SOU 1924:38

Betänkande angående tullsystemets verkningar i Sverige före världskriget. D. 2

Typ: SOU
Källa: urn.kb.se

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1924:38

FINANSDEPARTEMENTET

TUILL- OCH TRAKTATKOMMITTÉNS UTREDNINGAR OCH RETÄNKANDEN XXXVI

BETÄNKANDE ANGÅENDE

TULLSYSTEMETS VERKNINGAR I SVERIGE FÖRE VÄRLDSKRIGET DEL II

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1924 Kronologisk

förteckning

landsbygden inom Hallands län. Beckman. 146 s. Angående ordnandet av statens kommersiella infor3 kart. J o . mationsverksamhet. Promemoria, avgiven av chefen för utrikesdepartementets speciella han delsavdelning. 19. Anvisningar rörande vägväsendet och automobiltrafiken. Blom. 24 s. K. Marcus. 28 s. U. Det svenska lantbrukets produktionskostnader. 2. 20. Skeppstjänstkommitterades b e t ä n k a n d e . 3. Förslag till lag om särskild pensionsförsäkring av sjöfolk. Bokföringsåren 1920—1921 och 1921—1922. Av L. NanneMarcus. 123 s. 1 tab.-bil. H. son. Meddelande från Kungl. Lantbruksstyrelsen n r 21. Fastighetsregisterkommissionens meddelanden. 13. 247 (nr 6 1923). Svänbäck. (6), 107 s. J o . S a m m a n d r a g av i n k o m n a y t t r a n d e n över fastighetsKungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 12. registerkommissionens förslag den 25 augusti 1923 anUtredning beträffande planmässig elektrifiering av gående tillsynen å fastigbetsregistrcringen m. m. landsbygden inom Kopparbergs län. Beckman. 47 s. Palmquist. 79 s. J u . 2 kart. J o . 22. Statens järnvägar. Kortfattad Översikt av deras tillSupplement nr 2 till Sverges familjenamn 1920. Stat. komst, ekonomi och organisation. Av M. Marcus. Repr.-anst. 10 s. J u . Tiden, vij, 149 s. F i . B e t ä n k a n d e med utredning och förslag angående det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Eklund, vij, 23. H a n d l e d n i n g vid u t a r b e t a n d e t av b r a n d o r d n i n g a r för landskommuner. Marcus. 16 s. K. 208 s. E . r Utredning rörande ny vattenväg mellan Östersjön 24. K. skolöverst3 relsens u t l å t a n d e över skolkommissionens b e t ä n k a n d e n 1—5. Norstedt. 346 s. E . och Vänern, Göta kanal, j ä m t e bihang, innefattande preliminär utredning rörande vattenväg mellan Hjäl- 25. Normalbestämmelser för leverans och provning av cement (cementbestämmelser) samt för byggnadsverk m a r e n och Vänern. Svea kanal. Meddelande från av betong och armerad betong (betongbestämmelser). Kungl. Kanalkommissionen. Nr 4. Hseggström. 173 s. Norstedt. 42 s. K. 3 kart. K. B e t ä n k a n d e och förslag angående läroverks- och 26—27. Betänkande med förslag till ett systematiskt utforskande av den svenska allmogekulturen. 1. Huvudlandsbibliotek. Uppsala, Almqvist & Wiksell. xj. betänkande och förslag, viij, 156 s. 1 pat.-tab. 2. All511 s. E . mogeforskningen i Sverige och dess nordiska grannKungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 13. länder, iv, 204 s. V. Pettersson. E . Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Västmanlands län. Beckman. 36 s. 28. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 16. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av 2 kart. J o . landsbygden inom Norrbottens län. Beckman. 21 s. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 14. 2 kart. J o . Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Värmlands län. Beckman. 52 s. 29. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 20. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av 2 kart. J o . landsbygden inom Västerbottens län. Beckman. 29 s. 10. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 11. 2 kart. J o . Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Blekinge län. Beckman. 32 s. 30. Statens järnvägar som allmänt affärsverk. Tiden. 411 s. F i . 2 kart. J o . * Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 15. 31. U t r e d n i n g rörande kungl. teaterns ekonomi och konstnärliga verksamhet. Norstedt (2), 63, 27 s. E . Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom J ä m t l a n d s län. Beckman. 32 s. 32. Malmkommissionens slutbetänkande. Utredning angående nyttiggörandet av statens n o r r l ä n d s k a malm2 kart. J o . fyndigheter. Beckman. 346 s. H. K u n g l . Elektrifieringskommitténs meddelanden. 18. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av 33. Malmtillgången i Norrbottens län. U t r e d n i n g , ingående i malmkommissionens b e t ä n k a n d e den 31 mars landsbygden inom Gotlands län. Beckman. 19 s. 1923. Av Edw. S. Berglund. Beckman. 130 s. H. 1 karta. J o . 34. Tulloch t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar och betänFörslag till lönereglering för befattningshavare vid kanden. 26. Ljusindustrien samt tillverkningen av rikets allmänna läroverk samt vid folk- och småglycerin med särskild bänsyn till förhållandena före skolor m. fl. läroanstalter. Tullberg. ..413 s. E . världskriget. Av J. Lublin. Tullberg, iv, 119 s. F l . Iakttagelser rörande socialiseringen i Österrike 1918— 35. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r och betän1922. Av Nils Karleby. Tiden, vij, 111 s. F i . k a n d e n . 27. Ylleindustriens produktionsförhållanDet svenska tobaksmonopolet. E n undersökning av den. Av K.-G. Hagström. Marcus, iv, 110 s. F i . dess v e r k s a m h e t 1915—1922. Av M. Marcus. Tiden, 36. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar och betänvij, 106 s. F l . kanden. 28. Den svenska tegelindustriens utveckB e t ä n k a n d e med förslag till gruvlag. Norstedt. 400 s. ling 1881—1913 med särskild hänsyn till dess ställJu. ning åren n ä r m a s t före världskriget. Av B. Ohlin. Kungl. Elektrifioringskommitténs meddelanden. 19. Marcus, iv, 79 s. F i . Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Västernorrlands län. Beckman. 37—38. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r och bet ä n k a n d e n . 36. Betänkande angående tullsystemets 77 s. 2 kart. J o . v e r k n i n g a r i Sverige före världskriget. Marcus. Del I. Kungl. Elekti-ifieringskommitténs meddelanden. 9. xix, 365 s. Del II. 354 s. F i . Utredning beträffande planmässig elektrifiering av

A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. B o k s t ä v e r n a med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 a n g . statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 2 4 : 38 FINANSDEPARTEMENTET

TULL- OCH TRAKTATKOMMITTÉNS UTREDNINGAR OCH BETÄNKANDEN XXXVI

BETÄNKANDE ANGÅENDE

TULLSYSTEMETS VERKNINGAR I SVERIGE FÖRE VÄRLDSKRIGET DEL II

STOCKHOLM

1924 ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid.

Bilaga

I. TULLSATSERNA FÖR VIKTIGARE VARUSLAG ÅREN 1882—1914

Bilaga

II. JÄMFÖRANDE ÖVERSIKT AV TULLSATSERNA Å ETT ANTAL REPRESENTATIVA VARUSLAG I OLIKA LÄNDER 31 Tab. A. Tullsatser år 1913 ••• Tab. B. » » 1890

Bilaga Bilaga

•

32 36

III. TULLVERKETS INKOMSTER OCH UTGIFTER ÅREN 1 8 8 1 - 1 9 2 2 40 IV. INFÖRSELNS OCH TULLUPPBÖRDENS FÖRDELNING UR FINANSIELL OCH BEHOVSSYNPUNKT 42 Tab. A. Värdet av införda varor i medeltal åren 1912—1914 med fördelning på tullfria och tullpliktiga varor samt uppdelning av de tullpliktiga varorna på nödvändighetsvaror, umbärliga varor och lyxvaror

42¶Tab. B. Värdet av samt tulluppbörden för införda tullpliktiga varor i medeltal åren 1912—1914 med fördelning på varor belagda med finanstull och skyddstull

44¶Tab. C. Tulluppbörden i medeltal åren 1912—1914 med fördelning på finanstullar och skyddstullar samt den på vardera av dessa kategorier fallande uppbörden fördelad på nödvändighetsvaror, umbärliga varor och lyxvaror

48 Bilaga

V. ANTALET REDOVISADE ARBETARE SAMT EXPORTENS BETYDELSE I FÖRHÅLLANDE TILL TILLVERKNINGEN INOM OLIKA INDUSTRIER ÅREN 1896—97 SAMT 1913 49

Bilaga

VI. IMPORTVÄRDETS FÖRDELNING EFTER DE IMPORTERADE VARORNAS URSPRUNG OCH ÄNDAMÅL VISSA ÅR UNDER PERIODEN 1880—1914

Bilaga

1¶VII. UNDERSÖKNING ANGÅENDE TULLARNAS ANDEL I LEVNADSKOSTNADERNA I SVERIGE 1913 — 1914 52

Bilaga VIII. UNDERSÖKNING ANGÅENDE JORDBRUKETS BELASTNING GENOM INDUSTRITULLARNA 65 Bilaga

IX. BERÄKNING ANGÅENDE JORDBRUKSPRODUKTIONENS TOTALVÄRDE I MALMÖHUS LÄN (utom Frosta och Färs härad) SAMT FYENS AMT 72

Bilaga

X. BERÄKNING AV DEN TOTALA PRODUKTIONEN OCH KONSUMTIONEN AV NÄRINGS- OCH FODERMEDEL FRÅN JORDBRUKET 75

4 Sid.

Bilaga

XI. ÖVERSIKTER ANGÅENDE VIKTIGARE TULLSKYDDADE INDUSTRIERS UTVECKLING SAMT TULLSKYDDETS INVERKAN DÄRÅ v 93 Mjölkvarnsindustrien Havregrynsindustrien S tärkelsei ndustri en M argarinindustrien Sockerindustrien Choklad- och konfektindustrien Garveriindustrien Skoindustrien Byggnadssnickeriindustrien Möbelindustrien Pappersindustrien Tryckeriindustrien Tapetindustrien Pappersförädlingsindustri (annan än tryckeri- och tapetindustri) Ylleindustrien Bomullsindustrien Linneindustrien Juteindustrien Trikåindustrien Konfektionsindustrien Kautschukindustrien Cementindustrien Lervaruindustrien Glasindustrien Järnhanteringen Järnmanufakturindustrien Metallmanufakturindustrien (annan än järnmanufaktur) Mekanisk verkstadsindustri Elektroindustrien Piano- och orgelindustrien Linoljeindustrien Tvättmedelsindustrien Ljusindustrien Svavelsyre- och superfosfatindustrien Sprängämnesindustrien

95 117 125 130 135 143 147 159 174 177 181 190 197 200 205 212 222 225 228 232 246 251 255 262 272 278 297 305 316 327 330 333 338 343 350

Bilaga I

TULLSATSERNA FÖR VIKTIGARE VARUSLAG ÅREN 1882—1914 (UTARBETAT AV AKTUARIEN K.

TÖRNELL)

6¶O O O O O o t - O O t - <N -**

"t3 *> •»*

° u »H 5< :=3 Ci M

o O

CD ^ oo o CO C* CO o •**

666ÖÖ

H H ( M H O ) H ( M H ( M

*********

IM TH O

***** 0 0 0 0 0

O O O t - IO C*

»O

cb 6 6

OO666

i-H

T-1

o o t- o CS IN O

OOOOO

OÖ666

O O O O O *Q TH r-l TH rH

6 6 6 6 6

Y-H

T-I

O O O r-l *H TH

6 6666

OOOOO

o o o .2 .2

£ JH

I 6

rå CJ

O h

g «) « o

fl tio

-2.5-* tT U

,g -2 :§ Ii l o

:o4J " .2 ti M

C l i-H CB t - kO cr>

»c m

S0..0

fl-S

4) °cS c3 . 2 . 5 | 3

°c3 m : 0

e:>raS>raErarac/3 <<D3H

KW00 <

5 fl ^ •

Vind Apels Citro Päroi Appl<

a ti ca cs

£ « fl 0

W s

ra O O O O O

7 tO

L~- lO

en -* 10

«£> CO t— C-*

10 «>

ÖOOCIÖÖOO

* * * * * *

* * * * * * O O i O i C i Q O O N O C ^ C ^ T H T H O C O I O T - H I O

6 6 6 6 6 6 6 Ö 6

O O O O O O vO

o o »o o o c* o

( M C < < C < l C q O C O i O r H i O

o o o o o o »o

--i

6ÖÖ6666Ö6

O O O O l O O O N O o»cq<Nes<oeoiOr-<io

O O O O O O CO

6 6 6 Ö 6 6 6 6 Ö

O O O O O O CM

6 6 6 Ö 6 Ö Ö 6 6 ©

6 ö

O O O O © O + j ^ + j C O l O l O C ^ * *

COO

o o o o o o .2

6 S . - .-S 6 6 6 6 H

O O O O O O O t O O n M W W « i Q i Q W « 3

CO CO

COO N H

o o

oo o

CO Cl t o

6 6 6

|s|i > ca

•a OJ Ö

^:2

$ ft, CN

fc4°\c^ o

o Os

ö b

>< <<raraK <; <<

o S f, :c3

a a

fl ca ö _j t/3

I fa

•* £ ca :0

S •o»

Il II fel ;*.

,2 a :0 a, Ä 2; ^ =-< j cu

Cfl cu

ca " — '

SÖ

M •? C3 2.

Z2 ca

^u3 oa O O H . •ca cS p^ <U X M O K ca ca ,cj

f-f :c$ ?H ca n,

4->

Q 4-*

2¶CL,5fl ^

*" « S.S C L ? TI r"

ca >

a ö ca ca

I *"* »H

-o g o flflflft

åt

O m <5 b k > k > -U- W h w 00C1O CO - * lO t OiO t~cocc-*cqio>oioioooiocc,—< C O H r - I H l O H H H H l O r t i - . C O

ra w b

•<rau b

<;oo

co o cs H

CO CO

<M O

<X>

s-g3 &f2 *

rH i-l (M

->* en i—i co T-H

eo co

s£3 lO >o -*

i-i

TH/I

i-i

cs <M An I H

TH T^

co — i i

o\ ©

eo o

O O CO O

> J2 ** to

• A • ;oca

£9

CU tS

:ca

Vg too toC-5 <u

9 Ö0

08 i too co t T O) t i fl M

t« a g^ca * <u w > c t o ca

fören högst rtmoni

a g •« .a Ä 3 o "

.3 O

•o ._ 05 g

05 4)

o £ CD

u uM - rt rt ca ca rt .9 o o .SP.SP o

M «

^ ^

<U<;Ö ^ a

- ; ^ ca

-< OJ O CJS O i—I <M

05 ca •

^a x

t o ca

..fe 5

ic3

ca eo

g CO

ca IS

ni *5 "C*->d a c.

*rjäj tT 'c

9 ^C «a o . too eu o cd OJ >- toO ca -C c/: " u ca :ca :C3 O ca ca d t-l -M ca t>ca eo B <w :ca cd it v ca r o o •c A 2 .c ti > OJ > ca »3 fe ra ca S pH -«o oo o> 22 o > y: b too

—i T? 05

-G

*a3

,75

" H too .o a)B c ;— :c*

. 9 - g "g c.

:ca a

0 Ii d

9 'S'

i-i i-i

•3

**-* i—t

* « 13 -o

T) C

•O

Q 3 « a o aj

•o 3

r«

ca o

CS " O

i5 £

•+J - M

2^ a •i-8 8 afe-^££ <

rH ^ * »O <MCM(M

9 t-l <M rH H 11:

r-f

!D O O

CO CO

6 6

O O O O O C t-

CO Ö

o o o

-<* o s

ÖÖÖ

O O O O O CO

CD co

o oooo o

ö ö o

öö

ÖÖ

oöm

co co

o o o\

ÖÖ

Ö Ö i O

6- iiu

fl £ M

1 •«

Ifl

W Q, ra ca

OJ ö

c «>

H3 :cS

:c3 o

3 s-jo

»-.5

asp 1 1 SPÖ" :

f ^ B -S s 3

+2 ..

"Ig

fcOJ* ra o

•sr ä g fi JO ca O 150 + J 3 C (O

SS 3

ra ft c ; > 'O CN T3 ca > TS CM

.. c to

"B S -gg £a-

g å * Ils

^ S =« " a * C .Q i ! « £ rt

g 3 ^ C 3 .S | S 5 «-t Ö r t * »»•sr-aO 3 ca rn " "5 wfli C ;>. K. I-i F J3 ^" „ > ti ,Q > ra § « « SPS. « -i4 3 g Ow co IS < a Cä O >—I CO co T j - t T f CM o i <M cq

T—I in oq

:CS 8s 3 '8 -o s ^ 2 a J a * 3

O "5

0 3

»•H « t o Ö CO M tb— i O ca, • tO-i*! - ~ 3 CO O ., T i :-J

«£

to £, _ U

•** O co

IOIO O O coco

J r5 3h Di-« 3 -2 ra ST3

> 55

O S 3

- fl c

ej o

O C^s! W B-rfl !S c«

<a |

HKK; oo i—i t-t fc31—i e>i Tjt O »—• r-1 ^Hr-Hi—I COCOCO'-HCOCOCO

O oooooi i—< •—l i—I cococo

10 •

TJI

" C g TU

CM 00

»O cc

&^ro M w

r-l

rt->

P °

r S "># E rH

r-l

O U3

r-l

I—1

I—

CO -rjl

CM CO

rH t—

00 CO

-* co

rH rH t -

»O

»o

r-l

-*: CM

T—1

CM CN

•

00¶CM —( CO

O CM

T *

o >o »o ;M

co co

CD CM

0 0 CO

n >^

r-l

-H

O lO

O CO

OS r-l

I O

IQ CO

O lO

»Q C-

O lO

IQ L-

*Q t—

r H

O O O

O O

lO CO

O »Q

O lO

05 I—1

O O

o P

•M

00 P

iO CO

O IQ

o »Q

o ^°

00 IQ

os •£

O CO

iQ CO

O CO

»Q CO

O GO

CM CM

TO cä o

00 00 00

i—i

»Q

•H

f r 1 o o

r1 o

•rH

r >

Kvan tets grun

'-3 . "O

CN r-l

O •o

»Q CO

»Q

™

O 00

lO CO

O 00

IQ CO

O CO

o o

-c

CM CM

rör

—* bo

, Ä

,—^~

^'^ «

•• CA

»«g

G a

ro en

22 « 5fl

P-H—

rt fl C 3

fcfl cä

2 p i

(

•j

PISTJ

13 W B

*-! Ö <Xl C3 °

** £ OJ • m

i £ J B

o«

en T . P a 43 a CU ; CCUU ? :

CU r* 'C

«-

p t*

•

03 43 o"c3

CU CS - A

O-

CUrfl

iS fl

:rt P o

bOti

H°rH

o v.

fetM O r , P

•3)0*5 g c 2 ^ J ä t w-g.2 S.S § "'-S

^^r^|p^

ra ca

r H CM ( M CM

r-i CM CM CN

co co

• S/TJ

flS r lco fl c 43 • • 2 f a £ c n - f l TJ ™ o ••—>cfl .fl» nä b l ej C d 0 cp fl W H S a 53 M

t_,

r i-H

j _ ,

" f l £_i i T

A^ 55

o a3 «J « -« Ä

00¶CM CO

e s •5

be CO

co CO

t^ CO

CO 0 0 C35 CO -cH - H

rH »O

co co co

•

fl ; «d 1 «

O j - r - ^ g

nä C rt

-S

_ O

P W . g 43 ' d g ' O «J r g :rtfl

> :es

43 ^

4 •c

ad C! ^

. :

i; 43

S 9 c 0 >

. : :

: fl" :

.« J? ~* 3

•

•° :

o •z • Ö

•

." P

3 » b O - r2 e c u « 53 ^> :« ^ 4 B g K 53 >• m oo 13 "cs 5 -

ra ra CO CM CO

S r H Tfl *43 O o 7^,3 J ) M > 3 0

<;<:

P-.S e? -S O O -Ö .- g rH *> -2 M C 3 0JJ3

nä :

fl :: P

:c3 ctj p

B ;

-* :Sfl fl

o • o : P : o : cu •

:°

•BP Cl b

rfl

ro >

bo j2

' :

-^ si

2 1 03 fl fl •«

fl _fl

"3 t i

> »s

1 go c

flj

HS5 ii «

— « H

MS en

ed H ft> u 'fl o

el t" T 1 rfl 12 C 03 'C B

•a

cu . i i

H-

nä cu

N: i st varu teck

a c cp Ert t-, ö

»5

• co r H fl

CO > C c o CD co c o

u b - 0 0 CO co co b co co c o

11 I C »O

O iT3 ^ -^1 cs O l b ^ -it< cbTOTO

t~ O - ^ CD

Tj< -<*

oo 10

IQ CC lO O O rH rH O lO 00

ib cb

CD t - 0 0 Tt< < N 0 0

Ö Ö

O O

O O C T - - H

q M

3 o

?2 O h

fifl 6 ^ a) d

Ej 25 d aj S

+ J •O ^ c q

£ •

T3 -5

So o H

^ 3 a *"S a -*u hi! S ^ ii 0 H £ fl55

bCr^

g"3

o. m. n:r er n:r 40 knutna , plyschai meterva

i-l

s "a'S £ fl i ö l •5 3

bir 1 w o •*->

a »3 2

o 'C ten H

D T3

t»

(-1 tH f_

fl} ^ ej * Ö 0 _,

r/>

é • +J o o o o a ca 3 a -r->

H-> -i->

•c-<

>*T«

<;<!

-<<;

-< <r;

TO •<*

\0 CD oo oo

N 00 iC 1^ 00 O 00 00 03 OS C3 O TO TO TO TO TO •>#

00 00

TO TO TO TO TO TO

as g ti fl fl 01 P

*?H

<;<;

ii ^5 C

S <5 ,«5

r-l O! 00 00

eS W <M m

1.-4)

3, rt bl>3 XI 3 aoo g O

»a a

imrer o. m.

T I

• J4 be w

arn, e

bC_>

3 HÖ

• t>->. M

B £S b i to c3 b C c

.. a

^ •§ 5 w bo ti ft Ö -A ° ^ Ä IM o^« „ j

fl o 0* 1

+->

-"5 *J <N c3

3 'o

c x c o

U Q i » CD O O

^* ^

CXI TO TO i—"

.—< i — i

"•* "<# Tf<

COt-

12 1

T* CO

i— co o o

t _

TU l >

Al rH

>b CO » b

•* OS

CO CO

Ci CO

Tjt »O

* *

*-*

i-l

o CS

o 4

Ö © A

Expor värde 1914 Kr.

OO t-

Impor värde 1914 Kr.

o -*

o o;

>-, o

a o u

o co

-i*

i-l

o CM

o '

A CM Ö l

^> CM

A l CM CM

6 CM

öo

CD »O

CO LO

IO O

i-l iO

CO T

i—I CM CM

CM Ö l c b

* * *

o Ö

o M

O ^

i-l CM

00 o T-t CN

O CO

y—1

- 1 CS

ffl t CM »O

Ci-l

CM CO i n

o >o TS - *

i-H

CN Cl

t CO

lO CO

\c OJ

M CO

i—i

* o

UO C>0

•^ ©

ö o

IO •H

O CO

iO H

o CM

VO CO

O ffl

I *

irN

•»*

00 V O)

O o •Hl co

i-H

- 1

>o '.O i—l

- *

«o

i-l

•<(l

6 H

>o <—i

^ ~ca~

OT oc 00

i—1

— ' 0

O IO

O rH

O Ca

IO r-i

o >o CO -H

c CN

iO CO

o CN

6 Al

O © ©

O CO

^ ;r-

o •*

oc 00

o 10

o »O

en rH

O Ci

IO -H

O CO

»O i-l

IT »"

O CO

lO T-\

O © ©

lO CO

o • *

—'>-. "j

S—*-

ta *

B S-,

» « «

Tfl t-,

C toc 'O

:cS

-i- 1

U CU

cea

| (-i

t-. CJ

o" Ö C 0)

fa U u CU

.a,

a , > c5

—

C tia

"ä? £

fl -SJ-* C -0

.2 c )

•! OJ co

CO CO Tji TJH

£-1=

bo q

cu »

T3 cu

5 CU

)Ot» •«* CO T j i

CM lO

TJ* T *

i *

o K)

> i i 4J P ej ^ rt i t ! cu 'Ö CM

CO Tji

"3 S

cs y

ca q

- 1 a .. Ss B >ed

E-i

3 a

q cu n-S a o, :cS

ågvirke o c av mer ä av 5—15 äck- och trådar pe äsduksväv

X rrj •** - i - 1

»- S ij2

CH CH

a £ a "p „ -§ a c a ^^ g

ä » 33! •%^ .^

••

•x J2, ej T a

s-. cS T3 o«

t< cu « PH

•-

te 1 S.

> w

1 jJ-O1 O a CM co c.

1 1 1

. **

• >3

- rCM - l CM CO cr V

Ö : 0 +J W

< ccS :0 * f

l O

^ 'Ö S "« cu > ^ «3 T 3 :C3

q ca

„ -t-1 eS

-c a

lekt, 1arga n:r 1 2—2 n:r 2 3—3 n:r 33 oc - eller fler blekt, of är

e •a °

oäj

f-4

> i ; >s i

>T_ t - l

f>:CS

Ä la +-> CU T3

:3 CU

> "ca ' S 5 toC O

:ca

3 : « CO J " ^ CM

ac co ca

jag

'" 5

3 O

>~i

o I X » r- < l C » C cx> -cjn - ^ l ^•1

05 ©

• -< i— oo a

" ^ •"# T iH

m -rV\o ao oc co " * Tji ^

a a T

i—i Ol Tji

t^ G5

13 »O Cl

CO CO

CO rH

6 6

O *o

O O O os os ' - t

O lO

'O t -

O "O o O l L* 0 1

o H

O »O

6 H 6 H 6 H

o o o o 7 )

i-t

6 6 6 H

icl

»o o

i-H O

rH O

r H i—I

o o o

O s OS

6 6 6 H

»o o

o »o

>«

1 -

t -

»O © vo © 1 ^ O) t ^ Q

6 H 6 H 6

r^-l Ö

rH Ö *H rH

O VO O lO o o

t -

t» a rH O

C H O H O H H

IQ N

6¶H 6 H 6 H H

C O O H

lO t—

o *o O »O O O lO »o t - os c— os r n t *

Ö Ö Ö H

O lO O O l— OS t— OS vt

I O

O H O H Ö H H

O O

O t -

rH O

O lO o OS t— O l

o rH

>o ©

fll C

6 6 H

»CJ ©

rH O rH O

o t—

O iQ

»O o o t - O» t -

rH O rH rH

ffl

t -

O) 7-1

»o t -

H<! CJ

fl fl

s!-' 5

:c3

rfl

p. g tH

be H O rölS

> ct»3 OJ

tr,

4J C

•

flcd

^ 4c £

a G

a> u o

r(-J

:rt

1 3:8,85

ics bn U3

co ^* >o

inioin

rH rH rH

S :cS 53 u 4 ) OJ b0;

:C3

°c3

Oiioci

d r Ö

H->

. oj H J rH

T J « rQ C r 3 o

rt °2

bo-C

fl ,2 SS °

"cj

T3 -a — h bo fn

(H b o * r -do °

C .8

5°

:C3

o o

, M + J C3

. C £ iS

'•O

CJ H-> TM

-H

2rCS g

o s

:c3

Ö c3

Orj rj

:C3 CJ

C3 rf b o SH

» ö ^

-c

icej

tH «H b o c3

CO CM lO

"* (M IO

r-J

x ""*

.. « 3 ci

andra si begrip väga bl vä

6 Ö H

-C

rt"m fl

6 6 rH

r H i—I

o o OS r-l

o »o

W t » O t -fl)rtt O

t^ o H rH O rH r H

*o ©

6 6 H

CD t > <M CM lO iO

14 r-l

»:c3 OS

•*

C l CO

Ö Ö

o o o (J2 a> -r*

O O <-t

o »o

»O

»CO

IM CD

<M Tji CM rH

b ö

Öq - ^ Cq rH

Ö Ö

(M CO

CT> OS *H

Ö Ö H

o >o o

l O A3 l O

(M CD

Ö Ö

Ö l Ö l CM r - l

05 as i-H

o 10 o »O CO lO

T-H

CM CD

Ö Ö H

cq cq cq >H

Ö Ö

* : a .« O)

••: T 3

c -g

"rQ

| * SÖ

O "K bO : :C bS o O "O " I

° rS

fl -flkl

a "a

cu CU

c °c

bC (H

cu 53 i) t-i T3

(-i

»~i cu

CU $ ' « 'O Jjj T j C <U >

bcfl

bö

•9 c

o ifl >> i2

ad 4

: JO.

£ u o o

SS fl fe »-1 cu c is <u

> fl fl fl -g-a 5 h 5 rt c-i

O! co

c c a

>fl e«

cs n g 1—<

CT> o

rfl

2 > en

»1 fi> £

IB)

&; afl M fl T3 l l r l l .a s o<~

^ co co 01 »o »c co CON

C D X H Tt< - * »O KO lO lO

.a c 13

75 CU

a & •c a rS * *o cu

CU C3 CO 4 * CU O

O -Ö

o in

o o 10 *o

o 10

cb CM cö CM

•o <N

o to

CO iO iO CO CO CO O CO

C ^ i—i r H O ! i C

i-H

co in

o lO

o o o 00 CS tfi

cb Ai CM co

O lD

iQ iQ CO CO O (D

C C H H O l

O 00 IN o o rH O CO TH VO C l CO CM CO

lO VO

ö ö

CM CM

O rH

00¶CN o o O CO rH iQ

OJ CO CM CO

ra —; a

• <u bo U TS

:CS

CS O-,

•O

Jn PS> rt > r-

:0 g a

• .fe

^ ^ :C3 4) fl

^ _

u o

4> «•

H ^ T 3 ^ 4

(U Ö o t r Q »H o p

fea^

3 tS

fl P-,

:0 •J-.

—, -i

M c

a a g a § . r «

ed B

ed tH fl u P -C

x 3 x) fe •ri > H-> "

rC O

tfl T3

fl cd

ed Ö ^ od Q X

2 a rfl o ort O - 0)

pH O 13 i<d

1/3 •

r f l :rt

co cd (-.

co j u

bC.«

rfl

rrH T J

5*3

> CO

g Irt fl rrf

» rHlO Bf-i

2 fl

A rt

a 6fi

3¶J2 s o r*>rQ

f» u

a 00

i-H " O CM CO o

pÖ ö O

o O

ho cd x

CO p i o ed

rt — = rt 2 «H

rrj

r» > cd rt

> >

t i i—i CO CO W M

rfl a rt

•5 -a fl «JH

o o

C M CM C M C M CM C M

CO CO

co co co

CO CO CO CM OJ <M CM CD CD CO CO

ed > ed >

0 0 05 CT> O i VO » O

O H X

»o

co co

T#T)I

05 w Ö r-1

CO I—I

i—l

i—(OO

O CM

O , 0 5

CM CM

^AH

CM PH T-I

CO CM

ÖÖÖ

O CM

lO i-i

ÖÖÖ

.-£© 5

»O

o o CO lO

t -

i l

lO rH

VO CM

lO CM

O "**

C4 O

C O

L~O

t- o o « r l rl © © ©

• *

-r->

4-) ^

o o

rf :ci

„

3s rJc5

-M

CU .

omon emmar n i för

°s

5 .. 3 GA °

rf ^ 0 • o rf C W

'oc :

a W)

5 -= a ^ rf .fl & fl -3 * R-c o

a s

i—<

e_,

6? 3 3-3

Jfl -fl :rf 4) O

-öi

rf "C fe be O :<s °

kJ I»

ers! ran ilat ksk .5 o

bfi

F -

+J _ -

a «

£ c r*

t-i

3-2-

rfl

•2-1 3 3

:rf :rf 4>

: «

:rf

O O

OS © i—I t »

•«* »n »o © co © co ©

co ^ m ©

t- t- t- tco © CO ©

u .: b€

-« • -H

1| o ^' > fl

C O

a rf rf P3

CM CO

0> cu

flrf:fl 0 •• C

• «

SPgg>.S g -c « °

toC

0 fl fl

3 o,0 jg o

e s

fl Ä

i—I

rfl

T i rf O fl

rf co rf O

e .* 3

c .. u

H H fPi.'S

os © co •<* CO ©

i2 fl i.o ej aJ crj

CM CO TJH 00 00 00 © CO ©

17 tC lO

o o o

ÖÖÖ

•r

ö ö

i!?

»C t -

fil 58.2

ta S HB

o *• ÖO be v; — T3 id

fl ~

äI

c * 3 <u

T3 -fl

43 — 9

B 43 O S

3S§

~ -o O I

o 3 .2,

-Ö

fl i d

2 © ,|

B a .* ° >

cc cs

M £ * <D ä 5 e JH S ._;->* O =-rfe« o '3 — r c fl =3 M i#

< <! £J

co >o t- o l> t>

>C5 O • g

C- l > h -

c© IM

fl sio

•

.s d

ii-fl :S *? fl °fl 'ri N

43 « ttj .

flj

3 ^ ,M .'•—?'oB.S

O .W

c/: " Ö

•g

os*

a) 2 'S flr .-,

KI]

fl 2 c a fl

c3 ;•

•a 4> "St H T3 "Q

fl G

.fl "fl iO

> s

s ._ o a S °g PH fl °2 fl fl

rf cn<

t»

T. T.

D e l . II.

05¶Q -r 1 7 > t^ i~ <M cq c~ i ~

-*•

<;-<-<<

• * i n CD on

05Q iClO

»o »c t- t-

-<05 OS CJJ

»a i o t - t>

-f* 05

-r1 "*

18 o frf:cö OS «

(•

i-l

O O

ifHtM

O O

ca co

HOICOO

-—i <—i

H O I M O

35 CO

o O O O

00 »O

o\o\

-o a

"ö lao ••

a g'

Ils.

X g

fl g.

^ c

-10

aj CM co 3

- n sa

rf.

> —

Sel

•«.

»C SO C» oo 00 oo i^-1> t»

c3 <M w rf Ä : 0

* »B

„-C

~ —*

> g ^ rf s o! C—

iC cc i-- Ol

*r +•>rf

*P3 ra o -^ c c ?

. <.*ua B«a JS-oZS o - - r •'M f ^2g - no . 'rf c rf

-rf

:0 -B

rf o) O O rf O -B B

13 *rf

° ^rf 2o >•< cCL," «

-< < 03

- ^ r/"\

CO © © rfCMOl O0 00 00

i-i CM CO CC CM <M CM CM 00 00 00 00

00 00 CM CM

oo oo

CO o co

g . 0 0 »-i

t* .g

rf «

-Sä»

T—( rf W

-5

••3 ^ 3

rf "> -rf 5s .. « o 3 g 'ö

rf0 > > "" '" .g rf rf

CM CO co cc 0C 00

19¶CO ex

CO o b

O Ö

0 H

T^ Ö

0 Ö

6 ö

3: C

£~§ ai t-c 4> ** 0

•o .5 C o> h *-i

"-1 ed 4) r< _ _ , *-• > ."T

;-. _ _ CJ ej TT33

H >^:cs :cs 'P •? sa ca «

£ »

•A ej 1 ;

4J5

! H in toc cS

C — 4)

? $ .-

-C '-*

:;S

S1 a

-3

fl :«

•** ~Z 4)s _M s.* >> »a 5 ' i

:CS ,fl Q, toC o

fl ° 2 "3 fl

•-»

5 ^ 3

_tooa fl 12 fl R C «

toTJ

•a e

' - ' tCS : Ä

« O

0 —1

00 -*

"«*

2P JSt; .'fl

0 0 Oi Tf< - * 00 X '

o ~* »ClO 00 0 0

t o »H

'g rt

o >feä - a

« o

a "ca -fl! 15

:CS T 3

- *

_teC'^7

-= ^ ^0 fl i i 3 -^ 'C fl °

•_ o fl -Ö 1 !8 fl ' " T3 f3 ~ c8 .. S 4) R 1 ^4 r o fl fl T-i fl M a ^ ~ 3 a » «2 4) c •" W

• *

T3 : « toctfl —

, - !> 3 s Ä 2 o K « Ä S t- "fl „ - £ ''•fl

00 00

0 0

a o

o '3 a 2 -I 'S O P ^

§ &'* I toc°« -i . 2

fl a 3

=0 „"~ o «J fl

5 4>cc3 „

0 0

a •K->

[s S é fi t* 9

CS . T3 to H Z ocs to Cw J S 5

i* .M > e w-4 tas ^_) :cö cg ^ C "^ to J-J :es •> too »< 5° 13" ~* ,-« H Ti M 01 re -C CJ " too fl £ g3 fl ° 4) 4)

t/j

0 0

a w b « _3 - <u a •^ JS 13 S ^

... toC^S

cs JH

0 0

*: > o " G£ i

s g a s "s A C ?

"2.

Ö Ö

> 4) .

43 ä^p fl

<£> CO 00

4> 4) t>0

• ^ *J ifl

te C

°JS S 'S & 12 '3 S

~5 cS cE -^S S 5 fl

F* :« fl

CS cS

- H T-I t - t» 00 00

<! <

00 —1 ffiC 0 0 OS

CM o OS

20¶M p. T-H

o ' d i—(

:ns

»"

•—I

i-i

T-H,.H

iQ CO r-4

Ö Ö Ö 6

SiC

>T3

T3 cS

M S

,M so

C *J •rt *J

S3 *

:c3

O 03

g 5.5 d „ d d d -a a o •

d 3

c* ^ *-*

•- d °

0 s c

u 3

a s cr>

« ii

- e H «

. h

09 bC • 4> . d

,8 ^

3—^ S

•S'S'S d »cS g

U S3

•3 -2 c

o 4) Jd 4> e d CS 4) -Ö

c3 C w C — d : -* ^ ^ *""

gd O > d ei a; ^O

S3 « rt 2 w fl „ 9 s S d &2

—.

es "0

B l *

a — « .2

it- 3,

°2

« rt Ä

5 cö 3 ~ ^ B-a S o g d p. .5 d « ' Ö n - "S

s S S

o-d

a» J <u S - i d — £ lao

:C3

s «

i d :3 C - 4) to

Ä 4)

-s ..."2 ?P g

° T3 W

o —i

ci as

T—i

T—I

0 3 C5

. • « |3 d 3 3u <" i i ~ - 9 '<->

lift

o ; CM

S "2 5p

a - d -e i g

x o

4i t-, - r

; g 2 d i S § d °

,0 S3 ^2

-ä d d u .5 3 o d

be 'ac*STJ

o o

5 :

-0-= S b

a O 4> .^3 X S lac s-i u> 2 ^ ^ W3 d d t-i FH C d c 3 E 3' C . Cd ^ 3

•SIS

•

4»

2P~ ^ — ~

ej * ö es

3 •J

- _: '-* 3

,_,

21 to »O

—i 00

QC l—

<—i

^ , H

2 IS

T-l

oo T*

o OS

iCD

T—I

i-H

»n

i—i

00 -x> OS —I

01 *

S : « *>' —< *• 3

©°N=>° N ao CO •* W

o 0 1

s(M o \ O S

_j • : d t> s . cs 4» CS -M O

l ^ b c Sr1 n *- q

-S

J i :cd rS ^ "73 S to«

b « g S "S „ t; *J « re **>:£ tO

•%

Jo IS bo •

-Ö

«->

-Q S o

•« u ° o 3 fc C 'Ö . -S <P t/5 W _>> b e 1/ «

i "S ii

« oASP ™

»fl?

M te . _ bo . —» « O co 01 _ *J

c PQ

•*

9^ 11

c c Ö IS . T!

<U £»

S *s

bc._> c, 13 bC c to be p, « a rt 5 "JO — o a o '33 -24.S c ,

"re

8 •<s> O CJ

C ä re

2 C VD

OS »o CD t -

os os

« M "=<

ti H

-g

•O/D

c o

i—i

.£ c ^ 09

-C

"o re O "tt

g re re r;

°- C

ifS

e> * J

t~>

TT C

i T3 Ö C

-a a

cu re too b o bn re re ier,c O :« o :r'-e to)*O •s > PC b.

°\

ortie i eltal en -14 r.

22 Tj< i^

00 OS

co.

** *

o CM

C. >-"ö <~o> W K X8 u> • « 53 ^M

>• C3

—

CD 00

»c os

1—1 -*,

Os O

00 CM

r-(

co co

»O O H

tO O CM

CO —' CO

CM CM r~>

T-H

O ° ^ C i -' g :ss a -d - ; «

T—I

•

-rf

»o

o 1—(

r *

CM t~

CM CM

r—i ec t>-

o 1—1 -X

ÖO

00,

c: t »

»O CM

CO t-

_, s . s

r0 \s

c o ° ^ - T * o * ' o o°

l~-

_j . CM

Ös.

e^OC ° \ ( M ° \

°^

^ ^

-1t

Ol"

O O CM

-2.

CM OS 00

T-.

5 "C

w-i

«S

T—1

•

•""'

CD N

oo 00

1—1

a EH

;?-

oo oo

* a

öc '-£ i « ö » a

o o

" « C

*> M "3 a tao

en c

O -fl

-^ .. c3

fl cu g

T! 0)

seu

ÖO

S A.9 'fl M — 'o OS

M o o o

•

.~ 4)

00 O

eu • ^ 2 c -ö ,-en,* en cB -r" 3 ÖO g " .BP •2 en X fi«u •5fl o

o o

<z c

<U •T3 C

too

-p C>

lf5 CN

-C

> a> 3D c b ,« 2 CS _« eu

3 ÖO

l3 ^

C 3 bo

rv^

o o o

i—i

CD O O

r~ o o

O O

5 c1 > <

i' 1 O

o cs

oj o o o CU

c> c >) ci ti 4)

E 9i •c C :o !

S3 toC I«

C cö 00 :C3

fl y:

eu C c3 00

:« ^

:C3

o o

"O fH

en rj O W

\a ÖO

o "0

3 •• .5?

o •an Ä O Ä ;a en

fl 3 LI cs a

-*-• 'c*

'=C

fl 'fl

c3 0 <u

o o

as os

G C C

C> c>

-3

C5 1

.. cs

60 A

^ -a C

0 A

o o

C Mi

3 ÖO

ÖO

-a o o o

a :0öoen

1¶N:r i stat aruföi teckn.

ed •5

•a

c •ad

JA Mr

"C o

to O"

•3 0. bo

1—1

§ 2

;

fl 3 G

« B ^!

•

n S:

öo . « u3 •*O -fl " C :0 rs i

<H » 5 °0

o ek

> O

o -ö

eu ^ T3 °rt C c

Ö0

öo ,fl s ^e! > o a cs S i

» öp

•-

:«

O Ä

i a ? * rt >> ^> w5 09 03 X

22.

T-H

»c

O <

CD H O

O CM O

CM CM O

OS .—1 O

23¶OS GO

rfOOOOOfflMOO

•<tfos<r:i>c\ic^aoos

•9

t - i O J - * CO

r-H

r - I GO CO CO CO OS CO i—i *

\o o\

vp o\

\o o\

\a OS.

2 O*

—*

o-N <*N t— o t » so co <N

f - i J. «-i cxi • • * o .

\oNo N° \ ° '

<=> ° \ o ^

o o o o o o o o

SS- S°-

CM S

55c

S i

a ^ 4) ä 'b 73 Ö

-Ö V

0 M

-fl

ja 0) ii

a-9

i 'ö

i >-< to

0! t*

M.S-S

- fl °

C 2 2 i

ft)

t<5

.+- *-• —

ah3.. a

»3

P«

5 » ' i :g K -75 H

lC fM

»O OI

"*J

t Ol O

t01

-5

to •X

" U

a g Ö ° : fl cs d &.3 ,E fl : u c« .-* ,M g ' O to 'O o a j a o •_ ti

83 ^

83 1.

appe cyli ahoch issm ngm nglo ump rand

X°<°<

-fl

Öi

s e ° -fl «

5 u a m

n CL, ^23cuc/5

• - * - * •"# -*J* - * -^ "<#

co co co eo co co co

o Oo O OO o

"r*

43 K

o -o

F- 'B

g- :J3 OS j5

— <M

00 —

CM T* i-M

"^ 2

e * g 3 >: ^<£

crj

»c t o »o

- * CM t » OS

eo co

ft,

ft B B- a

a. "2 oj oo wt-

.a t-

<D : 0 75

fel

O _ a o —< p

U "5

'-'

£ «u

O 'C * B

13¶ID >-H ft a oC ft t»

rt ra

S'gt!

w a

a =g g.

« cd en

S, a B M 3 '-> a *> -3

ft > 5 =« S is a a *° a> o

> > t, -Ö a u ,_ B a <" o _2 >= o ™ :CS

< 00 © t > ; o t ~ t— © o ©

OS i^ ©

CM rO Gooo © o

.2?

i-i '•cs <S

1 a* 5

cd «

52¶B fc » C

« i -s -

»C CO os os © ©

0000 os os © o

25 r- <c o •<# Ci -# c© to t - o co —< »rt r-( Öl i^-( O

CO CO

» W C 3 Ö 6 6

—i

i—i O

O O

i — I - H ^ H O O O

—•< ^H <—I o

t * O CA o co o

O O O M •« N i e H

o o o o o o "O o -H —< o c-i

o^öö

oooooo

O i-H o o

o o o o o o

O r-H O

cr> aa o o

iO -T

t -

iO CO

-H

* *

"2°

666 O

O 00 co e r ?=> r 1 i » t>i co o

*-1

o o o o o o

.HlO

.tio

•g io >c »o

o o

-gi

-ii

s o

oes " §

a 43 3

g 2 c/:

u H H

d H^

t-i

-" —

d a cS c S "T 3 CeSu c S «

2 •-• CS S. » d cu rt

t* H

£>« 2 2 T! d

cS Ts d a

d . cs

Co H

00 C3

<J23Q

"Ö cs ej w

d _

to o \

o CJ

fe2 M 3

5 o o *J 1-t

TÖ C.

; = • ja>

CS «s

9-S- eq

d •T?

&•§&[?

OJ d

d 'e

S 3 22

d > ^S ej S T3

o >

•*> o

< ca

O,--; £

es —

^ « M O a a >r> 52 »d cs

•—• — -cs

-H 23 03

COC0 0 5 0 -^ T* -*# L -

^ 2 A3

t— .—i oo o

co cc o o

26 o O " w t—(

m H* 05 •<# © PN »O

o 3-. * lO

HlCCO

i-i O »-

Oioiomomw (MHHCOOl i

COl CO

-H

IM O CM CO r-H »ro

i—i CO

CM CM O »C

O CM

t—i i—i O

O © '

'O ^ M r t l M O I O O

H C Ö

o\o-,

666 O

o \

OlCMÖi!

o r-

o CN

t-*

H ©O

o ti H Tf

o\o\ o »c:

«66

_ T3 too p^ o

O :0 _0

^* O

_ *->

c s

* ptoo o

M < « -a! x

co 2P H 5 p.Q Q

-!ri

fl *H _

£ in > * r_ p-j

O - n r

a, 15 -.g :g S 05

u toO |

?J3 t- o

5* '=0 too >

PH -o -d

J) :rt

J? a

_ Mfl<u ö 23 •*"• _^ •~ IS w ' S ° ~H

^j ?

g ^S CO O

«3 <a

•S S

>•>

1J + J 05 too.

toO-p-

3 « S r « 2 fl J* c ^

(H O Ä

SP*

* ii"?. O

O •

£ " -2 -g 5

toC«

toO

C/3 i-.

< å « 2

CM CO - H t—: CM CM

CM Öl CM

CO - + vCO CM CM CM CM CM CM

O l O - C •p* i C » o CM CM CM

HCMCOlfliflCDOl tO tC CO CO (O CO !C CM CM Ca CM CM CM CM

27¶OS CM

oo O os i > co " t CO *

T-l

.-H

O O i O i Q O »O O i - i r-i t - i —i CM

—o o

o o IO I S o lO O

i—I i H

r-H »C

•o

•M

3 5 S 3 a H g o M S CS _£> — *rt H •c- S 3

< K © —11> c~ oo t^ c^- t~ r^ i—

<M CM CM CM CM

fl5

5 o3 en

ort :CS

£ S .. C ^ '" B, cos rt ^

\o t-

o o •— iO

o O

o .C

o Cl

H 6 6

»o o

.-H

CO ^*

rt ,* :rt o C

ÖC

6 6

C. -3

SÄ

o t© 6

Ö Ö

i—i

C5 »H ©

3 3 prt O r t

4) >

•ö M

'35

>3 •oc

O 5 !H 3 « 3 i i rt cs o rfl i»

l j

C/3 " ^

Ä 'O -, "Ö *

fl •• O g OJ .fl '-*a §

° —c

rtj ' urt rts r ; >

« -i->

s s

B O

9! to S

•»-

^ OS

-—

2 s sr

is t i ..ti e

SS . >>

O O03- v (-* ~-l rf 3-9 O rt

i-i OS CM

O fl

4) 'C

•0

»5 tao ° ti

» »3

fc ej

a|l|

S-d «

~ fl

1-1 CO

rt « C "2 2. u S-i

> a>

rt S cs

ört

g CO .3. rt

CM CO © © CO CO

28¶ANMÄRKNINGAR Grupp

Tulltaxerubrik

I II III A

1/48 49/73 74/105

III B

106/134

135/197

L 98/229

230/302

VII 303/352 VIII B 374/416 VIII C 417/473 VIII D/G 474/630

Allmän anin. * i kol. för importvärdet utmärker, att värdet är deklarerat; värden utan * i samma kol. äro beräknade. Samtliga exportvärden äro deklarerade. 1 Från 1896. 1 Från 1897. * Från 1913 kr. O'lS. 1 Från w/« 1888. * Från M/» 1892. • '/i—»/< 1895 kr. 8*16; från */* 1895 kr. 3-7 0. 4 Från 1908 kr. l ö o . 6 Från 7/i 1895. (i Havregryn från 1913 kr. 3-50. ' Från 4/< 1895. 8 Från 1914 tullfritt. 9 Från 1914 kr. 2. 50 Från 1896. Från " / ; 1888. 2 Från 1886. Från 1887. 4 Från 1886 kr. 0'30. Fran 1890. G Från 1899. 36 4 Från 1885. Från A 1887. * Från 1889. Tullen utgick från 7» 1906, ia /6 1909, 1912, 1913 och 1914 med resp. 17, 15, 14^, 14 och 11 öre samt skatt från 7« 1906, 1909, 1912, 1913 med resp. 13, 15, 15ö och 16 öre. Dessutom tillkom särskild tilläggsavgift för från vissa länder infört socker. s Tullen utgick från l/« 1906, 10/B 1909, 1912, 1913 och 1914 med resp. ll'T5, 10, 9'ö och 8 öre. Ang. skatt och tilläggsavgift se not 4. 6 Från 1914 kr. 0'05. 7 Från 1890. 8 Sardiner och anjovis, inlagda i olja, i lödda dosor. 9 Från 3 % 1903. 10 För konjak, p r o d u cerad och sjöledes införd från Frankrike. u ie /6 1882— x % 83: t. o. m. 15 % alkoholhalt 16'5 öre; u / i 1883— 10 h 85: t. o. m. 2 0 % alkoholhalt 15 öre; U / J 1885—"/e 92: t. o. m. 21 % alkoholhalt 15 öre. " Från 8 /< 1909. " 16A 1882—10/7 83: över 1 5 % — 2 5 % alkoholhalt 30 öre; u / i 1883—10/T 85: över 2 0 — 2 5 % alkoholhalt 30 ö r e ; u / t 1885—*% 92: 14—21 % alkoholhalt 15 öre; över 21—25 % alkoholhalt 30 öre. 14 18/s 1882— 10 h 83: t. o. m. 1 5 % alkoholhalt 17"5 öre; u / i 1883—10/T 85: t. o. m. 2 0 % alkoholhalt 15 öre. 18 Från "/» 1885 t. o. m. 2 1 % alkoholhalt. Från 1886. a Från 1898. 3 Från 1914 kr. 0*35. 4 Från 1914 kr. 0 2 8 . 6 Vitgarvade och sämskade. Från 1886 kr. 0'24. 6 Läderremmar, hopsydda, hopnitade eller på annat sätt hopfästade eller eljest synbarligen ämnade att begagnas som dragremmar till maskiner. 7 Av get, ren, hare, får och lamm med undantag av grå kinesiska och äkta kalmuck. 8 Av bäver, hiller, kinkilla, mård, närts, sobel, svart- och blåräv samt utter. 8 Av själ, älg, hjort, känguru, rådjur. 10 Av i n o t 8 uppräknade skinn ävensom av s. k. kapsk själ. Från 1887 kr. 4. u Från 1887. Tullbehandlat såsom ämnet, arbetat, varav varan huvudsakligen bestod, och om detta ej bestämt kunde urskiljas såsom slöjdvaror efter 10 % av värdet. ' Vägande under 1 kg per st. 3 Av päron, valnöt, mahogny och andra utländska träslag. 4 Murar- och målarborstar. " Med infattning av polerat och lackerat trä. Även arbeten av papier maché. * Fernissade. Från l(o 1912 n:r 41. ' Utan sömnadsarbete eller fransar. Segel- och bindgarn. s Från Va 1902. Blekta. * Tryckta. 3 Tvåskaftade vävn. med överallt mer än 80 trådar per cm*. 4 Glesa vävnader. 6 Tyll. B Av jutevävnad med högst 15 trådar per 4 cm 2 . 7 Av bomullsvävnad med över 80 trådar per cm 2 ; från 7< 1908 kr. 306. 8 Av linnevävnad med över 50 trådar per cm 2 ; från V' 1908 kr. 3'0C. 9 Av tiyckt eller pressad bomullsvävnad med under 80 trådar per cm 2 ; från V* 1908 kr. V»s. 10 Av blekt eller färgad bomullsvävnad med under 80 trådar per cm 2 ; från 7* 1908 kr. 1'5 8. n Av linnekorsettvävnad samt blekt eller färgad bomullsvävnad; från 1/i 1908 kr. 1*58. 12 Av i n o t 11 n ä m n d a vävnad, broderade; tullsatsen trädde i kraft 1896. Vi Av linnevävnad med 36—50 trådar per cm 2 . 14 Av i not 10 nämnd vävnad. 15 Av i n o t 8 nämnd vävnad. 18 Från 1902. 17 Från 7« 1908 kr. 3*06. 18 Av fälb och plysch. 19 Från 7« 1908 kr. 10 50. 20 Från 7* 1908 kr. 4"3 8. 21 Av i n o t 9 n ä m n d vävnad. n Av i not 7 nämnd vävnad. 23 Av i n o t 10 nämnda broderade vävnader; från 1896. För hithörande kläder, ej försedda med broderier, utgick tullen 1896 —37a 1908 med kr. 1"S5 och 1/i 1908— 3 %i 1911 med kr. 158. 24 Av i not 9 nämnda broderade vävnader; från 1896. För hithörande kläder,

29¶Grupp

Tulltaxerubrik

e] försedda med broderier utgick tullen 189G—n/a 1908 med kr. 1"<>5 och V* 1908— 30 /ii 1911 med kr. 1 9 3 . 25 Av i not 7 n ä m n d a broderade vävnader; från 1896. För hithörande kläder, ej försedda med broderier, utgick tullen 1896—M/« 1908 med kr. 2"6;; och V* 1908— 30 /n 1911 med kr. .T06. * Från V* 1908 kr. V&S. " Från l/t 1908 kr. 1 9 8 . n Frän 17 /< 190.1. IX 631/648 l Av enbart kautschuk tullfria. * Från 1899. :l För motorvelocipeder. XI 677/706 » Av t. o. m. 0 5 m 8 yta. * Över 0-ö m* yta. B Mattslipat. XII A 707/896 1 Från 1897. 2 Fasonjärn; från 1908 kr.~ FÖO. : 'Förnicklade. polerade, lackerade. 4 Förnicklade, polerade, bronserade, lackerade. s Av över 15 cm inre diameter. e Skostift. ; Om per styck vägande mer än 10 kg utgick tull för den överskjutande vikten med endast 2 öre per kg (16/s 1882—30/e 88) och med 4 öre per kg (31/« 1888— 30 /n 1911). 8 Rakknivar. B Pennknivar ävensom knivar med förutom pennknivblad även andra knivblad och redskap. 10 Hopfällbara knivar med skaft av förgylld eller försilvrad metall, elfenben eller valrosständer. u Av pärlemor, porslin, celluloid, ebonit. 12 Av celluloid och ebonit. XII B 897/953 l 1895—1903 kr. 0'05. • 1895—1903 kr. 0"lo. 3 Från 1896. 4 Ingående tråden av högst 1 m m tjocklek. s Överdragen uteslutande med kautschuk. XIII A 979/1059 l Allmän anmärkning till grupp XIII A gällande från V " 1911: a) för sådana maskiner och apparater samt delar därav, för vilka tullen utgår efter vikt, skall tullbeloppet, där annorlunda ej är stadgat, i varje fall motsvara minst 5 % av varans värde; b) äro olika tullsatser stadgade allt efter olika vikt per stycke, m å tullen i intet fall utgå med lägre belopp än för högst tullbeskattade varor i närmast lägre viktgrupp; c) då de för rubriker med vikttullar stadgade tullsatserna sålunda ej alltid tillämpas, har i dylika fall den debiterade tullen i procent av varuvärdet uträknats, och utmärka siffrorna inom parentes den genomsnittliga tullen åren 1912—14 i procent av medelimportvärdet under sistnämnda år. a Tullen skall motsvara minst 10 % av varuvärdet. 8 Icke avsedda för hushållsbruk. XIII B 1060/1087 : Se allmän anmärkning mom. c) till rubr. 979/1059. * Från 18/« 1904. 8 Tullen skall i varje fall motsvara minst 10 % av varuvärdet och m å i intet fall utgå med lägre belopp än för högst tullbeskattade varor i närmast lägre viktgrupp. 4 Från 1896, då även närmaste emballagets vikt skulle medräknas. 6 1913 års importmedelpris. XIII C 108^/1098 ] Kr. 0'35 för vikt upp till 10 kg; för den överskjutande vikten 2 öre per kg 0 % 1882— 3 % 88) och 4 öre (8% 1888—89). Från 1890 värdetull 15 %'. 2 Från 1899. :) Per stycke 100 kr. XIV 1099/1127 ' Spritfernissa med obetydlig tillsats av harts eller andra ämnen. s Från 1890 kr. 1*20. 8 Från 1890 i kärl innehållande mer än 20 kg. 4 Från 10 A 1904. XV A 1128/1173 ! Inklusive närmaste emballagets vikt. * Från 1889. " 1913 års importmedelpris. 4 Natron. 5 Kali. XV C 1185/1211 > Från 1890. XV I) 1212/1226 » Från 10A 1904. » Tandpulver. 8 Från l % 1904. XV E 1227/1230 * Från 1899. * Från 1914 kr. 0'10. XV F 1231/1241 x Från 1897. XVI 1260/1325 x Plattor och rullar 15 %; övriga delar tullbehandlade såsom ämnet. arbetat. * Med ytbetäckning, dock ej förgyllning eller försilvring. 3 Utan ytbetäckning. 4 Huvudsakligen av järn, förnickl., pol., lack.; för den över 10 kg per st. överskjutande vikten utgick tullen 16/s 1882—80/G 88 med 2 öre och 8%s 1888—20/s 92 med 4 öre per kg. s Huvudsakligen av järn, förnickl., pol., brons., emalj., lack.; för den över 10 kg per st. överskjutande vikten utgick tullen m e d 4 öre per kg. e Huvudsakligen av järn utan ytbetäckning eller med annan ytbetäckning än försilvring eller förgyllning eller i n o t 4 n ä m n d ; för den över 10 kg per st. överskjutande vikten utgick tullen ln/5 1882—30/e 88 med 2 öre per kg och 1 /v 1888—20/e 92 med 4 öre per kg. 7 Huvudsakligen av järn u t a n ytbetäckning eller med annan ytbetäckning än försilvring eller förgyllning eller i not 5 n ä m n d ; för den över 10 kg överskjutande vikten

utgick tullen med 4 öre per kg. Guldur. Av metall, alabaster, porslin. 10 Av andra än i not 9 nämnda ämnen. n Av alabaster och ia porslin. " Av metall. Av andra än i not 11 och 12 nämnda ämnen. 14 Med ytbetäckning, annan än förgylln., försilvr., förnickl., forten. 18 18 Förnickling. Förgyllda, försilvr., pläterade eller överdragna med s. k. guldfernissa. " Förgjilda eller försilvrade. 18 Av trä eller sam18 mansatta ä m n e n : A 1882— 8 % 88 kr. V50; l / 7 1888—"/s 92 kr. 2. Andra slag förtullades såsom ämnet, arbetat. lt( Av ben. "° Av horn. 21 Av glas. M Av äkta målat porslin.

Bilaga

JÄMFÖRANDE ÖVERSIKT AV TULLSATSERNA A ETT ANTAL REPRESENTATIVA VARUSLAG I OLIKA LÄNDER

32¶T A B . A.

N:r i svenska tulltaxan

V a r u s l a g

Kvantitetsgrund

TULLSATSER

1913 A ETT

ANTAL

Sverige

Svenska tullsatsen motsvarar i % av värdet

Norge

Danmark

Nederländerna

35 Portlandscement

100 kg

0-GO

20-oo

0-30

fri

56 Fläsk, saltat

1 kg

0-12

Ila

0-15

fritt

0-0 1

59¶K ö t t , a n d r a slag (än av fågel), färskt

1 kg

0-07

6;>

0-io

fritt

0-0 9

74¶S p a n n m å l : vete, o m a l e t

100 kg

3-70

18-4

0-60

fritt

100 kg

6-50

20a

2-oo

fritt

1 kg

0-2 0

12o

0-15

fritt

fritt fritt

79 b

vetemjöl

138 Smör,

naturligt

139 Margarin

1 kg

0-15

13-3

0-15

fritt

155 Kaffe, o b r ä n t

1 kg

0-12

11-4

0-30

fritt

158 Socker, raffinerat

1 kg

0-14

44-6

0-2 0

0-io

fritt

196 199

Cigarrer och cigarretter Sulläder (kärnstycken, renskurna)

1 kg

4-oo

37-4

6-oo

2-2 0

0-60

1 kg

0-4 5

0-45

0-40

fritt

24-o

4-50

0-60 + 7-s % a. v. I

0-13

0-os

5 % a. v.

0-3 0 0-20

KB % a. v.

0-20

0-16

fritt

210 S k o d o n , av s k i n n

311 F i n p a p p e r (icke f ö r s e t t m e d vattenmärke)

318 319 381/382

Relief- o c h b o t t e n t a p e t e r . . . j Naturelltapeter I Ullgarn, enkelt, oblekt och ofärgat37 !

400/406

412 413

478/481

1 kg

/ \

6-oo26 2-o o27

1 kg

0-io

15-4

1 kg 1 kg

0-50 0-20

41-1

1 kg 1 kg

0-20 0-30

4-4 4-8

äni och '• 1 kg 1 kg S t r u m p o r av y l l e ( u t a n b r o - ! derier) 1 kg

1-50 2-50

25-o 22-s

2-oo

18*

Yllevävnader (andra pressduk. maskinfilt mattor)38

U n d e r k l ä d e r av y l l e , v ä g a n d e ! h ö g s t 1 k g p e r d u s s i n (utani sömnadsarbete) Bomullsgarn, enkelt, oblekt och ofärgat43 i

26~

} *•• / \

0-12 0-20

Ila 7-a

\ö%

a. v.

1-20 5 % a. v} 0-50

l-50<

14-9

1 kg 1 kg 1 kg

O-o o3

0-so

0-5 0

I 5 % a. t».I

O-io

fritt

1-50

1 I fat, s ä c k a r e l l e r a n n a t e m b a l l a g e . — Långsamt hårdnande- — a Hastigt h å r d n a n d e . — 8 F ä r s k t , i hela eller halva djur. — t i l l ä g g s t u l l av 10 %. — e S a l t a d e s k i n k o r . — 7 A n n a t , — 15 13 14 S a l t a t , m e d u n d a n t a g av s a l t b o r d annat. — H ö g s t a o c h lägsta u t b y t e . — Färskt. — Jfl 20 block e t c — S k u r e t eller f i n p u l v e r i s e r a t . — Av m e r ä n 94 % r a f f i n a d u t b y t e (l:a k l a s s ) . — t . o. m . 1*24 k r . p e r kg. — 2R K a n d i s o c k e r m e d e t t v ä r d e av m e r ä n 1"24 k r . p e r kg. — 27 J8 svart. — A n d r a . — " V ä g a n d e p e r p a r m e r ä n 1 200 g r . — ! 9 V ä g a n d e p e r p a r m e r ä n p e r p a r . — 32 O l i n j e r a t . — 33 L i n j e r a t . — 34 V ä g a n d e m e r ä n 30 g r p e r k v m . — 36 V ä g a n d e r u l l t a p e t e r . — 37 B e t r ä f f a n d e d e l ä n d e r , s o m ä g a m e r ä n e n t u l l s a t s för h ä r i f r å g a v a r a n d e o c h d e t finaste n u m r e t . — 3S B e t r ä f f a n d e d e l ä n d e r , s o m ä g a m e r ä n e n t u l l s a t s för h ä r d e n n a t a b e l l d e n l ä g s t a o c h d e n h ö g s t a t u l l s a t s e n a n g i v i t s . — S9 G r o v a . — 40 A n d r a . — t r ä f f a n d e d e l ä n d e r , s o m ä g a m e r ä n e n t u l l s a t s för h ä r i f r å g a v a r a n d e b o m u l l s g a r n , b e r o e n d e numret. I Belgien o c h S c h w e i z t i l l ä m p a s e n s ä r s k i l d t u l l s a t s (resp. 0"04 o c h 0'05 k r . p e r kg)

33¶REPRESENTATIVA

Belgien

Tyskland

ÖsterrikeUngern

fri

0-76 0-34

/ \

fritt / \

0-31 6 0-32 6

I OLIKA

Italien

0-72

/ \

0-43i 0-29 2

0-90i 0-3G2

0-io8 0-14'

0-25

0-2 41» \ 0-31 5 4-90

| 0-25 712 { 0-0 4*7 9 0-22 5-04

1-44

9-os

11-40

1-30

0-14

0-18

0-27 O-is"

0-05 0-14 1 6

/ \

O-Iiu

0-23

/ 7-92 i 3 \ \ 11-52 / | 0-14 \

0-14

0-18

0-27

0-14

0-18

fritt

0-53

0-72

0-98

0-18i 7

0-36

0-04

O-oi 0-0518

4-3 2

2-40

0-95

f 10 % a. v. { [ 0-03 0-06

( \

0-oo i9

1-44

0-0 7 32 0-09 3 3 0-46 3 6 0-42 3 8

1 0-0 7 /

/ \

0-21 O-ii 0-07

1-08

\10%a.v.

1-20 1-9G

15% a. v.

0-89

15%a.v.

0-89

/ \

0-05 0-36

/ \

0-22

54-oo / \

o-u

0-07 0-18

{ 0-34^ k 0-29 \ 0-42 2 5 !/ 0-12 0-5328 0-5328 0-7l 2 9 0-71 2 9 \\ 0-5S 0-803» 0-80 3 0 J 0-05

LÄNDER.

Schweiz Frankrike

O-Il 0-22 9 fritt

O-ll

VARUSLAG

KRONOR

Ryssland

0-36

1-40

O-is

0-31

/Tnförsel- ! \ förbud 1

0-33

0-09

O-09

0-18

0-13

5-40

5-76

fritt

8-28

10-08

5-25

O-ll | 0-14l«

0-29

0-09

0-49

0-42

Tlnförsel\ förbud 0-69

fritt

0-22

0-94 1-01 / 0-712» | 0-58 \ 0-6321 25-2 0 28-80

0'29 2 4 | 0-36 8 5

0-32

0-70

0-49

O-i a _ L / ^

°°

-22

2-13

10 % a. v.

5'76

7-02

10%

0-29

0-70

{ 35 % a. v.

0-07 3 *

O-u 35

\ 0-09 /

/ \

O-is 0-12

0-09 3 2 \ 0-13 3 3 / 0-22 \

0-43 0-2 2

0-09 0-16

\ 0-04 /

/ \

0-20 0-26

0-43 0-54

1-7G 2-16

1-45 1-62

0-91 1-99

/ \

0-79 1-58

1-37 1-80

5-40 8-64

7-0 2 9-37

} 0-72

2-16

2-74

7-20

4-2 2

1-52

0-72

2-16

2-38

5-76

4-22

O-ll 0-33

0-12 0-14

O-ll 2-45

0-13 0-43

0-32 1-94

0-96 2-5S

1-67" 1-98 42

a. v.

0-58

0-54

25%

33-71

. 31

0-67 3 0-58 4

° ^\50% a. v.™ 37 31 + 25 % a. v.

. 31

Amerikas Förenta Stater

Spanien

1-05

a, v.

15 % a. v.

25%

a. v.

•

0-20 0-09

Löst. — 6 Färskt, fruset eller enkelt tillrett. Färskt och enkelt tillrett kött underkastas en Färskt, annat. — 10 Färskt, även kylt, men icke fruset. — " Färskt, kalvkött. — " Färskt, smör. — i 6 Saltat. — 17 Inklusive en tilläggstull av 0"04 kr. per kg. — 18 I toppar, skivor, 2i Av 94 % raffinadutbyte eller därunder (2:a klass). — 22 Kandisocker med ett värde av 2 Logarvade. — 2S Mineralgarvade. — 26 Svartfärgade, lackerade eller färgade annorlunda än 600 t. o. m. 1 200 gr. — 30 Vägande per par 600 gr eller därunder. — 3 i Tullen beräknad 30 gr eller därunder per kvm samt form- eller handgjort papper. — 36 En- eller tvåfärgade ullgarn, beroende på dettas grovlek, hava i denna tabell tullsatserna angivits för det grövsta ifrågavarande vävnader, beroende på dessas större eller mindre vikt per ytenhet, hava i 41 43 Vägande t. o. m. 1 kg per dussin par. — 43 Beo Vägande över 1 kg per dussin par. — på dettas grovlek, hava i denna tabell tullsatserna angivits för det grövsta och det finaste och i Österrike-Ungern tullfrihet för de finaste numren. 3 — 3501. T. T. Del II. 9

34¶TAB. A (fortS.).

N:r i svenska tulltaxan

641 673 674

675 682/684

693 734/737

764/766

776/777 840 841/842

993 1008 1019 1025 1060/ 1064

Y a r u s l a g

Kautschuksskodon A r b e t e n av ä k t a p o r s l i n : v i t a eller e n f ä r g a d e t v å - e l l e r flerfärgade A r b e t e n av o ä k t a p o r s l i n samt krukmakargods: v i t a e l l e r e n f ä r g a d e ... Fönsterglas, ofärgat och ofolierat2

S p i k o c h stift av järn* Knivar: enklare finare ( u t o m m e d ytterskållor av ädel metall o.dyl. Explosionsmotorer,vägande c:a 1 t o n M e t a l l s v a r v a r , v ä g a n d e c:a r e ton Symaskiner Skördemaskiner E l e k t r i s k a m a s k i n e r (gene r a t o r e r , m o t o r e r etc.) 9 --

ÅR

1913 Å ETT

Sverke

Svenska tullsatsen motsvarar i %o av värdet

Norge

Danmark

1-20

25-9

1-3 0

0-50

kg kg

0-3 0 0-60

26-r 37 o

0-5i

0-32 0-65

0-10

16o

0-13

0-12 1 /:

0-07 012

35o 4.2-9

0-06

0-00

0-02

7-s

0-02

0-04

3-oo 5-oo 6

27-4 22-i

fria

4-50 9-oo 15-oo

24-6 139 30-4 27-8 15-o

Kvantitetsgrund

B u t e l j e r av m ö r k g r ö n e l l e r 1 kg brun massa Järnplåtar utan slipning, polering eller ytbetäck100 kg ning4 100 kg J ä r n t r å d , 10 m m e l l e r d ä r under i största dimension av t v ä r s e k t i o n , o p o l e r a d 7

TULLSATSER

100 kg 100 kg 100 kg 100 kg 1 kg

6-60

1-50

fri 10-00 5-oo l-oo 2-oo

1 kg

3-oo

31-6

100 kg

20-00

7-1

100 kg 100 kg 100 kg

14-oo 18-oo 6-oo

83 11-7 111

100 kg 100 kg

55-ooi° lS-oo10

15-8 16-7

\l0%a.v.

20-oo

30-00

ANTAL

Nederländerna

y°/ £ a. v.

fria

2-00

3-oo 4-oo 3-oo 0-50

fri .K

o % a. v.

5 % a. v.

fria

10 a. v. 5 % a. v. a. v 5 % a. v, 5 % a. v,

fria fria fria

7-6%a.v

fria

( 8-40 J 3 \ö % a. v, ( 7-oo 14 16 i 0-70 | 0-06 \0-12Vi1' 0-03 0-03 fri 1-00 fri fri

1090 Velocipeder

1 st.

1122 T v å l : t o a l e t t v å l ..

1 kg

l-oo

1123 1132 1229

a n d r a slag Svavelsyra Superfosfat

0-io 0-60 0-25

33-3 156 10-1 1-4

0-5 0

1 kg 100 kg 100 kg

1233 Röksvagt krut---.

1 kg

0-50

9-s

0-50

0-20

0-08'

1234 Dynamit

1 kg

5-6

0-12

0-20

fri

1270 Pianinon

1 st.

0-20 150-00

31-4

120-00

10%a.v.\5

0-10 fri fri

T u l l e n b e r ä k n a d p e r p a r . — 2 B e t r ä f f a n d e d e l ä n d e r , s o m t i l l ä m p a o l i k a t u l l s a t s e r för d i m e n s i o n e n . — 3 D o c k ej u n d e r 40 % a. v. — * B e t r ä f f a n d e d e l ä n d e r , s o m ä g a m e r ä n tva t a b e l l a n f ö r d a t u l l s a t s e r n a , d ä r ej a n n o r l u n d a a n g i v i t s , t u l l e n å r e s p . s t ö r s t a o c h m m s t a tjockd e l ä n d e r , s o m för h ä r i f r å g a v a r a n d e slag av j ä r n t r å d ä g a m e r ä n t v å t u l l s a t s e r , b e r o e n d e p a a n g i v i t s . — 8 B e t r ä f f a n d e d e l ä n d e r , s o m ä g a m e r ä n t v å t u l l s a t s e r för h ä r i f r å g a v a r a n d e slag givits. — 9 B e t r ä f f a n d e d e l ä n d e r , s o m ä g a m e r ä n e n t u l l s a t s för e l e k t r i s k a m a s k i n e r , b e r o v i k t e n . — 1 0 T u l l e n s k a l l i varje fall m o t s v a r a m i n s t 10 % av v a r a n s v ä r d e . — Av gjuto m r ä k n a d till s t y c k e t u l l u n d e r a n t a g a n d e a t t 1 v e l o c i p e d v ä g e r 14 k g . — 16 P a r f y m e r a d . — 20 21 villkor. — I n f ö r s e l n t i l l å t e n e n d a s t efter s ä r s k i l t m e d g i v a n d e . — M e d e t t v ä r d e av t. o. m. s t y c k e t u l l u n d e r a n t a g a n d e , a t t 1 p i a n i n o v ä g e r 300 k g .

35 REPRESENTATIVA VARUSLAG I OLIKA LÄNDER.

Belgien

Tyskland

ÖsterrikeUngern

10% a. v

0-71

0-91

10 % a. v.

0-09 0-18

10 % a. v.

0-0 7

0-o,s

10 % a. v

0-0 5 0-09

0-08 0-10

O-oi

0-03

0-0 3

2-67

6-84 10-64

0-72

0-7 2 1-44 2-88

4-oi

7'22 10-64 27-36 12-10

2-23

4-oi 17-80

Schweiz Frankrike

0-22

Spanien Kyssland Amerikas Förenta Stater

2-16

1-98

35%

0-12 0-25

0-22 0-3 6

0-82 2-05

55% a. v. 60 % a. v.

0-04

0-07

0-22

0-19

55%

0-05 0-08

0-06 0-09

0-03

O-o;

o-u

0-22 0-43 l-0oe

5-04 8-64

5'lf 6-4S

12-33 17-58

12%

EV 04

7'92 10-80 11-88 7-20

5-04 10-80 144-0 0 14-40

21-12 66-12 56-29

10% 15%

0-12

}0,

36-00

36-00 21-60

2-88

4'3 2

a. v.

fria 35% 55%

28-8 0

37-48

15%

18-oo

14-40 35-2 8

2-88

7-20

49-21 37-48 fria

15 % a. v. 15% a. v. fria

18-oo

54-0 0

11-52

99-63

20 % a. v.

14-4 0 57-60

25 % a. v.

0-3 6

2-16

1-44

16-02

24-3 2

5 76

12-96

8-64

1-44 1-44 1-44

5-3 4 17-80 3-56

15-20 27-36 18-24

5-76 5-7 6 5-04

11-52 25-20

6-48

1-44U 2-881 2

8-01 3-56

38-oo 15-20

10-08 3-60

79-2 0 9-36

45-6 0

8-64

22-18

25-20

30-24 1 5

24-6 0

0-09 3

2-39

0-21

8-64

a. v.

}„

l-oo

a. v.

0-07 0-14

1-44 3-24

4-45

Italien

KRONOR

a. v.

12% a. v.

12-46

12% a. v,

0-2 7

0-27

0-29

0-06

0-25

1-73

1-27

50%

0-04 fri fri

0-09 fri fri

0-07 0-91 fri

0-04 0-22 1 8 0-22

0-0 5 0-30 fri

0-11 1-62 0-04

0-32 4-21 0-009

0-11

fritt

l-ioso

0-04 fri fri Införselförbud

0-32

0-2 .-. 20

20% a. v. 2-oo18 fri O-le"

2% a. v.

fri

0-46

10 % a. v. 106-S0 2 3 159-eo23

0-4 0

{

0-40

0-36

i 30

0-32

0-53'

86-4023

72-00

64 80

180-00

184-3 2

a. v.

0-33 2 2 0-16 2 1 0-33 2 2

45 % a. v.

olika dimensioner, avser den lägsta tullsatsen den minsta och den högsta tullsatsen den största tullsatser för här ifrågavarande slag av plåtar, beroende på dessas tjocklek, beteckna de i denna leken. — Plåtar av mindre än 0 3 m m tjocklek äro tullfria. — 6 Wellplåt. — 7 Beträffande tradens större eller mindre tjocklek, hava i denna tabell den lägsta och den högsta tullsatsen av spik, stift, hästskosöm e t c , hava i denna tabell den högsta och den lägsta tullsatsen anende på dessas vikt, hava i denna tabell tullsatserna angivits för den lägsta och den högsta järn. — 12 Av smidesjärn eller stål. — 13 Lackerade, målade etc. — 14 Andra. — 16 Vikttull Annan. — 18 För gödningsämnestillverkning fri. — 19 Införseln tillåten endast under vissa 1'6 7 kr. per kg. — 22 Med ett värde av mer än T67 kr. per kg. — 23 Vikttull omräknad till

36¶TAB. B. N:ri gällande svenska tulltaxa

TULLSATSER ÅR 1890 Å ETT A N T A L

Y a r u s l a g

Kvantitetsgrund

Sverige

Norge

Danmark

35 Portlandscement

100 kg

0-40

fri

56 Fläsk, saltat

1 kg

0-20

fritt

fritt 0-2 2 1'2 5

fritt fritt fritt

0-io

fritt

Kött, andra slag (än av fågel) iärskt

1 kg

0-07

74 79 b 138

Spannmål: vete, omalet vetemjöl Smör, naturligt

100 kg 100 kg

2-50

1 kg

0-2 0

139 Margarin

1 kg

0-20

0-0 4

fritt

Kaffe, obränt

1 kg

0-12

0-30

0-2 5

158 Socker, raffinerat

1 kg

0-33

0-40

0-2 7

196 Cigarrer och cigarretter Sulläder (kärnstycken, renskurna) Skodon, av skinn

1 kg

4-oo

3'GO

1-67

199 210

1 kg 1 kg

0-24 0-94

0-23 0-95

0-33 1-33

311 Finpapper (icke försett med vattenmärke)

1 kg

0-io

0-13

0-io

Tapeter

1 kg

0-13

0-33

1 kg

0-20

0-13

0-17

0-60 1-75

0-80

318/319 381/382 400/406

9¶Ullgarn, enkelt, oblekt och ofärgat ••• Yllevävnader (andra än pressduk, maskin filt och mattor)

1 kg

4-30

/ \

1-83 10

Strumpor av ylle (utan broderier)

1 kg

1-is

0-27 1-10"

1-33

Bomullsgarn, enkelt, oblekt och ofärgat 1

1 kg

0-15

0-0 7

0-13

Kautschuksskodon Arbeten av äkta porslin: vita eller enfärgade

1 kg

1-00

0-93

0-67

1 kg

0-24

0-23

0-33

tva- eller flerfärgade Arbeten av oäkta porslin samt krukmakargods: vita eller enfärgade

1 kg

0-4 7

0-23

0-67

1 kg

0-io

0-0 7

0-13

Fönsterglas, ofärgat och of olierat ... Buteljer av mörkgrön eller brun massa Järnplåtar utan slipning, polering eller ytbetäckningu

1 kg

0-07

0-06

1 kg

0-02

fria

764/766

766/777

412 478/481 641 673 674

675 682/684 693 734/737

0-06

100 kg

/ \

3-oo 4-oo

Järntråd, 10 m m eller därunder i största dimension av tvärsektion, opolerad 1 5

100 kg

( \

4-oo 8-oo

fri

4-17

Spik och stift av järn-

100 kg

4-oo

fria

4-17

fria

1-04

1 I fat, säckar eller annat emballage. — 2 Löst. — 3 Av nötkreatur. — 4 Annat. — registreringsavgift 1'so kr. per kg. — 8 Tullen beräknad per par. — 9 Beträffande de länder, i denna tabell tullsatserna angivits för det grövsta och det finaste numret. — 10 Grova. — bomullsgarn, beroende på dettas grovlek, hava i denna tabell tullsatserna angivits på det för olika dimensioner, avser den lägsta tullsatsen den minsta och den högsta tullsatsen den varande slag av plåtar, beroende på dessas tjocklek, beteckna de i denna tabell anförda tullhär ifrågavarande slag av järntråd äga mer än två tullsatser, beroende på trådens större eller

37 REPRESENTATIVA VARUSLAG I OLIKA LÄNDER.

Nederländerna

Belgien

Tyskland

ÖsterrikeFrankrike 1 Ungern

KRONOR

Italien

Spanien

Amerikas Förenta

Ryssland

Stater i

fri

0-01 0-0 9

/ \

0-22 O-ll3 0-22 4

fritt fritt fritt

O-IS

O-ll

0-06

0-18

O-ll

O-io

0-G71 0-58 2 0-17

O-lS

0-u

0-05

0-09

0-04

0-02

0-17

3-co

1 W2-56

25% a. v.

0-18

6-26 0-09 0-13 0-09 0-13 l-oi

2-06

0-18

5-7 6 0-09 O-ll 0-0 9 O-ll 1-12

4-19 6-29

fritt

9-2 4

2-G7 6-68

3-co

} 0-40 } 0-40 0-75

0-09

0-50

0-52

fritt

0-52

0-66

0-43

0-50

0-04 5

11-70 7

22-oo

1-44 6-30

1-03 4-8 2 0-41 0-68 1'03

fri

0-S9

} 4-40

fritt

0-18

fritt

0-07 0-3 7 0-43

0-3 5

0-71

0-26

0-36

2-ic

2-38

0-93 0-32 0-02 0-09 0-12 0-4 5 0-14 0-21

fritt

/ \

0-5 7

}

fritt

O-il

5 % a. v. 5 % a. v.

10 %

0-32 0-44

0-03

0-09

5 % a. v. fritt

0-oc

0-21

0-14

0-07

5 % a. v. 10 % a. v.

/ \ / \

1-19

{ 1-94

5 % a. v. 10 % a. v. o-38 —1-94 fritt

( \

0-07 0-29

O-ii 0-32 0-35

5 % a. v. 10 % a. v.

8 O-ll

0-14 } O-os { 0-3 } 0-29 2 0-08 0-20

/ \

( 37-25 + \25% a. v. 10% a. v. 25 % «• v. 15 % a. v. 35 % a. v. 25 % a. v.

0-54 1-61

1-so

3-60 5-7 6

1-7S

ros

1- 58—2-38

2-83

4-47

O-ll 0-28 0-53

0-13 2-68 0-43

0-13 0-43 0-36

0-90 1-26 1-33

0-62 O-SG 1-89

\ 0-83—• / 3-9 7

0-18

0-38

0*91

55 % a. v.

0-29

0-38

1-81

60 % a. v.

0-27

0-17

55 % a. v.

0-13

0-25

0-06

O-io

5% a. v. 10 % a. v.

0-26

0-27

5 % a. v. 10 % a. v.

0-09

5 % a. v. 10 % a. v.

0-05 0-09 0-03

0-07

Införsel-

14-40 { förbud } 0-32 0-3G

0-60

0-89 1-96

0-12

5 % a. v.

(

/ \

032 0-54

0-12

{

1-55

0-13 0-89

5% a. v. 10 % a. v.

{

0-90

fri

0-07 0-04

{ { {

1-08

0-09 0-18 0-U 0-18

}

0-07

{ 0-13 0.06

0-03 0-13 0-02

0-07

0-09 0-04

7-12 10-68

5-40 7-92

5-04 8-64 #

4-32 7-20 5-76 8-64

8-64 10-80

fria

0-72

2-64

/ \

fri

0-72

2-G4

( 7-12 \ 10-68

5 % a. v.

2-8S

5-28

11-57

} 0-72

}

6-48 9-3 6

1-29

}'-

12-04

} 5-76

18-92

14-40

20-04

30 % a. v.

/ O-ll \ 0-26 0-08—0-12 / 4-14 \ 28-9S f 10-35 \ 24-8 4 / 8-28 — \ 33-11

Kandisocker O'41 kr. per kg. — 6 Havannacigarrer 25'2 o kr. per kg. — 7 Med tillägg av som äga mer än en tullsats för här ifrågavarande ullgarn, beroende på dettas grovlek, hava 11 Andra. — 12 Beträffande de länder, som äga mer än en tullsats för här ifrågavarande grövsta och det finaste numret. — 13 Beträffande de länder, som tillämpa olika tullsatser största dimensionen. — 14 Beträffande de länder, som äga mer än två tullsatser för här ifrågasatserna tullen å resp. största och minsta tjockleken. — 15 Beträffande de länder, som för mindre tjocklek, hava i denna tabell den lägsta och den högsta tullsatsen angivits.

38¶TAB. B (forts.). N:r i gällande svenska tulltaxa 840 841/842

1¶TULLSATSER ÅR 18 90 Å ETT ANTAL

V a r u s 1a

Kvantitetsgrund

Sverige [

Norge

Danmark

1 kg

1-18

0-80

0-13

0-28 0-10

0-30

0-67 0-04

0-50

fri

1 kg

0-12 150-00

fria

0-17

40-oo

10% a. v

1122 1123

Knivar: enklare finare (utom med ytterskållor av ädel metall o. d}d.) Tvål: toalettvål andra slag

1132 Svavelsyra

1 kg 1 kg 100 kg

1233 1234 1270

Röksvagt k r u t Dynamit Pianinon

1 st.

0-io

2-09

Jämte accis av 0"0 7 kr. per kg. — * Vikttull omräknad till stycketull under antagande att

39 REPRESENTATIVA VARUSLAG I OLIKA LÄNDER.

Nederländerna

Belgien

ÖsterrikeFrankrike Ungern

Tyskland

Italien

i 5 % a. v. 10 % a. v.

0-2 1

0-89

KRONOR

0-72

1-80

1 1-44 0-09 1 0-06 1

0-04 0-04

0-2G 0-09

0-2 7 0-07

fri

1-34

fri

0-36

0-43 0-93 213-002

Införselförbud 36-00

1-08 — 2-1G 64-8 0

0-07

O-ll

5 % a. v. 6 % a. v.

fria 78-00s

1 pianino väger 300 kg.

/ \

0-09 0-09

0-29 0-06

1°" 1-44 0-14 1-08 \

0-34 180-00

Amerikas Förenta Stater

Kyssland

Spanien

( i

2-73

5-4 6 1-23 0-31 / 3-78 \ 10-32 (Införsel\ förbud 223-3 4

\12st.0-4b / —7-50 1-24 20 % a. v. \

2-07

0-41 0-66 25 % a. v.

40¶TULLVERKETS INKOMSTER OCH (Ej medräknade äro fyr- och båkavgifter, lastK r on

k o r n s

Tull

Nederlagsavgift

Transitoupplagsavgift

Konfiskationer och böter

1881 82 83 84 85

28 841 400 30 241 932 32 643 891 33 003 426 32 267 655

174 065 170 740 194 981 193 428 182 224

2 070 2 349 2 077 2 012 2 499

34 718 35 379 32 102 35 257 43 090

1886 87 88 89 90

31 578 694 30 086 668 37 024 015 41 761 377 41937117

187 634 165 129 198 978 186 285 187 816

2 245 2 180 2 077 1905 2 405

37 931 33 354 32 752 39 257 49 511

1891 92 93 94 95

37 258 886 36 591 473 36 382 504 37 880 908 38 747 001

192 948 172 186 163 723 149 291 136 167

2 667 2 609 2 632 3 358 3 200

41 841 31228 33 904 42 813 40 105

1896 97 98 99 1900

41 563 029 42 935 584 51 363 192 59 409 676 56 821 378

140 702 151 702 167 803 200 411 193 740

2 837 3 255 3 848 4 105 3 421

51844 44 247 52 501 68 214 52 871

1901 02 03 04 05

48 759 863 54 960 525 56 110 132 59 246 252 59 444 603

187 247 171 304 182 930 177 994 175 695

2 9S8 4 771 2 766 2 702 3 956

74 885 49 882 45 186 48 914 47 466

1906 07 08 09 10

59 419 605 59 708 272 57 013 278 58 259 563 60 647 606

177 524 177 537 172 421 176 977 173 207

4 308 5 782 5 223 5 705 4 597

70 385 58 196 68 541 61870 65 001

1911 12 13 14 15

60 273 369 64 350 267 69 600 543 59 038 428 54 413 074

174 448 175 705 206 091 157 960 232 527

5 076 5 360 5 807 27 410 246 591

62 032 53 376 55 787 76 554 194 833

485 238 542 179 579 817 538 593 944 785

1916 17 18 19 20

59 883 065 41 870 152 35 743 466 98 535 412 143 10S 600

248 000 71076 68 914 392 944 342 339

519 753 444 240 63 839 206 686 297 310

254 909 130 908 152 373 401 272 465 457

1 208 820 1 027 093 1 008 750 1 191 184 1 602 829

1921 22

102 471218 110 443 966

296 191 227 189

95 586 42 656

397 005 566 250

1 062 072 1 021 109

1 Å r

..."

t e r Ersättning för vissa av tulltjänstemän verkställda förrättningar

1 Här ingå bl. a. tolagsersättning samt bidrag till handelsflottans pensionsanstalt. Omkostpå omläggning av tolagsersättningens redovisning.

41¶Bilaga III UTGIFTER

ÅREN

1881 — 1 9 2 2

penningar, sockerskatt och

skogsvårdsavgifter)

n o r U t g i f t e r Omkostnader Nettoinkomst

Diverse annan uppbörd

Summa

Exklusive krigstidstillägg1

277 004 74 151 23 049 15 347 20 553

29 329 257 30 524 551 32 896 100 33 249 470 32 516 021

4 305 946 4 370 418 4 459 498 4 494 428 4 421 291

52 359 59 993 49 554 54 607 55 451

4 358 305 4 430 411 4 509 052 4 549 035 4 476 742

24 970 952 26 094140 28 387 048 28 700435 28 039279

11990 11791 19 307 17 286 22 084

31 818 494 30 299 122 37 277 129 42 006 110 42 198 933

4 388 688 4 342 596 4 670 785 4 926 557 4 998 831

86167 66 887 110 693 174 287 212 358

4 474 855 4 409 483 4 781478 5 100 844 5 211 189

27 343639 25 889 639 32 495 651 36 905 266 36 987 744

27 208 15 764 27 236 26 673 32 589

37 523 550 36 813 260 36 609 999 38 103 043 38 959 062

4 781 963 4 774 665 4 760 009 4 839 329 4 901775

147 280 83 509 187 657 121 178 117 390

4 929 243 4 858 174 4 947 666 4 960 507 5 019 165

32 594307 31 955 086 31662 333 33142536 33 939 897

54 350 64 741 57 253 70 468 65 978

41 812 762 43 199 529 51 644 597 59 752 874 57 137 388

5 091 077 5 164 999 5 689 199 6 064 012 6 361910

137 869 217 107 199 004 315 525 371 497

5 228 946 5 382 106 5 888 203 6 379 537 6 733 407

36 583 816 37 817 423 45 756 394 53 373 337 50 403 981

83 807 52 309 56 909 64 998 63 262

49 108 790 55 238 791 56 397 923 59 540 860 59 734 982

6 079 676 6 416 351 6 506 835 6 600 974 2 4 137 771

343 300 734 521 811 575 780 679 613 517

6 422 976 7 150 872 7 318 410 7 381653 4 751288

42 685 814 48 087 919 49 079 513 52 159 207 54 983 694

71732 85 354 64 857 66 206 65 462

59 743 554 60 035 141 57 324 320 58 570 321 60 955 873

7 286 120 7 624 343 7 978 831 7 951313 8 066 782

872 889 1 065 120 789 137 743 898 792 200

8 159 009 8 689 463 8 767 968 8 695 211 8 858 982

51 584 545 51 345 678 48 556 352 49 875110 52 096 891

75 297 91291 101 249 102 432 125 431

61 075 460 65 218 178 70 549 294 59 941 377 56 157 241

9 379 542 9 731 735 10 075 141 11 077 947 11 642 261

1 234 170 1 642 904 1 647 069 1 183 097 1 306 282

10 613 712 11 374 639 11 722 210 12 261044 12 948 543

50 461 748 53 843 539 58 827 084 47 680 333 43 208 698

127 986 158168 211071 172 218 239 522

62 242 533 43 701637 37 248 413 100 899 716 146 056 057

12 165 937 12 433 767 11965 597 13 919 816 19 092 795

170 030 1 347 226 5 890 438 8 160 015 11 501 790

1286 513 1165 945 769 058 946 934 1 381 105

13 622 480 14 946 938 18 625 093 23 026 765 31 975 690

48 620 053 28 754 699 18 623320 77 872 951 114 080 367

196 370 104 518 442 182 702 i 112 483 872

20 388 965 19 368 378

9 744 966 6 295 524

2 185 143 3 769 749

32 319 074 29 433 651

72 199 368 83 050 221

Krigstidstillägg

Restitutioner

Summa

naderna för fyr- och båkmedlens debitering äro ej medräknade. — 2 Minskningen beroende

42¶INFÖRSELNS OCH TULLUPPBÖRDENS FÖRDELNING TAB. A.

VÄRDET AV INFÖRDA VAROR I MEDELTAL ÅREN 1 9 1 2 — 1 9 1 4 MED FÖRTULLPLIKTIGA VARORNA PÅ NÖDVÄNDIGHETS-

V a r u g r u p p e r

I. II. III.

Sten- ocli jordarter samt andra mineraliska eller fossila råämnen, icke flytande; ävensom arbeten därav, ej annorstädes upptagna ... Alster av åkerbruk, kvarnindustri, trädgårdsskötsel m. m.: B.

Närings- och njutningsmedel, ej annorstädes

V. VI.

Hudar och skinn, läderarbeten, pälsvaror m. m. Trävaror, flätade varor, borstbindararbeten, samt ben, h o r n och andra formbara ämnen Papper och tryckalster m. m.: A. Pappersmassa, papp och papper; ävenB.

VIII.

IX. X. XI. XII.

1 000 kr.

107 270 21286

1144 8 455

108 414 29 741

60 088

44 303

104 391

13 976

2 937 19 180

68 094 21168

71031 40 348

17 205

4 979

22 184

3 738

4 776

2 880

2 834

5 714

314 20 437

11372 21683

11686 42 120

8 141 26 849

4 010 21042 696

12 151 47 891 696

2 909

14 879

15 963

6 021 914

6 341 2 759 2 116

12 362 2 759 3 030

23 263

44 828

22 320

12 850

35 170

54 797

2 229 1430

2 283 2 227

19 875

20 765

Tryckalster, alster av grafisk konst samt

Spånadsämnen ur djur- och växtriket samt därav framställda varor: C.

Vegetabiliska spånadsämnen med undan-

D E. F.

Bomull Spånadsvaror i förening med kautschuk Spånadsvaror, vattentäta, belagda eller impregnerade med annan massa än kautschuk; vävnader, sammanklistrade med annat ämne än kautschuk;

Sömnads- och andra arbeten, ej s. n., av spånadsvaror, även i förening med annat ämne; hattflätor, hattar, pryd-

Summa

Kautschuk och kautschuksvaror samt pack-

Metaller: A. Järn- och järnlegeringar samt arbeten B. C.

XIII.

B Tullpliktiga varor 1 000 kr.

Frukter, bär, grönsaker och levande

IV.

VII.

A Tullfria varor 1 000 kr.

Koppar och andra, ej förut nämnda oädla metaller samt arbeten därav... Arbeten av oädel metall utan avseende

D. Ädla metaller samt arbeten därav Maskiner, apparater, fartyg och fordon: A. Maskiner, apparater och redskap,

43 UR FINANSIELL OCH BEHOVSSYNPUNKT DELNING VAROR,

PÅ

TULLFRIA

UMRÄRLIGA

OCH

VAROR

TULLPLIKTIGA

OCH

VAROR

SAMT

B i % av C

98-9 71-6

UPPDELNING

LYXVAROR T u 1 1 p 1 i k t i g a

A i % av C

Bilaga

Absoluta tal 1 000 kr.

va r o r Procentuell förde ning

Nödvändighetsvaror

Umbärliga varor

Lyxvaror

l-l 28-4

1035 7 753

9 518

100 184

57-6

42-4

42 359

14-2

85-8

7 689

4-1 47-5

95-9 52-5

77-6

Nödvändighetsvaror

Umbärliga varor

Lyxvaror

90-5 91-7

0-8 61

8-7 2-2

—

95-6

4-4

4 055

64-1

33-8

2-1

45 640 18 3 9 4

16 312 274

6142 2 500

67-0 86-9

24-0 1-3

9-0 11-8

22-4

4 804

96-5

0-2

3-3

21-7

78-3

3 690

98-7

0-9

0-4

49-6

2 794

—

1-4

98-6

2-7 48-6

97-3 51-5

1297 21255

10 0 7 5 428

11-4 98-0

88-6 2-0

67-0 56-1

33-0 43-9 100-0

3 936 20 430 582

—

74 612 114

98-2 97-1 83-6

—

1-8 2-9 16'4

100-0

2 909

—

100-0

—

0-o

6-8

93-2

8 377

3 335

56-3

22-4

21-3

48-7

4 396 2 646 1721

1945 395

113 0

69-3 95-9 81-3

30-7

30-2

51-3 100-0 69-8

48-1

51-9

2 3 194

—

99-7

0-3

63-5

36-5

12 8 5 0

—

lOOo

—

2-4 35-8

97-0 64-2

2 229 252

— 1 178

100-0 17-0

—

82-4

4-3

95-7

19 8 7 5

—

100-0

—

4-1

O-o

18-7

—

44¶TAB. A.

(forts.).

VÄRDET AV INFÖRDA VAROR I MEDELTAL ÅREN 1 9 1 2 — 1 9 14 AV DE TULLPLIKTIGA VARORNA PÅ NÖDVÄNDIG-

V a r u g r u p p e r

XIV. XV.

XVI.

B. Elektriska maskiner och apparater m. m. C. Fart3Tg och fordon Oljor och fett, vax m. m. samt produkter av dessa ämnen, såsom ljus, tvål m. m Produkter av kemisk industri; ävensom dithörande råämnen, ej annorstädes upptagna: A. Kemiska grundämnen och deras föreningar, ej annorstädes upptagna B. Torrdestillationsprodukter och närstående ämnen C. Färger och färgningsämnen m. m. D- Flyktiga, vegetabiliska oljor; ävensom parf3'mer och kosmetiska medel m. m. E. Konstgödsel F. Krut och andra sprängämnen; tändstickor och fyrverkerivaror G. Produkter av övrig kemisk industri m. m. Varor, ej annorstädes upptagna Summa för samtliga grupper

TAB. B.

A Tullfria varor 1 000 kr.

B Tullpliktiga varor 1 000 kr.

1 000 kr.

49 880

6 409 4 693

6 458 14 573

3 019

47 271

13 918

426 1020

3 315 7 191

57 14 552

] 445 339

1 502 14 891

219 4 462 960

511 944 11813

730 5 406 12 773

438 687

346 756

785 443

C Summa

VÄRDET AV SAMT TULLUPPBORDEN FOR INFÖRDA TULLPLIKTIGA VAROR FINANSTULL OCH

Samtliga tullpliktiga varor V a r u g r u p p e r

Sten- och jordarter samt andra mineraliska eller fossila råämnen, icke flytande; ävensom arbeten därav, ej

III.

Alster av åkerbruk, kvarnindustri, trädgårdsskötsel m. m.:

IV. V. VI.

B. Frukter, bär, grönsaker och levande växter m. m. Närings- och njutningsmedel, ej annorstädes upptagna Hudar och skinn, läderarbeten, pälsvaror m. m Trävaror, flätade varor, borstbindararbeten samt ben,

VII.

Papper och tryckalster m. m.: A. Pappersmassa, papp och papper; ävensom arbeB.

VIII.

Varuvärde 1 000 kr.

Tulluppbörd 1 000 kr.

1 144 8 455

194 802

44 303 11998 68 094 21 168

11 329 3 478 19 338 1242

4 979

3 738

2 834

11372 21 683

1506 2 880

Tryckalster, alster av grafisk konst samt mål-

Spånadsämnen ur djur- och växtriket samt därav framställda varor:

45 MED F Ö R D E L N I N G PÅ T U L L F R I A OCH T U L L P L I K T I G A H E T S V A R O R , U M R Ä R L I G A V A R O R OCH L Y X V A R O R

VAROR

T u ] 1 p 1i k t i g a

A i % av C

B i % av C

0-8 67-8

Absoluta tal 1 000 kr. Nödvändighetsvaror

Umbärliga varor

99-2 32-2

6 409 2 028

2 665

93-6

6-4

3 015

85-8

14-2

—

87-1 85-8

12-9 14-2

426 1020

—

3-8 97-7

96-2 2-3

1016 339

30-o 82-5 7-5

70-0 17-5 92-5

489 944 7 022

3 822

44i

282 031

38 256

ÅREN

1 9 1 2 — 1 9 14

MEDELTAL

72 MED

SAMT

UPPDELNING

va r o r Procentuell förde ning

Nödvändighetsvaror

Umbärliga varor

100-0 43-2

56-8

—

99-9

o-i

—

100-0 lOOo

—

70-3 100-0

22 969

95.7 100-0 59-5

32-3

8-2

26 469

llo

7-6

Lyxvaror

FÖRDELNING

Lyxvaror

—

5-o

—

— — 24-7 4'3

PÅ V A R O R B E L A G D A

MED

SKYDDSTULL

V a r o r

finanstull Varuvärde 1 000 kr.

ägda

me i

Tull i % av varuvärde

skyddstull

Tulluppbörd 1 000 kr.

Varuvärde 1 000 kr.

Tulluppbörd 1 000 kr.

Finanstullar

Skyddstullar

59 184

7 23

1085 8 271

186 779

11-9 12-5

17-1 9-4

3 501 7 446 55 386

449 2154 14 688

40 802 4 552 12 708 21168

10 881 1324 4 650 1242

12-8 28-9 26-5

26-7 291 36-6 5-9

4 687

9-3

ll-i

3 297

4-3

22-4

—

2 834

—

8-3

11 129 424

1448 82

243 21259

58 2 798

13-o 19-3

23-9 13-2

46¶TAB. B ( f o r t s . ) .

VÄRDET AV SAMT TULLUPPBÖRDEN FÖR INFÖRDA TULLPLIKTIGA MED FINANSTULL

Samtliga tullpliktiga varor V a r u g r u p p e r

spånadsämnen med undantag av c. Vegetabiliska bomull Bomull Spånadsvaror i förening med kautschuk Spånadsvaror, vattentäta, belagda eller impregnerade med annan massa än kautschuk; vävnader, sammanklistrade med annat ämne än kautschuk; polerduk G. Sömnads- och andra arbeten, ej s. n., av spånadsvaror även i förening med annat ämne; hattflätor, hattar, prydnadsfjädrar, solfjädrar IX. Kautschuk och kautschuksvaror samt packningar av spånadsämnen X. Lervaror XI. Glas och glasvaror XII. Metaller: A. Järn- och järnlegeringar samt arbeten därav ••• B. Koppar och andra, ej förut n ä m n d a oädla metaller samt arbeten därav Arbeten av oädel metall utan avseende å metallens art :•••• D. Ädla metaller samt arbeten därav XIII. Maskiner, apparater, fartyg och fordon: A. Maskiner, apparater och redskap, ej elektriska... B. Elektriska maskiner och apparater m. m C. Fartyg och fordon XIV. Oljor och fett, vax m. m. samt produkter av dessa ämnen, såsom ljus, tvål m. m. XV. Produkter av kemisk industri; ävensom dithörande råämnen, ej annorstädes upptagna: A. Kemiska grundämnen och deras föreningar, ej annorstädes upptagna B. Torrdestillationsprodukter och närstående ämnen C. Färger och färgningsämnen m. m. I). Flyktiga, vegetabiliska oljor; ävensom parfymer och kosmetiska medel m. m. Konstgödsel Krut och andra sprängämnen; tändstickor och i3 r rverkerivaror G. Produkter av övrig kemisk industri m. m XVI. Varor, ej annorstädes upptagna D. E. F.

Summa för samtliga grupper

Varuvärde 1 000 kr.

Tulluppbörd 1 000 kr.

4 010 21042 696

688 3 006 97

2 909

14 879

3 263

6 341 2 759 2 116

826 520 625

23 263

3 943

12 850

2 229 1430

108 59

19 875 6 409 4 693

2 014 1053 835

3 019

1970 426 1020

230 50 132

1445 339

166 14

511 944 11813

67 203 1742

346 756

47¶VAROR OCH

MEDELTAL

ÅREN

1912 — 1 9 1 4

MED F Ö R D E L N I N G

PÅ V A R O R

BELAGDA

SKYDDSTULL V a r o r

b e 1 a g*å a

m e d Tull i °o av varuvärde

f i n a n a t u 11 Varuvärde 1 000 k r .

skyddstull

Tulluppbörd 1 000 kr.

Varuvärde 1 000 kr.

Tulluppbörd 1 000 kr.

Finanstullar

Skyddstullar

3-8 19-3

17-2 16-0 12-9

5 2 913 114

0 110 22

4 004 18 129 582

688 2 896 75

2 909

2 512

12 367

2 747

20-5

22-2

150 650

30 207

6 341 2 609 1466

826 490 418

20-0 31-9

13-0 18-8 28-6

22 9 7 2

3 937

2-1

17-1

12 8 5 0

—

10-1

—

32-G

2178 1430

101 59

13-7

4-6 4-1

1404 5

140 0

18 4 7 1 6 405 4 693

1874 1053 835

10-o

10-2 16-4 17-8

2 970

8-2

13-9

12 33

218 50 100

9-2

1840 426 710

11-9 11-7 14-1

501 339

101 14

22 5 820

1 760

511 921 5 994

67 201 982

4-6 13i

13-1 21-8 16-4

94 232

2 0 809

252 524

4 3 806

22l

10-6 6-8

20-2 4-1

48 T A B . C. T U L L U P P B O R D I M E D E L T A L A R E N 1 9 1 2 — 1 9 1 4 MED F O R D E L N I N G PA F I N A N S T U L L A R OCH S K Y D D S T U L L A R SAMT D E N PÅ V A R D E R A AV D E S S A K A T E G O R I E R F A L L A N D E U P P B Ö R D E N F Ö R D E L A D PÅ N Ö D V Ä N D I G H E T S V A R O R , U M B Ä R L I G A VAROR

OCH

LYXVAROR

Tulluppbörd 1 000 kr.

av värdet

Finanstiillar: Nödvändighetsvaror • Umbärliga varor Lyxvaror

6 849 9 470 4 490

12-0 50-4 24-5

Skijddstullar: Nödvändighetsvaror • Umbärliga varor Lyxvaror-

38 322 4 532 952

17-0 23-3

Anm äpk ning. Till grupperna umbärliga varor och lyxvaror hava hänförts följande n u m m e r och litterre i Statistisk varuförteckning: Umbärliga varor: 8, 28, 36 B, 58 A, B, 66 A, B, C, 85, 93 A, B, 94, 99, 101, 106 A, B, 106 V» 107 A, B, C, 109 B, C, 111, 113 A, B, C, 114 A, 117 A, B, C, 118 A, B, C, 119, 121 A, B, 123 125, 127 A, 130 A, 137 A, 143, 145, 148 A, B, 156 B, 157, 164 A, B, C, D, E, F, 165, 166 168 G, 180, 183 A, B, C, F, G, H, I, 191 A, B, 192 A, B, C, 193 A, B, C, 195 A, B, 196 A, B 197 A, B, C, D, 214, 236 H, K, 249, 272, 291, 318 A, 323, 324. 325, 346, 348, 349 A, B, 351 A B, C, 394, 395, 559, 566, 574, 579 B, C, 580 C, 581, 582 A, B, C, 601, 602 A, B, C, 614, 618 619, 620, 643 A, 680, 703 A, 704 A, 721 B, 845, 858, 871 C, 956, 1098 G, 1116, 1221 B, 1223 1224, 1270, 1271, 1272, 1274, 1275, 1276, 1277 A, B, C, D, E, F, 1278, 1285, 1297, 1298, 1300 A, B, C, D, E, F, 1302, 1318, 1319. Lyxvaror: 10, 20, 29 A, B, 30, 37, 44, 45, 46, 63 B, 64 G, 65, 66 D, 124, 128 A, B, 131, 133 A, B, C. L>, 144 A, B, 149 A, 184 B, C, D, 185 A, B, C, 1), 186 A, B, C, D, 187 A, B, C, D, E, F, 188 A, B, 189 A, B, C, 190 A, B, C, 202, 207 B, 212, 225, 227, 229, 285, 289, 292, 293, 294, 295, 296, 297, 298, 299, 333, 338 D, 354, 361, 362, 363 A, B, 364, 365, 366, 367, 368, 369, 370, 371, 372, 373 B, C, 410, 467, 532, 544, 549, 552 A, B, 558, 561, 564, 572, 578, 579 A, 580 A, B, 583, 585, 593, 594, 595, 596, 597, 598, 599, 605, 606, 607, 608, 609, 610, 617, 624, 625, 626, 627, 628, 629, 630, 669, 670, 671. 702, 965, 969, 975, 977, 1089 II, 1, K, 1221 A, 1222 A, 1225, 1241, 1273, 1291, 1301, 1314, 1322.

49 Bilaga V ANTALET REDOVISADE ARBETARE SAMT EXPORTENS BETYDELSE I FÖRHÅLLANDE TILL TILLVERKNINGEN INOM OLIKA INDUSTRIER, ÅREN 1 8 9 6 — 9 7 SAMT 1 9 1 3 Arbetarantal

I n d u s t r i s :

Närings

och

r e n a r

1¶Export i% av tillverkning 1896/97 1913

1896/97

3 997

2 856

426 156 379

528 637 728 768

1 6

3 0 0

5 1 0 0 7 3 0 0 0 0

10 0 0 0 0 1 0 0 0 0 2 0 9 3

njutningsmedel:

Kvarnar Stärkelsefabriker Margarinfabriker Slakterier och charkuterier Konservfabriker Bagerier och kexfabriker Jästfabriker Sockerfabriker Choklad- och karamellfabriker Annan livsmedelsindustri Brännvinsbrännerier och reningsverk Bryggerier och mälterier Fabriker för andra dryckesvaror Tobaksfabriker

Läder, skinn, hår och arbeten

a a a d a d a a a a d d d a

518 121

3 221

6 544

7 715 2 578

708 313 984 5 706

186 305 1063 5 810

4 229

4 706

a a a a

2 384 1870 1183

1812 7 357

1 11 12 20

38 712 6 397 1969

44 543 10 549 2 049

83 25 20

84 40 30

c c a a d

5 450 4 906 1240

12 271 11251 3 785

71 65

66 50 15 20

9 689

a a a a a a a a a a a

10185 10 487

11663 13 231 1981 1630 4 014 1231

9 11 2 9 7 8 1 9 10

4 3 1 12 3 4 0 0 0

därav:

Garverier Skofabriker Päls- och skinnvarufabriker Annan hithörande industri

851 Trävaror: Sågverk och hyvlerier (inkl. lådfabriker) Snickeri- och möbelfabriker Annan trävarufabrikation

Papper och tryckalster

tn. m.:

Pappersmassefabriker Pappersbruk och pappfabriker Bokbinderier, kartong- och påsfabriker m. m . . . . Tapetfabriker Boktryckerier och grafiska anstalter

Spånadsämnen

och arbeten

Kautschuksfabriker

därav:

Yllefabriker Bomullsfabriker Linne- och hampfabriker Jutefabriker Trikåf abriker Band- och gardinfabriker samt snörmakerier... Repslagerier och bindgarnsfabriker Sömnadsfabriker Hatt- och mössfabriker Färgerier, blekerier och impregneringsanstalter Annan hithörande industri

Kautschuksvaruarbeten

b b

984 1401 2 056

652 365

2 478 1098 2 061

5 898 2137 1181

1 Beteckningarna i denna k o l u m n utmärka: a tullindustrier, icke exporterande; b tullindustrier, exporterande; c exportindustrier; d lokala industrier. Jfr del I, sid. 80. 4 — 3501. T. T. Del II.

50 Bilaga

(forts.)

Arbetarantal

I n d u s t r i g r e n a r

Export i % av tillverkning

1896/97 |

10 633 1627 1044 8 769 950 90 1130 535

13 581 2 137 3 379 14 352 2 467 121 1 705 1359

56 0 5 80 8 40 32

Lervaror. Tegelbruk samt sten- och lergodsfabriker i Skåne i övriga Sverige Porslins- och kakelfabriker

2 660 7 173 2 526

2 656 7 157 3217

30 0 20

Glasvaror: Glasindustri

4 888 !

5 639

15 042 i 3 16 608

65 14 58

Stens- och jordarter och arbeten Malmgruvor Stenkolsgruvor Torvfabri ker Stenhuggerier Kalkbruk Kritbruk Cementfabriker Annan hithörande industri

| 1896/97 | 1913

därav:

Metaller o. metallarbeten (andra än maskiner m. m.) Järnverk tackjärnstillverkning tillverkning av smitt och valsat järn ••• Järnmanufaktur tillverkning av gjutgods ., „ andra produkter Framställning av andra metaller än järn Metallmanufaktur (annan än järn-): metallverk f otogenköksf abriker andra fabriker Maskiner, fartyg, fordon, instrument: Mekaniska verkstäder för framställning a v : motorer lantbruksmaskiner separatorer kullager andra fabrikat Elektroindustri: tillverkning av elektriska maskiner „ apparater ,, ledningar ., glödlampor Skeppsvarv och båtbyggerier* Instrumentfabriker

14 451

27 179 4 12

1290 1 165 4 490

\ 2 521

6 17

3 140 3 286 2 012 1740 3 21 530

10 12 70

403 819 120 191 4 658 739

2 698 2 178 547 415 7 379 1237

6 36 2 64 4 15

Oljor och fett och arbeten därav: Såp- och tvålfabriker Ljusfabriker Annan hithörande industri

533 287 273

4 8 20

Produkter av diverse kemisk industri: Superfosfat fabriker Sprängämnesfabriker Tändsticksfabriker Färg- och fernissfabriker Diverse kemisk-teknisk industri

492 577 5 426 248 1162

758 1098 7 044 375 3 369

s 282 1323 3 1389 3

14 810 3 3

2 7 75

1 Se föregående sida, not 1. —- 2 Ehuru icke i större omfattning exporterande har varvsindustrien ansetts ur tullskyddssynpunkt närmast jämförlig med exportindustrierna. 3 Approximativt.

51¶T f T * 1-H

-^ CO

X S M CM l- ©

Öl Ö

^Mffi

—I

3", v

>-(

«# t -

» X ' t C

O O 1H

'< < a :<

TS O

CO CO

T* ib

—• CM

CM l -

1—1

•>#

•*

B O

o o se

ms»

c i CC —I

9 cS CL 00 OS

T* OO OJ

S ~o BcP

o-C

c/3 <

• *

•a c CO CO

CO < o

« 'C u 'S* 3 S

Öj 1C Ö

o 7

5' ^

00 Q

CO CC

cc o

- i

os w

-B B

CM —' » C H C D O l

OJ OJ

H IX O

I-

»i ?1

-US

23 C C

u L.

T3 O

to H W

a cc

—

fl s i

i-*

SS BP^ C cd

<0Q

'fl

« CJ

11 11 s o t ! o

1(1 fl tg :C8

X z—'

•Co

T I :Cd u C >-5

c u

•cc C

A "C

Ila o c o

M P^ M

O fl

-yj

^ .

u 0

—

*•«

cs .S

-o £

•

••o

-Q

«-

fl C

9 H

cs o c,

CJ Cd cd

fl .5 fl s * | »..

T3 ^

BP"£

5P"£ c «

0 •a

U -

-fl 0)

S S 73 ""5

•o

U 03

a . S-o

5! -fl u

o -C

•w

s T3O o V > TS S=C

•d g

v; <50

• !°

#2 BP cd

'c *J r.

f y. :C3

•^. <n V7C<

i 3 o § -3 fl

•§ i i

u -C P3 o *0 JA :Cd

52¶Bilaga VII

UNDERSÖKNING ANGÅENDE TULLARNAS ANDEL I LEVNADSKOSTNADERNA I SVERIGE 1913-1914 Föreliggande utredning bygger i huvudsak på den av socialstyrelsen verkställda allmänna levnadskostnadsundersökningen för konsumtionsåret 1913 — 14 (Levnadskostnaderna i Sverige 1913—1914, del I, Stockholm 1921). Denna undersökning, vilken är utförd enligt den s. k. hushållsboksmetoden, grundar sig på räkenskapssammandrag för 1 355 hushåll med i genomsnitt 4*4 medlemmar per hushåll och med en utgiftsstat varierande mellan 987 och 3 850 kr. Genomsnittsinkomsten per hushåll var 1 853-70 kr., genomsnittsutgiften 1 838-64 kr. Uppgifterna avse uteslutande hushåll från städer och stadsliknande samhällen, sammanlagt 39 orter. Huvudstaden Ur här icke medtagen, enär för densamma en säi-skild levnadskostnadsundersökning verkställts några år tidigare. Av de 1 355 räkenskapsböckerna härrörde 225 från Malmö och 201 från Göteborg. Som framgår av de anförda inkomst- och utgiftsbeloppen, avser undersökningen uteslutande hushåll bland de jämförelsevis mindre bemedlade. Av hushållsföreståndarna ha 933 st. eller 69 % ansetts hänförliga till gruppen arbetare, 422 st. eller 31 % till gruppen lägre tjänstemän, de flesta av dem vid trafikverken. Fördelningen på särskild a'inkomstgrupper var följande: Årsutgiit

Arbetarhushåll Tjänstemannahushåll

per

h u s Ii å 11, k r o n o r

Under 1 500

1 500 — 1 750

1 750 — 2 500

2 500— 4 000

Summa

256 61

265 80

369 203

43 78

933 422

Förutom detta material har även kommit till användning den undersökning, som socialstyrelsen verkställt rörande lantarbetarnas levnadskostnader för år 1920. Vid utförandet av föreliggande beräkningar var sistnämnda undersökning blott delvis publicerad l, men genom välvilligt tillmötesgående från socialstyrelsens sida har kommittén fått taga del av ännu i manuskript förefintliga utredningsresultat. Nämnda utredning avser 372 hushåll med i genomsnitt fem medlemmar per hushåll. I olikhet med utredningen rörande städerna och de större samhällena rör d e t sig här om en samhällskategori med endast delvis genomförd penninghushållning. Vid den evalvering av den förekommande naturaomsättningen i penningar, som alltså varit av nöden, har som norm använts i vederbörande orter gängse partipris. För att möjliggöra en jämförelse mellan den vid lantarbetarundersökningen erhållna utgiftsstaten, vilken avser året 1920, med utgifterna för stadshushållen, vilka avse konsumtionsåret 1913 —14, har det varit nödvändigt att söka reducera den förra till samma prisnivå som de senare. Därvid har använts socialstyrelsens 1

Se Sociala Meddelanden, 1922, h. 3.

53 detalj prisstatistik för de varuslag, beträffande vilka sådan finnes, samt i övrigt samma st}'relses beräkningar rörande levnadskostnaderna i riket. Det är givet, att härigenom endast ett approximativt riktigt resultat kunnat erhållas, så mycket mer som någon hänsyn icke kunnat tagas till den till följd av de ändrade prisförhållandena tvivelsutan inträffade förskjutningen i konsumtionen. Det är dock anledning antaga, att resultatet icke blivit i högre grad missvisande. Metoden vid beräkningen av tullarnas andel i levnadskostnaderna har nu varit den, att man sökt fixera det belopp, varmed varje särskild post i normalbudgeten kan anses ha fördyrats genom tullarna. För en dylik beräkning möta naturligtvis mycket stora svårigheter. På grund av den innanför tullgränsen ofta rådande konkurrensen mellan olika företag kan nämligen ett eventuellt tullskydd ingalunda alltid utnyttjas, och även om man för ett visst varuslag kan antaga ett sådant utnyttjande, torde det i allmänhet icke låta sig med någon högre grad av säkerhet avgöra, i vilken omfattning detta äger rum eller, med andra ord, med huru stor del av den givna tullsatsen priset på varan kunnat ökas. Emellertid har man — under förutsättning att övriga nödiga faktorer äro kända — alltid möjlighet att angiva den övre gränsen för den av tullskyddet beroende prisökningen, och den härav framgående maximala tullbördan har därför utgjort det första föremålet för en undersökning på området ifråga. Först sedan maximum blivit bestämt, har man försökt sig på att närmare angiva storleken av den tullkostnad, som i verkligheten drabbar konsumtionen. En bestämning av den maximala tullbördan måste vila på antagandet, att en viss tullsats med hela sitt belopp ökar priset på den totala inhemska förbrukningen av berörda varuslag och detta oberoende av huruvida dess ursprung är utländskt, i vilket fall en verklig tullavgift måste komma att påvila varan, eller inhemskt, i vilket fall prisökningen går till den inhemska näring, vars merkostnader gent emot utlandet tullen är avsedd att täcka. Vid denna första preliminära bestämning tages icke hänsyn till den fördyrande inverkan, som otvivelaktigt följer av att tullavgiften med sitt belopp ökar underlaget för en procentuellt beräknad handelsvinst. Resultaten av dessa beräkningar, i vad de avse stadshushållen, meddelas i efterföljande tabeller 1 och 3, och, i vad de avse lantarbetarhushållen, i sammandragen form i tab. 4. Tydligtvis kunna beräkningarna av den maximala kostnaden i de flesta fall utföras på enklaste sätt genom multiplicerande av resp. kvantitetssiffror med siffran för tullsatsen å varuslaget i fråga. I alla de fall, där så varit möjligt, har man ock gått till väga på detta sätt, och har därvid — för erhållande av vissa eljest ej tillgängliga kvantitetsuppgifter — genom en tjänstemans i socialstyrelsen försorg en kompletterande granskning verkställts av ett hundratal hushållsböcker från 1913—14 års levnadskostnadsundersökning. I några fall gäller emellertid den tillgängliga kvantitetsuppgiften en grupp av sinsemellan olika tullbeskattade varor, såsom fallet är exempelvis med grupperna »grönsaker och rotfrukter», »kryddor», »möbler och sängkläder» etc. Genom att undersöka den år 1914 för en enskild dylik varugrupp faktiskt erlagda tullens storlek i förhållande till samma grupps importvärde och använda det sålunda erhållna genomsnittliga procenttalet vid en på liknande sätt företagen beräkning av tullen å den motsvarande konsumerade gruppens inköpsväi-de, vederbörligen nedskrivet från minut- till partiprisnivå (närmast motsvarande sålunda nämnda »importvärde»), har man dock även för dylika fall erhållit resultat, som, ehuru av approximativ beskaffenhet, torde för ändamålet vara tillfyllest. . I fråga om svagdricka och bröd, beträffande vilka artiklar det torde vara uppenbart orimligt att räkna med någon annan tullkostnad än den på råmaterialen (resp.

54 malt och mjöl) fallande, har endast denna senare upptagits. Beträffande brännvin och maltdrycker, för vilka varor en inhemsk tillverkningsskatt utgår, har maximal tullbördan beräknats allenast på grundval av den del av tullsatsen, som överskjuter tillverkningsskatten. Tullsatserna för nämnda varuslag äro ju nämligen bestämda så, att de skola innefatta även ett mot tillvsrkningsskatten å den inhemska produkten svarande belopp. Endast det överskjutande beloppet är alltså att betrakta som tull i egentlig mening. Annorlunda är förhållandet beträffande socker, vid vars införsel skatten upptages separat. I allmänhet har icke någon hänsyn tagits till en eventuellt möjlig medelbar inverkan i prisförhöjande riktning av en tullsats. Emellertid har i fråga om mjölk och grädde ett undantag gjorts på grund av dessa varuslags stora betydelse och det nära sammanhanget mellan smör- och mjölkpriset. För oskummad mjölk och grädde har sålunda trots tullfrihet antagits en från smörtullen härledd tullkostnad. F ö r ernående av en inblick i vilken andel tullsystemet kan tänkas hava i utgående bostadshyror har en särskild undersökning gjorts rörande tullkostnaden för byggnadsmaterialier till ett år 1913 kalkylerat och före kriget i Stockholm uppfört bostadshus av sten, uteslutande inrymmande smålägenheter för familjer i samma ekonomiska ställning, som förutsattes för de av socialstyrelsens ovannämnda undersökning berörda K Beträffande dessa sålunda erhållna, i tabell 2 meddelade resultat torde böra anmärkas, att i vissa fall endast den å råmaterialet fallande tullen tagits i beräkning, enär graden av materialets slutliga bearbetning icke varit känd och den exakta tullsatsen sålunda icke kunnat angivas. Detta gäller sådana artiklar som plåtarbeten till stuprännor, järnrör till ledstänger o. s. v. eller i regel hantverksprodukter, ofta framställda på själva arbetsplatsen. I själva verket torde det här använda beräkningssättet komma sanningen närmast, enär så starkt lokalbundna arbeten näppeligen torde kunna antagas vara i och för sig på något sätt beroende av tullskyddssystemet. För lantarbetarhushållen har, utom beträffande livsmedel, en mera summarisk beräkningsmetod kommit till användning, i det att här för övriga huvudposter i budgeten — bostad, inventarier, beklädnad samt tvätt och renhållning — räknats med samma procentsats för tullbördan, som den vilken framgått som genomsnitt i fråga om stadshushållen. Någon tullbörda för animaliska jordbruksprodukter har ej här medtagits. I fråga om spannmål har endast räknats med den del av tullen, som kan anses belöpa på omalen vara, då lantarbetarnas liksom jordbrukarnas mjölförbrukning övervägande torde härröra från tullkvarnarnas förmalning. Sedan sålunda den »maximala tullbördan» bestämts — ordet maximal här något oegentligt använt, då givetvis hänsyn ej kunnat tagas till åtskilliga smärre grupper av förbrukningsartiklar och ej heller tullbördans förstoring genom mellanhänderna beaktats — har det gällt att söka vinna en åtminstone ungefärlig uppfattning om den sannolika tullbördans storlek. Härvid har man gått så till väga, att man å ena sidan, där så ansetts påkallat, reducerat de särskilda posterna ifråga om den maximala tullbördan med större eller mindre procenttal i enlighet med vad de inom tull- och traktatkommittén bedrivna specialundersökningarna givit vid handen, och å andra sidan ökat de återstående tullkvoterna med vissa "procent, motsvarande vad som kunnat anses som normal detaljhandelsavans. För kännedomen om avansens storlek hava använts dels uppgifter i Mellanhandssakkunniges betänkande (1922), dels en avhandling av prof. E . Sommarin, Om minutpriser och minuthandlarpriser, med speciell hänsyn till speceribranschen i Statsvetenskaplig Tidskrift 1915, h. 2. Resultaten av beräkningarna återfinnas i tab. 3 och 4. 1 Det framgår av bilaga VIII, tab. 4, att någon nämnvärd skillnad i tullkostnad mellan stenhus och trähus icke kan anses vara för handen. Där upptagna mangårdsbyggnad avser för södra Sverige stenhus och för mellersta Sverige trähus.

55 Enligt dessa skulle ifråga om stadshushållen i genomsnitt den sannolika tullbördan åren 1913 —14 ha belöpt sig till 7*8 % av samtliga hushållsutgifter och 9-5 % av utgifterna för egentliga förnödenheter (födo- och njutningsämnen, bostad, bränsle och lyse, inventarier, beklädnad samt tvätt och renhållning). För lantarbetarhushalien bliva motsvarande procenttal resp. 8'3 och 9-3, alltså ej obetydligt mer, beroende på den större roll som särskilt födoämnena spela i lantarbetarbudgeten. Största rollen spela tullarna å födo- och njutningsämnen, nämligen 53*8 % för stadshushållen och 65*1 % för lantarbetarhushållen. Tullarna å mjöl, bröd och gryn ensamt representerade resp. 23 och 3 0 ] %. Därnäst komma tullarna å beklädnadsartiklar, näml. resp. 29*7 och 24*0 %. Blott en del av tullarna å livsmedel kan anses komma jordbrukarna direkt till godo. Följande kalkyl torde ungefärligen visa, i vad mån detta är fallet beträffande den för stadshushållen beräknade tullbördan per hushåll: Fläsk Smör, ost, fett och flott f 65 X 3'7 X 2"709 \ Rag

\—löö—)

Vete T V

9 0 X 3 7 X 2 2116

loo

)

fi5

0"44 kr. 6*67 » o.. Ä

• 7-so

J Summa 20.87 kr.

Spannmålstullen antages här utnyttjad med 65 % för råg och 90 °/0 för vete, och utmalningen skattas till 80 % för råg och 75 % för vete. Av hela tullbördan för matvaror, 67*23 kr., utgör enligt denna beräkning den jordbrukarna tillkommande andelen mindre än en tredjedel, av den totala tullbördan utgör ifrågavarande andel 14*6 % • I tab. 5 har gjorts ett försök att, i den mån det statistiska materialet det medger, belysa tullarnas inverkan på levnadskostnaderna för hushåll, tillhörande olika socialgrupper och inkomstklasser. Därvid har, i anslutning till levnadskostnadsundersökningen 1913—14, utgifternas storlek och fördelning per s. k. konsumtionsenhet lagts till grund för beräkningarna. Med konsumtionsenhet förstås konsumtionsbehovet hos en vuxen man. För en vuxen kvinna anses konsumtionsbehovet representera 0-8 härav, för personer under 19 år mindre enligt en fallande skala, där konsumtionen hos barn om 0—3 år betecknas med 0*1. (Se Levnadskostnadsundersökningen 1913—1914, del I, sid. 17*.) På sådant sätt erhåller man den undersökta massan bättre fördelad på välståndsklasser än som är möjligt genom en uppdelning efter hushållens totalinkomst, enär genomsnittligt beträffande de samhällsgrupper det här gäller hushållsmedlemmarnas antal ökas med stigande inkomst. Tab. 5 meddelar först en översikt av utgifternas procentuella fördelning för de olika hushållsgruppernas vidkommande. Det mest i ögonen fallande draget är livsmedlens sjunkande andel av utgifterna och omvänt »övriga utgifters» stegrade andel hos de högre välståndsgrupperna. Tullbördan, vilken i genomsnitt för samtliga stadshushåll uppgick till 7-8 % av utgifterna, utgjorde för arbetarhushåll 7-9 och för tjänstemannahushåll 7'6 %. För den lägsta inkomstgruppen utgjorde den 8"i och för den högsta 7-2 %. Sätter man tullbördan i förhållande till enbart utgifterna för inköpta förnödenheter och hyra, förmärkes ingen nämnvärd olikhet i procenttalen. Däremot är ifråga om livsmedelstullarna den ojämna belastningen än skarpare utpräglad än ifråga om den totala tullbördan. Det är givet, att om beräkningarna kunnat fullföljas för högre inkomstklasser än de här medtagna, tullbördans minskade relativa betydelse i bredd med stigande inkomst skulle framträtt än mera markerad.

56 En beräkning av vilken andel de egentliga finanstullarna hava i tullbelastningen ger till resultat högst 10 %. Resten representeras av skyddstullarna. Förutom av tullar belastas hushållsutgifterna även av skatter å den inhemska tillverkningen och omsättningen. För normalbudgeten utgjorde dessa skatter c:a 22*5 5 kr. utan och 24'42 kr. med beräknat detaljhandelstillägg. Med hänsyn till att jordbrukarbefolkningen, företrädesvis den självägande bondeklassen, är förhållandevis så talrik i vårt land, kunna de anförda beräkningarna icke anses besitta så stor allmängiltighet som önskligt vore. Det har därför synts vara av betydelse för en allsidig belysning av hithörande spörsmål att anställa vissa kalkyler även beträffande den på den egentliga jordbrukarklassen vilande tullbördan. Något verkligt budgetstatistiskt material står här icke till förfogande, men kommittén har för ändamålet kunnat begagna en utredning, som av socialstyrelsen verkställts för kommunalskattekommitténs räkning angående »levnadskostnaderna inom jordbrukarhushåll och löntagarhushåll på landsbygden». Denna utredning, vilken i huvudsak är byggd på grundval av förut åberopade undersökningar jämte särskilt för ändamålet anskaffat prismaterial, avser tiden juli 1922—april 1923. De framräknade beloppen ha emellertid här, för att kunna tjäna till jämförelse med det övriga hithörande materialet, reducerats till 1913—14 års prisnivå. Socialstyrelsen anser det sannolikt, att förbrukningen inom de mindre jordbrukarnas hushåll ifråga om livsmedel ej avsevärt skiljer sig från lantarbetarnas, varför den för de sistnämnda verkställda undersökningens uppgifter i detta stycke ansetts kunna oförändrade användas. Beträffande övriga förnödenheter ha de vid den stora budgetundersökningen framkomna genomsnittstalen begagnats. Den huvudsakliga skillnaden ligger emellertid däri, att de självständiga jordbrukarna för sin förbrukning av livsmedel och bränsle kunna räkna med väsentligt lägre priser än löntagarna, då de härutinnan helt eller till större delen kunna tillgodose sitt behov genom egen produktion. Den ifrågavarande undersökningen har gett vid handen, att kostnaderna för livsmedel och bränsle i jordbrukarbudgeten vid tiden för undersökningens verkställande kan skattas till c:a 75 % av motsvarande kostnad i löntagarbudgeten. För övriga poster, i fråga om vilka i bägge fallen måste räknas med detaljpriser, anses icke böra göras någon skillnad. I betraktande av att året 1922—23 var en tid av fallande priser och därför osedvanligt stor marginal mellan producent- och detaljpriser, synes man för år 1913 böra höja nyssnämnda förhållandetal till 80 %. Vid bestämmandet av tullbördan antages, att för jordbrukarna ingen sådan förefinnes ifråga om animaliska jordbruksprodukter. Beträffande de vegetabiliska bortses också från tullen å spannmål. Medtaget är sålunda ej heller det tullbelopp å mjöl och gryn, som kan anses motsvara det särskilda skyddet för kvarnindustrien, ehuruväl sådan tull till någon del kan anses drabba jordbrukarna. Detta gör emellertid, att den framräknade tullbördan får anses vara något för låg. I övrigt bibehållas samma tullprocenter, som framgått ur den föregående undersökningen. Resultatet av beräkningarna är följande: Utgifter per hushåll om 2-c konsumtions- Tullbörda enheter kr. kr.

Livsmedel Övriga förnödenheter Andra utgifter Summa

679-3 2 627" 90

38-88 o6-7.3

332'57 163979

— 90' oe

Tullbörda i % av utgifter 4'91 9*03

57 Till följd av a t t n å g o n t u l l b ö r d a ej b e r ä k n a s för d e i d e n e g n a y r k e s d r i f t e n f r a m b r a g t a p r o d u k t e r n a , b l i r t u l l p r o c e n t e n h ä r ej o b e t y d l i g t l ä g r e än v i d löntagarbudgeterna. D e t m å s t e a n s e s som en ö p p e n fråga, h u r u v i d a t i l l ä v e n t y r s d e n s t o r a m a s s a n av s j ä l v s t ä n d i g a m i n d r e j o r d b r u k a r e s t å r p å en n å g o t h ö g r e s t a n d a r d än g e n o m s n i t t e t av d e l ö n t a g a r e , v i l k a d e n s t o r a l e v n a d s k o s t n a d s u n d e r s ö k n i n g e n a v s e r , i v i l k e t fall d e e r h å l l n a r e s u l t a t e n ej skulle v a r a m e d v a r a n d r a fullt j ä m f ö r b a r a . N å g o n m ö j l i g h e t a t t tillförlitligt b e d ö m a d e n n a s a k förefinnes e m e l l e r t i d i c k e , o c h s o c i a l s t y r e l s e n a n s e r s i g o c k s å i sin å b e r o p a d e u n d e r s ö k n i n g k u n n a b o r t s e h ä r i från.

TAB. 1.

TULLARNAS

ANDEL

I LEVNADSKOSTNADERNA

I STÄDER OCH STÖRRE

SAMHÄLLEN I SVERIGE KONSUMTIONSÅRET 1 9 1 3 — 1 4 rtgifts- och kvantitetssiffrorna äro medeltal för 1 355 familjer med i genomsnitt 4"44 medlemmar per familj och gälla 100 sådana normalhushåll. Inkomstklass: 23'4 % av antalet under 1 500 kr.; 25'6 % 1 500—1 750 kr.: 20"8 % 1 750—2 000 kr-; 21"4 % 2 000—2 500 kr.; 8-9 % 2 500—4 000 kr. Årlig inkomst i medeltal per hushåll: 1 854 kr. Utgifter kr.

Tullbörda Kvantitet

Anmärkningar

kr. Maximal Reducerad

Födo- och njutningsämnen: 1- Matvaror, animaliska: Kött Fläsk, färskt» saltat eller rökt Ätbara djurdelar Ben och blod Flott Talg Charkuterivaror Fisk, färsk och konserverad Konserver: av kött övriga Mjölk, oskummad skummad Grädde Smör Margarin Ost Agg Kräftdjur in. m 2. Matvaror, vegetabiliska: Bröd: rågbröd, hårt mjukt vetebröd skorpor kaffebröd Mjöl: vete rågpotatishavreej spec Gryn: havrerisandra Ärter, gula, gröna

5 887 3 463 1910 198 226 539 11 2 967 2 890 101 212 9 145 1476 1 198 6 887 2 926 2 015 2 963 63 1477 4 611 845 856 2 018 4 038 1417 320 858 291 143 202

» » 1. »

5 225 2 771 1339 282

423 333 175 20

445 10 2 917

131 265 64 751 22 550

3158 2 045 1368 st. 44 275 kg

3 675 15 618 1697 1134 2 283 12 994 5 567

374 186 210 2 225

621 341 642

44¶Utnyttj. 25 %

1459 16 132 498 1 52 i 632 307 274

16 132

316 205 274

Utnyttj. 50 % » 7s

4 265 782 85 ' 74

310 845 362 75 12 14 78 12 22 24

212 625 85 74 310 845 290 37 12 14 78 12 22 12

* Utnyttj. 80 % Motsv. 4 079 kg mjöl » 12 026 » » » 1 307 > » » 1134 » » 1 193 » » Utnyttj. 8 0 % 50 %'

Utnyttj. 5 0 %

58¶TAB. 1. (foi'tS.). TULLARNAS ANDEL I LEVNADSKOSTNADERNA I STÄDER OCH

STÖRRE

SAMHÄLLEN I SVERIGE KONSUMTIONSÅRET 1 9 1 3 — 14

XTteifter | kr.

2. Matvaror, vegetabiliska (forts.): Bruna bönor Grönsaker, rotfrukter Potatis Frukt och bär Socker Sirap Kaffe Te Choklad Kryddor Jäst Makaroner Karameller Honung 3. Dryckesvaror: Brännvin, spirituösa Öl, porter o. dyl Vin Svagdricka, läskedrycker 4. Tobak: cigarrer andra slag 5. Förtäring utom hemmet: Måltider Annan förtäring II. Bostad. Hyra Reparationer III. Bränsle och lyse IV. Inventarier: Möbler, sängkläder Kökssaker, servis Övriga inventarier V. Beklädnad: 1. Kläder, lagning av d:o, sgbehör A. Manskläder 14 kostymer: ylle: för barn för vuxna rockar: ylle bomull västar: ylle byxor: ylle bomull regnrockar skjortor o. arbetsblusar underkläder: tröjor o. bj^xor. strumpor: ylle bomull kragar och manschetter hattar mossor vantar: ylle bomull

138 1029 2 237 2 574 5 373 302 3 833 60 529 558

T u 11 b ö r d a Kvantitet

kg » >

11 1782

516" 1 188 60 207 9 37 96* 43 32 69 10

129 1188 60 207 9 37 96 43 32 69 10

257 6 115 6 16 37' 144 238

257 29 16

1349 149

67 7

100 f l 983 10 150

379 1 172 1 285 1

190 172 285

Utnyttj. 50 %

48 180 210 6 3 90 12 6 150 117 24 6 9 47 39 1

36* 135* 158* 4* 2* 68* 9* 6 150 117 24 6 9 47 39 1

Utnyttj. 75 %

8 485 606 1723 18 124 216 162 139 41 733 1534 16

1184 569 823 kg

36 8 198 £

1915 546 /kök 23 056 \ r u m 343 8 697 3 511 1246 2 641

339 1609 697 51 41 287 89 84 353 563 226 52 63 351 180 29 2

Anmärkningar

l. 44 575

kr. Maximal Reducerad

par st. par st. par

16 30 28 10 4 37 14 4 160 158 170 88 104 63 60 18 2

Utnyttj. 25 %

Utnyttj. 25

144 238

Se tab. 2

59 TAB.

1 (forlS.).

TULLARNAS ANDEL I LEVNADSKOSTNADERNA SAMHÄLLEN

I SVERIGE

KONSUMTIONSÅRET

I S T A D E R OCH

STÖRRE

1913 — 1 4

Tullbörda Ut ifter

kr.

Kvantitet

Anmärkningar

kr. Maximal: Reducerad

B. Kvinnokläder: 14 dräkter: ylle' kappor: ylle: för barn för vuxna kappor: bomull: för barn för vuxna klädningar: ylle: för barn för vuxna klädningar: bomull blusar: ylle bomull kjolar: ylle bomull regnkappor linne (och underkläder) ... trikåvaror strumpor: ylle bomull hattar: monterade omonterade barnmössor skinngarnityr vantar: ylle bomull C Tyg: ylle bomull I). Garn och sybehör: garn: ullbomullssybehör 2. Skodon: läderskor stövlar tofflor (tygskor) galoscher reparationer o. d. i VI. Tvätt och renhållning: Tvätt och strykning Tvål. såpa, soda, putsmedel o. d.--. | VII. Övriga utgifter (hygien, utg. för intellektuella ändamål, förenings- och försäkringsavg., gåvor och understöd, skatter, nöjen, resor, räntor, telefon, post- och skrivutensilier, lottsedlar, utgifter för tjänare och diverse)

1 133 st.

