad omfattning, men att denna ökning i betraktande av den radikala omläggningen av växtodlingen icke kan betecknas som synnerligen stor, om man än icke får förbise den betydligt stegrade avkastningen per djur. Efter sekelskiftet har väl en ökning åter inträffat i jordbrukets totala produktion, utan att denna likväl vid periodens slut hunnit återtaga vad densamma under de föregående årtiondena förlorat. Ehuru de handelspolitiska förutsättningarna voro desamma som i Storbritan- Jordbruksmen, blev utvecklingen i Danmark en helt annan. Här frambragtes under «*»«*1800-talets förra del ett avsevärt överskott av spannmål, för vilket avsättning Hn9en * söktes i England, ehuru stora svårigheter därför bereddes genom de därstädes Danmarkinförda glidande spannmålstullarna. Spannmålsodlingen ökades emellertid och gynnades under 1830- och 40-talen av höga marknadspris. Synnerligen förf ^ S f t för P a n m a r k verkade borttagandet av de engelska spannmålstullarna är 1849. Odlingen av spannmål ökades och utförseln därav nådde sin höidJ punkt år 1872. Under den därpå följande kritiska perioden, då den stora omsvängningen i prisutvecklingen skedde, lyckades de danska jordbrukarna med beundransvärd påpasslighet och energi fullständigt omlägga sitt jordbruk efter det förändrade marknadslägets krav. Inom kort hade nötkreatursskötsel med mejerihushållning samt symgödning nått en sådan utveckling, att de i allmänhet utgjorde den ekonomiskt viktigaste delen av lantbruket och förbrukade ej blott en betydande del av den inhemska spannmålstillgången utan även en stigande mängd utländsk fodersäd. Den starka nedgången i spannmålsprisen blev på detta sätt för de

126 Tullsystemets betydelse för jordbruket

danska lantmännen icke någon verkligt allvarsam olägenhet utan medförde i stället framför allt fördelen av billigt foder för produktion av smör, fläsk och kött, vara pris och avsättning till England voro i stigande. 1880-talets kristid gjorde sig därför ej gällande i Danmark i lika hög grad som i övriga skandinaviska länder och i England. Om än vete- och kornodling gått tillbaka i omfattning, under det att införseln av alla spannmålsslag starkt ökats, så ha dock såväl åkerbruk som i synnerhet husdjursskötsel gått kraftigt och oavbrutet framåt så i kvantitet som kvalitet.

3.

HUVUDDRAGEN AV DET SVENSKA JORDBRUKETS UTVECKLING SEDAN 1870-TALET OCH TULLSYSTEMETS INVERKAN DÄRÅ »

Efter ovanstående allmänna inledning följer i ordningen att betrakta det svenska jordbrukets utveckling under senare delen av 1800-talet och tiden därefter samt det inflytande det under 1880-talet införda och under det följande årtiondet ytterligare skärpta tullsystemet kan hava utövat därpå. Framställningen synes därvid lämpligen böra så anordnas, att först förändringarna i den odlade jordens totala omfattning undersökas och därefter läget vid olika tidpunkter samt förskjutningen i avseende på jordbrukets allmänna produktionsriktning. I en sammanfattande översikt preciseras sedan den inverkan som tullsystemet kan anses ha utövat på produktionsutvecklingen. Därvid beaktas för enkelhetens skull, vad jordbrukets skyddstullar angår, allenast tullarna å spannmål såsom de vida viktigaste och i varje fall (vid sidan av skyddet för sockerbetsodlingen) de enda som vid jämförelse med den på resp. driftsgrenar vilande tullbördan kunna anses innebära ett positivt skydd. a.

ÅKERAREALENS FÖRÄNDRING

Att ett åtnjutet tullskydd kan utöva inflytande på den odlade jordarealens omfattning är i och för sig möjligt, då ju tullarnas närmaste verkan är att stegra produktpriserna, vilket i sin ordning, vid eljest oförändrade förhållanden, bör ha till följd ett vidgande av produktivitetsgränsen, d. v. s. gränsen för den odling som vid ett givet prisläge ställer sig lönande. Härvid bör likväl observeras', att utvidgningen kan ske ej blott i extensiv riktning, d. v. s. i form av utvidgning av åkerarealen, resp. ett vidmakthållande av odling som eljest ej skulle löna sig, utan även i intensiv riktning genom att mera arbete och kapital nedlägges på den redan odlade arealen. Det kan invändas, att, i händelse skyddet är ensidigt anbragt till förmån för en särskild sida av jordbruksdriften, dess verkan på övriga sidor av jordbruket kunde bliva negativ och slutresultatet för jordbruket som helhet inskränkas till allenast en förskjutning av intresset från ett slag av odling till ett annat. Men så kan ej som regel väntas bli fallet. Ty visserligen tränges i och för sig exempelvis ladugårdsskötseln tillbaka genom spannmålstullar, men denna verkan delar ladugårdsskötseln med 1 Framställningen i detta avsnitt ansluter sig närmast till kommitténs utredning n:r XIV: Huvuddragen av det svenska jordbrukets utveckling 1871—1919 av A. SJÖSTRÖM, samt utredning n:r V: Tabeller till belysning av det svenska jordbrukets utveckling 1871-1919 jämte anmärkningar av E. HÖIJER. Medan undersökningen i denna liksom flertalet andra delar av betänkandet i allmänhet begränsats till att omfatta tiden före kriget, äro kurvorna i de har intagna diagrammen, vilka lånats från förstnämnda utredning, däremot i regel framförda till år 1919.

Det svenska jordbrukets utveckling

alla andra näringsgrenar, i det att alla tillsammans bära det tullskydd, som helt och hållet tillfaller spannmålsodlingen. Det är därför som regel oundgängligt, att jordbruket som helhet under eljest oförändrade förhållanden måste komma att stimuleras genom exempelvis en spannmålstull, ehuru detta blott behöver betyda, att spannmålsodlingen sväller mer än odlingen av andra växtslag går tillbaka. Redan av detta skäl kan man vänta inverkan i positiv riktning på åkerarealens totala omfattning, och det är tänkbart, att detta förhållande starkes genom sambandet mellan jordbrukets olika grenar. Givetvis är förutsättningen för hela resonemanget emellertid, att ett verkligt positivt tullskydd för spannmålsodlingen föreligger och att spannmålstullarna ej uppvägas eller mer än uppvägas av den börda tullsystemets övriga delar, närmast industritullarna, lägga på spannmålsodlingen. Att det tullskydd för denna odling, som hos oss sedan 1890-talet förefunnits, varit i sådan mening positivt åtminstone beträffande brukningsdelar i södra och mellersta Sverige, vilka icke kunna betraktas som rena småbruk, har emellertid genom de i slutet av föregående avdelning framlagda utredningarna gjorts sannolikt. Nu kan, som redan framhållits, ett lands jordbruk utvecklas icke endast därigenom att åkervidden utsträckes utan även därigenom att den förut nyttjade arealen brukas mera intensivt. Huruvida utvecklingen sker i den ena eller andra riktningen beror på en mångfald samverkande omständigheter och icke minst på de olika produktionsfaktorernas relativa dyrhet, i det att nyodlingen som regel torde kräva mera arbete, intensifieringen däremot mera kapital. För folkhushållningen kan det måhända anses tämligen likgiltigt, om jordbrukets expansion tar den ena eller andra formen, för såvitt i bägge fallen en större effekt åstadkommes. Att här närmast utvecklingen i extensifierande riktning upptagas till behandling beror icke på någon överskattning av dennas betydelse i och för sig utan därpå att den i allmänhet är mera i ögonen fallande och statistiskt mera lätt åtkomlig. Upplysningarna om den odlade jordens storlek äro för äldre tid bristfälliga. Att densamma under det sistförflutna århundradet undergått en ofantlig ökning, är dock ett obestridligt förhållande. Enligt G. Sundbärgs beräkningar skulle den vid 1800-talets början icke hava uppgått till en miljon hektar; år 1870 skulle den enligt jordbruksstatistiken hava stigit till omkring 2-6 och 1915 till 3-7 milj. hektar. Den sista halvsekelperioden före världskriget skulle alltså hava medfört en utvidgning av åkerarealen med över en miljon hektar. Då arealsiffrorna för den tidigare perioden torde vara för låga, är ökningen antagligen i verkligheten något mindre. En närmare prövning av uppgiftsmaterialet ger^ emellertid vid handen, att följande tal kunna anses tillnärmelsevis riktigt angiva den verkliga årliga tillväxten av åkerarealen under dels den tjugoårsperiod, som föregick spannmålstullarnas införande, och dels den närmast därpå följande: 1 1871—1890 1891—1910 1871—1910

28070 hektar 14544 21307 „

Av de anförda talen framgår, att arealtillväxten varit betydligt lägre under den andra 20-årsperioden än under den första. Granskas förhållandena under de olika decennierna av 40-årsperioden, befinnes även, att odlingsintensiteten alltjämt nedgått, från omkring 37 000 hektar årligen under 1870-talet till 12 500 under perioden 1901—10. Det kan tilläggas, att enligt de under åren 1913—20 1

Utredn. XIV, sid. 17.

128 Tullsystemets betydelse för jordbruket

utförda jordbruksstatistiska lokalundersökningarna de årliga nyodlingarna uppgingo till i medeltal 8 444 hektar. Nyodlingen inom olika delar av riket från åren 1871—75 till åren 1916—19 i genomsnitt redovisas sålunda: i ,T , ± Hektar

Sydsverige Övriga Götaland Svealand Norrland

187 500 450 800 291900 209 200

7%

av förutvarande „areal, 31 46 35 100

Sydsverige företer alltså den minsta såväl absoluta som relativa ökningen, Götalands huvuddel den största absoluta, Norrland åter den vida största relativa ökningen, nämligen jämnt en fördubbling av den förutvarande arealen. Olikheten i odlingsintensitet särskilt mellan Norrland å ena sidan och det övriga Sverige å den andra sammanhänger naturligtvis i främsta rummet med den fortfarande rikliga tillgången inom det förstnämnda området på odlingsbara marker, medan i de äldre jordbruksbygderna i södra och mellersta Sverige och särskilt på slätterna den bästa jorden sedan länge varit tagen i bruk. En betydande del av den jord, som blivit föremål för uppodling, utgöres av förutvarande moss- och myrmarker — enligt Mosskulturföreningens uppgifter omkring hälften av den under åren 1875—1915 nyvunna åkerarealen, för 20-årsperioden 1895—1915 t. o. m. två tredjedelar. I övrigt har odlingsmarken säkerligen till övervägande del utgjorts av s. k. naturlig äng, vilket man finner bekräftat genom att jämföra den i statistiken redovisade åkerarealen med ängsarealen. I den mån så varit fallet, har tydligen nyodlingen innefattat allenast ett indragande i cirkulationen av mark, som redan förut tjänat jordbruksproduktionen. Ändock är förskjutningen mellan åker och äng i detta sammanhang av betydelse att iakttaga, då den betecknar ändringar i omfattningen av den areal, på vars skötsel kapital och arbete i större omfattning nedläggas. För att bedöma i vad mån tullskyddssystemet kan anses ha övat inflytande på den ovan till sin omfattning antydda odlingsverksamheten finnes knappast någon annan väg än att jämföra utvecklingen här med utvecklingen i andra länder, om ock på grund av skiljaktigheter i natur- och andra förhållanden varje sådan jämförelse måste bli skäligen haltande. Härvid torde lämpligen böra bortses från Norrland, vars i allmänhet sena bebyggelse och ringa förutsättningar för brödsädsodling göra, att det i detta sammanhang helst bör betraktas för sig. Här nedan angivas siffror för totala åker- och ängsarealen i ett antal länder vid trenne tidpunkter, som någorlunda överensstämma med de för Sverige valda. * Talen äro angivna i 1 000 hektar. Frankrike

Tyskland

Sverige (Svea- o. Götaland) År

Åker

Äng

År

Åker

Äng

1875 1895 1915

2 521 3104 3 331

1349 999 695

1878 1893 1913

25 827 25 771 25 523

5 914 5 916 5 992

År

Åker

Äng

25 588 1 5 827 1882 6 213 25 455 1892 1911/13 c:a 25 200 6 434

1 Siffrorna inbegripa även de nyodlingar som företogos under krigsåren. I jämförelse med den totala nyodlingen under perioden äro dessa emellertid av ringa betydelse. Huvudvikten ligger f. ö. i detta sammanhang på en jämförelse mellan förhållandena i olika landsdelar. • Enligt Utredn. XV.

Det svenska Storbritannien

jordbrukets

utveckling

129 Danmark

Nederländerna

År

Åker

Äng

År

Åker

Äng

År

Åker

Äng

1876/80 1891/95 1911/13

7 233 6 564 5 890

5 646 6 666 7 062

1876 1896 1912

2 303 2 584 2 584

231 227 221

1876/80 1891/95 1911/13

834 858 877

1144 1217 I

Belgien År 1880 1895 1910

I

Åker

Äng

1576 1450 1351

351 397 518

Den årliga procentuella ökningen, resp. minskningen av åkerarealen under de två perioderna, beräknad efter formeln för sammansatt ränta, kan angivas sålunda: Sverige

Tyskland

Frankrike

Storbrit.

Danmark

Nederl.

Belgien

1-05 0-35

— 0-0 2 — 0-05

— 0-05 — 0-05

— 0-G4 — 0-54

+ 0-G1

+ 0-19 + O-ll

— 0-5 6 — 0-65

+ +

±o

Av denna beräkning framgår, att redan under den förra perioden åkerarealen i Storbritannien och Belgien visar nedgång, medan den i Tyskland och Frankrike varit i huvudsak stillastående och i Danmark och Nederländerna ökats svagt. Under den andra perioden, den egentliga tullperioden i Sverige, har nedgången fortsatt i Storbritannien och Belgien, under det att alla de övriga främmande länderna i huvudsak visa stillastående. Ängsarealen företer i de flesta fall en motsatt utveckling, vilket utvisar, att förändringarna väsentligen inneburit en förskjutning i förhållandet mellan åker och äng. Den omständigheten, att åkervidden i Sveriges gamla kulturbygder under tullskyddsperioden tillväxt långsammare än under den föregående tiden, får genom här gjorda jämförelse med andra länder sin rätta belysning. Det visar sig, att även i länder, där förut en om ock svag nyodlingsverksamhet förekommit, denna sedan 90-talet upphört och att, där redan förut odlingsverksamheten avstannat, densamma nu förbytts i en tendens att inskränka åkervidden; så t. o. m. i ett utpräglat tullskyddsland som Tyskland. Skälen till denna allmänt avsaktade odlingsintensitet ligga tydligtvis däri, att en dylik form för kapital- och arbetsanvändmng under rådande förhållanden över huvud icke längre befunnits lönande, och detta även i starkt tullskyddade länder. Enbart på grund av nyodlingarnas minskade omfattning har man därför icke rätt att helt frånkänna tullskyddet i vårt land inverkan i odlingsbefrämjande riktning. Emellertid tyder åkerarealens nedgång i tullskyddsländerna Tyskland och Frankrike och nyodlingarnas utveckling i frihandelslandet Nederländerna — där minskningen relativt är svagare än i Sverige — icke på starkare verkan av tullskyddet. Att Sverige haft större nyodlingar än andra här berörda länder förefaller då närmast ha andra orsaker, väl sannolikast den befintliga odlingens åtminstone inom vissa landsdelar relativt ringa omfattning. 9 — 3501.

T. r .

130 Tullsystemets betydelse för jordbruket

Som förut framhållits, är emellertid nyodlingsverksamheten endast en form och knappast den viktigaste för en utökning av jordbruksdriften. I ett gammalt kulturland måste som regel en ökad kapitalinvestering i den redan odlade jorden spela en större roll. Något direkt gripbart mått å den på detta område försiggångna utvecklingen finnes näppeligen. Men resultaten därav komma till uttryck i en mer eller mindre starkt ökad avkastning per arealenhet ävensom i viss mån i prisutvecklingen å jordbruksegendomen och komma därför i det följande i samband med redogörelsen för sistnämnda förhållanden att beröras. b.

FÖRÄNDRINGAR I PRODUKTIONSRIKTNINGEN

Vid början av 1800-talet härskade ännu allmänt i vårt land det urgamla brukningssätt, varvid åkern så gott som uteslutande användes för odling av spannmål, väsentligen avsedd till människoföda. Även fodersäd odlades väl på åkern, men huvuddelen av kreatursfodret producerades på ängar och betesmarker. Den till vallar och rotfrukter upplåtna delen av åkern utgjorde sammanlagt endast några få procent, varemot höstsäd och träda vardera disponerade omkring 25 % och vårsäden mera än 40 %. Vid mitten av århundradet hade förhållandena börjat ändras, så att vallarna upptogo mera än fjärdedelen av åkerarealen, varemot procenttalen för såväl träda som höstsäd sjunkit under 20 och för vårsäden till omkring 30 %. Arealen för potatis och rotfrukter hade samtidigt stigit till omkring 5 %. Utvecklingen fortsatte senare ytterligare i samma riktning. Huru förhållandena gestaltat sig från 1870-talets början och fram till närvarande tid belyses av diagrammet å sid. 131. Det framgår därav, att sädesodlingen ännu vid slutet av °1880-talet upptog något mera än hälften av åkern; medräknas även trädan, blir procentsiffran omkring 63. Sedan dess har spannmålen, under fortsatt inskränkning av trädan, alltmer fått giva vika för andra växter, så att dess andel av åkern småningom sjunkit till 45 % (med tillägg för trädan 53 %). Den av spannmålen utrymda arealen har i främsta rummet använts till odling av foderväxter — vallar och grönfoder — som på 70-talet ej disponerade mera än 28 % av åkervidden men nu kommit upp till 39 %. För rotfrukter och potatis slutligen var procenttalet statt i svagt sjunkande till slutet av 80-talet, men steg därefter, till en början föga märkbart, men efter 1900-talets ingång ganska starkt. För närvarande disponera dessa växter något över 7 % av åkern mot 6 vid 70-talets början. Absolut taget ökades arealen för spannmål och träda på 1870-talet och början av 80-talet med något över 100 000 hektar per femårsperiod, men sedan dess har ökningens intensitet blivit allt mindre; perioden 1901—05 visar fullkomligt stillastående, och slutligen har rent av minskning inträtt, starkast 1906—10, då spannmålsarealen avtog med 50 000 hektar. Vallarna visa den största ökningen, 130 000 hektar på fem år, vid slutet av 80-talet; ökningen har sedan dess varit tämligen konstant omkring 80 000 hektar per femårsperiod Under åren 1906—15 har deras areal ökats mera än totala åkerarealen, vilket visar huru kraftigt vallarna inkräktat på spannmålsodlingens förra område. BrukTill grund för de antyddda förskjutningarna i åkerindelmngen ligga djupnings- gående ändringar i brukningssystem och växtföljder. Rörande dessa förhållanden system och hänvisas till den tämligen utförliga framställningen i Utredn. XIV, sid. 25—34. J££~ Här må blott i korthet huvuddragen av den försiggångna utvecklingen antydas. De växtföljder, som användes i början av 1800-talet, voro i stort sett rena sädesbruk. I Mälaretrakten och Östergötland användes huvudsakligen tvåskiftesbruk, vid vilket rätteligen halva åkerarealen skulle trädas och den andra vara

Det svenska jordbrukets utveckling

besådd med höstsäd och vårsäd, men oftast besåddes även en del av tradesarealen. Längre söderut användes huvudsakligen treskiftesbruk med träda höstsäd och vårsäd, vardera på ungefär en tredjedel av åkern. Dessa växtföljder voro i främsta rummet typiska för slätterna, varemot i skogstrakterna därjämte användes ensädesbruk, vilket särskilt var vanligt i Småland och aDgränsande landskap samt i Dalarna och Norrland. I medeltal utgjorde trädan omkring en fjärdedel av åkern, vilket förklaras av att större eller mindre del av trädan besåddes med baljväxter, rotfrukter m. m., och särskilt var detta fallet med den träda, som föregick vårsäden. A en del större egendomar kommo redan tidigt andra växtföljder i bruk med vidsträcktare foderodling och inskränkning av helträdan. Växelbruk med odling av rotfrukter och baljväxter förekommo sålunda på skilda håll redan under de första decennierna av 1800-talet. På bondgårdarna bibehöllos dock oftast de gamla sädesbruken under större delen av 1800-talet, och först mot århundradets mitt började andra växtföljder vinna insteg. I mellersta och norra Sverige ersattes sädesbruken vanligen med växtföljder av koppelbrukstyp med fleråriga vallar, i Mellansverige oftast treåriga och längre norrut fyraåriga eller ännu långvarigare, vilka tidigast kommo till användning på den odlade ängsjorden. I södra delarna av landet togos ÅKERJORDENS A N V Ä N D N I N G .

5!

I

_Säd 5t

-

j

*—^jtf

4(1

r

i

^ • ' ^ "

-"'" r+*

od^tväxter och Qrönio

C)

?o

Jlöstsäd

'"""^

Höstsäd

'otfruMer och polali

0 18/1 •75

76- 80

8 1 - 35

——-""Ro tuMer oct

8 6 - 90

9 1 - 95

96-1 900

0 1 - 05

0 6 - 10

.potatis

11- 15 16T1

na

132 Tullsystemets betydelse för jordbruket

de flesta fall tvååriga — och därjämte började vallarna i regel kortare även rotfrukter, grönfoder och andra växter odlas i större utsträckning, vari genom växelbrukstypen blivit alltmera förhärskande. För de olika landsändarna har utvecklingen sålunda gått i skilda riktningar. I Sydsverige, speciellt Skåne, fick framför allt den redan på 80-talet påbörjade ökningen av rotfruktsodlingen avgörande inflytande på växtföljderna. De mest karakteristiska dragen i den nyaste tidens utveckling äro där den starka inskränkningen av helträdan, utsträckningen av höstsädsodlingen genom förläggande av ett höstsädsskifte, företrädesvis vete, efter vallen samt den ytterligare utvidgningen av rotfruktsodlingen, vilken i Malmöhus län för närvarande disponerar en areal, som är bortåt 20 gånger så stor som på 1870-talet. Växtföljderna i nämnda län äro vanligen åttaåriga, men variera mellan 10 och 4 år. I den åttaåriga växtföljden är det normala förhållandet: en fjärdedel av arealen till höstsäd, en fjärdedel till vårsäd, en fjärdedel till vall och en åttondel till vardera av rotfrukter och grönfoder. I övriga Götaland och Svealand dominera numera sex- å sjuåriga växtföljder med träda, ett år höstsäd, två å tre år vall och två år vårsäd samt ofta med rotfrukter och baljväxter instuckna på ena eller andra stället i cirkulationen. Det norrländska jordbruket karakteriserades redan före 70-talet av en mycket utsträckt foderväxtodling på åkern, genomsnittligt upptagande mer än halva arealen; sädesodlingen disponerade 30 å 40 X , därav dock blott en ringa del för brödsäd, trädan var obetydlig. Det mest använda bruknmgssättet, särskilt på d«n odlade ängsmarken och mera avlägset belägen åkerjord, har kallats fritt koppelbruk; det bestod däri, att åkern, sedan den ett antal år bunt säd, av sig siälv fick »valla igen» sig, och dessa »lindor» fingo sedan ligga en följd av år, varefter de upplöjdes, gödslades och besåddes med säd. På hemägorna användes sädesbruk, såväl tvåskiftesbruk som ensäde. Under den senaste 50-årspenoden har i Norrland arealen för foderväxter ökats än ytterligare både absolut och relativt, huvudsakligen genom nyodlingar, och för närvarande disponera foderväxterna nära 70 % av åkern. Igensådda vallar hava blivit vanligare än förr, men fortfarande är växtföljden hos allmogen tämligen fri. Sädesodlingen i sm helhet har relativt gått tillbaka, och för höstsäden och trädan kan konstateras avtagande även ifråga om den absoluta arealen. Av stor betydelse är naturligtvis den stora tillgången på ängsmarker, i vilket hänseende det norrländska jordbruket står främst i riket. Höstsädsodlingen.

Höstsädsodlingen sammanfaller i vårt land väsentligen med odlingen av vete och råg, då odlingen av vårvete och vårråg alltid vant ganska obetydlig. Nedanstående siffror visa i absoluta och relativa tal utvecklingsgången ifråga om de olika huvudslagen av spannmålsodling ävensom utvecklingen av trädan. yo av åkerarealen

Absoluta tal, 1 000 hektar 1 medeltal år

1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/15

1¶Vårvete Övrig Höstsäd | och vårråg vårsäd | Träda |

Höstsäd

Vårvete och vårråg

398 414 i 423 408 418 420 409 379 346

15-5 15-0 14-7 13-9 13-7 13-5 13-4 13-3 13-2

0-3 0-3 0-4 0-3 0-3 0-4 0-4 0-4 0-4

409 425 442 444 461 470 477 482 486

8 8 11 10 11 13 15 15 17

920 991 1068 1161 1205 1215 1218 1 193 1 188

Övrig 1 vårsäd 1 Träda 348 35'o 35-7 36-2 35-8 35-0 34-2 32-9 32-2

15-1 14-6. 14-1 127 12-4 12-1 11-5 10-4 9-4

Det svenska

jordbrukets

utveckling

133 Höstsädsodlingen och ävenledes totala brödsädsodlingen, har, som härav framgår, alltsedan 70-talet kunnat uppvisa en ökning i areal. Denna ökning har dock icke varit likformig; den uppgick under slutet av 70- och början av 80talet till 16 å 17 tusen hektar per femårsperiod, men avstannade mot slutet av 80-talet nästan alldeles. Början av 90-talet medförde åter en kraftigare ökning, men sedan har tillväxten varit jämförelsevis svag; ställningen efter kriget uppvisar en tillbakagång, som dock mer än uppväges genom ökningen i vårvetets och vårrågens areal. Den övriga vårsädsarealen tillväxte kraftigt till 90-talets början. Därefter avtog ökningen och har slutligen förbytts i minskning. Trädesarealen förblev från 70-talet och fram till sekelskiftet ungefär oförändrad; sedan dess har den ganska starkt inskränkts. En jämförelse mellan siffrorna för höstarealen och trädan visar, att höstsäd i allt större utsträckning odlats efter annan förfrukt än träda. Den relativa utvecklingen av höstsädsarealen är åskådliggjord å förut intagna diagram. Linjen för höstsäden visar där ett skarpt fall under sista hälften av 80-talet; efter denna tid har en svagt fortskridande sänkning ägt rum, förstärkt till en mera tvär nedgång under krigsåren. För trädan utmärker diagrammet under 80-talets slut samma deciderade relativa sänkning som för höstsäden; sedermera har den, relativt taget, inskränkts ännu vida mera, och särskilt har detta varit fallet efter 1900-talets ingång. I landets olika huvuddelar har höstsädens och vårsädens relativa utveckling varit den som angives i nedanstående diagram. Det mest anmärkningsvärda draget ifråga om höstsädsodlingen är här den olika utvecklingen i Sydsverige (d. v. s. Skåne, Halland och Blekinge) mot i de övriga delarna av landet. Den SÄDESAREALER i %

1871-75

76-80

av åkerarealen .

96-1900

01-05

11-15 16-19

134 Tullsystemets betydelse för jordbruket

förut för riket i dess helhet påvisade sänkningen, jämförelsevis kraftig under senare delen av 80-talet, senare något svagare, visar sig i huvudsak ha drabbat endast de nordligare landsdelarna, ej Sydsverige, där tvärtom höstsädsarealen från 80-talet procentuellt intagit en ungefär oförändrad ställning och från 1900talets början ganska avsevärt stegrats, medan återigen här vårsädsarealen samtidigt fått vidkännas en så mycket mera markerad inskränkning. Fördelningen av totala brödsädsarealen på olika spannmålsslag har sedan 70-talet ändrat sig sålunda: I medeltal 1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/15

T u s e n t a l

år Höstvete

Höstråg

59-0 64-4 65*5 68-0 66-1 68-8 74-7 85-c 108-0

350-4 3611 376-6 375'0 394-7 402-1 401-3 396-5 377-7

h e k t a r Vårråg Vårvete 3-5 3-5 5-8 5-3 4-9 5-3 6-5 5-9 7-1

4-3 4'4

5-1 5-2 6-1 7'7

9-0 9-0 9-9

| All brödsäd 4172 4334 153o 4544 4718 483-9 492o 497o 503-3

Höstvetearealen tilltog som synes något under 70-talet men förblev sedan väsentligen oförändrad ända till århundradets slut. Därefter skönjes emellertid en anmärkningsvärt kraftig ökning, som resulterat i att höstvetet numera intager ungefär dubbelt så stor areal som vid 50-årsperiodens början. Höstrågens odlingsareal har utvecklat sig annorlunda. Den steg under 70-talets lopp med maximum 1882 (som närmare framgår av tab. 4 a i Utredn. V). Sedan inträdde en svag tillbakagång till fram emot 80-talets slut, men så ånyo en om ock ringa stegring till omkring år 1896. I ungefär tio år var arealen härefter oförändrad, men fr. o. m. perioden 1906—1910 vidtog en nedgång, som återförde höstrågsarealen till utgångsläget vid 80-talets början. Följden av den antydda utvecklingen har blivit en tämligen betydande förskjutning i vetets och rågens inbördes betydelse för brödsädsodlingen, i det att vetets andel härav ökats från 15 till 28 %. Odlingen av vårvete och vårråg har hela tiden varit jämförelsevis ringa. (Den ökades under krigsåren, dä den plötsligt steg till nära det tredubbla. Orsaken torde ha varit den, att på våren 1917 till följd av otjänlig väderlek en mängd höstsädesfält måste plöjas upp; detta gav impuls till odling av motsvarande vårsäden, en ändring som sedan synes ha blivit i huvudsak bestående.) Den påpekade ändringen i förhållandet mellan vete- och rågodling, vilken märkbart framträtt särskilt efter sekelskiftet, har framför allt gjort sig gällande i Sydsverige. Utvecklingsgången åskådliggöres i diagrammet å sid. 135, som anger arealerna för de båda höstsädesslagen i procent av hela åkerarealen. Liksom i Sydsverige brödsädsodlingen över huvud hållit sig bättre uppe än i de övriga landsdelarna och på senare tid t. o. m. ökat sin andel av åkern. så har också här veteodlingen gjort de största framstegen. Från omkring 3 % 1895 ökades vetearealen i Sydsverige till nära 6 % av åkern 1915. Rågodlingens relativa tillbakagång, som särskilt i Svealand varit mycket starkt framträdande, är ock i Sydsverige vida mindre markerad. Orsaken till vetets ökade utbredning på rågens bekostnad framför allt i Skåne kan, framhålles i Utredn. XIV, knappast vara att söka i prisförhållandena, ty även om höstsädspriserna varit låga, har efter 1900-talets ingång någon för råg mera än för vete framträdande prissänkning icke ägt rum utan

135 Det svenska jordbrukets utveckling RELATIVA AREALER FÖR HÖSTSAO.

1371-Vj

7S-BO

31-Sä

sFäÖ

l

5i-33

95-1900

ÖT-Oä

OG-10

11-1S 18-1913

snarare tvärtom. Fastmer torde orsaken ligga däri, att genom införande av mera avkastningsrika vetesorter, vilka just med det nya seklets ingång började erhålla större spridning särskilt i Skåne, avsevärt större skördar kunnat erhållas av vete än av råg, varigenom produktionskostnaderna förskjutits till vetets förmån. Huru ansenlig skillnaden i avkastning mellan de båda sädesslagen blivit, framgår av följande sammanställning. Skörd per hektar, deciton I medeltal

Il e 1 a t i v t a 1

år

1871/80 1881/90 1891/00 1901/10 1911/19

i

Vete

Rås:

Vete

Båg

14-0 14-1 178 19-2 20-0

13-7 13-9 14-5 15-o 15-o

100 101 124 137 143

100 102 108 1.09 109

av vete 98 99 84 78 75

Då vetets avkastning i Skåne bl. a. av nyssnämnda skäl stigit i jämförelse med förhållandena i det övriga Sverige och då samtidigt dess andel i riksskörden av vete ökats, har detta naturligtvis bidragit att göra de totala avkastningssiffrorna för riket allt gynnsammare. Skördarna av vete och råg hava under åren 1871—1915 uppgått till följande genomsnittsbelopp i tusental deciton: I medeltal

1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/15

år

Vete

Råg

Summa

Vete i % av summan

910 906 940 1091 1 148 1 334 1384 1907 2 393

4 886 4 952 5 068 5 463 5 620 6 019 5 904 6 316 6137

5 796 5 858 6008 6 554 6 768 7 353 7 288 8 223 8 530

15-7 15-5 15-6 166 17-0 18-1 19o 23'2 28-1

136 T ull systemets betydelse för jordbruket

Till följd av stegringen i avkastning förete skördesiffrorna en starkare ökning än arealsiffrorna. Med ett undantag — perioden 1901—05 — visar ingen femårsperiod sedan 70-talets början och fram till kriget nedgång av sammanlagda brödsädsskörden. Den omständigheten, att avkastningen vid veteodlingen stigit så betydligt i förhållande till avkastningen vid rågodlingen, har, i förening med den ökade vetearealen, givetvis haft till följd, att den inom landet producerade brödsäden till allt större del kommit att utgöras av vete. Ovanstående tablå anger veteskördens andel till 15*7 % 1871—75 och 28*i % 1911-15. Huru förhållandena utvecklats inom olika landsändar framgår av diagrammet å sid. 137. I de tre landsdelarna, Sydsverige, Övriga Götaland och Svealand voro veteskördarna till en början av ungefär samma storleksordning. Från 1900-talets ingång har likväl Sydsverige blivit alltmer dominerande. De båda Skånelänen lämnade i början av 70-talet 25 % av rikets veteskörd, men 1911—15 45 %. I fråga om rågskörden har Götalands huvuddel alltid legat långt framom de övriga distrikten; landets rågskörd influeras i främsta rummet av denna landsdels skörd liksom veteskörden av förhållandena inom Sydsverige. Att kurvorna för Svealand uppvisa större växlingar än kurvorna för de sydligare landsdelarna tillskrives i Utredn. XIV det förhållandet, att i synnerhet veteodlingen inom de nordligare Svealandskapen har att kämpa med betydligt större klimatiska svårigheter än landskapen söderut och att därför avkastningen där är mera osäker. Vårsäds- Det har förut påvisats, att den egentliga vårsädsodlingen (d. v. s. frånsett odlingen, vårvete och vårråg) till sin areal rätt starkt tillväxte under 70- och 80-talen, att därefter tillväxten avtog samt att arealen från 1900-talets ingång nedgått. Sedan slutet av 80-talet har vårsädens andel av åkerarealen oavbrutet minskats från 36*2 till under 32 %. Arealens användning för olika vårsädsslag och de däri inträffade förändringarna framgå av nedanstående sammanställning. 1 medeltal 1871/80. 1881/90. 1891/00. 1901/10. 1911/15.

år

A r e a l

i

t u s e n t a l h e k t a r Blandsäd | Baljväxter

Havre

Korn

588 737 819 814 795

232 226 220 203 176

80 95 120 146 178

55 56 51 42 38

Summa 956 1114 1210 1205 1187

I genomsnitt under perioden 1871—1919 har havren lämnat en avkastning av 13-3 dt per hektar, kornet 15'2, blandsäden 15*5 och ärterna 14-3. För havren förmärkes endast en obetydlig ökning i avkastningssiffrorna från 1870talet till tiden före kriget, men för kornet har en successiv ökning skett från 14*6 till 17*9 dt per hektar och för blandsäden från 14*2 till 17*7 dt. Att havren lämnat den sämsta avkastningen och visat mindre framsteg än de övriga vårsädsslagen, tillskriver prof. Sjöström bland annat den omständigheten, att detta sade vanligen fått hålla till godo med den sämsta platsen i växtföljden. Till det låga genomsnittsresultatet bidrager också i väsentlig mån, att havreodlingen har sin största utbredning inom Götalands kargare distrikt, vilkas skörderesultat i främsta rummet påverka riksmedeltalen. Kornodlingen har visserligen gått tillbaka men bibehåller sig fortfarande i stor utsträckning inom två distrikt, nämligen Sydsverige och Norrland. I Skåne är odlingen av maltkorn vanlig på bättre jordar, och då dess plats i växtföljden

Det svenska jordbrukets utveckling

137 BRÖDSÄDSKÖRDEN I OLIKA LANDSDELAR.

1871-75

76-60

81-85

66-60

61-95

96-1900

01-05

06-10

11-15 16-1910

i regel är mycket förmånlig samt avkastningsrika sorter med fördel kunna användas, erhållas där goda skördar. Även med blandsäden äger till en viss grad samma förhållande rum, i det att skörden i det sydsvenska distriktet i hög grad inverkar på riksmedeltalet. I allmänhet torde nog också blandsädsodlingen företrädesvis bedrivas på bättre jordar. Genomsnittliga skördesiftror för de olika vårsädsslagen meddelas i nedanstående sammanställning: I medeltal

1871/80 1881/90 | 1891/00 1 1901/10 !1911/15 1

Skör d i tusf n t a 1 d e c i ton

år

Summa

Havre

Korn

Blandsäd

Baljväxter

7 729 9 603 10 753 10 968 11663- 1

3 399 3 360 3156 3 149 3134

1136 1400 1856 2 461 3120

739 734 684 512 473

13003 15 097 16 450 17 090 18 390

Arealen av den med potatis odlade jordarealen har sedan 1870-talet för hela av ^taH» riket hållit sig ungefär oförändrad vid omkring 150 å 160 tusen hektar, vilket 0ch rotfrukter.

Tullsystemets

betydelse för

jordbruket

betyder en relativ nedgång från 5 V2 till något över 4 % av åkerarealen. Relativt största potatisodlingen har alltjämt förekommit i Sydsverige, där fortfarande potatisen odlas i stor utsträckning för industriella ändamål. Den intensivaste odlingen förekommer för närvarande i Blekinge län, där den omfattar omkring 16 % av åkerarealen; i Kristianstads län är motsvarande siffra omkring 9 och i Malmöhus omkring 4 %. För hela detta distrikt var tillbakagången i relativa potatisarealen starkast under 1880-talet, därefter höll sig procentsiffran tämligen konstant något över 6, till dess med 1900-talets ingång en ny stegring inträdde. I övriga Götaland har potatisodlingen alltmera förlorat i betydelse med starkaste sänkningen på 1880-talet. Inom Svealand har denna odling alltid haft relativt liten utbredning, men även här spåras avgjord tillbakagång, särskilt under 80-talet. I Norrland har, till följd av en rätt stark absolut arealökning, den relativa nedgången varit jämförelsevis ringa. Hektarskörden av potatis förblev för riket nästan konstant 78 å 79 dt. per hektar under hela perioden 1871—1900, men steg därefter och speciellt under krisåren, då den uppnådde en siffra av 116 dt. Aren 1911—19 uppgick hektarskörden inom rikets olika huvuddelar till följande belopp: Sydsverige 129, övriga Götaland 108, Svealand 103 och Norrland 123 dt. Sydsverige kom alltså även rörande denna gröda i första rummet, dock nära följt av Norrland. Helt annorlunda kraftig har utvecklingen av den egentliga rotfruktsodlingen varit, d. v. s. odlingen av foderrotfrukter och sockerbetor. Då förhållandena på detta område äro mycket skiljaktiga i olika delar av landet, må arealsiffrorna för de skilda huvudområdena anföras. Siffrorna avse tusental hektar.

I medeltal

1871/80 1881/90 1891/00 1901/10 1911/15

år

SydSverige

Övriga Götaland

4-1 10-4 27-5 46-s 64-8

5-5 5-1 8-o 16-9 28-5

Svealand

Norrland

3-2 2-3 2-2 5-4

0-5 0-5 0-1 0-9 1-8

10G

R i k e t Därav Totalsockerbetsareal areal 115 177 38-5 707 1058

(0-5) (25) 19-0 29-4 30-9

Vid periodens början var som synes rotfruktsarealen ringa i hela landet. På 80-talet började tillväxten i Sydsverige och ökades sedan kraftigt med varje efterföljande decennium. I övriga Götaland tog rotfruktsodlingen egentlig fart först efter sekelskiftet och i Svealand ännu senare. I Norrland har arealen förblivit ringa. I Sydsverige var det tydligen sockerbetsodlingen, som satte fart på hela denna odlingsgren. Den ökades från 80-talet hastigt, men har från 1900-talets ingång med avsikt begränsats och vanligen hållits vid omkring 30 000 hektar. I medeltal för perioden 1916—19 var landets sockerbetsareal fördelad så, att 87 % föllo inom Sydsverige, därav 68 % ensamt inom Malmöhus län; endast 13 % lågo sålunda inom det övriga Sverige, därav något över 5 % i Gottlands, mellan 3 och 4 % i vardera av Kalmar och Östergötlands län och 1 % i Skaraborgs län. Sockerbetorna banade i Sydsverige väg för odlingen av foderrotfrukterna, vilkas areal därstädes snart överskred sockerbetsarealen. Från Sydsverige spriddes ifrågavarande odling sedan allt längre norrut, som förut antytts. De odlade rotfruktsslagen äro dock ej fullt desamma inom de olika landsdelarna, 1 Summorna för riket stämma ej fullt med siffrorna för de särskilda landsdelarna. gående orsaken härtill se Utredn. V, sid. 107.

An-

Det svenska jordbrukets utveckling

i det att i Sydsverige även av foderrotfrukter betor äro de vanligaste, medan i Mellansverige vanligen odlas rovor och kålrötter och i Norrland nästan uteslutande rovor. Produktionen i hela riket av sockerbetor och foderrotfrukter redovisas sedan 1870-talet i tusental deciton sålunda: I medeltal år

Sockerbetor

Foderrotfrukter

1871/80 1881/90 1891/00 1901/10 1911/15

169 789 5 518 8 269 8 952

1080 2 045 2 952 11202 26 900

.. .. .. .. ..

Som det mest utmärkande draget i jordbruksutvecklingen under den senaste Vaiifemtioårsperioden har förut framhållits, att åkern mer och mer tagits i anspråk odlingen. för odling av foderväxter, i främsta rummet vallväxter, samtidigt som stora ängsarealer uppodlats. Vallodlingens utsträckning och ängarnas uppodling har sålunda gått hand i hand; det visar sig också, att de landsdelar som mest utökat sina vallarealer just äro de som haft bästa tillgången på naturlig äng. Vallarealen för hela riket uppgick åren 1871—75 till 732 000 hektar, åren 1911—15 till 1394 000, vilket innebär en ökning med 80 %. Av hela åkern representerade vallarna vid den förra tidpunkten 27*7 %, vid den senare 37*8 %. Totalavkastningen av hö, bete och grönfoder från såväl åker som äng kan angivas sålunda i miljoner skördeenheter: x I medeltal år

Slåttervallar

Betesvallar

Naturlig äng

Summa

1018 1123 1479 1890 2167

219 217 242 267 317

1041 917 800 778 840

2 278 2 257 2 521 2 935 3 324

1871/80 1881/90 1891/00 1901/10 1911/15

Totala avkastningen av åker och äng har i Utredn. V, tab. 7, beräknats på Totalavkastningen följande sätt i miljoner skördeenheter: 1 .... , i Brödsäd Övrig spann1T medeltal ar i .,.. , .. ,. mål och Potatis och (karnskord) rotfrukter halm 1871/80 1881/90 1891/00 1901/10 1911/15

583 628 706 776 853

1906 2182 2 368 2 479 2 575

309 349 506 734 987

av åker och äng. Vallar

1237 1340 1721 2 157 2 484

Summa av- Avkastning kastning från naturl. Total avkastning från åker äng 4 035 4499 5 301 6146 6899

1041 917 800 778 840

5076 5 416 6101 6 924 7 739

Totalskörden från åkern ökades under perioden med omkring 70 %, åkerarealen med 40 %. Detta innebär en stegring i avkastningen per hektar med 27 %. På den besådda arealen enbart har ökningen varit 18 %. Skillnaden förklaras genom trädesarealens inskränkning; ett av de förnämsta framstegen, som det svenska jordbruket gjort under denna tid, är ju, att väsentligt större 1 skördeenhet =

fodervärdet hos 1 kg korn.

Se Utredn. V, sid. 110.

140 Tullsystemets

betydelse för

jordbruket

del av åkern nu hålles besådd. Emellertid är ökningen i hektarskörd mycket olika för de särskilda huvudgrödorna; den uppgår för spannmål till 13 %, för potatis och rotfrukter till 100 % och för vallarna till 11 %. (Beräknas ökningstalen på genomsnittet för hela 1 O-årsperioden 1911—20, bliva de givetvis betydligt lägre, men i betraktande av de abnorma förhållanden, som i flera hänseenden rådde under krisåren, synas de så erhållna talen mindre upplysande.) Medräknas även avkastningen från den naturliga ängen — vilken är endast ofullständigt känd — blir ökningen i totalskörd från 1870-talet fram till kriget omkring 53 %. Här lämnade uppgifter rörande jordbrukets totala skördeavkastning i skördeenheter räknat kunna lämpligen jämföras med motsvarande uppgifter för ett land, där utvecklingen försiggått utan påverkan av tullskydd å jordbruksprodukter, nämligen Danmark. Därvid synas siffrorna böra uppdelas på olika landsdelar, så att Sydsverige, vartill hänföres Skåne, Halland och Blekinge, tages för sig, såsom erbjudande de med Danmark mest likartade förhållandena. Den övriga delen av riket uppdelas på Mellansverige (= övriga Götaland och Svealand) samt Norrland. I efterföljande sammanställning ha, till följd av det statistiska materialets beskaffenhet, vissa uteslutningar i siffrorna måst vidtagas. Här medräknas sålunda ej avkastningen av naturlig äng samt av till höslåtter ej använda betesvallar. Siffrorna avse alltså följande slag av produkter: spannmål, potatis och rotfrukter, hö från åker jämte bete och grönfoder från den för höskörd avsedda delen av åkern samt halm. Beräkningsmetoden är i möjligaste mån likformig för de två länderna. Då brödsädsodlingen i detta sammanhang har särskilt intresse, har den upptagits särskilt. Av utrymmesskäl angives utvecklingen endast i relativa tal, varvid talen för åren 1876—80 satts = 100. SKORDEAVKASTNINGEN I SVERIGE OCH DANMARK I SKORDEENHETER INDEXTAL.

18 76/80 =

10 0.

1876/80

1881/90

1891/00

1901/10

Sydsverige Mellansverige Hela Sverige

100 100 100

110-1 106-2 107-2

118-s 121-9 120- 5

145-2 128-5 132-4

Danmark

102-6

105-5

105-0

Sydsverige Mellansverige Hela Sverige

100 100 100

141i 127-6 135-1

178-0 145-0 158-5

Danmark

110-7 108-1 108-0 1146

140-9

191-3

Sydsverige Mellansverige Norrland Hela Sverige

100 100 100 100

llO-o 107-s 107-1 108-4

137-2 126-7 114-3 127-9

172-7 142-5 133-6 148-5

Danmark

112-1

133-s

173-9

Brödsäd

(kärnskörd)

Övriga produkter foder, halm)

Totalskörden

(fodersäd, rotfrukter,

strå

(jfr texten ovan)

Det svenska jordbrukets

utveckling

141 Siffrorna visa, vad hela skördeavkastningen angår, en starkare ökning för Danmark än för Sverige som helhet betraktat. Däremot är överensstämmelsen ganska god mellan Danmark och Sydsverige, såvitt det gäller totalskörden, medan åter ifråga om brödsädsskörden enbart kontrasten är störst just mellan dessa två områden. Som allmänt resultat av jämförelsen kan sägas framgå, att — mätt i skördeenheter, varmed angives det fysiologiska näringsvärdet av de olika växtslagen närmast för kreatursuppfödningen — totaltillväxten av skörden under perioden 1876—1910 varit ungefär jämnstor i Danmark och den del av Sverige, som därmed är närmast jämförbar, trots att produktionsriktningen förskjutit sig helt olika med så gott som stillastående brödsädsproduktion i Danmark och stark utveckling därav i Sydsverige men en proportionsvis mycket kraftigare ökning av foderproduktionen i det förra landet. Brödsädsodlingens tillväxt är även i Mellansverige stor i jämförelse med Danmark, men totalavkastningen har ökats svagare; i än högre grad gäller detta Norrland. De i det föregående påpekade förskjutningarna i såväl arealfördelning som avkastning för de olika grödorna göra, att deras relativa betydelse numera är en helt annan än förr. Detta framgår av nedanstående översikt, som anger med huru stor del de särskilda huvudgrödorna vid olika tidpunkter ingått i totalskörden från åkern. P r o c e n t av t o t a l s k ö r d e n „ o, Potatis och , r ,. Spannmål ,, , . v allar rotfrukter 62 7 31 58 10 32 50 14 36

1871/80 1891/00 1911/15

För brödsäden enbart (kärnskörden) äro motsvarande tal resp. 14-4, 13*3 och 12*4, vilket utmärker en om ock svag relativ tillbakagång. Den ökade produktionen av foderväxter återspeglas i ökningen av antalet Kreatursunderhållna kreatur. Ökningens omfattning framgår av följande sammanställning, skötseln. däri de olika djurgrupperna reducerats till nötkreatursenheter enligt i Utredn. V sid. 112 anförda reduktionstal.1 Till gruppen smådjur räknas får, getter och svin. Relativtal (S:a kreatursenh.)

Tusental kreatursenheter I medeltal år

1871/80 1881/90 1891/00 1901/10 1911/15

Hästar

Nötkreatur

Smådjur

Summa

1871/80 = 100

Per 100 inv.

639-2 662-1 710-8 774-0 853-2

1 923-2 2 074-s 2 258-1 2 329-c 2 433-4

271*2 279-2 328-2 329-2 354-4

2 833 6 3 016-1 3 297 4 3 433 4 36410

100 106 116 121 128

65 65 66 64 65

Under hela perioden skulle sålunda kreatursstocken i sin helhet hava ökats från något över 2'8 till över 3*6 milj. kreatursenheter, d. v. s. med 26 %, och av tabellen framgår, att starkaste ökningen ägt rum på 1890-talet och under perioden 1911—15. Siffrorna i sista kolumnen visa, att förhållandet mellan kreatursstocken och folkmängden däremot varit ganska konstant. 1

Jfr. sid. 124 not 1.

142 Tullsystemets betydelse för jordbruket

Nötkreaturstockens sammansättning har under perioden varit följande: Tusental djur I medeltal år

1871/80 1881/90 1891/00 1901/10 1911/15

Oxar

Tjurar

Kor

Summa

Ungdjur och kalvar

288-3 272-0 237-0 182-1 113-6

45-7 49-2 51*6 51-5 50-2

1 350-5 1 505-5 1 700-0 1 801-2 1861-7

1 684 6 1 823-6 1 988-6 2 034 8 2 025 5

477-4 494-4 539-7 589-7 815-G

Bland de äldre djuren har sålunda oxarnas antal gått starkt tillbaka, tjurarnas varit någorlunda konstant och kornas ökats. På grund av ökad kroppsstorlek och avkastningsförmåga är antalet icke ensamt belysande för kreatursbeståndets verkliga utveckling. Prof. Sjöström beräknar, att levande vikten per ko sedan 70-talet i genomsnitt för riket ökats från c:a 320 till c:a 390 kg. eller med omkring 22 %. Under förutsättning att slaktviktens förhållande till levande vikten alltjämt varit 50 %, skulle kornas slaktvikt under de senaste 50 åren hava ökats från 160 till 190 å 200 kg. Samtidigt har även rekryteringsprocenten varit stadd i stigande, d. v. s. den årliga utgallringen större. Man torde här kunna räkna med en ungefärlig stegring från 12 till normalt 16 % av antalet kor, från 20 till 25 % av antalet oxar och från 35 till 40 % av antalet tjurar. Medelmjölkmängden per ko torde för riket i genomsnitt ha stigit från c:a 1 200 kg till c:a 2 100 kg; för särskilda landsdelar, framför allt Skåne, har ökningen varit betydligt större. Fårens antal har i Sverige liksom i andra europeiska länder ganska starkt avtagit, likaså getternas. På senare tid har dock, i synnerhet för getternas vidkommande, en bestämd tillväxt kunnat iakttagas. Svinens antal ökades kontinuerligt från i genomsnitt 414 500 på 70-talet till 964 100 åren 1913—15. Approximativt kunna de från kreatursskötseln erhållna huvudprodukterna, kött, fläsk och mjölk, beräknas vid olika tidpunkter hava uppgått till följande kvantiteter i ton räknat: l I medeltal år 1871/75 1891/95 1911/13

Kött 86000 110000 136000

Fläsk 34 000 68 000 107 000

Mjölk 1 340 000 2 052 000 3 320 000

Siffrorna utvisa en procentuell ökning för köttproduktionen av 58 %, för fläskproduktionen av 215 % och för mjölkproduktionen av 148 % eller i kalorier räknat en ökning av sammanlagt c:a 140 X- Denna starka stegring har visserligen icke åstadkommits enbart med hjälp av den inhemska foderproduktionen, vilken, till den del den förbrukats inom landet, kan beräknas ha under samma tid tillvuxit med 85 å 90 %, utan härtill har också medverkat den betydliga införseln av främmande kraftfoderämnen. Införselöverskottet därav tillväxte från en obetydlighet på 1870-talet till c:a 385 milj. foderenheter i medeltal 1911—13. Detta utgör dock endast c:a 5*4 % av den totala foderförbrukningen samma tid, och det är alltså tydligt, att den avsevärda stegringen i den animaliska produktionen företrädesvis bör vara att tillskriva ett i olika hänseenden mera rationellt system för kreatursuppfödningen. 1

Se bilaga X.

Det svenska jordbrukets utveckling

143 Även beträffande kreatursstockens utveckling bör en jämförelse med Danmark vara av ett visst värde. Mätt i nötkreatursenheter utfaller jämförelsen sålunda: 1876 1888 1898 1909

1 000 nötkreatursenlieter Sverige Danmark 2871 1950 3068 2065 3375 2419 3537 2938

Indextal Sverige Danmark 100 100 106-9 105-9 117-6 124-1 123*2 150-7

Ökningen är jämväl på detta område efter 1888 och i synnerhet från slutet av 90-talet betydligt starkare i Danmark än i Sverige. An mer skulle detta vara fallet, om hänsyn även kunnat tagas till djurens kvalitet, i det att t. ex. årliga medelmjölkmängden per ko för Danmark under åren närmast före kriget kan skattas till c:a 3 000 kg mot nämnda 2 100 kg för Sverige i genomsnitt. Tages till jämförelse endast Sydsverige (Skåne, Halland och Blekinge), blir skillnaden gent emot Danmark långt mindre. Indextalen för kreatursstockens utveckling äro för de fyra perioderna beträffande det förra området resp. 100, 110'4 124-3 och 134-2. Här visar sig en underlägsenhet först för åren efter sekelskiftet. Det bör ock uppmärksammas, att kreatursuppfödningen i Danmark i långt högre grad än i Sverige skett med hjälp av importerat kraftfoder. Medan åren före kriget, som nyss nämnts, importerat, kraftfoder i Sverige torde utgjort c:a 5*4 % av hela den förbrukade foderkvantiteten, synes i Danmark omkring 14 % av fodermängden ha utgjorts av dylika ämnen (huvudsakligen oljekakor och majs). c.

SPECIALUNDERSÖKNING RÖRANDE JORDBRUKETS UTVECKLING I VISSA DELAR AV SVERIGE SAMT DANMARK OCH NORGE

Redan i det föregående har tillfälle givits att anföra uppgifter, som synts ådagalägga, hurusom tillvaron i vissa länder av tullskydd å brödsäd varit i stånd att verksamt motarbeta den i det allmänna världsmarknadsläget givna, i oskyddade länder fritt rådande tendensen till inskränkning av en produktion härav, bedriven under de i Västeuropa sedan 70- och 80-talen härskande villkoren. Det är emellertid vanskligt att på grund av dylika allmänna och summariska sammanställningar draga några mera bestämda slutsatser, då naturförhållanden och andra förutsättningar för produktionen kunna vara så skiljaktiga olika länder emellan och även inom särskilda länder, att de gjorda jämförelserna lätt giva en skev bild av de verkliga förhållandena. Väsentligt värdefullare resultat kunna förväntas, om jämförelsen begränsas till i avseende på klimat och jordmån möjligast likartade områden och undersökningen samtidigt kan tränga mera på djupet. I denna övertygelse har kommittén ock låtit verkställa mera ingående jämförande undersökningar angående jordbrukets karaktär och utveckling inom vissa begränsade men likartade områden i Sverige samt Danmark och Norge, vilka båda före världskriget haft så gott som fullständig tullfrihet å jordbruksprodukter. Undersökningarna äro publicerade i del IV av kommitténs utredningar och betänkanden. * Man har vid denna utredning för frågans allsidiga belysning utvalt områden, som representera två olika huvudtyper inom den svenska jordbruksproduktio1

Jämförelse mellan jordbrukets utveckling i vissa delar av Sverige samt Danmark och

Norge av E. HÖIJER.

Beträffande diagrammen gäller detsamma som yttrats å sid. 126 not. 1.

144 Tullsystemets

betydelse för

jordbruket

nen, nämligen dels det intensivt bedrivna, starkt spannmålsproducerande jordbruket i södra Sveriges slättbygder, dels det mera extensiva jordbruket i mellersta och norra Sveriges skogs- och bergsbygder, varest spannmålsodlingen drives huvudsakligen till husbehov och produktionen i övrigt är inriktad på försäljning av kreatursskötselns alster. Som representant för den förra typen har utvalts större delen av Malmöhus län, eller närmare angivet hela länet med undantag för Frosta och Färs härad, vilka upptaga länets inre, mindre fruktbara delar. Med detta område har jämförts Fyens amt i Danmark, omfattande ön Fyen jämte Langeland och kringliggande mindre öar. Därjämte har även en särskild jämförelse gjorts mellan Vemmenhögs, Skytts, Oxie, Bara, Harjagers och Rönnebergs härad i Malmöhus län och Maribo amt, eller öarna Lolland och Falster i Danmark, till vilka båda områden den mest koncentrerade delen av den svenska och danska sockerbetsodlingen är lokaliserad och vilka i överensstämmelse härmed torde få betraktas som de bördigaste delarna av Sverige och Danmark. Som representanter för den andra typen av svenskt jordbruk ha utvalts Värmlands och Kopparbergs län, och härmed ha jämförts dels Östfold och Akershus fylken, dels Hedmarks fylke i Norge, vilka omedelbart gränsa till resp. svenska jämförelseområden. Jordbruket Vad först de sydsvenska och danska jämförelseområdena beträffar, äro nai Skåne turförhållandena naturligtvis icke identiskt lika. Arstemperaturen är sålunda och vissa n å g 0 t högre och nederbörden något rikligare i de danska områdena. MalmöDaZiarl. hus län — även frånsett Frosta och Färs härad — torde vidare i avseende på bördighet inom olika trakter uppvisa större skiljaktigheter än Fyen. Men i stort sett gäller, att de med varandra jämförda områdena till såväl jordmånens beskaffenhet som övriga naturliga förutsättningar äro mycket likartade. Detsamma gäller om jordfördelningen, som på såväl Fyen som Lolland-Falster icke synnerligen mycket avviker från den skånska. Åkerarealens absoluta storlek är för vartdera av de jämförda områdena ungefär densamma. På 1870-talet var ställningen den, att i de danska områdena utvecklingen torde ha hunnit något längre än i Skåne i riktning av sädesodlingens inskränkande till förmån för en rikligare foderproduktion för tillgodoseende av den tilltagande kreatursskötselns krav. Spannmålsarealen upptog inom de båda danska områdena 52—53 % av hela åkerarealen emot 60 % inom de svenska; i stället upptog foderväxtodlingen i de förra områdena 32—34 % emot endast 22 i de senare. Man hade ock i Danmark i något större omfattning börjat intressera sig för odlingen av grönfoder och foderrotfrukter, ehuru åtminstone de sistnämnda ännu icke nått någon allmännare spridning. Höstsäd odlades i proportionsvis något större utsträckning inom de danska än inom de svenska områdena. På Fyen med dess lättare och delvis sandiga jordmån upptog rågen liksom i Malmöhus län c:a tre gånger så stor areal som vetet, medan däremot på Lolland-Falster veteodlingen i stor omfattning utträngt rågen och nu upptog ungefär dubbelt så stor areal som denna. Av vårsäden var kornet överallt det förnämsta sädesslaget. Sockerbetsodlingen hade ännu ej fått nämnvärd spridning. Som av det sagda framgår, var jordbruket inom såväl det svenska som det danska området i hög grad inriktat på produktion av spannmål och ej minst brödsäd för direkt försäljning. I Danmark började emellertid redan på 70-talet, i olikhet mot i Skåne, en tendens till minskning av brödsädsodlingen. Denna tendens blir på 80-talet, då spannmålspriserna så starkt begynte.sjunka, såsom framgår av nedan intagna diagram, betydligt mera utpräglad. Även i de sex Skånehäradena spåras någon nedgång, under det att i Malmöhus län i övrigt

Det svenska jordbrukets utveckling

145 BRODSADSAREALEN

:" 1

visst år

+ Uppgift för r 5 år -

; 1A _y /

o Medeltal fö

Vi

; i

:

; i

»-./ $

: \

':

f -

\ . , .1385 1880

1B90

1900 Malmöhus lan ulorn Frosta och Färs härad

Fyen

Sex härad i Malmöhus län

Lolland-Falst.

brödsädsarealen tycks ha förblivit opåverkad av prisfallet. 1888 års tullar synas härutinnan ej ha medfört någon egentlig förändring, men efter deras höjning (1895) vända linjerna för brödsädsarealen mera bestämt uppåt i bägge de skånska områdena, medan nedgången fortsattes i Danmark. Från sekelskiftet blir denna divergens i utvecklingen än mer påfallande. Skördesiffrorna förete i huvudsak samma olikhet i utvecklingen de båda länderna emellan, blott med den skillnaden, att — på grund av tilltagande avkastning per arealenhet — nedgången för Danmark är mindre framträdande, samtidigt som stegringen för Skåne blir ytterligare pointerad. (Se diagrammet för brödsädsskörden). I bägge länderna har rågen mer och mer ersatts av vetet. Denna övergång har i Malmöhus län drivits proportionsvis längre än i Danmark. BRODSADSSKORDEN

10 — 8501.

T. T.

1920 Malmöhus län utom Frosta och Färs härad

Fyen

Sex härad Malmohus län

Loiland- -Falster

146 Tullsystemets betydelse för jordbruket

Samtidigt med brödsädsodlingens framväxt har i Malmöhus län odlingen av vårsäd inskränkts. Detta gäller även korn, trots därå åtnjutet tullskydd. Motsatt har utvecklingen varit i Danmark, där särskilt på Lolland-Falster odlingen av maltkorn gått starkt framåt, medan på Fyen fodersäden förblivit härskande. Trots att alltså de särskilda sädesgrödornas utveckling i motsvarande svenska och danska områden varit ganska skiljaktig, visar omfattningen av den totala spannmålsproduktionen i stort sett genomgående ökning i båda grupperna av områden. Att sockerbetsodlingen fått en synnerligen stor utbredning såväl å Lolland-Falster som i de sex skånska häradena har förut framhållits som det för dessa två områden mest karakteristiska draget. Kreatursskötseln utvecklade sig under hela perioden 1870—90 på ömse håll tämligen likformigt. Från tiden omkring 1895 blir däremot antalet kreatur i Malmöhus län stagnerande, medan det i Danmark fortsätter att växa; särskilt ifråga om svinbeståndet blir skillnaden alltmera påtaglig. Visserligen har i bägge länderna en mycket stor kvalitativ förbättring av kreatursstammen ägt rum, varigenom produktionen av animaliska produkter stegrats i långt högre grad än uppgifterna om antalet djur ge vid handen. Men då nämnda kvalitetsförbättring knappast varit starkare framträdande inom det ena området än inom det andra, böra för en jämförande undersökning uppgifterna om djurantalet vara tillräckligt vägledande. Siffror anföras här nedan rörande antalet kor och svin vissa år, vilka bestyrka den försiggångna långt kraftigare ökningen i Danmark i synnerhet sedan 90-talet. Jfr i övrigt diagrammet över antalet nötkreatursenheter. Tusental

Svin 48 64 104 109

Sex härad av Malmöhus län Svin Kor 30 38 37 48 53 55 53 53

Svin 60 92 124 276

Lolland-Falster Kor Svin 45 23 54 39 63 63 77 132

Malmöhus län 1876/77 1886/87 1896/97 1911/12

Kor 72 90 110 109

1876 1888 1898 1914

Kor 113 126 136 155

kreatur

Fyen

Den frågan uppstår nu, i vad mån tullarna i Sverige kunna ha förorsakat den olika utvecklingen i de två länderna. I någon mån vägledande för svaret äro måhända följande tal, som ange relationen mellan spannmålspris och smörpris i Skåne och Danmark (enligt resp. markegångstaxorna för Malmöhus län och de danska Kapitelstaksterne): I genomsnitt år

1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10

Vetepris i procent av smörpris

Kågpris i procent av smörpris

Skåne

Danmark

Differens

Skåne

Danmark

Differens

10-3 8-3 7-4 7-3 6-6 7-8 7-2 7-6

11-4 9-8 7-7 6-6 5-6 5.7 5'7 6-1

— l-l — 1*6 — 0-3 + 0-7 + 1-0 -f-2-i + 1-5 + 1-5

7'9 6-7 6-1 5'7 5-9 6-5 6-2 6-7

8-5 7-6 6-6 5-4 5-2 5-1 5#2 5-5

— 0-6 — 0-9 — 0-5 + 0-3 + 0"7 + 1-4

+ l-o + 1-2

Det svenska jordbrukets utveckling

147 ANTAL NÖTKREATURSENHETER

40201870 ' ' 1875 '

' 1885

' 1890 '

1895 '

1900 ' ' 1905 ' ' 1910 ' ' 1915 ' ' 192C»

Malmöhus län utom Frosta och Färs härad ~ — ———- Sex härad i Malmöhus-län

Fyen

.

Lolland-Falster

Prisrelationen, som var tämligen överensstämmande i de båda länderna i början av 70-talet, försköt sig senare å bägge hållen i för spannmålen ogynnsam riktning, men i högre grad i Danmark än i Sverige. Att så blivit fallet efter tullskyddets införande är helt naturligt på grund av tullarnas inflytande på spannmålsprisen. Den omständigheten att antydda olikhet i utvecklingen de båda länderna emellan till en viss grad framträder redan dessförinnan torde emellertid bero på att ladugårdsskötseln i Danmark tidigare än i Sverige bör ha blivit mera lönande i förhållande till spannmålsodlingen, väl i samband med den i det förra landet tidigare påbörjade och kraftigare växande smörexporten till England, som höll smörpriset uppe. Ganska sannolikt är, att det här blott varit fråga om ett försprång i tid och att förhållandena i Skåne vid frånvaro av tullskydd skulle ha utvecklat sig efter samma linjer som i Danmark — kurvorna för de sex häradena tiden 1876—90 synas tala härför — men att en utveckling i sådan riktning huvudsakligen till följd av tullskyddet förhindrades. Vid bedömandet av tullsystemets inverkan på jordbruksdriften får det för övrigt icke förgätas, att spannmålstullarna åren 1892—94 voro sänkta (från kr. 2*5 0 till kr. 1*25 per dt) och först 1895 fingo den höjd, som de sedan bibehållit; möjligt är, att de först därigenom blivit, i enlighet med vad förut visats, att anse som i större omfattning positivt skyddande. Det ligger ock i sakens natur, att den inverkan de kunnat utöva på omläggningen av åkerindelning och växtföljder krävt någon tid för att taga sig allmännare uttryck. Överensstämmelsen mellan Värmlands län samt Östfold och Akershus fylken i Norge å ena sidan och Kopparbergs län samt Hedmarks fylke å den andra

j^dI värm-

148 Tullsystemets betydelse för jordbruket

lands och är måhända i avseende på naturförhållanden och jordmån icke fullt så god Koppar- g o m m e i ] a n (j e m e ( j varandra jämförda skånska och danska områdena. Särsamt vissa skilt torde delar av det förstnämnda norska området — slättbygden omkring ddar av nedre Glommen och silurområdet vid det inre av Kristianiafjorden — ifråga Norge, om såväl klimat som jordmån åtskilligt överträffa den värmländska slättbygden. Men i stort sett äro dock naturförhållandena å ömse håll så pass likartade, att de väl möjliggöra en jämförande undersökning. I avseende på jordbrukets allmänna karaktär i dessa trakter gäller, att det i övervägande grad är inriktat på självförsörjning, icke minst på grund av den långt framskridna jordstyckningen. De enda produkter, som i nämnvärd grad producerats över det egna behovet, äro ladugårdsprodukter samt havre. Fördenskull kan jordbruket härstädes icke förväntas besitta samma känslighet för prisutvecklingen å dess alster som det på saluproduktion inriktade sydsvenska och danska. A andra sidan äro jordbrukarna åtminstone i stora delar av här ifrågavarande områden i hög grad beroende av biförtjänster från skogsbruket, och deras ekonomi påverkas därför starkt av de härutinnan rådande konjunkturerna. Vid 70-talets början upptog såväl i Värmland som Dalarna rågen omkring 10 % av åkern; vårsäden, övervägande havre, resp. 30 och 25 %. Havren hade särskilt i Värmland stark övervikt (80 % av utsädet) och utgjorde en betydande exportartikel. Förändringarna fram till slutet av 80-talet gingo i riktning att öka brödsädesarealen, om än jämförelsevis svagt (se tablån å följande sida). I Värmland förenas detta med en viss nedgång i vallodlingen, medan denna i Kopparbergs län däremot fått en starkare ställning, vilket står i samband med den i övre och mellersta delarna av länet allmännare övergången från sädesbruk till koppelbruk. I de norska jämförelseområdena hade redan på 70-talet den ensidiga spannmålsodlingen på åkern begynt inskränkas. Inom Östfold och Akershus fylken upptog spannmålsarealen vid denna tid blott omkring 50 000 hektar emot 75 000 hektar inom det till åkerarealen föga omfångsrikare Värmlands län, och Kopparbergs län hade nästan dubbelt så stor spannmålsareal som Hedmarks fylke, medan hela åkerarealen torde hava varit endast en tredjedel större. Havren, som lätt fann avsättning såsom hästfoder vid timmerkörningarna, var inom bägge områdena och särskilt det förra det viktigaste sädesslaget, därnäst korn och i Hedmarks fylke blandsäd. Brödsäden — i Akershus och Östfold övervägande, i Hedmark nästan uteslutande råg — upptog resp. 17 och 8*5 % av den med säd besådda arealen, alltså åtskilligt mindre än i Värmland och Dalarna, där motsvarande procenttal voro resp. omkring 25 och 30. Den antydda ställningen i avseende på åkerindelningen höll sig någorlunda oförändrad ända till slutet av 80-talet. Utvecklingen under den därpå följande perioden, d. v. s. efter de svenska spannmålstullarnas införande, kan i korthet karakteriseras så: ökning av brödsäds- (d. v. s. råg-) odlingen i de svenska områdena, efter sekelskiftet dock avstannad i Värmlands län och i Kopparbergs län förbytt i nedgång; i Norge samtidigt oavbruten stagnation eller nedgång i denna redan förut inskränkta odlingsgren. För vårsäden någon ökning i de norska områden, speciellt beträffande havre, ökning även i Värmland men nedgång i Kopparbergs län; inom samtliga områden en avsevärd ökning av vallodlingen. Utvecklingen framgår för brödsädens vidkommande av här återgivna diagram, som anger skördens

Det svenska jordbrukets

utveckling

149 BRODSADSSKÖRDEN

Ostfold och Akershus fylken •—

Kopparborgs lä,

Hedmarks fylke

storlek inom vart och ett av de fyra områdena. Spannmålsarealernas förändring framgår översiktligt av följande sammanställning: Areal. I medeltal år

1871/75 1886/90 1901/05 1911/15

År 1875 1890 1900 1910

Tusental hektar

Höstsäd

Vårsäd

Värml. 1.

Kopparb. 1.

Värml. 1.

Kopparb. ].

16-8 21-5 25-1 25-2

8-0 10-2 8-8

58-9 58-6 71-3 62-4

31-6 33-6 29-2 31-3

Östfold o. Akershus f.

Hedmarks f.

Östfold o. Akershus f.

Hedmarks f.

8-5 8-4 8-9 9-o

1-9 1-8 0-9 1-3

40-5 40-4 38-1 42-9

20-s 21-4 19-2 21-6

9-s

150 Tullsystemets betydelse för jordbruket

Till belysning av kreatursskötselns utveckling må följande siffror anföras: Antal nötkreatur 1 000 st.

Totala antalet nötkreatursenheter 1 000 st.

1876 (75)

1901 (00)

1876 (75)

1901 (00)

1918 Värmlands län Östfold o. Akershus fylken

112 103

128 111

143 139

144 128

161 141

168 169

Kopparbergs län Hedmarks fylke

78 80

80 77

93 95

110 103

110 99

120 117

Utvecklingen inom motsvarande svenska och norska områden visar icke nämnvärt olikartade drag. De meddelade uppgifterna ådagalägga för de två svenska länen en redan före tullskyddets införande befintlig tendens till ökad brödsädsodling, vilken icke fanns i Norge. Denna tendens har i det härför bättre lämpade länet (Värmland) fortfarit även efteråt, i det andra länet däremot icke. Det är svårt att säga, att härigenom något framkommit, som med säkerhet talar för en inverkan av tullskyddet på brödsädsodlingens omfattning. Måhända har detta skydd dock berett möjlighet till en fortsatt expansion av ifrågavarande odling i trakter som över huvud ägt betingelser härför, medan i likartade trakter under tullfrihet ingen sådan utveckling kommit till stånd utan i stället tillbakagång inträtt. d.

TULLSYSTEMETS BETYDELSE FÖR PRODUKTIONSRIKTNINGEN

På grund av den dominerande ställning tullarna å brödsäd intagit bland de svenska jordbrukstullarna har den lämnade översikten av produktionsutvecklingen i främsta rummet inriktats på att belysa förändringarna i brödsädsodlingens ställning i förhållande till övriga produktionsgrenar inom jordbruksnäringen. Här skall nu i sammanfattning de slutsatser anföras, som vid ett studium av nämnda förhållanden synas kunna dragas rörande dessa tullars betydelse och verkningar i angivet hänseende. Framställningen bygger därvid på den uppfattning angående tullsystemets innebörd varåt i föregående avdelning givits siffermässigt uttryck, nämligen att detta för jordbruksnäringen i de delar av landet, där brödsädsodling i större omfattning förekommit, åtminstone beträffande de större och medelstora jordbruken inneburit ett verkligt positivt skydd. Den olikhet i förutsättningarna för tullskyddets tillgodogörande inom skilda landsdelar, som betingas av de naturliga förhållandenas skiljaktighet, gör att en prövning av tullsystemets betydelse för jordbrukets produktionsriktning ej kan göras generellt utan måste differentieras med hänsyn till läget inom olika delar av landet. Det är därvid lämpligt att, såsom skett i det föregående, som ett område för sig behandla Sydsverige, varunder inbegripas Skåne, Halland och Blekinge, trots att jordbruket även inom detta område företer betydande skiljaktigheter. Som ett gemensamt drag för detta område gäller emellertid, att den odlade jorden utgör en så stor del av arealen och är så omfattande i förhållande till befolkningens storlek, att produktionen betydligt överstiger dennas behov. Av brödsäd ensamt har produktionen under senare år för hela området i genomsnitt beräknats med 55 a 60 % överskrida jordbruksbefolkningens egen för-

Det svenska jordbrukets

utveckling

brukning. Härtill kommer ett betydande överskott av korn, potatis, sockerbetor, smör och fläsk m. m. Genomsnittstemperaturen är högre än i de nordligare delarna av landet, nederbörden i allmänhet jämnare fördelad, vegetationsperioden längre, varigenom möjliggöres att utsträcka arbetena över större del av året; jordmånen är delvis, i synnerhet inom större delen av Malmöhus län och södra Halland, utomordentligt bördig, ehuru å andra sidan trakter finnas med en jämförelsevis mager sandjord, såsom i delar av Kristianstads län och Blekinge. I det föregående har påvisats, hurusom en jämförelse mellan vissa skånska och vissa danska områden givit vid handen, att i de förra brödsädsodlingen från och med tullarnas införande ökats, under det att den i de senare minskats. Den slutsats, som härav kan dragas beträffande spannmålstullarnas verkan i riktning av en vidgad höstsädsodling i dessa skånska områden, kan helt säkert utsträckas att gälla det väsentliga av Sydsverige. Att märka är likväl, att den starka skördestegringen efter sekelskiftet mindre torde sammanhänga med tullskyddet än med en ökad avkastning per hektar till följd av odlingen av nya avkastningsrikare vetesorter. Brödsädsodlingens betydelse i Sydsverige i jämförelse med landet i dess helhet framgår av följande sammanställning: Vete

Eåg

Summa

Malmöhus län Kristianstads län Blekinge län Hallands län

Brödsädsarealen i % av åkerarealen 1914

9*7 37 3'1 4"l

7-5 14-7 23-0 13-3

17-2 18-4 26-1 17-4

Riket

3l

10'6

13 7

Skörden av vete och råg i medeltal åren 1911—15 utgjorde för området resp. 51-6 och 26*9 % av riksskörden. Ifråga om vårsädsodlingen har visats, att densamma i Danmark under samma tid gått framåt, medan den i Skåne inskränkts. Särskilt intresse har i detta sammanhang kornet. Såväl i Skåne som i vissa delar av Danmark frambringas ett utmärkt maltkorn, men under det att produktionen härav på förra stället stagnerat, har den i Danmark, framför allt å Lolland-Falster, utvidgats (skörden uppgick där 1891—95 till 470 000, 1 9 1 1 - 1 5 till 852 000 dt.). Orsaken till denna olikhet torde ligga däri, att med spannmålstullens bristande effektivitet för korn (jfr nedan sid. 170) veteodling i Sydsverige blivit så mycket mera lönande och undanträngt kornodlingen. Att trots de ur många synpunkter likartade förutsättningarna för det danska och sydsvenska jordbruket ifråga om foderväxtproduktion och kreatursskötsel dessa grenar av jordbruket fått en starkt förökad betydelse för Danmark i förhållande till det svenska jämförelseområdet, lärer ha en liknande orsak, nämligen spannmålstullens gynnande av veteodlingen. Ovanstående framställning torde visa, att jordbrukets produktionsriktning i Sydsverige vid frånvaron av tullar med stor sannolikhet skulle varit i stort sett ensartad med den danska. Härvid får man dock undantaga lättjorden i Kristianstads och Blekinge län, där stora svårigheter möta för en övergång till övervägande animalisk produktion. Här hade förmodlingen vid tullfrihet produktionsriktningen blivit densamma som nu, d. v. s. med övervägande odling av råg och potatis. Mellansverige har i den föregående översikten i allmänhet uppdelats på två Melianområden, Götalands huvuddel (d. v. s. exkl. Skåne, Halland och Blekinge) samt sverige. 1

Tull- och traktatkommitténs utredn. n:r III, tab. L.

152 Tullsystemets betydelse för jordbruket

Svealand. Om ock för vartdera av dessa områden i genomsnitt vissa gemensamma drag kunna fastställas, som förläna dem var för sig en i viss mån olika karaktär, så är indelningen dock i många hänseenden långt ifrån naturlig. Snarare borde man för sig betrakta å ena sidan de öppnare slättbygderna å öarna Gotland och Oland, i Kalmar läns fastlandsdel, Skaraborgs län och Vänerområdet i övrigt, Östergötlands län samt Mälardalen och å andra sidan skogsbygderna å det småländska höglandet och dess förgreningar samt Svealands skogs- och bergstrakter, vilka, vad övre Värmland och Dalarna beträffar, i jordbrukshänseende mera ansluta sig till den norrländska typen. A slättbygderna produceras liksom i Sydsverige ett icke obetydligt överskott av jordbruksprodukter. Brödsädsproduktionen kan beräknas överstiga jordbruksbefolkningens förbrukning med ungefär följande procent i olika trakter: 1 Gotland Öland Kalmar läns slättbygd Skaraborgs län Östergötlands läns slättbygd... Örebro läns slättbygd

42 % 59 % 61 % 37 % 49 % 29 %

Södermanlands län Stockholms län Uppsala län Västmanlands läns slättbygd Värmlands läns slättbygd

27 % 14 % 33 % 25 % 27 %

I skogsbygderna åter är överskottet obetydligt eller förefinnes ett större eller mindre underskott. Den jämförande undersökning av jordbruket i tvenne mellansvenska län, Värmlands och Kopparbergs, samt tvenne med dem likartade områden i Norge, som i det föregående refererats, berör till en del ett mellansvenskt slättbygdsområde, men kan i övrigt snarast sägas avse förhållanden av mera nordlig skogsbygdskaraktär. Som resultat av jämförelsen har framgått, att i det för sädesodling bättre situerade om ock härför ej särskilt gynnade Värmland, brödsädsodlingen synts åtminstone i början i viss mån ha befordrats genom tullskyddet, då här en ganska kraftig ökning av denna produktion ägt rum, samtidigt som densamma i de närliggande norska områdena stagnerat. Härav kan nog den slutsatsen dragas, att bibehållandet av brödsädsodlingens relativt starka ställning i de bättre mellansvenska sädesbygderna varit åtminstone till en viss grad avhängigt av det även för Mellansverige, om än i mindre grad än för Sydsverige, merendels positivt verkande tullskyddet. Vid ett bedömande av den sannolika utvecklingen av jordbruket i dessa områden vid frånvaro av tullar torde följande förhållanden kunna tjäna till ledning. För brödsädsproduktionen äro klimat- och jordmånsförhållandena i allmänhet icke ofördelaktiga. Avkastningssiffrorna för höstsäden äro visserligen lägre än för Sydsverige men i jämförelse med ställningen i flertalet andra europeiska länder icke särskilt låga. Vad speciellt veteodlingen beträffar, torde förhållandet vara, att å välskötta gårdar i de härför ur jordmånssynpunkt mera lämpade trakterna, såsom Östergötlands och Uppsala län, och motsvarande gårdar i Skåne skillnaden i avkastning är mindre än ifråga om flertalet andra grödor. Nederbördsförhållandena särskilt i de östra provinserna äro på det hela taget förmånliga för höstsäden, i det att denna genom den mestadels tillräckliga höstnederbörden befordras i sin första utveckling men är mindre känslig för den under våren och försommaren vanligen infallande torkperioden, som däremot ofta inverkar ogynnsamt på vårsäd och vallar 2 . Dessa gynn1

Utredn. III, tab. L. Det har understundom gjorts gällande, att tullarna genom att uppehålla brödsädsodlingen skulle bidraga till att utjämna den större risk med hänsyn till väderleksförhållandena, som ligger i en ensidigt inriktad produktion, i det att särskilt för höstsäd och vårsäd om2

Det svenska jordbrukets utveckling

samma förutsättningar för brödsädsodling göra det antagligt, att även vid frånvaro av tullar en ganska ansenlig dylik odling fortfarande skulle bestått. Då den styva lerjorden i flera av de viktigare slättbygderna i allmänhet kräver bibehållande av helträdan, vilket visserligen icke gör höstsädsodlingen å därpå följande skifte nödvändig men låter densamma framstå som det ur växtföljdsynpunkt naturligaste, och då det är givet, att detta medför större kostnader for ifrågavarande odling här än i trakter, där ren träda ej erfordras, får man likväl antaga, att för vinnande av besparing i arbetskostnaderna på den sämre jorden en övergång skulle skett till animalisk produktion med mera extensiv foderväxtodling i form av fasta vallar o. dyl. I skogsbygderna med deras i allmänhet rikligare betestillgång samt brutna och stenbundna terräng framstår redan nu kreatursskötseln som den naturligare produktionsgrenen, om än även vårsäds- och speciellt havreodlingen här är avsevärd och även rågodlingen ej saknar betydelse. Till jämförande belysning av brödsädsodlingens utveckling i Syd- och Mellansverige må följande siffror anföras:

Brödsädsareal, 1 000 hektar Sydsverige Mellansverige Brödsädsareal i Sydsverige Mellansverige Brödsädsskörd, Sydsverige:

av totala

98-0 304-0

113-s 323-3

140-0 339-8

16-o 16-6

15-6 14-8

17-7 13-5

åkerarealen

1 000 dt vete ..

265 1192

368 1424

1235 1652

Summa

2 887

712 3 919

Summa

587 3 448 4 035

1104 4 379 5 483

Mellansverige: vete

råg

4 631

_ Vad slutligen Norrland beträffar, så är det ett allbekant faktum, att dess Norrland. jordbruk huvudsakligen är baserat på foderproduktion och kreatursskötsel, vilket otvivelaktigt lämpar sig bäst för där rådande naturliga förhållanden. Det företrädesvis odlade sädesslaget är korn, som i betydlig utsträckning ännu användes som brödsäd. Arealen härför synes sedan 80-talet ha varit i stigande och skörden företer som följd härav en om ock svag ökning. Odlingen av vete är däremot nästan ingen, och även odlingen av råg är ringa. Sammanlagt förmår den egna brödsädsodlingen (varvid även medräknas korn) icke fylla jordbruksbefolkningens behov. Användningen av vete och råg har ock på senare tid som brödsäd mer och mer utträngt kornet, vilket i vidgad omfattning i stället användes för utfodringsändamål. växlingen av regn och torka under vår och försommar, resp. eftersommar och höst, är av väsentligt olika betydelse. Något egentligt bärande skäl för en genom tullar understödd större hostsädsodling ligger dock knappast i detta resonemang, då detta skulle innebära, att jordbrukarna ej insåge sitt eget bästa och alltså ej toge i betraktande vare sig den nedgång i andra säden eller de risker, som följa av väderlekens växlingar. Hänsvn till att undvika de större riskerna borde, synes det, även utan tullskydd snarare föranleda en större brödsadsodling än som vore ekonomiskt berättigad. Nämnda omständighet skulle alltså i grunden vara ägnad att begränsa brödsädsodlingens återgång i händelse av tullskyddets borttagande.

154 Tullsystemets betydelse för jordbruket

Att den nämnda ökningen av kornproduktionen skulle haft något samband med tullen å ifrågavarande sädesslag synes uteslutet, då någon konkurrens härutinnan från annat land icke gjort sig gällande och i betraktande av prisställningen å vanligt korn här och i utlandet (varom mera nedan) även i händelse av frånvaro av tullskydd icke gärna är tänkbar. Det är således tämligen säkert, att tullsystemet för det norrländska jordbruket icke kan ha medfört något direkt skydd. En annan fråga är, om brödsädstullarna haft betydelse för den norrländska ladugårdsproduktionen, vilket förmenats vara fallet på grund av den begränsning i motsvarande produktion inom landets övriga delar, som brödsädstullarna medfört. Detta är dock föga sannolikt redan av hänsyn till transportförhållandena, som i ringa grad möjliggöra landväga avsättning av mellan- och sydsvenska ladugårdsprodukter i Norrland; i den mån så icke sker, blir världsmarknadens prissättning avgörande för ladugårdsprodukternas avsättning därstädes. MmföDe hittillsvarande undersökningarna ha uteslutande tagit sikte på produkrande be- tionens kvantitativa utveckling och förskjutningarna däri såväl med hänsyn till räkning 0( ji ac i areal som skördemängd och kreatursbestånd. Härigenom har emellertid an folut- ^ c ^ e klarlagts den ekonomiska betydelsen av den skedda utvecklingsprocessen, tionens och ej heller har möjlighet erbjudits att i sammanfattning ange totalresultatet totalvärde, av hela jordbruksdriften, såväl den vegetabiliska som den animaliska. En värdering i penningar av de resultat, som nåtts vid ett system med och ett system utan tullar, måste dock vara ägnat att klargöra åtminstone proportionerna av den försiggångna produktionsförskjutningens olika sidor. En jämförelse av hithörande slag synes med framgång kunna göras allenast mellan Sydsverige och Danmark, där produktionsbetingelserna äro någorlunda likartade, medan för Mellansveriges del material för en sådan undersökning saknas. Som led i jämförelsen ha utvalts ett par bland de i det föregående mot varandra ställda områdena, nämligen Malmöhus län (utom Frosta och Färs härad) samt Fyens amt i Danmark, vilka områden, förutom att de äga tämligen likartade naturbetingelser, för en jämförelse erbjuda fördelen av att hava ungefär samma areal odlad jord. Representativa för hela Sydsverige och hela Danmark äro de visserligen icke, men tillräckligt betydelsefulla i sig själva att förtjäna en jämförelse. Det kan här icke vara fråga om att fixera annat än rena bruttovärden å produktionen i betydelsen av saluvärde å samtliga framställda slutprodukter, varvid i bägge fallen räknas med samma och såvitt möjligt av tullar opåverkade priser. Vad som skulle belysas på detta sätt bleve närmast den förmåga jordbruksnäringen som helhet betraktad visat sig äga att binda kapital och produktivkrafter över huvud under resp. frihandel och tullskydd. I själva verket låter det sig emellertid knappast göra att fullfölja undersökningen så långt. En betydande dubbelräkning uppkommer nämligen, då värdet av de vegetabiliska och av de animaliska produkterna sammanslås, enär en avsevärd del av de förra användes för produktion av de senare. Någon möjlighet att undgå denna dubbelräkning och sålunda komma fram till ett verkligt saluvärde å samtliga framställda slutprodukter torde icke finnas. Däremot kan det icke i och för sig anses som ett störande moment, att hänsyn icke kunnat tagas till förbrukning av inköpt kraftfoder, vilken måste ha varit ej obetydligt större i det danska än i det svenska området, ty vad undersökningen gäller är blott bruttoresultat, och då föreligger lika litet anledning att frånräkna värdet av importerat kraftfoder som att avdraga andra produktionskostnader, t. ex. för

Det svenska jordbrukets utveckling

konstgödsel. Dubbelräkningen av den för animalisk produktion använda delen av skörden måste emellertid på grund av foderproduktionens stora roll i det danska området antagas verka i riktning att höja de danska värdesummorna i förhållande till de skånska, och jämförelsen är därför gjord till Danmarks favör. Det statistiska grundmaterialet hämtas ur förut åberopade Utredning IV; tillvägagångssättet vid beräkningarna angives närmare i bil. IX. Huvudresultaten framläggas i tablån å sid. 156. Trots att den tillämpade metoden efter all sannolikhet förskjuter resultatet till Danmarks fördel, framträder beträffande de absoluta värdesiffrorna för den sammanlagda produktionen en starkare stegring för Malmöhus län än för Fy en, medan beträffande produktionen per arealenhet ökningstalen ställa sig ungefär lika för båda områdena. Förhållandet är alltså det, att ökningen av den vegetabiliska produktionens värde, och däribland i främsta rummet värdet av vete och sockerbetor, för Malmöhus län varit så stark, att den uppvägt den större ökningen av den animaliska produktionen för Fyens vidkommande. Siffrorna synas berättiga till den slutsats, att i ett område som den ifrågavarande delen av Skåne, med de bästa naturliga jordbruksförutsättningar, tullskyddssystemet förmått frambringa ett värderesultat, som med hänsyn enbart till jordavkastningen överträffat det som skulle uppstått under frihandel samt, med hänsyn tagen jämväl till den på denna avkastning uppbyggda animaliska produktionen, väl kan åtminstone jämställas med det under frihandel frambragta resultatet. I penningar räknat har alltså jordbrukets totalresultat i Malmöhus län sannolikt icke blivit väsentligen annorlunda genom tullskyddet än det skulle ha blivit därförutan, men väl har tullskyddet där medfört en produktionsriktning med betydligt större utrymme för de vegetabiliska livsmedlen än man eljest kunnat räkna med. För Sydsverige som helhet (Malmöhus, Kristianstads, Blekinge och Kalmar län) har man däremot anledning att antaga ett väsentligt mindre värderesultat för jordbruket än som skulle ha inträtt vid frihandel, när nämligen ladugårdsskötseln inräknas i jordbruket. För Malmöhus län är det vete- och sockerbetsodlingen som till mycket stor del framkallar det nyss angivna resultatet, och dessa odlingsgrenar spela en avsevärt mindre roll i det övriga Sydsverige, vartill kommer, att förut (sid. 140) meddelade siffror lämna ett ganska starkt indirekt bevis för en svagare utveckling i Sydsverige som helhet än under frihandelsförhållanden kunnat väntas. Av dessa siffror framgår nämligen, att själva skörden (i skördeenheter räknat) på sin höjd utvecklats lika starkt i Sydsverige som i Danmark som helhet; och då kreatursstockens utveckling samtidigt är betydligt starkare i det senare landet samt de animaliska produkterna i förhållande till sitt näringsvärde betinga ett väsentligt högre pris än de vegetabiliska, så följer härav, att det sydsvenska jordbrukets värderesultat i penningar räknat måste ha utvecklat sig svagare än det danska. I fråga om Mellansverige äro dylika jämförelser av förut anförda skäl uteslutna. Vad här anförts rörande brödsädstullarnas inverkan på jordbrukets produktions- Samman riktning torde kunna sammanfattas sålunda: De ha i Sydsverige till en början fattning bidragit att bevara brödsädsodlingen vid dess då uppnådda ståndpunkt och därefter till att öka densamma såväl absolut som relativt; å andra sidan torde de ha medverkat till att vårsädsodlingens utveckling avstannat, att vallkulturens starka utvidgning hejdats och att kreatursskötselns förutvarande kraftiga tillväxt avmattats. I Mellansverige torde ifrågavarande tullar icke ha förmått hindra en viss tillbakagång av brödsädsodlingen men lära dock ha medverkat till att denna

156 Tullsystemets

betydelse för

CO © i CO ""#

©1

>s

Tt* oo CM

O D r - W *

<©

*©

- * -rM » O CM C l »O

i—i O CO —H ^ f T * CM - r f

00 *H

<Ö CM

I

C\]

IN.

CO

!>

CO CC l - O

Oj IN

i - i c T-i »©

00¶CN NH

O

H

O

I

C

rH rH

(Mcoiocn Cl o co co co 00

Cl t - co CM t CM i ©

co

H t C O CM - * CO

o •*> co i—i co co

—I X

cn o

co

-Ht-CsiO 00 CO —l rH

CO

©1

t - "•* C» - T H C O CM CD 1 >

CO " r f 0 0 I X O H

S3

g

-#

c»

O J CO

O,

r~ i—i CO CO

oo CO

H O O l CD CO ~f rH t - t -

•<#»©

O j

O

_

O

«8

^

c©

00¶CO "V TM CO

00 ©1 T K CD -rf 00

CO

rH

O O 00 CO ©q •<#

CM

co TM IN

r-l

r-l

CM

t»

t— CO r H CM

CO NU

00 c©

>©

co o co

O ^ I M O ©1 rH

<£> NU

lOHX r - l i—I

C i O t— CO O CC »O C i 00 © I 00 CO t - CO rH ©1

Sfi CM

19 SS

CO CO © 1 rH

CM

00 c©

•HCOTH

©1 T f

tN

rH O " * CO CO rH

CO C i 00

CO

00 c© TH

c3 CO c©

5¶CO tM CO r H C i CO

©1 TH © I TH

00 CO

1-1

o co

CM

O

SO

CO 0 0 CM i—l

CO

©1 » *

es ©1 JO r-l

r-l

a OO NH C» c o © I *H.

©1 c o ©1 00 r-l

»©c© O >M © 1 TM

rH rH CM CD rH

© l CO QO CO H N

t-

(M

1—t

Ci Ci CO ©1

1*

T—I

CM t - CO © I ©1 © I ©1 ©1 ©1

C\J

T K ©q

O >© co l O O O rH ©1 rH

C* r S 52 CO CM C© TM

CM

rH t ©1 - H C i CO

•*

CO o

>'© i—i CM 0 0

•pH

Ci Cl

© N © 1 »Q C * TM

i—I i—'

TU °l ~ s00 »o

co >© o

C : CD CO CO . - i r-i

fp C\j

©1 O

o

C i O CO CO CC O

CO «*

~*. I O

© 1 © 3 CO O NH 00 C» CM 00

NH

r H CO

i—i CM

Cl Cl r H CM

QO T H .

3 CNJ

- *

i © CO CO C i C i 00 O "rf CM CO i © » O

rH

»o

CO

-—i o

» O CM

CO t ~

Tf

co I O co co

rH

f©

•ä

0 0

NJH CO

NH TM

- * co

O »

St!

O CO rH

i©

t»o

• * co CM

C i

Ci

CS »O ©1 *-i CD 00

* * >© o OJ C i CC o CM CO »O TM

N C O t > N CM 0 0 CO C i C i CD CM

Cl o CM

co

T}< 0 0

co

SS ©J r l

Ci

NK

ö-^

A

CO

CM

CO CO Ci

o. 22 co

'O

t» »

C i ©1 CO © 1

» rH CO

© 1 Op N ^ j CO CM

© »M i © >-< 05 >H ©1 O

»O

ito co oo CO

1> o

jordbruket

TM

Ci ^

"*

"i

l©

CO

C » CO

CO

00 o co MiCt-

&

o ^rV

(U

S ' T)

O

a» O

-So

H to

Ä

eo - O

C rH

F

M

< _; &, g, 5 I

Ä

SJ

-

o ,t s g

« SiS-ö t i g 1) ^ 3 X :c3 _, fc5 : t , 4 j en 03 <a 0 F-j T J _w

C- oo

CL,

r

rt

•": 5ö' r 1 *i * 1 C

< r^

cu

In- och utförseln av spannmål

odling hållits uppe i de bättre sädesbygderna, varigenom de tillsammans med en intensivare jordbehandling och användning av mera givande vetesorter medverkat till den icke obetydliga ökning av den samlade skördekvantiteten som ägt rum. För Norrlands vidkommande har icke någon inverkan av brödsädstullarna kunnat fastställas med hänsyn till produktionsriktningen. Beträffande landet i dess helhet har, såvitt man kan döma, tullskyddet medverkat till att hejda den under intryck av jordbrukets bekymmersamma ekonomiska läge under 1880-talet starkt framträdande relativa inskränkningen av brödsädsodlingen. Vid frånvaro av tullskydd skulle antagligen i Sydsverige en utveckling efter i stort sett samma linjer som i Danmark kommit till stånd, alltså med ytterligare utsträckt foderväxtodling och starkare uppdriven kreatursskötsel. Härvid få dock undantagas de lättare jordarna i Kristianstads län och Blekinge, där produktionsriktningen troligen blivit oförändrad. I Mellansverige torde på de bättre jordarna i slättbygderna en vidsträckt brödsädsodling på grund av de för denna odling särskilt gynnsamma förhållandena även bestått utan tullskydd. På sämre jordar likasom också i skogsbygderna borde man däremot ha kunnat förvänta en övergång till mera extensiv foderväxtodling och utsträckt kreatursskötsel. 4. SPECIELLA UTREDNINGAR ANGÅENDE DE SÄRSKILDA SLAGEN AV JORDBRUKSTULLAR A. a.

