1921 års kommunalskattekommittés betänkande angående den kommunala beskattningen. D. 2, Reservationer, bilagor, tabeller, sakregister

V0M0<

= tdCjFE National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1924:54

FINANSDEPARTEMENTET

1921 ÅRS KOMMUNALSKATTEKOMMITTES

BETÄNKANDE ANGÅENDE

DEN K O MM UNALA BESKATTNINGEN AVGIVET DEN 15 OKTOBER 1924

DEL II RESERVATIONER, BILAGOR, TABELLER, SAKREGISTER

S T O C K H O L M 19 2 4

Statens

offentliga K r o n o l o g i s k

1. Angående ordnandet av statens kommersiella informationsverksamhet. Promemoria, avgiven av chefen för utrikesdepartementets speciella handelsavdelning. Marcus. 28 s. UDet svenska lantbrukets produktionskostnader. 2. •>. Bokföringsåren 1920—1921 och 1921—1922. Av L. Nanneson. Meddelande från Kungl. Lantbruksstyrelsen nr 247 (nr 6 1923). Svanbäck. (6), 107 s. J o . t. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 12. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Kopparbergs län. Beckman. 47 s. 2 kart. Jo. I. Supplement nr 2 till Sverges familjenamn 1920. Stat. Repr.-anst. 10 s. J u . i. Betänkande med utredning och förslag angående det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Eklund, vij, 208 s. E. . Utredning rörande ny vattenväg mellan Östersjön och Vänern, Göta kanal, jämte bihang, innefattande preliminär utredning rörande vattenväg mellan Hjälmaren och Vänern, Svea kanal. Meddelande från Kungl. Kanalkommissionen. Nr 4. Haeggslröm. 173 s. 3 kart. K. . Betänkande och förslag angående läroverks- och landsbibliotek. Uppsala, Almqvist & Wikscll. xj, 511 s. E. . Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 13. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Västmanlands län. Beckman. 36 s. 2 kart. J o . . Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 14. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Värmlands län. Beckman. 52 s. 10 2 kart. J o . . Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 11. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Blekinge län. Beckman. 32 s. 2 kart. J o . Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 15. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Jämtlands län. Beckman. 32 s. 12 2 kart. J o . Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 18. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Gotlands län. Beckman. 19 s. 13 1 karta. J o . Förslag till lönereglering för befattningshavare vid rikets allmänna läroverk samt vid folk- och småskolor m. fl. läroanstalter. Tullberg. 413 s. E. 14. Iakttagelser rörande socialiseringen i Österrike 1918 —1922. Av Nils Karleby. Tiden, vij, 111 s. Pi. 15. Det svenska tobaksmonopolet. En undersökning av dess verksamhet 1915—1922. Av M. Marcus. Tiden 16. vij, 106 s. Fi. Betänkande med förslag till gruvlag. Norstedt. 400 17. s. J u . Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 19. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Västernorrlands län. Beckman. 18. 77 s. 2 kart. J o . Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 9. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Hallands län. Beckman. 146 s. 3 19. kart. J o . Anvisningar rörande vägväsendet och automobiltrafiken. Blom. 24 s. K. 20. Skeppstjänstkommitterades betänkande. 3. Förslag Ull lag om särskild pensionsförsäkring av sjöfolk. Marcus. 123 s. 1 tab.-bil. H. 21. Fastighetsregisterkommissionens meddelanden 13 Sammandrag av inkomna yttranden över fastighetsregisterkommissionens förslag den 25 augusti 1923 angående tillsynen å fastighetsregistreringen m m Palmquist. 79 s. J u .

Fortsättning

utredningar

förteckning

22¶Statens järnvägar.

Kortfattad översikt av deras tillkomst, ekonomi och organisation- Av M. Marcus Tiden, vij, 149 s. Fi. 2:1 Handledning vid utarbetandet av brandordningar för landskommuner. Marcus. 16 s. K. 21. K. skolöverstyrelsens utlåtande över skolkommissionens betänkanden 1—5. Norstedt. 346 s. E. 25. Normalbestämmelser för leverans och provning av cement (cementbestämmelser) samt för byggnadsverk av betong och armerad betong (betongbestämmelser). Norstedt. 42 s. K. 2(1- -27. Betänkande med förslag till ett systematiskt utforskande av den svenska allmogekulturen. 1. Huvudbetänkande och förslag, vij, 156 s. 1 pat.-tab. 2. Allmogeforskningen i Sverige och dess nordiska grannländer, iv, 204 s. V. Petterson. E. 28. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 16. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Norrbottens län. Beckman 21 s \ kart. J o . 29. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 20. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Västerbottens län. Beckman. 29 s. 2 kart. J o . 30. Statens järnvägar som allmänt affärsverk. Tiden. 411 s. Fi. 31. Utredning rörande kungl. teaterns ekonomi och konstnärliga verksamhet. Norstedt. (2), 63, 27 s. E. 32. Malmkommissionens slutbetänkande. Utredning angående nyttiggörandet av statens norrländska malmfyndigheter. Beckman. 346 s. 6 bil. H. Malmtillgången i Norrbottens län. Utredning, ingå33. ende i malmkommissionens betänkande den 31 mars 1923. Av Edw. S. Berglund. Beckman. (2), 128 s. 6 bil. rf. 34. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 26. Ljusindustrien samt tillverkningen av glycerin med särskild hänsyn till förhållandena före världskriget. Av J. Lublin. Tullberg, iv, 119 s. Fi. Tulloch traktatkommitténs utredningar och betän35. kanden. 27. Ylleindustriens produktionsförhållanden. Av K.-G. Hagström. Marcus, iv. 110 s. Fi. 36. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 28. Den svenska tegelindustriens utveckhng 1881—1913 med särskild hänsyn till dess ställning åren närmast före världskriget. Av B. Ohlin Marcus, iv, 79 s. Fi. 3 7 — 38. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 36. Betänkande angående tullsystemets verkningar i Sverige före världskriget. Marcus. Del 1. xix, 365 s. Del 2. 354 s. Fi. 39, Sveriges vattenkrafttillgångar och vattenkraftproduktion. Av S. Liibeck. Tiden. 15 pl., viij, 149 s. Fi. 40. Till frågan om ny jorddelningslagstiftning. Palmquist. (4), 368 s. J u . 11. Utredning med förslag till lag om lärlingsväsendet i vissa yrken. Norstedt. 104 s. E. 42. Förbrukningen av virke till husbehov på Värmlands läns landsbygd. Norstedt. 79 s. J o . 43. Domänstyrelsens utlåtande den 28 maj 1924 med förslag till kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna. Tullberg. 76 s. J o . Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 17. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Jönköpings län. Beckman. 64 s 2 kart. Jo. Kommunal affärsverksamhet i de svenska städerna. Av H. Lindholm och G. Bergqvist. Tiden, vij, 332 s. ri.

cl omslagets

Ingenjör N. Ekwalls utredningar. 1. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Östergötlands län. Beckman. 38 s 2 kart J o .

tredje

sida.

STATENS

OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1924:54

FINANSDEPARTEMENTET

1921 ÅRS KOMMUNALSKATTEKOMMITTÉS

BETÄNKANDE ANGÅENDE

D E N K O MM UNALA BESKATTNINGEN AVGIVET DEN 15 OKTOBER 1924

DEL II R E S E R V A T I O N E R , BILAGOR, TABELLER, SAKREGISTER

A.-B. HASSE W. TULLBERGS BOKTRYCKERI STOCKHOLM 1924

493¶RESERVATIONER

.

494¶RESERVATIONER.

ÖVERSIKT.

1. Herr Ordföranden sid. 553. 2. Herr Lybeck sid. 513, 514, 533, 553. 3. Herr Eiserman sid. 495, 515, 521, 524, 526, 534, 537, 553, 559, 574. 4. Herr Rune sid. 495, 515, 538, 553. 5. Herr Sederholm sid. 495, 515, 536, 537, 554. 6. Herr Olsson sid. 514, 526, 536, 537, 559, 574. 7. Herr Eriksson sid. 520, 533, 539, 553, 555, 573, 574. 8. Herr Lindqvist sid. 520, 533, 539, 553, 555, 573, 574. 9. Herr Jonson sid. 531, 560, 574.

495¶RESERVATIONER. i. Särskilda yttranden angående förslagets principer. 1. Herr

Eiserman

i fråga om lagförslagets formella uppställning:

"Enligt min mening hade själva kommunalskattelagen bort innehålla allenast de bestämmelser, som äro avsedda att reglera den kommunala repartitionsskatten. Detta hade bäst överensstämt med hittills invand uppfattning, enligt vilken till allmänna kommunalutskylder äro att hänföra allenast de bidrag, som kommunmedlemmarna hava att genom repartition på bevillningsförordningens beskattningsgrunder lämna för täckande av kommunala utgifter. Reglerandet av den kommunala progressivskatten och av skogsaccisen eller — såsom den i kommitténs lagförslag enligt min mening mindre egentligt benämnes — den kommunala skogsskatten hade således lämpligare bort ske i särskilda lagförslag. För bägge dessa skatter skola nämligen gälla helt andra skatteformer än dem, som äro avsedda för repartitionsskatten, i det att progressivskatten är baserad på enahanda grunder som statsbeskattningen samt skogsaccisen åter på alldeles speciella beskattningsgrunder. Jag har på grund härav trott, att det skulle befordra mera reda och klarhet för såväl beskattningsnämnder som kommunala myndigheter, om dessa skilda ämnen i lagstiftningen särhållits. så att de till varje ämne hörande bestämmelser sammanförts i skilda lagar."

2. Herrar Rune och Sederholm angående det kommunala beskattningssystemet i allmänhet: "I likhet med det förslag till kommunalskattelag, som av Kungl. Maj :t framlades för 1920 års riksdag, upptager det förslag till sådan lag, varom majoriteten hos 1921 års kommunalskattekommitté enat sig (i kommittébetänkandet kallat A-förslaget), både objektskatter och inkomstskatter, förenade till ett system. Av det förra slaget äro de föreslagna fastighetsoch näringsskatterna -samt den såsom ersättning för den nuvarande skogsaccisen avsedda skogsskatten, av det senare slaget den kommunala inkomstskatten och den kommunala progressivskatten.

496 Majoriteten har icke, åtminstone icke direkt, uttalat någon anslutning till vare sig intresseteorien eller skatteförmågoteorien såsom grundläggande princip. I det praktiska syftet att nå en lämplig avvägning av skattetrycket har valts ett blandat system av skatteformer, genom vilkas samverkan det angivna syftet skulle främjas. Även vi hålla före, att ett kommunalt skattesystem icke uteslutande bör byggas på en efter den rena skatteförmågeprincipen ordnad inkomstbeskattning. Men vi anse, att A-förslagets objektskatter, fastighetsskatten, skogsskatten och näringsskatten, anordnats på ett sätt, som äventyrar den rättvisa utskiftningen av skattebördan mellan olika grupper av skattskyldiga. I främsta rummet gäller detta den skattetunga, som enligt A-förslaget komme att vila på en kommuns fastighetsägare. Vi hava därför påkallat utarbetande inom kommittén av ett i berörda hänseenden avvikande förslag, som i kommittébetänkandet benämnts Cförslaget och åtföljer betänkandet som bilaga. För de synpunkter, som varit för oss bestämmande, få vi här nedan redogöra. Fastig- Enligt A-förslaget skola på en fastighet läggas dels fastighetsskatt hets- (objektskatt), resp. i förekommande fall skogsskatt, och dels inkomstninaen s ^ a ^» omfattande hela den beskattningsbara inkomsten av fastigheGaranti- ten, båda dessa skatter fristående från varandra, en dubbel beskattning skatt eller således, sett från skatteförmågeteoriens synpunkt, då det ju blir fastigfristdende hetens ägare, som av dess avkastning har att hämta medel till gäldande skatttför- a v dessa skatter. ening med Såsom skäl för denna anordning anför kommittémajoriteten: "Det är inkomst- rimligt och skäligt, att fastigheterna inom kommunen få bära en måttligt skatt, tilltagen större andel av den kommunala skattebördan än andra beskattningsobjekt". Under en allmän hänvisning till de skäl, som i sådan riktning framkommit under tidigare utredningar i kommunalskattefrågan, har majoriteten betecknat dessa skäl såsom "bärande" och erinrat, att de alla bottnade "i det ofrånkomliga förhållandet, att fastigheterna bilda det territoriella område, varav kommunen består, att de därför stå i ett närmare och framförallt mera konstant förhållande till kommunens ekonomi än andra beskattningsobjekt, att de måste, om och i den mån andra skattekällor sina, träda till för att fylla de oundgängliga behoven, samt att fastighet såsom skatteobjekt har en annan och större bärkraft än exempelvis den rena arbetsinkomsten" (sid. 154). De sålunda anförda skälen för fastigheternas särställning med avseende på uppbärandet av skattetungan inom primärkommunen äro med undantag av det senast anförda i huvudsak ovedersägliga. Att en fastighet på grund av sitt närmare och fastare samband med kommunen och större beroende av de kommunala institutionerna har ett större ansvar för kommunens ekonomi är av gammalt anfört och erkänt, och det ligger i viss mån i sakens natur, att, i den mån andra skattekällor sina, fastigheterna inom kommunen måste träda till för att fylla de oundgängliga behoven. Det av majoriteten sist anförda skälet, "att fastighet såsom skatteobjekt har en annan och större bärkraft än exempelvis den rena arbetsinkomsten", kunna vi däremot ej godkänna. Någon bevisning i detta avseende har ej presterats, det anförda har endast konstaterats såsom ett självklart och "ofrånkomligt förhållande".

497 Det har ofta tidigare blivit anfört såsom ett skäl för en hårdare beskattning av fast egendom, att deklarerad inkomst därav representerade ett annat och större verkligt värde, än som angåves av själva beloppet, och att således deklarerad jordbruksinkomst hade högre valör än t. ex. en löntagares inkomst. Sålunda skulle de naturaförmåner, jordbrukaren tillgodogjorde sig ur egen näring, i hans deklaration upptagas till ett annat och lägre värde än det kostade löntagaren att i öppen handel förvärva dem. I viss mån torde detta också varit förhållandet. Det är även naturligt, att hemma hos lantmannen de av honom själv producerade lantmannaprodukterna icke kunna och böra upptagas till samma handelsvärde, som de med pålägg av olika transport-, distributions- och mellanhandskostnader kunna betinga vid försäljning från butik i ett samhälle. Lantmannen har här obestridligen i tillgång på gården till dessa produkter en förmån framför den lönearbetare, som är hänvisad att köpa dessa livsförnödenheter av återförsäljare. Denna förmån, som sammanhänger med hans näring, motväges dock i regel i väsentlig grad av olägenheter med avseende på större avstånd till avsättningsort, till plats för inköp av andra förnödenheter, till kommunikationer, till skola m. m. På landsbygden boende löntagare äro å andra sidan ofta i tillfälle att genom inköp av lantmannaprodukter direkt från lantmannen helt eller i väsentlig grad göra sig oberoende av sitt sämre läge i berörda hänseende. Kommittén har emellertid genom socialstyrelsens försorg fått åt sig utförd en utredning om den ekonomiska betydelse nämnda förhållande kan anses äga. Det framgår därav, att skillnaden i värdet mellan å ena sidan vad ett normalt lantmannahushåll årligen konsumerade av hemmaproducerade livsmedel, beräknat efter lantmannens försäljningspris i parti, och å andra sidan vad löntagarens hushåll under samma tid förbrukade av motsvarande livsmedel efter deras inköpspris i minut uppgår till omkring 280 kronor. Denna skillnad hade givetvis blivit mindre, om jämförelsen kunnat göras mellan lantmän och lönearbetare inom samma mindre taxeringsdistrikt. Den står icke i samband med den av lantmannen brukade fastighetens storlek, alltså ej heller i något som helst förhållande till dess taxeringsvärde. Kedan härav följer, att ej någon beskattning på grund av denna skillnad kan påläggas fastigheten. Den ifrågavarande förmånen, i den mån den verkligen föreligger, sammanhänger närmast med familjens talrikhet, ej med dess högre eller lägre årsinkomst. Den är ingalunda en förmån endast för ägaren och brukaren av jordbruksfastighet utan kommer även ett stort antal lönearbetare på landsbygden, i första rummet statfolket, till del. Kommittén har därför ej heller ansett sig kunna på omnämnda förhållande grunda någon differentiering vid beskattningen av olika kategorier skattskyldiga utan i stället föreskrivit, att gällande inköpspris skall för alla skattskyldiga vara det bestämmande vid beräkning av värdet å hemmaproducerade livsförnödenheter (anvisn. till 68 §). Det bleve sedan taxeringsmyndigheternas sak att se till, att beskattningen såväl i nämnda som i andra hänseenden blir rättvis och riktig i förhållandet mellan jordbrukare och andra näringsidkare å ena sidan samt löntagare å den andra. Rent sakligt sett måste också åsikten om fastigheternas relativt högre skattekraft betecknas såsom saknande grund i de verkliga förhållandena. Den, som anser fastighetsinkomsten mervärdig i förhållande till annan

498 inkomst, förbiser exempelvis, att vidmakthållandet av fastighetens avkastningsförmåga kräver kostsamma grundförbättringar, som icke bliva på annat sätt ersatta och som vid taxeringen bliva betraktade som kapitalutgifter utan rätt till avdrag. En sak för sig är, att fastigheterna och därav fallande avkastning böra allmänt upptaxeras till fullt värde. Att detta underlåtits, torde ha bidragit till den uppfattningen, att jordbruksinkomst skulle hava större skattekraft än inkomst av tjänst eller anställning. Om vi således måste bestrida förefintligheten av någon inneboende högre skattekraft hos fastigheten såsom inkomstkälla, äro vi, som tidigare antytts, å andra sidan beredda att erkänna betydelsen från beskattningssynpunkt av det närmare och mera konstanta förhållande, vari fastigheterna såsom kommunens territoriella underlag stå till denna. Denna fastigheternas betydelse är för övrigt ett av gammalt erkänt faktum, som bildar den historiska grunden för den kommunala fastighetsbeskattningen. I enlighet därmed var före nuvarande provisorium fastigheternas deltagande i den kommunala skattetungan obligatoriskt, så att skatt alltid skulle erläggas, oavsett om fastigheten lämnade någon avkastning, och därjämte var bidragsskyldighetens storlek fixerad i sin relation till taxeringsvärdet. Formellt rådde väl kommunal inkomstbeskattning även för fastigheterna, men beträffande inkomstens förhandenvaro och storlek gällde en presumtion, som icke fick motbevisas i vare sig kommunens eller den skattskyldiges intresse. Med en viss rätt har man därför också betecknat denna beskattningsform som en blandad objekt- och inkomstskatt. 1897 års kommunalskattekommitté, som rönte inflytande av de samtida strävandena för en effektiv statlig inkomstskatt, sökte ordna även den kommunala beskattningen, så vitt möjligt, efter inkomstskatteprincipen. Härvid möttes den emellertid just av kommunens intresse att bibehålla fastigheterna som yttersta garanti för oundgänglig skatteintäkt. Kommittén löste frågan så, att i princip den faktiska inkomsten beskattades, men, om denna inkomst understege vissa procent av taxeringsvärdet, skulle skatt ändå utgå för ett efter sagda procent beräknat inkomstbelopp. Kommunen tillförsäkrades sålunda ett garanterat minimiunderlag för fastigheternas skattebidrag. Denna garantiskatteprincip har sedermera vunnit erkännande i det rådande kommunalskatteprovisoriet i den formen, att bevillningsplikt och därmed kommunal skatteplikt stadgats även för inkomst av fast egendom men med rätt till avdrag från den taxerade inkomsten av det i procent av taxeringsvärdet uträknade belopp, vara fastighetsbevillning utgår. Då det nu gäller att definitivt ordna kommunalskattefrågan, synes oss alltfort lösningen böra sökas i en riktigt avvägd kompromiss mellan å ena sidan den skattskyldiges naturliga rätt att få sin skattebörda utmätt efter förmågan och kommunens hävdvunna intresse att i fastigheterna äga en säkerhet för behövlig skatteintäkt. Det är då från kommunens sida av vikt, att den garanti, som sålunda skall komma att påvila fastighetsägaren, är så stor i förhållande till fastighetens värde, att den så långt möjligt skänker kommunen avsedd trygghet och i detta hänseende från kommunens sida sett ej medför en försämring i jämförelse med nuvarande bestämmelser. Den skattskyldige fastighetsägaren åter har rätt

499 att fordra att ej bliva belastad hårdare i skattehänseende än som för tillgodoseende av nyss angivna krav från kommunens sida är nödvändigt. Till det yttre får garantiskatten lämpligast formen av objektskatt. Vi hava sålunda i vårt förslag (C-förslaget) i formen upptagit A-förslagets typ av fastighetsskatt, men samtidigt medgivit rätt till avdrag från den uppskattade inkomsten av fastigheten med motsvarande procent av taxeringsvärdet. Det råder alltså mellan C-förslaget och A-förslaget den grundläggande skillnaden, att A-förslagets objektskatt, som skulle utgå oberoende av inkomstens storlek, bleve en direkt kumulation på inkomstskatten. Enligt C-förslaget åter komme fastighetsskatt (garantiskatt) att utgå endast om och i den mån inkomsten understege den procent av fastighetsvärdet, varefter fastighetsskatten beräknas. Av det sagda framgår även, att C-förslaget icke, såsom A-förslaget, innebär någon omvälvning av den hävdvunna ordningen på förevarande område. På samma gång det upptager den kommunala beskattning av den verkliga fastighetsinkomsten, som jämlikheten mellan de olika skattedragarna kräver, ansluter det sig smidigt till de bestående förhållandena och låter fastighetsägarens bidrag i skälig grad allt fortfarande erbjuda de garantier, kommunen behöver i fråga om en relativt stabil intäkt. Vid en jämförelse mellan A- och C-förslagens inverkan på skattebördan för de skattskyldige, som hava att bära den skatt, som påvilar fastighet och därav flytande inkomst, må först erinras, att denna börda enligt båda förslagen fördelats i objektskatt och inkomstskatt. Från den förra må inga skattefria avdrag ske. Förutsatt att fastigheten ej lämnat den skattskyldige någon inkomst, kommer alltså objektskatten enligt C-förslaget att på vila den skattskyldige jordbrukaren i förhållande till taxerade jordbruksvärdet av hans fastighet och med samma tyngd, som skatten påvilar en inkomsttagare, som har en beskattningsbar inkomst motsvarande 6 procent av nyssnämnda värde. Enligt A-förslaget har jordbrukaren att såsom objektskatt — alltså utan rätt till avdrag — bära en skatt motsvarande en beskattningsbar inkomst av dels 4 procent på fastighetens jordbruksvärde (fastighetsskatt), dels ock 3 procent på det i jordbruket investerade näringsskattekapitalet (näringsskatt). Förhållandet mellan fastighetens jordbruksvärde, som åtminstone vad mellersta och södra Sverige angår i huvudsak sammanfaller med inägojordens värde, och det till samma fastighet bundna inventarievärdet (näringsskattekapitalet) är visserligen ganska varierande, men torde för mellersta Sverige kunna åskådliggöras av följande värden: Fastighetsvärde pr har åker

för småbruk (omkr. 10 har å k e r ) . . „ bondebruk „ 30 „ „ .. „ storbruk „ 150 „ „ ..

1100 900 700

Inventarievärde pr har åker i % av fastighetsvärdet

600 500 400

54.5 55.5 57.1

I genomsnitt kan alltså inventarievärdet anses motsvara omkring 55 procent av fastighetens jordbruksvärde. På en av ägaren själv brukad fastighet i mellersta Sverige av exempelvis 30 000 kronors taxeringsvärde (jordbruksvärde) skulle följaktligen enligt A-förslaget komma att vila en objektskatt motsvarande en beskattningsbar inkomst av 1.695 kr., nämligen:

500 4 % å 30 000 kr 3 % „ ( ~ • 30 000) 16 500 kr

kr. 1 200: — „ 495:Summa kr. 1 695: —

Sistnämnda belopp motsvarar 5.65 procent av fastighetens jordbruksvärde, alltså i det allra närmaste C-förslagets 6 procent. Men dessutom skulle enligt A-förslaget fastighetens ägare hava att skatta för hela den inkomst han haft av fastigheten, den må nu hava vunnits genom hans eget och hans familjs personliga arbete eller som avkastning å det kapital han insatt i sitt jordbruk. Det må i detta sammanhang erinras därom, att i den inkomst, varför den självägande jordbrukaren har att skatta, ingår i första hand den intäkt han bereder sig genom sitt och sin familjs arbete i eget jordbruk. Denna inkomst utgör det så att säga primära resultatet av hans verksamhet. Lämnar denna en nettoavkastning, som överstiger skälig gottgörelse för eget arbete, tages överskottet i första hand i anspråk såsom ränta å i rörelsen investerat eget kapital. Först därefter kan företagarevinst anses uppstå. Jordbrukarens personliga arbetsförtjänst torde normalt värderas något högre vid större än vid mindre jordbruk men är dock, uttryckt i procent av det i jordbruket nedlagda kapitalet, betydligt större vid det mindre än vid det större jordbruket. Detta medför i sin ordning, att för den mindre jordbrukaren endast en del av den personliga arbetsförtjänsten åtgår för att täcka den inkomst, som enligt C-förslaget beräknas motsvara garantiskatten, medan för den större jordbrukaren härför ofta erfordras ytterligare inkomst såsom ränta på eget i rörelsen nedlagt kapital eller företagarevinst. Med utgångspunkt från förut angivna å-pris å fastighetsvärdena, 1100 —700 kronor per har, samt det för fastigheter av olika storlek ovan beräknade inventariekapitalet har i efterföljande exempel en jämförelse gjorts avsedd att visa huru många skatteören, som skulle komma att påföras olika jordbrukare efter A- och C-förslagen. Det har därvid förutsatts, att fastigheterna ej lämna större inkomst än som kunde anses motsvara skälig gottgörelse för jordbrukarens och hans familjs arbete i eget jordbruk, och detta innan avdrag skett för ränta å lånt, i rörelsen nedlagt kapital. Vidare har förutsatts, att för rörelsen (inkl. fastigheten) upplånats ett kapital motsvarande omkring 3/4 av fastighetens värde samt att allmänna och ortsavdrag uppgått till sammanlagt 900 kronor (man, hustru och 2 barn i 2:dra ortsgruppen). Exemplen ställa sig då som följer: I. Förutsättningar: Areal åker: 10 har. Taxerat jordbruksvärde: 10 • 1100 = 11 000 kr. Inventarievärde: c:a 55 % av 11 000 = 6 000 „ Belåning å 5 % 8 000 „ Skattepliktig inkomst, innan avdrag skett för ränta å lånat, i jordbruket nedlagt kapital 2 500 ,, Allmänna och ortsavdrag 900 „

501¶A. C. Inkomst Skatte- Inkomst Skatteören ören

Objektskatt å fastighet 440 „inventarier(0.03-6 000) 180 Skattepliktig inkomst av jordbruksfastighet före ränteavdraget . . . . 2 500 5 % ränta å 8 000 kr. . 400 2 100 Utföres för C-förslaget med 2 100 — 660 Allmänna och ortsavdrag 900 1200 Summa skatteören 1820

1 440 900

540 1200

II. Förutsättningar: Areal åker: 30 har. Taxerat jordbruksvärde: 30 • 900 = 27 000 kr. Inventarievärde: c:a 55 % av 27 000 = 15 000 „ Belåning a 5 % 20 000 „ Skattepliktig inkomst, innan avdrag skett för ränta å lånat, i jordbruket nedlagt kapital 3 000 „ Allmänna och ortsavdrag 900 „ A. C. Inkomst Skatte- Inkomst Skatteören ören

Objektskatt å fastighet 1 080 „ „ inventarier (0.03 . 15 000) .. 450 Skattepliktig inkomst av jordbruksfastighet före ränteavdraget . . . . 3 000 5 % ränta å 20 000 kr _1_(X)0 2 000 Utföres enl. C-förslaget . . . . 2 000—1 620 Allmänna och ortsavdrag 900 1100 Summa skatteören 2 630

1 620

380 900 1620

III. Förutsättningar: Areal åker: 150 har. Taxerat jordbruksvärde: 150-700 = 105 000 kr. Inventarievärde: c:a 55 % av 105 000 = 58 000 „ Belåning a 5 % ränta 79 000 „ Skattepliktig inkomst, innan avdrag skett för ränta å lånat, i jordbruket nedlagt kapital 4 000 „ Allmänna och ortsavdrag 900 „ A. C. Inkomst Skatte- Inkomst Skatteören ören

Objektskatt å fastighet 4 200 „ inventarier (0.03 • 58 000) .. 1 740 Skattepliktig inkomst av jordbruksfastighet före ränteavdraget . . . . 4 000 5 % ränta å 79000 kr _3950 50 Utföres enl. C-förslaget 50—6 300 Allmänna och ortsavdrag 900 Summa skatteören 5 940

6 300

900 6 300

502 Förutsättningen för att antalet skatteören i anförda exempel skall bliva lika stort enligt A-förslaget som enligt C-förslaget är, att den skattepliktiga inkomsten med beräkning av ersättning för eget och familjens arbete i jordbruket samt sedan ränta å lånat, men ej å eget, i rörelsen insatt kapital avdragits, överstiger sammanlagda beloppet av allmänna avdrag och ortsavdrag med resp. 40, 90 och 360 kronor. Har den skattskyldige exempelvis rätt till allmänna avdrag med 225 kronor och till ortsavdrag med 1575 (hustru och 8 minderåriga barn i 2:dra ortsgruppen), inträder jämvikt med avseende på antalet påförda skatteören, när nämnda skattepliktiga inkomst uppgår till: för småbrukaren: 1800 -f 40 kr. = 1840 kr. „ bonden: 1 8 0 0 + 90 „ = 1 8 9 0 „ „ storbrukaren: 1800 + 360 „ = 2160 „ Även vid en så exceptionellt stor avdragsrätt som här nu senast förutsatts, inträder alltså nämnda jämviktsläge vid en inkomst, som måste anses ligga under skälig gottgörelse för eget och familjens arbete, och detta ehuru ingen ränta erhållits på eget, i rörelsen insatt kapital. Vid ännu större avdragsrätt kan A-förslaget giva något lägre belastning än C-förslaget, men då A-förslagets sammanlagda objektskatt ligger så nära C-förslagets, kan denna skillnad, särskilt för den mindre och medelstora jordbrukaren, endast bliva helt ringa, respektive 40 och 90 skatteören. Den avgörande skillnaden mellan A-förslaget och C-förslaget är emellertid, att enligt A-förslaget inkomsten av fast egendom tages till underlag för beskattning efter alldeles samma grunder som annan inkomst, medan den fastighet, som skall lämna medel till skatten, samtidigt belastas med en särskild skatt i förhållande till dess taxerade värde, oberoende om fastigheten lämnar inkomst eller ej. Här föreligger efter vår mening en uppenbar och ofrånkomlig dubbelbeskattning av fastighetsinkomsten, som ej motsvaras av någon större bärkraft hos denna inkomst och endast till en ringa del är motiverad av fastighetens större intressegemenskap med kommunen. Detta missförhållande ändras ej därav, att genom A-förslagets lägre repartitionstal dubbelbeskattningen kan för större fastigheter bliva något mindre kännbar än för de mindre, med avseende på vilka A-förslagets objektskatt kommer som ett rent tillskott utöver den beskattning, C-förslaget medför. Kommittén har utfört en statistisk jämförelse mellan skattetrycket enligt det nuvarande provisoriet samt A-, B- och C-förslagen, en jämförelse, som med avseende på de undersökta kommunerna givit vid handen, att A- och C-förslagen, vad landsbygden beträffar, skulle komma att betunga fastighetsägarna ungefär lika hårt. Härvid må emellertid erinras, vad vi redan tidigare framhållit, nämligen att vid ingen eller ringa inkomst A-förslaget t. o. m. bör verka något gynnsammare särskilt för de större fastigheterna. Detta gäller givetvis främst de medelstora och större jordbruken, men indirekt påverkas härav i viss mån medeltalet för samtliga. För de enskilda skatt' dragarna kvarstår alltjämt den skillnad, som den personliga arbetsförtjänstens inverkan på förräntningsprocenten av taxeringsvärdet medför. Även provtaxeringsresultaten hava bestyrkt detta förhållande. Så visa småbruken och småbrukssocknarna en genomgående god förräntnings-

503 procent, t. ex. Agunnaryd 10.3 %, medan motsatsen är fallet för socknar med övervägande storbruk, t. ex. Kvillinge med 2.1 %. Om nu, såsom fallet var med provtaxeringen, undersökningen hänför sig till en tidpunkt av en låg räntabilitet hos jordbruket, är det naturligt, att en dylik jämvikt mellan A-förslaget och C-förslaget skall inträda. I byråchefen Ernst Höijers arbete: "Sveriges jordbruk" (sid. 136) finnes införd en tabell, som belyser jordbrukets räntabilitet under de senaste jordbruksåren inom landets olika delar och för jordbruk av olika storlek. Kolumnen för förräntningsprocenten visar: 1918—19 1919—20 1920—21 1921—22

Södra Sveriges vete- och sockerbetsområde Södra Sveriges råg- och potatisområde.. Mellersta Sverige Övre Norrland Medeltalet för de olika åren är alltså ..

9.8 8.1 5.8 4.9 7.15

5.0 3.6 3.3 1.7 3.4

4.1 0.5 0.5 0.4 1.12

5.9 2.6 2.8 0.3 1.35

Året 1920—21, på vars resultat provtaxeringen bygger, var alltså ej blott det sämsta av de senaste åren, utan även ett år med en förräntningsprocent så låg, att jordbruket, som ju till stor del rör sig med lånat kapital och en räntefot för detta av 5—7 %, under detta år i hög grad måst försämra sin ekonomiska ställning. Det är påtagligt, att denna jordbrukets låga räntabilitet 1920—21 icke kan och får vara annat än en tillfällig och övergående företeelse, om jordbruket skall kunna bestå och i konkurrens med andra näringar kvarhålla det kapital det behöver. Om nu ett sådant exceptionellt år A- och C-förslagen visa jämvikt, är påtagligt, att, i samma mån som normala ekonomiska förhållanden inträda inom jordbruket med därmed följande normal förräntningsprocent, den beskattningsbara inkomsten skall stiga och därmed A-förslagets skattebestämmelser visa sig, i förhållande till det nuvarande provisoriet eller C-förslaget, innebära en ökad skattetunga för fastigheterna, vilken icke motsvaras av ett ökat behov av skattekronor inom kommunen. Kommittémajoriteten framhåller (sid. 218), att den "velat bibehålla belastningen på jordbruksfastighet vid ungefärligen den nivå, som den haft under provisoriet". Vi åsyfta ej heller någon lindring, men vi anse, att just status quo äventyras genom A-förslaget, som i stället kommer att medföra en ytterligare övervältring av skattebördan på jordbruket och andra näringar, som för sin verksamhet äro beroende av ett större fastighetsinnehav. Provisoriet medförde en sådan övervältring på fastigheterna, som därvid fingo upptaga 33 % av skattetrycket mot förut 19 %. Denna överflyttning kunde förklaras och åtminstone i viss grad försvaras av den då ännu bestående relativt gynnsamma konjunkturen för vårt näringsliv. Situationen är nu en annan, och en ytterligare övervältring av skattebördan på fastigheterna kan ej undgå att hava för jordbrukare och andra fastighetsägare samt därmed för hela vårt land synnerligen ödesdigra följder. Med avseende på de detaljanmärkningar, som kommittébetänkandet Detaljinnehåller mot C-förslaget, vilja vi anföra följande. "SHanr I sådana fall, då en fastighet bytt ägare under taxeringsåret, kommer mot c-för objektskatten att efter båda förslagen påvila ägaren vid taxerings- slaget.

504 årets utgång. Enligt A-förslaget medför detta, att en under året, kanske vid dess slut, nytillkommen ägare får erlägga hela den för året på fastigheten belöpande objektskatten, ehuru han kanske till ingen eller ringa del fått njuta avkomsten därav, en på grund av taxeringstekniska skäl ofrånkomlig, men därför i enstaka fall till synes orättvis beskattning. Enligt C-förslaget inträffar detsamma. Det kan möjligen drabba något tyngre i de fall, då den nye ägaren av fastigheten haft beskattningsbar inkomst understigande skillnaden mellan de procentuella underlagen för A- och C-förslagens fastighetsskatt, det drabbar lättare, när hans inkomst av fastigheten överstiger denna skillnad. Det hela innebär, att vid en sådan övergång av fastighet under taxeringsåret C-förslagets garantiskatt kan i högre grad än eljest närma sig karaktären av A-förslagets objektskatt. Vid uppgörelsen mellan köpare och säljare är ju dock denna konsekvens i skattehänseende känd och kan beaktas vid köpevillkorens bestämmande. I den mån mantalslängden ej för närvarande innehåller för taxeringen slutgiltiga uppgifter om ägarna till fastigheterna inom kommunen, bör det ej möta några större svårigheter att få den kompletterad i detta hänseende före avlämnandet till taxeringsnämnden. I motsatt riktning går den anmärkning i fråga om procentavdragens åtnjutande, som riktats mot C-förslagets salderingssystem eller medgivandet för skattskyldig, som har flera fastigheter i samma kommun såsom inkomstkällor, att i och för begagnande av procentavdragen sammanslå inkomsterna från de olika fastigheterna. Här anmärker majoriteten, att saideringen skulle minska kommunens garanterade inkomst och således strida mot garantibeskattningens mening. Vi erinra då, att grundtanken i vårt förslag är att skapa garanti, för att kommunen ej skall få mindre skatteunderlag än den antagna procenten, beräknad å totalvärdet av kommmunens fastigheter. Genom att olika ägare finnas, kan kommunen komma att få mera och, om genom saideringen detta överskott i de skattskyldigas berättigade intresse något skulle minskas, innebär detta icke någon orätt mot kommunen eller något mot systemet stridande. För övrigt får ej förbises, att enligt Cförslagets grunder det är den skattskyldiges person, som är den naturliga enheten vid beskattningen, låt vara att hänsynen därtill måste stanna så att säga vid kommunens gräns. Stor vikt synes majoriteten tillmäta anmärkningen, att C-förslaget skulle innebära risk för felplacering av skuldränteavdraget. Garantibeskattningen skulle inbjuda till överflyttning av ränteavdrag från garantibeskattad inkomstkälla till annan inkomstkälla. Utan att bestrida förefintligheten av dylik möjlighet få vi dock framhålla, att även A-förslaget öppnar dylika möjligheter, såsom även medgivits. För övrigt lärer intet skattesystem kunna utesluta försök av dylik art från mindre nogräknade skattskyldiga. Det får i förevarande som i andra sådana fall ankomma på taxeringsmyndigheterna att öva kontroll. Då inom samma taxeringsdistrikt de praktiska fallen av olika inkomstkällor i samma persons hand ej kunna bliva alltför talrika, torde en sådan kontroll vara fullt överkomlig för taxeringsmyndigheterna, Den uppgift, som enligt A-förslaget komme att möta dessa vid kontrollen över beräkningarna av näringsskattekapitalet, särskilt när det gällde att avgöra, vilka skulder, som för varje särskild näring skola få medräknas

505 på, passivsidan, bleve säkerligen både i skattehänseende viktigare och tekniskt svårare än den nu berörda. I det nuvarande provisoriet ingår, som bekant, en sådan ordning av Skogsbevår skogsbeskattning, att man dels har garantibeskattning å såväl skogs- sl{attmn9markens som skogskapitalets värde efter repartitionstalet 0.06, dels ock har bibehållit den förutvarande skogsaccisen såsom skatt på avverkad skog. Den dubbelbeskattning, som här onekligen föreligger, har dock icke ingått i lagstiftarens syfte. Fastmera avsågs, att genom ett blivande kvittningsförfarande mellan debiterad garantiskatt och erlagd skogsaccis denna olägenhet skulle undanröjas. På grund av skattetekniska svårigheter har emellertid ej något sådant förfarande kommit till stånd, och, om nu kommunalskattefrågan kommer till lösning inom de närmaste åren, torde väl ej heller åtgärder i detta syfte vara att förvänta. Då det nu gäller ett definitivt ordnande av skogsbeskattningen, synes emellertid ofrånkomligt, att möjligheten av berörda dubbelbeskattning undanröjes. Härvid har man att välja mellan att grunda den beskattning, som man anser böra påläggas skogsbruket utöver den vanliga inkomstskatten, antingen på skogsmarkens eller skogens kapitalvärde eller ock på det avverkade virkets rotvärde. Kommunens behov av jämnt flytande skattekällor tala för det förra alternativet, den bättre anpassningen efter skogsägarens förmåga att bära skatten för den senare. För sistnämnda väg har också professor Tor Jonson uttalat sig i sin vid kommittébetänkandet fogade P. M. i ämnet. När det för oss gällt att taga ställning till denna fråga, hava vi icke kunnat underlåta att taga ledning av provisorietidens erfarenheter. Det har under denna, som ock kunde väntas, visat sig, att jordbrukets avkastning flyter relativt jämnt. Åkern ger varje år sin skörd, som också i allmänhet inom året realiseras. Årsväxt och andra konjunkturer kunna ju växla, men en viss behållning uppstår dock i regel, och det är endast i den mån denna understiger garantiskattens beräknade 6 %, som en beskattning utan underlag av verklig inkomst uppstår. Annorlunda är det med skogsbruket. Det är endast i undantagsfall och när det är fråga om mycket stora skogsfastigheter, som ett årligt uttag av skogsmarkens produktion äger rum. Detsamma kan nog också förutsättas vara regel, när skogsavkastningen motsvarar det löpande årliga husbehovet. För flertalet skogsbruk är det dock vanligt, att realisation ej sker förr än skogens beskaffenhet, rådande konjunkturer eller ägarens behov att lösgöra kapital ur skogen påkallar en sådan, och att den då kommer att omfatta många års hopade tillväxt, medan under mellanliggande år uttaget, där sådant alls förekommer, väsentligen understiger tillväxten. Från skogshushållningssynpunkt kan en sådan hushållning vara fullt rationell, och nationalekonomiskt sett kan den vara riktig och önskvärd. Men om en garantibeskattning med hela sitt tryck vilar på skogsmarkens och skogens kapitalvärde, medför en sådan hushållning, att skogens ägare kanske under en lång följd av år får erlägga garantiskatt efter en beräknad inkomst av 6 % på skogsmarkens och skogens kapitalvärde, ehuru hans verkliga inkomst varit ingen eller i varje fall långt under nämnda procent. Den samlade inkomst, skogen lämnar avverkningsåret, beskattas åter till sitt fulla belopp utan möjlighet för skogs-

506 ägaren att därvid räkna sig till godo all den garantiskatt, han måst betala utan underlag av verklig inkomst under de år avverkning ej eller endast i ringa mån ägt rum. Dessa missförhållanden hava starkt framträtt under provisorietiden och medfört en oskälig beskattning av särskilt det mindre skogsbruket. Endast de allra största skogsägarna hava kunnat genom ett likformigt uttag av skog lindra trycket av denna tyngande beskattningsform. Vi anse därför, att när det gäller att utforma en skogsbeskattning, som lämpligen skall kunna infogas i en på garantibeskattning byggd kommunalskattelag, denna bör så långt möjligt byggas på det ur skogen under året uttagna virkesbeloppet såsom skattegrund, ej på hela skogskapitalet. Såsom motiv härför tillåta vi oss att hänvisa till vad professor Jonson i sin ovannämnda promemoria anfört. Innan vi närmare ingå på frågan, huru en sådan beskattning efter garantiskattesystemet bör anordnas, få vi erinra om bestämmelserna i förordningen den 7 juli 1921 om allmän fastighetstaxering. I denna förordning stadgas nämligen i fråga om taxering av jordbruksfastighet, att därvid skola, i den mån förhållandena därtill föranleda, var för sig redovisas: a) jordbruksvärde d. v. s. fastighetens värde för jordbruk med binäringar ävensom värdet av skogsmark, betesvärdet däri inräknat, och övrig till fastigheten hörande mark, b) skogsvärde d. v. s. värdet av växande skog, samt c) tomt- och industrivärde. Denna ordning har kommittén förutsatt skola gälla även för kommande allmänna fastighetstaxeringar med allenast den jämkning i fråga om jordbruksvärdet, att vad av detta värde, som belöper på till skogsbruk duglig mark, skall särskilt angivas. I den till nämnda förordning hörande instruktion för värdesättning av produktiv skogsmark och växande skog lämnas därjämte regler ej mindre för vad som är att hänföra till skogsmark och fastställande av värdet därå (detta värde skall bestämmas efter arealen av till skogsbörd duglig mark och dennas normala avkastningsförmåga) än även för värdesättningen å växande skog (detta värde skall bestämmas med hänsyn till det skick, vari skogen faktiskt befinner sig, och den avkastning, som för framtiden därur kan uttagas under förutsättning av ett rationellt riktigt tillgodogörande). Kent räknemässigt har vid den skedda fastighetstaxeringen värdet av mark och virkesförråd tillhopa erhållits enligt följande metod: Från avverkningens, sådan denna utfaller vid normal skogstillgång, rotvärde avdrages 25 %, som anses belöpa på förvaltnings- och allmänna omkostnader. Återstående 75 % av rotvärdet kapitaliseras efter 6 %, d. v. s. multipliceras med 16.67 och anses därefter giva ett uttryck för markens och skogens (vid normal skogstillgång) sammanlagda värde. Av detta har själva skogsmarken ansetts motsvara ett belopp stort tre gånger årsavkastningen och virkesförrådet ett belopp stort 13.67 gånger årsavkastningen. Detta innebär, att enligt grunderna för fastighetstaxeringen belöpa 3/16.67 eller 18 % av avkastningen på skogsmarkens värde, medan alltså 82 % belöpa på virkeskapitalet. Härav kan man använda sig för fastställandet av den nya skatteform för skog, som sökes. Vi hava redan förordat, att beträffande fastighetens

507 jordbruksvärde garantiskatten skall utgå efter repartitionstalet 0..06 på detta värde. Ehuru enligt kommitténs förslag vid fastighetstaxeringen skall utskiljas ett särskilt värde å skogsmarken, hava vi icke funnit anledning att lägga garantiskatt därå efter andra grunder eller annat repartitionstal, än som avses skola gälla för jordbruksvärdet i övrigt. Med avseende på den belastning, som i form av garantiskatt bör påvila den växande skogen, hava vi utgått från siffran 0.06, dock med den förutsättningen att denna skatt sättes i ett vida närmare samband än hittills med skogens årliga avkastning, d. v. s. göres beroende av det avverkade virkets rotvärde. Med hänsyn till den jämnhet, varmed husbehovsvirket i regel uttages ur skogen och till svårigheten att genomföra en rättvis uppskattning av det avverkade husbehovsvirkets rotvärde, hava vi ansett, att den garantiskatt, som skall påvila denna del av skogens avkastning, lämpligen bör givas formen av garantiskatt å den växande skogens taxeringsvärde efter repartitionstalet O.01. Den återstående delen av garantiskatten för växande skog anse vi däremot böra utgå efter helt nya grunder, nämligen så, att viss normal del av det avverkade virkets rotvärde upptages som beskattningsunderlag, oavsett om detta belopp utgör verklig inkomst för ägaren eller ej. Det har då gällt att finna ett uttryck för denna beräknade inkomst, så att den därå belöpande skatten eqvivalerar samma årliga normala skattebelopp, som objektskatt å skogsvärdet skulle giva. Beräkningen av den ordning, vari virkets rotvärde skall ingå i skatterepartitionen, hava vi gjort på följande sätt. Enligt de ovan refererade grunderna för fastighetstaxeringen skulle, sedan av virkesskördens rotvärde 25 % avdragits för allmänna omkostnader, 82 % av återstående 75 % anses utgöra nettoavkastningen av själva virkeskapitalet, d. v. s. av" det avverkade virkets rotvärde kan 0.82 . O.75 = 61.5 % anses utgöra den normala, från själva skogsvärdet härflytande inkomsten. Men Ve härav hava vi ovan föreslagit skola beskattas genom garantiskatt å den växande skogens taxerade värde efter repartitionstalet O.01. Återstående 5 /6 av 61.5 % = 51.25 % av det avverkade virkets rotvärde borde alltså i form av garantibelopp deltaga i den kommunala repartitionen. Då emellertid ett administrationsavdrag på 25 % a v bruttoavkastningen för åtminstone vissa smärre husbehovsskogar torde vara väl högt, hava vi ansett, att repartitionstalet bör avrundas uppåt till 60 %, vilket innebär, att varje 100 kronors rotvärde å ur skogen för året uttaget virke bör deltaga i den kommunala skatterepartitionen med 60 skatteören. Å andra sidan har den skattskyldige i enlighet med garantiskatteprincipen rätt att vid beräkning av skattepliktig inkomst av jordbruksfastighet göra avdrag med 60 % av avverkat virkes rotvärde. Då vidare av skäl, som i kommitténs betänkande sid. 237 finnas anförda och vartill vi i huvudsak ansluta oss, kommunen icke omedelbart bör få använda hela det under året inflytande garantiskattebeloppet för avverkad skog, utan i stället bör åläggas att fond era en del därav till successiv förbrukning, anse vi, att, i sammanhang med genomförande av en skogsbeskattning efter de grunder, vi här motiverat, i förordningen om kommunalstyrelse å landet den 21 mars 1862 böra införas bestämmelser av enahanda innehåll som 83—86 §§ i kommitténs förslag till kommunalskattelag. Vid budgetens uppgörande och bestämmande av utdebiteringen per ;53

508 skattekrona böra då de skatteören, som grunda sig på denna avverknings rotvärde (skogsskatteören), medräknas endast till en tredjedel. Utdebiteras sedan å samtliga skogsskatteören samma belopp per skattekrona som å övriga skatteören inom kommunen, upptages automatiskt icke blott den del av den å skogens rotvärde belöpande skatten, som för året får tagas i anspråk, utan även den del, som skall reserveras för följande år. Det angivna förfarandet belyses av följande exempel. Det antages, ätt en viss kommuns skattebehov för ett år är 60 000 kronor. Skogsskattefondens behållning är 12 000 kronor. Antalet skattekronor belöpande på avverkat virkes rotvärde utgör 600 st. Antalet skattekronor belöpande på övriga skattekällor inom kommunen är 7 800 st. Tillhopa sålunda 8 400 skattekronor. För täckande av skattebeloppet bestämmes först, att 1/3 av skogsskattefonden skall tagas i anspråk. Härigenom erhållas 4 000 kronor, varefter 56 000 kronor återstå att täcka genom utdebitering. Vid beräknandet av denna medräknas skogsskattekronorna blott med a/3. Antalet skattekronor, som skola ingå i repartitionen, blir då 7 800 H—g- = 8 000. Utdebiteringen per skattekrona blir 8 0 0 0 = 7 kronor. Vid själva skattens uträknande och påläggande skola emellertid därefter samtliga skogsskattekronor medräknas, och den verkliga utdebiteringen i kommunen kommer då att bliva: 600 skogsskattekronor a 7: — 7800 övriga skattekronor a 7: — Summa utdebitering

4 200: — 54 6 0 0 : 58 800: —

Skattebehovet var emellertid 56 000 kronor, varför överskottet, vilket är lika med 2/3 av utdebiteringen å skogsskattekronorna, eller 2 800 kronor, avsattes till skogsskattefonden. Såsom förut framhållits, är den principiella och väsentliga skiljaktigheten mellan A- och C-förslagen den, att det förra med sin samtidiga inkomstskatt och objektskatt å fastighet och näring innebär en ren dubbelbeskattning, under det att C-förslaget vill undvika en dylik genom att giva fastighetsskatten karaktär av garantiskatt. Denna skiljaktighet mellan förslagen hava vi genomfört även med avseende på skogsbeskattningen. Till sina yttre konturer erinrar visserligen C-förslagets skogsskatt om A-förslagets. I båda fallen har man strävat efter att få skattetungan förlagd till de perioder, då skogen i följd av verkställd avverkning lämnar avkastning, och har man därför utformat skogsskatten i huvudsak som en skatt på avverkat virkes rotvärde. Båda förslagen omfatta i enlighet härmed blott till en ringa del fastighetsskatt på själva virkeskapitalets taxeringsvärde. Trots dessa yttre likheter i skogsskattens tekniska konstruktion i de båda förslagen äro dessa till sin verkliga innebörd helt olika. Enligt A-förslaget skall i skatterepartitionen ingå den skattepliktiges hela inkomst av skog och skogsbruk och därjämte dels en viss objektskatt efter skogsmarkens och den växande skogens taxeringsvärde, dels en avsevärd ytterligare skatt å det avverkade virkets rotvärde. Jämväl skogsskatten är enligt C-förslaget en garantiskatt, som avser att tillförsäkra kommunen en viss minimiinkomst av skogar och skogsbruk, och som därför är förenad med rätt till avdrag från deklarerad inkomst av fastighet, i den mån sådan inkomst förefinnes.

509 Detta kvittningsförfarande medför emellertid som konsekvens, att skyldigheten att svara för den å det avverkade virket vilande skogsskatten måste läggas på samma skattskyldige, som har att svara för inkomstskatten för skogsbruket, nämligen fastighetens ägare. I de flesta fall sker så även med A-förslagets bestämmelser, men undantag äger rum med avseende på sådan avverkning, som grundar sig på av ägaren till annan person upplåten avverkningsrätt. I sådant fall skall enligt A-förslaget skattskyldigheten vila på avverkaren, medan C-förslaget ålägger markägaren denna skatteplikt. Vilkendera ståndpunkten, som är den principiellt riktigare, torde vara tvivelaktigt. Syftet med att förlägga skattskyldighetens inträdande till avverkningen är ju att sammanföra tidpunkten för skattskyldigheten med den, då skogsägaren erhåller inkomst av skogen. När denne själv avverkar, sammanfaller sistnämnda tidpunkt med avverkningen men, när han upplåter avverkningsrätt åt annan, med tiden för erläggandet av likviden för avverkningsrätten. Den inkomst, han bereder sig genom försäljningen på rot, hänför sig till tiden för avtalets ingående och bör alltså även taxeras efter förhållandena vid denna tidpunkt. Konjunkturförändringar eller tillväxt under den tid, som förflyter från försäljningens avslutande till dess avverkningen slutförts (med hänsyn till den lagstadgade maximitiden för awerkningskontrakt högst 5 år), inverka ej på skogens realisationsvärde från skogsägarens synpunkt sett och böra således ej heller få inverka på den honom åliggande garantiskattens storlek. De komma ju alltid sedan att inverka på avverkarens, d. v. s. köparens inkomstskatt. Efter vår mening tala sålunda starka principiella skäl för, att vid upplåtelse av avverkningsrätt skyldigheten att erlägga skogsskatt hänföres till tidpunkten för avtalet och ålägges skogsägaren. I olikhet med kommittémajoriteten anse vi, att detta sätt vid taxeringens praktiska utförande är fullt framkomligt. Sålunda må påpekas, att cirka 70 % av försäljningarna från statens skogar ske genom upplåtelse av avverkningsrätt. Härvid brukar tillgå så, att träden stämplas, stamräknas och kuberas, utfallet av timmer av olika dimensioner samt andra sortiment uträknas, och på basis härav beräknas det rotstående virkets saluvärde. Med ledning av de tillhandahållna stämplingslängderna göra köparna motsvarande beräkningar, varefter försäljningen kommer till stånd genom auktion eller på annat sätt. På liknande sätt försäljas en mängd avverkningsrätter på enskild mark. När sålunda såväl köpare som säljare i betydande omfattning kunna använda beräkningar å rot som enda grund för avslutande av köp, torde väl även en dylik beräkning kunna anses tillräckligt noggrann för att kunna läggas till grund för beskattningen. Beträffande detaljerna av sagda beräkningssätt hänvisa vi till Kungl. Domänstyrelsens blankett till stämplingslängd och utbytestablå. Vid tillämpning i förevarande fall av nyss angivna metod skulle man ålägga markägaren att för det år, då han försålt avverkningsrätt, i sin deklaration för skogsskatt särskilt lämna uppgifter rörande rotförsäljning, trädens antal och grovlek, beräknad kubikmassa, köpeskilling och betalningstider m. m., varefter taxeringsmyndigheterna skulle hava att med ledning härav beräkna rotvärdet efter ortens pris samt bestämma, vilket eller vilka år den därå belöpande garantiskatten skulle uttagas. För de få fall, då betalningen enligt överenskommelse utsträckts över

510 flera år, skulle det åligga skogsägaren att för varje år, varunder viss del av likviden för rotförsäljningen förfaller till betalning och då sålunda inkomstskatt skall av honom utgöras för denna del, lämna deklaration till skogsskatt för detta belopp och därvid, om så kan anses erforderligt, foga avskrift av den första deklarationen för rotförsäljningen i fråga samt uppgift om och i vad mån det av honom föreslagna rotvärdet frångåtts vid taxeringen. Över huvud taget torde kunna påstås, att med avseende å dessa deklarationer risken av svikligt förfarande kommer att bliva mindre och möjligheten till kontroll större, än som nu är fallet vid taxering till skogsaccis, då kontroll av de deklarerade virkesmängderna i allmänhet är omöjlig, eftersom virket i allmänhet är bortfört, när deklaration avlämnas. Vad så beträffar den anmärkta svårigheten att av en från fastigheten avflyttad förutvarande ägare uttaga skogsskatt, sedan han lämnat orten, torde större svårighet ej vara för handen därvid än med avseende på uttagandet av den å samma inkomst belöpande inkomstskatten (ifr 72§). Det har vidare anförts, att skogsskattens direkta samband med årets utdebitering skulle göra dess storlek oberäknelig och kunna utsätta den skattskyldige för obehagliga överraskningar. Detta är dock fallet med alla repartitionsskatterna efter både A- och C-förslagen, exempelvis den inkomstskatt, som härflyter av inkomst av skogsbruk. Den ringa utjämning, som i detta hänseende vinnes genom den särskilda repartitionsgrunden för A-förslagets skogsskatt, torde alltså vara av ringa betydelse, åtminstone från den skattskyldiges synpunkt. Det har ytterligare dragits i tvivelsmål, huruvida en skogsskatt, konstruerad så, som skett i C-förslaget, verkligen skulle hava någon betydelse såsom garanti för kommunen. Vi anse detta tvivel oberättigat. Det kan nämligen anföras en mängd exempel från såväl enskild som statens skogsförvaltning på hurusom på grund av stora gäldavdrag eller avdrag för minskat ingångsvärde, fallande konjunkturer, dyrbart eller olämpligt ordnad förvaltning eller mindre lyckad försäljning m. m. den beskattningsbara inkomsten ej sällan nedgår betydligt under garantiskatteunderlaget, räknat efter rotvärdet på föreslaget sätt. Kommunen har då i detta en garanti för ett skatteunderlag, som icke nedgår under vad det vid skogsbruk i förhållande till rörelsens omfattning normalt bör vara. Då dessutom en så stor del av det i skogsbruket investerade kapitalet som cirka 32 (18 + 13.67) % belagts med på själva taxeringsvärdet grundad garantiskatt, synes oss någon ytterligare garanti från skogsbrukets sida ej rimligen kunna ifrågasättas.

Närings- Såsom i det föregående framhållits, vilar vår uppfattning om befoskatt. genheten av garantibeskattning på fastighet dels på den faktiska intressegemenskap, som efter vår uppfattning i allmänhet förefinnes mellan fastigheterna och kommunen, dels även på historiska skäl. Dylik intressegemenskap föreligger nog även i regel i fråga om inom en kommun verksamma näringsföretag, i varje fall i högre grad än mellan kommunen och skattskyldiga, som allenast hava tjänst eller arbetsanställning inom denna. Kungl. Maj:ts förslag 1920 avsåg att genom det sätt, varpå näringsskatten däri beräknades, finna ett uttryck för

511 detta närmare samband mellan kommunen och dess olika näringsföretag och därmed för det ökade skattetryck, som på denna grund borde påläggas dessa. Förslaget föll, kanske närmast på grund av de tekniska svårigheter för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna, som förslagets genomförande befarades skola föra med sig. Den ovan omförmälda provtaxeringen omfattade även en i det s. k. B-förslaget ingående näringsskatt, anordnad som garantiskatt. Provtaxeringens siffror i denna del blevo dock ej uppmuntrade. Inom de mindre kommunerna, för vilka garantibehovet givetvis är störst, visade sig det tillskott i garanti, den ifrågasatta näringsskatten lämnade, så gott som betydelselöst. Den tekniska utformningen av skatten medförde å andra sidan i tillämpningen betydande svårigheter utan att dock visa sig ägnad att trygga en riktig och rättvis beskattning. I avseende på den tekniska utformningen av näringsskatten skilja sig både A- och B-förslagen väsentligt från Kungl. Maj :ts förslag 1920.1 detta försökte man åtminstone att skapa möjligheter för att vid uppskattningen hänsyn kunde tagas till olika näringars olika art och omfattning, så att skattebördan bleve avvägd med hänsyn till olika inverkande faktorer. Nu har denna synpunkt fått träda tillbaka, och i stället har man stannat vid en uppskattning av det i rörelsen investerade lösa kapitalet. Självfallet blir denna procedur avsevärt lättare. Vi kunna dock ej finna, att man härigenom vunnit möjlighet att mäta den större intressegemenskap med kommunen, som skulle vara grunden för en särskild näringsskatt. Förslaget innebär med andra ord ej någon trygghet för, att näringsföretag av olika art med därav beroende olika kapitalbehov finge sig åsatta skattevärden, lämpade efter vad som rättvisligen borde påvila dem med hänsyn till ovan angivna grunder för påläggande av näringsskatt. En slakteriaffär exempelvis, som enligt sakens natur i stort sett ej behöver hålla mera lager än för dagen och ofta nog har jämförelsevis ringa kapitalbehov, kan äga stor skattekraft och intressegemenskap med kommunen men ändock få litet eller intet näringsskattevärde. Exempel på motsatsen erbjuder en manufakturaffär, som måste ligga inne med stort lager, som endast långsamt omsättes. Den föreslagna skatten skär i stort sett alla näringar över en kam, tar hänsyn endast till huru mycket kapital de använda och får därigenom mera karaktären av en ren kapitalskatt än en rationell näringsskatt. För beräkningen av närings skattevärde äro i anvisningarna till 18 § lämnade detaljerade regler för vilka aktiva och passiva poster, som skola komma i betraktande, såsom lös egendom för stadigvarande bruk, lös egendom, som är avsedd att omsättas eller förbrukas i näringen, fordringar i den löpande driften, till näringsdriften hörande penningmedel samt skulder i den löpande driften. Med full rätt, om någon kontroll skall vara möjlig, framhålles vikten av, att balansräkningen med eller utan kompletterande upplysningar från näringsidkarens sida skall giva ledning för bedömandet av vad som i fråga om berörda poster är att hänföra till näringsdriften eller till näringsidkarens privata tillgångar och skulder. Efter vår uppfattning torde det i många fall bliva omöjligt att på ett tillfredsställande sätt kontrollera den skattskyldiges uppgifter härutinnan, särskilt vad angår skuldavdragen. Härav följer då å andra sidan,

512 att för den skattskyldige frestelsen kan bliva stark att avsiktligt tillgodogöra sig obehöriga skuldavdrag, och, i den mån dylika manipulationer lyckas, undgå skattemyndighetens kontroll. Härigenom inträder spontant en förskjutning av skattetrycket till de ärliga deklaranternas nackdel. I 18 § har meddelats föreskrift, att en närings skattevärde ej må upptagas lägre än värdet av lös egendom för stadigvarande bruk jämte halva värdet av lös egendom, som skall omsättas eller förbrukas i näringen. Denna minimigräns, som uppenbarligen är avsedd som korrektiv mot, att en i och för sig skattekraftig näring skulle kunna uppvisa litet eller intet näringsskattevärde, synes oss emellertid dels vara alldeles godtyckligt vald, dels ock vara av beskaffenhet att kunna leda till rena orättvisor. På näringsskatteproblemet har helt visst mycken teknisk möda nedlagts, såväl under tidigare utredningar i kommunalskattefrågan, Landéns förslag av 1917 och 1920 års Kungl. förslag, som ock av den nuvarande kommittén. På lösningen av problemet hava våra skickligaste experter arbetat, och vi vilja ej bestrida, att de vunna resultaten, särskilt det senast föreliggande, må innebära den bästa möjliga lösningen. Om denna ändock ej kan accepteras, behöver det ej betyda annat än att problemet i själva verket är olösligt, såvitt man avser en praktiskt genomförbar lösning. Av det sagda framgår, att vi, oberoende av frågan om en särskild näringsskatts berättigande över huvud taget inom kommunalbeskattningen, hava funnit, att det nu i A- och B-förslagen föreliggande förslaget till sådan skatt ej bort ingå i kommitténs förslag till kommunalskattelag. Vår avvisande ståndpunkt beror på den föreslagna skattetypens konstruktion och därmed förbundna svårigheter för såväl en rättvis fördelning av skattebördan som själva det tekniska genomförandet av taxeringen. ^Nu rådande förhållanden inom vårt näringsliv inbjuda ej heller på något sätt till en lagstiftning i förevarande riktning. En depression, svårare än på många decennier, minskar våra näringars skattekraft och skulle snarare motivera en lindring än en ökning av det på dem vilande skattetrycket. Att under sådana förhållanden ifrågasätta en ökad ^ beskattning av dessa, något som näringsskatten ej skulle kunna undgå att medföra, kunna vi ej finna vara varken klokt eller riktigt.

^ På grund av vad sålunda anförts, anse vi, att kommitténs förslag till kommunalskattelag i ovan berörda delar bort avfattas i enlighet med C-förslaget, samt att i sammanhang därmed i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 bort införas bestämmelser av enahanda innehåll som 83—86 §§ i kommitténs förslag till kommunalskattelag. Enligt sakens natur följa av C-förslaget vissa ändringar och tillägg i kommitténs förslag till anvisningar för tillämpning av kommunalskattelagen. I frågans nuvarande läge hava vi emellertid ej ansett vara påkallat att utarbeta något förslag i detta avseende, liksom ej heller beträffande de följdändringar, som tilläventyrs av C-förslaget kunna betingas i övriga kommitténs författningsförslag."

513 3. Herr Lybeck angående näringsbeskattningen: "Synnerligen vansklig är frågan om graden av den objektbeskattning, som ur rättvisans och lämplighetens synpunkt bör åläggas fastighet och näring eller som dessa beskattningsföremål över huvud taget kunna tåla. Visserligen giver provtaxeringen viss ledning för bedömande av den utav kommittén föreslagna objektbeskattningens verkningar, men något slutgiltigt fastställande av de särskilda repartitionstalen synes i varje fall icke böra ifrågakomma, förr än erfarenhet under några år vunnits, om och i vilken mån objektbeskattningen föranlett förskjutning i den kommunala skattebördan. Synnerlig varsamhet är av nöden till förebyggande av överbelastning utav de beskattningsföremål, som träffas av objektbeskattning; och de av kommittén föreslagna repartitionstalen för objektskatterna äro förvisso de högsta, som böra ifrågakomma. Ur nu berörda synpunkt har jag ansett det mindre välbetänkt att redan nu ifrågasätta införande av näringsskatt. Även om näringsskatt må finnas principiellt befogad och även om det av kommittén framlagda förslaget innefattar den bästa lösningen av frågan, huru en näringsskatt lämpligen bör i vårt land anordnas, synas dock nu rådande konjunkturförhållanden tala för ett ställande på framtiden av kommunalbeskattningens komplettering med en dylik skatt. Vad särskilt beträffar industrien, som torde bliva kännbarast berörd av den föreslagna näringsskatten, måste antagas, att densamma i stort sett ännu under en följd av år kommer att kämpa med ekonomiska svårigheter under depressionens tryck. Man måste ihågkomma, att redan objektskatten a annan fastighet innebär för sådan näringsverksamhet, som begagnar sig av egen fastighet, en förskjutning av skattebördan till näringsverksamhetens nackdel. Även jordbruket befinner sig i en mer eller mindre prekär ställning. Visserligen skulle, såsom provtaxeringen giver vid handen, i en del kommuner, där annan näringsverksamhet i viss utsträckning jämväl förekommer, jordbrukaren gynnas av näringsskatten, i det att näringsskatten å den senare näringsverksamheten icke blott uppvägde jordbrukarens näringsskatt utan tillika nedbringade hans inkomstskatt. Förhållandet torde emellertid snart nog ändras, i den mån som näringsskatten medför en högre uppskattning av kreatursbeståndet. Och i rena jordbrukskommuner är förhållandet givetvis redan från början ett annat. Jämväl ur en annan synpunkt, som dock ingalunda får anses avgörande, synes ett uppskjutande av näringsskattens införande önskvärt. Även med den i jämförelse med Kungl. Maj:ts förslag förenklade anordningen av näringsskatten, kan dock ej tvivel råda därom, att denna skatt åtminstone under de första åren kommer att förorsaka — utom de skattskyldiga — jämväl taxeringsmyndigheterna åtskilligt bryderi. Häråt hava ock de i taxeringsväsendet förfarne män, som verkställde provtaxeringen, givit uttryck. Då nu kommunalskattelagen jämväl i övriga delar upptager en del nyheter på beskattningsområdet, som kräva taxeringsmännens uppmärksamhet och för dem föranleda ökat arbete — man tanke exempelvis på skogsskatten — vartill komma de nya bestämmelser, en reviderad taxeringsförordning kan innehålla, skulle det säkerligen för ernående av ett tillfredsställande taxeringsresultat vara lämpligt och nyttigt, att taxeringsmännen icke genast behövde taga i tu jämväl med en för våra förhållanden så främmande skatt som näringsskatten.

514 Uteslutas bestämmelserna om näringsskatt ur kommittéförslaget, erfordras vissa ändringar av huvudsakligen formell art i förslagets övriga delar. I sakligt avseende må erinras, att under angivna förutsättning s. k. fasta maskiner fortfarande böra räknas till fast egendom ävensom att skogsskattens belopp bör i någon mån nedsättas.

4. Herr Lybeck, med vilken herr Olsson instämt, angående progressivskatten: "I kommitténs uppdrag ingår icke frågan om skatteutjämning olika kommuner emellan. Enligt det protokollsutdrag, som upptager omfattningen av kommitténs uppdrag, skulle igångsättande av utredning rörande skatteutjämningsfrågan tills vidare uppskjutas. Vid sådant förhållande har jag ansett kommittén sakna anledning att inlåta sig i den beträffande skatteutjämningen sekundära frågan om beredande av medel åt statsverket att bestrida utgifterna för sådan utjämning. Dylika utgifter utgöra reella statsutgifter, för vilkas täckande olika alternativ kunna tänkas, exempelvis med de inkomster, som på vanligt sätt stå statsverket till buds. Då jag sålunda ansett kommitténs förslag till kommunal progressivskatt icke böra i fråga om skattens utgörande upptaga någon kombination med statsskatt, vill jag för min del förorda de i B-förslaget upptagna bestämmelserna om kommunal progressivskatt, dock med den redaktionella avvikelse från B-förslagets 89 §, som betingas av min anslutning till A-förslagets (kommittéförslagets) bestämmelser i fråga om den kommunala repartitionsskatten. Frigöres den kommunala progressivskatten beträffande dess utgörande från samband med statsskatt och sålunda i sin helhet tillfaller vederbörande primärkommuner — den borgerliga kommunen, församlingen och skoldistriktet — vinnes härigenom den fördelen, att skattens belopp kan i sin helhet bestämmas i förhållande till skattetrycket inom dessa kommuner, under det att enligt A-förslaget allenast progressivskattens kommunandel sättes i relation till nämnda skattetryck, men skatten i sin helhet utgår helt oberoende därav. Då nu enligt B-förslaget skattens grundbelopp utgör samma belopp som hela progressivskattens belopp enligt A-förslaget, följer därav, att när den sammanlagda utdebiteringen i kommunal repartitionsskatt för kommuns, församlings och skoldistrikts behov understiger 10 kronor per skattekrona, den kommunala progressivskatten blir lägre enligt B-förslaget än enligt A-förslaget, varemot, för det fall att nämnda utdebitering överstiger 10 kronor per skattekrona, förhållandet blir motsatt. En begränsning uppåt av progressivskattens storlek har emellertid ansetts nödig, och har i sådant avseende föreslagits, att progressivskatten icke må överstiga en och en halv gång skattens grundbelopp. Slutligen vill jag tillägga, att, om den kommunala progressivskatten skall i enlighet med A-förslaget innefatta både kommunalskatt och statsskatt, uppbörden, indrivningen och redovisningen av densamma böra, enligt min mening, handhavas av de statliga myndigheterna."

515 5. Herr Sederholm angående progressivskatten: "Av skäl, som anföras i den av herr Lybeck avgivna reservationen angående kommunal progressivskatt, anser jag, att kommitténs förslag till avdelning IV av kommunalskattelagen bort avfattas i enlighet med B-förslagets bestämmelser i berörda hänseende, dock med den redaktionella avvikelse från detta förslags 89 §, som betingas av min anslutning till C-förslagets bestämmelser i fråga om den kommunala repartitionsskatten." 6. Herr Rune angående progressivskatten: "I fråga om den kommunala progressivskatten ansluter jag mig till C-förslagets bestämmelser." 7. Herr Eiserman angående progressivskatten: "Till en början vill jag såsom min mening uttala, att en kommunal progressivskatt har sitt berättigande ur den synpunkten, att kommunerna såsom organ för statsförvaltningen fått sig anförtrott att handhava och bestrida utgifter för ändamål, vilka tillika är o statsändamål. Medel för täckande av sådana utgifter borde sålunda, åtminstone delvis, uppbringas på i huvudsak enahanda beskattningsgrunder som den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten, och det är just detta som sker genom den kommunala progressivskatten. Till sådana kommunala utgifter för ändamål, som tillika äro statsändamål, torde ostridigt vara att hänföra utgifter för fattigvårds-, kyrko- och skolväsen. Dessa utgifter kunna emellertid allenast delvis täckas genom en kommunal progressivskatt, helst som denna, oavsett dess otillräcklighet, på grund av beskattningsföremålens ojämna fördelning mellan kommunerna måste vid taxeringarna komma att falla synnerligen ojämnt. Om nu sålunda en efter statsbeskattningsgrunder lagd kommunal progressivskatt omöjligen kan förslå till täckande av nu ifrågavarande utgifter, måste staten i varje fall vidtaga åtgärder i syfte att kommunalskatterna för uppbringande av medel till dessa utgifters bestridande komma att såvitt möjligt trycka lika över hela riket, vilket ju skulle blivit förhållandet, om staten själv haft att bestrida utgifterna. Staten måste med andra ord vidtaga åtgöranden i skatteutjämningssyfte, och dessa åtgöranden böra framför allt taga sikte därpå, att den kommunala progressivskatten, som har sitt berättigande just med hänsyn till nu ifrågavarande kommunala utgifter, blir lagd i skatteutjämningssyfte. I min vid kommitténs betänkande fogade P. M. angående kommunal skatteutjämning har jag gjort ett försök till uppdragande av riktlinjer för åtgöranden i nyssberörda syfte. Genom att, såsom där skett, vid beräknandet av det skattetryck för fattigvårds-, kyrko- och skolväsen, som skall bliva avgörande för frågan huruvida och i vad mån kommun skall erlägga resp. erhålla utjämningsbidrag, låta den inom kommunen fallande kommunala progressivskatten anses såsom en inkomst just for nämnda ändamål och således låta den avräknas från utgifterna, innan skattetrycket framgår, kommer denna skatt indirekt att på det effek-

516 tivaste sätt tjäna skatteutjämningsändamål. Det kan med ett sådant förfaringssätt vara likgiltigt, om den kommunala progressivskatten vid taxeringen faller ojämnt. Faller den med ett stort belopp inom kommun, som på grund av lågt skattetryck för nu ifrågavarande ändamål icke är i behov av densamma, får denna kommun giva ifrån sig desto högre utjämningsbidrag; och faller den med ett ringa belopp eller måhända ingenting inom kommun, som på grund av högt skattetryck varit i starkt behov av densamma, så erhåller denna kommun desto högre utjämningsbidrag. Om skatteutjämningen anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med riktlinjerna i min åberopade P. M., skulle först och främst en sådan fördelning av taxerade progressivskattebeloppet, som i 90 § omförmäles, bliva alldeles onödig. Detta komme att medföra en betydande lättnad i taxeringsarbetet icke blott för beskattningsnämnderna utan även för de överordnade myndigheterna. Egentligen skulle icke heller avsättning behöva ske till en skatteutjämningsfond, eftersom hela den på kommunen belöpande progressivskatten, såsom nämnts, komme att effektivt tjäna skatteutjämningsändamål. Såsom jag emellertid i min P. M. framhållit, torde skatteutjämningen knappast böra gå så långt, som där angivits, utan stanna vid en viss procent. I sådant fall skulle under vissa förutsättningar erfordras fyllnadsmedel för skatteutjämningsändamål. Dessutom står på dagordningen frågan om anslag till skolhusbyggnader åt skattetyngda kommuner, vilka på grund av brist på beskattningsföremål varit ur stånd att behörigen fullgöra sina förpliktelser härutinnan. Till detta ändamål skulle en sålunda avsatt skatteutjämningsfond kunna komma till användning. Jag har således kunnat biträda förslaget om avsättning av medel för skatteutjämning. Skall således en uppdelning av den inom kommunen fallande progressivskatten ske uti två delar, en s. k. kommunandel och en s. k. utjämningsandel, så måste det vara riktigt att, såsom i 91 § föreslagits, låta kommunandelens storlek bliva beroende av utdebiteringens storlek inom kommunen. Förslaget i denna del har jag således kunnat biträda. Däremot har jag icke kunnat biträda kommittémajoritetens förslag i fråga om uppbörd och redovisning av den s. k. utjämningsandelen. T min åberopade P. M. har jag framställt anmärkning mot det nuvarande redovisningssystemet, vilken anmärkning kommittén i den allmänna motiveringen under 11 kap. förklarat sig finna "med nuvarande lagstiftning otvivelaktigt befogad". Emellertid har kommittén ansett anmärkningen "hava förlorat betydelse genom den nya konstruktion, som kommittén givit åt den kommunala progressivskatten, då det ligger lika mycket i kommunens som i statens intresse, oftast kanske mera i kommunens, att varje i sådan skatt utdebiterat belopp indrives och redovisas". Denna uppfattning har jag icke kunnat dela. Väl är det sant, att en skillnad framträtt såtillvida, att medan för närvarande kommunandelen och utjämningsandelen skola uppbäras var för sig och redovisas, den förra till kommunen och den senare till statsverket, så skulle enligt kommitténs förslag progressivskattebeloppet i dess helhet i en post uppbäras, därav kommunen ägde behålla sin andel och redovisa resten till statsverket. Därigenom finge kommunen otvivelaktigt ett för hela beloppet likartat intresse att tillse, att även statsverkets andel komme att

517 indrivas. Men såvida staten verkligen skall kunna hålla sin hand däröver, att dess andel också blir till statsverket redovisad, måste enligt min mening ett vida mera ingående redovisningssystem genomföras än kommittén synes hava tänkt sig. För mig står det klart, att det måste vara olämpligt samt för ernående av behövlig kontroll jämväl kostsamt att låta uppbörd och redovisning av medel, som enligt sin natur måste närmast räknas såsom statsmedel, verkställas genom kommunala myndigheter. Likaledes synes uppenbart, att uppbörden av den kommunala progressivskatten icke lämpligen kan uppdelas på de kommunala och de statliga myndigheterna. Detta kunde lätteligen hava ordnats med nu gällande system, då kommunandelen och utjämningsandelen äro fixerade och framgå av taxeringslängderna, som ligga till grund för debitering av kronoutskylder, men skulle svårligen gå för sig, då kommunandelen och utjämningsandelen bliva till beloppet beroende av den kommunala utdebiteringen, som icke kan vara känd, då debiteringen av statsutskylder verkställes. Under sådana förhållanden har för mig återstått att undersöka, huru det skulle ställa sig, om hela progressivskattebeloppet uppbures genom statens försorg och redovisades med behöriga anparter till kommunerna och till statsverket. De skäl, kommittén i sin förut åberopade motivering anfört emot ett sådant förfaringssätt, har jag för min del funnit föga bärkraftiga. Uppbörds- och redovisningssättet lärer väl knappast öva någon — åtminstone icke någon oförmånlig — inverkan på utskyldens karaktär, enär denna, såvitt kommunandelen angår, alltid kommer att för kommunen vid uppgörandet av dess stat och vid fastställandet av repartitionsskattens debiteringssiffra framträda såsom en inkomst, ägnad att i den mån den kan nedbringa, nämnda siffra. Icke heller lärer fog finnas för antagandet, att debitering, uppbörd och redovisning av den kommunala progressivskatten i och för sig skulle kunna tänkas medföra ökade kostnader för det statliga uppbördsväsendet, helst som antalet skattskyldiga torde bliva förhållandevis tämligen ringa samt progressivskattebeloppen i varje fall måste utföras i taxeringslängderna. I realiteten kommer min och kommitténs ståndpunkt i denna fråga att åtskilja sig beträffande vem som skall svara för brist på grund av hos skattskyldiga utestående eller icke indrivningsbara rester av kommunal progressivskatt. Enligt mitt förslag får den kommunala skatteutjämningsfonden ensam bära denna brist, vilket ju givetvis ställer sig för kommunerna fördelaktigast. Enligt kommitténs förslag får kommunen själv bära bristen — åtminstone under vissa förhållanden. Av kommittéförslaget framgår emellertid icke rätt tydligt, huru det kommer att ställa sig i sådana fall, då allenast en del av viss skattskyldigs progressivskatt kunnat indrivas. Om exempelvis allenast 60 procent av beloppet kunnat indrivas, men kommunen jämlikt 91 § varit berättigad att behålla fem tiondelar av detsamma, då uppkommer nämligen frågan, huruvida kommunen har att till statsverket redovisa allenast 10 procent av beloppet eller — vilket torde vara riktigare — måhända 30 procent av detsamma. Därutinnan saknas i kommittéförslaget utredning. I de särskilda bestämmelser, som erfordras för reglerande av det ingalunda självklara redovisningssystem, som påkallas av kommittéförslaget, måste givetvis sådant utklaras. Så enkelt blir detta för visso icke som kommittén synes hava föreställt sig.

518 Med min i det föregående tillkännagivna principiella uppfattning såväl i skatteutjämningsfrågan som ock beträffande den kommunala progressivskattens ställning till denna fråga är det i varje fall bäst överensstämmande att låta den kommunala progressivskatten uppbäras och redovisas genom statens organ. Såsom en följd härav har jag naturligtvis icke kunnat biträda kommitténs förslag i 91, 92 och 93 §§ angående sättet, på vilket de särskilda kommunerna skola tillgodoföras sina anparter av progressivskatten. I förbigående vill jag emot kommitténs förslag hava anmärkt, att jag befarar svårigheter vid tillämpningen av detsamma. I fråga om den inbördes ordning, efter vilken progressivskatten må för skilda kommunala behov tillgodogöras, namnes i 91 § "kommunala, kyrkliga och -skoländamål", och i 92 § föreskrives uttryckligen att av kommunandelen "skall utgå först vad som belöper å utdebiteringen för kommunala behov, därefter vad som belöper å utdebiteringen för kyrkliga behov samt sist vad som belöper å utdebiteringen för skolans behov". Vad sålunda föreskrivits torde passa i de mera sällsynta undantagsfall, då för skolväsendet inrättats särskilda kommuner — skoldistrikt med beskattningsrätt — men däremot torde svårigheter kunna möta i de mera vanliga fallen, dåskolväsendet handhaves av den kyrkliga kommunen samt då skolväsendet handhaves av den borgerliga kommunen. Jag antager emellertid, att meningen egentligen varit, att den inbördes ordningen skulle gälla borgerlig kommun, kyrklig kommun samt skoldistrikt med beskattningsrätt, så att alltså den borgerliga kommunen må efter hela sin utdebitering tillgodoföras progressivskatt, även om däri skulle ingå utdebitering för skolväsendet; att detsamma skulle i andra hand gälla kyrklig kommun, som handhade skolväsendet; samt att slutligen skolväsendet skulle komma i tredje hand allenast, då detta handhades av skoldistrikt med beskattningsrätt. I varje fall kan fördelningen enligt 93 § vålla vissa svårigheter för den borgerliga kommunens förvaltningsmyndighet. Det av mig föreslagna förfaringssättet synes bliva vid tillämpningen enklare. När de särskilda kommunerna hava att uppgöra sin stat för kommande år, föreligga taxeringslängderna, sådana de av taxeringsnämnderna upprättats, och i dessa längder finnes utsatt, huru mycket kommunal progressivskatt inom kommunen taxerats. Av det sålunda inom kommunen taxerade progressivskattebeloppet äger i första hand den borgerliga kommunen, i andra hand församlingen och i tredje hand skoldistriktet att, så långt progressivskattebeloppet därtill förslår, såsom inkomst beräkna så stor del av progressivskattebeloppet, som motsvarar en tiondel därav för varje kronas utdebitering per skattekrona i kommunal repartitionsskatt. Klart är, att vid debiteringssiffrans bestämmande hänsyn måste tagas till vad som erhålles av progressivskatten. Den kommunala progressivskatten bör emellertid debiteras och uppbäras i sammanhang med kronoskatten och i kronans räkenskaper redovisas såsom kommunala skatteutjämningsmedel. I början av nästkommande år äga de särskilda kommunerna av dessa medel erhålla vad varje kommun bör tillkomma av dessa medel. Vad därefter återstår innehålles för att användas för skatteutjämning. Såsom förut nämnts, skulle i sådant fall kommunen aldrig behöva själv svara för utestående rester.

519 Bestämmelserna om kommunal progressivskatt hade sålunda enligt min uppfattning bort i förslaget givas ungefärligen sådan avfattning, som här nedan angives. Först och främst erinrar jag om vad jag förut anfört därom, att den kommunala progressivskatten bort regleras genom ett särskilt författningsförslag. I en sådan särskild författning skulle 1 och 2 §§ kunna avfattas i fullständig överensstämmelse med innehållet i 88 och 89 §§ i kommittéförslaget. Åt följande paragrafer har jag tänkt mig följande lydelse: 3 §.

Taxering till kommunal progressivskatt skall på sätt och i den ordning, varom särskilt är stadgat, verkställas i den kommun, där skattskyldig taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt. 4 §.

Mom. 1. Vid uppgörandet av stat för kommande år samt beräknandet därvid av det skattebehov, som skall täckas genom uttaxering av kommunal repartitionsskatt, skall kommunen — i första hand den borgerliga, därefter församlingen och sist skoldistrikt med beskattningsrätt — såsom inkomst upptaga så stor del av det enligt taxeringsnämndens beslut inom kommunen taxerade progressivskattebeloppet, som motsvarar en tiondel därav för varje kronas utdebitering per skattekrona i kommunal repartitionsskatt; med iakttagande dock, att, därest församling eller skoldistrikt omfattar delar av skilda borgerliga kommuners beskattningsområden, sådan församling eller skoldistrikt icke må beräkna del av det taxerade progressivskattebeloppet inom mera än den kommun, med vilken församlingen eller skoldistriktet har större delen av sitt område gemensamt. Mom. 2. Förslår ej det inom kommunen taxerade progressivskattebeloppet till täckande på sätt i mom. 1 sägs av vad som skulle belöpa å sammanlagda utdebiteringen per skattekrona i kommunal repartitionsskatt till den borgerliga kommunen, församlingen och skoldistriktet, skall bristen falla i första hand på skoldistriktet, i andra hand på församlingen och i sista hand på den borgerliga kommunen; med iakttagande dock, att, därest kommunens beskattningsområde är uppdelat på mera än ett skoldistrikt eller mera än en församling, vilka jämlikt mom. 1 äro berättigade beräkna andel av det inom kommunen taxerade progressivskattebeloppet, den mindre enheten av vartdera slaget får vika för den större i fråga om rätt till andel i progressivskattebeloppet. 5 §. Den kommunala progressivskatten debiteras och uppbäres i sammanhang med kronoutskylderna och redovisas i kronans räkenskaper såsom kommunala skatteutjämningsmedel. 6 §.

På sätt och i den ordning, varom Konungen förordnar, äger en var av de i 4 § avsedda kommuner, församlingar och skoldistrikt att utav

520 de i 5 § omförmälda medel utbekomma så mycket, som enligt de i förstnämnda paragraf angivna grunder skulle belöpa på kommunen, församlingen eller skoldistriktet utav det inom varje kommun taxerade progressivskattebeloppet, sådant det blivit av prövningsnämnden fastställt. Vad därefter återstår skall användas för kommunal skatteutjämning i enlighet med därom gällande föreskrifter. 7 §.

Därest efter anförda besvär över taxeringsnämnds, prövningsnämnds eller kammarrättens beslut eller eljest taxering till inkomst- och förmö^genhetsskatt ändras eller bliver någon åsätt, skall samtidigt vidtagas den ändring i taxeringen till kommunal progressivskatt eller verkställas den taxering till sådan skatt, som därav må föranledas. Den, som eftertaxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt, skall, om eftertaxeringen därtill föranleder, eftertaxeras jämväl till kommunal progressivskatt. 8 §.

Har på grund av stadgandet i 24 § 1 mom. förordningen om inkomstoch förmögenhetsskatt avliden persons dödsbo befriats från skattskyldighet för den avlidnes inkomst, skall för sådan inkomst ej heller utgöras kommunal progressivskatt. 9 §. Till ledning vid tillämpning av bestämmelserna i denna lag utfärdar Konungen erforderliga tabeller." 8. Herrar Eriksson och Lindqvist angående beskattningen av inkomst: "Enligt vår uppfattning borde i en rationell skattelagstiftning differentiering av inkomsterna äga rum. Skattebelastningen borde bestämmas icke endast efter inkomstens storlek utan även efter inkomstens art. Det synes vara oemotsägligt, att fonderad inkomst är skattekraftigare än inkomst av arbete. Inkomst av kapital torde i allmänhet kunna tillmätas större skattekraft än arbetsinkomst. Men icke endast till inkomstens större eller mindre skattekraft utan även till förvärvets samhälleliga nytta och berättigande borde hänsyn tagas vid skattens utmätande. Spekulationsvinst, vinst på oförtjänt värdestegring och liknande inkomster borde ur denna synpunkt underkastas en mycket hårdare beskattning. I vissa fall vore det säkert fullt berättigat, att sådana inkomster i sin helhet tillfölle det allmänna. Det skall ingalunda förnekas, att icke en beskattning av inkomsten efter nu antydda linjer möter avsevärda praktiska svårigheter och att därför framför allt erfordras ett effektivt taxeringsförfarande. Frågan är dock av den stora vikt, att de praktiska svårigheterna icke få avskräcka för ett allvarligt upptagande av problemet. Ärendet är emellertid av den art, att frågan bör utredas samtidigt för både stats- och kommunalbeskattning och bör därför enligt vår mening göras till föremål för särskild utredning."