189 74 347

247 13(35

14 47

74 347

6 41

3 5

12 152 249 132 30 42 24 34 263 350 243 par 36 898 st. 396 73 146 63 par 10

2 12 24 22 8 4

1763 2 121 363 35 1015

3 785 par 50 44 312 2 565

4 32 20 28 4

146 39 77 57 30 6 49 12

6 57u 46u 24 46 193 114 21 18 6 1

6 57 46 24 46 193 114 21 18 6 1

580 3 477

208 194

23 89

330 3 12 100

1 454 lfl 14 > 5 17 60

780 1676

Ber. till 119 » 209

23 2 89

Utnyttj. 5 0 %

60¶Utnyttj. 50 %

33 257

Summa 183 864 NOTER TILL TABELL 1

Därest priset på smör stiger på grund av tullpålägg, kan priset på grädde och oskummad mjölk antagas stiga i proportion därtill. Utgiften för grädde (s. k. »bättre kaffegrädde») har beräknats motsvara c:a 1 090 kg å l"io kr. per kg (medelpriset år 1913), vilket motsvarar en smörmängd av 259 kg. Den angivna mjölkmängden har antagits motsvara en smörmängd av 2 490 kg.

60 2 Tullen utgjorde år 1914 för gruppen 25 % av importvärdet- Här angivna minutpris har ansetts motsvara ett partipris (utan tull) av 710 kr. 3 Tullen utgjorde år 1914 för gruppen 30 % av importvärdet. Här angivna minutpris har ansetts motsvara ett partipris (utan tull) av 1 716 kr. * Tullen utgjorde år 1914 för gruppen 25 % av importvärdet. Det angivna minutpriset har beräknats motsvara ett partipris (utan tull) av 385 kr. 6 Tullskyddet å gruppen spirituösa utgjorde i medeltal år 1914 1 kr. per liter. Emellertid torde skattesatsen — 65 öre — böra anses vara innesluten i tullsatsen. Tullbördan har följaktligen beräknats med en siffra av 35 öre som multiplikator. 6 Hela kvantiteten har antagits utgöra lageröl. Skatten per avverkad maltkvantitet var åren 1910—11 i genomsnitt 20 öre per kg. Ett kg malt åtgår för framställning av 4*4 Ht. lageröl. Tullkostnaden per kg (lit.) öl är lika med skillnaden mellan tullsatsen, 12 öre, och skattesatsen, 4'5 öre, eller = 7 5 öre. 7 Teoretiskt taget skulle en viss tullbörda åvila svagdricka såsom varande en maltdryck- Ett utnyttjande av detta tullskydd torde dock knappast kunna antagas. Minutpriset år 1913 uppgick till 8 öre per lit. (kg), medan enbart tullsatsen var 12 öre för samma kvantitet. Tillverkningen är för övrigt starkt lokalbunden och till stora delar hantverksmässig. Tullkostnaden har därför här antagits vara inskränkt till tullen för den nödvändiga malten (100 kg malt = 1 3 ' 9 hl svagdricka), eller 0'36 öre per liter. Om hela utgiften antages hava uppstått genom inköp av svagdricka till 8 öre per lit., erhålles en konsumtionssiffra av 10 290 liter samt en tullkostnad av 37 kr. 8 Kvantiteterna beräknade med ledning av pris- och kvantitetsuppgifter för år 1908 i prop. n:r 254 till urt. riksdagen 1914. 9 Måltider 1915 kr.; annan förtäring 546 kr. Av förstnämnda post har materialkostnaden ansetts utgöra 50 % eller 957 kr., av den senare 25 % eller 136 kr. En genomsnittlig lullkostnad på dessa materialkostnader har antagits utgöra i förra fallet 14 %, i senare 10 %. 10 Den egentliga hyran utgjorde 23 056 kr., reparationer uppgingo till 343 kr. Tullkostnaden har antagits drabba båda posterna lika. Enligt tabell 2 uppgick tullkostnaden för där omhandlade stenhus till 9 748 kr. eller 4' t % av totalkostnaden för huset, vilket alltså är liktydigt med en av tullen orsakad stegring i hyran med samma procent. Då hyrorna i huvudstaden av olika skäl — icke minst på grund av höga tomtvärden — ställa sig högre än i flertalet av de av undersökningen berörda samhällena, kan emellertid denna procentsiffra icke läggas till grund för beräkningen. Utgår man i stället från tullkostnad per eldstad i berörda hus — teoretiskt taget bör ju nämligen tullkostnaden över allt vara lika under för övrigt lika omständigheter — vilken kostnad uppgår till 113'3 kr., erhåller man för de 250 eldstäder per 100 hushåll, som levnadskostnadsundersökningen avser, en merkostnad i byggnadskostnaderna av 28 325 kr. Vid en hyresnivå av 7 % blir tullkostnaden således 1 982"" T kr., motsvarande 8'5 % av hyresutgiften. Det torde böra anmärkas, att denna kostnad, även som maximalkostnad betraktad, dock otvivelaktigt är för hög, enär materialåtgången i ett år 1913—14 uppfört hus i huvudstaden t o r d e vara relativt större än den för landets bostadshus genomsnittliga. Den gäller dessutom endast för stenhus, ej för av trä uppförda, vilka senare givetvis icke bära någon tullkostnad för murtegel men i stället större tullkostnad för spik, papp, linolja m. m. 11 Tullen för gruppen enklare möbler uppgick år 1914 till 15 % av importvärdet. Det angivna minutpriset har ansetts motsvara ett partipris (utan tull) av 2 526 kr. 12 Tullen år 1914 = 20 % av importvärdet; partipriset (utan tull) 859 kr. 13 Tullen år 1914 = 15 % av importvärdet; partipriset (utan tull) 1900 kr. 14 Tullbeloppet beräknat med ledning av uppgivna stycketal och evalvering till vikt; ifråga om »linne och underkläder» samt »trikåvaror» har beräkningen utförts med tillhjälp av det utrönta procenttalet för hela gruppen. 15 Tullen år 1914 = 12 % av importvärdet; partipriset (utan tull) 743 kr. 16 Tullbeloppet beräknat på 100 mans-, 230 kvinno- och barnskor, varav V3 med tull å 2 kr., resten med tull å 6 kr. Mansskor ha antagits väga i genomsnitt 1"15 kg per par, kvinno- och barnskor 0'8 5 kg per par. 17 50 par mans-, 50 par damgaloscher, de förra å 0'ö kg, de senare å 0'4 kg. 18 Tullbeloppet beräknat allenast å en antagen åtgång av 250 kg sulläder ä 35 öre per kg i tull. (Tullsatsen sänktes d. l/i 1914 till 28 öre.) 18 Utgiften har antagits utgöra huvudsakligen arbetskostnaden. Enligt uppgift håller sig materialåtgången inom en marginal av c:a 10 %. Då åtskillig material dessutom är tullfri (soda), har någon tullkostnad icke ansetts böra påföras. 20 Utgiften har antagits vara fördelad på följande sätt: 250 kg tvål å 2 kr. = 500 kr.] (250 kr. 850 » såpa å 75 öre = 638 » I varav uppstår föl- i 43 » 850 » putsmedel ä 55 » = 4 6 8 » ( jande tullkostnad |170 » 700 » §oda å 10 » = 70 » J j — _»_ Summa 1 676 kr. Summa 463 kr.

61 TAB. 2. TULLARNAS ANDEL I KOSTNADEN FÖR ETT I STOCKHOLM ÅR 1913 — 14 KALKYLERAT OCH UPPFÖRT, FÖR ARBETARFAMILJER AVSETT STENHUS OM 8 6 ELDSTÄDER Totalkostnaden, 209 000 kr., fördelade sig på tomtkostnad med 52 000 kr., räntekostnad under byggnadstiden med 6 400 kr. samt egentlig byggnadskostnad med 150 600 kr. Hj-ran beräknades efter 7 % å det nedlagda kapitalet

Mate

Kvantitet kg

T u 11 b ö r (1 a Anmär k n ingar Maximal Reducerad /För grundläggning, betong, \valv, trappor m. m. /För murar, brandbotten, \spiselfötter. * Utnyttj. 25 %. /Till trappor, portinfattnin\gar, golv m. ni. Till väggar.

Cement

195 000

1 170

Murtegel

2 122 890

531*

Taktegel

23 400

18'

Kalksten

36 960

370 Cementplattor Gipsarbeten Golv- och förhydningsmassa Kakel

2 300 3 480 1280 7 130

29 94 8

/Till kakelugnar och väggbeklädnad i kök.

Trävaror: golv, hyvlat eller späntat j dörrar, fönster, socklar, lister etc.j hyllor, diskbord, trappor etc ! Papp Järnvaror:

38 650 21 173 1607 3 336

1933 1059 123 33

33¶Till golv, väggar, tak.

balkar (tullbara)

15 561

^Tullfria balkar ingå i huset \med 7 740 kg.

vinkeljärn, ledstänger, räck stegar, takfönster plåt till rännor, tak, luckor etc. ... spisar, kaminer m. m dörrbeslag m. m galler m. m luftventiler o. dyl

775 110 3 793 3 554 603 90 1030

30 9 262 178 150 11 52

avloppsledning, gjutna rör (tullbara

3 420

spolcisterner, avloppstrattar, badkar etc vattenledning, smidda rör kranar gasledning, smidda r ö r kranar, gasspisar, badkaminer ... cisterner (av koppar) spik (inalles) G las, fönsterTapeter Ledningstråd, kontakter m. m Oljemålning: linolja Limfärgbestrykning: lim

1861 553 33 1008 1492 99 4 000 2 090 214 76 1400 10

259 22 17 40 96 10 260 188 43 12 98 2

9 738

i 619

Summa

/Tullfria rör ingå i huset \med t 680 kg.

62 TAB.

SAMMANDRAG

AV U P P G I F T E R

K O S T N A D E R N A I S T Ä D E R OCH

STÖRRE

RÖRANDE SAMHÄLLEN

TULLARNAS ANDEL I LEVNADSKONSUMTIONSÅRET

1 9 1 3 — 14

U p p g i f t e r n a gälla e t t g e n o m s n i t t s h u s h å l l a v d e n t y p , s o m a n g i v e s i t a b . 1 Sannolik tullbörda Maximal tullbörda

kr. I. F ö d o - o c h n j u t n i n g s ä m n e n 1. M a t v a r o r A- A n i m a l i s k a a. K ö t t o c h fläsk (inkl- c h a r k u t e r i v a r o r , flott, talg) ••• b. Fisk och konserver c- M e j e r i p r o d u k t e r , margar i n , ägg B- V e g e t a b i l i s k a a. B r ö d , mjöl, g r y n b. Grönsaker och frukt c. S o c k e r o c h s i r a p d- K o l o n i a l v a r o r , kryddor och diverse 2- D r y c k e s v a r o r 3- T o b a k 4. F ö r t ä r i n g u t o m h e m m e t ... • II. B o s t a d I I I . B r ä n s l e o c h lyse IV. I n v e n t a r i e r V. B e k l ä d n a d 1. K l ä d e r 2- S k o d o n , g a l o s c h e r VI. Tvätt och renhållning VII. Övriga

Prooen- \ Frocent tisk för- ,' av utdelning J gifter

856-43 794-31 450-7 7

107-62 98-0 7 43-92

63-31 55-7 3 10-54

76-6» 67-23 12-49

53 s Al-i

152-01 32-<;<;

24-77 1-52

1-11 1-48

1-38 1-85

l-o

0-9

•266-10 343-5 4 168-74 61-80 56-75

17-03 54-15 29-30 7-28 12-48

7-95 45-in 26-10 1-52 12-48

9-20 54-74 32-7 0 1-90 13-98

56-25 25-7 0 11-75 24-ci 233 99 869 7 73-97 230-15 162-59 67-50 24-50

5-03 4-2 5 3S2 1-48 19-83

5-03 3-0 2 3-8 2 0-74 1003

6-10 3'7 7 4-7 7 0-9 2 12 54

8-30 4335 27-14 16-21 4'63

64 7 3387 25-7 7 8-85 232

809 4233 31-27

Summa

1 50607 33257

Summa

1 8 3 8 64

utgifter

med utan detaljhandelstillägg 1 kr. kr.

Sannolik tullbörda (inkl. detaljhandelstillägg) __

8-5 2-8

1-3

183-79

116-00

188-79

1 1 6 76

ll-oo 290 142-55 14255

6-5 38-4 23-0 1-3 9-8 4-3 2-0 3-4 0-e 8-s

3-5 15-9 19-4 3-1 24-0 11-0 14-0 40-0 3-7 6-4

10-9 18-4 19-2 16-4 11-8

9-5

57 297 21-9 7-8

7-8

1 Med detaljhandelstillägg m e n a s den ö k n i n g i t u l l b ö r d a n , s o m u p p k o m m e r för k o n s u m e n t e n d ä r i g e n o m a t t i detaljhandeln avansen b e r ä k n a s s o m ett p r o c e n t u e l l t tillägg a de genom tullarna redan höjda partihandelspriserna. Detaljhandelsavansen har ansetts uppgå t i l l följande p r o c e n t av p a r t i p r i s e t : f ö r mjölk, s m ö r o c h g r ä d d e 10 % , f o r s o c k e r o c h s i r a p 12 %, för kaffe 20 % o c h för ö v r i g a v a r o r 25 %• H ä n s y n h a r i c k e t a g i t s till a t t i m a n g a fall v a r o r n a p a s s e r a flera m e l l a n h ä n d e r , i n n a n d e n å k o n s u m e n t e r n a , v a r i g e n o m o t v i v e l a k t i g t den ursprungliga tullbördan höjes m e r ä n s o m m o t s v a r a r den vanliga detaljhandelsavansen.

63 TAB.

TULLARNAS ANDEL I LEVNADSKOSTNADERNA FÖR ETT GENOMSNITTLIGT LANTARBETARHUSHÅLL KONSUMTIONSÅRET 1 9 1 3 — 14 Utgiftssiffrorna g r u n d a sig p å e n u t r e d n i n g o m f a t t a n d e 372 h u s h å l l m e d 5 m e d l e m m a r i m e d e l t a l p e r familj o c h a v s e e n d e å r e t 1920- M e d l e d n i n g a v i n d e x t a l f ö r p r i s o c h l e v n a d s k o s t n a d e r ä r o s i f f r o r n a o m r ä k n a d e till a t t gälla p r i s n i v å n 1913—14 Sannolik tullbörda Utgifter

I. F ö d o - o c h n j u t n i n g s ä m n e n 1. M a t v a r o r A. A n i m a l i s k a a K ö t t o c h fläsk m . m h. F i s k o c h k o n s e r v e r c Mejeriprodukter, margar i n , ägg B. Vegetabiliska a- B r ö d , m j ö l , g r y n b. G r ö n s a k e r och frukt c Socker och sirap d. K o l o n i a l v a r o r , kryddor och diverse 2. D r y c k e s v a r o r 3. T o b a k 4- F ö r t ä r i n g u t o m h e m m e t II. B o s t a d III. Bränsle och lyse IV- I n v e n t a r i e r V. B e k l ä d n a d 1. K l ä d e r 2. S k o d o n o c h g a l o s c h e r VI- T v ä t t o c h r e n h å l l n i n g

kr.

720-10 692-81 885-29 124-06 24-70

10343 96-26 32-10 15-40 0-31

236-53 307-52 152-44 48-09 62-19

16-39 64-16 43-34 3'61 13-95

44-80 14-89 9-13 3-27 108-is 31-61 2987 128-35 74-24 54-11 13-86

3-26 3-17 3-80 0-2 0 9l9 3l4 2539 12-40 12-99 26ä

utan med detaljhandelstillägg 1 kr. kr. 5683 50-06 2-25

62 65 54-2 0

—

2-74

0-31 . 1-94

65i 56-3 2-9 0-4

0-39 2-5 53-4 30-8 2-3 16-2

3-94 3-58 4" 7 5 0-12 5'si

4-1 37 5-0 0-1

3a 24-o

11-40 7-io 1-31

304 231» 14-25 8-87 1'64 962 6

28-80 1-80 13-95 3-20 2-87

3-so 0-10 4-65 2-43

18-so

1 031-94 126-95

143-77

83-7 2

Summa

1 158 89

143 71

88-72

Se n o t e n v i d f ö r e g å e n d e t a b e l l .

Procentisk fördelning

2-3 5 51-46 29-65 2-2 5 15-62

47-si

Summa VII- Ö v r i g a u t g i f t e r

1¶Maximal tullbörda

Sannolik tullbörda (inkl. detaljhandelstillägg)

14-8 9-2 1-7

64 TAB. 5. TULLARNAS ANDEL I LEVNADSKOSTNADERNA PER KONSUMTIONSENHET FÖR HUSHÅLL TILLHÖRANDE OLIKA SAMHALLS- OCH INKOMSTKLASSER SannoTullbördan i % av lik tullbörda Därav utgifter för Andra livsÖvriga per egentliga förförkon- medelsutHyra nödennödenheter aum- tullar totala heter 1 i*'1 tionskr. utgifter Samt- Livsliga medelsenhet av totala utgifter tullar tullar kr.

Utgifter per konsumtionsenhet

LivsTotala medel kr. i yo Stadshus håll: Samtliga hushåll... Arbetarhushåll . • • Tjänstemannahushåll Hushåll med årsin komst per konsumtionsenhet av under 600 kr 600— 750 kr 750—1 050 kr. 1 050 kr. och däröver Lantarbetarhushåll ... 1

711-1 669-8 803-6

46-3 48-5 42-3

527-6 683-9 852-c 159-5 413-0

53-o 47-9 43-4 36-o 62-1

12o 11-6 12-6

11-8

12o 11-9 12-4 9-3

22-7 22-o 24-o

19-0 17-9 21-1

55-IG 52-61 60-91

29-53 29-29 30-0 8

20-7 22-1 23-8 25-6 17-6

14-5 18-0 20-9 26-o ll-o

42-88 53-4 2 64-9 6 83-4 7 34-38

25-51 29-36 32-81 36-84 22-3 7

8-1 7-8 7-6 7-2 8-3

'9-6 9-6 9-6

5-1 5-3 4-7

9-5 9-5 9-6 9-7 9-3

5-2 4-9 4-3 61

O'7

Bränsle och lyse, inventarier, beklädnad samt tvätt och renhållning. Hygien, utgifter för intellektuella ändamål, förenings- och försäkringsavgifter, gåvor och understöd, skatter, nöjen, resor, räntor, telefon, post- och skrivutensilier, lottsedlar, utgifter för tjänare och diverse. 8 Att denna siffra något (0'l %) skiljer sig från motsvarande siffra i tab. 3 beror på att i d e n n a tabell räknats med utgifter per konsumtionsenhet, i tab. 3 med utgifter per hushåll. 2

65 Bilaga

UNDERSÖKNING

ANGÅENDE JORDBRUKETS BELASTNING INDUSTRITULLARNA

VIII

GENOM

I syfte att få utrönt med vilket ungefärligt belopp jordbrukets produktionskostnader belastas genom tullarna å vid jordbruksdriften använda förnödenheter har kommittén anmodat föreståndaren för Sveriges allmänna lantbrukssällskaps driftsbyrå, agronomen L. Nanneson, att med ledning av räkenskapsresultat sammanställa uppgifter rörande årsförbrukningen av särskilda slag av tullpliktiga förnödenheter vid olika typer av jordbruk. Resultaten av den sålunda utförda undersökningen meddelas i tab. 1 här nedan. Rörande det använda undersökningsmaterialets beskaffenhet samt tillvägagångssättet vid beräkningarnas utförande har herr Nanneson meddelat följande. Undersökningsmaterialet består av för åren 1919—22 förda räkenskaper från nedanstående antal jordbruk: . , , Södra Sverige:

bondgårdar storbruk Mellersta Sverige: bondgårdar storbruk Övre Norrland: bondgårdar

22 16 25 35 19

Sammanlagd areal hektar 650 2 300 480 6 400 250

Genomsnittsareal hektar 30 144 19 183 13

Arealen avser »jordbruksjord», varmed förstås åker samt till åker efter avkastningsförmågan reducerad ängs- och betesmark. Förbrukningen av maskiner och redskap har beräknats på grundval av detaljerade inventarielistor för år 1922 för 10 st. representativa jordbruk inom varje grupp. Sedan stycketalet per 100 hektar av varje särskilt inventarieslag bestämts på grundval av dessa inventarielistor, har vikten och värdet per st. beräknats med ledning av vikt- och prisuppgifter i de ledande maskinfirmornas priskuranter för år 1914. Härefter hava resp. inventarieföremåls normala varaktighet vid medelgott underhåll uppskattats och medelamorteringen på grund härav beräknats. Vikten och värdet enligt 1914 års priser av de olika inventarieföremålen hava slutligen multiplicerats med ifrågavarande amorteringstal. Resultaten av dessa beräkningar, vilka alltså beteckna förbrukningen i kilogram samt värdet av samma förbrukning i kronor •enligt 1914 års priser, allt per 100 hektar jordbruksjord, återgivas i tab. 1 här nedan. Det har konstaterats, att de på ovannämnda sätt på grundval av uppskattade .amorteringstal beräknade kostnaderna för de döda inventariernas underhåll ungefärligen stämma överens med de faktiska kostnaderna enligt för ovannämnda egendomar utförda bokslut. Förbrukningen av superfosfat, bindgarn m, fl. förnödenheter har beräknats med ledning av räkenskaperna för 1920—22 för samtliga ovannämnda jordbruk. Även hithörande siffror återfinnas i tab. 1. Förutom de vid jordbruksdriften använda förnödenheterna har man vid denna undersökning också att taga hänsyn till åtgången av tullpliktigt material för jordbrukets byggnader (bostads- och ekonomihus). Upplysningar härom ha erhållits 5 — 3501.

T. T.

Del II.

66 genom Lantbrukssällskapets byggnadsbyrå, som till kommitténs förfogande ställt detaljerade uppgifter rörande ungefärliga materialåtgången för a) mangårdsbyggnad om 6—8 rum och kök, b) arbetarbostad om 2 lägenheter med ett rum och kök vardera, c) husdjursstallar samt d) loge, vagnslider och magasin m. m., allt beräknat för lantegendom om 50 hektar åker dels i södra och dels i mellersta Sverige. E t t sammandrag av ifrågavarande uppgifter lämnas i tab. 3. Totalkostnaden för ovannämnda byggnader enligt 1922 års priser Jiar av byggnadsbyrån uppgivits till c:a 71 000 kr. Med ledning av Svensk finanstidnings prisindex, enligt vilken priserna å byggnadsmaterial 1922 betecknades med siffran 217 mot 100 1L 1913— 3 0 / G 1914, kan motsvarande kostnad för sistnämnda år skattas till c:a 32 700 kr. Vid beräkningen av tullbelastningen har man nu gått så till väga, att man för var och en av de i tab. 1 och 2 upptagna varukvantiteterna uträknat den ökning i kostnad de år 1913 gällande tullarna kunna anses ha medfört. Därvid har,, enligt den allmänna kännedom om de olika tullarnas utnyttjande, som vunnits under kommitténs utredningsarbeten, i en del fall icke ansetts kunna räknas med fördyring med tullsatsernas hela belopp, i vissa fall icke med någon fördyring alls. Sålunda har för åkdon, selar, sadlar, skottkärror, kotjuder, separatorer, hästtäcken och byggnadsträ icke räknats med någon tullkostnad, för mur- och taktegel med 25 % och för posterna dörrbeslag, galler, takfönster etc. samt pumpar med 2 ! av resp. tullsatser. De sålunda uträknade tullkostnaderna angivas för maskiner, redskap och andra driftsförnödenheter detaljerat i tab. 1. I sammandragen form återfinnas ifrågavarande uppgifter beträffande nyssnämnda artiklar i tab. 2 och beträffande byggnadsmaterial i tab. 4. F ö r de maskiner och redskap, vilkas genomsnittliga livslängd ansetts överstiga ett år, och för vilka i de anförda kalkylerna således räknats icke med hela inköpsvärdet utan med en viss amorteringskvot härav, har den på angivet sätt beräknade årliga tullkostnaden ansetts böra höjas med ett belopp, motsvarande 6 % ränta å den på resp. artiklars inköpsvärde fallande totala tullkostnaden. På detta sätt förhöjd, blir tullkostnaden för samtliga maskiner och förnödenheter per 100 har jordbruksjord beträffande de olika jordbruksgrupperna följande: Södra Sverige:

bondebruk storbruk Mellersta Sverige: bondebruk storbruk Övre Norrland: bondebruk

298*7 9 kr. 30153 » 200-40 » 242"53 » 19655 »

Av Nanneson för lantbruksstyrelsen utförda produktionskostnadsundersökningar har framgått, att amorterings- och underhållskostnaden för samtliga byggnader vid jordbruk i södra och mellersta Sverige uppgått till resp. c:a 2-7 och 3-3 % av nybyggnadskostnaden, beräknad efter samma års byggnadskostnader. Då boningshusens varaktighet är större än ekonomibyggnadernas, bör för de förras vidkommande räknas med en något lägre amorterings- och underhållskostnadsprocent än för de senares. Räknas dessutom ränta ä 5 %, torde man kunna skatta totala årskostnaden för boningshusen till 7 % och för ekonomibyggnaderna till 8 % av nybyggnadskostnaden. Enligt dessa beräkningsgrunder skulle man för jordbruk om 50 hektar åker i resp. södra, mellersta och norra Sverige komma till följande tal rörande den årliga tullkostnaden för byggnaderna: Södra Sverige Mellersta och norra Sverige

' 2 9 kr. 88*TI »

67 Dessa siffror skulle som nämnt avse gårdar om ungefär 50 hektar. För erhållande av tal, som ungefärligen skulle motsvara här ovan urskilda typer av egendomar, torde de angivna talen böra höjas med resp. 60 och 40 % för att motsvara de enheter, varmed här i övrigt räknats, nämligen 100 hektar jordbruksjord tillhörande resp. bondebruk och storbruk i vardera av de två landsdelarna. Man erhåller enligt denna beräkning följande siffror för årliga tullkostnaden per 100 hektar för byggnader tillhörande de olika jordbruksgrupperna: Södra Sverige:

bondebruk storbruk Norra och mellersta Sverige: bondebruk storbruk

128"4G 112'41 133'9l 117*19

kr. » » »

Industritullarnas totala fördyrande inverkan å jordbrukets produktionskostnader blir enligt ovanstående beräkningar per 100 hektar jordbruksjord följande: Södra Sverige:

bondebruk storbruk Mellersta Sverige: bondebruk storbruk Övre Norrland: bondebruk

42725 kr. 413'94 » 33434 » 359'7 2 » 330'49 »

68 TAB. 1.

ÅRSFÖRBRUKNING AV MASKINER OCH DIVERSE A r i f ö rMellersta

Södra Sverige

Lokomobiler Fotogenmotorer Elektriska motorer Traktorer Plogar, årder, alvluckrare Harvar, olika slag Sladdar Vältar Hästhackor Gödselspridare Såningsmaskiner Potatissättningsmaskiner Slåttermaskiner Skördemaskiner Häst- och släprävsor, hövändare .. Potatisupptagare, betlyftare Angtröskverk Övriga tröskverk Halm- och höpressar Halmelevatorer, bossfläktar Rensnings- och sorteringsmaskiner Gröpkvarnar, kakkrossar etc Decimal- och kreatursvågar Åkdon, droskor » andra för personbefordran » arbetsSelar Sadlar, remtyg Mjölkningsmaskiner Mjölkflaskor och spannar Rotfrukts- och potatiskokare Skottkärror Ko tjuder Separatorer, handSmörkärnor Ostpressar Stenkrossar, stenbrytare Brandsprutor Sprutor, åkerkåls- och kalkHästvandringar Smides- och slöjdverktyg Handredskap Hästskor Hästtäcken Säckar Reservdelar och smidesjärn Superfosfat Bindgarn 1

Värde 1914 kr.

24-o 8-8 19-4 75-o 79-3 68-3 6-G 42-0 17-6 48-6 49-8 6-1 67-2 149-0 37-9 12-1 129-6

20 13 29 180 55 38 3 12 12 50 39 5 40 109 22 9 115

72-o 3-0 13-1 27-2 16-5 7-2 36-8 456-0 26-8 4-6 9-0 20-0 3-4 14-0 19-0

41 2 9 19 11 12 34 169 43 8 90 38 2 5 16

42-o 2-5 10-0 6-1 17-0 125-0 110-0 3-o 20-o 450-0 7 600-0 287-0

31 9 7 2 30 165 39 4 20 360 494 258

Värde 1914 kr

Bondebruk

Storbruk

Bondebruk

—

126-8 1138 7-9 74-0 39-7 80-o 123-4 24-4 94-7 211-0 42-8 13-7 125-0 8-4

86 60 4 23 24 65 99 20 56 151 24 9 125 5

37-8 80-7 24-6 8-0 148-2 515-1 54-o 6-9

21 55 18 13 118 238 91 11

22-5 10-7 29-7 22-5

38 5 10 18

6-4 1-9

4 6

46-9 17-0 190-0 110-0 6-0 37-0 400-0 900-0 263-0

17 30 250 39 8 37 280 644 237

De inom parentes satta siffrorna ha ej medtagits i tab. 2.

103-7 100-6 8-0 50-0 15-o 56-o 69-8 92-2 89-3 49-0 38-5 17-4 31-4 90-5 20-8 8-0 166-4 458-7 39-5 6-2 18-0 12-2 20-3 7-5 8-o 4-o 5-4 30-4 2-2 73-4 21-0 170-0 100-0 5-o 47-0 350-0 6 050-0 43-0

Värde 1914 kr.

69¶FÖRNÖDENHETER b r u k

1 1

Södra Sverige

Mellersta Sverige

g1 Övre Norrland

Bond ibruk

k«

i Värde 1 1914 kr.

24-0 8-8 26-9 66-0 72-6 68-6 18-o 20-7 8-0 42-0 52-2 6-1 71-4 118-4 34i 37 124-3 0-6 55-s 6-o 20-4 32-7 12-2 9-6 48-4 391-4 34-7 4-2 9-0 20-0 3-4 10-4 3-8

20 13 39 165 54 35 8 12 6 31 43 3 43 87 19 3 118 1 32 6 17 24 10 16 41 169 57 7 90 30 2 4 3

— —

120-0 100-0 3-0 23-0 300-0 1 4 170-0 133o

HEKTAR JORDRRUKSJORD T

Övre N orrland

Storbruk

— — 25-o

n i n g

Sverige

22-o 3-o

PER

16 10

| Värde i 1914 kr.

— 3-8 —

101-5 155-5 2-e 33-8 19-2 105-0 49-5

—

175-2 41-7 138-9

—

44-0 15i

— — 16i 34-2 18-5 9-6 102-0 447-0 37-1 4-8

—

18-o 24-5 18-9 3-8 1-8

—

3-0

— 49-o 45 160 35 4 23 270 271 120

55-0 180-0 90-0 7-0 48-0 350-0 3 320-0

—

27 64 83 1 10 14 72 4L 99 29 85 48 9

5 20 14 19 72 159 49 6 30 12 6 3 3

9 18 100 220 31 6 48 250 216

Bondebruk

Storbruk

Bondebruk

Storbruk

Bondebruk

kr.

7-61 6-83 0-32 2-96 2-38 4-80 8-64 1-71 5-68 12-66 2-57 0-82

2-00 1-30 5-40 18-00 4-7 6 4-io 0-26 1-68 1-06 2-91 3-49 0-43 4-03 8-94 2-27 0-73

—

2-oo 1-30 7-58 16-60 4-36 4 - 12 0-72 0-88 0-48 2-52 3-66 0-43 4-28 7-io 2-05 0-22

J9-34

9-07

3-91

8-74

— —

5-04 0-20

—

3-87 0-60

2-42

7-31

3-19

3-02

3-68 (1-95) (17-70) (35-7 0)

2-48 (1-80) (5-io) (25-85)

3-12 (1-95) (16-65) (25-so)

l-88 (2-4 0) (6-15) (25-3 6)

2-78 (2-86) (10-80) (23-85)

| (73-08)

(37-68)

(54-84)

(46-6 8)

(50-28)

3-38 0-80 1-49 (27-oo)

—

9-oo 3-oo 0-26 0-70 (22-80)

—

9-oo 3-oo 0-26 0-52 (4-56)

— —

—

4-80

—

0-20 0-60

— 5-63 2-4 0 15-20 ll-oo (11-58) 5-18 28-oo 24-7 6 52-GO

1-55 0-90 0-7 0 0-73 2-40 10-oo ll-oo (5-7 9) 2-80 36-00 19-oo 57-4 0

—

2-46

—

6-22 6-04 0-32 2-oo 0-90 3-86 4-89

—

5-53 5-36 2-94

2-70 0-92 1-02 (9-oo) (2-oo) (0-50) 0-50 0-8 5 0-70

— — 0-80 Too

— 8-81

—

2-96 13-60 10-oo (9-65) 6-58 24-oo 15-13 8-60

3-60 9-60 10-oo (5-7 9) 3*22 27-oo 10-43 26-60

2-70 6-09 9*33 O-io l-35 1-16 6 - 30 3-4 7 10-51 2-50 8-83

,. 4'14

2-70 1*84 0-95 (4-56) (0-4 5)

— 0-90 5'88 8-oo 14-40 9-oo (13-51) 6-72 25"oo 8-30

—

Q OS O 1-5

i ? »is

< h

ti w

K eS

-g

O O

os « w o< .

K rf

CO rf

1H O»

£ .

OICM r H 1—I

rf° z

l^CO-H Ol rH

C D f f i O >9 COrHCOSO

63 CD

aI oi i-ri

w gZ H

s 2

01 t-i

o 5c

CD " - •

S fa w w

s '" 9*

i>H

Q OS

o :Q 95

-rf OS

Tt* »O OJ CM

O O CO CM

iCCOH •<* OJ CO

O CO 00 IOH-* OJ OJ

4) ^ t-4 Ol

tlC

•o fa

CM 00 co os r-, pH

Q o OJ

o >o oi o I—I CM

t— o »ra cooico OJ

1¶O » i > t~ •>* «e O l OJ I-H OO

-4H Ol Ol jflj

s , rf r<

2¶G CO OS

o o cx> (BO r H CM

< w a •

o co o o -tf Cft 0 0 «eH OJ CO «9

co Ol i—l

"CD

« ~

oi S n3 CD O "O

'^o

Z W rH,—i O CO CM OJ

p z Q

•><

Q-

CO CX> co >o o i co

a O I>

oo 00 rH

o o »ra OJ Ol rH r-t

rH rH oi

H^OOl -<* CM CO G\J

COO cooo OJ

O - * GO CCOJhCO -Hi CM

o -* •* oo • * t * CM CD CM

•< w tJ a

C X. .3 °

3 M

rf 2 -3-S :rf 2 r-

Ol r\

, s

o O

;rf°«

"rf

rf CD

? Z

• o J5 oi

Srfi .- s ^

Ol E rf rf r CD

-:rf CD o i

s «

i 2 5 gr3

rf r -

rf rf

NJ PS

Ö ° 0 - CO 03 fcd

too S«

: Q 05 fa 05 co OS X

r5 ^ O

• 3 ^ T 3

»Sr*

- d •=• O B

5So.« | r 3

a Ä

rf T3 CU ,_ : OO oi oi S3 p. o ' o r f :rf 4) s ^ CO CO

5 «

s-^-8

t-l

rf rf:rf

52 M

rf g X ä r S ^ r 3 Ä rf< g «rr;

a Xi

s 2. 'S £ 5

rfgS)

S rf s i _ rQ , £ „ , " I .rf **( " 1 . oi " S ' O CD SS ^- * Sa> g TJ [_l . r f r H oi on

OH 3

rf O S*6 2 2=2

•rf T3 « ej

3 »o

T3 ^d

| | |

S a" s

r o

2 MS °

11 |3 Ol

u *H

2 s

> *

os a

11 CO Z

bC S d

iT rf

, 2 Ä rf a; ol

5 Sr

O 5 -r* O M ° J

Al! S , o IH b e ° > •B S S H S , rf- rfr^TS O bO-rf oi oj •T? R •<-« M O S — O ••B o E°CO r ^ H CO J w

° "5 "^

.-.

CD 09

rfi orf

71 TAB. 3. UNGEFARLIG A T G A N G AV TULLPLIKTIGT MATERIAL F Ö R BYGGNADER, B E R Ä K N A D E FÖR EN L A N T E G E N D O M O M C:A 50 H E K T A R ÅKER. KILOGRAM Mangårdsbyggnad Arbetarbostad om 2 om 6 — 8 rum och lägenheter med lrum kök och kök vardera

Cement Murtegel Taktegel Kakel Trävaror: golvträ, snickerier, inredningar Papp Järnvaror: Spisar Bultar, plattjärn o. dyl.

Loge, vagnslider, Södra Mellersta Södra j Mellersta i magasin m Sverige | Sverige Sverige | Sverige i - m Husdjursstallar

Södra Sverige

Mellersta Sverige

8 500 135 000 12 000 950

8 500 31 000 12 000 950

3 400 80 000 7 500 50

3 400 25 000 7 600 240 000 7 500 36 000 50

25 000

10 000! 350j

10 000 725

6 250 110

6 250 225

5 600 75

5 600 160

1050 60

150|

200 185

Plåt

550 Dörrbeslag, galler etc. ... Avloppsledningar, gjutna rör Avloppstrattar, badkar etc Vattenledningsrör Pump Kranar Spik Fönsterglas Tapeter Ledningstråd, kontakter etc. Oljemålning, linolja Limfärgsbestrykning, lim...

90 100

125J 5

—

300 200

—

165 100 30 2 25 3

340 100 30 5 40 B

950 350

1700 350

—

100 240 50 35j 5 850! 300 75' 10

240 50 35 5 400 300 75 10 95 5

—

250 200

125 45

28 000

36 000

125 45

550 90

4 000^

—

8 50

875 55 6 35

8 65

—

UNGEFÄRLIGA KOSTNADEN FÖR OVANSTÅENDE BYGGNADER ÅR 1922 Mangårdsbyggnad om 6—8 r u m och kök Arbetarbostad för 2 familjer Ladugård och stall m. m. med tidsenlig inredning Loge, försedd med hissanordning Vagnslider, magasin m. m

22 000 10000 23 000 9 500 7 500

kr. » » » »

Summa 72 000 kr. TAB.

TULLBELASTNING Å BYGGNADSMATERIAL FÖR BYGGNADER TILL LANTBRUK OM C:A 50 HEKTAR ÅKER. KRONOR Loge, Summa vagnslider, Södra Mellersta Södra Mellersta Södra Mellersta magasin Södra Mellersta Sverige Sverige Sverige Sverige Sverige Sverige m. m. Sverige Sverige Mangårdsbyggnad

Cement 51 — Tegel 42-7 5 Kakel 95 — Papp 3-50 Järnvaror 132-— Glas 24-— Tapeter 15 — 2-— Ledningstråd etc. Färg, linolja, lim 1050 etc Summa! 375-75

Arbetarbostad

51 — 20-4 0 16-75 25'6 3 95 — 5--

Husdjursstallar

24-— 152-

6 — 0-4 0

20-40 150 — 7-53 87-— 5 — 0-75 2-25 57-53 128-13 8-— 28-— 61*60 1 —

13-50

3-io

4-60

l-io 7-2 5 180-3 8 51-io

8-—

404 8 8 120 73

150 — 27-— 1-60 210-50 28-— 1-60

6-50

11231 40048

425 20

24 — 21 —

245-40 72-28 100-— 11-70 562-43 64-4 0

1-20

245-4 0 176-38 100-— 5-95 425-2 5 64-4 0 21-— 5-20

3-50

22-10

28-10

— 0-60 114-02 4-4 0

—

21 — 5-80

72 Bilaga

BERÄKNING ANGÅENDE J O R D B R U K S P R O D U K T I O N E N S T O T A L V Ä R D E I MALMÖHUS LÄN ( u t o m F r o s t a o c h F ä r s h ä r a d ) SAMT F Y E N S AMT I syfte att få utrönt vilken inverkan tullskyddet å jordbruksprodukter kan anses ha haft på bruttovärdet av jordbrukets produktion har en beräkning verkställts angående utvecklingen av nämnda värde i tvenne likartade områden i Sverige och Danmark, nämligen Malmöhus län (utom Frosta och Färs härad) samt Fyens amt. D e statistiska uppgifterna angående åkerareal, skörd och kreatursstam ha hämtats ur kommitténs utredning n:r I V : Jämförelse mellan jordbrukets utveckling i vissa delar av Sverige samt Danmark och Norge av E . Höijer. Siffrorna rörande skörden utgöra medeltal för perioderna 1876 — 80, 1886 — 90, 1901—05 och 1911 — 1 3 ; siffrorna rörande kreatursstammen avse för Malmöhus län åren 1876, 1886, 1901 och 1911, för Fyen åren 1876, 1888, 1903 samt genomsnitt för åren 1909 och 1914. Skörden av sockerbetor å Fyen har för de två tidigare perioderna beräknats med ledning av arealuppgifter. För beräkning av den animoliska produktionen ha använts följande utbytestal,. lika för båda områdena: Hästar (äldre) 5* 240

Utgallring % Slaktvikt kg

Utgallring % Slaktvikt kg Mjölkmängd per k o . . .

1876 16 200 2000

1886/88 16 230 2 500

Kor 1901/03 16 250 2 850

0xar

. rar

33-3 300

50 280

1909/14 16 250 3 200

1876 120 83 —

Ungnöt o. kalvar 63 38

1886/88 130 83

Svin 1901/03 150 83 —

Får o. getter 50 17 1909/14 150 83 —

Av hela antalet kor över 2 år ha 85 % ansetts mjölkande. Beträffande det använda prismaterialet må anföras: Där danska priser funnits att tillgå, ha dessa för värdeberäkningen använts beträffande båda områdena, enär de såsom opåverkade av tullar ansetts vara att föredraga. För en del produkter ha emellertid endast svenska priser stått till buds. Följande prismaterial har begagnats: för spannmål och fläsk: de danske Kapitelstaksterne; för blandsäd har tagits medeltalet för korn och havre; priset å baljväxter avser »hvide iErter»; för mjölk: xj%% av priset å smör enligt Kapitelstaksterne; för potatis: inköpspris vid svenska brännerier enligt kontroll- och justeringsbyråns, resp. kontrollstyrelsens uppgifter; för sockerbetor: priser i Skåne för höstleverans (1911 års trustkommitté sid. 168); för kött: märke gångspris et i Sverige (riksmedeltal); för foderrotfrukter, hö och halm har värdet beräknats sålunda, att skörden, uttryckt i foderenheter, multiplicerats med det till foderenhetsvärde reducerade priset å hö enligt den svenska markegången (riksmedeltal). De på nämnda material vilande medelprisen för perioderna 1876 — 80, 1886 — 90, 1901—05 och 1911 — 1 3 , vilka använts vid beräkningarna, äro följande:

73 Vete kr. p r dt Råg » Korn » Havre ;> Ärter » Potatis > Sockerbetor » HÖ » > k r . p r 100 f. e. K ö t t k r . p r kg Fläsk » Smör » Mjölk »

1876/80

1886/90

1901/05

1911/13:

16'63 12*89 12-50 11*21 13'97 2'90 1*88 6*48 2 - 59 0-6i4 1'06 l-69 0'06

1T75 9'64 10 - oo 9"83 11*41 2'50 1*79 5'46 2'18 0-602 0'944 1'77 0'063

ll04 10'03 10-31 1042 11*47 3 - 10 l-98 6-04 2'42 0 - 822 l-044 1"92 0-069

12 - 44 1T5G 12-92 1173 12"9l 3'70 2'37 tj'25 260 10] 1'2C6; 2-23 0 - 08

Beräkningen angående den vegetabiliska produktionens utveckling i skördeenheter är gjord efter samma grunder som motsvarande beräkning för hela Sverige och Danmark i Del I sid. 140. Resultaten av beräkningarna äro sammanförda i tabellen å sid. 156 i del I.

75 Bilaga

B E R Ä K N I N G AV D E N T O T A L A P R O D U K T I O N E N O C H K O N S U M T I O N E N AV N Ä R I N G S - OCH F O D E R M E D E L F R Å N J O R D B R U K E T 1 Efterföljande sammanställningar och beräkningar avse att giva en samlad översikt av det svenska jordbrukets produktion under de sistförflutna decennierna samt förbrukningen av livsmedel härrörande från jordbruket. De syftemål man velat vinna kunna närmare angivas sålunda, att man velat lämna en åtminstone ungefärlig föreställning dels angående utvecklingen av jordbrukets skilda produktionsgrenar i förhållande till varandra samt angående den totala produktionens storlek vid olika tidpunkter, dels ock angående förbrukningen av vegetabiliska och animaliska näringsmedel hos befolkningen i dess helhet och per individ, förbrukningen av olika slags fodermedel för kreaturen, det inbördes förhållandet mellan vegetabilisk och animalisk näring, mellan foderförbrukning och husdjursproduktion ävensom mellan den inhemska produktionen och konsumtionen eller m. a. o. den omfattning, vari livsmedelsförsörjningen i vidsträckt bemärkelse tillgodosetts genom inhemska resurser, resp. storleken av det överskott därutöver, som kunnat avlåtas till utlandet. Tyvärr är det material, som för dylika beräkningar står till buds delvis ganska bristfälligt. I den mån man kan bygga på jordbruks- och handelsstatistikens siffror rör man sig väl på tämligen fast mark. I många fall är man emellertid hänvisad till kalkyler av mer eller mindre osäker beskaffenhet, varvid det enda kriteriet för tillförlitligheten ofta är, att de erhållna resultaten framstå som rimliga i förhållande till andra, säkrare data. Det sagda gäller framför allt beräkningen av den animaliska produktionen. Från beräkningarna ha alldeles uteslutits dels fjäderfäavelns produkter (kött och ägg), dels frukt och grönsaker, då här mer än eljest hållpunkter saknas och då ifrågavarande produktionsgrenar ju kunna betraktas som mera fristående i förhållande till det egentliga jordbruket. Så långt möjligt hava beräkningarna grundats på förefintlig statistik; i en särskild tabell (tab. 1) meddelas en sammanställning av alla härvid använda data. De kompletterande uppgifter och relationstal, som härutöver varit av nöden, hava vad beträffar åren närmast före världskriget i stor utsträckning hämtats ur Statens krigsberedskapskommissions betänkande, del I V : Folknäringen vid krig (här nedan citerat KBK). För föregående perioder hava, med utgångspunkt härifrån, motsvarande tal beräknats med anlitande av förefintliga källor och efter samråd med sakkunniga personer. Det ligger i sakens natur, att i åtskilliga fall dessa beräkningar måste lida av en viss osäkerhet. Redan krigsberedskapskommissionens uppskattningar vila i många punkter på ganska ovissa antaganden, och tillförlitligheten blir naturligtvis mindre, ju längre man sträcker beräkningarna tillbaka i tiden. Man har dock anledning tro, att felmarginalen ej är större än att de resultat, som här framläggas, böra kunna anses i det stora hela någorlunda rättvisande. En sammanfattande redogörelse må här lämnas för de grunder, enligt vilka beräkningarna i efterföljande tabeller verkställts. 1

Utredning verkställd av kommitténs sekreterare K. AMARK.

76 Vete och råg: Utfodringen till kreatur har antagits uppgå till 5 % av nettoskörden, d. v. s. den redovisade skörden minus utsädet (KBK. sid. 18) utom beträffande råg för perioderna 1881—85 och 1886—90, därvid den uppskattats till resp. 7 och 10 %. Utmalningsprocenten har för såväl inhemsk som importerad spannmål antagits vara följande: År 1871/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/13

Vete 70 71 72 73 74 75

Råg 85 85 85 85 85 85

Den antagna ökningen i utbytet av vete under periodens lopp beror på förbättrad kvarnteknik. Vid utmalningen beräknas 3 % svinn. Kom: Förbrukningen som brödsäd antages åren 1912—13 av K B K (sid. 18) uppgå till c:a 60 % av nettoskörden i de fem norrländska länen samt till 7 000 ton i övriga Sverige. Den angivna procentsiffran för de norrländska länen har vid här gjorda beräkningar bibehållits för hela perioden, varvid erhållits i och för sig rimliga resultat (en successivt sjunkande konsumtion från 70 kg per år och invånare på 1870-talet till 58 kg 1911—13). För södra Sverige har antagits en gradvis minskad förbrukning av korn till människoföda från 16 000 ton per år på 1870-talet till 7 000 ton 1911—13, vilket innebär en minskning per person med omkring 2J3. Beträffande malttillverkningen, se nedan. Utmalningsprocent: 70 %', 3 % svinn. Havre: För hela perioden antages en förbrukning till människoföda av 5 kg mjöl och gryn per år och invånare. Då import förekommit, anses denna företrädesvis gått till havregrynstillverkning. Utmalningsprocent: 50 %\ 10 % svinn. Baljväxter: Odlingen av foderärter upptog enligt arealinventeringen 1919 c:a 20 % av den med ärter besådda arealen. Foderbönor odlas huvudsakligen i Halland och Bohuslän; odlingen uppgår där till ungefär 3 / 4 av den totala. Av producerade ärter torde under senare år en relativt större andel utgjorts av foderärter än tidigare. Med anledning härav ha använts följande relationstal (procent av nettoskörden):

Foderärter Foderbönor

1871/80

1881/90

1891/00

1901/13

10 50

12 50

15 50

20 50

Hela införseln av ärter och bönor har ansetts åtgå till människoföda. Ej spec, spannmål: Omalen sådan har ansetts utgöra kreatursfoder, målen människoföda. Bis: Utmalningsprocent: 80 %% 3 % svinn. Potatis: Förbrukningen till människoföda uppskattas med ledning av socialstyrelsens levnadskostnadsundersökningar till 171*3 liter per konsumtionsenhet av stadsbefolkningen och 248*3 liter per konsumtionsenhet av landsbygdens befolkning. Detta motsvarar resp. ungefär 80 och 113 kg per invånare i städerna och på landet. Förbrukningen på 1870-talet antages hava varit c:a 10 % större per invånare för både stad och land, eller resp. 90 och 130 kg. Åtgången av potatis till stärkelsetillverkning har beräknats med ledning av industristatistiken under antagande av ett utbyte av 16 % stärkelse. Den vid tillverkningen erhållna pulpan har ansetts uppgå till 55 % av den förbrukade potatisens vikt.

77 Socker: Raffinerat socker har reducerats till råsocker under antagande att 1 kg raffinad motsvarar 10-9 kg råsocker. Den erhållna betmassan har för åren 1871 —95, då inga siffror härför föreligga, antagits motsvara 45 % av de avverkade betornas vikt. Maltdrycker: För åren 1896 — 13 ha beträffande öl och för åren 1906—13 beträffande svagdricka industristatistikens siffror använts. Ölproduktionen under tidigare år är beräknad med ledning av i Statistisk Årsbok meddelade förbrukningstal; produktionen av dricka är beräknad under antagande av en årlig konsumtion av 30 liter per invånare. Till 1 hl öl har ansetts åtgå 22*2 kg malt, till 1 hl dricka 7-7 k g ; 100 kg malt har ansetts motsvara 128 kg korn. Det har •antagits, att vid mältningen och maltdrycksberedningen erhållits följande som kreatursfoder användbara biprodukter per 100 kg malt: 5*2 kg halv-, slö- eller skumkorn, 5-5 kg maltgrodd (varav hälften ansetts ha tillvaratagits som kreatursfoder) samt 175 kg våt drav (med 80 % vatten). Den erhållna jästen har ansetts icke blivit tillvaratagen som foder. Brännvin: Vid tillverkning av 1 liter brännvin ä 50 % har beräknats uppkomma 5*5 liter drank. För beräkning av kött- och ^äs/tproduktionen behöver man känna dels årliga -ntgallringen av de olika djurslagen, dels dessas genomsnittliga slaktvikt. För åren 1911 —13 hava härvid använts de av K B K meddelade talen, vilka grunda sig på «n undersökning av B. Låftman (Köttförbrukningen i Sverige, Skand. Veterinärtidskrift 1914), dock något korrigerade med ledning av från sakkunnigt håll erhållna upplysningar. Med utgångspunkt härifrån hava på grund av uttalanden av fackmän ävensom med ledning av vissa tyska undersökningar motsvarande tal uppskattats även för föregående perioder. I avseende på hästar samt får och getter hava KBK:s siffror ansetts kunna oförändrade användas för hela undersökningsperioden. Beträffande hästar antages sålunda en årlig utgallring av 5*4 %. Härav beräknas 0-9 % självdö, varför till slakt skulle återstå 4-5 %. Genomsnittliga slaktvikten uppskattas till 240 kg (utan avfall). För får och getter antages en årlig utgallring av 50 % \ slaktvikten angives till 17 kg per st. För oxar och tjurar (över 2 år) beräknas sedan 1870-talet en årlig utgallring, stigande från 20 till 30, resp. från 35 till 40 % ; för korna beräknas utgallringen ha stigit från 12 till 17 %. Även slaktvikten anses för samtliga slag hava rätt avsevärt stegrats under årens lopp. Beträffande svinen torde det förr varit regel, att de vid slakt voro årsgamla; den nyare svingödningstekniken har genomfört betydligt kortare omloppstider. Utgallringssiffran har för åren 1911 — 13 enligt K B K satts till 130 %. KBK:s siffra för genomsnittliga slaktvikten hos svinen, nämligen 85 kg, har ansetts kunna bibehållas oförändrad på grund av förbättrade djurstammar och kraftigare utfodring. Följande tablå anger de tal, som utöver de nämnda kommit till användning vid beräkningarna:

Ai-

Oxar UtgallSlaktvikt ring

rar Utgallring

Slaktvikt

K or Utgallring

Svin Utgallring

160 165 165 170 180 190 195 195

100 105 105 110 115 120 125 130

Slaktvikt

% 1871/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

20 21 22 23 24 25 25 30

245 255 265 275 285 295 300 300

35 36 37 38 39 40 40 40

230 240 250 260 270 280 285 285

12 12-5

13 13-5

14 15 16 17

78¶För de exporterade djuren hava använts något högre viktsiffror, nämligen: År 1871/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/13

Oxar o. tjurar

Kor

Ungnö

kg 250

800 310 320 330

200 210 220 225

100 110 120 125

För importerade djur, vilka till större delen kommit från Finland, har räknats med samma viktsiffror som för de inhemska och inom landet slaktade. För beräkningen av kalvarnas och ungnötens antal och utgallringen bland dem har man utgått ifrån att i genomsnitt 80 % av koantalet årligen föda levande kalvar. Utgallringen bland kalvarna har beräknats på sådant sätt, att man jämfört den statistiskt redovisade årliga ökningen eller minskningen bland storboskapen (d. v. s. djur över 2 år) med den enligt ovanstående grunder beräknade årliga avgången och med ledning härav räknat ut den sannolika rekryteringen från gruppen djur under 2 år. Skillnaden mellan antalet födda kalvar per år och det för rekryteringen nödvändiga antalet av varje årsklass bör angiva utgallringens storlek. Resultatet av beräkningarna framgår av tab. 1. Genomsnittliga slaktvikten för kalvar och ungnöt har antagits vara följande: 1871/80 1881/85 1886/90 1891/95

30 31 32 33

1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

35 37 38 38

Antalet gödkalvar har ansetts utgöra 1f3 av utgallringen. Slaktavfallet angives av K B K till 35 kg per djur av storboskap, 5*5 kg av ungnöt och kalvar samt 3 kg av får, getter och svin. Dessa siffror ha för tidigare perioder beträffande storboskap och ungnöt justerats så, att för åren 1896—1900 antagits resp. 34 och 5 kg, för åren 1891—95 resp. 32 och 4*5 och för åren 1871 — 90 resp. 30 och 4 kg. Av hästarna anses något till föda användbart slaktavfall icke uppkomma. Mjölkproduktionen har beräknats sålunda: Av hela det i statistiken upptagna koantalet anses 85 % utgöra mjölkkor. (Till förstnämnda antal hänföras alla hondjur över 2 år, men en del därav äro kvigor, som ännu ej kalvat, en del göd- och gallkor). Medelmjölkmängden per år och mjölkande ko uppskattas till följande belopp: 1871/80 1881/85 1886/90 1891/95

1200 kg 1250 » 1350 > 1450 »

1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

1600 kg 1800 » 1950 » 2 100 »

(Jfr ENGSTRÖM, Handbok i mejerihushållning, sid. 4, samt Landtmannen, 1913, sid. 150.) Produktionen av getmjölk uppskattas till 400 kg per get och år. De mjölkande getterna ha ansetts uppgå till 42 % av det i statistiken redovisade antalet getter och killingar. Mjölkåtgången vid smörberedning har antagits vara följande per kg smör: 1871/80 30 kg 1891/00 28 kg 1881/90 29 » 1901/13 ! 27 » Av 1 kg söt mjölk beräknas erhållas 0*1 kg grädde. Vid kärningen skulle alltså uppkomma följande kvantiteter kärnmjölk per kg framställt smör:

79 1871/80 1881/90

2 kg 1-9 »

1891/00 1901/13

1'8 kg 1-7 >

Mjölkåtgången vid ostberedning har ansetts vara följande: 1 kg helfet ost: 10'5 kg osk. mjölk 1 » halvfet > : 6 » » » 6 kg skummjölk 1 kg skummjölks » : l'ö » » » 12 » » Utfodringen av mjölk har beräknats sålunda: Av sötmjölk ha antagits samma kvantiteter som angivas av K B K , nämligen per påläggskalv 200 kg, per gödkalv 300 kg och per spädkalv 20 kg. Utfodringen av skummjölk åter har veterligen starkt ökats. Man har härvid ansett följande tal rimliga: per påläggskalv kg » gödkalv » » svin *

1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13 400 425 450 450 500 600 700 750 800 300" 300 325 325 350 400 500 550 600 100 125 200 300 350 400 350 350 300

Av den mjölkkvantitet, som efter frånräknande av utfodringen samt den för exporterat smör använda mjölkmängden återstår till människoföda, har åtgången resp. till smör, ost och direkt konsumtion ansetts vara under hela perioden proportionsvis densamma som utvisats av de senaste årens mejeristatistik. Av efterföljande tabeller innehåller tab. 1 en sammanställning av de statistiska uppgifter, varpå beräkningarna grunda sig. Tab. 2 och 8 meddela beräkningarnas resultat i vad de avse produktion, in- och utförsel och förbrukning av dels näringsmedel för mänsklig förbrukning, dels fodermedel, allt angivet i ton. I tab. 4 ha fodermedelskvantiteterna omräknats i foderenheter och hopsummerats, medan i tab. 5 omräkning skett av näringsmedlen i kalorier. Tab. 6 meddelar resultatet av ett försök att i en totalöversikt sammanfatta jordbrukets hela produktionsresultat, varvid förfarits sålunda, att livsmedelsproduktionen ökats med exporten och minskats med importen av fodermedel, dessa senare reducerade till det kalorivärde de härmedelst frambragta animaliska livsmedlen kunna anses representera, nämligen i genomsnitt 750 kalorier per foderenhet (KBK sid. 179). Det på angivet sätt beräknade produktionsresultatet har kallats »nettoproduktion av jordbruksprodukter». Härmed har jämförts den beräknade konsumtionen av motsvarande alster, varigenom en föreställning vunnits om i vilken utsträckning landets livsmedelsbehov vad angår här medtagna produkter kunnat tillgodoses genom inhemska resurser. Tab. 7 och 8 slutligen innehålla beräkningar angående konsumtionen per invånare av särskilda slag av jordbruksalster.

80 TAB. 1.

STATISTISKA UPPGIFTER ANGÅENDE INHEMSK PRODUKTION, IN- OCH UT1871/75

Vete: Nettoproduktion Brännvinsbränning Införsel Utförsel Införselöverskott av målet vete Råg: Nettoproduktion Brännvinsbränning Införsel Utförsel Införselöverskott av målen råg Korn: Nettoproduktion Brännvinsbränning Införsel Utförsel Införselöverskott av målet korn Havre: Nettoproduktion Brännvinsbränning Införsel Utförsel Införselöverskott av målen havre Blandsäd: Nettopro duktion Brännvinsbränning Balj växter : Nettoproduktion: Ärter Bönor Vicker m. m Införselöverskott: ärter och bönor vicker, pelusker m. m. Bovete: Nettoproduktion Brännvinsbränning Ej specificerad spannmål: Införselöverskott: omalen målen Majs : Införselöverskott Brännvinsbränning Ris : Införselöverskott: oskalat gryn och mjöl Malt: Införselöverskott Förbrukning Kli: Införselöverskott Potatis: Nettoproduktion Införselöverskott Brännvinsbränning Sockerbetor: Produktion Socker: Produktion (råsocker) Införselöverskott (beräknat som råsocker).. + betecknar införselöverskott, — utförsel överskott.

78 751 1112 1193 9 048 13 326 417 104 11553 58 227 3 634 27 272 293 149 17 079 4 634 35 389 265

1876/80

77 224 431 5 973 8 751 26 896 421425 9 387 108 379 2 764 34 962 284 700 13 017 10 740 34 523 496

594 847 1068 408 219 412 17

691 969 727 1186 261 642 67

97 602 4 445

98 001 3 951

38 764 6 293 14 203 1151 25

39 878 6 358 14 749 67 47

358 77

200 268

30 43

19 58

12 628 6 529

39 2 850

4 751

22 680

651 25 780

+ 225 + + 243 +

3 774

995 682 6 426 184 409

1 002 337 1285 154 041 11334

22 480

1601 28 870

33 290 1

81¶FÖRSEL O C H KONSUMTION AV J O R D B R U K S P R O D U K T E R O C H VISSA FABRIKAT D Ä R A V 1 1881/85

79 962 513 45 811 848 25 555

430 475 7 348 154 973 6144 18 046

289 425 9 752 13159 25 905 655

+ +

1886/90

94 551 117 46 074 1071 22 539 470 288 5 820 133 025 608 22 863 286 210 6 984 2 917 21188 843

1891/95

1896/00

99 791 257 115 104 24 22 880 +

483 868 521 781 7 571 6 336 100 180 101015 141 44 13 960 -!3 870 —

271 883 7 619 7 211 3 962 1264 +

117 698 135 135 567 30 8 540 +

1901/05

1906/10

1911/13

121 312 551 203 615 49 8 272

171 330 390 190 383 91 8 989

207 885 988 181 198 227 8 322

510 169 542 143 5 556 4 946 114 919 59 415 27 51 731 -f 4 435 +

520 775 4 707 81433 179 7 859

269 651 8 003 5 261 85 362 -f

261 964 9 549 2 932 50 877

285 801 9 290 2 042 125 413

297 121 8 062 432 3 310 106

771 919 429 2175 227 281 154

833 448 435 3 686 168 139 257

938 245 180 2173 141 032 370 +

878 828 290 21374 34 766 94 —

813 817 346 60 344 10 091 133

1 049 877 486 77 761 7 952 691

1 088 937 210 87 887 33 993 3 930

111 529 3 605

131 717 3 221

155 975 3 974

169 860 5 503

176 354 5 285

260 898 5 491

295 308 5137

37 764 5 926 16 934 273 47

36 888 4 726 16 805 641 200

35 806 5 012 18 427 745 298

31 565 4 870 16 603 2 730 22

21049 4311 10 346 5 978 1897

28 414 4 415 12 490 3 889 4 485

28 528 4 178 12139 4 062 5 935

278 221

164 308

197 381

139 340

92 143

4 139

7 71

2 14

43 100

18 29

24 + 21 +

38 35

9 737 8186

8 343 7 337

10 313 7 460

18 976 17 209

8 601 5 689

9 812 + 3 890

56 615 310

8 001

135 7 575

51 9 652

6 016 5 574

12 690 48

12 592 + 290 -

12 677 526

1387 28 919

919 34 112

548 37 872

1620 45 585

2 803 46 986

956 + 42 314

688 37 540

3 392

22 618

106 478

85 093 +

44 497

991 673 6 004 113 275

1 073 661 1 093 399 3 821 + 3 381 96 422 93 525

1 017 098 1 347 141 1 329 566 1 183 903 17 400 35 220 + 48 702 + 20 234 + 124 354 88 508 111 529 111 979

32 722

125 078

423 156

680 371

697 628

956 134

2 786 40 669

11824 39 570 +

46 987 18 885 +

89 871 5 546 +

102 293 7127 +

142 146 1638

Del II.

890 105

132 149 2 179

82 1871/75 Sirap: Produktion Införselöverskott Melass: Produktion Brännvinsbränning Sockersnitsel: Produktion Betmassa: Produktion Foderrotfrukter: Produktion • • Hö: Produktion: vallhö hö från naturlig äng bete och grönfoder (från åker) Halm: Produktion: av höstsäd av vårsäd Blast: Produktion Oljekakor: Produktion Införselöverskott Annat kraftfoder: Införselöverskott Brännvin: Produktion å 50 % Införselöverskott Maltdrycker: Produktion öl svagdricka Kreatursstam: Hästar över 3 år under 3 år Nötkreatur över 2 år: oxar . tjurar, kor Årligen födda kalvar (beräkn. tal) Far Getter Svin Införda kreatur: Tjurar Oxar Kor Ungnöt och kalvar Får Svin Utförda kreatur: Tjurar Oxar Kor Ungnöt och kalvar. Får Svin Kött: Införsel ö verskott Fläsk: Införselöverskott

4 945

1876/80

6 265

2 918 913

2 628 335

105 973

109 971

1 797 389 2 622 000

2 021 665 2 583 000 2 931 000

2 757 000 3 311 000 3 096 000 27 661 32 435 5 662 3179 45

5 011 8 631 265

45 771 4 631

44 553 1872

57 700 128 200

69 300 135 000

396 063 53 220

395 919 67 039

284 618 44 692 1 313 327 1 051 000 1 633 001 121 681 404 116

291 999 46 644 1 387 665 1 110 000 1 524 037 114 722 424 826

ton

203 243

337 394

st.

19 952

27 213

17 728 1574

22 939 1443

7 258

13 002

1000 1

St.

ton

83 1886/90

1881/85

1891/95

1896/00

1901/05

1906/10

1911/13

7 853 +

8 085 +

5 964 +

14 841 +

15 497 +

1150 14 497 +

3 895 12 281

3 474 533

4 963 528

15 219 1615

23 444 4 319

15 870 3 206

18 945 4 904

20 960 2 835

—

6 338

14 725

52 303

187 079

359 373

399 835

474 740

458 397

150 635

258 312

278 395

312 010

494 280

1 746 063

2 693 102

4 129 382 2 027 000 5 111 000

4 258 578 2 101 000 5 153 000

2 119 315 2 450 000 3 045 000

2 090 511 2 133 000 2 931 000

2 594 649 2 000 000 3 495 000

2 949 622 2 000 000 3 850 000

2 957 983 1 867 000 3 760 000

3 517 400 / \

1 360 000 2 400 000

1 440 000 2 580 000

1 480 000 2 440 000

1 440 000 2 480 000

1 640 000 2 860 000

1 532 980 2 867 099

46 488

114 201

267 257

402 587

447 670

777 280

983 673

5 543 16 737 +

6124 17 205 +

7 237 27 408 +

9 495 34 743 +

12 218 78 845 +

15 206 134 300 +

17 383 164 247

-f

719 +

3 249 +

9 358 +

14 720 +

15 834

38144 995

33 643 2137 +

33 019 1742 +

39 595 2 392 +

40 035 2 403 +

42 087 2 668

82 400 138 200

104 300 142 300

120 300 145 000

153 000 150 900

157 400 156 400

135 700 158 288

115 900 153 383

398 171 73 396

412 832 70 300

429 677 67 448

446 575 75 501

461 844 84155

483 546 91041

508 361 109 182

284 869 49 133 1 460 940 1169 000 1 406 155 101102 459 412

261 001 49 240 1 550 154 1 240 000 1 372 033 88 213 599 258

245 653 50 827 1 653 380 1 323 000 1 330 864 77 205 722 249

228 349 52 350 1 746 466 1 397 000 1 286 469 78103 804 891

199 058 50 096 1 773 735 1 419 000 1 155 050 69 447 811 870

165 062 52 905 1 828 715 1 463 000 1 021 753 66 794 904 994

123 139 49 284 1 860 018 1 488 000 1 056 355 88 918 1 067 682

311 442 2 553 326 877 537

377 234 1601 160 339 33

308 25 1659 76 108 12

597 59 2 062 252 206 7

435 20 3 402 379 155 8

389 11 2 016 9 130 5

{ 30 663 { { 29156 3 413

2 489 13126 15 265 1981 36190 1550

3 935 5 481 9 300 955 10 201 381

2 492 1307 5 266 1010 5 543 536

3 577 404 7 038 3 556 3154 14

3 365 763 8 284 4 971 1898 26

6 904 5 575 18 126 10 587 2 301 345

1367 +

317 +

796 +

142 +

1051 —

5 921

8 065 +

2 632 —

1314 +

6 187 +

3 842 +

2 089 —

6 543

[ 3 063 I { 808 344 1207

2 531 +

84 1871/80

1871/75 Ister och flott: Införselöverskott Margarin: Produktion Införselöverskott Mjölk: Produktion (beräknad) Grädde: Utförsel SmörInförsel Utförsel Ost: Införsel Utförsel

1 339 594

1 415 418

1518 3155

2 403 4195

550 176

681 118

TAB. 2. PRODUKTION, IN- OCH UTFÖRSEL OCH FÖRBRUKNING 1 8 7 1/75 In- eller kalorier utförsel- Förbrukper 1 kg Produktion ning översk. 1 Antal

Vegetabiska

produkter

Vetemjöl och -gryn Rågmjöl Kornmjöl och -gryn Havremjöl och -gryn Ärter och bönor Annan spannmål Risgryn och rismjöl*

3 260 3 220 3130 3 400 2 640 3130 3 330

51591 326 992 38 555 21150 38 034 281

+ 7 737 59 328 + 73 676 400 668 265 204 1151 43 2 881

560 258

Summa Potatis Stärkelse Socker (beräknat som råsocker) Sirap Brännvin 1 000 1. å 50 % Maltdrycker: öl 1000 1 svagdricka 1 000 1 Animaliska

38 820 21354 36 883 324 2 881

740 3 300 3 520 2 670 2 910

450 250

528 954 567 1601 45 771 57 700 128 000

+ 6 426 + 516 + 28 870 + 4 945 + 4 631

535 380 1083 30 471 4 945 50 402 57 700 128 000

— 4 591 + 6 258 + 396 — 643

81593 40 598 396 13 342 624 002 20 442 240 841

1637 374

15 384 7 654

produkter

Kött Fläsk Ister och fett Slaktavfall Sötmjölk (komjölk) Getmjölk Skummjölk Grädde Smör Ost

2 420 4 600 8 840 1170

Margarin 9

7 600

86184 34 340

650 650 350

13 985 624 002 20 442 240 841

3 250 7 600 3 630

17 021 7 280

+ betecknar införselöverskott, — utförselöverskott. Inhemska tillverkningen av risgryn och rismjöl samt margarin har hänförts till införseln,

85 1881/85

1886/90

1197 + .—

1891/95

1896/00

1901/05

1906/10

1911/13

412 +

905 -f

1936 +

1902 -I-

367 538 +

1973 739 +

6 139 1092 —

12 504 187 —

14 244 461 +

21473 203

1 552 248

1 778 802

2 052 291

2 375 194

2 713 815

—

2 719 8 020

2 323 14 096

850 20 025

547 131

244 185

216 160

3 031 096

3 320 131

—

5 000

610 22 260

540 19 378

335 18 532

158 21 022

301 45

323 4

509 24

489 4

AV NÄRINGSMEDEL FRÅN JORDRRUKET.

Ton (då ej annat angivés)

1 8 7 6/80 1 8 8 1/85 18 8 6/90 Ii- eller Tn- eller Tn- eller Produktion utförsel- Förbruk- Produktion utförsel- Förbruk- Produktion utförsel- Förbruköversk. ning över8k. ning översk. ning

+ + + + + +

51052 24 951 76 003 333 172 + 124 735 457 907 40 823 _!_ 496 41319 21894 593 22487 39 069 — 67 39 002 — 58 58 4 751 4 751 — — — 641 527

53 570 57 479 111 049 334 045 + 144 547 478 592 39 549 655 40 204 22 425 1088 23 513 36 195 273 36 468 57 139 196 8 001 — 8 001

+ + +

560 995 1091 829 — 44 553 69 300 135 000

88 709 36110 — 14 413 650 844 19 273 257 564

+ 1285 562 280 1719 + 33 628 34119 + 6 290 265 6 265 + 1872 46 425 + — 69 300

+ 6 004 555 458 666 1746 + 40 669 + 7 853 437 455 853 + 995 39139 + — 82 400

—

552 251 2 000 11824 — 33 643 104 300 142 300

-f- 3 821

556 072

135 000

— — —

82 879 48 325 1083 13 598 650 844 19 273 257 564

94 608 41002 T — 15 043 663 383 16 985 316 000

6 492 88116 5 912 46 914 1197 1197 989 14 054 — 663 383 — 16 985 316 000 —

686 402 14 820 451 232

1792 563

16 869 | 8156 |

23 270 7 739

5 301 416

17 969 8155

29 875 8 008

—

5 830

7 593 1+

—

549 454 1080 2 786 — 38 144 82 400 138 200

+ 12 215 + 1083 815

18 661 1 ~

—

+ + + + +

64 588 54 941 119 529 354 823 + 135 417 490 240 40 767 843 41 610 21850 1843 23 693 34 824 641 34183 — 71 71 7 683 7 683 —

—

138 200

2 459 + 39 459 51394 + 8 570 8 085 085 35 780 + 2137 — 104 300 —

100 234 53 484

+ + 16 101

då härvid helt eller till övervägande del utländsk råvara använts.

+ +

142 300

6 674 93 560 1872 55 356 973 973 871 15 230 — 686 402 14 820 451 232 — 11774 18101 8 067 59 367 } 905 538

86¶Produktion Vegetabiliska

1 8 9 1/9 5 In- eller utförselöversk. 1

produkter

Vetemjöl och -gryn... Rågmjöl Kornmjöl och -gryn Havremjöl och -gryn Ärter och bönor Annan spannmål .... Risgryn och rismjöl''

69 017 + 106 888 386 201 + 98 993 35 134 1264 23 058 1087 32 941 745 14 9 692

+ + + + +

Potatis Stärkelse Socker (beräknat som råsocker) Sirap Brännvin 1 000 1. å 50 % Maltdrycker: öl 1 000 1. svagdricka »

175 905 485 194 36 398 24 145 33 686 14 9 692

82 642 + 108 838 89 696 415 953 362 36 516 14 279 + 10 687 2 730 29 265 100 + 10 387

765 034

Summa

Animaliska

Förbrukning

1 8 9 C/1 9 0 0 In- eller Produkutförseltion översk.

545 728 + 4 647 +

3 381 208

549 109 4 855

524 126 + 6110 +

35 220 169

46 987 + + 33 019 + 120 300 145 000

18 885 5 964 1742

65 872 5 964 34 761 120 300 145 000

89 871 + + 39 595 + 153 000 150 900

5 546 14 841 2 392

109 890 67 530

4 384 1578 412 550

105 506 65 952 412 18 208 749 423 12 970 521 754

119 398 — 78 678 + + 21102 — 892 786 13121 531 561

1396 5 794 905 233

19175 56 1973 739

18 693 8 799

43 517 — 10 416 +

2 712

21650 256 6139 1092

produkter

Kött Fläsk Ister och flott Slaktavfall Sötmjölk (komjölk) Getmjölk Skummjölk Grädde (export) Smör Ost \ prod Margarin " / inf.

18 758 749 423 12 970 521 754

37 868 — 8 743 + +

+ betecknar införselöverskott, — utförselöverskott. Inhemska tillverkningen av risgryn och rismjöl samt margarin har hänförts till införseln,

87 19 0 6/10 19 11/13 19 0 1/05 In- eller In- eller In- eller Produktion utförsel- Förbruk- Produktion utförsel- Förbruk- Produktion utförsel- Förbruköversk. ning översk. ning översk. ning

86 021 + 160 946 407 239 96 927 34 584 877 6 381 19 554 18 994 _j_ 5 978 — 29 10104 —

+ + + +

246 967 504 166 35 461 25 935 24 972 29 10104

121 780 + 151 708 54 888 433 577 41573 413 20 272 6 697 3 889 24 938 60 21 10 364 —

+ + + + + +

273 488 147 377 -f 144 051 488 465 416 525 75 925 41986 44 304 106 26 969 6 857 21009 28 827 4 062 24 911 81 — 35 10 364 9 616 —

291 428 492 450! 44 410 27 866! 28 973! 35| 9 616!

—

894 778, 585 930; 12 6551

+ + + + + +

—

512 205 7 589

560 907 7 821

553 838 9 637

574 072 9 946

568 530 12 335

+ 17 400

158 288

143 784 15 647 42 438 135 700 158 288

132 149 3 895 42 087 115 900 153 383

+ 2179 + 122 281 + —668

156 400

109 420 15 497 44 461 157 400 158 400

—

+ 48 702 + 232 102 293 + 7127 — + 15 497 41930 + 2 531 157 400 — —

126 222 82 811 — 22 460 — 1 140 359 11667 446 462

—

+ 20 234 + 309 142 146 + 1638 1150 + 14 497 40 035 + 2 403 135 700 — —

—

134 328 16176 44 755 115 900 153 383

2 017 123 561 130 208 14 970 121142 2 661 132 225 136 112 2 075 98 231 6 798 3 837 86 648 99 767 96156 106 565 — 1902 1936 1902 1936 — — 819 819 + 1058 23 560 22149 23 575 — 23 249 24 618 311 326 1 140 359 1 320 823 1 320 823 1 404 754 1 404 754 — — — 11667 11221 11221 14 938 14 938 — — — 446 462 405 145 405 145 401116 401 116 — — — 1000 5 000 1000 — — — — 5 000 — — i 47 535 — 18 838 28 697 36 529 51392 — 18197 33195 57 393 — 20 864 13 304 13 623 17 457 15 526 16 011 16 972 319 485 485 12 504 14 244 21473 | 21676 — \ 12 317 ] 13 783 — — — 461 187 + 203

+ +

då härvid helt eller till övervägande del utländsk råvara använts.

88¶Hffi t ^ co CM i—l 00 CC

O © t - 00 O) C5 ® o o - * os CM " * I CM O M'CON ' -—I 0 95

1 H ©

Tj< CM

+++++++ r-i O O O O rH r-l O O O O O in o o o o CM O CO T-H o o •>*

00¶OS rh OS CD in CM CM CM CM OS OS

t> S

•«# t> O O 00 CC -* t> CM CM CM

H(0H

CD r - l •>* 0 0

O i—i os eo •>* CM CM CM »-< CM N

•** m m

t» GM

oo C M in co i—i co -* CC -* CM 00 Tj* •—t »n

COl^tOOCOHCOCC O C O O S C O O C M C O ©

CC©COasCOOt>CM CM m os co i n -«* co co i n co m CD CM i n i n T—I

-# CM

t—I C C

i ^ t - co o t > CM - *

CM t H CM CM

+ + I + + +•+ oo co oo os r f os

in o o O —i o o 5 CO o o -+ os o m

O rH i n CM

OS CO i n CM CM CM O H H O C R T f CC O CD o s t - • * * CC 0 0 OS O CM H ^ T—I

r - n n •<* y-t "* O CM CM CO

m o CD o

o o

CD O O H C O H CM 0 0 CC

r H CC

o m os CM CM CM

in CM

oo Th

r H CM

t~ -# O o:

cc i n co o

rH CD CD CM

CM r H CC 0 0 l > OS " * OS CM O OS CM 00 O CM r H

o CM i n o i n oo CM as o ^ H i o m o c o T » rH©rHOt>CMeOTjl i n m m cc t - CD O O -<# -HH Th-*«3lO CM CM

++++

+ 00 i n rH -H I >

— rC H

O CC "* rH i n CC rH 00 Tji -T t - 00 1 !>• 0 0

t> rH

H O I O

++|+ + + +

CC r H

i n CM 00 CM OS t ^ CO rH CMOSO-HCOOrHCM t » © t » oo a O J r j i •<f OS O M K3 t » T f H

I !I

r H rH f - CM O CD CD t - CD i n m r-1 CO O CM CD O OS CC O O m H * rH CM 00 00 OS CM

r-J

" t i n r-i OS CO - ^ r-l CD OS CM O CM CM m

t - os os •># i n CM m •>* OS rH CO CD •<* CD O 00 CD CM

CC CM 0C - * t > CD

00 00

os o o 00 o o CC o o

CD CM

OS 00 OS O rH CM CC O O CM CC ^H CO CM OS CO OS CM OS rH CO co

CD co

t" t- o

t- CD t> rH CM CM

l > 0 5 0

I r H b - C D O S C M L ^ O C C

OOinCM t^ O CM r H

' © r H O S r H O C C - t f O O r H l O CO - * r H CC "<* CM —H CM

M :(J

:aj rC

•o

»H *>

CM CM CD i n

-* in

•rji O rH r H CM i n i n CD CC CO CD CM

U A C -*_t r> 3

S ° O

^4 u C o iO CJ a

44¶CB r g

a g

i° fc" 3 Mg %». U ocs o

g > CC UiX, CC CC

is il

& ^ Ä

»o o

>«

3• S e^ Ha Ä 3 WD.2 r=

b a > w —; eo

nja - cdO

K* .5 3

g > :-< CC E 60

o 2^1

eft

1-3

"SrS « r 3 6 Ö •5 -T» O "5 O T> « V o -M 1> CB ~ — ; K CQ fl O C

:cd cS

Ii JHI

89 'S s *

IC id 00 (O lO O •*

t -

00¶CO O CO CO O J CO CO OS CO O CO 0 0

CM i—I

» O CO

CO i - I rtOOrt

»o

+ +++++++ CM H H i 00 OS CD

35¶CO —I t-- t ~ CO c o o t - c o ^ c s O C O t » ( M O C » H CM t ~ CO OS i—I i—I O CM

:o fl*

£> l O ^ CO COCM

l O CM Tji © CD CO © CO CM CM > C CD O <M TfCB T J I »O t -

T f i O

fe :c

» CM

1—1

•* £ i 53 Ö g

JA m ™ o •

I~*

•

O CM O »O CM CO

0 0 t - CM CD l O O CM CD CM » C CM i - l O CM

CMCO 0 0 T)1 00r-l CM i - l i—I

r f l CM i Q 0 0 l ~ CB i f l i - i l ^ H CO O J c D © C M C O O S t - O S © C O t » C D C O »-Hi—I i - l CO CO T J I CO T J I CO »C5 »O t ~ N C O C C C O ( J O H \ O C M O C M I > ( M t - o s i—i i Q c o t c * o t * a H k O CO T J I CM CM O rH

CM O 00 O CO O

O O O

o co c » t » »o se t o H TjlOSTjlOqiOI^CDCO

0 0 CO » o 1—I CO T j i i C O O CO CO T J I O TJI ^ cc t >

00 © Tji CO 0 0 CD t > CM SO CM T J I CM

)CJ » C U 0 t - OS OS O CM COi—ICMOOt^COi—IOS 0 0 C D C M O 0 S C D 0 0 C 0 O S O C M C D 0 5 0 0 0 0 0 0 S C 0 0 0 C M 0 0 O 0 0 0 0 CO CM i—I t -

CM OS T J I \0 Tjl I - H

++ +++++++

h - t ^ C 6 CM l > H CD o *n TH O oo l O i—I OS l O T i l CO

O O O O O f f l M 1^ O O 00 05 t » l O O O OS O CD 0 0 i H CO CM t ~ CO » O O l O CO CD 0 0 CM i—l i—i VQ 0 0 OS TJ( ( M l O i H ( M

O O O

O 00 CM

H O H C C 0 0 > T * CM UO CM

t * CM 0 0 CO CO CO 0 0 OS H H r f * SO SO l O 0 0 OS i—I 0 0 O CO

i—I <M

TJ< © T J I CO i O I—i t ~ CO t » CM t » CO OS CO 0 0 O T j i CM i-l 0 0 i-l

CM i-H OS 0 0 OS i—I

++ +++++++

CO 0 0 0 0 0 0 OS CM s o o s o t ^ s o H O l O O O O O b CD » O <M O i—l CO CM T j i OS ! > • i—I i - l t - i—I

CO CO CO CM

CO O O O 00 O O O OS O O O t» l> O O v f l CO CO T X OS CO t > T j i

TJI

- *

O O O tO CO O l> 00 Td T *

TJI

H O ) H »O Tji

CM i—I CO i—I CM CDSD t ~ CO H t > lO Tf CO

CM l~- CO T X OS 0 0 OS CM CO T J I 0 0 » O CO T J I t CM CM CM

i-l

T)H T f

I i

—I Tji

_1_

in os co co i> co

++++++ O r^

O O O O O S i H i C t » 00 O O O CO l -

CO »o

CM O O O O t* CM O O O O 00 (OOOOOiO

CO o I CM O

OS O TJI o os o

O O O CM » o oo TJI o o o TJ< Tji T j i

S O O l O t - i—i CM CM O

i-l

CO CM OS SO i—I i—I co co

CM CM CO i - l CM OS CM T j i CO CM O CO —* Tji fl

3.?

coi>i^osooeocM OS t ~ OS i—< » O l O 0 0 OS l O H t - o q C O S O t » se CO CM i-l »O

0 0 CO CM 0 0 CO » O OS OS » O CM T j i T j i 1—I CM 0 0 i—i CD I >

CO T J I SO CO

I++++++

CO CO • * CO CM CO i - I i — I l > t - t > O CM CD CO O

o co t » oo ^ H TJI OS T j i OS T J I o o o s o s m i—i o co

os o co O OS CM

OS O TJI O CO O TJI O

T j i i—I l O O CM SO CM CO l O » O CM i—I C~ i—I

OS O id ©

O O O LO O O vO O O O CM m o o t» OS TJH CO SO T J I T U CM © 1

C M f f l e o H O i

CM l O T j i © os © i—I CO CD l Q 0 0 CO CM t - i - l T J I CM

O S V O C D T J ( C 0 © C M C M I > O I ^ t » i i co so os

O C O C M O S C O i O i — I © l > i—I CO l O CD CM 0 0 0 0 c o c o s o r - i w c o s c i o 1-1 1—I 1—1 T j i

o M o H

•O

M t-

* J

o M • n a E< v c o BC

>C Si

I •a •Ö

:«

X 4) r r t :C8

c3° Slö

M <u P

C be u s 5 * 3 , 3 c c« • oj c —1 &X K CQ CC :

C : 0 Jrf

T3 O TJ *3 :es T3 fi & :«8 ' 2 "to "

ed •*-> 03 .22 t - os ^ C3 ^ > J3 ^ (g oj C8 «J cS ^sj + ; "O —r O * J ™ O O £ O 4) tn O . fe S c o CQ C

1 Q

0C8 >• cs

•J> : 2 ,

cS 0-

-^ — fl;:o

M si c; o

.-/-,

s 0)

4- d

90 O

oo co CO vO o •># CD O CO -H

»—i r-l Oi

T-t

Oi I—1

O CO Oi 00 OJ 1-H i - »o O 00 o

«3 IN M< Oj Oi

T—1

1—t

C - CO

o CD Oi 00

oo oo lOTt t ^ CM CO OI o

t» C o Co

.—1

t—1

iC Oi

O >-t co M< O i CO

o Oi

w c o

CO — < 00 Oi Oi

as 00 1—1

CO 00 00 1—1

PS M K

— '-

fa s o

o H G O OS

00 00 I—1

o 00

(MQ0

Oi co O CO 00 00 CO O

cp tN co <S

00 rH CM •<*

b- CO

O Q0 C\J

.—i

i-H

*H IN IQ

CO 0 - * b»O 00

'O IN CO

rH rH rH Oi

OJ >H

00 —l 00 Oi 00

Oi IN

OiO - * I-H O ^

Oi W cq co

O KO CM

"W rH

o co jo

Oi oc co »r co 1 -

»H 00 *"H

»O 1 -

•ws

00¶O O OI 0 M< O

O OJ M<

i O 0 0 r H r H CO CM •<* CO vO CO CO 00

O Oj

O I CO CO M< H* O

»O O »O

OI rH

^0 'O

O O O ^ O co 00 0 00 Oi 00 IN oi 0 Jo Oi Oi 00 rH Oj

0 *0 >H

Oi O

tN »O

(OW CM

I-H

«3 Oi

os i r i c er

23" l~» 00

Oi Oi Oi L»o

00 «o

CO CD I-H 1— CM

JM OJ

t-co

CO CO 00 Oi

SS CM tN Oi H

3 c/3

a, v •a a k

_ e_ — C/3

t> IN CM

tN co Oj OJ

05 ta O (£-

<* »o 50 GO

S5 oj

2^ © »0

& eo «o

t»

!•

fc; 00 M* tN •<-H

iO) »o

c?»* 00 00 rH »-i

«Or

09 50 ©

1»

oj tN •« i-H

co 00 00 r» ^*

r» 0O SS I N

1-1

• *

Oi 30 C\]

co 0 CD 0 co 0

co co «o

rH O - * L-

CO O IN 0

05 rH OI eo

Oi •0

rH 1-H

00 t -

i-H

7-^

CD O »O O Oi O

CO "0 Oi

t> c

CO o i b- t -

»o

T-\

CO oj 00 OJ oj

£r

00¶Mt Oj

s a 3

a 3

a a

C/3

a E

E tC a M E •i i

00¶C35 ©i 1-H oo ©

O CM - ^ Oi OI OI lO 00

•

00 »* OJ

OJ 00

00 r-J eo ©

c c

AJ ocs

k a

"33

c a

5 a

1 1

.2 T 0

-c 0

£ «

c C

> ,2 a «<H c ca P :p " -* •—c tn Z

<U O K —' E.

-_ —

•a

C/3*

a =c

M " - «2 -e 3 - -H O PH — • H CO • H «tO > C H <

jjj B _o

O (. O, a -a 0 0 u

bp TH

C oas S

»O t© OO 00 OJ

Ml IN Oj

+3 H 3

O1 ©J OJ c© CO ^ ©

w> B :cS

M co

t -

O> O0 O oj Cp Oj

Si }

!£5 00 'O >H rH rH

1-H 1— CO O i O O i m - ^ CO » O O l CO 0 0 •<* CO

»O

t »

cp OJ IN »O M< co OJ

•«->

i>»

CO O CM O t- O I > 00 CM rH 00 00

c/3

!>•

IN )

t» OS oc

I> rH © »o OJ OJ M<

• * ^ 1 - •

•*

CD •<* CO M< CO OJ vO CO " * t ~ CO "W CO Oi Ol 0 CO ta

"9N

C© t0(0

•TH

tN CO >H cp OJ rH

00 0 co 0 »O O Oi CM 00 bCO 00 rH

i ~ 01 co Oi 00 <-* f Oi co co lOHJffi HMlfiOOr( 00 O I 00

OJ OJ >>(

90 co »Q ^ «0 »o CM

"to

00 0

CM O O CO OJ

1 + 1

0 0 co 0

00 0 Oi CO t- 0 Oi Oi

1 + 1

b - co i£0 L~

1-H

OJ 3 00 »O 00 00 CM

T * O

1 + 1

co oo *-« CD IN

IN >-i IN

CO CO 00 CM CD »O »O Oi O l - »O 0 0 Oi iO b - »O CO Ml 00 t > rt< 00 CO 00 CM O I 00 ^—1 T}* «o

» SO Oi

1 + 1 CD t -

l O CO O O i O 0 0 0 0 CO CO O I -rf( t - xO l ^ i-H

y—(

IN "O lO co

rH.

lO CO

T f i O C O C M H CJi CO CM CM 00 CM PO i—i »0 tN

CNJ

»H

1-H Tj< CO Tj< CO

1 + 1

co co

M< CM

• «o M(

l O H O H i - H CO CD b- Tft

CO IN

1-H

HOS b- M O ^ 0 0 »O CD

0 0 CO

O CM CO 00 Oi »O b- CD 00 CM O JP t - ->* t - t ~ >o OJ CM CO i-H rH CM OJ CM H- CO -ri< CO 6 * r-i CO 00

1 + +

*«<

•—i o i co o i

lO O CM rH

00 T—i

CS "O Oi

CM •«*

b - r H CO CD » O t ^ - * CO CM CO

++ +

Oi Oi CO 00 00 b-

>>t O CO

CO CO r H rj< CM r H O CO O i t -

CM O i O i \d 0 0 H CM H l O 1(3 CO b • •<* co co

O IN

r H CO CM

O CD i-H O i »O O b - CM O O i CO CO CM • * O i

•*

co ro

»H.

CJ "W ^

OI »O M< —'

CD b00 I-H

00 «3

++ + co oo ^

TJIlO Oi lO ( M O

»O C l »ft O O »C O co co oo t-

rH CO

++ +

2 M<

SO M< •H

CO CO co »O Ml O j CD CO O j 00 OJ I N o OJ Ml <s> co rH • *-H

O i—I

i-3 W O W S OS

CO •<* I N Oi OJ > i CO b - CJ> CM CM IQ

*-i CJJ

.-i ä

*. OJ CA

<<CQQ:

8 OCS

3 O lH

O, CO

13 c« i

t>3

8J H-< OJ -Q

3 c :0 "ö E l

«. C X a

i- |fe - s

s5 a

é-

1/13

91¶O i CO i-H T * t ~ CO O ^* - * CM

CM CO CM rH O - *

O OS »H

CM O t~- c o t*» CO

- * O ^

1-1

o p

OS CD 0 0

00 00 •>* b 00 m

00 OS

O 00 O i »O t > -HH

»o os CM

»o co t - -<# CO i H

Cl 00

Tf< » O O l • * C O H t - .—I •<*

2P ro

Oi o> ' \0

t ^ C M » 0 " W T J H r t l r H © CD Th >S

bOi Oi

CM 35 »9

»ooocoe»

•HHrHrHCO »O -HH O J

CO l o -HH t - ,

l O CO OJ ^H rH »O Tt<

Oj *H

Oi o

WJ rH

lO o

cooiCM?D

rH lO

Q0>O CO CO

O! CO

r-<

N C35

T-H

«* O

c^ CO

o r4 00

«©

«3

CM »o

>0_|_«0

± n

CD Tjf O CO t O

CM CM IH

COCpCÄ c o c\j o o

C>*H.»"H

CM » O 1C3

t - b - CO 2? m co -<* «o

t »

C-

lä

~ H CO • * CD t - CM

CM c o

»o ^_»o

•>* t - ( M l O - * CM •>* CM T H

2? «M

" # CM 00 t »O 0 0

O»

22 ° i ^

+ + + + 1 + 11 +

OS r H Tt< -<* CD CD r H

CD CO O i

» O r H CD r H <M " *

»Q

MH >H 00

C»

» o n N CM CM Tt* O i CM CM

oo oo eo

+11+ OS 00 OÄ CO TH ©8

++++ +

O "W

rH ffl

CMCftOS rt t>3 r »

O O T-H « o

TN 1 "W

NQO " O M O X 51 H »O t~ T-H CM •C*M *

£5 C^jp CM OsC\j co CM "W TU

CM-^t>2p

(DO) X J CC

oo c e c q

C O t - r H C N j CMrH-HHOO

1¶C H T f L -

CM T-H ers

t . N(

a ft

T-H eo

11 >£

=o "O g "3 **

rä « O

••o

OJ yj o - ,

COt-CM t> -HHCOCMCs O H H I to

cvj

++++ +

rH lO CD CM t~ rH OS CM rH Co

CO r H O i ao CM O i b- rH co

CO © co

O CM

»o

"SK *H

rH CM

r?=«

OS IQ

i©

CM CO

2 M

_l_CO

»H

rH O

+ + ++ +

T-H f M

•SK c o

I O H

US OS

C O H ^ M O CO

TH, eo

iococo"w

H i o r h CO l O CO i—1

++++

b- »o CM ca OJ O i CO CO

os $s 00

CO -HH t- D» 00 CD "O CO rH 00

N 95

t» CO Oi

00 * * (M CM OS "HH i—I

r«|

tN«0

»H

r H CO y-l CM 00 " *

5 bD

'3 a

+++ + + + 1 1 +

co OS 'O

Oi »O o

•>* co

+++ + + + 1 i +

O t» p I O l ^ t S O O » O 0 0 CO ^

CO Q©

co os i > CM l O CM t -

CDOOCO rH

»H

GO i H T-* OS 00

y-<

H W J O ( M O T f r - l i-J

T-H

1—1 * H • *

SS C O

00 00 00 OS T)H l O l > > O H (

ts ^K 00

CO CD r H <M CM -rJH

co » o co C C - ^ H 1>

CD CO t ~ » O CD CO Oi

C\]

i-H

rH 00

1-1 CM CD

+ + + + 1 + 1l +

jo 00 00

+++ + + + | 1 +

CO " * r-H —1 t ~ CO

oo co ->* »o i—i CM

CD"

CM i O

00 IQ

CO CM CM

CO I Q CS 0 0

t ~ OS 0 0 CD 00

O i O TJI CM - t f r H 00

r H T * CO CD CD C~ r H i—(

g 09

0 0 CD \ C l > H t » 0 0 »O ->*

CM TH

t S >H CO

O O e O T H Q O HICO Oj W - H H C O f S r -

CO 0 0 O T J

CTiCMOO

T-H e o

•*

>H IQ

CM O i CVJ

i co

• (H :0 u

a u :3 a o

• * "

ä a a 0)

CÄ c* CM

t 18

- * co <s eo T-H eo

oo T-i co CO co

l*-l

+a o.S U

is 8

=53 2

•o

Sä

»i

-it

•*>co :

^2 8 CH-«

- | og o O «

S o a tu 4H •2 os a ^ j «

s « o,o o

u et M»2

-= o

^is

T3 JO

9:0

+1 « O H ^2 "o « ft, O 6 O 5f 00 V3 O,

•ga

a o> .. a r*

« .fe .a -3

CS :c«

r r j ^C3

a--SI

B o

— - "a-

•as

C ft

rSå5S •H

s..-« o a tu ^s 4) ft, O O ?°G0 CVD ft,

a a

"ö o

TJ ^_r bo B

ag«a •g a a w

« i2

•sas

O be

a "a a S a

rt ! ^

S O

•si

o ft, ÄÖH

O :cS

fl coca > fl S

a o 2= 9& :0

92 TAB. 6.

I medeltal år

1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13 TAB. 7.

— 148 — 153 — 110 — 73 — 15 + 95 + 211 + 260 + 289

1914 1967 1966 2104 2 328 2 573 2 536 2 957 2 986

1190 1245 1303 1450 1611 1723 1816 1988 2137

3104 3212 3269 3 554 3939 4 296 4 352 4 945 5123

83 75 70 72 75 76 71 78 77

113 110 111 112 111 99 90 89 91

92 86 82 84 86 84 78 82 82

KONSUMTION PER INVÅNARE AV VISSA SLAG AV JORDBRUKSPRODUKTER Kilogram

1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

TAB. 8.

I medeltal

1¶Nettoproduktion Nettoproduktion In- och utförsel- Motsvarar Miljarder kalorier i % av konsumtion animalisk 2 överskott i produkt av foderJ Miljarder medel Vegetabil. Animal. Vegetabil. Animal, Samtliga Summa Milj. f. e. kalorier prod. prod. 3 prod. prod. prod. — 197 — 204 — 146 — 97 — 20 + 126 + 281 + 347 + 385

I medeltal år

1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

NETTOPRODUKTIONEN AV JORDBRUKSPRODUKTER

I Brödsäd [(mjöl och gryn)

Potatis

Socker och sirap

Kött

Fläsk

Söt mjölk (ink. getmjölk)

Smör

131-1 142-0 151-6 1512 158-3 159-3 162-6 161-0 1597

1253 125-0 120-6 117-3 113-6 111-2 107-6 1062 104-6

7-7 8-3 10-3 11-7 14-2 20-4 22-4 28-0 25-4

191 18-4 191 19-7 21-8 23-4 237 24i 21-6

9-5 10-7 10-2 11*7 13c 16-8 16-6 18-2 17-8

150-8 148-9 147-8 147-9 157-8 1800 220-9 246-4 253-4

3-6 37 3-9 3-8 39 4-3 5'5 6i 6-5

Margarin

— —

0-2 06 1-4 24 2-5 3-9

KONSUMTION AV JORDBRUKSPRODUKTER PER INVÅNARE Tusental kalorier Vegetabiliska produkter

Animaliska produkter

Andra slag

Summa

Kött.fläsk, Mjök, fett, slak- smör, ost, Summa teriavfall margarin

Summa

Spannmål

418 455 485 484 508 511 523 518 514

122 124 128 131 138 161 166 186 177

540 579 613 615 646 672 689 704 691

152 152 156 166 181 206 243 263 280

786 831 868 888 948 1018 1074 1117 1112

år

94 100 99 107 121 140 142 150 141

246 252 255 273 302 346 385 413 421

+ betecknar införselöverskott, — utförselöverskott. 1 foderenhet anses lämna 750 kalorier animalisk produkt. Animalisk produktion enligt tab. 5 med tillägg, resp. avdrag av den mängd animaliska produkter som exporten, resp. importen av fodermedel kan anses representera. 1

Bilaga

ÖVERSIKTER ANGÅENDE VIKTIGARE TULLSKYDDADE INDUSTRIERS UTVECKLING SAMT TULLSKYDDETS INVERKAN DÄRÅ

95¶MJÖLKVARNSINDUSTRIEN * Målning av säd till mjöl är uråldrig i Sverige, kvarnindustrien däremot är en iniedandt nutidsföreteelse, som hållit tämligen jämna steg med industrialiseringen i vårt land. översikt. Råg, vete och korn odlades tidigare i så stor utsträckning, att skörden icke blott täckte landets behov utan medgav, särskilt fram mot mitten av 1800-talet, en icke obetydlig export av spannmål. Den icke jordbrukande befolkningen, som tidigare utgjorde en proportionsvis väsentligt mindre del av befolkningen, fyllde sitt behov av mjöl antingen genom att köpa det direkt från lantbrukarna eller också genom att anskaffa spannmål, som den sedan lät förmala vid tullkvarnarna. I den mån den uppblomstrande industrien avfolkade landsbygden, minskades brödsädsodlingen i förhållande till landets alltjämt ökade invånarantal och än mer i relation till förbrukningen per huvud, som i följd av de förbättrade existensvillkoren i landet på de senaste 50 åren avsevärt stigit, såsom nedanstående tabell utvisar. FÖRBRUKNING AV MÅLEN SPANNMÅL PER INVÅNARE 2 1 1

1¶Andra slag

Summa

93'7 103-9 100-4 96-7 87-9

13-9 24-1 36-4 47-4 52-0

13-5 23-6 21-5 18-5 19-8

131i 151-6 158-3 162e 159-7

85-1 69-6 71-4 65-8 71-6

14-9 30-4 28" c 34-7 28-5

år

1 i

1871/75 1881/85 1891/95 1901/05 1911/13

_ .. D ä r a v inhemsk utländsk vara vara

Vetemjöl

I ovanstående tablå är medtagen förbrukningen ej blott av förmalningsprodukter av råg och vete utan även av andra sädesslag, huvudsakligen korn och havre. Sistnämnda del av förbrukningen är dock av jämförelsevis underordnad betydelse och har sedan 1880-talet befunnit sig i relativ tillbakagång. Korn användes som brödsäd företrädesvis i Norrland. Havren konsumeras väl över hela riket men mest i form av gryn; den därmed sammanhängande tillverkningen blir nedan föremål för särskild behandling. Här begränsas framställningen till de båda för mjöltillverkningen viktigaste sädesslagen, råg och vete. Även om landets brödsädsproduktion kunnat hålla jämna steg med invånarantalets ökning, skulle till följd av den relativa stegringen av förbrukningen landets behov ej kunnat fyllas av inhemsk spannmål. Import blev därför nödvändig, och denna ägde till en början rum i form av såväl omalen spannmål som mjöl. Dess relativa omfattning vid olika tidpunkter framgår av tabellen här ovan. FöretagPå grund av mjölkvarnsindustriens stora betydelse i tullhänseende har här en förhållandevis vidlyftig redogörelse för denna industri ansetts böra lämnas, och detta så mycket hellre som kommittén ej blivit i tillfälle att publicera en särskild monografi rörande densamma, såsom fallet varit med åtskilliga andra av de viktigare industrierna. Redogörelsen är utarbetad av bergsingenjören E. W. TILLBERG. Dessa och andra i det följande meddelade sammanställningar rörande spannmålsförbrukningen grunda sig på beräkningarna i bilaga X.

96 samheten inriktade sig emellertid mer och mer på förmalning av importerad spannmål, och på så sätt uppstodo de stora handelskvarnarna i sjöstäderna, där de vuxit sig starka antingen till följd av goda avsättningsförhållanden eller också till följd av riklig tillförsel av inhemsk spannmål. Före tillkomsten av dessa större handelskvarnar försiggick så gott som all förmalning vid husbehovs- och tullkvarnarna. Så sent som år 1911 funnos i landet enligt taxeringslängderna icke mindre än 5 985 kvarnar, x och det kan med säkerhet antagas, att antalet omkring 1850 eller vid den tidpunkt, från vilken man daterar den egentliga kvarnindustriens tillkomst, ej var mindre utan avsevärt större. Så länge ingen nämnvärd import av spannmål förekom och så länge brödsäden förmaldes mot »lön», förefanns tydligen ej något intresse för tull å spannmål eller mjöl. Krav härå uppstodo emellertid och växte i styrka hos såväl lantbruket som kvarnindustrien ju mera importen av brödsäd och mjöl tilltog och ju mera förmalningen jämväl av den inhemska spannmålen koncentrerades till handelskvarnarna. Med utgångspunkt från nyssnämnda siffra för antalet kvarnar år 1911 kan man med tillhjälp av industristatistiken för de efterföljande åren approximativt fördela kvarnarna vid nämnda tid sålunda: Handelskvarnar och större tullkvarnar Tullkvarnar: med en intjänt »lön» av minst 800, dock ej över 3 000 kr. » » » » » ej över 800 kr. samt husbehovskvarnar :

619 762 4 604

I regel förmala de större tullkvarnarna även mjöl till försäljning, varför de sammanförts under samma grupp som handelskvarnarna. År 1913 fördelade sig dessa med avseende på tillverkningens storlek sålunda: Handelskvarnar med ett produktionsvärde av 25 000 kr. och därunder över 25 000 t. o. m. 100000 kr. » 100 000 » 500000 » » 500 000 » 1000 000 » »1000000 kr

466 st. 78 » 44 » 9 > 22 *

Som synes äro de mindre handelskvarnarna till antalet övervägande, men de större kvarnarna intaga främsta rummet beträffande tillverkningens storlek. Av hela tillverkningsvärdet vid de svenska handelskvarnarna, vilket år 1913 utgjorde c:a 115 milj. kr. förutom en förmalningslön av 2*3 milj. kr., föllo icke mindre än 81*5 % på kvarnar med ett tillverkningsvärde av över x / 2 milj. kr. År 1896, då totala tillverkningsvärdet var 53 milj. kr., var motsvarande siffra 62*2 %. Sålunda visar utvecklingen en betydande ökning i koncentration av mjölpröduktionen. E n avsevärd del av den svenska mjöltillverkningen faller dock alltjämt på tulloch husbehovskvarnarna, nämligen, som senare skall visas, ännu år 1913 närmare hälften därav. Av landets hela produktion av råg och vete förmaldes nära två tredjedelar vid sådana kvarnar. Detta förhållande är ganska anmärkningsvärt. Det innebär nämligen, att för så stor del av produktionen — i huvudsak liktydig med produktion för egen förbrukning — något egentligt intresse för industriellt tullskydd icke kan anses ha varit för handen. D e Tulhlwdd förändringar, som vidtagits ifråga om tullsatserna å såväl omalen som målen " brödspannmål alltsedan tullskyddets införande på 1880-talet, framgå av nedanstående sammanställning: 1

Kommerskollegii berättelse ang. industri 1911, sid. 322. Häri ingå även grynkvarnarna, vilka dock utgöra ett fåtal. havregrynsindustrien. 2

Se nedan redogörelsen för

97¶Råg och vete År /2 1888 16 / 3 1892 7 /i 1895 V< 1895 u

,..

Råg- och vetemjöl % av tullen Kr. å omalen spannmål 4*30 172 2-50 200 6-50 206 6-50 176

Kr. 2-50 1-25 3-15 3-70

Från den 4 april 1895 hava tullsatserna å spannmål och mjöl varit oförändrade. Däremot varierade de avsevärt under åren 1888 — 95 icke blott inbördes utan ock i relation till varandra. År 1888, då tullen å råg och vete bestämdes till kr, 2-50, sattes mjöltullen till kr. 4*30 eller 72 % högre, år 1892, då spannmålstullen sänktes till kr. 1*25, följde mjöltullen ej med i samma proportion utan bestämdes till kr. 2-50 eller jämnt dubbelt mot spannmålstullen. Vid den tillfälliga höjningen av spannmålstullen i januari 1895 till kr. 3-15 gynnades kvarnindustrien än mera, i det tullen för mjöl då bestämdes till kr. 6 - 5 0 eller 106 % högre än tullen å spannmål. Emellertid justerades detta förhållande av riksdagen på våren samma år, då tullen å spannmål höjdes till kr. 3'7 0 per 100 kg., men mjöltullen bibehölls vid kr. 6'50, varigenom den senare kom i ungefär samma relation till spannmålstullen som den varit under perioden 1 8 8 8 — 9 1 . Tydligen är det dock mjöltullens absoluta storlek, d. v. s. marginalen mellan mjöltull och spannmålstull, snarare än förhållandet dem emellan som avgör ifrågavarande tulls skyddsverkan. För storleken av denna marginal har redogjorts i del I, sid. 172 ff. I det följande blir tillfälle att närmare fixera mjöltullens effektivitet under de olika tullperioderna. Tillverkningen av råg- och vetemjöl har undergått en avsevärd relativ förskjut- Produkning under årens lopp, såsom närmare framgår av tabellen å sid. 98. Från att , utftirrågmjölet under åren 1871—75 utgjort 89*1 % av hela tillverkningen av sagda sei oc ^ mjölsorter, nedgick dess andel i produktionen successivt, så att den åren 1911—13 förbrukendast utgjorde 62-g %, detta trots att tillverkningen stigit från c:a 373 000 till mn9> 484 000 ton. Vetemjölsproduktionen åter, som åren 1871 — 75 endast utgjorde 10"9 %, steg successivt, så att den åren 1911 — 13 utgjorde 37-1 %. Absolut taget steg tillverkningen från c:a 46 026 till 284 000 ton, sålunda till mer än det sexdubbla. Av stor betydelse är att känna huru förmalningen fördelar sig på de olika kvarntyperna, d. v. s. handelskvarnarna samt de större och mindre tullkvarnarna. I nedanstående tabell äro siffror härutinnan angivna för åren 1896—1913. RÅG- OCH VETEMJÖLSTILLVERKNINGENS FÖRDELNING PÅ OLIKA SLAG AV KVARNAR ÅREN 1 8 9 6 — 1 9 1 3 R å g m j ö l

I medeltal år

Handelskvarnar

Absoluta tal.

mjöl

Råg-

o c li

vet e m j ö1

Handelskvarnar

Tullkvarnar

Handelskvarnar

Tullkvarnar

Summa

345 904 322 755 320 991 325 450

144 944 196 972 212 479 237 672

37 996 41723 51160 45 434

300 819 379 113 375 518 396 577

384 725 365 430 373 375 372 159

685 544 744 543 748 893 768 736

69-0 63-9 66-3 67-0

79-2 82-4 80-5 84-9

20-8 17C 195 15i

43-4 50-7 48-9 51-7

56-6 49-3 51-1 48-3

100o 100o 100-o 100-o

Ton.

1896/00 155 875 1901/05 182 141 1906/10 163 039 1911/13 158 905 Procentta !. 1896/00 31-0 1901/05 36-1 1906/10 33-7 1911/13 33-o 3501. T. T.

V e t e

Tullkvarnar

Del K.

98 Anmärkningsvärt är i huru hög grad tullkvarnarna fortfarande deltaga uti mjölproduktionen i landet. Åren 1896—1900 uppgick deras andel till icke mindre än 56*6 % och åren 1911 —13 hade den ej nedgått mer än till 48*3 %. Mellan de olika slagen av tullkvarnar har också en viss förskjutning ägt rum. En ungefärlig beräkning av produktionens fördelning på deklarationspliktiga och icke deklarationspliktiga, d. v. s. större och mindre tull- (resp. husbehovs-) kvarnar, har gett följande resultat: Tullkvarnamas förmalning,x procentuell fördelning Större Mindre Summa 1896/00 42 58 100 1901/05 48 52 100 1906/10 53 47 100 1911/13 55 45 100 De större tullkvarnarnas andel steg alltså från 42 % åren 1896—1900 till 55 % åren 1911—13. TILLVERKNING, IN- OCH UTFÖRSEL OCH FÖRBRUKNING AV RAG- OCH VETEMJÖL ÅREN 1 8 7 1 — 1 9 1 3 I I medeltal år

Tillverkr ing

Införsel

Utförsel

Införselöverskott

Förbrukning

Ton

373 395 422 945 460 546 467 358 471 232 501 779 504 896 484 030 484 355

93'3 92'3 96'3 95-5 97-2 99'2 100-1 99-2 98-8

27 914 35 806 20 508 23 749 14182 6 240 3 750 7 156 8 347

642 844 2 462 886 222 2 370 4 481 2 721 488

27 272 34 962 18 046 22 863 13 960 3 870 — 731 4 435 7 859

6-7 7"7 37 4-5 2-2 0-8 — o-i 0-8 1-2

400 667 457 907 478 592 490 241 485 192 505 649 504 167 488 465 492 450

45 926 49127 85 523 97 113 153 475 183 765 239 647 264 863 284 381

77-o 64-6 77-7

15 731 29 258 30 739 26 042 23 105 8 726 7 416 8 695 7 428

2 419 2 382 5 213 3 626 675 1011 96 70 381

13 312 26 876 25 526 22 416 22 430 7 715 7 320 8 625 7 047

22-1 354 22'2 18-4 12-8 37 4-2 1-9

59 238 76 003 111049 119 529 175 905 191 480 246 967 273 488 291 428

Rågmjöl. 1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13 Vetemjöl. 1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

81-G

87-2 96-3 95-8 98-1 98-0

2-o

In- och utförseln av råg- och vetemjöl samt införselöverskottets storlek i förhållande till förbrukningen framgår för tiden 1871—1913 av tabellen här ovan. Utförseln av båda slagen har hela tiden varit tämligen ringa. Införseln var däremot ända till mitten av 1890-talet ingalunda betydelselös och särskilt ifråga om vetemjöl relativt till förbrukningen avsevärd. I det successiva bortfallandet av denna införsel finner man ett klart vittnesbörd om tullskyddets effektivitet. Nedan1 De deklarationspliktiga tullkvarnarnas andel har erhållits sålunda att »lönen» ansetts utgöra 10 % av förmalningens värde. Vidare har genomsnittsvärdet å förmalningen antagits utgöra 150 kr. per ton; på så sätt har ett åtminstone ungefärligt uttryck för totala förmätningskvantiteten vid dessa kvarnar kunnat erhållas. 2 % av förbrukningen.

99 stående siffror ådagalägga förändringarna under de olika tullperioderna i jämförelse med ställningen före tullskyddets införande. INFÖRSELN I TON AV RÅG- OCH VETEMJÖL TILL SVERIGE UNDER OLIKA TULLPERIODER ÅREN 1 8 8 1 — 1 9 1 3 I medeltal är 1881/37 1888/91 1892/94 1895/1913

Rågmjöl % av förbrukningen 30000 &B 14000 2*8 18000 3"? 6000 Vi ,„

Vetemjöl % av förbrukningen 25000 21-s 18000 15-0 30000 17"i 8000 3-2 -,

Som synes utgjorde importen före 1888 av rågmjöl 6-3 % och av vetemjöl 21-8 % av förbrukningen. Under perioden 1888—91 sjönko siffrorna till resp. 2*8 och 15-o %. Åren 1892—94, då tullen å mjöl sänkts från kr. 4*30 till kr. 2"50 per 100 kg, steg importen något, men under perioden 1895 — 1913 gick den ned till endast 1'2 resp. 3*2 % av förbrukningen. Denna starka nedgång av importen särskilt av vetemjöl är så mycket anmärkningsvärdare, som konsumtionen därav från 1880talets början till 1913 stigit oerhört. Under femårsperioden 1881—85 utgjorde nämligen densamma för vete 24*1 kg per innevånare och år och 1911—13 mer än dubbelt eller 52 kg. För råg däremot voro förbrukningssiffrorna 103*9 resp. 87"9 kg. Det vill sålunda synas som om kvarntullen under den senaste perioden 1895— 1913 haft rent prohibit!v verkan; i varje fall har den ej tillåtit införsel av annat än do finaste märkena. Av tabellen nedan å sid. 112—113 framgår, att vissa variationer i importen under nyss nämnda period förekommit. Åren 1909 och 1910 märkes en ganska betydande rågmjölsimport, vilken måste tillskrivas ren dumping av rågsikt från Tyskland. Beträffande vetemjölet markerar år 1899 en rätt avsevärd ökning av importen, likaså åren 1907 och 1908; de svenska kvarnarnas vetemjölspriser hade tydligen vid nämnda tidpunkter stigit så högt i förhållande till världsmarknadspriserna, att möjligheter till import av vetemjöl då förelågo. Ovan (sid. 98) ha anförts siffror rörande förbrukningen av råg- och vetemjöl. Därav framgår att rågmjölsförbrukningen under 1870- och 80-talen representerade mer än V- av hela brödsädskonsumtionen (exkl. korn m. m.) men efter sekelskiftet nedgick till endast 2 / 3 därav. Vetemjölsförbrukningen å andra sidan visar givetvis motsatt tendens. De absoluta siffrorna ge emellertid vid handen, att rågförbrukningen ej minskats från 1870-talets början till år 1913; i stället framträder en ökning av närmare 100 000 ton. Vetemjölsförbrukningen visar en ökning under samma period från c:a 59 000 ton till c:a 291 000 ton, sålunda nära en femdubbling. Per invånare (se sid. 95) visar rågmjölsförbrukningen en jämförelsevis låg siffra för femårsperioden 1871—75, helt säkert efterverkningar av nödåren i slutet på 1860-talet. Under de därpå följande femårsperioderna ända fram till 1900-talets början håller sig rågmjölskonsumtionen per huvud något över 100 kg för att sedan alltjämt sjunka. För åren 1911—13 utgjorde den endast 87*9 kg. Vetemjölet företer en helt annan bild. Från att under 1870-talet hava utgjort endast c:a 14 kg stiger förbrukningen per invånare så småningom upp till 52 kg för treårsperioden 1911—13. Ser man på summan av konsumtionen av råg- och vetemjöl, finner man att denna alltjämt ökades från 1870-talets början, då den utgjorde c:a 108 kg per huvud, till början av 1900-talet, då den utgjorde 144*1 kg. Därefter sjunker den totala förbrukningen ned till c:a 140 kg, varför det vill synas som om konsumtionen per huvud under normala förhållanden stabiliserats vid ungefär denna siffra. De år som följde efter 1913 visa däremot mycket stora förskjutningar både beträffande de olika mjölsorterna och totala konsumtionen.

100 Eåvaror.

Föreliggande utredning avser, som förut nämnts, endast förmalning av råg och vete. Visserligen förekommer i Norrland i rätt stor omfattning även kornmjöl till brödföda, men då förbrukningen därav totaliter är av underordnad betydelse och då detta mjöl dessutom framställes vid tullkvarnarna, har det ej samma intresse från tullhistorisk synpunkt som de båda huvudslagen. I efterföljande tabell redovisas i såväl absoluta som relativa tal hela förbrukningen av såväl råg som vete till förmalning under åren 1871— 1913 1. FÖRBRUKNING AV RÅG OCH VETE I TON TILL FÖRMALNING I SVERIGE ÅREN 1 8 7 1 — 1913 I medeltal

Råg

år

Ton

Vete o/ /o

Ton

Summa

Ton

529928 592099 693368 736322 791 350 292 869 516 34-1 944 332 37-8 957 793 394 985190 Som synes har förmalningen av såväl råg som vete avsevärt ökats från 1870talet till 1913, vetet dock i betydligt raskare tempo än rågen, varför en betydlig förskjutning ägt rum mellan de båda sädesslagen. För att få en bild av huru dessa kvantiteter fördela sig på olika kvarnar i landet år 1913 har i tabellen här nedan gjorts en sammanställning, som visar dels vissa inom handelskvarnarnas olika storleksgrupper förekommande kvarnars förmalning, dels fördelningen av vete- och rågmälden på handelskvarnarna och tullkvarnarna. Då det här liksom framdeles i utredningen är frågan om handelskvarnarnas olika storleksgrupper, har till undersökningsmaterial valts: 1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

460 144 517 653 571 956 596 885 576 336 616 416 619 505 596 561 597 322

87-8 87-7 82"9 81-1 72-9 70-8 65-9 62-2 60-6

69 784 74 446 124 412 139 437 215 014 253 100 324 327 361 232 387 868

12-3 17-1 18-9 27-1

storkvarnar med förmalning över 20 000 ton spannmål 7 st. medelstora kvarnar med förmalning av 5 000—20 000 ton spannmål 4 st. mindre » » » » 1 0 0 0 — 5 000 » » 7 » små » » » under 1000 » » 4 »

eller tillsammans 22 stycken. Alla uppgifter beträffande dessa kvarnar äro hämtade ur kvarnarnas egna deklarationer till kommerskollegii specialutredning för år 1913. FÖRMALNING AV RÅG OCH VETE VID DE SVENSKA KVARNARNA Råg-

Summa

Vete

Ton Utvalda handelskvarnar Storkvarnar Medelstora kvarnar Mindre kvarnar Små kvarnar

1913 Ton

Ton

59 967 7 888 10 929 2 089

27'0 27-0 546 909

163 247 21377 9 042 202

73-0 73-0 45-4 9-1

223214 29 265 19 971 2291

80 873

28G

274 741 ! 100'o

190 000

37-6

316 000

62-4

100-o 100- o 100-o 100o

Handelskvarnarnas totala förmalning av råg och vete Tullkvarnarnas totala förmalning av råg och vete

407 322

85-o

15" o

479190 i 100-o

Hela förmalningen av råg och vete i Sverige

597 322

60- 6

1¶Se bilaga X.

i lOO-o

101 F ö r m a l n i n g e n av r å g ä r s å l u n d a b e t y d l i g t ö v e r v ä g a n d e v i d t u l l k v a r n a r n a , i d e t i c k e m i n d r e än 8 5 % a v d e r a s f ö r m a l n i n g u t g ö r e s av d e t t a s ä d e s s l a g , m e d a n d ä r e m o t v i d h a n d e l s k v a r n a r n a v e t e t d o m i n e r a r m e d 62-4 %'• Ä v e n inom d e olika s t o r l e k s g r u p p e r n a v i d h a n d e l s k v a r n a r n a förefinnes en a v s e v ä r d skillnad, i d e t a t t vid s t o r k v a r n a r n a och d e m e d e l s t o r a k v a r n a r n a e n d a s t förmales 27-o % r å g m e n v i d d e s m å 90*9 %. A v n e d a n s t å e n d e t a b e l l f r a m g å r f ö r d e l n i n g e n av rågen m e d a v s e e n d e p å u r s p r u n g e t p å d e olika k v a r n g r u p p e r n a .

FÖRMALNING AV INHEMSK OCH UTLÄNDSK RÅG VID DE SVENSKA KVARNARNA 1913 UtJändsk

Inhemsk Utvalda handelskvarnar Storkvarnar Medelstora kvarnar . Mindre kvarnar Små kvarnar Summa

Summa Ton

Ton

19 332 4 632 8 405 2 089

33-2 58-7 76-9 100-0

40 635 3 256 2 524

67-s 41-3 23-1

69 967 7 888 10 929 2089

100-o lOO-o lOO-o lOO-o

34 458

42e

46 415

57-4

80 873

lOO-o

42-9

190 000

lOO-o

407 322

100-o

lOO-o

Handelskvarnarnas totala förmalning av råg Tullkvarnarnas totala förmalning av råg

108 567

57-1

407 322

100-0

Hela förmalningen av råg i Sverige

515 889

13-6

S o m s y n e s förmalde h a n d e l s k v a r n a r n a all d e n i m p o r t e r a d e r å g e n , som u t g j o r d e 42-9 % av h e l a d e r a s f ö r b r u k n i n g , t u l l k v a r n a r n a d ä r e m o t förmalde u t e s l u t a n d e s v e n s k v a r a . I n o m d e olika s t o r l e k s g r u p p e r n a visar d e t s i g a t t s t o r k v a r n a r n a k o n s u m e r a d e 67*8 %•> d e m e d e l s t o r a 4 1 ' 3 , d e m i n d r e 2 3 - i och s m å k v a r n a r n a i n g e n utländsk råg. A v vete f ö r b r u k a d e h a n d e l s k v a r n a r n a , som f r a m g å r av efterföljande t a b e l l , 57*3 % u t l ä n d s k v a r a , och f ö r d e l a d e p å d e olika s t o r l e k s g r u p p e r n a visa siffrorna s a m m a fallande t e n d e n s som v i d r å g e n , om ej fullt så u t p r ä g l a d . S m å k v a r n a r n a konsumerade intet utländskt vete. FÖRMALNING AV INHEMSKT OCH UTLÄNDSKT VETE VID DE SVENSKA KVARNARNA 19 13 Inhemsk

Utländsk

Ton Utvalda handelskvarnar Storkvarnar Medelstora kvarnar Mindre kvarnar Små kvarnar Summa Handelskvarnarnas totala förmalning av vete Tullkvarnarnas totala förmalning av vete Hela förbrukningen av vete i Sverige

Summa

Ton

68 610 13 137 5 258 202

42-0 61-5 58-4 100-0

94 637 8 240 3 784

58-0 38-5 41-G

163247 21377 9 042 202

100-o lOO-o 100-o lOOo

87 207

45-o

106 661

55-o

100- o

134 802

42-7

57-3

316 000

100-o

lOO-o

100-o

46-7

lOO-o

102 Import av såväl r å g som vete är som synes nödvändig för fyllande av landets brödsädsbehov, men under det att den svenska rågen till kvalitet är fullt jämngod med varje annat lands, är däremot det svenska vetet i vissa avseenden underlägset särskilt de s. k. hårda amerikanska vetesorterna. D e t är framför allt med avseende på glutenhalten som i synnerhet de nya, högförädlade, men i skördehänseende rikare givande vetesorterna stå tillbaka för de s. k. hårda. E t t vetemjöls bakningsduglighet beror på glutenhalten, och man anser att ett i detta avseende bra vetemjöl skall innehålla c:a 10 % gluten. De extra fina vetemjölsorterna, det s. k. kärnmjölet, erhållas ur sädeskornets kärna, som har lägre glutenhalt än kornet i dess helhet. Vete med jämförelsevis ringa total glutenhalt lämpar sig därför icke för framställning av ett bakningsdugligt kärnmjöl, även om det skulle vara mycket lämpligt till s. k. helmjöl. I den mån smakriktningen i Sverige alltmer gått mot ökad konsumtion av kärnmjöl och de svenska veteproducenterna inriktat sig på odling av glutenfattigare vetesorter, har det svenska vetet blivit en bisak för kvarnarna och importen av utländskt vete en huvudsak. Denna smakriktning har i väsentlig grad skapats av storkvarnarna, som, synnerligast sedan de fastare sammanslutit sig, i stället för att konkurrera med varandra om priserna nu konkurrera om kvaliteterna. Kvarnindustrien i Sverige har härigenom i utpräglad grad blivit en s. k. märkesindustri. De enskilda storkvarnarna tävla med varandra att genom mer eller mindre lockande namn å sina finaste vetemjölsorter, såsom »Snöflingan», »Kejsarkronan» e t c , och eleganta förpackningar öka sina försäljningsmöjligheter. Denna utveckling kan icke sägas vara i allo förmånlig ur näringsfysiologisk synpunkt. Kärnmjölet är ehuru dyrare ej så näringsrikt som helmjölet. Glutenhalten, d. v. s. mängden av äggviteämnen, och fetthalten är lägre, mängden av mineralbeståndsdelar och vitaminer, vilka båda äro särskilt viktiga för det växande släktet, är betj^dligt mindre. En annan följd härav är, att de mindre handelskvarnarna, vilka dock fylla en viktigplats i mjölproduktionen, bliva tillbakasatta i konkurrensen med storkvarnarna, enär de i regel äro belägna inne i landet och därför måste betala det utländska vetet betydligt högre. Deras tekniska utrustning tillåter dem dessutom ej att framställa kärnmjölet så billigt som storkvarnarna kunna göra, men de måste dock för att kunna bestå i konkurrensen följa den av dem angivna smakriktningen. Bränsle D e t v i d de svenska kvarnarna förbrukade bränslet användes huvudsakligen till oc ra} . l c r a ftalstring; blott en ringa mängd torde användas för uppvärmning samt för alstring av värme för torkning dels av inkommande fuktig spannmål, dels för torkning av tvättad spannmål. Av nedanstående tabell framgår förbrukningen av de olika slagen av bränslen åren 1913 —10, varvid kvantiteterna omräknats i motsvarande mängd stenkol. x Å lr A

Stenkol, koks och kolbriketter

„ lorv

_ ... .. . Träbränsle

****?de , 0 c h gasformiga bränslen

_ b u m ma

1913 1914 1915 1916

18729 16825 13335 12053

435 120 110 190

821 1002 2877 3 220

96 153 103 162

20 081 18100 16425 15625

Ehuru åren 1914, 1915 och 1916 icke gjorts till föremål för undersökning i föreliggande utredning, har det varit av intresse att konstatora dels huru kolbränslet under krigsåren i rätt väsentlig grad ersatts med inhemskt vedbränsle, dels huru den absoluta förbrukningen av bränsle successivt gått ned. Detta torde ej berott på minskad förmalning, ty ännu vid sagda skede av kriget hade ej någon nämnvärd knapphet i brödsädstillgången gjort sig gällande, utan nedgången måste tillskrivas alltmera ökad användning av elektrisk kraft. Denna ökning fortgick under de Kommerskollegii specialundersökning ang. bränsleförbrukningen åren 1913—17.

103 senare krigsåren, liksom även efter kriget, vilket resulterat i att numera praktiskt taget hela svenska kvarnindustrien direkt eller indirekt drives med vattenkraft. Söker man erhålla ett begrepp om förhållandet mellan värmealstrad kraft vid de svenska kvarnarna och den direkt eller indirekt använda vattenkraften, måste man känna den totala förbrukningen. Industristatistiken redovisar för år 1913 sammanlagt 619 handelskvarnar med en kraftförbrukning av 46 365 hkr (häri inbegripet även grynkvarnarna). Härav anges 9 365 hkr tillhöra ångmaskiner och andra värmekraftmotorer, använda för direkt drift; dessutom redovisas sådana maskiner för drift av elektriska generatorer om 1 590 hkr. Med undantag av dessa närmare 11 000 hkr torde den vid handelskvarnarna förbrukade kraften, d. v. s. omkring 35 000 hkr, år 1913 ha utgjorts av vattenkraft, direkt eller indirekt använd. Härtill måste man lägga förbrukningen vid de till c:a 5 000 uppgående mindre tullkvarnarna. Om man utgår ifrån att dessa i genomsnitt förbruka c:a 10 hkr per kvarn, blir sålunda hela förbrukningen av vattenkraft vid samtliga svenska kvarnar 80 ä 90 000, numera närmare 100 000 hkr. Då denna måste anses betydligt mycket billigare än ångkraften, förstår man vilken stor fördel vattenkraften bereder hela denna viktiga industri, synnerligast de små kvarnarna. Särskilt i skogsbygden, där avstånden äro stora mellan byalagen och lantgårdarna och där en kvarn är av mycket stor betydelse för lanthushållningen, skulle en koncentration av kvarnarna till ett mindre antal drivna med värmekraft vara en mycket dyrbar sak, från såväl anläggningssom driftsynpunkt. Dessutom skulle givetvis transporterna i många fall bliva kostsamma och besvärliga. De vattenfall, som utnyttjas av de mindre tullkvarnarna, äro också i regel så små, att de ej kunna användas för annan industri. För att utröna i vad mån kvarnarnas storlek inverkar på kraftförbrukningen och kraftkostnaden har en beräkning gjorts ur kommerskollegii specialutredning, varav framgår att den förmalda spannmålen i kg per hk och timme år 1913 utgjorde vid storkvarnar 8-4 kg medelstora kvarnar 5-8 » mindre » 5'° * små » 3'0 » Det är alltså tydligt, att de större kvarnarna här ha ett betydande försteg framförde mindre. Emellertid förhåller det sig så, att de mindre kvarnarna i regel drivas med kraft från egna vattenfall. Kostnaderna härför bliva ytterst billiga, varför de ej stiga i omvänd proportion till förmalningsmängden per timme. Oftast inskränka de sig till räntan på kostnaderna för vattenfallets utbyggande, vilka i regel äro mycket låga, samt reparationer och underhåll, vilka vanligen utföras av mjölnaren själv. Genomsnittliga kraftkostnaden år 1913 vid de här medräknade 22 kvarnarna, vilka hade en förmalning av tillsammans 244 378 ton spannmål, utgjorde kr. 1-6 9 per ton förmald spannmål, alltså en mycket ringa andel av produktionskostnaderna. Vid de olika storleksgrupperna uppgick den till följande belopp: storkvarnar *"69 kr. per ton medelstora kvarnar 2*21 » » » mindre » 2'35 » » » små » 4-15 » » » Vid de år 1913 till industristatistiken redovisade handelskvarnarna och större Arbetsförtullkvarnarna, till antalet 619 stycken, utgjorde arbetarantalet 2 856 stycken, för- hållanden. delade sålunda: 583 st. sysselsatte 10 arbetare och därunder S:a 1385 arbetare 29 » » 11—50 » » 64° » 3 » » 51—100 » » 254 » 31 » » 101—200 » » 365 » l » » 201—250 » » 212 » 1 Denna kvarn omfattar även avdelning för gryntillverkning, varför den rätteligen bör räknas till föregående grupp.

104 Den använda arbetskraften vid kvarnindustrien är alltså trots dess mycket stora tillverkningsvärde ytterst ringa. I genomsnitt utgjorde tillverkningsvärdet per arbetare och år c:a 40 000 kr., en siffra som icke överträffas av någon annan svensk industri och som endast har sin motsvarighet inom margarinindustrien. Givetvis är förmalningssiffran i kr. per år och arbetare vid de små tullkvarnarna betydligt mindre. Gjorda approximativa beräkningar angiva ett ungefärligt värde av 7 000 kr. per år och arbetare, men å andra sidan äro dessa kvarnar icke fullt sysselsatta året om, och i regel sköter mjölnaren kvarnen ensam. Förutom målningen fyller han ut sin tid med något hantverk och ofta är han jordbrukare i mindre skala. Vissa närmare detaljer må meddelas rörande förhållandena vid de 22 kvarnar, som ovan gjorts till föremål för särskild undersökning. Det visar sig att av samtliga 1 113 redovisade arbetare endast 7 voro kvinnliga och 8 minderåriga. De arbetande förmännens antal var störst vid storkvarnarna, där det varierade från 14 ned till 2; småkvarnarna redovisa i regel ej mer än 1 förman. Förmätningen per arbetare och år ävensom förmalningen per arbetare och timme inom de olika storleksgrupperna framgår av nedanstående sammanställning. Förmalning per arbetare och år ton 441"i 370*4 256-0 163*6

Storkvarnar Medelstora kvarnar Mindre » Små »

Förmalning per arbetare och timme ton 0iC9 0*182 Oios 0*059

I genomsnitt för samtliga 22 kvarnar bliva siffrorna 405*8 resp. 0*155 ton. Som synes förmala storkvarnarna nära tre gånger så mycket spannmål per arbetare och timme som småkvarnarna. Vid de små tullkvarnarna torde förmalningssiffran per timme och arbetare ej uppgå till mera än 0*0 3 0 ton eller per dag c:a 300 kg. Produktionskapacitetens utnyttjande vid handelskvarnarna belyses av följande siffror, grundade på specialutredningen för år 1913. Enligt denna utnyttjade storkvarnarna 60*2 % av sin kapacitet, de medelstora 61*4 % och de mindre 54*1 %. För småkvarnarna föreligga ej några siffror. I efterföljande tabell angives medelförtjänsten för 15 handelskvarnar belägna vid Stockholm, i andra städer och på landsbygden år 1914.

Mjölnare över 18 år Magasinsarbetare över 18 år

Vid Stockholm Antal Arsavlöning arbetare kr. 44 1523 38 1505

I andra städer Antal Arsavlöning arbetare kr. 126 1322 145 1165

På landsbygden Antal Arsavlöning arbetare kr. 5 1143 4 1053

Om lönerna »i andra städer» sättas till 100, blir medelavlöningen vid kvarnarna invid Stockholm för mjölnare 115 och för magasinsarbetare 121. På landsbygden däremot bliva siffrorna 86 resp. 90. Den merkostnad som uppstår för Stockholmskvarnarna torde flera gånger uppvägas av den stora fördel, som för dessa kvarnar ligger i närheten till ett stort konsumtionscentrum med ty åtföljande låga fraktkostnader för den färdiga varan. På landsbygden torde de lägre arbetskostnaderna motvägas av andra relativt högre produktionskostnader. MjölutEn av de viktigaste frågorna vid bedömandet av den svenska kvarnindustriens bytet. produktionsförhållanden och konkurrensmöjligheter är mjölutbytet, synnerligast i fråga om vetet. En stor del av rågen förmales till sammäld, och där kan ju knappast talas om större eller mindre utbyte. Om en tekniskt sett fullt modernt utrustad kvarn kan erhålla 5 % högre mjölutbyte, innebär detta en betydande vinst. Vid en förmalning av 20 000 ton vete om året uppstår härigenom ett mer-

105 utbyte av 1 000 ton vetemjöl. År 1913 betalades vetemjölet i genomsnitt med 22 öre per kg, d. v. s. 220 kr. per ton, vetekliet betingade ett pris av 100 kr. per ton. Det ökade mjölutbytet borde sålunda ge en merinkomst av 120 000 kr., en summa som i inånga fall förräntar det i kvarnen investerade kapitalet. I allmänhet kan man ej ur kvarnarnas uppgifter se huru stort det verkliga utbytet är. En ej obetydlig del, i regel c:a 5 % av det förmalda vetet, går till rågmjölet och en del av rågsikten till sammälden. Vid undersökning av de 22 till specialutredningen redovisade kvarnarna kommer man i vissa fall till det överraskande resultatet, att mjölutbytet för råg skenbart överstiger 100 %, i ett fall uppgår till 119*3 % . I genomsnitt för de olika kvarngrupperna redovisas mjölutbytet sålunda i Storkvarnar Medelstora kvarnar Mindre > Små » I genomsnitt

Råg 89'2 93'0 94'2 96-3 90 4

Vete 72"5 66'3 67'6 60-4 716

Tillsammans 77o 73s 82i 95i 771

Dessa siffror stå i strid med verkligheten, särskilt beträffande utbytet av veteEn omräkning, där 5 % av det inmalda vetet återföres från rågmjölet till vetemjölet,, giver följande resultat, som mycket väl överensstämma med verkligheten: Storkvarnar Medelstora kvarnar Mindre » Små »

Råg 75'5 79"i 91'5 95'3

Vete 77'6 71'2 73"6 62'0

Tillsammans 77'o 73's 82i 9Bi

Från Svenska kvarnföreningen ha erhållits uppgifter för 1913 angående förmalningen vid 3. större svenska kvarnar, varvid mjölutbytet för rågen visar 86'3 % och för vetet 81-7 %'. Dessa siffror förefalla onekligen höga beträffande båda sädesslagen. Betraktar man närmare de justerade utbytessiffrorna, finner man att rågmjölsutbytet stiger med fallande storleksgrupper, d. v. s. det är minst för storkvarnarna och störst för de små, detta av helt naturliga skäl; ju mindre kvarnarna äro, desto mera sammalet rågmjöl producera de. För vetet är förhållandet i stort sett omvänt. Särskilt visa de medelstora kvarnarna ett sämre utbyte vid jämförelse såväl med storkvarnarna som med de mindre. Detta torde få tillskrivas föråldrade och mindre goda maskinella anordningar hos hithörande kvarnar. Vid bedömandet av det tullskydd, som kommer kvarnarna till del, är det av allra största vikt att fastslå huru stort mjölutbytet är för att kunna beräkna den tull som faller på råvaran. Om mjölutbytet är exempelvis 65 %, åtgår det 153-8 kg spannmål till 100 kg mjöl. Den tull som faller på råvaran utgör med den nuvarande tullsatsen, kr. 3-70 per 100 kg, kr. 5-6 9 per 100 kg mjöl under förutsättning att spannmålstullen är till fullo utnyttjad (jfr del I sid. 173). Det s. k. kvarnskyddet blir sålunda under nämnda förutsättning kr. 0-81 per 100 kg mjöl. Om mjölutbytet är 80 %, åtgår det 125 kg spannmål till 100 kg mjöl, och kvarnskyddet blir kr. 1*87 per 100 kg. Om, såsom vid förmalning av sammalet rågmjöl, utbytet är 98 X» åtgår det 102 kg råg till 100 kg mjöl. Kvarnskyddet blir då kr. 2-7 3. Det ligger i kvarnindustriens intresse att låta mjölutbytet framträda så lågt som möjligt, men givetvis får man ej till grund för hithörande beräkningar lägga den eller den kvarnens synliga utbyte av vetemjöl utan även taga med i kalkylen det veteeftermjöl som går till rågsikten och för rågsikten den del av det sämre rågsiktmjölet som går till sammälden. Riktigast är naturligtvis att»

106 då tullsatserna äro lika för alla slags mjöl, beräkna kvarntullens storlek efter utbytet för summan av de båda spannmålssorterna. Beräknas kvarnskyddet för handelskvarnarnas totala utbyte enligt förut meddelade uppgifter, fås följande siffror: Totalt utbyte % Storkvarnar Medelstora kvarnar Mindre » Små »

77'0 73"5 82 - l 93-1

Spannmålsåtgång per 100 kg mjöl kg 129'it 136"i 122-0 107c

Kvarnskydd per 100 kg mjöl kr. l'G9 1'44 2'00 2"53

Som synes stiger kvarnskyddet med fallande storleksgrupper. Å andra sidan äro också småkvarnarnas produktionskostnader större. I själva verket blir för de mindre kvarnarna tullskyddet proportionsvis högre än vad som kommer till synes i ovanstående siffror, enär deras mjöl i regel är av enklare typer och därför billigare. I vilken relation mjöltullen står till manufaktureringskostnaderna x är givetvis olika vid olika mjölsorter. Om man utgår ifrån att manufaktureringskostnaderna utgöra 15 % av produktionskostnaderna, får man, under antagande av att ordinärt vetemjöl år 1913 kostade 22 kr. per 100 kg, rågsik t 18 kr. och sammalet rågmjöl 15 kr., följande siffror:

Vetemjöl Rågsikt Sammalet rågmjöl

Manufaktureringskostnader Kr. per 100 kg 3*30 2-70 2'26

,,.... . . . Mjoiutoyte /0

77 70 98

Kvarnskydd . ^ ^ lQQ ^ mjöl man.-kostn. 1/69 51*2 J/21 44'8 2'73 121-3

Siffrorna visa, att kvarnskyddet i procent av manufaktureringskostnaden är ansenligt, synnerligast för det sammalda rågmjölet, men som förut påpekats males detta mjöl i regel på tullkvarnarna, som ej hava något intresse av mjöltullen. Dessa beräkningar gälla under förutsättning att spannmålstullen fullt utnyttjas. Att så ej alltid är fallet har tidigare påpekats. Om spannmålstullen kan göras illusorisk, under det att samtidigt mjöltullen fullt utnyttjas, springer kvai-nskyddet upp till 2 å 300 % av manufaktureringskostnaderna. Storkvarnarnas målsmän hava vid skilda tillfällen framhållit, att vid bedömandet av det s. k. kvarnskyddets storlek avdrag icke blott bör göras för tullen å råvaran utan även för ökade fraktkostnader, beroende på att för framställning av en viss kvantitet mjöl åtgår en större kvantitet spannmål. Erfarenheten visar dock, att någon nämnvärd skillnad härutinnan icke uppstår, enär frakten å spannmål, som oftast skeppas i hela laster, är avsevärt lägre än frakten på mjölet, som i regel transporteras såsom styckegods. ProdukDet dominerande momentet i fråga om produktionskostnaderna inom kvarnindutionskost- strien är råvaran, såsom klart framgår av efterföljande tabell. Båda de där angivna grupperna omfatta storkvarnar, ehuru de till grupp I hörande äro relativt mindre. Som man kunnat vänta, äro råvarukostnaderna i denna grupp relativt mindre, enär de övriga kostnaderna, d. v. s. de egentliga manufaktureringskostnaderna, ökas ju mindre förmätningen är. Förbrukningsartiklar, till vilka i huvudsak räknas säckar, blyplomber e t c , utgöra som synes en viktig del av manufaktureringskostnaderna. Skillnaden mellan de båda grupperna är obetydlig. Bränsle och kraft utvisar nära 50 % högre kostnader för kvarnarna tillhörande grupp I, ett förhållande som förefaller ganska naturligt. Samma relation återfinnes i fråga 1 Med manufaktureringskostnad menas här som överallt i bilaga XI tillverkningskostnad minus värdet å använda råvaror och halvfabrikat.

