Fattigvården bland lapparna 2,utredning.
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR
1924:59
SOCIALDEPARTEMENT!: T
FATTIGVÅRDEN BLAND LAPPARNA U T R E I) N I N G VÄ
Chefen
för
VE11KS T Ä LLD
i: P P D R A G A V
Kungl.
Socialdepartementet
JLY D E L N I N G
II
L A P P A R N A S BESKATTNING
S T O C K H O L M 1 9
2 4
Statens offentliga utredningar 1924 K r o n o l o g i s k
i n g å e n d e ordnandet av statens kommersiella Informationsverksamhet. Promemoria, avgiyen av chefen för utrikesdepartementets speciella handelsavdelning. Marcus. 28 s. r . Det svenska lantbrukets produktionskostnader, ii. Bokföringsåren 1020—10-21 och 1921—1922. Av T,. Namnoson. Meddelande från Kungl. Luntbruksstyrelsen nr. 247 (nr 6 1023). Svanbäck. [G), 107 s. .lo. Kungl. Elektrifleringskommitténs meddelanden. 12. U t redning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Kopparbergs län. Beckman. -17 s. 2 kart. .lo. Supplement nr 2 till Sverges familjonamn 1020. S t a l . llepr.-anst. lo s. J u . Betänkande med utredning och förslag angående d e t fris och frivilliga folkbildningsarbetet: Eklund, vij, 208 s. K. Utredning rörande ny v a t t e n v ä g mellan Östersjön och Vänern, Göta kanal, j ä m t e b i h a n g , innefattande preliminär utredning rörande vattenväg mellan Hjälmaren och Vänern, Svea kanal. Meddelande 1'ran Kungl. Kanalkommissioncn. Nr i. Hseggströin. 17." s. 3 k a r t . K. Betänkande och förslag angående läroverks- och lantisbibliotek. Uppsala, Almqvist & Wiksell. x j , o n s. K. Kungl. Elektrificringskoramitténs meddelanden. 13. U t redning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Västmanlands län. Beckman, 30 s. 2 kart. J o . Kungl. Elektrilieringskommitténs meddelanden. 1-1. U t redning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Värmlands län. Beckman. 52 s. 2 kart. J o . Kungl. Elektrifieringskominittcns meddelanden. 11. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Blekinge län. Beckman. 32 s. 2 k a r t . J o . Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 15. U t redning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom J ä m t l a n d s län. Beckman. 82 s. 2 kart. J o . Kung]. Elektrifieringskomraitténs meddelanden. 18. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Gotlands län. Beckman. 10 s. 1 k a r t a . J o . Förslag till lönereglering för befattningshavare vid rikets allmänna läroverk samt vid folk- och småskolor m. 11. läroanstalter. Tullberg. 418 s. K. Iakttagelser rörande socialiseringen i Österrike l o i s 1922. Av Nils Xurlebv. Tiden, v i j , 111 s. F l . Det svenska tobaksmonopolet, lin undersökning av dess verksamhet 1 Hl .V--1022. Av M. Marcus. Tiden, v i j , 106 s. VI. Betänkande med förslag till gravlag. Norstedt. -400 s. J u . Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 10. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Västernorrlands län. Beckman. 77 s. 2 k a r t .
Jo.
Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 0. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Hallands län. Beckman. 14G s. 3 k a r t . J o . Anvisningar rörande vägväsendet och antomobiltrofiken. Blom. 24 s. K. Skeppstjänstkommittcrades betänkande. 8. förslag till lag om särskild pensionsförsäkring av sjöfolk. Marcus. 1 tab.-bil. I I . Fastighctsrogisterkominissionens meddelanden. 13. Sammandrag av inkomna yttranden över fastighetsregisterkom missionens förslag <ien 25 augusti 1923 angående tillsynen ä fastighetsregistreringen m . ni. Palmqnist. 79 s. J u . Statens j ä r n v ä g a r . Kortfattad översikt av deras tillkomst, ekonomi och organisation. Av M. Marcus. Tiden. vij, 149 s. F l . Handledning vid utarbetandet tiv b r a n d o r d n i n g a r för landskommuner. Marcns. 10 s. K. K. skolöverstyrelsens utlåtande över skolkommissioncns betänkanden i — 5 . Xorstedt. 34G s. E .
Fdrtsättning
f ö r t e c k n i n g
25. Normalbestunimelser för leverans och provning av c e m e n t (cementbestämmelser) samt för byggnadsverk av betong och a r m e r a d betong (betongbestämmelser). Xorstedt. •12 -. K . 26 27. Betänkande med förslag till ett systematiskt utfor» -venska allmogeknltnren. 1. H u v u d b e t ä n k a n d e och forsla-, vij, 156 s. 1 pat.-tali. 2. AllEorskningen i Sverige och dess nordiska g r a n n l ä n d e r . iv, 204 s. V. Petterson. E . .'.8. K u n g l . Klektrilicringskommitténs meddelanden. 10. U t r e d n i n g beträffande planmässig elektrifiering av landsen inom Norrbottens län. Beckman. 21 s. 2 k a r t .
Jo.
JO. K u n g l . Elektrifieringskommitténs meddelanden. 2,0. U t r e d n i n g beträffande planmässig elektrifiering av landsbyg len inom Västerbottens län. Beckman. 20 s. 2 kort. Jo. JO. S t a t e n s j ä r n v ä g a r som allmänt affärsverk. Tiden. -111 s. FL 11. U t r e d n i n g rörande kungl. teaterns ekonomi och konstnärliga verksamhet. Xorstedt. (2), 68, 27 s. E. 12. Malmkommissionens slutbetänkande. Utredning angående n y t t i g g ö r a n d e t av statens norrländska malmfyndigheter. Beckman. 846 s. o bil. I I . ;:;. M.ilmtillgängen i Norrbottens l ä n . Utredning, ingående i m a l m k o m m i s s i o n e n s betänkande den 31 mars 1023. Av E d w . S. Berglund. Beckman. (28), 128 s. 6 bil. I I . 14. T u l l - o c h t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar och betänkandet). 20. Ljusindustrien s a m t tillverkningen av glycerin -Urskild hänsyn till förhållandena före världskriget. Av .1. L u b l i n . Tullberg, i v , 110 s. F i . 15. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s utredning.ir och betänkanden. 2 7 . Ylleindustriens produktionsförhållanden. Av K.-t;. Högström. Marcns. i v , 110 s. F i . 110. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar och b e t ä n k a n den. 2S. Den svenska tegelindustriens utveckling 1881— 1913 m e d särskild hänsyn till dess ställning åren närm a s t före världskriget. Av 11. Ohlin. Marcus, i v, 7 9 s. Fi. 17 38. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar och bet ä n k a n d e n . 30. Betänkande angående tullsystemets verkn i n g a r i Sverige före världskriget. Marcus. Del. 1. x i x , 3G5 s. l & l 2. 35-1 s. F i . 10. Sverigss vattenkrafttillgångar och vattenkraftprodnktion. Av S. Lilbeck. Tiden. 15 p l . , viij, 3-iJ s. F i . 0. Till frågan om ny jorddelningslagstiftt.ing. 1'almquist. "08 s. J u . 1. U t r e d n i n g med förslog till lag om IarlingaväSendet i vissft y r k e n . Norstedt. 104 s. E . 2. F ö r b r u k n i n g av virke till husbehov på Värmlands läns l a n d s b y g d . Norstedt. 70 s. J o . 8. Domänsfcyrelsens u t l å t a n d e den 28 maj 102-1 med förslag till kolonisation a kronoparker i Norrland och Oahirna. Tullberg. 76 s. J o . 4. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 17. U t redning beträffande planmässig elektrifiering n\ bygden inom Jönköpings län. Beckman. .04 s. 2 k a r t . Jo. 5. Kommunal affärsverksamhet i de svenska städerna. Av II. Lindholm och G. Bergqyist. Tiden, v i j , 332 s. F i . ti. Ingenjör \ . Kkwalls utredningar. 1. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av Landsbygden inom Östergötlands län. Beckman. 38 s. 2 kart. J o . 7. I n g e n j ö r N . Kkwalls u t r e d n i n g a r . 4. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden i n o m Kronobergs län. Beckman. 24 s. 2 kort. J o . 8. K u n g l . Elektrifieringskommitténs meddelanden. 22. Fört e c k n i n g över elektriska kraftanläggningar i Sverige å r 1923. Beckman. 125 s. 1 väggkarta 1 särskild bilaga. Jo. 0. Ingenjör N . Ekwalls utredningar. 3. "Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden i n o m Kalmar l ä n . Beckman. 32 s. 2 kart. J o . 0. Kungl. Klektririeringskommitténs meddelanden. 7. U t r e d n i n g beträffande planmässig elektrifiering av l a n d s -
å omslagets tredje sida.
STATENS
OFFENTLIGA
UTREDNINGAR
1924:59
SOCIALDEPARTEMENTET
vt'
•
FATTIGVÅRDEN BLAND
LAPPARNA
UTREDNING
VERKSTÄLLD
PÅ U P P D R A G
Chefen för Kungl.
AV
Socialdepartementet
Avdelning
LAPPARNAS
II
BES K A TTNING
STOCKHOLM 1924 KUNGL. BOKTRYCKERIET.
P . A. NORSTEDT & SÖNER
243703 V*J
Denna undersökning utgör
andra avdelningen
av den
utav undertecknad på uppdrag av chefen för Kungl. Socialdepartementet verkställda utredningen rörande ordnandet av fattigvården bland lapparna i riket, enligt min skrivelse till honom av denna dag. Stockholm den 25 septemper 1924.
Johan Widén.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Kap. I .
Lapparnas skattskyldighet intill närvarande tid
Sambandet mellan frågan om ordnande av lapparnas fattigvård och deras beskattning. — Lapparnas skattskyldighet i äldre tider; birkarlarna. — Karl IX:s förordnanden ang. lapparnas skattskyldighet. — Kungl. brevet ang. lappskatten den 8 juli 1695 och lappfogdeinstruktionen av s. d. — Lappfogdeinstruktionen den 5 augusti 1780. — Lappskattens natur och förhållande till lappskattelanden. — Lappskattens belopp och uppbärande. — Lappskatten i Jämtlands län upphäves. — Skattskyldighet till prästerskapet. — Lapparnas skjutsskyldighet; »nästen>. — Frihet från mantalspenningar. — Frihet från allmänna sjukvårdsavgiften. — Lappallmogens bevillningsfrihet. — Lapparnas kommunala skattskyldighet. — Förslag om lapparnas kommunala beskattning utan införande av bevillning. — Framställning om avskrivning av lappskatten. Kap. II.
Förslag om o r d n a n d e av lapparnas beskattning
Uttalanden av lapparna ang. deras skattskyldighet. — Skäl för upptagande i detta sammanhang av lapparnas beskattningsfråga. — Beskattningsfrågan ur principiell synpunkt. — Lappskattens borttagande. — Skattskyldighetens förhållande till dispositionsrätten över lappskattelanden. — Statsbeskattningen anordnas som inkomst- och förmögenhetsskatt samt bevillning. — Olika förfaringssätt för taxeringen. — Erforderliga ändringar i inkomstskatteförordningen och bevillningsförordningen m. m. — Frihet från beskattning av visst mindretal renar? — Uppskattning av förmögenhet i renegendom. — Beskattningsorten. — Taxeringsförfarandet; självdeklaration. — Hemställanden ang. statsbeskattningen. — Den kommunala beskattningen. — Lapparnas frihet från avgifter till skolväsendet. — Avgifter till kyrkliga behov. — Landstingsskatt. — Hemställanden ang. kommunalbeskattningen. — Exempel på beräkning av skatt enligt förestående förslag. — Deltagande i vissa andra allmänna avgifter. — Avgifter till prästerskapets avlöning. — Frihet från vägskatt. — Frihet från mantalspenningar och allmänna sjukvårdsavgiften.
KAP. I. L a p p a r n a s s k a t t s k y l d i g h e t intill n ä r v a r a n d e tid. Under den utredning som ägt rum angående ordnandet av fattigvården bland Sambandet lapparna i riket har allt bestämdare krav blivit resta på att, för så vitt kom- vnellan fråmunerna skulle belastas med denna fattigvård, den lapparna enligt gällande ^^andc av bestämmelser tillkommande friheten från skattskyldighet till kommunen för lapparnas inkomst av sin renskötsel måtte upphöra. I sammanhang härmed har ock fattigvård ifrågasatts, att jämväl inkomst- och förmögenhetsskatt till staten samt bevill- °fl deriiS ning för berörda slag av näring, varifrån lapparna nu äro fria, borde av dem nina utgöras. Den lapparna hittills lagligen tillkommande undantagsställningen i avseende å skattskyldighet till stat och kommun skulle alltså bortfalla. I den mån som utredningen av lapparnas fattigvårdsfråga resulterat i förslag därom, att kommunerna i lappmarken och i de trakter av Jämtlands län, som omfatta de s. k. renbetesfjällen, skulle hava att ansvara för fattigvården åt de inom kommunen bosatta lapparna, har alltså en utredning av lapparnas beskattningsfråga i sammanhang med fattigvårdsfrågan framstått såsom påkallad. En dylik utredning är emellertid, såsom i nästa kapitel närmare kommer att beröras, aktuell även ur andra synpunkter. Skattskyldighet till staten har av ålder ålegat lapparna. I äldsta tider utgick Lapparnas skatten av lapparna liksom skatterna i allmänhet i naturapersedlar, mestadels skattsky li skinn av pälsbärande djur, såsom mård och ekorre (gråverk). Skatten uttogs (adre tidergenom de s. k. birkarlarna, handelsmän, som privilegierats att driva köpenskap birkarlarmed lapparna och i sammanhang därmed uppburo skatten av dem. Till kronan nainbetalade dessa skatten med ett visst fastställt belopp, vilket de hade att uttaga av lapparna bäst de kunde. De voro således i förhållande till kronan ett slags skatteentreprenörer. Då det naturligtvis var omöjligt att kontrollera, huru mycket de å sin sida uttogo av lapparna, är det sannolikt att detta skedde i ganska drygt mått. Det klagades ock över att de foro hårt fram mot lapparna, ej blott beträffande skatteindrivningen utan även i andra avseenden. Från Karl IX:s tid vidtager en annan och bestämdare ordning med avseende Karl IX:s på lapparnas skattskyldighet. Han bröt birkarlarnas välde i lappmarkerna och förordnanförordnade om lappskattens uppbärande genom kronans fogdar, något som lagarnas dock redan tidigare ägt rum 1 . I en instruktion (»Tänkesedel») av den 3 de- skattskyl1
Enligt en uppgift i G. v. Diibens »Om Lappland och Lapparne», Sthlm 1873, skulle birkarlarnas befattning med skattenppbörden upphört år 1553, till stöd för vilken uppgift han åberopar ett brev av 1593 från kyrkoherden Andreas Nicolai. Enligt fogderäkenskaper från 1550-talet (1553 och 1555), cit. av Ake Holmbäck: >Om lappskattelandsinstitntet och dess historiska utveckling», Uppsala 1922, synas fogdarna då haft befattning med uppbörden av lappskatten, som angives till visst belopp, olika för fjällapp och granlapp (skogslapp). En kronans lappfogde finnes för övrigt nämnd redan 1424.
dig het.