521¶II. Särskilda yttranden angående förslagets detaljbestämmelser. vid 9 §. Herr Eiserman: "Jag har delat kommitténs mening därutinnan, att byggnad å annans mark fortfarande såsom hittills bör i taxerings- och beskattningsavseende anses och behandlas såsom fast egendom, fastän den enligt allmän lag ej är till sådan egendom hänförlig. Såsom en given konsekvens härav har jag ansett böra följa, att den ock bör bliva värdesatt efter samma grunder, som skulle gällt, om den verkligen varit fast egendom. För att så måtte ske, har jag ansett lämpligt, att i 9 § före sista stycket inrymmes ett stadgande av följande lydelse: "Då byggnad åsättes särskilt värde, bestämmes detta sålunda, att, sedan marken uppskattats till det värde, densamma skulle äga utan byggnad, för byggnaden beräknas vad som återstår av markens och byggnadens gemensamma värde." Egentligen skulle jag knappast ansett nödigt intaga ett sådant stadgande i denna paragraf, om icke kommittémajoritetens uttalanden i motiveringen givit mig anledning därtill. Jag förmenar nämligen, att redan bestämmelsen i 4 § om vad som med fastighet i denna lag förstås, jämförd med bestämmelsen i andra stycket av punkt 4 i anvisningarna till 11 § om sättet för beräknande av byggnadsvärde, bort analogivis leda till sådan värdesättning, som jag önskar, nämligen en värdesättning av byggnaden såsom om den vore fast egendom. Eventuellt kunde anvisningarna hava något ändrats, så att intet missförstånd varit möjligt. Nu finner jag emellertid lämpligast, att ett uttryckligt stadgande i lagen införes. Skälen för min uppfattning, att byggnad å annans mark bör värdesättas efter samma grunder, som gälla för åsättande av värde å byggnad, som tillhör markägaren, äro utöver vad jag ovan angivit följande. Byggnad, vare sig å egen eller å annans mark, har intet självständigt värde, som med någon taxeringsmetod kan uppskattas ens med någon grad av säkerhet. Den får sitt värde med hänsyn till området, där den är belägen, samt den användning, som den där kan få. Detta gäller framför allt byggnad å jordbruksfastighet, och kommittén torde få anses hava medgivit detta förhållande, eftersom kommittén icke ifrågasatt, vad som eljest skulle hava ur flera synpunkter varit önskvärt, att åsätta byggnad å jordbruksfastighet särskilt värde. Visserligen har denna fråga icke varit mycket på tal inom kommittén, men själv har jag under tidigare arbete med lagförslag på området gjort försök härutinnan, vilka strandat. Men detsamma gäller, ehuru i mindre grad, även byggnad å annan fastighet. Även detta kan kommittén anses hava medgivit genom att upptaga skogsbeskattningskommitténs på Eiserman—v. Wolckers förslag grundade taxeringsmetod, varigenom värdet å byggnad, tillhörande annan fastighet, skall utföras med det belopp, som utgör skillnaden mellan fastighetens allmänna saluvärde i dess helhet samt markvärdet. Byggnaden tillerkännes genom denna metod ett restvärde, som

522 således icke uppkommit genom någon självständig uppskattning av byggnadens värde. Tidigare, då en mera självständig uppskattning av byggnads värde skulle äga rum, rådde på taxeringsområdet i detta avseende ett virrvarr av godtyckliga uppskattningar av byggnadsvärden, vilka snedvredo tomtvärdena och, vad värre var, ofta nog fastigheternas sammanlagda värden. Vid 1922 års allmänna fastighetstaxering, då den nu föreslagna taxeringsmetoden tillämpades, visade sig denna metod medföra en förut saknad stadga i uppskattningen av markvärden och byggnadsvärden samt därmed ock i taxeringen av fastighetsvärdena i dess helhet. Det är en sådan stadga, jag velat skänka även åt taxeringen av byggnad å annans mark genom att använda samma beprövade metod även vid denna taxering. Kommitténs majoritet har nog rätt i sitt uti motiveringen gjorda antagande, att man med denna metod icke framkommer till byggnadens värde för dess ägare, men vid taxering av fastighet i allmänhet torde väl icke gälla att utröna fastighetens värde för ägaren utan dess objektiva saluvärde såsom fast egendom, och det är ingenting annat jag åsyftat. Det värde åter, till vilket man skulle komma vid en taxering av byggnad å annans mark enligt kommittémajoritetens uttalade mening — om nu över huvud taget ett sådant värde i saknad av varje som helst anvisad taxeringsmetod läte sig med någon grad av säkerhet utrönas — skulle väl, såvitt jag förstår, närmast motsvara byggnadens värde såsom lös egendom i den förhandenvarande ägarens hand, och detta värde skulle i taxeringslängden för fast egendom införas såsom om det vore ett taxeringsvärde å fast egendom. Ett sådant värde påverkas av många faktorer. Först och främst därav, huruvida och i vad mån byggnaden är uppförd av sådana materialier, som vid en eventuell bortflyttning av byggnaden äga värde. Vidare av de i olika fall växlande villkoren för rätten att hava byggnaden kvarstående å området. Vidare av den tid, som i varje fall kan vara överenskommen och som vid taxeringstillfället återstår för områdets begagnande såsom underlag för byggnaden. Vidare av de växlande villkor, som skola fullgöras vid den tidpunkt, då rätten till områdets begagnande upphör. Vidare av de eventuella utsikter, som kunna förefinnas för byggnadens ägare att få upplåtelsetiden förlängd efter den avtalade tidens utgång, vilka utsikter kunna vara beroende av det rent personliga förhållandet mellan ägaren av byggnaden samt ägaren av marken. Vidare av utsikterna att vid upplåtelsetidens utgång försälja byggnaden till någon spekulant, som kan äga möjlighet att hos ägaren utverka upplåtelse av marken på villkor, som kunna förutsättas såsom antagliga. Efter övervägande av alla dylika omständigheter skulle ett värde åsättas, vilket väl borde motsvara byggnadens materialvärde jämte därutöver värdet av förmånen att såsom underlag för byggnaden i befintligt skick under upplåtelsetiden och den tid därutöver, som i föreliggande fallet skulle kunna eventuellt beräknas, få begagna tomtområdet. Därutöver kunna ytterligare spela in en mängd omständigheter, exempelvis eventuell överenskommelse om rätt eller skyldighet för markägaren att på vissa villkor övertaga byggnaden efter upplåtelsetidens utgång. Vad man nu än må säga om ett sådant värde, vilket väl skulle motsvara byggnadens "saluvärde för ägaren", lätt blir det förvisso icke för

523 taxeringsmyndigheten att utfinna, även om alla på frågan inverkande faktorer förelåge utredda, vilket givetvis icke kan tänkas bliva förhållandet. Dessutom blir detta värde flyktigt och kommer således att sakna den fasthet, som eljest vid all fastighetstaxering borde vara eftersträvansvärd. Det blir så flyktigt, att det väl knappast kan låta sig försvaras att låta det kvarstå i fem år eller ens mera än ett år i sänder. För varje år går ju ett år av upplåtelsetiden bort, och detta har betydande inverkan på värdet, som i motsvarande mån nedgår. När så ny upplåtelsetid förvärvats, går värdet upp igen, och skulle byggnaden förvärvas av markägaren, uppkommer ett nytt värde, satt efter andra grunder. För mig ter sig detta alldeles icke tillfredsställande. För de mera sällsynt förekommande fall, då byggnad å annans mark består i byggnad till jordbruksfastighet, exempelvis en av arrendator uppförd driftbyggnad till jordbruket, har jag icke ansett nödigt giva någon anvisningsbestämmelse. Detta redan av det skäl, att någon tvekan hos taxeringsmyndigheterna om lämpligaste förfaringssättet knappast kan förväntas uppkomma. Jag erinrar om det vid 1922 års fastighetstaxering vanligast begagnade och jämväl av kommittén nu anbefallda förfaringssättet att lägga till grund enhetsvärden, satta för en jordbruksfastighet i orten av normal storlek och med normalt byggnadsbestånd, samt att vidtaga jämkning uppåt eller nedåt, allt eftersom byggnadsbeståndet är bättre eller sämre än normalt. Om nu jordbruksfastigheten skulle sakna en för jordbruket behövlig driftbyggnad, måste alltså jämkning av jordbruksfastighetens taxeringsvärde ske nedåt, och då ställer det sig tämligen naturligt, att samma belopp, med vilket jämkning skett, åsättes den arrendatorn tillhöriga driftbyggnaden. Med en till visshet gränsande sannolikhet vågar jag antaga, att ett sådant värde blir relativt lågt, lika säkert som det är, att en jordbruksfastighets taxeringsvärde nästan aldrig på grund av en nybyggnad stiger med lika stort belopp, som byggnaden kostat i uppförande. Jag tror nog, att kommittémajoriteten är på villovägar, då den i motiveringen förklarat sig befara dubbelbeskattning i dylika fall. Det vanligaste torde väl vara, att arrendatorn, då han uppfört en driftbyggnad med egna medel, förbehållit sig ersättning av jordägaren efter avdrag för beräknad nytta av byggnaden under arrendetiden. Under sådana förhållanden skulle, tvärtemot vad kommittémajoriteten sökt göra gällande, kunna befaras, att byggnadens saluvärde för arrendatorn, d. v. s. det påräkneliga ersättningsbeloppet, bleve väsentligt högre än efter min nyss anbefallda metod. Det av kommittémajoriteten i motiveringen exemplifierade fallet, att arrendatorn är pliktig utan lösen avträda byggnaden till markägaren, löser sig nog på enklare sätt än som förutsatts. Då sådant förekommer, torde arrendet hava satts lågt med byggnadsskyldighet för arrendatorn, och då torde byggnaden vid taxeringen kunna utan vidare betraktas såsom hörande till jordbruksfastigheten. I varje fall kan värdet av byggnaden med användande av min nyss anvisade metod icke gärna bliva högre än som motsvarar nyttan av byggnaden för arrendatorn. I slutet av sin motivering beträffande nu förevarande fråga har kommittémajoriteten uttalat betänkligheter mot att låta vid värdesättningen av byggnad å annans mark sammanslå två skilda taxeringsenheter — byggnaden och marken — för att därefter verkställa en uppdelning av 34

524 värdet på de båda taxeringsenheterna. Detta skulle strida mot "taxeringsenheternas begrepp". Dessa betänkligheter äro ju uteslutande av formell natur utan saklig betydelse, och för övrigt har kommittémajoriteten varit med om enahanda förfaringssätt i liknande fall enligt punkt 3 av anvisningarna till 9 §. Kommitténs bevisföring — då den säger, att med samma skäl skulle exempelvis flera till en fastighet hörande jordlotter i olika ägares hand kunna vid värdesättningen sammanslås i ett med därefter skeende uppdelning av detta gemensamma värde å de olika jordlotterna och därigenom tilläventyrs åstadkommas ett högre värde å en var av dem, än om de taxerades var för sig — ter sig för mig såsom knappast rimlig, helst som den tillika utgår från en, så långt min erfarenhet sträcker sig, ytterst sällsynt iförekommande förutsättning, nämligen att sammanslagning av jord medför högre värde än jordsplittring. Detta kan nämligen knappast tänkas i andra fall än då i stad en var av jordlotterna är för ringa för att bilda en byggnads värdig tomt, men tillhopa kunna göra detta. För övrigt kan aldrig möta större svårighet att genom taxering fastställa en jordlotts saluvärde, vadan förfaringssättet skulle i sådana fall sakna varje praktiskt berättigande, och givetvis skulle det icke heller kunna i dylika fall få förekomma, då lagen icke därom meddelat föreskrift. Till vad jag sålunda anfört vill jag endast tillägga, att det för nu förevarande tvistefrågas bedömande saknar betydelse, om man kallar fastighets deltagande i den kommunala repartitionen efter taxeringsvärdet för en intressebeskattning eller icke. En objektbeskattning blir det i varje fall, och det ligger i objektbeskattningens natur, att den avväges utan hänsyn till fastighetsägarens ekonomiska förhållanden. Likaledes saknar det betydelse, om man med den av mig föreslagna taxeringsmetoden kommer till ett högre värde än vid en tillämpning av kommittémajoritetens mening. Det är möjligt, att man i de flesta fall skulle komma till ett högre värde, men säkert är, att så icke kommer att bliva i alla fall, utan understundom bleve förhållandet motsatsen." vid 18 §. Herr Eiserman: "Enligt 18 § skall såsom närings skattevärde räknas, bland annat, sammanlagda värdet av den lösa egendom, "som är avsedd till stadigvarande bruk i näringen eller att däri omsättas eller förbrukas." De sålunda citerade ordalagen uttolkas i anvisningarna punkten 1, bland annat, sålunda: "Hyrda maskiner, som stadigvarande användas i näringen, varulager, som emottagits till försäljning i kommission, m. m. sådant ingå alltså i skattevärdet. Om ägaren av sådana tillgångar tilläventyrs driver egen näring, komma tillgångarna att räknas såsom tillhörande innehavarens och icke ägarens näring." I ett senare sammanhang, punkten 2, och efter det en balansräkning, uppställd med hänsyn till reglerna för skattevärdets beräkning, exemplifierats, utsäges i anvisningarna ytterligare följande: "En balansräkning, sådan som ovan angivits, avser allenast näringsidkarens egna tillgångar och skulder. Om därför lös egendom, som tillhör annan än näringsidkaren, användes till stadigvarande bruk i näringen eller däri omsattes och förty jämlikt punkt

525 1 härovan bör medräknas vid skattevärdets bestämmande, skall värdet av sådan egendom tilläggas de under aktiva 3 a) upptagna tillgångar. Är samma egendom upptagen såsom tillgång i balansräkningen för ägarens näring, skall vid beräkningen av skattevärdet för sistnämnda näring lösegendomens värde avdragas från det belopp, som framkommer, då skattevärdet för denna näring beräknas enligt ovan angivna grunder." Den uttolkning, som sålunda givits i anvisningarna åt bestämmelsen i lagförslaget, står icke i god överensstämmelse med lagförslagets ordalag. Beträffande tillgångar till stadigvarande bruk i näring har jag intet att erinra. Dylika tillgångar kunna icke gärna tänkas samtidigt användas i mera än en näring. Min anmärkning gäller allenast varor, som av en näringsidkare upplåtits åt en annan näringsidkare för försäljning i kommission. Ett sådant varulager tillhör otvivelaktigt både kommissionsgivarens och kommissionstagarens näring. Varorna äro i bådas näring otvivelaktigt, såsom det heter i lagförslaget, "avsedda att däri omsättas" och skulle sålunda enligt lagförslagets ordalag i bådas näringsskattevärde inräknas. Vill man således, i enlighet med anvisningarna, att varornas värde uteslutande och i sin helhet skola inräknas i kommissionstagarens näringsskattevärde, synes mig uttryckligt stadgande härom i lagen böra inflyta. För egen del har jag emellertid inom kommittén uttalat den uppfattningen, att varulager, som av en näringsidkare överlåtits åt en annan för försäljning i kommission, borde med sitt halva värde inräknas i skattevärdet för värderas näring. Enär det i dylika fall kan röra sig om betydande värdebelopp, har det synts mig obilligt att lägga skattskyldigheten för hela varuvärdet på kommissionshandlanden, och detta desto mera som värdet i hans hand icke kan reduceras genom därå belöpande varuskulder, vilka däremot i varuägarens näring få avräknas å annat i dennes besittning kvarvarande varulager. Jag föreställer mig, att med tillämpning av den i tredje stycket av punkten 1 i 18 § stadgade minimigränsen för beräkning av varulagers inverkan på närings skattevärde följden skulle bliva, att skattevärdet för varuägarens näring snart sagt alltid komme att motsvara minimum, medan skattevärdet för kommissionshandlanden alltid komme att med kommissionslagrets halva värde överstiga minimum. Med bestämmelsen om denna minimispärr borde enligt min mening vara mest överensstämmande att göra en sådan av mig föreslagen och på rättvisa och billighet grundad uppdelning av varulagrets värde mellan kommissionsgivaren och kommissionstagaren. Enligt min sålunda uttalade uppfattning, borde i punkten 1 av 18 § omedelbart efter första stycket inskjutas ett nytt stycke så lydande: "Har en näringsidkare åt annan upplåtit varor för försäljning i kommission, skall sådant varulager med sitt halva värde inräknas i skattevärdet å värderas näring." I enlighet härmed synas mig de i det föregående citerade styckena ur anvisningarna till 18 § böra ändras sålunda: Punkten 1, "Hyrda maskiner, som stadigvarande användas i näringen, ingå alltså i skattevärdet. Om ägaren av sådana tillgångar tilläventyrs driver egen näring, komma tillgångarna att räknas såsom tillhörande innehavarens och icke ägarens näring. Detsamma gäller om varor, som

526 emottagits till försäljning i kommission, såvida icke varorna tillika ingå i varuägarens näring. Har däremot en näringsidkare åt annan upplåtit varor för försäljning i kommission, skall sådant varulager med sitt halva värde inräknas i skattevärdet å värderas näring. Vad nu är sagt, får dock icke utsträckas " etc. Punkten 2. "En balansräkning, sådan som ovan angivits, avser allenast näringsidkarens egna tillgångar och skulder. Om därför lös egendom, som tillhör annan än näringsidkaren, användes till stadigvarande bruk i näringen eller är avsedd att uteslutande i den ifrågavarande näringen omsättas och förty jämlikt punkt 1 här ovan bör medräknas vid skattevärdets bestämmande, skall värdet av sådan egendom tilläggas de under aktiva 3 a) upptagna tillgångar. Varor, som av annan näringsidkare mottagits till försäljning i kommission, skola på nämnda sätt tillläggas allenast med halva värdet. Är samma egendom upptagen såsom tillgång i balansräkningen för ägarens näring, skall vid beräkningen av skattevärdet för sistnämnda näring lösegendomens värde till motsvarande belopp avdragas, då skattevärdet för denna näring beräknas enligt ovan angivna grunder." Vad jag sålunda föreslagit har synts mig rätt och billigt ur de båda skattskyldigas synpunkt, varom fråga är, och jämväl vara ägnat att skipa rättvisa mellan de till näringsskatt eventuellt skatteberättigade kommunerna i sådana fall, som torde vara de vanligaste, då de båda näringsidkarna, kommissionsgivaren och kommissionstagaren, äro skattskyldiga till olika kommuner. Det har nämligen icke synts mig riktigt, att den kommun, som äger rätt näringsbeskatta kommissionsgivaren, skall helt berövas rätten att beskatta ett varulager, som dock hör till kommissionsgivarens näring. För att härutinnan skipa rättvisa bör omedelbart i följd efter första stycket av 57 § inskjutas en punkt så lydande: "Lag samma vare i fråga om varor, som av en näringsidkare upplåtits till annan för försäljning i kommission, till den del värdet å dessa varor jämlikt 18 § punkt 1 bör inräknas i skattevärdet å den förres näring." vid 21 §. Herr Olsson har ansett, att det i denna paragraf angivna beloppet 2 000 kronor bort höjas till 5 000 kronor. vid 25 §. Herr Eiserman: "Principiellt borde skatteplikt för periodiskt understöd föreligga allenast i sådana fall, då understödet utgått på grund av förutvarande arbetsanställning i annans förvärvskälla, jordbruksfastighet eller rörelse. Då får nämligen understödet för understödstagaren själv karaktären av en verklig förvärvskälla av enahanda art som exempelvis rätt till pension, och understödet utgår då också direkt ur understödsgivarens förvärvskälla såsom en naturlig omkostnad i denna. Utgår understödet däremot ur givarens behållna personliga inkomst eller vad jag skulle vilja kalla hans privatkassa, får det mera karaktären av gåva eller upprepade

527 gåvor. I sådana fall borde understödet icke hos mottagaren beskattas i annan ordning än den, som för gåva är föreskriven, likasom icke heller givaren borde berättigas till avdrag för understödet å sin skattepliktiga inkomst. Ett understöd, som utbetalas ur givarens privatkassa, borde nämligen i beskattningsavseende likställas med andra privatutgifter eller personliga utgifter. Frångår man här den principiella ståndpunkten, kan detta leda till orimliga konsekvenser. Exempelvis borde principiellt kunna ifrågasättas avdrag för utgiven avlöning till personliga tjänare med fullkomligt samma fog som att medgiva avdrag för periodiska understöd åt förutvarande personliga tjänare. På ett tidigare stadium av kommitténs arbete såg det också ut, som om majoritet skulle inom kommittén förefunnits för just denna enligt min mening principiellt riktiga ståndpunkt. Att denna sedermera frångåtts har egentligen berott därpå, att det vid skilsmässa mellan äkta makar, som bosatte sig i skilda kommuner, komme att te sig såsom stridande mot kommunernas berättigade intressen att låta den kommun, där den understödsgivande maken vore bosatt, ensam beskatta hans där skattepliktiga inkomst, medan den kommun, där den understödstagande makan och eventuellt även de frånskilda makarnas gemensamma barn vore bosatta och begagnade sig av skola, kyrka och andra kommunala inrättningar, finge åtnöja sig med att uteslutande beskatta hennes egen där eventuellt skattepliktiga inkomst, vilken i allmänhet kunde antagas vara förhållandevis ringa. Mig hava de sålunda anförda skälen icke synts väga så synnerligen tungt, att de bort föranleda frångåendet av en principiellt riktig ståndpunkt, ty även i andra fall kan sådant förekomma, att skattskyldigs bostadskommun går miste om all beskattningsrätt, exempelvis om hela inkomsten härflutit ur fast egendom eller rörelse inom annan kommun än bostadskommunen. Då emellertid kommittén begränsat skatteplikten resp. avdragsrätten för periodiska understöd ur skattskyldigs privatkassa till sådana understöd, som grunda sig å rättsligt bindande förpliktelse och som således kunna sägas hava fått karaktären av ett slags ränteinkomst resp. ränteutgift å en personlig fordran resp. skuld, motsvarande understödets kapitaliserade belopp, har jag icke velat stå ensam mot kommitténs i övrigt enhälliga mening i denna del, ehuru jag helst stått kvar på den principiellt riktiga ståndpunkten. Vad jag däremot ansett mig böra reservera mig emot, det är, att lagförslaget beträffande skatteplikt resp. avdr.agsrätt för periodiskt understöd bibehållit nu gällande villkor, att understödet icke får hava utgått "till annans undervisning eller uppfostran". Detta villkor har nämligen för närvarande lett och skulle allt fortfarande komma att leda till enligt min mening oriktiga konsekvenser. I fråga om frånskilda makar skulle bibehållandet av stadgandet i många, för att icke säga de flesta fall förhindra just vad man, enligt vad ovan nämnts, velat åstadkomma, nämligen en rättvis fördelning av beskattningsrätten mellan de båda makarnas skilda bostadskommuner. Denna icke avsedda verkan av stadgandet beror på bestämmelsen i 44 § därom, att förhöjt ortsavdrag för hos fader eller moder hemmavarande eller av honom eller henne helt eller delvis underhållet barn under 16 år skall åtnjutas av den, som har barnet i sin vård. Det av mig påtalade missförhållandet belyses bäst genom ett exempel. Man tanke sig en familj av man, hustru och fyra minderåriga barn, bosatt i en ort tillhörande ortsgrupp V. Mannen har ensam varit familjeför-

528 sörjare och haft inkomst, som enligt 43 § sammanräknats till 4 000 kronor taxerad inkomst. Ortsavdragen utgöra för mannen, hustrun och barnen resp. 600, 300 och 600 eller tillhopa 1 500 kronor, vadan det beskattningsbara inkomstbeloppet blir 2 500 kronor. Om nu domstol dömt till skilsmässa mellan makarna och förklarat barnen skola omhändertagas av modern samt, med hänsyn tagen till makarnas försörjningsmöjligheter, ådömt den frånskilde mannen att utgiva underhåll med 500 kronor till den frånskilda hustrun och 500 kronor till varje barn, så ställer sig beskattningen under förutsättning av enahanda inkomst sålunda: Mannen får göra avdrag för underhållet åt frånskilda hustrun med 500 kronor men icke för underhållet åt barnen, vadan hans taxerade inkomst blir 3 500 kronor, därå han får åtnjuta ortsavdrag för sig själv med 600 kronor, så att hans beskattningsbara inkomst blir 2 900 kronor. Frånskilda hustrun får, om hon icke själv lyckats förvärva någon inkomst, ett taxerat belopp av 500 kronor, motsvarande hennes eget men icke barnens underhåll. Härå får hon åtnjuta skattefritt ortsavdrag för sig. själv och barnen med 1 200 kronor, vadan intet återstår att beskatta. Hade hon exempelvis flyttat till annan kommun, tillhörande ortsgrupp III, skulle hon behöva själv förvärva minst 510 kronor för att denna bostadskommun skulle få begagna sin beskattningsrätt, och då skulle det beskattningsbara beloppet bliva allenast 10 kronor, fastän hon och barnen haft sammanlagt 3 010 kronor att leva på. I detta fall har efter skilsmässan beskattningen väsentligt ökats och drabbat den frånskilde mannen ensam, oaktat hans utgifter för familjens försörjning stegrats genom skilsmässan, så att för hans egen försörjning återstått en obetydlighet av 1 500 kronor. Å andra sidan har den frånskilda hustruns nya bostadskommun alldeles icke erhållit den beskattningsrätt, som åsyftats. Det synes mig således, som om kommittémajoritetens motivering för frångående av den ovan antydda principiella ståndpunkten knappast vore hållbar, då därom i motiveringen till 25 § skrives sålunda: "Då emellertid en sådan anordning kan, särskilt vid progressiv beskattning, medföra en viss hårdhet emot givaren och för övrigt oförmånligt inverka å kommunernas inbördes beskattningsrätt, har kommittén ansett sig icke böra fullfölja detta uppslag utan anslutit sig till nuvarande bestämmelser." Det skulle ju nu kunna ifrågasättas, att någon uppdelning mellan makarna av rätten till skattefritt ortsavdrag för barnen skulle kunna ske, så att det av mig påtalade missförhållandet därigenom kunde undvikas. Om domstolarna vid utdömandet av underhåll åt frånskild maka, som övertagit barnens vård, alltid kunde utgå från att bägge makarna hade lika försörjningsplikt, så kunde frågan jämförelsevis lätt ordnas sålunda, att vardera maken finge halvt ortsavdrag för barnen. En sådan förutsättning föreligger dock i allmänhet icke, utan domstolarna torde utdöma underhållsbelopp med hänsyn till vardera makens försörjningsmöjligheter ävensom andra omständigheter, exempelvis med hänsyn till vilkendera maken genom sina åtgöranden kan anses hava varit mest vållande till skilsmässan. För övrigt torde domstolarna icke alltid bestämma, huruvida och i vad mån underhållsbeloppet avsett den frånskilda makans eget underhåll eller barnens underhåll utan föreskriva ofta ett visst sammanlagt belopp i ett för allt. Lagförslaget lämnar ingen upplysning, huru i dylika fall bör förfaras.

529 Om jag icke under praktiken sett så många verkligt upprörande exempel på huru orättvist nuvarande bestämmelser verka, skulle jag icke ställt mig såsom reservant i denna fråga, vilken dess bättre i stort sett icke har så betydande räckvidd, fastän de sporadiska fallen dock kunna vara många. Enligt min mening kan missförhållandet icke bringas ur. vägen på annat sätt än att den frånskilda hustrun får skatta och den frånskilde mannen får avdrag jämväl för det underhållsbelopp, som avsetts för barnen. Om skatteplikten resp. avdragsrätten sålunda utökades, skulle beskattningen i nyssberörda exempel ställa sig sålunda: Den frånskilde mannen får å sin inkomst 4 000 kronor avdraga hela understödsbeloppet 2 500 kronor, så att hans taxerade belopp blir 1 500 kronor med skattefritt ortsavdrag 600 kronor och ett beskattningsbart belopp av 900 kronor. Den frånskilda hustrun får ett taxerat belopp av 2 500 kronor med skattefritt ortsavdrag 1200 kronor och ett beskattningsbart belopp av 1 300 kronor. Beskattningen i det hela bleve mindre än före skilsmässan, vilket synes rimligt och riktigt med hänsyn till den genom skilsmässan i allmänhet uppkomna mindre skatteförmågan, och de skilda kommunernas beskattningsintressen bleve vederbörligen tillgodosedda, i detta fall till och med i den grad, att den kommun, där större delen av den upplösta familjen uppehåller sig, finge större beskattningsrätt än den andra kommunen. För mig ter det sig, i motsats till kommittémajoritetens uppfattning, såsom en självklar sak, att den, som kommer i åtnjutande av ortsavdrag för barnen, också skall skatta för allt vad hon uppburit eller förvärvat till barnens underhåll. Eljest blir syftemålet med ortsavdrag för barn, såvitt jag förstår, förfelat. Kommittémajoritetens obenägenhet att tillmötesgå min önskan om borttagande i 36 § av den restriktion, som uttryckts med orden "och icke utgått till annans undervisning eller uppfostran", torde väl mest vara att tillskriva en viss betänksamhet mot att i denna del ändra vad som nu gäller — ehuru stadgandet dock enligt min mening synes bära tecken att icke vara vid dess tillkomst med erforderlig noggrannhet genomtänkt i fråga om dess konsekvenser. Mot mitt yrkande har framkastats den invändningen, att i händelse av borttagandet av nämnda restriktion helt visst skulle ofta förekomma, att skattskyldig, som hölle eget barn vid undervisningsanstalt, skulle kunna avlämna rättsligt bindande förpliktelse till underhålls utbetalande och därigenom överflytta skattskyldigheten från sig själv på barnet, vilket icke vore önskvärt, och för övrigt vore det i allmänhet taget icke lämpligt, att studerande bleve skattskyldiga för studiehjälp. Nu tror jag för min del icke, att sådant kunde i avsevärd omfattning riskeras, ty en sak är att lämna studiehjälp utan återbetalningsskyldighet, men en annan sak är att avgiva rättsligt bindande förpliktelse härtill. Detta sistnämnda komme helt visst att höra till sådana sällsyntheter, med vilka man icke behöver räkna. Det är således icke på grund av nyssberörda invändnings vikt som jag nu något förändrat mitt förut inom kommittén gjorda yrkande, utan är det för att än mera närma mig den ståndpunkt, som jag i det föregående betecknat såsom den enligt min mening principiellt riktiga. Jag skulle nämligen hålla för rättast att begränsa skatteplikten resp. avdragsrätten till periodiska understöd — av annan art än som i 27 eller 34 § kommittélagförslaget omförmälas — till sådana, som grunda sig å dom-

530 stols beslut eller eljest å sådan förbindelse, för vars fullgörande införsel i den underhållsskyldiges avlöning kan erhållas jämlikt 1 § i lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta. Är periodiskt understöd icke av denna rättsligt bindande natur, måste det anses mera såsom ett frivilligt åtagande och alltså vara av samma natur som gåva. Med en sådan begränsning torde jämväl den i 36 § upptagna restriktion, som uttryckts med orden "eller eljest till person, tillhörande givarens hushåll", kunna bortfalla, vilket måste betecknas såsom en fördel. Enligt nyss åberopade lagstadgande kan nämligen införsel erhållas, då någon enligt rättens eller domarens beslut eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn, adoptivbarn, föräldrar, adoptivföräldrar eller den, med vilken han är eller varit gift eller utom äktenskap avlat barn, och underlåtit betala förfallet belopp. Här synes förutsättas, att underhållstagaren icke tillhör underhållsgivarens hushåll. Med en sådan ändring av kommittéförslagets bestämmelser blir jämväl skatteplikt resp. avdragsrätt reglerad för barnuppfostringsbidrag, som mottages resp. utgives för oäkta barn. Allt missbruk av avdragsrätten synes bliva därmed förebyggt. Min reservation går alltså ut på följande ändringar i lagförslaget. Bestämmelsen i 25 § bör ändras sålunda: "Till skattepliktig inkomst räknas icke: periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, som icke grundar sig å domstols beslut eller eljest å sådan förbindelse, för vars fullgörande införsel lagligen kan erhållas, och ej heller är av den art, som i 27 eller 34 § omförmäles; stipendier — — — — — — —". Bestämmelsen i 36 § bör ändras sålunda: Med tjänst eller anställning likställes rätt till: periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, som i 27 eller 34 § omförmäles, eller som grundar sig å domstols beslut eller eljest å sådan förbindelse, för vars fullgörande införsel lagligen kan erhållas;" Slutligen bör stadgandet i punkt 1) av 42 § 2 mom. ändras sålunda: "för sådant periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning, som grundar sig å domstols beslut eller eljest å sådan förbindelse, för vars fullgörande införsel lagligen kan erhållas, och ej varit av den art, som i 27 eller 34 § omförmäles." I sammanhang härmed bör även 70 § undergå någon ändring. Detta påkallas icke direkt av vad jag här anfört utan är i varje fall behövligt, enär, såvitt jag kunnat finna, ingenstädes i lagförslaget blivit bestämt utsagt, att avdrag icke må ske för utgifter till personliga tjänare, som icke tillhöra skattskyldigs hushåll. Numera förekommer icke sällan, att personliga tjänare själva hava hushåll. Särskilt är det rätt så vanligt, att privatchaufförer ävensom betjänter eller portvakter till större privatvillor anställas, vilka äro gifta och själva hava hushåll. Avlöning till sådan betjäning bör helt naturligt icke få avgå. Denna paragraf synes, böra ändras sålunda:

531 "Vid uppskattning av inkomst må avdrag icke ske för: den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, däruti inbegripet vad skattskyldig utgivit till person i sitt hushåll, till personlig betjäning med eget hushåll eller eljest — — — — — — — — — —." Jag vet allt för väl, att vad som i fråga om periodiskt understöd av mig föreslagits står i strid mot tidigare uppfattning. Tidigare har nämligen skatteplikt resp. avdragsrätt icke gällt för understöd, som utgivits på grund av lagligen åliggande försörjningsplikt, medan mitt förslag uteslutande avser understöd, som lagligen ålagts någon att utgiva. Jag förmenar detta vara riktigt på den grund, att vid frivilligt åtagande understödet kan tillmätas efter råd och lägenhet med beaktande av egen skatteplikt och skatteförmåga, medan understöd, som med lagliga medel framtvingats, måste utgå, antingen understödsgivaren anser sig hava råd därtill eller icke, och sålunda måste inkräkta på hans skatteförmåga. Om de frivilliga åtagandena bliva för tunga att bära, kunna taxeringsmyndigheterna taga hänsyn härtill vid tillämpning av stadgandet i 45 §. vid 26 §. Herr Jonson: "Nu gällande bestämmelser om beskattning av inkomst av skogsbruk, då skog säljes i sammanhang med fastigheten i övrigt, har kommittén ansett icke böra bibehållas. Ehuru jag är enig med kommittén såväl i själva sakfrågan som i huvudsak också i den motivering, varmed kommittémajoriteten beledsagar detta sitt ställningstagande, har jag dock ansett önskvärt, att en något utförligare kritik riktas mot det metodiskt felaktiga i nu tillämpad beräkning av sådan skogsinkomst, vilken beräkning av vissa reservanter inom kommittén förordas till fortsatt användning. När bevillningsutskottet vid 1910 års riksdag föreslog denna skatteform, skedde detta under motiv att ägare av fastighet, som under tiden för sitt innehav sparat skogen, borde skatta för denna besparade avkastning, när han sålde skogen i samband med fastigheten i sin helhet. För att få fram ett värde på denna besparing, gavs i författningen den anvisningen, att hela försäljningssumman för skogen skulle upptagas som intäkt, varifrån avdrag borde ske med det för ägaren gällande ingångsvärdet. Förutsättningen att på denna väg få fram ett rätt uttryck på den besparade tillväxtens värdebelopp är givetvis i första hand, att de båda värdena äro riktigt åsatta och framför allt beräknade efter samma norm. I praktiken saknas emellertid oftast båda dessa förutsättningar. Sällan sker nämligen en fastighetsförsäljning på så sätt, att de olika tillgångarna av byggnader, inägojord, skogsmark och växande skog var för sig värderas och försäljas, utan sämjes man, ofta efter ett flertal jämkningar, om ett totalpris för det hela. Skola nu skattemyndigheter eller andra såväl vid ägarens fång som vid försäljningen avgöra, huru stora delar av resp. köpeskillingar, som äro att hänföra till växande skog, så ligger redan i denna subjektiva uppdelning så .stora felmöjligheter, att den ur skillnaden i pris beräknade beskattningsbara nettoinkomsten kan bliva fullkomligt felaktigt upptagen, detta desto hellre som flera årtionden

532 kunna ha förflutit mellan köp och försäljning, varför ofta alla möjligheter att bedöma åtminstone skogens ingångsvärde saknas. Än värre ter sig emellertid metodens brister, om säljaren genom arv bekommit fastigheten, i vilket fall taxeringsvärdet räknas som skogens ingångsvärde. Här äro nämligen de båda värdena tillkomna efter olika grunder och icke alls jämförbara med varandra. Före 1922, då enligt gällande bestämmelser för fastighetstaxering endast "hänsyn" skulle tagas till förekomsten av skog, utsattes först och främst intet särskilt värde på skogen i taxeringslängden, utan ingick detta i fastighetens totalsumma, men värre var, att skogens värde i regel upptogs ytterst lågt och mången gång endast till en bråkdel av sitt av taxeringsnämnden bedömda verkliga värde (se enquéte anställd av Eiserman och von Wolcker). Såsom kommittén påpekar, kommer denna brist i taxeringsförfarandet att gå ut över ägaren i form av oskälig inkomsttaxering vid försäljning. 8 Även om genom 1921 års nya bestämmelser rättelse hädanefter så tillvida vinnes, att skogsvärdet dels utsattes i taxeringslängden, dels ock upptages till sitt fulla värde, så kvarstår emellertid allt fortfarande det förhållandet, att taxeringsvärdet systematiskt bör skilja sig från köpeskillingen såsom varande åsätt efter helt annan princip. Taxeringsvärdet skall nämligen enligt gällande bestämmelser utgöra avkastningsvärdet för det efter rationella grunder bedrivna skogsbruket, varigenom detta värde enligt skogsbeskattningskommittén merendels kommer att bliva lägre än allmänna saluvärdet, sådant detta kan härledas ur betalda köpeskillingar, vilka ofta äro baserade på irrationell skövling av skogen. Lägges härtill svårigheten att i praktiken rätt tillämpa gällande taxeringsbestämmelser, t. ex. i alla de fall, då taxeringsnämnden varken har sett skogen eller har tillgång till uppgifter om dess virkestillgångar, så finnes det allt fortfarande så väl en mängd osäkerhetsmoment som ock sådana systematiska skiljaktigheter mellan taxeringsvärde och köpeskilling, att ett betraktande av differensen mellan dessa värden som besparad skogstillväxt och beskattningsbar inkomst blir fullkomligt orimligt och i stort sett alltid ledande till för hög beskattning. Erfarenheten från de gångna åren har också visat, att rent upprörande fall av orättvis beskattning förekommit, just då taxeringsvärdet tagits som ingångsvärde. Nu låter sig emellertid tänkas, att den växande skogens verkliga värdeökning under säljarens besittningstid kan utrönas, t. ex. genom att köpeskillingarna vid såväl hans förvärv som vid försäljningen äro i köpehandlingarna redovisade och direkt kunna jämföras med varandra. Enligt gängse skogligt betraktelsesätt kan den eventuella värdestegringen nu bero antingen på ökning i skogens virkesmassa (massatillväxt) eller på förbättring i virkesförrådets relativa sortimentssammansättning t. ex. ökad förekomst av timmer eller annat värdefullare virke (kvalitétillväxt) samt slutligen också på höjning i allmänna prisnivån för skogsprodukter (dyrhetstillväxt), vilken höjning kan bero på allmänt fallande penningevärde eller ensamt gälla virke. Ävenledes kunna också sådana omständigheter som ökad penningetillgång inom landet samt därav föranledd sänkning av räntefoten hava verkat höjande på fastighetsvärdet, trots att ingen stegring i materialtillgång eller i avkastningen är att förvänta. Nu påverka ju såväl alla ovanstående som även en mängd andra mo-

533 ment, såsom släktskap, säljarens eller köparens bättre eller sämre ekonomiska förstånd m. m., på oändligt komplicerat sätt den för skogen betalda köpeskillingen, och ingalunda har man rätt att anse, att en stegrad köpeskilling ens i normala fall är att hänföra till besparing av skog, efter som skogens kvantitativa och kvalitativa tillväxt i regel försiggår i avsevärt långsammare tempo än övriga ändringar i t. ex. prisnivå och penningetillgång m. m. Om nu en värdestegring på skog, såsom ofta varit fallet under lång tid tillbaka, huvudsakligen beror på dessa sista moment, d. v. s. är oberoende av gjorda tillväxtbesparingar, är det tydligen orimligt att beskatta skillnaden i köpeskillingen såsom inkomst av skogsbruk. I själva verket inför man med denna metod en av innehavets längd oberoende realisationsbeskattning eller en skogsvärdestegringsskatt, vars motsvarighet icke förekommer vare sig för jordbruk eller för annan fastighet. Då det emellertid torde vara såväl den nuvarande lagstiftningens som också reservanternas mening, att endast den verkliga kvantitativa och kvalitativa besparingen i skog skall bliva föremål för inkomstbeskattning vid egendomens försäljning, har jag med ovanstående velat påvisa, att, för den händelse reservanternas och icke kommittémajoritetens mening kommer att följas, förnyad utredning och ändrade bestämmelser angående beräkningen av dylik inkomst bliva oundgängligen nödvändiga." Herr Lybeck, med vilken herrar Eriksson och Lindqvist instämt: "Enligt kommitténs förslag skall intäkt genom avyttring av växande skog i samband med avyttring av själva fastigheten icke räknas till skattepliktig intäkt, så framt ej realisationsvinst eller inkomst av handel med fastigheten föreligger. Beträffande denna punkt har jag anmält avvikande mening. Nu gällande skatteförfattningar (anvisningarna till skatteförordningen l:o) III och till bevillningsförordningen 3 §) innehålla i förevarande avseende, att till inkomst av skogsbruk skall hänföras den inkomst, som någon förvärvar genom avyttring av växande skog i samband med avyttring av fastigheten, där icke vinst å avyttring av fastigheten i dess helhet skall beskattas såsom inkomst av rörelse eller yrke eller såsom realisationsvinst. Denna bestämmelse tillkom genom initiativ av 1910 års riksdag. Bevillningsutskottet vid denna riksdag yttrade: "Vid granskning av de föreslagna bestämmelserna om vad som till inkomst av skogsbruk skall hänföras har utskottet funnit, att därest den, som under mer än tio år ägt skogsfastighet och under tiden sparat skogen, sedermera säljer fastigheten jämte skogsbeståndet, någon beskattningsbar inkomst av skogsbruk icke skulle anses hava tillfallit säljaren, samt att köparen, därest han omedelbart avverkar skogen, skulle bliva berättigad till avdrag vid inkomstberäkningen för den minskning i värde skogen genom avverkningen lidit, till följd varav skatteplikten även för köparen skulle bortfalla eller reduceras till ett obetydligt belopp. För den avverkade skogen skulle i detta fall ingen eller ringa skatt komma att utgöras, under det att, om säljaren sålt endast avverkningsrätten eller själv avverkat, full skatt kommit att utgå.

534 För att förebygga de missbruk, vartill en sådan olikhet i beskattningen lätt kunde giva anledning, och genomföra önskvärd jämnhet i beskattningen för angivna och andra likartade fall, har utskottet ansett sig böra fullständiga första stycket i avdelningen III." Uppskattningen av dylik intäkt har onekligen ofta nog varit förenad med svårigheter. Men dessa hava i regel icke hänfört sig till frågan om, huru stor del av köpeskillingen i dess helhet belöpt å den växande skogen; härutinnan hava de båda kontrahenterna gjort sin beräkning, och även för taxeringsmännen torde det i regel ej mött svårighet att härom med den kännedom, de äga om ortsförhållandena, bilda sig föreställning. Svårigheterna hava fastmer gällt fixerandet av skogens ingångsvärde med däri inträdda fluktuationer, särskilt då fastigheten av säljaren förvärvats för längre tid tillbaka. Beräkning av ingångsvärde har kommittén emellertid måst bibehålla, då fråga är om upplåtelse av avverkningsrätt till skog. Emot den ifrågavarande beskattningen har i huvudsak anmärkts, att den innebär en utvidgning av realisationsvinstbeskattningen. Denna anmärkning kan sägas träffa även kommitténs förslag i fråga om beskattning av inkomst vid upplåtelse av avverkningsrätt till skog. Om en fastighetsägare åt annan upplåter all sin skog till avverkning, skall enligt kommitténs förslag liksom för närvarande hela köpeskillingen tagas till beskattning med avdrag för det för ägaren gällande ingångsvärdet (kapitaluttag), alltså samma beskattningsmetod, som nu tillämpas vid försäljning av växande skog i samband med själva fastigheten. Vad som vid dylik försäljning synes rätteligen böra utgöra föremål för beskattning — frånsett de fall då handel idkas med fastigheter eller skattepliktig realisationsvinst föreligger — är den del av köpeskillingen, som belöper å skogens tillväxt under den tid, säljaren ägt fastigheten. Vad skogen under denna tid i tillväxt producerat får betraktas såsom en skogsbrukets produkt, och vad som inflyter vid försäljning av denna produkt, liksom vid avyttring av andra skogsbrukets produkter, måste räknas till skattepliktig intäkt. Att fritaga jämväl dylik intäkt från beskattning synes mig icke under några förhållanden böra medgivas. Bevillningsutskottets skäl är o talande nog. Emellertid har inom kommittén med skärpa framhållits de svårigheter, som skulle möta vid beräkning av vad som av influten köpeskilling belöper å skogs tillväxt under en viss period. Med hänsyn till dessa svårigheter, även om de icke böra tillmätas så stor betydelse, kommittén anser desamma förtjäna, har jag stannat vid att förorda bibehållande av de nu gällande bestämmelserna i ämnet, vilka ock bäst överensstämma med kommitténs förslag i fråga om beskattning av inkomst, som förvärvas genom upplåtelse av avverkningsrätt till skog."

vid 27 §. Herr Eiserman: "Jämlikt bestämmelsen i 81 § lagförslaget skall "skogsskatten" erläggas av awerkaren. Om ägare eller brukare av jordbruksfastighet avverkar skog å fastigheten, blir det hans förvärvskälla "jordbruksfastighet", som får vidkännas "skogsskatten" såsom en utgift. Har jordbruksfastighetens

535 ägare upplåtit avverkningsrätten å fastigheten åt annan, blir det denne awerkares förvärvskälla "rörelse", som får vidkännas utgiften. Kommittén har velat, så långt möjligt varit, skydda uppväxande skog från att göras till föremål för beskattning under uppväxttiden och i sådant syfte lagt ett lindrigare repartitionstal för kommunal repartitionsskatt å den del av jordbruksfastighets taxeringsvärde, som belöpte på fastighetens skogsvärde, än på taxeringsvärdet i övrigt. Såsom kompensation för den sålunda medgivna skattefriheten å skogsvärdet har kommittén velat uttaga skogsaceis å rotvärdet av skog vid dess avverkning, vilken accis benämnts skogsskatt. Accisens belopp för varje 100 kronors rotvärde har avvägts på grundval av noggranna beräkningar av kommitténs skogssakkunnige ledamot, vilka beräkningar åsyftat, att accisen skulle komma att motsvara ingenting mer och ingenting mindre än just full kompensation för den kommunala repartitionsskatt, som under årens lopp eljest skulle utgått å jordbruksfastighets skogsvärde, om samma repartitionstal legat å detta värde som å taxeringsvärdet i övrigt. Nyssberörda kompensation är givetvis avvägd på lång sikt och beräknad att fullt motsvara skattefriheten på skogsvärdet under skogens hela uppväxttid, omfattande i regel flera generationer ägare till varje fastighet. Under sådana förhållanden kan ju visserligen icke förnekas, att det innebär en viss oegentlighet, att den fastighetsägare, som verkställer avverkningen, får fullgöra hela den nyssberörda kompensationen för en skattefrihet, som under alla de gångna årens lopp åtnjutits icke blott av honom själv utan även av alla föregående ägare till fastigheten under den tid, då skogen uppvuxit; och denna oegentlighet träder än skarpare fram, då man betänker, att en tillfällig innehavare av avverkningsrätt får fullgöra denna kompensation för en skattefrihet, som han själv icke i någon mån haft nytta av utan som åtnjutits av flera generationer av ägare till den fastighet, där han förvärvat tillfällig rätt till avverkning. Oaktat denna ofrånkomliga oegentlighet har inom kommitténs majoritet rått enighet därom, att accisen bör bibehållas såsom kommunal skatt för att utgöra kompensation för en ur skogsvårdssynpunkt angelägen skattefrihet för fastighets skogsvärde eller del därav. När däremot kommittén velat göra gällande, att "skogsskatten", sådan den enligt kommitténs förslag lagts, övergått från att vara en specialskatt ti]l att vara "en skatteform i den allmänna kommunalbeskattningen", har jag för min del icke kunnat följa majoritetens uppfattning. Kommitténs skäl för skogsaccisens bibehållande och den skogssakkunnige ledamotens nyssberörda beräkningar kunna enligt min mening icke räcka längre än att utgöra god motivering för själva skatteformen och för skatteprocenten å rotvärdet, men skogsaccisen förblir — oavsett den förändrade benämningen — enligt hela sin läggning en specialskatt, som till form och natur utgör en accis å själva råvaran, d. v. s. en slags tillverkningsskatt, vilken måste anses häfta vid och utgöra en typisk driftkostnad i själva förvärvskällan, resp. "jordbruksfastighet" eller "rörelse", allt efter som det är fastighetens ägare eller brukare eller det är en tillfällig avverkare, som blir skattskyldig. Särskilt i sistnämnda fall framträder skogsaccisen såsom en med rörelsen förenad och ofrånkomlig driftsutgift, som bör få avdragas vid beräkningen av det skattepliktiga årsresultatet av rörelsen. Väl har det häremot invänts, att en sådan avverkare vid uppgörelse om avverkningsrätten borde kunna laga så, att

536 a accisen i realiteten drabbade fastighetsägaren, men vid fleråriga avverkningskontrakt bleve accisen icke alltid så lätt att på förhand beräkna. För övrigt har det synts mig bliva en onödig hårdhet vid beskattningen av jämväl fastighetsägares resp. brukares inkomst att på uteslutande formella och teoretiskt konstruerade skäl borttaga en hittills medgiven avdragsrätt för skogsaccis, vilken med samma fog som skogsvårdsavgift och tillverkningsskatter i allmänhet principiellt bör räknas såsom en driftkostnad. Då därtill kommer, att skogsaccisen, såsom nämnts, utgör kompensation för jämväl föregående ägares skattefrihet, synes mig kommitténs formella skäl än mindre vara sakligt giltiga. Mitt yrkande har inom kommittén varit: att i 27 § 1 mom. bort inrymmas ett stycke, så lydande: "speciella för jordbruk eller skogsbruk utgående skatter eller avgifter till det allmänna"; att i anvisningarna till nämnda paragraf bort inrymmas ett stycke, så lydande: "Såsom speciella för jordbruk eller skogsbruk utgående skatter eller avgifter till det allmänna må nämnas skogsvårdsavgift, skogsaccis, tulloch hainnumgälder m. m. dyl."; samt att anvisningarna till 34 § punkt 5 bort erhålla följande lydelse: "Såsom speciella för rörelse eller yrke utgående skatter eller avgifter till det allmänna må nämnas vissa tillverkningsskatter, stämpelavgifter, tull- och hamnumgälder, skogsvårdsavgift, skogsaccis, nöjesskatt m. m. dyl. Däremot få allmänna skatter till stat eller kommun icke avdragas." Herr Sederholm, med vilken herr Olsson förenat sig: "I 27 § 1 mom. 3:dje stycket av kommitténs förslag till kommunalskattelag samt i 35 § av B-förslaget och 27 § av C-förslaget stadgas, att från bruttointäkten av jordbruksfastighet avdrag må göras för: "värdeminskning, som till jordbruket eller dess binäringar eller till skogsbruket hörande driftbyggnader utom bostadsbyggnader äro genom slitage underkastade". Motsvarande bestämmelser rörande rätt till avdrag för värdeminskning, i vad det avser annan fastighet eller av ägaren i rörelse använd fastighet, återfinnas i kommittéförslagets 30 § 1 mom. 4:de stycket och 34 § 1 mom. 7:de stycket samt 38 § av B-förslaget och 30 § i C-förslaget. De hava där formulerats så, att avdrag må göras för omkostnader, såsom för: "värdeminskning, som fabriks-, verkstads-, magasins- och därmed jämförlig byggnad är genom slitage underkastad". Å sidorna 410 och 417 återfinnes kommitténs motivering för dessa bestämmelser. Jag delar kommitténs uppfattning om befogenheten av en sådan avdragsrätt beträffande ifrågavarande driftbyggnader, men anser, att de skäl, som åberopats härför, äga full giltighet även för sådana byggnader, som användas för driften såsom bostadsbyggnader. Kommitténs påstående, att dessa i regel icke undergå någon nämnvärd eller påvisbar förbrukning, är enligt min mening icke riktigt. En sådan förbrukning är beträffande bostadsbyggnader säkerligen lika regelmässigt för handen som med avseende på övriga driftbyggnader. Penningvärdets

537 fall kan givetvis ej hava något sammanhang med frågan, huruvida någon verklig värdeminskning på bostadsbyggnader ägt rum eller ej, utan endast på möjligheten att uttrycka sådan värdeminskning genom att jämföra byggnadens värde uttryckt i kronor vid tvenne olika tidpunkter, mellan vilka penningevärdet nedgått. Uppenbarligen kan ej heller detta skäl hava någon speciell giltighet för bostadsbyggnader. På grund härav anser jag, att bostadsbyggnader bort i berörda hänseende likställas med övriga driftbyggnader och att sålunda i det anförda stycket av 27 § i kommittéförslaget, 35 § i B-förslaget och 27 § i C-förslaget orden "utom bostadsbyggnader" bort uteslutas samt i den anförda delen av 30 och 34 §§ i kommittéförslaget, 38 § i B-förslaget och 30 § i C-förslaget ordet "bostads-" bort inskjutas efter orden "värdeminskning, som". vid 30 §. Herrar Sederholm och Olsson hava hänvisat till den förres vid 27 § avgivna yttrande. vid 34 §. Herr Eiserman har åberopat sitt ovan vid 27 § intagna yttrande. Herrar Sederholm och Olsson hava hänvisat till det av herr Sederholm vid 27 § avgivna yttrandet. Herr Sederholm har vidare anfört: "Till vad kommittén yttrat i fråga om de kooperativa föreningarnas beskattning (sid. 292) vill jag för min del tillägga följande. Såsom huvudsaklig grund för skattebördans fördelning å de skattdragande anvisar skattelagstiftningen inkomstens storlek. Men för att inkomstbeloppet skall på ett riktigt och rättvist sätt fylla denna uppgift, måste förutsättas, att inkomstberäkningen grundar sig å normala förhållanden. En näringsidkare strävar sålunda under vanliga förhållanden till att hans näring skall giva högsta möjliga vinst, och denna bokförda vinst lägges sedermera till grund för beskattningen. Men där förhållandena äro sådana, att näringsidkare eller intressenter i ett näringsföretag kunna, utan att därav lida förfång, nedbringa vinsten under vad den under vanliga förhållanden skulle hava utgjort, kan icke sålunda bokförd vinst, utan däremot svarande betungande av andra skattskyldiga inom kommunen, läggas till grund för bestämmande av graden av denne näringsidkares eller detta näringsföretags beskattning. Exempelvis kan en näringsidkare, som har särskilda, i visst sammanhang stående förvärvskällor inom skilda kommuner, förlägga sin vinst huvudsakligen å den ena förvärvskällan och därigenom nedbringa skatteplikten i den kommun, där den andra förvärvskällan är belägen. Två särskilda näringsföretag kunna hava gemensamt intresse av att det ena

538 företaget helt eller delvis redovisar den vinst, som, därest normala prisförhållanden följts, skulle belöpa å det andra, i vilket avseende särskilt framhållits förhållandet med s. k. moder- och dotterbolag. En näringsidkare, som låtit sitt näringsföretag taga formen av aktiebolag, kan låta bolaget uppvisa ringa eller ingen vinst och i stället såsom lön eller tantieme uttaga större eller mindre del av vad som normalt skulle hava utgjort bolagets vinst och därmed tilläventyrs förflytta beskattningen till annan kommun än den, där inkomsten av bolagets verksamhet bort beskattas. Delägare i ett handelsaktiebolag kunna hava intresse i att själva inköpa förnödenheter från bolaget till pris, understigande dem som gälla i allmänna marknaden, och i stället låta bolaget redovisa så mycket lägre vinst. I dessa och andra fall, där dylika möjligheter utnyttjats, måste en omjustering av den bokförda vinsten äga rum, så framt denna skall ligga till grund för beskattningen. Vad nu sagts gäller även de kooperativa föreningarna. Dessa hava icke till syfte att bereda sig själva någon vinst utan — för att nu tala om konsumtionsföreningarna — att bereda medlemmarna kostnadsi besparingar, och ju större dessa bliva, desto mindre blir föreningens behållning. Dessa kostnadsbesparingar kunna komma medlemmarna till godo genom inköp till billigare pris än den allmänna marknaden erbjuder eller genom erhållande av rabatter å inköpta förnödenheter. Men de kunna ock tillgodokomma medlemmarna efter bokslutets upprättande genom utdelning i förhållande till gjorda inköp. I sistnämnda fall innebär utdelningen en disposition av föreningens bokförda behållning. Av vad jag nu framhållit lärer vara tydligt, att frågan om de kooperativa föreningarnas beskattning ingalunda är löst därmed att i sist omförmälda fall avdrag icke medgives föreningarna för vad som av vinsten utdelas till köparna resp. säljarna i förhållande till gjorda köp och försäljningar. Detta är säkerligen ej heller kommitténs mening. Men jag har velat, med framläggande av ovan antydda synpunkter, betona angelägenheten av snar och fullständig utredning för åstadkommande av en rättvis beskattning icke blott av de kooperativa föreningarna utan jämväl av övriga näringsföretag, där förhållandena äro likartade. Såsom en provisorisk anordning för de kooperativa föreningarna kan emellertid, även enligt min mening, kommitténs förslag rörande dessa föreningars beskattning godtagas. I varje fall torde detta medföra en rättvisare beskattning av dem i förhållande till andra, icke kooperativa, men eljest med dem jämförliga företag än om nu gällande grunder för beräkning av deras beskattningsbara vinst fortfarande skulle gälla." Herr Rune: "Frågan om de kooperativa föreningarnas beskattning synes mig böra göras till föremål för förnyad undersökning. I avvaktan på sådan undersökning borde, enligt min mening, nya bestämmelser i denna beskattningsfråga icke hava uti förslaget framlagts, då ju nu gällande beskattningsregler i detta ämne genomförts så nyligen som år 1920. Jag har därför inom kommittén biträtt yrkandet att till § 34 mom. 1 i lagförslaget måtte tilläggas nu gällande bestämmelser angående avdragsrätt för vad de kooperativa föreningarna återbära till sina kunder."

539 Herrar Eriksson och Lindqvist: "Enligt gällande bevillningsförordning skola de kooperativa föreningarna betala fastighetsskatt efter samma grunder som andra skattskyldiga. Vidare beskattas den del av föreningens överskott, som icke återbäres till föreningens kunder i förhållande till gjorda köp eller försäljningar, efter samma skatteskala som gäller för enskilda personer. Den ränta, som föreningarna betala till sina medlemmar å gjorda insatser, beskattas liksom utdelning i aktiebolag, hos såväl föreningen som medlemmarna. Kommittén föreslår nu, att föreningarna jämväl skola erlägga näringsskatt och ätt gällande skalttebestiämmelser för föreningarna i övrigt bibehållas utom beträffande skattefriheten för gjorda utdelningar i förhållande till kundernas köp eller försäljningar, vilka utdelningar kommittén föreslår skola beskattas som vinst av rörelse. Kommitténs förslag i sist berörda avseende kunna vi icke biträda. I Kungl. Maj:ts proposition till 1920 års riksdag med förslag till kommunalskattelag, vilken proposition låg till grund för nu gällande regler för de kooperativa föreningarnas beskattning, anföres till belysande av denna fråga ett uttalande av Kooperativa förbundet av följande innehåll: "Överskott i en kooperativ förening vore icke att hänföra till vinst i vanlig mening, utan borde i stället betraktas som en minskning i utgifter för dem, som köpte i föreningens butiker. Att denna karakterisering av överskottet vore den rätta, framginge därav, att överskottet, som tydligtvis, uppstått på grund av att föreningen hållit gängse dagspriser och sålunda tagit en betalning vid utlämningen av varorna, som överstigit inköpspriset med tillägg av omkostnaderna, efter innehållning till fondavsättning fördelades i förhållande till vars och ens inköpssumma, medan å det insatta kapitalet vanligen lämnades högst fem procents ränta. Principen att hålla gängse dagspriser torde vara den ur privathandelns synpunkt förmånligaste, emedan en utförsäljning till inköpspris med tillägg endast av omkostnaderna även torde rubba privathandelspriserna. Skulle emellertid de kooperativa föreningarna åläggas skattskyldighet för deras överskott, låge det nära till hands, att de försålde till så låga priser, att överskott icke uppstode. Bland kooperatörerna närdes dock den önskan att icke behöva slå in på en sådan väg med den svenska kooperationsrörelsen, och för handelslivet i dess helhet skulle det vara lugnast, att denna väg icke beträddes. En skattskyldighet för de kooperativa affärerna för det överskott, varmed de förbilligat sina medlemmars, eventuellt även andras, levnadskostnader, komme att strida mot gällande skatteprinciper. Den direkta skattskyldigheten grundade sig ju på inkomst eller vinst, d. v. s. att, då äganderätten till ett kapital överflyttades från en till en annan, hade den, som komme i åtnjutande av vinst, att erlägga skatt för vinsten. Lika naturligt som det efter denna princip vore, att den private handlanden skulle erlägga skatt för den vinst, han åtnjöte av sin verksamhet, vilken vinst vore hans inkomst, lika naturligt vore, att den kooperativa föreningen befriades från skattskyldighet för det överskott, som genom dess verksamhet uppstode, då överskottet återbures till kunderna, antingen dessa vore medlemmar eller icke medlemmar. Bedreve kooperativ förening däremot handel med utomstående personer, men behölle vinsten för medlemmarnas räkning, hade föreningen i fråga om vinstens överföring från en till annan ställt sig på samma ståndpunkt som den private handlanden och borde erlägga skatt för den 3Ö

540 sålunda från utomstående till föreningen eller dess medlemmar överförda vinsten. Däremot borde även sådan förening vara befriad från skattskyldighet för det överskott, som uppstått på försäljningen till medlemmarna. Äganderätten till överskottet i den kooperativa föreningen hade icke gått från en till annan, utan kvarlåge hos medlemmarna i gemenskap. Överskottet vore för medlemmarnas räkning uppsamlat som en besparing, och envar åtnjöte del av detsamma i den mån han genom inköp i sin egen affär bidragit till överskottets uppstående. Besparing på liknande sätt kunde göras av dem, som ägde kapital nog att köpa i större partier, utan att de behövde föreningsvis sammansluta sig. Att sådana besparingar i stor skala dagligdags förekomme behövde icke påpekas. För den i kapitalhänseende svagare delen av landets invånare återigen framstode icke samma möjligheter att var och en för sig genom större inköp nå fram till billigare pris. För att denna del av befolkningen skulle kunna göra inköp i större partier och därmed i någon mån nedbringa de dyra levnadsomkostnaderna, måste flera sammansluta sig och köpa gemensamt. Detta hade också gjorts i de kooperativa föreningarna". Vad som sålunda 1920 anfördes och som sedermera närmare utvecklats i av kommittén anförda uttalanden från kooperativt håll anse vi utgöra bärande grund för att de kooperativa föreningarna icke skola beskattas för det överskott, som de återbära till sina kunder. Kommittén anser, att den av kooperatörerna hävdade meningen om återbäringens natur med därav följande frihet från skatteplikt vilar på en sammanblandning och ett likställande av två olika företeelser inom näringslivet, som visserligen kunna för köparen resp. säljaren av en vara ekonomiskt verka på samma sätt, men som principiellt sett äro uttryck för två olika juridiska begrepp, nämligen avtal och villkor i fråga om pris och disposition av intjänad vinst. Enligt kommitténs mening skall återbäring av föreningens överskott, om det sker före bokslutet, betraktas som en omkostnad i rörelsen och icke beskattas. Sker återbäringen däremot efter bokslutet betraktas det återburna som beskattningsbar vinst. Det förstnämnda förfaringssättet anses vara ett fullföljande av vid inköpet resp. försäljningen uppgjort avtal, det senare disposition av intjänad vinst, då återbäringen är beroende av en senare viljeyttring från säljarens resp. köparens sida. En sådan uppfattning är riktig endast om man betraktar en kooperativ förening som varande ett enskilt affärsföretag. Bedömer man i stället förhållandet som verkligheten är, att föreningen utgör en sammanslutning av varuförbrukare för förbilligande av inköpen och säljaren och köparen sålunda reellt sett är en och samma person, kan kommitténs mening icke tillerkännas vitsord. När en kooperativ förening i sina stadgar bestämmer, att på orten gängse priser skola tillämpas vid utlämnande av varor, och samtidigt genom stadgarna utfäster sig att återbetala en del av det överskott, som kan uppstå på grund av billiga inköpspris och besparingar i distributionskostnaderna, och det tillika tillkommer endast dem, som mottagit varorna — föreningsmedlemmar — att besluta om överskottets återbäring, måste tiden, då återbäring sker, vara en fråga, som icke förändrar återbäringens natur av omkostnad i rörelsen eller vinst av rörelsen. Om medlemmarna finna det fördelaktigare, att varorna i stället för

541 att utlämnas till självkostnadspris utlämnas till gängse pris och de sedan återfå det överskott som uppstår, hava de därigenom icke erhållit någon ökad inkomst, endast återfått en gjord besparing. Detta förhållande lärer icke, vare sig juridiskt eller ekonomiskt, förändras, om överskottet återbekommes först sedan bokföringsmässigt resultat av föreningens varuförmedlingsverksamhet föreligger. Vad kommittén yttrar angående den principiella skillnaden mellan exempelvis det på sockerprisets höjd beroende pristillägg, som vissa år av sockerfabrikanterna lämnats till betodlarna, och återbäringen i en konsumtionsförening, som tillämpar Kooperativa förbundets mönsterstadgar, typ D, torde f. ö. lida av en missuppfattning. Kommittén refererar ifrågavarande stadgars innehåll och yttrar därefter: "Fråga om användning av förefintligt överskott tillhör föreningssammanträdes avgörande." Detta var fallet enligt äldre stadgetyper. I stadgar av typ C heter det efter bestämmelserna om förräntning av insatskapitalet och fondering: "Återstående överskott fördelas av ordinarie sammanträdet." Den av kommittén refererade § 10 i typ D av mönsterstadgarna lyder i sin helhet: "Överskott på föreningens verksamhet fördelas efter följande grunder: Är överskottet mindre än 5 procent av tillfullo inbetalta insatser, föres det i sin helhet till reservfonden. Är överskottet större än 5 procent av tillfullo inbetalta insatser, förräntas dessa insatser med 5 procent. Därefter återstående överskott fördelas sålunda: Först avsattes till reservfonden 15 procent av beloppet; återstående återbäres till medlemmarna i förhållande till vars och ens medelst inlämnade kassakvitton eller på annat sätt verificerade köp genom föreningen under räkenskapsåret. Härvid skall dock iakttagas följande: Uppgår ej vad som återstår efter ovan stadgade avsättning till reservfonden till minst 1 procent å föreningens hela försäljningssumma, skall även återstoden läggas till reservfonden. Uppgår återstoden till 1 procent, men ej till 2 procent, återbäres 1 procent och det överskjutande lägges till reservfonden, byggnadsfonden, överskottsregleringsfonden eller annan fond eller uppdelas på dessa fonder eller avsattes till upplysningsverksamhet, allt efter föreningssammanträdets beslut. Uppgår återstoden till 2 procent, men ej till 3 procent, återbäres 2 procent och med det överskjutande förfares som nyss sagts o. s. v. Föreningens styrelse må undantaga köp av viss vara från rätt till återbäring, om anslag därom göres i försäljningslokal. Har föreningen en särskild överskottsregleringsfond, må ur denna medel tagas till återbäring å köpta varor för att utjämna bråkdel av procent till hel procent, dock högst 1U av fondens hela belopp varje år* Eljest må föreningens fonder icke minskas genom att utdelas till medlemmarna. Köpare är skyldig att inom av styrelsen genom anslag i föreningens butiker fastställd tid efter räkenskapsavslutningen inlämna verifikationer å köp, vid risk att rätten till återbörd eljest förverkas. Dylikt anslag skall vara uppsatt senast 6 veckor före inlämningstidens utgång och innehålla erinran om nyssnämnda risk." Enligt vår uppfattning innebär denna paragraf, att återbäringen å

542 gjorda varuköp bestämmes, enligt fullt ut lika objektiva grunder, som då betodlarna erhålla ett efter det vid överenskommelsen okända framtida sockerpriset sig rättande pristillägg för sina betor. Någon möjlighet för föreningssammanträde att efter, bokslutet inverka på storleken av den summa, som skall återbäras i förhållande till köpen, finnes icke. Sammanträdets beslutanderätt inskränker sig till en viss frihet att välja, till vilka fonder det enligt stadgarna för fondering avsedda beloppet skall hänvisas. Enligt vår uppfattning har, därest sammanträde skulle besluta annat än stadgarna föreskriva, medlem redan nu tillräcklig möjlighet att göra sin rätt gällande mot föreningen. Vi ha förvissat oss om, att paragrafen fick den nuvarande lydelsen just med hänsyn till de före 1920 års ändring gällande beskattningsreglerna, enligt vilka grunderna för återbäringen måste vara före köpet entydigt bestämda, och att den av kooperatörerna själva anses vara absolut bindande för föreningarna. Det kan sålunda inom de föreningar, som antagit typ D av mönsterstadgarna, enligt vår mening icke bli tal om några "senare viljeyttringar från kontrahenterna". Skulle vi emellertid ha orätt häri, så torde en rätt enkel .ändring i föreningslagen vara tillräcklig för att giva stadgarnas bestämmelser på ifrågavarande punkt den bindande karaktär, statsmakterna kunna finna behövlig för att tillgodose det teoretiskt juridiska krav på återbäringens form, kommittén anser bör vara fyllt för att den skall kunna godkänna det återburna beloppets avdragande vid taxeringen. En sådan lagändring skulle kunna ske så mycket hellre som därigenom blott skulle konstateras den faktiska beskaffenheten av redan bestående förhållanden. De kooperativa föreningarnas skattefrihet för den del av överskottet, som de återbära till kunderna, anser kommittén vara ett medgivet skatteprivilegium, som innebär en verklig orättvisa. Detta privilegium innebär nämligen, enligt kommittén, att vad som belöper å de skattekronor (bevillningskronor), som utan detta privilegium skulle fallit på det kooperativa företaget inom kommunen, måste gäldas av de övriga kommunmedlemmarna. Vi ha frågat oss, varför en på förhand utfäst rabatt till större köpare i ett visst varuhus, vilken kommittén anser riktigt att avdraga vid taxeringen, icke också måste betraktas som ett sådant skatteprivilegium. Det är nämligen alldeles otvivelaktigt, att vad som belöper å de skattekronor, som utan denna avdragsrätt skulle fallit på varuhuset i fråga, måste gäldas av de övriga kommunmedlemmarna. Detsamma kan ordagrant lika sägas om varje prislindring till konsumenterna eller pristillägg till producenterna, som utgör en avvikelse från eljest tillämpade priser. Från den rent formella synpunkt, kommittén anlägger, äro nämligen dessa ägnade att nedsätta vederbörande företags beskattningsbara inkomst. Kommittén synes dock icke ha något att invända mot att även de kooperativa företagen avdraga rabatter och pristillägg av detta slag från sin beskattningsbara inkomst. Från kommitténs utgångspunkt består sålunda det omtalade skatteprivilegiet för de kooperativa föreningarna blott i den specialform, återbäringen (resp. pristilläggen) vanligen ha i dessa föreningar. Enbart genom den obetydliga förändring i föreningslagen, vi ovan proponerat, skulle privilegiet helt bortfalla. För vår del kunna vi icke medgiva, att ordet privilegium under sådana omständigheter är på sin plats.

543 Det står fast, att den privata handelns utövare nu äro — och kommittén föreslår ingen ändring i denna ordning — befriade från skatt på till kunderna lämnade prislindringar, vare sig dessa utgå omedelbart vid köpet eller efteråt i form av rabatt. Även de privata handlare och industriella företag, som köpa varor t. ex. av jordbrukare, äro fria från skatt på de belopp, de eventuellt utbetalat till säljaren som pristillägg, vare sig detta utgår omedelbart eller senare enligt vissa överenskomna grunder. Den enda faktiska skillnad som förefinnes är den, att de kooperativa föreningarna fullgöra sin utfästelse att betala efterskottsrabatt först sedan bokslutet föreligger. Skall ett kooperativt företag beskattas för den del av sitt netto, som återbäres till kunderna, så måste i konsekvensens namn också de rabatter, som bolag och enskilda handlare i vissa fall utfästa sig att lämna åt köpare, betraktas såsom inkomst underkastad skatteplikt. Likaså måste alla grossistföretags rabatter till återförsäljare beskattas. Man må icke som kommittén häremot invända, att de vanliga handelsföretagen endast uppfylla en utfästelse, då de utbetala en överskottsrabatt, medan de kooperativa föreningarna bestämma rabatten först efter bokslutet. Faktiskt har det kooperativa företaget — vi upprepa det — genom sina stadgar och genom principerna för sin verksamhet gjort en till sin innebörd fullt jämförbar utfästelse till alla sina medlemmar. Skillnaden är blott den, att de ifrågavarande privatföretagen utlova blott en viss procent att utgå under vissa villkor (en viss under året uppnådd köpesumma, kontant köp till visst belopp etc), under det den kooperativa föreningen efter vissa grunder överför i köparens ägo allt det överskott, som företaget självt icke behöver behålla för förräntning av insatskapitalet och konsolidering av företaget. Kommittén anför vidare som skäl för borttagande av nu medgivna skattefrihet för återbäringen en omständighet, som enligt kommittén under frågans föregående behandling knappast varit föremål för uppmärksamhet, nämligen att medlemmarnas återbäring ofta kvarstår i föreningen i form av ökat andelskapital. Kommittén framhåller, att genom detta förfarande en olikhet i skattehänseende uppstår mellan de kooperativa föreningarna och andra ekonomiska företag. Det må till en början erinras om, att nämnda olikhet framträder endast om de kooperativa föreningarnas återbäring av varuförmedlingsöverskottet är en affärsvinst å föreningens rörelse. Då så icke är förhållandet, förefinnes ingen olikhet i nämnda avseende. Det är uppenbart, att de kooperativa föreningarna måste hava nödigt rörelsekapital för att kunna i förskott betala de varor, som förmedlas till medlemmarna. Detta rörelsekapital kan anskaffas antingen genom upplåning av utomstående eller genom sammanskott av medlemmarna. Att denna senare form för kapitalanskaffning är ur medlemmarnas och framförallt ur leverantörernas synpunkt den förmånligaste, lär icke kunna förnekas. Medlemmarna i exempelvis en konsumtionsförening äro likväl ej i allmänhet i stånd att kontant inbetala det belopp, som kräves för att företaget skall kunna tillfredsställande betjäna dem. Hade det fordrats kontant inbetalning vid inträdet av t. ex. 100 kronor för varje medlem, skulle de, som utgöra huvudmassan av medlemmarna, icke kunnat ansluta sig. Vid själva starten måste givetvis nödiga medel sammanskjutas, men

544 detta sker med stor svårighet, och ofta kunna endast de mera välsituerade bland konsumenternas breda lager därför deltaga i själva starten. Sedermera måste föreningarna nöja sig med att avkräva varje nytillträdande medlem ett mindre belopp samt en förbindelse att erlägga tecknade insatser. Detta sker genom stadgarna, som den inträdessökande förbinder sig att följa. Föreningen har i och med detta en fordran på viss inbetalning från medlemmens sida. Denna fordran kvittas efter hand mot de belopp, som medlemmen vid sina inköp erlagt för mycket för varorna och som han följaktligen i enlighet med stadgarna har rätt att återfå efter räkenskapsårets slut. Detta förfarande kan omöjligen skapa någon rättsgrund för beskattning av det återburna beloppet såsom en föreningens vinst. Medlemmen fullgör genom överföringen ett åtagande att inbetala rörelsemedel, men å andra sidan behåller han ju äganderätten till insatserna. Att den minskning av medlemmens utgifter för hushållet, som återbäringen å köpen utgör, icke genast konsumeras utan till en början tar formen av avbetalning å en förbindelse att tillskjuta insatskapital i ett ekonomiskt företag är för övrigt intet klandervärt och ändrar alldeles icke ifrågavarande andels karaktär att vara besparade utgifter. Enligt vårt förmenande utgör dessutom nämnda förfarande för de obemedlade en form av sparsamhet, som är särdeles värdefull och som borde vinna förståelse och uppmuntran. Vad kommittén yttrat angående värdet av insatserna i de kooperativa föreningarna och sättet för insatsmedlens utbetalning vid medlems avgång har intet egentligt sammanhang med frågan, huruvida insatserna inbetalts kontant eller genom kvittning mot medlem tillkommande rabatter. Över huvud taget bör väl frågan, huruvida medborgarna placera sina besparingar mer eller mindre fast, mer eller mindre säkert, ej inverka på kommunalbeskattningens utformning. Kommittén har icke funnit sig böra föreslå, att medel, som tagas direkt från den löpande inkomsten eller från sparkasseräkning för att lösa tecknade insatser i en kooperativ förening, skola beskattas extra. Ej heller har kommittén föreslagit, att på förhand genom särskilt avtal utfästa rabatter (pristillägg), som begagnas för samma ändamål, skola beskattas som vinst hos den, som lämnar rabatten (pristillägget). Finnes det då någon anledning att i fråga om beskattningen av de kooperativa föreningarnas efterskottsrabatter fästa avseende vid om de användas på liknande eller annat sätt? Anses statsåtgärder påkallade för tryggande speciellt av insatsägarnas rätt i de kooperativa föreningarna — något som enligt vår åsikt icke är fallet — så torde frågan böra upptagas i samband med en revision av föreningslagen, icke i skattelagarna. Vi vilja vidare fästa uppmärksamheten vid att återbäringen från Kooperativa förbundet å föreningarnas köp i många år före 1921 skedde i form dels av en före försäljningsårets ingång gjord, bindande utfästelse av 1 procents rabatt å samtliga varor utom mjöl och socker och dels i form av direkt avdrag å fakturorna. Denna form, som när som helst inom förbundet torde kunna återupptagas, skulle enligt kommitténs förslag alltjämt vara tillåten. De avbetalningar å insatser, som skett medelst kvittning mot dylika rabatter, skulle sålunda ej drabbas av kommitténs kritik, men väl de, som skett i efterskott från och med 1921. Det förtjänar även nämnas, att de flesta till förbundet anslutna

545 föreningar fondera den ifrågavarande återbäringen från förbundet och' sålunda äro skattskyldiga för densamma enligt vanliga regler, vilket förhållande kommittén synes ha förbisett. Det bör vidare uppmärksammas, att den omständighet, varvid kommittén synes fästa stor vikt, nämligen att medlemmar understundom försumma att vid avgång återkräva sina insatser, i praktiken spelar en ytterst ringa roll. I de flesta fall gäller det belopp av sådan obetydlighet, att en till annan ort avflyttad eller till utlandet utvandrad medlem icke gör sig besvär med uppsägning och uttagning av summan. Det exempel, som i detta avseende anföres, är talande nog. Vid en revision av medlemsförteckningen i Konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd ha 2 965 medlemmar avförts med en genomsnittlig insats av kronor 3:45, vilka belopp överförts till reservfonden. Att dessa ringa belopp ha någon betydelse för föreningens ekonomi torde knappt kunna påstås. I de flesta fall rörde det sig, enligt vad vi inhämtat, om personer, vilka för många, år sedan inbetalt ett par kronor kontant på sitt insatskonto i någon av de äldre föreningar, som efter 1914 uppgått i Konsumtionsföreningen Stockholm, utan att sedemera låta sig avhöra. Föreningen har förfarit fullständigt korrekt. Skulle det emellertid anses vara nödvändigt med att uttryckligen stadga skattskyldighet för på sådant sätt gjorda fonderingar, ha vi intet att invända däremot. Kommittén påvisar genom anförande av statistiska uppgifter, att kooperationen vuxit sig synnerligen stark i vårt land, och det framhålles, att det naturligtvis icke kan bliva tal om att en ekonomisk verksamhet med den tillväxt och omfattning, som de statistiska siffrorna utvisa, skulle vara i behov av allmänt understöd i form av skattelindring. Något understöd vare sig i form av skattelindring eller på annat sätt har dock aldrig begärts av kooperationens målsmän. Vad som begäres är endast, att de kooperativa föreningarna skola vederfaras rättvisa och icke beskattas hårdare än affärsföretag i allmänhet. Över huvud taget synes det oss icke vara möjligt att, såsom kommittén gjort, betrakta den föreliggande frågan rent abstrakt och formellt. Det är ovan redan påpekat, att kommittén godtager såsom legitima omkostnader dels direkta prislindringar (resp. pristillägg), dels gängse rabatter (pristillägg) enligt handelsbruk, dels slutligen rabatter (pristillägg) som utgå i efterskott på grund av föregående utfästelse. Att avdrag vid beskattning för dylika rabatter (pristillägg), som inom den enskilda handeln förekomma i den mest skiftande mångfald, skulle innebära ett allmänt understöd åt de företag, som tillgodonjuta avdragen, har det aldrig fallit någon in att påstå. Varför? Enligt vår mening helt enkelt därför, att de utgöra en integrerande del av handelns metoder, sådana dessa under många århundraden utvecklat sig och ingått i det allmänna medvetandet såsom "normala". Att däremot de lokala kooperativa föreningarnas särskilda metod att lämna rabatter (och pristillägg), vilken intimt och oupplösligt sammanhänger med rörelsens hela konstitution och sociala syfte, väckt så mycken ovilja bland handeln och givit upphov till slagordet allmänt understöd, torde till stor del bero på rörelsens ungdom och konkurrentställning gentemot hela den äldre formen för varuförmedling. Den senare har vållat en agitation, som tillkrånglat en i sig själv mycket enkel och självklar sak, och den förra har gjort, att koopera-

546 tionen i motsats till privathandeln icke har en lång tradition att hänvisa till som stöd mot konkurrenternas hetsiga anlopp. Om en viss avdragsrätt vid beskattningen för omkostnader eller rabatter i ekonomisk verksamhet är ett "allmänt understöd" eller icke torde knappast kunna utrönas, utan att man gör sig besvär att undersöka, vilka verkningar avdragsrätten i fråga har på den beskattade inkomstens storlek och på storleken av de skatter, som i det hela belöpa sig på verksamheten. Man kan utan risk för vederläggning säga, att den privata handeln och industrien ingalunda bevilja rabatter åt sina kunder eller pristillägg åt sina leverantörer för att minska en eljest uppnåelig vinst, utan tvärtom för att öka inkomsten genom väntad större omfattning av verksamheten, eller kanske för att man tvingas att lämna förmånen i fråga av gängse skick och bruk, vilka .i sin tur ofta framgått ur erfarenheten om det gagn, de medförde för verksamhetens utveckling. De kooperativa företagen ha, som ovan framhållits, icke till ändamål att skaffa delägarna vinster på deras kapital utan att tjäna medlemmarna genom den verksamhet, företagen bedriva. När det gäller exempelvis konsumtionsföreningarna, kan man närmare angiva detta ändamål såsom främjande av medlemmarnas hushållning dels genom inbesparing av utgifter, dels genom möjliggörandet av sparverksamhet. Det förra ledet är en förutsättning för det senare. De medel, som inbesparas, kunna nämligen utan minskning i konsumtionen läggas undan för framtiden. Vilka belopp det i Sverige rör sig om har kommittén själv meddelat. För att kooperationen skall kunna fylla sin viktiga sociala uppgift behöver den lika väl som den privata handeln ha frihet att organisera sitt rabattväsen med hänsyn till sina speciella behov. Därav att det kooperativa företaget har rätt till avdrag för återbäringen å medlemmarnas köp följer emellertid ingalunda, att företaget nödvändigtvis kommer att betala lägre skatt än motsvarande privata verksamhet. Det är, som nyss framhållits, icke möjligt att komma till någon grundad uppfattning härom genom att i likhet med kommittén hålla sig till allmänna abstrakta resonemang, i vilka hänsyn tagits till blott den ena sidan av saken: rabatternas förmodade nedsättande inverkan på intäkterna, men ej till den andra sidan: deras gagn för verksamhetens eget syfte och därmed möjligen också för samhällets beskattningsintresse. Vi skola här alldeles förbigå den höjning av de breda lagrens välstånd och skattekraft, kooperationen åstadkommit. Den har på många platser genomfört en effektiv dränering av samhällsmarken och vant människorna att tänka och handla ekonomiskt både enskilt och i det offentliga livet, något som privathandeln aldrig på grund av sin anordning och sitt syfte förmår göra. Denna höjning kan givetvis ej mätas i exakta siffror. Här skall därför avseende fästas endast vid den kooperativa företagsformens egna direkta bidrag till det allmänna i form av erlagda skatter. Går man att undersöka, huru det förhåller sig med de kooperativa föreningarnas faktiska bidrag till det allmänna, kan man på många platser konstatera, att konsumtionsföreningarna äro de högst beskattade av sin kommuns varuförmedlingsföretag. Vad beträffar de största kooperativa föreningarna är också deras beskattning vida högre än om

547 de hade aktiebolagsform och beskattades efter för aktiebolagen gällande regler. Särskilt gäller detta Kooperativa förbundet, men allt efter som konsumtionsföreningarna utvecklats till storföretag, kommer detsamma att kunna sägas även beträffande dem. De starkaste klagomålen mot konsumtionsföreningarnas förmodade privilegium i skattehänseende komma från de individuella handelsföretagen, ägda och bedrivna av en fysisk person. Med dessa förhåller det sig emellertid så, att den bokförda nettovinsten består av två principiellt skilda delar, nämligen en del, som kan sägas utgöra ersättning för innehavarens personliga arbete med affärens ledning och skötsel, och en del, som är affärsvinst i egentlig mening (avkastning på insatt kapital och firmans saluvärde — good will — eller resultatet av monopolprisbildning o. d.). Det är i allmänhet icke svårt att skilja dessa delar åt. Den förstnämnda delen är lika stor som den lön, innehavaren måste betala en jämngod ställföreträdare, därest han själv blir urståndsatt att handhava ledningen och det därmed förenade arbetet, men likväl önskar behålla affären i sin ägo. Eftersom båda delarna av nettot i vanliga fall tillkomma affärens innehavare såsom hans inkomst, skiljas de icke i beskattningshänseende ifrån varandra. Detta sker däremot, om ägarens funktioner utövas av en avlönad ställföreträdare. Innehavaren får nämligen avdraga dennes lön liksom biträdenas och den övriga personalens, eftersom den är en omkostnad för verksamheten. Jämför man ett individuellt handelsföretag av vanlig typ med sådant, där ägaren icke utfört något arbete för affärens räkning, från synpunkten av det bidrag de lämna till det allmänna i form av skatter, fordrar rättvisan, att man tager i beräkning även den skatt, ägarens ställföreträdare erlägger. Gör man samma jämförelse mellan en individuell handlares näringsföretag och en kooperativ förening, måste man likaledes inräkna skatter för den eller de personer, som inom den kooperativa föreningen uppbär den individuella handlarens samhällsekonomiska roll. För att erfara hur de kooperativa föreningarnas skattebetalning tager sig ut i praktiken har Kooperativa förbundet låtit göra en undersökning i fråga om de till förbundet anslutna föreningarnas krono- och kommunalskatt för 1920 och 1921 års netto samt föreningarnas föreståndares skatter för på samma år belöpande inkomst. Kesultatet av denna undersökning har överlämnats till kommittén, och tillåta vi oss att ur förbundets redogörelse över densamma anföra följande uppgifter. 576 lokala föreningar ha lämnat uppgift angående av föreningarna erlagd skatt för ifrågavarande år. Större delen av dem har ävenledes meddelat föreståndarnas skatt. Beträffande några föreningar har det emellertid på grund av föreståndare-skifte eller andra orsaker mött svårigheter att lämna sistnämnda uppgift, men i dessa fall ha uppgifterna kompletterats med det sannolika minimibeloppet av erlagda skatter. Likaledes ha uppgifterna kompletterats med det för varje i undersökningen ingående förening enligt Socialstyrelsens statistik redovisade årsöverskottet (netto), resp. förlusten för vart och ett av åren i fråga. Den sammanlagda omsättningen för de i undersökningen ingående 576 föreningarna var i avrundade tal: 1920 179 000 000 kronor och 1921 167 000 000 kronor. I den officiella statistiken för samma år ingå för 1920 926 föreningar och för 1921 904 föreningar. Dessas sammanlagda

548 omsättning uppgives till: 1920 255 000 000 kronor ocn 1921 228 000 000 kronor. Dessa siffror visa, att de föreningar, som lämnat uppgifter till föreliggande undersökning, äro fullt representativa för rörelsen i sin helhet. En del av de i undersökningen ingående föreningarna hade redovisat större eller mindre förluster för undersökningsåren (det må erinras om, att dessa år måste bära de stora deflationsförlusterna efter kristidens inflation). Fördelningen ävensom summan av nettoöverskottet, resp. förlusterna, framgå av följande uppställningar. Föreningar med nettoöverskott: 1920

Antal Sammanlagt netto kronor Föreningar med förlust: Antal Sammanlagd förlust kronor

534 475 5 593 706 4 932 834 1920 1921 42 101 239 627 935 713

Avdrages den sammanlagda förlusten från det sammanlagda nettot, visar rörelsen som helhet betraktat ett samlat resultat för 1920 av 5 354 079 kronor och för 1921 av 3 997121 kronor. Ett närmare studium av de lämnade uppgifterna ådagalägger, att även föreningar med förlust i de flesta fall ej varit skattefria. De ha haft att erlägga fastighetsskatt och väl även i vissa fall nekats avdrag för företagna_, ekonomiskt synnerligen välmotiverade nedskrivningar av värdena. Slutresultatet för hela landet beträffande samtliga i undersökningen ingående föreningars beskattningsförhållanden, framgår av följande uppställning (siffrorna avrundade till jämna tusental kronor): a) Av föreningarna själva er lagd skatt kronor. Är

Kronoskatt

1920 250000 1921 228 000 b) Av föreståndarna erlagd skatt kronor. 1920 132 000 1921 158 000 Summan av a) och b) utgör kronor. 1920 382 000 1921 386000

Kommunalskatt

Summa

274000 238 000

524000 466 000

192 000 216 000

324 000 374 000

466 000 4541)00

848 000 840 000

I procent av det sammanlagda bokförda nettoöverskottet (utan avdrag av återbäringen till medlemmarna och utan reduktion med förlusterna på vissa föreningar) utgjorde de av föreningarna (se a) härovan) erlagda skatterna:

1920 1921

Kronoskatt % 4.47 4.62

Kommunalskatt % • 4.89 4.82

Summ % 9.36 9.44

549 För vinnande av en riktig uppfattning av kooperationens skattebidrag till det allmänna är det av värde att uträkna dels vad summan av föreningarnas och föreståndarnas skatt gör per förening och dels huru samma summa ställer sig till omsättningen procentuellt sett. Detta har skett i följande uppställningar. Kooperationens skattebidrag till det allmänna i kronor per förening: År

Kronoskatt

Kommunalskatt

Summa

1920 663 809 1472 1921 670 788 1458 Kooperationens skattebidrag till det allmänna i procent av omsättningen: År 1920 1921

Kronoskatt 0.21 0.23

Kommunalskatt 0.26 0.27

Summa 0.47 0.50

Det är icke möjligt att göra några generella jämförelser mellan den skattebelastning på de kooperativa föreningarna, som framgår av de båda sist anförda uppställningarna, och den skattebelastning, som påvilar den individuella handelns utövare inom motsvarande branscher. Ingen statistik finnes nämligen vare sig beträffande erlagd skatt för dessa företagare eller beträffande deras omsättning. Det troliga är emellertid, att en samvetsgrann jämförelse ingalunda skulle utfalla till kooperationens nackdel. Kooperativa förbundet har låtit göra en undersökning angående ett antal privathandlares i Maria församling i Stockholm beskattade inkomster för året 1921. En jämförelse mellan deras beskattning och ovannämnda föreningars beskattning ger stöd för riktigheten av detta antagande. Nämnda undersökning omfattade 298 handlare inom olika branscher, det övervägande antalet speceri- och matvaruhandlare, inom Maria församling i Stockholm. Dessa 298 handelsidkare voro tillsammans taxerade för: Inkomst av rörelse „ kapital „ tjänst Erlagd skatt: a) till staten b) „ kommunen c) „ summa skatt

summa kr.

medeltal kr.

1177 479 49380 101330

3 951 165 340

40 906 58 565 99 471

137 196 333

Summan av dessa handelsidkares erlagda skatter utgjorde blott 7.49 procent av deras sammanlagda inkomst, under det att förut omnämnda 576 konsumtionsföreningars egen skatt å 1921 års verksamhet utgjorde icke mindre än 9.44 procent av föreningarnas hela bokförda netto,: utan avdrag för återbäringen till medlemmarna och utan medräknande av föreståndarnas skatt. Ensamt föreståndarnas skatter uppgingo per förening räknat till i medeltal 649 kronor. De 298 Maria-handlarnas skat-

550 ter uppgingo i medeltal till 333 kronor eller föga mer än hälften av vad ensamt föreståndarna erlade i skatt. Det skall ingalunda påstås, att dessa siffror äro fullt jämförbara, men även om hänsyn tages till dessa företags olika beskaffenhet och belägenhet och att skattetrycket i allmänhet är större å andra orter än i Stockholm, ställer dock ovedersägligen de anförda siffrorna talet om de kooperativa föreningarnas skatteprivilegium i sin rätta belysning, och än tydligare framstår kooperationens skattebelastning, om jämförelse sker mellan nämnda handlare och Konsumtionsföreningen Stockholm. Konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd, som har en betydande del av sin verksamhet förlagd till just Maria församling, hade en omsättning av 12 550 956 kronor. Omsättningen för de 298 Maria-handlarna är icke känd, men man torde utan överdrift kunna antaga, att deras sammanlagda omsättning utgjorde minst 15 mill, kronor. Konsumtionsföreningen Stockholm taxerades för 1921 års verksamhet till en inkomst av 361890 kronor. Föreningen åtnjöt vid samma taxering avdrag för till kunderna lämnade återbäring med 357 605 kronor. Den er lagda kronoskatten utgjorde 59 960 kronor och kommunalskatten 46 631 kronor — tillsammans 106 591 kronor. Konsumtionsföreningens egen skatt var sålunda, trots att återbäringen till kunderna icke beskattades, omkring 7 000 kronor högre än dessa handlares sammanlagda bidrag till stat och kommun. Till föreningens skatt bör dock för en riktig jämförelse läggas föreståndarnas skatt, som sammanlagt beräknas till 31836 kronor för 1921. Konsumtionsföreningen och dess föreståndare erlade sålunda bortåt 40 000 kronor mera i skatt än dessa 298 handlande, ehuru dessa säkerligen haft en större sammanlagd omsättning. Håller man sig enbart till konsumtionsföreningens egen skatt, så utgjorde denna 0.85 procent av föreningens omsättning. Det av de nämnda handlarna erlagda skattebeloppet stannar vid 0.66 procent av deras till 15 mill, kronor uppskattade omsättning. Hurudant det verkliga läget är i fråga om Kooperativa förbundets beskattning torde bäst framgå av en jämförelse med ett tänkt aktiebolag med samma kapital och samma taxerade netto. Kooperativa förbundet hade 1923 att erlägga en skatt för en taxerad inkomst, belöpande på 1922 års verksamhet, av 587 270 kronor. I kronoskatt erlades kronor 100 926:70. Förbundets eget kapital, d. v. s. medlemmarnas insatser tillsammans med reservfonden, utgjorde vid 1922 års början 4 067 983: 30 kronor och vid 1922 års utgång 4 473 970: 43 eller i medeltal 4 270 976: 86 " På kapitalets medeltal utgjorde det taxerade nettot 13.75 %. Uträknas skatten härpå enligt för förbundet såsom kooperativ förening gällande grunder (19 § a) inkomstskatteförordningen), får man på en inkomst av 587 270 kronor ett grundtal av 57 672:40, på vilket skatten utgör efter en uttaxering av 175 % 100 926:70 kronor d. v. s. just det belopp, som faktiskt erlades. Detta utgör 17.19 % på det taxerade beloppet. Hur skulle det nu ha ställt sig, därest förbundet under i övrigt lika förhållanden haft aktiebolags form? Den taxerade inkomsten utgjorde 13.75 % av medelkapitalet. Enligt nyssnämnda § i inkomstskatteförordningen, b), utgör grundbeloppet, när den taxerade inkomsten i förhål-

551 lande till kapitalet överstiger 132/3 °/o men icke 141/» %, 6 % av den taxerade inkomsten, och uttaxeringen skulle ha utgått med 175 % av grundbeloppet. Den A-skatt, förbundet haft att erlägga för angivna inkomst, skulle sålunda ha varit 61 663: 35 kronor. Den B-skatt, förbundet skulle haft att erlägga, uppgår till 2 100 kronor. (Med samma utdelning å insats-, resp. aktiekapitalet, d. v. s. 5 %, skulle ägarna därav ha fått skatta exakt lika i båda fallen för sin inkomst av dessa värdepapper, varför man alldeles kan bortse från denna beskattning). Resultatet är, att Kooperativa förbundet med bolagsform och samma taxerade belopp skulle haft att erlägga blott 63 763:35 kronor i kronoskatt mot i verkligheten 100 926: 70 kronor, d. v. s. 37 163: 35 kronor eller c:a 58 % mer i skatt än om förbundet varit ett aktiebolag med samma taxerade inkomst och samma kapital som förbundet 1922. Vad man än må säga härom, icke kan man med någon skymt av berättigande inför ett sådant faktum tala om "kooperationens privilegierade ställning i skattehänseende". Det på köpta varor återburna beloppet, varför avdrag erhölls vid taxeringen, uppgick 1922 till 289 094: 56 kronor. På grund av de beträffande en centralorganisation av förbundets natur rådande förhållandena skulle det icke mött den ringaste svårighet att även med aktiebolagsform få avdrag av beloppet i fråga. Återbäringen skulle nämligen i ett sådant fall givetvis ha fått formen av en på förhand bestämd rabatt och för dylika rabatter åtnjuta aktiebolagen lika väl som de individuella handlarna avdragsrätt. En sådan rabatt kan mycket väl bestämmas månadsvis i ett företag, som varje månad kan skaffa sig en tillförlitlig överblick över läget, och tillgodoföras köparna vid utskrivning av varje faktura under kommande månad. Om man för att ytterligare belysa förhållandena antager, att det taxerade beloppet borde såväl i fråga om förbundet som det tänkta aktiebolaget varit så mycket större som det återburna beloppet, d. v. s. sammanlagt 876 364:56 kronor, hur hade det då ställt sig? Med föreningsform skulle förbundet i detta fall haft att erlägga skatt med icke mindre än 167 808:20 kronor. Detta belopp utgör 19.14 % av inkomstens belopp. Då ett belopp av 876 360 kronor utgör 20.51 % av kapitalets medeltal (4 270 976:86 kronor), skulle med aktiebolagsform A-skattens grundbelopp ha utgått med 7.3 % av nettot och uttaxeringen blivit 111954:99 kronor. Härtill kommer liksom i förra exemplet B-skatt med 2 100 kronor. Hela inkomstskatten skulle sålunda under angivna förutsättningar kommit att uppgå till 114 054:99 kronor eller 13.01 Jo av det taxerade beloppet. Med föreningsform skulle det nu berörda, tänkta fallet (att hela nettot skulle taxeras som inkomst) inkomstskatten ha blivit 53 752:21 kronor, d. v. s. 47.13 % högre än med aktiebolagsform. Till statsskatten kommer dessutom kommunalskatten, som växlar mellan 5 och 10 kronor i olika verksamhetskommuner, och den kommunala progressivskatten, som på ifrågavarande inkomstsumma utgår efter ett grundbelopp av 6 % när det gäller ekonomiska föreningar mot 2 % på aktiebolag med mellan 11 och 16 procents netto. Till denna utredning knyter Kooperativa förbundets sekreterare Anders Örne följande uttalande. "Varför väljer då icke kooperationen aktiebolagsformen för sina olika företag? Svaret är lätt att ge. Aktie-

552 bolagsformen passar icke för en sådan form av ekonomisk verksamhet som kooperation. Aktiebolagen äro bildade för att skaffa aktieägarna utdelning på det av dem insatta aktiekapitalet och helt och hållet inrättade med hänsyn härtill. De kooperativa föreningarna äro till för att utgöra ett komplement till de enskilda familjernas hushållning. De måste bl. a. stå öppna för alla och tillämpa lika rösträtt för medlemmarna vid avgörandet av sina angelägenheter för att icke utvecklas till organ för ett privilegierat fåtals vinstintresse i stället för att vara organ för det allmänna behovstäckningsintresset i samhället. Att konstruera ett aktiebolag så, att kapitalet och medlemskapet äro uppåt obegränsade låter sig icke göra. Det är dock obestridligt, att de kooperativa föreningarna i likhet med aktiebolagen äro sammanslutningar med till visst belopp begränsad personlig ansvarighet för medlemmarna, och det kan icke vara rätt att beskatta av ett stort antal delägare sammanbragta resultat efter den för enskilda personer gällande skatteskalan. Beträffande de kooperativa föreningarna gäller det i allra högsta grad, att medlemmarna genom sitt intresse för själva företaget, genom att till detsamma göra direkta inbetalningar av penningar för utlämnade varor åstadkomkommit nettot, medan i aktiebolagen delägarna icke göra stort mer än löpa en viss risk, begränsad till det belopp, som erlagts för aktierna, d. v. s. en risk, analog med den, som insatsägarna i ett kooperativt företag måste bära utan rätt att för densamma betinga sig någon viss riskpremie. På grund av den karaktär insatskapitalet har i en kooperativ förening — av ett slags i allmänhet uppsägbara lån till företaget från medlemmarnas sida — torde det ej låta sig göra att på de kooperativa föreningarna tillämpa reglerna för aktiebolagens beskattning. Då ett frångående av den nuvarande ordningen blir nödvändig på grund av den nuvarande beskattningsformens oskäliga hårdhet — och detta kommer på grund av storföretagens snabba utveckling inom den kooperativa rörelsen att med visshet inträffa under de närmaste åren — måste en helt ny skatteprincip uppfinnas. Tills detta skett nödgas de kooperativa storföretagen i växande omfattning gå fram på linjen att organisera sina produktionsanläggningar och sin fastighetsbesittning i form av dotterföretag i aktiebolagsform för att ej bli ihjälbeskattade. Så länge de konsumentkooperativa företagen äro relativt små, kunna de däremot säga sig vara för närvarande i det stora hela beskattade ungefär lika starkt som de individuella handlare, med vilka de företrädesvis ha att konkurrera." Vi äro ense med kommitténs majoritet därom, att frågan om de kooperativa föreningarnas beskattning bör göras till föremål för förnyad undersökning. En ytterligare utredning angående föreningarnas skattefrihet för vad de återburit till kunderna är emellertid opåkallad. De teoretiska skäl, som anförts från kooperationens målsmän för denna skattefrihet och erfarenheten om föreningarnas nuvarande faktiska beskattning, lämnar intet rum för tvekan i detta avseende. Däremot är det påtagligt, att de nuvarande skattebestämmelserna äro alldeles för hårda och orättvist beskattar de stora kooperativa företagen. Vi äro dock icke beredda att angiva några riktlinjer, efter vilka andra och mera rimliga bestämmelser böra utarbetas. Denna fråga hör emellertid dessutom så nära samman med motsvarande bestämmelser för statsbeskattningen, att spörsmålet bör prövas samtidigt för både stats- och kommunalbeskattningen.

553 Till sist vilja vi uttala, att då kommitténs majoritet har den uppfattningen, att frågan om de kooperativa föreningarnas beskattning bör bliva föremål för förnyad undersökning, enligt vår mening därav bort följa, att man icke nu upptagit någon del av detta problem till behandling eller framlagt nya bestämmelser i denna omtvistade beskattningsfråga, som icke har något direkt samband med grundprinciperna för kommunalbeskattningen och där nu gällande beskattningsregler genomförts så nyligen som 1920. På grund av det anförda ha vi inom kommittén yrkat, att till 34 § 1 mom. i lagförslaget måtte tilläggas nu gällande bestämmelser angående avdragsrätt för vad de kooperativa föreningarna återbära till sina kunder. Detta nya stycke skulle erhålla följande lydelse: Har kooperativ förening av intäkten av sin kooperativa verksamhet lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg, rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp eller försäljningar, må föreningen njuta avdrag för dylik utdelning." vid 36 §. Herr Eiserman har hänvisat till sitt vid 25 § avgivna yttrande. vid 42 §. Herr Eiserman har hänfört sig till sitt vid 25 § avgivna yttrande. Herr Lybeck, med vilken herrar Rune, Eriksson och; Lindqvist instämt: "För min del har jag funnit anledning icke föreligga att frångå nu gällande bestämmelse rörande avdrag med högst 200 kronor för försäkringspremier och därmed likställda avgifter för personförsäkring. De av kommittén föreslagna bestämmelserna synas mig i förevarande, i och för sig obetydliga, detaljfråga onödigtvis inveckla deklarations- och taxeringsförfarandet. För övrigt torde de skattskyldiga knappast förmå inse, att bestämmelserna i fråga äro med rättvisa förenade, och därigenom frestas till kringgående av samma bestämmelser, vilka för övrigt redan i och för sig därtill inbjuda. Med kommitténs pluralitet är jag emellertid ense därom, att den skattskyldige bör tillförbindas att specifikt angiva de premier eller avgifter, för vilka han begär s. k. allmänt avdrag." Herr Ordföranden, med vilken herr Eiserman instämt: "Jag har ansett, att stadgandet i 42 § 3 mom. icke bort i förslaget upptagas. Detta stadgande motsvarar en i gällande bevillningsförordning 8 § 1 mom. intagen bestämmelse därom, att gift kvinnas inkomst av arbetsanställning eller tjänst samt av rörelse eller yrke skall vid taxeringen medräknas allenast om och i den mån ifrågavarande inkomst sammanlagt överstiger 200 kronor.