107 PRODUKTIONSKOSTNADERNAS FORDELNING VID SVENSKA KVARNAR AV TVA OLIKA STORLEKSGRUPPER ÅR 1 9 1 3 Grupp 1 1 Kr. % 6461017 83"9 336 504 4'8 76 664 lo 161095 2"i 91323 la 42 675 0"5J 137 907 1*81 6 560 0'ij 396 251 5"lJ

Råvaror Förbrukningsartiklar Bränsle och kraft Arbetslöner Förvaltning och regie Hyror, skatter etc Försäljningskostnader Reparationer Räntor, avskrivningar, vinst

Summa 7 709 996

Grupp II * Kr. % 29471579 84-2 1227 236 3'5 263 073 0'T 618 663 1'8 437 882 li> 7..

100v

2 987 809

8-.;

35 006242

100a

om arbetslönerna, e h u r u d e n r e l a t i v a s k i l l n a d e n ej är l i k a a v s e v ä r d . Förvaltningskostnaderna ä r o p r o c e n t u e l l t lika för b å d a g r u p p e r n a . Övriga kostnadselement äro ej specificerade i d e d e k l a r a t i o n e r s o m l i g g a till g r u n d för d e i g r u p p I I r e d o visade k v a r n a r n a . S u m m a n av d e m ö v e r e n s s t ä m m e r d o c k g a n s k a väl m e d s u m m a n av d e u n d e r g r u p p I specificerade eller 8 - 6 r e s p . 7*5. Försäljningskostnaderna u t g ö r a 1*8 % a v d e n f ä r d i g a v a r a n s v ä r d e . U t a n t v i v e l h a v a d e s t ö r r e k v a r n a r n a b e t y d l i g t h ö g r e f ö r s ä l j n i n g s k o s t n a d e r än d e m i n d r e , b e r o e n d e p å a t t d e förra m å s t e s ö k a sin a v s ä t t n i n g över så g o t t som h e l a l a n d e t , d å d e m i n d r e s b e g r ä n s a s till o r t e n s k o n s u m t i o n . E t t a n n a t k o s t n a d s e l e m e n t , som s t å r i n ä r a s a m b a n d m e d försäljningen, ä r f ö r l u s t e n å k u n d e r . D e större kvarnarna hava numera genomfört m y c k e t s t r ä n g a f ö r s ä l j n i n g s b e s t ä m m e l s e r ; i r e g e l beviljas ej l ä n g r e k r e d i t än tio dagar. H ä r i g e n o m h a v a d e k u n n a t b e g r ä n s a sina f ö r l u s t e r p å k u n d e r till en o b e tydlighet. D e m i n d r e d ä r e m o t äro ofta h ä n v i s a d e till a t t söka sina k u n d e r b l a n d d e k o n s u m e n t e r , som s t o r k v a r n a r n a r a t a , varför ä v e n i d e t t a a v s e e n d e s m å k v a r n a r n a i n t a g a en m i n d r e g y n n a d ställning. F ö r a t t u t r ö n a h u r u p r o d u k t i o n s k o s t n a d s e l e m e n t e n s t ä l l a s i g inom olika s t o r l e k s g r u p p e r h a v a i efterföljande t a b e l l s a m m a n s t ä l l t s siffror r ö r a n d e d e n n a sak, h ä m t a d e ur kommerskollegii specialutredning. PRODUKTIONSKOSTNADERNAS PROCENTUELLA FÖRDELNING VID HANDELSKVARNAR AV OLIKA STORLEKSGRUPPER I SVERIGE ÅR 19 13

Storkvarnar Medelstora kvarnar Mindre » Små > I genomsnitt

„„ Råvaror

„.. . . Forbrukn.... , artiklar

. , , Arbets... loner

3s 3" 6 8'8 4-2

Bränsle , och , ., kraft 0"8 Vi 0-8 1*6

85'7 83"7 85-4 83-7 85'6

Vi Tv 2*5 33

Löner .... till ... ,, forvaltn. Vi 0-o 2'0 2-5

Övriga , ? kost„ , nåder 68 9"o 6'0 4'8

Q„,„„„ bumma 100a 100 o 100o 100a 100o

A v t a b e l l e n framgår, a t t råvarornas a n d e l av t i l l v e r k n i n g s v ä r d e t u t g ö r i g e n o m s n i t t 8 5 ' 5 %. N å g o n n ä m n v ä r d v a r i a t i o n g r u p p e r n a e m e l l a n f ö r e k o m m e r som s y n e s ej. Förbrukningsartiklar visa ej h e l l e r s t ö r r e s k i l l n a d . Kraft- och bränslekostnadernas r e l a t i v a a n d e l vai'ierar n å g o t och a n g i v e r ej d e n s t i g a n d e t e n d e n s från g r u p p till g r u p p , s o m m a n k u n n a t v ä n t a , b e r o e n d e p å a t t d e m i n d r e k v a r n a r n a oftast h a v a e g e n v a t t e n k r a f t eller ai-rendera d e n s a m m a , varför d e i r e g e l få 1 Grupp I omfattar 1 storkvarn och 2 medelstora kvarnar, med en årlig genomsnittsförmalning av 13 000 ton. Uppgifterna äro lämnade av Svenska kvarnföreningen. 2 Grupp II omfattar 5 storkvarnar, med en årlig genomsnittsförmalning av 39 000 ton. Uppgifterna äro hämtade ur kvarnarnas deklarationer till kommerskollegii specialutredning.

108 sin kraft mycket billigt. Arbetskostnaderna däremot visa en jämn, stigande tendens från 1*7 % för storkvarnarna och de medelstora till 3'3 % för småkvarnarna. Att ingen skillnad uppstått mellan de båda första storleksgrupperna beror därpå, att två av storkvarnarna äro belägna vid Stockholm och de övriga i andra städer, då däremot flera av de medelstora äro belägna på landsbygden. Vad lönerna till förvaltningen beträffar, är tendensen stigande utom för de medelstora kvarnarna, beroende på att flera av dessa hava sin förvaltning gemensam med annat näringsfång. Under rubriken »övriga kostnader» inbegripas hyror, skatter, försäljningskostnader, reparationer, räntor, brandstodsavgifter, avskrivningar och vinst. Som synes avvika de medelstora kvarnarna från tendensen, men den högre siffran för dem beror säkerligen ej på högre vinstprocent. Det uti kvarnindustrien investerade kapitalet är helt naturligt relativt mycket högt. Byggnader och maskiner särskilt vid de större kvarnarna kräva dryga anläggningskostnader, och värdet av de inneliggande lagren såväl av råvaror som mjöl representera avsevärda belopp. Det har varit möjligt att ur kvarnarnas deklarationer till kommerskollegii specialutredning erhålla uppgifter, som något så när belysa dessa förhållanden. I nedanstående tabell äro angivna siffror för de olika storleksgrupperna, varav framgår att engångskostnaderna för storkvarnarna utgöra kr. 87-0 per ton under år 1913 förmald spannmål \ Trots dessa kvarnars dyra anläggningskostnader visa de dock den lägsta siffran. De medelstora bryta i detta fall som i flera andra den naturliga tendensen och uppvisa en anläggningskostnad per ton förmald spannmål nära dubbelt så hög som storkvarnarnas. Årskostnaderna äro beräknade på basis av 6 % ränta å kapitalet. Man kan ej värja sig från det intrycket, att dessa medelstora kvarnar äro ganska illa lottade i flera avseenden. De hava i viss mån storkvarnarnas karaktär, men det vill synas som om de ej kunna tillgodose sig deras företräden framför småkvarnarna i mindre manufaktureringskostnader per förmalningsenhet.

Storkvarnar Medelstora kvarnar Mindre » Små » Genomsnitt

Anläggningsoch lagerkostnader per ton Kr. 87"0 146*3 115'6 150'G

Ärlig kapitalkostnad per ton efter 6 % Kr. 5"2 8*8 6-9 9-0

95'9

5's

Brandstodsavgif terna äro också en ganska viktig del av kostnaderna vid en kvarn r dels med hänsyn till de stora värdena, dels med avseende på den stora brandrisk som alltid förefinnes. I regel måste kvarnarna betala c:a 1 % i genomsnitt i brandpremie, och för en kvarn med värden på många milj. kr. gå dessa avgifter till avsevärda belopp. Fördelade på tillverkningen ställa sig även dessa kostnader gynnsammast för storkvarnarna, i det att brandpremien vid dem år 1913 utgick med O87 kr. per ton förmald spannmål, vid de medelstora med 1-4 6 kr., vid de mindre med 1*16 kr. och vid småkvarnarna med 1*51 kr. PrisutInom en industri där råvaran utgör c:a 85 % av produktionskostnaderna, som vecklingen, fallet är med den svenska kvarnindustrien, måste finnas ett intimt samband mellan priserna på råvaran, spannmålen, och priserna på den färdiga produkten, mjölet. 1 Önskvärt hade varit att kunna ange kapitalkostnaden per ton av den maximala produktionen, men detta har av brist på material ej varit möjligt. 1913 var dock för kvarnindustrien ett gott år med relativt god sysselsättning.

109 Emellertid finner man vid en jämförelse mellan spannmåls- och mjölpriserna för olika år rätt betydande växlingar. Här nedan,angivas dels medeltalen av kvarnarnas till industristatistiken angivna produktionsvärden åren 1896 —1913 för råg- och vetemjöl, dels genomsnittsnoteringarna på råg och vete å Stockholms börs för motsvarande år. Pris i kr. per 100 kg

Pris i kr. per 100 kg Index

Å r

Vete

Vetemjöl

Index !

Råg

Rågmjöl

1896 1897 1898 1899 1900

10-56 11-47 13-39 13*32 13-54

14-00 14-50 16-60 17-50 16-80

133 126 124 131 124

14-23 16-79 18-5 9 14-78 14-7 8

19-50 21-60 23-00 20-7 0 20-7 0

137 128 124 140 140

1901 1902 1903 1904 1905

12-38 13-34 11-83 12-56 13-57

16-20 16-50 16-50 16-90 17-oo

131 124 140 135 125

15-31 15-88 14-32 14-8 7 15 04

20-7 0 20-7 0 20-80 21-2 0 21-90

134 130 146 149 146

1906 1907 1908 1909 1910

13-72 1451 14-68 15-20 12-83

17-20 19-10 20-4 0 19-30 17-50

126 132 139 127 137

15-69 16-60 17-02 19-67 17-20

21-40 23-10 24-8 0 26-30 24-2 0

137 139 143 133 140

1911 1912 1913

13-7 5 15-70 18'2 9

18-10 19-60 18-50

132 124 140

16-65 17-51 15-57

23-2 0 23-7 0 23-6 0

140 136 151

Indextalen angiva förhållandet mellan spannmålspriset och mjölpriset för året, så att om exempelvis indextalet för råg år 1896 är 133, angiver detta att priset på mjöl är 33 % högre än rågpriset. Som synes variera dessa indextal rätt avsevärt. Närmast till hands ligger att sätta dessa växlingar i samband med en mellan kvarnarna inbördes rådande hårdare eller mindre hård konkurrens. Nedan blir tillfälle att återkomma till denna sak. Av efterföljande tabell framgår genomsnittspriset å spannmål och mjöl samt motsvarande indextal för femårsperioderna 1896 — 1900, 1901—1905 och 1906 — 1910 samt treårsperioden 1911 — 1 9 1 3 . Pris i kr. per 100 kg 1 medeltal år

1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

Råg

Rågmjöl

12-44 12-73 14-19 14-2 4

15-88 16-62 18-70 18-73

Pris i kr. per 100 kg Index

Index

128 131 132 132

Vete

Vetemjöl

15-83 15-08 17-22 16-57

21-02 21-06 23-86 23-50

135 140 138 140

Som synes har genomsnittspriset på såväl råg som vete stigit rätt avsevärt från 1890-talets slut till åren närmast före kriget. Mjölpriset har givetvis också gått upp och i starkare acceleration än spannmålen, helt säkert beroende på de ökade kraven på finare mjöl. .För såväl vete- som rågmjöl uppvisa prislägena på de olika kvaliteterna ganska stora skiljaktigheter. Tidigare torde för vetemjöl icke förekommit mer än tre Imvudsorter, patent-, bageri- och flormjöl; så småningom har dessutom tillkommit

110 s. k. extra patent. År 1913 var partipriset för detta mjöl c:a 26 kr., för patentmjölet c:a 24 kr., för bagerimjölet 22 och för flormjölet 20 kr. per 100 kg. Av rågmjöl förekomma dels det siktade mjölet, s. k. rågsikt och toppsikt, dels sammalet mjöl. De högsta märkena av rågsikten betingade år 1913 ett partipris av 21-7 5 kr., toppsikten 19*50 kr. och det sammalda 17*4 5 kr. per 100 kg. I nedanstående tabell äro siffror sammanförda, som visa huru mjölpriserna fördela sig inom handelskvarnarnas olika storleksgrupper. PRIS Å RÅG-

OCH

VETEMJÖL

VID OLIKA SVENSKA HANDELSKVARNAR ÅR

R å g m j ö l

Medelstora kvarnar •.. Mindre » Små » Summa

1913 V e t e m j ö l

Ton

Kr. per ton

Kr.

53 462 7 334 10 294 2 011 73101

202 189 185 190 198

10 810 493 1 389 641 1 906 967 382 679 14 489 780

Ton

Kr. per ton

Kr.

118 333 14171 6109 122 138 735

242 237 236 213 241

28 617 445 3 363 781 1 443 957 26 031 33451214

Det framgår att genomsnittspriset för såväl råg- som vetemjöl sjunker med kvarnarnas storlek utom för rågmjölet, där småkvarnarna redovisa visserligen ett betydligt lägre pris än storkvarnarna men något högre än de mindre, helt säkert beroende på att småkvarnarna leverera sitt rågmjöl inom orten och därigenom kunna räkna sig tillgodo en del av de lägre fraktkostnaderna. Den fallande tendensen i övrigt har sin förklaring däruti, att ju större kvarnen är, desto högre kvalitet eftersträvar den att få fram. SpannOm man närmare granskar priserna å brödsäd i Sverige särskilt fr. o. m. 1890, målspriser då den år 1895 införda högre tullsatsen hunnit göra sig gällande, finner man, att ...? c \ avsevärda variationer förefinnas i såväl råg- som vetepriserna mellan de svenska noteringarna och världsmarknadens (se tabellen sid. 112 —113). Givet är, att huvudorsaken härtill bör vara att söka i skördeutfallet under olika år. Goda skördar inom landet med ökade utbud från sädesproducentexmas sida måste helt naturligt bidraga till att sänka den inhemska prisnivån och tvärtom. Att en överensstämmelse i stora drag förefinnes mellan den inhemska skördens storlek och prismarginalerna å svensk och utländsk spannmål framgår ock av det i del I å sid. 171 meddelade diagrammet. Av intresse är att sammanställa ifrågavarande prismarginaler med uppgifter angående handelskvarnarnas relativa förbrukning av inhemsk spannmål i förhållande till importerad. Dylika uppgifter, baserade på produktions- och handelsstatistiken, återfinnas i tabellen å sid. 115 ävensom i diagrammet sid. 1 1 1 . Det framgår därav, som helt naturligt är, att handelskvarnarna merendels använda relativt mera utländsk spannmål, när priserna på den inhemska stiga i förhållande till världsmarknadens och tvärt om. Huruvida det anmärkta förhållandet även ger uttryck åt en från kvarnarnas sida bedx*iven nedpressning av spannmålspriserna vid stor förbrukning av inhemsk spannmål, kan icke med tillgängligt material avgöras, men är likvisst fullt tänkbart, särskilt i betraktande av att kvarnarna själva mera än i de större spannmålsproducerande länderna direkt uppträda som köpare med uteslutande av den mer eller mindre spekulativa mellanhandeln. I tabellen å sid. 113 och diagrammet å sid. 114 återgivas prisdifferenser mellan svenskt och amerikanskt vetemjöl, som visa att den svenska prisbildningen å vetemjöl i regel följt de inhemska noteringarna på vete. Påfallande är, att då vetemjölspriserna — såsom fallet var år 1904 — gå ned till ett minimum, vetepriserna också sjunka

Ill

1895 96 97 98 99 1900 01 02

03 04

05 06 07 08 09

10 1}

12 1913

De svenska l i a n d e l s k v a r n a r n a s förbrukning a v infört vete i procent a v totalförbrukning. — — Spannmålstull n n •! ii ii införd r å g i „ „ ., Prisskillnad mellan svenska och engelska noteringar å vete. „ ,, „ ,, danska ., å råg.

i förhållande till världsmarknadens, vilket bekräftar det intima samband som åtminstone före kriget var rådande mellan prisbildningen å spannmål och mjöl i Sverige. År 1904 betecknades nämligen ej av någon särskilt god skörd i landet utan av en tillfällig skarp konkurrens storkvarnarna emellan, varvid mjölpriserna sjönko så lågt, att de för s. k. helvetemjöl ej lågo mer än c:a kr. 1*50 över världsmarknadens, då de två år förut, d. v. s. år 1902, legat nära 7 kr. över. Häri skulle kunna ligga en antydan om storkvarnarnas förmåga att åtminstone vid extraordinära tillfällen överflytta sina förluster på spannmålsproducenterna. Någon direkt sammanslutning av priskartell-karaktär har ej funnits mellan den svenska kvarnindustriens representanter förrän år 1914. Dessförinnan hade dock allt sedan 1880-talets början en sammanslutning med rent ideella syften existerat. Efter en mycket skarp konkurrens under åren 1911 och 1912 träffade emellertid de svenska storkvarnarna år 1913 preliminär överenskommelse om priserna på mjöl, vilket för år 1913 resulterade i att priset på vetemjölet i förhållande till världsmarknadspriset gick avsevärt upp, som synes av diagrammet å sid. 114, medan däremot priset på svenskt vete sjönk starkt, så att det endast låg c:a kr. 1*20 per 100 kg över världsmarknadens. Ar 1913 utgör ett gott exempel på huru spannmålstullen kan göras till större delen illusorisk, samtidigt som kvarntullen till fullo utnyttjas. Granskar man närmare de svenska kvarnarnas balansställning, finner man, som Ekonomisk efterföljande siffror visa, att finansieringen såväl i genomsnitt som inom de olika ställning storleksgrupperna är god. Under de tre åren 1 9 1 1 , 1912 och 1913 utgör det .,,0f\litet.

112 PRISER

A RAG, V E T E

OCH V E T E M J Ö L , SAMT I N F Ö R S E L H å g

Pris per 100 k g Sverige

V 1

Pris per

Införsel

Danmark! Skillnad

Ton

Sverige

England

1881 1882 1883 1884 1885

16-23 11-92 11-82 11-25 9-36

15-95 12-10 12-19 12-09 10-11

+ 0-28 — 0-18 — 0-3 7 — 0-84 — 0-76

123446 134 949 171 999 155119 189 351

9-35 7-38 7-07 3-60 1-74

19-56 17-14 16-53 13-54 12-71

1886 1887 1888 1889 1890

9-09 7-77 11-31 12-66 13-24

9*92 8-63 10-44 11-40 11-95

— 0-83 — 0-83 4-0-87 + 1-26 4 1-29

130 999 154125 130409 132054 117537

3-12 2-09 6-66 6-08 6-17

13-5 5 12-5 9 13-19 12-47 13-43

1891 1892 1893 1894 1895

18-94 11-86 9-94 9-15 10*29

16-48 10-77 9-65 8-43 8-62

4 2-51 + 1-09 4-0-29 + 0-7 2 + 1-77

87 632 75 815 80 311 135 432 121 709

9-06 3-75 2-48 0-86 3-04

15-05 11-30 11-00 8-2 2 10-41

1896 1897 1898 1899 1900

11-40 12-23 13-33 13-86 12-42

8-S5 10-25 11-07 10-98 9*98

+ + + + +

2-55 1-98 2-26 2-88 2-44

91163 44 872 92565 144 227 132249

5-75 5-46 4-38 4-46

12-03 14-14 11-21 10-85 11-39

1901 1902 1903 1904 1905

12-68 12-79 12-04 12-66 14-15

10-64 10-20 9-87 10-45 11-90

+ + + + +

2-02 2-59 2 17 2-21 2-25

47 720 158250 132920 142603 93101

5-67 4-98 4-4 2 4-58 5-71

11-16 10-66 11-19 12-62 11-66

1906 1907 1908 1909 1910

12-98 15-67 1411 14-0 5 12-38

10-81 14-2 8 11-90 11-55 10-2 3

+ 4 4 4 4

2-17 1-39 2-21 2-50 2-15

48 692 39597 54 448 82913 71424

4-84 7-54 7*09 8-13

6-u

10-95 14-15 13-40 13-80 12-71

1911 1912 1913

15-39 14-00 13-53

13-01 12-54 11-28

4 2.38 41-52 4 2-25

46186 106 829 91284

6-7 4 6-57 4-16

13-77 13-20 12-92

8-n

1 P r i s e r n a å råg och vete ä r o h ä m t a d e u r k o m m i t t é n s u t r e d n i n g n r XXV. — 2 Priserna å p r i s i n d e x 1860—1913) o c h h ä n f ö r a sig i h u v u d s a k t i l l n o t e r i n g a r n a å S t o c k h o l m s b ö r s . De Prices). K o l . B a v s e r p a t e n t v e t e m j ö l , k o l . C s. k. h e l m j ö l .

e g n a kapitalet i genomsnitt ungefär hälften av skulderna, och ser m a n närmare p å d e o l i k a s t o r l e k s g r u p p e r n a , k a n m a n ej s p å r a n å g o n e g e n t l i g s k i l l n a d m e l l a n dem. Likviditeten är sjomerligen god. A n l ä g g n i n g a r n a u t g ö r a e n d a s t 1/3 a v t i l l gångarna, och det egna kapitalet täcker helt och hållet anläggningskostnaderna och m e r a därtill. A n m ä r k n i n g s v ä r t är, att d e m e d e l s t o r a k v a r n a r n a synas h a v a en något likvidare ställning än storkvarnarna och de mindre. K v a r n a r i allmänhet äro ju m y c k e t k a p i t a l k r ä v a n d e företag, m e n å a n d r a sidan är l a g r e t i regel lätt realiserbart.

113 BRÖDSÄD OCH MJÖL TILL SVERIGE ÅREN 1 8 8 1 — 1 9 1 3 t

Rågmjöl

100 k g 1

Införsel

Skillnad

Ton

— 0-21 + 0-2 4 + 0-54 — 0-97

42144 41887 50224 47 346 47455

11065 14 866 22863 20 855 32891

— 0-43 — 0-50 + 3-37 + 3-61 + 2-74

32832 37646 48368 54 242 57284

34 953 37539 16909 16 393 12944

+ 4-oi -f 2-39 - j - 1-42 + 2-64 + 2-63

74177 118187 121358 154 259 107 538

+ + + + +

3-72 2-01 4-25 3-63 3-07

V e t e Pris per

100 k g

2¶Införsel

Skillnad 1 Skillnad A) Sverig< ) B) U. S. A C) U. S. A mellan A o. B mellan A o. C

Ton

18 758 22549 33880 39150 39 356

—

24-19

21-76

19-58

2-43

10158 11 748 17507 24 016 7483

27-35 23-56 20-01 17-62 20-8 7

22-2 6 18-06 16-80 1512 15-50

20-50 17-30 13-78 11-34 13-44

+ 4*09 + 5-50 + 3-21 + 2-4 0 + 5-37

+ 4-61 + 6-85 + 6-26 + 6-21 + 6-18 + 7-23

15 569 21 822 31 949 37 009 9176

120 012 110 833 132340 156 744 157908

9 557 6589 2550 6321 6182

22-7 0 26-08 28-17 23-51 22-12

15-96 19-3 2 19-74 15-96 16-21

15-12 18-48 17-22 14*2 8 13-86

+ + + -f +

+ + + + +

7-58 7-60 10-95 9-23 8-2 6

9 912 5 258 5594 14200 8668

+ 4-51 -j- 4-33 + 3-23 -f- 1-9G -f- 4-05

172036 204 407 224207 219971 197455

1771 2538 3531 6638 4 272

22-5 0 22-9 2 22-8G 24-21 24-83

16-00 15-96 18-06 22-68 22-7 6

13-74 14-70 15-12 20-16 18-90

+ 6-50 + 6-96 + 4-80 + 1-53 + 1-57

7 693 8746 8 312 7188 5142

+ + + + +

3-89 3-39 3-69 4-38 3-40

213342 153956 206835 192 438 185 344

381 407 4 300 11 813 18877

23-63 24-50 26-83 28-7 7 25-7 4

17-64 20-45 22-68 23-94 23-10

15-12 16-80 18-06 21-89 19-74

+ + + + +

+ + +

2-97 3-37 1-24

172360 171 054 200181

4 965 7450 12627

24-2 6 25-56 24-80 j

21-42 22-26

16-80 19-74 18-00

+ 2-84 + 3-30 - j - 5-90

+ 8-76 + 8-22 + 7-7 4 + 4-05 + 6-43 + 8-51 + 7-70 + 8-77 + 6-88 + 6-oo + 7-46 + 5-82 + 6-7 4

+ 0-06

18-90 1

—

6-74 6-76 8-43 7-55 5-91

5-99 4-05 4-15 4-83 2-64

38552 34 775 21 008 20 466 15 409

7463 11150 10 681 6 281 7901 7033 6605 8647

svenskt vetemjöl äro hämtade ur Kommersiella »Meddelanden 1921, h. 18 (ÅMARK, En svensk amerikanska noteringarna äro t; igna ur Bulletin of the U. S. Bureau of Labor (Wholesale KVARNINDUSTRIENS BALANSSTÄLLNINGU I1 GENOMSNITT A REN u t N O M S N I T T ÅREN

Storcvarnar

Tillgångar: Anläggningar Lager och fordringar Summa Skulder: Eget kapital Främmande kapital Summa 8 — 3501.

T. T.

Del II.

Medelstora kvarnar

11 99 11 11 — 1 9 1 3 Mindre Samtliga kvarnar (25 st.)

38-0

62-o 100o

32-5 67-5

38-1 61-9

37i 62-9

100o

100- o

100o

48-o 52-o

51-5 48-5

50-3 49-7

49-6 50-4

lOOo

100o

100-o

114 Kr. pr. dt

1895 9ö

—

97 98 99 1900 01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 1913 Prisskillnad mellan svenska och engelska noteringar å omalet vete •• •> "amerikanska » •• vetemjöh patentmjöl „ » .. ., » .. : helmjöl Spannmålstull Mjöltull

Räntabiliteten, angiven genom den efter verkställda avskrivningar redovisade vinsten i procent av hela det egna kapitalet, utvisar för åren 1911—14 följande siffror: Storkvarnar Medelstora kvarnar Mindre kvarnar ... Samtliga (25 st.)

9-1 7-1 73

5-9 4-7

3-o

6-7 5-0 1-4

1914 13-9 17-7 15-3

8-4

5-2

5-7

14-6

De höga siffrorna för år 1914 äro givetvis i någon mån påverkade av kriget. Väsentligen torde de dock få anses beroende av att kvarnindustrien då fått sin kartellorganisation i ordning. Utdelningen har kunnat följas från 1890 fram till 1913 för ett mindre antal företag. Siffrorna härför angivas i tabellen här nedan. Som synes har storkvarnarnas förräntningsförmåga under den period undersökningen avser varit god; utdelningen var i genomsnitt 8-2 % av aktiekapitalet; motsvarande siffra för d e

115 DE SVENSKA HANDELSKVARNARNAS FÖRBRUKNING AV RAG OCH VETE SAMT DEN TOTALA SKÖRDEN DÄRAV ÅREN 1896 —1913 Håg A r

Inhemsk Ton

Införd Ton

Vete j Summa Inhemskt Ton

Ton

Införi Ton

Totalskörd Summa

Rås

Vete

Ton

1901 1902 1903 1904 1905

74 017 91163 002 165 180\ 131 198 44 872 25-5 176 070 111235 92 565 45-5 203 800 84 973 144 227 62-2 229 200 92 711 132 249 57-9 224 960 147 750 47 720 24-2 195 474 86 250 158 250 64-7 244 500 111157 132 920 54-3 243077 96 484 142 603 59-G 239 087 149 494 93101 38-3 242595

1906 1907 1908 1909 1910

171 731 173 013 148 007 124 946 130 339

1911 1912 1913

162 404 46186 21-9 1 208590 131 680| 172 36056-7 304 040 616 820 220606 101 296 106 829 51-8 208125 132 366 171 054 55*9 303420 586158 212206 103 495 91284 45-6 194 743 142 041 200181 58-2 342222 584 454 258610

1896 1897 1898 1899 1900

43 306 120 012 73-4 \ 163 318 631 620 129 864 66 870 110 833 G2-2\177 703l 609 513 128050 45 294 132 340 74-4 177 6341 541 819 129 062 67 638 156 744 69-8 224382 557277 128 824 77106 157 908 67-3 235 014 669388 149 065 57 164 172 036 75-1 229 200 565 084 121 690 36 259 204 407 84-1 240 666\ 579 975126 736 50 351 224 207 81-4 274 558\\ 619 203150 393 67 442 219 971 76-5 287 4W 537 619 142845 81951 197 455 71-8 279406 649 858 150 396

48 692 22-o 220423 68168 213 342 75-7 281 510 685 870 181 957 39 597 17-6 212610 115 000 153 956 57-5 268 000 534 149 168247 54 448 26-0 202455 102 215 206 835 67-i 309 050 664 798 191 852 82 913 39-2 207 859 79 521 192 438 70-6 271 959 651162 201 781 71424 34*9 201763 107 989 185 344 62-8 293333 622294 209 446

mindre kvarnarna är 6*o %, för de medelstora däremot endast 5*8 %. Detta resultat är i och för sig självt ej överraskande. Sistnämnda kvarnar hava säkerligen stora svårigheter att kämpa med. Deras omsättning torde i regel vara för liten för att de under i övrigt lika avsättningsförhållanden skola kunna konkurrera med storkvarnarna. De mindre kvarnarna, vilka i regel avse att fylla ett mera lokalt behov, hava säkerligen större förutsättningar i kampen mot storkvarnarna. Granskar man närmare utdelningarnas fördelning på de olika åren, finner man att på 1890-talet de medelstora kvarnarna kunde visa relativt bättre ekonomiska resultat än senare, helt säkert beroende på att de då med avseende på tillverkningens storlek voro bättre avvägda i förhållande till den tidens förhållanden, men sedan så att säga stannat i växten. Någon antydan om att »goda eller dåliga tider» för kvarnarna sammanfalla med de allmänna konjunkturväxlingarna kan man knappast upptäcka. Däremot vill det synas som om räntabiliteten stått i visst sammanhang med skillnaden i spannmålsprisen på den svenska marknaden och världsmarknaden. Åren 1899—1900 beteckna särskilt goda år för de medelstora kvarnarna, och då var spannmålspriset relativt lågt i Sverige. Aren 1903, 1904 och 1905 voro synnerligen goda år för särskilt storkvarnarna, och då voro spannmålsprisen i Sverige mycket låga i förhållande till världsmarknadsprisen. Aren 1893 och 1894, då mjöltullen var lägst, redovisade samtliga grupper dåliga resultat. Av visst intresse är att se, hurusom räntabiliteten för samtliga tre kvarngrupper för 1895 är synnerligen god. Detta beror tydligen därpå, att i januari sagda år tullen å såväl spannmål som mjöl höjdes avsevärt och att kvarnarna då gjorde en tillfällig vinst å inneliggande lager av spannmål och färdiga produkter. Vid bedömande av kvarnindustriens förräntningsmöjligheter måste man dessutom taga i betraktande, att en stor del av företagen, såväl de större som de mindre, äro familjebolag, vilka ofta i en eller flera generationer befunnit sig i samma familjs ägo med huvudintressenterna i styrelsen och i den tekniska och ekonomiska ledningen, varigenom förmåner av höga löner och tantiémer tillkommit aktieägarna.

116 AKTIEKAPITAL OCH UTDELNING VID SVENSKA KVARNAR GRUPPER 1 8 9 0 — 1 9 1 3 Medelstora kvarnar 2 st

Storkvarnar 6 st. Å r

Mindre kvarnar 3 st.

Aktiekapital Utdelning Aktiekapital Utdelning Aktiekapital Utdelning kr. kr. kr. % % /o

600 000

1891 1892 1893 1894 1895

600 000 600 000 600 000 600 000 600 000

1896 1897 1898 1899 1900

950 000 1 950 000 1 950 000 1 950 000 1 950 000

1901 1902 1903 1904 1905

1 950 000 1 950 000 1 950 000 2 950 000 2 950 000

1906 1907 1908 1909 1910

4 000 000 4 925 000 4 925 000 5 525 000 5 825 000

1911 1912 1913

6 325 000 6 325 000 6 325 000

1890—1913

AV OLIKA STORLEKS-

6-o 6-o 6-0 15-0

63 3-o 6-8 7-3 6-5 9-1 9-2 10-4 10-7 10-7 8-6 8-8 11-5 12-o 9-9 8-3 6-9 10-1

443 000

2-4

443 000 443 000 443 000 443 000 440 000

7-8 10-o 4-0 3-G 10-0

150 000 150 300 153 400

440 000 440 000 440 000 440 000 440 000

7.1 8-8 3-3 9-3 131

337 300 337 300 477 300 477 300 477 300

440 000 440 000 440 000 440 000 440 000

7.5 6-3 7-5 7-0 5-o

477 300 477 300 477 300 580 800 583 800

34 5-o 6-o 5-o 7-i 6-5 6-2 7-0 6-8 6-1

440 000 500 000 700 000 700 000 700 000

2-o 2-o 5-o 6-0 6-o

583 800 593 800 593 800 594 300 627 300

5-8 5-1 9'2 8-1 7-G

700 000 700 000 700 000

7-1 2-1 5-9

627 300 627 300 652 000

6-7 5-2 6*8

5-8

1 9-o

117 HAVREGRYNSINDUSTRIEN1 Havregrjmsindustrien såsom modern storindustri är av jämförelsevis sent datum, Produki det den räknar sin uppkomst först från åren omkring sekelskiftet. Före denna ^onsuttid funnos visserligen åtskilliga havregrynskvarnar, men dessa voro samtliga av ve£ ln^_ mindre betj^denhet och avsedda att huvudsakligen täcka det rent lokala behovet. UlcsforAnnu så sent som år 1897, då den officiella industristatistiken redovisade en hållanden sammanlagd tillverkning av havregryn om 2 412 ton, fanns ingen kvarn, där havregrynstillverkningen översteg 400 ton. Vid 6 grynkvarnar uppgick tillverkningen till mellan 100 och 400 ton. Den sammanlagda årstillverkningen vid dessa 6 kvarnar belöpte sig till 1 644 ton havregryn eller två tredjedelar av den redovisade totaltillverkningen. År 1900 hade tillverkningen stigit till 3 381 ton och ökades sedan år för år till 1913, då den uppgick till 25 141 ton. Denna tillverkning försiggick så gott som helt vid 10 havregrynskvarnar och fördelade sig efter produktionens storlek på följande sätt: s , .,, , Arstillverkning ° över 5000 ton 1000—5000 » 100— 500 » Summa

i i ii Sammanlagd årsAntal kvarnar „.„ . . . tillverkning ton 3 19071 2 4749 5 1278 10

25 098

n/ % '" 76 19 5

100 Tre storkvarnar, samtliga anlagda efter 1897 och belägna två i Göteborg och en i Kalmar, dominerade med tillsammans tre fjärdedelar av tillverkningen. De sju övriga havregrynskvarnarna voro alla inlandskvarnar och belägna två i Jönköpings, en i Kalmar, två i Alvsborgs och två i Värmlands län. Den i Vårgårda i Alvsborgs län belägna var den största av inlandskvarnarna. Ifråga om havremjöl har däremot produktionsutvecklingen ett helt annat förlopp. I mitten av 1890-talet var tillverkningen av havremjöl enligt industristatistiken ungefär 4 gånger större än havregrynsproduktionen. Havremjölstillverkningen, som då uppgick till c:a 8 000 ton årligen har efter denna tid nedgått till c:a hälften under åren närmast före världskriget. Det bör dock märkas, att industristatistiken icke redovisat tillverkningen vid husbehovs- och tullkvarnar samt mindre handelskvarnar, vilka ännu torde vara av en viss betydelse i Norrland och vissa andra delar av landet. Vid de moderna grynstorkvarnarna framställes numera havremjöl av högre kvaliteter, s. k. dietiskt havremjöl, havremust o. d. Vid ovannämnda tio havregrynskvarnar tillverkades år 1913 tillsammans 1 202 ton havremjöl, varav 1 093 ton kommo på storkvarnarna. Liksom vid mjölkvarnarna är den vid havregrynskvarnarna använda arbetskraften i förhållande till tillverkningsvärdet synnerligen obetydlig. Endast 1 grynkvarn sysselsatte över 100 arbetare, 3 mellan 11 och 50; vid 6 kvarnar understeg arbetarantalet vid vardera 11 stycken. Häri är inbegripen arbetspersonalen vid riskvarnarna. Av sammanlagt år 1913 redovisade 263 arbetare voro 51 kvinnor. Vid grynkvarnarna sysselsattes alltså kvinnlig arbetskraft i ganska stor utsträckning i jämförelse med mjölkvarnarna; den kom till användning vid paketeringsarbetet vid de större kvarnarna. 1

Utarbetat av aktuarien fil. lic. N. O. NILSSON.

118 Kraftbehovet vid själva kavregrynsförmalningen är jämförelsevis ringa, enär havrekornet vid gryntillverkningen skonas så mycket som möjligt och endast får undergå en lätt bearbetning. Däremot kräver förmalningen av havreskalen en jämförelsevis större kraftförbrukning. Hela kraftförbrukningen vid havregrynskvarnarna (inkl. riskvarnarna) redovisas i industristatistiken för år 1913 till 2 148 hkr. Härav kommo på elektriska motorer icke mindre än 1 574 hkr samt på vattenhjul och vattenturbiner 444 hkr. Endast 130 hkr tillhörde ångmaskiner och oljemotorer. Vid de tre kvarnar, som hänförts till storkvarnarnas grupp, användes nästan uteslutande elektrisk drivkraft, medan de medelstora och småkvarnarna i huvudsak hämtade sin drivkraft (utan elektrisk överföring) från egna vattenfall. TullsTtydd. Vid spannmålstullarnas införande år 1888 åsattes havre en tull av 1 kr. per 100 kg. Denna tullsats upphävdes dock redan år 1892, och havren har sedan dess varit tullfri. Tullsatsen å havregryn och havremjöl var under åren 1 8 8 8 — 1895 densamma som för råg- och vetemjöl och underkastad samma växlingar, för vilka redogörelse lämnats i det föregående. Från den 4 april 1895 utgjorde tullen å målen havre liksom för andra slags mjöl och gryn kr. 6-50, ända till dess 1912 års riksdag nedsatte tullen å havregryn från den 1 januari 1913 till kr. 3*50 per 100 kg, medan tullen å havremjöl bibehölls vid kr. 6 - 5 0. Frågan om tullsänkning på detta område hade vid 1912 års riksdag väckts av enskild motionär, som påyrkat nedsättning av tullen å mjöl och gryn av havre till kr. 1*5 0 för 100 kg. I sitt betänkande (n:r 17) över motionen fann bevillningsutskottet ostridigt, att det skydd, som enligt gällande bestämmelser bereddes havregrynsindustrien, vore alltför högt. Tillkomsten därav år 1895 hade tydligen skett för att undvika de med olika tullsatser å skilda slag av målen spannmål förenade tulltekniska svårigheterna. Sedan den tid, då ifrågavarande tullsats fastställdes, hade en betydande inhemsk havreförmalningsindustri uppstått, som huvudsakligen avsåge tillverkning av gryn, varjämte konsumtionen inom landet av havregryn högst väsentligt ökats. Visserligen hade industrien till följd av den rådande konkurrensen på området icke kunnat vid prissättningen ufaryttja det höga tullskyddet, men utskottet hade sig bekant, att en prisöverenskommelse redan kommit till stånd mellan de större och ledande kvarnarna, varigenom tillfälle till dylikt utnyttjande torde kunna beredas. Härtill komme också, att en för hög tullsats så till vida innebure en fara för den skyddade industrien, som den inbjöde till överproduktion och osund konkurrens. Utskottet stannade vid att föreslå en tullsats för havregryn av kr. 3*5 0, vilken tull utskottet ansåg böra erbjuda havregrynsindustrien ett för dess bestånd och fortgående normala utveckling tillräckligt skydd. I fråga om havremjölstillverkningen vore förhållandet annorlunda. I jämförelse med gryntillverkningen vore den föga betydande liksom också importen av havremjöl vore obetydlig, varför förhållandena beträffande havremjöl icke med nödvändighet påkallade någon sänkning av tullsatsen. E n sådan sänkning skulle av tulltekniska skäl medföra ökat arbete och ökade kostnader, som svårligen kunde anses uppväga fördelarna av en tullsänkning. In- och Så länge tullsatsen å havregryn utgjorde 6'5 0 kr. per 100 kg eller åren 1895 utförsel. —1912 verkade den nästan rent prohibitivt, så att import av havregryn så gott som var utesluten (se tabellen sid. 119). Efter tullsänkningen från 1913 års ingång infördes visserligen 327 ton havregryn detta år, men denna kvantitet utgjorde icke mer än 1*2 % av tillverkningen.

119 TILLVERKNING SAMT IN- OCH UTFÖRSEL AV HAVREGRYN OCH HAVREMJÖL SAMT HAVRE ÅREN 1 8 9 1 — 1 9 1 3 . TON.

I medeltal år

1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911 1912 1913

Tillverkning enl. industristatistiken

2 794 6 454 11513 14 860 23 366 25 141

H a v r e

Havremjöl

Havregryn

Införsel

Tillverkning enl. Ut- industriförsel statistiken

Införsel

Införselöverskott Ut- av målen havre försel

7 185 115 30 15 8 327

342 89 245 726 2 960 4 432 4 685

8 10 22 31 23 25 28

43 12 25 26 34 48 54

8 710 7 825 4 768 3 869 4 629 4 348

— 370 + 94 — 133 — 691 — 2 946 — 4 447 — 4 384

Införsel

Utförsel

2173 21374 60 344 77 761 102 052 97 289 64 321

141 032 34 766 10 091 7 952! 28 092 5 237 68 650

Ända från 1900-talets början hade havregryns exporten överstigit den obetydliga importen, men först omkring 1910 började utförseln taga någon mera avsevärd omfattning, då den inhemska marknaden icke kunde upptaga hela tillverkningen. Överskottsproduktionen måste söka avsättning utomlands och gick nästan uteslutande till våra grannländer. Av hela havregrynsexporten under år 1913 eller 4 685 ton utfördes sålunda 2 648 ton till Finland, 1 624 ton till Danmark och 376 ton till Norge. Havremjöl har icke varit föremål för någon nämnvärd in- eller utförsel. Biprodukterna vid havregrynsframställningen synas däremot icke hava kunnat finna regelbunden avsättning inom landet, utan största delen har måst exporteras. Av hela utförseln av havrekli och havrefodermjöl under år 1913 eller 18 913 ton gick icke mindre än 18 763 ton till Tyskland, där det dels använts vid framställning av melassfoder dels också lär funnit användning i mindre lojalt syfte för inblandning med vetekli. Av den totala havreförbrukningen går endast en mindre del till människoföda i Råvi form av gryn och mjöl. Enligt krigsberedskapskommissionens beräkningar uppskattades denna del åren närmast före världskriget till c:a 5 % av totalförbrukningen. Vid havreförmalningen användes intill slutet av 1890-talet uteslutande inhemsk råvara. Detta är fortfarande fallet vid småkvarnarna inne i landet. Vid de stora vid kusten belägna moderna havregrynskvarnarna förädlas däremot numera så gott som enbart utländsk havre. Enligt till kommerskollegii specialutredning inkomna uppgifter förmalde de fem stora och medelstora havregrynskvarnarna under år 1913 följande kvantiteter inhemsk och utländsk havre: Utländsk havre Summa Inhemsk havre Ton % Ton % Ton % 37 604 88-0 42 742 100-o Storkvarnar 5138 12-0 2 941 34-7 8 466 lOOo Medelstora kvarnar 5 525 65'3 40-545 79-6 51208 100 o 20-4 Summa 10663 Dessa fem kvarnar, vilka, som förut nämnts, framställde 95 % av den totala havregrynstillverkningen, förbrukade sålunda c:a 80 % utländsk havre. Storkvarnarna konsumerade icke mindre än 88 % utländsk vara, medan samma förbrukning vid de medelstora kvarnarna inne i landet icke belöpte sig till mer än 34-7 %. Hela införseln av havre under år 1913 uppgick till 64 000 ton. Grynkvarnarnas förbrukning av utländsk havre uppgick alltså till c:a 63 % av hela havreimporten år 1913, om man bortser från att kvarnarna kunde hava importerat en del av sitt

120 havrebehov under det föregående året. Av den totala havreimporten kom icke mindre än 42 000 ton från Tyskland, 8 000 ton från Argentina samt 6 000 ton från vartdera av Eyssland och Finland. Det var också i främsta rummet från Tyskland (Pommern och Schleswig), där systemet med utförselbevis (Einfuhrscheine) bidrog att stimulera havreexporten, som grynkvarnarna försågo sig med sitt råvarubehov. Även rysk och La-Platahavre kom emellertid till användning. Havregrynskvarnarna erfordra för att kunna leverera förstklassig vara, vilket alltid torde varit fallet med de svenska grynkvarnarna, riklig och jämn tillgång på ensartade havrepartier. Detta krav har icke kunnat fyllas inom landet. Där odlas visserligen åtskilliga för grynförmalning lämpliga havresorter, men de ha icke varit att tillgå i tillräckliga kvantiteter eller till sådant pris, som kunnat tävla med den utländska, speciellt den tyska havren. En faktor, som i viss mån torde hava försvårat avsättningen av inhemsk havre till gryningsändamål, synes hava varit fraktsatserna å järnvägarna i jämförelse med d e före kriget rådande billiga sjöfrakterna. Åren närmast före kriget fraktades sålunda havre med seglare från tysk Östersjöhamn till mellansvensk hamn för c:a 5 kr. per ton, vilket motsvarade frakten för transport en sträcka av 90 ä 100 km å statsbanorna. Gryn- och På grund av att råvaran är tullfri har fastställandet av utbytesprocenten vid mjölhavregrynstillverkningen i detta sammanhang i och för sig ej så stor betydelse utbytet. som ifråga om mjölkvarnarna. Frågan är emellertid, såsom närmare framgår av

det följande, av största vikt för kvarnarnas ekonomi. Utbytesprocenten växlar med havrens kvalitet och kvarnarnas tekniska utrustning. Havre med hög kärnhalt ger givetvis ett högre utbyte. Under tidernas lopp har även utbytet växlat. Genom införandet av s. k. »Ausleser» i början av 1900-talet ökades grynutbytet med c:a 2 ä 3 %, Någon tid därefter började slip- och polermaskiner användas» varigenom visserligen grynutbytesprocenten åter minskades något (med 1/2 å 1 %\ men grynens kvalitet och utseende förbättrades. De större svenska havregrynskvarnarna, som i tekniskt hänseende måste anses fullt modernt utrustade, hade under 1913 i genomsnitt ett utbyte av havregryn och havremjöl på 51 %. Variationen vid olika kvarnar var synnerligen obetydlig. Det vid förmalningen uppkomna svinnet beräknades vid havrekvarnarna uppgå till c:a 10 %. För en kvarn föreligga uppgifter för en längre följd av år. Vid denna växlade svinnprocenten mellan 7 och 13 %. Den förmalde i huvudsak inhemsk havre, som i regel har större fuktighetshalt än den utländska grynhavren. Det vid rensningen och sorteringen uppkomna avfallet, småkorn o. d. förmales tillsammans med kliet till havrefodermjöl. Detta har emellertid på grund av sitt jämförelsevis låga näringsvärde visat sig vara svårt att försälja inom landet och har därför, såsom förut nämnts, till större delen exporterats. ProdukFör en så kapitalkrävande industri som havregrynsindustrien är givetvis frågan tionskapa- om produktionskapacitetens utnyttjande synnerligen viktig. De svenska havrecitetens utgrynskvarnarna voro åren närmast före kriget tilltagna efter en måttstock, som nyttjande. icke endast var tillräcklig för det inhemska behovets fyllande utan också nödvändiggjorde en icke oansenlig export, som exempelvis under 1913 uppgick till c:a en femtedel av hela tillverkningen. Enligt till kommerskollegii specialutredning lämnade uppgifter hade produktionskapaciteten vid de havregrynskvarnar, som hänförts till storkvarnarnas grupp under år 1913, icke utnyttjats till mer än ungefär hälften. För de medelstora kvarnarna synas förhållandena i detta hänseende icke hava varit fullt så ogynnsamma. På ^ grund av att havregrynstillverkningen varit förenad med annan tillverkning Produktionskost- — vid två av storkvarnarna med framställning av risgryn och rismjöl samt vid naderna. småkvarnarna med förmalning av råg och korn — har det icke varit möjligt att

121 erhålla uppgifter angående produktionskostnaderna för havregrynsindustrien i dess helhet. För ett par kvarnar, som enbart varit inriktade på framställning av havregryn och havremjöl, hava emellertid dylika uppgifter dels lämnats till kommerskollegii specialutredning, dels särskilt införskaffats av kommittén. I tabellen här nedan lämnas en översikt av produktionskostnadernas procentuella fördelning år 1913 för ifrågavarande kvarnar. PRODUKTIONSKOSTNADERNAS PROCENTUELLA FÖRDELNING VID TVÅ SVENSKA HAVREGRYNSKVARNAR AV OLIKA STORLEK ÅR 1 9 1 3 , Medelstor 0, Storkvarn , kvarn

Råvaror Förbrukningsartiklar Bränsle och kraft Arbetslöner Löner till förvaltningspersonal Skatter Avskrivningar å fastigheter Avskrivningar å maskiner och inventarier Övriga kostnader (räntor, försäljningskostnader, vinst m. rn.) Summa

70-7 5'8 1*4 3" i 8*6 0'fi 0"7 2*1 12-o 100'o

% 75"0 8"8 1'8 2'8 3"2 03 0"i 0'6 12"9 100'o

Av dessa båda kvarnar tillhörde den ena storkvarnarnas grupp, medan den andra var en medelstor kvarn. De representera emellertid även i andra avseenden två särskilda typer. Den medelstora kvarnen hade sålunda varit i verksamhet en längre tid och var inarbetad på marknaden, medan storkvarnen var jämförelsevis ny. Den senares tillverkning utgjordes till stor del av paketerade havrepreparat. Storkvarnen hade icke kunnat utnyttja mer än c:a hälften av sin produktionskapacitet, under det att den medelstora kvarnen varit i tillfälle att i det närmaste fullt kunna tillgodogöra sig sin. Av dessa omständigheter torde de skiljaktigheter, som tabellen utvisar ifråga om produktionskostnadernas fördelning vid de båda kvarnarna och som eljest skulle synas svårförståeliga, till större delen kunna förklaras. Liksom vid mjolkvarnai'na utgör råvaran vid havreförmalningen den dominerande faktorn, om också i något mindre grad. Vid de båda havregrynskvarnarna utgjorde råvarukostnaderna resp. 70*7 och 75 % av totalkostnaderna. Att den mindre kvarnen uppvisade procentuellt högre råvarukostnader beror på att manufaktureringskostnaderna vid denna av ovan angivna orsaker voro lägre. Storkvarnen hade sålunda väsentligt större utgifter för förbrukningsartiklar, kartonger och säckar, än den andra. Bränsle- och kraftkostnaderna voro däremot något högre vid den medelstora kvarnen. Ifråga om arbetslönerna hade åter storkvarnen, som sysselsatte en jämförelsevis stor personal för paketeringsarbetet, större utgifter. Beträffande förvaltningskostnaderna var skillnaden mellan de båda kvarnarna ej så betydande. Såväl utgifterna för skatter som avskrivningar å fastigheter samt maskiner och inventarier utvisade väsentligt högre siffror för storkvarnen än för den medelstora. Avskrivningarna vid den förra hade uppgått till 10 % å maskiner och inventarier samt b % k anläggningarna. Ifråga om övriga kostnader tillsammantagna var olikheten mellan de båda kvarnarna mindre avsevärd. I dessa kostnader äro dock inbegripna så betydande poster som räntor och försäljningskostnader samt även vinst. Det är uppenbart, att den större, jämförelsevis nyanlagda kvarnen, som icke utnyttjat mer än ungefär hälften av sin produktionskapacitet, såväl ifråga om försäljningskostnader som ränta å kapital haft relativt större utgifter än den mindre och följaktligen även jämförelsevis mindre vinst.

122 I nedanstående tabell hava manufaktureringskostnaderna fördelats på 100 kg havre vid de båda kvarnarna. Per produktionsenhet uppgingo kostnaderna år 1913 till resp. kr. 4'67 och 3*6 3 eller kr. 1*0 4 mera för den större kvarnen än för den mindre. Anledningarna till denna betydande skillnad torde framgå av det föregående. Dragés från dessa kostnader inkomsten av försålda biprodukter, havrefodermjöl och havrekli, belöpte sig nettotillverkningskostnaden för de framställda havregrynen (inkl. havremjöl) till resp. kr. l - 49 och 0*85 per 100 kg havre. Havregrynskvarnarna äro sålunda ifråga om det ekonomiska utbytet av sin verksamhet i hög grad beroende av vad försäljningen av biprodukterna kan inbringa. Räknas utbytet vid havregrynsframställningen till 50 %, skulle manufaktureringskostnaderna för tillverkningen av 100 kg havregryn uppgå till resp. kr. 2*9 8 och kr. 1'70. Vid ett utbyte av 51 % skulle motsvarande siffror utgöra resp. kr. 2-9 2 och kr. 1*6 7. Då tullskyddet för havregryn år 1913 utgjorde kr. 3-5 0 per 100 kg, skulle detta sålunda ha överstigit hela manufaktureringskostnaden i ena fallet med c:a 12 % och i det andra med icke mindre än c:a 125 %. Enär man torde vara berättigad antaga, att manufaktureringskostnaderna under de närmast föregående åren, då tullsatsen var kr. 6-50, icke i någon högre grad överstigit samma kostnader under år 1913, skulle det belopp, varmed tullskyddet före detta år överskjutit ifrågavarande kostnader, i ena fallet hava utgjort kr. 3*5 2 och i det andra kr. 4-8 0. PRODUKTIONSKOSTNADERNAS FÖRDELNING PÅ 100 KG HAVRE VID TVÅ SVENSKA KAVREGRYNSKVARNAR AV OLIKA STORLEK ÅR 1913 Medelstor Storkvarn kvarn Kr. per 100 kg havre 0-66 0-93 0'22 0-2G 0'49 0-34 0-5 7 0-46 0'04 O-io 0-02 o-u 0-09 0-38 1*86 r»a

Förbrukningsartiklar Bränsle och kraft Arbetslöner Löner till förvaltningspersonal Skatter Avskrivningar å fastigheter » » maskiner och inventarier Övriga kostnader (räntor, försäljningskostnader, vinst m. m.) Summa Avgår för biprodukter Nettotillverkningskostnader = För 100 kg havregryn (vid 50 % utbyte)

i67

3-ia,

2-78

1'49

0-85

1'70

Den betydelse, som frågan om kartellsammanslutningen inom havregrynsindustrien tillmättes vid havregrynstullens sänkning vid 1912 års riksdag, torde motivera en närmare redogörelse för dessa förhållanden. Den sammanhänger också på det intimaste med prispolitiken och tullskyddets utnyttjande, såsom nedan närmare skall visas. KartellFöre 1905 rådde en intensiv konkurrens inom ifrågavarande industri. I början samman- av detta år sammanslöto sig de större havregrynsfabrikanterna i en kartell i avsikt slutningar. a ^ genom gemensamma priser mildra konkurrensen och därigenom bereda sig en säkrare tillvaro. Kvarnarnas produktionskapacitet var då omkring 25 000 ton per år, medan konsumtionen inom landet endast uppgick till 8 å 9 000 ton. I början av 1906 var kartellen upplöst men upprättades ånyo i juli månad samma år. Den ägde därefter bestånd till början av 1910, då en ny stor modern havregrynskvarn utanför Göteborg kommit i gång. För att draga till sig de gamla kvarnarnas kunder underbjöd den kartellens priser och införde prisfallsgaranti i leveranskontrakten. Följden var att kartellen sprängdes och en våldsam konkurrens åter in-

123 trädde. Denna pågick till hösten 1911, då en sammanslutning på fem år mellan de ledande havregrynsverken ånyo kom till stånd, vari den ovannämnda nya kvarnen ingick. Under år 1914 blev organisationen mellan havregrynskvarnarna ännu fastare, i det de fyra största träffade avtal om upprättande av ett gemensamt försäljningskontor, vilket efter vissa förhållandetal skulle köpa och försälja de anslutna kvarnarnas samtliga tillverkningar av havregryn och dietiskt havremjöl. Försäljningsbolaget började dock icke sin verksamhet förrän på nyåret 1915. I nedanstående tabell meddelas en översikt över partipriserna å svenska havre- J??'18^ gryn åren 1903 —14. Uppgifterna äro hämtade ur Wohlins utredning om »Det svenska jordbrukets inrikes avsättningsförhållanden» samt ur trustlagstiftningskommitténs betänkande och hava lämnats av en av de till kartellen anslutna kvarnarna. Priserna gälla brutto för netto, inklusive säck, franco. År 1903 1904 1905 1906 1907 1908 1909 1910 förra halvåret

Partipriser per 100 kg År Kr. 25 — 1910 senare halvåret 23— 1911 hela året 22-— 1912 förra halvåret 23-— 1912 senare » 23'— 1913 förra » 27'— 1913 senare » 26-— 1914 förra » 26'— 1914 senare »

Partipriser per 100 kg Kr. 20" — 20' — 20" — 27 — 25'5o 27' — 27' — 34' 50

I översikten framträder tydligt den inverkan kartellbildningen haft på prisutvecklingen. Priserna hava visserligen vid kartellens tillkomst omedelbart höjts, men resultatet av prishöjningen har visat sig långt senare. Anledningen härtill har varit, att kvarnarna för att trygga avsättningen av största möjliga kvantiteter gjort leveranskontrakt å avsevärda grynpartier för den närmaste framtiden till de lägre priserna. Detta var förhållandet år 1906 och återupprepades 1911. Vid kartellens sprängning 1910 nedgick partipriset å havregryn från kr. 26'00 till kr. 20-00 per 100 kg. Fastän priset vid den nya kartellens tillkomst i slutet av 1911 omedelbart höjdes, synes detta av uppgifterna att döma icke haft någon praktisk betydelse förrän senare halvåret 1912, då priset steg till kr. 27*00. Av särskilt intresse är att se den inverkan, den från 1913 års ingång inträdda tullsänkningen å havregryn haft å prisutvecklingen. Tullsatsen sänktes då med kr. 3-00 per 100 kg, men medelpriset å havregryn ställde sig under förra halvåret av 1913 endast 1-5 0 kr. lägre än det före 1913 gällande partipriset. Såsom belysande för kvarnarnas egen uppfattning av tullsänkningens betydelse för prissättningen torde följande utdrag ur en av de största kvarnarnas styrelseberättelse för verksamheten under år 1913 förtjäna anföras: »Tullsänkningen . . . syntes till en början ej behöva i allt för hög grad inverka på de priser, som då noterades av de svenska kvarnarna. Allt eftersom de nya förhållandena blevo bekanta utanför vårt land, framkommo emellertid billigare försöksofferter, varvid ej större hänsyn ansågs behöva fästas, men så småningom vunno de terräng, så att kvarnarna, för att åt sig bevara den inhemska marknaden, tvingades att sänka priserna i tvenne olika tempon med inalles 3 öre per kg. Visserligen kunde en partiell höjning senare åter genomdrivas, men denna blev knappt till någon nytta inom 1913, t y vid höjningen vidtogo alla kvarnar av konkurrensskäl var för sig den åtgärden att samtidigt sälja på leverans för långa tider framåt till det före höjningen gällande lägre priset för att var och en åt sig skapa största möjliga orderstock. Tullsänkningen har haft till följd en prissänkning under året av i genomsnitt 2 öre per kg.»

124 Den prissänkning, som vidtogs 1913, torde emellertid kunna anses motiverad av andra skäl än enbart tullsänkningen, nämligen av den avsevärda nedgången i havrepriset. Råvaran inom havregrynsindustrien upptager såsom förut nämnts c:a tre fjärdedelar av produktionskostnaderna. I tabellen här nedan hava sammanställts genomsnittsnoteringarna å havre i Malmö enligt Tidskrift för landtmän, vilka noteringar huvudsakligen avsett utländsk vara, och medeltalen av de till industristatistiken uppgivna produktionsvärdena å havregryn för åren 1896—1914, varjämte förhållandetalet mellan havre- och grynpriserna uträknats. Såsom synes företer indextalet ganska betydande växlingar under olika år. Tillsammans med de förut lämnade uppgifterna torde denna översikt ytterligare bekräfta kartellbildningens betydelse för prissättningen. Under de år kartellen varit upplöst och närmaste tiden efteråt har relationstalet varit lägst, men åter höjts, då kartellen varit i verksamhet någon tid. PRISUTVECKLINGEN Å HAVRE OCH HAVREGRYN ÅREN

1896/00 1901/05 1906 1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914

1896—1914.

is i k r . per 100 kg Havre Havregryn 10-2 7 19-7 8 11-02 19-62 11-40 20-99 11-79 23-12 11-05 25-15 12-21 27-19 10-52 22-17 11-62 20-0 9 146 4 24-7 2 11-89 24-61 12-73 29-92

Jndex 193 178 184 196 228 223 211 173 169 216 235

TullskydTullskyddet synes icke hava utnyttjats under de tider, då konkurrens varit rådens ut- dande mellan havregrynsfabrikanterna. Då sammanslutning kommit till stånd ha Tch3bette p r i s e r n a a v s e v ä r t hö J ts > och differensen mellan konkurrensprisen och kartellprisen delse för u P P g i c k exempelvis åren 1911—12 till ungefär tullens hela belopp eller kr. 7'0 0 industri, per 100 kg. Prisförhöjningen var dock icke så starkt tilltagen, att den lockade ensutveck- de utländska konkurrerande havregrynskvarnarna att söka marknad inom landet. hn 9Efter tullsänkningen 1913 synes tullen hava till fullo utnyttjats. Det under åren 1895—1912 rådande tullskyddet av kr. 6- 50 per 100 k g torde i främsta rummet varit anledning till att havreförmalningsindustrien fick den utveckling, som faktiskt ägde rum före kriget. Tullskyddet var i själva verket så högt tilltaget, att det med sina vinstmöjligheter lockat till investering även av främmande kapital. En av de största havregrynskvarnarna har nämligen ursprungligen startats med danskt kapital. A andra sidan har tullskyddet medfört, att anläggningarna tilltagits i alltför stor skala, så att de icke kunnat utnyttja stort mer än hälften av sin produktionskapacitet. Tidvis har också den skarpaste konkurrens förekommit, vilket sträckt sina efterverkningar långt framåt i tiden, då kvarnarna genom kartellbildningar behärskat marknaden. Industrien kan därför icke sägas hava varit synnerligen vinstgivande, om man ser på resultaten för en längre följd av år. P å grund av att havregrynsindustrien, såsom förut ofta framhållits, i flertalet fall varit förenad med annan verksamhet och att sålunda ingen upplysning stått att vinna om det ekonomiska resultatet av den del av företagens rörelse, som bestått i havregrynsframställningen, har det ej synts nödigt att här medtaga uppgifter om bolagens ekonomiska ställning och räntabilitet.

125 STÄRKELSEINDUSTRIEN * Stärkelseindustrien fördelar sig i tvenne med avseende å sina förutsättningar och Allmän orxe er verksamhetsformer väsentligt skilda grenar; den ena använder potatis som råvara, ^ den andra utgår från majs, ris, vete eller eventuellt något annat sädesslag ävensom manioka- m. fl. slags rötter. Skillnaden beror framför allt på dessa råmaterials olika stärkelsehalt, men därjämte även vattenhalten samt förekomsten av proteinhaltiga ämnen. Potatis innehåller i genomsnitt 16 ä 20 % stärkelse samt 70 ä 80 % vatten; för övrigt består den så gott som uteslutande av cellulosa och korksubstans. I de olika sädesslagen åter uppgår stärkelsehalten till 70 ä 80 % men vattenhalten endast till 10 a 15 %. Därjämte innehålla de även 8 ä 12 % proteinhaltiga ämnen. Stärkelsehalten är av betydelse huvudsakligen ifråga om företagsstorleken, vattenhalten ifråga om driftskontinuiteten och förekomsten av proteinhaltiga ämnen ifråga om tillverkningsprocessens art. Vid användning av råvara med låg stärkelsehalt, d. v. s. potatis, åtgår givetvis flerdubbelt större kvantitet råmaterial per viktsenhet färdigt fabrikat än vid användning av råvara med hög stärkelsehalt. Till följd härav kommer fraktkostnaden för råvaran räknad per viktsenhet färdigt fabrikat i förstnämnda fall att bli en väsentlig del av råvarukostnaden och begränsar starkt den ravon, från vilken råvaruanskaffningen lämpligen kan ske, varemot i senare fallet fraktkostnaden är av jämförelsevis underordnad betydelse och tillåter längre transport av råvaran. På grund härav blir den för potatisstärkelseindustrien naturliga verksamhetsformen många och små företag förlagda till trakter med god tillgång på lämplig råvara, varemot stärkelseindustri baserad på spannmål dels kan drivas i stor skala, dels är relativt oberoende av den lokala tillgången på råvara. Råvarans vattenhalt är, som ovan anförts, av betydelse för driftskontinuiteten. Till följd av sin höga vattenhalt är potatisen lätt utsatt för att förstöras genom förruttnelse, frost e t c , medan sädesslagen utan svårighet kunna förvaras från skörd till skörd. Potatisstärkelseindustrien är därför en utpräglad säsongindustri, arbetande under månaderna närmast efter potatisskörden, under det att övrig stärkelseindustri utan olägenhet kan drivas året runt. De i sädesslagen förekommande proteinämnenas egenskap att hårt sammankitta stärkelsekornen medför, att det vid användning av spannmål som råvara fordras en jämförelsevis invecklad procedur för att skilja stärkelsekornen från den övriga massan. Ur potatis kan stärkelsen däremot utvinnas med relativt primitiva anordningar. Även denna omständighet gör, att stordrift är den för spannmålsstärkelseindustrien lämpligaste företagsformen, varemot en ökning av företagsstorleken icke medför samma fördelar för potatisstärkelseindustrien. Vad ovan anförts bestyrkes av tillgängliga uppgifter rörande stärkelseindustrien i Förenta Staterna. I staten Indiana funnos år 1909 (det sista år för vilket specificerade uppgifter finnas att tillgå) 4 majsstärkelsefabriker med ett arbetarantal varierande under årets olika månader mellan högst 966 och lägst 749. I staten Maine tillverkades potatisstärkelse vid 64 fabriker, som redovisa högst 623 arbetare och lägst 0. Rörande tyska riket redovisas för år 1914 303 potatisstärkelsefabriker med en 1

Utarbetat av karnmarskrivaren HJ. CARLSTEN.

126 Tilherkningsekcnomi.

tillverkning av 210 420 ton och 10 risstärkelsefabriker med en tillverkning av 25 560 ton, i förra fallet sålunda 694 ton per fabrik och i senare fallet 2 556 ton. Hälften till tre femtedelar av den inom tyska riket producerade risstärkelsen lär ha tillverkats vid en enda fabrik, sysselsättande c:a 1 000 arbetare. I Sverige funnos enligt industriberättelsen för år 1913 90 potatisstärkelsefabriker, varav 45 i Blekinge län och 34 i Kristianstads län, sysselsättande i medeltal 5 arbetare under c:a 3 månader per år och med i medeltal 145 tons tillverkning per fabrik. Fabriker för tillverkning av ris- och vetestärkelse funnos 2, sysselsättande resp. 13 och 14 arbetare och tillverkande den ena 124 ton ris- och 86 ton vetestärkelse, den andra resp. 246 och 14 ton. Av vad ovan anförts synes framgå, att den svenska potatisstärkelseindustrien drives under former, som äro för en dylik industri naturliga och lämpliga, varemot de två fabrikerna för tillverkning av ris- och vetestärkelse på grund av den jämförelsevis obetydliga förbrukningen av dessa stärkelsesorter drivas, och nödvändigt måste komma att drivas, i avsevärt mindre skala än som är för denna gren av stärkelseindustrien ekonomiskt fördelaktigast. Kostnaderna för tillverkning av 100 kg potatisstärkelse vid en svensk fabrik närmast före världskriget ha uppgivits till följande belopp i genomsnitt: Potatis å kr. 1"90 per hl. 1 Kol » » 20-38 » ton Arbetskostnader Förvaltningskostnader Reparationer och räntor Övriga kostnader (skatter, säckar, skjutsar m. m.) Avgår: Biprodukter och diverse inkomster Nettokostnad

Tullpolitiska data.

kr-17-6- 2 78*6% » 0 si » 1*1 o » 0'3 o » 1-4 6 » 1*12 Bruttokostnad kr. 22 41 100 o % » 1'52 kr. 20 89

Som härav framgår, spela kostnaderna för råmaterialet den ojämförligt största rollen, varemot övriga kostnader äro av underordnad betydelse. Den svenska potatisstärkelseindustriens konkurrensförmåga gentemot utlandet bör följaktligen i första hand vara beroende på det potatispris industrien måste betala. En jämförelse mellan priset å fabrikspotatis i Sverige och i det land, som, därest icke nu gällande höga tull å stärkelse funnes, i första hand skulle kunna tänkas som konkurrent, nämligen Tyskland, är i detta sammanhang av intresse. Enligt prisstatistiken i Vierteljahrshefte zur Statistik des deutschen Reichs understeg priset å fabrikspotatis i Berlin, Magdeburg och Stettin åren 1903—12 i genomsnitt de av kontrollstyrelsen redovisade inköpsprisen samma år vid svenska brännerier med 15 å 25 %. Även om det använda prismaterialet måhända icke är fullt jämförbart för de två länderna, sjoies det dock stå fast, att den tyska potatisstärkelseindustrien kunde räkna med icke obetydligt lägre råvarukostnad än den svenska. Då emellertid flertalet hithörande fabriker tillhöra andelsföreningar, vilkas delägare själva äro potatisleverantörer, bör det för dem vara i grunden likgiltigt, om de erhålla vinsten å fabrikationen i form av högre potatispriser eller i form av utdelning. Produktionskostnadsuppgifter för den svenska tillverkningen av ris- och vetestärkelse kunna icke åstadkommas på den grund att de två fabrikerna för tillverkning av dylik stärkelse tillhöra företag, vilka jämväl driva annan verksamhet, nämligen resp. kvarnrörelse samt tillverkning av makaroner och sagogryn m. m. Före år 1882 utgick tullen för stärkelse med 14 öre per kg men sänktes nämnda C:a 650 kg å kr. 2' 70 per 100 kg.

127 år till 10 öre efter framställning från tillverkare av pressjäst, vilka framhållit det enligt deras mening orimliga i att pressjäst var tullfri, medan stärkelse, som till avsevärd del ingick i jästen, var belagd med en hög tullavgift. 1888 höjdes stärkelsetullen till 17 öre per kg med anledning av samtidigt införda tullar å vete och risgryn. Denna tullsats bibehölls till den x /i 1896, då den på hemställan av bevillningsutskottet höjdes till 20 öre per kg. Dessförinnan hade emellertid år 1892 vidtagits den förändringen, att avdrag i vikten icke längre medgavs för askar och pappersomslag. Utskottet motiverade sitt förslag med en hänvisning till den samtidigt från kr. 4"30 till kr. 6*50 per 100 kg förhöjda tullen å risgryn, men anförde därjämte: »För potatisstärkelse kunde visserligen någon tullhöjning icke erfordras, men då det ur tullteknisk synpunkt möter svårighet att tillämpa olika tullsatser för olika slag av stärkelse och då en förhöjd tull för potatismjöl näppeligen lärer inverka på priset å detta fabrikat, för vilket råämnet finnes inom landet, torde fortfarande såsom hittills samma tull, som finnes nödig för risstärkelse, böra gälla även för övriga slag av stärkelse». Tullsatsen 20 öre per kg är fortfarande gällande. Denna tullsats torde otvivelaktigt böra betraktas som hög i förhållande till varans TuU. värde, framförallt ifråga om de billigare stärkelsesorterna. skyddets Här nedan angives för olika stärkelsesorter priset år 1913 ab svensk fabrik eller, höjd ock beträffande utländsk vara, cif svensk hamn oförtullat ävensom tullens storlek i " a "^ e " procent av varuvärdet. x T Ore vper kg b Svensk potatisstärkelse Amerikansk majsstärkelse Engelsk risstärkelse Svensk risstärkelse' Svensk vetestärkelse Engelsk vetestärkelse

• • •'•

c:a 25 » 20 » 35 » 55 * 47 35

% /0

av varu.. , . värdet 80 100 o7 36 57

Emellertid bör givetvis vid beräknande av tullskyddets höjd hänsyn tagas även till tullen å råvaran. För vetemjöl utgick tullen med kr. 6-5 0 per 100 kg. Med ett utbyte av 60 % utgör råvarutullen sålunda kr. 10-83 per 100 kg vetestärkelse och nettotullskyddet kr. 9-17 per 100 kg. Tullen på risgryn utgjorde 2 kr. per 100 kg. Beräknar man ett utbyte av 70 %, blir råvarutullen kr. 2'86 per 100 kg risstärkelse; nettotullskyddet utgör alltså här kr. 17-14 per 100 kg. Potatis är tullfri, om man undantager färsk potatis under tiden 15 februari—30 juni, vilket är utan intresse i detta sammanhang. Däremot utgår för utländsk potatis använd för stärkelsefabrikation en tillverkningsskatt av 2 öre per kg potatis. Beräknas ett utbyte av 17 %, utgör sålunda denna skatt kr. 11'7 6 per 100 kg stärkelse och nettotullskyddet blir följaktligen kr. 8-2 4 per 100 kg. I procent av ovan anförda värden utgör nettotullskyddet sålunda: för svensk potatisstärkelse svensk risstärkelse engelsk risstärkelse svensk vetestärkelse engelsk vetestärkelse

33 % 31 y0 49 % 19% 26 %

I vad mån tullskyddet utnyttjats torde visserligen icke kunna exakt beräknas, men att döma av ovan anförda priser å olika slag av stärkelse synes i detta avseende en väsentlig skillnad mellan de olika stärkelsesorterna vara förhanden. Import av potatisstärkelse förekom före kriget praktiskt taget icke, varför det ej heller varit möjligt erhålla några prisuppgifter för importerad dylik stärkelse. Potatis- och majsstärkelse kunna emellertid på det hela taget jämställas, varför man

128 Produktionens utveckling.

torde kunna antaga, att den ovan angivna prisskillnaden mellan potatis- och majsstärkelse, c:a 5 öre per kg, vid den angivna tidpunkten ungefär motsvarade det belopp, vartill den utnyttjade delen av tullskyddet uppgick. En prissammanslutning, omfattande flertalet fabrikanter, har existerat om ock ej kontinuerligt, och denna lär åtminstone tidvis ha utövat ett ganska verksamt prisreglerande inflytande. Att den före världskriget någonsin varit i stånd att åstadkomma ett fullt utnyttjande av tullen är osannolikt. Men att i varje fall i genomsnitt 5 öre av de 20 utnyttjats, har erkänts av fabrikanterna själva, och tidvis har med säkerhet betydligt mer av tullen kunnat tillgodogöras. Det lär senare vid vissa tillfällen ha förekommit, exempelvis år 1922, att spekulanter köpt upp den svenska tillverkningen och exporterat en del t. o. m. med förlust för att sedan sälja den övriga delen till utlandspris plus 20 öre, varigenom visserligen ej fabrikanterna dragit nytta av skyddet men förbrukarna fått vidkännas hela tyngden av tullen. Ifråga om risstärkelse uppgick prisskillnaden enligt det ovan anförda till jämnt tullens belopp. Tullskyddet torde sålunda här kunna antagas ha till fullo utnyttjats. Skillnaden mellan priset å svensk och engelsk vetestärkelse uppgick till c:a 12 öre per kg. I detta fall synes sålunda något mer än hälften av tullskyddet ha utnyttjats. Stärkelseindustriens utveckling sedan 1880-talet samt införselns storlek framgår av nedanstående sammanställning: Antal

Tillverkning

I medeltal är

1881/85. 1886/90. 1891/95 1896/00. 1901/05. 1906/10. 1911/13.

fabriker

arbetare

16 19 53 81 92 91 92

100 125 262 448 500 497 508

Potatisstärkelse ton

Risstärkelse ton

Införsel Sammanlagt värde 1 000 kr.

ton

1000 kr.

259 421 609 1467 1943 2 425 2 986

666 328 459 181 208 90 169 62 1 7 589 456 233 78 9 637' 401 309 92 12 336« 364 320 87 Såväl fabrikernas antal som personalen och framför allt tillverkningens värde ha sedan 80-talet flerdubblats. I vad mån denna ökning kan vara att tillskriva en fullständigare redovisning i industristatistiken är ovisst, men även med hänsyn tagen härtill har stärkelseproduktionen otvivelaktigt visat en betydande ökning, vilken i första hand beror på en ökad konsumtion inom landet samt i någon mån även på en minskad import. Exporten har i regel varit utan betydelse. År 1913 fördelade sig tillverkning och införsel sålunda på olika slag av fabrikat:

Potatisstärkelse Risstärkelse Vetestärkelse Majsstärkelse Annan stärkelse

Tillverkning ton 13 075 370 100 — —

Införsel ton 24 63 130 63 36

Införsel i % av förbrukning 0'2 14G 56-5 100 100

Uppenbarligen har tullen åtminstone sedan sin höjning till 17 resp. 20 öre per k g verkat så gott som prohibitivt på införseln av potatisstärkelse. Nedgången sedan 80-talet i införseln, vilken, som sist anförda siffror utvisa, under senare tid väsentligen utgjorts av andra stärkelseslag, sammanhänger ganska tydligt med nämnda tullhöjningar. Förbrukningen av risstärkelse täcktes dock till rätt stor del, av vetestärkelse till över hälften och av andra slag helt och hållet genom import. 1

Inkl. smärre kvantiteter vetestärkelse.

129 Stärkelseindustrien är jämte brännvinsbrännerierna avnämare till den i vissa Stärkelsetrakter, framför allt inom Kristianstads och Blekinge län, odlade s. k. fabriks- industrien och jordpotatisen. bruket. Enligt kontrollstyrelsens berättelser inmäskades vid rikets brännerier under tillverkningsåret 1 oktober 1913—1 oktober 1914 2 051 317 hl potatis, därav i nämnda t v å län jämte Malmöhus län 1 819 530 hl. Förbrukningen av potatis vid stärkelsefabrikerna år 1913 kan beräknas till c:a 1 177 000 hl, därav i Kristianstads och Blekinge län c:a 1 050 000 hl. Sammanlagt skulle förbrukningen av fabrikspotatis sålunda uppgå till omkring 3 1fi milj. hl, varav c:a 35 % vid stärkelsefabrikerna. I grunden får tullen å stärkelse — frånsett den ringa tillverkningen av ris- och vetestärkelse — betraktas som ett skydd väsentligen för potatisodlingen, så mycket mer som potatisodlarna själva äro i stor utsträckning intressenter i industeien. Priset å fabrikspotatis regleras till stor del av priset å konkurrerande utländska råämnen, framför allt majs. Därför har majstullen varit att anse som det förnämsta skyddet för fabrikspotatisen, och då majstullen 1908 nedsattes och 1911 helt borttogs, har detta åtföljts av andra bestämmelser i tull- och skatteväg, varigenom för den inhemska fabrikspotatisen konkurrensen från de utländska råämnena (majs, maniokarot m. m. samt utländsk potatis) fortfarande hållits inom snäva gränser. (Se härom redogörelsen i betänkandet sid. 175.) I detta system av skyddsåtgärder utgör stärkelsetullen en detalj. Som sådan är den otvivelaktigt mycket effektiv, i det att den för viss kvantitet tillverkad vara uppgått till ungefär samma höjd som priset före kriget å motsvarande mängd av den vid tillverkningen använda potatisen. I korthet torde kunna sägas, att potatisstärkelseindustriens förmåga att konkurrera Sammanmed utlandet framför allt är beroende på det pris råvaran, potatis, betingar. fattning. Fabrikationskostnaderna äro i jämförelse med råvarukostnaden av underordnad betydelse och kunna icke tänkas ha något nämnvärt inflytande på prisskillnaden mellan svensk och utländsk potatisstärkelse. Industriens splittring på en mängd små företag betingas av råvarans beskaffenhet. Att fabrikerna endast kunna hållas i gång en relativt liten del av året är även en oundviklig följd härav. Den svenska potatisstärkelseindustrien torde följaktligen arbeta under de för en dylik industri naturliga verksamhetsformerna. Vad åter beträffar tillverkningen av ris- och vetestärkelse, måste den svenska industrien på grund av den jämförelsevis obetydliga förbrukningen av dessa stärkelsesorter nödvändigt komma att drivas i betydligt mindre skala än som är för denna industri ekonomiskt lämplig. Några i jämförelse med det konkurrerande utlandet nämnvärt högre kostnader för råvaran, utöver den prisförhöjning, som förorsakas av tull å densamma, kan denna gren av stärkelseindustrien däremot icke tänkas ha att räkna med. Stärkelsetullens höjd är bestämd närmast med hänsyn till tillverkningen av veteoch risstärkelse. Den är även som skydd för denna tillverkning och med beaktande av att råmaterialet där är tullbeskattat mycket hög; ändock har den ej på detta område framkallat en produktion, som förmått uttränga det utländska fabrikatet. •Som skydd för potatisstärkelseindustrien åter är tullen att betrakta som rent oformlig, i det den vid det före kriget gällande prisläget uppgick till ungefär samma höjd som hela tillverkningskostnaden och 5 ä 6 gånger manufaktureringskostnaden. Även om den ej kunnat mer än delvis utnyttjas, har den betungat särskilt de industrier, vilka använda stärkelse som råmaterial. Det har ock gjorts gällande, att vid vissa tillfällen genom spekulerande mellanhänder ett utnyttjande av tullen vida över det vanliga förekommit. Sin egentliga betydelse har stärkelsetullen som en bland flera föranstaltningar till skydd för odlingen av fabrikspotatis. Den är även för detta syfte, som ovan påpekats, av mycket betydlig storlek. i) — 3501.

T. T.

Del II.

130 MARGARININDUSTRIEN TillverkOm färsk talg genom smältning befrias från de omslutande hinnorna, erhålles ningens ett kristalliniskt fett, som benämnes premier jus. Genom pressning kan denna proart. dukt uppdelas i dels ett fast fett, presstalg, dels ett fett av smörkonsistens, oleomargarin. Ur oleomargarin i blandning med lämpliga vegetabiliska feta oljor framställes animaliskt margarin genom kärning med mjölk och vatten. Ofta kommer även ett annat animaliskt fett, nämligen genem smältning och raffinering av svinister berett s. k. neutral lard, till användning. För tillverkning av vegetabiliskt margarin (»växtmargarin») användas däremot uteslutande vegetabiliska fettämnen, mest kokosolja. Inom margarinindustrien tillverkas förutom margarin även en del matfetter, framställda av vegetabiliska och animaliska fettämnen utan att mjölk kommer till användning, såsom s. k. kokos- och palmsmör, vilka nästan uteslutande bestå av rent växtfett, samt s. k. konstister, vanligen en blandning av presstalg och bomullsfröolja. Tull satserna i öre per kg å viktigare margarinråvaror samt margarin, is1 Tullpolitiska och natursmör sedan 1882' meddelas här nedan. data.

År 1882 1888 1889 1892 1911

Talg, även premier jus fri fri fri fri fri

Oleomargarin

fritt 20 20 20 10

Växtfett och växtoljor på fat 2 2 fria fria fria

Margarin, ister och flott fritt 20 20 20 15

Xatursmör fritt 20 20 20 20

Den första margarinfabriken grundades 1881. Men den svenska margarininduProduktionens ut- striens utveckling börjar egentligen samtidigt med införandet av tullar på smör och veckling. margarin eller 1888. Såväl detta år som 1890 uppstodo fabriker, som ännu äga bestånd. Den fortsatta utvecklingen framgår i sina huvuddrag av nedanstående tabell, som jämväl innehåller uppgifter rörande in- och utförsel.

År 1887/88 1889/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/12 1913 1914

Antal fabriker

Antal arbetare

4 7 7 8 9 11 11

113 236 364 448 547 610

Tillverkning Kvantitet Värde 1 000 kg 1 000 kr. 33 503 446 1973 1660 6 139 5 345 12 504 13 304 14 244 16 508 20 441 20 868 23 538 26 232 23 034 26 450

Införsel Utförsel 1 000 kg 478 12 596 1 797 62 1 186 94 56 243 40 501 161 32 368 16 740 9

1 Jfr Tull- och traktatkommitténs utredn. n:r XII: Margarinindustriens utveckling med särskild hänsyn till förhållandena före världskriget av J. LUBLIN.

131 Tillverkningssiffrorna angivas årsvis här nedan i 1 000-tal ton: 1889 1890 1891 .1892 1893 1894 1895 1896 1897

0-4 0-6 1-5 2-2 2-1 2-2 1*9 2-4 3-7

1898 1899 1900 1901 1902 1903 1904 1905 1906

55 8-5 10-5 12-2 12-7 12-1 12-8 12-714-4

1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914

15"6 13L>

12'3 15'9 18o 22o 23"5 23"o

Det visar sig, att antalet fabriker tillväxte huvudsakligen under senare hälften av 90-talet och åren efter 1910. Under samma perioder ökades även produktionen raskt, medan den under åren 1900—09 var mera stillastående. Införseln var intill 1898 relativt ganska stor. Den skedde denna tid huvudsakligen i skydd av mellanrikslagen från Norge, som ägde ett jämförelsevis betydande storföretag (Pellerins fabrik). Införseln har sedan dess till övervägande del härrört från Holland. Utförseln av margarin har med undantag av några få år i början av 1900-talet varit obetydlig. Största delen har gått till Danmark. Sistnämnda land ägde eljest redan vid 90-talets början en betydande margarinindustri. Från den tiden höll sig antalet fabriker därstädes vid 16 —19 ända fram till 1910, då antalet starkt ökades fram till krigsåren. Produktionen utvisar däremot hela tiden en stark och jämn tillväxt — från 5 milj. kg 1890 till 43 milj. 1914. I Holland, där margarinindustrien ävenledes tidigare än hos oss nådde en stark ställning, har beträffande fabrikernas antal utvecklingen varit motsatt, i det att det sjunkit från omkring 70 1880 till omkring 30 1910. Samtidigt har produktionen där ansenligt ökats. Uppkomsten av en margarinindustri främjades i Holland liksom i Danmark av en starkt utvecklad kreatursskötel. Sedermera har utvecklingen i det förra landet framför allt befordrats genom en livlig förbindelse med de egna kolonierna, varifrån de i allt större utsträckning använda vegetabiliska råvarorna hämtats. Holland har på grund av dessa gynnsamma produktionsbetingelser och på grund av närheten till den engelska marknaden kunnat, ensamt av alla länder, utveckla en margarinexport av betydelse. I Danmark torde det ha varit stegringen av smörpriserna tack vare den växande smörexporten på England, som framkallade en margarinindustri för hemmarknadens behov. Och samma omständighet var helt säkert huvudorsaken till en liknande industris uppkomst i Sverige, varvid d6t framstår som naturligt, att utvecklingen i Sverige kom något efter. Men man kan ej undgå att sätta den svenska margarinindustriens uppblomstring i samband med införandet av tullar på smör och margarin. Genom smörtullen fördyrades det finska och ryska smöret, och genom margarintullen försvårades importen av margarin; dessa båda omständigheter ha med all sannolikhet inbjudit till startandet av margarinfabriker i vårt land. Den svenska margarinindustriens uppgång efter 1897 sammanhänger tydligen med mellanrikslagens upphävande, varigenom den tullfria införseln av margarin från Norge upphörde. Däremot torde den utsvällning av industrien efter 1910, som varit märkbar både i Sverige och Danmark, icke stå i något samband med den förda tullpolitiken utan framför allt sammanhänga med den från denna tid allmännare övergången till det billigare och som ersättning för bordsmör användbarare växtmargarinet. I jämförelse särskilt med den holländska industrien visar den svenska en svagare tendens till koncentration och till utgallring av småföretag.

132 Tillverkningsekonomi.

Det mesta av råvarorna för all europeisk margarinindustri måste importeras. Ifråga om de vegetabiliska råvarorna är man helt hänvisad till import från exotiska länder. På ett tidigare stadium hade Holland en fördel i en jämförelsevis god tillgång till de animaliska råvarorna inom landet, men ganska snart blev det såväl som alla andra europeiska länder i hög grad beroende av Förenta Staterna i ifrågavarande hänseende. Det samma gäller halvfabrikat såsom oleomargarin samt vegetabiliska oljor. Ehuru oleomargarin i Sverige varit tullbelagt, har en allt större del av behovet direkt importerats. Skillnaden i kostnaden för råvaran mellan de olika länderna torde därför vara obetydlig, vilket naturligtvis icke innebär, att råvarukostnaden varit densamma, enär man i ett land kan utgå från råvaror av en lägre kvalité än i ett annat. En omständighet, som tidigare för margarinfabrikationen spelade en viss roll, var tillgången till billig mjölk. Men i detta hänseende var Sverige såväl som Danmark och Holland väl gynnat. Kapital-, arbets- och bränslekostnaderna spela en mycket ringa roll för produktionskostnaden. I nedanstående tablå lämnas uppgift om produktionskostnaderna per kg margarin år 1913 vid två svenska fabriker, en större (A) och en medelstor (B). Fabrik A öre

Fabrik B öre

Genomsnitt procent

Råmaterial

79-00

79'75

72'9

Emballage

4'88

27L>

0'66

0'62

0<;

3oo 3-88 l'<>6 1"88 H'99 L06s4

381 3'29 5'17 093 13-88 10067

3"0 36 ^'4 1» 124 lOOo

Driftkostnader: bränsle och kraft ••••• förbrukningsartiklar, reparations- och nnderhållssamt övriga driftkostnader Arbetslöner Regikostnader Kapitalkostnader Övtigt (försäljningskostnader, vinst m. m.) Summa

Tullen å margarin, 15 öre per kg, kan ifråga om det av tullfria vegetabiliska Tullskyddets höjd oljor tillverkade växtmargarinet anses som fullt effektiv. Ifråga om animaliskt och ut- margarin äro däremot tullarna å de alternativt använda råvarorna oleomargarin (10 nyttjande. öre per kg) och neutral lärd (15 öre per kg) råvarutullar av betydenhet. Under åren 1912 och 1913 medförde dessa tullar en genomsnittlig fördyring av varje kg animaliskt margarin med 3*3 resp. 1*9 öre. Det effektiva tullsk3^ddet uppgick sålunda till 11*7 —13*1 öre per kg. I nedanstående tabell lämnas uppgifter om partipriser å vissa slag av animaliskt margarin, nämligen Zeniths högsta märke, Danmarks bästa kvalité och Hollands bästa kvalité cif Göteborg, samt å svenskt, danskt och holländskt växtmargarin, det senare cif Göteborg. Tabellen visar att prisskillnaden mellan svenskt margarin och här angivna utländska kvalitéer varit högst varierande. Med undantag för ett par tillfällen då särskilt stark konkurrens rått mellan de svenska fabrikerna, har likväl det svenska priset legat över. JNU göres det emellertid gällande från svenskt fabrikanthåll, att Zeniths högsta märke har en så mycket högre kvalité än bästa danska och holländska, som motsvarar 10 öre per kg. Detta skulle bero på högre smörhalt i Zenith. Då denna emellertid från år till år växlat betydligt i såväl detta svenska märke som antagligen även i här angivna danska, är det naturligt att skillnaden uttryckt i penningar ej heller varit konstant. Att märka är, att om denna skillnad i värde utgjort 10 öre under hela den i tabellen angivna perioden, skulle margarintullen endast ha utnyttjats fyra år av fjorton, under det att priserna övriga år skulle legat i vissa fall högst väsentligt under världsmarknadspriserna. Man torde

133 PARTIPRISER Å MARGARIN Öre per kg Animaliskt margarin År

Växtmargarin

Zeniths högsta märke

Danmarks bästa kvalité

Skillnad

1900 1901 1902 1903 1904

130 126 138 138 126

116 128 138 121 106

+ 14 2 + 0 + 17 + 20

1905 1906 1907 1908 1909

125 132 132 149 141

116 124 126 134 134

+ 9 + 8 + 6 + 15 + 7

1910 1911 1912 1913 1914

149 125 134 136 139

J40 127 132 136 132

+ _ + + +

136 139

Hollands bästa kvalité 1 115 114

1913 1914

År Svenskt

Danskt

Skillnad

1910 1911 1912 1913 1914

118 102 110 116 128

106 99 102 103 104

+ 12 + 3 + 8 + 13 + 24

1913 1914

116 128

Holländskt 103 117

+ 13 + 11

9 2 2 0 7

+ 21 + 25

därför ha rätt att antaga, att här berörda kvalitetsskillnad högst uppgått till 10 öre per kg men oftast understigit detta belopp. Från dessa utgångspunkter torde ett bedömande av graden för margarintullens utnyttjande utfalla sålunda: åren 1901 och 1902 liksom också 1911 kunde tullen alls icke utnyttjas, övriga år mellan 1900 och 1910 torde den ha utnyttjats med växlande belopp upp till 50 procent av tullsatsen; på grund av att produktion av växtmargarin ökats på det animaliska margarinets bekostnad och då tullen för det förra tydligen varit bättre utnyttjad än för det senare, torde den svenska margarinindustrien efter 1911 i allmänhet ha blivit i tillfälle att taga mer än hälften av tullbeloppet i anspråk. Här bör observeras, att övergången från det delvis av tullbelagda råvaror tillverkade animaliska margarinet till växtmargarin, som helt framställes av tullfria oljor, medfört en ökning av tullens effektivitet, som till stor del neutraliserat verkningarna av margarintullens sänkning år 1911. Margarinindustriens starka utveckling under 1890-talet stod, som redan antytts, Tullsky di samband med tillkomsten av tullskyddet liksom också med mellanrikslagens dets hety~ upphörande. Nu torde emellertid erfarenheten från skilda länder visa, att en in^usMhemsk margarinindustri har förutsättningar att uppstå även utan tullskydd, varpå ens utveckDanmark visar ett gott exempel. Orsaken härtill är, att margarin icke kan förUng. varas någon längre tid utan att väsentligen försämras (detta gäller för övrigt i högre grad om växtmargarin än om animaliskt margarin). Utrikeshandeln med margarin är därför — om man undantager Hollands av gynnsamma transportförhållanden möjliggjorda export till England — föga betydande. Den utländska konkurrensen har i stället tagit den formen, att storföretag anlagt dotterfabriker i andra ]

CM Göteborg.

134 länder, oavsett om i dessa tullskydd för margarin funnits eller ej. Exempel härå äro Pellerins och Mustads fabriker i Norge och Sverige och van den Berghs i Danmark samt efter kriget även i Sverige. Om man bortser från den fördyring, som skett genom tullen å oleomargarin, torde det kunna sägas, att förutsättningarna för uppkomsten av en margarinindustri i vårt land icke varit väsentligen annorlunda än i andra europeiska länder, där en sådan industri kommit till stånd. De merkostnader i fråga om frakt, rabatter, reklam m. m., som eventuellt påkallas av för vårt land säregna förhållanden, kunna givetvis lämnas ur räkningen, i det att dessa kostnader, i den mån de äro nödvändiga, även måste bäras av importerat margarin. Under dessa förhållanden är det naturligt, att en tull på margarin, som ersatt mer än arbets- och kapitalkostnader, måste verka stimulerande på företagsamheten, så mycket mer som kapitalbehovet i denna industri är relativt ringa. Under slutet av 1890-talet hade också en så stor margarinindustri uppstått i vårt land, att den mer än täckte behovet, vilket framgår av det starka prisfallet efter 1900, då priserna gingo ner under världsmarknadens. En skarp konkurrens uppstod inom landet, varvid reklam- och försäljningskostnaderna blevo särskilt betungande. I någon mån torde den ha mildrats genom överenskommelser något år efter sekelskiftet. Starkare blev sammanhållningen från 1905, då Sveriges margarinfabrikanters förening bildades, genom vars försorg produktionen uppdelades mellan medlemmarna och överenskommelse träffades om priserna. Denna förening sprängdes 1911. Men ny överenskommelse kom snart nog till stånd, varigenom industrien på nytt blev i tillfälle att utnyttja tullskyddet. Prisöverenskommelserna ha otvivelaktigt medfört, att konkurrensen företagen emellan i viss mån överflyttats till kvalitéerna, varför en kraftig reklamapparat och en dyrbar försäljningsorganisation fortfarande blivit nödvändig.

135 SOCKERINDUSTRIEN l Socker har sedan gammalt varit tullbelagt. Tullen å råsocker avsåg ursprung- Historiska ligen endast att vara en finanstull, medan den mertull, vilken utgick för raffine- data rövat socker, var en skyddstull för raffineringen, som tidigare ensam representerade ra™de*u:{ den inhemska sockerindustrien. När en inhemsk tillverkning av råsocker ur vit- å socker. betor uppstod under 1850-talet. fick råsockertullen karaktär ay skyddstull för denna tillverkning och i viss mån även för betodlingen. I den mån den inhemska råsockertillverkningen växte, förlorade ifrågavarande tull uppenbarligen sin betydelse i finansiellt hänseende. Som ersättning infördes 1873 en skatt å vitbetsockertillverkningen, vilken emellertid täckte endast en del av tullen. Skatten utgick efter vikten å de avverkade betorna och ställdes i relation till råsockertullen på sådant sätt, att den efter ett antaget sockerutbyte (från början 6-2 5 %, småningom höjt till 12 % av betvikten) skulle utgöra från sockerkampanjen 1873 —74 20 %, från kampanjen 1876—77 40 % och från kampanjen 1891—92 50 % av råsockertullen. Man fick sålunda ett beräknat effektivt skydd för råsockertillverkningen om resp. 80, 60 och 50 % av råsockertullen. Enär emellertid det verkligen erhållna sockerutbytet under hela den period, då skatten utgick efter betvikten, höll sig något över det beräknade, blev det effektiva skyddet i verkligheten större. Uppgifter rörande skyddets absoluta storlek ävensom rörande skyddet för raffineringen fram till år 1906 meddelas i följande tabell. R å s o c k e r År (kampanjer)

1873/74—1875/76 1876/77—1878/79 1879/80—1890/91 1891/92—1905/06

Nominell j Beräknad tull skatt

18-8 18-8 23-5 23-5

3-7 0 7-52 9-4 0 11-75

(öre

per

kg)

Beräknad effektiv ' tull

Verklig effektiv tulla

15-04 11-28 14-io 11-75

12-24 16-64 14-19

Raffinad (öre per kg) Nominell

tull

33-0 27-3 33-0 33-0

Effektivt skydd fölraffineringen 3

12-87 6-67 7-15 7-15

De olägenheter, som voro förbundna med skattens beräknande efter betvikten, föranledde en omläggning av beskattningen fr. o. m. 1906. Skatten beräknades nu på den mängd raffinadsocker, som utlämnades till inhemsk konsumtion, och pålades såväl den inhemska raffinadtillverkningen som importen av raffinad. Samtidigt vidtogs en sänkning av skyddet, och ytterligare ganska betydande tull1 Någon fristående undersökning av sockerindustrien har ej verkställts inom tull- och traktatkommittén. Förevarande översikt grundar sig i huvudsak på den av inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga år 1913 avlämnade utredningen om sockerindustri och sockerbeskattning i Sverige, Kungl- Maj:ts proposition till 1913 års riksdag n:r 35 angående förändring av tullsatserna å socker m. m. samt trustlagstiftningskommitténs betänkande år 1921. 2 Med hänsyn tagen till att sockerutbytet i verkligheten varit större än som beräknats vid fastställande av den utbytesprocent, som legat till grund för beskattningen. Då beloppen växlat för varje kampanj, meddelas här endast genomsnittstal. 3 Beräknat som skillnaden mellan nominell raffinadtull och nominell råsockertull under antagande av ett rendement av 100 kg raffinad på 110 kg råsocker.

136 reduktioner gjort:

1906/07—08 1909—11 1912 1913 1914—15 1916—17 1918—

hava

vidtagits fr. o. m.

1909.

11-75 10-0 9-5 9-o 8-0 7-5 7-0

Tull- och skattebeloppen hava ut-

13-0 15-o 15"5 16-0 16-o 16-0 16-o »

17-o 15-o 14-5 14-o ll-o 10-5 10-0

4-07 4*oo 4-05 4-io 2'20 2-2 5 2-30

Det är uppenbart, att i den mån råsockertullen varit högre än nödvändigt för att upprätthålla en inhemsk betodling och råsockertillverkning har denna tull ej helt behövt tagas i anspråk för detta ändamål, och det effektiva skyddet för raffineringen har därvid kunnat uppgå till större belopp än de här ovan efter skillnaden mellan skyddet för råsocker och raffinad beräknade. I första hand till skydd för betodlingen i för sådan odling mindre väl lämpade trakter hava under olika perioder vissa sockerfabriker privilegierats genom lägre sockerskatt, varmed följt högre effektivt tullskydd. Den sista bestämmelsen av detta slag gällde under tiden 1909—21 och innebar, att raffinaderiet i Lidköping, som i huvudsak byggde på betodlingen i Väster- och Östergötland samt på Öland, skulle komma i åtnjutande av en lindring i sockerskatten, uppgående till 3 ä 4 öre per kg raffinad. Vad angår tullen å sirap, som här tilldrar sig mindre intresse, utgick denna sedan början av 1880-talet med 10 öre per kg men sänktes år 1914 till 5 öre per kg. ProdukSom nämnts begynte den inhemska råsockertillverkningen på 1850-talet, frånsett tionens ut- en obetydlig försöksproduktion åren 1838—45. I hägnet av det rikliga tullveckhng. s kyddet steg produktionen raskt, till dess under 1870-talet en tillbakagång inträdde, antagligen delvis betingad av den med betskattens införande skeende minskning i den effektiva tullens höjd, som ovan påvisats. Tullförhöjningen 1879 torde hava bidragit till det raska uppsvinget av produktionen under 1880-talet. Någon inverkan av skyddets reduktion 1891 kan däremot ej förmärkas. Tvärtom mångdubblades produktionen på få år och kunde vid mitten av 1890-talet tillgodose så gott som hela det inhemska behovet, som starkt växte till följd såväl av sjunkande sockerpris som av det allmänt ökade välståndet. Tillväxten i den inhemska råsockerproduktionen sedan nämnda tid har försiggått i bredd med en alljämt ökad konsumtion inom landet. Tidtals har årsproduktionen överstigit konsumtionen, vilket medfört tillfälliga ansvällningar i lagerhållningen. Någon export av betydenhet har nämligen ej kunnat komma ifråga, enär restitution av sockerskatten vid utförsel ej medgivits. 3 Innan en fastare sammanslutning mellan 1 Beräknat som skillnaden mellan nominell raffinadtull och nominell råsockertull under antagande av ett rendement av 100 kg raffinad på 110 kg råsocker. 2 Under en del av krigsåren förekom en tillfällig nedsättning av sockerskatten i samband med den allmänna reglering av sockermarknaden, som då ägde rum. 3 Svårigheten att medgiva skatterestitution låg före 1906 i att skatten utgick efter betvikten; enär det verkliga sockerutbytet med växlande belopp översteg det legala, skulle en efter detta senare utb} r te beräknad restitution hava medfört en premiering av exporten. — När skatten 1906 ändrades att utgå å raffinadkonsumtionen, bortföll visserligen detta hinder, men restitution kunde likväl ej beviljas, enär Sverige på grund av bestämmelserna i Brusselkonventionen av 1902 hade fria händer att bestämma sockertullen endast under förutsättning att sockerexport ej förekom.

137 f a b r i k a n t e r n a g e n o m f ö r t s , k u n d e e m e l l e r t i d en m e r a effektiv p r i s p o l i t i k för r e g l e r i n g av b e t p r o d u k t i o n e n ej å s t a d k o m m a s . TILLVERKNING OCH IMPORT AV RASOCKER 1876 — 1915

Tillverkningsår1

1876/80 1.881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10

1911 .. 1912 .. 1913 .. 1914 .. 1915 ..

Antal fabriker (inkl. saftstationer) 1 2 4 13 19 21 23 24 24 24 24 24

Antal arbetare

4 588 5 601 5 722 5 834 5 071 6 134 6 587 6 452

råsocker

melass

ton

Kåsockerutbyte i procent av betvikten

11334 32 722 116 229 415 732 717 054 707 715 940 696 824 070 836 508 885 276 974 409 824 482

829 2 786 11824 46 987 89 871 102 293 142 146 127 378 131 962 137 106 154114 127 352

1264 3 735 11675 19 032 10 335 12 240 11245 12 435 17 731 22 413 19J44

7-31 8-51 9-6 9 10-93 12-2 7 14-2 8 14-94 15-27 15-59 15-32 15-61 15-2 3

Avverkade betor

Produktion

Importöverskott av råsocker ton 17 396 24 727 28 658 18 939 5 997 5 772 1165 99 73 84 154

—

S o m s y n e s h a r u t b y t e s p r o c e n t e n av s o c k e r i b e t o r n a s t a r k t ö k a t s , b e r o e n d e h u v u d s a k l i g e n p å f ö r b ä t t r a d b e t k u l t u r och f a b r i k s t e k n i k . F ö r e 1906, då skatten u t g i c k efter b e t v i k t e n , s ö k t e f ö r e t a g e n g e n o m ö k a d s o c k e r u t v i n n i n g r e d u c e r a s k a t t e b e l a s t n i n g e n och u t t o g o d å e n l i g t d e n s. k . s a c k a r a t m e t o d e n s o c k e r ä v e n u r d e n s o m r e s t p r o d u k t vid v a n l i g s o c k e r f r a m s t ä l l n i n g e r h å l l n a m e l a s s e n . E f t e r p r o d u k t b e s k a t t n i n g e n s i n f ö r a n d e h a r t i l l v e r k n i n g e n av s o c k e r e n l i g t d e n n a m e t o d v i s a t s i g o e k o n o m i s k och s m å n i n g o m ö v e r g i v i t s . D e n tidigare p å förädling av importerat råsocker g r u n d a d e raffineringsindustrien ö v e r g i c k i och m e d d e n s t i g a n d e i n h e m s k a r å s o c k e r p r o d u k t i o n e n till förädling av svenskt råsocker. D e nytillkomna raffinaderierna anlades därvid i regel i lokalt samband med råsockerfabrikerna. SOCKERRAFFINADERIERNA OCH DERAS TILLVERKNING 1892 — 1 9 1 ö / l 6 (Värdesiffrorna omfatta även tillverkningsskatten) T i l l v e r k n i n g Årligen

1892—96 1897—01 1902—06 1906/07—1910/11... 1911/12 1912/13 1913/14 ! 1914/15 ! 1915/16

Antal Antal fabriker i arbetare

9 9 9 10 10 10 8 6 6

1712 2 626 2 633 3 099 2 682 2 644 2 486 1982 2 126

Raffinerat socker Ton

Varde . kr.

56 774 85 899 101 553 120 998 123 163 134 750 126 492 136 851 142 862

32 777 200 44 684 900 52 512 200 62 929 800 72 474 700 71 472 700 64 182 800 70 467 500 74 580 200

Sirap och melass m

Ton

3 925 4 412 5 535 7 854 10 086 11537 11 410 19 662 22 251

Värde kr. 392 100 293 600 326 700 458 800 1171 100

1 Aren avse skördeåren av vitbetor, d. v. s. de tillverkningsår, som begynna under angivna år och utlöpa under det närmast följande.

138 Sammanslutningar inom sockerindustrien.

Jämförelse mellan tillverkningskostnaderna i Sverige och utlandet.

Med den växande inhemska produktionen av råsocker och raffinad har följt en minskning av importen till en obetydlighet. Av sirap förekommer emellertid en årlig import av omkring 15 000 ton. Vid mitten av 1890-talet framträdande farhågor för överproduktion av socker föranledde fabrikerna att genom sammanslutning tillvarataga sina intressen gent emot betodlarna. Redan något tidigare hade emellertid vissa gruppbildningar kunnat konstateras. Sammanslutningar, omfattande hela råsocker- och raffineringsindustrien, uppstodo först omkring sekelskiftet. En organisation av råsockerfabrikerna synes hava tagit fastare former 1898; dess syfte torde bland annat hava varit ett gemensamt fastställande av storleken av den areal, från vilken varje fabrik ägde att förskaffa sig sitt råmaterial. Mellan raffinaderierna ingicks 1900 överenskommelse, gällande för fem år, angående viss begränsning av tillverkningen. Dessutom skedde beträffande såväl raffinaderiernas som råsockerbrukens inbördes äganderättsförhållanden under de första åren av 1900-talet åtskilliga förändringar, som voro ägnade att ytterligare konsolidera intressena. Som motorganisation tillkom 1903 en allmän sammanslutning bland betodlarna. Den ännu bestående, så gott som fullständiga förtrustningen av sockerindustrien inträffade 1907 genom bildandet av Svenska Sockerfabriksaktiebolaget, vari ingingo 17 råsockerfabriker, därav 15 i Skåne, en i Blekinge och en på Gotland (år 1908 tillkom ytterligare en fabrik i Halland), samt 9 raffinaderier, de flesta i Skåne. Dessa fabriker tillverkade omkring 97 % av den inhemska produktionen av såväl råsocker som raffinad. Utanför bolaget stannade sålunda endast en obetydlig del av produktionen, representerad av ett kombinerat råsockerbruk och raffinaderi i Lidköping samt ett råsockerbruk i Linköping (år 1908 tillkom ett råsockerbruk på Öland); även mellan dessa fabriker upprättades ett samarbete, i det att Lidköpingsfabriken raffinerade de två övriga fabrikernas hela råsockerproduktion och kontrollerade de båda företagens aktiemajoritet. De tre företagen utgöra numera Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag, som bildades år 1914. En ungefärlig fördelning av produktionens saluvärde på sockerbrukens olika utgiftsposter samt vinst år 1913 framhäver råvarukostnadernas betydelse: Råsockerbruk och saftstationer Raffinaderietprocent procent Råvarukostnader 67'2 78o Löner till arbetare 7*8 5'4 » » förvaltningspersonal 2'S) l'."> Bränsle- och kraftkostnader 5"2 2'S Övriga kostnader och fabrikationsvinst 17'4 12'8 Summa

lOOo

100o

Den svenska sockerindustriens produktionsbetingelser belysas bäst genom en jämförelse med tillverkningskostnaderna i Danmark och Tyskland, vilka länder ha en högt utvecklad sockerindustri, som bedrivits under förhållanden likartade de här rådande, men där tullskyddet varit lägre än här. En sådan jämförande undersökning är verkställd i den av tillkallade sakkunniga år 1913 framlagda utredningen angående sockerindustrien. De sakkunniga beräknade särskilt för sig de merkostnader för svenska industrien, vilka kunde anses härleda sig från faktorer, som bildade en relativt bestående, i förhållande till andra omständigheter svårare föränderlig och av industriens egna åtgöranden mindre lätt påverkad grundval för industriens bestånd, samt de merkostnader, vilka finge anses bero på den svenska sockerindustriens mera tillfälliga särskilda organisation och dess inflytande i tekniskt och organisatoriskt hänseende. Enligt de sakkunniga förefunnos vid tiden för undersökningen i stort sett föl-

139 jande olikheter mellan framställningskostnaderna i Sverige (här avses produktionen vid de till Svenska Sockerfabriksaktiebolaget hörande fabrikerna) samt Danmark och Tyskland av det förra slaget: 1. Betkostnad. För 100 kg socker i betan betalades i Sverige O-ii kr. mindre än i Danmark, men 3 kr. mera än i Tyskland. 2. Arbetslön i råsocker fabriker. I Sverige samma höjd som i Danmark, men 0-2 8 kr. per 100 kg råsocker mer än i Tyskland. 3. Fabrikationsförlust vid raffinadproduktione7i. I Sverige lika stor som i Danmark, men 0-3 3 kr. per 100 kg raffinad högre än i Tyskland. 4. Arbetslön i raffinaderier. Liksom i råsockerfabriker, således i Sverige och Danmark 0"2 8 kr. per 100 kg högre än i Tyskland. I anslutning härtill skulle produktionskostnaden — utan hänsynstagande till industriens dåvarande tekniska eller ekonomiska organisation — i Sverige för framställande av 100 kg raffinad ur vitbetan vara 3-8 9 kr. större än i Tyskland samt O-il kr. mindre än i Danmark. För 100 kg råsocker voro motsvarande siffror 3*2 8 samt 0*11 k r . 1 Det senare slaget av merkostnader — alltså sådana, som sammanhängde med den svenska sockerindustriens dåvarande organisation — borde till dels ha kunnat undanröjas genom industriledningens egna åtgöranden. De sakkunniga ansågo den emellertid förtjäna ett särskilt hänsynstagande, därför att den svenska sockerindustrien till stor del på grund av statens tull- och skattelagstiftning utvecklats så som skett. Otvivelaktigt är det åtminstone delvis till följd härav som den svenska industrien förblivit mera splittrad än den danska och delvis även den tyska. Medan genomsnittsproduktionen per råsockerfabrik år 1910—11 i Danmark med dess 8 fabriker utgjorde 14 500 ton, var motsvarande siffra vid de till Svenska Sockerfabriksaktiebolaget hörande 18 fabrikerna endast något över 9 200 ton. Ifråga om raffinadsocker hade Sverige för en blott dubbelt så stor produktion som den danska tre gånger så många fabriker, 2 och Tyskland ägde för framställning av en i det närmaste tiodubbel kvantitet raffinad endast fyra gånger så många raffinaderier som det svenska bolaget. Med den svagare driftskoncentrationen i Sverige har följt ett relativt större behov av fast kapital. Att exempelvis de svenska raffinaderiernas antal var större än nödigt framgår därav, att driften vid desamma — i motsats till vid danska fabriker — endast pågick under en del av året. Även arbetskraftens utnyttjande var sämre i Sverige än i Danmark. Trots att sockerfabriksarbetarnas allmänna lönenivå i Danmark snarast varit något högre än i Sverige, utgjorde den till arbetare inom det svenska sockerbolaget utbetalade arbetslönen år 1910 — 11 2-14 kr. per 100 kg råsocker och 2-11 kr. per 100 kg raffinad, medan 1 Svenska Sockerfabriksaktiebolaget har (i en till motion 264 i A. K. 1913 fogad promemoria) bestritt riktigheten av den anförda beräkningen och sökt visa, att sockerfabrikationen belastades med åtskilliga merkostnader utöver de här ovan omnämnda, vid jämförelse med Tyskland uppgående till följande belopp per 100 kg råsocker:

1. 2. 3. 4.

Betkostnad Arbetslön i råsockerfabriker Fabrikationsförlust vid raffinadproduktion Arbetslön i raffinaderier Summa ökning av merkostnader

kr. 2*81 * 0 55 * "'8S * "4fi kr. &70

Den av de sakkunniga fastslagna merkostnaden (kr. 3'89) skulle sålunda endast utgjort omkring hälften av den verkliga. 2 De svenska raffinaderierna voro dock av mycket växlande storlek. Produktionen vid de 5 eller 6 största av dessa raffinaderier torde i genomsnitt hava varit lika stor som vid ett medelstort danskt raffinaderi.

140 motsvarande belopp för Danmarks vidkommande torde hava stannat vid omkring 1-60 resp. 1'70 kr. Ifråga om förvaltningspersonalen torde differensen hava varit ännu större. Man torde kunna utgå ifrån, att det svenska bolagets produktionskostnader åren närmast före kriget på grund av relativt större utgifter för löner voro, approximativt beräknat, 1-3 5 kr. per 100 kg socker (råsocker + raffinad) hö°re än vad fallet var ifråga om Danmarks motsvarande företag. En för den svenska industrien ogynnsam omständighet har ock varit, att den tidvis arbetat med ett betydande produktionsöverskott, vilket på grund av lagstiftningens anordning ej med fördel kunnat exporteras utan måst föras i lager. De härav föranledda kostnaderna, vilka icke, åtminstone ej i samma mån, betunga den danska eller tyska industrien, ha uppgått till avsevärda belopp. Det årliga balanserandet av ett sockerlager, vilket i bolagets årsredogörelser uppgives hava uppgått till ett värde av omkring 30 milj. kr. årligen, har inneburit, utom utgifter för lagerlokaler, även en betydande ränteförlust, som år 1913 försiktigt skattades till omkring 0*5 öre per kg raffinad. Slutligen förtjänar nämnas, att vissa av det svenska sockerbolagets råsockerfabriker (liksom ock de utom bolaget stående råsockerfabrikerna) på grund av sitt läge i trakter med ofördelaktiga betodlingsförhållanden antingen lämnat ringa eller alls intet driftsöverskott eller ock gått med förlust. Betodlingen i dessa fabrikers omnejd är av för ringa omfattning för att fylla fabrikernas råvarubehov, varför bristen måst täckas genom betor från andra, ofta avlägsna trakter. Frakterna ha därvid fördyrat råvaran avsevärt. Sakkunnigeutredningen av 1913 hade alltså givit vid handen, att per kg raffinad under tiden närmast före kriget förekommo följande merkostnader, som läto sig siffermässigt uppskattas, nämligen dels 3*8 9 öre, för korrektion av möjliga fel höjt till 4 öre, dels 1*35, dels 0-5 öre eller tillsammans 5*85 öre, samt att därutöver förekommo ytterligare vissa merkostnader, som ej läto sig beräknas i siffror. Enligt de sakkunnigas utredning var ett belopp av 4 öre per kg raffinad icke blott tillräckligt att betäcka de sist åsyftade merkostnaderna utan innebar även ett så väsentligt överskott, att det borde vara »fullt tillräckligt för den inhemska industrien i dess konkurrens med de utländska fabrikerna och för övrigt giva åt industrien en fullt betryggad ställning.» Man torde härmed hava avsett att understryka, att enär de svenska tillverkningskostnaderna endast kunnat jämföras med motsvarande kostnader i Danmark och Tyskland — i vilka länder emellertid sockerindustrien åtnjöt och delvis utnyttjade ett tullskydd om 4-3 öre per kg raffinad 1 — det angivna beloppet var tillfyllest att täcka merkostnaderna i Sverige även gentemot länder, som arbetade med lägre tillverkningskostnader än Danmark och Tyskland. Den av de sakkunniga år 1913 förordade raffinadtullen erhölls genom sammanslagning av de nu anförda beloppen, 5*85 och 4 öre, varefter summan avrundades uppåt till 10 öre. Den svenska sockerindustriens fusionering 1907 borde uppenbarligen hava underlättat en reduktion av sådana merkostnader, som ägde samband med industriensmindre goda organisation. Man finner ock, att Svenska Sockerfabriksaktiebolaget ifråga om sockrets distribution och försäljning omedelbart tillgodogjorde sig de fördelar, som dess monopolställning medförde. Genom ändamålsenligare distribution och införandet av ett nytt försäljningssystem inbesparades fraktkostnader och förluster av olika slag undvekos. Däremot vidtogos under de första fem åren av bolagets tillvaro (1907—12) inga mera effektiva åtgärder för åstadkommande av 1 I Danmark utgjorde raffinadtullen 10 öre per kg, men då sockerskatten, .V 7 öre, ej utgick för importvara, var det verkliga tullskyddet endast 4"8 öre. I Tvskland, vilket land var anslutet till Briisselkonventionen. uppgick tullskyddet för raffinad~till det enligt konventionen medgivna maximibeloppet, 4'3~' öre per kg.

141 en bättre driftseffektivitet genom begränsning av fabrikernas antal i rimligt förhållande till produktionens omfattning. Att så icke skedde, trots de uppenbara ekonomiska fördelar, som därav varit att vänta, har tillskrivits dels den form, i vilken uppgörelsen om fusionen kläddes, dels de befarade svårigheterna för jordbrukare och övrig befolkning i de trakter, för vilka betodlingen och sockerindustrien var av väsentlig ekonomisk betydelse. Hänsyn av mera personlig art torde ock haft till följd, att bolaget vid flertalet av fabriksföretagen bibehöll en onödigt kostsam förvaltning. Först 1913 började bolaget vidtaga åtgärder för koncentration av driften, uppenbarligen under trycket av de detta år beslutade tullsänkningarna. Koncentrationen omfattade icke råsockerfabrikerna, enär bolagets handlingsfrihet var inskränkt bl. a. genom ett uttalande av bevillningsutskottet vid 1913 års riksdag, vilket innehöll, att utskottet förväntade, att genom bolagets åtgöranden betodlingen icke måtte komma att upphöra inom de områden, från vilka betor då levererades till bolagets fabriker. Däremot beslöt bolagets styrelse angivna år, att driften skulle nedläggas vid två och tills vidare inställas vid ytterligare två av bolagets nio raffinaderier. Medan sockernoteringarna å världsmarknaden växlat ytterst ofta, ha förändringar Tulli de svenska sockerprisen före kriget skett jämförelsevis sällan. Härav har följden skyddets utn blivit, att tullskyddet vid olika tidpunkter ej utnj^ttjats i samma utsträckning. Till yttbelysning härav förtjänar anföras, att medan inköpspriset (inkl. frakt, tull, skatt och omkostnader) för engroshandeln i Stockholm å från Stettin importerat socker under tiden 1/w 1907—*/ 6 1912 utgjorde per 100 kg lägst kr. 54-12 och högst kr. 74*87, var motsvarande .pris å svenskt socker kr. 54'76 resp. 62*30. Då världsmarknadspriset låg på en låg nivå, utnyttjades uppenbarligen tullskyddet fullständigt; då priset å utländskt socker nådde sitt maximum, var priset å svenskt socker 12 k 13 kr. under den s. k. tullgränsen och tullen (15 kr.) utnyttjades därvid med endast 15 ä 20 % av sitt belopp. E t t så obetydligt utnyttjande som i detta sistnämnda fall torde emellertid hava hört till undantagen, och den ganska allmänt rådande uppfattningen, att sockertullen fullständigt utnyttjats, synes kunna anses i det stora hela väl grundad. Ofta har det svenska priset t. o. m. legat något över den s. k. tullgränsen. Sannolikt har detta varit möjligt först efter tillkomsten av Svenska Sockerfabriksaktiebolaget, som genom sin försäljningsorganisation fått ett starkt grepp om marknaden. Vid Svenska Sockerfabriksaktiebolagets bildande 1907 ägde en betydande över- Ekonokapitalisering rum. Bolaget bildades med ett nominellt kapital av 135 milj. kr. m*f* stä-11' De företag, som uppgingo däri, hade enligt verkställda utredningar sammanlagt ni1tP °c" ett nominellt aktiekapital å omkring 53 milj. och ett verkligt inbetalt aktiekapital å uiitet. omkring 40 milj. kr. — alltså endast omkring 39 resp. 29 % av det nya bolagets aktiekapital. Värdet å de fusionerade företagens fastigheter och inventarier, vilka av sockerbolaget bokfördes för omkring 132 milj. kr., kan i betraktande av fabrikernas anläggningsvärde och ålder beräknas hava utgjort allenast omkring 75 milj. kr. Under tiden från bolagets bildande t. o. m. 1912 utdelades till aktieägarna årligen 8'1 milj. kr. eller 6 % å det nominella aktiekapitalet. Därest det enligt ovanstående grunder beräknade värdet av bolagets tillgångar lagts till grund för aktiekapitalets storlek, borde detta ej hava satts till högre belopp än 80 milj. kr. En efter 6 yo beräknad skälig utdelning skulle följaktligen hava utgjort allenast 4 - 8 milj. kr. årligen. Skillnaden mellan detta belopp och det verkligen utdelade utgjorde 3'3 milj. kr., motsvarande ungefär 2 1 / 2 öre per kg raffinadsocker i årsproduktionen. Aren 1913 och 1914 kunde bolaget trots sina förutnämnda åtgärder för driftens koncentration icke uppnå så gynnsamma vinstresultat som under något av den före-

142 gående periodens fem år, och utdelningen till aktieägarna stannade för förstnämnda två år vid 5 resp. 4 1 / 2 %. Sättes vinsten i förhållande till raffinadproduktionens storlek, finner man, att en minskning av vinsten med 1 öre å varje kg raffinad innebär en minskning i bolagets utdelning med ungefär 1 % av aktiekapitalet. Avkastningen vid de till den s. k. Lidköpingsgruppen hörande företagen har varit mindre god, trots den i skattehänseende gynnade ställning, som dessa företag intagit. Som exempel kan nämnas, att under år 1908 noterades en förlust, uppgående till 8-5 % av aktiekapitalet, och att år 1909 bokfördes en obetydlig vinst, vilken de tre därpå följande åren ökades, dock utan att nå högre än till en jämförelsevis ringa förräntning av aktiekapitalet, medan samtidigt endast högst oväsentliga avskrivningar å företagens aktiva kunde ske. Under sådana förhållanden kunde endast en obetydlig utdelning till aktieägarna förekomma under de angivna åren. SammanI ) e slutsatser, som ur det ovan anförda kunna dragas rörande tullskyddets befattninrj. ty^ejge fg r sockerindustriens utveckling, kunna sammanfattas sålunda. Den nuvarande, på utvinning av betsocker grundade sockerindustrien har, särskilt under tidigare stadier, varit beroende av det tullskydd, i vars hägn den växt upp. Då emellertid tullen ursprungligen i första hand var avsedd som finanstull, var den ej från början anpassad efter sockerindustriens behov av skydd utan högre än som var nödigt för industriens sunda utveckling. De jämkningar i tullskyddet, som efter hand vidtagits, hava ej med tillräcklig smidighet kunnat följa det med teknikens utveckling och betkulturens förbättring ständigt förändrade läget. Skyddet var alltjämt så högt, att det möjliggjorde en nationalekonomiskt sett oekonomisk produktion med onödigt många och i. ofullständig grad utnyttjade fabriker; i viss mån har denna oekonomiska produktion i betodlingens intresse medvetet befrämjats av statsmakterna genom nedsättning av sockerskatten för vissa mindre väl belägna fabriker. Efter sockerindustriens monopolisering år 1907 vidtogs en sänkning av tullskyddet, som bidragit att framtvinga en koncentration av driften. Trots den betydande reduktionen av sockertullen är denna alltjämt en av de tullar, som mest betunga den inhemska konsumtionen; det bör likväl ihågkommas, att den till stor del tjänar som skydd för den inhemska betodlingen och sålunda ej helt tages i anspråk av sockerindustrien.

143 CHOKLAD- OCH KONFEKTINDUSTRIEN1 Choklad, kakao och konfityrer hava under den tid de tillverkats industriellt i Sverige varit tullbelagda. De förändringar, som tullsatserna undergått, hava varit föga betydande. En skärpning av skyddet för kakaoprodukter ägde rum år 1892, trots att chokladtullen (50 öre per kg) bibehölls oförändrad och tullen å kakaopulver sänktes med 20 öre per kg (från 50 till 30 öre); den för råvaran, kakaobönor, utgående finanstullen sänktes nämligen då med ej mindre än 25 öre per kg (från 30 till 5 öre). — De näst tullen å kakaobönor mest betydande råvarutullarna äro de å glykos (23*5 öre per kg) och å socker. Sockertullen sänktes år 1907 från 33 till 17 öre per kg, men samtidigt bestämdes, att jämväl för importerat socker skulle erläggas den för inhemskt socker utgående fabrikatskatten. Summan av tull och skatt å socker utgjorde 1907 —13 30 öre per kg men sänktes 1914 till 27 öre. 2 En översikt av tullsatserna (i öre per kg) och deras förändringar sedan 1882 lämnas i nedanstående tablå. Varuslag Färdig fabrikat: kakaopulver choklad karameller, choklad, marmelad etc- ••• Råvaror: kakaobönor kakaosmör kondenserad mjölk torrmjölk glykos raffinadsocker (tull + skatt)

Från 1882

Från 1892

Från 1911

50 50 47

30 50 50

30 50 50 3

30 2—5 10% av värdet » 23-5

5 0—5 1 5 % av värdet » 23-5 Från 1907 30

5 fritt 1 5 % av värdet 15 23-5 Från 1914 272

33¶Tullpolska

Den svenska tillverkningen av konfityrer utövades tidigare huvudsakligen endast Produki samband med konditori- och bagerirörelse, men rätt tidigt uppstodo mera fabriks- tionens mässigt drivna karamellkokerier. När kakaokonsumtionen ökades, upptogs vid vissa utvec'clin9av dessa företag även tillverkning av kakaopulver och choklad, ehuru tillverkningen länge synes hava bedrivits under i stort sett hantverksmässiga former. Ännu under 1880-talet och början av 1890-talet tillgodosågs en betydande del av den inhemska förbrukningen genom import. Samtidigt förekom likväl en växande utförsel, som nästan oavkortad gick till Norge, vars marknad på grund av mellanrikslagen stod öppen för export från Sverige. Mellanrikslagens revision år 1890 gjorde dock slut på konfityrexporten, och med lagens upphävande 1897 upphörde även exporten av kakaoprodukter. Vid denna tidpunkt hade emellertid en starkt ökad inhemsk konsumtion uppstått och möjliggjort en betydande utvidgning av den svenska industrien. Särskilt åren 1891 och 1892 grundades en mängd nya företag. Tillverkningens värde flerdubblades 1

(i.

Framställningen grundar sig på en för kommittén verkställd utredning av amanuensen

DULLING.

2 3

Beloppet sänktes ytterligare till 26o öre år 1916 och till 26 öre år 1918. Ar 1917 höjdes tullsatsen till 1 krona (finanstull).

144 under 1890-talet. Förbrukningen av kakaoprodukter synes särskilt hava stimulerats av den förut omnämnda tullsänkningen 1892 å kakaobönor. Produktionens utökning fortsatte — ehuru i något långsammare tempo — även efter sekelskiftet, som framgår av nedanstående tabell.

1 medeltal år

1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896'00 1901/05 1906/10 1911/12 1913

Tillverkning

Antal arbetare

Antal fabriker

KakaoChoklad- Konfekt- Choklad- Konfektpulver o. fabriker 1 fabriker fabriker fabriker Summa choklad ton 4 3 2 5 9 12 14 19

3 4 9 18 32 47 56 63

— — —

466 588 659 779

— — —

459 629 1089 1519

110 112 138 390 924 1217 1748 2298 2578

•

534 882 1253 1899 2 625 2 770

Konfityrer

Sum m a

ton

1329 3 275 4 481 6 217 7 561 8 273

368 503 837 1863 2144 4157 4 466 5 734 6 512 8116 10 438 10186 14 034 11043 15 327

j 1000 kr.

Ehuru importen absolut taget befann sig i ökning fram till omkring år 1910, har dess andel i den inhemska konsumtionen minskats och utgjorde åren närmast före kriget endast 8 å 9 % därav. År 1913 utgjorde införseln av hithörande varuslag : Kakaopulver Choklad Karameller Käx, hänförlig till konfilyrer Marmelad Pas tiljer Sockrad lakrits Andra konfityrer (konfekt, praliner, syltad ingefära, kanderad frukt m. m.) Summa

ton 198 86 116 31 37 174 46

1 000-tal kr. 277 147 98 32 33 235 73

1137 Kakaopulver infördes huvudsakligast från Nederländerna, choklad från Schweiz. I övrigt härrörde införseln huvudsakligen från England, Tyskland och Danmark. Den ej obetydliga införseln av pastiljer skedde från Tyskland till en svensk fabrik, som endast synes hava paketerat och försålt dem. Av de inhemska företagen kan man särskilja två huvudtyper. Den ena representeras av små företag, vilkas vanligen mera lokala avsättning är allt för liten för att en lönande fabrikation av vissa produkter, sem framställas i maskiner med stor avverkningsförmåga, vid dem skall vara möjlig. Särskilt gäller detta kakaopulver. Dessa småföretag framställa dels vissa produkter, vilkas tillverkning är så enkel, att den kan ske med ungefär samma fördel vid dem som vid stora företag, exempelvis vissa hårda karameller, dels vissa slag av finare konfekt o. d., som måste försäljas färsk och ej utan att taga skada kan lagras eller försändas långa sträckor. Den andra typen utgöres av storföretag, tillverkande såväl kakaopulver som konfityrer av olika slag, särskilt enklare konfekt och praliner, för avsättning över hela landet. Denna senare typ är trots företagens jämförelsevis ringa antal den mest 1 De uppgivna chokladfabrikerna hava i regel samtidigt även redovisats som konfektfabriker. I stort sett kan därför antalet konfektfabriker anses representera hela industrigrenen-

145 betydande och jämväl den, som i tullhänseende tilldrar sig det största intresset. Den tekniska utvecklingen, som inneburit, att mänsklig arbetskraft i allt större utsträckning utbytts mot arbetsbesparande maskiner, synes särskilt hava gynnat utvecklingen av storföretagen. En viss omläggning av konsumtionen har därmed skett. Så har den enkla hårda karamellen till dels fått vika för mjukare fabrikat, och vid framställning av åtskilliga slag av konfityrer har man med fördel börjat använda en betydande tillsats av glykos, vilken vara åtminstone före krigsåren ställde sig billigare än socker men vars begagnande fordrar en kostbarare apparatur. Nedanstående fördelning av framställningskostnaderna år 1912 för kakaopulver Tillverkoch choklad visar, att materialkostnaderna äro av dominerande betydelse. ningskostnader.

Råvaror Avgår för kakaosmör 1 Återstår Arbetskostnad Bränsle och kraft Övriga kostnader Summa

Kakaopulver öre per kg % 227 — 97 — 130 54' i

Choklad öre per kg % 110 110

66-2

6-o

6 11 92

2*5 . 4c 38'5

10 10 36

6-0 21-8

100o

166 WO'o

För enklare tillverkningar såsom vanliga ofyllda karameller är materialkostnaden relativt mera betydande än för choklad. Under »övriga kostnader» ingå de betydande emballagekostnaderna (i genomsnitt c:a 10 % av tillverkningsvärdet) ävensom kapital- och försäljningskostnader m. m. Vid större fabriker torde kapitalkostnaderna utgöra omkring 10 % av tillverkningsvärdet. Vid studiet av råvarukostnadernas betydelse torde man kunna bortse från den av fraktkostnaderna betingade obetydliga skillnaden mellan priserna i olika länder. Av vikt är däremot beskattningen av råvarorna, särskilt kakaobönor och socker, i olika länder. Uppgifter härom (i öre per kg) för år 1913 lämnas här nedan.

Sverige N orge Danmark Tyskland England Nederländerna Schweiz

Kakaobönor, tull 5 15 12 18 17 fria 7

S o c k e r, r a f f i n e r å t Tull utöver Skatt Summa skatt 15'5 14-5 30 20 20 — 10 (5-7)» 10 4-3 12-6 16-9 3-3 3-3 — 40 •5—42-8 40-5—42-8 — 3-6—6-5 3-6—6-5 —

Av våra främsta konkurrenter beträffande chokladvaror, Schweiz och Tyskland, hade det förra landet en synnerligen blygsam tull å socker, och det senare lämnade vid export full restitution för såväl kakaotull som sockertull och sockerskatt, Man synes sålunda böra räkna med att den svenska industrien i den främmande konkurrensen på inhemsk marknad belastades med en merkostnad för råmaterial, motsvarande svensk tull och skatt. Detta medförde, som framgår av nedanstående beräkning, avseende år 1913, en betydande reduktion av det effektiva tullskyddet för färdigfabrikaten. Erhålles som biprodukt vid tillverkning av kakaopulver. * Utgick ej för importvara. 10 — 3501. T. T. Del II.

146 Tull å färdigfabrikat, öre per kg Tull och skatt å ingående råvaror (kakao och socker), öre per kg Effektivt tullskydd, öre per kg D:o i procent av: tillverkningsvärdet manufaktureringskostnaden

Kakaopnlver BO

Choklad 50

9'° 21'0

18 6 " 31'4

8 8 ' 19' 3

18 9

' 56*1

Överdrags- Fylld choklad karamell 50 50 l7-9

32i

19-« 30-5 34 7

Ej utan betydelse är även tullen å nötkärnor och mandel, vilka i ganska stor omfattning användas i synnerhet till finare dessertchoklad. Denna tull var 1913 35 öre per kg, och förbrukningen av nämnda varor torde för en medelstor fabrik uppgå till c:a 100 000 kg per år. 1921 höjdes ifrågavarande tull till 75 öre, men sänkningen dessförinnan av sockertullen torde ha mer än uppvägt betydelsen av denna höjning. Enär arbets- samt bränsle- och kraftkostnader för enklare fabrikat äro tämligen obetydliga, kan tullskyddet endast till ringa del motiveras med att dessa kostnader äro något högre i Sverige än i utlandet. Även ifråga om övriga kostnader, såsom emballage-, kapital- och försäljningskostnader, kunna ej gärna förekomma merkostnader i Sverige av den storlek, att de äro jämförbara med det effektiva tullskyddet, så länge det gäller billigare produkter. Förhållandet torde ställa sig annorlunda för finare choklad och konfityrer, som representera en längre driven förädling av råvaran och beträffande vilka vissa kostnader, bl. a. för emballagets utstyrsel, ställa sig avsevärt lägre vid en massfabrikation, som ej är möjlig i Sverige på grund av den förhållandevis ringa avsättningen. Detta är förklaringen till att en stor del av importen har en utpräglad lyxkaraktär. Tullskydjp ö r s m å f ö r e t a g e n har tullskyddet på grund av tillverkningens art och i stort Xdelse s e t t l o k a l a karaktär knappast kunnat få någon större betydelse. Annorlunda har förhållandet varit med de större företagen. Man torde här lämpligen böra skilja mellan å ena sidan råvarutullarnas (och sockerskattens) samt å den andra fabrikattullarnas inflytande. Den fördyring av hithörande produkter, som råvarutullarna och sockerskatten, inneburit, har varit så betydande, att den i vissa fall måst medföra en inskränkning i konsumtionens och därmed även produktionens omfång. Särskilt gäller detta konfityrer, som ju vanligen till huvudsaklig del bestå av det högt beskattade sockret och vilkas avsättning på grund av varans lyxkaraktär är väsentligen beroende av priset. Tullen å kakaobönor är emellertid numera så låg, att den knappast kan hava större betydelse för kakaokonsumtionen. Den hastiga tillväxten. av denna konsumtion under 1890-talet torde delvis just kunna tillskrivas sänkningen av tullen å kakaobönor från 30 till 5 öre per kg år 1892. Beskattningen av råvarorna har utgjort ett hinder för export, som icke tillfullo undanröjts genom möjligheten att vid utförsel erhålla restitution (restitution av sockerskatten vid utförsel medgavs f. ö. först 1908). Fabrikattullarna — eller rättare den del av dessa tullar, som överstigit tull och skatt å ingående råvaror — hava varit nog höga att utestänga svårare utländsk konkurrens ifråga om flertalet hithörande produkter särskilt av billigare slag. Tyvärr är det ej möjligt att utröna, i vad mån skyddet tagits i anspråk av de inhemska fabrikanterna genom uppehållande av ett högre prisläge än som skulle varit möjligt utan skydd. Sannolikt har skyddet utnyttjats delvis och i olika utsträckning för olika produkter. Utnyttjandet synes i någon mån hava gynnats genom de förefintliga sammanslutningarna, vilka bl. a. haft till uppgift att reglera konditioner samt priser och utstyrsel för vissa varuslag. Åtskilliga fabriker ha emellertid stått utanför sammanslutningarna, vilka därför som monopolorganisationer icke kunna anses ha varit fullt effektiva.

147 GARVERIINDUSTRIEN 1 Garverihanteringen är i Sverige ett urgammalt hantverk. Först under senare delen av 1800-talet har den mera allmänt koncentrerats till verkliga fabriksföretag. En del av smågarverierna har dock lyckats hålla sig kvar, särskilt på landsbygden, där de jämte beredning av smärre läderpartier för egen räkning samt lönberedning även ofta driva handel med hudar. Av de 119 i Kommerskollegii specialundersökning rörande läder-, hår- och gummivaruindustrien för år 1913 redovisade garverierna voro 68 stycken att räkna till småindustrien, d. v. s. hade omkring 4 arbetare eller därunder och voro utan nämnvärd maskinell utrustning. Per anläggning utgjorde det genomsnittliga tillverkningsvärdet för smågarverierna c:a 20 000 kr., för de mera fabriksartade däremot 663 000 kr. För finare skinnslag (karduan-, klippings-, sämskade, tryckta och färgade skinn) Tullsamt vissa barkgarvade grövre lädersorter rådde alltsedan 1700-talet införselförbud. 2>°j*^**° Det upphävdes 1824 och ersattes av tullar av betydande höjd. Sänkningar i tull- data. skyddet vidtogos därefter successivt; de viktigaste nedsättningarna skedde 1858, 1865, 1868 och 1876. Det protektionistiska omslaget i tullpolitiken kom för läderindustriens vidkommande till uttryck i 1886 års taxa, då tullen för sul- och bindsulläder samt vitgarvade och sämskade skinn höjdes från 15 till 24 öre per kg. På grund av en fortfarande stark införsel av (nordamerikanskt) sulläder höjdes från 1897 i samband med en omläggning av varurubriceringen tullen å sul- och bindsulläder till 40 öre och tullen å övriga slag till 65 öre per kg. 1911 års tulltaxa innehöll följande tullsatser: rubr. 198 Oberedda hudar och skinn, alla slag tullfria Beredda, inklusive halvberedda: sulläder och bindsulläder samt valross- och tlodhästhudar: 199 kärnstycken, renskurna, samt maskinremläder per kg kr. 0"45 200 hela eller halva h u d a r samt stycken därav, ej hänförliga till näst föregående rubrik » > » 0'35 andra slag: 201 i stycken om minst 1 kg nettovikt > •» » 0'6 6 i stycken av mindre nettovikt: 202 lackerade, ävensom gull- och silverskinn » » » l - 5o 203 andra » » » l/oo 204 Konstgjort läder, helt eller delvis av läderavfall » » » 0'35 205 Limläder och annat läderavfall tullfritt

1906 års tulltaxekommitté hade föreslagit, att artiklar, fallande under rubriken »andra slag», måtte uppdelas i två viktgrupper med gräns vid 2*5 kg per stycke. Beträffande tullsatsens höjd för dessa båda viktklasser framhölls, att den från 1897 gällande tullsatsen av 65 öre kommit att innefatta ett vida mindre effektivt skydd än som vid dess antagande avsågs. Ovanläderberedningen, vid vilken ännu på 1890-talet vegetabiliska garvningsämnen kommit till användning, hade nämligen under senare tid i stor utsträckning övergått till s. k. mineralgarvning, varvid erx o

Jfr Tull- och traktatkommitténs utredn. n:r XX:

hållanden av W. SMITH.