SPANNMÅLSTULLARNA

IN- OCH UTFÖRSELN AV SPANNMÅL

In- och utförseln av spannmål sedan början av 1870-talet och fram till världskriget angives femårsvis i tablån å sid. 160, som innehåller specifikation för de viktigare slagen av omalen och målen spannmål. Växlingarna i in- eller utförselöverskottet för de fyra förnämsta sädesslagens vidkommande framträda åskådligt å diagrammet sid. 158. Den malna spannmålen är här tillagd den omalna med förhöjning till motsvarande vikt i omalet tillstånd. Sammanställda med skördekvantiteterna framträda in- och utförselöverskotten å efterföljande diagram, som alltså ger en föreställning om förbrukningens storlek och dess fördelning på inhemsk och främmande vara. I sammanträngd form kan utvecklingen härutinnan angivas sålunda (siffrorna angivas i 1000 deciton): Vete

Råg

Korn

Havre

Blandsäd

Baljväxter

Summa

910 1091 2 305

4 886 5 463 5 958

3 443 3 325 3 339

7 169 9 974 12 577

1 131 1511 3 301

729 719 549

18 268 22 083 28 029

— 15 — 2 + 90

— 1279 + 676 + 3 399

577 582 538

14128 19420 27 918

Skörd: 1871/75 1886/90 1911/13 Införselöverskott:l 1871/75 1886/90 1911/13 Förbrukning: 1871/75 .... 1886/90 .... 1911/13 ....

+ 202 + 997 + 852 + 1533 + 1886 + 1080

990 1 797 3 965

1 + betecknar införselöverskott, 1875/76 o. s. v. 2 Exkl. utsäde.

5 168 6 235 6 288

264 — 2199 163 — 1544 5 + 348

2 668 2 699 2 967

utförselöverskott.

3 749 6 790 11237

976 1317 2 953

Siffrorna avse skördeåren 1871/72-

158 Tullsystemets betydelse för jordbruket IN-OCH UTFÖRSELÖVERSKOTT 1000dt,AV VETE, RÅ6, KORN OCH HAVRE ÅREN 1871-1913. ( 2400r

190~5 fål0 1913

Följande sammanställning belyser förhållandet ytterligare: Nettoskörd i % av förbrukning

Procentuell utveckling (1871/75 = 100) 1886/90

1911/13 1871/75'

1886/90.,;

1911/13

401 122 111 300 303 93

79-6 80-7 109-9 158-6 100-0 102-7

52-C 75-4 106-0 122-7 100-0 100-4

52-4 82-8 100-2 96-9 100-0 83-3

19S

87-8

Skörd

Förbrukn.)

Skörd

Förbrukn

Vete Råg Korn Havre Blandsäd Baljväxter

120 112 97 139 134 99

182 121 101 181 135 101

253 122 97 175 292 75

Samtliga..

In- och utförseln Milj. dt. 13

av

spannmål

159 SKÖRD OCH FÖRBRUKNING AV SPANNMÅL ÅREN 1871-1913. 1. If'"l

\ ETE

RAG

K( 3RN

HAVRE

BLANDSÄD

11¶Skörd

/ \ //

10¶FSrbruknin 3

)

j \

//

/ 7

//

/i f

„ //

/

s =T^~,

N

./" / • "

fl

1870 80

00 1910 1870 80

00 1910 1870 80

00 1910 1870 80

00 1910 1870 80

00 1910

Man finner beträffande vetet, att produktionen därav från 70-talets början och fram till slutet av 80-talet, trots en absolut stegring med 20 %, i förhållande till förbrukningen nedgick från nära 80 % till ej stort mer än hälften .Procentförhållandet mellan skörd och förbrukning föll ytterligare till 35 % åren 1901—05. Därefter har det, tack vare den i det föregående framhållna starka produktionsökningen i Skåne, åter höjt sig till över 50 % åren närmast tore kriget, detta ehuru förbrukningen sedan 70-talet absolut taget fyrdubblats och per invånare räknat tredubblats, nämligen från 23 till 71 kg per invånare Ayen för rågens vidkommande sjönk skördens andel av förbrukningen under 80-talets lopp, men sedan har den ungefär återtagit den ställning den intog pä 70-talet, eller något över 80 %; åren 1906—10 uppgick den t. o. m. till nära 90 %, alltså icke långt från full självförsörjning. (Efter kriget har under ett par år t. o. m. förelegat utförselöverskott,) Rågförbrukningen per invånare stegrades från 121 kg 1871-75 till 134 kg 1881-85 men har därefter successivt nedgått till endast 112 kg 1911—13 och efter kriget ytterligare minskats. ± or vete och råg tillsammans ökades underskottet från 20 % vid 70-talets början till 35 % åren 1881-85, men sjönk sedan till 30 %, varvid det ungefar förblivit fram till kriget. Av korn översteg produktionen ända till slutet a iT l*ir! b e . h o v e t 5 f r ä n d e n t l d e n h a r den ungefär jämnt motsvarat detsamma eller hållit sig något därunder. Havreproduktionen lämnade ända in på 90talet ett stort, dock successivt sjunkande överskott; under 1900-talet har däremot ett underskott på några procent förelegat. Även produktionen av baljvaxter har företett ett växande underskott, medan ifråga om blandsäd produktion och förbrukning ständigt praktiskt taget sammanfallit, d. v. s. ingen nämnvärd vare sig in- eller utförsel ägt rum. Beträffande in- och utförseln av de särskilda sädesslagen må i övrigt, under hanvisning till dels ovan intagna tablå, dels i Utredn. XXV meddelade tabeller samt i anslutning till därstädes lämnad textredogörelse, anföras följande. • j i o ^ ^ r f l n f ö r s e l n a v o m alet vete angår, har den från en ringa kvantitet vid 1870-talets början successivt vuxit till perioden 1901—05 (största införseln

160 Tullsystemets

betydelse för

jordbruket

IN- OCH UTFÖRSEL AV SPANNMÅL ÅREN

I medeltal Vete

1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

187l/l913

Målen spannmål, 1 000 dt. Omalen spannmål, 1 000 dt. Balj- I Andra VeteRåg Korn Havre Majs växter | Summa mjöl slag Summa mjöl m. m

n f ö r s e l 12 46 582 60 1084 107 458 1550 132 461 1330 29 1151 1002 72 1356 1010 53 2 036 1149 29 20 1 904 594 1812 4 814

4 12 22 37 22 214 603 778 879

2 125 97 83 103 190 86 98 578

13 34 28 23 22 39 86 89 104

659 1422 2 287 1963 2 372 2 862 3 989 3 483 4191

157 293 307 260 231 87 74 87 74

24 28 22 24 15 9 5 4 18

2 698 3105 2 573 1934 1466 358 106 87 395

24 24 52 36 7 10 1 1 4

279 358 205 237 142 62 37 72 83

5 6 9 12 18 18 21 18 17

441 657 521 509 391 167 132 177 174

25 9 2 24 45 27 5

2 1 2 3 4 1 2 7 40

32 33 79 48 13 35 48 35 49

Utförsel 1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

90 88 8 11 0 0 0 1 2

36 28 11 6 1 0 0 1 2

354 345 259 212 40 1 O 1 33

2194 2 616 2 273 1681 1410 348 101 80 340

1903), från vilken tid den fram till krigsåren i genomsnitt något avtagit i omfattning. Exporten av vete översteg på 1870-talet importen, men har sedan dess uppgått till endast en obetydlighet. Större vikt än importen av omalet vete hade under nyssnämnda årtionde importen av vetemjöl; den var ända fram till mitten av 1890-talet ganska ansenlig, men har därefter varit av jämförelsevis mindre omfattning. Först åren efter kriget har den åter fått större betydelse. De största posterna av veteinförseln hava i allmänhet ända fram till år 1908 kommit från Tyskland. De därnäst viktigaste importländerna ha varit Danmark och Ryssland, under enstaka år från 90-talets början Förenta Staterna och Argentina, bägge tillväxande i betydelse från år 1906, förmodligen i samband med tillkomsten av direkta sjöfartslinjer till dessa länder. Åren 1909— 13 går Ryssland i spetsen, medan införseln även från Ostindien tilltager. Under krigsåren behärska Nord- och Sydamerika helt importen. Vad den redovisade införseln från Danmark och Tyskland beträffar, torde den till mycket stor del hava utgjorts av transitogods från andra länder, företrädesvis Ryssland och Amerika. Från Danmark och Tyskland samt på senare tid Förenta Staterna har enligt statistiken även det mesta vetemjölet kommit. Näppeligen skönjer man i införselsiffrorna för omalet vete någon direkt inverkan av de 1888 införda och 1895 höjda tullarna. Däremot är det påfallande, att veteutförseln nästan helt avstannat fr. o. m. 1888. Även har införseln av vetemjöl rönt mycket starkt inflytande av tullförändringarna. Den förut starka mjöltillförseln från Danmark fick genom de svenska skyddstullarna så gott som dödsstöten. Införseln av ryskt, amerikanskt eller ostindiskt hårt vete kan delvis förklaras genom det svenska vetets jämförelsevis låga glutenhalt, som gör det i regel mindre lämpligt att utan blandning användas till framställning av bak-

In- och utförseln av spannmål

kraftigt mjöl. Det tidigare i så stor omfattning införda mjölet användes av bagarna till att blanda med det inhemska mjölet. Numera verkställes blandningen vid kvarnarna före förmalningen. I själva verket har behovet av tillsats av utländskt, hårt vete vuxit i och med utbredningen av de nyare förädlade vetesorterna, enär dessa i jämförelse med det gamla svenska lantvetet äro anmärkningsvärt glutenfattiga, om ock avsevärt mera givande. Sannolikt har dock utvecklingen på detta område gått längre än vad som föranledes härav, i det att smaken tilltagit för mjöl och bröd framställda övervägande eller uteslutande av hårt, glutenhaltigt amerikanskt vete, varvid möjligheten för bagarna att på detta sätt framställa bröd med större volym i förhållande till mjölmängden torde hava medverkat. 1 Införseln av råg nådde sitt maximum under perioden 1881—85, och nedgick därefter rätt avsevärt för att under åren 1901 — 05 åter stiga, dock ej till samma höjd som tidigare. Efter den betydliga nedgången i importen under krigsåren upphörde den nästan alldeles åren 1919—20 och har även sedan varit ganska obetydlig. Utförseln av råg har liksom veteutförseln sedan mitten av 1880-talet varit försvinnande. Beträffande importen av rågmjöl har utvecklingen varit ungefär densamma som i avseende på vetemjöl. Ända fram till början av 1900-talet var Ryssland den vida största exportören av råg till Sverige, ehuruväl Tyskland mer och mer framträdde som medtävlare, framför allt från 1894, då Einfuhrscheinsystemet för omalen spannmål infördes därstädes. Från och med 1903 ha de största kvantiteterna ända fram till kriget regelmässigt kommit från sistnämnda land, om det än delvis varit fråga om rysk vara, som transiterat Tyskland. Beträffande importen av rågmjöl framgår av i Utredn. XXV meddelade siffror, att densamma under 70talet, då den ännu var verkligt betydande, till alldeles övervägande del härrörde från Ryssland. Importen därifrån avtog starkt under 80-talet och upphörde något senare nästan alldeles. Även importen från Danmark, som tidigare ej var obetydlig, upphörde i huvudsak 1888. Sedan den tiden har Tyskland varit den enda rågmjölleverantören av betydelse, ehuru införselkvantiteterna varit ganska växlande. I olikhet med vad fallet varit beträffande omalet vete har den svenska tullpolitiken för rågens vidkommande avsatt starka spår i importsiffrorna. Importen börjar nedgå i slutet av 80-talet och har sedan 90-talets mitt genomsnittligt hållit sig på en betydligt lägre nivå än förut, om ock med tillfälliga stegringar under svagare skördeår. Här nedan angives i en sammanfattande översikt importöverskottet av vete och råg, omalen och målen vara, i 1 000 dt samt proportionen däremellan under de senaste årtiondena fram till världskriget. I medeltal år 2 1871/80 1881/90 1891/00 1901/10 1911/13

Vete

Råg

325 846 1574 2170 1886

1203 1694 1055 922 1080

Därav vete

1528 2 540 2 629 3 092 2 966

%

21-2 33-3 59-8 70-1 68-6

Anförda summor visa, att importöverskottet av all brödsäd, som under 80talet starkt tillväxte, sedermera visserligen fortsatte att i genomsnitt ökas, 1 Se härom kommitténs utredning n:r XXI: Kvalitetsfrågan hos det svenska vetet av H. NILSSON-EHLE. Där omnämnas försök som under senaste år pågått för framställande av nya på samma gång avkastningsrika och fullt bakningsdugliga vetesorter. 2 Skördeåren 1871/72—1880/81 o. s. v 11 — 3501. T. T.

162 Tullsystemets

betydelse för

jordbruket

men i väsentligt långsammare takt, samt att ökningen upphört åren närmast före kriget. Emellertid har proportionen mellan vete och råg i importen under årens lopp totalt omkastats, vilket tydligen sammanhänger med det ökade välståndet och den härmed följande, förut framhållna starkare efterfrågan på det till finare bakverk använda vetet och en proportionsvis minskad förbrukning av råg. Korn infördes under slutet av 70- och början av 80-talet i ej alldeles obetydliga kvantiteter; sedan hava blott sporadiskt några mera avsevärda införselposter förekommit. Utförseln av korn, som tidigare var ganska omfattande — vissa år under 1870-talet översteg den 400 000 dt — började från 1880-talets mitt avtaga i omfattning och har sedan 1895, med undantag för ett eller annat år, varit ringa. Det mesta av det exporterade kornet, vilket huvudsakligen torde ha utgjorts av det förträffliga skånska maltkornet, gick till Storbritannien. För havrens vidkommande är framför allt den ansenliga utförseln på 1870och 80-talen anmärkningsvärd. Havre var denna tid en av vårt lands viktigaste exportvaror. Höjdpunkten nåddes år 1879 med en kvantitet av över 3-1 milj. dt till ett värde av 32-5 milj. kr. En avgjord nedgång inträder från och med 1888; därefter fortgår minskningen i stort sett oavbrutet under följande årtionden; en tillfälligt stegrad export förekommer likväl åren 1911 —14. Den huvudsakliga exporten skedde till Storbritannien, därnäst till Frankrike och Danmark; vissa år torde även till Nederländerna försänts ganska avsevärda partier. I bredd med exportens minskning har i stället importen tilltagit; den stegras kontinuerligt från 1890-talets mitt och uppnår 1910 den stora summan av över 1*1 milj. dt. Väsentligen torde denna import hava utgjorts av råvara för havregrynstillverkningen; exporten har däremot utgjorts av foderhavre. Att exportens avtagande till tiden sammanfallit med skyddstullars införande å brödsäd är säkerligen icke en tillfällighet, i det att dessa otvivelaktigt verkat nedsättande på exportdugligheten för havren. Priserna å de särskilda spannmålsslagen stå alltid i ett visst beroende av varandra, och havrepriset i Sverige har, som nedan skall visas, trots frånvaron av tullskydd för denna vara (utom under åren 1888-92) åtminstone efter 1895 hållit sig avsevärt högre i förhållande till priset utomlands än tidigare. Även av baljväxter hade Sverige ända fram till 1880-talets slut ett utförselöverskott, dock successivt avtagande i omfattning. Utförseln utgjordes huvudsakligen av ärter, medan införseln åtminstone tidvis övervägande bestod av bönor. Från nämnda tid har utförseln av baljväxter i allmänhet varit ringa, medan införseln svällt högst betydligt. En väsentlig del har utgjorts av bönor (bruna bönor från Holland), det mesta dock av foderärter, pelusker och vicker, vilka äro tullfria. Exportens bortfallande är även här en tydlig följd av tullskyddet. Införseln av majs visar mycket växlande siffror. Den väsentliga användningen har ända till år 1908 varit för brännvinsbränning, såsom framgår av omstående sammanställning. Den höga siffran för åren 1876—80 härrör från ett enda års import (1880: 427 000 dt). Även åren 1898 och 1899 var importen stor (resp. 271 000 och 386 000 dt). I samtliga fall sammanhängde importökningen med felslagna po1" ä 11 s sk ö ro. år Ända sedan den 15/5 1887 och fram till Vi2 1 9 1 1 v a r införseln av majs belagd med jämförelsevis hög tull ehuru av växlande storlek. Priset ställde sig på den grund så högt, att konkurrens med potatis och annan fodersäd icke

Spannmålspriserna

i medeltal år

163 Införsel av majs 1 000 dt

Förbrukning av majs vid brännerierna * 1 000 dt

2 125 97 83 103 190 86 98 578

2 44 78 72 96 160 72 42 3

1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

kunde ifrågakomma annat än under särskilt dåliga skördeår. Sedan tullen å majs borttagits, har importen starkt ökats, och den användes numera så gott som uteslutande till kreaturs-, företrädesvis svinfoder (jfr nedan sid. 184). b. SPANNMÅLSPRISERNA

Prisutvecklingen å spannmål såväl på världsmarknaden som i Sverige har PHSgjorts till föremål för en utförlig framställning i kommitténs utredning XXV, utvecktill vilken här hänvisas. I stora drag belyses utvecklingen sedan 1860-talet lin9enför brödsädens vidkommande genom här återgivna diagram, vari meddelas en jämförelse dels ifråga om vetepriset mellan Sverige, Preussen och England, dels VETE-OCH RÅGPRISER ÅREN 1860-1913.

1860 1

1890 Avser tillverkningsåren 1870/71-1874/75 o. s. v.

19lÖ~7gi;

Tullsystemets betydelse för jordbruket

ifråga om rägpriset mellan de två förstnämnda länderna och Belgien. Det må framhållas, att priserna för de särskilda länderna till sin absoluta höjd icke äro fullt jämförbara, enär prismaterialet delvis är olikartat. De svenska uppgifterna utgöras av noteringarna å Stockholms börs, de tyska, engelska och belgiska äro genomsnittspriser för ett antal orter; samtliga avse dock allenast priser å inhemsk vara. I detta sammanhang intresserar emellertid huvudsakligen den allmänna riktningen av prisrörelsen och den inbördes förskjutningen av läget. För alla priskurvorna gör sig en viss gemensam huvudriktning gällande. Men karakteristiska olikheter framträda ock. Englands höga prisnivå ännu under 1860-talet beror givetvis på otillräckligheten av den egna produktionen och den då ännu jämförelsevis inskränkta internationella spannmålshandeln. Sedermera sjunker den engelska vetekurvan särskilt brant, under inverkan av de allt billigare transportkostnaderna och den allt rikligare tillförseln från de stora utomeuropeiska produktionscentra; Englands stora import och frånvaron av alla hämmande tullskrankor har medfört, att priset där fullständigt inställt sig efter världsmarknadsnivå. Sammalunda har läget vant i Belgien I Tyskland åter och något senare i Sverige har prisfallet i viss mån hejdats genom det i det förra landet år 1879, i det senare 1888 införda och sedermera förstärkta tullskyddet. Från mitten av 90-talet och fram till år 1906 ligga de svenska kurvorna över de tyska. Detta är en naturlig följd av det under dessa år i Tyskland i jämförelse med Sverige faktiskt gällande lägre tullskyddet. Fr. o. m. 1906 blir, samtidigt med då vidtagna tullhöjningar i Tyskland, läget omvänt. . Orsakerna till de årliga, starka prisvariationerna äro naturligtvis tramst att söka i världsskördens växlande storlek. I Utredn. XXV påvisas hurusom skörde- och priskurvorna genomgående förete en anmärkningsvärt väl utpräglad motsvarighet i rörelsen ehuru naturligtvis i omvänd riktning. Härvid måste likväl besinnas, att på priset å ett spannmålsslag inverkar ej blott skörden av samma slag utan ock skörden av de övriga. Rågpriset kan sålunda ej undgå att påverkas av tillgången å vete och omvänt, och tillgången på fodersäd tjänar otvivelaktigt i stor omfattning som en regulator till förhindrande av alltför häftiga kastningar i brödsädsprisen, enär förbrukningen av säd för utfoddringsändamål är ofantligt mycket mera tänjbar än förbrukningen till brödföda. Det visar sig ock av diagrammet å sid. 165, vilket anger prisutvecklingen i Sverige, att denna för de särskilda spannmålsslagen varit i det stora hela överensstämmande, om än det inbördes förhållandet dem emellan något förskjutits. Sättes priset å råg lika med 100, ha, enligt Stockholmsnoteringen, priserna å de andra sädesslagen under varje tioårsperiod sedan 70-talet ställt sig sålunda: 1871/80 188190 1891/00 1901/10

Kåg

Vete

Korn

Havre

100 100 100 100

136 129 121 118

98 99 96 95

91 88 80 84

Veteprisets sjunkande i förhållande till rågpriset är en internationell företeelse, framkallad av veteodlingens stora utbredning till alltjämt nya, därför särskilt lämpade områden av världen. Att kornpriset i Sverige, trots att samma tull sedan 1888 gällt å korn som å råg, nedgått förhållandevis så mycket är otvivelaktigt ett uttryck för det nedan påvisade förhållandet, att tullskyddet å det förra sädesslaget varit långt mindre effektivt än å det senare. Att havrepriset likaledes relativt sett sjunkit är endast naturligt i betraktande av att havren (frånsett åren 1888—92) varit tullfri.

16!

Spannmålspriserna (^SPANNMÅLSPRISER Å STOCKHOLMS BÖRS ÅREN 1841-1913. 20r

1850-

1.8.83)

1910 I TJtredn. XXV meddelas ock resultatet av en undersökning, som visar hur spannmålsprisen i genomsnitt ställt sig månadsvis under perioden 1895—1913. I procent av medelpriset för de 18 skördeåren ha månadsprisen genomsnittligt utgjort: Augusti September Oktober November December Januari Februari Mars April Maj Juni Juli

Vete 100*9 97-2 97'i 98-1 97-6 98-4 100-0 100-7 101*6 104-3 104-0 99-4

Råg 100-5 98-8 98-8 99-6 987 98'9 995 99-1 99-7 102-2 102-2 1020

Korn 103-5 101-7 99-2 97-7 96'S 95\s 97*4 98'7 1007 102-4 103-1 103-4

Havre 104-9 100-G 93-7 93"7 92-8 97-0 99-8 100-9 102-4 104-1 105-0 104-4

Av tabellen framgår, att priserna genomgående varit lägst under höstmånaderna och därefter stigit med höjdpunkt vanligen i maj och juni. Emellertid äro variationerna icke större än som kan anses minst motsvaras av ränteförlusten samt kostnaden för lagring och svinn, och något verkligt stöd erbjuda de knappast för uppfattningen om normalt förekommande missbud från uppköparnas sida under den egentliga försäljningssäsongen. Karakteristiskt är, att prisvariationerna framträda betydligt mera utpräglade för havre, i fråga om vilken handeln är mindre organiserad, än för vete och råg. Utredn. XXV lämnar även vissa upplysningar rörande spannmålsprisernas höjd i olika landsdelar. Resultatet av det härutinnan förebragta materialet är, att sedan 80-talet, vad brödsäden beträffar, en påtaglig utjämning skett, varvid det förut jämförelsevis höga prisläget i de magrare skogsbygderna undergått en relativ sänkning, medan priserna i förhållande härtill stigit i de mera välbelägna trakterna kring de stora kvarncentra.

166 Tullsystemets betydelse för jordbruket

Tullarnas Frågan om tullarnas inflytande på prisbildningen å spannmål sönderfaller inflytande egentligen i två skilda problem, nämligen dels frågan i vad mån det kan vara p r is .i? - ~ möjligt att på de utländska exportörerna överflytta bördan av i ett land in™n" förda tullar, och dels frågan i vad mån tullarna, vid oförändrad världsprisnivå, förmå höja priserna på den skyddade marknaden över världsmarknadspriset. I avseende på det förra spörsmålet må framhållas, att det givetvis icke är otänkbart, att de utländska säljarna kunna till följd av tullar i importländerna föranledas nedsätta sina priser och alltså bära åtminstone en del av dessa tullar, förutsatt att bibehållandet av ifrågavarande marknader är för dessa säljare av nog stort intresse. Osannolikt är icke, att det samtidiga införandet av spannmålstullar i en del europeiska länder i någon mån medverkat till det fortsatta, även i jämförelse med den i övrigt fallande prisnivån, starkt framträdande sjunkandet av världsmarknadspriset å vete under 80- och förra hälften av 90-talet, trots att den förnämsta kunden, England, fortfarande höll sin marknad öppen. Men ett enskilt lands åtgöranden kunna i angivna hänseende näppeligen medföra någon inverkan, i varje fall icke ett så pass litet lands som Sverige. Det är alltså tydligt, att köparna vid import hit böra som regel ha fått vidkännas hela tullbeloppet som tillägg till det utländska marknadspriset jämte frakt- och andra omkostnader till svensk tullgräns. Av vida större praktisk betydelse är frågan, vilken inverkan tullarna kunna ha utövat på priserna å den inhemska spannmålen och i vad mån alltså producenterna blivit i stånd att tillgodonjuta den genom tullskyddet beredda möjligheten till prisstegring i förhållande till utlandet. Undersökningar för andra länder, framför allt Tyskland, ha visat, att tullskyddets utnyttjande kan ha gestaltat sig helt olika för olika spannmålsslag och under olika år, beroende på växlingar i tillgång och behov. För Sveriges vidkommande har ämnet gjorts till föremål för undersökning i meromnämnda Utredn. XXV. Där anföras till en början uttalanden från ett antal större spannmålshandlare, vilka tillsports angående betydelsen av de omständigheter, som kunna anses ha utövat inflytande å den inhemska spannmålens pris i jämförelse med priset på den utländska. Dessa yttranden ge vid handen, att det måste betraktas som en så gott som omöjlig uppgift att med någon exakthet angiva hur stor prisförhöjning som i regel tillföres den inhemska spannmålen genom tullarna, detta huvudsakligen på grund av de stora olikheter i kvalitet, som äro rådande. Det framgår emellertid, att man ansett det inhemska vetet i och för sig i allmänhet fullt jämförbart med nordtyskt och danskt, men underlägset de importerade transoceanska och ryska hårda vetesorterna. Den svenska rågen åter har ansetts över huvud jämngod med vilken som helst utländsk. Att ändock priset på den inhemska säden vanligen understigit priset å motsvarande utländsk vara vid tullgränsen med tillägg av tullen förklaras i nämnda yttranden genom flera omständigheter, i första rummet det vanliga förhållandet, att varan tillföres köparen i smärre, ojämna partier, samt dess mindre handelsgilla beskaffenhet överhuvudtaget. Det sagda säges gälla samtliga spannmålsslag. För vete anföres som en speciellt inverkande omständighet det merendels mycket starka utbudet strax efter tröskningen, då lantbrukarna i brist på lagringslokaler sträva att fortast möjligt avyttra sina partier. (Den begränsade räckvidden härav har nyss belysts.) I mindre mån säges sistnämnda omständighet inverka på rågen, vars försäljning i allmänhet utsträckes under längre tid. Här torde däremot den inhemska skördens storlek och det åtminstone i bättre skördeår jämförelsevis ringa importbehovet vare en huvudorsak till att priset å den inhemska varan ofta med avsevärt mindre belopp än tullen överstiger priset å den utländska

Spannmålspriserna

utanför tullgränsen. I ännu högre grad bör detta vara fallet beträffande kornet. För samtliga spannmålsslag gäller naturligtvis, att under år, då grödan är illa bärgad och fuktig, priset blivit lägre än eljest varit fallet. Att med siffror giva belägg för här påpekade förhållanden är naturligtvis mycket svårt. Emellertid må här i sammandrag anföras de resultat, vartill den i Utredn. XXV gjorda utredningen kommit. Först meddelas där en jämförelse beträffande höstpriser (varmed här förstås genomsnittspriser för månaderna september—februari resp. skördeår) å vete i Sverige, Danmark och England samt å råg i Sverige, Danmark och Bremen åren 1880—1913. De svenska priserna utgöras dels av noteringarna å Stockholms börs (bästa noterade kvalitet), dels av noteringar för Malmö, publicerade i Tidskrift för landtmän, de danska utgöra medeltal av noteringarna å Köpenhamns börs, publicerade i Grosserer-Societetets Handelsberetning; samtliga dessa noteringar avse inhemsk vara av god genomsnittskvalitet. De engelska priserna (de s. k. gazettepriserna) äro genomsnitt för brittiskt vete å ett stort antal platser i England och Wales; Bremennoteringarna avse importerad, sydrysk råg, exkl. tull. De sålunda med varandra jämförda priserna torde, såvitt kommittén kunnat finna, få anses åsyfta till kvaliteten någorlunda jämförbara varuslag; framför allt gäller detta Malmö- och Köpenhamnsnoteringarna. I genomsnitt för dels tullfrihetsperioden 1880—87, dels de särskilda tullperioderna 1888—91, 1892—94 och 1895—1913, då tullen å såväl vete som råg, ulgjorde resp. kr. 2'5o, 1*25 och 3-70 per 100 kg, voro de belopp, varmed de svenska priserna på vete under- ( - ) , resp. överstego (-{-) de utländska, följande (kr. per 100 kg): Stockholm—Köpenhamn Malmö—Köpenhamn Stockholm—England Malmö—England

1880/87 (Tullfrihet) — 0'1G -f- 0*14 —O'oi +0*29

1888/91 (Tull 2-50) -f 2"42 +1*8 2 -j- 3-43 + 2-83

1892/94 (Tull 1-25) + 1-64 -j- l*17 + 2-15 + 1*68

1895/13 (Tull 3-70) + 3-22 +3-19 + 3-4G +3-4 3

Under åren 1888—94 uppvisa alltså de svenska priserna gent emot de engelska en differens, avsevärt större än tullbeloppet. Dessa år voro just de, då den transoceana vetetillförseln tog en omfattning som aldrig tillförne och då vetepriset på världsmarknaden nådde sitt bottenläge. England och dess jordbruk var det som främst fick taga emot stöten, och även i förhållande till andra frihandelsländer företedde detta land dessa år en anmärkningsvärt låg prisnivå. Antagligen ha härtill medverkat de jämförelsevis billiga frakterna till England; vid stor linjefart bliva fraktkostnaderna låga, då spannmålen ofta tages i retur nästan som barlast. Man finner sedermera förhållandet mellan detta land och Danmark i denna punkt jämkat till större överensstämmelse. Under åren 1895—1913 lågo de svenska priserna över de danska med i genomsnitt kr. 3'2i och över de engelska med i genomsnitt kr. 3'44 eller med resp. 87 och 93 % av tullsatsen. För råg ter sig motsvarande jämförelse sålunda (kr. per 100 kg):

Stockholm—Köpenhamn Malmö—Köpenhamn Stockholm—Bremen Malmö—Bremen

1880/87 (Tullfrihet) —033 — 0"00 —0-03 +0-24

1888/91 (Tull 2-50) + 1-4S + 1-31 +1-75 + 158

1892/94 (Tull 1*86) + (Ho •{• 1*11 -j-0-77 +1-18

1895/13 (Tull 3'70) + 2-20 +2-58 + 2*31 +2-69

Priset under tullfrihetsperioden stod å de svenska orterna i genomsnitt 20 öre under Köpenhamnspriset och 11 öre över Bremenpriset, således en helt

168 Tullsystemets

betydelse för

jordbruket

VETEPRISER.

—168Ö—'

f885

1888'

24 22

ae

/

'i A

r*V \ \

i

^

\\

/ \ r - /

M

i

\

^ ~- v

\J

^V—^^ J

/

^

j

1 1

i

1 V

.N /'i

v

/'

'

^ \

\> — Malfn&

—--K6penhamr

2 1891

18B9

** / / / i ^<

ta

M

l

IS - „ •

J\—*-\ ,~ ^-'''

~-~-^v

V--

,'~

1 1

\/'\

"-v<

\y

\ V

—V

*

i / 1—

> >

—i

rd

^~

! !

- Malmö

1603 "

\

!

i

— -.Kcpenham

t

|

19_06

' 19.07

169 Spannmålspriserna Kr. pr RÅGPRISER.

ta — ' A ~ ? t 16

L

V4r \

/

IS

^

\

\

•

—

r\

r" \r

N^

10 B

^v

I

»/'» V /

_/V

<V

j

v

• Malmö - Köpenhamn

a

|

4 2 C

18S7

i

i

,,,

^ """ \_

-v

~_^.-- /"**>

i v**^

VsL.

V "v*

i

s

'"~-

"

"*

S,!

—7=*r—

/

i

i\

Malmö

| 1-02

obetydlig skillnad. De följande perioderna utvisa genomsnittligt en skillnad av resp. kr. l- 3 9, 0*91 och 2'3 9 mellan Sverige och Danmark och kr. 1*6 6, 0"9 8 och 2-50 mellan Sverige och Bremen eller resp. kr. 55*6, 64'8 och 64-6 samt 66'4, 78-4 och 67-6 % av tullbeloppet. Ovan intagna tvenne diagram, vilka återgiva månadspriserna å vete och råg i Malmö och Köpenhamn, angiva åskådligt storleken av den marginal, som den vid olika tidpunkter gällande tullen får anses ha åstadkommit mellan mlandspnset å svensk spannmål och priset å därmed jämförlig vara å tullfri marknad. En fråga av betydelse är, huruvida denna marginal i allmänhet växlat under årets olika månader och i vilken riktning. Nedanstående sammanställning meddelar för åren 1904—13 genomsnittspriset per månad i kr. per 100 kg å vete och råg i Malmö och Köpenhamn:

Tullsystemets betydelse för jordbruket

llägpris 1904/13

Vetepris 1904/13

Januari •••• Februari • Mars April Maj Juni Juli Augusti — September. Oktober... November. December •

Malmö

Köpenhamn

Malmö

Köpenhamn

Vete

Kåg

16-51 16-81 16-80 16-9 4 17-44 16-9 5 17-2 3 16-08 15-90

13-40 13-54 13-58 13-82 14-2 4 14-31 14-31 13-50 13-11 13-0 5 13-06 13-24

14-is 14-3 9 14*26 14-31 14-0 2 14-7 8 14-68 14-13 13-93 13-99 14-17 14-10

11-79 11-79 11-65 11-74 12-3 0 12-55 12-40 12-0 5 11-60 11-72 11-80 11-83

3-il 3-2 7 3-2 2 3-12 3-2 0 2-04 2-9 2 2-5 2 2-79 2-95 3-0 5 3-io

2-3 9 2-6 0 2-61 2-57 2'3 2 2-23 2-28 2-0 8

13-60

11-93

2-99

2-37

16-oo 16-11 16-34

Ärsmedeltal

Differens

;

2-2 7 2-37 2-33 |

För månaderna juni—oktober har, som synes, marginalen för såväl vete som råg varit något mindre än den genomsnittliga. Det förefaller alltså som skulle tullen under den tid av året, då de egentliga avsluten om den inhemska spannmålen ske, regelmässigt minskas i effektivitet. Emellertid avse de förut antorda genomsnittsiffrorna för tullens utnyttjade belopp just den egentliga försäljningssäsongen (månaderna september-februari), och alltså böra årsdifferenserna i genomsnitt snarast ha varit något större än dessa tal ge vid handen. Av större betydelse än växlingarna under olika månader äro de växlingar, som förekomma under olika år i tullens utnyttjade belopp. Att dessa hava varit ganska avsevärda framgår av diagrammet å sid. 171. Speciellt framträda ifråga om rågtullen anmärkningsvärda olikheter i det belopp, varmed tullen överstigit marginalen mellan den svenska och den utländska oförtullade varans pris. I de flesta fall torde väl dessa olikheter sammanhänga med variationer i den inhemska skördens storlek och i de olika årsgrödornas kvalitet, och det är helt naturligt, att de skola framträda skarpast i avseende på det spannmalsslag, där närmandet till självförsörjning är störst. Betydligt svårare än beträffande vete- och rågpriserna är det liräga om Järnpriserna att komma till någon klarhet om huru prisförhållandet varit mellan svensk och utländsk vara. De ovan anförda noteringarna å Stockholms börs avse Mälarekorn, som endast i mindre grad är användbart som maltkom. Ej heller Malmönoteringarna torde vara representativa för prima maltkorn. Köpenhamnsnoteringarna åter avse, enligt särskilt inhämtad upplysning, »gode Kvaliteter, anvendelige til Maltbyg». Skillnaden mellan de tre städernas kornnoteringar uppgår tor de fvra perioderna till följande belopp: 1895/13 1892/94 1888/91 1880/87 (Tullfrihet) Stockholm—Köpenhamn M al mö—Köpenham n

— 1-77

-

1-11

(Tull 2-50) — 0-si — 1-38

(Tull 1-25) — 0-2 9 + 0-20

(Tull 3-70) + 0-64 + 1-88

Dessa siffror visa, att även korn, som under tullfrihet stått 1 å 2 kr. lägre i pris än danskt bryggerikorn, under den tid 3-7 0-kronorstullen vant rådande betalts någon krona dyrare. Det är sålunda tydligt, att tullen visst icke vant utan betydelse för prisbildningen å inhemskt korn. Någon säker uppfattning om i vilken grad tullen å korn verkligen kunnat utnyttjas giva dessa siffror emellertid icke. De i Utredn. XXV anförda ut-

Spannmålspriserna VETE- OCH RAGPRISER I SVERIGE OCH PÅ VÄRLDSMARKNADEN SAMT INHEMSKA SKÖRDEN AV VETE OCH R Å 6 .

talandena från representanter för spannmålshandeln äro ock på denna punkt motsägande. Ett särskilt avseende torde dock böra fästas vid det av en framstående köpman med mångårig erfarenhet uttalande omdömet, att som regel priset på svenskt maltkorn nästan, om än icke fullt, kunnat hållas uppe invid det utländska priset med tillagd tull. Foderkornets pris har enligt samme fackman rönt huvudsakligt inflytande av majspriset. Det befinnes också, att från 1908, då majstullen sänktes, det svenska simplare kornets pris avsevärt fallit i förhållande det danska priset. Än mer har detta varit fallet sedan 1911, efter det tullen å majs helt borttagits. Det framgår av nedanstående sammanställning, där perioden 1895—1913 uppdelats i tre: Skillnad i kornnotering Stockholm—Köpenhamn Malmö—Köpenhamn

.

1895/1907 4. I-OT 4. \.tb

1908/11 -j_ 0*36 + j.07

1912/13 1-66 + 0.27

Vad havreprisemsL beträffar intressera de mindre i detta sammanhang, enär havren endast en kortare tid varit tullbelagd (1 kr. per kg u / 2 1888—21/6 1892). Något inflytande på priserna av då gällande tull förmärkes ej; havren var ju denna tid ännu en exportvara för Sverige. Åren 1880—87 understeg havrenoteringen i Stockholm och Malmö i genomsnitt Köpenhamnsnoteringen med kr. 1-52. Aren 1895—1913 har skillnaden däremot varit endast kr. 0-66. Det förefaller att döma härav sannolikt, att de genom tullarna stegrade priserna å brödsäd och korn i viss mån även dragit havrepriset med sig i höjden, varigenom den prismarginal försvunnit, som förut gjort havreexport lönande. I fråga om de tullbelagda baljväxterna (ärter och bönor till människoföda) föreligger i måhända ännu högre grad än beträffande kornet svårighet att

172 Tullsystemets

betydelse

för

jordbruket

anställa verkligt upplysande prisjämförelser. Här skola, för att giva en antydan om prisförskjutningen i förhållande till utlandsmarknaden under tullarnas inflytande, markegångsprisen å matärter (riksmedeltalen) anföras och där bredvid de danska Kapitelstaksternes priser å »hvide JErter». I bägge fallen angivas priserna i kronor per hektoliter. t,

Sverige Markegång

Ar

Danmark Kapitels-

Differens

Svensk tull 1

taksterne

1880/87

10-95

10-22

0-73

-

iCfiO/Ql

10*69

9-30

1-39

1-95

J892/94 1895/04:

9'87 H «

8-72 8'54

2 68

M5 '

2 89

iSi3::::..::.:::..

»•«

••»

»"

0"98 '

2 89

'

Med hänsyn till att det svenska priset redan under tullfriheten stod c:a 70 öre per hl över det danska skulle man kunna säga, att, av de anförda siffrorna att döma, tullsatsen till en början framträdde med knappt halva sitt belopp i det svenska inlandspriset, men att sedan en allt större del därav kunnat av de svenska producenterna utnyttjas. Förmodligen sammanhänger detta med det under senare år ökade importbehovet. c.

SPANNMÅLSTULLAR OCH MJÖLTULLAR

För jordbrukarna är icke allenast tullen å omalen spannmål av betydelse utan i lika hög grad tullen å målen spannmål (mjöl och gryn), så till vida som vid frånvaro av eller allt för lågt beräknad sådan tull skyddet å den omalna spannmålen tydligen blir illusorisk. Mjöl- (och gryn-) tullen bör för att skänka jordbrukarna det avsedda skyddet sättas så hög, att den per enhet av förmalningsprodukten motsvarar tullen å den för framställande därav behövliga kvantiteten omalen spannmål. Vid tullarnas införande och de sedermera skedda förändringarna däri har man emellertid icke stannat vid detta rent aritmetiska förhållande mellan spannmålstull och mjöltull utan fastställt den sistnämndas belopp ett gott stycke därutöver och sålunda infört ett direkt skydd för kvarnindustrien. Då denna industri senare blir föremål för särskild behandling med hänsyn till det tullskydd, varav den kommit i åtnjutande (se avd. VI samt bilaga XI), skall mjöltullen i detta sammanhang beröras endast så vitt det gäller att precisera huru det genom densamma införda skyddet blivit mellan jordbruket och kvarnindustrien fördelat. De faktorer, som äro bestämmande för utbytesprocenten vid törmalmngenr äro i främsta rummet kvarnarnas tekniska utrustning samt spannmålens kvalitet. Då dessa emellertid äro av synnerligen växlande beskaffenhet, är det tydligen omöjligt att generellt fastställa utbytesförhållandena. När spannmålstullarna infördes vid 1888 års riksdag, fastställdes tullen a omalen spannmål till kr. 2*50 och å målen spannmål till kr. 4-so per 100 kg. Huvudsakligen av rent tulltekniska grunder bestämde man sig för en enhetlig tullsats för all målen spannmål, ehuru man framhöll, att det skulle vant fördelaktigast, om man, utgående från den olika förmalningsprocenten och det olika värdet för de skilda mjölsorterna, kunnat åsätta tullsatser för var och en särskilt. Vid beräkningen av tullsatsen på målen spannmål utgick man från den utbytesprocent för råg och vete, som fastställts i Tyskland vid export av mjöl. Enligt ifrågavarande bestämmelser lämnades vid utförsel av mjöl 1

Omräknad i kr. per hl under antagande att 1 hl väger 78 kg.

Spannmålstullar

och mjöltullar

restitution efter 65 % mjölutbyte vid förmalning av råg till rågsikt och efter 75 % vid förmalning av vete. Med användning av dessa utbytessiffror skulle en spannmålstull av kr. 2*50 motsvaras av en mjöltull av kr. 3*85 för rågsikt och kr. 3*3 3 för vetemjöl. Fråndragas dessa belopp den bestämda mjöltullen av kr. 4"3 0 per 100 kg, skulle kvarnindustriens tullskydd utgöra för rågsikt kr. 0*45 och för vetemjöl kr. 0*9 7 eller i medeltal ungefär 70 öre per 100 kg. Räknar man ifråga om sammalet mjöl med ett utbyte av 98 %, skulle för 100 kg mjöl fordras 102 kg spannmål; tullen härför belöpte sig till kr. 2'5 5 och det särskilda kvarnskyddet följaktligen till skillnaden mellan detta belopp och kr. 4'3o eller kr. 1*7 5 per 100 kg. I efterföljande tablå ha nämnda utbytessiffror lagts till grund för beräkning av spannmålstullens belopp under de olika tullperioderna. Tullen för erforderliga 133-3 kg vete till sikt, 153-8 kg råg till sikt samt 102 kg råg till sammäld skulle, därest av de nämnda spannmålskvantiteterna ej mera än 100 kg mjöl uttagits, hava utgjort respektive: l

Med spannmålstull per 100 kg av kr.

För vetemjöl kr.

För rågsikt kr.

För sammäld kr.

250 1'25 3'15 3-70

383 1-67 4'20 4'93

385 1-92 4-84 5'69

2-55 1-28 3'2l 377

1888 1892 1895 enl. Kungl. Maj:ts beslut 1895 „ riksdagens beslut

Det åt kvarnindustrien inrymda kvarnskyddet skulle följaktligen under nyss angivna förutsättning utgjort per 100 kg: j^ 1888 1892 1895 enl. Kungl. Maj:ts beslut 1895 „ riksdagens beslut

Med mjöltull av kr. 4-30 2'50 ... 6-50 6-50

För vetesikt kr. 0-97 0-83 2'30 1*57

För rågsikt kr. 0-45 0-58 1-OG 081

För sammäld kr. 1-75 1-22 3'29 2*73

Med de sedan 1895 gällande tullsatserna å spannmål och mjöl har kvarnskyddet inom vissa utbytesklasser (65—85 %) utgjort de belopp, som framgå av nedanstående sammanställning. Mjölutbyte %

T, , , ,. Erforderlig spannmålskvantitet för 100 kg mjöl

65 70 75 80 85

153-8 142-9 133-3 125-0 117-6

Tull å vidstående snannmåkkvar, S a ,T"1" f ?. "T tl ™ <£• \ £ kr. 5-6!) 5*29 4-93 4- 6 3 4-85

T,

. ,, Kvarnskydd vid mjöltull av kr. 6-50 perkr. 100 kg 0-81 1-21 1-5 7 1-8 7 2-15

Vid bedömandet av dessa siffror måste det uppmärksammas, att man får göra en bestämd skillnad mellan ett lågt utbyte som betingas av sämre råvara och ett sådant som betingas av önskan att erhålla ett finare mjöl. I förra fallet kan man ej erhålla mera mjöl än vad utbytessiffran angiver, i senare fallet erhålles förutom det finare mjölet en viss kvantitet, som användes, om det gäller förmalning av vete, till sämre sådant eller till rågsikt, om det gäller förmalning av råg, till sammalet rågmjöl. Vid förmalning av amerikanskt

Tullsystemets

betydelse för

jordbruket

vete erhålles exempelvis 70 % prima eller s. k. bagerimjöl, 18 % kli, 7 % s. k. eftermjöl, avdamningen är sålunda 5 %. Eftermjölet användes i rege! till rågsikt. Då detta mjöl åtnjuter samma tullskydd som vetemjölet, bör skyddet i verkligheten beräknas efter ett utbyte av 77, ej 70 %. Det framgår av tabellen, att det mjöl som representerar en lägre utmalningsprocent åtnjuter ett lägre tullskydd än det som representerar en högre procent. Men det är, till följd av vad nyss anförts, ingalunda givet, att en hög utmalningsprocent uteslutande innebär en grövre produkt. Mjöl, framställt av prima importerat vete enligt det anförda exemplet, åtnjuter sålunda ett jämförelsevis högt skydd. På grund av att tullskyddet å den inhemska spannmålen, i synnerhet beträffande råg, sällan fullt utnyttjats, har i verkligheten, där förmalning skett av inhemsk spannmål, tullskyddet för kvarnindustrien varit avsevärt högre än ovan angivna siffror ge vid handen. Närmare uppgifter härom återfinnas nedan i bilaga XI vid den särskilda redogörelsen angående mjölkvarnsindustrien.

B.

TULLSKYDDET Å ANDRA JORDBRUKSPRODUKTER ÄN SPANNMÅL a.

POTATIS

Potatisodlingen har i vårt land icke åtnjutit något direkt tullskydd, om man undantager den åren 1888—92 gällande tullen av 50 öre per 100 kg samt den i 1911 års tulltaxa införda tullsatsen av kr. 2'5 0 per 100 kg å »potatis av det löpande årets skörd och inkommande under tiden 15 februari—30 juni», vilken sistnämnda tull dock mera har avseende å trädgårdsodlingen än å jordbruket. Emellertid har ett indirekt skydd av otvivelaktig betydelse förefunnits i majstullen, vilken med ett belopp av kr. 1-5 o per 100 kg infördes att gälla redan fr. o. m. Vi 1881. Denna tull upphävdes väl från den lii/r> 1882, men under tiden 16/7 1887— 3 0 / n 1911 var majsen åter tullbelagd, ehuru med växlande belopp (se översikten sid. 116). Det från början uppgivna egentliga motivet för majstullens införande var just, att den billigare majsen förmenades komma att uttränga användningen av potatis vid brännvinsfabrikationen. Importen därav hade år 1880 plötsligt sprungit upp från en ringa kvantitet till nära 43 000 ton. Tullen nedsatte importen till en obetydlighet, men med dess borttagande steg den ånyo till i genomsnitt 14 000 ton åren 1883—86. Därefter har majs under hela den tid den varit tullbelagd importerats i nämnvärda kvantiteter endast enstaka år, då potatisskörden varit svag och tillgången därå för brännvinsbränning otillräcklig (såsom åren 1 8 9 0 - 9 2 , 1898—99 och 1905-06). För kreatursutfodring har majsen, som förut anförts, icke kommit till nämnvärd användning före 1912, enär dess pris, tack vare tullen, stått så högt, att den icke kunnat konkurrera med andra kraftfodermedel (jfr ovan sid. 162). Majstullen har under hela sin tillvaro varit föremål för ständigt upprepade överläggningar i riksdagen, varvid angrepps- och försvarståndpunkterna företrätts av resp. svinskötselns och potatisodlingens förespråkare. Att potatisens användning som råvara för brännvinsbränningen skulle rönt avbräck i händelse av en fri majsimport lärer knappast kunna betvivlas. En utredning, som av chefen för kontroll- och justeringsverket på offentligt uppdrag verkställdes år 1900, gav vid handen att, för att majs och potatis skulle vara likställda i avseende på den ekonomiska användbarheten för tillverkning av brännvin, priset å en deciton majs borde vara ungefär sex gånger så högt som priset å en

Potatis

hektoliter potatis. Om priset på en hektoliter potatis utgjorde mer än en sjättedel av priset på en deciton majs, vore det sålunda fördelaktigare att använda majs. Utredningen visade ock, att under de år, då priset å majs enligt det angivna förhållandet ställde sig fördelaktigare än potatispriset, användningen av majs för brännvinsbränningen ökats och omvänt. Det är alltså tydligt, att majspriset i viss mån tjänat som en regulator uppåt på fabrikspotatisens pris. Tullsatsen av kr. 3-7 o per 100 kg gjorde det i och för sig möjligt att hålla priset å fabrikspotatisen uppe c:a 60 öre per hl över den nivå detsamma eljest med hänsyn till världsmarknadspriset å majs skulle ha intagit. Med den till 1908 gällande tullen av kr. 3-7o per 100 kg var fördenskull användningen av majs till brännvinsbränning i huvudsak inskränkt till de år, då potatispriset stod särskilt högt. En annan konkurrent hade den inhemska potatisen emellertid i den utländska, speciellt den tyska potatisen. Importen av potatis var ända t. o. m. år 1897 obetydlig (åren 1891—97 c:a 3 500 ton årligen), men de följande åren steg den kraftigt; den uppgick under närmaste fem år till nedanstående belopp: 1898 1899 1900

32200 ton 83500 » 54500 »

1901 1902

85 600 ton 92200 »

Troligen har större delen av dessa kvantiteter använts vid brännerierna. 1 Orsaken till den plötsligt ökade importen var otvivelaktigt att finna i dåliga potatisskördar i Sverige, särskilt 1899, varigenom brist i tillgången på svensk potatis uppstod, desto större som brännvinstillverkningen till följd av förväntan på en blivande skatteförhöjning samtidigt starkt forcerades. Sedan importen väl kommit i gång, fortsatte den emellertid och ökades i stället för att minskas trots goda svenska skördar. I Tyskland hade under dessa år potatisproduktionen kraftigt vuxit, från 28-8 milj. ton i genomsnitt åren 1891—98 till 42*7 milj. ton åren 1899—1905. Icke endast hade arealen för potatisodlingen och speciellt för fabrikspotatisen utvidgats, utan avkastningen hade, tack vare målmedvetet arbete för en mera rationell skötsel och ett förbättrat utsäde, mycket uppdrivits. Ett särskilt skäl, som gjorde den tyska potatisen fördelaktig att användas vid brännvinsbränning liksom även till stärkelseberedning, låg i dess höga stärkelsehalt; i Sverige är stärkelsehalten mestadels ej mer än 16 a 17 %r i Tyskland i allmänhet över 20, ofta 24 %. Till matpotatis har denna tyska potatis däremot varit mindre tjänlig, och i varje fall torde den ha rönt föga efterfrågan bland privata konsumenter. En begynnelse till lösning av intressekonflikten mellan svinskötseln och potatisodlingen gjordes 1903, då riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag beslöt, att en särskild avgift av 5 öre per liter skulle erläggas för brännvin, tillverkat vid bränneri under den tid, då majs eller utländsk potatis där användes. Bestämmelsen härom skulle, vad angick bränning av majs, dock icke träda i kraft, förrän tullen å denna vara upphävdes. Avgiften för brännvin av utländsk potatis trädde däremot omedelbart i tillämpning. Det skydd, som genom denna avgift bereddes den inhemska potatisodlingen, beräknades motsvara ungefär 1 kr. per hl potatis eller c:a kr. 1*40 per 100 kg. Majstullen förblev oförändrad till den 1 jan. 1908, då den nedsattes till kr. 1*5o per 100 kg. I samband därmed gavs också bestämmelsen om 5-öresavgiften för majsbrännvin gällande kraft. Tullnedsättningen föranledde ock beslut om åsättande av en avgift av 5 öre per kg å majs, använt för stärkelsetillverkning. Majstullen 1

Se 1906 års tulltaxekommittés belänkande sid. 355.

176 Tullsystemets

betydelse för

jordbruket

avskaffades helt genom 1911 års tulltaxa. I samband därmed ökades avgifterna för brännvin tillverkat vid bränneri under den tid majs eller utländsk potatis där användes samt för majs använt för stärkelsetillverkning från 5 till 8 öre per liter, resp. per kg. Genom en särskild kungl. förordning den 28 juni 1911 utsträcktes samma bestämmelse att gälla även brännvin, tillverkat vid branneri under den tid då maniokarot eller andra väsentligen lika stärkelserika utländska ämnen där användes ävensom samma ämnen använda vid stärkelsetillverkning. Slutstenen i detta komplex av bestämmelser lades genom kungl. förordningen den 25 juli 1912, som föreskrev en avgift av 2 öre per kg for utländsk potatis använd vid stärkelsetillverkning. För en sådan avgitt hade 1906 års traktat med Tyska riket lagt hinder i vägen, och först den nya traktaten av 1911 hade gjort densamma möjlig. I runt tal kunna dessa avgifter sägas bereda den svenska odlingen av tabrikspotatis ett skydd av ungefär 2 kr. per 100 kg (== kr Wo per hl). De hava åstadkommit, att användningen av majs och utländsk potatis ävensom av maniokarot m. m. för fabriksändamål i det närmaste upphört, och de hava så tillvida motsvarat sitt ändamål. Genom de träffade anordningarna har en dubbel förändring agt rum. Dels har nämligen därigenom hindret för majsens användning begränsats till att galla brännvinsbränningen och stärkelsetillverkningen och det hämmande bandet pä den animaliska produktionen lossats. Dels har det kvarstående skyddet for odlingen av fabrikspotatis givits den direkta formen av skattelindring eller närmare bestämt befrielse från en på den utländska råvaran lagd beskattning, i stället för den indirekta form av premiering genom belastning av konsumtionen, som tullskyddet innebär. Ytterligare ett skydd äger fabrikspotatisen i den höga tullen ä stärkelse (^0 öre per kg). Då potatisen i genomsnitt torde lämna c:a 17 % stärkelse, kan denna tull anses motsvara icke mindre än kr. 3'4o per 100 kg potatis ( = kr. 2-3 8 per hl). Stärkelsetullen är, vad potatisstärkelse angår, så gott som pro" Förbrukningen av fabrikspotatis för såväl brännerier som stärkelsefabriker uppgick under ett normalt år före kriget till sammanlagt omkring 31/* milj. hl Den för odling härav använda åkerarealen kan beräknas ha utgjort c:a 18 000 hektar. Därav kommo c:a 9 200 på Kristianstads län, 3 400 på Blekinge lån, 2 000 på Malmöhus län och 2 500 på Skaraborgs län.1 Utan tvivel har bibehållandet av denna ganska starka potatisodling hatt stor betydelse för de trakter, där den är koncentrerad. Dessa utgöras övervägande av jämförelsevis magra sandjordsområden, där potatisen väl trives och ger goda skördar, medan övriga rotfrukter samt vallväxter och de vanliga sädesslagen - dock i viss mån med undantag av råg och havre — ge jämförelsevis svagavkastning. Den från brännerierna erhållna dranken är ock för odlarna av betydligt värde. I den mån majstullen har bidragit att vidmakthålla denna odlingsgren — och att den verkligen det gjort, därom lider knappt något tvivel _ har den ock befordrat jordbruksdriften inom ett område, där den i annat fall antagligen måst inskränkas, varemot en eljest sannolik utveckling av landets kreatursskötsel därigenom hämmats. Mellan de sorter, som odlas som fabrikspotatis, och den egentliga matpotatisen äger en betydlig kvalitativ skillnad rum, som gör den förra, om icke oan1 Jfr WOHLIN, Det svenska jordbrukets inrikes avsättningsförhållanden, sid. 284, samt Nykterhetskommitténs betänkande IV, sid. 170 ti.

Sockerbetor

17 7

vändbar, så dock mindre begärlig för hushållsändamål. Matpotatisens odlingsområde sträcker sig, i motsats mot fabrikspotatisens, över hela riket. Till större delen äro de olika orterna härutinnan självförsörjande; men till en viss grad utgör dock Norrland ett underskottsområde, och de större städerna, främst Stockholm och Göteborg, måste helt naturligt draga till sig sitt behov från en jämförelsevis vidsträckt rayon. Huvudsakligen är det Sydsverige, Småland, Västergötland och Närike som kommit ifråga som tillförselområden för de mera långväga transporterna. En viss brist har emellertid uppstått, som täckts genom import (c:a 20 000 ton årligen under tioårsperioden före kriget). Ursprungsländer och mottagningshamnar härför framgå av följande sammanställning, som avser genomsnitt för åren 1911—13: Import från Danmark 3 885 t o n Tyskland 7011 » Ryssland 7 093 » andra länder 1068 » Summa 19 057 »

Import till norrländska hamnar Stockholm Göteborg andra hamnar

2194 ton 13044 > 2298 » 1521 > Summa 19 057 »

Troligt är väl, att importen från Danmark huvudsakligen dirigerats till Göteborg, importen från Tyskland och Ryssland däremot till Stockholm och Norrland. En närmare undersökning av importens fördelning på årstider ger vid handen, att den huvudsakligen ägt rum under juli månad, alltså pä en tid, då svensk potatis i allmänhet ej är i marknaden. Denna omständighet är i själva verket tillräcklig som förklaring till den jämförelsevis stora importen av en vara, ifråga om vilken vårt land äger så goda naturliga förutsättningar. Erinras bör därjämte om att potatisen är en ganska svårtransporterad vara, och att de billigare transporterna från utlandet givetvis äro ägnade att verka befrämjande på importen, vilken, som visats, huvudsakligen sker till sådana orter, där tillförseln från inlandet är svår eller otillräcklig. b. SOCKERBETOR

Sockerbetsodlingens utveckling i Sverige och utbredning inom olika landsdelar har i det föregående (sid. 138) summariskt angivits. På de särskilda län, där denna odling huvudsakligen bedrivits, fördelade sig densamma år 1914 sålunda: Malmöhus län Kristianstads län Gotlands län Övriga län Summa

Hektar 19 900 5 000 2 200 5 300 32 400

% av åkerarealen 5-8 2-l 3-1

Det framgår härav, att sockerbetsodlingen förnämligast är koncentrerad till Malmöhus län. En föreställning om den roll denna odling spelar för detta läns jordbruk lämna följande siffror rörande bruttovärdet av samtliga viktigare produkter från åkern inom nämnda län år 1909: x Sockerbetor Vete Annan spannmål Potatis och övriga rotfrukter Hö 1

Om Sveriges sockerindustri.

12 — 3501.

T. T.

Miljoner kr. 17'0 13-6 38"S) 12'i 124 Summa 94 0

Utg. på föranst. av Svenska Sockerfabriks A.-B. (1912), sid. 14-

178 Tullsystemets

betydelse för

jordbruket

Sockerbetsskörden uppgick enligt dessa siffror i värde till 18 % av hela avkastningen av växtodlingen a vinom Malmöhus län, vars produktion härutinnan a11 o d l a d samtidigt täckte ungefär V8 svensk jords avkastning. # Betodlingen har i vårt land bedrivits dels av sockerfabrikerna själva å egna gårdar, dels av enskilda odlare. Den förra formen har dock förekommit endast i jämförelsevis ringa omfattning (år 1910 3*4 % av hela betarealen): Antalet enskilda betodlare utgjorde år 1910 17 836. Av samtliga jordbrukare torde i Malmöhus län c:a 35 %, i Kristianstads län c:a 7 % och på Gotland c:a 52 % ha varit betodlare.x Då hela sockerbetsodlingen haft till förutsättning upprätthållandet mom landet av betsockerindustrien, vilken å sin sida varit helt beroende av betodlingen, enär import av betor som regel torde få anses ur ekonomisk synpunkt utesluten och för övrigt hindras av bettullen, är det tydligen berättigat att betrakta tullen å socker såsom innebärande en premie jämväl för denna odling. Tullskyddets storlek i förhållande till betpriset framgår av nedanstående sammanställning : Betpris per | Effektiv rå100 kg. rå- Isockertull, kr. sockerutbyte | per 100 kg.3

Betpris (höstpris) 2 Kr. per dt. 1876/77—1878/79 1879/80-1882/83 1883/84—1892/93 1893/94—1905/06 1906/07—1908 .., 1909—1911 ...

2-07 2'07 1"97 1*89 2-22 2-34

7'3 7*6 9-4 12-8 14-9

28-75 27'24 20-96 14-76 W90 15'9 2

12-24 1579 16-90 13-88 11-75 lO'oo

Det framgår härav, att tullskyddet för råsocker på 70-talet uppgick till något mindre än hälften av kostnaden för betorna. Det steg därefter såväl absolut som relativt, började från 1893 att minskas till sitt absoluta belopp, men uppgick under perioden 1893—1905 tack vare låga betpris till i genomsnitt nära nog samma storlek som betkostnaden; därefter har även en relativ nedgång inträffat. Huru stor del av detta tullskydd, som i verkligheten kommit betodlingen tillgodo, är svårt att exakt avgöra. Någon ledning för ett omdöme torde dock en jämförelse med de danska förhållandena kunna lämna, ehuru full klarhet härigenom icke står att vinna, då Danmark icke saknat tullskydd för råsockerproduktionen utan allenast haft ett lägre sådant. Vid denna jämförelse har kommittén begagnat den av 1911 års trustkommitté utförda utredning, vilken finnes intagen i kungl. prop. 1913 nr 35 angående förändring av tullsatserna å socker och sirap etc. och vari bl. a. förekommer en beräkning av betprisen i Sverige och Danmark under femårsperioden 1906—10 såsom grund för kalkylering av den svenska sockerindustriens merkostnader gent emot utländsk industri. Beräkningen visar i det närmaste samma pris per 100 kg betor för Sverige och Danmark, men detta resultat har nåtts genom hänsynstagande till det något högre sockerutbyte; som av den svenska 1 Jfr Kartell- och trustutredningen I, Sockerindustri och sockerbeskattning, 1913 (i det följande citerad 1911 års trustkommitté), sid. 84 ff. samt ovan citerad skrift, Om Sveriges sockerindustri, sid. 11 ff. 0 2 1911 års trustkommitté, sid. 168. Priset är beräknat för tvättade betor, varvid^ for aren 1 8 7 6 / 7 7 _ 1 9 0 2 / 0 3 till de betalda prisen lagts 1 0 % med hänsyn till att för dessa ar smutsprocenten icke avdragits. 3 Jfr ovan sid. 116.

Sockerbetor

industrien utvunnits ur betorna. Emot detta beräknmgssätt har Svenska Sockerfabriksaktiebolaget gjort vissa erinringar, vilka enligt kommitténs mening under den förda diskussionen dock icke visat sig bärande. Emellertid är det klart, att, under det att vid ett bedömande av sockerindustriens produktionskostnader helt naturligt hänsyn måste tagas till i vad mån sockerhalten i betorna utnyttjats, detta icke kan få ske, då det gäller att avgöra vad betodlarna fått betalt. I den mån den av trustkommitterade konstaterade skillnaden i sockerutbyte hos betorna i de båda länderna hänfört sig till olika fabrikationsmetoder, bör den därför icke tagas i betraktande i detta sammanhang. Vid jämförelsen måste dock betpriset evalveras i priset på råsocker, enär det är råsockertullen, som utgör skyddet för betodlingen. Kommittén har icke möjlighet att avgöra, huruvida sockerbetorna i Sverige och i Danmark vid ifrågavarande tid varit fullt jämförliga i fråga om sockerhalten, men då skillnaden icke gärna kan ha vant nämnvärd, räknas vid evalveringen i bägge fallen med den i den ovannämnda utredningen för de danska sockerbetorna konstaterade sockerhalten, som var 13-5 5 procent. Det pris betodlarna erhållit, räknat i 100 kg. råsocker, blir då för Danmark kr. 16-68 och för Sverige kr. 18-45, en skillnad alltså av kr. 1*7 7 per 100 kg. Den effektiva råsockertullen i Danmark utgjorde före 1908 kr. 1-5o per 100 kg och efter detta år kr. 0*9 5. Härvid har då icke tagits hänsyn till det högre effektiva tullskyddet å oraffinerat konsumtionssocker — s. k. dansk pudersukker - vilket före 1908 var kr. 7-5 o och efter detta år kr. 2*5 o per 100 kg råsocker, enär detta icke torde kunnat tagas i anspråk som skydd för betodlingen. Den danska sockerindustriens strävan att inarbeta så mycket som möjligt av detta oraffinerade konsumtionssocker i marknaden bör helt naturligt ha tagit sig uttryck i en sådan prissättning å detta socker, att det i stort sett blivit industrien likgiltigt, om betorna använts till »dansk pudersukker» eller till råsocker för raffinad. Nu torde det ligga i sakens natur, att betodlarna i vårt land icke kunnat utnyttja här gällande råsockertull till större del än högst vad som motsvarar skillnaden i betprisen i Sverige och Danmark med tillägg av den danska råsockertullen, alltså före 1908 kr. 3-2 7 per 100 kg råsocker och efter detta år kr. 2-7 2. En jämförelse med de ovan angivna siffrorna för den effektiva råsockertullen i Sverige visar, att i runt tal högst en fjärdedel av denna tull i allmänhet skulle kunnat komma betodlarna till godo. Icke desto mindre bör detta tullskydd, för den händelse det utnyttjats (och så mycket som motsvarar prisskillnaden mellan svenska och danska betor måste i varje fall ha utnyttjats), anses ha varit ganska betydelsefullt, i det att det skulle per 100 kg betor räknat utgjort resp. 44 och 37 öre före och efter 1908, d. v. s. i genomsnitt under avsedda femårsperiod per hektar, efter en medelskörd av 300 dt, 123 kr. Att märka är emellertid, att här ovan räknats med det betpris, som för ovannämnda femårsperiod gällde i Skåne. För Östergötlands vidkommande var betpriset 13 öre högre per 100 kg betor. Härtill kommer, att sockerhalten i sistnämnda landsända av klimatiska orsaker understeg den skånska med ungefär 1 %. Med hänsyn till denna lägre kvalitet hos betorna torde betpriset i Östergötland ha varit kr. 2* 5 o per 100 kg råsocker högre än i Skåne, varför det för betodlingen här högsta beloppet, varmed råsockertullen under ifrågavarande femårsperiod kunnat utnyttjats, bör ökas med kr. 2-5o till kr. 5-7 7 och 5-2 2 per 100 kg. råsocker före och efter 1908 eller per 100 kg. betor resp. c:a 72 och 66 öre; i genomsnitt per hektar gör detta för åren 1906—10, med en medelskörd av 200 dt, 136 kr. Vid ett bedömande av frågan, huruvida en sockerbetsodling skulle ha kunnat

180 Tullsystemets

betydelse

för

jordbruket

komma till stånd här i landet utan stöd av ett tullskydd, måste emellertid hänsyn tagas till några ytterligare omständigheter. Först och främst är det sannolikt, att betpriset varit förmånligt för de svenska odlarna, vilket framgår därav, att sockerindustrien ständigt arbetat mer eller mindre under tryck av en hotande överproduktion på betor. Det har i själva verket varit ett tydligt monopolpris, framkallat av den småningom allt fastare sammanslutningen mellan odlarna och svårigheten av betimport. Utom i själva priset ligger det dessutom en eggelse till betodling såväl i de tryggare villkor, varunder betodlingen i jämförelse med andra odlingsgrenar bedrivits, då den kunnat planläggas enligt slutna kontrakt och ersättningen ordnats efter på förhand överenskomna grunder, som också i den stimulans till höjande av jordens allmänna kulturståndpunkt, sockerbetsodling alltid medför. Dessa omständigheter synas giva ett visst stöd åt den åsikten, att även om en så stor del av vår råsockertull, som ovan angivits, kommit till uttryck i betpriset och om vid frånvaro av tullen ett så mycket lägre betpris blivit nödvändigt, en icke alltför begränsad sockerbetsodling ändå skulle ha varit möjlig i Skåne, under förutsättning av allmän tullfrihet å jordbruksprodukter. Däremot är det knappast tänkbart, att utan tullskydd sockerbetsodling ens i de bästa delarna av Malmöhus län skulle kunnat med fördel bedrivas i konkurrens med en veteodling, som åtnjutit ett tullskydd, vilket, räknat efter en medelskörd av 25 dt per hektar och ett utnyttjande av 90 %, uppgått till kr. 83-2 5 per hektar. c.

ANIMALISKA PRODUKTER

Utrikeshandeln med animaliska jordbruksprodukter under tiden 1871 — 1913 framgår i stora drag av följande tabell, som i värdesiffror anger årliga in- eller utförselöverskottet per femårsperiod. IN- ELLER UTFÖRSELÖVERSKOTT AV ANIMALISKA

JORDBRUKSPRODUKTER

Tusental k r o n o r ( + anger införselöverskott, — utförselöverskott)

I medeltal år

1871/75. 1876/80. 1881/85. 1886/90. 1891/95. 1896/00. 1901/05. 1906/10. 1911/13.

Hästar

+ + + —

Svin och fläsk

Nötkreatur, får, kött

+ +

Fett (talg, Mejerioleomargarin, produkter ister,flott)

5 485 + 126 — 4 930 8 705 + 170 — 4 410 113 — 4 997 + 5 320 + 510 — 6 081 + 1484 + 599 — 3 437 — 1492 + 68 — 1949 + 2 999 + 2 350 + 38 — 1506 762 — 1534 -!- 1 255 + 2 454 — 15 515 — 698 +

+

1600 1861 1887 1008 1219 2 481 4 591 5 263 3 719

Agg

Samtliga

73 — 1559 3 515 — 49 + 1672 4 605 — 81 — 9109 10 996 — 180 — 26 751 22 472 — 336 - 41566 36 921J— 39 20H + 1 009— 34 729 35143 + 2174 — 27 496 35 945' + 528 — 31195j 48 341 — 215 — 63 504!

Det framgår härav, att denna handel sammantagen hela tiden, med undantag för perioden 1876—80, givit till resultat ett överskott för utförseln, som från 80-talets början och ett stycke in på 90-talet varit i stigande, därefter till en tid sjunkit tillbaka, men under åren närmast före kriget åter gått starkt framåt. En närmare undersökning ådagalägger, att de olika huvudgrupperna härvidlag visa en mycket skiljaktig utveckling.

Animaliska

produkter

In- och utförseln av hästar från 1880 t. o. m. 1913 framgår av nedanstående Hästar. tablå. IN- OCH UTFÖRSEL AV HASTAR Stycketal Infe r se 1

1881 82 83 84 85 86 87 88 89 1890 91 92 93 94 95 96 97 98 99 1900 01 02 03 04 05 06 07 08 09 1910 11 12 13

Hela införseln

2 094 2 735 3 885 3 906 2 655 1587 1020 1201 1484 1247 876 904 902 1287 1325 1939 1751 1697 2 009 2 410 1368 1904 2 373 2 254 1545 2 030 2 448 1953 1458 1830 1405 2 224 2 431

Därav

från

Utförsel

Norge

Danmark med Island

Finland

536 636 915 750 644 606 419 508 1273 801 469 582 627 883 869 1358 1063 931 1106 1500 722 873 1475 1577 1071 1417 1503 1059 502 454 222 298 268

440 492 543 611 652 278 137 168 76 87 165 74 103 201 242 322 68 490 483 492 278 714 368 453 245 217 335 320 157 322 160 432 245

1046 1462 2 208 2 345 1206 639 389 374 76 216 88 54 13 28 50 35 77 67 138 203 174 140 320 102 58 243 436 447 667 611 766 1660 1870

i

2 792 3 675 2 948 2 161 1746 1780 2 389 3 577 3 317 3 868 4 564 2 866 2 254 1871 2 020 2 043 1942 1676 1501 1420 1135 833 815 1361 2 772 6 523 5 794 3 991 2 514 4 264 6 543 6 803 6 837

Tablån visar, att såväl införseln som också utförseln under hela perioden med undantag för enstaka år varit betydande och att något samband mellan dessa båda sidor av handeln icke förekommit. Detta senare förhållande torde bero därpå, att införseln mestadels gått till norra Sverige, där importbehov för skogsbruket varit för handen, och då de i sydligare delar av riket förekommande hästraserna icke äro lämpliga i dessa landsändar, har import skett företrädesvis från Norge och Finland, under det att exportöverskottet i Sydsverige sökt sig ut till andra länder. Härav torde den slutsatsen kunna dragas, att hästtullen saknat betydelse för de sydligare delarna av riket. Av tablån framgår vidare, att införseln av hästar under 1880-talets förra hälft höll sig mellan två och tre tusen st. Därefter inträder en minskning ner till omkring ettusen. Efter 1893 börjar en ökning, som vid tiden för sekelskiftet fått upp införseln till omkring två tusen st., vilken siffra sedan i

182 Tullsystemets betydelse för jordbruket

stort sett hållit sig fram till världskriget. Dessa siffror lära icke ge stöd för ett förmodande, att tullen skulle ha påverkat införseln, då ovan påvisade minskning i importen gjorde sig gällande redan före tullens tillkomst och tämligen snart förbyttes i en ny ökning. Av ett visst intresse är emellertid att observera importens fördelning mellan exportländerna Norge och Finland. Under det att importen från Finland dominerade under första hälften av 1880-talet, skedde en förskjutning till Norges fördel i samband med ovan påvisade minskning i importen därigenom att Norge bibehöll, ja ökade, sin exportsiffra, under det att Finlands gick starkt tillbaka. Detta förhållande höll sig till omkring 1907, då den finska exporten ånyo overfly glade den norska och sedan stegrades år från år ända till världskriget. Orsaken till denna fördelning av importen mellan de båda länderna lär vara, att den meningen gjorde sig gällande bland hästägarna i Norra Sverige, att införseln av hästar från Finland i motsats till införseln från Norge verkade försämrande på hästmaterialet. Med hänsyn till den starka nedgången i importen från Finland just åren efter tullens tillkomst är det sannolikt, att denna verkat understödjande på en redan befintlig tendens att undvika införsel av finska hästar, i det att tullsatsen givetvis haft större betydelse för priset på den billigare finska än den dyrare norska hästen. Med hänsyn härtill kan det dessutom vara möjligt, att tullen, genom att bidraga till utestängandet av det billigare hästmaterialet, i någon mån kan ha verkat stegrande på hästpriset och därigenom stimulerat den inhemska hästuppfödningen i norra Sverige, något som det dock saknas material för att bedöma. Siffrorna i tablån ge likväl vid handen, att tullen upphört att ha dessa verkningar åtskilliga år före världskriget. Sammanfattningsvis skulle alltså kunna sägas, att hästtullen varit utan betydelse för de sydligare delarna av riket; för norra Sverige har den under åren 1890—1907 sannolikt medverkat att utestänga import från Finland och möjligen också bidragit till att höja priset, varigenom i så fall hästuppfödningen inom Sverige kan ha stimulerats. NötIfråga om levande nötkreatur har under hela det betraktade tidsskedet förekreatur. legat ett utförselöverskott, ehuru detsamma minskats från ett årligt genomsnitt av 20 a 30 tusen djur, representerande ett värde av 4 å 6 milj. kr., under 70- och 80-talen till 1 500 djur med ett värde av 2 '/* milj. kr. i genomsnitt under de följande tjugu åren. Mesta delen av 70- och 80-talens export var riktad på England, men denna trafik stoppades 1892, då England utfärdade förbud mot införsel av levande nötkreatur. Ansträngningar gjordes nu att överflytta exporten till Tyskland, men även detta land avstängde sig 1897 från införsel av levande djur. Från 1910 började åter en export till Tyskland via Danmark att uppstå, och genom handelstraktaten med Tyskland 1911 öppnades detta lands marknad även för direkt import från Sverige. Aren 1912—15 exporterades dit i genomsnitt omkring 20 000 djur per år förutom omkring 15 000 till Danmark med samma destination. Den icke synnerligen stora och ganska jämna införseln av kor och oxar — under perioden 1886—1913 omkring 2 230 per år — har till övervägande del skett från Finland till de norrländska gränsprovinserna. Av tjurar ha kommit några hundra per år, till stor del rasdjur av ofta högt värde. Någon inverkan på kreatursimporten av den från 1888 gällande tullen av 10 kr. per djur kan icke skönjas. Får.

Införseln av får nedgick från omkring 800 st. per år under 80-talet till en obetydlighet under 90-talet, men svårligen kan detta betraktas som någon

Animaliska

produkter:

fläsk

verkan av tullen, vilken utgjort endast 1 kr. per djur. Även utförseln, som på 80-talet uppgick till över 30 000 djur per år, nedsjönk samtidigt till en bråkdel härav. Icke heller införseln av kött av andra slag än av svin har någonsin uppgått Kött. till mera betydande belopp, utom under åren 1918—20 till följd av förhållanden som stodo i samband med kriget. På grund av då rådande köttbrist lättades på de veterinärpolitiska bestämmelser, vilka dittills vida mer än 7-öres tullen förhindrat en import, speciellt av kylt och fruset kött från Sydamerika och Australien. En ej obetydlig import lärer dock under åren 1908—11 före införandet av organtvånget ha ägt rum av fruset nötkött, som delvis upphandlades för statens räkning för militären, fångvården och för arbetsinrättningar. Transportsvårigheter och bristen på lagringslokaler ha emellertid försvårat avsättningsmöjligheterna därför liksom ock motviljan däremot hos allmänheten, trots den erkänt goda kvaliteten. Levande svin ha under 70- och 80-talen i viss omfattning importerats; sedermera har införseln därav varit mycket obetydlig. Även en ej alldeles ringa utförsel förekom nämnda tid, uppgående, när den var som störst, till c:a 3 000 ton per år. Sedermera avtog den starkt, beroende på importförbud i England, och har först efter år 1910 ånyo uppnått någon betydelse.

Svin.

Viktigare än handeln med levande svin har emellertid fläskhandeln varit. Fläsk. Den erbjuder ock ur tullsynpunkt större intresse. Tull å fläsk infördes 1888 samtidigt med tullarna å andra jordbruksprodukter till ett belopp av 20 öre per kg för annat fläsk än rökt (det sistnämnda har för importen aldrig spelat någon roll). Nämnda tullsats sänktes 1892 till 10 öre men höjdes fr. o. m. 1897 åter till 20 öre. Fr. o. m. 1913 har fläsktullen varit endast 12 öre per kg. Införseln av fläsk har sedan 70-talet och fram till år 1918 intet år understigit 1 000 ton. I slutet av förstnämnda årtionde, då den stod på sin höjdpunkt, uppgick den till i genomsnitt över 13 000 ton årligen. Den avtog något vid slutet av 80-talet, vilket möjligen i någon mån skulle kunna anses stå i samband med den 1888 införda tullen, men stegrades ånyo åren närmast före sekelskiftet. Tullförhöjningen 1897 synes sålunda icke ha utövat något omedelbart inflytande i hämmande riktning för importen. Fr. o. m. år 1902 spåras emellertid en bestämd nedgång, och under åren närmast före världskriget voro siffrorna ganska små. Årssiffrorna för importen fr. o. m. 1876 äro i 1 000 ton följande: 1876/80 1881/85 1886 87 88 89 1890 91 92 93

13-1 8-6 9-5 8-o 5-4, 5-o 8-2 6-3 7-3 3-4

1894 95 96 97 98 99 1900 01 02 03

6*o 6-1 12-3 4-4 10-2 11-5 10-7 10-1 5-7 5-1

1904 05 06 07 08 09 1910 11 12 13

B'l 3-9 7-3 6-6 4-6 1*1 M 2-3 1-5 2-6

Så gott som hela införseln torde ha utgjorts av saltat fläsk, varav det allra mesta försänts från Förenta Staterna. Utförseln av fläsk tog fart vid början av 90-talet, samtidigt som utförseln av levande svin stagnerade. Från denna tid härrör grundandet av de stora

184 Tullsystemets

betydelse

för

jordbruket

exportslakterierna särskilt i Skåne, Halland och Västergötland. Utförseln har utgjorts av dels färskt, dels saltat fläsk. Det förra har gått till grannländerna och Tyskland, det senare (s. k. bacon) företrädesvis till England. Utförseln befann sig i nedgång omkring sekelskiftet och höll sig jämförelsevis låg under 1900-talets första årtionde. Först med året 1912 skedde ett anmärkningsvärt uppsving, som varade t. o. m. 1915. Det har förut framhållits, att svinskötseln i landet stadigt ökats i omfattning sedan 1870-talet. Svinstammen var vid världskrigets början ungefär tre gånger så stor som 1871. Samtidigt har uppfödningen rationaliserats, varigenom omloppshastigheten inom beståendet avsevärt stegrats och utbytet i samma mån uppdrivits. Fläskproduktionen vid början av 1870-talet kan beräknas hava uppgått till omkring 35 000 ton (slaktad vikt) årligen. Den torde ha utgjort c:a 60 000 ton vid slutet av 80-talet och c:a 107 000 ton åren närmast före kriget, vilket alltså betecknar en tredubbling sedan 70-talet. (Se ovan sid. 142 samt bilaga X i del II). Då fläskutförseln, som ovan visats, först under åren närmast före kriget begynte antaga någon mera avsevärd omfattning, kom denna produktionsökning väsentligen den inhemska konsumtionen till godo. I detta avseende råder en bestämd kontrast mot förhållandena i Danmark, där alltsedan 80-talet en växande andel av fläskproduktionen exporterats, trots en även där otvivelaktigt minst lika stark ökning av konsumtionen. Utförseln av fläsk utgjorde i genomsnitt per år i ton:

1881/85 1886/90 1891/95 1896/00

Från Sverige

Från Danmark

485 4575 7 206 3621

6 900 31100 40900 64 000

1901/05 1906/10 1911/13

Frän Sverige

Från Danmark

2142 2 040 8 679

75 700 94 700 129100

Den olika utvecklingsgången är rätt anmärkningsvärd, då det starka uppsvinget i mejerihanteringen åtminstone i Sydsverige liksom i Danmark bort kunna ge anledning till uppkomsten av en i motsvarande grad uppdriven, på export inriktad svinavel. Man kan knappast undgå att som förklaring härtill peka på de härstädes på grund av tullarna å fodersäd, särskilt majs, fördyrade omkostnaderna, om än det icke får förbises, att den danska exporten var stor redan före tullarnas införande i Sverige, varför tydligen även andra omständigheter få tagas med i beräkning. Vad avstängningen från majstillförseln betytt för tillbakahållandet av den svenska fläskproduktionen förstår man emellertid, om man besinnar, att i Förenta Staterna den kolossala svinskötseln och fläskpackarindustrien helt och hållet är baserad på majsfodring och att i Danmark majsimporten för foderändamål under åren 1896 — 1913 uppgick till icke mindre än c:a 340 000 ton årligen. Den i jämförelse härmed synnerligen ringa majsimporten till vårt land har, som förut påvisats (sid. 163), t. o. m. år 1911 nästan helt förbrukats vid brännerierna, och då majspriset också bör ha påverkat priset å foderkorn, har även det sistnämnda hållits uppe på en nivå, som ställt den svenska svinuppfödaren i en ogynnsam ställning gent emot den danska (jfr sid. 171). Borttagandet av majstullen den 1 dec. 1911 medförde omedelbart en stark ökning av majsimporten, och kort därpå ägde ock den förut påpekade, jämförelsevis stora uppgången i fläskexporten rum. Fortfarande lär dock majsen åtminstone i Mellansverige spela en underordnad roll vid svinuppfödningen. Den för olika länder i stort sett överensstämmande prisrörelsen för fläsk antyder, att ett världsmarknadspris härå i viss mån utbildats redan tidigt.

Aiiimaliska

produkter:

fläsk

185 Detta kännetecknas i allmänhet av mycket häftiga fluktuationer. Skarpast framträda dessa i Förenta Staterna, och de torde där merendels ha stått i samband med växlingar i majsskörden, vilka framkallat motsvarande växlingar i fläskproduktionen. En stark spekulation har ock bidragit att skärpa fluktuationerna. Den tidigt utvecklade fläskexporten från Förenta Staterna till England har till den engelska marknaden överfört prisväxlingen i förstnämnda land, och den engelska marknaden återigen har i växande grad varit utslagsgivande för prisbildningen i andra europeiska länder, ej minst i Danmark och Sverige. Anmärkningsvärt är, att såväl de danska som de svenska priserna sedan 80-talet visa en i förhållande till de engelska stigande tendens. Det är uppenbart, att detta förhållande måste stå i samband med förbättrade avsättningsmöjligheter för de skandinaviska länderna och, särskilt för Danmarks vidkommande, organisation av fläskexporten, varigenom den engelska marknadens pris kunnat allt fullständigare tillgodogöras av producenterna. Att de svenska priserna efter sekelskiftet jämväl stigit i förhållande till de danska borde ock rimligen kunna tillskrivas samma orsak. Huruvida och i vad mån denna relativa prisstegring även kan sammanhänga med tullskyddet i Sverige fordrar sin särskilda undersökning. Införseln av fläsk till Sverige har, som nämnt, så gott som helt utgjorts av amerikanskt sådant. Till sin beskaffenhet har detta (framför allt på grund av den stora fetthalten) varit ganska skiljaktigt från den inhemska produkten och över huvud sådant, att det icke i större utsträckning funnit förbrukare bland de burgnare klasserna. Det har emellertid till följd av en särskild behandlingsö r e pr kg FLÄSKPRiSER, 140' a. Sverige; Torgpris i Stockholm (färskt fläsk) b " Notering å amerikanskt fläsk i Stockholm 130 c. Danmark: Torgpris i Köpenhamn d. U. S. A.: Bacon notering 120 e. Differens mellan b och d f. Tull å fläsk, annat än rökt

186 Tullsystemets

betydelse för

jordbruket

metod och en särskild förpackning ägt det företrädet framför den inhemska varan, att det kunnat utan olägenhet förvaras i längre tid och med fördel förtäras även i rått tillstånd. Amerikanskt fläsk har på grund av dessa egenskaper visat sig lämpligt för provianteringsändamål, särskilt vid arbeten ute i skog och mark, och nästan kommit att anses som en nödvändighetsvara för skogsarbetarna i Norrland. I hushållen torde det endast i mindre mån ha Trots att amerikanskt och svenskt fläsk sålunda haft väsentligen olika användningsområden, har det dock från producenthåll gjorts gällande, att den amerikanska tillförseln varit ägnad att utöva en pristryckande verkan på marknaden för inhemskt fläsk. Detta var också den åberopade grunden för den år 1888 införda fläsktullen. A ven om det vore riktigt, att det svenska och det amerikanska fläsket hade olika användning, så vore, menade man, en skyddstull av betydelse såsom en regulator under ogynnsamma priskonjunkturer, så att den svenska produktionen ej bleve i allt för hög grad beroende av kastningarna på världsmarknaden. Att vinna en klar uppfattning om fläsktullens inverkan på prisbildningen är förenat med stora svårigheter, då ett fullgott prismaterial för frågans bedömande saknas. I vidstående tabell ha emellertid sammanförts vissa uppgifter, som torde vara ägnade att åtminstone i någon mån belysa ämnet. Tabellen innehåller prisnoteringar för amerikanskt fläsk i Stockholm, torgpriser resp. partipriser för inhemskt färskt fläsk därsammastädes, vidare priser å slaktade svin å Köpenhamns fläskmarknad samt amerikansk notering å bacon. Priserna återgivas å diagrammet sid. 185. Att priset å amerikanskt fläsk i Sverige i jämförelse med priset i Amerika måst röna inflytande av tullen är helt naturligt. Den å diagrammet mlagda kurvan för prisdifferensen å dylikt fläsk i Sverige och Amerika, jämförd med kurvan för tullsatsen, visar ock, att ett sådant samband märkbart framträtt, om än överensstämmelsen icke är fullständig. (Antagligen verkar det något förryckande på jämförelsen, att för Sverige fr. o. m. år 1903 ett annat prismaterial kommit till användning än för de tidigare åren, vilket gent emot det amerikanska priset synes utvisa en något mindre marginal.) Såväl tullförhöjningen 1897 som tullsänkningarna 1892 och 1913 komma emellertid till uttryck i ifrågavarande prisdifferens. Däremot visar priset å det svenska fläsket, då det jämföres med priset å det amerikanska, föga inverkan av tullen. Ej heller ger jämförelsen mellan Stockholms- och Köpenhamnsnoteringarna bestämt stöd för att en sådan påverkan ägt rum. Man spårar från 1888 snarast en relativ sänkning av det svenska priset, under 10-örestullens giltighetstid åter en stegring. Från nämnda tidpunkt hålla sig de båda noteringarna, med undantag för enstaka år ungefär i jämnhöjd; tullhöjningen fr. o. m. 1897 har dock möjligen icke varit helt utan verkan. Under de 4 ä 5 åren närmast före kriget förmärkes en relativ nedgång i den svenska noteringen. Det framgår av det sagda, att den inverkan fläsktullen och de därutinnan skedda förändringarna må kunna ha haft på priset å svenskt fläsk i varje fall måste ha varit föga märkbar. Detta torde få anses visa, att det svenska och det amerikanska fläsket i själva verket representerat två så skilda typer, att någon egentlig priskonkurrens däremellan ej existerat. Priset härstädes har ock i växlingarna uppåt och nedåt ganska väl följt prisfluktuationerna i utlandet. Att tullen skulle bidragit till att göra priserna härstädes mera stabila kan sålunda knappast heller anses av erfarenheten bekräftat. Att det svenska fläskpriset, som förut framhållits, företett ett sedan 80-talet och fram till 1906 småningom skeende uppstigande i jämförelse med det danska

Animaliska

produkter:

fläsk

FLASKPRISER Öre per kg 1

4¶Sve r ige År Torgpris i Stockholm1

1880 81 82 83 84 85 86 87 88 89 1890 91 92 93 94 95 96 97 98 99 1900 01 02 03 04 05 06 07 08 09 1910 11 12 13

, •

81 82 87 78 67 72 72 62 63 68 64 68 73 86 78 68 67 77 85 80 88 91 91

6 Danmark

U. S. A.

Pris vid KöpenPartipris i Ameriexport- hamns fläskStockholm marknad Slaktade kanskt 3kort slakterier fläsk Svin, slakSvin, slakhela djur2 4 tad vikt tad vikt 8

91 84 79 89 105 90 79 95 102 86 102 10 9

92 68 68 79 91 91 82 85 89 109 84 74 59 71 80 75 95 104 118 99 86 89 100 102 92 120 132 107 112 122

65 63 76 82 82 88 70 60 58 74 76 67 84 92 87 79 72 83 100 86 74 93 103 87 94 108

89 91 84 74 78 73 68 69 77 82 78 83 86 78 65 62 78 77 68 83 90 90 86 76 90 97 92 83 100 111 96 105 116

Chicago Bacon, Short Clear Sides 6

7¶Differens mellan kol. 3 och kol. 6

•

50 57 65 86 62 53 43 44 49 48 62 73 88 79 64 66 77 78 74 96 110 78 91 105

32 28 24 23 22 21 16 27 31 27 33 31 30 20 22 23 23 24 18 24 22 29 21 17

är väl oförnekligt. Men detta får otvivelaktigt sin naturligaste förklaring genom den livligare inhemska efterfrågan i samband med det allmänna industriella uppsvinget samt den bättre organiserade exporten, som bragt den svenska marknaden i närmare förbindelse med den engelska (jfr den av tabellen framgående tämligen nära överensstämmelsen mellan priserna på den inhemska marknaden och för export). Det svenska prisets relativa nedgång åren närmast före kriget sammanhänger helt visst med svinskötselns då begynnande starkare uppsving, 1 FLODSTRÖM, Sveriges Nationalförmögenhet, sid. 789. — 2 Stockholms Handelskammares årsberättelser. — * 1884—02 Tidskrift för landtmän, 1903—13 Stockholms Handelskammares årsberättelser. — * 1887—97 Tidskrift för landtmän, 1898—1913 Landtbruksstyrelsens årsberättelser. — B 1881—98 Tidskrift för landtmän, 1899—1913 Ugeskrift for Landmamd. 6 Wholesale Prices, Bull, of the U. S. Bureau of Labor.

188 Tullsystemets

betydelse

för

jordbruket

ej minst till följd av majstullens nedsättning och borttagande, vilket medförde en tillfällig överproduktion och senare en växande export. Vad växlingarna i fläskimporten beträffar, förefaller det som om de stått i rätt nära samband med de häftiga fluktuationerna i det amerikanska fläskets pris. Att de skiftande konjunkturerna på trävarumarknaden, vilka varit bestämmande för skogsarbetenas omfattning, även inverkat är måhända ej uteslutet, men denna möjliga verkan döljes i någon mån genom att de nedgående konjunkturerna delvis sammanfallit med stegrade fläskpris och omvänt. Den omständigheten att efter den senaste baissen på trä varumarknaden före kriget (1908—09) importen kvarblivit på en relativt låg nivå (bortsett från de abnorma förhållandena 1919—20) sammanhänger antagligen främst med den av tabellen bekräftade relativa stegringen i det amerikanska fläskets pris. Den får emellertid sannolikt även tolkas som ett bevis för att behovet av denna importvara upphört att vara så trängande och att den speciella efterfrågan det här gällt i varje fall inskränkts inom en jämförelsevis trång ram. Bakom denna utveckling ligga, enligt vad känt är, framgångsrika bemödanden från svenska svinuppfödares och slakteriers sida att framställa en vara, som kunnat till sin beskaffenhet väsentligen ersätta den amerikanska. Sammanfattningsvis kan sägas, att fläsktullen synes ha varit utan betydelse för produktion och konsumtion av ordinärt fläsk. Den har däremot höjt priset på amerikanskt fläsk. Förbrukningen av detta senare har emellertid åren närmast före världskriget betydligt nedgått, beroende antagligen i främsta rummet på en ändrad smakriktning hos de förutvarande konsumenterna av denna vara. Möjligheterna härtill ha huvudsakligen skapats av den oberoende av tullskyddet skedda prisstegringen på det amerikanska fläsket, vilken vida överstigit tullens belopp. Den ytterligare förhöjning, som fläsktullen medfört, har dock antagligen skärpt verkan härav. Smör.