554 Angående tillkomsten av denna bestämmelse och skälen därför är redogörelse lämnad i specialmotiveringen till förslagets 48 §, och framgår därav, att bestämmelsen är föranledd av social-etiska hänsyn. Äktenskapsfrekvensen skulle menligt påverkas av gällande bestämmelser angående äkta makars beskattning, vilka föranledde, att man och kvinna, som båda hade inkomst, bleve hårdare beskattade, om de inginge äktenskap, än om de levde samman som ogifta. Och för att särskilt med hänsyn till förhållandena inom arbetarklassen i någon mån motverka berörda olägenhet medgavs ifrågavarande avdrag. För min del håller jag före, att ifrågavarande avdragsbestämmelse, så vitt därmed avses att öka äktenskapsfrekvensen, är värdelös. Om marv och kvinna, som utom äktenskap leva tillsamman, överväga, huruvida de skola legalisera sammanlevnaden genom giftermål eller icke, så lärer deras beslut ganska visst komma att bestämmas av helt andra skäl än det, om kvinnans inkomst vid beskattningen skall beräknas till 200 kronor mer eller mindre. Om man över huvud taget tror, att äktenskapsfrekvensen påverkas av vår nuvarande beskattningslagstiftning — vilket jag icke gör — och tillika vill använda denna lagstiftning i syfte att öka äktenskapens antal, så är förvisso den enda åtgärd, av vilken något resultat skulle kunna väntas, den att bryta med principen om äkta makars gemensamma beskattning och i stället behandla en var av dem som fristående skattskyldig. Så långt har emellertid hittills icke ifrågasatts att gå. Ur beskattningsteoretisk synpunkt måste bestämmelsen i fråga betecknas som godtycklig. De avdrag, som böra medgivas med hänsyn till den skattskyldiges familjeförhållanden, och vilka otvivelaktigt för de mindre inkomsttagarna äro av synnerlig betydelse, representeras av ortsavdragen; och i skattelagstiftningen bör därför all omsorg inriktas därå, att dessa avdrag varda så väl avvägda som möjligt. Men sedan detta skett, saknas ur beskattningssynpunkt all anledning att därutöver stadga extra avdrag av ifrågavarande art. I kommitténs förslag har det nuvarande 200 kronors avdraget för hustru, som till följd av förvärvsverksamhet utom hemmet anlitar biträde i hemmet, ävensom avdraget för husföreståndarinna icke upptagits, och jag anser, att även nu ifrågavarande avdrag bort i sammanhang därmed bortfalla." vid 44 §. Herr Sederholm: "I fråga om de av kommittén föreslagna ortsavdragen är jag tveksam, såvitt angår deras belopp. I vissa, särskilt mindre, kommuner skulle den nedskäring i den taxerade inkomsten, som föranledes av ortsavdragen, bliva så kraftig, att det synts mig med skäl kunna ifrågasättas, om ej dessa avdrag borde i någon mån minskas för att i motsvarande grad höja den beskattningsbara inkomsten. Genom en sådan åtgärd skulle ock den på fastighetsägarna vilande skattebördan enligt min mening bliva riktigare avvägd i förhållande till den, som övriga skattskyldiga hade att bära. En nedsättning i avdragen med exempelvis 50 kronor över hela linjen borde sålunda utan obillig hårdhet mot de skattskyldiga kunnat ifrågasättas. Med hänsyn till den enighet, som i övrigt rått inom kommittén angående ortsavdragen, har jag emellertid åtnöjt mig med att an-

555 giva, att jag endast med mycken tvekan ansett mig på denna punkt kunna biträda kommitténs förslag."

vid 49 §. Herrar Eriksson och Lindqvist: "Då vi icke kunnat ansluta oss till kommittémajoritetens avstyrkande av åtgärder med anledning av riksdagens skrivelse om utredning angående skattefrihet för rusdrycksförsäljningsbolag, har nykterhetssynpunkten icke varit det främst bärande skälet för vårt ståndpunktstagande. Men även från vår utgångspunkt synes oss, att såväl kontrollstyrelsen som kommitténs majoritet i allt för hög grad förringat skattefrågans betydelse ur nykterhetssynpunkt. Det är otvivelaktigt, såsom kontrollstyrelsen anmärker, att jämväl andra, nykterhetsfrågan såsom sådan ovidkommande synpunkter göra sig gällande, då bolagens oktrojfråga skall avgöras, men alldeles visst är, att även skattesynpunkten gör sig allvarligt påmind. Att så är förhållandet framgår ovedersägligen av kontrollstyrelsens uttalande, att bolagsskattemedlen för flera mindre kommuner utgjorde ett icke ringa tillskott i budgeten och icke torde utan svårighet kunna avvaras. Men även inom kommuner, där bolagets kommunalskatt icke har samma budgetära betydelse, utgör likväl skattesynpunkten i regel ett tungt vägande skäl för rusdrycksbolags inrättande eller bibehållande. Enligt vår uppfattning kan man icke jämställa rusdrycksförsäljningsbolagen med statens affärsdrivande verk och utgå ifrån, att bolagen av denna anledning skola erlägga kommunalskatt. Frånsett bolagens nykterhetspolitiska betydelse äro de ur statens synpunkt att anse mera som skatteindrivningsinstrument än som affärsföretag. Bolagens vinst är väsentligen beroende på den prispolitik, staten vill föra beträffande rusdrycksförsäljningen. Statens prisreglerande organ, kontrollstyrelsen, är oförhindrad att bestämma en så knapp marginal mellan inköps- och utförsäljningspris, att ingen vinst uppstår. Prismarginalen måste dock tilltagas ganska vid med hänsyn till bolagens olika omkostnader i förhållande till omsättningen. Ett sålunda uppkommet överskott av rörelsen hos ett monopolbolag, som endast till en ringa del är beroende på en driftig affärsledning eller sparsamhet i förvaltningen, kan icke kallas affärsvinst i vanlig mening. Därtill kommer, att flertalet rusdrycksförsäljningsbolag erhålla större delen av sin vinst genom monopolförsäljning till kunder, bosatta i andra kommuner än den kommun, där bolagen äro inrättade. Enligt vår mening är det stridande mot statens intresse och rättvisa skatteprinciper, att vissa kommuner skola äga att beskatta genom rusdrycksförsäljningen influtna medel, som rätteligen äro att hänföra till statliga skattemedel. Bolagen böra därför befrias ifrån att erlägga kommunal inkomst- och progressivskatt. De skäl, som vi sålunda anse tala för att bolagen skola befrias från att betala kommunalskatt för sin inkomst, kunna icke göras gällande beträffande kommunala objektskatter, och bolagen böra därför icke befrias från att betala fastighets- och näringsskatt. Även om bolagen befriades från kommunalskatt, anser kontrollstyrel36

556 sen, att kommunerna fortfarande skulle hava ett visst ekonomiskt intresse av bolagens tillvaro, då de äga att beskatta de enskilda restauratörer, till vilka utskänkningsrätt överlåtits. Denna omständighet skulle därjämte kunna komma att verka menligt ur nykterhetssynpunkt, då kommunens vinstsynpunkt skulle kunna föranleda bolagen att inskränka den egna utskänkningen och överlåta flera utskänkningsrättigheter till enskilda. Vi äro ense med kontrollstyrelsen, att en utveckling i sådan riktning, som kontrollstyrelsen befarar skulle kunna komma att uppstå, är betänklig ur nykterhetssynpunkt. Men vi kunna icke finna annat än att myndigheterna ha i sin hand att hindra ett sådant förfarande. Detta synes oss kunna ske dels genom att länsstyrelserna vid beviljande av oktroj bestämma om och huru många utskänkningsrättigheter få överlåtas, dels genom att bolagen med stöd av kontrollstyrelsen för en sådan prispolitik beträffande de överlåtna rättigheterna, att någon större vinst å rättigheternas utnyttjande icke uppstår. Med den stora skatteinkomst, som ett flertal kommuner nu har av dessa bolag, är tydligt, att någon övergångstid bör beredas dem för en avveckling av denna skattekälla. Hur lång övergångstiden bör vara kan man knappast taga definitiv ställning till utan efter en mera detaljerad undersökning om de särskilda kommunernas finansiella ställning. Det vill dock synas, som om kommunernas intressen i tillbörlig mån bjeve tillgodosedda, om kommunerna medgåves att under en tid av fem år i successivt minskad omfattning beskatta bolagens vinst. Det skall gärna medgivas, att en successiv minskning av bolagens kommunala skattskyldighet stöter på vissa praktiska svårigheter, men ett ordnande av denna angelägenhet synes dock icke vara oöverkomligt. Det kan tänkas, att saken ordnas på så sätt, att repartitionstalet för kommunala inkomstskatten och skatteprocenten för progressivskatten för bolagen minskades med Vs-del årligen. Ett annat sätt vore, att till grund för skatteavskrivningen lades medeltalet av bolagens vinst under de senaste fem åren och kommunerna under nästa femårsperiod erhölle ersättning i förhållande till denna vinst, oberoende av bolagens verksamhet eller vinstresultat under avskrivningstiden. I saknad av den ytterligare utredning, som är erforderlig för utarbetande av förslag till övergångsbestämmelser i denna skattefråga, måste vi begränsa vårt yttrande till ett avgivande av vår avvikande mening i sakfrågan och under uttalande av den förhoppning, att frågan upptages till ytterligare prövning och utarbetande av lagförslag att föreläggas riksdagen i samband med kommunalskattefrågan i övrigt. Frågan om de ideella föreningarnas beskattning har varit och är fortfarande föremål för delade meningar. Frågan begränsar sig dock närmast till spörsmålet om dessa föreningars beskattning för inkomst av kapital. Även om det är ologiskt och inbjuder till kritiska jämförelser, att vissa ideella föreningar äro befriade från fastighetsskatt och andra icke, lärer dock, med hänsyn till att dessa föreningar sedan många år åtnjutit denna befrielse, en förändring, som skulle innebära skattskyldighet för nu skattebefriade fastigheter, icke böra ifrågasättas. Att utvidga kretsen av föreningar, som äro befriade från fastighetsskatt, att gälla alla sådana föreningar torde icke heller från något håll påkrävas.

557 1918 års föreningsskattesakkunniga föreslå, att alla ideella föreningar skola vara befriade från att erlägga inkomstskatt. Kommitténs majoritet vänder sig mot detta förslag och föreslår en differentiering av föreningarna med skattefrihet endast för de rent ideella föreningarna. Frånsett om det är berättigat eller icke att beskatta endast vissa slag av ideella föreningar, blir en uppdelning av dem i rent ideella föreningar, som skola vara skattefria, och blandade ideella föreningar, som skola vara skattepliktiga, i verkligheten mer eller mindre godtycklig. Till den senare kategorien skola räknas föreningar för främjande av företagare- och löntagareintressen, föreningar för vårdande av yrkesangelägenheter, politiska föreningar, föreningar för tillgodoseende av släkt- eller familjeintressen och föreningar med sällskapligt syfte. En skytteförening, som måhända i verkligheten endast är en sammanslutning för åstadkommande av nöje och förströelse för ortens ungdom, räknas till de skattefria föreningarna, under det att en fackförening, även om den använder det huvudsakligaste av medlemsavgifterna till att understödja arbetslösa kamrater, vilket icke är ovanligt, räknas till de skattskyldiga. Idrotts- och gymnastikföreningarna hänföras till den skattefria gruppen men icke yrkesföreningarna, som dock i vissa fall torde vara rena understödsföreningar. Det är otvivelaktigt, att bland de skattepliktiga föreningarna finnas många, som med större rätt borde räknas till de rent ideella föreningarna och vara skattefria, än de som skola räknas dit. Om en differentiering av de ideella föreningarna skall bliva rättvis och icke lämna rum för befogad kritik, kan denna icke göras schematisk, utan varje enskild förening måste underkastas särskild prövning, vilket lärer vara ogörligt. Föreningsskattesakkunniga hade också funnit det riktigast att, i brist av framkomlig väg till rättvis differentiering, helt avstå därifrån. Frånsett svårigheterna att på ett oangripligt sätt uppdela dessa föreningar i skattefria och skattepliktiga synes det vara oegentligt att i något fall beskatta sammanslutningar, som icke ha till syfte att genom ekonomisk verksamhet befrämja medlemmarnas ekonomiska intressen. Enligt kommitténs förslag skola de politiska föreningarna vara skattepliktiga. Dessa föreningars verksamhet uppehälles genom medlemsavgifter och uppsamlade bidrag. Om nu verksamheten icke är lika omfattande under alla år och därför under vissa år uppstår något överskott, som tages i anspråk under kommande år, skall räntan på de besparade medlen beskattas. Även om man vill frånkänna dessa föreningar rent ideell karaktär, är dock obestridligt, att föreningarnas medel tillkommit genom oegennyttiga sammanskott av medlemmarna eller utomstående givare. Därav bör enligt vår uppfattning följa, att dessa föreningar ur skattesynpunkt böra vara jämställda med sådana ideella föreningar, som i lagförslaget tillerkänts skattefrihet. Till detta må läggas, att de politiska föreningarnas ekonomiska ställning är sådan, att frågan om deras skattefrihet ur fiskalisk synpunkt saknar varje betydelse. Ur fiskalisk synpunkt lärer arbetsgivareföreningar och fackföreningsförbund vara av största betydelse. Vad fackföreningarna beträffar, utgöra de sammanslutningar för medlemmarnas inbördes hjälp icke endast vid arbetskonflikter utan även vid inträffad arbetslöshet, resor för sökande av arbete, sjukdom m. m. Som ett exempel på omfattningen av

558 denna senare verksamhet kan anföras, att Svenska Metallindustriarbetareförbundet år 1921 utbetalade i arbetslöshetsunderstöd till sina medlemmar i avrundade tusental icke mindre än 5 390 000 kronor och endast 320 000 kronor i konfliktunderstöd samt under år 1922 i arbetslöshetsunderstöd 2 375 000 kronor och i konfliktunderstöd 243 000 kronor. Även om arbetslöshetsunderstöden för dessa år för detta förbund voro proportionsvis större i förhållande till konfliktunderstöden, än vad i regel är förhållandet, är detta exempel dock ett belägg för verksamhetens karaktär att icke vara, som mången föreställer sig, endast en sammanslutning för att lämna medlemmarna understöd vid arbetskonflikter. Det är alldeles visst, att fackföreningarna ej driva ekonomisk verksamhet i vinstsyfte varken för föreningarnas del eller för medlemmarnas egen del. Under sådana förhållanden synes oss uppenbart, att de icke skola vara skattskyldiga. Ehuru vi sålunda anse, att dessa föreningar, oavsett syftet med deras verksamhet, böra vara skattefria, vilja vi dock framhålla, att dessa föreningar icke kunna frånkännas ideella motiv. Det kan icke förnekas, att fackföreningsverksamheten varit en kraftig hävstång till höjande av den kroppsarbetande klassen i såväl socialt som kulturellt hänseende. Ur kommunernas finansiella synpunkt lärer frågan vara av ringa betydelse. De lokala fackföreningarna hava i regel ingen nämnvärd ränteinkomst. Föreningarnas samlade fonder finnas hos fackförbunden, av vilka de allra flesta hava sin styrelse och förvaltning förlagd till Stockholm. Rätteligen skulle fackförbundens påförda skatt fördelas mellan de kommuner, varifrån medlemmarnas fonderade avgifter tillflutit. x\v praktiska skäl är detta icke möjligt. Skatten tillfaller sålunda Stockholms stad för de förbund, som där hava sitt säte. Frånsett det oriktiga i själva beskattningen vill det synas vara lika oegentligt, att en verksamhet, som sträcker sig över hela landet, skall beskattas till endast en kommuns förmån. Till nu anförda skäl mot fackföreningarnas beskattning bör läggas, att arbetsgivareföreningarna och fackföreningarna icke äro underkastade samma skattetunga. Arbetsgivareföreningarnas fonder bestå huvudsakligen av medlemmarnas ansvarsförbindelser, vilka icke äro beskattningsbara. Ingen tvekan lärer kunna råda därom, att icke Svenska Arbetsgivareföreningens skattefria medlemsförbindelser, vilka uppgå till flera tiotal mill, kronor, för föreningen har samma värde, som fackförbundens fonderade medlemsavgifter ha för fackförbunden och vilkas räntor äro underkastade beskattning. Enligt vår uppfattning böra alla ideella föreningar vara skattefria, och våga vi tro, att den definition av begreppet ideella föreningar, som föreningsskattesakkunniga föreslagit, icke i den praktiska tillämpningen skall medföra särskilda svårigheter eller vådor ur fiskalisk synpunkt; och tillåta vi oss föreslå, att detta förslag lägges till grund för lagstiftning i ärendet. Därmed vilja vi icke förneka, att försök till missbruk av skattefriheten kan befaras. Försök i sådan riktning lärer även med kommittémajoritetens förslag icke vara uteslutna. Med den ingående lokala kännedom, som beskattningsnämnderna besitta, skola de dock säkerligen visa sig vara mäktiga att avvärja denna fara. I anslutning till det anförda anse vi, att lagförslagets 49 § 1 mom. f) bort hava följande lydelse:

559 "Sådana privaträttsliga föreningar, som enligt de för dem gällande stadgar uteslutande hava annat ändamål än att genom ekonomisk verksamhet främja medlemmarnas ekonomiska intressen samt icke idka handel eller annan verksamhet, varmed följer skyldighet att föra handelsböcker, ej heller främja andra intressen eller fullfölja annan verksamhet, än i stadgarna angivits (ideella föreningar) : för inkomst av fastighet och av rörelse. I anslutning härtill bör i anvisningarna till 49 § punkt 4 utgå."

vid 57 §. Herr Eiserman har hänvisat till sitt yttrande, intaget vid 18 §. vid 63 §. Herr Olsson: "Enligt min uppfattning innebär det av kommittén föreslagna repartitionstalet 0.04 för jordbruksfastighets jordbruksvärde en för hög belastning av jordbruksnäringen i jämförelse med andra förvärvskällor. Jag har ansett, att detta repartitionstal skäligen bort bestämmas till 0.03 och att i sammanhang härmed det repartitionstal för fastighets skogsvärde 0.03, som legat till grund för kommitténs beräkning av skogsskatten, bort minskas till O.02. På min begäran har inom kommittén verkställts en uträkning av det relativa skattetrycket inom de provtaxerade kommunerna med antagande av det av mig föreslagna repartitionstalet för jordbruksvärde och bibehållande av kommitténs repartitionstal i övrigt oförändrade. Denna uträkning, som motsvarar den i 9 kap. av den allmänna motiveringen, tabell XII, för kommittéförslaget uppgjorda, är av följande innehåll: %

Inklusive skogsskatten mill. kr.

%

Summa

7.45 3.82 15.35 26.62

28.0 14.3 57.7 100.0

8.29 3.82 15.35 27.46

30.2 13.9 55.9 100.0

Summa

1.93 8.71 14.12 24.76

7.8 35.2 57.0 100.0

1.93 8.71 14.12 24.76

7.8 35.2 57.0 100.0

a) Landskommunerna: 1. Fastighet 2. Rörelse eller yrke 3. Annan förvärvskälla b) Städerna: 1. Fastighet 2. Rörelse eller yrke 3. Annan förvärvskälla

Exklusive skogsskatten mill. kr.

Den sänkning i den inom landskommunerna fastigheterna åvilande skattebörda, som skulle följa av mitt nu framförda förslag, är enligt min mening befogad och skälig; och har jag allenast under förutsättning av

560 denna sänkning ansett mig kunna biträda det av kommittén framlagda förslaget." Herr Jonson: "Sedan 1920 års skogsbeskattningskommitté enligt Kungl. Maj:ts beslut den 8 januari 1923 upphört att fungera, erhöll undertecknad samtidigt i uppdrag att inträda som medlem i 1921 års kommunalskattekommitté samt "deltaga i kommitténs överläggningar och beslut i vad de avse frågor, vilka inbegripits i skogsbeskattningskommitténs uppdrag". Vid sagda tid hade emellertid kommunalskattekommitténs arbete fortskridit så, långt, att riktlinjerna för de s. k. A-, B- och C-förslagen redan förelågo utformade, varjämte provtaxeringen var beslutad och igångsatt. Med hänsyn såväl till den begränsning, mitt uppdrag genom Kungl. Maj:ts beslut erhållit, som ock till den omständigheten, att jag ej varit i tillfälle att deltaga i de principdiskussioner, som torde ha föregått de olika förslagens utformande, har jag icke ansett mig böra taga ställning till den allmänna åskådning beträffande skattebördans fördelning, som kommittémajoriteten och vissa reservanter i betänkandet framlagt. Mitt arbete inom kommittén kan sålunda enbart sägas ha bestått i biträde vid utformandet och infogandet av lämpliga skogsbeskattningsprinciper i ett redan färdigt kommunalskatteförslag, vars allmänna läggning eller övriga detaljer jag ej haft möjlighet att påverka. Då emellertid kommittéförslaget beträffande skogsbeskattningen väsentligen bygger på den grundval, som innefattas i en förslaget närsluten, av mig författad P. M. angående skogsbeskattning genom fastighetsskatt eller genom skogsaccis, har jag ansett mig skyldig att till kommittébetänkandet foga en reservation beträffande de repartitionstal, varmed skogsbruk enligt huvudförslaget bör belastas vid kommunalskattens debitering. Till stöd för denna reservation har jag utformat nedanstående mera utförliga motivering, vilken i vissa delar torde komplettera de enligt mitt förmenande allt för knappa motiv, som av kommittén framläggas rörande skogsbrukets repartition. Kommit- Enligt kommittéförslaget utgöres kommunalskatt av alla skattskyltém re- diga enligt storleken av beskattningsbara inkomsten, vartill emellertid taT*' f ö r v i s s a s k a ttskyldiga kommer en objekt- eller tilläggsskatt, vilken för jordbruks- incl. skogsmarksvärde skall utgå efter 4 % på taxeringsvärdet, för jordbruksfastighets tomt- och industrivärde och för annan fastighet efter 3 % av samma värde samt för näring likaledes 3 % på näringsskattevärdet. För växande skog ("skogsvärde") skall repartitionsantalet däremot så uppdelas, att årlig fastighetsskatt utgöres efter 1 % på taxeringsvärdet, varjämte en särskild skogsskatt tillkommer, satt i förhållande till det avverkade virkets rotvärde samt så avvägd, att den i storlek kompenserar skatt efter ungefär 3.3 % av fastighetsvärdet. Den sammanlagda skogs- och fastighetsskatten på skogsvärde utgår sålunda efter omkring 4.3 % på taxeringsvärdet, d. v. s. till något högre belopp än för någon annan form av fastighet. Ehuru kommittén betonar, att dessa föreslagna repartitionstal ej kunna anses definitiva utan att jämkning möjligen kan behöva ske t. ex. i den mån sekundära kommuner, såsom landsting och väghållnings-

561 distrikt,, skola tillgodoses med skattemedel enligt samma eller liknande grunder som primärkommunerna, måste dock enligt min mening redan nu allvarliga invändningar göras mot de för skogsbruk föreslagna repartitionstalen, vilka för enkelhets skull här nedan sammanslås och betecknas med 0.04 eller 4 % på taxeringsvärdet. Detta tal föreslås nämligen för skogsmarksvärdet samt i realiteten jämväl även för växande skog, ehuru en del av beloppet i senare fallet uttages som en något skärpt avverkningsskatt. Vill man nu såsom undertecknad instämma med kommittén däruti, att utöver inkomstskatt en skälig och lämpligt lagd objektskatt kan vara berättigad jämväl för skogsbruk, gäller det tydligen närmast att pröva, huruvida den föreslagna tilläggsskatten efter repartitionstalet 0.04 dels åstadkommer en skälig förhöjning i skogsbrukets absoluta bidragsskyldighet till kommunen dels också är av skälig storlek jämförd med de objektskatter, som åläggas andra fastigheter eller näringar, varjämte som en sista fråga framstår, om uppdelningen i årlig fastighetsskatt och vid avverkningen utgående skogsskatt är tillfredsställande motiverad och avvägd. Vid besvarande av dessa frågor bör man ha rätt att betrakta skogsbruket såsom en särskild näringsgren, vilken ej längre, såsom hittills ofta skett, enbart bör behandlas såsom en gren av jordbruket. Som motiv till ett sådant särskiljande av skog och jordbruk torde endast behöva erinras, att vid 1908 års uppskattning av nationalförmögenheten beräknades skogarnas värde uppgå till i genomsnitt för hela landet c:a 2/3 av de rena jordbruksvärdena, vilken relativa siffra för de egentliga skogsbygderna ställer sig avsevärt högre. Likaledes må erinras, att den för vår trävaruindustri och export viktigaste delen av våra skogstillgångar arbetar snart sagt utan någon direkt förbindelse med tillhörande jordbruk. Till denna mera fristående kategori skogar kunna i stort sett räknas följande: statens skogar med övriga allmänna skogar med bolagens skogar med större jordägares skogar med

3.80 mill, hektar skogsmark 1.39 11 »» " 6.73 11 11 11 1-23 11 11 11 Summa 13.15 11 V • "

Då dessa skogar, som inalles utgöra omkring 55 fe av totala produktiva skogsarealen, äro till större delen såväl underkastade ordnad skoglig hushållning som också ekonomiskt och statistiskt bättre kända än de mera i förening med jordbruk nyttjade skogarna i smärre jordägares händer, torde man ha full rätt att vid diskussion av skogsbrukets ställning i skattehänseende hämta en del siffror och exempel från denna förstnämnda stora specialgrupp. Objektskattens absoluta tryck å skogsbruket. För att erbjuda möjligheter till bedömande, huru de nu framlagda skatteförslagen komma att verka, jämfört såväl med rådande provisorium som med de före 1920 gällande bestämmelserna, har en vidlyftig provtaxering av kommittén utförts, vilken baserats på 1921 års inkomster, sådana de framgått vid 1922 års taxering till kommunalskatt. Ty-

-

562 värr har emellertid denna provtaxering av flera orsaker ej blivit av så upplysande karaktär, som önskvärt varit, detta åtminstone vad skogsbruket och delvis också vad jordbruket beträffar. Dels har det nämligen ej varit möjligt att skilja de från skogsbruk härstammande inkomsterna frän övriga inkomster av jordbruksfastighet och dels torde inkomståret 1921 hava varit ett för all jordbruksnäring, men speciellt för skogsbruket mycket abnormt år. Vad jordbruket beträffar torde påståendet om taxeringsårets abnormitet bekräftas därav, att jordbrukets räntabilitet enligt av lantbruksstyrelsen utsända meddelanden (Eäkenskapsresultat från Svenska Jordbruk VII) endast skulle i genomsnitt för ett större antal försöksgårdar ha utgjort 1.3 % å disponerat kapital, medan året 1919/20 visade 4 % och perioden 1914/19 7.2 % räntabilitet. Vad skogsbruket beträffar, var aret 1921 uppenbarligen ännu mera abnormt. Så t. ex. visade domänskogarna sagda år en förlust, som enligt av domänstyrelsen meddelad uppgift uppgick till 7.4 mill, kronor, och av 33 i provtaxeringskommunerna arbetande skogsbolag, för vilka särskild utredning gjorts, hade endast 13 att uppvisa beskattningsbar inkomst medan återstående 20 stycken detta år gingo med förlust. Den totala beskattningsbara inkomsten från samtliga 33 bolag uppgick till 344 740 kronor, medan taxeringsvärdena för deras fastigheter ställde sig sålunda: jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde 6 674 500 kronor skogsvärde 15 924 400 annan fastighet 10 034 500 Summa taxeringsvärde 32 633 400 kronor Då nu inkomsten för året endast utgjorde 1.05 % på totala taxeringsvärdet eller 1.5 % på enbart jordbruks- och skogsvärdet, så torde härmed taxeringsårets abnormitet för skogsbruket vara än ytterligare bestyrkt. Om sålunda av ovanstående tydligt framgår, att inga direkta slutsatser kunna dragas av provtaxeringen angående det ökade skattetryck, som genom föreslagna objektskatter komma att drabba skogsbruket, bintaxeringen det oaktat till stor nytta därigenom, att den lämnar en mängd upplysningar om skattekronornas relativa fördelning å olika skattekällor. Då dessa upplysningar tillåta en rent teoretisk diskussion angående skattetryckets ökning genom den tillagda objektskatten, skall här nedan ett försök i denna riktning för skogsbrukets del göras, varvid först må anföras ett exempel, som visar tankegången i diskussionen. Vi tänka oss då ett eller flera skogsbruk med sammanlagt 1 mill, kronor som taxeringsvärde, varifrån erhålles en årlig beskattningsbar medelinkomst av 40 000 kronor eller 4 % på taxeringsvärdet. För denna inkomst påföres skogsbruket 400 skattekronor, vartill enligt kommittéförslaget kommer en objektskatt, som oberoende av inkomstbeloppet i princip påföres efter 4 % på taxeringsvärdet eller i detta fall med likaledes 400 skattekronor. Objektskatten höjer sålunda skogsbrukets debiterade skattekronor från 400 till 800, d. v. s. med 100 %. Samtidigt höjes dock antalet skattekronor i kommunen med 400 stycken, vilka jämte förutvarande sådana få deltaga i repartitionen, så att utdebiteringen per skattekrona något nedgår för samtliga skattdragande och sålunda även för den, som drabbas av objektskatten. Teore-

563 tiskt kan sålunda denne aldrig få sin skatt höjd i samma proportion, varmed debiterade skattekronorna höjts, d. v. s. i exemplet måste effektiva skatteökningen för skogsägarna alltid bli mindre än 100 °/o. Huru stor ökningen blir, beror tydligen på, i vilken grad de nytillförda skattekronorna förmå sänka uttaxeringen per skattekrona, d. v. s. på de nya kronornas relativa antal jämfört med förutvarande skattekronor. Har kommunen förut t. ex. 4 000 inkomstskattekronor, skulle objektskatten öka antalet till 4 400. Utan objektskatt skulle tydligen skogsägarna

svara för kommunens skattesumma enligt proportionen ^TTI 800

d. v. s. bära 10 %, men med objektskatt påföres dem 77^, =18.2 %. Objektskatten ökar sålunda den effektiva skatteplikten enligt förhållandet 18.2

~ =1.82, d. v. s. med 82 %, medan debiterade skattekronorna samtidigt ökades med 100 % • Funnes däremot endast 1 000 övriga skattekronor 400

i kommunen, stiger skogsägarnas andel från TTTT till . 400 eller från 40 till 57 %, vilket ger en effektiv skatteökning med endast 43 % utöver inkomstskatteprincipen. Vore skogsbruket ensam inkomsttagare i kommunen får detsamma givetvis ensamt svara för alla skatter, d. v. s. objektskatten förorsakar då ingen skatteökning för skogsägarna. Detta exempel visar, hurusom samma repartitionstal för objektskatten och samma inkomstsumma kan leda till väsentligt olika skattehöjning, allt efter som fastigheten är belägen i kommuner av olika sammansättning med avseende på blandningen av objekt- och inkomstskattekronor. Då man vill bedöma, huru hårt en tillagd objektskatt kommer att verka i skatteskärpande riktning, har man sålunda att taga hänsyn ej blott till repartitionstalens absoluta storlek eller deras storlek jämförd med verkliga inkomsten från objektet i fråga utan även till proportionen mellan nytillförda objektskattekronor och kommunens övriga skattekronor av t. ex. inkomst. För att lämna översikt över dessa komplicerade repartitionsförhållanden har jag upprättat tabellerna 1 och 2, vilka visa den effektiva skattehöjning, som uppstår vid olika inkomsttal och olika frekvens hos objektskattekronorna, därest en objektskatt enligt repartitionstalen 0.04 resp. 0.03 påföres ett visst skatteobjekt t. ex. skogsbruk eller jordbruk. Det matematiska underlaget för diskussionen och tabellerna ställer sig synnerligen enkelt. Om man kallar den relativa ökningen i de skattekronor, som genom objektskatterna påföras den skattskyldige för Ö, samt den relativa ökningen av kommunens samtliga skattekronor för ö, Ö

så angiver förhållandet T. den relativa ökning, som det effektiva skattebeloppet för den skattskyldige undergår. Ökas sålunda t. ex. skogsbrukets skattekronor i en kommun från 400 till 800 stycken, blir Ö = ^ = 200 %, och ökas samtidigt de kommunala skattekronorna från 4 000 4 400

till 4 400, så blir ö = 7 ^ = 1 1 0 %. Den skogsbruket belastande dubbelÖ

beskattningen blir då ~ = ^

= 1.82, d. v. s. skogsbruket får genom

564 objektskatten sin skattebörda ökad med 82 °/o jämfört med om endast inkomstskatt skolat betalas. Av ovanstående framgår, att skatten stiger ej blott om Ö är ett stort tal, d. v. s. om repartitionstalet sättes högt i jämförelse med verkliga inkomsttalet, utan även om1 ö är ett litet tal, d. v. s. om objektskattekronorna bliva få, jämfört med inkomstskattekronorna. I en ren jordbrukskommun, där all inkomst tankes härstamma från jordbruksfastighet, inträffar tydligen, att de kommunala och jordbrukarnas skattekronor stiga Ö

i samma proportion, d. v. s. ö = O och ~ = 1, vilket anger, att ingen skatteökning i sådan kommun uppstår för jordbruket. Betraktas jordbruket i en sådan kommun som enhet, är det tydligen helt likgiltigt, huru högt eller lågt repartitionstalet sättes, emedan jordbruket ändock får bära alla skatter, och sålunda ingen skatteökning där kan drabba jordägaregruppen som sådan. 1 ) Detta sistnämnda förhållande medför den viktiga konsekvensen, att om objektskattens inverkan på t. ex. jordbrukarnas skattetunga skall studeras, så måste de så att säga rena jordbrukskommunerna först uteslutas ur materialet, emedan det på förhand är givet, att så gott som ingen inverkan av skatten skall spåras i dessa kommuner. Kriteriet på tilläggsskattens skälighet är sålunda närmast att söka i kommuner av blandad eller motsatt typ, d. v. s. där objektskattekronorna äro i minoritet såsom i t. ex. industriorterna eller i kommuner med löntagare i majoritet. I dessa kommuner blir nämligen objektskattens andel i totala antalet skattekronor mycket liten, d. v. s. faktorn ö erhåller sitt minimivärde och skatteförhöjningen sitt maximivärde. För att nu få någon möjlighet att bedöma den å skogsbruk föreslagna objektskattens inverkan på skattetungan, behövas tydligen en del uppgifter angående dels skogsinkomstens genomsnittliga storlek i förhållande till taxeringsvärdet, dels ock objektskattekronornas frekvens inom olika kommuner. Svaret på den första uppgiften har jag sökt erhålla på basis av de allmänna skogarnas statistik, varvid domänstyrelsen benäget tillställt mig uppgifter angående inkomster, utgifter och nettobehållning samt taxeringsvärde å domänskogarna för sista 23 åren. De sålunda erhållna siffrorna visa i sammandrag följande genomsnittliga värden enligt gamla bokföringssystemet per kassa: Årsperiod

1901—02 1903—08 1909—13 1914—18 1919—21 1922—23

Årligt netto i mill. kr. 4.94

6.14 7.23 18.25 18.07 8.59

Taxeringsvärde i mill. kr.

Netto i % av taxeringsvärdet

80.o 97.3 113.1 168.8 306.2 292.4

6.2 % 6.8 % 6.4 % 10.8 % 5.9 % 2.9 %

Med undantag för högkonjunkturåren 1914—1918 har sålunda årliga driftöverskottet i allmänhet utgjort omkring 6 % på taxeringsvärdet, *) Däremot är det klart, att högre eller lägre repartitionstal även i en sådan kommun är av betydelse för skattens fördelning mellan ekonomiskt olika situerade jordägare.

565 men om nämnda år jämväl inräknas, erhålles för de redovisade 23 åren en genomsnittssiffra av 6.7 %. Den tillfälliga stegringen under krigsåren torde emellertid successive neutraliseras av nu rådande lågkonjunktur, vilken i förening med de sedan 1918 starkt stegrade taxeringsvärdena torde peka på en avgjord nedgång i procentuella avkastningen. Ytterligare bör emellertid beaktas, att de angivna nettobehållningarna eller driftöverskotten ingalunda äro att anse som i vanlig mening beskattningsbara inkomster, emedan i Norrland, där de största skogsdomänerna äro belägna, en minskning i själva skogskapitalet år för år äger rum. Enligt kolonisationskommittén skulle detta kapitaluttag för viss period uppgå till ungefär halva årliga avverkningsbeloppet, vadan den verkliga nettoinkomsten sålunda måste i genomsnitt ha utgjort mindre än ovan angivna 6 % på taxeringsvärdet. Någon möjlighet att exakt beräkna den verkligen uppnådda nettoräntabiliteten föreligger emellertid icke, men antages siffran till 5 %, torde detta få betraktas som ett maximum. Räknas sålunda den verkliga nettoinkomsten från dessa skogar till högst 5 % på taxeringsvärdet och lägges härtill en objektskatt enligt 4 % på samma värde, skulle man å domänskogarna kunna räkna med att objektskatten höjer debiterade skattekronor med minst 80 %. För de 28 % av Sveriges skogsmark, som ägas av bolag, finnas inga motsvarande siffror tillgängliga. Allmänt känt är dock, hurusom en viss benägenhet funnits inom kommunerna att åsätta relativt högre taxeringsvärden å bolagens än å andra enskilda skogar. Lägges härtill, dels att tillgängliga siffror för Norrland visa än starkare kapitaluttag å bolagens än å statens skogar, dels ock att, speciellt under senaste kristiden, en stark skuldsättning av bolagen ägt rum, så torde utan tvivel beskattningsbara inkomsten från bolagens skogar ställa sig i genomsnitt lägre än för statsskogarna, å vilka senare bl. a. intet avdrag för skuldräntor förekommer. Man torde sålunda möjligen kunna räkna med högst 4 % genomsnittlig nettoräntabilitet å bolagens skogar, vadan en tillagd objektskatt med föreslagna 4 % å taxeringsvärdet här torde åstadkomma minst 100 % ökning i antalet debiterade skattekronor. För skogarna i mindre jordägares händer torde man i allmänhet kunna räkna med relativt lägre taxeringsvärden liksom också med lägre omkostnader för vård och underhåll, varför räntabiliteten å taxeringsvärdet å denna kategori borde väntas bliva högre. I motsatt riktning verkar emellertid dels svårigheten för en mindre skogsägare att till förmånliga pris avsätta virket dels också den merendels ringa relativa skogstillgången, varigenom skogsmarkens värde relativt tungt kommer att belasta taxeringsvärdet. Under det att vid normal skogstillgång markvärdet endast ingår med 18 % av skogens totala värde, utgör markvärdet vid t. ex. relativ skogstillgång 0.3 ej mindre än 42 % av taxeringsvärdet, vilket höga markvärde tydligen hindrar uppnåendet av bättre räntabilitet. Någon exakt siffra å dessa skogars inkomsttal i förhållande till taxeringsvärdet är tydligen omöjlig att motivera, då ägarens arbetsinkomst i regel ej kan skiljas från själva skogsinkomsten, varjämte skuldsättningen är okänd till sin storlek. Jämfört med övriga kategorier skog skulle dock högst 6 % kunna sättas som nettoräntabilitet, varvid en objektskatt efter 4 % medför omkring 67 % förhöjning i debiterade skattekronor. Enligt ovanstående statistik och allmänna resonemang torde man sålunda möjligen ha anledning räkna med, att den beskatt-

566 ningsbara inkomsten av skogsbruk för olika kategorier .skogar i genomsnitt rör sig mellan 4 och 6 % på taxeringsvärdet, vadan en påförd objektskatt, svarande mot 4 % av samma värde, ofta skulle höja antalet å skogarna debiterade skattekronor från 100 till omkring 67 °/o utöver de rena inkomstskattekronorna. För att även belysa, i vilken grad sådana objektskattekronor ingå i kommunala totalsumman, ha samtliga i provtaxeringen ingående landskommuner bearbetats på så sätt, att antalet av i A-förslaget ingående skattekronor av växande skog först dubblats, efter som detta förslag endast upptog sådana skattekronor efter repartitionstalet O.02, varefter dessa dubblade skattekronor av skogsvärde uträknats i procent av kommunens samtliga skattekronor. Enligt denna uträkning skulle med repartitionstalet O.04 skattekronorna av skogsvärde uppnå följande relativa frekvens: Skattekronor av skogsvärde i % av samtliga

Antal undersökta kommuner

0- -3 3 - -6 6- -9 9- -12 12- -15 över 15 Q7 ltal 5.8 70

13 3 4 3 3 1 Summa 27 stycken

I ej mindre än 20 stycken av samtliga 27 kommuner uppgå sålunda skattekronorna från växande skog till mindre än 9 % av samtliga och endast i en kommun (Åsele) stiger frekvensen till 15.4 %. För att erhålla en full bild av skogsbrukets ställning borde emellertid härtill läggas sådana skattekronor, som härflyta från skogsmarksvärdet, vilket i provtaxeringen ingår bland jordbruksvärdena till icke känt belopp. Antager man emellertid, att skogsmarkens taxeringsvärde i genomsnitt uppgår till c :a 25 a 30 % av hela skogsbruksvärdet, borde de ovan angivna frekvenssiffrorna för växande skog höjas med icke fullt %. Efter denna höjning skulle den genomsnittliga frekvensen av samtliga skogsbruksskattekronor uppgå till omkring 7.5 %. Betraktas nu skogsbruket som en enskild näringsgren, vars objektskattekronor enligt repartitionstalet 0.04 uppgå till omkring 7.5 % av totala debiteringen inom kommunen, så kan den skatteförhöjning, som drabbar skogsbruket, enligt förut skildrad metod uträknas sålunda: er om nettoinkomsten utgör 4 % av tax.-värdet, stiger skatten med 85 /n 55 11

11 11

11 11

ö /O t) /O

,, ,,

,, ,,

,, ,,

,, ,,

,, ,,

D< /o 04: /o

Skulle man anse rättare att i denna jämförelse medtaga ej blott objektskattekronor från skogsbruket utan även sådana från jordbruk, annan fastighet och näring, så uppgår totala frekvensen för landskommunerna av objektskattekronor i medeltal till 20.6 %. Kesterande 79.4 % utgöres av inkomstskattekronor, vilka sålunda förefinnas i överväldigande majoritet. Räknas nu med denna genomsnittsfrekvens på 20.6 %, kan både för skogsbruk och för jordbruk, för vilka grenar repartitionstalet 0.04

567 föreslagits, bedömas, huru objektskatten kommer att verka i "genomsnittskommunen". Följande siffror må anföras: om nettoinkomsten utgör 4 % av tax.-värdet, stiger skatten med 59 % ii

ii

ii

O /o

ii

ii

ii

ii

ii

4o

ii

ii

ii

b /o

ii

ii

ii

ii

ii

33 1°

i°

Vare sig nu ena eller andra beräkningsmetoden användes, skarpes tydligen genom objektskatten den genomsnittliga beskattningen för gårdar av normal avkastningsförmåga i mycket hög grad. Då därtill kommer, att i ett stort antal kommuner med svagare anhopning av objektskattekronor, skattestegringen blir än starkare, än ovan i medeltal angivits, vilket förhållande jämväl kommer att inträffa för fastigheter med svagare avkastningssiffror än ovan beräknade 4 a 6 %, måste man otvivelaktigt bliva ytterst betänksam om denna skärpning är billig och skälig. För att få en klarare bild av beskattningens olika tryck på olika skattskyldiga måste emellertid hänsyn tagas till en del andra, härovan ej beaktade förhållanden. Vad skogsbruket beträffar fordras för dess intensiva och framgångsrika bedrivande, att det förekommer i så stora och samhöriga komplex, att skolad arbetskraft lämpligen kan komma till användning, varigenom denna näring i regel kommer att uppvisa större arealer och större inkomster sammanförda på en hand. Nu föreslås emellertid, att högre inkomster än 3 000 kronor jämväl skola drabbas av den kommunala progressivskatten, vilken för skogsbruk ofta kommer att verka hårdare än för andra näringar därigenom, att ej sällan flera års samlade inkomster uttagas på en gång, varigenom progressionen kommer att verka starkare än om årlig avverkning ägde rum. Ytterligare bör beaktas, att 1920 års skatteprovisorium, vilket kommittén med avseende på skattetrycket säger sig velat efterlikna, för fastighetsägaregruppen i sin helhet eller speciellt för de större inkomsttagarna åstadkom en nära nog revolutionerande skatteomläggning. Mot att fastighet före provisoriet bar endast 18.8 °/o av totala skattetrycket på landsbygden, skulle enligt kommittéförslaget denna fastighetsägarnas andel stiga till 29.3 %, motsvarande en skatteskärpning av 56 %. I jämförelsen ingår ej skogsaccisen före provisoriet eller den ävenledes höjda skogsskatten enligt kommittéförslaget. Då den viktigaste orsaken till denna skärpning för fastighet ligger i de år 1920 införda och jämväl av kommittén föreslagna orts- och familjeavdragen, varigenom smärre inkomsttagare såväl bland löntagarna som jordbrukarna fått sin skatt betydligt lindrad, så inses lätt, att för större fastigheter en betydligt skarpare skatteskärpning inträder jämfört med tiden före 1920 än som av angivna medeltal framgår. Tages sålunda hänsyn såväl till den progressiva skatten för inkomster över 3 000 kronor som ock till orts- och familjeavdragens degressiva verkan för smärre inkomster, så inses, att man måste framgå med stor försiktighet, då man utöver inkomstskatten stipulerar särskilda fastighetsskatter, resp. skogsskatt, vilka även de i viss mån spontant stiga för större brukningsdelar. Allmänt torde nämligen inträffa, att för större gårdar omkostnaderna för t. ex. förvaltning, tillsyn och övrig arbetskraft m. m. ställa sig relativt dyrare än för smärre gårdar, varigenom räntabiliteten för de förra blir sämre och skattebelastningen genom fastighetsskatt proportionsvis hårdare. Då nu rationellt och intensivt

568 skogsbruk i regel icke förekommer och näppeligen kan förekomma på allt för små komplex, kommer man ovillkorligen till den övertygelsen, att det av kommittén föreslagna repartitionstalet 0.04 måste bli oskäligt tyngande för denna viktiga näringsgren. Skogsbrukets

repartitionstal

jämfört med andra

näringar.

Utöver ovan lämnade motiv för sänkning av det skogliga repartitionstalets absoluta belopp, torde ett försök att analysera skogsbrukets ställning jämväl i förhållande till andra av objektskatt drabbade näringar vara på sin plats. Då kommittén själv i kap. 9: II diskuterar det relativa skattetrycket och repartitionstalen för jordbruksfastighet, gäller nämligen denna diskussion enligt min mening endast själva jordbruksnäringen och dess repartition, varefter skogsbruket, delvis i strid mot kommitténs egna motiv, utan vidare inrangerats under samma principiella repartitionstal eller 4 % på taxeringsvärdet. Nu finnas emellertid ett stort antal vägande motiv för att skogsbrukets repartition icke bör sättas till samma höjd som jordbrukets. Bland sådana motiv må här nedan anföras följande: 1) Som motiv för särskild skatt å fastighet har merendels anförts den s. k. intresseprincipen. Även om kommittén i betänkandet förklarar, att denna princip vid skattefrågans lösande är av föga praktisk betydelse, så erkännes dock i kap. 4 sid. 149, att "vissa slag av beskattningsobjekt finnas, som äro mera intimt förbundna med kommunen än andra, vissa, som av de kommunala anordningarna kunna hava mera omedelbart och direkt gagn än andra, vissa, som kunna förorsaka kommunen direkta kostnader i högre grad än andra; och det måste vara rimligt och skäligt, att hänsyn tages härtill vid utmätande av deras bidragsskyldighet till kommunen". Detta erkännande måste enligt min mening fordra ett lägre repartitionstal för skog än för t. ex. jordbruk, alldenstund skogsbrukets intressegemenskap med kommunen uppenbarligen är långt svagare än jordbrukets. Så t. ex. har skogsbruket självt merendels fått skapa egna skogsvägar och flottleder m. m. och har då föga användning för med kommunala medel iståndsatta kommunikationer. Ytterligare sysselsätter skogsbruket en i förhållande till de investerade värdena mycket liten arbetarstam, varigenom sådana kommunala inrättningar som skolor, fattigvård och sjukvård m. m. endast i mindre utsträckning tagas i anspråk, detta speciellt i sådana ofta förekommande fall, då skogsbruket använder lösa säsongarbetare från främmande orter. Ej heller har skogsbruket samma nytta som t. ex. jordbruk eller annan fastighet av kommunens ekonomiska eller industriella utveckling, ty åtminstone det viktigare saluvirket måste merendels fortfarande fraktas ut till världsmarknaden, varvid kommunens industriella utveckling vanligen blir till skogsbrukets skada i form av förhöjda arbetspriser. På dessa och liknande skäl förklarade dåvarande departementschefen i sitt förslag till 1920 års riksdag, att värdet av växande skog (till avsalu) ej kan anses i lika hög grad som fastighetsvärdet i övrigt vara en måttstock för vederbörande innehavares intressegemenskap med kommunen och borde därför också enligt Kungl. förslaget sådan skog endast åsättas ett repartitionstal å 0.03, medan för fastighetens jordbruksvärde föreslogs 0.06 och för andra värden 0.045. Ett auktoritativt erkännande av lägre re-

569 partitionstals lämplighet för skog lämnas sålunda här, vilket uttalande på intet sätt av kommittén bemötes. 2) Då ytterligare såsom motiv till objektskatt å jordbruk ofta anförts, hurusom ägaren tillgodogör sig jordbruksprodukterna i sitt hushåll till relativt låga pris, varigenom inkomsten av jordbruksfastigheten blir lågt beskattad och lämnar rum för en supplementär tilläggsskatt, så gäller detta motiv endast i mycket ringa mån skogsbruket, vars produkter endast till obetydligt belopp ingå i hushållskostnaden. Skogen bör därför även från denna synpunkt lindrigare objektbeskattas än t. ex. jordbruket. 3) På grund av skogsavkastningens periodiska natur inträffar ofta, att betydande progressivskatt utgår på under längre tid hopsparade avverkningskvantiteter, varigenom kommunens skatteintäkt från skogsbruket blir större än om ett flertal lägre årliga avkastningar kunnat uttagas. Likaså bör beaktas, att de s. k. skogsvårdsavgifterna som hittills utgått med 1.8 % på försålda virkets rotvärde, i vissa fall kunna betraktas som en skogsbruket åvilande skatt. Visserligen äro dessa avgifter avsedda att i form av bidrag till dikning och andra skogsvårdsarbeten efter skogsvårdsstyrelses beprövande återbördas till skogarna, men genom dylika anslag återfå t. ex. de allmänna skogarna ingen som helst del och i allmänhet torde även bolagens skogar i praktiken ha åtnjutit väsentligt lägre bidrag, än som svarar mot inbetalda skogsvårdsavgifter. Jämväl dessa båda omständigheter torde därför kunna tagas i betraktande, när det gäller välja repartitionstal för skogsbrukets objektbeskattning. På sålunda anförda starkt vägande sakskäl, vilka t. o. m. utmynnat i ett av Kungl. Maj:t uppgjort förslag till avsevärt lägre repartitionstal för skog än för annan fastighet, måste det anses påtagligt att, repartitionstalet 0.04 för skogsbruk såväl absolut taget som ock i förhållande till andra näringsgrenars belastning är satt alltför högt. Huru stor sänkning, som bör företagas, låter sig givetvis icke matematiskt beräknas eller bevisas, utan måste man tillse, att merbelastningen ej får bliva oskäligt hård, jämförd dels med den inkomst, som i medeltal från skogsbruket inflyter, dels ock med andra näringars belastning. Under förutsättning, att övriga objektskatter komma att utgå med ungefärligen de belopp, som av kommittén föreslagits, måste det enligt mitt förmenande anses skäligt och rimligt, att såväl skogsmarkens som växande skogens objektbeskattning ordnas efter ett beräknat grundtal av högst 3 % på taxeringsvärdet. Då emellertid skatten i huvudsak bör uttagas i form av vid avverkningen utgående skogsskatt och icke som årlig fastighetsskatt, kominer detta föreslagna repartitionstal till huvudsaklig användning såsom beräkningsunderlag för den kvot, varmed skogsskatt skall uttagas enligt avverkade virkets rotvärde; och skall förslag och motiv härtill lämnas härnedan. Den skogliga objektskattens ordnande. Såsom i av mig författad, kommittéförslaget bilagd P. M. närmare framgår, är det ett från skogsvårdssynpunkt synnerligen viktigt krav, att skog icke belägges med årlig fastighetsskatt utan att beskattningen sker i samband med företagen avverkning. Detta krav har bl. a. vunnit beaktande av 1920 års riksdag, som med avslag å framlagd Kungl.

570 proposition i skrivelse till Kungl. Maj:t begärde särskild och skyndsam förnyad utredning av frågan om den kommunala beskattningen av skog med aktgivande å ena sidan på kommunens behov av säkra och stadigvarande skattekällor, å andra sidan av angelägenheten att främja ett uthålligt skogsbruk, börande härvid tagas i övervägande huruvida och i vad mån den kommunala skogsbeskattningen må ske i form av en fastighetsskatt grundad på själva skogsmarkens värde jämte inkomstskatt eller skogsaccis i sammanhang med skogens avverkning. Sedan 1920 års skogsbeskattningskommitté måst upphöra med sitt arbete, innan ovan begärda utredning hann bliva föremål för dess behandling, har kommunalskattekommittén, såsom ovan nämnts, nu sökt tillgodose de i riksdagens skrivelse uttalade önskemålen på så sätt, att inkomst av skogsbruk beskattas genom kommunal inkomstskatt, varjämte för skogsmarken skall utgöras årlig fastighetsskatt efter 4 % och för växande skogen efter 1 % på taxeringsvärdet. Dessutom uttages vid avverkningen skogsskatt, som i storlek ungefär kompenserar fastighetsskatt efter 3.3 % på taxeringsvärdet å växande skog och som, för tryggande av jämnare tillgång på skattemedel för kommunen, på visst sätt skall fonderas. Då jag emellertid enligt ovan framlagd motivering anmält avvikande mening beträffande dessa repartitionstals lämpliga storlek, återstår att bedöma, på vilka punkter en sänkning lämpligast bör ske. Närmast till hands ligger då att undersöka om icke det av riksdagen beaktade skogliga kravet på nedsättning eller total avskrivning av årliga fastighetsskatten speciellt på växande skog skulle kunna biträdas. Då nu fastighetsskatten vanligen motiveras därmed, att den skulle innebära en hög grad av trygghet för kommunen, speciellt under tiden då t. ex. inkomstskatten slår fel, vilket motiv även av kommittén åberopas, så torde först och främst böra undersökas, vilken betydelse nu föreslagna fastighetsskatt å skog i praktiken kan få för kommunen. Jag har därför bearbetat provtaxeringen i landskommunerna i avsikt att utröna huru stor del av kommunens samtliga skattekronor, som tillföres genom bibehållande av repartitionstalet O.oi för växande skog. Eesultatet visar då, att övriga skattekronor äro till den grad överväldigande att i genomsnitt ej mer än 1.46 % av totala debiteringen skulle härflyta från skogsvärdet. I sammandrag ter sig förhållandena för olika kommuner sålunda: Skattekronor av skogsvärde i % av samtliga

0 —1 1.1—2 2.1—3 3.1—4

Antal kommuner

14 5 4 4 Summa 27

Då av denna sammanställning framgår, att de på denna väg vunna skattekronorna icke i någon kommun skulle uppgå till ens 4 % av samtliga, så torde det vara klart och tydligt, att ett bibehållande av denna skatteform ingalunda kan vara något vitalt intresse för kommunen. Skogsvårdsintresset bör därför ej heller ha orsak vänta något motstånd från kommunalt håll vid yrkandet om detta låga repartitionstals totala

571 slopande eller utbytande mot skogsskatt vid avverkning. Emellertid torde det kunna befaras, att fastighetstaxeringen av växande skogens värde skulle bliva betydligt försämrad, om varken kommunerna eller den skattskyldige bleve direkt ekonomiskt intresserade av detta värdes åsatta storlek. Då en dylik försämrad taxering otvivelaktigt kan medföra en stor ekonomisk osäkerhet till skada såväl för den allmänna fastighetskrediten som ock vid förmögenhetsuppskattning i och för skatt till staten samt vid stämpelbeläggning av arvsmedel m. m., måste man ställa sig tveksam angående lämpligheten att helt slopa varje repartitionstal för växande skog. Ehuru jag tidigare vid flera tillfällen yrkat på dylik skatts totala borttagande, ha emellertid de sist anförda skälen synts mig så tungt vägande, att jag, om ock med tvekan, ansett mig böra biträda kommittéförslaget i denna punkt och sålunda bibehålla fastighetsskatt å växande skog efter repartitionstalet O.oi. Den sänkning i skogsbrukets skattebelastning, som jag ovan påyrkat, har jag sålunda måst inlägga dels å själva skogsskatten dels också å repartitionstalet för skogsmarksvärde. Om, såsom av mig föreslås, allmänna repartitionstalet för skogsbrukets objektbeskattning sänkes från 0.04 till 0.03, varav för växande skog endast O.oi skall uttagas genom fastighetsskatt, så skulle för evalvering i skogsskatt återstå O.02. Enligt i tidigare omnämnd P. M. meddelade beräkningsmetod och hjälptabell borde då skogsskatten bestämmas att utgå av den avverkade skogens rotvärde med så stor procent, som ehålles, då uttaxeringen per skattekrona multipliceras med faktorn O.205, d. v. s. vid t. ex. 10 kronors uttaxering bör 2.05 % av rotvärdet utgå som skogsskatt. Detta motsvarar tydligen en skogsskatt, utgörande c:a en femtedel av uttaxeringen per skattekrona. Nu är det emellertid till fördel för skogsägaren, om största möjliga del av objektskatten utgår i form av skogsskatt och för kommunen är det enligt vad ovan visats skäligen betydelselöst, om ytterligare någon mindre del av fastighetsskatten utbytes mot skogsskatt. Då sådan överflyttning av vissa angivna skäl ej lämpligen kunnat företagas med skatten å växande skog, kan i stället repartitionstalet för skogsmarkens värde utan olägenhet sänkas från 0.03 till O.oi och återstående O.02 uttagas genom skogsskatt. Den skogsskatteprocent, som bör utgå i stället för detta repartitionstal O.02 å markvärdet erhålles lätt, om i förutnämnd P. M. angiven ekvation användes på sätt, att växande skogens taxeringsvärde ersattes med markens taxeringsvärde utgörande 3 gånger normala nettoavkastningen. Insattes dessutom i ekvationen repartitionstalet O.02 i stället för O.oi, så fås efter lösning: p = O.045 s, där s betyder uttaxeringen per skattekrona samt p den procent å avverkade skogens rotvärde, som bör uttagas i skatt för att motsvara fastighetsskatt å markvärdet enligt repartitionstalet O.02. Lägges nu dessa 0.045 till förut för skogsvärde erhållna talet O.205, fås siffran 0.25 eller x/4. Om sålunda skogsskatteprocenten bestämmes till en fjärdedel av kommunens uttaxering per skattekrona, bör tydligen full kompensation erhållas för sänkningen i fastighetsskatten för såväl skogsmark som växande skog. Några bärande skäl till jämkning av detta på matematisk väg deducerade kompensationsbelopp finnas enligt min mening icke, utan bör det funna talet x/4 oförändrat gå i uttryck mot av kommittén föreslagna skogsskatteprocenten, utgörande V3 av uttaxeringen per skattekrona. Likaledes bör skogsmarken i lik37

572 het med växande skogen fastighetsbeskattas endast efter repartitionstalet O.oi. Då nu detta förslag principiellt utgår från ett huvudrepartitionstal av 0.03, kan det vara av intresse att beräkna, vilken höjning i effektiva skattetrycket, som i genomsnitt är att förvänta för skogsbruket enligt detta tal. Denna beräkning sker enligt samma metod som tidigare skildrats, då repartitionstalet 0.04 undersöktes, varvid dock den förändringen måste vidtagas, att antalet skattekronorna för skogsbruk sänkes med en fjärdedel eftersom repartitionstalet sänkts från 0.04 till 0.03. Betraktas då först skogsbruket som enskild näringsgren, belastad med objektskatt enligt repartitionstalet 0.03 samt med en genomsnittlig frekvens utgörande 5.8 % av samtliga kommunala skattekronor, så erhålles följande effektiva skattestegring: om nettoinkomsten utgör 4 °/b av tax.-värdet, stiger skatten med 65 % 11

"

/°

55 Öl

fO

"

/°

/O

Räknar man däremot in skogsbruket som ett led i övriga näringar, som även drabbas av objektskatt, så kommer totala frekvensen objektskattekronor att i "genomsnittskommunen" uppgå till omkring 19 % av samtliga, och följande effektiva skattehöjning erhålles vid repartitionstalet 0.03: om nettoinkomsten utgör 4 % av tax.-värdet, stiger skatten med 42 % 11

"

/O

" ^

/O

"

/O

""

/O

Den gjorda jämförelsen visar sålunda, att även det till 0.03 reducerade repartitionstalet under genomsnittliga förhållanden kommer att skärpa skogsbrukets kommunala beskattning i sådan grad, att man fortfarande måste ställa sig i någon mån tveksam, huruvida icke trycket blir för starkt speciellt i de kommuner, där inkomstskattekronorna äro i majoritet. För att lämna möjlighet till ytterligare jämförelser angående detta repartitionstals verkningar hänvisas till förut omnämnda tabell 2. .*• . Sammanfattning. På grund av vad sålunda härovan anförts, bör enligt min mening, därest kommittémajoritetens förslag blir lagt till grund för blivande lagstiftning, ändring ske i följande punkter: § 63. För jordbruksfastighets såväl skogsmarksvärde som skogsvärde bör påföras 1 skatteöre för varje ett hundra kronors taxeringsvärde. § 82. Skogsskatt skall utgå för varje ett hundra kronor av det avverkade virkets rotvärde med en fjärdedel av det belopp, som på en skattekrona under de senast förflutna 5 åren utdebiterats inom kommunen ."

573¶TABELL 1, visande ökningen i skattetrycket, om fastighet merbelastas enligt repartitionstalet 0.04.

komst av rastighet : procent av taxe-

Fastighetsskattekronor i procent av samtliga debiterade skattekronor mom kommunen 0

värdet 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

275 165 128 110

250 150 117 100

225 135 105

— — —

— — — —

—

— —

45¶Effektivt skattetryck, <iå inkomstskatten sättes =» 100 500 300 233 200 180 167 157 150 144 140

475 285 222 190 171 158 149 143 137 133

450 270 210 180 162 150 141 135 130 126

425 255 198 170 153 142 133 128 123 119

400 240 186 160 144 133 126 120 116 112

375 225 175 150 135 126 118 113 108 105

350 210 163 140 126 117 110 105 101

325 195 152 130 117 108 102

300 180 140 120 108 100

—

— — —

— —

— —

— —

—

TABELL 2, visande ökningen i skattetrycket, om fastighet merbelastas enligt repartitionstalet 0.03. Fastighetsskattekronor i procent av samtliga debiterade skattekronor inom kommunen

Nettoinkomst av fastighet i procent av taxeringsvärdet

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

400 250 200 175 160 150 143 138 133 130

200 125 100

180 113

Effektivt skattetryck, då inkomstskatten sättes = 100 380 238 190 166 152 143 136 131 127 124

360 225 180 157 144 135 129 124 120 117

340 213 170 149 136 128 121 117 113 111

320 200 160 140 128 120 114 110 107 104

300 188 150 131 120 112 107 103 100

280 175 140 123 112 105 100

260 162 130 114 104

240 150 120 105

220 137 110

Herrar Eriksson och Lindqvist: "Enligt vår mening ha icke tillräckliga skäl blivit anförda för sättande av ett lägre repartitionstal å en fastighets tomt- och indnstrivärde än å fastighetens jordbruksvärde. Den^ något förhöjda beskattning, som genom denna uppdelning nu vilar å tomt- och industrivärden, blir därigenom i större eller mindre omfattning borteliminerad. Sociala och samhälleliga synpunkter tala för,.

574 att tillgängliga tomtmarker icke i spekulationsintresse undandragas den öppna marknaden, och skattelagstiftningen bör i sin mån medverka till ett förhindrande av ett sådant förfarande. Den föreslagna lättnaden i fastighetsskatten för dessa värden kan ju anses vara så obetydlig, att frågan ur denna synpunkt saknar betydelse. Förslaget är dock ett avsteg från en, som vi hålla före, riktig skatteprincip och bör därför icke godtagas/' vid 70 §. Herr Eiserman har åberopat sitt yttrande vid 25 §. vid 76 och 81 §§. Herr Olsson har ansett husbehovsvirke icke böra indragas under skogsbeskattningen. vid 82 §. Herrar Olsson och Jonson hava hänvisat till sina vid 63 § avgivna yttranden. vid 89 §. Herrar Eriksson och Lindqvist hava ansett, att kommittén bort föreslå, att den nuvarande skatteskalan (progressivskatten till kommunen inklusive utjämningsandelen) oförändrad bibehålles.

575¶BILAGOR

576¶Bilagor, översikt. Sid.

1¶Förslag till kommunalskattelag, alternativ B

2. Förslag till kommunalskattelag, alternativ C

3. Socialstyrelsens undersökning av levnadskostnaderna inom jordbrukar- och löntagarhushåll på landsbygden 609 4. P. M. angående skogsbeskattning av professorn T. Jonson

5. P. M. angående kommunal skatteutjämning av landskamreraren G. V. Eiserman 649 6. Kommitténs provtaxering

577 1921 års kommunalskattekommittés betänkande. Bilaga nr 1.

FÖRSLAG till

KOMMUNALSKATTELAG ALTERNATIV B I. INLEDANDE STADGANDEN. 1 §. Lika med A: 1 §. 2 §. 1 mom. Kommuns skattebehov skall täckas genom kommunal repartitionsskatt, eller skatt för fastighet, skogsskatt, skatt för näring och skatt för inkomst, samt kommunal progressivskatt. Dessa skatter utgå på grund av taxering, som enligt de i denna lag stadgade grunder verkställes i den ordning och med ledning av de uppgifter, varom särskilt är stadgat. 2 mom. I fråga om kommuns rätt att upptaga särskilda skatter, avgifter eller bidrag gälla särskilda bestämmelser. 3 §. Lika med A: 3 §.

II. KOMMUNAL REPARTITIONSSKATT. 1 kap.

Om beskattning av fastighet. Skattepliktig fastighet. 4 § - 6 §. Lika med A: 4 §—6 §.

B

578¶Fastighets beskattningsnatur. Lika med A: 7 §.

7 §.

Taxeringsenhet. Lika med A: 8 §.

8 §.

Grunder för taxeringsvärdets bestämmande. 9 § - 1 2 §. Lika med A: 9 §—12 §. Taxeringsperiod. Lika med A: 13 §.

13 §.

Skattskyldighet. 14 §—15 §. Lika med A: 14 §—15 § (mut. mut.). 2 kap.

Om beskattning av avverkat virke och till avverkning upplåten skog. 16 §. Har ägare av jordbruksfastighet avverkat skog å egen mark för annat ändamål än husbehov, eller har han till annan upplåtit avverkningsrätt till skog, skall för det avverkade virkets eller den till avverkning upplåtna skogens taxerade rotvärde utgöras skogsskatt. 17 §. I fråga om virke, som fastighetsägare avverkat å egen mark för annat ändamål än husbehov, skall taxeringen till skogsskatt avse det virke, som, efter ty nedan sägs, är att anse som avverkat under beskattningsåret, och upptages under taxeringsåret det därvid taxerade beloppet i sin helhet till beskattning. Beträffande skog, vartill avverkningsrätt av fastighetsägare blivit un-

579 der beskattningsåret till annan upplåten, skall taxeringen avse den sålunda upplåtna skogen. Det därvid taxerade beloppet skall upptagas till beskattning under det taxeringsår, då köpeskilling för skogen är föremål för inkomstbeskattning. Varder köpeskillingen för skogen föremål för inkomstbeskattning under olika år, skall för varje sådant år så stor del av det taxerade beloppet upptagas till beskattning, som motsvarar den del av köpeskillingen, som då varder föremål för inkomstbeskattning. 18 §. 1 mom. Virke anses vara avverkat, då det blivit så tillrett och upplagt, att uppmätning av detsamma kan ske på i orten vanligt sätt. Kolvirke räknas som avverkat, då det blivit rest eller lagt till kolning eller förts från skogen för att annorstädes kolas. Har virke, sedan det fällts men innan med detsamma vidtagits sådan åtgärd, som nu är sagd, avyttrats eller använts, skall det anses såsom avverkat, när det avyttrades eller användes. Till virke hänföres jämväl vindfälld skog, toppar och annat avfallsvirke men ej stubbar, kvist och ris, löv, näver och lös bark. 2 mom. Har virke blivit avverkat för husbehov men sedermera försålts eller använts för annat än nyssnämnda ändamål, skall så anses, som hade virket blivit avverkat å den tid, då sådant förfogande över virket skedde. 19 §. Avverkat virkes eller för avverkning upplåten skogs rotvärde skall beräknas efter det pris, som liknande virke eller skog å orten, köpt eller såld å rot, skäligen bort betinga, avverkat virke vid den tid, då det, efter ty i 18 § sägs, är att anse som avverkat, samt för avverkning upplåten skog vid den tid, då upplåtelsen skedde. Beräkningen må, där så finnes lämpligt, ske på grundvalen av de pris, som gällt för oförädlat virke å för orten lämplig avsättningsplats med avdrag för direkta avverkningsoch transportkostnader. 20 §.

Rotvärde skall upptagas i jämna tiotal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal, bortfaller. Uppgår rotvärdet icke till 100 kronor, skall virket eller skogen ej upptagas till beskattning. 21 §. Skyldighet att erlägga skogsskatt åligger fastighetsägaren i fråga om virke, som blivit av honom avverkat. I fråga om skog, som upplåtits till

B

580 annan för avverkning, åligger skattskyldigheten den, som var ägare av fastigheten, då upplåtelsen skedde. Med ägare likställes sådan innehavare, varom i 77 § förmäles. 22 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid taxering, lämnat oriktigt meddelande eller har han, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts, att avverkat virke eller till avverkning upplåten skog icke inom vederbörande kommun taxerats till skogsskatt eller därstädes för lågt taxerats till sådan skatt, skall virke eller skog, som genom berörda förfarande inom kommunen undgått taxering eller för lågt taxerats, där eftertaxeras. Vad nu sagts om eftertaxering av avverkat virke eller till avverkning upplåten skog gäller även upptagande till beskattning av till skogsskatt taxerat belopp. Till skogsskatt taxerat virke eller skog må icke upptagas till beskattning senare än fem år efter det år, då virket eller skogen rätteligen bort upptagas till beskattning. Har den skattskyldige avlidit, upptages hans dödsbo såsom skattskyldigt; dock att dödsbo icke må upptagas såsom skattskyldigt senare än två år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering.

3 kap.

Om beskattning av näring. 23 §—29 §. Lika med A: 16 §—22 § (mut. m u t ) . 30 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid taxering, lämnat oriktigt meddelande eller har han, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts, att han icke blivit inom vederbörande kommun taxerad till skatt för näring eller blivit därstädes för lågt taxerad till sådan skatt, skall han där eftertaxeras till skatt för näring för vad som genom berörda förfarande förut undgått taxering. Eftertaxering (lika med A: 62 §) registrering.

581 4 kap.

Om beskattning av inkomst. Skattepliktig inkomst. 31 §. Lika med A: 23 §. 32 §. Såsom särskild förvärvskälla anses i fråga om: a) jordbruksfastighet: — — (lika med A: 24 § a) brukningsenhet; b) annan fastighet: varje annan fastighet eller komplex av dylika fastigheter, som är att anse såsom brukningsenhet; c) rörelse eller yrke: (lika med A: 24 § c—f.) rörelse i utlandet. 33 §. Lika med A: 25 § (mut. mut.).

Inkomst av jordbruksfastighet. 34 § - 3 6 §. Lika med A: 26 §—28 § (mut. mut.). Inkomst av annan fastighet. 37 §. Till intäkt av annan fastighet hänföres vad av fastighet här i riket, som taxerats såsom annan fastighet, kommit ägaren till godo, såsom: hyresvärdet av lägenhet, som ägaren använt för sin, sin familjs och sina personliga tjänares räkning, så ock av fastighet eller del därav, som ägaren använt i egen rörelse eller yrke; hyra eller annan ersättning för fastighet eller del därav, *som upplåtits till annan; intäkt genom försäljning eller annat tillgodogörande av fastighetens alster eller naturtillgångar; avgäld med mera dylikt, som influtit från fastigheten; frälseränta. Avkastning av plantering (lika med A : 2 9 § ) av samma fastighet.

B

582 38 §. 1 mom. Från bruttointäkten — — — (lika med A: 30 §) — — — uthyrning av lägenheter; värdeminskning, som fabriks- verkstads- magasins- eller därmed jämförlig byggnad är genom slitage underkastad; ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital. Medlem —• (lika med A: 30 § mut. mut.) till bostadslägenhet. 39 §. Lika med A: 31 § (mut. mut.) Inkomst av rörelse eller yrke. 40 §. Lika med A: 32 §. 41 §. Till intäkt i rörelsen eller yrket kommit honom tillgodo. Kantor samt utdelningar (lika med A: 33 §) likaledes som intäkt av rörelse eller yrke. 42 §. 1 mom. Från bruttointäkten i rörelse eller yrke må avdrag göras för allt, som är att anse som driftkostnad. Hit räknas: hyra för annan tillhörig fastighet eller del därav, som använts i rörelsen eller yrket; hyresvärdet av fastighet eller del därav, som av ägaren använts i rörelsen eller yrket, skolande nämnda värde upptagas till det belopp, varmed det redovisas såsom intäkt av fastigheten; kostnad för anskaffning (lika med A: 34 §) anställd i rörelsen eller yrket; kostnad för reparation och underhåll av till driften hörande maskiner, inventarier och dylikt; värdeminskning genom slitning (lika med A: 34 §) utfäst vinstutdelning. 3 mom. Avdrag får icke göras för: värdet av den skattskyldiges, hans hustrus eller hemmavarande barns under 16 år arbete i rörelsen eller yrket; ränta å eget i rörelsen eller yrket nedlagt kapital; kostnad för nyanskaffning av maskiner, inventarier, patenträtter och dylikt.

583 43 §. Lika med A: § 35 (mut. mut.)Inkomst av tjänst eller anställning. 44 §—47 §. Lika med A: 36 §—39 § (mut. mut.). Inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. 48 §. Lika med A: 40 §. Inkomst av kapital. 49 §. Lika med A: 41 § (mut. mut.). Särskilda från uppskattad inkomst medgivna avdrag. 50 §. 1 mom. Vid beräkning av skattepliktig inkomst av fastighet skall från den enligt 36 eller 39 § uppskattade inkomsten avdrag göras med fem procent av jordbruksfastighets jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde, en procent av jordbruksfastighets skogsvärde, sextio procent av det rotvärde å avverkat virke eller till avverkning upplåten skog, som, efter ty i 17 § är sagt, under taxeringsåret upptagits till beskattning, tre procent av skattevärde, som åsatts jordbruksnäring, samt fem procent av annan fastighets taxeringsvärde. 2 mom. Vid beräkning av skattepliktig inkomst av rörelse eller yrke, som åsatts näringsskattevärde, skall från den enligt 43 § uppskattade inkomsten avdrag göras med tre procent av detta värde. 3 mom. Avdrag med viss del av fastighets taxeringsvärde skall tillkomma den, som varit skyldig att för året närmast före taxeringsåret erlägga skatt för fastigheten, och beräknas efter det taxeringsvärde, som för året närmast före taxeringsåret varit gällande. Avdrag med viss del av taxerat rotvärde skall tillkomma den, som är skyldig att för taxeringsåret utgöra skogsskatt för det avverkade virket eller den till avverkning upplåtna skogen.

B

584 Avdrag med viss del av näringsskattevärde tillkommer den, som är skyldig att för taxeringsåret erlägga skatt för näringen. 4 mom. Uppgår inkomst, som ovan sägs, icke till så stort belopp som det, varför avdrag enligt 1 mom. medgivits, må avdrag för sålunda uppkommet underskott icke ske från inkomst av annan förvärvskälla. Uppstår överskott, räknas detta som skattepliktig inkomst. 5 mom. Därest skattskyldig, som inom viss kommun är berättigad till avdrag enligt 1 mom., inom samma kommun haft flera till jordbruksfastighet eller annan fastighet hänförliga förvärvskällor, skola inkomstberäkningarna för dessa förvärvskällor sammanföras, så att underskott a en av dem skall avgå å överskott å annan eller andra. Uppkommer därvid slutligt underskott, må detta avräknas å den skattskyldiges inkomst av annan till samma kommun hörande förvärvskälla. Uppkommer överskott, skall avdrag, som i 1 mom. avses, göras från detta överskott, så att endast vad därefter återstår av överskottet räknas som skattepliktig inkomst. 6 mom. Har skattskyldig, som inom viss kommun är berättigad till avdrag enligt 2 mom., inom samma kommun haft flera förvärvskällor hänförliga till rörelse eller yrke, som åsatts näringsskattevärde skola likaledes inkomstberäkningarna för dessa förvärvskällor sammanföras, sa att underskott å en av dem avgår från överskott å annan eller andra.' I fråga om därefter uppkommande underskott eller överskott äge vad for sådant fall är i 5 mom. stadgat motsvarande tillämpning. 7 mom. Skall inkomst enligt bestämmelserna i 5 kap. fördelas till beskattning mom flera kommuner, skall sammanförande av inkomstberäkningar enligt 5 och 6 mom. verkställas och avdrag, som i 1 och 2 mom. sags, ske, efter det fördelningen ägt rum. 8 mom. Såsom inom en kommun skattepliktig inkomst av annan förvärvskälla än som i 1 och 2 mom. avses räknas den uppskattade inkomsten, såvitt den skolat inom kommunen beskattas. 9 mom. Från sammanlagda beloppet av skattskyldigs inom en kommun skattepliktiga inkomst må avdrag göras dels för slutligt underskott, som i 5 och 6 mom. omförmäles, dels ock för underskott å annan förvärvskälla an som i nämnda mom. avses, om och i den mån samma underskott med tillämpning av de i 5 kap. meddelade bestämmelser är att nantora tall samma kommun, dock att sådant avdrag ej må ske för underskott a tillfällig förvärvsverksamhet. 10 mom. I hemortskommunen äger skattskyldig A: 42 § 2 mom. mut. mut.) uppburits. 11 mom. Har här (lika med A: 42 § 3 mom.) kronor.

(lika med

585 51 §. Lika med A: 43 § (mut. mut.). Ortsavdrag. 52 §—53 §. Lika med A: 44—45 § (mut. mut.)Beskattningsbar inkomst. 54 §—55 §. Lika med A: 46 §—47 § (mut. mut.). Äkta makars beskattning. 56 §. 1 mom. Äkta makar, som leva tillsammans, taxeras en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, som i 50 § 1, 2, 9 och 10 mom. medgives, helt eller delvis ej kunnat utgå av den därtill närmast berättigade makens i en kommun skattepliktiga inkomst, må bristen avräknas å den andra makens inkomst i samma kommun. Avdrag, varom stadgas i 52 och 53 §§, ävensom beskattningsbar inkomst skall beräknas för makarna gemensamt; och skall, därest någondera maken så påfordrar, den beskattningsbara inkomsten i jämna tiotal kronor fördelas dem emellan efter förhållandet mellan deras i kommunen taxerade inkomster. 2 mom. Äkta makar (lika med A: 48 § 2 mom.) skattskyldiga. Skattskyldighet. 57 §—61 §. Lika med A: 49—53 § (mut. mut.). Eftertaxering. 62 §. Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid taxering, lämnat oriktigt meddelande eller har han, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts, att inkomst icke blivit inom vederbörande kommun taxerad

B

586 eller blivit därstädes för lågt taxerad, skall den skattskyldige där eftertaxeras för vad som genom berörda förfarande förut undgått taxering. Eftertaxering (lika med A: 62 §) registrering. 5 kap.

Om beskattningsort och fördelning i vissa fall av beskattningsföremål till beskattning i flera kommuner. Skatt för fastighet. 63 §. Lika med A: 54 §. Skogsskatt. 64 §.

Skogsskatt skall utgöras till den kommun, där den skog är belägen, därå avverkning skett eller från vilken avverkningsrätt upplåtits. Skatt för näring. 65 §—67 §. Lika med A: 55 §—57 § (mut. mut.). Skatt för inkomst. 68 §—71 §. Lika med A: 58 §—61 § (mut. mut.). 6 kap.

Om repartitionsgrunder. 72 §. Skatt för fastighet, för näring och för inkomst skall av en var skattskyldig utgöras i förhållande till det antal skattekronor eller skatteören, som påföres honom enligt nedan stadgade grunder (repartitionstal): för jordbruksfastighet: fem skatteören för varje ett hundra kronor av fastighetens jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde och ett skatteöre för varje ett hundra kronor av fastighetens skogsvärde; för annan fastighet: fem skatteören för varje ett hundra kronor av fastighetens taxeringsvärde;

587 för näring: tre skatteören för varje ett hundra kronor av näringens skattevärde; för inkomst: ett skatteöre för varje krona av beskattningsbar inkomst. Skogsskatt skall utgöras efter ett repartitionstal av sextio skatteören för varje ett hundra kronor av avverkat virkes eller till avverkning upplåten skogs till beskattning upptagna rotvärde. Vid beräkning av den utdebitering per skattekrona, som inom landskommun erfordras för täckande av skattebehovet under året efter det år, då taxerat rotvärde upptagits till beskattning inom kommunen, skall av sagda repartitionstal medtagas allenast en tredjedel. Av vad som sedermera på grund av utdebiteringen inom landskommun inflyter i skogsskatt må högst en tredjedel tagas i anspråk för bestridande av utgifterna under förstnämnda år. Återstoden skall avsättas till framtida användning på sätt i förordningen om kommunalstyrelse på landet närmare skils. Ett hundra skatteören bilda en skattekrona. 7 kap.

Särskilda bestämmelser. 73 §. Lika med A: 96 §. 74 §—76 §. Lika med A: 64 §—66 § (mut. m u t ) . 77 §. Lika med A: 97 §. 78 §—84 §. Lika med A: 67 §—73 § (mut. mut.). 85 §. Finnes inom kommun municipalsamhälle eller annat administrativt område, inom vilket menighet äger utöva beskattningsrätt, skall vid taxering enligt denna lag för en var skattskyldig angivas huru stor del av till beskattning upptaget rotvärde, av närings skatte värde eller av beskattningsbar inkomst, som å dylikt område belöper, och skola därvid de i denna lag givna bestämmelser om beskattningsort och fördelning av beskattningsföremål till beskattning i flera kommuner hava motsvarande tilllämpning. 86 §.

Lika med A: 75 §. 38

B

588¶III. KOMMUNAL PROGRESSIVSKATT. 87 §. Lika med A: 88 § (mut. mut.).

1 mom. Den kommunala progressivskattens grundbelopp utgör: a) för annan skattskyldig än svenska aktiebolag och solidariska bankbolag: för den del av det till inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet, som överstiger 0,5 procent 000 kronor 3 000 kronor men ej 9 000 9 000 15 000 35 000 60 000 00 000

?)

55 SJ

„ 15 000 „ 35 000 „ 60 000 „ 100 000

dock att skattens grundbelopp icke må i något fall överstiga 4,5 procent av det beskattningsbara beloppet, b) för svenskt aktiebolag och solidariskt bankbolag: för den del av det till inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet, som i förhållande till bolagets kapital överstiger 6 procent men icke 8 procent 0,5 procent 1 13 8 55

13 20 28 40 52

j

>>

>

>

>

>

20 28 40 52

dock att skattens grundbelopp icke må i något fall överstiga 3,75 procent av det beskattningsbara beloppet. För svenska kommanditbolag skall grundbeloppet för den del av bolagets inkomst, som belöper å kommanditdelägarna, beräknas på sätt ovan är sagt om svenska aktiebolag och solidariska bankbolag, skolande vid beräkningen av inkomstprocenten hänsyn tagas allenast till den del av bolagets kapital, som belöper å kommanditdelägarna. 2 mom. Progressivskattens grundbelopp upptages i jämna kronor, så att belopp, som ej uppgår till fullt krontal, bortfaller. 89 §. 1 mom. Skattskyldig taxeras till kommunal progressivskatt i den kommun, där han taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.

589 Överstiger progressivskattens grundbelopp 300 kronor, skall grundbeloppet utgå till den eller de kommuner, där den skattskyldige åtnjutit inkomst av beskaffenhet att kunna taxeras till kommunal repartitionsskatt. Har han åtnjutit sådan inkomst i flera kommuner, skall grundbeloppet av progressivskatten uppdelas mellan kommunerna efter förhållandet mellan de belopp, som i varje kommun skulle hava utgjort den skattskyldiges till kommunal repartitionsskatt taxerade inkomst, därest avdrag, varom i 50 § 1 och 2 mom. förmäles, icke medgivits, skolande förhållandetalen avrundas nedåt till jämna hundratal kronor. Därest vid sådan fördelning annan kommun än den, där den skattskyldige taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, skulle erhålla grundbelopp understigande 50 kronor, skall sådant grundbelopp tillföras sistnämnda kommun. Överstiger progressivskattens grundbelopp icke 300 kronor eller har den skattskyldige icke i någon kommun åtnjutit inkomst av beskaffenhet att kunna taxeras till kommunal repartitionsskatt, tillföres grundbeloppet i dess helhet den kommun, där han taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt. 2 mom. Är kommun delad i eller mellan olika församlingar eller skoldistrikt, och skulle med tillämpning av de i 85 § angivna grunder den beskattningsbara inkomst, vartill den skattskyldige skulle hava inom kommunen taxerats till kommunal repartitionsskatt för inkomst, därest avdrag, varom i 50 § 1 och 2 mom. förmäles, icke medgivits, uppdelas mellan olika sådana delar av kommunen, skall — efter förhållandet mellan de enligt sådan fördelning å varje kommundel belöpande inkomstbeloppen, avrundade nedåt till jämna hundratal kronor — uppdelning ske av det grundbelopp, efter vilket den skattskyldige har att inom kommunen utgöra progressivskatt. 90 §. Såsom kommunal progressivskatt skall av det skattskyldig inom kommunen påförda grundbeloppet för täckande av skattebehovet för kommun, församling och skoldistrikt utgå en tiondel för varje krona och en tusendel för varje öre, som per skattekrona utdebiteras i kommunal repartitionsskatt till kommun, församling och skoldistrikt, dock högst en och en halv gång samma grundbelopp. Är kommun delad i eller mellan olika församlingar eller skoldistrikt, skall beräkningen av den progressivskatt, som sålunda skall utgå, göras särskilt för varje sådan kommundel. Förslår ej den kommunala progressivskatten, så beräknad som nyss är sagt, till täckande av vad som efter skattekrona räknat skulle belöpa å utdebiteringen till kommun, församling och skoldistrikt, skall bristen

B

590 falla i första hand på utdebiteringen för skoldistriktet, i andra hand på utdebiteringen för församlingen och i sista hand på utdebiteringen för kommunen. Består församling eller skoldistrikt av flera kommuner eller skoldistrikt av flera församlingar, skall av progressivskatten i första hand utgå vad som enligt ovan stadgade grund belöper å utdebiteringen inom den större enheten. 91 § - 9 2 §. Lika med A: 94 §—95 §.

IV. GEMENSAMMA BESTÄMMELSER. 93 §—96 §. Lika med A: 98 §—101 § (mut. mut.).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927. Genom denna lag upphävas: förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst, sådan den lyder efter de ändringar i eller tillägg till densamma, som innehållas i senare därom utfärdade författningar; samt lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om virkestaxering med däri enligt lagarna den 29 juni 1921 och den 15 juni 1923 gjorda ändringar; dock att dessa författningar skola äga tillämpning även efter den nya lagens ikraftträdande i de hänseenden, som nedan angivas. Vid den nya lagens tillämpning skall följande iakttagas: 1. Bevillningsförordningens och skogsaccislagens bestämmelser skola fortfarande lända till efterrättelse vid eftertaxering till bevillning för inkomst och till skogsaccis; och skall, där någon eftertaxeras till bevillning för inkomst, han tillika taxeras till kommunal repartitionsskatt för inkomst för det till bevillning beskattningsbara beloppet. 2. Är vid den nya lagens ikraftträdande fastighet upplåten till annan eller lägenhet avsöndrad på viss tid eller på livstid, skall skyldigheten att utgöra skatt för fastigheten eller lägenheten för den tid, upplåtelsen eller avsöndringen avser, åligga den, som enligt förut gällande bestämmelser skulle varit skattskyldig till kommunen för fastigheten eller lägenheten. 3. Där skog avverkas på grund av upplåtelse, som skett före det denna lag trätt i kraft, har avverkaren att utgöra skogsaccis enligt äldre lags bestämmelser.

591 4. Finnes, då den nya lagen träder i kraft, i skogsaccisfond, som avsatts enligt 2 § i lagen om skogsaccis och om virkestaxering, medel, vilka ej skola tagas till användning under första året av den nya lagens giltighetstid, skall i fråga om sådana medel gälla vad i nyssnämnda äldre lag är därom stadgat. Till skogsaccisfond, som här avses, är jämväl att räkna medel, som inflyta efter den nya lagens ikraftträdande och enligt äldre lag skolat ingå till fonden.

B

593 1921 års kommunalskattekommittés betänkande. Bilaga nr 2.

FÖRSLAG till

KOMMUNALSKATTELAG ALTERNATIV O I. INLEDANDE STADGANDEN. 1 §. Lika med A: 1 §. 2 §. 1 mom. Kommuns skattebehov skall täckas genom kommunal repartitionsskatt, eller skatt för fastighet, skogsskatt och skatt för inkomst, samt kommunal progressivskatt. Dessa skatter utgå på grund av taxering, som enligt de i denna lag stadgade grunder verkställes i den ordning och med ledning av de uppgifter, varom särskilt är stadgat. 2 mom. I fråga om kommuns rätt att upptaga särskilda skatter, avgifter eller bidrag gälla särskilda bestämmelser. 3 §. Lika med A: 3 §.

IL KOMMUNAL REPARTITIONSSKATT. 1 kap.

Om beskattning av fastighet. Skattepliktig fastighet. 4 §.

För all inom riket belägen fastighet skall utom i de fall, varom i 5 och 15 §§ sägs, skatt utgöras.

C

594 Med fastighet förstås i denna lag vad enligt allmän lag är att hänföra till fast egendom, så ock byggnad, ändå att den enligt allmän lag ej är hänförlig till fast egendom, dock att registrering enligt lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. icke skall föranleda därtill, att sålunda registrerad egendom allenast på denna grund i beskattningsavseende hänföres till fast egendom. Lika med A: 5 §—6 §.

5 § - 6 §.

Fastighets beskattningsnatur. Lika med A: 7 §.

7 §. Taxeringsenhet.

Lika med A: 8 §.

8 §.

Grunder för taxeringsvärdets bestämmande. 9 § - 1 2 §. Lika med A: 9 §—12 §. Taxeringsperiod. Lika med A: 13 §.

13 §. Skattskyldighet.

14 §—15 §. Lika med A: 14 §—15 § (mut. mut.). 2 kap.

Om beskattning av avverkat virke och till avverkning upplåten skog. 16 §. Har ägare av jordbruksfastighet avverkat skog å egen mark för annat ändamål än husbehov, eller har han till annan upplåtit avverkningsrätt

595 till skog, skall för det avverkade virkets eller den till avverkning upplåtna skogens taxerade rotvärde utgöras skogsskatt. 17 §. I fråga om virke, som fastighetsägare avverkat å egen mark för annat ändamål än husbehov, skall taxeringen till skogsskatt avse det virke, som, efter ty nedan sägs, är att anse som avverkat under beskattningsåret, och upptages under taxeringsåret det därvid taxerade beloppet i sin helhet till beskattning. Beträffande skog, vartill avverkningsrätt av fastighetsägare blivit under beskattningsåret till annan upplåten, skall taxeringen avse den sålunda upplåtna skogen. Det därvid taxerade beloppet skall upptagas till beskattning under det taxeringsår, då köpeskilling för skogen är föremål för inkomstbeskattning. Varder köpeskillingen för skogen föremål för inkomstbeskattning under olika år, skall för varje sådant år så stor del av det taxerade beloppet upptagas till beskattning, som motsvarar den del av köpeskillingen, som då varder föremål för inkomstbeskattning. 18 §. 1 mom. Virke anses vara avverkat, då det blivit så tillrett och upplagt, att uppmätning av detsamma kan ske på i orten vanligt sätt. Kolvirke räknas som avverkat, då det blivit rest eller lagt till kolning eller förts från skogen för att annorstädes kolas. Har virke, sedan det fällts men innan med detsamma vidtagits sådan åtgärd, som nu är sagd, avyttrats eller använts, skall det anses såsom avverkat, när det avyttrades eller användes. Till virke hänföres jämväl vindfälld skog, toppar och annat avfallsvirke men ej stubbar, kvist och ris, löv, näver och lös bark. 2 mom. Har virke blivit avverkat för husbehov men sedermera försålts eller använts för annat än nyssnämnda ändamål, skall så anses, som hade virket blivit avverkat å den tid, då sådant förfogande över virket skedde. 19 §. Avverkat virkes eller för avverkning upplåten skogs rotvärde skall beräknas efter det pris, som liknande virke eller skog å orten, köpt eller såld å rot, skäligen bort betinga, avverkat virke vid den tid, då det, efter ty i 18 § sägs, är att anse som avverkat, samt för avverkning upplåten skog vid den tid, då upplåtelsen skedde. Beräkningen må, där så finnes lämpligt, ske på grundvalen av de pris, som gällt för oförädlat virke å för orten lämplig avsättningsplats med avdrag för direkta awerkningsoch transportkostnader.

C

596 20 §. Eotvärde skall upptagas i jämna tiotal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal, bortfaller. Uppgår rotvärdet icke till 100 kronor, skall virket eller skogen ej upptagas till beskattning. 21 §. Skyldighet att erlägga skogsskatt åligger fastighetsägaren i fråga om virke, som blivit av honom avverkat. I fråga om skog, som upplåtits till annan för avverkning, åligger skattskyldigheten den, som var ägare av fastigheten, då upplåtelsen skedde. Med ägare likställes sådan innehavare, varom i 66 § omförmäles. 22 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid taxering, lämnat oriktigt meddelande eller har han, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts, att avverkat virke eller till avverkning upplåten skog icke inom vederbörande kommun taxerats till skogsskatt eller därstädes för lågt taxerats till sådan skatt, skall virke eller skog, som genom berörda förfarande inom kommunen undgått taxering eller för lågt taxerats, där eftertaxeras. Vad nu sagts om eftertaxering av avverkat virke eller till avverkning upplåten skog gäller även upptagande till beskattning av till skogsskatt taxerat belopp. Till skogsskatt taxerat virke eller skog må icke upptagas till beskattning senare än fem år efter det år, då virket eller skogen rätteligen bort upptagas till beskattning. Har den skattskyldige avlidit, upptages hans dödsbo såsom skattskyldigt; dock att dödsbo icke må upptagas såsom skattskyldigt senare än två år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering. 3 kap.

Om beskattning av inkomst. Skattepliktig inkomst. 23 §. Lika med A: 23 §. 24 §. Såsom särskild förvärvskälla anses i fråga om: a) jordbruksfastighet: (lika med A: 24 § a) ningsenhet;

bruk-

597 b) annan fastighet: varje annan fastighet eller komplex av dylika fastigheter, som är att anse såsom brukningsenhet; c) rörelse eller yrke: om rörelsen eller yrket drivits med användande av däri nedlagt kapital eller avlönad arbetskraft: varje förvärvsverksamhet, som med avseende å enhetlighet i verksamhetens art samt gemensamhet i driftledning och driftkostnader är att anse såsom självständigt näringsföretag, samt i annat fall: all den förvärvsverksamhet av ifrågavarande slag, som den skattskyldige bedrivit; d) tjänst eller anställning: (lika med A: 24 § d—f) utlandet. 25 §. Lika med A: 25 §. Inkomst av jordbruksfastighet. 26 §—28 §. Lika med A: 26 §—28 §. Inkomst av annan fastighet. 29 §. Till intäkt av annan fastighet hänföres vad av fastighet här i riket, som taxerats såsom annan fastighet,. kommit ägaren till godo, såsom: hyresvärdet av lägenhet, som ägaren använt för sin, sin familjs och sina personliga tjänares räkning, så ock av fastighet eller del därav, som ägaren använt i egen rörelse eller yrke; hyra eller annan ersättning för fastighet eller del därav, som upplåtils till annan; intäkt genom försäljning eller annat tillgodogörande av fastighetens alster eller naturtillgångar; avgäld med mera dylikt, som influtit från fastigheten; frälseränta. Avkastning av plantering (lika med A: 29 §) av samma fastighet. 30 §. 1 mom. Från bruttointäkten (lika med A: 30 §) uthyrning av lägenheter; värdeminskning, som fabriks- verkstads- magasins- eller därmed jämförlig byggnad är genom slitage underkastad; ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital. Medlem (lika med A: 30 §) till bostadslägenhet.

C

598 31 §. Lika med A: 31 §. Inkomst av rörelse eller yrke. 32 §. Lika med A: 32 §. 33 §. Till intäkt i rörelsen eller yrket kommit honom tillgodo. Eäntor samt utdelningar (lika med A: 33 §) likaledes som intäkt av rörelse eller yrke. 34 §. 1 mom. Från bruttointäkten i rörelse eller yrke må avdrag göras för allt, som är att anse som driftkostnad. Hit räknas: hyra för annan tillhörig fastighet eller del därav, som använts i rörelsen eller yrket; hyresvärdet av fastighet eller del därav, som av ägaren använts i rörelsen eller yrket, skolande nämnda värde upptagas till det belopp, varmed det redovisas såsom intäkt av fastigheten; kostnad för anskaffning (lika med A: 34 §) anställd i rörelsen eller yrket; kostnad för reparation och underhåll av till driften hörande maskiner, inventarier och dylikt; värdeminskning genom slitning (lika med A: 34 §) utfäst vinstutdelning. 3 mom. Avdrag får icke göras för: värdet av den skattskyldiges, hans hustrus eller hemmavarande barns under 16 år arbete i rörelsen eller yrket; ränta å eget i rörelsen eller yrket nedlagt kapital; kostnad för nyanskaffning av maskiner, inventarier, patenträtter och dylikt. 35 §. Lika med A: 35 §. Inkomst av tjänst eller anställning. 36 §—39 §. Lika med A: 36 §—39 §.

599 Inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. 40 §. Lika med A: 40 §. Inkomst av kapital. 41 §. Lika med A: 41 §. Särskilda från uppskattad inkomst medgivna avdrag. 42 §. 1 mom. Vid beräkning av skattepliktig inkomst av fastighet skall från den enligt 28 eller 31 § uppskattade inkomsten avdrag göras med sex procent av jordbruksfastighets jordbruksvärde, fem procent av jordbruksfastighets tomt- och industrivärde, en procent av jordbruksfastighets skogsvärde, sextio procent av det rotvärde å avverkat virke eller till avverkning upplåten skog, som, efter ty i 17 § är sagt, under taxeringsåret upptagits till beskattning, samt fem procent av annan fastighets taxeringsvärde. 2 mom. Avdrag med viss del av fastighets taxeringsvärde skall tillkomma den, som varit skyldig att för året närmast före taxeringsåret erlägga skatt för fastigheten, och beräknas efter det taxeringsvärde, som för året närmast före taxeringsåret varit gällande. Avdrag med viss del av taxerat rotvärde skall tillkomma den, som är skyldig att för taxeringsåret utgöra skogsskatt för det avverkade virket eller den till avverkning upplåtna skogen. 3 mom. Uppgår inkomst, som ovan sägs, icke till så stort belopp som det, varför avdrag enligt 1 mom. medgivits, må avdrag för sålunda uppkommet underskott icke ske från inkomst av annan förvärvskälla. Uppstår överskott, räknas detta som skattepliktig inkomst. 4 mom. Därest skattskyldig, som inom viss kommun är berättigad till avdrag enligt 1 mom., inom samma kommun haft flera till jordbruksfastighet eller annan fastighet hänförliga förvärvskällor, skola inkomstberäkningarna för dessa förvärvskällor sammanföras, så att underskott å en av dem skall avgå å överskott å annan eller andra. Uppkommer därvid slutligt underskott, må detta avräknas å den skattskyldiges inkomst av annan till samma kommun hörande förvärvskälla. Uppkommer överskott, skall avdrag, som i 1 mom. avses, göras från detta överskott, så att endast vad därefter återstår av överskottet räknas som skattepliktig inkomst.