(i
cember 1603 för fogdarna i Piteå och Luleå lappmark, anbefaller han dem., bland annat, att uppbära skatten av lapparna »efter den ordning vi där uppå gjort have» samt meddelar dem förhållningsorder om lämnande av erforderligt skydd mot birkarlarnas »vederstyggliga leverne». Uti en »undervisning» om lappskattens utgörande i november 1605 förordnas, att skatten, som förut för en skattegill fjällapp utgjort 2 mårdskinn, skall dädanefter utgöra 2 oxrenar eller 3 vajor eller 8 lispund gäddor; att varje sjölapp, som förut skattat både till Sverige, Danmark och Ryssland med 3 daler, skall därefter utgöra till Sverige »4 våger rockor eller bärnfisk, det är 8 lispund», men de som förut skattat både till Sverige och Danmark, »2 våger rockor eller bärnfisk, det är 4 lispund». Birkarlarna, som endast tillätos att köpslaga vid de bestämda marknadsplatserna, skulle där giva vart tionde skinn och vart tionde lispund torrfisk »uti tull», »samt ock andra persedlar, som där förefalla kunna». De som hade renar skulle giva var tionde ren, vilket ock gällde lapparna. I en lappfogdeinstruktion av den 11 september 1607, vari förordnas om bestämmande av marknadsplatserna, medgives visserligen birkarlarna att komma till dessa med deras köpenskap, »dock icke förr än fogden först haver haft fjorton dagars tid att uppbära vår skatt och uppköpa de skinnvaror som Vi behove-». Föreskriften om utgivande av viss skatt för denna rättighet upprepas och fullständigas, liksom även bestämmelsen att de som hava renar skulle lämna var tionde ren; »och den», heter det, »skall vår fogde strax uppbära». Än vidare skulle fogden hava uppsikt på, huru många renar »slås», och skulle till kronan givas var tionde hud, »som de slå av renarna». Som skattegill lapp räknades enligt den förut nämnda undervisningen varje lapp, när han var sjutton år gammal och däröver, »antingen han bor uti fjällen eller vid sjösidan». Bestämmelserna om lapparnas skattskyldighet äro emellertid icke meddelade för samtliga lappmarker som en helhet, utan för vissa lappmarker eller fogdar. Skatten synes därför varit olika inom olika lappmarker, liksom den ock varit olika för skogslappar, fjällappar och sjölappar. Den utgick ock under flera olika titlar; 1695 års nedan omförmälta brev nämner »ordinarie ränta», som väl motsvarar den i 1605 års instruktion under 2 :a och 3:e punkterna omnämnda skatten av fjäll- och sjölappar, »tionde», »haxepalka» ( = tullpenningar), »tionderenar» och »lagmansränta». Tid efter annan har ock skatten förändrats både i fråga om persedlar och belopp. Här kan emellertid icke vara behövligt att följa dess växlingar före år 1695, då en ny ordning i detta avseende kom till stånd. Kungl. Ett försök att bringa större enhet och precision i lappskatteförhållandena gjorbrevet ang. des på 1680-talet av landshövdingen i Västerbotten Gotthard Strick, som verktojPP*katten fällde en förhöjning och på samma gång omläggning av lappskatten, enligt vil1695 och k e n skatten skulle beräknas efter det antal renar som varje lapp innehade. Den lappfogde- sålunda bestämda skatten fanns emellertid för hög och föranledde klagomål. I instruhio- anledning av dessa verkställdes en undersökning genom dåvarande landshövdingen av s, d. g e n j Västerbotten greve Gustav Douglas och lagmannen Jakob Bure; och på grund av denna utfärdades genom Kungl. brevet den 8 juli 1695 nya bestämmelser i ämnet. Enligt dessa skulle samtliga de ovanberörda skattetitlarna vid skattläggningen sammanföras till en enda summa i reda penningar, vilken skulle påläggas varje by; och försäkrades däremot, att lapoarna »intet vidare skola bliva graverade, som ock att det manskap, som hädanefter i lappmarkerna kan tillväxa, eller ock eljest begiva sig dit från de norska och ryska lappmarker, icke skall göra någon särdeles skatt till Oss och vår krona, utan allenast hjälpa byn i dess antagna summa». Vidare förordnades att i stället för de förut utgående tionderenarna och tiondefisken, som tillförne varit utgivna efter renarnas antal eller »fiskeriet», »men sedermera är kommen på mantalen», skulle
7 »något litet läggas uppå var person, som ungefär kan svara emot det som tionderenarna och tiondefisken uppå hela lappmarken belöper». Dessutom meddelades bestämmelser om lapparnas skjutsningsbesvär för att förekomma att de härmed skulle alltför mycket betungas. Slutligen föreskrevs ock om ordnande uv lapparnas skyldighet att deltaga i de prästerskapet tillkommande rättigheter och pastoralier, i vilket hänseende landshövdingen och superintendenten i Härnösand hade att inkomma med förslag till Kungl. Maj:t. Föreskrifterna i detta nådiga brev fullständigades genom den samma dag utfärdade lappfogdeinstruktionen, eller »instruktion och reglemente, varefter lappfogdarna vid skattens uppbärande av lappallmogen sig underdånigst skola hava att reglera och rätta». Här upprepas, att var lappby skulle skattläggas för en viss summa i ett för allt. På det icke genom lapparnas flyttande från den ena bjm till den andra byarna måtte försvagas i skatteförmåga förordnades, att varje lapp skulle utgöra sin skatt i den by, varest han en gång blivit skriven, för vilket ändamål lappfogdarna hade att korrespondera med varandra, så att de som flyttat kunde hämtas igen till den byn, där de skrivits och borde utgöra sin skatt. Den skatt, varmed en by en gång blivit belagd, finge icke förminskas; fördenskull skulle byamännen gemensamt svara för skatten, så att, om någon blev oförmögen att betala skatten, de andra fingo svara därför till dess någon annan kunde skaffas, som svarade för skatten i stället för den oförmögne. Skattens fördelning mellan byamännen skulle verkställas av länsmannen tillika med i de större byarna 4, i de mindre 2 beskedliga lappar, helst tolvmän. Dessa skulle vid dödsfall, inflyttningar eller oförmåga jämka skatten efter vars och ens villkor och förmögenhet. Om överenskommelse på detta sätt ej kunde uppnås, skulle det åligga »justitiarien» och lappfogden att pröva saken och lämpa skatten efter vad som prövades skäligt. Vidare meddelades även i instruktionen bestämmelser till förhindrande av att lappallmogen alltför mycket betungades med skjuts för tjänstemännen. _ Dessa föreskrifter upprepas i huvudsak i larjpfogdeinstruktionen eller instruk- Lappfogdetionen för »kronofogdarna» i lappmarken av den 5 augusti 1760. Där säges, att instruktioden 5 fogden vid uppbörden har att rätta sig efter den jordebok, »som nu är eller fram- nen . a tl deles genom landshövdingens föranstaltande kan fastställd varda». Föreskrif^^ ten om byns gemensamma ansvarighet för lappskatten inskärpes, och bestämmelserna om skattens fördelning mellan byamännen preciseras så, att detta skall ske genom länsmannen och två nämndemän. För att förekomma skattens minskning föreskrives, bland annat, att om någon skattelappman för arv, giftermål eller andra skäliga orsaker ville flytta till annat land, skulle han giva det tingsrätten och kronofogden till känna, som däröver hade att höra allmogen i byalaget; hade han då någon annan i sitt ställe, »som kan svara för dess innehavda land och skatt», skulle flyttningen tillåtas. Den som flyttade annorlunda och utan tillstånd skulle återhämtas och därjämte straffas. Med upprepande i huvudsak av en redan i förra lappfogdeinstruktionen meddelad föreskrift, ålägges kronofogden tillse, att icke flera i någon by sig inträngde än lägenhet för dem funnes; och borde cle, »som ånyo tillkomma och för byn icke nödiga äro», förvisas till en annan by, varest gåves bättre utrymme. När något lappland blev anslaget till nybyggen, så att det ej vidare kunde av lappbefolkningen nyttjas till rendjursbete, fisk- och djurfång, borde den i jordeboken påförda skatten för detta land avdragas från byns skattesumma; dock, tillägges det, borde ingen lappman drivas från »renbetet på mosshedar och berg, som endast för dess renar men icke för nybyggares kreatur tjänliga äro». Även i denna instruktion är tal om ämbetsskjutsen. vilken vad kronofogden angår nu alldeles upphäves; och tillägges honom i stället en penningersättning av 6 öre silvermynt av vart hushåll, så av lappallmogen som nybyggare.
8 LappskatHär är icke anledning att ingå på, i vad förhållande lapparnas ovan bestämtens natur d a skattskyldighet ställdes till deras rätt att innehava samt för sin närings °Clanl Ull bedrivande disponera vissa jordområden, de s. k. lappskattelanden eller, som de lappskatte- i Jämtlands län kallas, lappskattef jällen, rörande vilket ämne en särskild utredlanden. ning föreligger1. Här må blott ur sagda utredning anmärkas, att vid den skattläggning, som ägde rum efter 1695 års brev, innehavet av lappskatteland i huvudsaklig mån lagts till grund, ett samband mellan skatten och jordinnehavet som dock icke fått sitt uttryck i själva författningarna, enligt vilka skattläggningen skedde byavis. Vad angick Jämtland och Härjedalen synes skatten varit på det närmaste förbunden med innehavet av skattefjällen. I varje fall har lappskatten haft naturen av en grundskatt, om den än icke varit att fullt likställa med de på jorden vilande grandskatterna i övrigt. Den intogs i kronans från och med år 1695 upprättade jordeböcker och finnes, vad Norrbottens och Västerbottens län angår, än i dag där upptagen under rubriken »kronolägenheter under enskild disposition» såsom ränta påförd för särskilda lappskatteland. Vad angår Jämtland och Härjedalen, varest, såsom nedan närmare beröres, denna skatt numera upphört, voro lappskattef jällen under ovannämnda rubrik upptagna i kronans jordebok och skatten förd såsom en av dessa utgående ränta. Lappskat- _ Efter år 1695 har lappskatten vad angår Norrbottens och Västerbottens län och uv°pP l c k e u n d e r £ å t t n å ^ r a konstitutiva förändringar. Enär denna skatt icke kunde bärande. a n s e s s å s o m grundskatt i egentlig mening, blev den jämlikt bestämmelsen i KungL kungörelsen den 5 juni 1885 och lagen den 2 december 1892 undantagen från den genom sagda författningar bestämda nedsättning och avskrivning av grundskatterna. För vissa lappskatteland har emellertid skatten under tidernas lopp upphört, därigenom att dessa land enligt meddelade beslut avförts ur jordeboken. År 1695 utgjorde lappskatten för sagda läns samtliga lappmarker 1,629 Va daler2. För närvarande uppgår den inom Norrbottens län till ett sammanlagt belopp av 501 kronor 57 öre. I Västerbottens län utgör den tillhopa 133 kronor 3 öre, varav dock 3 kronor 54 öre för tvenne lappskatteland i M.alå socken alltsedan grundskatterna i allmänhet avskrevos icke vidare debiterats och uppburits. Beträffande debiteringen och uppbörden av lappskatten gälla formellt ännu bestämmelserna i 1760 års lapnfogdeinstruktion, enligt vilken den enligt jordeboken respektive lappbyar påförda skatten skulle fördelas av länsmannen med två nämndemän och därom givas kronofogden besked till rättelse vid uppbörden. Dessa bestämmelser kunna numera icke tillämpas. Länsmännen, varmed från början torde avsetts de vid lappbyarna anställda byalänsmännen, finnas numera icke, och nämndemännens medverkan vid skattefördelningen inom lappbyn tages ej i anspråk. I stället ha andra metoder för skatteuppbörden kommit till användning. Inom Norrbottens län debiteras lappskatten i en post för varje lappskatteland att betalas av vederbörande byordningsman, som sedan fördelar skatten bland renägande lappar i vederbörande lappby och uttager den av dem. Vad angår Jukkasjärvi och Karesuando socknar har, enligt upplysning av lappfogden, tagits den genvägen, att lappskatten debiteras lappallmogen därstädes »genom lappfogden», som inbetalar beloppet och därefter uttager det i Jukkasjärvi genom vederbörande lappordningsmän och i Karesuando genom kommunalnämnden av de kommunalskattemedel, som lapparna där inbetalt3. Inom Västerbottens län har på senaste tiden, för undvikande av de olägenheter, som voro förbundna med den obetydliga lappskattens debitering och uttagande 1 Den förut cit. av Åke Holmbäck verkställda utredningen »Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling:». 2 Enligt uppgift i Gr. v. Dtiben anf. arbete sid. 425. 3 Om lapparnas utgörande av kommunalutskylder i Karesuando se nedan sid. 16.
9 hos ett stort antal skattdragande, följts det tillvägagångssättet, att skatten enligt föreskrift från länsstyrelsen av häradsskrivarna påförts de olika lappbyarna, varefter det överlämnats åt byamännen att själva fördela den sig emellan. Eör att legalisera detta förfarande, som ansågs ej överensstämma med gällande föreskrifter, har länsstyrelsen, enligt vad den meddelat, vidtagit åtgärder, som slutligen föranlett till här nedan omförmälta framställning om lappskattens fullständiga avskaffande. Va dl angår Jämtlands län blevo i samband med avvittringen därstädes lappskattefjällen eller, som de dåmera benämndes, renbetesfjällen avsatta för lapparnas behov. Genom särskilda utslag under åren 1846—1856 fastställde Konungens befallningshavande för varje renbetesfjäll ränta, beräknad för fiske och bete, beträffande vissa bland dem endast för bete. Dessa räntor utgjorde enligt 1881 års jordebok tillhopa 204 kronor 73 öre. Efter räntornas fastställande upplätos renbetesfjällen genom inrymningsbrev åt åbor bland lappbefolkningen, vilka mot räntans erläggande tillförsäkrades att å fjällen idka renskötsel samt fiske i där befintliga sjöar och vattendrag. Även dessa räntor undantogos enligt meddelade bestämmelser från den allmänna nedsättningen och avskrivningen av grundskatterna. Då i enlighet med lagen angående de svenska lapparnas rätt till renbete i Lappskatten bverige den 4 juni 1886 de forna lappskattefjällen skulle disponeras för gemen- * Jämtlands samt nyttjande av de lappbyar, på vilka de skulle indelas, ansågos de förut med- lä™uPPS delade mrymnmgsbreven för enskilda lappar hava till sin verkan förfallit och ' förklarades genom allmän kungörelse av Konungens befallningshavande hava upphört att gälla. Sedan därpå indelningen i lappbyar blivit verkställd, hemställde Konungens befallningshavande i skrivelse till kammarkollegium 'den 8 juli 1890, att renbetesfjällens räntor, vilka icke längre kunde av de forna inrymnmgshavarna uttagas och vilka lapparna i de nyindelade byarna icke ville betala, måtte avskrivas. Kollegium hänvisade Konungens befallningshavande att genom utslag, som underställdes kollegii prövning, avgöra saken. Sedan de särskilda lappbyarna och kvarlevande åbor lämnats tillfälle att yttra sig, förordnade Konungens befallningshavande genom utslag den 6 december 1893 att samtliga renbetesfjällen påförda räntor skulle upphöra att utgå samt ur kronans jordebok och räkenskaper avskrivas. Detta utslag fastställdes av kammarkollegium genom utslag den 13 november 1894; och av åtskilliga lappar däröver anförda besvär blevo genom Kungl. Maj:ts beslut den 3 maj 1895 på formell grund icke upptagna till prövning. Härigenom har alltså lappskatten eller lappräntan i vad angår Jämtlands län bortfallit. Även annan skattskyldighet har ålegat lapparna. Av 1695 års brev kan slu- Skattskyltas, att lapparna av gammalt, d. v. s. alltsedan de första församlingarna i lapp- dighet till marken kommo till stånd, utgjort löningsrättigheter till prästerskapet. Det är Prästerska et förut omnämnt, hurusom genom nämnda brev landshövdingen i Västerbotten P och superintendenten i Härnösand fingo befallning att inkomma med förslag, huru denna skattskyldighet skulle ordnas. Anledningen till detta uppdrag angives vara, att prästerskapets i lappmarkerna rättigheter uppburos mycket olika, varjämte framhålles, »att det reglemente, som i detta mål här neder på landet är vordet avfattat 1 , intet lärer kunna lämpas till lappmarkerna». Sedan de nämnda myndigheterna enat sig om ett förslag och framlagt det för Kungl. Maj:t, blev detta stadfäst genom Kungl. Majrfcs resolution den 15 januari 1696. Enligt detta reglemente skulle pastor årligen av en skattelapp åtnjuta: 1 :o uti tionde två par lapphandskar eller 1j, lispund gäddor; 2:o uti »påskmål» ett grå1
Härmed åsyftas tydligen Kungl. förordningen den 8 februari 1681.