Garveriindustriens produktionsför-

148 Produktionens utveckling. Införsel och förbrukning.

hölls ett läder så betydligt mycket lättare än det efter äldre metoder garvade, att detsamma enligt uppgift stundom icke hade mera än hälften så hög specifik vikt som det sistnämnda. För de lättare slagen av ovanläder, vägande under 2*5 kg per stycke, föreslogs därför en tullsats av 2 kr. och 1 kr. 20 öre för resp. »lackerade skinn» och »andra slag». Under framhållande av att, om viktgränsen sattes vid 2-5 kg, nästan alla de skinn som skofabrikanterna använde skulle falla under viktgränsen och sålunda förtullas med den högre tullsatsen nedsatte riksdagen viktgränsen till 1 kg och sänkte samtidigt de föreslagna tullsatserna från 2 kr. till kr. 1*50 och från 1 kr. 20 öre till 1 kr. för resp. »lackerade skinn» och »skinn, andra slag». Senare ha — från den 1/i 1914 — tullarna å sul- och bindsulläder samt valrossoch flodhästhudar sänkts från 45 och 35 öre per kg till resp. 35 och 28 öre. En annan ehuru mindre betydelsefull reduktion har företagits beträffande tullsatsen å rubr. 203, vilken sänkts från 1 kr. till 90 öre per kg. Sedd under en längre följd av år ter sig garveriindustriens utveckling sålunda: I medeltal år 1861/66 1866/70 1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10

Antal fabriker 664 662 687 673 662 623 582 564 459 279

Antal arbetare 1897 1569 1910 1802 1698 1685 1846 2 436 2 350 2 046

Tillverkningsvärde milj. kr. 4o 4*4 7'8 Ökning 5" 7 mot före5-2 gående 5*2 per % 6*o 154 9'1 51'6 15'0 64'8 23o 58-'S

Man finner härav, att antalet garverier successivt nedgått från 1870-talet samt att personalen förblivit i det närmaste konstant. Tillverkningsvärdet begynte — efter en markerad sänkning under senare delen av 70- samt 80-talet — att stiga under perioden 1891 — 95. Ökningen därefter är så kraftig att den ter sig språngartad. Tillverkningen av olika slag av läder samt införsel och förbrukning åren 1896— 1913 framgår av följande sammanställning: Införsel

Tillverkning I medeltal

1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

Sul- ocli bindsulläder

Andra

Ton

1000 kr.

2 346 4 503 6 344 7 636

5 233 10 005 15111 19 538

3 891 4 951 7 904 11182

Sul- och bindsulläder Ton 2 572 1062

353 295

Andra slag

Tillverkning i % av förbrukning (efter värde räknat)

1000 kr.

Ton

1000 kr.

Sul- och bindsulläder

Andra

3 587 4 686 1924 819

695 809 765 825

4142 5 090 8 084 11583

52-9 84-0 95-7 96-5

48-» 49-9 50-3 50-8

Av den år 1913 tillverkade sul- och bindsulläderkvantiteten utgjordes 1 257 ton av kärnstycken och maskinremläder med ett värde av 4*2 milj. kr. Tillverkningen av »plattläder, ovanläder m. m.» fördelade sig samma år sålunda: plattläder och ovanläder, vegetabiliskt garvade, alla slag 2 696 ton, värde 9-0 milj. kr., mineralgarvat läder, alla slag, värde 3-2 milj. kr. Av procenttalen här ovan framgår, att förbrukningen av sul- och bindsulläder, som ännu vid 90-talets mitt till nära hälften täcktes genom import, senare så gott som helt tillgodosetts genom inhemsk tillverkning, medan förbrukningen av annat läder alltjämt till ungefär hälften fyllts genom import. Utförseln har ständigt varit ringa.

149 Skofabrikerna äro de förnämsta förbrukarna av läderindustriens produkter. Deras hastiga uppsving har naturligtvis väsentligt bidragit till läderproduktionens utveckling. Bland övriga större förbrukare märkas reseffekt- och portföljfabriker, handskfabriker, läderutstansnings- och remfabriker samt sadelmakerier och piskfabriker. Hantverksföretagens inköp avse förnämligast bottenläder för skoreparationer, men även något ovanläder samt plattläder. Följande sammanställning belyser garveriindustriens storleksutveckling sedan Storleks1860-talet: l

Antal arbetare per företag

1866/70 1876/80 1886/90 1896/00 1906/10

2.37 2-68 2-70 4-31 7-38

förhålla*. den och koncentration.

Tillverkningsvärde per företag 1 000 kr. 6-6 8-4 8-8 16-1 82-4

Fabrikernas ökade storlek och i synnerhet den ökade tillverkningen per företag framgår tydligt av siffrorna. D e t kan till komplettering nämnas, att företag med över xl% milj. k r . tillverkningsvärde ökats från år 1896 i den omfattning, att deras sammanlagda produktion år 1912 uppgick till över 72 % av hel a garveriindustriens, under det a t t motsvarande siffra år 1896 belöpte sig allenast till omkring 7 %. Nedan visas den svenska garveriindustriens storleksförhållanden under jämförelse med ställningen i Tyskland och Förenta Staterna, de två viktigaste konkurrentländerna. Summa arbetare eller anställda personer Tyskland (1907) Sverige (1912) U. S. A. (1914)

52 088 1859 55 936

Tillverkningsvärde

Sverige (1912) U. S. A. (1914)

29 milj. kr. 328 milj. $

Arbetarstammens procentuella fördelning på fabriker med nedanstående antal arbetare (eller anställda) 1—10 1 — 20 17-3 26-1

21 — 51— 101— 101— 201— J251— 501 — över 50 100 200 250 500 j 500 1 000 1000

26-0 17-4 12-7 39-8 1 24-8 in-a 4-0 1 8-4 21-9

15-7

—

— 1 9-6

7-5

15-5 1 13-8

9-0

9^-1

—

27-4

—

Tillverkningsvärdets procentuella fördelning på fabriker med nedanstående tillverkningsvärde 1 högst 1 25 000— 100 000— | över 25 000 kr. | 100 000 kr. 500 000 kr. | 500 000 kr. | 4"9 0-1

4"S 0-2

17-7 2-2

72-6 97-5

bumma

100-o 100o

Det kan tilläggas, att nära 60 % av hela tillverkningsvärdet inom den amerikanska garveriindustrien föll på fabriker med en årlig tillverkning av över 1 milj. dollar. överhuvudtaget spelar den nordamerikanska läderindustrien en betydande roll på såväl hud- som lädermarknaden, därvid gynnad av synnerligen goda förutsättningar ifråga om råvarutillgångar och avsättningsmöjligheter. I motsats till övriga länders läderindustri h a r den amerikanska även att uppvisa starka koncentrationer. 1 För den amerikanska industrien äro värdegrupperna följande: under 5 000, 5 000—20 000 20 000—100 000 och över 100 000 $.

150 Trenne stora sammanslutningar kontrollera således, vare sig genom att låta löngarva av dem ägda hudar eller genom beredning i egna garverier, över hälften av den amerikanska läderproduktionen. En av dessa har dessutom en dominerande betydelse som råvaruproducent på hemmamarknaden och utövar därjämte kontroll över en stor del av den betydelsefulla sydamerikanska hudmarknaden. Genom tvenne inom Förenta Staterna år 1921 genomförda fusioner hava även betydande sko- och läderintressen förenats. Härigenom hava under gemensam ledning sammanförts 42 skofabriker (med en tillverkning år 1919 av nära 24 miljoner par), 4 skomaterialfabriker, 5 garverier och 1 ekextraktfabrik. Utom Förenta Staternas gränser synas integrationer eljest spela en relativt underordnad roll. Närmast är det sådan tillverkning, som fordrar en lägre grad av bearbetning, såsom fabrikation av remmar, handskar, sadelmakararbeten, ränder och liknande hjälpmaterial vid skofabrikation, som brukar vara förenad med garvning. Däremot äro kombinationer av läder- och skotillverkning mera sällsynta, antagligen företrädesvis på den grund att läderfabrikationens lämpligaste företagsstorlek icke sammanfaller med skofabrikationens. I Sverige förekommer så vitt känt i tre fall, att en större skofabrik själv tillverkar eller låter tillverka sitt bottenläder. Fabrikat De olika slagen av läder och skinn och det därför erforderliga råhudsmaterialet och till- liksom de för framställningen använda garvningsmetoderna äro i huvudsak följande:

oerkningsm«toder. Bottenläder till skodon Remläder Ovanläder till skodon

bindsulläder

av ordinära nöthudar

koläder sulläder

av tunga nöthudar

smorläder boxsidor boxkalv hästchevreaux chevreaux lackskinn svecialäder

Foderskinn till skodon Plattläder till sadelmakeri, reseff ek ter m. m. Handskskinn

Sämskskinn till handskar och klädespersedlar Bokbinderiskinn, möbelläder och lyxläder

glacéskinn och andra, t. ex. sämskskinn

» »

vegetabilisk garvning 1

av ordinära nöthudar » » 3> mineral- (krom-) garvn. av gödkalv- eller spädkalvskinn av hästhudar av getskinn av kalv- eller chevreaux- vegetal), eller mineralgarvning skinn av nöthudar mineral, förgarvn. och vegetab. eftergarvning av lårskinn eller spalt vegetab. eller mineralgarvning av nöthudar vegetab. garvning

av getskinn, doggskinn, vegetab., krom-, vit- eller alungarvn. samt fettfårskinn m. fl. garvning av

ren-, rådjurs-, get-, fettgarvning får-, kalvskinn m. fl.

diverse

Allt bottenläder beredes genom vegetabilisk garvning, varvid de förut avhårade och uppmjukade hudarna antingen vattenläggas i kar av trä eller cement med mellanlager av huvudsakligen ekbark (den äldre strömetoden) eller också behandlas i stillastående eller roterande kärl med färdigberedda lösningar av skilda garvämnen (den nyare s. k. extrakt- eller snällgarvningsmetoden). Den senare metoden lämnar ett färdigt läder på omkring 3 månader, den förra kräver en tid av 9 ä 1

För vissa ändamål användes för sul- och remläder även kromgarvning.

151 12 månader eller mera. Strömetoden leder emellertid lättare till ett kvalitativt gott resultat. Vegetabilisk garvning tillämpas även för plattläder samt övervägande mängden remläder. Överhuvudtaget dominerar densamma vid garvning av större eller tyngre hudar. De svenska ordinära kohudarna användas till framställning av bottnar i finare skodon (s. k. koläder), medan för tjockare sulläder den tunga utländska råvaran är nödvändig. Huvudparten av ovanläder ävensom åtskilliga andra slag av lättare lädersorter garvas mineraliskt genom behandling med kromsalter. Denna garvning ger ett särdeles smidigt och starkt läder, lämpat för maskinell framställning av skodon, samt har högst väsentligt reducerat den vid vegetabilisk garvning behövliga produktionstiden. För ovanläderstillverkning äro de inhemska nöthudarna och kalvskinnen särdeles lämpliga och därför starkt efterfrågade även i utlandet. Efter garvningen följer färgning och annan appretering av lädret för dess olika ändamål. Användningen av maskiner har befrämjats huvudsakligen genom kromläderindustriens utveckling. Efter att här ha, fått sin första gestaltning anpassades de i mån av behov även för den logarvande industrien. Vid tillverkning av tyngre lädersorter har man dock i regel betydligt mindre användning för maskiner än inom kromläderindustrien, som på grund av råmaterialets litenhet och mångfald och den högre graden av bearbetning kan sägas vara praktiskt taget absolut beroende av maskiner. Den svenska garveriindustrien har intill världskrigets utbrott varit och är alltjämt förnämligast en vegetabiliskt garvande industri. För nedan nämnda länder hade tillverkningen av resp. läderslag följande omfattning, räknat i procent av hela tillverkningsvärdet: , „ , Länder

1914 Veg. & , garvat 50o

Tyskland Danmark

1910 1913

63'3 904

32'0 3*8

Sverige »

1913 1920

88" 4 773

9'8 18-6

Förenta

Staterna

° Ar

Min. , garvat 45^0

Vit, garvat 4"0 £i

. . Annat

Summa o/ % 100'o

0'7 Vi

100'o WOo

~~H~ 41

lOO'o lOO'o

Den vegetabiliska garvningen kan i stort sett anses vara enklare än den mineraliska och fordrar mindre maskiner; de därigenom framställda läderslagen hava i regel större tyngd och skyddas därför bättre av den efter vikt utmätta tullsatsen än de lättare skinnen. Kravet på omväxling i kvaliteter är slutligen väsentligt mindre ifråga om t. ex. det vegetabiliskt garvade bottenlädret än beträffande det mineraliskt garvade ovanlädret. Därmed kunna några av orsakerna till den övervägande vegetabiliska garvningen i Sverige (och Danmark) anses vara angivna. Den mineraliska garvningen, speciellt av ovanläder, lämpar sig relativt bäst för storföretagen och har även av denna anledning större förutsättningar inom de industriella stormakterna. Enligt den förutnämnda specialundersökningen framställdes under år 1913 suloch bindsulläder vid sammanlagt 65 fabriker, vegetabiliskt garvat platt- och ovanläder vid 84, mineralgarvat läder vid 73 samt vit- och sämskgarvat vid 14 företag. Flertalet företag drevo sålunda en blandad tillverkning. Med ledning av vissa uppgifter om den årliga utgallringen av kreatur under perioden 1911 —13 samt materialinköpen år 1913 av svenska hudar vid garverierna kan man uppställa följande schema över den inhemska råmaterialtillgången och förbrukningen av inhemska hudar räknat i antal och vikt (färskvikt).

Råvaror

152 Oberedda hudar och skinn av Nötkreatur Hästar Getter och får

Produktion 1522 33 577

Antal (1 000 st.) Inhemsk D:o i % av förbrukning produktionen 229 15 9 27 347 60

Prodnktion 15 378 734 888

Vikt (ton) Inhemsk D:o i % av förbrukning produktionen 4 505 29 204 28 482 54

Exporten skulle således enligt vikt räknat omfatta 71 % av nöthudar, 72 % av häst- och 46 % av får- och gethudar. I nöthudsmängden ingå hudar av ungnöt och kalvar till omkring 80 %. Den övervägande delen av sitt råhudsmaterial köper den svenska garveriindustrien emellertid från utlandet. Räknat efter vikt uppgå dessa inköp till omkring 75 å 80 % av årsbehovet, räknat efter värde till omkring 70 %, beroende på att det utländska materialet ställer sig billigare än det tunnare och finare inhemska. Större delen av de importerade hudarna användes till beredning av bottenläder. För vegetabilisk garvning importerades till Sverige år 1913 c:a 15 700 ton garvämnen av olika slag och styrka. En beräkning med ledning av den genomsnittliga halten garvande enheter i varje slag av bark, extrakt etc. visar, att denna råvarumängd motsvarade 4 388 ton garvande enheter. Från inlandet hämtades sagda år omkring 910 ton garvande enheter, huvudsakligen i form av ek- och granbark. Av sammanlagda behovet täcktes sålunda omkring 83 % genom import. Under världskriget kunde behovet i stort sett tillfredsställas genom svensk råvara, dock på bekostnad av lädrets kvalitet. Garvämnesimporten är således beroende dels av rådande prisförhållanden på garvämnesmarknaden, dels av garvningsprocessens tekniska fordringar. De huvudsakliga slagen av övriga garvämnen äro för kromgarvning kromsalter samt för vit- och fettgarvning vanlig alun och lerjordssulfat samt fettämnen. I stort sett gemensamma för samtliga tillverkningsgrenar äro såväl hjälpmaterial till förberedande arbeten, såsom koksalt, natron, soda, kalk, mineralsyror, betningsämnen m. fl., som material för lädrets slutliga färdigberedning, såsom fettämnen och färger. Vikten av vid lädertillverkning använda råvaror kan — frånsett bränslet — anslås Tillverkningstill vid bottenläder 3 a 5 gånger, vid mineralgarvat ovanläder 11 ä 15 gånger den ekonomi. färdiga produktens vikt. Medräknas även kolet, höjas nyssnämnda tal till 4 ä 6 resp. 21 ä 25 gånger. Ehuru förhållandena mycket växla med metod och företag, torde siffrorna likväl böra anses bära vittne om, att råvarufrakterna äro av en viss betydelse för den svenska garveriindustriens konkurrensställning. Av hudmaterial importerade Sverige 1913 c:a 66 %, Förenta Staterna år 1909 endast omkring 40 % av behovet, räknat å den verkligen transporterade vikten. Ifråga om vegetabiliska garvämnen, räknade i enheter, importerade Sverige 83 %", Förenta Staterna endast 21 % av hela förbrukningen. Råvarutullarna — hudar äro tullfria — spela föga roll för bottenläderindustrien. Däremot uppgå tullarna å vissa hjälpmaterial till rätt stora belopp för kromläderindustrien, olika dock vid olika metoder. För läder, hänförligt till rubr. 201, kunde de år 1913 anslås till högst 13 öre per kg. Motsvarande siffra för rubr. 203 skulle ställa sig omkring 16 öre. Såsom biprodukt vid köttproduktionen äro hudar en för täta prisvariationer ständigt utsatt artikel. De svårigheter för en stabil och noggrann produktionskostnadskalkylering, som därigenom existera, förstärkas genom svårigheterna vid inköpen på grund av hudmaterialets variabla struktur och ömtåliga beskaffenhet. Spekulationsmomentet vid hudinköp är en framträdande faktor, vilken lätt ställer en i relativt liten skala arbetande industri i ett ogynnsamt läge i förhållande till en större. Betydelsen härav inses, då man erfar, att Förenta Staterna före världskriget i Sydamerika köpte mera än hela Europa sammanlagt. I fråga om indiska

153 getskinn var skeppningen till Förenta Staterna omkring fem gånger så stor som till Europa. Man kan beräkna stenkolsåtgången vid sullädertillverkningen i Sverige till omkring 1 kg per kg läder. Merkostnaden för bränslet kan i detta fall likställas med fraktkostnaden och måste därför år 1913, då man räknar med engelska kol, hålla sig omkring 1 / 2 öre per kg. Vid kromläderfabrikation är kraft- och värmebehovet väsentligt större, enligt utländsk uppgift 15 kg per kg kromchevreaux. Man kan såsom merkostnad för till rubr. 201 hänförliga skinn möjligen räkna med 2 öre, för till rubr. 203 hänförliga, högst 7 öre, sannolikt i genomsnitt lägre. Den i Sverige billigare tillgången till hydroelektrisk energi torde icke kunna anses i märkbar grad inverka på garveriindustriens konkurrensförmåga. Beträffande kapitalkostnaderna må nämnas, att den maximala tullkostnaden å byggnadsmaterial och maskiner torde kunna uppskattas till omkring 1/i öre per kg producerat läder. En undersökning av arbetslönens storlek har givit vid handen, att de inom garveriindustrien i Sverige rådande lönerna före världskriget troligen voro något högre än på kontinenten, särskilt Tyskland och Frankrike men däremot väsentligt lägre än i England och framför allt Förenta Staterna. Denna lönernas höjd i Amerika motverkas av den större maskinanvändningen i detta land, underlättad av den större företagsstorleken. Per 100 ton inarbetad hudsubstans användes sålunda år 1913 i Sverige 13 arbetare, i Förenta Staterna (1914) 10; per arbetare utgjorde maskinstyrkan i de båda länderna resp. 2'3 och 3 # i hkr. Fördelar man den rest av manufaktureringsvärdet (nettoförsäljningsvärdet ab fabrik, minskat med materialvärdet) som återstår efter lönernas borteliminerande — vilken rest således innehåller avskrivningar, räntor och diverse utgifter samt årsvinst — finner man, att på varje anställd person kom ett belopp av i Sverige (1913) 1 445 kr., i Förenta Staterna (1914) 2 680 kr. För bottenläder i Förenta Staterna och Sverige kunna följande tillverkningskalkyler gällande år 1913 uppställas (kr. per kg): Sverige

Förenta staterna

Råhud Garvmaterial Driftkostnad ArbetskostnadAllmän kostnadSumma

Hemlock 7 företag

Union 6 företag

Alla sulläderfabr. 32 företag

2 företag ( i och y)

1-53 0-28 0-13 0-14 0-04

1-69 0-30 0-14 0-16 0-04

1-73 0-33 0-14 0-17 0-06

1-75 0-31 0-07 0-15 0-07

1-82 0-35 0-07 0-16 0-06

1-69 0-28 0*07 0-14 0-0 7

2l2

2-35

226 Det måste anmärkas, att de amerikanska kalkylerna äro efter vissa grunder x åstadkomna beräkningar med utgångspunkt från kalkyler för år 1918, uppställda av en officiell utredningskommission, och att de därför få anses äga allenast relativ giltighet. I varje fall sakna de icke inre kriterier på riktighet. Att driftkostnaden är hög kan hava sin orsak i en större maskinutrustning med åtföljande högre bränsleoch utensiliekostnader samt högre avskrivningar (dessa ingå nämligen i kalkylen). Detta har sin motvikt i arbetskostnaden, som trots betydligt högre arbetslöner 1 Se v i d a r e h ä r o m k o m m i t t é n s u t r e d n i n g n : r XX, sid. 89 ff. — H ä r m å d o c k a n m ä r k a s , a t t i t i l l v e r k n i n g s k o s t n a d e n i c k e i n r ä k n a t s f ö r s ä l j n i n g s k o s t n a d e r , r ä n t o r s a m t vissa a v s k r i v ningar och utskylder.

Produktionskostnadskalkyler

154 ändock håller sig på ungefär samma nivå som den svenska Den större företagsstorleken medför lägre allmänna kostnader. Grarvmaterialkostnaden är även mindre, vilket är naturligt med hänsyn till den rika tillgången inom Förenta Staterna. Slutligen är den låga hudkostnaden det synliga uttrycket för den bättre tillgången därstädes av hudar, speciellt lämpliga för sulläder. För boxsidor (rubr. 201) av spaltade nöthudar samt boxkalvskinn (rubr. 203) av spädkalv meddelas nedan liknande uppställningar. Det måste emellertid betonas, att dessa kalkyler äro mindre representativa än de nyss anförda för sulläder och mera att betrakta såsom exemplifierande. 1 De avse kostnad i kronor per kv.-fot år 1913. Boxsidor

Råhud (netto) Garvmaterial Driftkostnad Arbetskostnad Allmän kostnad Summa

Boxkalv

U. S. A.

Sverige

U. S. A.

Sverige

0-54 0-06 0-08 0-10 0-03

0-68 0-15 0-06 0-07 0-03

0-59 0-04 0-05 0-10 0-03

0-70 0-10 0-06 0-07 0-03

0-81

0-99

0-81

0-96

Skiljaktigheter i garvningsmetod kunna antagas öva inflytande på kalkylernas jämförbarhet, vilket i detta fall särskilt framträder i posten »garvmaterial». Emellertid synes sannolikt, att jämförelsen dock pekar i rätt riktning. Den högre arbetslönen framträder vid denna mera arbetskrävande tillverkning starkare än vid bottenläderskalkylen. Den låga råhudskostnaden i Förenta Staterna har delvis sin orsak däri, att spaltningen av de tjockare amerikanska skinnen ger ett värdefullare avfall än de tunnare svenska. TullSom förut nämnts, skedde 1897 en allmän höjning av lädertullarna samt 1911 skyddets e n differentiering av skyddet med höjning särskilt för de lättare ovanlädersslagen H utn °tt- m * m > Nedanstående tablå (vilken grundar sig på uppgifter från Svenska Garveri"jande. idkareföreningen) ger en föreställning om de år 1913 gällande tullarnas storlek i förhållande till försäljningsvärdet å särskilda läderslag nämnda år.

Tullsats öre per kg

Tull i % av försäljningsvärdet

4*05 3'15

45 35

111 11-1

4'50 11-87 16-10 20-94 16-50

65 65 65 65 90

144 5-5

18-oo

90 90 90 90

5.0 4-1 2-4

Pris kr. per Sul- och bindsulläder: Kärnstycken Hela och halva hudar Läder, andra slag (än sul- och bindsulläder): i stycken, vägande netto minst 1 kg: 1 kg mäter 5 kv.-fot Svenskt smorläder 1 » > 12V2 * Boxhud Boxkalv av (gödkalvskinn) 1 14 Lackerade hudar (sidlack) 1 168/« » Möbelläder 1 16 Vä » i st., av mindre nettovikt: 18 Boxkalv (av spädkalvskinn) 1 22 Chevreaux (getskinn) 1 23 '/t Chevreauxlack-skinn 1 247» Bokbinderikalv 1 1

A. a. sid. 95.

22*00 37-60 26-95

4-o 3-1 3-6

3-s

155 Tullskyddets höjd i förhållande till manufaktureringskostnaden kan icke exakt anges för de olika varuslagen. Helt allmänt kan emellertid sägas, att, då manufaktureringskostnaden för sul- och bindsulläder år 1913 kan skattas till 15 ä 17 % av totala tillverkningsvärdet och för andra slag till c:a 20 %, tullskyddet vid nämnda tid och med då gällande tullsatser bör ha utgjort för sul- och bindsulläder omkring 70 % av ifrågavarande kostnad, ungefär detsamma för smorläder, samt för viktigare slag av ovanläder (boxhud och boxkalv) 20 ä 30 %. Skyddet var alltså avsevärt kraftigare för förstnämnda läderslag. Räknat med de från 1914 gällande lägre tullsatserna skulle skyddet för sulläder utgjort c:a 55 % av manufaktureringskostnaden. E t t omdöme om huruvida och i vilken grad tullskyddet vid olika tidpunkter utnyttjats är, särskilt vad beträffar sulläder och koläder svårt, då kvaliteten hos den svenska varan icke är i allo jämförbar med kvaliteten hos den amerikanska, som här bjudit den egentliga konkurrensen. Att tullskyddet tidigare, då importen här ännu var stor och den svenska tillverkningen befann sig på en tekniskt efterbliven ståndpunkt, bör anses ha till fullo utnyttjats, är troligt. Däremot tyda vissa omständigheter på — och detsamma bestyrkes av detaljerade prisjämförelser, som anföras i Utredn. X X — att så ej regelmässigt varit fallet efter sekelskiftet, sedan den svenska industrien blivit i stånd att till största delen behärska marknaden. Ifråga om smorläder kan skyddet anses ha utnyttjats väl; och beträffande kromgarvade ovanläderssorter, där den svenska industriens underlägsenhet gent emot den stora amerikanska och tyska industrien varit störst och där samtidigt skyddet varit relativt lägst, har detsamma säkerligen i allmänhet helt måst tagas i anspråk. Någon organisation, som monopolistiskt kunnat reglera priserna, har icke funnits. Icke desto mindre har det konstaterats, att genom den förefintliga yrkessammanslutningen (Svenska garveriidkareföreningen) prisöverenskommelser träffats, om än icke av den bindande natur att de avsevärt påverkat prisbildningen. Sko- och läderbranschens fabrikant- och grossistförening torde genom överenskommelser angående rabatter och andra försäljningsvillkor kunna betraktas som en s. k. konditionskartell. Verkningarna av tullpolitiken äro under äldre perioder, till följd av såväl en TulUkydföga utvecklad produktion som en bristfällig statistik, endast svagt skönjbara. dets beSäkrast framträda de i importsiffrorna. För sulläder ter sig utvecklingen på föl- industrifw^MS^„-. jande sätt: ens utveckling. INFÖRSEL AV SUL- OCH BINDSULLÄDER I medeltal år 1861/64 1865/67... 1868/75 1876/80 1881/85

Införsel ton 129 175 475 1501 2026

Tullskydd per kg öre 59 35 23\5 14 15

I medeltal år 1886/96 1897/00 1901/05 1906/10 1911/13

Införsel ton 2294 2505 1062 353 295

Tullskydd per kg öre 24 40 40 40 45/35

Tillverkningsstatistiken visar efter sänkningen av tullen till 14 öre en starkt framträdande nedgång (se Utredn. X X , sid. 111). Importen var däremot samtidigt stadd i ökning ända fram till slutet av 1890-talet, trots tullhöjningen 1886. Orsaken till denna utveckling var konkurrensen från det amerikanska hemlockslädret. Garvningen av detta genomfördes på flera månader kortare tid, vartill kom att i Amerika, enligt 1888 års tullkommitté, hudarna voro ungefär 20 % samt garvämnet omkring 60 ä 70 % billigare än i Europa. De starka klagomål över garverinäringens betryckta läge, som i början och mitten av 1890-talet uppstämdes, voro uppenbarligen ett uttryck för den tekniska

156 omläggningsprocedurens många besvärligheter. Garvningsprocessernas så att säga ockulta karaktär var vid denna tidpunkt än mera utpräglad än nu. Den enskilde garveriägaren hade ingen ledtråd att följa, det existerade icke ens ett svenskt laboratorium, när produkterna av de nya metoderna i alltjämt ökade kvantiteter började flöda in över landet. Man hade så mycket mera skäl att ställa sig tvekande inför en tillämpning av de nya tillverkningsmetoderna, som dessa otvivelaktigt lämnade ett oftast underhaltigt och i regel mycket ojämnt läder, helt naturligt för övrigt, då man var okunnig om vad som var det väsentliga i det nya. Försök att följa med utvecklingen fattades icke, och nya fabriker grundades på dyrt köpta patent men med föga framgång. Den år 1897 företagna tullhöjningen i förening med det samma år skedda upphävandet av mellanrikslagen, varigenom också den norska konkurrensen försvårades, visade sig så tillvida vara effektiv, som införseln av sulläder successivt minskades från 2 986 ton år 1897 till 319 ton 1913. Verkningarna på produktionen och företagsutvecklingen avspegla sig i den förut meddelade tabellen å sid. 148. Tydligt är, att från sekelskiftet, då den tekniska omläggningen av fabrikationen kan anses fullbordad, de stora och jämförelsevis modernt inrättade sullädersfabrikerna vunnit möjlighet att effektivt konkurrera med och praktiskt taget uttränga det amerikanska hemlockslädret. Samtidigt hade ett mycket stort antal av de små hantverksmässiga garverierna måst nedlägga sin rörelse. Den utveckling sulläderstillverkningen sålunda tagit under den tid det höga tullskyddet varit gällande och det relativa förbilligande av produktionen, som nödvändiggjorts därigenom att tullskyddsmarginalen ej längre i så hög grad behövt utnyttjas, synas berättiga till det omdömet, att man här med visst fog kan tala om en verklig uppfostringstull. Beträffande tullskyddets betydelse för tillverkningen av smorläder och andra slag av ovanläder ävensom av läder för övriga ändamål lämna tillgängliga data under perioden före 1897 föga upplysningar. Smorläderproduktionen förefaller vara mycket jämn och tullsänkningarna av åren 1865 och 1868 synas icke ha utövat någon djupare inverkan. Så småningom falla emellertid tillverkningssiffrorna fram mot 1886 och därifrån något raskare till början av 90-talet. Efter 1894 försvinner rubriken ur statistiken. Ej heller övriga läderslag visa under denna period någon större känslighet för tulländringarna. Huvudparten av dessa utgöres av läder och skinn för sadelmakare- och tapetserarearbeten, handsktillverkning o. s. v., och efterfrågan på dessa slag torde inom småföretagarvärlden sannolikt i regel hava varit mindre störd av utländsk konkurrens. Importsiffrorna befinna sig i jämn, om än långsam tillväxt. Ehuru smorläder efter 1894 icke redovisas specifikt i industristatistiken, är det troligt, att det alltjämt haft en relativ stor, ehuru kanske avtagande betydelse för produktionen. Läderföreningen har stående notering för såväl svenskt som kipssmorläder (av indiska kipshudar) åtminstone fram till 1914. En jämförelse med sullädernoteringarna visar, att smorlädrets prisutveckling är en helt annan än sullädrets. Den tekniska omläggningsproceduren har här varit av mindre genomgripande natur, och smorlädrets relativt stora tyngd har medfört, att den utländska konkurrensen gjort sig mindre kännbar. Grosshandelspriserna för svenskt sulläder (A) och svenskt smorläder (B) återgivas här i form av relativa t a l :

157 År

År

1896 1897 1898 1899 1900

100 90 88 89 93

100 100

1901 1902 1903 1904 1905

88 85 85 81 81

1906 1907 1908 1909 1910

88 132 88 141 81 141 1 84 144 93 147

1911 1912 1913

100 1

100 109

109 '

109 115 121

93 141 93 141 100 152

Det numera viktigaste läderslaget av övriga hithörande är miner alg ar v at ovanlåder. Tillverkningen uppgick år 1913 visserligen endast till omkring 3 milj. kr., men under kriget, då tillförseln utifrån av dylikt läder så gott som avstannade, ökades kraftigt tillverkningen inom landet. Sex av de största fabrikerna härför, som år 1913 tillverkat 2-3 milj. kvadratfot, framställde år 1918 omkring 8 milj. kvadratfot. Skofabrikernas förbrukning år 1913 av ovanläder översteg betydligt den svenska tillverkningen. Deras inköp av svenskt ovanläder, smorläder häri inräknat, uppgingo till 5"3 milj. kr., av utländskt till 7*6 milj. Orsakerna härtill — frånsett förutsättningarna på vissa marknader för masstillverkning och därav följande förbilligad produktion — äro att söka dels i den utländska industriens försprång ifråga om tillverkningsteknik, dels i dess större möjligheter att framställa tillräckligt stora ensartade sortiment, vilket, som redan förut framhållits, vid mindre fabriker stöter på vissa svårigheter på grund av råhudsmaterialets växlande beskaffenhet och fabrikationens vanskligheter. Slutligen arbeta de för en marknad, som är tongivande i modefrågor, en omständighet av stor betydelse, visserligen i första hand för skoindustrien men därigenom indirekt även för läderindustrien. Mineralgarvade läderslag upptagas icke i den officiella statistiken förrän år 1913, och det är därför icke möjligt att giva något direkt svar på frågan om tullsk}^ddets inverkan på tillverkningen. Att det i den meningen varit otillräckligt, att de svenska tillverkarna icke lyckats erövra hela den svenska marknaden har redan visats. Det har av ett här ovan anfört försök till jämförelse mellan svenska och amerikanska kalkyler framgått, att tillverkningskostnaden år 1913 i Förenta Staterna för 1 kvadratfot boxkalvskinn understeg — oräknat försäljningskostnader, räntor och vissa utskylder samt avskrivningar — den motsvarande i Sverige med 15 öre. E n jämförelse mellan grossistnoteringar per kvadratfot för »kromkalv» i Amerika och svensk boxkalv ter sig på följande s ä t t : Amerikansk kromkalv Svensk boxkalv

84 119

81 103

86 114

Även om man antar, att den amerikanska noteringen gäller spädkalv och den svenska gödkalv och reducerar priset för den sistnämnda med några ören — enligt Garveriidkareföreningen var år 1913 marginalen 15 öre — kommer man till ett genomsnittligt lägre pris för den amerikanska varan av 13 öre per kvadratfot. Då av den svenska varan 1 kg mäter omkring 18 kvadratfot, skulle merkostnaden p e r kg komma att röra sig omkring 2*3 4 kr. Frakten New York—Hamburg för 1 kg läder var år 1913 omkring 5 öre. Om än dessa siffror måhända giva en överdrivet ogynnsam bild av den svenska industriens konkurrensförmåga, torde de tillfyllest visa att densamma på detta område ännu näst före kriget intog en helt annorlunda underlägsen ställning än ifråga om sulläderstillverkningen. Inom de till garveriindustrien hörande aktiebolagen, vilkas kapital år 1913 re- Ekonosta presenterade c:a två tredjedelar av hela industriens, uppgick det egna kapitalet mis.k ^ samma år till 41 %, det främmande till 59 % av hela det arbetande kapitalet, räntabilitet.

158 en i jämförelse med förhållandena i allmänhet inom den svenska industrien icke särskilt ogynnsam proportion. I genomsnitt uppgick åren 1909 —13 den utdelade vinsten för dessa bolag till 5*6 X a v aktiekapitalet. För 12 av de viktigare företagen, representerande 52 % av det totala i garveriindustrien investerade kapitalet och 77 %" av aktiebolagens kapital, uppgick årsvinsten åren närmast före kriget till följande procent av dels aktiekapitalet, dels hela det egna kapitalet: Vinst i % av aktiekapitalet » » » » hela det egna kapitalet

1911 11"6 8'4

1912 11*9 8'7

1913 13"G 9-<f

Utdelningen i procent av aktiekapitalet var de tre åren resp. 7*5, 6'9 och 7*4 %. En uppdelning på olika grupper av företag visar för sullädersfabrikerna något lägre vinstsiffror än för de övriga, nämligen i medeltal de tre åren 7*3 % av det egna kapitalet för de förra och '10-6 % för de senare. Siffrorna ge vid handen, att genomsnittliga räntabiliteten inom garveriindustrien får anses under åren före kriget ha varit synnerligen god.

159 SKOINDUSTRIEN * Den mekaniska skofabrikationen är en jämförelsevis ung industri. De första Den mekaförsöken att mekanisera skotillverkningen hänföra sig till pliggmaskinens uppfinning nfa s °" och begynnande användning i Nordamerika på 1820-talet. Nästa viktigare steg i nin„ens utvecklingen togs genom symaskinens aptering för skoindustrien, vilket skedde på utveckling. 1850-talet, ävenledes först i Amerika. Närmast var det skaftets förfärdigande, som härigenom högst väsentligt underlättades. Några år senare lyckades det Mac Kay att även sy genom sulan, men först år 1867 kan hans maskin för bottensyning anses ha vunnit full användbarhet. Skaftsymaskinen kunde på grund av sin relativa prisbillighet finna användning även i de mindre skomakeriverkstäderna. Bottenmaskinerna voro emellertid dyra att anskaffa, och det kan därför snarast anses vara dessa, som lagt grunden till uppkomsten och blomstringen av den fabriksmässigt bedrivna skotillverkningen. Randsymetoden, genom vilken det starkaste och ändamålsenligaste hopfogandet av nåtlingen (det färdigsydda ovanlädret) och sulan sker, återstod emellertid ännu att eftergöra. De härför konstruerade maskinerna voro länge ofullkomliga, men på 1890-talet framställdes av Goodyearkompaniet en maskin, randsy- eller Goodyear weltmaskinen, medelst vilken det blev möjligt att utföra ett arbete, som var nära jämställt med handarbete. En detalj i skoframställningen, den s. k. svickningen eller ovanlädrets hopvikning kring lästen och provisoriska fästande under bindsulan, trotsade länge alla mekaniseringsförsök. År 1901 kunde emellertid ett i Tyskland arbetande amerikanskt bolag föra en svickningsmaskin i marknaden, som tillfredsställde alla anspråk. Därmed var kedjan sluten och skotillverkningen från början till slut mekaniserad. Tillskärningen av ovanläder för finare skodon utgör dock alltjämt i viss mån ett undantag. Den nyare skofabrikationens första framträdande i Sverige skedde i början av 1870-talet. Tillverkningen vid den i Vänersborg år 1873 startade första skofabriken omfattade tills vidare endast geaomsydda skodon, och maskinuppsättningen var i början ringa. Skoarbetet utfördes alltså fortfarande till stor del för hand. Allt eftersom nya maskiner blevo allmänt tillgängliga i marknaden, inskränktes emellertid handarbetet. Under förra delen av 1880-talet anskaffades maskiner för tillverkning av rand- och vändsydda samt skruvade skodon ävensom klack- och putsningsmaskiner. Tullsatsernas växlingar under de sistförflutna årtiondena framgå av följande Tullsammanställning: politiska ö data. TULLSATSERNAS FÖRÄNDRINGAR SEDAN 188 2 Å SKODON AV VÄVNAD OCH SKINN. KR. PER KG 16 /8 1882 VT 1888 21/e 1892 6/< 1897 "/e 1906 l/w 1 9 1 1 Skodon: av spånadsvara: siden 2-35 2-36 9oo 9-oo 9-oo 9-oo andra {J^I Jjjj 1-60 1-60 1-50 1-50 1 2 3

Utarbetat av byråinspektören W. SMITH. Av yllefilt eller segelduk. Av annan e] s. n. vävnad.

160 16

/s 1882

/i 1888 "/e 1892 «/* 1897

/e 190G

/«

l9U

av skinn: med träbottnar ävensom becksöms- och sjöstövlar fria 0-94 0*25 086 0*25 0*26 saffians-, karduans-, färgade, pressade eller lackerade ... 1*40 140 6-oo 6-oo 5-oo H-oo1 andra slag 0-94 0*94 l-oo 2-00 2-oo 2-001 Tullsatsen 6 kr. för saffians-, karduans-, färgade, pressade eller lackerade skodon tillkom på grund av den av bevillningsutskottet först uttalade uppfattningen, att dessa slag av skodon vore att betrakta som lyxvara. Höjningen år 1897 av tullen för »skodon, andra slag» genomfördes som en konsekvens av en samtidigt företagen höjning i tullen å läder. Den 1 december 1911 erhöll tulltaxan en formulering (jfr not 1 här nedan), som mera överensstämde med teknikens dåvarande ståndpunkt ifråga om tillverkning av finare skinnsorter. Benämningarna saffians- och karduans- samt pressade skinn ansågos sålunda kunna utgå, då skodon av därmed betecknade skinn dåmera dels hade ringa användning, dels tillika vore svartfärgade eller färgade annorlunda än svart. Enligt gängse tullbehandlingspraxis hade av svarta skodon endast de hänförts till skodon av färgade skinn, där den svarta färgen nedträngt i skinnet och färgat snittet. Denna praxis fastslogs genom särskild anmärkning till rubr. 210 i 1911 års tulltaxa. Då det stipulerades en högre tullsats för bland andra även »svartfärgade» skodon, avsåg man otvivelaktigt att därmed träffa endast skodon av vissa mindre och finare skinn, särskilt get- eller kalvskinn, vilka ofta voro färgade i färgkittel, varemot den lägre tullen tänktes utgå för de skodon av större och grövre skinn, som tidigare i stor utsträckning köptes av de mindre burgna befolkningslagren. Ovanlädret till dessa skodon plägade vanligen färgas med pensel eller borste, och skodonen kunde också lätt putsas genom borstning med blanksvärta. Det synes icke osannolikt, att en sådan skillnad mellan båda nu nämnda slag av skodon, som åsyftas i berörda anmärkning till rubr. 210 i 1911 års tulltaxa, förr i allmänhet kunde konstateras. Emellertid hade redan långt före denna tidpunkt en ändring inträtt i fråga om bruket att bära djdika enklare svärtade skodon, i det dessa alltmera hade börjat ersättas med skodon av kromgarvat ovanläder. Den tidigare läderframställningen var i allmänhet baserad på vegetabilisk garvning. Då kromgarvningen började vinna terräng, kunde man möjligen vänta, att skodon av dessa skinn, vid vilkas beredning färgen i regel stannade på ytan och nedträngde i skinnet endast där detta var av lösare beskaffenhet, såsom å halsoch bukdelar, skulle, ehuru till stor del av dyrbarare beskaffenhet, inkomma i landet under den billigare tullsatsen. Detta synes emellertid icke ha inträffat. Anledningen härtill synes till dels ha varit av tullteknisk art, i det tullbehandlingen tidigare lärer hava grundats på den uppfattningen, att den färg, ofta av blåaktig ton, som framträdde i snittet av kromgarvade skinn och var en följd av garvningen, härrörde sig från färgningen. Även i fråga om andra än svartfärgade skodon visade sig tulltaxans bestämmelser särskilt under den första fredsperiodens starka import efter världskrigets slut, mindre lämpliga för produkterna av den nyare framställningstekniken, och general 1

V" 1911—n/s 1921: svartfärgade, lackerade eller färgade annorlunda än svart andra eller av pälsverk Från den 12 / s 1921 hava dessa rubriker ändrats sålunda: med bottnar, fastsatta vid ovanlädret och bindsulan uteslutande med pligg, stift eller skruvar, ävensom skodon av pälsverk ••••.. andra

161 tullstyrelsen hemställde därför i början av år 1921 om revidering av tulltaxan på denna punkt. Samma års riksdag antog förslag till ändring i enlighet med den avfattning, som framgår av noten å föregående sida. Skoindustrien var vid 1890-talets ingång ännu av mycket obetydlig omfattning. ProduhSå mycket snabbare tedde sig emellertid den följande utvecklingen, som framgår Hon, inan nedanstående tablå. °i. u,~ förset.

. I medeltal ar

1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911 1912 1913

Antal fabriker

Antal arbetare

Tillverkning 1 000 kr.

Införsel 1 000 kr.

Utförsel 1000 kr.

4 12 33 50 80 86 88 85

243 875 2 592 3824 5845 6680 6765 7357

469 2157 8 205 14755 26408 33692 36071 41990

1512 1527 733 381 387 451 485 497

182 325 244 97 101 45 318 168

I tillverkningsvärdet ingår även värdet av diverse halvfabrikat såsom nåtlingar, ränder, klackar e t c , i genomsnitt för tioårsperioden 1896—1905 uppgående till 766 000 kr. årligen, för år 1913 till 982 000 kr., varav enbart för nåtlingar 45 000 kr. Först sistnämnda år är produktionsstatistiken mera utförlig, utvisande att tillverkningen omfattade 5 862 388 par läderskodon till ett värde av 39*7 milj. kr. samt 559 244 par sandaler, tofflor och tygskor till ett värde av 1'4 milj. kr. v Denna utveckling är betingad av, förutom rådande goda konjunkturer, huvudsakligen förbrukningens övergång från handgjorda till fabriksskodon. De tekniska svårigheterna för fabrikerna i tävlan med de bättre handgjorda skodonen voro till en början avsevärda, men att fabrikerna, så snart problemet att framställa välgjorda och hållbara skodon var tekniskt löst, hade stora fördelar på sin sida är uppenbart. Låga priser, stort urval, elegant utseende samt möjlighet att tillfredsställa behovet vid lägligaste tillfälle utan föregående beställning äro några av de mest framträdande. Utvecklingen bragte det också tämligen snart därhän, att skomakerihantverkarna endast i relativt obetydlig omfattning sysselsatte sig med tillverkning av nya skodon och företrädesvis åtogo sig reparationsarbeten. Att döma av vissa uppgifter angående motsvarande förhållanden i grannländerna borde värdet av den hantverksmässiga tillverkningen av skodon år 1909 hava uppgått till omkring 7 milj. kr. eller ungefär 20 % av den totala produktionen. Det kan väl tagas för givet, att utvecklingen efter nämnda år inneburit en ytterligare tillbakagång för hantverket. Varken importen eller exporten hava i och för sig uppnått någon betydande storlek. Så länge mellanrikslagen gällde, d. v. s. in på året 1897, hade dock skoexporten till Norge jämförelsevis höga siffror att uppvisa. År 1898, då lagen trädde ur kraft, sjönk emellertid exportvärdet från 623 000 kr. föregående år till under 9 000 kr. Under perioden 1886—95 infördes skodon för i genomsnitt mer än 1*5 milj. kr. årligen. Införseltullen för vanliga skodon var i början av denna tid 94 öre per kg, och denna tullsats kvarstod, med undantag för en mindre justering uppåt vid 1892 års riksdag, ända till år 1897. För vissa finare skoslag höjdes tullsatserna år 1892 visserligen ganska avsevärt, nämligen för sidenskodon från 2*3 5 till 9 kr. samt för skodon av saffian, karduan och liknande skinnsorter från 1*40 till 6 kr. per kg. Först efter höjningen vid 1897 års riksdag av införselavgiften för vanliga skodon från 1 kr. till 2 kr. per kg inträdde emellertid en märkbar påverkan på utrikeshandeln. Värdet av importen sjönk då genast från omkring 1*3 milj. kr. år 1896 till omkring 0*5 milj. år 1898 och har sedan ytterligare nedgått. I I — 3501. T. T.

Del n .

162 Under samma tidrymd (1896—98) ökades antalet fabriker från 18 till 38, antalet arbetare från 1 384 till 3 202 samt tillverkningsvärdet från 3*5 milj. till 8'5 milj. kronor. Denna tillväxt måste utan tvivel till en del anses vara en följd av tullskyddets utökande, men ingalunda uteslutande. Produktionsökningen, 5 milj. kr., är sålunda väsentligt större än införselminskningen, 0*8 milj. kronor, vilket visar, att den är beroende på en stegrad konsumtion av fabriksskodon (på bekostnad av beställningsskodon). Sedan slutet av 1890-talet tillgodoses behovet av fabriksskodon snart sagt fullständigt av den inhemska industrien, såsom framgår av nedan anförda sammanställning : 1 medeltal år 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

,„.,, , . Tillverkning 1 000 kr.

T,- , , . Förbrukning 1 000 kr.

469 2157 8 205 14 755 26 408 37 251

1798 3 359 8 694 15 040 26 694 37 552

Iillverkning . 0/ ... ° ' , / 0 *T. I 6 r * brukning 26-1 642 94" 4 98'i 98" ö 99"2

TillverkI tillverkningen av skodon särskiljer man två, eller, om man så vill, tre olika mngs- etapper, framställningen av skaftet, hopfogningen av detta med bottnens olika delar (bindsula, sula, klack m. m.) samt putsningen. Skaftets olika delar utskäras vanligen för hand efter modell eller schablon (med metallkant försedda pappskivor) men kunna även utstansas å maskin. Efter utskärningen blir behandlingen av skodelarna helt maskinmässig. Vid olika symaskiner hopfogas skaftet, lädret för sig och fodret för sig. Förbindningen mellan skaft och botten sker antingen genom hopsyning med tråd eller genom indrivning av trä- eller metallstift, eventuellt skruvar (pliggade eller skruvade skodon). Vid hopfogningen medelst söm skiljer man mellan tre olika metoder. Vid både Mac Kay- och Goodyearwelt- eller randsymetoden användes särskild bindsula, vilken före den egentliga fastsyningen provisoriskt fästes vid ovandelen av skon genom en särskild procedur å den s. k. svickmaskinen. Vid Mac Kay-metoden lägges yttersulan direkt på det invikta ovanlädret och bindsulan, varefter en söm slås tvärs genom alla tre lagren. Vid randsymetoden fastsys ovanlädrets undre kanter vid en från bindsulan nedskjutande, i denna särskilt uppfläkt list samt en lös läderrem, den s. k. randen. Efter nedpressning av randens vidsydda del i plan med fotsulan fästes yttersulan vid ovandelen genom en söm tvärs genom yttersulan och randens fria utskjutande del. Utom en högre grad av smidighet och styrka besitter en randsydd sko fördelen att kunna lätt repareras. Vid vändmetoden, som brukas för lätta skodon (bal- och sommarskor), användes icke bindsula. Ovanlädret fastsys i ut- och invänt skick kring en lätt yttersula, varpå det hela vändes ut och in, då sulan kommer utåt och ovandelen rätvändes. Genom nyss beskrivna metoder tillverkade skodon benämnas resp. genomsydda (el. durksydda), randsydda och vända. Pliggning, stiftning eller skruvning av sulan förekommer endast vid grova eller för särskilda ändamål t. ex. sport avsedda skodon. Arbetet sker i regel å maskin. Sedan över- och underdel sålunda hopfogats på något av ovan antydda sätt, anbringas den förut färdigställda klacken och skon har fått sin fullständiga skapnad. Därpå vidtaga slipnings- och avputsningsarbeten å sidor, klackar och ovanläder. För tillverkningen av en sko i en nutida (amerikansk) fabrik krävdes år 1914 174 maskinoperationer av 154 olika maskiner samt därjämte 36 för hand utförda

163 operationer. Talen ge en antydan om den betydelse, som en väl genomförd organisation av arbetet innebär för skoindustrien, så att alla de slutligen sammanförda detaljerna i skon bilda ett provenligt helt. Man måste därjämte se till, att samtliga arbetare sysselsättas jämnt och maskinernas kapacitet utnyttjas. Det totala maskinaggregatets beskaffenhet försvårar sistnämnda uppgift. Om en randsymaskin presterar 200 par om dagen, men behovet växer till 250 ä 300 per dag, måste en ny maskin anskaffas, vars kapacitet icke kan fullt utnyttjas. Med installeringen av randsymaskinen följer nödvändigheten att anskaffa en serie andra maskiner, som i regel ej heller kunna utnyttjas, då huvudmaskinerna äro avpassade efter varandras kapacitet. Till undvikande av oräntabla nyanskaffningar kan man tillgripa övertidsarbete, vilket emellertid också ställer sig dyrbart. Inom skoindustrien är redan på grund av efterfrågans säsongrörelser arbetstillgången ojämn. Maskinuppsättningens s. a. s. oelastiska karaktär gör denna egenhet mera kännbar. J u större produktionskapacitet ett företag har, ju mindre tyngande blir givetvis en ökning av densamma med en ny maskinmultipel. Länder med betydande företagsstorlek hava härigenom en fördel. Den tekniska ståndpunkten inom skoindustrien torde vara någorlunda lika överallt inom något så när utvecklade industriländer. Framstegen i skofabrikationen ha varit beroende av en högt driven teknisk specialisering, ett sönderläggande av de invecklade handgreppen i serier av enkla maskinella procedurer. Gent emot en specialisering av själva färdigfabrikaten resa sig däremot vissa hinder. Fotens olika storlek och skapnad hos personer av olika ålder och kön göra det nödvändigt att vid tillverkningen följa ett stort antal olika modeller. Härtill komma skodonens växlande användning samt växlande moder. Det är tydligt, att om en viss skofabrik lyckas framställa en skomodell, som faller publiken i smaken, och fabriken på den grund kan vidmakthålla sin produktion eller eventuellt utvidga den, så måste det vara fabriken angeläget att utnyttja sin position och framställa modellen i ett tillräckligt antal storlekar och prislägen. En specialisering till exempelvis enbart herrskodon skulle starkt inskränka avsättningen, såvida icke en synnerligen betydande marknad stode till förfogande. I Förenta Staterna med dess vidsträckta inhemska marknad och stora befolkningscentra har en sådan specialisering i viss grad kunnat genomföras. En tysk författare anger, att specialiseringen inom den tyska skofabrikationen är minimal — statistiska data saknas — men påpekar samtidigt, att över halva antalet amerikanska fabriker hade specialiserat sig. År 1905 tillverkade sålunda i U. S. A. 748 av 1 316 skofabriker endast ett enda slag av skodon (mansskodon, damskodon, flick- och barnskodon e t c ) . För att utröna i vad mån de svenska skofabrikerna specialiserat sig eller möjligen visat en tendens till dylik utveckling har den procentuella andel beräknats, med vilken de olika slagen av skodon ingingo i vissa företags årstillverkning 1913 och 1921. Uppgifterna grunda sig på material, som benäget meddelats av Svenska skofabrikantföreningen. Resultatet visas i följande sammanställning: Av resp. 36 och 24 företag tillverkade nedan nämnda antal Slag av skodon

i över 50 % över 60 % över 70 % över 80 %'över 90 %

1913 1921 1913 1921 1913 1921 1913 1921 1913 1921 1913 1921 Randsy dda Genomsy dda Vända, Ago etc Pliggade, stiftade etc. MansDamSandaler, tygskor och tofflor ...

16 5 1 3 5 6 9

18 1 1 1 13

16 1

14 1

164 Av tablån framgår, att specialiseringen var något mera utvecklad år 1 9 2 1 än år 1 9 1 3 , särskilt när man besinnar, att undersökningen år 1921 omfattade ett vida mindre antal företag. Överhuvudtaget måste emellertid specialiseringen b e t r a k t a s som s v a g . D e 5 f ö r e t a g , v i l k a s p r o d u k t i o n å r 1 9 1 3 av r ä n d s y d d a s k o d o n ö v e r s t e g 8 0 %, t i l l v e r k a d e a l l e n a s t o m k r i n g 15 % av h e l a r a n d s y p r o d u k t i o n e n v i d d e u n d e r s ö k t a 36 f ö r e t a g e n . A r 1 9 2 1 v a r m o t s v a r a n d e siffra d o c k ö k a d till n ä r a 3 0 %. D e t av S v e n s k a s k o f a b r i k a n t f ö r e n i n g e n l ä m n a d e u p p g i f t s m a t e r i a l e t m ö j l i g g ö r ä v e n en fördelning av t i l l v e r k n i n g s k v a n t i t e t e n p å d e olika h u v u d s l a g e n av f a b r i k a t . Siffrorna sammanställas här n e d a n m e d visst tillgängligt material ur utländska källor. IL S. A.

Sverige 1913 Antalet tillverkade par skodon 4 605 186 Därav i %: 4 44-4 Rändsydda Genomsydda 316 Vända 11*8 Pliggade 12-7 Skruvade 1. metallfästa ...

Danmark

1921 2

2 545 056

285 017 181

292 666 468

1 979 600

32-3 36-5 (45.7) 41-5 36-o (36'7) 163 18-9 ( 6-6) 2-o 7'9 | 8-6 (ll-o)

10-ö 78-7 9-7 lo

665 15-5 7-o 11-0

lOOo WOo Summa lOO-o 100-o WOo D e t l i g g e r n ä r a till h a n d s a t t s ä t t a d e n i jämförelse m e d D a n m a r k f r a m t r ä d a n d e ö v e r v i k t e n för r a n d s y m e t o d e n i S v e r i g e i s a m b a n d m e d t u l l s k y d d e t . D e t ä g e r o c k s å sin r i k t i g h e t , a t t D a n m a r k h a d e e t t v i d a l ä g r e t u l l s k y d d för s k o d o n ä n Sverige, nämligen omkring 1 kr. 30 öre p e r k g (noggrannare u t t r y c k t 60 öre p e r k g p l u s 7*5 % av v ä r d e t ) för alla s l a g av l ä d e r s k o d o n , m e d a n S v e r i g e h a d e 6 k r . p e r k g för d e n ö v e r v ä g a n d e m ä n g d e n av b ä t t r e l ä d e r s k o d o n och 2 k r . för d e g r ö v r e . 6 - k r o n o r s t u l l e n h a r u t a n t v i v e l b e r e t t f a b r i k a t i o n e n i S v e r i g e a v såväl g e n o m - s o m rändsydda skodon ett kraftigt skydd, u n d e r det att den danska skoindustrien sannolikt t i l l s t o r d e l m å s t nöja sig m e d a t t f r a m s t ä l l a d e b i l l i g a r e s l a g e n av s k o d o n . År 1 9 1 3 infördes till D a n m a r k för n å g o t ö v e r 3 milj. k r . k ä n g o r och l å g s k o r (i u n g e f ä r l i k a m ä n g d e r ) , i S v e r i g e , s o m förut n ä m n t , för ej fullt 1/3 milj. k r . Ser man på införselns a n d e l av d e n t o t a l a f ö r b r u k n i n g e n av f a b r i k s m ä s s i g t t i l l v e r k a d e s k o d o n , v i s a r d e t s i g e m e l l e r t i d , a t t d e n n a i c k e u p p g å r till m e r a ä n 1 8 %", och ä v e n o m m a n b e t r a k t a r alla i m p o r t s k o d o n som r ä n d s y d d a , v i l k e t s ä k e r l i g e n ä r a t t g å för l å n g t , s t i g e r f ö r b r u k n i n g e n a v r ä n d s y d d a e n d a s t till o m k r i n g 2 2 % av t o t a l k o n s u m t i o n e n . O m o c k d e t r i n g a r e t u l l s k y d d e t s å l e d e s får a n t a g a s h a v a haft n å g o t inf l y t a n d e p å p r o d u k t i o n s r i k t n i n g e n , så ä r d e t d o c k s y n b a r l i g e n i c k e h e l a f ö r k l a r i n g s grunden. StorleksH ä r n e d a n s a m m a n s t ä l l a s vissa d a t a a n g å e n d e f ö r e t a g s s t o r l e k e n i S v e r i g e , T y s k l a n d förhållan- 0 c h F ö r e n t a S t a t e r n a . Siffrorna för T y s k l a n d äro i c k e fullt j ä m f ö r b a r a m e d d e den och ö v r j g a > en£r ^e\s färi m g ^ e t t a n t a l h a n t v e r k s f ö r e t a g , v i l k e t b e r ö r d e l ä g r e s t o r l e k s tion. grupperna, dels arbetarantalet avser även förvaltningspersonal. Ä v e n efter u t e s l u t n i n g e n av alla f ö r e t a g m e d m i n s t 1 0 a r b e t a r e k v a r s t å r d o c k i T y s k l a n d en viss ö v e r v i k t för de m i n d r e f ö r e t a g e n m e d h ö g s t 1 0 0 a r b e t a r e . P r o c e n t t a l e t för d e s s a 1 Uppgiften avser 36 företag och 78"5 % av totala produktionen (frånsett sandaler, tofflor och tygskor). 3 Uppgiften avser 24 företag. 3 Uppgiften gäller hela produktionen samt omfattar även tofflor och tygskor; inom parentes angivas motsvarande procenttal, om sandaler, sport- eller gruvskor, tofflor och tygskor frånräknas (motsvarande uppgifter saknas för år 1909). * Räknar man med samma företag (22 stycken) år 1913 och år 1921, bliva siffrorna resp. 48 och 72 % av totala tillverkningen.

165 uppgick i Amerika till 16'8 %, i Sverige till 33-6 %y i Tyskland till 49'7 %. Förhållaudet har med all sannolikhet sin orsak i en alltjämt relativt betydande hemindustri i sistnämnda land.

Länder och år

Tyskland...

Summa arbetare eller anställda personer

Z 1 9 7 580 1907 \ 2 8 4 190

U. S. A. ... 1909 Sverige 1912

198 297 6 891

Arbetarstammens procentuella fördelning på fabriker med nedanstående antal arbetare (eller anställda) 1 — 10 1 — 20 2 1 — 5 0

13 7

1-1

22-3 9-9 3-1 4-1

14--' 16-5 5-1 12-3

5 1 — 1 0 1 — 1 0 1 — 201 — 251 —' 5 0 1 — 100 200 1 250 500 500 1 000

över 1000

5.8 6-7 21-8

2.9 33 12-2

20-1 23-3 8-6 17-2

14-G 16-9

20-1 23-3

28-0

21'2 43-3

231 Antalet företag och arbetare i relation till folkmängden framgår av följande:

Länder och år

Införsel ( + ) TillverkningsAntal skofabr. per milj. Antal arb. per milj. inv. el. utförinv. med ett arbetar- i skofabr. med ett ar- sel (—) över- värde Milj. betarantal av skott per per milj. antal av inmilj. inv. inv. vånare 0 — 2 0 J21 —100

Sverige 1912 D a n m a r k 3 ... 1914 3 T v s k l a n d ... 1907 U. S. A . 4 .. 1914

5-6 3-0 60-2 97-9

4-3 j 6-3 9-6 ! 4-3 |

7-3 9-0 11-4 5-5

över 100 3-8 2-7 3-5 ol

0—20 21 — 100 50-4 114-0 | 139-1 i 50-2 |

över 100 |

4-0-03 362-9 817-3 446-0 5100 + 1-0 557-t 701-9 — 46 500 284-9 1 755'7 — 601 600

milj. kr. • 6-9 4-7 223

Sist anförda tabell ger vid handen, att skoindustrien i Sverige i avseende på företagsstorlek icke intager någon särskilt ogynnsam position i förhållande till folkmängden. Tvärtom har den att uppvisa bättre tal än t. o. m. Tyskland beträffande företag med över 100 arbetare, detta oaktat Tyskland har ett icke obetydligt utförselöverskott. Någon stark benägenhet för koncentration framträder icke någonstädes utom beträffande U. S. A. Orsakerna härtill äro flera, främst kanske modefrågan. Denna synes i väsentlig mån behärska avsättningsformerna, så tillvida som fabrikationen i all huvudsak bygger på beställningar från detaljhandlande, vilka ensamt kunna träda i direkt beröring med kunderna och lära noggrant känna deras smak och tycken. Grossistens verksamhet omfattar till stor del billigare varor, på vilkas utstyrsel och fason kunden således i allmänhet fäster mindre avseende, samt standardartiklar. Denna detaljistens övervägande betydelse för omsättningen tenderar tydligtvis att begränsa avsättningsrayonerna. Till de smärre företagens uppkomst och fortbestånd bidrager också lättheten att anskaffa maskinuppsättning (varom mera nedan). Inom hantverket funnos helt visst många företagare, vilka vid maskinteknikens inträngande med begärlighet måste gripa efter en möjlighet att rädda sin rörelse över till det nya verksamhetsområdet. Härtill kommer skofabrikationens tekniska standardisering, som i viss mån utjämnar skillnaden mellan större och mindre företag. Det är givetvis icke lätt att säga, i vad mån det historiskt betingade ifråga om avsättningsförhållandena är att betrakta såsom en avgörande och ofrånkomlig faktor. 1

Företag ined 1—5 personer uteslutna (jfr ovan). » » i—10 » > » » » mindre än 10 arbetare uteslutna. :> * » » » » 6 » 2

166 Tilkerkningseko-

Tydligt är att förhållandena i Förenta Staterna vila på andra och friare förutsättningar (standardskodon, grossistoinsättning), men det är att märka, att dess inhemska och utländska marknader äro av betydligt större omfattning och sannolikt mera disponerade för att utan invändningar acceptera alstren av en massproduktion. De inom skobranschen i Sverige existerande sammanslutningarna äro Svenska skofabrikantföreningen samt Sko- och läderbranschens fabrikant- och grossistförening. Den förra är ett till Svenska arbetsgivareföreningen anslutet yrkesförbund, vilket enligt stadgarna har till ändamål att »sammansluta de svenska sko- och nåtlingsfabrikanterna för att tillvarataga och främja gemensamma intressen av såväl ekonomisk beskaffenhet som. ock i frågor rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare.» Den senare, som omfattar såväl fabrikant- som grossistfirmor inom sko- och läderbranschen och således även garveriidkare, kan betecknas som en konditionskartell. Som ett huvudmoment i överenskommelsen ingår även att vid betalningsinställelser åvägabringa ett gemensamt uppträdande. Såväl den svenska yrkesföreningen som liknande i utlandet (England, Tyskland1) synas i så måtto hava uppträtt som ekonomiska sammanslutningar, som de tillfälligtvis begagnat sig av utvägen att genom överenskommelser utan vidare förpliktelser genomföra prisförhöjning. Till någon fastare sammanslutning torde, så vitt känt är, skoindustrien icke någonstädes i de ledande industriländerna hava kommit, ehuruväl försök i denna riktning icke saknats. D e t till tull- och traktatkommittén inkomna uppgiftsmaterialet rörande skofabrikernas tillverkningskostnader är för år 1913 mycket ofullständigt. Med ledning av uppgifter för år 1922, som ställts till förfogande av Svenska skofabrikantföreningen, men som på grund av sin konfidentiella natur icke kunna här meddelas annat än i form av procenttal, samt av vissa kalkyler, framdeducerade ur det till kommerskollegii specialundersökning för år 1913 rörande läder-, håroch gummivaruindustrien avgivna primärmaterialet, hava vissa typiska genomsnittskalkyler konstruerats till belysning av tillverkningskostnaderna för olika slags skodon. TILLVERKNINGSKOSTNADER

1913 Manskänga, svart boxkalv Damkänga, Kostnadselement Kandsydd Kr.

Summa

Kr.

29-i

2-os &36 0-68 1'62 I'll

Bottenläder Ovanläder Tillbehör Arbetslöner Övriga kostnader

t i l l v e r k n i n g s k o s t n a d 10-25 PROCENTUELLA

Kostnadselement

| Genomsydd

328 6*6 14-8 16-7

2-74 3~18 0-66 1'24 T 64

29-0 33-6 7-o 13-1 17-3

svart boxkalv

Manskängor, I smorläder, | dubbelbotten:

Randsydd

| Genomsydd

Pliggade

Kr. I %

I Kr. I

Kr. f %

18-6 42-0 8 13-4 17

3-IO

16-9

1-73 3-92 0'81 1'2S 1-61

100 o

100c

T 84 100-ol

19-o

1.90 4'12 0-83 TS2 1-71

lOO-o 9'46 lOOo 1007

40-9 8-1

15i

TILLVERKNINGSKOSTNADER

1'86 0-58 1'06 1-25

89-5 23-7 j 7-4J 13-4|

16-o

19 22

y d d Manslågskoi Damkängor Damlågskor Svart j Svart i Svart j Svart Svart I Svart boxkalv chevreaux chevreaux boxkalv Ichevreaux chevreaux Manskängor

1¶Summa

24-o 28-3 11-6 22-1

13-9

21-8 33-0 11-9 20-6 127

14-o

lOOo

100o

lOOo

24-1 27-8 12-1

Bottenläder Ovanläder Tillbehör Arbetslöner Övriga kostnader

22i procent

18.2 31-4 13-9 22-5

14-o

16-1 37-6 13-3 20-4 12'6

20-3 28-8 12-s 24-3 14-3

lOOo

lOOo 1

lOOo

167 PROCENTUELLA TILLVERKNINGSKOSTNADER ÅR 19 22 (forts.)

Kostnad selemen t

Bottenläder Ovanläder Tillbehör Arbetslöner Övriga kostnader Summa procent

Vändsydda PHggade I Genomsydda Manskängorj Damkängor | Damlågskor Damlågskor Manskängor Svart Svart Svart Smorläder Smerting boxkalv chevreau boxkalv

248 132

17-4 29-6 15'8 24-2 13-0

33-0 20-2 13-6 20-o 13-3

lOOo

100-o

100- o

243 28-6 12-9 19-7 145

18-0 32-5 151 20-1 14-3

29"2 177

100-o

15G

Antalet olika slag av materialier för tillverkningen av skodon är betydande, men åtskilliga av dessa spela en underordnad roll. I ett visst fall (randsydda manskängor av boxkalv) representerade lädret ensamt nära 83 % av materialiernas samlade vikt (därav bottenläder c:a 66 %, ovanläder och foderskinn c:a 13 %, randen c:a 3 %) samt 90 % av deras värde. Därnäst i betydelse kommo fibermaterialier (papp och spånadsvaror) med 6 % av vikten och 4 % av värdet samt metalldelar (stift, hakar m. m.) med 6 % av vikten och 3 % av värdet. Större delen av utgångsmaterialierna återfinnes i den färdiga skon, dock icke den totala mängden. Avfallet kommer huvudsakligen på lädret och tygfodret och kan delvis nyttiggöras. I nyssnämnda fall uppgick hela avfallet till c:a 38 %. Variationer äro utan tvivel möjliga inom tämligen vida gränser, beroende på form, material, skafthöjd etc. En del av ovanläderavfallet torde avyttras, men avfallsbitar från bottenlädret finna mestadels användning inom skofabriken. Av de anförda siffrorna kan man draga den slutsatsen, att råmaterialfrakterna äro som merkostnadsmoment i förhållande till utlandet betydelselösa. Mot en fabrikatvikt av 100 kg stå c:a 160 kg materialvikt. Då fabrikatet är mera skrymmande samt i behov av dyrbarare emballering, är det sannolikt, att det trots sin mindre vikt måste vara dyrare att frakta än den däremot svarande råmaterialmängden. Detta omdöme torde kunna gälla även för det fall, att man inräknar den erforderliga stenkolskvantiteten. Denna torde för Sverige år 1915 ha uppgått till omkring 90 kg per 100 kg fabrikat. Med de år 1913 gällande frakterna betyder detta en merkostnad av c:a 40 öre per 100 par skodon. En eventuell merkostnad kan för övrigt i stort sett endast falla på det utifrån hämtade materialet. Och viktmässigt sett hämtar den svenska industrien större delen av sina råvaror från Sverige. Snart sagt allt bottenläder och tyngre ovanläder köpes sålunda inom landet, medan från utlandet tages huvudsakligen de lättare slagen av ovanläder. Den inom landet anskaffade lädervikten kan anslås till omkring 80 % av den totala. Inköpen av skofabrikationens viktigaste utgångsprodukter, ovanläder och bottenläder, torde vara mindre influerade av oberäkneliga moment än exempelvis hudhandeln. Varan läder är mera bestämd till sin beskaffenhet — varmed ingalunda vare sagt, att den i och för sig är invariabel eller att inga svårigheter skulle vara förenade med dess bedömande — läderfabrikernas inbördes konkurrens stabiliserar marknaden, och av bottenläder köpte den svenska industrien år 1913 97 X» a v ovanläder 40 % inom landet. Spekulationsmomenten minskas på den grund, att skor vanligen produceras efter beställning. En omständighet av betydelse för läderinköpen är emellertid att lägga märke till, nämligen den alltmera utvecklade direkta förbindelsen emellan skofabrikanten och läderfabrikanten, varigenom mellanhandskostnader undvikas. I den mån svenska

168 skofabrikanter äro hänvisade till inköp från utlandet, torde emellertid i regel någon mellanhand bliva behövlig och viss merkostnad därav följa gent emot länder, som kunna tillfredsställa sitt läderbehov helt och hållet genom direkta inköp. Räknat med 3 % å det utländska kontot, 8 milj. kr., skulle en dylik merutgift för den totala skoindustrien betyda en ökning av tillverkningskostnaden för 5 634 000 par skodon av läder med 4 öre per par eller, approximativt, 4 öre per kg. Den genomsnittliga tullkostnaden för råmaterialierna till ett dussin par skodon kan angivas vara följande:

Randsydda > » » » Pliggade

manskängor av boxkalv manslågskor » chevreaux damkängor » boxkalv > » chevreaux damlågskor » » manskängor av smorläder

BottenOvanx . . „ v-, ,.-j Övrigt öumnia 6 läder läder Kronor per dussin 3.36 l - 80 1*06 6'22 3"36 I25 Too Ö.GJ 2*9 1'9S 0"8s 5'35 2-5-2 1*62 l*oi .ris 2-48 0'92 0*56 3'96 4"io 5"04 1*60 10.74-

Kronor per kg 060 0'5« 0*64 0-63 0-55 0*53

Skillnaden i materialåtgång mellan genomsj^dda och randsydda skodon torde icke vara betydande. Då icke alla materialier importeras och det icke är givet, att lädertullskyddet fullständigt utnyttjas å de inom landet tillverkade mängderna, måste nämnda tal betraktas som maximala. Anser man att randsydda och genomsydda skodon år 1913 voro i huvudsak hänförliga till rubr. 210 (tullsats 6 kr.) och de pliggade till rubr. 211 (tullsats 2 kr.), så framgår därav, att råvarutullarna utgjorde i procent av tullsatsen vid randsydda c:a 10 %, vid genomsydda c:a 10 % och vid pliggade c:a 26 %. Utgifterna för bränsle, kraft och belysning belöpte sig år 1913 till 0-5 3 % av samtliga. I U. S. A. var motsvarande siffra för år 1909 0-4o %. Dess mindre storlek därstädes beror på det större rum å utgiftsskalan, som i U. S. A. i stället intages av arbetslönerna. Den totala utgiften för bränsle, kraft och belysning satt i relation till den år 1913 tillverkade mängden skodon, visar en kostnad per par av omkring 3 1/2 öre. Då skoindustrien använde större delen av denna kostnad för kraft, inses omedelbart, att den på lokaluppvärmning fallande delen av kostnaden icke kan lämna rum för någon merutgift av betydelse. Beträffande kapitalkostnaderna kan anföras, att enligt kommerskollegii specialundersökning för 1913 hade de svenska skofabrikernas tillgångar följande storlek och sammansättning: Anläggningsmedel : fastigheter maskiner och inventarier Rörelsemedel: lager varufordringar m. m

5"l 2'9

g. 0 , n j j ; jjj..

11-9 5" 9 yr§

25's milj. kr.

Det kan synas egendomligt, att i en så starkt mekaniserad tillverkningsbransch det investerade maskinkapitalet icke är större. Inom garveriindustrien representerade detsamma angivna år 38 % av anläggningsmedlen eller 13 % av hela kapitalinvesteringen, inom skoindustrien endast 36 och 11 X respektive. Förhållandet har emellertid otvivelaktigt sin orsak framför allt däri att flertalet skofabriker icke själva äga utan mot viss royalty hyra de flesta av sina maskiner, företrädesvis av den amerikanska skomaskintrusten, The United Shoe Machinery Co., i viss utsträckning dock även av andra tillverkare, förnämligast tyska.

169 Redan då den första Mac Kay-maskinen infördes till Tyskland år 1867, skedde överlåtelsen mot efct slags hyresbestämmelse. Visserligen ändrades snart detta förhållande till följd av uppstående konkurrens, men allt eftersom förbättringar infördes av de amerikanska maskinkonstruktörerna, kom systemet åter i bruk. F ö r närvarande torde det användas i princip för sådana skomaskiner, för vilka patent beviljats och upprätthålles inom respektive länder. För den synnerligen kapitalstarka amerikanska maskintrusten är det ett huvudintresse att genom förbättringar av sina konstruktioner alltjämt vidmakthålla sina patenter och därigenom sin monopolställning. Häri ligger ju en stark drivfjäder till fortsatt teknisk utveckling, och det lärer icke råda någon tvekan om att icke de amerikanska maskinerna äro i alla avseenden förstklassiga. Trusten tillhandahåller därjämte genom sin vitt utgrenade organisation på lämpliga platser ett fullständigt lager av numrerade reservdelar, varigenom driftsspärrningar på grund av maskinskador begränsas till ett minimum. I överlåtelsevillkoren ingår det dessutom, att leverantören skall montera maskinen och kostnadsfritt utföra behövliga reparationer samt nytillkomna förbättringar. Det monopol, som den amerikanska maskinfirman tillkämpat sig, har utan tvivel i många avseenden känts tryckande för skofabrikanterna, och för de utländska — de amerikanska däri inbegripna — ej mindre än för de svenska. Olika försök hava också gjorts att på rättslig väg bliva de obekväma villkoren kvitt. I utslagav den 17 april 1922 har numera också Högsta domstolen i Förenta Staterna förbjudit bolaget att i sina hyreskontrakt upptaga vissa klandrade klausuler, som gå ut på att utestänga konkurrens från andra skomaskinfabriker eller, såsom i klausulen om tillbehör (vilken bestämmer, att den hyrande skall köpa allt tillbehör uteslutande från uthyraren), sträva mot fullständigt monopol. Inom skofabrikantkretsar i Sverige har man givetvis uppmärksammat den amerikanska domstolens utslag och dess möjliga följder för trustens förhållande till de svenska industriidkarna. Man lärer emellertid hava kommit till den uppfattningen, att en liknande utgång av en eventuell svensk process icke är tänkbar med nu gällande lagar. Arbetslönerna äro sedan den 31 aug. 1908 reglerade i huvudsak genom kollektiva riksavtal. Till stor del utgå lönerna enligt ackord. Den verkligen intjänade timlönen för manlig arbetare över 18 år uppgick enligt Svenska arbetsgivareföreningens statistik för år 1914 till i genomsnitt 48 öre för tillskärare, 45-9 öre för nåtlare, 45-2 öre för stansare, 50*4 öre för bottnare och 42 öre för diversearbetare. En beräkning av den verkliga medeltimlönen i Förenta Staterna visar, att tillskärare intjänade år 1912 kr. 1*18, nåtlare och pinnare kr. 1 - 16, stansare kr. 1'08, bottnare kr. l - 4 2 och putsare kr. 0*9 8. De amerikanska lönerna lågo således på ett väsentligt högre plan. I gengäld medförde de större företagens i olika hänseenden gynnsammare organisation större arbetsprestationer. Arbetskostnaden per par uppgick i Sverige till kr. 1*0 9 och i Förenta Staterna till kr. l - 3 3. Arbetslönerna i England, vilka undersöktes 1906, lågo vid denna tidpunkt icke väsentligt högre än de svenska år 1914. Sannolikt hava de dock under tidrymden ifråga undergått någon höjning. Skoindustrien hör till de industrigrenar, som sysselsätta relativt stort antal kvinnor och minderåriga, dels på grund av frånvaron av tungt arbete, dels på grund av arbetets sönderläggande i många relativt enkla detaljer. Av 7 357 arbetare voro år 1913 4 7 * 7 % män och 26-5 % kvinnor över 18 år samt 14-3 % män och 11-5 % kvinnor under 18 år. Manliga dagsverken uppgingo till 1 290 197 och kvinnliga till 791 803. Uppgifter i Tysklands statistik giva en inblick i frågan om de större företagens ökade möjligheter att använda billigare arbetskraft. År 1907 funnos sålunda i procent:

170 Män 16 år och däröver 78"9 73-o 664 59-c 574

I företag med 6— 10 personer 11— 50 » 51— 200 . 201—1000 > över 1000 »

Kvinnor 16 år och däröver 9"i 18-7 24-5 29'5 30o

Män under 16 år ll'O 5-G 5'2 62 6'3

Kvinnor under 16 år l'O 28.9 47 5s

Summa % lOOo lOO^o lOOo lOOo lOOo

EkonoKapitalställningen och räntabiliteten kunna visas endast för aktiebolagen, vilkas miskstäU- tillverkning åren före kriget utgjorde omkring 75 % av skoindustriens totala tillråda- verkning. Det synes lämpligt att vid redovisningen härav fördela företagen i fyra bilitet. grupper efter aktiekapitalets storlek; i en särskild grupp V ha sammanförts vissa företag, som genom minuthandel med skodon, handel med läder o. d. ej äro fullt jämförliga med de övriga. Kapitalställningen år 1913 var följande: . . ™. . ° Grupp I (aktiekap. 500 000—1000 000 kr.) 3 > II ( » 250 000— 500 000 » ) 5 » III ( » 150 000— 250 000 » ) 6 » IV ( » 100 000— 150 000 ») 9 » V , 9 Summa

Absoluta tal 1 000 kr. Eget Främmande kapital kapital 2 680 2 335 2 646 2 751 1220 1314 1140 2 221 1840 2736

9526 Procenttal Eget Främmande kapital kapital 534 46"6 49"0 51"0 48"i 51'9 33"9 66"i 40'2 59-»

45«

5é'4

Det framgår härav, att finansieringen, som för de större bolagen var relativt god, vid de smärre får anses ha varit tämligen svag. Vinsten uppgick åren 1911 —13 i genomsnitt till följande procent av det egna kapitalet : Grupp I 6-G

Grupp I I 10- 8

Grupp I I I 6-1

Grupp IV 5-2

Grupp V 14-9

Samtliga Ss

Den genomsnittliga räntabiliteten var alltså ingalunda dålig, men en viss skillnad råder mellan de stora och de små företagen. Bästa räntabiliteten uppvisa de bolag, vilka voro kombinerade med handelsrörelse. Följande sammanställning ger en bild av hur växlande ställningen var beträffande de särskilda företagen: Vinst i % av eget kapital 8 % och däröver 4-8 % 0—4 % förlust

Antal bolag 1911 1912 1913 14 14 15 2 6 3 5 7 11 2 1 8 Summa

32¶Det visar sig, att företagen samla sig omkring två maxima i närheten av 8 % och däröver och 0—4 %. De mindre räntabla företagen äro i allmänhet de som uppvisa det förhållandevis minsta egna kapitalet. Skoindustrien skulle således kunna sägas bestå av en grupp större, finansiellt starka företag med god räntabilitet och en grupp mindre företag med ganska tryckt ekonomi. T T u l l s k d d e t för äeUhb-å y skodon, hänförliga till rubrik 210, uppgick år 1913 till 48 å och ut- 54%" av försäljningsvärdet ab svensk fabrik, för smorlädersskodon, hänförliga till nyttjande rubrik 2 1 1 , till 40 k 45 %, Räknat med handelsstatistikens exportvärde uppgick samt dess siffran för rubrik 210 till 48-7 %\ för 211 till 59'4 % och för 213 (skodon av' beUdeTe v ä v n a d ) t i U 3 9 ' 4 °^' för induE t t så högt tullskydd var från början uppenbarligen icke avsett. striens utveckling.

Egentligen

171 var den år 1897 genomförda tullhöjningen av 1 kr. per kg för skodon av enklare slag av föga omvälvande karaktär i och för sig. Enligt till 1888 års tullkommitté meddelade upplysningar uppgick tullskyddet för de vid denna tidpunkt i större omfattning importerade »vanliga fruntimmerskängor av rossläder» till föga mer än 6 % av varuvärdet. x Genom den år 1897 företagna höjningen ökades detta skydd till omkring 17 %, en visserligen hög, men dock icke uppseendeväckande siffra. Den viktigaste faktorn ifråga om tullskyddets utveckling torde i själva verket ha varit den så småningom försiggående förändringen av genomsnittsvarans beskaffenhet och — i följd härav — av konsumenternas efterfrågan. Såsom i annat sammanhang blivit antytt, ansåg bevillningsutskottet vid 1892 års riksdag, att egenskapen av lyxvara jämväl tillkom skodon av saffians-, karduans-, färgade, pressade eller lackerade skinn och föreslog därför en höjning av tullen till 6 kr., ett förslag som också antogs av riksdagen. Efter hand som läderframställningstekniken utvecklades, utjämnades emellertid skillnaden mellan denna högt beskattade lyxvara och den lägre beskattade genomsnittsvaran. Det blev nu regel att bära såväl >svartfärgade» som kulörta skodon. På detta sätt måste omfånget av högt beskattade d. v. s. högt tullskyddade skodon hava vuxit högst betydligt. Då det gäller att bedöma verkningarna av det successivt höjda tullskyddet, får man uppmärksamma de särskilda förutsättningar, varunder denna industri kommit till och utvecklats. Det gällde icke här i främsta rummet att upptaga tävlan med ett utländskt fabrikat utan att undantränga en fortfarande till övervägande del hantverksmässigt bedriven tillverkning. Allmänhetens anspråk på utseende, styrka och passform hos skodon kunde fabrikerna till en början icke efterkomma. Först efter hand som fabrikernas tillverkningar stego i kvalitet, kunde de tillvinna sig allmänhetens förtroende. Från denna tid ökades konsumtionen av fabriksskodon oavlåtligt. Den stegrade köpkraften hos alla befolkningslager, särskilt de kroppsarbetande, och de samtidigt sjunkande eller åtminstone i förhållande till den nyssberörda kvalitetsförbättringen icke stegrade priserna gåvo ytterligare anledning till den följande raska utvecklingen, som fortgick ostörd av utländsk konkurrens. D e t kan med hänsyn till skofabrikationens förutsättningar anses rätt naturligt, att denna utveckling skett lika mycket i form av företagens mångfaldigande som i varje företags egen storlekstillväxt. En omständighet av betydelse är ock, att det i allmänhet krävts ganska ringa kapital för att starta en skofabrik, enär maskineriet kunnat hyras och skomaskinstrusten på allt sätt underlättat grundandet av nya fabriker. För mången hantverksmästare måste det för övrigt ha tett sig som den enda utvägen att förvandla den gamla rörelsen till en fabrik. Från specialundersökningen för år 1913 meddelas i nedan följande tablå vissa uppgifter angående de olika fabrikernas och firmornas tillkomstår. 1871/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/1900

1901/05 1906/10 1911/13

S:a

Antal fabriker, anlagda 2 1 3 8 13 20 20 6 73 Antal firmor. grundade 1 1 3 12 15 30 11 73 Man ser härav, att fabriksbyggandet tager fart redan under första hälften av 1890-talet. Tillväxten sker dock efter stigande skala under de båda följande 5-årsperioderna. Ännu i skedet 1906 —10 visar sig ingen avmattning, särskilt om man samtidigt fäster blicken vid den under denna period särskilt livligt pågående 1 Ett dussin vägde 8 kg och kostade i utlandet 78 kronor. Införselavgiften (94 öre per kg) belöpte sig alltså till 7 kr. 52 öre; emellertid måste den inhemske tillverkaren för råmaterialierna till av honom tillverkade skodon erlägga omkring 2 kr. 53 öre i tull. Det effektiva tullskyddet stannade därigenom vid ungefär 6 %.

172 ny- eller ombildningen av firmor. Kommerskollegii specialundersökning fäster uppmärksamheten vid det förhållandet, att flertalet av de under årtiondet 1891 —1900 tillkomna 21 skofabrikerna ha uppnått stor industriell betydenhet, under det att motsatsen varit fallet i fråga om de 40 stycken under det nästfoljande årtiondet grundade. Av dessa var det blott 7 stycken, som år 1913 ägde ett bruttotillverkningsvärde av över 1/a milj. kr. Samma karaktär kan de under perioden 1911—13 anlagda fabrikernas (6 st.) utveckling anses ha antagit. Man synes härav kunna sluta, att de tidigt anlagda fabrikerna hade hunnit över läroåren, då tullskyddet ökades, och under den senare tiden kunde växa sig starka trots en i stegrad grad ansättande inhemsk konkurrens. De därefter uppkommande fabrikerna funno färre möjligheter att utveckla sig. Svårigheterna blevo efterhand allt kännbarare för särskilt de svagare företagen. Under en följd av år var talet inom fackkretsar om överproduktion permanent, och fackpressen såväl som industriidkarnas sammanslutningar ägnade frågan ett livligt intresse. Den skärpta konkurrensen, som var en naturlig följd av den föregående utvecklingen, måste anses vara ett i allo bestyrkt faktum, och den visar sina verkningar även i prisbildningen, vilken under vissa perioder, t. ex. 1900—05, är fallande, under det att den amerikanska är stigande (visserligen faller under denna tid det svenska sullädret, men enahanda är förhållandet med det amerikanska hemlocklädret). Under en följd av år från mitten av 90-talet tedde sig priserna som följer (kr. per par):

Amerikanska grosshandelspriser randsydda herrkängor randsydda arbetsav kalvskinn 1 herrskodon skodon av chevreaux av spalt

1895 .. 1896 .. 1897 .. 1898 .. 1899 .. 1900 ..

1901 .. 1902 .. 1903 .. 1904 .. 1905 .. 190(5 .. 1907 .. 1908 .. 1909 .. 1910 ..

1911 .. 1912 .. 1913 ..

9-59 10-86 10-44 10-44 11-00 11-25 11-19 11-41 11-61

8.3 9 8-39 7-46 7-46 7-40 7'4<> 7-46 7-4G 7-4 0 7-49 8-19 8-8 7 9-33 9-33 9-70 9-70 9-7(1 10-2 0 10-Grt

3-66 3-71 3-54 3'40 3-5 0 3-50 3-52 3-47 3-4 0 3-4 5 3-7 5 4-68 4-7 5 4*24 4-48 4-24

Svenska fabrikspriser randsydda herrkängor pliggade av boxav svart herrkalv chevreaux kängor

10-00 11-25 10-7 5 10-2 5 10-50 10-50 10-25 10-00 9-75 10-50 10-25 10-2 5 10-7 5 10-7 5 10-50 11-40 11-40

11-00 10-75 10-75 10-50 10-2 5 10-00 11-00 10-7 5 10-2 5 11-00 11-00 10-50 11-40 11-7 5

7"2 5 7-75 7-25 7-25 7*25 7-2 5 7-25 7-2 5 7-io 7-50

7-oo 7-2 5 7-40 7-40 7-2 5 7 - 65 8-2 0

Från industriens egen sida har det gjorts gällande, att de småningom framträdande svårigheterna voro att tillskriva mindre överproduktion än en bristfällig organisation av skohandeln. Att läget inom denna bransch icke var gott synes ganska uppenbart, att döma särskilt av det inom densamma inträffade osedvanligt stora antalet fallissemang. Härav framkallade realisationer måste naturligtvis verka i hög grad oroande på skomarknaden. D e t ligger emellertid i öppen dag, att den härvid främst verkande kraften har varit en allt för vidsträckt och utan tillräcklig urskillning given kredit, vilken i sin ordning framdrivits av svårigheten för de talrika fabrikerna att, vid saknad av 1

I m e d skaft av g e t s k i n n ; I I

klaffskurna.

173 exportmöjlighet, finna avsättning för sin överflödande produktion. Detta är ett ganska tydligt bevis för att industrien, gynnad av det höga tullskyddet, tillväxt oproportionerligt hastigt. Goda vinstutsikter ha framdrivit alltjämt nya fabriker, vilka saknat möjligheter att utnyttja sin kapacitet och måst tillgripa alla medel för att pressa ut sina alster i marknaden. De egendomliga förhållanden inom denna industri, som gjort det särskilt lätt att grunda fabriker, ha förut b e rörts. Genomsnittligt synes räntabiliteten icke ha varit dålig, men flertalet av de nyare fabrikerna torde, som förut visats, ha haft en svag ekonomi. Till följd av den starka inhemska konkurrensen ha priserna icke varit överdrivet höga. Även om man väl får skilja på de amerikanska och de svenska priserna i ovan anförda tabell, i det de förra äro grosshandels-, de senare fabrikspriser, så antyda de dock, att marginalen icke någon gång kan ha gått upp till 6 kr. och att det högre tullskyddet således icke kunnat fullt utnyttjas ens på ett tidigare stadium av utvecklingen; långt mindre har detta varit fallet under åren omkring 1913. Det förefaller alltså som om konsumenterna endast till en del fått direkt vidkännas olägenheterna av det höga tullskyddet. De oförmånliga verkningarna härav torde fastmera främst bestå däri, att på detta område landets kapitaltillgång och produktivkrafter till en viss grad givits en användning, som måste anses ur folkhushållets synpunkt oekonomisk.

174 BYGGNADSSNICKERIINDUSTRIENi J OrienteDen fabriksmässiga tillverkningen av byggnadssnickerier upptogs inom landet i rande inslutet av 1860-talet av några större träexportfirmor i Stockholm och Göteborg. ledning.

Kraftigast utvecklades denna industri dock under adertonhundratalets sista decennium, då ett stort antal fabriker kommo till stånd. Den nu betydande småländska snickeriindustrien uppstod visserligen redan under 1880-talet, men sköt fart under följande decennium, starkt stimulerad av den nya efterfrågan på byggnadssnickerier från Tyskland, som inträdde i och med den industriella expansionen i detta land. Tillverkningen omfattade dörrar, dörrkarmar, fönsterbågar, fönsterkarmar och foder, senare även färdiga bostadshus för tropikerna. Efter norsk förebild tillkom, isynnerhet i förening med den norrländska sågverksrörelsens utveckling, under 1880-talet jämväl produktion av allehanda hyvlade varor såsom innertak och taklister (ceilings), golv (floorings) och profilerade trävaror (mouldings). Allt sedan sin tillblivelse har snickeriindustrien bedrivits fabriksmässigt under massproduktion och helt mekaniserad tekniskt högtstående drift. Om den livliga företagsbildningen inom snickeriindustrien vittnar antalet fabriker, som år 1913 uppgick till 244. Av dessa hade 70 en tillverkning, som till 75 % och däröver bestod av byggnadssnickerier. Produktionen fördelade sig tämligen jämnt på dessa specialfabriker och övriga, i det att den för de förra uppgick till 6*8 6 och för de senare till 5*3 7 milj. kr. Sistnämnda belopp motsvarade dock endast 16 % av de för byggnadssnickerier ej specialiserade fabrikernas tillverkning. Produktionens tyngdpunkt är förlagd till de mindre och medelstora företagen. Sättes den övre gränsen för dessa till 250 000 kr. tillverkningsvärde, voro år 1913 ej mindre än 72 % av specialfabrikernas och 56 % av de övriga fabrikernas produktion förlagd till nämnda kategorier av företag. De konkurrerande amerikanska och kanadensiska snickerifabrikerna lära vara avsevärt större, vilket dock saknar betydelse i konkurrenshänseende på grund av tillverkningens enkla natur och de svenska mindre och medelstora företagens relativt små administrationskostnader. Sedan 1895 finnes en sammanslutning, Sveriges snickeriexportförening (Uddevalla), med uppgift »att bevaka den svenska snickeriindustriens intressen, huvudsakligen i avseende å priset på snickerier vid försäljningar till utlandet». Föreningen fastställer gemensamma rabatter och s. k. standardpriser för varor, avsedda att exporteras. För reglering av prissättningen på den inhemska marknaden finnes ock sedan 1910 en förening, som dock icke lyckats uppnå nämnvärd betydelse. TidlpoliByggnadssnickerier av furu eller gran utan ytbetäckning hänföras i tullhänseende tiska data. till »snickararbeten och andra bearbetade trävaror ej spec, av furu och gran, icke försedda med snideri, utan betsning, målning etc.» (nuv. rubr. 257). Tullen utgick 1882—88 med 2 öre per kg men höjdes sistnämnda år till 5 öre, vilken tullsats fortfarande äger bestånd. Parkettgolv tullbehandlas såsom »snickararbeten och andra bearbetade trävaror av andra träslag än furu eller gran, utan ytbetäckning» (rubr. 259). Tullen var 1882—88 8 öre per kg men höjdes 1888 till 30 öre per kg. Denna tullsats äger fortfarande bestånd. Tillverkningen av byggnadssnickerier redovisas separat i officiell statistik först Produktion och fr. o. m. 1904. Medeltillverkningsvärdet under nedan angivna perioder utgjorde: utrikeshandel.

1¶Framställningen grundar sig på en för kommittén utförd utredning av fil. lic. E. LINDER.

175 Årligen 1904/05 L906/10 1911/13

Milj. kr. 12-9 11-7 12-0

Siffrorna vittna om att denna industri åren före kriget var ungefär stillastående i utveckling. Införseln, som redovisas separat fr. o. m. 1907, översteg före kriget i allmänhet ej 500 kr. per år. Utförseln som likaledes är känd först fr. o. m. nämnda år, har däremot varit betydande. Fördelad på fem varugrupper tedde den sig i årsmedeltal på följande sätt: V a r u s l a g

1907/10 ton 1 000 kr. 364 115 560 144 15 592 3 529 302 242

ton 601 662 16 990 95

1911/13 1 000 kr. 192 172 4057 95

Fönsterramar och fönsterkarmar Compoboard Dörrar Parkettgolv Andra bvggnadssnickerier (profiler, lister, dörrkarmar m. m.) 4057

3 977

607 Summa 20 875

4 766

5123 Dörrar dominerade i påfallande grad med i allmänhet 75 ä 80 % av den totala utförseln. Utförseln visade i sin helhet under perioden en svag stegring. Dess andel av tillverkningen utgjorde hela tiden c:a 42 %. Det är alltså här fråga om en industri, som i mycket hög grad har prägeln av exportindustri. En jämförelse mellan de ekonomiska förutsättningarna för tillverkningen av byggnads- TiUverJcsnickerier i Sverige och utlandet med avseende å den viktigaste kostnadsposten, näm- ningaligen råvaran, huvudsakligen bestående av furu och gran samt i mindre omfattning elionom%ek (parkettgolv) och björk — för en ordinär dörr uppgående till c:a 60 % av tillverkningskostnaderna — utfaller till Sveriges fördel. Nämnas bör, att särskilt de små och medelstora snickerifabrikerna täcka sitt virkesbehov genom den lokala handeln under en i regel livlig konkurrens mellan virkesförsäljarna, varigenom de ernå priser å ordinär vara, som väsentligt understiga dem som de utländska konkurrenterna ha att räkna med. Däremot lära högre virkeskvaliteter ställa sig billigare i Förenta Staterna och Kanada än här — en omständighet av betydelse i konkurrensen mellan dessa länders snickeriindustri och vår egen på särskilt den engelska marknaden. Denna konkurrens berör dock ej huvudparten av våra byggnadssnickerier, som mest omfatta lägre kvaliteter. Arbetslönerna voro före kriget antagligen ej högre i Sverige än i England och Danmark. Vad övriga viktigare utländska konkurrenter, nämligen Förenta Staterna och Kanada, angår, voro lönerna där avsevärt högre än i Sverige. Arbetskostnaden inklusive kostnaden för arbetsledning uppgick före kriget till c:a 30 % och torde icke hava innehållit några merkostnader jämfört med utländsk industri. Det enskilda företagets teknik och driftsorganisation, som jämte arbetslönerna är av avgörande betydelse härför, ligger nämligen enligt samstämmiga uppgifter från den svenska snickeriindustriens målsmän i allmänhet fullt i jämnhöjd med vilken som helst utländsk industri inom branschen. E n eventuell merkostnad beträffande övriga omkostnader (huvudsakligen räntor) saknar uppenbarligen nämnvärd betydelse och uppväges flerfaldigt av mindrekostnaderna särskilt å råvarorna. I sin helhet äro tillverkningskostnaderna å byggnadssnickerier vad de speciellt svenska kvaliteterna angår lägre inom svensk snickeriindustri än inom samtliga utländska av betydelse i konkurrenshänseende. Den livaktiga företagsamhet, som isynnerhet förr präglade snickeriindustrien, har Ekonoicke alltid vilat på sunda ekonomiska grundvalar. I betydande omfattning var wish ställnmff företagsbildningen en föga sakkunnig spekulation av tekniskt kunniga men merkantilt '

176 föga erfarna yrkesidkare och skogägande bönder, som åsyftade att genom en förädlingsindustri vinna förmånlig avsättning för sina skogsprodukter. Den maskinella utrustningen krävde jämförelsevis litet kapital och finansieringen underlättades genom gynnsamma kreditvillkor. Träleverantörernas delägarskap möjliggjorde därjämte långa krediter på råvaran. Många gånger förelågo sålunda omständigheter, som skulle kunnat utjämna farorna av en svag finansiering, men i trots härav måste man dock häri söka förklaringen till att den livliga företagsbildningen inom denna industrigren motsvarats av en anmärkningsvärt hög frekvens av fallissemang. Konkurrensen inom snickeriindustrien har alltid varit hård, vilket kommit till uttryck i mycket dåliga förtjänster. Industrien har i följd härav visat sig äga föga kraft att motstå lågkonjunkturernas påkänningar, förluster genom insolventa kunder o. s. v. En merendels dålig kalkylering av produktionskostnaderna har även verkat nedbrytande på industriens ekonomi. Visserligen medför detta en ständigt fortgående utrensning av de svaga företagen, men nytt kapital har alltid funnits färdigt att övertaga de fallna företagen, utan att därför tillståndet i längden förbättrats. TullDet nominella tullskyddet ifråga om snickeriindustriens huvudartikel, dörrar, skyddets utgjorde före kriget för en ordinär dörr c:a 95 öre, vilket svarade mot IS % av dss °b - v ä r ( ^ e ^ på e n s - k. tysk dörr och 22 % på en s. k. engelsk dörr. Bortsett från iydelse för parkettgol v, vars tullskydd 1914 uppgick till 75 %, växlade tullarna för övriga indu- byggnadssnickerier nämnda år från 15 till 30 %\ Några råvarutullar av betydelse strien. f u n n 0 s ej. Av flera skäl torde kunna antagas som säkert, att tullarna å dörrar, compoboard, fönsterbågar, fönsterkarmar, profilerade lister o. d. ej till någon del utnyttjats. Ifrågavarande tillverkningar ha en utpräglad karaktär av exportvaror, och den skarpa konkurrensen fabrikerna emellan har även på hemmarknaden drivit ned priserna till världsmarknadens nivå. Däremot torde ett visst utnyttjande förekommit av den mycket höga tullen på parkettgolv. De särdeles gynnsamma betingelserna i Sverige för ifrågavarande tillverkning ha medfört, att densamma, om än under skarp inre konkurrens framvuxit anmärkningsvärt snabbt till en jämförelsevis betydande och starkt exporterande industri. Någon nämnvärd roll för dess utveckling kan tullskyddet näppeligen ha spelat vare sig under dess första skede eller senare. Den stagnation i tillverkning och export, varom ovan anförda siffror bära vittne, sammanhänga sannolikt med svårigheter av handelspolitisk natur samt en hårdare trängsel på den tullfria engelska exportmarknaden.

177 MÖBELINDUSTRIEN Möbelframställningen bedrives numera väsentligen under industriella former. OrienteFabrikstillverkningen daterar sig från 1880-talet, men driftens mekanisering genom- rande inledning. fördes först på 90-talet. Den hantverksmässiga tillverkningen särskilt av finare möbler kan fortfarande ej frånkännas en viss betydelse, framför allt i södra Sverige. Den är emellertid huvudsakligen hänvisad till de lokala behovens och den exklusiva smakens tillgodoseende samt reparationer och äger sålunda ej samma direkta intresse av en tullskyddad hemmarknad som den egentliga industrien. Ännu vid sekelskiftet skilde sig den fabriksmässiga möbeltillverkningen från den hantverksmässiga endast genom driftens större omfattning. Under inflytande av det stigande välståndet, förändring i smakriktningen och ett anmärkningsvärt ökat intresse inom alla befolkningslager för en stilrenare möbelkonst har sedan dess genomförts en grundlig omläggning av produktionen. Beställningar direkt från förbrukarna överflyttades i allt större omfattning på hantverket, medan fabrikerna lade upp en standardiserad, huvudsakligen maskinellt bedriven tillverkning av e t t mindre antal möbeltyper, förnämligast bestående av matsals-, herrums- och sängkammarmöblemang i ek och björk av medelgoda kvaliteter samt kontorsmöbler. För reglering av priser och försäljningsvillkor hava på vissa platser inom landet överenskommelser mellan fabrikanterna träffats, men de ha varit av lös karaktär och utan större betydelse för produktions- och avsättningsförhållandena. Frånvaron av prisregi erande avtal av större räckvidd har emellertid i viss mån ersatts av koncernbildningar. Den betydelsefullaste av dessa är det år 1918 bildade A.-B. Svenska Möbelfabrikerna, vari 10 större företag uppgingo. TullMed avseende å den tullpolitiska utvecklingen må nämnas, att s. k. wienermöbler, som år 1896 belades med en tull av 30 öre per kg, 1911 fingo sitt skydd politiska data. höjt till 50 öre per kg, vilken tullsats ännu är gällande. Andra slag av möbler med undantag av stoppade hava i tullhänseende varit likställda med andra snickararbeten. I nu gällande tulltaxa äro möbler av furu och gran utan snideri belagda med en tull av 10 öre, då enklare ytbetäckning (betsning, målning e. d.) förekommer, och med 5 öre, då sådan saknas, medan möbler av andra träslag med eller utan nämnda ytbetäckning och snidade möbler av furu och gran draga 30 öre per kg. Med finare ytbetäckning försedda möbler (förgyllning, försilvring, polering, boning m. m.) ävensom alla snidade utom av furu eller gran förtullas med 60 öre per kg. För möbler, försedda med stoppning, hava tullsatserna sedan längre tid tillbaka bibehållits oförändrade. Enligt gällande taxa förtullas stoppade möbler efter de för ostoppade möbler gällande grunder med en förhöjning av 20 % för möbler utan och 40 % för möbler med överklädnad. Möbler av rotting och bamburör samt korgmöbler hänföras ej till denna grupp. Den industriella möbeltillverkningen kännetecknas av stark splittring. År 1913 Produk— uppgifter från tidigare år kunna ej erhållas — bedrevs den vid 277 fabriker, tion och utrikesav vilka 194 hade en produktion, som till minst 75 % av värdet bestod av möb- handel. ler. Av en total industriell möbeltillverkning uppgående i värde till 15*7 milj. kr. föllo omkring 90 % på specialföretagen. Arbetarantalet inom de specialiserade fabrikerna utgjorde samma år 5 253 och torde för den totala industriella möbel1 Framställningen grundar sig på en för kommittén utförd utredning av fd. lic. E. LINDEB. 12 — 3501. T. T. Del II.

178 tillverkningen hava utgjort c:a 5 800. Produktionens tyngdpunkt är förlagd till den mindre och medelstora industrien med tillverkningsvärden upp till 1/i milj. kr. per fabrik. Den hantverksmässiga möbeltillverkningens storlek kan ej angivas i siffror,, men av det i statistiken år 1915 angivna antalet snickare och möbeltillverkare, c:a 13 000 kan man sluta till att denna är betydande. In- och utförseln, som i statistiken redovisas separat fr. o. m. 1907, meddelas i följande tablå specificerad i fyra grupper.

Wienermöbler Andra ostoppade möbler: av furu och gran, ej snidade-.. av andra träslag samt snidade möbler av furu och gran Stoppade möbler Summa

M e d e l t a l i l O O O k r o n o r 1907/1910 1911/1913 1914/1915 Införsel Utförsel Införsel Utförsel 1 Införsel Utförsel 18'4 . 4'6 117*6 2-6 594 5"l

7*6

122*0

'yl

52*1

. .

4687 166o

9 074o 5237

138fi 35'6

1 4876 135c

19Ta

646s

9 83?3

182B

17347 Införseln representerade som synes en mycket obetydlig del av förbrukningen inom landet. Det i regel höga tullskyddet synes ha verkat i det närmaste prohibitivt på den merkantila importen. Visserligen uppvisar gruppen ostoppade möbler av annat träslag än furu och gran rätt stora import värden, men en ansenlig del av denna införsel torde ha bestått av antika möbler eller imiterade sådana samt av moderna möbler, införda av privatpersoner. I övrigt importeras av möbelfabrikanterna själva ett och annat modellmöblemang och i öppen konkurrens med den svenska industrien billigare mahognymöbler och stoppade lädermöbler från Danmark och Tyskland. Anmärkningsvärd är slutligen den betydande minskningen i importen av wienermöbler efter 1911 års tullförhöjning. Utförselns värde torde före 1914, innan värdedeklaration infördes, vara ansenligt för högt angivet i den officiella statistiken, vilket framgår därav, att för den viktigaste posten »andra ostoppade möbler av andra träslag (än furu och gran etc.)» utförselvärdet åren 1914—15 är endast ungefär 1/e av värdet föregående treårsperiod, trots att kvantiteten är större. Likvisst kan utförseln icke sägas ha varit obetydlig. Huvudsakligen har den utgjorts av bättre möbler av medelkvalitet och lyxmöbler. TillDe gynnsamma naturliga förutsättningarna för den svenska möbelindustrien knyta verknings- sig framförallt till den rikliga och lättillgängliga förekomsten av lämpligt möbelekonomi. v j r k e < Under senare år har betydelsen härav ytterligare ökats, enär våra möbelfabriker alltmer kunnat övergå till att använda de inhemska träslagen, i viss mån tack vare att nya och effektfulla ytbehandlingsmetoder tillämpats. De vanligaste råvarorna äro furu, björk och ek av inhemskt ursprung, tysk ek och i mindre omfattning tropiska träslag, särskilt mahogny. Verkställda undersökningar visa, att c:a 85 % av det förbrukade möbelvirket, efter värde räknat, var av inhemskt ursprung. I jämförelse med utländsk industri arbetar den svenska i regel med lägre kostnader för möbelvirket. En möjlig merkostnad å tropiska träslag saknar betydelse, enär dessa virkessorter huvudsakligen användas i form av fanér och merendels ingå med en mycket obetydlig andel i kostnaden för ett möblemang. Förmånen av de lägre virkeskostnaderna varierar emellertid avsevärt, emedan deras andel av tillverkningsvärdet växlar mellan ungefär 10 och 40 %. 1

Medeltal för aren 1912—13.

179 Övriga råvarukostnader såsom för lim, sandpapper, spik, skruv, lås, polermaterial, tyg, tagel ni. in., torde för goda »borgerliga» möbler variera mellan gränserna 2—10 %, med en ökning av 3—5 %, då större speglar ingå. Med all säkerhet innehålla dessa poster vissa merkostnader för den svenska industrien. I förhållande till försäljningspriset på det färdiga möblemanget kunna de dock icke spela nämnvärd roll. Arbetskostnaderna, som för hela möblemang av medelgod kvalitet uppgå till 20 ä 30 % av försäljningspriset, bestå dels av engångskostnaderna för ritningarnas uppgörande, dels av de direkta kostnaderna för tillverkningen. Enligt uppgift av fackmän sakna de förra i regel betydelse i konkurrenshänseende, medan de senare ansetts ligga något högre här än i de med oss närmast konkurrerande länderna ifråga om borgerliga möbler av medelkvalitet och lyxmöbler. Högre arbetslöner i Sverige kunna icke antagas vara anledningen härtill. Det till buds stående lönestatistiska materialet tillåter visserligen endast mycket ofullständiga jämförelser, men då någon skillnad till den svenska möbelindustriens nackdel ej kunnat påvisas och dess arbetslöner därjämte i förhållande till inom andra industrier betalade löner voro anmärkningsvärt låga före kriget, beroende framförallt på lokalisationen till landsbygden och småsamhällena särskilt i Småland, torde de sannolikt icke influerat på konkurrensförhållandena gent emot andra länder. En högre arbetskostnad här än i exempelvis Tyskland, Österrike och England skulle endast kunna bero på en i nämnda länders möbelindustri tillämpad större produktionsskala och en längre driven standardisering, en naturlig följd av att fabrikanterna i de folkrikare kulturländerna äga en större hemmarknad än de svenska och av att kravet på omväxling i möbelstilarna där är mindre än här. Det bör dock ihågkommas, att möbelindustriens möjlighet att draga nytta av stordriftens fördelar äro mera begränsade än flertalet andra industriers. Den betydligt bättre räntabiliteten inom småföretagen än inom de större (se nedan) vittnar i sin mån härom. Övriga viktigare poster i kalkylen utgöras av kostnader för bränsle och kraft, kapital och administration. Av dessa poster torde endast kapitalet och, vad de större företagen angår, administrationen draga en om än obetydlig merkostnad, medan för bränsle och kraft med säkerhet en mindrekostnad förefinnes. Vägas mer- och mindrekostnader mot varandra, torde resultatet i stort sett bliva, att den svenska möbelindustrien arbetar lika billigt som den utländska. En undersökning av balansräkningar från 30 representativa bolag med ett eget Ekonokapital 1911 av 4-5 milj. kr. har visat, att den genomsnittliga räntabiliteten »»is* ställning åren 1911—14 uppgick till 5*4 %. Den växlade dock avsevärt för företag av olika storlek. Uppdelas bolagen efter det egna kapitalets storlek i följande tre grupper: I II III

15 bolag, eget kapital kr. 20,000— 80,000 10 » » » » 80,000—200,000 5 » » » » 200,000 och däröver,

visar sig räntabiliteten inom de skilda grupperna i nämnd ordning i medeltal under perioden hava uppgått till 9-2 %, 6-3 % och 5*4 %. Resultatet är anmärkningsvärt, ty i motsats till det inom industrien vanliga förhållandet hade småbolagen, som stodo hantverket mycket nära, en god avkastning, medan de största fingo nöja sig med en vinst, som ej kan anses tillfredsställande. Småföretagens gynnsammare ställning framträdde även i ett bättre förhållande mellan eget och främmande kapital och en bättre likviditet. Tulltaxans olika rubriker för möbler omfatta var för sig i regel ett stort antal olika typer, skilda med avseende å material och utförande. Det nominella tullskyddet i procent av varuvärdet varierar därför avsevärt för varje tulltaxerubrik. Enligt verkställda beräkningar skulle år 1914 de i allmänhet högst tullbelagda möblerna

180 vara s. k. wienermöbler, vilkas skydd varierade inom gränserna 27 och 74 % ; för ostoppade möbler av furu och gran, icke försedda med snideri och utan betsning, målning och lackering e. d., rörde sig variationerna inom gränserna 7'3 och 8-2 %. För bedömande av råvarutullarnas betydelse stå till förfogande sex representativa stickprov på möblemang av god »borgerlig» typ och kvalitet. I intet av dessa fall Översteg råvarutullen 5 % av möblemangets försäljningspris. Bortsett från skinnmöbler, vilka draga högre råvarutull, torde nämnda siffra beteckna ett maximum. För enklare, målade och fernissade möbler av furu och gran äro råvarutullarna oväsentliga. Möbelindustrien torde i några mindre betydelsefulla fall ha varit i stånd att åtminstone till en viss grad utnyttja sitt tullskydd, vilket framgår bland annat av den konstanta om än i förhållande till förbrukningen obetydliga införseln särskilt till södra delarna av landet. Något allmänt utnyttjande av tullskyddet har däremot med säkerhet icke kunnat äga rum, utan synas de svenska möbelpriserna före kriget i det stora hela ha legat ungefär i nivå med de utländska locopriserna. Under sådana förhållanden kan tullskyddet svårligen anses ha utövat någon egentlig inverkan på industriens utveckling. Denna har i stället i allt väsentligt bestämts av den goda råvarutillgången, det relativt obetydliga kapitalbehovet och den rika tillgången på yrkesskicklig och billig arbetskraft. Å andra sidan kan knappast med fog göras gällande, att tullskyddet för denna industri, genom att kring densamma draga en skyddande mur, skulle — såsom fallet tydligen varit beträffande vissa andra industrier — ha bidragit att förhindra en koncentration av driften och en ekonomisk konsolidering, då för möbelindustrien en verksamhet i jämförelsevis liten skala synes vara naturlig och en sådan, som ovan visats, också företett den bästa räntabiliteten.

181 PAPPERSINDUSTRIENl Pappersindustrien i vidsträckt bemärkelse omfattar ej blott framställningen av Allmän helfabrikaten papp och papper utan även tillverkning av därför erforderligt halv- orienfabrikat, pappersmassa. Inom Sverige drives sistnämnda tillverkning såsom själv- eiinffständig rörelse blott med trä som råvara och kallas därför även trämasseindustri. Pappersindustrien blev storindustri genom pappersmaskinens fullkomnande i början av 1800-talet. För Sveriges del fick denna industri dock sin stora ekonomiska betydelse först sedan man under århundradets sista hälft i träet av gran och närstående träslag funnit ett fibermaterial, som kunde ersätta den tidigare uteslutande använda råvaran, lump. Defibrering av trä till pappersmassa sker dels på mekanisk väg, dels på huvudsakligen kemisk. I förra fallet erhålles mekanisk trämassa (slipmassa), i det senare kemisk trämassa. Beträffande kemisk massa, vanligen kallad cellulosa, skiljer man mellan sulfat- och sulfitcellulosa, allt efter som det vid beredningen använda lösningsmedlet är alkaliskt (berett av soda eller natriumsulfat) eller surt (kalciumbisulf it). I utlandet användes bl. a. även poppel, espartogräs och halm som råvara vid papp erstillverkning. D e viktigaste produkterna av Sveriges pappersindustri äro trämassepapp, omslagspapper, tidningspapper och finpapper (papper med blekt fiber). Dessutom framställes ett flertal kvaliteter för specialändamål. Jämte trämassepappen tillverkas papp av högre kvaliteter, särskilt byggnadspapp. Av omslagspapperet utgöra kraftpapper, imiterat pergamentpapper och ensidigt glättat sulfitpapper de mest betydande artiklarna. Råvaran är sulfat- och sulfitcellulosa, i billigare kvaliteter tillsatt med slipad trämassa. Finpapperstillverkningen omfattar ej blott högsta kvaliteter av lumppapper utan ock ett stort antal mellankvaliteter, även sådana med en mindre inblandning av slipmassa. Viktigast är dock det s. k. träfria papperet. Av specialpapper ha konsttryck- och kromopapper, mönstertryckt, färgat eller pressat försättsoch broschyrpapper, färgat och kreperat silkespapper, gummerat papper, klistrad kartong samt impregnerad byggnadspapp var för sig nått ej obetydliga produktionssiffror. I dagligt tal bruka de fabriker, som tillverka papp, omslagspapper och tidningspapper, sammanfattas under benämningen grovpappersbruk till skillnad från fabrikerna för finpapper. Av specialpapperen falla de flesta inom finpappersbrukens område. Pappersindustrien åtnjuter sedan gammalt tullskydd. Nedanstående tablå uppTulltager tullsatserna i öre per kg å viktigare pappersslag — med frånseende av politiska oväsentliga detaljbestämmelser — sedan 1868. Papp •' vanlig trämasseförhydnings- o. takpressfärgad, kriterad o. kartong 1

Jfr Tull- och traktatkommitténs

hållanden av E. BOS.EUS.

1868/7-1

1875/81

1882/88

1889/11

4" 7 fri fri 4:7

4-7—5 fri fri 4-7—5

5 fri fri 5

r> 1 1 5

5 1 5 10

utredn. n:r XI: Pappersindustriens produktionsför-

182 Papper •' omslags-, groft-, naturfärgat omslags-, vanligt tidningsannat tryckskrivpreparerat, kriterat el. färgat

1868/74

1875/81

1882/88

1889/11

2*4 2-4 9-4 9-4 18-8 18-8

2'4—2 2"4—2 4-7—5 4-7—5 18-8—19 18-8—19

2 2 10 10 10 20

2 10 41 10 el. 1 8 s 10 el. 18* 20

Om de viktigaste förändringarna förtjänar nämnas följande. Sänkningen av tryckpapperstullen fr. o. m. 1875 skedde, sedan från konsumenthål] påpekats, att behovet av finpapper varken kvalitativt eller kvantitativt kunde fjdlas från inhemsk industri. Den genom sänkningen erhållna stora skillnaden i tull mellan skriv- och tryckpapper gav emellertid anledning till tullbehandlingstvister, varför det år 1882 blev nödvändigt att fastställa en gemensam tullsats (10 öre) för tryck- och skrivpapper. D e fr. o. m. 1912 genomförda förhöjningarna hava huvudsakligen avsett att bereda ökat skydd åt varor av högre kvalitet, i den mån dessa kunnat särskilt specificeras. Under den nuvarande 1 O-öres tullen för de viktigaste papperssorterna faller såväl grov- som finpapper. En uppdelning med hänsyn till det olika behovet av tullskydd stöter på tulltekniska svårigheter. Man har dock lyckats utbryta tidningspapper, som sedan 1917 är tullfritt. Med de under nästan hela perioden från 1860-talet till världskrigets utbrott sjunkande papperspriserna har följt en betydande stegring av tullens relativa höjd även i de fall, då tullsatsen nominellt varit oförändrad. Medan exempelvis 10-örestullen å tryckpapper vid periodens slut uppgick till ej mindre än 20—35 % av papperets värde, torde tryckpapperstullen vid periodens början (9-4 öre) hava motsvarat allenast omkring 10 % av värdet. Organisa- A v de till 70 ä 80 uppgående pappersbruken äro några få av de minsta handtionsför- pappersbruk; de övriga driva tillverkningen maskinmässigt. Av de senare hava 16 hållanden. i n e r a blandad tillverkning, medan 4 specialiserat sig på framställning av finpapper och de övriga — alltså de flesta — på framställning av grovpapper av olika slag, såsom omslagspapper av sulfit- eller sulfatcellulosa eller slipmassa, tidningspapper och papp. De horisontella kombinationer, som genom ordnandet av gemensam förvaltning eller på annat sätt kommit till allmän kännedom, äro till antalet 10 med inalles 21 bruk samt med högst tre arbetsplatser inom varje kombination. Två av kombinationerna tillverka huvudsakligen tidningspapper, två omslagspapper, de övriga ha blandad tillverkning. Redan det ringa antalet bruk i varje kombination ger vid handen, att en monopolisering av pappersmarknaden icke varit drivande skäl för kombinationens tillkomst. Som råämne användes lump endast till en kvantitet motsvarande 1 ä 2 % av den totala papperstillverkningen. I övrigt utgår man vid fabrikationen nästan uteslutande från slipmassa och cellulosa. Omkring 3 / 4 av den erforderliga pappersmassan framställes vid eget verk. Många bruk använda jämte den egna även köpt pappersmassa. Ar 1920 härrörde blott 5*6 % av landets hela pappersproduktion från de 13 av inalles 77 maskinpappersbruk, som icke äro kombinerade med pappersmassefabriker. Dessa bruk sakna i regel lokala förutsättningar för en dylik tillverkningsk ombination. Integrationsled ovanom pappersbruken (innefattande kombination med tryckerier, bokbinderier eller pappersförädlingsindustri) har förekommit blott i några få fall och då utan att nå större betydelse. 1

Tullen borttogs 1917. ' Den högre tullsatsen (18 öre) avser vattenmärkt papper.

183 Priskarteller, grundade på avtal inom Svenska pappersbruksföreningens s. k. sektioner — där tillverkarna av ensartade papperskvaliteter samarbeta — hava förekommit inom de flesta viktigare hithörande tillverkningsgrenar. De hava dels avsett exportmarknaden, varvid de gällt omslagspapper, papp och greaseproof (ett slags imiterat pergamentpapper), dels den inhemska marknaden, varvid de huvudsakligen omfattat viktigare slag av tryck- och skrivpapper. Medan flertalet av de förra fört en mera sporadisk tillvaro och f. n. samtliga äro upphävda, hava prisavtal beträffande trvck- och skrivpapper upprätthållits oavbrutet sedan år 1897 resp. 1900. Flertalet tidningspappersbruk äro sedan 1917 anslutna till ett syndikat, representerande över 80 % av tidningspappersproduktionen. En under åren 1908—15 genom avtal om gemensam försäljning åstadkommen sammanslutning mellan de tre äldsta finpappersbruken ägde ifråga om lumppapper på den inhemska marknaden en monopolställning, som även kunde motivera benämningen syndikat. Pappersindustriens utveckling från 1890-talets början t. o. m. 1914 belyses i Produktionens nedanstående tablå. T medeltal år 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911 1912 1913 1914

Antal fabriker 54 57 67 69 69 73 72 71

Antal arbetare 4579 5377 6936 7829 8216 8609 9314 9114

utveckling. Tillverkning ton 1 000 kr. 48037 12023 86 608 18 260 150735 30 267 228 641 46 598 275263 56 994 317 270 64039 332 956 66 861 313140 63091

De olika tillverkningsslagen fördelade sig år 1913 på följande sätt i procent av totaltillverkningen: Efter kvantitet räknat

Efter värde räknat

Papp: trämassepapp annan Grovpapper: tidningspapper omslagspapper annat Finpapper: boktryckspapper annat Specialpapper: pergamentpapper lyxpapper och annat ... Summa

6*2 8*4 27*9 41*4 6*0 3*6 3*9 1*4 1*8 WO'O

4-o 6*9 20*7 428 6*6 5<; 8*» 1*7 2*8 100o

Innan träfibern fick större betydelse som råvara, arbetade de svenska bruken blott för inhemskt behov och i någon ringa mån för Norges och Danmarks. Ehuru landet omkring 1860 hade ett 80-tal pappersbruk eller lika många som år 1920, uppgick produktionen blott till 2 1 2 % av den nuvarande. De närmast följande årtiondena, kännetecknade dels av nedläggandet av ett flertal handpappersbruk, dels av grundandet av maskinpappersbruk i samband med träsliperier och cellulosafabriker, medförde för grovpappersfabrikationen ett raskt uppsving. Nyanläggningar i stor omfattning ägde rum ända till sekelskiftet, och grovpappersbruken arbetade sig med framgång ut på exportmarknaden. Det svenska kraftpapperet vann nu världsrykte som omslagspapper av högsta kvalitet. Genom den första utbyggnaden av Domnarvets pappersbruk åren 1897—1900 nådde Sverige i massproduktionens teknik en nivå, jämförlig med Förenta Staternas, vars pappersbruk vid den tiden distanserat Englands och Tysklands. Från sekelskiftet kan alltså den svenska grovpapperstillverkningens definitiva genombrott till storindustri

184 dateras. Under 1900-talets första decennium inträdde en viss avmattning ifråga om nyanläggningar och utbyggnader av grovpappersbruk, men brukens ställning konsoliderades väsentligt ej blott genom tekniska förbättringar utan även genom vederbörande affärsledares samarbete på marknaden. Den efterföljande tiden karakteriseras — om man bortser från de sista depressionsåren — av ett kraftigt uppsving; särskilt gäller detta tidningspapperstillverkningen. Finpapperstillverkningen har något senare än grovpapperstillverkningen utvecklats till stordrift. Under 1890-talet övergingo finpappersbruken i stor utsträckning på tillverkning av s. k. träfritt papper, då användningen av lumppapper alltmer minskades. Förutsättningar för avsevärd export på detta område saknades. Den inhemska marknaden åter, om vilken ej blott svenska bruk utan även en relativt stor importverksamhet konkurrerade, var för liten att medge en rationell specialisering. De inhemska bruken kunde bl. a. av detta skäl ej tekniskt hålla jämna steg med de utländska. Är 1897 åstadkommos för mildrande av den inhemska konkurrensen de första avtalen bruken emellan om minimipriser för träfritt tryckpapper. År 1900 inbegreps även skrivpapper i avtalen. Den stabilisering i den inhemska prisnivån, som genom dessa prisavtal ernåddes, föranledde konkurrens i kvalitet i stället för i pris. Den så framtvingade kvalitativa höjningen bidrog i väsentlig mån till att importen av finpapper, tidigare stadd i jämn ökning, från 1900-talets början praktiskt taget förblev stillastående. Den inhemska förbrukningens ökning kom de svenska bruken tillgodo, varigenom dessa småningom närmade sig en för rationell drift nödig omsättningssiffra. Tullskyddets betydelse för denna utveckling är uppenbar. Prisavtalen byggde nämligen på ett utnyttjande av tullskyddet, vars relativa höjd hade stegrats genom pappersprisets fall. — Finpappersbruken måste dock i stort sett alltjämt nöja sig med att inom tullgränsen hålla sina utländska konkurrenter stången. Endast tillverkningarna av träfritt papper kunde i någon ringa mån exporteras, ehuru blott till de låga priser, som den allmänna överproduktionen av dylikt papper framtvang på världsmarknaden. Tillverkningen av specialpapper påbörjades vid ett år 1895 anlagt bruk, Papyrus invid Göteborg, och har varit mycket expansionskraftig. Under 1900-talets första årtionde upptog ett av finpappersbruken som specialitet både kartongpapper och finare kvaliteter av silkespapper, dessa sistnämnda huvudsakligen för export. Även visade sig nu tre av landets pappersbruk väl kunna fylla det inhemska behovet av konsttryck- och kromopapper. Överproduktion på världsmarknaden har inom detta område hindrat avsevärd export. UtrikesNedanstående sammandrag av in- och utförselsiffrorna för papp och papper sedan an e . iQ91 visar, att den relativt obetydliga införseln hållit sig jämförelsevis konstant, medan utförseln raskt utvecklat sig till betydande proportioner. irsel

1 medeltal år 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911 1912 1913 1914

ton 3830 5400 4393 5741 7305 5932 6237 5719

L 000 kr. 3 686 3178 2 933 2 386 2 695 2 571 2 729 2 662

Utförsel 1 000 kr. 24 424 42 584 10 071 92 295 19 258 145 921 29 046 175 981 33 762 203 701 39 435 215 529 42 083 190 030 39 742

ton

Införseln har, efter vikt räknat, nedgått från omkring 11 % av totalkonsumtionen åren 1896 — 1900 till 4 a 5 ^ åren 1911 — 14. Efter värde räknat har importen emellertid haft en vida större betydelse. Åren 1896 — 1900 motsvarade den

185 genomsnittligt 2 8 % ' av totalkonsumtionen, 1901—05 2 1 % , 1906—10 12 %, 1911 — 1 4 ej fullt 10 %. Tyskland levererade före krigsåren omkring 80 % avimporten. Nedgången i importens betydelse utesluter icke, att trycket av den utländska konkurrensen för vissa företag alltjämt varit mycket kännbart. Denna konkurrens har nästan uteslutande gällt finpapper och lyxpapper och konsumtionen av sådant papper har icke stigit i samma proportion som konsumtionen av de billigare papperskvaliteterna. Utförseln utgör normalt omkring 65 % av tillverkningen. Över hälften av utförseln faller i vanliga fall på Storbritannien, återstoden fördelas på ett stort antal länder inom och utom Europa. Medan fin- och lyxpapper äro de mest betydande artiklarna i importen, utgöres exporten till övervägande del av typiska grovfabrikat, såsom omslagspapper, tidningspapper och trämassepapp. Olika kostnadselements andelar i tillverkningsvärdet måste uppenbarligen växla TUlverkbl. a. allt eftersom man utgår från pappersmassa eller från pappersved resp. lump nzn9s os ~ som råvara, d. v. s. allt eftersom pappersbruket är kombinerat med pappersmasse- konkurfabrik eller ej. E n ungefärlig procentuell kostnadsfördelning gällande båda nu rensförangivna fall lämnas för viktigare pappersslag i nedanstående tabell (kr. per 100 kg), hållanden. Pappersbruk med pappersmassefabrik

Pappersbruk utan pappersmassefabrik Kostnad för

Råvaror och hjälpmaterial Pappersved resp. lump-Pappersmassa Energi och bränsle Övriga Kapital: Hörelsekapi tal Anläggn ingskapi tal Arbete Regi Summa

tidnings- omslagspapper papper

träfritt I lumppapper | papper

25—35

20—35

20—30

15—45

12—20

18—22 8—12

12—18 12—18

12—15 14—21

9—15 18—28

2—4 7—9 9—11 3—7 100

3—5 12—15 16—19 4—6 100

12—15 18—22 4—6 100

4—6 12—15 16—24 4—7 100

4—6 9—12 10—15 4—8 100

tidnings- omslagspapper papper

träfritt papper

55—60 9—15 5—6

40—60 6—10

1—3 7—9 8—14 3—5 100

55—65 8—12

1—3 7—9 8—11 3—5 100

Den svenska pappersindustrien, till huvudsaklig del baserad på tillverkning av grövre papperssorter, särskilt för export, äger sina naturliga förutsättningar i den rikliga inhemska tillgången till pappersved, fabrikationsvatten och vattenkraft. Beträffande skogsarealens storlek är vårt land jämställt med Finland och vida överlägset Europas övriga pappersproducerande länder, Ryssland undantaget. Det betydande behovet av rent fabrikationsvatten (upp till 1 000 liter per kg färdigt papper) har här ej lagt sådana hinder i vägen för industriens utveckling som i sydligare, tätare befolkade länder. Kraft- och bränslekostnaderna, vilka, om man utgår från trä som råvara, uppgå till ej mindre än 12—20 % av papperets tillverkningsvärde, falla visserligen till ej ringa del på importerade stenkol, men den inhemska vattenkraftens betydelse för pappersmasse- och pappersindustrierna framgår bäst därav, att dessa industrier under senaste årtiondet förbrukat ungefär 1/3 av den i Sverige alstrade elektriska energien för industriändamål. Ifråga om såväl tillverkningskostnader som avsättningsförhållanden råder mellan grov- och finpapper en grundväsentlig skillnad, som är av största betydelse för de svenska pappersbrukens ställning i konkurrenshänseende. De viktigaste orsakerna till denna skillnad äro följande.

186 Medan kostnaden för i rörelsen använda produktionsmedel, såsom material, energi, rörelsekapital och ackordsarbete utgår i visst ganska konstant förhållande till produktionens storlek, är kostnaden för vid anläggningen bundna värden, såsom anläggningskapital, regi- och timarbete, i stoi't sett konstant per tidsenhet räknat, och dess storlek per produktionsenhet beror alltså på i vad mån anläggningen utnyttjas. Inom pappersindustrien uppgå sistnämnda kostnader, alltså företagens fasta kostnader, till ej mindre än 35 % av tillverkningskostnaden och däröver. Rörelsens avkastning är därför här i hög grad beroende av driftsintensiteten. Om vid ett företag försäljningspriset täcker framställningskostnaden vid viss produktionsstorlek, uppstår vid 10 % ökning av produktionen — förutsatt att de fasta kostnaderna äro oförändrade — en företagarvinst av 3*5 %, vid 20 % produktionsökning en vinst av 7 % e t c , alltså redan vid rätt måttligt ökat utnyttjande av anläggningen en fördubbling, ja flerdubbling av det investerade kapitalets avkastning. A andra sidan betyder minskad driftsintensitet en lika hastigt stegrad förlust. Detta förhållande innebär förklaringen till de dumpingpris, som vissa papperskvaliteter pläga betinga. Det kan uppenbarligen vara en fördel för fabrikanten, att produktionen uppehälles i största möjliga omfattning, även om papperspriset därvid måste sänkas, l en sänkning som givetvis i första hand träffar exportpriset, i det fall att den inhemska pappersmarknaden är tullskyddad. De viktigaste slagen av finpapper nämligen tryck- och skrivpapper av ren cellulosa (»träfritt» papper), betinga å världsmarknaden typiska dumpingpris av nu angivet slag. Medan det träfria papperets tillverkningskostnad från 1890-talet till 1914 hållit sig vid 350—400 kr. per ton, har det på exportmarknaden sålts till 270—330 kr. Att berörda förhållande är av mindre betydelse för grovpapper än för finpapper har till dels historiska skäl men står även i samband med avsättningsförhållandena. Grovpappersindustriens uppblomstring mot slutet av 1800-talet i en mängd nya företag i skilda länder tvang åtskilliga av kontinentens (särskilt Tysklands) samt Englands äldre fabriker, som saknade naturliga förutsättningar för grovpapperstillverkningen i dess nya läge, att söka sig över till närmast högre kvaliteter, just de träfria. Därvid uppstod ifråga om dessa kvaliteter överproduktion, hård konkurrens och sjunkande världsmarknadspris. Avsättningsförhållandenas betydelse ligger främst däri, att, om man bortser från de rena lyxvarorna samt vissa slag av skrivpapper, det egentligen blott är grövre papperssorter, som i större utsträckning säljas i standardiserad vikt och format eller från lager. Flertalet mellankvaliteter, särskilt av tryckpapper, tillverkas på beställning i individuellt bestämda vikter och format samt med korta leveranstider. Detta förhållande, som är starkare utpräglat, i den mån ett land har en gammal och mångsidigt utvecklad tryckerioch pappersförädlingsindustri, tvingar till nära kontakt mellan köpare och säljare och inskränker gärna kretsen av leverantörer till det egna landets och närmaste grannlands fabriker. Det standardiserade grovpapperet säljes däremot till världens alla länder, och exporten sker huvudsakligen från smärre länder med särskilt gynnsamma naturliga förutsättningar, såsom Sverige, Norge, Finland och Kanada. Den inhemska förbrukningen av grovpapper är i dessa länder obetydlig i förhållande till exporten. Exportdumping, som i regel förutsätter, att produktionens huvudmassa till högre priser avsattes på inhemsk marknad, kan därvid uppenbarligen ej få större betydelse. Det är också endast pappersproducerande länder med betydande inhemsk avsättning, som kunnat exportera finpapper till dumpingpriser i större omfattning. I 1 Härtill kommer att pappersindustriens speciella förhållanden framkalla ett överskott av produktionsförmåga. Produktionsenheterna, pappersmaskinerna, äro stora, varigenom varje nj-anskaffning av en sådan vid medelstora fabriker betyder en språngvis skeende produktionsökning med 30—50%. om kapaciteten skall utnyttjas.

187 främsta rummet är det Tysklands överskottsproduktion, som här utövat ett avgörande inflytande på världsmarknadspriset. Den svenska finpappersindustriens beroende av tullskyddet framhäves ytterligare därav, att vissa konkurrerande länder hava möjlighet att nedbringa produktionskostnaderna under de svenska och sålunda tillämpa lägre priser även då dumping ej föreligger. Pappersmaskinens teoretiska maximiproduktion, som är en funktion av pappersbanans bredd och hastighet, minskas nämligen dels genom att produktionstiden icke kan fullt utnyttjas, dels genom avgång av s. k. utskott, papper som kasserats för allehanda fel. Vid enhetlig tillverkning, exempelvis av tidningspapper, torde denna skillnad kunna nedbringas till inemot 5 % av maximiproduktionen, vid blandad tillverkning av finpapper kan den nå 25 %, utan att påtagliga tekniska fel föreligga. De relativt små leveransspecifikationer, med växlande kvaliteter, färg, format och vikt, som de mindre ländernas marknader vanligen erbjuda, medge sålunda icke ett gott utnyttjande av pappersbrukens produktionsförmåga och fördyra tillverkningen väsentligt. Den skillnad, som eljest kan förefinnas mellan framställningskostnaderna i olika länder, sammanhänger i stort sett med olika priser på råvaror och arbetskraft. Med hänsyn till den tyska konkurrensens betydelse är en jämförelse mellan Tyskland och länder i Sveriges ställning av särskilt intresse. Endast beträffande standardiserade tidnings- och omslagspapper i stordrift har Tysklands pappersindustri arbetat dyrare än de gynnsammast situerade länderna i Nordeuropa, Nordamerika och Ostasien. Där kemikaliekostnaden börjar spela större roll, såsom i blekt cellulosa, är Tyskland redan fullt konkurrenskraftigt. Lumpen är i Tyskland billigare än i samtliga konkurrerande länder. Prisskillnaden motsvarar å grövre och medelfina lumpsorter minst 10 %, för högre kvaliteter dock mindre. Kemikalier, färger, metalldukar, filtar och diverse andra hjälpmaterial tillverkas i Tyskland i stor skala för på pappersmarknaden konkurrerande länders behov och anses genomsnittligt ställa sig c:a 10 % billigare för landets egna köpare. Tillgången på inhemska stenkol och brunkol anses vid mindre och medelstora företag väl uppväga t. ex. de skandinaviska ländernas billigare vattenkraft. Tyskland har vidare som regel i jämförelse med Nordeuropa, England och Nordamerika billigare arbetskraft. Även regi- och kapitalkostnader understiga vid moderna tyska företag konkurrentländernas. Den tyska produktionskostnaden för mellan- och högre kvaliteter torde före kriget hava legat 5—10 % under flertalet konkurrerande länders. Av en undersökning, omfattande år 1913, framgår, att företagens egna kapital Ekonovar så knappt, att till och med anläggningsmedlen till nära 1/3 måste täckas med "**f *v" främmande kapital. Sveriges pappersindustri saknade sålunda i hög grad ekono- räntamisk självständighet. Den av tullskyddet beroende finpappersindustrien intog dock bilitet. år 1913 i så måtto en särställning, att finpappersbruken i väsentligt högre grad än övriga bruk kunde stödja sig på eget kapital. Under ett kvartssekel före världskriget nådde pappersindustriens aktiekapital blott ett enda år en avkastning, som översteg 6 %", och under 13 år gick avkastningen ej ens upp till 5 %. De egentligen vinstgivande produkterna i svensk pappersindustri hava varit vissa omslagspapper. E t t vittnesbörd om att de grövre pappersslagen lönat sig bäst att framställa ligger däri, att av 13 svenska bruk, som vid olika tillfällen sökt sig in på finpappersmarknaden, 7 efter kort tid åter övergivit denna. Av de råvaror och övriga förnödenheter, som finna användning inom pappers- Tullskydindustrien, äro åtskilliga tullbelagda, bl. a. vissa limningsämnen och kemikalier dets höjd ocxun samt filtar, metalldukar och maskiner. Den av tullen å dessa artiklar orsakade y belastningen på pappersindustrien var före krigsåren mindre än 1 % och troligen ej ens lL % av tillverkningsvärdet. Flertalet av pappersindustriens förnödenheter

188 tillverkas nu inom landet; pappersindustrien har faktiskt ammat upp åtskilliga andra industrier, vilkas konkurrenskraft redan medger en ej obetydlig export. Emot förenämnda belastning svara därför de icke direkt uppskattbara fördelar som kunna ligga däri, att en fullgod svensk tillverkning kommit till stånd av pappersindustriens maskiner och viktigaste förnödenheter. Dessa fördelar ha angivits bestå dels i snabbare och pålitligare leveranser än som av utländska tillverkare skulle kunna åstadkommas, dels också i det stöd för pappersbruksdriftens kvalitativa framåtskridande, som det nära samarbetet emellan producenter och konsumenter skapat. Huruvida under sådana förhållanden ett tullskydd varit behövligt för att framkalla ifrågavarande hjälpindustrier, må i detta sammanhang lämnas därhän. Ifråga om höjden och utnyttjandet av tullen å färdigfabrikaten papp och papper må följande anföras. Grovpapper, såsom tidnings- och omslagspapper samt trämassepapp, har inom landet sålts till lika låga priser som vid export. Prisbildningen för grovpapperet har sålunda skett oberoende av förefintligt tull skydd, som icke utnyttjats. Ifråga om finpapper bör skillnad göras mellan träfritt papper och högre kvaliteter, helt eller delvis av lump. Det träfria papperet betingade år 1913 ett världsmarknadspris av omkring 270 kr. per ton vid leverans i större partier. Motsvarande inhemska pris var 325 kr. per ton. Det till 10 öre per kg uppgående tullskyddet, motsvarande omkring 30 % av varuvärdet, utnyttjades sålunda ungefärligen till hälften, varigenom papperet fördyrades med 15 %. Vid leverans i smärre partier — vilket torde varit vanligast — var emellertid det inhemska priset högre, upp till 420 kr. per ton. Då prisskillnaden mellan större och mindre leveranser ej upprätthölls så noga på internationell marknad som på den inhemska, där den förut omnämnda priskartellen för större avnämare måste bevilja betydande prisreduktioner i form av fraktavdrag, rabatter och bonifikationer, hände icke sällan, att graden av tull skyddets utnyttjande vid småleveranser var större än den nyssnämnda. För de papper, som helt eller delvis tillverkats av lump, har tullskyddets inverkan på priset hängt samman med en hel del andra faktorer. Ofta har papperets pris fastställts under stark konkurrens emellan inhemska tillverkare och blivit mycket lågt. Resultatet har oftast blivit, att tullskyddet ej utnyttjats. Skrivpapper med lumpfibertillsats torde i allmänhet icke på vare sig utländsk eller inhemsk marknad ha salubjudits till dumpingpriser. I den mån svensk vara haft att vidkännas konkurrens från Tyskland, vilket vanligen varit fallet, har ett utnyttjande av tullskyddet varit ofrånkomligt. Den stora mångfalden av kvaliteter och prislägen på finare skriv- och postpapper liksom på broschyr- och andra specialpapper gör det omöjligt att beträffande dessa ge några säkra uppgifter rörande omfattningen av skyddets utnyttjande. Givetvis gälla alla dessa omdömen tiden före 1914. TullskydSammanfattningsvis kan de svenska papperstullarnas betydelse för tillverkningen dets bety- av grov- och finpapper under senaste kvartssekel uttryckas sålunda. t '?r Grovpapperstillverkningen har till följd av landets naturliga betingelser uppvuxit Honens ut- * stort sett utan anlitande av tullskyddet och funnit sin huvudsakliga avsättning veckling. på utländsk marknad. Tullskyddet har för denna tillverkning haft betydelse blott som hinder mot dumping i tillfälliga depressionsperioder. Tillverkningen av mellankvaliteter och egentligt finpapper har däremot av flera samverkande orsaker för sin utveckling varit beroende av skyddet och endast i mycket begränsad omfattning kunnat finna avsättning utanför tullmuren. För träfritt papper och närliggande kvaliteter har det ständigt tagits i anspråk och varit oumbärligt för att produktionen av dessa varor skulle kunna fortgå. Därmed har det ock indirekt möjliggjort hittillsvarande utveckling av lumppapperstillverkningen, som i likhet med

189 framställningen av vissa högvärdiga preparerade papper för sitt bestånd i allmänhet krävt ett direkt understöd. Den inhemska marknaden för de högsta papperskvaliteterna är nämligen så begränsad, att de tre företag, som jämte riksbankens pappersbruk sedan gammalt tillgodosett denna marknads behov, icke därå ensamt kunnat nå för rationell organisation och drift nödig omsättning. Tillverkningen av det träfria papperet har varit den breda grundvalen för produktionen av kvalitetsvarorna.