C

600 5 mom. Skall inkomst enligt bestämmelserna i 4 kap. fördelas till beskattning inom flera kommuner, skall sammanförande av inkomstberäkningar enligt 4 mom. verkställas och avdrag, som i 1 mom. sägs, ske, efter det fördelningen ägt rum. 6 mom. Såsom inom en kommun skattepliktig inkomst av annan förvärvskälla än som i 1 mom. avses räknas den uppskattade inkomsten, såvitt den skolat inom kommunen beskattas. 7 mom. Från sammanlagda beloppet av skattskyldigs inom en kommun skattepliktiga inkomst må avdrag göras dels för slutligt underskott, som i 4 mom. omförmäles, dels ock för underskott å annan förvärvskälla än som i nämnda mom. avses, om och i den mån samma underskott med tillämpning av de i 4 kap. meddelade bestämmelser är att hänföra till samma kommun, dock att sådant avdrag ej må ske för underskott å tillfällig förvärvsverksamhet. 8 mom. I hemortskommunen äger skattskyldig, som är här i riket bosatt, därjämte njuta avdrag: 1) för sådant periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning, som han utgivit på grund av rättsligt bindande förpliktelse och som ej varit av den art, varom i 27 eller 34 § förmäles, dock att avdrag ej får ske för vad som utgått till annans undervisning eller uppfostran eller eljest till person, tillhörande givarens hushåll, och 2) för avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen samt för försäkringspremier och andra avgifter, som den skattskyldige, med frånräknande av uppburen vinstutdelning eller premieåterbäring, utbetalt för egen och i förekommande fall även för sin makes liv- kapital- livränte- sjuk- eller olycksfallsförsäkring ävensom för pupillförsäkring, dock att avdrag, som nu nämnts, ej må överstiga sammanlagt 200 kronor. Är skattskyldig gift och hava båda makarna försäkring eller försäkringar, som ovan avses, skall beloppet av premierna och avgifterna räknas för båda makarna samfällt. 9 mom. Har här : (lika med A: 42 § 3 mom.) kronor. 43 §. Lika med A: 43 §. Ortsavdrag. 44 §—45 §. Lika med A: 44 §—45 §. Beskattningsbar inkomst. 46 §—47 §. Lika med A: 46 §—47 §.

601 Äkta makars beskattning. 48 §. 1 mom. Äkta makar, som leva tillsammans, taxeras en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, som i 42 § 1, 7 och 8 mom. medgives, helt eller delvis ej kunnat utgå av den därtill närmast berättigade makens i en kommun skattepliktiga inkomst, må bristen avräknas å den andra makens inkomst i samma kommun. Avdrag, varom stadgas i 44 och 45 §§, ävensom beskattningsbar inkomst skall beräknas för makarna gemensamt; och skall, därest någondera maken så påfordrar, den beskattningsbara inkomsten i jämna tiotal kronor fördelas dem emellan efter förhållandet mellan deras i kommunen taxerade inkomster. 2 mom. Äkta makar (lika med A: 48 § 2 mom.) skattskyldiga. Skattskyldighet. 49 §—53 §. Lika med A: 49 § —53 §. Eftertaxering. 54 §. Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid taxering, lämnat oriktigt meddelande eller har han, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts, att inkomst icke blivit inom vederbörande kommun taxerad eller blivit därstädes för lågt taxerad, skall den skattskyldige där eftertaxeras för vad som genom berörda förfarande förut undgått taxering. Eftertaxering (lika med A: 62 §) registrering.

4 kap.

Om beskattningsort och fördelning i vissa fall av beskattningsföremål till beskattning i flera kommuner. Skatt för fastighet. 55 §. Lika med A: 54 §.

C

602 Skogsskatt. 56 §. Skogsskatt skall utgöras till den kommun, där den skog är belägen, därå avverkning skett eller från vilken avverkningsrätt upplåtits. Skatt för inkomst. 57 §—58 §. Lika med A: 58 §—59 §. 59 §. Där inkomst av rörelse eller yrke, efter ty i 58 § är sagt, skall tagas till beskattning i mera än en kommun, skall i fråga om inkomstens uppdelning gälla, att inkomsten beskattas i fråga om: bankrörelse i varje kommun, där huvud- avdelnings- eller kommissionskontor funnits, till så stor del, som å kontoret belöper efter förhållandetal, vilka uträknas på sätt i anvisningarna närmare angives; annan penningrörelse, emissionsrörelse och handel med värdepapper i varje kommun, där kontor funnits, till så stor del som å kommunen belöper efter förhållandet mellan de vid varje kontor influtna bruttointäkterna ; försäkringsrörelse, som drivits av inländsk försäkringsanstalt, i kommun, där avdelningskontor (ej agentur) funnits, till så stor del, som motsvarar förhållandet mellan å ena sidan den premieinkomst, som influtit vid kontoret, och å andra sidan samtliga intäkter av rörelsen i dess helhet, samt i kommun, där huvudkontor funnits, till återstående delen; försäkringsrörelse, som drivits av utländsk försäkringsanstalt, i de kommuner, där sysslomannen (generalagenten) haft kontor, efter förhållandet mellan de vid varje kontor influtna premieinkomsterna; rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft, till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits, fyrtiofem procent i kommun, där vatten- gas- eller kraftverk varit beläget, samt femtio procent i kommun, där förbrukning ägt rum, med iakttagande av de härom i anvisningarna meddelade närmare bestämmelser; flottningsrörelse till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits, samt i övrigt i de kommuner, där anläggning för flottleden funnits och flottning försiggått, i förhållande till flottledens längd inom de olika kommunerna; järnvägsdrift i vederbörande kommuner efter förhållandet mellan de inom varje kommun till järnvägens personal utbetalta avlöningsförmåner, skolande beräkningen härav ske enligt i anvisningarna meddelade närmare föreskrifter;

603 spårvögsdrift till fem procent i kommun, där spårvägen haft huvudkontor, samt i övrigt i kommuner, där spårvägen framdragits, efter förhållandet mellan de inom varje kommun influtna avgifter eller, där detta ej kan utrönas, efter spårvägslinjernås längd inom varje kommun; kanaldrift till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits, samt i övrigt i kommuner, som av kanalen berörts, efter fördelningstal, som fastställas av vederbörande länsstyrelse i enlighet med de i anvisningarna närmare angivna grunder; jordstyckningsföretag till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits, samt i övrigt i kommun, där fastighet, som varit föremål för styckning, är belägen, eller, därest fastigheter i olika kommuner varit föremål för styckning, i en var av dessa kommuner till så stor del, som belöper å köpeskillingarna för inom kommunen belägna, under beskattningsåret försålda fastigheter i förhållande till köpeskillingarna för samtliga under samma år försålda fastigheter; rörelse eller yrke av annat slag än de förut särskilt angivna till fem procent eller, där omständigheterna därtill föranleda, högre procent i kommun, där huvudkontor funnits, samt i övrigt i kommuner, där fast driftställe begagnats, efter ty som kan finnas skäligt med hänsyn till inom varje kommun tillverkade varors värde, handelsomsättnings storlek, antalet där sysselsatta arbetare eller annat förhållande, som kan tjäna till grund för bedömande av den inkomst, som företaget kan anses hava lämnat inom kommunen. 60 §. Lika med A: 61 §. 5 kap.

Om repartitionsgrunder. 61 §. Kommunal repartitionsskatt för fastighet och för inkomst skall av en var skattskyldig utgöras i förhållande till det antal skattekronor eller skatteören, som påföres honom enligt nedan stadgade grunder (repartitionstal): för jordbruksfastighet: sex skatteören för varje ett hundra kronor av fastighetens jordbruksvärde, fem skatteören för varje ett hundra kronor av fastighetens tomt- och industrivärde och ett skatteöre för varje ett hundra kronor av fastighetens skogsvärde; för annan fastighet: fem skatteören för varje ett hundra kronor av fastighetens taxeringsvärde; för inkomst: ett skatteöre för varje krona av beskattningsbar inkomst. 39

604 Skogsskatt skall utgöras efter ett repartitionstal av sextio skatteören för varje ett hundra kronor av avverkat virkes eller till avverkning upplåten skogs till beskattning upptagna rotvärde. Vid beräkning av den utdebitering per skattekrona, som inom landskommun erfordras för täckande av skattebehovet under året efter det år, då taxerat rotvärde upptagits till beskattning inom kommunen, skall av sagda repartitionstal medtagas allenast en tredjedel. Av vad som sedermera på grund av utdebiteringen inom landskommun inflyter i skogsskatt må högst en tredjedel tagas i anspråk för bestridande av utgifterna under förstnämnda år. Återstoden skall avsättas till framtida användning på sätt i förordningen om kommunalstyrelse på landet närmare skils. Ett hundra skatteören bilda en skattekrona. 6 kap.

Särskilda bestämmelser. 62 §.

Lika med A: 96 §. 63 §—65 §. Lika med A: 64 §—66 §. 66 §. Lika med A: 97 §. 67 §—73 §. Lika med A: 67 §—73 §. 74 §. Finnes inom kommun municipalsamhälle eller annat administrativt område, inom vilket menighet äger utöva beskattningsrätt, skall vid taxering enligt denna lag för en var skattskyldig angivas huru stor del av till beskattning upptaget rotvärde eller av beskattningsbar inkomst, som å dylikt område belöper, och skola därvid de i denna lag givna bestämmelser om beskattningsort och fördelning av beskattningsföremål till beskattning i flera kommuner hava motsvarande tillämpning. 75 §. Lika med A: 75 §.

III. KOMMUNAL PROGRESSIVSKATT. 76 §.

Lika med A: 88 §.

605 77 §. 1 mom. Kommunal progressivskatt skall utgöras: a) av annan skattskyldig än svenska aktiebolag och solidariska bankbolag: för den del av det till inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet, som överstiger 3 000 kronor men ej 7 000 kronor 0,5 procent 7 000 13 000 13 000 30 000 30 000 50 000 50 000 80 000 80 000 130 000 130 000 dock att skatten icke må i något fall överstiga 5 procent av det beskattningsbara beloppet, b) av svenskt aktiebolag och solidariskt bankbolag: för den del av det till inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet, som i förhållande till bolagets kapital överstiger 6 procent men icke 8 procent 0,5 procent „ „ 12 , 8 12 » „ 19 19 „ „ 26 , 26 ,, „ 34 , 34 „ „ 45 , 45 „ „ 65 ,

65 dock att skatten icke må i något fall överstiga 4,25 procent av det beskattningsbara beloppet. För svenska kommanditbolag skall skatten för den del av bolagets inkomst, som belöper å kommanditdelägarna, beräknas på sätt ovan är sagt om svenska aktiebolag och solidariska bankbolag, skolande vid beräkningen av inkomstprocenten hänsyn tagas allenast till den del av bolagets kapital, som belöper å kommanditdelägarna. 2 mom. Progressivskatt upptages i jämna kronor, så att belopp, som ej uppgår till fullt krontal, bortfaller. 78 §.

1 mom. Skattskyldig taxeras till kommunal progressivskatt i den kommun, där han taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt. Överstiger progressivskattens belopp 300 kronor, skall progressivskatten utgå till den eller de kommuner, där den skattskyldige åtnjutit in-

C

606 komst av beskaffenhet att kunna taxeras till kommunal repartitionsskatt. Har han åtnjutit sådan inkomst i flera kommuner, skall progressivskattebeloppet uppdelas mellan kommunerna efter förhållandet mellan de belopp, som i varje kommun skulle hava utgjort den skattskyldiges till kommunal repartitionsskatt taxerade inkomst, därest avdrag, varom i 42 § 1 mom. förmäles, icke medgivits, skolande förhållandetalen avrundas nedåt till jämna hundratal kronor. Därest vid sådan fördelning annan kommun än den, där den skattskyldige taxeras till inkomst- och förmögehetsskatt, skulle erhålla progressivskattebelopp understigande 50 kronor, skall sådant skattebelopp tillföras sistnämnda kommun. Överstiger progressivskattens belopp icke 300 kronor eller har den skattskyldige icke i någon kommun åtnjutit inkomst av beskaffenhet att kunna taxeras till kommunal repartitionsskatt, tillföres progressivskatten i dess helhet den kommun, där han taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt. 2 mom. Är kommun delad i eller mellan olika församlingar eller skoldistrikt och skulle med tillämpning av de i 74 § angivna grunder den beskattningsbara inkomst, vartill den skattskyldige skulle hava inom kommunen taxerats till kommunal repartitionsskatt för inkomst, därest avdrag, varom i 42 § 1 mom. förmäles, icke medgivits, uppdelas mellan olika sådana delar av kommunen, skall — efter förhållandet mellan de enligt sådan fördelning å varje kommundel belöpande inkomstbeloppen, avrundade nedåt till jämna hundratal kronor — uppdelning ske av den skattskyldiges inom kommunen utgående progressivskatt. 79 §—83 §. Lika med A: 91 §—95 § (mut. mut.).

IV. GEMENSAMMA BESTÄMMELSER. 84 §—87 §. Lika med A: 98 §—101 § (mut. mut.).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927. Genom denna lag upphävas: förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst, sådan den lyder efter de ändringar i eller tillägg till densamma, som innehållas i senare därom utfärdade författningar; samt lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om virkestaxering med däri enligt lagarna den 29 juni 1921 och den 15 juni 1923 gjorda ändringar ;

607 dock att dessa författningar skola äga tillämpning även efter den nya lagens ikraftträdande i de hänseenden, som nedan angivas. Vid den nya lagens tillämpning skall följande iakttagas: 1. Bevillningsförordningens och skogsaccislagens bestämmelser skola fortfarande lända till efterrättelse vid eftertaxering till bevillning för inkomst och till skogsaccis; och skall, där någon eftertaxeras till bevillning för inkomst, han tillika taxeras till kommunal repartitionsskatt för inkomst för det till bevillning beskattningsbara beloppet. 2. Är vid den nya lagens ikraftträdande fastighet upplåten till annan eller lägenhet avsöndrad på viss tid eller på livstid, skall skyldigheten att utgöra skatt för fastigheten eller lägenheten för den tid, upplåtelsen eller avsöndringen avser, åligga den, som enligt förut gällande bestämmelser skulle varit skattskyldig till kommunen för fastigheten eller lägenheten. 3. Där skog avverkas på grund av upplåtelse, som skett före det denna lag trätt i kraft, har avverkar en att utgöra skogsaccis enligt äldre lags bestämmelser. 4. Finnes, då den nya lagen träder i kraft, i skogsaccisfond, som avsatts enligt 2 § i lagen om skogsaccis och om virkestaxering, medel, vilka ej skola tagas till användning under första året av den nya lagens giltighetstid, skall i fråga om sådana medel gälla vad i nyssnämnda äldre lag är därom stadgat. Till skogsaccisfond, som här avses, är jämväl att räkna medel, som inflyta efter den nya lagens ikraftträdande och enligt äldre lag skolat ingå till fonden.

C

609 1921 års kommunalskattekommittés betänkande. Bilaga nr 3.

Kungl. Socialstyrelsens undersökning av levnadskostnaderna inom jordbrukarhushåll och löntagarhushåll på landsbygden. I. Undersökningens tillkomst och planläggning. I skrivelse den 18 december 1922 riktade 1921 års kommunalskattekommitté en förfrågan till socialstyrelsen, huruvida inom styrelsen en utredning kunde verkställas angående skillnaden i levnadskostnader för å ena sidan ett jordbrukar- (eller annat näringsidkar-) hushåll och å den andra ett löntagarhushåll. För belysande av syftet med ifrågavarande utredning återgives kommitténs skrivelse här nedan in extenso. "Enligt gällande beskattningslagar skall till inkomst av jordbruksfastighet räknas bland annat årliga värdet av bostad å fastigheten samt av vad skattskyldig direkt gjort sig tillgodo av jordbrukets eller dess binäringars avkastning för förbrukning i sitt hushåll eller eljest för sin, sin familjs och sina personliga tjänares räkning eller för avlöning av arbetspersonal eller för utgörande av undantagsförmåner m. m. sådant. Likaså skall såsom inkomst av rörelse upptagas bland annat värdet av i rörelsen tillverkade eller saluhållna varor eller produkter, som förbrukats för näringsidkarens, hans familjs eller personliga tjänares räkning eller för avlöning åt arbetspersonal. Erfarenheten har givit vid handen, att dessa naturaförmåner i de skattskyldigas deklarationer i allmänhet upptagas till relativt lågt värde, och att taxeringsmyndigheterna ej heller i någon mera avsevärd grad frångå denna värdesättning. Delvis torde detta bero därpå, att naturaförmåner, som skattskyldig tillgodogör sig av egen produktion, för honom upptagas efter eget realisationspris. Härtill kommer, att särskilt jordbrukare kunna ur näringen tillgodogöra sig en del nyttigheter, som svårligen kunna beräknas eller i allt fall icke bliva beräknade såsom inkomst, såsom skjutsar, biträde för personlig räkning av arbetspersonal i jordbruksnäringen m. m. dylikt. Härav blir en följd, att den i penningar taxerade inkomst, som en jordbrukare eller rörelseidkare anses åtnjuta, icke blir i beskattningshänseende fullt jämförlig med den inkomst, som en löntagare, vars intäkt utgår i kontant, åtnjuter. Den senare måste nämligen mot kontant betalning och till gällande minutpris förskaffa sig alla de förnödenheter och nyttigheter, som den förre hämtar direkt ur sin egen näring. Med andra

610 ord: en krona taxerad inkomst av jordbruksfastighet och i viss mån även av annan näring har ett större realt värde med hänsyn till den skattskyldiges levnadsstandard än en krona taxerad inkomst av tjänst arbetsanställning eller kapital. Detta gäller förnämligast sådana skattskyldiga, tor vilka levnadskostnaden spelar en mera avsevärd roll i deras årliga budget, d. v. s. skattskyldiga med små eller medelstora inkomster. För de stora inkomsttagarna, vare sig de äro jordbrukare näringsidkare, löntagare eller kapitalister, varder nu ifrågavarande förhallande av mindre betydelse i samma mån som deras levnadskostnader, i vad de bestridas ur egen produktion, utgöra en mindre del av deras ärliga budget. Under överläggningarna inom 1921 års kommunalskattekommitté har ovanberorda förhållande varit föremål för beaktande. Därvid har den önskan uttryckts, att, om och i den mån så vore möjligt, utredning bleve förebragt, på grund varav kommittén kunde bilda sig ett omdöme om betydelsen och åtminstone ungefärliga storleken av den förskjutning i skattetungan, som bliver en följd av den taxerade inkomstens olika reala värde, då den flyter ur ovannämnda olika förvärvskällor. Möjligen skulle någon ledning i nu ifrågavarande hänseende kunna vinnas genom en sammanställning av å ena sidan de förnödenheter och nyttigheter — kvantitativt räknade — som genomsnittligt för lämpliga grupper skattskyldiga förbrukas dels i lantbrukares (resp. rörelseidkares) hushåll med olika personantal och levnadsstandard, dels av löntagare med motsvarande hushåll och levnadsstandard samt å andra sidan det efter eget försäljnings- resp. inköpspris i penningar uppskattade värdet av dessa förnödenheter och nyttigheter. I händelse Socialstyrelsen är i tillfälle att efter antydda grunder eller andra, som Socialstyrelsen kan finna for ändamålet mera tjänliga, tillhandagå kommittén med utredning i ovanberörda hänseende, skulle sådant vara av stort värde för det arbete varmed kommittén nu är sysselsatt. På grund av därom inom kommittén framställd begäran får jag alltså hos Socialstyrelsen anhålla att Styrelsen ville till kommittén inkomma med yttrande, om och i vilken omfattning utredning i ovan angivna hänseende kan av Socialstyrelsen åstadkommas samt om den tid, inom vilken en eventuell utredning kan vara att emotse, och om därav möjligen föranledd kostnad." Inom socialstyrelsen företogs omedelbart en undersökning rörande möjligheten av att verkställa den av kommittén sålunda begärda utredningen. Sedan härvid konstaterats, att en dylik utredning borde i viss omfattning kunna utföras, avlät styrelsen den 13 januari 1923 en svarsskrivelse till kommittén med angivande av huru styrelsen tänkt sig riktlinjerna för utredningen. Styrelsen anförde med avseende härå följande. Levnadskostnadernas (höjd är beroende dels av de kvantiteter av varor och andra nyttigheter, som förbrukas inom ett hushåll, dels av de priser, till vilka dessa förnödenheter måste anskaffas. Med avseende på den förstnämnda faktorn eller hushållsbudgetens sammansättning har socialstyrelsen genom företagna s. k. levnadskostnadsundersökningar inhämtat ett material, som för de befolkningsgrupper, som med dessa undersökningar avsågos, måste anses som synnerligen värdefullt. Beträffande industriarbetar- och andra med dem i ekonomiskt avseende närmast jämställda löntagarhushåll införskaffades hushållsräkenskaper förda under ett helt räkenskapsår under loppet av

611 kalenderåren 1913 och 1914 från mer än 2 000 familjer. Av dessa räkenskaper befunnos 1355 vara så noggrant och detaljerat förda och i övrigt med varandra så jämförbara, att de kunnat läggas till grund för beräknandet av en fullständig hushållsbudget. En motsvarande undersökning för lantarbetarklassen (statare, torpare samt daglönare med och utan egen jord m. fl.) har verkställts av socialstyrelsen på grundval av hushållsböcker, i allmänhet förda under hela kalenderåret 1920 av inemot 400 hushåll. Även denna undersökning har kunnat bygga på ett så tillfredsställande primärmaterial, att styrelsen ansett sig kunna utnyttja detsamma till beräknande av en typisk lantarbetarbudget. Enligt styrelsens förmenande böra dessa bägge "normalbudgeter" kunna tjäna som grundval för den av kommittén ifrågasatta utredningen, såsom representativa för resp. löntagar- och jordbrukarhushåll i mindre bemedlad ställning. i Vid en jämförelse mellan jordbrukare och löntagare syftar man givetvis till att för bägge yrkesgrupperna få så representativa företrädare som möjligt, sålunda i ena fallet jordbrukare, som i största möjliga utsträckning leva på de produkter, som kunna dragas ur deras egen yrkesdrift, i det andra sådana löntagare, som helt och hållet äro hänvisade till inköp i detaljhandeln. Det bör emellertid beaktas, att mycket stora kategorier av Sveriges befolkning företräda en mellantyp mellan dessa bägge ytterligheter. Detta gäller å ena sidan i fråga om sådana jordbrukare, som på grund av antingen klimatiska förhållanden eller ett mindre allsidigt bedrivet jordbruk endast i relativt mindre omfattning kunna leva på dettas avkastning, å andra sidan sådana löntagare, som vid sidan av sitt egentliga yrke bedriva småbruk i en eller annan form (egnahems- och andra lägenhetsägare, banvakter m. fl.). Det är uppenbart, att i de fall, då förstnämnda personer för sin näring taxeras som jordbrukare, de icke kunna draga alla de ekonomiska fördelar av sitt yrke, som måste förutsättas enligt den föreslagna utredningen, medan å andra sidan för nyss omförmälda löntagare en i någon mån gynnsammare ställning måste konstateras. Med avseende på andra näringsidkare än jordbrukare är socialstyrelsen icke i besittning av några budgetsiffror. Det vill emellertid förefalla sannolikt, att endast i relativt sällsynta fall en sådan näringsidkare kan för sin enskilda hushållning draga så stor ekonomisk fördel av sin näringsdrift, att de gjorda besparingarna skulle belöpa sig till någon avsevärdare procent av hela hushållskostnaden. I regel äro nämligen dessa näringsidkare ogynnsammare ställda än jordbrukarna såväl med avseende på mångfalden och betydelsen i hushållsförbrukningen av de varor, som de kunna tillgodogöra sig ur sin rörelse, som ock beträffande de priser, som för dylika varor skäligen kunna debiteras. Utredningen torde sålunda med fog kunna begränsas till en jämförelse mellan jordbrukar- och löntagarbudgeter. De utgiftsposter, vilka ingå i en fullständig hushållsbudget, pläga av socialstyrelsen uppdelas i sex huvudgrupper, nämligen för livsmedel, bostad, bränsle och lyse, beklädnad, skatter och övriga utgifter. Såsom i det följande närmare skall motiveras, bör jämförelsen mellan levnadskostnaderna ske under förutsättning att jordbrukaren och löntagaren, vilkas hushållsutgifter skola beräknas, äro bosatta å en och

612 samma ort och sålunda leva under förhållanden, som skilja sig åt endast i den mån yrket sådant hetingar. Under denna förutsättning torde det vara uppenbart, att de bägge kategorierna av hushåll äro för tillgodoseende av en viss levnadsstandard beträffande några utgiftsposter underkastade enahanda utgifter. Detta gäller sålunda i fråga om beklädnadskontot samt åtskilliga poster inom gruppen "övriga utgifter", såsom för inköp av husgeråd, tvätt- och renhållningsmedel o. s. v. samt för läkare och medicin, intellektuella ändamål, förenings- och försäkringsavgifter m. fl. Dessa poster torde sålunda icke erfordra någon särskild utredning. Vidare bortfaller givetvis skatteposten. Med avseende åter på värdet av vissa arbetsprestationer (vilka jämte de här ovan omnämnda posterna räknas till "övriga utgifter"), såsom arbetshjälp i hemmet, skjutsar och andra körslor m. m., synes det påtagligt, att ett jordbrukarhushåll i allmänhet befinner sig i en viss förmånsställning, men torde det med hänsyn till de ytterst varierande individuella förhållandena vara mycket vanskligt att uppskatta det genomsnittliga värdet av dessa förmåner. Utav de därefter återstående utgiftsposterna torde det med avseende på bostadskostnaden få antagas, att vid taxeringen en lantbrukares och en löntagares bostadsförmåner komma att upptagas efter enahanda grunder. Sker ej så, utan taxeras en jordbrukares bostad lägre än en likvärdig löntagarbostad å samma ort, torde det icke vara omöjligt att erhålla material för verkställande av jämförelser. Det område, som utredningen skulle komma att omfatta, bleve emellertid, enligt vad ovan är sagt, i huvudsak inskränkt till huvudposterna livsmedel samt bränsle och lyse. Storleken av förbrukningen utav de skilda hithörande varuslagen inom typiska lantbrukar- och löntagarhushåll framgår ur de i det föregående omförmälda normalbudgeterna. Det gäller sålunda ytterligare att anskaffa ett tillräckligt material för belysande av de priser, till vilka hushåll av de bägge kategorierna erhålla ifrågavarande varupartier. I fråga om de priser, vilka gälla i detaljhandeln, har styrelsen att tillgå ett omfattande material, i det att från vissa orter (städer och stadsliknande samhällen) fortlöpande införskaffas noteringar rörande detaljhandelspriser å viktigare förnödenheter, som ingå i enklare hushålls förbrukning. Dessa priser, vilka, kombinerade med den förstnämnda av de bägge i det föregående berörda normalbudgeterna, begagnas vid uträknandet av socialstyrelsens levnadskostnadsindex, torde kunna tillmätas ett högt vitsord för tillförlitlighet och vara för kommitténs ändamål fullt användbara. Större svårighet yppar sig däremot att erhålla uppgifter angående de priser, som av jordbrukarna kunna betingas vid försäljning av deras produkter. Ehuru på detta område förekomma noteringar av åtskilliga slag och för olika ändamål — markegångssättningar, uppgifter i olika syften inhämtade av socialstyrelsen och statistiska centralbyrån, Sveriges allmänna lantbrukssällskaps noteringar med flera — torde det bliva nödvändigt att på detta område inhämta vissa nya primäruppgifter. I den mån dylika kunna erhållas, vilket, när det gäller en tillfällig utredning, torde kunna ske genom hushållningssällskapens sekreterare och konsulenter med flera, kan med tillhjälp av den ovannämnda lantbrukarbudgeten en beräkning av levnadskostnaderna utföras jämväl för

613 producenthushåll. Det är sålunda införskaffandet av producentprisnoteringar av tillräcklig rikhaltighet och vederhäftighet, som utgör den största svårigheten och vållar den största tidsutdräkten för verkställandet av den utav kommittén ifrågasatta utredningen, och är det givetvis i hög grad beroende på, huruvida den här ovan förutsatta medverkan kan vinnas från hushållningssällskapens tjänstemän ävensom direkt från producenter, om ett tillfredsställande resultat skall ernås. Med avseende på ifrågavarande noteringar anser styrelsen sig böra framhålla, att det synes styrelsen tvivelaktigt, om insamlande av dylika vid ett enda tillfälle kan giva ett så tillfredsställande resultat, att åtgärder av den ekonomiska räckvidd, som de inom kommittén föreslagna, böra byggas på resultatet av en dylik engångsutredning. Även om ett synnerligen rikhaltigt och i olika avseenden fullt belysande prismaterial kan erhållas, torde det dock böra beaktas, att förhållandet mellan jordbrukarnas försäljningspriser och de konsumerande klassernas inköpspriser icke kan antagas vara fullt konstant året runt utan i stället är underkastat vissa säsongvariationer. Man torde därför böra förutsätta, att prisinsamling sker åtminstone vid 2 å 3 tillfällen med någon tids mellanrum. När budgeter och prislistor blivit fastställda, har man möjlighet att framräkna årskostnaden för varje vara genom att multiplicera kvantitet och pris. Totalkostnaden för livsmedel, bränsle och lyse åstadkommes därefter genom att lägga tillsammans nyssnämnda produkter. Härtill adderas slutligen årskostnaden för de övriga utgiftsposterna (bostad, kläder och övriga utgifter). Då budgeterna avse förbrukningen per konsumtionsenhet ( = vuxen man), kan den funna skillnaden mellan budgeternas slutsumma (i absoluta tal eller procentiskt) med lätthet tillämpas på hushåll av olika storlek och (om så önskas) sammansättning. För att erhålla en tillförlitlig jämförelse måste man, som förut är antytt, förutsätta, att de jämförda hushållen bo på en och samma ort eller orter med enahanda prisnivå och i övrigt överensstämmande levnadsförhållanden. Skedde ej så, bleve påtagligen en orättvisa begången mot hushåll av den kategori, som förutsattes leva å de billigare orterna, enär den olika graden av dyrhet å skilda orter vid beskattningen utjämnas genom de på grundval av gällande dyrortsgruppering graderade skattefria avdragen. Ytterligare vill styrelsen framhålla, att det givetvis vid jämförelse mellan samhällsklasser, som hava sin hushållning anlagd på olika sätt, möter stora svårigheter att avgöra, om de erhållna hushållsbudgeterna kunna anses representera en och samma fullt jämförbara levnadsstandard, och att det givetvis alltid i sista hand måste vara beroende på ett subjektivt omdöme, om en sådan jämförbarhet uppnåtts. Skulle den ena av de bägge jämförda hushållsbudgeterna förutsätta en högre standard än den andra, lärer det givetvis ställa sig svårare att verkställa en jämförelse av levnadskostnaderna de bägge fallen emellan. Vad slutligen beträffar den tid, som den begärda utredningen skulle komma att taga och de av densamma föranledda kostnaderna, äro bäggedera beroende av den noggrannhet, med vilken undersökningen av producentpriserna anses behöva företagas. Socialstyrelsen anser det mest önskvärda vara, att insamling av dylika priser kunde företagas vid åt-

614 minstone tre tillfällen, nämligen ett under vardera instundande vår, sommar och höst. Bearbetningen av de inkomna prisrapporterna behöver icke taga lång tid i anspråk, varför utredningen torde kunna föreligga färdig c:a en månad efter det att materialet från det sista insamlingstillfället fullständigt inkommit till styrelsen. Det mest maktpåliggande arbetet torde bestå i vissa kontrollundersökningar i och för bestämmandet av olika felkällors betydelse. Detta arbete blir ungefär enahanda, vare sig prisnoteringar införskaffas vid ett eller flera tillfällen. De totala kostnaderna torde kunna uppskattas till c:a 2 000 kronor." Sedan frågan varit föremål för ytterligare behandling av kommittén och därvid uttalats farhågor för att utförandet av undersökningen skulle kunna fördröja avslutandet av kommitténs uppdrag, vidtogs den ändringen i planen för utredningen, att de prisuppgifter å viktigare slag av jordbruksförnödenheter, som behövde insamlas, skulle avse förhållandena vid olika tillfällen under sommaren och hösten 1922 samt våren 1923; härigenom beräknades utredningen kunna föreligga färdig redan under juni månad 1923 under förutsättning att prisuppgifterna utan allt för stort dröjsmål inkomme till socialstyrelsen. I underdånig skrivelse den 18 januari 1923 hemställde sedan kommittén, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt socialstyrelsen att verkställa ifrågavarande utredning enligt ovan angivna plan, ävensom bemyndiga kommittén att gälda kostnaderna för utredningen med sina expensmedel. Genom nådigt brev den 26 januari 1923 bifölls denna hemställan. II. Undersökningsmaterialets beskaffenhet och bearbetning. Det primärmaterial, som ligger till grund för undersökningen, utgöres enligt den uppgjorda planen av tvenne olika slag, nämligen dels hushållsbudgeter, dels prisuppgifter. Hushålls- Med avseende på hushållsbudgeterna må först erinras, att de särskilda budgeter- poster, som ingå i en fullständig budget, pläga sammanföras till sex huvudgrupper: livsmedel, bostad, bränsle och lyse, beklädnad samt "övriga utgifter". Vid förevarande undersökning har man emellertid ansett tillräckligt att medtaga endast posterna livsmedel samt bränsle och lyse; för de övriga posterna torde nämligen å samma ort boende löntagar- och jordbrukarhushåll i stort sett vara underkastade enahanda kostnader för tillgodoseende av samma levnadsstandard. Vad sedan beträffar de specialbudgeter, som kommit till användning vid beräkningar av livsmedels- och bränslekostnaderna för de båda hushållskategorierna, torde böra nämnas följande. Livsmedelsposten.

För löntagar- (i det följande även kallad konsument-) hushållets vidkommande har man i fråga om livsmedelsposten utgått från resultaten av 1913—1914 års budgetundersökning. De vid denna undersökning erhållna uppgifterna om förbrukningen av viktigare slag av livsmedel inom arbetare- och lägre tjänstemannafamiljer av olika storlek och sammansättning ha omräknats till att avse ett hushåll av viss, bestämd storlek,

615 nämligen ett "normalhushåll", bestående av man, hustru och ett par minderåriga barn, utgörande tillsammans 2.6 konsumtionsenheter. 1 ) I 1913—1914 års undersökning deltogo 36 städer och stadsliknande samhällen. Vid bearbetningen av uppgifterna från de olika orterna befanns det bl. a., att konsumtionen uppvisade en hel del lokala skiljaktigheter. Dessa olikheter framgå av de landsdelsbudgeter, som uppställts på grundval av nämnda undersökning och som kommit till användning vid föreliggande utredning. Riket har därvid indelats i sju delar, nämligen Östra Sverige (omfattande Stockholms stad och län, Uppsala, Södermanlands, Västmanlands län utom bergslagsområdet i nordväst,' slättbygdsområdet av Örebro län samt Östergötlands län utom skogsbygderna i söder), Småland och öarna (omfattande södra delen av Östergötlands län samt Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Gottlands län), Södra Sverige (omfattande Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och södra delen av Hallands län), Västra Sverige (omfattande norra delen av Hallands län samt Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län), Bergslagen2) (omfattande Värmlands och Kopparbergs län samt2 bergslagsbygderna av Örebro och Västmanlands län), Nedre Norrland ) (omfattande Gävleborgs och Västernorrlands län, sydöstra delen av Jämtland (bl. a. silurområdet närmast Storsjön) samt kusttrakterna av Västerbottens län) samt slutligen Övre Norrland (omfattande Härjedalen samt Jämtlands fjälltrakter, Västerbottens läns lappmarker och Norrbottens län). Den framräknade riksbudgeten utgör emellertid ej ett aritmetiskt medeltal utan ett med hänsyn till antalet i 1913—1914 års undersökning deltagande familjer vägt medeltal av de olika landsdelsbudgeterna. De använda kvantitetstalen framgå av bifogade tabell 1. Några direkta uppgifter om konsumtionsförhållandena bland jordbrukare (i det följande även kallade producenter) finnas ej, utan har man utgått från resultaten av 1920 års undersökning rörande förbrukningen av olika slag av livsmedel inom lantarbetarhushåll och antagit, att denna varit representativ även för ett mindre bemedlat jordbrukarhushåll. Erfarenheten torde emellertid giva vid handen, att skillnaden i levnadssätt mellan lantarbetare och mindre bemedlade jordbrukare är skäligen ringa, i varje fall i fråga om födoämnesbudgeten. — Av praktiska skäl har budgeten vid de nedan företagna kostnadsberäkningarna undergått en del omräkningar. Med användande av vissa reduktionstal ha sålunda de förbrukade kvantiteterna skummjölk och grädde omräknats till oskummad mjölk liksom även de mycket små mängderna av mjukt vetebröd och skorpor utbytts mot vetemjöl samt av hårt och mjukt rågbröd mot råg- (rågsikt-) mjöl (beträffande budgeten för Övre Norrland har dock en omräkning av bröd ej ägt rum) (jfr sid. 623). o Budgetsmaterialet har emellertid varit för litet för att tillåta en så pass långt gående differentiering på olika landsdelar, som ägt rum för lönta1 ) Konsumtionsenheter äro tal, som uttrycka förhållandet mellan olika individers förbrukning, varvid en vuxen mans förbrukning satts lika med 1. Den konsumtionsenhetsskala, som här har använts, har följande enhetstal:

0—3

4—6

7—9

A ] d e r s å, r 10—12 13—14 5—16

17-18

19-

0.7 1.0 0.9 konsumtionsenheter f ? ä n £} °,02 J-» °nA 0.5 0.6 0.7 0.8 (kvinnor 0.1 0.2 0.3 0.4 0.5 2 ) För Bergslagen och Nedre Norrland har av vissa skäl räknats med en och samma budget.

616 garbudgeternas vidkommande; man har endast kunnat särskilja trenne områden: Södra Sverige (ungefär sammanfallande med motsvarande område för löntagarbudgeterna), Mellersta Sverige (omfattande ungefär de förut nämnda landsdelarna Östra och Västra Sverige, Småland med öarna samt Bergslagen) samt Norra Sverige (omfattande Nedre och Övre Norrland). Riksbudgeten visar konsumtionen inom samtliga i 1920 års undersökning deltagande familjer. Budgeterna, som omräknats till att gälla förbrukningen per normalhushåll, återgivas i tab. 2. Den fråga, som närmast uppställer sig till besvarande, är sedan, om de sålunda erhållna löntagar- och jordbrukarbudgeterna avse samma levnadsstandard. På den omständigheten beror nämligen till en del undersökningens resultat, ty om den ena budgeten återgiver en högre standard än den andra, komma under i övrigt lika omständigheter levnadskostnaderna enligt den förra budgeten att bliva högre än enligt den senare. I den av styrelsen uppgjorda planen har redan framhållits det vanskliga i att anställa en jämförelse mellan levnadsstandarden inom tvenne olika socialklasser; följande synpunkter torde dock böra beaktas" vid bedömandet av denna svårlösta fråga. Av en hushållsbudget erhåller man visserligen ett siffermässigt uttryck för levnadssättet men ej därför en uttömmande föreställning om standarden. Med avseende på livsmedelsposten — och det är närmast denna som för ifrågavarande utredning är av intresse — angiver en sådan budget endast de inköpta (eller på annat sätt erhållna) kvantiteterna av olika slag av livsmedelsråvaror men ej hur dessa råvaror tillvaratagas och beredas; levnadsstandarden blir i hög grad beroende på det "ekonomiska förståndet" hos husmodern. Inom jordbrukarhushållen, där man av de viktigaste varuslagen oftast har större förråd, torde man väl få räkna med att en mera betydande mängd går förlorad såsom avfall vid matlagningen än inom löntagarhushållen, där inköpen oftast ske för veckan eller för dagen. Budgetstatistiken visar emellertid, att den höjning av livsmedelsstandarden, som följer med ett ökat välstånd, tager sig uttryck dels i en ökning av näringsmängden (dock endast till en viss, av fysiologiska skäl betingad gräns), dels i en större omväxling i födoämnesbudgeten. För att undersöka näringsmängden har den inköpta (konsumerade) kvantiteten av varje särskilt varuslag multiplicerats med kalorital 1 ), vilka beteckna det näringsvärde, som tillgodogöres av människokroppen ("nettokalorier"); samma kalorital ha använts för både löntagar- och jordbrukarbudgeterna, d. v. s. varuslagens kvalitet har ansetts vara densamma. Vid denna beräkning har hänsyn tagits ej blott till de livsmedel, som meddelas i bifogade tabeller 1 och 2, utan även till återstående varuslag, för vilka tillfredsställande kvantitetsuppgifter ej alltid stått att erhålla (t. ex. charkuterivaror, fett och flott, grönsaker, frukt och bär, sirap, dryckesvaror o. s. v.); en del approximationer ha därvid ej kunnat undvikas. I genomsnitt för samtliga löntagarbudgeter erhåller man då 10 247 nettokalorier per dag och normalhushåll mot 12189 nettokalorier för lantarbetarhushållen; det senare talet ligger 19 % över det förra. Denna skiljaktighet kan till en del bero på att standarden bland de *) Kaloritalen återfinnas i publikationen "Livsmedelsförbrukningen bemedlade hushåll 1914—1918" i Sveriges officiella statistik, sid. 99.

inom mindre

617 undersökta lantarbetarhushållen skulle vara högre än bland stadsarbetarna, till en del även därpå, att jordbruksarbete kräver en större energiutveckling och därmed en större näringstillförsel än industriarbete. För att belysa denna fråga har styrelsen sammanställt den ovan konstaterade proportionen (100 :119) med resultaten av andra likartade undersökningar. Det material, som härvid stått till buds, har varit mycket torftigt. Några andra svenska utredningar finnas ej, och även utländska undersökningar av hithörande slag äro mycket fåtaliga. För 12 norska hushåll, därav hälften stads- och hälften lanthushåll, har E. Storsteen funnit,1 att näringsmängden för de senare låg 20 % högre än för de förra. ) Enligt några danska undersökningar från år 1909, omfattande såväl stadsarbetare som "landarbejder, husmeend och gaardmsend", var kalorimängden per konsumtionsenhet 33 % högre bland lantbefolkningen än bland stadsarbetarna. Välståndet bland lanthushållen var dock otvivelaktigt något större än bland stadshushållen. Uteslutes gruppen "gaardmsend", varigenom större jämförbarhet med stadsarbetarna ernås, får man till resultat, att näringstillförseln bland "landarbejder och husmsend" överskred industriarbetarnas med 24 %. Dessa siffror tyda på att jordbruksarbetet kräver en så mycket större näringstillförsel än vanligt industriarbete, att den vid de svenska undersökningarna funna proportionen mellan de båda näringsmängderna ej behöver beteckna en skiljaktighet i standarden. Ytterligare tvenne omständigheter torde dock böra påpekas i detta sammanhang. Stadsarbetarbudgeten har antagits representativ för levnadssättet även bland mindre bemedlade löntagarhushåll boende på landsbygden. Huruvida och i vad mån en löntagare av sistnämnda kategori eller medlemmarna av hans familj kunna antagas ha ett tyngre arbete eller föra ett mera rörligt liv med åtföljande större näringsbehov än vad är fallet med stadsarbetarfamiljen, är svårt att avgöra. (Erinras må jämväl om att den för lantarbetarhushållet funna näringsmängden ansetts typisk även för ett mindre bemedlat jordbrukarhushåll.) Någon hänsyn härtill har emellertid icke tagits. Inom näringsfysiologien har man under de senaste åren framställt den åsikten, att under i övrigt lika omständigheter näringstillförseln ej blott är beroende av utförda arbetsprestationer utan därjämte röner inflytande av tillgången på livsmedel. En rikligare tillgång kan sålunda vara förenad med en merkonsumtion (åtföljd av stegrad ämnesomsättning eller sämre tillgodogörande av födan i kroppen) utan att näringsjämvikten rubbas. Det är givetvis omöjligt att avgöra, huruvida eller i vad mån en dylik överkonsumtion förefinnes inom jordbrukarhushållet, där tillgången på ett flertal viktiga livsmedel ofta torde vara riklig. Vid efterföljande beräkningar har man emellertid bortsett från denna omständighet och i stället förutsatt, att relationen 100 :119 är riktig för näringsbehovet vid samma standard inom en löntagarfamilj på landsbygden och ett jordbrukarhushåll. (Nedan (sid. 625) meddelas dock, hur skillnaden i livsmedels- (inkl. bränsle-) kostnaderna mellan dessa båda yrkesgrupper ändras, om nämnda proportion mellan näringsmängderna försk jutes.) Proportionen 100 :119 har antagits gälla ej blott för riket i dess helhet utan även för de olika landsdelarna. Man har härvid utgått från närings*) E. Storsteen: Et gaardbrukerbudget (Statsekonomisk tidskrift 1915 h. 1.).

618 tillförseln inom löntagarhushållen inom varje landsdel och sedan beräknat kostnaden för jordbrukarhushållen under förutsättning, att näringstillförseln för cle senare är 19 % högre än för de förra samt budgetens sammansättning sådan som jordbrukarbudgeterna utvisa för resp. landsdelar. Det andra kriteriet på livsmedelsstandardens höjd är kostens sammansättning, i det att kosten brukar bliva mera omväxlande, när välståndet ökas. En uppfattning om i vad mån de båda budgeterna äro jämförbara i detta avseende får man av följande beräkning. De i tabellerna redovisade budgeterna upptaga samma varuslag (det enda undantaget härifrån är grädde, som ej medtagits vid löntagarbudgeterna), bland vilka alla för kosten inom enklare hushåll mera viktiga födoämnen ingå. Näringsvärdet för de båda "riksbudgeterna" utgör 8 743 nettokalorier för löntagarhushållen och 11678 nettokalorier för jordbrukarhushållen. Jämföras dessa siffror med de ovan meddelade (10 247 resp. 12189), vilka avsågo budgeternas samtliga varuslag, finner man, att "de stora standardartiklarna", d. v. s. de i tabellerna redovisade varuslagen, upptaga 85 % av hela näringsmängden för löntagarhushållen mot 96 % för jordbrukarhushållen. Än tydligare blir denna skillnad, om man endast utgår från de största förbrukningsartiklarna, nämligen mjölk, smör och margarin, fläsk, vete- och rågmjöl samt bröd, potatis och socker, vilka i löntagarbudgeten upptaga 76 % mot i jordbrukarbudgeten 90 % av hela näringsmängden. Dessa tal tyda på att kosten är mera omväxlande sammansatt inom löntagarhushållen än inom jordbrukarhushållen, vadan den förra budgeten ur denna synpunkt skulle återgiva en högre levnadsstandard än den senare. Emellertid är här att märka, att levnadsstandarden är ett så pass subjektivt begrepp och till den grad beroende på nedärvda vanor och miljön, att de budgetstatistiska måtten ej få tillmätas alltför stor betydelse. En jordbrukare är givetvis så van vid sin ensartade kost, att han vid en ökning av välståndet i betydligt mindre grad än en löntagare söker skaffa sig omväxling i kosten; endast i relativt ringa mån torde jordbrukaren vid höjt välstånd exempelvis utbyta sin stora fläskkonsumtion mot kött eller fisk; i hans egna ögon torde hans levnadssätt ej beteckna en så låg standard som samma kosthåll gör i en industriarbetares. En skiljaktighet mellan de båda budgeterna, vilken ej torde kunna betraktas såsom en olikhet även i standarden, ehuru den inverkar på levnadskostnaderna, skall här omnämnas. Av budgeterna framgår, att jordbrukarhushållen i mycket liten omfattning (med undantag för Norrland) köpa bröd, medan detta i stor utsträckning är fallet med löntagarfamiljerna. Att härigenom de senares hushållning fördyras, är självklart. (Betydelsen av denna skiljaktighet i levnadssättet behandlas nedan) (sid. 626). Ytterligare en omständighet förtjänar att beaktas. Vid de för föreliggande undersökning verkställda beräkningarna av livsmedelskostnaderna inom ett löntagar- och ett jordbrukarhushåll har man utgått från budgeter, som innehålla samma slag av livsmedel. Då man sålunda bortsett från en hel del varuslag (charkuterivaror, konserver, grönsaker, dryckesvaror o. s. v.), som bidraga till att göra speciellt löntagarhushållningen omväxlande, har man utplånat en del av skiljaktigheterna mellan budgeterna och därmed gjort dem mera jämförbara. Kvar står

619 dock fortfarande en rätt markerad skillnad i sammansättningen, och det kan ej förnekas, att den större omväxlingen i löntagarbudgeten innebär ett fördyrande moment. I den mån löntagarhushållet ur denna synpunkt representerar en alltför hög standard i jämförelse med jordbrukarhushållet, förefinns alltså en felkälla i de nedan funna undersökningsresultaten. (För en approximativ beräkning av denna felkälla redogöres nedan) (sid. 626). De uppgifter, som 1913—14 och 1920 års levnadskostnadsundersök- Bränsieningar lämnat beträffande de förbrukade kvantiteterna av bränsle, måste posten. anses såsom ej fullt tillfredsställande. Särskilt gäller detta av lätt insedda skäl lantarbetarundersökningen. Då, såsom vid planens framläggande påpekats, de båda hushållskategorierna, som skola jämföras med varandra, antagas inneha bostäder av samma storlek och godhet, följer därmed, att även bränsleförbrukningen bör bliva i det väsentliga lika stor. Vid beräkningarna har man också utgått från denna förutsättning utan att alltså taga hänsyn till att av vissa skäl (mindre ekonomisk hushållning med bränsleförråden, hembakning) förbrukningen väl snarast torde vara något större inom jordbrukar- än inom löntagarhushållet. Med ledning av hushållsböckernas uppgifter ha approximativa kvantiteter insatts för de olika landsdelarna. Med avseende å lyse ha några särskilda beräkningar ej företagits, enär producentens och konsumentens kostnader för denna post kunna antagas vara ungefärligen lika stora. Vid beräkningarna av livsmedels- och bränslekostnaderna inom lön- Crista g arhushållen ha använts de noteringar, som regelbundet insamlas materMet genom socialstyrelsens ombud från 49 orter. Orterna ha sammanförts 8 Kon " i de förut omnämnda landsdelarna; för varje varuslag har beräknats ett p™ser landsdelsmedelpris såsom ett enkelt medeltal av ortsnoteringarna. "Rikspriserna" utgöra genomsnittsprisen å de 49 orterna (tab. 3). Då uppgifterna härröra från städer och stadsliknande samhällen, å vilka den allmänna prisnivån är jämförelsevis hög, måste de reduceras för att kunna gälla landsbygdsförhållanden. Härvid har man utgått från 1919 års dyrortsgruppering, vilken omfattade samtliga kommuner i riket. I förhållande till riksmedeldyrheten för posterna livsmedel, lyse och bränsle, vilken betecknats med siffran 1000, uppvisade ombudsorterna i genomsnitt indextalet 1 065 och samtliga jordbrukskommuner (d. v. s. samtliga ej i högre grad industrialiserade landskommuner) i riket indextalet 950. Ombudspriserna skola följaktligen reduceras med c:a 11 % för att kunna gälla såsom inköpspriser för en konsument på landsbygden. Motsvarande reduktionstal ha uträknats för varje särskild landsdel. Livsmedels- (inkl. bränsle-) kostnaderna för jordbrukarhushållet ha Proberäknats med användande av priser av tvenne olika slag. De varuslag, ducentsom av jordbrukaren själv produceras, ha värdesatts efter sådana priser, P riser som av honom kunnat betingas vid försäljning av hans egna produkter (producentpriser), medan åter de varuslag, som han måst inköpa, upptagits efter detaljpriser. Beträffande producentpriserna befanns det nödvändigt att för utredningens verkställande inhämta särskilda noteringar. Då styrelsen för utförande av denna del av undersökningen ansåg sig behöva rådgöra 40

620 med på området sakkunniga personer, tillkallade styrelsen såsom sakkunniga generaldirektör E. Insulander samt riksdagsmännen, godsägaren G. Sederholm och lantbrukaren P. H. Sjöblom. Vid sammanträde med de sakkunniga den 25 april 1923 behandlades dels frågan om å vilka varor producentpriser borde inhämtas och uppgjordes i samband härmed ett frågeformulär, dels tillvägagångssättet vid införskaffandet av uppgifterna. Till en början bestämdes närmare begreppet producentpris. I sin renaste form avse producentpriserna varornas värde på producentens egen gård utan varje tillägg av frakt och mellanhandsvinst. Då emellertid prissättningen oftast icke äger rum vid varje gård utan vid mera centrala uppköpsställen (järnvägsstation, hamn, mejeri, kvarn o. s. v.), måste man nöja sig med priserna å dessa senare orter, även om i dem ingå en del transport- (kör-) kostnader. Uppgifterna skulle sålunda avse producentens egna försäljningspriser fritt närmaste försäljningsställe utan inräknande av järnvägs- (ångbåts-) frakt. Alla priser, i vilka mellanhandskostnader ingå, borde undvikas liksom även bokföringspriser, som aweko från de verkliga försäljningspriserna. I insamlingsformuläret, vilket bifogas, angavs för varje särskilt varuslag de försäljningsvillkor, som noteringarna borde avse. Uppgifterna skulle vidare gälla för försäljning i parti; de priser, som erhållits vid försäljning i detalj direkt till konsumenter, borde ej upptagas. Vid värderingen av de produkter av den egna näringen, vilka förbrukas i hushållet, torde jordbrukarna i allmänhet upptaga dessa efter partipriser, även om de, såsom fallet är exempelvis beträffande mjölk, dag för dag införas i hushållningen. Slutligen föreskrevs, att uppgifterna skulle avse de gängse priserna under var och en av månaderna juli och november 1922 samt april 1923. Härmed avsågs bland annat att belysa säsongvariationernas i prisbildningen inverkan på levnadskostnaderna. För att bestämma å vilka varuslag producentpriser borde införskaffas, utgick man från resultaten av 1920 års lantarbetarundersökning, vilken bl. a. visar, i vad mån de olika livsmedlen inköpts kontant eller erhållits in natura. Den därvid funna fördelningen av varuslagen på "kontant inköpta" eller "erhållna in natura" har emellertid icke godtagits såsom gällande för ett jordbrukarhushåll; dels har man antagit, att förbrukningen av de viktigaste lantbruksprodukterna (exempelvis mjölk, mjöl, potatis) hos jordbrukaren helt täckes genom egen produktion, medan lantarbetaren ofta måste inköpa en del kontant till utfyllnad av staten (torpets avkastning e. d.), dels kan den senare erhålla en del livsmedel (t. ex. salt sill) in natura, vilka jordbrukaren måste köpa. Producentpriser ha, såsom ovan nämnts, behövt införskaffas blott för de varuslag, som inom jordbrukarhushållet i mera betydande utsträckning tillgodogöras av egen produktion. Dessa ha befunnits vara: mjölk, smör, ägg, fläsk, mjöl, ärter, potatis samt bränsle. Nyssnämnda livsmedel upptaga tillsammans 83 % av den totala näringsmängden i jordbrukarbudgeten. Bland andra varuslag, som möjligen kunde tänkas komma ifråga, är kött, vilket dock ej medtagits, enär förbrukningen är mycket ringa inom mindre bemedlade lanthushåll. Av lätt insedda skäl måste noteringar inhämtas på spannmål i stället för på mjöl. Beträffande de kvalitetsbe-

621 stämmelser, som föreskrevos för varje särskilt varuslag, hänvisas till formuläret. För införskaffandet av producentprisnoteringarna anhöll styrelsen om medverkan från hushållningssällskapen. I skrivelse till förvaltningsutskottens samtliga sällskap hemställde styrelsen, under åberopande av den stora betydelse undersökningen kunde förväntas erhålla för frågan om jordbruksbefolkningens beskattning, att utskotten ville vara styrelsen behjälpliga med utdelningen av frågeformulären bland jordbrukare, konsulenter och andra personer, som kunde tänkas äga erforderlig kännedom om prisbildningen på jordbruksprodukter. På detta sätt skulle enligt planen för undersökningen distribueras omkring 300 frågeformulär. Samtliga formulär kunde ej förväntas återkomma besvarade; det ansågs dock fullt tillräckligt med c:a 250 besvarade formulär. Samtliga hushållningssällskap ha med stor beredvillighet lämnat sin medverkan. I flera fall har intresset för undersökningen visat sig vara så stort, att ett större antal formulär rekvirerats och fördelats än vad styrelsen föreslagit, så att antalet från styrelsen utsända formulär uppgått till 380. Dessutom överlämnades från styrelsen till sällskapen ett erforderligt antal missivskrivelser (ett ex. bifogas), att användas vid formulärens utsändande till uppgiftslämnarna, samt på grund av från flera håll uttalad önskan jämväl avtryck av en artikel ur tidskriften Landtmannen (årg. 1923, nr 19) om undersökningen. Formulären skulle insamlas av sällskapen och efter erforderlig granskning översändas till styrelsen. Inalles ha till styrelsen inkommit 296 uppgifter.1) Fördelningen på de olika landsdelarna framgår av efterföljande tablå: Östra Sverige 84 uppgifter Småland och öarna 37 Södra Sverige 51 Västra Sverige 45 Bergslagen 26 Nedre Norrland 42 Övre Norrland 11 296 uppgifter Samtliga landsdelar, med undantag för Övre Norrland och möjligen Bergslagen, torde vara tillräckligt fylligt representerade. Uppgifterna ha av styrelsen underkastats en ingående granskning, varvid uppenbart felaktiga noteringar strukits. Vid granskningen har särskilt beaktats noteringsortens geografiska läge och avstånd till närmaste större avsättningsplats. Såsom kontrollmaterial ha använts förefintliga prisuppgifter, framför allt Sveriges allmänna lantbrukssällskaps noteringar. I allmänhet ha de lämnade prisuppgifterna kunnat godtagas. Härtill torde bland annat hava bidragit, att man uttryckligen begärt noteringar endast för sådana varor, som varje särskild uppgiftslämnare själv sålt eller beträffande vilka prisuppgifter utan besvär kunde av honom lämnas. Uppgiftslämnarna erhöllo också besked om att de vid noteringarnas avgivande endast behövde uppmärksamma förhållandena inom sin egen x ) Ytterligare 7 uppgifter ha inkommit sedan den tidpunkt (23 juni), då bearbetningen avslutats.

622 bygd. Tack vare dessa föreskrifter har man visserligen från flera uppgiftslämnare erhållit noteringar å blott en del av de i formuläret upptagna varuslagen, men å andra sidan har man nästan fullständigt undgått att få med prisuppskattningar eller rena fantasipriser. Granskningen av prisuppgifterna har i viss mån bekräftat det kända förhållandet, a,tt det alltid erbjuder en del svårigheter att retroaktivt införskaffa ett fullgott prismaterial. Sålunda torde uppgifterna för juli 1922 och i viss mån även för november 1922 ej i godhet kunna mäta sig med noteringarna för april 1923; dock synas helt naturligt de för november uppgivna spannmålsprisen i allmänhet vara invändningsfria. I några trakter — och detta gäller särskilt för Norrlands vidkommande — brukar ej någon försäljning i parti äga rum av flera av de i formuläret upptagna varuslagen, som dock produceras på orten; i stället ha uppgiftslämnarna upptagit noteringar gällande försäljning direkt till konsumenter. Även om vid granskningen dessa detaljpriser blivit i görligaste mån avlägsnade, torde dock här föreligga en felkälla, som gör resultaten för Norrland mindre jämförbara med siffrorna från andra landsdelar. Beträffande priset på oskummad mjölk ha i en del fall vidtagits justeringar. Om nämligen i producentens leveransavtal med mejeriet ingått skyldighet att till ett visst, i allmänhet relativt lågt pris återtaga en del av den levererade oskummade mjölken i form av skummjölk, har priset på oskummad mjölk ökats med skillnaden mellan det verkliga värdet av skummjölken och det stipulerade priset för den återlevererade skummjölken; det verkliga värdet har beräknats med utgångspunkt från skummjölkens värde vid utfordring i jämförelse med andra fodermedel (majs, korn och havre). Uppgifterna hava sammanförts länsvis, varefter ett enkelt länsmedeltal av de godkända uppgifterna uträknats för varje varuslag; i de fall då ett län varit kluvet på tvenne landsdelar, ha dock särskilda länsdelsmedeltal beräknats. På grundval av läns-(länsdels-) medeltalen ha framräknats landsdelsmedeltal, varvid de förra vägts med den jordbruksidkande befolkningens numerär i varje län (länsdel) enligt 1910 års folkräkning. Av landsdelssiffrorna ha slutligen framräknats riksmedeltal, vägda efter samma metod. De funna landsdels- och riksmedeltalen återfinnas i tab. 4. För några varuslag måste prismaterialet ytterligare bearbetas, innan det kunde användas. Sålunda har man beräknat ett producentpris på fläsk genom att taga medeltalet av de uppgivna fläskprisen och ur svinprisen (angivna per kg. levande vikt) framkalkylerade fläskpriser; vid den senare kalkylen har man utgått från ett pris på fläsk, som ligger 23 % över svinpriset. Vidare ha spannmålsnoteringarna omräknats till mjölpriser. Vid beräkningen av prisen på vetemjöl och rågsiktmjöl har antagits 70 procents utmalning samt att värdet av det erhållna kliet motsvarat förmalningskostnaderna; beträffande sammalet rågmjöl har man utgått från 97 procents utmalning och att förmalningskostnaderna belupit sig till 2 kronor per 100 kg. spannmål. Slutligen har undersökts, huruvida de inkomna producentpriserna härröra från trakter, som med avseende på dyrhetsförhållandena kunna anses såsom representativa jordbruksbygder. Såsom förut nämnts utgjorde enligt 1919 års dyrortsgruppering medelindextalet för jordbrukskommuner 950. De kommuner, från vilka för föreliggande undersökning upp-

623 gifter om producentpriser inkommit, uppvisade i genomsnitt ett indextal för livsmedel, lyse och bränsle av 960. Även för de olika landsdelarna sammanfalla indextalen mycket väl, vadan det införskaffade producentprismaterialet i detta avseende kan anses såsom synnerligen representativt. En orsak härtill är otvivelaktigt att söka i den omständigheten, att hushållningssällskapen bemödat sig om att följa styrelsens uppmaning att utvälja uppgiftslämnare på sådant sätt, att de representerade skilda försäljningsområden; de viktigaste jordbruksbygderna borde vara väl företrädda, under det att bygder med mindre utvecklat jordbruk och särskilt svåra avsättningsförhållanden kunde lämnas åsido. Ovan har redan omtalats, att man för de varuslag, som jordbrukaren Övriga ej själv producerar utan måste inköpa, räknat med detaljpriser. Dessa prisuppvaruslag äro följande: nötkött, kalvkött, fårkött, färsk sill och ström- glfter> ming, färsk annan fisk, salt sill, kabeljo, margarin, ost, havregryn, ris- v ä n t s ^ gryn, bruna bönor, socker och kaffe samt för Övre Norrland även bröd. beräkFör alla dessa livsmedel har man räknat med ombudspriserna, d. v. s. ningen av med samma landsdels- (resp. riks-) medelpris, som använts vid beräknin- hV*~ garna för löntagarhushållet. Kiktigheten av ett sådant tillvägagångs- koStna-~ sätt bekräftas av erfarenheten från dyr ortsgrupperingarna. Av dessa derna för framgick nämligen, att priserna på i synnerhet specerivaror voro unge- jordbrufär desamma i städerna som på kringliggande landsbygd; de billigare ^fn1118 " et distributionskostnaderna på landsbygden motvägas av högre transport*. kostnader. III. Undersökningens resultat. Sedan på sätt ovan sagts budgeter och priser fastställts, ha årskostnaderna för livsmedel och bränsle erhållits genom att för varje vara multiplicera budgeternas kvantitetsuppgifter med priserna vid var och och en av de tre tidpunkterna samt därefter hopaddera produkterna. Resultatet framgår av tab. 5. Tabellen återgiver kostnaderna för samma slag av livsmedel och bränsle inom dels ett löntagarhushåll, vilket inköpt samtliga varor efter de dejaljpriser, som beräknats gälla på landsbygden, dels ett jordbrukarhushåll med 19 procents större livsmedelskonsumtion, vilket från egen produktion hämtat de viktigaste förnödenheterna, i kostnadsberäkningen upptagna efter jordbrukarnas egna partiförsäljningspriser, samt inköpt återstående varuslag till ovan nämnda detaljpriser. Vidare upptager tabellen skillnaderna mellan dessa kostnadssummor dels i absoluta tal, dels i procent av kostnaderna för löntagarhushållet. Samtliga dessa uppgifter meddelas för var och en av de tre undersökningstidpunkterna såväl för varje landsdel som för riket i dess helhet. (Riksuppgifterna utgöra icke enkla aritmetiska medeltal av landsdelssiffrorna utan äro såsom förut nämnts erhållna med tillhjälp av på olika sätt beräknade riksbudgeter och rikspriser). För riket i dess helhet finner man, att årskostnaderna enligt prisförhållandena i juli 1922 uppgingo till 1164 kronor för löntagarhushållet och 904 kronor för jordbrukarhushållet. I jämförelse med förhållandena vid denna tidpunkt visa de båda andra undersökningstillfällena, att kostnaderna för såväl löntagar- som jordbrukarhushållen befunnit sig i stan-

Hela -

riket

624 digt sjunkande; under november 1922 belöpte sig sålunda kostnaderna till 1133 resp. 842 kronor samt under april 1923 till 1061 resp. 797 kronor för de två hushållskategorierna. Nedgången sammanhänger med det allmänna prisfall på livsmedel, som ägt rum under denna tid; erinras må att socialstyrelsens indextal för livsmedel, lyse och bränsle uppgick till 179 i juli 1922 samt till 170 i november samma år och till 163 i april 1923. Skillnaden mellan kostnadssummorna var störst för november 1922 såväl absolut taget (291 kronor mot 260 och 264 kronor för resp. juli 1922 och april 1923) som i procent av löntagarhushållets utgiftssumma (25.7 % mot 22.3 och 24.9 % vid de båda andra tidpunkterna). Orsaken härtill ligger framför allt i den omständigheten, att, samtidigt som den nya skörden mera allmänt kom i marknaden, spannmålspriserna nådde sitt minimum, vilken nedgång endast i relativt ringa mån avspeglades i detaljpriserna på mjöl. Då jordbrukarna vid uppskattningen av värdet av hithörande naturaförmåner förnämligast torde utgå från prisförhållandena under hösten, torde man även böra tillmäta resultatet för november 1922 större betydelse än för de båda andra undersökningstillfällena. Skillnaden i livsmedels- (inkl. bränsle-) kostnaderna för de båda hushållen torde alltså i genomsnitt för året 1922—1923 kunna anslås till c:a 280 kronor eller omkring 25 % av utgifterna för löntagarhushållet. De olika Tabellen visar även, att väsentliga skiljaktigheter föreligga mellan lands- de olika landsdelarna; det är emellertid ej uteslutet, att dessa skilj aktige arna. ^eter till en del kunna härröra från de brister i såväl budget- som prismaterialet, vilka redan i det föregående påpekats. Med avseende på kostnadssummornas höjd finner man, att dessa i stort sett återgiva samma olikheter i dyrhetsförhållandena, som framkommit vid andra likartade undersökningar, t. ex. 1919 års dyrortsgruppering; landsdelen Småland och öarna, som omfattar många av våra billigaste trakter, uppvisar sålunda de lägsta kostnadssummorna, varemot Övre Norrland, som utmärkes av hög prisnivå, har de högsta. Skillnaden i livsmedels- (inkl. bränsle-) kostnader mellan löntagaroch jordbrukarhushållet var såväl absolut som procentiskt taget störst för Östra Sverige, där den uppgick till c:a 300 kronor eller 25 a 30 procent. Västra och Södra Sverige, vilka jämte Östra Sverige omfatta våra mest betydande jordbruksbygder, uppvisa även relativt stora differenser mellan kostnadssummorna för de båda hushållen. För Småland är den absoluta skillnaden mellan kostnadssummorna liten till följd av den låga prisnivån därstädes, varemot den relativa ej kommer att framstå såsom fullt så låg. I Nedre Norrland, Bergslagen och särskilt i Övre Norrland är nämnda skillnad i allmänhet mindre, såväl absolut taget som i procent av kostnaderna för löntagarhushållet. Detta torde böra sättas i samband med att, såsom förut nämnts, producentprisnoteringarna möjligen ej alltid avse försäljning i parti, enär någon dylik försäljning ej förekommit. För att belysa vilka stora olikheter, som enligt undersökningen förefinnas mellan landsdelarna, må här nämnas, att den högsta redovisade skillnaden mellan kostnadssummorna för de båda hushållen uppgick i juli 1922 till 295 kronor (Östra Sverige) och den lägsta till 167 kronor (Bergslagen), i november 1922 till resp. 338 kronor (Östra Sverige) och 192 kronor (Övre Norrland) samt i april 1923 till resp. 284 kronor (Östra Sverige) och 158 kronor (Övre Norrland). Ett för samtliga lands-

625 delar gemensamt drag är, att skillnaden mellan kostnadssummorna är större för november 1922 än för de båda andra undersökningstillfällena. Beträffande närmare detaljer om undersökningsresultatet hänvisas till tabellen. I redogörelsen för utredningens primärmaterial och metoderna för dess Betydelsen verkställande har framhållits, att en del felkällor kunna tänkas föreligga T^i™ ej minst i de premisser, från vilka man utgått. Här nedan skall, i den mån det är möjligt, statistiskt belysas, huru utredningens resultat påverkas vid en ändring av vissa av dessa premisser. I främsta rummet torde givetvis böra närmare undersökas, i vad mån de funna resultaten ändras, om man utgår från att de båda jämförda hushållstyperna representera samma livsmedelsstandard vid en annan proportion mellan näringsmängden i löntagar- och jordbrukarhushållet än den antagna 100 :119. För att belysa denna fråga måste man omräkna kostnadssummorna för livsmedel och bränsle inom jordbrukarhushållet till att gälla för andra näringsmängder, genom att proportionellt höja eller sänka de förut funna utgifterna för livsmedel. I nedanstående sammanställning återges resultatet av dylika omräkningar, varvid man utgått från att näringstillförseln inom jordbrukarhushållet är dels lika stor som inom löntagar hushållet, dels 10, 19, 25 eller 30 procent högre. Uppgifterna avse riket i dess helhet. Skillnad (i kr.) mellan Utgifter (i kr.) för livs- utgifterna för livsmedel medel och bränsle inom och bränsle inom ett ett jordbrukarhushåll löntagar- och ett jordbrukarhushåll enligt enligt prisnivån under prisnivån under

Näringstillförseln inom jordbrukarhushållet antages vara lika stor som inom löntagarhushållet .. 10 % större än » » 19 % » » » » 25 % » » » » 30 % » » » »

juli 1922

nov. 1922

april 1923

juli 1922

nov. 1922

april 1923

772 842 904 945 980

721 784 842 880 912

683 743 797 833 863

392 322 260 219 184

412 349 291 253 221

378 318 264 228 198

Anställer man en jämförelse mellan de båda hushållen med utgångspunkt från en och samma näringsmängd, utgör skillnaden i kostnader för livsmedel och bränsle c:a 400 kronor; antager man däremot, att samma livsmedelsstandard ernås först då kaloritillförseln inom jordbrukarhushållet är 30 % större än inom löntagarhushållet, uppgår nämnda skillnad till c :a 200 kronor. Innanför dessa båda yttergränser torde under alla omständigheter den faktiskt existerande skillnaden i livsmedels- (inkl. bränsle-) kostnaderna ligga. I samband med frågan om livsmedelsstandarden berördes även den omständigheten, att den större omväxlingen i löntagarbudgetens sammansättning skulle under för övrigt lika omständigheter medföra en merkostnad. En hållpunkt för bedömande av betydelsen av denna felkälla för undersökningens resultat får man genom att beräkna kostnaderna

för de båda budgeterna med tillämpande av samma prismaterial och därvid lämpligen detaljpriser. Förutsätter man vid en dylik beräkning, att begreppet "lika livsmedelsstandard" innebär, att av ölikheter i yrkesarbetets art uppkomna skiljaktigheter i näringsbehovet skola i första rummet vara tillgodosedda, d. v. s. utgår man i föreliggande fall från att jordbrukarbudgeten uppvisar samma standard som löntagarbudgeten, ifall den förra innehåller 19 % högre näringsvärde än den senare, finner man, att löntagares kosthåll ändock är c:a 50 kronor dyrare per år. 1 ) I denna siffra ingår dock den skillnad i kostnaderna, som uppstår därigenom, att löntagarhushållet i stor utsträckning köper bröd, medan man i jordbrukarfamiljen bakar nästan allt sitt bröd själv. Endast på grund härav fördyras löntagarens hushållning med c:a 80 kronor per år 1 ) (frånsett minskningen i kostnader för en del ingredienser och bränsle, mindre arbete inom hemmet o. d.). Den merkostnad, som löntagarhushållets mera omväxlande levnadssätt medför, täckes sålunda helt och hållet av den utgiftsökning, som åsamkas honom genom hans mindre ekonomiska sätt att ordna sitt brödkonto. Det har redan framhållits, att skiljaktigheterna mellan hushållen i detta sistnämnda avseende ej kan anses innebära en olikhet i livsmedelsstandarden. Ytterligare tvenne reservationer mot en generalisering av undersökningens resultat må här meddelas. Den absoluta storleken av skillnaden mellan livsmedels-(bränsle-) kostnaderna för de båda hushållstyperna blir givetvis beroende på den allmänna prisnivån på livsmedel och bränsle; vid högre prisnivå blir skillnaden större och vice versa. Den vid föreliggande undersökning funna skillnaden, 280 kronor, gäller sålunda endast vid en livsmedels- (inkl. bränsle-) index av omkring 170. Under för övrigt lika omständigheter stiger resp. sjunker skillnaden med 16 a 17 kronor för varje tiotal enheter, som livsmedelsindexen förändras. Skulle prisnivån gå ned till 1914 års, d. v. s. indextalet sjunka till 100, kommer skillnaden att uppgå till c:a 165 kronor; om å andra sidan prisnivån stiger till exempelvis ett indextal av 200, kommer skillnaden att belöpa sig till omkring 330 kronor. Även en allmän förändring i priserna på jordbruksprodukter påverkar skillnaden under den tid, förändringen pågår, såväl absolut som relativt taget, enär förändringen ej träffar producent- och detaljpriser fullt samtidigt. Ett prisfall på hithörande varuslag kommer först att bli märkbart i producenternas partipriser och sålunda bidraga till att öka skillnaden i livsmedelskostnaderna. Vid en prisstegring är förhållandet omvänt. Då undersökningen företagits under en prisfallsperiod, har skillnaden blivit något större än vad skulle ha blivit fallet, om prisnivån under tiden juli 1922 — april 1923 varit fullt stabil. (De likartade verkningarna av förnämligast producentprisernas säsongfluktuationer ha förut omnämnts.) Tillämp- Den funna skillnaden i livsmedels- och bränslekostnaderna, 280 kronor, uiS-sök- a v s e r ' så>som ovan framhållits, ett normalhushåll på 2.6 konsumningensre- tionsenheter. Per konsumtionsenhet (vuxen man) blir skillnaden alltså sultatför oågot mer än 100 kronor. Med utgångspunkt från denna siffra kan man hushåll av lätt beräkna, hur stor skillnaden i nämnda kostnader för de båda yrkes°}efca0ci°r- kategorierna blir för huskåll av olika storlek och sammansättning. olika inkomstlägen.

i) Beräkningen avser hela riket.

627 Samtliga ovanstående beräkningar avse förhållandena inom de mindre bemedlade löntagar- resp. jordbrukarklasserna. Till belysning av spörsmålet, i vad mån undersökningens resultat med avseende på den absoluta skillnaden i livsmedels- och bränslekostnaderna gälla även för de bättre situerade klasserna, må anföras följande. Med avseende på livsmedelskontot torde man för jordbrukar hushållets vidkommande kunna antaga, att den med högre välstånd följande ökningen (till en viss gräns) av näringsmängden samt större omväxlingen i kostens sammansättning näppeligen medför en stegrad förbrukning av från egen produktion hämtade förnödenheter utan i stället innebär en ökad användning av till detaljpriser inköpta varor ("specerivaror" o. d.). Vid sådant förhållande kommer den med det högre välståndet förbundna merkostnaden att bliva ungefär lika stor för de båda hushållskategorierna, varav följer, att skillnaden, i kronor räknat, mellan totalutgifterna för livsmedel blir i stort sett oförändrad. — Beträffande bränsleposten åter har man att taga hänsyn till att stigande välstånd åtföljes av större bostadsutrymme och därmed även en större bränsleförbrukning; jordbrukarhushållets förmånsställning skulle sålunda i detta avseende växa med högre inkomst. Av den för de mindre bemedlade klasserna funna skillnaden i livsmedelsoch bränslekostnaderna, c:a 280 kronor per normalhushåll, härrör omkring 40 kronor från bränsleposten. Vid en dubbelt så stor bränsleförbrukning, som vad de använda budgeterna utvisa, skulle skillnaden på bränslekontot alltså komma att uppgå till c:a 80 kronor samt den totala skillnaden för livsmedels- och bränsleposterna till omkring 320 kronor per normalhushåll. Med vissa modifikationer torde sålunda den för de mindre bemedlade klasserna funna absoluta skillnaden i livsmedelsoch bränslekostnaderna gälla även för hushåll i högre inkomstlägen. Erinras må i detta sammanhang om att jordbrukarhushållet med avseende på några andra utgiftsposter (skjutsar, arbetshjälp i hemmet m. m.) befinner sig i viss förmånsställning gentemot löntagarhushållet. Det finnes skäl att antaga, att för dessa poster skillnaden i kostnader för de båda hushållskategorierna stiger med högre välstånd. För att slutligen erhålla svar på frågan, hur många procent skillnaden i livsmedels- och bränslekostnaderna utgör av hela totalinkomsten för olika inkomsttagare inom de båda yrkesgrupperna, har man endast att utgå från att den absoluta skillnaden per konsumtionsenhet i stort sett är konstant. Ett löntagarhushåll på 2.6 konsumtionsenheter med exempelvis 3 000 kronors inkomst skulle alltså leva på ungefär samma standard som ett lika stort jordbrukarhushåll med c:a 2 720 kronors eller 9.3 procents lägre inkomst, ett löntagarhushåll med 6 000 kronors inkomst på samma standard som ett jordbrukarhushåll med c:a 5 720 kronors eller 4.7 procents lägre inkomst o. s. v.

628¶T A B E L L 5. Utgifter (i kr.) per år och normalhushåll för livsmedel och bränsle.

Juli 1922

Nov. 1922

April 1923

Löntagarhushåll Jordbrukarhushåll Skillnad i kr » » % av löntagarhushållets utgifter

885 295

815 338

775 284

26.8¶Småland och öarna: Löntagarhushåll Jordbrukarhushåll Skillnad i k r » » % av löntagarhushållets utgifter

849 190

788 230

948 743 205

21.6¶Södra Sverige:

Löntagarhushåll Jordbrukarhushåll Skillnad i kr » » % av löntagarhushållets utgifter

880 243

831 269

757 252

25.0¶Löntagarhushåll Jordbrukarhushåll Skillnad i k r . : » » % av löntagarhushållets utgifter

895 261

845 311

804 267

24.9¶Löntagarhushåll Jordbrukarhushåll Skillnad i kr » » % av löntagarhushållets utgifter

924 167

852 209

999 810 189

18.9¶Löntagarhushåll Jordbrukarhushåll Skillnad i kr » » % av löntagarhushållets utgifter

932 228

886 236

860 208

19.5¶Löntagarhushåll Jordbrukarhushåll Skillnad i k r » » % av löntagarhushållets utgifter

1370 1187

1283 1091

1197 1039

13.2¶Löntagarhushåll Jordbrukarhushåll Skillnad i kr » » % av löntagarhushållets utgifter

904 260

842 291

797 264

24.9¶Östra Sverige:

Västra Sverige:

Bergslagen:

Nedre Norrland:

ö v r e Norrland:

Hela riket:

629 1921 års kommunalskattekommittés betänkande. Bilaga nr 4.

angående

P. M. skogsbeskattning genom fastighetsskatt genom skogsaccis.

eller

Vill man för tryggande av skogskommunernas ekonomi införa objektskatt å skogsbruk, äro de former av sådan beskattning, som närmast kunna komma ifråga, dels årlig fastighetsskatt, utgående efter skogens taxeringsvärde, dels ock skogsaccis, utgående efter värdet å från skogen uttagna virkeskvantiteter. Vid bedömandet av dessa beskattningsformer, som båda ingå i nu gällande skattesystem, bliver givetvis omdömet något olika, allt efter som man anlägger den skattskyldiges eller kommunens synpunkt. Skatteformens betydelse. Ses saken från den skattskyldiges synpunkt, är accisbeskattning utan tvivel att föredraga, då denna metod bäst tillgodoser hans önskan, att skatt skall utgå endast i den mån han genom avverkning av skogsalster erhåller medel till skattelikvid. Även fastighetsbeskattningen förutsätter, att skatteobjektet lämnar en viss genomsnittsavkastning, men då denna avkastning kan vara mycket växlande för olika år och olika skatteobjekt, blir tydligen skatteförmågan i hög grad beroende på avkastningens jämnhet och därför olika för olika slag av fastigheter. En viss förmånlig ställning i dessa hänseenden intages av t. ex. bostadsfastigheter samt i viss mån också av jordbruk, åtminstone sådana, som helt utnyttjas för ägarens egna behov, i det att intäkt från dylika fastigheter inflyter såväl årligen som ock till föga variabla belopp, varför hinder för utgörande av årlig fastighetsskatt här ej annat än i undantagsfall föreligger. En helt annan ställning i avkastningshänseende intager däremot merendels skogsbruket, i det att efter ett träds avverkning en eller flera mansåldrar förflyta, innan man från samma plats kan skörda ett nytt träd. Visserligen kan man å ej alltför små arealer genom målmedveten hushållning så sammansätta ett skogsbruk, att s. k. normal åldersklassfördelning uppkommer, då varje år en lika stor och mot tillväxten svarande avverkning kan uttagas, varvid huggningen olika år förlägges till olika delar av skogen. En sådan normalskog är emellertid ett mera sällsynt förekommande fenomen, i det att endast de större industriföretagen med sina konstanta behov av råvara samt staten med sina betydande arealer eftersträva en dylik jämn uthållighet å sina marker. Visserligen kan denna jämnhet också anses som ett önskemål för rena husbehovsskogar,

630 ehuru för dessa merendels små arealer förutsättningarna för dylik hushållning tyvärr allt för ofta saknas. På sådana skogar, där jämn avkastning erhålles, är det tydligen tämligen likgiltigt, om skatt utgår efter fastighetens taxeringsvärde eller efter avverkad kvantitet virke, förutsatt att båda skatterna äro rätt avvägda. För ren husbehovsskog skulle fastighetsskatt t. o. m. medföra den fördelen, att den mera besvärliga uppmätningen och värdesättningen av det avverkade husbehovsvirket bleve obehövlig, och har också förslag förelegat att åsätta tillgången på husbehovsskog särskilt taxeringsvärde för att undgå svårigheten med såväl inkomstberäkning som taxering till skogsaccis för dylikt virke. En sådan uppdelning av skogstillgångarna med skillnad för husbehovsskog och saluskog torde dock knappast kunna genomföras dels på grund av tekniska svårigheter att beräkna årliga åtgången av husbehovsvirke samt dettas kapitalvärde liksom också att konstatera, om och i vad mån hemmanets skog förmår fylla detta behov och motsvara sagda kapitalvärde, dels ock på grund därav, att vid eventuell försäljning av vad som beräknats vara husbehovsskog en accisbeskattning av försålda virket skulle leda till dubbel skatt, eftersom redan fastighetsskatt utgjorts för detta virke. Tyvärr är det dessutom alltför vanligt, att husbehovsskogar ej alls förmå giva den önskade jämna avkastningen på grund av att den härför behövliga normala åldersfördelningen saknas. Ej sällan beror ett olämpligt skogstillstånd på att ovarsam skogsavverkning bedrivits, men lika ofta kunna skogseldar eller andra naturkatastrofer hava åstadkommit, att en enda åldersklass finnes över stora arealer, från vilka under långa tidrymder ingen avkastning finnes att taga. Att i dylika fall uttaga fastighetsskatt kanske under många mansåldrar innan avkastning inträffar kan bliva synnerligen betungande för dåvarande ägaren, detta även om skattebeloppen under skogens ungdomstid bliva relativt låga till följd av det ringa värdet å ungskogen, jämfört med den normala skogstillgången. Att en beskattning av ungskogarna dessutom minskar intresset för återplantering av kalmarker torde ej kunna bestridas. Det måste nämligen för mången ägare av kalmarker kännas hårt att kanske avstå från skogsbetet samt åtaga sig såväl dyra planteringskostnader som även en årlig beskattning av den plantskog, som sålunda uppdragits, när frukten av arbetet kanske ej får åtnjutas förrän under hans barnbarns tid. Att göra ungskogen fri från beskattning kan därför anses som ett mycket viktigt led i befrämjandet av den genom 1903 och 1923 års skogslagar inledda, rekonstruktionen av våra hårt medtagna skogstillgångar. Emellertid lida ej blott ägarna av enbart ungskogar av tidtals utebliven avkastning från skogen. I stora trakter av landet, speciellt i dess norra delar, lägga nämligen även avsättnings- och naturförhållandena vissa hinder i vägen för uttagande och tillgodogörande av en jämn avkastning från åtminstone smärre skogsskiften. Sålunda försiggår flottning i vissa flottleder långt ifrån varje år, varjämte upptagande av basvägar vid ymnig snötillgång ställer sig så kostsamt att ett hopsparande av ej alltför små virkespartier måste ske, för att avverkning överhuvudtaget skall löna sig. Mången ägare av ett litet skogshemman bliver härigenom ej i tillfälle att försälja skogsalster oftare än med 10 a 20-åriga mellanrum och överhuvud torde kunna påstås, att för större delen av den jordägande bondebefolkningen avkastningen från skogarna åtminstone

631 av saluvirke inflyter mycket oregelbundet. Härtill kommer, att svagt situerade skogsägare, jämsides med den ojämnt inflytande inkomsten, lida av svårigheten att genom erhållande av lån trygga sin ekonomi under tiden mellan två avverkningar, alldenstund frågan om belåning med skog som säkerhet ännu väntar på sin lösning. For att giva en föreställning om de skogsarealer, som befinna sig i smärre jordägares händer och som sålunda äro att räkna till den kategori skogar, varifrån avkastningen ofta härflyter med längre mellanrum, må här meddelas några uppgifter angående äganderättsförhållandena i olika landsdelar, vilken sammanställning uppgjorts med stöd av genom Jordkommissionen och Socialiseringsnämnden insamlat material. Areal produktiv skogsmark

allmänna skogar

har

Norrland Svealand Götaland Summa och Medeltal

13 232 000 5 653 000 5128 000 24 013 000

Därav tillhöriga bolag och större jordägare

mindre jordägare

% 30.7 13.1

35.5 41.o

% 33.8 45.9 74.2

%

Denna sammanställning visar sålunda, att av Sveriges omkring 24 mill, hektar skogsmark skulle ej mindre än 45 %, motsvarande omkring 10.9 mill, hektar, ägas av mindre jordägare, vilken procentsiffra för t. ex. Götaland stiger ända till 74 %. Av dessa siffror torde sålunda tydligt framgå vikten av, att skatten ordnas med hänsynstagande till det mindre skogsbrukets krav på bekväma betalningsvillkor för skatt å skog. Som en tredje betydande olägenhet med fastighetsskatt å skog, vilken olägenhet ej enbart berör smärre skogsägare utan snart sagt alla kategorier, kan anföras, hurusom ett hårt skattetryck frestar till skattebördans minskning genom uttagande av själva virkeskapitalet, vilket leder dels till varaktig minskning av kommunens skattekällor dels ock till från nationalekonomisk synpunkt beklaglig minskning av skogarnas årliga produktionsförmåga. En utredning för Skogshögskolans demonstrationsskog å Klotens kronopark, avseende 1912 års förhållanden (se Skogsvårdsföreningens tidskrift, fackavd. 1913) visar följande relation mellan skogens genomsnittliga virkesförråd, sådant detta betingas av använd omloppstid samt erhållen avkastning: Virkesförråd

och avkastning per hektar

skogsmark.

Avkastning i kronor

Omloppstid år

Virkesförråd kbm.

Brutto

Netto

50 70 90 110

48 86 120 150

6.82 9.21 14.01 15.71

1.49 4.09 9.40 11.37

632 Detta exempel visar att, om skogstillgångarna varaktigt nedbringas från 120 kbm. pr har till 48 kbm., så sjunker nettoavkastningen från 9.40 till 1.49 kronor pr har med ty åtföljande minskning i skatteförmågan till kommunen. Genom de överavverkningar, som under senaste mansåldern bedrivits och allt fortfarande bedrivas, torde vi redan vara nere i ett virkeskapital och en produktion, som föga överstiger hälften av vad som borde finnas. Att skylla detta tillstånd på hittills gällande skattemetoder torde dock innebära en ej obetydlig överdrift, alldenstund växande skog genom otydlig skattelagstiftning under tidigare skeden i allmänhet icke ingått med sitt fulla värde i taxeringsvärdet, varjämte virket mångenstädes förr haft så lågt värde, att varken skatten å skogen verkat synnerligen tyngande eller skövlingsvinsten i högre grad lockat till avverkning. I båda dessa avseenden har emellertid under de båda sista årtiondena en stor ändring skett, i det att icke blott rotvärdet på skog stigit utan även växande skog allt allmännare ingått i taxeringen till sitt fulla värde, vilket tillvägagångssätt också anbefallts i 1921 års nya bestämmelser för fastighetstaxering. Tyvärr låter det sig icke göra att ur totala taxeringsvärdena för jordbruksfastighet uttaga och jämföra skogarnas värden, sådana de åsatts vid olika taxeringar, men om totala taxeringsvärdena av jordbruksfastighet jämföras för olika taxeringsår dels i de egentliga skogslänen, Norrland och Dalarna, dels ock i det övriga landet, så bör tydligen skogarnas vidgade roll taga sig ett uttryck genom starkare värdestegring i skogslänen. En sådan jämförelse finnes här nedan utarbetad för bevillningspliktig jordbruksfastighet från åren 1898—1918. (På grund av ändrade bestämmelser om skattskyldighet för statens domäner har 1922 års taxering ej blivit jämförbar med övriga och därför uteslutits.) Taxeringsvärde

å jordbruksfastigheter, för vilka (millioner kronor).

bevillning

År Län 1898 Norrbottens Höjning Västerbottens Höjning Jämtlands Höjning Västernorrlands Höjning Gävleborgs Höjning Kopparbergs Höjning Summa Höjning Övriga Sverige

48.21 57.42 67.70 74.73 109.87 IS o/ 19 °Z 10 =i °A An o/ 56.35 71.71 | 89.04 | 103.68 | 202.59 27 % 24 % 16.5 % 95 % 37.79 61.98 | 78.io | 90.37 | 229.59 63.5 % 26 % 16 % 154 % 85.51 102.47 | 141.56 | 165.94 | 302.99 20 % 38 % 16.5 % 83 % 86.96 106.43 | 138.82 | 163.15 | 233.09 30.5 % 26.5 % 43 % 38 % 109*9 ! 33 % 15 % 13 % "89 % 424.34 545.65 682.93 786.61 1 437.06 28.5 % 15 % 89 % 25 % 1929.82 | 2 052.21 | 2 339.15 | 2 693.68 | 4 153.58 6.5 % 15 % 54 % 14 %

erlägges;

Total höjning 1898—1918

128 % 259 % 507 % 255 % 168 % 227 % 239 % 115 %

633 Av tablån framgår, att i skogslänen, där åkerarealen ej fullt uppgår till 2 % av totala landarealen, har taxeringsvärdena på tjugu år stegrats från 424 till 1 437 mill, kronor eller med 239 fo, medan i södra länen, där åkern upptager nära 24 %, stegring samtidigt skett från 1929 till 4153 mill, eller med endast 115 % • För Jämtlands län hava taxeringsvärdena t. o. m. sexdubblats på denna tid. Även om en del av denna värdestegring är att hänföra till stegring i virkesprisen, vilken stegring procentuellt gör sig starkare gällande i de mera avlägset belägna norrlandsskogarna med deras tidigare mycket låga virkespris, så lärer det dock icke kunna bestridas, att huvudsakliga förklaringen till den starkare höjningen i skogslänen är att söka i den omständigheten, att skogsvärdet alltmer upptagits med fullt belopp i taxeringsvärdet, medan tidigare endast en del av detta värde medtogs. Lägges härtill det faktum, att vi under samma tid starkt överawerkat skogarna och år för år minskat skogstillgångarna, speciellt i Norrland, samt att under samma tid en särskild skogsaccis pålagts, torde kunna antagas, att skogarnas andel i skattebördan i hög grad ökats och att därför ägarens benägenhet att realisera virkeskapitalet i och för minskning av fastighetsskatten år för år vuxit. Att denna fara ej endast är en teoretisk konstruktion framgår därav, att i vissa landsändar tal om skogsavverkning i sådant syfte är snart sagt i var mans mun. Givet är, att beskattningsformen icke utgör något hinder för skogskapitalets restaurering genom besparing av tillväxt eller att någon frestelse till överavverkning icke förefinnes, om enbart skogsmarkens värde årligen beskattas. Från skogsvårdssynpunkt kan t. o. m. en årlig objektskatt på skogsmark vara att förorda, då den tvingar ägaren att utnyttja marken för erhållande av skogsavkastning till skattens täckande. A andra sidan torde det ej kunna förnekas, att skatt å skogsmark kan bliva tyngande för speciellt sådana smärre skogsägare, som endast med långa mellanrum kunna uttaga någon skogsavkastning, t. ex. då endast kalmarker och ungskogar finnas. Dylika ogynnsamt ställda skogsbruk torde emellertid knappast förekomma annat än i samband med jordbruk, från vilka ägaren erhåller sin viktigaste inkomst och skatteförmåga, medan skogsmarken bidrager till inkomsten genom möjlighet till mulbete och produktion av något husbehovsvirke. Även då under lång tid ingen kontant inkomst från skogen kan hämtas, torde sålunda allvarliga betänkligheter knappast behöva uppstå mot en måttlig fastighetsbeskattning av själva skogsmarken, medan virkesvärdet på tidigare anförda skäl om möjligt helt bör befrias från annan skatt än sådan, som utgår i samband med avverkning. Betraktas åter skogsbeskattningsfrågan från den skattebehövande kommunens synpunkt, så torde årlig fastighetsbeskattning enligt en allmänt utbredd mening anses vara en såväl bekväm som säker och jämt flödande skattekälla, medan mot skogsaccis ofta anföres, att den tekniskt sett är svårare att beräkna och debitera, varjämte inflytande belopp ofta bliva starkt växlande till stort men för kommunens finanspolitik. Även om de sålunda anförda synpunkterna i viss mån gå i motsatt riktning mot skogsägarnas ovan skildrade intressen, finnes dock en del förhållanden, som verka utjämnande i denna intressemotsats. Så t. ex. måste beaktas, att i kommuner, där skogsbruket sker i form av exploaterande av urskogstillgångar eller där skogsvärdena genom förbättringar i transport- och avsättningsförhållanden m. m. befinna sig i stegring, så-

634 som förhållandena ofta te sig i Norrland, en fastighetsskatt ingalunda blir till fromma för kommunen. Fastmera voro .nämligen ovan anförda förhållanden orsaken till, att skogsaccisen på sin tid förordades till införande, emedan fastighetsskatten ingalunda förmådde utnyttja skatteförmågan hos sådana skogsbruk, där genom ändrade konjunkturer nya värden hastigt skapades och kanske på kort tid jämväl exploaterades, så att inga permanenta värden blevo kvar att fastighetsbeskatta. Då nu skogsbruket i många landsändar allt fortfarande företer en liknande utveckling, måste accisbeskattning för många kommuner anses vara att ekonomiskt föredraga framför fastighetsskatt. I dylika fall kunna sålunda kommunens och skogsägarens intressen i viss mån anses sammanfalla. Vad åter debiteringssvårigheterna beträffar, så torde erfarenheterna från de gångna åren, då skogsaccis utgått för saluvirke, giva vid handen, att inga svårare hinder möta att på tillfredsställande sätt beräkna och accisbelägga dylikt virkes rotvärde. I nu föreslaget system ingår emellertid att jämväl husbehovsvirket bör indragas under samma beskattliingsform, emedan i annat fall sådana skogar, där husbehovsvirket utgör den enda eller huvudsakliga avkastningen, skulle gå fria från den objektskatt, som avser att träffa skogsbruk utöver inkomstskatten. Att såsom tidigare föreslagits beskatta husbehovsvirket efter taxeringsvärdet å motsvarande skogstillgång har nämligen av tekniska skäl ansetts omöjligt att realisera och att befria husbehovsvirket från skatt genom att t. ex. i motsvarande mån beskatta saluvirket hårdare leder till den uppenbara orättvisan, att sådana merendels ordnade skogsbruk, från vilka kanske intet husbehov utgår, då skulle åläggas den skatt, som de rena husbehovsskogarna rätteligen borde betala. Då sålunda taxering och beskattning jämväl av husbehovsvirket nu föreslås, torde det icke kunna förnekas att taxeringssvårigheterna i viss grad komma att ökas. Större delen av detta virke bliver nämligen aldrig så upplagt eller tillrett, att tillfredsställande uppmätning av dess mängd kan ske, varjämte sådana bränslesortiment som grenved, ris och diverse avfallsvirke även i hoplagt tillstånd äro mycket svåra att taxera till volym och värde, detta desto mer som de ej förekomma i den gängse marknaden och där prissättas. Även om dessa förhållanden ej äro av sådan art att de omöjliggöra accisbeläggning av husbehovsavverkning, så tvinga de tydligen till en viss schablonisering vid deklaration och taxering. Sålunda torde endast timmer och övrigt gagnvirke böra underkastas samma, mera detaljerade deklaration som saluvirket, medan däremot bränslet efter avverkarens val må kunna angivas antingen specificerat eller ock på så sätt att uppgift lämnas endast om antalet hushåll eller personer, som från gården under året erhållit sitt bränsle samt om avverkningen avser full eller endast partiell bränsleförsörjning. Med ledning dels av dessa uppgifter dels ock av den undersökning, som på allmän bekostnad under åren 1921—1922 utförts av Skogsstatistiska kommittén angående husbehovsförbrukningen i Värmlands län, torde det sedan bliva möjligt för taxeringsmyndigheterna att nöjaktigt värdesätta jämväl den som husbehovsvirke använda delen av skogsavkastningen. Då dessutom husbehovsbränslet omfattar den minst värdefulla delen av avverkningen, torde man utan tvekan kunna påstå, att taxeringssvårigheten icke kan anses utgöra något vägande skäl mot införande av skogsaccis jämväl för dylikt virke.