I—24370.1. Betänkande
ang. lapparna.
TI.
10 skinn av var person, som går till Herrans nattvard; 3:o uti julkust och »näst 1 om marknadstiden» ett lispund kött eller fisk och en ost om en marks vikt efter var trettionde vaja som lappen äger; 4:o för begravning efter skattelappen eller hans hustru en vaja; för barn-, dräng- och pigelik eller annan fattiglapp V, Jispund gäddor eller 2 par lapphandskar; 5 :o för lysning och brudvigsel samt barndop och kyrkogång lika mycket eller i dess ställe 12 gråskinn. Denna författning torde ha i huvudsak efterföljts2 ända tills prästerskapets löningsrättigheter ordnades på nya grunder enligt Kungl. förordningen den 11 juli 1862. Enligt sistnämnda författning skulle för varje pastorat uppgöras förslag å avlöningsförmånerna till dess prästerskap, vilket sedan fastställdes av Kungl. Maj:t. Tionden utbyttes mot bestämda avgifter, likaså alla extra ordinarie lönerättigheter, påskpenningar m. fl. Be nya avgifterna beräknades till en mindre del i penningar men huvudsakligen i persedlar, som^utgingo efter tioårig medelmarkegång; betalningen kunde dock undantagsvis få göras in natura. Det sistnämnda blev förhållandet i lappmarken, i det Kungl. Maj :t genom Kungl. brev den 26 februari 1864 medgav, att inom pastorater, varest funnos lappar, dessas bidrag till prästerskapets avlöning finge beräknas uti persedeln renkött, vilken, där den icke kunde bliva bestämd till leveiering in natura, skulle utgå i penningar efter vissa grunder intill dess denna persedel kunde bliva införd i markegångstaxan. Uti de enligt nämnda grunder fastställda löneregleringarna finnas inom samtliga lappmarkspastoraten i Norrbottens län »skattelappallmogen» påförd vissa kvantiteter renkött, växlande från maximum 36 centner i Enontekis (Karesuando) till 13 centner 70 skålpund i Arvidsjaur. Därjämte ålägges samma allmoge en viss avgift i penningar, nämligen i Karesuando 40 rdr 50 öre, i Jukkasjärvi 28 rdr, i Gällivare 33 rdr, i Jokkmokk med Kvikkjokk 24 rdr, i Arjepluog 38 rdr och i Arvidsjaur 40 rdr. Denna prästskatt av såväl ena som andra slaget skulle mellan de betalningsskyldiga fördelas efter samma grunder som den till kronan utgående lappskatten. I resolutionerna för Jukkasjärvi och Jokkmokk stadgas ock en avgift av den icke skattlagda lapp allmogen av för vartdera pastoratet 10 skålpund renkött för varje matlag. För de övriga pastoraten torde de icke skattebetalande lapparna få anses inbegripna under bestämmelsen, att de som icke utgöra avgift enligt förestående grunder skola årligen betala en rdr för varje matlag. Arad beträffar Västerbottens län förekomma särskilda bestämmelser om lapparnas bidragsskyldighet till prästerskapets avlöning i resolutionerna för Sorsele, Stensele med Tärna, Vilhelmina och Åsele pastorat. Det heter i de tre förstnämnda av dessa, att de av lappallmogen, som innehava lappskatteland och tillika idka renskötsel, erlägga årligen i Sorsele 32, i Stensele 40 och i Vilhelmina 40 skålpund renkött; därjämte skola de av lappallmogen, som icke hava jord men idka renskötsel, erlägga vissa skålpund, resp. 14, 25 och 20, renkött för varje matlag 3 . Enligt bestämmelserna för Stensele och Tärna utgår dessutom såsom lön till kapellpredikanten i Tärna av »envar av lappallmogen som betalar skatt» 8 skålpund renkött. I resolutionen för Åsele heter det: »Av lappallmogen utgöres årligen tillhopa 85 skålpund renkött i förhållande till vars och ens skatt.» — Vad de icke renskötande lapparna angår torde även dessa, för så vitt de icke voro fattiga, åtminstone de bofasta av dem, till äventyrs ansetts bidragsskyldiga enligt den i samtliga ovanberörda resolutioner, liksom i andra löneregle1
Om betydelsen av denna term se nedan sid. 12. Den åberopas av Petr. Lsestadius i lians »Journal för första året av hans tjänstgöring såsom missionär i lappmarken», Sthlm 1831, sid. 144. Han anför där exempel på huru författningen i visst fall tolkades olika och huru lapparna därigenom enligt hans mening oskälist betungades. 3 I resolutionerna för Stensele och Vilhelmina står i st. f. »varje matlag» ordet »vardera», vilket torde betyda detsamma. 2
11 ringsresolutioner för länets pastorat, förekommande bestämmelsen att gärningsmän, hantverkare, inhysesboende och deras vederlikar, vilka icke för fattigdom äro befriade från utgörande av utskylderna till socknen, skola årligen betala en riksdaler för varje särskilt matlag 1 . Inom Jämtlands län finnas för lapparna avsedda bestämmelser endast i de rörande Frostvikens, Undersåkers och Hede lappförsamlingar meddelade föreskrifter, vilka förekomma i resolutionerna för de liknämnda pastoraten. I resolutionen angående Frostviken säges alltså, att av laopallmogen erlägges ärligen tillhopa 70 skålpund renkött, som fördelas efter deras till kronan utgående skatt. Uti resolutionen för Undersåker föreskrives, att den av de båda komministrarna i pastoratet, som av konsistorium förordnas att bestrida religionsundervisningen bland lappallmogen, äger uppbära, utom den för sådant ändamål anslagna kronotiondespannmål, de avgifter som av lappallmogen »hittills» utgjorts till komministern i Undersåker. Vad angår Hede pastorat säges, att kyrkoherden fortfarande har att tillgodonjuta den honom av lappallmogen tillkommande avgift i renkött. Enligt den nu gällande lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910 skola de förut bestämda avgifterna bortfalla och prästerskapets avlöning ordnas efter nya grunder. I dessa ingå ej några tionde- eller andra dyhka avgifter, utan prästlönerna bestridas uti en i författningen närmare angiven ordning dels med församlingsavgifter i visst förhållande till hela inkomstbeloppet i pastoratet, beräknat enligt föreskrivna grunder, vilka avgifter utgöras av församlingens medlemmar efter cle för kommunalutskylder i allmänhet stadgade grunder, och dels medelst vissa för gäldande av prästerskapets löner särskilt avsedda inkomster, vilka icke bero på utdebitering bland församlingsmedlemmarna. De nya löneregleringarna genomföras successivt allteftersom tiden för de förut gällande regleringarna utlöper; och har sådan nyreglering numera ägt rum i samtliga här ovan omnämnda pastorat, i vilka lapparna förut skolat påföras särskilda avgifter till prästerskapet. Då lapparna äro fritagna frän taxering för inkomst av renskötsel och därför ej heller äro lagligen förpliktade att utgöra kommunalutskylder för sådan inkomst, hava de, i den mån de nya löneregleringarna blivit genomförda, härigenom blivit fria från utgifter till prästerskapet, för så vitt icke sådan skattskyldighet eljest åligger dem på grund av annan inkomst eller för fast egendom2. Emellertid synes vad angår Norrbottens län bestämmelserna om den till statsverket indragna bondens successiva avlösning under loppet av 20 år enligt lagen den 9 decemmer 1910 om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt om ersättning därför hava tillämpats även på lapparnas här ovan omförmälta avgifter inom lappmarkspastoraten, till följd varav de enligt nämnda lap uträknade avgiftsbeloppen skola av lapparna utgöras intill dess tiden för tiondeavgifternas fullständiga avskrivning inträtt. Dessa avgifter uppbäras i samma ordning som lappskatten. Uti ^det föregående är berört, hurusom i laopfogdeinstruktionen av 1760 Lapparnas den från äldre tider nybyggare i lappmarken pålagda skyldigheten att lämna skjutsskyldl et; fogden skjuts på hans resor blivit upphävd och i stället stadgats en viss avgift $\ lör vart hushåll »så av lappallmoge som nybyrrsare». Av ålder hade *o"k *nastemallmogen i lappmarkerna inom Norrbottens och Västerbottens län utgjort till Med kännedom om den ojämna och växlande tillämpning, som ägt rnm med avseende på lönereglenngsresolationema. torde denna bestämmelse kunna antagas hava varit föremål för olika tilllämpnmg i olika pastornt. V a * " n d a n t a £ därifrån lärer, enligt uppgift från kammarkollegium, hava ägt rum med avseende på Undersåkers och Hede pastorat i Jämtlands län, där, oaktat skedd reelering, de här ovan anförda bestämmelserna om lapparnas bidragsskyldighet till prästerskapet förklarats skola kvarstå.
12 domhavandena därstädes en avgift, motsvarande ett slags kosthållning- under deras vistande i lappmarkerna för de ordinarie tingen och bestående mestadels av matvaror såsom renstekar oeh rentungor men även till en del av penningar. Även denna skyldighet hade under tidernas lopp förvandlats till en stående avgäld eller skjutsersättning i penningar. Likaså utgjordes av lappallmogen i Norrbottens län en avgift till de för biträde åt allmogen anställda tingstolkar, bestående i ett visst antal rentungor. Dessa avgifter kallades »näst» (»fogdenäst», »domarenäst», »tolknäst»). Sedan Konungens befallningshavande i Norrbottens län gjort framställning om fogde- och domarenästens upphörande, blev den förstnämnda avskaffad i sammanhang med löneregleringen för landsstaten enligt Kungl. brevet till kammarkollegium och statskontoret den 31 januari 1856. Vad angår de två andra slagen av näst blevo efter framställning till riksens ständer även dessa upphävda enligt Kungl. brevet till kammarkollegium den ..) oktober 1860, mot att ett särskilt anslag uppfördes å andra huvudtiteln för ersättning till domhavandena samt arvoden till tingstolkar i lappmarkerna. Frihet från Enligt 1695 års brev voro lapparna fritagna från bevillning, vilken lärer mantals- fa hänföras till det i § 4 av sagda brev omnämnda »annat extra ordinarie», penningar. y a r f ö r n y D y g g a r n a »Hka, som andra lappar» fritogos. Uttryckligen fritagas de vidare från mantalspenningar och knekteskrivning. Vad mantalspenningarna angår existerar denna frihet allt fortfarande åtminstone för^ de nomadiserande lapparna, en frihet som enligt meddelade upplysningar i Västerbottens län faktiskt tillgodonjutes av alla, som i mantalslängderna uppförts som lappar, och i Jämtlands län av samtliga lappar. Frihet från En annan allmän personlig avgift, varför lapparna synas vara fritagna, är allmänna den till landstingen ingående allmänna sjukvårdsavgriten. 1 sådant hanseende sjukvårds- m å b e m ä , r kas, att beträffande Västerbottens län Kungl. Maj:t, på framstallavgiften. ^ kurhusavgift den g ^ l g 5 5 a y Konungens befallningshavande, att måtte påföras invånarna i lappmarken med undantag dock »av de nomadiserande och icke med fasta boplatser försedda lapparna», enligt brev den 2b november 1855, efter det Serafimerordensgillet avgivit avstyrkande yttrande, förklarat sig icke härtill lämna sitt bifall. I enlighet med detta Kungl. M.aj-ts beslut synes alltså som borde befrielsen tillkomma samtliga lappar. Enligt meddelade upplysningar äro i Norrbottens län de nomadiserande lapparna samt i Västerbottens och Jämtlands län i mantalslängden såsom lappar upptagna personer fria från sjukvårdsavgift; alltså enahanda förhållande som i fråga om mantalspenningarna. LappVad angår bevillningens utgörande av inbyggarna i lappmarkerna^, varför allmogens s o m n y s s nämndes såväl nybyggare som lappallmogen enligt 1695 års brev bevillnings- v o r o befriade, har utvecklingen gått därhän, att denna frihet numera endast JT% l6 ' kvarstår för lanpallmogens inkomst av renskötsel. I skrivelse den 30 april 1872 anförde riksdagen, bland annat, att förslag där blivit framställt om införande av bevillningstaxering i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker i ändamål att bereda dessa orters inbyggare fördelarna av kommunalförfattningarnas tillämpning ävensom likställighet i statsmedborgerligt hänseende med landets invånare i övrigt, samt att riksdagen ansett det önskvärt, att lappmarksbefolkningen kunde beredas dessa fördelar, vilket icke med den gällande lagstiftningen syntes kunna ske utan införande av beyillningstaxering, för vilken åtgärd någon svårighet dock möjligen kunde möta i de så kallade lappmarksfriheterna. På grund härav anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning i frågan. Sådan skedde ock, varjämte befolkningen och 1
Motsvarande den nu utgående allmänna sjnkvårdsavgiften.