190 TRYCKERIINDUSTRIEN » TillverkDe inom tryckeriindustrien använda tillverkningsmetoderna indelas — allt efter ningens SO m de bilder eller tecken, som skola avtryckas, å tryckplattan framställts i relief, art såsom ytbilder i plattans plan eller medelst fördjupade linjer och ytor — i högtryck, plantryck och djuptryck. Mest betydande är högtrycket, som förutom det vanliga bok- och tidnings- eller typtrycket, vilket framställes medelst gjutna typer, omfattar bl. a. tryck medelst träsnitt och klichéer. Till plantryck höra litografiskt tryck och ljustryck; djuptryck omfattar slutligen ståltryck, kopparstick, etsningar etc. Utanför tryckeriindustrien (i inskränkt bemärkelse) faller medelst valsar framställt mönstertryck, använt vid tryckning av tapeter, vissa slag av fantasipapper, vävnader etc. TullAv tryckeriindustriens produkter äro endast en del tullskyddade. Skyddet är politiska a v ganska ungt datum. Sedan den t. o. m. år 1874 gällande tullen å viktigare hithörande arbeten borttagits, delvis på begäran av ombud för såväl förläggare som tryckeriidkare, rådde nämligen — med ett par oväsentliga undantag — tullfrihet för tryckalster till år 1882. Den samtidigt gällande tullen å tryckpapper, som är tryckeriernas viktigaste råvara, var relativt låg, 4'7 ä 5 öre per kg. När denna tull år 1882 höjdes till 10 öre per kg, tullbelades jämväl litografier samt koppar- och stålstick. Tullen sattes dock till endast 15 öre per kg och torde endast varit avsedd att utgöra kompensation för råvarutullen. I boktryck utförda arbeten lämnades alltjämt tullfria. År 1892 höjdes 15-örestullen å litografier etc. till 50 öre. Ehuru av motiveringen att döma endast ämnad att uppväga en i vissa fall hög råvarutull fick förhöjningen karaktär av verklig skyddstull för tryckeriindustrien, och när tullen å flertalet hithörande arbeten år 1911 ytterligare höjdes till 75 öre per kg, framträdde jämväl i motiveringen avsikten att utöver kompensation för råvarutullarna bereda denna industri ett verksamt skydd. Vissa i boktryck utförda arbeten äro tullskyddade, men skyddet infördes först med 1911 års taxa, som dels i tullhänseende likställer bildtryck, utfört i boktryck, med sådant tryck utfört i litografi eller djuptryck, dels stadgar särskild tull (75 öre per kg) även för »merkantilt tryck» t. ex. affärskataloger och blankettryck, oavsett framställningsmetoden. Böcker och tidningar äro alltjämt tullfria. Slutligen förtullas sedan 1911 flertalet färdigfabrikat av papper (påsar, kuverter, kartonger etc.) efter högre tullsats, om de äro försedda med tryck, än eljest. InduTryckeriindustrien är i olikhet med flertalet andra industrier av betydenhet en striens beställningsindustri. Förlagsrörelsen är nämligen — åtminstone om man bortser orgamsa- ^r^n v j s s a m m c i r e betydande litografiska arbeten — att anse som en i förhållande t/%072

till fabrikationen fullt självständig funktion. Kombination mellan tryckeri- och förlagsrörelse är regel vid framställning av tidningar. Av bokförläggarna driva några få egna tryckerier, medan flertalet uppträda såsom beställare hos tryckerierna. Utanför förlagsrörelsen falla tryckalster, som ej äro avsedda för återförsäljning, såsom »merkantilt tryck» m. fl. arbeten, utförda på beställning av affärs- och industriföretag, stat eller kommun eller enskilda personer. 1 Utarbetat av kammarskrivaren F. HILGERDT.

191 Tillverkningen av boktryck — varmed enligt vedertaget språkbruk avses alla enligt högtrycksförfarandet framställda tryckalster — sker vid boktryckerier, till vilka även böra räknas tidnings- och accidenstryckerier. De sistnämnda, vilka huvudsakligen framställa mindre arbeten i små upplagor, representera smådriften inom tryckerinäringen. Kombinationerna med annan tillverkning äro oftast ej av större betydenhet. En vanlig birörelse är dock bokbinderi för komplettering (falsning, skärning, häftning etc.) av framställda tryckalster. Antalet boktryckerier uppgår till inemot 700, varav omkring 200 dock äro av så ringa storlek, att de endast redovisas i hantverksstatistiken. Boktryckeriernas arbetarantal utgör omkring 9 000. Huvudparten av till boktryck ej hänförliga tryckalster framställs vid litografiska tryckerier. Företagen äro här färre och vanligen av betydande storlek. Tillverkningen är ofta kombinerad med olika arter av pappersförädling (bokbinderi, kuvert-, pås-, kartongtillverkning e t c ) , ofta även med boktryckeri och annan verksamhet. Omkring tre fjärdedelar av tillverkningen sker vid företag, tillhörande det år 1913 bildade Aktiebolaget Sveriges J.itografiska tryckerier (»S. L. T.»). Dessa företag, vilka i de av huvudbolaget direkt ägda fabriksanläggningarna för dettas räkning omhänderhava fabrikation och försäljning, intaga ingen självständig ställning gent emot huvudbolaget. — De litografiska tryckerierna redovisas i industristatistiken tillsamman med kemigrafiska anstalter. Hela antalet grafiska anstalter uppgår till nära 50 med inalles omkring 1 500 arbetare. Uppgifter rörande tillverkningsvärde i 1 000-tal kronor enligt industristatistiken Produklämnas i nedanstående tablå. Praktiskt taget omfattar här bok-, accidens- och tionens tidningstryck allt tryck, som framställts i högtryck. Stentryck omfattar plantryck; utveckitn9stål- och koppartryck omfattar djuptryck. I medeltal år 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/12

Bok- och accidenstryck

,, , btentrycK

• • • 9644 18617 18905 23008 32993 2

1913 1914

Tidningstryck

17T6T~

19 082

Stål- och koppartryck 1707 » 2090 1961 2 279 3024 4 158 4521

Q bumma

11923 16641 23063 27529

.3 805

41307 Tryckeriindustriens utveckling under de sista 30 å 40 åren är intimt förbunden med förändringar i priserna å arbetskraft och papper samt med förbättringar av produktionens teknik. Papperspriserna voro under 1800-talets sista hälft och början av 1900-talet i sjunkande. Arbetslönerna hava däremot betydligt stegrats. Samtidigt har produktionen alltmer mekaniserats: mänsklig arbetskraft har utbytts mot kapitalkrävande tekniska hjälpmedel. En för nästan samtliga förbättringar av själva trycktekniken utmärkande egenskap har varit, att de ökat engångskostnaderna vid framställningen och därför endast varit ekonomiskt användbara vid tryckning av arbeten i upplagor av viss, ej för ringa storlek, samt att besparingen ökats i samma mån som upplagan. De hava därför bidragit till clen under perioden märkbara tendensen att genom låga priser öka upplagornas storlek. Samma tendens har befordrats såväl 1 I siffrorna 1881—1912 ingå även kemigrafiska arbeten. * Ökningen beror i huvudsak på ändrat redovisningssätt.

192 av • de stegrade arbetslönerna som av det sänkta papperspriset. Arbetskostnaden är nämligen, relativt sett, mest betydande för arbeten i små upplagor, medan papperskostnadens andel i tillverkningsvärdet däremot stiger i takt med upplagan. Sättmaskinen har i första hand möjliggjort en oerhörd utveckling av tidningsväsendet; sedan maskinsättning ej blott visat sig ske snabbare utan även billigare än sättning för hand, har den medfört ökning i omfång och antal jämväl av andra tryckalster. Beträffande bildtryck har en liknande revolution åstadkommits av de fotografiska reproduktionsförfarandena — i Sverige använda sedan 30—40 år tillbaka — vid vilka bilden å tryck- eller originalplattan erhålles genom kemisk ljusverkan (autotypi, fotolitografi, ljustryck, fotogravyr m. fl.). Dessa förfaranden hava gjort det möjligt att dels kvalitativt förbättra trycket (särskilt illustrationstryck), dels upptaga helt nya arbetsfält för den grafiska industrien. Plantrycks- och djuptrycksmetoderna hava på sista tiden i vissa avseenden uppträtt som farliga konkurrenter till boktrycket, i det de fått en icke obetydlig användning även vid framställning av texttryck. För Sveriges vidkommande torde denna utveckling endast omfatta de sista 10 å 15 åren. Under de senaste åren hava särskilt de litografiska tryckerierna utvecklats allt mer i riktning mot stordrift. Sålunda hava de till Aktiebolaget Sveriges litografiska tryckerier anslutna företagen i Göteborg och Malmö sammanslagit sin rörelse, och liknande åtgärder hava planerats även för företagen i Stockholm. Dylika sammanslagningar äro av betydelse särskilt därför att ansenliga besparingar i tryckningskostnaden vinnas vid samtidig tryckning av smärre beställningsarbeten, som utföras i samma färg och upplaga samt å samma papper. Denna fördel kan till fullo utnyttjas endast av stora företag med riklig arbetstillgång. UtrikesSiffrorna för utrikeshandeln äro ej jämförbara med tillverkningssiffrorna, enär de handel. U p p e n b a r i i g e n i många fall omfatta åtskilliga i de in- och utförda varornas värde ingående kostnadselement, som ej tillhöra tryckerirörelsen, särskilt förlagsomkostnader (författarehonorar, arvode åt tecknare av original, försäljningskostnader). Införseln av texttryck har under förkrigstiden normalt varit obetydlig, särskilt om man bortser från böcker tryckta på främmande språk samt överhuvud från utländska förlagsartiklar, reklamtryck för utländska tryckeriprodukter och dylika tryckalster, vilkas tillverkning ej kan sägas tillhöra de svenska tryckeriernas mera naturliga arbetsfält. E t t sammandrag av uppgifter rörande införseln åren 1907 — 1914 lämnas här nedan (tidigare års siffror äro på grund av bristande specifikation av föga intresse). Uteslutna äro här dels tryckta adress- och visitkort, varav en mycket ringa införsel ägt rum, dels tryck på främmande språk. I medeltal år

Böcker på svenska språket ton t 000 kr.

1907/11 1912/14

605 47-2

370-3 280-8

Merkantilt o. d. tryck på svenska språket ton 1 000 kr. 1 63-1 41"'7

116-8 417-0

Summa ton

1 000 kr.

123-0 88-9

487'1 697-3

Den ojämförligt största delen av införseln har härrört från Tyskland; närmast i ordningen kommer införseln från Finland, före krigsåren huvudsakligen av finska förlag utgivna böcker. Någon införsel förekommer även från Danmark, England och Norge. Handelsstatistikens uppgifter angående utförseln anföras ej här, enär man ej kan utskilja den säkerligen högst obetydliga export, som här är av intresse, nämligen den, som kan hava ägt rum på grund av utländska beställningar hos tryckerierna. 1

Värdeuppgifterna äro otillförlitliga antagligen för låga före 1912 men därefter för höga).

193 Uppgifter rörande införseln av bildtryck — huvudsakligen i litografi arbeten — åren 1891—1915 lämnas i nedanstående tablå. S

i mpdel. \ S år 1891/95 1896/00 190105" 1906/10 1911/15!

...

Pel" °rt ton

. Musikn ter ° ton

0-1 5-0 8-2 4-8 1-6

31-7 42-0 40-0 44-1 54-8

utförda

ton

Annat (vykort, etiketter o. div. bildtryck) ton

ton

1 000 kr.

Vt 3-7 3-8 5o 4-9

99-a 150-3 276-6 283'G 314-0

132-9 201-0 328-5 337*5 375-3

606-0 916-0 1 570'3 2 314-0 2 998-3

Kartor

Summa

I de anförda siffrorna ingå även vissa till tryckalster ej hänförliga varuslag, under senare år särskilt kinematograffilms, som först år 1920 upptogs särskilt för sig i handelsstatistiken (importen därav utgjorde 1922 29-8 ton med ett värde av 2-3 milj. kr.). Av importen har huvudparten kommit från Tyskland, en mindre del från Danmark, England och Norge. Utförseln är obetydlig. Normalt har den uppgått till omkring tiondedelen av införspin Genomsnittligt faller omkring hälften' av tillverkningskostnaden på löner åt arbe- j j j j j j j * ; tare och förvaltningspersonal. Papperskostnaden stiger vid boktryckerier till om- no^ och kring tredjedelen, vid litografiska tryckerier till omkring femtedelen av tillverk- konkurningskostnaden. Av övriga kostnadselement äro kapitalkostnaderna mest betydande. rensförhåU Olika kostnadselements betydelse är emellertid i skilda fall mycket växlande, tanden. beroende framför allt på att tillverkningen av varje tryckalster kräver höga engångskostnader, vilkas relativa höjd är beroende av tryckets art och upplagans storlek. Sättningskostnad för typografiskt tryck och kostnad för/ramställning av originalplatta för annat tryck utgöres helt av engångskostnad. Även tryckningskostnaden omfattar element, som hava karaktär av engångskostnad. Ej ens papperskostnaden är fullt proportionell mot upplagans storlek, enär man måste räkna med större »avgång» av felaktigt tryck vid en liten upplaga än vid en stor. De kostnader som ej pläga tillhöra tryckeri- utan förlagsrörelsen (såsom författarehonorar, arvode åt tecknare för original etc.) hava till betydande del karaktär av engångskostnad. Den utländska konkurrensen har uppenbarligen ifråga om texttryck haft synnerligen ringa betydelse, vilket framgår redan av den obetydliga införseln. Det ligger i sakens natur, att tidningar och annat nyhetstryck — i Sverige representerande omkring hälften av tryckeriindustriens tillverkningsvärde — redigeras och tryckas i den ort, där utgivningen sker. Ifråga om allt texttryck bildar för övrigt det inhemska språket ett visst skydd gent emot utländsk konkurrens. Industriens karaktär av beställningsindustri och behovet av kontakt mellan tryckeri och beställare åstadkommer även, att utländska företag endast mera sällan anlitas för utförande av arbeten i små upplagor. Frågan om den utländska konkurrensen vid framställning av texttryck torde därför här kunna lämnas åsido. Ifråga om bildtryck är den utländska konkurrensen över huvud starkare än för texttryck. Språkliga förhållanden utgöra här ej längre något naturligt skydd. Särskilt gäller detta sådana förlagsartiklar, som kunna finna internationell avsättning, såsom t. ex. spelkort och reproduktioner av vissa konstverk. Vissa exporterande länder med tullskyddad hemmarknad sälja här ofta till priser, vari de med tillverkningen förbundna engångskostnaderna ej ingå till någon del; vid tillverkning enbart för inhemsk räkning kunna dessa kostnader uppgå till hälften eller mera av. tillverkningsvärdet. Det är här f. ö. ej blott fråga om artiklar, som helt sakna texttryck, utan även sådana med text, som kan göras olika å skilda delar av den 13 — 3501.

T. T.

Del II.

194 upplaga, vari bilden tryckes. Exempel utgöra vissa slag av reklamplakat och bilderböcker, som avsättas i ett stort antal länder; endast texttrycket varieras därvid med hänsyn till språkliga förhållanden. Möjligheten till lönande inhemsk tillverkning av hithörande varuslag är beroende av huru stor upplaga, som kan vinna avsättning. Förhållandet belyses av följande siffror. För framställning av två litografiska tryckalster, som kunna antagas tillhöra förevarande kategori av arbeten utgjorde år 1914 engångskostnaderna i tryckeriet jämte beräknade kostnader för original m. m. i kr. per k g färdig vara vid nedanstående storlek av upplagan: L i t o g r a f i i 7 färger k r . . . . » »10 * » ...

. .

1 000 ex. 14-36 21-17

5 000 ex. 2-87 4-23

10 000 ex. 1*44 2-12

50 000 ex. 0-2 8 0-4 2

100 000 ex. 0*14 0-21

De anförda beloppen böra lämpligen jämföras med det effektiva tullskyddet, som kan beräknas hava utgjort högst 70 öre pr kg. Det är uppenbart, att tävlan med utlandet blir ojämn i samma mån avsättningen inom landet är inskränkt. Den utländska produktionen är mera ekonomisk, och de svenska tryckeriernas naturliga verksamhetsfält synes beträffande hithörande artiklar vara ganska beskuret. Jämväl ifråga om vissa arbeten, som ej finna internationell avsättning, förekommer en hård utländsk konkurrens. Det är därvid ofta de utländska tryckeriernas större marknad, som gör det möjligt för dem att genom samtidig tryckning av likartade tryckalster i högre grad utnyttja tryckpressarnas produktionskapacitet. Det mest betydande exemplet härpå är för lokal avsättning avsedda vykort i ljustryck (vanligen med reproduktion av fotografisk vy), vilken vara, trots att tullskyddet är betydande, är föremål för en import, som är flerfaldigt större än den inhemska tillverkningen. Möjligheterna för den svenska tryckoriindustrien att genom export av sådana fabrikat som de nu berörda göra sig oberoende av den inhemska marknadens begränsning synas icke vara stora. Bl. a. voro arbetslönerna före kriget något om än obetydligt högre i Sverige än i Tyskland, och priserna å papper lågo i Sverige på en relativt hög nivå. Enär det emellertid är papperstullen, som i Sverige håller priset å tryckpapper uppe över världsmarknadspriset, synes en belysning av i vilken mån denna tull belastar tryckeriindustrien i detta sammanhang vara påkallad, särskilt som en mycket stor del av det papper, ifråga om vilket tullen är av verklig betydelse för pappersindustrien, förbrukas i tryckerierna. ProdukPapperstullen är tryckeriindustriens enda råvarutull av större betydelse. Denna tionens tull skiljer sig från råvarutullarna inom andra industrier i så måtto att vissa tryckgenom a l s t e r ' s ^ s o m böcker och musiknoter, äro tullfria och att sålunda papperstullen kan pappers- verka som en direkt premie för den utländske tryckeriidkaren gent emot den svenske. tullen. För vanligt tryckpapper utan vattenmärke utgör tullen 10 öre per k g ; papper med vattenmärke samt kartongpapper förtullas efter 18 öre, kriterat papper (konsttryckpapper) efter 20 öre per kg. Tidningspapper är sedan 1917 tullfritt. Viktigast är 1 O-Örestullen å det mest använda s. k. träfria tryckpapperet. Åren närmast före världskriget utnyttjade pappersbruken tullen mer eller mindre fullständigt vid försäljningar till smärre avnämare; större förbrukare tillerkändes däremot prisavdrag (i form av rabatter och bonifikationer) i sådan utsträckning, att i vissa fall ej ens hälften av skyddet utnyttjades; även i sistnämnda fall fördyrades papperet dock av tullen med 10—15 %. Olägenheten av papperstullen drabbade sålunda delvis de smärre tryckerierna i den inhemska konkurrensen med de större — ett anmärkningsvärt förhållande särskilt av den anledning, att de små tryckerierna huvudsakligen trycka arbeten för lokal avsättning och sålunda själva äro utan känning av den utländska konkurrensen. I övrigt torde den ofta till fullo utnyttjade tullen å konsttryckpapper och kartong-

195 papper, innebärande en fördyring av papperet med 15—20 %", hava varit mest kännbar. Fördyringen av de färdiga tryckalstrens framställningskostnad kan uppenbarligen procentuellt aldrig stiga fullt så högt som fördyringen av själva papperet. År 1914 utgjorde exempelvis fördyringen av kostnaden i tryckeriet för en roman, tryckt å träfritt papper utan vattenmärke, under antagande, att papperstullen utnyttjades till hälften (d. v. s. med 5 öre per kg) 3*o resp. 4-4 % vid upplagorom 1 700 resp. 3 400 exemplar. Vid upplagor om 10 000 resp. 20 000 exemplar skulle fördyringen hava utgjort ungefärligen 6 resp. 7 %. Antages papperstullen till fullo utnyttjad, böra de nämnda procenttalen fördubblas. Man får emellertid ej förbise, att de nämnda siffrorna avse fördyringen gentemot sådana utländska tryckerier, som själva kunna inköpa sitt papper till världsmarknadspris. I länder med tullskyddad pappersmarknad, såsom Danmark och Tyskland, hållas papperspriserna liksom i Sverige på en högre nivå. Normalt äro de dock i nämnda två länder något lägre än i Sverige. Papper eller papp, nedskuret till ett format av högst 12 x 20 cm, är belagt med en tull av 50 öre per kg. Nuvarande tullsats å merkantilt tryck sattes till 75 öre per kg, sedan 1906 års tulltaxekommitté framhållit, att tullen å otryckta kortblanketter utgjorde 50 öre; skillnaden 25 öre skulle utgöra skydd för tryckeriarbetet. Nedskärningen av vanliga kortblanketter är emellertid en så enkel och billig bearbetning, att den av tryckerierna själva kan utföras för en mycket ringa kostnad, ej ens uppgående till tullsatsens storlek. Import av dylika blanketter torde därför endast undantagsvis förekomma, och förutsättningar för utnyttjande av tullen saknas. Tryckerinäringen kan ifrAga om nedskuret men icke vidare bearbetat papper endast beräknas vara tyngd av den utnyttjade tullen å själva papperet, varvid dock hänsyn bör tagas till det vid nedskärningen uppkomna pappersavfallet, som ej torde överstiga 10 % av papperets vikt. Beträffande några tullbelagda tryckalster lämnas i nedanstående tabell exempel Tullskydpå tullens höjd i förhållande till manufaktureringskostnaderna (d. v. s. kostnad för dets höjd och utnyttSättning eller framställning av origin al platta samt tryckning). jande.

Upplagans storlek

V a r u s l a g

8t.

P r o s p e k t (å k o n s t t r y c k p a p p e r ) R e k l a m p l a k a t i 7 färger, l i t o g r a f e r a t D e k a l k o m a n i i g u l d o c h 2 färger V y b r e v k o r t i litografi, 10 färger (20 st.)

{

1000 3(00 5 000 10 0 0 0 50 0 0 0 1000 1 0 0 0 00O 5 000 1000

Antagen fördyring Nominell på grund tull per av kg pappers tullen per k*1 kr. kr. 0-75 0-75 0-75 0-75 0-76 0-7 5 0-75 0-50 0'50

0-28 0-3 2 0-05 0-05 0-06 0*20 0-06 0-23 0-22

Effektiv tull år 1914

per kg kr. 0-52 0*53 0-70 0-70 0-70 0-55 0-69 0-2 7 0-28

i % av manufaktureringskostnad 11-9 30-6 22-6 38-3 91-0 0-4 25L'-I

4-5 40-3

1 Hänsyn tagen till avgång, men ej till avfall. Tullen å träfritt tryckpapper har antagits till hälften, å dekalkomani-, kartong- och konsttryckpapper helt utnyttjad.

196 Som synes är skyddet mycket växlande. E t t framträdande drag är stegringen av tullens relativa höjd vid ökning av upplagan. Ifråga om arbeten, som ej hava internationell avsättning, måste tullen före krigsåren i vanliga fall varit mer än tillräcklig att utjämna skillnaden i framställningskostnad vid svenska och utländska tryckerier. I vissa fall var dock förhållandet det motsatta, särskilt då trycket var framställt i många färger eller å tunt papper eller eljest var av hög kvalitet. Detsamma gäller de i det föregående omnämnda förlagsartiklarna — särskilt sådana som i utlandet framställas för internationell avsättning — beträffande vilka den begränsade marknaden försvårat en ekonomisk produktion inom landet. I sistnämnda fall har tullskyddet antagligen helt utnyttjats av de inhemska fabrikanterna. Att skyddet emellertid ifråga om övriga hithörande artiklar icke i större omfattning utnyttjats, framgår otvetydigt vid ett studium av de priser, till vilka billigare tryckalster framställdes inom landet före krigsåren. TullskydEnär tullskyddet för i boktryck utförda arbeten är av så sent datum och för dets bety- QYY\g^ knappast torde hava förutsättningar att nämnvärt påverka boktryckeriernas vroduk- produktion, synes det här tillräckligt att beröra i vad mån tullskyddet kan hava tionen. fått betydelse för framställning av tryckalster, utförda litografi och djuptryck. Då även de grafiska anstalternas huvudsakliga produktion utgöres av smärre beställningsarbeten, får tullskyddets inverkan anses vara mycket begränsad. Den synes huvudsakligen bestått i att inhemsk tillverkning av åtskilliga slag av bildtryck (såsom t. ex. vykort i ljustryck och spelkort), som på i det föregående anförda skäl sker billigare utomlands, kunnat upptagas eller bibehållas i landet. Ifråga om åtskilliga övriga varuslag, vid vilkas tillverkning de utländska företagens fördelar ej äro mera framträdande än att en inhemsk produktion under alla förhållanden skulle förekomma, synes det icke uteslutet, att den av skyddet åstadkomna minskningen av importen och ökningen i den inhemska produktionen medgivit, att driften kunnat organiseras mera rationellt än om skyddet varit lägre eller ej funnits till. Tillvaratagandet av de möjligheter, som det i och för sig ej synnerligen stora inhemska avsättningsområdet erbjuder, är nämligen av synnerlig betydelse för förevarande industri, som på grund av engångskostnadernas storlek i högre grad än de flesta lyder under den tilltagande produktivitetens lag.

197 TAPETINDUSTRIEN Tullsatsen å tapeter utgjorde 1868—81 19 öre per k g (8 öre per skålpund), Tullpoliti1882—91 13 öre per k g och 1892 — 1911 25 öre per kg. I 1911 års tulltaxa ska data. upptagas relief tap eter, bottentapeter samt vissa finare slag av naturelltapeter, nämligen sammetsliknande, pressade, fernissade, lackerade och bronserade med en tullsats av 50 öre och övriga naturelltapeter med en tullsats av 20 öre per kg. Dessa tullsatser gälla fortfarande. Maskintryckta papperstapeter började tillverkas i Sverige omkring 1850. Tidi- Produktionsutgare framställdes tapeter genom tryckning för hand, en metod som nu kommit ur veckling bruk. Produktionen har utvecklats i relativt långsamt tempo, beroende på att och utförutsättningar för en mera betydande ökning av konsumtionen — vilken i väsentlig rikeshandel. grad är beroende av bostadsproduktionen — saknats. Kvantitativt har tillverkningen knappt fördubblats sedan 1880-talets slut. Till kvaliteten har den emellertid avsevärt förbättrats samt givits en mer konstnärlig prägel. Tillverkningen bedrives numera vid ett tiotal fabriker med omkring 250 arbetare. I nedanstående tablå lämnas ett sammandrag av tillverkningens kvantitet och värde samt in- och utförselkvantiteter från 1880-talets början t. o. m. 1913. Tillverkning I medeltal ar 1881/85 1886/88 1889/90 1891/92 1893/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

ton

' ' 2006-5 2 187-8 2272-3 2641-7 2742-2 3213-3 3846-5

1¶QQ0 k r

7561 724-2 991-8 907-6 964-4 1167-8 1325-4 1775-7 2222-9

Införsel

Utförsel

ton

104-1 78-3 67-o 73-8 91-8 157-2 159-5 191-2 174-7

62-1 82-6 151-7 162-7 288-6 312-8 273'3 337-4 430-6

Införseln, som före höjningen av tullen å finare tapeter år 1911 utgjorde omkring 6 % av förbrukningens kvantitet, sjönk därefter till något över 4 %. Huvudparten av införseln har härrört från Tyskland och England. Enär införseln — i motsats till tillverkningen — till övervägande del bestått av finare tapeter (normalt draga ungefär två tredjedelar av införseln den högre tullsatsen), har den varit av större ekonomisk betydelse än de nyss anförda procentsiffrorna låta förmoda. — Utförseln, huvudsakligen bestående av billigare kvaliteter, har från sekelskiftet fram till krigsåren uppgått till omkring 10 % av tillverkningen. Till allra största delen har utförseln fördelat sig på dels smärre europeiska, dels transoceana länder, av vilka de sistnämnda sakna egen tapetindustri. 2 Tapetfabrikation innebär ingen synnerligen långt driven förädling av det använda Jämförelse mellan materialet, som i Sverige representerar ej mindre än omkring 45 å 50 % av den produkfärdiga varans värde. Nedan anföras uppgifter rörande tillverkningskostnadernas tionskostprocentuella fördelning före krigsåren i Sverige samt i Tyskland, från vilket land naderna i Sverige den huvudsakliga konkurrensen mötte. och utlandet.

1¶Utarbetat av kammarskrivaren F. HILGERDT.

2¶Under de allra sista åren har utförseln betydligt vuxit och i huvudsak gått till England.

•

198 Sverige Papper 29-3 Annat material inkl. valsar, kraft och bränsle 20-8 Löner: åt arbetarna 88 åt förvaltningspersonal 8-5 Övriga kostnader (huvudsakligen kapital- och försäljningskostnader) 326 Summa 100 o

Tyskland 39o 1H-0 11*8 3-6 'J9-6 100 o

Med avseende å sin råvaruförsörjning måste den svenska tapetindustrien anses vara gynnsamt ställd, då det viktigaste materialet, tapetpapper, tillverkas inom landet och av tapetfabrikerna under normala förhållanden inköpes till världsmarknadspris. Dylikt papper är visserligen belagt med en betydande tull (10 öre per kg), men förutsättningar för dennas utnyttjande äro i regel ej för handen. Av övrigt material torde endast färger hava varit avsevärt dyrare i Sverige än i Tyskland, beroende på att den tyska färgämnesindustrien ifråga om vissa produkter intagit en monopolställning, som den utnyttjat genom att betinga sig högre priser vid försäljning på export än vid försäljning inom Tyskland. Den fördyring, som de svenska tullarna å vissa färger medfört för tapetindustrien, har däremot varit av underordnad betydelse. Något mer torde tullarna å maskiner, valsar, tryckdukar m. fl. förnödenheter ha betytt. . Att papperskostnaden i Tyskland enligt ovan anförda siffror procentuellt var så väsentligt mycket högre än i Sverige, kan till någon del vara en följd av högre papperspriser i förstnämnda land. I huvudsak torde dock skillnaden bero på att övriga kostnader och därmed även tillverkningskostnaden i sin helhet absolut taget äro lägre än i Sverige beroende på omständigheter, som nedan närmare beröras. Varje mönster, som kommer till användning, kräver höga engångskostnader (för mönsterritning, tryckvalsar, färgprovning m. m.). Tillverkningens ekonomiska resultat är därför beroende av att en viss massproduktion kommer till stånd. Mönstren växla emellertid med moderna och äro sällan gångbara mer än några få år. Exportmöjligheterna äro i fråga om tapeter med i Sverige gångbara mönster vanligen mycket begränsade, dels på grund av den utländska konkurrensens skärpa å världsmarknaden och de tullmurar, varmed främmande länder med egen tapetindustri i regel äro kringgärdade, dels emedan smakriktningen är olika i skilda länder och sålunda de för hemmarknaden avsedda mönstren ej alltid uppskattas i utlandet. I stort sett är därför tapetindustrien beträffande dylika mönster hänvisad till den inhemska marknaden, vilken ej är tillräcklig att upptaga så stora mönsterupplagor, som kunna finna avsättning i större länder. Av de svenska tapetfabrikerna för var och en vanligen ett ganska betydande antal (enligt en beräkning 40—80) nya mönster per år ut i marknaden. Av varje mönster kan den genomsnittliga avsättningen beräknas utgöra omkring 15 000 rullar; i sådant fall stiga de ovan omnämnda engångskostnaderna till drygt 10 % av varuvärdet. För finare kvaliteter är motsvarande procentsiffra ofta avsevärt högre. Varje fabrikant strävar att uppehålla en så fullständig mönstersortering, att olika smakriktningar hos allmänheten däri bliva företrädda. Fabrikerna äro otvivelaktigt flera än behövligt för att tillgodose landets förbrukning av Tapeter. Det är därför antagligt, att därest driften vore koncentrerad på ett mindre antal fabriker, antalet nyupptagna mönster skulle vara mindre, mönsterupplagorna större och engångskostnaden ej så tyngande. Även i andra hänseenden synes en driftskoncentration erbjuda icke oväsentliga fördelar. Den svenska produktionens splittring framträder bäst vid jämförelse med företagsstorleken i det konkurrerande utlandet: i Tyskland voro fabrikerna före kriget genomsnittligt tre gånger och i England två till tre gånger så stora som i Sverige. Mönsterupplagorna kunna beräknas hava varit ungefär dubbelt så stora i Tyskland som i Sverige. Av en viss betydelse för frågan om den utländska konkurrensen är utlandets — särskilt Tysklands — försäljningar till särskilt låga priser av vid fabrikationen

199 erhållna överskottspartier av tapeter. Medan i Sverige tillverkningen till större delen sker efter detaljhandlarnas beställningar, då man ej vill taga risken att lagra en modeartikel, som i hast kan bliva osäljbar, använder man ofta i Tyskland med fördel en annan metod: en stor mönsterupplaga tillverkas på en gång, och därefter sker försäljning från lager. Produktionen förbilligas härigenom avsevärt, men då man ej på förhand kan beräkna avsättningen, uppstår ofta en överskottsproduktion, som slumpas bort till utlandet till priser, som ibland ej uppgå till hälften av de tyska inlandspriserna och knappast ens täcka råvarukostnaderna. Utvecklingen har emellertid givit den svenska industrien ett vapen till bekämpande av detta slag av konkurrens. Det nyvaknade intresset för konstnärligt utförda industriprodukter har gjort det möjligt för fabrikanterna att under senare år inarbeta mönstertyper av hög kvalitet och omisskänlig svensk prägel. Möjligheten för utländska fabriker att producera på lager och realisera produktionsöverskottet förutsätter uppenbarligen, att huvudparten av mönsterupplagan avsattes i tillverkningslandet och att mönstret följaktligen icke är speciellt avsett för svensk smak. I samma mån en självständig svensk smakriktning vid val av mönster kan inarbetas hos kunderna, förloror därför nämnda form av utländsk konkurrens i betydelse. Som redan antytts äro råvarutullarna icke av större betydelse. Tullskyddet kan Tullskydalltså väsentligen anses effektivt. dels höjd Med ledning av genom överenskommelse mellan tapetfabrikanterna tillämpade 0CJf.w^ minimipriser har tullskyddet år 1913 beräknats växla (efter antalet färger i mönstret och annan bearbetning) ifråga om vanliga naturelltapeter (med 20 öre per kg i tull) ungefärligen mellan 25 och 50 % samt ifråga om övriga tapeter (med 50 öre i tull) mellan 35 och 85 % av varuvärdet. Då råvarukostnaderna äro betydande, ä r skyddet avsevärt högre i förhållande till manufaktureringskostnaderna. Detta betydande tullskydd har endast delvis utnyttjats. Detta visar redan en blick på fabrikanternas prislista år 1913. En 3 ä 4-färgad bottentapet betingade e t t pris av 50 öre per rulle, motsvarande omkring 75 öre per kg. Dragés härifrån den till 50 öre uppgående tullen, återstår 25 öre, vilket belopp vid ett papperspris av omkring 20 öre knappast skulle täcka råvarukostnaderna. Det är visserligen sannolikt, att genom fabrikanternas prisreglering något högre priser uppnåtts än vid fri konkurrens, men till dels synes denna prisförhöjning hava upphävts genom den konkurrens i kvalitetshänseende, som prisregleringen framkallat. Finare tapeter, vilka upptaga en avsevärd del av införseln, betinga ofta mycket höga priser, såväl då varan importeras som då den tillverkas inom landet. Tullskyddet är här relativt mindre betydande och utnyttjas sannolikt mera fullständigt. Den för produktionens ekonomi synnerligen tyngande splittringen av driften på Tulhkyde t t onödigt stort antal företag synes icke vara utan samband med det förhållandevis dets bety~ höga tullskyddet. Detta har nämligen beträffande billigare tapeter i stor omfatt- .rsJ' L-" ning utestängt den utländska konkurrensen, som, om skyddet varit lägre, sannolikt nena utskulle framtvingat en mera ekonomisk produktion. Förhållandet belyses i viss mån veckling. av följande uppgifter. Från slutet av 1860-talet, då antalet fabriker uppgick till 16 med i genomsnitt 9 arbetare och en årstillverkning av 16 000 kronor per fabrik, sjönk fabriksantalet under trycket av hård svensk och utländsk konkurrens småningom till 6 under perioden 1896—1900, samtidigt som arbetarantal och tillverkningsvärde ökades till 33 st. resp. 195 000 kr. per fabrik. Därmed upphörde emellertid koncentrationen, och någon ökning av antalet fabriker tog vid. Den utländska konkurrensen hade avtrubbats redan genom tullförhöjningen år 1892; den inhemska mildrades genom en år 1900 bildad sammanslutning (Svenska Tapetfabrikantföreningen) mellan fabrikanterna för reglering av priserna. Under åren 1911 —13 funnos 10 fabriker, var och en med i medeltal 28 arbetare och 222 000 kr:s årstillverkning.

200 PAPPERSFÖRÄDLINGSINDUSTRI * (ANNAN ÄN TRYCKERI- OCH TAPETINDUSTRI)

Industriell förädling av papp och papper kan bostå i dels preparering och y t behandling, dels häftning, stansning, vikning, klistring och dylik mekanisk bearbetning. Bortses från tillverkning av tapeter och egentliga tryckalster, äro de tillverkningsgrenar som syssla med ytbehandling av papper (t. ex. sand- och karbonpappersfabrikation) liksom även de pappersimpregnerande industrierna (t. ex. takpapp- och vulkanfiberindustri) var för sig av jämförelsevis ringa omfattning och arbeta under för varje tillverkningsgren egenartade förutsättningar, varför de svårligen kunna inordnas i en gemensam kort översikt. I förevarande framställning skola därför endast övriga pappersförädlande industrier behandlas. Den största av dessa är bokbinderiindustrien; i övrigt hör hit tillverkningen av kartongeiv påsar, kuvert, wellpapp och en mångfald andra närstående produkter. TullpoliTullsatserna sedan 1881 å viktigare hithörande varuslag angivas i nedanstående iiska data. t a b l å Det för tillverkningen mest betydande varuslaget, inbundna böcker, är tullfritt, om man bortser från biblar och psalmböcker. Ifråga om övriga arbeten har tullskyddet delvis tillkommit som en följd av tullen å det använda papperet, utan att ett skydd för förädlingen därmed åsyftats eller erhållits. Tages hänsyn härtill, kan det nuvarande tullskyddet sägas datera sig från 1888 ifråga om bokbinderiarbeten och från 1882 ifråga om påsar och kuvert, medan kartonger m. fl. pappersarbeten sedan gammalt åtnjutit skydd. Skyddet höjdes för flertalet varuslag 1892, för vissa varuslag sänktes det (på grund av handelstraktat med Tyskland) 1907. Tulltaxan av år 1911 kännetecknas av en längre gående differentiering av skyddet än föregående taxor. T u l l s a t s e r i ö r e p e r kg f r å n år 1881 1886 1888 1892 1907 1911 Bokbinderiarbeten: tryckta böcker på svenska språket: biblar och psalmböcker fria 25 50—200 50—200 50—200 50—200 andra fria 25 fria fria fria fria bundna kartor m. svensk text fria fria 150-200 150—200 150—200 150—200 bundna musiknoter fria2 friaa 100 100 100 fria kontorsböcker • . 25 35 35 35—80 album 100 100 200 200 100—200 75—200 Påsar och kuvert 20 20 20 30 30 30—50 Wellpapp Tull som å papperet utan förhöjning 8 Kartonger och »ej särskilt nämnda pappersarbeten»: bronserade, lackerade m. m. 60" 60 60 200 150 150 tryckta, präglade, goffrerade 35 35 35 50 50 75 utan förut angiven bearbetning ... 35 35 35 50 50 50 InduPappersförädlingsindustriens viktigaste produkter äro samtidigt alster av tryckerisonens industri, och kombinationer mellan dessa två industrier äro därför vanliga. Inhäft°r9tionSa~ n * n ^ 0 C k b m c m m g (i »förlagsband») av böcker sker sålunda oftast i boktryckeri1 Utarbetat av kammarskrivaren F. HILGERDT. 2 Tullen beräknades efter tullen å det ingående 3

Före "/« 1882 35 öre.

papperet med tillägg av 20 %.

201 ernås bokbinderiavdelningar. Av påsar och kartonger äro åtskilliga slag försedda med litografiskt tryck, och tillverkningen är därför ofta kombinerad med framställning av litografiska tryckalster. Liksom egentliga tryckalster tillverkas med tryck försedda pappersarbeten vanligen endast på beställning. Bortses från inhäftning och inbindning av böcker, sker huvudparten av tillverkningen vid företag av betydande storlek, av vilka de flesta äro anslutna till Aktiebolaget Sveriges litografiska tryckerier, som bildades 1913. Vissa enklare produkter, särskilt sådana, som ej äro försedda med tryck eller endast med boktryck, såsom t. ex. grövre påsar och kartonger, wellpapp o. d., delvis även kuvert, tillverkas emellertid jämväl i ej ringa omfattning vid smärre specialföretag. Som framgår av nedanstående sammandrag av industristatistikens uppgifter rö- Producerande tillverkningens värde under perioden 1881—1914, är den industriella pappers- tionens %ns förädlingen en praktiskt taget ny industri, som ännu så sent som vid 1880-talets " början saknade betj^delse (de för perioden 1881—85 anförda tillverkningssiffrorna torde dock, åtminstone vad angår bokbinderiarbeten, vara för låga). Vid sagda tidpunkt representerades hithörande tillverkningsgrenar huvudsakligen av den efter tillverkningsvärde icke redovisade hantverksmässiga bokbinderiverksamheten, bedriven vid omkring 300 småföretag. T i l l f e r k n i n g ii

I medeltal år 1881/85. 1886/90. 1891/95. 1896/00. 1901/05. 1906/10. 1911/12. 1913/14.

Bokbinderiarbeten 1

Kartongarbeten

112 751 1223 2 083 3 041 4 526 5 368 6 549

4 64 208 728 1063 1426 1823 2 028

1 0 0 0 - t a l kr. Papp- och Påsar och pappersarbeten kuvert andra slag 2 10 59 • 460 • 892 • 1169 • 1861 2 513 2 861 400

126 874 1891 3 703 5 273 7 813 9 704 11838

Under åren närmast före kriget uppgick arbetarantalet till omkring 4 000, varav c:a 2 500 sysselsattes med tillverkning av bokbinderiarbeten. Antalet industriföretag steg till omkring 150; av dessa var dock vid ett 60-tal tryckeri- och annan rörelse den mest betydande. Bokbinderiarbeten tillverkades vid ett 90-tal av företagen, kartongarbeten vid omkring 40, påsar och kuvert vid 15 å 20. Den ytterst starka utvecklingen av hithörande tillverkningsgrenar har betingats dels av den industriella och kommersiella uppblomstringen i allmänhet, som skapat ett växande behov av flertalet pappersfabrikat, dels av den starka reduktionen under perioden av papperspriserna, varigenom papper fått betydelse som ersättningsmaterial för åtskilliga dyrbarare ämnen, såsom läder, spånadsämnen, trä och plåt. Tillverkningen har i regel börjat med grövre och enklare varuslag, men småningom ha även finare produkter börjat framställas. Därjämte har driften alltmera mekaniserats genom ökad användning av maskiner i stället för mänsklig arbetskraft. Utvecklingen efter dessa båda linjer fortgår alltjämt och har särskilt befordrats genom den koncentration av driften, som skett efter bildandet av Aktiebolaget Sveriges litografiska tryckerier. 1

I fråga om häftade och bundna tryckalster omfatta de anförda värdena endast de till bokbinderirörelsen hörande kostnaderna (+ vinst), ej värdet av tryckpapper och tryck. 2 Tillverkningen redovisas ej särskilt före 1913. Reseffekter, etuier m. m. äro ej medräknade.

202 UtrikesI motsats till tillverkningen visar utrikeshandeln för flertalet varuslag tämligen handel, konstanta siffror sedan 1880-talet. I vissa fall kan en minskning av införseln konstateras efter tullförhöjningarna 1888 och 1892, och under mellanrikslagens sista år i mitten av 1890-talet svällde exporten till Norge av vissa varuslag. Som framgår av nedanstående översikt, som avser år 1913, är utrikeshandeln med bokbinderiarbeten jämförelsevis ringa; det kan tilläggas att den åtminstone vad angår tryckta böcker endast i undantagsfall är resultatet av en konkurrens mellan svenska och utländska företag. Införseln av övriga pappersarbeten utgöres till övervägande del av kuvert, bobiner och spolpipor samt vissa tryckta pappersarbeten samt härrör nästan uteslutande från Tyskland. Utförselns obetydlighet är påfallande, särskilt om man bortser från de huvudsakligen till Finland exporterade bundna böckerna. Införsel ton 1 000 kr.

V a r u s 1a Bokbinderiarbeten: kontors-, skriv- o. dyl. böcker med inbundet rent papper album samt bok- ocb samlingspärmar inbundna tryckta böcker på svenska språket Påsar Kuverter och papeterier Bobiner och spolpipor Verktygsskaft, jaquardkort, rör, wellpapp Kartonger och diverse andra pappersarbeten: bronserade, lackerade m. m tryckta, präglade, goffrerade u t a n förut angiven bearbetning Summa

Utförsel ton 1 000 kr.

10'2 170 18*6 16-8 207'3 214"6 23'3

21-2 20-9 104-8 14'7 308-9 150-2 16-6

34'0 130"9 81'3

10-8

75io

1 0256

198-3

714-7

4-0 7-7 67-s 6-5 12-6

7-3 12-o 503-5 5-o 9-9

5-5

4-0

44M

ll-o

261-9 82-0

72-9

16-5 145-7

TillverkI procent av salutillverkningens värde utgjorde skilda kostnadselement år 1913 mngseko- enligt uppgifter från ett antal företag av olika slag: nomi och konkurrensfSrhållanden.

Råvarukostnad Bränsle- och kraftkostnad Löner till arbetare » » förvaltningspersonal övriga kostnader jämte vinst ..'.'

43'2 1'0 32" 4 6'6 16'9 Summa

100 o

I och för sig är den anförda kostnadsfördelningen föga upplysande, enär olika kostnadselements relativa höjd är mycket växlande ej blott för skilda varuslag utan även för varor av samma art. Vad särskilt angår sådana arbeten, som vid tillverkningen förses med tryck, göra de med tryckningen förenade engångskostnaderna såväl tillverkningsvärdets absoluta storlek som olika kostnadselements andel däri väsentligen beroende av den framställda upplagans storlek. Vidare tillverkas flertalet fabrikat i olika storlekar, och förädlingskostnaden är i motsats till råvaran i det närmaste lika för varje varuenhet; ju mindre fabrikatet är, desto högre blir förädlingskostnadens och desto lägre råvarukostnadens andel i värdet. Slutligen kunna i många fall hand- och maskinarbete substituera varandra inom ganska vida gränser, varför arbetskostnaderna även vid tillverkning av samma produkter kunna växla. Åv hithörande industrigrenar arbetar bokbinderiindustrien i ej ringa utsträckning med andra råvaror än papper, såsom skinn och bokbindarklot. Tullen å dessa materialier fördyrar dem i någon mån, men enär den utländska konkurrensen i detta fack är mycket begränsad, är förhållandet av ganska ringa intresse. Det förbrukade papperet är till ojämförligt största delen av inhemskt ursprung

203 men omfattar likväl endast några få procent av landets hela pappersproduktipn. I kostnadshänseende kan pappersförädlingsindustrien anses hava intagit en i stort sett gynnsam ställning, enär de grövre pappersslag, som denna industri huvudsakligen använder, trots papperstullen i allmänhet här försålts till världsmarknadspris. E t t undantag bildar halmpapp (samt grovt halmpapper), som ej tillverkas i Sverige och för de begränsade ändamål, vartill den är tjänlig, importerats och därvid fördyrats med tullens belopp. I fråga om finpapper, varav de viktigaste förbrukade sorterna äro skrivpapper, som särskilt finner användning inom bokbinderiindustrien, samt olika slag av specialpapper, har en fördyring åsamkats av att pappersindustrien, om än i växlande omfattning, därvidlag utnyttjat sitt tullskydd. Specialpapper har ock i stor utsträckning måst importeras. Vad papperstullen angår har pappersförädlingsindustrien givetvis motsatta intressen mot pappersindustrien. I Sverige, där hittills förädlingsindustrien huvudsakligen arbetat på tillgodoseendet av den inhemska marknadens behov och där — om man bortser från bokbinderiindustrien — de förädlade produkterna vanligen framställts av grovpapper, som ju ej fördyrats av tullen, har intressemotsatsen ej nått tillnärmelsevis den tillspetsning som i Tyskland, varest pappersförädlingsindustrien är exporterande och även grovpapperstullen utnyttjats. I fråga om andra kostnader än för råvaror torde en något lägre arbetslön i Tyskland än i Sverige under åren närmast före kriget hava givit industrien i förstnämnda land en något gynnsammare ställning. I de fall, då större skillnader i framställningskostnad till de svenska företagens nackdel förekommo, torde dock dessa i huvudsak varit beroende på att de utländska företagen genom längre driven specialisering och mera utpräglad massproduktion kunde begagna modernare tekniska hjälpmedel eller utnyttja desamma bättre än de svenska. I det följande skall i korthet angivas, huru såväl nu anförda som andra förhållanden påverkat konkurrensläget gent emot utlandet för olika varuslag. Bokbinderimdustrieua egenskap av beställningsindustri, då det gällt inhäftning och inbindning av tryckalster, har i stort sett uteslutit egentlig utländsk konkurrens, särskilt som — därest tryckningen sker i Sverige — ett verkställande av bokbinderiarbetet utomlands skulle nödvändiggöra en kostsam och tidsödande transport av tryckalstren till utlandet och åter. Endast i fråga om vissa artiklar, av vilka lagerproduktion förekommer, såsom kontors- och skrivböcker samt album, är en utländsk konkurrens i större utsträckning möjlig. Då emellertid för viktigare hithörande artiklar förädlingskostnaderna äro relativt låga, har den utländska konkurrensen endast för vissa fabrikat kunnat få större betydelse, varom även de obetydliga importsiffrorna bära vittne. -fiTaWow^fabrikationen har ett naturligt skydd i fabrikatets vanligen ganska skrymmande karaktär, som i många fall omöjliggör transporter. Särskilt gäller detta de grövre fabrikaten. Någon import torde hava förekommit av smärre askar (såsom pulveraskar o. d.) samt hopvikbara massförpackningar, försedda med litografiskt firma- och reklamtryck, men den åtminstone vad värdet angår huvudsakliga införseln synes hava utgjorts av vissa lyxkartonger (särskilt äggformade konfektaskar), försedda med litografiskt bildtryck och avsedda för internationell avsättning. Inhemsk tillverkning av sådana lyxkartonger förekommer icke, enär de utländska (tyska) företagen på grund av sin större avsättning hava avgörande fördelar framför de svenska. * Tillverkningen av grövre påsar av omslagspapper, utan tryck eller endast med i högtryck utfört firmatryck, har på grund av sin i råvaruhänseende gynnsamma 1 Jfr vad vid behandlingen av tryckeri industrien anförts om bildtryck., avsett för internationell avsättning.

204 ställning och den relativt höga frakten å fabrikatet varit fullt oberoende av utländsk konkurrens. Däremot torde den från grovpåsfabrikationen i väsentliga avseenden skiljaktiga tillverkningen av lyxpåsar, varmed förstås påsar, som äro försedda med litografiskt tryck (vanligen bild- och firmatryck i förening) i viss mån varit beroende av tullskyddet. Tillverkningen av dylika påsar bedrevs före kriget praktiskt taget endast vid Norrköpings litografiska aktiebolag och var betydligt yngre än grovpåsfabrikationen. Av kuvert har det ovannämnda företaget i Norrköping varit den mest betydande producenten, men ett flertal smärre tillverkare förekomma även. Enär kuverttillverkningens ekonomi i väsentlig grad är beroende av graden av specialisering samt utnyttjandet av den använda arbetskraften och de dyrbara automatiska maskinernas produktionskapacitet, har den begränsade inhemska produktionens uppdelning på ett flertal företag varit en påtaglig svaghet. Trots det betydande tullskyddet har också den utländska konkurrensen varit mycket kännbar; ej mindre än omkring en fjärdedel av det inhemska behovet importerades före krigsåren. Den växande tillverkningen av wellpapp har ägt ett visst skydd i frakten å det skrymmande fabrikatet. Beträffande bobiner av papper är den inhemska tillverkningen relativt ny och tilldrar sig därför här föga intresse. Den utländska konkurrensen i fråga om övriga varuslag har huvudsakligen inriktat sig på serviettpapper, hyllremsor och dylika smärre artiklar, vilkas tillverkning genom en längre driven specialisering kunnat bedrivas med större fördel vid utländska storföretag. Av vad ovan anförts om de växlande tillverkningskostnaderna torde framgå, att Tullskyddets höjd det ej är möjligt att uppgiva någon genomsnittlig siffra för tullens relativa höjd. och ut- I fråga om några typiska varuslag, som ej redan i fraktförhållandena ägt ett naturnyttjande. ligt skydd av betydenhet, skola likväl några uppgifter anföras till belysning av skyddets höjd år 1913. För enkla anteckningsböcker i vaxduksband växlade det effektiva tullskyddet ungefärligen mellan 6 och 15 % av varuvärdet, motsvarande 10—60 % av manufaktureringskostnaden. För en kontorsbok i lärftband utgjorde skyddet c:a 15 % av varuvärdet och inemot 40 % av manufaktureringskostnaden. Skyddet för otryckta, enkla affärskuvert av vanlig storlek, tillverkade av papper med halt av slipmassa, uppgick till omkring 40 % av värdet och 80 % av manufaktureringskostnaden. För ett affärskuvert av träfritt papper med invändigt litografiskt tryck utgjorde motsvarande tal 17*5 % och c:a 27 %. Det torde icke råda något tvivel om att tullskyddet utnyttjats exempelvis i fråga om en sådan vara som kuvert, varav en ej ringa import förekommit. I fråga om flertalet varuslag, särskilt grövre kartonger och påsar, finnes emellertid knappast anledning antaga, att tullen utövat något nämnvärt inflytande på priset. Tullskyddet måste anses haft en jämförelsevis ringa inverkan åtminstone på den Tullskyddets bety- tidigare produktionsutvecklingen, enär såväl de tillverkade produkternas beskaffenhet delse för som behovet av kontakt mellan tillverkare och köpare beträffande de mest betyproduktionens ut- dande varuslagen utgjort ett naturligt skydd mot utländsk konkurrens. Först sedan veckling. tillverkningen i Sverige med den ökade förbrukningen vid tiden omkring sekelskiftet växt ut till en industrimässigt bedriven verksamhet av ansenlig storlek och därvid även börjat omfatta vissa ganska högt förädlade fabrikat, som äro föremål för utrikeshandel, har skyddet i större utsträckning möjliggjort produktion i direkt konkurrens med utlandet. Denna produktion har småningom i många fall utvecklats till ökad konkurrenskraft och därmed ock minskat beroende av tullskyddet, särskilt sedan en koncentration av driften åstadkommits genom de viktigaste företagens fusionering 1913 och följande år.

205 YLLEINDUSTRIEN1 Den svenska ylleindustrien sysselsatte år 1913 omkring 12 000 arbetare. Be- Orienter%ng räknat efter salutillverkningarnas värde (64 milj. kr.) representerade ylleindustrien vid samma tid mer än 40 % av landets textilindustri. Av de framställda ylleprodukterna äro kardgarn (eller streichgarn), som tillverkas av okammad ull, och vävnader därav mera betydande än kamgarn och kamgarnsvävnader. Huvudparten av produktionen sker vid »kombinerade» (d. v. s. av såväl spinneri som väveri bestående) fabriker; därjämte förekomma självständiga spinnerier och väverier. Bland självständiga spinnerier märkas kamgarnsspinnerier samt vigognespinnerier, av vilka de senare tillverka garn av ull eller konstull och bomull, närmast för användning i trikåfabriker. Till de självständiga väverierna höra bl. a. klänningstygsfabriker, som framställa lätta modetyger av kamgarn för damer, och en del mindre väverier, som huvudsakligen tillverka kamgarnsserge. Av löngodsfabriker, vilka syssla med spinning och vävning av inlämnad inhemsk råull, förekomma såväl självständiga spinnerier som kombinerade företag. Mera speciella företagstyper äro maskinfiltfabrikerna, som huvudsakligen tillverka s. k. pappersfilt för pappersbrukens behov, och de egentliga filtfabrikerna, som framställa stampad filt för hattillverkning eller andra ändamål. Under 1800-talets första hälft rådde dels införselförbud, dels mycket höga tullar Tullpoliti:å yllevaror. Förbuden borttogos under 1850-talet, och betydande tullreduktioner ska datagenomfördes särskilt under 1860-talet. De förändringar, som den svenska ylleindustriens tullskydd undergått sedan 1880-talet, hava ej varit synnerligen betydande. Såväl 1892 som 1911 års taxor medförde dock skärpningar av skyddet. Som framgår av nedanstående tablå, hava tullförhöjningarna ifråga om garn endast drabbat de mera förädlade fabrikaten. Detsamma kan i viss mån sägas även om vävnader: den viktigaste tullförhöjningen var den, som år 1911 infördes för de finare damklänningstygerna (vävnader med mindre vikt än 200 gram per kvadratmeter). Tullsatser i öre per kg från år 1882 1892 1911 Garn: ofärgat och oblekt: enkelt tvinnat färgat, blekt eller trvckt: enkelt tvinnat • Vävnader (inkl. stampad filt): nöthårsfilt, stampad annan stampad filt (utom maskinfilt) ändlös maskinfilt vävd nöthårsfilt .pressduk mattor kostymvävn. över 300 gram per kvm inneh. något silke (högst 3 %) andra yllevävnader, vägande: över 700 gram per kvm 200—700 gram per kvm högst 200 gram per kvm 1

den

20 20

20 25

20-30 3 25-35 *

35 35

35 40

35-45 2 40—50-

fri 60 fri fri 20 60

fri 60 25 25 3 25 60

10 90 50 25 50 60—100*

175 175 175

150 175 225

Jfr Tull- och traktatkommitténs utredn. n:r XXVII: Ylleindustriens produktionsförhållanav K.-G.

HAGSTRÖM.

Den högre tullsatsen gällde garn över n:r 40 metriskt (fr. o. m. 1 /s 1912 över n:r 41). Denna tullsats infördes redan 1888. 4 Oberäknat knutna mattor, som drogo tull av 1—2 kr. (finanstull, sedermera höjd till 5—8 kr.). 8

206 ProdukDen gamla ylleindustrien i Sverige, som från början av 1700-talet antog mera tionens ut- ordnade industriella former, tillverkade uteslutande kardgarn och vävnader därav. veckling Den bar länge en helt hantverksmässig prägel, som först försvann ett stycke in och nuvarande på 1800-talet genom införandet av den mekaniska spinnmaskinen och vävstolen. organisa- Dessa maskiner vunno dock större användning först under 1800-talets senare hälft. tion. Tillverkningen av kamgarn och kamgarnsvävnader upptogs i Sverige först under 1880-talet och är sålunda relativt ung. Ylleindustriens utveckling under senare tid karaktäriseras av en successiv sammandragning av driften till ett färre antal bättre utrustade företag. Samtidigt undergick industrien i sin helhet en utvidgning. Till belysning av dessa förhållanden meddelas i följande tablå en översikt av antalet fabriker, arbetare och spindlar resp. vävstolar fr. o. m. 1896 t. o. m. 1912 med uppdelning på spinnerier och väverier.

u11s p i nn e r i e r

Y1 l e v a

v e r i e r i medeltal år

i medeltal å r

Antal fabriker 1 . Antal arbetare • Antal spindlar .. Antal vävstolar

1896/ 1900

19U1/ 05

1906/ 10

1911/ 12

1896/ 1900

1901/ i 1906/ 05 1 10

1911/ 12

152 2 739 138 622

143 3 396 189 492

124 3611 225 012

114 3 756 235 000

107 7 515

111 7 366

98 8 045

,8 7 742

3 701

4 532

5 242

5 3H7

Följande översikt ger en bild av produktionens omfattning och utveckling under åren 1896—1914. U l l s p i n n e r i e r Tillverkat garn av egen råvara I medeltal år

1896/1900 1901 05 .. 1906/10 •• 1911/12 .. 1913/14 ...

oblekt färgat, och blekt el. ofärgat tryckt ton ton 4 866 6 741 7 221 8 066

1640 1478 2 468 2 538

Ylleväverier

Spinnlön Tillverkade Vävlön for främ- vävnader (hel- för främS u m m a och halvylle) mande mande av eget garn tOds gods ton 1 000 kr. 1 000 kr töa 1 000 kr l 000 kr.

6 506 8 219 9 68* 10 604 2 1 1 285

15 997 21729 27 365 29 611 31473

86.n 112f 1361 1373

5 569 7 017 7914 8 331 8 892

26 461 32 763 41 R55 44 388 48139

303 514 421 314

Siffrorna utvisa en jämn ökning av produktionen. Att några tvära språng ej framträda är naturligt för en så gammal tullindustri som den förevarande. Produktionens närmare fördelning på olika varuslag redovisas ej i industristatistiken. Följande uppdelning av företagen och de vid dem anställda arbetarna på olika företagstyper år 1913 torde dock giva en ungefärlig bild av de olika tillverkningarnas relativa betydelse liksom även om genomsnittsstorleken av olika slag av företas:.

Kamgarnsspinnerier Vigognespinnerier Klänningstygsfabriker

Antal företag

Antal arbetare

5 7 5

1 136 443 955

Genomsnittligt arbetarantal per företag 227 63 191

1 Som ullspinnerier och ylleväverier ha räknats samtliga företag, vid vilka överhuvud någon framställning av ullgarn resp. yllevävnader förekommit, Kombinerade fabriker ingå sålunda bland såväl spinnerier som väverier. ' Därav kamgarn 2 901 ton och kardgarn 8 384 ton.

207 Antal företag

Antal arbetare

Genomsnittligt arbetarantal per företag

3 7 3 20 44 3 3

410 140 567 5271 2 540 715 353

137 20 189 264 58 238 118

125 Andra självständiga väverier: mattfabriker o. d smärre väverier andra Vanliga kombinerade yllefabriker Löngodsfabriker Maskinfiltfabriker Hatt- och filtstumpfabriker o. d. Summa

D e n s t e g r a d e f ö r b r u k n i n g e n av ull och d e n a v t a g a n d e i n h e m s k a u l l p r o d u k t i o n e n h a r g j o r t d e n s v e n s k a y l l e i n d u s t r i e n i ö k a d o m f a t t n i n g b e r o e n d e av i m p o r t e r a d ull. A r 1 9 1 2 i m p o r t e r a d e s av ull c:a 9 3 % s a m t av l u m p och k o n s t u l l 6 5 % av behovet. I n - och utförseln stående tablå.

I medeltal år

1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

garn

och v ä v n a d e r å r e n 1 8 7 1 — 1 9 1 3 m e d d e l a s i n e d a n -

U 11g a r n Införsel Utförsel

Införsel

Utförsel

ton

1 000 kr.

ton

1000 kr.

ton

485 560 934 1470 1879 2 666 1895 1807 2 074

3 692 3 032 3 479 5179 6 511 10 503 8 623 7 316 9 841

1600 1684 2 244 2 306 2 578 2 240 1542 1610 1427

16118 16 924 21804 22 373 20 227 15 800 11712 11897 10 834

ton

Y l l e v ä v n a d e r

|1 000 kr

1 1 3 50 83 119 133 165 200

8 7 15 200 302 520 671 7701 1041

11 000 kr,

46 89 102 159 260 239 99 92 204

475 916 1014 1575 1955 1431 595 587 1535

B l a n d d e o m s t ä n d i g h e t e r , som p å v e r k a t u t r i k e s h a n d e l n , m ä r k e s m e l l a n r i k s l a g e n , som till 1 8 9 7 t i l l ä t e t t fritt b y t e av h i t h ö r a n d e a r t i k l a r m e l l a n S v e r i g e och N o r g e . N e d g å n g e n i såväl in- som utförsel u n d e r f e m å r s p e r i o d e n 1 9 0 1 — 0 5 ä r h e l t a t t t i l l s k r i v a u p p h ä v a n d e t av n ä m n d a l a g å r 1 8 9 7 . Tullförhöjningarna av 1 8 9 2 s y n a s ej o m e d e l b a r t h a l t i n f l y t a n d e p å u t r i k e s h a n d e l n ; e m e l l e r t i d f ö r m ä r k e s en g r a d v i s s k e e n d e f ö r s t ä r k n i n g av d e n i n h e m s k a i n d u s t r i e n s s t ä l l n i n g p å m a r k n a d e n . I p r o c e n t av d e n i n h e m s k a f ö r b r u k n i n g e n s k v a n t i t e t u t g j o r d e s å l u n d a t i l l v e r k n i n g e n : av garn av vävnader

1896/1900 71-9 73'6

1901/05 82-3 82-9

1906/10 85'5 83-9

1911/13 85-3 87-7

A v g a r n i m p o r t e n h a r d e n ojämförligt s t ö r r e d e l e n (år 1 9 1 3 över 9 3 %) u t g j o r t s av kamgarn. O m k r i n g hälften h ä r a v h a r g å t t till d e s j ä l v s t ä n d i g a y l l e v ä v e r i e r n a (kamylleväverierna), medan återstoden fördelat sig mellan kombinerade yllefabriker och t n k å f a b r i k e r . G a r n e x p o r t e n h a r u t g j o r t s av b l e k t e l l e r f ä r g a t , t v å - eller flert r å d i g t k a m g a r n av l ä g r e g a r n n u m m e r . V ä v n a d s i m p o r t e n h a r i h u v u d s a k u t g j o r t s av k o s t y m - och k l ä n n i n g s t y g e r . De vanliga yllevävnaderna av 2 0 0 — 7 0 0 grams vikt p e r kvm representerade år 1 9 1 3 k v a n t i t a t i v t s e t t 3 8 % av i m p o r t e n , d e t u n n a r e k l ä n n i n g s t y g e r n a 25 X » s a m m e t och p l y s c h 6 %, m a t t o r 15 %, m a s k i n f i l t och p r e s s d u k 8 %. Utförseln u t g j o r d e s i h u v u d s a k av m a s k i n f i l t för f a b r i k s b e h o v s a m t v a n l i g a y l l e v ä v n a d e r av 2 0 0 — 7 0 0 grams vikt.

Ut rike»handel.

208 Räntabilitet.

De inhemska väveriernas ställning synes hava varit starkast ifråga om de tekniska artiklarna (maskinfilt- och pressduk) samt vanliga kostym- och klänningstyger. Behovet av mattor har i stor utsträckning fyllts genom import; vad värdet angår hava emellertid de knutna mattorna, varav den inhemska tillverkningen torde varit obetydlig, övervägt i importen. Behovet av plysch och sammet har helt fyllts genom import. I procent av det egna kapitalet (aktiekapital och fonder) uppgick fabrikationsvinsten åren 1911 — 14 för 36 företag tillhörande ylleindustrien till resp. 5-2, 5*5, 6-2 och 7'4 %\ genomsnittet för de tre förkrigsåren var 5"6 %. Förhållandena ställde sig dock ganska olika vid olika kategorier av företag. Genomsnittsräntabiliteten åren 1911—13 utgjorde j£ 9 % Ba /° * ' /° 4'2 % P'l % £ G /» 12 "° %

för ullspinnerier (3 st.) : » kamgarnsspinnerier (3 st.) » vigognespinnerier (2 st.) » kombinerade yllefabriker (ej löngods, 11 st.) » » löngodsfabriker (8 st.) » kamgarnsväverier (5 st.) » filtfabriker (2 st.)

Anmärkningsvärt höga siffror förete filtfabrikerna och kamgarnsväverierna, medan de vanliga, kombinerade yllefabrikerna, vilka utgöra den största gruppen, förete en ganska låg räntabilitet. Jämförelse Fabrikationsutgifternas procentuella fördelning vid viktigare grupper av företag mellan utgjorde år 1912 enligt kommerskollegii specialundersökning angående textil- och produk- beklädnadsindustrien: nådernai Sveriaeoch utlandet.

u u 0 . d . råmaterial (bomull etc.) Garn m- m Driftskostnader (bränsle, kraft, hjälpmaterialier) Arbetslöner Förvaltning Försäljningskostnader Övriga omkostnader l Vinst' Summa

mi ' spinnerier

Kamgarnsspinnerier

Ylleväverier

Kombinerade yllefabriker

47'8 I*2 4'8 Ig" 6 fl

79'0 J'8 28 J' 4 2;a

10*2 40 lOO'o

4'4 2-1 lOO'o

^ 06 10 5 / 3/7 b ° 7'8 3-1 lOO'o

34/8 "!! 07 18 S 'n 4; ,* x 10 s 38 100'o

i 8

1 8

För frågan om och i vad mån de svenska produktionskostnaderna överstiga de utländska tilldraga sig i främsta rummet olikheterna i driftens organisation intresse. Medan den huvudsakliga produktionen i Sverige sker vid företag, som syssla med framställning av en mångfald produkter av olika slag, är tillverkningen vid utlandets fabriker i regel längre specialiserad. Ehuru ofta mindre än de svenska fabrikerna driva de utländska därför produktionen av vissa artiklar i större skala, vilket medger ett bättre utnyttjande av såväl arbetskraft som maskinella anordningar. Den huvudsakliga orsaken till att fabrikationen ej specialiserats så långt i Sverige som i utlandet är att söka i den inhemska marknadens begränsning, ehuru möjligen ett intimare samarbete mellan fabrikanterna — därest ett sådant kunde åvägabringas — skulle medgiva en mera rationell produktion åtminstone av vissa speciella varuslag, såsom t. ex. damklänningstyger, vilka i högre grad än de stora stapelartiklarna äro beroende av moderna. Emellertid synes ylleindustrien icke hava lika stor olägenhet av marknadens begränsning som exempelvis bomullsindustrien. Orsaken härtill är, att ylleindustrien, 1

Räntor å främmande kapital, avskrivningar, hyror, frakter å försålda fabrikat, skatter etc. • Inkl. ränta å eget kapital.

209 särskilt kardyllebranschen, kännetecknas av en lägre intensitet i de tekniska procedurerna än bomullsindustrien. Det dyra materialet behandlas inom ylleindustrien mera omsorgsfullt och därför relativt långsamt, i vissa fall får tillverkningen — såväl i Sverige som i utlandet — en nära nog hantverksmässig prägel. I tekniskt .hänseende kunna de svenska yllefabrikerna sägas vara lika väl rustade som utländska företag. Vid framställning av ullgarn torde någon olikhet mellan Sverige och utlandet i den relativt betydande råvarukostnaden ej förefunnits, frånsett en obetydlig fraktskillnad. Däremot hava kapital- och möjligen även arbetskostnader ställt sig högre i Sverige. I den för kommittén verkställda utredningen om ylleindustrien hava kapitalkostnaderna i Sverige på grund av tull och frakt å maskiner, dyrbarare byggnadssätt, högre räntefot och lägre driftseffektivitet x beräknats förhålla sig till de utländska som 100 : 60. Det svenska garnets tillverkningskostnad skulle av denna anledning fördyras med 2 ä 3 %. Enär det uttryckligen framhållits, att beräkningen i vissa punkter byggt på mera lösa antaganden, får den endast anses kunna giva ett ungefärligt begrepp om den svenska merkostnadens storlek. Arbetslönerna voro i Sverige före kriget något lägre än i England men ungefärligen av samma höjd som i Tyskland. Därest arbetskostnaden varit högre i Sverige än i dessa länder har sålunda orsaken varit att söka i en lägre arbetseffektivitet. Vad angår kostnaden för kraft synes man hava anledning antaga,, att den ställt sig något lägre vid de svenska företag, som använt sig av vattenkraft än vid konkurrerande utländska fabriker, som praktiskt taget uteslutande varit hänvisade till kol som energikälla (år 1913 fyllde vattenkraft ej mindre än 50 ä 60 % av ylleindustriens kraftbehov). Emellertid är bränslekostnaden för fabrikationsändamål och uppvärmning av lokaler även vid de företag som ej använda sig av ångkraft av större betydelse än kraftkostnaden, och enär dels kolpriset är högre i Sverige än i England och Tyskland, dels kol åtgången större (på grund av klimatiska förhållanden), torde den till i regel omkring 2 % av tillverkningsvärdet uppgående sammanlagda kostnaden för kraft och bränsle ej varit lägre i Sverige än i det konkurrerande utlandet. För närmare belysning av kostnaderna vid tillverkning av yllevävnader meddelas i nedanstående tablå uppgifter för några typiska vävnadsslag rörande tillverkningskostnadernas höjd år 1913. Samtliga vävnader skulle vid införsel hava dragit en tull av kr. 1*7 5 per kg (enligt tulltaxerubrik 405). PRODUKTIONSKOSTNADER FÖR YLLEVÄVNADER AR 1913.

KR. PER KG

1) Frän spånadsämne till kardijllevävnad. 135 cm helylledamkläde, 407 gr per m 150 » helyllekostymtyg, 540 » » » 130 » halvyllekostymtyg, 380 » » >

14*30 6'48 5-oo

D ä r a v k o s t n a d e r för . bränsle arbete och kraft 5'86 0'57 3*00 2"96 I'll 0'65 Tss Too 0-92

2) Från garn till kamijlleväunad. 150 cm helyllekostymtyg, kamgarn, 480 gr per m ... 150 » halvyllekostymtyg, kamgarn, 560 » » » ...

12*50 8'93

6*42 4"59

Pris

ravara

090 0'95

1*6 7 1"45

Vad råvarukostnaderna angår har man vid vävningen uppenbarligen haft att räkna med det högre pris å garn, som berott på merkostnaderna vid garntillverk1 Beroende bl. a. på att maskinernas produktionskapacitet till följd av bristande specialisering ej kan utnyttjas lika långt i Sverige som t. ex. i England. 14 — 3501. T. T. Del II.

210 ning i Sverige eller — då garnet importerats — på garntullen. De höga kapitalkostnaderna i Sverige kunna vara mycket kännbara; om den utländska kapitalkostnaden utgjort endast något mer än 60 % av den svenska (jfr ovan), skulle den svenska merkostnaden på denna punkt stigit till flera procent av varuvärdet. Huruvida arbetskostnaden varit högre i Sverige än i utlandet, är — liksom i fråga om garn — ej möjligt att utröna med hjälp av tillgängligt material. Utgiften för kraft torde vid de svenska fabriker, som använda vattenkraft, sannolikt något understiga konkurrerande utländska företags motsvarande kostnad, men liksom i fråga om garn torde denna fördel ofta mer än uppvägas av den högre kostnaden för bränsle. Av det anförda torde framgå, att det ej är lätt att bilda sig ett mera preciserat omdöme om den svenska ylleindustriens ställning i konkurrenshänseende. Att merkostnader förefunnits är otvivelaktigt liksom även att desamma till ej ringa del varit ofrånkomliga. Garntullen torde år 1913 i regel hava uppgått till 4 — 7 % av värdet i fråga Tullskyddets om kamgarn och 6—9 %. av värdet i fråga om kardgarn. Den förefaller sålunda höjd och relativt låg, om den än åtminstone i fråga om kamgarn motsvarade en ingalunda utnyttobetydlig del (c:a 20—35 %) av manufaktureringskostnaden. Den stora importen jande. av kamgarn torde — även om den delvis omfattat i Sverige ej tillverkade kvaliteter — tyda på .att tullskyddet utnyttjats av kamgarnsspinnerierna. Vävnadstullen har för olika fabrikat varit av mycket växlande höjd, från ungefärligen 10 % av värdet i fråga om finare, lätta tyger upp till omkring 40 % för grövre och tyngre vävnader. Enligt handelsstatistikens beräknade genomsnittsvärde å importerade vävnader år 1913 skulle tullen å sådana vävnader nämnda år hava utgjort omkring 20 % av varuvärdet. Om man utgår från denna siffra och vidare antager kostnaden för garn vara lika mycket högre i Sverige än i utlandet som garntullens belopp, kvarstår för själva vävningen ett skydd av i regel 15—18 % av tillverkningsvärdet eller ungefärligen 30—45 % av de till vävningen hörande manufaktureringskostnaderna. Enär importen i huvudsak omfattat finare vävnader, har tullskyddet emellertid i fråga om de för den inhemska produktionen mest betydande fabrikaten varit vida högre. Så t. ex. ägde de av kombinerade yllefabriker år 1912 inom landet försålda yllevävnaderna ett genomsnittligt värde av kr. 4-9 5 per k g ; tullen utgjorde härvid ej mindre än 35 % av värdet. E n jämförelse mellan svenska och engelska priser år 1913 har visat, att ifråga om finare tyger tullskyddet i betydande utsträckning, ofta helt och hållet utnyttjats. Vad däremot beträffar de grövre vävnaderna framgår det av såväl den ringa importen som andra omständigheter, att något höggradigt utnyttjande av skyddet ej förekommit. Sannolikt har priset å sådana vävnader endast fördyrats med en ringa del av tullens belopp. Då undersökningen av räntabilitetsförhållandena visat, att 3dleindustriens vinster snarare voro låga än höga före kriget, förefaller det sannolikt, att den utnyttjade delen av tullskyddet väsentligen absorberats av produktionens merkostnader. I fråga om en sådan industri som ylleindustrien är det i hög grad vanskligt Tullskyddets att skilja mellan å ena sidan den inverkan, som denna industris tullskydd utövat betydelse under årtiondena närmast före världskriget, och å andra sidan verkningarna av furproduk den allmänna industrialiseringen och det stigande välståndet sedan 1890-talets tionens utveckling början. Genom dessa sistnämnda omständigheter befordrades bruket av industriella ylleprodukter. Emellertid är det uppenbart, att det långvariga tullskydd, i vars hägn ylleindustrien uppväxt, givit de äldre företagen i branschen en beaktansvärd tillgång i den långa erfarenhet, som för den i vissa fall nästan hantverksmässiga driften varit av stor betydelse, samt i den fasta och med arbetet väl förtrogna arbetarstammen. Man torde i dessa omständigheter åtminstone delvis hava att.

211 söka förklaringen till att den starka utökning av produktionen, som ägde rum under 1890-talet, icke i högre grad medförde anläggningar av nya företag utan huvudsakligen kom de äldre företagen till godo. Den inom åtskilliga andra industrigrenar av skyddet möjliggjorda splittringen av produktionen på ett alltför stort antal mindre väl rustade företag synes i varje fall icke under åren närmast före världskriget hava i nämnvärd grad gjort sig gällande inom ylleindustrien, som då efter en period av koncentration nått en konkurrenskraft, som i fråga om billigare och grövre vävnader hade gjort produktionen i mindre grad beroende av tullskyddet.

212 BOMULLSINDUSTRIEN » OrienteMed ett saluvärde under åren närmast före världskriget av omkring 60 milj. kr. rin 9och ett arbetarantal av över 13 000 representerade bomullsindustrien omkring 40 % av landets textilindustri. Produktionen, som i huvudsak är lokaliserad dels till ett ganska vidsträckt distrikt i sydvästra Sverige med Borås och Göteborg som centra, dels till Norrköping, omfattar huvudparten av de inom landet förbrukade bomullsvarorna, men är företrädesvis inriktad på grövre och enklare fabrikat. TullFör de flesta av bomullsindustriens tillverkningar gällde ända till 1816 införselpoHtiska f ö ^ u j Småningom borttogos dessa och ersattes med tullar. År 1858 försvunno dafa " de sista förbuden, och vissa nedsättningar av tullarna vidtogos. Ytterligare nedsättningar skedde 1865 i samband med handelstraktaten med Frankrike; genom denna traktat, vilken i väsentliga delar förnyades 1881, bundos tullsatserna för flera slag av bomulls vävnader till 1892. Vissa smärre nedsättningar skedde även 1882. Det protektionistiska omslaget på 1880-talet medförde vissa förhöjningar av bomullsindustriens tullskydd om än ej särdeles betydande. År 1888 höjdes tullskyddet för två- och flertrådigt garn, och 1892 infördes tull (20 öre per kg) å den förut fria maskinfilten, varjämte tullen å segelduk höjdes från 14 till 20 öre per kg. Någon rubbning av bomullsindustriens tullskydd ägde sedan icke rum förrän 1911 i samband med den allmänna revisionen av tulltaxan. De då införda ändringarna gingo i stegrande riktning. Utvecklingens ungefärliga förlopp belyses i nedanstående tablå, vari tullsatserna för garn och de viktigaste (likartade) vävnadsslagen angivits i kr. per k g : Garn, enkelt: ofärgat färgat två eller flertrådigt: ofärgat färgat Vävnader, likartade, ej specificerade: oblekta och ofärgade blekta eller färgade tryckta eller pressade

1860 1865 1867

028 O' 47

0-18 O' 33

0-18 °'35

0-15 0'30

0-15 0"30

0-12—0-20 0-27— 0-35

0*28 0-47

0 - l8 0-83

0'iS 0-35

0-15 0'30

0-20 0*86

(TIT— 0-25 0-32— 0'40

0'94 1*65 3*12

0"59 l'18 1'7G

0'59 °'94 1"18

0-50 0"90 1"10

0-50 0'90 1'10

0'50— 0-90 (V90 —1*40 1-10—1-65

Det nya i 1911 års taxa var den långt gående differentieringen av tullarna, varigenom en förhöjning av tullskyddet, uppgående högst till c:a 20 % för garn och c:a 50 % för vävnader, erhölls för de mera förädlade produkterna (för de grövre produkterna bibehölls i huvudsak det äldre tullskyddet). De förutvarande taxerubrikerna för garn uppdelades sålunda i flera efter garnets finlek, och vävnaderna klassificerades i ett system med vävnadssättets art samt vikten per ytenhet och trådtätheten som huvudindelningsgrunder. För några vävnadsslag trädde emellertid tullsänkningar i kraft. Så t. ex. sänktes tullen å vissa för den inhemska industrien mindre betydande vävnader, nämligen dels gas, stramalj m. fl. glesa 1

Jfr Tull- och traktatkommitténs utredn. n:r II:

landen av K.-G. HAGSTRÖM.

Bomullsindustriens produktionsförhål-

213 vävnader, dels de tätaste vävnaderna (med över 80 trådar per kvcm) från kr. 1*7 5 till i regel kr. 0-9 0—1-6 5 per kg. Sedan spinnmaskinerna uppfunnits i England under 1700-talets tredje kvartal, ^™^"*" upptogs snart även i Sverige en fabriksmässig bomullstillverkning. Under 1800- ^JJJJJJ" talets första hälft anlades sålunda 11 spinneriföretag, som under femårsperioden och nuva_ 1846 — 50 i medeltal sysselsatte omkring 1 900 arbetare. Väveriernas antal upp- rande tages i den officiella statistiken under samma skede till 28 med 1 045 arbetare o r JT* 8 a " och ett tillverkningsvärde av c:a 800 000 kr. Den följande utvecklingen var synnerligen snabb; spinnerierna hade 1875 mer än fördubblats med hänsyn till såväl antal fabriker som arbetare; väveriernas antal hade visserligen sjunkit till 19 men deras arbetarantal ökats till 2 200 och tillverkningsvärdet till 9*6 milj. kr. Det sista fredsåret hade spinneriernas antal vuxit till 3 1 , antalet arbetare till omkring 5 500 och tillverkningen till c:a 32 milj. kr. Väveriernas antal var 49, deras arbetare c:a 6 800 och tillverkningen 38'4 milj. kr. Väljes antalet spindlar och vävstolar som mått på utvecklingen, belyses denna fr. o. m. 1896 — det första år, för vilket siffror finnas — av följande uppgifter: Antal spindlar 346225 414249 408807 481825 493121

-^r 1896 1901 1906 1911 1914

Antal vävstolar 7 775 9514 11202 12872 14412

Den officiella industri statistikens tillverkningssiffror för tiden före 1896 äro ej jämförbara med siffrorna för de följande åren, emedan spinneriernas tillverkning förut i regel icke medräknades annat än i det fall, att garnet försåldes, under det att sådant garn uteslöts, som vid de med väverier kombinerade spinnerierna tillverkades för förädling i det egna väveriet. Från år 1896 angives emellertid värde och kvantitet för spinneriernas hela produktion. I följande tabell meddelas summariska tillverkningssiffror för åren 1896—1914. Bomullsväverier

Bomullsspinnerier I medeltal är

1896/00 1901/05 1906/10 1911/12 1913/14

Tillverkat spinngods av egen råvara ton

1 000 kr.

14 390 14 854 16 113 16 563 18 134

18 035 21290 25 766 29 269 32 827

Spinnlön för främmande gods 1 000 kr. 19 76 369 407

Tillverkade vävnader av eget garn

p-nris

ton

1 000 kr.

10 651 9 587 10 900 11573 12 437

20 952 22 268 29191 33 458 38 565

6 1 42 16

Enligt industristatistikens specifikation fördelade ningen under perioden 1908—12 på följande sätt: Bomullsgarn, o färgat » färgat eller tryckt •••• Bomullsvävnader: oblekta, ofärgade och otryckta blekta eller färgade tryckta eller pressade

j Vävlön för I främmande

sig den årliga medeltillverkTon 15 136 845

1 000 kr 26 035 1512

4 955 5 810 330

12 090 18 077 840

214 De vävnader, som tillverkats av inom landet spunnet garn, hava genomgående varit av grövre typ än den, som är vanligast inom den engelska industrien. Spinneriernas genomsnittsnummer torde ligga omkring 20, och de vanliga inhemska vävnaderna bestå av garn nummer 14 till 30. Möjligen sammanhänger detta i någon mån med klimatförhållandena, i det att den engelska industrien har sin största avsättning av ordinära vävnader inom länder med varmare klimat, under det att de svenska vävnaderna till största delen finna avsättning inom det egna landet. Det är emellertid ett allmänt förekommande fenomen, att den inhemska industrien i ett land till en början specialiserar sig på de grövre vävnaderna för att småningom med tullskyddets hjälp erövra allt större områden av landets konsumtion. Enligt uppgift från Svenska bomullsfabrikantföreningen förekom emellertid redan år 1913 vid ej mindre än 9 av landets 27 spinnerier tillverkning av så fina garner som nummer 40 och däröver, och om ej kriget kommit emellan, skulle fabrikationen av finare varor sannolikt än mera allmänt hava upptagits. Den kombinerade — d. v. s. av såväl spinneri som väveri bestående — fabriken är den i vårt land förhärskande driftsformen, väl ej med hänsyn till antalet fabriker men med hänsyn till deras storlek och betydelse. Utgångsvaran är sålunda mestadels råbomull, i mindre mån garn (av finare nummer) och råvävnader (för tryckning o. s. v.); produkten utgöres av oblekta, blekta, färgade, kulörta, tryckta vävnader, på ett eller annat sätt appreterade. En del kombinerade fabriker hava styckfärgeri och tryckeri, där förädling förekommer av såväl egen som importerad väv. I ett litet land med föga utvecklad handelsverksamhet i garn och råvävnader är den kombinerade fabriken den naturliga driftstypen, och Förenta Staternas exempel synes visa, att den delvis kan vara lämplig även för större förhållanden. I England är däremot en specialisering av de olika slagen av företag vanlig. I den officiella statistiken redovisas de svenska företagen på följande sätt år 1914: Självständiga spinnerier » väverier Kombinerade fabriker Summa

Antal fabriker 11 24 16

Antal arbetare 1739 3 692 7 482

Förvaltningspersonal 54 163 224

441 Flertalet svenska företag voro små i jämförelse med de inom denna näringsgren ledande industriländernas. Den största kombinerade svenska fabriken hade 45 000 spindlar och 1 520 stolar, under det att man som typisk skulle kunna anse en fabrik med omkring 20 000 spindlar och 300—500 vävstolar. För England kan den typiska kombinerade fabriken uppskattas till 40 000 spindlar och 1 000 vävstolar. Spinnerier finnas emellertid där med över 400 000 spindlar och väverier med över 8 000 vävstolar, I Tyskland var genomsnittsstorleken 1910 27 300 spindlar och 814 vävstolar, varvid emellertid även mycket små hantverksmässiga företag äro medräknade. UtrikesSveriges årliga konsumtion av bomull var omedelbart före världskriget något handel, över 20 milj. kg. Den övervägande delen härav utgjordes av amerikansk bomull, under det endast obetydliga kvantiteter indisk och egyptisk bomull importerades. Utvecklingen av den svenska bomullsinförseln samt in- och utförseln av bomullsvaror sedan 1871 belyses av tabellen å följande sida. Som därav framgår har bomullsinförseln sedan 1870-talet befunnit sig i en ständig stegring. Garninförseln ökades t. o. m. femårsperioden 1896 —1900 men stagnerade därefter. Införseln av tråd har företett en jämn stigning. Vävnadsimporten var stigande till mitten av 1890-talet, därefter inträdde en mindre nedgång men några år in på 1900-talet åter stegring. På exportsidan inträffar

215 Bomull I medeltal år

Införsel Ton

1 000 kr.

Bomullsgarn Införsel Ton

I 1871/75 ; 7 921 10 650 1 636 1876/80 , 8 384 8 8111 1 7 7 9 1881/85 J 10 981 11 6 4 4 2 0 9 8 1886/90 ! 1 1 7 4 8 12 912! 1 704 1891/95 14 148! K) 726 2 133 j 1896/00 16 678| 10 928! 3 084 1901/05 17 896 15 423! 1 136 1906/10 2 0 123 21 534 1 261 1 9 1 1 / 1 3 2 1 0 8 7 2 4 583! 1 133

Bomullstråd

Utförsel

1 000 kr.

1 000 Ton j kr.

3 431 •3 6 7 8 3 288 2 566 3 030 3 755 1829 2 300 3 018

34 80 285 513 ! 481 363 405 307 492

161 267 498 820 697 496 605 577 965

Införsel Ton 72 114 202 : 250 294 | 316 ! 327 j 334 313

1 000 kr.

B o m u 11 s v ä v n a d e r Införsel Ton

Utförsel

0 0 0

\ kr.

Ton

1000 kr.

4 2 5 11 0 2 3 7 704 135 983 6 1 3 i 848 6 3 1 3 177 1 189| 1 3 3 2 11 0 5 0 7 992 366 2 368; 1 401 1 2 1 8 9 544 476 2 952' 1513 1 5 4 2 9 251 1 806 4 005; 1 945 1 8 5 6 7 3 4 3 566 2 006' 2 682 1 640 6 358 182 715: 2 805 1 994 9 3 8 8 114 4631 2 710 2 020 10 780 237 1 112!

ett häftigt sjunkande av siffrorna för garn och vävnader år 1898, en följd av att utförseln till Norge med upphävandet år 1897 av mellanrikslagen bringades att plötsligt avstanna. Uppgifter rörande in- och utförseln år 1913 av garn, fördelad på olika kvaliteter meddelas i nedanstående tablå: . Varuslag

Enkelt garn: oblekt och ofärgat: under n:r 12 » 12—23 » 23—33 » 33 och däröver blekt, färgat eller tryckt: under n:r 12 » 12—23 > 23—33 » 33 och däröver

Införsel Ltforsel ton ton

24o 112-4 181--' 220"i

82o 45-5 24-;» Ol

5"4 35-o 82-1 L3'6

30'0 23-7 132 lo

Varushv

Införsel Utförsel ton ton

Två- eller flertrådigt yarn, en gång tvinnat: oblekt och ofärgat: under n:r 12 2'0 » 12—23 6"o » 23 och däröver 413'5 blekt, färgat och tryckt: under n:r 12 7i » 12-23 H-5 » 23 och däröver 60'0 Flertrådigt garn, mer än en gång tvinnat, ävensom effekt- eller fantasigarn: oblekt och ofärgat 19l blekt, färgat eller tryckt ... 6*2 Garn i dockor, rnllar, nystan o. d. samt sytråd 392'o

1*4 192"2 51*6 0"4 3-6 30t3

46'1 0-5 0

Man finner av tabellen, att införseln ifrågavarande år huvudsakligen omfattade dels oblekt enkelt garn (för väverierna), mest av nummer 33 och däröver, men även ganska avsevärda kvantiteter av sådana slag, som tillverkas vid de svenska spinnerierna, nämligen nummer 12 — 23 och 2 3 — 3 3 , samt dels oblekt två- eller flertrådigt enkeltvinnat garn av nummer 23 och däröver, troligen till största delen egyptiskt garn för trikåtillverkning. Även importerades stora kvantiteter sytråd. Den största utländska leverantören före kriget var Storbritannien, särskilt av oblekt enkeltvinnat garn och sytråd. Betydande kvantiteter infördes även från Tyskland, framför allt av oblekt, enkelt garn i lägre nummer. En obetydlig export av garn till grannländerna har även ägt rum, särskilt av oblekt enkelt garn under nummer 12 och nummer 12—23 samt enkeltvinnat nummer 12—23 och dubbeltvinnat (troligen uteslutande fiskgarn). De ojämförligt största kvantiteterna gingo före kriget till Norge. In- och utförseln av bomullsvävnader av olika slag under år 1913 framgår av följande tabell:

216 I ii f ö r s

e 1,

Oblekta Blekta Kulörteller en- vävda el. ocli ofärgade färgade tryckta

V a r u s l a g

B o k b i n d a r - och label k l o t Sammetsvävnader:

U 1 f ö r s

B II

Alla slag 18 o 82s

•

t o n

e 1,

Oblekta Blekta Kulörteller en- vävda el. och ofärgade färgade tryckta

, —

—

Alla slag 1-8

0-o 0-o

9-5 151-8

95 152-s

—

0-8

0-o 1-2

— 0-9

0o 29

3-7

—

244 3-7

2-4

—

lo 24

33-1

21-5

6-1

60-7

110-1

52-1

8-4

170-6

121 - 3

128-6

56"i

306-o

32't

58-4

11-6

573-7

137-2

985-9

—

1-2

5'0

69-5

22-6

213-6

1-7

O-o

2'5

4'8

5-5

105-1

10-2

120 s

—

o-i

0-o

0-7

18-8 2-7

63-s 211

76*6 10-3

159-2 346

—

1-4 6-2

Ii 3-1

26 10-4

N ä s d u k s v ä v n a d e r m . IL a v -

Ö v r i g a v ä v n . till v ä v n a d s s ä t t e t l i k a r t a d e (»släta»): v ä g . m i n s t 250 g r p e r k v m .. v ä g . 100—250 g r p e r k v m .. o c h h å l l a n d e h ö g s t 60 d:o

hållande

mer

än

v ä g . u n d e r 100 g r p e r k v m och hållande högst 60 t r å d a r p e r k v c m -d:o h å l l a n d e m e r ä n 60 Övriga vävnader mönsterv ä v d a : väg. lägst 100 g r d:o u n d e r 100 g r p e r k v m

1-1

Som synes har en avsevärd import förekommit av andra sammetsvävnader än manchester. Beträffande likartade vävnader har importen av de grövre slagen kompenserats av en ungefärlig lika stor export (till Norge och Danmark). Den huvudsakliga importen, som ej kompenseras av någon nämnvärd export, omfattar mönstrade vävnader samt likartade med en vikt av under 100 gram per kvm ävensom tyngre men tätare vävnader (med mer än 60 trådar per kvcm). Den stora införseln av oblekta och blekta »printers» (avsedda att förses med tryckta mönster) torde så gott som uteslutande ha ägt rum från England. Tysklands bidrag till den svenska marknaden torde till stor del hava bestått av mönstrade eller likartade tunna vävnader, färdiga för omedelbart bruk. Även av dylika vävnader importerades eljest huvuddelen från England, något litet därjämte från Frankrike, Österrike och Danmark. Givetvis är det icke möjligt att av importsiffrorna för endast ett år erhålla en säker uppfattning angående importbehovet av olika tillverkningsslag, då veterligen r ä t t stora förskjutningar inträffat. Tabellerna ge emellertid en bild av ställningen närmast före kriget, innan den nya tulltaxan hunnit att i större utsträckning göra sina verkningar gällande. Siffror för t. ex. år 1921 ange en proportionsvis minskad införsel av finare garnnummer och vävnader. De låga utförselsiffrornå visa, att den svenska bomullsindustrien för sin avsättning praktiskt taget helt varit hänvisad till hemmarknaden. Att den å andra sidanförmått ganska väl behärska denna, kan belysas genom siffror för tillverkningens andel av konsumtionen. En efter varornas kvantitet utförd approximativ beräkning härav ger för nedan angivna perioder följande resultat: Garn Vävnader

1896/00

1901/05

1906/10

1911/13

84% 89%

95% 87%

94% 85%

96% 87%

217 Som synes har under perioden 1896—1913 garntillverkningen fått ökad betydelse i förhållande till förbrukningen, medan vävnadstillverkningens andel därav varit ungefär oförändrad. Efter värde räknat ha de inhemska vävnaderna representerat ungefär 80 % av förbrukningen. Ur kommerskollegii specialundersökning angående textil- och beklädnadsindustrien Jämförelse för 1912 må anföras följande uppgifter rörande fabrikationsutgifternas procentuella mellan produkfördelning vid självständiga bomullsspinnerier och bomullsväverier: Råmaterial Driftskostnader (bränsle, kraft, hjälpmaterialier) Arbetslöner Förvaltning Försäljningskostnader Övriga o m k o s t n a d e r 1 Vinst1 Summa

Spinnerier 70' o 2'1 9'9 2'2 2'3 8"4 5-1

t ionslcostnaderna i Väverier Sverige 57"5 och utlandet. 3'9 142 3'3 4'6 8"4 8-1

100o

100'o

Vid de kombinerade fabrikerna var givetvis materialkostnadens andel av tillverkningsvärdet lägre, arbetskostnadens andel däremot högre, nämligen resp. 51 och 17 %. Den svenska industriens ställning i konkurrenshänseende gentemot utlandet — särskilt England, från vilket land den viktigaste konkurrensen härrört — är i viss mån olika för garn och vävnader. Vad först angår gam synes råvarukostnaden på grund av högre avfallsprocent vara något — om än obetydligt — högre vid svenska spinnerier än vid engelska. Av driftskostnaderna äro kraftkostnaderna de viktigaste. I England utgår mau från stenkol som energikälla; i den mån så skett även i Sverige har det högre kolpriset här föranlett en merkostnad av högst 1 å 1 1/i öre per kg garn. Emellertid tillgodosåg den svenska bomullsindustrien år 1913 ungefär tre fjärdedelar av sitt kraftbehov med vattenkraft, dels direkt använd, dels och framför allt i form av elektrisk energi. Eör de större fabriker, som tillgodosett sitt kraftbehov från eget vattenkraftverk hava kraftkostnaderna kunnat ställa sig lika låga som eller lägre än för de engelska företagen. Där kraften måst köpas, vilket i flertalet fall torde varit händelsen, bör på detta område däremot en merkostnad ha varit för handen. — Av större vikt är skillnaden mellan Sverige och utlandet i fråga om kapital- och arbetskostnader. Den svenska industrien arbetar här med merkostnader, vilkas storlek är svår att beräkna; det är nämligen här nödvändigt att taga hänsyn till att driften vid de svenska företagen ej kunnat organiseras lika fördelaktigt som vid vissa utländska företag, vilka på grund av sitt mångfaldigt större avsättningsområde kunnat genomföra en långt driven specialisering av tillverkningen. Trots att medellönen per timme och arbetare varit något högre i England än i Sverige, synes det sålunda av utförda beräkningar framgå, att medellönen per timme och spindel varit avsevärt lägre i England. Maskinuppsättningen, som i Sverige måste importeras, ställer sig på grund av frakt, tull samt högre emballage- och monteringskostnader m. m. 30—40 % dyrare här än i England; häremot svarar en merkostnad, uppgående till 1*5 — 2-6 % av garnpriset. Det har jämväl påvisats, att kostnaderna för fabriksbyggnaderna äro högre i Sverige, dels emedan det kallare klimatet nödvändiggör ett solidare byggnadssätt, dels emedan de svenska arkitekterna och med dem samarbetande konstruktörer icke såsom de engelska hava den vana vid planerande av textilfabriker, som i England möjliggjort ett slags standardiserad och därför synnerligen billigt arbetande byggnadsindustri. Att även rörelsekapitalet 1

Se sid. 208 not 1 och 2.

218 kan' hållas relativt lägre i England än i Sverige, framgår exempelvis därav, att enligt verkställd undersökning lagret av råbomull 1909 —1913 vid engelska spinnerier kunde hållas vid 10" 7 % av årsförbrukningen, medan det vid svenska spinnerier uppgick till 21 %. Anledningen till denna olikhet är att engelska fabriker utan dröjsmål från lager i det egna landet kunna erhålla de särskilda kvaliteter bomull, som de behöva. Även spinnerierna i vissa andra länder, såsom Tyskland och Frankrike, intaga i nämnda hänseende en gynnsammare ställning än de svenska. — Slutligen har det framhållits, att regikostnaderna äro lägre vid de mera specialiserade engelska spinnerierna. Ifråga om vävnader medför det utomordentligt stora fält för olika kombinationer av garnnummer och trådantal liksom den starkt skiftande efterbehandling (blekning, färgning, appretering, ruggning o. s. v.), som framställningen erbjuder, stora svårigheter att överblicka produktionskostnaderna. Till belysning av kostnadernas fördelning beträffande särskilda varuslag hava i en tablå här nedan sammanförts svenska produktionskostnadskalkyler för några typiska slag av bomullsvävnader år 1913. I tablåns sista kolumn meddelas även tullsatsens höjd. Det bör observeras, att tullen givetvis ej enbart är avsedd till skydd för vävningen utan även innefattar skydd för spinning av det erforderliga garnet. PRODUKTIONSKOSTNADER FÖR BOMULLSVÄVNADER ÅR 1913. KR. PER KG Tulltaxerubrik 513 515

Pris (a), tillverkn.kostn. (b) 1) Frän bomull till vävnad: 33" perkal, oblekt 100 gr per in a) 83 cm tryckt perkal, 83 gr per m .. b)

518 524 530

Bränsle och kraft

. . Arbets-

lull-

lon

sats

3oo 4-25

1-28 140

0'15 0'3s

118 1/89

050 1*10

33" perkal, oblekt 100 gr per m a) 3"00 60 cm kulörtvävt rutigt bomullstyg 76 gr per m b) 4"28 80 cm kulörtvävt randigt bomullstyg 82'5 gr per m "... b) 7*27 80 cm kulörtvävt rutigt bomullstyg 78 gr per m b) 7'69 95 cm mönstervävd kulört vävnad (madrasgardin) 80 gr per m b) 11*26

1*94

0-05

0"30

0'öo

1*88

0'05

0'77

Tio

3'4G

0'io

Tio

1'40

3"CC

O'lO

1'ie

1'65

3'12

0'88

2"50

Inö

2) Frän garn till 513 515

Råvaror

vävnad:

De svenska väveriernas ställning i konkurrenshänseende försvåras av att specialisering vid dem ej förekommer i samma utsträckning som i de brittiska. Dessa uppgivas ofta gå år ut och år in med samma slags vävnad, alltid med konstant inställning på maskinerna. Därtill kommer, att de brittiska väverierna i regel ej underkasta vävnaden någon beredning, sedan den lämnat vävstolen. Skall vävnaden färgas eller på annat sätt beredas, skickas den till en annan fabrik. I Sverige sker appretering, blekning och färgning nästan alltid vid väveriet. Vissa av de svenska väverierna tillverka uteslutande eller så gott som uteslutande oblekta vävnader. En annan grupp väverier tillverkar åter enbart s. k., kulörtvävda vävnader (av färgat garn), en tredje grupp — till vilken de största väverierna höra — tillverkar dels oblekta vävnader, som blekas, färgas eller tryckas, dels kulörtvävda varor. Även vid dessa senare fabriker förekommer en viss grad av specialisering, i det att varje fabrik inriktar sig på att använda minsta möjliga antal garnnummer och garnfärger. Att emellertid de engelska fabrikerna i långt högre grad än de svenska undgått a t t splittra s i g . på många slag av fabrikat beror väl uteslutande på den engelska

219 handelns väldiga mått och dess stora avsättningsområden, som möjliggöra för vävnadshandlanden att göra stora beställningar och att ofta upprepa samma beställning. Sådana möjligheter äger icke den svenska industrien, och till en viss grad bottna de merkostnader, som belasta bomullsindustrien, i nämnda omständighet. Till ytterligare belysning av den svenska industriens ställning i kostnadshänseende vid framställning av bomullsvävnader må följande anföras. Eåvarukostnaden vid framställning av bomullsvävnader blir i huvudsak beroende på tillverkningskostnaden för bomullsgarn och måste sålunda belastas med de merkostnader, som eventuellt kunna påvisas för spinneriet. I vissa fall torde även något högre kostnader i Sverige än i utlandet för erforderliga appreturmedel och kemikalier mera kännbart fördyra den inhemska produktionen. — Den svenska lönenivån synes före kriget hava legat något under den engelska, betydligt under den amerikanska men över kontinentens. Om man kunde utgå från samma arbetsintensitet i alla länder, skulle härav följa en mindrekostnad för Sverige i förhållande till England och Amerika, en merkostnad i förhållande till övriga länder. Av tillgängliga uppgifter från olika länder rörande förhållandet mellan antalet arbetare och antalet vävstolar framgår emellertid, att arbetsintensiteten är i stort sett proportionell mot lönenivåns höjd, och man synes därför ej kunna antaga, att arbetskostnaden i Sverige nämnvärt skiljer sig från samma kostnad i det konkurrerande utlandet i annan mån än som betingas av mindre långt gående specialisering och därav följande lägre arbetseffektivitet i Sverige än i utlandet. Antager man att effektiviteten i England omkring 1913 var 85 % men i Sverige endast 70 % av den teoretiska produktionskapaciteten, skulle den härav beroende merkostnaden ifråga om vanlig svensk domestik före kriget stiga till omkring 9 1/2 öre per kg (tullsatsen är 50 öre, varav omkring 15 öre svara mot tullsatsen för det ingående garnet). — Beträffande kapitalkostnaderna inom väveriindustrien må nämnas, att anläggningskapitalet per vävstol i England närmast före kriget beräknas uppgå till ej fullt 660 kr. per vävstol. De svenska kostnaderna torde enligt uppgift av sakkunniga samtidigt ej understigit 1 000 kr. per vävstol. Dels av denna anledning, dels emedan effektiviteten är lägre än i England, har den svenska industrien haft att räkna med en merkostnad på kapitalkontot av ungefärligen samma storleksordning som den nyss konstaterade högre arbetskostnaden. Såväl garn som vävnader pläga undergå vissa efterarbeten, såsom blekning, färgning och tryckning. Kostnaderna för sådan behandling torde ofta nog hava varit högre i Sverige än i England. Särskild betydelse lärer härvid få tillmätas det högre priset i Sverige på stenkol, som erfordras för den vid hithörande procedurer behövliga ångan. Som sammanfattning av det nu anförda kan sägas, att de icke obetydliga merkostnaderna för den svenska bomullsindustrien i huvudsak hänföra sig antingen till högre kostnader för anläggningar och maskiner, högre arbetslöner etc. eller ock till en vid de svenska fabrikerna mindre långt driven specialisering och följaktligen en lägre driftseffektivitet. De merkostnader, som bero på sistnämnda omständighet, äro genomsnittligt sannolikt de tyngst vägande, ehuru de äro svårberäkneliga och i hög grad skiftande för olika varuslag och vid olika fabriker. I huvudsak torde dessa merkostnader varit ofrånkomliga, enär de — som man från fabrikanthåll varit angelägen att framhålla — förorsakats av den svenska marknadens begränsade omfattning och en därav föranledd relativt låg driftseffektivitet. Bortses från merkostnaderna av denna art, synes industrien vara ganska gynnsamt ställd, med undantag allenast av vissa kostnadselement, såsom anskaffningskostnad för maskiner och fabriksbyggnader. . T Jf Tullarna å bomullsgarn motsvarade före kriget i regel 8—15 % av varuvärdet, skyddets För de vanligare kvaliteterna torde skyddet hava utgjort ungefärligen 30—40 % höjd och utnyttjande.

220 av manufaktureringskostnaden. Bäst var det blekta, färgade och tryckta garnet skyddat. Att döma av tillgängliga svenska och utländska prisuppgifter synas de svenska priserna ha legat icke så obetydligt högre än de utländska. E t t fullständigt utnyttjande av tullskyddet synes dock sällan hava förekommit. Därpå tyder bl. a. att de självständiga väverierna endast i mycket ringa utsträckning funnit med sin fördel förenligt att importera sitt garnbehov; medan dessa väverier år 1912 inom landet uppköpte 4 354-3 ton bomullsgarn efter ett genomsnittspris av kr. 1-6 0, importerade de endast 96-5 ton efter ett pris av i medeltal kr. 2*91; det höga priset å det importerade garnet gör det troligt, att detta till större delen utgjorts av finare garn. Tullskyddet för vävningen (beräknat som skillnaden mellan tullen å oblekt vävnad och tullen å det erforderliga garnet) synes i regel hava understigit skyddet för garntillverkningen. Emellertid är det uppenbart, att i den mån inhemskt garn kommit till användning och detta kunnat erhållas till en kostnad, vari garntullen ej ingått med hela sitt belopp, skyddet för vävningen kunnat uppgå till mer än skillnaden mellan tullen å vävnad och garn. En undersökning av i vad mån skyddet å vävnader utnyttjats stöter på stora svårigheter. Med ledning av en jämförelse mellan svenska och engelska priser åren närmast före kriget å tvenne huvudslag av oblekta vävnader (lakanslärft och domestik) har beräknats att tullskyddet för dessa varor till stor del utnyttjats. 1 Huruvida resultatet har mera generell giltighet är svårt att döma om, då en dylik undersökning för att ge säker ledning helst borde utföras för en följd av år. De svenska priserna å blekta lakansvävnader skulle enligt samma utredning ha överstigit priserna å oblekta med omkring 7 öre per meter, vilket utgör c:a 25 öre per kg. Tullskyddet för blekning, som utgjort 40—50 öre per kg eller avsevärt mera än hela blekningskostnaden, skulle härav att döma endast i ringa mån hava utnyttjats. Liknande synes förhållandet hava varit för enfärgade vävnader, som dragit samma tullsatser som de blekta. Beträffande kulörta vävnader är jämförelse än svårare att åvägabringa än för oblekta, blekta och enfärgade. I följande tabell hava tre kvaliteter av engelska kulörta vävnader jämförts med de närmast liknande svenska varor, vara priser kunnat erhållas. B e s k a f f e n h . st Varuslag

1. Svensk vävnad 2. Svensk Engelsk 3. Svensk

•> » »

Bredd cm

Trädtal på 1/t inch

Garnnummer

80-oo 68-58 69-00 81-28 80-co 79-37

19s/* X I6V2 21 x 15 22 x 131/* 19V2X16 23 XI6V2 2172 X201/*

23x38 26x40 12x12 9x14 40x40 50 x 50

Pris från fabrikant 1913 re sp. 1911 Ore Oro per kvm per kg 537 46-6 942 89-3 75'0 50-5

389 433 275 289 769 637

Tullsats i Sverige öre per kg 110

—

Det sist anförda exemplet synes visa, att tullen å de finaste varorna utnyttjats, särskilt som den svenska varan innehåller grövre garn. De båda första exemplen äro grova kulörta vävnader, och det förefaller, som om tullen å dylika vävnader icke varit utnyttjad. Det är emellertid möjligt, att bl. a. en olika grad av appretur verkat förryckande på beräkningen av priserna per kg. I viss mån synes utnyttjandet av tullskyddet för bomullsvaror hava befrämjats av sammanslutningar mellan fabrikanterna. Redan tidigt bildades en sammanslut1

Se Utredn. II, sid. 271.

221 ning, benämnd Svenska bomullsfabrikantföreningen. Senare (år 1909) tillkom Svenska bomullsspinneriföreningen, som är en konditionskartell, och ännu senare — år 1912 — Föreningen av fabrikanter för kulörta bomullsvävnader, vilken sedermera ingått som sektion i Svenska bomullsfabrikantföreningen. Överenskommelser om gemensamhet i priser ha åtminstone tidvis varit gällande mellan föreningsmedlemmarna. E t t studium av bomullsindustriens räntabilitetsförhållanden ger vid handen, att avkastningen varit mycket växlande och genomsnittligt ej legat på en så hög nivå, att ett intjänande av tullskyddet, utöver vad som svarat mot den svenska industriens faktiska merkostnader gent emot utlandet, i stort sett varit möjligt. Vid vissa företag, som uppnått en mycket god räntabilitet, synes dock ett sådant intjänande av tullskyddet i viss mån kunna hava förekommit. För undersökta 25 företag uppgick under åren 1911 —14 den redovisade vinsten till följande belopp i procent av aktiekapital och fonder:

Självständiga spinnerier » väverier Kombinerade fabriker Samtliga fabriker

företag 6 7 12

191S

19U

0'4 6'9 3o

5"5 12'9 8'6

5'4 8*9 7'9

12'0 5*4 12i

3'4

1&9

De höga siffrorna för 1914 sammanhänga antagligen med realisationsvinster till följd av kriget. Svängningarna äro störst för spinnerierna, vilkas vinstresultat mera intimt sammanhänger med fluktuationerna på råvarumarknaden. Bomullsindustriens tullskydd synes åtminstone till en viss grad varit oundgängTullligt för dess utveckling. De i det föregående berörda svårigheter, som den in- skyddets hemska marknadens begränsning föranlett, hava varit minst kännbara för de grövre, ^lVdelse enklare vävnaderna och det härför erforderliga garnet; den inhemska konsumtio- strlens utnen härav har nämligen varit nog betydande för en väl specialiserad massfabrika- vec.kling. tion. Dessa artiklar hava därför, trots att tullskyddet för dem varit jämförelsevis lågt, sedan gammalt tillverkats i Sverige, medan de finare varuslagen i relativt större omfattning måst importeras. Småningom har emellertid den inhemska produktionen blivit något mera mångsidig; väverierna hava i vidgad omfattning börjat framställa finare kvaliteter, och som en följd härav hava spinnerierna upptagit tillverkning av allt finare nummer. I viss mån har denna utveckling befrämjats genom tullpolitiken, och särskilt har 1911 års taxa tagit bestämt sikte på att framkalla en sådan ändrad inriktning av industrien, om än verkningarna härav under den korta tiden före världskriget ej hunno så tydligt framträda. Av större betydelse har det dock sannolikt varit, att med den allmänna höjning av välståndsnivån, som ägt rum sedan det industriella uppsvinget på 1890-talet, behovet av finare bomullsvaror ökats i sådan utsträckning, att en lönande tillverkning därav innanför tullmuren blivit möjlig.

222 LINNEINDUSTRIEN 1 Orientering.

Tullpolitiska data.

Den svenska linneindustrien, som under de senaste årtiondena huvudsakligen förarbetat importerad råvara, tillverkar garn och vävnader för olika ändamål. Av vävnader tillverkas dels grova (segel- tält- och presenningsduk, kanvas, buldan, sadelgjordsväv, remmar, slangar m. m.) dels medelfina (handduks- m. fl. duktyger, lakanslärft samt diverse vävnader för arméns och marinens behov), dels ock finare slag (spetsvävnader och damastduktyger), de sistnämnda dock i ringa omfattning. Inom den grövre linneindustrien komma förutom linne även hampa och jute till användning. Saluvärdet av linneindustriens tillverkningar utgjorde år 1913 omkring 7 milj. kr., vilket motsvarade 4 ä 5 % av tillverkningsvärdet inom den inhemska textilindustrien. Antalet arbetare uppgick till inemot 2 000. Linnevaror hava sedan gammalt varit tullbelagda. Under 1800-talet minskades tullskyddet successivt t. o. m. 1882 års tulltaxa; med 1892 och 1911 års taxor har emellertid en ganska avsevärd skärpning av skyddet kommit till stånd. En sammanställning av tullsatserna å några linnefabrikat av mera vanlig typ sedan 1882 lämnas här nedan:

(iarn, enkelt och oblekt Segel- och tältduk, väg. över 500 gr per kvm och med mindre än 25 trådar per kvcm • Buldan, kanvas o. d., med mindre än 25 trådar per kvcm Handdukslärft, blekt, med 30 trådar per kvcm Damastduk, blekt, med 60 trådar per kvcm Blekt näsduksvävnad med 80 trådar per kvcm

Tullsatser i öre per kg från år IS 1882 1892 1911 20 20—25 20 19

19 35 150 150

25 45 150—175 175

35 65 200 190

Tillverkningen av linneprodukter i Sverige skedde på ett tidigare stadium som Produktionens ut- hemslöjd, och råvaran var av inhemskt ursprung. Även den småningom uppväxande veckling; Utförsel av Införsel av utrikesT i 1 1 v e r. 1n i n g a v handel. 1 medel- Införsel lin- och lin- (och hamp-) linne- (och hamp-) lin- (o. linne- (o. lin- (o. linne-(o. tal garn 4 vävnader hamp-) hamp-) hamp-) hamp-) och hlår hamptågor garn vävnader garn vävnader 1000 kr. ton ton ton 1000 kr. ton ton ton ton ton 1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911 1912 1913

485 554 527 634 806 1154 1560 2 632 2 840 3 437 3 446

3 830 2 977 2 632 2 288 1992 1653 1 065 686 :!

222 358 572 734 793 1034 1247 1554 1725 1884 1971

553 715 788 1 068 1203 1476 2 041 2 725 3165 3 416 4 322

789 1176 1405 1467 1 565 1529

1230 1015 975 1141 1150 1730 2 638 3 855 4 222 4 861 4 973

79 97 135 122 138 264 232 143 151 5

533 296 343 298 393 589 500 545 753 487 634

1 0 3 0 0 2 3 19 105 6

59 50 47 36 21 11

12 14 24 20

1 Framställningen rörande linneindustrien ävensom rörande jute- och trikåindustrierna grundar sig i huvudsak på utredningar av fil. dr K.-G. HAGSTRÖM. 2 Garn över n:r 75 (engelsk numrering) är dock tullfritt. 3 Avser år 1914. Fr. o. m. 1916 har den inhemska linodlingen åiryo något utvidgats. 4 Ej segel- och bindgarn samt skördegarn av hampa. 5 Pa grund av omgruppering i handelsstatistiken kunna jämförbara siffror ej meddelas för åren 1912 och 1913.

223 fabriksmässiga tillverkningen utgick till en början från svenskt lin. Den inhemska linodlingen har emellertid sedan 1800-talets mitt varit stadd i stark tillbakagång och saknar numera betydelse för linneindustriens råvaruförsörjning. Emellertid har linneindustrien sedan 1890-talets början ganska betydligt utvecklats. Linet har till övervägande del införts i ohäcklat skick, och häcklingen har skett vid fabrikerna. Av de 8 fabriker, som år 1914 bedrevo linnefabrikation som huvudtillverkning, voro 4 — representerande omkring 70 % av samtliga fabrikers tillverkning — kombinerade spinnerier och väverier, cl. v. s. de framställde själva i huvudsak det för vävnaderna erforderliga garnet; av övriga 4 fabriker var en endast spinneri och 3 endast väverier. Dessutom förekom tillverkning av linnegarn och linnevävnader vid ett antal andra textilfabriker. De i tabellen anförda siffrorna rörande fabrikationens utveckling utvisa en stagnation under åren 1876 — 1895. Ej heller införseln tillväxte under denna tid, varför någon ökning av konsumtionen ej ägde rum. Drygt hälften av den inhemska förbrukningen av linnevävnader synes emellertid under denna tid hava fyllts genom import. Från 1890-talets mitt utvisar statistiken en betydande ökning av förbrukningen, till dels måhända endast skenbar och beroende på den industriella tillverkningens utvidgning på hemslöjdens bekostnad. Sannolikt ha 1892 års tullförhöjningar bidragit till att förbehålla den ända fram till omkring år 1910 skeende ökningen i förbrukningen av industriellt tillverkade linneprodukter åt den inhemska fabrikationen; införseln har nämligen i stort sett varit stillastående. Under tiden närmast före krigsåren infördes ungefär 25 % av förbrukningen av linnevävnader. Utförseln har alltid varit utan större betydelse. I nedanstående tablå har en procentuell fördelning gjorts av dels de självständiga Jämförelse mellan linneväveriernas, dels de kombinerade linnefabrikernas utgifter år 1912.

Lin, .jute. h a m p a etc G a r n m . ni. D r i f t s k o s t n a d e r ( b r ä n s l e , kraft, Arbetslöner Förvaltning Försäljningskostnader Övriga o m k o s t n a d e r 1 Vinst1

hjälpmaterialier)

Summa

"Vaveri er

Kombinerade fabriker

59 -<i 2-0 13-4 3'8 4-4 11-2 6-4

37-4 11-8 5-5 170 3-5 8-K 10-6 47

100-O

WO-o

Vid jämförelse mellan tillverkningskostnaderna i olika länder tilldraga sig materialkostnaderna på grund av sin storlek i första rummet intresse. Den ojämförligt största delen av det av linneindustrien i olika länder förbrukade linet erhölls före krigsåren från Eyssland. Med hänsyn till Sveriges fördelaktiga läge i förhållande till Ryssland torde man hava anledning antaga, att den svenska linneindustrien fyllde sitt behov av lin på minst lika gynnsamma villkor som den konkurrerande linneindustrien i Tyskland, England m. fl. länder. Vad angår behovet av garn fylles detta vid de kombinerade fabrikerna delvis — men ej helt — genom egen tillverkning. Det inköpta garnet utgjordes delvis av importerad, delvis av inom landet tillverkad vara. Kvantiteter och genomsnittspriser å det köpta linnegarnet utgjorde år 1912:

Väverier Kombinerade 1

spinnerier

och väverier

Se sid. 208 n o t 1 o c h 2.

Svenskt garn ton å kr. per kg 192-6 2-10 125 - s 2-26

Importerat, garn ton a kr. per kg

65-o 79-3

3-0 7 2-35

produktionskostnaderna i Sverige och utlandet.

224 Att en så betydande kvantitet garn kunnat importeras, beror delvis på att finare garner samt garn av vissa specialkvaliteter icke tillverkades i Sverige. Emellertid framgår det av handelsstatistikens uppgifter, att en ganska betydande del av det importerade garnet, särskilt det från Tyskland importerade, var av grövre slag. Att den utländska varan därvid kunnat konkurrera med den svenska gör det antagligt, att vid garntillverkningen inom landet förekomma merkostnader gentemot utlandet, som åtminstone i fråga om vissa garnkvaliteter äro av jämförlig storlek med den till 10 k 20 % av värdet uppgående garntullen. Sannolikt beror detta till ej ringa del på att driften vid utländska storföretag kunnat organiseras bättre än vid de svenska företagen. Den skillnad i lönenivån, som måhända förefunnits mellan Sverige och exempelvis Tyskland, kan i varje fall icke hava föranlett en så stor skillnad i framställningskostnad. Konkurrensen i fråga om linnevävnader har huvudsakligen härrört från Tyskland, Belgien, Böhmen och Irland. Att den lägre lönenivå, som rått i åtminstone ett par av dessa länder, ej haft avgörande betydelse för konkurrensen framgår därav, att en löneskillnad om exempelvis 20 % motsvaras av en skillnad i pris å den färdiga produkten om genomsnittligt endast c:a 3*7 %, medan den effektiva tullens höjd (beräknad efter helt utnyttjad garntull) utgjort ej mindre än 7 ä 15 % av värdet i fråga om de i importen mest betydande artiklarna. (Antages garntullen endast delvis utnyttjad, blir det effektiva skyddet för vävningen avsevärt större.) Antagligen grunda sig utlandets konkurrensmöjligheter på en längre driven specialisering •eller en i andra avseenden bättre genomförd organisation av driften. Möjligen har också förekomsten i Tyskland av en ringbildning, som försvårat priskonkurrens mellan landets fabrikanter, befrämjat en export till exceptionellt låga priser från företag, vilka endast genom ökad omsättning kunnat utnyttja sin produktionskapacitet. E t t studium av handelsstatistikens importsiffror visar, att införseln av de finare fabrikaten, såsom exempelvis näsduksvävnader och mönstervävda duktj^ger, är jämförelsevis obetydlig i förhållande till införseln av grövre vävnader med likartat vävnadssätt och upp intill 35 varp- och inslagstrådar per kvcm, varibland ingå kanvas m. m. Då man har all anledning antaga, att merkostnaderna vid svensk tillverkning äro mest betydande i fråga om de finare fabrikaten, hade man kunnat vänta en annan fördelning av importen. Förhållandet förklaras av tullens inverkan. För de grövre kvaliteterna gälla tullar om 35 — 65 öre per k g ; frånräknas tullen å det erforderliga garnet kvarstår ett effektivt skydd för vävningen om 10—40 öre per kg, vilket vid 1913 års prisläge utgjorde ungefär 7-—13 % av varuvärdet. De finare kvaliteterna drogo däremot kr. 1*1 o—2-00 per kg i tull; det effektiva skyddet utgör i regel över 1 kr. per kg, och år 1913 motsvarade detta i vanliga fall 20—40 % av värdet. Även om hänsyn tages till att förädlingskostnaden och därmed behovet av tullskydd är störst för finare fabrikat, vill det synas, som om vid tullsatsernas differentiering efter kvaliteter de finare varuslagen givits ett i många fall rent prohibitivt skydd. TullMångfalden av linneindustriens produkter försvårar ett generellt omdöme om tullskyddets skyddets betydelse för produktionsutvecklingen. Vad i förevarande hänseende anietydelse. fgrfcs o m bomullsindustrien, torde emellertid i viss mån även äga tillämplighet för linneindustrien, som med avseende å såväl produkternas beskaffenhet och användning som tullarnas höjd företer stora likheter med förstnämnda industri. Otvivelaktigt fördyrar sålunda den inhemska marknadens begränsning tillverkningen av särskilt vissa finare linneprodukter. Det framför allt för finare kvaliteter rikliga tullskyddet har sannolikt bidragit till att produktionen utsträckts att omfatta produkter, vilkas tillverkning med nödvändighet måste vara ej obetydligt dyrbarare i Sverige än i utlandet.

225 JUTEINDUSTRIEN Bland spånadsämnena tillhör jute — liksom linne och hampa — de s. k. bast- Orienfibrernas klass. Jutet, som nästan uteslutande odlas i Brittiska Ostindien, lämpar tering. sig på grund av sin billighet och styrka särskilt för framställning av emballage väv. De viktigaste juteprodukterna äro därför det enkla, oblekta garnet, varav säckväv framställes, samt säckväv och färdiga säckar; bland övriga juteartiklar märkas särskilt mattor. Den svenska juteindustrien, vars tillverkningsvärde år 1913 steg till omkring 0 milj. kronor, representerade omkring 4 % av landets textilindustri efter tillverkningsvärdet räknat. Arbetarantalet utgjorde ombring 1 600. Det nuvarande tullskyddet för de viktigaste juteartiklarna infördes 1888, som Tullframgår av nedanstående tabell över tullsatserna. politiska data.

Garn, enkelt, oblekt och ofärgat blekt eller färgat två- eller flertrådigt, annat än bind- och segelgarn Vävnader: oblekt och ofärgad säck- och packväv andra (inkl. mattor) Säckar: nya begagnade

Tullsatser i öre per kg från är 1882 1888 1911 fritt 6 6 10 18 IS 0—20 20—40 20—50 fria 10 10—12 40 40 40 11—13-> fria n fria

fria

Enkelt, oblekt garn samt säckväv belades nämnda år med en tull av 6 resp. ] 0 öre per kg. Därjämte skärptes de förutvarande tullarna å annat garn. Tullarna hava sedermera icke undergått några mera genomgripande förändringar. En viss skärpning i tullskyddet infördes emellertid år 1911, då tullen å tätare säck- och packväv (med över 15 varp- och inslagstrådar per 2 kvcm) höjdes från 10 till 12 öre per kg. Före tillkomsten av 1888 års tullar tillverkades jutegarn och jute vävnad ej i Produklandet annat än i mycket ringa omfattning vid en fabrik för andra varor. Behovet tionens fylldes genom import av väv och säckar. utveckling; År 1889, alltså strax efter tullskyddets tillkomst, etablerades två jutefabriker, handel' och 1896 tillkom ytterligare en. Dessa tre fabriker sammanslöto sig snart om ett gemensamt försäljningsorgan, »Svenska jutefabrikernas centralkontor», som för fabrikernas räkning upptagit och efter vissa överenskommelser fördelat orderna på de olika delägarna. De nu nämnda fabrikerna äro kombinerade spinnerier och väverier^ d. v. s. de framställa väv av garn, som de själva tillverkat (jämväl vävens bearbetning till färdiga säckar sker i stor omfattning vid jutefabrikerna). Även några andra fabriker än de tre ovannämnda tillverka juteprodukter, men dessa ombesörja själva sina försäljningar, och deras produktion omfattar i stor utsträckning jämväl fabrikat av andra spånadsämnen än jute. Den inhemska juteindustrien synes allt från sin tillkomst hava fyllt huvudparten av landets behov men har ej kunnat utveckla sig till exportindustri. Nedanstående uppgifter visa, att industrien ifråga om tillverkningens kvantitet ej gjort större framsteg sedan mitten av 1890-talet. 15 — 3501.

T. T.

Del II.

226 Tillverkning av jutefabrikat Införsel av jutefabrikat Utförsel av jutefabrikat J medeltal år

1885/88 1889 ... 1890 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911 1912 1913

Införsel av jute

. , lutegarn n

ton

538 3 213 4 889 6 098 6 243 6 356 6 733 6 633 6 685

5 687 5 868 5 936 6 622 6 682 6 497

jutevävnader !J ... o. sackar ton

jutegarn ton

jute- säckar vävn. (nya) ton ton 1

4 703 4 678 4 946 5 420 5 308 5 115

140 223 689 80 118 229 158 153 60 102

1076 1489 840 378 631 1107 1974 1648 931 1041

678 829 314 58 29 120 345 506 198 506

jutegarn ton 0 0 3

fift

jute- säckar vävn. (nya) ton ton 10 2 7ft J.RQ

89 217 102 1 90 114

166 287 211

58 220 334

148 197 285 270

Vävproduktionens årliga värde liar visserligen stigit från 2-7 milj. kr. 1896 — 1900 till 4 - 8 milj. kr. 1911 — 1 3 , men denna ökning torde i huvudsak bero på högre pris å råvaran och förtar ej intrycket av att industrien stagnerat. I tullskyddets hägn kunde den nya industrien nästan i ett slag erövra hela den del av den svenska marknaden, som den över huvud hade förmåga att tillgodose, och dess ställning synes hava varit starkast under 1890-talets första hälft. Importen nådde då sitt minimum, och en ej obetydlig export av väv förekom. Vävimporten steg emellertid härefter avsevärt och tillgodosåg större delen av ökningen i förbrukningen. Samtidigt sjönk vävexporten, vilket åtminstone delvis förklaras av att avsättningen på den norska marknaden försvårades på grund av mellanrikslagens upphävande 1897. Först fr. o. m. 1912 går importen av vävnader markant tillbaka och exporten stiger. Möjligt är, att den visserligen obetydliga tullförhöjningen i slutet av år 1911 ej varit utan betydelse för denna utveckling. — Ifråga om garn har utförseln varit stadd i jämn utveckling sedan 1890-talets början. I förhållande till tillverkningen har emellertid utförseln av såväl garn som vävnader varit oväsentlig. Jämförelse Med avseende å kostnaden för råvaran torde den svenska juteindustrien vara mellan tämligen likställd med juteindustrien i övriga europeiska länder. En granskningproduktionskost- av jutefabrikernas utgiftsposter för år 1912 ger vid handen, att av övriga kostnadsnaderna i element arbetskostnaden är den mest betydande. Sverige % och utlandet.

Råmaterial Driftskostnader (bränsle, kraft, hjälpmaterialier) Arbetslöner Förvaltning Försäljningskostnader Övriga omkostnader 2 Vinst 2

53'4 5"0 19"<i 2" S 3'G 9'9 5'9 Summa 100'o

Ifråga om de vanligaste slagen av jutevävnader är råvaran relativt mera och arbetskostnaden mindre betydande än ovanstående fördelning anger. Så t. ex. uppskattades produktionskostnaden år 1913 i en svensk fabrik för packduk av jute till 99-4 öre per kg, varav till råvara 62*5 öre och till arbetslöner 16-2 öre. Produk1 I handelsstatistiken redovisas införseln före 1893 endast i värde. Kvantiteterna äro härberäknade efter ett antaget genomsnittsvärde av 1*10 kr. per kg. — Importen av begagnade säckar, som ej niedtagits i tabellen, hade åren närmast före kriget ett värde av omkring 750 000 kr. per år, vilket motsvarar en avsevärt större kvantitet än den samtidiga importen av nya säckar. * Se sid. 208, not 1 och 2.

227 tionskostnaden för mjölsäckar uppskattades till 106 öre per kg, varav till råvara 64-6 öre och till arbetslöner 18*7 öre. Det framgår härav, att en exempelvis 10 % lägre arbetslön i utlandet i och för sig endast medför en differens i framställningskostnaden av inemot 2 öre per kg eller endast en bråkdel av tullskyddet. Vissa utländska storföretag, såsom de engelska, torde genom en rationell specialisering av driften nå en större produktivitet än de svenska, varvid såväl löner som räntor, avskrivningar samt bränsle- och kraftkostnader i mindre grad tynga framställningskostnaderna. Vad nu sagts gäller den svenska juteindustrien i jämförelse med den i andra europeiska länder belägna. Emellertid har Brittiska Ostindien en mycket betydande juteindustri, som till sina förutsättningar kan räkna ej blott tillgången på inhemsk råvara utan även billigare arbetskraft än något europeiskt land. Veckolönen var år 1913 i genomsnitt, beräknad med hänsyn till frekvensen av de olika sysselsättningarna, i Kalkutta 5-5 kr. Till jämförelse kan nämnas, att motsvarande veckolön i Förenta Staterna (Ludlow) var 38 kr., i Dundee 12-2 kr. och i Sverige ungefärligen 14 kr. Ehuru förhållandet mellan arbetskostnaderna i Kalkutta och Förenta Staterna på grund av den indiske arbetarens lägre arbetsintensitet ej var detsamma som förhållandet mellan lönerna, var manufaktureringskostnaden i Förenta Staterna enligt en beräkning ej mindre än 90 % högre än i Kalkutta. Sannolikt är detta orsaken till att Förenta Staterna icke ägt någon betydande juteindustri i annan form än tillverkning av säckar av från Indien importerad väv, trots att tullen å sådan väv utgjort 0-7 5 cents per yard eller mer än 60 % av produktionskostnaden i Kalkutta. Jämför man emellertid de svenska och de indiska lönerna, synes den av skillnaden betingade högre arbetskostnaden i Sverige utgöra högst c:a 20 % av manufaktureringskostnaden eller ungefär 8 X w varuvärdet, vilket är mindre än tullens belopp i Sverige. Den indiska konkurrensen har visserligen ej gjort sig kännbar genom någon direkt import från Indien till Sverige. Emellertid har det framhållits, att de svenska fabrikerna äro hänvisade till att basera sina försäljningspriser på marknadsnoteringarna i Dundee, huvudplatsen för den europeiska juteindustrien, och att dessa noteringar åter måste följa de låga priser, till vilka den växande indiska juteindustrien utbjudit sina produkter. Vid utförsel av utländsk juteväv såsom emballage erhålles restitution för den vid Tullvävens införsel erlagda tullen. Särskilt pappersmassefabrikerna hava begagnat sig sfajddets härav; före kriget erhöllo dessa årligen restitution för omkring 500 ton jutevävnad, betyd<>tee. som använts såsom emballage för exporterad pappersmassa. Detta bevisar, att tullen å jutevävnad åtminstone delvis utnyttjats, ty därest så ej varit fallet, skulle pappersmassefabrikerna med samma fördel använt svensk juteväv, varvid de undgått det besvärliga restitutionsförfarandet. Monopoliseringen av försäljningen av den inhemska produktionen samt den tilltagande importen göra det till och med sannolikt, att skyddet helt — eller nästan helt — utnyttjats. Vid flera tillfällen har framhållits, att den svenska juteindustrien arbetat under tryckta förhållanden. Sålunda anföres av 1906 års tulltaxekommitté, att ett av landets större juteväverier åren 1900—05 givit i årlig nettovinst endast 17 000 kr., medan maskiner och redskap värderats till 1 milj. kr. och inga avskrivningar kunnat ske. Samma uppfattning återfinnes i ett uttalande till kommerskollegii specialutredning för år 1912 rörande textilindustrien. Det synes härav att döma ganska sannolikt, att det utnyttjade tullskyddet måst tagas i anspråk för att täcka de inhemska företagens merkostnader gent emot utlandet. Den ringa exporten tyder även på, att tullen varit en väsentlig förutsättning för produktionens bestånd. För konsumtionen har tullskyddet medfört en fördyring av juteväven, vilket, då konsumenterna härav i huvudsak äro andra industrigrenar, lett till att dessa fått sina emballagekostnader fördyrade och sin konkurrenskraft gentemot utlandet minskad.

228 TRIKÅINDUSTRIEN Trikåindustrien intar så till vida en särställning i förhållande till annan textilindustri, som den från garn framställer färdiga klädespersedlar eller andra förbrukningsartiklar. Ofta förekommer visserligen även sömnad vid tillverkning av trikåvaror, men denna sker vid trikåfabriken, som sålunda närmast motsvarar en kombination av väveri och sömnadsfabrik. Den inhemska tillverkningen är ganska betydande: arbetarantalet utgjorde 1913 omkring 4 000 förutom c:a 2 800 hemarbetare, och tillverkningsvärdet steg till 15 å 16 milj. kr. TullpoliI frihandelsperiodens sista tulltaxa, den av år 1882, var tullsatsen för strumpor tiska data. och andra på strumpstol eller genom stickning tillverkade arbeten kr. 2-8 0 per kg, om materialet helt eller delvis utgjordes av silke, men i annat fall kr. 118 per kg. 1888 års tullkommitté föreslog, utan att någon speciell motivering anfördes, en förhöjning av tullsatserna till kr. 6 resp. 17 5. 1892 års bevillningsutskott föreslog i fråga om silkesstrumpstolsarbeten — »med avseende å varans egenskap av lyxartikel» — att tullsatsen skulle höjas med ytterligare 3 kr. till 9 kr. Utskottets, förslag biträddes av riksdagen. Tullsatserna voro nu oförändrade till 1911, då tullen å vissa av silke icke förfärdigade strumpstolsarbeten något höjdes. 1 Tullsatsen fastställdes sålunda till kr. 1*9 0 ä 2 per kg för strumpor, kr. 2 för vantar och kr. 2-2 5 för underkläder av högst 1 kg:s vikt per dussin. För övriga varuslag bibehölls den förutvarande tullen av kr. 1-7 5 per kg. ProdukTrikåindustrien har utvecklat sig ur handstickningen, som ju alltjämt i ej ringa tionens ut- omfattning bedrives som hemslöjd. Redan under 1800-talets förra hälft fanns dock veckling; en industriell tillverkning i Sverige av trikåvaror, och denna växte alltjämt, till utrikeshandel. dess en stagnation inträffade under 1870- och 80-talen. Ökningen i den inhemska konsumtionen fylldes nu genom stegrad import, trots tullskyddet. Orientering.

Trikåfabrikation I

medeltal An tal fabriker

1871/75. 1876/80. 1881/85. 1886/90. 1891/95. 1896/00. 1901/05. 1906/10. 1911/13.

11 11 7 12 24 46 58 51 58

Utrikeshandel med trikåvaror

Tillverkningsvärde 1 000 kr.

ton

1 000 kr.!

ton

I 1 000 kr

829 709 802 1 366 2 144 842 2 748 ! 5 846 7 499 2 983 | 3 198 1 10 455 3 715 | 13 660

151 134 233 221 269 182 104 170 256

1801 1 598 2 671 2 438 2 498 1 546 1086 2 490 3 846

3 4 5 16 31 27 20 17 32

39 44 59 158 236 134 98 163 359

Antal arbetare

540 i 717 ! 800 |

Införsel

Utförsel

Redan mot slutet av 80-talet — alltså före tullförhöjningen 1892 — vidtog ett betydande uppsving i produktionen, likväl utan att denna nådde samma storlek 1 Tullen å silkestrikåvaror förblev oförändrad vid 9 kr. per kg till år 1921, då den höjdes till 30 kr. (finanstull).

229 som importen. En absolut nedgång i importen inträffade först senare. Emellertid härrörde t. o. m. 1897 25—35 % av införseln från Norge och var tullfri på grund av mellanrikslagens bestämmelser. För att ur det statistiska materialet bättre kunna avläsa verkningarna av 1892 års tullförhöjning bör man lämpligen skilja mellan utrikeshandeln med Norge och med andra länder på sätt, som för tiden 1891 —1900 gjorts i nedanstående tabell. Utrikeshandel med trikåvaror 1 000 kr. År

1891 1892 1893 1894 1895 1896 1897 1898 1899 1900

Tillverkning av trikåvaror 1 000 kr.

1807 1678 2 090 2174 2 972 3 454 4 894 6 149 7 329 7 406

Införsel

U tf ö r s e 1

frän Norge • b

... , lander

til! Norge

till andra länder

679 651 1011 569 678 650 691 4 3

1 771 1 984 2143 1595 1 409 1305 1336 1311 1284 1143

250 229 324 170 178 252 317 4 1 12

12 4 3 4 6

, o

! från andra

,; 22 36

Införsel från andra länder än Norge i % av förbrukningen 44 49 44 38 29 25 20 18 15 13

Man finner av tabellen, att handelsbytet med Norge tog ett hastigt slut efter mellanrikslagens upphävande 1897 och att införseln från andra länder än Norge sedan ett år efter 1892 års tullförhöjning varit stadd i minskning. Importen avtog t. o. m. 1903 men har sedermera åter ökats och detta i något hastigare takt än såväl tillverkning som förbrukning inom landet. Under tiden närmast före krigsåren torde importen, efter värde räknat, hava uppgått till omkring femtedelen av förbrukningen. Huru tillverkningen fördelat sig på olika slag av trikåvaror är ej med visshet känt. Med ledning av uppgifter rörande trikåfabrikernas materialanskaffning år 1912 kan emellertid produktionen vid nämnda tidpunkt beräknas hava kvantitativt sett omfattat ungefär 31 % ylletrikå, 68 % bomullstrikå och sammanlagt 1 % trikå av silke, ramie m. fl. spånadsämnen. Av ylletrikå torde dels strumpor, dels tröjor, koftor o. d. varit de mest betydande artiklarna, medan underkläder av olika slag utgjort huvudparten av de framställda bomullstrikåvarorna. Vantar — särskilt sådana av bomull — samt silkestrikåvaror i allmänhet synes hava spelat en mycket underordnad roll för den inhemska produktionen. Införseln av silkestrikåvaror var under tiden närmast före kriget stadd i rask tillväxt och utgjorde av den samlade trikåimporten år 1913 efter vikt räknat 4 % men efter värde räknat 22 %. Motsvarande siffror för ylletrikåvaror voro 46 och 35 % (härav utgjorde strumpor ungefär hälften) och för bomullstrikåvaror 50 och 43 %. Vantar upptogo en betydande del av bomullstrikåimporten; underkläder av bomull importerades däremot i ganska ringa omfattning. Den inhemska industriens relativt starka ställning i fråga om sistnämnda varuslag bestyrkes av att detta var det enda, varav någon nämnvärd export förekom. Trikåfabrikernas utgifter fördelade sig år 1912 (enligt kommerskollegii special- Jämförelse undersökning av textil- och beklädnadsindustrien) procentuellt på följande sätt: mellan produktionskostnaderna i Sverige och utlandet.