635 Skogsaccisens utjämning. Som en från kommunens synpunkt, mera allvarlig olägenhet med skogsaccisen anföres ofta den ojämnhet, varmed den inflyter. Härvid bör emellertid beaktas, att avverkningen av s. k. husbehovsvirke försiggår med praktiskt taget samma belopp varje år, och då rotvärdena å dylikt virke torde komma att åsättas tämligen oberoende av konjunkturerna, bildar tydligen beskattning av husbehovsavverkning en skattekälla, som torde flöda ungefär lika jämnt som fastighetsskatten å växande skog. De egentliga variationerna äro sålunda att hänföra till saluvirket. Avverkningen av dylikt virke har att uppvisa dels en lagbunden variation, följande de allmänna konjunkturväxlingarna på virkesmarknaden, varvid goda pris stegra inkomsten såväl direkt som indirekt, det senare genom stimulering till avverkning av större kvantiteter än normalt, dels ock en ojämnhet beroende på enstaka eller tillfälliga orsaker, som ej regelbundet återkomma, t. ex. vissa skogsägares ekonomiska trångmål med därav följande större behov av inkomst från skogen eller öppnandet av en ny trafikled för virke med åtföljande höjning av rotvärdena och kanske även spekulation i skogsegendomar m. fl. orsaker. Understundom finna också större skogsbolag det fördelaktigt att koncentrera avverkningar inom en enda kommun, medan kanske all avverkning i grannkommunerna inhiberas. Tydligt är, att de så att säga tillfälliga ojämnheterna bliva relativt störst i smärre kommuner med ringa skogstillgång, där större avverkningar endast sporadiskt förekomma, medan i de större skogskommunerna så många olika avverkare finnas, att de tillfälliga ojämnheterna i avkastningen från olika skogar tämligen väl utjämnas för kommunen i dess helhet. Som en första konsekvens av skogsbeskattningens omläggning till engångsskatt vid avverkningen framstår emellertid nödvändigheten att genom fondering åstadkomma en utjämning av de tillgängliga skattemedlen. Grunderna för denna utjämning kunna ej gärna vara andra än de mera lagbundna växlingarna, alldenstund tillfälliga ojämnheter undandraga sig varje bedömande. Vid tidigare observerad 7-årig periodicitet mellan hög- och lågkonjunktur, borde teoretiskt taget en motsvarande utjämningsperiod anses önskvärd, för så vitt skogsinkomsterna förete samma växlingar, som den allmänna konjunkturkurvan. Förut är dock påpekat, att husbehovsavverkningen företer tämligen ringa ojämnhet, och torde för övrigt ofta inträffa, att olika sortiment förete högkonjunktur olika år t. ex. pappersved olika år mot sågtimmer o.s.v. En förkortning av utjämningstiden exempelvis till 5 år, torde sålunda kunna försvaras, i all synnerhet som härvid den fördelen vinnes, att utjämningsfonden kan göras mindre än som vid 7-årig period bleve behövligt. Om sålunda utjämning på 5 år skall äga rum, erhålles den jämnaste fördelningen, om till användning under visst år anslås en femtedel av vad som under året inflyter, ökat med en femtedel av vad vart och ett av de föregående fyra åren influtit. Vid användningsårets början borde sålunda följande medel finnas fonderade, nämligen: från föregående år „ 2 år tidigare 3

41 U

4 femtedelar av detta års inkomst 3 9

ii 4 „

„

U

1 femtedel Summa 10

636 Om fondens inkomst varje år vore lika, skulle sålunda fonden normalt innehålla 10 femtedels årsinkomst eller 2 hela årsinkomster. Lägges härtill vad under användningsåret inflyter, finnas före användningen 15 femtedelar eller 3 årsbelopp disponibla, varav en tredjedel skall tagas i anspråk för årets utgifter. Under förutsättning av fullt jämna årsbelopp skulle sålunda användning av en femtedel av vardera av de fem senaste årsinkomsterna leda till samma disponibla belopp, som om man disponerade en tredjedel av den med sista årsinkomsten ökade fonden. Emellertid utgör ju skatteintäktens ojämnhet själva grunden för fondbildningen, och blir därför utjämningen efter de båda här ovan angivna beräkningssätten i praktiken ej fullt likartad, i det att sista metoden leder till något ojämnare resultat än den första. En viss ojämnhet är emellertid ingalunda till men för kommunen, alldenstund under en högkonjunktur ej blott kommunens inkomster utan så småningom även utgifterna visa tendens till stegring, och bör det därför anses som en fördel, att en viss stegring av disponibla medel äger rum redan något år efter högkonjunkturens början. Detta sker tydligen i högre grad om en tredjedel av årsinkomsten får disponeras än om varje års inkomst skall fördelas på fem kommande år. För att erhålla en uppfattning om den grad av ojämnhet, som vidlåder skogsaccisen i den form, vari den hittills utgått, liksom också för att pröva, i vad mån den föreslagna utjämningsmetoden förmår att åstadkomma jämnare fördelning av accismedlen, har en undersökning verkställts för vissa, här nedan nämnda områden om tillsammans 102 kommuner omfattande tiden 1913—1922. Därvid har förfarits sålunda, att den i varje kommun för dessa år debiterade accisen sammanförts i en längd med angivande såväl av varje års belopp som ock av medeltalet för samtliga tio år. Sedan de olika årsbeloppen uträknats i procent av medeltalet, erhölls ett mått på de olika årens avvikelse eller variation från detta medeltal, varjämte för varje kommun medelvariationen1) per år uträknades dels för de belopp, som hittills influtit och disponerats, dels ock för de belopp, som skulle varit disponibla, om den nu föreslagna utjämningsmetoden varit gällande. Då den nya metoden förutsätter förekomsten av en utjämningsfond på ungefär två årsinkomsters storlek, har det antagandet gjorts, att samtliga kommuner år 1913 disponerade en fond, utgörande 110 procent av tioårsmedeltalet, vilken summa motsvarar två årsbelopp, sådana de i medeltal utgingo under periodens fem första år eller tiden 1913—17. Genom att jämföra dels medelvariationen före och efter utjämningen dels ock de ursprungliga och de utjämnade årsbeloppen erhålles tydligen ett mått på, huru utjämningsmetoden verkar. Innan slutresultaten för samtliga undersökta kommuner framläggas må ett exempel på uträkningsmetoden anföras, och väljes härtill Åsele kommun i Västerbottens län. Av detta exempel framgår, att medelvariationen genom utjämningen sjunker från 34.6 till 29.4 % eller med 5.2 % av medelinkomsten, vilket dock för en kommun med så jämna inkomster av skogsaccis som Åsele är av föga intresse. 1

) Medelvariationen har uträknats ur uttrycket m = i / ^ s där m = medelavvikelsen, v = det enskilda årets avvikelse från 10-årsmedeltalet samt n = antalet undersökningsår.

637¶Tablå över outjämnad samt utjämnad skogsaccis i Åsele åren 1913—1922.

År

Hittills disponerad, outjämnad skogsaccis Kronor

%

a

J ™deV talet

(Antagen skogsaccisfond

kommun

Disponibla årsbelopp efter föreslagen utjämning. % av medeltalet

Kronor

= 110 % eller 45 242

kronor)

1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922

19 062 28 762 31888 27 284 41696 46 724 40183 68 619 55114 51957

46 70 78 66 101 113 99 167 134 126

52 58 65 65 77 89 92 117 123 124

21387 23 854 26 734 26 734 31669 36 605 37 839 48121 50 589 50 999

Summa Medeltal Medelvariation

411 289 41129

1 000 100 34.6

862 86.2 29.4

354 *S31 35 453

Viktigare är däremot, att av under tioårsperioden influtna 411289 kronor endast 354 531 eller 86.2 % tagits i anspråk, medan återstående 13.8 % och 56 758 kronor blivit reserverade, så att accisfonden stigit från antagna 45 242 kronor i periodens början till 102 000 kronor vid dess slut eller från 110 till 248 % av årliga medelinkomsten. Vid lågkonjunkturens inbrott stodo sålunda betydande medel till disposition, i det att ej mindre än 34 000 kronor skulle kunna användas, även om ingen som helst accis inflöte under år 1923. Göres motsvarande undersökning om den fondering av skogsaccismedel, som i de undersökta kommunerna i genomsnitt skolat äga rum under tiden 1913—1922, därest nu föreslagna metod tillämpats, erhållas följande relativa belopp: Sko g saccisf ondens relativa stegring. Vedbo härad av Älvsborgs län (14 kommuner) 149 % av genomsnittsinkomsten per år Nås tingslag i Kopparbergs län (4 kommuner) 114 % „ „ Jämtlands län (52 kommuner) .. 136 % „ „ „ „ Västerbottens län (25 kommuner) 130 % „ „ „ „ Samtliga 102 kommuner 136 % „ „ „ „ I genomsnitt för samtliga undersökta kommuner skulle sålunda fonden hava stigit med 136 % av de tio årens medelinkomst d. v. s. från antagna 110 % till 246 %, så att vid 1922 års slut nära två och en halv årsinkomst i genomsnitt funnes reserverade. I verkligheten bliva emellertid såväl fond som de disponibla medlen något större genom inflytande ränteinkomster. För att visa fonderingens utjämnande förmåga för olika år samman-

638 ställes här nedan den årliga medelvariationen inom samtliga kommuners skogsaccis såväl före som efter nu föreslagen utjämning. Kommunerna hava därvid ordnats i storleksgrupper efter den debiterade accisens storlek, nämligen dels så, att samtliga kommuner med ungefär lika stor absolut accisinkomst sammanförts, dels även så, att de kommuner, där accisen utgjort lika procentuell del av kommunens totalinkomst, sammanförts i en grupp, och har sedan för varje dylik grupp medeltal för variationen uträknats. Eesultaten framgå av nedanstående två tablåer. Skogsaccisens variationer inom kommuner med olika stora absoluta accisbelopp, åren 1913—1922. Årligt accisbelopp i kronor

Antal undersökta kommuner

1— 1 000 1000— 2 000 2 000— 5 000 5 000—10 000 10 000—15 000 15 0 0 0 - 2 0 000 över 20 000

7 12 33 22 15 8 5

Årlig medelvariation i % av 10-årsperiodens medeltal u t a n utjämning

med föreslagen utjämningsmetod

84 % 66 % 56 % 49 % 47 % 45 % 40 %

43.4 % 41.0 % 35.8 % 34.0 % 33.9 % 33.0 % 29.0 %

Skogsaccisens variationer inom kommuner med olika stora relativa accisbelopp, åren 1913—1922. Årligt accisbelopp i % av kommunens totalinkomst

Antal undersökta kommuner

0- 5 % 5—10 % 10-15 % 15—20 % 20-25 % över 25 %

24 24 20 15 10 9

Årlig medelvariation i % av 10-årsperiodens medeltal utan utjämning

med föreslagen utjämningsmetod

63.9 % 51.7 % 45.4 % 47.8 % 46.2 % 41.1 %

40.0 % 35.7 % 32.1 % 33.1 % 33.1 % 31.0 %

Av tablåerna framgår bl. a., att variationen i skogsaccisbeloppen varit betydligt större i sådana kommuner, där beloppen varit absolut eller relativt taget små, d. v, s. där antingen accisen i och för sig varit obetydlig eller där den varit obetydlig jämförd med kommunens övriga inkomster. Utredningen bekräftar sålunda — vad man på andra skäl kunnat antaga — att skatten inflyter jämnare i de kommuner, där den är av verklig betydelse för ekonomien, d. v. s. i skogskommunerna. Vid bedömande av den blivande variationen bör ytterligare märkas, att, om husbehovet blir underkastat accisplikt, bidrager detta i hög grad att minska variationen i årsavverkningen, och torde överhuvud så starka variationer som under den exceptionella perioden 1913—1922 endast undantagsvis vara att påräkna. Ytterligare framgår, att den föreslagna

639 utjämningsmetoden kommer att väsentligen minska växlingarna i de för olika år disponibla beloppen, i det att variationen skulle nedgå med omkring en tredjedel av vad hittills varit fallet. Skogsaccisens storlek. Av vad i det föregående anförts torde framgå, dels att från såväl det allmänna skogsvårdsintressets som skogsägarnas synpunkt ett starkt motiverat önskemål föreligger om utbyte av den årliga fastighetsskatten å växande skog mot en vid avverkningen uttagen avverkningsskatt, dels ock att några betänkligheter från kommunernas synpunkt icke behöva föreligga, därest accisen ordnades med hänsynstagande till kommunens skattebehov. Utöver de tidigare påpekade fördelarna med en skogsaccis må här ytterligare anföras, att dess natur av fristående skatt utan sammanblandning med andra skattekällor gör den väl lämpad för utjämning mellan olika år, varjämte taxeringen till skogsaccis erbjuder en god grundval för de allt framgent behövliga skogsvårdsavgifterna på samma sätt som hittills skett. Därjämte bör man på denna väg kunna få fram representativa rotpris på skilda sortiment som basis för kommande fastighetstaxeringar. Möjligen skulle också en bättre ordnad accisdeklaration kunna läggas som underlag för en sedan länge önskad avverkningsstatistik över landets skogar. Som huvudanmärkningar mot den hittills utgående skogsaccisen kunna anföras dels dess natur av uppenbar och godtycklig dubbelbeskattning, dels också dess bristande smidighet, i det att den uttagits till i stort sett samma relativa belopp (2 %) alldeles oberoende av skattetrycket inom kommunen. När skogsaccisen på sin tid infördes vid sidan av den förut bestående fastighetsskatten på växande skog, motiverades denna åtgärd därmed att den växande skogens värde i medeltal ansågs alldeles för lågt upptaget i fastighetsvärdet, varför en marginal fanns för ytterligare beskattning. Vid införandet kunde accisen sålunda visserligen formellt men i allmänhet icke reellt anses som en dubbelbeskattning, men då vid de senaste fastighetstaxeringarna skogsvärdet blivit till fullo medtaget, har dubbelbeskattningen på alla skogar blivit en odisputabel verklighet. Vid nyreglering av skogsbeskattningen bör sålunda iakttagas, att eventuellt pålagd accis föranleder motsvarande avdrag av fastighetsskatt, varjämte accisen bör sättas i förhållande till skattetrycket inom kommunen. Dessa två önskemål kunna finna en gemensam lösning, om den skatteprocent, efter vilken skogsaccisen för varje år uttages, beräknas till en viss kvot av uttaxeringen per skattekrona inom kommunen, \ilken kvot bör bliva större eller mindre, allt efter som större eller mindre del av fastighetsskatten skall ersättas med accis. Att låta denna kvot enbart bestämmas av uttaxeringen under själva avverkningsåret är emellertid ej lämpligt. De ej sällan uppträdande starka växlingarna i uttaxeringen per skattekrona skulle nämligen åstadkomma ett osäkerhetstillstånd beträffande skattens storlek och sålunda också beträffande virkets rotvärde, och skulle därvid köpare av avverkningsrätter eller ulstämplingar, avsedda för flerårig avverkning, behöva räkna med en betydande riskmarginal till stor nackdel för skogsägaren, säljaren. Förutom de så att säga fullt legitima höjningarna av uttaxeringen skulle nämligen en kommun, där tillfälligtvis en större avverkning försiggår, kunna besluta en så hög uttaxering, att avverkaren kan bliva ålagd en såväl oskälig som

640 fullständigt oberäknad skatt. Accisen bör därför utgå efter medeltalet för uttaxeringarna under några av de föregående åren, exempelvis 5 år. Med stöd av bestämmelserna för 1922 års fastighetstaxering av skogsmark och skog låter det sig teoretiskt beräknas, på vad sätt fastighetsskatt å ett normalt sammansatt skogsbruk skall utbytas mot skogsaccis för att båda skatterna skola giva kommunen lika stor inkomst. Innan beräkningen framlägges, över huru detta utbyte skall ske, må först en kort översikt angående grunderna för 1922 års skogstaxeiing lämnas. Taxeringsvärdet skall enligt författningen grundas på den avkastning, som årligen kan uttagas vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk, vilken avkastning sedan kapitaliseras efter en räntefot av 6 %. Denna kapitaliseringsfaktor ger till resultat, a;tt kapitalvärdet sättes till 100 sjättedelar eller 16.67 gånger den årliga avkastningen, i vilket värde ingå såväl skogsmarken som den växande skogen, alldenstund båda dessa produktionsfaktorer gemensamt skapa avkastningen ifråga. Ytterligare stadgas, att av det sammanlagda kapitalvärdet skola 3 årsavkastningar anses representera markens värde, medan återstående 13.67 avkastningar utgöra värdet å växande skog, vilket senare värde under abnorma skogsförhållanden dock på visst sätt skall reduceras. Den till grund för värderingen behövliga årliga avkastningen från skogen skall uppskattas på så sätt, att den genomsnittliga normala virkesavkastningen (boniteten) bedömes i kubikmeter per hektar skogsmark, vilken skördade virkessumma åsättes ett visst rotvärde per kubikmeter, då bruttoavkastningen per hektar erhålles. Av denna bruttoavkastning skall 25 % anses åtgå till underhålls- och förvaltningskostnader m. m., medan återstående 75 % utgöra beräknad nettoavkastning och läggas till grund för uppskattning av kapitalvärdet på sätt ovan angivits. Om efter dessa grunder ett område på 100 hektar skogsmark beräknas årligen normalt kunna lämna 2 kbm. per hektar (bonitet 2.o) med ett rotvärde per kbm. av 5 kronor, blir bruttoavkastningen 10 kronor per hektar samt 1 000 kronor från hela området och det beräknade nettot resp. 7.50 och 750 kronor. Markens värde kommer att uppskattas till 3 gånger dessa belopp eller resp. 22.50 per hektar och 2 250 kronor inalles, medan växande skogen upptages till 13.67 gånger årsavkastningen eller respektive 102.53 och 10 253 kronor. Om i en kommun uttaxeringen utgår med 10 kronor per 100 kronors inkomst (10 kronor per bevillnings- eller skattekrona, 10 öre per inkomstkrona eller 10 % av inkomsten) samt om växande skogen skall, såsom för närvarande är fallet, deltaga i repartitionen efter beräknad inkomst av 6 % på taxeringsvärdet ("repartitionstalet 0.06"), så blir beskattningstalet för dylik skog O.io • 0.06 = 0.006, d. v. s. 6 kronor per 1 000 kronors taxeringsvärde. För den ovan nämnda skogsegendomen blir alltså fastighetsskatten 0.006 • 10 253 = 61.52 kronor. Vill man nu i stället uttaga samma belopp såsom skogsaccis på den årliga bruttoavverkningens rotvärde, utgörande 1 000 kronor, skall tydligen accisen utgöra 6.15 % av rotvärdet. Skulle icke hela utan endast en del av fastighetsskatten avlyftas, blir accisprocentsn proportionsvis mindre. Sålunda blir, därest endast 1 % av fastighetsvärdet skulle deltaga i repartitionen ("repartitionstal O.oi"), accisen */• av ovanstående eller 1.02 % av avverkningens rotvärde o. s. v. Detta exempel kan generaliseras därhän, att man för vilket skattetryck som helst kan uträkna den accisprocent, p, som bör uttagas för att motsvara viss fastighetsskatt å växande skogens taxeringsvärde, så

641 snart detta värde står i sådant förhållande till avkastningen, som i de nya taxeringsbestämmelserna förutsattes. I det föregående visades sålunda, att fastighetsskatten uträknas som produkt av uttaxeringen per skattekrona, repartitionstalet och skogsvärdet, medan accisen skall utgå med p % av rotvärdet å skogsavkastningen. Skola dessa båda skatteformer giva samma belopp, erhålles följande ekvation: p % av avkastningen = uttaxeringen X repartitionstalet X skogsvärdet. Kallar man nu uttaxeringen per 100 kronors inkomst ("per skattekrona") för s eller per 1 krona för O.os samt avverkningens rotvärde för A, så fås följande beteckningar: A = avkastningens rotvärde, 0.75 X A = avkastningens nettovärde, 13.67 X 0.75 X A = växande skogens taxeringsvärde, p = skogsaccisprocenten, O.op X A = skogsaccisen i kronor samt O.os = uttaxeringen. Önskar man nu uträkna den skogsaccisprocent, som motsvarar skatt efter t. ex. 1 % å fastighetsvärdet ("repartitionstalet O.oi"), sker detta genom att insätta de angivna beteckningarna i ekvationen härovan: O.op X A = O.os X O.oi X 13.67 X 0.75oX A.o Löses denna ekvation med avseende på p, så fås: p = 0.102525 X s. Detta resultat angiver, att vid repartitionstalet O.oi skall accisprocenten i runt tal utgöra en tiondel av uttaxeringen per skattekrona. Skall accisen ersätta fastighetsskatt efter högre repartitionstal än 0,oi stiger accisprocenten i motsvarande grad. Sålunda blir vid ett repartitionstal av 0.04 accisprocenten = 4 X 0.102525 = 0.41 eller avrundat fyra tiondelar, vilket vid t. ex. 8 kronors uttaxering ger 3.28 % accis o. s. v. För att giva en överblick över accisprocenten1» storlek vid olika skattetryck samt vid olika hård fastighetskatt meddelas nedanstående tablå, upptagande fastighetsskatter utgående efter repartitionstal från O.oi till 0.06. R e p a r t i t i o n s t a l Skatt per skattekrona

O.oi

0.06¶Accis i procent av rotvärdet (p)

(8)

2 kr. 4 » 6 » 8 » 10 » 12 » 14 »

0.21 0.41 0.62 0.82 1.03 1.23 1.44

0.41 0.82 1.23 1.64 2.05 2.46 2.87

0.62 1.23 1.85 2.46 3.08 3.69 4.31

0.82 1.64 2.46 3.28 4.10 4.92 5.74

1.03 2.05 3.08 4.10 5.13 6.15 7.17

1.23 2.46 3.69 4.92 6.15 7.38 8.61

Alla ovanstående beräkningar förutsätta, att vid rotvärdets bestämmande endast de rena avverkningskostnaderna, men ej förvaltnings- och underhålls- m. fl. kostnader fråndragits, att accis skall betalas för allt virke, sålunda även för husbehovsvirket samt att skogen befinner sig i ett sådant jämviktsläge, att varje år den uthålliga tillväxten uttages,

642 vilken tillväxt ständigt utgör 6 % å skogens inklusive markens taxeringsvärde. Vore skogen uppdelad mellan flera ägare, som var för sig bedreve jämn avverkning, bleve givetvis resultatet fortfarande enahanda. Skulle skogen åter vara så delad, att olika åldersklasser tillhörde olika ägare, t. ex. så, att en person har bara ungskog, en annan bara medelålders och en tredje enbart avverkningsbar skog, så förändrades situationen därhän, att endast den tredje avverkar och betalar skogsaccis, medan de två första tills vidare gå fria från skatt. Vid fastighetsskatt skulle däremot varje ägare fått betala skatt, ehuru med olika belopp allt efter vars och ens skogstillgång. Skattens uttagande enbart av avverkaren i form av accis försvaras tydligen därmed, att kommunens samtliga skogar, trots olika ägare, kunna i skattehänseende från kommunens synpunkt betraktas som om de låge i sambruk med varandra och således som om ett normalt skogsbruk under samma ägare förelåge. Om lika stora bestånd av alla åldrar från t. ex. 1—100 år ligga i sambruk, så avverkas enbart det 100-åriga beståndet; av den härigenom influtna inkomsten skola alla skatter och andra omkostnader under året gäldas. Utgår skatten i form av skogsaccis, träffar den endast det avverkade 100-åriga beståndet, men utgår den såsom fastighetsskatt skall samma skattebelopp proportioneras ut jämväl på vart och ett av de 99 övriga bestånden "i förhållande till de värden dessa anses hava vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk". Enligt denna norm skall nämligen fastighetstaxeringen ske, och komma därför taxeringsvärdena samt därpå grundad fastighetsskatt att bli lika vare sig bestånden tillhöra samma eller olika ägare, så snart taxeringen riktigt utföres. Därför blir också accisen lika stor för kommunen i dess helhet, vare sig avverkningen bedrives från en enaa eller från samtliga skogar inom kommunen, allt dock under förutsättning att den sammanslagna skogsarealen befinner sig i jämvikt med avseende på tillväxt och avverkning. Nu finnes emellertid en del förhållanden, som åstadkomma att det härovan beräknade teoretiska sambandet mellan fastighetsskatt och accis enligt angivna accisprocenter icke i praktiken kommer att leda till fullt enahanda skattebelopp. Så t. ex. har man först och främst anledning antaga, att taxeringsvärdena vid 1922 års taxering sattes så höga, att en genomsnittsavkastning på sex procent icke från dem kan uttagas åtminstone under nu rådande lågkonjunktur och med anlitande av enbart tillväxten. Såsom basis för prissättningen användes nämligen virkesprisen för perioden 1912—1919, vilka ovanligt höga pris icke väntades stå sig för kommande tiden. Den sålunda medvetet för höga värderingen av avkastningen kompenserades genom användande av en så hög räntefot som 6 %, men genom väntat och även sedermera konstaterat prisfall å virke hava egendomsvärdena åtminstone tillsvidare ej utsikt att bliva förräntade till denna höga procent. Detta skulle sålunda föranleda, att ej heller skogsaccis vore att påräkna till så höga belopp, som ovan beräknats, utan skulle accisprocenten för att ge full kompensation jämfört med fastighetsskatten inför inträffad varaktig minskning i avkastningen behöva höjas. Dylik höjning bör då ske i omvänd proportion till avkastningsprocentens sjunkande. Förutsatt att det inbördes förhållandet mellan markens och ståndskogens värden icke ändras skulle sålunda en avkastning, som i medeltal endast utgör t. ex. 5 % av

643 taxeringsvärdet, X föranleda accisprocentens höjning enligt förhållandet 6 : 5 d. v. s. med /B eller 20 %, medan ett genomsnittsuttag på 7 eller 8 % av värdet föranleder accisens sänkning enl. förhållandet 6 : 7 resp. 6 : 8 d. v. s. med resp. 14 och 25 %. Om också vissa skäl synas tala för, att de här ovan på basis av 1922 års fastighetstaxering gjorda beräkningarna av accisprocentens storlek leda till för låg accisbeskattning jämfört med fastighetsskatten, så finnas emellertid å andra sidan en del moment, som verka i helt motsatt riktning. Sålunda kan först observeras den kända tendensen hos skogsbruket att vid höga virkespris höja avverkningskvantiteten, medan lågkonjunkturer pressa ned ej blott priset utan även virkesskördens kubikmassa under medelnivån. Att detta leder till högre totalavkastning och därmed också högre accisinkomst, än om varje år lika kvantitet uttoges till varierande pris, inses lätt av följande exempel. Om nämligen en skog taxeras efter 2 kbm. medelavkastning med ett genomsnittsvärde av 5 kronor, eller inalles 10 kronor brutto per hektar, så inträffar i vissa fall att ägaren under goda år tager ut 3 kbm. för att under lågkonjunktur endast avverka 1 kbm. per hektar. Äro nu prisen å rot respektive 7 och 3 kronor, erhåller han under goda år 21 kronor men under dåliga 3 kronor d. v. s. i medeltal 12 kronor brutto, mot endast 10 vid jämn årlig avverkning. I ett dylikt fall kommer tydligen skogsaccisen att utfalla med 20 % högre belopp än fastighetsskatten. Än viktigare roll vid bedömandet av skogsaccisens sannolika belopp spelar emellertid den omständigheten, att den nuvarande avverkningen i Sverige i hög grad överstiger tillväxten, varigenom en realisation av själva virkeskapitalet årligen äger rum. Detta innebär, att långt högre belopp uttagas, än som vid fastighetstaxeringen antagits utgöra skogens normala och uthålliga avkastning, och kommer ett sålunda förhöjt avverkningsbelopp att, så länge överavverkningen pågår, medföra en skogsaccis, som ger högre inkomst för kommunen än motsvarande fastighetsskatt skulle ha lämnat. För att giva en föreställning om denna överavverknings storlek må erinras, att kolonisationskommittén, som undersökt avverkningen på kronoparkerna i Norrland och Dalarne åren 1909—1916, angiver såsom sin mening, "att, därest årsavverkningens penningvärde avses, mer än hälf^ ten av den nuvarande avverkningen sker i form av kapitaluttag". Skillnaden i avverkning och tillväxt, i kubikmeter räknat, angiver kommittén sålunda: Överjägmästaredistrikt

Årl. avverkning

Övre och nedre Norrbotten, Skellefteå och Umeå 1 597 000 kbm. Härnösands, Mellersta Norrlands och Gävle—Dala 1258 000 „ Summa 2 855 000 kbm.

Årl. tillväxt

1 088 000 kbm. 612 000 „ 1 700 000 kbm.

Den årliga överavverkningen i kubikmassa skulle sålunda för dessa skogar utgöra 1155 000 kbm., vilket ger en avverkning i massa utöver tillväxten med 68 %. Till ungefär samma överavverkning kommo Statens Träförädlingssakkunnige i sitt år 1921 avgivna betänkande, vari avverkningen på så-

väl allmänna som enskilda skogar norr om öreälvens flodområde beräknades till 0.85 kbm. per hektar, vilket med 60 % översteg den till 0.53 kbm. beräknade årliga tillväxten. Ett till min disposition ställt förelöpande meddelande angående en på privat initiativ igångsatt undersökning angående bolagens skogar i Norrland och Dalarne giver vid handen, att mot en årlig tillväxt på c:a 3.9 mill. kbm. skulle svara en avverkning på ej mindre än omkring 8.1 mill. kbm. d. v. s. mer än dubbla tillväxten i massa räknat. Ytterligare kan nämnas, att en av undertecknad år 1923 till skogskongressen i Göteborg gjord uppskattning av Sveriges skogstillgångar (se tidskr. Skogen h. 9—10 1923) gav till resultat, att mot en beräknad årlig tillväxt av 33.5 mill. kbm. svarade en genomsnittlig avgång till följande belopp: Förbrukning till husbehov 14.81 mill. kbm. „ „ export och industrier 27.44 „ „ I skogarna ruttnar 2.78 „ „ Summa avgång 45.03 mill. kbm. Av denna avgång tillgodogöres genom avverkning 42.25 mill. kbm. eller 27 % utöver massatillväxten, vilket torde motsvara 30—40 % uttag utöver värdetillväxten, alldenstund även kvalitativ överavverkning äger rum. I härovan angivna siffror ingå ej sådana avverkningar, som företogos av Bränslekommissionen och som kunna anses vara en direkt följd av den under kriget rådande situationen, och kan överavverkningen sålunda ej anses vara av tillfällig art utan en företeelse, som man måste räkna med under en längre följd av år. Detta förhållande medför, att en genom accis uttagen skatt kommer att träffa ej blott själva avkastningen från skogen utan även den kapitalomflyttning, som äger rum, utan att möjlighet gives för avverkaren att erhålla avdrag för minskning i skogs ingångsvärde på samma sätt som vid inkomstbeskattning i vissa fall är tillåtet. För att belysa den hittillsvarande avverkningens storlek jämfört med taxeringsvärdet å växande skog har för samma områden, som tidigare undersökts, uttagits dels värdet å växande skog enligt 1922 års fastighetstaxering dels ock värdet av årligen avverkat saluvirke, för vilket accis skolat erläggas, varvid medeltal uträknats dels för åren 1918—1922 dels för tioårsperioden 1913—1922. Eesultatet föreligger här nedan, varvid dock anmärkes, att uppgifterna för ett par socknar äro preliminära och därför osäkra, något som dock föga inverkar på slutsummorna för hela områdena.

Område

Vedbo härad (Älvsborgs län) Nås tingslag (Kopparbergs län)

Växande skogens taxeringsvärde i mill, kronor

1918—1922

1913—1922

13.04 20.99 135.04 132.26

2.21 2.87 29.62 18.67

1.47 2.09 21.91 13.77

Årlig accisbelagd avverkning i mill, kronor

645¶Uträknas nu den accisbelagda avverkningen i procent av skogens taxeringsvärde, erhållas följande resultat: Område

Vedbo härad Nås tingslag J ä m t l a n d s län Västerbottens län

Avverkning i % av 1922 års skogsvärde åren 1918—1922

1913—1922

16.9 % 13.7 % 21.9 % 14.1 %

11.3 % 10.0 % 16.2 % 10.4 %

Vid bedömande av dessa "avkastningsprocenter" bör beaktas, dels att markens värde ej ingått i angivna taxeringsvärdet, dels ock att accisen utgår på avverkningens bruttovärde så till vida, att endast avverkningskostnader få fråndragas, men ej utgifter för skogens vård och underhåll, vilka senare vid 1922 års taxering anslogos till 25 % av rotvärdet. För att få 6 % netto avkastning måste sålunda avverkade virkets rotpris enligt denna beräkning normalt utgöra 8 % av kapitalvärdet. Om från detta totala kapitalvärde skogsmarkens värde fråndrages, vilket enligt samma bestämmelser normalt utgör 18 % av totalvärdet, kommer man därhän, att avverkningen måste utgöra 9.75 % på den växande skogens värde för att 6 % nettoränta skall erhållas å hela skogskapitalet. Bedömes nu de ovan angivna avkastningarna mot basis av denna normala bruttoavkastning på 9.75 %, så framgår, att, även om 1922 års taxeringsvärden blivit åsatta redan år 1913, så skulle inom samtliga områden årliga saluavverkningen i medeltal för hela tioårsperioden givit mer än 6 % ränta på taxeringsvärdet och under de fem sista åren högst väsentligt överstigit detta belopp. Härtill bör läggas, att husbehovs virket icke ingått i awerkningsvärdena, att enligt praxis i vissa trakter även en del förvaltningskostnader fråndragits som avverkningskostnader, vilket enligt det nya förslaget icke bör ske, att virke under 150 kronors värde varit befriat från accis och sålunda icke inräknats, samt att taxeringsvärdena på växande skog år 1912, om sådana funnits att tillgå, skulle hava varit avsevärt lägre än vid jämförelsen brukade 1922 års värden, vadan avverkningsprocenten under periodens första år realiter var avsevärt större än ovan angivna siffror visa. Inför sålunda framlagda exempel torde det ej lida några som helst tvivel, att under nuvarande tider med kapitaluttag ur skogarna en skogsaccis, uttagen efter de accisprocenter, som tidigare i tabellform framlagts, måste bereda kommunerna avsevärt högre inkomster än om en fastighetsskatt till de i samma tabell angivna repartitionstalen uttoges. De angivna accisprocenterna måste därför anses som maximibelopp, vilka i den nuvarande skogliga situationen böra avrundas nedåt för att icke överkompensation skall äga rum, därest viss fastighetsskatt skall ersättas med accis. Det nya förslagets verkningar. För att giva möjlighet till bedömande, huru den föreslagna metoden för accisprocentens bestämmande skulle verka för kommunerna, jämfört med nu gällande accisbestämmelser, har för samma 102 kommuner, i vilka accisens variationer m. m. tidigare studerats, en undersökning ut-

646 förts på så sätt, att den under åren 1918—1922 utgångna accisen jämförts med vad som för samma virkesrotvärden skulle ha utgått i skogsaccis, därest accisprocenten bestämts till en tredjedel av vad som under föregående fem år i medeltal uttaxerats per bevillningskrona inom kommunen. Denna valda kvot på en tredjedel skulle teoretiskt enligt tidigare meddelad tabell betyda, att accisen skulle ersätta fastighetsskatt efter ett repartitionstal, liggande mellan 0.03 och 0.04. Det inses lätt, att accisen med denna kvot på en tredjedel kommer att stegras i alla kommuner, där uttaxeringen överstiger sex kronor per bevillningskrona, alldenstund accisprocenten i dylika fall kommer att överstiga de 2 %, som hittills nästan undantagslöst uttagits i accis. Vid lägre skattetryck kommer däremot accisen att minskas. I sammandrag ter sig undersökningen sålunda: Skogsaccis för saluvirke i medeltal för åren 1918—1922. Enligt nu Enligt nytt Ökning -+gällande lag. förslag. eller kronor kronor minskning —

Område

Vedbo härad (Älvsborgs län) Nås tingslag (Kopparbergs län) Jämtlands län Västerbottens län Summa

44 283 57 440 592 314 373 414 1 067 451

51143 53 957 776 395 409 650 1 291145

+ 16 % 6 % + 31 % + 10 %

Vid bedömandet av dessa resultat torde beaktas, att siffrorna ej angiva hela den accis, som enligt nya förslaget skulle utgå, emedan skatt föreslagits även för husbehovsvirket, varjämte skattefria avdraget (nu 150 kronor) för obetydligare avverkningskvantiteter jämväl minskats. Då dessutom den kvot, varefter accisprocenten skall utgå, endast förslagsvis satts till en tredjedel av uttaxeringen, bör större vikt icke tillmätas själva medeltalssiffrorna utan uppmärksamheten snarare ägnas den ändring, som uppkommer i de enskilda kommunerna. Denna ändring kan enklast illustreras, om för varje kommun det nya accisbeloppet uträknas i procent av hittillsvarande, då resultatet för samtliga 102 undersökta kommuner ter sig sålunda: Föreslagen skogsaccis å saluvirke i % av nuvarande. 5 0 - 60— 7 0 - 80— 90— 1 0 0 - 110— 120— 130— 140— 150— 200 + 59 69 79 89 99 109 119 129 139 149 199 Antal kommuner .. .. 1 1 7 7 7 10 10 14 11 19 8 7

Sammanställningen visar, att i 23 kommuner skulle minskning i accismedel från saluvirke ske, medan i 79 ökning sker, vilken ökning i 34 kommuner överstiger 50 % och i 7 överstiger 100 %. En detaljgranskning visar, att det speciellt är de starkt skattetyngda kommunerna i Härjedalen och Jämtland, som få en betydande hjälp. Så t. ex. skulle Vemdalens socken med c:a 16 kronors genomsnittlig uttaxering få accisen höjd från c:a 12 000 kronor till omkring 30 700, Storsjö socken från c:a 3 000 kronor till 7 700 o. s. v. Bland de kommuner, som få vidkännas

647 större minskning, kunna nämnas Lycksele med c:a 4 kronors uttaxering och 17 000 kronors eller 27 % minskning, vilken minskning dock i viss mån neutraliseras, om skatt jämväl utgår för husbehovsvirke. Av denna undersökning framgår, att den nu föreslagna formen av skogsaccis kommer att giva ett avsevärt stöd åt svårt skattetyngda skogskommuner och där bidraga till övriga uttaxeringens minskande, medan skogsbruket icke som hittills i ekonomiskt välsituerade kommuner skall behöva bidraga med så höga skattemedel, att övriga skattekällor därigenom bliva otillbörligt gynnade genom låg uttaxering. Djursholm i november 1923. TOR JONSON.

649 1921 års kommunalskattekommittés betänkande. Bilaga nr 5.

P. M. angående kommunal skatteutjämning. Kommunerna hava att ombesörja för kommunmedlemmarna gemen- inledning. samma ordnings- och hushållningsangelägenheter. Dessa angelägenheter äro emellertid icke uteslutande av lokalt intresse för kommunen och dess medlemmar, utan det kommunala hushållningsområdet har utvidgats att alltmera omfatta jämväl sådana angelägenheter, som på grund av deras art egentligen borde tillhöra statens förvaltningsområde, vadan kommunerna så att säga blivit statens organ för handhavande av en icke oväsentlig del av statsförvaltningen. För erhållande av medel till bestridande av de kommunala utgifterna hava kommunerna av statsmakterna tillerkänts en obegränsad beskattningsrätt till vissa noggrant angivna beskattningsföremål, såvitt de äro inom kommunernas resp. områden förefintliga. I mån som kulturen framskridit och statens anspråk på kommunerna såsom organ för statsförvaltningen stegrats, hava kommunerna måst alltmera anlita sin beskattningsrätt med påföljd, att de anvisade beskattningsföremålen och i synnerhet vissa av dem blivit oskäligt betungade. Detta har framkallat ett oavvisligt behov av nya beskattningsföremål och fördelning av skattebördan på beskattningsföremålen efter mera rättvisa grunder. Då emellertid avgränsningen av kommunernas resp. områden i sin tid tillkommit med hänsyn till bebyggelsen och givetvis utan något som helst aktgivande på den inom de skilda kommunerna förefintliga större eller mindre tillgången på beskattningsföremål för uppbärande av de i senare tid allt mera ökade kommunala utgifterna, har följden blivit, att beskattningsföremålen inom många av rikets kommuner icke genom den kulturella utvecklingen kunnat ökas i samma grad som ökningen av utgifterna för ändamål, som staten ålagt kommunerna att fullgöra, vadan beskattningsföremålen inom vissa kommuner blivit oerhört mycket tyngre belastade än i andra kommuner. En allmän skatteutjämning har därigenom framträtt såsom en nödvändighet. En kommunal skattereform måste således, såvitt den skall fylla sin uppgift, omfatta icke blott skattereglering, innefattande bestämmelser om kommunala beskattningsföremål och den ordning, efter vilken de må tagas i anspråk för skattebehovets fyllande, utan även skatteutjämning, innefattande åtgöranden i syfte att utjämna den av kommunernas territoriella begränsning föranledda olika tillgången inom skilda kommuner på beskattningsföremål för uppbärande av de utgifter, som kommu-

650 nerna hava att bestrida vid fullgörandet av sina förpliktelser såsom organ åt statsförvaltningen. Tidigare har jag varit av den uppfattningen, att skatteutjämningsfrågan knappast vore möjlig att tillfredsställande lösa förr än skatteregleringen genomförts och trätt i funktion, så att resultaten av skatteregleringen kunde överskådas. Numera har jag så till vida ändrat mening, att jag anser skatteutjämningsfrågan mycket väl kunna lösas i samband med skatteregleringsfrågan, och jag anser till och med synnerligen angeläget att så sker på grund av det sammanhang, i vilket de båda frågorna stå till varandra. Genom 1920 års riksdags beslut i fråga om nu gällande provisorium hava frågorna så till vida sammankopplats, att medel för skatteutjämning uttagits genom den kommunala progressivskatten utan att dock skatteutjämningsfrågan i övrigt givits en tillfredsställande lösning. Såvitt kommittén skall äga fria händer för skatteregleringsfrågans ordnande och i synnerhet för avgivande av förslag till en kommunal progressivskatt, måste enligt min mening kommittén göra klart för sig, huru den tänkt sig skatteutjämningsfrågans lösning. På grund härav har jag på ett tidigt stadium av kommitténs arbete påyrkat, att kommittén borde hos Kungl. Maj:t begära bemyndigande att avgiva förslag jämväl rörande skatteutjämningsfrågan. Då detta mitt yrkande icke vann majoritet inom kommittén men jag själv kände mig nödsakad att söka för mig klargöra, huru skatteutjämningsfrågan lämpligen borde lösas, innan jag kunde taga ställning till vissa delar av skatteregleringsfrågan, har jag ansett mig böra i denna P. M. redogöra för mina tankar i fråga om den kommunala skatteutjämningen, så att jag vid uttalande av mina särskilda meningar i fråga om vissa omtvistade delar av skatteregleringen skulle kunna bliva i tillfälle hänvisa till denna redogörelse. Innan jag närmare ingår på en redogörelse för den av mig ifrågasatta lösningen av skatteutjämningsfrågan, har jag ansett mig böra giva en historik över denna frågas uppkomst och nuvarande läge. Frågan om kommunal skatteutjämning har i själva verket aldrig gjorts till föremål för någon ingående utredning. Kommunalskattekommittén av år 1897 skilde sig synnerligen lättvindigt från denna fråga. För frågans lösning hade kommittén i sitt betänkande av år 1900 ansett huvudsakligen två utvägar kunna ifrågasättas, den ena att stadga ett visst rörligt eller fixt maximum, utöver vilket beskattningen icke finge sträckas annorledes än i undantagsfall och efter administrativ myndighets prövning, och den andra att förstora kommunerna genom sammanslagning. Då emellertid en sådan restriktiv åtgärd skulle vålla betänkligt avbräck i kommunernas självbestämningsrätt och rätt till självverksamhet, samt en ifrågasatt sammanslagning av kommuner komme att möta motstånd från de kommuners sida, för vilka sammanslagningen icke ställde sig fördelaktig, lämnade kommittén skatteutjämningsfrågan helt åsido, därvid kommittén såsom sin uppfattning uttalade, att ökad jämnhet i beskattningen inom varje särskild kommun vore en angelägenhet av större vikt än ett utjämnande av det olika skattetrycket inom skilda kommuner. Kommittén ägnade således sin uppmärksamhet åt allenast skatteregleringsfrågan, men dess förslag i denna del ledde som bekant icke till någon lagstiftning i ämnet.

651 Under årens lopp ställdes allt större krav på kommunernas sätt att fylla deras uppgifter för sådana ändamål, vilka tillika vore statsändamål — huvudsakligen skolväsendet och fattigvården — vadan skattetrycket i sådana kommuner, där brist på beskattningsföremål rådde, blev allt mer olidligt. Inom riksdagen togo dessa förhållanden sig uttryck i upprepade motioner, uti vilka skatteutjämningsfrågan partiellt berördes. Däri begärdes, att staten skulle övertaga vissa kommunala bestyr eller att staten eljest skulle bidraga till en jämnare fördelning av kommunernas skattebördor, exempelvis genom direkta statsbidrag till folkundervisningen utöver de då utgående till sådana kommuner, vilka vore av dessa kostnader särskilt betungade, m. m. Vid 1908 års riksdag väcktes den motion (II: 229), som gav anledning till det kommunala skattereformarbetets förnyade igångsättande. I denna motion yttrades, bland annat, följande: "Kommunerna hava hos oss två särskilda uppgifter. Dels har staten åt dem överlåtit omsorgen om vissa statsändamål, synnerligen folkundervisning, fattigvård och prästerskapets avlönande. Dels äga kommunerna vid sidan härav en befogenhet, som i praxis fattats mycket vidsträckt, att sköta sina egna angelägenheter — därunder inräknade jämväl sådana intressen som deltagande i anläggningen av stora järnvägsföretag m. m. Då det nu gäller att åstadkomma ett rättvist upphjälpande av vissa kommuners betryckta ställning, är det givet, att man måste taga hänsyn till beskaffenheten av de orsaker, som bragt de särskilda kommunerna i en sådan ställning. Utgångspunkten synes nämligen böra vara den, att det är de kommuner, vilka i anseende till sin folkfattigdom och den ringa ekonomiska styrkan hos sina medlemmar äga för liten bärkraft för de ändamål, vilkas tillgodoseende ålegat dem, som härvid böra erhålla hjälp. Givet är nämligen, att då kostnaden för statsändamål, som ju principiellt borde drabba invånarna över hela riket med jämnhet, pålades kommunerna, det också borde hava tillsetts, att kommunerna bleve sådana, att en naturlig utjämning av sig själv komme att äga rum. De borde med andra ord hava erhållit ungefär liknande bärkraft i förhållande till de bördor, som de förpliktades åtaga sig. Då så ej skett, föreligger i själva verket en fullt lika stor orättvisa, som om staten pålade en direkt skatt på sina medborgare med fullkomligt godtycke i fråga om de normer, efter vilka medborgarna i olika landsdelar hade att utgöra skatten. Å andra sidan får man naturligtvis ej av det blotta faktum, att en kommun, som befinner sig i svårigheter, är folkfattig och icke har stora ekonomiska förutsättningar, draga den ovillkorliga slutsatsen, att en sådan kommun hör till dem, vilka här avses. Ty det kan ju hända, att den ägt normal förmåga att fylla de uppgifter, som ålegat densamma, ehuru den genom vanvård åsamkat sig en mindre god ställning." I anledning av denna motion beslöt riksdagen skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om allsidig utredning rörande vilka kommuner, som ägde alltför ringa ekonomisk bärkraft i förhållande till dem ålagda skyldigheter för ändamål, de där tillika kunde anses vara statsändamål, samt om framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen gåve anledning. Denna motion, vilken enligt sitt innehåll uteslutande tagit sikte på 42

652 skatteutjämningsfrågan men alldeles icke berört skatteregleringsfrågan, gav anledning till dels igångsättande av förste aktuarien Söderbergs statistiska utredning rörande "landskommunernas och köpingarnas ekonomiska bärkraft", dels professorn Gustaf Cassels uppdrag att giva en "översikt över kommunalbeskattningens utveckling och gestaltning inom vissa främmande länder", dels ock tillsättande av de s. k. kommunalskattekommitterade med uppdrag att inom finansdepartementet biträda med utförandet av de arbeten, vilka kunde anses erforderliga för lösningen av kommunalskattefrågan (Eiserman och sedermera även v. Wolcker och Landén). Då de s. k. kommunalskattekommitterade i själva verket aldrig erhöllo annat direktiv än som kunde anses ligga uti nyssberörda motion och riksdagsskrivelse, men själva skatteutjämningsfrågan i dessa handlingar så uteslutande trätt i förgrunden, att skatteregleringsfrågan icke ens däri antytts, skulle det ju kunna synas egendomligt, att nämnda kommitterade sysslat uteslutande med den senare frågan. Förklaringen härtill kan inhämtas ur Eiserman—v. Wolckers betänkande sid. 130—131, där bland annat anförts följande: En kommunal skattereform måste enligt sakens natur omfatta både skattereglering och skatteutjämning. Dessa bildade i reformprogrammet två skilda avdelningar, vilka emellertid givetvis stode i nära samband med varandra. Skatteregleringsfrågan kunde dock icke sägas bero av skatteutjämningsfrågan i annat avseende än att grunderna för bidragsskyldigheten syntes kunna läggas olika, allt efter som kommunerna skulle fortfarande handhava angelägenheter för statens räkning eller icke. Skulle skatteutjämningsfrågan kunna tänkas löst i sådan riktning — något som icke torde kunna ifrågasättas — att staten själv komme att övertaga sådana kommunala angelägenheter, som kunde anses gälla statsändamål, så att kommunernas verksamhetsfält alltså skulle begränsas till handhavande av rent lokala angelägenheter, torde nämligen beskattningsgrunderna böra läggas icke så litet annorlunda, än om kommunerna bibehölles vid i stort sett samma förvaltning som för närvarande. Skatteutjämningsfrågan återigen vore i väsentligen högre grad beroende av skatteregleringsfrågan, särskilt vad anginge regleringen av grunder för statsbidrags utgående. I den mån dessa grunder borde bestämmas i syfte att åstadkomma skatteutjämning och således göras beroende av skattetrycket inom kommunerna, måste nämligen en något så när säker grundval för skattetryckets beräknande vara för handen, men en sådan kunde vinnas först efter det samtliga de beskattningsföremål, vilka över huvud taget borde läggas under kommunernas beskattningsrätt, blivit genom skatteregleringen bestämda och måtten för deras inbördes bidragsskyldighet avvägts. Därförinnan kunde med någon större grad av tillförlitlighet icke bedömas, vilka kommuner i verkligheten kunde anses mera skattetyngda än andra. De s. k. kommunalskattekommitterade togo av nämnda skäl i första hand upp skatteregleringsfrågan under behandling. Sedan detta gjorts, begärde de entledigande från sitt uppdrag. Detta är anledningen till, att från deras sida intet åtgjorts för utredning av skatteutjämningsfrågan. Emellertid hade i Eiserman—v. Wolckers betänkande givits vissa antydningar rörande skatteutjämningsproblemet (sid. 128—129), därvid anförts bland annat följande. Staten använde kommunerna såsom organ

653 för ombesörjande av statsförvaltningen i vissa hänseenden, och följaktligen borde det ock åligga staten tillse, att kommunerna vore i stånd att på fullt tillfredsställande sätt fullgöra vad åt dem anförtrotts. Då det måste befaras, att vad som kunde uppbringas genom den kommunerna tillerkända beskattningsrätten även efter skatteregleringen icke komme att förslå till täckande av deras behov för berörda ändamål, utan att beskattningsföremålen inom åtskilliga kommuner bleve oskäligt betungade, vore uppenbarligen ytterligare åtgärder av nöden utöver skatteregleringen. Närmast till hands skulle därvid ligga att undersöka, i vad mån det vore möjligt att minska eller begränsa kommunernas uppgifter av statlig karaktär. Då det ojämna skattetrycket ytterst berodde, utom av skattebehovet, av kommunernas territoriella begränsning och den därmed följande olika tillgången på beskattningsföremål, torde också botemedlet närmast böra sökas i en utvidgning av kommunernas områden genom sammanslagning av kommuner eller genom överflyttning av vissa kommunala bestyr på större samfälligheter, exempelvis länen eller särskilt för ändamålet inrättade kommunala organisationer. Av betydelse för en skatteutjämning vore tydligtvis jämväl andra anordningar i syfte att minska skattetrycket, såsom exempelvis begränsning av kommunernas rätt att utdebitera kommunalutskylder eller att upptaga lån. I nu nämnt avseende komme ock i betraktande frågan om rätt för kommunerna till fondbildning, exempelvis uppläggande av skatteutjämningsfonder i syfte att garantera ett förhållandevis jämnt skattetryck. Icke minst påkallade slutligen frågan om grunderna för beviljandet av statsbidrag till kommunerna uppmärksamhet såsom ett medel att åstadkomma en önsklig utjämning. Sådana statsbidrag utginge för vården av vissa kommunala angelägenheter, exempelvis skolväsendet, men dessa statsbidrag vore för närvarande icke avvägda med syftet att åstadkomma skatteutjämning utan ur andra synpunkter. En omläggning av grunderna för statsbidragen syntes således ofrånkomlig. Emellertid var det ju blott helt naturligt, att, eftersom riksdagen, på sätt förut erinrats, skjutit själva skatteutjämningsfrågan i förgrunden, men kommunalskattekommitterade av ovan anförda skäl funnit skatteregleringsfrågan böra i första hand lösas, en icke ringa otålighet skulle framträda i avbidan på skatteutjämningsfrågans lösning. På grund härav erhöll jag av dåvarande finansminister uppdrag att söka åstadkomma utredning till 1912 års riksdag angående en provisorisk lösning av skatteutjämningsfrågan genom statsunderstöd åt de särskilt skattetyngda kommunerna i riket. ^ På grundval av den sålunda av mig verkställda utredningen avgav Kungl. Maj:t till 1912 års riksdag proposition (nr 1 sid. 346) om ett statsanslag av 600,000 kronor till beredande av provisorisk lindring genom statsunderstöd åt synnerligt skattetyngda kommuner. Därvid utsädes bestämt, att den föreslagna lindringen icke finge från att vara av provisorisk karaktär övergå till att bliva statsunderstöd av permanent art. Något sådant behövde icke heller befaras, om statsunderstöden holies inom måttliga gränser, intill dess skatteutjämningsfrågan blivit slutligt löst. Propositionen blev icke bifallen, huvudsakligen på den grund, att skattetrycket, sådant det framträdde i den kommunala utdebiteringen, icke kunde anses utgöra ett tillförlitligt underlag för bedömande av de kommunala skattebördornas verkliga tyngd, särskilt så länge rådande ojämn-

654 heter i fastighetstaxeringen kvarstode. De grunder, efter vilka understöden till skattetyngda kommuner föreslagits att utgå, följdes emellertid utan större ändringar, då vid 1917 års riksdag beslut fattades om dylika understöd. Redan år 1916 upptogs nämligen frågan ånyo. Då tillkallades inom finansdepartementet fem sakkunniga (Alexis Hammarström, Raoul Hamilton, E. O. Magnusson, Erik Palmstierna och Erik Lilienberg) att i samråd med kommunalskattekommitterade utreda, huruvida, i avbidan på definitiva anordningar för åstadkommande av större likformighet i det kommunala skattetrycket, provisoriska åtgärder kunde vidtagas för åvägabringande av skattelindring i kommuner med oskäligt hög utdebitering för kommunala ändamål, samt utarbeta det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. På grundval av de sakkunnigas förslag avgav Kungl. Maj :t proposition (nr 308) till 1917 års riksdag om ett anslag av 600,000 kronor till statsunderstöd åt synnerligt skattetyngda kommuner. Denna gång blev propositionen bifallen, därvid dock betonades, att det gällde en anordning av provisorisk karaktär. Statsmakternas beslut i frågan resulterade i dels Kungl. kungörelsen den 25 juni 1917 (nr 400) angående villkor och grunder för tilldelande av statsunderstöd åt synnerligt skattetyngda landskommuner, dels ock i Kungl. kungörelsen den 7 september 1917 (nr 605) angående utbetalande av statsunderstöd åt synnerligt skattetyngda landskommuner. I stora drag kunna de i dessa kungörelser utfärdade bestämmelser återgivas sålunda. Statsbidrag finge utgå till sådana kommuner, där skattetrycket på grund av utdebitering av sammanlagt kommunalskatt, landstingsskatt och vägskatt både för löpande året ensamt och för detta jämte de två närmast föregående åren i medeltal överstigit 10 kronor för 100 kronors inkomst, samt där tillika utgifterna för kommunens folkskole- och fattigvårdsväsen, för vilkas bestridande uttaxering beslutats under löpande året, motsvarat ett belopp av mer än 4 kronor 50 öre för 100 kronors inkomst. Om dessa villkor vore uppfyllda, kunde statsunderstöd utgå med det belopp, som erfordrades, för att det av det löpande årets uttaxeringar föranledda skattetryck för ett hundra kronors inkomst skulle kunna, till den del det föranletts av de under samma år beslutade utgifter för kommunens folkskole- och fattigvårdsväsen, nedbringas till 4 kronor 50 öre; dock att understödet icke finge utgå med högre belopp än som erfordrades för att skattetrycket skulle kunna lättas med högst 40 procent i den mån det överstege 10 men icke 11 kronor, ^

»> 55

» 55 55 55

55 55

55 55

55 55

H J-^

55 55

55 1 « 55 l O

55 ,,

75 „ „ „ „ „ „ 16 kronor, allt för ett hundra kronors inkomst. Härutöver förekomma vissa föreskrifter angående kontroll däröver, att skattetrycket icke uppdrivits på grund av för låg fastighetstaxering eller på grund av beslut om täckande genom utdebitering av sådana utgifter, vilka enligt normal hushållning borde bestridas genom lån, eller på grund av underlåtenhet att använda skogsaccisfonden såsom tillskott till kommunala utgifters bestridande. Ansökan om statsunderstöd borde, ställd till Konungen, ingivas till länsstyrelsen, som hade att granska handlingarna och avgiva utlåtande,

655 varefter Kungl. Maj :t beslutade om understödet, som därefter komme de skattskyldiga till godo genom avkortning av de debiterade beloppen. Jämväl 1918 och 1919 årens riksdagar beviljade ett statsanslag av 600,000 kronor för enahanda ändamål och på enahanda villkor. Vid 1920 års riksdag ökades beloppet, som visat sig otillräckligt, till 3,000,000 kronor. Villkoren blevo emellertid oförändrade, och allt fortfarande kunde understödet betraktas såsom ett provisorium i avbidan på genomförandet av en rationell skatteutjämning. Vid framläggandet av propositionen (nr 191) till riksdagen år 1920 angående förslag till kommunalskattelag anförde departementschefen rörande skatteutjämningsfrågan följande (sid. 58 o. f.): Den stora olikheten i skattetrycket inom olika kommuner berodde till avsevärd del ytterst av kommunernas territoriella begränsning och den därav föranledda ojämna tillgången på beskattningsföremål. Ju större kommunerna gjordes, desto mera skulle olikheterna utjämnas. Såsom ett steg i riktning mot en skatteutjämning på nu antytt sätt kunde betecknas lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning samt lagen samma dag (nr 294) om kommunalförbund. Givetvis kunde emellertid en verklig lösning av skatteutjämningsfrågan icke vinnas på denna väg. Kommunens område måste alltid bliva jämförelsevis begränsat, enär en sammanslagning av alltför stora områden till en kommun av flera anledningar ej läte sig göra. För ernående av en skatteutjämning måste därför vidtagas åtgärder, som avsåge direkt bidrag eller understöd i en eller annan form till kommunerna. Härvid måste man emellertid beakta arten av de anordningar, som bekostades av kommunerna. I den mån fråga vore om tillgodoseende av rent lokala intressen torde väl nämligen kommunerna böra, åtminstone som regel, även i sista hand vidkännas kostnaderna därför, oavsett huruvida utgifterna vore större eller mindre. Det vore egentligen endast i fråga om kostnaderna för angelägenheter av mera allmänt — närmast statligt — intresse, som kommunerna kunde anses hava befogade anspråk på bidrag från det allmänna. Redan nu utginge betydande anslag till kommunerna i form av bidrag till deras kostnader för vissa dylika allmänna angelägenheter, såsom till skolväsendet m. m. Att enbart genom dylika bidrag eller anslag till rikets samtliga kommuner bereda tillräcklig lättnad för de fattigare kommunerna torde dock — åtminstone för det dåvarande — icke vara praktiskt genomförbart. Ej heller syntes det låta sig göra att på staten eller kommuner av högre ordning överflytta det direkta ombesörjandet av vederbörande angelägenheter. Av rent praktiska skäl torde nämligen alltid åtminstone en del av desamma böra i första hand ombesörjas av vederbörande primärkomrmmer, enär dessa, såväl på grund av de kommunala myndigheternas kännedom om ortsförhållandena som jämväl i övrigt, måste anses bäst skickade att på ett ändamålsenligt och billigt sätt ombesörja respektive anordningar. Härtill komme, att det i åtskilliga fall knappast kunde avgöras vilketdera intresset, det kommunala eller det statliga, vore övervägande, vadan ett överflyttande från kommunerna av dem åvilande uppgifter redan av denna grund vore i dylika fall uteslutet. I sista hand torde därför i och för skatteutjämningen erfordras direkt understöd till särskilt skattetyngda kommuner. Efter att hava erinrat, hurusom den stora olikheten i skilda kommu-

656 ners skattebördor understundom delvis endast vore skenbar på grund av ett otillfredsställande taxeringsförfarande och en olämplig fördelning av skattskyldigheten mellan de olika beskattningsföremålen, förklarade departementschefen, att ett slutligt ordnande av skatteutjämningsfrågan icke kunde ske, förrän den nya skatteregleringen genomförts. Av fortsättningen på anförandet framgår emellertid, att departementschefen, som i sitt förslag avsett upptagandet av ett betydande belopp för skatteutjämningsändamål, ansett skatteutjämningsfrågan slutligt ordnad genom beredande av understöd åt skattetyngda kommuner, samt att han med sitt ordande om en slutlig lösning av skatteutjämningsfrågan allenast avsett, att dessa utjämningsmedel tillsvidare måste fördelas efter provisoriska grunder. Förslaget till kommunalskattelag innehöll ett särskilt kapitel om kommunal progressivskatt, upptagande bland annat den bestämmelsen, att till utjämning av skattetrycket olika kommuner eller andra menigheter emellan skulle i den ordning, varom särskilt komme att stadgas, användas 25 procent av den progressivskatt, som erlades av andra skattskyldiga än vissa bolag, samt 90 procent av den progressivskatt, som erlades av nyss antydda bolag. Då man nu tager i betraktande, att departementschefen i propositionen beräknade det progressivskattebelopp, som genom denna beskattning komme att stå till förfogande för att lätta de synnerligt skattetyngda kommunernas skattebördor, till ett så betydande belopp som 27 000 000 kronor, så måtte han hava tänkt sig en skatteutjämning efter helt andra linjer än de dittills provisoriska understöden åt skattetyngda kommuner, vilka understöd förut hållits inom ett så relativt blygsamt mått som 600 000—3 000 000 kronor. Beklagligen har han emellertid icke i propositionen eller annorledes givit någon antydan, huru han tänkt sig denna skatteutjämning. Propositionen blev icke bifallen utav riksdagen, som i stället beslöt ett provisoriskt anordnande av kommunalskatteväsendet i avbidan på fortsatt utredning av frågan. Riksdagens beslut i anledning av den ovan berörda propositionen resulterade i bland annat nådiga förordningen den 19 november 1920 om kommunal progressivskatt för åren 1921—1924. Enligt denna förordning skulle 25 procent av progressivskatten (utjämningsandelen) i den utsträckning och i enlighet med de föreskrifter, som särskilt stadgades, uttagas för användning till utjämning av skattetrycket olika kommuner eller andra menigheter emellan. Uppbörd av utjämningsandel skulle äga rum först sedan Kungl. Maj:t varje år, efter att hava prövat hela behovet av medel för utjämning, meddelat särskild föreskrift därom. I sammanhang härmed utfärdades nådiga förordningen den 29 juni 1921, angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda landskommuner, samt nådiga kungörelsen av samma dag, angående utbetalande av understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda landskommuner. I själva verket skilja sig bestämmelserna i dessa båda författningar icke synnerligen mycket från de bestämmelser, som förut provisoriskt gällt, oaktat de belopp, som för ändamålet stått till förfogande, måste hava blivit högst väsentligt större än som förut kunnat härför disponeras. Allt fortfarande är det endast landskommuner, som kunna erhålla understöd, fastän givetvis under senare tider även vissa smärre städer företett ett ganska betydande skattetryck.

657 I villkoren för åtnjutande av understöd har vidtagits den ändringen, att understöd finge utgå även för utgifterna till kyrkoväsendet, därvid bestämts såsom villkor, att de samlade utgifterna för kommunens kyrko-, folkskole- och fattigvårdsväsen skulle motsvara ett belopp av mera än 5 kronor 50 öre (förut 4: 50) för ett hundra kronors inkomst. Även beträffande beräkningen av understödsbeloppen har viss ändring vidtagits, så att understöd enligt de nya bestämmelserna finge, när villkoren vore uppfyllda, utgå med det belopp, som erfordrades för att skattetrycket för ett hundra kronors inkomst skulle kunna, till den del det föranletts av de under året beslutade utgifterna för kommunens kyrko-, folkskole- och fattigvårdsväsen, nedbringas till 5 kronor 50 öre; dock att understödet icke finge utgå med högre belopp än som erfordrades för att skattetrycket i dess helhet skulle kunna lättas med 30 procent i den mån det överstege 10 men icke 12 kronor, 40 „ „ „ „ „ „ 12 „ „ 14 „ och 50 „ „ „ „ „ „ 14 kronor. Vidare utfärdades nådiga kungörelsen den 4 november 1921, som sedermera ersatts av nådiga kungörelsen den 8 december 1922, angående uppbörd samt redovisning av utjämningsandel av kommunal progressivskatt m. m. Enligt denna skulle utav den kommunala progressivskattens utjämningsandel för visst år under det följande året uttagas det procenttal, som av Kungl. Maj:t genom särskild kungörelse fastställdes (för år 1921 60 procent, för år 1922 70 procent och för år 1923 75 procent). Uppbörden skulle verkställas inom kommunerna, som hade att inleverera uppburna belopp genom insättning i riksbanken. Kommunerna skulle till länsstyrelserna avgiva redovisningar enligt följande formulär: "Rapport från kommun rörande uppbörden och redovisningen av den kommunala progressivskattens utjämningsdel för år 192 Debet. Rester från föregående år Uppdebiterat under året

400: — 4 600:— 5 000: —

Kredit. Avkortning och avskrivning 300: — Insättning å statsverkets giroräkning i riksbanken.. 3 900: — Restförda belopp: äldre rester 50: — rester av årets uppbörd 750: — 800: — 5 000: — den

192¶Redogörare för kommunahitskylder i kommun."

658 Kritik av Såsom i det föregående framhållits, var det just skatteutjämningsden pro- frå,gan och alldeles icke skatteregleringsfrågan, som gav anledning till skatte- ^et kommunala skattereformarbetets återupptagande, efter det att 1900 års utjäm- kommunalskattelag underkänts och reformarbetet på området därefter ningen, några år vilat. Icke desto mindre har detta arbete aldrig varit verkligt inriktat på utfinnandet av en slutlig lösning av skatteutjämningsproblemet, och i programmet för 1921 års kommunalskattekommitté har den kommunala skatteutjämningen icke berörts såsom tillhörande kommitténs uppdrag. Vad som hittills åtgjorts i denna fråga måste betraktas allenast såsom provisoriska åtgärder. Det direktiv, som givits i den av mig i det föregående omförmälda och in extenso intagna motionen till 1908 års riksdag, är principiellt riktigt och bör följaktligen vara vägledande för de åtgöranden, som i skatteutjämningsf rågan böra vidtagas. Då kommunerna av praktiska skäl fått sig ålagt att fullgöra förpliktelser, som principiellt bort åligga staten och som på grund därav böra jämlikt drabba de kommunala beskattningsföremålen över hela riket, har staten skyldighet tillse, att kommunerna erhålla ungefär liknande bärkraft och således en jämlik tillgång på beskattningsföremål i förhållande till bördor, som ålagts dem. Kiktigheten i detta resonnemang lär icke kunna förnekas. Om man tänker sig, att hela riket inrättats såsom en enda kommun, så komme en fullkomligt jämlik beskattning till stånd, i det att icke blott de statliga utan även de kommunala beskattningsföremålen komme att träffas lika. Det är detta tillstånd, som man såvitt möjligt bör söka uppnå genom skatteutjämningen även med bibehållande av rikets indelning i kommuner, detta dock allenast i fråga om sådana kommunala uppgifter, som tillika äro statsuppgifter. Men detta mål kan icke, eller åtminstone mycket ofullständigt, uppnås genom direkta penningunderstöd, som uttagits på andra beskattningsgrunder än de kommunala beskattningsgrunderna. Grenom dessa penningunderstöd kunna visserligen de kommuner, där utgifterna för kommunala uppgifter med statsändamål föranlett en utdebitering av mera än 5 kronor 50 öre för 100 kronors inkomst samt där tillika den sammanlagda utdebiteringen utgjort mera än 10 kronor för 100 kronors inkomst, få någon lättnad, men alla de kommuner, varest nyssberörda allmänna uppgifter krävt en utdebitering av allenast en obetydlighet och där måhända hela den sammanlagda utdebiteringen understiger 5 kronor, få behålla sin goda ställning utan att behöva belasta de kommunala beskattningsföremålen mera än jämförelsevis obetydligt. Vad detta än må kallas, någon verklig kommunal skatteutjämning är det icke. Det är vad det från början, då systemet infördes, betecknades vara: en provisorisk nödfallsutväg och ingenting annat. Den förändring, som år 1921 vidtogs och varigenom medel till penningunderstöden åt de skattetyngda kommunerna bereddes genom uttagande av en s. k. utjämningsandel utav en kommunal progressivskatt, innebar i realiteten ingen vidare förändring i förhållande till användande av statsmedel för understöden än i den mån de progressiva skalorna för statsskatten och för den kommunala progressivskatten skilja sig från varandra. Men icke desto mindre måste jag beteckna denna förändring såsom ur skatteutjämningssynpunkt mindre lycklig än om statsmedel använts för skatteutjämningen. Från skatteutjämningssynpunkt måste det nämligen verka stötande, att exempelvis personer,

659 som äro bosatta i de mest skattetyngda kommunerna, måste, efter att hava inom den egna kommunen bidragit med en synnerligt hög repartitionsskatt å sina beskattningsföremål, likväl kännas förpliktade att dessutom med utjämnings andelen av den kommunala progressivskatten bidraga till skatteutjämning jämväl inom andra kommuner, som måhända kunna vara mindre skattetyngda men dock under stö dsberättigade. Såvitt man vill nå en verklig kommunal skatteutjämning, måste åtminstone i första hand andra utvägar sökas, så att understöd, uttagna på annan grund än kommunalbeskattningens egen grund, tillgripas allenast, om det visar sig nödvändigt såsom en sista åtgärd för att lätta en därefter kvarstående alltför tung börda för en eller annan ort. Den omständigheten, att medel till skatteutjämningen tagas ur en kommunal progressivskatt, kan icke medföra en skatteutjämning på kommunalbeskattningens egen grund. Om man åtminstone låtit de skattetyngda kommunerna få behålla hela den inom en sådan kommun utgående progressivskatten för egna ändamål, skulle detta system icke verkat så stötande som det nu måste göra, då en del av medlen måste gå till skatteutjämning inom andra skattetyngda kommuner. Än mera framträder det sålunda stötande därigenom, att skatteutjämningsdelen skall debiteras och uppbäras av kommunen, som därefter skall giva beloppet ifrån sig. Bättre hade då varit att låta debiteringen av utjämningsandelen verkställas av statens organ, enär den ju faktiskt har karaktären av ett slags statsskatt. I det skick frågan nu kommit genom införandet av ett kommunalt uppbördssystem för medel, som måste anses och bokföras såsom statsmedel, måste jag såsom landskamrerare och övervakare av statsuppbörden i rikets största län såsom min mening bestämt uttala, att detta förfaringssätt icke ens såsom ett provisorium bort komma till stånd. Skall detta bibehållas, måste åtminstone ett visserligen för kommunredogörarna besvärligare men ur statskontrollens synpunkt mera tillfredsställande och rent av nödvändigt redovisningssystem införas. Beträffande kronans redogörare är landskontoret i tillfälle att kontrollera och därefter låta länsstyrelsen besluta om föreslagna avkortningar och avskrivningar. Ävenledes är landskontoret i tillfälle att kontrollera de åtgärder, som vidtagits för indrivning av restförda utskylder, i det att redogörarna äro pliktiga att två gånger om året förete specifika restlängder med anteckningar om vidtagna åtgärder. Dessutom kan landskontoret genom landsfogdens inspektioner erhålla underrättelser, huruvida och i vad mån redogörarna fullgöra sina skyldigheter. Beträffande åter kommunredogörarna saknas all möjlighet till kontroll. Om det faller en sådan redogörare in att såsom avkortat eller restfört belopp i sin rapport upptaga vad som influtit, så kan han göra detta utan någon som helst kontrollmöjlighet från landskontorets sida. Sedan han fått in kommunens egen andel av progressivskatten och redovisat denna i kommunens kassa, lärer icke heller någon kommunmedlem fråga efter, huruvida utjämningsdelen blir redovisad eller icke. Kommunredogöraren kan avkorta beloppet eller restföra det, utan att någon kan öva kontroll däröver. Med ett ord: han kan redovisa vad han vill, utan risk av när gående kontroll. Vad man än må säga härom, tillfredsställande är det icke — icke ens såsom ett provisorium, än mindre såsom en för framtiden permanent institution. Man må ju också komma ihåg, att det ofta nog kan röra sig om betydande belopp. I Malmöhus län t. ex. har utjämnings-

660 andelen för år 1921 beräknats till ett belopp av 1 432 254 kronor, därav den 31 december 1922 influtit och genom insättning i riksbanken redovisats 758 709 kronor. När således föredragande departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet vid anmälan av sitt förslag till kommunalskattelag och de därtill hörande bestämmelserna om en kommunal progressivskatt förklarat sig anse skatteutjämningsf rågan hava därmed blivit slutligt ordnad beträffande sättet för upptagande av medel till skatteutjämningen, så att därefter alltså skulle återstå allenast att slutligt ordna grunderna för utjämningsmedlens fördelning, så skulle jag för min del vilja häremot uttala den förhoppningen, att icke ens medelanskaffningsfrågan betraktas såsom slutligt ordnad utan att således jämväl denna fråga göres till föremål för förnyat övervägande. Vad de nu gällande provisoriska grunderna för skatteutjämningsmedlens fördelning beträffar, säger det sig utan vidare självt, att dessa måste anses synnerligen otillfredsställande. Till en början bör framhållas, att rätten till erhållande av skatteutjämningsmedel icke skalisen bör begränsas till landskommuner, då det visat sig, att även stadskommuner kunna bliva orimligt betungade med skattebördor. Vidare bör påpekas, att de nuvarande fördelningsreglerna visat sig i tillämpningen krångliga. Detta har berott först och främst därpå, att jämväl landstingsskatten och vägskatten skolat inräknas vid fastställande av det skattetryck, som skall berättiga till understöd. Särskilt har vägskatten, som ju utgår efter helt andra grunder än kommunalbeskattningen, bidragit till svårigheterna vid tillämpningen. Vidare har i nu gällande bestämmelser icke tillfredsställande utklarats, huru förfaras bör i sådana fall, då beskattningsområdet för församling och skoldistrikt icke sammanfaller med kommunens beskattningsområde. Att i dylika fall beräkna det verkliga skattetrycket såsom underlag för berättigande till utjämningsunderstöd blir ingalunda en lätt sak. Den omständigheten, att hittills inga klagomål försports över fördelningen, betyder icke, att fördelningen icke lämnat' rum för anmärkningar. Man skulle, enligt min tro, kunna med all sä^ kerhet utgå från, att understödet till kommuner med olika beskattningsområden för kyrka och skola knappast kunnat principiellt rätt beräknas och utdelas. Men oavsett nu påpekade svårigheter vid tillämpningen synas nu gällande grunder vara i visst avseende principiellt felaktiga. Meningen får väl antagas hava varit, att den kommunala utdebiteringen för statliga ändamål — fattigvårdsväsen, kyrko- och skolväsen — skall hava överstigit ett visst för samtliga kommuner i riket beräknat medeltal för att en skattetyngd kommun skulle bliva understödsberättigad. Nu har detta medeltal fixerats till 5 kronor 50 öre per 100 kronors beskattningsbar inkomst, som väl torde hava utgjort ett slags medeltal enligt senaste statistiken det år, då beloppet sålunda fixerades. Emellertid är ju påtagligt, att o det verkliga medeltalet måste växla allt efter konjunkturerna. Under år, då allmän högkonjunktur råder och beskattningsföremålen äro rikligare, måste medeltalet sjunka, och under år, då allmän lågkonjunktur råder och beskattningsföremålen äro mera sparsamt förekommande, måste medeltalet stiga. Så våldsamt skiftande som konjunkturerna varit under senare åren, måste ett fixerat medeltal antagas kunna leda till ganska oriktiga resultat. Det kan således enligt min mening

661 icke vara rätt att lägga ett fixerat medeltal till grund för skatteutjämningsmedlens fördelning, och dessutom har det visat sig, att kommuner begagnat sig av förhandskännedomen beträffande den debiteringssiffra, som skulle berättiga till understöd, på obehörigt sätt för att komma i åtnjutande av understöd. Sålunda har det förekommit, att kommuner beslutat utdebitera kostnader för byggande av skolhus eller fattighus eller eljest kostnader, som lämpligen borde bestridas med lånemedel, och såmedelst uppdrivit utdebiteringen i syfte att erhålla understöd; och dylika manipulationer äro icke så lätta att förhindra, helst som de uppgifter, som skola av understödssökande kommuner avgivas, för närvarande äro synnerligen summariska och ofullständiga. Därtill kommer, att kommunerna vid sökande av understöd och vid beräknande av skattetrycket för fattigvård, kyrka och skola icke behöva avräkna annat än statsbidrag och andra inkomster, som direkt hänföra sig till nämnda ändamål. Kommunen kan emellertid förfoga över icke så obetydliga andra inkomster, vilka icke hänföra sig till något bestämt utgiftsslag, vadan rimligt borde vara, att å utgifterna för fattigvård, kyrka och skola avräknades jämväl så mycket av de sistberörda inkomsterna, som kunde anses belöpa efter förhållandet mellan utgifterna för nyssberörda ändamål samt kommunens utgifter i övrigt. Slutligen bör framhållas det omständliga förfarande, som genom nuvarande bestämmelser föranledes därutinnan, att kommuner, som erhållit understöd, icke kunna tillgodogöra sig detta på annat sätt än genom att verkställa avkortningar åt utskylder, som redan debiterats. Det vore väl rimligare, att understödet kunde inberäknas redan vid budgetens upprättande och sålunda bleve taget i beräkning redan vid beslut om debitering. På grund av vad sålunda framhållits, synes det mig ofrånkomligt, att nu gällande bestämmelser om skatteutjämning måste avlösas av andra — även om man icke nu vill slutligt ordna denna fråga, utan fortfarande vill åtnöja sig med provisoriska åtgärder. Eedan den utav kommunalskattekommittén föreslagna skatteregleringen kräver detta. Under alla förhållanden torde icke efter skatteregleringens genomförande den nyss omförmälda medeldebiteringssiffran lämpligen kunna bibehållas såsom grundval för rätten till utjämningsunderstöd. Kommittéförslagets "skattekrona" torde nämligen få en rätt så olika valör i förhållande till den nuvarande "bevillningskronan" och redan detta förhållande måste påverka den fixerade medeltalssiffran 5 kronor 50 öre pr bevillningskrona. Såsom det mest framträdande felet i de nuvarande bestämmelserna rörande skatteutjämningen måste emellertid enligt min mening betecknas det förhållandet, att bestämmelserna icke leda till en kommunal skatteutjämning på kommunalbeskattningens egen grund. En utredning av skatteutjämningsproblemet i hela dess vidd — vad Skattejag skulle vilja kalla kommunal skatteutjämning i vidsträckt bemärkelse utjam— måste enligt min mening gå ut på jämväl andra åtgöranden än alle- 2l^n ± nast understöd åt skattetyngda kommuner. Beträffande dylika åtgöran- vidsträckt den av annat slag än understöd har jag för min del icke den hopplösa bemärsyn på frågan, som tagit sig uttryck i departementschefens anförande kelse-

662 till statsrådsprotokollet vid anmälan av propositionen (nr 191 sid 59) till 1920 års riksdag. Visserligen har jag icke väntat mig så synnerligt mycket exempelvis genom sammanslagning av kommuner, men att utan undersökning förkasta denna utväg, synes mig icke tillrådligt. Man måste komma ihåg, att intet annat land i världen är så sönderplottrat i småkommuner som vart, och ändock finnes intet annat land, som skänkt sina kommuner ett sa obegränsat och så okontrollerat självstyre som vårt, och detta med fullständig och obegränsad beskattningsrätt över de beskattningsforemål, som ställts till förfogande. Ett sådant självstyre och en sådan vidsträckt maktbefogenhet borde redan i sig själv kräva stort tilltagna kommuner med större möjligheter att göra ett gott och tillfredsställande urval bland personer, som kunna finnas lämpliga att handhava kommunstyrelsen, än som kan stå till förfogande inom många av de nuvarande småkommunerna, där det visat sig understundom mycket svårt att erhålla något så när kompetenta styresmän. Men dessutom erfordras större kommunala enheter för att kommunerna skola erhålla tillräcklig rygg för att bära de kommunala bördorna. Även inom sådana småkommuner, där tillgången på beskattningsföremål kan vara tillräcklig for att möta vanliga årsutgifter, behöves ju endast en sporadiskt förekommande större utgift — såsom byggande av skolhus eller fattighus eller en större kyrkoreparation — för att kommunens ekonomi skall för en avsevärd tid bringas i oordning. Redan själva finansieringen av en sådan större utgift — genom upptagande av lån på billiga villkor och med en fördelaktig amorteringsplan — handhaves givetvis bättre av en större kommunal enhet än av dessa småkommuner, som här och var i riket förekomma. Man behöver ju endast tänka på de många småkommunerna i Gotlands län, Älvsborgs län och Skaraborgs län, av vilka manga lida av ett oerhört tungt skattetryck — ofta beroende av sådana sporadiska större utgifter — för att inse, huru av verkliga behovet påkallad en sammanslagning måste vara, för att kommunerna skola stå rustade till mötande av sådana större engångsutgifter. Även i Malmöhus län finnas dylika minimala kommuner, fastän behovet av sammanslagning icke där så skarpt framträtt, enär de i allmänhet äga bättre tillgäng pa beskattningsföremål. De allt större krav, som på senare aren ställts på kommunerna, icke minst för skolväsendet, hava gjort behovet av sammanslagning än större; och skall en gång den stora skolreformen genomföras, bliva dessa krav än större och omöjliga att uppfylla för många av dessa småkommuner. Under alla förhållanden måste den nuvarande sönderplottringen i småkommuner, så länge den behålles, komma att för all framtid medföra kommunalt elände i stor omfattning. För min del hade jag alltid tänkt, att den, som en gång skulle utreda skatteutjamnmgsfrågan, borde beredas möjlighet att anordna samarbete med mindre för ändamålet tillsatta länskommittéer med uppgift att taga initiativ till lämpliga kommunsammanslagningar. Nu hava ju emellertid de båda lagarna av den 19 juni 1919, om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning samt om kommunalförbund, skänkt former för dylika sammanslagningar. Men såvitt de skola i den omfattning och det syfte, som nu avses, komma till stånd, måste initiativ tagas från Kungl. Maj:ts sida genom igångsättande av en utredning av skatteutjämningsfrågan med uppgift att därvid söka åstad-

663 komma erforderliga och lämpliga sammanslagningar av kommuner. Det lider enligt min mening intet tvivel, att icke en sådan utredning skulle leda till ganska goda resultat, fastän man givetvis kan utgå från icke ringa motstånd från sådana kommuners sida, vilka för närvarande befinna sig i god ställning men kunna vänta drygare utskylder efter sammanslagningen. Om nu emellertid kommunerna skulle motsätta sig sammanslagningar, så kunna de gärna få behålla sina begränsade områden för rent lokala kommunala ändamål. För sådana kommunala uppgifter åter, som tillika äro statsändamål — och det är ju dem saken gäller — saknas dock icke möjligheter att nå det avsedda målet. I Eiserman—von Wolckers betänkande har antytts möjligheten att överflytta sådana uppgifter på kommunala organisationer av högre ordning. Sedan dess har, såsom nyss antytts, lagstiftningen berett möjlighet för inrättande av kommunalförbund. Dessa nya institutioner äro ju rent direkt lämpade för att övertaga uppgifter av nu ifrågavarande slag. Emellertid måste initiativ tagas och här saknar staten icke möjligheter att jämväl vid sidan av godvillig överenskommelse lägga makt för genomförande av dylika. Det behövs ju endast att bland villkoren exempelvis för åtnjutande av de betydande statsanslagen till skolväsendet föreskriva, att de må åtnjutas allenast av kommuner eller kommunalförbund med visst minimum i invånarantal eller eljest av viss storlek. Allenast en antydan härom skulle genast framskapa benägenhet och redobogenhet ute i orterna att söka åstadkomma de bästa tänkbara kombinationer för åstadkommande av stora kommunalförbund för övertagande och handhavande av dylika allmänna angelägenheter. På den vägen skulle helt visst en betydande skatteutjämning stå att vinna. Den vägen är icke okänd i andra länder, där man ofta och i synnerhet i England finner stora kommunbildningar för speciella ändamål. Professor Cassels i det föregående omförmälda utredning lämnar härom synnerligen intressanta upplysningar. Därigenom vinnes ock, att dylika speciella uppgifter erhålla en vida sakkunnigare kommunal behandling, eftersom val av styresmän kunna lämpas efter deras förut visade intresse på området, varförutom dessa upptränas att därå specialisera sig. Statsbidragen till kommunala uppgifter av statlig natur uppgå för närvarande till högst betydande belopp. Att här närmare redogöra för dessa skulle leda för långt och kan icke heller anses nödigt för syftemålet med denna P. M. Blott så mycket vill jag nämna, att allenast statsbidragen till lärare och lärarinnor vid folkskolorna uppgå — utöver ålderstillägg och krigstidstillägg — till inemot 50 mill, kronor. Dessa bidrag äro avsedda att utgå lika till alla kommuner efter en beräkning av 9/10 delar av normallönen för kvinnlig lärare samt 9/10 delar av normallönen för manlig lärare med tillägg av skillnaden mellan normallönen för manlig och kvinnlig lärare. Då emellertid i många kommuner avlöningarna överstiga normallönen, följer härav, att kommuner, som haft råd till detta, få bekosta större andel av avlöningen än som avsetts. Enligt min mening är det beklagligt, att icke statsmakterna tidigare haft blick för skatteutjämningsfrågan. Om detta varit förhållandet, hade nämligen legat nära till hands att avväga dylika statsbidrag efter andra grunder, så att hänsyn tagits till kommunernas egen bärkraft. Statsbidragen hade bort avvägas i skatteutjämningssyfte, så att de mindre

664 bärkraftiga kommunerna erhållit relativt mera än de mera bärkraftiga kommunerna. Genom ett sådant förfaringssätt skulle staten haft möjligheter icke blott att genomföra en synnerligen kraftig kommunal skatteutjämning över hela riket, utan staten skulle även, genom statsbidragens så småningom skeende ökning, haft i sin hand en regulator för åstadkommande av en önskvärd och såsom lagom ansedd relation mellan skattetrycket för statsbeskattningen och för kommunalbeskattningen. Jag förstår alltför väl, att det nu kan bliva förenat med svårigheter att härutinnan åstadkomma någon större förändring. Något borde dock kunna göras. För övrigt vore det rimligt, att staten kunde, utöver de nuvarande statsbidragen, lämna anslag jämväl till exempelvis skolors byggande och underhåll efter någon normalberäkning, vilka statsbidrag kunde avvägas i utjämningssyfte. Sådana statsbidrag vore under alla förhållanden lämpligare än de nuvarande understöden åt skattetyngda kommuner, ty statsbidragen av den utav mig ifrågasatta typen verka i rätt riktning: en utjämning på kommunalbeskattningens egen grund. I kommuner med rik tillgång på beskattningsföremål bleve nämligen statsbidragen mindre, med påföljd att utdebiteringen på de kommunala beskattningsföremålen måste ökas, och i kommuner med svag tillgång på beskattningsföremål bleve statsbidragen högre och medförde en sänkning av utdebiteringen. I sammanhang med utredning av skatteutjämningsfrågan synas även andra därmed sammanhängande frågor böra komma under prövning. Det händer icke så sällan, att kommuner på grund av bristande förmåga att rätt finansiera sporadiska större utgifter besluta oskäliga och icke heller av förhållandena nödtvungna utdebiteringar. Det kan därför ifrågasättas och bör således utredas, huruvida icke någon slags begränsning bör föreskrivas i kommunernas utdebiteringsrätt. Vidare förekommer emellanåt, att en tillfällighet kan åt en kommun ett eller annat år skänka ett förhållandevis högst betydande beskattningsföremål, som skulle för just det året kunna väsentligt nedbringa den eljest normala utdebiteringsprocenten, vilken därefter åter måste nästa år höjas. På grund härav bör frågan om kommunernas rätt till fondbildning i sammanhang med skatteutjämningsf rågan komma under utredning. Slutligen bör i detta sammanhang utredas, huruvida icke, såsom överallt i utlandet, någon kontroll över kommunernas verksamhet bör genomföras. Redan de betydande statsbidragen påkalla detta; och att en kontroll verkligen är behövlig, därom synes mig icke kunna tvistas. Redan känslan av att någon kontroll finnes, torde på många håll verka förmånligt. Fastän jag tror mig äga anledning antaga, att åtgöranden i sådan riktning, som jag här ovan föreslagit, skulle vara ägnade att medföra betydande verkningar i skatteutjämningsavseende, har jag naturligtvis aldrig föreställt mig, att de skulle bliva tillfyllestgörande. SkatteUtöver ovan antydda åtgöranden komma förvisso att behövas skattejärn- utjämningsunderstöd — vad jag skulle vilja benämna kommunal skattefrdgm i u t | ä m n i n g i inskränkt bemärkelse — och denna del av skatteutjämningsinskränkt frågan synes mig kunna ordnas helt oberoende av alla i det föregående bemär- antydda åtgärder, vilka alltså skulle kunna följa efteråt. Det är denna kelse. kommunala skatteutjämning i inskränkt bemärkelse, som jag ansett böra tillfredsställande regleras i sammanhang med genomförandet av skatte-

665 regleringen. Det är således beträffande denna del av frågan, som jag inom kommittén påyrkat framställning hos Kungl. Maj:t om nådigt bemyndigande för kommittén att söka bringa den kommunala skatteutjämningen till en tillfredsställande lösning. Men dessa skatteutjämningsunderstöd böra och kunna så anordnas, att även de medföra en skatteutjämning på kommunalbeskattningens egen grund. Härvid kunna givetvis tänkas en mångfald kombinationer, som det må ankomma på en blivande utredning att söka utfinna och därefter göra valet av den, som lämpligast förer till målet. För syftemålet med denna promemoria kan det vara tillräckligt att anvisa en utväg för att påvisa, att möjligheter finnas att nå detta mål. Om man finge utgå från det antagandet, att samtliga rikets kommuner offrade precis jämnt vad som kunde anses erforderligt för sådana ändamål, som tillika vore statsändamål — nämligen för fattigvårds-, kyrko- och skolväsen — och om således inom samtliga kommuner toges alldeles enahanda sparsamhetshänsyn vid prövningen av anslag till dylika ändamål, så vore det jämförelsevis lätt att utan anlitande av särskilda statsanslag eller därmed jämförliga medel genomföra en fullständig skatteutjämning beträffande dessa utgifter — så fullständig till och med som om hela riket vore en enda kommun för tillgodoseende av nu ifrågavarande ändamål. I sådant fall behövdes ingen så kallad utjämningsandel av en kommunal progressivskatt. Om man i likhet med mig anser, att i det kommunala skattesystemet en progressivskatt allt fortfarande kan äga sitt berättigande just ur den synpunkten, att kommunerna fått sig ålagt att fullgöra viss andel av statsförvaltningen, samt att kostnaderna härför böra av de skattskyldiga bestridas efter skatteförmåga eller således efter ungefärligen samma grunder, som gälla för statsbeskattningen, så skulle denna progressivskatt mycket väl kunna utan någon som helst fördelning helt tillfalla den skattskyldiges bostadskommun, utan att detta komme att försvåra en fullständig skatteutjämnings genomförande. Det bör blott ihågkommas, att kommunens inkomst genom progressivskatt skall anses uteslutande avse täckande av utgifter för fattigvård, kyrka och skola. Mitt förslag till skatteutjämning skulle i sådant fall bliva följande. För utjämning av det kommunala skattetryck, som föranledes av kommunala utgifter för sådana ändamål, vilka tillika tjäna statsändamål, skola de kommuner, där utgifterna för fattigvårds-, kyrko- och skolväsen av Kungl. Maj:t beräknats föranleda lägre skattetryck än riksmedeltalet, lämna av Kungl. Maj:t bestämda bidrag till de kommuner, där samma utgifter beräknats medföra högre skattetryck än riksmedeltalet. Det säger sig utan vidare självt, att, om detta kunde genomföras, så skulle därmed kunna vinnas en alldeles fullständig skatteutjämning på kommunalbeskattningens egen grund i fråga om dylika kommunala utgifter. Att icke desto mindre ett olika skattetryck komme att inom kommunerna kvarstå, torde vara självklart. Men detta vore i sådant fall uteslutande beroende av de särskilda kommunernas olika hushållning med medel för andra ändamål än dem, som ansetts påkalla åtgöranden i skatteutjämningshänseende. Uppenbarligen kräver genomförandet av en så beskaffad skatteutjämning ett noggrant utklarande för varje kommun dels av de utgifter, som

666 belöpt på nu ifrågavarande ändamål, dels ock av de inkomster — däribland kommunal progressivskatt — som för just dessa utgifters bestridande stått till förfogande, så att det därefter återstående verkliga skattetrycket för dessa utgifter kan tillförlitligen fastställas. Vidare krävas möjligheter att fullt riktigt fastställa ett riksmedeltal, vilket givetvis icke får vara ett medeltal av siffrorna för skattetrycket inom kommunerna, utan måste utgöra den debiteringssiffra, som skulle behöva användas, för den händelse samtliga kommuners utgifter, efter avdrag av samtliga kommuners inkomster, för fattigvårds-, kyrko- och skolväsen skulle centralt debiteras. Nämnda riksmedeltal bör beräknas av Kungl. Maj:t, som tillika bör äga tillgång till de siffror, som för varje kommun betecknar skattetrycket för ifrågavarande ändamål. Med ledning av dessa siffror bör Kungl. Maj:t kunna beräkna dels det bidragsbelopp, som var och en av de bidragspliktiga kommunerna har att utgiva, dels ock det bidragsbelopp, som varje bidragsberättigad kommun har att erhålla, på det att utgifterna för dessa ändamål skola trycka helt lika inom samtliga rikets kommuner. Kungl. Maj:ts beslut rörande vad bidragspliktig kommun har att utgiva samt vad bidragsberättigad kommun har att erhålla bör givetvis meddelas så tidigt, att kommunernas resp. utgifts- och inkomstbelopp för kommunal skatteutjämning kunna tagas i beräkning i kommunens budget. Ett sådant avkortningsförfarande, som nu behöver förekomma inom kommuner, som berättigats till bidrag, bör givetvis icke ifrågasättas, lika litet som efterdebiteringar inom kommuner, som skulle bliva bidragspliktiga. Kommunerna böra med full kännedom om deras resp. bidragsplikt eller bidragsberättigande kunna uppgöra sin budget med tagen hänsyn härtill. Men för att detta må kunna ske, måste vid beräknande av skattetrycket inom de särskilda kommunerna ävensom vid beräknande av riksmedeltalet läggas till grund uppgifter, som röra två på varandra följande år. Sålunda böra utgifterna för fattigvårds-, kyrko- och skolväsen ävensom andra för nämnda ändamål till buds stående inkomster än allmänna kommunala skatter beräknas enligt den senaste av kommunen fastställda staten, varemot för skattetryckets beräknande lägges till grund taxeringarna för nästföljande år, d. v. s. det år, varunder taxeringarna skett, och således det år, för vilket bidrag för kommunal skatteutjämning skola erläggas resp. erhållas. Enligt mitt förmenande kan man med detta förfaringssätt icke behöva befara i stort sett missvisande resultat. Utgifterna år för år torde i allmänhet tendera att vara något så när stabila, varemot tillgången på beskattningsföremål är underkastad växlingar efter konjunkturerna för året. I detta sammanhag bör erinras jämväl om ett annat förhållande, som försvårar en alltigenom fullständig skatteutjämnings genomförande. Beträffande fattigvårdsväsendet kunna inga svårigheter möta, enär denna kommunala förvaltningsgren belöper uteslutande på den borgerliga kommunen och således drabbar uteslutande de till denna kommuns område hörande beskattningsföremålen. Detsamma gäller skolväsendet i sådana kommuner, där denna förvaltningsgren omhändertagits av den borgerliga kommunen. Men däremot möta vissa svårigheter beträffande kyrkliga kommuner vid deras handhavande av kyrko- och skolväsen, och svårigheterna bestå däruti, att den kyrkliga kommunen icke alltid till sitt om-

667 rade sammanfaller med den borgerliga kommunen. En kyrklig kommun kan exempelvis omfatta mera än en borgerlig kommuns område eller delar av en eller två borgerliga kommuners områden. Om man emellertid fasthåller vid den synpunkten, att skatteutjämningsbidragen ytterst skola träffa resp. tillgodokomma beskattningsföremålen, så synes all rättvisa bliva tillgodosedd, om man låter uteslutande den borgerliga kommunen bliva enhet för skatteutjämningen men därvid tager i beräkning, huru utgifterna icke blott för fattigvårdsväsendet utan även för kyrko- och skolväsen trycka de beskattningsföremål, som tillhöra den borgerliga kommunens område. En skatteutjämning i nyss angiven inskränkt bemärkelse skulle kunna organiseras genom ungefärligen sådana bestämmelser, som angivas i här nedan med romerska siffror betecknade punkter. I. Före den 1 februari varje år skall drätselkammaren och kommunalnämnd till länsstyrelsen insända följande handlingar och uppgifter: l:o) fullständig avskrift av den stat, som under nästlidet år uppgjorts och behörigen fastställts för staden, köpingen eller landskommunen (den borgerliga kommunen); 2:o) fullständig avskrift av den eller de stater, som under nästlidet år uppgjorts och behörigen fastställts för den eller de församlingar eller skoldistrikt med beskattningsrätt (den kyrkliga kommunen), som omfattar den borgerliga kommunens område eller någon del därav, oavsett således huruvida sådan kyrklig kommun tillika omfattar annan borgerlig kommuns område eller del därav; 3:o) fullständiga avskrifter av de protokoll, enligt vilka de under l:o) och 2:o) omförmälda stater fastställts samt beslut om kommunal utdebitering fattats; 4:o) uppgift enligt härvid fogat formulär I rörande beräknade samtliga utgifter och inkomster för den borgerliga kommunen enligt nästlidet år upprättad stat; 5:o) uppgift enligt härvid fogat formulär II rörande beräknade samtliga utgifter och inkomster enligt nästlidet år upprättad stat för varje kyrklig kommun, som helt eller delvis har samma beskattningsområde som den borgerliga kommunen; 6:0) uppgift enligt härvid fogat formulär III, innefattande beräkning på sätt formuläret anvisar av det utgiftsbelopp, som för kommunens fattigvårdsväsen ävensom för dess skolväsen, om detta senare handhaves av den borgerliga kommunen, skall anses hava behövt uttagas genom repartitionsskatt av beskattningsföremålen inom kommunen; 7:o) uppgifter enligt härvid fogade formulären IV A och IV B, innefattande beräkningar på sätt formulären anvisa av de utgiftsbelopp, som för kyrkoväsen ävensom för skolväsen, om detta senare icke handhaves av den borgerliga kommunen, skola anses hava inom vederbörande församlingar eller skoldistrikt med beskattningsrätt behövt uttagas genom repartitionsskatt av beskattningsföremål, tillhörande den borgerliga kommunens beskattningsområde; 8:0) uppgift enligt formulär V, utvisande slutsumman av samtliga de utgiftsbelopp, som för fattigvårds-, kyrko- och skolväsen skola anses 43

668 hava behövt uttagas av beskattningsföremål, tillhörande kommunens beskattningsområde. Det skall åligga vederbörande församlingars kyrkoråd eller skolråd att i god tid tillhandahålla uppgiftspliktig drätselkammare eller kommunalnämnd dels de handlingar, som här ovan under l:o) och 2:o) omförmälas, dels ock erforderliga siffror för upprättande av uppgift eller uppgifter, som i 5:o) omförmälas. II. Länsstyrelsen bör åligga att granska de i punkten I omförmälda handlingar och uppgifter samt att, då anledning till anmärkning förekommit, efter vederbörandes hörande vidtaga rättelser. III. Efter det att årets taxeringsnämnder avslutat sina arbeten, skall det åligga länsstyrelsen att upprätta och före den 15 juli till finansdepartementet insända samtliga enligt punkten I inkomna handlingar jämte en sammanställning för länet, upptagande för varje kommun dels slutsumman enligt punkten I 8:0), sådan denna slutsumma kan hava efter granskning enligt punkten II blivit rättad, dels sammanlagda antalet kommunalskattekronor å fast egendom, å näring och å inkomst enligt årets taxeringsnämnders beslut, dels ock slutligen i kronor och jämna tiotal ören den utdebitering på varje skattekrona, som skulle erfordras, därest sagda slutsumma skulle av nämnda antal skattekronor genom repartitionsskatt inom kommunen uttagas. Denna sammanställning bör vara nedsummerad på det sätt, att för hela länet framgår dels slutsumman av samtliga de utgiftsbelopp, som för fattigvårds-, kyrko- och skolväsen skall anses hava under nästlidet år inom hela länet behövt uttagas genom repartitionsskatt av de kommunala beskattningsföremålen, dels ock slutsumman av antalet kommunalskattekronor inom länet enligt årets taxeringsnämnders beslut. IV. Finansdepartementet låter med ledning av de i punkten III omförmälda sammanställningarna för länen uppgöra en sammanställning för hela riket, upptagande de i nämnda punkt upptagna slutsummorna för länen, så att av denna sammanställning efter nedsummering framgår för hela riket dels det på förut nämnda sätt beräknade sammanlagda skattebehovet för fattigvårds-, kyrko- och skolväsen, dels ock sammanlagda antalet skattekronor. Härefter uträknas i kronor och jämna tiotal ören den utdebitering på varje skattekrona, som skulle erfordras, därest nyssnämnda sammanlagda skattebehov skulle fyllas genom en över hela riket lika utgående repartitionsskatt av sammanlagda antalet skattekronor. Den sålunda uträknade utdebiteringssiffran skall anses innefatta ett riksmedeltal för det skattetryck, som av utgifterna för fattigvårds-, kyrkooch skolväsen beräknas komma att föranledas. V. Varje kommun, där utdebiteringssiffran enligt den i punkten IV omförmälda uträkning beräknats understiga det i samma punkt omför-

669 malda riksmedeltalet, skulle förpliktas erlägga skatteutjämningsbidrag med det belopp, som skulle erfordras för att höja utdebiteringen till riksmedeltalet, varemot varje kommun, där utdebiteringssiffran beräknats överstiga riksmedeltalet, skulle tillerkännas skatteutjämningsbidrag med det belopp, som skulle erfordras för att nedbringa utdebiteringen till riksmedeltalet. VI. Konungen beslutar, huru mycket varje bidragspliktig kommun skall erlägga och huru mycket varje bidragsberättigad kommun skall erhålla, samt låter underrättelser härom utgå före den 1 september. VII. I enlighet med sålunda enligt punkten VI erhållen underrättelse har den borgerliga kommunen att i sin stat för nästkommande år såsom utgift upptaga skatteutjämningsbelopp, som skall erläggas, och såsom inkomst upptaga skatteutjämningsbelopp, som skall erhållas. VIII. Före den 1 april påföljande år skall bidragspliktig kommun till länsstyrelsen genom insättning i riksbanken inleverera kommunen åliggande skatteutjämningsunderstöd, varemot länsstyrelsen åligger att före samma dag till bidragsberättigad kommun förskottsvis utanordna kommunen tillkommande skatteutjämningsunderstöd. En på sådant sätt organiserad skatteutjämning skulle medföra en verklig skatteutjämning på kommunalbeskattningens egen grund. Den skulle också bliva så fullständig som överhuvud är tänkbart, i det att utgifterna för fattigvårdsväsen, kyrkoväsen och skolväsen skulle medföra ett så gott som fullständigt enhetligt skattetryck i rikets samtliga kommuner, såsom om dessa tillhopa bildade en enda kommun. Särskilt anslag i skatteutjämningssyfte, vare sig av statsmedel eller av utjämningsandel av kommunal progressivskatt, skulle bliva obehövligt. Emellertid kan det knappast vara tillrådligt att låta skatteutjämningen gå så långt, som här ovan framkastats. Förutsättningen härför kan icke anses föreligga. De skilda kommunerna iakttaga icke enhetliga sparsamhetssynpunkter vid beviljande av anslag till nu ifrågavarande ändamål. På grund härav synes man böra låta kommunerna själva draga en väsentlig del av det skattetryck, som, utöver riksmedeltalet, av dessa utgifter föranledes. Man skulle exempelvis kunna tänka sig, att kommun med skattetryck över riksmedeltalet för utgifter av nu ifrågavarande slag skulle utbekomma bidrag allenast i den mån skattetrycket med mera än 30 procent överstiger riksmedeltalet, samt att således kommun med skattetryck under riksmedeltalet skulle vara pliktig utgiva bidrag allenast i den mån skattetrycket med mera än 30 procent understiger riksmedeltalet. Man skulle också kunna tänka sig, att bidragsrätten gjordes vidsträcktare än bidragsplikten. Ordnas skatteutjämningen i övrigt efter de av mig i det föregående angivna linierna, så är all fara utesluten för slöseri i syfte att erhålla utjämningsbidrag, enär kommunerna själva äro ur stånd att beräkna riksmedeltalet för året och så-

670 ledes icke kunna på förhand beräkna, huruvida de komma att räknas till de bidragspliktiga eller bidragsberättigade. Klart är emellertid, att — vid en sådan inskränkning av bidragsplikten resp. bidragsrätten — det belopp, som bidragspliktiga kommuner hava att utgiva, aldrig kommer att helt sammanfalla med det belopp, som bidragsberättigade kommuner skola erhålla. Det kan således hända, att Kungl. Maj:t skulle kunna under vissa år behöva äga medel till förfogande utöver vad som erhålles av bidragspliktiga kommuner för att kunna åt bidragsberättigade kommuner giva tillräckligt vad som erfordras för skatteutjämningens åstadkommande. Sådana medel erhållas emellertid genom den kommunala progressivskatten, sådan jag tänkt mig denna, och dessa medel torde bliva så rikliga, att de till och med torde förslå till utgivande av särskilda understöd åt skattetyngda kommuner för uppförande av skolhusbyggnader. Denna fråga om anslag till skolhusbyggnader står för närvarande på dagordningen och torde bliva lätt att lösa, om den kommunala skatteutjämningen regleras efter de av mig i det föregående angivna linier. G. V. EISERMAN.