13 myndigheterna i orterna hördes i ämnet. Kungl. Majrt hemställde därpå i proposition nr 18 till 1873 års riksdag, att den allmänna bevillningsstadgan måtte förklaras gällande även i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, dock med vissa undantag. Bland dessa undantag var, i vad angår förevarande ämne, att lapparna ej skulle påföras inkomstbevillning för andra beskattningsföremål än fast egendom och sådan, jordbruket ej tillhörande näring som förutsätter fast bostad. Uti motiveringen i statsrådsprotokollet yttrade statsrådet angående de s. k. lappmarksfriheterna, att dessa, vilka för övrigt måste anses underkastade Kungl. Majrts och riksdagens beslutanderätt, icke borde lägga hinder i vägen för den föreslagna reformen, vilken skulle för lappmarksbefolkningen medföra större förmåner än den som berörda friheter kunde anses innebära. Vidkommande lapparnas skyldighet att utgöra bevillning yttrades vidare, efter anmärkning att de bland dem, som hade fast egendom eller idkade sådan jordbruket ej tillhörande näring som förutsatte fast bostad, borde vara likställda med lappmarkernas övriga befolkning, att skyldighet att utgöra bevillning till staten för inkomst av renskötsel så mycket mindre borde ifrågasättas för lapparna, som de, såvitt de idkade sagda näring, saknade fast bostad. Detta förhållande förmenades, även om det icke ansåges på grund av ordalydelsen i 14 § riksdagsordningen 1 , utesluta möjligheten av deras likställande i statsborgerligt hänseende med invånarna i övriga delar av riket, »likväl måste göra lapparna mindre lämpliga till deltagande i vården om såväl hela landets som kommunens allmänna angelägenheter». Frågan om skyldighet för lapparna att, utan att bevillning påfördes dem, deltaga i bestridandet av kommunens utgifter ansågs böra få bero på vidare utredning. Riksdagen biföll den Kungl. propositionen och i enlighet därmed utfärdades Kungl. kungörelsen den 30 maj 1873 angående införande av bevillningstaxering i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Bestämmelserna i denna kungörelse, vilka uti de följande bevillningsförordningarna av 1876 och 1880 förklarades skola fortfarande gälla, bestodo intill bevillningsförorclningen av den 14 september 1883, elär lappallmogens bevillningsfrihet fick det uttryck som sedan dess bibehållits eller: »Från utgörande av inkomstbevillning frikallas lappallmogen: för inkomst av renskötsel2.» Innebörden av den sålunda vidtagna förändringen var ej blott formell, inflyttande av den ifrågavarande bestämmelsen i själva bevillningsförordningen, utan även reell. Den föranleddes av en anmärkning från Konungens befallningshavande i Norrbottens och Västerbottens län, att genom stadgandets avfattning i 1873 års kungörelse lapparnas hevillningsfrihet, som egentligen avsetts att omfatta inkomst av renskötsel, utsträckts till att inbegripa även inkomst av kapital. Genom den nya, lydelsen i 1883 års författning borttogs nu denna oegentlighet. — Även med stadgandets nuvarande avfattning synes dock i annat avseende en viss tveksamhet kunna råda om dess omfattning, i det betydelsen av termen »lappallmogen» icke är så tydlig. Den frågan uppställer sig nämligen, om därmed avses allenast de nomadiserande lapparna, eller även bofasta lapnar, som hava inkomst av renskötsel. Vid förfrågan om praxis i detta avseende har landskamreraren i Norrbottens län meddelat, att någon fast praxis härutinnan ej utbildat sig samt att stadgandet av taxeringsnämnderna nog i allmänhet torde tillämpas så, att skattefriheten gällde endast nomadiserande lappar och skogslappar inom lappmarkssocknarna, varemot skogslappar inom de nedre socknarna, Nederkalix m. fl., taxerades för inkomst av renskötsel; för övrigt syntes man på de senare åren blivit strängare i avseende på tillämpningen, så 1
»Valrätt tillkommer inom den kommun, där han bosatt är» etc. 11 § 2 mom. g) i Kungl. förordningen angående bevillning av fast egendom och av inkomst den 14 september 1883. Jfr. 12 § 8 mom. h) i Kungl. förordningen den 28 oktober 1910. 2
14 att inan t. ex. inom Arjepluog alltid taxerar en lapp för inkomst av renskötsel, om han i övrigt har annan inkomst till taxeringsbart belopp och att man även inom andra socknar anser sig oförhindrad att taxera de bofasta lapparna för inkomst av renskötsel, där sådan i undantagsfall kan förekomma. Vad angår Västerbottens län upplyses, att frågan icke, såvitt känt, hittills varit aktuell, vartill anledningen antages vara att, då lapp övergivit nomadlivet och blivit bofast, han i allmänhet icke torde hava renar till sådant antal, att taxeringsbar inkomst uppkommer; för övrigt, säges det vidare, synes den omständigheten att vederbörande i mantalslängden antecknats som lapp böra medföra befrielse från taxering för all inkomst av renskötsel. Inom Jämtlands län lärer på grund av där rådande förhållanden med avseende på lapparnas renskötsel nu behandlade spörsmål icke hava uppkommit, utan inkomst av renskötsel alltid varit fritagen från bevillning. Därigenom att vid införande av inkomst- och förmögenhetsskatten stadgandet om lappallmogens frikallelse från skatt för inkomst av renskötsel upptogs i författningen härom med ungefär samma lydelse som i bevillningsförordningen har skattefriheten utsträckts att i enahanda omfattning som med avseende å bevillningen gälla jämväl inkomst- och förmögenhetsskatten 1 . Lapparnas Gällande författningar medföra icke för lapparna i deras yrke som renskökommu- tände någon kommunal skattskyldighet, då de icke för sådan rörelse kunna skyldighet' Påföras bevillning. Men på sidan om författningarna har av lapparna, åtminstone på vissa orter, utgjorts och utgöres ännu, om än i minskad omfattning, bidrag till de kommunala utgifterna. Vad angår Jämtlands län. där lapparna varit hänförda till vissa särskilda s. k. lappförsamlingar, egentligen utan annat samband med den kyrkliga kommunen av samma namn än den gemensamma prästen, och där de ända tills på allra senaste tiden stått utanför den borgerliga kommunen, torde någon annan bidragsplikt till församlingens eller kommunens utgifter än de förut omförmälta prestationerna till prästens avlöning icke någonsin hava utgjorts av lapparna för deras renskötsel. I Norrbottens och Västerbottens län har förhållandet varit annorlunda. Då lapparna där ursprungligen utgjorde socknarnas huvudsakliga invånare, ha de efter all sannolikhet fått bidraga till dessas nödvändiga utgifter åtminstone på det kyrkliga området, vilket i äldre tider var det väsentliga och snart sagt det enda, som krävde sockenbornas bidrag. Detta bidragsgivande var emellertid, vad lapparna angår — för så vitt de ej tillika voro fastighetsägare — knappast grundat på några laga föreskrifter2, utan utgjordes efter gammal sedvana och överenskommelser. Enligt föreskrifterna om sockenstämmor var bidragsskyldigheten till de gemensamma behoven på det närmaste förbunden med rösträtten på dessa stämmor. De äldsta bestämmelserna härom i prästerskapets privilegier från 1600-talet tala i allmänhet om socknemännen såsom deltagande i sockenstämmorna; och till socknemännen borde naturligen hänföras även de i socknen vistande eller till densamma hörande lapparna. Såsom en följd härav borde de också bidraga till socknens allmänna behov. När sedermera bestäm 1 Se Kungi. förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, 5 § 1 mom. e). — Att frikallelsen dock icke torde omfatta skatt för förmögenhet, som består i renegendom, se sid. 26. 2 Stadgandet i 26 kap. 1 § byggningabalken om matlagens dagsverksskyldighet vid kyrkobyggnad torde få anses gälla även för lapparna. Såsom ett även för lapparna gällande lagstadgande torde ock få anses föreskriften i 6:e paragrafen av Kungl. förordningen den 8 februari 1681 angående klockares löningsrättigheter, åtminstone i vad angår de stadgade avgifterna för vissa förrättningar. 1 varje fall bortföll detta genom Knngl. förordningen den 2 november 1883 angående allmänt ordnande av klockarnas löneinkomster.
15 melserna om sockenstämmor gjordes till föremål för en allmän författning genom Kungl. förordningen om sockenstämmor och kyrkoråd den 26 februari 1817, blev visserligen rösträtten begränsad till fastighetsägare och idkare av vissa näringar, under vilka lapparna icke kunde inrangeras. Sannolikt bestod emellertid såväl deras rösträtt som utgörandet av bidrag åtminstone till de kyrkliga behoven så länge sockenstämmorna existerade. Icke ens med de nya kommunallagarna av 1862 har inom lappmarkskommunerna lapparnas bidragsgivande till kommunens allmänna behov allestädes upphört. Vad angår Västerbottens län medgav Kungl. Maj:t på framställning av Konungens befallningshavande enligt skrivelse av den 5 december 1862 att, i anledning av svårigheter som inom lappmarkskommunerna mötte för tillämpningen av förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet, med tillämpningen av densamma i sagda läns lappmarksfögderi finge tills vidare anstå och emellertid förordningen den 29 augusti 1843 angående sockenstämmor och sockennämnder fortfarande där lända till efterrättelse. Inom detta läns lappmarkskommuner torde alltså den gamla ordningen även i avseende å lapparna tills vidare fortfarit att gälla. — Efter det bevillningstaxering, på sätt förut är berört, enligt Kungl. kungörelsen den 30 maj 1873 blivit införd även i lappmarkerna, har genom Kungl. Maj:ts brev samma dag, enär »det hinder som för fullständig tillämpning därstädes av de nya kommunalförfattningarna dittills mött, komme att upphöra», det i brevet den 5 december 1862 medgivna anståndet förklarats hava förfallit. Inom lappmarkskommunerna i Västerbottens län torde, såvitt utredning därom kunnat vinnas, efter nämnda tid någon lapparnas skattskyldighet till kommunen för annan inkomst än sådan, varför de varit underkastade bevillningstaxering, eller för deras personer icke hava existerat. Ett undantag härifrån har ägt rum med avseende på den intill år 1869 till Norrbottens läns lappmarker såsom kapellförsamling till Arvidsjaur hörande Mala socken, varest kommunalutskylder ännu på 1860-talet utgjordes enligt en av kommunalnämnden, förstärkt med några andra kunniga personer inom församlingen, verkställd taxering och en sig därpå grundande fyrktalssättning. Denna anordning lärer dock, enligt meddelande från länsstyrelsen, numera hava upphört. Inom Norrbottens län blev något sådant anstånd med tillämpning av kommunalförfattnmgårna som lämnats för Västerbottens län, vilket anstånd av Konungens befallningshavande i länet ansågs obehövligt1, icke meddelat; utan där trädde formellt de nya kommunallagarna genast i tillämpning! Vad lapparna angår skulle härav följt, att de varit fria från kommunal skattskyldighet. Emellertid inträdde en sådan frihet icke till fullo, i det även efter 1862 lapparna i samtliga, lappmarksförsamlingarna faktiskt fortfarande fått utgöra bidrag till de kommunala behoven, fastän de icke varit påförda bevillning. Då kommunalförfattningarna därvid icke kunnat följas, har man för bidragens utmätande gått olika vägar. I allmänhet har det varit uppdraget åt kommunalnämnden, förstärkt med några andra kunniga män inom kommunen, att verkställa taxering av inkomsterna och därpå grundad fyrktalssättning. I några kommuner har fyrktalslängd upprättats efter vissa bestämda grunder, såsom i förhållande till lapparnas grundränta (lappskatt) eller andra normer. I de stora kommunerna Jukkasjärvi. Gällivare och Jokkmokk har lapparnas bidragsskyldighet till de kommunala utgifterna numera upphört. För närvarande utgöres kommunalskatt av lapparna vid sidan av kommunallagarnas bestämmelser allenast i Karesuando, Arvidsjaur och Arjepluog. 1 Av K. B:s motivering synes framgå, att man ansett de nya kommunallagarna irke böra möta större hinder i tillämpningen än sockenstämmoförordningen ; hade det gått med den senare, borde det ock gå med de förra.
16 I Karesuando betala lapparna på grund av eget godvilligt medgivande en i proportion efter invånarantalet bestämd kontingent av kommunalutskylderna. Denna kontingent var från början 2/3, vilket sedermera på grund av folkmängdsförändringarna nedsatts till 7/12, därefter till hälften och nu senast för innevarande år, till följd av lappbefolkningens minskning genom den s. k. dislokationen1, till 5/itj då den övriga befolkningen svarar till återstående °J1X. I beräkningen av lapparnas andel ingå ej kostnaderna för skolväsendet. Fördelningen av denna andel mellan lapparna sker efter renantalet; den som icke äger över 30 renar är fritagen från skatt. Bidraget har senast uppgått för en renägare med 100 renar till 28 kronor och för en med 500 renar till 140 kronor. I denna fattiga kommun, där lapparna utgöra en så stor procent av dess inkomsttagande befolkning, skulle utan lapparnas deltagande det säkerligen varit svårt att tillgodose kommunens nödvändiga behov. Inom Arvidsjaur ha lapparna på grund av en gammal överenskommelse, vilken dock nu synes vara förkommen, utgjort en kommunalskatt under titel »lapparnas fattigvårdsbidrag», vilken ingått direkt till fattigkassan. Kommunalnämnden med biträde i allmänhet av lappordningsmännen verkställer debiteringen, därvid man någorlunda tager hänsyn till antalet renar, men även till vederbörandes skatteförmåga i allmänhet. Debiteringen har skett efter åsätt fyrktal och har per fyrk varit enahanda som för kommunalutskylderna. Senast utdebiterades ett belopp av 1,436 kronor 40 öre, fördelat på 24 debiteringsnummer. »Lapparna hava», säger kommunalnämndens ordförande, »utan att knota villigt betalt dessa utskylder, så att endast något fåtal poster behövt restföras». Vad angår Arjepluog har i varje av de senare årens utgifts- och inkomststat upptagits ett belopp på 600 kronor att uttaxeras av de nomadiserande lapparna med vissa ören per ren enligt från lappfogden lämnade renlängder. Det debiterade beloppet har dock något överstigit det i staten upptagna. Så utdebiterades vartdera av åren 1920 och 1921 på detta sätt 705 kronor 53 öre och vartdera året 1922 och 1923 678 kronor 80 öre. Debiteringsgrunden var 6 öre för egna och 2 öre för skötningsrenar. Kommunalnämndens ordförande upplyser även här, att några klagomål över denna »frivilliga skatt» från lap-, parnas sida icke veterligen förekommit. Förslag om Ansatser hava emellertid gjorts att ordna lapparnas kommunala skyldigheter lapparnas ^ rättigheter efter mera fasta grunder. Redan 1863 anhöll landstinget i b°esTa%ttning Västerbottens län, att förordningen om kommunalstyrelse på landet måtte komutan in- ma till full tillämpning jämväl i sagda läns lappmarker. I skrivelse till förande av Kungl. Maj :t den 27 oktober 1863 anhöll ock Konungens befallningshavande^ i bevillning. Norrbottens län om stadfästelse å ett efter överläggning med deputerade från länels samtliga lappmarker utom Gällivare uppgjort förslag till sådana andringar i nj/ssnämnda förordning, att densamma utan införande av bevillningstaxering kunde komma till tillämpning i länets lappmarker. Senare inkom även Konungens befallningshavancle i Västerbottens län med ett dylikt, i vissa avseenden något avvikande förslag. Genom brev dan 8 maj 1868 förklarade Kungl. Maj:t samtliga dessa framställningar icke till någon åtgärd föranleda; och angavs som skäl härför, att någon omarbetning av kommunalförordningen för landet icke behövdes, såvitt Kungl. Maj:t vid prövning av den fråga, som väckts om lappmarksfriheternas upphörande, funne sig böra lämna bifall därtill, »i vilken händelse den för landet i allmänhet gällande kommunalförordning kunde även inom ifrågavarande delar av riket göras gällande». De ovan berörda framställningarna synas hava omfattat befolkningen i lappmarkerna i Om denna, se Avd. I av denna utredning sid. 106, noten.