230 7-s 47'4 2'7 19*1 B'2 3'8 8'5 55

Ull, bomull o. d. råmaterial Inköpt garn m. m Driftskostnader (bränsle, kraft, hjälpmaterialier) Arbetslöner Förvaltning Försäljningskostnader Övriga o m k o s t n a d e r 1 Vinst 1

Summa 100' o

Man ser liärav, att en del av råvaran uppköptes i oarbetat skick och att sålunda tillverkning av garn — vilken vara är att betrakta som utgångsmaterial vid den egentliga trikåfabrikationen — delvis var kombinerad med denna fabrikation. Därest allt det använda garnet hade inköpts av fabrikerna, borde givetvis utgifterna för material hava varit mera och övriga utgifter mindre betydande än som angivits här ovan. Enligt i nedanstående tabell meddelade uppgifter om tillverkningskostnaderna för några typiska slag av trikåvaror år 1913 synas råvarukostnaderna särskilt i fråga om ylletrikåvaror varit relativt betydande, beroende på ullgarnets höga pris. PRODUKTIONSKOSTNADER FÖR TRIKÅVAROR ÅR (Från garn till färdig vara) Kr. pr kg

Tulltaxerubrik

Tillverkningskostnad

Därav kostnader för

9-4 4 6-50 5-87 4-7 4 7-0 7 7-89

3-54 2-3 2 2-8 2 1-86 o'2 7 32 7

0-08 0-07 0-13 0-08 0-0 7 0-0 G

3-21 2-3 2 1'28 1-85 1-78 1-94

1-90 1*90 1-90 2-25 1-75 1-7 5

9-46 11-12

6-58 7-18

013 0-1.

1-20 1-67

2-oo

bränsle | och i arbete kraft

Tullsals

bomull:

536 536 536 538 539 539

(390 gram per duss.). (560 » » » ). » (760 » » » ). Korsettskyddare (650 » » » ). Skjortor " (2 000 » » » ). Tröjor (1 420 » » » ).

412 412

Strumpor

ylle: (1 040 (1 200

2-00

Vad angår kostnaderna för råvaran erinras om de merkostnader vid framställning av garn, som svenska spinnerier, enligt vad i annat sammanhang konstaterats, haft att vidkännas. För den del av sitt garnbehov, som trikåfabrikerna själva framställt eller uppköpt inom landet, hava de därför måst räkna med en anskaffningskostnad, som varit högre än världsmarknadspriset. Merkostnaden på denna punkt har dock icke kunnat uppgå till högre belopp än tullen å garn (ungefär 4—9 % resp. 8— 15 % av garn värdet ifråga om ullgarn resp. bomullsgarn). Det importerade garnet, som ju alltid fördyrats med hela garntullen, utgjorde år 1912 ifråga om ullgarn 33 % och ifråga om bomullsgarn 18 % av förbrukningen av resp. garnsorter. Material för en mera ingående kännedom om i vilken mån de till trikåfabrikationen hörande förädlingskostnaderna varit av olika höjd i Sverige och utlandet föreligger icke. Med stor sannolikhet äro emellertid olikheterna av samma art och ungefärliga storlek som vid framställning av vävnader. Den relativt stora an1

Se sid. 208. not 1 och 2.

231 vändningen av mänsklig arbetskraft vid trikåfabrikationen medför emellertid, att en skillnad i arbetslön mellan Sverige och utlandet får större betydelse än inom flertalet övriga grenar av textilindustri. Härtill kommer, att trikåindustrien i större utsträckning än annan textilindustri använder kvinnlig arbetskraft och att skillnaden i lönenivå mellan Sverige och Tyskland, det viktigaste konkurrentlandet, av allt att döma varit större för sådan än för manlig arbetskraft. Sannolikt har även en, åtminstone vid framställning av vissa varuslag, mindre långt driven specialisering än i utlandet med åtföljande lägre arbetseffektivitet bidragit att driva de svenska arbetskostnaderna i höjden. Särskilt torde detta vara fallet vid tillverkning av s. k. rundstolsvaror (av metervara tillverkade finare dam- och herrunderkläder, barnkostymer, baddräkter o. s. v.), vilka, sedan strumpstolsarbetet skett, undergå ett flertal arbetsprocesser (tillskärning, sömnad, montei-ing av limningar och knappar e t c ) . — Bränsle-, kraft- och kapitalkostnader såväl som åtskilliga andra kostnadselement torde genomsnittligt hava ställt sig något högre i Sverige än i utlandet. För flertalet av den svenska trikåindustriens produkter synas dock de svenska merkostnaderna icke kunnat i storlek vara jämförliga med tullen, vilken att döma av den i ovanstående tabell anförda kostnadsfördelningen helt groft kan uppskattas till samma belopp som arbetskostnaden. Endast vid tillverkning av vissa högt förädlade fabrikat (alltså i regel sådana, som framställts av garn av finare nummer) får den svenska trikåindustrien antagas hava varit så ogynnsamt ställd i kostnadshänseende, att den måst taga hela tullskyddet i anspråk. Importen synes också före krigsåren nästan uteslutande hava omfattat högförädlade fabrikat, däribland vissa sådana, som ej alls eller endast i obetydlig omfattning tillverkades i riket. Importvarornas genomsnittsvärde per kvantitetsenhet upptogs därför i handelsstatistiken med rätta till ett vida högre belopp (beträffande bomullsoch ylletrikå i regel till 10—12 kr. per kg) än det genomsnittliga saluvärdet å inom landet tillverkade trikåvaror (sannolikt 5 ä 6 kr. per kg). I ännu högre grad än om ylleindustrien kan det sägas om förevarande industri, Tullatt dess expansion under 1800-talets sista årtionden möjliggjordes av det med skyddets h delsa den allmänna industrialiseringen ökade behovet av industriellt framställda produk^y ter och sålunda delvis skedde på hemslöjdens bekostnad. Emellertid kännetecknas auktionens trikåindustriens utveckling — till skillnad från ylleindustriens — av den för en utveckling, ekonomisk drift oförmånliga splittring av produktionen på ett stort antal företag, som ett förhållandevis rikligt tullskydd ofta visat sig medföra. Antalet företag växte under 1890-talet i nästan lika hastig takt som produktionen, vilket innebar, att det mångdubblades på några få år. Från sekelskiftet synes den svenska trikåindustrien hava lidit av en dylik splittring, medförande en hård inhemsk konkurrens, som fördyrat företagens kostnader men likväl ej varit tillräcklig att i nämnvärd omfattning utmönstra de mindre bärkraftiga företagen. Det visade sig också år 1913, då Aktiebolaget Sveriges förenade trikåfabriker, representerande omkring 30 % av landets hela tillverkning inom trikåbranschen, bildades genom sammanslagning av 17^ trikåfabriker, att det fanns utrymme för betydande organisationsförbättringar. Åtskilliga av de i bolaget uppgående fabrikerna nedlades, tillverkningen specialiserades, och kontorspersonalen vid de olika fabrikerna nedbringades.

232 KONFEKTIONSINDUSTRIEN 1 Under benämningen konfektionsindustri sammanfattas den fabriksmässiga tillverkningen av beklädnadsvaror av tyg. Denna industri sönderfaller i ett stort antal från varandra tämligen fristående branscher, av vilka de viktigaste äro herrkonfektion, tillverkning av damkappor och dräkter, barnkläderkonfektion, blus- och klänningskonfektion samt tillverkning av vitvaror, kravatter, korsetter och mössor. Inbördes visa dessa industrier betydande skiljaktigheter med avseende å tillverknings- och konkurrensförhållanden, men tullpolitiskt sett höra de till stor del samman. TullpoliHandelstraktaten med Frankrike 1865 bestämde, att tullen för nya gångkläder tska data. o c h Juishållspersedlar skulle utgå med 20 % förhöjning å den tull som var bestämd för tyget, varav persedeln bestod. Denna bestämmelse medförde emellertid, att tullskyddet fördelade sig mycket ojämnt på olika slag av persedlar, varför 1892 års riksdag, sedan den franska handelstraktaten utgått i jan. samma år, beslöt en differentiering av det procentuella tillägget på tygtullen, vilken innebar såväl höjningar som sänkningar. Gångkläder och andra klädespersedlar av annat ämne än linne och bomull, försedda med broderier, fransar, snörmakerier, spetsar, blonder eller med foder, som drogo högre tull än det tyg, varav klädespersedeln huvudsakligen bestod, skulle sålunda förtullas med 100 % förhöjning å den för tyget gällande tullen, under det att om sömnaden endast bestod av fällning och kantning förhöjningen blott skulle utgöra 10 %'. För övriga klädespersedlar sattes förhöjningen till 50 % av vävnadstullen. Klädespersedlar av linne eller bomull drogo alltså, även om de voro broderade, en tilläggstull av endast 50 %. Sistnämnda bestämmelser ledde emellertid till åtskilliga inkonsekvenser, varför 1895 års riksdag beslöt att höja tillägget för broderade klädespersedlar av linne och bomull samt delar av sådana, ävensom sydda hushållspersedlar, alla slag, från 50 till 100 % av vävnadstullen. Grenom den år 1906 avslutade handelstraktaten med Tj^skland bundos samtliga tilläggs tullar utom 50 X-tullen, som under traktattiden kunde höjas till 75 %, av vilken rätt riksdagen begagnade sig redan 1908. 1911 års tulltaxa införde för hithörande artiklar över hela linjen specifika tullsatser. Dock bibehölls en procentuell tilläggstull av 10 % för spånadsvaror, tillklippta, tillskurna eller utstansade, men utan sömnadsarbete, utom för varor, vid vilkas tillklippning eller tillskärning tydligen intet avfall uppstått, vilka skulle tullbehandlas lika med den vävnad, varav de framställts, utan förhöjning. År 1921 vidtogos av statsfinansiella skäl höjningar för en del varuslag, huvudsakligen sådana innehållande silke eller siden. Vissa jämkningar härutinnan skedde 1922. För att visa, i vilken mån de växlande föreskrifterna angående tullbeskattningen inneburit förändringar i tullsatserna ha i nedanstående tablå tullarna å ett antal vanligare konfektions artiklar uträknats enligt 1882 och följande års tulltaxor. 1

Framställningen grundar sig i huvudsak på för kommittén utförda utredningar av gross-

handlaren S. ALMÉN.

233 Tullsatser i kr. per kg V a r u s l a g IB 1882J 21 /e 1892 Vi 1896 f/e H e r r k o s t jTmer (rockar, västar, b y x o r ) : av y l l e m e d s i d e n f o d e r » » utan » » bomull B l u s a r m . m . av h e l - e l l e r h a l v s i d e n : av h e l s i d e n , m e d b r o d e r i e l l e r spetsar av h e l s i d e n , u t a n b r o d e r i e l l e r spetsar av h a l v s i d e n , m e d b r o d e r i eller spetsar av h a l v s i d e n , u t a n b r o d e r i eller spetsar D a m k a p p o r , b l u s a r , k j o l a r e t c av yllevävnad: ined b r o d e r i , spetsar eller silkesbesättning | u t a n b r o d e r i , s p e t s a r e l l e r silkes-; besättning Blusar, u n d e r k l ä d e r m. m. av blekt bomullsvävnad

/< 1908 V »

19H

2'10 2-io 1"08

3-50 2-63 1-35

3-so 2-63 1-35

3-50 2-63 1*86

3-50 3-06 1-58

3'86

16-00

16-oo

12-00

12-oo

14-oo

12-oo

3-50 3-oo 2-oo

12-oo

9-oo

10-50

6-oo

5-oo

5*oo

6-50

2'S2

4-50

3-75

4*3 8

5'50

2*10

3-so

3-50

5-oo

2-10

2-03

2*63

2-Ö3

3-06

3-50

1-08

1-35

1-86

1-35

1-58

3*3 6

2-50—4

Det bör observeras, att då en mycket betydande del av tullarna ej är att räkna som skydd för konfektionsindustrien utan som motvikt mot de under den ifrågavarande perioden växlande tullarna å de i fabrikaten ingående vävnaderna, de i tabellen lämnade talen icke utgöra ett direkt mått på skyddets höjd och växlingar under perioden. Industristatistiken, vars redovisning av hithörande företag dock är långt ifrån statistisk fullständig, upptog år 1913 93 sömnadsfabriker (exkl. mössfabriker). Arbetarantalet översikt vid dessa 93 fabriker uppgick till inemot 6 000. De tillverkade produkternas av tillverksaluvärde steg till omkring 25 milj. kr., varav 16-3 milj. redovisas som färdigsydda ^rikeskläder (ej oljekläder). I sistnämnda belopp inbegrepos ej kravatter, korsetter, handel. mössor, vitvaror och diverse andra sömnadsartiklar. Tillverkningsvärdet för dessa varor utgjorde: Kravatter Korsetter

Mössor V i t v a r o r m. m.

1'5 m i l j . kr1'2 »

2-7 m i l j . k r 4-6 » »

Som nedanstående sammandrag av uppgifter rörande tillverkning samt in- och utförsel under åren 1896—1913 utvisar, har fabrikationen under perioden ifråga

1 medeltal år

1896/1900. 1901/05.... 1906/10.... 1911 1912 1913 1

Tillverkning

Utförsel

Införsel

1 000 k r .

Ton

1 000 kr.

6 126 10 642 18 466 21237 2 3 762 26 246

417 470 640 784 588 662

2 937 3 386 8188 10 686 8 056 8 396

Ton

1 000 kr.

19 62 50 101

291 213 219 413 352 918

F r . o- n i . 8 /c 1921 t u l l f ö r h ö j n i n g m e d a n l e d n i n g av d e n h ö j d a f i n a n s t u l l e n a s i d e n . F ö r v a r o r u t a n b r o d e r i e t c k r . 2-50 r e s p - 3-50, b e r o e n d e p å h u r u v i d a s t y c k e v i k t e n ö v e r s t i g e r 200 g r a m p e r s t y c k e e l l e r e j ; för v a r o r m e d b r o d e r i e t c k r . 4'0 0. 8

234 varit stadd i mycket rask utveckling; den betydande stegringen av införselvärdet under perioden 1906—10 torde däremot till större delen endast vara skenbar och bero på en mindre tillförlitlig värdeberäkning under tidigare år, vilket bestyrkes av den obetydliga kvantitetsökningen. Nedgången av importsiffrorna fr. o. m. 1912 sammanhänger möjligen även med det statistiska materialets bristande tillförlitlighet, År 1911 fördelade sig införseln på följande sätt: Kockar, västar, byxor (manskläder) • Klänningar, blusar, kappor, kjolar (fruntimmers- och flickklader) Underkläder Kragar, manschetter och skjortbröst Halsdukar Näsdukar, fållade Duktyg, lakan, örngott m- fl sydda hushållspersedlar Andra kläder: av hel- och halvsklen av yllevävnad av bomullsvävnad av annan spånadsvara (inkl. vattentät vävnad)

ton

1 000 kr.

J22 lod j 2 "* » »° oö

1496 o yd9 ~jj °V£ JJJ °Y* 48b

° J«J ^ 2b

Jjg ~*'° *^~; Job

1¶Jämför man dessa siffror med de uppgifter, som handelsstatistiken lämnar fr. o. m. 1912, då en ny varugruppering genomfördes, finner man, att av de här ovan först upptagna två varuposterna — särskilt vad manskläder beträffar — en mycket betydande del utgjorts av regnkappor och regnrockar av kautschuksimpregnerad vävnad. Av de under »andra kläder» upptagna persedlarna hava flertalet varit broderade. Det mesta av importen har härrört från Tyskland med undantag för kläder av impregnerad vävnad samt näsdukar, vilka huvudsakligen införts från Storbritannien. HerrkonMassframställning av manskonfektionsartiklar förekom inom landet redan under fektion. 1860-talet. Utvecklingen gick dock mycket långsamt, och först under 1890-talet vann denna industri nämnvärd omfattning och modern karaktär. Man har här att skilja på två huvudgrenar, nämligen den egentliga herrkonfektionsindustrien, varmed förstås fabriksmässig framställning av manskostymer, överrockar, ulstrar o. s. v., och den s. k. Bordsindustrien, där sömnad och stickning huvudsakligen bedrives som hemarbete och huvudsakligen omfattar arbetskläder, såsom blusar, skjortor, arbetsbyxor, storvästar, ylletröjor o. s. v. I ej ringa utsträckning inskränker sig därför sistnämnda industris uppgift till att förlägga sina hemarbetare med material samt distribuera den färdiga varan. Någon skarp gräns mellan företag bedrivande tillverkning av egentlig herrkonfektion och sådana för Boråsindustriens artiklar finnes dock icke. E t t flertal firmor syssla med bägge slagen av tillverkningar. (Strumpstolsgods, underkläder, kragar, manschetter, skjortbröst, halsdukar och kläder av vattentät vävnad ävensom kläder av pälsverk räknas ej till denna bransch.) Antalet hithörande fabriksföretag och större detaljaffärer, utgjorde år 1913 c:a 126. Här ha då medräknats även sådana firmor, som, utan att i egentlig mening fabriksmässigt tillverka herrkonfektion, likväl sysselsatte minst 10 arbetare under större delen av året eller voro för rörelsens bedrivande i behov av minst 2 hk elektrisk energi. Att någorlunda fullständigt angiva antalet inom herrkonfektionsindustrien anställda arbetare möter stora svårigheter; säsongarbetet är här liksom inom andra konfektionsgrupper förhärskande, och de talrika hemarbetarna mottaga ej sällan samtidigt arbete från flera konkurrerande firmor, enär betalningen utgår efter visst pris per plagg. Enligt uppgifter huvudsakligen från fabrikanterna själva skall herrkonfektionsindustrien 1913 hava sysselsatt c:a 3 700 personer (år 1919 c:a 6 650). I dessa

235 siffror ingå som regel icke hemarbetarna, vilka torde uppgå till närmare hälften av den fast anställda arbetarpersonalen. I syfte att reglera priser och konditioner har en sammanslutning kommit till stånd (Herr- och gosskläderfabrikanternas förening), vilken emellertid lär vara av tämligen lös beskaffenhet och utan större betydelse. . Då de flesta firmorna inom denna bransch antingen bedriva en kombinerad fabriks- och engrosrörelse eller också fabriks- och detaljrörelse med gemensam bokföring, är det knappast möjligt att ange tillverkningens omfattning. Uppgifter rörande införseln lämnas för åren 1907 — 11 här nedan. Fr. o. m. 1912 är rubricei-ingen i statistiken ändrad, varför siffror för åren 1912 — 14 meddelas särskilt för sig. 1 n f ö r s e1 av yllevävnad

1 medeltal år

ton

1907/09 1910/11

av m a n s -

av linnevävnad

o c Ii g o s s k l ä d e r

av bomullsvävnad

andra slag

Summa

1 1, 000 ton

1 000 kr

ton

1 000 kr

ton

1 000 kr

. ton

1 000 . kr.

1-4 2-2

10-9 17-u

17-8 20-4

178-3 204-0

25-G 65-0

307-2 780-4

09-5 108-9

891-5 134:2-5

24-7 j 395-1

21-3 J 340-2

Aren 1912 —14 uppgick i genomsnitt importen av »överrockar samt rockar, västar och byxor för män och gossar» till 32-2 ton med ett värde av 457 100 kr. Denna summa omfattar emellertid ej alla varuslag, som ingå i tabellen för föregående år. Det synes dock sannolikt, att en viss nedgång i importen inträffat, vilken antagligen får sättas i visst samband med det i stort sett förhöjda tullskyddet. Införseln av färdig mans- och gosskonfektion var före kriget icke av större betydelse; konkurrensen från utlandet var i allmänhet ej så starkt kännbar utom med avseende å lättare konfektion, exempelvis s. k. svalrockar och i vissa fall ifråga om vita och kulörta västar. Behovet av sistnämnda artiklar torde nästan uteslutande hava tillgodosetts genom införsel. . Någon utförsel av betydelse förekom ej före 1914. Den svenska herr- och gosskonfektionsindustrien arbetade före kriget i all väsentlighet med svenskt material. Textilvarubehovet lär sålunda till omkring 90 % hava täckts från inländska producenter. Endast vissa varuslag såsom tråd, kragsammet samt en och annan foderkvalitet voro av utländskt ursprung. Materialkostnaderna utgöra huvudparten av produktionskostnaderna — år 1913 för den egentliga herrkonfektionen 57 å 63 % och för Boråsindustrien 70 å 80 °/,. Arbetslönerna hava i allmänhet varit mycket låga inom all konfektionsindustri, men särskilt inom sådana grupper, där kvinnlig arbetskraft i större utsträckning användes. Inom Boråsindustrien exempelvis betalades vid tiden för krigsutbrottet följande löner:

arbetsblusar arbetsbyxor arbetsskjortor manchesterbyxor

Sömnadslön i öre per plagg 11 17 10 27

vadmalsbyxor korderojbyxor mollskinnsbyxor perkalskjortor

Sömnadslön i öre per plagg 32 35 24 • 17

Men även inom den egentliga herrkonfektionsindustrien voro arbetslönerna anmärkningsvärt nedpressade före kriget. Sömnadslönen för kavajkostymer uppgick 1914 till 7'50 ä 9 kr. per st. och för en vinterpaletot till 9"5 0 ä 10 kr. Arbetet var emellertid strängt specialiserat, varigenom dess intensitet starkt uppdrivits.

236 Inom den egentliga herrkonfektionsindustrien representerade arbetskostnaderna år 1913 25—32 %, under det att den inom Boråsindustrien varierade inom gränserna 6 och 13 %. Återstående kostnader — regi- och kapitalkostnader — uppgingo före kriget inom den egentliga herrkonfektionen till 12 ä 14 % och inom Boråsindustrien till 9 ä 12 ^ . Inräknas även försäljningskostnader (rese-, frakt- och emballagekostnader), förlust å överblivna säsongvaror m. m. böra nyssnämnda procentsatser fördubblas. En beräkning av det nominella tullskyddet i procent av tillverkningsvärdet och det effektiva i procent av nämnda värde och manufaktureringsvärdet år 1913 för vissa färdiga herrkonfektionsartiklar meddelas i följande tablå: Tulltaxerubrik 590 591 592 592 591 592

_ •. V a r u s l a g Vinterpaletot Cheviotkostym (billig) Arbetsblus av blåtwills Arbetsbyxor av » Vadmalsbyxor Perkalskjortor

• ,, , ,. w T ,„ M e XommM * 1V tull tull i % av tillverkningsvärdet 20-9 185 65-3 52'5 80'6 47'1

6"0 8-7 409 29"G 25-8 27-2

Effektiv tull i % av m a n u ? a ktureringsvärdet 13-5 21-4 2193 131'3 141'8 122"8

Tablåns siffror ange endast den ungefärliga tullhöjden, eftersom vikten på de färdiga plaggen varierar på grund av olikhet i storlek, tygernas tjocklek o. s. v. Det kan dock fastslås, att den egentliga herrkonfektionsindustrien åtnjuter ett avsevärt lägre tullskydd än Boråsindustrien. I synnerhet framträder detta vid en jämförelse mellan de bägge industrigrenarnas effektiva tullskydd, uttryckt i procent av manufaktureringsvärdet. Skillnaden torde i verkligheten varit än större än vad siffrorna ge vid handen av den orsaken, att tullen på de lägre tygkvaliteter, som uteslutande användas inom denna industri, endast till mindre del synes ha utnyttjats (i motsats till vad fallet varit beträffande de av den finare egentliga herrkonfektionsindustrien använda tygerna, vilkas tullskydd till väsentlig del utnyttjades). En skarp inre konkurrens torde emellertid ha haft till följd, att Boråsindustrien kunnat tillgodogöra sig endast en mindre del av sitt eget tullskydd. DamkonDen fabriksmässiga tillverkningen på hithörande område består väsentligen av fektion av damkappor, ulstrar, dräkter och kjolar. De flesta konfektionsbranscher äro mer täppor, e i l e r mindre beroende av modets växlingar, men särskilt gäller detta kappfabrikationen, där varje säsong medför nya modeller. m Bruket av kappor som ytterplagg tog i Sverige sin början omkring mitten av förra århundradet, men först i början av 1880-talet upptogs en fabriksmässig tillverkning av kappor för den öppna marknaden. Vid denna tid hade införsel från Tyskland i viss omfattning kommit till stånd. År 1913 funnos 17 egentliga kappfabriker samt ett 40-tal större detalj affärer, som tillverkade kappor och dräkter huvudsakligast för försäljning inom egna detalj affärer. Vid fabrikerna sysselsattes samma år c:a 3 000 personer och i detalj affärerna med fabrikation av kappor och dräkter c:a 900 eller tillhopa c:a 3 900. Kappfabrikernas personal är i ett par fall till någon del sysselsatt med tillverkning av barnkläder, varför det för dessa återgivna arbetarantalet är något för stort. Kappfabrikanterna äro sammanslutna i Svenska kappfabrikantföreningen, vars verksamhet syftar att uppehålla gemensamhet i priser och konditioner. Bortslumpandet av restlager från vissa främmande länders tillverkare har föreningen sökt stävja genom att träffa avtal med ett flertal av landets kapphandlareföreningar,

237 varigenom dessa förbundit sig att icke försälja kappor från utländska firmor, som begagna nämnda metoder. Uppgift om tillverkningens storlek kan icke erhållas ur den officiella industristatistiken, som . redovisar kapptillverkningen samt herr- och gosskläderkonfektion i en summa. Ej heller in- och utförseln kan angivas, enär hithörande artiklar i handelsstatistiken upptagas under rubriker, i vilka även ett flertal andra varuslag ingå. Enligt erhållna upplysningar lär dock den utländska konkurrensen även före kriget i allmänhet hava varit ganska kännbar; den tyska kappindustrien torde sålunda ofta hava sökt avsätta sin överproduktion till slumppriser på den svenska marknaden, gynnad av att säsongen i Sverige inträffar senare än i Tyskland. Någon nämnvärd utförsel torde icke hava ägt rum före kriget. Före kriget arbetade kappindustrien huvudsakligen med inhemskt material. Det enligt uppgift knappt till 10 % uppgående utländska materialet bestod av sytråd, sammet och siden för uppslag och besättningar, vissa foderkvaliteter, knappar o. s. v. Tillverkningens ekonomiska betingelser företedde i övrigt stora likheter med förhållandena inom herrkonfektionsindustrien. Kappindustrien arbetar dock med avsevärt större risker, emedan såväl modeväxlingarna som väderleksförhållandena äro av stor betydelse för avsättningens omfattning och de priser som kunna ernås. Dessa risker måste anses vara större för den svenska industrien än den konkurrerande utländska, enär i allmänhet export är utesluten och sålunda en av möjligheterna till försäljning av överblivna eller omoderna säsongvaror stängd. Till belysning av tillverkningskostnaderna före kriget för fyra typiska massartiklar av enklare kvaliteter (damkappa, damulster och två cheviotsdräkter av olika kvaliteter) må följande gränsvärden meddelas. Uppgifterna härstamma dels från Svenska kappfabrikantföreningen, dels från en utomstående firma, Då uppgiftlämnarna delvis givit ganska skiljaktliga uppgifter, meddelas bägge, varvid Kappfabrikantföreningens betecknats med A och firmans med B. Anmärkas bör slutligen, att materialkostnadernas absoluta belopp äro lika i bägge fallen, enär de beräknats inom kommittén och begagnats i uppgiftslämnarnas kalkyler. Procent av tillverkningskostnad

Materialkostnader Arbetskostnader Övriga kostnader

37—53 21—40 ~26

28—66 13—19 21 ~54

23¶Materialkostnaderna utgöra den största posten, men även »övriga kostnader» äro betydande, delvis på grund av de ej sällan stora avskrivningar, som få göras på omoderna lager inom denna av modernas växlingar, som nämnt, starkt påverkade industri. Det nominella tullskyddets, råvarutullarnas och det effektiva tullskyddets andel av tillverkningsvärdet år 1913 meddelas i följande tablå för ovan berörda fyra damplagg. Beräkningarna baseras på de tillverkningsvärden som meddelats dels av Svenska kappfabrikantföreningen (A), dels av ovannämnda utanför föreningen stående firma (B). Procent av tillverkningsvärdet Tulltaxerubrik

V a r u s l a g

Nominell tull A

601 604 604 604

D a m d r ä k t av b l å c h e v i o t , låg k v a l i t e t ••• D a m d r ä k t av b l å c h e v i o t , b ä t t r e k v a l i t e t

22-8 24-1 18.5 14-1 14'6 1 13-9 12-7 15-8

Effektiv

tull

17-9 11-3 9-5 9-3

5-9 3-7 4-6 5-2 |

Råvarutull A 16-9 14-8 10-0 7-5

6-2 2-8 4-4 6-5

238 Av översikten framgår, att det effektiva tullskyddet år 1913 i medeltal uppgick till 4*8 % av värdet enligt Kappfabrikantf ören ingens uppgifter och till 5 % enligt den utomstående firmans. I betraktande av att manufaktureringsvärdet i regel torde utgjort åtminstone 50 % av tillverkningsvärdet måste detta skydd redan med de priser som rådde 1913 anses vara jämförelsevis lågt. E t t riktigt uttryck för tullskyddets höjd utgör det dock icke, enär tullen på yllevävnader av lägre kvaliteter icke lär hava utnyttjats mer än till en mindre del, medan den med avseende å de bättre t3?gerna uppgivits hava tillgodogjorts helt. I förra fallet skulle sålunda snarare den nominella än den effektiva tullen vara ett riktigt uttryck för det verkliga tullskyddet, under förutsättning att detta kunde fullt utnyttjas. Huru härmed förhöll sig före kriget låter sig icke avgöra vare sig ifråga om bättre eller sämre kvaliteter. Nämnas bör dock, att fabrikantsaminanslutningen var svag och ingalunda i stånd att garantera ett fullständigt utnyttjande av tullen. BamTillverkningen inom barnkläder industrien består av alla slags överplagg för såväl kläderkon- gossar som flickor, såsom bluskostymer, kavaj- och sportkostymer, kavajer, överfeKtion. r o c k a i . } ulstrar, klänningar, kappor o. s. v. I regel tillverkas inga underplagg inom denna industri; framställningen av dessa är förbehållen trikå- och vitvarufabrikerna. Den fabriksmässiga masstillverkningen av barnkläder har successivt uppstått under de senaste 30 åren. Innan de sydda barnkläderna kommo i marknaden, förekom en rätt omfattande import av maskinstickade gosskostymer och flickklänningar. En sådan tillverkning upptogs tidigt även här i landet, men den allt skarpare konkurrensen ledde till en kvalitetsförsämring, som beredde rum för de numera brukliga sydda plaggen. Ar 1913 uppgives antalet specialfabriker till 13. Av dessa sysselsatte 11 st. fabriker omkring 800 arbetare jämte ett stort antal hemarbetare. E t t flertal herrkonfektionsfirmor bedriva därjämte en liknande tillverkning, som kvantitativt lär överstiga specialfabrikernas produktion. Sifferuppgifter rörande tillverkning, in- och utförsel saknas. I handelsstatistiken redovisas hithörande varor dels under stat. n:r 590—593 och 603—604 tillsamman med herrkonfektion m. m., dels under stat. n:r 601 — 604, till vilka även kappor, dräkter, blusar, klänningar etc. för vuxna hänföras. Förfrågningar hos ett antal firmor angående den utländska konkurrensen hava givit till resultat, att någon nämnvärd sådan icke anses hava förekommit före kriget. De gynnsammare förhållandena inom barnkläderindustrien jämförd med kappindustrien och vissa andra konfektionsgrenar förklaras till stor del av att modeväxlingarna inom den förra ej äro tillnärmelsevis så starka som inom de senare. Visserligen tävla fabrikerna inbördes att för varje säsong bringa nyheter i marknaden, men vid sidan av dessa' finnes alltid ett stort antal standardmodeller, vilka tillverkas av alla fabriker, och som alltid äro efterfrågade. I syfte att erhålla ett begrepp om de i tillverkningskostnaderna ingående skilda kostnadselementens storlek hava sex av barnkläderindustriens vanligaste massartiklar undersökts. Resultatet visade för år 1913, att materialkostnaderna varierade från 65 till 84 %, arbetskostnaderna från 9 till 27 % och övriga kostnader från 7 till 11 %. Att arbetskostnaderna uppvisa så betydande växlingar förklaras av att i urvalet ingingo såväl enkla ylleklänningar, vilka drogo små arbetskostnader i förhållande till materialkostnaderna, som gosskostymer och gosskavajer, där arbetet utgjorde en betydligt större del av tillverkningsvärdet. Tullskyddets höjd för de sex plagg, varpå de relativa produktionskostnaderna ovan beräknats, framgår av följande tablå:

239 Tul]_

Nominell RåvaruEffektiv tull tull _ tull ' procent av tillverkningsvärdet 22"S H'6 8*2 ]8 2 1! 9 ' >' *\ 8 266 24-6 2"0 24° 17"4 7'6 19"8 13"4 64 19'5 18'S 0'7 27o 173 97

taxeV a r u s l a g rubrik 591 Bluskostym av blå cheviot 592 Sommarkostym av kadettyg 591 Sportkostym av prima sporttyg av ylle 591 Kavajkostym 591 Gosskavaj av blå eskimå 604 Flickklänning av blå cheviot 603 Flickklänning av kadettyg

Det nominella tullskyddet reduceras som synes starkt av materi altull arna. I likhet med förhållandet inom kappbranschen får dock barnkläderindustriens tullskydd, åtminstone vad den enklare masskonfektionen beträffar, icke enbart bedömas under förutsättning att råvaruskyddet utnyttjades fullständigt. I verkligheten torde tullen å enklare ylletyger hava utnyttjats endast till en del, vilket inedförde en motsvarande ökning i hithörande industris effektiva tullskydd. Tillverkningen inom blus- och klänningiskonfektionen består av »finare damkonfek- Blus- och tion», d. v. s. blusar, klänningar, morgonrockar, kjolar, matinéer, kragar etc. Till *^JJJjJjJ§" största delen arbetar i Sverige denna konfektionsgrupp med tunna, luftiga tyger fi(m av till övervägande delen utländskt ursprung. Industriens uppkomst var en följd av det under 1880-talet uppträdande blusmodet, som även här i landet utlöste en utomordentligt stark efterfrågan. Fabriker grundades i Sverige redan under nämnda decennium, men de större svenska firmorna inom branschen hava alla utom en tillkommit år 1910 och senare. Industrien sysselsätter huvudsakligen kvinnlig personal, som vid de nio större företag, vilka 1913 ansetts böra räknas hit, uppgick till c:a 260 personer. I den officiella industristatistiken är blus- och klänningskonfektionen upptagen under en för ett flertal konfektionsgrupper gemensam rubrik och i handelsstatistiken ingå hithörande artiklar tillsammans med en del andra kläder och sömnadsarbeten under rubrikerna 593—599 och 601—604. Med statistikens hjälp kan i följd härav ingen upplysning om konkurrensförhållandena mellan svensk och utländsk industri erhållas. Enligt vad som kunnat inhämtas lära dock dessa i allmänhet hava varit ganska ogynnsamma för den svenska industrien. Härtill hava visserligen skillnad i manufaktureringskostnaderna bidragit (se nedan), men av kanske än större betydelse äro de svårigheter, som de livliga modeväxlingarna medföra. Nya modeller föras ofta i marknaden ett par gånger om året, och risken för att utländsk, särskilt tysk, konfektionsindustri skall slumpa bort restlager av omoderna modeller på den svenska marknaden är alltid överhängande, i synnerhet som de nya moderna i regel uppträda på den svenska marknaden något senare än på den utländska. Inom blus- och klänningskonfektionen är produktionen ytterligt heterogen. Tillverkningarna växla starkt såväl med avseende å modellen som råvarorna och u t förandet. E t t begrepp om tillverkningskostnadernas fördelning på olika kostnadselement kan därför endast erhållas genom att några huvudartiklar utväljas och undersökas. Eesultatet härav beträffande fyra artiklar meddelas i följande tablå, belysande läget 1913. T procent av tillverkningsvärdet utgjorde Övriga ArbetsÖvriga yg tillbehör löner kostnader Blus av moll, kimonomodell med spetsgarnering 34"6 Elegant blus av voile, försedd med spetsar 20s Sidenblus av crépe de chine 63 3 Ylleklänning av cheviot försedd med handbrodering ... 4 7 c

8*4 24"8 11*4 6'1

35'0 36"5 8"8 24"4

22"0 17*9 16o 21*9

240 De anförda material- och ai*betskostnaderna äro knappast i högre grad representativa för industrien i dess helhet. Råmaterialet växlar oerhört i pris allt efter vävnadens art och kvalitet, och detsamma gäller arbetet. Drift-, kapital- och regikostnader, vilka ovan sammanförts under rubriken »övriga kostnader», äro i allmänhet jämförelsevis höga, vilket sammanhänger med hithörande tillverkningars karaktär av modevaror. I någon mån tynges tillverkningen av högre arbetskostnader, särskilt gent emot tysk industri (den ojämförligt främsta utländska konkurrenten), beroende på att arbetet här bedrives i firmornas egna fabriker, medan i Tyskland hemarbete förhärskar. Av samma skäl äro även regikostnaderna härstädes högre. En mindre produktionsskala vid de svenska fabrikerna än vid de tyska verkar ytterligare stegrande på såväl arbets- som övriga kostnader. Till belysande av tullskyddets höjd må följande siffror meddelas för ovan anförda fyra varuslag avseende år 1913. TullNominell ltåvaru- Effektiv Effekt, tull i % av taxeVaruslag tull tull tull rubrik i % av tillverkningsvärdet manufakt.värdet 602 Blus av moll, kimonomodell med spetsgarnering 22*4 8'4 14o 24'S 602 Elegant blus av voile, försedd1 med spetsar 8"3 3o 5'3 9'S 596 Sidenblus av crépe de chine 14 s 6'3 85 33-3 601 Ylleklänning av cheviot försedd med han dbrodering 12'8 6'3 6"5 14*3 Vid bedömandet av blus- och klänningskonfektionens tullskydd bör ej lämnas ur sikte, att dyrare och lättare kvaliteter erhålla ett i förhållande till varuvärdet lägre tullskydd än till samma rubrik hänförliga tyngre och billigare artiklar. En stor del av här behandlade industris tillverkningar hava de förstnämnda egenskaperna. Vissa av de i tablån upptagna plaggen äro massartiklar, som på grund av sin prisbillighet draga ett högt tullskydd jämfört med lyxvaror av bättre sidenkvaliteter, på vilka stora arbetskostnader äro nedlagda för broderier och spetsar. Eör nästan alla till blus- och klänningskonfektionen hänförliga varuslag av mera gångbara kvaliteter gäller dock, att modeväxlingarna och de i samband därmed ofta förekommande realisationerna av utländska restlager i hög grad förhindrat ett regelbundet utnyttjande av tullskyddet, särskilt som högsäsongen, som nämnts, i Sverige inträder senare än i Tyskland. VitvaraVitvaruinclustriens huvudsakliga alster bestå av dam- och barnunderkläder (andra industri, än trikåvaror), såsom dag- och nattlinnen, benkläder, korsettskyddare, kombinations, underkjolar etc. Därjämte tillverkas skjortor, kragar, serveringsförkläden, haklappar, lysdukar, brickdukar, barnkragar o. d. Tillverkningen synes ha bedrivits under industriella former sedan sekelskiftet, då den första fabriken anlades. Nya tillkommo i snabb följd. Är 1913 lära 6 firmor hava bedrivit vitvarutillverkning som specialitet och 22 med densamma förenat annan fabrikation. Arbetarantalet låter sig icke exakt fastställas, enär arbetet till stor del utföres av hemsömmerskor, som ofta äro anställda av 2 ä 3 firmor samtidigt. Därjämte växlar arbetarantalet avsevärt allt efter säsongen. Enligt inhämtade uppgifter skulle det kunna skattas till ungefär 1 500 personer före kriget. Tillverkningen redovisas ej separat i officiell statistik, och då tillverkningsuppgifter ej heller kunnat erhållas direkt från industrien, kunna siffror över produktionens omfattning ej meddelas. Detsamma gäller utrikeshandeln, som delvis redovisas tillsammans med blus- och klänningskonfektion, barnkläder och vissa artiklar tillhörande kappbranschen. Någon allvarlig konkurrens från utlandet lär emellertid ej hava förekommit. Utförseln saknade varje betydelse. 1

Tullsatsen ökad 1921 på grund av finanstull på siden.

241 Till belysning av tillverkningsekonomien meddelas i följande tablå för år 1913 procentuell kostnadsfördelning för fyra plagg av madapolam med brodyr.

Tyg Brodyr och övriga tillbehör Arbetskostnader Övriga kostnader Summa

Daglinne

Nattlinne

Benkläder

45-4 34"8 128 7*8 100o

44-2 34'2 15*1 6ö 100 o

23-9 58 j 10*7 6i» 100 o

Korsettskyddare 18-0 58 + 15-4 8-2 100o

Råvarukostnaderna utgöra den ojämförligt största posten i tillverkningskalkylen. De jämförelsevis höga tullarna å materialet hänvisade före kriget vitvaruindustrien till att i all huvudsak begagna svenska varor, dock med undantag för brod3'r, som infördes särskilt från Schweiz. Med avseende å arbetskostnadernas betydelse må erinras om att lönerna voro mycket låga. Sylönen för 1 dussin daglinnen försedda med brodyr uppgick 1913 i genomsnitt till kr. 3-8 0 per dussin. I motsats till flertalet andra grenar inom konfektionsindustrien äro »övriga kostnader» tämligen små inom vitvaruindustrien. Förhållandet sammanhänger med att arbetet utföres i hemmen och att modeväxlingarna, som draga reklam- och andra kostnader, äro obetydliga. För konkurrens på svensk marknad synes vitvaruindustrien knappast behöva räkna med merkostnader gent emot utlandet. Nämnvärda sådana torde nämligen endast kunna konstateras för materialet, men de kompenseras till fullo av färdigfabrikatens tullar. Den nominella och effektiva tullens relativa storlek 1913 för ovannämnda fyra varuslag, samtliga hänförliga till tulltaxerubrik n:r 602, framgår av följande tablå: Nominell tull

Eåvavutull

Effektiv tull

i % av t i l l v e r k n i n g s v ä r d e t 33'9 10s 23-1 32o 11*4 20« 18-9 8'T 102 10-8 8ö 2*8

Daglinnen Nattlinnen Benkläder Korsettskj^ddare

E£fektlv

tu]l

>%avmanufakturcringsvärdet 1153 95u; 58*8 9f>

Av största intresse är givetvis don effektiva tullens andel av manufaktureringsvärdet. Denna är jämförelsevis hög för samtliga anförda varuslag utom korsettskyddare; variationerna i skyddet äro dock avsevärda, beroende på att artiklarna i fråga sortera under samma tullrubrik och förete betydande olikheter i kostnader och vikt. Förhållandet är anmärkningsvärt, då nämnvärda merkostnader gent emot utlandet icke torde förekomma. I vad mån tullskyddet kunnat utnyttjas låter sig icke säkert avgöra med tillgängligt material. Dock synes sannolikt, att detsamma kunnat till största delen tillgodogöras för de finaste kvaliteterna av dag- och nattlinnen samt benkläder, vilka hava låg vikt och höga priser, men även för korsettskyddare och andra lättare artiklar av såväl högre som lägre kvaliteter. Den svenska kravattindustriens tillverkning består av herrhalsdukar av siden och Kravattbomull, med undantag av virkade eller stickade slips av hel- eller halvsiden, ^dustri. rundvävda och hopsydda i ändarna (stat. n:r 589) eller bomullsslips, tillverkade av band med hörnen invikta och tillsydda (stat. n:r 552), vilka varuslag icke tillverkas inom landet. Den fabriksmässiga tillverkningen räknar sin uppkomst från början av århundradet. Fabrikernas antal var 1913 10 med tillsammans 413 arbetare. Industrien är en av de mindre, stående på gränsen till hantverket. 16 — 3501.

T. T.

Del II.

242 I industristatistiken redovisas för åren 1913 och 1914 en tillverkning av kravatter till ett värde av resp. 1 495 000 och 1 440 000 kr. De sex ledande firmorna inom branschen hava till kommittén angivit sina tillverkningars kvantitet och värde sålunda: Ar 1913 1914

Dussin

Kr.

225 798 214180

1290425 1218333

Då hithörande varuslag sakna egna rubriker i tulltaxan, kan införselns storlek icke uppgivas. Den torde icke ha varit obetydlig men i all huvudsak bestått av i Sverige ej tillverkade sorter sådana som de ovan nämnda. Dessutom ha importerats även sådana modeller, i vilka foder och inlägg antingen icke alls eller endast obetydligt ingå (knytslips eller s. k. »butterflies», >four in hands» o. s. v.). Övriga modeller, i vilka foder, inlägg, hakar, pappbågar, spännen etc. förekomma, införas endast i undantagsfall under normala förhållanden på grund av nämnda materials ftxrtyngande inverkan och den även i Sverige starkt specialiserade och standardiserade tillverkningen, varigenom konkurrensmässiga priser kunnat erbjudas av de svenska fabrikanterna. Nämnvärd utförsel har ej förekommit. För konkurrens förhållandena inom denna bransch spela smakfulla och moderna mönster en viktig roll. Den större variation härutinnan som de utländska firmorna kunna erbjuda har visat sig möjliggöra en avsättning på den svenska marknaden till anmärkningsvärt höga priser. I den mån priserna äro avgörande för konkurrensförhållandena, synes den svenska industriens ställning före kriget hava varit god, vilket framgår av följande jämförelse mellan tyska och svenska noteringar år 1913. Priserna gälla i bägge fallen försäljning ab fabrik i kr. per dussin.

»Four in hands» »Butterflies» Svarta och kulörta rosetter »Regattas»

Tyska priser 2136 18G9 1414 19-58

Svenska priser Lägst Högst 14-90 24oo 750 13-50 lloo 14-33 11-50 18oo

Medelpris 18-00 959 12'59 14-46

Kravattindustrien arbetar nästan helt med utländskt material. Endast inlägg, pappbågar, kartonger och möjligen någon kvalitet av bomullsfoder äro av svensk tillverkning. Arbetsorganisationen är inom den svenska industrien lika rationell som inom utlandets främsta företag. Några avsevärda merkostnader vid konkurrens på svensk marknad, frånsett material tullarna, vilka till fullo kompenserats av den färdiga varans tullskydd, torde icke ha förekommit. Arbetskostnaderna, beräknade för 8 av de vanligaste kravattyperna år 1913, varierade inom gränserna 7 och 20 % och »övriga kostnader» inom gränserna 15 och 24 %. Materialkostnaderna utgjorde 55 ä 75 %. En beräkning av tullskyddets samt materialtullarnas procentuella storlek år 1913 meddelas i följande översikt:

243 Tul1

taxerubrik 604 599 599 597 » 599 597 » »

V a r u s l a g

Vit rosett av »Viktoria Lawn» för uppstående krage Svart rosett av halvsiden för uppstående Rrage Svart rosett av halvsiden för dubbelvikt krage Svart rosett av helsiden, knytslips, för uppstående krage Svart rosett av helsiden knytslips, för dubbelvikt krage Svart kravatt av halvsiden för uppstående krage Svart kravatt av helsiden för uppstående krage Svart eller kulört s. k. rosettslips av helsiden »Four in hands» av helsiden

Nominell MaterialEffektiv tull tull tull , , i % av t i l l v e r k n i n g s v ä r d e t

E ektiv tu » ^ ' % av manu" faktureringsvärdet

15o

6-i

8-9

19'o

12-5

6'3

6'2

10-5

12'o

7'3

5-3

10-9

19"6

H'9

34-1

24"l

6'8

17-s

40'8

16*o

6'6

9*4

20 - i

27-c

6'5

21i

54*2

19"8 81"6

7'4 8-o

12"4 13"6

37-o 56*2

Av tablåns sista kolumn, där det effektiva tullskyddet ställts i relation till manufaktureringskostnaderna, framgår, att de eventuella merkostnader gent emot utlandet, som det svenska förädlingsarbetet betingar, erhållit ett skydd varierande mellan omkring 10 och 55 %. Detta skydd å standardtillverkningarna måste år 1913 mer än väl hava täckt den svenska industriens eventuella merkostnader gent emot den på svensk marknad konkurrerande utländska. I fråga om finare kvaliteter, där mönstret och moderniteten är utslagsgivande, visar sig skyddet likväl icke ha förmått hejda införseln. Sannolikt skulle även ett betydligt högre skydd hava visat sig vara verkningslöst. é

Mössindustriens tillverkning omfattar dels alla slag av mössor, dels herrhattar tyg jämte en obetydlig produktion av mindre pälsvaror såsom kragar och muffar, I Sverige lär denna industri hava uppstått under 1870-talet, men ännu vid sekelskiftet synes större delen av produktionen hava bedrivits som hantverk, oftast i förening med detaljhandel. Industristatistiken redovisar för år 1896 9 fabriker med 156 arbetare, medan fabriksantalet 1912 var 21 med 756 arbetare. Under åren närmast före kriget torde fabrikstillverkningen ha hunnit den utveckling, att den utgjorde större delen av den totala produktionen. Tillverkningens utveckling från 1896 fram till kriget belyses av följande tablå: av

1 medeltal år

1 0 00 kr.

I medeltal år

1 000 kr.

1896/00 1901705 1906/10

343 755 2056

2668 2711 2 710

1913 Den kraftiga och jämna stegringen av produktionen torde väsentligen förklaras av att den fabriksmässiga tillverkningen småningom övertog den hantverksmässiga, men antagligen var denna överflyttning av produktionen till svensk industri i så stor omfattning som verkligen var fallet i viss mån betingad av att tillverkningen ifråga sedan äldre tid åtnjöt ett osedvanligt högt tullskydd. År 1892 höjdes detta för flertalet mösstyper med c:a 25 % och 1908 med ytterligare drygt 15 %. Tullförhöjningarna synas icke ha utövat något märkbart inflytande på den inhemska tillverkningen, vilken redan förut torde ha fyllt allra största delen av behovet. Siffror över utrikeshandeln kunna icke erhållas, då mössor ej redovisats separat i handelsstatistiken, men enligt inhämtade upplysningar lär endast en obetydlig import av

MÖSSindustri.

244 vissa mösstyper (caps) ha förekommit. Denna införsel lär emellertid mindre ha föranletts av lägre priser än av företräden hos de utländska fabrikaten i avseende å smakfullt utseende. Tillverkningskostnaderna, beräknade på fem standardtillverkningar, fördela sig på materialkostnader med c:a 75 %, arbetskostnader med c:a 16 % och övriga kostnader med c:a 9 %. Något högre löner särskilt i jämförelse med Tyskland torde ha medfört vissa merkostnader. Eljest kunna sådana knappast anses ha förekommit, om man bortser från de av råvarutullarna betingade, vilka kompenserades av färdigfabrikatets tullar och sålunda voro utan betydelse vid konkurrens på den svenska marknaden. En bild av tullskyddets höjd meddelas i följande tablå, avseende fem vanliga standardtyper år 1913:

Tulltaxerubrik

V a r u s l a g

Nominell tull

Eåvarutull

Effektiv tull

i procent av tillverkningsvärdet

604 604 604 604 623

Sportmössa Skolmössa Klädesmössa .... Krimmermössa • Herrhatt av tyg.

32-2 23-4 24-G 33-7 30-9

6-7

10-6 11'7 8-1

24-7 16-7 14-o 22-o 22-8

Effektiv tull i procent av manufaktureringsvärdet

88-9 66-7 55-0 100-8 85-1

I trots av att materialtullarna voro betydliga, visade sig det effektiva tullskyddet i procent av manufaktureringsvärdet vara osedvanligt högt. Tullskyddets betydelse för industriens utveckling.

Den delvis ganska betydande importen av utländska konfektionsvaror torde knappast få betraktas främst som uttryck för ett alltför lågt tullskydd. Huvudparten av den främmande konkurrensen bygger nämligen sannolikt på sådana företräden hos den utländska produktionen, att knappast ens en mycket hög tull skulle kunnat göra de inhemska företagen avsevärt mera konkurrenskraftiga på hemmamarknaden. Särskilt gäller detta flertalet damkläder, för vilkas avsättning de täta, säsongmässiga modeväxlingarna spela en betydande roll. De tongivande modeströmningarna, som utgå från vissa av kontinentens storstäder (Paris, Wien) kunna, naturligt nog, ofta icke med önskvärd snabbhet och noggrannhet observeras av de svenska företagen. Dels av denna anledning, dels — vad den viktiga vårsäsongen beträffar — av klimatiska skäl anländer ett nytt mod hit alltid något försenat, och Sverige blir därför ofta — såsom ifråga om damkappor — ett avsättningsfält för utlandets överproduktion, som säljes till slumppriser. Det gäller för övrigt särskilt om finare damkläder, att behovet av ett rikligt urval av modeller är så stort, att den inhemska marknaden ej är betydande nog för att en industriell tillverkning skall vara möjlig. En betydande del av importen utgöres av dylika artiklar, i allmänhet tämligen typiska lyxvaror. Tullen har i sådana fall snarast varit en lyxtull, som, om den varit högre, möjligen skulle verkat inskränkande på förbrukningen men knappast kunnat uppamma en inhemsk industriell produktion.

245 Emellertid får dock tullskyddet icke frånkännas betydelse för vissa slag av konfektionsvaror, särskilt grövre sådana. Dessa torde omfatta huvudparten av den inhemska konfektionsindustriens produktion, som har en helt annan sammansättning än importen. Som framgått av i det föregående meddelade uppgifter, har tullskyddet för dylika produkter, ställt i förhållande till varuvärde eller manufaktureringsvärde, ofta varit avsevärt högre än för finare produkter, beroende dels på de grövre varornas jämförelsevis låga pris per viktenhet, dels på det kända förhållandet, att textilindustrien — särskilt ylleindustrien — merendels icke i full utsträckning kunnat utnyttja sitt tullskydd å grövre t}^ger och att därför den betydande del av den nominella tullen å konfektionsvaror, som avsett att utgöra kompensation för råvarutull, i verkligheten delvis fått karaktär av skyddstull för konfektionsindustrien. Man torde sålunda med säkerhet kunna antaga, att tullen betydligt försvårat importen av särskilt grövre herrkonfektion, barnkläder, enklare damkläder och vissa underkläder. Emellertid vore det sannolikt oriktigt att härav vilja draga den slutsatsen, att tullen i samma mån verkat stimulerande på den inhemska konfektionsindustrien. Denna industri, som efter utländska impulser utvecklat sig ur det hantverksmässiga skrädderiet, och som i Sverige framträtt senare än i de stora industriländerna, torde hava sett det svåraste hindret för sitt genombrott i konkurrensen med hantverket, som —• vad här åsyftade varor angår — alltjämt anlitas av stora delar av befolkningen. Motviljan mot »färdiggjorda kläder», vilkas huvudsakliga företräde legat i deras prisbillighet, har endast långsamt och delvis kunnat övervinnas. Det är uppenbart, att beställningsskrädderiet, som fordrar nära kontakt mellan tillverkare och kund, varit oberoende av utländsk konkurrens inom sin egen bransch. Däremot hava tullarna å kläder försvårat en import av billiga utländska konfektionsvaror, som eljest kunnat framkalla en starkare efterfrågan å dylika varor på beställningsskrädderiets bekostnad. Det är sålunda icke otänkbart, att tullskyddet å åtminstone en del av hithörande varor under den svenska konfektionsindustriens tidigare utvecklingsskede rent av kunna ha minskat betingelserna för denna industris snabba utveckling, om än läget härutinnan senare ändrats, i samma mån dess alster vunnit en fast marknad inom landet.

246 KAUTSCHUKINDUSTRIENx Orientering.

År 1890 grundades de två första egentliga kautschukvarufabrikerna; ytterligare tre åren 1895—1898; alltsedan sistnämnda år och fram till år 1913 har kautschukindustrien huvudsakligen utgjorts av dessa fem företag, vilka samtliga småningom tillväxt betydligt i storlek. Äldst är galoschfabrikationen, vilken bedrivits som en huvudtillverkning vid fyra av företagen. Senare har upptagits jämväl tillverkning av tekniska artiklar, velociped- och automobilringar, bollar m. m. En av fabrikerna har koncentrerat sig på tekniska artiklar och ringar. Företagsstorleken är genomsnittligt ganska betydande; totala arbetarantalet har sedan tiden före kriget hållit sig vid omkring 1 700, varav c:a hälften kvinnliga arbetare. Härmed kan emellertid jämföras, att i Förenta Staterna 1914 mer än 60 X a v galoschtillverkningen och 35 % av den övriga tillverkningen skedde vid fabriker med över 1 000 arbetare; även i Tyskland spelade storföretagen en förhärskande roll, och i Ryssland dominerade två jätteföretag. TullFörändringarna i tullskyddet sedan år 1882 belysas av följande tablå, som anger politiska tullsatserna i kr. per kg. a n i a ( Jes

data. 1882 Yttergummi för velocipeder Too » » automobiler Too Monterade slangar för velocipeder Too » » » automobiler 1'00 Omonterade slangar för velocipeder och automobiler fria Maskinremmar, packningar, plattor, rör, slangar och buffers fria övriga tekniska artiklar \ Kautschukskodon \ Too Andra slag j

1892 15 % av värdet 2 l - 20 15 % av värdet 2 1"20

1899 2oo 1'80 2'00 1*20

1911 1'60 1*20 lt;o 1'20

fria

1'20

1'80

0'-'5—060 /0'8 o <1"20 (l'20

Bortsett från den genomgripande omregleringen av tullsatserna år 1911, torde den viktigaste förändringen vara den, att skyddet å yttergummi för velocipeder år 1899 höjdes från 15 % av värdet (motsvarande högst kr. 1-7 0 per kg) till 2 kr. per kg. ProdukSiffrorna för arbetarantalet visa tydligt, hur markerat industriens första uppsving tionens ut- var förlagt till 1890-talet. Mot ett arbetarantal av 23 år 1890 svarade 1 0 0 6 år samtln7- 1 8 9 8 ' v a r e f t e r d e t h ö U s i S ungefär oförändrat till 1903, då ett språng uppåt till och ut- l 4 1 7 inträffade. Efter stillastående till år 1909 tillväxte antalet åter svagt. försel. Samma utveckling illustreras av tillverkningsvärdets tillväxt, ehuru något avstannande för längre perioder ej kan förmärkas utan endast ett saktare eller snabbare uppsving. I överensstämmelse härmed visar tillverkningsvärdet per arbetare en jämn stegring med tendens till avstannande åren närmast före kriget. I utlandet (speciellt Förenta Staterna och Ryssland) hade kautschukindustrien redan på 1860- och 7O-talen börjat utveckla sig till storindustri. Det var dock 1 Jfr Tull- och traktatkommitténs utredn. n:r XIII: Den svenska kautschukindustriens utveckling 1890—1913 med särskild hänsyn till dess ställning åren närmast före världskriget

av B. OHLIN. 2

Motsvarade för yttergummi och slangar en genomsnittstull av omkring kr. 1'70 per kg.

247 under de bägge följande årtiondena som utvecklingen starkast tog fart. Världsbehovet av kautschukartiklar var då i kraftig tillväxt, och detta gynnade i så måtto den nystartade svenska industrien, att den utländska konkurrensen under sådana omständigheter måste bliva mindre kännbar än om uppbyggandet av en ny industri skulle skett under tider av konstant världsbehov. Aren närmast före kriget hade tillverkningen i värde stigit till nära 11 milj. kr., varav över 2/a utgjordes av galoscher och andra kautschukskodon. Följande tablå ger en översikt av hur densamma fördelade sig på olika slag av produkter, ävensom av in- och utförselns storlek i förhållande till tillverkningen. Tillverkning 1 000 kr. Kautschukskodon Tekniska gummivaror, ej av hårdgummi Velociped- och automobilartiklar samt vagnshjulsgummi Artiklar av hårdgummi, ävensom övriga artiklar av mjuk kautschuk Summa

Införsel 1 000 kr.

Utförsel 1 000 kr.

Tillverkning i /o & t. l

innemsk

6 974 1 151

553 1 568

2 241 198

förbrukning 132 46

2 168

157 10 450

715 6 855

127 2 702

21 12

Utförseln, som nästan uteslutande bestått av kautschukskodon, nådde en viss betydelse redan 1893 och har sedan mitten av 90-talet i genomsnitt uppgått till 30 ä 40 % av tillverkningen av denna vara. Införseln steg sakta till 1907, i långsammare takt än tillverkningen, vilket anger att förbrukningen i ökad omfattning tillgodosågs genom inhemsk produktion. Trän nämnda år skjuter införseln starkare i höjden, beroende främst på den växande införseln av automobilringar (från c:a 40 ton 1907—08 till 195 ton med ett värde av 2-2 milj. kr. 1913). Även införseln av »yttergummi eller delar därtill för velocipeder och motorvelocipeder» ökades kraftigt, ävenledes beroende på tilltagande förbrukning. Tillverkningen av yttergummi för såväl automobiler som velocipeder har varit relativt litet betydande, trots ett tämligen högt tullskydd. Det sammanhänger säkerligen främst med att, på grund av den inhemska marknadens litenhet, specialiseringens och standardiseringens här särskilt stora fördelar ej kunnat utnyttjas i tillnärmelsevis samma omfattning som i Tyskland, Storbritannien och Förenta Staterna, vilka varit våra främsta leverantörer. Däremot lyckades tillverkningen av kautschukskodon åren före kriget mer och mer göra sig till herre över den svenska marknaden, vilket innebar, att den envist fortsatta konkurrensen från Ryssland äntligen började släppa taget. Tillverkningen av slangar och rör tycks även ha jämförelsevis bra förmått uthärda den utländska konkurrensen, trots att denna artikel före den 1/v2 1911 varit tullfri och då erhöll ett tullskydd på endast några få procent; importen, som huvudsakligen kom från England, visar under åren 1907—13 endast svag ökning. Beträffande tekniska artiklar av kautschuk (packningar, driv- och transportremmar m. m.) torde tillverkningen ha uppgått till något mera än 1 / a av förbrukningen. Att den kunnat hållas vid denna omfattning trots utlandets överlägsenhet genom produktion i stor skala och trots frånvaron ända till den 1/12 1911 av tullskydd, torde förklaras därav att den väsentligen är en ren beställningsindustri, varvid närheten till och den intima kontakten med kundkretsen spelar största rollen. Konkurrens ifråga om de stora stapel artiklarna är däremot på detta område ej möjlig. Av övriga artiklar var tillverkningen synnerligen obetydlig, med undantag för bollar och hårdgummiartiklar, varav t. o. m. en avsevärd export förekom. Att medicinska och kirurgiska artiklar, leksaker (utom bollar) m. m. trots tullskyddet icke i nämnvärd utsträckning tillverkades i vårt land, utan till övervägande delen

248 importerades från Tyskland, vilket land försåg en god del av Europa med flera av dessa, synes göra sannolikt, att framställning av dylika måste ske i större skala, än som betingas av den svenska marknaden. KartellEfter en tid av jämförelsevis stark inbördes konkurrens bildades år 1912 en bildning, galoschfabrikantkartell, omfattande alla fyra galoschfabrikerna. Denna icke blott reglerar priser och betalningsvillkor å kautschukskodon utan eftersträvar även fixerande av varje fabriks tillverkningskvantitet. Den har ett mycket fast grepp även över detaljhandeln, i det den bestämmer detaljpriserna, vilka hållas lika över hela landet. Ifråga om övriga artiklar synes någon formell överenskommelse ej ha bragts till stånd, men ett samarbete mellan fabrikanterna torde även här förefinnas. De naturliga förutsättningarna torde i avseende på råvarutillgången vara lika goda Tillverknings- i Sverige som i varje annat land. Råkautschuken måste alla hämta från de tropiska ekonomi. länderna, varvid en längre eller kortare sjöfrakt betyder föga, och bränslekostnaderna spela en försvinnande liten roll. Ej heller torde kemikalierna eller vävnaderna, t. ex. för galoschfabrikation, förete större prisvariation i olika länder, frånsett tullarna å de sistnämnda, varom mera nedan. Avgörande bliva i stället organisations- och avsättningsförhållanden i tekniskt och kommersiellt avseende. Härvidlag föreligger en rätt avsevärd olikhet, då den svenska marknadens begränsning innebär ett hinder mot fullt utnyttjande av specialiseringens och standardiseringens fördelar. Detta gäller mindre en sådan artikel som galoscher, vilken även i Sverige tillverkas i mycket stor skala, än t. ex. automobil- och cykeldäck, tekniska och kirurgiska gummivaror m. m. Särskilt för en del artiklar inom de båda senare grupperna bliva kostnaderna vid de svenska fabrikerna stora, då tillverkning därav huvudsakligen sker på beställning. Kontinuerlig avsättning i tillräcklig omfattning kan nämligen ej vinnas, och långvarig lagring försämrar kvaliteten. Anskaffandet av arbetsmaskiner kan därför ej ske i samma utsträckning som t. ex. vid en amerikansk fabrik, vilken endast tillverkar några få artiklar för en mångdubbelt större marknad än den svenska. Till det ovan sagda kommer, att kautschukens bearbetning med lämpliga kemikalieblandningar är av avgörande betydelse för kvaliteten, och att möjligheten att genom experiment och vetenskapliga undersökningar förbättra dessa är större vid specialfabrikerna. Förutsättningarna för tillverkning av de flesta tekniska och kirurgiska kautschukartiklar måste därför anses vara rätt små i ett land med så ringa folkmängd som Sverige, då en utveckling i riktning mot stor export är så gott som utesluten av flera skäl, bl. a. den utländska industriens försprång. Detsamma gäller även tillverkningen av däck och slangar för automobiler och i viss mån även för velocipeder, ehuru fabrikationen av dessa senare artiklar även vid de svenska fabrikerna kan ske i ganska stor skala, då den är koncentrerad till två fabriker. Tillverkningskostnaderna och deras fördelning på olika kostnadselement kunna uppgivas endast för tillverkningen i dess helhet, ej för särskilda slag av fabrikat. Nedan meddelas en översikt av tillverkningskostnadernas ungefärliga procentuella fördelning i Sverige och Förenta Staterna. Sverige 1913 Hela industrien Materialkostnader Arbetslöner Övriga kostnader

59 12 • 29 Summa 100

Förenta Staterna KautschukHela industrien 1909 1914

63 13 24 100

54 15 31 100

skodon 1909 1914

59 17 24 100

45 19 30 100

249 Olikheten mellan de båda länderna, sådan den framgår av denna tablå, ligger framför allt i högre arbetslöner och lägre materialkostnader i Förenta Staterna. Materialkostnadernas större andel i vårt land torde sammanhänga med de sannolikt något högre frakt- och inköpskostnaderna för gummi och kanske även något högre textilpriserna. Att den svenska industrien kan arbeta med lägre arbetskostnad innebär naturligtvis för densamma en stor fördel, i synnerhet vid galoschfabrikationen, som ju är den huvudsakliga tillverkningen härstädes. Denna fördel måste vara högst väsentlig, eftersom de svenska galoschernas kvalitet nödvändiggör relativt stor användning av mänsklig arbetskraft, men arbetskostnadernas procentuella andel av totalkostnaderna icke desto mindre är lägre än i Förenta Staterna. Kautschukindustrien visade som helhet tagen åren före kriget en mycket solid Ekonomisk ekonomisk ställning, i det att det egna kapitalet var nära dubbelt så stort som ställning det främmande och likviditeten i det hela god. Det ekonomiska utbytet måste °c\-l^nla' också för samtliga företagen utom ett betecknas som mycket tillfredsställande. Uteslutes detta företag, vars dåliga ställning berodde på särskilda, tillfälliga omständigheter, befinnes att nettovinsten av verksamheten åren 1912 och 1913 uppgick i genomsnitt till 21*2 % av det egna kapitalet (aktiekapitalet - j - reserver). En undersökning av räntabiliteten under hela tiden sedan industriens begynnelse, grundad på uppgifter om utdelningen till aktieägarna, ger vid handen, att åren 1895 — 97 voro relativt goda, i det samtliga då befintliga tre fabriker lämnade utdelning. Den närmaste femårsperioden, då exporten till Norge hejdats genom mellanrikslagens upphävande, kännetecknades däremot av stora svårigheter, i det endast ett av de fem företagen kunde lämna utdelning. Med undantag för detta företag hade alltså samtliga det ganska illa ställt under de första 5—10 åren efter starten. Från och med 1904 började emellertid en förbättring, som efter någon tids konsolidering tog sig uttryck i växande dividender. Gynnsamma konjunkturer, ökat tullskydd från och med 1911 och en effektiv pris- och konditionsöverenskommelse från år 1912 gjordo särskilt de sista årens resultat mycket goda. Råvarutullar av viss betydelse, vilka inkräkta på det kautschukindustrien tillTullerkända tullskyddets effektivitet, förefinnas egentligen blott ifråga om de vid fabri- skyddets kationen använda vävnaderna. Tullarna å kemikalier äro däremot betydelselösa. ^WX/ Kostnaden för använda vävnader uppgick år 1913 till 10 ä 11 % av totala till- jande. verkningskostnaden. De ha uppgivits vara så gott som uteslutande tillverkade inom landet. Räknar man med att tullskyddet 1 helt utnyttjats, torde kostnaderna för vävnader genom detta hava ökats med 25—30 % vilket således skulle innebära en råvarutull uppgående till 2 å 3 % av genomsnittliga tillverkningskostnaden. I förhållande till importvärdet år 1914 kunna de då gällande tullarna å olika slag av kautschukvaror anses ha uppgått till följande procent: Yttergummi för velocipeder » > automobiler Omonterade slangar för velocipeder och automobiler Maskinremmar, packningar, plattor, rör, slangar, buffers Övriga tekniska artiklar Kautschukskodon

25 % 10—20 % 5 % B—50 % 10—20 % 20—30 %

Då arbetslönerna uppgå till högst 13 a 14 %, måste detta tullskydd anses tämligen högt. Huruvida det i allmänhet kommit till fullt uttryck i inlandspriset är svårt att bilda sig en bestämd uppfattning om men synes åtminstone beträffande åren närmast före kriget, i betraktande av det då rådande goda samarbetet de 1 Huvuddelen av vävnaderna för kautschukskodon voro av de slag, som hänföras till tulltaxerubrikerna 407, 511, 519 och 539. Mot tullar på 0*26, 0"70, 090 och 1*75 kr.'per kg svarade 1913 ett försäljningspris å svenska vävnader av i genomsnitt kr. 2'3 o per kg.

250 olika fabrikerna emellan, tämligen sannolikt. Den påvisade råvarutullen har tydligtvis egentligen blott spelat någon roll ifråga om kautschukskodon och vissa slag av tekniska gummivaror. TullE t t studium av industriens utveckling i belysning av de vid olika tidpunkter skyddets gällande tullarna synes ge vid handen, att tullsatsernas förändringar under perioden f6 y- ! / - l allmänhet ej haft något större inflytande på utvecklingsgången. Det förefaller i striens stället som om tullpolitikens inflytande så gott som uteslutande legat däri, att utveckling, tack vare de sedan gammalt bestående tullarna å galoscher och ytterdäck förutsättningarna för upptagande av en kautschukvaruindustri voro gynnsammare än som annars skulle varit fallet. Om än orsakerna till det hastiga uppsvinget på 90-talet till stor del äro att söka däri, att de nödvändiga förutsättningarna, t. ex. ett allmänt gynnsamt ekonomiskt läge, livlig företagaranda, växande behov av kautschukvaror m. m., först då voro för handen, så synes det likväl finnas en viss sannolikhet för att detta uppsving, genom vilket kautschukvarutillverkningen på en gång blev en storindustri, väsentligt befordrats av den då bestående tullen. Angående tullskj^ddets betydelse för industriens senare utveckling har visserligen, och säkert med visst fog, framhållits, att tack vare detta de svenska fabrikerna undgått att tvingas in på en ren priskonkurrens, i vilken det blott gällt att sälja så billigt som möjligt, och i stället kunnat vidtaga successiva kvalitetsförbättringar och anpassningar efter specifikt svenska förhållanden. Emellertid voro, som förut visats, industriens vinster åren 1912—13 exceptionellt höga, och om också detta närmast torde vara att sätta i samband med den år 1912 genomförda priskonventionen mellan galoschfabrikanterna, så torde, vid det förhållandet att dennas väsentliga effekt — vid sidan av en sänkning av detaljhandelns tidigare otillbörligt höga rabatter — uppenbarligen var ett fullständigare direkt utnyttjande av tullskyddet, den slutsatsen knappt kunna undgås, att de gällande tullsatserna, särskilt efter 1911 års höjningar, tack vare de svenska fabrikernas utveckling blivit mer än tillräckliga att medgiva ett uppehållande av tillverkningen i dåvarande omfattning. Det sagda gäller väl närmast galoschtillverkningen, som dock är den för den svenska kautschukindustrien dominerande. Vad beträffar den andra tullsk3'ddade artikeln av betydelse, automobil- och velocipeddäck, torde blott kunna sägas, att visserligen importen under ifrågavarande år var kraftigt växande, men att samtidigt den inhemska tillverkningen, åtminstone av velocipeddäck, synes ha varit fullt lönande. Rörande de tekniska artiklarna, vilka ända till l/12 1911 voro tullfria, har förut framhållits, att konkurrensförmågan ifråga om dem huvudsakligen förklaras genom den dithörande tillverkningens karaktär av beställningsfabrikation.

251 CEMENTINDUSTRIEN Cementfabrikationen i Sverige är av relativt sent datum. Den första cement- Orienfabriken anlades år 1872 i Lomma i Skåne. Under 1880-talet tillkommo ytterligare tering. två och på 1890-talet ännu en fabrik. Efter år 1900 hava 5 nya fabriker grundats. Företagsstorleken är tämligen varierande; för närvarande äger den största fabriken en årlig tillverkningskapacitet av omkring 1 200 000 fat och den minsta omkring 200 000 fat. Den genomsnittliga tillverkningskapaciteten uppgår till omkring 400 000 fat. I regel utnyttjas tillverkningskapaciteten blott till hälften å två tredjedelar. Antalet arbetare har under de senaste årtiondena i stort sett varit stationärt och utgjort omkring 1 200. Aren närmast före kriget, då cementproduktionen var som störst, hade arbetarantalet emellertid sprungit upp till 1 600 ä 1 800. Den tekniska utvecklingen inom cementindustrien har gått raskt framåt och nödvändiggjort grundliga moderniseringar samt mer eller mindre fullständiga ombyggningar av de äldre fabrikerna. I tekniskt avseende befinner sig den svenska cementindustrien på höjden av utveckling och torde kunna fullt mäta sig med industrien i de stora cementproducerande länderna. Fabrikerna hava också mer och mer elektrifierats; sålunda har förbrukningen av kraft från elektriska motorer stegrats från omkring 3 300 hkr år 1908 till omkring 8 000 hkr år 1913. År 1893 bildades av tre av de fyra då existerande cementfabrikerna en försälj- Sammanslutningskartell, Svenska Cementförsäljningsaktiebolaget. Denna äger alltjämt bestånd. ningar. År 1913 omfattade den samtliga då existerande cementfabriker. Försäljningskartellen har omhänderhaft all försäljning på den inhemska marknaden och reglerat priserna. De olika fabrikernas andel i försäljningen har bestämts genom avtal. Med vissa främmande länders cementorganisationer har kartellen träffat mer eller mindre fasta överenskommelser i syfte att reglera konkurrensen och att avvärja dumping. TullCementindustrien i Sverige arbetade de första årtiondena utan tullskydd. År 1888 infördes en tull av 40 öre per 100 kg, vilken år 1895 höjdes till 60 öre. politiska data. Sedan dess ha några tullförändringar icke vidtagits. Cementproduktionen har under årtiondena närmast före kriget varit stadd i rask Produkoch nära nog oavbruten stegring, såsom framgår av nedan anförda siffror. Höjd- tionens utveckling punkten nåddes år 1913, då tillverkningen uppgick till 390 000 ton med ett värde samt inav nära 11 milj. kr. Till jämförelse må anföras, att tillverkningen vid sekelskiftet och ututgjorde omkring 125 000 ton och vid ingången av 1890-talet omkring 50 000 ton. försel. Tillverkningen per arbetare och år har jämväl varit i ständig tillväxt. Vid sekelskiftet uppgick antalet tillverkade fat cement per arbetare och år till omkring 550, år 1913 till över 1 300. Anförda siffror giva ett tydligt uttryck för de snabba tekniska framstegen inom denna industri. 1

Framställningen stöder sig'i huvudsak på en för kommittén verkställd utredning av kansli-

sekreteraren O. EDSTRÖM.

252 l

Tillverkning

Införsel ton

Utförsel ton

Förbrukning ton

ton 56209 125959 167611 257756 282862 339616 390110

896 1941 10 999 15 438 24 830 17 438 12 120

14 322 42 564 38 504 73 351 108 653 127 141 137 074

42 783 85 336 140 106 199 843 199 039 229 913 265 156

1891 1900 1905 1910 1911 1912 1913

Tillverkning i % av förbrukning 131-4 147 T, 119-0 129-0 142-1 147-7 1471

Redan vid starten var den svenska cementindustrien hänvisad till att exportera en betydande del av sin produktion. Även om exporten i förhållande till produktionen icke kan sägas hava ökats under årens lopp, så uppvisa i alla fall de exporterade kvantiteterna en bet} 7 dande stegring. Stegringen nådde sin höjdpunkt åren närmast före kriget, då exporten uppgick till mellan 100 000 och 140 000 ton per år. Medelexporten tiden 1901 —13 utgjorde omkring 54 000 ton per år. Importen liar på grund av tullskydd och internationella överenskommelser varit relativt obetydlig och under åren 1900—13 i medeltal uppgått till omkring 13 000 ton. Den inhemska förbrukningen har följaktligen varit vida mindre än tillverkningen, i allmänhet blott 60—80 % därav. TillverkDen procentuella fördelningen av produktionskostnadselementen gestaltade sig för nings- Sveriges del år 1913 på följande sätt:

ekono?ni.

Arbetslöner Driftskostnader (kraft, bränsle, hjälpmaterialier, emballage) ... Hegi- och kapitalkostnader

24% 50% 26%

De anförda procenttalen hänföra sig till cementindustrien i sin helhet. Någon särskild kostnad är här ej angiven för råvarorna. Den ingår i huvudsak under rubriken arbetslöner. De viktigaste råvarorna och hjälpmaterialierna för cementfabrikationen äro 1) kalksten eller krita, 2) lera samt 3) stenkol. Finnas dessa ämnen, åtminstone de två förstnämnda, i omedelbar närhet av en cementfabrik äro de naturliga förutsättningarna för cementfabrikation för handen. På kalksten och lera finnes i vårt land riklig tillgång, oftast i fabrikernas omedelbara närhet, däremot föga stenkol. Kalkstenen är emellertid hos oss tämligen hårdarbetad, jämförd exempelvis med den i Danmark och England och även delvis i Tyskland använda lätt brj^tbara och lätt slammade kritan och kräver därför som regel något större arbetsuppoffring. Till en viss grad torde häri få sökas- orsaken till att de svenska fabrikerna använda proportionsvis större arbetarpersonal än de danska och tyska. Bristen på stenkol ställer den svenska cementindustrien i en något ogynnsammare ställning än samma industri i Tyskland, England och Belgien, men den inhemska industriens underlägsenhet i detta avseende har till en viss grad minskats, i den mån större delen av de svenska cementfabrikerna för sitt kraftbehov övergått till användande av vattenalstrad, elektrisk kraft. Att åstadkomma sinsemellan fullt jämförbara kalkyler rörande tillverkningskostnaderna för cement i olika länder har icke varit möjligt. Verkställda undersökningar i avseende å hithörande förhållanden i Sverige och Tyskland hava dock givit vissa vägledande resultat. Sålunda torde de svenska cementarbetarnas löner före kriget legat omkring 10 % över motsvarande tyska. Kolkostnaderna torde hava varit 20—30 % högre, emballagekostnaderna i stort sett lika, övriga driftskostnader, såsom oljor, remmar, maskindelar etc. något högre, regikostnader ungefär-

253 ligen desamma, kapitalkostnaderna slutligen, på grund bl. a. av de i Sverige solidare fabriksbyggnaderna, något högre. E t t försök att med ledning bl. a. av här ovan anförda uppgifter siffermässigt bestämma de svenska merkostnaderna per fat cement gent emot den tyska industrien vid tiden närmast före kriget har gett till resultat, att dessa, på grund av högre såväl arbets- som bränsle- och kapitalkostnader, skulle kunna skattas till i medeltal måhända 40 ä 50 öre. Då den genomsnittliga produktionskostnaden för de svenska fabrikerna år 1913 uppgick till c:a kr. 4-8 0 per fat, innebär detta, att de svenska produktionskostnaderna för cement voro omkring 10 X högre än de tyska. Gent emot Danmark synas nämnvärda merkostnader icke ha förefunnits, frånsett förutnämnda med råvarans beskaffenhet sammanhängande måhända något högre arbetskostnad. Cementindustriens ekonomiska ställning torde med undantag för en och annan Ekonofabrik få anses god. Det uti industrien bundna främmande kapitalet uppgick år misk ställ1913 till blott en tredjedel av det egna. Och detta senare svarade ungefär mot ning och räntavärdet av industriens fasta tillgångar, d. v. s. fabriksanläggningar av olika slag med bilitet. tillhörande markområden. I avseende å räntabiliteten märkes, att nettovinsterna i procent av aktiekapital och fonder under åren 1911 —13 utgjorde 9*1 %, 10#5 % och 8"i %. Utdelningarna till aktieägarna varierade under 1890-talet rätt betydligt; i medeltal för nämnda period utgjorde de 3—4 %. Efter industriens konsolidering i början av 1900-talet ökades utdelningarna. Genomsnittsutdelningen åren 1900—13 har utgjort c:a 7 %. För tiden 1890—1913 har den genomsnittliga årsutdelningen utgjort 6 %. Utdelningen inom de olika företagen har emellertid varit synnerligen växlande. De tullar, som inverka på cementindustriens produktionskostnader, äro egentligen Tulljutetullen och maskintullarna. Jutetullen torde väl sannolikt fördyra juteemballaget skyddets med hela sitt belopp och maskintullen det maskineri och de maskindelar, som höjd och successive erfordras till ersättande av gamla eller förslitna sådana. Ingendera av utnyttjande. dessa båda tullar torde emellertid spela någon avgörande roll i avseende å produktionskostnaderna. Den sedan 1895 rådande tullen å cement, 60 öre per 100 kg eller 1-08 kr. per fat, utgjorde år 1913, enligt vad verkställda undersökningar givit vid handen, c:a 22 % av medelproduktionskostnaderna för cementindustrien. Verkställda jämförelser med cementpriserna i Danmark och Tyskland giva vid handen, att tullskyddet måste anses ha som regel till större delen utnyttjats, något som för övrigt framstår som sannolikt redan på grund av cementkartellens åtminstone till 1918 obestridda monopolställning på den svenska marknaden. Det är intet tvivel underkastat, att cementtullen varit en verksam barriär mot Tullkonkurrensen utifrån, i den mån denna icke varit att betrakta som dumping. För skyddets avvärjande av sistnämnda slag av konkurrens hava internationella överenskommelser betydelse för intillgripits. Dessa åter synas hava befordrats genom den situation tullen skapat, dustriens och möjligen har den svenska industrien härvid tack vare tullen kunnat tillförsäkra utveckling. sig bättre villkor än eljest varit fallet. Givetvis har tullen i väsentlig mån underlättat uppkomsten och fortvaron av den svenska cementkartellen, som på industriens utveckling och konsolidering haft avgörande inflytande. Det bör emellertid understrykas, dels att cementindustrien hos oss uppkommit och t. o. m. nått exportduglighet under tullfrihet, dels ock att i Danmark, vars betingelser för cementtillverkning äro i stort sett jämngoda med Sveriges, en betydande cementindustri likaledes under tullfrihet uppstått och utan tullskydd kunnat uppvisa en fortsatt kraftig expansion. — Utredningen har gett vid handen, att tullen,

254 åtminstone efter dess höjning 1895 avsevärt överstigit de beräkneliga merkostnaderna för den svenska industrien gent emot det förnämsta konkurrentlandet, Tyskland. Då den ändock, av allt att döma, i ganska hög grad utnyttjats, får densamma för cementindustriens utveckling anses väsentligen ha haft den betydelsen, att den befordrat tillkomsten av en produktionskapacitet, som avsevärt överstigit landets behov och som allenast genom en vid försäljningen inom och utom riket fullföljd prisdifferentieringspolitik kunnat någorlunda tillgodogöras.

255 LERVARUINDUSTRIEN x Den svenska lervaruindustrien, som år 1913 sysselsatte omkring 13 OOO arbetare Oriente rin och vars produkter samma år ägde ett saluvärde av över 25 milj. kronor, förde9lar sig på flera branscher. Mest betydande är tegelindustrien; inom denna intager den till norra Skåne lokaliserade framställningen av eldfasta produkter (särskilt chamottetegel), glaserade lerrör m. m., huvudsakligen med stenkolsfältens leror som utgångsmaterial, en avgränsad ställning gent emot den över nästan hela landet spridda tillverkningen ur andra leror av mur-, tak- m. fl. slag av tegel samt dräneringsrör. En ställning mellan tegelindustri och porslinsindustri intar tillverkningen av kakel (huvudsakligen för kakelugnar och väggbeklädnad) samt av lerkärl (särskilt blomkrukor och andra kärl för hushållsbruk av den typ, som brukar benämnas krukmakaregods). Slutligen äro den egentliga porslinsindustriens produkter av två huvudslag — äkta porslin samt oäkta porslin eller fajans — med skiljaktigheter, som betingas av såväl råvarans art som av det sätt, varpå de formade varornas bränning och glacering äger rum. Tegelindustriens tullskydd är ganska ungt. Ifråga om eldfast tegel härrör det Tullfrån 1888, ifråga om vanligt murtegel samt taktegel från 1906. Med 1911 års historik tulltaxa höjdes skyddet å vissa tegelprodukter. Uppgifter- om tullsatserna å viktigare oglaserade tegelprodukter jämte golv- och väggplattor sedan 1882 meddelas i nedanstående tabell.

Eldfast tegel Murtegel Taktegel Dränerings- och andra r ö r Golv- och väggplattor (enfärgade): av lägst 3 cm tjocklek tunnare 2

T u l l s a t s e r i ö r e p e r 10 0 k g f r å n 1882 1888 1892 1906 fritt 20 20 20 fritt fritt fria 10 fritt fritt fria 15 fria fria 75 75 fria 300

20 300

20 200

år: 1911 25 10 30 75 35 200

Kakel, krukmakaregods och porslin hava sedan gammalt varit tullskyddade. Sänkningar av tullsatserna vidtogos under 1850- och 60-talen; höjningar inträdde 1892; därefter ha tullsatserna i huvudsak varit oförändrade å de mest betydande varuslagen. Beloppen framgå av efterföljande sammanställning. T u l l s a t s e r i öre 1 8 8 2 vit eller , . , tA dekorerad enfärgad vara vara Kakel Krukmakaregods Oäkta porslin (fajans) Äkta porslin

5 7 10 24

5 7 16 47

per

kg från år: 1 8 9 2 vit eller , . ... , dekorerad enfärgad fa vara vara 10 10 10 30

16 16 16 60

1 Framställningen grundar sig beträffande tegelindustrien på kommitténs utredn. n:r XXVIII: Den svenska tegelindustriens utveckling 1881—1913 med särskild hänsyn till dess ställning åren närmast före världskriget av B. OHLIN, samt beträffande övriga hithörande branscher på utredningar, som för kommittén verkställts av bergsingenjören E. W. TILLBERG. 2 Före 1888 utgick tull endast för plattor under 2 cm tjocklek.

256 Den längre gående differentieringen av tullarna i 1911 års taxa medförde emellertid n}^a tullsatser för vissa varuslag. Tullen å badkar, tvättställ, disklådor och klosetter sänktes sålunda från 10 till 5 öre per kg, tullen å isolatorer m. fl. slag av elektriskt porslin, som tidigare vanligen utgått med 30 öre per kg, sänktes till 20 ä 25 öre, och tullen å lyxföremål (vaser, statyetter etc.) av oäkta porslin eller krukmakaregods resp. äkta porslin höjdes till 30 resp. 60 öre, oavsett om varan var dekorerad eller ej. ProdukEn summarisk bild av utvecklingen inom olika grenar av lervaruindustri från tionens 1880-talets början fram t. o. m. år 1913 lämna nedanstående uppgifter om antalet itveclding. fö r e tag samt deras arbetare och tillverkningsvärde. Tegelproduktionen företedde ett starkt uppsving under åren 1889—99. Kvantitativt fortsatte tillverkningen att stiga till 1907 års kris, då en vändpunkt inträffade. Ehuru tillverkningsvärdet alltjämt ökats, har produktionen ej sedermera nått så höga kvantitetssiffror som åren 1904 — 07 (c:a 2 milj. ton). Tillbakagången har emellertid icke drabbat tillverkningen av eldfasta produkter, som sedan nämnda tidpunkt varit stadd i tillväxt, utan endast den övriga tegelindustrien. Kakelproduktionen visar i stort sett samma utveckling som tegelproduktionen; tillbakagången inträffade ungefär samtidigt och är här ännu mera påtaglig, vilket torde sammanhänga med kakelugnarnas tillbakaträngande av centraluppvärmning i nybyggda hus. Porslinsindustrien visar, till skillnad från flertalet andra svenska industrigrenar, en jämförelsevis obetydlig tillväxt under 1880- och 90-talen. Fabrikerna Körstrand och Gustafsberg voro ensamma om fabrikationen till tiden omkring sekelskiftet, då ett par nya fabriker (i Göteborg och Lidköping) startades; år 1910 grundades ytterligare en fabrik (Gävle). Tillverkningen var stadd i ökning, om också i långsamt tempo, fram till krigsåren. • En mera detaljerad fördelning av produktionen på olika slag av fabrikat lämnas här nedan. Siffrorna avse år 1913.

T e g e l f a b r i k a t I medeltal år

1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/12 1913

fabriker

arbetare

263 268 468 518 500 410 371

3 701 4185 7 378 10 100 10 945 10 585 9 922 9 813

,.,

Tillverkning värde vikt 1 000 1 000 ton kr.

1410 1747 1751 1686 1645

P o r s l i n

Kakel- o. krukmakaregods Antal fabriker

Antal arbetare

67 2 779 65 3 069 5 628 1 51 10 973 ! 55 13188 54 14 333 2 43 41 15 173 16 570 31

662 896 966 1483 1776 8 1 155 763 664

Tillverk- Antal ningsfabrivärde ker* 1 000 kr. 857 1330 1643 2 696 3 271 3 569 3 205 3 316

2 2 2 4 6 6 8 8

Tillverk- j Antal ningsarbevärde tare 1 000 kr. 1421 1559 1539 1823 1945 2 142 2 380 2 553

2 445 2 538 2 734 3 242 3 568 4 532 5 031 5 871

Nedgången beror på att en del smärre företag vid redovisningen utgallrats. Fr. o. ni. 1906 endast kakelfabriker. Fr. o. m. 1906 endast arbetare vid kakelfabriker. * Antalet fabriker är fr. o. m. 1896 något för högt upptaget, enär industristatistiken som porslinsfabriker oegentligt redovisat ett par smärre lerkärlsfabriker. 2 8

257 ,.,... legelfabrikat: av stenkolsfältens leror, inkl. chamotte: tegel (eldfast), eldstäder, ugnar o. d. div. chamottevaror glaserade rör trottoarsten av andra leror: murtegel taktegel annat tegel dräneringsrör annat kalksand-, alunskiffer-, ask-, kvarts-, kvartsit-, dinas- och silikategel Kakel Sten- och lerkärl: av klinkerlera av andra leror Porslin: äkta oäkta och fajans

•u-

i'i i.

Värde

Kvantitet

. ... . 1 000 kr.

ton » » »

118 286 16 572 28 697 4981

2 502 676 1305 123

1000 st. » » » ton

302 564 39 949 20 536 34 468 979

7 622 2 084 724 856 26

1000 st. ton — — — —

22807 5 666

650 1632 87 292 1 826 4 045

Nedanstående summariska uppgifter om utrikeshandeln visa, att ifråga om tegelprodukter exporten men i fråga om porslin o. d. importen varit mest betydande, I n f ö r s e l I medeltal år

1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/12 1913

Tegel. fabrikat

U t f ö r

Porslin, kakel, stenoch lerkärl

Tegelfabrikat

Porslin, kakel, stenoch lerkärl

1 000 kr.

ton

1 000 kr.

ton

1 000 kr.

344 366 373 1065 1595 1108 877 1074

657 745 872 1022 992 1597 1979 2 272

659 783 1067 1304 1376 1233 1393 2 105

774 850 1420 2 233 2 562 2 725 3 264 3 392

253 623 654 408 160 196 333 322

219 588 468 235 74 129 244 256

År 1913 fördelade sig in- och utförseln av olika varuslag p å följande sätt: In f ö r s e 1 Utf ö r 8 e 1 1 000 kr. 1 000 kr ton ton 2 919 Eldfast tegel: chamotte 58 60 792 1216 dinas-, kvarts-, kvartsit- silika6 206 217 875 31 annat 1773 185 843 84 59 891 Icke eldfast tegel: m u r 2 693 27 599 tak1354 4 535 237 54 annat 1544 19 321 61 424 Golv- och väggplattor 1246 1290 198 52 Deglar, retorter 790 79 42 4 Diverse andra tekniska artiklar 73 34 1 1 Rör 15 471 207 12 928 Badkar, tvättställ, klosetter m. m. (ej av porslin eller fajans) 261 124 Kakel 7 8 10 11 Diverse varor av porslin: äkta porslin: 259 124 8 16 elektrisk material m. m. prydnads- o. lyxföremål 37 88 1 4 annat 335 456 9 13 oäkta (fajans): 34 29 2 2 prydnads- o. lyxföremål 1330 annat 964 290 208 1

Före 1907 voro värdena avsevärt för högt beräknade i handelsstatistiken. 17 — 3 501. T. T. Del II.

Utrikeshandel.

258 Jämföras dessa siffror med produktionssiffrorna, finner man, att tillverkningen av eldfasta och därmed jämförliga tegelprodukter i stort sett är en exportindustri. Exporten av eldfast tegel har varit stadd i ökning och uppgick 1909—13 till i genomsnitt 50—60 % av tillverkningen. Nästan lika betydande var exporten av glaserade lerrör och av klinker. Exporten har avsatts i Norge, Finland, .Ryssland, Danmark och Tyskland. Det eldfasta tegel, som importerats, har huvudsakligen bestått av vissa finare, i Sverige ej tillverkade kvaliteter för specialändamål. Utrikeshandeln med tegelfabrikat av vanlig lera är relativt obetydlig och har delvis karaktär av gränshandel, vilket finner sin naturliga förklaring i de höga transportkostnaderna. Exporten har i huvudsak gått från skånska tegelbruk till Danmark. Med den år 1906 tillkomna tullen å murtegel avstängdes den förut ganska livaktiga importen av dylikt tegel från Norge till Bohuslän. In- och utförseln av kakel har varit mycket obetydlig. Porslins- och fajansvaror hava däremot införts — huvudsakligen från Tyskland och England — i betydande mängd. År 1913 fylldes sålunda ungefär tredjedelen av det inhemska behovet genom import. Huvudsakligen är det dels enklare massgods, dels dyrbarare porslin av mer eller mindre lyxartad karaktär, som importerats. Den inhemska tillverkningen synes alltså bäst ha kunnat bevara marknaden i fråga om varor av ordinär medelkvalitet. Nämnvärd export har endast ägt rum av oäkta porslin för hushållsbruk. TittverkSom redan framgått av uppgifterna om utrikeshandeln är den utländska konrnngs- kurrensen av väsentligt olika betydelse för skilda hithörande tillverkningsgrenar. och kon- -Dels äro tillverkningskostnaderna än lika höga eller högre, än åter lägre i Sverige kurrens- än i utlandet, dels är det naturliga skydd, som ligger i de höga transportkostforhållan- naderna eller andra omständigheter, mycket växlande för olika fabrikat. den, y a ( j an g§,r tillverkningen av tegel av vanlig lera, särskilt murtegel, är detta naturliga skydd den viktigaste av de faktorer, som bestämma konkurrensläget. Enär fraktkostnaderna äro mycket betydande, har tillverkningen sökt sig till viktigare konsumtionscentra, särskilt sådana, som äga goda lertillgångar, såsom Skåne och Mälardalen. En omständighet av viss betydelse är även, att i Norrland och de östliga landskapen av mellersta Sverige så gott som uteslutande användes tegel av större format (s. k. stortegel) än i övriga delar av lan let och i det konkurrerande utlandet, vilket torde sammanhänga med klimatiska förhållanden. Blott i vissa gränstrakter, där den utländska konkurrensen har bättre möjligheter att göra sig gällande, kan tillverkningskostnadernas höjd anses vara av mera väsentlig betydelse. De största utgiftsposterna vid tillverkning av tegel äro bränslekostnader och arbetslöner, i runt tal uppgående till 20 resp. 40 % av teglets saluvärde. Räntor och avskrivningar stiga även till relativt bet3^dande belopp (20 —25 % av värdet). Råvarukostnaden är däremot helt obetydlig; den motsvarar i vanliga fall endast en eller annan procent av saluvärdet. Som bränsle användes i Sverige i någon mån ved, övervägande dock stenkol. Den sydöstnorska tegel industriens framgångsrika konkurrens med den västsvenska före murtegeltullens tillkomst torde delvis hava grundat sig på att den förra hade större tillgång till billigt sågavfall, varigenom den kunde nedbringa bränslekostnaderna. Den olikhet i kostnadshänseende, som sammanhänger med att i norra och mellersta Sverige den varma årstiden och därmed tillverkningssäsongen är kortare än i Tyskland eller Danmark, har däremot jämförelsevis ringa betydelse. Den skånska tillverkningen av chamottevaror och andra eldfasta tegelprodukter måste anses hava mycket goda förutsättningar. Den är gynnsamt belägen i förhållande till stora avsättningsområden och hämtar såväl lera som billigt kolbränsle ur egna gruvor. Då den i huvudsak arbetar för export, har frågan om den utländska konkurrensen ringa intresse. Emellertid är den inhemska industrien på-

259 tagligt underlägsen vid framställning av vissa hithörande fabrikat, såsom t. ex. silikategel. Den stora åtgången vid bränning av sådant tegel av prima (importerat) kolbränsle fördyrar den svenska produktionen väsentligt i jämförelse med den tyska och engelska. Utlandets längre erfarenhet vid framställning av de flesta finare eldfasta tegel är också åtminstone tills vidare en källa till överlägsenhet. Vid ett antal fabriker för tillverkning av kakel fördelade sig olika kostnadselement år 1913 procentuellt på följande sätt: Leror Glasyrmedel m. m. Bränsle- och kraftkostnad Arbetskostnad Förvaltning Övriga kostnader jämte vinst

4' 6 11*0 9'l 38o 8"2 29'1 Summa 100'o

Liksom tegelbruken använda kakelfabrikerna inhemsk lera, företrädesvis s. k. Uppsalalera. Den svenska kakelleran är emellertid ej vit- utan gulbrännande, varför det därav framställda kaklet fordrar en ogenomskinlig tennglasyr, som ställer sig högst väsentligt dyrare än den genomskinliga glasyr, som kan användas för vitbrännande leror. Dessa senare måste emellertid vid fyndorten slammas och förberedas på ett helt annat sätt än den svenska kakelleran, varför de ställa sig så mycket högre i pris, att utländska fabriker knappast hava någon mera utpräglad fördel i tillgången på vitbrännande lera. I bränslehänseende är den svenska fabrikationen gynnsamt ställd, då man av rent tekniska skäl använder ved som bränsle även i utlandet, där veden merendels är dyrare än i Sverige. — E t t synnerligen gott naturligt skydd har den svenska kakelindustrien i det förhållandet, att kakelugnar äro något för Sverige tämligen egenartat. Man kan ej gärna tänka sig, att i ett annat land fabriker anläggas speciellt för svensk konsumtion. Fabrikationen av till porslin och fajans ej hänförliga lerkärl omfattar dels en mera konstnärlig produktion av prydnadskärl (vanligen med färgade glasyrer) vid Höganäs, dels enklare lervaror, såsom hushållskärl och blomsterkrukor. Den förra av dessa två tillverkningsgrenar har särskilt goda naturliga betingelser, i det att lämplig lera (s. k. klinkerlera) och billiga avfallskol erhållas i samband med kolbrytningen vid Höganäs. Den senare bedrives vid ett flertal fabriker på olika platser och använder huvudsakligen importerad lera; den synnerligen primitivt bedrivna tillverkningen, som ifråga om bränsle- och arbetskostnad i regel torde ställa sig dyrare i Sverige än exempelvis i Tyskland, har ett visst naturligt skydd i de höga kostnaderna för transport av de ganska tunga och skrymmande fabrikaten. Betydelsefullare än för nu nämnda branscher är tillverkningskostnadernas relativa höjd för i?orsZmsfabrikationen och dess ställning i konkurrenshänseende. Tillverkningskostnaderna år 1913 vid tre porslinsfabriker fördelade sig procentuellt sålunda: Råmaterial Bränsle- och kraftkostnad Arbetskostnad Förvaltning Övriga kostnader jämte vinst

18-3 10'c 43-2 5*2 22'7 Summa 100'o

Eåmaterialierna utgöras dels av importerade porslinsleror (mestadels från England), dels av kvarts, fältspat, glasyrmedel m. m. Endast lerorna torde på grund av fraktkostnaderna ställa sig dyrare för svenska än för t. ex. engelska fabriker. Merkostnaden på denna punkt är emellertid oväsentlig: den stiger ej ens till % % av varuvärdet. Av större betydelse är då det högre bränslepriset i Sverige, vilket

260 Tullskyddets höjd och utnyttjande.

Tullskyddets betydelse för produktionens utveckling.

inneburit en merkostnad gentemot engelska ock tyska fabriker av omkring 1*5 öre per kg eller c:a 2 5 % av varuvärdet, i vissa fall mei-a. Böhmiska fabriker, som delvis arbeta med billiga brunkol, intaga en än gynnsammare ställning. Arbetskostnadens stora andel i tillverkningsvärdet gör den fördel, som vissa utländska fabriker äga i lägre löner, ganska avsevärd. En 10 % högre lönenivå torde sålunda medföra en merkostnad om 4 ä 5 % av det framställda porslinets värde. Sammanlagt torde de svenska merkostnaderna före krigsåren genomsnittligt ej hava överstigit 10 % av varuvärdet. Mot denna siffra bör emellertid ställas den till ett par procent uppgående kostnaden för transport av färdigt porslin från utlandet till Sverige. Det vill alltså synas, som om den svenska porslinsindustrien trots bristen på egna porslinsleror och billigt stenkol icke skulle vara synnerligen ofördelaktigt ställd. Emellertid torde vissa svenska fabriker på grund av sin mindre lämpliga belägenhet och möjligen även andra omständigheter hava arbetat under mera ogynnsamma omständigheter än här ovan antagits vara fallet för den svenska porslinsindustrien i allmänhet. Den före krigsåren till c:a 10 % av varuvärdet uppgående tullen å murtegel synes av i det föregående anförda skäl icke i nämnvärd mån kunnat påverka prisnivån inom landet, utom möjligen i vissa delar av västra Sverige (särskilt Bohuslän), som före tullens tillkomst importerade norskt tegel. Förhållandet torde i stort sett vara lika för flertalet övriga tegelfabrikat av vanlig lera. Tullen å chamottetegel har endast utgjort några få procent av varuvärdet; något regelmässigt utnyttjande av tullen å denna vara eller övriga eldfasta tegelprodukter av det slag, som i Skåne i stor utsträckning tillverkats för export, har sannolikt ej förekommit. Tullen å kakel, som varit lika hög som å oäkta porslin, uppgick före kriget till ej mindre än 25—50 % av varuvärdet. Detta prohibitive tullskydd, som icke i nämnvärd mån motsvarats av merkostnader vid den inhemska fabrikationen, har sannolikt ej alls eller i endast ringa utsträckning kunnat utnyttjas av fabrikanterna. Sten- och lerkärl hava i tullhänseende varit likställda med oäkta porslin. Tullen har stigit ända till över 80 % av värdet å det enklare krukmakaregodset; ehuru ett utnyttjande av skyddet varit möjligt endast i mycket ringa utsträckning, synes det dock hava bidragit till att tillverkningen blivit anmärkningsvärt lönande för fabrikanterna (år 1913 uppgick årsvinsten vid fem hithörande fabriker till i genomsnitt ej mindre än 16*6 % av det egna kapitalet). Vad slutligen angår porslin har tullens höjd varierat ungefärligen mellan 20 och 40 % av varuvärdet för oäkta och 40—60 % för äkta porslin. Det förefaller, som om man inom 1906 års tulltaxekommitté varit av den uppfattningen, att tullen endast motsvarade ungefär 10 % av varuvärdet. E t t annat anmärkningsvärt förhållande är, att skillnaden i tull mellan odekorerat (vitt eller enfärgat) och dekorerat (flerfärgat) porslin varit långt högre än som kan motiveras av den jämförelsevis ringa kostnad, som dekoreringen innebär. — Åtskilliga omständigheter tyda på att tullskyddet i förhållandevis stor utsträckning kunnat utnyttjas. Sålunda hava fabrikanterna uppenbarligen i sin försäljningspolitik bedrivit ett intimt samarbete, som bland annat yttrat sig i ett kraftigt tryck på detaljhandlarna i branschen, i syfte att förhindra dessa att saluföra vissa slag av utländskt porslin, som ej varit högre tullbeskattade än att de med fördel bort kunna bliva föremål för import. Som redan antytts, har tullen å tegel av vanlig lera endast haft betydelse för västra Sveriges tegelindustri. Den förbättring av denna industris ställning — bestående särskilt i ett bättre utnyttjande av brukens produktionskapacitet — som den år 1906 tillkomna tullen medförde, synes emellertid hava varit av övergående natur. Under åren närmast före världskriget gingo nämligen flertalet hithörande bruk med förlust. Vad angår eldfasta och därmed jämförliga produkter synes såväl tullens relativt

261 ringa storlek som andra omständigheter utesluta ett mera påtagligt samband mellan produktionens utveckling och tullskyddet. Även ifråga om tillverkningen av kakel och lerkärl torde tullskyddet haft en mycket begränsad inverkan. Däremot är det antagligt, att porslinsindustriens utveckling i mycket varit beroende av skyddet. Särskild betydelse för utvecklingsriktningen synes därvid den stora skillnaden i skyddet för oäkta och äkta porslin ha ägt. D e t är anmärkningsvärt, att någon avsevärdare export endast förekommit av oäkta porslin. Då de naturliga betingelserna för inhemsk tillverkning av äkta och oäkta porslin i stort sett äro desamma, låter det i varje fall tänka sig, att industrien icke tillvaratagit möjligheterna till en ekonomisk drift lika väl ifråga om det mycket högt tullskyddade äkta porslinet som ifråga om den lägre skyddade fajansen, vid vars framställning fabrikanterna haft större känning av den utländska konkurrensen.

262 GLASINDUSTRIEN l OrienteDen svenska glasindustrien har bakom sig en flerkundraårig utveckling. Av de ring. ännu bestående glasbruken gå de äldsta dock ej längre tillbaka än till 1700-talet. På 1860-talet funnos ett tjugutal bruk med en arbetarpersonal på 11 ä 1 200 man. Närmast före världskriget hade antalet bruk stigit till omkring 60 med en arbetarpersonal på c:a 5 500 man. Glasindustriens tillverkningar uppdelas vanligen i tre ganska skarpt skilda grupper: fönster- och spegelglas, buteljglas och småglas. Samtliga dessa tillverkningsslag med undantag av spegelglas äro företrädda i Sverige, i allmänhet vid skilda anläggningar. Av de år 1913 i gång varande bruken voro 10 fönsterglasbruk, 12 buteljglasbruk och de övriga småglasbruk. Vid sidan av de egentliga glasbruken, som själva tillverka sitt glas, finnes ett antal smärre s. k. glasvarufabriker, som bearbeta inköpt glasmaterial, t. ex. glassliperier, glasmålerier, spegeloch skyltfabriker. Dessa, vilka icke äro av större betydelse, bliva här icke föremål för behandling. SammanSom framgår av ovanstående siffror är glasbrukens antal i förhållande till totala slutnings- arbetsstyrkan ganska betydande. Genomsnittliga arbetarantalet per anläggning var röreser. ä n n u 1 9 1 3 m j n ( j r e ä n ±QQ g t t v ^ g s t s a m a r b e t e har emellertid småningom kommit till stånd mellan de till varje särskild bransch hörande anläggningarna. Inom fönsterglasindustrien bildades redan 1903 en sammanslutning, som handhade försäljningen till fixa priser, ehuru stora svårigheter mött att få de stipulerade bestämmelserna, t. ex. ifråga om produktionens reglering, efterlevda. Den 1 jan. 1918 sammanslogos flertalet bruk till ett enda bolag, A.-B. Svenska fönsterglasbruken, som emellertid under trycket av lågkonjunkturens svårigheter gick i likvidation år 1921. Butelj glasbruken lyckades 1907 träffa överenskommelse om gemensamma priser och konditioner. År 1914 gavs sammanslutningen fastare form genom bildandet av ett gemensamt försäljningskontor, vars styrelse bestämt storleken av den totala tillverkningen, som sedan efter vissa normer delats upp på de olika bruken. Dessa ha dock därutöver rätt att tillverka för export. Alla landets företag äro med ett par smärre undantag anslutna. I den 1907 bildade internationella sammanslutningen, Europäischer Verband der Flaschenfabriken, som reglerar konkurrensen de europeiska länderna emellan på sådant sätt, att export till annat land blott tillätes till priser, som ej understiga inlandspriserna, deltager det största svenska företaget. För småglasindustriens vidkommande bragtes år 1903 några av de förnämsta kristallglastillverkarna under enhetlig ledning. För hushållsglas, flaskor och tekniskt glas samt belysningsglas ha särskilda föreningar bildats, vilka överenskommit bl. a. om priser och konditioner. Även ha åtgärder vidtagits för underlättande av exporten, varav särskilt småföretagen inom dessa branscher dragit fördel. TullNågra omvälvande förändringar har tullpolitiken vad glasindustriens produkter P °dataka b e t r ä f f a r e i u n ^ e r g å t t sedan mitten av 1880-talet. Efter en sänkning av de mest betydande tullsatserna år 1865 med omkring x / 3 genomfördes åren 1882, 1888 och 1892 successiva förhöjningar å ett flertal artiklar. I mindre grad gäller detta fönsterglas, å vars smärre dimensioner tullen förblev oförändrad vid c:a 7 1 Jfr Tull- och traktatkommitténs utredn. n:r XVII: Den svenska glasindustriens utveckling med särskild hänsyn till dess ställning åren närmast före världskriget av B. OHLIN.

263 •öre per kg, under det att den för större dimensioner 1892 höjdes från 7 till 10 •öre per kg. För hushålls-, prydnads- och belysningsglas medförde däremot 1892 års tulltaxa nästan en fördubbling av tullsatsen (60 öre per kg i stället för 35), och för finare flaskor (ej buteljer) bragtes den tidigare mycket obetydliga tullen upp till i det närmaste samma relativa nivå som tullen å sistnämnda artiklar. För buteljglasindustriens tillverkning förblevo tullsatserna i det närmaste oförändrade vid mycket låga siffror. De 1892 fastställda tullarna, som i stort sett bibehöllos oförändrade till år 1911, torde för fönsterglasindustrien genomsnittligt hava inneburit ett tullskydd av bortåt 50 % av världsmarknadspriset, under det att motsvarande siffra för småglasindustriens olika artiklar torde hava varierat mellan 5 och 50 %. Å buteljer uppgick tullen sannolikt ej ens till 10 %. Spegelglastullen, som år 1865 reducerats med bortåt hälften, höjdes sedan successivt och nådde 1892 ett belopp, som torde motsvarat ungefär 30 y0 av världsmarknadspriset. I trots härav har någon svensk tillverkning av denna artikel icke uppkommit. Den nya tulltaxan år 1911 medförde en omformulering och delvis en uppdelning av tullrubrikerna men eljest ingen större förändring av tullsatserna. Följande siffror angiva i stora drag glasindustriens utveckling sedan början av Produktio 1880-talet: nens ut-

I medeltal år

1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

Antal glasbruk

Antal arbetare

T i l l v e r k n i n g 1 0 0 0 kr. Andra Fönster- Buteljer, Summa flaskor, glas burkar

33 34 45 53 55 59 58

2171 2 483 3 644 4 952 5 277 5 066 5 230

620 877 993 1624 1981 2 215 2 205

2 274 2 244 3 627 2 398 3 040 3 431 3 436 4 014 3 796 4 962 4 544

2894 3121 4 620 7 062 8848 10 025 11711

Läget under 80-talet kan karaktäriseras som stillastående; från 1890 vidtager ett kraftigt uppsving, som dock efter sekelskiftet förbytes i stagnation, om än tillverkningsvärdet fortsätter att växa, framför allt beroende på högre priser och förbättrad teknik. Bland orsakerna till detta tydliga uppsving på 1890-talet böra nämnas en del för hela världens glasindustri gemensamma omständigheter, framför allt det tack vare närmast föregående decenniers tekniska förbättringar pågående förbilligandet av produkterna, som jämte folkökningen bidrog till att öka avsättningen. Man finner t. ex., att såväl Förenta Staternas som Belgiens glasindustri på 1880-talet hade sin egentliga uppsvingsperiod; det förefaller ju naturligt, att utvecklingen i vårt land kom några år senare. Emellertid är det ej uteslutet, att de ganska betydande tullförhöjningarna på glas år 1892 varit en medverkande orsak till den svenska glasindustriens markerade uppgång vid denna tid. Stagnationen efter sekelskiftet måste otvivelaktigt sättas i samband med glasmarknadens denna tid oerhört tryckta läge i hela Europa, vilket väl till en del berodde på den allmänna lågkonjunkturen, men å andra sidan finner sin förklaring i en av de tekniska framstegen och stora nyanläggningarna och utvidgningarna på 90-talet framkallad överproduktion på glasvaror. Särskilt med hänsyn till företags- och arbetarantalets stillastående i de flesta europeiska länder sedan nämnda tidpunkt förefaller det sannolikt, att glasindustrien nått en alltför stor

264 omfattning för att vid ett effektivt utnyttjande motsvaras av konsumtionens behov. Den svenska glasindustriens snabba utveckling under 90-talet och stillaståendet på 1900-talet ter sig på detta sätt naturlig, och ingen anledning finnes att antaga, att denna avmattning skulle bero på minskad konkurrensförmåga i förhållande till utlandet. Glasindustrien erbjuder i de flesta länder den egendomligheten, att såväl insom utförsel hava stora dimensioner. Detta sammanhänger tydligtvis med att glasartiklarna äro av mycket olika slag och kräva ganska olika råmaterialier och arbetsmetoder. Anmärkningsvärt är emellertid, att såväl in- som utförseln ofta omfatta även varor hörande till en och samma grupp, utan att man alltid kan peka på en avgjord kvalitetsskillnad mellan de in- och utförda artiklarna. Denna omständighet synes tyda på, att glastillverkningens omfattningskaraktär i ett land i avsevärd grad betingas av historiska förhållanden. Inom ett visst område har ett annat land kommit före och hunnit organisera sin tillverkning så, att det förra landets glasindustri ej kan bliva konkurrenskraftig. Största delen av glastillverkningen kräver nämligen ganska lång tids träning, särskilt för arbetskraften, innan produkterna bliva förstklassiga, och fordrar omfattande organisation och ingående kännedom om fabrikationen m. m. I sådana fall förefinnas tydligen särskilda förutsättningar för framgångsrik tillämpning av tullar av uppfostringskaraktär. Vad Sverige beträffar gäller det sagda framförallt hushålls- och prydnadsglas,, under det att i övrigt fönster- och spegelglas äro föremål för import, buteljer och flaskor åter för export. Importen av fönsterglas fick i början av 70-talet plötsligt stark omfattning från att tidigare ha varit obetydlig. Möjligen medverkade härvid viktiga tekniska framsteg, särskilt konstruktionen av vannugnen, varigenom en skärpning av den utländska konkurrensen gjorde sig gällande. Under 80- och 9O-talen avtog importen av ofolierat och oslipat fönsterglas successivt och ersattes av inhemsk tillverkning. Förbättringen av eldningsmetoderna och ugnarnas utvidgning i Sverige tyckes sålunda hava avsevärt minskat den överlägsenhet, de utländska producenterna ägde i vannorna. I samma riktning verkade givetvis även den omständigheten, att tullens effektivitet tack vare prisfallet å fönsterglaset ej obetydligt tillväxte samt att tullen å glas av större dimensioner år 1892 höjdes från 7 till 10 öre per kg. I början av 1900-talet steg införseln åter, för att emellertid de sista åren ånyo vända nedåt, uppgående till 8—9 % av konsumtionen. I avseende på hushålls- och prydnadsglas var införseln under 70- och ända fram till slutet av 80-talet i hastigt stigande. Ungefär en fjärdedel av behovet torde under sistnämnda årtionde tillfredsställts genom utländsk vara. P å 90-talet började importen nedgå, samtidigt som exporten undergick en våldsam stegring. Som redan nämnts, hade ej blott småglasindustrien utan hela den svenska glastillverkningen denna tid en verklig blomstringsperiod. För småglasindustriens vidkommande låg orsaken sannolikt dels i införandet av bättre ugnar och andra förbättringar av driften, dels i de år 1892 genomförda tullförhöjningarna. Det kraftiga uppsvinget i exportsiffrorna tyder på, att den förra av dessa faktorer varit av väsentlig betydelse. Man skulle emellertid kunna tänka sig, att även tullen framkallat en ökning av exporten genom att skapa ett allmänt gynnsammare läge för industrien och därigenom en utvidgning av tillverkningen i dess helhet. Detta låter så mycket mera tänka sig, som de tack vare tullen bättre priserna på det sekunda glaset, de s. k. slutsorterna, möjliggöra, att en större del av kostnaderna lägges på detta och sålunda att det förstklassiga glaset, exportglaset, kan försäljas till lägre pris. Under 1900-talet håller sig importen av hushålls- och prydnadsglas konstant, medan exporten till en början avtager för att de sista åren före kriget åter tilltaga; 1913 utgjorde den 30 % av tillverkningen efter värde räknat.

265 F ö r de fabrikat, som utgjorde huvudtillverkningen för den svenska småglasindustrien torde denna under åren närmast före kriget hava i stort sett behållit den inhemska marknaden, om än ansträngningarna att iitestänga importen av billigare massartiklar medförde ett nedpressande av priserna. Importen koncentrerade sig i stället på en del specialartiklar, som i utlandet av olika anledningar kunde framställas ojämförligt billigare, såsom finare lyxglas, prismor, målade glasartiklar, slipade flaskor och burkar, laboratorieglas m. m. Av oslipade buteljer har någon nämnvärd införsel icke ägt ram, medan däremot exporten allt sedan slutet av 70-talet haft en betydande omfattning och varierat mellan 30 och 40 % av tillverkningens kvantitet. Liksom ifråga om glasindustriens övriga branscher var utvecklingen i förhållande till produktionen snabbast på 90-talet; därefter framträder en mycket tydlig tendens till stagnation, såväl absolut som relativt. I avseende på den tekniska utrustningen torde det förhålla sig så, att vid sidan av fullt modernt inrättade anläggningar fortlevat många, mestadels små verk, som arbetat enligt synnerligen gammalmodiga metoder. I det stora hela gäller, att ugnsanordningar m. m. genomsnittligt äro av betydligt mindre dimensioner än i de främmande, konkurrerande länderna, vilket i allmänhet i och för sig innebär en ekonomisk underlägsenhet. Beträffande fönsterglastillverkningen är av vikt att skilja på bruk med vannor och bruk med degelugnar, då härmed sammanhänga åtskilliga olikheter i avseende på företagsstorlek, lokalisering, bränsleanskaffning m. m. Vanna finnes i Sverige endast vid ett bruk, nämligen Glava i Värmland. Den är av något mindre storlek men ungefär av samma konstruktion som de vilka allmännast förekomma i Belgien, det förnämsta fönsterglasproducerande landet i Europa. Kapaciteten vid Glava är sålunda c:a 8 000 kvartslådor i månaden, medan den vid de belgiska vannorna varierar från 12 000 till 20 000 lådor. De övriga svenska fönsterglasbruken arbeta med degelugnar och måste till följd härav anses mindre moderna, då vannugnarna tack vare kontinuerlig drift, mindre bränslebehov m. m. besitta viss överlägsenhet. Maskinblåsning eller gjutning som i stor omfattning användes, särskilt i Förenta Staterna för massframstallning av simplare glas, förekommer icke i Sverige. Samtliga buteljglasbruk använda gaseldade vannugnar. Småbruken hava små vannor, som smälta om natten och utarbetas på dagen, medan de största bruken äro försedda med moderna, kontinuerligt drivna vannor. Storföretagen äro f. ö., i motsats mot de små, väl utrustade med maskinkraft för drivande av kollergångar, vedhuggs- och biandmaskiner, transportbanor m. m. Själva tillverkningen sker för hand utom vid de största bruken, där buteljmaskiner enligt Owens system användas. ^ Man finner således här samma skillnad som inom fönsterglastillverkningen, nämligen å ena sidan fullt moderna anläggningar, å andra sidan sådana av mera primitivt slag. Vid småglastillverkningen användas i Sverige endast degelugnar, medan i utlandet* framför allt vid tillverkning av enklare kvaliteter, även vannugnar, om ock i mindre utsträckning, förekomma. Ugnar och deglar hava i Sverige i allmänhet jämförelsevis små dimensioner. Detta sammanhänger med att de svenska bruken huvudsakligen inriktat sig på tillverkning av finare glas, för vilka dessa mindre dimensioner äro mest lämpade, ävensom på enkelt glas i förstklassigt utförande. Simplare glas erhålles härvid som ett slags biprodukt. Tillverkningen därav är sålunda även vid en kvalitetsproduktion som den svenska nödvändig, men ställer sig till följd av detta framställningssätt oförmånlig i jämförelse med tillverkningen vid sådana bruk, vilka såsom många tyska hava dylika artiklar som specialitet och framställa dem i stor skala.

Teknisk ut ™st"l"5'

266 StorleksGlasbruksföretagens storleksförhållanden och utvecklingen därutinnan sedan 1860^den Uoch t a l e t b e l y s e s g e n o m följande siffror: kmcentration UOn '

_ 1866/70 1876/80 1886/90 1896/00 1906/10 1912

....'.

Arbetare

I medeltal ar

n p r fg-ptno. Per f retag

° 43 56 73 93 86 86

Tillverkningsvärde P e r f o r 8 t a S Per arbetare 1 000 kr. 1 000 kr. 56-4 1*« 761 Vi 91-8 1*8 133-3 1*4 170o 2"0 198-7 2-3

Som synes utvisar arbetarantalet per företag en jämn stegring från slutet av 60-talet fram till sekelskiftet, varefter det hållit sig ungefär oförändrat. Under samma tid var tillverkningsvärdet per arbetare konstant, vilket med hänsyn till det betydande prisfallet å produkterna innebar en avsevärd stegring av produktiviteten. Ökningen av tillverkningen per företag berodde således icke blott på ökat arbetarantal utan även på bättre teknik och vidgad kapitalanvändning, framförallt de modernare ugnsanläggningarna. Denna arbets- och kapitalkoncentrationsrörelse visar ungefär samma drag i utlandet, ehuru den där kom till stånd något tidigare. Under innevarande århundrade har koncentrationsrörelsen på nytt tagit fart i en del länder, särskilt Förenta Staterna. Någon motsvarighet härtill i Sverige kan ej konstateras, utan småföretagen hava bibehållit samma relativa betydelse som vid slutet av 90-talet. Arbetarantalet per företag har sålunda hållit sig konstant eller t. o. m. något sjunkit, och dess fördelning på företag av olika storhetsklasser har förblivit ungefär oförändrad. Tillverkningen per företag har visserligen under samma tid såväl kvantitativt som efter värde räknat ytterligare vuxit. Men då tillväxten synes ha varit ungefär lika stark inom olika storleksklasser, kan man tydligen ej tala om någon koncentrationsrörelse i egentlig mening. Genomsnittliga arbetarantalet per företag omkring år 1910, som i Sverige utgjorde 80 ä 90, uppgick i Belgien till ej mindre än 476, eller med frånräknande av de väldiga spegelglasbruken, vilka sakna motsvarighet i Sverige, omkring 400. Huvudparten av den belgiska glasindustrien utgöres av fönsterglastillverkning, och då Belgien är den största fönsterglasexportören i världen, förefaller det som om den mest ekonomiska företagsstorleken beträffande denna bransch ligger avsevärt högre än den svenska. I samma riktning pekar den omständigheten, att arbetarantalet per företag i Förenta Staterna och Frankrike torde vara ungefär dubbelt och i Tyskland, frånsett spegelglastillverkningen, en halv gång till så stort som i Sverige. Härtill kommer, att de utländska företag, som sysselsätta sig med export, i regel äro av betydande storlek. Den svenska glasindustriens relativt ringa koncentration torde i icke ringa mån sammanhänga med brukens belägenhet och sättet för bränsleanskaffningen. De flesta ha för vedtillgångens skull anlagts i skogstrakterna, och att de med hänsyn härtill från början ej tilltogos större är rätt naturligt. När sedan förändringarna i ugnstekniken medförde en förskjutning till fördel för koleldningen, gjorde detta sig gällande endast i mindre grad för den i skogrika trakter belägna svenska glasindustrien och medförde blott, att man på de flesta håll övergick till att blanda kol och vedbränsle samt efter hand förstorade ugnarna. Av stor betydelse för vidmakthållandet av de många små bruken har säkerligen också varit inkomsten av den med glasbruksdriften förenade skogshanteringen, som i åtskilliga fall torde avhållit från ett eljest av ekonomiska skäl motiverat nedläggande av bruksrörelsen. Helt visst har emellertid även tullskyddet övat inflytande på den bristande koncentrationen. Hade den utländska konkurrensen fått fritt göra sig gällande, är det

267 ej osannolikt, att situationen för småbruken blivit sådan, att driften must nedläggas, ehuru en utveckling i denna riktning skulle motverkats av den ekonomiska ryggrad skogarna utgöra. Särskilt inom butelj- och fönsterglasbranscherna torde småföretagen, åtminstone under tider av normala bränslepriser, vara oekonomiska. Beträffande småglasindustrien gäller detta ej i samma grad, men otvivelaktigt synes, att de stora bruken i regel göra ett bättre fabrikat och snabbare förmå följa med teknikens utveckling, ehuru dessa fördelar för storföretagen delvis uppvägas av småföretagens — i händelse av billiga vedpriser — lägre bränslekostnader. De viktigaste vid glastillverkningen använda råämnena äro kiselsyra i form av Tillverksand, kvarts eller kvartsit, kalk, alkalier (soda, glaubersalt, pottaska) samt vissa j*"*^färgnings- och avfärgningsämnen (kobolt, brunsten, uranoxid, kopparoxid, arsenik, salpeter, nickeloxid m. m.). I stor utsträckning är den svenska glasindustrien för tillförseln härav beroende av utlandet. Särskilt gäller detta småglastillverkningen, i det nästan alla vid denna använda råmaterialier utom kalk måste importeras. Sanden kommer från Tyskland och Frankrike, sodan framför allt från England och Tyskland, varifrån även kali importeras. Övriga kemikalier levereras även från dessa länder. De andra branscherna äro något gynnsammare ställda än småglasindustrien. Såväl fönster- som buteljglasindustrien använda svensk sand, varför deras enda betydande från utlandet införda råvara är glaubersalt. Ifråga om tillgången å emballage är den svenska industrien ävenledes fördelaktigt situerad. Större roll än tillgången på billiga råvaror spelar emellertid tillgången på billigt bränsle. Ej heller härutinnan är Sverige särskilt gynnat. Visserligen finnes ved, sågavfall och torv i många delar av landet till priser, som väsentligt understiga de normala i utlandet, men denna prisskillnad är i de flesta fall, om än ej alltid, ej stor nog att uppväga andra länders överlägsenhet genom lägre kolpriser. Den billiga vedens och torvens förmåga att ersätta kolbränslet kommer huvudsakligen småföretagen tillgodo. De större, som på grund av transportförhållandena ej kunna ligga inne i skogsbygden, hava nämligen att räkna med mycket högre vedpriser och använda därför mest stenkol. Ungefär hälften av hela den svenska glasindustriens bränslebehov har under senare tid tillgodosetts genom utländska kol, vilkas priser, tack vare framför allt de inländska järnvägs- och sjöfrakterna samt omlastningskostnaderna legat avsevärt över den nivå, med vilken den utländska konkurrerande glasindustrien haft att räkna. Kraftkonsumtionen är vid glastillverkningen jämförelsevis ringa. Mest användes i Sverige* under åren närmast före kriget elektrisk kraft, som i allmänhet torde ställt sig billigare än den i de konkurrerande länderna förbrukade kraften, vilken mestadels utgjorts av ångkraft. Någon större betydelse kan dock under normala förhållanden ej tillmätas denna faktor. Yrkesskickligheten hos de enskilda arbetarna vilken för glastillverkningen är av större betydelse än för flertalet andra industrier, är inom den svenska glasindustrien sedan gammalt högt utvecklad. I betydande omfattning användes minderårig arbetskraft, speciellt inom småglasindustrien, där den uppgår till över V 4 av arbetsstyrkan; detta sammanhänger tydligtvis med att här en vid tidig ålder förvärvad träning för yrket är av särskilt stor vikt. Arbetstiden var före kriget i vårt land något längre än i Förenta Staterna men kortare än i Belgien, den åtminstone beträffande fönsterglas viktigaste konkurrenten. Enligt en undersökning för åren 1898—1907 fördelade sig produktionskostnaderna procentuellt ungefär sålunda vid de olika huvudslagen av glasbruk:

Fönsterglas Buteljglas Småglas

Råmaterial

Bränsle

Arbetslöner

13 19 12

22 19 11

36 47 57

Övrig-a kostnader 29 15 20

268 Råmaterialkostnaden är sålunda inom glasindustrien jämförelsevis låg, bränsleoch arbetskostnaderna däremot höga. Bränslekostnaden spelar störst roll för fönsterglastillverkningen, arbetslönerna för småglastillverkningen. För fönsterglas ha uppställts följande tillverkningskalkyler, angivande kostnaden för en s. k. kvartslåda (c:a 60 kg) i Sverige och Belgien år 1912:

Råmaterial Emballage Bränsle och kraft Arbetslöner Övriga omkostnader

Sverige (degelbruk) 1*64 0'48 3"86 3'65 1*68

... .

Summa

11 31

Belgien 0-73 1-12 1'99 3-94 1'20 8'98

Det anmärkes, att i den svenska kalkylen ej ingå en del allmänna omkostnader, varför slutsiffran egentligen borde höjas något. Råmaterialkostnaden är mer än dubbelt högre i Sverige och nästan detsamma gäller bränslekostnaden, medan däremot beträffande arbetskostnaden någon underlägsenhet för den svenska industrien ej gör sig gällande och beträffande emballage ställningen är avsevärt gynnsammare. Produktionskostnaden vid det svenska vannabruket (Glava i Värmland) torde vid angivna tid ha varit något lägre än vid det degelbruk, som ovanstående siffror avse, trots att produktionskapaciteten på grund av överenskommelse mellan bruken, ej utnyttjades ens till hälften (år 1922, då Glavabruket gick för full drift, lär skillnaden varit betydlig). Trots den bättre bränsleekonomien förefanns dock även här en ej ringa merkostnad gent emot den belgiska industrien, beroende dels på de högre kolprisen, till följd av långa frakter och omlastningar, dels på det tilllämpade förfarandet att avbryta driften över söndagarna, vilket i jämförelse med förhållandet vid de kontinuerligt drivna belgiska bruken betyder väsentligt ökad bränsleåtgång och sämre utnyttjande av alla fasta anläggningar. Merkostnaden kan, räknat med 1913 års pris, även vid fullt utnyttjande av produktionskapaciteten, ej skattas lägre än c:a kr. 1-5 0 per låda. Glavabrukets belägenhet anses i och för sig, med hänsyn till råvaru- och bränsletillförsel samt fraktkostnader i övrigt, icke egentligen oförmånligt. Dess kapacitet medger fyllande till s/i av hela Sveaoch Götalands behov av fönsterglas. För buteljglas gäller, att råvarorna ej torde ställt sig nämnvärt högre i pris än vid de utländska bruken. Även här är, liksom ifråga om fönsterglasbruken, kolkostnaden av utslagsgivande betydelse och detta i ännu högre grad, enär här stenkol alldeles övervägande användes såsom bränsle. För det storföretag, som är beläget i närheten av Göteborg, torde emellertid frakten av stenkol från engelska ostkusten ej ha ställt sig avsevärt dyrare än de järnvägsfrakter från gruvan till glasbruket, varmed de utländska företagen i genomsnitt haft att räkna. Den för kommittén verkställda undersökningen har givit vid handen, att nämnda storföretag icke skulle arbeta under sämre förutsättningar än de flesta utländska företag, vilket omdöme för övrigt bestyrkes av detta företags stora export. Anskaffade kalkyler för olika svenska företag utvisa, att detta företag har en betydlig överlägsenhet framför de övriga. Förklaringen är utan tvivel att söka dels i användandet av Owens buteljmaskin och i bättre läge, dels i stordriftens allmänna fördelar. Härigenom minskas såväl arbetskostnaderna, vilka uppgå till ungefär 2 / 3 av de övriga brukens, som råvaru- och bränslekostnader. Vad småglasmdustrien beträffar, torde även där en viss, om än relativt ringa fördyring av råvarukostnaderna till följd av frakter och andra importkostnader äga rum. Ifråga om bränslet gäller, att, då nästan uteslutande vedbränsle användes, någon nämnvärd fördyring genom kolfrakter till de mestadels något avsides belägna

269 bruken ej kan äga rum. Som maximum torde kunna sättas, att bränslekostnaderna med 50 % överstiga de tyska och belgiska; i så fall skulle den svenska småglasindustriens merkostnad ifråga om bränsle belöpa sig till 5—6 % av totalkostnaderna. För såväl råmaterial som bränsle får man högst en siffra på 8—9 %. Avdrages härifrån det belopp, som motsvarar de lägre emballagepriserna i Sverige, torde ej mycket återstå av utlandets i lägre råvaru- och bränslepriser bottnande överlägsenhet. I den mån en dylik verkligen existerar, t. ex. i fråga om tillverkning av en del massartiklar (simpel kristall samt inkokningsburkar o. d.), beror den på tillverkning i större skala och därefter avpassad teknisk utrustning. Då emellertid, som framgår av förut anförda siffror, arbetslönerna inom småglasindustrien utgöra den dominerande utgiftsposten, är denna industris konkurrensförmåga tydligen i första hand beroende av arbetskraftens kvalitet och utnyttjande samt arbetslönernas höjd. Det synes icke vara fallet, att lönenivån inom denna industri legat nämnvärt över kontinentens, särskilt Tysklands, Österrikes och Belgiens. Då det samtidigt av tillgängliga uppgifter vill förefalla som om arbetsskickligheten och arbetsintensiteten i Sverige på ifrågavarande område vore minst jämngod med den i de nämnda länderna förekommande, torde i det stoi-a hela arbetskostnaderna i vårt land icke kunna anses innebära någon bestämd merkostnad. Undantag bilda dock i viss mån en del arbeten, som — särskilt i Böhmen — utföras i hemmen, såsom slipning, målning o. d. av kristall- och prydnadsglas; arbetskostnaderna för dessa torde vara väsentligt lägre än i vårt land. De resultat som den föranstaltade undersökningen givit angående glasindustriens .Monoekonomiska ställning och räntabilitet före kriget äro osäkra på grund av svårig- ««'?* stäi'heten att åvägabringa fullt upplysande material. Delvis sammanhänger detta med n™9 °ch att ett flertal av företagen äro förenade med skogshantering eller jordbruk eller met ock annan rörelse av sådan omfattning, att det ekonomiska resultatet av glastillverkningen ej kan urskiljas. För ett antal mera fristående företag, nämligen tre fönsterglasbruk, sex buteljglasbruk och sex småglasbruk, samtliga aktiebolag, visar det sig att det egna kapitalet åren 1911—13 för de tre grupperna uppgick till resp. 47*6, 54*9 och 47*9 % av hela det arbetande kapitalet, vilket icke antyder någon synnerligen stark ställning. Bäst ter sig finansieringen för buteljglasindustrien, särskilt för de större bland dithörande företag. Årsvinsten utgjorde i procent av det egna kapitalet: vid fönsterglasbruken » buteljglasbrakeii » småglasbruken

9'6 6'3 9"8

7-6 8'0 9-6

10 G 5*o 2-9

Genomsnittligt var, av dessa siffror att döma, räntabiliteten icke dålig med undantag för året 1911 för småglasbrukens vidkommande. En undersökning av utdelningens storlek vid dessa för tidigare år ger vid handen, att driften med all sannolikhet från 90-talets mitt ända fram till 1906 varit föga vinstgivande, särskilt åren 1900—02, då ingen utdelning förekom i de undersökta företagen. Cirka 5—7 år före kriget inträdde emellertid en förbättring av den ekonomiska ställningen, vilket av producenterna huvudsakligen tillskrives de förut omnämnda sammanslutningarnas inflytande. Med ovanstående siffror kunna jämföras uppgifter från Belgien, som visa, att vid 15 glasbruksföretag därstädes vinsten 1913—14 uppgick till 16*6 % av det egna kapitalet. För fyra storföretag uppgick vinsten till 20-7 %, medan den för de övriga, smärre blott var 2-5 %. Stordriftens fördelar framträda här mycket mera markerade än i vårt land, vilket kanske delvis beror på storföretagens överlägsenhet vid export.

270 TullskydTullarna å fönsterglas utgjorde enligt 1892 års tulltaxa 7 öre per kg för smärre nionde * o r m a t o c ^ 1 0 ö r e P e r k g * ö r medelstora och stora. 1911 års taxa ändrade tullen och bety- * ö r sistnämnda slag till resp. 9 och 12 öre. Per kvartslåda utgjorde tullen enligt delseför 1911 års taxa kr. 4*2 0 för små och kr. 5'40 för medelstora format. Någon nämnvärd indu- minskning i tullskyddets effektivitet genom tullar å råmaterial förekom ej. Tullen ^vecklin*' m o t s v a r a d e ungefär 40 % av importvärdet. Grosshandelspriset i Sverige synes åren närmast före kriget ha med omkring 7, resp. 8-5 0 kr. per låda överstigit priset å belgiskt fönsterglas i svensk hamn oförtullat. Möjligheten att på detta sätt hålla uppe det inhemska glaspriset utöver det belgiska konkurrenspriset torde till en del berott därpå, att köparna vid de svenska bruken kunde få skuret i vilka format som helst och därvid endast hade att betala för den uppmätta ytan,, medan importen utgjordes av vissa standardformat. Vidare var importen förenad med olägenheter, i det man ej sällan kunde få vänta ganska länge på leveransens fullgörande. A,v viss betydelse torde dessutom den omständigheten hava varit, att en överenskommelse existerade mellan fönsterglasbruken och landets största grosshandelsfirmor i fönster- och spegelglas. Avdragas fraktkostnader inom landet, vilka bruken fått vidkännas, torde det kunna sägas, att marginalen mellan • de svenska brukens nettopris och de priser, varmed de belgiska bruken hade att räkna, uppgick till belopp, som ungefär motsvarade tullen. Denna kan alltså sägas ha under ifrågavarande tid fullt utnyttjats. Emellertid synes det varit fallet, att fönsterglasindustriens vinster åren före kriget icke voro särskilt stora. Då tullarna avsevärt överstigit de i högre råvaru- och bränslepris liggande merkostnaderna, måste detta tyda på en delvis bristfällig organisation. Av vikt är här att beakta, att alltsedan början av 1900-talet den inhemska marknaden varit genom avtal mellan företagen ganska fullständigt reglerad och att, som ovan påpekats, överenskommelser även förelågo med de ledande handelsfirmorna. Den slutsatsen kan på grund av det anförda knappt undgås, att tullar och monopolbildning i förening verkat konserverande på d« sämst arbetande företagen och förminskat möjligheterna för övriga företag att fullt utnyttja sin produktionskapacitet. Tullskyddet kan med ganska stor säkerhet anses ha varit en väsentlig orsak till den svenska fönsterglasindustriens olyckliga organisation före kriget, vilken belyses av driftens uppehållande vid företag, vilkas sammanlagda produktionskapacitet närmade sig det dubbla av landets behov och således ingenstädes kunde fullt utnyttjas, vid det enda moderna storföretaget icke ens till hälften. Vad småglasindustrien beträffar är ett omdöme om tullskyddets betydelse mycket svårt på grund av den stora mångfalden artiklar, av vilka en del i stor utsträckning exporteras, under det att andra importeras, och på grund av de starkt växlande tullsatserna. Det har framgått av det föregående, att de direkta merkostnaderna i fråga om bränsle och råvaror för den svenska småglastillverkningen måste anses ha varit jämförelsevis obetydliga. Däremot har konstaterats en bestämd underlägsenhet ifråga om dels sådana arbeten, som i vissa länder utföras i hemmen, dels ifråga om sådana artiklar, huvudsakligen simpla glas, vilkas tillverkningskostnader avsevärt sjunka vid framställning i stor skala. Återigen framträder en anmärkningsvärd konkurrenskraft för artiklar, där kvaliteten spelar väsentlig roll, bevisad genom den stora och växande exporten härav. Huruvida vid frånvaro av tullskydd en omläggning av tillverkningen till att omfatta endast artiklar av sistnämnda slag varit möjlig är vanskligt att uttala sig om. Det synes dock knappast vara fallet,, då det tekniska sambandet mellan dessa och övriga artiklar är så intimt, att framställning av det ena slaget ofta förutsätter framställning även av det andra slaget. I fråga om f ö r ä n d r i n g a r n a av tullarna å småglas och deras verkningar bör det observeras, att såväl sänkningen år 1870 som höjningen år 1892 synes hava

271 satt märkbara spår i siffrorna för utrikeshandeln, något som tyder på att industrien var i betydande utsträckning beroende av tullskyddet och således talar mot antagandet om möjlighet att, under denna period åtminstone, uppehålla tillverkning utan tullskydd. Särskilt i början av 1900-talet, då överproduktion på glas torde hava ägt rum i de flesta länder och då den svenska småglasindustriens ekonomi var mycket dålig, torde ett uppehållande av tillverkningen i tillnärmelsevis den faktiska omfattningen icke hava varit möjligt utan tullskydd. Å andra sidan t y d e r den stora och växande exporten av bättre hushållsglas på en t i l l t a g a n d e konkurrenskraft vad dessa för svensk småglasindustri mest »naturliga» artiklar beträffar. F . ö. må anmärkas, att tullarna å en del simplare glas möjliggöra, att en större del av totalkostnaderna lägges å dessa och en mindre del å övriga artiklar, vilket otvivelaktigt har sin betydelse vid framskapande av konkurrensförmåga i utlandet beträffande dessa senare artiklar. Detta betyder alltså, att, tack vare de höga priserna inom Sverige å vissa glas, andra tillhandahållas utlandet så mycket billigare. För buteljglasindustrien ligger tullfrågan på ett helt annat sätt. Någon utländsk konkurrens hade även vid frånvaro av tullar knappast varit att frukta, då fraktkostnaderna under normala tider äro alltför höga. En ökad trygghet skänkte dessutom — långt mera än tullarna — de internationella överenskommelserna. Länge förhindrades prisernas uppehållande på hemmarknaden genom den inhemska konkurrensen, men även denna har småningom eliminerats. Som så ofta torde verkningarna av sammanslutningsrörelsen hava gått i riktning mot ett konserverande av de dyrt arbetande småföretagen, men i motsats till vad fallet synes hava varit med fönsterglasindustrien hade detta intet samband med tullpolitiken.