672¶FORMULÄR I.

Uppgift rörande beräknade utgifter och inkomster enligt nästBeräknade utgifter enligt

Verkliga utgifter,

För fattig= vårdsväsendet

Anm.

1.

d. v. s. årsavgifter för avlöningar, underhåll och d ä r m e d jämförliga driftkostnader För andra kommunala ändamål

För ävensom för oförutsedda beskolväsen= hov eller för avkortning av det

skatter (således icke för räntor och amorObs. anm. 1 terincar)

För bestridande av annuiteter, d. v. s. räntor och amorteringar å lån För fattigvårdsväsendet

För skolväsen= det Obs. anm. 1

För andra kommunala ändamål

Av Kungl. Maj:t ålagt utgiftsbelopp för kommunal skatteutjämning

Kol. 2, 5, 9 och 12 ifyllas allenast om skolväsendet handhaves av den borgerliga kommunen

Beräknade inkomster Verkliga inkomster, d. v. s. årsinkomster, bestående i arrenden och hyror samt ränteinkomster å fonder och därmed jämförliga inkomster ävoisom statsbidrag, bötesandelar och specialskatter, i den mån uttryckligen finnes föreskrivet, att de äro avsedda för viss gren av den kommunala verksamheten

Av Kungl. Maj:t Inkomster, som låta sig hänföras till viss gren av tilldelat den kommunala verksamheten inkomstAndra inkomster än Statsbidrag belopp statsbidrag för kommunal Till Till Till Till skatteTill andra Till andra fattig= f a t t i gutjämskol= komskolkomvårds= vårds= ning v ä s e n m u n a i a väsen» m u n a l a väsen= väsendet ändad e t ändadet det mål mål Obs. Obs. anm 1

anm. 1

enligt

I anspråk tagna kapitaltillgångar, försäljning av fast egendom

Belopp, som använts för täckande av utgifter, som här ovan omförmälts i kol. 1—6 eller 8—10

Belopp, täckande här ovan 7 eller

Till fattigvårdsväsendet

Till fattigvårdsväsendet

Till skolväsendet Obs. anm. 1

Till andra kommunala ändamål

Anm. 1. Kol. 2, 5, 9, 12 och 15 ifyllas allenast om skolväsendet handhaves av den borgerliga kommunen.

lidet års stat för nästlidet år upprättad stat.

borgerliga kommun å r 14

Utgifter för kapitalökning, d. v. s. utgifter för förvärv av inventarier, fast egendom och för dess bebyggande, för inköp av aktier i företag eller därmed jämförliga engångsutgifter av beskaffenhet att medföra ökning av kommunens realtillgångar Utgifter av beskaffenhet att lämpligen böra bestridas av lånemedel, såsom utgifter för inköp av inventarier av mera varaktig och dyrbar beskaffenhet, för inköp av fast egendom och för dess bebyggande eller förbättrande, för inköp av aktier eller eljest för förvärvande av realtillgångar av mera bestående värde

Till inköp av inventarier av mindre varaktighet eller dyrbar beskaffenhet eller eljest av art att icke lämpligen böra bestridas av lånemedel För fattigvårdsväsendet

För skolväsendet Obs. anm. 1

För andra kommunala ändamål

För fattigvårdsväsendet

För skolväsendet Obs. anm. 1

Summa

För andra kommunala ändamål

nästlidet år upprättad stat. 16

exempelvis genom eller inventarier

18 17 Inkomster, som icke låta sig hänföras till viss gren av den kommunala verksamheten

p * 3 *•<£

som använts för av utgifter, som omförmälts i kol. 11-13

Lånemedel, som enligt staten beräknats komma att tagas i anspråk

g gg.*;» a i» £ * | § - " '3 a 3

CD "

P

3 g 2. £• cr-

3 "g ? 2 P- % 3 CD ^ • " CD P CD B ~ : ' < * '"

fC

Till Till andra skolkomväsendet munala Obs. anm. 1 ändamål

För fattigvårdsväsendet

För skolväsendet Obs. anm.

KV P

För < Tfi ^ CD ~ andra komi— S- CT munala B ändamål CD o a P =r o' M

3 3 CD ^ P •=!

w o

3 3

£ 2, *"£ p *ö 3. P CfQ

CT3 O 3

2 ro got»

CfQ o p OQ

M. O

2 °°

W

,_- CD K" ^ &• P: CD ?? ^ 3 Po P

^

(3 £, 5^ sr <°

21¶C ? CfQ 3 CD

EL er 32 p OJ ^r

§3 3a

3 3'

3¶CfQ CD

3 C

3 § CD P

3 <

co 3 pT K 3 CfQ CFQ

"*"

a-3

674¶FORMULÄR H .

Uppgift rörande beräknade utgifter och inkomster enligt nästBeräknade utgifter enligt

Verkliga utgifter,

d. v. s. årsutgifter för avlöning, underhåll och därmed jämförliga drift-

För kyrkoväsendet

överskottsmedel att leverera till kyrkofonden

För avlöning till prästerliga tjänster

För skolväsendet

För andra kyrkliga ändamål

Summa

Obs. anm. 1

Anm.

1.

För bestridande d. v. s. r ä n t o r ringar

För kyrkoväsendet

Kol. 5, 7, 9 och 11 ifyllas allenast om skolväsendet handhaves av den kyrkliga k o m m u n e n .

Beräknade inkomster I

13¶Verkliga inkomster, d. v. s. årsinkomster, bestående i a r r e n d e n och hyror samt ränteinkomster å fonder och d ä r m e d jämförliga inkomster, ävensom statsbidrag, bötesandelar och specialskatter, i den m å n uttryckligen finnes föreskrivet, att de äro avsedda för viss gren av den kommunala verksamheten I n k o m s t e r , som hänföra sig till viss del av församlingens v e r k s a m h e t För kyrkoväsendet >o

i—i

<<<

• *" B t^S,B §ff-o 5 2 ™r 2 sa co

£ Bon; g

ills

00 Ma . O: > •

*

a B

B

^&

P o-

V! 3 V— O B

<! !V P: O

O: K 50

<! er

B

fa: O CD B B CO

co B CD B B CO

CO CD

g-B

För skolväsendet

tv

Ro g.

M, M»

QTi; Sa: i-j CO JDo

sr B

S^ CD

enligt

H

Ms t >

O: S

^ p-l 2

00 >-<

er 5° M. < B p: v

o p

c

CO

CD

O

o

§B 8-3-

K,» O: B

* B g. B

I anspråk tagna kapitaltillgångar, exempelvis genom försäljning av fast egendom eller inventarier Belopp, som an Belopp, som använts för täckan- vänts för täckandet av utgifter, de av utgifter, som här ovan som h ä r ovan omförmäles i omförmäles i kol. 1—9 kol. 10—11

sv

tv

tv

v<

V)

K:

* &O

CD

Lånemedel, som enligt staten beräknats k o m m a att tagas i anspråk

<-t

tv p: h j CO O:

< hj fa: O:

Sa: h j co O:

B B

<

*J

pa: O : CO Hj CD

sa: hej 00 O:

B

CD CD

Obs. Obs. anm. 1 anm. 1

Obs. anm. 1

Obs. anm. 1

Obs. anm. 1

Obs. anm. 1

Anm. 1. Kol. 5, 6, 7, 9, 11 och 13 ifyllas allenast om skolväsendet handhaves av den kyrkliga k o m m u n e n

675 lidet års stat för nästlidet år upprättad stat.

församling skoldistrikt år

kostnader

Utgifter för kapitalökning, d. v. s. utgifter för förvärv av inventarier, fast egendom och för dess bebyggande eller därmed jämförliga engångsutgifter av beskaffenhet att medföra ökning av församlingens eller skoldistriktets realtillgångar

av annuiteter, och amorteå lån

För inköp av inventarier av mindre varaktig och dyrbar beskaffenhet eller eljest av a r t att icke lämpligen böra bestridas av lånemedel

För skolväsendet Obs. anm. 1

För skolväsendet

För kyrkoväsendet

Obs. anm. 1

Utgifter av beskaffenhet att lämpligen böra bestridat av lånemedel, såsom utgifter för inköp av inventarier av mera varaktig och dyrbar beskaffenhet, för inköp av fast egendom och för dess bebyggande eller förbättrande eller eljest för förvärvande av realtillgångar av bestående värde

Summa utgifter

För skolväsendet

För kyrkoväsendet

Obs. anm. 1

nästlidet år upprättad stat. 14

||

16¶Kommunal progressivskatt

|

w Skogsaccis

3. 3'S^

O:

M

B

5. B a o.

TO »

jfg.

w

(^PorB O f t »

B2.£ BM.S

B

C O: a

a°5

gS 3 a>

o-S o 2 M

TO M.

2 3 TO B

EP

if 5 3

ig"rc

TO

I*

O OJ [g.

B&P

a 5 a3 ^ g 3

3g

p 3

(0

rl TO t? re 3

do

TO'B

CG

M.

0 O

o 3p

3 3

3g

p

8= 5-

CD O: P i-j Mj 00 rt-

3 g" 5

en? so co <! cp

|

|

|

d

s a>

2*0 g re £"»

re jo C

B 3p B* §• o 3 OS

CD"

O p T3

B=fg B 3 . OJ C 3 ">

F<3-ö . d 8°°

ägg" £f P° ™

•3 s 2 •Ö 2 ' M

TO S Kft'S

M-DJ B M

O po

l*

CG

t*r po a re

3 3

C O: 3

MI

:

2 a 2 g o-2 P 5B P £ s°" 5

5 «> TO

2 w B 2.p BHS

o re P

rt- (B

P-ö 5-tp 3 3

** M.

re 2.3 TO'2 p B

» " B

g^ gä P M D re C |,

o K M re

3¶BO TO'B

es

p

Belöpande på beskattningsföremål inom beskattningsområdet för den borgerliga kommun, vilken uppgifterna avse

p

Belöpande på beskattningsföremål inom beskattningsområdet för den borgerliga kommun, vilken uppgifterna avse

Belöpande på beskattningsföremål inom beskattningsområdet för den borgerliga kommun, vilken uppgifterna avse

re W

0Q _ CO Ö h-t» e-tO : <MH P CD CTQ

23¶Uppgifter ur nästlidet års taxeringslängder Beräknat grundbeBeräknat antal lopp för kommunal kommunalskatteprogressivskatt kronor

2. <M-'

3 re

CD

B"

P >Ö

3P 3

er?

B

& re TO M'OJ

MM. O po

Ål PT^ p .

O

re

OJ",

BS? B M I S

C O: 3

ö-S'

SS g» ?! M.

TO gre B

2°

TO B

•Ö CD

CG 1=1

B B p

o

B B a B CQ

pr

p_

ST & y o p

676¶FORMULÄR III. (Att användas för den borgerliga kommunen.)

Uppgift för Utgiftssumman

borgerliga kommun.

Fattigvårdsväsendet. i kol. 1

d:o

i kol. 4

d:o

i kol. 8

Inkomstsumman i kol. 1 d:o

i kol. 4

d:o

i kol. 8

Utgifter utöver inkomster Skolväsendet. (Om detta handhaves av den borgerliga kommunen.)

Utgiftssumman

i kol. 2

d:o

i kol. 5

d:o

i kol. 9

Inkomstsumman i kol. 2 d:o

i kol. 5

d:o

i kol. 9

Utgifter utöver inkomster Summa utgifter utöver inkomster för fattigvårds- och skolväsende Utgiftssumman

För andra kommunala i kol. 3

d:o

i kol. 6

d:o

i kol. 10

ändamål.

Inkomstsumman i kol. 3 d:o

i kol. 6

d:o

i kol. 10

Utgifter utöver inkomster för andra kommunala ändamål Summa

677 De här ovan utförda siffror, som visa utgiftsöverskott för, å ena sidan, fattigvårds- och skolväsende, samt, å andra sidan, för andra kommunala ändamål skola tjäna såsom förhållandetal för fördelning av inkomstsumman i kol. 17 ; vilken alltså skall anses hava belöpt på fattigvårdsväsende och skolväsende med och på andra kommunala ändamål med Summa Inkomstsumman i kol. 18

skall däremot anses hava be-

löpt i sin helhet på fattigvårds- och skolväsen Alltså skola från det här ovan utförda belopp, varmed utgifterna överstigit inkomsterna för fattigvårds- och skolväsen avdragas: 1) nyssberörda andel av inkomstsumman i kol. 17 med 2) samt hela beloppet i kol. 18 med . . . . Eesterande beloppet skall anses vara det belopp, som för fattigvårds- och skolväsen uttagas genom repartitionsskatt.

behövt

678 FORMULÄR IV A. (Att användas när den kyrkliga kommunen — församling eller skoldistrikt — helt sammanfaller med den borgerliga kommunens beskattningsområde. Skulle den borgerliga kommunens beskattningsområde vara uppdelat på flera kyrkliga kommuner — församlingar eller skoldistrikt —, vilka tillsammans helt sammanfalla med den borgerliga kommunens beskattningsområde, sammanföres här nedan ett gemensamt utdrag av alla uppgifterna för de kyrkliga kommunerna.)

Uppgift för beskattningsområde rörande

borgerliga kommuns

församling(ar)s och

skoldistrikts utgifter och inkomster. Kyrkoväsendet.

Utgiftssumman

i kol. 4

d:o

i kol. 6

d:o

i kol. 8

Inkomstsumman i kol. 4 d:o

i kol. 8

Utgifter utöver inkomster Skolväsendet. (Om detta handhaves av den kyrkliga kommunen.)

Utgiftssumman

i kol. 5

d:o

i kol. 7

d:o

i kol. 9

Inkomstsumman i kol. 7 d:o

i kol. 9

Utgifter utöver inkomster Summa utgifter utöver inkomster Från detta belopp skola ytterligare avgå: hela inkomstsumman i kol. 14

med

hela inkomstsumman i kol. 17

med

Eesterande beloppet skall anses utgöra det belopp, som för kyrko- och skolväsen behövt uttagas genom repartitionsskatt av beskattningsföremål inom den nu ifrågavarande borgerliga kommunens beskattningsområde.

679 FORMULÄR IV B. (Att användas för varje kyrklig kommun (församling eller skoldistrikt), som icke helt sammanfaller med den borgerliga kommunens beskattningsområde utan som antingen omfattar jämte den nu ifrågavarande borgerliga kommunens jämväl annan borgerlig kommuns beskattningsområde eller ock omfattar delar av sådana kommuners beskattningsområde. Särskild uppgift enligt detta formulär lämnas för varje särskild sådan kyrklig kommun.)

Uppgift för

borgerliga

kommun, såvitt den har gemensamt beskattningsområde med församling skoldistrikt, vilken sistnämnda kyrkliga kommun omfattar Kyrkoväsendet. Utgiftssumman

i kol. 4

d:o

i kol. 6

d:o

i kol. 8

Inkomstsumman i kol. 4 d:o

i kol. 8

Utgifter utöver inkomster Skolväsendet. (Om detta handhaves av den kyrkliga kommunen.)

Utgiftssumman

i kol. 5

d:o

i kol. 7

d:o

i kol. 9

Inkomstsumman i kol. 7 d:o

i kol. 9

Utgifter utöver inkomster Summa utgifter utöver inkomster Från detta belopp betecknar således summan av utgifter utöver inkomster för hela församlingen eller skoldistriktet. Då uppgiften emellertid skall avse att utreda huru mycket av detta belopp skall anses belöpa på beskattningsföremål inom den nu ifrågavarande borgerliga

kommunens beskattningsområde, skall detta ske därigenom att beloppet uppdelas efter förhållandetalen, som angivas i redogörelsen för inkomster, nämligen siffrorna i kol. 22

och kol. 24 Efter dessa förhållandetal skulle på beskattningsföremålen inom den nu ifrågavarande borgerliga kommun belöpa Från detta belopp skall ytterligare avgå: hela inkomstsumman i kol. 14

med

hela inkomstsumman i kol. 17

med

Resterande beloppet skall anses utgöra det belopp, som inom församling skoldistrikt behövt för kyrko- och skolväsen uttagas genom repartitionsskatt av beskattningsföremål inom den nu ifrågavarande borgerliga kommunen.

FORMULÄR V.

Sammandrag över de utgifter för fattigvårds-, kyrko- och skolväsen, vilka enligt nästlidet års stater behövt uttagas genom repartitionsskatt av beskattningsföremål inom

borgerliga kommun:

Enligt formulär III IV A IV B "

>>

ii

Summa

681 1921 års kommunalskattekommittés betänkande. Bilaga nr 6.

KOMMITTÉNS PROVTAXERING. I. Provtaxeringens tillkomst och utförande. I underdånig skrivelse den 10 november 1921 anförde kommittén bl. a., att kommittén ansåg det vara nödigt att, så snart arbetet inom kommittén fortskridit så långt, att ett preliminärt förslag till kommunalskattelag utarbetats och innan detsamma framlades såsom definitivt, kommittén bereddes tillfälle att genom provtaxering inom ett begränsat antal kommuner få utrönt dess praktiska verkningar. Då den ifrågasatta åtgärden icke kunde äga rum utan att riksdagen anvisat därför erforderliga medel, anhöll kommittén om avlåtande av nådig proposition i ämnet till 1922 års riksdag. Sådan proposition framlades av Kungl. Maj:t till 1922 års riksdag (nr 169), som ock antog förordning om provtaxering i anledning av ifrågasatt omläggning av det kommunala beskattningsväsendet samt anvisade medel till bestridande av kostnaderna för samma provtaxering. Därefter utfärdade Kungl. Maj:t den 9 juni 1922 förordning om provtaxering i anledning av ifrågasatt omläggning av det kommunala beskattningsväsendet (Sv. F. S. nr 263), vilken förordning innehöll följande bestämmelser: För att tjäna till ledning vid prövning av frågan om en omläggning av det kommunala beskattningsväsendet skulle företagas en provtaxering å tid och inom kommuner, som Kungl. Maj:t bestämde (1 §). Kungl. Maj:t ägde utfärda närmare bestämmelser om provtaxeringens verkställande ävensom meddela foreskrifter om de uppgifter, som av enskilda skattskyldiga eller andra borde lämnas till ledning vid provtaxeringen, och om påföljd för uraktlåtenhet därutinnan (2 §). Dessa uppgifter samt de över provtaxeringen upprättade längderna finge ej hållas tillgängliga för andra än dem, vilka på grund av sin tjänsteställning eller eljest enligt särskilt uppdrag hade att taga befattning med desamma (3 §). I underdånig skrivelse den 3 november 1922 framlade därefter kommittén — med tillkännagivande, att i anledning av uppkomna menmgsskiljaktigheter inom kommittén utarbetats tre alternativa preliminära förslag till kommunalskattelag, betecknade med Litt. A, B och G, tillsvidare överensstämmande med varandra utom i de delar, som angmge den kommunala repartitionen och vad därmed ägde sammanhang — ett förslag till provtaxeringens anordnande, som innehöll i huvudsak följande: Provtaxeringen borde grundas å 1922 års taxeringslängder och å de till samma längder hörande deklarationer. För det ojämförligt

682 största antalet skattskyldiga syntes provtaxeringen kunna verkställas pa grundvalen av deras redan avgivna deklarationer, vadan dessa skattskyldiga ej behövde betungas med avgivande av nya sådana. I åtskilliga tall, särskilt för beräkning av närings skattevärde enligt A- och B-förslagen, torde dock ny deklaration eller vissa mera specificerade uppgifter till redan avgiven deklarations fullständigande icke kunna undvaras. I dessa fall borde den skattskyldige vara pliktig att på anmodan lämna sådan deklaration eller fullständigande uppgifter. I vissa hänseenden av mindre betydelse torde upplysningar, som lämnades av ordtorande eller av länsstyrelsen förordnad ledamot i vederbörande taxeringsnämnd på grund av hans kännedom om ortsförhållandena, kunna godtagas, utan att resultatet av provtaxeringen därigenom förrycktes. Kommittén hölle före, att ifrågavarande taxeringsarbete svårligen kunde förläggas till taxeringsmän ute i orterna. Det kunde nämligen icke antagas, att en taxeringsman, som hade att verkställa arbetet allenast för en kommun, skulle kunna så noggrant sätta sig in i de olika alternativa försjagen och vid arbetet så iakttaga skiljaktigheterna dem emellan, att icke misstag och förbiseenden förekomme, som måste menligt inverka på arbetets tillförlitlighet. Provtaxeringen borde alltså enligt kommitténs mening förläggas till huvudstaden och där verkställas å kommitténs lokal av i taxeringsarbete förfarne män, som kommittén därtill utsåge, med tillhjälp av kvinnliga biträden, som av kommittén antoges, under ledning av ledamot i kommittén eller kommitténs sekreterare. Som det i vissa fall antagligen skulle finnas önskvärt, att ordförande eller av länsstyrelsen förordnad ledamot i taxeringsnämnden för kommunen bereddes tillfälle deltaga i taxeringsarbetet, då därigenom skulle kunna erhållas värdefulla, på personlig kännedom om förhållandena i orten grundade upplysningar, borde kommittén berättigas att för särskilt fall och där sådant kunde antagas underlätta taxeringsarbetet till deltagande däri inbjuda ordföranden eller den av länsstyrelsen förordnade ledamoten i vederbörande taxeringsnämnd. Kommittén föreslog härefter tre taxeringsdistrikt i Stockholm och trettiotvå kommuner i olika delar av landet, närmare angivna i de statistiska bilagorna till betänkandet, i vilka provtaxering skulle äga rum. De av kommittén föreslagna taxeringsdistrikten och kommunerna vore så valda, att verkningarna av olikheter i beskattningsföremålens art och i förhållandet dem emellan så skarpt som möjligt belystes. Slutligen hemställde kommittén, att genom allmän författning måtte förordnas, att kommittén skulle äga att från personer, som för år 1922 varit eller bort vara mantalsskrivna i de kommuner eller delar av kommuner, där provtaxering skulle äga rum, så ock från dem, vilka under år 1921 eller, då räkenskapsår icke sammanfallit med kalenderår, det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars 1922, där ägt, innehaft eller brukat fast egendom eller bedrivit rörelse eller yrke, infordra uppgifter för nämnda kalenderår eller räkenskapsår dels i de hänseenden, som avsåges i gällande deklarationsblankett nr 1 jämte bilagor, dels ock beträffande dem, som bedrivit rörelse eller yrke, i de avseenden, som erfordrades för uppgörande av balansräkning över rörelsen eller yrket i enlighet med ett skrivelsen bilagt schema för balansräkning. I nådigt brev den 20 november 1922 förordnade därefter Kungl. Maj :t, att provtaxering enligt kommitténs alternativa förslag skulle företagas

683 inom de av kommittén föreslagna kommuner och delar av kommuner, samt meddelade närmare föreskrifter för provtaxeringens förrättande i överensstämmelse med vad kommittén föreslagit. Genom kungörelse samma dag angående skyldighet att avlämna uppgifter till ledning vid provtaxering i anledning av ifrågasatt omläggning av det kommunala beskattningsväsendet (Sv. F. S. nr 523) stadgade Kungl. Maj:t skyldighet att avlämna uppgifter till ledning vid provtaxeringen i enlighet med vad kommittén hemställt. Sedan kommittén för provtaxeringens verkställande anställt en taxeringskommissarie och åtta taxeringsassistenter från överståthållarämbetet samt ett mindre antal kvinnliga biträden, förrättades provtaxeringen å kommitténs lokal under ledning av kommitténs sekreterare. Från överståthållarämbetet och vederbörande länsstyrelser infordrades 1922 års taxeringslängder med därtill hörande deklarationer för provtaxeringskommunerna. Dessa handlingar överlämnades till provtaxeringsförrättarna, som med ledning därav i särskilda provtaxeringslängder, vartill formulär uppgjorts inom kommitténs arbetsutskott, för varje skattskyldig dels antecknade vissa uppgifter angående hans bevillningstaxering ifrågavarande år, dels ock taxerade honom enligt ett vart av kommitténs tre alternativa förslag till kommunalskattelag, sådana de då förelågo (provtaxeringsförslagen). Beträffande de skattskyldigas bevillningstaxeringar antecknades för en var skattskyldig antalet bevillningskronor, särskilt för fastighet och särskilt för inkomst, därvid dock fas^feetebevillningskronorna för utarrenderad fastighet påfördes arrendatorn och icke ägaren på grund därav, att, då fastighet är utarrenderad, de kommunalutskylder, som utgå i förhållande till fastighetens taxeringsvärde, erläggas av arrendatorn. Vidare medgåvos de skattskyldiga procentavdrag i förhållande till 1922 års fastighetstaxeringsvärden i stället för 1921 års taxeringsvärden. Detta föranleddes därav, att enligt provtaxeringsförslagen skogsvärde skulle åsättas ett lägre repartitionstal än övriga i jordbruksfastighets taxeringsvärde ingående delvärden. Då uppdelning i delvärden förekom första gången vid 1922 års fastighetstaxering, måste detta års taxeringsvärden tillämpas i fråga om provtaxeringsförslagen, och ansågs därför att för jämförbarhetens skull samma värden även borde tillämpas i fråga om provisoriet. Vid införandet i provtaxeringslängderna av de skattskyldigas bevillningstaxeringar rättades därjämte uppenbara felaktigheter, vilka i vissa av provtaxeringskommunerna förekommo i stor utsträckning. Särskilt hade gällande bestämmelser angående procentavdragen och angående den av ortsavdragen beroende inkomstreduceringen visat sig svåra att rätt tillämpa. I fråga om de skattskyldigas taxering enligt de olika provtaxeringsförslagen är att märka, att de i dessa förslag upptagna ortsavdragens belopp vid provtaxeringen höjdes med 50 procent, för att en riktig jämförelse mellan provisoriet och provtaxeringsförslagen skulle erhållas. De enligt bevillningsförordningen utgående orts- och familjeavdragen voro nämligen vid 1922 års taxering förhöjda med 50 procent (Sv. F. S. 1922 nr 87). Enligt provisoriets bestämmelser äro i fråga om orts- och familjeavdragens storlek kommunerna indelade i fem ortsgrupper. Enligt provtaxeringsförslagen var antalet ortsgrupper allenast tre. Vid 44

684 provtaxeringen hänfördes på grund härav kommuner tillhörande provisoriets ortsgrupper I och II till ortsgrupp I enligt provtaxeringsförslagen, kommuner tillhörande provisoriets ortsgrupp III till ortsgrupp II enligt provtaxeringsförslagen samt kommuner tillhörande provisoriets ortsgrupper IV och V till ortsgrupp III enligt provtaxeringsförslagen. De i provtaxeringsförslagen intagna bestämmelserna om skillnaden mellan hemmavarande barn under och över 16 år kunde i brist på erforderliga uppgifter icke följas, utan måste i detta avseende tillämpas samma åldersgräns, som gällde vid 1922 års taxering, eller 21 år. I de fall, då taxeringslängderna eller avgivna deklarationer och andra uppgifter icke lämnade tillräckligt material för verkställandet av taxeringen enligt provtaxeringsförslagen, infordrades från de skattskyldiga nya deklarationer eller kompletterande upplysningar, vilka i allmänhet beredvilligt, lämnades. Det största antalet uppgifter, som begärdes från de i provtaxeringen ingående skattskyldiga (43 229 st.), rörde antingen beräknandet av närings skattevärde (c:a 650 förfrågningar), därvid de skattskyldiga i regel anmodades att uppställa sin balansräkning i enlighet med ovannämnda schema för balansräkning, eller ock uppgift å inkomst av fast egendom (c:a 500 förfrågningar). De sistnämnda förfrågningarna föranleddes i allmänhet därav, att de skattskyldiga icke avgivit deklaration, och att beskattningsnämnderna — vid det förhållandet, att dessa skattskyldiga icke vore inom kommunen mantalsskrivna och deras inkomst med säkerhet kunde antagas icke överstiga 5 resp. 6 procent av fastighetens taxeringsvärde — underlåtit att från dem infordra deklaration. Slutligen må anmärkas, att taxeringsnämndsordföranden i Kvillinge socken ävensom, på kommitténs anmodan, Åsele sockens taxeringsnämndsordförande under provtaxeringens gång infunno sig å kommitténs lokal och lämnade för provtaxeringen behövliga upplysningar.

II. Provtaxeringsförrättarnas yttrande. De taxeringsmän, som anlitats för provtaxeringens verkställande, anmodades av kommittén att, sedan provtaxeringen avslutats, till kommittén avgiva det yttrande, vartill deras vid provtaxeringen vunna erfarenhet kunde giva anledning, särskilt i fråga om de större eller mindre svårigheter, som kunde hava framträtt vid den praktiska tillämpningen av de olika förslagen. I det gemensamma yttrande, som provtaxeringsförrättarna med anledning härav avgåvo, framställde de till en början en del detaljanmärkningar, som huvudsakligen avsågo själva innebörden av de i lagförslagen givna bestämmelserna, samt anförde därefter följande: "Som allmänt omdöme vilja vi uttala, att vi funnit lag och anvisningar överskådligt uppställda och i stort sett lätta att tolka. I jämförelse med nu gällande skattelagar synas de därför i detta avseende äga företräde. Givetvis har emellertid den i A- och B-förslagen föreskrivna näringsskatten varit rätt så betungande vid provtaxeringen inom flertalet kommuner.

685 Att fastställa skatte värdet å jordbruksnäring har visserligen i regel icke vållat oss några som helst svårigheter, och kommer detsamma givetvis att vid ett framtida tillämpande icke heller att nämnvärt betunga landsortskommunernas taxeringsmyndigheter, där säkerligen kan förutsättas en för ändamålet särskilt lämpad sakkunskap och lokalkännedom, som kommer att säkerställa ett rätt avvägt skattevärde. Beträffande annan näring än jordbruk hava emellertid svårigheterna varit större. Har det gällt näringar, bedrivna i mindre skala, exempelvis en mindre lanthandel, hantverk eller dylikt, hava de dock icke visat sig vara alltför stora. Beträffande näringar däremot av större omfattning, exempelvis större handelsrörelser, industriella företag eller dylikt, har fastställandet av näringens skattevärde krävt ett relativt svårt och tidsödande arbete, exempelvis inom Stockholms 4:de taxeringsdistrikt, som omfattar en del av Jakobs församling, där ett mycket stort antal av våra större handelsoch industriföretag äro att taxera (c:a 350 st.). Det bör i detta sammanhang framhållas, att den uppgiftspliktiga näringsidkarens egen uppfattning av sin ekonomiska situation, sådan den kommer till synes i de uppgifter, han lämnar till ledning för fastställandet av värdet av sin näring, kommer att bliva av stor betydelse för taxeringen. Det torde nämligen kunna anses komma att föreligga mindre anledning för taxeringsmyndigheterna att misstänka en oriktig uppgift av den skattskyldige angående karaktären av hans tillgångar och skulder — vare sig den nu lämnats med eller utan avsikt — än beträffande hans inkomster och avdragsgilla utgifter. Här kommer sålunda att ställas stora krav på taxeringsmyndigheterna i fråga om uppmärksamhet och omdöme. Men om man sålunda får att räkna med större svårigheter å sådana orter, där dylika näringar bedrivas, kan man å andra sidan i gengäld härtill med ganska stor sannolikhet påräkna att där finna för taxeringsarbetet särskilt kompetenta personer. Vi anse oss även böra framhålla, hurusom de svårigheter, som komma att möta taxeringsmyndigheterna vid fastställandet av näringsskattevärde, med åren komma att väsentligen reduceras, allt efter som man till förfogande har föregående års erfarenhet att bygga på. Förutom de svårigheter, som sålunda varit förbundna med näringsskatten, hava särskilt bestämmelserna i B- och C-förslagen om särskilda från uppskattad inkomst medgivna avdrag (procentavdrag) visat sig besvärliga i tillämpningen. Dessa bestämmelser torde säkerligen vara mycket svårbegripliga för de uppgiftspliktiga i gemen, och torde jämväl komma att förorsaka taxeringsmyndigheterna stor tidsutdräkt och ej ringa besvär. Såsom sammanfattning av våra vunna erfarenheter få vi till sist i anslutning till våra här ovan anförda synpunkter uttala, att vi under provtaxeringen funnit A- och B-förslagen svårare att tillämpa än C-förslaget, som icke räknar med näringsskatt, dock med den reservationen, att beträffande ett fåtal kommuner — rena jordbrukskommuner — A-förslaget varit lättare att tillämpa än C-förslaget. Vid jämförelse mellan A- och B-förslagen har A-förslaget befunnits vara vida att föredraga på grund av sin frihet från procentavdrag beträffande fastigheter och skattevärde å näring."

686¶III. Ändringar i provtaxeringsförslagen efter provtaxeringens verkställande. Efter det provtaxeringen avslutats, hava de tre provtaxeringsförslagen undergått ytterligare bearbetning inom kommittén, därvid bl. a. beaktats de detaljanmärkningar, som provtaxeringsförrättarna i sitt ovannämnda yttrande framställt mot förslagen. För alla väsentliga skiljaktigheter i sak, som förefinnas mellan provtaxeringsförslagen och de i kommitténs betänkande upptagna tre förslagen (kommitténs slutliga förslag och de bland bilagorna upptagna reviderade B- och C-förslagen), redogöres här nedan. Dessa skiljaktigheter skulle emellertid — även om de ingått i provtaxeringsförslagen — icke hava utövat något nämnvärt inflytande på de resultat, som framkommit vid den statistiska bearbetningen av provtaxeringen, utom möjligen i viss mån i fråga om ortsavdragen. Kommittén håller alltså före, att provtaxeringsresultaten i stort sett väl kunna läggas till grund för bedömande av kommitténs slutliga förslag.

A) Kommitténs slutliga

förslag.

14 § 2 mom. "Skattskyldig ägare eller innehavare av fastighet är å landet den, som äger eller innehar fastigheten å den tid, då kommunens debiterings- och uppbördslängd författningsenligt till allmän och slutlig granskning företages, samt i stad den, som äger eller innehar fastigheten vid taxeringsårets utgång, eller, där tiden för allmän granskning av stadens debiterings- och uppbördslängd dessförinnan utgår, den, som vid sistnämnda tid är ägare eller innehavare av fastigheten." 17 § 2 mom. Skattevärde åsättes icke av staten driven industriell verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose statens egna behov, eller leverans av elektrisk kraft till statens kommunikationsverk med tillhörande

Provtaxering sför slag et A. "Skattskyldig ägare eller innehavare av fastighet är den, som ägt eller innehaft fastigheten vid beskattningsårets utgång."

Skattevärde skulle icke åsättas av staten driven industriell verksamhet, som avser försvarsändamål, eller leverans av elektrisk kraft till statens kommunikationsverk med tillhörande, för driftens omedelbara

687 Kommitténs

slutliga

förslag.

byggnader och anläggningar eller till statens industriella verksamhet, som nyss är sagd. 18 § punkt 1. Vid beräkningen av närings skattevärde medgives icke avdrag för årets vinst. 18 § punkt 6. "I jordbruk med binäringar räknas såsom skattevärde värdet av kreatur, jordbruksmaskiner, motorer, inventarier och annan för driften avsedd lös egendom, men däremot icke inneliggande gröda eller andra alster av jordbruket med binäringar, ej heller förbrukningsartiklar, råvaror eller råmaterial. Har å fastigheten drivits även skogsbruk och har lös egendom, som ovan nämnts, använts jämväl för skogsbruket, skall utan hänsyn härtill samma egendoms fulla värde upptagas i näringsskattevärdet för jordbruket." 18 § punkt 7. "Har i entreprenad- eller byggnadsverksamhet, sten-, torv- eller tegelindustri, stuverirörelse eller därmed jämförlig näring varit under beskattningsåret i medeltal anställt så stort antal personfér — dock minst fem — att det belopp, biträtt i näringen." 20 §. "Har näringsföretag nedlagts under beskattningsåret, skall skattevärde ej åsättas näringen."

Motstående bestämmelse har ansetts böra utgå, så att vid näringsskattevärdets åsättande intet avse-

Provtaxeringsförslaget

A.

behov avsedda byggnader och anläggningar eller till statens industriella verksamhet, som nyss är sagd. Bland avdrag, som medgåvos vid beräkningen av närings skattevärde, upptogs även årets vinst. "I jordbruk med binäringar räknas såsom skattevärde värdet av kreatur, maskiner, motorer, inventarier och annan för driften avsedd lös egendom ävensom förråd av i jordbrukets binäringar framställda produkter såsom smölr, ost, torv, tegel och annat sådant, men däremot icke inneliggande gröda eller andra alster av jordbruket, ej heller förbrukningsartiklar, råvaror eller råmaterial."

Enahanda bestämmelser angående skattevärdets beräkning efter arbetarantalet skulle tillämpas för annan näring än sådan, för vilken särskilda bestämmelser blivit under punkterna 2—6 i 18 § meddelade.

"Har näringsföretag nedlagts under beskattningsåret, skall skattevärdet bestämmas efter förhållandena vid den tidpunkt, då så skedde." "Har näring nedlagts under beskattningsåret eller börjats å annan tid än som sammanfaller med det i

688 Kommitténs slutliga

förslag.

ende fästes vid om näringsdriften pågått under längre eller kortare tid.

24 §. Annan fastighet, "som av ägaren använts huvudsakligen i egen rörelse eller yrke, skall ingå i förvärvskällan rörelse eller yrke."

Provtaxering sför slag et A. näringen sedermera antagna räkenskapsårets början, skall av det skattevärde, som jämlikt bestämmelserna i 18 § 1—6 punkterna åsättes näringen, allenast så stor del upptagas till beskattning, som motsvarar den del av året, varunder näringen drivits." Annan fastighet skulle ingå i förvärvskällan rörelse eller yrke om och i den mån den av ägaren använts i egen rörelse eller yrke.

25 §. Till skattepliktig inkomst räknas icke "periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, som icke grundar sig å rättsligt bindande förpliktelse och ej heller är av den art, som i 27 eller 34 § omförmäles, så ock periodiskt understöd, evad det grundar sig å rättsligt bindande förpliktelse eller icke, som åtnjutits för undervisning eller uppfostran eller av person, tillhörande givarens hushåll."

Till skattepliktig inkomst skulle icke hänföras "periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt av annan art, än som i 27 eller 34 § omförmäles."

29 §. Till intäkt av annan fastighet skall bl. a. räknas hyresvärdet av lägenhet, som ägaren använt för personlig räkning eller i egen rörelse eller yrke, så framt icke fastigheten huvudsakligen använts i ägarens rörelse eller yrke, i vilket fall all intäkt av fastigheten — även eventuell hyresavkastning — skall räknas till intäkt i rörelsen eller yrket.

Såsom intäkt av annan fastighet skulle icke räknas hyresvärdet för fastighet eller del av fastighet, som använts i ägarens rörelse eller yrke.

30 § 1 mom. Från bruttointäkten av annan fastighet medgives avdrag för bl. a. "värdeminskning, som fabriks-

Från bruttointäkten av annan fastighet medgavs avdrag för värdeminskning genom slitning av

689 Kommitténs

slutliga

förslag.

verkstads- magasins- eller därmed jämförlig byggnad, vilken upplåtits till användning i annans rörelse eller yrke, är genom slitage underkastad."

Provtaxeringsförslaget

A.

varje slags byggnad, i den mån den använts i annans rörelse eller yrke.

33 och 34 §§. Angående hyra och hyresvärde se ovan vid 29 §. 34 §. Motstående bestämmelse har ansetts böra utgå.

Avdrag för skogsskatt är ej medgivet (Jfr 70 §).

"Har kooperativ förening av intäkten av sin kooperativa verksamhet lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg, rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp och försäljningar, må föreningen njuta avdrag för dylik utdelning." Avdrag medgavs för skogsaccis.

36 §. Angående periodiskt understöd se ovan vid 25 §. 37 § 2 mom. Har livränta eller pension utgått på grund av annan försäkring än sådan, som tagits enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete eller eljest av arbetsgivare till förmån för i hans tjänst eller arbete anställd personal eller av befattningshavare, som genom bestämmelse i tjänsteavtal varit förpliktad till sådan försäkring, skall av ränteeller pensionsbeloppet endast en i förhållande till ränte- eller pensionstagarens ålder avvägd procentuell del räknas såsom skattepliktig intäkt. 42 § 2 mom. I hemortskommunen äger skattskyldig, som är här i riket bosatt, njuta avdrag för vissa periodiska understöd ävensom för vissa försäkringspremier, beroende på för-

Såsom skattepliktig intäkt skulle räknas fulla beloppet av varje livränta och pension.

I hemortskommunen ägde skattskyldig, som vore här i riket bosatt, njuta avdrag för försäkringspremier och andra avgifter, som den skattskyldige utbetalt för egen och

690 Kommitténs slutliga

förslag.

säkringens art och premiernas belopp.

42 § 3 mom. "Har här i riket bosatt gift kvinna, som lever tillsammans med mannen, haft inkomst av rörelse eller yrke eller av arbetsanställning, må hon, om och i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen åtnjuta avdrag med 200 kronor."

Provtaxeringsförslaget

A.

i förekommande fall även för sin makes liv- kapital- livränte- sjukeller olycksfallsförsäkring ävensom för pupillförsäkring, dock att avdrag, som nu nämnts, ej finge överstiga sammanlagt 200 kronor. Avdrag för periodiska understöd av annan art, än som i 27 eller 34 § omförmäldes, medgavs icke, enär mottagaren icke var skattskyldig för dessa understöd (jfr ovan vid 25§). Dylikt avdrag förekom ej. I stället medgavs viss förhöjning av ortsavdraget (se därom under 44 §).

44 §. "Skattskyldig fysisk person, som är här i riket bosatt, äger att å den i hemortskommunen taxerade inkomsten åtnjuta kommunalt ortsavdrag. Ortsavdrag utgör i ortsgrupp I: 400 kronor, i ortsgrupp I I : 450 kronor, i ortsgrupp I I I : 500 kronor, i ortsgrupp IV: 550 kronor och i ortsgrupp V: 600 kronor; och skall varje ort i riket hänföras till endera av nämnda ortsgrupper i enlighet med vad som därom varder i särskild ordning stadgat. Ensamstående skattskyldig person samt hos fader eller moder hemmavarande barn över 16 år, som är för sin utkomst väsentligen beroende av arbetsförtjänst utom hemmet, äger åtnjuta helt ortsavdrag. Äkta makar, som leva tillsammans, äga åtnjuta tillhopa ett och ett halvt ortsavdrag. Skattskyldigt hos fader eller mo-

"Skattskyldig fysisk person, som är här i riket bosatt, äger att å den i hemortskommunen taxerade inkomsten åtnjuta skattefritt ortsavdrag. Till grund för sådant avdrags beräkning skall läggas följande belopp: för ortsgrupp I: 300 kronor, för ortsgrupp I I : 400 kronor och för ortsgrupp I I I : 500 kronor; och skall varje ort inom riket hänföras till endera av nämnda ortsgrupper i enlighet med vad som är bestämt i fråga om inkomst- och förmögenhetsskatt. Ortsavdraget utgör för: skattskyldigt, hos fader eller moder hemmavarande barn under 16 år: en fjärdedel av ovan angivna för orten gällande belopp; skattskyldigt, hos fader eller moder hemmavarande barn över 16 år samt skattskyldig tjänare i husbon-

691 Kommitténs

slutliga förslag.

der hemmavarande barn under 16 år samt sådant barn över 16 år, som icke är för sin utkomst väsentligen beroende av arbetsförtjänst utom hemmet, äger åtnjuta halvt ortsavdrag. Har fader eller moder hemmavarande eller av honom eller henne helt eller delvis underhållet barn under 16 år, som ej haft inkomst till så stort belopp, att barnet är därför självt skattskyldigt, äga föräldrarna eller den av dem, som har barnet i sin vård, att åtnjuta ytterligare ett fjärdedels ortsavdrag för varje sådant barn." (Jfr ovan vid 42 § 3 mom.)

46 §. "Såsom skattskyldigs inom en kommun beskattningsbara inkomst skall, med iakttagande av vad nedan i 47 och 48 §§ stadgas, upptagas : a) för skattskyldig fysisk person, som är här i riket bosatt: inom hemortskommunen: hans där taxerade inkomst, minskad med avdrag efter ty i 44 och 45 §§ sägs, inom annan kommun hans där taxerade inkomst; b) för annan skattskyldig: hans inom kommunen taxerade inkomst."

Provtaxeringsförslaget

A.

des hus och kost: hälften av ovan angivna för orten gällande belopp; äkta makar, som leva tillsammans : en och en halv gång ovan angivna för orten gällande belopp; samt annan skattskyldig: ovan angivna för orten gällande belopp. Har fader eller moder hemmavarande barn under 16 år, som ej haft inkomst till så stort belopp, att barnet är därför självt skattskyldigt, skall för varje sådant barn ortsavdraget för föräldrarna eller den av dem, som har barnet i sin vård, ökas med en fjärdedel av ovan angivna för orten gällande belopp. Har gift kvinna, som lever tillsammans med mannen, haft inkomst av tjänst eller anställning, må, om och i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, ytterligare ortsavdrag för makarne utgå med hälften av ovan angivna för orten gällande belopp." Bestämmelserna angående beräkning av beskattningsbar inkomst inneburo, att såsom skattskyldigs inom en kommun beskattningsbara inkomst skulle, med iakttagande av vad i 48 § stadgades, upptagas: a) för skattskyldig fysisk person, som var här i riket bosatt: inom hemortskommunen: hans där taxerade inkomst minskad: om inkomsten uppgått till eller överskjutit dubbla summan av de enligt 44 och 45 §§ medgivna avdrag, med en och en halv gång samma avdrag, och om inkomsten icke uppgått till dubbla summan av de enligt 44 och 45 §§ medgivna avdrag, med en gång samma avdrag, jämte hälften av det belopp, varmed inkomsten översköt avdragen, samt inom annan kommun: hans där taxerade inkomst,

692 Kommitténs slutliga

förslag.

Provtaxering sför slag et A. b) för annan skattskyldig: hans inom kommunen taxerade inkomst.

47 §. "Fysisk person, som är här i riket bosatt och vars inom hemortskommunen taxerade inkomst icke uppgår till 500 kronor, skall icke upptagas till beskattning för sådan inkomst."

Dylikt stadgande förekom ej.

49 §. Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger staten för bl. a. inkomst av rörelse, som ej härflutit av "kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar, av industriell verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose statens egna behov, eller av leverans av elektrisk kraft till nämnda kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar eller industriella verksamhet, som nyss är sagd."

Skyldighet att erlägga skatt för inkomst skulle åligga staten för bl. a. inkomst av rörelse, som ej härflutit av "kommunikationsverk med tillhörande verkstäder och anläggningar, av industriell verksamhet, som avser försvarsändamål, eller av leverans av elektrisk kraft till nämnda kommunikationsverk eller industriella verksamhet."

56 §. "Där skatt för näring skall på grund av bestämmelserna i 55 § utgöras till mera än en kommun, skall till beskattning upptagas av skattevärdet:

"Vid fördelning av närings skattevärde till beskattning inom mera än en kommun skall gälla, att skattevärdet upptages till beskattning:

för rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft: inom kommun, där vatten- gas- eller kraftverk eller avdelningskontor funnits eller till rörelsen hörande ledning framdragits, men där huvudkontor icke varit beläget, värdet av inom kommunen befintliga ledningar och annan för stadigvarande bruk i rörelsen avsedd lös egendom jämte halva värdet av där befintlig lös egendom, som är avsedd att omsättas eller förbrukas i rörelsen, samt inom kommun, där huvudkontor funnits, återstående delen;

för rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft: inom kommun, där vatten- gas- eller kraftverk funnits eller därtill hörande ledning framdragits, till så stor del, som belöper å värdet av inom kommunen befintliga ledningar och annan i skattevärdet ingående lös egendom, samt inom kommun, där huvudkontor funnits, till den del, som belöper å värdet av övriga i skattevärdet ingående tillgångar."

693 Kommitténs

slutliga

förslag.

Provtaxeringsförslaget

A.

för jordstyckningsf öretag: fem procent inom kommun, där huvudkontor funnits, samt återstoden inom kommun, där fastighet, som varit föremål för styckning, är belägen, eller, därest fastigheter i olika kommuner varit föremål för styckning, inom en var av dessa kommuner till så stor del, som belöper å köpeskillingarna för inom kommunen belägna, under beskattningsåret försålda fastigheter i förhållande till köpeskillingarna o för samtliga under samma år försålda fastigheter;

Särskilda bestämmelser voro ej givna för jordstyckningsföretag.

för näring av annat slag än ovan nämnts: inom varje kommun, där fast driftställe men icke huvudkontor funnits, värdet av inom kommunen befintlig, till stadigvarande bruk i näringen avsedd lös egendom jämte halva värdet av inom kommunen befintlig lös egendom, som är avsedd att omsättas eller förbrukas i näringen, samt inom kommun, där huvudkontor funnits, återstående delen."

"för näring av annat slag än ovan nämnts: inom varje kommun, där fast driftställe funnits, till så stor del, som belöper å värdet av inom kommunen befintliga, i skattevärdet ingående tillgångar."

63 §. "Kommunal repartitionsskatt skall av en var skattskyldig utgöras i förhållande till det antal skattekronor eller skatteören, som påföres honom för fastighet, för näring och för inkomst (repartitionstal) enligt nedan stadgade grunder: för jordbruksfastighet: fyra skatteören för varje ett hundra kronor av fastighetens jordbruksvärde, tre skatteören för varje ett hundra kronor av fastighetens tomt- och industrivärde och ett skatteöre för varje ett hundra kronor av fastighetens skogsvärde; för annan fastighet: tre skatteören för varje ett hundra kronor av fastighetens taxeringsvärde; för näring: tre skatteören för

Bestämmelserna om repartitionsgrunderna innebur o, att kommunal repartitionsskatt skulle av en var skattskyldig utgöras i förhållande till det antal skattekronor eller skatteören, som påfördes honom för fastighet, för näring och för inkomst (repartitionstal) enligt nedan angivna grunder: för jordbruksfastighet: fyra skatteören för varje ett hundra kronor av fastighetens jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde och två skatteören för varje ett hundra kronor av fastighetens skogsvärde; för annan fastighet: fyra skatteören för varje ett hundra kronor av fastighetens taxeringsvärde; för näring: två skatteören för

694 Kommitténs slutliga

förslag.

varje ett hundra kronor av näringens skattevärde; för inkomst: ett skatteöre för varje krona av beskattningsbar inkomst. Ett hundra skatteören bilda en skattekrona." 66 §. Med fast driftställe likställes bl. a. "fastighet, som varit föremål för jordstyckning eller därå skogsavverkning på grund av upplåtelse försiggått." 76-87 §§. Dessa paragrafer innehålla bestämmelserna om kommunal skogsskatt.

88—95 §§. Dessa paragrafer innehålla bestämmelserna om kommunal progressivskatt.

Provtaxeringsförslaget

A.

varje ett hundra kronor av näringens skattevärde; för inkomst: ett skatteöre för varje krona av beskattningsbar inkomst. Ett hundra skatteören bildade en skattekrona. Motsvarande kom ej.

föreskrift

före-

Vid tiden för kommitténs provtaxering avsågs att i särskild förordning upptaga bestämmelser om en kommunal skogsaccis av enahanda innehåll som de i kommitténs slutliga förslag meddelade stadgandena om kommunal skogsskatt, dock att underlaget för skogsaccisens belopp skulle beräknas efter repartitionstalet 0.02. Bestämmelser om kommunal progressivskatt voro ursprungligen avsedda att upptagas i särskild författning.

B) Det reviderade

B-förslaget.

16-22 §§. Dessa paragrafer innehålla bestämmelser om beskattning av avverkat virke och till avverkning upplåten skog.

Provtaxeringsförslaget

B.

Vid tiden för kommitténs provtaxering avsågs att i särskild förordning upptaga bestämmelser om en kommunal skogsaccis av enahanda innehåll som de i kommitténs slutliga förslag meddelade stadgandena om kommunal skogsskatt, dock att underlaget för

695 Det reviderade

B-förslaget.

Provtaxeringsförslaget

B.

skogsaccisens belopp skulle beräknas efter repartitionstalet 0.02. 32 §. Annan fastighet ingår alltid i förvärvskällan "annan fastighet".

37 §. Till intäkt av annan fastighet hänföres bl. a. "hyresvärdet av fastighet eller del därav, som ägaren använt i egen rörelse eller yrke."

42 §. Från bruttointäkten i rörelse eller yrke må avdrag göras för bl. a. "hyresvärdet av fastighet eller del därav, som av ägaren använts i rörelsen eller yrket, skolande nämnda värde upptagas till det belopp, varmed det redovisas såsom intäkt av fastigheten."

Annan fastighet skulle ingå i förvärvskällan rörelse eller yrke om och i den mån den av ägaren använts i egen rörelse eller yrke. "Hyresvärdet för fastighet eller del av fastighet, som använts i ägarens egen rörelse eller yrke eller upplåtits till bostad för i hans rörelse eller yrke anställd arbetspersonal, upptages icke såsom intäkt av annan fastighet." Avdrag medgavs icke för hyresvärdet av den skattskyldige tillhörig, i rörelsen eller yrket använd fastighet eller del därav.

50 §. " i mom. Vid beräkning av skatte"1 mom. Vid beräkning av skattepliktig inkomst av fastighet pliktig inkomst av jordbruksfastigskall från den enligt 36 § eller 39 het eller av annan fastighet skall, § uppskattade inkomsten avdrag med iakttagande av vad nedan i 2 och 4 mom. stadgas, från inkomgöras med fem procent av jordbruksfastig- sten, sådan den enligt 36 eller hets jordbruksvärde samt tomt- 39 § upptagits, avdrag ske med fem procent av jordbruksfastighets och industrivärde, jordbruksvärde samt tomt- och inen procent av jordbruksfastigfdustrivärde, tre procent av sådan hets skogsvärde, sextio procent av det rotvärde å fastighets skogsvärde samt fem avverkat virke eller till avverk- procent av annan fastighets taxening upplåten skog, som, efter ty ringsvärde. Har annan fastighet i 17 § är sagt, under taxeringsåret använts i fastighetsägarens rörelse eller yrke, skall, med iakttagande upptagits till beskattning, tre procent av skattevärde, som av vad nedan i 3 och 4 mom. stadgas, från inkomsten av rörelsen elåsatts jordbruksnäring, samt fem procent av annan fastighets ler yrket, sådan den enligt 43 § upptagits, avdrag ske med fem protaxeringsvärde.

696 Det reviderade

B-förslaget.

Provtaxeringsförslaget

B.

2 mom. Vid beräkning av skat- cent av fastighetens taxeringsvärtepliktig inkomst av rörelse eller de eller, där allenast en del av fasyrke, som åsatts näringsskattevär- tigheten använts i rörelsen eller de, skall från den enligt 43 § upp- yrket, av den del av taxeringsvärskattade inkomsten avdrag göras det, som kan anses belöpa å den med tre procent av detta värde. sålunda använda delen av fastig3 mom. Avdrag med viss del av heten. Är skattevärde åsätt näfastighets taxeringsvärde skall till- ring, skall, med iakttagande av vad komma den, som varit skyldig att nedan i 3 och 4 mom. stadgas, från för året närmast före taxerings- inkomsten av näringen avdrag ske året erlägga skatt för fastigheten, med tre procent av näringens skatoch beräknas efter det taxerings- tevärde. Uppgår inkomst, som envärde, som för året närmast före ligt 36, 39 eller 43 § upptagits, ej till taxeringsåret varit gällande. så stort belopp, att avdrag, som nu Avdrag med viss del av taxerat är sagt, kan ske, vare underskottet rotvärde skall tillkomma den, som förfallet och inkomsten utföres är skyldig att för taxeringsåret ut- med noll. Uppstår överskott, räkgöra skogsskatt för det avverkade nas detta som skattepliktig invirket eller den till avverkning komst. Avdrag, som ovan sägs, skall tillgodonjutas av den, som är upplåtna skogen. Avdrag med viss del av närings- pliktig erlägga kommunal repartiskattevärde tillkommer den, som tionsskatt för fastigheten eller för är skyldig att för taxeringsåret näringen. Med ovan angivna fastighetsvärden avses de värden, som erlägga skatt för näringen. varit gällande för beskattningsåret, 4 mom. Uppgår inkomst, som ovan sägs, icke till så stort belopp samt med närings skattevärde det som det, varför avdrag enligt 1 värde, som åsättes under taxeringsmom. medgivits, må avdrag för så- året. lunda uppkommet underskott icke 2 mom. Har skattskyldig haft ske från inkomst av annan för- flera förvärvskällor, som äro att värvskälla. Uppstår överskott, räk- hänföra till jordbruksfastighet elnas detta som skattepliktig in- ler till annan fastighet, och skall komst. inkomsten av dessa förvärvskällor 5 mom. Därest skattskyldig, som beskattas i samma kommun, skall inom viss kommun är berättigad beräkningen av den skattepliktiga till avdrag enligt 1 mom., inom inkomsten ske för dem samfällt, samma kommun haft flera till jord- därvid underskott å en förvärvsbruksfastighet eller annan fastig- källa avgår från överskott å annan het hänförliga förvärvskällor, eller andra. Uppkommer därigeskola inkomstberäkningarna för nom slutligt underskott, må detta dessa förvärvskällor sammanföras, avräknas å den skattskyldiges inså att underskott å en av dem skall komst av annan förvärvskälla i den avgå å överskott å annan eller omfattning och på det sätt, som i 5 andra. Uppkommer därvid slutligt mom. stadgas. Uppkommer överunderskott, må detta avräknas å skott, skall avdrag, som i 1 mom. den skattskyldiges inkomst av an- omförmäles, göras från detta övernan till samma kommun hörande skott, så att endast vad som därefförvärvskälla. Uppkommer över- ter återstår av överskottet räknas skott, skall avdrag, som i 1 mom. som skattepliktig inkomst. avses, göras från detta överskott, 3 mom. Har skattskyldig haft

697 Det reviderade B-förslaget. så att endast vad därefter återstår av överskottet räknas som skattepliktig inkomst. 6 mom. Har skattskyldig, som inom viss kommun är berättigad till avdrag enligt 2 mom., inom samma kommun haft flera förvärvskällor, hänförliga till rörelse eller yrke, som åsatts näringsskattevärde, skola likaledes inkomstberäkningarna för dessa förvärvskällor sammanföras, så att underskott å en av dem avgår från överskott å annan eller andra. I fråga om därefter uppkommande underskott eller överskott äge vad för sådant fall är i 5 mom. stadgat motsvarande tillämpning. 7 mom. Skall inkomst enligt bestämmelserna i 5 kap. fördelas till beskattning inom flera kommuner, skall sammanförande av inkomstberäkningar enligt 5 och 6 mom. verkställas och avdrag, som i 1 och 2 mom. sägs, ske, efter det fördelningen ägt rum. 8 mom. Såsom inom en kommun skattepliktig inkomst av annan förvärvskälla än som i 1 och 2 mom. avses räknas den uppskattade inkomsten, såvitt den skolat inom kommunen beskattas. 9 mom. Från sammanlagda beloppet av skattskyldigs inom en kommun skattepliktiga inkomst må avdrag göras dels för slutligt underskott, som i 5 och 6 mom. omförmäles, dels ock för underskott å annan förvärvskälla än som i nämnda mom. avses, om och i den mån samma underskott med tilllämpning av de i 5 kap. meddelade bestämmelser är att hänföra till samma kommun, dock att sådant avdrag ej må ske för underskott å tillfällig förvärvsverksamhet. 10 mom. I hemortskommunen äger skattskyldig (lika med A: 42 § 2 mom. mut. mut.) uppburits.

Provtaxeringsförslaget

B.

flera förvärvskällor, som äro att hänföra till röreLse eller yrke, däri rörelse- eller yrkesidkaren tillhörig fastighet använts eller därå skattevärde såsom näring blivit satt, och skall inkomsten av dessa förvärvskällor, efter ty i 5 kap. sägs, beskattas i samma kommun, skall beräkningen av den skattepliktiga inkomsten ske för dem samfällt, därvid underskott å en förvärvskälla avgår från överskott å annan eller andra. Uppkommer därigenom slutligt underskott, må detta avräknas å den skattskyldiges inkomst av annan förvärvskälla i den omfattning och på det sätt, som i 5 mom. stadgas. Uppkommer överskott, skall avdrag, som i 1 mom. omförmäles, göras från detta överskott, så att endast vad som därefter återstår av överskott räknas som skattepliktig inkomst. 4 mom. Vad i 2 eller 3 mom. stadgas angående inkomst från viss förvärvskälla gälle även angående del av inkomst från sådan förvärvskälla, då inkomstdelen, efter ty i 5 kap. sägs, skall beskattas i en kommun tillsammans med inkomst av annan likartad förvärvskälla. 5 mom. Från sammanlagda beloppet av skattskyldigs enligt 1, 2 och 3 mom. skattepliktiga inkomst inom en kommun samt hans inom samma kommun skattepliktiga inkomst av annan förvärvskälla, än som i nämnda mom. avses, må avdrag göras dels för slutligt underskott, som i 2 och 3 mom. omförmäles, dels ock för underskott å annan förvärvskälla, om och i den mån samma underskott med tillämpning av de i 5 kap. meddelade bestämmelser om beskattningsort och fördelning av inkomst är att hänföra till samma kommun, dock att sådant avdrag ej må ske

698 Det reviderade

B-förslaget.

11 mom. Har här (lika med A: 42 § 3 mom.) kronor."

72 §. "Skatt för fastighet, för näring och för inkomst skall av en var skattskyldig utgöras i förhållande till det antal skattekronor eller skatteören, som påföres honom enligt nedan stadgade grunder (repartitionstal) : för jordbruksfastighet: fem skatteören för varje ett hundra kronor av fastighetens jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde och ett skatteöre för varje ett hundra kronor av fastighetens skogsvärde; för annan fastighet: fem skatteören för varje ett hundra kronor av fastighetens taxeringsvärde; för näring: tre skatteören för varje ett hundra kronor av näringens skattevärde; för inkomst: ett skatteöre för varje krona av beskattningsbar inkomst. Skogsskatt skall utgöras efter ett repartitionstal av sextio skatteören för varje ett hundra kronor av avverkat virkes eller till avverkning upplåten skogs till beskattning upptagna rotvärde. Vid beräkning av den utdebitering per skattekrona, som inom landskommun erfordras för täckande av skattebehovet under året efter det år, då taxerat rotvärde upptagits till beskattning inom kom-

Provtaxeringsförslaget

B.

för underskott å tillfällig förvärvsverksamhet. 6 mom. I hemortskommunen äger skattskyldig därjämte njuta avdrag för försäkringspremier och andra avgifter, som den skattskyldiga utbetalt för egen och i förekommande fall även för sin makes liv- kapitallivränte- sjuk- eller olycksfallsförsäkring ävensom för pupillförsäkring, dock att avdrag, som nu nämnts, ej må överstiga sammanlagt 200 kronor eller åtnjutas av den, som ej är här i riket bosatt."

Bestämmelserna om repartitionsgrunderna inneburo, att kommunal repartitionsskatt skulle av en var skattskyldig utgöras i förhållande till det antal skattekronor eller skatteören, som påfördes honom för fastighet, för näring och för inkomst (repartitionstal) enligt nedan angivna grunder: för jordbruksfastighet: fem skatteören för varje ett hundra kronor av fastighetens jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde och tre skatteören för varje ett hundra kronor av fastighetens skogsvärde; för annan fastighet: fem skatteören för varje ett hundra kronor av fastighetens taxeringsvärde; för näring: tre skatteören för varje ett hundra kronor av näringens skattevärde; för inkomst: ett skatteöre för varje krona av beskattningsbar inkomst. Ett hundra skatteören bildade en skattekrona. Bestämmelser om skogsskatt voro ej upptagna i förslaget. (Jfr ovan vid 16—22 §§).

699 Det reviderade

B-förslaget.

Provtaxeringsförslaget

B.

munen, skall av sagda repartitionstal medtagas allenast en tredjedel. Av vad som sedermera på grund av utdebiteringen inom landskommun inflyter i skogsskatt må allenast en tredjedel tagas i anspråk för bestridande av utgifterna under förstnämnda år. Övriga två tredjedelar skola avsättas till framtida användning på sätt i förordningen om kommunalstyrelse på landet närmare skils. Ett hundra skatteören bilda en skattekrona." 87-92 §§. Dessa paragrafer innehålla bestämmelser om kommunal progressivskatt.

Bestämmelser om kommunal progressivskatt voro ursprungligen avsedda att upptagas i särskild författning.

Därjämte föreligga beträffande de paragrafer i det reviderade B-forslaget, vilka äro lika med motsvarande paragrafer i kommitténs slutliga förslag, samma skiljaktigheter i förhållande till provtaxeringsförslaget B, som förut anmärkts vid redogörelsen för skiljaktigheterna mellan kommitténs slutliga förslag och provtaxeringsförslaget A.

C) Det reviderade

C-förslaget.

16-22 §§. Dessa paragrafer innehålla bestämmelser om beskattning av avverkat virke och till avverkning upplåten skog.

24 §. Annan fastighet ingår alltid i förvärvskällan "annan fastighet." 45

Provtaxeringsförslaget

C.

Vid tiden för kommitténs provtaxering avsågs att i särskild förordning upptaga bestämmelser om en kommunal skogsaccis av enahanda innehåll som de i kommitténs slutliga förslag meddelade stadgandena om kommunal skogsskatt, därvid underlaget för skogsaccisens belopp skulle beräknas efter repartitionstalet 0.03. Annan fastighet skulle ingå i förvärvskällan rörelse eller yrke om

700 Det reviderade C-förslaget.

Provtaxeringsförslaget

C.

och i den mån den av ägaren använts i egen rörelse eller yrke. 29 §. Till intäkt av annan fastighet hänföres bl. a. "hyresvärdet av fastighet eller del därav, som ägaren använt i egen rörelse eller yrke."

34 §. Från bruttointäkten i rörelse eller yrke må avdrag göras för bl. a. "hyresvärdet av fastighet eller del därav, som av ägaren använts i rörelsen eller yrket, skolande nämnda värde upptagas till det belopp, varmed det redovisas såsom intäkt av fastigheten." 42 §. "1 mom. Vid beräkning av skattepliktig inkomst av fastighet skall från den enligt 28 § eller 31 § uppskattade inkomsten avdrag göras med sex procent av jordbruksfastighets jordbruksvärde, fem procent av jordbruksfastighets tomt- och industrivärde, en procent av jordbruksfastighets skogsvärde, sextio procent av det rotvärde å avverkat virke eller till avverkning upplåten skog, som, efter ty i 17 § är sagt, under taxeringsåret upptagits till beskattning, samt fem procent av annan fastighets taxeringsvärde. 2 mom. Avdrag med viss del av fastighets taxeringsvärde skall tillkomma den, som varit skyldig att för året närmast före taxeringsåret erlägga skatt för fastigheten, och beräknas efter det taxeringsvärde,

"Hyresvärdet för fastighet eller del av fastighet, som använts i ägarens egen rörelse eller yrke eller upplåtits till bostad för i hans rörelse eller yrke anställd arbetspersonal, upptages icke såsom intäkt av annan fastighet."

Avdrag medgavs icke för hyresvärdet av den skattskyldige tillhörig, i rörelsen eller yrket använd fastighet eller del därav.

" i mom. Vid beräkning av skattepliktig inkomst av jordbruksfastighet eller av annan fastighet skall, med iakttagande av vad nedan i 2 och 4 mom. stadgas, från inkomsten, sådan den enligt (28) eller (31) § upptagits, avdrag ske med sex procent av jordbruksfastighets jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde, tre procent av sådan fastighets skogsvärde samt fem procent av annan fastighets taxeringsvärde. Har annan fastighet använts i fastighetsägarens rörelse eller yrke, skall, med iakttagande av vad nedan i 3 och 4 mom. stadgas, från inkomsten av rörelsen eller yrket, sådan den enligt (35) § upptagits, avdrag ske med fem procent av fastighetens taxeringsvärde, eller, där allenast en del av fastigheten använts i rörelsen eller yrket, av den del av taxeringsvärdet, som kan anses belöpa å den sålunda använda

701 Det reviderade

C-förslaget.

Provtaxeringsförslaget

C.

som för året närmast före taxe- delen av fastigheten. Uppgår inkomst, som enligt (28, 31 eller 35) ringsåret varit gällande. Avdrag med viss del av taxerat § upptagits, ej till så stort belopp, rotvärde skall tillkomma den, som att avdrag, som nu är sagt, kan ske, är skyldig att för taxeringsåret ut- vare underskottet förfallet och ingöra skogsskatt för det avverkade komsten utföres med noll. Uppstår virket eller den till avverkning upp- överskott, räknas detta som skattepliktig inkomst. Avdrag, som ovan låtna skogen. 3 mom. Uppgår inkomst, som sägs, skall tillgodonjutas av den, ovan sägs, icke till så stort belopp som är pliktig erlägga kommunal som det, varför avdrag enligt 1 repartitionsskatt för fastigheten, mom. medgivits, må avdrag för så- och beräknas efter de värden, som lunda uppkommet underskott icke varit gällande för beskattningsåret. ske från inkomst av annan för2 mom. Har skattskyldig haft värvskälla. Uppstår överskott, räk- flera förvärvskällor, som äro att nas detta som skattepliktig in- hänföra till jordbruksfastighet elkomst. ler till annan fastighet, och skall 4 mom. Därest skattskyldig, som inkomsten av dessa förvärvskällor inom viss kommun är berättigad beskattas i samma kommun, skall till avdrag enligt 1 mom., inom beräkningen av den skattepliktiga samma kommun haft flera till jord- inkomsten ske för dem samfällt, bruksfastighet eller annan fastighet därvid underskott å en förvärvshänförliga förvärvskällor, skola källa avgår från överskott å annan inkomstberäkningarna för dessa eller andra. Uppkommer därigenom förvärvskällor sammanföras, så att slutligt underskott, må detta avräkunderskott å en av dem skall avgå nas å den skattskyldiges inkomst av å överskott å annan. eller andra. annan förvärvskälla i den omfattUppkommer därvid slutligt under- ning och på det sätt, som i 5 mom. skott, må detta avräknas å den stadgas. Uppkommer överskott, skattskyldiges inkomst av annan skall avdrag, som i 1 mom. omförtill samma kommun hörande för- mäles, göras från detta överskott, värvskälla. Uppkommer överskott, så att endast vad som därefter återskall avdrag, som i 1 mom. avses, står av överskottet räknas som göras från detta överskott, så att skattepliktig inkomst. endast vad därefter återstår av över3 mom. Har skattskyldig haft skottet räknas som skattepliktig in- flera förvärvskällor, som äro att komst. hänföra till rörelse eller yrke, däri 5 mom. Skall inkomst enligt be- rörelse- eller yrkesidkaren tillhöstämmelserna i 4 kap. fördelas till rig fastighet använts, och skall inbeskattning inom flera kommuner, komsten av dessa förvärvskällor, skall sammanförande av inkomst- efter ty i 4 kap. sägs, beskattas i beräkningar enligt 4 mom. verk- samma kommun, skall beräkningen ställas och avdrag, som i 1 mom. av den skattepliktiga inkomsten ske sägs, ske, efter det fördelningen ägt för dem samfällt, därvid underskott å en förvärvskälla avgår från överrum. 6 mom. Såsom inom en kommun skott å annan eller andra. Uppkomskattepliktig inkomst av annan för- mer därigenom slutligt underskott, värvskälla än som i 1 mom. avses må detta avräknas å den skattskylräknas den uppskattade inkomsten, diges inkomst av annan förvärvs-

702 Det reviderade

C-förslaget.

Provtaxeringsförslaget

C.

såvitt den skolat inom kommunen källa i den omfattning och på det beskattas. sätt, som i 5 mom. stadgas. Upp7 mom. Från sammanlagda be- kommer överskott, skall avdrag, loppet av skattskyldigs inom en som i 1 mom. omförmäles, göras kommun skattepliktiga inkomst må från detta överskott, så att endast avdrag göras dels för slutligt un- vad som därefter återstår av överderskott, som i 4 mom. omförmäles, skott räknas som skattepliktig indels ock för underskott å annan för- komst. värvskälla än som i nämnda mom. 4 mom. Vad i 2 eller 3 mom. stadavses, om och i den mån samma un- gas angående inkomst från viss derskott med tillämpning av de i 4 förvärvskälla gälle även angående kap. meddelade bestämmelser är att del av inkomst från sådan förvärvshänföra till samma kommun, dock källa, då inkomstdelen, efter ty i 4 att sådant avdrag ej må ske för un- kap. sägs, skall beskattas i en komderskott å tillfällig förvärvsverk- mun tillsammans med inkomst av samhet. annan likartad förvärvskälla. 8 mom. I hemortskommunen äger 5 mom. Från sammanlagda beskattskyldig, som är här i riket loppet av skattskyldigs enligt 1, 2 bosatt, därjämte njuta avdrag: och 3 mom. skattepliktiga inkomst 1) för sådant periodiskt under- inom en kommun samt hans inom stöd eller därmed jämförlig perio- samma kommun skattepliktiga indisk utbetalning, som han utgivit på komst av annan förvärvskälla, än grund av rättsligt bindande förplik- som i nämnda mom. avses, må avtelse och som ej varit av den art, drag göras dels för slutligt undervarom i 27 eller 34 § förmäles, dock skott, som i 2 och 3 mom. omföratt avdrag ej får ske för vad som mäles, dels ock för underskott å anutgått till annans undervisning eller nan förvärvskälla, om och i den uppfostran eller eljest till person, mån samma underskott med tilltillhörande givarens hushåll, och lämpning av de i 4 kap. meddelade 2) för avgifter till den allmänna bestämmelser om beskattningsort pensionsförsäkringen samt för för- och fördelning av inkomst är att säkringspremier och andra avgif- hänföra till samma kommun, dock ter, som den skattskyldige, med att sådant avdrag ej må ske för unfrånräknande av uppburen vinstut- derskott å tillfällig förvärvsverkdelning eller premieåterbäring, ut- samhet. betalt för egen och i förekommande 6 mom. I hemortskommunen äger fall även för sin makes liv- kapital- skattskyldig därjämte njuta avdrag livränte- sjuk- eller olycksfallsför- för försäkringspremier och andra säkring ävensom för pupillförsäk- avgifter, som den skattskyldige utring, dock att avdrag, som nu betalt för egen och i förekommande nämnts, ej må överstiga samman- fall även för sin makes liv- kapitallagt 200 kronor eller åtnjutas av livränte- sjuk- eller olycksfallsförden, som ej är här i riket bosatt. säkring ävensom för pupillförsäkÄr skattskyldig gift och hava ring, dock att avdrag, som nu båda makarna försäkring eller för- nämnts, ej må överstiga sammansäkringar, som ovan avses, skall lagt 200 kronor eller åtnjutas av beloppet av premierna och avgif- den, som ej är här i riket bosatt." terna räknas för båda makarna samfällt.

703 Det reviderade

C-förslaget.

Provtaxeringsförslaget

C.

9 mom. Har här — — — — (lika med A: 42 § 3 mom.) kronor." 61 §. "Kommunal repartitionsskatt för fastighet och för inkomst skall av en var skattskyldig utgöras i förhållande till det antal skattekronor eller skatteören, som påföres honom enligt nedan stadgade grunder (repartitionstal): för jordbruksfastighet: sex skatteören för varje ett hundra kronor av fastighetens jordbruksvärde, fem skatteören för varje ett hundra kronor av fastighetens tomt- och industrivärde och ett skatteöre för varje ett hundra kronor av fastighetens skogsvärde; för annan fastighet: fem skatteören för varje ett hundra kronor av fastighetens taxeringsvärde; för inkomst: ett skatteöre för varje krona av beskattningsbar inkomst. Skogsskatt skall utgöras efter ett repartitionstal av sextio skatteören för varje ett hundra kronor av avverkat virkes eller till avverkning upplåten skogs till beskattning upptagna rotvärde. Vid beräkning av den utdebitering per skattekrona, som inom landskommun erfordras för täckande av skattebehovet under året efter det år, då taxerat rotvärde upptagits till beskattning inom kommunen, skall av sagda repartitionstal medtagas allenast en tredjedel. Av vad som sedermera på grund av utdebiteringen inom landskommun inflyter i skogsskatt må allenast en tredjedel tagas i anspråk för bestridande av utgifterna under förstnämnda år. Övriga två tredjedelar skola avsättas till framtida användning på sätt i förordningen

Bestämmelserna om repartitionsgrunderna inneburo, att kommunal repartitionsskatt skulle av en var skattskyldig utgöras i förhållande till det antal skattekronor eller skatteören, som påfördes honom för fastighet och för inkomst (repartitionstal) enligt nedan angivna grunder: för jordbruksfastighet: sex skatteören för varje ett hundra kronor av fastighetens jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde och tre skatteören för varje ett hundra kronor av fastighetens skogsvärde; för annan fastighet: fem skatteören för varje ett hundra kronor av fastighetens taxeringsvärde; för inkomst: ett skatteöre för varje krona av beskattningsbar inkomst. Ett hundra skatteören bildade en skattekrona. Bestämmelser om skogsskatt voro ej upptagna i förslaget. (Jfr ovan vid 16—22 §§.)

704 Det reviderade C-förslaget.

Provtaxeringsförslaget

C.

om kommunalstyrelse på landet närmare skils. Ett hundra skatteören bilda en skattekrona." 76-83 §§. Dessa paragrafer innehålla bestämmelser om kommunal progressivskatt.

Bestämmelser om kommunal progressivskatt voro ursprungligen avsedda att upptagas i särskild författning.

Därjämte föreligga beträffande de paragrafer i det reviderade C-förslaget, vilka äro lika med motsvarande paragrafer i kommitténs slutliga förslag, samma skiljaktigheter i förhållande till provtaxeringsförslaget C, som förut anmärkts vid redogörelsen för skiljaktigheterna mellan kommitténs slutliga förslag och provtaxeringsförslaget A.

IV. Provtaxeringens statistiska bearbetning. Den statistiska bearbetningen av det genom provtaxeringen erhållna materialet uppdrog kommittén åt förste aktuarien i finansdepartementet P . S. Runemark, vilken avlämnat nedan intagna redogörelse för de av honom verkställda undersökningarna.

705¶STATISTISK REDOGÖRELSE FÖR KOMMITTÉNS PROVTAXERING. 1. Den kommunala repartitionsskatten såväl enligt nu gällande provisorium som enligt A-, B- och C-förslagen bygger dels på vissa objektvärden (fastighets- och vad angår A- och B-förslagen jämväl näringsskattevärden), dels på den efter vissa regler framräknade beskattningsbara inkomsten. Dessa båda grundelement hava i de olika skatteförslagen kombinerats enligt tvenne principiellt skilda linjer. Enligt B- och Cförslagen har härvid objektbeskattningen — liksom enligt nu rådande provisorium — utformats såsom garantiskatt, medan i A-förslaget en fristående objektskatt upptagits. Såsom en följd härav framgår, att vid inkomstberäkningen, vad angår B- och C-förslagen, avdrag medgivas för vad som kan anses vara beskattat genom garantiskatten för fastighet, eventuellt för näring (procentavdragen). Enligt A-förslaget åter medgivas vid inkomstberäkningen inga motsvarande avdrag, och är följaktligen enligt detta förslag inkomstbeskattningen på denna punkt oberoende av den parallellt utgående objektskatten. Enligt provtaxeringsförslagen förutsattes därjämte att genom en fristående skogsaccis, lagd på avverkat virkes rotvärde, ersätta den minskning i skattebelastningen å skog, som föranletts därav att objekt- resp. garantiskattens repartitionstal för skogsvärde sänkts i förhållande till repartitionstalet för jordbruksvärde. 2. Vad först angår de till grund för beskattningen liggande objekt- Till värdena, har i efterföljande tab. A en sammanställning av tabellbilagans ^ t o g " detaljsiffror verkställts. Av sammanställningen framgår, att de redoviningm sade objektvärdena endast delvis sammanfalla. Särskilt må härvid fram- Uggmde hållas, att taxeringsvärdena för annan fastighet eller del därav, som an- objektvänts i ägarens rörelse eller yrke, uppvisa avsevärt lägre slutsummor värden. enligt A- och B-förslagen än enligt provisoriet och C-förslaget. Detta sammanhänger med att s. k. fasta maskiner, som enligt provisoriet och C-förslaget redovisas såsom fast egendom, enligt A- och B-förslagen i beskattningsavseende betraktas såsom lös egendom och följaktligen undantagas från fastighetsbeskattning för att i stället underkastas näringsbeskattning. Övriga skiljaktigheter mellan de olika skatteförslagens redovisade fastighetsvärden avseende samtliga skattskyldiga äro utan nämnvärd betydelse. Med hänsyn till att skattskyldigheten för utarrenderad fastighet enligt provisoriet åvilar brukaren, men enligt provtaxe-

706¶TAB. A. F A S T I G H E T S - OCH Andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och solidariska bankbolag Provisoriet

A- och Bförslagen

C-förslaget

S t o c k h o l m s s t a d (del a v ) . i. 2. 3. 4.

Jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde .. Skogsvärde Tax.-värde å annan fastighet eller del därav, som icke använts i ägarens rörelse eller yrke Tax.-värde å annan fastighet eller del därav, som använts i ägarens rörelse eller yrke .. Summa Skattevärde å jordbruksnäring » » annan näring Summa Tillsammans Därav belöpande å: Förvärvskällan fastighet » rörelse eller yrke

142 391 900

142 391 900

142 391 900

4 703 800 147 095 700

4 703 800 147 095 700

4 703 800 147 095 700

147 095 700

29 162 000 29 162 000 176 257 700

147 095 700

142 391 900 4 703 800

142 391 900 33 865 800

142 391900 4 703 800

1 984 300

1 801 300 126 300

1 801 300 126 300

35 931 900

35 831 600

35 837 100

3 991 400 41 907 600

3 826 300 41 585 500

3 991 400 41 756 100

Övriga s t ä d e r . J o r d b r u k s v ä r d e samt tomt- och industrivärde .. Skogsvärde Tax.-värde å annan fastighet eller del därav, som icke använts i ägarens rörelse eller yrke Tax.-värde å annan fastighet eller del därav, som använts i ägarens rörelse eller yrke Summa Skattevärde å jordbruksnäring » » annan näring Summa Därav belöpande å: Förvärvskällan fastighet » rörelse eller yrke

Tillsammans

212 400 11 587 200 11 799 600 41 907 600

53 385 100

41 756 100

37 916 200 3 991 400

37 971 600 15 413 500

37 764 700 3 991 400

62 472 900

38 647 700 22 645 600

38 647 700 22 645 600

14 702 600

14 458 400

14 468 000

5 634 500 82 810 000

5 280 900 81 032 600

5 634 500 81 395 800

Landskommuner. J o r d b r u k s v ä r d e samt tomt- och industrivärde .. Skogsvärde Tax.-värde å annan fastighet eller del därav, som icke använts i ägarens rörelse eller yrke Tax.-värde å annan fastighet eller del därav, som använts i ägarens rörelse eller y r k e Summa Skattevärde å jordbruksnäring » » annan näring Summa Tillsammans Därav belöpande å: Förvärvskällan fastighet » rörelse eller y r k e

6 829 500 9 060 900 15 890 400 82 810 000

96 923 000

81 395 800

77 175 500 5 634 500

82 581 200 14 341 800

75 761 300 5 634 500

707 [ÄRINGSSKATTEVÄRDEN. Inländska aktiebolag och solidariska bankbolag A- cch Bförslagen

Provisoriet

Samtliga skattskyldiga

C-förslaget

Provisoriet

A- och Bförslagen

C-förslaget

185 000 5 000

185 000 5 000

185 000 5 000

95 054 500

95 054 500

95 054 500

32 050 700 127 295 200

32 050 700 127 295 200

32 050 700 127 295 200

—

464 495 300 464 495 300

—

127 295 200

591 790 500

127 295 200

95 244 500 32 050 700

95 244 500 496 546 000

95 244 500 32 050 700

161 900

1 963 200 126 300

1 963 200 126 300

1 963 200 126 300

105 200

\

\

-

2 399 800

2 399 800

2 399 800

38 331 700

38 231 400

38 236 900

15 063 700 17 568 700

12 393 300 14 955 000

15 063 700 17 625 400

19 055 100 59 476 300

16 219 600 56 540 500

19 055 100 59 381 500

—

34 219 600 34 219 600

—

212 400 45 806 800 46 019 200

17 568 700

49 174 600

17 625 400

59 476 300

102 559 700

59 381 500

2 505 000 15 063 700

2 561 700 46 612 900

2 561 700 15 063 700

40 421 200 19 055 100

40 533 300 62 026 400

40 326 400 19 055 100

9 384 400 19 484 300

9 384 400 19 484 300

48 032 100 42 129 900

48 032 100 42 129 900

48 032 100 42 129 900

1795 700

1 710 700

1 748 700

16 498 300

16 169 100

16 216 700

20 240 200 49 725 000

16 792 300 47 371 700

20 240 200 50 857 600

25 874 700 132 535 000

22 073 200 . 128 404 300

25 874 700 132 253 400

—

—

467 900 26 577 400 27 045 300

—

7 297 400 35 638 300 42 935 700

49 725 000

74 417 000

50 857 600

132 535 000

171 340 000

132 253 400

29 484 800 20 240 200

31 047 300 43 369 700

30 617 400 20 240 200

106 660 300 25 874 700

113 628 500 57 711 500

106 378 700 25 874 700

—

27 689 100

r

708 ringsförslagen ägaren, uppvisa de i tab. A redovisade fastighetsvärdena för å ena sidan inländska aktiebolag och solidariska bankbolag och å andra sidan övriga skattskyldiga vissa oregelbundenheter. Såsom förut nämnts, upptaga A- och B-förslagen vid sidan av fastighetsvärden jämväl näringsskattevärden. Dessa värden hänföra sig till de lösa realtillgångar, som äro nedlagda i näringen och med vilka den stadigvarande drives. Liksom fastighetsbeskattningen har näringsbeskattningen i A-förslaget fått formen av en fristående objektskatt och i B-förslaget inbyggts såsom garantiskatt. Genom upptagandet jämväl av näringsskattevärden i underlaget för objekt- resp. garantibeskattningen har detta underlag i avsevärd grad ökats. Såsom närmare framgår av uppgifterna i tab. A härleder sig denna ökning väsentligen från skattevärden å annan näring än jordbruksnäring. Härmed sammanhänger också, att den föreslagna näringsbeskattningen skulle få relativt större betydelse för städerna än för landskommunerna.

aruwl för ojämförligt större betydelse för den kommunala beskattningen beskatt- a n 1 d e t föregående redovisade objektvärden är den skattepliktiga inningen komsten, som bildar utgångspunkt för den kommunala inkomstbeskattliggandei n kningen. I efterföljande tab. B a lämnas uppgift om den skattepliktiga omstens MoZ storlek och fördelning, därvid denna inkomst uppdelats i trenne olika slag, nämligen skattepliktig inkomst av fastighet, skattepliktig inkomst av rörelse eller yrke samt skattepliktig inkomst av annan förvärvskälla. Såsom närmare framgår av tabellen, uppgår den skattepliktiga inkomsten av sistnämnda slag till samma belopp enligt provisoriet och enligt de olika provtaxeringsförslagen, medan den skattepliktiga inkomsten av fastighet, liksom motsvarande inkomst av rörelse eller yrke, uppvisar skiftande belopp. Sistnämnda förhållande sammanhänger med förut omnämnda, vid provisoriet samt B- och C-förslagen medgivna avdrag för vad som kan anses vara beskattat genom garantiskatten för fastighet, eventuellt för näring (procentavdragen). I A-förslaget åter är den från olika förvärvskällor flytande nettoinkomsten i sin helhet redovisad såsom skattepliktig inkomst. Den procentuella fördelningen på ovan angivna trenne grupper förvärvskällor av den uppskattade nettoinkomsten angives för de i sin helhet provtaxerade städerna och landskommunerna i efterföljande tablå. Fastighet

örelse eller yrke

Annan förvärvskälla

% % 24.9 71.7 Städer (utom Stockholm) 3.4 7.2 73.4 Landskommuner 19.4 Av de angivna procenttalen framgår tydligt, hurusom inkomsten såväl av fastighet som av rörelse eller yrke endast spelar en underordnad roll vid inkomstbeskattningen i dess helhet. I tab. B a redovisas utom skattepliktig inkomst jämväl taxerad och beskattningsbar inkomst. Den taxerade inkomsten framgår ur den skattepliktiga inkomsten efter verkställandet av vissa allmänna avdrag. Sedan den taxerade inkomsten i sin ordning minskats med orts- och familje-

709 avdrag och i sammanhang därmed undergått viss ytterligare reduktion, föreligger den beskattningsbara inkomsten. Jämförande uppgifter rörande allmänna avdrag, orts- och familjeavdrag samt beskattningsbar inkomst enligt å ena sidan nu gällande provisorium och å andra sidan de olika provtaxeringsförslagen återfinnas i den allmänna motiveringen sid. 206—207. Till komplettering av uppgifterna i tab. B a och i den allmänna motiveringen hava slutligen i tab. B b uppgifter enligt A-förslaget sammanställts, avseende antal skattskyldiga, total taxerad och beskattningsbar inkomst samt genomsnittlig taxerad och beskattningsbar inkomst per skattskyldig inom nio olika sociala grupper av skattskyldiga. Tabellens procentsiffror visa, hurusom den genom ortsavdragen åstadkomna nedskärningen av den totala taxerade inkomsten är av väsentligt olika relativ betydelse inom skilda sociala grupper. Jämväl skillnaden mellan den taxerade och den beskattningsbara genomsnittsinkomsten varierar, såsom tabellen visar, mellan de vidaste gränser. De sålunda konstaterade olikheterna i fråga om ortsavdragens relativa och absoluta betydelse inom skilda sociala grupper äro emellertid uppenbarligen mindre beroende på familjernas olika genomsnittliga storlek än på olikheter i fråga om den taxerade inkomstens genomsnittliga höjd. 4. På grundval av förut redovisade objektvärden samt beskattningsbara Skatte-^ inkomstbelopp äro de olika provtaxeringsförslagen — liksom nu gal- bdöpande lande provisorium — uppbyggda. Fördelningen av den kommunala skatte- pd objekthördan på dessa grundelement sker med hjälp av vissa repartitionstal, värden och vilka angiva det antal skattekronor, som belöpa på 100 kronor av nämnda t^Mtobjektvärden och inkomstbelopp. Storleken av dessa repartitionstal tor såväl provisoriet som A-, B- och C-förslagen angives i nedanstående tablå. I samma tablå redovisas jämväl de repartitionstal, som teoretiskt motsvara den del av skogsbeskattningen, som enligt provtaxeringsförslagen uttages i form av skogsaccis. Provisoriet

Jordbruksvärde samt tomtoch industrivärde Skogsvärde Taxeringsvärde å annan fastighet Skattevärde å näring Beskattningsbar inkomst ... Beräknad skogsaccis

A-förslaget

B-förslaget

C-förslaget

0.06 0.06

0.04 0.02

0.05 0.03

0.06 0.03

0.05 — l.oo

0.04 0.02 l.oo 0.02

0.05 0.03 l.oo 0.02

0.05 — l.oo 0.03

Tillämpas ovanstående repartitionstal på de i tab. A redovisade objektvärdena och på de i tab. B a angivna beskattningsbara inkomstbeloppen, framgår siffersammanställningen i tab. C. Tabellens siffror lämna en överskådlig bild av fastighets-, närings- och inkomstbeskattningens samt skogsaccisens relativa betydelse för den kommunala beskattningen enligt såväl nu gällande provisorium som enligt de olika provtaxeringsförslagen.