sin helhet; men man torde därvid dock huvudsakligen hava avsett den bofasta befolkningen. Då vid den härefter år 1873 gjorda utsträckningen av bevil!ningstaxeringen till lappmarkerna i de båda nordligaste länen lapparna undantogos, för så vitt de icke ägde fast egendom eller idkade sådan, jordbruket ej tillhörande näring, som förutsatte fast bostad, blev kommunalförordningen alltså fortfarande icke tillämplig på de med renskötsel sysslande lapparna; och deras deltagande i kommunens angelägenheter, där det ägde rum, stod på sidan om författningen. Med föranledande av den ställning, som Kungl. Maj :t alltså intagit till frågan om lapparnas beskattning, avlätos samtidigt med den nyss berörda beskattningsreformen den 30 maj 1873 särskilda skrivelser till Konungens befallningshavande i Norrbottens och Västerbottens län med anmodan att inkomma med fullständig utredning angående möjligheten att pålägga lapparna skyldighet att deltaga i bestridande av kommunala utgifter utan att bevillning påfördes dem; och ifrågasatte Kungl. Maj:t i sammanhang därmed, såsom i avdelning I av denna utredning redan berörts 1 , ett sådant ordnande av lapparnas fattigvård, att den bofasta befolkningen befriades från utgifter för vården av lapparnas fattiga och å andra sidan lapparna fritoges från att bidraga till underhåll av fattiga, som ej tillhörde den nomadiserande befolkningen. Sedan befallningshavandena därefter inkommit med den infordrade utredningen och därvid även avgivit förslag till författningsbestämmelser i ämnet, utarbetades, huvudsakligen på grundval av dessa förslag, inom civildepartementet ett förslag till författning rörande lapparnas kommunalförhållanden i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker 2 . Enligt detta förslag, som uttryckligen icke avsåg sådana lappar, på vilka 1873 års författning om bevillningstaxering i lappmarkerna var tillämplig, skulle såsom av Kungl. Maj:t ifrågasatts, de nomadiserande lapparnas fattigvård helt och hållet avskiljas från den bofasta befolkningens. Utgifterna för den lapska fattigvården skulle bestridas med lapparnas på visst sätt beräknade andel i fattigvårdssamhället jämlikt gällande fattigvårdsförordning tillflytande inkomster och de statsbidrag, som kunde anvisas till ändamålet, samt därutöver med tillskott från lapparna efter åsätt fyrktal. Lapparna, som icke finge betungas med utgifter till folkskoleundervisningen och dithörande anstalter för den bofasta befolkningens barn, skulle efter sitt fyrktal, utan bidrag av nämnda befolkning, utgöra det tillskott, som utöver därför tillgängliga medel erfordrades för avlöning av resckateketer eller eljest för undervisning av lapparnas barn. I övrigt begränsades lapparnas deltagande i kommunala utgifter till vissa enligt, särskilda, utanför kommunallagarna stående författningar utgående utgifter och prestationer, av olika omfattning i Norrbottens och Västerbottens län. I det förra länet skulle lapparna deltaga i 1 :o byggnad och underhåll av kyrka med vad därtill hörer, 2:o prästgårdsbyggnad, 3:o byggnad och underhåll av tingshus och häradshäkte jämte de för deras användande nödiga kostnader, 4:o avlöning åt kyrkobetjäning och vaccinatörer samt fjärdingsman och .de kommunens tjänstemän, som omhänderhava debitering och uppbörd. Därjämte skulle lapparna i Jukkasjärvi och Enontekis socknar med den bofasta befolkningen deltaga i kostnaden för öppenhållande av allmän vinterväg. Inom Västerbottens län inskränktes lapparnas deltagande i ovan angivna onera att gälla endast de i 4:e punkten här ovan omnämnda. Hepartiseringen mellan lapparna och 1
Avd. I sid. 84. Förslaget var utarbetat av dåvarande revisionssekreteraren E. Poignant, vilken därvid synes, av bevarad brevväxling att döma, stått i livligt samrådande särskilt med landshövdingen i Norrbottens län H. A. Widmark. 2
18 den bofasta befolkningen av de för dem gemensamma utskylderna skulle ske efter fyrktal eller efter mantal, allteftersom de bofastas utskylder utgjordes efter den ena eller andra grunden; och gåvos bestämmelser rörande de olika beskattningsgrundernas jämförande med varandra. För utskylder, som enligt gällande författningar utgingo efter annan grund än fyrktal och mantal, gällde vad i sådant avseende funnes stadgat. Fyrktalssättningen för lapparna skulle fastställas av Konungens befallningshavande »i enlighet med vad känt är om lapparnas förmögenhetsvillkor, jämförda med den bofasta befolkningens»; dock finge det för lapparna i intet fall beräknas högre än på dem skulle belöpa efter deras antal i förhållande till den bofasta befolkningen inom socknen. Det för lapparna samfällda fyrktalet för socknen eller byalaget skulle varje år mellan dem fördelas efter vars och ens förmåga att utgöra de å fyrktalet belöpande utskylder; och skulle angående samfälld ansvarighet för utskylderna och ordningen för fördelningens verkställande gälla bestämmelserna i 1760 års lappfogdeinstruktion. Lapparna tillades vidare rösträtt efter sitt fyrktal ej mindre vid i kommunalstämma eller kyrkostämma skeende val än ock vid beslut i andra vid kommunal- eller kyrkostämma förekommande ärenden, som rörde lapparnas rätt. För den föreslagna författningens tillämpning inom en lappmarkskommun fordrades, att den icke bofasta lappbefolkningens antal skulle överstiga 50 personer. Det synes varit meningen att för riksdagen (1876 års?) framlägga proposition om godkännande av detta förslag till författning, för vilket ändamål i koncept utarbetade förslag till proposition och departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet föreligga. Dessa förslag innefattade jämväl en ändring i Kungl. kungörelsen den 30 maj 1873 om införande av bevillningstaxering i lappmarkerna, gående ut därpå, att de lappar, som ägde jordbruksfastighet eller idkade jordbruk eller annan sådan näring som förutsätter fast bostad, skulle i likhet med den övriga bofasta befolkningen erlägga bevillning även för andra beskattningsföremål och således skatta-för inkomst av renegendom eller renskötsel såsom för inkomst av kapital eller arbete. Någon proposition blev emellertid icke framlagd. Genom de sedermera vidtagna förändringarna i avseende på utgörande av de onera, som avses i det ovanberörda förslaget, skola dessa, i den mån de fortfarande utgöras som kommunala skyldigheter, utgå enligt de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade. Lapparnas skyldighet att deltaga i dessa onera är således numera sammanfallande med deras skattskyldighet eller skattefrihet i allmänt kommunalt hänseende. FramställI skrivelse den 26 maj 1923 gjorde länsstyrelsen i Västerbottens län framning om av- ställning till Kungl. Maj:t om avskrivning av lappskatten. Såsom skäl därS % av Tav'v- ^ r an ^ördes huvudsakligen, att uppbörden av lappskatten vållade stora beshatten. svärligheter för skatte- och indrivningsmyndigheterna. Lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige hade helt omkastat de äldre förhållandena 1 . Någon nyttjanderätt till de s. k. lappskattelanden, som förut genom särskilda immissionsbrev av länsstyrelsen upplåtits åt enskilda lappar, kunde icke vidare meddelas; den möjlighet, som förut funnits att fördela lappskatten efter innehavet av lappskattelanden, hade därmed numera bortfallit. Enär det kunde antagas, att lappräntan haft väsentligt sammanhang med nyttjanderätten till visst lappskatteland, borde 1898 års renbeteslag i och för sig ha varit tillräcklig anledning till lappskattens upphörande. Då lappskatten trots detta fortfarande utginge, ställde sig debiteringen och uppbörden av densamma synnerligen besvärlig. Otillräckliga anteckningar i 1
I själva verket hade den anförda omkastningen skett redan genom lagen den 4 juni 1886.
19 mantalslängderna hade vållat, att skatten påförts orätt person. Merendels hade vederbörande underlåtit att inbetala skatten. Indrivning av omkring 100 kronor från ungefär lika många resterande nomadiserande skattskyldiga hade vållat så mycket onödigt skriveri och besvär, att skatteindrivarna enligt uppgift mången gång av egna medel erlagt skatten eller del därav. Från och med år 1920 hade, på föranledande av länsstyrelsen, lappskatten därför påförts de olika lappbyarna och överlåtits åt byamännen själva att fördela skatten sinsemellan; men det syntes ovisst, om detta debiteringssystem vore fullt enligt med författningarna. Länsstyrelsen hade fördenskull från vederbörande lokalmyndigheter infordrat förslag till sakens ordnande, varvid ej mindre än tre olika förslag avgivits och, bland annat, påyrkats vidare utredning av frågan. Länsstyrelsen ansåg emellertid, att tillräckligt utredningsarbete redan nedlagts på denna obetydliga fråga. I enlighet med vad kammarkollegium redan i utlåtande den 30 december 19101 uttalat, vore den enda riktiga lösningen av frågan, att lappskatten avskreves. Den skatt statsverket skulle årligen förlora vore givetvis obetydlig emot alla de utrednings-, förvaltnings- och indrivningskostnader, som måste nedläggas på detta numera föråldrade skattesystem. Med anledning av denna framställning infordrades yttrande jämväl från länsstyrelsen i Norrbottens län, vilken avgav sådant den 31 augusti 1923. Efter upplysning om lappskattens fördelning på de särskilda lappskattelanden samt huru dess debitering och uppbörd vore ordnad i sagda län, biträdde även nämnda länsstyrelse förslaget om skattens avskrivning. Dock syntes enligt länsstyrelsens mening denna avskrivning böra ske först i samband med lösningen av frågan om skattskyldighet för nomadlapparna efter modernare principer. Enligt länsstyrelsens uppfattning fäste nämligen nomadlapparna ett ganska stort avseende vid skyldigheten att utgöra skatt till staten, enär de genom denna skyldighet kände sin samhörighet med samhället och befriades från känslan av nådehjonsförhållande. Uti yttrande över ifrågavarande framställning har kammarkollegium även såsom sin mening uttalat, att, efter det lapparna genom 1886 års och den i förevarande del därmed i huvudsak överensstämmande 1898 års renbeteslag fått vidkännas väsentliga inskränkningar i sin tidigare dispositionsrätt över renbeteslanden, även lappskatten förlorat sitt berättigande. Kollegium, som icke delade länsstyrelsens i Norrbottens län mening, att lappskattens avskrivning borde ske först i samband med lösandet av frågan om nomadlapparnas skattskyldighet efter modernare principer — varmed länsstyrelsen syntes åsyfta ett upphörande av lappallmogens frihet från utgörande av bevillning och inkomstskatt för inkomst av renskötsel — funne sig alltså böra hemställa, att Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärd för avskrivning av ifrågavarande i jordeböckerna såsom grundskatt redovisade utskylder. Erågan föreligger nu till Kungl. Maj:ts prövning och avgörande. 1 Ang. vissa i jordeböckerna kvarstående grundskatter. I detta utlåtande hemställde kollegium, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för avskrivning av ifrågavarande utlaga såsom varande med hänsyn till cen vidtagna allmänna grundskatteavskrivningen billigt och rättvist.
KAP. II. Förslag om ordnande av lapparnas beskattning. Uttalanden Uti den utredning, som av 1919 års lappkommitté igångsattes, ingick även en av lapparna undersökning rörande ordnandet av frågan om lapparnas beskattning. Vid de TlfaUskvT sammanträden, som lappkommittén under sina resor i lappmarkerna och å rendighet. beteslanden åren 1920 oeh 1921 höll med lappbefolkningen, hörde kommittén denna befolkning rörande den väckta frågan om deras fulla likställighet i beskattningshänseende med rikets övriga invånare. Vid dessa sammanträden framkommo från lapparna skiftande meningar i frågan. I allmänhet torde kunna sägas, att flertalet medgåvo rättvisan och billigheten av att även de icke bofasta lapparna finge utgöra skatt till stat och kommun, men att man därvid uttalade önskemålet att det måtte ske efter rimliga och billiga grunder, så att lapparna ej alltför mj-cket betungades. Vid kommitténs första sammanträden, som höllos med Västerbottenslapparna i början av år 1920, uttalade dessa allmänt, att lapparna, för att bliva »jämbördiga» med övriga svenska medborgare, önskade efter förmåga bidraga med skatt till stat och kommun. Såsom lämplig grund för beskattningen angavs, att en viss avgift borde utgå för varje ren. Vid de därpå följande sammanträdena med lapparna inom Norrbottens län voro meningarna mera delade. Under det fjäll- och skogslapparna i Arjepluog och Arvidsjaur obetingat anslöto sig till Västerbottenslapparnas mening, voro lapparna i Jokkmokk mera betänksamma och sågo helst, att det i skattehänseende finge bliva som hittills, d. v. s. skattefrihet såväl till stat som kommun, av den grund att lapparnas egendom »vore av oviss beskaffenhet». I Gällivare ville man visserligen vara med om att betala skatt till stat och kommun, men uttalade farhåga för att skatten, om den utginge efter samma grunder som för andra svenska medborgare, kunde bliva för betungande för lapparna, samt att skattskyldigheten lämpligen kunde utgöras efter renantalet, därvid emellertid en av de närvarande ansåg, att den som icke hade minst 200 renar borde vara fri. Helt avböjande ställde sig i det hela lapparna inom lappbyarna i Jukkasjärvi socken (Kalasvuoma, Rautasvuoma, Saarisvuoma och Talma), vilka för närvarande icke erlade annan skatt än lappskatten och tiondeavlösningen och ville därvid förbliva; somliga framhöllo därvid även lapparnas oförmåga och osäkerheten i renegendomen, den vore, såsom en lapp uttryckt det,_ så lös och osäker »som en vind». Av Saarisvuomalapparna påpekades särskilt de stora skadeersättningar, som i allmänhet utginge för ren skador i Norge. Vid ett av sammanträdena (Kalasvuoma) uttalades dock, att lappar som ägde 400 ä 500 renar hade råd att betala skatt och därför även borde utgöra sådan. Av lapparna inom Karesuando socken uttalade sig ock de i Lainivuoma lappby i huvudsaklig överensstämmelse med lapparna i den intill liggande Saarisvuoma by; men av
2L dem framhölls tillika, att på grund av den förut omförmälta dislokationen lapparnas i Karesuando skatteförmåga blivit väsentligen förminskad och att på grund därav den skatt de för närvarande utgjorde till Karesuando kommun borde nedsättas. För lapparna i Köngämä lappby (Karesuando) förklarade deras ordningsman allenast, att om skatt skulle, utöver den som nu utgjordes till kommunen, utgå även till staten, borde den utgå enligt rimliga grunder. Vad angår lapparna inom Jämtlands län ställde sig dessa tveksamma till frågan. Lapparna i Tännäs socken förklarade sig vilja betala skatt, men ej vägskatt. Vid sammanträde med lappar från Undersäkers lappförsamling ställde man sig visserligen förstående till frågan, men sade sig icke för närvarande kunna intaga någon bestämd ståndpunkt. Enstaka avböjande röster hördes dock; så ansåg en lappman, att de renskötande lapparna borde vara fria, då »de hölle sig endast till fjällen och vildmarken och icke hade samma förmåner som de, vilka bodde framme i byarna». Lapparna inom Föllinge och Frostvikens lappförsamlingar enade sig vid ett med dem gemensamt hållet sammanträde enhälligt om det uttalandet, att »enär lapparna icke vore hemmastadda i det kommunala livets invecklade förhållanden, lapparna ej heller vore villiga att betala skatt till kommunen. Däremot vore de villiga att erlägga skatt till staten för inkomst av renarna, dock finge sådan skatt icke göras för betungande». Enstaka uttalanden förekomma ock, i vilka man vill sätta skattskyldigheten i samband med frågan om dispositionsrätten till lappskattelanden. Så yttrade vid sammanträde med Västerbottenslapparna en av lappallmogen, att, om lapparna ålades skatt, borde de i gengäld härför tillerkännas sådan dispositionsrätt till lappskattelanden, att Konungens befallningshavande icke skulle äga att utan lapparnas uttryckliga samtycke upplåta rätt till jakt och fiske därstädes. Vid sammanträde i Malåträsk framhöllo talesmän för lappallmogen, att efter 188fi års renbeteslag lapparna fått en mera otrygg besittning av lappskattelanden; de önskade därför återfå sina gamla rättigheter, som de ärvt av sina förfäder och under samma betryggande förhållanden som dessa driva renskötsel å dessa land. Därest lapparna bleve erkända som rättmätiga innehavare av sina skatteland och erhölle en av lagen tryggad rätt till dem, vore de i gengäld härför villiga att åtaga sig skyldighet att efter förmåga i likhet med andra medborgare betala skatt till stat och kommun samt, i den mån så kunde ske, fullgöra även övriga medborgerliga skyldigheter, dock att i fråga om värnplikten lapparna av sitt nomadiserande yrke ansåge sig förhindrade fullgöra densamma i samma omfattning som övriga svenskar. Vad som ur den lapska fattigvårdens synpunkt närmast har intresse i frågan Skäl för om lapparnas beskattning är givetvis den del därav, som rör lapparnas deltagande JJJJg1^ i de kommunala behovens fyllande, lapparnas kommunala beskattning. Enligt dJeUa mm de gällande kommunallagarna är den kommunala beskattningen emellertid för mnnhang ai närvarande på det närmaste ansluten till statsbeskattningen särskilt bevillnings- lappan, as taxeringen. Det enklaste sättet att ordna en kommunal beskattning av lapparna n< jjjj5jaa med avseende på deras renskötsel är därför att anordna densamma i anslutning *J till statsbeskattningen enligt kommunallagarnas principer. I detta sammanhang har således även frågan om lapparnas skattskyldighet till staten blivit aktuell för ordnandet av lapparnas fattigvårdsfråga 1 . Men, detta samband oavsett, har spörsmålet om lapparnas statliga skattskyldighet även av andra orsaker trängt sig fram till lösning. Det av länsstyrelserna i 1 Vid den omläggning av den kommunala beskattningen, vartill förslag snarligen förväntas, torde en anslutning av lapparnas kommunala skattskyldighet till de principer, som i det nya förslaget komma att göras gällande, också lättast åstadkommas genom att denna skattskyldighet ordnas i överensstämmelse med den för övriga medborgare gällande kommunala beskattningen.