In- och utförseln av smör har under tiden 1871—1913 varit följande i årligt genomsnitt: 1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95

Införsel ton 1518 2403 2719 2323 850

Utförsel ton 3155 4 195 8 020 14096 20025

Införsel ton 610 540 335 158

1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

Utförsel ton 22260 19378 18532 21022

Införseln befann sig alltså under 70- och förra hälften av 80-talet i stigande. Det allra mesta härav kom ifrån Finland. Från 90-talet avtager denna införsel mer och mer. Tydligen har den år 1888 införda tullen av 20 öre per kg haft en avgörande inverkan på införselns omfattning. Denna har vid skilda tidpunkter skett över följande hamnar (ton): Haparanda Luleå Härnösand Sundsvall Stockholm Malmö Andra orter Summa

1887 110 49 103 622 1756 52 227

1890 3 48 219 395 723 178 200

1895 0 10 89 81 396 64 74

1900 11 75 25 6 267 84 29

1905 16 34 18 1 253 49 "43

1910 0 10 1 0 73 6 3

2 919

93 Den införsel som ägde rum över Stockholm torde före tullens införande åtminstone delvis ha skett för transitering till England. Införseln över de

Animaliska

produkter:

smör

norrländska hamnarna, vilken småningom nästan helt upphört, torde åter varit avsedd för förbrukning inrikes. Utförseln av smör begynte i början av 80-talet antaga större dimensioner. Den tillväxte till 1896, då högsta siffran 24 781 ton nåddes. Efter den tiden har utförseln stagnerat eller snarast gått något tillbaka. Den har hela tiden varit så gott som helt avsedd för den engelska marknaden, även då den, såsom tidigare i viss omfattning var fallet, närmast tagit vägen över Danmark. De senare krigsåren avstannade den helt och har sedan icke återtagit sin förra storlek. Som motiv för att tullbelägga en vara, å vilken rådde ett så stort utförselöverskott, anfördes av bevillningsutskottet 1888 dels de tulltekniska svårigheterna att skilja det naturliga smöret från konstgjort smör, vilken artikel samtidigt ävenledes i smörproduktionens intresse tullbelades, dels den ogynnsamma påverkan införseln av billigt finländskt smör utövade på produktionen av svenskt sekunda smör. Det första av dessa skäl må till en början ha i någon mån byggt på de verkliga förhållandena, men i samma mån förutsättningarna för en sakkunnigare tullbehandling vid de olika tullplatserna förbättrats, är detta icke längre fallet; 1906 års tulltaxekommitté framhöll också, att tulltekniska skäl icke krävde bibehållandet av likställigheten mellan det naturliga och det konstgjorda smöret. Vad det senare skälet beträffar, fordrar dess bedömning ett närmare ingående på smörproduktionens förutsättningar och prisförhållandena i Sverige och utlandet. För kännedomen om smörproduktionens totala storlek är man hänvisad till tämligen osäkra beräkningar, då någon fullständig statistik härom ej föreligger. För tillverkningen vid mejerierna finnas uppgifter sedan 1890 i den av statskonsulenten A. Liljhagen, sedermera (från 1913) av statistiska centralbyrån utarbetade mejeristatistiken, men om tillverkningen i hemmen saknas tillförlitlig kännedom. Aren 1910—13 uppgick kvantiteten mejerismör till omkring 32 milj. kg. Hemproduktionen har av Liljhagen för år 1910 beräknats till 30 milj. kg eller nästan lika mycket som den av statistiken redovisade mejeriproduktionen. Även om denna siffra är osäker, är det dock tydligt att smörtillverkningen i hemmen bibehållit sig vid en ganska betydande kvantitet trots mejerirörelsens stora omfattning. Emellertid synes den sistnämnda sedan mitten av 90-talet varit tämligen stillastående i sin utveckling, åtminstone om den ses mot bakgrunden av kreatursskötselns och mjölkproduktionens samtidiga starka uppsving. Mejeristatistikens siffror för tillverkat smör äro följande: 1890 1895 1900

Ton 16100 24900 2H100

1905 1910 1913

Ton 28000 33 000 32 000

En jämförelse med exportsiffrorna ger vid handen, att omkring 1890 exporten av smör uppgick till en kvantitet, som ganska nära sammanföll med mejeriproduktionen. Sedermera har en allt större del av denna kvarhållits för konsumtion inom landet. Samtidigt har förbrukningen av margarin starkt ökats. Av sammanlagda smör- och margarinkonsumtionen åren närmast före kriget (omkring 60 000 ton) torde — under förutsättning att den anförda beräkningen av hemproduktionen vore riktig — omkring 36 % ha utgjorts av mejerismör, 46 % av hemsmör och 18 % av margarin. Härvid antages, att hela exporten utgjorts av mejerismör, vilket näppeligen kan vara felaktigt i högre grad. Den

190 Tullsystemets betydelse för jordbruket

hemproduktion av smör, som på senare tid förekommit, förutom den som vid såväl större som mindre gårdar skett för eget behov, måste nämligen ha varit den i bondgårdarna, särskilt i trakter där mejerirörelsen nått en mindre utveckling, bedrivna tillverkningen av s. k. bondsmör eller lantsmör, vilket är en produkt, som icke lämpar sig för export. Priserna å exportsmöret ha helt och hållit bestämts genom marknadsläget i England, och vid försäljningen har den av Köpenhamns Grosserersocietet satta prisnoteringen varit normerande. Tack vare den stora och regelbundna exporten kan det engelska priset (med avdrag av transportkostnaderna) anses ha nedåt begränsat priset å kvalitetssmör jämväl för inhemsk förbrukning. Även uppåt har det tydligtvis satt gränsen, att döma av den så gott som fullständiga överensstämmelsen mellan priset å exportsmör och partipriset å prima mejerismör i Stockholm (Jfr Wohlin, det svenska jordbrukets inrikes avsättningsförhållanden, sid. 236). Vad det sekunda mejerismöret och bondsmöret beträffar, är det svårare att vinna en uppfattning om prisläget härå, då någon notering icke förekommer och, i fråga om bondsmöret, knappast någon verklig partihandel. En viss ledning för bedömandet av skillnaden mellan prima och sekunda smör vinnes dock genom att med varandra jämföra för Stockholm uppgivna torgpris å bordsmör (bättre mejerismör) och matsmör (s. k. lantsmör), som återfinnas i Flodströms arbete, Sveriges nationalförmögenhet, sid. 7.91. Dessa priser äro för åren 1880—1902 följande (kr. per kg): År 1880 81 82 . 83 84 85 86 87 88 . 89 1890 91

Bordsmör

Matsmör

2-28 222 2-25 2-12 2-20

1-71 1-72 1-68 1-50 1-48 1*46 1-33 1-32 1*49 1*62 1-62 1-65

2-n 2-02 1-99 1-97 1-9C 1-99

2-n

År 1892 93 94 95 96 97 98 99 1900 01 02

Bordsmör

Matsmör

2-06 2-04 1*95 1-89 1*93 2-02 1*89 2-08 2-22 2-13 2-0 9

1*67 1-75 1'72 1-G2 1-04 1*66 1-GO 1-78 1*76 1-82 1'84

För perioderna före och efter tullens införande erhållas i genomsnitt: Bordsmör kr. 2-15 2-0 2

1880/87 .. 1888/1902

Matsmör kr. 1-52 1*68

Differens kr. 0-G3 0*34

Socialstyrelsens detaljhandelspriser för riket uppvisa under perioden 1904—13 i följande genomsnittsbelopp: Bordsmör Matsmör Differens

".

kr. 2'23 per kg » 2'0l » » > 0'22 »

I viss mån belysande för samma sak är måhända även en jämförelse mellan exportpriset (enligt Tidskrift för landtmän, resp. från 1897 svenska smörnoteringen) samt markegångspriset, vilket förmodligen får anses representera en normalkvalitet av konsumtionssmör. Jämförelsen utfaller sålunda (kr. per kg):

Animaliska 1880/87 1888/1900 1901/13

produkter: Exportpris 2-12 1-84 1-97

smör Markegång 1-Ö7 1-60 1-87

191 Differens 0-65 0-24 0-io

Möjligt är, att markegångspriset i stigande grad kommit att influeras av det bättre mejerismöret, varför jämförelsen måhända här är mindre upplysande. Men i det hela torde det framlagda prismaterialet få anses ganska bestämt utvisa, att en stark tendens framträtt till närmande av det prima och sekunda smörets pris. Att denna minskning t. o. m. uppgått till mer än tullens belopp antyder en fortgående kvalitetsförbättring å det sekunda smörets sida och på samma gång en stegrad efterfrågan på denna vara. Men att detta ensamt skulle ha vållat den betydliga relativa prisstegringen härå är knappast sannolikt och motsäges av att just året 1888 den nämnda stegringen för matsmörets vidkommande skarpt framträder och sedan vidhålles. Det är alltså ganska tydligt, att bortfallandet av den visserligen icke stora men dock till synes effektiva finländska konkurrensen åtminstone bidragit att hålla det svenska sekunda smöret uppe i ett pris, som dess kvalitet i jämförelse med det prima smöret icke eljest skulle betingat. Medverkande härtill har säkerligen ock varit den samtidigt med smörtullen införda tullen å margarin, vilken tjänat som en skyddstull jämväl för det sekunda smöret. I Danmark har, under inflytande av en obehindrad utländsk konkurrens, utvecklingen gått därhän, att i och med den starka utvecklingen av andelsföreningsverksamheten så gott som all smörtillverkning förlagts till mejerierna, vilka under sträng kontroll och inbördes tävlan bragt upp den danska smörproduktionen till den höjd, att den sedan länge måst betraktas som den främsta i sitt slag i världen och det viktigaste stödet för landets ekonomi. Den danska smörutförseln, frånsett transitotrafik, representerade 1913 ett värde av 200 milj. kr., mot endast 42 milj. för den svenska. Denna kraftiga utveckling av exporten — bortåt tre fjärdedelar av hela tillverkningen — har varit möjlig endast tack vare dennas målmedvetna inriktning på exportkvalitet och den inhemska konsumtionens övergång i så stor utsträckning dels till billigare utländskt smör, dels och framför allt till margarin. Förbrukningen av sistnämnda vara var före kriget ej långt ifrån dubbelt så stor som smörförbrukningen, mot endast fjärdedelen i Sverige. Det ligger i sakens natur, att utvecklingen i vårt land på detta område icke kunnat bliva densamma som i Danmark, då förutsättningarna för mejerirörelsens utveckling i många trakter äro långt ogynnsammare och i avlägsnare och mera glest befolkade trakter nästan saknas. Hemproduktionen av smör måste därför hos oss äga en helt annan betydelse. För övrigt ha möjligheterna till en kvalitativ förbättring av produkten även på detta område väsentligt vidgats genom den ökade användningen av skumningsapparater samt bättre yrkesutbildning och stigande kunskap om vad som hör till en rationell mjölkvård. Det är emellertid otvivelaktigt, att den premie, som genom smörtullen i förening med tullen å margarin givits det sekunda smöret, icke blott kommit tillverkningen i orter till godo, vilka saknat förutsättningar för en kvalitetsproduktion, utan ock i viss mån motverkat upparbetandet av en dylik produktion där sådan varit möjlig, men där en tillräcklig eggelse därtill nu ej funnits. Det har sålunda från fackmannahåll framhållits, att genom det sekunda smörets premiering kontrollen över mejerierna från exportörernas och smörprovningarnas sida försvårats, då mejerier, vilkas tillverkning dömts underhaltig, funnit möjlighet till lönande avsättning härav på den inhemska marknaden. Smörtullen synes alltså till en viss grad hava varit orsak till den av statistiken ådaga-

192 Tullsystemets

betydelse för

jordbruket

lagda stagnationen i mejerihanteringens utveckling sedan 90-talet och exportens samtidiga nedgång. På frågan hurudan utvecklingen skulle ha blivit vid frånvaro av tullskydd å smör synes man, i enlighet med det anförda, böra svara, att den svenska mejeriproduktionen av denna vara med all sannolikhet skulle ha allmännare ryckts upp på ett högre plan och exporten i samma mån utvidgats. Den brist i landets egen försörjning, som därigenom uppstått, skulle tvivelsutan till en del fyllts genom import, kanske icke så mycket från Finland, vilket lands mejerihantering anmärkningsvärt hastigt utvecklats och vars export allt mer fullständigt och till stigande priser (åren före kriget blott 9 å 10 öre per kg under de svenska) inriktats på England, utan fastmer från Ryssland, som visserligen även starkt ökat exporten, men som på den engelska marknaden icke uppnått på långt när samma priser som Sverige (i allmänhet 25 å 30 öre per kg lägre). Till Danmark har alltjämt intill kriget ägt rum en avsevärd import av finländskt, men framför allt ryskt eller snarare sibiriskt smör. Huvuddelen därav har utgjorts av transitogods till England och Tyoskland, men en ej ringa del har kvarhållits i landet för egen konsumtion. Ar 1913 importerades sålunda till Danmark c:a 14 100 ton smör, varav c:a 9 000 från Ryssland och Sibirien; 11200 ton återutfördes; inom landet kvarstannade alltså nära 3 000 ton. Det är sålunda antagligt, att vid frånvaro av tullskydd å smör en import kommit till stånd, som kunnat lösgöra en motsvarande mängd av det inhemska, dyrbarare smöret för export, men i betraktande av det inbördes prisförhållandet mellan svenskt och ryskt smör osynes det osannolikt, att den ryska importen blivit så synnerligen betydande. Åren 1909—13 utgjorde partipriset i Stockholm å mejerismör i genomsnitt kr. 2-0 7 per kg. Marginalen mellan mejerismör och lantsmör bör i partihandeln knappast ha varit mindre än i detaljhandeln, där den, enligt socialstyrelsens prisstatistik, motsvarande år uppgick till 22 öre. Partipriset å lantsmör skulle alltså kunna anses ha legat omkring kr. 1-8 5. Det ryska smörets pris å den engelska marknaden var samma år i genomsnitt kr. 1'9 0. Mera sannolikt är, att genom förut antydda utveckling utan tullskydd, varigenom bondsmörets tillverkning skulle hava blivit mindre lönande, förbrukningen av margarin ytterligare hade tilltagit, och detta i synnerhet sedan det billiga och välsmakande växtmargarinet (från omkring 1909) förts i marknaden. Smörtullen skulle, enligt vad här anförts, kunna sägas ha haft den betydelsen, att den — i förening med margarintullen — genom den premiering som därigenom givits framför allt hemtillverkningen av sekunda smör, i viss mån hämmat mejeriproduktionens utveckling och i många fall avhållit från en höjning av tillverkningens kvalitet till exportduglighet. Vid frånvaro av tullskydd å smör skulle sannolikt före kriget en viss import av sekunda utländskt smör ha kommit till stånd, som drivit ned priset å motsvarande inhemskt smör, men samtidigt skulle en starkare eggelse inträtt att frambringa kvalitetssmör för export; den brist i den inhemska konsumtionen, som sålunda uppstått, skulle antagligen i den mån den icke täckts genom import, ha fyllts genom en ökad förbrukning av margarin. Ost.

Sedan början av 70-talet har in- och utförseln av ost uppgått till följande kvantiteter: Införsel 1871/80 .... 615 ton 1881/85 . • 547 „ 1886/90 . . 2 4 4 „ 1891/95 . .. 216 ,

Utförsel 147 ton 131 „ 185 , 160 „

Införsel 1896/00 .. . 301 ton 1901/05 .,.. 323 , 1906'10 . .. 509 „ 1911/13 . .. 489 „

Utförsel 45 ton 4 . 24 „ 4 .

Animaliska

produkter:

Helfet

Halvfet

ost

193 Införseln var ännu under förra hälften av 1880-talet icke obetydlig, men nedgick mot slutet av nämnda årtionde under hälften. Den 1882 införda tullen av / ore per kg. har uppenbarligen icke förmått påverka införselns omfattning varemot så till en viss grad varit fallet med den 1887 införda 20-örestullen" *rån senare hälften av 90-talet har åter en höjning i införseln inträtt. Utförseln har genomsnittligt under varje femårsperiod sedan 70-talet betydligt understigit införseln, ehuruväl under enstaka år (1871, 1887 1888 1891) ett om ock ringa, utförselöverskott förelegat. Ansträngningar ha vid flera tillfällen gjorts att arbeta upp en ostexport till England av det ena eller andra ostslaget men ha misslyckats till följd av konkurrensen med de i allmänhet billiga ? \ f n o \ V a r ° r n a f r å n F ö r e n t a S t a t e r n a > Canada, Holland m. fl. länder. Sedan är 1898 har exporten vant nästan försvinnande. o ^ n n u J f i u n d e r 80-talet infördes tämligen stora ostkvantiteter från England Redan då var emellertid införseln från Schweiz dominerande, ehuru den i statistiken redovisats som import från Tyskland (Lubeck). Sedermera har införseln från England nästan helt bortfallit, medan smärre kvantiteter kommit från Holland och Danmark. Från Frankrike ha årligen försänts 30 å 40 tusen ke dessertost (Roquefort, Brie, Camembert m. fl. slag). Efter kriget har uppträtt en icke ringa import från Förenta Staterna och Finland, vilket emellertid torde vara en övergående företeelse. Produktionen av ost vid mejerierna redovisas till följande kvantiteter (ton): 588

Kvartsfet och skummjölks-

4262 Summa

6595 ISS

j'XS

}900

2 706

7 435

}2J2

°668

210'

3 724

1913 Hemtillverkningen 1913 av hel- och halvfet ost skattas av sakkunniga till ett par tusen ton. ° Mejeritillverkningen, vilken här är alldeles dominerande, har som synes utvecklats jämnt och i avsevärt starkare takt än folkmängden. Väsentligen sammanhänger väl detta med den övergång som skett från hem- till meieritillyerkmng. Anmärkningsvärd är den förhållandevis starka ökningen i tillverkning av hel- och halvfet ost, samt tillbakagången ifråga om den magrare osten. 1 själva verket är det skummjölksosten, som alltmer försvunnit, medan den kvartsfeta osten sedan århundradets början vunnit något ökad terräng De viktigaste slagen av helfet ost äro s. k. svensk herrgårdsost, västgötaost och Norrlands fetost eller västerbottensost. Desertost har i mindre skala tillverkats vid några få mejerier. Rörande osttullens betydelse för den svenska tillverkningen har ett uttalande begärts av några av de förnämsta handelsfirmorna i branschen. Dessa hava samstämmigt uttalat, att under de förhållanden som rådde före kriget väsentligen blott sådana finare ostsorter importerades, vilka ej kunnat tillfredsställande tillverkas inom landet och för vilkas förbrukning tullen haft föga betydelse. »Schweizer- och Roquefortost m. fl. jämförliga ostsorter icke endast ha importerats utan torde också i framtiden komma att importeras efter behov oavsett om det finnes importtull på ost eller ej.» Den hel-och halvfeta svenska osten bar i allmänhet föredragits av konsumenterna framför de utländska liknande billigare kvalitéerna, och endast vid knapp tillgång har det lönat sig att importera billiga ostsorter. Den holländska och den danska osten ha ej 13 — 3501. T. T.

194 Tullsystemets

betydelse för

jordbruket

varit några farliga konkurrenter — i synnerhet ej den danska — då den svenska av liknande typ varit den utländska överlägsen. Osttullen synes under sådana förhållanden ha haft mycket ringa inflytande på den svenska produktionen och närmast haft karaktären av en lyxtull.

5. TULLSYSTEMETS BETYDELSE FÖR OLIKA GRUPPER AV JORDBRUK I avseende på tullsystemets verkningar för jordbruket har kommittén ansett det vara av vikt att erhålla kännedom om icke blott dess betydelse för landets jordbruk som ett helt betraktat utan jämväl för olika kategorier av jordbrukare, större och mindre i skilda landsdelar. Då, som av det föregående framgår, bland jordbrukets skyddstullar endast spannmålstullarna kunna anses ha haft en mera allmän, ej blott lokal, inverkan på jordbruksdriften och jordbrukarnas ekonomiska ställning, är det blott dessa som i detta sammanhang tagits i betraktande. Till belysning av nämnda spörsmål har kommittén föranstaltat en undersökning, som gått ut på att visa »å ena sidan vilka jordbruk det är, som producera tullskyddad spannmål till avsalu och vilka sålunda kunna anses hava dragit direkt nytta av tullskyddet, samt storleken av den vid dessa jordbruk levande befolkningen, och å andra sidan i vilken omfattning och i vilka delar av landet det förekommer, att jordbruken icke själva kunna producera den för deras egna behov erforderliga tullskyddade spannmålen och vilkas befolkning därför snarare är 1att betrakta som konsumenter än som producenter av ifrågavarande varuslag». Delvis har denna undersökning redan kommit till användning i det föregående. Här skall emellertid en mera fyllig redogörelse lämnas för den använda metoden samt de erhållna resultaten. , Det material, som ligger till grund för undersökningen, är dels den officiella jordbruksstatistiken, dels de s. k. uppskattningslistor, vilka under sommaren 1918 i samband med den statliga regleringen av spannmålshandeln och spannmålskonsumtionen inom varje socken upprättades för beräkning av spannmålsleveranserna till staten under konsumtionsåret 1918—19. Från den officiella statistiken ha hämtats uppgifterna angående totala skördekvantiteterna, medan uppskattningslistorna lämnat material för beräkning av dels produktionens fördelning på större och mindre brukningsdelar, dels proportionen mellan försäljning och hemkonsumtion, dels ock antalet personer å de särskilda grupperna av jordbruk. I huvudsak kunna de sammanställda uppgifterna sägas belysa ställningen i genomsnitt under åren 1913—19. Rörande sättet för undersökningens utförande hänvisas till den utförliga redogörelse, som i den publicerade utredningen lämnas härför. De mera detaljerade siffrorna, avseende produktionen och saluöverskottet för olika storleksklasser av jordbruk, omfatta Götaland och Svealand med undantag av skogs- och fjällbygden i Kopparbergs län ävensom Gästrikland men däremot icke norra Sverige, enär odlingen av brödsäd där är så obetydlig, att endast i undantagsfall något överskott för avsalu plägar uppstå. För denna landsdel ha emellertid utförts summariska beräkningar angående skörd och förbrukning, varigenom alltså vissa av utredningens föremål vunnit sin belysning för riket i dess helhet. Angående tillförlitligheten av de genom utredningen vunna resultaten kan sägas, att, även om desamma i detaljerna, till den del de vila på de s. k. upp1

Kommitténs utredning n:r III (se sid. 106, not 1).

Olika grupper av jordbruk

skattningslistornas vittnesbörd, äro behäftade med någon osäkerhet, de dock i det stora hela måste anses giva en ganska riktig bild av de under senare år rådande verkliga förhållandena. Redan i det föregående hava vissa data anförts till belysning av såväl spannmålsodlingens omfattning i olika delar av landet som det utöver jordbruksbefolkningens egen förbrukning frambragta överskottet av brödsäd. De i här berörda utredning rörande denna sak framlagda huvudsiffrorna för hela landet äro följande:

Nettoskörd ' Förbrukning inom jordbruket 5 Överskott eller brist D:o i proc. av totaltillgången 3 .

Södra och mellersta Sverige

Norra Sverige

Hela landet

6 856 400 dt. 4 847 900 ;> + 2 008 500 > + 29-3 %

595 900 dt. 929 300 » 333 400 »

7 452 300 dt. 5 777 200 » + 1675100 » i4 22-5 %

OD'9 /o

Med brödsäd avses här icke blott vete och råg utan ock den del av kornskörden i Norrland (uppskattad till 60 %"), som användes till människoföda. Enligt de anförda siffrorna skulle det svenska jordbrukets totala brödsädsproduktion för ett normalår uppgå till 7 452 300 deciton, varav 5 777 200 deciton eller något över tre fjärdedelar skulle konsumeras av jordbrukarna själva; återstoden, skulle sålunda utgöra det salufria överskott, varmed jordbruksnäringen bidrager till täckande av övriga befolkningsklassers brödsädsbehov. Medan Södra och Mellersta Sverige giva ett överskott, uppgående till nära 30 % av nettoskörden, uppkommer emellertid för jordbruksbefolkningen i Norra Sverige en brist utöver den egna produktionen av nära 36 °/0 av förbrukningen. För Södra och Mellersta Sveriges vidkommande lämnar Utredn. III för särskilda distrikt följande siffror. Här avses endast vete och råg.

1 000 dt.

Förbrukning inom jordbruket 2 1 000 dt.

Skfinska slättbygden Sydsvenska mellanbygden Sydsvenska höglandet Oland och Gotland Östgötaslätten Västra Sveriges slättbygder Södra Bergslagen Mälar-Hjälmarbygden Norra Bergslagen

1322 705 1248 277 379 1221 116 1223 365

390 323 1294 143 194 850 109 933 612

Summa för södra och mellersta Sverige

6 856

4 848

Områden*

Nettoskörd :

Överskott eller brist 1 000 dt.

+ 932 4 382 — 46 + 134 + 185 4- 371 4 7 + 290 — 247 + 2 008

Överskott eller brist i % av totaltillgång 3 + 70-5 4 54-2 — 3-6 + 48-3 4-48-9 4 30-4 4 6-4 4 23-8 — 40-4 4 29 3

Dessa siffror giva en klar bild av var Sveriges egentliga kornbodar äro belägna och deras inbördes betydelse, absolut och relativt till produktionens omfattning. På de särskilda storleksgrupperna av jordbruk inom samma del av landet som avses i nästföregående tabell fördela sig siffrorna sålunda: Skörd minus utsäde. * 225 kg per person + 5 ^ för kreatursföda. ' Totaltillgång = nettoskörd med tillägg för inköpt brödsäd. Rörande omfattningen av dessa områden se Utredn. III, sid. 46.

196 Tullsystemets

betydelse för

Nettoskörd1 | Förbrukning9

Storleksgrupper

1 000 dt. 1-

jordbruket

2 hektar

5— 10 10— 20 20— 30 30— 50 50—100 över 100 Samtliga

I

1 000 dt

100 473 948 1505 922 995 791 1122

442 938 994 920 391 360 313 490

6S56

48*8

Överskott eller brist 1 000 dt. — — — + + + + +

342 465 46 585 531 635 478 632

+ 2 008

Överskott eller brist i % av totaltillgång" — 77-4 — 49-0 — 4-fi + 38-9 + 57-o + 63-0 + 60-5 + 56-3 + 29-3

Ovanstående sammanställning utvisar, att vid brukningsdelarna med 1—2 hektar åker brödsädsproduktionen förmår täcka endast 22-6 % av förbrukningen; vid nästa storleksgrupp, omfattande brukningsdelar med 2—5 hektar åker, utgöres något mer än halva förbrukningen av egen skörd, och vid brukningsdelar med 5—10 hektar täcker produktionen i det närmaste hela behovet. Vid följande storleksgrupper uppstår överskott, som är störst vid brukningsdelar med 30—50 hektar åker, där detsamma uppgår till 63-9 % av nettoskörden. De mindre brukningsdelarnas starkt framträdande underlägsenhet i avseende på brödsädsproduktionen icke allenast för avsalu utan även för tillgodoseende av jordbrukets eget behov är, framhålles i utredningen, i främsta rummet beroende av två samverkande faktorer, nämligen dels den lägre avkastningen per hektar och dels den ojämförligt större befolkningstätheten vid dessa mindre brukningsdelar. Betydelsen av nämnda förhållanden i förevarande hänseende framgår av följande sammanställning: Nettoskörd per person Skörd av Antal all spannmål personer på Brödsäd All spannmål per har 100 har åker kg kg kg

Storleksgrupper

1— 2 hektar 2— 5 » 5— 10 * 10— 20 »

j j i !

2 0 — 30

»

;

30— 50 50—100 över 100

» » » I medeltal

249 131 75 47 36 32 34 42

S94 921 990 1101 1218 1285 1308 1397

182 386 723 1 253 1809 2129 1950 1658

52 117 227 406 612 738 664 591

346 Siffrorna visa, att skördeavkastningen i genomsnitt regelbundet stiger med brukningsdelens storlek, under det att personantalet per arealenhet minskas. Härutinnan framträder blott den avvikelsen, att personantalet i någon mån ökas vid de stora gårdarna (d. v. s. gårdar med över 50 hektar åker) i jämförelse med de mellanstora, detta antagligen beroende på att arbetspersonalen vid de förra ofta är relativt talrikare och därjämte i större utsträckning än 1 2 3

Skörd minus utsäde. 225 kg per person + 5 % för kreatursföda. Totaltillgång = nettoskörd med tillägg för inköpt brödsäd.

Olika grupper

av jordbruk

vid de senare utgöres av gifta arbetare. Kombinationen av avkastnings- och personsiffrorna ger vid handen, att per person av jordbruksbefolkningen nettoskörden är minst vid de små brukningsdelarna, därefter ökas i bredd med gårdsstorleken, så att den är störst inom storleksklassen 30—50 hektar, men något minskas för de högsta klasserna. Då förbrukningen per person har antagits lika för alla storleksklasser (225 kg), blir också bristens, resp. överskottets omfattning bestämd genom siffrorna i sista kolumnen här ovan (med beaktande, att 5 % ansetts förbrukat till utfodring). De anförda siffrorna äro genomsnitt för hela södra och mellersta Sverige. Inom olika trakter framträda emellertid stora skiljaktigheter, beroende dels på den olika bördigheten, dels på brödsädsodlingens olika omfattning vid större och mindre jordbruk. Inom alla trakter föreligger brist för gårdar under 5 hektar. Men för gruppen 5—10 hektar uppvisa såväl Skåne, Halland och Blekinge som Öland, Gotland och Södra Kalmar läns slättbygd ävensom, ehuru i ringa mån, Östgötaslätten, ett överskott. Störst är detta för Malmöhus läns slättbygd med ända till 48 % av nettoskörden. För de förut åtskilda huvudområdena framträda följande olikheter: ÖVERSKOTT ELLER BRIST I PROCENT AV TOTALTILLGÅNGEN 1 Brukningsdelar med — — hektar åker

1. Skånska slättbygden 2. Sydsvenska mellanbygden I ;5. Sydsvenska höglandet •.. 14. Öland och Gotland I 5. Östgötaslätten (i. Västra Sveriges slättbygder Södra Bergslagen Mälar- och Hjälmarbygden Norra Bergslagen

Samtliga

1—2

2—5 5—10 10—20 20—30 30—50 50— 100

over 100

- OT8

• 19-1 + 44 3 (38-2 + 76-9 + 80 •25-1 + 25- 4 53" 5 + 65-1 + 69' 46-3 — 8- 2 25-9 + 42-7 + 43' •83-0 + 25- 3 53-6 + 64-4 + 70' 55-2 + I" 44-0 + 55-0 + 62' 44-5 + 038-7 + 56-0 + 629 53-6 — 14- !+ 27-3 + 43-0 + 47' •61-8 — 20- 2 + 26-2 + 43-1 + 5164-o — 319-9 + 24-0 + 36-

+ 75 70s + 71' 542 + 44' 36 + 67' 48-3 + 54 48-9 + 54 304 + 36' 2| + 6 * + 36- 0 + 2 3 8 + 25404

•60-0 •74-4 69-7 •81-6 75-s 81-fl 87-8 84-9

+

+ +

+ 79 + 71' + 43' + 73' + 61" + 60+ 45' + 45' + 25-

+

+ +

1¶För bedömande av spannmålstullarnas värde för jordbrukarna är det av betydelse att känna icke blott omfattningen av det inom olika landsdelar och olika storleksgrupper av jordbruk frambragta saluöverskottet av brödsäd utan även den till de olika grupperna hörande befolkningens storlek samt sammanlagda arealen av den till desamma hörande odlade jorden. Såsom på annat ställe i betänkandet framhållits (ovan sid. 104), är det nämligen endast för den del av spannmålsskörden som produceras till avsalu, som någon direkt och positiv vinst av spannmålstullarna kan anses tillflyta jordbrukarna. Någon exakt kännedom om huru många jordbrukare som ha överskott och vilken areal de representera är det visserligen icke möjligt att ernå. Men åtminstone en ungefärlig bild av förhållandet vinnes, om man utgår från det antagandet, att resultatet i avseende på överskott eller brist är detsamma för alla brukningsdelar inom varje särskild storleksgrupp. Efterföljande tablå meddelar en beräkning av antalet brukningsdelar, för vilka den egna produktionen icke täcker behovet, samt till dem hörande åkerareal och personantal ävensom motsvarande uppgifter för brukningsdelar med överskott. Här medtagas även uppgifter för norra Sverige, för vilken landsdel Totaltillgång = nettoskörd med tillägg för inköpt brödsäd.

198 Tullsystemets

betydelse för

jordbruket

brödsädsskörden, som förut skett, ansetts utgöras av vete- och rågskörden samt 60 % av kornskörden. Det är att märka, att här som saluöverskott räknats endast den del av skörden som kan antagas verkligen ha blivit försåld, således ej den del som utöver jordbrukarnas egna hushåll konsumerats vid jordbruken och som förmodligen till större del utgått i form av naturaavlöning. Även för sistnämnda del av produktionen bör, enligt' vad förut gjorts gällande, en tullinkomst anses komma jordbrukarna till godo, men givetvis blir den icke i samma mån realiserad som då spannmålen faktiskt avyttras. (Ett annat beräkmngssätt har använts vid kalkylerna ovan å sid. 107). Ö v e r s k o t t

B r i s t Storleksgrupper

Antal brukningsdelar

Åkerareal, hektar

Antal personer

49 685 89132 58 594 1351 55

78 189 309 295 429 119 18 568 1360

193 772 404 724 330 666 9 749 721

Södra och mellersta Sverige: 1— 2 hektar 25- 10 10- 20 20- 30 30— 50 50—100 över 100 Samtliga

47 14

3 253 1986

1455 1211

198 878

841 770

942 298

Norra Sverige

76 487i 388 337

411 505

Hela landet

Antal brukningsdelar

Åkerareal, hektar

16 409 123 047 53 464 764194 17 127 420 634 11128 426 035 5 089 348 370 2 589 446 002

Antal personer

86 380 360 591 149 911 134 980 117 732 188 811

105 806 2 528 2821 038 405

2753651230107 1353 803 105 806 2 528 2 8 2 1 0 3 8 405

Antalet brukningsdelar med brist är, såsom härav framgår, nära tre gånger så stort som antalet brukningsdelar med överskott, och även befolkningen vid de förra är talrikare än vid de senare, nämligen omkring en tredjedel. Däremot ha brukningsdelarna med överskott dubbelt så stor åkerareal som brukningsdelarna med brist. I sammanställningen ingå väl för norra men icke för södra och mellersta Sverige brukningsdelar under 1 hektar. Antalet brukningsdelar med 0'2 6 —1 hektar odlad jord utgör i sistnämnda delar av landet omkring 44 000 och deras sammanlagda åkerareal uppgår till 30 000 hektar. De personer, som bruka ifrågavarande jordlotter kunna nämligen knappast räknas såsom tillhörande jordbruksbefolkningen, då de till övervägande del efter sin huvudnäring tillhöra andra yrkesgrupper. För en del trakter torde f. ö. en hektar vara en för låg gräns för brukningsdelar, vilkas innehavare skulle kunna anses som jordbrukare i egentlig mening.

Prisutvecklingen å jordbrukets produkter och förnödenheter

6. JÄMFÖRANDE ÖVERSIKT AV PRISUTVECKLINGEN Å JORDBRUKETS VIKTIGARE PRODUKTER OCH FÖRNÖDENHETER SAMT ARBETSLÖNERNA Prisuppgifter å dels spannmål, dels vissa slag av animaliska produkter ha i det föregående å spridda ställen anförts. Det kan vara lämpligt att här i ett sammanhang och såsom inledning till de följande undersökningarna angående jordbrukstullarnas inverkan på egendomsvärdena och på jordbrukets allmänna ekonomiska läge meddela några sammanställningar, som belysa även prisutvecklingen i stort å jordbrukets produkter. Av särskilt intresse synes därvid vara att ställa dessa priser i relation till förändringarna i denfallmänna prisnivån. Här nedan anföras i form av indextal med perioden 1881—85 som bas dels siffror som angiva den allmänna prisnivåns ställning, dels priser å särskilda slag av vegetabiliska och animaliska produkter, allt i femårsgenomsnitt för tiden 1876—1913 (sista åren treårsgenomsnitt).

Allmän

svensk prisnivå

Spannmål, Vete Råg

genomsnitt 1

Potatis (bränneripotatis) Sockerbetor Animaliska produkter, Kött Fläsk Smör: markegång „ exportpris Agg

genomsnitt

Medeltal för spannmål liska produkter

och

1876/

1881/

1886/

1891/

1896/

1901/

1906/

1911/

110 110 112 108 97 104 99 93 99 98 — 107

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

92 84 84 81 86 99 90 91 87 92 87 92

89 90 81 91 95 98 96 100 96 98 86 98

91 97 91 97 102 87 98 104 96 102 83 105

97 102 89 98 104 103 112 125 117 111 87 119

106 109 98 106 118 114 122 142 128 116 91 134

115 114 99 110 124

130 153 131 123 99 145

anima

Tabellen visar, att spannmålspriserna sedan 1880-talet stegrats mindre än priserna å jordbruksprodukter i genomsnitt; särskilt gäller detta vete, där skillnaden är avsevärd. Vad smör beträffar, har markegången stigit i ungefår samma proportion, som totalgenomsnittet, medan exportpriset relativt sett sjunkit. För övriga animaliska produkter har prisstegringen varit betydligt mer utpräglad. I sin rätta belysning kommer emellertid prisrörelsen för de särskilda produkternas vidkommande först då den ställes i relation med den allmänna prisnivåns rörelse. För att belysa förhållandet härutinnan har i nedanstående sammanställning det allmänna indextalet för varje period satts lika med 100 och pristalen för de olika slagen av jordbruksprodukter reducerats i proportion härtill. 1

Vete, råg, korn och havre samt ärter.

200 Tullsystemets

betydelse

I medeltal år

Allmän svensk prisnivå

Vete

Råg

1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

100 100 100 100 100 100 100 100

101 100 91 91 100 92 92 86

98 100 88 102 107 101 100 96

för

jordbruket

Samtl. spann- Animaliska målsslag produkter

100 100 92 101 106 105 102 99

90 100 98 107 107 115 115 113

Medeltal iör spannmål )ch animal, prod. 95 100 95 104 107 110 109 106

Det framgår härav, att den stora nedgången i spannmålsprisen i början ay 1880-talet icke betydde någon reell nedgång i betraktande av det starkt stigande penningvärdet och att för de animaliska produkterna dessa år i realiteten t. o. m. medförde en prisstegring, vilket visserligen ej hindrat, att redan det allmänna prisfallet i sig självt måst medföra ekonomiska svårigheter för jordbrukarna. För den senare delen av 80-talet var prisfallet för jordbruksprodukter däremot så häftigt, att det med flera procent överträffade även det samtidiga fallet i den allmänna svenska prisnivån. 1890-talet medförde en stegring för samtliga jordbruksprodukters vidkommande relativt till den närmast föregående perioden; tiden efter sekelskiftet åter betecknar för spannmålen en utveckling i motsatt riktning, medan de animaliska produkterna nästan hela tiden visa stegring. För att från dessa uppgifter kunna sluta något med säkerhet angående jordbrukets allmänna ekonomiska läge vid olika tidpunkter skulle fordras att känna, förutom ändringarna i de olika produkternas inbördes betydelse, även förskjutningen i produktionskostnaderna. Detta är i brist på material omöjligt. Väl kunna ungefärliga uppgifter lämnas angående priserna var för sig å arbetskraft och olika slag av förnödenheter, men då man icke känner något närmare angående fördelningen av omkostnadsposterna under olika perioder, kunna några direkta slutsatser knappast dragas därur. Då emellertid åsyftade uppgifter ändock måste anses besitta ett icke ringa intresse i och för sig, skola några hithörande data anföras, även dessa i form av indextal med åren 1881—85 som bas. (Hänsyn är här icke tagen till penningvärdets förändringar.) Arbetslöner I medeltal år

1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

Statlön

103 100 100 110 125 139 166 177

Konstgödsel

Sommardags- Oljekakor1 verke för mani. arbetare 105 100 102 115 133 144 169 179

100 86 90 87 87 93 96

Chilesalpeter

Superfosfat

130 100 75 69 60 72 77 80

108 100 80 75 57 53 58 57

Kalisalt

100 72 76 77 80 82

Medeltal

119 100 78 72 64 67 72 73

Det faller genast i ögonen, att arbetslönen, vilken under 80-talet företett en ringa nedgång, därefter stegrats i avsevärt mycket starkare grad än produk:1

Medeltal för jordnöts-, solros-, linfrö- och rapskakor.

Jordegendomsvärdena

priserna. Då arbetslönen utgör en mycket väsentlig del av kostnaden för jordbruksdriften, skulle en sådan stegring icke varit möjlig utan en ganska grundlig omläggning av driftsmetoderna genom vidsträcktare användning av arbetsbesparande maskiner och mera rationellt utnyttjande av den förefintliga arbetskraften, vartill den ökade knappheten på lantarbetare och den därav följande stegringen i deras löner givit upphov.1 A andra sidan visa de anförda siffrorna, att prisen å så viktiga förnödenheter som oljekakor och konstgödsel såväl absolut som i förhållande till produktpriserna nedgått sedan 80-talet och fram till krigsutbrottet. (Senare har förhållandet härutinnan ändrats.) Någon mera betydelsefull motvikt till arbetskostnadernas stegring kan detta emellertid knappast anses ha inneburit, då dessa omkostnadsposter utom vid det mera intensivt bedrivna jordbruket inom vissa begränsade områden icke äro på långt när av samma storleksordning som arbetskostnaden och för övrigt absolut sett befunnit sig i kontinuerlig stigning på grund av ökat behov av dylika förnödenheter vid modern jordbruksdrift. 7.

TULLARNAS INFLYTANDE PÅ JORDEGENDOMSVÄRDENA

Att spannmålstullarna och vissa andra jordbrukstullar, främst sockertullen, övat stark inverkan på resp. tullskyddade produkters saluvärde är i det föregående visat. I samma mån detta betytt en ökad nettovinst, är det tydligt, att en inverkan i stegrande riktning bör ha gjort sig gällande å värdet av den för jordbruksproduktionen använda fasta egendomen. Saluvärdet av jordegendomen måste nämligen uppenbart mer eller mindre nära motsvara den genomsnittliga nettovinstens kapitaliserade belopp. Naturligtvis kan tidvis och under särskilda förhållanden en viss spänning häremellan framträda, eftersom det ej är vinsten för ögonblicket som ensam avgör fastighetens värde utan den omedelbara och den förutsedda framtida vinsten tillsammans. I stort sett och i tidens längd är det dock icke möjligt annat än att en om ock grov anpassning måste göra sig gällande. Nu är det tydligt, att en prisstegring å jordbruksegendomen kan uppkomma icke endast på grund av ökade priser å dess produkter utan även på grund av ökad avkastning genom tekniska förbättringar och större kapitalinvestering. Dessa båda faktorer äro icke blott parallella utan kunna också stå i inbördes samband, i det att höjda priser på jordbruksprodukterna kunna locka till att binda mer kapital i jordbruksnäringen, för den händelse de samtidigt betyda en ökad nettovinst för ägaren-brukaren. I den mån tullarna föranleda detta, bli de därför också indirekt orsak till en av ökad kapitalinvestering framkallad höjning av jordegendomsvärdena. Tullarnas inverkan på jordegendomspriserna kan därför vara av dubbel art: dels kunna de bidraga, genom att fördyra jordens produkter, till att också fördyra jorden själv, d. v. s. till att frambringa eller stegra en jordränta i egentlig mening; men dels kunna de också genom att locka till ökad investering av kapital i jorden eller därtill hörande anläggningar höja jordbrukets avkastning in natura och i penningar. I bägge fallen bör en stegring av jordegendomspriserna bli en följd, och detta skulle givetvis likaledes bli fallet för den händelse en ökad kapitalinvestering föranleddes av andra orsaker än tullskyddet. Att fortfarande mycket stora skiljaktigheter i arbetsförbrukningen förekomma i vårt land framgår av Nannesons undersökning av det svenska lantbrukets produktionskostnader bokföringsåret 1919—20 (1922, sid. 32), enligt vilken antalet arbetstimmar per kr. b r u t t o avkastning var omkring 90 % högre vid det mera primitivt bedrivna norrländska jordbruket än vid det tekniskt högt utvecklade skånska.

Tullsystemets

betydelse för

jordbruket

Så komplicerade som förhållandena på ifrågavarande område äro, är det mycket svårt att på statistisk väg komma till klarhet om betydelsen av tullarnas inverkan, då här så många andra inflytelser göra sig gällande, såsom varjehanda omständigheter sammanhängande med den tekniska utvecklingen och variationerna av bruttoavkastningen, produktionskostnadernas förändring, förskjutningar i avsättningsförhållandena, ändrade kreditmöjligheter, ändring i kapitalräntans höjd o. s. v., för att icke tala om penningvärdets ändringar. Det har likväl för kommittén framstått som en viktig utredningsuppgift att söka i görligaste mån bringa klarhet på denna punkt, då härigenom möjlighet vinnes att bedöma huruvida någon varaktig fördel genom tullskyddet kan anses ha kommit landets jordbrukare till del. En särskild del av kommitténs utredningar, n:r XXIV,1 har ägnats nämnda fråga. Denna utredning anger själv som sitt syfte »att genom framläggande av siffermaterial från olika länder giva en föreställning om dels jordegendomsvärdenas faktiska utveckling i senare tid under skilda förhållanden, dels och framför allt huru de i stort sett gestaltat sig i förhållande till konjunkturerna på varumarknaden». Genom jämförelse mellan talen för vårt land och för andra länder med samma eller motsatt tullsystem har därefter åsyftats att giva en föreställning om den inverkan tullarna hos oss böra ha haft på jordpriserna eller m. a. o. på storleken av det fastighetsvärde, med vilket jordbrukarna haft att räkna, och följaktligen ock på produktionskostnaderna, privatekonomiskt sett. Då för Sveriges vidkommande ingen jordprisstatistik för gången tid föreligger, har det varit nödvändigt att nyanskaffa ett material, som kunnat åtminstone hjälpligt användas för ändamålet. Det viktigaste och för frågan mest belysande av det sålunda hopbragta materialet har utgjorts av uppgifter om köpeskillingar för försålda egendomar i Östergötlands, Hallands och Skaraborgs län under perioden 1876—1920, sammanlagt närmare 5 000 st., vilka hämtats direkt ur lagfartsprotokollen. Kompletterande uppgifter rörande areal och beskaffenhet hos de sålda egendomarna ha erhållits ur resp. hypoteksföreningars arkiv. Av dessa bortåt 5 000 egendomsköp ha 3 895, såvitt det kunnat utrönas, utgjorts av köp på den fria marknaden, och endast dessa ha gjorts till föremål för närmare bearbetning. Med utlämnande av detaljer angående fördelning på storleksgrupper och på bättre och sämre jord o. s. v. må här huvudsiffrorna för saluvärdena per hektar treårsvis under perioden 1876—1914 anföras: SALUVÄRDE Å FÖRSÅLDA EGENDOMAR I ÖSTERGÖTLANDS, HALLANDS OCH SKARABORGS LÄN 1876/78 1879/81 1882/84 1885/87 1888/90 1891/93 1894/96

Kr. per hektar 583 545 527 516 487 484 528

odlad jord 1897/99 1900/02 1903/05 1906/08 1909/11 1912/14

533 o58 £30 M9 687 '64

Utvecklingen belyses av diagrammet sid. 203, som anger ej blott genomsnittstalen för samtliga under varje period redovisade egendomsköp utan ock särskilda tal för vart och ett av de tre länen samt för slättbygd och skogsbygd. 1

Undersökning angående jordegendomsvärdenas utveckling i Sverige och vissa främmande

länder av K. AMARK.

203 Jordegendomsvärdena SALUVÄRDE PER HEKTAR ODLAD JORD.

85 I huvudriktningen följas alla kurvorna åt och bestyrka ömsesidigt allmängiltigheten av huvudsiffrornas resultat. Dessa visa en jämn sänkning från utgångsläget på 1870-talet till 1890-talets första år, sedan en likaledes ganska jämn stigning till åren närmast före kriget. I stort sett återger denna kurva den allmänna varuprisnivåns förändring under motsvarande tid. Utvecklingsriktningen har varit densamma också för spannmålens och övriga jordbruksprodukters pris, men jordpriskurvan har från 90-talet höjt sig betydligt hastigare såsom framgår av följande tablå, vari samtliga siffror utgöra indextal med perioden 1876—81 som bas. T medeltal år

1876/81 1882/84 1885/87 1888/90 1891/93 1894/96 1897/99 1900/02 1903/05 1906/08 1909/11 1912/14

Jordegendomspriser

Pris å vete och råg

Pris å veget. och animal. jordbruksprodukter

Allmän svensk varupnsmva

100 93 91 86 86 94 95 99 112 115 122 135

100 89 67 80 85 69 86 84 84 92 92 93

100 96 79 87 93 82 96 100 101 111 111 116

100 93 82 88 85 78 84 90 89 98 100 108

Då jordpriserna här jämföras med priserna å brödsäd, ter det sig anmärkningsvärt, att medan för de senares vidkommande — frånsett den tillfälliga nedgången 1894—96 — en i huvudsak jämn nivå föreligger från 90-talets början

. 204

Tullsystemets betydelse för jordbruket

till 1903—05, så begynna jordpriserna redan vid 90-talets mitt sin sedermera obrutna uppåtstigande rörelse, vilken strax efter sekelskiftet distanserar även genomsnittstalen för samtliga de viktigare jordbruksprodukternas pris. Under det jordpriserna på 80-talet alltså dragits ned av de fallande varupriserna och ej minst de djupt sjunkande spannmålspriserna, så bär den från början av 90talet inträdande relativa förbättringen för jordprisernas vidkommande vittne om en förbättrad räntabilitet för jordbruket i allmänhet. Att denna relativa förbättring sedan fortfarit att ökas, tyder på ökad kapitalinvestering och fortgående tekniska framsteg inom jordbruket, som stegrat dess avkastningsförmåga. Vid sidan av dessa uppgifter om saluvärden å jordegendomar har för Utredn. XXIV även ett material insamlats till belysning av jordarrendenas storlek vid skilda tidpunkter, därvid såväl kronoarrenden som arrenden å enskilda egendomar kommit i betraktande. Största intresset knyter sig därvid till uppgifterna rörande de senare, vilka omfatta 760 arrendegårdar i södra och mellersta Sverige tillhörande 35 st. större egendomskomplexer. De vid en bearbetning härav erhållna siffrorna för den från tid till annan försiggångna förskjutningen i arrendebeloppets höjd, sådan den bestämts vid successivt skeende nyarrendering, äro följande: RELATIVA FÖRÄNDRINGEN AV ARRENDEBELOPPETS STORLEK FOR ARRENDEN, SOM BEGYNT LÖPA UNDER NEDANSTÅENDE PERIODER, DÅ GENOMSNITTSBELOPPET FÖR PERIODEN 1 8 7 7 — 79 = 100

Perioder

1877/79 1880/82 1883/85 1886/88 •• 1889/91 .. 1892/94 1895/97

Samtliga egendomar

Därav egendomar i Skåne och Blekinge

100-0 97-2 102-7 98-4 98-3 101-2 lll-i

100-0 94-7 102-S 104-4 100-4 107-6 114-r.

|

1898/00 1901/03 1904/06 1907/09 1910/12 1913/15

Därav egendomar i Skåne ocli Blekinge

Samtliga egendomar

Perioder

i

104-4 105-s 112-7 116-7 129-8 130-0

117-7 116-2 123:. 117-2 131-s 143-0

Arrendetalen för samtliga egendomar återgivas grafiskt å efterföljande diagram, vara även inlagts kurvor som angiva prisrörelsen för jordbruksprodukter. Då arrendebeloppet vanligen torde bestämmas ett eller annat år innan arrendetiden börjar att löpa, har det ansetts riktigast att för varje treårsperiod sammanställa arrendevärdena med näst föregående periods produktpriser. Arrendekurvan visar rätt god överensstämmelse med förut återgivna kurvor för egendomsvärdena. Dock förmärkes ingen egentlig nedgång under 80-talet, medan i stället den från 90-talet försiggångna stegringen varit något svagare. Att emellertid även här stegringen försiggått i hastigare takt än prisnivån tyder på successiva jordförbättringar och ett intensivare brukningssätt, som medfört ökad ekonomisk vinst. De redogörelser som i Utredn. XXIV lämnas angående jordegendomsprisernas utveckling i skilda länder ådagalägga från slutet av 1700-talet en fortskridande stegring, som dock under 1820- och början av 1830-talet förbytes i stagnation eller nedgång. Härefter vidtager ånyo en stegring, som i allmänhet obruten fortsätter fram till slutet av 70-talet, i vissa fall, t. ex. i Danmark, ännu något längre. Så inträder en allmän, skarpt utpräglad sänkning under 80-talet,

Jordegendomsvärdena

205 ARRENDEBELOPP FÖR GÅRDAR UNDER ENSKILDA EGENDOMAR SAMT PRISER Å JORDBRUKSPRODUKTER. Indextal.

Indextal 1

i

i

' '• 1

i

t // 130

i

t

t

r

f

\

//

X

\ \ \ \ \ \

/

y

s

/

// i

'\

/1

J

S 110

/

f

//

/

//

/

AV

fi(l A r r e n d e n 1876 Priser 1873

79 76

85 KARTOORAFISKA INSTITUTET

i

1918 S4

»

— — — — — Arrenden för gårdar i södra och mellersta Sverige Pris å vete och råg "

" veget.och animal.jordbruksprodukter

Basperiod 1876—78 "j 187.6-81

ett återhämtande under 90-talet och slutligen ett snabbt stigande under 1900talets första årtionde. Så tillvida visa sig dessa priser hava delat den allmänna rörelse, som varupriserna i stort företett under ifrågavarande tidrymd och som ju i själva verket endast är ett uttryck för penningens förändrade köpkraft. I flera fall hava de lämnade redogörelserna även ådagalagt en klar parallellism, t. o. m. i enskildheter, mellan jordprisernas utveckling och priserna å lantbruksprodukter, framför allt brödsäd, om ock därvid jordprisernas rörelser i regel röjt något större tröghet i sin rörelse samt i det stora hela divergerat från produktpriserna i stigande riktning. Att en påverkan av angiven art skall äga rum ligger, som förut framhållits, i sakens natur, men vad det statistiska materialet härvidlag kunnat visa är, att denna påverkan åtminstone i stort sett varit nog stark att göra sig gällande trots de mångahanda andra här verksamma och delvis varandra korsande faktorernas inflytande. Egendomsprisernas nedgång under 1820-talet sammanhänger påtagligen med det samtidiga starka prisfallet å spannmål, ett uttryck för då inträffade allmänt europeiska agrarkris, som i sina verkningar endast kan jämföras med 80-talets. Den härefter vidtagande markerade och länge fortsatta stegringen i jordpriserna är åter ett uttryck för den med folkökningens starka tillväxt sammanhängande ökningen i knapphet på jordbruksprodukter i Europa före tillförseln av amerikansk spannmål, sålunda till 1870-talets mitt. Den tillfälliga nedgången i spannmålspriserna på 60-talet förmådde i allmänhet ej rubba denna uppåtgående kurva. Så mycket mera markerad blev inverkan av 80-talets tvära prisfall till följd av att detta tillstånd då förbyttes i sin motsats genom ocean-

206 Tullsystemets betydelse för jordbruket

trafikens och det amerikanska järnvägsnätets våldsamma utveckling. Tydligt är, att den långvariga stegringen i den europeiska jordräntan bidragit att framkalla en optimism, som säkerligen i många fall höjt upp jordpriserna utöver en av den verkliga avkastningen betingad nivå. De stegrade spannmålspriserna i början av 90-talet lämna flerstädes tydliga spår efter sig i egendomsvärdena, likaså den skarpa prisbaissen 1894—95. Sedan den tiden har jordbruksprodukternas pris i det stora hela befunnit sig i stadigt uppgående, varemot, som nämnt, svarar en allmänt redovisad värdestegring för jordegendomen. Frågan huruvida förhållandet mellan produktpriser och egendomspriser varit tillräckligt intimt för att jämväl låta den förskjutning i prisläget, som i tullskyddsländer framkallats av tullarna å jordbruksprodukter, komma till uttryck i egendomspriserna, har Utredn. XXIV sökt belysa genom en jämförelse mellan dessa prisers allmänna utveckling i länder med olika tullsystem. Härvid ha med varandra jämförts uppgifter å ena sidan från tullskyddsländerna Sverige och Tyskland, å andra sidan från frihandelsländerna Danmark och Storbritannien. Uppgifterna äro beträffande Sverige de förutnämnda egendomspriserna för Östergötlands, Hallands och Skaraborgs län, beträffande Tyskland egendomspriser för Oldenburg och Baden; de danska siffrorna avse genomsnittspriset per tunna hartkorn för fritt försålda egendomar i hela riket. För Storbritannien ha endast kunnat erhållas uppgifter om arrendevärdena för ett antal i smärre gårdar utarrenderade gods. Då dessa arrenden emellertid variera år för år, torde jämväl de ge en rätt god föreställning om utvecklingen av jordbruksjordens handelsvärde. Samtliga uppgifter anges i treårsgenomsnitt samt omräknade som indextal på basen 1876—81. Nedanstående tablå innehåller en sammanställning härav: .Jordegendomsvärden (Indextal. Bas 1876/81) ] medeltal år Sverige 1870/72 1873/75 1876/78 1879/81 1882/84 1885/87 1888/90 1891/93 1894/96 1897/99 1900/02 1903/05 1906/08 1909/11 1912/14

103 97 93 91 86 86 94 95 99 112 115 122 135

Oldenburg

Baden

Danmark

Storbritannien

77 98 106 94 78 80 87 102

111 117 103 97 99 100 108 113

74 93 102 98 103 95 88 86 84 82 81 85 95 104 128

99 104 106 94 97 85 83 80 76 73

Siffrorna framställas grafiskt å diagrammet sid. 207. Man konstaterar först, att kurvorna för Danmark och Storbritannien _ — så långt den senare räcker — hava i det väsentliga enahanda huvudriktning. Jämföras sedan härmed kurvorna för Tyskland, befinnes att även dessa till en början förlöpa ungefär likartat, men att så i fortsättningen ingalunda är fallet. Efter den tillfälliga höjningen i början av 80-talet fortfara de danska och engelska kurvorna att sjunka ända till sekelskiftet, medan däremot de tyska börja sin uppåtgående rörelse redan vid 80-talets mitt. Mindre avseende torde i detta sammanhang böra fästas vid kurvan för Baden på grund av de säregna förhållanden ifråga om jordfördelning och fastighetsomsättning, som där äro

Jordegendomsvärdena

207 EGENDOMSPRISER I SVERIGE,TYSKUVND, DANMARK OCH STORBRITANNIEN I 3-ÅRSGENOMSNITT. Relativa tal. Basperiod 1876-81.

~ — - — — - Sverige — — - - - - - - • Oldenburg ——• — •—•- Baden ,

Danmark

i"

Storbritannien

(Egendomsprisert ,, „ v>

(Arrenden)

rådande och för vilka redogöres i Utredn. XXIV, sid. 52. Så mycket mer anmärkningsvärd är kurvan för Oldenburg, som ju är ett land av utpräglat agrarisk struktur och vars fastighetsförhållanden övervägande hava den smärre, slutna gårdskaraktären. En mindre del av landet utgöres av det synnerligen fruktbara Marsklandet med dess goda vetejord och förträffliga gräsbeten; större delen, och den som huvudsakligen sätter sin prägel på de allmänna genomsnittstalen för fastighetsvärdet, består däremot av jämförelsevis magra sandslätter med starkt utvecklad råg- och havreodling. Det är under sådana förhållanden naturligt, att egendomsvärdet här på ett synnerligen kännbart sätt påverkats av spannmålsprisernas fall under förra hälften av 80-talet. Det egendomliga är emellertid, att vändningen uppåt inträffar redan vid årtiondets mitt. Sammanställes detta förhållande med utvecklingen i Danmark, kan man icke undgå att som förklaring anföra de vid ifrågavarande tid i Tyskland över hela linjen skärpta skyddstullarna för jordbruksprodukter. Angående den senare utvecklingen i Tyskland uppvisas i Utredn. XXIV med stöd av de för Preussen och Bayern verkställda, särdeles ingående jordprisundersökningarna, att goda skäl kunna anföras för de år 1906 vidtagna tullförhöjningarnas ytterligare klart prisstegrande inverkan på egendomsvärdena. Vad kurvan för Sverige beträffar börjar, efter den vid depressionstidens begynnelse även här märkbara nedgången, en uppstigande tendens att framträda något senare än för de tyska kurvorna men långt tidigare än för den danska, nämligen omkring år 1890. Från mitten av 90-talet tager därefter stegringen, med ett kortare bakslag under årtiondets sista år, stark fart. Det anmärkningsvärda är här den olika utvecklingen i jämförelse med Danmark under 90-talet, den tid då det protektionistiska systemet i Sverige befästes. Sedan dess har utvecklingen fortgått parallellt i de båda länderna. Den danska jordpriskurvan, som år 1900 ligger djupt under den svenska, stiger sedan t. o. m. snabbare än denna, vilket i själva verket är helt naturligt, eftersom jordbrukets avkastning på den fruktbara danska jorden under den uppåtstigande konjunkturen måst ökas avsevärt hastigare än i de mellansvenska landsdelar av mera medelmåttig bördighet och med blandning av slätt- och skogsbygd, vilkas jordpriser den svenska kurvan avser att belysa. Sannolikt får sistnämnda förhållande

208 Tullsystemets betydelse för jordbruket

ock ställas i samband med den under ifrågavarande år relativt gynnsamma prisutvecklingen för den animaliska produktionen och den större förmågan hos det danska jordbruket — till följd av en starkare utvecklad kooperativ verksamhet m. m. — att utnyttja denna konjunktur. Det är givet att efterfrågan särskilt å smärre jordbruk ock måste bliva större, ju mindre möjligheterna äro att till industrien överföra befolkningsöverskottet. Nedanstående tablå ger en sammanträngd bild av prisutvecklingen i Sverige och Danmark sedan 1870-talet. EGENDOMS-

OCH

ARRENDEPRISER SAMT PRISER A SVERIGE OCH DANMARK Relativa tal

JORDRRUKSPRODUKTER

Sverige 1 medeltal år

1876/81 1882/90 1891/99 1900/08 1909/14

D anmärk

Egendomspriser

Jordarrenden

Pris å jordbruksprodukter 1

Egendomspriser

Pris å jordbruksprodukter 1

lOO-o 91-1 92-1 109-5 129-6

100-0 101-2 107-1 113-3 131-7

100-0 88-5 89-s 105-1 116-2

100-0 95-2 84-1 88-5 117-4

100-0 90-2 84-4 88-5 98-o

Denna tabell synes i skarpt koncentrerad form teckna å ena sidan tullskyddssystemets, å andra sidan frihandelns betydelse för jordvärdet. 1890-talet är den kritiska tidpunkten, då vägarna dela sig. Den senare utvecklingen har av skäl, som förut anförts, i förhållande till det antagna gemensamma utgångsläget åter närmat prisnivåerna i de båda länderna till varandra. Den verkställda jämförelsen mellan pristalen för olika länder kan naturligtvis — i betraktandet av det statistiska materialets ofullständighet — icke annat än i grova drag antyda utvecklingsgången. Så mycket synes dock kunna fastslås som resultat av utredningen, att hos oss — liksom i Tyskland — tullarna visat en fullt tydlig tendens att i stegrande riktning påverka fastighetsvärdet. I vad mån den försiggångna ökningen härutinnan kan anses ha inneburit en höjning av det rena jordvärdet i nationalekonomisk mening och följaktligen en höjning av jordräntan och i vad mån den varit ett uttryck för en verklig kapitalinvestering är naturligtvis en synnerligen betydelsefull fråga, som dock svårligen på statistisk väg kan besvaras. För så vitt man vid eljest likartade förhållanden i två länder, det ena tullskyddat, det andra icke, kan iakttaga en stegring i det förra landet, till tiden sammanfallande med tullskyddets införande eller med väsentliga höjningar däri, synes man emellertid äga rätt att betrakta denna överskjutande prisstegring som åtminstone till väsentlig del ett resultat av en kapitalisering av tullskyddet. Privatekonomiskt sett har det däremot uppenbarligen mindre att betyda, på vilken väg en jordprisstegring uppkommit; den enskilde jordbrukaren har att utgå från den fullbordade prisstegringen som ett faktum och inräkna räntan på det totala fastighetsvärdet bland produktionskostnaderna. Vid förvärv av jorden blir emellertid på detta sätt tullarnas nytta för jordbrukarna tydligen illusorisk eller i varje fall starkt inskränkt. Detta hindrar visserligen icke, att tullarna fortfarande kunna ha betydelse för att upprätthålla den genom dem skapade produktionsriktningen. 1 Medeltal för vegetabiliska och animaliska produkter, varvid bland de förra medtagits vete, råg, korn och havre bland de senare nötkött, fläsk och smör.

Jordbrukets

allmänna

ekonomiska

läge

209 8. JORDBRUKETS ALLMÄNNA EKONOMISKA LÄGE UNDER 1880TALET OCH EFTERÅT De förut meddelade uppgifterna angående prisutvecklingen utvisa en under 1880-talet försiggången stark försämring i prisläget för de viktigare jordbruksprodukterna även i relation till den allmänna prisnivån utan en motsvarande nedgång i arbetslönerna. Redan därav kan slutas till att verkligt fog bör ha funnits för den allmänna klagan över ett tilltagande betryck, som då överallt bland landets jordbrukare gjorde sig hörd. Att denna klagan var allmän även i övriga västeuropeiska länder innebär icke, att den därför var mindre verklig. Emellertid utgör prisnedgången ensam icke en tillräcklig förklaring till den tryckta ställningen. Den får, för att komma i sin rätta dager, ses mot bakgrunden av de med 1870-talets goda konjunkturer följande starkt stegrade egendoms- och arrendevärdena, vilka otvivelaktigt — som redan förut framhållits — uppdrivits vida utöver vad som kunde anses ekonomiskt motiverat. Bland det i kommitténs utredning nr XXIV till kännedomen av jordegendomsvärdenas förändringar meddelade materialet torde .uppgifterna angående kronoarrendena skarpast belysa nämnda förhållande. Även om dessa i och för sig äro låga, visa de sig nämligen ganska väl följa konjunkturerna. Betecknas genomsnittshöjden av de under perioden 1861—70 kontraherade arrendebeloppen per hektar med 100 och omräknas talen i den förut omnämnda svenska prisindexen såväl vad avser allmänna prisnivån som priserna å jordbruksprodukter med samma period som basår, erhållas för efterföljande femårsperioder nedanstående tal: Ar 1861/70 1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95

Kronoarrenden 100 142 142 118 101 105

Pris å jordbruksprodukter 100 113 107 104 92 97

Allmän prisnivå 100 105 94 85 78 76

Troligen giva dessa arrendevärden en ganska god bild av utvecklingen jämväl på fastighetsmarknadens område. Att här vid 1880-talets ingång förefanns en av de goda årens optimism närd, spekulativt uppjagad nivå för egendomsvärden och arrenden är alltså ögonskenligt. Emellertid skulle dessa höga värden ej inneburit någon allmännare fara, därest ej jorden blivit i motsvarande grad graverad. Men detta var just vad som blivit fallet. Angående den på den svenska jordbruksjorden vilande skuldbördan finnes egentligen ej annan källa att tillgå än rättsstatistikens uppgifter om inteckningar i fast egendom. Dessa avse beloppet av årligen beviljade, förnyade och dödade inteckningar i egendom tillhörande dels enskilda, dels samfälligheter av skilda slag. Direkta uppgifter om den intecknade gäldens kapitalbelopp lämnas ej; men en viss föreställning härom vinnes genom till nämnda statistik fogade beräkningar, verkställda sålunda att från summan av under varje nioårsperiod beviljade och förnyade inteckningar dragits summan av under samma år dödade. Mer än en ungefärlig bild av den på jorden vilande skulden vinnes naturligtvis ej härigenom, så mycket mindre som hela det redovisade inteckningsbeloppet ju icke representerar verkligen förefintlig gäld, då någon del härav kan befinna sig i resp. ägares hand som s. k. ägarehypotek. Någon möjlighet att vinna kännedom om den icke intecknade gäldens storlek finnes dessutom icke. De data som, på grundval av förefintligt material, synts giva den tillförlitligaste bilden av det svenska jordbrukets skuldsättning äro uppgifterna om inteckning i fast egendom å landet tillhörande enskilda. Visserligen utgöres 14 — 3501.

T. T.

210 Tullsystemets betydelse för jordbruket

ej all sådan av jordbruksegendom, men troligt är att man genom att frånskilja dels egendom i städerna, dels egendom tillhörande bolag och andra samfälligheter undgår att få med åtminstone största delen av industriell egendom eller annan egendom av icke jordbruksnatur. 1 Rörande nämnda uppgifter lämnas i TJtredn. XXIV sid. 69 en sammanställning årsvis för perioden 1870 —1912, omfattande jämväl det för bevillning taxerade värdet av jordbruksfastighet. Ur denna sammanställning må anföras följande siffror, vilka hänföra sig till de år, då allmän fastighetstaxering ägt rum. År 1870 1873 1876 1879 1882 1884 1887 1890 1893 1898 1903 1908 1912

Intecknad gäld vid resp. års slut Milj. kr. 547-4 561-6 564-3 670-6 745-8 799-0 870-2 882-1 916-3 948-3 1052-7 1248-1 1443-6

Taxeringsvärde å jordbruksfastighet Milj. kr. 1 667-0 1 757-7 1 897-3 2142-6 2 187-6 2 241-1 2158-8 2 202-4 2 253-3 2 354-2 2 597-9 3 022-1 3 480-3 »

Intecknad gäld i % av taxeringsvärdet 32-8 32-0 29-7 31-3 34-1 35-7 40-3 40-1 40-7 40-3 40-5 41-3 41-5

Årssiffrorna för såväl beviljade, förnyade och dödade inteckningar som årligen intecknat belopp, intecknad gäld vid varje års slut samt den intecknade gälden i procent av taxeringsvärdet återgivas å efterföljande diagram (sid. 211). Av detta framgår, att den största tillväxten av nyupptagna lån skett under de gynnsamma konjunkturerna dels i slutet av 1870-talet, dels omkring och efter sekelskiftet, medan lågkonjunkturen under senare delen av 80-talet framför allt utmärkts av inteckningsförnyelser i stor skala. Att de uppåtgående konjunkturperioderna, vilka kännetecknas av stigande produktpriser och höjda egendomsvärden, också haft att uppvisa en växande skuldsättning är helt naturligt. Denna har då säkerligen övervägande skett för produktiva ändamål och alltså inneburit en ökad kapitalinvestering i jordbruket. Men då skulden kvarstått och förnyats under den fallande konjunkturen med dess sjunkande produktpris och egendomsvärden, har detta naturligtvis måst medföra ofördelaktiga följder. Särskilt behöver det framhållas, att redan nedgången i den allmänna prisnivån härvid måste ha verkat förlustbringande, icke blott nedgången i jordbruksprodukternas pris relativt till andra varors, detta emedan inteckningsvärdena och åtminstone till en början också inteckningsräntor förbli oförändrade till penningbelopp, medan avkastningens penningbelopp sjunkit. Siffrorna ovan jämte diagrammet visa, hurusom skuldbördans ansvällning under slutet av 70-talet och förra delen av 80-talet innebar en i förhållande till jordvärdet långt starkare stegring i skuldsättningen än de absoluta siffrorna enbart ge vid handen. Verkningarna av denna relativt växande skuldsättning kunna i någon mån avläsas i siffrorna för under resp. år inträdda tvångsförsäljningar av fast egendom. Uppgifter föreligga visserligen ej för tvångsförsäljning av jordbruksegendom enbart, men antagligt är, att åtminstone ett stort antal sålda egendomar å landet utgjorts av jordbruksfastighet. Här nedan anges i femårsgenomsnitt 1 Anmärkas bör dock, att siffrorna otvivelaktigt påverkas i stegrande riktning genom den ökade industriella bebyggelsen på landsbygden och tillkomsten av en mängd nya stationssamhällen m. m. 2 Vid året 1912 anföres här 1913 års taxeringsbelopp.

Jordbrukets allmänna ekonomiska läge %

INTECKNING I FAST EGENDOM Å LANDET, TILLHÖRANDE ENSKILDA, ÅREN 1870-1912.

Milj. kr

-Beviljade inteckningar.

_

1890 Q5

1910 1912

• Intecknad gäld vid resp. års slut

Förnyade

•>

(skalan 10 ggr förminskad.)

Dödade

n

t Intecknad gäld i %

Intecknet belopp.

av

taxerings-

värdet å jordbruksfastighet

saluvärdet av fast egendom å landet, som blivit köpt antingen efter frivillig försäljning eller efter utmätning eller konkurs åren 1872—1910. I medeltal år 1872/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10

A B Frivillig Utmätning försäljning eller konkurs Milj. kr. Milj. kr. 1121 2-5 99-7 4-8 97-9 5-4 96-6 10-6 103-4 7*0 136-6 5-2 173-8 5-2 271-4 8-1

B Summa 1146 104 5 1038 107-2 1104 1418 179o 2795

i % av summan 2-2 4-6 5-2 99 6-3 3-7 2-9 2-9

Tillväxten av de exekutiva försäljningarna åren 1886—90 såväl absolut som relativt till hela försäljningssumman är som synes starkt framträdande. Prisutvecklingen ter sig för jordbruksprodukternas vidkommande från 1890talets början gynnsammare, såsom framgår av sammanställningarna åsid. 199—200. Priserna stiga icke blott absolut utan även i förhållande till den allmänna prisnivån. Efter sekelskiftet gör sig väl åter, relativt sett, en fallande tendens gällande. Men då de absoluta priserna fortfarande befinna sig i uppgående, kan denna sänkning icke ha haft på långt när samma ofördelaktiga inverkan på jordbrukets allmänna ekonomiska läge som prisfallet under 80-talet. De lägre siffrorna för tvångsförsäljningar av fast egendom angiva ock en från 90-talet avsevärt förbättrad ställning.

212 Tullsystemets betydelse för jordbruket

Ser man på utvecklingen i Tyskland, finner man även där förhållandevis mycket höga tal för exekutivt försålda jordegendomar under 80-talet. Tvångsförsäljningar av jordbruksegendomar Årsmedeltal I medeltal år

1881/85. 1886/90. 1891/95. 1896/00. 1901/05.

Preussen

Bayern

Baden

Antal

Areal Hektar

Areal Hektar

Antal

Areal Hektar

2 403 1846 1404 1093

78 227 69 698 44 970 31892

14 417 9 205 7 357 9 388 5 445

352 319 278 171 134

1608 1345 1063 722 567

För Preussen föreligga dessvärre uppgifter först fr. o. m. år 1886. Eljest synes emellertid maximum infalla under 80-talets förra hälft, vilket väl korresponderar med den för Tysklands vidkommande ovan påvisade stegringen i jordpriserna redan mot slutet av detta årtionde. För Danmark kunna följande siffror rörande tvångsförsäljningar meddelas. I medeltal år 1885/89 1890/94 1895/99 1900/04 1905/09

Tvångsförsäljning av gårdar om 1 td hartk. och däröver . , . Sammani. värde Antal 1 000 kr. 3 604 678 2 307 445 2 794 594 2 388 592 1023 211

Tyvärr finnas siffror tillgängliga först fr. o. m. år 1885. De högsta talen under redovisningsperioden framträda under åren 1885—89. Förbättringen är därefter mycket påtaglig, vilket visar, att den ekonomiska ställningen bland jordbrukarna märkbart lättats även i ett land, som underlåtit att möta den transoceana konkurrensen med skyddstullar. Det här anförda synes giva stöd för följande slutsats. Den tyska statistiken, som uppvisar gynnsammare tal redan under senare hälften av 80talet, gör det sannolikt, att tullskyddet därstädes, vilket tillkom nära ett årtionde före det svenska, haft sin andel med i den ådagalagda förbättringen, då denna framträdde ännu medan världsmarknadspriset för spannmål i stort sett befann sig i sjunkande. Beträffande vårt land torde blott kunna sägas, att tullarna, vid sidan av den oberoende av dem inträdande prisförbättringen, synas ha medverkat till att återställa det ekonomiska jämviktsläget bland jordbruksbefolkningen, varmed visserligen ingen mening är uttalad ifråga om möjligheten att på samma sätt som i Danmark skapa jämvikt förutan tullskydd. Denna slutsats stödes av de resultat angående jondprisutvecklingen, vartill den i det föregående refererade undersökningen kommit och som visat, att tullarna i vårt land uppenbarligen hejdat den fortskridande sänkning i jordpriserna, som i Danmark fortsatte ända till århundradets slut. Att den pågående anpassningen av jordpriserna efter världsprisläget å jordbruksprodukter i Sverige således avbröts och att alltså dessa priser kommo att bibehållas på en högre nivå än vad eljest bör ha blivit fallet, måste emellertid ha haft till följd, att jordbrukstullarnas skyddsverkan från nytillträdande jordägares synpunkt blivit i motsvarande grad eliminerad, även till den del densamma icke neutraliserats genom de efter dessa tullars införande tillkomna och sedan ytterligare höjda industritullarna.

SJÄTTE

AVDELNINGEN

TULLSYSTEMETS BETYDELSE FÖR INDUSTRIEN 1.

TULLSKYDD

I olikhet med vad fallet varit beträffande jordbruket har i vårt land för industriens vidkommande någon period av oinskränkt tullfrihet icke förekommit. Visserligen avskaffades under 1820-, 30- och 40-talen successivt dittillsvarande importförbud å industrivaror och nedsattes eller borttogos under de följande årtiondena tullarna å ett flertal produkter. Men alltjämt kvarstod för många av de viktigaste industrierna ett icke obetydligt skydd. Storleken av de vid 1880-talets början gällande mera betydelsefulla industritullarna framgår av den i bil. I gjorda sammanställningen, som även utvisar de härutinnan sedan dess inträffade förändringarna, vilka i de flesta fall gått i stegrande riktning. Att här ingå på en närmare redogörelse för dessa förändringars innebörd synes icke behöva ske, då nämnda tabell härvidlag torde giva tillräcklig vägledning och då för övrigt huvuddragen av utvecklingen redan blivit antydda i avd. I här ovan. I de i bilaga X intagna översikterna rörande särskilda viktigare industrigrenar anföras ock de huvudsakligaste dem vidkommande tullpolitiska data. Ett allmänt intryck av tullskyddets genomsnittliga höjd inom industriens olika huvudgrenar och förskjutningen därutinnan från 1882 till 1911 års tulltaxa skänker den i avd. I å sid. 8 intagna procenttabellen, enligt vilken den relativa tullhöjden för samtliga numera fullbelagda industrivarugrupper, därest densamma för år 1882 betecknas med siffran 100, skulle vid tidpunkterna för därpå följande mera omfattande revisioner av tulltaxan kunna angivas med följande tal: 1882 1888 1892

100 126 198

1906 1911

217 238

Av vikt är dock att uppmärksamma, att, då penningvärdet från början av 80talet ocn till mitten av 90-talet var i huvudsak stigande men därefter fallande och då flertalet tullar utgjorts av vikt- eller eljest efter kvantitet beräknade tullar den verkliga stegringen av tullskyddet från 1882 till 1892 torde få anses större än som framgår av siffrorna här ovan, stegringen från 1892 till 1911 däremot mindre. I alla fall är det tydligt, att 80-talet i jämförelse med den senare tiden får betraktas som en tid av jämförelsevis moderat industriellt tullskydd, dessutom kännetecknad av att en del även inom landet bedrivna industrigrenar, bland dem särskilt den stora verkstadsindustrien, då ännu voro helt oskyddade.

214 Tullsystemets betydelse för industrien 2.

KORT ÖVERSIKT AV INDUSTRIENS UTVECKLING SEDAN 1880-TALET

Industriens allmänna kvantitativa utveckling under senare årtionden, för så vitt den framgår av siffror rörande storleken av den därinom sysselsatta personalen och den av denna näring levande befolkningen, belyses genom förut i avd. IV (sid. 75—76) meddelade sammanställningar. Det framträder klart av där anförda siffror och understrykes ock i den till desamma knutna texten, att det framför allt är under 1890-talet och närmare bestämt, under senare hälften därav, som den starka utveckling inom den svenska industrien ägt rum, vilken förskaffat densamma dess numera så betydelsefulla ställning inom svenskt näringsliv. Där framhäves emellertid också, att detta icke är något för vårt land egendomligt förhållande utan är en internationell företeelse ävensom att den från nämnda tid skönjbara allmänna industriella expansionen är ett uttryck bland flera för en då begynnande och framemot världskriget i huvudsak fortsatt uppåtgående konjunktur, vilken avlöste den stagnation, som i stort sett kännetecknade hela perioden från senare delen av 70- och till början av 90-talet. Orsakerna till denna konjunkturomsvängning är här icke anledning att gå närmare in på, men att den i väsentlig grad sammanhängt med en motsvarande förskjutning i clen allmänna prisnivån synes icke kunna råda något tvivel om. Som en illustration till det sagda må anföras några data rörande världsproduktionen (och följaktligen också världsförbrukningen) av ett par av de på den alllmänna konjunkturutvecklingen mest karakteristiska varuslagen, nämligen stenkol och tackjärn. Världens kolproduktion I medeltal år

1861/65 ... 1866/70 ... 1871/75 ... 1876/80 ... 1881/85 ...

Ökning Ökning Milj. ton fr. föreg. iMilj. ton fr. föreg. period %\ period % 165 209 268 304 397

26-7 28-2 13-4 30-6

Världens kolproduktion

Världens tackjärnsproduktion

8-54 1093 14.17 15-12 20-69

28-1 29-7 6-7 36-8

I medeltal år

Världens tackjärnsproduktion

Ökning Ökning Milj. ton fr. föreg. Milj. ton fr. föreg. period % [period % 465 549 682 862 1087

1886/90 ... 1891/95 ... 1896/00 ... 1901/05 ... 1906/10...

17-1 18-1 24-4 26-4 26.1

24-2 8 26-7 5 36-6 9 46-81 59-30

17-4 10-2 37-2 27-6 26-7

Sammanfattas ökningstalen för större perioder, finner man följande genomsnittstal för den årliga ökningen: 1861/65—1871/75 1871/75—1891/95 1891/95—1906/10

'.

Stenkolsproduktion 5'49 3-9G 5-06

Tackjärnsproduktion 5-78 3"56 6-io

Den jämförelsevis svaga utvecklingen under tiden från det senare 70-talet och till förra hälften av 90-talet, d. v. s. under den period, som utvisar i huvudsak fallande priser, ger sig här tydligt till känna, medan produktionsökningen är avsevärt större under prisstegringsperioderna före och efter denna tid. Den industriella utvecklingen i Sverige har ovan i grova drag karakteriserats genom uppgifter angående den inom industrien sysselsatta personalen.

215 Industriens utveckling sedan 1880-talet

Den vanligen som en god mätare på den industriella livaktigheten betraktade förbrukningen av stenkolsbränsle angives för Sveriges vidkommande femårsvis i efterföljande tabell. I medeltal

1861/65 1866/70 1871/75 1876/80 1881/85

år

! Ökning 1 000 ton; fr. föreg. iperiod % 351 401 641 877 1185

14-3 59-8 36-8 35-1

I medeltal

1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10

år

Ökning 1 000 ton fr. föreg. period % 1503 1968 2 850 3 514 4 639

26-8 30-9 44-8 23-3 320

Siffrorna ange en tämligen jämn procentuell utveckling, dock med en märkbar ansvällning under de speciella uppsvingsperioderna 1871—75 och 1896—1900. För samma tre huvudperioder som. ovan särskilts, äro årliga ökningstalen för den svenska stenkolsförbrukningen resp. 7*40, 6"4 8 och 6'6 8 %. Emellertid torde hithörande siffror icke vara fullt så belysande för den industriella utvecklingen i vårt land som motsvarande uppgifter för andra länder. De giva säkerligen, särskilt efter sekelskiftet, ett för svagt intryck av det skedda uppsvinget, då vårt lands industri mindre än många andra länders är hänvisad till stenkolsbränslet och i stor omfattning kunnat göra sig oberoende därav, såväl genom ved- och torveldning som framför allt genom en allt större användning av vattenkraft. I betraktande av den bristande tillgången på fossilt bränsle måste detta vattenkraftens ökade tillgodogörande anses ha i betydande grad befordrat industrialiseringen, särskilt sedan möjligheter skapats att på långa avstånd överföra den med vattenkraft alstrade elektriska energien. En annan omständighet som givetvis i betydande mån medverkat till det industriella uppsvinget är kommunikationsväsendets starka utveckling och framför allt järnvägsnätets utbredning, varigenom landets resurser i vidare omfattning kunnat ställas till industriens förfogande och avsättningen av dess alster befrämjats. Av framstegen på detta område vinnes en föreställning genom siffrorna för totala järnvägslängden, som för tiden 1885—1915 visa mer än en fördubbling, och siffrorna för godstrafiken, som för samma tid förete nära en tiodubbling. Vidare bör i detta sammanhang understrykas, vilken betydelse det haft för finansieringen av den uppväxande industrien, att vårt land redan tidigare särskilt genom sin trähantering kunnat utveckla en export, som i tilltagande omfattning förskaffat landet det för grundandet och utvecklandet av de många och stora nya industriföretagen behövliga kapitalet. Det må efter dessa allmänna anmärkningar vara lämpligt att anföra en del statistiska uppgifter, ägnade att giva en bild i stora drag av de särskilda industribranschernas utveckling under den tid som här närmast är i fråga, nämligen tiden från 1880-talets mitt och fram till världskriget. Nedan å sid. 216—17 intagna tabell innehåller för de tre perioderna 1881—85, 1896—1900 och 1911—12 uppgifter angående arbetarantalet inom de olika industrierna; på grund av det statistiska materialets ofullständighet ha härvid siffrorna för den första av dessa perioder måst i viss utsträckning uppskattas med ledning av andra data och kunna därför icke på alla punkter göra anspråk på större noggrannhet. Tabellen meddelar vidare uppgifter om tillverkningens saluvärde

216 Tullsystemets

betydelse

för

industrien

ANTAL ARBETARE OCH TILLVERKNINGSVÄRDE INOiM OLIKA INDUSTRIGRENAR ÅREN 1 8 8 1 / 8 5 , 1 8 9 6 / 0 0 OCH 1 9 1 l / l 2 Talen för 1911/12 Tillverkningsdå talen 1896/00 värde, 1 000 kr.

Antal arbetare

— 1UU Arb.

Tillv.

4 010 68 012 109 933 499 1467 2 890 563 5 345 20 868

97 111 225

162 197 390

770 1851 3 710 132 1 2 019 1 2 819

200 140 170 314

4 741 15 045 22 623 9 124 29 010 1893 6 723 8 205 34 881 903 3 212 4 907

78 91 126 249 131 108 78 259 74

1021 10 404 17 832 30 800 2 211 2 831 4 664 328 1168 2157 3 911 3 703 11119 11522 2 26 461 2 44 388 12 553 * 20 952 2 33 458 1915 2 1730 2 4 542 1569 2 2 707 2 4 528 2 141 — — 5 846 12 620 3 566

180 126 105 164 255 112 110 171 101 91 130

173 166 185 300 168 160 263 167

2 649 4 810 1188 2 841 6 123 20 706 2 713 7 319

130 118 224 161

182 239 338 270

345 711 1284 1606 3 509 10175 1302 3 322 8 983 3 143 4 811 6 726 5 288 7180 12 018 24 262 43 347 102 236 4 899 9 367 35 290 1016 4185 1466 593 1563 3 507 24 941 49 166 105 293 4 540 7 211 24 526 1181 3 240 1315 291 2 966 8178 738 4 700 10 016 399 2 006 1960 289 1478 3 811 614 3 181 9 840 1154 4 485 1836 2 345 — —

94 196 103 112 105 145 193 184 140 121 200 135 102 138 134 118 127 187 175

181 290 270 140 167 236 377 286 224 214 340 222 276 213 98 258 309 244

1881/85 1896/00 1911/12 1896/00 1911/12

Tullindustrier •3 000 4151 Kvarnar 100 448 Stärkelsefabriker 250 — Margarinfabriker Konservfabriker och fiskberednings991 anstalter 62 145 Jästfabriker 1448 6 887 Sockerfabriker 112 924 Ckoklad- och karamellfabriker 317 Diverse livsmedelsindustrier 3 300 4 408 Tobaksindustri 1698 2 436 Garverier 47 2 592 Skofabriker 388 1227 Päls- och skinnvarufabriker Annan läder-, skinn- och hårin566 dustri 8 255 Snickeri- och möbelfabriker *4 000 2116 Annan trävarufabrikation 189 200 Tapetfabriker *200 1537 Annan pappersförädlingsindustri ... 4 408 10 277 Ylleindustri 8180 11366 Bomullsindustri 566 1121 Linne- och hampindustri 1553 — Juteindustri 1753 2 344 Färgerier o. d. fabriker 717 2 748 Trikåfabriker Band- och gardinfabriker och snör835 makerier 390 Hepslagerier och bindgarnsfabriker * 1 000 2 636 Sömnadsfabriker 1220 Hatt- och mössfabriker Annan textil- och beklädnadsin366 dustri 23 821 Kautschuksvaruindustri 247 1264 Cementfabriker 2 800 "1900 Porslins- och kakelfabriker 2 171 5 040 Glasindustri * 12 000 16 785 Järn- och stålmanufaktur 650 2 537 Annan metallmanufaktur 72 551 Guld- och silvervarufabriker 225 425 Galvaniseringsfabriker m. m * 12 600 20 630 Mekaniska verkstäder 2 265 — Elektroindustri 222 874 Instrumentfabriker 169 286 Oljefabriker 148 534 Såp- och tvålfabriker 184 298 Ljusfabriker 111 246 Färg- och fernissfabriker *250 485 Superfosfatfabriker *200 618 Sprängämnesfabriker 1274 Diverse kemisk-teknisk industri ••• Raffinad. Endast vävnader. Utmärker att talet är uppskattat.

8 655 42 006 71 214 2 298 4 466 14 033

460 5 895 1965

—

—

— 150 31H 425 153

— 216

—

Industriens

utveckling

sedan

1880-talet

Talen för 1911/12

i Tillverkningsdå talen 1896/00 värde, 1 000 kr. = 100

Antal arbetare

Arb.

Tillv.

40 497 140 637 180 202 13 343 24 319 106 434 8 499 18 260 60 517 11906 14 306 50 810 14 444 8 745 19 853 15 766 1 70 768 1 93 044 1047 992 6 280 6 841 8 908 14 490 6 572 8 342 15 779

99-5 220 158 107 140 102 130 98 115

128 438 331 355 227 131 633 163 189

2 514

351 169 111 74 99 126 135 126 269 163 191 95 92

1881/85 1896/00,1911/12 1896/00 1911/12

Exportindustrier Sågverk och hyvlerier (inkl. låd* 28 000 40 697 fabriker) 6 058 Pappersmassefabriker 1343 5 377 Pappersbruk 2 917 Malmgruvor *8 200 11138 Stenhuggerier * 2 500 10 294 Järnverk • * 16 000 15 396 "1200 Andra metallframställningsverk 807 6 994 Skeppsvarv 2 1399 Tändsticksfabriker 4 920 5 697 Lokala

industrier

Bagerier och käxfabriker Slakterier och charkuterier Brännvinsbrännerier Destilleringsverk Bryggerier och mälterier Andra dryckesämnesfabriker Grafisk industri Stenkolsgruvor Torvfabriker Kalk- och kritbruk Diverse jord- och stenindustrierTegelbruk Träkolsverk

717 406 835 198

'400 *300 2 172 '150 2 298

6 350

*3 000 1104 *300 '500

6 514 1694 1130 1120

3 701 *6 000

10 617 7 384

4 962 22 774

685 — 924 26 398 33 505 147 27 337 27 159 6 282 28197 41671 4 634 1223 2171 9 074 12 286 28 648 2 072 3 027 2141 3 039 409 3112 1821 1589 4 226 1463 — — 10 028 11198 15 793 6 758 — —

127 99 148 214 233 146 761 266 141

vid de till de särskilda grupperna hörande företagen för perioderna 1896—1900 och 1911 — 12 samt slutligen relativa tal, vilka belysa den mellan sistnämnda perioder försiggångna stegringen ifråga om såväl arbetarantal som tillverkning. Dessa tal grunda sig på uträkningar, anförda i kommitténs utredning n:r XXII, tab. 1 och 3. Givetvis hade här kvantitetsuppgifter, därest sådana genomgående funnits att tillgå, varit mera upplysande för tillverkningsstorleken än värdesiffrorna. Emellertid saknas i statistiken i stor utsträckning siffror rörande de framställda varukvantiteterna, och för övrigt skulle, i betraktande av mångfalden av sinsemellan ojämförbara tillverkningsslag, en på dylika siffror byggd jämförelse blivit föga överskådlig. Då av nämnda skäl i stället värdesiffror här anförts, får det fasthållas, att, i den mån prisutvecklingen för de olika varuslagen varit olikformig, härigenom ett förryckande element införts i jämförelsen. Däremot bör den allmänna förskjutningen i penningvärdet anses betydelselös, såvitt det endast gäller att jämföra de olika industrigrenarnas inbördes utveckling. Vid grupperingen av industrierna har den indelning kommit till användning, som tillämpats ovan i avd. IV, dock med den skillnaden, att här bortsetts från fördelningen i exporterande och icke exporterande tullindustrier. Vissa andra oöverensstämmelser äro betingade av det statistiska materialets beskaffenhet. 1 Tillverkning av smidda och valsade produkter + utförsel av tackjärn, smältstycken och göt. 2 Angående orsaken till att skeppsvarven här hänförts under gruppen exportindustrier se bilaga V. * Utmärker att talet är uppskattat.

218 Tullsystemets betydelse för industrien

Det är för bedömandet av siffrorna av vikt att observera, att de avse, förutom bergshanteringen, endast den egentliga fabriksindustrien, ej hantverket, om än gränsen dem emellan, sådan den i statistiken uppdragits, är skäligen obestämd. Det är till följd härav naturligt, att den redovisade ökningen i arbetarantal och tillverkning delvis icke innebär motsvarande utvidgning av den produktiva verksamheten utan allenast en övergång av vissa tillverkningsgrenar från hantverks- till fabriksmässig drift. Mest typiskt har detta varit fallet beträffande sådana branscher som t. ex. skoindustrien och sömnadsindustrien, i viss mån även bagerierna. Egentligen representera dessa dock endast ytterlighetsfall av den allmänna utvecklingstendens, som, även där det sagda icke direkt kan sägas ha ägt rum, inneburit en ökning av företagsenheternas storlek, i samband varmed vanligen följt bättre teknisk utrustning och användning i större omfattning av maskinella hjälpmedel. För bättre översikts skull meddelas här nedan ett sammandrag av den stora tabellen i vad den avser arbetarantalet. Siffrorna äro ämnade att mera åskådligt belysa utvecklingen under redovisningsperioden och de mellan de olika industrigrupperna försiggångna förskjutningarna. Antagligen äro siffrorna för perioden 1881—85 något ofullständiga i jämförelse med siffrorna för de senare perioderna (de äro dessutom i viss mån uppskattade). De torde dock icke vara i högre grad felaktiga än att de därpå baserade ökningstalen i huvudsak riktigt belysa den synnerligen starka industrialiseringstendensen under tiden fram till sekelskiftet och den väsentligt svagare utvecklingen i denna riktning under den efterföljande tiden, ett förhållande som ovan upprepade gånger varit tillfälle att påpeka. Tablån utmärker i övrigt tämligen klart till vilka industrigrupper den försiggångna ökningen huvudsakligen koncentrerats. På de egentligen tullskyddade industrierna faller något över 58 % av personaltillväxten under hela perioden. Bland dem har verkstadsindustrien, vilken på 80-talet var i det närmaste helt oskyddad, tagit den största kontingenten; därnäst i ordningen följa järn- och annan metallmanufaktur, textilindustri, beklädnadsindustri, snickeri- o. dyl. industri, sockerindustri, skoindustri, diverse livsmedelsindustri (choklad-, konserv-, margarin- m. m.), pappersförädling och diverse kemisk industri. En särskilt framträdande relativ tillväxt förete dels vissa grupper, vilka i huvudsak tillkommit under perioden, såsom sko-, kautschuks- och i viss mån pappersförädlingsindustrierna, dels bland äldre industrier cement-, beklädnads- och sockerindustrierna. Under den sista perioden uppvisar framför allt skoindustrien en fortsatt stark ökning. Samtliga de nämnda grupperna innefatta industrier med jämförelsevis rikligt tullskydd. Framhållas bör dock, att arbetarantalets förändring i många fall icke kan anses fullt belysande för utvecklingen, då teknikens framsteg kan ha medfört relativt inskränkt personalbehov. Belysande härför är den svaga personalökningen och delvis t. o. m. minskningen av personalen inom t. ex. kvarn-, garveri- och cementindustrierna, trots en starkt växande produktion. Den gjorda uppdelningen på tullindustrier, exportindustrier och lokala industrier är naturligtvis på en del punkter tämligen osäker, enär många branscher finnas, som utvisa en blandad och obestämd karaktär. Att de till var och en av de nämnda grupperna hörande industrierna ingalunda utvisa någon enhetlig utveckling är för övrigt naturligt, då andra omständigheter än till- eller frånvaron av tullskydd troligen i de flesta fall utövat långt större inflytande. I främsta rummet bör framhållas, att på åtskilliga områden tekniska framsteg gjorts, vilka oberoende av eventuellt förefintligt tullskydd kunnat på de olika industrierna verka rent omvälvande, i befrämjande riktning eller mot-

Industriens

utveckling

sedan 1880-talet

Procentuell ökning

Arbetarantal

Ö k n i n g 1881/85— 1896/001881/85 1 1881/85— 1896/001911/12 1896/00 1911/12 1896/00 Tullindustrier Kvarnar Sockerfabriker Tobaksfabriker Annan livsmedelsindustri ... Garverier Skofabriker Annan skinn- o. hårindustri Snickeri- o. dyl. fabriker ... Pappersförädling Textilindustri Beklädnadsindustri Kautschuksfabriker Cementfabriker Porslins- o. kakelfabriker... Glasindustri Järn- och metallmanufaktur Mekanisk och elektr. verkstads- samt instrumentindustri Fettindus tri Diverse kemisk-teknisk industri

38 376 34

-

412 47 132 57

3 26 8 52 -22 159 7 22 144 11 63 96 3 12 5 52

85 123

29 28

3 000 1448 3 300 (274) 1698 47 (388) 4 000 389 14 907 1717 23 247 1900 2 171 12 947

1151 5 439 1108 2 801 738 2 545 1405 6 371 1348 11754 6 478 798 1017 900 2 869 7 351

— 141 1768 333 1601 — 543 4131 131 2 244 2 502 3 039 5 124 785 38 343 248 10 472

12 822 501

10 947 617

6 893 310

(561)

2 062

28 000

12 697

— 200

— 05

4 260 10 700

7 175 10 732

10 407 4 918

168 100

91 23

17 200 1399 4 920

-

997 5 595 777

610 — 153 875

- 6 400 16

4 — 2 15

2 298 3 000 3 701 10 940

4 052 3 514 6 916 4 283

- 68 2 560 -589 5 492

176 117 187 39

1 39 6 36

(150000)

122 443

64909 S2

43 159 347 79 377

68 Summa Exportindustrier Sågverk Pappersmasse- och pappersindustri Malmgruvor o. stenhuggerier Järn- och metallframställningsverk Skeppsvarv 9 Tändsticksfabriker Summa Lokala

industrier

Bryggeriindustri Grafisk industri Tegelbruk Andra Summa Totalsumma 1 1

Siffrorna äro delvis uppskattade. Angående orsaken till att skeppsvarven, ehuru icke exporterande, hänförts till exportindustrierna se bilaga V9

220 Tullsystemets betydelse för industrien

satsen. Delvis har teknikens utveckling föranlett uppkomsten av helt nya industrier, varvid, i händelse de tillkommit under tullskydd, åtminstone möjlighet, kanske ofta sannolikhet förefinnes att detta skydd medverkat vid tillkomsten. Ibland gäller det härvid uppfinningar, som blivit mera allmän egendom, i andra fall speciella svenska patent. Understundom ha nya råmaterial och hjälpmedel tillkommit, vilka helt revolutionerat de gamla tillverkningsmetoderna. Efterfrågan bland allmänheten har i vissa fall tagit en ny riktning till fördel för vissa och ibland kanske till förfång för andra industrier. Nya marknader ha vidare öppnats, som kunnat föranleda omläggningar av produktionen och specialisering på särskilda tillverkningslag. Att de industrier, vilka kunna anses ha haft mera direkt fördel av tullskydd, sedan 90-talet sammanlagt något starkare utvecklats än de mer exklusiva exportindustrierna och de lokala industrierna har ovan sid. 82 gjorts gällande. Emellertid ha även de speciella tullindustrierna till en viss grad förmått upparbeta en export, och i själva verket förhåller det sig så, att, som ock framgår av tabellen å sid. 81, under ifrågavarande tid, vilken i motsats till den närmast föregående får betraktas som mera utpräglat protektionistisk, industrien som helhet icke i lägre utan i stället i något högre grad än tidigare kan anses ha inriktat sig på världsmarknaden. En ökad exportförmåga visa sålunda bland de tullskyddade industrierna företrädesvis vissa grenar av mekanisk och elektrisk verkstadsindustri, tillverkningen av snickerivaror, cement, glasvaror, superfosfat och en del andra kemiska produkter. I vad mån tullarna härvid kunna anses ha utövat något inflytande och alltså — därest det icke varit fråga om dumping i egentlig mening — verkat som ett slags uppfostringsskydd, blir tillfälle att beröra längre fram. Innan i det följande redogörelse lämnas för ställningen inom olika industrigrenar med hänsyn till konkurrensförhållandena samt tullskyddets betydelse för utvecklingen, må i en tabell vissa uppgifter meddelas, vilka lämna material till ur olika synpunkter upplysande jämförelser industrierna emellan. Ifrågavarande tabell innehåller för varje särskild industri uppgifter, hämtade ur kommitténs utredning n:r XXII, tab. 11, angående värdet å byggnader och andra anläggningar, maskiner och inventarier, samt lager av råvaror och fabrikat ävensom utbetalda arbetslöner år 1913. Vissa beräkningar, grundade på samma material, ha kommit till användning redan i det föregående på tal om kapitaloch arbetskostnadernas relativa storlek inom olika industrier. Tabellens siffror intagas så pass fullständigt här, enär det ansetts vara av en viss betydelse att giva ett om ock endast mycket ungefärligt begrepp om å ena sidan storleken av det i industrianläggningarna med deras nödvändiga tillbehör bundna kapitalet såväl som det totala i verksamheten arbetande kapitalet (utom egentligt rörelsekapital) och å andra sidan de belopp, som årligen i form av avlöning utgått till arbetarna. Man vinner härigenom en viss uppfattning om i vilken proportion de olika industrierna tagit det tillgängliga kapitalet i anspråk ävensom vilken roll de var för sig spela för befolkningen ur levebrödssynpunkt. En speciell betydelse i detta sammanhang äga siffrorna rörande värdet av anläggningarna, såsom utgörande ett ungefärligt mått på de ekonomiska intressen, som på mera varaktigt sätt knutits till de särskilda industrierna och vilka, i den mån dessa industrier för sin existens kunna befinnas beroende av det dem tillerkända tullskyddet, även torde få anses åtminstone till en viss grad avhängiga av detsamma, då det väl sällan lärer kunna ske, att för en speciell verksamhet tillkomna anläggningar utan förlust kunna apteras för andra ändamål.