272 J Ä R N H A N T E R I N G E N *. Allmän Från att tidigare under århundraden ha varit den viktigaste järnleverantören i oriente- världen utvecklade sig den svenska järnhanteringen efter puddelprocessens och rm 9koksjärnstillverkningens uppkomst i slutet av 1700-talet till att bli huvudsakligen en kvalitetsindustri. Svenskt järn representerar sedan dess det i åtskilliga hänseenden bästa som kan erhållas och kommer därför endast till användning för tillverkningar, på vilka ställas höga fordringar. Dessa det svenska järnets överlägsna egenskaper ha sin grund dels i den goda råvaran, dels i det använda bränslets (och reduktionsmedlets) art. Under det att i andra länder numera för alstrandet av erforderlig värme samt för malmens reduktion användes så gott som uteslutande koks, nyttjas hos oss övervägande träkol. Det svenska järnet blir härigenom i betydligt högre grad än annat järn fritt från oarter men samtidigt på grund av de relativt höga framställningskostnaderna för dyrt att nyttjas för tillverkning av andra än kvalitetsvaror. Detta gör att endast relativt små kvantiteter kunna avsättas i varje land. Den svenska järnhanteringen är fördenskull övervägande en exportindustri och erbjuder följaktligen ur tullsynpunkt ej så stort intresse som motsvarar dess betydelse i övrigt. Ehuru det svenska tackjärnet alltjämt väsentligen framställes i träkoismasugnar, vann åren närmast före kriget kokstackjärnstillverkningen i viss mån insteg härstädes. En annan betydelsefull nyhet var införandet av den elektriska tackjärnssmältningen, som väl liksom den vanliga tackjärnsblåsningen baserar sig på träkol, men där den del av kolet som eljest åtgår till värmealstring (c:a 60 %) ersattes med elektrisk energi. För tackjärnets vidare förädling (färskningen) brukas i huvudsak tvenne metoder, välljärnsprocessen och götprocessen. Den förstnämnda, som är den äldre, har småningom mer och mer utträngts av götprocessen. Även framställningen av stål på elektrisk väg har utvecklats raskt, dock mer i utlandet än hos oss. Genom denna metod kan man med ett relativt orent utgångsmaterial framställa ett stål med nrycket låg såväl fosfor- som svavelhalt, vilket för den svenska järnhanteringen haft betydelsefulla konsekvenser. Tidigare har det svenska träkolstackjärnet varit en nödvändig råvara för tillverkning av det bästa stålet. Med den elektriska metoden åter kan man även med det utländska kokstackjärnet erhålla ett kvalitativt högtstående stål. Ehuru meningarna äro delade om räckvidden av de nya metoderna på detta område, kvarstår som ett faktum, att såväl i England som i Tyskland svenskt stål i vissa fall där det förut ansetts oumbärligt ersatts med inhemskt elektrostål. Den svenska järnhanteringen har sedan sin uppkomst väsentligen varit lokaliserad till Mellansverige, där de gynnsammaste naturliga förutsättningarna, bestående i lämpliga malm- och, åtminstone tidigare, rikliga skogstillgångar, varit till finnandes. Någon ändring i detta hänseende kan ej sägas hava ägt rum, även om de stigande träkolspriserna och införandet av den elektriska malmsmältningen utlöst en svag tendens till förskjutning av tackjärnsframställningen till Nordsverige med dess stora malmtillgångar och kraftreservoärer. 1 Jfr Tull- och traktatkommitténs utredn. n:r XVI: Den svenska järnhanteringens utveckling med särskild hänsyn till åren 1890—1913 av S. K. STOCKMAN.

273 Med hänsyn till malmtillgång är den svenska järnhanteringen gynnsamt situerad. Den använda malmen, vars höga kvalitet är allmänt erkänd, hämtas uteslutande från inhemska gruvor, medan flertalet större järnproducerande länder måste i mer eller mindre hög grad fylla sitt malmbehov utifrån. Vissa tillsatsmedel, speciellt s. k. ferrolegeringar, måste dock den svenska järnhanteringen delvis importera. Även beträffande elektrisk kraft är vår järnhantering väl ställd. Vårt lands stora vattenkrafttillgångar hava under senare år i allt större utsträckning utnyttjats för tillfredsställande av järnhanteringens kraftbehov. I kostnadshänseende torde den av järnverken utnyttjade elektriska kraften ställa sig relativt fördelaktig. Däremot var utvecklingen intill krigsutbrottet beträffande bränslet avgjort oförmånlig. På grund av stigande kolningskostnader samt konkurrens med trämasseindustrien om för kolning erforderlig ved stego priserna å träkol i betydligt raskare takt än kokspriserna. Sedan början av 90-talet och fram till världskriget hade svenska träkol stigit i pris med närmare 80 %, under det att t. ex. tysk masugnskoks stigit endast 15 ä 20 %. E t t ytterligare fördyrande moment för träkolen har varit de långa transporterna. Bristande vedtillgångar i Mellansverige ha gjort, att ungefär en tredjedel eller kanske mer av träkolsförbrukningen under normala år måst hämtas från Norrland, varigenom alltså järnvägsfrakterna komma att spela en ej oväsentlig roll för träkolspriset. Stenkol och koks måste ju hämtas från utlandet, vilket försvårar upprättandet inom landet av en koksjärnsindustri. E t t säreget drag hos den svenska järntillverkningen är dess ofta förekommande kombination med andra näringsgrenar. För träkolsbehovets tryggande har bruksrörelsen i stor utsträckning varit förenad med skogsinnehav, vars fulla utnyttjande krävt uttagande av trävirke även för andra ändamål än för kolning. De allra flesta av våra stora järnbruk driva sålunda vid sidan av sin verksamhet eller rent av som huvudrörelse skogsskötsel, pappersmassetillverkning m. m. Vid många verk förekommer ock lantbruksdrift. Även på den egentliga järntillverkningens område förete de svenska järnbruken ofta en ganska långt driven kombination av olika stadier i produktionsprocessen. Däremot är organisationen i horisontal riktning, d. v. s. mellan olika företag inom samma produktionsled, svagt utvecklad. Visserligen har antalet järnbruk rätt väsentligt minskats, samtidigt som produktionen stigit, men några verkligt dominerande sammanslutningar i stil med de flerstädes i utlandet förekommande förefinnes ej. Ej heller karteller av nämnvärd betydelse för prisbildningen ha förekommit. Antalet egentliga järnverk utgjorde närmast före kriget omkring 140 st. med en arbetarpersonal av c:a 25 000; i denna summa ingå emellertid även arbetare, vilka vid järnverken voro sysselsatta med tillverkning av järnmanufaktur. Alla tullar å järnhanteringens produkter, såväl ut- som införseltullar, borttogos Tullpå 1860-talet. Återgången till en tullskyddsvänlig politik under senare delen av politiska data 1880-talet innebar för järnhanteringens del, att tullar vid 1888 års riksdag infördes å ett flertal varuslag. Tackjärn tullbelades sålunda med 80 öre per 100 kg, göt och smältstycken med 2 kr., stångjärn med kr. 2*50, balk-, hörn- och annat till järnvägsskenor ej hänförligt s. k. fasonjärn av mindre vikt än 20 kg per löpande meter med kr. 2'50, valsade eller smidda plåtar med kr. 3—6 allt efter tjocklek och ytbetäckning, järn- och ståltråd av 1*5 mm tjocklek eller däröver med kr. 4, av mindre tjocklek med kr. 8 samt bottenplåtar, sy Ilar och skarvjärn med kr. 2-5 0, allt per 100 kg. Tackjärnstullen upphävdes 1896, sedan det visat sig, att den varken varit den svenska tillverkningen av träkolstackjärn till nytta eller förmått framkalla en koksjärnstillverkning inom landet. I övrigt bortföll redan 1892 tullen å plåtar, slipade, polerade etc. av mindre tjocklek än */4 mm samt å bottenplåtar etc. År 1908 tillkom en tull av 18 — 3301. T. T.

Del II.

274 kr. 1*50 per 100 kg å varm valsat järn, vägande mindre än 60 men ej mindre än 20 k g per löpande meter. I anslutning till tulltaxekommittén förelade Kungl. Maj:t 1910 års riksdag förslag angående ett flertal nya och förhöjda avgifter, vilka dock av riksdagen åtminstone delvis avböjdes. Sålunda förblevo järnvägsskenor fria, och de föreslagna tullarna på gjutna rör, fasonjärn och kallvalsat eller kalldraget järn i stänger sänktes. Resultatet blev emellertid, att 1911 års tulltaxa i stort sett lämnade järnindustrien något bättre skydd än förut. Av järnindustriens råvaror och hjälpmedel är endast en ekonomiskt betydelselös del tullbelagd (eldfast tegel, kolelektroder, grafitdeglar m. m.). Då järnbruken vid sidan av den egentliga järn- och stålframställningen ofta Produktion. syssla även men järnförädling, bli gränserna mellan järnbruksprodukter och järnmanufaktur rätt svävande. Till den förra gruppen ha i det följande räknats sådana produkter som redovisas i kommerskollegii årsberättelser om bergshanteringen. Produktionen av de olika huvudslagen av järnverksprodukter var åren 1876— 1913 följande:

1 medeltal år

1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

1 000 ton

Smitt och varmvalsat järn och stål (utom järnvägsskenor, plåt och rör) 1 000 ton

t 000 ton

27-9 63-8 122-3 173-5 274-4 315-7 408.5 526o

218-0 259-9 234-8 276-4 312-6 317.1 369-7 403-9

11-4 161 20-4 24-2 36-2 34-6 42-4 50-8

Tackjärn

Smältstycken, råstänger och råskenor

Göt

1 000 ton

357-2 429-4 446-6 471-1 517-8 528-3 567-4 688-6

1161 153-5 205-9 215-s 192-1 183-0 155-5 151-3

Plåt

Tablån visar en jämn och efter sekelskiftet påskyndad ökning av tackjärnsproduktionen. Tillverkningen av härdfärskat järn (smältstycken etc.) har, som redan antytts, gått tillbaka alltsedan mitten av 90-talet och ersatts av göttillverkningen. Ifråga om den sistnämnda må anmärkas, att den basiska metoden, vilken medger användning i större omfattning av fosforrik malm och skrot, överflyglat de sura processerna ävensom att martinmetoden blivit alltmer dominerande i förhållande till bessemermetoden. Tillverkningen av sur martin har dock absolut taget ökats, ehuru ej i samma grad som av basisk. Bland de mellan- och slutprodukter, vilka i statistiken hänföras till järnhanteringen, må nämnas stångjärn, tubämnen, vinkeljärn, balkar och annat fasonjärn, bandjärn, valstråd, grov-, medium- och tunnplåt, hjulband, axlar m. m. Produktionen av ett flertal av dessa varuslag var under tiden intill krigsutbrottet underkastad en stadigvarande stegring. Som redan antytts, är den svenska järnhanteringen i övervägande grad en exportUtrikeshandel. industri. Emellertid har vår järnproduktion under senare tid i högre grad inriktats på den inhemska marknaden. Enligt verkställda beräkningar hade exportens andel i produktionen, vilken åren 1871—75 utgjorde ungefär fyra femtedelar, åren 1911—13 nedgått till två tredjedelar. Det är i huvudsak stagnationen i stångjärnsexporten som är orsaken härtill, medan exporten av tackjärn ökats i betydelse. I följande tablå återgivas import- och exportsiffrorna för några huvudgrupper.

275 T medeltal år

1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

Smitt och valsat Smältjärn och stål (utom stycken, Tackjärn Göt järnvägsskenor, råstänger plåt och rör) o. räskenor 1 000 ton 1 000 ton X 000 ton 1 000 ton Införsel t Utförsel Utförsel i Utförsel Införsel | Utförsel 15*9 20-1 25-5 28-0 47-2 46-2 66-2 84-2

36-0 53-1 59-2 66-8 82-8 85-5 115-5 187-8

11-8 8-o 12-9 11-G 21-3 21-7 26-3 344

6-3 5'1 8-2 9-5 11-5 13-6

5-4 9-1 9-3 8-1 20-7 27-5 39-0 43-4

155'6 202-0 194-7 175-8 177-5 181-3 187-3 202.2

Plåt 1 000 ton Införsel I Utförsel

3-c 6-9 4-6 41 9-3 14-1 18-2 23-0

1-5 2-6 5-1 3-5 3-1 22 2-0 2-5

Gruppen »smitt och valsat järn och stål», vilken grupp väsentligen består av stångjärn, var ännu åren 1906—10 den viktigaste exportgruppen. Med hänsyn till värdet var den det ännu åren närmast före kriget, men till kvantiteten hade den då redan överflyglats i betydelse av tackjärnet. Den svenska järnindustrien har alltsedan mitten av förra århundradet ej tillgodosett alla inhemska behov av järn, utan vissa slag ha i ökad utsträckning tagits utifrån. Att sålunda tackjärnsimporten, som av ovanstående tabell framgår, ganska starkt tillvuxit, sammanhänger med vår järnhanterings egenskap av kvalitetsindustri. För en mängd ändamål har det svenska järnet haft en onödigt hög kvalitet, och det har därför ställt sig fördelaktigare för förbrukarna att importera det behövliga järnet. Av tackjärn är det så gott som uteslutande engelskt kokstackjärn för gjuteriändamål som importerats. Med detta har det svenska järnet i prishänseende ej haft möjlighet att konkurrera. Av smitt och valsat järn och stål infördes före kriget mellan 15 och 20 % av behovet. Större delen av denna import utgjordes av från Tyskland hämtade balkar. Svårigheterna för Sverige att konkurrera med utlandet på detta område äro betydande. Dels är det svenska tackjärnet för dyrbart för massfabrikation av fasonjärn, vilket i allmänhet kräver allenast ordinärt utgångsmaterial, dels äro anläggningskostnaderna för ett valsverk med möjlighet att valsa alla de profiler, som inom Sverige användas, allt för stora i förhållande till den begränsade inhemska marknaden, och någon avsättning i utlandet torde näppeligen kunna ifrågakomma. Hittills ha av balkar i Sverige endast valsats de mindre dimensionerna (upp till 300 mm), och avsättningen har varit relativt obetydlig. Beträffande järnvägsskenor har Sverige nästan helt och hållet varit hänvisat till utlandet. På grund av de billigare produktionskostnaderna i utlandet samt den mäktiga organisation, vari de utländska rälstillverkarna varit sammanslutna, har konkurrensen för den svenska tillverkningen varit synnerligen svår. Av plåt hämtades åren före kriget ungefär en tredjedel av behovet från utlandet. Importen bestod huvudsakligen av förtent plåt, så gott som uteslutande från England, som ifråga om denna artikel sedan gammalt intar så gott som en monopolställning på världsmarknaden, samt vissa slag av annan plåt, huvudsakligen importerad från Tyskland. Järnhanteringens räntabilitet möter svårighet att fastställa på grund av att den Räntabilitet. egentliga järnbruksrörelsen ofta är förenad med skogsbruk eller annan näringsgren. Endast sällan förekommer sådan uppdelning i vinst- och förlusträkningarna, att järntillverkningens räntabilitet kan studeras. Då härtill kommer, att vinsten lägges än på järnhanteringen och än på skogsrörelsen, är man hänvisad att söka räntabiliteten hos företagen som helhet.

276 En undersökning av räntabiliteten vid 33 järnverk, fördelade efter verksamhetens art, ger för åren 1911—14 följande resultat. Nettovinst i % av det egna kapitalet 1913 1914 912 1911 4-5 65 5-9 Hyttverk 3o 6-9 5"6 5-6 Integrerade verk med skogar ... 4"8 7-3 8-3 » » utan » ••• 6'o ire 8-3 9-4 6'6 Rena valsverk 5*9

Tillverkningsekonomi.

De rena hyttverken uppvisa alltså i allmänhet den lägsta räntabiliteten, integrerade verk utan avsevärda skogar åter den högsta. Bland de sistnämnda dominerar emellertid ett större verk (Sandviken) med, vid sidan av järnbruksdriften, en ansenlig manufakturrörelse. I övrigt framträder räntabiliteten med jämförelsevis måttliga siffror, utvisande belopp, som genomsnittligt föga överstiga vanlig bankränta. Nedanstående tablå lämnar en sammanfattande översikt, med ledning av uppgifter för ett flertal verk, angående totala produktionskostnaden samt de olika kostnadselementens fördelning beträffande ett antal viktigare järnbruksprodukter. Härvid har man ifråga om råvarukostnaden utgått från den i tackjärnet ingående råvaran samt för de efterföljande leden i produktionen adderat de i tillverkningsprocessen alltifrån tackjärnsstadiet ingående förädlingskostnaderna. Tablån meddelar dessutom uppgift å tullsatserna för resp. varuslag samt dessas storlek i förhållande till såväl hela tillverkningskostnaden som den på nyss angivet sätt beräknade manufaktureringskostnaden. Tillverkningskostnad Kr. per Kr. per 1 100 kg 100 kg Tull-

Stat. n:r

Varuslag

707 Träkolstackjärn 722 A Martingöt, sur och basisk (mjuk) 722 B Smältstycken, lancashire ... Valsad götmetall i stänger: 726 B Grovjärn, hård martin •. • Mediumjärn och finjärn, 727 A hård martin 727 C Valstråd, hård martin ... Valsad vällmetall i stänger, 727 B medium och finjärn Verktygsstål i stänger, smitt 728 B Valsad plåt av götmetall: Grov- och mediumplåt 734 Tunnplåt 0'3— 0"6 mm. 735

Procent av tillverkningskostnad drift- arbetsråmate- kost- kost- övriga nad 2 nad rial

Tull i % av tillv.- manuf. kost- kostnad nad

—

2-oo 2-00

91 137

25 23

59 56

11 15

5 6

22 15

29 19

rso

f 12

16 16

20 20

•1

16 19

24 33

2-60 2"60

156 156

2'60 7'50

161 390

3-oo

124 135

Med utlandet jämförbara uppgifter stå icke till förfogande och skulle ej heller varit synnerligen belysande för konkurrensförhållandena, då de svenska järnprodukterna i regel äro av högre kvalitet än motsvarande utländska. De högre framställningskostnaderna i Sverige hava därför motsvarats av högre marknadspriser. TullI hög grad vanskligt är att yttra sig om i vad mån tullskyddet utnyttjats. För skyddets de verkliga kvalitetsprodukterna, som huvudsakligen gått på export, har något utnyttjande och egentligt utnyttjande självfallet ej kunnat ifrågakomma, medan så däremot till en betydelse för industriens utveckling.

Med avdrag för biprodukter. Inklusive bränsle.

277 viss grad måste anses ha varit fallet beträffande ordinärt järn, som sålts på hemmarknaden i direkt konkurrens med det utländska. Givetvis är det under sådana förhållanden ävenledes svårt att bilda sig ett omdöme om huruvida och i vad mån tullpolitiken inverkat på järnhanteringens utveckling. Den åren 1892—96 bestående tullen å tackjärn synes hava bidragit till att hålla införseln därav tillbaka, om än den allmänna depressionen inom näringslivet under ifrågavarande tid torde hava varit den främsta orsaken till att införs el siffrorna dessa år framträda jämförelsevis låga. Att produktionen rönt en motsvarande stimulans synes dock osannolikt i betraktande av det svenska och det utländska tackjärnets olikhet i kvalitet och pris. Effekten har väl snarare varit att i någon mån hämma de tackjärnsförbrukande industriernas utveckling. Vad fasonjärn beträffar har införseln av det tyngsta, som är tullfritt, hållit sig tämligen stationär, under det att införseln av det tullbelagda i de lägre viktgrupperna stigit. Tydligen har tullen ej stimulerat den inhemska produktionen nämnvärt, då ökningen i införseln ej kunnat hejdas, i trots av att den fr. o. m. år 1908 utgående tullen på medelgrova balkar omedelbart medförde en prisstegring av c:a 10 kr. per ton. Anmärkas bör dock, att den inhemska produktionen av vinkeljärn, balkar och annat fasonjärn mer än tredubblades under perioden 1892—1915. Av plåt undergingo flera slag tullförhöjningar genom 1911 års taxa, men någon acceleration i den redan pågående produktionsökningen kan ej påvisas. Införseln av tunnplåt har visserligen stagnerat sedan nämnda år, men å andra sidan fortgick en betydande del av grovplåtsimporten oberoende av tullskyddet, emedan skeppsbyggeriindustrien erhåller restitution av tullen. Generellt torde man vara berättigad att påstå, att de till större delen från 1888 härstammande tullarna å järnhanteringens produkter näppeligen kunna hava utövat något större inflytande på denna industris utveckling, då tyngdpunkten alltjämt legat på kvalitetsproduktion för export och de produkter av ordinär kvalitet, för vilka skyddet kunnat i någon mån utnyttjas, icke för industrien i dess helhet spelat någon avgörande roll. Emellertid bör det framhållas, att ställningen under årens lopp ändrat sig därhän, att tullpolitiken fått större betydelse för järnhanteringen än tidigare. Den tekniska utvecklingen i utlandet, varigenom svenskt järn delvis ersatts med utländskt sådant, har tvingat den svenska järnhanteringen att mer inrikta sig på den inhemska marknaden, varigenom alltså tullskyddet fått en mer påtaglig inverkan på prissättningen å dess produkter.

278 JÄRNMANUFAKTURINDUSTRIEN l Allmän Det möter svårighet att skarpt avgränsa gruppen järn- och stålmanufaktur mot oriente- å ena sidan den grövre järnhanteringen och å andra sidan den mekaniska verkstadsrin 9och maskinindustrien. Med valsningen brukar man i allmänhet anse den egentliga järnhanteringen avslutad, under det att den vidare förädlingen mot konsumtionsfärdiga produkter räknas till manufaktur; till den senare plägar dock även hänföras kallvalsat gods. Produktionen blir sålunda synnerligen heterogent sammansatt; den inbegriper produkter på alla förädlingsstadier, nämligen dels halvfabrikat i form av kallvalsade och dragna produkter, avsedda för fortsatt manufakturering, dels enklare från järnindustriens sida sett fullt konsumtionsmogna produkter, såsom verktyg, bleckvaror, spik, skruv, byggnads- och annat manufaktursmide, dels slutligen järn och stål i sina allra mest förädlade former, såsom verktyg av specialstål, urfjädrar m. m. Från början framträdde järnmanufakturen som efterträdare åt den hantverksmässiga tillverkning av huvudsakligen smidda förnödenheter för skogsbruk, lanthushållning och byggnadsverksamhet, som under självhushållningens tid i betydande omfattning bedrevs i småsmedjor på landet ända långt in i senare hälften av 1800talet, ja inom vissa tillverkningsgrenar höll sig vid liv under form av hemslöjd ända till för ett par tiotal år sedan (nubb och spik, hästskor, liar, gångjärn och beslagsmiden m. m.). E t t första steg mot fabriksmässig drift och industrialisering av denna tillverkning markeras av de små manufaktursmedjor, som tidigt ganska allmänt uppväxte vid sidan av de i Bergslagen förekommande smältsmedjorna och stångjärnshamrarna. Av avgörande betydelse för denna utvecklig blev emellertid den inom järn- och stålframställningen under 1800-talets senare hälft påbörjade koncentrationsrörelsen inom järn- och stålframställningen. I kombination med de större produktionsenheterna uppväxte nämligen vid våra järnbruk en rad anläggningar för järnets fortsatta manufakturering och nu först i fabriksmässiga former. Med avseende å driftens organisation innebar denna kombination en utveckling efter samma linjer som i de stora järnproducerande länderna. Under nyssnämnda skede började även den självständiga på inköpt råmaterial baserade järnförädlingen — tidigare förnämligast representerad av Eskilstunaindustrien — att slå fastare rötter. Järnmanufakturens kombinering med den egentliga järnhanteringen har för industrien inneburit såväl fördelar som olägenheter. Sålunda medför den ofta för den egentliga järnhanteringen tryggare avsättningsförhållanden, enär konjunkturväxlingarna sällan drabba alla" olika järnprodukter lika hårt och lika hastigt. För manufakturrörelsen åter är det ofta av vital betydelse att hava fullständig kontroll över råvaruframställningen ända tillbaka till tackjärnsblåsningen för att på lämpligaste sätt kunna tillgodose sitt råvarubehov, kvantitativt såväl som kvalitativt. Å andra sidan medför ofta denna kombination ett mångsyssleri, som för varje särskild artikel möjliggör endast smärre produktionsenheter. Inom den mera självständiga delen av denna produktionsgren har åtminstone beträffande de större företagen en något längre gående specialisering kunnat genomföras. 'Tillverkningen har alltid varit splittrad på ett stort antal företag — i industri1 Jfr Tull- och traktatkommittens utredn. n:r XXIII: De svenska järn- och metallmanufakturindustriernas utveckling etc. av G. DELLING, del I.

279 statistiken redovisas 1913 307 fabriker med 13 571 arbetare — av vilka allenast två hade en arbetarpersonal av över 500, 12 en personal av mellan 200 och 500. Flertalet voro alltså jämförelsevis små företag. Jämförda med utlandet äro storleksförhållandena dock ej särskilt ogynnsamma i Sverige. I Tyskland voro vid tiden för krigsutbrottet företagen genomsnittligt t. o. m. mindre än i Sverige efter arbetarantal räknat. I Förenta Staterna voro de däremot väsentligt större. Från att förut ha varit tullfri belades år 1888 grövre rund järnträd (över 1*5 mm) TullpoUmed en tull av 4 kr. och tråd av klenare dimensioner med 8 kr. per 100 kg. tiska data År 1911 höjdes förstnämnda tullsats till kr. 4'50, och den sistnämnda klövs sålunda, att tråd om 1*5— 0"5 mm tjocklek fick en tull av 7 kr., tråd under 0'5 mm av 8 kr. per 100 kg. För mellandimensionerna innebar detta en sänkning av tullskyddet (av finträd under 0#5 mm förekom ingen nämnvärd import); emellertid belades samtidigt galvaniserad och förtent tråd med 15 % tillägg på tullavgiften, vilket, förutom att det motvägde ovan nämnda tullnedsättning, väsentligt ökade skyddet å övriga dimensioner. I tullhänseende fördes linor före 21/(. 1892 till »ej specificerade järnvaror» och drogo en tull av c:a 4 kr. per 100 kg. Vid nämnda tidpunkt belades linor liksom duk av tråd med dubbla tullen å tråd. Genom den uppdelning av tullarna å tråden, som infördes 1911, blevo även tullsatserna å linor mera specificerade, vilket framgår av följande översikt. Tråddiameter: 1'6 m m eller grövre: obetäckt förzinkad eller förtent 1 5 — 0 5 m m : obetäckt förzinkad eller förtent Under 0*5 m m : obetäckt förzinkad eller förtent

Tullsatser kr. per 100 kg 1892 1911 \ g- 00 9'00 / 10*3 5 ] 14*00 [ \Q-0Q 16"io J 18-oo j 2O7 0

Draget och kallvalsatjärn och stål (annat än tråd), som förut var tullfritt, belades 1888 med en tull av kr. 2-5 0 per 100 kg. År 1911 genomfördes ett avsevärt förhöjt skydd varierande mellan 4 och 8 kr. per 100 kg. Spik, stift, hästskosöm och broddar belades 1881 med en tull av 3 och 15 kr. per 100 kg för varor av över resp. under 45 mm längd. Sistnämnda tull har sedan bibehållits oförändrad, medan den förra successivt höjts för spik till kr. 6-50 och för hästskosöm och broddar till 15 kr. per 100 kg. Tullskyddet å träskruvar, som 1888 sattes till 20 och 30 kr. per 100 kg. för resp. över och under 75 mm längd, undergick 1892 och 1911 ytterligare differentieringar. Enligt sistnämnda års taxa varierar det från 6 till 45 kr. per 100 kg. Annan skruv ävensom bult, mutter och nit hava, vad de grövre dimensionerna angår, sedan 1888 åtnjutit ett tullskydd av 6 kr. per 100 kg. De mindre dimensionerna åter tullbehandlades till 1911 som »ej specificerade järnvaror» med 20 kr. per 100 kg, vilken tullsats fortfarande gäller för dimensionerna 12—8 mm ävensom för alla nitar under 12 mm. För dimensionerna 8 — 4 mm och mindre höjdes däremot tullen avsevärt, nämligen till resp. kr. 30 och 60, allt per 100 kg. I motsats till de grövre, som vanligen äro pressade, äro de sistnämnda dimensionerna, åtminstone vad egentlig skruv beträffar, oftast maskinarbetade och betinga därför ett väsentligt högre pris. Bör och rördelar voro tullfria före 1892. Tullsatsernas förändringar för viktigare hithörande varor från nämnda år framgår av följande tablå:

280 Tullsatser kr. per 100 kg 1892 1911 .Järnrör, valsade, varmdragna eller av smidbart gjutgods: icke bearbetade bearbetade delar (muffar, flänsar etc.) av smidbart gjutgods .lärnrör, kalldragna Järnrör, gjutna (icke smidbara): icke bearbetade: av högst 145 mm inre diameter av mindre diameter bearbetade

Tullsatsernas förändringar jande tablå:

med avseende å kättingar

4'— 20'— 1"50 4"—

4'— 5"— 9'— 8—8

fria 1*50 1'5 o

fria 1"50 2'5o — 4

och kedjor belysas av fölTullsatser kr. per 100 kg 1882 1888 1911

Kättingar och kedjor, vari länkjärnet har en diameter av: minst 25 mm fria 3'50 5'00 25—6 mm fria 7'00 8'00 under 6 mm 10oo 10oo 10'00 Ewarts kätting U , , , „.„ , «/*«„ *.„„ 10*oo r- u i ••»• „, >20oo—2-oo 20oo—4oo :" „ Galls kätting / 12 oo Hästskor åtnjöto före 1911 ett tullskydd av 20 kr. per 100 kg. År 1911 sänktes det till hälften. Vagns- och spiralfjädrar förtullades under perioden 1/1 1 8 8 8 — 3 0 / n 1911 som järnvaror ej spec, och drogo upp till 10 kg:s vikt en tull av 20 öre per kg, under det att överskjutande vikt förtullades efter 4 öre per kg. Då spiralfjädrar endast undantagsvis överstiga 10 kg:s vikt och medelvikten för vanliga vagnsfjädrar endast obetydligt överskrider samma gräns, torde tullen ej avsevärt hava avvikit från angivna 20 öre per kg. Tullsatserna förändrades 1911 på följande sätt: .lärnvägsf jädrar Vagns- och spiralfjäder Räfs-, harv- och kultivatorspinnar och -fjädrar

Tullsatser kr. per 100 kg t. o. m. 30 /ii 1911 nuvarande 5'00 6'00 20'00 20'00 1 0 % a. v. 6*00

Ifråga om järnvägsmateriel (annan än räls) tullbelades flertalet artiklar först 1888, nämligen bottenplåtar, syllar och skarvjärn med kr. 2-50 per 100 kg, axlar, fjädrar, hjul och hjulband med 5 kr. per 100 kg samt »järnvägsmateriel, andra slag» (utom räls) såsom vändskivor, rundjärnsstag och omkastare till spårväxlar, centralställverk m. m. med 10 % värdetull. Övriga till nuvarande rubr. 789 hörande delar till banbyggnader hänfördes emellertid i praxis till järnvägsskenor och förblevo sålunda fria. År 1892 avskaffades därjämte tullen å bottenplåtar, syllar och skarvjärn. Tulländringarna år 1911 inneburo i de flesta fall endast ett utbyte av värdetullen mot vikttullar. Dock höjdes tullen å hjulsatser och lösa bearbetade hjul från 5 till 6 kr. per 100 kg. Tullskyddet på bleck- och plåtvaror har sedan 1880-talet endast undergått obetydliga ändringar, som framgår av följande sammanställning: Förgyllda eller försilvrade Emaljerade ... Förnicklade, polerade, lackerade m. m. Utan s. n. ytbetäckning: 20—1 kg per st. under 1 kg per st

Tullsatser, kr. per kg 1882 1892 1911 0'70 Too loo 0'15 0*50 0*o 035 0"50 050 O'ls 1 0-201 0'16 015 0"20 0'20

Vid mera än 10 kg vikt per st. utgick tullen för överskjutande vikt med endast 4 öre per kg (1882—1888 2 öre).

281 Tullsatserna å knivar

och saxar ha sedan 1882 varit följande: 1882

Knivar: rakknivar andra hopfällbara ej hopfällbara: grövre arbetsknivar bordsknivar och gafflar: med bättre skaft med billigare skaft Saxar (ej skräddar-, trädgårds- m. fl): opolerade polerade

Tullsatser kr. per kg 1892 1911

0-59 1-18

3'00 3-oo

3'oo l'oo—5-50

0 14

0-50

0*50

118 024

1-50 050

0"24 059

0"50—1-50 2—4

0-50—1-50 2—4

I motsats till knivar och saxar voro övriga verktyg, såsom sågar, filar, yxor, hammare, hyvlar, spiralborrar, brotschar, tänger, mejslar m. fl., tullfria till den 21 / 6 1892, d å e n värdetull på 10 % infördes. År 1911 ersattes denna med ett stort antal specifika tullar, som visserligen icke avsågo att medföra någon förhöjning av det gamla skyddet, men dock i ett fåtal fall ledde härtill. Värdetullen bibehölls för spiralborrar, brotschar, fräsar o. dyl. men höjdes till 15 %. Lås och vissa byggnadssmiden (gångjärn, haspar, reglar etc.) voro från den 19L 1882 tullbelagda med 15 öre per kg för artiklar utan och 35 öre per kg för artiklar med ytbetäckning. År 1892 höjdes dessa tullar till 20 resp. 50 öre. Den senare tullsatsen har sedan alltjämt bibehållits, medan den förra 1911 ändrades till 30 öre utom för gångjärn utan ytbetäckning samt reglar och skjutdörrar, vilkas skydd sattes till 15 och 25 öre. Gruppen handels- och byggnadsgjutgods omfattar ett mycket stort antal artiklar. Bland viktigare grövre massartiklar äro särskilt att nämna kaminer, radiatorer, värme- och lågtryckspannor, som 1882 voro belagda med 2 öre per kg, från 1892 med 4 öre och från 1911 med 5 öre. En betydande omsättning förekommer även av vissa oftast mindre massartiklar med och utan ytbetäckning, såsom grytor, köttkvarnar, avloppstrattar, trädgårdsurnor, vattenlås, badkar o. d. för hushållet och renhållningen avsedda artiklar. Tullskyddet å dessa har sedan 1880-talets början hållits ungefär dubbelt högre för med ytbetäckning försedda artiklar än för andra och var för flertalet mycket högt tilltaget före 1911, då nedsättningar växlande mellan 50 och 80 % företogos. En kraftig höjning år 1892 av det sedan 1882 gällande tullskyddet kan även iakttagas för en mängd andra gjutgodsvaror (dock ej maskindelar), under det att ej bearbetade och med ytbetäckning ej försedda i de flesta fall fingo vidkännas en tullsänkning år 1911. Tullen på bearbetade och med ytbetäckning försedda bibehölls i stort sett oförändrad. På grund av en vittgående uppdelning, dels efter materialets beskaffenhet, dels efter graden av bearbetning och ytbetäckningens beskaffenhet och dels efter vikt är här ej möjligt att ingå på tullsatsernas absoluta höjd vid olika tidpunkter. Tillförlitliga uppgifter över tillverkningen av dragen järntråd kunna först erhållas Produkfr. o. m. 1896. Dess vikt och värde under nedan angivna år utgjorde: tionens utl

„

Ton

1896 1901 1906 1911 1913

•

8524 7223 12552 12120 17263

1 000 kr. 2 112 1704 2900 2895 4604

^ Från mitten av 1890-talet till åren närmast före kriget hade tillverkningen till såväl kvantitet som värde fördubblats. Tidigare användes här så gott som ute-

veckling. Jh utförsel.

jM _

Draeen

trS

282 slutande svensk råvara. I stigande kvantiteter har dock tysk och belgisk valstråd av lägre kvalitet än den svenska vunnit användning vid de självständiga tråddragerierna för framställning av s. k. handelstråd för emballageändamål, stängsellinor och spik m. m. Införseln härav belöpte sig 1907 till 1 178 ton och 1914 till 6 266 ton. Införseln och utförseln av kallvalsad eller dragen tråd var under nedan angivna år av följande omfattning: Tråd av minst 1*5 mm men ej över 10 mm tjocklek Å r

1896 1901 . 1907 1911 1913

Linor.

Införsel ton

| 1 000 kr.

648 626 1205 1667 2 532

259 188 247 365 509

Utförsel

Tråd av mindre än 1*5 mm tjocklek Införsel

Utförsel

ton | 1 000 kr.

ton

i 1 000 kr.1

694 510 I 795

19 83 250 243 385

12 42 53 55 196

159 120 450

ton i 1 000 kr.

1677 2152 2 720

509 627 1589 i

Den totala införseln av tråd och trådarbeten har alltid varit obetydlig i jämförelse med produktionen. Sedan 1890-talets början har den visserligen väsentligt ökats men ingalunda i samma takt som produktionen. Utförseln uppgick före kriget i stort sett till något större kvantitet än importen och utgjordes förnämligast av fintråd; av värdesiffrorna synes framgå, att denna såväl som den övriga exporttråden var av högre kvalitet än den importerade. Ehuru ett flertal självständiga tråddragerier finnas, är dock alltfort den övervägande delen av trådtillverkningen förlagd till järnverken, av vilka flera äro försedda med ett större eller mindre tråddrageri. Denna kombination med järnframställningen har givetvis ur vissa synpunkter sina fördelar, men har också medfört en splittring av produktionen på ett stort antal produktionsenheter. Den relativt enkla tillverkningsprocessen och den likaledes jämförelsevis enkla maskinella utrustning, som kräves, gör dock att stordriftens fördelar för tillverkningsekonomien måhända ej äro så avgörande. Bland arbeten av tråd äro, frånsett trådspik, linor en av de viktigaste artiklarna. Av dessa förekomma huvudsakligen tvenne typer, stängsellinor och egentliga stållinor. De förra bilda en föga bearbetad produkt, i värde endast obetydligt överstigande vanlig tråd, och tillverkas genom enkel sammanslagning av dylik tråd. De senare utgöra däremot vanligen en kvalitetsprodukt, avsedd för höga belastningar, såsom bärkablar, hisslinor, tågvirke för skeppsändamål m. m. Stållinetillverkningen är i vårt land av relativt ungt datum. Tidigast torde den förekommit vid Lesjöfors vid mitten av 1800-talet. Den har sedermera upptagits vid flera verk, varav tre st. specialiserat sig härpå jämte trådtillverkning, medan den i övrigt förekommer som led i en allsidig järnbruksrörelse. Till belysning av tillverkningens utveckling må följande siffror anföras: År

Ton

1 000 kr.

1896 1901 1907 1911 1913

493 749 1230 1078 971

270 419 681 674 679

Utrikeshandeln framgår av följande tablå:

283 Linor (ej stängsellin or) Å r

> 1*8 mm tråd- < 1'5 Inm tråddiam. di:im. Införsel Utförsel Införsel Utförsel ton ton ton ton 1

1896 1901 1907 1911 1913

• 43 47 232

72 64 86

144 139 229

. 49 36 63

och mc belresår Införsel ton | 1 000 kr. 180 137 242

135 96 122

95.'}

353 Utförsel ton 1 000 kr.

• . 141 124 171

104 92 110

Tillverkningens ganska kraftiga stegring var väsentligen föranledd av ökad inhemsk efterfrågan. Någon mera betydande utförsel förekom, som synes av siffrorna, ej före kriget. Ej heller införseln nådde större omfattning. Den var emelleitid betydligt större för linor med tråd av ordinär dimension (0*5 —1*5 mm tjocklek), vilka drogo lägre tull i förhållande till värdet än sådana med grövre och tunnare tråd. Under produktionsstatistikens rubrik »draget eller kallvalsat järn och stål, andra l>i-aget och slag (än tråd)» återfinnes en viktig grupp av fabrikat, huvudsakligen avsedda för kallvalsat järn och fortsatt manufakturering. Den kvantitativt största förbrukningen faller på en jämstål. förelsevis billig dylik vara av mjukt stål (vanligen utarbetad i rund, fyr- eller åttkantig sektion) för framställning av grövre skruv, bult och mutter m. m. samt (i platt form) för emballageändamål. Vid sidan härav förekommer en högkvalificerad tillverkning av stål, som finner användning inom den finare maskinindustrien, exempelvis separator- och velocipedindustrierna samt järnmanufaktureringen (fjädrar, sågblad och knivar), varjämte det lämnar ett likformigt, lättarbetat material av exakta dimensioner (s. k. automatstål) till en hel rad helautomatiskt bedrivna tillverkningar (skruvar, nitar, stift, knappar, stålpennor m. m.). Denna produktion är starkt koncentrerad. Den övervägande delen därav bedrives vid blott tvenne verk. Siffrorna över tillverkningen under vissa år återfinnas i följande sammanställning. ; r

1898 1903 1907 1913

ton

Tillverkning 1 000 kr.

3980 5135 9832 12025

1940 3021 5339 7230

Införsel ton 1000 kr.

946 954

245 233

Utförsel ton 1 000 kr.

3 675 6 211

1015 4 774

Tillverkningen av kall arbetat järn och stål framträdde vid tiden närmast före kriget som en rätt utpräglad exportindustri. Sålunda utgjorde utförseln åren 1907 —10 i genomsnitt c:a 45 % av tillverkningen och åren 1911 —13 ej mindre än omkring 59 X» a --t efter vikt räknat. Den bestod huvudsakligen av bandstål och bandjärn av växlande dimensioner. Införseln av det finare platta järnet var däremot rätt obetydlig trots en ganska stor inhemsk förbrukning. Av järn eller stål, utarbetat i annan form, var importen avsevärt större, varjämte en betydande införsel av för emballageändamål avsett bandjärn torde hava förekommit. Som tidigare visats, ökades år 1911 tullskyddet å ifrågavarande artiklar högst avsevärt. Efter förhöjningen torde det hava uppgått till 20 ä 25 % av det billigare importjärnets värde. Av handelsstatistikens siffror synes också framgå, att ifrågavarande skydd verkat i hög grad inskränkande på importen. Någon betydelse för den starkt exporterande kvalitetsproduktionen bör det ej gärna kunna ha ägt.

284 Däremot torde det ha lämnat ett verksamt stöd åt tillverkningen av det mjuka billiga stålet, med avseende å vilket den tyska industrien redan tidigare varit den svenska betydligt överlägsen. Tullens fördyrande verkan särskilt på nämnda fabrikat har inneburit en viss belastning för bl. a. verkstadsindustrien. Spik, stift, Tillverkningens utveckling med avseende å spik, stift och närstående artiklar hästsko- angives i ton i följande tablå: 8Öm och broddar samt bult, mutter och skruv.

Ar 1896 1901 1907 1911 1913

Spik, stift och rälsspik

Hästskosöm och broddar

Träskruv

12 952 14 870 20138 21574 23 854

2 430 2 876 6 402 6 353 5 759

195 239 387 491 573

Bult, mutter och skruv (ej träskruv)

9107 Motsvarande siffror över in- och utförseln voro (i ton):

1907. 1911. 1913.

Rör.

Spik, stift och rälsspik Inf. Utf. 121 1046 271 1 161 209 758

Hästskosöm

Träskruv

Inf. 33 0 1

Inf. 174 142 91

Utf. 6133 6186 5 523

Utf 2 0 0

Bult, mutter och Summa skruv (ej träskruv) Inf. Utf. Inf. Utf. 820 7 216 492 35 731 7392 318 45 1111 6 356 810 75

Spifttillverkningen under 1890-talets senare hälft undergick en synnerligen kraftig utveckling. Samtidigt sjönk den förut rätt avsevärda införseln ned till en obetydlighet (inkl. hästskosöm 1890 2 008 ton, 1900 771 ton, 1907 136 ton), medan den betydelselösa utförseln höll sig tämligen konstant. Ifrågavarande utvecklingsskede kännetecknades sålunda av hemmarknadens erövring av den då under ett successivt höjt tullskydd uppväxande spikindustrien. Under 1890-talet synes hästskosömtillverkningen så gott som stagnerande, och först under 1900-talets första år äro några anmärkningsvärda framsteg att anteckna. Den ojämförligt största delen av produktionen, vilken praktiskt taget bedrives av blott ett enda företag, som dessutom äger anläggningar i flera andra länder, går på export. I motsats härtill företedde tillverkningen av träskruvar en svag utveckling under 1900-talets första 6 år, under vilken tid den stegrade inhemska konsumtionen till största delen täcktes genom en ökad införsel. Från denna tid inträdde emellertid ett kraftigt omslag med starkt stigande produktion och sjunkande införsel. Export av någon betydelse förekom ej före världskriget. Träskruv är en artikel, ifråga om vilken det med bestämdhet gjorts gällande, att en verklig dumping från utländska (i detta fall engelska) storföretags sida tidigare bedrivits på den svenska marknaden. Tillverkningen av annan skruv (järngängad) ävensom bult, mutter och nit bedrives väl ännu i stor utsträckning för egen förbrukning av maskin- och mekaniska verkstäder, men därjämte har en fabrikation uppstått, som inriktat sig på dylik specialtillverkning för avsalu. Såväl in- som utförseln var obetydlig. Tullskyddet är jämförelsevis högt för klenare dimensioner, varför import huvudsakligen förekommit av de grövsta dimensionerna. Beträffande rör brukar man med hänsyn till framställningssättet särskilja trenne huvudgrupper, nämligen gjutna, vällda och skarvfria (dragna eller valsade) rör. Gjutna rör användas huvudsakligen till grövre gas- och vattenledningar samt avloppsledningar och andra dylika ändamål, för vilka relativt låg hållfasthet är tillfredsställande. De vällda eller svetsade rören åter utgöra den stora huvudmassan av klenare vattenlednings-, avlopps- och gasrör. Vår inhemska rörtillverkning gäller förutom obetydliga kvantiteter gjutna rör uteslutande skarvfria rör av smidbart järn och stål. Dessa, särskilt de kalldragna, äro produkter av synnerligen hög kvalitet

285 och finna användning, där stor hållfasthet i förening med ringa godstjocklek erfordras, främst såsom ångrör, ångpannetuber, velociped- och flygmaskinsrör, gasrör för högt tryck o. s. v. Tillverkningen av skarvfria rör från massiva ämnen upptogs i vårt land första gången på 1880-talet vid Sandviken. E t t flertal verk följde exemplet vid mitten av 1890-talet, men de flesta nedlade snart sin rörtillverkning, under det att andra koncentrerade sig på kalldragna rör. I jämförelse med större delen av järnmanufakturen i övrigt är den egentliga rörtillverkningen rätt koncentrerad, i det att huvudparten av tillverkningen faller på endast ett fåtal verk. Vad åter smärre rördelar för armatur och ledningsändamål beträffar, så är denna tillverkning fortfarande mera spridd på en mängd mångsysslande mindre gjuterier och mekaniska verkstäder, om än på sista åren standardiseringssträvandena vunnit avsevärd framgång och möjliggjort en mera rationell tillverkning. Över den inhemska tillverkningen av rör av smidbart järn och stål föreligga siffermässiga uppgifter först från slutet av 1890-talet. Till belysning av utvecklingen må följande siffror meddelas: År 1898 1903 1907 1913

Ton 1573 5307 6950 11391

1000 kr. 654 1647 2264 4399

Efter ett kraftigt uppsving åren 1899 och 1900, som avbröts av krisen efter sekelskiftet, var produktionen stagnerande till åren närmast före kriget, då den på ett par år fördubblades. Under stagnationsperioden ökades emellertid tubämnestillverkningen för export starkt, vilket tyder på att förädlingen till rör mötte stora svårigheter i konkurrenshänseende. Införseln, varöver årliga medeltal för vissa perioder meddelas i nedanstående tablå, var den tid för vilken uppgifter föreligga (från 1907) betydande, ja, översteg under hela tiden efter vikt räknat den inhemska tillverkningen (frånsett tubämnen). I konkurrenshänseende var emellertid denna införsel mindre kännbar för industrien än som kan synas, enär den alltmer koncentrerats till produkter, som ej tillverkas inom landet, nämligen gjutna och vällda rör för gas-, vatten- och avloppsledningar. Trots ett relativt högt tullskydd alltsedan år 1892 äro nämligen dessa artiklar ännu icke föremål för inhemsk tillverkning. På den under 1890-talet uppspirande 1907/08 V a r u s l a g

1913/14

Införsel ton

Utförsel ton

Införsel ton

Utförsel ton

9 860

12 286 4 018

11574 2 784

217 76

857 119

22 28

1481 238

8 208 5 913

45 41

9 442 5 630

4 73

17 366

26 265

16154 Rör och rördelar av smidbart järn och stål (ej av smidbart gjutgods): valsade och varm dragna rör, ävensom smidda rördelar: kalldragna: gjutna r ö r och rördelar av: över 150 m m inv. diameter Summa

286 tillverkningen av kalldragna rör synes däremot tull skyddet, trots att detta varit relativt lägre, haft en stimulerande inverkan. Det höjdes 1911 och synes sedan hava verkat nästan prohibitivt, fastän det i och för sig ej kan sägas hava varit högt, Den kvantitativt största importartikeln består av gjutna rör. Av dessa äro de grövre dimensionerna fortfarande tullfria, de mindre (understigande 145 mm inre diameter) åtnjuta däremot sedan 1892 ett tullskydd, som 1911 något skärptes beträffande bearbetade och emaljerade rör och rördelar. Syftet att härigenom uppamma en inhemsk tillverkning har dock ej uppnåtts. Utförselns tyngdpunkt faller på valsade och varmdragna rör, men även kalldragna rör representerade en betydande kvantitet. Exportens andel av tillverkningen för samtliga slag uppgick 1913 till 42'5 % av värdet. I det hela är denna tillverkning att betrakta som en kvalitetsproduktion, vilken på grund av den inhemska marknadens litenhet varit för sin utveckling starkt beroende av exportmarknaden. E n närstående artikel bilda rördelar av aducerat gjutgods, vilka under senare år på grund av sin hållfasthet funnit allt större användning som ersättning för smidda dylika delar av smärre dimensioner. Produktionssiffror härför saknas, men aduceringsverkens hastiga utveckling tyder på att dessa artiklar alltmera vunnit terräng. Införseln härav har visserligen något ökats trots 1911 års avsevärt ökade tull skydd, men samtidigt kunde de senaste åren före kriget uppvisa någon export, Kättingar Inom det grövre manufaktursmidet, som i vårt land bedrives i mer eller mindre och kedjor, intimt samband med järnhanteringen, återfinner man ett par större artiklar, vilkas hästskor, tillverkning intar en relativt fristående ställning, nämligen kedjor och kättingar fl* dag av s a m t hästskor. Den hantverksmässiga tillverkningen visade särskilt vad hästskor grövre angår länge en förvånande livskraft, men numera har den från järnverken frigjorda manufak- specialiserade fabriksindustrien slagit fullt igenom. Bland övrigt grövre manufakturturvaror. s m ^ 6 ) huvudsakligen bedrivet vid våra järnbruk, intaga fjädrar för olika ändamål, såsom järnvägs-, vagns- och spiralfjädrar samt fjädrar för olika lantbruksredskap, en framstående plats. Följande siffror må tjäna att belysa tillverkningens kvantitativa utveckling: Ar 1896 1901 1907 1911 1913

Kättingar och kedjor ton 1 000 kr. 1458 445 1 613 580 3 240 1 200 2 968 972 3118 1 164

Hästskor ton 1 000 kr. 1840 376 1903 427 3 799 868 4 479 1041 4 767 1 100

Vagns- och spiralfjädrar ton 1 000 kr

2 362

989 Produktionen utvecklade sig, som tablån visar, kraftigt, isynnerhet vad hästskor beträffar. Utrikeshandeln belyses av följande siffror, som ange in- och utförda kvantiteter i ton: Ar 1896 1901 1907 1911 1913

Kättingar och kedjor Införsel Utförsel 563 141 148 148 514 237 366 243 395 396

Hästskor Införsel Utförsel 0-5 o-i o-i

291 287 278

Vagns- o. spiralfjädrar Införsel Utförsel 7 11 111

395 150 158

Införseln företer visserligen i det hela en ökning, men dess andel av förbrukningen har icke varit stor. Ej heller utförseln har haft någon mera ansenlig omfattning. Vad tullskyddets inverkan angår, har möjligen den 1888 införda och 1911 för-

287 höjda tullen på grov och medelgrov kätting haft en viss betydelse, då införseln av dessa dimensioner från 1890-talets början i stort sett gått tillbaka. Detta gällde dock efter 1909 ej grov kätting, varav importen fr. o. m. 1910 undergick en markerad stegring. Av klenare kätting har införseln alltjämt varit i stigande. Det är sålunda endast tillverkningen av medelgrov kätting, som vunnit terräng på den inhemska marknaden, med stor sannolikhet under inflytande av ett tullskydd, som var nära dubbelt så högt som för de andra dimensionerna, men också till följd därav, att sådan kätting har en särskilt stor användning inom Sverige, varför tillverkningen kunnat drivas i större skala och sålunda mera ekonomiskt. Utförseln bestod även till ojämförligt största delen av medelgrov kätting. Produktionen av hästskor absorberades, som nämnts, nästan helt av den inhemska marknaden, varför utförseln varit utan betydelse för industriens utveckling. Att ingen som helst nämnvärd införsel förekommit, torde väl delvis få tillskrivas ett extremt högt tullskydd, som dock 1911 sänktes till halva beloppet efter att tidigare hava varit fullständigt prohibitivt. Importen försvåras därjämte av att konsumenterna gärna fasthålla vid sina gamla modeller, vilka de utländska fabrikanterna ej anse lönt att tillverka enkom för den svenska marknaden. Även ifråga om vagns- och spiralfjädrar har importen varit av ringa omfattning och betydligt understigit utförseln. Något mera kännbar torde däremot importen av vissa andra grövre manufaktursmiden, såsom pinnar och fjädrar till hästräfsor, harvar, kultivatorer m. fl. dylika lantbruksmaskiner, hava varit, i trots av att tullen för dessa fabrikat varit högre än för vagns- och spiralfjädrar. Svenska produktionssiffror härför saknas, men ifrågavarande artiklar lära vara föremål för en rätt betydande tillverkning vid vissa av våra järnverk. Till tulltaxans nummer 789 — 796 hörande jämvägsmateriel utgöres dels av till Jämvägsbanbyggnader hörande fasta och lösa delar (exklusive räls) och dels diverse delar materiel hörande till rullande materiel, huvudsakligen axlar, hjul och hjulringar, fjädrar, ( a i u m n ä n ra 8 buffertar, draginrättningar och koppelanordningar. ^' Tillverkningen av dylikt gods för banbyggnader samt säkerhetsanordningar upptogs av vissa verkstäder redan vid de första järnvägarnas byggande i vårt land. Denna tillverkning bestod emellertid länge i huvudsak endast av tackjärnsgjutgods och enklare smiden. När därför utomlands stora specialverkstäder framträdde med nya tillverkningsmetoder (stålgjutning och valsning m. m.), sågo sig de svenska verken snart ur stånd att konkurrera, vilket föranledde en rätt stor import av tyska och engelska varor. Först under de allra sista åren före världskriget upptogos dessa artiklar som special tillverkning vid ett par verkstäder i vårt land. Siffermässiga uppgifter över ifrågavarande tillverkningar föreligga endast sparsamt. Förutom skarv- och bottenplåtar samt hjulband, för vilka uppgifter föreligga från 1890-talets början, meddelar industristatistiken fr. o. m. 1913 en betydande post »Jämvägsmateriel, ej annorstädes upptagen», huvudsakligen omfattande centralställverk, semaforer, andra signal- och säkerhetsanordningar, spårkorsningar, spårramar och spårväxlar, vändskivor m. m. Tillverkningssiffran för 1913 var 5-5 milj. kr. För hjul och axlar föreligger ingen produktionsstatistik. In- och utförselns storlek framgår av tabellen å följande sida. Den viktigaste införselposten utgjordes av grövre material avsett för fasta banbyggnader, såsom bottenplåtar, syllar, skarvjärn, spårramar och stödskenor, spårväxlar och spårkorsningar samt fjäder- och växeltungor. Då jämförbara siffror över utrikeshandeln med nämnda artiklar endast kunna erhållas för åren 1 9 0 7 — 1 1 , kan ingenting med bestämdhet utsägas om utvecklingen av denna införsel. Vad delar till rullande materiel, såsom axlar, fjädrar, hjul och hjulringar samt »annan jämvägsmateriel» beträffar, kan införseln följas under en längre tidsperiod. Anmärkningsvärda äro de här förekommande stora växlingarna i importen. Så-

288 År

Bottenplåtar, syllar, skarvjärn till järnvägsskenor och flyttbara järnvägar m. ni. Införsel ton

1896 1901 1907 2 297 1911 3100

Utförsel

1000 kr. ton

310 386

8 0

Axlar, fjädrar, hjul och hjulringar Införsel

Utförsel

Annan järnvägsraateriel Införsel

Utförsel

1 000 kr. ton ! 1000 kr. ton | 1 000 kr. ton | 1 000 kr. ton | 1 000 kr.

1 0

466 908 1892 628

140 272 480 159

86 417 1 160

26 135 51

509 403

86 226 327 195

15 i 36|

10 23

lunda kännetecknades 1890-talets senare hälft av en synnerligen kraftig importstegring, som hastigt avbröts av depressionsåren omedelbart efter sekelskiftet. K o r t därefter var emellertid importstegringen åter i gång men även då endast för kort tid, och från åren 1905—07 fram till tiden närmast före kriget visade införseln i stort sett sjunkande siffror. Denna nedgång drabbade samtliga delar till rullande materiel men särskilt hjulringar, som förut utgjort den viktigaste införselposten. I den betydande slump rubriken »annan järnvägsmateriel» ingå delar till såväl rullande materiel som fasta banbyggnader. Först fr. o. m. 1912 föreligger en närmare specifikation av ingående varuslag. År 1913 visade införseln följande sammansättning: Vändskivor Rundjärnsstag och omkastare m. m Centralställverk Delar till signalsäkerhetsanordningar m. m. Boggier och underreden Bromsapparater

Ton 37 113 49 33 224 77

1 000 kr 8 23 93 26 82 97

329 533 Summa Under det att grövre plåtslagerioch stålpressningsarbeten huvudsakligen utBleckoch plåt- föras vid vissa järnverk och inom verkstadsindustrien, har tillverkningen av plåtvaror. kärl och andra arbeten av tunnplåt koncentrerats till en relativt fristående grupp av företag, bleckslagerier, plåtvaru- och stålpressningsfabriker. Produktionen inom denna grupp omfattar en mångfald olika varor, såsom grövre kärl av järn- eller galvaniserad plåt, mejerikärl, mindre förtenta eller emaljerade hushållskärl, bleckkärl, bleckemballage samt en del tekniska och diverse smärre bleckvaror, såsom smörjkannor och oljesprutor, lampor, lyktor och leksaker. Fabriksmässig tillverkning av bleck- och plåtvaror är i vårt land av jämförelsevis gammalt datum. Dock voro företagen på 1870- och 80-talen fåtaliga och av obetydlig storlek. Först på 1890-talet hade denna tillverkningsgren vunnit större betydelse. Man har här att skilja på företag av två olika typer. Den ena av dessa, till vilken det stora flertalet arbetsställen höra, utgöres av smärre bleckoch plåtslagerier, som endast sysselsätta några få arbetare, under det att inom den andra, som bland ett antal mindre företag även omfattar ett tiotal sådana med över 100 arbetare, återfinnes emalj- och mejerikärlstillverkningen jämte övriga produkter av de moderna stålpressningsmetoderna samt bleckemballagetillverkningen. Produktionen vid dessa verk är i allmänhet väl organiserad med genomförd storproduktion ehuru, med undantag av emaljgodstillverkningen, föga specialiserad. Mindre lyckligt organiserad synes tillverkningen av hinkar och baljor m. fl. dylika hushållsartiklar vara. Denna tillverkning har nämligen upptagits av ett stort antal obetydliga verkstäder, vilka tidvis legat i skarp konkurrens om den inhemska marknaden.

289 Produktionens storlek sedan mitten av 90-talet framgår av följande siffror 1

m e d e l t a l

Plåtkärl 1 0 0 0 2 002 3 743

år

1896/00. 1906/10. 1913 .....

Bleckslagerivaror k r o n o r 1 578 3185 11727

Som synes intog plåtkärltillverkningen främsta rummet; särskilt har emaljkärlsproduktionen visat sig mycket livskraftig. Vid tiden för krigsutbrottet torde över 80 % av konsumtionen inom landet av bleck- och plåtvaror varit av inhemskt ursprung. I möjligaste mån jämförbara in- och utförs el siffror äro sammanställda i följande tabell, som avser år 1913. I

n f

U t f ö r s e l D

Total

Ton Värde 1 000 kr.

7 92 1130

D ä r

Brickor j Bleckoch bröd-| och plåtkorgar j kärl 1 50 180

251 138

Smärre bleckslagerivaror 3 246 142

Emaljgods Total

2185 2 551

Kokkärl

Annat

Bleckoch plåtkärl *

297 520

1429 1714

411 205

Man finner att exporten till allra största delen utgöres av emaljvaror. Vid vårt största emaljverk gick åren före kriget c:a 85 % av produktionen på export. Jämväl bleck- och plåtkärl visa ett mindre exportöverskott. Normalt torde, omkring halva totalproduktionen av mjölkflaskor funnit avsättning utomlands. Dessutom hava smärre kvantiteter lackerade bleckvaror exporterats till Norge. Den främmande konkurrensen på den inhemska marknaden lär hava varit kännbarast beträffande lackerade och blanka bleckvaror samt mejerikärl. Tidvis har importen från Danmark av mejerikärl varit mycket betydande. Med avseende å plåtburkar för emballering av konserver o. d. äro frakterna så höga, att produktionen måste ske på förbrukningsorten eller i dess närhet. Denna tillverkning besitter därför ett naturligt skydd, som torde hava gjort tullskydd överflödigt. Tillverkningen av verktyg samt klenare manufakturoch byggnadssmide har Verktyg-salltjämt haft sin tyngdpunkt förlagd till Eskilstuna. Därför har densamma hos o c h E s k } l p oss erhållit den sammanfattande benämningen Eskilstunaindustrien. En fullt så tunaindustrien. dominerande ställning som tidigare torde den därstädes bedrivna tillverkningen numera knappast intaga inom sin bransch, enär småningom ett flertal specialverkstäder vuxit upp i andra delar av landet. Den hithörande moderna industriens uppsving plägar dateras från slutet av 70talet. Från den tiden kan iakttagas, att hantverket här alltmera undanträngdes av fabriks- och storindustri. Dock kvarstå ännu en mängd mer eller mindre hantverksmässigt bedrivna småföretag och en därmed sammanhängande förlagshandel. Denna företagstyp hade otvivelaktigt tidigare en viktig uppgift att fylla, då en högt uppdriven manuell yrkesskicklighet och ett personligt övervakande av arbetsprocessen krävdes för ernående av fabrikatets höga kvalitet. Nu åter har denna uppgift i stort sett bortfallit, sedan ett fullgott, noga kontrollerat material kan erhållas från svenska verk och arbetsmaskinernas ökade inträngande väsentligt Omfattar rubr. 753 B : Plåt- och bleckvaror utan särskilt nämnd ytbetäckning av 1—20 kg vikt, vilken rubrik huvudsakligen torde omfatta bleck- och plåtkärl. Omfattar rubriken 754 B: Samma varor som omnämnas i not 1 men av mindre än 1 kg vikt, och inbegriper sålunda bleckvarufabrikernas massproduktion av småartiklar. 19 — 85 01. T. T. Del II.

290 minskat behovet av! speciell yrkesskicklighet hos arbetskraften. Tvärtom torde den rikliga förekomsten av smärre, hantverksmässigt arbetande företag numera utgöra en av Eskilstunaindustriens svagaste punkter. Tillverkningens utveckling belyses av följande siffror (1 000-tal kr.):

1896 1901 1907 1911 1913

Knivar

Saxar

Sågklingor, sågblad och handsågar

1 197 1517 1657 1788 1743

116 120 166 163 160

602 664 1164 1149 1323

Filar och raspar

Yxor, bilor, Manufaktursläggor, ham- och byggmare, hand- nadssmide, såsom lås, hyvlar och dylika hand- reglar, gångjärn, beslag verktyg o. d.

2 915

Siffrorna för produktionen och utrikeshandeln äro till större delen ej jämförbara, varför exakta slutsatser ej kunna dragas ur siffermaterialet. Det framgår dock av översikten här nedan rörande in- och utförseln, att den utländska konkurrensen på den svenska marknaden icke varit helt obetydlig samt att en viss ökning av införseln kan iakttagas. Samtidigt gjorde dock utförseln betydande framsteg. Grövre arbetsknivar, rak- och pennknivar samt enklare bordsknivar och gafflar hade sålunda före kriget ernått exportöverskott. Av sågar, sågblad och sågbladsämnen var införseln ringa i förhållande till förbrukningen, utförseln utvecklade sig däremot särskilt kraftigt. De viktigaste posterna utgjordes av ramsågblad och cirkelsågar, av vilka de svenska fabrikaten äro bland världsmarknadens bästa. Filar och raspar visade ett växande exportöverskott från den tid dessa artiklar börja redovisas separat i statistiken, nämligen från 1907, och med avseende å gruppen yxor, hammare, släggor, tänger, borrar, mejslar m. m. är särskilt att anmärka, att vid tiden närmast före kriget in- och utförseln av tänger i det närmaste motvägde varandra, dock med ett mindre exportöverskott. Större utförsel än införsel utvisade vidare grupperna hyveljärn, svarvjärn, huggjärn etc. jämte skiftnycklar och bräckjärn. Beträffande gängverktyg samt borrar, borrsvängar, brotIN- OCH UTFÖRSEL, 1 000-TAL KR. 18

9 6

0 7

1 9 1 i

Utf. 404 14 409 186 915 48 695

Knivar, alla slag Saxar 1 Sågar, sågblad och sågbladsämnen Filar och raspar Yxor, bilor m. fl. handverktyg 2 --.Järnlås Diverse byggnads- o. möbelbeslag 3 .

Inf.

Otf.

Inf.

Utf.

Inf.

Utf.

Inf.

32 36 76

264 55 87 83 561 202

741 12 181 71 390 15

336 59 148 51 457 261 90

410 15 428 141 756 40 830

280 34 177 20 725 344 119

1 Hand- och bänkplåtsaxar, järn- och metalltrådsaxar, trädgårds-, ull-, skräddar-, hår- och kreaturssaxar ingå icke. Fr. o. m. 1912 ingå även lösa skänklar. - Rubriken omfattar bl. a. yxor, bilor, hammare, släggor, korpar och mejslar, tänger, rörcirklar och röravskärare, gängverktyg, hyveljärn, svarvjärn, huggjärn, håljärn, stämjärn och bettlar, borrar, borrsvängar, brotschar, fräsar och träsnideriverktyg. 3 Rubriken omfattar gångjärn, hörnjärn, haspar, märlor och andra dylika beslag för byggnader och möbler samt dörrstängare.

291 sch ar och fräsar liksom skruvnycklar och skruvmejslar var däremot importöverskott rådande. Av lås har införseln alltsedan år 1907 varit äv en betydande omfattning. Särskilt har den högt utvecklade tyska låsindustriens konkurrens gjort sig gällande, framför allt beträffande möbellås och enklare, olackerade hänglås. Av övrigt bygguadssmide såsom gångjärn, hörnjärn, haspar m. m. var införseln ringa; tvärtom utgjorde dessa artiklar en stor exportvara. För övriga hithörande varuslag saknade införseln åtminstone vid krigsutbrottet varje betydelse. I stort sett kan sägas, att hithörande tillverkningar intagit en ganska stark ställning på den inhemska marknaden. Tullskyddets betydelse för denna utveckling bör icke underskattas, även om det endast i undantagsfall varit särskilt högt. En väl organiserad reglering av konkurrensen, som även sträckt sig till avtal mellan producenter och handlande, torde nämligen hava haft till följd att tullskyddet väl utnj^ttjats. Gjuterierna tillverka, utom maskindelar av gjutgods, en mängd olika artiklar, Handelsvilka omedelbart efter gjutningen eller efter obetydlig bearbetning äro konsumtions- och byggfärdiga. Dessa artiklar, som sålunda ej ingå som halvfabrikat inom järn- eller nadsgjutverkstadsindustrien, sammanfattas vanligen under benämningen handels- och byggnadsgjutgods. Häri inbegripes även s. k. sanitetsgjutgods. Den totala tillverkningen av gjutgods, såväl handels- som maskingods, sedan 1896 — den officiella statistiken skiljer ej på dessa varuslag — meddelas i följande tablå. I siffrorna ingår ej gjutgods framställt direkt ur masugn. 1

m e d e l t a l

1ck e Ton 69686 69981 100733 126495

år

1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

a d u c e r a J A

1000 kr. 13 318 13 891 20 884 27 747

A d n c e r a t Ton 1000 kr. 176 94 284 119 1303 570 2 687 1182

Enligt en för år 1913 verkställd uppdelning av gjutgodset på handels- och maskingjutgods skulle omkring 30 000 ton av den till c:a 142 000 ton uppgående tillverkningen av .icke aducerat gjutgods utgöras av handelsgjutgods, resten av maskingjutgods. Även det aducerade gjutgodset utgöres till största delen av maskingjutgods. 1907/11

1 a

,ln\ försel ton '

,.?*" forsel ton *

1 9 In

" försel ton 134

1 3

Utförsel ton 15

Brandposter, tackjärnsbrunnar, sifoner, slussventiler ... Eldstadsroster, ej s- n., lod och vikter, gjutna lyktstolpar och kolonner 145 10 85 87 Grytor, kastruller och pannor 41 14 92 13 Kaminer 58 69 12 56 Spisar, ugnar och vattenvärmare 370 310 223 525 Radiatorer eller värmeelement 1791 86 1416 259 Värme- eller lågtryckspannor 971 3 1494 7 Kamflänsrör, galler, spjäll, dragluckor, ugnsramar, mortlar, möbler m. m ' • 371 35 Kopiepressar, eldredskap och paraplyställ, blomsterställningar, spolcisterner m. m * • 28 37 Stryk- och pressjärn, ej elektriska 14 152 3 160 Konstföremål och andra finare gjutgodsartiklar 8 17 5 3 Diverse övriga gjutgodsartiklar, vägande under 25 kg per st • • 97 38 Kött- och kaffekvarnar 21 515 51 841 Fotogenkök av järn (även plåt) 1 108 2 94 ___ Summa • • 4 013 2170 1 Siffrorna för åren 1907—11 äro i vissa fall ej fullt jämförbara med dem för år 1913. Dock torde skillnaden i allmänhet spela en oväsentlig roll.

292 la- och utförsel av handels- och byggnadsgjutgods i årsmedeltal återgives i tabellen å föregående sida. Som av siffrorna framgår, bildades de ojämförligt viktigaste införselposterna av radiatorer och värmeelement samt värme- och lågtryckspannor. Beträffande de förra kunde under tiden 1907 —14 ingen ökning av införseln spåras, vilket däremot var fallet med de senare. Konsumtionen av samtliga dessa artiklar torde emellertid under nämnda tid avsevärt hava ökats, vilken ökning sålunda, vad radiatorerna beträffar, måste hava täckts av den inhemska tillverkningen, medan det växande behovet av värme- och lågtryckspannor sannolikt täckts genom införsel, då tillverkningen inom landet avsevärt understeg denna. Viktiga importartiklar voro även kamflänsrör och sanitetsgjutgods. Tullen å sanitetsgjutgods torde hava uppgått till 20 ä 35 % av varuvärdet. Bland handelsgjutgods, som gjorts till föremål för export märkas främst köttkvarnar, spisar och radiatorer. Tillverkningen härav var i all huvudsak representerad av tvenne stora företag, varav det ena av den förstnämnda artikeln år 1913 avsatte ej mindre än 86 % på utländsk marknad. Av emaljerat gjutgods av alla slag var införseln ganska betydande och torde år 1913 motsvarat omkring 30 % av konsumtionen. Utförseln var helt ringa. Trots vissa brister i redovisningen av utrikeshandeln med aducerat gjutgods framgår dock av statistiken, att såväl in- som utförseln spelade en i förhållande till produktionen ingalunda oväsentlig roll. Införseln utgjordes till större delen av rördelar, vilka ej voro föremål för export. TillverkDen svenska järnindustriens överlägsenhet i produktionen av kvalitetsjärn innebär ningse!<o- e t t mycket värdefullt underlag för den svenska järnmanufakturen, som i stor utnomi sträckning täcker sitt råvarubehov med svenskt material. Dess lämplighet bekräftas av att stora kvantiteter halvfabrikat av järn och stål, såsom varmvalsade stänger, tubämnen och valstråd, kunna exporteras för vidare förädling vid utländska manufakturverk. Från utlandet importerar järnmanufakturindustrien dels tackjärn för gjuteriändamål, dels och framför allt plåt, särskilt bleckplåt; under tiden närmast före kriget ökades ock något användningen av utländskt stångjärn och valstråd. Därigenom att så gott som alla mellanprodukter av järn (med undantag av visst slags tunnplåt samt förtent och förblyad plåt) tullbelagts, har emellertid i viss mån framkallats en intressemotsats mellan järnhanteringen och den med järnframställning icke kombinerade förädlingsindustrien, i det att denna i många fall tvungits att använda det dyrare inhemska järnet även för sådana tillverkningar, där utländskt vicl tullfrihet billigare material av lägre kvalitet med fördel skulle kunna användas. De på råmaterialet vilande merkostnaderna äro av särskild betydelse beträffande sådana artiklar, vilkas råvarukostnader utgöra större delen av tillverkningsvärdet. Bland varuslag med materialkostnader överstigande 50 % ingå exempelvis så betydande exportartiklar som hästskosöm, dragna rör och borrar. I dessa kommer det svenska kvalitetsmaterialet till sin fulla rätt och medför ofta en betydande vinst genom mindre avfall vid användningen. Till samma kategori höra emellertid även dragen tråd, stållinor, smidd kätting och spik, som endast i mindre mängd avsättas utanför landets gränser. För avsättning av dessa artiklar inom landet äro fabrikanterna sannolikt beroende av att åtminstone erhålla kompensation för råvarutullen. Med avseende å brånsleJcostnaderna är den svenska järn manufakturen avgjort sämre ställd än exempelvis tysk och engelsk industri, enär huvudparten (1913 c:a 75 % efter bränslevärde räknat) av använt bränsle består av stenkol och koks. För det ojämförligt största antalet artiklar, varibland även de främsta exportvarorna ingå, överstiga bränslekostnaderna dock icke 5 % av tillverkningsvärdet. Enär

293 merkostnaderna för kol och koks ligga i frakten från England, som 1913 i regel icke torde hava överstigit 25 % av priset vid svensk fabrik, inses lätt, att järnmanufakturens fördel i kolproducerande länder i bränslehänseende ej varit av avgörande betydelse vad det stora flertalet hithörande varor angår. Beträffande arbetskostnaderna kan det, trots att jämförbara löneuppgifter för inoch utlandet endast sparsamt föreligga, konstateras som sannolikt, att de svenska lönerna lågo något högre än de tyska men betydligt lägre än de amerikanska. Arbetskostnaderna äro emellertid en funktion ej blott av lönenivån utan även av den tekniska nivån. Den svenska industrien torde vid tiden närmast före kriget på vissa områden såsom beträffande spik, hästskosöm, plåtvaror m. m. stått fullt i nivå med exempelvis tysk och engelsk industri. Ifråga om grövre järnmanufaktur och Eskilstunavaror åter synes den svenska industrien ej hava en lika högtstående teknisk utrustning och arbetsorganisation som särskilt den amerikanska men även den tyska och engelska industrien. Olägenheten av de högre lönerna hade den amerikanska och kanske även den engelska grövre järnmanufakturindustrien till stor del borteliminerat genom sin mera fulländade teknik. En hög teknisk ståndpunkt torde även på många områden ha satt den tyska industrien i stånd att ytterligare förstärka sin redan av lägre löner betingade överlägsenhet i konkurrenshänseende gent emot svensk industri. De olika kostnadselementens relativa betydelse är naturligtvis mycket skiljaktig för olika grupper av fabrikat, beroende framför allt på graden av bearbetning. Att här ingå på en närmare analys därav kan ej komma ifråga. Som exempel må emellertid beträffande ett antal viktigare varuslag anföras vilka andelar av tillverkningsvärdet dels hela manufaktureringskostnaden (inkl. bränsle), dels arbetskostnaden ungefärligen utgjorde år 1913: ManufaktureArbetsringskostnad kostnad i % uv tillverkningsvärdet Dragen tråd, spik, hästskosöm 30 ä 40 10 a 20 Dragna rör, kättingar och kedjor, fjädrar, bult, mutter och skruv (mindre dimensioner), plåtvaror (förtenta el. emaijerade) 40 å 60 20 a 30 Knivar, saxar och andra finare Kskilstnnasiniden 60 ä 70 30 ä 50 el. däröver el. däröver

I tablån å nästa sida äro sammanförda uppgifter tid belysande av tullsk3^ddets Tullskydungefärliga höjd vid tiden närmast före kriget för ett antal karakteristiska varu- dets höjd slag. Delvis har därvid ock upplysning kunnat lämnas angående råvarutullens och 0 C Ä M ^2/^därmed det effektiva tullskyddets betydelse. I åtskilliga fall är den på råmaterialet 3an *• (mestadels valsat järn av olika slag) fallande tullen ingalunda obetydlig. Med all säkerhet har densamma dock, vad det inhemska materialet vidkommer, icke till fullo utnyttjats, varför de angivna talen för det effektiva tullbeloppet få anses som minimital. Bleckvaruindustrien arbetar endast delvis med tullpliktigt material, i det att all svartplåt under 0-3 mm och annan under 0*2 5 mm (utom kallvalsad) samt all förtent plåt är tullfri. Utnyttjandet av tullskyddet å hithörande fabrikat är i allmänhet i hög grad beroende av om industrien genom sammanslutningar lyckats reglera de inhemska företagens konkurrens inbördes. I detta hänseende har åtminstone inom vissa branscher av järnmanufakturen en ganska effektiv organisation kommit till stånd. Främst märkas här de olika hithörande sektionerna av Järn- och metallvaruleverantörföreningen, framför allt den s. k. gjuterikonventionen, bildad redan 1904, samt manufaktursektionen, vilken senare dock icke torde ha varit särskilt stark. Speciella sammanslutningar ha härjämte förefimnits mellan särskilda grupper av tillverkåre, såsom linfabrikanter, filfabrikanter, sågbladsfabrikanter m. fl. En särskild styrka

294 ÖVERSIKT AV TULLSKYDDETS ABSOLUTA OCH RELATIVA STORLEK FÖR ETT ANTAL JÄRNMANUFAKTURVAROR, ÅREN 1 9 1 3 — 1 9 1 4

Stat n:r

777 C 776 D 778 A 777 B 776 B 779 780 781 B

V a r u s l a g

Spik och hästskosöm. Klippspik Hästskosöm Rälsspik Trådspik över 45 m m längd » under 45 » » Bult och mutter. B dimension /B" 3

/s"

V«"

Länkkätting. 785 länk järnet 25 m m el. mer i diameter » 6—25 m m i diameter... 786 » mindre än 6 mm diameter 787 804 C Hästskor Fjädrar. 796 C Fjädrar till järnvägsvagnar Harvf jädrar 803 B Bleck- och plåtvaror. Emaljerade hushållskärl av plåt ... 748 A, B Mjölktransportflaska 753 B Galvaniserade hinkar Förtent balja 754 B Smörjkanna » \ Sillburkar, 220x240 mm 749 B j Kaffeburkar av dekorerad bleckplåt Eskilstunavaror. 840 Knivar 841 842 843 846 Bordsknivar och gafflar 848 Saxar 849 850 851 Sågar: cirkelsågklingor 816 A bandsågblad 817 ramsågblad 820 A Skruvnycklar 804 B 826 C Yxor och bilor 830 E Skruvmej siar 831 A Tänger: > 16 cm längd 832 < » » » , förnickl.... 833 » » » » ,andra Handels- och byggnadsgjiitgods. 713 C Brandposter, tackjärnsbrunnar, sifoner m. m. 714 C Gjutna lyktstolpar och kolonner ... 715 B Sanitetsgods, emaljerat 716 A Grytor,, kastruller och stekpannor716 B Kaminer 716 C Radiatorer 716 E Värme- och lågtryckspannor 718 A Press- och strykjärn

Tullsats Nominell | Råvaru- Effektiv tull tull tull Kr. per 100kg i % av v a r u v ä r d e t 1

6-50 15-00 3-oo 6-50 15-00

34"2 41-8 12-0 19-7 35-7

15-o 8-7 10-7 8-0 6-3

19-2 33-1 1-3 11 7 29-4

6-oo 20-oo 3000

13-4 37-4 25-7

6-fi 5-8 2-o

6-8 32-1 23-1

5-oo 8-oo 10-oo 10-oo

15-8 25-5 15-8 40-2

9-s 9-8 4-9 11-4

6-0 15-7 10-9 28-8

6-oo 6-oo

15-3 21-6

6-3 9-0

9-0 12-6

40-oo 15-00 15-oo 15-oo 20-oo 20-oo 50-00

45-o 22-7 42-3 16-7 5" 7 44-9 5S-8

4-2 4-7 9-5

41-4 18-0 32-s 16-7 5'7 44-9 58-8

150-00 300-oo 300-0 0 550*00 50-oo 50-oo lOO-oo 200-0 0 400-0 0 20-00 50-oo 20-oo 10-oo 10-oo 25-oo 20-oo 75-oo 50-0 0

29-o. 41-3 29-3 9-3 7-2 5'4 4-9 14i 10-5 7-2 16-5 16-8

2-5 0 2-50 10-oo 5-oo 5-oo 5-oo 5-oo 12-oo

6-9 3-3 24—36 15—16 15 25 12 23—45

6-G 10-8 5-8 8-8 7-6 7-8

1 I allmänhet nettoförsäljningsvärdet, i en del fall representerat genom det angivna exportpriset minskat med 10 % (se Utredn. XXIII).

statistiken

295 ha åtminstone delvis hithörande föreningar besuttit genom de avtal som ingåtts med detaljhandelns centralorganisation. Exempelvis torde det s. k. gjuteriavtalet praktiskt taget ha lyckats begränsa den fria priskonkuiTensen till varor, som ej varit föremål för inhemsk tillverkning eller som på grund av sin beskaffenhet (växlande modeller och nya fabrikat) ej kunnat göras till föremål för effektiv prisreglering. Till ett utnyttjande av tullskyddet bidrar även ifråga om vissa varor den fördel de svenska fabrikanterna åtnjuta i att endast speciellt svenska modeller komma till användning inom landet, såsom beträffande kokspisar, ugnar, kaminer m. m. Att berörda förhållanden satt flertalet tillverkningsgrenar i stånd att i hög grad tillgodogöra sig tullarna kan icke betvivlas. Den delvis obetydliga importen av artiklar, som framställas i Sverige, skulle visserligen tyda på att tullen ej helt tagits i anspråk, men detta förhållande är så tillvida missvisande som de svenska järnhandlarna faktiskt mången gång på grund av avtal varit förhindrade att föra utländska fabrikat oavsett deras pris. Man torde därför kunna antaga som sannolikt, att järnmanufakturen i stor utsträckning kunnat utnyttja tullarna. På grund av den inom järnmanufakturindustrien ofta förekommande kombina- Ekonomisk tionen med andra rörelsegrenar inom samma ekonomiska enhet är en undersökning ställning. av dess ekonomiska ställning och räntabilitet förknippad med stora svårigheter. Det har varit nödvändigt att på denna punkt begränsa utredningen till mera fristående företag och specialiserade industrier. Sammanlagt omfattar den 43 företag. Tillgångar och skulder balansera på tillhopa 23 219 000 kr. år 1911 och 27 471 000 kr. 1914. Inom de olika tillverkningsgrenarna företedde räntabiliteten högst betydande variationer, vilket framgår av följande översikt, utvisande nettovinsten i procent av hela det egna kapitalet. Antal företag 6 8 2 15 f> 6

T i 11 v e r k n i n g s g r e n Dragen tråd samt trådarbeten /Spik och stift (Bult, mutter och skruv Bleck- och plåtkärl Knivar

{

Filar och raspar Hammare, släggor etc f Aducerat gjutgods I Handelsgjutgods Diverse specialtillverkningar

1911 1912

12-8 8*9 7- 3 8*8 11-4 7-6 3-8 6-3 2-9 3-o 7-4 7'5 58 5-4 6'3 — 1-9 — 3-4 5'5 47 4-8 — 0" l 7-8 5-s

13o 5-8

6'8 6"7 8\s 8"ö 4' l

5'4 8'fl

7-4 6-8 2-4 7-2 5-5 2-4 5-5 8-1

Att bilda sig en uppfattning om tullskyddets betydelse för en så stor och mång- Tullskydskiftande industri som denna möter helt naturligt mycket stora svårigheter, helst dets betV~ som förhållandena äro ganska olikartade för de särskilda hithörande branscherna. ^ 'or I allmänhet har här ett jämförelsevis starkt tullskydd bestått från äldre tid, vilket striens sedan 80-talet ytterligare påbyggts. Att under denna tid tillverkningen som hel- utveckling. het gått synnerligen starkt framåt har visats i ovan anförda statistiska översikter. Sammanlagt synes densamma för hela varugruppen från 90-talets början och fram till världskrigt efter värdet räknat ha tre- å fyradubblats, ehuru, då priserna stigit, den kvantitativa utvecklingen ej torde varit fullt så stor. Den inhemska produktionens andel av förbrukningen torde under samma tid ha ökats från c:a 75 till över 90 % av förbrukningen. Det är knappast möjligt annat än att det delvis ganska höga tullskyddet i rätt väsentlig grad måste ha åtminstone medverkat till ett sådant resultat, om det än är uppenbart, att på ett område som detta, där de yppersta råvarutillgångar äro till finnandes jämte en sedan gammalt högt utvecklad,

296 speciellt åt detta håll inriktad industriell kultur, vårt land måste anses äga förhållandevis mycket goda förutsättningar. Vissa hithörande branscher, speciellt sådana för vilka det inhemska goda råmaterialet är av väsentlig betydelse, ha sedan länge varit starkt exporterande; i främsta rummet torde här böra nämnas tillverkningen av finare kallvalsade produkter (delvis av halvfabrikatskaraktär). Ifråga om sådana varor kan tullskyddet naturligtvis icke anses ha haft något egentligt att betyda. Beträffande andra tillverkningar har en mer eller mindre betydande export, stödd på en proportionsvis mera avsevärd hemförbrukning, småningom arbetat sig fram, varvid tullskyddet genom att trygga hemmarknaden otvivelaktigt måste tillskrivas inflytande på expansionen; det kan här nämnas sådana artiklar som dragen tråd, rör av smidbart järn, spik, hästskosöm, sågblad, diverse lantbruksredskap, manufaktursmide, emaljgods. I de flesta fall torde det även här vara fråga om varor, som kunna betraktas som kvalitetsprodukter, och vilka just genom denna sin karaktär förvärvat sig konkurrensduglighet på utlandsmarknaden. Beträffande billigare massgods, där ett gott material och ett omsorgsfullt arbete ha mindre att betyda, har däremot den svenska tillverkningen i allmänhet icke kunnat upptaga tävlan med särskilt den tyska industrien, varför ifråga om sådana varor en ofta mycket skarp konkurrens, trots tullskyddet, förefunnits på hemmarknaden och någon export i regel ej kunnat äga rum. Vad eljest angår tullskyddets inverkan på industriens organisation, så torde sannolika skäl finnas att anse, att — om än skyddet, som nyss nämndes, på vissa områden verkat i någon mån i uppfostrande riktning och därmed också gynnsamt i organisatoriskt hänseende — det dock på andra områden i förening med förutnämnda starka kartellbildningar berett existensmöjlighet för en oekonomisk och tekniskt efterbliven produktion och bidragit att underhålla en ofömånlig splittring på en mängd småföretag. Det sagda torde i viss mån gälla den s. k. Eskilstunaindustrien, den mindre bleckvarutillverkningen och även några andra branscher.

297 METALLMANUFAKTURINDUSTRI » (annan än järnmanufaktur) ALLMÄN ÖVERSIKT

Med metallmanufaktur avses i följande framställning bearbetning och förädling av andra oädla metaller än järn. Hithörande produktion är ingalunda uteslutande begränsad till en speciell industrigrupp utan återfinnes i stor utsträckning i kombination såväl med järnmanufaktur och mekanisk verkstadsindustri som med guld- och silvervarufabrikation. Den ojämförligt största delen av ifrågavarande verksamhet intager emellertid en så fristående ställning, att åtminstone en summarisk överblick av utvecklingen kan erhållas. Metallmanufaktur har bedrivits i Sverige sedan 1600-talet vid ett par ännu bestående metallverk (Skuituna och Granefors). Med sekelskiftet började en kraftig expansionsperiod, under vilken betydande företag tillkommo. Hithörande varuslag återfinnas i nu gällande tulltaxa huvudsakligen i avdelning TullpoliX I I B , som omfattar andra oädla metaller än järn och arbeten därav. Av dessa tiska data metaller äro koppar och kopparlegeringar, bly, zink och tenn i taxan specificerade, under det övriga oädla metaller och arbeten därav i tullbehandlingsavseende äro jämställda med koppar. I oarbetat skick hava samtliga metaller alltjämt varit tullfria. Beträffande egentliga halvfabrikat av koppar och därmed likställda metaller infördes tull å tråd med 10 öre per kg redan 1888, men ett allmännare skydd daterar sig först från 1895, då rubriken »plåtar och andra ämnen för vidare bearbetning» belades med en tull av 5 öre per kg, vilken 1904 fördubblades för valsade och pressade plåtar; för hamrade, bockade eller annorledes bearbetade samt perforerade plåtar infördes värdetull av 10 %. Även 1911 års revision medförde för vissa halvfabrikat smärre förhöjningar; största betydelsen låg dock i en vittgående differentiering efter graden av bearbetning. Beträffande halvfabrikat av övriga metaller må nämnas, att samtliga dylika av bly numera äro fria, sedan tullen å linor och stänger 1911 borttogs. Sammalunda är fallet med tenn, varav plåt, tråd och stänger voro tullbelagda t. o. m. 1911. Av zink draga endast stänger tull; övriga halvfabrikat åtnjuta redan från tiden före 1882 tullfrihet. Beträffande tullskyddet å viktigare slag av helfabrikat meddelas nedan en tabellarisk översikt. TULLSATSER FÖR VIKTIGARE SLAG AV HELFABRIKAT ö r e per kg Specificerade fabrikat 1882 1888 1892 189G av koppar och kopparlegeringar: spik, nitar och bultar spik > 25 mm. samt ogängad bult fria fria fria fria andra slag ;> » :> » vatten- och andra behållare » :> :> 10 % d u k : viror 35 35 35 20 andra slag 35 35 35 30

35 50 10% 20 30

35 35 25 50 25

1 Jfr. Tull- och traktatkommitténs utredn. n:r XXIII: De svenska järn- och metallmanuiakturindustriernas utveckling etc. av G. DELLING, del IL

298 lampbrännare utan ytbetäckuing andra arbeten: förgyllda och försilvrade förnicklade fernissade, lackerade etc. andra slag av bly: hagel och kulor Ej specificerade arbeten, utan ytbetäckning: av bly » tenn » zink

85 70 70 70 35 7

35 70 70 70 35 10

50 150 75 75 50 10

60 180 75 85 50 10

7 35 7

10 35 7

20 50 20

I avseende på försörjningen med hithörande råmetaller står Sverige i stort beroende av utlandet. Detta beroende har med tillverkningens och konsumtionens ökning absolut taget starkt vuxit, om än i vissa hänseenden —• relativt sett — en ökad självförsörjning gjort sig gällande. Malmfyndigheter, som föra andra metaller än järn, bearbetas i vårt land i relativt obetydlig omfattning och gälla i huvudsak endast koppar, zink och bly. Sammanlagda produktionen av andra malmer än järn uppgick år 1913 till endast c:a 111 000 ton med ett saluvärde av något över 3*5 milj. kr. Koppar framställes dels vid vissa gruvor (Falu koppargruva m. fl.) ur kopparmalm i obetydlig omfattning, dels och till största delen genom extraktion ur de vid svavelsyrefabrikationen erhållna kisbränderna (av kopparhaltig svavelkis från Sulitelma). Under krigsåren förekom därjämte, ehuru i ringa skala, kopparframställning på elektrolytisk väg. Från c:a 50 % exportöverskott i början av 1870talet sjönk den inhemska tillverkningen till en obetydlighet i förhållande till konsumtionen vid århundradets slut. Sedermera har tillverkningen ökats och en icke ringa export har ägt rum. Den oerhört stegrade konsumtionen framför allt av elektrolytkoppar har emellertid alltjämt måst tillgodoses genom import. Ar 1912 uppgick denna till närmare 60 % av förbrukningen. Av kopparkonsumtionen faller huvudparten på de s. k. metallverken för framställning av halvfabrikat och färdig manufaktur; i avsevärd omfattning användas härvid kopparns legeringar, såsom mässing, brons, nysilver m. m. Behovet av nickel täckes numera helt genom införsel, och detsamma är praktiskt taget även fallet med aluminium. Annorlunda är läget beträffande zink. Sverige har betydande tillgångar på zinkmalm (zinkblende), vilka länge varit föremål för bearbetning i sådan omfattning, att zinkmalm näst järnmalmen utgjort vår främsta bergverksprodukt. De största fyndigheterna äro belägna vid Åmmeberg och ägas av ett belgiskt bolag, och den där brutna malmen gick ännu åren närmast före kriget efter röstning övervägande på export. Zinkframställning för inhemska behov upptogs i större omfattning först 1910 genom den av de Laval uppfunna metoden att framställa zink i elektrisk ugn. Tillverkningen har sedan denna tid kraftigt utvecklats. Den uppgick åren 1911 —14 till i medeltal närmare 40 °/0 av förbrukningen. Av bly utgjorde den inhemska tillverkningen samma år likaledes omkring 40 % av förbrukningen. Tenn framställes icke i Sverige utan behovet härav fylles uteslutande genom import. Sedan år 1917 har emellertid affinering av skrot bedrivits, varvid smärre kvantiteter tenn erhållits. StorleksMetallmanufakturindustrien omfattar tvenne huvudgrenar, nämligen den av ett förhållan- fåtal stora företag bestående halvfabrikatindustrien och den numera av över tre den, koncentration hundra fabriker bestående egentliga metallmanufakturen. Halvfabrikattillverkningen har alltid bedrivits starkt koncentrerad. År 1914 funnos 5 företag inom denna bransch med 1 385 arbetare och ett salutillverkningsvärde av 16*8 milj. kr. Av helfabrikattillverkningen hade några grenar även antagit formen av stordrift, såsom tillverkningen av fotogenförgasningslampor, armatur och belysningsmaterial Råvarutillgång.

299 m. m., men det stora flertalet hithörande artiklar, såsom imsgeråds- och prydnadsföremål, kapsyler, hagel och blykulor m. m., tillverkades alltjämt under småindustriella förhållanden vid ett stort antal smärre fabriker. Sammanlagt, alltså inbegripet de fåtaliga metallverken, som ej redovisas särskilt före 1914, funnos 1896 241 fabriker med 2 570 arbetare och 1912 323 med 5 629 arbetare. Ej mindre än 221 fabriker hade sistnämnda år ett tillverkningsvärde under 50 000 kr. vardera. I vad mån den ringa företagsstorleken för dessa fabriker innebär en svaghet i konkurrenshänseende är svårt att avgöra. Säkert är att tillverkningen av vissa småartiklar, såsom nålar, hakar, hyskor, spännen, beslag, kapsyler, blykulor m. m., är en så enkel förädlingsprocess, att den är möjlig att bedriva till konkurrensmässiga kostnader även inom ganska små företag. En för hela metallindustrien öppen sammanslutning ehuru av mera lös beskaffenhet finnes. Denna bildades år 1908 under namn av Järn- och metall varuleverantörföreningen med särskild avdelning för metallmanufakturindustrien, benämnd Metallsektionen, Förening u. p. a. Metallsektionen iklädde sig dock föreningsformen först under krigsåren. Sammanslutningen, som för närvarande omfattar ett 30-tal medlemmar, utgörande såväl producenter av halvfabrikat och färdig manufaktur som grosshandelsfirmor i branschen, avser att reglera priser och försäljningsvillkor. Priserna justeras numera för vissa angivna kvantiteter varje vecka och fastställas i viss relation till världsmarknadspriserna på råvarorna. Avse försäljningarna kvantiteter, överstigande de i avtalen prisreglerade, är konkurrensen fri. De mest betydande organisatoriska framstegen träffas för övrigt inom halvfabrikattillverkningen. År 1911 sammanslöto sig de tre ledande företagen till ett (Aktiebolaget Svenska Metallverken) varmed följde en stark koncentration och uppdelning av tillverkningen på specialfabriker. Så gott som ensamstående inom sin bransch intog det nya bolaget en formlig monopolställning till 1914, då ett nytt större företag (Finspongs Metallverks A.-B.) tillkom, i vilket under krigsåren andra företag uppgingo. Bägge dessa fusioner hava främst avsett att koncentrera tillverkningen men ha även utvecklats i integrerande riktning i syfte att trygga en jämn tillgång på en i prishänseende stabilare råvara än den världsmarknaden erbjuder. I specialiseringshänseende har alltså halvfabrikattillverkningen hunnit ganska långt. Men även inom helfabrikatindustrien framställas alla de stora artiklarna (fotogenkök, lampor, armatur m. m.) inom specialfabriker. Sådana artiklar som hyskor, hakar, spännen och nålar av olika slag hava här i landet allt för ringa avsättning för att var för sig helt kunna sysselsätta ett företag. Produktionen bedrevs dock redan före kriget särskilt vid Grusums mässingsbruk under specialiserade former. Kapsyltillverkningen är visserligen ej heller stor, men är dock sedan lång tid tillbaka förlagd till ett fåtal specialfabriker. I tekniskt hänseende står isynnerhet den storindustriella tillverkningen av halvfabrikat fullt i nivå med utlandets. Detsamma gäller den vid metallverken bedrivna produktionen av kokkärl, apparater, större kopparslageriarbeten, varmpressat gods och gjutgods jämte spik, stift m. m. Anmärkas bör även, att den vid två större verk bedrivna vävningen av metallduk sedan 1910 sker med helmekaniska stolar i motsats till den under mer eller mindre hantverksmässiga former bedrivna tillverkningen vid de små metallduksväverierna. HALVFABRIKATTILLVERKNINGEN Halvfabrikattillverkningens storlek kan statistiskt fastställas först fr. o. m. 1896. ProdukDess värde steg från i medeltal 2"9 milj. kr. under femårsperioden 1896—1900 tion. till 14-5 milj. kr. under åren 1911—14. Den har, bortsett från en jämförelsevis In- och utförsel.

300 obetydlig tillverkning av plåt, stänger och tråd av aluminium, varit så gott som helt inriktad på tillverkningar av koppar och mässing. Dess fördelning på olika varuslag framgår av följande siffror. T i 11 T e r k n i n g I

m e d e l t a l

1896/00 1911/14

plåt

tuber och rör

617 2411

226 924

i ton av stänger, tråd, skenor och kablar (oisolerade) 735 5 568

Införseln företedde en långt svagare stegring än tillverkningen, i det att dess medelvärde steg från 2-3 milj. kr. under perioden 1881—85 till 5-2 milj. kr. under åren 1911 —14. Utförseln var mycket obetydlig. Efter att under åren 1881—85 i medeltal hava uppgått till ett värde av 52 000 kr. steg den till i genomsnitt l*i milj. kr. värde under perioden 1911 —14. Utrikeshandeln fördelade sig efter metallens art på följande sätt (ton): H a l v f a b r i k a t

1881/85

Koppar Zink ... Bly Tenn ...

Införsel

Utförsel

975 1305 186 44

26 12

1896/00

191 1/14

införsel j Utförsel

Införsel i Utförsel

2 340 1341 1 533 9

75 20 5 2

2 338 2157 1552 19

675 56 21

Av zink infördes huvudsakligen plåt, av bly plåt och rör och av tenn rör, rördelar, plåt och tråd samt vissa ej spec, arbeten utan ytbetäckning. Nämnvärd utförsel förekom endast av tråd och plåt av koppar. Under förutsättning att den totala konsumtionen av dessa metaller i ungefär konstanta proportioner fördelat sig på halvfabrikat (plåt, stänger, rör och tråd etc.) och på annan direkt förbrukning (legeringsändamål och gjutning) kan man tydligen genom att sätta införseln av halvfabrikat i relation till totalförbrukningen av resp. metaller erhålla ett mått för nämnda införsels relativa betydelse. Beräkningen för tre perioder ger följande resultat: I

m e d e l

1881/85 1896/00 1911/15

Införda halvfabrikat i % av totalförbrukningen Koppar 1 Zink Ely 84-9 79-3 2848-5 52-7 60'6 17-3 29-6 461

Halvfabrikat av koppar och zink hava sålunda införts i allt mindre omfattning i förhållande till förbrukningen, medan utvecklingen med avseende å halvfabrikat av bly varit motsatt. Tyvärr är den officiella statistiken över hithörande varuslag särskilt under tidigare år allt för summarisk för att tillåta ett studium av huru tullskyddets förändringar eventuellt inverkat på tillverkningen och utrikeshandeln i olika fall. Som det statistiska materialet föreligger, kunna några säkra slutsatser angående verkningarna av de bägge mera betydelsefulla tullförändringarna 1895 och 1904 svårligen dragas. En början till allmänt stigande konjunkturer vid bägge de nämnda tidpunkterna medverka ytterligare till att dölja tullarnas inflytande. Emellertid kan det knappast betvivlas, att det successivt utbyggda och i stort sett intill världskriget stigande tullskyddet varit en verksamt bidragande orsak till halvfabrikatindustriens kraftiga utveckling och dess starkt stegrade andel av förbrukningen. 1

Inkl. kopparlegeringar och närstående metaller.

301 Den verkställda undersökningen av hithörande företags räntabilitet gäller fyra bolag. För två äro siffror tillgängliga från 1911, under det att det största, A.-B. Svenska Metallverken, först ingår 1912 och det därnäst största, Finspongs Metallverks A.-B. först 1914. Materialet är sålunda ojämnt och blott fr. o. ni. 1912 fullt representativt. Balanssammandraget för samtliga verk ger icke intryck av särskilt gynnsam ekonomisk ställning. Det egna kapitalets andel av omslutningen uppgick under vart och ett av åren 1911—14 till 50, 43'3, 49-9 och 43-8 %. Räntabiliteten kan dock sägas hava varit medelgod. Årsvinsten uppgick nämligen under nyssnämnda år till resp. 6, 7 - 7, 7*4 och 9-3 % av det egna kapitalet. Utdelningarna följde ganska jämnt årsvinsterna. Beträffande tillverkningsekonomien tilldraga sig framför allt råvarukostnaderna uppmärksamhet med hänsyn till deras starkt dominerande andel av utgifterna och det betydande importbehov av råmaterial, som föreligger. Trots den rätt betydande inhemska kopparproduktionen, ha metallverken till stor del använt koppar av utländskt ursprung, förnämligast amerikansk elektrolytkoppar. Zink hämtades huvudsakligen från Tyskland, ehuru på sista tiden även svensk metall kommit till användning, tenn från England samt aluminium från England och Tyskland. Av hjälpmaterial importerades förnämligast deglar från England. Priserna på metaller förete i olika länder full parallellitet i sina rörelser, enär flertalet av ovan berörda metaller tillhöra de stora världshandelsartiklar, som äro föremål för internationella noteringar. De svenska prisernas höjd över världsmarknadspriset torde sålunda i huvudsak bestämmas av fraktkostnaderna från respektive marknader. E n kännbar olägenhet ligger i de skarpa växlingar, som samtliga råvarupriser äro underkastade. Denna olägenhet gör sig givetvis starkare kännbar för en i relativt liten skala arbetande industri, vars råvaruinköp äro begränsade, än för de stora världsföretagen. För de egentliga halvfabrikaten av koppar och mässing äro, som nämnt, råvarukostnaderna de dominerande. De uppgingo, enligt vad som framgår av nedanstående tabell, vilken grundar sig på uppgifter från den störste producenten, år 1913, till 70 k 90 % av tillverkningskostnaden eller mera. 1 Som synes äro materialkostnaderna lägre för mässingsfabrikat, beroende på den ingående zinkkvantiteten; sistnämnda fabrikat utvisa däremot högre såväl arbetslöner som bränsleoch övriga kostnader, förorsakade av legeringsprocessen. För kopparfabrikat spela återigen bränslekostnader och arbetslöner relativt mindre roll. I nedanstående tabell har även tullens höjd i procent av svensk tillverkningskostnad beräknats. För utrönande av det skydd, själva förädlingsverksamheten 1 Stat. n:r

V a r u s l a g

898 A Plåt, koppar, 1 m/m 898B mässing, 1 m/m 908 A Tråd, koppar, 1 m/m 908 B mässing, 1 m/m 1

D ä r a v i % T u l l 2 Tillverkningsi % av i % av manukostnad . , , Briinsle : ;\ • MaterialtillverkArbet3 ! Vnga kr. per " i och ° fakturelöner , n \ kostnader nings100 kg kostnad ringskostnad värde 150 127 139 142

86-4 77-7 93-G 69-G

5-6 8-4 35 13-4

1-7 29 0-2 2-4

63 ll-o 2-7 14G

6-G 7-8 7-2 7-0

48-5 35o 112-5 23-0

Förhållandena ha senare ä n d r a t sig, så att, särskilt för mässingsfabrikat, en större del av kostnaden fallit på arbetslöner och en mindre del på råmaterial. 2 Tullen utgör för samtliga varuslag 10 kr. per 100 kg.

Räntabilitet.

Tillverkningsekonomi.

Tullskyddets höjd och betydelse för utvecklingen.

302 åtnjutit, är emellertid tullens relation till manufaktureringsvärdet av större intresse. Även detta förhållande framgår av tabellen och visar jämförelsevis höga siffror. Dock bör bemärkas, att denna beräkningsmetod ej gör rättvisa åt den merkostnad gent emot utlandet, som förorsakas den inhemska industrien av högre materialpriser än de utländska ha att bära. För halvfabrikat av aluminium, nickel och nysilver, som huvudsakligen förekomma i form av plåt, framgår tullens andel av importmedelpriset 1914 av nedanstående tablå: Importmedelpris 1914 och tull i % därav Tulltaxerubrik

Tull sats V a r u s l a g Kr. per kg

Aluminium Kr. per kg

Nickel Kr. per kg

Nysilver o/ /o

Kr. per 1 kg

Plåtar och band: > 0'2 m/m valsade eller pressade 4-7 5-4 3-5 0-io 1-83 2*8 6 2-U 898 5-4 1-81 5-44 2-2 fre 012 899 2-22 2-98 4-09 2-84 8*8 6-1 0-25 901 8'3 < 0'2 m/m Av brist på produktionskostnadsuppgifter låter sig tullens andel av manufaktureringskostnaderna här icke beräknas. Då materialkostnaderna emellertid utgöra den ojämförligt största kostnadsposten, torde år 1914 manufaktureringskostnaderna även för ifrågavarande fabrikat till betydande del hava täckts av tullskyddet. Metallverken åtnjuta sedan 1895 ett tämligen allsidigt tullskydd för sin halvfabrikattillverkning, väsentligen bestående av koppar- och mässingsprodukter. Skyddet var till år 1904 ganska blygsamt, men torde, som ovan antytts, ej ha saknat betydelse för utvecklingen. Tillverkningsvärdet steg, under det att införseln närmast kan sägas hava stagnerat. Efter tullförhöjningen 1904 stiga tillverkningsvärdena snabbare än förut, men då konjunkturerna samtidigt förbättrades är det svårt att avgöra, i vad mån det förstärkta skyddet medverkat till denna utveckling. Av största betydelse har naturligtvis här varit den med landets elektrifiering följande ökade efterfrågan på koppartråd ävensom andra för elektroindustrien behövliga hithörande fabrikat. Det sålunda starkt stegrade behovet har mer och mer kunnat tillgodoses genom den inhemska produktionen. Särskilt framträdde detta efter 1911, då emellertid ytterligare en faktor av betydelse tillkom genom bildandet av förutnämnda storföretag, som • genomförde en för tillverkningens ökning sannolikt betydelsefull koncentration och specialisering av driften.

VIKTIGARE GRENAR AV HELFABRIKATTILLVERKNINGEN Produktionen av hithörande helfäbrikat omfattar dels den till metallverken förTillverkning, in- lagda tillverkningen av apparater, spik, nitar, bultar och metallduk samt nålar, och ut- häktor, hyskor och hakar m. m., dels fotogenkök, fotogenförgasningslampor, andra försel. lampor och belysningsarmatur, kapsyler, folier, stanniol, hagel, blykulor och patronhylsor samt varjehanda småartiklar. Av metallverkens tillverkning av helfabrikat faller från åren närmast före kriget huvudparten på ett enda verk, som framställer kokkärl, badkaminer, varmvattenautomater, större kopparslageriarbeten, varmpressat gods och gjutgods jämte spik, skruv och stift samt blykulor m. m. Sammanlagda värdet för leveranserna av dessa artiklar uppgick år 1911 till 535 000 och 1914 till 1 021 000 kr. För flertalet av ifrågavarande artiklar saknas statistik över in- och utförsel. I den mån uppgifter stå till förfogande belyses tillverkningens utveckling för övriga hithörande metallfabrikat av följande tablå.

303 1895 Spik, nitar och bultar Metallduk Knappnålar Byxhakar och spännen Makar och hyskor Säkerhetsnålar Fotogenkök Fotogenf örgasningslampor Andra lampor och belysningsarmatur 1

Kapsyler1

1000 kr. » ton 1 000 gross => » 1000 kr. » »

Hagel- och kulfabrikernas tillverkning

17 21 30

21 80 32 28

267 97 51

918 397 76

172 451 33 33 43 49 3 557 3 641 1688 446 197

Siffrorna för knappnålar, alla slag av hakar, hyskor, spännen och säkerhetsnålar omfatta endast tillverkningen vid Grusums mässingsbruk. Förutom vid nämnda verk återfinnas dessa tillverkningar endast inom småindustrien i Småland, vars produktion är av föga kvantitativ betydelse. In- och utförsel siffror för motsvarande varuslag meddelas här nedan.

/l°" , \ l 000 kr. Knappnålar, hatt- och säkerhetsnålar, häktor, hakar, i ton byxspännen m. m \ l 000 kr. Kokapparater och lödlampor 1 000 kr. Lampbrännare » Lampor och lyktor, ej s. n., av mässing » ;> » » » » av annat material... » Hagel och kulor » Folier och stanniol »

Införsel 1907 1913

Utförsel 1907 1913

75 305 67 157 6 175 253 202 76 79

7 32

Metallduk

45 143 9 216 300 65 45

8 1409

6 290

36 163 315

1331 Införseln av metallduk bestod nästan helt av s. k. viror för pappersbruken och var, som en jämförelse med tillverkningssiffrorna visar, ganska betydande före kriget. Införseln av metallverkens småartiklar åter var utan större betydelse. Ej heller förekom någon nämnvärd utförsel härav. Tillverkningen av fotogenkök och fotogenförgasningslampor äger däremot en betydande marknad utomlands. Åren 1909—13 uppgick sålunda utförseln av nyssnämnda tillverkningar samt lödlampor, lödverktyg, motorlampor och en del andra mindre betydande till denna industri hörande tillverkningar till över 60 % av produktionen. Svårare har tillverkningen av lampor och belysningsarmatur haft att arbeta sig fram på grund av besvärande utländsk konkurrens, särskilt från Tyskland. Ej heller med avseende å folier har den svenska industrien uppvisat en stark ställning. Införseln uppgick år 1913 till c:a 30 % av tillverkningen och någon nämnvärd export förekom ej. Införseln av hagel och blykulor (ej mantlade) var ock intill krigsutbrottet i stigande och översteg vid nämnda tidpunkt den inhemska tillverkningen. Av mantlade kulor och patronhylsor (mauserhylsor), av vilka artiklar staten är den största konsumenten, torde däremot ingen betydande införsel hava förekommit. Helfabrikatframställningens tillverkningsekonomi kan här endast belysas med produktionskostnadsuppgifter från år 1913 för ett urval av fabrikat. Utgångsmaterialet vid dessa tillverkningar utgöres förnämligast av halvfabrikat av koppar och mässing. Vad tillverkningen av fotogenkök och fotogenförgasningslampor beträffar levererades materialet huvudsakligen av svenska verk. Ifråga om metallverkens produktion av färdigfabrikat framställdes halvfabrikatet i allmänhet av resp. 1

Siffrorna i första

och andra kolumnen äro medeltal för åren 1891—95 resp. 1906—08.

Tillverknings-

304 tillverkare själva, medan de talrika småföretag, särskilt i Småland, som ägna sig åt hithörande tillverkningar, varit hänvisade till inköp av material. För tillverkning av viror och metallduk har fintråd (under O" 2 5 mm) av fosforbrons och mässing införts huvudsakligen från Tyskland och Frankrike. Dock har fintrådstillverkiiing i senare tid upptagits inom landet, till kvaliteten ej underlägsen den utländska. Vid lamp tillverkningen förbrukas utom halvfabrikat av koppar och mässing i form av plåt, tråd och rör även sådana av järn; alla av huvudsakligen svensk tillverkning. Däremot köptes från utlandet vissa helfabrikat såsom ledningstråd och porslin. Behovet av glas täcktes väsentligen av svenska bruk. Materialet vid kapsyltillverkningen utgöres i huvudsak av bly och tenn samt vissa färger och fernissor. Huvudparten härav infördes före kriget från utlandet. De olika kostnadselementens andel av tillverkningsvärdet ävensom resp. tullsatsers höjd i förhållande därtill år 1913 framgår för viktigare artiklar av följande tablå.

Tulltaxenummer

Material V a r u s l a g

931 Kaffekokare av aluminium (3 liter). 1267\ 1269/ Vattenmätare 2—3 kbm 923\ 924/ Metallduk 961 Knappnålar 962 Hyskor och hakar 982 Byxhakar och spännen 931\ Fotogenkök och iotogenförgasnings1295/ lampor Belysningsarmatur: 1295 Järn med ytbetäckning 1295 Koppar och mässing 937\ 944/ Kapsyler

Tullskyddets ftryutvS\_ lingen,

Övriga Arbetslöner kostnader

i % av tillverkningskostnad 31 "G

22-8

36-G

20-4

45-c 43-o

71-3

24-3

59-7 434 40-3

15-9 245 31-8

14-c

Tull kr. pr kg

i % av tillverkningskostnad

0-50

(Too (O-öo

16 8 12 6 29

24-4 31-1 27-a

(0-50 (0-2 5 0-GO 0-50 0 - 50

32 59-1

0'50

0-47- -0-55 0*13- -0 2 0

20—23 5—8

0-85

28-1

Metallmanufakturindustriens huvudtillverkningar av färdigfabrikat åtnjöto, som I vissa fall ganska högt tillv i s a t s , tullskydd redan i början av 1880-talet. taget framträder dess inflytande på tillverkningens och utrikeshandelns utveckling ganska tydligt. Skyddet för sådana småartiklar som hyskor och hakar, byxhakar och spännen kan sålunda antagas hava varit en verksamt bidragande orsak till den starka ställning de svenska tillverkningarna intagit på hemmarknaden, i motsats till andra liknande men lägre tull skyddade artiklar (säkerhetsnålar m. fl.). Emellertid finnas grenar av denna industri som nått en blomstrande utveckling utan att tullskyddet kan sägas hava haft någon större andel däri. Så är fallet med fabrikationen av fotogenkök och fotogenförgasningslampor, vilka äro rent svenska uppfinningar, exploaterade i rationellt bedriven massfabrikation. Detsamma gäller, om ock i mindre grad, metallverkens tillverkning av apparater, varmpressat gods, gjutgods samt spik och skruv, där specialisering och massframställning jämte tullskyddet skänkt tillverkningen av särskilt de sistnämnda artiklarna en tryggad plats på den svenska marknaden. ovan

305 MEKANISK VERKSTADSINDUSTRIl Med mekanisk verkstadsindustri förstås här tillverkningen av maskiner (andra än elektriska), fordon, skjutvapen, diverse av järn- eller metalldelar sammansatta artiklar (såsom kassaskåp och järnsängar), lantbruksredskap samt den till ifrågavarande industrier hörande gjutgodstillverkningen. Den självständiga verkstadsindustrien utvecklade sig under 1800-talets senare hälft dels ur de med järnhanteringen och skeppsbyggeriet förenade mekaniska verkstäderna, dels ur reparationsverkstäder och gjuterier. Denna verkstadsindustriens emancipering befordrades främst av reparationsverkstädernas behov av att vidmakthålla en kontinuerlig drift året om, varigenom de föranleddes upptaga lagertillverkning av specialfabrikat, och denna tendens förstärktes genom tillkomsten av de moderna verktygsmaskinerna och genomförandet av en rationell arbetsfördelning. Under 1890-talet inträder en kraftig utveckling, varvid större, uteslutande för viss specialtillverkning avsedda fabriker uppstodo. Tillverkningen differentieras och börjar delvis antaga storindustriella former. Med 1857 års tulltaxa bortföll allt tullskydd för varugruppen maskinerier, red- Tullpoliskap och verktyg eller delar därav. Tullfriheten kvarstod till 1892, då, i sam- ttska daia band med den allmänna revisionen av industritullarna, alla viktigare hithörande varuslag åsattes en värdetull av 10 %. Någon ändring häri företogs sedan icke förrän år i 904, då elektriska maskiner utbrötos ur tulltaxans rubrik för maskiner och försågos med ett till 15 % av värdet förhöjt tullskydd. 1911 års tulltaxa ersatte för flertalet verkstadsprodukter den förra värdetullen med vikttullar, vilket nödvändiggjorde en långt driven specialisering och en ingående gradering av tullsatserna med hänsyn till varornas vikt och förädlingsgrad. Undantag gjordes endast för ett antal maskiner, vilkas skiftande beskaffenhet ej gjorde det möjligt att bestämma tullsatsen efter vikt. I varje fall skulle dessa tullar dock motsvara 5 % av varans värde eller, då olika tullsatser voro stadgade allt efter olika vikt per stycke, i intet fall utgå med lägre belopp än för högst tullbeskattade varor i närmast lägre viktgrupp. De nya maskintullarna avsågo att bereda industrien samma skydd som förut, ehuru på ett effektivare sätt. I stort sett torde detta mål ock hava nåtts. Vissa specialmaskiner, automater och patentskyddade maskiner erhöllo emellertid av hänsyn till de förbrukande industriernas intressen med avsikt lägre tullskydd, en del enklare maskiner däremot högre skydd, av det uppgivna skälet a t t de voro föremål för tillverkning vid ett stort antal företag inom landet. Med avseende å maskindelar innebar omläggningen av tulltaxan en sänkning av skyddet å den varukategori, som, skild från maskingruppen, benämnes »ej särskilt nämnda» delar (dock ej hit hänförliga delar av plåt och bleck). Införseln av hithörande artiklar har emellertid i all huvudsak utgjorts av reservdelar, vilka även 1 Jfr Tull- och traktatkommitténs utredn. n:r XVIII: Den svenska mekaniska verkstadsindustriens utveckling intill krigsutbrottet av E. LINDER. 20 - 3501. T. T. Del II.

306 före tull förändringen införts till betydligt lägre kostnader, än vartill de skulle framställts inom landet. Någon menlig inverkan å den inhemska tillverkningen torde därför den nämnda tullsänkningen för maskindelar i större utsträckning ej hava utövat med undantag möjligen för velocipeder och symaskiner, i avseende vara en ganska betydande industri för hopsättning av importerade delar tillkommit. ProdukAntalet verkstäder, varibland även inräknas järnvägs- och spårvagns verkstäderna, tionens samt deras arbetarpersonal redovisas vissa år under perioden 1881 — 1912 sålunda utveckling i statistiken: In- och utförsel.

Ar 1881 1886 1891 1896 1901 ... 1906 1912

Antal verkstäder 228 231 265 314 393 451 502

Antal arbetare 11655 13230 17039 16457 21750 23452 23864

Siffrorna ange alltsedan 1890-talets början en livlig företags bildning. Personalen företer den kraftigaste tillväxten under perioden 1886—1901. (Det är dock sannolikt att den angivna ökningen 1881—91 delvis beror på noggrannare redovisning i statistiken.) Efter 1900-talets ingång förefaller personalökningen att ha i viss mån avstannat. Tillverkningens utveckling kan för samma tid i genomsnittliga värdesiffror anges sålunda: 1 medeltal år 1881/85 1886/90 1891/92 1893/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

1 J

' ' 24-5 24-4 23-3 27-1 42ö 53-1 78-9 106-4

Indextal, med reduktion till enhetlig prisnivå 100 108 101 130 191 223 304 377

Produktionssiffrorna inbegripa icke alla tillverkningar, som vanligen pläga hanföras till verkstadsindustrien, sålunda ej velocipeder, kassaskåp och järnkonstruktioner, vilka i statistiken något oegentligt förts under rubriken järnmanufaktur. I det hela torde de dock någorlunda karakterisera utvecklingen. Det visar sig — sedan reduktion gjorts för penningvärdets förändring — att någon större kvantitativ tillväxt inträdde först efter 1892, det år då tullen å maskiner m. m. infördes. Det förefaller härav att döma ganska troligt, att denna tull inverkade stimulerande på verkstadsindustriens utveckling. Säkerligen har dock i minst lika hög grad inverkat den allmänna industriella expansion, som samtidigt ägde rum och varigenom behovet av maskiner och andra verkstadsprodukter i hög grad stegrades. Detta göres sannolikt genom en jämförelse med in- och utförselsiffrorna (se nedan),, varav framgår att tullen, utom under de första åren, ej synes i högre grad ha utestängt importen, vilken åtminstone till en början växte jämsides med produktionen. — Sedermera, efter sekelskiftet, har importen märkbart förlorat i betydelse,, medan utförseln fått en allt större omfattning, vilket visar att verkstadsindustriens stora expansion under senare år förnämligast härrört därav att den i fråga om vissa av sina grenar arbetat sig upp till full konkurrensmässighet ur världsmarknadssynpunkt. Från att i början av 90-talet ha uppgått till endast något över 14 % av tillverkningen skulle exporten åren närmast före kriget enligt statistiken ha stiget till nära 46 % därav, samtidigt som den absolut, efter värde räknat, ungefär tiodubblats.

307 TILLVERKNING, IN- OCH UTFÖRSEL AV MEKANISKA VERKSTADSPRODUKTER I medeltal år 1881/85 1886/90 1891/92 1893/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13 1

Tillverkning 24-5 24-4 23-3 27-1 42-5 53-1 78-9 106-4

Införsel Miljoner 8-8

10-6 13-o 9-7 23-3 20-6 27-9 1 30-4

Tillverkning Utförsel Förbrukning förbrukning tillverkning 308 79-5 8-2 32-3 75-5 111 33-0 70-6 14-2 32-2 84-2 17-0 56-6 75-1 21-6 59-1 89-8 27-5 80-o 98-6 34-o 88-o 120-9 45'9

Utförsel kronor 2-5 2-7 3-3 4-c 9-2 14-6 1

26-8

48-8

Approximativt.

TILLVERKNING, IN- OCH UTFÖRSEL AV VERKSTADSPRODUKTER AR 1 9 1 3 . Tillverkning

Införsel i Utförsel Tillverkning i % av förbrukning 1 000-tal kronor

Ångpannor, förvärmare och kondensorer-• • Ångmaskiner, ångturbiner, lokomobiler och ångvältar Lokomotiv och tendrar Förbränningsmotorer Vattenturbiner och regulatorer för djiika Axellager och transmissioner Pumpar, fläktar, ventilatorer, blåsmaskiner, kompressorer, exhaustorer och kylmaskiner Lantbruksmaskiner Mjölkskumningsmaskiner Sy- och stickmaskiner Maskiner o. maskindelar för: metallbearbetning o. för gjuterier trä- och korkbearbetning sten- och mineralbearbetning samt tegel-, cement-, ler-, glas- och porslinsfabriker pappersmasse-, papp- och pappersfabriker boktrjxkerier, bokbinderier och kartongfabriker biyggerier, brännerier, socker-, stärkelse-, jäst-, margarin- och mineralvattenfabriker mejerier, sädeskvarnar, bagerier, chokladoch konfektfabriker textilvaruf abriker läder- och gummifabriker tändsticksfabriker Diverse ej spec, maskiner och maskindelar Gevär, l-evolvrar, pistoler och kulsprutor..*. Kanoner, pansar och annan krigsmateriel • Järnvägs- och spårvagnar Au tom obiler Andra vagnar Velocipeder och velocipeddelar (även motor-) J ärnsängar Kassaskåp och kassavalvsdörrar Järnkonstruktioner och grövre plåtarbeten

2 059

85-0

2 397 3 321 15 537 2 505 10 398

388 191 474 8 558

1092 146 9 232 367 3 907

141-3 98-7 229-2 116-7 147-5

2 458 15 268 15 331 2 283

715 2 077 1793

831 7 266 14 946 175

105-0 151-5 3 982i 58-5

4125 4129

4 524 339

1300 1964

56-1 171-8

4 839 4 397

52 667

396 504

107-7 96-4

22-3

85-4

1570 185 105 565 20 350 1054 3 247 9 950 1732 3 633 7 504 544 640 6 855

409 2 202 442 130 5 082 241 20 86 3 047 77 882 5 6 1402

1256 19 3 553 1549 190 1046 660 173 273 531 6 151 284

217-2 7-8 19-3 397-9 85-2 95-4 146-2 106-1 37-e 105-7 95-6 100-2 129-3 86-0

308 Tablån å föregående sida, vilken grundar sig på tab. 7 i kommitténs översiktstabeller angående industriens utveckling (Utredn. XXII), innehåller en sammanställning av uppgifter rörande tillverkning, in- och utförsel år 1913 för huvudslagen av verkstadsindustriens produktion. Givetvis är det icke möjligt att av ett enda års statistik vinna tillförlitlig kännedom om produktionens och utrikeshandelns betydelse för de olika fabrikatgrupperna, då siffrorna för detta år ju till en del kunna vara mindre representativa. Förändringar i statistikens uppställning omöjliggöra emellertid en över en följd av år utsträckt jämförande uppställning. För en allmän orientering torde tablån giva tillfyllestgörande vägledning. En i förhållande till den inhemska förbrukningen relativt obetydlig tillverkning visa enligt tabellen företrädesvis grupperna textilmaskiner, maskiner för läder- och gummifabrikation, boktryckeri- o. dyl. maskiner samt automobiler. Jämförelsevis stora importsiffror förete även grupperna metallbearbetningsmaskiner, lantbruksmaskiner (mest skördemaskiner), sy- och stickmaskiner, järnkonstruktioner samt under diversegruppen sammanförda maskiner och maskindelar, ehuru här importen till en del kompenseras av export. Mera jämnt avpassad efter hemmarknadens behov ter sig tillverkningen av lokomotiv samt järnvägs- och andra vagnar, pumpar och fläktar m. m., sten- och mineralbearbetningsmaskiner, pappersmasse- och pappersmaskiner, skjutvapen och velocipeder. Som speciella exportbranscher åter framträda särskilt grupperna mjölkskumningsmaskiner, motorer av skilda slag ävensom ångmaskiner (ångturbiner), vissa slag av lantbruksmaskiner (slätter- och skördemaskiner, såningsmaskiner, hästräfsor, tröskverk m. m.), axellager (kullager), träbearbetningsmaskiner och tändsticksmaskiner. Orsakerna till dessa stora olikheter beträffande särskilda tillverkningsgrupper äro tydligen växlande. En otillräcklig inhemsk produktion har antagligen i en del fall (exempelvis beträffande textilmaskiuer) sin grund i en jämförelsevis liten inhemsk förbrukning, som ej lockat till att upptaga produktion inom landet, Delvis inverka här naturligtvis även patentförhållanden. Å andra sidan beror frånvaron av större import för vissa slag av produkter (exempelvis stenkrossar, pressar, järnsängar) uppenbarligen på en i förhållande till fraktkostnaden låg förädling eller en hög vikt, som gjort långväga transporter mindre lönande. Den stora utförseln av åtskilliga hithörande varuslag har i regel sin huvudorsak i en hög kvalitet, överlägsna konstruktioner, merendels vilande på svenska uppfinningar och patent, samt förstklassigt material och utförande. FöretagsFrågan om åstadkommande av större driftkoncentration för höjande av konkursforek oc i rensförmågan har för få industrier varit föremål för så mycken diskussion som för centration. verkstadsindustrien, vilken i särskild grad lider av splittring och mangsyssleri. Bland verkstadsindustriens egna målsmän hava de framträdande bristerna härutinnan länge uppmärksammats utan att de dock i högre grad kunnat avhjälpas. Visserligen hava sammanslagningar av företag särskilt under senare år förekommit, men de hava icke alltid varit förenade med en koncentration av driften. I vissa fall, dock säkerligen icke i den omfattning, som varit möjlig, har man begagnat den mera smidiga utväg, som utbyte av tillverkningar mellan företag erbjuder. Tillverkningens fördelning och antalet verkstäder (ej företag) på olika storleksgrupper av verkstäder (tillverkningsvärdet indelningsgrund) åren 1896 och 1912 framgår av sammanställningen å följande sida. Tablån visar, att de större verkstäderna, d. v. s. sådana, vilkas tillverkningöversteg 72 m i l J- kr., år 1896 bidrogo med knappt hälften, år 1912 med över 65 % till verkstadsindustriens totala produktionsresultat. Stordriftens ökade relativa betydelse motsvaras av en minskad betydelse för såväl den medelstora driften som smådriften. På grund av penningvärdets fall, som under perioden uppgick till nära 40 %", framstår dock koncentrationen starkare än den i verkligheten var.

309 Antal Storleksgrupper

Absoluta tal 1896

i Tillverkningsvärde i 1 000-tal kr. t. o. m. 50 000 kr .")() 000—500 000 » över 500 000 » Summa

verkstäder Procent

Tillverkningsvärde i % av det totala

lflfi

Qfi2

88 12

178 42

662 297 4*1

54i 36-9 8-7

9-1 41-7 49-2

5-9 29-0 65-1

100-o

lOOo

100-o

Och då vidare, som av tabellen framgår, såväl de medelstora som de stora verkstäderna stego i antal relativt till de små, torde det kunna sägas, att driftkoncentrationen från 90-talets mitt och fram till världskriget — en i övrigt utomordentligt livlig utvecklingsperiod inom denna industri — genomsnittligt varit ganska litet utpräglad. — Jämförelser med Tyskland och Förenta Staterna visa även, att driftkoncentrationen i dessa länder varit vida starkare än i Sverige. En utveckling mot större verkstadsenheter behöver icke nödvändigt innebära en SpeciaMkoncentration i tillverkningen av de särskilda varuslagen. Driftkoncentrationens sering. ekonomiska värde är därför även beroende av i vilken grad tillverkningen kunnat specialiseras. Vid den undersökning som verkställts angående specialfabrikationens omfattning inom verkstadsindustrien har det visat sig lämpligt att till specialföretag räkna sådana företag, vilkas produktion till 75 % eller mera fallit inom en enda maskingrupp. Vissa oformligheter ha likväl vid denna uppdelning ej kunnat undvikas, och särskilt bör anmärkas, att en del stora verkstäder med två eller flera betydande specialavdelningar kommit att räknas som »blandade» verkstäder, emedan ingen av dessa avdelningar var för sig representerat 75 % av den totala tillverkningen. Undersökningen har gett vid handen, att år 1897 16-5 % och 1912 31'8 % av samtliga företag voro specialföretag; specialtillverkningens värde steg samtidigt från 7-9 till 46-8 milj. kr., vilket motsvarade 34*7 resp. 64'6 % av verkstadsindustriens totala tillverkningsvärde. Den kraftigaste stegringen uppvisade den under perioden till storindustriella dimensioner utvecklade produktionen av separatorer och förbränningsmotorer samt den ävenledes starkt ökade special tillverkningen av lantbruksmaskiner och lantbruksredskap. Specialtillverkningens fördelning på storleksklasser nyssnämnda år efter värde räknat framgår av följande sammanställning: 1897 1912 Milj. kr. % Milj. kr. % Tillverkning per verkstad under 50 000 kr 0'2 2-8 Tö 3"2 50 000—250 000 kr. ... 1/5 19'2 5*8 12a 250 000—750 000 » ... 0-7 91?. 7'8 16'8 över 750 000 » ... 5'4 68"7 31'7 67-7 100-o 46-s 100-o Summa 7ms Specialtillverkningen var alltså, av dessa siffror att döma, huvudsakligen koncentrerad till storindustrien, och dess andel av denna var under perioden i stigande. Den utgjorde av den högsta storleksgruppen år 1897 38 _%"> &r 1912 56 %. E t t utmärkande drag för stordriften inom verkstadsindustrien vid tiden närmast före kriget var sålunda, att densamma i Övervägande grad vär specialiserad, enligt den något vida innebörd, som här givits detta begrepp. För verkstadsindustrien i dess helhet kan anges följande genomsnittliga fördel- Tillverkning av produktionskostnaderna på de skilda huvudslagen av kostnadselement (jfr ning 8ékonomi. kommitténs översiktstabeller, Utredn. X X I I , tab. 10):

310 Råvaror Bränsle och kraft Arbetskostnad Förvaltningskostnad Övriga kostnader och vinst

Procent 37 3 28 7 25 Summa 100

Emellertid äro variationerna betydande mellan olika grupper av fabrikat, särskilt vad angår proportionen mellan råvaru- ock arbetskostnad. En viss föreställning härom skänker nedanstående sammanställning, som anger ungefärliga förhållandet mellan nämnda slag av kostnader för ett antal betydelsefullare tillverkningar. Vid de kalkyler, som ligga till grund för nedan meddelade uppgifter, ha endast rena fabrikationskostnader medtagits. Skatter, försäljnings- och lagringskostnader äro sålunda uteslutna. Tackjärn har i allmänhet antagits som utgångsmaterial, varför kalkylerna som regel jämväl omfatta gjuteriprocessen:

Torkcylindrar, pressvalsar, kalandrar, fläktar, ventilatorer, sulfitkokare, diffusörer Hanar, vältar m. fl. slag av enklare lantbruksredskap, maskiner för målning och sönderdelning, såsom tuggare, kul- och rörkvarnar, stampverk, kollergångar, desintegratorer, valskvarnar m. fl Bark-, klyv- och huggmaskiner, slipverk, defibrörer, pappersmaskiner, halm- och höpressar, svängkranar, kompressorer, blåsmaskiner, pumpar, skörde- och slåttermaskiner, hästräfsor, såningsmaskiner, vattenturbiner, ångpannor Metallbearbetningsmaskiner, förbränningsmotorer, hissmaskinerier, träbearbetningsmaskiner, tröskverk, tändsticksmaskiner, ångturbiner Räkne- och skrivmaskiner

Eåvarukostnad

Arbetskostnad

o/o

o/ /o

10—20

40—56

10—25

25—40 20

25—35 60

Med avseende å råvarorna är det otvivelaktigt, att den svenska verkstadsindustrien i regel arbetar med högre kostnader än de större utländska konkurrenterna, då råvarorna till en del måste importeras, medan de i konkurrentländerna frambringas på stället, samt delvis, såsom beträffande järnplåt och arbeten därav samt balkar, betungas av tullar. I viss utsträckning uppvägas väl de högre kostnaderna för svensk vara av dess bättre kvalitet, men icke alltid är detta fallet. Vad särskilt en så viktig importvara som gjuteri tackjärn angår, bör erinras om att det engelska gjutjärnet, som utgör huvuddelen av införseln, icke endast är billigare än det svenska utan för vissa ändamål även lämpligare på grund av dess högre kisel- och fosforhalt. Å andra sidan försvarar det svenska järnet framgångsrikt sin plats, då ett hårt och starkt gjutgods skall framställas. Åren närmast före kriget kan verkstadsindustrien antagas hava försålt i runt tal 60 % av sin tillverkning inom Sverige, medan 40 % exporterats. Härigenom var större delen av industriens avsättning undandragen en i konkurrenshänseende tyngande belastning av de införda råvarornas transportkostnader, emedan samma råvaror införda i förädlat skick som delar i en utländsk maskin, skulle dragit än högre fraktkostnader på grund av den färdiga varans mera skrymmande beskaffenhet, dyrare emballage m. m. Saken må belysas med ett exempel. För framställning av det i en snabbsvarv av 2 200 kg:s vikt ingående gjutgodset åtgår 2 235 kg obearbetat gjutgods. Antages att å ena sidan det använda tackjärnet och å andra sidan svarven infördes från England, skulle år 1913 den senare betingat en frakt av c:a 2 kr. per 100 kg (London—Stockholm) men tackjärnet, som erfordras för att

311 framställa gjutgods i denna kvantitet färdig vara, endast 1"04 kr. (från försäkringsoch speditionskostnader bortses i bägge fallen). Hade svarven tagits från Tyskland och tackjärnet från England, hade skillnaden blivit än större. Motsvarande tal för en excenterpress vägande 900 kg och i vilken gjutgodset likaledes utgör den ojämförligt största delen av maskinens vikt, voro i runt tal 2 kr., resp. 1*0 2 kr. 1 Verkstadsindustriens löneförhållanden belysas av följande siffror. Medeltimförtjänsten, beräknad på samtliga arbetares löner vid verkstad i Stockholm, utgjorde 1885 22"6 öre och 1914 61*1 öre, vid verkstad inom den lägsta lönegruppen i landsorten 15*2 resp. 47'i öre — en ökning i förra fallet av 170 % och i det senare av 210 %. Den väsentliga lönestegringen inträdde, naturligt nog, först sedan verkstadsindustrien efter 1890-talets mitt inträtt i sitt expansiva skede. I stort sett försiggick ökningen i accelererat tempo, samtidigt som skillnaden mellan timförtjänsten i Stockholm och landsorten allt mer utjämnades. En jämförande bild av löneförhållandena i Tyskland, Frankrike, Belgien, England, Förenta Staterna oeh Sverige under en följd av år ger följande tabell. Siffrorna äro medeltal av timförtjänst för maskinuppsättare, svarvare, gjutare, smeder, plåtslagare och hantlangare. Visserligen ingå ej alltid samma yrkeskategorier i serierna, men avvikelserna äro dock ej större än att siffrorna kunna anses vara jämförbara. MEDELTAL Å TIMFÖRTJÄNST I ÖRE FÖR MASKINUPPSÄTTARE, SVARVARE, GJUTARE, SMEDER, PLÅTSLAGARE OCH HANTLANGARE I NEDANSTÅENDE LÄNDER 2 I Ar 1885 1890 1895 1900 1904 1811 1914

_ . c* 1 1 , V l A e ' . Stockholm Landsorten 21-9 17-7 23-7 18-9 24-7 19-7 — 24-9 34-s 29-8 60-2 45-3 66-8 49-1

Tvsklands 27-7 37-4 35-9 46-8 — — 45-9

Frankrike *

England3

40-9 44-5 45-7 470 — 50-6 —

— 59-7 61-5 644 64-4 66-5 64-2

Amerikas Förenta Stiter 3 — 87-4 85-7 90-7 — — —

De anförda uppgifterna visa, att de svenska lönerna intill sekelskiftet genomgående voro lägre än i de övriga länderna, men att efter sekelskiftet en redan under 1890-talets genombrottsår påbörjad utjämning tydligt framträder. Vid världskrigets utbrott hade sistnämnda utveckling lett till att i Sverige i regel betalades fullt lika höga, men sannolikt högre arbetslöner än i Tyskland och Frankrike samt lika höga som i Englands förnämsta industridistrikt. Förbrukningen av stenkolsbränsle — stenkol och koks — inom verkstadsindustrien anges i kommerskollegii specialundersökning rörande bränsleförbrukningen åren 1 9 1 3 - 1 7 för denna industri i dess helhet till c:a 150 000 ton år 1913, vilket med ett medelvärde av 20 kr. per ton skulle motsvara ungefär 3 milj. kr. Antages, att priset på grund av fraktkostnader ställt sig 30 % dyrare i Sverige än exempelvis i England och Tyskland, skulle härav föranledas en merkostnad av c:a 3 / 4 milj. kr. eller c:a 1 ^ av verkstadsindustriens hela tillverkningsvärde. Häremot svarar emellertid en, visserligen svårberäknad, mindrekostnad för vattenalstrad elektrisk kraft, vilken år 1913 torde ha motsvarat c:a 60 % av hela kraftförbrukningen. Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att — om än naturligtvis förhållan1 I verkligheten består gjutgodset oftast av en blandning av utländskt och svenskt järn samt skrot, men proportionerna växla givetvis efter gjutgodsets ändamål. I exemplen ovan antages, att 16 % av tackjärnet går förlorat vid gjutningen. *3 Beträffande vissa ojämnheter, som vidlåda materialet, se Utredn. XVIII, sid. 85. Medeltal av löneuppgifter för ett flertal viktigare industriorter.

312 dena ställt sig betydligt olika för olika verk, beroende på läge och storlek m. ra; ifråga om kostnader för drivkraft någon egentlig merkostnad knappast förefunnits för den svenska verkstadsindustrien över huvud i jämförelse med det konkurrerande utlandet, men att beträffande ugnsbränsle (huvudsakligen koks) en okompenserad merkostnad förefunnits, som dock icke gärna kan ha belöpt sig till mer än ett par tiondedels procent av hela tillverkningsvärdet i genomsnitt. Av det sagda torde framgå, att före kriget för ifrågavarande industri vissa om än ej mera betydande direkta merkostnader vid jämförelse med det konkurrerande utlandet existerat, bestående framför allt i råvarutullar samt en åtminstone i jämförelse med de kontinentala länderna något högre arbetslönenivå och därav förorsakad högre arbetskostnad. Framför allt har emellertid verkstadsindustriens på en del områden tydligt markerade underlägsenhet i konkurrenshänseende gent emot utländsk industri varit att tillskriva produktionens splittring på ett allt för stort antal företag samt en mindre utvecklad standardisering och specialisering. Våra främsta konkurrenter, Förenta Staterna, Tyskland och England hava med avseende å standardisering vunnit ett försprång framför Sverige som varit svårt att inhämta. En övergång till standardiserad och specialiserad tillverkning fordrar nämligen som regel betydande kapitaltillgångar för inarbetande av standardartiklarna och helst en egen skyddad marknad av jämförelsevis betydande omfattning. Inom vissa branscher, merendels kännetecknade av en högt organiserad stordrift, har vår verkstadsindustri lyckats på världsmarknaden upparbeta en stor och stabil avsättning av standardiserade produkter (separatorer, kullager, förbränningsmotorer m. ni.). Ifråga om vissa svenska verkstäder, framför allt dem som äro att hänföra till gruppen »fabriker för blandad tillverkning», fanns emellertid vid krigsutbrottet och finnes ännu en ej obetydlig marginal för tillverkningskostnadernas nedbringande genom standardisering även med vederbörlig hänsyn tagen till de hinder, som knapphet på kapital och en liten hemmarknad utgöra för en omläggning av tillverkningen i denna riktning. BäntabiliTill grund för en undersökning av verkstadsindustriens räntabilitet för åren 1911 tet. —14 h a l a gts balansräkningar för 88 större bolag med ett sammanlagt aktiekapital vid 1911 års slut av 61*3 milj. kr. och vid 1914 års slut av 78*9 milj. kr. För samtliga dessa bolag i genomsnitt var avkastningen nämnda år någorlunda tillfredsställande. Nettovinsterna i procent av det egna kapitalet utgjorde under de fyra åren resp. 7*1, 8'3, 8'6 och 7*5 %, De »blandade» och specialiserade verkstädernas räntabilitet framgår av följande sammanställning:

Verkstäder med blandad tillverkning. Specialverkstäder

1911 5"2 8-1

1912 6-7 9-2

1913 6-3 9-8

1914 7-7 7-5

En undersökning av ställningen för olika stora företag inom den blandade gruppen visar, att räntabiliteten ökades med storleksgraden hos företagen. Bolag med eget kapital under 200000 kr » » 200000— 500000 » » » 500 000—1000 000 * > » över 1000000 »

1911 2'9 3'8 5-7 5'7

1912 27 37 5-2 8-o

1913 4"4 5'3 5-3 6-9

1914 7*4 55 3-1 8-8

Under de relativt goda åren 1911—13 synas de två första gruppernas företag i stort sett icke hava avkastat normal kapitalränta. Endast företag med över 1 milj. kr. eget kapital kunna sägas hava nått över denna nivå.