de båda nordligaste länen framställda förslaget om lappskattens upphörande framkallar givetvis ett övervägande av frågan om lapparnas skattskyldighet till staten över huvud taget. Visserligen lärer frågan om lappskattens borttagande kunna prövas för sig utan hänsyn till ordnandet av lapparnas statliga skattskyldighet enligt andra och modernare principer. Men uppenbart synes dock vara, att dessa frågor med fördel böra lösas i ett sammanhang. Oberoende av frågan om lappskattens borttagande har ock från lapparnas egen. krets påyrkats ett ordnande av deras beskattning såsom ett ingående led i deras fulla likställighet i såväl rättigheter som skyldigheter med rikets övriga invånare. Ett uttryck härför gavs särskilt vid de svenska lapparnas landsmöte i Östersund den 5—9 februari 1918, då lapparnas där mest framträdande talesman framhöll, hurusom lapparnas strävanden numera ginge ut på att lapparna »även i detta avseende» (beskattningen) »liksom i övrigt i statsrättsligt hänseende skulle jämställas med den övriga svenska befolkningen». Det synes alltså föreligga skäl, att lapparnas beskattningsfråga i sin helhet i detta sammanhang tages upp till behandling. låqsfrånan ^ÖTst o c n f r ä m s t gäller det att avgöra, om lapparna över huvud taget böra, ur prin- beskattas för sin renskötsel. I detta avseende har från en del lappar framhållits cipiell syn- denna närings osäkerhet och riskfullhet såsom skäl att ställa den i ett undanpunkt. tagsförhållande av skattefrihet. Uti den föregående delen av denna utredning har emellertid flera gånger påpekats, att renskötseln, rationellt och med omsikt idkad, är en lönande^näring. Redan storleken av det kapital, som är nedlagt i renegendomen, är så pass avsevärd, att renskötseln med fog bör kunna jämställas med andra näringsgrenar. Detta kapital uppskattades av den framstående lappkännaren professor Wiklund år 1921 enbart för Norrbottens län till mer än 14 miljoner kronor 1 . Efter nuvarande förhållanden måste denna siffra, som var en konjunktursiffra, vara mycket för hög. Men även med de väsentligt minskade värden å renar som numera torde få beräknas och med lappkommitténs betydligt lägre beräkning av renantalet måste värdet av renegendomen i närvarande stund^i sin helhet uppskattas till allraminst 5 miljoner kronor2. Känt är ock, att många renägare av sin näring draga en betydande avkomst även i kontanta medel, så att ej så få biand dem äro i ekonomiskt avseende bättre ställda än många bland den jordbrukande och skattdragande allmogen i dessa trakter. Det synes därför icke föreligga fog att försätta näringen renskötsel mer än andra näringar, som drivas under statens hägn. i en undantagsställning i förevarande hänseende. Sant är. att renskötseln är förbunden med en större osäkerhet och riskfara än flertalet andra näringar 3 . Dessa förhållanden, vilka böra föranleda till särskilda åtgärder till förmån för de utblottade och nödställda bland lapparna och till vilka förhållanden hänsyn ock måste i tillbörlig mån tagas vid beskattningens åsättande, böra dock icke föranleda därtill, att de lappar, som därtill äro i stånd, fritagas från att fullgöra medborgerliga skyldigheter i likhet med rikets övriga inbyggare. De skäl som anfördes mot utsträckning av 1873 års beskattningsreform beträffande lappmarkerna till de egentliga lapparna hade icke heller något att göra med en pretenderad oförmåga hos lapparna att utgöra skatt. Det framhölls huvudsakligen.^ att saknaden av fast bostad gjorde lapparna »mindre lämpliga till deltagande i vården om såväl hela landets scm kommunens allmänna, angelägenheter». Detta skäl torde icke numera kunna godkännas, allra minst av lapparna själva. I alla händelser har den rätt att deltaga i allmänna angelägenheter, för vilken de ansågos mindre lämpliga och med vilken olämplighet deras bevillnings1 Uppsatsen >Lapparna> av professor K. B. Wiklmid, ingående i pnbhkationen »Norrbotten», utgiven av Norrbottens läns jubileumsutställnings bestyrelse, Göteborg 1921. 2 Jfr Avd. I av denna utredning, sid. 78. 3 Exempel härpå givas särskilt i Avd. I Kap. V av denna utredning.
2 o->
och kommunala skattefrihet motiverades, numera tillfallit dem. Efter de förändringar, som bestämmelserna om valrätt till riksdagen numera undergått, lärer icke kunna dragas i tvivelsmål, att lapparna äga valrätt och valbarhet enligt dessa bestämmelser. Dch sedan även enligt kommunal författningarna rätten att deltaga i kommunal- och kyrkostämma ordnats enligt nya grunder oberoende av skattskyldigheten, äga de även rätt att lika med andra kommunens medlemmar dellaga i behandlingen av såväl den borgerliga som den kyrkliga kommunens angelägenheter. Det synes då vara en enkel konsekvens, att lapparna till motsvarighet av denna likställighet uti medborgerliga rättigheter även bliva likställda med andra medborgare i skyldigheten att bidraga till fyllandet av statens och kommunens allmänna behov. Från principiell synpunkt synes alltså icke förefinuas skäl att göra undantag för lapparnas renskötsel i fråga om skyldigheten att utgöra skatt till stat och kommun. Vad angår den från äldre tid kvarstående formen för lapparnas statsbeskatt- Lappskatning, den s. k. lappskatten, är det tydligt, att densamma, som för övrigt redan * Jj-fe borttagits för lapparna i Jämtlands län, icke är förenlig med det nu gällande skattesystemet. I själva verket måste denna skatt, vilken betraktats som en grundskatt, anses vara en anomali, som råkat kvarbliva efter det grundskatterna i allmänhet blivit upphävda. Då därtill kommer, att skatten numera genom penningvärdets fall nedsjunkit till ren betydelselöshet ur ekonomisk_ synpunkt och att uppbörden av densamma är förbunden med ett besvär, som icke står i proportion till skattens belopp, synes intet tvivel böra råda därom, att den bör borttagas. På grund härav tillstyrkes, i enlighet med vad kammarkollegium i detta ämne hemställt, att den s. k. lappskatten i Norrbottens och Västerbottens län måtte upphöra att utgå och förty ur kronans joraebok och räkenskaper avskrivas. I detta sammanhang bör ock något beröras frågan, huruvida lapparnas skatt- Skattskijh skyldighet för inkomst av renskötsel, såsom från några håll påyrkats, bör ställas ^ * Ö ; | e n ^ c i samband med frågan om lapparnas förfoganderätt över de s. k. lappskattelan- ^n ^gp0.e den i de båda nordligaste länen eller renbetesfjällen i Jämtlands län 1 . Något så- sitionsdant synes dock ej kunna komma i fråga. Huru och under viika förhållanden rätten över lapparna hava att disponera över de åt dem upplåtna områdena i de nämnda Inppskattetre länen, är bestämt genom lagen om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, om vilken lagstiftning här ej är fråga. Huruvida lapparna böra i likhet med övriga medborgare utgöra skatt för den inkomst de inhösta av sin renskötsel eller i större eller mindre mån vara fritagna därifrån, är en från den ovannämnda frågan om lappskattelanden skild fråga, som bör för sig prövas och avgöras. Den beskattning, man ifrågasätter för lapparna, bör uppenbarligen, om den Statsbeskall ordnas efter mera rationella principer, i möjligaste mån följa de grunder, s k a ^ ^ ^ som äro gällande för övriga medborgares beskattning. Den synes således böra aso*m in_ anordnas vad statsbeskattningen angår såsom inkomst- och förmögenhetsskatt komst- och samt bevillning. Med utgångspunkt från den ovan antydda hänsynen till ren- förmögenskötselns riskfullhet och angelägenheten att beakta denna vid skattskyldighetens ^ JjJÖjJjj. genomförande torde dock tilläventyrs kunna sättas i fråga att endast påföra l ningbevillning, men bibehålla lappallmogens frihet från inkomstskatt för renskötsel. Då bevillningen emellertid utgår allenast med en obetydlighet och för övrigt icke 1 En särskild utredning rörande dispositionsrätten över dessa områden föreligger i den förut citerade, av Åke Holmbäck verkställda undersökningen »Om lappskattelandsiustitutet och dess historiska utveckling', Uppsala 1922.
24 behålles av staten,^ skulle en sådan anordning i själva verket innebära, att lapparna befriades från statsskatt för sin ifrågavarande näring. Detta skulle således innebära ett avsteg från den åsyftade likställigheten med rikets inbyggare i gemen. En dylik anordning skulle ock möjligen kunna medföra en benägenhet hos de lokala taxeringsmyndigheterna att vid taxeringen för kommunala ändamål taga igen vad lapparna sålunda fått till godo, en benägenhet vartill tendenser nog kunna spåras. Då dessutom lapparna själva, i den mån de uttalat sig till förmån för en beskattning, uttalat sig för skatt även till staten samt till och med i något fall ställt denna i främsta rummet, har det ansetts riktigast att icke i förevarande hänseende för dem göra något undantag. Vad angår sättet för statsskattens åsättande synes det ock vara lämpligast och med beskattningens ovanberörda syfte av likställighet mest förenligt att följa de regler, som eljest äro gällande för beskattning av rörelse. Det har visserligen under sakens förberedelser talats om att skatten borde utgå såsom en viss avgift per ren. Man torde icke hava gjort närmare klart för sig, huru man skulle tänka sig detta genomfört i praktiken, eller huru detta skulle taga sig ut i jämförelse med beskattningen av andra än lappar. Det synes i alla händelser olämpligt att i detta avseende införa någon särskild ny beskattnings form, vars verkningar i jämförelse med den eljest vedertagna vore svårt att bedöma. I verkligheten lärer ock vid en tillämpning av den i beskattnings förordningarna föreskrivna anordningen renantalet visa sig bliva en betydelsefull faktor. Olika förVad beträffar taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt likasom till janngssatt bevillning_ för inkomst av renskötsel har man under de förberedande överläggtaxeringen. ningarna i ämnet tänkt sig i huvudsak två olika tillvägagångssätt. Det ena är att åt taxeringsmyndigheterna överlämna att efter föreliggande uppgifter eller de upplysningar som kunna vinnas fritt bestämma inkomstens belopp, såsom i allmänhet äger rum vid uppskattning av annan rörelse eller yrke. Det andra sättet vore att medelst särskilda anvisningar söka åstadkomma en mera enhetlig och fast uppskattning av inkomsten. I sådant syfte skulle uppskattningen ske efter en viss beräknad avkastning av renhjorden. Och då denna avkastning egentligen endast består i det antal renar, som årligen kan för förbrukning och försäljning tillgodogöras, skulle beräkningen utgå ifrån en viss procent^ slaktrenar per år, vilkas värde skulle upptagas efter normalt gängse försäljningspris, varifrån driftkostnaden finge avräknas. Genom upptagande av en dylik regel i anvisningarna till inkomstskatteförordningen och bevillningsförordningen kunde man förvänta sig, att taxeringsmyndigheternas förfarande skulle kunna i viss mån närmare regleras och därigenom även bliva säkrare och mindre utsatt för tillfälliga växlingar. Naturligtvis måste även meå ett dylikt förfarande utrymme lämnas för hänsynstagande till att särskilda förhållanden kunde kräva avvikelser från den allmänna regeln. Vid första övervägandet synes som det sistberörda tillvägagångssättet borde vara att föredraga såsom mera betryggande; särskilt kunde man till äventyrs finna detta böra vara händelsen, då det här gäller att under beskattning lägga en ny av beskattningsförfarandet förut ej berörd rörelse. En närmare undersökning gör emellertid riktigheten av denna mening i hög grad tvivelaktig. Erfarenheten visar, hurusom en anvisning sådan här ovan antytts lätt blir en schablon, som av bekvämlighetsskäl eller andra orsaker utan närmare undersökning tillämpas även då den icke passar och därigenom lätt kan leda till större orättvisor, än dem den var avsedd att förhindra. Faran härav blir så mycket större, som renskötseln, såsom upprepade gånger berörts, är en för yttre påverkningar och oförutsedda risker synnerligen utsatt näring, och därtill de skattdragande kunna antagas i jämförelse med andra sådana vara åtminstone i början mindre skickade att bevaka sin rätt. Avkastningen av en renhjord är ock växlande; den normalavkastning av 20 % per år, som man
25 vanligen antager, kan mycket fluktuera alltefter renhjordens sammansättning och andra förhållanden. Än mera är detta händelsen med salupriset. För en renhjord på 500 djur skulle vid inkomstuppskattningen ett normalsalupris per ren, satt efter det i handel gängse, sannolikt bliva missvisande uppåt. Det är nämligen icke sagt, att det alltid är endast fullgoda slaktdjur som avverkas; understundom måste sådant ske, fastän renarna äro sådana, som betinga ett mycket lågt pris vid försäljning eller som icke alls kunna med fördel säljas. Särskilt gäller, att s. k. hushållsrenar, d. v. s. renar, som förbrukas för det egna behovet, måste uppskattas till lägre värde. Än mera äger detta förhållande rum i fråga om värdering av renhjorden i sin helhet såsom förmögenhet. Vid taxeringen av inkomst från renskötseln liksom av renegendom måste dessutom, såsom tidigare blivit antytt, tagas hänsyn till åtskilliga svårberäkneliga, ja nästan oberäkneliga omständigheter, vilka icke låta sig inordnas under en regel men göra inkomsten prekär och osäker; en renhjord, som i dag har en viss storlek, kan inom en mycket kort tid vara utan ägarens förvållande väsentligen förminskad. Ä andra sidan kan det ock tänkas, att en medelst vissa genomsnittsnormer reglerad uppskattning kan på någon ort bliva för låg och förrycka förhållandet till andra beskattningsobjekt; en erforderlig anpassning kunde genom dylika regler bliva svårare att åstadkomma 1 . På grund av dessa skäl synes företräde böra givas åt den först angivna metoden och sålunda icke böra uppställas några särskilda regler med avseende å taxeringen av inkomst av renskötsel, utan överlämnas åt taxeringsmyndigheterna att verkställa denna efter bästa förstånd och uppfattning av det rätta. Såsom en allmän regel bör dock gälla, att man vid taxering av denna inkomst bör med hänsyn både till skattdragarnas ställning och skatteobjektets beskaffenhet, framgå med mycken försiktighet. För beskattningsmyndigheterna är detta att noga beakta, särskilt beträffande beräkningen såväl av medgivna avdrag för utgifter för inkomstens förvärvande, som, i den mån det kan ske, även av de s. k. skattefria avdragen. Och bör detta jämväl uppmärksammas av de myndigheter, som på grund av tjänsteplikt hava att tillse lapparnas rätt och bästa. Av det föregående följer, att inkomst av renskötsel bör hänföras under så- Erforderdana beskattningsföremål, som omförmälas i 7 § 3:o) b) i gällande för- liga ändrinordning om inkomst- och förmögenhetsskatt och 9' § 3 mom. a) i gällande ^ar<?fcMJä förordning angående bevillning av fast egendom samt av inkomst, samt vara förordunderkastad de regler som härför gälla. I enlighet härmed bör det undan- ningen och tag, som med avseende på lappallmogen är gjort i 5 § 1 mom. e) av först- bevillningsnämnda förordning samt 12 § 8 mom. h) i den sistberörda författningen bort- jörordfalla. Det torde ock vara lämpligt att i tredje momentet av de till inkomst^ skatteförordningen hörande anvisningarna bland upnräknade arter av rörelse upptaga även renskötsel; på grund av föreskriften i 4 § av anvisningarna vid bevillningstaxeringen kommer detta tillägg även att gälla för sagda taxering. Beträffande bestämmelserna om avdrag enligt 9 § inkomstskatteförordningen och 11 § 2 mom. 3:o) i bevillningsförordningen med därtill hörande anvisningar böra dessa gälla även för nu ifrågavarande slag av rörelse. Då rätt till avdrag för driftkostnader billigtvis synes böra omfatta även ersättningar för skada, som renarna under betning eller flyttningar gjort på bofastas egendom, enligt såväl svenska renbeteslagen som konventionen med Norge, men tvekan kan råda om sådant utan vidare är klart, torde detta böra i anvisningarna tydligen angivas. 1 Härvid kan man särskilt tänka på förhållandena i Karesuando, där lapparna redan nu utgöra en viss andel i kommunens utgifter och en alltför stor förryckning i denna andel skulle kunna förorsaka svårigheter.