Industriens VÄRDET

A

ANLÄGGNINGAR

utveckling

OCH L A G E R

OLIKA

sedan 1880-talet SAMT

INDUSTRIGRENAR

UTBETALDA ÅR

ARBETSLÖNER

INOM

19 1 3

Kapital (värde å anläggningar och lager) milj. kr. Lager

Summa

19-6 1-8 4.0 0-G 1-8 4-9 65-9 4-9

11-4

3i 0-8 0'6 0-9 52-7 4-5

31-o 2-8 7-1 1-4 1-9 5-8 118-G 9-4

11 7-2

0-4 9-4

1-5 16-c

Garverier Skofabriker Pälsvarufabriker Handskfabriker-.. Heseffekt- o c h p o r t f ö l j f a b r i k e r Diverse läder-, skinn- och h å r i n d u s t r i

10-6 11-7 0-3 0-4 0-3 0-9

15-8 15-9 3-1 0-G 1-5

26-4 27-c 3-4 l-o 1-3 2-4

T a p e t f a b r i k e r •. • Annan pappersförädlingsindustri

1-7 1-4

l-o l-o

2-7 2-4

Ylleindustri Bomullsindustri Linneindustri .luteindustri Färgerier m. m Trikåfabriker liand- och gardinfabriker m. m R e p s l a g e r i e r o c h b i n d g a r n s f a b r i k e r •• Sömnadsfabriker Hatt- och mössfabriker A n n a n textil- och beklädnadsindustri

50-7

35-0 27-4 4-5 1-4 2-3 7-7 1-9 1-1 11-3 3-8 0-G

85-7 79-4 13-6 6-4 8-3 15-5 7-5 2-9 16-4 6-8

Porsl insfabriker Kakelfabriker samt sten- och

8-2 3-4

2-8 1-3

ll-o

Fönsterglasbruk Glasvarufabriker

1-3 0-3

0-1 0-4

1-4 0-7

Metallverk Metallmanufaktur (annan än järn-, u t o m fotogenköksfabriker) Guld- och silvervarufabriker Galvaniseringsfabriker m. m

9-7

6-4

16-1

7-3 1-4 1-2 110-4 31 0-3 1-8

4-1 2-0 0-4

11-4 3-4 1-6

50-4 1-3 0-3 2-2

160-8 4-4 0-6 4-o

2-4 1-8

5-7 4-4

Kvarnar Stärkelsefabriker Margarinfabriker Konservfabriker Käxfabriker Pressjästfabriker Sockerfabriker Choklad- och karamellfabriker Diverse livsmedelsindustri (makaroni- sagogryn-. glykosf a b r i k e r ) Tobaksfabriker

lergodsfabriker

M e k a n i s k a v e r k s t ä d e r , a n d r a ä n n e d a n n ä m n d a ... Elektriska lednings- och kabelfabriker Glödlampfabriker Instrumentfabriker Oljefabriker Ljusfabriker

52-o 9-1

5-o 6-o 7-8 5-6 1-8 5-i 3-0 0-4

33 2-6

ro

l-o

l-o 4-7

De angivna v ä r d e n a utgöras av brandförsäkringsvärden å byggnader, m a s k i n e r och inv e n t a r i e r s a m t a v v e d e r b ö r a n d e i n d u s t r i i d k a r e u p p s k a t t a d e v ä r d e n å ej b r a n d f ö r s ä k r a d e anläggningar.

222 Tullsystemets

betydelse för

industrien

Kapital (värde å anläggningar och lager) milj. kr. Anläggningar '

Lager

Summa

Såp- och tvålfabriker ... Parfym- och dylika fabriker

3-6 1-2

3-3 0-9

6-9 2-1

Färg- och fernissfabriker Sprängämnesfabriker Benmjöls- och limfabriker Diverse kemisk-teknisk industri

3-5 5-7 1-7 8-7

3-7 1-8 0-7

7-o

463-

S12l

Snickeri- och möbelfabriker. Annan trävarufabrikation

19-8 3-8

15i

Kautschuksvarufabriker

5-6

Summa Tullinduslrier,

4-c

| Utbetalda iarbetslöner I milj. kr.

7-2 2-4 13-3 775-9

exporterande

Cementfabriker

16-4

B u t e l j g l a s b r u k •• Småglasbruk

3-i

V e r k s t ä d e r för l a n t b r u k s m a s k i n e r o c h Elektriska maskinfabriker

motorer...

S u p e r f osfatf a b r i k e r Elektrokemiska fabriker Summa

10-0 18-7

38-8

2-3 0-8 1-7 18-4

57-2

14-1 9-3

8-1 3-7

22-2 13-o

8-0 9-1

6-0 1-9

14-0 ll-o

5-o

Järnmanufaktur

2-8 44

34-9 6-6

3-9 6-7

198-2

1330 Exportindustrier Sågverk och lådfabriker

99-0

129-7

228-7

Pappersmassefabriker Pappersbruk och pappfabriker

112-4 79-7

55-o 27-8

167-4 107-0

Malmgruvor Stenhuggerier

53-7 7-0

Järnverk Andra metallframställningsverk

4-7 2-7

58-4 9-7

106-5 5-5

20-4 0-5

126-9 6-0

F o togenköksfabriker Separator- och kullagerfabriker Telefonfabriker

4-8 20-8 6-1

3-0 12-2 4-8

7-8 32-5 10-9

Skeppsvarv 3

12-5

4-4

16-9

Tändsticksfabriker

13-7

3-6

17-3

521-2

268-3

789-5

1-7 4-5 7-3 66-6 3-0

0-4 1-2 18-4 15-7 1-1

2-1 5-7 25-7 82-3 4-1

Summa Lokala

industrier

Spis- och knäckebrödsfabriker Brännvinsbrännerier Destilleringsverk Bryggerier och mälterier Andra dryckesvarufabriker 1

Se n o t 1 å sid. 2 2 1 . D e n n a siffra s a k n a s i U t r e d n . XXII, t a b . 1 1 . r ö r a n d e Sveriges b e r g s h a n t e r i n g sid. 194 o c h 242. 3 A n g å e n d e s k e p p s v a r v e n se b i l a g a V. 2

Jfr k o m m e r s k o l l e g i i

specialundersökning

223 Industriens utveckling sedan 1880-talet Kapital (värde å anläggningar och lager) milj. kr.

Utbetalda arbetslöner milj. kr

Anläggningar l

Lager

Summa

Grafisk industri

11-5

48-6

12-5

Kolgruvor Torvindustri Kalk- och kritbruk Diverse jord- och stenindustri

4-o 3-o 4-G

0-2 0-9 0-6 1-9

4-2 2-2 3-6 6-5

1-9 2-2 2-6 1-8

Tegelbruk

30-8

5-1

35-9

7-5

Kolnings- och trädestillationsverk

2-3

1-6

3-9

0-5

Summa

166-2

58-6

224-8

37-7

Totalsumma

1284 2

1988 4

857-1

Summa

Utbetalda arbetslöner milj. kr

1-8

Summorna för de särskilda huvudgrupperna äro följande: Yär de å anläggningar

lager Milj.

Tullindustrier, ej exporterande „ exporterande

kr.

312-1 65-2

775-9 198-2

120-2 46-0

Summa

463-8 133o 596-8

377-3

974-1

166-2

268-3 58-6

789-5 224-8

153-2 37-7

Totalsumma

521-2 166-2 1284 2

1 988-4

357i

Exportindustrier Lokala industrier

Efterföljande undersökning är fördelad på två huvudavsnitt. I det förra anges i kort sammanfattning de väsentliga momenten av tullindustriernas ställning i konkurrenshänseende gent emot utlandet, under betonande av såväl de särdrag, som därutinnan kunna anses mera tydligt framträda hos enskilda industrigrenar, som även och framför allt de för tullindustrierna i större eller mindre omfattning gemensamma dragen. Det senare avsnittet behandlar, likaledes i korthet, frågan om tullskyddets inverkan på och betydelse för de olika industriernas utveckling. Som härav framgår, åsyftas allenast en översikt i sammanträngd form av det mycket omfattande ämnet. En mera ingående och fullständigare dokumenterad framställning skulle krävt framläggandet av ett stort faktiskt material till belysning av läget inom varje särskild industri, vilket icke ansetts här lämpligen böra ifrågakomma. Till komplettering av texten tjäna emellertid de i bilaga XI intagna sammanfattningarna av inom kommittén eller på dess föranstaltande utförda specialundersökningar rörande ett flertal viktigare industrigrenar. Dessa sammanfattningar hava utarbetats inom kommitténs kansli och äro i sina huvuddrag granskade av kommittén, utan att kommittén dock påtager sig ansvaret för mängden av däri förekommande detaljuppgifter och slutsatser. 1

Se n o t 1 å sid. 221.

'1"ullsystemets betydelse för industrien 3.

KONKURRENSLÄGET GENT EMOT UTLANDET a.

INLEDANDE ÖVERSIKT

Den natio- Det ligger nära till hands att söka orsakerna till ett lands konkurrensläge naiekono- gent emot andra länder i den allmänna över- eller underlägsenheten hos landets miska produktionsförutsättningar relativt till utlandet. En närmare prövning visar börden av emellertid, att dit hänförliga omständigheter, såsom t. ex. höga transportkostuttrycket nåder i exporten och låga i importen, icke äro de som i verkligheten ge utslaget, ,: konkur- med andra ord att den allmänna över- eller underlägsenheten saknar inflytande renslaget ^ utrikeshandelns omfattning och riktning. Det torde vara nödvändigt att i utlandet'' korthet klargöra detta, för att framställningen av det faktiska ekonomiska läget på området skall kunna rätt uppfattas. Att den allmänna över- eller underlägsenheten i produktionsförutsättningar saknar inflytande på utrikeshandelns beskaffenhet följer av att prestationerna till och från utlandet i alla normala fall över något så när långa tidrymder måste motsvara varandra. Detta kan också uttryckas så, att ett land för att täcka sina behov av olika varor endast har två alternativ att välja på, direkt och indirekt produktion, varvid det senare är liktydigt med framställning av de exportvaror, mot vilka de behövliga varorna kunna tillbytas. (Härvid liksom i det föregående och efterföljande tagas uttrycken import och export såsom innefattande alla prestationer från resp. till utlandet, alltså innefattande även s. k. osynlig import och export.) Nämnda förhållande innebär nämligen, att allmän överlägsenhet för ett land icke kan föranleda det att enbart exportera och icke importera, lika litet som allmän underlägsenhet kan medföra motsatsen, ja, att det ifrågavarande sammanhanget över huvud taget icke förmår ändra något i förhållandet mellan import och export. Verkan av en allmän över- eller underlägsenhet är i stället, vid byte lika väl som därförutan, ett lägre ekonomiskt resultat för det underlägsna landet i jämförelse med det överlägsna, sålunda mindre nationalinkomst per arbetstimme eller arbetsår: och från det internationella bytets synpunkt blir följden härav, att det i denna mening underlägsna landet kan komma att byta bort — d. v. s. exportera — varor, som det kostat landet ett visst antal timmar eller dagar att framställa, emot varor, som det andra landet framställt med färre timmars eller dagars arbete. Att bytet icke desto mindre kommer till stånd, beror på att en inhemsk, d v. s. direkt, framställning av den tillbytta varan skulle ha kostat det underlägsna landet ännu flere dagars arbete än som behövde offras för dess förvärv genom byte. Omvänt kan alltså det överlägsna landet komma att byta till sig varor, som det med mindre uppoffring av tid kunde framställa självt. Det är i full överensstämmelse med vad som ständigt sker enskilda emellan, nålen person tar en annans biträde i anspråk utan avseende på om han kunde verkställa arbetet på kortare tid själv, detta därför att hans krafter komma till bättre nytta för andra uppgifter. Vid valet mellan vad som här kallats resp. direkt och indirekt produktion komma de särskilda länderna alltså att inrikta sin verksamhet med ledning av vad som sätter dem i stånd att med tillgängliga produktivkrafter — naturtillgångar, arbetskraft och kapital — nå det bästa resultatet, d. v. s. på bästa sätt förvärva vad som tillgodoser folkets behov. Avgörande blir alltså, om en vara erhålles med mindre uppoffring genom att landet tillbyter sig den mot exportvaror eller genom att den direkt tillverkas i landet; i förra fallet blir den importerad, i senare fallet föremål för inhemsk produktion. Detta har uttryckts så, att det internationella bytet bestämmes — icke av de absoluta produktionsuppoffringarna i det ena landet jämfört med det andra utan — av

Konkurrensläget

gent emot

utlandet

de relativa eller komparativa produktionsuppoffringarna, eller m. a. o. av den större överlägsenhet eller mindre underlägsenhet ett land har i fråga om en vara, jämfört med en annan vara, i förhållande till andra länder. Av stor betydelse blir då frågan, vilka faktorer det är som bestämma olikheten i relativa eller komparativa produktionsuppoffringar för varorna i ett land jämförda med varorna i ett annat land, med andra ord, varför förhållandet mellan de uppoffringar, framställningen av ett visst slags varor (t. ex. vävnader) medför i jämförelse med framställningen av ett annat slag (t. ex. snickerier), växlar från land till land, så att det ena landet får offra mer för att framställa t. ex. textilvaror i jämförelse med t. ex. snickerivaror än det andra landet, och det andra landet följaktligen omvänt proportionsvis mer för de senare än för de förra. Anledningen kan icke vara någon annan än den, att de olika primitiva produktionsfaktorerna — olika naturtillgångar, olika slag av arbetskraft och kapital — som ingå i framställningen av alla varor, men i mycket olika proportion i olika varor, äro ojämnt fördelade mellan länderna. Till följd därav komma nämligen sådana varor, som taga i anspråk särskilt mycket av en i ett land rikligt tillgänglig produktionsfaktor, att medföra proportionsvis små uppoffringar i jämförelse med varor av motsatt typ. Skulle Sverige befinnas vara t. ex. knapphändigt — och därvid i lika hög grad knapphändigt — utrustat med både olika slag av naturtillgångar, kapital och olika slags mänskliga krafter, så följer av det föregående, att utrikeshandelns omfattning eller riktning icke komme att påverkas därav. Det avgörande blir i stället vårt lands komparativa ställning gent emot andra länder i fråga om den ena produktionsfaktorn jämförd med den andra. Om Sverige har relativ knapphet exempelvis på vissa slag av mänskliga krafter, på kapital eller på möjligheter för gynnsam företagsorganisation, jämfört med andra slag av mänsklig förmåga eller vissa slag av naturtillgångar, så kommer detta att hålla tillbaka, genom att skapa underlägsenhet för, sådana svenska näringsgrenar som taga i anspråk proportionsvis mycket av de förstnämnda slagen av produktivkrafter, d. v. s. draga höga kapital-, organisations- eller vissa slags arbetskostnader; men samtidigt kommer det att driva fram, m. a. o. skapa överlägsenhet för, näringar som i stället taga i anspråk proportionsvis mycket av t. ex. i vårt land rikligt tillgängliga mänskliga krafter, såsom teknisk förmåga, eller i landet rikligt förekommande råvaror eller bränsleslag. Någon annan innebörd kan frågan om konkurrensläget gent emot utlandet icke få, när den betraktas ur synpunkten av landets näringsliv såsom helhet; den kan då endast gälla ett alternativ mellan olika sysselsättningar, icke något för dem alla gemensamt. I moderna samhällen räknar man emellertid icke produktionskostnaderna på det sätt, som här skett, i antal arbetsdagar eller arbetstimmar, utan kostnaderna uttryckas alltid i penningar. Det ligger då i sakens natur, att en vara icke blir föremål för import till ett land, där den skulle kunna framställas till lägre pris än importpriset, och oavsett vad som här sagts måste detta pris alltså, i penningar uttryckt, vara lägre än de inhemska produktionskostnaderna i importlandet. Nu bortsett från den relation mellan prisnivåerna i de bytande länderna, som inställer sig vid internationellt byte och som delvis behandlats i det föregående (avd. II: 2), uppstår den erforderliga relationen mellan samma varas priser i de bytande länderna på följande sätt. De produktionsfaktorer, som äro rikligt till finnandes i ett land och därför giva detta land en relativ överlägsenhet för sådana varor däri de spela en stor roll, bli också relativt billiga i detta land och möjliggöra alltså, att varans produktionskostnader bli låga i jämförelse med förhållandena i importlandet, där det tvärtom är ont om 15 — 8501.

T. T.

226 Tullsystemets betydelse för industrien

samma slags produktionsfaktorer och deras pris alltså högt. På detta sätt komma de relativa, i penningar uttryckta produktionskostnaderna för varorna länderna emellan att bestämmas av samma orsaker som giva länderna relativ över- och underlägsenhet för de olika varorna. När ett land befinnes ha högre produktionskostnader för en viss vara i penningar uttryckt än ett annat land, så betyder detta följaktligen endast, att varan hör till dem, där landet är relativt underlägset andra länder och som landet har mest fördel av att tillbyta sig från dem, i utbyte mot varor där förhållandet är omvänt; och det som förut visats, att denna underlägsenhet omöjligt kan omfatta alla varor, bevarar sin fulla giltighet även när det gäller penningpriser. Skulle emellertid så förhålla sig, att man av någon anledning önskar inom landet producera en vara som drager högre inhemska än utländska produktionskostnader, i stället för att importera den emot export av motsvarande värde, så måste givetvis ett tullskydd komma till stånd och upprätthållas, så länge förutsättningarna kvarstå. Verkan härav blir, att de övriga näringsgrenarna, som bygga på produktionsfaktorer, vilka äro relativt rikligt till finnandes i landet, trängas tillbaka i motsvarande grad. Har ett sådant tullskydd kommit till stånd och icke sedermera blivit obehövligt för att bevara den ifrågavarande produktionsgrenen, så följer av själva detta läge, att landet kommer att äga produktionsgrenar, som kvarleva, trots att deras produktionskostnader äro högre än utlandets; vid frånvaro av tullskydd skulle produktionsriktningen i stället ha blivit en, där detta förhållande icke hade förekommit. Tullsystemet är alltså självt anledningen till att ett land äger näringsgrenar med högre produktionskostnader än motsvarande utländska. Därtill kommer slutligen, att importtullar på redan förut framställt sätt skapa en högre prisnivå än därförutan skulle uppstå och följaktligen verka höjande på de i penningar uttryckta produktionskostnaderna. Då detta slags höjning i den inhemska prisnivån lämnar de utländska växelkurserna oberörda, utgör den ett av de moment som försvåra exporten och så till vida minska landets konkurrensduglighet gent emot utlandet, vilket i detta sammanhang är liktydigt med att göra varuutbytet med utlandet mindre lönande än förut. Om tullskyddet bortfölle, bleve följden under i övrigt lika förhållanden automatiskt lägre i penningar uttryckta produktionskostnader och följaktligen ökad konkurrensduglighet, i betydelsen av ökade möjligheter för varuutbytet med andra länder. Penningvärdets inverkan på de inhemska produktionskostnadernas höjd måste beaktas vid jämförelser med frihandelsländer eller länder med lägre tullskydd än det egna landets men är däremot utan betydelse vid jämförelser med lika eller mer utpräglat protektionistiska länder. Utöver det nu framhållna, som ligger i sakens natur, komma andra verkningar av tullskyddet på konkurrensläget, vilka växla från fall till fall. Särskilt är den möjligheten närliggande, att avsättningens begränsning till hemmarknaden skall försämra driftsekonomien genom att tvinga till verksamhet i mindre skala och på denna väg skapa underlägsenhet gent emot utlandet; betydelsen härav måste som regel väntas bli större i ett mindre än i ett större land. Men denna och därmed likartade frågor kunna endast besvaras genom en undersökning av de faktiska förhållandena. För tydlighetens skull bör kanske påpekas, att det över huvud taget i alla hithörande fall måste gälla att jämföra lika med lika. Om en vara framställes med större kostnad inom än utom landet, men samtidigt såsom inhemsk produkt har företräden framför importvaran, t. ex. genom att bättre motsvara landets behov eller genom att blott vara bekvämare tillgänglig, så har den därmed

Konkurrensläget gent emot utlandet

från landets synpunkt fått ett högre värde; och om detta högre värde uppväger de högre produktionskostnaderna, föreligger ingen underlägsenhet gentemot utlandet. Denna olikhet i värde för in- och utländsk vara måste vid fritt byte komma till uttryck i varornas olika pris. Transportkostnadernas inverkan beröres i det följande. Det framgår av det sagda, att det för en sådan undersökning företrädesvis Uppläggbetydelsefulla är att söka få klargjort, vilka produktionskostnadselement, som nin9 av inom den svenska industrien i allmänhet eller i särskilda fall ligga gynnsamt ProblemeL eller ogynnsamt till. Med kännedom om vilken relativ roll dessa olika moment spela för de särskilda industrierna bör en viss ledning härigenom kunna vinnas för uppfattningen om åt vad håll den naturliga utvecklingen av sig själv syftar. Som ovan framhållits, är det emellertid ej blott de naturligt givna förutsättningarna som påverka den industriella produktionens fördelning och konkurrensställningen, utan härå inverkar jämväl tullsystemet självt genom den omgruppering av de produktiva krafterna som det för med sig. Tullsystemet kan alltså på visst sätt sägas vara orsak till förekomsten av merkostnader, vilka erkännas vara för handen, närhelst ett tullskydd finnes nödvändigt för vederbörande inhemska industriers upprätthållande. Uppgiften är icke att visa i vad mån ett ogynnsamt konkurrensläge berättigat till införandet av tullskydd, utan uppgiften är snarare den motsatta, nämligen att analysera de merkostnader, som till stor del just tack vare tullskyddet existera. Bland den stora mängden av tullskyddade industrier i vårt land och den oändliga mångfalden av särskilda slag av skyddade fabrikat gäller det att söka få fram det väsentliga; i stora drag bör konkurrensställningen karakteriseras och orsakerna till den över- eller underlägsenhet gent emot utlandet belysas, som i de enskilda fallen varit för handen. Vad de speciella merkostnaderna beträffar, bör särskilt hållas i sikte skillnaden mellan sådana merkostnader, vilka kunna betraktas som i viss mån ofrånkomliga och sådana vilka mer eller mindre få anses bero av vederbörande industris egen organisation eller arbetsmetod och vilka det bör ligga i dess egen makt att helt eller delvis undanröja. I det förra fallet har man att räkna med näringsgrenar som ej i särskild grad lämpa sig för landet och som alltså blott med tullskydd kunna upprätthållas, i det senare gäller det sådana, där förutsättningar kunna anses vara till finnandes och en fortsatt tillvaro även utan tullskydd bör vara att påräkna. En avvägning av huruvida de eventuellt förefintliga merkostnaderna varit sådana, att de kunna anses ha svarat mot ett tullskydd av den storleksordning, som inom de särskilda industrierna faktiskt förekommit, synes däremot i detta sammanhang icke böra företagas, då detta skulle kräva en detaljerad prövning av den stora mängden särskilda tullsatser och det ofta invecklade förhållande vari dessa ställts till varandra, en prövning, som icke lämpligen kan ifrågakomma i ett betänkande av allmän och principiell läggning sådant som det föreliggande. I det följande lämnas exportindustrierna i huvudsak åsido på grund av tullskyddets enbart negativa betydelse för dem. Häri ligger å andra sidan, att man förbigår de näringsgrenar, där vårt lands relativa överlägsenhet är mest påtaglig, vilket alltid måste beaktas vid slutsatser ur den föreliggande framställningen. Vad som kommer att skärskådas är beträffande de viktigare tullindustrierna till en början de olika huvudelementen bland produktionsutgifterna, råvarukostnad, bränsle- och kraftkostnad, kapitalkostnad, arbetskostnad m. m., med hänsyn till förekomsten av eventuella merkostnader gent emot det konkurrerande utlandet; därefter lämnas några antydningar angående den belastning, som de olika industrierna ha att vidkännas till följd av tullar å andra industriers

Tullsystemets

betydelse för

industrien

PRODUKTIONSKOSTNADERNAS UNGEFÄRLIGA FÖRDELNING PÅ SKILDA KOSTNADSELEMENT INOM VIKTIGARE TULLINDUSTRIER ÅR 1913 (Se anmärkningen efter tabellen)

Industrigrenar

Kvarnindustri (handelskvarnar) Stärkelsefabriker Margarin- och flottfabriker.. Konservfabriker Käxfabriker Pressjästfabriker Råsockerbruk och saftstationer Sockerraffinaderier ... Choklad- och karamellfabriker Garverier Skofabriker Pälsvarufabriker Reseffekt- och portföljfabriker Borstbinderier och pensel fab. Möbelfabriker Byggnadssnickerifabriker Övriga snickerifabriker Korkfabriker Pappersbruk och pappfabriker: med pappersmassefabriker utan ., B okbinderier, kartong- o ch påsfabriker o. d Tapetfabriker B oktryckerier Grafiska anstalter Ullspinnerier: löngodsspinnerier „ andra Kamgarnsspinnerier Yllevä verier Kombinerade 3 r llefabriker ••• Bomullsspinnerier Bomullsväverier Kombinerade bomullsfabriker Linneväverier Kombinerade linnefabriker... Jutefabriker Trikåfabriker Band- och gardinfabriker etc.

i % av salutillverkningens värde utgjorde

I % av totala materialkostnaden utgjorde

Salutillverkningens värde 1 000 kr.

arbetslöner

86156 3109 16164 1818 976 5 959'

6 4 13 8 6

83 76 75 67 37 52

35 509 38 035s 13 679

7 5 11

67 78 55

2-3 1-3

99 100 63

28 500 36 391 4109 1605 1424

7 16 9 21 25

81 73 61 51 53

1-2 0-6 0-3 0-7 1-1

26 68 3 44 28

74 32 97 56 72

15 072 7 345 2 167 1643

36 27 35 19

39 52 32 58

0-8 0-2 0-8 0-5

83 96 95

17 4 5 100

57 413 11165

18 14

46 59

9-o 8-4

81 86

19 14

2 209 2 482 23 896 915

32 9 32 36

43 47 31 22

l-o 2-7 16

q»

73 79 94 63

27 21 6 37

63' 1700 9 847 7 254 37 755 7 769 11986 32 035 991 6 350 4 472 6 312 5 227

10 6 10 17 11 14 15 14 21 18 20 17

70 87 67 58 75 55 52 60 55 50 47 46

l-i» 1*6 2-L 2-9 2*0 2-1 3M 1-5 2-7 2-0 2-0 1-9

92 39 0 17 26 0 84 12 25 19 1 59 35

8 61 100 83 74 100 16 88 75 81 99 41 65

bränslematerial- ock kraft- inhemska j utländska varor I varor kostnader kostnader

09 3-5 0-4 0-7 2-3 6-8

6'l

95 11 69 97 100

60' 5 89 31 3

1 Siffrorna avse mjöl- och grynkvarnar sammanlagt. Av mjölkvarnarnas material förbrukning utgjordes c:a 56 % av utländsk spannmål; för ris- och havregrynskvarnarna var motsvarande siffra c:a 85 %. 2 I detta belopp ingår skatt för tillverkat brännvin med c:a 1'7 milj. kr. Produktionskostnadernas fördelning är beräknad i relation till tillverkningsvärdet exkl. tillverkningsskatt. 3 I detta belopp ingår tillverkningsskatt med c:a 10'6 milj. kr. Produktionskostnadernas fördelning är beräknad på det i not 2 angivna sätt. 4 Huvudsakligen lönvärde.

Konkurrensläget

Industrigrenar

Repslagerier och bindgarnsf abriker Konfektionsfabriker Vitvaru- och div. sömnadsfabriker Hatt- och mössfabriker Kautschuksvarufabriker Cementfabriker Tegelbruk Kakelfabriker Porslinsfabriker Glasbruk: buteljglasbruk fönsterglasbruk småglasbruk J ä r n - och stålverk: rena masugnar... rena järn- och stålv. ... integrerade verk Andra metallframställningsverk Järn- och stålmanufaktur: tackjärnsgjuterier tråddragerier, trådduksoch tradnätfabriker rörfabriker bleckvarufabriker spik-, hästskosörn- och skruvfabriker kätting-, fjäder- och hästskofabriker lie- och andra redskapsfabriker såg-, fil-, yx- m. fl. verktygsfabriker kniv- och låsfabriker... div. järn- o. stålvarufabr. Metallmanufaktur, annan än järn: metallverk fotogenköks- o. d. fabr. armaturfabriker lampfabriker kapsyl fabriker div. metallvarufabriker Guld- och silvervarufabriker Galvaniserings- o. d. fabriker Mek. verkst. för tillverkning av: metall- och träbearbetningsmaskiner

gent emot

utlandet

I % av salutillverkningens värde utgjorde

Salutillverkningens värde 1 000 kr.

arbetslöner

2 116 14 738

14 24

66 49

1-s 0-5

6 491 6 511

21 19

46 60

0-8

10 599

2-2

I % av totala materialkostnaden utgjorde

bränslematerialinhemska utländska kostnader och kraftvaror varor kostnader

l-o

öl 33

12 277 13 957 1087 5 433 3178 1669 5 263

23 36 48 43 34 30 41

28 15 14 18 16 10 16

262 18-7 10-0 10-5 19-s 22-5 13G

92 87 32 57 29 33 23

23 873 32 026 83 576

11 19 24

27 55 31

45-i ll-o 32-6

97 92 88

9 578

8'7

4 685

6*6

3 637 2 926 9 301

15 25 28

51 54 44

2-1 5"J 2-7

7 711

2-s

5-2

4-3

2 779 2 583 2 663

38 40 23

31 24 37

3-6 2'ii 2-0

21046 8 038 2 378 1528 370 4 944 4 271 2 972

i

74 43 50 33 57 44 53 77

2-8

24 28 26 15 27 26 11

1-2 2-o 1-s 2-7 2" 7 1-8 1*2

70 29 63

6 856

2-8

7K

90 100 42 87 99 98 85 78 44 34 95 97

1 Med frånräknande kostnader för emballage m. uppgå materialkostnaderna till 6-5 % . 2 Dessa siffror grunda sig på uppgifter om tackjärnsgjuteriernas totala råvaruförbrukning, vari ingår smidesjärn m. m. (för maskingodstillverkning, o. d.) av övervägande inhemskt ursprung. Av förbrukat tackjärn voro 86*5 % av utländskt ursprung.

230 Tullsystemets

Industrigrenar

betydelse för

Salutillverkningens värde 1 000 kr.

maskiner för pappersmasse- och pappersindustri 2 966 järnkonstruktioner, kassaskåp och järnsängar 2 502 maskiner och redskap för lantbruk 10 127 mejerimaskiner 13 S37 maskiner för div. industri 1835 kraftmaskiner 9 997 blandad maskintillv. och repar.-arbeten 59 818 kullager 10 588 vapen och krigsmaterial 3 244 vågar 887 rörlednings- och sanitetsanläggningar 5 805 lokomotiv samt järnvägs-och spårvagnar.14 791 automobiler, velocipeder o. a. fordon 9 264 Fabriker för elektr. maskiner 18 401 „ „ .. apparater' 12 987 Kabelfabriker ; 4 077 Glödlampsfabriker 824 Musikinstrumentfabriker 2 939 Oljeslagerier 7 013 Ljusfabriker ! 3 004 Såp- och tvålfabriker ; 10 979 ; Superfosfatfabriker 10 033 Krutbruk och andra spräng- | ämnesfabriker \ 7 347 Elektrokemiska fabriker 7 582 Benmjöls- och limfabriker... 1504

industrien

I % av salutillverkningens värde utgjorde arbetslöner

I % av totala materialkostnaden utgjorde

bränslematerial- ocli kraft - inhemska varor kostnader kostnader

utländsks varor

3-G

2-4

23 22 25 25

50 28 41 33

2-9 1-3 2-1 l-ö

84 69 69 83

16 31 31 17

32 17 37 31

35 25 41 30

3-1 1-5 3-9

78 78 92 94

22 22 8 6

19 59 46

81 41 54 68 83 94 49 37 59

1-7

48 0-8 28

3-s

25 18 28 10 29 32

49 34 36 64 28 30

1-2 1-4 1-8 1-6 3-4 1-4

3 11 6 9

65 64 65

4-o 0-s 2-u

32 17 6

14 18 9

53 26 57

4-1 12'1 7-o

51 63 48

1-1

Anmärkning. Till förklaring av tabellen må följande anföras. Materialet utgöres av rapporter som under år 1919 av vederbörande industriföretag ingivits till kommerskollegium. Med salutillverkningsvärde menas sammanlagda försäljningsvärdet av resp. fabrikers för avsalu framställda produkter. Materialkostnad avser kostnad för förbrukade råvaror och halvfabrikat; häri ingår ej kostnad för bränsle. Beträffande fördelningen av materialkostnaden på inhemska och utländska varor märkes, att som inhemska betraktas bland annat halvfabrikat som undergått bearbetning inom landet, trots att utgångsmaterialet är utländskt. Bland bränsle- och kraftkostnader ingå ej amortering och andra kostnader för drift av egna kraftanläggningar. Att de anförda procenttalen rörande produktionskostnadernas fördelning i många fall icke helt överensstämma med siffror som anföras i industriredogörelserna i bilaga XI har sin grund dels däri, att uppgifterna basera sig på olika material, dels däri, att det i denna tabell gäller genomsnittstal för resp. industriers hela tillverkning, medan det i industrisammandragen ofta är fråga om produktionskostnadsuppgifter för särskilda varuslag. Detta påverkar framför allt arbetskostnaden, som ifråga om de totala produktionsutgifterna i allmänhet kan fullständigare angivas än då det gäller kalkyler för enskilda varuslag.

Konkurrensläget gent emot utlandet

av dem förbrukade produkter, sålunda oavsett den här ovan framhållna verkan av att prisnivån som helhet stigit på grund av tullskyddet; och slutligen ges en översikt av den betydelse, som hemmarknadens jämförelsevis begränsade omfattning och den därav ofta föranledda produktionen i mindre skala i skilda hänseenden kan anses utöva i kostnadshänseende, när det gäller produktion enbart för inhemsk avsättning. I det hela åsyftas vid denna del av utredningen läget under åren närmast före världskriget, särskilt år 1913, och hänsyn tages sålunda ej till under årens lopp försiggångna förskjutningar. Till allmän orientering har här intagits en tablå, vilken i stora drag belyser produktionskostnadselementens relativa storlek inom de viktigare tullskyddade industrierna. Den utgör ett extrakt av tab. 10 i kommitténs översiktstabeller angående den svenska industriens utveckling (Utredn. XXII). De angivna procenttalen äro naturligtvis endast helt ungefärliga. Det är för övrigt att märka, att siffrorna rörande tillverkningsvärdet, vilka avse år 1913, delvis äro ofullständiga till följd därav, att det material varpå de bygga varit i viss mån inkomplett; de ge dock otvivelaktigt en någorlunda riktig bild av de särskilda industriernas inbördes storleksordning. b.

PRÖVNING AV DE VIKTIGASTE KOSTNADSELEMENTEN

I avseende på råvaruförsörjningen är det av en viss betydelse att skilja Råvarumellan två grupper av industrier, nämligen dels sådana vilka helt eller över- kostnader vägande kunnat bygga på inhemska råvarutillgångar av tillfredsställande beskaffenhet och vilka alltså ur den synpunkten få anses »naturliga», d. v. s. äro av den art, att den yttre naturen själv synts ge anvisning på deras upptagande inom landet, såvitt icke särskilda omständigheter av annat slag ställt sig hindrande i vägen; dels sådana vilka i större omfattning eller t. o. m. helt begagnat sig av utländskt råmaterial. Den väsentliga olikheten häremellan ligger i den större eller mindre möjligheten till självförsörjning. Ekonomiskt råder ingen principiell åtskillnad, då det tydligen kan vara beroende på en mängd — delvis i framställningens senare avdelningar berörda — förhållanden, om en förädlingsindustri med bästa ekonomi upptages i det land, där råvaran eller de huvudsakliga råvarorna frambringas, eller i ett annat land, som med hänsyn till befolkningens yrkesskicklighet eller begåvning i övrigt, fabrikatets avsättning eller andra villkor för produktionen erbjuder större fördelar. Understundom kan det ställa sig förmånligare för en industri att hämta råmaterial från utlandet än från hemlandet, trots tillgång därå i det senare och trots att det utländska råmaterialet väl i allmänhet betungas av en högre fraktkostnad. Å andra sidan kan till följd bland annat av kvalitetsskillnader valet mellan inhemskt och utländskt material avgöras till det inhemska materialets förmån, trots att det står högre i pris. I riktning av ökad användning av inhemskt material verka givetvis även tullar å råvaror och halvfabrikat. Vid bedömandet av den svenska industriens läge i råvaruhänseende i förhållande till andra länders industri får man skilja mellan konkurrens på hemmarknaden och konkurrens på exportmarknaden. I förra fallet tjänar merendels frakten (jämte övriga transportkostnader) 1 för fabrikatet från den utländske 1 Då i det följande användas uttrycken ''frakt" och "fraktkostnad" avses totala transportkostnaden, inbegripande sålunda även assurans-. speditions-, lastnings- och lossningskostnader m. m.

232 Tullsystemets

betydelse för

industrien

producenten som utjämnare av eventuella merkostnader, vare sig det är fråga om inhemskt eller importerat råmaterial; i det senare fallet ges ej tillfälle till en sådan utjämning, utom i den mån fabrikatfrakten till exportplatsen ställer sig lägre för den svenska än för den utländske fabrikanten. I händelse råvaror och fabrikat kunna importeras från samma land, betingas den inhemska industriens konkurrensmöjligheter på hemmarknaden i vad angår råvaror givetvis av förhållandet mellan frakten å bådadera, varvid bland annat spelar in råvarans och fabrikatets mer eller mindre skrymmande natur och hållbarhet, avfallsprocenten, olikhet i fraktsatser m. m. Hämtas åter råvarorna för den inhemske och den utländske tillverkaren från samma främmande källa, kan man normalt ej tala om någon merkostnad för den förre; här verkar därför som regel fabrikatfrakten i sin helhet som skydd för denne. Bortses från nu berörda kompensatoriska verkan av fabrikatfrakterna, vilken naturligtvis gör sig gällande jämväl i förhållande till andra omkostnadsposter, kunna beträffande råvarorna — härvid avses huvudsakligen de utländska — merkostnader för den svenska industrien framträda bland annat av följande anledningar: större avstånd från råvarukällan, mindre möjligheter till förmånliga råvaruinköp, sämre tillgång till lönande returfrakter, dyrare fraktkostnad på grund av inköp i mindre skala m. m. Här nedan skall konkurrensläget i råvaruhänseende, såvitt det i korthet låter sig göra, karakteriseras för de viktigare svenska tullindustrierna. Därvid lämnas det särskilda inflytandet av tullar å det använda arbetsmaterialet å sido, enär denna omständighet senare blir föremål för särskild behandling. I allmänhet saknas här anledning att beröra andra fall än sådana, där användningen av utländskt material i större utsträckning förekommer. Förhållandet i nämnda hänseende framgår för åtskilliga industriers vidkommande i grova drag av ovan meddelade tablå. Som förbrukare av utländskt råmaterial framträda inom livsmedelsgruppen huvudsakligen kvarn-, margarin-, konserv- och chokladindustrierna. Beträffande kvarnindustrien ligga förhållandena i avseende å såväl mjöl- som havregrynskvarnarna uppenbarligen så till, att frakten å den utländska råvaran, resp. vete, i någon män också råg, samt havre, icke tillnärmelsevis kan ha gått upp till samma belopp som frakten för fabrikatet från de huvudsakliga konkurrensländerna. Av vete har största importen skett från Amerika, om än delvis med Tyskland som mellanhand: från samma land har även konkurrensen i fråga om mjöl i huvudsak gjort sig gällande. Den rågimport som förekommit har mest skett från Tyskland, och därifrån har även den egentliga konkurrensen i rågmjöl kommit. I såväl det ena som det andra fallet kan transportkostnaden för mjölet på grund av högre fraktsatser och större lastnings- och lossningskostnader m. m. anses ha väsentligt överstigit motsvarande kostnad för den erforderliga råvaran även för det fall att denna i sin helhet importerats, vilket ju aldrig varit fallet. Någon merkostnad kan alltså icke här ha varit förhanden. En dylik har ej heller kunnat påvisas i fråga om havregryn, trots den därvid betydande avfallsprocenten. Fabrikatet har här mest importerats från Amerika, medan råvaruinförseln skett huvudsakligen från Tyskland. För margarinindustrien kan en viss olägenhet möjligen anses ha varit förhanden därigenom att den inhemska tillgången på råtalg varit mindre riklig i jämförelse med sådana länder som t. ex. Nederländerna och Danmark, där kreatursstammen är mindre spridd och slakten i större utsträckning sker i storslakterier, varvid talgen rationellare tillvaratages. Såväl dessa länder som Sverige hämta emellertid numera en övervägande del av sitt talgbehov från

Konkurrensläget gent emot utlandet

233 Amerika, varvid skillnaden i fraktkostnad, särskilt sedan direkta förbindelser med amerikanska hamnar tillkommit, näppeligen kan vara av nämnvärd betydelse. Det gäller även om de för margarintillverkningen under senare år alltmer betydelsefulla vegetabiliska oljorna, att skillnaden i anskaffningskostnad för de olika europeiska länderna icke kan vara avsevärd, om än det icke får anses uteslutet, att försörjningsmöjligheten härutinnan är sämre för Sverige än för länder, som hava egna kolonier samt reguljära förbindelser med dessa och i vilka en stor oljeindustri vuxit upp. Med hänsyn till mjölktillgången bör den svenska industrien anses ha varit väl ställd. Konservindustrien importerar förtent bleckplåt från England, som i fråga om denna vara länge innehaft nästan monopol. Tillverkningen av bleck-emballage måste bedrivas i intimt samband med konservfabrikationen, och importen av den för den förra behövliga råvaran kan tydligen icke innebära någon merkostnad. Vad chokladindustrien angår är importen av råkakao en gemensam nödvändighet för alla chokladproducerande länder och kan, frånsett eventuell omlastningsprocedur, ej gärna ske på väsentligt olika villkor till olika länder. För garverierna beräknas råvarubehovet före kriget till omkring tre fjärdedelar ha täckts från utlandet (kipshudar från Indien samt sydamerikanska hudar). Av hudimporten användes större delen till beredning av bottenläder. Den långt övervägande delen av importen skedde före kriget från Hamburg (senare ha direkta förbindelser med produktionsländerna i högre grad kommit till stånd). Köpen gjordes genom Hamburgfirmor, och vanligen gingo sändningarna via nämnda stad med omlastning där, till dess, efter utvecklingen av direkta svenska ångbåtslinjer, denna transitotrafik blev obehövlig. Mellanhandssystemet har otvivelaktigt i någon mån fördyrat råvaran för de svenska garverierna och även försvårat överblicken över marknaden, varigenom uppstått mindre möjligheter att utnyttja de här ganska starka prisfluktuationerna. Av garvämnen, som 1913 till 80 å 90 % hämtades från utlandet, togs före kriget övervägande delen likaledes över Tyskland (ursprungslandet var framför allt Argentina). Då vikten av råmaterialet (hudar och garvämnen) är flerdubbelt större än den färdiga varans vikt — den anslås vid bottenläder till 3 å 5 gånger, vid mineralgarvat ovanläder till 11 å 15 gånger den färdiga produktens vikt — är det givet att råvarufrakterna äro av viss betydelse för konkurrensställningen, åtminstone gent emot den amerikanska industrien, som före kriget importerade, delvis från närmare håll, blott c:a 40 % av hudbehovet och c:a 20 % av garvämnesbehovet. Merkostnaden av råvarufrakten utöver läderfrakten från Amerika har för 1913 beräknats till omkring 1 kr. per 100 kg läder. I jämförelse med den europeiska, speciellt den tyska industrien kan ifrågavarande merkostnad däremot ej ha spelat nämnvärd roll. För skoindustrien anger ovan intagna tablå en förbrukning av 32 % utländskt material, väsentligen ovanläder. Mot en fabrikatvikt av 100 kg stå c:a 160 kg materialvikt. Då fabrikatet är avsevärt mera skrymmande samt i behov av dyrbarare emballering, medföra råmaterialfrakterna dock icke någon merkostnad av betydelse. Så gott som fullständigt arbetar pälsvaruindiistrien med främmande råvaror. För denna liksom för de nyss förut berörda industrierna är också råvarukostnaden relativt betydande. Men då fraktkostnaden i förhållande till varornas dyrhet är tämligen ringa, kan den svenska industrien icke anses härigenom nämnvärt försvagad ens vid jämförelse med industrien i Tyskland, där den största pälsvaruhandeln haft sitt säte (Leipzig). Beträffande borstbinderisLvbeten, som

234 Tullsystemets betydelse för industrien

ävenledes för sin tillverkning kräva övervägande utländskt material (borst, tagel, fiber etc), torde möjligen vissa merkostnader med hänsyn till råvaruanskaffningen förefinnas gent emot särskilt den tyska industrien, men de utjämnas därigenom att fabrikatfrakten genomgående ej obetydligt överträffar råvarufrakten. Detsamma torde för trävarugruppens vidkommande kunna sägas om korg var ufabrikationen. Fanér- och korkindustrierna, som båda hämta sitt material från jämförelsevis avlägsna orter, kunna för sin råvaruförsörjning över huvud taget icke anses sämre ställda än motsvarande industrier i andra europeiska länder. Pappersindustrien intager i råvaruhänseende en särdeles gynnsam position, så tillvida som vårt land ju ifråga om pappersmaterial uppträder som den största leverantören på världsmarknaden. Från utlandet hämtas väl en del kemikalier och färgämnen, som möjligtvis stå de tyska fabrikerna i något bättre pris än de svenska, men betydelsen därav måste anses vara för produktionskostnaderna försvinnande framför allt i jämförelse med de fördelar denna industri besitter genom den goda inhemska tillgången på pappersmaterial. Tryckeriindustriens och övriga finpappersförbrukande tillverkningars råvaruförsörjning har väsentligen varit beroende av papperstullen och kan därför här förbigås; de industrigrenar, som förädla grovpapper, äro i råvaruhänseende gynnsamt ställda. Vad textilindustrierna beträffar sker i avseende på de branscher, som förarbeta bomull, jute, lin och hampa, all eller så gott som all råvarutillförsel från utlandet, därav beträffande bomull och jute från utomeuropeiska länder. Detsamma gäller inom ^eindustrien kamgarnsbranschen, medan kardvarufabrikerna till en del kunna begagna inhemsk råvara; särskilt gäller detta lönspinnerierna. Någon mera betydande merkostnad kan för den svenska industrien i jämförelse med den övriga europeiska näppeligen ligga i detta starka beroende av importen, då samma förhållande gäller även de andra länderna. Ifråga om bomullsindustrien har det emellertid framhållits, att gent emot England en viss skillnad förefinnes därigenom att avfallsprocenten vid de svenska spinnerierna icke kan hållas lika låg, ehuru den är mindre än i Amerika. Eljest torde det för hithörande industrier över huvud gälla, att den mindre intima förbindelsen med resp. råvarumarknader kan vara ägnad att medföra någon olägenhet. Kautschuksindustrien kan ifråga om den huvudsakliga råvaran, råkautschuken, ävensom de för driften använda färgerna och kemikalierna icke rimligen befinna sig i annat läge än motsvarande industri i andra europeiska länder. Cementindustrien använder så gott som helt inhemskt råmaterial, huvudsakligen kalksten och lera, men synes här ändock böra nämnas, då en olikhet härutinnan förefinnes mellan förhållandena i Sverige och i vissa andra cementproducerande länder (Danmark, England och delvis Tyskland), så till vida som den här som råvara använda kalkstenen är tämligen hårdarbetad och därför kräver något mera arbetsuppoffring än i nämnda länder, där i stället en lätt brytbar och slammad krita användes. I vissa fall kan härav föranledas en om ock mindre betydande merkostnad för den svenska industriens vidkommande. Porslinsindustrien hämtar övervägande delen av sina egentliga råvaror, nämligen lerorna (de större fabrikerna c:a 80 %), från utlandet, särskilt England. Råvarukostnaden utgör icke någon väsentlig del av produktionskostnaden, i genomsnitt blott 18 å 20 %. Jämfört med England torde den till följd av fördyrande frakter kunna anses ligga omkring 10 % högre, vilket gör omkring

Konkurrensläget gent emot utlandet

2 % av totalkostnaden. Vid sidan av den lägre fraktkostnaden lära även vissa andra fördelar vara förbundna med närheten till lerlagren. Glasindustrien är ock i hög grad (i allmänhet till över 70 %) beroende av råvarutillförsel från andra länder, huvudsakligast Tyskland, Frankrike och England. Till följd av den jämförelsevis ringa andel råvarorna utgöra av hela produktionskostnaden (10 å 20 X), kan den fördyring, som ligger i fraktkostnaderna härför, icke vara av nämnvärd betydelse, i varje fall ej vid jämförelse med den förhållandevis höga fraktkostnaden för färdigfabrikatet. För järnhanteringen spelar tillförseln av främmande råmaterial — då härunder ej inbegripes bränsle — en försvinnande roll, under det tillgången inom landet på de bästa högprocentiska malmer ju är en av denna industris grundförutsättningar. I rätt hög grad beroende av import är däremot järnmanufåktur en, som, vad gjutgodstill verkningen beträffar, väsentligen betjänat sig av utländskt tackjärn och för övrigt i viss omfattning använder utländskt stångjärn och valstråd, varjämte den för fabrikat av bleckplåt helt är beroende av import. Mekaniska verkstadsindustrien har på samma sätt för gjuteriändamål huvudsakligen använt utländskt, mestadels engelskt tackjärn, som icke endast är billigare än det svenska utan även för åtskilliga ändamål ansetts lämpligare. Dessutom begagnas stora mängder utländsk plåt, balkar m. m. Vad det använda utländska tackjärnet beträffar har utrönts, att vid import från England eller Tyskland införda maskiner på grund av sin ofta skrymmande natur och behovet av en mera omsorgsfull emballering dragit ungefär dubbla fraktkostnaden mot den för deras framställning behövliga tackjärnsmängden. Någon merkostnad ifråga om råvaror vid konkurrens på svensk marknad kan alltså härigenom ej uppkomma. Annorlunda förhåller det sig beträffande sådana halvfabrikat av järn, som här äro tullbelagda och varvid den svenska industrien föranledes att använda antingen ett på grund av tullarna fördyrat utländskt järn eller ock inhemskt järn, som väl kan vara bättre men för många ändamål är onödigt högkvalificerat och följaktligen dyrare än det varmed den utländska industrien arbetar. Här berörda fråga sammanhänger emellertid med råvarutullarna och upptages därför senare till närmare belysning. Vad den övriga metallindustrien beträffar, hämtar den i vad angår halvfabrikattillverkningen det väsentliga av sitt råmaterial (koppar, zink, bly, tenn, aluminium) från utlandet. Dessa metaller äro världsartiklar, ifråga om vilka priserna i vårt land icke borde ligga över världsmarknadsprisen med mer än fraktkostnaden från resp. marknader. För svensk industri uppgives dock en viss olägenhet ha varit för handen därigenom att inköpen, vilka före kriget mest skedde genom tyska och engelska mellanhänder, måste göras i relativt liten skala. Elektroindustriens förnämsta råmaterial utgöres av tackjärn samt plåt, tråd etc. av järn, koppar och mässing, varjehanda isoleringsmaterial, textilvaror, porslin, glas m. m., således i allmänhet halvfabrikat, som genom tullar få anses härstädes mer eller mindre fördyrade. Betydelsen härav beröres närmare nedan. De fettämnen som tvättmedelsindustrien förbrukar ha, sedan linoljan upphört att användas som råvara och innan en modern oljeindustri av annat slag grundats inom landet, hämtats huvudsakligen från oljeproducerande länder inom eller utom Europa; alkalier och luktämnen ha även importerats. Sveriges ställning på detta område kan (frånsett vissa råvarutullar) icke ha varit nämnvärt sämre än andra länders. Ej heller ljusindustrien, som huvudsakligen importerar sina råvaror, fettämnen och paraffin, kan i råvaruhänseende anses nämnvärt sämre ställd än det konkurrerande utlandet. Stearin, som är utgångspunkt för stearinljustillverkningen, framställes vid svenska fabriker och

236 Tullsystemets betydelse för industrien

är självt en tullskyddad produkt. Inom Mnoljeindustrien, som helt använt utländsk råvara (under senare år väsentligen från Argentina), har man ansett sig böra räkna med något högre priser å linfrö än i de stora industriländerna på grund av en med inköpen i mindre skala sammanhängande viss skillnad i fraktkostnad. Häremot svarar emellertid fraktkostnaden för linoljan från det viktigaste konkurrentlandet, Holland. Superfosfatindustrien torde för sin förbrukning av råfosfat icke varit ogynnsamt ställd i jämförelse med andra länder, som möjligen erhållit denna vara något billigare, enär fraktkostnaden för den färdiga produkten från nämnda länder måste avsevärt överstiga nämnda skillnad i fosfatpriset. Däremot har denna industri i vårt land att vidkännas en högre kostnad för svavelsyra än den belgiska och delvis även den tyska industrien, nämligen i den mån tillverkning därav sker icke ur svavelkis utan i samband med framställning av zink ur zinkblende (se sammandraget rörande denna industri i bilaga XI). Den elektrokemiska industrien måste i stor utstäckning hämta sina råvaror från utlandet. För produktion av alkali importeras sålunda koksalt och klorkalium, och i karbid ingår stenkol som råvara. Dessa råvaror betinga på grund av frakterna högre pris för de svenska än för viktigare konkurrerande utländska fabriker; klorkalium måste för övrigt av icke tyska köpare före kriget betalas med ett av det tyska kalisyndikatet uppehållet monopolpris. Även frakterna för det färdiga fabrikatet till konsumenterna äro höga för de delvis i Norrland belägna fabrikerna; den inhemska produktionen är emellertid baserad på tillgången till billig vattenkraft, som uppväger de nu anförda olägenheterna. Som sammanfattning torde kunna sägas, att ifråga om de för närvarande eller vid tiden före kriget inom landet befintliga industrier, som skyddats av tullar, endast i få fall råvaruförsörjningen kan anses ha varit så ofördelaktig, att icke en eventuellt högre anskaffningskostnad uppvägts av kostnaden för fabrikatets försändning hit från ett konkurrerande land. Råvarufrågan bör alltså som regel icke annat än undantagsvis i och för sig ha föranlett svårighet för de svenska industrierna att på hemmarknaden hävda sin ställning. I själva verket är detta helt naturligt, enär på områden, där råvarufrågan för en svensk tillverkning skulle legat särskilt ogynnsamt till, någon lockelse att upptaga en sådan tillverkning väl i allmänhet icke förelegat. Slutsatsen innebär ock, att det antagligen torde få anses mindre vanligt, att det vederbörande industrier tillerkända tullskyddet behövt tagas i anspråk för att täcka merkostnader, härrörande från en dyrare anskaffning av råmaterialet i och för sig, frånsett den fördyring härav som vållats genom tullsystemet självt. Snarare är att framhålla, att för vissa av våra huvudindustrier, särskilt de träförädlande exportindustrierna, råvaruanskaffningen torde erbjudit sådana fördelar, att detta med hänsyn till den inrikes konkurrensen om produktionskrafterna näringarna emellan kunnat försätta många, speciellt med utländskt material arbetande, hemmarknadsindustrier i en relativt ogynnsam position. För övrigt märkes, att, där en merkostnad på ifrågavarande område förefunnits, denna i många fall kunnat föras tillbaka till den allmänna underlägsenhet som en industri, vilken hänvisas enbart till den inhemska marknaden i ett mindre land, i regel får anses besitta på denna grund och den därav merendels framtvingade produktionen i mindre skala. I en del fall har råvaruförsörjningen fått sin karaktär genom förefintliga tullar å det använda arbetsmaterialet, vilka i varje händelse försvårat för vederbörande industri att arbeta sig upp till exportduglighet.

237 Konkurrensläget gent emot utlandet Understundom har en merkostnad ifråga om materialanskaffning kompenseras genom en billigare kostnad för emballage.

kunnat

Ifråga om förbrukningen av bränsle och andra driftsförnödenheter (smörj- Bränslemedel m. m.) kunna, vid bedömandet av konkurrensläget gent emot utlandet, och kraftdelvis samma synpunkter anläggas som ifråga om råvaruförsörjningen. Då kostnaderandra förbrukningsartiklar än bränsle i kostnadshänseende spela en relativt obetydlig roll, lämnas de i förevarande summariska översikt ur räkningen, ehuru även därvidlag ojämnheter gent emot konkurrerande utländsk industri i vissa fall nog skulle kunna påvisas. Andvändningen av bränslen av olika slag inom den svenska industrien, omräknade efter sitt bränslevärde i ton stenkol, redovisas för år 1913 sålunda i kommerskollegii utredning angående bränsleförbrukningen åren 1913—17:

Stenkol, koks och kolbriketter Torv Träkol Annat träbränsle (ved och träavfall) Flytande bränslen Gasformiga bränslen (masugnsgas och lysgas) Summa

Bränslevärde i ton stenkol 2 908 03(5 33817 713546 965 016 12 592 27 707

62'4 015s 20" 7 0*8 0*0

4660 714

lOOo

0 /0

Det framgår härav, att stenkolsbränslet för industrien haft en dominerande betydelse, i det att det angivna år representerade ej mindre än 62'4 % av förbrukningen. Fördelningen härvid på stenkol, koks och briketter var följande (räknat i ton stenkol): Stenkol Koks Briketter

2 571393 333 772 2 871 Summa

2 908 036

Det allra mesta av koksen förbrukades vid gjuterierna. Användningen av ved motsvarade något över 20 % av hela bränsleåtgången. Av träkol uppgick förbrukningen (så gott som uteslutande vid järnverk) till något över 15 %. Här gäller det dock på sätt och vis en användning även som råmaterial (reduktionsmedel). De förbrukade mängderna torv, oljor och gas voro som synes förhållandevis obetydliga och kunna fördenskull här lämnas åsido. Huvudsakligen gäller det i detta sammanhang att värdera den fördel som för svensk industri kan ligga däri, att den i vissa fall har möjlighet att använda vedbränsle, medan utlandets industri normalt använder stenkol, samt den olägenhet som kan uppkomma därigenom att i de fall då stenkol måste användas den svenska industrien härför betungas med frakter, som åtminstone vissa andra länders industri helt eller delvis undgår. I samband med bränslefrågan behandlas lämpligen även frågan om vattenkraftens _ användning som energikälla. Vattenkraft spelar i vårt land större roll än i flertalet andra industriländer, och i den mån densamma kunnat erhållas billigare än ångkraften, kan häri ligga ett kostnadsbegränsande moment av betydelse. Av den totala bränslemängden åtgick enligt 1913 års siffror ungefär hälften till kraftalstring; resten — frånsett den mindre del vilken användes som råmaterial för bränsleförädling — förbrukades för uppvärmningsändamål. Samtliga

238 Tullsystemets

betydelse

för

industrien

inom industrien år 1913 använda värmekraftmotorer representerade ungefär 40 % av den totalt installerade motoreffekten, medan ungefär 60 % utgjordes av vattenkraftmotorer. De anförda siffrorna ge en föreställning om vattenkraftens betydelse som energikälla i jämförelse med värmekraften. En åtminstone ungefärlig bild av stenkols- och träbränslets relativa betydelse för de viktigare tullindustrierna lämnar nedanstående tablå. Denna innehåller även uppgifter om effekten av använda elektriska motorer; avsikten därmed är att i någon mån åskådliggöra den roll vattenkraften spelar för samma industrier, om än detta härigenom sker på ett ofullkomligt sätt, i det att å ena sidan de elektriska motorerna till en del förses med kraft med värmedrivna generatorer och å andra sidan en del av den genererade hydroelektriska energien förbrukas direkt för annat ändamål än motordrift (belysning, smältning, elektrolys o. s. v.). Siffrorna avse år 1915. Förbrukat bränsle beräkn. i ton stenkol l Stenkol o. koks

2 870 i 254

14 997

946 274 813

7 163 3 465 2 235 5 954 79 711 44 315 1707 8 746 7 351 1 064 1726 61 353 16 193 8 691 55 587 14 599 1 307 2 418 1096

20 338

12 537

988 962

796 187

215 573

2 734 804

568 540

12 104 11709 135 623 11791 4 056

Kvarnindustri .Jästfabriker Sockerfabriker Garverier Skofabriker Snickeri- och möbelfabriker Pappersbruk och pappfabriker Textil- och beklädnadsindustri Kautschuksindustri Cementfabriker Tegelbruk Porslins- och kakelfabriker Glasindustri Järnhantering Järn- och stålmanufaktur Annan metallmanufaktur Mekaniska verkstäder (inkl. skeppsvarv) Elektroindustri Olje-, tvättmedels- och ljusindustri Konstgödningsfabriker Sprängämnes!'abriker

221 314 131 266 10 778 95 528 132 682 27 348 48 719 517 826 45 487 26 400 162 964 11428 13 326 20 028 12 173

Diverse tullindustrier

92 392

Övriga industrier (d. v. s. exportindustrier och lokala industrier) Summa

Ved

Använda elektriska motorer hkr.

5 484 2016 49 233 42 543 19 703

17 301 19 751 9 477 54 557 65 530 19 004 4 286 22 412 3 329

752 Av den förut meddelade tablån framgår, vilka av de till tullindustrierna med större eller mindre rätt hänförda industrigrenarna som hava att vidkännas relativt avsevärda bränsle- och kraftkostnader. Den här senast intagna tablån visar på ett ungefärligt sätt proportionen mellan använda slag av bränslen samt fördelningen industrierna emellan av förbrukad hydro elektrisk kraft. Det visar sig, att nämnda kostnader te sig höga företrädesvis ifråga om socker-, jäst-, pappers-, cement-, tegel-, porslins-, glas- och järnindustrierna, i något mindre mån för järnmanufaktur- och verkstadsindustrierna; en hög kraftkostnad 1

Kommerskollegii utredning angående bränsleförbrukningen 1913—17, Tab. Q.

Konkurrensläget gent emot utlandet

har givetvis också den elektrokemiska industrien. Ved förbrukas i större kvantiteter framför allt inom snickeri- och pappersindustrierna, glasindustrien och järnhanteringen, i något mindre mån inom textil-, tegel-, järnmanufakturoch verkstadsindustrierna. Användningen av hydroelektrisk kraft spelar en viktig roll särskilt ifråga om pappers- och järnindustrierna, vidare inom verkstadsindustrien, textilindustrien, kvarnindustrien, cementindustrien, elektroindustrien samt järn- och övrig metallmanufaktur; en särställning intager här naturligtvis den elektrokemiska industrien, som helt bygger på direkt användning av elektrisk kraft för varjehanda kemiska processer. Den till bränsleområdet hänförliga merkostnaden för svensk industri ligger, som förut nämnts, i fraktkostnaden för importerade stenkol. Denna kan för år 1913 beräknas till c:a 5 kr. per ton från engelsk till svensk hamn, vartill komma lastnings- och lossningskostnader m. m.; vid ett genomsnittspris i England av ej fullt 15 kr. per ton erhålles alltså en merkostnad i Sverige av 30 a 40 % för sådana industrier, vilka befinna sig på samma avstånd från svensk hamn som motsvarande engelska industrier från de engelska kolfälten; för dem som äro belägna på större avstånd från importhamn tillkomma härutöver större inrikes frakter. Motsvarande skillnad torde framträda även gent emot de i bränslehänseende bäst situerade industriområdena i Tyskland, medan å andra sidan skillnaden är betydligt mindre vid jämförelse med många distrikt, varifrån svensk industri vanligen har att räkna med konkurrens. Som en motvikt häremot står i någon mån den fördel, som vissa svenska industrier äga i möjligheten att i stället för stenkol använda ved som bränsle. Ifrågavarande fördel har av norra och mellersta Sveriges ångpanneförening beräknats sålunda, att vid en kostnad av 3 kr. för 1 000 kg ånga alstrad med stenkol skulle kostnaden för samma ångmängd alstrad med sågverkshack som bränsle uppgå till endast kr. 1*8o1. Denna beräkning avser naturligtvis orter, där dylikt träbränsle står rikligt till förfogande. Tydligt är emellertid, att för industrier med tillgång till träavfall (sågverk, snickerifabriker, pappersmassefabriker och pappersbruk, tändsticksfabriker m. fl.) och för industrier i besittning av egna skogar (järnverk, glasbruk, tegelbruk m. fl.) fördelen att som ångmaskins- eller ugnsbränsle använda ved i stället för stenkol kan bliva rätt betydande. Som av här anförda exempel framgår, är det huvudsakligen en del exportindustrier, som åtnjuta denna förmån av billigt träbränsle; men även för en utpräglad tullindustri som glasindustrien kan det otvivelaktigt i gynnsamma fall spela en ej obetydlig roll (se sammandraget rörande denna industri i bilaga XI). Vad ^ beträffar vattenkraftens betydelse som kraftkälla hava vissa utförda beräkningar ådagalagt en genomsnittligt bortåt 50 % högre kostnad per producerad kilowattimme vid tyska ångkraftverk i jämförelse med svenska vattenkraftverk av motsvarande kapacitet. 2 Några mera allmängiltiga slutsatser kunna väl ej dragas ur nu anförda och liknande genomsnittsberäkningar, enär förhållandena äro högst varierande inom olika industrier och å olika orter. På grundval av föreliggande utredningar torde man emellertid för ett antal viktigare industrier kunna komma till ungefär följande resultat, avseende förhållandena närmast före kriget: Största merkostnaden på förevarande område torde vara att finna beträffande järnindustrien, som över huvud taget har att räkna med en mycket hög bränslekostnad. Direkta jämförelser med utlandets industri äro här synnerligen vansk1 Se Bos*:us, Pappersindustriens produktionsförhållanden (kommitténs utredn. n:r XI), sid. 77. 2 Se LINDER, Den svenska mekaniska verkstadsindustriens utveckling (kommitténs u t r e d n . n:r XVIII), sid. 88.

240 Tullsystemets betydelse för industrien

liga att anställa, enär den svenska järnindustriens bränsleförbrukning till så stor del består av träkol, som icke användes inom andra europeiska länder. För järnhanteringen som helhet torde emellertid den efter ovan angivna grunder beräknade kostnadsökningen till följd av stenkolsfrakter kunna skattas till 3 å 4 % av hela tillverkningsvärdet år 1913. Häremot får emellertid ställas fördelen genom användning i viss utsträckning av ved, vilken enligt tabellen här ovan icke är obetydlig, samt den stora användningen av vattenkraft, merendels från egna kraftverk. För de till metall- och maskingruppen hörande förädlingsindustrierna torde man genomsnittligt icke kunna räkna med större merkostnad på ifrågavarande område än 1 å 2 % av tillverkningskostnaden. För porslins- och gasindustrierna bör kunna antagas en merkostnad av genomsnittligt måhända 3 % av tillverkningskostnaden, för socker- och jästindustrierna högst 2 %. Dock är beträffande sockerindustrien att märka, att denna åtminstone i Danmark och Nordtyskland bör ha att räkna med lika höga kolkostnader som i Sverige. För vissa kemiska industrier, såsom superfosfat-, sprängämnes- och fettindustrierna torde en viss merkostnad på grund av kolfrakter ha funnits, men i betraktande av bränslekostnadens jämförelsevis ringa andel över huvud av tillverkningskostnaderna, synes den knappast haft nämnvärd betydelse. För de större ^#&7industrierna slutligen torde genomsnittligt fördelen av den billigare vattenkraften till stor del ha uppvägt merkostnaden ifråga om bränsle, om än naturligtvis vid särskilda fabriker förhållandena kunnat gestalta sig annorlunda. De stora träförbrukande exportindustrierna, sågverks-, trämasse-, pappers-, snickeri- och tändsticksindustrierna, hava, som redan antytts, väsentliga fördelar i den goda tillgången till billigt träbränsle. Delvis äro de ock stora förbrukare av vattenkraft; det gäller framför allt trämasse- och pappersindustrierna, vilka år 1913 ensamma disponerade ungefär hälften av hela den för motoriska ändamål förbrukade hydroelektriska energien. Denna förmån är för dem ett plus till den gynnsamma ställningen ifråga om råvarutillgång. Härigenom markeras ytterligare dessa industriers överlägsenhet i naturliga betingelser gent emot flertalet tullskyddade hemmarknadsindustrier. Den framträder ock i förhållande till en sådan exportindustri som järnhanteringen, vilken delvis just på grund av växande bränslesvårigheter i stor utsträckning undanträngts av de träförädlande industrierna. KapitalI fråga om kapitalkostnaderna kan för svensk industri en merkostnad tänkas kostnader, föreligga antingen på grund av kapitalnyttjandet över huvud taget är dyrare än i konkurrerande länder, eller på grund av att kapitalbehovet för de särskilda industrierna är större, vare sig detta kan bero av högre byggnadskostnader, dyrare maskiner och inventarier etc. sämre utnyttjande av det nedlagda kapitalet eller en långsammare omsättning av lagret, som ökar behovet av rörelsekapital. Att den genomsnittliga räntefoten måste vara högre i ett jämförelsevis kapitalfattigt land som Sverige i förhållande til] de stora kapitalexporterande länderna ligger i sakens natur, och kapitalplaceringarnas rörlighet länderna emellan är icke så stor, att detta förhållande någonstädes fullt utjämnas. Under förutsättning av samma slags kreditorganisation i Sverige och utlandet skulle skillnaden i räntefot tämligen noggrant uttrycka skillnaden i kapitalknapphet mellan Sverige och utlandet. Närmast till hands ligger därvid en jämförelse mellan de i vårt land till-

Konkurrensläget gent emot utlandet

lämpade diskontosatserna och öppna marknadens diskonto för motsvarande växlar i London, Paris och Berlin under åren före kriget. Dessa diskontosatser uppgingo åren 1911 —13 i genomsnitt för Stockholm till 4*5 3 %\ för London till 3*6 5 # , för Paris till 3*2 o % och för Berlin till 4*2 3 %\ skillnaden mellan Stockholm och nämnda tre utländska orter utgjorde alltså resp. 0*8 8, 1*3 3 och G-3o %\ störst är som synes skillnaden gent emot Paris och minst gent emot Berlin. Mindre blir emellertid denna skillnad redan om man jämför de svenska räntesatserna med det av centralbankerna i nämnda städer tillämpade diskontot. Men så väl den ena som den andra av dessa jämförelser blir i någon mån missvisande som uttryck för den högre räntekostnad, som den svenska industrien i allmänhet fått vidkännas, enär det icke är de här åsyftade räntesatserna för affärsväxlar på kort sikt som för industriens kapitalförsörjning i stort spela den avgörande rollen. Av helt annan betydelse äro de för industrien erforderliga långa krediterna, och här behöver skillnaden i räntevillkor mellan vårt land och de nämnda stora industriländerna icke vara lika framträdande, då man därstädes i högre grad än hos oss torde taga hänsyn till de utlånade medlens likviditet. På denna punkt blir emellertid bank- och kreditväsendets organisation av stor betydelse icke blott för de former, vari kapitalet tillflyter industrien, utan ock för de räntekostnader som uppstå. Formerna för industriens finansiering äro mycket olika i olika länder. Speciellt är den verksamhet som bankerna därvid utvecklat mycket växlande, från den passivitet, som utmärker det engelska bankväsendet, till det livliga deltagande vid industriföretagens grundande och kapitalanskaffning, som kännetecknat särskilt de tyska och österrikiska bankerna. Sverige har här intagit en särställning, närmast föranledd av lagstiftningens förbud för banker att innehava aktier utöver ganska obetydliga belopp. Den emissionsverksamhet bankerna berättigats att utöva har därigenom i det väsentliga begränsats till obligationslånens område; men för sådana industrigrenar, som kunnat erbjuda säkerhet för obligationslån, har å andra sidan denna form för kapitalanskaffning på lång tid i stor utsträckning kunnat komma till stånd. Att räntefoten därvid i vanliga fall blivit någon procent högre än för motsvarande slag av företag i de västeuropeiska, kapitalexporterande länderna, ligger å andra sidan i sakens natur, medan däremot skillnaden gent emot det liksom Sverige i stark industriell utveckling befintliga Tyskland varit väsentligt mindre. Ökning av industriens kapital genom emission av egna aktier, sålunda ökning av företagens eget kapital, har däremot av nyss angivet skäl ej som regel kunnat ske genom bankerna, och även de i närmare eller avlägsnare förbindelse med bankerna stående emissionsföretagen torde därvid före kriget knappast ha spelat någon central roll. Det blir då svårt att avgöra, vilken räntefot som måste läggas till grund för denna form av kapitalanskaffning, ehuru även den otvivelaktigt i stort sett måste ha normerats av allmänna räntefoten i landet. Slutligen torde man ha grund för antagandet, att den svenska industrien, just på grund av svårigheterna för sistnämnda form av kapitalanskaffning, i större utsträckning än vissa andra länders industri måst bygga på bankkredit och därigenom kommit att bära proportionsvis ganska höga räntekostnader. Ehuru det sålunda av olika skäl möter stora svårigheter att erhålla tillförlitlig kännedom om den genomsnittliga räntefot, med vilken industrien i Sverige och i konkurrerande länder har att räkna, har kommittén emellertid försökt att, med behörig hänsyn till ovan anförda omständigheter, verkställa en åtminstone approximativ beräkning. Man har därvid utgått från en inom kommittén verkställd bearbetning av balansräkningar för ett mycket stort antal industri aktiebolag, vilken givit vid handen, att i genomsnitt industriens främ16 — 3501. T. T.

242 Tullsystemets betydelse för industrien

mande kapital åren 1911—13 till 25 % skulle utgöras av obligationslån och till 75 % av andra skulder (reverslån, inteckningslån, krediter, övriga banklån, växlar samt bokskulder). Industriobligationslånen förräntades nämnda år efter i medeltal 5*0 2 % (exkl. kapitalrabatt). För industriens totala bankskulder har av en erfaren bankman medelräntan samma år ansetts kunna beräknas till resp. 5*7 5, 6 och 6*70 % eller i genomsnitt 6*15 %. Som uttryck för räntan å alla övriga skulder än obligationsskulder är denna siffra dock otvivelaktigt för hög, enär en del, som för tullindustrierna — vilka till största delen få inköpa sitt råmateriel — måhända kan skattas till 20 %, utgöres av varuskulder, vara räntan är mycket lägre, kanske endast 1 å 2 %. Bortses från dessa 20 % varuskulder, skulle obligationsskulden utgöra omkring 30 % och övriga effektivt förräntade skulder omkring 70 % av totala skulderna, och genomsnittsräntan härå skulle, med användandet av ovan angivna medelräntesatser, bli 5 - 8i %. En undersökning av under år 1912 utelöpande industriobligationslån i Tyskland har gett till resultat en medelförräntning av 4*3 7 %. Antager man att även här obligationsskulder utgjort 30 % av den effektivt förräntade skulden och övriga skulder 70 %', vilket synes ungefärligen överensstämma med verkliga förhållandet, samt att medelräntan å de senare förhållit sig till motsvarande medelränta i Sverige ungefär som privata diskontot i Berlin till svenska riksbankens diskonto — ett antagande som icke synes alltför djärvt — erhåller man för Tyskland en medelränta av 5*3 3 %. Naturligtvis äro dessa siffror mycket osäkra, men de giva antagligen en någorlunda acceptabel anvisning på av vilken storleksordning skillnaden i industriens räntekostnader mellan Sverige och Tyskland åren före kriget bör anses ha varit. Den svenska medelräntan skulle enligt kalkylen överstiga den tyska med 5'8i— 5-3 3 = 0*48 %, d. v. s. den skulle förhållit sig till denna ungefär som 109: 100. Detta är något mer än skillnaden mellan diskontosatserna, därvid den svenska räntesatsen förhållit sig till den tyska ungefär som 107 : 100. Grent emot England och Frankrike är naturligtvis skillnaden i medelräntefot betydligt större än gent emot Tyskland, hur mycket är svårt att avgöra, då material här icke kunnat fås angående obligationsräntan. Det må emellertid anmärkas, att i förstnämnda båda länder det främmande kapitalet för industrien spelat en betydligt mindre roll i förhållande till det egna kapitalet än inom såväl Sverige som Tyskland. Rörande den andra sidan av här föreliggande problem, nämligen frågan om de svenska industriernas behov av kapital i jämförelse med motsvarande industrier i utlandet, har gjorts gällande, att även här till en viss grad merkostnader skulle vara för handen. Det har sålunda framhållits, att i vårt land på grund av det strängare klimatet ett solidare byggnadssätt än i sydligare länder i allmänhet vore påkallat. Att så verkligen är förhållandet torde vara ett faktum, som icke kan bestridas, om än det är omöjligt att ens tillnärmelsevis angiva, vilken roll detta spelar för produktionskostnaderna. Ett större lokalbehov kan stundom vara föranlett av vårt lands jämförelsevis avlägsna läge, vilket i vissa fall nödvändiggör större lagerhållning av råvaror. Tyngande verka naturligtvis också i jämförelse med förhållandena i frihandelsländer de dyrare anläggningskostnader som vållas av tullar å byggnadsmaterial samt å maskiner och inventarier, ävensom — och detta har antagligen i de flesta fall mera att betyda — den ökade kapitalkostnad som kan uppstå genom en till följd av marknadens begränsning ofta framkallad produktion i mindre skala och en av samma omständighet härrörande sämre utnyttjning av anläggningarna. Dessa sistnämnda förhållanden upptagas emellertid ej här till behandling, enär de beröras närmare nedan.

Konkurrensläget gent emot utlandet

243 Betydelsen av den av ena eller andra orsaken förhöjda kapitalkostnaden har framhållits i flera av de för kommitténs räkning utförda industriundersökningarna. I utredningen angående bomullsindustrien påpekas sålunda, att icke blott i Sverige utan ock i övriga kontinentala länder samt Amerika denna industri har att vidkännas en rätt avsevärd merkostnad på ifrågavarande område i jämförelse med England, beroende på den därstädes mer specialiserade tillverkningen, de engelska fabriksarkitekternas vana vid konstruktion av textilfabriker, närheten till Liverpool, bomullshandelns centrum, vilken gör magasin onödiga o. s. v. Härtill kommer, att i England bomullsindustriens maskiner i övervägande grad framställas. En svensk bomullsfabrik har på grund härav att utöver inköpspriset å maskineriet vidkännas en dyrare frakt samt en dyrbarare emballerings- och monteringskostnad än den engelska konkurrenten ävensom tull, som belöper sig till c:a 10 % av värdet. Maskinkostnaden har beräknats (inkl. tull) uppgå till 30 å 40 % mer för ett svenskt bomullsspinneri än för en sådan fabrik i den engelska bomullsindustriens centrum (Lancashire); detta medför en fördyring av 1*5 a 2-5 % av garnpriset. Av ungefär samma storleksordning torde motsvarande merkostnad vara även beträffande bomullsväverier. Ifråga om behovet av rörelsekapital har för bomullsindustriens vidkommande även påvisats, att detta i Sverige måste vara större än i England på grund av att de svenska fabrikerna nödgas genomsnittligt hålla ungefär dubbelt så stor del av sin årliga bomullsförbrukning i lager som de engelska. De industrier förutom textilindustrien, för vilka en av ena eller andra skälet fördyrad kapitalkostnad bör kunna ha varit av nämnvärd betydelse i konkurrenshänseende, synes vara bl. a. sockerindustrien (delvis dock på grund av en ofullständigt utnyttjad produktionskapacitet samt ett till följd av saknad exportmöjlighet i regel stort lager av fabrikat), cementindustrien samt vissa andra kemiska industrier. Någon egentlig roll kan den större kapitalkostnaden i övrigt näppeligen ha spelat i andra fall än sådana, där oförmågan, till följd av marknadens begränsning, att uppnå den efter förhållandena i varje särskilt fall mest ekonomiska företagsstorleken kan anses ha varit verkligt kännbar. Över huvud taget förefaller det knappast troligt, att merkostnader på hithörande område spelat någon egentlig roll för den industriella utvecklingen i vårt land i så måtto att de särskilt kapitalkrävande industrierna skulle på grund av en större kapitalkostnad här än i andra länder hållits nämnvärt tillbaka, då skillnaden härutinnan de olika industrierna emellan, även om den absolut taget kan vara stor, dock i förhållande till hela tillverkningskostnaden sällan är av avgörande betydelse. På arbetskostnaden inverka dels arbetslönens höjd, dels arbetseffektiviteten. ArbetsDen senare beror i sin ordning av intensiteten i arbetet samt tekniken och kostnader. arbetsorganisationen. Så komplicerat som sammanhanget här är, är det ytterst svårt att på detta område åstadkomma verkligt upplysande jämförelser mellan olika länder. Redan att erhålla korrekta jämförelsetal beträffande penninglönerna för enskilda industrier och yrkesgrupper är mycket svårt, på grund av skiftningar i lönesystem, stora skillnader mellan olika landsdelar, variationer i arbetstid, delvis tillämpade olika arbetsmetoder o. s. v., och att erhålla en belysning av lönenivåernas ställning i allmänhet torde icke var möjligt annat än i mycket grova drag. Rörande arbetsintensiteten är man hänvisad till allmänna omdömen, vilkas räckvidd är vansklig att bedöma. Arbetsorganisationen sammanhänger i mycket med möjligheterna till stordrift samt en standardiserad och specialiserad produktion, vilka omständigheter i någon mån beröras i ett senare avsnitt.

244 Tullsystemets betydelse för industrien

Efterföljande översikt skall i huvudsak inskränkas till att i korthet sammanfatta de resultat rörande arbetskostnadernas storlek i Sverige och utlandet, som framgått av de för kommitténs räkning utförda specialutredningarna rörande särskilda industrier, och skall därvid, under hänvisning till den roll arbetskostnaden spelar inom olika industrigrupper påpekas inom vilka industrier i detta hänseende merkostnader av betydelse kunnat konstateras. Inom livsmedelsindustrierna utgör arbetskostnaden som regel icke någon synnerligt betydande andel av tillverkningsvärdet, utom beträffande en del industrier av huvudsaklig lokal karaktär (bagerier, bryggerier m. fl.) ävensom konservfabriker. För mera utpräglade tullindustrier, sådana som kvarn- och margarinindustrierna, representerar arbetskostnaden 2—4 %\ för choklad- och karamellindustrien beträffande olika fabrikat 3—6, undantagsvis 10 % eller mer, för räsockerfabrikerna något över 7 X» för raffinaderierna 5 å 6 % (varvid bortses från sockerskattens inverkan på varuvärdet). Det är alltså tydligt, att för denna industrigrupp, även om arbetarnas penninglön i vårt land vore rätt mycket högre än i konkurrerande länder, någon större merkostnad icke bör kunna uppstå. För sockerindustrien har arbetslönen i Sverige före kriget beräknats ligga c:a 20 % högre än i Tyskland. Bortsett från olikheter, som kunna vållas genom varjehanda förhållanden av organisatorisk natur, skulle härigenom en sammanlagd merkostnad för raffinadtillverkningen av c:a 3 % av tillverkningskostnaden uppkomma. Gent emot Danmark har en dylik merkostnad ej kunnat konstateras. Procentuellt delvis mera betydande är arbetskostnaden inom åtminstone de högre förädlande läder- och skinnvaruindustrierna. I fråga om skoindustrien, där densamma genomsnittligt torde uppgå till högst c:a 16 X av tillverkningsvärdet, har för år 1913 konstaterats en något (måhända omkring 10 %) högre lönenivå i Tyskland, en oväsentligt högre nivå i England och en mer än dubbelt så hög nivå i Förenta Staterna, där emellertid en gynnsammare organisation tydligtvis medfört större arbetsprestationer. Beträffande möbel- och snickeriindustrierna vill det synas som om lönenivån i Sverige genomsnittligt vore lägre än i de närmast konkurrerande länderna Tyskland och Danmark. Väsentligen torde detta bero på lokalisationen i vårt land av denna industri, vilken som bekant har sitt huvudsäte på den småländska landsbygden. På textilindustriens område ligger huvudintresset på en jämförelse med England. De visserligen bristfälliga uppgifter som föreligga synas giva vid handen, att även här den svenska lönenivån legat något under den engelska, i högre grad, synes det, vid väverier än vid spinnerier och i högre grad för manlig än för kvinnlig arbetskraft. Till följd av den av olika skäl större effektiviteten hos de engelska textilarbetarna kan det emellertid beräknas, att någon verklig mindrekostnad för Sveriges vidkommande icke varit för handen, men ej heller någon merkostnad av verklig betydelse. För trikåindustrien har konkurrensen mest gjort sig gällande från Tyskland. Såväl av denna orsak som på grund av att användningen av mänsklig arbetskraft är proportionsvis större inom denna än inom den egentliga textilindustrien, framträder Sveriges ställning här något svagare. Även inom konfektio?isbTanschen har den svenska industrien förnämligast haft känning av den tyska konkurrensen. En viss olikhet mellan de båda ländernas industri, som varit ägnad att skärpa denna konkurrens, torde ha förefunnits därigenom att den svenska industrien i högre grad organiserats fabriksmässigt, medan i Tyskland hemindustrien med därav följande utsvettningssystem haft större omfattning.

Konkurrensläget gent emot utlandet

245 Vad kautschukstiWyerknmgen beträffar har den svenska industrien åtminstone gent emot det största konkurrentlandet, Förenta Staterna, åtnjutit fördelen av påtagligt lägre arbetskostnad. Inom cementindustrien uppgives arbetslönen före kriget vid svenska fabriker ha stått c:a 10 % högre än vid tyska, medan någon nämnvärd skillnad icke existerat i förhållande till de danska fabrikerna. Då arbetskostnaden här utgör närmare V* av tillverkningsvärdet, skulle gent emot Tyskland en merkostnad av 2 å 2 7» % förefunnits. För porslinsindustrien, där arbetskostnaden i genomsnitt torde uppgå till över 40 % av tillverkningsvärdet, har en verkställd jämförelse med England angivit en mindrekostnad härutinnan för den svenska industrien på c:a 4 % av tillverkningsvärdet som sannolik medan gent emot Tyskland en ungefär motsvarande merkostnad torde varit för handen. Inom glasindustrien spelar arbetskostnaden ävenledes en betydande roll, i genomsnitt 30 a 40 % av totalkostnaden, för småglastillverkningen t. o. m. över 50 %, Arbetslönerna torde ej inom denna huvudsakligen på landsbygden lokaliserade industri hava legat nämnvärt över lönerna i andra kontinentala länder, särskilt de viktigare konkurrentländerna Tyskland, Österrike och Belgien, och då arbetsskickligheten och arbetsintensiteten torde vara jämngod, kunna några merkostnader i allmänhet ej anses ha förefunnits, utom i vad som kan sammanhänga med en större och mera specialiserad drift och en ökad användning av maskiner. Undantag bilda likväl en del arbeten, vilka inom vissa grenar av småglasindustrien särskilt i Böhmen bedrivas som hemindustri och där arbetskostnaden varit jämförelsevis låg. Inom järnmanufakturen förefaller lönenivån i Sverige inom en del branscher ha legat rätt mycket över den tyska, ehuru densamma här som på andra områden varit avsevärt lägre än i Amerika. För mekaniska verkstadsindustrien synas förhållandena ligga så till, att de svenska lönerna åren före kriget i genomsnitt något överstigit lönerna i Tyskland och Belgien; för verkstäder i Stockholm torde lönenivån legat ungefär i jämnhöjd med nivån i Englands förnämsta industridistrikt; för landsortsverkstäder har den varit lägre. Det är beträffande denna industri möjligt att följa utvecklingen ett par årtionden tillbaka. Det visar sig därvid, att den svenska lönenivåns relativt höga läge är ett resultat av utvecklingen under åren närmast före kriget, i det att ännu vid sekelskiftet de svenska lönerna lågo långt under de tyska och naturligtvis ännu längre under de engelska. Däremot var skillnaden gent emot Belgien icke anmärkningsvärt stor. Frånsett de modifikationer, som kunna äga rum till följd av en i olika grad koncentrerad och specialiserad drift, torde i avseende på såväl järnmanufaktur som mekanisk verkstadsindustri en 10 % högre eller lägre lönenivå kunna anses innebära en mer-, resp. en mindrekostnad om c:a 3 % av tillverkningsvärdet. För annan metallmanufaktur (helfabrikat) torde motsvarande resultat genomsnittligt kunna skattas till 2'5 %. Inom flera branscher tillhörande den kemiska industrien ha de svenska arbetslönerna ansetts ligga — liksom i åtskilliga av de redan berörda fallen — omkring 10 % över de tyska. (Ibland har detta uttryckts så, att en avlöningssumma härstädes i svenska kronor i Tyskland ungefär motsvarats av samma tal i mark). Då arbetskostnaden emellertid inom dessa industrier i allmänhet är relativt liten, kunna för deras vidkommande merkostnader av betydelse dock sällan uppkomma på denna punkt. För superfosfatindustrien har beräknats en maximal merkostnad gent emot Tyskland på grund av högre löner, uppgående till 1 % av tillverkningskostnaden.

246 Tullsystemets betydelse för industrien

Det är redan nämnt, att det i allmänhet möter betydande svårigheter att jämföra den allmänna lönenivån i olika länder. Det här anförda föranleder dock den slutsatsen, att inom de svenska tullindustrierna penninglönen merendels får anses ha vid tiden före kriget legat över nivån i konkurrerande kontinentala länder (Tyskland, Belgien, Österrike m. fl.). Jämfört med England har detta icke varit fallet och än mindre jämfört med Förenta Staterna. Ofta har emellertid den i mindre skala skeende produktionen och den på grund därav svagare arbetsfördelningen och den mindre fullständigt genomförda mekaniseringen av driften hindrat industrierna i vårt land att i konkurrens med sistnämnda länder draga fördel av den lägre lönenivån. Lönernas relativa höjd inom de egentliga exportindustrierna har ej gjorts till föremål för särskild undersökning; men denna kan ej gärna ha avsevärt skilt sig från den som varit rådande inom tullindustrierna, ty lönestandarden i ett land måste enligt sakens natur utbildas någorlunda enhetligt, med behörig hänsyn tagen till olikartade förhållanden inom olika landsdelar, olikhet mellan stad och land, olika yrkens större eller mindre lockelser och arbetets mer eller mindre kvalificerade beskaffenhet m. m. I längden kan arbetslönens höjd ej bestämmas av annat än tillgången och efterfrågan på arbetskraft. Ett grundläggande faktum för Sveriges industriella utveckling under senare tid är å ena sidan den rikliga råvarutillgången och de exceptionellt goda naturliga förutsättningarna i övrigt för en viss grupp av industrier, nämligen de stora träförädlande exportindustrierna, och å andra sidan landets relativt fåtaliga befolkning. Denna situation måste ha föranlett en proportionsvis stark efterfrågan på den knappa arbetskraften, vilket väl får anses vara huvudorsaken till den åtminstone under tiden närmast före kriget allmänt förhållandevis höga lönenivån. Vissa förädlingsindustrier hava genom fördelar på andra områden än de ovannämnda, bland annat landets goda tillgång på teknisk begåvning, kunnat övervinna den i den relativt höga lönenivån liggande svårigheten och ernå full konkurrensmässighet med utlandet även på exportmarknaden. Andra industrier, vilka icke haft några sådana speciellt gynnsamma förhållanden att stödja på, hava i tullskyddet vunnit en utjämnare av arbetskostnadsmarginalen, men ha, i den mån de behövt taga skyddet i anspråk, varit avskurna från en sådan expansion, som i och för sig måhända skulle varit i stånd att nedbringa produktionskostnaderna till världsmarknadsnivå. Detta leder över till frågan om den betydelse det över huvud kan ha för den svenska industrien ur konkurrenssynpunkt att befolkningen är fåtalig och hemmarknaden följaktligen liten. Denna omständighet kan nämligen i och för sig icke medföra någon motsvarande begränsning i produktionens omfattning i annan mån än landet avstänger sig från byte med andra länder. Innan detta ämne närmare skärskådas, må dock först något nämnas angående betydelsen för särskilda industrigrenar av att de icke framträda som fristående skyddade näringar utan som led i ett mångsidigt utbyggt tullskyddssystem. c.