710 TAB . B a. SKATTEPLIKTIG, T A X E R A D Andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och solidariska bankbolag Provisoriet

A-förslaget

B-förslaget

C-förslaget

255 557 12 780 669 86 733 351

3 735 359 12 969 304 86 733 351

200 657 12195 972 86 733 351

200 657 12 749 919 i 86 733 351

99 769 577

103 438 014

99 129 980

99 683 927

Allmänna avdrag

3 526 224

3 398 910

3 400 427

Taxerad inkomst

99 911 790

95 731 070

96 283 500

Orts- (och familje-) avdrag (inkl. inkomstreducering)

15 595 445

15 543164

15 548 115

77 222 893

84 316 345

80 187 906

80 735 385

173 107 3 983 213 22 065 998

971 716 4 189 093 22 065 998

166 862 3 730 567 22 065 998

165 203 4 017 750 22 065 998

26 222 318

27 226 807

25 963 427

26 248 951

Allmänna avdrag

829 087

812 517

812 411

Taxerad inkomst

26 397 720

25 150 9 LO

25 436 540

Orts- (och familje) avdrag (inkl. inkomstreducering)

8 552 350

8 421 607

8 426 036

S t o c k h o l m s s t a d (del av). Skattepliktig inkomst av: Fastighet Rörelse eller yrke Annan förvärvskälla Summa

Beskattningsbar inkomst Övriga städer. Skattepliktig inkomst av: Fastighet Rörelse eller yrke Annan förvärvskälla Summa

Beskattningsbar inkomst

16 480 013

17 845 370

16 729 303

17 010 504

Landskommuner. Skattepliktig inkomst a v : Fastighet Rörelse eller yrke Annan förvärvskälla

4 104 750 1 816 293 28 184 126

6 798 114 1 907 085 28 184 126

4 697 085 1 652 562 28 184 126

4 641291 1 809 803 28 184126 '

34 105 169

36 889 325

34 533 773

34 635 220

a l l m ä n n a avdrag

1104 685

1 064 123

1060 230

Taxerad inkomst

35 784 640

33 489 650

33 574 990

Orts- (och familje-) avdrag (inkl. inkomstreducering)

14 320 525

13 879 777

13 866 099

21464 115

19 589 873

19 708 891

Summa

Beskattningsbar inkomst

17 288 745

711 [)CH BESKATTNINGSBAR INKOMST.

Inländska aktiebolag och solidariska bankbolag

Samtliga skattskyldiga

Provisoriet

A-förslaget

B-förslaget

C-förslaget

116 217 43 873 093 564 279

1 873 153 45 020 967 564 279

61962 36 505 577 564 279

67 760 43 817 016 564 279

44 553 589

47 458 399

37 131818

44 449 055

627 049

315 678

335 775

46 831 350

36 816 140

44 113 280

44 201 622

46 831 350

36 816140

44113 280

1106 3 151 009 40 481

61846 3 478 021 40 481

507 2 441 638 40 481

507 3 089 020 40 481

174 213 7 134 222 22 106 479

1 033 562 7 667 114 22 106 479

167 369 165 710 6 172 205 7 106 770 22 106 479 22 106 479

3 192 596

3 580 348

2 482 626

3 130 008

29 414 914

30 807 155

28 446 053

29 378 959

5 098

834 185

813 273

813 159

3 575 250

2 481 870

3 129 260

29 972 970

27 632 780 28 565 800

—

—

8 552 350

8 421 607

8 426 036 20 139 764

—

Provisoriet

A-förslaget

B-förslaget

C-förslaget

*

3 191 865

3 575 250

2 481 870

3 129 260

19 651 878

21 420 620

19 211173

93 030 683 207 11782

639 481 842 436 11782

190 581 508 241 11782

174 927 665 954 11782

4 197 780 2 499 500 28 195 908

7 437 595 2 749 521 28 195 908

4 887 666 4 816 218 2 160 803 2 475 757 28 195 908 28 195 908

788 019

1 493 699

710 604

852 663

34 893 188

38 383 024

35 244 377 35 487 883

14 509

•

1119 194

1 064 977

1 060 723

1 479 190

709 750

852 170

37 263 830

34 179 400

-

—

14 320 525

13 879 777

13 866 099

709 750 1

852 170

22 943 305

20 299 623 20 561 061

— 785 761

1 479 190

18 074 506

712 TAB. B b. A N T A L S K A T T S K Y L D I G A SAMT T A X E R A D OCH BESKATTNINGSBAR INKOMST E N L I G T A-FÖRSLAGET INOM OLIKA SOCIALA GRUPPER.

S t o c k h o l m s s t a d (del av). Ägare eller brukare av jordbruks fastighet Ägare av annan fastighet Rörelse- och yrkesidkare: a) med skattevärde å n ä r i n g b) utan „ „ „ .... Summa •1.

5. 6.

1.

293 8 484 280 8 208 810

28 957

28 016

359 10 340 510 9 883 965 609 6 362 390 5 499 580 968 16 702 900 15 383 545

95.6 86.4 92.i

28 804 10 447 17 255

27 532 9 031 15 892

Tjänstemän och löntagare: a ) H e m m a v a r a n d e b a r n samt tjän a r e i husbondes h u s och kost 4 233 9 203 060 7 005 830 b) A n d r a 7 488 45 699 530 34 534 570 Summa 11721 54 902 590 41 540 400

76.i 75.6 75.7

2174 6103 4 684

1655 4 612 3 544

övriga enskilda inkomsttagare Aktiebolag och solidariska bankbolag Tillsammans Övriga s t ä d e r Ägare eller brukare av fastighet

6.

26 150 25 308 131 919 131 919

139 750

63 585

959 620

634 320

66.i

a) med skattevärde å n ä r i n g . . . . b) utan „ „ „ Summa

418 3 568 220 3 077 230 375 1 317 460 886 970 793 4 885 680 3 964 200

86.2 67.3 81.i

8 536 3 513 6161

7 362 2 365 4 999

Tjänstemän och löntagare: a ) Hemmavarande b a r n samt tjän a r e i husbondes h u s och kost b) A n d r a Summa

1912 2 483 930 1 788 520 5 398 17 139 180 10 747 980 7 310 19 623 110 12 536 500

72.o 62.7 63.9

1299 3175 2 684

935 1991 1715

övriga enskilda inkomsttagare .... Aktiebolag och solidariska bankbolag Tillsammans

201 789 560 646 765 81.9 125 3 575 250 3 575 250 lOO.o 9 458 29 972 970 21420 620 71.6

3 928 28 602 3169

3 218 28 602 2 265

Landskommuner. Ägare eller brukare av jordbruksfastighet: a ) med skattevärde å n ä r i n g . . b) utan „ » »i Summa

1318 3 682 570 2 329 520 2 522 3 501150 2 329 150 3 840 7 183 720 4 658 670

63.3 66.5 64.9

2 794 1388 1871

1767 924 1213

104 890

238 1 273 000 1 064 720 487 846 210 404 760 725 2119 210 1 469 480

83.6 47.8 63.3

5 349 1738 2 923

4 474 831 2 027

Tjänstemän och löntagare: a ) H e m m a v a r a n d e b a r n samt tjän a r e i husbondes h u s och kost 4 337 4 548 920 3 254 075 b) A n d r a 9 246 21013 260 11 379 600 Summa 13 583 25 562 180 14 633 675

71.5 54.2 57.2

1049 2 273 1882

750 1231 1077

Övriga enskilda inkomsttagare .... 183 704 330 597 400 84.8 Aktiebolag och solidariska bankbolag 165 1 479 190 1 479 190 lOO.o Tillsammans 19 676 37 263 830 22 943 305 61.6

3 849 8 965 1894

3 264 8 965 1166

Ägare av annan fastighet Rörelse- och yrkesidkare: a) med skattevärde å n ä r i n g . . . . b) utan ,, „ „ .... Summa i.

758 19 822 020 19 183 590 96.8 355 46 831350 46 831 350 lOO.o

jordbruks-

2. Ägare av annan fastighet 3. Rörelse- och yrkesidkare:

4.

Total taxerad och beskatt- Taxerad och beskattningsbar inkomst per skattskyl Antal ningsbar inkomst dig samt dessas skillnad skattskylBeskattdiga Taxerad Beskattningsbar Taxerad ningsbar inkomst inkomst inkomst inkomst kr. kr. kr. kr. %

713 De i tab. C redovisade fastighets- och näringsskattekronorna lämna emellertid icke, vad angår provisoriet samt B- och C-förslagen, något mått över det tillskott i skattekronor, som objektbeskattningen medför. Endast för A-förslaget med dess fristående inkomstbeskattning motsvara de redovisade skattekronorna för fastighetsvärden, näringsskattevärden, beskattningsbar inkomst och beräknad skogsaccis de andelar av den totala skattebördan, som i verkligheten äro att hänföra till de olika beskattningsföremålen. Garantibeskattningens totala effekt enligt B- och C-förslagen — liksom omfattningen av A-förslagets objektbeskattning — kan däremot mätas genom den förhöjning i totala antalet skattekronor, som föranledes genom de olika förslagens särskilda beskattning av fastighet och näring, i förhållande till det antal skattekronor, som skulle förefinnas, om allenast inkomsten beskattades. Nämnda förhöjning av skattekronorna erhålles bekvämast genom att jämföra de olika förslagens samlade skattekronor med A-förslagets inkomstskattekronor. Stegringen utöver sistnämnda skattekronor är nämligen — frånsett några oväsentligheter — att återföra på de olika skatteförslagens bestämmelser om objekt- resp. garantibeskattning. Minskas de för objekt- resp. garantibeskattningen normerande repartitionstalen, sänkas också de olika skatteförslagens samlade skattekronor för att vid objekt- resp. garantiskattebestämmelsernas fullständiga borttagande helt sammanfalla med A-förslagets inkomstskattekronor. I efterföljande tablå, som utarbetats i anslutning till ovan angivna betraktelsesätt, redovisas för de i sin helhet provtaxerade kommunerna det samlade antalet skattekronor i förhållande till antalet skattekronor vid ett skattesystem utan objekt- resp. garantibeskattning. De för de olika skatteförslagen angivna indextalen uttrycka de samlade skattekronorna i procent av nyssnämnda inkomstskattekronor. Särskilda indextal hava uträknats med och utan hänsyn tagen till det mot beräknad skogsaccis svarande antalet skattekronor. Summa skattekronor i procent av antalet skattekronor vid ett skattesystem utan objekt- resp. garantibeskattning Exkl. skogsaccis Inkl. skogsaccis A-förB-förC-förA-förB-förC-förslaget slaget slaget slaget slaget slaget

Städer (utom Stockholm) Landskommuner

%

%

%

114.8 122.5

109.3 118.4

108.0 116.9

%

%

114.9 126.1

%

109.3 122.1

108.0 122.4

Tablåns siffror visa, hurusom den effektiva objektbeskattningen enligt samtliga provtaxeringsförslag spelar en större roll för landskommunerna än för städerna.

714¶TAB. C. ANTALET SKATTEKRONOR BELÖPANDE PA TAXERINGSVÄRDEN A FASTIG Andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och solidariska bankbolag Provisosoriet

A-förslaget

B-förslaget

58 838.28 5 832.40 843 163.45 907 834.13

73 547.85 8 748.60 801 879.06 884 175.51

907 834.13

16 608.94 2 359.92 178 453.70 197 422.56

20 767.49 3 539.88 167 293.03 191 600.40

37.

197 447.82

191 625.66

191175.

27 883.92 3 178.08 214 641.15 245 703.15

35 987.18 4 767.12 195 898.73 236 653.03

40 033.J

4 529.12

4 529.12

250 232.27

241182.15 C-förslaget

S t o c k h o l m s s t a d (del a v ) . Taxeringsvärde å fastighet Skattevärde å näring Beskattningsbar inkomst

73 547.85 Summa

772 228.98 845 776.83

Beräknad skogsaccis Tillsammans Övriga s t ä d e r . Taxeringsvärde å fastighet Skattevärde å näring Beskattningsbar inkomst

21152.23 Summa

164 600.13 185 752.36

Beräknad skogsaccis Tillsammans Landskommuner. Taxeringsvärde å fastighet Skattevärde å näring Beskattningsbar inkomst

47 652.29

Summa Beräknad skogsaccis Tillsammans

172 887.45 220 539.74

197 088. 237 122,

[ET, SKATTEVÄRDEN Å NÄRING OCH INKOMST SAMT BERÄKNAD SKOGSACCIS. Inländska aktiebolag och solidariska bankbolag

Samtliga skattskyldiga Provisoriet

Provisoriet

A-förslaget

B-förslaget

C-förslaget

63 666.60

50 917.03 92 899.06 468 313.50 612 129.64

63 646.60 139 348.59 368 161.40 571156.59

63 665.10 441132.80 504 797.90

612 130.64

571,157.59

504 799.40

5 982.00 6 843.92 35 752.50 48 578.42

7 477.50 10 265.88 24 818.70 42 562.08

8 828.89

29 947.10

31 292.60 40 121.49

196 518.78 226 465.88

—

—

—

48 578.42

42 562.08

15 051.82 5 409.06 14 791.90 35 252.78

19 788.99 8 113.59 7 097.50 35 000.08

3 896.86

3 896.8fc

39 149.64

38 896.94

442 016.22 505 682.82

8 794.87 31 918.65 40 713.52

27 631.« 7 857.61 35 489.02

16 C-förslaget

B-förslaget

A-förslaget

• •

29 861.81

22 590.94 9 203.84 214 206.20 246.000.98

28 244.99 13 805.76 192111.73 234 162.48

201 397.64 231 259.45

•

246 026.24

231 297.34

22 470.38

75 283.70 180 745.06 256 028.76

55 776.17 12 880.71 202 996.2J 271 653.li

62 503.93

8 521.70 30 992.08

42 935.74 8 587.14 229 433.05 280 955.93

205 610.61 268 114.54

5 845.29

8 425.98

8 425.9*!

12 638.97

36 837.37

289 381.91

280 079.o«»1

280 753.51

716 5. För ett djupare inträngande i objekt- resp. garantibeskattningens natur oph verkningssätt är det nödvändigt att klarlägga det inre samband, som råder mellan å ena sidan de till grund för objekt- resp. garantibeskattningen liggande objektvärdena och å andra sidan den från de objekt- resp. garantibeskattade förvärvskällorna flytande inkomsten. Härvid visar det sig fördelaktigt att som utgångspunkt i stället för skattekronorna välja de beskattningsbara belopp, som motsvara eller beräknas motsvara nämnda skattekronor. Objekt- resp. garantiskattekronorna — liksom även inkomstskattekronorna — utbytas sålunda mot inkomstbelopp, vilka med tillämpande av det för beskattningsbar inkomst gällande repartitionstalet 1 motsvara samma skattekronor. Tekniskt framgå dessa inkomstbelopp genom att de tillhörande skattekronorna multipliceras med 100. I anslutning till ovan angivna redovisningsprinciper hava i tabellerna D och E de för analysen grundläggande sifferuppgifterna avseende olika ortsgrupper sammanställts, varvid särskilda uppgifter meddelats för såväl inländska aktiebolag och solidariska bankbolag som övriga skattskyldiga. I dessa tabeller, av vilka tab. D hänför sig till förvärvskällan fastighet och tab. E till förvärvskällan rörelse eller yrke, redovisas först beräknad, mot objekt- resp. garantiskatt svarande inkomst. Å följande rad angives den faktiska inkomst, som enligt garantiskattesystemen kunnat tillgodogöras i form av procentavdrag. Skillnaden mellan anförda båda inkomstbelopp representerar den fiktiva inkomst, för vilken skatt skolat utgå utan motsvarande procentavdrag. I den till förvärvskällan fastighet hänför liga tabellen angives jämväl den fiktiva inkomst, som svarar mot beräknad skogsaccis. Härmed har fullständig redovisning lämnats för de beräknade inkomstbelopp, för vilka objektresp. garantiskatt samt skogsaccis skolat utgå enligt de olika skatteförslagen. Vad därefter angår den till de båda grupperna förvärvskällor hänförliga inkomstbeskattningen, redovisas dels den skattepliktiga inkomsten, dels ock den däremot svarande beräknade beskattningsbara inkomsten. Slutligen redovisas i vardera tabellen för den sammanlagda faktiska och fiktiva inkomst, för vilken skatt skolat utgå, liksom också för den definitiva fördelningen av denna inkomst å faktisk inkomst och fiktiv inkomst. Rörande tillkomsten av det siffermaterial, som redovisas i tabellerna D och E, må i detta sammanhang anföras följande. Samtliga angivna inkomstbelopp med undantag av beräknad beskattningsbar inkomst och därav beroende summasiffror hava direkt framgått ur statistiken rörande provtaxeringen. Beräknad, mot objekt- resp. garantiskatt svarande inkomst (a) samt fiktiv, mot beräknad skogsaccis svarande inkomst (d) hava härvid närmast erhållits genom omräkning av de i efterföljande tab. J a angivna antal skattekronor, avseende taxeringsvärde å fastighet, skattevärde å näring och beräknad skogsaccis. Faktisk inkomst, som enligt garantiskatteförslagen kunnat tillgodogöras i form av procentavdrag (b), har framgått som skillnaden mellan skattepliktig inkomst enligt A-förslaget och skattepliktig inkomst enligt resp. B- och C-förslagen. Fiktiv inkomst, för vilken skatt skolat utgå utan motsvarande procentavdrag (c), utgör enligt de olika skatteförslagen skillnaden mellan beräknad, mot objekt- resp. garantiskatt svarande inkomst (a) och faktisk inkomst, som kunnat tillgodogöras genom procentavdrag (b).

717 I tabellerna D och E redovisad beräknad beskattningsbar inkomst (e) har — liksom motsvarande uppgifter avseende inkomstskattekronorna i efterföljande tab. J a — framgått ur en i vissa avseenden godtycklig kalkyl. Följaktligen måste också rörande den i tabellerna D och E redovisade beskattningsbara inkomsten göras alla de reservationer, som förbundits med de i tab. J a meddelade uppgifterna om de till de olika förvärvskällorna hänförliga inkomstskattekronorna. Ett närmare studium av sifferuppgifterna i tabellerna D och E ger också vid handen, att den kalkyl, ur vilken den beskattningsbara inkomsten framgått, i vissa avseenden lämnat i någon mån missvisande resultat. I stort sett och för det syfte, som avsetts med undersökningen, torde dock de påvisade svagheterna icke spela någon nämnvärd roll. För att för det avsedda ändamålet kunna utnyttja det i tabellerna D och E meddelade siffermaterialet måste de olika inkomstbeloppen sättas i relation till de objektvärden, som för de båda grupperna förvärvskällor bilda underlaget för objekt- resp. garantibeskattningen. Hithörande relationstal finnas likaledes angivna i tabellerna D och E. I den förra tabellen redovisas alltså de till förvärvskällan fastighet hänförliga inkomstbelopp, faktiska och fiktiva, i procent av de till denna förvärvskälla hörande objektvärdena d. v. s. taxeringsvärden av jordbruksfastighet och av annan fastighet eller del därav, som icke använts i ägarens rörelse eller yrke, samt, vad A- och B-förslagen angår, jämväl skattevärden å jordbruksnäring. I tab. E redovisas motsvarande till förvärvskällan rörelse och yrke hänförliga faktiska och fiktiva inkomstbelopp i procent av de till denna förvärvskälla hörande objektvärdena d. v. s. taxeringsvärden å annan fastighet eller del därav, som använts i ägarens rörelse eller yrke, samt, vad A- och B-förslagen angår, jämväl skattevärden å annan näring än jordbruksnäring. Med hänsyn till att de anförda procenttalen, vad angår C-förslaget, hänföra sig till andra och i regel lägre objektvärden än motsvarande procenttal enligt A- och B-förslagen, äro C-förslagets procenttal ej fullt jämförbara med procenttalen, avseende de båda andra provtaxeringsförslagen. Skiljaktigheterna i de till grund för procenttalen liggande objektvärdena äro dock, vad angår förvärvskällan fastighet, relativt obetydliga. Körande de resultat, som framgått ur undersökningen, må med ledning Tillfastigav de i tab. D angivna procenttal, avseende förvärvskällan fastighet, i het ^^ första hand uppmärksammas följande. tisk och" För de i sin helhet provtaxerade kommunerna uppgick i städerna den fiMiv insammanlagda faktiska och fiktiva inkomst, för vilken skatt skolat utgå, komst, för till 5.7, 5.2 och 5.3 procent av underliggande objektvärden enligt resp. vilken A-, B- och C-förslagen. I landskommunerna voro samma procenttal 8.1, I^M 7.4 och 8.5. Anförda procenttal för städer och landskommuner böra utgd. lämpligen jämföras dels med den skattepliktiga inkomsten enligt A-förslaget, vilken inkomst för samtliga skatteförslag sammanfaller med den uppskattade inkomsten, sådan denna förelåg före de s. k. procentavdragens utnyttjande, dels med den beskattningsbara inkomsten enligt A-förslaget. Nämnda enligt A-förslaget skattepliktiga inkomst uppgick för städerna till 2.5 procent och för landskommunerna till 6.5 procent av tillhörande objektvärden. Motsvarande beskattningsbara inkomst enligt Aförslaget stannade vid resp. 1.7 och 4.3 procent.

718 TAB. D. TILL FASTIGHET HÄNFÖRLIG FAKTISK OC Absoluta inkomstbelopp samt inkomstbelopp i procent av tillhörande fastii Andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och solidariska bankbolag A-förslaget Stockholms stad (del av). a. Beräknad, mot objekt- resp. garantiskatt svarande inkomst b. Faktisk inkomst, som kunnat tillgodogöras genom procentavdrag c. Fiktiv inkomst, för vilken skatt skolat utgå utan motsvarande procentavdrag (a — b) .. d. Fiktiv, mot beräknad skogsaccis svarande inkomst Skattepliktig inkomst e. Beräknad beskattningsbar inkomst Summa faktisk och fiktiv inkomst, för vilken skatt skolat utgå (a + d + e) Därav: Faktisk inkomst (b + e) Fiktiv inkomst (c + d) Övriga städer. a. Beräknad, mot objekt- resp. garantiskatt svarande inkomst b. Faktisk inkomst, som kunnat tillgodogöras genom procentavdrag c. Fiktiv inkomst, för vilken skatt skolat utgå utan motsvarande procentavdrag (a — b) .. d. Fiktiv, mot beräknad skogsaccis svarande inkomst Skattepliktig inkomst e. Beräknad beskattningsbar inkomst Summa faktisk och fiktiv inkomst, för vilken skatt skolat utgå (a + d + e) Därav: Faktisk inkomst (b + e) Fiktiv inkomst (c + d) Landskommuner. a. Beräknad, mot objekt- resp. garantiskatt svarande inkomst b. Faktisk inkomst, som kunnat tillgodogöras genom procentavdrag c. Fiktiv inkomst, för vilken skatt skolat utgå utan motsvarande procentavdrag (a — b) .. d. Fiktiv, mot beräknad skogsaccis svarande inkomst Skattepliktig inkomst e. Beräknad beskattningsbar inkomst Summa faktisk och fiktiv inkomst, för vilken skatt skolat utgå (a + d + e) Därav: Faktisk inkomst (b + e) Fiktiv inkomst (c + d)

Kronor

B-förslaget

%

5 695 676 4.o

5 695 676 4.o

C-förslaget

Kronor

%

Kronor

7 119 595

5.o

7 119 595

3 534 702 2.6

3 534 702

3 584 893 2.s

3 584 893

3 735 359 2.6

200 657

O.i

200 657

3 444 292 2.4

182 986

O.i

183 265

7 302 581

5.i

7 302 860

3 444 292 2.4 5 695 676 4.o

3 717 688 3 584 893

2.6 2.5

3 717 967 3 584 893

1 512 090 4.o

1 891 806 5.o

1 903 722

804 854

2.i

806 513

1 086 952 2.9

1 097 209

9139 968

1 512 090 4.o 2 526

O.o

2 526

O.o

3 789

971 716

166 862

165 203

636 805

89 641

89 618

1 983 973 5.2

1 997 129

636 805 1.7 1 514 616 4.o

894 495 1 089 478

2.3 2.9

896 131 1100 998

2 713 746 3.3

3 539 558 4.3

3 721 630

2 101 029 2.5

2 156 823

1 438 529

1 564 807

2 713 746 452 912

452 912

679 368

6 798 114 8.2

4 697 085

4 641 291

4 227 246

2 701 677

2 669 226

6 694147

8.i

7 070 224

4 802 706 1891 441

5.8 2.3

4 826 049 2 244 175

7 393 904

4 227 246 3166 658

5.i

9.o 5.i 3.9

719¶IKTIV INKOMST, FÖR V I L K E N SKATT SKOLAT UTGÅ.

itsvärdcn

och, vad A- och B-för&lagen angår, jämväl

näringsskattevärdea. Samtliga skattskyldiga

Inländska aktiebolag och solidariska bankbolag C-förslaget

A-förslaget

B-förslaget

C-förslaget

7o

Kronor

%

Kronor

Kronor

Kronor

4 762 125

5.o

4 763 975

5.o

1 811191

1 805 393 1.9

2 950 934

3.i

2 958 582

3.i

2 019 891 5.o

2 033 426 5.o

A-förslaget

B-förslaget

Kronor

Kronor

3 809 680

3 809 680

4.o

4.o

100 O.o

100 O.o

150 O.o

1 873 153

2.o

61962 O.i

67 760

O.i

61435 O.i

67 248

O.i

4 823 660

5.i

4 831 373

5.i

1872 626 2951034

2.o 3.i

1872 641 2 958 732

2.o 3.i

128 085

5.o

129 704

5.i

66 746

68 365

1 848 404 5 658184 1 848 404 3 809 780

102 468

102 468

1.9 5.9 1.9 4.o 4.o

4.o

%

1 614 558 4.o

866 193

867 852

1153 698

1165 574

2.9 O.o

2 526

O.o

3 789

O.o

167 369

165 710

1 614 558 4.o 2 526

507 O.o

507 O.o

1 033 562 2.5 698 563 1.7

164 226

128 592 5.o

130 211

5.i

2 315 647

2112 565

2 127 340 5.3

61758 102 468

2.4 4.o

61846 66 746

2.4 2.6

61846 68 365

2.4 2.7

698 563 1 617 084

1.7 4.o

956 341 1156 224

2.3 2.9

957 9771 2.4 1169 3631 2.9

842 848

1153 321

1 235 028 4.o

3 556 594

3.i

4 692 879

4.i

4 956 658 4.7

448 900

464 554

2 549 929

2 621 377 2.5

507 O.o

507 O.o

2 142 950 1.9

2 335 281

1 263 897

3 556 594

3.i

842 598

0.7 6.5

4 887 666 4.3

4 816 218 4.6 2 844 052

842 848

704 421

770 474 2.5

389 686

389 686

584 529

842 598

639 481

2.i

190 581

174 927

7 437 595

633 269

2.o

190 352

174 826

4 860 515 4.3

2 892 029 2.5

1 865 803

6.o

1 733 359 5.6

1 994 383 6.5

9 259 707 8.i

8 427 506

9 064 607 8.5

633 269 1 232 534

2.o 4.o

639 252 1 094 107

4 860 515\ 4 399 192\

5 441 958 2 985 548\

4.8 2.6

5 465 429 3 599 178

2.i 3.6

639 380 1 355 003

2.i 4.4

4.3 3.8

5.1 3.4

720¶TAB. E. Absoluta

TILL RÖRELSE ELLER YRKE H Ä N F ö R L I G FAKTIS]

inkomstbelopp

samt

inkomstbelopp

i procent

av tillhörande

fastii

A n d r a skattskyldiga än inländska aktiebolag och solidariska bankbolag A-förslaget Kronor

B-förslaget

C-förslaget

/o

Kronor

%

1 110 050

235 190

5.

773 332

219 385

336 718

15 805

0.

Kronor

S t o c k h o l m s s t a d (del a v ) . a: Beräknad, mot objekt- resp. garantiskatt svarande inkomst b. F a k t i s k inkomst, som k u n n a t tillgodogöras genom procentavdrag c. Fiktiv inkomst, för vilken skatt skolat utgå utan motsvarande procentavdrag (a — b) Skattepliktig

inkomst

771 392

771 392

12 969 304 38.3 10 823 959 32.o

12 195 972 36.o

12 749 91927U

10 081 751 29.8

10 599 219225.

Summa faktisk och fiktiv inkomst, för vilken skatt skolat utgå (a -f ©)

11595 351 34.2

11191 801 33.o

10 834 409230.3

Därav: Faktisk inkomst (b + e) Fiktiv inkomst (c)

10 823 959 31.9 771 392 2.3

10 855 083 32.o 336 718 l.o

10 818 604 230.o 15 805 0.3

384 796

538 931

199 570

5.o

458 526

3.o

171 343

80 405

28 227

0.;

e. B e r ä k n a d beskattningsbar inkomst

Övriga s t ä d e r . a. Beräknad, mot objekt- resp. garantiskatt svarande inkomst b. F a k t i s k inkomst, som k u n n a t tillgodogöras genom procentavdrag c. .Fiktiv inkomst, för vilken skatt skolat utgå utan motsvarande procentavdrag (a — b) Skattepliktig

..

inkomst

e. B e r ä k n a d beskattningsbar inkomst Summa faktisk och fiktiv inkomst, för vilken skatt skolat utgå (a + e) Därav: Faktisk inkomst Fiktiv inkomst

(b + e) (c)

384 796

4 189 093 27.2

3 730 567 24.ä

3 293 875 21.4

2 834 340

3 678 671 23.

3 373 271

3 293 875 21.4 384 796 2.5

4 017 750100.7

3 108 617 77.9

3 308 187 82.9

5 292 866 80 405 21.4 0.5

3 279 960 82.2 28 227 0.7

Landskommuner. Beräknad, mot objekt- resp. garantiskatt svarande inkomst F a k t i s k inkomst, som k u n n a t tillgodogöras genom procentavdrag C. Fiktiv inkomst, för vilken skatt skolat utgå utan motsvarande procentavdrag (a — b) Skattepliktig

inkomst

e. B e r ä k n a d beskattningsbar inkomst Summa faktisk och fiktiv inkomst, för vilken skatt skolat utgå (a + e) Därav: Faktisk inkomst (b + e) Fiktiv inkomst (c)

392 454

392 454

535 872

281 725

5.o

254 523

97 282

281 349

2.o

184 443

1 907 085 13.3

1 652 562 11.5

1 809 803 32.i

1 247 958 ,8.7

1 002 641 7.o

1146 187

1 640 412 11.4

1 538 513 10.7

1427 912

1257164 2813491

1243 469 184 443 22.0

1247 958 392 454

o.r 2.7

2.o

20.3 25.3

721 j)CH F I K T I V INKOMST, FÖR VILKEN SKATT SKOLAT UTGÅ. tetsvärden

och,

vad A- och B-förslagen

angår,

jämväl

Samtliga skattskyldiga

Inländska aktiebolag och solidariska bankbolag

Kronor

%

10 571 934 2.i

10 571 934 2.1 45020 967

Kronor

%

15 537 394 3.i

Kronor

%

3.8 U

398 584

l.r

7 022 004

C-förslaget

Kronor

Kronor

Kronor

1 564 920 2.5

2 185 184 3.5

952 755

5.o

1 494 909 2.4

560 344

392 411

2.i

%

1 602 535 5.0 1 203 951

8 515 390

B-förslaget

A-förslaget

C-förslaget

B-förslaget

A-förslaget

nårlngsskattevärden.

9.i

36 505 577

43 817 016136.7

44 426 123 8.9

36 195 223

43.486 016 135.7

54 998 057 ll.i

51 732 617 10.4

45 088 551140.7

44 426 123 10 571 934

44 710 613 7 022 004

9.o

2.i

44 689 967 139.5 398 584 1.2

1 180 124 2.5

1 646 253

753 185

5.o

1 036 383

389 001

609 870

364 184

2 441 638

3 089 020 20.5

7 667 114 12.4

6 172 205 lO.o

7 106 770 37.3

2 440 894

3 088 282 20.5

6 766 944 10.9

5 275 234

6 196 899 32.5

4 653 193 lO.o

3 841 467 25.5

8 331 864 13.4

7 460 418

3 473 06!) 1180124

7.5 2.5

3 477 277 609 870

7.5 1.3

3 477 283 23.i 364 184 2.4

6 766 944 10.9 1 564 920 2.5

6 770 143 690 275 10.9

1 203 240 2.8

1 636 937

1 012 010 5.o

334 195

176 482

1 203 240 2.8

1 302 742

3.o

835 528

4.i

842 436

508 241

3.3 3.3

2 082 211

1180 124 3 478 021 3 473 069

9.o

2.s

1 564 920 2.5

690 275

l.i

7 149 654 37.5 12.o

6 757 243 35.4 392 411 2.i

l.i

2 172 809

1 293 735

5.o

588 718

273 764

l.i

1 595 694 2.8

1 584 091 2.7

1 019 971

2 749 521

2 160 803

2 475 757

1510 271

1 811 756

1 595 694

834 253

507 630

665 954 665 569

2 037 493

2 144 567

1 677 579

3 677 905 6.4

3 683 080

3105 491

834 253 1203 240

1.9 2.8

841825 1302 742

842 051 835 528

4.2 4.i

2 082 211 1 595 694

2 098 989 1 584 091

3.7 2.7

2 085 520 1 019 971

3.o

3.6 2.8

7.o 12.o 8.i 3.9

722 Av den totala inkomst, för vilken skatt enligt de olika skatteförslagen skolat utgå, är en del att betrakta såsom faktisk inkomst, medan återstoden får karaktären av fiktiv inkomst. Den faktiska inkomsten representerar i städerna mindre än hälften av den totala inkomst, för vilken skatt skolat utgå; i landskommunerna uppgår den faktiska inkomsten till mer än hälften, enligt B- och C-förslagen till bortåt två tredjedelar av den totala inkomsten. Även de absoluta talen för den faktiska inkomsten enligt de olika skatteförslagen förete vissa skiljaktigheter; dessa skiljaktigheter äro väsentligen att återföra på att ortsavdragen icke kunnat i full utsträckning utnyttjas enligt B- och C-förslagen. Den samlade fiktiva inkomst, för vilken skatt skolat utgå, angives i tab. D för städerna till 4.0, 2.9 och 2.9 procent enligt resp. A-, B- och Cförslagen. För landskommunerna uppgå motsvarande procenttal till 3.8, 2.6 och 3.4. Här angivna procenttal, avseende B- och C-förslagen, motsvara den effektiva garantiskatt, som framgår ur nämnda förslags garantiskattebestämmelser. Den fiktiva inkomstens storlek, angiven i procent av tillhörande objektvärden, är alltså enligt samtliga skatteförslag en användbar mätare av den effektiva objektbeskattningens omfattning. Aförslaget uppvisar för såväl städer som landskommuner den största effektiva objektbeskattningen. Den ur B- och C-förslagen framgångna effektiva objektbeskattningen är i städerna av ungefär samma storlek; i landskommunerna åter uppvisar B-förslaget en avsevärt lägre effektiv objektbeskattning än C-förslaget. I det föregående framförda slutsatser rörande skattebelastningen av fastighet, inklusive inkomsten därav, hava hänfört sig till samtliga skattskyldiga. De båda redovisade huvudgrupperna skattskyldiga, nämligen å ena sidan inländska aktiebolag och solidariska bankbolag och å andra sidan övriga skattskyldiga, uppvisa, såsom närmare framgår av de redovisade procenttalen, betydande skiljaktigheter. Procenttalen för andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och solidariska bankbolag överensstämma härvid nära med de för samtliga skattskyldiga gällande, ett förhållande som sammanhänger med denna grupps dominerande ställning i de helt provtaxerade kommunerna. Procenttalen för bolagen avvika från nyssnämnda för andra skattskyldiga gällande procenttal i olika riktningar. De största avvikelserna uppvisa härvid landskommunerna. Den sammanlagda inkomsten, för vilken skatt skolat utgå, är i dessa kommuner relativt mycket lägre för bolagen än för övriga skattskyldiga. Den fiktiva inkomsten åter uppvisar för bolagen särskilt enligt B- och C-förslagen avsevärt högre procenttal än för övriga skattskyldiga, vilket förhållande sammanhänger dels med bristande möjlighet att utnyttja procentavdragen, dels med den beräknade skogsaccisens betydande omfattning. Till rörel- Rörande slutligen skattebelastningen av förvärvskällan rörelse eller yrke hän- yrke m å s å s o m kommentar till de i tab. E meddelade procenttalen anförligfak- f ö r a s följande. tisk och Vid en jämförelse med motsvarande uppgifter för förvärvskällan fastigimmst 7ör hl i en dt f r a m t r ä d e r särskilt i städerna objekt- resp. garantibeskattningens vilken erordnade betydelse för skattebelastningen av rörelse eller yrke. skatt sko- Detta förhållande sammanhänger närmast med att till rörelse och yrke lat utgå. räknas utom industriföretag med betydande objektvärden även handels-

723 företag som i mindre omfattning drabbas av objektbeskattning, samt hantverkare och inkomsttagare, tillhörande de s. k. fria yrkena, med obetydliga eller inga beskattningsbara objektvärden. Den effektiva objektbeskattningen har, såsom tabellens procenttal tor den fiktiva inkomsten visar, endast i landskommunerna blivit av avgörande betydelse för skattebelastningen av här ifrågavarande forvarvskälla De höga procenttal, som den fiktiva inkomsten här uppvisar, torde sammanhänga med att i åtskilliga av de landskommuner, som provtaxeringen omfattar, förefinnas industriföretag med stora anläggningar och relativt ringa redovisade inkomster. 6. Den föregående analysen av de olika skatteförslagen har genomgående hänfört sig antingen till samtliga skattskyldiga eller till de bada huvudgrupperna av skattskyldiga betraktade som helheter, nämligen a ena sidan inländska aktiebolag och solidariska bankbolag samt a den andra sidan samtliga övriga skattskyldiga. För ett definitivt bedömande av skatteförslagen måste emellertid analysen föras vidare och skattetorslagens verkningar för mindre grupper skattskyldiga undersökas. Huvudintresset knyter sig härvid i första rummet till den sammanlagda skattebördans fördelning på de redovisade grupperna skattskyldiga, vilken fördelning i sin tur sammanfaller med de totala skattekronornas tordelning. Det ligger då nära till hands att företaga en första uppdelning i nära Skattskyl dl anslutning till de olika skatteförslagens rent tekniska utformning. I ^>^ tabellbilagans tab. 5 är en sådan uppdelning av antal skattskyldiga o en dhr kke summa skattekronor i detalj genomförd, och i efterföljande tab. F a äter- påförts finnes ett sammandrag för de i sin helhet provtaxerade kommunerna, närmgsDe skattskyldiga äro uppdelade med hänsyn till om desamma enligt A- rtifhets_ och B-förslagen påförts eller icke påförts näringsskattekronor resp. skatte. fastighetsskattekronor. Genom tillämpande av denna indelningsgrund kromr. urskiljas i särskilda grupper såväl större jordbrukare som större rorelseidkare, medan övriga inkomsttagare, omfattande alla skattskyldiga, som enligt A- och B-förslagen icke påförts näringsskattekronor, redovisas gemensamt. Var och en av dessa huvudgrupper äro därjämte uppdelade i tvenne undergrupper, av vilka den ena omfattar fastighetsägare och den andra icke-fastighetsägare. Härigenom vmnes jamval, att skattskyldiga, som enligt A- och B-förslagen endast påförts inkomstskattekronor, redovisas såsom särskild grupp. I tab F a redovisas utom antalet skattekronor enligt olika förslag jämväl antalet inkomstskattekronor enligt A-förslaget samt antalet skattskyldiga. ,. . i , T) P» 1 Av hela antalet redovisade skattskyldiga voro enligt A- och B-forslagen i städerna 22.5 procent påförda fastighetsskatt, 5.7 procent narmgsskatt och 75.0 procent varken fastighets- eller näringsskatt. I landskommunerna voro motsvarande procenttal 34.9, 8.3 och 63.4. Rörande de totala skattekronornas fördelning å olika grupper skattskyldiga enligt å ena sidan provtaxeringsförslagen och å andra sidan nu

724 TAB. F . SKATTEKRONORNAS FÖRDELNING a) Skattskyldiga, som påförts eller icke påfört» Antal skattskyldiga enl. provisoriet eller A-, B- och C-förslagen Absolut

%

A n t a l Provisoriet Absolut

%

S t ä d e r (utom Stockholm). 1.

2.

Med skattevärde d jordbruksnäring B-förslagen

enligt A- och 32

Med skattevärde d annan näring än näring enligt A- och B-förslagen.

jordbruks-

c) Ägare av fastighet b) Andra

281 228 Summa

3.

Utan skattevärde å näring enligt A- och

3.o 2.4

56 957.75 14 957.60

71 915.35

19.3 75.o

46 375.72 107 322.53

31.

B-förslagen.

a) Ägare av fastighet b) Andra

1828 7 089 Summa

8 917

153 698.25

Tillsammans

9 458

lOO.o

226 465.88

2 132 7 326

22.5 77. B

104 001.71 122 464.17

1077 246

5.5 1.2

28 525.69 4 820.49

ll.i 1.9

33 346.18

l3.o

229 91

1.2 0.4

36 149.87 3 047.84

14.i 1.2

39 197.71

5 558 12 475

28.3 63.4

69 769.35 113 715.52

27.3 44.4

Summa

18 033

183 484.87

71.7¶Tillsammans

19 676

lOO.o

256 028.76

lOO.o

6 864 12 812

34.9 65.i

134 444.91 121 583.85

52.5 47.5

Därav : Ägare av fastighet Andra

Landskommuner. 1.

Med skattevärde B-förslagen.

d jordbruksnäring

enligt A- och

a) Ägare av fastighet b) Andra Summa 2.

Med skattevärde d annan näring än näring enligt A- och B-förslagen.

jordbruks-

a) Ägare av fastighet b) Andra Summa 3.

Utan skattevärde d näring enligt A- och

B-förslagen.

a) Ägare av fastighet b) Andra

Därav : Ägare av fastighet Andra

P A OLIKA GRUPPER SKATTSKYLDIGA. näringsskattekroaor resp. fastigbetsskattekroaor. s k a t t e k r o n o i

Absolut

C-förslaget

B-förslaget

A-förslaget

Absolut

%

Antal inkomstskattekronor enligt A-förslaget

e n l i g t

Absolut

%

Absolut

%

%

67 818.36 16 267.60

27.6 6.6

59 355.14 15 246.83

25.3 6.5

56 676.79 14 895.80

24.5 6.5

49 789.70 14 895.80

23.2 7.o

84 085.96

34.s

74 601.97

71 572.59

31.o

64 685.50

48 429.25 112 760.60

19.7 45.8

46 050.63 112 760.60

19.7 48.2

46 169.88 112 760.60

20.o 48.7

36 411.25 112 760.60

17.o 52.6

158 811.23

158 930.48

149 171.85

246 000.98

WO.o

lOO.o

231 259.45

lOO.o

214 206.20

WO.o

116 832.69 129 168.29

47.B 52.5

106 021.39 128 141.09

45.3 54.7

103 476.00 127 783.45

44.7 55.3

86 422.75 127 783.45

40.3 59.7

31 726.90 3 483.78

11.3 1.2

27 243.25 3 263.08

lO.o 1.2

27 393.86 3 147.70

10.2 1.2

20 334.80 3 147.70

8.9 1.4

35 210.68

30 506.33

30 541.56

23 482.50

38 960.56 3 579.50

13.9 1.3

38 164.07 3 458.20

14.o 1.3

33 679.53 2 596.20

12.6 0.9

19 794.30 2 596.20

8.6 1.1

42 543.06

41 622.27

36 275.73

22 390.50

71 557.29 131 644.90

25.5 46.8

67 879.61 131 644.90

25.o 48.5

69 652.35 131 644.90

26.o 49.i

51 915.15 131 644.90

22.6 57.4

203 202.19

199 524.51

201 297.25

75.i

183 560.05

80.o

280 955.93

WO.o

271 653.il

lOO.o

268 114.54

lOO.o

229 433.05

lOO.o

142 253.75 138 702.18

50.6 49.4

133 286.93 138 366.18

49.i 50.9

130 725.74 137 388.80

48.8 51.2

92 044.25 137 388.80

40.1 59.9

726 gällande provisorium ger sammanställningen i tab. F a bland annat följande resultat. I städerna äro skattekronornas och följaktligen också skattebördans fördelning enligt B- och C-förslagen genomgående nära sammanfallande med den enligt provisoriet gällande fördelningen. Enligt A-förslaget däremot inträder för rörelseidkare, som påförts näringsskattekronor, en viss skattestegring, medan å andra sidan rena inkomsttagare (grupp 3 b) uppnå en motsvarande skattelindring. För landskommunerna uppvisar tabellen en mera växlande fördelning av skattekronorna. Större jordbrukare (grupp 1) erhålla enligt B- och C-förslagen en ej obetydlig skattelindring, medan samma grupp enligt Aförslaget får i det närmaste oförändrad skattebörda. Större rörelseidkare (grupp 2) bliva enligt provisoriet samt A- och B-förslagen underkastade ungefär samma skattebörda, medan gruppen i fråga enligt C-förslaget erhåller en betydande skattelindring. Vad de rena inkomsttagarna (grupp 3 b) angår, få de enligt A-förslaget något och enligt B- och Cförslagen avsevärt ökad skattetunga. Närmare upplysningar rörande de särskilda omständigheter, som för sistnämnda grupp medföra ökad skattebelastning, återfinnas här nedan. Vid alla i det föregående på grundval av siffermaterialet i tab. F a gjorda jämförelser må ihågkommas, att i nämnda tabell hänsyn ej tagits till den inverkan på skattebördans fördelning, som skogsaccisen skulle medföra. Skattskyl- En större betydelse för skatteförslagens bedömande än i det föregående Sande g e n o m f ö r d a uppdelning torde en gruppering av de skattskyldiga i vissa olika soci- sociala huvudgrupper hava. Härutinnan lämna tab. 3, tab. 6 och tab. 7 ala grup- i tabellbilagan ett rikhaltigt siffermaterial. I efterföljande tab. F b hava per. vissa av tabellbilagans huvudresultat, avseende i sin helhet provtaxerade kommuner, sammanställts. Vid uppdelningen i sociala huvudgrupper har den skattskyldige förts till den grupp, dit han med hänsyn till inkomstförhållanden och övriga omständigheter väsentligen hör. Såsom närmare framgår av uppgifterna i tab. 3, äro de olika grupperna ingalunda renodlade. Sålunda redovisas för gruppen: ägare och brukare av jordbruksfastighet vid sidan av fastighetsinkomst betydande belopp skattepliktig inkomst av tjänst eller arbetsanställning samt av kapital. Motsvarande gäller för gruppen: ägare av annan fastighet. Även övriga grupper uppvisa i större eller mindre grad bristande homogenitet. Uppdelningen av de skattskyldiga omfattar nio skilda grupper, av vilka en utgöres av inländska aktiebolag och solidariska bankbolag, medan övriga åtta grupper hänföra sig till den återstående huvudgruppen skattskyldiga. Liksom i tab. F a redovisas i tab. F b utom antalet skattekronor enligt olika förslag jämväl antalet inkomstskattekronor enligt A-förslaget samt antalet skattskyldiga. Skattekronornas fördelning på olika sociala grupper skattskyldiga redovisas i tab. F b , vad angår provtaxeringsförslagen, såväl med som utan hänsyn tagen till det mot beräknad skogsaccis svarande antal skattekronor. För provisoriet har däremot inverkan på skattefördelningen av nu utgående skogsaccis måst lämnas utanför undersökningen.

727 Då det kan antagas, att den enligt provisoriet utgående skogsaccisen uppgår till lägre belopp än provtaxeringsförslagens skogsaccis, representera vid jämförelse med de dubbla uppgifterna enligt provtaxeringsförslagen tabellens siffror för provisoriet ett mellanläge. Vad först angår i landskommunerna redovisade ägare eller brukare av jordbruksfastighet (grupp 1) utvisar tabellen, att A-förslaget i jämförelse med provisoriet medför i stort sett oförändrad skattebörda, medan B- och C-förslagen med frånräknande av skogsaccisen medföra minskning. Inräknas jämväl skogsaccisens inverkan uppvisar endast B-förslaget minskad beskattning för denna grupp. Beträffande större rörelseidkare (grupp 3 a) i såväl staderna som landskommunerna medför A-förslaget en om ock obetydlig s t e g r m g i skattebördan, medan B-förslaget innebär oförändrad och C-förslaget något lättad skattebörda. De största förskjutningarna i skattebördan hänföra sig till tjänstemän och löntagare (grupp 4). Tages denna grupp som helhet uppvisar landsbygden stegrade skattebördor enligt samtliga förslag, och ior staderna redovisas stegring enligt B- och C-förslagen, men lättnad enligt A-förslaget. Utmönstras emellertid hemmavarande barn samt tjänare i husbondes hus och kost såsom särskild grupp, framgår, att stegringen av skattebördan helt uppbäres av denna grupp. Beträffande övriga skattskyldiga, tillhörande gruppen tjänstemän och löntagare, skulle samtliga förslag medföra skattelättnad. Härvid skulle A-förslaget komma att medföra avsevärt större skatteminskning än B- och C-förslagen. Den betydande stegring, som den hemmavarande barn och tjänare i husbondes hus och kost åvilande skattebördan skulle undergå enligt samtliga provtaxeringsförslag, sammanhänger med den i provtaxeringsförslagen genomförda avkortningen av ortsavdragen för denna grupp. Fördelningen av skattekronorna och därmed av skattebördan på olika *2!" grupper av skattskyldiga har i det föregående huvudsakligen belysts ge- lförslagym nom jämförelser mellan å ena sidan provtaxeringsförslagen och a andra jämförda sidan provisoriet. Ur teoretisk synpunkt är det jämväl av intresse att med ett jämföra provtaxeringsförslagen med ett skattesystem, i vilket provtaxe- skatte^ ringsförslagens bestämmelser rörande objekt- resp. garantibeskattnmg Jgd rm utmönstrats. Som skattekronorna i ett sådant skattesystem för de olika inkomst. grupperna skattskyldiga skulle sammanfalla med resp. gruppers inkomst- beskattskattekronor enligt A-förslaget, kunna de i tab. F a och F b redovisade mng. inkomstskattekronorna avseende sistnämnda förslag läggas till grund för här avsedda jämförelse. Genom att jämföra de procenttal, som uttrycka de totala skattekronornas fördelning på olika grupper skattskyldiga med motsvarande procenttal för inkomstskattekronornas fordelning erhålles ett siffermässigt uttryck för den förskjutning av skattebördan mellan skilda sociala grupper, som är att återföra på provtaxeringsförslagens objekt- resp. garantibeskattning. Skattetekniskt åstadkommes den från objekt- resp. garantibeskattningen härrörande skatteförskjutningen genom tillskott av skattekronor. Denna större eller mindre ökning av de olika gruppernas totala skattekronor utöver antalet skattekronor vid ren inkomstbeskattning redovisas i tabellerna G a och G b. Tabellerna hava fått formen av mdexta-

728¶TAB. F .

SKATTEKRONORNAS FÖRDELNING b) Skattskyldiga tillhörande

Antal skattskyldiga enl. provisoriet eller A-, B- och Cförslagen

A n t a l Provisoriet (exkl. skogsaccis)

A-förslaget Exkl.

Absolut

%

1 540.66

1 438.27

0.6¶Absolut

Absolut

/o

S t ä d e r (utom Stockholm). 1.

Ägare eller brukare av

2.

Ägare av annan fastighet

11 667.35

5.i

13 169.12

3.

Rörelse- och yrkesidkare: a) med skattevärde å näring b) u t a n » » >

418 375

4.4 4.o

33 344.38 9 810.74

14.7 4.3

37 818.36 9 949.30

15.4 4.o

43 155.12

19.

47 767.66

4.6 49.7

17 896.32 110 414.64

128 310.96 6 736.55

4.

jordbruksfastighet,

Summa

793 Tjänstemän och löntagare: a) H e m m a v a r a n d e barn samt tjänare i husbondes h u s och kost b) A n d r a

1912 5 398

20.2 57.i

10 337.60 112 451.78

7 310

122 789.38

2.i

6 599.85

40 713.52

Summa 5.

övriga

enskilda inkomsttagare

6.

Aktiebolag

och solidariska

bankbolag Tillsammans

7.3 44.9 52.2

18.o

48 578.42

9 458 lOO.o

226 465.88 lOO.o

246 000.98

lOO.o

1318 2 522

32 989.96 29 779.26

12.9 11.6

34 887.60 32 580.64

12.4 11.6

62 769.22

67 468.24

24.o

3 410.85

3 317.52

12 997.36 4 372.48

5.i 1.7

15 056.76 4 677.78

5.3 1.7

17 369.84

19 734.54

7.o

32 567.45 116 454.08

11.6 41.4

149 021.53

53.o

Landskommuner. 1.

Ägare eller brukare av jordbruksfastighet: a), med skattevärde å näring b) u t a n » » » Summa

2.

Ägare av annan fastighet

3.

Rörelse- och yrkesidkare: a) med skattevärde å näring b) u t a n > > »

4.

3 840 1180 238 487

6.7 12.8 19.5 6.o

1.2 2.5

Summa

725 Tjänstemän och löntagare: a) H e m m a v a r a n d e barn samt tjänare i husbondes h u s och kost b) A n d r a

4 337 9 246

22.o 47.0

17 034.78 114 050.77

13 583

69.o

131 085.55

6.7 44.6 51.2

5 904.28

6 161.32

35 489.02

35 252.78

12.6¶Summa 5.

övriga

enskilda inkomsttagare

6.

Aktiebolag

och solidariska

bankbolag Tillsammans

19 676 lOO.o

256 028.76 I lOO.o

280 955.93 lOO.o

729¶A OLIKA GRUPPER SKATTSKYLDIGA Jika sociala grupper. h

'

e n 1 i g t

s k a Lt t e k r o n o r

I n kl.

s k o g s a c c i s Absolut

%

Absolut

%

Absolut

%

Antal inkomstskattekronor enl. A-förslaget

C-förslaget

B-förslaget

A-förslaget

C-förslaget

B-förslaget

skog 3 a c c i s

Absolut

%

Absolut

%

Absolut

%

1 419.08

1 457.55

1 438.36

1 544.02

11 707.44

5.o

11 718.18

1 3 173.68

11 712.00

5.o

11 725.02

5.i

6 343.20

3.o

34 200.79 9 698.45

14.6 4.i

3 3 621.25 9 703.34

14.5 4.2

37 818.52 9 949.30

15.4 4.o

3 4 200.95 9 698.45

14.6 4.i

3 3 621.49 9 703.34

14.5 4.2

3 0 772.30 8 869.70

14.4 4.i

4 3 899.24

4 3 324.59

47 767.82

4 3 899.40

4 3 324.83

39 642.00

17 894.90 1 1 0 016.05

7.6 47.o

17 894.90 110 021.38

7.7 47.6

17 896.32 110 415.04

7.3 44.9

17 894.90 110 016.45

7.6 47.o

17 894.90 110 021.98

7.7 47.6

17 885.20 107 479.80

8.3 50.2

127 910.95

127 916.28

1 2 8 311.36

127 911.35

127 916.88

125 365.00

6 663.69

6 663.81

6 737.41

6 664.55

6 665.10

6 467.65

3.o

42 562.08

40 121.49

4 8 578.42

4 2 562.08

4 0 121.49

3 5 752.50

2 3 1 297.34 lOO.o

2 1 4 206.20 lOO.o

11.5 11.4

3 3 022.77 3 4 574.67

11.8 12.3

2 3 295.20 2 3 291.50

10.2 10.1

64 103.25

67 597.44

24.i

4 6 586.70

3 439.90

3 454.25

1 048.90

15 074.92 4 687.68

5.2 1.6

14 048.61 4 555.70

5.o 1.6

1 3 085.39 4 573.06

4.7 1.6

10 647.20 4 047.60

4.6 1.8

19 762.60

18 604.31

17 658.45

14 694.80

32 570.43 116 403.67

12.i 43.4

3 2 573.67 116 501.88

11.3 40.2

3 2 573.50 116 315.69

11.6 41.6

32 579.76 116 475.37

11.6 41.5

3 2 540.75 1 1 3 796.00

14.2 49.6

148 974.10

149 075.55

1 4 8 889.19

149 055.13

53.i

146 336.75

6 141.74

6 145.23

6 165.08

2.i

6 145.50

6 150.87

5 974.00

3 5 000.08

30 992.08

39 149.64

3 8 896.94

36 837.37

2 4 6 026.24 WO.o

2 3 4 187.74 lOO.o

11.3 11.4

36 738.40 3 5 168.66

12.7 12.2

32 058.30 32 044.95

60 939.21

7 1 907.06

3 447.56

3 321.98

14 030.45 4 545.80

5.1 1.7

13 058.15 4 558.21

4.9 1.7

1 8 576.25

17 616.36

32 567.28 L16 267.89

12.o 42.8

148 835.17

234162.48 lOO.o

2 3 1 259.45 lOO.o

30 207.50 2 9 456.93

ll.i 10.8

3 0 246.57 30 692.64

59 664.43

3 435.44

2 7 1 6 5 3 . i l lOO.o

2 6 8 1 1 4 . 5 4 lOO.o

2 8 9 381.91 lOO.o

2 8 0 079.09 lOO.o

2 8 0 753.51 lOO.o

2 2 9 433.05 lOO.o

730 beller, varvid antalet skattekronor vid ren inkomstbeskattning satts lika med 100. För här ifrågavarande tabeller har jämväl taxeringsresultatet från den provtaxerade delen av Stockholms stad delvis kunnat utnyttjas. I tab. G a , där grupper av skattskyldiga, som påförts eller icke påförts närings- resp. fastighetsskattekronor, redovisas, har hänsyn ej tagits till det mot beräknad skogsaccis svarande antalet skattekronor. SkatteDen i tabellerna G a och G b redovisade stegringen av antalet skattetrycket i förhällan- kronor utöver antalet skattekronor vid ren inkomstbeskattning innebär de till emellertid icke en motsvarande stegring av vederbörande gruppers skatteskatte- börda. Med hänsyn till att kommunalskatten har formen av repartitionstrycket skatt, medför nämligen ökningen av resp. kommuners totala skattekronor vid ren inkomst- en häremot svarande minskning av utdebiteringen. Genom en omräkbeskatt- ning av siffermaterialet i tabellerna F a och F b är det också möjligt ning. att siffermässigt fastställa den förskjutning av skattetrycket, som är att

återföra på objekt- resp. garantibeskattningen. Såsom resultat av en sådan omräkning framgå tabellerna H a och H b, där skattetrycket enligt de olika provtaxeringsförslagen för skilda grupper av skattskyldiga angives i procent av det skattetryck, som skulle inträda vid enbär inkomstbeskattning. Med hänsyn till fastighetsbeskattningens avgörande betydelse för de olika skatteförslagens objekt- resp. garantibeskattning är det helt naturligt, att de i tab. H a redovisade indextalen för å ena sidan fastighetsägare och å andra sidan alla övriga inkomsttagare skola angiva för den förra gruppen ökning och för den senare gruppen minskning av skattetrycket. I de redovisade städerna skulle sålunda skattetrycket i stället för 100 vid enbär inkomstbeskattning uppgå för ägare av fastighet till resp. 117.7, 112.2 och 110.9 och för övriga skattskyldiga till resp. 88.0, 91.7 och 92.6 enligt A-, B- och C-förslagen. Motsvarande mått för skattetrycket i landskommunerna angives i tabellen till resp. 126.2, 122.3 och 121.5 samt 82.4, 85.1 och 85.6. Uppmärksammas må, att vid uträknandet av indextalen i tab. H a hänsyn icke tagits till det mot beräknad skogsaccis svarande antalet skattekronor. I tab. H b åter redovisas indextal för olika sociala grupper såväl med som utan inräknande av skogsaccisen. Sistnämnda tabell kompletterar i olika avseende de resultat, som redovisas i tab. H a. I såväl städerna som i landskommunerna intaga ägare av annan fastighet (grupp 2) en särställning genom sina synnerligen höga indextal. På landsbygden sammanhänger detta med att under denna grupp i stor utsträckning redovisats lägenhetsägare med låga eller inga inkomster. Beträffande rörelse och yrkesidkare må framhållas, att, vad angår större sådana (grupp 3 a), de å landsbygden taxerade uppvisa i genomsnitt högre indextal än de i städerna taxerade, medan indextalen för mindre rörelse- och yrkesidkare (grupp 3 b) angiva ett motsatt förhållande. De större rörelseidkarna i städerna torde huvudsakligen vara att hänföra till handeln, medan de större rörelseidkarna i landskommunerna i allmänhet representera industriföretag. Sifferuppgifterna i såväl tab. H a som tab. H b utvisa, att indextalens utslag över eller under jämviktsläget 100 för städernas och landskommunernas skilda grupper i regel är större enligt A-förslaget än enligt

731 A.B. G.

A N T A L E T SKATTEKRONOR AVSEENDE

OLIKA GRUPPER

SKATTSKYLDIGA

I

FÖRHALLANDE T I L L A N T A L E T SKATTEKRONOR V I D E T T SKATTESYSTEM U T A N OBJEKT- R E S P . G A R A N T I B E S K A T T N I N G . A n t a l e t s k a t t e k r o n o r vid ren i n k o m s t b e s k a t t n i n g = \) Skattskyldiga,

som påförts

eller icke påförts

näringsskattekronor

Andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och solidariska bankbolag

S t o c k h o l m s stad (del a v ) . Med skattevärde d jordbruksnäring .. Med skattevärde d annan näring. a) Ägare av fastighet b) A n d r a Summa Utan skattevärde d näring. a) Ägare av fastighet b) A n d r a Summa Tillsammans Därav: Ägare av fastighet Andra Övriga s t ä d e r . Med skattevärde d jordbruksnäring .. Med skattevärde d annan näring. a) Ägare av fastighet b) Andra Summa Utan skattevärde d näring. a) Ägare av fastighet b) A n d r a Summa Tillsammans Därav: Ägare av fastighet Andra Landskommuner. skattevärde d jordbruksnäring. a) Ägare av fastighet b) A n d r a Summa Med skattevärde d annan näring. a) Ägare av fastighet b) A n d r a Summa Utan skattevärde ä näring. a) Ägare av fastighet b) A n d r a Summa Tillsammans Därav: Ägare av fastighet Andra

100.

resp.

fastighetsskattekronor.

Inländska aktiebolag och solidariska bankbolag

Aförsl.

Bförsl.

Cförsl.

Aförsl.

Bförsl.

0försl.

120.0 107.0 115.5

111.3 104.7 109.0

108.7 100.0 105.7

122.5 137.7 126.2

110.1 141.6 117.7

102.8 lOO.o 102.1

335.5 100.0 106.6 107.7

123.1 100.0 104.3 104.9

123.1 100.0 104.3 104.5

183.2 lOO.o 177.3 130.7

171.2 lOO.o 166.1 122.0

171.3 lOO.o 166.2 107.

130.6 100.4

119.4 100.3

118.5 100.0

129.0 136.6

116.6 140.4

110.1 lOO.o

127.9 107.1 122.9

114.2 101.5 111.1

112.2 100.0 109.3

143.5 111.4 136.4

123.6 103.2 119.1

132.0 100.0 107.8 110.6

125.8 lOO.o 106.3 107.4

126.1 100.0 106.4 107.1

247.0 lOO.o 125.6 135.9

130.9 100.5

121.8 100.1

121.3 lOO.o

144.7 109.4

155.6 109.7 149.8

133.4 103.9 129.7

134.2 lOO.o 129.8

145.7 112.3 141.4

135.7 105.5 131.8

126.0 lOO.o 122.6

241.9 166.3 234.1

243.1 164.4 235.0

130.6 100.0 108.3 114.5

123.8 100.0 106.5 110.3

126.6 lOO.o 107.3 110.5

273.6 lOO.o 260.1 238.3

138.8 100.3

127.7 100.1

128.5 lOO.o

248.9 152.8

Samtliga skattskyldiga Aförsl.

Bförsl.

Cförsl.

115.3 lOO.o 111.9

136.2 109.2 130.0

119.2 102.4 115.3

113.8 100.0 110.6

200.3 lOO.o 117.5 119.0

203.2 lOO.o 118.0 112.2

133.0 lOO.o 108.1 114.8

126.5 100.0 106.5 109.3

126.8 100.0 106.5 108.0

124.5 102.7

116.3 lOO.o

135.2 101.1

122.7 100.3

119.7 lOO.o

156.0 110.7 149.9

134.0 103.7 129.9

134.7 lOO.o 130.1

209.0 100.0 197.7

196.9 137.6 190.0

192.8 133.2 185.9

170.1 lOO.o 162.0

261.0 lOO.o 248.5 236.6

275.0 lOO.o 261.4 209.5

137.8 lOO.o 110.7 122.5

130.8 lOO.o 108.7 118.4

134.2 lOO.o 109.7 116.9

247.5 148.5

223o lOO.o

154.5 101.0

144.8 100.7

142.0 lOO.o

Med

732¶TAB. G.

ANTALET SKATTEKRONOR A V S E E N D E OLIKA GRUPPER

SKATTSKYLDIGA

FÖRHALLANDE T I L L A N T A L E T SKATTEKRONOR VID E T T SKATTESYSTEM U T A N OBJEKT- RESP. GARANTIBESKATTNING. A n t a l e t s k a t t e k r o n o r vid ren i n k o m s t b e s k a t t n i n g = 100. b)

Skattskyldiga

tillhörande

olika

sociala Aförsl.

grupper. Bförsl.

Cförsl.

Exkl. skogsaccis S t o c k h o l m s s t a d (del a v ) . Ägare eller brukare av jordbruksfastighet Ägare av annan fastighet Rörelse- och yrkesidkare: a) med skattevärde å näring b) utan » » »

Aförsl.

115.5 102.9 lll.o

109.0 101.4 106.3

105.7 101.4 104.1

115.5 102.9 lll.o

100.0 100.1 100.1

100.0 100.0 100.0

100.0 100.0 lOO.o

100.0 100.1 100.1

100.6 130.7

100.4 122.0

100 107.8

100.6 130.7

122.9 112.2 120.5

lll.i 109.3 110.7

109.3 109.4 109.3

122.9 112.2 120.5

100.1 102.7 102.8

100.1 102.4 102.0

100.1 102.4 102.0

100.1 102.7 102.4

Tillsammans

104.2 135.9 114.

103.0 119.0 109.3

103.0 112.2 108.0

104.2 135.9 114.9

129.7 126.5 128.1

129.8 131.8

Summa

149.8 139.9 144.8

157.7 151.0 154.4

141.4 115.6 134.3

131.8 112.3 126.4

122.6 112.6 119.9

141.6 115.8 134.5

100.1 102.3 101.8

100.1 102.2 101.7

100.1 102.3 101.8

100.1 102.4 101.9

103.1 238.3 122.5

102.8 236.6 118.4

102.9 209.5 116.9

103.2 264.7 126.1

Summa och löntagare: a) Hemmavarande b a r n samt tjänare i husbondes h u s och kost b) Andra Summa

övriga enskilda inkomsttagare Aktiebolag och solidariska bankbolag Tillsammans Övriga s t ä d e r . Ägare eller brukare av jordbruksfastighet Ägare av annan fastighet Rörelse- och yrkesidkare: a) med skattevärde å näring b) utan i » > Summa Tjänstemän och löntagare: a) Hemmavarande b a r n samt tjänare i husbondes h u s och kost b) Andra Summa övriga enskilda inkomsttagare Aktiebolag och solidariska bankbolag Landskommuner. Ägare eller brukare av jordbruksfastighet: a) med skattevärde å näring b) utan » » » Ägare av annan fastighet Rörelse- och yrkesidkare: a) med skattevärde å näring b) utan > » » Summa Tjänstemän och löntagare: a) Hemmavarande barn samt tjänare i husbondes h u s och kost b) Andra Summa övriga enskilda inkomsttagare Aktiebolag och solidariska bankbolag Tillsammans

130.8¶Cförsl.

Inkl. skogsaccis

4. Tjänstemän

Bförsl.

733¶TAB. H.

SKATTETRYCKET AVSEENDE OLIKA GRUPPER SKATTSKYLDIGA I FÖRHAL-

LANDE T I L L S K A T T E T R Y C K E T VID E T T SKATTESYSTEM UTAN OBJEKT- RESP. GARANTIBESKATTNING. S k a t t e t r y c k e t vid r e n i n k o m s t b e s k a t t n i n g = a) Skattskyldiga,

som påförts

eller icke påförts

näringsskattekronor

100. resp.

fastighetsskattekronor.

Andra skattskyldiga Inländska aktieän inländska aktiebolag och solidariska bolag och solidariska bankbolag bankbolag

Samtliga skattskyldiga

A-för- B-för- C-för- A-för- B-för- C-för- A-för- B-för- C-förslaget slaget slaget slaget slaget slaget slaget slaget slaget S t ä d e r (utom Stockholm). Med skattevärde å jordbruksnäring enligt A- och B-förslagen

200.8¶Med skattevärde å annan näring än jordbruksnäring enligt A- och B-förslagen: a) ägare av fastighet b) a n d r a Summa

111.4 93.2 107.0

104.5 92.8 101.7

103.9 92.6 101.2

125.0 97.0 118.8

113.1 94 109.0

114.9 87.1 93.9 96.3

115.1 91.5

215.1 87.1 109.4

183.2 91.5

116.8 92.6 98.6 99.2

114.0 87.5

111.5 91.6

112.3 92.6

126.0 95.3

Summa

127.1 89.6 122.3

112,7 87.7 109.5

114.8 85.6 lll.i

Med skattevärde å annan näring än jordbruksnäring enligt A- och B-förslagen: a) ägare av fastighet b) andra Summa

119.0 91.7 115.5

114.6 89.1 111.3

107.8 85.6 104.9

197.6 135.8 191.1

205.3 138.9 198.4

Utan skattevärde å näring A- och B-förslagen: a) ägare av fastighet b) andra

106.6 81.7

108.4 85.6 91.8

223.5 81.7

94.5 HO.o 85.6

Utan skattevärde å näring A- och B-förslagen: a ) ä g a r e av fastighet b) a n d r a

200.

106.8 92.6 103.7

118.6 95.1 113.2

109.1 93.6 105

105 92.6 102.5

115.8 87.1 94.1

115.7 91.5

188.2 92.6 109.3

117.5 92.6 98.7

lOO.o

lOO.o

113.9 93.9

107.7 92.6

117.7 88.0

112.2 91.7

110.9 92.6

127.4 90.4 122.

113.2 87.6 109.7

115.3 85.6 111.3

178.9 85.6 169.2

160.8 112.4 155.2

162.8 112.5 157.0

145.6 85.6 138.6

235.3 85.6 223.7

112.6 81.7

220.4 84.5 209.9

110.4 84.5 91.8

114.8 85.6 93.8

lOO.o

203.2 124.8

209.0 125.4

190.8 85.6

126.2 82.4

122.3 85.1

121.5 85.6

enligt

Summa Tillsammans Därav: Ä g a r e av fastighet Andra

97.3¶Landskommuner. Med skattevärde å jordbruksnäring enligt A- och B-förslagen: a) ägare av fastighet

b) andra

Därav: Ä g a r e av fastighet Andra

enligt

Summa

88.5¶Tillsammans

104.5 84.5 89.9 93.1

113.3 81.9

107.8 84.6

734¶TAB. H. SKATTETRYCKET AVSEENDE OLIKA GRUPPER SKATTSKYLDIGA I FÖRHÅL LANDE TILL SKATTETRYCKET VID ETT SKATTESYSTEM UTAN OBJEKT- RESP. GARANTIBESKATTNING. Skattetrycket vid ren inkomstbeskattning = 100. b) Skattskyldiga tillhörande olika sociala grupper. A-förslaget

B-förslaget

C-förslaget

Exkl. skogsaccis

A-förslaget

B-för-

Inkl. skogsaccis

Städer (utom Stockholm). 197.0

107.0 97.7 104.9

101.7 100.0 101.3

101.2 101.3 101.2

107.0 97.7 104.9

101.7 lOO.o 101.3

4. Tjänstemän och löntagare: a) Hemmavarande barn samt tjänare i husbondes hus och kost b) Andra Summa

87.1 89.5 89.1

91.5 93.6 93.3

92.7 94.8 94.5

87.1 89.4 89.1

91.5 93.6 93.3

5. övriga enskilda inkomsttagare

1. Ägare eller brukare av jordbruksfastighet

..

2. Ägare av annan fastighet 3. Rörelse- och yrkesidkare: a) med skattevärde å näring b) utan „ „ II Summa

bankbolag Tillsammans

lOO.o

lOO.o

lOO.o

lOO.o

lOO.o

Landskommuner. 1. Ägare eller brukare av jordbruksfastighet: a) med skattevärde å näring b) utan „ „ „ Summa

122.3 114.2 118.3

109.5 106.8 108.2

lll.i 112.8 111.9

125.0 119.7 122.4

112.7 112.7 112.7

2. Ägare av annan fastighet

268.7¶Summa

115.5 94.4 109.7

111.3 94.9 106.8

104.9 96.4 102.6

112.3 91.8 106.6

108.1 92.2 103.7

4. Tjänstemän och löntagare: a) Hemmavarande barn samt tjänare i hus bondes hus och kost b) Andra Summa

81.7 83.6 83.2

84.5 86.3 85.9

85.7 87.5 87.1

79.4 81.2 80.8

82.0 83.7 83.3

5. Övriga enskilda inkomsttagare

6. Aktiebolag

och solidariska

3. Rörelse- och yrkesidkare: a) med skattevärde å näring b) utan „ „ „

6. Aktiebolag

och solidariska

bankbolag Tillsammans

C-för-

lOO.o

lOO.o

lOO.o

lOO.o

735 B- och C-förslagen. Avvikelserna de olika förslagen emellan äro dock i allmänhet icke av avgörande betydelse. Av särskilt intresse, vad angår landskommunerna, äro indextalen för jordbrukaregruppen. Med inräknande av skogsaccisen äro indextalen för större jordbrukare (grupp 1 a) 125.0, 112.7 och 115.8 för resp. A-, B- och C-förslagen, medan motsvarande indextal för mindre jordbrukare (grupp I b ) beräknats till 119.7, 112.7 och 121.3. Enligt B-förslaget uppvisa alltså större och mindre jordbrukare samma genomsnittliga indextal. Enligt A-förslaget är indextalet för större jordbrukare högre än för mindre jordbrukare, medan förhållandet är det rakt motsatta enligt C-förslaget. 7. Den tidigare verkställda analysen av den samlade skattebördans för- Skattedelning inom kommunerna har hänfört sig till de skattdragande per- hö^djin.s sönerna. Vid uppdelningen av de skattskyldiga i särskilda grupper for^e^ag har därvid den enskilde skattskyldige förts till den grupp, dit han ansetts grupperföreträdesvis böra räknas. De på detta sätt uppkomna grupperna voro förvärvsgivetvis med hänsyn till inkomstens art långt ifrån homogena. Ett stort källor. antal skattskyldiga upptaga nämligen vid sidan av den från viss förvärvskälla härflytande huvudinkomsten även mindre inkomstbelopp från andra förvärvskällor. Med hänsyn till att de trenne grupperna förvärvskällor: fastighet, rörelse eller yrke och övriga förvärvskällor enligt garantiskattesystemen — liksom givetvis även enligt det på fristående objektbeskattning vilande A-förslaget — skattetekniskt äro strängt avgränsade från varandra, har det varit av stort intresse att söka klarlägga den andel av kommunernas samlade skattebörda, som åvilat eller skolat åvila en var av nämnda förvärvskällor. Genomförandet av fördelningen av skattekronorna på här ifrågavarande grupper förvärvskällor är, vad angår fastighets- och näringsskattekronorna, lätt att genomföra. Med utgångspunkt från de i tab. A redovisade detaljsiffrorna rörande fastighetsvärden och näringsskattevärden och med anlitande av de enligt skilda skatteförslag för olika objektvärden fastställda repartitionstalen kunna de till förvärvskällan fastighet och förvärvskällan rörelse eller yrke hänförliga objekt- resp. garantiskattekronorna direkt uträknas. Eesultatet av hithörande beräkningar återfinnas i tab. J a. Beträffande inkomstskattekronorna ligger möjligheten av en fördelning å förvärvskällor helt annorlunda. Strängt taget är det omöjligt att här nå fram till en ur alla synpunkter invändningsfri fördelning. En för det åsyftade ändamålet tillfredsställande fördelning av inkomstskattekronorna är dock möjlig, visserligen icke på direkt statistisk väg utan genom en på vissa antaganden byggd kalkyl. Till utgångspunkt för denna kalkyl tages den skattepliktiga inkomsten. Endast denna föreligger fördelad på förvärvskällor. Såsom närmare belyses av tab. B a, framgår den taxerade inkomsten ur den sammanlagda skattepliktiga inkomsten efter verkställande av vissa allmänna avdrag. Den beskattningsbara inkomsten framgår i sin tur ur den taxerade inkomsten, sedan orts- (och familje-) avdrag frånräknats. Eftersom inkomstskattekronorna direkt kunna omräknas i beskattningsbar inkomst, kan fördel-

736 TAB. J.

A N T A L E T .SKATTEKRONOR B E L Ö P A N D E a)

Detalj.

A n d r a skattskyldiga än inländska aktiebolag och solidariska bankbolag

1.

S t ä d e r (utom Stockholm). Fastighet: Taxeringsvärde å jordbruksfastighet samt annan fastighet eller del därav, som icke använts i ägarens rörelse eller yrke .. . . . . .. Skatte värde å jordbruksnäring Beräknad beskattningsbar inkomst Summa

Provisoriet

A-förslaget

B-förslaget

19 156.53

15 078.42

18 854.34

6 368.05 21 488.95 25.26 21514.21

896.41 19 814.47

30 956.26 32951.96

1 530.52 2 317.44 32 938.75 36 786.71

1 913.15 3 476.16 28 343.40 33 732.71

138 053.22

197 447.82

191 625.66

25 771.56 1 365.90 42 272.46 69 409.92

33 346.73 2 048.85 27 016.77 62 412.35

4 529.12 73 939.04

4 529.12 66 941.47

2 112.36 1 812.18 12 479.58 16 404.12

2 640.45 2 718.27 10 026.41

987.il 20 143.64

Beräknad skogsaccis Summa 2.

Rörelse eller yrke: Taxeringsvärde å annan fastighet eller del därav, som använts i ägarens rörelse eller yrke Skattevärde å annan näring än jordbr.-näring Beräknad beskattningsbar inkomst Summa

3.

Annan förvärskälla

1 995.70

Tillsammans 1.

Landskommuner. Fastighet: Taxeringsvärde å jordbruksfastighet samt ann a n fastighet eller del därav, som icke anv ä n t s i ägarens rörelse eller yrke Skattevärde å jordbruksnäring Beräknad beskattningsbar inkomst Summa

4A 835.04 21 220.58 66 055.62

Beräknad skogsaccis Summa 2.

Rörelse eller yrke: Taxeringsvärde å annan fastighet eller del därav, som använts i ägarens rörelse eller yrke Skattevärde å annan näring än jordbr.-näring Beräknad beskattningsbar inkomst Summa

2 817.25 11 611.43 14 428.68

3.

Annan förvärvskälla

25.26 19 839.73

15 385.13 159 889.U

140 055.44 Tillsammans

250 232.27

158855.65 241182.15

243 916.14

737 pÅ

OLIKA

GRUPPER

FÖRVÄRVSKÄLLOR.

I i t f r o r. I n l ä n d s k a aktiebolag och solidariska bankbolag Provisoriet

A-förslaget

B-förslaget

1 263.02

1 024.68

1 280.85

1 274.08 1 642.26

Samtliga C-förslaget

3 1 502.88 39

034.73\

1 302.li

2 3 131.21

929.29 18 440.60

10 120.10 6 810.57 16 930.67 117.75

2 0 419.55

1 285.92

25.26 302.li

6 196.65 10 265.88 2 4 408.94

3 0 882.82

62 459.14

6 487.84 9 161.36 67 669.44

46 531.93

40 871.47

38 414.67

83 318.64

133 061.47

139 551.13

9 527.55

4 8 578.42

4 2 562.08

8 334.90 93.58 6 332.69

1 1 392.84 140.37 1 903.52

12 350.28

62 346.35

1 748.26

22 149.87

14 761.1

13 436.73

14 098.54

8 4 496.22

3 896.86

3 896.86

5 845.29

18 658.03

17 333.59

19 943.83

6 716.92 5 315.48 8 342.53

8 396.15 7 973.22 5 076.30

10 120.10

12 937.35

6 655.69

18 422.00

20 334.26

2 1 235.51

2 4 6 026.24

901.25 37.89

8 109.80 13 742.04 52 752.34

4 957.32 6 843.92 34 730.69

C-förslaget

2 0 135.19 63.72 901.48

1 285.92

7 531.85

B-förslaget

23 156.47

1 642.26

17 511.31

A-förslaget

16 103.10 42.48 6 985.63

1 297.04

7 531.85

Provisoriet

skattskyldiga

21 273.40

9 527.55 6 1 968.99 71 496.54

74 604.18 138 457.91

138 527.40 2 3 1 297.34

2 3 4 187.74

3 4 106.46 1 459.48 4 8 605.15 84171.09

44 739.57 2 189.22 2 8 920.29

49 566.58

75 849.08

78 007.10

8 425.98

8 425.98 84 275.06

90 646.07

92 597.07

2 8 440.52 12 638.97

12 937.35

21 445.67

16 775.79

31 359.35

36 779.05

1 1 036.60 10 691.49 15 102.71 36 830.80

39 149.64

3 8 896.94

36 837.37

2 8 9 381.91

2 8 0 079.09

2 8 0 753.51

8 829.28 7 127.66 20 822.li

18 117.56 31 054.91 052.53

738 TAB. J.

A N T A L E T SKATTEKRONOR B E L Ö P A N D E ft) Sammandrag

med

A n t a l Provisoriet (exkl. skogsaccis) absolut

A-förslaget

B-förslaget Exkl. skogsaccis

/o

absolut

21 417.72 71 986.69 133 061.47

9.6 31.8 58.7

23 131.21 83 318.64 139 551.13

226 465.88

lOO.o

84 496.22 31 359.35 140 173.19

33.o 12.3

absolut

%

9.4 33.9 56.7

21 100.39 74 604.18 138 457.91

9.o 31.9 59.i

246 000.98

lOO.o

lOO.o

84 171.09 36 779.05 160 005.79

30.o 13.i \ 56.9\

75 849.08 36 830.80 158 973.23

27.9 13.6 58.B

lOO.o

280 955.93

lOO.o 1

271 653.il

lOO.o

S t ä d e r (utom Stockholm). 1. 2. 3.

Fastighet Rörelse eller yrke Annan förvärvskälla Summa Landskommuner.

1. 2. 3.

Fastighet Rörelse eller yrke Annan förvärvskälla Summa

256 028.76

nmgsuppgiften återföras på uppgiften att åstadkomma en tillfredsställande fördelning av allmänna avdrag samt orts- (och familje-) avdrag. Av dessa avdrag spela orts- (och familje-) avdragen den ojämförligt största rollen. Vid avdragens fördelning å förvärvskällor kunna olika fördelningsprinciper komma i fråga. Påtagliga skäl föreligga för avdragens hanterande till den förvärvskälla, som motsvarar den skattskyldiges huvudsakliga verksamhet. En sådan fördelningsprincip skulle emellertid vid garantiskattesystemen visa sig omöjlig att genomföra, enär procentavdragen i ett stort antal fall ej skulle lämna tillräckliga skattepliktiga belopp kvar for täckande av avdragen. Den rakt motsatta fördelningsprincipen att täcka avdragen eller åtminstone orts- (och familje-) avdragen i första rummet med den skattskyldiges biinkomster skulle visserligen tor vissa jämförelser leda till värdefulla resultat. Emellertid skulle med tillämpande av sistnämnda fördelningsprincip inkomsten av fastighet samt inkomsten av rörelse eller yrke uppenbarligen allt för litet belastas med avdrag. Den teoretiskt mest tilltalande fördelningsprincipen torde vara den, genom vilken avdragen fördelades i proportion till de tor olika förvärvskällor uppskattade inkomsterna, sådana dessa föreligga innan procentavdragen utnyttjats. Vid garantiskattesystemen skulle emellertid även denna fördelningsprincip — liksom förut anförda metod att hantora avdragen till den inkomstkälla, som motsvarar den skattskyldiges huvudsakliga verksamhet — ofta ej kunna genomföras, enär den skattepliktiga inkomsten av fastighet och av rörelse eller yrke skulle visa sig otillräcklig för avdragens täckande. Den fördelningsprincip, som slutligen kommit till användning vid här ifrågavarande analys, är

739 ^Å OLIKA GRUPPER FÖRVÄRVSKÄLLOR. procentuell

fördelning.

; s k a t t e

k r o n o r

C-förslaget

e n l i g t A-förslaget

Antal mkomstskattekronor enligt A-förslaget

C-förslaget

B-förslaget Inkl. skogsaccis

absolut

%

absolut

%

absolut

%

absolut

%

absolut

%

21 235.51 71 496.54 138 527.40

9.2 30.9 59.9

23 156.47 83 318.64 139 551.13

9.4 33.9 56.7

21125.65 74 604.18 138 457.91

9.o 31.9 59.i

21 273.40 71 496.54 138 527.40

9.2 30.9 59.9

6 985.63 67 669.44 139 551.13

3.3 31.6 65.i

231 259.45

lOO.o

246 026.24

lOO.o

234 187.74

lOO.o

231 297.34

lOO.o

214 206.20

lOO.o

78 007.io 31 054.91 159 052.53

29.i 11.6 59.3 lOO.o

92 597.07 36 779.05 160 005.79

32.o 12.7 55.3

84 275.06 36 830.80 158 973.23

30.i 13.i 56.8

90 646.07 31 054.91 159 052.53

32.3 U.i 56.6

48 605.15 20 822.il 160 005.79

21.2 9.1 69.7

289 381.91

lOO.o

280 079.09

lOO.o

280 753.51

lOO.o

229 433.05

lOO.o

268 114.54

den, att avdragen ställas i proportion till den skattepliktiga inkomsten. Fördelen med denna fördelningsprincip är, att densamma kan utan undantag tillämpas jämväl för garantiskattesystemen. Såsom en icke önskvärd konsekvens av denna fördelningsprincip framgår emellertid, att avdragen fördelas olika enligt de skilda skatteförslagen. Enligt garantiskatteförslagen, där inkomsten av fastighet samt av rörelse eller yrke avkortats genom procentavdragen, minskas den på dessa förvärvskällor fallande andelen av avdragen, medan övriga förvärvskällor få vidkännas ökade avdrag, allt i jämförelse med den fördelning, som kommer till stånd enligt A-förslaget. Den för delningsprincip, som kommit till användning för avdragen, innebär alltså att såväl den taxerade som den beskattningsbara inkomsten fördelas på de tre kategorierna förvärvskällor i samma proportion som den skattepliktiga inkomsten. Vid det praktiska genomförandet av fördelningen av den beskattningsbara inkomsten och därmed av inkomstskattekronorna har det icke varit möjligt att verkställa fördelningen för varje enskild skattskyldig särskilt. Fördelningen har i stället verkställts för var och en av de nio sociala grupper skattskyldiga, som redovisas i tab. F b. Det torde vara påtagligt, att en på detta sätt genomförd fördelning tillräckligt nära ansluter sig till de skiftande förhållanden, som för samma fördelning äro av betydelse. Kesultatet av fördelningen av inkomstskattekronorna på de tre grupperna förvärvskällor: fastighet, rörelse eller yrke och övriga förvärvskällor ingår bland uppgifterna i tab. J a. Ett sammandrag av uppgifterna i tab. J a återfinnes i tab. J b. I sistnämnda tabell redovisas de samlade skattekronornas absoluta och relativa fördelning på de tre kategorierna

740 förvärvskällor såväl med som utan hänsyn tagen till det mot beräknad skogsaccis svarande antalet skattekronor. I samma tabell redovisas slutligen även fördelningen av A-förslagets inkomstskattekronor på de olika förvärvskällorna. Nu ifrågavarande tabeller ligga jämte tab. B a till grund för de i 9 kap. av den allmänna motiveringen intagna tabellerna VII—XI. Vid utnyttjandet av siffermaterialet i tabellerna J a och J b hava därvid de redovisade skattekronorna omräknats i inkomst, vilken omräkning tekniskt utföres genom att multiplicera skattekronorna med 100. I ovannämnda i den allmänna motiveringen intagna tabeller redovisas jämväl de till olika förvärvskällor hänförliga allmänna avdragen samt orts- och familjeavdragen. Vid fördelningen av de i tab. B a redovisade totala avdragsbeloppen på förvärvskällorna har i det föregående angivna fördelningsprincip lagts till grund. Den i 9 kap. av allmänna motiveringen verkställda undersökningen omfattar utom provisoriet och provtaxeringsförslagen jämväl förhållandena före provisoriet. Den till beskattningsreglerna före provisoriet knutna undersökningen har verkställts på grundval av det för provisoriet föreliggande siffermaterialet och utförts med ledning av de offentliggjorda taxeringsresultaten för år 1920. En på detta sätt kalkylerad fördelning av skattebördan på olika förvärvskällor är givetvis relativt osäker. I huvudsak torde dock resultaten av undersökningen även vad angår förhållandena före provisoriet vara för undersökningens syfte tillfredsställande.

741 Tillägg. På begäran har för samtliga provtaxerade kommuner utom Stockholm uträkning verkställts över taxerad och beskattningsbar inkomst, sådana dessa skulle gestalta sig enligt kommitténs slutliga förslag och återfinnes denna uträkning i nedanstående tab. K. Uträkningen avseende de olika kommunerna gör endast anspråk på approximativ giltighet. TAXERAD OCH BESKATTNINGSBAR INKOMST INOM OLIKA KOMMUNER ENLIGT KOMMITTÉNS SLUTLIGA FÖRSLAG. Andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och solidariska bankbolag

Kommuner

Taxerad inkomst

Städer utom Stockholm Landskommuner

..

Taxerad inkomst

Besk attningsbar inkomst

Kr.

%

Kr.

Kr.

%

358 015 892 905 431 530 1 108 320 2 269 175 298 755 266 055 248 250 583 450 30 760 129 195 6 234 220 546 220 287 780 122 395 3 247 000 87 240 164 040 20 535 1 994 705 6 631 045 50 820 932 150 1 309 575 3 222 885 1 011 530 652 770 1 265 580 197 350 499 180 579 910 3 277 605

47.3 63.3 58.3 66.9 60.i 48.8 51.o 39.9 50.7 34.o 27.e 74.5 67.2 66.2 43.6 67.7 38.5 45.9 38.o 64.5 65.2 53.5 51.8 61.5 68.9 54.6 50 4 48.8 42.3 50.4 57.i 67.4

757 510 1 535 260 741 710 1 735 160 4 094 900 651 500 524 200 652 100 1151 860 90 360 469 410 9 701 980 817 070 436 440 281 020 5 518 100 229 470 357 760 54 020 3 340 590 11 482 470 95 010 1 801100 2156 110 4 799 900 1 865 260 1 298 510 2 720 380 466 340 1 032 510 1 017 170 5 361 620

358 695 1 018 645 431 530 1187 120 2 585 445 338 055 268 575 278 400 583 450 30 760 129 975 7 571 760 550 260 289 770 122 395 3 970 030 89 960 164 040 20 535 2 244 455 7 941185 50 820 932 150 1 335 825 3 342 725 1 023 830 655 780 1 390 100 197 350 540 970 581 410 3 779 385

47.4 66.3 58.2 68.4 63.i 51.9 51.2 42.7 50.7 34.o 27.7 78.o 67.3 66.4 43.6 71.9 39.2 45.9 38.o 67.2 69.2 53.5 51.8 62.o 69.6 54.9 50.5 51.i 42.3 52.4 57.2 70.5

26 397 720 18113 490

29 972 970 21 688 740

72.4¶Kr. Vätö socken Mariefreds stad Vrena socken Qnesta municipalsamhälle Kvillinge socken Gnosjö socken Agunnaryds socken . . . . Kråksmåla socken Gladhammars socken . . . Näs socken Sturkö socken Eslövs stad Mörarps socken Hemmingsdynge socken . Rolfstorps socken Lysekils stad Mollösunds socken Håbols socken Roasjö socken Kinna socken Lidköpings stad Hällums socken Ramens socken Ramundeboda socken . . . Längbro socken Ramnäs socken Siljansnäs socken Hamrånge socken Multrå socken Edsele socken Håsjö socken Asele socken

Beskattningsbar inkomst

Samtliga skattskyld ga

756 830 1 409 520 741 710 1 656 360 3 778 630 612 200 521 680 621 950 1151 860 90 360 468 630 8 364 440 813 030 434 450 281 020 4 795 070 226 750 357 760 54 020 3 090 840 10 172 330 95 010 1 801 100 2 129 860 4 680 060 1 852 960 1 295 500 2 595 860 466 340 990 720 1 015 670 4 859 840

35 784 640

20 837 455 58.2

37 263 830 22 316 645 59.9

743¶TABELlLER

744 TAB.

1. FASTIGHETS- OCI

Taxeringsvärde å jordbruksfastighet Jordbruksvärde samt SkogsSumma tomt- och värde industrivärde

Fastighet eller del därav som använts i ägarens rörelse eller vrke

1. Stockholm, 4:de tax.-distr. 2. Stockholm, 16:de tax.-distr. 3. Stockholm, 32:a tax.-distr. 4. Vätö socken 5. Mariefreds stad

1 037 200 501 300

285 200 1 322 400 116 800 618 100

2 316 200 1 882 600 505 000 47 800 239 600

31 634 300 85 785 800 24 971 800 920 500 2 478 700

6. Vrena socken 7. Gnesta municipalsamhälle 8. Kvillinge socken 9. Gnosjö socken , 10. Agunnaryds socken

496 800 85100 3 121 800 556 200 1 504 600

74 400 571 200 9 500 94 600 413 600 3 535 400 255 100 811 300 524 700 2 029 300

66 000 453 700 340 600 89 000 9 600

541 500 2 495 800 3 026 900 315 000 95100

11. Kråksmåla socken .. 12. Gladhammars socken 13. Näs socken 14. Sturkö socken 15. Eslövs stad

1 570 900 1 575 600 3 146 500 1 276 900 663 500 1 940 400 489 700 34 300 524 000 542 500 542 500 421 600 421 600

227 400 14 300 800 37100 1 773 200

239 100 309 000 19 300 203 100 10 767 900

16. Mörarps socken 17. Hemmingsdynge socken 18. Rolfstorps socken 19. Lysekils stad 20. Mollösunds socken .. ..

2 387 500 2 299 900 1 844 100 131100

108 500 32 000 30 000 853 900 14 400

611 400 74 000 115 500 7 058 900 593 200

21. Håbols socken 22. Roasjö socken 23. Kinna socken 24. Lidköpings stad 25. Hällums socken

1 275 600 252 800 1 444 900 793 300 832 300

748 900 2 024 500 59 600 312 400 67 700 1 512 600 793 300 1200 833 500

16 000 4 400 446 900 505 900

9 500 1200 1 434 800 13 030 300 9 600

26. Ramens socken 27. Ramundeboda socken 28. Längbro socken .. .. 29. Ramnäs socken 30. Siljansnäs socken .. ..

130 700 207 300 338 000 36 000 12 600 48 600 2 117 700 168 100 2 285 800 665 600 325 100 990 700 3 184 900 1 014 400 4 199 300

14 000 40 000 3 210 500 76 500 90 700

95 400 389 400 2 884 300 406 300 164 000

1859 600 1111100 2 970 700 1112 100 434 900 1 547 000 1 421 700 885 400 2 307 100 1571800 1934 700 3 506 500 | 5 482 800 11 757 900 17 240 700

150 700

1 020 900 76100 84 300 294 800 524 200

Taxeringsdistrikt

Taxeringsvärde å annan fastighet enligt A- och B-försIagen Fastighet eller del därav som icke använts i ägarens rörelse eller yrke

Andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och solidariska bankbolag

31. Hamrånge socken 32. Multrå socken .. 33. Edsele socken .. 34. Håsjö socken .. .. 35. Äsele socken

25 000 65 300

2 412 500 2 299 900 1 909 400

20 000 47 000 146 700

Summa

?45 ÄRINGSSKATTEVÄRDEN.

N ä r Taxeringsvärde å annan fastighet S u m m a fastighetsvärden enligt C-förslaget Skattevärde å Fastighet Fastighet eller del där- eller del därjordEnligt AEnligt C- bruksnäav som av som och Summa icke använts använts i förslaget ring i ägarens B-förslagen ägarens rörelse eller yrke

i n

Skattevärde å annan näring än jordbruksnäring

Summa

rörelse eller vrke

191 600 38 500

9 967 300 17 056 300 2 138 400 105 900 672 800

9 967 300 17 056 300 2 138 400 297 500 711 300

1178 700 3 127 100 6 952 900 1 217 300 2 139 000

173 300 19 600 657 200 34 200 357 000

65 200 1 078 600 487 200 538 800 23 200

238 500 6. 1 098 200 7. 1144 400 8. 573 000 9. 380 200 10.

3 613 000 2 263 700 544100 782 700 12 962 700

3 758 900 2 263 700 544100 784 200 12 986 100

151 900 274 300 115 600 7 900 71800

201 800 54 400 78 200 4 415 500

353 700 11 328 700 12. 115 600 13. 86100 14. 4 487 300 15.

719 900 106 000 145 500 7 962 800 607 600

3 132 400 2 405 900 2 054 900 7 912 800 738 700

3 132 400 2 405 900 2 054 900 7 962 800 738 700

549 700 442 700 430 400

672 700 56 300 48 000 2 362 100 26 300

1 222 400 16. 499 000 17. 478 400 18. 2 362 100 19. 26 300 20.