26 Frihet från Fastän det icke ansetts lämpligt att anordna skattskyldigheten till staten för beskattning inkomst av renskötsel i direkt proportion till det antal renar som den skattav visst minäretal skyldige äger, är det givet, att detta antal i allt fall kommer att få en stor betydelse för taxeringen alldeles på samma sätt som djurantalet, särskilt antalet renar ?
kor, har en stor betydelse för taxeringen av en jordbrukares inkomst. Det har ur denna synpunkt ifrågasatts, att skattskyldigheten icke skulle inträda förr än vid ett visst minimiantal av renar, exempelvis 100 a 150 stycken. Detta har emellertid icke befunnits lämpligt. Skatteförmågan ställer sig ganska olika för olika renägare och på olika platser, så att det bleve mycket svårt att utfinna ett under alla förhållanden rättvist sådant minimum 1 . Det synes ej heller behövligt. Eedan med de avdrag, som enligt gällande skatteförfattningar äro medgivna, bliva renägare med ett ganska stort renantal fria från skatt. Givetvis ställer sig detta ganska olika alltefter driftkostnadernas storlek (särskilt att märka andel i renskador), renarnas salupris, ortsgrupp till vilken den skattdragande hänföres, familjens storlek o. s. v. Under antagande emellertid av en årsavkastning av renhjorden om 20 % och ett nettosalupris per ren av 50 kronor, skulle för en renägare utan familj i ortsgruppen I I I , dit de flesta lappmarkssocknarna i Norrbottens län höra, skattefrihet inträda beträffande inkomstskatten vid ett antal av 90 ä 100 renar och beträffande bevillningen vid 60 a 70. Skulle nettosalupriset, såsom kanske i flertalet fall torde bli händelsen, få sättas vid 30 kronor per ren, skulle skattefrihet inträda för inkomstskatt vid ett antal av 150 a 160 renar och för bevillning vid 100 ä 110 renar. Ytterligare måste man härvid beakta, såsom till höjning av det skattefria renantalet medverkande faktorer, driftkostnaderna, vilka vid ovanstående beräkning icke kunnat vidare beaktas, samt familjeavdragen, som för renägare med familj väsentligen stegra skattefriheten. Man torde därför icke behöva befara, att beskattningen, bestämd efter vanligen gällande grunder, skall för hårt drabba de mindre renägarna. Snarare skulle man kunna hysa farhågor för att motsatsen skulle på en del håll anses äga rum. Därvid bör dock ihågkommas, att det gällande beskattningssystemet i hög grad går ut på att tillgodose de lägsta och lägre inkomsttagarnas behov av lättnad i skattetrycket; och detta bör naturligtvis äga rum även med avseende på lapparna. UppskattBeträffande förmögenhetsskatten torde några särskilda bestämmelser med ning av för- avseende på lapparna icke vara behövliga. Det vill synas, som om dessa redan mögenhet i nu hade skyldighet att skatta för förmögenhet ej blott i fast egendom och renegenkapital, utan även för egendom bestående i renar, fastän någon beskattning dom. av sistberörda slags egendom icke torde hava förekommit, annat än möjligen undantagsvis då den förekommit i förening med annan förmögenhet. Uppenbart är, att värdet av en egendom i renar icke kan bestämmas efter förhållandet mellan antalet djur och det försäljningspris, som slaktrenar betinga i allmänna marknaden. En renhjord är sammansatt av djur av högst växlande försäljningsvärde, vadan det genomsnittliga värdet per djur måste bliva vida lägre än det pris, som kan betingas för de djur, som i allmänhet utbjudas till försäljning. Då ett härmed överensstämmande uppskattningsförfarande emellertid synes följa av reglerna i 6:o) av anvisningarna vid inkomstskattetaxeringen, har det ansetts tillräckligt att i detta sammanhang erinra härom. BeskattOm beskattningsorten synes icke heller några särskilda bestämmelser utningsorten. över författningarna vara erforderliga. Det synes vara klart, att beskattningsorten även vad angår bevillningen bör sammanfalla med mantalsskrivnings1 Det må i detta sammanhang erinras, att i Karesuando lapparnas frivilliga bidrag till de kommunala utgifterna fördelas på renägare med ett antal av över 30 renar, ett antal, som dock torde få anses väl lågt.
27 orten, där lapparna hava sina huvudvisten och måste anses huvudsakligen driva sin näring, även om de under sina flyttningar tidvis uppehålla sig inom andra distrikt. Någon som helst svårighet lärer icke kunna möta för taxeringsmyndigheterna att utan vidare anvisningar i detta avseende träffa ett rätt avgörande. Taxeringsförfarandet vid uppskattningen av lapparnas inkomst av rensköt- Taxeringssel och renegendom bör bliva detsamma som för annan inkomst och egendom. förfarandet; En fråga, som därvid emellertid framställer sig, är i vad mån deklarations- självdeklaskyldighet lämpligen kan föreskrivas med avseende på förevarande slag av ration. skattdragande och inkomst. Det borde visserligen icke möta hinder för en renskötande lapp att kunna i en deklaration angiva den inkomst han haft under det nästföregående året. Men det är ett par omständigheter, som härvid måste tagas i betraktande. Den ena är, att de nomadiserande lapparna till följd av sitt kringströvande liv hava en större svårighet än andra för uppsättande av en deklaration. Den andra och viktigare är, att underlåtenhet att avgiva deklaration inom föreskriven tid är förbunden med förlust av rätten att överklaga taxeringen; och det synes obilligt, att en dylik underlåtenhet skulle för de renskötande lapparna medföra sagda påföljd. Detta skulle, i all synnerhet i början, kunna förorsaka orättvisa och av lapparna kännas som en hårdhet. Därest frihet från deklarationsplikt i förevarande fall stadgas, synes denna frikallelse böra omfatta även den i 2 § 2 mom. av taxeringsförordningen föreskrivna skyldigheten att efter anmaning avgiva deklaration, varmed torde följa frihet jämväl från den i 8 § 1 mom. sagda förordning omnämnda uppgiftsskyldigheten. För kännedom om de förhållanden, som i förevarande fall äro av betydelse för taxeringen, torde ock självdeklarationen och uppgiftsskyldigheten kunna undvaras. Uti de renlängder, som enligt renbeteslagen årligen skola upprättas inför lappfogden, finnes en officiell lista på renar som envar lapp äger; och för övrigt kunna genom lappfogden erhållas de mest tillförlitliga upplysningar om alla förhållanden beträffande de olika renägarnas renskötsel, som för taxeringsarbetet må erfordras utan att man i detta hänseende behöver vända sig till lapparna själva. För att underlätta taxeringsarbetet torde bland de handlingar, som enligt 11 § i taxeringsförordningen skola avlämnas, även böra upptagas avskrifter av de ovan omförmälta renlängderna, vilka lappfogdarna efter avslutande av sammanträdena med lapparna skola hava att avlämna. Givet är, att det bör stå lapp som sådant önskar fritt att avlämna deklaration, liksom att i annan form lämna de upplysningar till taxeringsmyndigheten, som han kan finna lämpligt, en rätt som torde kunna förutsättas i åtskilliga fall komma att begagnas. Vad angår taxeringsmyndigheternas sammansättning torde några särskilda föreskrifter i förevarande sammanhang icke erfordras. Av lydelsen utav 25 § i taxeringsförordningen torde utan vidare följa, att, åtminstone i kommuner där renskötsel i något större omfattning bedrives, renskötande eller renägande lappar böra få plats i taxeringsnämnderna, något som i varje fall måste anses lämpligt. HemställanPå grund av vad sålunda blivit anfört tillstyrkes den ang. att för lapparna stadgas skattskyldighet till staten för renskötsel statsefter huvudsakligen samma grunder som för statens medborgare i öv- beskattningen. rigt; att för sådant ändamål i inkomstskatteförordningen och bevillningsförordningen bestämmelserna om lappallmogens frikallelse från inkomstskatt och bevillning för inkomst av renskötsel borttagas; att i enlighet härmed i mom. 3:o) av de särskilda anvisningarna
28 till ledning vid inkomstskattetaxeringen bland exemplen på inkomst av rörelse eller yrke som skall taxeras införes även renskötsel; att i mom. 5:o) av samma anvisningar bland medgivna avdrag under driftkostnader införas även ersättningar för renskador, som utgivas på grund av renbeteslagen och konventionen med Norge; att från skyldighet att avgiva deklaration enligt 2 § 1 och 2 mom. taxeringsförordningen fritages »nomadiserande lapp för inkomst av renskötsel»; samt att i 11 § av nyssnämnda förordning införes bestämmelse om skyldighet för lappfogde att årligen till vederbörande avlämna avskrifter av de renlängder, som enligt renbeteslagen skola upprättas. Den komDen kommunala beskattningen bör ordnas för lapparna enligt samma grunder munala g o m för ^ e övriga medlemmarna av kommunen. Det blir sålunda bevillgen ningen till staten som blir bestämmande även för skatt till kommunen. Härvid tillämpas i avseende på beskattningen till de kommunala behoven i sin helhet för närvarande det s. k. provisoriet enligt Kungl. förordningen den 19 november 1920. Även den kommunala progressivskatten enligt förordningen av nyssnämnda datum torde böra av lapparna utgöras för sin inkomst av renskötsel, då denna inkomst enligt inkomstskatteförordningen når den höjd. som utgör betingelse för att progressivskatt skall påföras. Lapparnas Ett särskilt förhållande äger emellertid rum med de kommunala avgifter, frihet från som utgå enligt kyrkostämmoförordningen. Från de till beloppet ojämförligt avgifter till m e s t betydande av dessa avgifter, nämligen till kommunens folkskoleväsen, har fal allmänt ansetts att de nomadiserande lapparna böra vara fritagna. Detta undantag synes också hava fullt fog för sig. Dessas skolväsen är nämligen, såsom tidigare i denna utredning är berört, ordnat på sidan av den allmänna stadgan om folkundervisningen i riket genom särskilda bestämmelser, och de vanliga skoldistrikten äro fritagna från omkostnader till detsamma. Enligt det härom gällande reglementet för lappmarks ecklesiastikverk den 31 januari 1896 med däri sedermera vidtagna förändringar bestridas samtliga kostnader för nomadskoleväsendet, med ett oväsentligt undantag i fråga om en del av utgifterna för barnens inackordering, av staten från anslaget till lappmarks ecklesiastikverk, folkbildningsändamål. Detsamma föreslås skola äga rum enligt det av lappkommittén framlagda förslaget till stadga angående nomadundervisningen i riket. Enligt såväl gällande bestämmelser som det ovannämnda förslaget äro dessa nomadskolor avsedda för de egentliga flyttlapparna eller, som de i förslaget nämnas, nomadlapparna. Barn av andra lappar skola undervisas tillsammans med den övriga befolkningens barn, men kunna dock enligt beprövande av nomadskoleinspektören även undervisas i nomadskolorna. Den frihet från utgifter till församlingens skolväsen, som av ovan angivna förhållande föranledes, synes dock av praktiska skäl icke böra utsträckas till andra lappar än nomadlapparna, även om dessa andras barn i något fall skulle få undervisning i nomadskola. Av enahanda skäl böra de nomadiserande lapparna också vara fria från den särskilda personliga avgift, som av vederbörande skoldistrikt kan beslutas att utgå till skolväsendet av alla som erlägga mantalspenningar. Så länge lapparna äro fria från denna sistnämnda utskyld 1 torde en dylik frihet följa redan av sagda förhållande och någon särskild bestämmelse om deras fritagande härifrån icke vara erforderlig. Avgifter till Vad angår avgifter till kyrkliga behov i övrigt såsom för underhåll av kyrka kyrkliga och prästgård, avlöning till klockare och kyrkobetjäning, folkbibliotek m. m., behov. v i ! k a avgifter i allmänhet icke uppgå till några större belopp, synas de böra ut1
Härom se sid. 12.
29 göras av lapparna i likhet med församlingens övriga medlemmar. Av de institutioner, som dessa avgifter avse, äga lapparna begagna sig i lika mån som de andra församlingsmedlemmarna; och de torde i allmänhet redan nu i mer eller mindre omfattning göra det. En till de kommunala avgifterna i viss mån hänförlig skatt, som inom de Landstin län om vilka här är fråga har en ganska stor betydelse, är den till länskomskatt. munen, landstingsskatten. Den utgår enligt senast fastställda stater för Norrbottens län med 3.16, för Västerbottens län med 2.75 och för Jämtlands län med 1.95, allt per 100 kr. för bevillning beskattningsbar inkomst. Därtill synes komma för Västerbottens län bidrag till skjutsentreprenaderna, vilka i de båda andra länen äro inräknade i landstingets utgifter, samt för Västerbottens och Jämtlands län särskild utdebitering för betalning av marklösen till järnvägar samt för avbetalningar å järnvägslån, vilka debiteringar utgå med olika, men dock mindre, belopp för olika kommuner. För bedömande av den ganska svårlösta frågan, om och i sådant fall i vad mån lapparna böra för sin renskötsel deltaga i utgörandet av landstingsskatt, varifrån de nu äro fritagna, torde en undersökning vara erforderlig, till vilka ändamål landstingsskatten utgår. I sådant avseende ha granskats landstingens i de tre ifrågavarande länen senast fastställda utgifts- och inkomststater. Av dessa framgår, att den ojämförligt största utgiftsposten är för sjukvården, utgörande för Norrbottens län på en total utgiftssumma av 3,084,449 kr. 68 öre ett belopp av 1,566,757 kr. 85 öre eller omkring 50 %, i Västerbottens län resp. 2,007,195 kr. 49 öre och 998,498 kr. eller likaledes omkring 50 % samt i Jämtlands län resp. 1,342,000 kr. och 540,097 kr. eller omkring 40 %. Av övriga utgifter, varvid en jämförelse emellan de olika landstingen försvåras därav att staterna äro olika uppställda med skiljaktiga huvudrubriker, vilka dessutom upptaga de särskilda anslagen på olika sätt klassificerade, representera utgifterna till fattigvård och folkpensionering, vilka äro förda under olika huvudrubriker i de tre staterna 1 , i Norrbottens län 420,000 kronor, i Västerbottens län 345,000 kronor och i Jämtlands län 267,000 kronor. Under rubrikerna undervisning och kulturella ändamål, delvis även rubriken »Humanitära ändamål» (folkhögskolor, lantmanna- och lanthushållsskolor, seminarier, dövstumundervisning, skyddsuppfostran, sinnesslöanstalter, folkbildningsändamål m. m.) förekomma anslag till belopp av i Norrbottens län 199,191 kronor 8 öre, i Västerbottens län 197,150 kronor 63 öre och i Jämtlands län 195,073 kronor 37 öre. Under rubriken »Jordbruk (lantbruk) och binäringar» (konsulenter, vandringsrättare, anstalter för jordbruket och boskapsskötseln, veterinärväsendet, fiske, jaktvård, hemslöjd m. m.) äro upptagna i Norrbotlens län 106,498 kronor 84 öre, i Västerbottens län 105,091 kronor 95 öre och i Jämtlands län 77.750 kronor. För kommunikationsväsendet (vägar, jordlösen till statsjärnvägar) har anslagits i Norrbottens län 12,300 kronor, i Västerbottens län 85,693 kronor 24 öre (därav 66,693 kronor 24 öre jordlösen till järnvägar, som synes uttaxeras enligt särskilda grunder) och i Jämtlands län 3,750 kronor, samt därjämte i Norrbottens och Jämtlands län bidrag till skjutshållningen resp. 26,750 kronor och 61,260 kronor 41 öre2. För räntor och amortering å lån äro uppförda i Norrbottens län 347,080 kronor 21 öre (däri dock även ingår s. k. förskottsanslag 67,360 kronor), i Västerbottens län 63,952 kronor 40 öre och i Jämtlands län 122,200 kronor. Återstående poster, diverse ändamål (arbetsförmedling ni. m.), förvaltningsutgifter, uppbördskost1 För Norrbottens län under rubriken »Litt. B. Humanitära ändamål», för Västerbottens län under »Sjukvården» och »Humanitära ändamål» samt för Jämtlands län under »Undervisning» och »Folkpensioneringen». 2 För Västerbottens län har icke någon motsvarande post blivit uppförd, men bidrag utgå givetvis även där.