TULLBELASTNING

I ett solidariskt tullsystem sådant som det svenska är det oundgängligt att tullar, vilka åsatts som skydd för vissa industriers fabrikat, komma att belasta andra industrier, vilka för sin produktion använda dessa fabrikat vare sig som arbetsmaterial eller som hjälpmedel för produktionen i ena eller andra hänseendet. I den mån tullarna direkt påverka priserna — och här inverka såväl jordbruks- som industritullar — torde det icke kunna undgås, att de också

Konkurrensläget gent emot utlandet

leda till en stegring av arbetslönerna, i penningar räknat, ehuru det näppeligen är möjligt att bestämt avgöra i vilken grad en kompensation här kommer till stånd. Vad angår de tullar, som för de särskilda industrierna fördyra anskaffningen av utgångsmaterial och hjälpmedel, s. k. råvarutullar, skall deras betydelse i sådant hänseende här något närmare belysas, och skall därvid för en del fall med exempel klargöras, i vad mån de inkräkta på effektiviteten av det resp. industrier tillerkända tullskyddet. Det må här först anmärkas, att verkan blir i viss mån en annan, om de tullbelagda förnödenheterna äro föremål för inhemsk produktion eller ej. I senare fallet och över huvud i den omfattning, vari de importeras, drabbas den förbrukande industrien efter all sannolikhet helt av ifrågavarande tullar. I förra fallet föreligger den möjligheten, att råvarutullarna i större eller mindre utsträckning ej utnyttjas, varigenom tullbelastningen i samma mån undgås. Huruvida tillverkaren måste inköpa det tullbelagda halvfabrikatet eller han själv framställer detsamma eller kontrollerar dess framställning måste däremot ur här ifrågavarande synpunkt anses likgiltigt, utom för så vitt han genom en dylik kombination undgår att betala ett monopolpris, som den fristående producenten av halvfabrikatet tilläventyrs är i stånd att uttaga utöver vad det kostar att framställa detsamma, d. v. s. undgår den del av tullbeloppet, som ej för fabrikationen behöver tagas i anspråk. I fråga om kostnaden för industriens byggnader har förut påvisats, att man här till följd av tullar å varjehanda byggnadsmaterial torde kunna räkna med en fördyring av c:a 4 %, vilket med en årlig avskrivning av 2 % jämte 5 % ränta skulle betyda en årskostnad av 0*2 8 % av byggnadskostnaden, räknat efter 1913 års priser. För maskiner uppgår tullbelastningen till i medeltal 10 % av inköpsvärdet (för elektriska maskiner i medeltal 15 % ) ; vid en beräknad livslängd av 10 år och en räntefot av 6 % skulle genom maskintullarna, därest de helt utnyttjades, vilket dock, i den mån det gäller inhemsk tillverkning, ej är fallet, uppkomma en årskostnad av 1"6 % av inköpsvärdet å maskiner. En kalkyl rörande totalkostnaden härav för industrien i dess helhet återfinnes ovan i avd. IV: 6. En närmare undersökning av siffrorna för importerade maskiner, jämförda med siffrorna för tillverkningen, visar att det är blott ett mindre antal industrier, för vilka maskinimporten spelar större roll och där alltså vederbörande företag ha att obetingat bära hela tullbördan. Bland dessa märkas företrädesvis textilindustrien, läder-, sko- och kautschuksindustrierna, pappersförädlingsindustrien samt vissa livsmedelsindustrier. För en del metallbearbetningsmaskiner har införseln även varit förhållandevis ganska stor. Även för övriga slag av maskiner böra emellertid de förbrukande industrierna anses ha haft att bära en väsentlig del av ovan antydda tullbörda. Av andra tullbelagda förbrukningsartiklar utom de egentliga råvarorna märkas framför allt en del tillbehör till maskinutrustningen såsom remmar, packningar m. m. Hithörande artiklar av viss betydelse för pappersindustrien äro metallduk (viror) och filtar. F. ö. märkes visst slags emballage; det viktigaste härav är jutevävnad, för vilken väl åtnjutes restitution vid export, i händelse vävnaden införts och förtullats från utlandet, men däremot försäljning på den inhemska marknaden har att räkna med fördyringen genom tullen. I de flesta fall torde dessa tullar å fabrikationsförnödenheter och emballage spela en försvinnande roll i kostnadshänseende. Vad slutligen angår tullarna å förbrukat arbetsmaterial, de egentliga s._ k. råvarutullarna. ligga förhållandena helt naturligt högst olika till inom olika industrier. Det kan icke lämpligen komma ifråga att här detaljerat redogöra

248 Tullsystemets betydelse för industrien

för läget inom de särskilda industrierna med hänsyn till den belastning de genom ifrågavarande tullar ha att vidkännas. Några allmänna antydningar i ämnet skola emellertid göras, varvid framställningen inskränkes till sådana industrigrenar, där råvarutullarna kunna anses vara av verkligt kännbar natur. Följer man den i detta betänkande genomgående använda industrigrupperingen, möter man först kvarnindustrien. Storleken av den här förekommande råvarutullen och dess förhållande till hela skyddstullen har för olika grader av utmalning redan belysts i avdelningen om jordbruket. En viss betydelse för jästindustrien har tullen å stärkelse, vilken emellertid beträffande potatisstärkelse endast i ringa grad utnyttjats. För sockerraffinaderierna utgör den effektiva tullen egentligen endast marginalen mellan raffinad- och råvarutull (1913 c:a 4, numera blott c:a 2-3 öre per kg). För produktionskostnaderna inom ckoklad- och konfityrindustrien spela tullarna å kakao och socker en väsentlig roll; här tillkommer även sockerskatten. Ifråga om kakaopulver torde tull och skatt å råvaran 1913 uppgått till c:a 4 % av tillverknadskostnaden, ifråga om choklad till c:a 12 %. Av tullsatserna å nämnda varor, resp. 30 och 50 öre per kg, motsvara sagda avgifter ungefär 30 och 40 %. Skoindustriens samtliga råvaror äro tullbelagda; de viktigaste äro sulläder, ovanläder och vävnader. För randsydda kängor av bättre kvalitet (boxkalv eller chevreaux) uppgick råvarutullen 1913 till c:a 6 % av tillverkningskostnaden, för pliggade kängor av smorläder till c:a 7 %. Av skyddstullarna å nämnda varuslag 6 och 2 kr. per kg, representerade råvarutullen resp. 10 och 26 %. Pappersindustrien har att vidkännas tullar å vissa limningsämnen och kemikalier; det viktigaste ämnet är svavelsyrad lerjord. Betydelsen härav i produktionskostnadshänseende är dock mycket ringa. Väsentligt större roll spelar för tryckeriindustrien 10-örestullen å tryckpapper, som torde varit rätt väl utnyttjad, om än de större tryckerierna, vilka ha den huvudsakliga känningen av utländsk konkurrens, genom tillförsäkrade större rabatter fått bördan till en del överflyttad på de för mera lokal avsättning arbetande småtryckerierna. Råvarutullar av betydande storlek existera inom textilindustrien, nämligen tullarna å garn, varav såväl väverierna som trikåfabrikerna drabbas. Genomsnittligt torde råvarutullen för ylle- och linnevävnader kunna skattas till 20 öre och för bomulls vävnader till 12 öre per kg (jfr. tulltaxeförordningen § 13 mom. 1). På grund av den kombination, som i så stor utsträckning äger rum mellan spinnerier och väverier eller spinnerier och trikåfabriker, äro tillverkarna av manufakturvaror emellertid till mycket stor del i tillfälle att tillgodogöra sig jämväl den del av garntullarna, som garntillverkarna eventuellt kunna uttaga utöver det strängt nödvändiga. Av stor och reel betydelse är tullbelastningen å råvaran däremot inom konfektionsindustrien. Exempelvis kan anföras, att vävnadstullarna inom herrkonfektionsbranschen för egentlig sådan konfektion 1913 representerade c:a 11 % av tillverkningsvärdet (60 % av totala tullskyddet), för arbetskläder (s. k. Boråsvaror) ej mindre än 20 å 30 % (50 å 60 % av tullskyddet); inom kappkonfektionen uppgick råvarutullen 1913 till c:a \% % av tillverkningsvärdet (70 % av tullskyddet) och inom vitvarubranschen till c:a 10 % av tillverkningsvärdet (40 % av tullskyddet). Inom kautschukindustrien belastas särskilt galoschtillverkningen likaledes av tullar å använda vävnader ävensom å vissa färger och kemikalier. Dessa

Konkurrensläget gent emot utlandet

uppgingo här 1913 till 2*5 å 3 % av tillverkningsvärdet eller c:a 10 % av tullskyddet. Synnerligen varierande äro förhållandena inom jårnmanufakturen. Tullar förekomma å det mesta av de järnvaror, som denna industri använder, utom tackjärn (för gjuterierna) samt förtent järnplåt och annan plåt under 0'2 5 å 0*3 mm. tjocklek. Bleck- och plåtkärlstillverkningen är i det närmaste fri från råvarutull. Beträffande andra tillverkningar kan som exempel anföras, att bult och mutter draga en råvarutull av c:a 7 % av tillverkningsvärdet 1913, kätting 15 å 20 %, motsvarande resp. 25 och 40 % av tullskyddet. För helfabrikat av hoppar och mässing e t c kan beräknas en råvarutull av i genomsnitt 3 % av tillverkningsvärdet (omkring 30 % av tullskyddet). Därest man beträffande mekaniska verkstadsindustriens produkter räknar med tullbelastning jämväl för ingående gjutgods, kommer man för denna industri till en genomsnittlig råvarutull av något över 4 % av tillverkningsvärdet (c:a 30 % av tullskyddet). Då emellertid tullarna å maskingjutgods icke kunna anses vara i högre grad tagna i anspråk, är ett sådant beräkningssätt i många, kanske övervägande antalet fall icke tillämpligt. Bortses från tullskyddet å gjutgods, bliva procenttalen för råvarutullbelastningen endast ungefär hälften av de anförda. Det bör ifråga om såväl järn manufaktur som verkstadsindustri anmärkas, att de här förekommande råvarutullarna otvivelaktigt haft den verkan, att ett bättre inhemskt material ofta kommit till användning i fall där ett mindre högkvalificerat och vid frånvaro av tull billigare utländskt material varit tillräckligt för ändamålet. Visserligen har å andra sidan det svenska järnet, genom mindre kassation och möjlighet till smäckrare och lämpligare konstruktioner, kunnat medföra fördelar, som till en del uppvägt nämnda olägenhet: men det står dock fast, att järntullarna i viss mån måste anses ha förhindrat ett tillgodogörande av järnindustriens produktion på, nationalekonomiskt sett, bästa vis, nämligen genom export. För elektrisk maskinindustri torde man kunna räkna med en råvarutull av i genomsnitt 3 % av tillverkningsvärdet 1913 med variationer för olika slag av fabrikat mellan 1 och 10 %. Inom lednings- och kabelindustrien kunna motsvarande varitioner konstateras; genomsnittet torde dock här vara högre, sålunda för telefonkablar c:a 5 % och för starkströmskablar c:a 7 % av tillverkningsvärdet. Råvarutullarna hänföra sig här till koppartråd, armeringsjärn, textilvaror och papper. Bland de kemiska industrierna tilldraga sig i detta sammanhang särskilt stearinljus- och superfosfatindustrierna uppmärksamhet. I det förra fallet förekommer en jämförelsevis hög tull å halvfabrikatet stearin, i det senare å svavelsyra. Ifråga om ljusindustrien har tillvaron av en stearintull medfört en påtaglig verkan så tillvida som den försvårat för de smärre fabriker, vilka icke kunna själva driva fettspaltning, att använda stearin som råvara, medan samtidigt monopolpriset å stearinljus möjliggjort för de egentliga stearinfabrikerna att till de mindre fabrikernas skada nedpressa priset å paraffinljusen. Som framgår av ovanstående översikt av de mera framträdande fallen av råvarutullar inom svensk industri, är det endast i mindre utsträckning sådana förefinnas inom exportindustrierna. De viktigaste fall då exportvaror tyngas av råvarutullar torde vara att finna inom vissa branscher av de mekaniska och elektriska verkstadsindustrierna. För importerade råvaror och halvfabrikat kan restitution av tullbeloppet erhållas vid export på villkor, som anges i tull-

250 Tullsystemets betydelse för industrien

taxeförordningen § 13, ehuru proceduren härvid åtminstone tidigare merendels varit så omständlig, att industrien föga begagnat denna utväg. Däremot har någon ersättning icke kunnat beredas för den tullbelastning, som uppkommer vid användning av inom landet tillverkade tullskyddade produkter, frånsett den restitution som medgives för spannmålstullen vid export av kvarnprodukter, varvid dock fordras att vederbörande fabrikant styrker sig ha från utlandet infört och erlagt tull för motsvarande kvantitet spannmål. Det enda fall, där tullrestitution medgives för fabrikat, avsedda för inhemsk förbrukning, utgör varvsindustrien (tulltaxeförordningen § 12). d.

DEN BEGRÄNSADE HEMMARKNADENS BETYDELSE

En begränsning till hemmarknaden kan för ett mindre lands industri i många fall vara av fundamental betydelse i konkurrenshänseende och har antagligen fått ökad vikt i samma mån stordriften till följd av teknikens utveckling blivit mera förhärskande. Industriföretag, som arbeta under sådana villkor, kunna ofta ej nå den storlek, att de med massproduktion följande driftsekonomiska fördelarna kunna nås. Härav följer ett relativt stort kapitalbehov och mindre ekonomiskt tillgodogörande av de fasta anläggningarna; arbetskraften blir ofta mindre väl utnyttjad, avfall kan ej så fullständigt tillvaratagas; i de fall då engångskostnaderna för särskilda fabrikat äro stora, blir kostnaden per enhet av varan vid en produktion i liten skala relativt stor; mindre möjligheter finnas för specialisering och standardisering; där specialisering genomföres, sker det på bekostnad av rikhaltigheten i mönster och kvaliteter; sämre möjligheter finnas till fördelaktiga råvaruinköp; administrations- och försäljningskostnaderna bliva proportionsvis höga o. s. v. Sådana industrier, för vilka det inhemska avsättningsområdets litenhet innebär en allvarlig olägenhet, skulle naturligtvis genom att upparbeta en export kunna undgå densamma. En dylik utveckling motverkas emellertid, på sätt som framhållits i avd. II (sid. 51), av utlandets tullsystem och det inhemska tullsystemet i förening. I den mån industrierna verkligen sakna primära förutsättningar för export, innebär detta åter, att de för sitt bestånd äro avhängiga av tullskyddet och att, i händelse export skulle äga rum, denna i allmänhet ej skulle kunna komma till stånd annat än på den inhemska konsumtionens bekostnad. En sådan tvungen inskränkning till hemmarknaden torde vara karaktäristisk för många av tullindustrierna, och den därav ofta föranledda mindre företagsstorleken än som måste anses som den ekonomiskt bästa bör alltså för landets ekonomi vara av stor betydelse. Granakar man det stora antalet svenska tullindustrier, skall man finna, att här berörda omständighet inverkar på deras produktionsförhållanden i långt högre grad än man i allmänhet torde vara benägen att antaga, men att verkningarna framträda på olika sätt inom olika industrigrenar. Vad först livsmedelsindustrierna angår, kunna de i det stora hela mindre än andra tullindustrier anses berörda av marknadens begränsning, enär avsättningen merendels även inom landet är så stor, att tillverkningen kan drivas fullt rationellt. Undantag kunna dock påvisas. Så t. ex. torde chokladindustrien, vilken av förut anförda skäl väsentligen saknar exportmöjligheter, även där — efter våra förhållanden •— stordrift äger rum, uppvisa en viss underlägsenhet i jämförelse med utlandets jätteföretag. Speciellt torde kostnaderna för finare emballage och förpackning här ställa sig högre än vad fallet är vid verklig massproduktion. Inom garveriindustrien medför en efter större mått än vad här är möjligt

Konkurrensläget gent emot utlandet

genomförd stordrift väsentligt ökade möjligheter till arbetsdelning ocli specialisering. En jämförelse mellan den amerikanska och den svenska industrien visar för den förras vidkommande ett tydligtvis av den ansenligare företagsstorleken beroende avsevärt större produktionsresultat per arbetare. Något mindre roll spelar avsättningens omfattning för ekonomien inom skoindustrien. Stordriftens fördelar äro här ej fullt så framträdande på grund av den tekniska utrustningens standardisering, vilken gör att en ökning i företagsstorlek i allmänhet blott innebär en ökning i antalet var för sig jämförelsevis självständiga maskinmultipler. De amerikanska fabrikernas genomsnittsstorlek är dock även här större än de svenska fabrikernas, vilket troligen övat inflytande på att den amerikanska skoindustrien i mindre grad har karaktären av beställningsindustri; den större marknaden möjliggör genom ökad riskutjämning en vidsträcktare lagertillverkning av standardartiklar. Den svenska skoindustrien bedrev under kriget en stor export, men eljest ha både den och garveriindustrien varit att anse som typiska hemmarknadsindustrier. Inom pappersindustrien är ju Sverige mycket konkurrenskraftigt ifråga om det standardiserade grovpapperet, som exporteras till världens alla länder. Finpapper — och särskilt det viktigaste slaget därav, träfritt tryckpapper — tillverkas huvudsakligen på beställning i individuellt bestämda vikter och format, ett förhållande, som tvingar till nära kontakt mellan köpare och säljare, och avsättningen är därför i stort sett begränsad till det egna landet. De relativt små leveransspeciiikationer med växlande kvaliteter, färg, format och vikt, som ett litet lands marknad erbjuder, medge icke ett gott utnyttjande av pappersbrukens produktionsförmåga, vilket är av betydelse särskilt därför att pappersbrukens fasta kostnader äro mycket höga. Dels kan produktionstiden ej fullt utnyttjas, dels blir avgången av s. k. utskott ganska betydande. Den svenska tillverkningen av finpapper fördyras ganska väsentligt av dessa anledningar, ehuru detta i viss mån torde motvägas genom den på detta område delvis rätt utpräglade individuella smaken för särskilda kvaliteter. Inom tryckeriindustrien äro engångskostnaderna vid tillverkningen (sättning, gravering av tryckplatta etc.) mycket höga och enhetspriset därför i hög grad beroende av upplagornas storlek. Särskilt ifråga om sådant bildtryck, som i större länder kan tillverkas för internationell avsättning, varvid den stora egna marknaden i dessa länder kan upptaga stora upplagor och sålunda reducera engångskostnadernas betydelse, är de svenska tryckeriernas verksamhetsområde ganska begränsat. Även där hela upplagan framställes för avsättning inom Sverige, kan den utländska konkurrensen vara betydande. Ett exempel är vykort i ljustryck; framställningen, som här sker i pressar, vilka samtidigt trycka ett stort antal olika kort, kan ske med bättre utnyttjande av pressarna vid den rikliga ordertillgång, som vissa utländska tryckerier äga till följd av sitt större avsättningsområde. Inom tapetindustrien, där likaledes engångskostnaderna (för mönstervalsar m. m.) äro höga, spela modeförhållanden in. Produktionen fördyras av att den inhemska marknaden ej kan upptaga så stora mönsterupplagor, som finna avsättning i större länder, och tapeter med exklusiva mönster kunna överhuvud knappast med fördel tillverkas enbart för svensk räkning. Inom den svenska textilindustrien förekommer specialiserad masstillverkning ej i samma omfattning som flerstädes i utlandet, särskilt England. Sannolikt torde större delen av de svenska företagens merkostnader (särskilt ifråga om arbets- och kapitalkostnader) sammanhänga med denna olikhet i driftens organisation, som — enligt vad fabriksidkarna säkerligen med rätta velat göra gällande — i huvudsak betingas av hemmarknadens begränsning. Man finner ock, att importen företrädesvis varit inriktad på finare garner och tyger därav

252 Tullsystemets betydelse för industrien

samt specialartiklar och modevaror i allmänhet, medan behovet av de grövre stapelvarorna, som finna en betydande inhemsk avsättning, i stort sett fyllts av den inhemska produktionen. Den utveckling i riktning mot upptagandet av tillverkning av allt finare garner och vävnader, som förevarande industri visat under senare årtionden, kan i någon mån förklaras av den småningom vidtagna differentieringen av tullskyddet (innebärande högre skydd för finare kvaliteter), men sannolikt har det stigande välståndet varit av större betydelse; genom detta har nämligen skapats ett inhemskt behov av finare textilvaror, tillräckligt stort för att bilda underlag för en lönande tillverkning innanför tullmuren. För konfektionsindustrien är modeföreteelsernas betydelse särskilt påtaglig. I synnerhet finare damkonfektion, garneringsartiklar, broderier och andra högt förädlade lyxprodukter, vilka i utlandet finna en avsättning, som gör industriell tillverkning därstädes möjlig i helt annan omfattning än här, importeras i betydande omfattning. Inom kautschuksindustrien innebär en inskränkt marknad ett hinder för fullt utnyttjande av specialiseringens och standardiseringens fördelar. Något dylikt hinder föreligger icke i Sverige beträffande galoscher, vilka även här på grund av den allmänna förbrukningen tillverkas i mycket stor skala, däremot beträffande sådana artiklar som automobil- och cykeldäck, tekniska och kirurgiska gummivaror m. m. Särskilt för en del artiklar inom de båda senare grupperna bliva kostnaderna vid de svenska fabrikerna stora, då tillverkningen vid dem huvudsakligen måste ske på beställning. Glasindustrien kan framför allt inom fönsterglasbranschen icke arbeta med samma ekonomi ifråga om bränsleförbrukning och arbetsanvändning m. m. som framför allt den belgiska industrien, vilken på grund av gynnsammare betingelser bland annat ifråga om råvaru- och bränsleförsörjning och en tidigt utvecklad stordrift kunnat uppdriva en betydande export, medan den svenska måst inskränka sig till hemmarknaden. Annorlunda är läget ifråga om buteljglasbranschen, som även hos oss blivit en exportindustri och där stordriftens fördelar kunnat rätt väl tillgodogöras. Småglasindustrien är hos oss väsentligen en kvalitetstillverkning, därvid den skarpa priskonkurrensen torde spela en jämförelsevis mindre roll, och där också en ej ringa export uppstått. Ifråga om masstillverkning av billighetsgods visar sig den svenska tillverkningen däremot avgjort underlägsen. För porslinsindustriens vidkommande gäller ävenledes att, så snart det gäller kvalitetsprodukter av ordinärt slag, den svenska tillverkningen förmår väl hävda sin ställning, medan förutsättningarna äro sämre i avseende på tillverkningen av såväl enklare massgods som finare lyxvaror. För järnhanteringen spela hithörande förhållanden en mycket stor roll, så tillvida som därigenom bland annat avgörande hinder möta för utvecklandet av en koksjärnsindustri med uppgift att tillverka billigt massgods, såsom järnvägsskenor, grövre balkar och rör etc. Ifråga om järn- och annan metallmanufaktur torde gälla, att åtskilliga hithörande produkter redan inom landet torde finna en avsättning, som är fullt tillräcklig för en ekonomisk massproduktion. Otvivelaktigt tages dock skyddet för flera till denna grupp hörande tillverkningsgrenar i anspråk för att uppväga merkostnader, vilka bero på att produktionen ej är tillräckligt konkurrenskraftig för att drivas för export utan måste ske i en av hemmarknadens storlek betingad jämförelsevis liten skala. Något annorlunda ligga förhållandena till beträffande mekanisk verkstadsindustri. Vissa av denna industris produkter äro massfabrikat, baserade på svenska patent och med marknad över hela världen. Åtskilliga andra äro exportartiklar om än i mindre omfattning, varvid ofta en

Konkurrensläget

gent emot

utlandet

stor avsättning inom landet från början bidragit att giva desamma deras starka ställning även på världsmarknaden. Av många verkstadsprodukter (såsom maskiner för olika industrier) finner emellertid varje slag endast en jämförelsevis begränsad användning i hemlandet. Detta är anledningen till att tillverkningen här vanligen endast sker på beställning, medan i de stora industriländerna lagerfabrikation är möjlig och medför stora besparingar jämte förkortning av leveranstiden. Belysande för vilken betydelse avsättningsområdets storlek har är även, att den svenska maskintillverkningen huvudsakligen omfattar maskiner för industrier, som äro mera karaktäristiska för Sverige, såsom metall- och träbearbetning samt pappers- och tändstickstillverkning, medan exempelvis textilmaskiner importeras från England och Tyskland, vilka länders stora textilindustri bildar underlaget för deras tillverkning av sådana maskiner. Vad angår den elektriska maskinindustrien gäller, att betingelserna inom vårt land till följd av hemmarknadens litenhet äro sämst för småmotorer och andra artiklar av mera standardiserad typ, medan beställningsfabrikationen har ett betydligt gynnsammare läge. Inom de kemiska industrierna äro ofta företagens fasta kostnader (särskilt kapitalkostnader) mycket höga. Produktionens ekonomiska resultat blir därför i väsentlig grad beroende av att produktionskapaciteten i möjligaste mån utnyttjas, vilket ofta nog ej kan bli fallet vid en produktion i liten skala. Denna hastiga överblick av läget inom viktigare industrigrenar, vilken är att betrakta blott som en exemplifiering av ovan å sid. 250 framställda allmänna satser, antyder, att förhållanden som sammanhänga med avsättningsområdets begränsning i många fall haft vittgående betydelse för produktionskostnadernas höjd i skilda häseenden. Det har tidigare framhållits, att denna begränsning, ehuru den ofta anförts som motiv för tullskydd, närmast är att fatta som en följd av det inhemska och det utländska skyddssystemet i förening. Det av industrierna åtnjutna skyddet kan sålunda å ena sidan sägas väsentligen ha bidragit att skapa detta läge, eftersom, i det fall att skyddet varit nödvändigt, vederbörande näringar därförutan ej skulle kommit till stånd; men det har å andra sidan också erbjudit industrien boten mot följderna av det iråkade läget — ehuru på konsumenternas bekostnad. Det är här fråga om en viktig sida av tullsystemets verkningar, nämligen en verkan i avseende på den industriella organisationen och den industriella verksamhetens effektivitet inom ett vidsträckt område. På denna punkt träder det i dagen, hurusom en protektionistisk politik vars mål är att inom vederbörande land frambringa så många produktionsgrenar och tillverkningsspecialiteter som möjligt — ett mål vilket uppenbarligen mer eller mindre tydligt föresvävat de svenska lagstiftarna — måste för ett litet lands vidkommande stöta på hinder och framkalla olägenheter i en helt annan grad än i ett stort land, där utrymme finnes för en efter en vidare måttstock utbildad driftsekonomi även vid en produktion som väsentligen inskränkes till hemförbrukningen. 4. TULLSYSTEMETS BETYDELSE FÖR INDUSTRIENS UTVECKLING a.

DEN KVANTITATIVA UTVECKLINGEN

Det har i den föregående framställningen gjorts gällande, att det i allmänhet Allmänt. får anses uteslutet, att genom skyddstullar den produktiva verksamheten inom ett land skulle kunna i sin helhet nämnvärt utvidgas. Deras verkan bör i stället huvudsakligen anses inskränkt därtill, att de giva produktionen en annan

254 Tullsystemets betydelse för industrien

riktning och väsentligen en mera oekonomisk sådan, i det att de föranleda en koncentration av kapital och arbetskraft på näringar, vilka utan tullunderstöd skulle hava sämre eller alls inga möjligheter att bestå. Ovan ha anförts vissa skäl till stöd för antagandet att industritullarnas inflytande på näringslivet varit starkare än jordbrukstullarnas, vilket får anses hava inneburit, att det föregivna solidariska tullsystemets huvudsakliga effekt bör ha bestått i en förskjutning av landets produktiva krafter till förmån för den för inhemsk marknad arbetande industrien. Vad industritullarna ensamma angår, bör, som ock förut framhävts, deras verkan framför allt ha yttrat sig i en förskjutning inom industrien från ren exportindustri till hemmarknadsindustri; de ha med andra ord medfört, att den expansion av den industriella verksamheten, som försiggått, i högre grad än vad som vid allmän tullfrihet skulle blivit fallet kommit den för hemmarknaden arbetande industrien till godo och i lägre grad exportindustrien. En allmän översikt rörande den kvantitativa tillväxten av de olika huvudgrupperna av tullskyddade industrier ävensom av exportindustrierna och de lokala industrierna från 80-talets förra hälft och fram till världskriget, skänker den ovan i denna avdelning å sid. 216 meddelade tablån rörande dels antalet inom de olika industrierna sysselsatta arbetare, dels värdet av deras tillverkningar i genomsnitt åren 1881—85, 1896—1900 och 1911—12. I avdelning IV återlinnas därjämte siffror, sammanställda efter något andra grunder, vilka för tidsskedet 1896/97—1913 skarpare belysa utvecklingen av å ena sidan hemmarknads-, å andra sidan exportindustrierna, ävensom de under rubriken lokala industrier sammanförda industribranscher, vilka väl producera i huvudsak för hemmarknaden men på grund framför allt av höga transportkostnader äro väsentligen oberoende av främmande konkurrens. De i berörda tablåer anförda data erbjuda en viss orientering för ett jämförande bedömande av tullskyddets inverkan på de särskilda industrigrenarnas kvantitativa utveckling. Närmare detaljer härutinnan inhämtas av de i bilaga X intagna sammanfattningarna av för kommitténs räkning utförda särskilda industriundersökningar. Under hänvisning härtill skall nedan i korta drag redogöras för de mera framträdande resultat, vartill ett studium av hithörande förhållanden synes giva anledning. Några allmänna betraktelser i ämnet torde emellertid böra förutskickas. Man kan, synes det, utgå ifrån som en given sak, att tullarna, i den mån de varit effektiva, verkat försvårande på införseln av resp. varuslag, alltså minskat möjligheten till konkurrens från utlandet och därigenom i och för sig förbättrat den skyddade industriens existensvillkor. Givetvis ställer sig saken annorlunda, allteftersom det gäller verkan av en isolerad tull eller det är frågan om verkan av en tull, som ingår i ett system av varandra delvis kompenserande tullar. Som ovan påvisats, kan man emellertid anse, att som regel de svenska industritullarna inneburit ett positivt skydd; härav följer då, att möjlighet bör kunna finnas att med viss framgång särskilt för sig studera verkan av skyddet för var enskild industri. Denna verkan bör närmast förväntas hava bestått i en kvantitativ tillväxt av industrien ifråga, varigenom det inhemska fabrikatet kommit att intaga den plats i landets varuförbrukning, som eljest skulle fyllts genom import. Tillväxten bör ha kunnat ske antingen genom tillkomst av nya företag eller genom utvidgning av de förutvarande. Möjligt är emellertid att en tillväxt av fabriksanläggningar och personal kan på grund av tullskydd komma till stånd utan motsvarande ökning av den producerade kvantiteten, enär genom den av tullskyddet framkallade prisstegringen den totala efterfrågan på vederbörande

255 Den kvantitativa utvecklingen

varor kan inskränkas. I sådant fall kan tullskyddet alltså ha den verkan, att det stimulerar till en industriell aktivitet, större än den faktiska situationen medger. Under vissa förutsättningar kan tullskyddets verkan återigen gå ut på ett medvetet tillbakahållande av utbudet inom den inhemska industrien i jämförelse med vad fallet skulle blivit vid fri konkurrens med utlandet. Detta är tänkbart vid monopolisering av den inhemska marknaden. På en mindre tillverkningskvantitet kan då, genom uppehållande av ett monopolpris, samma eller större vinst uttagas som på den större kvantitet, vilken vid ett lägre pris kunnat avsättas. Häri ligger, att en svagare utveckling av produktionen icke i och för sig behöver innebära, att tullskyddet saknat betydelse, då, som nämnt, detta just kan ha till följd en inskränkning av förbrukningen. Å andra sidan utgör en försiggången än så kraftig kvantitativ utveckling naturligtvis intet bevis för en verkan av förefintligt tullskydd, då de naturliga förutsättningarna kunna ha varit sådana, att tullen alls icke utgjort en nödvändig förutsättning för uppsvinget. Det bästa beviset för tullens effektivitet måste som regel vara importens inskränkning och den inhemska produktionens större välde över inlandsmarknaden. Ett betraktande av utvecklingen inom de särskilda viktigare tullindustrierna skall ge belägg för olika sidor av det här ovan anförda. För flera av de viktigare l i v s m e d e l s i n d u s t r i e r n a har tullskyddet otvivel- översikt av aktigt haft en ej ringa betydelse för utvecklingen. utveck Inom kvarnindustrien har, som nyss nämndes, personaltillväxten icke varit T£2? *? stor. Däremot visar importens förändring klart tullskyddets inflytande. Under särskild! tioårsperioden före tullarnas införande (1878—87) ägde en genomsnittlig års- induimport av 56 000 ton vete- och rågmjöl rum, under åren 1888—94 (d. v. s. strier. tiden för de lägre tullarna) var importen 39 000 ton, under tioårsperioden därefter blott 13 800 ton, således en obetydlighet mot förut. En jämförelse med grannländerna, där (hel eller så gott som hel) tullfrihet på detta område härskat, ger följande resultat: INFÖRSELÖVERSKOTT AV VETE- OCH RÅGMJÖL

Sverige Danmark Norge Finland

Ton 1881/85 43 600 — x 49 600 29600 61000

Ton 1896/00 11600 20 500 77 200 172200

Ton 1911/13 14900 56 500 98 200 298200

Margarinindustrien räknar sin egentliga uppkomst från tiden efter 1888, då smör- och margarintullarna kommo till. Dess egentliga blomstring kan räknas från 1898, då i och med mellanrikslagens upphävande den förut ganska stora tullfria importen från Norge föll bort. Det synes av många skäl, främst Danmarks exempel, antagligt, att denna industri här hade kunnat utvecklas även utan tullskydd, men tullens tillkomst har otvivelaktigt medverkat till att produktionen upptogs vid den tidpunkt då så skedde. Dess ytterligare utbyggande 1898 medförde den främmande konkurrerande industriens inflyttning innanför tullgränsen. Någon avgörande förändring av utrikeshandeln på detta område synes tullen icke ha medfört, men däremot torde den ha bidragit att framkalla och vidmakthålla en större produktionsapparat än nödigt i förhållande till den faktiska produktionens omfattning. 1

Exportöverskott.

256 Tullsystemets betydelse för industrien

Vad sockerindustrien beträffar, så är raffineringen en gammal industri med av ålder högt tullskydd, vilket dock icke förmådde hindra, att särskilt under 70- och 80-talen införseln av raffinad var ganska betydande. Den i finansiellt syfte införda råsockertullen utvecklade sig, i samma mån en inhemsk betodling kom till stånd, till en skyddstull, och under hägnet därav tillväxte råsockerproduktionen inom landet så kraftigt, att den omkring 1890 överfly glade importen, vilken snart nedsjönk till en obetydlighet. Denna inhemska sockerproduktion kan betraktas som en otvivelaktig skapelse av tullskyddet; det har emellertid senare, nämligen sedan 1908, successivt nedsatts, utan att detta i någon mån synts äventyra industriens bestånd. Sockerindustrien skulle med visst fog kunna framställas som exempel på en industri, som genom planmässig begränsning av tillverkningen vetat att uppehålla ett monopolpris. Från omkring 1906 och fram till världskriget har produktionen hållits vid i stort sett konstant storlek. För choklad- och konfttyrindustrierna har tullskyddet under de senaste decennierna varit ungefär oförändrat. Dess inverkan på ifrågavarande industriers kvantitativa utveckling är därför svår att skönja. Av påtaglig betydelse var emellertid nedsättningen år 1892 av tullen å kakaobönor från 30 till 5 öre per kg. I samband härmed sänktes jämväl tullen å kakaopulver från 50 till 30 öre per kg, men med hänsyn till råvarutullens ännu större sänkning uppstod även för denna produkt ett i realiteten höjt skydd. Antagligen har denna tullsänkning medverkat till chokladindustriens uppblomstring, vilken i huvudsak daterar sig från den tiden. Övriga livsmedelsindustrier torde i detta sammanhang kunna lämnas åsido, då de till större delen hava en mera lokal och, även frånsett tullskyddet, utpräglad hemmarknadskaraktär. Inom l ä d e r i n d u s t r i e n tilldraga sig garveri- och skoindustrierna huvudintresset. Vad garveriindustrien angår, har tullhistorien varit ganska växlande. För sulläder, den största artikeln, sänktes skyddet 1876 från 23*5 till 14 öre per kg, 1886 höjdes det till 24, 1897 till 40 öre; 1911 differentierades tullen för kärnstycken och andra slag till resp. 45 och 35 öre, vilka belopp från 1914 nedsattes till 35 och 28 öre. Den nämnda tullsänkningen på 70-talet åtföljdes av en märkbar stegring i importen, vilken trots höjningen 1886 fortsatte fram till slutet av 90-talet. Orsaken var den överväldigande konkurrensen från det amerikanska hemlockslädret. Efter den förnyade tullhöjningen nedbragtes införseln successivt från närmare 50 % till endast 4 å 5 % av förbrukningen. — Annorlunda har utvecklingen varit beträffande andra slag av läder, i fråga om vilka, trots även här skedda tullhöjningar, importen fram till kriget fortfarande hållit sig vid omkring 50 % av förbrukningen. Det är framför allt i den för skofabrikationen viktiga tillverkningen av mineralgarvat ovanläder, som den svenska industrien oaktat det åtnjutna ganska höga tullskyddet blivit efter. Orsaken torde vara att söka dels i den utländska industriens försprång i fråga om tillverkningsteknik, dels i dess större möjlighet att framställa tillräckligt stora ensartade sortiment. Skoindustrien är, i motsats mot garveriindustrien, relativt ung som fabriksnäring, och dess utveckling låter sig från sin begynnelse någorlunda väl överblickas. Under sina läroår på 80- och början av 90-talet hade den att bekämpa en tämligen stark import av de då nya och länge med någon misstro betraktade fabriksskodonen. Men sedan den vunnit fotfäste i landet, har den ganska fullständigt försäkrat sig om den inhemska marknaden med samtidigt undanträngande av hantverket. Skoindustrien har redan från början åtnjutit

Den

kvantitativa

utvecklingen

tullskydd. Till dess starka utveckling har emellertid otvivelaktigt i viss mån medverkat tullhöjningen 1897, varigenom tullen för grövre skodon ökades från 1 till 2 kr. per kg. Viktigare var emellertid en annan omständighet. Vid sagda tillfälle hade tullen för finare eller, som det då ansågs, lyxskodon (av saffians-, karduans-, färgade, pressade eller lackerade skinn) bibehållits vid det höga beloppet av 6 kr. per kg; den sänktes 1906 till 5 kr., men höjdes 1911 åter till sitt förra belopp. På grund framför allt av ändringar i läderframställningstekniken utjämnades emellertid småningom skillnaden mellan denna högt beskattade lyxvara och den lägre beskattade genomsnittsvaran. Den högre tullsatsen kom på detta sätt att tillämpas för allt större grupper av skodon och verkade på dessa nära nog prohibitivt. Det sålunda omåttligt och till en viss grad oavsiktligt uppdrivna tullskyddet har — i förening med vissa omständigheter, som gjort det jämförelsevis lätt att starta nya fabriker (se sammandraget i bilaga XI) — tydligtvis bidragit till att inom denna industri framkalla en forcerad utveckling av produktionen, vilket icke kunnat undgå att verka i viss mån desorganiserande på avsättningsförhållandena inom branschen. För de viktigare inom trävaru- och pappersgrupperna fallande industrierna torde tullskyddet ha utövat jämförelsevis litet inflytande på produktionsutvecklingen, enär de i hög grad äro att betrakta som exportindustrier med ganska liten känning av främmande konkurrens på hemmarknaden. Undantag göra vissa branscher av pappersindustrien (finpapper), för vilkas existens och utveckling tullskyddet antagligen varit av en viss betydelse på grund av den hårda konkurrensstrid, som där tidvis varit rådande de producerande länderna emellan. Inom tapetindustrien har det ganska höga skyddet medfört, att importen blivit begränsad i huvudsak till de finare fabrikaten, medan de svenska fabrikerna däremot beträffande enklare varuslag förmått väsentligen bevara hemmarknaden. Högt skyddad även under den mera moderata tullskyddsperioden 1865—92 har textilindustrien varit. Några större förändringar vidtogos heller ej sistnämnda år; 1911 däremot infördes en vittgående specialisering av skyddet med gradering efter varuslagens finhet och dyrbarhet. Viktigaste nyheten under den föregående tiden var eljest införandet av tull på ywtefabrikat 1888. Denna var den tydliga anledningen till och antagligen även den nödvändiga förutsättningen för uppkomsten påföljande år av en juteindustri, vilken inom kort nådde ungefär den storlek den sedermera behållit. Den täckte i början omkring 90 ,%\ sedermera en något mindre del av behovet. Beträffande de äldre textilbranscherna, ylle-, bomulls- och linneindustrierna, framträder den inhemska tillverkningen med sedan 80-talet i stort sett stigande andel av konsumtionen. I förhållande till totalvärdet av förbrukade vävnader av olika slag kan, enligt industri- och handelsstatistiken, de svenska fabrikernas tillverkning beräknas ha uppgått till följande procent vid olika tidpunkter: Yllevävnader 1 Bomulls vävnader Linne- och hampvävnader .lutevävnader

1881/85 36 68 45 —

1896/00 65 80 51 92

1911/13 79 78 72 87

Efter kvantiteten räknat representerade den inhemska tillverkningen av såväl garn som vävnader vid de två sista ovan angivna tidpunkterna följande andelar av förbrukningen: 1 Siffran för yllevävnader åren 1881—85 är för låg för att representera hela den inhemska tillverkningens andel av förbrukningen, enär hänsyn ej kunnat tagas till den ä n n u vid denna tid betydande hem- och löngodstillverkningen. 17 — 3501. T. T.

258 Tullsystemets 1896/00

betydelse för

industrien

1911/13

1896/00

1911/13

74 89 58 92

88 87 72 84

°„

Ullgarn Bomullsgarn Linne-, hamp- o. jutegarn samt -tråd

72 84

85 90

98 Yllevävnader Bomullsvävnader Linne- o. hampvävnader Jutevävnader

För trikåvaror utgjorde produktionen efter värdet räknat 1896—1900 81 % oeh 1911—13 80 % av förbrukningen. Tullskyddets betydelse för produktionsutvecklingen är svår att fixera, då större förändringar däri — frånsett tullarna å jutefabrikat — icke inträffat under årtiondena närmast före 1911. Att ett visst skydd på grund av förefintliga merkostnader varit behövligt för industriens upprätthållande, har gjorts gällande i det föregående. Faktiskt torde självförsörjning i stort sett kunna anses ha förelegat beträffande sådana slag av fabrikat, för vilka med hänsyn till hemmarknadens ringa omfattning produktionsförutsättningar över huvud taget funnits. Ett visst stöd för att tullsatser uppåt den storleksordning som faktiskt förekommit kunna ha varit behövliga för upprätthållande av textilindustrien i angiven omfattning kan möjligen hämtas av en jämförelse med motsvarande industris ståndpunkt i de skandinaviska grannländerna, där tullskyddet varit lägre. Importöverskottet för textilråvaror och fabrikat uppgick år 1913 i de tre länderna till följande belopp: Spånadsämnen Garn, tråd etc Manufakturvaror (utom siden)... Summa

Absoluta tal Milj. kr. Sverige Norge Danmark 57-8 13-6 107 18-7 13o 157 56-4 44-2 58-8

T r o c e n t Sverige Norge Danmark 43-5 19-2 12c, 14-0 18-4 18-4 42-5 62M 69o

132 9

70s

85 2

100 Av proportionen mellan införda råvaror och fabrikat framträder klart den svenska industriens betydelse för den inhemska förbrukningen i jämförelse med grannländerna. Kautschuksindustriens uppkomst härrör väsentligen från omkring 1890, då redan sedan länge en rätt hög tull fanns, vilken 1892 ytterligare höjdes. Senare har ännu någon ökning skett, och slutligen ha 1911 vissa förut tullfria varuslag (huvudsakligen tekniska gummivaror) tullbelagts. Vad huvudfabrikatet galoscher angår, torde tullen väsentligen ha haft betydelse som skydd vid starten, medan den senare ganska stora exporten snarast synes visa på produktionens oavhängighet av tullskydd. Ifråga om automobil- och velocipedgummi har den svenska tillverkningen, trots ett tämligen högt skydd, icke hållit jämna steg med den starkt ökade förbrukningen. Däremot har tillverkningen av tekniska gummivaror, som ända till 1911 var tullfri, kunnat uppehållas vid en anmärkningsvärd höjd, något som torde förklaras genom dess övervägande karaktär av beställningsindustri, där närheten till kundkretsen spelar en huvudsaklig roll. Cementindustrien hör till de industrier, som uppstått under tullfrihet. 1888 infördes en tull av 40 öre per 100 kg, vilken 1895 höjdes till 60 öre. Redan tidigt började denna industri exportera, och från 90-talets början har regelbundet förelegat ett ganska stort exportöverskott, samtidigt med att den inhemska förbrukningen synnerligen hastigt tillvuxit. Huruvida någon större betydelse för den försiggångna starka utvecklingen kan tillskrivas tullen synes tveksamt, i betraktande dels av att cementindustrien redan före tullens införande nått en utveckling, som i det närmaste motsvarade landets förbrukning,

Den kvantitativa utvecklingen

och sedermera, som nyss påpekats, kunnat upparbeta en ganska betydande export, dels av att Danmark med ungefär samma eller i varje fall föga bättre produktionsförutsättningar utan tullskydd förmått utveckla en minst lika betydande cementindustri. I motsats till den sistnämnda är porslinsindustrien en gammal och av ålder högt skyddad industrigren. Införseln av hithörande fabrikat har under senare årtionden icke varit ringa. Dock torde industrien hava rätt väl behärskat hemmarknaden ifråga om ordinärt gods; ifråga om prisbilligt massgods, där utlandets större industri har bättre förutsättningar, samt finare lyxvaror, där den individuella smaken ofta är avgörande och tullskyddet spelar mindre roll, har det ej i samma grad varit fallet. För glasindustriens vidkommande höjdes tullskyddet 1892 avsevärt vad beträffar hushålls-, prydnads- och belysningsglas, medan höjningen var mindre för det tidigare rätt väl skyddade fönsterglaset och buteljglastullen bibehölls vid sitt förra låga belopp. Under 90-talet inträffar glasindustriens mest markerade expansion, varvid självförsörjningen starkt tillväxer för såväl fönstersom småglas och en avsevärd export upparbetas, särskilt ifråga om buteljer. Vad utvecklingen för de två förstnämnda branscherna angår, vilka äga en mera utpräglad hemmarknadskaraktär, är ett visst samband med de nämnda tullförhöjningarna icke uteslutet. Sannolikt är, att de för småglasindustrien medfört en förskjutning i riktning mot en större produktion av enklare produkter för hemförbrukning än som eljest skulle förekommit och därigenom inskränkt såväl importens som exportens storlek. Efter sekelskiftet förmärkes inom hela glasindustrien en viss stagnation, vilken emellertid synes stå i samband med en minskad livaktighet inom den europeiska glasindustrien över huvud. Inom metallgruppen intages främsta platsen av den gamla och högt ansedda svenska järnhanteringen. Såsom i hög grad en exportindustri kan denna anses i sin utveckling blott föga påverkad av de tullar, som även här, i huvudsak sedan 1888, förefunnits å ett flertal av dess tillverkningar. Den enda väsentliga inverkan därav som kan anses sannolik är, att hemmarknaden med åren fått en vidgad betydelse och att en skarpare åtskillnad därvid gjorts mellan kvalitetsproduktion, som huvudsakligen gått på export, och tillverkning av ordinär vara för hemförbrukning. Ur tullsynpunkt viktigare är järnmanufakturen, som sedan gammalt åtnjutit ett avsevärt tullskydd, vilket dessutom tämligen genomgående höjdes 1888 eller 1892. 90-talet företer för de flesta hithörande varugrupper en starkt stegrad tillverkning och samtidigt delvis ett avtagande av importen, följaktligen ett ökat behärskande av hemmarknaden från den inhemska industriens sida. En inverkan av tullarna och de däri vidtagna höjningarna förefaller i åtskilliga fall trolig. Delvis har, synnerligast efter sekelskiftet, en uppblomstring av exporten skett; det gäller i särskild grad dragna och kallvalsade produkter (andra än tråd), emaljerade plåtkärl och hästskosöm. I den mån vederbörande branscher sålunda utvecklats till mera utpräglade exportnäringar, ha emellertid dithörande tullar självfallet förlorat mycket av sin betydelse i skyddshänseende. Vad den övriga metallmanufakturen beträffar, får skiljas mellan halv- och helfabrikattillverkningen. Den förra blev tullskyddad i huvudsak först 1895. Höjning i tullarna skedde 1904. Att tullskyddet utgjort en ej oviktig förutsättning för utvecklingen av denna industri, vilken, bedriven i större skala, egentligen daterar sig från tiden efter förstnämnda år, synes antagligt. I procent av hela den industriella förbrukningen av koppar och kopparlegeringar (inhemska produktionen av oarbetad metall -f- importöverskottet av oarbetad metall, skrot

260 Tullsystemets betydelse för industrien

och halvfabrikat) har införseln av halvfabrikat av dessa metaller nedgått från 85 % 1881—85 till 48 ^ 1896—1900 och till endast 17 % 1911—15. Ifråga om den mångskiftande hithörande helfabrikattillverkningen är det svårare att bilda sig en uppfattning om tullskyddets betydelse. Delvis har skyddet varit orubbat och i allmänhet eljest endast obetydligt ändrats sedan tiden före 1880-talet. I det stora hela har införselns andel av förbrukningen även här ganska starkt minskats. Vissa branscher (fotogenkök, lödlampor m. m.) hava utvecklats till exklusiva exportindustrier. Mekaniska verkstadsindustrien erhöll sitt tullskydd — 10 % av värdet — först 1892. Den starka tillväxten i produktionens omfattning och mångsidighet sedan den tiden har säkerligen ej skett utan påverkan av tullarna, om ock den allmänt tilltagande industrialiseringen medfört helt andra förutsättningar för verkstadsindustriens utveckling än tidigare. Vissa speciella fabrikat (separatorer, motorer, en del lantbruksmaskiner, senare kullager m. m.), hava blivit ansenliga exportartiklar, för vilka tullskyddets betydelselöshet givetvis i samma mån blivit ådagalagd. För åtskilliga andra fabrikat har avsättningen mer och mer blivit delad mellan exportmarknaden och hemmarknaden. I övrigt har beträffande flertalet tillverkningsgrupper även här, såsom framgår av den i sammandraget rörande denna industri i bilaga XI meddelade statistiska översikten, trots starkt ökad förbrukning en procentuellt minskad avhängighet av import med största tydlighet trätt i dagen. Elektroindastriens begynnelse inföll under tullfrihet, men utvecklingen till storindustri har inträffat först efteråt. Det första skyddet — lika som för den mekaniska industrien — tillkom 1892. Det höjdes 1904 till 15 % av varuvärdet. Vad svagströmsindustrien beträffar (huvudsakligen tillverkning av telefon- och telegrafapparater), torde denna, vilken väsentligen uppburits av ett enda företag, som redan tidigt började exportera en stor och senare alltmer växande del av sin produktion, kunna anses ha utvecklat sig tämligen oberoende av förefintligt tullskydd. För den egentliga maskinindustrien samt för tillverkningen av lednings- och belysningsmateriel ha tullarna tydligen spelat en helt annan roll. I avseende på den förstnämnda torde skyddets betydelse hava tillvuxit i bredd med denna industris allmänna övergång i utlandet till en standardiserad massproduktion. Den svenska industriens styrka ligger nämligen mindre i till denna kategori hörande fabrikat än i större på beställning utförda installationer. Beträffande ledningsmateriel visar det sig, att importen av blymantlad och armerad kabel var stor och växande, så länge tullfrihet därå var rådande, men att, då denna artikel 1911 tullbelades, tillverkning inom landet strax upptogs och begynte fylla en väsentlig del av behovet. Glödlampsindustrien har däremot, trots i flera repriser höjt skydd, icke uppnått någon större blomstring. För 'pianofabrikationen höjdes tullarna till sitt nuvarande belopp 1888. Tillverkningen har sedan 90-talets början ganska starkt ökats och i växande omfattning förmått tillgodose behovet. Då likväl ständigt en skarp konkurrens från utlandet ägt rum, är det tydligt, att tullarna ej saknat betydelse för den utveckling, som faktiskt ägt rum. Bland de kemiska industrierna framträda särskilt fettindustrierna som gamla och sedan länge väl skyddade industrier. Att tullarna även här i sin mån medverkat till att den inhemska produktionen i så övervägande grad kunnat tillgodose förbrukningen lärer icke kunna bestridas. Dock har skyddsbehovet varit mycket olika för olika branscher; relativt ringa t. ex. för såpindustrien, som har en mera lokalbunden karaktär och vars produkt i vårt land spelar en helt annan roll än i de stora exportländerna.

Den kvantitativa utvecklingen

261 För tändsticksindustrien, vilken småningom blivit en av landets mest utpräglade exportindustrier, kan tullskyddet näppeligen ha spelat någon roll för utvecklingen. Man torde ha skäl att fälla samma omdöme om superfosfatindustrien. Visserligen hade denna industri tidigare svårigheter att bekämpa till följd av främmande konkurrens, men varken produktion eller import av dess produkter synes ha rönt någon inverkan av den 1898 tillkomna tullen, varemot några år senare, då tillverkningen starkt ökats och en avsevärd export begynt komma till stånd, importen nästan helt fallit bort, ungefär samtidigt med att industrien genomfört en gemensam och väl ordnad försäljningsorganisation. Av det sagda torde framgå, att sedan länge mer eller mindre oförändrat Sammanbestående tullar i åtskilliga fall tydligen bidragit att uppehålla hemmarknadsfattnin9industrier vid den omfattning, som — att döma bl. a. av förhållandena inom grannländernas motsvarande mindre skyddade eller oskyddade industrier — måhända icke skulle varit möjlig vid lägre tull eller tullfrihet (ex. bomulls- och ylleindustrierna); att nya eller höjda tullar i många fall synas ha medverkat till den inhemska förbrukningens tillgodoseende i ökad proportion genom svensk tillverkning (ex. kvarn-, sulläder-, glas-, vissa grenar av järn- och metallindustrierna) ; att tullar i vissa fall uppenbarligen frambragt eller bidragit att frambringa nya industrier (ex. betsocker-, margarin-, sko-, jute-, metallverksindustrierna); att i en del fall slutligen tullar bidragit till att fostra industrier, som förmått i större omfattning utsträcka avsättningen av sin produktion till exportmarknaden (ex. kautschuksindustrien samt vissa grenar av mekaniska och elektriska verkstadsindustrierna). Den sålunda mer eller mindre klart framträdande, tilltagande betydelsen av åtskilliga skyddade industrier måste emellertid motsvaras av en mindre tillväxt eller stagnation ifråga om de industrier, vilka icke varit i tillfälle att skörda vinster genom tullskyddet, nämligen de mera rena exportindustrierna. Att likväl även dessa under tullskyddsperioden gått framåt — om än ej i samma grad som tullindustrierna — torde visa, att desamma haft så goda förutsättningar, att de kunnat fortfara att utvecklas, trots att på dem vilat en huvudpart av bördan för tullskyddet å de andra industrierna. Antagligen är det icke helt utan inflytande av tullskyddet som industriexporten småningom undergått en — redan tidigare berörd — förskjutning på sådant sätt, att densamma kommit att omfatta mer förädlade och, i högre grad än förut, tullskyddade industrialster. Den har därigenom väl blivit mera mångskiftande och kan måhända av denna orsak tänkas ha blivit i någon mån mindre känslig för konjunkturomslag, men på samma gång torde den blivit mera beroende av främmande länders handelspolitik, eftersom industritullskyddet i andra länder liksom hos oss framför allt tagit sikte på produkter av högre förädlingsgrad. Härjämte får ej förbises, att genom en utveckling, som flyttat över en större del av exporten på tullskyddade industriers produkter, ökade och delvis också utnyttjade möjligheter skapats för en i samband med en monopoliserande organisation sålunda förd prispolitik, att hemmarknadens konsumenter fått bidraga till att betala för en utlandet tillhandahållen billigare produkt. Detta leder över till frågan om tullarnas inflytande på de monopolistiska strävandena inom industrien i allmänhet.

262 Tullsystemets

b.

Allmänt.

betydelse för

industrien

MONOPOLISTISKA SAMMANSLUTNINGAR

Skyddstullarnas egentliga syfte är att bereda de skyddade produktionsgrenarna bättre konkurrensvillkor på hemmarknaden. Att detta som regel icke kan ske utan en stegring av vederbörande varors priser innanför tullgränsen är förut visat. Nu är det tydligt, att om möjligheten att sålunda uttaga ett höjt pris väsentligen minskas genom en stark inhemsk konkurrens, den skyddade näringen icke blir i tillfälle att draga den väntade fördelen av tullskyddet. Själva förekomsten av tullar bör därför, som ovan i avd. II framhållits, verka som en extra sporre utöver de även under en frihandelsregim normalt förefintliga anledningarna att söka undanröja konkurrensen på hemmarknaden, och utsikterna att uppnå och bibehålla en monopolistisk ställning böra, av skäl som å nämnda ställe angivas, under eljest lika förhållanden vara avsevärt större å en skyddad än å en oskyddad marknad. Tullarnas egenskap att stimulera till en organisation av näringslivet i monopolistisk riktning yttrar sig också däri, att exportnäringarna merendels förete en svagare utveckling i sådant hänseende än de tullskyddade hemmarknadsnäringarna, för så vitt eljest förutsättningar finnas för en dylik organisation. De stora svenska exportindustrierna, sågverksindustrien, pappersmasseindustrien och järnhanteringen, hava sålunda i jämförelsevis ringa omfattning förmått att monopolistiskt organisera produktion och försäljning. Dock finnas betydande undantag; främst märkes härvid en så utpräglad exportindustri som tändsticksindustrien, vilken måste betraktas som en i olika riktningar fulländat organiserad industri. Ett visst mått av samverkan har ock kommit till stånd i avseende på en del andra exporterande industrigrenar, såsom vissa branscher av pappersindustrien, byggnadssnickerierna, buteljglasindustrien, cementindustrien, superfosfatindustrien, gatstensindustrien, karbidindustrien m. fl. För övrigt visa sig effektiva sammanslutningar kunna frodas även inom sådana näringar, som på grund av höga transportkostnader eller andra omständigheter hava en jämförelsevis fast avgränsad lokalmarknad, såsom t. ex. tegelindustrien, kalkindustrien, bryggeriindustrien, vatten- och läskedrycksindustrien samt åtskilliga hantverk. Det är emellertid otvivelaktigt, att det stora flertalet industrisammanslutningar och avtal av monopoliserande innebörd, som i vårt land kommit till stånd, fallit inom de tullskyddade hemmarknadsindustriernas grupp, ävensom att en drivande kraft därvid bland annat varit önskan att kunna bättre komma i åtnjutande av de med tullskyddet förenade möjligheterna till en höjd räntabilitet. Förhåiian- Förekomsten av sammanslutningar av hithörande slag inom de viktigare tulldena inom skyddade industrierna beröres delvis i de i bilaga XI intagna specialredogörelsarskiida s e r n a fg r särskilda industrier. Det synes emellertid lämpligt att här meddela ' en sammanfattande översikt av ämnet, varvid så långt görligt den i de olika fallen förekommande typen av sammanslutning skall preciseras. Vad kvarnindustrien beträffar utvecklades, som förut är nämnt, mjölkvarnarna under påtagligt inflytande av det 1888 införda och 1895 höjda tullskyddet synnerligen kraftigt, så att de nästan helt behärskade inlandsmarknaden; konkurrensen tilltog emellertid såväl mellan de större kvarnarna inbördes som mellan dessa å ena sidan och de mindre kvarnarna å den andra. Först i början av 1914 lyckades det att få till stånd ett kartellavtal mellan de större företagen, omfattande produktionen och försäljningen av vetemjöl och rågsikt. Tillverkningen härav reglerades enligt vissa förhållandetal, och överenskommelse träffades om minimipriser och rabatter m. m. Sammanslutningen om-

Monopolistiska

sammanslutningar

fattade vid krigsutbrottet samtliga storkvarnar och övervägande delen av de medelstora och torde av den fabriksmässiga tillverkningen ha representerat c:a 90 % ifråga om vetemjöl och minst 60 % ifråga om rågsikt, varför den åtminstone för det förra, slaget måste anses ha inneburit en verklig monopolisering av marknaden. Överlämnandet efter kriget av statens införsel- och försäljningsmonopol beträffande vissa slag av spannmål och mjöl till en utvidgad kvarnsammanslutning medförde ett stärkande av samarbetet mellan kartellmedlemmarna, och monopolställningen har skärpts genom importbegränsande avtal med ett större antal engrossister. Mellan producentarna av havregryn kom redan 1905 en kartell till stånd, som begränsade tillverkningen och reglerade priserna. Efter ett par års konkurrenstillstånd (1909—11) sammanslöto sig fabrikanterna ånyo, och 1914 utvecklades organisationen ytterligare genom upprättande av ett gemensamt försäljningskontor. Stfär&^sefabrikanterna i Skåne och Blekinge sammanslöto sig 1908 i en förening med syfte att reglera fabrikernas tillverkning, att förmedla avsättningen och att verka för att göra potatisodlingen vinstgivande. Åtminstone tidvis synes föreningen ha övat avsevärt inflytande på prisbildningen å potatismjöl. Föreningen upplöstes efter några år, varefter samarbete mera sporadiskt förekom, tills 1921 en ny organisation kom till stånd med samma syfte som den gamla. Inom margarinindustrien kom den första sammanslutningen till stånd 1902, avseende gemensamhet i priser och konditioner. Den föll snart sönder men återupplivades i fastare form 1905, då endast ett par smärre fabriker stannade utanför. Produktionen uppdelades mellan medlemmarna och bestämmelser träffades om priser, rabatter, förpackningssätt m. m. Fram till 1911 kan marknaden sålunda anses ha varit monopoliserad. Därefter rådde under någon tid en skarp konkurrens, dock snart mildrad genom nya avtal, och från slutet av 1920 har en formlig priskartell åter upprättats, som dock ej omfattar alla fabriker. För konservindustrien betydelsefullast har varit den 1898 genomförda fusionen mellan en mängd småföretag, varigenom vunnits bättre organisation av fabriksverksamheten, råvaruanskaffningen och försäljningen. Till det sålunda bildade stora bolaget ha senare ytterligare några företag anslutit sig; vid ett flertal fabriker har driften nedlagts. Det stora företaget och flertalet mindre utanförstående ha tidvis sinsemellan varit förenade i en priskartell. Starkt kartellerad har sedan 1900-talets början jästindustrien_ varit. Den existerande sammanslutningen har utövat fullständigt monopol på inlandsmarknaden. Sammanhållningen har ytterligare stärkts genom vissa betydande sammanslagningar av företag. Samtidigt har genom inköp av stärkelsefabriker ökat oberoende vunnits gent emot råvaruproducenterna. För sockerindustriens vidkommande begynte monopoliseringsrörelsen redan i början av 90-talet genom vissa kartellavtal angående betpriset. Större prisreglerande och produktionsbegränsande avtal förekommo från sekelskiftet, och 1907 inträffade industriens förtrustning genom bildandet av Svenska Sockerfabriks A.-B., utanför vilket blott stått vissa mindre, sinsemellan sedermera sammanslagna fabriker i Mellansverige. Monopolställningen, vilken sedan bibehållits, har ytterligare stärkts genom avtal med de i sin ordning i särskilda föreningar sammanslutna sockerengrossisterna. Bland cAo&Zodfabrikanterna förekommo under 90-talet avtal om priser och försäljningsvillkor, ehuru antagligen av ringa effektivitet. En fastare sammanslutning kom till stånd 1905, omfattande flertalet större choklad- och konfekt-

264 Tullsystemets

betydelse för

industrien

fabriker och avseende gemensamma minimipriser på vissa större artiklar, gemensamma bestämmelser rörande rabatter, kreditgivning m. m. Den har frå» 1913 givits större fasthet och säkrats genom avlämnade förbindelser och reverser. En viss koncentration genom sammanslagning av företag har under senare år gjort sig gällande. Även beträffande karametttiUverkmngen finnes en prissammanslutning ehuru av mindre styrka än den förutnämnda inom chokladindustrien, vilket är naturligt med hänsyn till den här delvis mera hantverksmässiga driften. Pris- och konditionskarteller förekomma ock mellan käxfabrikerna, sagogryns- och makaronifabrikerna, spisbrödsfabrikerna, charkuteriidkarna m. fl. Starka monopolorganisationer med rikssammanslutningar och under dem sorterande lokala organisationer äga bryggeri- samt vatten- och /äsÅ^n/c&sindustrierna. Någon egentlig betydelse ur tullpolitisk synpunkt äga de likväl icke, varför de här icke skola närmare beröras. Detsamma gäller Vapenindustrien med dess på ett flertal platser förekommande, under en gemensam centralorganisation sorterande lokalföreningar. Inom garveri- och skoindustrierna ha förefunnits sammanslutningar, vilka dels åsyftat att reglera kreditförhållandena och åvägabringa gemensamt uppträdande särskilt vid betalningsinställelser, dels också — åtminstone tidvis — medfört avtal angående priser och försäljningsvillkor. Pris- och konditionskarteller, om ock i allmänhet av jämförelsevis lös beskaffenhet, ha likaledes funnits inom ett flertal av de till träindustrien hörande såväl för export som för hemmarknaden arbetande branscherna (snickerivaror, möbler, lådor, fanér, ramlister m. m.). Vad möbelindustrien angår, torde avtalen ur prisbildningssynpunkt ha varit tämligen betydelselösa, Större inflytande ha otvivelaktigt vissa inom denna industri uppkomna fusionsbildningar utövat, varigenom åstadkommits dels vissa fördelar genom koncentration av inköp och försäljningar, dels större specialisering på de skilda tillverkningsområdena, dels ock ökade möjligheter för export. En fastare organisation har förekommit bland de egentliga exportsnickerierna. Korkindustrien har tämligen fullständigt behärskats av ett dominerande storföretag, vilket vuxit till internationell betydelse med fabriker i flera av grannländerna. Inom pappersindustrien träffas sammanslutningar av olika slag. Horisontella kombinationer innebärande ett mer eller mindre fullständigt samarbete mellan olika verk hava, enligt vad känt är, kommit till stånd i ett tiotal fall, varvid det i stort sett varit de produktionskraftigaste bruken, som sammanförts till eller bildat kärnan i kombinationerna. I vissa fall hava dessa föranletts av fördelar, som stått att vinna i disposition av kraft- och skogstillgångar samt i gemensam förvaltning, i andra fall torde fördelar i försäljningshänseende på grund av specialisering å särskilda pappersslag hava åsyftats. Integration genom sammanförande inom samma företag av pappersmasse- och papperstillverkning har ägt rum i den omfattning, att före kriget pappersbruken kunde anses tillverka 3/i av sitt papper av eget halvfabrikat. Priskarteller hava förekommit inom de flesta viktigare hithörande tillverkningsgrenarna, avseende dels exportmarknaden, dels den inhemska marknaden. De sistnämnda, vilka haft sin väsentliga betydelse i fråga om tryck- och skrivpapper, erkännas verksamt ha bidragit till att utnyttja det befintliga tullskyddet. I lumppapper har under åren 1908—15 bestått ett formligt monopol under syndikatets form. Ett annat syndikat, avseende tidningspappersförsäljningen, har tillkommit under kriget. Inom den litografiska industrien hava åtminstone sedan 1908 avtal, om än tämligen betydelselösa, förekommit i konkurrenshindrande syfte. En större fusion, omfattande flertalet litografiska fabriksföretag och andra närstående

Monopolistiska

sammanslutningar

265*

företag för olika slag av pappersförädling, genomfördes 1913. Avsikten var framför allt att genom omorganisation av driften vid de anslutna fabrikerna, koncentrering och specialisering av tillverkningen, gemensamhet i inköp och försäljning m. m. ernå besparingar och ökad konkurrensförmåga. Endast på vissa hithörande verksamhetsområden torde en verklig monopolställning ha uppnåtts. Konkurrens möjliggöres bl. a. från boktryckeriernas sida, enär det litografiska arbetet till en viss grad kan ersättas med vanligt boktryck. Men även å prisbildningen inom sistnämnda verksamhetsgren torde ifrågavarande sammanslutning utövat avsevärt inflytande. Den inom boktryckeriindustrien förefintliga hela landet omfattande yrkessammanslutningen (Svenska boktryckareföreningen) synes icke ha haft egentligt monopolistiskt syfte. Men den beröring mellan medlemmarna, som härigenom kommit till stånd, torde flerstädes, framför allt i huvudstaden, ha befrämjat tillämpningen av gemensamma priser. Prisöverenskommelser ha vidare existerat mellan flertalet av landets skrivoch ritboksfabrikanter, påsfabrikanter och tapetfabrikanter. Inom ylle- och bomullsindustrierna ha konditionskarteller sedan tämligen länge existerat, vilka omfattat de allra flesta företagen inom resp. branscher. Tidvis ha de utvidgats till att jämväl fastställa gemensamma priser. Något längre har sammanslutningen drivits inom linneindustrien, där samtliga de större tillverkarna bildat en formlig priskartell. Ännu fastare sammanslutna ha jutefabrikanterna varit, i det att dessa så tidigt som 1893 inrättat ett gemensamt försäljningskontor, som omhänderhaft all försäljning av de anslutna fabrikernas tillverkningar och fördelat avsättningen mellan medlemmarna enligt fastställda förhållandetal. Tvenne företag, som stått utanför kartellen, ha genom prisöverenskommelse varit bundna till densamma. Bland de större £WMfabrikanterna har sedan början av ol 900-talet en intim samverkan existerat rörande pris och försäljningsvillkor. Åren närmast före kriget ersattes denna form av samarbete genom en fullständig fusion, varvid tolv av de större företagen sammanslogos till ett enda, i vilket sedermera även ett antal övriga företag inom branschen ingått. På denna väg har ernåtts en betydande koncentrering av driften och en mera rationell fördelning av tillverkningen. Flera fabriker ha nedlagts. Överenskommelser om gemensamma priser och konditioner ha träffats mellan »mÅw/^fabrikanterna, mellan krog- och 6'Å-y'ortfabrikanterna och mellan kappfabrikanterna. De sistnämnda ha jämväl ingått avtal med ett flertal kapphandlareföreningar, varigenom dessa förbundit sig att icke försälja kappor tillverkade av utländska dumpande firmor. Lösare sammanslutningar träffas bland löngodsfabrikanterna, bandfabrikanterna, herr- och gossklädersfabrikanterna, bindgarnsfabrikanterna, gardin- och rullgardins- samt paraplyfabrikanterna m. fl. Inom kautschuksindustrien märkes framför allt den kartell mellan landets samtliga tillverkare av galoscher och andra gummiskor, som kom till stånd 1912. Det ingångna avtalet innebär gemensamhet i pris, rabatter och betalningsvillkor samt fördelning av tillverkningen mellan kartellmedlemmarna efter vissa förhållandetal. Den genom denna överenskommelse vunna monopolställningen på inlandsmarknaden skarpes genom förbindelser, som avfordras detaljhandlarna. Vad cementfabrikerna beträffar, har det mellan dem rådande intima samarbetet ända sedan slutet av 1890-talet haft formen av en försäljningskartell, därvid all försäljning skett genom ett av medlemmarna ägt särskilt bolag, som fördelat den avsatta kvantiteten på de olika fabrikerna efter en fastställd norm. Till skydd mot utländsk konkurrens hava överenskommelser träffats med cement-

266 Tullsystemets

betydelse för

industrien

fabrikerna i norra Tyskland samt Danmark och Norge om ömsesidigt respekterande av varandras hemmarknader. Kartellens monopolställning på den svenska marknaden har ända till krigets slut varit fullständig och orubbad. Tullskyddet torde därigenom helt ha kunnat tagas i anspråk. Ifråga om kalkindustrien kan nämnas, att i de förnämsta kalkproducerande provinserna, Västergötland, Gotland och Skåne, redan åren närmast efter sekelskiftet bildats försäljningskarteller, vilka i de två förstnämnda områdena senare ombildats till lokala truster. Ur tullsynpunkt erbjuder denna industri mindre intresse Viktigare är i detta hänseende kritindiistrien, där alltsedan 1893 en försäljningskartell existerat. År 1914 förenade sig flertalet kritbruksföretag till ett enda. Några bruk ha efter sammanslagningen nedlagts. Inom tegelindustrien ha ett flertal lokala pris- eller försäljningskarteller kommit till stånd ävensom ett större fusionerat företag. De viktigaste av de förra förefinnas inom västra och södra Sverige, där konkurrens från grannländerna icke är utesluten, och de synas åtminstone till en viss grad avsedda att möjliggöra ett utnyttjande av den 1906 tillkomna tullen. Även mom kakelindustrien äro tillverkarna till stor del lokalt sammanslutna i priskarteller. Prisöverenskommelser förefinnas likaledes inom porslinsindustrien, berörande dels samtliga fabriker, dels, för speciella tillverkningsslag, särskilda bland dem. I viss utsträckning torde effektiviteten av dessa överenskommelser här underhjälpts genom förbindelser som avfordrats detaljhandlarna. Glasindustriens olika branscher förete sammanslutningar av olika typ. Inom buteljglasmåustrien bildades 1907 en pris- och konditionskartell, vilken 1914 utvecklades till försäljningskartell, innebärande att all försäljning skulle ske genom ett särskilt bildat försäljningsbolag. Bestämmelser träffades om förbud att utan försäljningsbolagets medgivande öka tillverkningen. Härigenom har en koncentration av driften möjliggjorts, varvid flera smärre bruk nedlagts. I kartellen ha även de större avnämarna (bryggeri- och spritindustrierna) intresserats. Mot utländsk konkurrens har man skyddat sig genom deltagande i en internationell sammanslutning; enligt den därvid ingångna prisöverenskommelsen skulle vid konkurrens på de olika ländernas hemmarknader alltid det landets pris noteras, där konkurrensen ägde rum, varemot försäljningen alltjämt skulle ske genom vederbörande producenter eller deras försäljningsorgan. För fönsterglasmdustriens vidkommande har alltsedan 1903 en försäljningskartell existerat, omfattande så gott som alla fönsterglasbruken och med liknande innebörd som den ovannämnda buteljglaskartellen. Gross- och detaljhandlare som fört importerad vara ha avstängts från tillgång till svensk vara. Under kriget förenades hithörande företag till ett enda bolag, alltså en verklig trust. Inom s»%Zasindustrien märkes en 1903 skedd fusion mellan några av de förnämsta kristallglastillverkarna, vilken medfört nedläggande av driften vid vissa bruk. Tidvis har det sålunda bildade storföretaget handhaft försäljning jämväl av de utomstående brukens produkter. Rörande övriga hithörande tillverkningsgrenar ha tid efter annan mellan producenterna träffats överenskommelser om priser och konditioner. Beträffande den förnämsta till metallindustrien hörande industrigrenen, järnhanteringen, är endast att omförmäla, att mellan tillverkarna av lancashirejärn efter krigets slut och efter mångåriga fåfänga försök ett samarbete åstadkommits medelst avtal i prisreglerande syfte. I övrigt utmärker sig denna industri genom den nästan totala frånvaron av sammanslutningar med monopolistisk tendens. Däremot har organisationen inom såväl järn- som annan metallmanufaktur nått en viss fasthet. Där har sedan 1908 existerat ^en sammanslutning, Järn- och metallvaruleverantörföreningen, omfattande såväl till-

Monopolistiska

sammanslutningar

verkare som engrosförsäljare inom hithörande branscher. Denna förening, vilken ej själv befattar sig med prisfrågor, är uppdelad på sektioner, som var för sig kunna överenskomma om gemensamhet i pris och konditioner. Sektionerna avse resp. metallvaror (koppar och mässing etc), gjutgods, rör, spik, jordbruksredskap och varjehanda järnmanufaktur. Mellan dessa organisationer å ena sidan och detaljhandelsorganisationen å den andra ha starkt bindande överenskommelser träffats. Särskilt stark lär metallsektionen varit, medan manufaktursektionen existerat mera till namnet. Inom metallvarubranschen märkes beträffande halvfabrikat tillkomsten av tvenne var för sig genom sammanslutning av flera tillverkare bildade storföretag. En successivt skeende fusionering har även gjort sig gällande inom armaturtillverkningen. Organisationen av den större bleckvarutillverkningen tillhör efterkrigstiden. Inom guldoch silvervarubranschen har sedan några år före kriget funnits en förening, vilken bland Övriga uppgifter för tillvaratagande av medlemmarnas intressen även haft att ordna prisfrågor. Prisöverenskommelser hava träffats rörande juvel-, guld-, silver- och bijouteriarbeten ävensom rörande bättre nysilverarbeten. Beträffande billigare nysilvervaror synes däremot prisbildningen ha varit fri. Den mest betydande monopolbildningen inom verkstadsindustrien är Jordbruksmaskinföreningen, vilken bildades 1907 och utgör en sammanslutning för bestämmande av priser och försäljningsvillkor mellan fabrikanter och engrosförsäljare i jordbruksmaskin- och redskapsbranschen. Den torde på sitt område fullständigt ha behärskat den inhemska marknaden. En annan hithörande priskartell omfattar velocipedfabrikanterna; även andra finnas. Överenskommelser angående avlämnande av gemensamma anbud vid leveranser eller iakttagandet av en viss ordning vid offerters avgivande torde ha förekommit mellan järnvägsvagns- och lokomotivverkstäderna, skeppsvarven, tillverkarna av vagnsfjädrar och broar m. fl. Inom den elektriska industrien möter för den egentliga maskinfabrikationens vidkommande en mäktig företagskoncentration, vilken sedan åren närmast före kriget steg för steg uppbyggts. F. ö. torde prisöverenskommelser mellan de fristående tillverkarna ha förelegat beträffande flertalet hithörande slag av fabrikat. Inom musikinstrumenthvajischeri hava pianofabrikanterna sedan åtskilliga år varit sammanslutna i en förening, vilken dock som monopolistisk säljareorganisation synes ha varit av mindre betydelse. En större fusion, omfattande flertalet större piano- och orgelfabriker, kom till stånd under kriget. För linoljeindustriens vidkommande har sedan länge existerat en priskartell, vilken samarbetat med engrossisterna i branschen. Härigenom har åtminstone tidvis möjliggjorts ett effektivt utnyttjande av tullskyddet. Efter kriget har nämnda fabrikantsammanslutning ombildats till försäljningskartell. Priskarteller ha jämväl sedan åtskilliga år före kriget funnits beträffande alp- och tvålindustrien. Tillverkarna av lim och benmjöl ha ingått avtal dels rörande inköp av råvara, varvid landet indelats i vissa distrikt, varinom varje medlem äger ensamrätt till beninköp, dels rörande försäljning av fabrikaten, i vilket hänseende finnas bestämmelser angående minimipris, rabatter m. m. Sannolikt är denna industri berörd av internationella avtal. Särskilt stark är den sedan 1906 bestående försäljningskartellen inom superfosfatindustrien, vilken åtminstone tidvis varit förenad med överenskommelser med motsvarande organisationer i Danmark och Tyskland, innebärande förpliktelse att respektera varandras hemmarknader. Sprängämnesindustrien har, efter successivt skeende närmanden mellan fabrikerna, från 1915 till övervägande del samlats hos ett monopolföretag, som

268 Tullsystemets betydelse för industrien

småningom i viss mån fått karaktären av en verklig trust. Utanför densamma stå ett par företag, i vilka trusten dock är intresserad. Dessutom bedrives tillverkning, huvudsakligen för egen räkning, av ett större gruvbolag (Grängesberg). Jämväl inom denna industri ha internationella avtal funnits. Karbidindustrien i Sverige behärskades till krigets utbrott av en internationell sammanslutning. Sedan dess ha hithörande tillverkare varit förenade i en nationell priskartell. För tillverkningen av kristallsoda har sedan omkring 1900 en försäljningskartell, omfattande flertalet fabriker, förefunnits. Fullständigt monopol har icke uppnåtts. Ifråga om Äofe/refabrikationen behärskas marknaden däremot sedan åtskilliga år monopolistiskt av ett större fusionerat företag. Att nämna är till sist den successivt skedda förtrustningen av tändsticksindustrien, vilken emellertid som en exklusiv exportindustri har mindre intresse i detta sammanhang. Samman- Den lämnade översikten, som långt ifrån är uttömmande, ger vid handen, fattning a ft knappast någon gren av betydelse bland de tullskyddade industrierna lämnats °latser~ n e ^ 0 ^erörd av de monopolistiska sammanslutningssträvandena, om än intensiteten däri och graden av effektivitet i det uppnådda samarbetet varit högst skiljaktig, från den fullständiga trusten inom t. ex. sockerindustrien och sprängämnesindustrien till de lösa pris- och konditionskartellerna inom t. ex. trävaruoch konfektionsindustrierna. Det är på grund av den oftast oöverkomliga svårigheten att erhålla tillräckligt upplysande prismaterial i de flesta fall omöjligt att med säkerhet avgöra i vad mån strävandena att genom eliminering av den inhemska konkurrensen göra tullskyddet effektivt varit framgångsrika. På en del punkter har det dock lyckats att i de i bilaga XI intagna specialredogörelserna anföra fakta, vilka göra ett mer eller mindre fullständigt utnyttjande av tullarna som följd av en verksam prisreglering sannolikt och alltså indicera en i bredd med sammanslutningsrörelsen växande tendens att låta konsumenterna direkt till hela dess tyngd vidkännas tullskyddets börda. Som regel få monopolprisen anses ha sin övre gräns bestämd genom den utländska konkurrensen, ehuru det i enstaka fall synes ha förekommit, att på hemmarknaden tillämpade monopolpriser t. o. m. kunnat hållas något över världsmarknadspriserna med tillagd transportkostnad och tull, vilket möjliggjorts bl. a. genom avtal med utförsäljarna och dem avfordrade förbindelser. Därtill komma de fall, då även den utländska konkurrensen bundits genom avtal med främmande länders monopolorganisationer. Sådana avtal ha i förestående översikt i några fall omnämnts. De synas ha förekommit bl. a. ifråga om cement- och buteljglasindustrierna, pappersindustrien, vissa verkstadsindustrier, glödlampsindustrien, superfosfat-, sprängämnes-, tändsticks-, karbid- och en del andra kemisk-tekniska industrier. Merendels torde dessa internationella avtal inneburit förpliktelser för vederbörande länders industrier att respektera varandras hemmarknader, och genom dem har alltså möjlighet vunnits att mera obehindrat tillämpa en sådan prispolitik, som tillfört de deltagande parterna största möjliga vinst å verksamheten. I den mån de internationella avtalen uppbyggts på monopolorganisationerna i de särskilda länderna, vilket i allmänhet varit fallet, måste tullskyddet, såsom befordrare av dessa organisationer, anses ha haft en viss andel i tillkomsten även av förstnämnda avtal. Det i detta sammanhang betydelsefulla rörande dessa avtal är emellertid, att de göra statens tullpolitik verkningslös såsom medel att i folkhushållningens intresse inverka på prisbildningen. Samtidigt må erinras om ett förhållande, som ej sällan torde bliva följden

Koncentration

och teknisk

utveckling

av de av tullarna mer eller mindre direkt framkallade prisreglerande avtalen, nämligen att fabrikanterna, då konkurrensen är utesluten ifråga om priset, söka överföra densamma på kvalitetsområdet och alltså sträva att överbjuda varandra i ett högklassigt och för konsumenterna behagligt fabrikat. Exempel härå ha anförts t. ex. beträffande mjöl, margarin, vissa pappersslag, skodon, galoscher etc. I de flesta fall bör väl resultatet härav så till vida vara förmånligt för konsumenterna (motsatsen har dock påståtts ifråga om mjöl), som de få större ersättning för sina utlägg än om även detta slags konkurrens hade saknats. Men härigenom upphäves icke den djupgående olägenheten av att konsumenterna tvingas till att nyttja en mer högvärdig produkt till ett (minst) däremot svarande pris, också i de fall då en enklare produkt till lägre pris skulle ha motsvarat deras önskemål.

c.

KONCENTRATION OCH TEKNISK UTVECKLING

Att tullskyddet otvivelaktigt i en mängd fall och särskilt i samband med storieksdet mera fullständiga tillgodogörande därav, som möjliggjorts genom de ovan forUUanberörda talrika monopolbildningarna, utövat vittgående inflytande på själva den och kon ra driftsförhållandena inom vederbörande industrier är redan i det föregående ^ ' antytt. Här skall till en början något närmare beröras den inverkan det kan anses ha haft på storleksförhållanden och koncentration. I detta hänseende är utvecklingstendensen ingalunda enhetlig, beroende på de olika villkor, varunder de särskilda industrierna arbeta och även på skiljaktigheter i sammanslutningsformen, som därstädes, förmodligen delvis på grund av nämnda olikheter, framträtt. I en del fall har ifrågavarande inverkan uppenbarligen varit för vederbörande industrier förmånlig, i det den skapat förutsättningar för en mera effektiv och mera ekonomiskt organiserad drift till fromma för hela folkhushållningen, i andra fall ha verkningarna tydligtvis varit av motsatt art. En kortfattad överblick över situationen inom ett antal viktigare industrigrenar låter det sagda tämligen klart träda i dagen. Ifråga om vissa av l i v s m e d e l s i n d u s t r i e r n a torde man kunna sätta en där framträdande koncentrationstendens åtminstone i ett visst samband med här ovan antydda förhållanden, så t. ex. ifråga om konservindustrien och jästindustrien, där sammanslutningssträvandena tagit formen av fusioner och där driften som följd därav successivt hopdragits till ett mindre antal fabriker i förening med nedläggande av ett antal smärre och mindre ekonomiskt arbetande fabriksföretag. Vad sockerindustrien beträffar, har utvecklingen lett till en i ännu högre grad genomförd ekonomisk koncentration, dock utan att, till en början åtminstone, den tekniska koncentration förverkligats, som därigenom bort kunna vinnas. Mera genomgripande åtgärder i sådan riktning vidtogos först sedan tullskyddet avsevärt beskurits. Sålunda kan här en tydligen alltför hög tull länge anses ha motverkat en önskvärd förenkling av produktionsapparaten. Havregrynsindustriens ända till 1912 oformligt höga tullskydd föranledde en ringbildning, som innebar, jämte ett starkt om än måhända ej fullständigt utnyttjande av skyddsmarginalen, en skarp begränsning av den möjliga produktionen. Frånvaro av tull eller en mera måttlig sådan skulle här sannolikt hava medfört ett nedläggande av överflödiga verk. Utvecklingen inom margarinindustrien är i förevarande hänseende mindre klar. Det synes dock med visst fog kunna göras gällande, att tullskyddet och den därav främjade priskartellen medverkat till att bevara vid liv flera fabriker än som varit behövliga för produktionens upprätthållande. Likväl får det icke förbises, att fabriksstorleken

270 Tullsystemets

betydelse

för

industrien

i den svenska margarinindustrien genomsnittligt varit större än i den under tullfrihet arbetande danska. Ett tämligen tydligt exempel på de nationalekonomiskt mindre fördelaktiga resultat, vartill ett högt uppskruvat tullskydd kan leda, har man däremot i skoindustrien, där fabriksantalet under de båda årtiondena före världskriget språngvis tillväxte och de nya fabrikerna i allt mindre grad förmådde på ett lönande sätt nyttiggöra sin produktionsförmåga. Inom möbeltillverkningen framdrev, som förut är nämnt, den länge ohejdade konkurrensen småningom vissa fusionsbildningar, varigenom en ändamålsenligare uppdelning av tillverkningarna och större specialisering kunde komma till stånd. Huruvida här föreligger en verkan av tullskyddet är mera tveksamt, då det för denna industri över huvud torde vara av jämförelsevis liten betydelse. För tapetfabrikationen har tullskyddet och priskartellen i förening otvivelaktigt hållit vid liv flera företag än som varit behövligt för att tillgodose förbrukningen och därigenom onödigtvis tyngt produktionen, särskilt som inom denna industri engångskostnaderna för fabrikatet äro jämförelsevis stora och fördelen av en koncentrerad drift därför särskilt påtaglig. Bland textilindustrierna framträder trikåindustrien som den, där sammanslutningssträvandena tagit sig kraftigast uttryck. Den här genomförda fusionen har resulterat i en rätt betydlig utrensning av fabriksföretag och en ändamålsenligare uppdelning av tillverkningen. En svagare fusionsbildning har gjort sig gällande inom ylleindustrien. I övrigt torde väl det jämförelsevis höga tullskyddet inom textilindustrien jämte de prisuppehållande kartellavtalen snarast hava befordrat den förefintliga tämligen stora splittringen på företag och den delvis föga genomförda specialiseringen, vilka omständigheter ovan angivits vara de som företrädesvis vålla den svenska textilindustrien merkostnader. Inom kautschukindustrien förefaller kartelleringen i viss mån ha bidragit till en uppdelning av tillverkningarna fabrikerna emellan och kan väl därför knappast anses ha motverkat en fördelaktig koncentration, helst som ingenting tyder på att vid den viktigaste tillverkningsgrenen, galoschfabrikationen, den nuvarande fabriksstorleken skulle vara ekonomiskt oförmånlig. För cementindustriens vidkommande torde den på tullen delvis vilande starka försäljningskartellen snarast ha underlättat en inriktning av avsättningen på exportmarknaden, varigenom ett utnyttjande av produktionskapaciteten befrämjats. Glasindustrien företer beträffande de särskilda dithörande branscherna olika aspekter. Buteljglaskartellen, vilken stötts av internationella avtal, har otvivelaktigt medfört ett hälsosamt bortgallrande av oekonomiska småföretag. Detsamma kan i viss mån anses ha varit fallet ifråga om kristallglastillverkningen, efter kriget även fönsterglastillverkningen. Eljest torde det knappast gå att förneka, att inom såväl fönster- som småglasbranschen tack vare höga tullar och prisavtal åtskilliga företag hållits vid liv, som icke uppnått efter våra förhållanden bästa möjliga driftsekonomiska standard. Den stora och skiftande järnmanufakturindustrien erbjuder i sina flesta grenar bilden av en relativt stark splittring, om än inom vissa branscher finnas större specialföretag, såsom beträffande söm, bult, rör, hästskor, emaljgods, sågblad, filar och handelsgjutgods. Inom Eskilstunaindustrien spela de små hantverksmässiga företagen fortfarande stor roll, och inom bleck- och plåtvarufabrikationen härskar vid sidan av vissa storföretag en vitt utbredd smådrift. Tillverkningen inom järnmanufakturen är i allmänhet högt tullskyddad och tullarna äro åtminstone delvis, tack vare starka kartellbildningar, ganska väl

Koncentration och teknisk utveckling

utnyttjade. Otvivelaktigt är, att marknadens slutenhet och säkra omgärdande i ej få fall bidragit att konservera ett tillstånd av oekonomisk och mångsysslande smådrift. Emellertid bör det framhållas, att tekniken inom denna industri delvis är sådan, att den för en tillfredsställande ekonomi icke nödvändigt kräver särskilt stora produktionsenheter. I mångt och mycket likartad med den nu antydda är ställningen inom den på helfabrikat inriktade övriga metallmanufakturen, medan åter hithörande halvfabrikattillverkning, som ovan nämnts, varit föremål för en stark fusionering, i samband varmed en modernt organiserad stordrift kommit till stånd. Mekaniska verkstadsindustrien är fördelad i en väl specialiserad och merendels på export arbetande massproduktion och en mångskiftande och blandad tillverkning för hemmarknaden. Fabriker av sistnämnda typ äro säkerligen till en viss grad behövliga bl. a. för varjehanda beställningsfabrikation och reparationer. Men en bättre fördelning av produktionen och en mera genomförd standardisering erkännas allmänt som för verkstadsindustrien eftersträvansvärda mål. Den inverkan tullskyddet kan hava haft i förevarande hänseende bör förmodligen närmast anses bestå i en till följd av skyddets jämna utspridning över hela fältet åstadkommen splittring på alltför många och ofta i alltför liten skala bedrivna tillverkningar. Bland de k e m i s k a i n d u s t r i e r n a erbjuder i främsta rummet tvättmedelstillverkningen bilden av en under inflytande av ett delvis exceptionellt högt tullskydd särdeles olyckligt organiserad industri med ett mycket stort antal småfabriker och en tillverkningskapacitet flerdubbelt överstigande den för hemmarknadens förseende behövliga. För oljeindustriens vidkommande har först efter krigstidens svårigheter strävanden emot en behövlig koncentration framträtt. Huruvida inom superfosfatindustnen tullskyddet kan ha bidragit till den strama organisationen förefaller tveksamt, då i ett fall som detta, där avsättningen och distributionen erbjuda särskilt stora vanskligheter och kostnader, fördelarna av en gemensam försäljningsorganisation måste vara så stora, att en sådan även utan den i tullen liggande sporren bort tvinga sig fram. En närmare analys av utvecklingsgången skulle för många industrier visa, att det är under tider av allmän depression som koncentrationstendenser starkast framträtt, och att därvid i särskild grad varit fråga om under tullskydd arbetande hemmarknadsindustrier. I själva verket är detta ganska naturligt, eftersom tullskyddet i och för sig torde ha en tendens att låta företag uppstå, vilka balansera på gränsen till bärighet och vilkas livslängd i hög grad beror av under tider av prisnedgång lätt sönderfallande kartellavtal. Genom denna sin delvis mindre lyckliga organisation äga tullindustrierna ofta svagare motståndskraft mot depressionens verkningar. De koncentrationsföreteelser, som sålunda yppat sig och väl i allmänhet resulterat i en utrensning av svagare företag och ett stärkande av de kvarvarande, äro naturligtvis icke att betrakta som en följd av tullskyddet i annan mån än att de inneburit en korrigering av genom tullarna framkallade överdrifter. Den stora frågan om tullskyddets inverkan på industriens tekniska utveckling Teknisk kan svårligen belysas med hjälp av tillgängligt material men må antydas i detta utveckling. sammanhang på grund av monopolbildningens inverkan därpå. I och för sig kunde skäl finnas för antagandet, att tullskyddet genom att utestänga eller försvåra utländsk tävlan kommit att bliva ett skydd emot framsteg i teknik och tillverkningsmetoder, och från äldre tider saknas icke exempel därpå. Men

272 Tullsystemets betydelse för industrien

ett generellt omdöme i vare sig denna eller någon annan riktning torde svårligen kunna fällas i fråga om det nu bestående tullsystemet. Något men ej mycket lättare är det att avgöra, i vad mån den till stor del genom tullskyddet skapade eller bevarade monopoliseringen påverkat utvecklingen av industriens teknik; men detta inflytande kan även på detta område väntas göra sig gällande i olika riktningar allt efter sammanslutningsformen. En trust eller trustartad bildning har nämligen genom sin makt att nedlägga de minst effektiva anläggningarna möjlighet att höja industriens genomsnittliga teknik, medan däremot kartellerna icke blott sakna motsvarande förmåga utan rent av, genom att skydda alla sina medlemmar mot konkurrens, kunna komma att bevara även sådana företag, som därförutan på grund av oekonomisk drift skulle nödgats upphöra. Fall av betydelse av sist antydda slag synas väl icke i större omfattning ha framträtt inom svensk industri, ehuruväl exempel härå icke saknas, t. ex. beträffande glas-, järnmanufaktur- och tvättmedelsindustrierna samt vissa andra, smärre branscher. Över huvud torde emellertid som ett allmänt omdöme om åtminstone den större svenska industrien, såväl exportindustrien som den för inlandsmarknaden arbetande, kunna sägas, att den genomsnittligt står på en hög teknisk nivå. d.

RÄNTABILITET

Förut är framhållet, att tullskyddets egentliga syfte är att åstadkomma en förbättrad räntabilitet för de skyddade näringarna, d. v. s. att göra sådana näringar lönande, vilka icke i och för sig under förhandenvarande förhållanden skulle vara det. Det kan likväl icke förväntas, att genom tullskydd en industrigren utan vidare i sin helhet skall lyftas upp till en högre räntabilitetsnivå. Råder fri konkurrens innanför tullgränsen, bör det normala fallet vara, att nya företag tillkomma med större eller mindre förutsättningar för lönande drift intill den genom tullskyddet satta, utvidgade gränsen för bärighet. Till följd av alla dessa företags strävanden att var för sig i möjligaste mån utöka sin drift uppstår emellertid, som erfarenheten visat, lätt en större produktion än som kan absorberas vid det till följd av tullen höjda prisläget, och priset sjunker då mer eller mindre tillbaka ned till eller under en nivå, som nätt och jämnt möjliggör lönande drift. En utväg att förhindra detta .är att åstadkomma en monopolistisk prissättning och en för upprätthållande därav antagligen i allmänhet erforderlig begränsning av produktionen, resp. åtgärder för en export, vilken, i den mån produktionskostnaderna icke kunna nedbringas under världsmarknadsprisets nivå, möjliggöres genom det på hemmarknaden uttagna högre monopolpriset. Räntabiliteten bör icke inom tullskyddsindustrierna — för så vitt effektiv inhemsk konkurrens är rådande — genomsnittligt kunna stå högre än inom de oskyddade industrierna. Däremot är det klart, att i händelse av monopol räntabiliteten kan gestalta sig helt annorlunda gynnsam och att tullarna, eftersom de i regel få anses befordra monopolbildningen, också därigenom kunna medverka till att göra de skyddade industrierna mer än normalt vinstgivande. En undersökning av räntabiliteten ifråga om aktiebolag tillhörande flertalet av de viktigare industrigrenarna under åren 1911—14 på grundval av balansräkningar har av kommittén verkställts. Resultaten därav ha dels kommit till användning i specialundersökningarna rörande särskilda industrier, dels i enhetlig och systematisk bearbetning sammanförts särskilt för sig. Det måste understrykas, att betydande svårigheter förefmnas för att på sådan väg ernå

Räntabilitet

en verkligt upplysande jämförelse rörande ställningen inom olika industrigrenar, då det material man har att bygga på i regel är tämligen bristfälligt och olikformigt (t. ex. beträffande de följda principerna för avskrivning och värdering av lagren). I några fall råder ock osäkerhet angående innebörden av det kapital, vara man har att beräkna räntabiliteten, i vad mån alltså aktiekapital och fonder representera skedda investeringar eller i vad mån allenast en kapitalisering av verkliga eller väntade vinster, resp. av eventuellt förefintligt tullskydd. Dessa i materialets beskaffenhet liggande vanskligheter göra, att man blott med en viss försiktighet torde böra draga slutsatser därav. Först må här meddelas några allmänna genomsnittstal rörande räntabiliteten inom den svenska industrien. För ett representativt antal företag inom 34 tullindustrier, inneslutande flertalet viktigare branscher (dock ej sockerindustrien, vilken på grund av sin trustartade organisation i detta sammanhang synes böra hållas utanför), utgjorde årsvinsten i procent av det egna kapitalet (aktiekapital och fonder) åren 1911—13 i ovägt genomsnitt av medeltalen för nämnda grupper 7*3 %. Härmed kan jämföras, att för tre av de betydligaste exportindustrierna, nämligen sågverks-, pappers- och järnindustrierna, motsvarande tal utgjorde resp. 7*o, 5*3 och 6*4 % ; för tvenne industrier av mera lokal karaktär, nämligen bryggerioch kalkindustrierna, var räntabiliteten resp. 10*8 och 7'7 %. Ett vägt genomsnitt för tullindustrierna, inneslutande jämväl järn-, kalk- och bryggeriindustrierna, ger en räntabilitetssiffra å det egna kapitalet för nämnda tre år av 7-5 3 X- Approximativt kan, enligt den ovan å sid. 242 tillämpade metoden, räntan å det i samma industrier använda främmande kapitalet beräknas till 5-8 2 % (exkl. varuskulder). För hela det inom ifrågavarande industrigrupp arbetande kapitalet, såväl eget som främmande, blir genomsnittsräntabiliteten 6-4 7 %'. Motsvarande siffra för de i beräkningen ej medtagna sågverks-, trämasse-, pappers- och sockerindustrierna är 5*91 % och genomsnittet för samtliga grupper 6*19 %. En liknande beräkning för den tyska industrien under samma treårsperiod, verkställd med ledning av den officiella tyska aktiebolagsstatistiken, ger en räntabilitetssiffra för det egna kapitalet av 8*2 2 %, för det främmande av 5'2i X (exkl. varuskulder) och i genomsnitt för hela kapitalet 6*5 6 %. Sistnämnda siffra är något högre än motsvarande svenska, vilket sammanhänger med den högre avkastningen å det egna kapitalet i den tyska industrien, under det att genomsnittsräntan å det främmande kapitalet, som redan förut å sid. 242 påvisats, är lägre. Det måste dock observeras, att de tyska aktiebolagen icke i samma grad som de svenska äro representativa för hela industrien, i det att de i långt högre grad äro begränsade till de större företagen, och det är mycket möjligt, att den i ovan anförda siffror framträdande högre räntabiliteten å det egna kapitalet delvis är beroende härpå. Här nedan skola, mera som exempel, anföras en del ur åberopade utredning hämtade räntabilitetssiffror för särskilda industrier. Dessa angiva årsvinstens förhållande till hela det egna kapitalet inom resp. företag efter avdrag av såväl före som efter bokslutet verkställda avskrivningar. Bättre hade varit att kunna ange räntabiliteten å hela det i företagen arbetande kapitalet, såväl eget som främmande, men tillförlitliga uppgifter härom stå för de särskilda industrierna ej till buds. Siffrorna utgöra, då ej annat sägs, medeltal för åren 1911 — 13, vilka år torde kunna anses som jämförelsevis goda för flertalet industrier. Mjölkvarnarna (25 företag) visade en genomsnittlig räntabilitet av 6-4 %. 18 — 3 501.

T.

T.

274 Tullsystemets

betydelse

för

industrien

Ett företag uppnådde över 12 %. Tre grynkvarnar visade i genomsnitt 6*2 %r därav en 13" 5 %. Jästfabrikerna (5 företag) nådde i genomsnitt 7*7 % ; för fyra av dem voro siffrorna resp. 16"3, 14'7, 11*2 och 10'9 %\ det femte och största var ett fusionerat företag med tydligen utvattnat kapital; räntabilitetssiffran var där blott 5 %. Chokladindustrien (6 företag) visade i genomsnitt 9-2 %; ett företag nådde 19*8 %, ett annat 10*4 %\ flertalet övriga hade obetydlig vinst eller förlust. Två företag inom margarinindustrien redovisa för åren 1912—13 i genomsnitt 17*7 %; bägge gingo 1911, då en ohejdad konkurrens rådde, med förlust. För 16 företag inom garveriindustrien var räntabiliteten i genomsnitt 8*8 %. Samma siffra framträder för undersökta 28 skofabriksföTetag. För 7 st. av de senare finner man följande tal: 19"8, 18*8, 16*4, 13-8, 11*8, 10*5 och 10*4 %\ 7 st. hade en vinst under 2 % eller förlust. Bomullsindustrien (25 företag) visar en genomsnittssiffra av 6*6 %. För fyra företag voro siffrorna: 14*8, 14*o, 11*1 och 10'2 %. Ylleindustrien (36 företag) visar i genomsnitt blott 5*6 %. Ett företag (en maskinfiltfabrik) visar siffran 18*7, tre andra resp. 15'6, 15*2 och 11*6 %. Kautschuksindustrien (5 företag) företer den höga genomsnittssiffran av 11 4 XFör tre företag framgå följande tal: 19-9, 16*6 och 14-7; medräknas blott åren 1912—13, under vilka sammanhållningen mellan fabrikerna var effektiv, bliva talen: 23*7, 18-6 och 16*6 %. Ett företag hade en förlust för de tre åren på 23 %. Cementindustrien (7 företag) nådde i genomsnitt 8*7 %. Två företag hade en vinst av resp. 12*6 och 12o %. För 42 företag inom järnmanufakturen var genomsnittet 6*3 %. Fem av dem visade följande vinstsiffror: 34"i, 34-o, 13-2, 11*2 och 10'6 %. De två exceptionellt höga talen avse småföretag för resp. dragen tråd och sågblad. För 50 mekaniska verkstäder var genomsnittet 8*o %A därav för specialverkstäder 8*8 och för verkstäder med blandad drift 6*6 %. Separatorfabrikerna visa i genomsnitt 10*5 %, velocipedfabrikerna ej mindre än 17*3 %. Eljest nådde blott enstaka företag i medeltal för de tre åren över 10 %. Fyra av de större metallverken hade en genomsnittsvinst av 7 %; sju pianofabriker 6 %. Tre oljefabriker visa i genomsnitt 5'i %\ sjutton såp- och toålfabriker l"i %. Bland de sista framträda fyra med följande tal: 18*7, 11'7, 10*9 och 10-3 %; åtta st. hade en vinst under 2 % eller förlust. De ovan anförda uppgifterna torde först och främst belysa, att, som naturligt är, någon huvudsaklig skillnad i räntabilitetshänseende icke förefunnits mellan de egentliga tullskyddsindustrierna och industrier av mer utpräglad exporttyp, som helhet betraktade, om än en viss överlägsenhet för de förras vidkommande är skönjbar. Det torde vidare framgå, att ifråga om de viktigare tullindustrierna variationerna i genomsnittstalen (med vissa undantag) icke äro anmärkningsvärt stora. Emellertid förekomma inom flera av dessa industrier fall, som tyda på en ganska hög räntabilitet. En del av dessa fall, dock långt ifrån alla, hänföra sig till industrier, som kännetecknas av en jämförelsevis stramt genomförd monopolistisk organisation. Ännu en gång må emellertid betonas, att det material, varmed man rört sig, är av den beskaffenheten, att svårligen några mera vittgående slutsatser därav kunna dragas.