313 Bland de specialiserade företagen må räntabilitetssiffror anföras för några huvudgrupper. Bolag för tillverkning av 1911 1912 1913 1914 separatorer 9-9 10*4 111 8a lantbruksmaskiner 6*5 8-2 8*9 9'0 motorer... 4o 7"! 94 7'1 Här nedan meddelas några jämförelsesiffror för svensk och tysk verkstadsindustri l

Verkstäder med blandad tillverkning Tyskland Sverige Verkstäder för tillverkning av lantbruksmaskiner Tyskland Sverige

Nettovinst i % av eget kapital

Utdelning i % av aktiekapital

8'4 5-2

7-4 6-7

8-0 6-3

6-8 6-1

7-5 6-4

7-3 6-5

6-2 6-5

9-9 8-2

10-7 8-9

9-o 10-0

101 9-3

10-o Ho

En blick på tabellen visar, att den tyska maskinindustrien under åren närmast före kriget genomgående lämnade högre nettovinster men relativt mindre utdelningar än den svenska. I den mån material härför kunnat erhållas, meddelas å följande sida uppTullgifter angående tullens procentuella andel dels av införselvärdet och dels av ut- shyddets höjd. förselvärdet minus 10 % därav, råvarutullen i procent av den färdiga varans pris samt det effektiva tullskyddet, varmed förstås skillnaden mellan nominell tull och råvarutull. Det effektiva tullskyddets höjd angives under den förenklande förutsättningen, att råvarornas, resp. halvfabrikatens, och färdigfabrikatets tullar fullt utnyttjats. Så är givetvis långt ifrån alltid fallet, och särskilt torde de sålunda framräknade talen för det effektiva skyddet vara för låga för verkstäder, som genom egen tillverkning täcka sitt behov av halvfabrikat, i det nämligen halvfabrikaten i sådant fall ofta torde kunna framställas billigare än till marknadspris, om än även motsatsen kan förekomma. Frågan i vad mån råvarutullarna tagas i anspråk är i regel av största intresse beträffande gjutgodstullen, som ej sällan representerar den största posten, och med avseende å vilken utnyttjningsgraden synes vara mycket växlande. Materialtullen har i följd härav beräknats dels med dels utan gjutgodstullen. Verkstadsindustriens expansion sammanfaller till tiden med det allmänna induTullstriella uppsvinget, vilket medförde ett starkt ökat behov av dithörande produkter, skyddets behov vilka vårt land med dess befolknings på det mekaniska området speciellt betydelse för induinriktade begåvning hade särskilda förutsättningar att tillgodose. Delvis har vår striens utverkstadsindustri för sin blomstring haft att tacka svenskt uppfinnaregeni, som veckling. givit upphov till tillverkningar, vilka under skicklig ledning utvecklats till världsartiklar. Osannolikt är oj, att tullskyddet även beträffande fabrikat av här åsyftat slag kan ha varit av något gagn, i det att det berett en tryggad marknad, varpå till en början en specialtillverkning med framtidsmöjligheter kunnat stödja sig, fastän det senare, i den mån en starkare export upparbetats, blivit för sådana företag av mindre betydelse. Ifråga om vissa andra tillverkningar har utvecklingen ganska säkert betingats framför allt av det naturliga skydd, som förefunnits i relativt höga tranTechnik und Wirtschaft; häfte (3, 1921.

314 V a r u s 1a

Effektiv Tall (be- RåvaruTull (de- räkn.)i% tull i % Effektiv tull i % Tullsats bit.) i % av export- av den tull i % av manuKr. per av import- medelpris färdiga av varu- fakturevarans värdet rings100 kg medelpris minus 10 % värde l • värdet

Ångpannor-•

105 Lokomobiler

10-0

Lokomotiv Förbränningsmotorer

10-0

Kompressorer Pneumatiska verktyg Snabbsvarvar Hyvelmaskiner (för trä)

10 10 10

10-0 10-0

6-o

3*1 2-6 4-1 2-8 5-7

7-7

10-0 10-0 7-1

1-3 1-6 2-2

12-8

\ 13

Sågmaskiner (för trä) ..

10-6

Andra träbearbetningsmaskiner Kokare och behållare Maskiner för pappers- och cellulosatillverkning

12 6

13-3 10-6

{ 0-7 i 32 \ 0-8 5-6

10-o

/ 3-8 \ 16

Tändsticksmaskiner

10-o

ri-6

Stenkrossar

10-0

10-o

Plogar

6 U-o

9*8

Skördemaskiner och slåttermaskiner

lli

13G

Tröskverk

12-8

15-2

Symaskiner Hammerlessgevär Spårvåg i skjutviktskonstr. M otorsprutor Kassaskåp Sängar för barn

f 3-3

/32

\ 0-3 2 0-6 / 8-1 \ 4-3 / 98 \ 4-3 f 5-7 \ 2-2

3-6

3'6 15-8 10-0 27-8

0-1 4-5 1-5 2-1 6-5

6-2 8-4 8'4

9-7 9-4 1-7 5-5 3-9 94 9-5 13o 6i

l 5 1-50

10 0-2 5 0-80 /o-i2 Andra sängar av järn eller mässing \0-85 Järnvägsgodsvagnar 8 Automobiler 15 Andra vagnar och fordon--15 Velocipeder 20 kr. per st.

/ 2-c

2-9 3-5 5-9 7-2 4-3 f 6-9 t 7-2 8-7 8-4 4-9 9-o ll-o 8-o 9-9 10-1 12-5 4-9

10-0

38—109 15—39 13-o 15-0

15-o 22-0

*19-4 6-6 0-9

0-o 10-o

3-5 11-3 8-5 25-7 31-5 19-6 6-4 14i 15-o 120

1 När två procenttal för råvarutullens storlek angivits, innebär detta, att i det övre talet gjutgodstullen medräknats i råvarutullen, medan i det nedre detta ej är fallet. 2 Maskinen helt en gjuteriprodukt, varför gjutgodstullen ej ingår i råvarutullen. Hade så skett, skulle den effektiva tullen, som sålunda huvudsakligen avsåge skydd för hopsättningen hava uppgått till l - i %. 8 Råvarutullen liksom den effektiva tullen hänför sig till en säng, vars nominella skydd var 38 %. 4 Råvarutullen liksom den effektiva tullen hänför sig till en säng, vars nominella skvdd var 3 9 % .

315 sportkostnader vid import; här kunde nämnas sådana artiklar som t. ex. stenkrossar, pressar, kassaskåp, järnsängar. De nu åsyftade grupperna utgöra dock knappast huvuddelen av den svenska verkstadsindustrien, vilken — frånsett reparationsarbeten — i väsentlig utsträckning ägnas tillverkningar, som i konkurrens med utländsk industri tillgodose en mängd skiftande behov för hemmarknaden. För denna tillverkningsgrupp har tullskyddet helt naturligt haft sin egentliga betydelse. Det torde kunna antagas som sannolikt, att vid frånvaro av skydd verkstadsindustrien — där icke sådana särskilda förutsättningar som de ovan antydda förelegat — i stor omfattning stannat vid en övervägande reparationsverksamhet. Det allsidigt utbyggda och tämligen jämna skydd, som denna industri åtnjutit, har otvivelaktigt lockat till att upptaga produktion av en mängd skilda artiklar. I den mån denna haft karaktären av mer eller mindre tillfälligt beställningsarbete, vilket i ganska stor omfattning varit fallet, skulle måhända beställningarna även tullskyddet förutan till en viss grad gått till svenska verkstäder. Men många slag av tillverkningar, innefattande särskilt maskiner för varjehanda speciella industrier, skulle sannolikt ej kommit till stånd, om tullskydd saknats. Den underlägsenhet för svensk industri, som härutinnan i viss utsträckning måste anses förefinnas, torde få anses bero dels på en jämförelsevis obetydlig förbrukning, som utesluter en standardiserad produktion, dels på att tillverkningen varit starkt splittrad, svagt specialiserad och huvudsakligen bedrivits inom mindre företag. I det föregående har visats, att en viss koncentration sedan 90-talet kommit till stånd inom den svenska verkstadsindustrien, om än icke särskilt starkt utpräglad. En specialiserande tendens har ock gjort sig gällande men ej heller detta — utom för enstaka varuslag — i mera framträdande grad. Industriens starkare inriktning på sådana tillverkningsgrenar, där de naturliga betingelserna legat gynnsammare till, skulle otvivelaktigt resulterat i en över hela linjen mera konkurrenskraftig produktion. En utveckling i sådan riktning får tullskyddet dock anses ha snarare motverkat än främjat.

316 ELEKTROINDUSTRIEN l Elektroindustrien fördelar sig på två huvudgrenar, starkströms- och svagströmsindustrien. Till den förra hör tillverkningen av elektriska generatorer, motorer och transformatorer samt varjehanda med starkströmstekniken sammanhörande apparater och instrument, till den senare gruppen huvudsakligen telefon- och telegrafapparater och diverse annan svagströmsmateriel. Vid sidan härav förekomma som självständiga branscher tillverkningen av ackumulatorer och element, ledningsmateriel, isolatorer och glödlampor. De båda huvudgrenarna ha i vårt land utvecklats sida vid sida. Svagströmsindustrien, som är den äldre, har väsentligen varit koncentrerad på tillverkningen av telefonapparater. Denna har bedrivits dels av ett enskilt företag, grundat 1876, dels av kungl. telegrafverket. Starkströmsindustrien, däribland förnämligast den egentliga elektriska maskintillverkningen, daterar sig i vårt land från 1883, då den första elektriska maskinfabriken grundades, ursprunget till det senare storföretaget i Västerås. Viktigast bland de nämnda hjälpindustrierna är ledningsindustrien, som bedrivits i Sverige sedan 1888. Glödlampstillverkningen härrör från mitten av 90-talet. Tillverkningen av isolatorer har varit förlagd till porslinsfabriker och blir av denna anledning icke föremål för behandling här. Rörande starkströmsindustrien, vilken är den i detta sammanhang betydelsefullaste» må inledningsvis ytterligare några ord nämnas. Det starkt växande behovet av elektrisk materiel, framför allt för belysningsändamål, framkallade på 1880-talet i flera länder en tillverkningsindustri härför, som hastigt antog storindustriella dimensioner. Egentligen daterar sig dock den moderna starkströmsteknikens stora genombrott först från 1890-talet, då växelströmmaskinerna genom införandet av trefassystemet vunno praktisk användbarhet. Betydelsen av detta framsteg var den, att därigenom möjligheter skapades för tillgodogörande i stora kraftcentraler av dels de stora naturliga vattenkrafttillgångarna och dels den överlägsna bränsleekonomi, som de stora ångcentralerna medföra. Vidare kunde ledningssystemet betydligt förenklas och förbilligas, varigenom energien ekonomiskt kunde distribueras över ett mycket stort område och nyttiggöras för de mest skilda kraftbehov. Ojämförligt viktigast blev härvid industriens elektrifiering, varigenom vanns icke blott nämnda bättre ekonomi med primärkraften utan även i flera andra avseenden förhöjd industriell effektivitet. Den elektrotekniska utvecklingen i vårt land hänför sig till en något senare tidpunkt än i England och Tyskland, som dittills gått i spetsen. När starkströmstekniken koncentrerades på skapandet av kraftverksanläggningar och industriens förseende med driftsattiralj, ryckte emellertid Sverige — åtminstone tekniskt konstruktivt — snart upp bland föregångsländerna. Allt flera och allt större elektriska kraftanläggningar, företrädesvis vattenkraftverk, växte upp i vårt land. Särskilt livlig var byggnadsverksamheten under senare hälften av 90-talet samt de av allmänt industriellt uppsving karakteriserade första åren av 1900-talet. Efter ett avbrott under lågkonjunkturen 1908—10 upptogs kraftverksbyggandet ånyo 1911 och fortskred i allt raskare takt fram till världskrigets utbrott. Några siffror må anföras för att belysa utvecklingen. År 1897 uppgick sammanlagda effekten av de för elektrisk drift avsedda kraftanläggningarna till c:a 20 000 hkr, därav vattenkraftverk c:a 8 500 hkr. År 1906 voro motsvarande tal resp. 1 Framställningen stöder sig på utredning.^!- verkställda dels av kommitténs sakkunnige, civilingenjören C. SILVANDER, dels av amanuensen G. DELLING.

317 180 000 och 122 000, år 1913 675 000 och 478 000, år 1916 936 000 och 694 000 hkr. Av de inom industrien använda primärmotorernas totala effekt nyttjades för elektrisk kraftöverföring år 1897 endast 6 l %, år 1916 66-5 %. Av siffrorna framgår dels vattenkraftens dominerande betydelse för den elektriska kraftgenererino-en, dels den elektriska driftens överhandtagande roll inom den svenska industrien. För anläggningen av alla de nya kraft- och elektricitetsverken och för anskaffandet och installerandet av den i samband härmed stående materielen har den svenska elektriska industrien i största omfattning tagits i anspråk. Före tillkomsten av 1911 års tulltaxa voro flertalet elektriska apparater i tull- TulVpolitekniskt avseende jämställda med den övriga maskinindustriens produkter och er- tiska datahöllo sålunda år 1892 ett tullskydd av 10 % av värdet. Detsamma gällde även elektriska maskiner och transformatorer, för vilka dock nyssnämnda värdetull år 1904 höjdes till 15 %. Glödlampor åtnjöto däremot redan tidigare tullskydd, som underkastades förhöjningar såväl 1892 som 1896. För vissa av ledningsindustriens produkter, nämligen huvudparten av isolerad ledningstråd samt klenare kablar infördes visserligen redan 1892 och 1896 tullskydd, men de stora artiklarna, blymantlad och järnarmerad kabel förblevo alltjämt tullfria. I 1911 års taxa sammanfördes elektriska maskiner och apparater till en särskild avdelning, upptagande en ganska långt driven specifikation och med i de flesta fall efter vikt bestämda tullar. Beträffande de nya tullsatsernas höjd synes avsikten hava varit att för elektriska maskiner och transformatorer åstadkomma allenast en evalvering av förut gällande 15 % värdetull, ehuru resultatet delvis torde hava blivit någon förstärkning av skyddet. Fullt avsiktlig var den tullförhöjning, som vikttullarna i allmänhet medförde för elektriska starkströmsapparater, därigenom att de i skyddsavseende jämställdes med elektriska maskiner och transformatorer. Bland övriga viktigare förändringar, som den ny taxan medförde, må nämnas att en väsentlig tullförhöjning skedde för metalltrådslampor samt att blymantlad och järnarmerad kabel, vilken förut åtnjutit tullfrihet, nu tullbelades. ^ Elektroindustrien har i vårt land utvecklat sig ganska starkt i koncentrerande rikt- Företagsning. Så gott som alla hithörande företag ha börjat i liten skala, men vissa av storlek och dem ha successivt utbyggts, delvis genom sammanslagningar, och ernått en efter lconcfntra' twn våra förhållanden ansenlig storlek. Vid sidan av dessa ha ett antal smärre företag ' existerat, som dock i förhållande till hela denna industrigren med hänsyn till personal och tillverkning representerat en allt mindre del. Somliga av ifrågavarande smärre fabriker ha emellertid varit specialföretag, som varit av betydelse vart och ett på sitt särskilda område. Ar 1913 var fördelningen följande bland firmor, som kunde betraktas som verkliga fabriksföretag, ej blott som installationsfirmor: Antal fabriker

Fabriker för elektriska maskiner och starkströmsapparater

Fabriker för telefon- och telegrafapparater Fabriker för annan svagströmsmateriel, galv. element m. m. Fabriker för elektrisk ledningsmaterial Glödlampsfabriker 1

ackumulatorer, 9 I

* 3

Antal arbetare

Tillverkning 1 000 kr.

989 419 350 132 227 634 437

11062 2 276 3 218

282 316 71 400

630 c:a 1 000 9 440 2 216 1971 3 640

515 892

Summa 28 6257 36860 Dessa företags hela tillverkning, ej blott tillverkningen av elektrisk materiel är medräknad.

318 Det framgår, att inom vardera av de tre huvudbranscherna ett företag framträder absolut dominerande. Vid sidan härav uppnådde blott 4 å 5 företag en någorlunda betydlig storlek. Under efterföljande år har genomförts en ytterligare synnerligen kraftig koncentration såväl i horisontal som vertikal led kring det stora maskinföretaget i Västerås som kärna. I motsats till den mekaniska verkstadsindustrien, som i stor omfattning lider av mångsyssleri och bristande organisation, kan elektroindustrien betraktas som en efter våra förhållanden väl specialiserad och typiskt storindustriell industrigren. En jämförelse med Förenta Staterna och Tyskland ger till resultat, att storföretagen förhållandevis intaga en mera betydande ställning i Sverige än i nyssnämnda länder, om än här ej finnas några sådana jätteföretag som därstädes. Tullskyddets betydelse för denna utveckling är så tillvida ganska tydlig som de stora sammanslagningar av företag, som ägt rum, föranletts av en ruinerande inre konkurrens och otvivelaktigt haft till syfte att möjliggöra bl. a. ett bättre utnyttjande av tullskyddet. TillverkJ)en mångskiftande tillverkningen inom elektroindustrien nödvändiggör en gruppmng, %n- j n ( j e } n i n g yjd behandlingen av den kvantitativa utvecklingen. Lämpligen synes försel anslutning till vad förut anförts följande fyra grupper böra särskiljas: 1. elektriska maskiner och starkströmsapparater, inkl. ackumulatorer, galvaniska element, dynamoborstar och kolelektroder, 2. telefon- och telegrafapparater, 3. isolerad ledningstråd och kablar samt 4. glödlampor. För den förstnämnda gruppen i dess helhet (elektriska maskiner och starkströmsapparater m. m.) uppgick värdet av tillverkning, in- och utförsel vissa år under perioden 1896 —1914 till följande belopp: j

•

1896 1901 1906 1911 1913

Tillverkning 937 2287 5257 9791 15672

Införsel 1 0 0 0 - t a l kr. 316 1356 2077 2716 4337

Utförsel 69 447 566 3520 5 794

De anförda siffrorna visa, att tillverkningen av hithörande fabrikat, som till ojämförligt största delen består av maskiner oeh apparater, småningom lyckats tillkämpa sig en allt starkare ställning under den period siffrorna omspänna. Produktionen steg kraftigt, och det ej obetydliga införselöverskottet vid periodens början förbyttes i ett utförselöverskott vid dess slut. I överensstämmelse härmed sjönk införselns andel av förbrukningen från 35 % under åren 1896—1900 till 30 % under åren 1911—13, samtidigt som utförselns andel av tillverkningen steg från 7 till 35 %. En mera detaljerad bild av tillverkningens fördelning på skilda varuslag kan erhållas fr. o. m. år 1913. Nedan meddelas tillverkningssiffror för detta och följande år i 1 000-tal kr. 1913 1914 Generatorer, motorer 1 och transformatorer 11739 12 292 Starkströmsapparater och elektr. uppvärmningsmateriel 2158 3457 Ackumulatorer och galvaniska element 980 1105 Dynamoborstar och kolelektroder 795 688 In- och utförseln åren 1912—14. 1

angives detaljerat i följande

sammanställning i medeltal för

Pådrags- och regleringsmotstånd, säkerhetsapparater, strömställare, apparattavlor m. m.

319 Införsel Utförsel 1 OOO-tal kr. Motstånd (pådrags-, reglerings- och förkopplings-), kontroller och regulatorer Strömställare Säkerhetsapparater Apparat- och instruxnenttavlor, monterade Glödlampsinfattningar Strålkastare, röntgenapparater, båglampor och nernstlampor Tänd-, induktions-, magnet- m. fl. »ej s. n.» elektrotekniska specialapparater ". Ackumulatormateriel: ackumulatorsplåtar annat Galvaniska element Kol, arbetat för elektrotekniskt ändamål (huvudsakligen elektroder) •••

200 471 320 41 182 76

346 59 62 225 0 12

377 349 375 527

2 134 90 113

Införseln av elektriska maskiner har från 1907 och fram till kriget förblivit i stort sett oförändrad. Att 1904 års tullförhöjning (från 10 till 15 % av värdet) har viss andel i detta förhållande synes sannolikt. 1911 års tullrevision torde som förut nämnts ej egentligen ha avsett något förstärkt skydd. Dock avskuros härigenom möjligheterna för en sammansättningsindustri av utomlands tillverkade maskindelar, vilka belades med 50 % högre tull än resp. maskiner. En liknande betydelse torde få tillmätas övergången från värde- till vikttullar, varigenom den gynnade ställning upphävdes, som den utländska industriens härvarande försäljningskontor intogo genom att kunna fakturera till underpris. Importen var emellertid redan förut i nedgång, varför tullpolitikens inverkan näppeligen kan bestämmas. E n temporär stegring föranleddes av de strax efter tullförändringen begynnande leveranserna till riksgränsbanan. Rörande maskinimportens närmare sammansättning är särskilt att erinra om, att generatorer och motorer intogo främsta platsen och att sådana vägande under 50 kg, 100—500 kg och 500—3 000 kg, ingingo med ungefär lika höga siffror. Största importen kom från Tyskland, nämligen över 85 % av den totala. Den huvudsakliga exporten utgjordes av motorer, generatorer och transformatorer, vilken export från en ren obetydlighet ännu omkring 1905 växt upp till 3 å 4 milj. kr. åren 1913—14, då den representerade i genomsnitt 33 % av hela tillverkningen av dylika artiklar. Viktigast var exporten av större maskiner framför allt sådana på över 3 000 kg, mindre betydande exporten av små maskiner; gruppen under 50 kg utvisade t. o. m. importöverskott. Vår främsta exportmarknad har utgjorts av de skandinaviska länderna, därnäst England samt i växande omfattning Ryssland och Spanien. Inom importen märkas särskilt elektriska mätningsinstrument, varav tillverkning först några år före kriget upptagits i vårt land. Den stora införseln härav har nästan uteslutande kommit från Tyskland. En i det närmaste lika stor och tidvis större införsel företedde gruppen elektriska starkströmsapparater, framför allt strömställare och säkerhetsapparater. De främsta ursprungsländerna voro Tyskland och Schweiz, från vilka länder en synnerligen skarp ehuru efter hand minskad konkurrens försports. Exporten av starkströmsapparater torde till största delen ha skett i samband med leveranser av maskinaggregat. Bland övriga artiklar, varav import av betydelse förekommit, äro endast att nämna ackumulatorer och kolelektroder. De förra utgjordes huvudsakligen av »omonterade element», d. v. s. för stationärt bruk avsedda blyackumulatorer. Införseln härstammade väsentligen från Tyskland, Österrike, Danmark jämte på sista tiden även Förenta Staterna. Exporten hade föga betydelse och gick främst till Norge och England. Svagströmsindustrien, vartill främst hör telefon- och telegrafapparattillverkningen

320 har i vårt land i motsats till vad fallet varit i de främsta konkurrentländerna, bibehållit en förhållandevis viktig plats vid sidan av starkströmsindustrien, emedan den redan tidigt förskaffade sig en betydande avsättning på exportmarknaden. Värdet av tillverkning samt in- och utförsel sedan 1896 framgår av nedanstående summariska sammanställning. j Ar

1896 1901 1906 1913

Tillverkning Införsel 1 00 0-tal kr.

1675 4993 8343 11852

• • 41 807

Utförsel

674 2026 4275 6 526

Utförselns andel av tillverkningen utgjorde 1911—13 50 ä 60 %. I själva verket ä r exportens betydelse än större för den hithörande enskilda industrien, ty genom sitt monopol på telefon- och telegrafväsendet behärskar staten helt den inhemska marknaden beträffande telefon- och telegrafapparater och tillgodoser numera i all huvudsak sitt behov från egna verkstäder, vilkas tillverkning ingår i ovan anförda siffror. Tillverkningen av elektrisk ledningsmateriel upptogs, som förut nämnts, i Sverige redan 1888 av en fabrik; tio år senare startades ännu en och under krigsåren hava ytterligare ett par tillkommit. Under en fortgående modernisering och förbättring a v driften och tillverkningstekniken steg tillverkningen ganska jämnt, som framgår av följande tablå, som även upptager huvudsiffror för in- och utförsel. s , 1890 1896 1901 1906 1913

Tillverkning Införsel 1 0 0 0-tal kr. 45 487 1922 940 2750 1947 5723 4155 3593

Utförsel

7 109 111 300

Tillverkningen omfattade under de första åren endast klenare ledningstråd, men h a r sedermera utvidgats till all slags ledningsmateriel inklusive grov kabel. Grummiisolerad, blymantlad och armerad kabel var länge tullfri, och någon tillverkning härav bedrevs icke under denna tid inom landet. Under motivering, att en inhemsk kabelindustri bättre än den utländska skulle vara i stånd att tillgodose behovet av speciellt för vårt land lämpade dimensioner, beslöt 1911 års riksdag en tull för nämnda slag av kabel av 9—10 öre per kg för blymantlad och 15—35 öre för gummiisolerad och armerad kabel, varvid de lägsta tullsatserna tillämpades för •de grövre dimensionerna. Med upptagande av kabel tillverkningen inträdde en kraftig utveckling av den svenska industrien, möjliggjord av en väsentligt ökad inhemsk avsättning. Tillverkningsvärdet steg från 1911 till 1914 med ej mindre än omkring 80 %. Införseln kulminerade 1911 med ett värde av 6*3 milj. kr. eller omkring 3/A av den inhemska förbrukningen. Den nedgick därefter avsevärt. Som av följande översikt synes, har införseln till största delen utgjorts av blymantlad och armerad kabel för såväl stark- som svagströmsledning och den i förhållande till produktionen obetydliga utförseln huvudsakligen av isolerad ledningstråd. Siffrorna avse 1 000-tal kr.

321 L e d n i n g s t r å d och k a b e l isolerad med textilblymantlad eller armerad ämne, gummi eller på med järn eller på annat annat sätt (ej armerad) sätt Införsel Utförsel Införsel Utförsel 356 7 1566 — 232 35 2 518 74 817 102 4 906 9 927 275 2 666 24

Ar 1896 1901 1906 1913

Glödlampstillverkningen, vilken i Sverige upptogs 1894, arbetade länge under tryckta förhållanden, delvis beroende på det starka prisfall, som ägde rum under inflytande av teknikens framsteg och reducering av patentkostnaderna. En vändning till det bättre inträdde emellertid ungefär tio år senare, från vilken tid en snabb utveckling iigde rum. Tillverkningens samt in- och utförselns värde utgjorde under nedan angivna år i 1 000-tal kr.: Ar 1896 1901 1906 1913

Tillverkning 379 96 182 892

Införsel 73 126 471 1256

Utförsel 349 94 91 104

Någon väsentlig inverkan av 1911 års tullförändring i riktning att tillförsäkra den inhemska tillverkningen en större del av marknaden kan knappast spåras, oaktat tullskyddet å metalltrådslampor höjdes från 1#5 0 till 4*0 0 kr. per kg, samtidigt som vissa av glödlampsindustrien importerade halvfabrikat (kol- och metalltråd samt socklar till glödlampor) befriades från tull. Emellertid torde den inhemska produktionen i viss mån ha begränsats till följd av internationella avtal. Trots tillverkningens ganska starka utveckling har införseln alltid varit relativt betydande. Ännu under perioden 1911—13 motsvarade den i medeltal 60 % av förbrukningen. Utförseln spelade tidigare en stor roll för glödlampsfabrikernas avsättning, men förlorade så småningom sin betydelse (frånsett krigsåren). Framställningen av den elektriska maskin- och apparatindustriens tillverknings- Tillverkekonomi har begränsats till att omfatta maskin-, apparat- och instrumenttillverk- ningsningen med förbigående av den mindre betydande tillverkningen av ackumulatorer, ekonomi. galvaniska element och elektrotekniskt kol. Undersökningen berör sålunda motorer, Elektriska generatorer och transformatorer, säkerhetsapparater, pådrags- och regleringsapparater, m,as inei^ instrumenttavlor, strömställare, telefon- och telegrafapparater, värmeapparater m. m. rater. Denna tillverkning är till sin art i huvudsakliga delar överensstämmande med den mekaniska verkstadsindustrien och i betydande omfattning direkt ansluten till den sistnämnda. Råvarorna utgöras förnämligast av järnplåt av speciella kvaliteter (dynamo- och transformatorplåt), stålgjutgods och smiden, valsjärn, mässing och koppar av alla former, blank och isolerad, diverse isolationsmaterial av bomull, porslin och papper m. m., samt tackjärn eller tackjärnsgjutgods. Beträffande sistnämnda vara må nämnas, att visserligen de flesta firmor äro försedda med egna gjuterier, men då vid den tekniska och ekonomiska kalkyleringen gjutgods i allmänhet behandlas som råvara, har så även skett i följande utredning av tillverkningskostnaderna. Behovet av tackjärn, koppar och mässing samt isolationsmaterial tillgodoses till övervägande delen genom import. Av valsjärn torde till största delen svenskt material hava använts, vilket även var fallet med dynamo- och transformatorplåt, ehuru den svenska tillverkningen av nämnda specialplåt vid tiden närmast före kriget helt nyligen upptagits. 21 — 3501.

T. T.

Del II.

322 De flesta inom denna industri använda råvaror och halvfabrikat äro belagda med tull. För att i någon mån belysa dessa råvarutullars betydelse har desamma med stöd av uppgifterna över materialförbrukningen år 1913 till kommerskollegii specialutredning under förutsättning av fullt utnyttjande beräknats för ett större specialföretag inom branschen. Uttryckt i procent av salutillverkningsvärdet lämnar denna beräkning följande approximativa resultat: tull å halvfabrikat av järn och stål » » » » andra metaller » » isolationsmaterial » » övriga materialier

1'50 % Viz % 0'19 % O'll % Summa råvarutull

3'03 %

En beräkning av råvarutullarna för ett antal elektriska maskiner och apparater, baserad på förutsättningen, att tullen till sin fulla höjd utnyttjats och med frånräknande liksom i sammanställningen ovan av gjutgodstullen, har gett till resultat, att belastningen för generatorer och motorer utgjorde 1#4-—4*4 % av den färdiga varans värde, för transformatorer 4'5—7*4 % (beräknat exklusive olja) och för elektriska starkströmsapparater 1*3 — 9-2 %. Till belysning av arbetslönerna erbjuda de för den mekaniska verkstadsindustrien tidigare anförda uppgifterna (se sid. 311) ett någorlunda användbart material, då förhållandena inom nämnda industri och här behandlade del av elektroindustrien i stort sett äro analoga. Med stöd av dessa uppgifter kan medelavlöningen i Sverige år 1913 anses ha legat omkring Ib % högre än i Tyskland. Denna siffra har använts vid nedan anförda beräkningar. Söker man bilda sig ett begrepp om produktionskostnadselementens inbördes storlek, falla genast de betydande variationer dessa förete för olika slag av tillverkningar i ögonen. I sammanställningen på nästa sida meddelas bl. a. resultatet av produktionskostnadsberäkningar för ett antal viktigare elektriska maskiner och apparater, som verkställts av kommitténs sakkunnige på hithörande område. Uppgifterna angiva i relativa tal materialkostnader, produktiva löner och omkostnader år 1913. Det ligger i sakens natur, att de olika kostnadsprocenterna ofta bliva mindre exakta. Särskilt gäller detta förhållandet melan produktiva löner och omkostnader, enär sistnämnda kostnadselement i större eller mindre omfattning vanligen inkluderar vissa arbetslöner, t. ex. löner för transporter, verktygsarbetare, modellsnickare, lagerarbetare m. m. Den sammanlagda summan av produktiva löner och omkostnader, det s. k. manufaktureringsvärdet, torde emellertid kunna anses som representativ för likartade tillverkningar. Med kännedom om nyss behandlade förhållanden, nämligen priset på de viktigaste produktionsfaktorerna och deras inbördes storlek, låter sig en summarisk jämförelse mellan svenska och tyska tillverkningskostnader utföras. Vid en dylik jämförelse tillkommer emellertid ytterligare en faktor av mera ovägbar natur, nämligen den inverkan som produktionsskalans storlek utövar på manufaktureringskostnaderna. Man kan nämligen med visshet antaga, att kostnaderna för produktiva arbetslöner vid exempelvis kontinentens större företag ställa sig betydligt lägre per produktenhet räknat än vad lönenivåns absoluta höjd låter förmoda. I detta avseende torde med arbetslönerna helt kunna jämställas de s. k. omkostnaderna, enär dessa, som redan påpekats, i stor utsträckning inbegripa rena arbetslöner och sålunda i stort sett röna samma inflytande av produktionsskalans storlek som de produktiva lönerna. Till viss grad är detta även förhållandet med de däri ingående administrationskostnaderna, varemot kapitalkostnaderna vid en större produktionsskala och mera mekaniserad drift givetvis kunna ställa sig högre. Detta motverkas emellertid redan därav, att stordriften vanligen möjliggör ett bättre utnyttjande av anläggningens kapacitet (exempelvis kon-

323 Stat. n:r

V a r u s l a g

Generatorer och motorer vägande : 1060 A högst 50 kg 1061 A 51—100 kg 1064 A över 3000 kg Transformatorer vägande: 1060 B högst 50 kg 51—100 kg 1061 B över 3000 kg 1064 B 1076 A Säkerhetsapparater av porslin m. m. 1079 A Dosströmställare 868 Elektriska värmeapparater av järn 1082/84 Telefon- och telegrafapparater

Svensk tillverkningskost- Beräknad tillnad, procentuell fördelning verkningskostnad i Tyskland ProdukOmkost- i % av den Matetiva svenska nader rial löner

Tullsats öre per kg

Tull i %av värdet 1913 1

32 38 58

21 21 12

47 41 30

84-5 84-5 85-6

55 38 15

15-7 20 16-4

45 56 83-5

15 13 6-5

40 31 10

84 85 87

55 38 15

17-2 15-7 17-4

45 50

20 20

35 30

78-5 78-5

35 00

20 12-2

44 25

17 30

39 45

86 84-5

18 150

1-6 13

t i n u e r l i g drift av v e r k t y g s m a s k i n e r etc.) och s l u t l i g e n a v a t t r ä n t e f o t e n u t o m l a n d s v a n ligen s t å t t n å g o t l ä g r e än i v å r t l a n d . I t a b e l l e n ovan h a r r e s u l t a t e t a v e n a p p r o x i m a t i v b e r ä k n i n g av d e n t y s k a i n d u s t r i e n s p r o d u k t i o n s k o s t n a d e r å t e r g i v i t s . Härvid har antagits, att de främmande produktionskostnaderna visade samma procentuella s a m m a n s ä t t n i n g som d e s v e n s k a . V i d a r e b a s e r a s b e r ä k n i n g e n p å a n t a g a n d e t , a t t d e n s v e n s k a t i m l ö n e n l e g a t 15 % ö v e r d e n t y s k a och s l u t l i g e n a t t d e n m e r k o s t n a d i a r b e t s l ö n , som förorsakas av d e n m i n d r e s v e n s k a p r o d u k t i o n s s k a l a n a l l t efter g r a d e n av m a s s f a b r i k a t i o n v a r i e r a t m e l l a n 0 och 2 0 %, d. v. s. a t t d e n t o t a l a m e r k o s t n a d e n i a r b e t s l ö n e r v a r i e r a t m e l l a n 15 och 3 5 %. A v r e d a n a n t y d d a skäl h a r d e t t a a n t a g a n d e a n s e t t s gälla ä v e n d e a l l m ä n n a o m k o s t n a d e r n a . Vad råvarukostn a d e r n a beträffar, h a v a d e s s a a n s e t t s f ö r d y r a d e m e d t u l l b e l o p p e t å i r e s p . v a r u s l a g i n g å e n d e r å v a r o r och h a l v f a b r i k a t , v i l k e t g i v e t v i s i c k e k a n a n t a g a s a l l t i d m o t s v a r a det verkliga förhållandet. Beräkningen anger, att de svenska m e r k o s t n a d e r n a skulle u p p g å till en h ö j d , som i d e flesta fall skulle t a g a u n g e f ä r h e l a t u l l m a r g i n a l e n i a n s p r å k . A v d e t f ö r e g å e n d e t o r d e e m e l l e r t i d framgå, a t t d e s s a k o s t n a d e r u t g ö r a m a x i m i v ä r d e n , till vilka d e v e r k l i g a m e r k o s t n a d e r n a i c k e a l l t i d n å u p p , e h u r u ä v e n m o t s a t s e n k a n inträffa. D e n e g e n t l i g a l e d n i n g s i n d u s t r i e n s t i l l v e r k n i n g b e g r ä n s a s i h u v u d s a k t i l l i s o l e r i n g Ledningsav e l e k t r i s k a l e d n i n g a r , v a r f ö r d e s s r å v a r o r i s t o r t s e t t u t g ö r a s a v k o p p a r t r å d och och kabeli s o l a t i o n s m a t e r i a l . D e n f ö r s t n ä m n d a i n k ö p e s av d e s v e n s k a k a b e l v e r k e n i form av industrien. 6 m m v a l s t r å d och n e d d r a g e s till e r f o r d e r l i g l ä g r e d i m e n s i o n i e g n a d r a g e r i e r . I s o l a t i o n s m a t e r i a l e t u t g ö r e s f r ä m s t av s i l k e , b o m u l l s - och j u t e g a r n , g u m m i och p a p p e r . F ö r t i l l v e r k n i n g av b l y m a n t l a d e k a b l a r a n v ä n d a s v i d a r e a v s e v ä r d a k v a n t i t e t e r b l y och t e n n s a m t för a r m e r i n g s ä n d a m å l b a n d j ä r n och j ä r n t r å d . E n bild av d e s s a s k i l d a r å v a r o r s i n b ö r d e s b e t y d e l s e l ä m n a r följande ö v e r s i k t a v r å v a r u f ö r b r u k n i n g e n s p r o c e n t u e l l a s a m m a n s ä t t n i n g (efter v ä r d e r ä k n a t ) v i d e t t k a b e l v e r k år 1 9 1 3 . B e r ä k n i n g e n g r u n d a r sig p å p r i m ä r m a t e r i a l e t till k o m m e r s k o l l e g i i specialutredning. Järn l"i Jutegarn 0*9 Koppar 44 - 5 Bomullsgarn •• 9'4 Bly 9-9 Gummi, nativt 8*6 Tenn 0'7 Diverse 12*9 Silke 12-0 Summa 100 o 1 Varuvärdet utgör medeltal av 1913 års import- och exportvärden.

324 Med hänsyn till ursprungsland äro samtliga dessa huvudmaterialier utom järn och bly utländska. I betydande omfattning äro dessa emellertid förädlade inom landet. Så torde koppartråden i huvudsak vara framställd vid svenska verk (från amerikanska »wire bars»), liksom bomulls- och jutegarnet spunnits vid svenska spinnerier. Silket importeras (åtminstone av ett av kabelverken) i form av råsilke och förädlas i egna spinnerier. Produktionskostnadselementens inbördes storlek vid svenska kabelverk år 1913 tordo i genomsnitt hava utgjort: Materialkostnad Arbetslöner Tjänstemannalöner

75*1 9"7 4'8

Kraftkostnader Övriga kostnader och vinst

05 99 Summa 100 o

Mest i ögonen fallande är materialkostnadernas överväldigande betydelse. I ännu högre grad är så fallet, om man utväljer vissa av kabelindustriens stora artiklar, exempelvis pappersisolerad, blymantiad telefonkabel samt bly- och järnarmerad jordkabel för starkström. För dessa artiklar anföras i tablån nedan några exempel, gällande åren 1911 —14 å kalkylerade svenska produktionskostnader. Till jämförelse meddelas därjämte ett antal tyska offerter. Samtliga tal äro beräknade i procent av svensk tillverkningskostnad. Svensk kalkyl Material- Manuf.kostnad kostnad Telefonkabel, pappersisolerad, blymantiad 1 OOO-trådig (år 1913, Stockholm) Jordkabel lör starkström, blv- och järnarmerad 3 X 70 mm 3 , 7 000 volt (år 1914, Uppsala) 3 X 16 m u r , 7 000 volt (år 1914, » ) Förblyade isoleringsrör, 11 mm, år 1913

Utländsk offert, franco exkl. inkl. tull tull

91s

8-2

89-4

99-0

907 87-6 87-4

9-8 12-5 126

84-4 83-7 71-2

98-3 101-7 135s»

Av föregående sammanställning framgår, att de utländska offerterna i samtliga fall understego de kalkylerade svenska materialkostnaderna. Orsaken till den svenska tillverkningens merkostnader måste i främsta rummet sökas hos råvarukostnaderna, enär manufaktureringskostnaderna spela en mycket blygsam roll. Den faktor, som i första hand kan tänkas fördj^ra den svenska industriens råvaror är tydligen tullen å desamma. Enligt beräkningar, grundade på förbrukningen av råvaror och halvfabrikat vid ett kabelverk, skulle tullen å dessa hava uppgått till omkring 3"3 % av verkets totala tillverkningsvärde år 1913. Råvarutullen är dock i vissa fall betydligt högre. För telefonkablar utgjorde den sålunda omkring 5 % och för starkströmskablar 7 %. Avgörande för råvarutullarnas storlek var skyddet å koppartråd, armeringsjärn, textilvaror och papper. Av viss betydelse äro även frakterna å råvarorna. De merkostnader, som kunna föranledas av högre manufaktureringskostnader i vårt land, undandraga sig ett mera tillförlitligt bedömande, enär dessa jämväl äro beroende av tillverkningens storleksgrad och organisation. Då fabrikationen i huvudsak sker med maskiner, äro dessutom särskilt de produktiva lönekostnaderna i viss mån beroende av i vilken omfattning tillverkningen kan drivas kontinuerligt eller m. a. o. huru ofta omställning av maskinerna för olika dimensioner och typer av ledningar måste verkställas. I övrigt torde emellertid metoderna vid ledningsfabrikationen vara tämligen lika hos skilda tillverkare, varför arbetskostnaderna i huvudsak torde bestämmas av lönens absoluta höjd. Under detta antagande har av kommitténs sakkunnige verkställts en beräkning av även dessa merkostnader, vilket resultat återges här nedan. Siffrorna utgöra medeltal för industriens skilda produkter. För beräkningens utgångspunkter och de antaganden som ligga till grund därför är tidigare (sid. 323) närmare redogjort.

i,, , «tat- ™ 913/920 1086

Elektriska ledningar Bergmansrör

, .... i , . , Beräknad till,p „ . Svensk tillverkningskostnad, , . , . lull i ,, ,•• j ! • verkmngskostprocentuell fördelning , . „,,, , % av T l a d ir . • , Manufaktur- » * J ^ " värdet Material kostnad '%avden svenska 70-0 30o 91-0 c:a 13—15 65"0 35-0 81-5 333

GlödMaterialet vid glödlampstillverkningen består i huvudsak av glas (kolvar och lampsrör), wolfram-, molybden- ech platinatråd samt glödlampsocklar. Glaset framställes industrien. numera vid de båda största svenska glödlampsfabrikerna i egna glasbruk. En av dessa fabriker tillverkar därjämte själv erforderlig wolframtråd med wolframsyra som utgångsmaterial. Socklarna däremot importerades i färdigt skick från Holland och Tyskland. Enär såväl wolframsyran som övriga råvaror förutom kalk (för glastillverkningen) införas från utlandet, arbetar tydligen denna industri i all huvudsak med främmande råvaror. Produktionskostnaderna fördelade sig 1913 på olika kostnadselement, angivna i % av tillverkningsvärdet, på följande sätt: nr imij Metalltrads, lampor * 25-3 42-G 32'1 lOOo

Material Arbetslöner Övriga kostnader

Koltråds.lampor , . „ x (signallampor) 22-0 74-0 4-0 lOOo

I beräkningarna ingå ej avskrivningar och patentkostnader. Till belysning av prisförhållandena vid utländsk konkurrens på svensk marknad under tiden närmast före kriget må följande genomsnittssiffror anföras, vilka sammanställts från ett antal tyska offerter och avslutade köp från nämnda tid. Exemplen avse metalltrådslampor på 10—50 normalljus.

Tysk offert fritt svensk järnvägsstation Tull ä 4 kr. per kg Importpris inkl. frakt, tull och emballage Svensk tillverkningskostnad exkl. avskrivningar och patentkostnader

Lågvolt Kr. per. st. 0-40—Oiö 012 0-69—0*67 0'62

llögvolt Kr. per st. 76'8—86'5 0'63 23l 0*16 100-0—109-6 07st 0 /0

lOOo

Ocs

92-6 286 116-2 1000

Dé utländska priserna (inkl. tull) lågo, som synes, trots den relativt höga tullen i många fall endast obetydligt över de svenska tillverkningskostnaderna. Orsakerna till den svenska industriens merkostnader gentemot den utländska ligga väsentligen i högre arbetslöner och mindre produktionsskala. Med avseende å materialkostnaderna torde med stöd av uttalanden från industriens egna representanter kunna påstås, att den svenska industrien äger i det allra närmaste lika goda förutsättningar för en konkurrenskraftig fabrikation som den utländska. Anmärkningsvärt är särskilt, att sådana halvfabrikat, varav införsel förekommer, nämligen socklar och metalltrådar, äro tullfria och att av vissa andra mellanprodukter såsom glaskolvar och rör men även metalltråd en livskraftig export vuxit upp. Den elektriska maskinindustriens räntabilitet, belyst av balansräkningar från fyra större företag åren 1911—13, framgår av följande sammanställning: „ .. Foretag A B C D

Nettovinst i %' av eget kapital 1911

7-7 0-2 —2-1 1-7

9-4 8-1 —9-7 0-3

8-a 7-9 1-8 5-4

Bantabilitet.

326 Tablån visar, att en genomgående förbättring ägt rum under perioden, även om räntabiliteten vid dess slut icke kan sägas hava varit tillfredsställande för alla företagen. Ledningsindustrien, som samma år uppvisade en anmärkningsvärt stark ekonomisk ställning med ett mycket gynnsamt förhållande mellan eget och upplånat kapital, nådde även en i stort sett god räntabilitet, som synes av följande sammanställning. p -

A B

Nettovinst i % av eget kapital 1911 1912 1913 0-0 3-4 7-3 12-1 12-5 85

Glödlampsindustrien kan ej uppvisa samma goda ställning som den föregående gruppen. Som av tablån nedan framgår, var räntabiliteten tillfredsställande för det ena företaget, men det andra och större inbalanserade 1911 en förlust på över Y 4 av aktiekapitalet och arbetade under hela den ifrågavarande tiden med underskott. p j. . °letag A T3

Nettovinst i % av eget kapital 1911 1912 1913 14-6 1-3 9-1 —17-8 —1-8 -2-i

TullskydDen svenska elektroindustrien har om ej grundlagts så dock i all huvudsak d fj beZ. uppväxt och utvecklats under det nuvarande protektionistiska systemet i det att ^indust-1 ^ Ö r e 1892 denna industri ännu till större delen var ganska outvecklad. Vissa slutriens ut- satser hava i det föregående ansetts kunna dragas rörande verkan av de vidtagna veckling. tullförändringarna, men att bilda sig ett generellt omdöme om tullskyddets betydelse för industriens allmänna utveckling möter mycket stora vanskligheter. Man rör sig här på ett område, där teknikens utveckling förlupit så hastigt, att kvalitetsfrågan länge var den dominerande, trots att ganska vida prismarginaler kunde förekomma mellan skilda fabrikat. Elektroteknikens allmänna ståndpunkt i konkurrerande länder torde därför länge hava varit av större betydelse än själva tillverkningstekniken, industriens organisation och eventuellt förekommande tullskydd. I samma mån som behovet av elektroteknisk materiel växte och skapade möjligheter för standardiserad massproduktion, har otvivelaktigt också betydelsen av tullskyddet för den svenska elektroindustrien ökats. Det torde nämligen ej kunna förnekas, att de konkurrerande länderna med en stor, tullskyddad hemmarknad erbjudit vida större möjligheter för skapande av en dylik industri. Beträffande stora maskinaggregat och installationer, för vilka standardtillverkning i regel icke förekommer, har den svenska industrien visat en långt större konkurrenskraft på hemmarknaden än i fråga om sådana massartiklar som glödlampor och säkerhetsapparater m. m. och jämväl kunnat upparbeta en export. För tillverkningen av sistnämnda slag av artiklar ävensom småmaskiner och ledningsmateriel har tullskyddet varit en oundgänglig förutsättning, medan åter för telefonapparater, i fråga om vilka en världsmarknadsindustri av betydande mått skapats, tullarna åtminstone under senare år uppenbarligen haft mindre betydelse.

327 PIANO- OCH ORGELINDUSTRIEN1 Gällande tullsatser å flyglar, pianinon och orglar härröra från år 1888. De Tullpotiförutvarande, sedan 1860-talet gällande tullsatserna, nämligen för tafflar och piani- tiskadata. non 40 kronor per stycke, för flyglar GO kr. per stycke samt för orglar och harmonier 5 % av värdet, höjdes nämligen detta år till sin nuvarande storlek, resp. 150 kronor, 200 kronor och 15 % av värdet. Samtidigt höjdes även tullen å särskilt inkommande delar till sådana instrument från 5 till 15 % av värdetSträngade eller osträngade s. k. stomryggar- till pianoinstrument tullbehandlas dock sedan 1888 som fullfärdiga instrument, detta för att omöjliggöra att en importör skulle kunna undandraga sig stycketullen genom införsel av till ett helt instrument med lätthet sammansättbara delar. Tillverkningen av piano- och orgelinstrument inom landet daterar sig i huvud- Produksak från 1840-talet. Den bedrevs emellertid till en början blott som hantverk, tJ°™£ . och först så småningom begynte man vid de större företagen anlita tekniska hjälp- utrikes.' medel i sådan utsträckning, att tillverkningen fick en fabriksmässig prägel. handel. Den industriella tillverkningen av andra musikinstrument än de nu nämnda har varit mycket obetydlig. Industristatistikens uppgifter ; rörande musikinstrumentindustrien, vilka först de senaste åren specificerats på olika slag av fabrikat, kunna därför i stort sett anses belysande för piano- och orgeltillverkningens utveckling. 1

medeltal ar

1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/12

Antal musikinstrumentfabriker 13 18 29 40 50 52 55

. , , ^f1 arbetare 163 190 341 539 696 817 827

Tillverkning av musikinstrument 1 0Q0

323 343 706 1315 1975 2 861 3 240

Fr. o. m. 1913 föreligga uppgifter rörande tillverkningens fördelning på olika fabrikat. Sagda år utgjorde tillverkningsvärdet för pianon och flyglar » orglar och harmonier » andra musikinstrument

1989 000 kr. 1326 000 » 75 000 »

Nedanstående uppgifter rörande utrikeshandeln med piano- och orgelinstrument utvisa, att nämnvärd utförsel endast ägt rum av orglar. Av pianoinstrument förekom under tiden närmast före krigsåren en införsel, som, räknat efter värde, utgjorde inemot 15 % av åtgången inom landet. Införseln av orglar saknade däremot nämnvärd betydelse. 1

Framställningen grundar sig på en för kommittén verkställd utredning av kammar-

skrivaren T. LUNDAHL. 2

Stomrygg är den i träram infällda resonansbottnen med eller utan järnram för strängspänningen.

328 I nf ö r s e1 I medeltal ar

1881/85 ... 1886/90 ... 1891/95 ... 1896/00 ... 1901/05 ... 1906/10 ... 1911/13 ...

Tillverkningsekonomi och konkurrensförmåga.

Tafflar och pianinon st. 1 000 kr.

st.

1 000 kr.

772 455 286 479 403 576 431

49 34 27 32 44 77 96

42 29 23 27 37 81 91

309 182 114 240 201 312 223

Utiö Orglar och Tafflar pianinon harmonier och flyglar st. 1 000 kr. st. 1 000 kr.

— — — — J

35 19

— 9 12

11 7 8 9 8 9 4

5 4 4 5 4 7 2

r s e1 Orglar och harmonier st.

|l 000 kr.

143 299

26 40

Efter tullförhöjningen 1888 synes en tillbakagång i importen ha skett. Snart steg den emellertid åter, och de sedermera tämligen konstanta införselsiffrorna utvisa, att den starka utvecklingen av produktionen från 90-talets början ej skett på importens bekostnad utan möjliggjorts genom en mångdubbling av den inhemska förbrukningen. Huvudparten av införda pianoinstrument har härrört från Tyskland. Genomsnittligt fördelade sig fabrikationskostnaderna vid svenska musikinstrumentfabriker år 1913 på följande sätt (i procent av salutillverkningens värde): Råvarukostnad Arbetskostnad Bränsle- och kraftkostnad Förvaltning Övriga kostnader jämte vinst

29' 7 32'3 1"4 5' 9 30'7 Summa 100'o

Inom denna liksom flertalet andra industrier torde högre arbetskostnad och räntefot i Sverige göra den inhemska produktionen något kostsammare än i det konkurrerande utlandet (företrädesvis Tyskland). Merkostnader av denna art torde likväl här ej tarva närmare belysning. För frågan om den inhemska fabrikationens konkurrensförmåga tilldraga sig i första hand andra faktorer intresse, i första hand sättet för produktionens bedrivande samt de tillverkade instrumentens kvalitet. Av hithörande inhemska fabriker, uppgående till ej mindre än ett femtiotal, äro flertalet av mycket ringa storlek, och deras verksamhet består huvudsakligen av den med möbelfabrikation närmast jämförliga tillverkningen av instrumentens trähölje jämte inmontering och hopsättning av de i regel från utlandet införskrivna egentliga instrumentdelarna (klaviaturer, »mekaniker», stämmor, strängar, pedaler e t c ) . Även de större fabrikerna importera delar i ganska betydande omfattning, trots att dessa äro belagda med en tull av 15 % av värdet. Orsaken till denna import är uppenbarligen främst att söka i att en ekonomisk tillverkning av de flesta instrumentdelarna måste ske i större skala än som vore möjlig vid tillverkning för eget behov vid svenska fabriker. Exportöverskottet å orgelinstrument före krigsåren vittnar om att den hantverksmässiga driften i liten skala ganska väl lämpar sig för dylika instrument. Ifråga om pianoinstrument medför den mindre driften de minsta nackdelarna vid den med särskild omsorg skeende tillverkningen av bättre instrument, medan massproduktion i storföretag, varest maskinella anordningar fullständigare kunna 1

Medeltal för åren 1907—10.

329 utnyttjas, är mera avgjort överlägsen vid framställning av billigare instrument av lägre kvalitet. Det är därför naturligt, att medan importen till ej ringa del omfattat de billiga instrumenten (av s. k. C-klass), den inhemska produktionen inriktat sig på ordinära och högre kvaliteter (instrument av B- och A-klass). Det har dock icke varit möjligt för den svenska industrien att med större framgång upptaga konkurrens med sådana kvalitetsmärken som exempelvis Steinway & Sons, Blilthner, Bechstein, Rönish m. fl. Av en viss betydelse för konkurrensläget äro slutligen de för de skrymmande och lätt skadade instrumenten höga frakt- och emballagekostnaderna, vilka i icke ringa mån förstärka skyddet för den inhemska fabrikationen. Vid avsättning på avlägsna landsdelar, exempelvis Norrland, har dock den svenska industrien icke i frakthänseende intagit en nämnvärt gynnsammare ställning än Tyskland. Stj'Cketullen å pianoinstrument uppgick före krigsåren i genomsnitt till in- Tullsky demot 30 % av införselvärdet. I förhållande till värdet å inom landet tillverkade dets h^d instrument har den dock i regel ej uppgått till så stor procent, enär de inhemska tydelse för instrumenten i allmänhet varit av högre kvalitet än de importerade. Tullskyddets produkeffektiva höjd påverkas i någon mån av användningen av tullbelagda materialier. tionen. Av materialförbrukningen har efter värde räknat 10—12 % utgjorts av trä, som torde ställt sig ungefär lika dyrt i Sverige som i utlandet. Återstoden, som till övervägande del importerats, har bestått av klaviaturer, »mekaniker», strängar och andra delar, lim, fernissor, lackfärger etc. Antages hela denna del av materialförbrukningen hava fördyrats med samma belopp som de importerade egentliga instrumentdelarna (t. ex. klaviaturer) eller med 15 % av värdet, skulle denna fördyring hava uppgått till i genomsnitt A k b % av det färdiga instrumentets värde. I någon hög grad kan råvarutullen alltså icke anses inkräkta på det nominella tullskyddet. Förhållandena ställa sig dock väsentligt olika vid skilda fabriker, allt eftersom dessa i större eller mindre utsträckning själva tillverka instrumentdelarna i stället för att importera desamma. Statistiken rörande tillverkning och införsel av musikinstrument, speciellt pianon, synes ge vid handen, att det 1888 kraftigt förstärkta tullskyddet verkat avsevärt stimulerande på den inhemska produktionen, som sedan den tiden erövrat en procentuellt starkt stigande andel av den i hastig tillväxt varande förbrukningen. Att tullarna ganska väl utnyttjats, synnerligast under senare år efter tillkomsten av en priskartell inom pianobranschen, synes ganska sannolikt i betraktande av den alltjämt fortgående ej ringa importen. Om än denna väsentligen omfattat billigare instrument, i avseende vara den svenska industrien, som ovan framhållits, haft sämre möjligheter att konkurrera, så har den dock även utgjorts av artiklar till kvaliteten jämgoda med eller överlägsna den svenska varan — en import som givetvis knappt skulle försiggått, därest de ganska höga tullarna ej varit av de svenska tillverkarna tagna i anspråk. Den ovan påvisade stora marginalen mellan tullskyddet å färdiga instrument och å delar därtill har sannolikt befrämjat uppkomsten av smärre, huvudsakligen med instrumentdelarnas hopsättning och inmontering sysslande fabriker. Skyddet, sådant det varit avpassat, synes sålunda ha medverkat till att småföretag av nämnda typ kommit att intaga ett förhållandevis stort rum inom hithörande svenska industri. Under krigsåren (1917) kom en fusion till stånd, men denna omfattade endast vissa större fabriker.

330 LINOLJEINDUSTRIEN Den industriella utvinningen av vegetabiliska oljor i Sverige representerades före världskriget enbart av »oljeslagerier», vilka pressade eller extraherade olja ur linoch rapsfrö samt tidigare — ehuru i mycket ringa omfattning — ur rovfrö. Antalet företag uppgick till 6, sysselsättande 150—200 arbetare. Produktionen av vissa andra vegetabiliska oljor, huvudsakligen kokos-, palmkärn- och sojaolja, som först under och efter krigsåren utvecklats i Sverige och som ej är tullskyddad, skall ej beröras här. TullpoliRåvarorna för oljeslagerierna, linfrö, rovfrö och rapsfrö, samt de som biprodukt tiska data, vid oljetillverkningen erhållna foderkakorna hava länge varit tullfria. Lin-, rov- och rapsoljor äro däremot belagda med en sedan 1881 orubbad tull av 7 öre per kg, under det att andra vegetabiliska oljor för tekniskt bruk varit tullfria sedan 1889. Eör kokt linolja samt för blekt linolja och s. k. standolja utgår tull med 10 öre per k g sedan 1 9 1 1 ; den förut gällande tullsatsen var 30 öre. Fettsyrorna av lin-, rov- och rapsolja hänfördes före 1911 till olein och åtnjöto därvid tullfrihet. Nämnda år sammanfördes emellertid dessa fettsyror i tulltaxan med motsvarande oljor och blevo sålunda tullpliktiga. Ursprungligen bedrevs oljeindustrien vid smärre, primitiva anläggningar i de Produktionens ut- trakter, där man odlade lin. Ännu i mitten av 1800-talet fylldes oljeslageriernas veckling ; behov av lin- och i synnerhet rapsfrö huvudsakligen av den inhemska skörden. in- och utEmellertid gick odlingen av lin och raps under sista hälften av 1800-talet mycket försel. raskt tillbaka, och den obetydliga inhemska fröskörden saknar numera varje som helst betydelse för oljeindustrien. Bestämmande för denna utveckling torde hava varit, att fröpriserna under 1800-talets sista hälft voro fallande och att de förbättrade kommunikationerna medförde fröimport från länder med för odlingen gynnsammare klimatiska förhållanden än Sverige. När import av frö blev nödvändig, blevo företagen större och lokaliserades huvudsakligen till hamnstäder. I mitten av 1800-talet anlades ett oljeslageri i Mölndal invid Gröteborg; sedan tilllkommo oljeslagerier 1864 i Trollhättan, 1887 i Stockholm och omkring sekelskiftet i Uddevalla, Malmö och Limhamn. E t t sammandrag av uppgifter rörande tillverkning och utrikeshandel med lin-, rov- och rapsolja åren 1886 — 1913 lämnas i följande tabell. Orientering.

Tillverkning I medeltal år

1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13 1

ton

1 000 kr.

2 586 3177 4 192 5 519 6 888 7 499

1136 1366 1733 2 556 3 386 5 024

Införsel ton

Utförsel ton

1279 864 924 492 390 719

14 4 2 8 30 26

Införsel i % av förbrukningens kvantitet 332 21-4

18-1 8-2 54 8-8

Framställningen grundar sig i huvudsak på en för kommittén verkställd utredning av

civilingenjören H J . HEIMBURGER.

331 Av tillverkningen består numera en mycket ringa del (under 3 %) av rov- och rapsolja. Återstoden utgöres av linolja. I de anförda siffrorna för in- och utförseln ingår även kokt linolja samt till obetydlig kvantitet oljefernissa, som i handelsstatistiken sammanföres med sistnämnda varuslag. Importen har som synes varit stadd i tillbakagång, såväl absolut som i förhållande till tillverkningen. Huvudparten av importen har härrört från Holland. Före mellanrikslagens upphävande infördes ock en del linolja från Norge. Exporten saknar betydelse. Tillverknings- samt in- och utförselsiffror för oljekakor åren 1886—1913 meddelas här nedan. Tillverkning I medeltal år

1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13

ton

1 000 kr.

6124 7 237 9 495 12 218 15 206 17 383

701 800 1102 1596 2159 2 446

Införsel ton

Utförsel ton

Införsel i % av förbrukningens kvantitet

18 774 28 486 35 069 79 118 134 429 165 378

1569 1078 326 273 129 1131

80T. 82-2 79-3 86-9 89-9 91i

Tillverkningssiffrorna, vilka omfatta såväl oljekakor som linfrömjöl, stå i bestämt förhållande till oljeproduktionen. Den hastigt växande förbrukningen av oljekakor har — då linoljeindustrien ej visat en motsvarande expansion — i allt större utsträckning måst tillgodoses genom import, huvudsakligen omfattande jordnöts-, bomullsfrö- och solrosfrökakor. Olika kostnadselement vid tillverkningen utgjorde år 1913 i procent av de sam- Jämförelse mellan manlagda självkostnaderna: Linfrö Arbetskostnad (inkl. reparationer) Kapitalkostnad Övrigt

83'3 7'7 3"8 5-2 Summa 100'o

Räknar man med ett utbyte av olja och oljekakor om 30 resp. 70 % av det använda fröets vikt, måste 1j3 ton linfrö bearbetas för utvinnande av 100 kg olja. Vid de prisförhållanden, som rådde 1913, utgjorde självkostnaden för en sådan kvantitet frö (ä 22 öre per kg) och dess bearbetning 88 kr., varemot svarade ett försäljningspris för olja av kr. 59 (59 öre per kg) och för kakor kr. 33*83 (14'5 öre per kg); i detta fall uppstod ett överskott av kr. 4-83. Råvarukostnadernas dominerande betydelse gör den skillnad, som i fråga om övriga kostnader kan förefinnas mellan Sverige och utlandet, tämligen betydelselös. Detta förhållande påverkas endast i ringa mån av att priset å linfrö är mycket varierande och att driftskalkylen därför under olika år kan få ett något varierande utseende. Linfrö importeras huvudsakligen från Argentina, Brittiska Ostindien och Ryssland, rapsfrö från Argentina. Även tyskt rapsfrö har någon gång införts. Det finnes ingen anledning antaga, att det skulle ställa sig nämnvärt dyrare att frakta linfrö från Argentina eller Ostindien till svenska än till andra europeiska hamnar. Detta utesluter icke, att svenska oljeslagerier kunna ha arbetat med något högre råvarukostnader än utländska konkurrentföretag, beroende därpå att det på grund av frömarknadens täta och ofta fluktuerande prisförändringar merendels ej ställt sig fördelaktigt för de jämförelsevis små svenska fabrikerna att inköpa och

produktionskostnaderna i Sverige och utlandet.

332 frakta linfröet i hela båtlaster. I den mån en sådan merkostnad förefunnits, har den dock vid konkurrens med utländska företag på svensk marknad i större eller mindre omfattning uppvägts av kostnaden för transport av linolja från utlandet till Sverige. Denna kostnad har uppenbarligen bildat ett naturligt skydd för den in* hemska oljeindustrien. Samma skydd har däremot icke förefunnits i de förhållandevis mera betydande frakterna å oljekakor. Beträffande dessa har den huvudsakliga konkurrensen kommit från Ryssland. Ifråga om arbets-, kapital- och regikostnader torde de svenska företagen arbetat något dyrare än de utländska, vilket delvis sammanhängt med deras mindre storlek. En annan orsak till att svenska fabriker i viss mån arbetat mindre ekonomiskt än utländska har varit, att linolja, speciellt sedan den ej längre användes för såptillverkning, är en säsongvara; en över hela året fördelad produktion medför under de perioder, då oljan ej uttages av köparen utan måste lagras, ränteutgifter, vilka tydligen kunna ställa sig något högre i vårt land med dess korta byggnadssäsong än i sydligare länder. TullTullskyddet för linolja, 7 öre per kg, är praktiskt taget fullt effektivt (d. v. s. skyddets det motväges ej i nämnvärd grad i av tullar å vid fabrikationen använt material) höjd och betydelse och motsvarade år 1913 11 ä 12 % av saluvärdet. Som fabrikationen icke innebär för utveck- någon hög grad av förädling, torde denna tull kunna anses som ganska betydande. lingen. Den motsvarade år 1913 omkring 50 % av manufaktareringskostnaden (däri även inberäknat manufaktureringskostnaden för samtidigt erhållna oljekakor). Tullskyddet har under olika perioder i större eller mindre grad utnyttjats, beroende delvis på den grad av samverkan, som rått mellan fabrikerna inbördes. En pris- och konditionskartell har länge funnits, vilken samarbetat med grossister inom branschen, men något verkligt monopol torde den knappast före kriget hava utövat ifråga om prissättningen å linolja. — Att genom prisjämförelser med utländsk vara noggrant fixera i vilken grad tullen verkligen utnyttjats möter svårigheter, enär priserna å denna vara som regel äro mycket växlande. Då försäljningen vanligen sker i december för längre tids leverans, är det mycket möjligt, att fabrikernas försäljningspris för året ej motsvarar genomsnittet av utlandspriserna plus tull, utan att man därför kan påstå, att ett utnyttjande av tullskyddet ej förelegat. Att tullen å linolja i Sverige varit en viktig förutsättning för en industriell oljeproduktion förefaller sannolikt bland annat av det skälet, att landet före världskriget saknade varje slag av tillverkning av andra, icke tullskyddade vegetabiliska oljor, oaktat samtliga oljeråvaror varit tullfria. Emellertid har det, i synnerhet före 1911 med hänsyn till den oproportionerliga tullen å kokt linolja, relativt rikliga tullskyddet otvivelaktigt befordrat en splittring av produktionen på flera företag än som varit nödvändigt för tillgodoseende av det inhemska behovet och önskvärt med hänsyn till de ekonomiska fördelarna av industriell stordrift. På en successiv förbättring av den inhemska oljeproduktionens konkurrensläge gent emot utlandet tyder dock — förutom minskningen av linoljeimporten — den omständigheten, att under senare år en med linoljeproduktionen i storlek jämförlig framställning av andra vegetabiliska oljor uppstått, ehuru dessa ej varit fullbelagda.

333 TVÄTTMEDELSINDUSTRIEN * Tvättmedelsindustriens huvudprodukter äro såpa, tvål och tvättpulver. Såpa och Tillverktvål framställas genom försåpning av fettämnen medelst alkalier. Därvid frigöres ningens art. glycerin, som kan tillvaratagas. Glycerin förekommer därför som biprodukt iuom tvättmedelsindustrien. Såpa erhålles vanligen genom försåpning av flytande fetter (oljor) medelst kaliumhydrat (kaustikt kali), tvål åter genom försåpning av fasta fetter medelst natriumhydrat (kaustikt natron). — Tvättpulver består så gott som undantagslöst av en mekanisk blandning av tvål och natriumkarbonat (soda). Tullsatserna å tvättmedel sedan 1882 hava varit följande (öre per k g ) : Tiillpoli1882

1911 Toalettvål

100 Annan tvål Tvättpulver Såpa

10 (10) 5

10 10 5

tiska data.

Glycerin är belagt med en tull av 5 öre per kg. Råvarutullarna äro föga betydande. Tullbelagda äro endast kalium- och natriumhydrat sedan 1911 med en tull av kr. 2*5 0 per 100 kg samt de luktämnen och flyktiga vegetabiliska oljor, som användas särskilt för parfymering av tvål. En svensk tvättmedelsindustri uppstod redan i början av 1800-talet. Dess ut- Produkionens utveckling från 1875 till världskriget åskådliggöres i nedanstående tabell: 1

medeltal år

1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911 1912 1913

Antal2 fabriker

Antal arbetare

12 13 16 22 39 48 56 62 60

134 148 213 293 534 600 733 730 745

Tillverkad såpa

Tillverkad tvål

ton

1000 kr. j

ton

6 070 6 961 7 150 9 205 11912 14 085 18 072 17 025 19 905 20 163

1720 1722 1650 2 005 2 828 3 572 5 571 6 029 6 622 6 079

385 422 770 1584 3 233 3 627 4 244 4 562 4 566 5 106

f 1 0 0 0 kr

238 452 750 1874 2 245 3 046 3 767 3 613 4142

Den svenska tvättmedelsindustriens utveckling, sådan den framträder i ovanstående tabell, torde kunna karakteriseras så: under 80-talet skedde en svag tillväxt i fabrikernas antal och i såpproduktionen samt en mer betydande stegringav tvålproduktionen; under 90-talet förmärkes en ökning i utvecklingstakten beträffande fabrikernas antal, vilket under årtiondet nästan fördubblades; denna våldsamma ökning av företagen åtföljdes av en motsvarande tillväxt i tvålproduktionen, medan såptillverkningen gick mera sakta framåt; efter 1900 ökades fabri1

Framställningen grundar- sig i huvudsak på en för kommittén verkställd utredning av

civilingenjören H J . HEIMBURGEK. 2

Siffrorna omfatta alla fabriker, där överhuvudtaget såp- och tvåltillverkning förekommit. Antal fabriker och arbetare år 1913 redovisas ej separat i industristatistiken utan sam^ manslagna med parfym- m. fl. fabriker. 3

veckling; in- och utförsel.

334 kernas antal i jämn takt fram till världskriget, och detsamma kan sägas om produktionen, ehuru stegringen här är svagare framträdande. Anmärkningsvärt är, att företagens genomsnittliga storlek föga ökats. Vid bedömandet av tullskyddets inverkan på tvättmedelsindustriens utveckling måste hänsyn tagas till vissa säregna förhållanden i den svenska konsumtionen av tvättmedel. I Sverige har ända till senaste tid såpa varit förhärskande vid tvätt av kläder och vid rengöring. Den s. k. tvättvålen har därför spelat en underordnad roll; i stället har så småningom tvättpulver vunnit starkt ökad användning. Ifråga om såpa gynnas den inhemska produktionen bland annat av den stora vattenhalten, som fördyrar transporten därav, samt dess känslighet för årstider. På grund härutav har aldrig importen av såpa varit betydande; ej ens på mellanrikslagens tid, då såpa tullfritt fick införas från Norge, översteg importen 2 % av förbrukningen. Man torde därför kunna antaga, att tullen på såpa varit skäligen betydelselös för industriens utveckling. De båda tullsatserna å tvål torde däremot hava ägt en viss betydelse. Det möter en viss svårighet att bedöma saken av det skälet, att tillverkningsstatistiken tidigare ej skilde på olika slag av tvål. Annan tvål än toalettvål har emellertid, som ovan anmärkts, intill senaste tid spelat ganska liten roll i konsumtionen, varemot förbrukningen av toalettvål hastigt tilltagit. Då den i nedanstående tabell angivna importerade tvålen huvudsakligen består av annan tvål, måste det anses att den inhemska tillverkningen av toaletttvål i det stora hela hållit jämna steg med konsumtionen utan inblandning av utländsk konkurrens.

1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/14

Tittverkningsekonomi.

medeltal

Tvål

Såpa Införsel ton

Utförsel ton

Införsel ton

Utförsel ton

47 131 126 40 21 28 31

3 9 19 22 7 9 6

86 77 77 102 167 257 344

45 123 178 109 14 35 24

I % av förbrukning utgjorde införseln av tvål 0'7

1-8 1-4 0-3

0-1 0-2 0-2

18-6 10-6 5'2 3-2 4-4 5-8 6-8

Då importen av toalettvål var obetydlig redan före tullförhöjningen 1892, torde den slutsatsen kunna dragas, att den tullsats å 28 öre per kg å sådan tvål, som tidigare gällde, redan i och för sig verkade nästan prohibitivt. Tullförhöjningen torde få anses ha varit utan väsentlig inverkan på den svenska industriens utveckling, så mycket mera som tullfriheten sedan 1889 å vegetabiliska oljor gjorde det möjligt för vår tvättmedelsindustri att använda de billigare majs- och sojaoljorna. Tullskyddets ensidiga avvägning torde därför ha medfört, att tillverkningen mera inriktats på toalettvål än annan tvål. Av tvättmedelsindustriens råvaror importeras de vegetabiliska oljorna från vissa exotiska länder, och jämförelser mellan olika noteringar på dessa oljor visa i stort sett enhetliga priser, E t t understundom framfört påstående, att frånvaron av en inhemsk oljeindustri skulle medföra en viss olägenhet för förbrukaren av oljor på grund av större läckage- och taraförluster vid import, torde få anses föga grundat, då ju dessa omständigheter skulle verkat som ett skydd för oljeindustrien, vilket väl denna åtminstone delvis skulle utnyttjat. Då man har att utgå ifrån att detta förhållande skulle ha gjort sig kännbart i alla länder, skulle därför nackdelen för den svenska tvättmedelsindustrien inskränka sig till taraförlusten samt det läckage,

335 som kan uppstå vid transporter från närmaste land med oljeproduktion och hit. Alkalierna importeras i regel från utlandet (England eller Tyskland), men noteringarna visa även här, att den svenska industrien icke haft nämnvärt större kostnader än andra länder. Det torde därför kunna sägas, att den svenska tvättmedelsindustrien ifråga om råvaror icke är särskilt missgynnad, i annan mån givetvis än vad råvarutullarna å vissa alkalier och luktämnen verka. Nedanstående tablå innehåller en approximativ procentuell fördelning av de olika omkostnaderna i produktionsprocessen för olika slag av tvättmedel. Siffrorna avse 1913. . „ , «, ,„, Tvättvål RenkokosPilerad Sapa, ofylld, Såpa fylld, . 1 & d o r o m ^ . ]&dor ^ oin _ 1 fat

fat

Pilerad .

Tvättpulycr .

ty&1

Olia och fett Malier Annat material Bränsle och kraft .. Emballage Arbetskostnad Övriga kostnader...

652 135 — la 29 1-8 154

^ 59-4 123 5o 1'8 3a 1-9 169

50 kg 648 4s 07 la 3'6 66 189

om i kg 54'2 2-6 9'* 05 17-6 47 llo

lagd 464 3i 23o 0'7 108 54 10c

kartong 33-6 23 26" 5 0"5 24'3 52 7*8

piket 35*1 195 — 18 23/2 5& 14-9

Summa

100 Hänsyn har ej tagits till vissa mindre betydande och högst variabla kostnader, såsom reklam- och räntekostnader, ej heller till de kreditposter, som uppstå genom försäljning av oljeemballage samt av vid fettspaltning erhållen glycerin. För såpa kunna dessa kreditposter beräknas utgöra omkring & %, för tvättvål 37 och för pilerad tvål i kartong 15 % av tillverkningskostnaden. Av tabellen framgår, att fettråvarorna spela den största rollen för produktionskostnaderna; däremot äro bränsle- och arbetskostnaderna av ringa betydelse. Träemballaget torde vara billigare i Sverige än i åtskilliga andra länder, pappersemballaget åter är dyrare än vid utlandets storföretag. Överhuvudtaget torde kunna sägas, att de naturliga förutsättningarna för en tvättmedelsindustri icke äro sämre än i åtskilliga andra europeiska länder, om härvid bortses från ökade omkostnader på grund av tullar å råvaror samt sådana merkostnader, som hänföra sig till företagens storleksgrad. Anmärkningsvis bör kanske dock tilläggas, att vinsten å glycerin vid fettspaltning blir mindre i Sverige än i utlandet på grund av att i vårt land övervägande produceras såpa, beroende på beskaffenheten av därvid använda råvaror. Nackdelen härav för den svenska industrien torde dock i viss mån uppvägas av den här förut konstaterade frånvaron av utländsk konkurrens ifråga om just såpan. Som redan antytts belasta råvarutullarna tillverkningen i regel obetydligt. Tullen Tulls ddets å kaustika alkalier fördyrar sällan den färdiga varan med mera än 0.5 öre per kg, ^ och tullen å parfymämnen medför en fördyring av parfymerad tvål med högst ^ j£ några få öre per kg. På grund härav kan man säga, att tullsatserna å tvättmedel jande. i det närmaste äro effektiva. I vad mån de kunnat utnyttjas är i brist på prisuppgifter från andra länder svårt att med större noggrannhet avgöra. Vissa slutsatser torde dock kunna dragas med ledning av andra uppgifter angående denna industris verksamhet. Beträffande såpa torde i anslutning till vad förut sagts om tillverkningens mera lokalbundna karaktär kunna anses som troligt, att tullen i allmänhet i mycket obetydlig grad kunnat utnyttjas. Ifråga om annan tvål än toalettvål har i det föregående påpekats denna artikels tidigare ringa betydelse för svensk konsumtion, vilket medfört att ökningen av tvålproduktionen förnämligast fallit på toalettvål.

336 När sodan s. k. tvättvål blivit mera efterfrågad, ha tydligen de svenska tvålfabrikerna icke varit i stånd att möta denna efterfrågan, vilket visas därav, att den absoluta uppgången i tvålimporten helt faller på andra tvålsorter än toalettvål. Förhållandet mellan tvålimporten i dess helhet och importen av annan tvål än toalettvål (huvudsakligen s. k. tvättvål) i ton räknat framgår av följande uppgifter: I medeltal år

Införsel av tvål

1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/14

86 77 77 102 167 257 344

Därav annan tvål än toaletttvål 74 68 66 80 145 240 325

Den stegrade importen av tvättvål måste givetvis anses innebära, att en ganska stor del av 10-örestullen kunnat utnyttjas av den svenska industrien. Huruvida och i vilken utsträckning tullen å toalettvål kunnat utnyttjas är som nämnt mycket svårt att avgöra. Att något fullt utnyttjande icke förekommit torde dock med lätthet kunna visas. Nedanstående tablå anger approximativt tillverkningskostnaderna för ett ton oinlagd s. k. pilerad tvål år 1913:

Olja och fett Alkaller Fyllningsmedel Koksalt Flyktiga oljor o. dyl Bränsle och kraft Emballage Diverse fabriksomkostnader Arbetslöner Handelsomkostnader (inkl. frakter) Administrationskostnader

Kr. 514-53 34-38 — 5-71 250-— 7*5 0 120"— 25 - — 60 — 84 - — 8-—

• ••

Pris per ton 1109-0 7 Avgår eventuellt för glycerin

Procent 46-4 3-1 0-5 22-5 0-7 10-8 2-.".

54 7-6 0-7

too-o

22-6 5

Man finner alltså, att produktionskostnaderna föga överstigit tullsatsen, som är 1 000 kr. per ton. Redan härav framgår det som en orimlighet, att hela tullen skulle kunna ha utnyttjats, så mycket mera som enligt den mellan företagen existerande prisöverenskommelsen priset å lägre kvaliteter av toalettvål år 1914 utgjorde kr. 1-3 0 per kg. A andra sidan måste det anses ligga i sakens natur, att en del av tullskyddet utnyttjats. Redan den omständigheten, att det tydligen varit mera lönande att inrikta produktionen på toalettvål än på tvättvål tyder härpå. Efter tvålfabrikanternas prisöverenskommelse 1908, som gällde toalettvålens lägre kvalitéer, är det troligt att ett starkare utnyttjande av tullen förekommit än tidigare varit fallet. Såsom ovan visats har antalet företag starkt ökats sedan 1890-talet. AnmärkTullskyddet ningsvärt är emellertid, att arbetarantalet per företag icke stigit; ej heller synes och indu- produktionskapaciteten i proportionsvis högre grad ha ökats. Splittringen av prostriens utveckling. duktionen på en mängd småföretag har uppenbarligen för såpans vidkommande ingenting att göra med tullskyddet. Här torde det i stället vara den på 90-talet

337 framträdande metoden att på elektrolytisk väg framställa kaliumhydrat, som gjorde det möjligt för småfabrikerna att existera, emedan arbetet härigenom i hög grad underlättades. Ifråga om tvål torde saken ligga annorlunda. Tillvaron på detta område av en mängd småföretag har sålunda medfört, att fettspaltning endast i mindre omfattning, kunnat äga rum; endast ett fåtal fettspaltningsanläggningar äro nämligen i drift. De moderna tekniska framstegen ha även eljest ej kunnat mera allmänt tillgodogöras; så äro t. ex. Cressoniéremaskiner, som nedbringa den för tvålmassans bearbetning erforderliga tiden till en obetydlighet, installerade vid endast tre fabriker. Slutligen har det förbilligande av pappersemballaget, som stordriften medför, uteblivit. En undersökning av räntabiliteten under åren 1911—14 hos ett antal företag, representerande omkring hälften av den svenska tvättmedelsindustrien, har givit vid handen, att avkastningen i allmänhet varit sämre ju mindre företagen varit. Vid undersökningen ha företagen indelats i fyra gTupper, den minsta med under 100 000 kr:s årligt tillverkningsvärde och de tre övriga med en årstillverkning av resp. 200 000—300 000, 300 000—600 000 samt över 600 000 kr:s tillverkningsvärde. Det egna kapitalet uppgick vid företag tillhörande den första gruppen ej till 100 000 kr., men översteg vid företag, som hörde till den sista, 350 000 kr. I förra fallet var antalet arbetare per företag under 8, i det senare 40 eller däröver. Det befanns, att den grupp, som representerade de minsta företagen gick med väsentlig förlust. Den därnäst följande gruppen visade praktiskt taget varken vinst eller förlust. De två övriga grupperna, som omfattade storföretagen, visade däremot en avkastning, som var ungefär lika för båda grupperna och motsvarade c:a 10 % av det egna kapitalet. Med småföretagens dåliga räntabilitet sammanhänger deras svaga finansiella ställning. För de undersökta småföretagen uppgick sålunda det upplånade kapitalet till mellan 65 och 84 % av det totala, medan motsvarande siffra för storföretagen endast var något över 30 %. Det förefaller sannolikt, att vid fri konkurrens dessa småföretag antingen alls icke skulle uppstått eller också snart försvunnit, varigenom en koncentrering av driften med därav följande fördelar vunnits. Man torde därför kunna våga den slutsatsen, att tullskyddet å toalettvål, som genom sin prohibitiva karaktär direkt utestängt -all utländsk konkurrens och som genom att göra det möjligt för fabrikanterna att avsluta prisöverenskommelser indirekt försvagat den inrikes konkurrensen, bör ha i varje fall medverkat till att vår tvålindustri med undantag för ett fåtal större fabriker står relativt lågt organisatoriskt och tekniskt.

•rl — 3501.

T. T.

Del II.

338 STEARIN- OCH L J U S I N D U S T R I E N * Orientering.

De viktigaste ljusmaterialierna äro stearin och paraffin. Stearin erhålles genom spaltning av fettämnen, varvid såsom bioprodukter uppstå olein och glycerin. Den vid spaltningen framställda stearinen plägar destilleras. Vid destillationen erhålles ännu en biprodukt, som dock har ringa värde, nämligen stearinbeck. — Paraffin tillverkas ej i Sverige. Som material vid ljustillverkning kunna stearin och paraffin användas dels var för sig, dels i blandning. De mest använda ljusen av stearin och paraffin i blandning äro s. k. kompositionsljus. Paraffinhalten i dylika plägar uppgå till omkring två tredjedelar. Stearinfabrikationen bedrives i Sverige vid två företag, Liljeholmens stearinfabriks aktiebolag och Clara stearinljusfabrik (Lars Montén). samt avser huvudsakligast att framställa material för företagens egna ljustillverkningar. Det sistnämnda av dessa företag tillverkar även såpa och tvål. Ljustillverkning (huvudsakligen av kompositionsljus) förekommer dessutom i mindre skala utan kombination med stearintillverkning vid några företag (ljusstöperier), av vilka vissa även bedriva såp- och tvålfabrikation. Dessa fabriker äro av betydligt yngre datum än stearinfabrikerna. TullpoliLjusindustrien har sedan gammalt åtnjutit tullskydd. Tullen å ljus, som under tiska data senare årtionden ej undergått några anmärkningsvärda förändringar, utgör 12 öre per kg, oavsett vad slags material, som använts vid framställningen. Anmärkningsvärt är, att medan av råmaterialierna paraffin är tullfritt, är stearin belagt med en tull av 9 öre per kg. Av biprodukterna är olein tullfritt (sedan 1878) men glycerin tullbelagt (sedan 1911 med 4 öre per kg). Stearinbeck är tullfritt. ProdukE t t sammandrag av industristatistikens siffermaterial till belysning av stearintionens utoch ljusindustriernas utveckling sedan 1880-talet lämnas i nedanstående tabell. veckling; in- och utförsel. I

1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1913

medeltal år

Antal Antal fabriker * arbetare

184 204 237 298 328 385 382

T i 1 1 v e r k n ii n g

stearin

olein

glycerin3

ton

1 000 kr.

184 190 462

1208 1 554 1776 2 255 2 338 2 389 2 428

1355 1352 1480 2 005 2 372 2 648 2 439

761 719 1 150 1 129

1 227

ljus

I procent av hela den svenska ljustillverkningen utgjorde kompositionsljustillverkningen vid de båda stearinfabrikerna (nedan betecknade A och B) samt vid stöperierna (C, D och E): 1 Jfr Tull- och traktatkommitténs utredn. n:r XXVI: Ljusindustrien samt tillverkningen av glycerin med särskild hänsyn till förhållandena före världskriget av J. LUBLIN. 2 Omfattar samtliga fabriker, vid vilka tillverkning bedrivits (även stöperier). Dock ingå ej några under 1880-talet redovisade talgljusfabriker. 3 Omfattar även tillverkningen Aid såp- och tvålfabriker.

339 Ar

Stearinfabriker A B

1907 ]910 1911 1912 1913 1914

14-0 12-7 127 17-0 19-9 28-1

2-1 2-;'. 3-4 4-8 3-7 4-5

Stöperier D

bumma

«.__,

8-« 13-o 16-7 14 o 17o 7-4

6"6 6-6 7-3 7-0 62 7-1

1'6 o-o 3-0 3'9 25 3i

32s 37'6 43-7 47 o 49s 50ä

Som synes gick utvecklingen under den undersökta perioden mot en hastigt stegrad användning av kompositionsljus på stearinljusens bekostnad. Införseln av stearin, olein och glycerin framgår av nedanstående tabell:

Stearin

medeltal

1000 kr. i

ton 1881/85. 1886/90. 1891/95. 1896/00. 1901/05. 1906/10. 1911/13.

9 62 151 179

62 177 132

O l e i n m. fl. oljesyror

Glycerin

ton

1 000 kr.

ton

1 000 kr,

621 777 894 935 866 752

250 307 357 374 431 421

90 250 317 581

Införseln av stearin, som till större delen härrör från Nederländerna, sker endast till de med stearinfabrikation ej kombinerade ljusstöperierna. Införseln av olein, vilken vara finner användning inom såp- och tvål- samt textilindustrierna, visar att den inhemska tillverkningen ej tillgodoser behovet inom landet. Detsamma gäller glycerinimporten, som huvudsakligen sker till sprängämnesfabriker. Motsvarande utförselsiffror torde sakna större intresse. I nedanstående tabell angives in- och utförseln av ljus. Siffrorna visa, att landet sedan mitten av 1880-talet varit praktiskt taget självförsörjande med avseende å ljus. Den införsel, som förekommit, har huvudsakligen härrört från Nederländerna och Tyskland. Utförseln har nedgått till en obetydlighet, sedan avsättningen på den norska marknaden försvårades genom mellanrikslagens upphävande 1897. U t f ö r s e l

I n f ö r s e l 1

1876/80 1881/85 1886/90 1891/95. 1896/00. 1901/05. 1906/10. 1911/13.

medeltal år

ton

I i !

477 306 119 100 79 125 38 22

i % av för 1 000 kr. brukningens kvantitet 674 459 178 109 71 113 39 22

34-5 21-7 7*6 O-7

3*6 5-1 1-6 1-0

ton

85 102 100 115 67 10 20 42

i % av till1 000 kr. verkningens kvantitet 120 154 149 126 61 9 21 44

8-o 8-4 (V4

6-5 3-o 0-4 0-8 1-8

Material för en allmän undersökning av ljusindustriens ekonomiska ställning föreligger ej och torde dessutom i fråga om företag, vid vilka ljustillverkningen förenats 1

Avser endast aren 1898—1900.

Handelsstatistikens siffror för tidigare år äro felaktiga.

^ono",7 • £ . ^ ra

£J"fl~

340 Tillverkningsekonomi,

med annan tillverkning knappast kunna anskaffas. Emellertid förtjänar omnämnas, att landets största fabrik (Liljeholmen) har en solid ekonomisk ställning, och att dess balansräkning utvisar en utmärkt likviditet. Utdelningen har under åren 1890 —1910 med undantag för ett enda år utgjort 10 % å det till 1 500 000 kr. uppgående aktiekapitalet. För stearintillverkning fördelade sig olika kostnadselement år 1913 vid ett visst antaget utbyte av stearin på följande sätt, varvid är att märka, att ett annat utbyte än det antagna kan medföra förändringar i fördelningen. 7B!> 0 o

Fett Driftkostnad: bränsle förbrukningsartiklar m. m. Arbetskostnad Regikostnad Kapitalkostnad (inkl. viss vinst)

3'9 % 6'7 % 4'9 % 1'2 % 9"4 % Summa

100 o %

Det tillverkade stearinet betingade i detta fall en kostnad av kr. 1-5 9 per kg, varifrån bör dragas värdet av vid framställningen erhållna biprodukter, kr. 0-71. Nettokostnaden per kg stearin blev alltså kr. 0-8 8. Vid stearinljustillverkning får naturligtvis kalkylen ej samma utseende, om man utgår från stearin som råvara (stöpning), som om man utgår från fett (kombinerad stearintillverkning och stöpning). Här nedan representerar A det förra fallet, B det senare. Råvaror och halvfabrikat Arbetslöner Övrigt och vinst Summa

Tull$doi utnyttjande.

74*5 % 5"8 % 197 %

63'9 % 7'5 % 28"6 %

lOO'o %

100o %

Av tillverkningskostnaden för stearin år 1913 utgjorde tullskyddet (9 öre per S ) ™ g Q f ä r .10 %. Av de vid stearintillverkningen erhållna biprodukterna är, som förut nämnt, endast glycerin tullbelagt. Tullen, 4 öre per kg, motsvarade år 1913 4—5 % av varuvärdet. Att döma av motiveringen för denna tull synes den delvis vara avsedd att utgöra skydd för raffinering av glycerin, en verksamhet, som bedrives även inom den svenska stearinindustrien och som före kriget drog en kostnad av 25—28 öre per kg. Enär glycerinutbytet vid stearintillverkning kvantitativt utgör endast omkring 13 % av stearinutbytet, synes glycerintullen i varje fall sakna större betydelse för stearinfabrikernas ekonomi. Stearinljuspriset utgjorde år 1913 kr. 1*2 8 per kg (fabrikspris). Kompositionsljus kostade kr. 0*6 9 per k g ; priset å dylika ljus har dock under olika år varit mycket växlande. Räknar man med helt utnyttjad stearintull och en paraffinhalt i kompositionsljus av 2/.,, blev det effektiva tullskyddet för stearinljus 3 öre och för kompositionsljus 9 öre pr kg. 1 Ljustillverkningens effektiva slsydd i förhållande till varupriset utgjorde i sådant fall endast 2*4 % för stearinljus men 13 % för kompositionsljus. I förhållande till manufaktureringskostnaden för ljusstöpningen utgjorde skyddet ungefärligen 10 resp. 30 %. Då den inhemska tullskyddade stearintillverkningen bedrives av samma företag, som sedermera förarbeta stearin till ljus, äro dessa företag, i den mån deras merkostnader vid k

1 Vid den ungefärliga beräkning, varom här är fråga, kan man bortse från vikten av annat material än stearin och paraffin (såsom vekar) samt tullen därå.

341 stearintillverkningen icke uppgå till tullens hela belopp, ifråga om sin stearinförsörjning gynnsammare ställda än stöperierna, som praktiskt taget äro hänvisade till import av stearin. De senare fabrikernas stearinbehov är nämligen allt för litet för att en ekonomisk stearinfabrikation vid dem skulle vara möjlig. Vid jämförelse mellan inhemska och utländska stearinljuspriser finner man, att även om vederbörlig hänsyn tages till de svenska ljusens ovanligt höga kvalitet, de svenska priserna legat på en så hög nivå, att ett utnyttjande av tullskyddet är antagligt. Prisöverenskommelser mellan stearinfabrikanterna synas i vissa fall hava förelegat. — Ifråga om kompositionsljus har förhållandet tidvis varit ett annat. Detta belyses av nedanstående uppgifter för åren 1908—13 om försäljningspriser för stearin- och kompositionsljus, beräknade kostnader för ljusmaterial samt skillnaden emellan pris och materialkostnad, vilken skillnad (här nedan kallad stöpningsmarginal) skall täcka stöpningskostnaden och lämna eventuell vinst.

Stearinljus: Försäljningspris Ljusmaterial Stöpningsmarginal Komnositionsljus: Försäljningspris Ljusmateria] Stöpningsmarginal

••••

1908 Ö v e 1909

p e r 1910 1911

128 93 35

128 90 38

126 88 38

»2 ^ 25

92 . 38

k g 1912

128 87 41

123 88 39

128 88 40

HG 47 19

59 48 11

69 ol 18

Kostnaden för stöpning av stearin- och kompositionsljus torde vara i stort sett densamma. Av tabellen framgår emellertid, att medan ifråga om stearinljus stöpningsmarginalen ganska konstant hållit sig vid inemot 40 öre per kg, så har den beträffande kompositionsljus väl någon gång kunnat stiga till samma belopp men merendels varit väsentligt lägre. Ehuru de anförda sifferuppgifterna ej få tillmätas någon större exakthet, torde de berättiga till slutsatsen, att priset å kompositionsljus oftast av den inhemska konkurrensen pressats ned så lågt, att åtminstone ett höggradigt utnyttjande av tullen därvid varit osannolikt. För fyllandet av sitt fettvarubehov äro de svenska stearinfabrikerna i huvudTullsak hänvisade till import från utlandet. Detta torde i stort sett ej giva den J j ^ j j j * svenska stearinindustrien en sämre ställning än flertalet av de utländska industrierna, för pro, där samma förhållande äger rum. I tekniskt hänseende torde dessa fabriker kunna auktionens betraktas som tidsenliga med modern maskinutrustning och rationellt tillvara- utveckling. tagande av biprodukter. Den ojämförligt största delen av den svenska ljusproduktionen (år 1913 omkring 3 / J sker vid stearinfabrikerna. Dessa fabrikers tillverkning består numera till omkring 2/„ av stearinljus och lfz av kompositionsljus. Tillverkningen vid stöperierna åter" omfattar huvudsakligen kompositionsljus samt i någon mån ljus med ännu högre paraffinhalt. Från att tidigare hava varit det nästan enda ljusmaterialet, har stearinet steg för steg fått giva vika för paraffinet. Denna utveckling kan sägas hava tagit sin början år 1896, då det första ljusstöperiet anlades i Sverige. Det är ljusstöperierna utan samband med stearintillverkning, som drivit fram paraffinets användning som ljusmaterial i Sverige. Det har uppenbarligen varit av vikt för dessa stöperier att i möjligaste mån undgå användningen av det tullbelagda stearinet, vars bibehållande som ljusmaterial huvudsakligen varit av intresse för stearinfabrikerna. Tullen å ljus torde haft den verkan, att den åtminstone på det tidigare stadium, då paraffinet ännu ej fått användning i den svenska ljusindustrien, föranlett stearinfabrikerna att i skydd mot utländsk konkurrens på den inhemska marknaden

342 inarbeta ljuskvaliteter, som med hänsyn till utseende och noggrann tillverkning voro av högre kvalitet än de utländska. Det är betecknande, att sådant prima stearin, som användes av de svenska stearinfabrikerna, ej lär finnas att köpa från utlandet. Tullen å stearin torde ha bidragit till att bibehålla tillverkningen koncentrerad till två fabriker av sådan storlek, att en spaltning av fettämnen med ekonomisk fördel vid dem låtit sig verkställas. Den minskning av ljusförbrukningen, som gjort sig gällande, kan emellertid i viss mån antagas förringa den fördel koncentrationen innebär, därigenom att fabrikerna icke bliva i tillfälle att utnyttja hela produktionskapaciteten (1913 utnyttjades c:a 80 % av denna). Den tilltagande konsumtionen av kompositionsljus torde även verkat i samma riktning. Den hos de svenska konsumenterna inarbetade vanan att använda svenska stearinljus av hög kvalitet bidrar numera säkerligen i lika hög grad som stearintullen att upprätthålla den svenska stearinindustrien. När emellertid icke desto mindre utvecklingen går mot en allt vidsträcktare användning av paraffin som ljusmaterial, medan samtidigt ljustillverkningen i sin helhet på grund av den ökade användningen av modernare belysningsmedel har stagnerat eller rent av befinner sig i tillbakagång, är det uppenbart, att stearintillverkningen kan väntas få allt mindre betydelse. Med den ökade användningen av det tullfria paraffinet följer on ökning av det effektiva tullskyddet för själva ljusstöpningen, som knappast var avsedd, när tullen å ljus tillkom.

343 SVAVELSYRE- OCH SUPERFOSFATINDUSTRIEN * Inom den kemiska industrien spela svavelsyra och produkter, vid vilkas fram- Orienteställning densamma kommer till användning, en mycket viktig roll. Svavelsyra "** tillverkas i Sverige med svavelkis som utgångsmaterial vid 9 fabriker, av vilka dock endast en (Stora Kopparbergs Bergslags A.-B:s svavelsyrefabrik i Falun) för större kvantiteter i marknaden. Av 1913 års produktion, 83 933 ton syra (beräknad som 100 X-ig monohydrat) med ett värde av 4-2 milj. kr., framställdes för avsalu 10 284 ton, varav 70 % kom från ovannämnda fabrik. Denna fabrik framställer huvudsakligen koncentrerad svavelsyra (66-gradig, vanligen med 92—94 % syra) samt s. k. oleum eller rykande svavelsyra (koncentrerad syra med halt av svavelsyreanhydrid) och använder sig därvid av det s. k. kontaktförfarandet. Den för avsalu framställda syran finner användning inom ett stort antal industrier. Övriga fabriker framställa enligt det s. k. blykammarförfarandet s. k. kammarsyra eller 50-gradig syra, innehållande c:a 65 % syra, i vissa fall även 60-gradig (c:a 80 %-ig) och 66-gradig syra. Dessa fabriker använde 1913 sammantagna 96 % av den vid dem tillverkade syran för eget behov vid framställning av olika produkter, av vilka de viktigaste voro superfosfat (huvudsakligen bestående av monokalciumfosfat), sulfater, såsom glaubersalt (natriumsulfat), natriumbisulfat, lerjordssulfat (aluminiumsulfat) och alun (kalium-aluminiumsulfat) samt saltsyra. Produktionen år 1913 av dessa varuslag utgjorde: Antal fabriker Superfosfat Aluminiumföreningar (huvudsakl. lerjordssulfat) Natriumsulfat och -bisulfat Saltsyra

« 1 2å3 2 * 3

Tillverkning ^ j 000 kr 184259 5 774 5 623 539

9 883 3-0 88 76

Den ojämförligt mest betydande produkten är som synes superfosfat, vilket gödningsämne framställes av svavelsyra och råfosfat. Till skydd för den inhemska fabrikationen åsattes svavelsyra 1888 en tull av Tullpoli0-5 öre per kg. Därvid inräknades emballaget i den tullpliktiga vikten. När man tiska data. år 1911 övergick till att beräkna vikten netto, höjdes tullen till 0*6 öre per kg. Superfosfat belades med en tull av 25 öre per 100 kg år 1898. Framställningar om tullskydd hade tidigare gjorts vid upprepade tillfällen men avslagits under hänvisning bl. a. till den fördyring av varan, som tullen och de med dennas uppdebiterande förenade vägningskostnaderna väntades föranleda. Som skäl för tullskydd hade huvudsakligen åberopats fabrikationens tryckta ställning och fördelarna av att konsumtionen inriktades på den svenska varan, som var av högre kvalitet än den utländska och vars framställning stod under vetenskaplig kontroll. — Vid flera tillfällen väcktes sedermera förslag om tullens upphävande, och 1913 genomdrevs en nedsättning av tullen till 10 öre per 100 kg. Relativt höga fraktkostnader och svårigheter vid transport utgöra ett icke oväsent- Svavelligt naturligt skydd för den inhemska svavelsyrefabrikationen. I särskilt hög grad syntuUma gäller detta s. k. kammarsyra, d. v. s. den enligt blykammarmetoden framställda, e V e * icke koncentrerade syra, som användes vid superfosfattillverkning. Inhemsk superfosfattillverkning är ej möjlig utan en därtill ansluten svavelsyreproduktion, enär 1 Framställningen grundar sig på en för kommittén verkställd utredning av professor C. P. KULLGREN.

su d e t alltid b l i r b i l l i g a r e a t t t r a n s p o r t e r a superfosfat ä n s v a v e l s y r a . Förhållandena äro analoga vid framställning av vissa a n d r a p r o d u k t e r u r s v a v e l s y r a . Enär s t ö r r e d e l e n av d e n i S v e r i g e framställda s v a v e l s y r a n a n v ä n d e s för t i l l v e r k n i n g av nu n ä m n d a p r o d u k t e r , äro f ö r u t s ä t t n i n g a r n a för d e n i n h e m s k a s v a v e l s y r e p r o d u k tionen n ä r a k n u t n a till m ö j l i g h e t e r n a a t t inom l a n d e t b e d r i v a en lönande framställn i n g ^ av d y l i k a fabrikat, f r ä m s t superfosfat. U t r i k e s h a n d e l n m e d s v a v e l s y r a ä r därför relativt _ obetydlig. I den mån tullagstiftningen utövat inflytande på svavelsyrefabrikationen, h a r d e t t a i första h a n d s k e t t i och m e d t u l l a r n a å s l u t p r o d u k t e r n a . 1 D e i n d u s t r i e r , soui ä r o m i n d r e k o n s u m e n t e r av s v a v e l s y r a och därför ej själva k u n n a b e d r i v a t i l l v e r k n i n g d ä r a v , skulle möjligen k u n n a t ä n k a s h a vissa fördelar av a t t i n h e m s k t i l l v e r k n i n g ä g e r r u m , b e s t å e n d e b l . a. i s n a b b l e v e r a n s av s y r a n från d e i landets viktigaste industricentra belägna svavelsyrefabrikerna; men det är knappast sannolikt, a t t dessa e v e n t u e l l a fördelar u p p v ä g a d e n f ö r d y r i n g av s y r a n , som s v a v e l s y r e t u l l e n s y n e s h a v a möjliggjort, Med h ä n s y n till a t t d e e n l i g t b l y k a m m a r m e t o d e n a r b e t a n d e f a b r i k e r n a framställt e n d a s t en r i n g a d e l av s v a v e l s y r e p r o d u k t i o n e n (genoms n i t t l i g t o m k r i n g 4 %) för avsalu, h a r t u l l e n å s v a v e l s y r a ej h e l l e r k u n n a t få s t ö r r e b e t y d e l s e för dessa f a b r i k e r . A n n o r l u n d a förhåller d e t sig m å h ä n d a m e d f a b r i k e n i F a l u n . D e t m å dock h ä r l ä m n a s d ä r h ä n , i v i l k e n m å n d e n n a fabrik, som i flera a v s e e n d e n a r b e t a r u n d e r a n d r a förhållanden än d e ö v r i g a , v a r i t b e r o e n d e av svavel syretullen. D e t s y n e s av nu anförda skäl ej n ö d v ä n d i g t a t t i d e t följande i n g å p å svavels y r e f a b r i k a t i o n e n a n n a t än i d e n m å n d e n s a m m a p å v e r k a t p r o d u k t i o n s f ö r h å l l a n d e n a inom superfosfatindustrien. tiuper fosSuperfosfatindustrien g r u n d a d e s i början av 1 8 7 0 - t a l e t och s y n e s u n d e r e t t tiofatindutal år hava utvecklats under gynnsamma omständigheter, ehuru tillverkningen bestriens utveckling. d r e v s i liten skala. U n d e r 1 8 8 0 - t a l e t u p p s t o d e m e l l e r t i d s v å r u t l ä n d s k k o n k u r r e n s TILLVERKNING, IN- OCH UTFÖRSEL AV SUPERFOSFAT 1 medeltal år 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/02 1903/04 1905 1906 1907 1908/10 1911/14

Antal fabriker

Antal arbetare

485 465 640 811 781 891 682 684

Tillverkning ton 28 943 42 965 54 057 56 986 60 416 118 282 133 374 134 073 176 669 140 120 181 433

11 000 kr.

3181 3 475 6 263 7 356 8 021 10 292 8 031 10 049

Införsel ton 609 189 799 242 996 111 202 ; 551 j S86 ;' 978 |

Utförsel

! 1 000 kr

ton

1 000 kr

1 059 913 1203 1 751 1 189 317 143 319 188 298

1483 329 553 19 100 50 4 553 21 606 26 377 49 218

148 22 28 1 6 3 296 1512 1544 2 591

m e d ^ åtföljande s t a g n a t i o n i t i l l v e r k n i n g e n . Orsakerna härtill synas egendomligt n o g i c k e h a v a blivit b e l y s t a vid d i s k u s s i o n e r n a i frågan om t u l l å superfosfat u n d e r 1 8 8 0 - och 90-talen. D e t v a r i första h a n d E n g l a n d s o e r h ö r d a p r o d u k t i o n av s v a v e l s y r a för f r a m s t ä l l n i n g a v soda e n l i g t L e b l a n c m e t o d e n , s o m h a d e blivit överflödig, n ä r d e n n a m e t o d t r ä n g t s t i l l b a k a av S o l v a y m e t o d e n . D e n m y c k e t k a p i t a l k r ä v a n d e s v a v e l s y r e t i l l v e r k n i n g e n k u n d e ej n e d l ä g g a s u t a n tillspillogivande a v b e t y d a n d e v ä r d e n , och m a n s k a p a d e därför a v s ä t t n i n g s m ö j l i g h e t för s y r a n genom ökad superfosfattillverkning. D e t t a m e d f ö r d e n a t u r l i g t n o g ö v e r p r o d u k t i o n och t r y c k t a 1 Av dessa äro, förutom superfosfat, bl. a. följande tullbelagda: alun, aluminiumsulfat (1 ore per kg), saltsyra (2 öre per kg) och kopparvitriol (5 öre per kg). Tullfria äro däremot bl. a. natriumsulfat och natriumbisulfat.

345 priser å superfosfat. Härtill kom ytterligare konkurrensen från tomasfosfatet, som efter tomasprocessens genombrott inom järnhanteringen började tillgodose en del av behovet av fosforsyregödselmedel. Superfosfattullens tillkomst fr. o. m. 1899 gör sig ej märkbar vare sig ifråga om produktion eller import, åtminstone ej omedelbart. Fr. o. m. 1903 inträdde emellertid efter energisk propaganda bl. a. vid lantbruksutställningarna i den inhemska förbx*ukningen en stark ökning, som tillgodosågs genom stegrad produktion. Anläggandet av en ny fabrik, som medförde ökad konkurrens, synes här hava spelat en viss roll, och omöjligt är ej att detta såväl som samtidigt skeende ombyggningar och utvidgningar av de äldre fabrikerna kan ha stått i något samband med tullen, ehuru dess verkningar sålunda framträdde först något senare. År 1906 grundade de i Skåne belägna superfosfatfabrikerna Skånska superfosfatfabrikernas försäljningsaktiebolag, vars ändamål var att ombesörja all försäljning av de delägande företagens fabrikat. Distributionen ordnades rationellt, de olika företagens andel i produktionen bestämdes, och ett enhetspris å superfosfat infördes. De fördelar, som härigenom nåddes, voro betydande nog att genomgripande förändra konkurrensläget. Importen sjönk till en bråkdel av sin förutvarande storlek, en ganska betydande export, särskilt till Ryssland och Danmark, uppstod och nettoavkastningen ökades. Tre år senare inträdde jämväl de återstående två superfosfatfabrikerna (Stockholms Superfosfatfabriksaktiebolags fabriker i Stockholm och Göteborg) i försäljningsorganisationen, som alltså kom att omfatta hela riket, i samband varmed organisationens namn ändrades till Försäljningsaktiebolaget Sveriges superfosfatfabriker. År 1916 bröt sig en av fabrikerna (Konstgödningsfabriksaktiebolaget, Landskrona) ut ur organisationen och slöt kontrakt med Svenska lantmännens riksförbund, som förband sig att inköpa hela sin förbrukning från fabriken. Landskronafabriken har på detta sätt funnit avsättning för praktiskt taget hela sin superfosfatproduktion. Vid framställning i Sverige år 1913 av ett ton kammarsyra (50-gradig) kunna olika kostnadselement beräknas hava fördelat sig på ungefär följande sätt: Procent 40-o 7-'^ 10'o 26'2 16-o

Svavelkis 1 Salpeter Arbetskostnad Kapitalkostnad Övrigt Summa

lOOo

Den ungefärliga kostnadsfördelningen samma år vid superfosfattillverkning angives här nedan. Därvid har antagits, att man vid tillverkningen i ena fallet (A) utgått från råfosfat och färdig svavelsyra, i andra fallet (B) från råfosfat, svavelkis och salpeter.

Råfosfat Svavelsyra Svavelkis 1 Salpeter Arbetskostnad Kapitalkostnad Övrigt

'•

Summa

A Procent 46*1 24'4 — — 7'5 7T> 14*4

B Procent 46U — 9"8 1'8 9'9 14"0 18 - 4

100'o

100'a

1 Priset avser endast det i svavelkisen befintliga svavlet; de vid fabrikationen erhållna Icisbrändernas värde är alltså från draget.

Jämförelse mellan kostnaderna för superfosfattillverkning i Sverige och utlandet.

346 Praktiskt taget hava de svenska svavelsyrefabrikerna — Falufabriken ej medräknad — erhållit sitt behov av svavelkis från utlandet. Kisimporten hår i stort sett härrört dels från Spanien och Portugal, dels från Norge. Då det konkurrerande utlandet, Norge undantaget, ävenledes i huvudsak måst importera kis, s}rnes importbehovet i och för sig ej för svenska svavelsyrefabriker medfört'merkostnader gentemot de utländska i den mån dessa utgått från kis som råvara, med undantag av en möjligen något högre fraktkostnad, vilken dock vid konkurrens på svensk marknad mer än uppvägts av lägre frakt för den färdiga produkten. Emellertid har vårt läge möjligen varit sämre, när det gällt utnyttjandet av de efter den vid tillverkningen skeende röstningen av svavelkisen erhållna s. k. kisbränderna. Dessa, som i regel äro kopparhaltiga, bearbetas först vid något kopparextraktionsverk, t. ex. kopparverket i Hälsingborg, varefter återstoden försäljes till något järnverk. De svenska hyttorna ha emellertid ej bearbetat denna produkt, som därför exporterats till Tyskland och England. På grund av fraktkostnaderna har därvid dess värde förringats till men för de inhemska svavelsyrefabrikerna, som ej äro så gynnsamt lokaliserade som vissa utländska fabriker. Härjämte måste hänsyn tagas till att man i Belgien och delvis även i Tyskland (Oberschlesien) erhåller svavelsyra som biprodukt vid framställning av zink ur zinkblende. Sådan svavelsyra har på sina håll kunnat försäljas till lägre pris än ur kis framställd s}?ra, vilket bl. a. bevisas därav, att vissa superfosfatfabriker vid tyska Östersjökusten åtminstone år 1913 trots de betydande fraktkostnaderna hämtade sin svavelsyra från Oberschlesien i stället för att själva framställa syra ur kis. I stort sett måste emellertid priset å svavelsyra vad l ^ s k l a n d angår bestämmas av produktionskostnaderna vid framställning ur kis. På denna väg framställd syra har nämligen där omfattat den huvudsakliga produktionen (mer än */s under åren närmast före kriget). Sannolikt har endast den belgiska superfosfatindustrien genom användning av ur zinkblende framställd syra mera avsevärt kunnat nedbringa sina produktionskostnader. Tillverkningskostnaden i Sverige år 1913 har beräknats överstiga de belgiska noteringarna från samma tid med 58 öre per 100 kg. Om detta belopp — vars nära överensstämmelse med den till 60 öre uppgående tullen torde få anses vara tillfällig — betraktas som verkligen representerande skillnaden i framställningskostnad för syran, kommer man till en därpå beroende skillnad i framställningskostnaden för superfosfat av 28 öre per 100 kg eller mer än tullens belopp även före tullreduktionen år 1913. De för superfosfattillverkning erforderliga råfosfaterna importeras från utomeuropeiska länder. Försök att ersätta importen med apatit och fosforhaltig malm från våra norrländska gruvfält hava hittills ej avsatt varaktiga resultat. Även andra europeiska länder måste emellertid för sin superfosfattillverkning använda importerade råfosfater. I Belgien finnas visserligen råfosfater, men dessa äro av lågvärdig beskaffenhet och torde knappast kunna utnyttjas vid framställning av superfosfat för svensk marknad. Mot de gynnsammare belägna utländska superfosfatfabrikernas lägre fraktkostnader för råfosfat svara vid konkurrens på svensk marknad i regel högre frakter för superfosfat än svenska fabriker behöva bära, varför den svenska superfosfatindustrien med avseende å sin försörjning med råfosfater ej får anses vara ogynnsamt ställd. Arbets- och kapitalkostnader ställa sig flerstädes i utlandet lägre än i Sverige. Så var den genomsnittliga arbetslönen per år inom superfosfatindustrien år 1913 i Tyskland 220 kr. lägre än i Sverige, varemot svarar en reduktion i tillverkningskostnaden för superfosfat med 6 öre per 100 kg. Den vanligen något lägre räntefoten i utlandet än i Sverige kan på grund av kapitalkostnadernas osedvanliga höjd ävenledes medföra en viss minskning i kostnaden, utgörande 3 resp. 6 öre per 100 kg. vid en skillnad i räntefoten av 1 resp. 2 %.

347 TuU Superfosfattullen har varit relativt låg. Den förutvarande 25-örestullen torde under sina sista år hava motsvarat omkring 5 % av tillverkningskostnaden, och *„^' ^ 10-örestullen uppgick före krigsåren till allenast omkring 2 % . Den vid tullbe- utnytthandlingen obligatoriska vägningskostnaden, före kriget ett par öre per 100 kg, jande. har verkat som ett obetydligt tillskott till tullskyddet. I den mån de svenska superfosfatpriserna legat över världsmarknadspriset har detta ej nödvändigtvis inneburit, att fabrikanterna utnyttjat det förhållandevis låga tullskyddet. Den garanti för förstklassig kvalitet, som svenskt fabrikat utgjort, torde nämligen av konsumenterna oftast värderas högre än en obetydlig prisskillnad. Tidigare gällande internationella överenskommelser i branschen hava också utgjort ett importhinder, som kunnat möjliggöra ett högre pris å den inhemska marknaden än som fri utländsk konkurrens skulle framkallat. Man får dock antaga, att tullskyddet utgjort ett stöd för fabrikanterna vid ingåendet av ovannämnda internationella överenskommelser, och merkostnaderna vid tillverkningen samt försäljningens monopolisering göra det väl troligt, att ett utnyttjande av tullskyddet förekommit. Den prispolitik, som följts vid försäljningen, synes emellertid utesluta, att detta utnyttjande skett likformigt över hela riket. Både försäljningsbolaget och Svenska lantmännens riksförbund hava lager av superfosfat i en mängd hamnplatser landet runt, och pi-iset, som med vissa mindre betydande undantag är ett enhetspris för hela riket, fastställes fob eller fritt banvagn i dessa s. k. tariffhamnar. I verkligheten har denna prispolitik inneburit, att de skånska jordbrukarna fått betala något för förbrukarna i nordligare landsdelar. Man synes sålunda hava tagit tullskyddet i anspråk i större utsträckning för Skåne än för det övriga Sverige. Det är också särskilt Skånes utsatta läge och stora förbrukning, som av producenterna anses motivera ett tullskydd. Det framhölls vid riksdagsbehandlingen under 1880- och 90-talen av frågan om Ekonotull å superfosfat, att tillverkningen av denna vara då åtminstone tidvis bedrevs misk ställmed förlust. Delvis hade denna dock uppvägts av vinst på av företagen bedriven ™n9 °?h. klorattillverkning samt handelsvinst, som erhållits genom import och försäljning av tet vissa utländska gödselämnen. Tullbeläggningen av superfosfat fr. o. m. 1899 torde knappast haft något avgörande inflytande på företagens ekonomi, åtminstone ej omedelbart. Det har upplysts, att fabriken i Malmö, som för avsalu uteslutande tillverkat superfosfat, före försäljningsorganisationens tillkomst hade liten vinst. Utdelningen utgjorde i allmänhet 3 ä 4 %. Omslaget till det bättre skedde först efter försäljuingsorganisationens bildande. En undersökning av tre företags ekonomi x 1911 —14 har givit] vid handen, att företagen redan vid periodens början visade en mycket konsoliderad ställning och att denna förbättrades för varje år. Även räntabiliteten visade ovanligt goda siffror, och det goda intrycket förstärkes ytterligare av att ett av företagen år 1912 fördubblade aktiekapitalet genom utdelning av gratisaktier. Utdelningen var relativt hög (i genomsnitt 10'5—11*6 % av aktiekapitalet), trots att mellan 30 och 40 procent av vinsten årligen reserverades. Vinsten var emellertid ej uteslutande att hänföra till fabrikationsvinst, enär däri ingick utdelning från flera bolag, såväl inhemska som utländska, vari företagen voro intresserade. Man har från fabrikanthåll sökt göra gällande, att utlandet använt sig av dumping Tullvid försäljning av superfosfat på den svenska marknaden. Man torde här närmast skyddets hava syftat på importen från Belgien, vilket land enligt uppgift lär hava anläggningar, bei!/aelsevilkas fulla utnyttjande skulle medföra en betydande överproduktion. De avsevärt lägre tillverkningskostnader, belgiska fabriker haft särskilt för svavelsyra, göra det 1 Bland de undersökta tre företagen, omfattande fyra fabriker, ingår ej Stockholms Superfosfatfabriksaktiebolag, som bedrivit andra verksamhetsgrenar i stor utsträckning.

348 väl troligt, att verklig dumping ej behövt förekomma, även om importpriset legat icke obetydligt under de svenska tillverkningskostnaderna. Sannolikt har dock exporten från detta land tidvis skett till priser, som endast täckt tillverkningskostnaderna. Den har i så fall varit av samma art som de svenska fabrikernas försäljningar till Ryssland före kriget, vilka skedde till självkostnadspris. På grund av superfosfatindustriens höga fasta kostnader, särskilt kapitalkostnader, kan en dylik export vara av värde för producenterna, när det inhemska avsättningsområdet ej är tillräckligt för produktionskapacitetens utnyttjande. När den svenska superfosfatindustrien trots denna anledning till konkurrens från utländska fabriker med lägre tillverkningskostnader sedan 1906 haft en mycket gynnsam ställning, så beror detta på att distributionen av en så skrymmande vara som superfosfat till de många spridda avnämarna är en väl så betydelsefull funktion som själva fabrikationen. Mellan tillverkningskostnad och det av konsumenterna betalade priset måste finnas en betydande marginal, som skall täcka — förutom vinst till fabriken och försäljningsorganisationen — försäljningskostnader samt de till följd av varans skrymmande natur betydande frakt- och lagringskostnaderna. Dessa poster äro uppenbarligen mycket variabla, beroende bl. a. på fabrikens belägenhet i förhållande till avsättningsplatsen, lagerlokalernas ändamålsenlighet m. m. Genom sin försäljningsorganisation hava superfosfatfabrikerna här lyckats åstadkomma besparingar, som otvivelaktigt varit av långt större betydelse för deras konkurrenskraft än tullskyddet. Onödiga försändningar och frakter hava kunnat undvikas, leveranserna ha kunnat verkställas från mest närliggande fabriker etc. x Transporten av superfosfat till de svenska konsumenterna kan ske under gymnsammare villkor från de svenska fabrikerna än från t. ex. de belgiska. Superfosfatet skall transporteras till ett stort antal »tariffhamnar», och härför lämpar sig ej ett stort och dyrbart tonnage. De svenska fabrikernas närmare belägenhet till ifrågavarande hamnar ger därför dessa fabriker en icke oväsentligt gynnsammare ställning. I jämförelse med superfosfatfabriker vid tyska östersjökusten blir dock denna fördel ej så framträdande. Man torde knappast med säkerhet kunna avgöra, vilket samband som kan hava förefunnits mellan tullskyddet och försäljningsorganisationens tillkomst. De fördelar, som denna organisation medfört för producenterna, äro så betydande, att den väl sannolikt förr eller senare skulle hava framtvingats tullskyddet förutan. Omöjligt är dock ej, att tullen utgjort ytterligare en sporre för fabrikanterna att sammansluta sig. Det är ställt utom allt tvivel, att försäljningsorganisationen, ehuru den i viss mån inneburit en monopolisering av marknaden, även för konsumenterna medfört vissa fördelar, liggande framför allt i lätt tillgång på varan i alla delar av landet samt i gynnsamma betalningsvillkor. En föreställning om tullskyddets betydelse för den inhemska produktionen torde i någon mån kunna vinnas genom att jämföra det belopp, som tullens intjänande skulle innebära, med den vinst, som fabrikationen lämnat. Kapitalbehovet vid kombinerad svavelsyre- och superfosfattillverkning samt försäljning av superfosfat kan beräknas utgöra ungefärligen 110 % av den årliga superfosfatproduktionens saluvärde. Vid sådant förhållande svarar mot en förhöjning av superfosfatpriset med en procent en ökning av det investerade kapitalets avkastning (förutsatt att kostnaderna äro oförändrade) med endast 0*9 % av detta kapital. Tänker man sig, att tullskyddet ökat varupriset med */g av sitt belopp, skulle det hava möjliggjort en ökning i avkastningen, uppgående vid 1913 års prisläge och en tull av 25 resp. 1 Försäljningsbolaget har i detta avseende vid leveranser till mellersta och norra Sverige vissa fördelar framför Landskronafabriken, som alltid måste frakta varan från Skåne.

349 10 öre per 100 kg till allenast 2-6 resp. 1*0 % av det investerade kapitalet. Med hänsyn till att en del av kapitalet (26*5 % vid 4 undersökta fabriker år 1913) var upplånat, får ökningen i avkastning å det egna kapitalet anses hava varit något mera betydande. I betraktande av att fabrikationens avkastning under åren närmast före kriget otvivelaktigt låg icke obetydligt över den gräns, vid vilken tillverkningen nätt och jämt var lönande, synes likväl varken 10- eller 25-örestullen få tillskrivas någon avgörande betydelse för denna industris bestånd vid nämnda tidpunkt. Härmed är ej sagt, att tullen icke möjligen i någon mån bidragit till industriens vidmakthållande på det tidigare stadium, då tillverkningen bedrevs med ringa vinst.

350 SPRÄNGÄMNESINDUSTRIEN Tillverkningens art.

Till sprängämnesindustriens produkter räknas explosiva ämnen, oavsett om de användas som sprängämne eller som krut (drivmedel). Det vanliga svartkrutet, som tillverkas av kalisalpeter, kol och svavel i blandning, användes både som sprängämne (inom stenindustrien) och som krut (till jaktpatroner, salutering och kanonammunition). Bomullskrut, som består av genom behandling med salpetersyra och svavelsyra nitrerad bomull, användes i någon mån som sprängämne men har sin huvudsakliga betydelse såsom mellanprodukt för framställning av röksvagt krut (till ammunition). Uteslutande användbara som sprängämnen äro följande inom landet tillverkade produkter, nämligen dynamit, bestående av vanligen med bomullskrut gelatinerat nitroglycerin med tillsats av ammoniumnitrat m. fl. ämnen, ammoniumnitratsprängmedel (nitrolit, expressit, nobelit) och perkloratsprängmedel (stjernterrit, carlsonit m. fl.), de båda sistnämnda grupperna hänförliga till s. k. säkerhetssprängämnen, samt slutligen trinitrotoluol (trotyl) och likartade sprängämnen, vilka enbart användas för militära ändamål, i motsats till dynamit och säkerhetssprängämnen, vilka huvudsakligen begagnas för malmbrytning och stensprängning. Till sprängämnesindustri skulle ock kunna räknas framställning av stubintråd, antändningsrör och knallhattar samt laddning av patronhylsor och andra ammunitionsfabrikat. Dessa tillverkningår komma dock i huvudsak icke att beröras i det följande. TullpoliKrut och sprängämnen voro tidigare sammanförda under en enda rubrik i tulltiska data. taxan och voro åsatta en tullsats av 12 öre per kg. Häri vidtogs en ändring vid 1896 års riksdag, som fastställde de ännu gällande tullarna å hithörande varor, nämligen 12 öre per kg för svartkrut, 30 öre för bomullskrut, 50 öre för röksvagt krut och 20 öre för dynamit och övriga sprängämnen. Av explosiva varor tillverkades i Sverige före 1865 praktiskt taget endast svartProduktionens ut- krut. Nämnda år upprättades av bröderna Nobel m. fl. en fabrik för framställning veckling; av nitroglycerin. Ursprungligen användes nitroglycerin enbart för sig som sprängutrikeshandel. ämne, men man övergick inom kort till den av Alfred Nobel uppfunna dynamiten, som snart fick större betydelse än sprängämnesindustriens övriga produkter. Tillverkningen av explosiva ämnen utvecklade sig mycket raskt och bedrevs vid världskrigets utbrott vid 13 fabriker med över 1 100 arbetare, därav omkring halva antalet vid statens fabriker. I nämnda siffror ingå emellertid även ammunitionsfabrikerna och deras arbetare. Statens tilh T erkning utgöres till större delen av ammunition. Krut och sprängämnesproduktionens kvantitativa utveckling under årtiondena Sammanslutningar. närmast före kriget framgår av nedanstående tablå. ,I m e d, e l, t.a l ,

. hvart, krut

n u .Bomulls, krut

7T-I Iloksvagt , , krut

är

ton • • 202 244 243 317

ton • • 59 124 232 241

ton

1887/90 1891/95 1896/00 1901/05 1906/10 1911/13 1

112 187 240 200

Dynamit , , ocli .. andra .. sprängämnen ton 478 519 697 1087 1342 2 014

Framställningen grundar sig på en för kommittén

C. F. KULLGREN.

S u m in a

lon

1070 1642 2057 2772

1000 kr. 654 910 1836 3283 3906 4876

verkställd utredning av professor

351 Utrikeshandeln har varit obetydlig. Införseln har vanligen varit mindre än utförseln. I följande tabell upptagas beträffande olika varuslag såväl tillverkningssom in- och utförselsiffror för år 1913. Utförsel

Införsel

Tillverkning ton

| 1 000 kr.

ton

1 000 kr.

ton

1 000 kr.

Dynamit och andra s p r ä n g ä m n e n . .

328 316 246 2 206

309 720 1281 3 349

3 0 2 l 36

3 0 8 64

24 52 26 31

24 210 119 56

Summa

5 659

409 Införseln av de under rubriken »dynamit och andra sprängämnen» fallande artiklarna torde, i den mån den ej bestått av trotyl m. fl. enbart för militära ändamål använda sprängämnen, hava utgjorts av s. k. säkerhetssprängämnen, ej av dynamit. Vid framställning av svartkrut fördelade sig fabrikernas självkostnader (däri icke Tillverkmedräknat vissa mindre betydande kostnadselement, såsom kapitalkostnad) år 1913 ningsekonomi. procentuellt på följande sätt: Råmaterial: kalisalpeter 40'2 svavel 2'4 träkol 21 annat _10]7 OD'4 1-5 Bränsle 22-2 Förbrukningsartiklar, reparationer m. m 12-5 Arbetskostnad 8-4 Regikostnad Summa 1000 Den viktigaste posten i kalkylen är som synes kostnaden för kalisalpeter. Huvudmängden av handelns kalisalpeter har framställts med tillhjälp av de kalisalter, som brutits i Tyskland. Produktionen av kalisalpeter kontrollerades före världskriget av kalisyndikatet i Tyskland, som lär hava hållit något högre priser vid försäljningar på export än inom Tyskland. Huvudsakligen av denna anledning lära råvarukostnaderna — enligt uppgift från fabrikanthåll — här hava ställt sig omkring 10 % högre än i sistnämnda land. I fråga om övriga kostnadselement uppgivas icke obetydliga merkostnader hava förorsakats av att tillverkningen måst drivas i relativt liten skala i förhållande till produktionen i sådana länder som England och Tyskland. Emellertid har det svenska bolag, som ensamt (vid två fabriker) tillverkar svartkrut i Sverige, i konkurrenshänseende en betydande styrka i sin försäljningsorganisation med nederlag på ett stort antal platser i landet. Tillverkningskostnaderna för bomullskrut år 1913 fördelade sig procentuellt sålunda: Råmaterial: bomul 1 13'2 salpetersyra 13'6 svavelsyra 6' 7 chilesalpeter 7*6 4]/ \ Driftskostnader 19'8 Arbetskostnad 17'l Regikostnad 81 Kapitalkostnad 13' 9 Summa 100 o 1 Dessutom 50 ton, införda tullfritt för kronans räkning.

352 Tullarna å salpetersyra och svavelsyra fördyrade — förutsatt att de till fullo utnyttjades — bomullskrutet med 3#6 öre per kg eller något mer än 1 % av värdet (kr. 3-15 per kg år 1913). Det i kalkylen under »driftskostnad» upptagna beloppet utgöres till större delen av utgifter för ånga, och den svenska produktionen kan här på grund av högre kolpris beräknas hava tyngts av en merutgift av 10 öre per kg bomullskrut. Även emedan den svenska produktionen bedrivits i relativt liten skala torde den arbetat dyrare än den utländska. Emellertid har den svenska produktionen en väsentlig fördel i att bomullskrut, som vid transport måste emballeras väl och hava hög vattenhalt (omkring 35 %) är avsevärt dyrare att frakta än bomull. Produktionen av bomullskrut, som enligt vad ovan nämnts har föga direkt användning, är därför kombinerad med framställning av sådana explosiva ämnen, vari bomullskrut ingår, särskilt röksvagt krut, och merkostnaderna hava sålunda i huvudsak endast den betydelsen, att de fördyra framställningen av dessa ämnen. Skilda kostnadselements procentuella fördelning vid tillverkning av röksvagt krut (nitroglycerinkrut) var vid en fabrik år 1 9 1 3 : Råmaterial: bomullskrut nitroglycerin annat Driftskostnader Arbetskostnad Regikostnad Kapitalkostnad

22" 7 12'8 5'3

Summa

4(, ö 29M 12i 7-7 9*7 100 o

De i kalkylen upptagna råvarorna äro icke råvaror i egentlig bemärkelse utan mellanprodukter, som fabriken till större delen själv tillverkar. Dessa produkter, särskilt bomullskrutet (jfr ovan), torde ställa sig något dyrare i tillverkning vid svenska än vid tyska och engelska fabriker. Härtill kommer, att tillverkningen av röksvagt krut vid de svenska fabrikerna måste drivas i ganska blygsam skala. Detta gäller icke kanonkrutet, som även är föremål för export, utan mauser- och jaktkrut. Noggranna uppgifter rörande fördelningen av kostnaderna vid tillverkning av dynamit hava ej kunnat erhållas. Kostnaderna fördela sig också olika allt eftersom fabrikerna själva tillverka vissa av utgångsmaterialierna (salpetorsyra, ammoniumnitrat och bomullskrut) för fabrikationen eller inköpa desamma i färdigt skick. F ö r de två största svenska företag som tillverkat dynamit angives här nedan den procentuella fördelningen av totala fabrikationskostnaderna år 1913. Tillverkningen bestod ej endast av dynamit utan delvis även av andra sprängämnen. Företag I

Företag II

o,-

Råmaterial Driftskostnader Arbetslöner Regikostnad Kapitalkostnad

59'8 ] Bi 14 - i 7-o 6"2 Summa 100a

75'?. 5-3 10-3 7L> 1*9 100 o

De viktigaste råvarorna, nämligen glycerin, salpetersyra, svavelsyra, bomullskrut och ammoniumnitrat, äro tullbelagda, och de torde i stort sett hava fördyrats med tullens belopp, även då de tillverkats inom Sverige. Den belastning, råvarutullarna utövat, kan beräknas hava uppgått till d r y g t 7 öre (därav hälften för ammonium-

353 ritrat) per kg dynamit eller c:a 4 % av dynamitens saluvärde år 1913. Härjämte l.ar man anledning antaga, att redan på grund av fraktförhållandena åtminstone i vissa fall de importerade råvarorna, även om man bortser från tullens inverkan, ställa sig något dyrare här än i de större industriländerna. Av de s. k. säkerhetssprängämnena äro ammoniumnitratsprängämnen de viktigaste. Halten av ammoniumnitrat uppgår i dessa vanligen till 70 k 80 %, och sedan det blivit allt vanligare att fabrikerna hos oss köpa sitt behov av sagda vara, består <prän^ämnesfabrikationen huvudsakligen i en förmalning och blandning av råmatenalierna& samt patronering av produkten. Avgörande för tillverkningskostnaden blir därför priset på råmaterialierna, som på grund av tullar torde hava fördyrats med ett belopp, som motsvarar ungefär hälften av tullen å färdigfabrikatet. LagbeEn icke ringa betydelse för den svenska sprängämnestillverkningens ställning i stämmelkonkurrenshänseende hava lagbestämmelserna angående explosiva varor haft. Dessa serna anvaror indelas i två klasser; till l:sta klassen höra praktiskt taget alla här behand- gående lade produkter med undantag av några av de s. k. säkerhetsprängämnena, som enligt explosiva varor. särskilt medgivande i vissa avseenden räknats till 2:dra klassen. De bestämmelser om transport och förvaring, som äro av betydelse för konkurrensläget, gälla uteslutande explosiva varor av l:sta klassen. Importen av dylika varor försvåras avsevärt genom föreskrifter rörande transport sjöledes. Härtill kommer, att bestämmelserna angående annan transport samt handel med ifrågavarande varor fordra en ganska stor och dyrbar apparat, åtminstone om en importör skulle mera allmänt förse konsumenterna inom landet. Det svenska företag, som tillverkar svartkrut och dynamit för försäljning över hela landet, har ock en starkt förgrenad försäljningsorganisation med egna magasin och upplag på ett stort antal ställen. Särskilt ifråga om dynamit synes förordningen om explosiva varor vara ägnad att förbehålla de^svenska" marknaden åt den inhemska produktionen. Någon import av dynamit har nämligen hittills veterligen icke förekommit. TullDet effektiva tullskyddet är, relativt taget, högst för det som sprängämne använda skyddets svartkrutet. Skyddet steg här före kriget till 13 ä 15 % av varuvärdet. För de höjd och som jaktkrut använda finare kvaliteterna av svartkrut uppgick emellertid skyddet utnytttill endast något över 6 %. Enligt uppgifter från det företag, som behärskar den jande. inhemska produktionen, hava priserna fastställts så att tullskyddet utnyttjats. Ifråga om bomullskrut uppgick skyddet år 1913 till 8 å 9 % av värdet. Motsvarande siffra för röksvagt krut kan ej med säkerhet fastställas, enär skyddets höjd här är väsentligen beroende av i vilken mån tullarna å råvarorna innebära en fördyring av dessa varor. Sannolikt torde det effektiva skyddet hava utgjort endast omkring 5 % av varuvärdet. För dynamit och säkerhets-(ammoniumnitrat-) sprängämnen var siffran något högre (dynamit 7'6 %). Graden av tullskyddets utnyttjande är svår att utröna, då ett högre pris i Sverige, som förut framhållits, kan bero förutom på tullen på utnyttjandet av det skydd, som fabrikanterna äga i föreskrifterna om transport och förvaring av explosiva varor. Att dessa föreskrifter inverkat höjande på priset synes framgå av den omständigheten, att priset å dynamit enligt erhållna upplysningar överstigit priset å de av nämnda föreskrifter mindre berörda säkerhetssprängämnena med avsevärt högre belopp än som kan bero på skillnaden i framställningskostnad. Åtskilliga omständigheter (bl. a. att dynamitpriset å olika platser hållits vid olika höjd, tydligtvis i syfte att förhindra import till orter, som i första hand skulle utsättas för utländsk konkurrens) göra det dock troligt, att åtminstone ifråga om dynamit ett utnyttjande av tullskyddet förekommit. TullDen av staten drivna tillverkningen av explosiva varor har — även i den mån den ställt sig dyrare än import — icke varit beroende av tullskyddet K Statens skyddets 1

Ända till helt nyligen h a r ingen tull utgått för av staten importerade varor.

23 — 3501.

T. T.

Del II.

betydelse för produktionen.

354 produktion har — om man frånser ammunitionstillverkningen — huvudsakligen omfattat krut för militära ändamål. För den övriga tillverkningen synes ifråga om det viktigaste varuslaget, nämligen dynamit, de förut omnämnda säkerhetsföreskrifterna hava verkat som skydd i väl så hög grad som tullen. Det stora inhemska behovet av dynamit för stensprängning och malmbrytning synes även beträffande denna produkt hava möjliggjort ett tillvaratagande av de ekonomiska fördelar, som äro förbundna med tillverkning i stor skala. Den tidvis mycket goda räntabiliteten vittnar även om, att produktionen ej kunnat vara i högre grad beroende av det förhållandevis låga tullskyddet. Ifråga om vissa andra sprängämnen, som trots tullskyddet varit föremål för import, har tillverkningens bedrivande i allt för liten omfattning utgjort en allvarlig olägenhet. Tullskyddet torde här hava varit en viktig förutsättning för produktionen. Troligen har utvecklingen under senare år varit ägnad att åstadkomma en förändring i nämnda hänseende. De möjligheter till en ekonomisk produktion av dessa sprängämnen, som den inhemska avsättningen medgivit, hava nämligen sannolikt först genom industriens förtrustning under krigsåren blivit till fullo tillvaratagna.

Intill den 5 juni 1924 offentliggjorda delar a V Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkandeni I. Svensk tullpolitik 1816—1911 av A. Montgomery. I I . Bomullsindustriens produktionsförhållanden av K.-G. Hagström. I I I . Utredning angående det svenska jordbrukets produktion samt saluöverskott av spannmål av E. Höijer. IV. Jämförelse mellan jordbrukets utveckling i vissa delar av Sverige samt Danmark och Norge av E. Höijer. V. Tabeller till belysning av det svenska jordbrukets utveckling 1871 — 1919 jämte anmärkningar av E . Höijer. VI. Svensk traktatpolitik 1810—1914 av A. Montgomery. VII. Utlåtande angående frågan om differentialtullar till skydd mot valutadumping. VIII. Utlåtande i valutafrågan. I X . Utlåtande angående järnvägsfrakternas reglering. X. Utlåtande med förslag till förordning om åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping. X I . Pappersindustriens produktionsförhållanden av E. Bosaeus. X I I . Margarinindustriens utveckling etc. av J . Lublin. X I I I . Den svenska kautschukindustriens utveckling 1890—1913 etc. av B. Ohlin. XIV. Huvuddragen av det svenska jordbrukets utveckling 1871 — 1919 av A. Sjöström. XV. Översikt av jordbrukets utveckling i vissa främmande länder 1871 — 1913 av E. Höijer. XVI. Den svenska järnhanteringens utveckling etc. av S. K. Stockman. XVII. Den svenska glasindustriens utveckling etc. av B. Ohlin. X V I I I . Den svenska mekaniska verkstadsindustriens utveckling intill krigsutbrottet av E. Linder. X I X . Sveriges bryggeriindustri av A. Lilienberg. X X . Garveriindustriens produktionsförhållanden av \V. Smith. X X I . Kvalitetsfrågan hos det svenska vetet av H. Nilsson-Ehle. X X I I . Översiktstabeller angående den svenska industriens utveckling 1891 — 1920 jämte anmärkningar. X X I I I . De svenska järn- och metallmanufakturindustriernas utveckling etc. av G. Delling. X X I V . Undersökning angående jordegendomsvärdenas utveckling i Sverige och vissa främmande länder av K. Åmark. X X V I . Ljusindustrien samt tillverkningen av glycerin etc. av J. Lublin. X X V I I . Ylleindustriens produktionsförhållanden av K.-Cr. Hagström. X X V I I I . Den svenska tegelindustriens utveckling etc. av B. Ohlin. X X X V I . Betänkande ang. tullsystemets verkningar i Sverige före världskriget. Del I och II. Inom kort utkommer: XXV. Handels- och prisöversikter rörande spannmål etc. av K. Åmark. N:r X X I X — X X X V äro avsedda att behandla porslinsindustrien, skoindustrien, cementindustrien, tvättmedelsindustrien, tryckeri- ocli pappersförädlingsindustri, monopolistiska sammanslutningar inom svensk industri samt den svenska industriens räntabilitet åren 1911—1914.

S t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r 1924 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättskipning. Fångvård.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Kommunalförvaltning.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till gruvlag. [16] Malmkommissionens slutbetänkande. [32] Malmtillgängen i Norrbottens län. [33]

Industri. Cement- och betongbestämmelser. [25]

Handel och sjöfart. Statens och kommunernas finansväsen. Tull- och traktatfeommitténs utredningar och betänkan- Skeppstjänstkommitterades betänkande. 3. [20] den. 26. Ljusindustrien. [34] 27. Ylleindustrien. [35] 28. Tegelindustrien. [30] 3G. Betänkande ang. tullsystemets verkningar. Del I [37] Del II [38] Kommunikationsväsen. Utredning rörande ny vattenväg mellan Östersjön och Politi. Vänern jämte bihang. [6] Handledning vid utarbetandet av brandordningar för Anvisningar rörande vägväsendet och automobiltrafiken. landskommuner. [23]

Socialpolitik. Iakttagelser rörande socialiseringen i Österrike. [14] Det svenska, tobaksmonopolet. [15] Statens järnvägar. [22] Statens järnvägar som allmänt affärsverk. [30]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkringsväsen.

Hälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Supplement nr 2 till Sverges familjenamn 1920. [4] Allmänt näringsväsen. Betänkande angående det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. [5] Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 9. An«. elektrifiering av landsbygden inom Hallands län. [18] Betänkande och förslag angående läroverks- och landsbibliotek. [7] 11. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Blekinge län. [10] 12. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Förslag till lönereglering för befattningshavare vid allmänna läroverk m. fl. läroanstalter. [13J Kopparbergs län. [3] 13. Ang. elektrifiering av landsbygden mom Västmanlands län. [8] 14. Ang. elektri- K. skolöverstyrelsens utlåtande över skolkommissiomens betänkanden 1—5. [24] fiering av landsbygden inom Värmlands län. [9] 15. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Jämtlands Systematiskt utforskande av allmogekulturen. 1. [20] 2. [27] län. [11] 16. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Norrbottens län. [28] 18. Ang. elektrifiering av lands- Utredning rörande kungl. teaterns verksamhet. [311 bygden inom Gotlands län. [12] 19. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Västernorrlands län. [17] 20. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Västerbottens län. [29] Försvarsväsen. Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Utrikes ärenden. Internationell rätt. Det svenska lantbrukets produktionskostnader. 2 Bokföringsåren 1920—1921 och 1921—1922. [2] ordnandet av statens kommersiella informaFastighetsregisterkommissionens meddelanden. 13. [21] Angående tionsverksamhet. [1]

Sthlml924 Isaac Marcus' Boktr.-A.-B.