9 500 1200 1 434 800 13 035 800 12 000

25 500 6 700 1 908 100 13 550 400 12 000

2 050 000 318 000 3 394 300 14 329 500 843 100

2 050 000 319 100 3 420 700 14 343 700 845 500

96 600 13 500 227 100 82 500 164 500

23 200 2 974 000 3 058 200 8 600

119 800 21. 13 500 22. 3 201100 28. 3 140 700 24. 173 100 25.

14 000 40 000 3 323 100 76 500 101 500

95 400 389 400 2 884 300 408 300 164 000

109 400 429 400 6 207 400 484 800 265 500

447 400 478 000 8.380 600 1 473 500 4 454 000

447 400 478 000 8 493 200 1 475 500 4 464 800

70 700 68 700 517 800 324 900 308 300

61400 121 700 2 225 600 100 900 83 700

132 100 26 190 400 27. 2 743 400 28. 425 800 29. 392 000 30.

150 700

1 020 900 76100 84 300 294 800 524 200

1171 600 76100 104 300 342 300 670 900

4142 300 1 623 100 2 411400 3 848 300 17 911 600

4142 300 1 623 100 2 411 400 3 848 800 17 911 600

314 700 226 200 202 600 206 400 701 700

249 100 5 000 165 100 321 400 363 200i

563 800 31. 231 200 32. 367 700 33. 527 800 34. 1 064 900 35.

2 316 200 1 882 600 505 000 50 800 239 600

31 634 300 85 785 800 24 971 800 920 500 2 478 700

33 950 500 33 950 500 87 668 400 87 668 400 25 476 800 25 476 800 2 290 700 971 300. 2 718 300, 3 336 400

33 950 500 87 668 400 25 476 800 2 293 700 3 336 400

66 000 536 700 390 600 89 000 11400

541 500 2 495 800 3 026 900 317 000 98 300

607 500 3 032 500 3 417 500 406 000 109 700

1178 700 3 044 100 6 902 900 1 215 300 2 134 000

373 300 14 300 800 38 600 1 796 600

239 100 309 000 19 300 203 100 10 767 900

612 400 323 300 20 100 241 700 12 564 500

108 500 32 000 30 000 903 900 14 400

611 400 74 000 115 500 7 058 900 593 200

16 000 5 500 473 300 514 600

20 000 47 500 146 700

1. 2. 3. 4. 5.

746¶TAB. 1 (forts.). FASTIGHETS- 0C1

Taxeringsdistrikt

Tillsammans Därav: Stockholms stad (del av) övriga städer Landskommuner Inländska aktiebolag: och solidariska bankbolag Tillsammans Därav: Stockholms stad (del av) övriga städer Landskommuner

Taxeringsvärde å jordbruksfastighet Jordbruksvärde samt SkogsSumma tomt- och värde industrivärde

Taxeringsvärde å annan fastighet enligt A- och B-förslagen Fastighet eller del därav som använts i ägarens rörelse eller yrke

Fastighet eller del därav som icke använts 1 ägarens rörelse eller yrke

40 449 000 22 771 900 63 220 900 13 811 000

192 681900

4 703 800 1 801 300 126 300 1 927 600 3 826 300 38 647 700 22 645 600 61 293 300 5 280 900

142 391 900 35 831 600 14 458 400

9 731 300 19 489 300 29 220 600 61 236 300

99165 000

185 000 5 000 190 ooo! 32 050 700 161900 161 900 12 393 300 9 384 400 19 484 300 28 868 700 16 792 300

95 054 500 2 399 800 1 710 700

Samtliga skattskyldiga 1. Stockholm, 4:de tax.-distr. 2. Stockholm, I6:de tax.-distr. 3. Stockholm, 32:a tax.-distr. 4. Vätö socken 5. Mariefreds stad

1 104 800 501 300

190 000 31 849 900 98 466 200 4 049 600 110 292 400 855 000 28 687 800 299 300 1 404 100 147 800 922 500 116 800 618 100 239 600 2 516 000

6. Vrena socken 7. Gnesta municipalsamhälle 8. Kvillinge socken 9. Gnosjö socken 10. Agunnaryds socken

563 800 106 400 3 874 300 565 100 1 623 100

89 800 653 600 430 400 9 500 115 900 453 700 771 600 4 645 900 2 651 300 259 400 824 500 103 500 683 700 2 306 800 9 600

541500 2 764 900 3 122 100 345 000 97100

11. Kråksmåla socken .. 12. Gladhammars socken 13. Näs socken 14. Sturkö socken 15. Eslövs stad

1 702 500 1 690 600 3 393 100 368 600 1 891 500 1159 200 3 050 700 1 679 800 489 700 34 300 524 000 800 542 500 542 500 37100 562 200 562 200 4 263 300

281 600 360 000 19 300 218 100 11 419 900

16. Mörarps socken 17. Hemmingsdynge socken 18. Eolfstorps socken 19. Lysekils stad 20. Mollösunds socken .. ..

2 387 500 2 299 900 1 864 100

25 000 2 412 500 2 299 900 65 300 1 929 400

176 500 32 000 30 000 3 222 100 14 400

616 900 130 000 115 500 7 497 700 604 000

21. Håbols socken . 22. Roasjö socken . 23. Kinna socken 24. Lidköpings stad . 25. Hällums socken

1 293 400 284 800 1 522 600 793 300 832 300

763 000 2 056 400 26 000 96 600 381 400 4 400 90 500 1 613 100 1 957 900 793 300 8 040 900 1200| 833 500

9 500 3 200 1 606 900 14 032 900 9 600

185 000

5 000

Summa

.747 NÄRINGSSKATTEVÄRDEN. )

.

h

e

14 N

Taxeringsvärde å annan fastighet enligt C-förslaget Fastighet eller del därav som använts i ägarens rörelse eller yrke

ii

t

Fastighet eller del därav s o m

icke använts

ä

!

r i n

|1

g

S u m m a fastighetsvärden

Summa

i ägarens rörelse eller yrke

Enligt Aoch B-förslagen

Enligt Cförslaget

PH

Skatte- Skattevärde värde å å annan näring än jordbruksnä- jordbruksnäring ring

2¶V Summa

M o3

H

14 329 700 192 697 000 207 026 700 269 713 800 270 247 600

7 041 900

49 810100

56 852 000

4 703 800 142 391 900 147 095 700 147 095 700 147 095 700 3 991 400 35 837 100 39 828 500 41 585 500 41 756 100 5 634 500 14 468 000 20 102 500 81 032 600 81 395 800

212 400 6 829 500

29 162 000 11 587 200 9 060 900

29 162 000 11 799 600 15 890 400

467 900

525 292 300

525 760 200

467 900

464 495 300 34 219 600 26 577 400

464 495 300 34 219 600 27 045 300

31 849 900 98 466 200 130 316 100 130 506 100 130 506 100 4 049 600 110 292 400 114 342 000 114 342 000 114 342 000 855 000 28 687 800 29 542 800 29 542 800 29 542 800 150 800 922 500 1 073 300 2 474 400 2 477 400 239 600 2 516 000 2 755 600 3 373 700 3 373 700

191 600 38 500

453 725 300 34 573 900 5 358 100 146 000 1 073 100

453 725 300 34 573 900 5 358 100 337 600 1111 600

430 400 536 700 3 398 200 103 500 11 400

541 500 2 764 900 3 122 100 347 000 100 300

971 900 3 301 600 6 520 300 450 500 111 700

1 625 500 3 334 500 10 419 300 1 273 000 2 413 500

1 625 500 3 417 500 11166 200 1 275 000 2 418 500

269 600 19 600 903 000 34 200 357 000

1 038 100 2 160 200 5 236 400 821 300 23 200

1 307 700 6. 2 179 800 7. 6 139 400 8. 855 500 9. 380 200 10.

559 900 2 679 300 800 38 600 4 480 200

300 600 360 000 19 300 218 100 11 419 900

860 500 3 039 300 20100 256 700 15 900 100

4 043 300 5090 500 544100 797 700 16 245 400

4 253 600 6 090 000 544 100 799 200 16 462 300

159 900 274 300 115 600 53100 71800

1 073 700 2 237 200 78 200 13 255 000

1 233 600 11. 2 511 500 12. 115 600 13. 131 300 14. 13 326 800 15.

193 500 32 000 30 000 4 472 100 14 400

616 900 130 000 115 500 7 497 700 604 000

810 400 162 000 145 500 11 969 800 618 400

3 205 900 2 461 900 2 074 900 10 719 800 749 500

3 222 900 2 461 900 2 074 900 11 969 800 749 500

549 700 442 700 430 400

820 800 56 300 48 000 9 330 300 63 900

1 370 500 16. 499 000 17. 478 400 18. 9 330 300 19. 63 900 20.

26 000 5 500 2 136 800 9 326 500

9 500 3 200 1 606 900 14 038 400 12 000

35 500 8 700 3 743 700 23 364 900 12 000

2 091 900 389 000 5 177 900 22 867 100 843 100

2 091 900 390 100 5 356 800 24 158 200 845 500

96 600 20 900 235 200 82 500 164 500

57 300

153 900 21. 20 900 22. 7 243 100 23. 20 070 700 24. 173100 25.

67 354 600

99 203 000 166 557 600 189 621900 195 778 200

32 050 700 15 063 700 20 240 200

95 054 500 127 105 200 127 295 200 127 295 200 2 399 800 17 463 500 14 955 000 17 625 400 1 748 700 21 988 900 47 371 700 50 857 600

7 007 900 19 988 200 8 600

1. 2. 3. 4. 5.

748¶TAB. 1 (forts.). 1

5 F

Taxeringsdistrikt

Taxering8Värde å jordbruksfastighet Jordbruksvärde samt SkogsSumma tomt- och värde industrivärde-

FASTIGHETS- OCH 6

a

s

t

i

g-

Taxeringsvärde å annan fastighet enligt A- och B-förslagen Fastighet eller del Fastighet eller därav som del därav som använts i icke använts i ägarens ägarens rörelse rörelse eller yrke eller yrke

Summa

26. Ramens socken 27. Ramundeboda socken .. .. 28. Längbro socken 29. Ramnäs socken 30. Siljansnäs socken

1 078 100 233 900 2 277 000 1 911100 3 491 700

1 508 900 1810 200 3 730 400 1 062 900 95 200

101 400 489 400 2 884 300 497 300 165 000

1 610 300 2 299 600 6 614 700 1 560 200 260 200

31. Hamrånge socken 32. Multrå socken 33. Edsele socken 34. Håsjö socken 35. Åsele socken Tillsammans

2 958 700 3 116 500 6 075 200 2 265 900 1 288 500 791 500 2 080 000 1 899 700 1 944 400 3 844 100 3 545 000 1 838 200 2 371 800 4 210 000 71800 8 082 200 19 510 500 27 592 700 312 800 50 180 300 42 261 200 92 441 500 75 047 300

1 912 900 76100 88 300 332 800 618 800 291 846 900

4 178 800 76100 3 633 300 404 600 931 600 366 894 200

Därav : Stockholms stad (del av) övriga städer Landskommuner

185 000 5 000 190 000 36 754 500 1 963 200 126 300 2 089 500 16 219 600 48 032 100 42 129 900 90 162 000 22 073 200

237 446 400 38 231 400 16 169 100

274 200 900 54 451 000 38 242 300

3 216 500 2 022 200 168 100 1 365 900 1 593 000

4 294 600 2 256 100 2 445 100 3 277 000 5 084 700

749¶NÄRINGSSKATTEVÄRDEN. 8

h

e

|

||

|

i

N ä r i n g

t

Taxeringsvärde å a n n a n fastigh e t enligt C-förslaget Fastighet Fastighet eller del där- eller del därav som av som icke använts använts i i ägarens ägarens rörelse eller rörelse yrke eller yrke

|

Summa

Summa fastighetsvärden

Enligt Aoch B-förslagen

Enligt Cförslaget

Skattevärde å jordbruksnäring

Skattevärde å annan näring än jordbruksnäring

CO

Summa

H

2 005 900 1 810 200 3 930 500 1 960 500 106 000

101 400 489 400 2 884 300 518 300 165 000

2 107 300 2 299 600 6 814 800 2 478 800 271 000

5 904 900 4 555 700 9 059 800 4 837 200 5 344 900

6 401 900 4 555 700 9 259 900 5 755 800 5 355 700

70 700 68 700 517 800 382 000 308 300

2 823 200 3 466 100 3 244 300 4 010 500 126 000

2 893 900 26. 3 534 800 27. 3 762 100 28. 4 392 500 29. 434 300 30.

2 284 800

1 912 900 76100 88 300 332 800 618 800

4 197 700 76100 3 633 300 411 300 961 000

10 254 000 2 156 100 7 477 400 4 614 600 28 524 300

10 272 900 2 156 100 7 477 400 4 621 300 28 553 700

314 700 226 200 202 600 206 400 701 700

428 200 5 000 1 367 900 626 500 823 700

742 900 31. 231 200 32. 1 570 500 33. 832 900 34. 1 525 400 35.

81 684 300 291 900 000 373 584 300 459 335 700 466 025 800

7 509 800

575 102 400

582 612 200

36 754 500 237 446 400 274 200 900 274 390 900 274 390 900 19 055 100 38 236 900 57 292 000 56 540 500 59 381 500 25 874 700 16 216 700 42 091 400 128 404 300 132 253 400

212 400 7 297 400

493 657 300 45 806 800 35 638 300

493 657 300 46 019 200 42 935 700

3 545 000 78 500 342 200

750¶TAB. 2. SKATTEPLIKTIG INKOMST AV OLIKA SLAG 1

Taxeringsdistrikt

|

Andra skattskyld iga än inländska aktiebolag och Olika Skattepliktig inskatteav tjänst av tillfällig av rörelse eller anav förslag förvärvs- av kapital fastighet eller yrke ställning verksamhet 802 550 4148 614 6 941 727 82 660 3 868 290 6 941727 82 660 4 035 284 6 941 727

70 585 8110 596 70 585 8 110 596 70 585 8110 596

1. Stockholm, 4:de tax.-distriktet

A B C

2. Stockholm, 16:de tax.-distriktet

A B C

2 437 560 7 000 360 27 190 970 1 599 420 20 088 320 110 090 6 574 214 27 190 970 1 599 420 20 088 320 110 090 6 918 205 27 190 970 1 599 420 20 088 320

3. Stockholm, 32:dra tax.-distriktet

A B C

495 249 1 820 330 21 734 945 7 907 1 753 468 21 734 945 7 907 1 796 430 21 734 945

81260 81260 81260

915 528 915 528 915 528

A B 0

90 588 40 823 40 758

30 578 25 793 28 808

602 498 602 498 602 498

400 400 400

49 063 49 063 49 063

A B C

90 855 26 844 26 000

224 523 196 376 212 710

945 467 945 467 945 467

13 869 13 869 13 869

169 208 169 208 169 208

6. Vrena socken

A B C

72 280 42 646 43 764

41961 36 869 38 661

612 074 612 074 612 074

—

37 727 37 727 37 727

7.

A B C

68 807 14122 14 052

313 066 1 234 041 275 811 1 234 041 295 792 1 234 041

3 233 3 233 3 233

82182 82182 82 182

8. Kvillinge socken

A B C

143 426 45157 46 677

158 273 3 344 897 136 573 3 344 897 147 358 3 344 897

8 950 8 950 8 950

294 618 294 618 294 618

9. Gnosjö socken

A B C

68 065 39 753 37 523

64106 51794 61811

454 993 454 993 454 993

416 416 416

48 815 48 815 48 815

10. Agunnaryds socken

A B C

244 771 158 062 155 572

19 572 18 396 19 002

189 435 189 435 189 435

2 273 2 273 2 273

71990 71990 71990

11. Kråksmåla socken

A B C

109 671 42 857 41042

51166 45 966 47 463

429 751 429 751 429 751

1391 1391 1391

41308 41308 41308

12. Gladhammars socken

A B C

142 868 84 033 84 336

36 688 36 239 36 473

954 096 954 096 954 096

1040 1040 1040

66 695 66 695 66 695

13. Näs socken

A B C

41781 24105 23 695

255 255 255

43 397 43 397 43 397

50 50 50|

8154 8154 8154

5.

Mariefreds stad

Gnesta municipalsamlmlle

751¶SAMT TAXERAD OCH BESKATTNINGSBAR INKOMST. 8

|

solidariska bankbolag komst Summa

15 | i* i Inländska aktiebolag och solidariska bankbolag 13

ii

Skattepliktig inkomst

BeskattTaxerad ningsbar av av av rörelse kapital inkomst inkomst fastighet

i

Samtliga skattskyldiga

u m

16¶Beskattningsbar (= taxerad) Taxerad Summa inkomst inkomst

Beskattningsbar inkomst

V M c«

H

20 074 072 19 747 380 17 949 210 1 353 104 43 224 183 506 018 45 083 305 44 579 190 64 326 570 62 528 400 1. ! 34 070 35183 447 506 018 35 723 535 35 460 640 54 226 030 52 433 785 19 073 858 18 765 390 16 973 145 34 070 42 134 582 506 018 42 674 670 42 410 520 61 342 930 59 549 740 19 240 852 18 932 410 17 139 220 58 316 630 55 819 940 49 408 830 435 609 1 562 084 55 563 014 53 153 000 46 765 7851 27 892 1176 143 33 690 1 471 734 55 907 005 53 497 010 47 108 745 25 047 312 24 344470 16 958 305 24 493 108 23 812 680 16 448 976 24 536 070 23 854 080 16 487 420.

84 440

378 175; 344 700 348 855!

—

1 443 922 1 409 520 1 351 764 1 317 530 1 367 254 1 333 140

857 010 778 385 794 091

741 710 706 970 709 880

460 910, 434 5851 437 500'

—

764 042 729 316 732 226

320 440 147 287 212 000

320 440 24 664 910 17 278 745 3. 147 280 23 959 960 16 596 256 212 000 24 066 080 16 699 420 757 510 702 250 705 380

378 855 4. 344 700 348 855

125 740 1 535 260 113 400 1 430 930 125 420 1 458 560

982 750 5. 891 785 919 511

741 710 706 970 709 880

460 910 6. 434 585 437 500

680 —

120 902 108 893 120 902

4 518 4 518 4 518

125 740 113 411 125 420

—

—

— —

8 687

70130 44 012 70130

3 950 164 3 778 630 2 385 390 3 830 195 3 662 920 2 283 660 3 842 500 3 675 020 2 295 186

21483 . 9 261 15 865

296 992 159 365 204 152 39 082 31302 38 607

1 701 329 1 656 360 1 059 205 984 040 1 609 389 1 567 490 1 629 300 1 587 180 1 001 762'

1300 1300 1300

756 830 702 250 705 380

773 127 718 577 721 527

234 700 145 987 210 700

56 961 2 054 654 1 931 720 57 751 660 51 340 550 2. 56 961 1 260 996 1 208 220 54 361 220 47 974 005 56 961 1 562 385 1 490 760 54 987 770 48 599 505

78 817 44 012 70130

78 800 1 735 160 1138 005 7. 43 990 1 611480 1 028 030 70120 1 657 300 1071 882

2 573 2 573 2 573

321 048 171199 222 590

316 270 4 094 900 2 701 660 8. 170 520 3 833 440 2 454 180 222 240 3 897 260 2 517 426

—

39 304 31302 38 607

39 300 31290 38 600

651 500 604020 618 710

339 385 9. 303 285 318180

2 522

2 520

524 200 434 790 433 220

265 030 10. 196 641 196 120

—

30 222 17 858 25 358

30150 17 850 25 350

652100 570 410 577 590

273 700 11. 227 053 234 533

—

—

1151 860 1 098 500 1 099 550

579 180 12. 541 910 544 310

90 360 72 790 72 350

35 865 13. 26 705 26 565

i

636 395 595 771 603 558

612 200 572 730 580 110

300 085 271 995 279 580

528 041 440 156 438 272

521 680 434 790 433 220

262 510 196 641 196 120

2 522

633 287 561 273 560 955

621 950 552 560 552 240

243 550 209 203 209 183

1 201 387 1151 860 1142 103 1 098 500 1142 640 1 099 550

579 180 541 910 544 310

90 360 72 790 72 350

35 865 26 705 26 565

93 637 75 961 75 551

—

—

30197 17 858 25 358

—

—

— —

E

— —

—

752¶TAB. 2 (forts.). SKATTEPLIKTIG INKOMST AV OLIKA SLAG

Taxeringsdistrikt

Olika skatte förslag

Andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och Skattepliktig inav rörelse av tjänst av tillfällig av eller anförvärvsfastighet eller yrke ställning verksamhet

14. Sturkö socken

A B C

21534 10 482 9 432

423 201 423 201 423 201

50 50 50

15. Eslövs stad

A B C

342 058 1 375 658 6 200 583 55 444 1186 499 6 200 583 54 984 1 298 149 6 200 583

61259 61259 61259

16. Mörarps socken

A B C

143 806 61738 63 904

79 452 55 492 74 202

432 156 432 156 432 156

2 768 2 768 2 768

17. Hemmingsdynge socken

A B C

143 779 39 393 36 982

10 318 9 447 10 218

258 536 258 536 258 536

18. Rolfstorps socken

A B O

67 501 16 635 15 673

18 081 15 449 16 581

188 037 188 037 188 037

628 628 628

19. Lysekils stad

A B C

211 238 39 228 39 228

996 461 3 382 709 901 623 3 382 709 953 014 3 382 709

12 895 12 895 12 895

20. Mollösunds socken

A B C

7 276 2 214 2 039

98 363 96 846 97 643

116 978 116 978 116 978

890 890 890

21. Håbols socken

A B C

202 058 155101 151 294

9 726 8 676 9 351

131 500 131 500 131500

1420 1420 1420

22. Roasjö socken

A B C

17 868 12 089 11617

3 888 3 748 3 713

27 224 27 224 27 224

3 500 3 500 3 500

23. Kinna socken

A B C

113 633 47 432 45 695

539 991 2 232 078 443 524 2 232 078 517 176 2 232 078

9 248 9 248 9 248

24. Lidköpings stad

A B C

258 758 1 279 385 8 290 836 31224 1170 258 8 290 836 30 939 1 258 085 8 290 836

28 770 28 770 28 770

25. Hällums socken

A B C

63 433 43150 46 253

4 004 3 932 4 004

26. Ramens socken

A B C

168 016 153 853 155 096

16 620 1 584 008 14174 1 584 008 15 920 1 584 008

25 627 21426 23 697

29 650 29 650 29 650 600 600 600

753¶JÄMT TAXERAD OCH BESKATTNINGSBAR INKOMST. 8

|

|

||

comst Summa

Taxerad inkomst

« 1

|

16 Inländska aktiebolag och solidariska bankbolag

solidariska bankbolag

Skattepliktig inkomst Beskattningsbar av av av rörelse Summa kapital inkomst fastighet

Beskattningsbar [sa taxerad) inkomst

|

i

Samtliga skattskyldiga

u

Taxerad inkomst

Beskattningsbar inkomst

CO

H 478 629 463 376 464 597

468 630 453 890 455180

157 005 149 740 151 265

8 621 787 8 364 440 6 370 595 8146 014 7 897 770 5 929 480 8 257 204 8 009 060 6 040170

—

780 250

22 250 1 299 335 999 271 1 204 500

841 075 735 047 755 923

813 030 707 560 728 570

535 820 446 240 467 950

449 956 344 699 343 059

434 450 337 300 336150

296 430 214 495 214 125

294 792 241 294 241 464

281 020 235 680 236 260

126 745 105 375 106 475

—

4 931 501 4 795 070 3 152 565 4 664 653 4 529 930 2 914 216 4 716 044 4 581 040 2 965 210

—

—

4 040 4 040 4 040

817 070 711 600 732 610

539 860 16. 450 280 471 990

453 453 453

1993 453 453

1990 450 450

436 440 337 750 336 600

298 420 17. 214 945 214 575

—

281 020 235 680 236 260

126 745 18. 105 375 106 475

— —

— 8 077 507 507

704 188 572 516 664 942

11833 11833 11833

724 098 584 856 677 282 2 728 1376 2 504

2 382 1254 2 382

122 122 122

367 841 319 834 316 702

357 760 309 880 306 740

163 830 133 020 131 556

—

—

—

55 697 49 778 49 271

54020 48110 47 610

20 075 16 895 16 788

E

—

3170 613 3 090 840 2 103 935 3 007 945 2 928 930 1 947 680 3 079 860 3 000 810 2 024 850

11776 3 406 3 335

228 923 126 739 178 192

10 528 26810172 330 6 405 995 10 191 607 9 838190 6 123 182 10 279 149 9 926120 6 209 271

22 512 1 283 466 716 946 1 028 546

723 030 5 518 100 3 875 595 19. 584 810 5 114 740 3 499 026 677 240 5 258 280 3 642 450 2 720 1370 2 500

229 470 221 550 223 290

98 725 20. 92 855 94 685

—

357 760 309 880 306 740

163 830 21. 133 020 131 556

— —

54 020 48110 47 610

20 075 22. 16 895 16 788

249 786 139 232 190 614

249 750 3 340 590 2 353 68523. 139 190 3 068 120 2 086 870 190 590 3 191 400 2 215 440

— —

—

52 695 35 690 38180

i

157 785 14. 149 740 151 515

4 047 4 047 4 047

96 005 91485 92185

1 862 177 1 801100 1 002 955 1 845 568 1 784 480 989 930 1 848 557 1 787 510 992 645

469 410 453 890 455 430

4 047 4 047 4 047

226 750 220 180 220 790

95 010 74 650 77 820

16 090 1 337 675 1 337 540 9 701 980 7 708 13515. 16 090 1 015 361 1 015 300 8 913 070 6 944 780 16 090 1 220 590 1 220 510 9 229 570 7 260 680

237 509 230 930 231 552

98 575 78 220 81395

9 087 9 087 9 087

8 040 1 314 018 1 310 14011 482 470 7 716 135 24. 8 040 724 986 724 370 10 562 560 6 847 552 8 040 1 036 586 1 035 97010 962 090 7 245 241

—

—

E

—

— —

—

95 010 74 650 77 820

52 695 25. 35 690 38180

1 801100 1 002 95526. 1 784 480 989 93C 1 787 510 992 645

754¶TAB. 2 (forts.). SKATTEPLIKTIG INKOMST AV OLIKA SLA

Taxeringsdistrikt

Olika skatte förslag

Andra skattskyldiga än inländska aktiebolag o( Skattepliktig ii av fastighet

av rörelse eller yrke

av tjänst eller anställning

av tillfällig förvärvs verksamhet

27. Ramundeboda socken

A B C

112 277 96 507 98 390

72 324 66 671 70 324

1 940 278 1 940 278 1 940 278

1783 1783 1783

28. Längbro socken

A B C

223 153 120 227 121 428

153 584 124 081 132 449

4153 717 4153 717 4153 717

53 530 53 530 53 530

29. Ramnäs socken

A B C

229 769 182 184 187 477

41326 38 553 39192

1 568 099 1 568 099 1 568 099

1962 1962 1962

30. Siljansnäs socken

A B C

562 130 415 579 402 884

49 400 43 307 44 925

656 226 656 226 656 226

845 845 845

31. Hamrånge socken

A B C

368 080 262 677 259 365

78 505 72 009 74 895

2 146 344 2 146 344 2 146 344

5 973 5 973 5 973

32. Multrå socken

A B C

90 247 59 000 57 842

5 428 5117 5 428

347 626 347 626 347 626

980 980 980

33. Edsele socken

A B C

295 437 220 842 214 782

16 121 15 284 16121

615 324 615 324 615 324

51625 51625 51625

34. Håsjö socken

A B C

324 563 210 064 207 329

96 050 93173 94 975

590 755 590 755 590 755

310 310 310

35. Asele socken

A B C

2 730 104 2110 482 2 080 442

185 678 169 768 179 158

1 913 896 1 913 896 1 913 896

10164 10164 10164

A B C

11 505189 19 065 482 101 908 052 2 032 087 5 064 604 17 579 101 101 908 052 2 032 087 5 007 151 18 577 472 101 908 052 2 032 087

A B C

3 735 359 12 969 304 55 867 642 1 751 265 200 657 12 195 972 55 867 642 1 751 265 200 657 12 749 919 55 867 642 1 751 265

Tillsammans Därav: Stockholms stad (del av)

övriga städer

A B C

Landskommuner

A B C

971716 166 862 165 203

4 189 093 20 053 636 3 730 567 20 053 636 4 017 750 20 053 636

120 026 120 026 120 026

6 798 114 1 907 085 25 986 774 4 697 085 1 652 562 25 986 774 4 641 291 1 809 803 25 986 774

160 796 160 796 160 796

755¶IT TAXERAD OCH BESKATTNINGSBAR INKOMST. 13

Inländska aktiebolag och solidariska bankbolag

dariska bankbolag

Skattepliktig inkomst

Samtliga skattskyldiga

Beskattningsbar (— taxerad) Taxerad inkomst inkomst

Taxerad inkomst

Beskattningsbar av av r ö r e l s e L a p i t a l Summa inkomst fastighet

2 129 860 2 108 460 2 113 980

1 336 135 1 321 005 1 325 833

4 305

21956 9 589 20106

26 261 9 589 20106

26 250 9 580 20 090

2 156 110 2 118 040 2134 070

1 362 385 27. 1 330 585 1 345 923

4 680 060 4 548 900 4 558 520

3 131 220 3 014 055 3 024 000

118 369 83 985 103 107

119 854 83 985 103 107

119 840 83 980 103 100

4 799 900 4 632 880 4 661 620

3 251 060 28. 3 098 035 3 127 100

1 852 960 1 804100 1 810 010

1 086 860 1 042 352 1 047 860

6 486

12 304 11461 12 304

18 790 11461 12 304

12 300 11460 12 300

1 865 260 1 815 560 1 822 310

1 099 160 29. 1 053 812 1 060 160

1 295 500 1144 170 1132 910

625 100 512 330 508 824

3 011 1517 2 786

3 011 1517 2 786

3 010 1510 2 780

1 298 510 1145 680 1135 690

628 110 30. 513 840 511 604

22 076 17108 19 901

127 551 17108 19 901

124 520 17100 19 880

2 720 380 2 501450 2 503 850

1 512 570 31. 1 336 667 1 329 103

466 340 436 050 435 270

232 540 32. 214 945 214 375

2 595 860 2 484 350 2 483 970

1 388 050 105 475 1 319 567 1 309 223

466 340 436 050 435 270

232 540 214 945 214 375

990 720 915 530 910 170

498 180 434 845 430 968

1 015 670 899 750 899 270

572 910 480 720 482 222

4 859 840 4 224170 4 205 700

38 293 26 759 25 985

3 391 960 445 645 2 810 105 151155 2 792 268 129 742

Beskattningsbar inkomst

3 500 2 981 3 500

41793 29 740 29 485

41790 29 720 29 470

1 032 510 945 250 939 640

539 970 33. 464 565 460 438

1500 1221 1500

1500 1221 1500

1500 1220 1500

1 017 170 900 970 900 770

574 410 34. 481 940 483 722

56184 39 361 49 309

501 829 190 516 179 051

501 780 190 470 179 030

5 361 620 4 414 640 4 384 730

3 893 740 35. 3 000 575 2 971 298

175 511 620 162 094150 123 625 830 2 574 480 49 341 424 616 542 52 532 446 51 885 790 213 979 940 156 514 842 154 351 630 116 507 082 253 050 39 455 456 616 542 40 325 048 40 007 760 194 359 390 165 549 490 155 295 030 117 454 780 243 194 47 571 990 616 542 48 431 726 48 094 710 203 389 740 146 743 140 131147 695 99 911 790 84 316 345 1 873 153 45 020 967 564 279 47 458 399 46 831 350 132 547 210 117 004 046 36 816 140 37 131 818 564 279 36 505 577 61962 95 731 070 80 187 906 67 760 43 817 016 564 279 44 449 055 44113 280 140 396 780 124 848 665 96 283 500 80 735 385 26 397 720 17 845 370 25 150 910 16 729 303 25 436 540 17 010 504 J6 889 325 35 784 640 21 464115 $4 533 773 33 469 650 19 589 873 J4 635 220 33 574 990 19 708 891

61846 3 478 021 40 481 3 580 348 3 575 250 29 972 970 21 420 620 507 2 441 638 40 481 2 482 626 2 481 870 27 632 780 19 211173 507 3 089 020 40 481 3 130 008 3 129 260 28 565 800 20 139 764 639 481 190 581 174 927

842 436 11782 1 493 699 1 479 190 37 263 830 22 943 305 709 750 34179 400 20 299 623 710 604 508 241 11782 852170 34 427 160 20 561 061 852 663 665 954 11782

756 TAB. 3.

DEN SKATTEPLIKTIGA, TAXERADE OCH BESKATTNINGSBARA INKOMSTEN A) Enliå

Andra skattskyldiga Ägare eller brukare av jordbruksfastighet

Taxeringsdistrikt

med utan skatte- skattevärde å värde å Summa näring näring

Tillsammans

Därav: Stockholms stad (del av)

övriga städer

Landskommuner

Ägare av annan fastighet

ä:

Rörels< med skattevärde å näring

Inkomst av fastighet 3 201196 3 221 617 6 422 813 3 549 376 810 02( „ „ rörelse eller yrke .. 79 234 28 065 107 299 169 562 i i 843 ioe „ „ tjänst eller anställning 175 977 172 099 348 076 2 180 824 1 541 47? „ „ tillf, förvärvsverksamh 25 203 8 789 33 992 169 824 966 835 „ „ kapital 493 694 190 983 684 677 3 862 995 1 740 361 S:a skattepliktig inkomst 3 975 304 3 621 553 7 596 857 9 932 58116 901 807 Taxerad inkomst 3 753 760 3 569 710 7 323 4709 659 10015 181 730 Beskattningsbar inkomst 2 364 405 2 357 850 4 722 2558 948 02014 025 915 Inkomst av fastighet „ „ rörelse eller yrke . . . . „ „ tjänst eller anställning ,> „ tillf, förvärvsverksamh „ „ kapital S:a skattepliktig inkomst Taxerad inkomst Beskattningsbar inkomst Inkomst av fastighet „ „ rörelse eller yrke .. „ „ tjänst eller anställning .. >, tillf, förvärvsverksamh ,, „ kapital S:a skattepliktig inkomst Taxerad inkomst Beskattningsbar inkomst

2 938 543 546 918 145 800 7 849 049j 1 872 910 1 315 070 157 920 913 735j 3 596118 1 294 141

8 711 29111 918 915J 8 484 28010 340 510

8 208 810 9 883 965

49 764 3 220 14 650 1488 9 923 79 045 71190 34 885

48 388

10195 4 500 9 060 72143 68 560 28 700

98 152 479 401 194 533] 3 220 21282 2 974 703 24 845 268 745 159 888 59 11287 4 039 18 983 216175 327 389 151188 996 890 3 660 552 139 750 959 620 3 568 220

63 585 634 320 3 077 230

3 151 432 3 173 229 6 324 661 131 432 Inkomst av fastighet 68 575 „ „ rörelse eller yrke ' 76 014 28 065 104 079 2 480 1019 354 „ „ tjänst eller anställning 161 327 161904 323 231 39169 66 521 ». t* tillf, förvärvsverksamh. ä3 715 4 289 28 004 617 49 061 „ „ kapital 483 771 181 923 665 694 50 702 118 829 S:a skattepliktig inkomst 3 896 259 3 549 410 7 445 669 224 400 1 322 340 Taxerad inkomst 3 682 570 3 501150 7 183 720 215 200 1 273 000 Beskattningsbar inkomst 2 329 520 2 329 150 4 658 670 104 890 1 064 720

757 »RDELNING

: h

Å

SKATTSKYLDIGA,

' 9

!

11 ä n d s ka a k t i e b o l a g

Summa

12¶OLIKA

SOCIALA

GRUPPER.

16 Inländska aktiebolag och solidariska bankbolag

Tillsammans

||

o c h s o l i d a r i s k a b a n k b o1ag

Tjänstemän och löntagare (inkl. pensionärer)

ch yrkesidkare utan skattevärde å näring

11¶TILLHÖRANDE

Hemmavarande barn samt tjänare i husbondes hus och kost

Övriga Andra

Summa

Summa

139 069 11 505189 2 574 480 14 079 669 373 564 369 957 3 607 210 341 1 020 367 2 715 19 065 482 49 341 424 68 406 906 235 907 236 727 820 6 706 073 18 549 179 101 908 052 664 399 2 205 878 16 097 048 79 781 090 95 878138 1 295 136101 908 052 2 032 087 246 270 2 032 087 520 763 508 834 11929 94 403 1 061 238 616 542 33 659 878 372 430 5 605 985 5 978 415 19 705 987 33 043 336 1 070 901 2 811 262 8 746 117 25 647 924 16 485 834 86 501 773102 987 607 21 389 177167 554146 52 532 446 220 086 592 8 526 060 23 707 790 16 235 910 83 851 970100 087 880 21 315 910162 094150 51 885 790 213 979 940 6 791 310 20 817 225 12 048 425 56 662 150 68 710 575 20 427 755123 625 830 51 885 790 175 511 620 111 668 658 586 4 791 810 12 640 859 572 312 1 887 382 86 530 1 000 265 954 968 2 249111 6 517 288 18 436 203 6 362 390 16 702 900 5 499 580 15 383 545

5 608 512 112 660 3 735 359 1 873 153 25 570 23 850 1720 340 12 969 304 45 020 967 57 990 271 182 305 181 785 520 55 867 642 9 001 320 41 931 240 50 932 560 1174 790 55 867 642 1 751 265 189 860 1 751 265 403 220 393 240 9 980 564 279 29 678 723 313 740 4 548 785 4 862 525 18 406 690 29 114 444 9 327 280 47 078 900 56 406 180 19 884 340103 438 014 47 458 399 150 896 413 9 203 060 45 699 530 54 902 590 19 822 020 99 911 790 46 831 350 146 743 140 7 005 830 34 534 570 41 540 400 19 183 590 84 316 345 46 831 350 131147 695

52 936 1147 510 68 775 3 435 80 544

130 402 129 934 247 469 468 40 378 40 378 4 122 213 228 663 2 505 807 16 941 475 19 447 282 73 382 73 332 7 474 50 579 477 556 079 23 398 407 933

1 353 200

971716 61846 16 292 2 000 4 189 093 3 478 021 84101 20 053 636 120 026 21895 40 481 669 768 1 892 336

1 033 562 7 667 114 20 053 636 120 026 1 932 817

z

5 013 752

2 529 723 17 741198 20 270 921

794 056 27 226 807

3 580 348

30 807 155

1 317 460 4 885 680

2 483 930 17 139 180 19 623 110

789 560 26 397 720

3 575 250

29 972 970

886 970

3 964 200

1 788 520 10 747 980 12 536 500

646 765 17 845 370 3 575 250

21420 620

45 737 766 753 23 312 4 438 35 389

114 312 1 786 107 89 833 53 499 154 218

217 592 216173 1419 14 044 13 744 300 4 589 921 20 908 375 25 498 296 44161 42 262 1899 536 413 501121 35 292

10117 6 798 114 375 1 907 085 36 245 25 986 774 160 796 34 515 629 529 2 036 556

639 481 842 436 11782

7 437 595 2 749 521 25 986 774 160 796 2 048 338

1 493 699

38 383 024

875 629

2 197 969

4 628 831 21 681 675 26 310 506

710 781 36 889 325

846 210

2 119 210

4 548 920 21 013 260 25 562 18C

704 330 35 784 64C

1 479 190

37 263 830

404 760

1 469 480

3 254 075 11 379 6001 14 633 675

597 400 21 464115 1

22 943 305

758¶TAB. 3 (forts.). DEN SKATTEPLIKTIGA, TAXERADE OCH BESKATTNINGSBARA INKOÄ B) Enlil

Andra

Därav: Stockholms stad .. (del av)

övriga städer..

Landskommuner

än H

Ägare eller brukare av jordbruksfastighet

Rörelsi Ägare av med utan med annan skatte- skatteskatteSumma fastighet värde å värde å värde å näring näring näring

Taxeringsdistrikt

Tillsammans

skattskyldiga

Inkomst av fastighet 2 074198 : 455 7254 529 923 248 440 84 951 „ „ rörelse eller yrke .. 64 693 27 365 92 058 163 007 10 416 891 „ ,, tjänst eller anställning 175 977 172 099 348 076 2 180 824 1 541 47$ „ „ tillf, förvärvsverksamh 25 203 8 789 33 992 169 824 966 835 „ „ kapital , 493 694 190 983 684 677 3 862 995 1 740 361 S:a skattepliktig inkomst 2 833 765 854 961 5 688 726 6 625 090 14 750 523 Taxerad inkomst 2 645 170 808 430 5 453 6006 407 770 13 116 95<j Beskattningsbar inkomst 1 516 577 733 465 3 250 042 5 847 475 12 002 391 Inkomst av fastighet „ „ rörelse eller yrke „ „ tjänst eller anställning „ ,, tillf, förvärvsverksamh. „ „ kapital S:a skattepliktig inkomst Taxerad inkomst Beskattningsbar inkomst Inkomst av fastighet „ ,, rörelse eller yrke . . „ „ tjänst eller anställning „ „ tillf, förvärvsverksamh ,, „ kapital S:a skattepliktig inkomst Taxerad inkomst Beskattningsbar inkomst

115 067 33 08(1 140 610 7 103 137 1 872 910 1 315 07(1 157 920 913 733 3 596118 1 294 143 5 882 625 10 659 165 5 708 210 9 155 430 5 470 230 8 713 768 27 033 3 220 14 650 1488 9 923 56 314 50 440 26 560

24 667

10195 4 500 9 060 48 422 45 460 13 615

51700 3 220 24 845 5 988 18 983 104 736 95 900 40175

75 043 23 233 19 917 2 523 72g 268 745 159 888 11287 4 039 216 175 327 389 591167 3 038 271 555 730 2 956 560 317 390 2 481 268

Inkomst av fastighet 2 047 1652 431 0584 478 223 58 330 28 640 „ „ rörelse eller yrke 61473 27 365 88 838 2 480 790 038 „ „ tjänst eller anställning 161 327 161 904 323 231 39169 66 521 „ „ tillf, förvärvsverksamh. 23 715 4 289 28 004 617 49 061 „ „ kapital 483 771 181 923 665 694 50 702 118 829 S:a skattepliktig inkomst 2 777 451 2 806 539 5 583 990 151 298 1 053 089 Taxerad inkomst 2 594 730 2 762 970 5 357 700 143 830 1 004 960 Beskattningsbar inkomst 1 490 017 1 719 850 3 209 867 59 855 807 357

759¶ENS FÖRDELNING A SKATTSKYLDIGA, TILLHÖRANDE OLIKA SOCIALA GRUPPER. 'örslaget. 8

!

||

||

Hemmavarande barn samt tjänare i husbondes hus och kost

bankbolag

Övriga Andra

Summa

16 Inländska aktiebolag och solidariska bankbolag

Tillsammans

U

Tjänstemän och löntagare (inkl. pensionärer)

ih yrkesidkare

Summa

ag o c h s o l i d a r i s k a

,n d s k a a k t i e b o

utan skattevärde å näring

10 Summa

5 317 654 253 050 45 984 5 064 604 125 792 125199 593 114 465 29 512 2 605 17 579 101 39 455 456 57 034 557 235 936 235 116 820 6 668 598 17 085 495 101 908 052 664 399 2 205 878 16 097 048 79 781 090 95 878138 1 295 136101 908 052 2 032 087 246 270 2 032 087 520 763 508 834 11929 94 403 1 061 238 616 542 33 659 878 372 430 5 605 985 5 978 415 19 705 987 33 043 336 1 070 901 2 811 262 8 527 813 23 278 338 16 482 820 86 256 224102 739 044 21 295 982159 627 180 40 325 048 199 952 228 8 308 730 21 425 680 16 232 920 83 608 790 99 841 710 21 222 870154 351 630 40 007 760 194 359 390 6 584 875 18 587 266 12 045 485 56 441 324 68 486 809 20 335 490116 507 082 40 007 760 156 514 842 262 619 61962 200 657 41060 2 720 2 720 41810 8 730 340 12 195 972 36 505 577 48 701 549 182 305 181 785 520 4 769 580 11872 717 55 867 642 572 312 1 887 382 9 001 320 41 931 240 50 932 560 1174 790 55 867 642 1 751 265 189 860 1 751 265 403 220 393 240 9 980 86 530 1 000 265 564 279 29 678 723 313 740 4 548 785 4 862 525 18 406 690 29 114 444 954 968 2 249 111 6 392120 17 051 285 9 325 560 47 057 770 56 383 330 19 812 740 99 129 980 37 131 818 136 261 798 6 237 230 15 392 660 9 201 380 45 678 400 54 879 780 19 750 420 95 731 070 36 816 140 132 547 210 5 374 420 14 088 186

7 004150 34 513 250 41 517 400 19112 090 80 187 906 36 816 140 117 004 046

2 094 25 327 1 141 450 3 665 172 228 663 68 775 7 474 3 435 407 933 80 544

12 789 12 789 40 258 40 258 2 505 807 16 941475 19 447 282 73 382 73 332 50 579 477 556 079 23 398

507 166 862 2 003 2 000 3 730 567 2 441 638 84101 20 053 636 120 026 21895 40 481 669 768 1 892 336

167 369 6 172 205 20 053 636 120 026 1 932 817

1 296 298 4 334 569 2 529 255 17 623 933 20153 188 1 261 080 4 217 640 2 483 460 17 022 920 19 506 380

779 767 25 963 427 2 482 626 28 446 053 775 260 25150 910 2 481 870 27 632 780

1 788 100 10 634 740 12 422 840

632 735 16 729 303 2 481 870 19 211173

834 895

3 316 163

18 688 757 568 23 312 4 438 35 389

109 690 110 283 593 47 328 13 073 13 373 300 1 547 606 89 833 4 589 921 20 908 375 25 498 296 44161 42 262 1899 53 499 501121 536 413 35 292 154 218 1 892 484 4 628 005 21 574 521 26 202 526

2 921 4 697 085 265 1 652 562 36 245 25 986 774 160 796 34 515 629 529 2 036 556

190 581 508 241 11782

4 887 666 2 160 803 25 986 774 160 796 2 048 338

703 475 34 533 773

710 604

35 244 377

1 815 380 4 548 080 20 907 470 25 455 550 1182 917 3 253 235 11 293 334 14 546 569

697 190 33 469 650

709 750

34179 400

590 665 19 589 873

709 750

20 299 623

839 395 810 420 375 560

760¶TAB. 3 (forts.). DEN SKATTEPLIKTIGA, TAXERADE OCH BESKATTNINGSBARA INKOÄ 0) Enlii

Andra skattskyldiga Ägare eller brukare av jordbruksfastighet

Rörelsi Ägare av med utan med I annan skatte- skatteskattevärde å värde å Summa fastighet värde åi näring näring näring

Taxeringsdistrikt

Tillsammans

Därav: Stockholms stad .. (del av)

övriga städer..

Landskommuner

ä n ii

Inkomst av fastighet 2 089 601 2 388 083 4 477 684 248 283 85 0766 319 27 230 93 549 163 207 11 413 76 „ „ rörelse eller yrke .. „ „ tjänst eller anställning 175 977 172 099 348 076 2 180 824 1 541 47 8 789 33 992 169 824 966 83! „ „ tillf, förvärvsverksamh. 25 203 „ „ kapital 493 694 190 983 684 677 3 862 995 1 740 36: S:a skattepliktig inkomst 2 850 794 2 787 184 5 637 978 6 625 133 15 747 51j Taxerad inkomst 2 666 380 2 741 230 5 407 610 6 407 830 14 111 701 Beskattningsbar inkomst 1 528 163 1 692 575 3 220 738 5 847 355 12 980 79!

115 067 33 08! 140 610, 7 657 08 1 872 910 1 315 071 157 920 913 73! 3 596 118 1 294 14! 5 882 625 1121311! 5 708 210 9 707 861 5 470 230 9 261 241

Inkomst av fastighet „ „ rörelse eller yrke . . . . „ „ tjänst eller anställning „ „ tillf, förvärvsverksamh. „ „ kapital S:a skattepliktig inkomst Taxerad inkomst Beskattningsbar inkomst Inkomst av fastighet „ „ rörelse eller yrke „ „ tjänst eller anställning „ „ tillf, förvärvsverksamh. „ „ kapital S:a skattepliktig inkomst Taxerad inkomst Beskattningsbar inkomst

27 735 3 220 14 650 1488 9 923 57 016 51550 27 401

22 745 10195 4 500 9 060 46 500 43 530 12 925

50 480 3 220 24 845 59 18 983 103 516 95 080 40 326

74 912 23 05) 20117 2 810 701 268 745 159 881 11287 4 03! 216 175 327 38! 591 236 3 325 071 555 820 3 243 051 317 290 2 762 28!

Inkomst av fastighet 2 061 8662 365 338 4 427 204 58 304 28 94J 63 099 27 230 90 329 2 480 945 97! „ „ rörelse eller yrke „ „ tjänst eller anställning 161 327 161 904 323 231 39169 66 521 „ „ tillf, förvärvsverksamh. 23 715 4 289 28 004 617 49 06: „ „ kapital 483 771 181 923 665 694 50 702 118 82! S:a skattepliktig inkomst 2 793 778 2 740 684 5 534 462 151 272 1 209 321 Taxerad inkomst 2 614 830 2 697 700 5 312 530 143 800 1160 791 Beskattningsbar inkomst 1 500 762 1 679 650 3180 412 59 835 957 26!

761 ?ENS FÖRDELNING A SKATTSKYLDIGA, TILLHÖRANDE OLIKA SOCIALA GRUPPER. förslaget.

l n d s k a a k t i e b o lag o c h s o l i d a r i s k a ;h yrkesidkare utan skattevärde å näring

Summa

bankbolag

Tjänstemän och löntagare (inkl. pensionärer) Hemmavarande barn samt tjänare i husbondes hus och kost

Övriga Andra

Summa

Summa

16 Inländska aktiebolag och solidariska bankbolag

Tillsammans

5 250 345 243 194 121 609 45 946 5 007 151 482 121127 113 629 28 555 2 605 18 577 472 47 571 990 66 149 462 235 936 820 235 116 6 668 413 18 082 175 101 908 052 664 399 2 205 878 16 097 048 79 781 090 95 878 138 1 295 136 101 908 052 2 032 087 246 270 2 032 087 11929 508 834 520 763 94 403 1 061 238 616 542 33 659 878 1070 901 2 811 262 372 430 5 605 985 5 978 415 19 705 987 33 043 336 8 526 671 24 274 182 16 482 709 86 252 152 102 734 861 21 295 944 160 568 098 48 431 726 208 999 824 8 307 600 22 419 300 16 232 820 83 604 640 99 837 460 21 222 830 155 295 030 48 094 710 203 389 740 6 584 255 19 565 048 12 045 385 56 440 786 68 486 171 20 335 468 117 454 780 48 094 710 165 549490 268 417 56 566 935 55 867 642 1 751 265 29 678 723

8 730 41810 4 769 580 12 426 664 572 312 1 887 382 86 530 1 000 265 954 968 2 249 111

67 760 2 720 200 657 41060 2 720 182 305 340 12 749 919 43 817 016 520 181 785 9 001 320 41 931 240 50 932 560 1174 790 55 867 642 403 220 189 860 1 751 265 9 980 393 240 564 279 313 740 4 548 785 4 862 525 18 406 690 29 114 444

6 392 120 17 605 232

9 325 560 47 057 770 56 383 330 19 812 740 99 683 927 44 449 055 144132 982

6 237 230 15 945 090 5 374 420 14 635 665

9 201 380 45 678 400 54 879 780 19 750 420 96 283 500 44113 280 140 396 780 7 004150 34 513 250 41 517 400 19 112 090 80 735 385 44113 280 124 848 665

2 094 1 141 450 68 775 3 435 80 544

25146 3 952 155 228 663 7 474 407 933

12 662 12 662 40 258 40 258 2 505 807 16 941 475 19 447 282 73 382 50 73 332 579 477 23 398 556 079

2 003 165 203 2 000 4 017 750 84101 20 053 636 120 026 21895 669 768 1 892 336

507 3 089 020 40 481

165 710 7106 770 20 053 636 120 026 1 932 817

1 296 298

4 621 371

2 529 255 17 623 806 20153 061

779 767 26 248 951

3 130 008

29 378 959

1 261080

2 483 460 17 022 790 19 506 250

775 260 25 436 540

3 129 260

28 565 800

3 597 428

1 788100 10 634 625 12 422 725

632 735 17 010 504

3129 260

20 139 764

17 731 757 383 23 312 4 438 35 389

46 673 1 703 356 89 833 53 499 154 218

106 227 482 105 745 13 373 13 073 300 4 589 921 20 908 375 25 498 296 42 262 44161 1899 536 413 501121 35 292

2 883 4 641 291 265 1 809 803 36 245 25 986 774 160 796 34 515 629 529 2 036 556

174 927 665 954 11782

4 816 218 2 475 757 25 986 774 160 796 2 048 338

838 253

2 047 579

4 627 894 21 570 576 26198 470

703 437 34 635 220

852 663

35 487 883

809 290

1 970 080

4 547 980 20 903 450 25 451 430

697 150 33 574 990

852 170

34 427 160

374 690

1 331 955

3 253 135 11 292 911 14 546 046

590 643 19 708 891

20 561 061

762¶TAB. 4. SKATTEKRONORNAS FÖRDELNING A OLIKA SLAG AV

Fastighetsskattekronor

Taxeringsdistrikt

jordbruksfastighet Olika skatteförslag Jordbruksvärde samt SkogsSumma tomt- och värde industrivärde

Andra s k a t t s k y l d i g a än Inländska a k t i e b o l a g o c h solidariska bankbolag 1. Stockholm,

4:de tax.-distriktet

P A B C

2. Stockholm,

16:de

tax.-distriktet

P A B C

3. Stockholm,

32:dra

tax.-distriktet

P A B C

4. Vätö socken

5. Mariefreds

stad

6. Vrena socken

7. Gnesta

municipalsamhälle

8. Kvillinge socken

9. Gnosjö socken

P A B C

518.60 622.32

P A B C

200.52 250.65

P A B C

198.7 248.40

57.04 85.56 85.56

793.44 471.92 604.16 707.88

35.04 35.04

370.86 223.88 285.69 335.82

14.88 22.32 22.32

351.72 213.60 270.72 320.40 56.76 35.94 45.40 53.91

23.36¶P A B C

42.55 51.06

1.90 2.85 2.85

P A B C

1 248.72 1 560.90 1 873.08

82.72 124.08 124.08

2 058.30 1 331.44 1 684.98 1 997.16

P A B C

222.48 278.10 333.72

51.02 76.53 76.53

486.78 273.50 354.63 410.25

763 FASTIGHETSVÄRDEN OCH NÄRINGSSKATTEVÄRDEN SAMT A INKOMST. 7

avseende

i

-4-3

Fastighet eller del därav som icke an- S u m m a vänts i ägarens rörelse eller yrke

samtliga fastigheter

12 653.72 15 817.15 15 817.15

16 975.25 1 3 580.20 16 975.25 16 975.25

1 6 975.25 1 3 580.20 16 975.25 16 975.25

3 4 314.32 4 2 892.90 4 2 892.90

4 3 834.20 3 5 067.36 4 3 834.20 4 3 834.20

9 988.72 12 485.90 12 485.90

jordbruksnäring

annan

InkomstTillsammans skattekronor Summa

H

1 993.46 2 990.19

1 993.46 2 990.19

—

—

4 3 834.20 3 5 067.36 4 3 834.20 4 3 834.20

—

3 411.26 5 116.89

3 411.26 5 116.89

—

—

12 738.40 10 190.72 12 738.40 12 738.40

12 738.40 1 0 190.72 1 2 738.40 12 738.40

_ — — —

427.68 641.52

427.68 641.52

—

—

368.20 460.25 460.25

485.65 387.32 484.15 485.65

1 279.09 859.24 1 088.31 1 193.53

38.32 57.48

21.18 31.77

59.50 89.25

—

—

—

991.48 1 239.35 1 239.35

1 359.15 1 087.32 1 359.15 1 359.15

1 730.oi 1 311.20 1 644.84 1 694.97

7.70 11.55

134.56 201.84

142.26 213.39

— _

—

—

34.66 51.99

13,04 19.56

47.70 71.55

—

—

—

215.72 323.58

219.64 329.46

—

—

—

131.44 197.16

97.44 146.16

228.88 343.32

—

—

—

6.84 10.26

107.76 161.64

114.60 171.90

—

—

— 1

243.oo

456.60J

303.75 303.75

574.47 624.15

998.32 1 247.90 1 247.90

1 516.25 1 179.80 1 474.75 1 516.25

1 573.01 1 215.74 1 520.15 1 570.161

1 210.7G 1 513.45 1 513.45

1 711.85 1 347.00 1 683.75 1 708.75

3 770.15 2 678.44 3 368.73 3 705.91

126.00 157.50 158.50

210.50 161.60 202.00 203.00

_.3.92 5.88

435.id 556.63 613.25

W

V c4

näring

— — —

216.60 270.75 270.75

avseenae

fastighet

10 ! 12 1 11 Näringsskattekronor

1 6 5 633.40 179 492.10 1 6 9 731.45 1 7 1 392.20

182 608.65 1 9 5 065.76 1 8 9 696.89 1 8 8 367.45

1.

4 4 1 980.67 4 9 4 088.30 4 6 7 657.85 4 7 1 087.45

4 8 5 814.87 5 3 2 566.92 5 1 6 608.94 5 1 4 921.65

2.

1 6 4 614.91 1 6 9 583.05 1 6 4 489.76 1 6 4 874.20

1 7 7 353.31 1 8 0 201.45 177 869.68 177 612.60

3.

2 856.40 3 781.75 3 447.00 3 488.55

4135.49 4 700.49 4 624.56 4 682.08

4.

7 946.54 8 570.io 7 783.85 7 940.91

9 676.55 1 0 023.56 9 642.08 9 635.88

5.

3 699oo 4 609.io 4 345.85 4 375.00

4 366.97 5113.40 4 991.87 4 999.15

6.

9 974.78 1 0 592.05 9 840.40 1 0 017.62

1 1 547.79 1 2 027.43 1 1 690.01 1 1 587.78

7.

2 0 729.57 2 3 853.90 22 836.60 22 951.86

2 4 499.72 2 6 761.22 26 548.65 2 6 657.77

8.

2 449.50 3 000.85 2 719.95 2 795.80

3 146.7S 3 550.55 3 448.48 3 409.05

9.

764¶T A B . 4 (forts.). S K A T T E K R O N O R N A S F Ö R D E L N I N G A O L I K A S L A G A V

Fastighetsskattekronor

Taxeringsdistrikt

10. Agunnaryd8 socken

11. Kråksmåla socken

12. Gladhammars socken

13. Näs socken

14. Sturkö socken

Olika skatteförslag

jordbruksfastighet Jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde

Skogsvärde

Fastighet eller del därav som anSumma vänts i ägarens rörelse eller vrke

P A B C

601.84 752.30 902.76

104.94 157.41 157.41

1 237.26 706.78 909.71 1 060.17

P A B C

628.36 785.45 942.54

315.12 472.68 472.68

1 887.90 943.48 1 258.13 1 415.22

P A B C

510.76 638.45 766.14

132.70 199.05 199.05

1 368.18 643.46 837.50 965.19

P A B C

195.88 244.85 293.82

6.86 10.29 10.29

314.40 202 255.14 304.il

P A B C

325.50 217.00 271.25

217.oo

271.25 325.50

325.50 15. Eslövs stad

16. Mörarps socken

P A B C

168.64 210.80 252.96

P A B C

955.00 1 193.75 1 432.50

5.oo 7.50 7.50

286.98 168.64 210.80 252.96 1 447.50 960.oo 1 201.25 1 440.00

17. Hemmingsdynge socken

18. Rolfstorps socken

19. Lysekils

stad,

P A B C

919.96 1149.95 1 379.94

P A B C

737.64 922.05 1 106.46

P A B C

13.06 19.59 19.59

1 379.94 919.96 1 149.95 1 379.94 1145.64 750.70 941.64 1126.05

765 FASTIGHETSVÄRDEN OCH NÄRINGSSKATTEVÄRDEN SAMT A INKOMST. 1

avseende

12 10 ii Näringskattekronor avseende

i

ti

fastighet Fastighet eller del därav som icke använts i ägarens rörelse eller yrke

13 Summa

samtliga fastigheter

jordbruksnäring

annan

InkomstTillsammans skattekronor Summa

H

38.04 47.55 49.15

54.45 41.88 52.35 54.85

1 291.71 748.66 962.06 1 115.02

71.40 107.10

—

—

—

95.64 119.55 119.55

306.20 186.60 233.25 306.20

2194.10 1130.08 1 491.38 1 721.42

30.38 45.57

40.36 60.54

70.74 106.il

—

—

123.60 154.50 154.50

169.15 129.32 161.65 161.65

1537.33 772.78 999.15 1 126.84

— _ 54.86 82.29

10.88 16.32

65.74 98.61

—

—

—

7.72 9.65 9.65

10.05 8.04 10.05 10.05

324.45 210.78 265.19 314.16

23.12 34.68

— — —

23.12 34.68

—

81.24 101.55 101.55

123.25 96.08 120.10 120.85

448.75 313.08 391.35 446.35

15.64 23.46

17.22 25.83

—

—

4 307.16 5 383.95 5 383.95

6 282.25 5 016.44 6 270.55 6 282.25

6 569.23 5 185.08 6 481.35 6 535.21

883.10 1 324.65

897.46 1.346.19

—

—

1 807.45 1 247.96 1561.20 1 799.95

— —

244.56 305.70 305.70

359.95 287.96 359.95 359.95

109.94 164.91

134.54 201.81

244.48 366.72

—

—

—

29.60 37.00 37.00

59.80 42.40 53.00 53.00

1439.74 962.36 1 202.95 1 432.94

88.54 132.81

11.26 16.89

99.80 149.70

—

—

—

46.20 57.75 57.75

72.75 58.20 72.75 72.75

1 218.39 808.90 1 014.39 1198.80

86.08 129.12

9.60 14.40

95.68 143.52

—

—

—

2 823.56 3 529.45 3 529.45

3 980.20 3 165.12 3 956.40 3.981.40

3 980.20 3 165.12 3 956.40 3 981.40

— — —

472.42 708.63

472.42 708.63

—

—

— 1.58 2.37

— 14.36 21.54

c3

näring

4.64 6.96

76.04 114.06

1 634.39 2 625.10 1 966.41 1 961.20

2 926.io 10. 3 449.80 3 042.53 3 076.22

1 958.io 2 435.50 2 092.03 2 091.83

4 152.20 1 1 . 3 636.32 3 689.52 3 813.25

4 888.95 5 791.80 5 419.10 5 443.10

6 426.28 12. 6 630.32 6 516.86 6 569.94

191.50 358.65 267.05 265.65

515.95 13. 592.55 566.92 579.81

1239.30 1 570.05 1 497.40 1 512.65

1 688.05 14. 1 900.35 1 914.58 1 959.00

56 321.38 6 3 705.95 5 9 294.80 6 0 401.70

6 2 890.61 1 5 . 69 788.49 6 7 122.34 66 936.91

4 331.20 5 358.20 4462.40 4 679.50

6 1 3 8 . 6 5 16. 6 850.64 6 390.32 6 479.45

1 864.20 2 964.30 2 144.95 2 141.25

3 303.94 17. 4 026.46 3 497.60 3 574.19

634.40 1 267.45 1 053.75 1 064.75

1 852.79 1 8 . 2 172.03 2 211.66 2 263.55

2 9 092.oo 3 1 525.65 29142.16 29 652.10

3 3 072.20 19. 35163.19 3 3 807.19 3 3 633.50

766¶TAB. 4 (forts.). SKATTEKRONORNAS FÖRDELNING A OLIKA SLAG AV 1

|

|

Fastighetsskattekronor Taxeringsdistrikt

20. Mollösunds socken

23. Kinna socken ..

24. Lidköpings

stad

25. Hällums socken

26. Ramens socken

27. Ramundeboda socken

28. Längbro socken

29. Ramnäs socken

Olika skatteförslag

jordbruksfastighet

annan Fastighet eller del därav som använts i ägarens rörelse eller yrke

Jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde

Skogsvärde

P A B C

52.44 65.55 78.66

— — —

78.66 52.44 65.55 78.66

P A B C

510.24 637.80 765.36

149.78 224.67 224.67

1 214.70 660.02 862.47 990.03

P A B C

101.12 126.40 151.68

11.92 17.88 17.88

187.44 113.04 144.28 169.56

1.76 2.20 2.75

P A B C

577.96 722.45 866.94

13.54 20.31 20.31

907.56 591.50 742.76 887.25

178.76 223.45 236.65

P A B C

317.32 396.65 475.98

— — —

475.98 317.32 396.65 475.98

202.36 252.95 257.30

P A B C

332.92 416.15 499.38

0.24 0.36 0.36

500.10 333.16 416.51 499.74

— —

P A B C

52.28 65.35 78.42

41.46 62.19 62.19

202.80 93.74 127.54 140.61

P A B C

14.40 18.00 21.60

2.52 3.78 3.78

120.06 16.92 21.78 25.38

P A B C

847.08 1 058.85 1 270.62

33.62 50.43 50.43

1 371.48 880.70 1 109.28 1 321.05

1 284.20 1 605.25 1 661.55

P A B C

266.24 332.80 399.36

65.02 97.53 97.53

854.22 331.26 430.33 496.89

30.60 38.25 38.25

Summa

5.76 7.20 7.20

8.oo 8.oo

7.oo 7.oo 16.00

20.oo 20.00

767 FASTIGHETSVÄRDEN OCH NÄRINGSSKATTEVÄRDEN SAMT A INKOMST. 1

avseende fastighet Fastighet eller del därav som icke använts i ägarens rörelse eller yrke

i

•p

Summa

samtliga fastigheter

237.28 296.60 296.60

303.80 243.04 303.80 303.80

382.46 295.48 369.35 382.46

3.80 4.75 4.75

12.75 10.20 12.75 12.75

0.48 0.60 0.60

573.92 717.40 717.40

5 212.12 6 515.15 6 517.90

14¶Näringsskattekronor avseende

jordbruksnäring

annan näring

Summa

Inkomstskattekronor Tillsammans

m

V

cS H

—

5.26 7.89

5.26 7.89

744.40 960.05 914.85 921.85

1 126.86 2 0 . 1260.79 1 292.09 1 304.31

1 227.45 670.22 875.22 1 002.78

19.32 28.98

4.64 6.96

23.96 35.94

1 046.28 1 638.30 1 330.20 1 315.56

2 273.73 2 1 . 2 332.48 2 241.36 2 318.34

2.75 2.24 2.80 3.35

190.19 115.28 147.08 172.91

2.70 4.05

—

2.70 4.05

152.40 200.75 168.95 167.88

342.59 2 2 . 318.73 320.08 340.79

954.05 752.68 940.85 954.05

1 861.61 1 344.18 1 683.61 1 841.30

45.42 68.13

594.80 892.20

640.22 960.33

1 8 458.57 2 1 039.35 19 476.80 2 0 248.50

2 0 320.18 2 3 . 2 3 023.75 2 2 120.74 22 089.80

6 823.80 5 414.48 6 768 IO

7 299.78 5 731.80 7 164.75 7 251.18

16.50 24.75

611.64 917.46

628.14 942.21

6 1 265.43 6 4 059.95 6 1 231.82 6 2 092.71

68 565.21 2 4 . 70 419.89 69 338.78 69 343.89

6 775.20 6.oo

3.84 4.80 6.oo

3.84 4.80 6.00

506.10 337.00 421.31 505.74

32.90 49.35

1.72 2.58

34.62 51.93

176.74 526.95 356.90 381.80

682.84 2 5 . 898.57 830.14 887.54

38.16 47.70 47.70

54.70 43.76 54.70 54.70

257.50 137.50 182.24 195.31

14.14 21.21

12.28 18.42

26.42 39.63

8 544.29 1 0 029.55 9 899.30 9 926.45

8 801.79 2 6 . 10193.47 10121.17 1 0 121.76

234.70 171.76 214.70 214.70

354.76 188.68 236.48 240.08

13.74 20.61

24.34 36.51

38.08 57.12

1 2 224.50 1 3 361.35 1 3 210.05 1 3 258.33

1 2 579.26 2 7 .

155.76 194.70 194.70

13 588.il 13 503.65 13 498.41

1 153.72 1 442.15 1 442.15

3 114.70 2 437.92 3 047.40 3 103.70

4 486.18 3 318.62 4156.68 4 424.75

103.56 155.34

445.12 667.68

548.68 823.02

2 8 795.36 3 1 312.20 30140.55 3 0 240.00

33 281.54 2 8 . 35 179.50 35 120.25 34 664.75

162.52 203.15 204.15

251.40 193.12 241.40 242.40

1 105.62 524.38 671.73 739.29

64.98 97.47

20.18 30.27

85.16 127.74

8 769.92 1 0 868.60 1 0 423.52 1 0 478.60

9 875.54 2 9 . 11478.14 11 222.99 11 217.89

768 TAB. 4 (forts.). SKATTEKRONORNAS FÖRDELNING A OLIKA SLAG AV 2

•

4 B

1 Fastighetsskattekronor

Taxeringsdistrikt

30. Siljansnäs socken

31. Hamrånge socken

32. Multrå socken

33. Edsele socken

35. Åsele socken

Tillsammans

Olika skatteförslag

jordbruksfastighet Jordbruksvärde samt tomt- oeh industrivärde

Skogsvärde

annan

Fastighet eller del därav som anSumma vänts i ägarens rörelse eller yrke

P A B C

1 273.96 1 592.45 1 910.94

202.88 304.32 304.32

2 560.38 1 476.84 1 896.77 2 215.26

36.28 45.35 50.75

P A B C

743.84 929.80 1 115.76

222.22 333.33 333.33

1 834.32 966.06 1 263.13 1 449.09

60.28 75.35 75.35

P A B C

444.84 556.05 667.26

86.98 130.47 130.47

928.20 531.82 686.52 797.73

P A B C

568.68 710.85 853.02

177.08 265.62 265.62

1 438.32 745.76 976.47 1 118.64

8.oo lO.oo lO.oo

P A B C

628.72 785.90 943.08

386.94 580.41 580.41

2 144.52 1 015.66 1 366.31 1 523.49

18.80 23.50 23.75

P A B C

2 193.12 2 741.40 3 289.68

2 351.58 3 527.37 3 527.37

10 344.42 4 544.70 6 268.77 6 817.05

58.68 73.35 73.35

P A B C

16 179.60 20 224.50 24 269.40

4 554.38 6 831.57 6 831.57

38 674.32 20 738.98 27 056.07 31 100.97

5 524.40 6 905.50 7 164.85

—

—

—

P A B C

720.52 900.65 1 080.78

25.26 37.89 37.89

1 190.58 745.78 938.54 1 118.67

1 530.52 1 913.15 1 995.70

P A B 0

15 459.08 19 323.85 23 188.62

4 529.12 6 793.68 6 793.68

37 483.74 19 988.20 26 117.53 29 982.30

2 112.36 2 640.45 2 817.25

—

Därav: P A B C övriga

städer

Landskommuner

1 881.52 2 351.90 2 351.90

769 FASTIGHETSVÄRDEN OCH NÄRINGSSKATTEVÄRDEN SAMT A INKOMST. 1

|

i

avseende

io

11 12 1 Näringsskattekronor avseende

-4->

fastighet Fastighet eller del därav som icke använts i ägarens rörelse eller yrke

I

Summa

samtliga fastigheter

jordbruksnäring

annan näring

InkomstTillsammans skattekronor Summa

2¶V ed H

65.60 82.00 82.oo

139.25 101.88 127.35 132.75

2 699.63 1578.72 2 024.12 2 348.oi

61.66 92.49

16.74 25.il

78.40 117.60

4 375.50 6 251.00 5 123.30 5 088.24

7 075.13 30. 7 908.12 7 265.02 7 436.25

408.36 510.45 510.45

596.30 468.64 585.80 585.80

2 430.62 1434.70 1 848.93 2 034.89

62.94 94.41

49.82 74.73

112.76 169.14

1 0 701.93 1 3 880.50 1 3 195.67 1 3 092.23

1 3 132.55 3 1 . 1 5 427.96 1 5 213.74 1 5 127.12

30.44 38.05 38.05

38.05 30.44 38.05 38.05

966.25 562.26 724.57 835.78

45.24 67.86

1.00 1.50

46.24 69.36

1 622.68 2 325.40 2149.45 2 143.75

2 588.93 3 2 . 2 933.90 2 943.38 2 979.53

33.72 42.15 42.15

52.15 41.72 52.15 52.15

1490.47 787.48 1028.62 1 170.79

40.52 60.78

33.02 49.53

73.54 110.31

3 467.40 4 981.80 4 348.45 4 309.68

4 957.87 3 3 . 5 842.82 5 487.38 5 480.47

117.92 147.40 147.40

171.15 136.72 170.90 171.15

2 315.67 1 152.38 1 537.21 1 694.64

41.28 61.92

64.28 96.42

105.56 158.34

4 341.52 5 729.10 4 807.20 4 822.22

6 657.19 34. 6 987.04 6 502.75 6 516.86

209.68 262.10 262.10

356.95 268.36 335.45 335.45

10 701.37 4 813.06 6 604.22 7 152.50

140.34 210.51

72.64 108.96

212.98 319.47

2 2 989.45 3 3 919.60 28101.05 2 7 922.68

3 3 690.82 3 5 . 3 8 945.64 3 5 024.74 3 5 075.18

1 0 3 678.05 77 072.76 8 2 597.16 96 340.95 1 0 3 246.45 96 348.50 103.513.35

1 4 2 352.37 1 0 3 331.14 1 3 0 302.52 1 3 4 614.32

1408.38 2 112.57

9 962.02 1 4 943.03

1 1 370.40 17 055.60

1 1 0 9 716.56 1 2 3 6 258.30 1 1 6 5 070.82 1 1 7 4 547.80

1 2 5 2 068.93 1 3 5 0 959.84 1 3 1 2 428.94 1 3 0 9 162.12

56 956.76 71 195.95 71195.95

7 3 547.85 5 8 838.28 73.547.85 7 3 547.85

7 3 547.85 58 838.28 7 3 547.85 7 3 547.85

5 832.40 8 748.60

5 832.40 8 748.60

7 7 2 228.98 8 4 3 163.45 8 0 1 879.06 807 353.85

8 4 5 776.83 9 0 7 834.13 8 8 4 175.51 8 8 0 901.70

14 332.64 17 915.80 17 918.55

19 961.65 1 5 863.16 19 828.95 19 914.25

21152.23 16 608.94 2 0 767.49 2 1 032.92

42.48 63.72

2 317.44 3 476.16

2 359.92 3 539.88

1 6 4 600.13 1 7 8 453.70 167 293.03 1 7 0 105.04

1 8 5 752.36 1 9 7 422.56 1 9 1 600.40 191137.96

5 783.36 7 229.20 7 234.00

10 168.55 7 895.72 9 869.65 1 0 051.25

4 7 652.29 27 883.92 3 5 987.18 4 0 033.55

1 365.90 2 048.85

1 812.18 2 718.27

3 178.08 4 767.12

1 7 2 887.4E 2 1 4 641.U 1 9 5 898.7c 197 088.91

2 2 0 539.74 2 4 5 703.15 2 3 6 653.0S 2 3 7 122M

—

770 TAB. 4 (forts.). SKATTEKRONORNAS FÖRDELNING A OLIKA SLAG AV

Fastighetsskattekronor Taxeringsdistrikt

Olika skatteförslag

jordbruksfastighet Jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde

Skogsvärde

Inländska aktiebolag och solidariska bankbolag. Tillsammans

Därav: Stockholms stad (del av)

övriga städer

Landskommuner

P A B 0

annan

Summa

3 892.52 4 865.65 5 838.78

3 897.86 5 846.79 5 846.79

1 6 790.58 7 790.38 1 0 712.44 1 1 685.57

74.00 92.50 111.00

1.00 1.50 1.50

114.00 75.00 94.00 112.50

P

63.12 64.76 80.95 97.14

A K C

64.76 80.95 97.U

P A B C

3 753.76 4 692.20 5 630.64

3 896.86 5 845.29 5 845.29

16 613.46 7 650.62 10 537.49 11 475.93

P A B C

74.00 92.50 111.00

1.00 1.50 1.50

114.00 75.00 94.00 112.50

P A B C

441.92 552.40 662.88

59.86 89.79 89.79

842.46 501.78 642.19 752.67

P A B C

200.52 250.65 300.78

23.36 35.04 35.04

370.86 223.88 285.69 335.82

Samtliga skattskyldiga

1. Stockholms 4:de tax.-distrikt ..

2. Stockholms 16:de tax.-distrikt

3. Stockholms 32:a tax.-distrikt ..

4. Vätö socken

5. Mariefreds stad

P A B C P A B C

Fastighet eller del därav som använts i ägarens rörelse eller vrke

771 FASTIGHETSVÄRDEN OCH NÄRINGSSKATTEVÄRDEN SAMT A INKOMST.

v

avseende fastighet

jordbruksnäring

i

InkomstTillsammans skattekronor

Summa

Samtliga fastigheter

39 666.00 49 582.50 49 601.50

83 302.30 64 160.52 80 200.65 83 278.80

100 092.88 71 950.90 90 913.09 94 964.37

38 021.80 47 527.25 47 527.25

63 552.60 50 842.08 63 552.60 63 552.60

63 666.60 50 917.08 63 646.60 63 665.10

— — —

92 899.06 92 899.06 139 348.59 139 348.59

—

—

959.92 1199.90 1 199.90

8 731.75 5 917.24 7 396.55 8 731.75

8 794.87 5 982.oo 7 477.50 8 828.89

— — —

6 843.92 10 265.88

6 843.92 10 265.88

—

—

684.28 855.35 874.35

11 017.95 7 401.20 9 251.50 10 994.45

27 631.41 15 051.82 19 788.99 22 470.38

93.58 140.37

5 315.48 7 973.22

5 409.06 8 113.59

"

"

Fastighet eller del därav som icke använts i ägarens rörelse eller yrke

13¶Näringsskattek ronor avseende

annan näring

93.58 105 058.46 105 152.04 140.37 157 587.69 157 728.06

—

—

—

c3

Summa

c

—

39 386.48 49 233.10 49 233.10

65 158.05 52 126.44 65 158.05 65 158.05

65 272.05 52 201.44 65 252.05 65 270.55

— — —

90 745.06 90 745.06 136 117.59 136 117.59

44 116.96 55 146.20 55 146.20

57 171.00 45 736.80 57 171.oo 57 171.00

57171.00 45 736.80 57 171.oo 57 171.00

— — —

6 914.78 10 372.17

6 914.78 10 372.17

—

14 771.40 11 817.12 14 771.40 14 771.40

— —

11 475.12 14 343.90 14 343.90

14 771.40 11817.12 14 771.40 14 771.40

— — —

1 071.62 1 607.43

1 071.62 1 607.43

—

—

369.oo 461.25 461.25

536.65 428.12 535.15 536.65

1 379.il 929.90 1 177.34 1 289.32

38.32 57.48

29.20 43.80

67.52 101.28

—

—

—

1 006.40 1 258.oo 1 258.00

1 377.80 1 102.24 1 377.80 1 377.80

1 748.66 1326.12 1 663.49 1 713.62

214.62 321.93

222.32 333.48

—

—

—

— —

H

481 792.48 518 857.90 400 077.60 480 947.10

581 885.36 695 960.84 648 718.75 575 911.47

442 OI6.22 468 313.50 368161.40 441132.80

505 682.82 612 129.64 571156.59 504 797.90

31 918.65 35 752.50 24 818.70 31 292.60

40 713.52 48 578.42 42 562.08 40 121.49

7 857.61 14 791.90 7 097.50 8 521.70

35 489.02 35 252.78 35 000.08 30 992.08

590 380.62 625 284.oo 524 337.85 595 497.40

655 652.67 1. 768 230.50 725 707.49 660 767.95

457 055.27 513 405.50 479 740.05 485 995.05

514 226.27 2. 566 057.08 547 283.22 543 166.05

166 809.31 172 787.45 165 962.56 166 994.20

181 580.71 3. 185 676.19 182 341.39 181 765.60

2 856.40 3 788.55 3 447.00 3 488.55

4 235.51 4. 4 785.97 4 725.62 4 777.87

9 200.74 9 827.50 8 917.85 9195.li

10 949.40 5. 11 375.94 10 914.82 10 908.73

772 TAB. 4 (forts.). SKATTEKRONORNAS FÖRDELNING A OLIKA SLAG AV

Fastighetsskattekronor

Taxeringsdistrikt

6. Vrena socken

7. Gnesta

municipalsamhälle

8. Kvillinge socken

9. Gnosjö socken

10. Agunnaryd8 socken

11. Kråksmåla socken

12. Gladhammars socken

13. Näs socken

14. Sturkö socken

15. Eslövs stad

jordbruksfastighet Olika skatteförslag Jordbruksvärde samt SkogsSumma tomt- och värde industrivärde

P A B C

225.52 281.90 338.28

17.96 26.94 26.94

392.16 243.48 308.84 365.22

P A B G

42.56 53.20 63.84

1.90 2.85 2.85

69.54 44.46 56.05 66.69

P A B C

1 549.72 1 937.15 2 324.58

154.32 231.48 231.48

2 787.54 1 704.04 2 168.63 2 556.06

P A B C

226.04 282.55 339.06

51.88 77.82 77.82

494.70 277.92 360.37 416.88

P A B C

649.24 811.55 973.86

136.74 205.li 205.li

1 384.08 785.98 1 016.66 1 178.97

P A B C

681.00 851.25 1 021.50

338.12 507.18 507.18

2 035.86 1 019.12 1 358.43 1 528.68

P A B O

756.60 945.75 1134.90

231.84 347.76 347.76

1 830.42 988.44 1 293.51 1 482.66

P A B C

195.88 244.85 293.82

6.86 10.29 10.29

314.40 202.74 255.14 304.il

P A B C

217.00 271.25 325.50

325.50 217.00 271.25 325.50

P A B C

224.88 281.10 337.32

337.32 224.88 281.10 337.32

Fastighet eller del därav som använts i ägarens rörelse eller yrke

773 FASTIGHETSVÄRDEN OCH NÄRINGSSKATTEVÄRDEN SAMT A INKOMST.

i

»

|

|

i

Näringsskattekronor avseende

avseende

M

fastighet Fastighet eller del därav somickc använts i ägarens rörelse eller yrke

Summa

samtliga fastigheter

jordbruksnäring

498.45 388.76 485.95 485.95

890.61 632.24 794.79 851.17

1 105.96 1 382.45 1 382.45

1 650.80 1 287.44 1 609.30 1 650.80

1720.34 1331.90 1 665.35 1 717.49

1 248.84 1 561.05 1 561.05

3 286.75 2 309.36 2 886.70 3 260.15

6 074.29 4 013.40 5 055.33 5 8I6.21

180.60 270.90

138.00 172.50 173.50

232.75 179.40 224.25 225.25

727.45 457.32 584.62 642.13

38.84 48.55 50.15

55.45 42.68 53.35 55.85

1439.53 828.66 1070.oi 1 234.82

112.64 140.80 150.30

430.25 260.08 325.10 430.25

2 466.il 1279.20 1683.53 1 958.93

144.00 180-00 180.00

1 527.15 815.92 1 019.90 1 519.65

3 357.57 1 804.36 2 313.41 3 002.31

7.72 9.65 9-65

10.05 8.04 10.05 10.05

324.45 210.78 265.19 314.16

87.24 109.05 109.05

130.75 102.08 127.60 128.35

456.25 319.08 398.85 453.85

4 567.96 5 709.95 5 709.95

7 950.05 6 273.28 7 841.60 7 950.05

8 287.37 6 498.16 8 122.70 8 287.37

216.60 270.75 270.75

•

annan näring

InkomstTillsammans skattekronor Summa

53.92 80.88

207.62 311.43

261.54 392.31

—

—

—

432.04 648.06

435.96 653.94

—

—

1 047.28 1 570.92

1 227.88 1 841.82

—

—

—

6.84 10.26

164.26 246.39

171.io 256.65

—

—

—

3.92 5.88

—

71.40 107.10

4.64 6.96

76.04 114.06

—

—

—

31.98 47.97

214.74 322.il

246.72 370.08

—

—

—

54.86 82.29

447.44 671.16

502.30 753.45

—

—

—

23.12 34.68

23.12 34.68

—

— — —

—

10.62 15.93

15.64 23.46

26.26 39.39

—

—

—

2 651.00 3 976.50

2 665.36 3 998.04

—

—

14.36 21.54

—

CO

d

H

3 699.oo 4 609.io 4 345.85 4 375.00

4 5 8 9 . 6 1 6. 5 502.88 5 532.95 5 226.17

1 0 684.58 11380.05 1 0 280.30 1 0 718.82

1 2 404.92 7. 1 3 147.91 1 2 599.59 1 2 436.31

2 3 017.97 27 016.60 2 4 541.80 25 174.26

2 9 092.26 8. 32 257.88 3 1 438.95 3 0 990.47

2 835.50 3 393.85 3 032.85 3181.80

3 562.95 9. 4 022.27 3 874.12 3 823.93

1 634.37 2 650.30 1 966.41 1961.20

3 073.90 10. 3 555.00 3 150.48 3196.02

2 222.10 2 737.00 2 270.53 2 345.33

4 688.21 1 1 . 4 262.92 4 324.14 4 304.26

4 888.95 5 791.80 5 419.10 5 443.10

8 246.52 12. 8 098.46 8 485.96 8 445.41

191.50 358.65 267.05 265.65

515.95 1 3 . 592.55 566.92 579.81

1 241.80 1 577.85 1497.40 1 515.15

1 698.05 14. 1923.19 1935.64 1969.00

6 8 742.90 7 7 081.35 69 447.80 7 2 606.80

7 7 030.27 1 5 . 8 6 244.87 8 1 568.54 8 0 894.17

774 TAB. 4 (forts.). SKATTEKRONORNAS FÖRDELNING A OLIKA SLAG AV

Fastighetsskattekronor

Taxeringsdistrikt

16. Mörarps socken

17. Hemmingsdynge socken

18. Rolfstorps socken

19. Lysekils stad

20. Mollösunds socken

21. Håbols socken

22. Roasjö socken

23. Kinna socken

24. Lidköpings stad

25. Hällums socken

Olika skatteförslag

P A B C

jordbruksfastighet Jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde

955.00 1 193.75 1 432.50

P A B C

919.96 1149.95 1 379.94

P A B C

745.64 932.05 1118.46

Skogsvärde

5 oo 7.50 7.50

13.06 19.59 19.59

annan

Summa

1 447.50 960.00 1 201.25

Fastighet eller del därav som använts i ägarens rörelse eller vrke

70.60 88.25 96.75

1 440.00 1 379.94 919.96 1 149.95 1 379.94 1157.64 758.70 951.64 1138.05

P A B C

12.80 16.00 16.00

12.oo 15.oo 15.00

1 288.84 1 611.05 2 236.05

P A B C

52.44 65.55 78.66

P A B C

517.36 646.70 776.04

152.60 228.90 228.90

1 233.84 669.96 875.60 1 004.94

P A B C

113.92 142.40 170.88

19.32 28.98 28.98

228.84 133.24 171.38 199.86

1.76 2.20 2.75

P A B C

609.04 761.30 913.56

18.10 27.15 27.15

967.86 627.14 788.45 940.71

783.16 978.95 1 068.40

P A B C

317.32 396.65 475.98

475.98 317.32 396.65 475.98

3 216.36 4 020.45 4 663.25

P A B C

332.92 416.15 499.38

78.66 52.44 65.55 78.66

0.24 0.36 0.36

500.10 333.16 416.51 499.74

5.76 7.20 7.20

13.oo 13.oo

775 FASTIGHETSVÄRDEN OCH NÄRINGSSKATTEVÄRDEN SAMT A INKOMST. 1

i

Näringsskattekronor avseende

avseende fastighet Fastighet eller del därav somicke använts i ägarens rörelse eller vrke

10 Summa

samtliga fastigheter

jordbruksnäring

annan näring

InkomstTillsammans skattekronor Summa

V K"

a H

405.20 317.36 396.70 405.20

1 852.70 1 277.36 1 597.95 1 845.20

109.94 164.91

164.16 246.24

274.10 411.15

4 371.60 5 398.60 4 502.80 4 719.90

6 224.30 1 6 . 6 950.06 6 511.90 6 565.10

1 467.74 984.76 1 230.95 1 460.94

88.54 132.81

11.26 16.89

99.80 149.70

65.oo

87.80 64.80 81.00 81.00

1 868.70 2 984.20 2 149.45 2 145.75

3 336.44 1 7 . 4 068.76 3 530.10 3 606.69

46.20 57.75 57.75

72.75 58.20 72.75 72.75

1 230.39 816.90 1 024.39 1 210.80

86.08 129.12

9.60 14.40

95.68 143.52

634.40 1 267.45 1 053.75 1 064.75

1 864.79 1 8 . 2 1 8 0 03 2 221.66 2 27555

2 999.03 3 748.85 3 748.85

5 983.70 4 287.92 5 359.90 5 984.90

5 983.70 4 287.92 5 359.90 5 984.90

1 866.06 2 799.09

1 866.06 2 799.09

35 881.13 38 755.95 34 990.26 38 424.50

4 1 864.83 1 9 . 4 4 909.93 4 3 149.25 4 2 409.40

241.60 302.oo 302.oo

309.20 247.36 309.20 309.20

387.86 299.80 374.75 387.86

—

12.78 19.17

12.78 19.17

769.40 987.25 928.55 946.85

1 157.26 2 0 . 1 299.83 1 322.47 1 334.71

3.80 4.75 4.75

17.75 14.20 17.75 17.75

1 251.59 684.16 893.35 1 022.69

19.32 28.98

11.46 17.19

30.78 46.17

1 046.28 1 638.30 1 330 20 1 315.56

2 297.87 2 1 . 2 3 5 3 24 2 269.72 2 338.25

1.28 1.60 1.60

3.75 3.04 3.80 4.35

232.59 136.28| 175.18! 204.21

4.18 6.27

—

4.18 6.27

152.40 200.75 168.95 167.88

384.99 2 2 . 341.21 350.40 372.09

642.76 803.45 803.45

1 871.85 1 4 2 5 92 1 782.40 1 871.85

2 839.71 2 053.oe! 2 570.85 2 812.56

47.04 70.56

1 401.58 2 102.37

1 448.62 2 172.93;

20 294.72 23 536.85 20 868.70 22 154.40

2 3 134.43 2 3 . 2 7 038.53 2 5 612.48 2 4 966.96

5 613.16 7 016.45 7 019.20

11 731.05 8 829.52 11 036.90 1 1 682.45

12 207.03 9 146.84 1 1 433.55 12 158.43

16.50 24.75

3 997.64 5 996.46

4 014.14 6 021.21

72 009.43 77 161.35 68 475.52 72 452.41

84 21646 2 4 . 9 0 3 2 2 33 8 5 930.28 8 4 610.84

6.oo 3.84 4.80

3.84 4.80

32.90 49.35

1.72 2.58

34-62 51.931

6.oo

6.oo

506.10 337.00 421.31 505.74

176.74 526.95 356.90 331.80

68284 2 5 . 898.57 830.14 887.54

246.76 308.45 308.45

52.00 65.00

—

776¶T A B . 4 (forts.). S K A T T E K R O N O R N A S F Ö R D E L N I N G A O L I K A SLAG AV

Fastighetsskattekronor

Taxeringsdistrikt

jordbruksfastighet Olika skatteFastighet förslag Jordbrukseller del därvärde samt Skogsav som antomt- och S u m m a vänts i ä) värde industrirens rörelse eller yrke

värde

26. Ramens socken

27. Ramundeboda socken

28. Längbro socken

29. Rämnas socken

30. Siljansnäs socken

31. Hamrånge socken

32. Multrå socken

33. Ed8ele socken

34. Håsjö socken

35. Åsele socken

P A B C

431.24 539.05 646.86

643.30 964.95 964.95

2 576.76 1 074.54 1 504.00 1 611.81

P A B C

93.56 116.95 140.34

404.44 606.66 606.66

1 353.66 498.00 723.61 747.00

P A B C

910.80 1138.50 1 366.20

33.62 50.43 50.43

1 467.06 944.42 1188.93 1 416.63

P A B C

764.44 955.55 1146.66

273.18 409.77 409.77

1 966.20 1 037.62 1 365.32 1 556.43

P A B C

1 396.68 1 745.85 2 095.02

318.60 477.90 477.90

3 050.82 1 715.28 2 223.75 2 572.92

P A B C

1 183.48 1 479.35 1 775.22

623.30 934.95 934.95

3 645.12 1 806.78 2 414.30 2 710.17

P A B C

515.40 644.25 773.10

158.30 237.45 237.45

1 248.00 673.70 881.70 1 010.55

P A B C

759.88 949.85 1139.82

388.88 583.32 583.32

2 306.46 1 148.76 1 533.17 1 723.14

P A B C

735.28 919.10 1 102.92

711.54 711.54

2 526.00 1 209.64 1 630.64 1 814.46

3 232.88

3 902.10 5 853.15 5 853.15

16 555.62 7 134.98 9 894.25 10 702.47

P A B

C

4 041.10 4 849.32

777¶FASTIGHETSVÄRDEN OCH NÄRINGSSKATTEVÄRDEN SAMT A INKOMST. !

»

9 Summa

samtliga fastigheter

avseende

12 11 10 Näringsskattekronor avseende

fastighet Fastighet eller del därav somtcfce använts i ägarens rörelse eller yrke

i

jordbruksnäring

annan näring

14¶InkomstTillsammans skattekronor Summa

i

.2 V oä

H

40.56 50.70 50.70

1 053.65 644.12 805.15 1 053.65

3 630.41 1 718.66 2 309.15 2 665.46

14.14 21.21

564.64 846.96

578.78 868.17

8 544.29 1 0 029.55 9 899.30 9 926.45

12 174.70 26. 12 326.99 13 076.62 12 591.91

195.76 244.70 244.70

1169.80 919.84 1149.80 1149.80

2 523.46 1 417.84 1 873.41 1 896.80

13.74 20.61

693.22 1 039.83

706.96 1 060.44

12 425.40 1 3 623.85 1 3 305.85 1 3 459.23

14 948.86 27. 15 748.65 16 239.70 15 356.03

1 153.72 1 442.15 1 442.15

3 418.40 2 645.88 3 307.35 3 407.40

4 885.46 3 590.30 4 496.28 4 824.03

103.56 155.34

648.86 973.29

752.42 1 128.63

29 845.76 3 2 510.60 3 0 980.35 31 271.oo

34 731.22 28. 36 853.32 36 605.26 36 095.03

198.92 248.65 259.15

1 248.40 624.08 780.10 1 239.40

3 214.60 1661.70 2 145.42 2 795.83

76.40 114.60

802.10 1 203.15

878.50 1 317.75

8 892.92 1 0 991.60 1 0 538.12 1 0 601.60

12 107.52 29. 13 531.80 14 001.29 13 397.43

66.00 82.50 82.50

142.00 104.08 130.10 135.50

3192.82 1 819.36 2 353.85 2 708.42

61.66 92.49

25.20 37.80

86.86 130.29

4 403.30 6 281.10 5138.40 5 116.04

7 596.12 30. 8 187.32 7 622.54 7 824.46

765.16 956.45 956.45

2 109.35 1 671.52 2 089.40 2 098.85

5 754.47 3 478.30 4 503.70 4 809.02

62.94 94.41

85.64 128.46

148.58 222.87

1 0 902.53 15125.70 1 3 366.67 1 3 291.03

16 657.oo 31. 18 752.58 18 093.24 18100.05

30.44 38.05 38.05

38.05 30.44 38.05 38.05

1286.05 704.14 919.75 1 048.60

45.24 67.86

1.00 1.50

46.24 69.36

1622.68 2 325.40 2149.45 2143.75

2 908.73 32. 3 075.78 3138.56 3192.35

35.32 44.15 44.15

1 816.65 1 453.32 1 816.65 1 816.65

4123.li 2 602.08 3 349.82 3 539.79

40.52 60.78

273.58 410.37

314.io 471.15

3 706.85 5 399.70 4 645.65 4 604.38

7 829.96 33. 8 315.88 8 466.62 8 144.17

133.12 166.40 166.40

205.65 161.84 202.30 205.65

2 731.65 1 371.48 1 832.94 2 020.il

41.28 61.92

125.30 187.95

166.58 249.87

4 356.54 5 744.10 4 819.40 4 837.22

7 088.19 34. 7 282.16 6 902.21 6 857.33

247.52 309.40 309.40

502.00 372,64 465.80 480.50

1 7 057.62 7 507.62 1 0 360.05 1 1 182.97

140.34 210.51

164.74 247.il

305.08 457.62

24142.96 3 8 937.40 3 0 005.75 29 712.98

41 200.58 35. 46 750.10 40 823.42 40 895.95

778 TAB. 4 (forts.). SKATTEKRONORNAS FÖRDELNING A OLIKA SLAG AV 2

|

6 Fastighetsskattekronor

Taxeringsdistrikt

Tillsammans

Olika skatteförslag

jordbruksfastighet

annan Fastighet eller del därav som använts i ägarens rörelse eller vrke

Jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde

Skogsvärde

P A B C

20 072.12 2 5 090.15 30108.18

8 452.24 12 678.36 12 678.36

5 5 464.90 2 8 524.36 3 7 768.51 4 2 786.54

30 018.92 37 523.65 40842.15

P A B C

74.00 92.50 111.00

1.00 1.50 1.50

114.00 75.00 94.00 112.50

14 701.80 18 377.25 1 8 377.25

P A B 0

785.28 981.60 1 177.92

25.26 37.89 37.89

1 253.70 810.54 1 019.49 1 215.81

6 487.84 8 109.80 9 527.55

P A B C

19 212.84 2 4 016.05 28 819.26

8 425.98 12 638.97 12 638.97

5 4 097.20 27 638.82 36 655.02 4 1 458.23

8 829.28 11 036.60 12 937.35

Summa

Därav: Stockholms

övriga

stad

städer

Landskommuner

(del a v )

779 FASTIGHETSVÄRDEN OCH NÄRINGSSKATTEVÄRDEN SAMT A INKOMST. 7

u

fastighet

Inkomstskattekronor Tillsammans

samtliga fastigheter

jordbruksnäring

186 980.35 116 738.76 146 757.68 145 923.45 183 447.10 145 950.00 186 792.15

242 445.25 175 282.04 221 215.61 229 578.69

1 501.96 115 020.48 116 522.44 2 252.94 172 530.72 174 783.66

1 5 9 1 509.04 1 755 116.20 1 565 148.42 1 655 494.90

1 833 954.29 2 046 920.68 1 961147.69 1 885 073.59

137 100.45 94 978.56 109 680.36 118 723.20 137 100.45 118 723.20 137 100.45

137 214.45 109;755.36 137 194.45 137 212.95

98 731.46 98 731.46 148 097.19 148 097.19

1 214 245.20 1 311 476.95 1170 040.46 1 248 486.65

1 351459.65 1 519 963.77 1 4 5 5 332.10 1 3 8 5 699.60

15 292.56 19 115.70 19 118.45