Upp föst ringstullar

e.

275 UPPFOSTFUNGSTULLAR

Som ovan i den teoretiska avdelningen framhållits, är det viktigaste ur rent ekonomiska synpunkter hållbara stödet för tullskydd att finna däri, att tullarna kunna tjäna ett »uppfostrande» syfte på sådant sätt, att de visserligen underlätta tillvaron för de skyddade näringarna vid deras startande och under deras första tid, innan de hunnit växa sig nog starka att uthärda konkurrensen från tidigare och högre utvecklade motsvarande näringar i utlandet, men att de sedermera göras överflödiga därigenom att de skyddade näringarna utvecklas till att kunna existera utan understöd. I få fall torde industritullar i vårt land ha införts i ändamål att verka uppfostrande i denna mening. Detta hindrar emellertid icke, att de i verkligheten ha kunnat ådagalägga, att de varit av denna karaktär. Det mest avgörande beviset^ härför är tydligen, att tullskyddet för en industri kunnat borttagas och industrien ändock förmått äga bestånd. Sådana exempel kunna icke anföras från de senaste årtiondenas svenska tullhistoria, och det är sålunda anmärkningsvärt, att tullskyddet så till vida icke i något enda fall kan visas ha nått detta sitt mål. Men vissa fall finnas, då sänkning kunnat vidtagas av tullar, som, då de infördes, ansågos för sitt skyddssyfte nödvändiga; och om verkligen så varit fallet, har tullskyddet i varje fall gjort ifrågavarande näringar mindre förlustbringande för landet än de från början varit. Man kan här i främsta rummet peka på sockerindustrien, vars effektiva skydd ännu 1908 utgjorde 11'75 öre per kg för råsocker och 17 öre för raffinad, tullar, som därefter successivt nedsatts till resp. 7 och 10 öre utan annan påföljd än att industrien föranletts till en ekonomiskt välgörande koncentration av driften; uteslutet är heller icke, att denna industri kunnat bliva bestående i oförminskad omfattning även vid ett lägre tullskydd. Ett annat exempel erbjuder garveriindustrien, vars tullskydd successivt höjdes 1886, 1897 och i viss mån även 1911, men som, vad beträffar sullädertillverkningen — vilken då så gott som helt fyllde det inhemska behovet — fick skyddet till synes på goda grunder nedsatt från 1914. Superfosfatindustrien erhöll 1898 en tull på 25 öre per 100 kg, vilken då ansågs synnerligen nödvändig. Den nedsattes från 1914, efter sedan denna industri blivit exporterande och genomfört en gemensam effektiv försäljningsorganisation, till 10 öre. För övrigt synes ett visst berättigande finnas att anse uppfostringsskydd föreligga i alla de fall, då en skyddad industri visat sig i stånd att avsätta en växande del av sin produktion på exportmarknaden. Förutsättningen är då visserligen, att denna export ej skett till dumpingpriser, varvid inlandsmarknaden, tack vare förefintligt tullskydd, fått vidkännas ett pris, vilket täckt jämväl den del av kostnaden för den exporterade varan, som ej ersatts genom exportpriset. Uppfostringsskydd i denna bemärkelse skulle man kunna anse föreligga beträffande bland annat galoscher, flera slag av mekaniska verkstadsprodukter (exempelvis motorer, lantbruksmaskiner, träbearbetningsmaskiner), buteljglas, emaljgods, möjligen även cement. I vad mån fall förekomma då uppfostringsskydd kan anses vara för handen, utan att sådana yttre kännetecken som de nämnda finnas, undandrager sig ett närmare bedömande.

SJUNDE

AVDELNINGEN

TULLSYSTEMETS BETYDELSE FÖR DEN EKONOMISKA KRIGSBEREDSKAPEN 1. INLEDANDE SYNPUNKTER Med ekonomisk krigsberedskap förstås i största allmänhet uttryckt ett lands förmåga att vid inträdande krigstillfällen tillgodose behovet av nödvändighetsvaror. Betydelsen och innebörden av detta begrepp beror dock i hög grad av det slags krigföring, varmed man har anledning att räkna. Det senaste världskriget har som bekant i den mest vittgående utsträckning riktats mot motståndarnas tillgång på varor och därigenom indirekt också fått största betydelse för neutrala länders materiella försörjning i händelse av allmän krigsoro i världen. Lägger man dessa förhållanden till grund, är det närmast två alternativ, som den ekonomiska krigsberedskapen i vidsträckt mening har att möta, båda hänförliga till mer eller mindre fullständig avspärrning från tillförsel. Det ena av dessa fall inträffar, då landet självt råkar i krig och alltså till civilbefolkningens behov av olika varor komma krigsoperationernas egna, enligt hittillsvarande erfarenhet enorma anspråk på vissa slags produkter och samtidigt en minskad tillgång på inhemska krafter, framför allt arbetskraft, för produktionens fortgång. I det andra fallet, avspärrning utan krig, förenklas uppgiften tydligen i hög grad jämfört med första fallet; ty även om neutralitetsvakter av olika slag och andra militära anordningar också då bliva nödvändiga, stå dock i stort sett samma produktivkrafter inom landet till förfogande som i fred, och de behov som göra sig gällande från befolkningens sida förbliva också i huvudsak oförändrade, fastän visserligen möjligheterna att tillgodose dem fundamentalt ändras genom avspärrning och den relativa betydelsen av de behov som kunna täckas därför också starkt förskjuter sig. Det naturliga förefaller vara att vid en undersökning av det uppställda ämnet utgå från båda de nu nämnda alternativen. Samtidigt med att så sker, må emellertid framhållas, att någon full visshet om att ett möjligen inträffande krig i framtiden kommer att bygga på avspärrning givetvis icke föreligger. Före det nu avslutade världskriget räknades sannolikt knappast på något håll mer allvarligt med denna form för krigföring, som ansågs i huvudsak övergiven efter de särskilt i mitten av förra århundradet fastställda reglerna för blockad och krigskontraband, och på samma sätt som det senaste kriget alltså kommit att få en alldeles opåräknad prägel, kan ett framtida krig erbjuda obegränsade överraskningar i fråga om sin karaktär. Det kunde därför förefalla behövligt att taga hänsyn också till

Inledande

synpunkter

andra former för krigföring i deras betydelse för en ekonomisk krigsberedskap. Närmast borde man i så fall tänka på möjligheten av en återgång till de under århundradet före 1914 vanliga krigföringsmetoderna i detta hänseende, sålunda krig utan avspärrning, varvid man också finge möjlighet att taga hänsyn till ett sådant krigstillfälle, vid vilket visserligen avspärrningsvapnet komme till användning men icke mot vårt land, emedan vårt politiska läge utgjorde ett skydd däremot. Alldeles oavsett den större eller mindre sannolikheten av dylika eventualiteter torde man dock i detta sammanhang saklöst kunna lämna dem åsido, nämligen av den anledningen, att något väsentligt samband med tullskyddet då knappast skulle komma att föreligga. Det bleve då snarare vad man särskilt före världskriget, plägade kalla finansiell krigsberedskap som komme att giva utslaget, sålunda möjligheten att förvärva medel till betalning av erforderliga varor och andra prestationer; och i detta hänseende är ingen väsentlig verkan av tullskyddet att vänta. Det blir alltså enbart frågan om avspärrning vid krigstillfälle, med eller utan eget deltagande i kriget för vårt land, som i det följande kommer under behandling. Att genom tullpolitiska åtgärder söka trygga tillgången på olika nödvändighetsvaror vid krigstillfälle är en tanke, som efter kriget livligt sysselsatt diskussionen och även å vissa håll omsatts i praktiken. Det mest uppmärksammade exemplet härutinnan torde erbjudas av England. Från regeringshåll ställdes här redan under kriget i utsikt, att speciellt skydd skulle beredas s. k. nyckel-industrier, som väsentligen uppstått genom kriget och vid tiden för fredens återställande icke vunnit den styrka, att de kunde uthärda utländsk konkurrens. I särskild grad beräknades ifrågavarande behov komma att föreligga beträffande färgämnen, varav en omfattande inhemsk produktion med särskilt statsunderstöd grundades under kriget, medan behovet tidigare nästan fullständigt tillgodosetts genom import särskilt från Tyskland. Vid slutet av år 1920 antogs också en lag, Dyestuffs (Import) Regulation Act, varigenom förbud stadgades för import annat än under licens av alla syntetiska, organiska färgstoffer, färger och färgämnen samt alla mellanprodukter för tillverkning härav. Licensgivningen skulle handhavas av Board of Trade och tillämpas för färger, som bevisligen tillverkas i brittiska länder eller på grund av bristande egen produktion funnes behövliga. Landet äger numera en färgproduktion, som enligt uppgifter i pressen tillgodoser c:a 80 % av behovet. Ar 1921 togs ett nytt steg på den inslagna vägen. Sålunda antogs en lag, Safeguarding of Industries Act, avsedd bl. a. att användas som skydd för andra nyckelindustrier än färgämnestillverkningen. I detta syfte stadgades för fem års tid en 3373 % värdetull på ett betydande antal produkter, såsom optiska glas och instrument, glas- och porslinsvaror för vetenskapligt bruk, magneter, precisions- och andra vetenskapliga instrument, vissa sällsynta jordmetaller, glödstrumpor samt kemikalier av olika slag. Åt Board of Trade uppdrogs att upprätta specificerad förteckning över de varor med karaktär av nödvändighetsvaror, som skulle falla under lagen, en förteckning, som i föreliggande skick upptager c:a 6 000 varuspecialiteter, till det vida övervägande antalet kemikalier. Hänsyn till landets självförsörjning vid krigstillfälle var ett flitigt åberopat motiv även för 1922 års nya tulltariff i Förenta Staterna, vilken i allmänhet går mycket långt i protektionism och delvis verkar rent prohibitivt. Bland varor, som med stöd av berörda argument belades med nya eller förhöjda tullar, må särskilt anföras ull, socker, olika järnlegeringar, såsom mangan, motybden och tungsten samt vidare koltjäreprodukter och färger.

278 Tullsystemets

betydelse för

krigsberedskapen

Jämväl för åtskilliga andra länder kunna tullpolitiska tendenser av förevarande slag påvisas. Nämnas må sålunda exempelvis, att vid den allmänna tullrevision, som för närvarande är under förberedelse i Frankrike, såsom en huvudfråga upptagits, huru speciellt skydd skall åstadkommas för industrier, som äro nödvändiga för landet (s. k. nyckelindustrier). Även bakom den nya italienska tulltariff, som fastställdes i juni 1921 och till sin allmänna läggning är starkt protektionistisk, kunna skyddsmotiv av ifrågavarande art spåras. Det kan alltså betecknas såsom en ganska vanlig företeelse efter kriget, att tullskydd befunnits böra tillgripas med speciell hänsyn till krigsberedskapen. Man kan nu uppställa den frågan, huruvida någon motsvarighet till denna idériktning kommit till uttryck i tullpolitiken under årtiondena närmast före kriget. Svaret på frågan torde lämpligen kunna ges genom några antydningar om den berörda politikens allmänna förutsättningar och syftemål. Framhållas kan då först, att det omslag i protektionistisk riktning, som började göra sig gällande i Europa mot slutet av 1870-talet, icke stod i samband med några särskilda krigserfarenheter utan framkallades av rådande tryckta konjunkturer, varjämte avsikten att skapa ett gynnsamt utgångsläge för traktatförhandlingar ofta spelat in. Att använda skyddstullar i ekonomiskt krigsberedskapssyfte var en tanke, för vilken man i allmänhet stod främmande av det naturliga skälet, att krigshistorien dittills aldrig uppvisat en handelsspärrning av den art som den nyligen upplevda med åtföljande brist på nödvändighetsvaror. Tullsystemets ändamål blev följaktligen helt allmänt att bereda produktionen skydd mot utländsk konkurrens inom eget land, och vid dess avvägning togs ej särskild hänsyn till sådana tillverkningar, som framför andra voro av vikt ur försvarssynpunkt, möjligen med undantag i vissa fall för krigsmateriel och andra rent militära förnödenheter. Ovan antydda tullpolitiska principer kvarstodo i allt väsentligt oförändrade ännu vid världskrigets utbrott. Visserligen hade man hos stormakterna börjat fatta i sikte, att krigsberedskapen måste utsträckas även till andra områden än det rent militära, men något märkbart inflytande på tullpolitiken av ifrågavarande nya synpunkter är ej att anteckna. Vad ovan sagts om den huvudsakliga frånvaron av speciella krigsberedskapssyften vid tullsystemets utbyggande före kriget äger sin tillämpning även på svenska förhållanden. Tager man del av de motiv för skyddstullar, som här framfördes under de stora tullstriderna på 1880- och 1890-talen, skall man sålunda finna, att tullarnas betydelse ur krigsberedskapens synpunkt var en fråga, som överhuvud knappast existerade för tidens uppfattning annat än beträffande rent militära förnödenheter, och det kan tilläggas att ekonomisk krigsberedskap i vidsträcktaste mening var ett för Sverige ganska främmande begrepp ännu då världskriget utbröt. Undantagsvis påträffas väl uttalanden, där ifrågavarande beredskapssynpunkt kommit till uttryck beträffande någon viss artikel, såsom exempelvis i 1888 års tullkommittés motivering för skyddstull å järnvägsskenor, vilket förordas bland annat med hänsyn till »vikten av att inom landet hava tillgång till skenor och icke vara helt och hållet beroende av den utländska tillförseln, för vilken, synnerligast i tider av ofred, väsentliga hinder kunna uppstå» 1. Tull å järnvägsskenor infördes dock icke vare sig vid 1892 års stora tulltaxerevision eller senare. Järnvägarnas importintresse blev här det starkare. 1

Kommitténs bet. I, sid. 122.

Uppgiftens

2.

art och

omfattning

279 UPPGIFTENS ART OCH OMFATTNING

De teoretiska grunderna för en till en förstärkt krigsberedskap syftande Krigstullpolitik ha framlagts ovan i avd. II. Som där framhålles, är uppgiften icke beredatt ens på det begränsade varuområde det här gäller åstadkomma självför- -ska%Tsd sörjning i fred utan att bereda möjlighet till självförsörjning vid krigstillfälle. Det är alltså fråga om att så organisera näringslivet, att det i händelse av avspärrning — med eller utan aktivt deltagande i krig — med minsta möjliga olägenhet kan anpassa sig efter det då inträdande läget. Det betonas ock å anfört ställe, att krigsberedskapen icke skall avse att trygga en varuproduktion eller varutillgång av samma art och omfattning som i fredstid. Under krigs- och avspärrningsförhållanden måste tvärtom räknas med sådan omläggning av näringslivets funktioner, att landets produktiva krafter koncentreras till de för befolkningens livsuppehälle och krigföringen nödvändiga områdena. Detta betyder, att produktionen av en mängd för den inhemska konsumtionen avsedda varor, som på grund av sin art eller kvalitet äga karaktären av ej oundgängligen behövliga varor, får inställas eller betydligt inskränkas. Detsamma kan bli nödvändigt även beträffande den för export arbetande produktionen, nämligen om antingen utförseln avstänges eller produktionsmedlen ifråga måste tagas i anspråk för landets egna mera trängande behov. Den tullpolitik som underlättar en sådan anpassning är således den ur krigsberedskapssynpunkt gynnsammaste, under det en politik, som framför allt syftar till att göra ett land i fredstid såvitt möjligt oberoende av utlandet, i stället kan komma att motverka berörda syfte, i det att den föranleder produktionskrafternas inriktande på områden, som med hänsyn till behovstäckningen vid avspärrning äro av sekundär betydelse, och därigenom försvårar en hastig koncentration på de för krigssituationen väsentliga näringsområdena. Ett solidaritetsskydd, sådant som det i vårt land eftersträvade, skulle man alltså a priori icke anse, som helhet betraktat, vara ägnat att i särskild grad befrämja krigsberedskapen — vilket icke hindrar, att vissa moment däri kunna ha verkat gynnsamt i sådan riktning. Då det gäller att undersöka tullarnas betydelse i berörda hänseende, upp- Be för ställer sig som första fråga, vilka varor som ur beredskapssynpunkt äro att kJl^sbe' betrakta såsom de viktigaste. Beträffande de särskilda varor eller varugrupper " Ä « ^ « som äro tullbelagda har man härefter att så vitt möjligt undersöka, i vad mån varu. den inhemska produktionen och möjligheterna till självförsörjning rönt inflytande slagen. av tullsystemet, medan å andra sidan tullsystemets inflytande i sådan riktning, att det hämmat utvecklingen av andra, mindre eller alls icke skyddade, men för krigsberedskapen väsentliga produktionsområden, icke får förloras ur sikte. Något försök att verkställa en allmän ingående inventering över de för krigsberedskapen nödvändiga varorna skall här ej göras. Vad som erfordras torde endast vara en orientering över de ifrågakommande huvudslagen av förnödenheter, varvid utredningar, som utförts av statens krigsberedskapskommission och krigsmaterielkommissionen, lämpligen kunna läggas till grund. Först må då nämnas de varugrupper, som falla på folknäringens område, d. v. s. livsmedel och för livsmedelsproduktion avsedda varor, såsom särskilt vissa frösorter samt foder- och gödselmedel. Det torde vara överflödigt att närmare motivera berörda produkters egenskap av nödvändighetsvaror, eftersom någorlunda tillräcklig tillgång på livsmedel utgör själva grundförutsättningen för befolkningens fysiska och moraliska motståndskraft och prestationsförmåga under krigsförhållanden.

280 Tullsystemets

betydelse för

krigsberedskfipen

I samband med livsmedelsgruppen må såsom en viktig nödvändighetsvara vid matvarors konservering och anrättning även anföras koksalt, som dessutom äger stor betydelse såsom utgångsmaterial för ett flertal industrier, särskilt den kemisk-tekniska. Livsmedlens nödvändighet för befolkningen motsvaras i viss mån av bränslets och smörjmedlens betydelse för landets ekonomiska organism. För den industriella produktionen och transportväsendet är bränslet en nödvändig kraftkälla, vars utsinande skulle betyda förlamning och desorganisation å berörda områden av den mest ödesdigra art. Att ersätta bränsleenergien med elektrisk kraft kan ske endast i begränsad omfattning, och det vore t. o. m. tänkbart, att beroendet av bränslet bleve större under krigsförhållanden än det är i fred, enär elektriska kraftcentraler och ledningar äro mycket sårbara och därför med relativ lätthet kunna av fienden sättas ur funktion. Jämställda med bränslet i betydelse för den industriella produktionens och transportväsendets upprätthållande äro smörjmedlen. Brist på sådana skulle i stor utsträckning göra de maskinella inrättningarna på skilda områden obrukbara, huru goda förutsättningarna för arbetets fortgång än i övrigt vore. Till de för krigsberedskapen viktiga varorna hör vidare en lång serie av industriprodukter samt givetvis även råvarorna härför, i den mån dessa industriprodukter lämpligen kunna bli föremål för inhemsk tillverkning. I anslutning till tulltaxans gruppering må här först nämnas alstren av de förnämsta liv»' medelsindustrierna, nämligen kvarn-, socker- och margarinindustrierna. Närmast i ordningen komma läder- och pälsvaror. Läder erfordras exempelvis till skodon och andra beklädnadsvaror, sadlar, selar, remtyg, diverse utrustningspersedlar, maskinremmar och olika industriella ändamål, och det kan antagas, att läderbehovet i krig på grund av betydande militär förbrukning som helhet skulle sträcka sig utöver fredsbehovet. Pälsskinn äro en nödvändighetsvara synnerligast för tillverkning av pälsar och pälsmössor för krigsmaktens räkning. Till nödvändighetsvarorna höra vidare åtskilliga trävaror. Bland dessa har ved omnämnts i samband med bränslet. För övrigt erfordras trä framför allt för byggnadsändamål samt såsom material för en del oumbärliga industrier. Att nämna är ock ek-, gran- och tallbark, som vid avspärrning kan väntas få stor betydelse som garvningsämne. Varor av stor vikt för krigsberedskapen äro pappersmassa, synnerligast kemisk sådan, samt papper. Den kemiska pappersmassans stora betydelse sammanhänger, frånsett dess nödvändighet som material för papperstillverkning, framför allt med dess användbarhet som ersättningsmedel vid brist på vissa andra nödvändighetsvaror. Blekt sulfitmassa kan sålunda användas i stället för bomull vid kruttillverkning, och cellulosa har enligt utförda försök visat sig brukbart som fodermedel; den erbjuder sålunda en möjlighet att vid behov frigöra foderspannmålen till förstärkning av landets brödsädstillgång. En särskild betydelse tillkommer pappersmasseindustrien därigenom, att vid avspärrning oumbärliga biprodukter, framförallt sulfitsprit jämte terpentin och harts, kunna vid fabrikationen utvinnas. Papper är givetvis oumbärligt i sin vanliga funktion samt äger dessutom vidsträckt användbarhet som ersättningsmaterial vid framställning av bindgarn, tågvirke, vävnader och säckar. Även som lädersurrogat är papper användbart. Inom textil- och beklädnadsindustrien med dess mycket mångsidiga produktion förekomma givetvis åtskilliga tillverkningar, som i nödfall väl kunna undvaras. Å andra sidan är det klart, att särskilt armén men även civilbefolkningen har behov av textilvaror, som med nödvändighet måste tillgodoses. Vad som härvid företrädesvis erfordras är garn av grövre nummer samt sytråd, bindgarn och

Uppgiftens

art och

omfattning

tågvirke, grövre ylle-, bomulls- och linnevävnader för beklädnads- och hushållsbehov, filtar, tältduk, säckvävnader samt trikåvaror och vadd. Att viss möjlighet finnes för pappersanvändning som ersättningsmedel för textilprodukter, har ovan framhållits. Som nödvändighetsvaror är även att räkna ett flertal kautschuksvaror. Sådana äga sålunda vidsträckt betydelse såsom material för telegraf-, telefon- och signalanordningar, automobil- och velocipedringar, valsbeläggningar, slangar, packningar, vattentäta vävnader, galoscher, medicinska artiklar m. m. De flesta nu antydda varuslagen erfordras för såväl militära som civila ändamål. Även för vissa rent militära utrustningstillbehör, t. ex. gasmasker och ballonger, är kautschuk behövligt. Även inom gruppen jord- och stenindustri falla åtskilliga produkter av stor vikt för krigsberedskapen. Såsom de viktigaste kunna nämnas kalk, cement och byggnadstegel, deglar, silika- och magnesittegel, samt syrefast lergods (nödvändiga för åtskilliga, särskilt kemiska industrier av stor betydelse), kolelektroder, isolatorer, fönsterglas, flaskor och burkar, laboratorieartiklar samt linser och glas för optiska instrument. Av alldeles grundläggande betydelse ur krigsberedskapssynpunkt äro olika slag av metaller, framför allt järn. Viktiga om än delvis ersättbara äro vidare dels åtskilliga ferrolegeringar, dels ett flertal andra metaller än järn, såsom särskilt koppar, nickel, zink, bly, tenn, aluminium, antimon, platina och kvicksilver. Metallernas bearbetning till slutfabrikat av olika slag sker företrädesvis inom verkstadsindustrien, vartill då räknas icke blott mekaniska verkstäder utan även järn-, stål- och annan metallmanufaktur, skeppsvarv, fabriker för elektriska maskiner och apparater m. m. Bland den mångfald ur krigsberedskapssynpunkt behövliga tillverkningar, som falla inom angivna industrigrupp, märkes i främsta rummet krigsmateriel. Åtgången härav i ett modernt krig antager, såsom erfarenheten visat, ofantliga proportioner. Man måste därför vid krig räkna med en långt gående utvidgning av krigsmaterielproduktionen, vartill möjlighet får beredas dels genom nyanläggningar, dels genom omändring av äldre, för fredliga behov avsedda fabriker till krigsverkstäder. Såsom exempel på tillverkningar av synnerlig vikt för näringslivet särskilt i händelse av avspärrning må nämnas maskiner och apparater för varjehanda betydelsefulla industrier, vidare ångmaskiner, ång- och vattenturbiner, explosionsmotorer, elektriska maskiner och apparater, telefon- och telegrafmateriel, maskiner och redskap för jordbruket, fartyg, lokomotiv, järnvägs- och spårvagnar, automobiler och andra fordon samt järnvägsskenor. I detta sammanhang må även såsom nödvändighetsvaror framhållas kirurgiska, medicinska, fysiska m. fl. instrument, som erfordras för utövning av oumbärliga vetenskaper och yrken. Anmärkas bör emellertid, att då det gäller maskiner etc. för civila arbetsområden, behovet i allmänhet torde kunna anses såsom ganska tänjbart. Erfarenheten från kriget visar sålunda, att betydande anpassning efter en inträdande knapphet kan ske åtminstone under begränsad tid, utan att svårare samhällsskador därav bli följden. Nödvändigheten av oljor, i den mån det gäller bränn- och smörjoljor, har förut berörts. I övrigt må beträffande speciellt viktiga, inom varugruppen oljor och fett samt produkter därav fallande varor påpekas följande. Linolja erfordras för beredning av oljefärger, fernissa och kitt. Glycerin användes för sprängämnestillverkning och apoteksändamål, paraffin vid ljus- och tändsticksfabrikation, vaselin för insmörjning av vapen m. m. och för apoteksändamål, talg samt olika slag av vegetabiliska oljor och fett för varjehanda kemiska

282 Tullsystemets

betydelse för

krigsberedskapen

industrier. Å förevarande område finnes dock enligt erfarenheten stor möjlighet att vid inträdande brist använda ersättningsmedel. Under begreppet kemiska produkter falla enligt tulltaxans gruppering 1) vissa kemiska grundämnen och deras föreningar, 2) torrdestillationsprodukter och närstående ämnen, 3) färger och färgningsämnen m. m., 4) flyktiga vegetabiliska oljor o. d., 5) konstgödsel, 6) krut, spängämnen och tändstickor samt 7) produkter av övrig kemisk industri. Av här förekommande varor är en mycket betydande del att hänföra till de för krigsberedskapen nödvändiga. Såsom exempel på varor tillhörande den första av nämnda grupper må först nämnas vissa grundämnen m. m., nödvändiga bl. a. för krut- och sprängämnestillverkningen, nämligen salpetersyra, svavel, kaustik ammoniak, koksalt, klorkalium, klorkalcium, klorbarium, kaliumklorat, aluminiumsulfat, soda och kaliumbikromat. I övrigt äga kemiska grundämnen mångsidig användning inom ett stort antal nödvändiga industrier, läkemedelstillverkning m. m. Torrdestillationsprodukter av stenkol och trä jämte närstående ämnen kunna nästan genomgående betecknas såsom nödvändiga för krigsberedskapen. Destillationsprodukternas redan i fred stora betydelse ökas vid krig och avspärrning väsentligt på grund av stegrat behov av sådana produkter, särskilt de vid stenkolsdestillation erhållna bensol, toluol och tjära, av vilka de båda förstnämnda erfordras bl. a. för sprängämnesfabrikation och tjära exempelvis för elektrodtillverkning. Vidare måste ersättningsämnen för åtskilliga nödvändighetsvaror sökas bland ifrågavarande destillat, av vilka de viktigaste, utom de nyss nämnda, äro trätjära, harts och terpentin. Av stor vikt för tillverkning och underhåll av såväl krigsmateriel som olika för civila behov nödvändiga produkter äro färger och färgningsämnen m. m. Bland närstående nödvändiga fabrikat må särskilt nämnas trycksvärta och bläck. Färg- och fernisstillverkning är i huvudsak beroende av linolja och andra vegetabiliska oljor, mineraloljor, hartser. tjärfärgämnen (alisarin- och anilinfärger m. fl.), terpentin och sprit samt målarfärger av olika slag, t. ex. bly vitt, zink vitt, rödfärg o. s. v. Gruppen flyktiga vegetabiliska oljor o. d. kan i allmänhet anses innefatta produkter utan större vikt för krigsberedskapen. Nästföljande varugrupp, konstgödsel, har tidigare berörts i samband med livsmedlen. Vad beträffar gruppen krut, sprängämnen och tändstickor, är utan vidare klart, att vissa hithörande produkter äga den mest centrala betydelse ur krigsberedskapssynpunkt. Man kan överhuvud icke tänka sig en krigföring utan tillgång på krut och sprängämnen. Erfarenheten från senaste kriget ge vid handen, att kraven å detta område i ett modernt krig bli långt mera omfattande än man tidigare föreställt sig. Vid sidan av det militära behovet erfordras sprängämnen å olika civila arbetsområden, t. ex. vid malmbrytning och stensprängning. Ett militärt behov av vikt fylla olika slags giftämnen för gas- och rökbomber m. m. Att tändstickor äro en nödvändighetsvara i krig likaväl som i fred, torde utan vidare ligga i öppen dag. Bland produkter av övrig kemisk industri m. m. kunna såsom särskilt viktiga nämnas vegetabiliska garvningsämnen och apoteksvaror. I det följande upptagas till behandling blott sådana här berörda varugrupper, ifråga om vilka tullpolitiken kan tänkas mera direkt ha påverkat möjligheterna till självförsörjning. Det kan givetvis ej bli fråga om att närmare ingå i detaljer, utan vad som åsyftas är endast en helt allmän orientering som grundval för ett sammanfattande omdöme om tullsystemets betydelse i krigsfceredskapshänseende för de olika huvudslagen av nödvändighetsvaror.

Möjligheterna att på tullpolitisk väg främja krigsberedskapen 3.

283 TULLSYSTEMETS VERKNINGAR

Som redan framhållits, innebär krigsberedskapen väsentligen en anpassnings- Möjliguppgift, varvid det gäller icke att i fredstid och för normala förhållanden hetema vinna möjligaste oberoende av utlandet utan att skapa förutsättningar för tu^0fitisk självförsörjning vid avspärrning, med eller utan direkt deltagande i krig, vägfrämja och för lättast möjliga omläggning av produktionen till en för en sådan krigsberedsituation lämpad hushållning. Det är från denna synpunkt man har att be- skapen. trakta frågan om tullpolitikens betydelse för krigsberedskapen. En protektionistisk politik innebär icke i och för sig förbättrade möjligheter härutinnan utan endast i den mån den befrämjar en utveckling av produktionen i angiven riktning, under det den direkt kan motverka krigsberedskapssyftet genom att skapa eller upprätthålla en produktion, som står i vägen för produktionsfaktorernas inriktning på de vid avspärrning oumbärligaste uppgifterna. Vid ämnets behandling synes åtskillnad lämpligen böra upprätthållas mellan å ena sidan råvaror och å andra sidan förädlade produkter. Råvarorna, dit såsom större huvudgrupper äro att räkna olika jordbruksprodukter, oberedda hudar, oarbetat trä, textila råvaror, kautschuk, stenkol, malmer samt vissa andra jord- och stenarter e t c , åtnjuta merendels tullfrihet, dock med undantag för de viktigaste jordbruksprodukterna, vilka skyddas av' mer eller mindre effektiva tullar. Vad de tullfria råvarorna beträffar, kan givetvis ingen direkt inverkan av tullsystemet på självförsörjningen ifrågasättas. Indirekt kan emellertid övergången till självförsörjning tänkas underlättad genom tullsystemet, nämligen i den mån tullarna befordrat de för krigstidens hushållning särskilt behövliga råvarornas förädling inom landet och såmedelst bidragit, då det gäller importerade råvaror av sådant slag, att förråd i viss utsträckning kommit att hållas i lager hos de förbrukande företagen, samt, beträffande likaledes särskilt viktiga råprodukter av inhemska tillgångar, såväl till förrådsbildning av nyssberörda art som till ökade medel och anordningar för råvarornas framskafrning. (Jfr dock vad nedan anföres angående denna lagerbildnings betydelse ur krigsberedskapssynpunkt.) Ifråga om de fullbelagda jordbruksprodukterna gäller undersökningen företrädesvis i vad mån tullarna påverkat dels självförsörjningen som sådan, dels produktionens riktning och sammansättning från synpunkten av dess större eller mindre ändamålsenlighet för omläggning till krigshushållning. Vad angår de förädlade industriprodukterna, har man vid ett bedömande av tullarnas betydelse för krigsberedskapen att med särskild omsorg begränsa sig till de under avspärrning verkligen behövliga varorna. Därvid gäller det först att klargöra produktionens allmänna inre förutsättningar. För att industriell förädling skall kunna ske erfordras, i olika inbördes förhållande å olika arbetsområden, samtliga eller flertalet av följande faktorer: a) utgångsmaterial, b) anläggningar med maskinell utrustning och driftsförnödenheter inkl. drivkraft, c) transportmedel, d) industriledare och tekniska fackmän samt e) yrkesskickliga arbetare. Då fråga är om förädling av inhemska arbetsmaterialier, betyda av tullsystemet eventuellt framkallade eller befordrade framsteg tydligen, att de berörda förutsättningarna och därmed krigsberedskapen förbättrats, nämligen under den redan upprepade gånger framhållna förutsättningen, att det gäller de för krigstiden särskilt behövliga varorna. Annorlunda ställer sig saken beträffande förädling av arbetsmaterialier, varav landet ej äger tillräckliga egna tillgångar. I och för sig skulle tullsystemet här ej kunna fylla någon

284 Tullsystemets betydelse för krigsberedskapen

större uppgift ur krigsberedskapssynpunkt, då ju tillförseln vid avspärrning upphör och råvarubrist alltså inom kort är att motse. I den mån industrien föranlett lagerhållning av antingen råvaror eller färdiga produkter av de för krigstillfälle behövliga slagen, skapar den emellertid en reserv för den första tiden, som särskilt lätt kan tagas i anspråk för konsumtionen. Att märka är likväl, att genom en tullpolitik som medför ökad självförsörjning utrikeshandeln minskas och att en eventuellt ökad lagerbildning av råvaror och fabrikat hos industrien kommer att motsvaras av minskade lager av färdigfabrikat hos handlandena. Å andra sidan är det långt ifrån givet, att just en tullskyddad industri ur lagerbildningssynpunkt har större betydelse än frihandelsnäringarna. Exempelvis den största komplexen av svenska frihandelsindustrier, nämligen de träförädlande industrierna, skapar en virkestillgång i skogarna, som därförutan icke skulle förefinnas. Därtill kommer såsom giltigt för industrien av både den ena och den andra typen, att industriföretagen ej kunna väntas av egen drift hålla lager av något slag för krigstillfälle; och den lagerhållning, som företagen skapa av hänsyn till sin normala verksamhet, måste komma att växla allt efter konjunkturläget i allmänhet ävensom den förutsedda prisutvecklingen på de särskilda varorna och kan alltså icke erbjuda någon säker garanti. Av en viss betydelse för krigsberedskapen kan vara, att anläggningar, som av råvarubrist förlorat möjligheten att fortsätta sin normala drift, eventuellt komma att lämpa sig för framställning av andra, för krigstiden behövliga varor, vilkas råmaterial befinner sig inom landet. Men för att tullsystemet här skulle kunna sägas ha främjat krigsberedskapen, måste det visas, att den genom detta skapade inriktningen av produktionen därvid erbjuder större möjligheter än dem som frihandeln tillåter. Uppgiften blir nu att från ovan antydda synpunkter söka bedöma tullsystemets betydelse för självförsörjningen i fråga om särskilda huvudgrupper av nödvändighetsvaror. Början kan härvid lämpligen göras med en grupp, som representerar grundvillkoret för befolkningens uppehälle, d. v. s. livsmedlen. LivsFör spörsmålets överblickande synes det närmast behövligt att så vitt möjligt medel, utröna livsmedelskonsumtionens omfattning, uttryckt i antal kalorier, samt dess fördelning på inhemska och utländska produkter liksom på vegetabiliska och animaliska näringsmedel, allt under olika tidsavsnitt före och efter jordbrukstullarnas införande. De siffror, som i angivna hänseende anföras i tablån nedan å sid. 286, avse från jordbruket i egentlig mening härstammande livsmedel och grunda sig i det väsentliga på beräkningar i den i del II intagna bilaga X. Så långt möjligt bygga dessa beräkningar på den officiella statistiken (jordbruks-, industri- och handelsstatistiken). För vissa områden av produktionen, särskilt den animaliska, erbjuder statistiken emellertid föga vägledning, och där ha kalkyler måst tillgripas, vilka delvis måhända vila på ett något bräckligt underlag. Ett visst stöd för att de ej äro allt för mycket missvisande har man i sådana fall velat finna däri, att de erhållna resultaten visat sig rimliga vid jämförelse och i kombination med andra säkrare data. I vidsträckt omfattning hava de av statens krigsberedskapskommission i dess betänkande, del IV, publicerade utredningarna tjänat till ledning. Fjäderfäavelns produkter ha alldeles lämnats åsido, då därvid mer än eljest hållpunkter för bedömande av de producerade kvantiteterna saknas. Summor för hela landets livsmedelsförbrukning erhållas naturligtvis icke, då utom nyss nämnda produkter bl. a. även alstren av trädgårdsodling saknas ävensom fisk, vilt och kolonialvaror. Men då de rena jordbruksproduk-

Livsmedel

terna utgöra den långt övervägande delen av folknäringen, torde de framlagda siffrorna ändock kunna giva en viss uppfattning om livsmedelsförbrukningens storlek och förändringar under det betraktade tidsskedet. * Tillverkning av sådana varor, vilka väsentligen utgöra produkter av utländskt råmaterial, såsom t. ex. margarin, har hänförts under importen. Med avseende på den i tablån redovisade egna produktionen är det av vikt att observera, att dennas beroende av utländska materialier, såsom särskilt konstgödsel och fodermedel, vid beräkningen icke tagits i betraktande. Vad den importerade konstgödseln beträffar, möter det stor svårighet att i siffror söka ange dess delaktighet i landets skörderesultat, enär några faktiska uppgifter ej finnas att tillgå för en sådan beräkning. Med ledning av sakkunnigas omdöme har emellertid företagits en ungefärlig uppskattning å området, vilken för tiden 1891—1915 givit följande resultat. I KONSTGÖDSEL IMPORTERADE VÄXTNÄRINGSÄMNEN SAMT GENOM DESSA NÄRINGSÄMNEN UPPNÅDD ANTAGLIG SKÖRDEÖKNING 2

Import av konstgödsel: Fosforsyra Kväve Kali Beräknad skördeökning Fosforsyra Kväve Kali

1891/95

1896/00 1901/05 1906/10 1911/15

16 790 968 7107

21830 2 063 10 925

70 518 22 264 24 874

91686 120 708 125 916 123 304 47 449 66 171 98 647 120 497 38 237 48 356 57 169 63 280

Summa 117656

177 372 235 235 281 732 307081

ton » » i 1000

28 740 2 877 13 816

29 980 4 289 16 334

29 120 5 239 18 080

skördeenheter:

Skördeökningens fördelning på olika grödor i 1 000 skördeenheter: Sockerbetor Brödsäd Övriga produkter (huvudsakligen fodermedel)

16 025 27 370

27 625 39 860

28 050 57 840

36 250 64 220

39 750 66100

74 261 109 887 149 345 181 262 201 231

I tablån är ej medtaget kalorivärdet för produktionen, resp. förbrukningen av brännvin och maltdrycker. Detta kan för perioderna 1871—75 och 1911—13 beräknas ha uppgått till följande belopp: 1871/75 1911/13 Produktion, miljarder kalorier 191 213 Förbrukning, » » 205 221 Om dessa belopp medtagas eller icke i kalk3 r len, inverkar föga på slutresultatet. 2 Vid denna kalkyl hava följande beräkningsgrunder följts: På grundval av utförda gödslingsförsök har den antagliga skördestegringen vid användning a v konstgödsel uppskattats till i genomsnitt: per kg fosforsyra 4-2 skördeenheter » » kväve 23-0 » » » kali 3'5 » Vidare h a r antagits, att per hektar sockerbetor med konstgödsel tillförts 40 kg fosforsyra och 40 kg kali samt under perioden 1911—15 40 kg kväve, under föregående perioder 30 kg kväve. Denna konstgödseltillförsel beräknas med stöd av utförda gödslingsförsök ha medfört en stegring av skörden med 5 300, resp. 4 300 kg sockerbetor per hektar. Av övriga kulturväxter beräknas foderrotfrukterna hava i medeltal tillförts 40 kg fosforsyra, 20 kg kväve och 40 kg kali per hektar, varefter av återstoden av den importerade konstgödseln hälften beräknas ha använts till brödsäd, resten till övriga spannmålsväxter, potatis och foderväxter. Med denna utgångspunkt och en beräknad effekt per kg fosforsyra

286 Tullsystemets m ^p cs O 'O

o

OS CD — •*# t - «c o • * Tt IM

se CO

(MCOS O Tt O i O ^ 0)

IN »O

ca

O CO OS »c t > -!}

(MO^t l>CDC t - ec r j

so

CO r j

3 CM

I>

SP —SI•

CO cc -Ti l > O O i C

©S CM

betydelse för

T

~

»i

CM Mi CM

<* *S

|d

fflCr Ol - * — 00

CO 0 0

c CM 0-1 CM 10

"<*

o ^f o

C o co

OS CD 0C •rf H C 00 CO -3

ta C5

o Ci

co

no er

-<# l O CT

9P CM

1-1

ro CM

os i > os c »O CT

t - CM \C

Ml

• ^ t O t l ^ T-l r j

o CO

«

«3 t» «3 CM

CS 00 T-l

^ j "

t» CM G> CM

TT

t?~

CO »

r~ o O t ^

5»

+++ ^ +

co os t> OliOO t-

00 00

irs 00

CO o

o

Tfl

i-l

« 0

^p

\o

-rh

os •M

CO

T-H

l-H

00 o

iccoc! 5* H k» "+

CO CO t 00

i—I

m

lOCOCO

t—

^CO~

TJI

t -

«o os

T-H

*N

m 00

l >

>o

?s t*

os i-i T *

r» 00

•<* CO

A »o M

CO * * t > 0 0 CO

o:

CO i—I

o ~JO

p

CM

o

s r l

g| 9P CO o.

H l O ^ co »o cc T—

t ^ os 00

CM

co

CM

os i cr.

co •H

+++ + + 1

HlOCO

CM

CM i—1

S5 «o

CM

l O

«

T-l

o

^ <o

i-H K3

CM | H 1

OS t?

c»

t T-l

OS

i—i cc i H CM CO TT

CO

"

«o

00¶CO © CM ©

S 22 CM

IS

Os »Q C«o

r j i -X C^ CN

c> o

CM i O »0 c^ t > cc

s oo

CO T * © cc t- C

C2> O l 1 0« S t> 1-^ >S k©

2P CM

- * Ol 00 1> HO oc

CO »0>

OQ

T-H CC

ctj fo

•N

*o

(N © © CM kQ

k©

•H

**•

«5

so

CO CO CR oo CÄ O T— CM CM Tt OS CM CM

t - oc

CM - * t co o i— CM T-l T * CM

22 S3 oo

CD CT \0 — -^1 1>

00 t - CX - * co o i O T-l Tt CM

t> O 9© CM

00 cc Tt* 0C ^ * cc

J2 C© «o so »>« D» >H so

( D r M f f

90 co> CO CM

co a O x* ^ * cc

i-l lO O

l>90

»H © TU

00¶O l CT t ^

+++ + + 1 + +

T-H

CC

T—1

CM

!? Cv Hi

>i

CB

ed

CS

CB

a

s s 3

a s

a a ci

a a 3

a g

CO

5/3

9 •A

tfl

vi

GO

T-»

00 © © SO

r» k©

so so

CB

cS

£

© k>»

M i

Ol >>, loO ocL^ SCM • H TH

+++ + + 1 + + O CM

CM ©

CO CO TCM CM - * r~ T J W CM

•># i > -

St CO l>-

+

«o I i » JS O» «5 0 *

t - o00 CC i> m

• *

VO TJ< ^1 - * CM -^ CM

<N SO t»

l >

iO kO « *H 99 l+l 1 *

i—1

IOCO-^

•—1 C C CM T;

kft ^H

—<

CO o CM t e 00 l O M* »2 CO CO o o: >H Ol

>S

00 00 cc OS • * lO b - xO - ^ CM

+ 4- 1 1 +

c*

M* os >i

SS 0 0 CO

T—

a co

co TX co o co

CS

co m ">* CM

+++ + ' + 1 1 +

OS o s k/9 o © **l

co

L~-

"W *-s

00 - * OCM OS T *

"w >-l 00

CO i—I

t » »o OS OS co co

<

H . O C CM O -^

+++ +

c» « Os *H

%a

1—1

»o co co »o

«o

OS

O Ol CO ^ 00

Ol

»o c: T-, M t> N

00 CO »c

T—1

t»

!>• +++ + + + l 1 +

•#

>H < => l O CO CO 91 >H CO *"* «* CM

cc

co

31 co

OS co co i> »O CO CO «Ol os c>

p;

to OS

ts.

CC i—

s

?2> CO

T—1 T - l

+++ + + + 1 1 +

TT-

o: B

»O -5P

c-

a»o

~H CO »t

i-i • * cc co cc t ^

+++ + 1 + 1 1 +

C5

lO

*0

92 oo

krigsberedskapen

o

1 c CJ

•a

o

et

D

•-

E

T *

ti

u o

• .

>

0 -C

o c q

4>

2 is •s »

»•Si) i

>*«";lo « • a * j CU * .c

i£i *3 ^ 5 >

t

'O

a

1 o "5 ) 4

II

i t> tå l

i

c •J

•4-J

>

•*

ci

J o * 3 a. o c 4 ! feCry3 c/3 Q.> Q1

l

4 c/

T *

u <0

>3

E, 4 C c

"o M A:

: l co

"C

B o U C

etf

! *

c

7!

! 4

'c

s £2

<

-

t

o -g

i

"3

c

•J

£

A

. c c) 1

S-A

LE •"c

Ii fj It > i* 1

> ) 1

<:

S V1

c

c

4)

ft ( : « X 1

3 O

"o

a

K

!tii> 1 1

ä « "OJ

)

11 C/} bl

3 J

c SS

u

•o

C i t T: 1

~J

.93 C - c g5tO V3 C

> »I?

)

> i? E a « £•; J>c c "c

Is

« t

c

>

;• 1 i

CS

Ii

3 . H[ 1 c | C> ^3 E nä . £ p l' 4

*•*i! E' i

«J

«

CO

•"

1 i L C

4)

k JO • i . «3_ C

^ >£

)

l a m-

B

<

Ä

ri

4) tao C

3 •Q In

cs

a

jg _«B

"3 K

+

Livsmedel

287 Under tiden före 1890-talet var tillförseln av importerad konstgödsel jämförelsevis så obetydlig, att man synes kunna bortse därifrån. Enligt kalkylen utgjorde den på grund av ifrågavarande tillförsel vunna skördeökningen ännu åren 1891—95 blott 2'4 % av producerade vegetabiliska födoämnen och 1*5 % av producerade fodermedel. Som import har räknats jämväl den av utländsk råvara inom landet tillverkade superfosfaten. Importgödselns inflytande på den vegetabiliska produktionen äger sin motsvarighet i den animaliska produktionens beroende av införda fodermedel. I sistnämnda fall kan man vid en kalkyl stödja sig på ett något säkrare material än då det gäller konstgödseln. Jämte den officiella handels- och produktionsstatistikens uppgifter om art och kvantiteter stå sålunda jämförelsevis pålitliga beräkningar till buds rörande fodermedlens kalorivärde per foderenhet efter omvandling via djurkroppen till animaliska livsmedel. Det låter sig följaktligen göra att approximativt beräkna ifrågavarande faktors betydelse inom landets livsmedelsproduktion. För berörda syfte återges först följande siffror ur bilaga X rörande landets produktion, in- och utförselöverskott samt förbrukning av fodermedel. Produktionen har här minskats och införseln ökats med de belopp, som kunna anses representera skördeökning på grund av tillförsel av importerad konstgödsel enligt föregående kalkyl. PRODUKTION, IN- OCH UTFÖRSEL SAMT FÖRBRUKNING AV FODERMEDEL I

1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

m e d e l t a l å r

Produktion

In- och utförselöverskott *

Miljoner 3 829 4 027 4 238 4 323 4 709 4 953 4 899 6 285 6 572

Förbrukning

foder enheter — 197 — 204 — 146 — 97 + 54 + 236 + 430 + 528 + 586

3 632 3 823 4 092 4 226 4 763 5189 5 329 6 813 7158

Före 1890-talet var exporten större än importen, medan förhållandet sedermera blivit omvänt. En korrigering av de i tablån sid. 286 upptagna siffrorna rörande landets animaliska produktion med ledning av ovanstående uppgifter sker på så sätt, att, sedan in- och utförselöverskottets kalorivärde som animalisk produkt beräknats, ifrågavarande värde för införselöverskott dragés från och för utförselöverskott lägges till den animaliska produktionens kalorivärde. Krigsberedskapskommissionen har ansett sig kunna räkna med ett genomsnittsligt utbyte av 750 kalorier i animalisk produkt (kött och mjölk) per konsumerad foderenhet. Med användande av detta tal erhållas nedanstående sifferserier för vad man kunde kalla totala nettoproduktionen av det svenska jordbruket absolut och per inv.; bredvid angivas till jämförelse även siffror för totala konsumtionen av 2"5 kg kärna, per kg kväve 15 kg kärna och per kg kali 2"3 kg kärna erhållas de i tabellen anförda talen för skördeökning av brödsäd och övriga produkter genom konstgödselanvändning. Dessa senare tal måste emellertid betecknas såsom synnerligen osäkra, under det att den beräknade skördeökningen i sockerbetor t o r d e anses mindre osäker, enär konstgödselanvändningen i praktiken vid sockerbetsodling varierar mindre än vid odling av brödsäd. 1 + betecknar införsel-, — utförselöverskott.

288 Tullsystemets betydelse för krigsberedskapen

per inv. Hänsyn har här även tagits till den enligt ovan angivna grunder kalkylerade skördeökningen på grund av importerad konstgödsel. Totala nettoproduktionen I

m e d e l t a l å r

1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

Total konsumtion per inv. 1 000 kal.

A

Per inv. 1000 kal. B

3104 3 212 3 269 3 554 3 787 4 063 4 034 4 566 4 714

726 714 710 749 784 807 774 845 841

785 831 868 888 948 1018 1074 1117 1111

Miljarder kal.

av C

C 92 86 82 84 83 79 72 76 76

De absoluta siffrorna för produktionen visa (med undantag för perioden 1901 —05) liksom siffrorna för konsumtionen stegring från period till period. I förhållande till invånarantalet förmärkes emellertid en nedgång under tiden 1876 —85 ävensom ett mindre bakslag 1901—05. Vad det _ sistnämnda beträffar, sammanhänger produktionsminskningen och den samtidigt stegrade importen med felslagna skördar under ett par av ifrågavarande år, särskilt 1902 och 1904. Den i förhållande till folkmängden avtagande produktionen under senare delen av 70- och förra delen av 80-talet torde däremot böra sättas i samband med den under dessa år med särskild styrka framträdande omläggningen från vegetabilisk till animalisk produktion, vilken, på grund av det jämförelsevis mindre utbytet av mänsklig näring vid den sistnämnda, resulterat i en blott svag ökning av totala kalorimängden. Detta är naturligtvis icke liktydigt med en stagnation i jordbruksutvecklingen, ekonomiskt sett, då det ju är produkternas handelsvärde, ej deras fysiologiska näringsinnehåll, som är avgörande för jordbrukets ekonomiska resultat. En jämförelse mellan siffrorna per huvud för konsumtionen och för vad här kallats nettoproduktionen är ägnad att giva en viss ledning för bedömande av landets självförsörjningsförmåga, totalt sett, i fråga _ om jordbruksprodukter. Det visar sig att denna, efter en markerad sänkning i slutet av 70-talet, därefter hållit sig vid en anmärkningsvärt jämn procentsats till fram emot sekelskiftet, från vilken tid den företett en ytterligare, om än icke synnerligen utpräglad nedgång. Angivna utveckling kan, i betraktande av den stora folkmängdstillväxten, icke anses ur självförsörjningssynpunkt ogynnsam. Den andel tullsystemet skulle äga i det uppnådda resultatet kan tydligen ligga antingen däri, att det påverkat jordbrukets totala kvantitativa avkastning, eller ock däri att det bidragit att framkalla en sådan förändrad sammansättning av produktionen, att näringsinnehållet i den för mänsklig förbrukning avsedda produktionen därav rönt märkbart inflytande. Tidigare framförda slutsatser få anses ha med viss grad av sannolikhet ådagalagt, att någon betydligare utökning av det totala växtodlingsresultatet i skördeenheter räknat tack vare tullsystemet icke ägt rum, om man undantager sockerbetsodlingen samt förhindrandet av en måhända eljest i viss utsträckning skedd extensifiering av jordbruket i mellersta Sverige. Viktigare har emellertid tullsystemets inverkan varit i det hänseendet, att det givit produktionen en ändrad inriktning. Vilken betydelse detta haft för självförsörjningen och därmed i viss mån för krigsberedskapen skall i det följande något belysas.

Livsmedel

289 För ett närmare inträngande i förevarande spörsmål synes det ändamålsenligt att företaga en analys i stora drag av tullarnas förhållande till produktionsutvecklingen för de särskilda större livsmedelsgrupperna. Närmast meddelas sålunda på grundval av tablån sid. 286 jämte därtill knutna kompletterande sammanställningar följande beräkningar över produktionens förhållande till motsvarande konsumtion ifråga om de viktigaste vegetabiliska och animaliska livsmedlen. LANDETS

PRODUKTION

AV VIKTIGARE

Vegetabiliska I medeltal är

Brödsäd

1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

85 75 69 72 (71) 68 (72) 68 (65) 59 (72) 66 (71) 65

Socker och sirap

5 X 21 (67) 57 (84) 71 (85) 71 (92) 78 (92) 76

LIVSMEDEL

livsmedel

Potatis och stärkelse

98 99 98 99 99 94 92 97 97

I %

AV

KONSUMTION

Animaliska

livsmedel

Samtliga

Kött och fläsk m. ni.

Mjölk och mejeriprodukter (inklusive margarin)

Samtliga

83 75 70 72 71 72 65 71 71

95 89 96 100 103 96 96 97 108

124 124 121 120 (116) 110 (101) 93 (87) 78 (84) 75 (82) 73

113 110 111 112 107 94 85 83 84

Export- och importöverskott av fodermedel, evalverade till kalorier enligt förut angivna grunder, har i ovanstående tablå tillagts, resp. fråndragits produktionen av mjölk och mejeriprodukter, enär berörda export och import i huvudsak avsett kraftfoder. Vederbörliga reduktioner med hänsyn till importerad konstgödsel äro även iakttagna. Siffrorna inom parentes angiva förhållandet mellan produktion och konsumtion, om hänsyn ej tages till sistnämnda omständighet; skillnaden framträder därvid, som synes, störst ifråga om sockerproduktionen. Den meddelade beräkningen visar, att självförsörjningen beträffande brödsäd hållit sig nästan konstant efter skyddstullarnas införande, dock med någon tendens till nedgång. För socker och sirap började produktionen vid slutet av 1880-talet uppnå större betydelse för att under påföljande årtionde och ännu mer under 1900-talets första decennium utvecklas, så att landets totala förbrukning, åtminstone om man bortser från konstgödselbehovet, i det närmaste täcktes. Landets odling av potatis har under den av tablån omfattade tiden fyllt behovet praktiskt taget fullständigt. Med avseende på de vegetabiliska livsmedlen tillsammantagna har alltsedan 80-talet självförsörjningen uppehållits vid ungefär oförändrad höjd, med undantag dock för den av ett par svaga skördar nedtryckta perioden 1901 — 05. Av de animaliska livsmedlen har kött och fläsk m. m. under hela den ifrågavarande tiden producerats till nästan fulla behovet, och enstaka år, särskilt närmast före kriget, uppvisa t. o. m. exportöverskott. Beträffande mjölk och mejeriprodukter (inkl. margarin) förmärkes däremot vid senare hälften av 90-talet en kraftig, sedermera fortsatt tillbakagång i självtillräckligheten, vilket för de animaliska livsmedlen i genomsnitt medfört en ej oväsentlig förskjutning mot ökat beroende av utlandet, främst kännetecknat av en växande införsel av kraftfodermedel. Såsom av den tidigare utredningen framgår, kan ovan antydda utvecklings19 — 3501.

T.

T.

290 Tullsystemets

betydelse för

krigsberedskapen

gång anses delvis ha stått under skyddstullarnas påverkan. Vad först brödsäden beträffar, har för Sveriges vidkommande kunnat dragas den allmänna slutsatsen (se ovan sid. 155), att tullskyddet bidragit att hejda en på 80-talet starkt framträdande relativ inskränkning av landets brödsädsodling till förmån för en vidsträcktare odling av foderväxter. Starkast har denna verkan framträtt i Sydsverige, men även i de mellansvenska sädesbygderna ha tullarna medverkat till att upprätthålla brödsädsodlingen. Näst efter brödsäden utgör numera socker, efter kalorivärde räknat, det främsta vegetabiliska livsmedlet. Produktionen av socker härstädes, grundad på inhemsk betodling, uppväxte till verklig betydenhet först under senare delen av 1880-talet. De tre olika tullar, med vilka man beträffande sockerproduktionen har att räkna, nämligen tullarna å raffinad, råsocker och sockerbetor, hava för denna produktionsgren kommit att bilda en mycket effektiv skyddskedja, vilket framgår därav, att importen av råsocker och raffinad i stort sett nedsjunkit till en ren obetydlighet, sedan landets egen produktion med 90-talet vunnit en utveckling, som möjliggjorde sockerbehovets huvudsakliga tillgodosende. Det har redan förut framhållits, att på detta område den inhemska råvaruproduktionen och den inhemska förädlingen ömsesidigt betinga varandra, ävensom att tullskyddet för sockerindustrien delvis måste ha kommit även betodlingen till godo. Berörda tullskydd bör, av grunder som påvisas i översikten rörande sockerindustrien i bilaga XI, anses ha utövat avsevärd verkan, sålunda, att landet därförutan skulle i väsentlig mån ha förblivit beroende av utlandet för sockerbehovets fyllande; men det är tydligt — något som ock förut (sid. 275) framhävts — att man här har rätt att tala om ett uppfostringsskydd, i det att tullarna kunnat småningom nedsättas utan olägenhet för vare sig betodlare eller industri. Ifråga om den tredje i översikten å sid. 286, upptagna vegetabiliska huvudgruppen, potatis, har tidigare (sid. 174) omförmälts, att direkt tullskydd med ett oväsentligt undantag icke förekommit, varemot ett indirekt skydd speciellt för fabrikspotatis kan anses ha bestått i den till 1911 gällande majstullen, samt vidare att sistnämnda tulls avveckling för potatisodlingens del kompenserades genom särskilda avgifter vid användning för brännvinsbränning och stärkelsetillverkning av utländska råvaror; dessutom äger fabrikspotatisen ett indirekt skydd i tullen å stärkelse. Angivna skyddsåtgärder hava visat sig effektiva och kunna följaktligen, såsom förut framhållits, anses ha bidragit att vidmakthålla odlingen av fabrikspotatis, varav förbrukningen före kriget normalt utgjorde omkring 3 1/4i milj. hl årligen. Beträffande matpotatis saknas tullskydd, och ett jämförelsevis betydande importöverskott är här för handen. Ur krigsberedskapssynpunkt kan ett uppehållande av odlingen av fabrikspotatis anses ha den betydelsen, att den tjänar som en reserv för konsumtionen av matpotatis. Det är emellertid att observera, att denna reserv normalt icke är att påräkna annat än under den tid av skördeåret som förflyter, innan ifrågavarande vara hunnit förbrukas för sitt ändamål. Härutöver kan skyddet för fabrikspotatisen i så måtto ha befrämjat krigsberedskapen, att det möjligen i någon mån bidragit att över huvud uppehålla jordbruksproduktionen å för densamma speciellt lämpade jordar i Södra Sverige. För de animaliska produkternas vidkommande har utredningen givit grund för den allmänna slutsatsen, att tullskyddet å dessa icke utövat något mera märkbart stimulerande inflytande på jordbruksdriften. Tullsystemets verkningar å förevarande område äro följaktligen huvudsakligen av negativ art och sammanhänga med dess förut berörda inflytande på den vegetabiliska produktionen. Då tullarna såsom visats kunna anses ha bidragit till brödsädesodlingens relä-

Livsmedel

tiva ökning eller vidmakthållande liksom till sockerproduktionens uppkomst och utbredning samt utgjort ett verksamt stöd för odlingen av fabrikspotatis, bör detta tydligen innebära, att odlingen av foderväxter som helhet betraktad om än ej i fullt motsvarande grad hållits tillbaka, och att den på inhemska fodermedel grundade animaliska produktionen kommit att visa en svagare utveckling, än vad fallet sannolikt skulle blivit utan jordbrukstullar. Slutsatsen av ovanstående skulle alltså i korthet bli den, att tullsystemet befrämjat den vegetabiliska livsmedelsproduktionen, främst av brödsäd och socker, och i motsvarande grad bidragit att hindra en längre gående omläggning till animalisk produktion. Tullarnas ifrågavarande verkningar äro ur självförsörningssynpunkt ingalunda betydelselösa. Först kan sålunda påvisas, hurusom produktionens relativa fördelning på vegetabiliska och animaliska livsmedel från 80-talet och framåt efter kalorivärdet räknat hållit sig ungefärligen stationär, vilket förhållande, då samtidigt avsevärd förskjutning mot ökad animalisk konsumtion inträtt, medfört, att produktionens berörda fördelning kommit att betydligt närma sig konsumtionens. Förhållandet ifråga framgår av följande, på grundval av tablån sid. 286 beräknade relationstal. PRODUKTIONENS OCH KONSUMTIONENS PROCENTUELLA FÖRDELNING PÅ VEGETABILISKA OCH ANIMALISKA LIVSMEDEL I

1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

m e d e l t a l å r

Produktionen Vegetabilier

Animalier

62 61 60 59 59 60 58 60 58

38 39 40 41 41 40 42 40 42

Konsumtionen Vegetabilier i Animalier 69 70 71 69 68 66 64 63 62

31 30 29 31 32 34 36 37 38

Export- och importöverskott av fodermedel äro vid beräkningen tagna i betraktande på förut angivet sätt, däremot ej gödselmedelsimporten, detta av den orsaken, att beräkningen av denna faktors inverkan på skörderesultatet, som förut framhållits, är osäker och att ett bortseende därifrån i detta sammanhang har jämförelsevis litet att betyda för resultatet. Av produktionens kalorivärde hänförde sig omkring 1890 59 % till vegetabiliska och 41 % till animaliska livsmedel, vilket procentförhållande ännu vid tiden närmast före kriget kvarstod praktiskt taget oförändrat. Motsvarande relation för konsumtionen utvisar vid tiden omkring 1890 69 % för vegetabiliska och 31 % för animaliska produkter, men här skedde t. o. m. perioden 1911—13 en förskjutning till resp. 62 % och 38 %. Att produktion och konsumtion sålunda med avseende på berörda fördelning kommit att ligga varandra jämförelsevis nära, är givetvis icke utan vikt från självförsörjningssynpunkt. Beroendet av utlandet har på detta sätt bliva mera utjämnat än vad sannolikt skulle varit fallet utan tullskydd och i följd härav även mindre riskfullt. Den största vinsten av tullarnas verkningar för självförsörjningen och krigsberedskapen ligger emellertid på ett annat område. Då tullarna bidragit till ökning eller vidmakthållande av vegetabilisk produktion, främst brödsäd och socker, med därav betingat tillbakahållande av den animaliska produktionen,

292 Tullsystemets

betydelse

för

krigsberedskapen

betyder nämligen detta, att jordbrukets produktionskraft i relativt ökad grad insatts i den riktning, som såväl per arealenhet som per enhet av använda produktionskrafter medför det rikaste utbytet av näringsämnen för direkt mänsklig förbrukning. Den på antydda väg uppnådda mycket viktiga fördelen ur självförsörjningssynpunkt består framför allt däri, att den stora förlust av näringsämnen, som uppstår vid vegetabiliers omvandling via djurkroppen till animalisk föda, till viss grad undgåtts och att således en större del av befolkningens näringsbehov kunnat fyllas av egna tillgångar än vad fallet skulle blivit vid en längre gående omläggning till animalisk produktion. Till närmare belysning av ifrågavarande förhållande skola nedan vissa beräkningar verkställas beträffande nyssberörda, vid animalisk produktion uppkommande näringsämnesförlust. Först må anföras en beräkning avsedd att visa dels utbytet i näringsvärde (kalorier) av de främsta för direkt mänsklig konsumtion avsedda vegetabilierna, dels utbytet i animaliska näringsmedel av olika foderväxter, allt per hektar räknat, vid medelskörd. NÄRINGSVÄRDET AV DE VIKTIGASTE VEGETABILISKA LIVSMEDLEN PER HEKTAR tusental kal. Höstvete: Kärna 1 980 kg per hektar. 7 5 % m j ö l = l 485 kg å 3 260 kal. = 22 % kli == 436 kg = 363 foderenh. a 750 kal. Halm 2 700 kg = 540 foderenh. å 750 »

4841 272 405 Summa

Höstråg: Kärna 1 510 kg per hektar. 8 5 % mjöl = l 284 kg å 3 220 kal. = 1 2 % kli = 181 kg = 1 5 1 foderenh. å 750 kal. = Halm 2 700 kg = 540 foderenh. å 750 ' > =

4134 113 403 Summa

Sockerbetor: Betor 27 040 kg per hektar. Socker 4 056 kg å 3 910 kal. = Melass 540 kg = 415 foderenh. å 750 kal. = ... Betmassa 13 520 kg = 1 0 8 2 foderenh. å 750 kal Blast 10 816 kg = 721 foderenh. å 750 kal. = ...

4 652 12619 311 812 541

Summa Potatis:

5 518

14 283 9191

Per hektar 12 420 kg ä 740 kal. =

UTBYTET I ANIMALISKA NÄRINGSMEDEL AV OLIKA FODERVÄXTER PER HEKTAR tusental kal. 1298 Korn: Kärna 1 730 kg = l 730 foderenh. ä 750 kal. 356 Halm 1 900 » = 475 » å 750 » Summa

918 410

Havre: Kärna 1 460 k g = 1 217 foderenh. å 750 kal. Halm 2 190 » = 547 » » 750 > Summa Potatis:

2 251 360

Rötter 30 020 kg = 3 002 foderenh. Blast 7 200 » = 480 > Summa

Vallväxter:

1323 2363

12 420 kg = 3 150 foderenh. å 750 kal. = ..

Foderrotfrukter:

2611 960 160

Hö 3 200 kg = 1 280 foderenh. å 750 kal Bete 1280 kg = 2 1 3 » » 750 » _ Summa

Livsmedel

293 Beträffande uppgifterna och beräkningsgrunderna gäller följande. Skördeuppgifterna, vilka avse femårsperioden 1913—17, äro hämtade ur krigsberedskapskommissionens utredningar liksom även uppgifterna om de vegetabiliska livsmedlens kalorivärden och foderväxternas foderenhetsvärden, dock med till— lämpning av de jämkningar i sistberörda värden, som vidtagits i bilaga X. Beträffande brödsädens utmalningsprocent följas nyssnämnda bilagas till senaste tiden hänförliga siffror. Kalorivärdet av en foderenhet, omvandlad till animaliska näringsmedel, har, som i föregående sammanställning skett, upptagits till 750. Beräkningen har bekräftat det ovan berörda förhållandet, att utbytet i näringsvärde av växtodlingen per hektar blir vida högre, då odlingen avser produktion för direkt mänsklig förbrukning än då det rör sig om foderväxter för animalisk produktion. Förhållandet framträder med skärpa i nedanstående jämförelsetal, som beräknats med höstvetets nyss beräknade kalorivärde per hektar satt = 100. Vegetabilier för direkt

konsumtion:

Höstvete Höstråg Sockerbetor Potatis

Foderväxter 100 84 259 167

för animalisk

produktion:

Korn Havre Potatis Foderrotfrukter Vallväxter

30 24 43 47 20

En viss åkerareal, besådd med vete, råg eller matpotatis, ger enligt dessa siffror ungefär det fyrdubbla i näringsutbyte jämfört med en lika stor areal besådd med resp. korn, havre eller potatis för utfodringsändamål. Sockerbetorna lämna omkring sex gånger så mycket näringsvärde som foderrotfrukter och foderpotatis, och vallväxterna stanna vid 20 % av vetets, något över 10 % av matpotatisens och 7*7 % av sockerbetornas ifrågavarande avkastning. Förestående beräkningar belysa den ökade näringstillgång, som per areal enhet vinnes genom en produktion av vegetabilier för direkt mänsklig förbrukning i jämförelse med en produktion av fodermedel, avsedda att först efter förädling genom husdjuren tjäna konsumtionen. Ingenting är dock härmed sagt angående vilka näringskvantiteter som vid olika slag av produktion uppnås med en viss mängd produktionskrafter. Det kan emellertid visas, att även på detta sätt räknat den vegetabiliska livsmedelsproduktionen hävdar sin överlägsenhet som näringsalstrare. Följande kalkyl, vilken grundar sig på Nannesons utredning angående det svenska lantbrukets produktionskostnader 1919—20, utvisar vilka kalorimängder som med en total produktionskostnad av 1 kr. vid de angivna år gällande priser å de olika produktionsfaktorerna uppnåtts vid olika grenar av jordbruksproduktion. Produktionskostnad kr. per deciton MellanSkåne sverige Vete (kärna) Råg ( » ) Sockerbetor Potatis Mjölk Fläsk

36-8 0 40-2 0

43-50 48-50

5-11 8-21 32-4 0 221-05 (levande vikt)

36-8 0

Kalorier per kg

3 260 3 220 524 740 650 3 450

Kalorier per 1 kr. produktionsutgift MellanSkåne sverige 8 858 8 010 10 254 9 024 2 006 1561

7 494 6 639 1766

Beträffande vete och råg har här räknats med en utmalning av 95 %, varigenom alltså hela produktionen skulle komma till användning för mänsklig förbrukning. Fodervärdet i halmen är ej taget i betraktande, ej heller foder-

294 Tullsystemets

betydelse

för

kvigsberedskapen

värdet i det av sockerbetorna erhållna fabriksavfallet. Även enligt denna kalkyl visa sockerbetorna det gynnsammaste resultatet med hänsyn till uppnått näringsvärde, därefter potatis och brödsäd. Långt efter komma de animaliska produkterna. Nu bör givetvis observeras, att odlingen av brödsäd och sockerbetor i stort sett är förlagd till den bättre jorden, vilket ju bör i någon mån bidraga till de uppvisade stora differenserna särskilt ifråga om avkastningen per hektar, samt vidare att den till vegetabilisk människoföda avsedda växtodlingens utbredning har sin naturliga begränsning i klimatiska förhållanden, hänsyn till växtföljdens lämplighet o. s. v. Antydda omständigheter förtaga emellertid icke kraften i den slutsats, vars innebörd ovanstående beräkningar avsett att belysa, d. v. s. att tullsystemets befrämjande av brödsäds- och sockerproduktionen med motsvarande tillbakahållande av foderväxtodlingen och den animaliska produktionen betytt en avsevärt ökad tillgång inom landet på näringsmedel för befolkningen. Ifrågavarande förbättring av självförsörjningen innebär tydligen en vinst för krigsberedskapen. Framhållas bör härvid, att tullsystemets påvisade inverkan å jordbrukets produktionsriktning kan anses fördelaktig för denna beredskap särskilt ur den synpunkten, att övergången till krigshushållning med fullt genomförd självtillräcklighet underlättats. Av vad ovan anförts beträffande förlusten av näringsvärde vid animalisk produktion torde nämligen vara tydligt, att botemedlet vid inträdande avspärrning och livsmedelsbrist måste sökas i en sådan omläggning av jordbrukets produktion, att densamma i ökad grad inriktas på vegetabilier för direkt mänsklig konsumtion med åtföljande inskränkning av foderväxtodlingen och husdjursbeståndet. Omläggningen ifråga blir uppenbarligen av mindre omfattning och kan följaktligen ske med mindre rubbningar och ingrepp i jordbruksnäringen, då den vegetabiliska produktionen redan i fredstid relativt upprätthållits, än om densamma mera utpräglat undanträngts av den animaliska. Till belysning av det sagda synes en jämförelse mellan förhållandena på detta område, sådana de utvecklade sig i Danmark och Sverige under de gångna krigsåren, vara av ett visst värde. Importöverskottet av vete och råg motsvarade i Danmark åren före kriget ej mindre än omkring 80 % av den beräknade egentliga brödsädsförbrukningen (under antagande av en genomsnittskonsumtion av 150 kg per person, jfr ovan sid. 74). I förhållande till totala förbrukningen av nämnda spannmålsslag motsvarade importöverskottet dock endast omkring 40 %, beroende på att större delen av rågskörden användes som kreatursfoder. I själva verket producerades i Danmark före kriget mer än hela behovet av brödsäd för mänsklig konsumtion, ehuru produktionen var övervägande inriktad på råg som fodrades upp, medan vete odlades i otillräcklig omfattning (knappt hälften av förbrukningen). Utvecklingen under krigsåren var följande: 1909/13 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1 2

Vete 1509 1821 2172 1645 1169 1723 16L2 2011

Skörd, 1 000 dt Råg Summa 4419 5928 3 233 5 054 3 375 5 547 2744 4389 2253 3422 3233 4956 3787 5399 3 364 5 375

Målen spannmål är reducerad till omalen och tillagd. Utförselöverskott.

•

Införselöverskott, 1 000 d t l Vete Råg Summa 1660 1789 3449 1283 1293 2576 1104 678 1782 947 573 1520 402 76 478 55 —99— 44* s 99 —76 23 282 — 202 a 80

Förnödenheter

för jordbruket

295 Produktionen i synnerhet av råg gick, som av tabellen framgår, ej obetydligt tillbaka under krigsåren, speciellt under det dåliga skördeåret 1917. Trots detta minskades införseln till nästan ingenting, ja förbyttes 1918 i ett mindre utförselöverskott. Ransonering av brödsäden var införd i Danmark liksom i Sverige, men ransonerna voro — särskilt i betraktande av den normalt mindre förbrukningen i Danmark — rikligare där än i Sverige, där dock brödsädsimporten ej minskades mer än från 2 884 000 dt 1909—13 till 670 000 dt 1918, då den stod lägst. Det visar sig alltså, att Danmark, trots en tidigare proportionsvis mycket större import, förmådde att mera fullständigt än Sverige anpassa sin brödsädsförsörjning efter avspärrningssituationen. Detta möjliggjordes genom att i vidsträckt omfattning taga i anspråk den förut till fodersäd använda rågen; men denna omläggning i förening med bortfallandet av kraftfoderimporten föranledde en katastrofal nedgång av kreatursstocken, speciellt av svinbeståndet, vartill vårt land icke hade att uppvisa motstycke (jfr kommitténs utredning n:r IV, sid. 47). Det kan alltså sägas, att Danmark, med sitt på frihandelssystem vilande och på kreatursskötsel i betydligt starkare grad inriktade jordbruk, kunde med mindre uppoffring för konsumtionen än vad i Sverige blev fallet genomföra omläggningen till krigshushållning. Men detta kunde å andra sidan ej ske utan rubbningar i lanthushållningen, som voro proportionsvis mera ingripande än som i vårt land med dess på egen produktion i långt högre grad baserade brödsädskonsumtion behövde ske. I samband med frågan om tullsystemets betydelse för landets självtillräck- Fömodenlighet beträffande livsmedel från jordbruket torde lämpligen även böra under- he*er för sökas, i vad mån tullsystemet kan anses ha påverkat dels självförsörjning bruket. ifråga om viktigare förnödenheter för denna produktion, såsom olika slags utsäde samt konstgödsel, dels uppkomsten och utvecklingen av industriella företag för beredning av livsmedel (livsmedelsindustrier). Vad först beträffar utsäde, vare sig i avseende på spannmål eller potatis, föreligger knappast något problem i detta sammanhang, alldenstund jordbrukarna i huvudsak fylla utsädesbehovet ur egna tillgångar. Någon inverkan av tullsystemet kan man ej heller tala om beträffande rotfrukts-, trädgårds- och vallväxtfrö, som åtnjutit tullfrihet med undantag av timotej- och rödklöverfrö. A timotejfrö stadgades år 1888 tull med 5 öre per kg, vilken tullsats gällde t. o. m. år 1911, då den höjdes till dubbla beloppet. Samtidigt belades rödklöverfrö, som hittills varit tullfritt, med en tull av 20 öre per kg. Importen av klöver- och gräsfrö utgjorde i medeltal för femårsperioden 1884—88 1 923 ton. På grund av bristande specifikation i handelsstatistiken kan ej avgöras, huru stor del härav som kom på timotejfrö, men kvantiteten ifråga synes hava varit ganska obetydlig; under närmast följande femårsperiod utgjorde den i årsmedeltal 248 ton. Sedermera inträdde avsevärd stegring, och under perioden 1904—08 infördes i genomsnitt 811 ton timotejfrö årligen. Motsvarande tal för de tre åren närmast före tullsatsens fördubbling, d. v. s. 1909—11, var emellertid blott 86 ton, och på ungefär samma plan höll sig importen jämväl 1912—13, medan samtidigt export förekom, så att ett mindre exportöverskott (15 ton) uppstod. De anförda siffrorna ge vid handen, att landet, med ett uppskattat totalbehov av timotejfrö på 5 000 ton, 1 vid sistberörda tidpunkt var fullständigt självförsörjande å området, vilket emellertid, så vitt kan slutas av importens kvantitativa utveckling efter tullskyddets införande, knappast synes äga nämnvärt samband med berörda skydd. 1

Krigsberedskapskommissionens betänkande, del IV, s. 70.

296 Tullsystemets betydelse för krigsberedskapen

Vad klöverfrö beträffar, utgjorde importen under femårsperioden närmast före tullbeläggningen av detta fröslag, alltså 1907—11, i medeltal 1 188 ton årligen. För åren 1912 — 13 var motsvarande medeltal endast 397 ton, varav 267 ton rödklöver- samt 130 ton alsike- och vitklöverfrö, medan samtidigt någon export förekom, så att importöverskottet stannade vid resp. 250 och 121 ton. Då årliga totalbehovet av klöverfrö uppskattats till omkring 4 900 ton, 1 varav 3 600 ton rödklöverfrö, var landet sålunda vid ifrågavarande tid i det närmaste självförsörjande beträffande nämnda fröslag. Till följd av bristande specifikation i handelsstatistiken kan importen av enbart rödklöverfrö före 1912 ej uppgivas, men då annat klöverfrö fortfarande var tullfritt, torde kunna antagas, att importen härav 1912—13 var ungefärligen lika stor som tidigare och att den stora importminskningen fr. o. m. år 1912 följaktligen i allt väsentligt hänför sig till rödklöverfrö. Den samtidigt med tullens ikraftträdande påvisbara mycket kraftiga importminskningen synes antyda en av tullen befordrad ökning av självtillräckligheten. Ur krigsberedskapssynpunkt torde emellertid en redan i fred uppnådd fullständig självförsörjning på denna punkt ej vara av större vikt, enär dels anpassningen efter ett förändrat läge, såsom kan slutas bl. a. av det tvära avbrottet i importen fr. o. m. 1912, här ej synas möta större svårighet, dels vid avspärrning enligt vad tidigare påvisats får förutsättas ökning av den vegetabiliska livsmedelsproduktionen med tillbakaträngande av den animaliska och åtföljande minskning av utsädesbehovet för foderväxter, däribland klöver. Den vid jordbruket använda konstgödseln fördelar sig som bekant på tre huvudgrupper, nämligen 1) kväve-, 2) fosforesyre- och 3) kalihaltiga gödselmedel. De viktigaste i vårt land brukliga gödselslagen äro inom första gruppen chile- och norgesalpeter samt kalkkväve, inom andra gruppen superfosfat och tomasfosfat samt inom tredje gruppen stassfurterkalisalter. I tullhänseende gäller, att norgesalpeter före 1914 var åsätt tull med 15 % av värdet men med nämnda år blev tullfri, att kalkkväve, som förut likaledes förtullades med 15 %" av värdet, i 1911 års tulltaxa erhöll en tull av 5 kr. per 100 kg, samt att superfosfat fr. o. m. 1899 erhöll tullskydd med 25 öre per 100 kg, vilket skydd 1913 sänktes till 10 öre. Någon tillverkning av norgesalpeter har hittills icke förekommit i Sverige. Tillverkning av kalkkväve påbörjades några år före kriget och vann med 1912 större omfattning. Priset å denna produkt bestämmes i stort sett av världsmarknadspriset på den tullfria konkurrensvaran chilesalpeter, vadan tullen icke kunnat utnyttjas för höjning av priset å kalkkväve. Tages samtidigt i betraktande, att kalkkvävefabrikationen från början var en typisk exportindustri, i det utförseln för åren 1912—13 representerade 86 % av hela tillverkningen, torde som allmän slutsats kunna uttalas, att tullen icke ägt nämnvärd betydelse för ifrågavarande produktions uppkomst och utveckling i landet. Att ej heller den 1898 införda, från 1914 sänkta tullen å superfosfat kan anses ha utövat synnerlig inverkan på denna varas tillverkning har ovan (sid. 261) gjorts gällande. I självförsörjningshänseende är Sveriges ställning ifråga om kvävegödsel icke särskilt oförmånlig. Uttryckt i salpeterkväve utgjorde förbrukningen av sådan gödsel 1920—21 enligt beräkning av kommitténs sakkunnige på detta område omkring 8 000 ton årligen, varav 45'2 % kom på chilesalpeter, 30'6 % på norgesalpeter, 22'7 % på kalkkväve och 1-5 % på ammoniumsulfat. Den inhemska produktionen av kvävegödsel avser de två sistnämnda slagen, och det beräknas, att tillverkningskapaciteten f. n. motsvarar c:a 5 500 ton salpeter1

A. st.

Förnödenheter

för

jordbruket

kväve, alltså inemot 70 % av landets hela behov räknat efter medelförbrukningen 1920 — 21. Av den angivna kvantiteten hänföra sig ungefär 500 ton till gas- och koksverkens produktion av ammoniumsulfat samt återstoden till kalkkväye och av kalkkväve framställt ammoniumsulfat. Vid kalkkvävefabrikationen, vilken bygger på kalciumkarbid som utgångsmaterial, erfordras stenkol, som emellertid i nödfall kan ersättas med ved eller träkol. Det torde alltså föreligga jämförelsevis goda möjligheter att vid avspärrning upprätthålla ifrågavarande produktion, så att jordbrukets kvävebehov åtminstone till större delen kan tillgodoses. I det fall att avspärrningen är förenad med aktiv krigföring sväller kvävebehovet enormt. Att även för ett sådant läge framdriva en tillräcklig inhemsk produktion skulle antagligen ej möta någon teknisk omöjlighet. Något tullproblem föreligger dock uppenbarligen icke på detta område. Större vore vid avspärrning bristen på fosforsyrehaltig konstgödsel. Vad det ojämförligt viktigaste hithörande gödselmedlet, superfosfat, beträffar, är visserligen landets produktion t. o. m. större än förbrukningen, men densamma är helt grundad på utländska råvaror, främst råfosfat och svavelkis, och måste alltså vid en avspärrning råka i stagnation. Försök hava visserligen gjorts att ersätta råfosfaten med apatit och fosforhaltig malm från våra norrländska gruvfält men hava hittills ej avsatt varaktiga resultat. Svavelkisfyndigheter saknas däremot icke inom landet, ehuru brytningen i allmänhet ej visat sig ekonomiskt lönande. Det näst superfosfat viktigaste konstgödselmedlet inom denna grupp, tomasfosfat, framställes genom målning av tomasslagg, som erhålles såsom biprodukt vid blåsning av tackjärn enligt tomasprocessen, och tillgången vid avspärrning blir alltså beroende av sistberörda produktion, som i händelse av brist på fosforgödsel möjligen kan tänkas ökad. I medeltal för 1912—13 utgjorde förbrukningen av tomasfosfat, uttryckt i fosforsyra, 4 537 ton, varav 2 370 ton importöverskott, medan motsvarande förbrukning av fosforsyra, hänförligt till superfosfat, var 25 837 ton. Medräknas all fosforsyrehaltig gödsel, även naturlig, med uppförande av superfosfatförbrukningen på importsidan, var landet vid nyssnämnda tid enligt krigsberedskapskommissionens kalkyler beroende av utländsk tillförsel beträffande ungefär 1/3 av jordbrukets totala fosforsyrebehov. Av kalihaltig konstgödsel förekommer ingen inhemsk produktion. Importen beräknas före kriget ha representerat c:a 14 % av kaliförekomsten i totala gödselförbrukningen inklusive kreatursgödsel o. d. Sammanfattas det anförda, kan sägas, att vad tullskyddet kan ha betytt för säkerställande av konstgödselbehovet i händelse av avspärrning i själva verket är ganska obetydligt. Det har eventuellt utövat ett visst inflytande på superfosfatindustriens utveckling; men icke ens här kan man med egentligt skäl tala om ett verkligt krigsberedskapsskydd, då ifrågavarande tillverkning, såsom grundad på utländskt råmaterial, vid avspärrning skalle nödgas upphöra, i den mån förråd av råvara ej upplagrats, och antagligen fosforsyrebehovet skulle få tillgodoses på andra vägar. Bland de industrier, som arbeta inom livsmedelsbranschen, torde i samband Livsmed frågan om självförsörjningen och dess beroende av tullsystemet förutom . " lcdei ; sockerindustrien, som redan förut omnämnts, särskilt kvarn- och margarin- ** us n industrierna böra uppmärksammas. Betydelsen för den förstnämnda av tullskyddet å målen spannmål från 1888 har något belysts redan i det föregående (sid. 255), och det har därvid gjorts gällande, att denna tull, till den del den icke blott utgjort kompensation för tullen å omalen spannmål, synbarligen

298 Tullsystemets

betydelse

för

krigsberedskapen

bidragit att göra landet så gott som oberoende av import, såvitt det gäller förmalningsprodukter, medan ifråga om råvaran det speciella kvarnskyddet givetvis icke kunnat ha någon sådan inverkan. Huruvida berörda förändring av läget kan tillmätas nämnvärd vikt i krigsberedskapshänseende torde emellertid vara tveksamt. Det kan antagas, att även om en betydande del av vår förbrukning av utländsk brödsäd ocb foderspannmål importerades i form av mjöl, skulle likväl allvarlig risk för självtillräckligheten beträffande förmalningsmöjligheter vid avspärrning knappast föreligga. För det första bör nämligen märkas, att man till följd av importens bortfallande vid avspärrning torde ha att räkna med en nödtvungen minskning av mjölförbrukningen, även om jordbruket omlägges till relativt ökad vegetabilisk livsmedelsproduktion. Vidare torde få förutsättas, att viss marginal förefinnes vid kvarnarna mellan å ena sidan den normalt utnyttjade, och å andra sidan den vid driftens forcering möjliga förmalningseffekten, vartill slutligen kommer, att förmalningen i anseende till angelägenheten av största möjliga mjölutbyte vid avspärrning måste tänkas ske med tillämpning av långt högre utmalningsprocent än normalt, vilket bör innebära en teknisk förenkling av arbetet med därav följande kvantitativt ökad produktionsförmåga. Även beträffande mar^armindustrien har ovan (sid. 255) framförts den åsikten, att tullskyddet ej varit utan betydelse åtminstone för denna industris tillkomst, även om det antagligen i och för sig ej haft så stor verkan. För självförsörjningen under avspärrningsförhållanden är emellertid ifrågavarande fabrikation ej av mera framträdande vikt, enär densamma till vida övervägande delen bygger på importerade råvaror, främst kokosolja och andra vegetabiliska oljor, samt i mindre grad olika animaliska fettämnen, för vilka råvaror inhemsk ersättning vid avspärrning icke torde vara att i större omfattning påräkna. Härmed vare ej sagt, att icke margarinfabrikerna kunna göra god tjänst vid inhemska fettillgångars rationella tillvaratagande och utnyttjande för folknäringen vid avspärrning. Härjämte bör märkas, att fabrikerna i viss mån kunna betraktas som lagerhus för vegetabiliska oljor, fett och margarin, i det vissa kvantiteter dels av råvaror, dels av färdiga fabrikat som regel torde finnas i förråd, en reserv av uppenbar betydelse för underlättandet av övergången till krigshushållning och därmed för krigsberedskapen. Bränsle Att Sveriges ställning i självförsörjningshänseende beträffande bränsle och och smörj- sm örjmedel under normala förhållanden är synnerligen svag och att en avmedd. S p ä r r n i n g ^j. skulle medföra mycket svårlösta problem, därom hava icke minst krigstidens erfarenheter givit kraftiga påminnelser. Med avseende på tillgodoseendet av landets bränslebehov kan tullsystemet emellertid ej anses ha utövat någon direkt inverkan, då ju allt bränsle av betydelse, såväl fast som flytande, är tullfritt. Samma slutsats gäller i huvudsak även om smörjmedlen. I någon omfattning förekommer väl tullskyddad inhemsk beredning av smörjmedel, men då densamma i allt väsentligt vilar på importerade råvaror, främst mineraloljor, torde dess betydelse ur krigsberedskapssynpunkt knappast sträcka sig längre än till viss lagerbildning i samband med berörda beredning samt eventuell möjlighet att vid avspärrning omlägga verksamheten till framställning av ersättningsmedel. Det kan visserligen göras gällande, att tullsystemet, om och i den mån det befordrat landets industrialisering, borde ha skapat ökade lagerbestånd av importerade bränslen och smörjmedel inom landet, eftersom sådana företrädesvis användas inom industrien. Men dels låter sig en dylik allmän industribefrämjande verkan av tullsystemet icke bevisas, och dels skulle — därest en sådan verkan varit för handen — därigenom

Industriprodukter

också skapats ett större bränsle- och smörjoljebehov, som skulle gjort det allmänna läget vid avspärrning ogynnsammare och ömtåligare, då det ej utan svårigheter låter sig göra att i en handvändning föra över produktivkrafter, som bundits i genom avspärrningen omöjliggjorda näringar, till andra, som äga bättre möjligheter att i sådan situation bestå och som därvid dessutom kunna vara av större vikt. I det följande skall i korthet belysas tullarnas betydelse för självförsörjningen Diverse och läget vid avspärrning beträffande olika industriprodukter med karaktär av industrinödvändighetsvaror, andra än livsmedel, vilka redan förut omnämnts. Enligt Produkterden tidigare följda ordningen göres härvid början med läder och pälsvaror. Vad först beträffar läder, är i ett tidigare sammanhang (sid. 256) omnämnt, att den inhemska tillverkningen av gammalt åtnjutit tullskydd av växlande storlek. Det har påvisats, att beträffande sulläder särskilt 1897 års tullförhöjning visat sig särdeles effektiv, i det att importen sedan den tiden nedgått till en obetydlighet, och det torde kunna antagas, att den inhemska sulläderproduktionen utan berörda förhöjning icke skulle nått sin nuvarande omfattning. Emellertid har tullskyddet här senare kunnat sänkas, och det kan alltså anses ha verkat som ett slags uppfostringsskydd. Att landet för normalförhållanden blivit nästan fullständigt självförsörjande beträffande sulläder, varav årsförbrukningen före kriget rörde sig omkring 8 000 ton, betyder icke, att läget skulle bli detsamma vid avspärrning. I den mån det gäller tjockare sulläder, är nämligen tillverkningen huvudsakligen beroende av utländsk råvara, enär bottenläder endast för lättare skodon kan framställas av svenska kohudar. I färskvikt uttryckt beräknas vid garverierna år 1913 ha förbrukats c:a 15 800 ton utländska hudar, vilken kvantitet i allt väsentligt torde använts till sul- och remläder, medan motsvarande förbrukning av svenska hudar, företrädesvis använda för framställning av ovanläder, bindsuloch plattläder m. m., anslås till 5 200 ton.1 Vid ett bortfallande av importen skulle alltså tydligen stora svårigheter uppstå för självförsörjningen beträffande sulläder. Svårigheterna torde dock ej kunna anses som oöverkomliga, då ju ett betydande inhemskt hudmaterial är att tillgå, om än endast tunnare bottenläder därav kan framställas. Utgallringen av oxar, tjurar och kor beräknas årligen ge en hudtillgång av 9 350 ton, och då vid avspärrning extraordinär utgallring torde få förutsättas, synes man kunna räkna med en tillfällig ökning av berörda tillgång. Vidare förefinnes alltid en viss reserv i garveriernas bestånd särskilt av under beredning varande hudar, vilket på grund av beredningsprocedurens långvarighet är ganska betydande. Ifrågavarande bestånd jämte inneliggande lager av råhudar och färdigt läder torde ungefärligen motsvara 5 å 6 månaders normalförbrukning. Ifråga om läder av. andra slag än sulläder, såsom ovanläder för skodon, plattläder till sadelmakeri m. m., foder-, handsk- och sämskskinn, varav årsförbrukningen före kriget utgjorde c:a 4 000 ton, har tullskyddsbehovet varit större än beträffande sulläder. Tillverkningsvärdet, utgörande 3-4 milj. kr. i genomsnitt 1896—97, visar emellertid trots tullhöjningarna endast långsamt stigande tendens, och importöverskottet har samtidigt vuxit i ungefär samma proportion. Efter värde räknat håller sig tillverkningen liksom före 1897 års tullhöjning vid omkring 50 % av förbrukningen. Importen, som 1912—13 var 791 ton i medeltal, utgjordes till övervägande delen av finare, ur krigsberedskapssynpunkt mindre viktiga lädersorter. 1

Tull- och traktatkommitténs utredn. XX, sid. 28.

300 Tullsystemets

betydelse för

krigsberedskapen

Trots att ställningen i självförsörjningshänseende sålunda normalt är ganska svag beträffande ifrågavarande läderslag, kan dock sägas, att läget vid avspärrningstillfälle här snarast skulle bli gynnsammare än för bottenläder, beroende på det inhemska hudmaterialets lämplighet för framställning av ovanoch plattläder m. m. Normala årstillgången inom landet av häst-, ungnöt-, kalv-, får- och gethudar beräknas till 7 650 ton, 1 vilken tillgång torde få anses någorlunda tillräcklig för landets mest trängande behov. Även i detta fall är som stöd vid övergång till krigshushållning att påräkna vissa lager vid garverierna främst av under beredning varande hudar. Att döma av erfarenheterna från kriget synes det ej heller behöva befaras, att icke läderfabrikerna utan större svårigheter skulle kunna vidtaga den omläggning av produktionen som betingas av att endast svenska hudar stå till förfogande som råvara. För läderberedningens upprätthållande vid avspärrning är emellertid även ett grundläggande villkor, att det nödvändiga behovet av garvämnen kan fyllas. Garvämnen och garvämnesextrakter äro tullfria, och tillgången inom landet kan därför ej anses direkt påverkad av tullsystemet. Landets läderindustri använder huvudsakligen vegetabiliska garvämnen, nämligen jämte ek- och granbark olika slags extrakter, främst kvebrachoextrakt. Det beräknas, att förbrukningen av vegetabiliska garvämnen 1913 utgjorde 5 300 ton garvenheter, varav endast 17 % täcktes av inhemska tillgångar. Jämte vegetabiliska garvämnen anlitas i mindre omfattning olika andra slag, såsom kromsalter, alunoch fettämnen. Även beträffande sistberörda garvämnen tillgodoses behovet väsentligen genom import. Vid avspärrning skulle antydda stora beroende av utlandet givetvis bereda svårigheter för produktionens upprätthållande. Erfarenheten från krigstiden visar dock, att åtskilligt kan vinnas genom strängare ekonomisering, varjämte möjlighet är för handen att i nödfall framskaffa garvämnen i betydligt ökad omfattning inom landet, om än detta icke torde kunna ske utan eftersättande till viss grad av lädrets kvalitet. Förutom garvämnen erfordras vid läderberedning olika hjälpmaterialier, vilka användas dels vid hudens förberedande behandling, exempelvis koksalt, natron, soda, kalk och olika syror, dels vid lädrets appretering och slutliga färdigställande, såsom fettämnen och färger. Vid avspärrning kan brist å flera hithörande materialier, som normalt importeras eller tillverkas av utländsk råvara, motses. Dock torde betydande utrymme finnas för anpassning efter inträdande materialknapphet. Bland de produkter som framställas av läder få skodon, remmar och sadelmalceriarbeten anses vara de för krigsberedskapen viktigaste. Skotillverkningen, vilken, såsom i annat sammanhang påvisats (sid. 257), i sin fabriksmässiga form uppvuxit under och delvis tack vare ett högt tullskydd, har alltsedan slutet av 1890-talet så gott som fullständigt täckt landets behov av fabriksskodon, vilket behov i och med skomakerihantverkets successiva tillbakaträngande mer och mer närmat sig befolkningens totala behov av skodon. Skotullarna synas alltså kunna tillmätas den betydelsen för krigsberedskapen, att de befordrat utvecklingen av en industri, tillräcklig att vid avspärrning, så långt lädertillgången medger, tillgodose skobehovet. Möjligen skulle det kunna göras gällande, att utvecklingen på detta område varit alltför kraftig, så att en större industriell apparat tillskapats än som för behovets fyllande — åtminstone vid en avspärrning utan krigföring — kan anses behövlig. — 1

Tull- och traktatkommitténs utredn. XX, s. 24.

Industriprodukter

301 Vad skinnremmar och sadelmakeriarbeten beträffar, vilken tillverkning till avsevärd del är av hantverksmässig karaktär och ofta avser beställningsarbeten, torde det av gammalt gällande tullskyddet knappast kunna tillskrivas nämnvärt inflytande på självförsörjningen. Landets pälsvarutUXveTkmng äger företrädesvis karaktären av sömnadsindustri, då inhemsk beredning av pälsskinn i nämnvärd omfattning ej förekommit annat än beträffande fårskinn. Det här gällande tullskyddet (se bilaga I) har antagligen verkat stimulerande på den inhemska pälsvarutillverkningen, ty dess i statistiken upptagna värde, vilket i slutet av 80-talet stannade vid en obetydlighet, steg hastigt fr. o. m. 1892, då tullskyddet höjdes. Utvecklingen ifråga kan möjligen anses ha gagnat krigsberedskapen genom ökad lagerbildning av pälsverk i landet men knappast mera, då ju industrien dels nästan uteslutande arbetar med utländskt material, dels, såsom nyss nämndes, i regel ej sträcker sig till beredning av pälsverk. Vad beträffar den förekommande inhemska beredningen av fårskinn m. m., torde densamma vara av alltför lokal karaktär för att ha nämnvärt påverkats av det f. ö. jämförelsevis låga tullskyddet (25 öre per kg). Beträffande trä bör självförsörjningen naturligen ej möta svårighet ur råvarusynpunkt, då ju normalt icke blott det egna trävarubehovet fylles ur landets skogstillgångar utan även den viktigaste exporten avser trävaror eller därav framställda produkter. Även för arbeten av trä tagna som helhet utvisar statistiken sedan länge betydande exportöverskott, och en avspärrning kan å detta område icke anses innebära någon fara. Vid sidan av trävaror äro trämassa samt papp och grövre papper, såsom särskilt tidnings- och omslagspapper, som bekant att räkna bland våra viktigaste exportartiklar, och i den mån tullskydd här förekommer synes detta följaktligen i stort sett icke äga någon betydelse för krigsberedskapen. Beträffande finpapper kan läget, såsom i annat sammanhang påvisats (sid. 257) anses i viss mån vara ett annat, men denna vara måste ur krigsberedskapssynpunkt anses äga en mera underordnad vikt. Behovet av fabriksmässigt framställda textilvaror tillgodoses, som framgår av ovan å sid. 257—258 anförda siffror, normalt till allra största delen av vår egen textilindustri. Här avses då icke sidenvaror, vilka, enär de företrädesvis äga karaktären av lyxvaror, i detta sammanhang kunna lämnas ur räkningen. Ylle-, bomulls-, linne- och trikåindustrierna hava av gammalt åtnjutit tullskydd, vilket, såsom tidigare (sid. 258) framhållits, torde kunna anses ha utgjort en förutsättning för berörda tillverkningars upprätthållande i angiven omfattning. Förhållandet synes vara detsamma beträffande juteindustrien, som framvuxit efter tullbeläggningen av de viktigare jutefabrikaten 1888. Att landet sålunda, i viss mån tack vare tullarna, blivit i huvudsak självförsörjande ifråga om textilfabrikat, innebär emellertid icke, att tullarna här i motsvarande grad bidragit till krigsberedskapens stärkande, alldenstund textilindustrien ju i allt väsentligt arbetar med importerade råvaror och alltså vid avspärrning ganska snart har att motse materialbrist. De enda textila råvaror av betydelse, varav inhemsk produktion förekommit, äro ull, lin och hampa, vilken produktion emellertid under trycket av den utländska konkurrensen under årtiondena närmast före kriget successivt sjönk till en obetydlighet. Av ull inköpte sålunda textilindustrien år 1912 omkring 7 % av behovet inom landet, xför lin var motsvarande andel ej fullt 2 % och för hampa mellan 2 och 3 %. Det kan sålunda förutses, att textilindustrien, då ju en råvaruproduktion icke i hast kan Textil- och beklädnadsindustrien.

Specialundersökning av kommerskollegium s. 350.

302 Tullsystemets

betydelse för

krigsberedskapen

improviseras, efter någon tids avspärrning skulle råka i relativ stagnation med åtföljande brist på textilfabrikat i landet. Å andra sidan kan emellertid påpekas, att textilindustriens utveckling till sin nuvarande omfattning och därmed tullskyddet så tillvida torde böra tillerkännas betydelse för krigsberedskapen, att härigenom viss lättnad synes vara att påräkna för övergången till en efter avspärrningsförhållanden anpassad hushållning. Det syftas härvid företrädesvis på den lagerbildning beträffande råvaror och fabrikat, som normalt sammanhänger med den industriella verksamheten. Några närmare uppgifter över de textila lagerbeståndens storlek stå visserligen ej till förfogande, men enligt krigsmaterielkommissionen kunna desamma för råvaror och vissa fabrikat beräknas motsvara ungefär 3 å 5 månaders normalförbrukning, vilket säkerligen måste anses avsevärt överstiga de lager av fabrikat, som vid frånvaro av inhemsk industri skulle förefinnas hos handlandena. Även därutinnan äger textilindustrien naturligen betydelse för krigsberedskapen, att i den mån materialier, såsom ull, lin, ylle, lump och olika ersättningsmedel, kunna uppbringas vid avspärrning, förutsättningar också finnas för deras bearbetning. Landets ställning i självförsörjningshänseende beträffande olika huvudslag av gummivaror var närmast före kriget följande. Av kautschukskodon, speciellt galoscher, förekom ett ganska avsevärt exportöverskott, medan produktionens efter värdet beräknade andel i förbrukningen utgjorde för tekniska gummivaror, ej av hårdgummi, 46 %, för velociped- och automobilartiklar samt vagnshjulgummi 36 % samt för artiklar av hårdgummi och övriga artiklar av mjuk kautschuk 21 %. Ur krigsberedskapssynpunkt är det stärkande inflytande på självtillräckligheten, som må kunna tillskrivas gummivarutullarna, av mera underordnat intresse, då ju industriens huvudmaterial, kautschuk, är av främmande ursprung och alltså icke är att påräkna vid långvarigare avspärrning. Fabrikernas lagerbestånd av kautschuk kan enligt krigsmaterielkommissionen som regel anses motsvara ungefär 3 månaders normalförbrukning. Såsom viktiga nödvändighetsvaror inom gruppen j o r d - o c h s t e n p r o d u k t e r m. m. hava tidigare särskilt framhållits kalk, cement och tegel, eldfast tegel, såsom magnesit- och silikategel, vidare syrefast lergods, deglar, kolelektroder, fönster- och hushållsglas, laboratorieartiklar av glas samt linser och glas för optiska instrument. Av dessa produkter saknar kalk intresse ur tullsynpunkt. Beträffande de övriga må anföras följande: Landets tillverkning av cement har sedan 90-talets förra del mer och mer överstigit förbrukningen, och under åren närmast före kriget avsattes ungefär V3 av produktionen utomlands. Betydelsen av det 1888 införda och sedermera förhöjda tullskyddet för upprätthållande av denna industri över huvud och alltså även för självförsörjning, har ovan (sid. 258) av vissa skäl dragits i tvivelsmål. Cementindustriens viktigaste råvaror äro kalksten eller krita samt lera jämte stenkol som bränsle. Möjligheten av självtillräcklighet vid avspärrning blir alltså, då de egentliga arbetsmaterialierna äro inhemska, företrädesvis en bränslefråga. Vad i sistberörda hänseende sagts om cement gäller även beträffande tegel. För olika slags tegel som helhet, alltså inklusive även eldfasta och syrefasta tegelsorter, har tillverkningen länge överstigit landets eget behov. Beträffande vissa specialartiklar inom gruppen är dock landet normalt beroende av utländsk tillförsel, såsom exempelvis magnesittegel och deglar. Före 1888 var endast golv- och väggtegel av högst 2 cm tjocklek tullbelagt, men nyssnämnda år utsträcktes tullskyddet till tjockare golv- och väggplattor, fasadtegel och eld-

Industriprodukter

fast tegel, år 1906 ytterligare till mur-, klinker-, tak- och ej specificerade slag av tegel samt år 1911 till deglar, retorter och mufflar. Att tullskyddet skulle utövat nämnvärt inflytande på produktionens utveckling eller varit behövligt för att upprätthålla självförsörjningen, synes föga sannolikt. För kolelektroder gällde till 1911 tull med 15 % av värdet, vilken tullsats nu höjdes till 3 öre per kg. Tillverkning av dynamoborstar och kolelektroder redovisas 1913 till ett värde av 795 281 kr., medan samtidigt ett importöverskott av 481 192 kr. förelåg för kolprodukter av berörda slag, vadan alltså landet beträffande ifrågavarande viktiga nyckelindustriprodukt i avsevärd grad var beroende av utlandet. Förhållandet innebär, att tullskyddet här ej förmått framkalla en mot behovet svarande inhemsk produktion. Svårighet torde emellertid ej föreligga att vid avspärrning helt tillgodose mera trängande krav, förutsatt att, förutom nödig teknisk personal, de för tillverkningen nödvändiga råvarorna, d. v. s. stenkol av viss art, antracit, retortgrafit och stenkolstjära, finnas att tillgå. Gfestillverkningen har av gammalt varit tullskyddad. Tullfria voro före 1888 endast optiska och kemiska glas samt takpannor och sidventilglas, och nyssnämnda år belades jämväl dessa med tull med undantag för optiska glas. Tullskyddet förstärktes, såsom förut påvisats (sid. 259), avsevärt 1892 bl. a, för hushållsglas. Tillverkningen av fönsterglas tillgodoser landets hela behov, och ifråga om buteljer, burkar o. d. förekom före kriget exportöverskott. Bristande självförsörjning föreligger däremot särskilt för optiska glas samt vissa specialiteter, vilka dock ur krigsberedskapssynpunkt torde få anses som mindre viktiga, exempelvis spegelglas och fotografiska plåtar. Då ingen avgörande ändring i tullhänseende företagits beträffande glas i senare tid, ges här knappast några hållpunkter för en prövning av tullskyddets betydelse för självförsörjningen. Ifråga om fönster- och hushållsglas synes emellertid kunna anses som sannolikt, att tillverkningen utan tullskydd icke skulle vunnit sin uppnådda omfattning, medan däremot buteljglastillverkningen, för vilken tullskyddet varit jämförelsevis lågt och som i viss mån kunnat utvecklas till exportindustri, ej synes ha varit nämnvärt beroende av tullarna. Vid avspärrning torde möjlighet till självförsörjning beträffande olika nödvändiga glasvaror i allmänhet föreligga, alldenstund materialtillgång finnes inom landet, om än frambringandet av vissa behövliga kemikalier ävensom ersättandet av det vanligen använda stenkolet med annat bränsle kan vålla svårighet. Glasbehovet torde dessutom höra till de mera tänjbara, vadan en inträdande knapphet i stort sett ej synes innebära egentlig fara. En särställning intages dock särskilt av optiska glas, varav i händelse av krig behovet kan beräknas starkt ökat. Fabriksmässig inhemsk tillverkning av sådana glas har visserligen efter kriget kommit i gång, men densamma grundar sig på importerad glasmassa, och hittills verkställda försök att inom landet framställa för ändamålet lämplig sådan torde ännu ej ha givit tillfredsställande resultat. Av de för krigsberedskapen viktiga metallerna framställas i Sverige av egna malmtillgångar utöver behovet endast järn och zink; för koppar och bly finnas fyndigheter, som bearbetats, men produktionen har varit långt ifrån tillräcklig i synnerhet beträffande koppar, varav behovet i samband med elektrifieringsteknikens utveckling befunnit sig i stark stegring. För övriga, ovan omnämnda metaller (nickel, tenn, platina och kvicksilver) saknas över huvud möjligheter till inhemsk produktion. Det viktigaste problemet ur krigsberedskapssynpunkt erbjuder otvivelaktigt bristen på koppar, vilken, som erfarenheten från det gångna kriget givit vid

304 Tullsystemets

betydelse för

krigsberedskapen

handen, åtminstone till en del får tänkas fylld genom intensivare bearbetning av de inhemska tillgångarna samt genom ersättning företrädesvis med järn och zink. Så viktig såväl denna som andra frågor rörande metallbehovets täckning än äro för krigsberedskapen och speciellt för den händelse landet självt blir indraget i krig, saknas anledning att i detta sammanhang närmare ingå därpå, då här, så vitt angår anskaffandet av själva råmetallerna, några tullpolitiska åtgärder varken tillgripits eller lämpligen kunnat tillgripas. Beträffande halvfabrikat av hithörande metaller må erinras, att sådana av koppar och kopparlegeringar sedan 1895 åtnjutit allmännare och sedermera förstärkt tullskydd. Att detta antagligen utgjort en viktig förutsättning för utvecklingen av den inhemska tillverkningen av sådana halvfabrikat, vilken närmast före kriget till allra största delen fyllde landets behov, har förut framhållits (sid. 259). För krigsberedskapen är berörda industri av betydelse ej minst som leverantör av halvfabrikat för krigsmaterieltillverkning, även om ifrågavarande betydelse naturligen betydligt inskränkes genom tillverkningens relativt svaga ställning vid avspärrning med hänsyn till råvaruförsörjningen, För järnets och övriga metallers bearbetning till maskiner, apparater, verktyg, redskap, transportmateriel och andra metallarbeten är landet försett med en industriell kapacitet, som i flertalet fall helt eller i huvudsak motsvarar förbrukningen, i andra fall sträcker sig till betydande produktion för export men i åtskilliga fall är otillräcklig för behovet. Undantagsvis förekommer även, att landet för fyllande av sitt behov å förevarande område är helt beroende av utländska tillverkningar. Såsom viktigare exempel på produkter, varav tillverkningen betydligt understigit förbrukningen, må nämnas metallbearbetningsmaskiner, vissa maskiner för pappersmasse-, tryckeri-, cement-, glas-, kvarn-, socker-, sprit- m. fl. industrier, sy- och stickmaskiner, skriv- och räknemaskiner, motorfordon, elektriska mätningsinstrument, starkströmsapparater, kablar och annan ledningsmateriel samt glödlampor. Uteslutande av utländskt ursprung äro exempelvis gjutna och vällda rör för gas-, vatten- och avloppsledningar samt de viktigaste maskinerna inom textil-, sko- och kautschuksindustrierna. Härvid är likväl att märka, att det beträffande de flesta av dessa tillverkningar icke förelegat tekniska omöjligheter för inhemsk tillverkning utan endast att sådan icke ställt sig ekonomiskt lönande. Med avseende på betydelsen av det tullskydd, som ovan berörda tillverkningar dels från äldre tid, dels och huvudsakligen från 1892 åtnjutit, kan av vad tidigare framhållits (sid. 259,260) dragas den slutsatsen, att tullarna i stort sett torde ha bidragit till relativt minskat beroende av importvaror och följaktligen befordrat självförsörjningen. Det visar sig, att medan importen efter värdet räknat av järnmanufaktur, mekaniska och elektriska verkstadsarbeten 1896— 1900 representerade c:a 30 % av förbrukningen, stannade motsvarande andel 1911—13 vid omkring 20 %. Nu är det givet, att långt ifrån hela denna tillverkning har betydelse ur krigsberedskapssynpunkt, men den här skapade betydande industriella kapaciteten torde genom de vidsträckta möjligheter till omläggning av produktionen, som särskilt på detta område torde förefinnas, vara av väsentlig vikt icke minst i händelse av en verklig krigssituation, då behovet av ren krigsmateriel av hithörande slag enormt ökas. En särställning intager den elektriska industrien, vilken, otvivelaktigt befordrad i sin utveckling genom det alltsedan 90-talets början existerande tullskyddet, bör åtminstone under ett tidigare skede ha gett impuls till utbyggandet och tillgodogörandet av landets vattenkrafttillgångar, varigenom beroendet av utlandet ifråga om bränsle och lysoljor högst väsentligt minskats. Under världskriget trädde elektroindustriens roll i detta hänseende

Sammanfattning

skarpt i dagen; det intensiva elektrifieringsarbete, som då pågick, hämmades dock i icke ringa mån genom materialbrist. Tidigare har visats, att landet beträffande bränn- och smörjoljor samt fettämnen för margarintillverkningen är helt eller i huvudsak beroende av utländsk tillförsel. Förhållandet är detsamma ifråga om oljor och fett för andra industriella ändamål, t. ex. såp-, tvål-, ljus-, ferniss- m. fl. kemiska tillverkningar. Endast av linolja förekom före kriget mera betydande inhemsk framställning, men råmaterialet, linfrö, är här utländskt. Lin-, rov- och rapsoljor vilka av gammalt åtnjutit tullskydd, tillverkades 1913 inom landet till c:a 94 % av förbrukningen, och det torde kunna anses, att tullskyddet ej saknat betydelse för självförsörjningens upprätthållande i angivna omfattning. Beträffande olika, ovan antydda produkter av oljor och fett förelåg likaledes i huvudsak självtillräcklighet, vilken torde befordrats av gällande tullskydd. Ur krigsberedskapssynpunkt kan emellertid förhållandet i anseende till den påvisade bristen på inhemsk råvarutillgång knappast tillmätas annan betydelse än att industrierna ifråga i någon mån fylla en lagerbildande funktion samt vid avspärrning delvis torde kunna göra tjänst vid beredande av ersättningsmedel. Beträffande kemiska grundämnen och produkter, ej förut behandlade, vilken grupp ju omfattar en mängd vitt skilda varukategorier, gäller som allmänt omdöme, att tullsystemet endast föga kunnat inverka på krigsberedskapen. Ser man först på tulltaxegruppen »kemiska grundämnen och deras föreningar, ej annorstädes upptagna», råder nämligen, såsom förut påvisats, i de flesta fall tullfrihet, beroende på bristande förekomst eller framställning inom landet, och förhållandet är av liknande skäl detsamma beträffande ett stort antal andra kemiska produkter, såsom t. ex. vissa destillationsprodukter och färgningsämnen. Erinras må vidare, att åtskilliga hithörande tillverkningar, synnerligast explosiva varor, redan på grund av specialföreskrifter beträffande deras transport och förvaring eller andra särskilda förhållanden, exempelvis statlig produktion, intaga en särställning, som gör dem jämförelsevis oberoende av utländsk konkurrens och därmed även av tullskyddet. Slutligen bör ifråga om de tullskyddade produkterna märkas, att utgångsmaterialierna oftast äro av utländskt ursprung, vadan även för det fall, att tullen befordrat självförsörjningen i fredstid, densamma dock ej kan tillskrivas större betydelse för självtillräckligheten vid avspärrning. Finnes inhemsk råvara att i nödfall tillgripa vid tillverkningar av sistberörda slag, kan omdömet om tullskyddets betydelse ur förevarande synpunkt naturligen i viss må bli ett annat. Det framgår av det här anförda, att det tullsystem, som hos oss sedan 1880- Sammantalet_ tillämpats, i varje fall icke medvetet inriktats på det slag av självför- fattning. sörjning, som är av betydelse vid inträffande avspärrning från utländsk tillförsel. Det har emellertid kunnat visas, att systemet ändock i vissa hänseenden främjat en för en självförsörjning av ifrågavarande slag gynnsam utveckling. Vad tullskyddet å jordbruksprodukter beträffar, har det uppenbarligen befordrat en sådan inriktning av jordbruksdriften, som inneburit ett närmande till den under en avspärrning eftersträvansvärda situation, då såväl den odlade jorden som de därå använda produktionskrafterna ägnas de produktionsgrenar, vilka medföra förhållandevis största näringsresultat. Danmarks exempel visar, att även ett typiskt frihandelsjordbruk besitter möjlighet till en jämförelsevis snabb anpassning i angiven riktning, men det måste betecknas som en fördel, ju mindre omvälvningar i driften anpassningen behöver förorsaka och ju 20 — 3501. T. T.

306 Tullsystemets

betydelse för

krigsberedskapen

mindre rubbningar som därigenom åstadkommas i sättet för näringsbehovens tillfredsställande. I avseende på industriskyddet har pekats på att även detta medfört för krigsberedskapen fördelaktiga verkningar på vissa viktiga områden av industriell produktion; framför allt synes detta gälla de betydelsefulla varugrupperna läder och läderfabrikat, textilvaror samt järn- och maskinvaror, så till vida som tullskyddet bidragit att på dessa områden skapa och bibehålla en produktionsapparat, som vid tillgång på råmaterial är i stånd att framställa de för landet behövliga produkterna, eventuellt med omläggning och specialisering av driften på just de varuslag, som företrädesvis få anses vara av nöden under en tid av starkt inskränkt behovstäckning. I åtskilliga fall har det även kunnat pekas på fördelarna av en lagerbildning av råvaror och fabrikat av stor vikt, vilken förekomsten av vissa tullindustrier medfört och vilken i varje fall får anses överstiga den lagerhållning, som vid frånvaro av sådana industrier skulle förefinnas inom handeln. I de förda resonemangen har man utgått från det ogynnsamma fallet av en total avspärrning från utländsk tillförsel. I själva verket torde det vara ganska få produktionsgrenar, som under ett sådant läge någon längre tid skulle kunna upprätthållas. Ehuru handelsblockaden under det senaste kriget kom till mycket vidsträckt användning, talar erfarenheten från detsamma dock närmast för osannolikheten av en på alla punkter fullt genomförd avspärrning. I samma mån behövliga råvaror kunna uppbringas och i den mån även ersättningsmaterial, om än mindre goda, kunna skaffas, är därför givetvis förefintligheten av en ekonomisk och teknisk organisation för dessa råämnens förädling — i den mån resp. fabrikat äro att hänföra till de i verklig mening nödvändiga — under alla omständigheter att betrakta som en värdefull del av krigsberedskapen, så mycket hellre som läget väl kan tänkas bli sådant, att importen av råmaterial möter mindre svårigheter än importen av fabrikat. Det återstår då att beröra frågan om tullsystemet vid sidan av de antydda i förevarande hänseende fördelaktiga påföljderna kan anses ha medfört följder, som kunna sägas ha motverkat syftet med en ekonomisk krigsberedskap. Därpå är det knappast möjligt att giva ett bestämt svar. Givet är, att ett skyddssystem, som liksom det här tillämpade splittrar skyddet på en mängd olika produkter, i och för sig motverkar effekten av det skydd, som anbragts på de för krigsberedskapen verkligen relevanta punkterna; det torde därför kunna sägas, att vårt tullsystem genom själva sin byggnad hindrat de moment, som direkt skulle verkat till förmån för krigsberedskapen, att göra sig fullt gällande. Det torde också vara fallet, att döma av de ovan i avd. IV sid. 91 anförda siffrorna, att tullsystemet medfört ett gynnande speciellt av sådana industrier, som bygga på utländskt råmaterial, varigenom alltså industrier av motsatt typ få anses ha hållits i viss mån tillbaka. Äro dessa skyddsindustrier av det slag, att deras produktion får anses tillhöra de rena nödvändighetsvarorna, gäller vad nyss sagts, att de ändock kunna tillmätas ett åtminstone betingat krigsberedskapsvärde; tillhöra de däremot ej denna kategori, måste de anses ha haft en krigsberedskapssyftet motsatt verkan, i det att de bundit produktionskrafter i företag, som vid avspärrning i varje fall äro dömda att upphöra, men vilkas existens försvårar den allmänna anpassningen efter krigstidssituationen. Så mycket torde som slutord kunna påstås, att ett på krigsberedskap helt inriktat tullsystem i viktiga hänseenden skulle avvika från det hos oss gällande.

ÖVERSIKT AV INNEHÅLLET I BETÄNKANDET Kommittén inleder sitt betänkande med en kortfattad återblick på den tullpolitiska utvecklingen i Sverige under 1800-talet och fram till världskriget (första avdelningen, sid. 1—6). Särskild uppmärksamhet ägnas här systemförändringen i slutet av 1880-talet och början av 1890-talet ävensom de tyska handelstraktaterna 1906 och 1911 och den allmänna tulltaxerevisionen sistnämnda år. Härefter lämnas (sid. 6—7), under hänvisning till bilaga I, en sammanfattning av viktigare tulltaxeförändringar rörande särskilda varuslag sedan 1880-talets början samt (sid. 8 — 10) en i form av indextal utförd tabellarisk översikt rörande förskjutningen i tullskyddets allmänna höjd i Sverige ävensom en jämförelse i grova drag med utvecklingen i vissa främmande länder. Härtill ansluter sig (sid. 11—17) en sammanställning av de argument, som under senare årtionden i offentliga aktstycken och uttalanden framförts till stöd för en protektionistisk politik; en motsvarande sammanställning göres (sid. 18—21) av uttalanden, som innehålla en kritik av det tillämpade skyddsvänliga systemet. I betänkandets andra avdelning (sid. 22 — 53) återgives på ett mera fylligt och systematiskt sätt de principiella grundvalarna för ett skyddstullsystem i allmänhet, oavsett om de i vårt land fått officiella uttryck, och prövas deras hållbarhet ur teoretisk synpunkt. Även undersökas verkningarna av ett sådant system, så långt det med teoretiska resonemang är möjligt, såväl med hänsyn till nationalinkomstens storlek och fördelning som med hänsyn till sådana grundläggande samhällsföreteelser, vilka överhuvud taget icke kunna väntas tillgodosedda av det privatekonomiskt organiserade näringslivet och som alltså nödvändigt förutsätta statens medverkan, om de skola komma att beaktas. Avdelningens innehåll sammanfattas å sid. 53, varvid också framhålles behovet av en dylik teoretisk analys som utgångspunkt för och vid sidan av de undersökningar av de faktiska förhållandena, som företagas i följande avdelningar. I tredje avdelningen meddelas först (sid. 54—58) vissa siffertablåer, vilka äro ägnade att giva en föreställning om tullinkomsternas storlek absolut och per invånare såväl i vårt land som i vissa främmande länder och deras betydelse för den offentliga hushållningen. Vidare belyses (sid. 58—64) tulluppbördens fördelning på särskilda varuslag och särskilda grupper av varor med hänsyn dels till tullarnas egenskap av finans- eller skyddstullar, dels till de tullbeskattade varornas egenskap av nödvändighetsvaror, umbärliga varor eller lyxvaror. Fjärde avdelningen, som avhandlar tullsystemets allmänna betydelse och verkningar i avseende på produktion och konsumtion, innehåller först ett försök att precisera det inflytande, som den förda tullpolitiken må kunna ha utövat på dels utvandringen (sid. 65—69), dels den allmänna välståndsnivån i landet (sid. 70—75). I det senare avseendet stödes framställningen bl. a. på jämförelser med utvecklingen i Danmark och England. Slutsatserna av ifråga-

808 Översikt av innehållet i betänkandet

varande utredningar, vilka närmast synas ådagalägga tullpolitikens begränsade inverkan på hithörande område i jämförelse med andra faktorer av teknisk eller ekonomisk art, återfinnas resp. å sid. 69 och 75. I avseende på tullsystemets inverkan på produktionsutvecklingen anföras data, som belysa de olika näringsgrenarnas (företrädesvis jordbrukets och industriens) relativa utveckling (sid. 75 — 78). Mera detaljerat undersökes för industriens vidkommande (sid. 79—83) den relativa utvecklingshastigheten för särskilda industrigrenar, fördelade med hänsyn till deras större eller mindre avhängighet av tullskyddet. Tullsystemets inflytande på utrikeshandeln behandlas å sid. 83—92. A sid. 84—85 sammanfattas de resultat, som av utredningen framgått med avseende på handelsomsättningens totala omfattning samt handels- och betalningsbalansens ställning; efterföljande sidor avhandla de förskjutningar, som under tullskyddsperioden inträtt i importens och exportens fördelning på skilda varuslag och innebörden härav med hänsyn till strukturen av landets näringsliv. För industriens vidkommande antydes å sid. 91, med stöd av siffror rörande råvaruförbrukningen, den inverkan tullsystemet kan anses ha haft på det större eller mindre beroendet av utlandet. Tullsystemets stegrande inverkan på den allmänna prisnivån behandlas statistiskt å sid. 92—95. Sid. 95—96 klargöres det teoretiska sammanhanget ifråga om den verkan en allmän prisstegring och särskilt en sådan framkallad genom tullar utövar på näringslivet. Möjligheten av att tullskyddet kan ha medverkat till det industriella uppsving, som ägde rum under perioden från 90-talets början och fram till världskriget, framhålles liksom även den begränsning som härvid måste göras med hänsyn till tullsystemets negativa inverkan å de icke skyddade delarna av näringslivet. A sid. 96—100 behandlas tullsystemets inflytande på inkomstfördelningen ur synpunkten av produktionsresultatets fördelning på de olika produktionsfaktorerna, jord, kapital och arbete. Jordbrukstullarnas betydelse för stegring av jordräntan utvecklas å sid. 97. Beträffande industritullarna visas genom en särskild statistisk undersökning (sid. 98—99), huruvida och i vad mån de kunna anses ha verkat i riktning att befordra en jämnare inkomstfördelning. Tullsystemets inflytande på levnadskostnaderna belyses å sid. 100—102 med ledning huvudsakligen av socialstyrelsens undersökningar rörande levnadskostnaderna för mindre bemedlade hushåll i städer och på landsbygden. Härefter upptages till prövning frågan om produktionens och konsumtionens belastning genom tullsystemet (sid. 102—114). Därvid undersökes först (sid. 102—109) i vad mån industritullarna kunna anses belasta jordbruksdriften och i vad mån vid jämförelse med tullskyddet å jordbruksprodukter ett positivt eller negativt nettoskydd uppkommer för jordbruket som sådant. I samband härmed göres en beräkning angående den inverkan tullsystemet i sin helhet kan anses utöva på de enskilda jordbrukarnas ekonomi i deras egenskap av konsumenter. För industrien lämnas (sid. 109—110) en mer summarisk kalkyl, avsedd att visa den belastning, industrien som ett helt betraktad har att bära till följd av tullsystemet samt det nettoskydd som kan anses tillkomma den speciellt skyddade delen av industrien. Slutligen göres en beräkning (sid. 110—112), stödd väsentligen på förut omnämnda undersökning angående tullarnas inverkan på levnadskostnaderna, rörande de belopp, med vilka tullsystemet i dess totalitet belastar konsumtionen. Den härvid funna slutsumman göres till föremål för en kontrollberäkning å sid. 112—114. Femte avdelningen, som innehåller en undersökning rörande tullsystemets betydelse för jordbruket, inledes med en översikt angående tullskyddet å jord-

översikt av innehållet i betänkandet

bruksprodukter och dess förändringar sedan 1880-talet. Härefter lämnas en exposé i stora drag av jordbrukets allmänna utveckling i Europa under 1800talet med särskild hänsyn till den inträffade prisförskjutningen å dess produkter och växlingarna i dess ekonomiska läge till följd av den transoceana konkurrensen. A sid. 122—124 sättes brödsädsodlingens förändringar i skilda länder i belysning av den därstädes tillämpade tullpolitiken i avseende på jordbruksprodukter. En karaktäristik ges av jordbruksutvecklingen i Storbritannien och Danmark (sid. 124—126) sedan den tid, då konkurrensen från Amerika började göra sig kännbar, avsedd att belysa det olika sätt, varpå två länder, som bägge bibehållit frihandelssystemet på hithörande område, reagerat inför det nya läget. För Sveriges vidkommande undersökas först förändringarna i den odlade arealens omfång (sid. 126—128). Vissa slutsatser angående tullsystemets inverkan härå anföras, under hänvisning till motsvarande utveckling i vissa andra länder (sid. 128—130). Härpå följer en skildring av hur produktionsriktningen inom jordbruket sedan 1870-talet förskjutit sig (sid. 130—143), med huvudvikten lagd på klarläggande av brödsädsodlingens växlingar samt den ändrade relationen mellan vegetabilisk och animalisk produktion. Utvecklingen beträffande olika slag av grödor ävensom den totala skörden samt kreatursskötseln jämföres med den samtidiga utvecklingen i Danmark (sid. 140—141 och 143). För att erhålla en säkrare grundval för bedömandet av jordbrukstullarnas verkningar för olika delar av landet återgives huvudinnehållet i en av kommittén föranstaltad jämförande undersökning, som på mera ingående sätt belyser jordbruksförhållandena inom likartade områden i å ena sidan Skåne och Danmark, å andra sidan Värmland och Dalarna samt närliggande delar av Norge (sid. 143—150). A sid. 150—154 sammanfattas de slutsatser rörande tullsystemets betydelse för jordbrukets produktionsriktning, vartill den föregående undersökningen synts giva anledning, med särskiljande av Sydsverige, Mellansverige och Norrland. Härtill anknyter sig en på en jämförelse med Danmark byggd kalkyl rörande utvecklingen av jordbruksproduktionens totalvärde under å ena sidan tullskyddssystem och å andra sidan frihandel (sid. 154—155). Sistnämnda undersökning är avsedd att lämna material för ett bedömande av jordbruksnäringens förmåga att binda kapital och produktivkrafter över huvud taget under olika tullpolitiska system. Efter dessa allmänna utredningar rörande jordbruksproduktionen och tullsystemets inverkan därå övergår kommittén till en mera detaljerad undersökning av förhållandena i avseende på särskilda slag av jordbruksprodukter. Beträffande spannmål redogöres tämligen utförligt för in- och utförseln (sid. 157—163) samt prisutvecklingen (sid. 163—165). Tullarnas inflytande på prisbildningen å spannmål undersökes under jämförelse med priserna företrädesvis i Danmark och England (sid. 166—172). Förhållandet mellan spannmåls- och mjöltullar belyses under olika förutsättningar i avseende på miölutbyte (sid. 172—174). Beträffande potatis (sid. 174—177) undersökes särskilt majstullens betydelse för odlingen av den s. k. fabrikspotatisen. Ifråga om sockerbetor (sid. 177— 180) göres en beräkning rörande den andel av sockertullen, som kan anses ha kommit betodlarna till godo. Bland tullarna å animaliska produkter behandlas framför allt tullen å hästar (sid. 181—182), å fläsk (sid. 183 — 188), å smör (sid. 188—192) samt å ost (sid. 192—194). Kommitténs slutsatser ifråga om betydelsen för jordbruket av de viktigaste bland dessa, nämligen fläsktullen och smörtullen, återfinnas å resp. sid. 188 och 192. I anslutning till en av kommittén föranstaltad specialundersökning lämnas å

översikt av innehållet i betänkandet

sid. 194—198 en utredning rörande storleken av den saluförda delen av brödsädsproduktionen inom olika grupper av jordbruk ävensom rörande ungefärliga antalet jordbrukare med överskott eller underskott av brödsäd i förhållande till den egna konsumtionen, ett spörsmål som har sin givna betydelse för bedömandet av tullsystemets betydelse, då endast för saluproduktionen någon direkt och positiv vinst av tullskyddet kan anses tillflyta jordbrukarna. Efter en jämförande översikt av prisutvecklingen å jordbrukets viktigare produkter och förnödenheter samt arbetslönerna (sid. 199—201) redogöres för resultaten av en utredning rörande jordbrukstullarnas inflytande på jordegendomsvärdena (sid. 201—208). De härutinnan på grundval av en jämförelse med utvecklingen i olika länder dragna slutsatserna sammanfattas å sid. 208. Avdelningen om tullsystemets betydelse för jordbruket avslutas med en översikt angående dettas allmänna ekonomiska läge under 1880-talet och efteråt och den roll jordbrukstullarna kunna anses ha spelat såsom en härå inverkande modifierande faktor (sid. 209—212). Den härefter följande sjätte avdelningen angående tullsystemets betydelse för industrien inledes liksom avdelningen om jordbruket med en kort översikt av ändringarna i tullskyddets höjd på området sedan 1880-talet (sid. 213). Efter en överblick av den allmänna industriella utvecklingen samma tid (sid. 214— 223) lämnas en översiktlig framställning angående de viktigare tullindustriernas ställning i kostnadshänseende jämfört med konkurrerande utländsk industri (sid. 224—253). I en inledande teoretisk exposé (sid. 224—226) betonas bL a., att de merkostnader, som visats föreligga på särskilda industriområden, i viss mån få betraktas som en följd av tullsystemet och icke i första rummet som omständigheter, vilka genom själva sin tillvaro medföra krav på tullskydd, i det att företagsamheten härigenom förmåtts att utsträcka sig över områden, som annars icke skulle blivit därav berörda. I en tabell (sid. 228—230) lämnas approximativa uppgifter rörande de olika kostnadselementens relativa betydelse för särskilda industrigrenar. Härefter redogöres för ställningen i konkurrenshänseende gent emot utlandet för olika industrier med hänsyn till råvaruförsörjning (sid. 231—237), bränsle- och kraftförsörjning (sid 237—240), kapitalkostnader (sid. 240—243) och arbetskostnader (sid. 243—246). Belastningen till följd av tullar å använda råmaterial och halvfabrikat göres till föremål för en särskild undersökning (sid. 246—250). Slutligen framhålles^ (sid. 250-253) betydelsen av den jämförelsevis inskränkta hemmarknaden såsom ett hinder för många industriers upparbetande till full konkurrensduglighet gent emot utländsk industri, som i detta hänseende ofta nog har gynnsammare betingelser. Å sid. 253 göres ett sammanfattande uttalande angående det återhållande inflytande nyssnämnda omständighet måste anses äga på utvecklingsmöjligheterna för åtskilliga industrier. Det betonas emellertid ock, att den splittring av industrien och det hämmande av dess expansionskraft, som ligger häri, bör i väsentlig grad ha framkallats just genom tullarna, och detta ej blott det egna landets tullar utan även tullarna i andra länder, då bägge slagen i förening verkat i riktning att befrämja hemmarknadsindustrierna på bekostnad av exportindustriernas utveckling. I detta sammanhang understrykes, att ur anförda synpunkt ett protektionistiskt system måste för ett litet land medföra betydligt större olägenheter och betydligt större risker för en oekonomisk produktion än för ett stort land med en vidsträckt hemmarknad. Tullsystemets betydelse för de olika industriernas kvantitativa utveckling granskas å sid. 2 5 3 - 2 6 1 . 1 sid. 261 lämnas en sammanfattande översikt av de därvid funna resultaten. I anslutning till vad härom anföres i andra avdelningen framhålles tullsystemets betydelse såsom befrämjare av en monopo-

översikt

av innehållet

i

betänkandet

listisk organisation av näringslivet (sid. 262). En redogörelse lämnas för de inom de olika industrierna uppträdande sammanslutningarna med monopolistisk tendens, och deras inflytande särskilt med hänsyn till den därigenom vunna möjligheten att bättre utnyttja tullskyddet antydes (sid. 262—268). Även beröras de internationella sammanslutningar och avtal, som kommit till allmän kännedom, samt framhålles deras betydelse på förevarande område (sid. 268). Framför allt genom sin monopolbefrämjande verkan måste tullsystemet ha utövat stort inflytande på driftsförhållandena inom de skyddade industrierna, särskilt på tendensen till en större eller mindre koncentration, om än verkningarna varit olika i olika fall, beroende främst på sammanslutningsformen. A sid. 269 — 271 lämnas en översikt av de fall, där ett samband mellan tullskydd och koncentration eller frånvaro av koncentration mera tydligt synes kunna spåras. Några ord nämnas även (sid. 271—272) angående sambandet mellan tullskydd och teknisk ståndpunkt. En högre räntabilitet än den normala kan tullskyddet i och för sig i längden icke tillförsäkra en industri utom i händelse av monopolbildning av ena eller andra slaget. Med stöd av siffror, grundade på en särskild specialutredning, påvisas ock (sid. 273), att någon huvudsaklig skillnad i räntabilitetsavseende icke förefunnits mellan de egentliga tullindustrierna och industrier av mer utpräglad exporttyp, som helhet betraktade, om än en viss överlägsenhet för de förras vidkommande är skönjbar. En del fall anföras (sid. 273—274), tydande på en ganska hög räntabilitet, vilka fall mestadels tillhöra de starkare organiserade tullindustrierna. Slutligen undersökes (sid. 275) i vilka fall av mera framträdande beskaffenhet det kan vara berättigat att säga, att förefintliga industritullar verkat som uppfostringstullar på sådant sätt att de, sedan de gjort sin tjänst genom att befordra de skyddade industriernas utveckling, framstått som mer eller mindre överflödiga och visat sig kunna antingen helt avskaffas eller åtminstone väsentligen nedsättas. Exempel anföras, där skäl synas föreligga att — om än ej alltid i fullt egentlig mening — tala om förekomsten av uppfostringsskydd. Sjunde avdelningen av betänkandet innefattar en undersökning angående tullsystemets betydelse för den ekonomiska krigsberedskapen. Till en början lämnas här en utredning angående innebörden av begreppet ekonomisk krigsberedskap (sid. 276—277 och 279) samt förekomsten av sådana synpunkter i den i vårt land och i främmande länder i senare tid tillämpade tullpolitiken (sid. 277 —278). En närmare bestämning göres av vilka varuslag som böra anses ur krigsberedskapssynpunkt företrädesvis betydelsefulla (sid. 279—282), varjämte preciseras vilka möjligheter som, generellt sett, finnas att med tullpolitiska medel främja krigsberedskapen (sid. 283). Härefter betraktas (sid. 283—305) de olika i detta sammanhang viktiga varugrupperna och undersökes, huruvida och i vad mån den förda tullpolitiken kau hava utövat någon verkan i riktning att leda produktionen in på sådana banor, som kunna anses ha resulterat i en förstärkt krigsberedskap. Särskild uppmärksamhet ägnas därvid livsmedelsproduktionen. Med statistiskt material uppvisas, huru utvecklingen sedan tiden före tullskyddets införande gestaltat sig från synpunkten av en ökad eller minskad förmåga hos det inhemska jordbruket att åstadkomma en verklig självförsörjning, resp. att öka eller minska dess möjligheter att vid inträffad avspärrning tillgodose näringsbehovet. Tullsystemets inflytande på utvecklingen i detta hänseende beröres å sid. 290—294. Härtill ansluter sig en jämförelse med Danmark (sid. 294—295), avsedd att belysa de bägge ländernas förmåga att anpassa sig efter krigstidshushållning enligt de under världskriget vunna erfarenheterna.

översikt

av innehållet

i

betänkandet

I ordning genomgås sedan läget i självförsörjningshänseende och tullpolitikens möjliga inverkan härå beträffande förnödenheter för jordbruket (sid. 295—297), de viktigare livsmedelsindustriernas produkter (sid. 297—298), bränsle och smörjmedel (sid. 298—299) och diverse andra industriprodukter (sid. 299—305). En sammanfattning av utredningsresultaten lämnas å sid. 305—306. Till sist (sid. 306) beröres frågan i vad mån den förda tullpolitiken kan anses ha motverkat ändamålet med en ekonomisk krigsberedskap, en fråga varpå, såsom framhålles, icke torde kunna givas något bestämt svar, medan dock det allmänna omdömet synes berättigat, att en tullpolitik, som mer bestämt fattat krigsberedskapssyftet i sikte, med säkerhet skulle haft ett ganska olika utseende mot den som faktiskt i vårt land under senare tid tillämpats.

RESERVATION Det har varit oss omöjligt att ansluta oss till det föreliggande av majoriteten inom kommittén utformade betänkandet. Trots den saklighet och den strävan till objektivitet, som i många stycken otvivelaktigt utmärker detsamma, bär det dock alltför mycket prägeln av att vara bestämt av en på förhand intagen teoretisk ståndpunkt för att det skall kunna erkännas såsom ett slutgiltigt omdöme, vare sig om skyddstullpolitikens allmänna betydelse eller om det sätt varpå denna politik, sådan den genomförts i Sverige, påverkat den svenska folkhushållningen. I kommittémajoritetens betänkande spårar man en oavlåtlig strävan att framhäva skadliga verkningar av tullpolitiken samt att bortförklara varje gynnsam verkan, som kan ha följt med tullpolitiken, såsom beroende på andra faktorer. Majoritetens teoretiska resonemang utgår i allmänhet från så förenklade och schematiska förutsättningar, att de icke utan vidare kunna anses äga giltighet för de vida mer differentierade förhållanden, som det verkliga livet erbjuder. Likaledes har majoriteten i alltför hög grad stannat vid en betraktelse av statiska och normala förhållanden och därför icke kunnat taga tillräcklig hänsyn till de dynamiska problem, som verkligheten dock så ofta ställer ett folk inför. I detta hänseende har det synts oss särskilt olyckligt, att utredningen, såsom även omnämnes i den skrivelse, varmed detta betänkande överlämnas till Kungl. Maj:t, kommit att omfatta endast tiden före världskrigets utbrott och alltså icke kunnat ta någon hänsyn till de djupgående omvälvningar, som därefter följt och av vilka vårt ekonomiska liv ännu har svåra känningar. I varje fall måste sägas, att en sådan utredning icke har vitsord vid bedömandet av den nuvarande tidens särskilda svårigheter. Slutligen synes betänkandet i sitt bedömande av tullpolitikens verkningar alltför mycket skatta åt gängse populära föreställningar, till följd varav en uppenbar fara föreligger, att kommittémajoritetens uttalanden i denna punkt komma att tjäna som stöd för spridandet i vida kretsar av en fullkomligt felaktig uppfattning om det sätt, varpå tullpolitiken påverkat den svenska folkhushållningen. Det har synts oss angeläget, att när vi rikta dessa erinringar mot kommittémajoritetens betänkande först bestyrka dem genom en mera detaljerad granskning dels av andra avdelningen, »Skyddstullsystemets teoretiska grunder», dels ock av fjärde avdelningen, »Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar i avseende på produktion och konsumtion», som i övervägande grad behandlar industritullarnas verkningar, samt dels i anslutning härtill av vissa på annat ställe gjorda uttalanden särskilt angående jordbrukstullarnas verkningar. Vi ha sålunda icke ingått på framställningen av tullsystemets verkningar i fråga om de olika industrigrenarna, vilken framställning delvis bygger på specialundersökningar och sammandrag av dessa, för vilkas uppgifter och slutsatser kommittén icke påtagit sig ansvaret. Någon fullständighet ha vi även i övrigt icke eftersträvat. Vi ha nöjt oss med att upptaga sådana punkter, där en av majoritetens teoretiska grundåskådning obunden prövning av frågan synts oss särskilt angelägen. Efter denna granskning skola vi försöka att sammanfatta vår kritik i en mera enhetlig framställning och därvid också uppdraga grundlinjerna för vår egen uppfattning av den svenska tullskyddspolitikens verkningar.

314 Reservation

SKYDDSTULLSYSTEMETS TEORETISKA GRUNDER Tullarna Ett förnuftigt tullskyddssystem kan givetvis icke rikta sig mot det internasom »in- tionella varuutbytet i och för sig. Men frågan, huruvida det kan vara möjligt utHkes a t t u t a n olägenhet motarbeta en överflödig eller mindervärdig import, är verkhandeL» ligen icke uttömmande bedömd med vad kommittémajoriteten i detta stycke anför. Det är i detaljhandeln, där köparnas fackkunskap merendels är ganska ofullkomlig, alldeles icke givet, att den inhemska varan i första hand blir föremål för efterfrågan, även om den både i avseende på pris och kvalitet är fullt jämförbar med eller till och med överlägsen den utländska. Vad som försäljes i detaljhandeln beror mycket ofta på tillfälligheter, vanor, gamla affärsförbindelser etc. Det är endast alltför möjligt, att utländska varor i dylikt hänseende kunna åtnjuta företräden, som icke äro ekonomiskt berättigade. En överlägsen utländsk försäljningsorganisation kan medverka härtill, och i all synnerhet kan för en mängd varor, som inom landet produceras i små partier av spridda producenter, bekvämligheten att göra sina inköp på en gång från stora importhus lätt bli utslagsgivande för detaljhandlarna. Under sådana förhållanden kunna alltså svenska varor mycket väl bli tillbakasatta, utan att de ekonomiskt sett äro underlägsna. Bestode icke sådana förhållanden, skulle det knappast ha ett så stort intresse som det faktiskt har att genom märkningsföreskrifter hindra en förväxling mellan in- och utländska fabrikat. Enligt »Meddelanden från Sveriges Industriförbund» har detta intresse på senare tiden vuxit, sedan numera en ökad efterfrågan i den allmänna handeln kunnat förmärkas på varor av svensk tillverkning. Industriförbundets och andra näringskorporationers stora propaganda för köp av svenska varor skulle knappast heller haft utsikt att lyckas, därest icke allmänheten i vida större utsträckning än förut kunnat göra sådana köp med verklig fördel för sig själv eller åtminstone utan att därav lida ekonomisk skada. Förbundet meddelar, att dess propaganda haft till följd en betydligt ökad efterfrågan på svenska tillverkningar i detaljhandeln, vilket bland annat även medfört, att firmor, som tidigare icke fört vissa svenska varor, numera upptagit försäljning av sådana. Denna propaganda för ökad avsättning av svenska varor har givetvis också utsikter att lyckas, när det, såsom t. ex. i stålbranschen, gäller fabrikat, vilkas höga kvalitet allmänt erkännes även av svensk publik. Men ett dylikt erkännande är däremot på andra områden mycket svårt att vinna. Ett faktum är, att utländska varor här i landet ofta ha en slags »good will» just i sin egenskap att vara utländska. När bagaren säljer »äkta danska wiener-bröd» eller tobaksmonopolet under eget fabriksmärke säljer »Karpathos, Turkish cigarrettes, Plain», kan kunden rimligtvis icke frestas att tro, att varan verkligen är utländsk. Försäljningssättet är snarare att fatta som en besvärjelseformel, som vill på den svenska arbetsprodukten överflytta något av den strålglans, som i Sverige omgiver det utländska. Men inom branscher, som icke skyddas av lokala eller statliga monopol, har detta säregna lynnesdrag hos vårt folk allvarliga ekonomiska verkningar utan att behöva vara förenat med någon ekonomiskt grundad orsak. Här i landet föredragas ofta utan sakligt skäl tyger från England, Tyskland eller Frankrike framför tyger från Norrköping och Borås, amerikanska eller engelska skodon framför Örebroortens, engelska herrhattar framför Karlskronas och franska damhattar framför stockholmska. Parfymer och allt vad med dam-

Skyddstullsystemets

teoretiska grunder

modena sammanhänger säljes bäst under franskspråkig benämning; för herrekiperingen är engelskan det lämpligaste språket. Att det finnes ett antal »engelska herrekiperingar» och »franska parfymmagasin» i landet, är då icke förvånansvärt. Mera frågande måste man däremot ställa sig till sådana firmanamn som »Franska skomagasinet» och »Engelska tapetmagasinet», namn, som i reklam för det utländska äro moderna motsvarigheter till den av Heidenstam odödliggjorda »Utländska lumpaffären». Och lika litet som de utländska lumpornas överlägsenhet i jämförelse med de svenskas kan vara sakligt grundad, lika litet ligger det i konsumentens verkliga intresse att vid köp av högtstående industrialster ge företräde åt en vara, endast därför att den är utländsk. Ett skyddstullsystem kan naturligtvis icke under alla förhållanden förebygga en ojämn handelsbalans. Men vad majoriteten anför mot skyddstullar såsom medel till detta syfte, kan icke heller sägas vara utslagsgivande. Majoritetens huvudargument är, att de produktivkrafter, som tagas i anspråk för de tullskyddade näringarna, måste tagas från andra näringar och att därför ingen förändring i handelsbalansen kan uppstå. Här gör majoriteten en tyst förutsättning, som i själva verket alltid ligger till grund för varje teoretiskt frihandelsresonemang, nämligen att inom landet redan förut består full sysselsättning för produktivkrafterna. Detta måste naturligtvis teoretiskt vara fallet under fullt normala och stabila förhållanden. Men sä snart man avlägsnar sig från denna förutsättning — och det gör som bekant verkligheten mycket ofta — så måste man räkna med möjligheten, att full sysselsättning för landets produktivkrafter icke förefinnes och att särskilt en viss arbetslöshet gör sig gällande. Och då måste ändå trots majoritetens förnekande den frågan anses vara öppen, huruvida icke en förbättring av handelsbalansen kan vinnas genom ett skyddstullsystem, som skapar möjligheter för en fullständigare sysselsättning av denna lediga arbetskraft. Det resonemang majoriteten i detta sammanhang för angående den internationella kreditgivningen synes oss något lättvindigt. Ett land som Sverige kan mycket väl under ganska långa tider förbruka mera av utländska varor än vad det kan betala med sin export av varor och tjänster. Skillnaden betalas genom en förtäring av kapitaltillgångar utomlands eller genom en ökad skuldsättning till utlandet. Om ingenting göres för att hindra en dylik nationell misshushållning, så finnes ingen anledning, varför denna icke skulle kunna fortgå kanske för en generation eller ändå längre. Det kan alldeles icke anses ådagalagt, att en beskattning skulle vara ett otjänligt medel till ett hämmande av en sådan överflödig import från utlandet, och den omständigheten, som av majoriteten framhålles, att andra former av nationell misshushållning kunna tänkas, synes oss icke ha något med denna sak att skaffa. De farhågor, som mången förståndig ekonom hyser i fråga om vårt lands »översvämning med främmande varor» äro naturligtvis just grundade i känslan av att det kan bli svårt för oss att betala dessa varor, och att en onödig överskottsimport kan föranleda oss till en onödig skuldsättning till utlandet. På grund av vad vi i det föregående anfört kunna vi omöjligen såsom all- Tuiimängiltig erkänna den satsen, att »tullskyddet har sin betydelse som stimulans skyddets endast och allenast i den mån det verkar prisstegrande» (sid. 29). Det låter ^st^adfrt mycket väl tänka sig sådana fall, då tullskyddet tjänar till att vänja både de- r taljhandlare och konsumenter vid svenska varor och då till följd av den ökade efterfrågan efter sådana både produktion och försäljningsorganisation vinna så betydligt i effektivitet, att de svenska produkterna kunna tillhandahållas all-

316 Reservation

mänheten minst lika billigt som de utländska. Att majoriteten utan vidare utesluter denna enligt vår mening mycket viktiga möjlighet, synes oss vara ett särskilt tydligt uttryck för den teoretiskt-dogmatiska syn på problemen, som behärskar framställningen. Majoriteten förnekar (sid. 31), att ett tullskydd genom att skapa eller utvidga vissa produktionsgrenar kan ge ökad sysselsättning åt landets produktivkrafter och därmed åstadkomma en ökning av det totala resultatet. Majoriteten menar, att tullskyddet för detta ändamål aldrig skulle varit behövligt, i det att en lönande näring skulle ha uppstått tullskyddet förutan. Detta är återigen ett påstående, som ingalunda kan tillmätas den allmängiltighet majoriteten ger åt detsamma. Enligt majoritetens resonemang skulle strängt taget aldrig någon arbetslöshet kunna finnas, eftersom ju då någon ny lönande näring skulle uppstå, som kunde tillgodogöra sig den lediga och därför också antagligen billiga arbetskraften. Överblickar man långa tider och tänker man sig, att inga andra faktorer störa utvecklingen, så kommer nog det resultat att inträda, som majoriteten beräknar. Men det är för det första ingalunda säkert, att den nya lönande näring, som bringar sysselsättning åt den lediga arbetskraften, befinner sig inom landet. Den kan lika väl vara en utländsk näring, som alltså föranleder till en emigration av den lediga arbetskraften. Men därtill kommer, att man i en modern stat knappast är hågad att lämna ledig arbetskraft utan allt understöd, till dess en ny lönande näring finner det lämpligt att ta hand om den. Det allmänna anses förpliktat att inskrida med arbetslöshetsunderstöd eller nödjälpsarbeten för att skydda de arbetslösa mot arbetslöshetens svåraste följder. Därmed är själva huvudgrunden ryckt undan frihandelsteoriens hela resonemang i denna punkt. Detta förutsätter nämligen en fullständig rörlighet hos produktionsfaktorerna, som av den obehindrade prisbildningsmekanismens tryck böra drivas till ett omedelbart antagande av sådana betingelser, att de kunna vinna sysselsättning. Sådana konsekvenser godkännas emellertid icke av det moderna socialt ansvarskännande samhället, och i all synnerhet uppreser sig arbetsklassen mot dessa principers tillämpande på den produktionsfaktor den tillhandahåller. I det moderna samhället kräves ovillkorligen skydd i någon form för de arbetslösa. När så en gång är förhållandet, så är det icke berättigat att på förhand utdöma den speciella form av skydd som kallas tullskydd. 1 varje fall duger då icke den vanliga under helt andra förutsättningar giltiga fr ihandelsargamenter ingen. Upp. I fråga om värdet av ett s. k. uppfostringsskydd visar majoritetens uttalande fostrings- ett visst teoretiskt erkännande. Men detta erkännande synes vara alldeles för tullar, abstrakt för att på något sätt kunna påverka majoritetens praktiska uppfattning av tullproblemet. Oss synes, att om det teoretiskt är möjligt att genom tullskydd uppamma näringar, som det i den nationella hushållningens intresse är förmånligt eller till och med angeläget att ha, dessa möjligheter också böra utnyttjas. Det synes också tydligt, att dessa möjligheter icke blott hänföra sig till de fall, då en industri ännu befinner sig i sin barndom, utan också, och kanske i än högre grad, till sådana fall, då för landet önskliga och nyttiga näringar, det må nu vara nya eller gamla, befinna sig i tillfälliga svårigheter, som icke bero av dem själva utan framkallats av det allmänna världsläget. Om det kan vara nyttigt att uppfostra en näring med tullskydd, så bör det ju vara ändå mera nyttigt att med tullskydd rädda en näring, som man redan har, genom dylika svårigheter. Med en dylik betraktelse av uppfostringsskyddets problem skulle majoriteten utan tvivel kunnat komma betyd-

Skyddstullsystemets

teoretiska grunder

ligt mycket närmare den för ögonblicket förefintliga verkligheten än majoriteten nu gjort. Majoritetens mening, att den kostnad uppfostringsskyddet vållat aldrig skulle kunna återgäldas samhället, synes oss icke grundad. Lyckas man verkligen genom ett tullskydd skapa bärkraftiga näringar, som det i den nationella hushållningens intresse är förmånligt att ha, så bör ju denna vinst i och för sig kunna utgöra en ersättning för de uppoffringar man gjort. Även finansiellt sett böra uppoffringarna kunna kompenseras genom minskade arbetslöshetsunderstöd under övergångstiden och ökad skattekraft för framtiden. I sitt kapitel om varaktigt tullskydd ingår majoriteten på en något utför- Tullar och ligare behandling av frågan om sammanhanget mellan tullar och arbetstill- ,-»^™ä~ fallen. Majoriteten ställer sig här på den teoretiska ståndpunkten, att tullarna »borttaga arbetstillfällen samtidigt med att de skapa dylika, i det att sådana näringar, som betala tullskyddet till de övriga, måste trängas tillbaka i förhållande till de sistnämndas utvidgning eller till och med i ännu högre grad.» Majoriteten anför som grund för detta påstående, att tullskyddet försvårar verksamheten för sådana näringar som kunna bestå utan tullskydd. Skälet är knappast tillräckligt, ty även om tullskyddet skulle beredas på bekostnad av de övriga näringarna, så är därmed icke sagt, att de övriga näringarna till följd därav komma att inskränka sin verksamhet. Lika gärna kunde man påstå att en hög beskattning eller någon annan börda alltid skulle medföra en inskränkning i omfånget av en viss näring. Men detta är naturligtvis ingalunda säkert. Det kan ju hända att företagarvinsten eller inkomsterna för någon produktionsfaktor bli sänkta genom tullbördan, men att näringen icke desto mindre kan drivas i samma omfång som förut. Den föreställningen, att de tullskyddade näringarna ovillkorligen skulle behöva draga arbetskraft från de andra, är heller icke berättigad, då dels, såsom i det föregående är nämnt, arbetslöshet kan förekomma, och dels de tullskyddade näringarna kunna ta i anspråk arbetskraft av en annan art än den, som finner sysselsättning i de icke tullskyddade näringarna. Behovet av att skaffa sysselsättning för sådana arbetargrupper, som icke kunna sysselsättas i ett mera direkt utnyttjande och avverkande av landets naturtillgångar, är för ett land som Sverige ett utomordentligt viktigt praktiskt problem, som ingalunda kan anses uttömmande behandlat med de knapphändiga anmärkningar majoriteten ägnar detta ämne. Majoriteten påstår, att ett tullskydd till beredande av sysselsättning av dessa arbetargrupper måste medföra en minskning av arbetstillfällena på andra områden. Denna sats kan icke vara obetingat riktig. Det är omöjligt att hävda, att avverkningar av landets naturtillgångar skulle behöva inskränkas därigenom, att uppehållandet av ett tullskydd för andra näringar något minskade vinsten på denna avverkning. Det är ju alldeles icke säkert, att denna vinst vid ett frihandelssystem skulle stannat inom landet. Den kunde mycket väl ha använts till kapitalplaceringar utom landet. Därvid skulle arbetargrupper, som av naturen icke särskilt passa för sådant arbete, speciellt kvinnlig arbetskraft, mycket väl i stor utsträckning ha kunnat bliva arbetslösa. Det är möjligt, att denna arbetskraft heller icke hade kunnat kvarhållas inom landet utan drivits till utlandet. Men en sådan utvandring hade tydligen icke kommit till stånd, med mindre dessa arbetargruppers levnadsvillkor inom landet blivit mera försämrade än de faktiskt blivit under tullskyddssystemet. Majoriteten säger, att »den relativt rikliga förekomsten av vissa slags arbetskraft kommer att ditlocka sådana näringar som ha användning därför». Detta är nog teoretiskt riktigt. Men ditlockandet sker icke,

318 Reservation

förrän arbetslösheten tryckt ner lönerna till en så låg nivå, att de lämpliga näringarna kunna bära sig. Denna nivå skulle i Sverige i en mängd fall utan tvivel kommit att ligga långt under vad som här i landet anses såsom en socialt försvarlig lönenivå. Skyddstullsystemet har efter vår mening i stor utsträckning haft den verkan, att en så stark nedtryckning av lönenivån för ifrågavarande arbetargrupper förekommits, och att det blivit möjligt att uppehålla exempelvis textilindustriens arbetarkår på en mera mänsklig levnadsstandard, än med ett rent frihandelssystem skulle varit möjligt. Majoriteten säger, att kostnaderna härför efter all sannolikhet närmast bäras av norrlandsbefolkningen, »som på detta sätt hålles tillbaka till förmån för de i större utsträckning tullskyddade delarna av det övriga landet». Detta är ett fullkomligt oberättigat antagande, som i och för sig är föga sannolikt. Med vida större sannolikhet kan man göra gällande, att den belastning av skogsavverkning och malmexport, som tullskyddet för övriga näringar kan tänkas ha inneburit, drabbat ägarna av dessa naturtillgångar och således minskat den arbetslösa inkomsten av denna besittning. Men socialpolitiskt måste det väl anses vara fullt försvarligt, att en dylik besittningsinkomst i någon mån tages i anspråk för att hindra, att vissa arbetargrupper nedsjunka till en orimligt låg levnadsstandard eller tvingas att lämna landet. Vi måste fastställa, att majoritetens resonemang står och faller med den förutsättningen, att man lämnar ifrågavarande arbetargrupper åt deras öde och icke på något sätt söker skydda dem. , Majoritetens ringa uppskattning av nyttan av produktionens mångsidighet grundar sig på en argumentering, som teoretiskt kan låta nog så riktig, men som alldeles försummar att ta hänsyn till den slags mångsidighet i produktionen, som verkligen kan vara nyttig, särskilt för det svenska samhället. Tullskydd

Kommittémajoritetens framställning av sammanhanget mellan tullskydd och monopol synes oss ävenledes alltför generell och abstrakt för att fullt motmonopol. g v a r a v e r k l i g h e t e n s skiftande förhållanden. Majoritetens huvudsats är, att ett monopolistiskt företag i ett tullskyddat land alltid är i tillfälle att »taga ut den ytterligare vinst, som motsvarar tullskyddets höjd». Detta måste anses vara mycket tvivelaktigt, då vad monopolisten kan ta ut ändå alltid måste väsentligt bero på vad marknaden förmår bära. Ännu betydelsefullare synes det vara, att majoriteten genom sin formulering utesluter det fall, som i våra dagar säkerligen är ganska vanligt, nämligen att utan monopolbildning ingen vinst skulle ha uppstått. När majoriteten såsom monopolbildningens innebörd betecknar folkets avstängande från täckning av behov, som skulle kunna tillgodoses till ett pris motsvarande produktionskostnaderna, så utesluter den a priori alla de fall, då monopolbildningar komma till stånd för att det överhuvud skall bli möjligt att täcka produktionskostnaderna. Om monopolisten med hjälp av både tullskydd och monopol icke får mera än normal ränta på kapitalet, så kan man ju icke, såsom majoriteten gör, säga att hela fördelen är på hans sida. Om verkligen ett sådant skydd och en därpå grundad monopolbildning kan anses nationalekonomiskt berättigad, så är det väl därför, att det blir möjligt att med dessa medel hålla en näringsgren uppe under svåra tider och förekomma, att dess arbetare kastas på gatan. och

TulMydd Majoritetens resonemang.; fråga om tullskyddets samband med dumping är och knappast heller bindande. Även här talar majoriteten om monopolistens extra dumping.

Skyddstullsystemets

teoretiska grunder

vinstmöjligheter. Men om monopolisten icke uppnår någon vinst utöver vanlig ränta på sitt kapital, så bortfaller ju grunden för majoritetens resonemang. Det kan också mycket väl hända, att en försäljning till utlandet till lägre pris än den inhemska marknadens möjliggör att driva produktionen i den omfattning, som den måste drivas för att den överhuvud skall bära sig. Om möjligheterna till en dumping borttagas, skulle produktionen då icke kunna bestå. Majoriteten förutsätter, att det alltid skulle vara möjligt att genom en prissänkning vinna en så stor avsättning inom landet, som behövs för att produktionen skall kunna drivas i dess mest lönande skala. Men det är ju synnerligen ovisst, om denna förutsättning i verkligheten är förhanden. Om den utländska marknaden endast betalar någon del av företagets fasta kostnader, så bidrager den alltid, även om den får varan till lägre pris än hemlandet, till att den inhemska konsumenten blir billigare försörjd, än han annars skulle blivit. För Sveriges del måste för övrigt anses fastslaget, att de industrier äro lätt räknade, som överhuvudtaget ha möjligheter till dumping på utlandet. Av långt större praktisk betydelse är därför frågan om möjligheten av att med hjälp av tullskydd förekomma skadliga verkningar av utländska försök till dumping på den svenska marknaden. Majoritetens uppfattning om tullskyddets ineffektivitet i detta hänseende är knappast fullt befogad. Faran av en utländsk dumping torde i en mängd fall göra, att tullskyddet icke är fullt utnyttjat av den tullskyddade svenska industrien. I sådana fall gör ju tullskyddet sin nytta såsom ett bålverk mot utländsk dumping, utan att inhemska konsumenter därför behöva belastas med en mot det nominella tullskyddet svarande fördyring av varan. Betydelsen av ett dylikt skydd är också utomordentligt stor just i ett litet land som Sverige, där den inhemska produktionen tidvis kan röna ödeläggande verkningar av dumping från stora utländska industrier. Frågan om tullarnas effektivitet såsom skydd emot rubbningar i näringslivet Tullarna är av majoriteten alltför knapphändigt behandlad. Majoriteten vill göra gällande, »om skydd att en utvecklad internationell handel i allmänhet måste medföra en jämnare mof Tubb.~ konjunkturrörelse. Detta argument må gälla vad det kan för andra länder, S I ' men för Sverige är det knappast hållbart. Då de regelbundna konjunkturväxlin- livet. garna väsentligen äro en variation i produktionen av fast kapital och då Sveriges stora exportnäringar väsentligen leverera material till en sådan produktion, så blir det svenska näringslivet ovillkorligen i hög grad beroende av de stora konjunkturväxlingarna i världen. Då själva orsaken till konjunkturväxlingarna alltså i huvudsak ligger utanför landet, kan man icke rimligen anta, att konjunkturväxlingarna skulle bli svagare vid frihandel, än de varit vid tullskyddssystemet. Snarare kan man då antaga, att det i Sverige bestående tullskyddet för andra näringar än dem, som direkt påverkas av konjunkturerna, i den mån det givit arbetskraft sysselsättning i dylika näringar, bidragit till att förekomma ett onödigt starkt bakslag under depressionsperioden. I övrigt måste naturligtvis tullskyddets betydelse såsom värn mot en depressionsperiods svårigheter särskilt framträda under depressionen själv. Har man nu en gång sedan en längre tid tillbaka haft tullskydd för en mängd inhemska näringar, så borde man väl ändå kunna vara ense om att en svår depressionsperiod är det olämpligaste tillfället för tullskyddets avskrivande. På denna punkt visar det sig särskilt, hur föga sammanhang majoritetens allmänna resonemang har med det faktiska läget i Sverige i närvarande stund.

320 Reservation

Majoriteten framhåller, att övergångstullar, vilkas teoretiska berättigande majoriteten icke vill förneka, skulle vara olämpliga, därför att de i allmänhet icke kunna avskrivas i den mån de fyllt sitt syfte. Detta skäl synes emellertid omöjligen kunna göras gällande gentemot ett uppskjutande av en avskrivning av redan bestående tullar från en depressionsperiod till en period, då en sådan avskrivning lättare kan äga rum. De som ställa frihandeln som sitt mål, måste ju betrakta hela det bestående svenska tullsystemet ur övergångstullarnas synpunkt och borde alltså även i majoritetens framställning av denna sak kunna finna tillräcklig grund för ett uppskov med avskrivningen till dess extraordinära svårigheter icke längre råda. ' Det resonemang, majoriteten i detta sammanhang för om utsiktslösheten av att med tullskydd hjälpa den svenska spannmålsodlingen över en jordbrukskris, som tankes vara av övergående natur, är knappast övertygande. Detta problem har ju dock genom det nuvarande utomordentliga prisfallet på spannmål fått en förnyad aktualitet, som borde föranlett majoriteten att ägna frågan om önskvärdheten och möjligheten av den svenska spannmålsproduktionens uppehållande över den värsta depressionen en prövning med annat syfte än det rent negativa att påvisa svårigheterna. Tullar som På grund av vad vi i det föregående anfört är det tydligt, att vi icke kunna skydd för godkänna vad majoriteten säger angående tullpolitiken såsom medel till skydd folk- f ö r folkkraften. Om man med en väl avpassad tullpolitik förmår skydda bekraften. t y d a n d e f 0 ikki aS ser mot ett ekonomiskt tryck, som antingen skulle trycka ned deras levnadsstandard till en orimligt låg nivå eller tvinga dem att utvandra, så har man ju gjort någonting för folkkraftens bibehållande mycket väsentligt. Majoriteten anser, att man till förekommande av ogynnsamma sociala förhållanden bör anlita »en ändamålsenlig utveckling av kommunikationsväsendet» och därjämte den mera specifika socialpolitiken. Vi måste då erinra därom, att även dessa medel ha en protektionistisk karaktär, och att deras användning innebär ett ingripande i det ekonomiska livets »naturliga» gång, som helt och hållet rubbar de teoretiska förutsättningarna för frihandeln. Majoriteten vill göra gällande, att dylika medel mera direkt kunna anpassas efter det mål man syftar till. Då man emellertid vet, hur svårt detta är och hur ofullständigt det i verkligheten lyckas att hindra specifikt socialpolitiska åtgärder från att även ha skadliga verkningar, så torde en uppfattning, som på förhand utdömer .. tullarna såsom omöjliga att anpassa för uppnåendet av allmänna socialpolitiska syften, få anses förestavad mera av en dogmatisk frihandelsståndpunkt än av en verklig analys av de olika medlens relativa användbarhet. Tullar och Under rubriken »Tullskydd och inkomstfördelning» gör majoriteten åtskilliga inkomst- medgivanden i fråga om tullarnas förmåga att inverka stimulerande på efterg e * - frågaT1 p å a r betskraft och därmed verka lönestegrande och emigrationsförnng ' hindrande. Majoritetens hela resonemang är emellertid alldeles för abstrakt och för generellt, för att det skall kunna leda till några mera påtagliga resultat. Majoriteten rör sig blott med tre abstrakta »produktionsfaktorer», arbete, kapital och naturtillgångar, och diskuterar endast de två fallen, att de båda förstnämnda av dessa faktorer antingen äro fullständigt nationellt bundna, eller besitta en fullständig internationell rörlighet. Det hade säkerligen varit mera fruktbärande att diskutera problemet under de verkliga förutsättningar med hänsyn till rörligheten, som faktiskt varit för handen i Sverige. Till den punkten återkomma vi emellertid i det följande.

Skyddstullsystemets teoretiska grunder

321 Majoritetens hela resonemang är bäst kännetecknat genom dess utgångspunkt, som är, »att det aldrig saknas uppgifter för arbetskraften i ett samhälle». Såsom vi redan förut påvisat, är denna sats naturligtvis riktig, om man blott är beredd att godkänna vilken arbetslön som helst. Men då det icke blott är tänkbart, utan fastmer mycket sannolikt, att vissa grupper av arbetskraft under ett frihandelssystem skulle nedtryckas till en levnadsstandard, som samhället icke kan godkänna, så förlorar satsen all praktisk användbarhet. Majoriteten kan förbise detta endast, därigenom att den överhuvudtaget endast resonerar om »arbetskraften» såsom en enhetlig produktionsfaktor och icke tager någon hänsyn till de starkt differentierade förhållanden, som i verkligheten råda inom gränserna för denna produktionsfaktor. Just den omständigheten, att tullsystemet kan avse att bringa hjälp i främsta rummet åt vissa under en frihandelsregim särskilt ogynnsamt ställda arbetargrupper, icke åt produktionsfaktorn arbete i allmänhet, är ju i hög grad ägnad att öka sannolikheten för att de fördelaktiga verkningar, som majoriteten dock måste erkänna såsom teoretiskt möjliga, också i praktiken kunna uppnås. Majoritetens uppfattning, att nationalinkomsten alltid måste minskas till följd av ett sådant tullskydd, kunna vi ej dela. Såsom i det föregående är utvecklat, är det nämligen fullkomligt tänkbart och till och med mycket sannolikt, att vid ett rent frihandelssystem i Sverige en avsevärd del av vinsten på avverkning av naturtillgångar skulle ha kommit att placeras i utlandet. Är det nu möjligt att genom ett lämpligt tullskydd på bekostnad av denna vinst skapa andra näringar och är det möjligt att därigenom bereda befolkningen en mer allsidig sysselsättning, så att ett nödläge för vissa samhällsklasser, eventuellt tvingande till utvandring, kan förekommas, så bör det också vara möjligt att därigenom kvarhålla kapitalet inom landet. Att detta i stort sett varit det faktiska förhållandet, är ju bekant och skall nedan närmare utvecklas. Således är det alldeles icke teoretiskt uteslutet, utan tvärtom fullkomligt möjligt, att nationalinkomsten i tidens längd genom en sådan tullpolitik kan påverkas i gynnsam riktning och att därmed en verklig real förbättring av folkets levnadsstandard kan vinnas, samtidigt som en större folkmängd kvarhålles inom landet. Majoritetens påstående, att ett sådant mål bättre skulle tillgodoses genom beskattning av naturtillgångarna är knappast hållbart. Skälet, att den totala nationalinkomsten därvid skulle bli den största möjliga, vilket tullskyddet skulle hindra, kan säkerligen icke upprätthållas, om man närmare tänker sig in i de båda medlens sätt att verka på nationens hushållning. Den nationalekonomiska läran om att vinsten av näringslivet i dess helhet blir störst vid frihandel, innebär givetvis endast, att summan av enskildas vinster för ögonblicket når ett maximum. Men om en del av dessa vinster placeras i utlandet och en del av befolkningen utvandrar och om detta fortgår år efter år, så är det alldeles icke visst, att nationalinkomsten i längden upprätthålles vid ett maximum under ett frihandelssystem. Att utge detta såsom en dogm, på vilken man under alla förhållanden utan vidare kan bygga, synes i varje fall icke vara vetenskapligt berättigat. Kommittémajoritetens teoretiska resonemang angående verkningarna på vårt Hänsyn ekonomiska liv av tullförhöjningar i andra länder synes oss föga övertygande. tM andra lä Som de mest betydelsefulla verkningarna av utländska tullförhöjningar på ^ers tull olitik våra stora exportartiklar ha vi att räkna den då inträdande försämringen i P vår handelsbalans och på vår arbetsmarknad. Tidigare ha vi påvisat, att tullskydd icke i någotdera hänseendet låter sig på förhand avvisas såsom korrek21 — 3601.

T.

T.

322 Reservation

tiv mot denna försämring. Vi kunna därför icke anse det fastslaget, att tullskydd i det egna landet kan utan vidare underkännas som ett medel att i någon mån motväga utlandets tullar. Men härtill kommer, att ett tullskyddat land har helt andra förutsättningar än ett frihandelsland att utverka nedsättning eller upphävande av utländska tullsatser. Det tullskyddade landet har nämligen motsvarande eftergifter att erbjuda. Man kan enligt vår mening icke blunda för att vi i våra handelspolitiska göranden och låtanden äro i hög grad bundna av andra länders åtgärder. Detta är desto mera betydelsefullt till följd av våra exportnäringars tämligen ensidiga inriktning, som gör att utländska tullförhöjningar för ett relativt litet antal varuslag kunna bereda oss avsevärd skada. Utan möjlighet att svara med samma mynt står man då värnlös, när det gäller att bevaka exportnäringarnas intressen. 1

TULLSKYDDETS NUVARANDE HÖJD Såsom redan framhållits, avser det föreliggande betänkandet verkningarna av det tullskydd, som rådde här i landet före världskrigets utbrott. Innan vi övergå till denna fråga, vilja vi ägna några ord åt de förändringar, som det svenska tullsystemet sedermera undergått, liksom åt den av kommittémajoriteten berörda frågan om tullskyddet i andra länder. I betänkandets första kapitel, sid. 7—9, har framlagts en index, avsedd att mäta tullskyddets allmänna höjd i Sverige vid olika tidpunkter under åren 1882—1913. Därvid har emellertid ingen hänsyn tagits till penningvärdets förändringar under samma tid. Då flertalet tullsatser äro kvantitetstullar, ligger det emellertid i öppen dag, att tullarnas reella storlek icke kommer till uttryck i en dylik index, eftersom penningvärdet även före kriget undergått rätt starka variationer. Under tiden efter krigsutbrottet har penningvärdets fall starkt nedskrivit tullskyddets realvärde, vilket en tid varit så i grund raserat, att situationen då kunnat träffande karaktäriseras med uttrycket, »att vi ej för närvarande i vår tulltaxa ha något tullskydd att tala om. Vad som återstår är ej värt många skott k r u t . . . 2 » Och alltjämt kvarstår en god del av denna tullskyddets försämring till följd av försämrat penningvärde. För att vinna en ungefärlig bild av förändringarna i tullskyddets reella höjd, torde en enkel överslagsberäkning vara tillfyllest. Vi bortse sålunda från de mindre allmänt förekommande värdetullarna, som praktiskt taget icke beröra de ur konsumentsynpunkt viktigaste näringarna: jordbruket samt livsmedels-, textil-, konfektions-, läder- och skoindustrierna. Vi antaga vidare, att de av kommittén beräknade indextalen avspegla förändringarna i kvantitetstullarnas nominella höjd. (I själva verket ha kvantitetstullarna enligt kommitténs ovannämnda undersökning ökats mindre starkt än värdetullarna, varför kvantitetstullarnas stegring sålunda även varit mindre, än nämnda indextal ge vid handen.) Genom att dividera dessa indextal, som representera tullskyddets nominella höjd, med indextal, som avse prisernas förändringar, erhåller man alltså siffror, 1 Den av majoriteten lämnade framställningen av »Skyddstullsystemets teoretiska grunder» synes oss i flera avseenden icke ge uttryck åt en av de teoretiska ekonomerna allmänt erkänd ståndpunkt. Till belysning härav återge vi i en bilaga till detta yttrande (sid. 358 o. f.) ett antal uttalanden av svenska akademiska lärare i nationalekonomi. Bland de namn, som därvid saknas, äro professorerna Cassels och Davidsons. Såvitt vi kunnat finna, ha dessa vetenskapsmän emellertid icke tagit del i den offentliga diskussionen rörande tullproblemen i Sverige. Utom yttranden av universitetslärare i nationalekonomi anföres även ett uttalande av Emigrationsutredningens ledare, Gustav Sundbärg. 2 Heckscher: »Tullsystemets framtid.» Stockholm 1919. Sid. 23.

Tullskyddets nuvarande höjd

som ange förändringarna i kvantitetstullarnas realvärde. Om vi för ändamålet använda den enda förefintliga svenska prisindexen för ifrågavarande tidrymd \ utarbetad av denna kommittés sekreterare, förste aktuarien K. Åmark, erhålles följande resultat, varvid vi välja året 1888 till utgångspunkt och beteckna det då gällande tullskyddet med siffran 100. INDEXTAL AVSEENDE KVANTITETSTULLSKYDDETS FÖRÄNDRINGAR ( l 8 8 8 = 100) Prisindex 1882 1S88 1892 1895 1897 1906 1911 1913 1923

111 100 97 88 91 111 118 126 205

Industritullskydd Nominellt „ . .. , .. , Kealvarde varde

79 100 157

71 100 162

•

172 189

155 160

92 Jordbrukstullskydd Nominellt „ . .. , .. , Eealvärde varde '

100 55 126 140

100 57 143 154

137 137

109 67

Siffrorna för 1923 ha därvid beräknats under antagandet, att det nominella beloppet av industri- resp. jordbrukstullarna nämnda år varit detsamma som år 1911 resp. år 1913, och genom att på grundvalo av Kommerskollegii prisindex uträkna en fortsättning av förste aktuarien Åmarks, vilken index slutar med år 1913. För det intresse saken kan ha, återges i ovanstående tabell även den sålunda använda prisindexen. Felmarginalen i den verkställda kalkylen kan icke vara så stor, att den rubbar den viktigaste slutsats man kan draga av ovan angivna siffror, nämligen, att man måste gå tillbaka till tiden före de stora tullförhöjningarnas början, 1888, för att finna en motsvarighet i realvärde till det nu gällande tullsystemet. De nuvarande industritullarna äro sålunda endast föga överstigande skyddet enligt 1882 års tulltaxa, som av majoriteten karaktäriserats som »den senaste under den egentliga frihandelsperioden». Även i fråga om det svenska tullskyddets höjd i förhållande till tullsystemen i andra länder är den i kommittémajoritetens betänkande lämnade framställningen missvisande, om man tänker på det nuvarande läget, i det majoritetens beräkningar avse åren 1890 och 1913. Sedan sistnämnda år har en rad av i många fall högst väsentliga tullförhöjningar ägt rum utomlands, vilka vi här kunna förbigå, under hänvisning till att en rätt utförlig redogörelse för denna lagstiftning finnes intagen i senaste norska tullkommissions betänkande. Den av majoriteten lämnade översikten i hithörande ting utvisar, att Sverige före kriget åtnjöt ett i förhållande till flertalet andra länder moderat tullskydd. Tager man kännedom om vad därefter tilldragit sig, skall man icke undgå att finna, att detta förhållande blivit än ytterligare utpräglat. Med anledning av vad kommittémajoriteten yttrat angående betydelsen för Storbritannien av preferentialtullsystemet i de brittiska kolonierna (sid. 10—11) vilja vi efter »The Times, Trade and Engineering Supplement» av den 3 maj 1924 anföra några för frågan belysande siffror. 1

Kommersiella Meddelanden årg. 1921 sid. 1259 o. f.

324 Reservation STORBRITANNIENS ANDEL I VISSA LANDERS IMPORT

Utom imperiet: Förenta Staterna Frankrike Italien Tyskland Kina Inom imperiet: Anstralien Nya Zealand Indien Kanada

1870 % • 34-8 JJ» 26-8 12-e 37 ° „, %•* 58<0

65-0 59-o

1913 % 1K

15-0 }»• 16' 8-1

1922 % ,, , ll-« }£ 13-8

_,. **o

57;6

60-o 20-s

60s 15-7

-'

Man kan sålunda övertyga sig om att andra länders konkurrens gjort Storbritannien vida mindre avbräck inom än utom imperiet. Det gäller då att bedöma, vad imperiet som avsättningsmarknad betyder för engelsk industri. I detta avseende upplyses, att av Englands export av industnalster (manufactured goods) år 1922 icke mindre än 42 % och i fråga om speciellt helfabnkat 48 % gingo till andra delar av imperiet. Återstår en tredje fråga: Vad är preferentialtullsystemets andel i detta resultat? Det måste ju erkännas, att avsättningen av brittiska varor i kronländerna befordras även på annat sätt än genom preferentialtullar. Den statistiska översikt, varur här anförda siffermaterial hämtats, innehåller på tal om detta följande uttalande: »Brittisk export av industrivaror kan uppdelas i två slag av exporthandel, en som är skyddad och en som är oskyddad. Inom riket är den brittiska handeln faktiskt skyddad genom det företräde som skänkes den av allmänheten. Dominions, West Indies och några andra kolonier giva brittiska tillverkningar ett visst skydd genom en kombination av företräde från köparnas sida samt särskilda koncessioner i avseende å tullarna. I Indien och de flesta av kronkolonierna och Dependencies har den brittiska exportören åtnjutit en gynnad ställning framför sina utländska konkurrenter genom avsiktligt föredragande av de brittiska varorna från köparnas sida (deliberate buying preference).» Den privilegierade ställning, som brittiska varor åtnjuta i kolonierna och som tydligt kommer till synes i den här anförda tabellen, har en viss motsvarighet i den förmånsrätt, som tillkommer brittiska fabrikanter vid inköp av råvaror från imperiets utomeuropeiska länder, vare sig detta sker genom försäljningarnas centraliserande till England (t. ex. bomull och ull) eller därigenom, att varorna påläggas en exporttull vid försäljning till länder utom imperiet (t. ex. kipshudar från Ostindien). . Att hela detta ekonomiska samarbete till en del beror på ren protektiomsm, kan ju icke bestridas, i den mån det vilar på tullar. Återstoden kan bero på andra former av protektiomsm. Men även om så ej är fallet, ledes man endast till den slutsatsen, att frågan om tullskydd för hemmamarknaden icke har samma grad av aktualitet för England som för andra länder. I stora delar av imperiet har England nämligen alltjämt lyckats vid avsättningen av sina produkter bevara det försprång framför konkurrerande industriländer, som det på 1860-talet hade i alla möjliga delar av världen. Det var utan tvivel också detta försprång snarare än ideella skäl som vid denna tid förmådde landet till frihandelns införande. Därav följer sålunda antingen, att avsättningen av engelska varor i väsentlig grad befordrats genom protektionistiska åtgärder, i

Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar

vilket fall det är obefogat att beteckna England som ett »frihandelsland», eller också att avsättningen för engelsk industri inom imperiet på annat sätt skyddats för trycket av fri konkurrens med utlandet, i vilket fall en jämförelse med England angående behövligheten av tullskydd blir i hög grad missvisande. Oavsett förhållandena i andra länder framgår av det anförda, att det i Sverige nu gällande tullsystemet erbjuder ett avsevärt lägre skydd än det, som gällde före kriget och vars verkningar äro föremål för denna kommittéutredning. I effektivitet närmar sig det nu rådande tullsystemet snarare det, som karaktäriserar slutet av den utpräglade frihandelsperioden i Sverige. Vår uppgift blir nu, att i överensstämmelse med planen för denna kommittéutredning framlägga vår syn på de faktiska verkningarna av det före krigstiden befintliga tullskyddet här i landet, oaktat att vi icke kunna inse, att en dylik utredning på grund av de nu i grund förändrade förhållandena i världen samt vårt tullsystems starkt nedsatta effektivitet kan bliva till annan vägledning för framtida handelspolitik än genom uppvisandet av att det tidigare åtnjutna tullskyddet varit vårt land till väsentligt gagn.

TULLSYSTEMETS ALLMÄNNA BETYDELSE OCH VERKNINGAR I AVSEENDE PÅ PRODUKTION OCH KONSUMTION I betänkandets fjärde avdelning har kommittémajoriteten diskuterat tullsystemets allmänna betydelse och verkningar i avseende på produktion och konsumtion. Man ställes där inför det ytterst viktiga faktum, att tullsystemets införande varit åtföljt av ett utomordentligt kraftigt uppsving i det svenska näringslivet med en därpå grundad mycket betydande höjning av den allmänna levnadsstandarden. Naturligtvis måste det erbjuda mycket stora svårigheter att med säkerhet avgöra, huruvida och i vilken mån dessa förbättringar böra betraktas såsom en följd av tullpolitiken. Andra omständigheter kunna anföras, som medverkat till den gynnsamma utvecklingen. Kommitténs majoritet har emellertid tydligen inriktat sina ansträngningar på att få fram sådana andra omständigheter och tillmäta dem högsta möjliga betydelse, så att tullsystemet icke skall kunna krediteras för någon del av de framsteg som vunnits. Detta strävande, som omisskännligen genomgår majoritetens betänkande i denna del, kan knappast sägas vara fullt objektivt och vetenskapligt. På förhand måste ju den ekonomiska förbättringens samtidighet med tullsystemets införande snarast anses tala till förmån för tullsystemet, och det måste ju förebringas en ganska bindande bevisföring, för att man skall kunna frånkänna tullsystemet varje andel i den gynnsamma utveckling, som faktiskt förekommit. I fråga om tullsystemets inverkan på emigrationen framhåller majoriteten Tuliskydunder rubriken »Demografiska förhållanden», att utvandringen från Sverige under det och hela perioden 1880—93 hållit sig på en anmärkningsvärt hög nivå för att därefter emigrationen på avgörande sätt minskas. Emigrationens nedgång inträffar sålunda några få ' år efter införandet av det högre tullskyddet, och det ligger nära till hands att undersöka, om här föreligger ett orsakssammanhang. Majoriteten anser emellertid, att det i fråga om de sjunkande utvandringssiffrorna förefinnes en tydlig parallellism mellan förhållandena i vårt land och i de övriga länderna i »Nordvästeuropa», varmed i detta fall förstås icke blott de skandinaviska länderna samt Storbritannien, Irland, Nederländerna och Belgien utan även Finland, Tyskland, Västra Österrike och Schweiz. Frånsett, att denna »parallellism» knappast kan sägas ha av majoriteten blivit närmare belyst, kan den gjorda jämförelsen

326 Reservation

icke lämna något vittnesbörd om den i olika länder förda tullpolitikens inverkningar på utvandringen. Siffrorna rörande »Nordvästeuropa» avse nämligen stater med mycket olikartade tullsystem samt länder, där emigrationen starkt påverkats av politiska förhållanden, vilka varit för vårt land främmande. Det måste då vara lämpligare, att i fråga om emigrationens utveckling jämföra läget i Sverige med förhållandena i övriga skandinaviska länder, det frihandelsvänliga Storbritannien samt det starkt tullskyddade Tyskland. I Emigrationsutredningen Bil. IV, s. 110 föreligga härom följande uppgifter: TRANSOCEANISK UTVANDRING, ÅRLIGEN PER 100 000 INVÅNARE 1881/90 1891/00 England Skottland Norge Danmark Samtliga nämnda länder 1 Sverige Tyskland

566 710 963 391 586 701 289

358 439 454 224 359 415 101

1901/08 526 869 85o 282 561 428 48

Sättas talen för övriga länder lika med 100, erhållas för Sverige och Tyskland följande relativa tal: Sverige Tyskland

1881/90 120 49

1891/00 116 28

1901/08 76 8

Av de anförda siffrorna finner man, att emigrationen i de först angivna fyra länderna och speciellt i frihandelslandet Storbritannien hållit sig på ungefärligen samma nivå under de båda tidsperioderna 1881—90 samt 1901—08, medan emigrationen i Sverige nedgått i proportionen 701 : 428, alltså med 39 %; samt att nedgången i utvandringen varit än mera utpräglad i det starkare tullskyddade Tyskland. Huruvida tullsystemet bidragit till emigrationens nedgång i Sverige är en fråga, till vilken kommittémajoriteten förklarar sig skola återkomma i annat sammanhang. Därmed torde avses den av majoriteten verkställda jämförelsen mellan tullskyddade och icke tullskyddade industriers arbetaranskaffning under de senaste årtiondena. Därvid konstaterar majoriteten, att de tullskyddade industriernas arbetarstam under åren 1896 — 1913 ökats med 57 % under det att motsvarande siffra för frihandelsindustrierna stannat vid 39 %. Majoriteten finner det otvivelaktigt, att detta utvecklingsresultat är att tillskriva industritullskyddet, som t. o. m. anses »i viss grad ha förmått undantränga de rena exportindustrierna». Det torde väl då i vart fall icke kunna bestridas, att det genom tullskyddet ökade ianspråktagandet av arbetskraft varit starkt ägnat att motverka emigrationen. Än tydligare skall detta förhållande framstå, när vi i det följande fått tillfälle framlägga skäl för den uppfattningen, att den nu i tullskyddade industrier sysselsatta personalen, i händelse frihandelspolitik varit rådande, icke skulle ha kunnat absorberas av då i landet befintliga näringar. Det allUnder punkt 2 har majoriteten undersökt det allmänna välståndets förändringar manna och därvid kommit till särdeles gynnsamma resultat. Majoriteten konstaterar välstån. på g r u n d av inkomstskattestatistiken att efter 1895 ett påtagligt uppsving änfrinZ- i n t r ä t t > > > s o m yttrat sig i å ena sidan en vidgad förmåga hos det inhemska 1

Beräknat på grundval av Emigrationsutredningens siffror.

Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar

näringslivet att kvarhålla och sysselsätta den uppväxande befolkningen i landet, å andra sidan i stegringen av andelen per huvud av det produktiva arbetets avkastning». Majoriteten finner det emellertid vara av vikt att understryka, att förloppet är internationellt och beror på guldprisnivåns utveckling. Härtill måste naturligtvis fogas den erinran, att om tullsystemet icke gjort någonting annat än att bidraga till att tillförsäkra Sverige en full andel i ett starkt uppsving i världshushållningen, det i alla fall kan ha fyllt en mycket viktig uppgift. Av sitt lönestatistiska material föres majoriteten till den slutsatsen, att en ganska stark uppgång ägt rum, framförallt sedan 1890-talet; och detta gäller såväl penninglönen, som, om än i mindre mån, reallönen. »Innebörden därav är tydligtvis en icke föraktlig höjning av levnadsstandarden för arbetarklassen i vårt land.» Majoriteten gör också en jämförelse mellan penninglönen i Sverige och i Danmark. Det visar sig, att stegringen i Sverige sedan 90-talet varit betydligt starkare men att reallönen på grund av den starkare stegringen av levnadskostnaderna i Sverige »stannat ett stycke efter». Sistnämnda resultat måste emellertid betraktas såsom ytterligt osäkert, då det grundas på i sig själva rätt osäkra undersökningar om levnadskostnadernas utveckling, vilkas jämförbarhet de båda länderna emellan givetvis är ändå mera tvivelaktig. Även äro de åberopade siffrorna rörande penninglönernas stegring mycket litet säkra. På annat ställe i betänkandet (sid. 246) uttalar majoriteten, att arbetslönenivån i Sverige »merendels får anses ha vid tiden före kriget legat över nivån i konkurrerande kontinentala länder (Tyskland, Belgien, Österrike m. fl.)», om densamma dock icke varit högre än i England och avgjort lägre än i Förenta staterna. Detta tyder dock på en relativt hög levnadsstandard för den svenska arbetarklassen. Och härtill kommer det allmänt kända förhållandet, att svenska arbetsgivare nedlägga mycken omsorg om att även vid konjunkturförsämringar bereda sina arbetare sysselsättning, vilket icke i lika hög grad gäller andra länder, särskilt icke Amerika. Rapporter rörande textil- och kolindustrierna i England utvisa vidare avgjort sämre bostads- och hygieniska förhållanden för arbetarna, än vad fallet är här i landet. Dylika fördelar i de svenska arbetarnas levnadsvillkor komma icke till uttryck i jämförelser mellan enbart lönesiffror. Lönestegringen visar sig emellertid ha varit vida starkare än i England. Detta förhållande innebär enligt majoritetens framställning »ingenting förvånande» utan finner »sin naturliga förklaring i olikheten i utgångspunkt och däri, att vårt land haft att i forcerat tempo genomgå ett skede av industriell expansion, som England under en mera utsträckt tid redan långt förut passerat». Det synes oss icke vara ett objektivt omdöme, som häri vill finna en utväg till bortförklarande av den gynnsamma utveckling, som faktiskt åtföljt tullsystemets införande. Ty om tullsystemet haft den verkan, att Sverige på kort tid kunnat inhämta det betydande industriella försprång, som England vunnit, så skulle väl därmed de djärvaste drömmar, som tullvännerna någonsin hyst, kunna anses till fullo uppfyllda. De statistiska siffrorna över förbrukningen äro naturligtvis i allmänhet så till vida ett mera talande vittnesbörd om utvecklingen, som de äro oberoende av penningvärdets växlingar och av förändringar i de särskilda varornas pris. Majoriteten finner en ansenlig ökning av de svenska förbrukningstalen, en ökning vartill särskilt icke de engelska, och knappast ens de danska talen, uppvisa motstycke. Men jämförelsen med England bortförklaras på samma sätt som nyss. Därefter fortsätter majoriteten: »Det finnes så mycket mindre skäl att utan vidare sätta den antydda utvecklingen i direkt orsakssamman-

328 Reservation

hang med den förda handelspolitiken, som i ett med vårt närmast jämförbart land med i viss mån motsatt tullsystem, nämligen Danmark, välståndsnivån snarast befunnit sig i hastigare stegring än hos oss». Den sista satsen kan näppeligen bringas i överensstämmelse med de av majoriteten själv framlagda siffrorna. Siffrorna för konsumtionen av kött och fläsk visar för Danmark mellan 1896 och 1906 en liten sänkning, för Sverige en liten höjning. Sockerkonsumtionen har under samma tid stegrats starkare i Sverige än i Danmark, och detsamma är fallet med kaffekonsumtionen. För smör och margarin äro siffrorna ofullständiga, men synas i alla fall ge vid handen, att konsumtionens utveckling i Sverige varit åtskilligt kraftigare än i Danmark. Detta angående själva fakta. För övrigt måste en bestämd reservation inläggas mot att man i tullpolitiska diskussioner ständigt och jämt anför Danmark såsom »ett med vårt närmast jämförbart land». I avseende å tullpolitiska förutsättningar är Danmarks läge så fullständigt motsatt Sveriges som det gärna kan vara, och de slutsatser, som möjligen kunna dragas ur den danska handelspolitiken, kunna icke a priori tillerkännas någon som helst giltighet för Sverige. När majoriteten såsom resultat av sina undersökningar ställer satsen, att det mesta som kan sägas, är att tullpolitiken >i varje fall icke resulterat i en nedgång av landets välstånd», så står denna sats i ett så uppenbart missförhållande till verkligheten, att den helt och hållet kommer att bära stämpeln av en på förhand intagen dogmatisk ståndpunkt. Tulisyste- I fråga om tullsystemets inflytande på produktionsutvecklingen anför majomets infljf- riteten åtskilliga siffror till belysande av näringsgrenarnas relativa utveckling tände på searan 1870-talet. Majoriteten synes oss emellertid icke av sina siffror dra de strienspro- slutsatser, vartill de tydligen borde föranleda. Oss synas de viktigaste fakta auktions- vara: för det första att antalet självständiga företagare inom jordbruket utveck- under tullskyddssystemets tid, alltså under perioden 1890 till 1910, vuxit med lin 921 000 (från 282 000 till 303 000); för det andra att antalet yrkesarbetare inom industrien och hantverket vuxit under samma tid från 320 000 till 620 000, alltså med 300 000. Den fortsatta ökningen av antalet självständiga jordbrukare synes oss högst anmärkningsvärd och visar särskilt, att tullskyddssystemet icke stått hindrande i vägen för en gynnsam utveckling av det mindre jordbruket. Utvecklingen inom industri och hantverk är glänsande. Vilken andel tullskyddssystemet haft i denna utveckling kan naturligtvis icke exakt avgöras. Det finns andra faktorer som medverkat, särskilt de av majoriteten omnämnda tekniska framsteg som befordrat vår exportindustri. Men denna omständighet kan icke vara ett tillräckligt skäl för att frånkänna tullskyddet varje större betydelse för utvecklingen. Av de av majoriteten framlagda siffrorna bör ett något mera positivt resultat kunna vinnas. Särskilt böra beräkningarna över antalet industriarbetare sysselsatta för export ge en viss vägledning för bedömande av skyddstullsystemets betydelse. Från 1896/97—1913 har antalet exportarbetare enligt majoritetsbetänkandets tablå vuxit från 81 300 till 130 400, alltså med 49 100. Samtidigt har emellertid antalet arbetare för hemmarknaden vuxit från 157 200 till 222 200, alltså med 65 000. Nu har naturligtvis avsikten med tullskyddspolitiken varit, att för det första behålla sysselsättningen för de arbetare, som vid detta tillfälle redan voro sysselsatta för hemmarknaden, och för det andra att på hemmarknaden skaffa ytterligare arbetstillfällen. Faktiskt har detta lyckats, och detta utan att exportindustrierna blivit mera hämmade, än att de samtidigt kunnat upptaga 49 100 nya arbetare. Detta faktum borde ju i någon mån kunna anses tala till förmån för tullskyddet. Vill man förneka att tull-

Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar

skyddet varit till någon nytta, så måste man ju kunna påvisa var de 65 000 arbetare, som tillkommit på hemmarknaden, skulle kunnat finna sysselsättning, därest intet tullskydd existerat, eller man måste åtminstone kunna ange någon rimlig sannolikhet för att någon sådan sysselsättning på annat håll skulle kunnat beredas. Majoritetens mening härom är, att tullskyddet befordrat »tullindustrierna, d. v. s. i allmänhet hemmarknadsindustrierna, på bekostnad av exportindustriernas utveckling». Utan tullskydd eller med lägre tullskydd hade, menar majoriteten, »de exporterande industriernas andel i den totala industrin förmodligen varit större; industrierna hade varit färre, men i gengäld kraftigare utvecklade, och i vissa fall kanhända mera specialiserade». Man kan icke stanna vid detta allmänna omdöme, utan man måste mera konkret påvisa hur man enligt denna mening har att tänka sig utvecklingen. Av de i betänkandets tablå upptagna exportarbetarna sysselsattes alldeles övervägande delen i vad vi kunna kalla avverkningsindustrierna, d. v. s. sådana industrier som väsentligen grunda sig på en avverkning av våra naturtillgångar. Av de 49 100 nya arbetare, som under perioden vunnit sysselsättning inom exporten, har ävenledes största delen upptagits av avverkningsindustrierna. Men avverkningsindustriernas omfattning har väsentligt begränsats å ena sidan av tillgången på naturmaterial i Sverige, å andra sidan av möjligheterna till avsättning i utlandet. Den främsta av dessa näringar, skogsavverkningen med därpå byggda industrier, har som bekant trots tullsystemet drivits upp till en omfattning, som föranlett statsmakterna till upprepade inskridanden till skydd för naturtillgångarna. Fackmännen synas vara ense om att avverkningen av våra skogar för närvarande pågår i en omfattning, som vida överstiger tillväxten, och att, om detta också icke helt kan undvikas, dock en större sparsamhet är av nöden, om landet skall kunna besparas en mycket svår kris, vid ett för hastigt uttömmande av skogstillgångarna. För vår viktigaste avverkningsindustri gäller alltså, att den med hänsyn till sund ekonomi med landets tillgångar icke kunnat drivas utöver den omfattning den faktiskt haft och att den i varje fall efter statsmakternas bestämda mening icke bort få drivas längre. Det sistnämnda är som bekant fallet också med vår järnmalmsindustri. Även om det kunnat vara nationalekonomiskt försvarligt att avverka våra järnmalmstillgångar hastigare än som skett, så ha statsmakterna i alla fall satt sig emot detta. Tidvis har väl också den begränsade möjligheten att sälja lagt hinder i vägen för en kraftigare utveckling av denna avverkningsindustri. Detta har också i stor utsträckning varit fallet för den svenska järnindustrin, som dessutom har sin naturliga och numera starkt framträdande begränsning i beroendet av tillgången på träkol. Den möjlighet till en ökning av exportindustrierna, som frihandelsteorin alltid tänker sig såsom ersättning för de tullskyddade näringarna, befinnes alltså vid närmare påseende icke ha varit för handen för våra avverkningsindustriers del. Som emellertid dessa avverkningsindustrier som sagt utgöra ojämförligt största delen av hela exportindustrin, så blir det uppenbarligen orimligt att tänka sig, att de återstående mindre exportindustrierna, som i verkligheten under perioden i fråga knappast förmått upptaga mera än 12 000 nya arbetare, skulle ha blivit så starka av en frihandelsregim, att de därutöver kunnat bereda plats för någon mera avsevärd del av de 65 000 nya arbetare, som under tullsystemet faktiskt beretts plats i arbete för hemmarknaden. Majoritetens mening angående utvecklingens gestaltning under en frihandelsregim måste därför anses ytterligt osannolik. Det sannolika resultatet av en frihandelsregim hade väl blivit, att en betydande del av de 65 000 arbetare, som nu funnit sysselsättning på hemmarknaden, tvingats att utvandra. Då emellertid detta icke kunnat

330 Reservation

ske utan att det ekonomiska tryck, som framtvingar utvandringen, blivit vida starkare än det nu varit, så måste hemmarknaden ha gestaltat sig ytterst ogynnsam för arbetarna, och dessas levnadsstandard ha pressats ned till en avsevärt lägre nivå, än med tullskyddssystemet behövt bli fallet. Visserligen äro hemmarknadens arbetare icke alltid direkt konkurrerande med exportens, men det torde vid en sådan utveckling, som här angivits såsom sannolik, knappast ha kunnat undvikas, att en något större tillströmning av arbetare till exportindustrierna gjort sig gällande, och att alltså även där lönestandarden tryckts ned. Under en sådan utveckling hade väl även vinsten på avverkningsindustrierna i viss utsträckning kommit att söka placering i utlandet. Sverige hade alltså vid periodens slut varit fattigare på både kapital och arbetare. Men väl hade exportindustriernas relativa andel i den totala industrien varit större än nu. Vad landet skulle haft för en glädje därav, är icke lätt att säga. Vid sin behandling av frågan om olika industrigruppers konkurrens på arbetsmarknaden har majoriteten vidare så gott som fullständigt bortsett från att olika industrier efterfrågat i mångt och mycket olika slag av arbetskraft. Majoriteten har därigenom givit även detta speciella problem den ytliga schematisering, utan vilken ett försvar för den extrema frihandelsläran icke synes kunna med framgång föras. Det är emellertid allmänt känt, att tullskyddsindustrier och frihandelsindustrier ha en helt olika lokalisering i landet och att de förra sysselsätta den vida övervägande delen av de kvinnliga arbetarna. Det gäller då att se, hur frågan om de tullskyddade och icke tullskyddade industriernas arbetaranskaffning ställer sig, om hänsyn tages även till nyssnämnda förhållanden. Vad då först beträffar arbetarnas fördelning efter kön, har i nedanstående tabell gjorts en sammanfattning av den officiella statistikens uppgifter härom. ANTALET INDUSTRIARBETARE ÅR 1 9 1 3 FÖRDELADE EFTER KÖN Män

Kvinnor

Samtliga

Kvinnor

Antal

%

Antal

1 samtliga

76"0 5"2 10"3 8'5

118 6 7 5 ' 3 3 " 59 758; 16'J. 136 4 5 1 ; 38*7 37 770 j 107

i % a.v

Antal

% I

Icke exporterande tullindustrier Exporterande » Exportindustrier Lokala industrier

73 296 56 670 130280 32 677

%

I

25o 45 379; 19"4 3 0881 44'5 6171 IM 5093;

38-2 5-2 4-5 13»

S a m t l i g a i n d u s t r i e r ! 292 923 } 100*0 | 59 73lj 100*0 | 352654 | 100*0 j 16*9

För de olika industrigrupperna har i denna uppställning använts den i kommittébetänkandet valda klassificeringen av frihandels- och tullskyddsindustrier. På grund av den officiella statistikens ofullständiga redovisning av arbetareantalet i vissa specialindustrier har det icke varit möjligt att fullt exakt ange de kvinnliga arbetarnas fördelning på de olika industrigrupperna, i det att uppgifter härom saknats för något mer än 3 000 kvinnor, huvudsakligen inom järn- och metallindustrierna. Dessa kvinnliga arbetare ha här antagits fördelade på de fyra ovan angivna industrigrupperna efter samma proportioner, som gälla för fördelningen av samtliga arbetare inom de specialindustrier, varom här är fråga. Denna approximation berör emellertid ett alltför litet arbetarantal för att kunna i nämnvärd mån inverka på resultatet. En fullt «xakt statistik torde för övrigt efter all sannolikhet endast uppvisa den skill-

Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar

nåden gentemot de här anförda siffrorna, att de kvinnliga arbetarnas sysselsättning huvudsakligen i tullskyddad industri är ändå mera utpräglad, än vad i den här anförda tabellen kommer till synes. Denna tabell är likväl talande nog. Så länge man endast ser på totalantalet arbetare i de olika industrigrupperna, kan man möjligen uppehålla fiktionen av att de tullskyddade industrierna skulle, som kommittémajoriteten uttrycker det, »till en viss grad förmått undantränga de rena exportindustrierna». Detta omdöme motiverar majoriteten med att t. ex. de tullskyddade hemmarknadsindustrierna år 1913 sysselsatte 118 675 arbetare mot 136 451 i den exporterande frihandelsindustrin samt att ökningen av arbetarantalet sedan år 1896 varit procentuellt starkare för den tullskyddade än för den icke tullskyddade industrin. Men denna argumentering faller fullständigt till marken, om man beaktar den kvinnliga arbetskraftens användning. De tullskyddade hemmarknadsindustrierna sysselsatte sålunda 1913 endast l / 4 av landets manliga industriarbetare men mer än */l av de kvinnliga. I dessa industrier är mer än var tredje arbetare av kvinnligt kön, medan det i exportindustrierna icke finnes en kvinna på 22 arbetare. Antalet kvinnliga arbetare i samtliga tullskyddade industrier uppgick till 48 467 mot endast 6 171 i exportindustrien. Anledningen till att de tullskyddade hemmarknadsindustrierna i motsats till exportindustrierna i så hög grad sysselsätta kvinnlig arbetskraft ligger i öppen dag. Sveriges exportindustrier äro, som redan är framhållet, till väsentlig del avverkningsindustrier, som i mycket ringa grad kunna sysselsätta kvinnlig arbetskraft. Och man skall tillika finna, att dessa industrier ställa andra anspråk även på de manliga arbetarnas fysiska prestationsförmåga än de tullskyddade industrierna. Arbetspersonalens förmåga av kroppsansträngning har nämligen givetvis icke samma betydelse för textilindustrin, konfektionsfabrikerna, skoindustrin och den fabriksmässiga livsmedelsindustrin som för våra viktigaste exportindustrier, malmbrytning och stenhuggeri samt järn- och trähantering. Det visade sig också under krigstiden vara ett ytterst vanskligt problem att vid stagnation i textilfabrikerna finna för den sysslolösa arbetskraften lämpliga nödhjälpsarbeten. I vart fall torde emellertid vara obestridligt, att konkurrens om kvinnlig arbetskraft mellan tullskyddad industri och exportindustri är praktiskt tagit obefintlig. Detta synes också hava blivit rätt allmänt erkänt. Bl. a. har denna kommittés ledamot professor HECKSCHEK i sitt arbete »Svenska produktionsproblem» (Stockholm 1918) framhållit, att män och kvinnor icke normalt kunna betraktas som konkurrenter på arbetsmarknaden och att tidigare undersökningar likaväl som erfarenheterna från kriget ha visat, att de två slagen av arbete bli komplementära i stället för konkurrerande. I samma arbete gör professor HECKSCHER också den intressanta iakttagelsen, att Boråsindustrins ensidiga inriktning på textilbranschen föranlett, att 1916 års riksavtal för denna industrigren placerat Borås i klass III beträffande kvinnlig avlöning men först i klass V i fråga om den manliga, under det att det mera allsidigt industrialiserade Norrköping i båda fallen uppförts i klass III. Till följd härav utgjorde timlönen för kvinnor i båda städerna vid denna tid 25 öre men för vuxna män blott 38 öre i Borås mot 42 öre i Norrköping. I stället för att Borås' textilindustri försvårar rekryteringen av arbetare till exportindustrierna, bör den sålunda tvärtom stimulera uppkomsten av sådan industri, som har större behov av manlig arbetskraft, än vad fallet är inom textilindustrin. Uppgiften att i denna mening komplettera textilindustrin genom andra näringar har också enligt professor HECKSCHERS nyssnämnda arbete, »helt natur-

332 Reservation

ligt länge sysselsatt Borås' industriidkare». Naturligare vore väl dock för en övertygad frihandlare att vänta, att en frihandelsnäring av sig självt skulle växa upp med utnyttjande av de på denna ort så gynnsamma betingelserna för arbetaranskaffningen. Det är ju bl. a. på denna fundamentalsats som frihandelsläran synes bygga. Men i stället för att uttrycka några förhoppningar i denna riktning har professor HECKSCHER åtnöjt sig med att framkasta tanken att genom lämpliga täglägenheter möjliggöra för Boråsortens manliga arbetare att utföra sin dagliga gärning i Göteborg — alltså i alla fall genom ett samhälleligt ingripande till stöd för en viss befolkningsgrupp. Detta förslag riktar uppmärksamheten på nödvändigheten av att vid bedömandet av de tullskyddade och icke tullskyddade industriernas konkurrens på arbetsmarknaden taga hänsyn även till industriernas lokalisering här i landet. En sammanräkning ur denna synpunkt av arbetarantalet i exportindustrier och hemmarknadsindustrier under år 1913 visar, att av de senare efter arbetarantalet räknat 63 % förlagts till Götaland, 31 % till Svealand och endast 6 % till Norrland. Man finner härav, att den icke exporterande industrien företer en stark förskjutning till landets sydligaste och mest folkrika trakter, under det att befolkningen i nordligare delar av landet i högre grad sysselsättas med produktion för export, för vilken produktion råvaruförekomsterna givit dessa landsdelar en särskild gynnad ställning. Medan sålunda de exporterande industriernas arbetarantal i procent av samtliga industrier år 1913 var för hela landet 37 %, så uppgick motsvarande siffra för Norrland till 75 %•, för Svealand till 45 % och för Götaland till endast 19 %. Det är ju för övrigt bekant, att även inom landets mellersta och sydligare delar avverkningsindustrierna äro lokaliserade efter naturtillgångarna, så att betydande områden sakna sådana industrier. Inom dessa områden skulle arbetskraften i allmänhet vid frihandel med säkerhet haft en synnerligen dålig marknad. Ett stöd för den uppfattningen, att tullarna under ett rationellare utnyttjande av arbetskraften medverkat till den industriella produktionens ökning i Sverige, finner man i de siffror kommittémajoriteten anfört rörande stenkolsförbrukningen i Sverige och utomlands. En bild av stenkolskonsumtionen i Sverige i förhållande till motsvarande konsumtion i andra länder, kan vinnas av följande tabell, som baserats på den i kommittébetänkandet återgivna statistiken (sid. 214—215). SVERIGES 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95

STENKOLSFÖRBRUKNING I PROMILLE °/oo 2-9 y-o 3-2 3-6

AV VÄRLDENS KOLPRODUKTION

1896/00 1901/05 1906/10

o/oo 4-2 4-1 4«

Sveriges andel av världens stenkolsförbrukning har således under tiden 1876—1910 endast under en kort period undergått en starkare stegring. Denna period är tiden 1890—1900, eller med andra ord det decennium, som följde på det högre tullskyddets införande. Under dessa tio år sprang siffran upp från 3 till 4 °/00, medan den såväl tidigare som senare hållit sig jämförelsevis oförändrad. Gentemot dessa siffrors vittnesbörd framhåller kommittémajoriteten, att utvecklingen efter sekelskiftet säkerligen varit gynnsammare, än denna statistik ger vid handen, i betraktande av den ökade användningen av vattenkraft. Detta må vara sant, men det förklarar icke, varför den valda mätaren för industriell livaktighet ger så mycket starkare utslag i Sverige än i andra länder på 90-talet.

Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar

333 Som förklaring kan icke heller godtagas, vad majoriteten anfört orn det svenska järnvägsnätets utvidgning. Frånsett om järnvägsdriftens ökning vid denna tid kan sägas vara så utpräglat karaktäristisk för Sverige, har man nämligen just i detta stegrade behov av trafikmedel att se en ökad livskraft hos näringarna. Jämte andra tecken som peka i samma riktning leder den här anförda statistiken till slutsatsen, att tiden efter det högre tullskyddets införande karaktäriseras av en anmärkningsvärt stark ökning av den industriella produktionen, även om hänsyn tages till den vid denna tid gynnsamma ekonomiska konjunkturen. Då någon annan förklaringsgrund ej givits, måste det anses uppenbart att tullsystemet kraftigt bidragit härtill och sålunda lyft vår förädlingsindustri till en högre nivå än vad fallet skulle hava varit vid frihandel. Under tullarnas skydd har också uppvuxit en exporterande förädlingsindustri till komplettering av avverkningsindustrierna. Det är icke troligt, att detta i större skala kunnat ske utan tullarnas hjälp. Den skyddade hemmamarknadens betydelse för den exporterande förädlingsindustrien är välkänd från Tysklands och kan iakttagas även i vår ekonomiska historia. Och vittnesbörd härom lämnas även i vad kommittébetänkandet innehåller om de »exporterande tullindustrierna». Dessa industriers export kan givetvis tänkas stå i samband med dumping. Härom skriver kommittémajoriteten bl. a. följande (sid. 261): »Härjämte får ej förbises, att genom en utveckling, som flyttat över en större del av exporten på tullskyddade industriers produkter, ökade och delvis också utnyttjade möjligheter skapats för en i samband med en monopoliserande organisation sålunda förd prispolitik, att hemmarknadens konsumenter fått bidraga till att betala för en utlandet tillhandahållen billigare produkt.» Detta uttalande måste, för att vara riktigt, tolkas som en antydan om en teoretiskt tänkbar möjlighet och icke som ett konstaterande av att företeelsen allmänt förekommer inom svensk industri. För det första äro, som vi redan tidigare framhållit, de svenska industrier lätt räknade, som överhuvud taget kunna bedriva dumping på utlandet. Och för det andra gäller, att den »dumping», som anses förekomma, i regel icke på svenska konsumenter överflyttar någon del av de verkliga kostnaderna för de utomlands försålda varorna. Härvid är särskilt att märka, att vissa varor säljas till utlandet i stora partier, under det att försäljningen inom landet till stor del sker i småposter. Att de stora partierna icke betungas med proportionsvis lika höga försäljningskostnader som de små, ligger i sakens natur och överensstämmer med försäljningssättet även på den inhemska marknaden. Vår övertygelse är, att verklig dumping från Sverige till utlandet förekommer så ytterst sällan, att man i denna företeelse omöjligen kan se en förklaring till tullindustriernas starka exportökning. Av vad som finnes anfört i kommittémajoritetens betänkande, får man i mångt och mycket den uppfattningen, att ett oöverstigligt svalg skulle vara befästat mellan hemindustrier och exportindustrier. Så kan också i vissa avseenden sägas vara fallet. Vi ha i vart fall själva i det föregående påpekat väsentliga olikheter i fråga om lokalisering och arbetaranskaffning. Men förhållandet synes oss icke bero på att varan i ena fallet går till hemmarknaden och i andra fallet till utlandet. Det beror enligt vår mening på starka olikheter mellan avverkningsindustrin, som dominerar i exportgruppen, och förädlingsindustrin, varav hemindustrin huvudsakligen rekryteras. Visserligen kan det göras gällande, att hemmarknadsindustrin på grund av sitt avsättningsområdes obetydliga omfattning ej kunnat framföras i så stora och billigt arbetande

334 Reservation

produktionsenheter som i med oss konkurrerande länder. Men detta är enligt vår uppfattning förhållandet med all förädlingsindustri. När denna till följd, av åtnjutet skydd på hemmarknaden kunnat växa sig stark, visar den sin styrka även genom ökad exportduglighet. Inom industrier med mångsidig produktion kan denna ökade exportduglighet ej med nödvändighet behöva visa sig i fråga om alla produkter. Det är därför karakteristiskt, att inom förädlingsindustrin den tullskyddade produktionen och den, som icke är tullskyddad eller genom sin exportkraft visat sig kunna umbära skyddet, arbeta sida vid sida, ofta förenade i samma företag. Med den ständiga växelverkan och de intima band, som finnas mellan dessa båda, vad avsättningsmarknaderna beträffar, olika verksamhetsgrenar, finna vi det oberättigat att klassifiera den ena som »tärande» på den andras bekostnad. Om tullskyddet icke spelat ut sin »uppfostrande» roll inom alla tillverkningsgrenar, så är påtagligt, att de industrier, som äro att betrakta som frihandelsnäringar, av tullskyddad industri åtnjuta indirekta fördelar, vilka ej låta sig siffermässigt bestämmas men som befrämja hela förädlingsindustriens utveckling. Under marginalrubriken »Utrikeshandeln» konstaterar kommittémajoriteten, att sedan det nya tullsystemet fått tid att verka, det svenska näringslivet undergått en expansion, som icke kunnat genomföras enbart med hjälp av landets egna kapitalresurser, utan föranlett en import av kapital från utlandet. Tack vare ett kraftigt exportuppsving, icke minst bland tullindustrierna, har det utländska kapitaltillflödet vid tiden närmast före kriget visat sig kunna umbäras. Härvid kan tilläggas, att efter 1914 den forna kapitalimporten ersatts med en mycket betydande kapitalexport, som till större delen utplånat landets tidigare skuldsättning. Man kunde tycka att dessa förhållanden i och för sig borde vara ett vittnesbörd om att tullpolitiken dock i stort sett haft ganska gynnsamma verkningar. Denna slutsats drar majoriteten emellertid icke. Den finner fastmer, att det är svårt att se något omedelbart samband mellan nämnda förskjutningar och tullpolitiken. Därefter uppställer majoriteten ett påstående, för vilket den icke lämnar någon som helst bevisning och som i och för sig synes mycket osannolikt. Majoriteten säger nämligen, att tullsystemet icke i och för sig kan anses ha medfört en total ökning av det investerade kapitalet utan endast en annan fördelning av detsamma på olika industrier. Det är detsamma som att säga, att Sverige utan tullskydd skulle fått in lika mycket utländskt kapital som det nu faktiskt fått in, och att alltså icke tullskyddade industrier skulle ha dragit till sig hela det kapital som nu genom tullskyddet lockats till placering i tullskyddade näringar. Detta är icke blott fullkomligt obevisat, utan som sagt också ytterst osannolikt. Huvudmassan av icke tullskyddade industrier utgöres av avverkningsindustrierna, och då dessa som ovan är visat till sin omfattning begränsas av andra faktorer, hade de icke kunnat upptaga väsentligt mera kapital än de faktiskt gjort. All sannolikhet talar sålunda för att skyddstullpolitiken spelat en viktig roll för den kapitaltillförsel utifrån, som krävdes för Sveriges industriella utveckling. Det är visserligen sant att det importerade kapitalet till väsentlig del direkt upplånats för järnvägsbyggnader, kraftverk och dylikt. Men därigenom ha de inhemska kapitaltillgångarna blivit disponibla för den industriella utvecklingen. Vid ett frihandelssystem hade dessa kapitaltillgångar sannolikt antingen till en viss del blivit exporterade eller också ersatt den kapitalimport för järnvägsanläggningar och dylikt, som faktiskt ägt rum. Landet hade då i alla fall blivit mindre rikligt försett med kapital än i verkligheten varit fallet.

Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar

335»

Det är sålunda uppenbart att hela produktionen såväl som hela nationalinkomsten skulle varit avsevärt mindre än den varit. Landets egen inre kapitalbildning hade säkerligen också måst undergå en ändå starkare minskning än nationalinkomsten. Att det svenska folket som helhet då under perioden ifråga måst leva på en lägre standard och nu varit fattigare än vid tullsystemet faktiskt blivit fallet synes otvivelaktigt. Att de tullskyddade näringarna verkligen berett ett mycket vidsträckt utrymme för placering av det kapital, som småningom bildats i landet, kan ju icke bestridas. Vanan vid sådana placeringar torde också ha stärkt de svenska spararnas förtroende för placeringar inom svensk industri. Det är mycket sannolikt att den speciella exportindustri av högvärdiga fabrikat, som sedermera uppkommit, i viss grad grad dragit fördel av att svenska besparingar redan inriktats på en placering i svensk industri. På liknande sätt torde också den arbetsskicklighet och den höga standard inom den tekniska ledningen, som utbildats inom de tullskyddade industrierna, ha varit till god hjälp vid de ifrågavarande exportindustriernas uppblomstring, varpå som bekant rent slående exempel föreligga. I detta sammanhang vilja vi upptaga till granskning även frågan om jord- Tullarnas brukstullarnas verkningar på produktionens inriktning, vilken fråga behand- betydelse las i kommittébetänkandets femte avdelning. bruks^äKommittémajoritetens uppfattning, att tullskyddet huvudsakligen kommit det diktionens större och medelstora jordbruket å slättbygdsområdena till godo, vilar enligt inriktning^ vår mening på ohållbara förutsättningar. Det i betänkandet framlagda undersökningsmaterialet angående saluöverskottet resp. bristen av brödsäd vid olika storleksgrupper av jordbruk, på vilket material denna uppfattning bl. a. bygges, måste sålunda vid närmare granskning betecknas såsom behäftat med så stora felkällor, att ur detsamma ej kan dragas de vittgående slutsatser, som i betänkandet framförts. Det är särskilt i tvenne hänseenden, som mot de ovannämnda beräkningarna tungt vägande anmärkningar kunna göras, nämligen beträffande de s. k. uppskattningsiistornas tillförlitlighet såsom underlag för beräkning av hektarskördarna av brödsäd vid olika storleksgrupper och mot den till 225 kg brödsäd per person av jordbruksbefolkningen uppskattade årskonsumtionen. Att uppskattningslistornas på besiktning av den växande grödan under ett enda år byggda skördetal måste bilda ett mycket osäkert underlag för beräkning av hektarskördarna av brödsäd vid olika storleksgrupper av jordbruk är självfallet. Vid ifrågavarande uppskattning avgåvos icke ens särskilda skördetal för brödsäd, utan skördetalen avsågo spannmålsodlingen i dess helhet, varför förhållandet mellan brödsädesodlingens och övrig spannmålsodlings omfattning vid olika brukningsdelar givetvis har påverkat skördetalet. Viktigare är emellertid, att en bestämd tendens att uppskatta skörden lågt vid de mindre brukningsdelarna otvivelaktigt i stor utsträckning förefunnits. Det under 1918 tillämpade leveranssystemet verkade relativt mest betungande vid de små brukningsdelarna. Genom en förhållandevis låg uppskattning av hektarskördarna vid dessa brukningsdelar kunde emellertid leveransplikten för dessa väsentligt underlättas, utan att leveransplikten för de medelstora och större brukningsdelarna härigenom mera avsevärt försvårades. I huru stor omfattning denna undervärdering av skörden vid de mindre brukningsdelarna förekommit är givetvis omöjligt att exakt angiva, men ensamt det faktum, att en tendens i denna riktning förefunnits, vilket från flera håll bekräftats, är tillräckligt för att i hög grad förringa värdet av de på dessa uppskattningslistor byggda relativa skördetalen för olika brukningsdelar.

336 Reservation

Riktigheten av denna vår uppfattning bestyrkes även av en jämförelse mellan de på uppskattningslistorna byggda relativa skördetalen och de motsvarande tal, som för vissa områden kunna uträknas på grundval av hittills publicerat material från lokalundersökningarnas skördeuppgifter *, I nästföljande tabell ha vi sammanställt dessa relatiytal för de områden, nämligen Malmöhus läns slättbygd, Västgötaslätten och Östgötaslätten, för vilka skördesiffror föreligga för minst 4 år. Relativtal för brödsädesskörd pr har Storleksgrupper 2—5 har 5 — 10 har 10—20 har Enligt 1918 års uppskattningslistor 2 Malmöhus läns slättbygd Skaraborgs » Östergötlands län, Östgötaslätten

•

Medeltal

77 82 76 76

86 87 85 86

95 97 93 95

Medeltal

87 109 86 94

93 100 88 94

98 102 101 100

Enligt lokalundersökningarna Malmöhus läns slättbygd Västgötaslätten Östgötaslätten

Av sammanställningen framgår, att de relativa skördetalen enligt lokalundersökningarna äro för storleksgruppen 2—5 hektar 21 %\ 5—10 hektar 9 % och för gruppen 10—20 hektar 6 % högre än enligt uppskattningslistorna. Det är dock att märka, att byråchefen E. H Ö I J E R på, såsom det synes, goda grunder anser, att lokalundersökningarnas skördetal för de mindre storleksgrupperna äro något för låga i jämförelse med skördetalen för större jordbruk 3 . Även en så ringa ökning av de i betänkandet beräknade skördetalen för de mindre storleksgrupperna som 5 % ger emellertid, såsom vi senare skola visa, högst avsevärda utslag i undersökningens slutresultat. Storleken av det beräknade salufria överskottet av brödsäd sammanhänger givetvis i synnerligen hög grad även med den antagna brödsädeskonsumtionens storlek i jordbrukarenushallena. Denna har utan någon närmare motivering i betänkandet angivits till 225 kg per person och år. Nu föreligga emellertid genom socialstyrelsens undersökningar 4 uppgifter över den faktiska brödsädeskonsumtionen i lantarbetarehushåll, vilka göra det sannolikt att denna siffra är alldeles för hög, åtminstone när det gäller de mindre storleksgrupperna. Enligt denna undersökning uppgick förbrukningen per år och konsumtionsenhet till: I samtliga undersökta hushåll I »arbetare-småbrukare» hushåll

Vetemjöl 55 kg 56 »

Rågmjöl 103 kg 76 »

Omräknas dessa mjölkvantiteter till brödsäd under antagande av en mjölprocent av 70 för vete och 80 för r å g 5 blir den sammanlagda brödsädeskonsumtionen 208 kg pr konsumtionsenhet i samtliga hushåll och 175 kg i arbetare-småbrukarehushållen. När det gäller konsumtionen inom de mindre storleksgrupperna av jordbruk, torde den senare siffran vara av det största intresset som jämförelsepunkt. 1 E. HÖIJER. Undersökning av det större och mindre jordbrukets produktion. I tabellbilagor sid. 236 o. f. anföras i tabell 1 arealuppgifter, i tabell 3 skördeuppgifter för olika storleksgrupper. 2 Tull- & Traktatkommitténs utredningar och betänkanden III, sid. 25. 3 Tull- & Traktatkommitténs utredningar och betänkanden III, sid. 5. 4 Levnadskostnaderna på landsbygden i Sverige vid år 1920, sid. 56. 8 Anförda arbete, sid. 13.

Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar

337 Nu är det emellertid att märka, att ovan angivna brödsädeskonsumtion avser konsumtionsenhet. Omräknas densamma per person blir konsumtionen av brödsäd i de undersökta hushållena endast resp. 154 och 133 kg. Med stöd av dessa undersökningar torde den i betänkandet beräknade brödsädeskonsumtionen av 225 kg per person och år kunna betecknas såsom orimligt för hög. Särskilt torde den vara alldeles för hög i de mindre storleksgrupperna av jordbruk. För att belysa vilka resultat man kommer till, om man justerar de i betänkandet använda beräkningsgrunderna enligt här anförda synpunkter, hava vi för storleksgruppen 5—10 hektar omräknat resultaten under antagande av att brödsädesskörden är 5 % högre, brödsädeskonsumtionen 12 % lägre än i betänkandet beräknats. Brödsädeskonsumtionen antages alltså dock uppgå till 200 kg per år och person, vilket ju enligt ovan refererade undersökningar torde kunna betecknas såsom en mycket hög siffra, och även ifråga om brödsädesskörden utgår man, som av det föregående framgår, från försiktigt valda förutsättningar. Efter den angivna justeringen blir resultatet, att av summa 75 003 brukningsdelar med en areal mellan 5 och 10 hektar kunna 50 758 eller 67'7 % uppvisa saluöverskott och endast 24 245 eller 32'3 % brist. I betänkandet äro motsvarande tal endast 16 409 brukningsdelar eller 21'9 % med saluöverskott och 58 594 eller 78'i med brist. Genom den av oss företagna justeringen, vilken synes oss vara synnerligen välbefogad, ökas antalet brukningsdelar med saluöverskott i denna grupp med ej mindre än 209 %. Antages konsumtionen av brödsäd utgöra 200 kg per person av jordbruksbefolkningen i dess helhet i stället för 225 kg så ökas det salufria överskottet för hela södra och mellersta Sverige från i betänkandet angivna i runt tal 2*o milj. dt till 2*5 milj. dt eller med ej mindre än 25 %. Med stöd av vad här ovan anförts måste sålunda de i betänkandet anförda uppgifterna över saluöverskottet av brödsäd från de mindre storleksgrupperna men även från jordbruket i dess helhet betecknas såsom med all sannolikhet orimligt för låga. Men är detta fallet bliva givetvis även samtliga på dessa beräkningar grundade kalkyler över tullinkomster och nettotullskydd per hektar åker (sid. 102—109) rent siffermässigt sett felaktiga och missvisande, oavsett att vi på annat ställe uppvisa, att dessa kalkyler avse ett begrepp, som icke kunnat definieras. Majoriteten synes vidare allt för litet beakta smörtullens betydelse för de områden av landet, där på grund av små brukningsdelar och gles bebyggelse en mera utvecklad mejerihantering ej låter sig genomföra. Det går givetvis icke att med ekonomisk fördel föra mjölken till ett mejeri för att där förädlas till smör, om transportavståndet till mejeriet överstiger och den dagliga mjölkkvantiteten understiger en viss gräns. Det blir då mera lönande att tillverka smör i hemmet och härigenom reducera transportkostnaderna för den saluförda produkten, även om det uppnådda priset per kg i hemmet producerat smör skulle bli lägre än för mejerismöret. Vi ha i vårt land vidsträckta områden, där det ekonomiska läget omöjliggör en centraliserad mejeridrift, och just for sådana områden har smörtullen en synnerligen stor betydelse. Majoritetens påstående, att smörtullen skulle motverka mejerihanteringens utveckling, torde däremot vara mycket överdrivet. Prisskillnaden mellan prima och sekunda smör är alltid så hög, att densamma bör stimulera mejerierna till ansträngningar att åstadkomma bästa möjliga produkt. Tillverkningskostnaderna för ett bättre smör behöva nämligen i allmänhet ej bli högre än för ett mindre gott, varför hela prisförbättringen bör komma producenten av den bättre varan till godo. Det viktigaste medlet för att förbättra mejerismörets kvalitet torde därför vara ökad upplysning angående en 22 — 3501. T. T.

338 Tteservation

god mjölkvård bland jordbrukarna och ökad yrkesskicklighet hos mejeristerna. Enligt vårt förmenande vore föga att vinna av att genom smörtullens borttagande söka stimulera mejerihanteringens utveckling, men däremot skulle smörtullens borttagande otvivelaktigt avsevärt sänka smörpriset och därmed smörproduktionen för avsalu i alla de delar av landet där på grund av förut angivna skäl en utvecklad mejerihantering ej kan genomföras. Smörtullens värde för jordbruket synes oss så mycket större, som densamma huvudsakligen kommer just de områden och storleksgrupper till godo, vilka arbeta under de minst gynnsamma förutsättningarna med hänsyn till jordbrukets naturliga betingelser och ekonomiska läge samt även hava minsta möjlighet att draga nytta av brödsädestullen. Att smörtullen ifråga om utanför mejerierna tillverkat smör har en icke ringa betydelse för landets jordbruk i allmänhet framgår ju för övrigt därav, att det antages, att den sammanlagda tillverkningen av landssmör föga understiger tillverkningen av mejerismör. Även fläsktullen och övriga tullar å animaliska produkter ha enligt vår mening större betydelse särskilt för det mellansvenska och norrländska jordbruket, än kommittémajoriteten synes vilja medgiva. Om såsom ovan nämnts brödsädestullarna och smörtullen i viss mån komplettera varandra, i det att den senare har största betydelsen för de trakter av landet och de storleksgrupper, vilka icke alls eller endast i mindre omfattning producera brödsäd till avsalu, så får man ingalunda förbise, såsom i betänkandet göres, att brödsädestullarna otvivelaktigt, åtminstone i vissa områden, utöva ett välgörande inflytande på marknadsläget även för de animaliska produkterna och att dessa tullar härigenom få positivt värde även för andra grenar av jordbruksproduktionen än den direkta brödsädesodlingen. Av den i betänkandet framlagda utredningen framgår otvetydigt, att brödsädestullarna möjliggjort uppehållandet av landets brödsädesodling i en omfattning, som utan tullskydd icke varit ekonomiskt genomförbar. Borttagas brödsädestullarna kan man alltså i första rummet förvänta en stark inskränkning av brödsädesodlingen i de områden av mellersta och södra Sverige, där denna odlings konkurrenskraft är lägst, men i icke obetydlig omfattning även å slättbygdsjordbruken. Såsom närmast följd av brödsädesodlingens inskränkning kan det teoretiskt taget tänkas, att foderväxtodling och den animaliska produktionen skulle ökas. En avsevärd ökning av den animaliska produktionen måste emellertid med all sannolikhet, om icke överallt så åtminstone i vissa områden av landet, medföra utbud, som komme att överstiga vad marknaden kan absorbera till priser, som täcka produktionskostnaderna. I områden, där mjölken huvudsakligen förädlas till exportsmör, är det visserligen icke antagligt, att även en betydande ökning av mjölkproduktionens omfattning skulle hava något egentligt inflytande på prisbildningen, enär mjölkpriset under dylika förhållanden i huvudsak bestämmes av det pris, som kan uppnås för exportsmöret. I sådana områden av landet, där mjölken väsentligen konsumeras av den lokala marknaden, kan man däremot förvänta, att en starkare ökning av mjölkproduktionen och mjölktillförseln skulle medföra här antydda verkningar. Vi ha nämligen stora områden i vårt land, där marknadsläget å mjölk är tämligen oberoende av prisläget å mejeriprodukter å exportmarknaden och där mjölkpriset är mycket känsligt för förändringar i den saluförda mjölkkvantiteten. Möjligheten här i landet att inrikta den animaliska produktionen på export är sålunda till följd av geografiska förhållanden helt annorlunda än exempelvis i Danmark. Det är därför icke uteslutet, att en allmän stark inskränkning av t. ex. det mellansvenska jordbrukets brödsädesodling icke skulle medföra i motsva-

Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar

rande grad ökad produktion av mjölk och andra animaliska produkter, detta med hänsyn till att en dylik produktion av antydda skäl icke komme att visa sig räntabel. Det är också sannolikt, att brödsädestullarnas upphävande skulle inom många områden komma att mest kännbart påverka just de mindre jordbruken och skogsbygdsjordbruken. Enär kommitténs majoritet, såsom vi här ovan visat, 1) uppenbarligen för lågt uppskattat jordbrukets, särskilt det mindre jordbrukets saluöverskott av brödsäd; 2) otillräckligt beaktat smörtullens betydelse för stora delar av landet och 3) förbisett brödsädestullarnas indirekta inflytande även på marknaden för de animaliska produkterna, kunna de i betänkandet uttalade omdömena angående jordbrukstullarnas betydelse för jordbruk av olika storleksklasser och från olika produktionsområden icke av oss godkännas såsom riktiga. Vi mena av de skäl som här ovan angivits — tvärtom, att jordbrukstullarna haft mycket större betydelse för jordbruket i allmänhet och särskilt för de mindre brukningsdelarna och de icke i större omfattning brödsädesodlande bygderna, än vad kommittémajoriteten velat medgiva. Den betänkandet bil ägda utredningen angående prisutveckligen å fastighetsmarknaden sedan slutet av 1880-talet synes oss även bestyrka, att j ordbrukstullarna haft betydelse även för de jordbruk, vilka icke alls eller endast i mindre omfattning producerat brödsäd till avsalu. Det framgår nämligen av denna utredning, att prisstegringen å jordbruksfastigheter med ringa brödsädesodling (i skogsbygderna och för mindre storleksgrupper) ingalunda varit lägre än för brukningsdelar och områden med mera utsträckt brödsädesodling (slättbygdsjord och större brukningsdelar). Hade jordbrukstullarna så ensidigt kommit endast de större och medelstora jordbruken å slättbygden till godo, som kommittémajoriteten synes vilja påstå, borde man ju kunnat förvänta en avsevärt starkare stegring av fastighetsvärdet vid de nämnda mera brödsädesodlande jordbruken än vid de övriga. I sammanhang härmed vilja vi även framhålla, att den i detta betänkande och kommitténs utredning XXIV framlagda jämförelsen mellan fastighetsprisernas utveckling i Sverige å ena, i frihandelsländerna England och Danmark å andra sidan, klart och otvetydigt belyser, hurusom jordbrukstullarna i hög grad underlättade det svenska jordbrukets genomkämpande av den för det västeuropeiska jordbruket så svårartade krisen från mitten av 1880-talet till sekelslutet. Till de i betänkandet framlagda kommentarerna till ifrågavarande undersökningsmaterial vilja vi emellertid foga några kompletterande anmärkningar. Av den i betänkandet förebragta utredningen framgår, att sedan botten för prisfallet å jordbruksfastigheter i vårt land nåtts under slutet av 1880-talet börjar fastighetspriset så småningom åter att stiga under 1890-talet, och att prisnivån å jordbruksfastigheter i vårt land av den förebragta utredningen att döma i medeltal för 5-årsperioden 1896—1900 ligger omkring 5 % över 1886 —1890 års medelnivå. I Danmark sjunka däremot fastighetspriserna under hela 1890-talet, så att desamma under 1896—1900 ligga 7 % under medelnivån för 5-årsperioden 1886—90. Härav framgår alltså, att i den mån prisförändringarna å fastighetsmarknaden är o ett uttryck för förändringar i jordbrukets räntabilitet, så har otvivelaktigt det danska lantbruket haft betydligt större svårigheter att genomkämpa jordbrukskrisen på 1890-talet än det tullskyddade svenska jordbruket. Det vore emellertid säkerligen att överdriva tullskyddets verkningar, om det i jämförelse med Danmark högre fastighetsvärdet i vårt land skulle i huvudsak tillskrivas enbart tullskyddets inflytande och uppfattas som ett kapitaliserat tullskydd. Oavsett de tullpolitiska för-

340 Reservation

hållandena, så äro jordbrukets produktionsvillkor på många punkter så avsevärt olika i de båda länderna under 1890-talet, att man givetvis ej kan förklara den påvisade skillnaden i jordbrukets fastighetspriser såsom »till väsentlig del» beroende av närvaron resp. frånvaron av jordbrukstullar i de båda länderna. De låga fastighetspriserna i Danmark under 1890-talet sammanhänga sålunda icke i första rummet med de då låga spannmålspriserna — Danmark hade 1895—99 ett importöverskott av spannmål och spannmålsprodukter för i medeltal 45*4 milj. kr. per år — utan fastmera med att priset å slaktdjur och fläsk, det danska jordbrukets näst smöret viktigaste exportartiklar, under flera år av 1890-talet var abnormt låg *. Denna lågkonjunktur på slaktdjursmarknaden medförde för det så ensidigt på export av animaliska produkter orienterade danska lantbruket betydligt svårare ekonomiska konsekvenser än föro det svenska jordbruket. Å andra sidan måste förbättringen av det svenska jordbrukets räntabilitet under 1890-talet ställas i samband med den mycket snabba utvecklingen av vår mejerihantering under denna period. Antalet leverantörer till mejerierna och den till mejerierna inlevererade mjölkkvantiteten ökades under 1890-talet i mycket stor omfattning. Denna livliga utveckling av mejerihantering och ladugårdsskötsel betydde i tekniskt hänseende ofantliga framsteg i jämförelse med tidigare produktionsmetoder och förbättrade i hög grad jordbrukets utkomstmöjligheter. I Danmark, som beträffande denna utveckling var ett eller ett par årtionden före oss, har denna räntabilitetsstegrande faktor däremot icke spelat så stor roll under 1890-talet som för vårt i tekniskt avseende vid periodens början mera efterblivna jordbruk. Huru stort inflytande de nämnda jämte andra liknande faktorer utövat på prisläget å jordbrukets fastighetsmarknad i de båda länderna är givetvis omöjligt att exakt beräkna. Det är emellertid klart, att det i jämförelse med Danmark högre fastighetsvärdet i vårt land under nämnda period ingalunda får betraktas såsom ett bevis för att tullskyddet endast kommit jordägarna till godo i form av ett stegrat fastighetsvärde. En jämförelse mellan arbetslönerna i det danska och svenska jordbruket gör det tvärtom sannolikt, att en icke obetydlig del av det svenska jordbrukets genom tullskyddet invunna merinkomster kommit jordbrukarna och jordbruksarbetarna till godo såsom högre arbetslön. Av de i betänkandet sid. 73 framlagda arbetslöneuppgifterna framgår det sålunda, att kontantlönen för jordbruksarbetare från 1888 till 1910 steg med 80 % i Sverige mot 62 % i Danmark. Denna starkare arbetslönestegring i vårt land kan beräknas medföra en merkostnad i arbetslön av 4 å 6 kr. per hektar åker och motsvarar sålunda hälften till hela den i betänkandet sid. 107 per hektar beräknade bruttoinkomsten av brödsädestullarna, eller mellan 3 och 11 kr. per hektar åker. Oavsett om denna arbetslönestegring över- eller underkompenserat de genom jordbruksoch industritullarna ökade levnadskostnaderna för jordbrukarna och jordbruksarbetarna, så är det dock klart, att tullskyddet endast med en mindre del av sitt belopp kunnat komma jordägarna till godo såsom höjd jordränta. Såsom sammanfattande omdöme om jordbrukstullarnas verkningar vilja vi slutligen framhålla, att den förebragta utredningen klart och ovederläggligt bevisat brödsädestullarnas stora betydelse för upprätthållandet av landets bröd1 Professor O. H. Larsen skriver härom i 'Landbrugets Historie och Statistik', sid. 300: »Flaeske- og K a p r i s e r n a var omkring Midten av 90-erne långt nede, saa da man endelig hafde naaet att faa Produktion og Afsaetning nogenlunde organiseret, maatte man tildels producere med Tab. Navnlig Flseskeproduktionen var omkring Midten av 90-erne en Tid urentabel, og Slagtekvaeget var nsesten usselgeligt».

341 Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar

sädesodling i dess nuvarande omfattning. Jordbrukstullarna ha emellertid även haft stort inflytande på jordbrukets allmänna utveckling sedan 1890 och möjliggjort en avsevärd ökning av jordbrukets hela produktionsvolym och detta även i sådana områden, t. ex. i mellersta Sverige, där brödsädesodlingen av tekniska skäl ej kunnat få någon större omfattning. Jordbrukstullarna ha vidare mäktigt bidragit såväl till att kvarhålla arbetskraft i jordbruksnäringen, som att höja landets förmåga av självförsörjning icke endast med brödsäd utan med livsmedel över huvud taget. Vad kommittémajoriteten anför om tullarnas inverkan på den allmänna pris- T.^1™1™ m r nivån synes oss bära nytt vittnesbörd om den av oss tidigare påpekade ^ d^ benägenheten hos majoriteten att låta sig ledas av en förutfattad mening om aumänna tullarnas skadliga verkningar samt att icke beakta bristfälligheter hos det prisnivån. siffermaterial, som förefaller stödja denna mening. På sid. 92—96 har kommitténs majoritet jämfört en svensk prisindex med en engelsk i syfte att med skillnaden i prisutvecklingen i Sverige och frihandelslandet England fastslå tullarnas prisfördyrande inverkan här i landet. Experimentet är på förhand dömt att misslyckas. De prisindexserier, som existera för denna tidsperiod, äro så olika konstruerade och byggda på ett så pass bristfälligt material, att den skillnad i »allmän» prisnivå, som man söker konstruera genom att jämföra dem med varandra, är behäftad med en mycket stor felmarginal. I detta fall inträffar också, att den av kommittémajoriteten beräknade skillnaden i frisnivå, mellan Sverige och England år mindre än skillnaden mellan två olika prisindices för samma land, nämligen England. För att verifiera detta har i nedanstående tabell de av majoriteten använda prisindextalen kompletterats med ytterligare två prisindexserier från England enligt uppgifter hämtade ur »Bulletin of the United States Bureau of Labor Statistics» nr 173 juli 1915 sid. 261 och 268. 1

|

1881/85 . . . 1886/90 . . . 1891/95 . . . 1896/1900 1901/05 . . . 1906/10 . . .

j Svensk prisindex

100 92 89 91 97 106

Sauerbeck 100 87-5 83-7 82-5 87-5 95-o

Board of L , . . „, , Economist Trade

100 84-5 81-8 77-1 80-8 86-9

100 94-6 91-7 87-8 91-9 103-7

8¶Differens

Engelska prisindices T i d s p e r i o (1

|

2—9

2—5

5—4

— 2-6 — 2-7 3-2 5-1 2-3

10-1 9-9 10-7 11-1 16-8

1 4-5 5-3 8-5 9-ö ll-o

De av kommittémajoriteten använda prisindextalen äro de i kolumnerna 2 och 3 angivna. Eftersom industrivarorna i dessa båda indices, liksom i de övriga här angivna, i regel representeras av råvaror, vilka äro tullfria, kan, som majoriteten med rätta anmärker, den under kolumn 6 angivna skillnaden mellan indextalen i fråga icke ge uttryck åt någon annan fördyring genom tullar än den, som förorsakats av tullarna å jordbruksprodukter och kolonialvaror. Men majoriteten påstår också utan närmare motivering, att minst hälften av denna differens »med all säkerhet» får anses »som en följd uteslutande av våra spannmålstullar». Om man i den gjorda jämförelsen utbyter den använda engelska prisindexen mot en annan engelsk index, lika ofta använd för mätandet av Englands »allmänna prisnivå», t. ex. »Economists» välbekanta prisindex, finner man (se

342 Reservation

kol. 7), att prisnivån i Sverige efter jordbrukstullarnas införande var lägre än i England. Och den i kolumn 8 angivna differensen mellan de båda indexserier för England, som uppgjorts av »Economist» samt Board of Trade, är större än differensen mellan den svenska och den engelska prisindex, som majoriteten använt. Men i förra fallet kan skillnaden mellan indexserierna uppenbarligen icke anses »som en följd uteslutande av» tullar, eftersom dessa båda indexserier gälla samma land. Det anförda kan tjäna som exemplifiering av det välkända förhållandet, att det icke går för sig att draga så vittgående slutsatser, som majoriteten gjort, ur en jämförelse mellan så ofullkomliga statistiska hjälpmedel som prisindices. Allra minst kan detta ske, när jämförelsen gäller så bristfälligt prismaterial och så lång tidrymd, som det här är fråga om. Värdet av denna jämförelse är i fråga om bedömandet av spannmålstullarnas storlek desto mindre, som den använda svenska indexen hämtat sitt prismaterial rörande spannmål ur en så pass otillförlitlig källa som markegångstaxorna. Med hänsyn just till prismaterialets beskaffenhet torde knappast kunna göras gällande, att den av majoriteten använda svenska prisindexen skulle vara i utpräglat hög grad mera jämförbar med någon särskild av de anförda engelska indexserierna, än dessa äro jämförbara sinsemellan. Och även i motsatt fall är det tydligt, att denna jämförbarhet icke kan vara så stor, att den verkliga skillnaden i prisnivå länderna emellan skall kunna siffermässigt bestämmas med tillräcklig grad av noggrannhet, och än mer att det svenska tullsystemets eventuella inflytande på denna skillnad i prisrörelse skulle kunna utskiljas och värderas. När kommitténs majoritet vidare »korrigerar» den svenska prisindexen med hänsyn till industritullarnas fördyrande verkningar, så sker detta helt enkelt genom »antagandet», att denna fördyring uppgår till 10 %. Hela denna statistiska undersökning måste uppenbarligen frånkännas varje spår av beviskraft. Tulisyste- Under rubriken »Tullsystemets inflytande på inkomstfördelningen», upptar mets in- kommittémajoriteten återigen ett problem, som den tidigare diskuterat teoreutan att ^tine tiskt' majoriteten dock nu tillgodogör sig resultatet av sin föregående komstför- undersökning (sid. 48—51). Medan majoriteten där funnit nödigt att ta delningen, särskild hänsyn till produktionsfaktorernas rörlighet, är nu denna synpunkt alldeles utelämnad. Den allmänna sats, med vilken majoriteten inleder sin undersökning, nämligen »att produktionsresultatets fördelning på de olika produktionsfaktorerna beror av dessas större eller mindre knapphet inom vederbörande samhälle», tyder på att man nu endast har det fall i sikte, då produktionsfaktorerna äro orörliga och samhällets tillgång på dem således bestämd. Nu vet man, att för Sveriges del den period, som här är i fråga, utmärkes av en ständig export av arbetskraft och en import av kapital, vilken senare dock mot periodens slut upphör. Det synes, som om just detta faktiska förhållande borde ha gjorts till utgångspunkt för undersökningen, när det nu varit kommitténs avsikt att av det förefintliga faktiska materialet söka få fram några slutsatser angående tullsystemets verkningar. Det borde därvid också ha observerats, att kapitalets rörlighet givetvis är mycket större än arbetets och att exporten av arbetskraft sannolikt endast kommit till stånd på grund av ett tämligen starkt tryck. Det gällde för kommittén att bedöma tullarnas verkningar just under en sådan situation. Den väsentliga sidan av frågan måste såsom läget varit bli den: Har det varit möjligt att genom skyddstullsystemet under anlitande av kapitalimport från utlandet lindra det tryck på arbetsmarknaden, som drivit till emigration, och sålunda behålla en större folkmängd inom landet, än utan tullskydd skulle ha kunnat behållas?

Tullsystemets

allmänna

betydelse och

verkningar

343 Om så varit fallet, måste ju detta bero på att det ändå lyckats att med hjälp av tullsystemet för vissa grupper av arbetare åstadkomma bättre levnadsvillkor. Dessa naturliga synpunkter för diskussionen förbigår kommittémajoriteten för att i stället ägna sig åt en teoretisk diskussion om nationalinkomstens fördelning mellan de tre olika »produktionsfaktorerna». Majoriteten anmärker först, att tullskyddet för jordbruket måste ha stegrat jordräntan på arbetets och kapitalets bekostnad. Slutsatsen må teoretiskt gälla för vad den kan, ifrågasättas må dock, om den icke är ägnad att vilseleda. Det förhåller sig ju nämligen så, att i förevarande fall arbetets och jordräntans representanter i stor utsträckning äro samma personer, och för en bonde som sköter sin egen jord kan det ju vara rätt likgiltigt, om den nödtorftiga bärgning han erhållit skrives på jordräntans eller arbetets konto. För den depression inom jordbruket, som vi nu befinna oss i, har majoritetens resonemang knappast mycken giltighet. När jordbruket går med förlust och utöver betalning för nedlagt arbete måhända icke ens kan åstadkomma full förräntning av det i jorden investerade kapitalet, så förefinnes i verkligheten ingen jordränta. I annat sammanhang ha vi i detta yttrande uppvisat, att om tullsystemet även före kriget överhuvudtaget medfört någon ökning av jordräntan, så måste denna ökning i varje fall varit mycket obetydlig. I fråga om skyddstullarnas inverkan på arbetets ställning inom industrien har kommittémajoriteten sammanställt en del statistiska siffror, av vilka den anser sig kunna dra den slutsatsen, att tullsystemet icke medfört någon förstärkning i efterfrågan på arbete i förhållande till efterfrågan på kapital. Mot denna statistik kan för det första invändas, att materialet på grund av sin allmänna osäkerhet statistiskt sett ingalunda är av den beskaffenheten, att det tillåter några mera bestämda slutsatser i frågan. Därtill kommer den oklarhet i själva begreppet kapitalkostnad, som särskilt gör sig gällande inom gruppen exportindustrier. Exempelvis det kapital, som nedlagts på iordningsställandet av en gruva, tillhör ju gruvans värde, men representerar icke desto mindre ett kapital och icke en naturtillgång. Kapitalkostnaderna inom exportindustrierna äro därför utan tvivel betydligt högre än de av kommittémajoriteten beräknade. I verkligheten skulle således jämförelsen ställa sig mycket förmånligare för de tullskyddade industrierna än den nu gör. Den teoretiska innebörden av det resonemang majoriteten grundar på sin statistik synes oss för övrigt oklar. Men om man nu också skulle kunna visa upp, såsom kommittémajoriteten tror sig kunna, att tullskyddet icke åstadkommit någon relativ förbättring i arbetets ställning i förhållande till kapitalets, eller m. a. o. ingen relativ försämring i kapitalets, så är ju detta resultat egentligen ganska betydelselöst för den fråga det här gäller. Ingen vän av skyddstullsystemet har väl egentligen väntat sig, att man med detta system direkt skulle kunna åstadkomma en sänkning av kapitalräntan inom landet. Och vad som för arbetet har intresse är ju, att dess ställning förbättras, oavsett hur det sedan må gå med räntefoten. Den ökade efterfrågan efter arbetskraft, som skyddstullsystemet avsett att åstadkomma, kan ju mycket väl höja arbetslönerna, även om den åtföljes av en i motsvarande grad ökad efterfrågan efter kapital. Ty denna sistnämnda efterfrågan kan ju tillgodoses genom en import av kapital utifrån, varigenom den totala avkastningen av produktionen inom landet stegras. Kommittémajoriteten har tydligen i detta stycke haft ett slutet samhälle i tankarna. Nu har under ifrågavarande period just en sådan kapitalimport kommit till stånd, och det i ganska betydande utsträckning. Faktiskt ha alltså förutsätt-

344 Reservation

ningar förelegat, att en ökad efterfrågan efter arbetskraft skulle kunna förbättra marknadsläget för arbetet. Faktiskt har också en sådan förbättring kommit till stånd, i det, såsom majoriteten själv på ett föregående ställe säger, »en icke föraktlig höjning av levnadsstandarden för arbetsklassen i vårt land» inträtt. Det är förunderligt, hur majoriteten ur dessa faktiskt förefintliga premisser kunnat konstruera upp den slutsatsen, att »tullskyddet svårligen kan ha verkat i riktning att nämnvärt befordra en jämnare inkomstfördelning.» För övrigt betraktar majoriteten själva begreppet inkomstfördelning endast under den dogmatiska synpunkten av en fördelning mellan de tre teoretiskt hävdvunna produktionsfaktorerna. Därigenom förlorar majoriteten ur sikte de fördelningsproblem, som för ett riktigt bedömande av tullfrågan ha det ojämförligt största intresset. Vad som till sist måste avgöra tullskyddssystemets berättigande är naturligtvis frågan, huruvida det med hjälp av detta system lyckats att förbättra ställningen, icke för arbetet såsom en abstrakt »produktionsfaktor», utan för vissa konkreta befolkningsgrupper, som lämnade åt sig själva skulle tryckts ned till en orimligt låg levnadsstandard och därvid delvis tvungits att utvandra. Därom lämnar kommittémajoritetens undersökningar intet som helst besked. TullKommittémajoritetens beräkningar över »tullsystemets inflytande på levnads- t^retd kostnaderna» äro enligt vår mening fullkomligt oförenliga med en socialekonopåteenads- m ^ betraktelse av denna fråga. Privatekonomiskt sett kan det synas nog kostna- så tydligt, att en tull höjer priset på en vara med sitt belopp eller med den dema. del av detsamma som utnyttjas, och det kan också synas naturligt, att totalbeloppet av en familjs levnadskostnader ökas med denna fördyring ävensom att samtliga dessa fördyringar adderas till en allmän höjning av levnadskostnaderna. Men detta betraktelsesätt har ingen socialekonomisk giltighet. Det synes oss vara en av de främsta uppgifterna vid en utredning av detta slag att åstadkomma klarhet härutinnan. Kommittémajoritetens resonemang om tullarnas fördyrande verkningar på levnadskostnaderna nå aldrig utöver den rent privatekonomiska synkretsen. Om priset på en vara stegras genom en tullförhöjning, så måste detta i allmänhet föranleda en prissänkning på andra varor. Ty om allmänhetens köpkraft i högre grad än förut tas i anspråk för att köpa varan, så blir det mindre över för köp av andra varor, som då måste sjunka i pris. Vad som förändras genom tullsystemets införande är väsentligen varornas relativa pris, alltså de förhållanden, i vilka de utbytas mot varandra. En prisstegring, som icke kompenserades av någon prissänkning, skulle ju betyda en höjning av den allmänna prisnivån, alltså en sänkning av penningenhetens värde. Men en sådan förändring är en sak för sig, som icke har någonting med den relativa prisförskjutningen att göra. Den allmänna prisnivån i ett land med guldmyntfot är väsentligen bestämd av guldets internationella värde. En viss höjning av den allmänna prisnivån inom ett land kan emellertid utan tvivel framkallas av ett tullsystem, även om guldmyntfoten alltjämt bibehålies. Detta innebär ju tydligen, att penningens inre köpkraft undergår någon sänkning i förhållande till dess vid bibehållen guldmyntfot oförändrade internationella värde. Men en sådan sänkning av det inre penningvärdet är säkerligen möjlig endast inom mycket trånga gränser. I varje fall har den nyaste utomordentligt höga amerikanska tulltariffen icke förmått åstadkomma någon mera avsevärd höjning av den amerikanska prisnivån i jämförelse med den svenska, reducerad till full dollarparitet. Den föreställningen, att prisnivån i ett land vid bibehållen guldmyntfot skulle kunna S y

Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar

stegras ens närmelsevis i proportion till tullarnas förhållande till importpriserna, är säkerligen alldeles felaktig. Den mindre stegring av den inhemska prisnivån, som vid bibehållen guldmyntfot kan föranledas av ett tullsystem, är för övrigt, sedan jämvikt en gång uppnåtts, en socialekonomiskt sett alldeles likgiltig företeelse. Det är för samtliga ekonomiska förhållanden i ett land fullständigt utan betydelse, huruvida man räknar i den ena eller den andra penningenheten. Därav följer, att man vid alla betraktelser över tullsystemets inverkan på prisbildningen bör tänka sig den allmänna prisnivån oförändrad, m. a. o. man bör reducera samtliga pris till konstant prisnivå. Hänsyn till den allmänna prisnivåns stegring behöver i själva verket endast tagas under den korta tid, då själva övergången till den högre prisnivån äger rum. Denna övergång kan ju å ena sidan, såsom kommittémajoriteten på annat ställe anför, ha en viss stimulerande inverkan på produktionen men kan naturligtvis också medföra vissa olägenheter. Då det såsom ovan är sagt endast är fråga om en ganska obetydlig förändring av den allmänna prisnivån, kunna emellertid båda dessa arter av verkningar här lämnas å sido. Om man nu med detta resonemang tänker sig prisnivån oförändrad, så följer ju, att tullarnas prisstegrande verkningar för vissa varor måste kompenseras genom deras prissänkande verkningar för andra varor. Det blir således en orimlighet att räkna ut en stegring av levnadskostnaderna endast genom att addera de prisstegrande verkningar, man på aritmetiska grunder tror sig kunna konstatera. Tullsystemets verkliga verkan är en relativ förskjutning i samtliga pris. I vilken mån denna förskjutning medfört någon relativ fördyring i den grupp av pris, som bestämmer de allmänna levnadskostnaderna är en fråga, som då den uppställes i sin allmänhet, torde vara omöjlig att besvara med siffermässiga beräkningar. Vad kommittémajoriteten i den vägen anför, är i varje fall föga mer än ett aritmetiskt konststycke, som ingenting har att skaffa med en undersökning av tullsystemets socialekonomiska verkningar, som skulle ha vare sig vetenskaplig eller praktisk betydelse. Under sådana förhållanden lönar det sig icke mycket att kritisera detaljerna av kommittémajoritetens beräkningar. Vi måste nöja oss med att fastställa, att den av majoriteten beräknade s. k. »tullbördan» är ett alldeles oklart begrepp, som man omöjligen kan tillmäta något som helst bestämt innehåll. Faran av att de siffror, majoriteten sammanställt i fråga om tullbördan, i den offentliga diskussionen komma att utnyttjas på ett sätt, som även majoriteten själv knappast kan ha avsett, borde, synes det oss, ha manat till en viss betänksamhet gentemot siffrornas offentliggörande och i varje fall till mycket bestämda reservationer i fråga om deras användbarhet. Ställer man sig på kommittémajoritetens grund och räknar man en viss fördyring av levnadskostnaderna, så måste man naturligtvis också räkna med en viss höjning av penninglönerna såsom följd av tullsystemet. Då uppstår frågan, vilken av dessa stegringar som är störst. Har lönestegringen varit större, så har ju tullsystemet medfört en stegring av reallönen; i motsatt fall har det medfört en sänkning. Det bör emellertid observeras, att denna fråga icke kan avgöras statistiskt, då de statistiska siffrorna omöjligen kunna utvisa, i vad mån tullsystemet varit orsaken. Kommitténs majoritet synes göra denna sak ganska bekväm för sig, då den säger, att »i den mån full lönekompensation icke vunnits, tullarna för arbetarna medfört häremot svarande nedsättning av levnadsstandarden», medan kommittémajoriteten synes vara av den meningen, att därest någonting mer än kompensation vunnits, en sådan för-

346 Reservation

bättring av levnadsstandarden icke får tillskrivas tullskyddet. Majoriteten säger nämligen, att en »presumtion förefinnes för att åtminstone en stegring av realinkomsten som följd av tullskyddet icke rimligtvis kan ha ägt rum». Då majoriteten på annat ställe kommit till den slutsatsen, att »en icke föraktlighöjning av levnadsstandarden för arbetarklassen i vårt land» inträtt, så kan ju majoritetens uttalanden endast tolkas så, att den faktiska förbättringen icke får tillskrivas tullskyddet. Detta sätt att fördela skuggor och dagrar i framställningen av tullsystemets verkningar gör obestridligen mera intryck axen förutfattad och dogmatiskt bestämd mening än av en objektiv undersökning. I verkligheten är det nog obestridligt, att en ingalunda föraktlig höjning av levnadsstandarden för arbetsklassen i vårt land ägt rum. Kommitténs majoritet vill tydligen göra gällande, att denna höjning skulle ha varit ändå större, om icke något tullskyddssystem funnits. Men det är på förhand klart, att något sådant aldrig kan bevisas genom några siffror över levnadskostnadernas höjning, ty vi veta i själva verket ingenting om hur penninglönen skulle ha gestaltat sig under ett frihandelssystem. Kommittémajoriteten säger i detta sammanhang, att i den mån kompensation för stegrade levnadskostnader vunnits, den del av näringslivet som arbetar för export drabbats av en motsvarande merkostnad, utan att ökning erhållits i produktpriserna. Detta torde vara riktigt. Men detta betyder ju för våra avverkningsindustriers del, att deras vinst vid ett frihandelssystem skulle ha uppgått till ett jämt så mycket större belopp, som nämnda merkostnad repretenterar. En sådan extravinst skulle vid frihandel, enligt vad vi ovan utvecklat, ha uppkommit, utan att dessa industrier kunnat få nämnvärt större omfattning än de faktiskt haft. Denna vinst skulle tydligen huvudsakligen ha tillfallit ägarna av exportmalmfält och skogar samt eventuellt till någon del sågverksföretagarna såsom sådana. Att en sådan besittnings- och företagarvinst genom tullsystemet kommit att tagas i anspråk för uppehållandet av andra näringar och därmed för stärkandet av vissa annars säkerligen mycket svårt ställda arbetargruppers utkomstmöjligheter inom Jandet, synes oss vara en verkligt stor förtjänst, som tullsystemet kan räkna sig tillgodo. Begreppet Under rubriken »produktionens och konsumtionens totala belastning genom »tull. tullsystemet» framlägger kommitténs majoritet en teoretisk utredning av vad börda». s o m s k a l l f ö r s tås med denna belastning. »Med tullbördan förstås», säger majoriteten på tal om konsumtionens belastning, »hela den genom tullsystemet frambragta prisstegringen på inom landet förbrukade varor». Emellertid bör man enligt majoritetens mening från denna prisstegring frånräkna två och delvis också ett tredje slag av prisstegring. Det andra av dessa slag av prisstegring är det, som vi ovan omnämnt och som motsvarar den sänkning av penningvärdet inom landet, som tullsystemet förmår framkalla trots en bibehållen guldparitet för valutan utåt. Tänker man sig nu, att guldet på den internationella marknaden under den period det är fråga om bibehåller ett oförändrat värde, så kan det tydligen inom landet omöjligen existera någon annan stegring av den allmänna prisnivån än denna. Den av majoriteten först anförda prisstegring, som skulle bero på en vid skyddstullsystem minskad produktionsmängd, måste således, om den överhuvud existerar, vilket den enligt vår mening alldeles icke gör, ingå i den redan nämnda prisstegringen. Man kan följaktligen icke tala om den såsom en särskild prisstegring. Emellertid anser kommittémajoriteten, att det även i övrigt finns en genom tullarna åstadkommen prisstegring. Majoriteten beaktar därvid icke, att denna prisstegring omöjligt kan vara allmän, utan måste motsvaras av en sådan prissänkning på andra

Tullsystemets allmänna betydelse och verkningar

håll, som gör att den allmänna prisnivån kommer att ligga vid den höjd, där den på grund av valutans egenskap att vara en guldvaluta enligt ovan angivna grund bör ligga. Vi ha under föregående punkt visat, att den nämnda nedsättningen av valutans köpkraft icke på något sätt kan betyda en belastning för folkhushållningen, eftersom det ju i grunden är likgiltigt, i vilken enhet priserna räknas. Enskilda prisstegringar, som motsvaras av andra prissänkningar, kunna väl föranleda en extrabelastning på vissa punkter men måste då skapa motsvarande fördelar på andra punkter, och det är omöjligt att se, hur en summering, som för varje företag eller varje konsument tar hänsyn till samtliga plus och minus, kan komma till ett minusresultat för den samhälleliga hushållningen i dess helhet. Belastningen genom tullsystemet är alltså helt och hållet ett privatekonomiskt begrepp, som omöjligen kan få någon betydelse, då det överföres på en socialekonomisk betraktelse. Tullsystemet kan vara fördelaktigt eller ofördelaktigt för folkhushållningen i dess helhet därigenom, att produktionen kommer att läggas på ett annat sätt, än fallet skulle ha blivit utan tullsystem, och därigenom att möjligheten att behålla produktionsfaktorerna inom landet bli andra, liksom också inkomstfördelningen blir en annan. Kommitténs majoritet anser, att tullsystemet varit till skada och lett till en minskning av nationalinkomsten. För vår del ha vi måst underkänna de skäl, som lett majoriteten till denna slutsats, och vi anse, att det finns goda skäl för att anta, att landets ekonomiska utveckling under tullsystemet blivit avsevärt gynnsammare, än den utan tullsystem skulle blivit. Vilkendera av dessa åskådningar som är riktig, kan endast avgöras genom ett noggrant prövande och vägande av de skäl, som kunna anföras för den ena och den andra av dem. Men att göra en beräkning över hur mycket större eller mindre nationalinkomsten skulle ha blivit vid frihandel måste under alla omständigheter anses fullkomligt omöjligt. I varje fall kan man icke göra en sådan beräkning genom att, såsom kommittémajoriteten gör, summera upp de fördelar och nackdelar, som för olika personer uppstått genom de av tullsystemet föranledda prisstegringarna, utan att ta någon som helst hänsyn till de motsvarande prissänkningar, som enligt vad vi här visat alltid måste finnas, om man tänker sig samtliga priser reducerade till oförändrat penningvärde. Då således själva den teoretiska grunden för kommittémajoritetens belastningsberäkningar är fullkomligt ohållbar, kunde det synas överflödigt att vidare diskutera, vad majoriteten i denna avdelning har att anföra. Emellertid ger majoritetens teoretiska utredning angående tullbördans begrepp även i övrigt anledning till erinringar, som icke helt och hållet kunna förbigås. Majoriteten anser att sådana tullar, som behövas, för att företagen skola kunna hållas uppe, »innebära en otvetydig kostnad för folkhushållningen, alltså en direkt minskning av nationalinkomsten», och majoriteten går t. o. m. så långt, att den påstår, att »någon möjlighet att desamma kunna tillföra de i dithörande produktionsgrenar arbetande personerna någon nämnvärt ökad inkomst förefinnes icke». Vi måste mot denna sats göra gällande, att om tullsystemet bereder möjlighet till sysselsättning för arbetare, som annars skulle emigrerat, eller till en något mera lönande sysselsättning för arbetargrupper, som annars skulle nedsjunkit till orimligt låg levnadsstandard, så har tullsystemet otvivelaktigt tillfört de inom landet bosatta arbetarna en ökad inkomst. Majoriteten säger vidare, att tullar till förmån för sådana företagare, som även utan tullar skulle drivit sin produktion på samma sätt, endast komma företagarna till godo och att det knappast är sannolikt, att de hos dem anställda arbetarna få någon glädje av sådana tullar. Detta påstående kan heller icke godkännas. För det första har majoriteten vid beräkningen av industriens tullbörda sagt motsatsen.

348 Reservation

Men om vidare företagare genom monopolistiska strävanden kunna utnyttja sådana tullar, så är det svårt att se, varför icke även arbetarna genom sina fackföreningar skulle kunna göra detsamma. Den ena monopolistiska tendensen kan väl vara lika effektiv som den andra. Kommittémajoriteten anser, att »med hänsyn till arbetsmarknadens ganska stora enhetlighet» arbetare icke få någon del av de differentialvinster, som uppstå på grund av vissa företags fördelaktigare ställning. Man kan härutinnan med fördel studera de mycket stora olikheter i arbetslönens höjd, som faktiskt bestå på olika orter i vårt land. Dessa olikheter tyda ju på att fackföreningarna ändå icke sakna alla möjligheter till att ta för sig något av den marginal, som skiljer det bättre ställda företaget från det sämre. Vad i denna punkt anförts är emellertid ett synnerligen belysande exempel på de mycket allvarliga felslut, vartill kommittémajoriteten gång på gång förletts genom sin abstrakta föreställning om arbetsmarknadens enhetlighet. Det märkligaste med den teoretiska utredning kommittémajoriteten förebragt '* angående tullbördans begrepp är emellertid, att denna utredning icke kommit till någon som helst användning vid majoritetens beräkning av tullbördan. Den totala tullbördan för konsumenterna framräknas helt enkelt genom att multiplicera antalet konsumtionsenheter med tullbördan per enhet. Här tages alltså ingen hänsyn till den genom tullsystemet framkallade sänkningen av penningvärdet. Kommittémajoriteten räknar endast med den nominella fördyring, som tullarna anses medföra för de tullbelagda varorna. Även vid den kontrollberäkning, som majoriteten gör på grundval av produktionsstatistiken, är det denna beräknings-metod som lägges till grund. Om majoriteten hade fäst något som helst avseende vid sin egen teoretiska utredning om tullbördans begrepp, så borde ju majoriteten ha funnit dylika beräkningsmetoder fullkomligt ohållbara. Icke desto mindre finner sig majoriteten kunna stå till svars med att ange ett bestämt belopp, 180 milj. kr., såsom representerande den totala tullbelastningen för konsumtionen. När man nämner en sådan siffra, så borde man väl åtminstone kraftigt strukit under, att i denna siffra icke är inräknad någon kompensation, som tullsystemet bereder konsumenterna i form av ökade inkomster, höjda penninglöner eller höjda penningpris på avsatta produkter. I verkligheten saknar ju siffran, enligt vad vår utredning ger vid handen, varje bestämt fattbar betydelse. Delvis drabbas kommittémajoritetens beräkningar av nettotullskyddet för produktionen av samma anmärkningar. Sålunda har majoriteten vid sin beräkning av nettotullskyddet för jordbruket väl räknat med den fördyring, som tullarna anses ha åstadkommit för varor, som jordbrukaren behöver köpa, men i fråga om varor, som jordbruket säljer, tagit hänsyn endast till tullarna å brödsäd, icke till tullarna å andra jordbruksprodukter, men dessutom, vilket kommitténs majoritet alldeles förbigår, icke heller till den stegrande inverkan tullarna utöva på jordbrukarens inkomster utanför den egentliga jordbruksdriften. För de mindre jordbrukarna äro dessa inkomster naturligtvis en utomordentligt viktig post, särskilt i närheten av industricentra. När kommittémajoriteten sålunda försummar t. ex. den prisstegring för varor, som avsättas av små j ordbrukare, samt bisysselsättningar, sådana som skogsarbeten, körning, fiske, fraktsegling e t c , så har det verkligen icke mycken betydelse att kommittémajoriteten kommer till det resultatet, att tullsystemets verkningar varit en övervägande börda för det mindre jordbruket i allmänhet och i all synnerhet för det norrländska. Härtill kommer vidare, att kommitténs majoritet, enligt vad vi på annat ställe uppvisat, räknar med för låga siffror rörande jordbrukarnas överskott av spannmål för avsalu.

Tullsystemets betydelse för krigsberedskapen

349 Men även från dess egna utgångspunkter äro kommittémajoritetens slutsatser högst osäkra. Majoriteten säger själv, »att tullskyddets positiva verkningar äro minst så stora och de negativa högst så stora, som här angivits». Alltså kan ju felet i skillnaden vara mycket betydligt och synnerligen lätt förbyta en av majoriteten beräknad brist till ett överskott. Under sådana förhållanden synes majoriteten även från sina egna utgångspunkter knappast kunna försvara det slutresultat den kommer till, nämligen att bördan av tullsystemet för samtliga jordbrukare under en viss tämligen hög gräns för brukningsdelarna skulle övervägt fördelarna, och detta i starkt växande progression ju mindre brukningsdelarna äro. För den minsta gruppen, en till två hektar, uppger majoriteten tullbördan till närmare 70 kr. per hektar. Totalbeloppet av tullbördan för landets jordbrukare i deras förenade egenskap av producenter och konsumenter anges till 36 milj. kr. »Detta är», säger kommitténs majoritet, »ett approximativt uttryck för vad tullskyddet kan anses ha kostat jordbrukarna i jämförelse med förhållandena under frihandel». Denna slutsats står också i tydligt motsatsförhållande till majoritetens påstående å sid. 208, att man i fastighetsvärdenas stegring har att se »åtminstone till väsentlig del en kapitalisering av tullskyddet». Ty enligt det ovan refererade skulle ju nettotullskyddet för jordbruket vara negativt. När man icke har säkrare grunder att bygga på, bör man icke offentliggöra sådana siffror. De äro, vi upprepa det, även från kommittémajoritetens egna utgångspunkter ytterligt osäkra och efter allt att döma alldeles för höga. Därtill kommer, att själva utgångspunkterna för beräkningen, såsom vi här uppvisat, äro fullkomligt ohållbara, och att det är omöjligt att tillmäta dessa siffror någon bestämd begreppsmässig innebörd.

TULLSYSTEMETS BETYDELSE FÖR DEN EKONOMISKA KRIGSBEREDSKAPEN Rörande tullarnas sammanhang med den ekonomiska krigsberedskapen framhåller kommitténs majoritet (sid. 48), att förutsättning för krigsberedskap icke är liktydig med självförsörjning redan i fred. Det gäller enligt majoriteten snarare att åt näringslivet giva den rörlighet och anpassningsförmåga, att detsamma vid avspärrning av handelsförbindelserna med utlandet snabbt kan lämpa sig efter det förändrade lägets krav och då upptaga den produktion, som visar sig nödvändig. Från denna principståndpunkt förordar kommittémajoriteten lagring av vid avspärrning oumbärliga råvaror vilka icke kunna framställas inom landet, underkänner behövligheten i fred av fabriker för dessa råvarors förädling och uppställer såsom tänkbart, att lagringsprojektet även kan behöva utsträckas till vissa färdiga produkter. Majoriteten har sålunda även på denna punkt på förhand avvisat det för vinnandet av ett visst mål användbara medlet tullar till förmån för en annan form av samhälleligt ingripande, vars innebörd icke preciserats och vars verkningar icke utretts. Tillämpat på jordbrukets område torde förslaget om lagring närmast innebära, att man genom spannmålstullarnas upphävande skulle minska åkerarealen, för att om krig eller avspärrning inträder, åter öka den i tillräcklig omfattning och under tiden nödtorftigt hålla befolkningen vid liv medelst lagrade livsmedel. Denna tankegång har av en författare formulerats så »att man i stället för oekonomisk jordbruksdrift under freden ständigt skulle hålla rörliga spannmåls-

350 Reservation

layer, som räcka nog långt fram i tiden att möjliggöra jordbrukets utvidgning och omläggning, om och när avspärrningen en gång blir verklighet». 1 Vilken möjlighet finnes att realisera en sådan tanke? Vi ha nyligen genomlidit en avspärrning, under vilken det varit av högsta vikt för oss att höja livsmedelsproduktionen för att undgå umbäranden. Resultatet kan icke sägas ha varit gynnsamt, ty ransonerna av viktiga livsmedel voro här lägre än i något annat land i världen, möjligen med undantag för Tyskland, och ändå drabbade oss denna avspärrning vid en tid, då livsmedelsproduktionen föga understeg vår konsumtion vid sparsam hushållning och då vi icke ledo brist på arbetskrafter utan hade arbetslöshet inom industrien. Hur skulle läget ha varit, om jordbrukets produktion vid avspärrningens början varit hälften så stor som nu, om åkrarna till stor del varit i årtionden igenvuxna och skogbärande, om det gällt att tillföra jordbruket ett stort antal arbetskrafter, om även industrien haft att brottas med produktionsutvidgningar i stora dimensioner och om folk ryckts från plogar och fabriker för att sändas under fanorna? Man måste ha ett svar pä dessa frågor, innan man kan avgöra, om projektet om lagring överhuvudtaget leder till andra resultat än sådana, som kunna bliva ödeläggande för land och folk. Det måste betecknas såsom praktiskt taget omöjligt. att i fred planlägga och förbereda en väsentlig ökning inom jämförelsevis kort tid av livsmedelsproduktionen i händelse av avspärrning. Det måste då också vara praktiskt taget omöjligt att bestämma, huru stora livsmedelslager man måste ha liggande i landet som räntelöst kapital för att i händelse av avspärrning tjäna till befolkningens uppehälle, medan livsmedelsproduktionen ökas. Men även om så ej vore fallet, vem skall omsätta och förnya dessa lager? Det gäller icke blott att lagra varan utan även att driva handel med den för att den ej skall förfaras, och härmed är man inne på antingen en permanent folkhushållningskommission eller en protektionism — icke för produktionen men för köpmännen och eventuellt kvarnägarna, om det nu ingår i kommittémajoritetens planer, att kvarnarna skola äga bestånd, då majoriteten i motsatt fall måhända förordar lagring av mjöl i stället för spannmål. I fråga om industrien kan tanken på lagring av råvaror inom vissa branscher ligga närmare till hands, men man får därför icke underkänna betydelsen av tillvaron av fabriker för dessa råvarors förädling. Kommitténs majoritet säger härom: »På förhand kan icke heller den möjligheten avvisas, att vissa slag av produktion, som kräva relativt lång tid för sin omläggning, redan i fredstid kunna behöva hållas uppe på en nivå som tillåter utsvällning med tillräcklig snabbhet för att motsvara det nya lägets krav.» Frånsett, att det sålunda är ovisst, om majoriteten finner en sålunda begränsad produktion försvarlig, liksom det är oklart, huru mycket denna tillverkning skall begränsas, och ej ens upptaget till övervägande, huruvida en sålunda ur krigsberedskapssynpunkt eventuellt önskvärd produktion under fredstid skall statssubventioneras för att bestå i konkurrensen med utlandet, är det emellertid otvetydigt, att denna produktion tankes försiggå i betydligt mindre skala än som motsvarar normal omsättningstid på de befintliga råvarulagren. Den härigenom uppkomna ränteförlusten måste givetvis bestridas med allmänna medel. Men härtill kommer, att i fråga om t. ex. livsmedels-, textil-, beklädnads-, läder-, sko- och gummivaruindustrierna komma råvarorna att förfaras vid abnormt lång lagring. Då uppstår frågan, huru utmönstrade partier av 1

Heckscher: »Tullsystemets framtid», Stockholm 1919, sid. 31.

Tullsystemets

betydelse för krigsberedskapen

dessa lager skola realiseras, huru uppkommande värdeförluster skola täckas, huru man vid varornas försäljning skall kunna undvika ett obehörigt gynnande i prishänseende av konkurrenter till den industri man i viss omfattning önskar bevara inom landet samt huru denna industri bör kompenseras härför. Man är härmed inne på ett statssocialistiskt experiment med alla dess mångfaldiga och välkända ölägenheter, vilka åtminstone fordra ett noggrant genomtänkande, innan detta projekt kan uppställas som ett tullskyddet a priori överlägset alternativ i fråga om samhälleliga åtgärder för krigsberedskapens höjande. Om den ifrågasatta anordningen sålunda skulle medföra avsevärda olägenheter redan under fred, är därmed icke sagt, att de tiinkta fördelarna vid krig eller av spärrning verkligen stå att vinna. Man har uttryckligen utgått ifrån att tillräckligt antal fabriker av vissa vid avspärrning önskvärda slag icke skola finnas, följaktligen icke heller tillräckligt antal teknisk personal eller yrkesutbildade arbetare. För maskinanskaffningen är man även nu i många viktiga fall uteslutande hänvisad till utlandet och skulle vara det i än högre grad, om icke just tillvaron av inhemsk industri uppmuntrade maskintillverkning inom landet. Till de sålunda berörda svårigheterna kommer emellertid nödvändigheten att strängt hushålla med de råvaror, som finnas i landet vid avspärrningens början. En dylik hushållning skall emellertid visa sig betydligt svårare med en nyuppbyggd produktionsapparat, otillräcklig erfarenhet från stordrift, oskolad personal, otillfredsställande maskinutrustning och trycket av nödvändigheten att kosta vad det vill skaffa fram de oumbärliga varor, varom här är fråga. Det skall därför säkerligen visa sig, att en oproportionerligt stor del av råvaruförrådet går till spillo, innan man nått över det första experimenterandets stadium. Av det anförda framgår, att man vid tillskapandet av möjligheter för självförsörjning under avspärrning måste redan under fredstid söka giva en sådan inriktning åt produktionen, att denna med minsta möjliga störningar kan omläggas att motsvara det nya lägets krav. Åt dessa synpunkter har kommittémajoriteten också givit sitt erkännande i sin sammanfattning av undersökningen rörande det svenska tullsystemets faktiska verkningar för åstadkommandet av ekonomisk krigsberedskap. Under hänvisning till att jordbrukets ur självförsörjningssynpunkt lämpliga inriktning på vegetabilisk produktion redan i fredstid är förhanden här i landet, uttalar majoriteten nämligen å sid. 305—306, att »det måste betecknas som en fördel, ju mindre omvälvningar i driften anpassningen behöver förorsaka och ju mindre rubbningar, som därigenom åstadkommas i sättet för näringsbehovens tillfredsställande.» Den principiella innebörden av detta uttalande gör väl, att detsamma måste erkännas gälla även andra produktionsområden än jordbruket. Med detta uttalande förtjänar jämföras, vad majoriteten i den teoretiska delen av betänkandet (sid. 48) förklarat vara innebörden av krigsberedskapsproblemets kärnpunkt: ».. . ju rörligare och mindre bundet vid på förhand givna regler ett lands näringsliv är, desto större utsikt har det att motsvara krigslägets krav medan ett näringsliv, som skyddats emot rubbningar och förändringar av alla slag, lättast blir hjälplöst i en dylik situation». Mellan dessa båda grundsatser råder en så diametral motsättning, som det överhuvudtaget torde vara möjligt att åstadkomma. Majoriteten måste sålunda anses själv ha brutit staven över sitt eget i betänkandets teoretiska del framförda förslag, att låta produktionen av oumbärliga förnödenheter obehindrat nedgå och i fredstid nöja sig med lagring av vissa varor. I det principiella avvisandet av detta förslag vilja vi helt instämma.

352 Reservation

Återstår frågan om det före kriget gällande tullsystemets verkningar för åstadkommandet av självförsörjning i händelse av avspärrning. Härom har majoriteten mycket gott att säga. Vad industrien beträffar, vitsordas betydelsen ur här ifrågavarande synpunkt av att inom landet äga en tillräcklig produktionsapparat inom de för konsumtionen viktigaste industrigrenarna. Där dylika industrier arbeta med huvudsakligen utländsk råvara, har majoriteten dock enligt vår mening fäst för liten vikt vid förekomsten hos dessa industrier av råvarulager, som vid en avspärrnings början kunna läggas till grund för en produktion, som anpassas efter det under avspärrningen förändrade läget. Likaså synes oss majoriteten, när det gäller hushållningen med dessa råvarulager och möjligheten att utdryga eller ersätta dem med inhemska råvaror, ha underkänt betydelsen av att inom landet äga tillgång till förädlingsindustri på området och vid denna industri förefintlig teknisk erfarenhet. Beträffande jordbruket har majoriteten som nämnt — och enligt vår mening med rätta — framhållit fördelen av jordbrukets inriktning på vegetabilisk produktion, vilken fördel visar sig däri, att man undviker den förlust i näringsvärde, som uppstår genom vegetabiliernas förvandling via djurkroppen till animalisk föda. Däremot saknas ett sammanfattande uttalande om i vilken grad kvantiteten av vår jordbruksproduktion ur självförsörjningssynpunkt kan anses tillfredsställande. En jämförelse med England bör i detta hänseende vara av intresse, då sistnämnda land åtminstone i fråga om sin jordbruksproduktion icke åtnjuter tullskydd i någon form och i fråga om naturliga förutsättningar för dylik produktion icke torde vara sämre ställt än Sverige. En sådan jämförelse återfinnes i nedanstående tabell, utvisande huru mycket av en arbetarfamiljs livsmedelskonsumtion i de båda länderna härrör från utlandet. Betecknas den totala livsmedelskonsumtionen med siffran 1000, erhålles följande resultat: Antagen totalkonsumtion Kött och fläsk 281-5 Fisk 276 Bröd och mjöl 2165 Ka«e och te 68o Socker 58v8 Mejeriprodukter och ägg 214'4 Potatis 557 Mjölk 77-8 Summa lOOOo

Därav utländska varor i England i Sverige 1344 2\ö 5-1 5'6 90"7 30"7 41*2 435 37'2 82'5 — — 391" i

825 Man finner härav, att en svensk arbetarfamilj för sitt uppehälle är till 8 XL %, en engelsk arbetarfamilj till 39*i % beroende av tillförsel från utlandet. Härvid har beräkningen i båda fallen för jämförbarhetens skull grundats på samma förbrukningsstandard, nämligen en engelsk arbetarfamiljs. Väljes i stället en svensk arbetarfamiljs normalförbrukning av livsmedel som utgångspunkt för beräkningen, blir siffran för Sverige 7*8 % och för England 34'5 %. Materialet för kalkylen i fråga är, vad England beträffar, hämtat ur en undersökning av professor Bowley, publicerad i »Economist» av den 17 november 1923, samt i fråga om Sverige ur socialstyrelsens levnadskostnadsundersökningar samt handelsstatistiken. Jämförelsen utvisar, vilket i ögonen fallande mera gynnsamt läge Sverige åtnjuter i fråga om möjligheter till självförsörjning än vad fallet är med England. Och även bortsett från varje jämförelse med andra länder är utgångsläget för Sverige gynnsamt, då det gäller att uthärda en uthungring genom handelsavspärrning, även om reservation måste göras för vårt beroende av utlandet i fråga om gödningsämnen och fodermedel.

Sammanfattning

353 Sitt på det hela taget gynnsamma omdöme om tullarnas verkningar i här ifrågavarande avseende avslutar kommittémajoriteten med orden: »Så mycket torde som slutord kunna påstås, att ett på krigsberedskap helt inriktat tullsystem i viktiga hänseenden skulle avvika från det hos oss gällande». Denna anmärkning torde vara onödig såtillvida, som väl icke från något håll påyrkats, att tullarna här i landet skulle bestämmas uteslutande ur synpunkten av deras inflytande på landets krigsberedskap. Men i vissa avseenden synes oss krigsberedskapssynpunkten böra tillmätas ett icke ringa inflytande på vår handelspolitik. Och med särskild styrka gäller detta jordbruket. Under nuvarande förhållanden i världen kan det icke vara tillrådligt att låta vår livsmedelsproduktion nedgå. Och så länge läget är sådant, måste tullskydd för spannmålsodlingen vara nödvändigt, intill dess något annat medel kan bevisas på ett för samhället fördelaktigare sätt garantera uppehållandet av spannmålsproduktionen vid en nivå, som möjliggör samma grad av självförsörjning som nu. SAMMANFATTNING Vi skola nu försöka att i allmänna drag sammanfatta vår kritik av kommittémajoritetens betänkande och samtidigt ge en mera enhetlig bild av vår egen uppfattning av det svenska tullsystemets verkningar. Kommitténs majoritet har icke genom ett studium av det förefintliga materialet på induktiv väg kommit fram till en objektivt grundad uppfattning om det svenska skyddstullsystemets verkningar. Majoriteten har fastmer på förhand haft sin ståndpunkt i huvudsak dogmatiskt fastlagd, och majoritetens behandling av det statistiska materialet bär i hög grad prägeln av att ha varit inriktad efter denna ståndpunkt. Kärnan i majoritetens teoretiska åskådning är, att nationalinkomsten måste nå sitt maximum vid frihandel och att alltså varje skyddstullsystem måste göra nationalinkomsten mindre, än den annars skulle varit. Vi ha uppvisat att denna uppfattning är oriktig, om i densamma inlägges något mera, än att summan av alla vinster för enskilda inom landet i ett visst givet ögonblick når sitt maximum vid frihandel. Om frihandelssystemet icke förmår behålla det av dessa vinster bildade kapitalet inom landet och icke heller förmår skaffa sysselsättning åt landets samtliga arbetare, utan tvingar en del av dem till utvandring, så är det endast alltför sannolikt, att landets nationalinkomst genom frihandeln varaktigt kommer att pressas ned under vad den vid ett lämpligt avpassat tullskyddsystem skulle ha kunnat vara. Majoritetens sats om nationalinkomstens maximum vid frihandel är en sådan hörnsten i dess hela tankebyggnad, att majoritetens övriga resultat falla till marken, när denna sats icke kan upprätthållas. Särskilt måste en undersökning om inkomstfördelningen bli missvisande, om den utgår från en minskad totalinkomst såsom en given förutsättning. Kommittémajoritetens resonemang om fördelningen lider för övrigt genomgående av majoritetens ytterligt abstrakta uppfattning av produktionsfaktorerna såsom var för sig enhetliga. Enligt vår mening måste vid tullproblemens behandling en alldeles särskild vikt läggas vid de utomordentligt olikartade förhållanden, under vilka olika grupper av Sveriges arbetare leva och vid ett frihandelssystem i ännu högre grad skulle ha levat. Det gäller att se till, huruvida det varit möjligt att med tullsystemet skapa bättre utkomstmöjligheter för vissa arbetargrupper, som utan skyddstullar skulle ha nedsjunkit till en orimligt låg levnadsstandard och delvis tvungits att utvandra. 23 — 3501.

T. T.

354 Reservation

Majoritetens hela framställning är genomgående byggd på den förutsättningen, att vid frihandel full sysselsättning skulle kunna beredas för all arbetskraft. Vi ha uppvisat, att detta endast kan vara riktigt under två förutsättningar. Den ena av dessa är, att man inskränker sig till att betrakta en samhällshushållning i full jämvikt. En betraktelse av ett statiskt tillstånd är emellertid ingalunda tillfyllestgörande, om man vill komma till resultat av praktisk användbarhet. Det verkliga livet ställer ett folk ständigt inför dynamiska problem, som uppkomma genom konjunkturväxlingar i ordets vidsträcktaste mening. Sverige befinner sig just för närvarande i en situation, då dessa dynamiska problem spela en huvudroll. Landet har alltjämt att dragas med en viss arbetslöshet, och om kommitténs majoritet icke vill påstå, såsom den uppenbarligen icke kan göra, att denna arbetslöshet uteslutande är en följd av vårt ännu bestående tullskydd, så måste majoriteten räkna med att även under ett frihandelssystem en omfattande arbetslöshet kan förekomma. Men då bortfaller själva utgångspunkten för frihandelsteorin, nämligen att all arbetskraft har full sysselsättning. Vi ha visat, att ett land som Sverige, vars naturliga exportindustrier i särskilt hög grad äro beroende av konjunkturväxlingarna på världsmarknaden, har alla utsikter att genom ett väl avpassat tullskyddssystem mildra ensidigheten i inriktningen av sin produktion och därigenom också mildra konjunkturväxlingarnas inflytande på arbetskraftens sysselsättning. Har nu verkligen ett sådant resultat uppnåtts, så måste det väl ändå anses vara av särskilt värde att äga detta skydd just under en period, då arbetslösheten inom landet i väsentlig grad vållas av bristande avsättning på världsmarknaden för landets exportindustrier och man således i varje fall icke kan hoppas på en sådan utvidgning av dessa, att de skulle kunna upptaga arbetskraft från de nu tullskyddade industrierna. Redan genom penningvärdets sjunkande har ju det före kriget bestående tullskyddet betydligt nedskrivits, vilket knappast kan ha undgått att i vissa fall verka hindrande på vederbörande näringars förmåga att hålla sig uppe och skaffa sysselsättning åt landets arbetskraft. Det fullständiga avskaffande av hela skyddstullsystemet, varåt kommittémajoritetens utredning pekar, skulle uppenbarligen i nuvarande stund i mycket hög grad öka det svenska näringslivets svårigheter, utan att någon kompensation ännu på lång tid synes kunna vinnas i en vidgad avsättning för exportindustrierna. Det är naturligtvis en mycket stor brist i kommitténs betänkande, att undersökningen över huvud alls icke förts fram till den nutid, med vilken den praktiska politiken har att sysselsätta sig. Läran om att frihandeln garanterar full sysselsättning för all arbetskraft vilar såsom vi framhållit också på den andra förutsättningen, att man är beredd att godkänna varje arbetslön, hur låg den än må vara, som marknadsläget i en sådan hushållning eventuellt skulle betinga för den ena eller andra arbetargruppen. Denna förutsättning är det svenska samhället säkerligen icke villigt att acceptera. Skulle det vid frihandel visa sig, att exempelvis någon grupp av arbetare i någon av Sveriges landsändar visserligen skulle finna full sysselsättning, men endast till en otillåtligt låg lön, så skulle starka krafter sättas i gång för att förekomma ett så skadligt tillstånd. Det skulle näppeligen från något håll bestridas, att åtgärder till avhjälpande av ett sådant nödläge vore socialpolitiskt önskvärda, och mången skulle utan tvivel vara beredd att i sådant syfte vidtaga åtgärder, som ginge vida längre och i avseende på sina ekonomiska verkningar vore ännu svårare att överblicka, än fallet är med ett system av skyddstullar. Varför ett tullskydd då skulle vara den enda socialpolitiska åtgärd, som skulle av teoretiska skäl på förhand uteslutas, är svårt att se.

Sammanfattning