30 nad, avkortningar, utgöra för Norrbottens län 405,871 kronor 70 öre, for Västerbottens län 211,809 kronor 27 öre och för Jämtlands län 74,869 kronor 22 öre. Därest man för bedömande av frågan om lapparnas skyldighet att betala landstingsskatt för sin inkomst av renskötsel vill lägga till grund den grad av intresse, som lapparna må hava av det ena eller andra slaget av de institutioner, som uppehållas av landstinget, är det ovedersägligt, att sjukvårdsanstalterna äro avsedda att tjäna länets inbyggare i gemen och därför även lapparna; de lära ock av dem begagnas. Likaså är det med anslagen till fattigvård och folkpensionering. Detsamma torde ock i stort sett gälla om de anordningar för högre skolundervisning och folkbildning, till vilkas uppehållande landstinget bidrager och vilka även lapparna äro eller borde vara i tillfälle att i sin mån tillgodogöra sig eller draga gagn av. Även institutionerna för jordbruket, såsom t. ex. konsulenter och vandringsrättare, torde kunna hänföras till dem. som kunna vara till gagn för lapparna, väl icke så länge de driva renskötsel, men sedan de måst upphöra därmed. Från vissa orter, särskilt Västerbottens län, vittnas, att lappar redan nu tillgodogöra sig desamma; och så bör än mer bliva förhållandet, om lappkommitténs i den föregående avdelningen av denna utredning 1 omnämnda och tillstyrkta förslag till markupplåtelser åt lappar, som nödgas upphöra med renskötseln, skola genomföras. Mera tveksamt ställer det sig med avseende på anslagen till kommunikationsväsendet, ehuruväl naturligen även kommunikationerna kunna sägas vara till gagn för rikets alla inbyggare; särskilt torde detta sista gälla om järnvägskommunikationerna, även beträffande andra än dem, som av en dylik kommunikation hava det alldeles direkta gagnet. I väganslagen ingå ock för ett av länen anslag till enklare vägar i lappmarken, vilka torde kunna anses av mera intresse för lapparna. Vad angår bidragen till skjutsentreprenaderna synas dessa emellertid avse ett lapparnas renskötsel och lapparna i allmänhet nog så fjärran stående onus. Anslagen till kommunikationsväsendet representera dock icke några större belopp och hava därför, åtminstone för närvarande, icke någon större betydelse ur skattetryckssynpunkt. Ett särskiljande av dem från landstingets övriga utgifter torde därför icke ur sagda synpunkt anses påkallat. De lån, varför i staterna uppförts ränta och amortering, torde till största delen hava upptagits för sjukvårdsändamål och därför böra dömas lika med anslagen till sjukvården. Beträffande slutligen anslagen till vissa mindre betydande allmänna ändamål, till förvaltningskostnader, uppbördsprovisioner och avkortningar synas dessa böra drabba samtliga skattdragande, som hava att betala landstingsskatt. Av den föregående utredningen framgår, att, därest lapparna över huvud taget skola finnas skyldiga att för sin renskötsel utgöra skatt till statliga och kommunala behov, det icke med utgångspunkt från beskattningsändamålet finnes skäl att i allmänhet göra undantag för landstingsskatten. Likaså framgår av sagda utredning, att svårigheter möta att inom området för denna skatt utsöndra några vissa ändamål, med avseende på vilka lapparna skulle fritagas från bidragsskyldighet, tilläventyrs med undantag för bidraget till skjutsentreprenaderna, som utgår på grund av en särskild författning, nämligen skjutsstadgan enligt dess lydelse genom Kungl. förordningen den 11 juli 1924. Ett dylikt undantag torde dock näppeligen betingas av sakens vikt, då det skulle medföra en ytterst ringa minskning i skatten, som ingalunda motsvarade det ökade besvär med debiteringen och uppbörden, som därigenom förorsakades. Någon differentiering synes för övrigt även av principiella skäl mindre tillrådlig, då man därmed skulle inlåta sig på en jämkning, som icke överensstämmer med de grunder, vilka legat till grund för den nya landstingslagens av den 20 juni 1924 bestämmelser i ämnet. Emellertid medgiver denna lag fortfarande lands1
Avdela. I sid. 118.
31 tinget rätt att besluta en s. k. territoriell differentiering; och man kan väl tänka sig, att en sådan i vissa avseenden såsom beträffande kommunikationsanslag kan komma till stånd till förmån för lappmarkerna, vilket i sådant fall komnie såväl lapparna som lappmarkernas övriga inbyggare till godo. _ Ansåge man likväl för nödigt att, särskilt med hänsyn till renskötselbeskattningens första tillämpande, bereda lättnad däruti genom frikallelse från landstingsskatten, synes detta alltså helst kunna och böra ske genom ett undantag beträffande denna skatt i sin helhet till förmån för de nomadiserande lapparnas inkomst av renskötsel, vilket undantag i sådant fall borde få sin plats i lands! ingslagen. På grund av vad sålunda blivit anfört tillstyrkes i avseende på den kom- Hemsttilmunala beskattningen: landmana. kommunalatt kommunalutskylder enligt förordningen om kommunalstyrelse beskattpå landet samt kommunal progressivskatt, där sådan ifrågakommer, »*»£«»• skola utgöras av lapparna för inkomst av renskötsel efter samma grunder som för dylika utskylders utgörande gälla för kommunens övriga medlemmar; att utskylder enligt kyrkostämmoförordningen jämväl skola enligt enahanda grunder av lapparna utgöras för inkomst av renskötsel, utom för folkskoleväsendet, i vilket sistberörda avseende i 35 § av Kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd införes stadgande därom, att de nomadiserande fjällapparna äro fria från avgifter till församlingens eller distriktets skolväsen, samt att lapparna för inkomst av renskötsel skola utgöra landstingsskatt enligt uti lagen den 20 juni 1924 om landsting stadgade grunder 1 . 1
Exempel på beräkning av skatt enligt förestående förslag.
Ortsgrupp III utan höjning, intet familjeavdrag. l:o) Behållen inkomst 1 000 kr., förmögenhetsdel 0. a) inkomst- och förmögenhetsskatt: u , iA • , (1000-800) beskattningsbart belopp „ = 100 kr. 3 x 175 skatt —TQQ— = 5.25 b)
bevillning: beskattningsbar inkomst (1 000—400—200) = 400. bevillning 0.40. kommunalskatt a 5 per 100 = 20.— landstingsskatt a 3 per 100 = 12.— Summa skatt 37.65 kr. Med ett familjeavdrag likaledes utan förhöjning blir inkomst- och förmögenhetsskatt = 0; bevillning, kommunal- och landstingsskatt 20.25 kr. 2:o) Behållen inkomst 3 000 kr., förmögenhetsdel 200. a) inkomst- och förmögenhetsskatt: beskattningsbart belopp (3 200—800 - 400) - 2 000 kr 2 000 x 3 175 skatt — J Q J J — x — = 105 kr. b) bevillning: beskattningsbar inkomst 3 000—400—200 = 2 400 kr. bevillning 2.40. kommunalskatt 120.— landstingsskatt 72.— Summa ska't = 299.40 kr. Med ett familjeavdrag utan förhöjning blir inkomst- och förmögenhetsskatten 89.25 bevillnine kommunal- och landstingsskatt 182.25 kr. Summa skatt: 271.50 kr. Obs! Dessa exempel böra ej uppfattas såsom några normalfall till ledning vid beskattningens asattande, lika litet som de angivna inkomstbeloppen få anses som normalbelopp. Exemplen avse
82 Deltagande. Med lapparnas skyldighet att på sätt nu föreslagits deltaga i utgörandet av i vissa andra kommunalutskylder lärer utan vidare följa skyldighet för dem att på liknande avgifter' s ä t t deltaga i sådana allmänna avgifter, som utgöras av dem, som betala kommunalutskylder och efter samma grund som dessa, såsom kostnad för byggande av tingshus m. m.1 Dessa avgifter torde emellertid ej uppgå till några avsevärda belopp. Avgifter till Vad angår avgifter till prästerskapets avlöning är det likaledes en konseprästerska- kvens av den föreslagna kommunala skattskyldigheten, att lapparna bliva skylpets avlo- c ]jg a a t t utgöra dylika avgifter. Detta torde nämligen utan vidare direkt 'm9följa av bestämmelserna i 20 § av lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning. Det synes för övrigt vara allenast en följdriktig återgång till vad förut varit gällande. Lapparnas frihet från dessa avgifter, som inträdde med den genom sagda författning införda förändrade anordningen av det prästerliga avlöningssystemet, torde icke kunna anses ha ingått såsom avsedd vid denna omläggning. Icke heller dessa avgifter torde i allmänhet komma att för lapparna uppgå till några avsevärdare belopp. Frihet från Vid alla de överläggningar med lapparna och vederbörande myndigheter, vagskatt. c i a f r a g. a därom förevarit, har man varit ense om, att de nomadiserande lapparna böra vara fritagna från att betala vägskatt. Då det synes uppenbart, att dessa lappar mindre än andra rikets inbyggare hava tillfälle att för sina personer och sin näring draga gagn av de allmänna vägarna, även om sådant gagn icke är alldeles uteslutet vad en del av dessa vägar angår, har det ock ansetts billigt att gå denna önskan till mötes. Det tillstyrkes sålunda, att till 6 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, sådan den lyder enligt lagen den 11 februari 1921, göres följande tillägg: »dock att de nomadiserande lapparna äro för inkomst av renskötsel därifrån fria.» Frihet från Några principiella skäl lära icke kunna anföras för att lapparna fortfarande mantals- s kulle vara fritagna från de tvenne i kap. I berörda personliga avgifterna, och all- mantalspenningarna och den allmänna sjukvårdsavgiften, som eljest allmännemänna sjuk- ligen utgöras. Däremot kan i sådant hänseende anföras praktiskt ekonomiska vårds- grunder, nämligen att dessa skatters utkrävande av lapparna uppenbarligen avgtften. skulle förorsaka ett många gånger större besvär, än som motsvaras av det belopp de kunna inbringa. Borttagandet av dessa personella avgifter har dessutom ganska länge stått på dagordningen och är för närvarande aktuellt. Det synes därför olämpligt att nu vidtaga någon förändring i avseende på lapparnas frihet från utförande av dessa avgifter 2 . blott att visa skattebeloppens förhållande till inkomsten för tvenne såsom möjliga antagna fall. För att tydliggöra olikheten vid taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt, a ena sidan, samt bevillning och den därav beroende kommunalskatten, å den andra, har den behållna inkomsten satts lika i båda fallen, vilket i verkligbeten ej torde vara det vanliga. 1 Jfr 26 kap. 4 § bj^ggn ingabal k en och lagen den 5 juni 1909. 2 För en närmare utredning av detta ämne särskilt i avseende å sjnkvårdsavgiften hänvisas till »Kommnnalförfattrjingssakkunnigas betänkande IV med förslag till lag om landsting m. m.>, Stockholm 1923, sid. 175-180.
Fortsättning Jo.
Beckmai
51. Ingenior N. Ekwalls utredningar; 2. Utredn trä Sande planmässig elektrifiering av landsbygd« Bn. Beckman, öfi s. 2 kart. Jo. " edning beträffande de elektriska distribntionsföi å ltandsbygden ekonomiska svårigheter och möjlig fö» dessas avhjälpande. Beckman. 100 B. J O . '>•'! 54. 1821 ars kommnnalskattekommittés betänka gående den kommunala beskattningen-. Del !. slaig, allmän motivering, Bpeciell motivering, xv, Dell 2. Reservationer, bilagor, tabeller, sakregistei Tu llberg. Fl.
från
omslagets andra Tull- och traktatkommitténs utredningar och betaukanden. 25. Handels- och prisöversikter rörande spannmål jämte bihang, innefattande vissa, internationella prisjämförelser angående viktigare jordbruksprodukter. Av K. Amark. Marcus, viij, 14;; s. Fi. 1921 års pensionskommittés betänkande 3. Betänkande med förslag till civil tjähstepensionslag Marcus. 135 s. Fi. Betänkande med förslag till lag om ideishjälp. Ii. v. Koch och G. Aliiiin. Tullberg. 30 s. S. -59. Fattigvården bland lapparna. Avd. 1. vj, i2o s. Avd. •_'. Lapparnas beskattning. 32 s. NorBtedt. S.
Amin. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil uteöra begynnelsebokstäverna , , . . d e t , departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. K. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet, knligt kcungorelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredninears yttre anordnine (nr 98) utgivas utredningarna i omslag meul enhetlig färg för varje departement.
Statens offentliga utredningar 1924 S y s t e m a t i s k
förteckning'
(Siffrorna inom k l ä m m e r beteckna utredningarnas nnnmier i den kronologiska f ö r t e c k n i n g e n .
Allmän lagstiftningStatsförfattning.
Rättskipning. Allmän
Fångvård.
statsförvaltning.
1921 ars pensionskommittés betänkande.
bygden ekonomiska svårighete_r ocb möjligheterna för dessas avhjälpande. [52] Förslag till Jag om lärlingsväsendet i vissa yrken.
8. [36]
Fast egendom. Kommunalförvaltning. Statens och k o m m u n e r n a s flnansväsen.
Jordbruk med binäringar.
Bet
svenska l a n t b r u k e t s p r o d u k t i o n s k o s t n a d e r . 2. Bokföringsåren 1 9 2 0 - 1 9 2 1 o c h 1921—1922. Fastighetsregisterkommissioneus m e d d e l a n d e n . 18. [21] Till frågan om ny jorddolningslagstiftning. [40] Kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna. [43]
Tull- ocb t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar ocb botänkan den. •_>."). Handels- ocn prisöversikter rörande s p a n n m å l . [65] V a t t e n v ä s e n . S k o g s b r u k . Berirsbruk. 26. Ljnsindnsttien. [84]. 27. Ylleindustrien. [Höj 28. Tegelindnstrien. [36] :;C. Betänkande a n g . tullsysteBetänkande med förslag till gruvlag. [16] mets verkningar. Be! 1. [87] J)el 2. [38] AI alm kom missionens s l u t b e t ä n k a n d e . [82] 1921 ur* kommnnalskattekommittés betänkande. Del 1. [53] Malmtillgången i Norrbottens län. [88] Förbrukning av virke till husbehov på V ä r m l a n d s läns landsDel 2. [54] bygd. [42]
Polili.
Industri.
Handledning vid u t a r b e t a n d e t av b r a n d o r d n i n g a r för landskom maner. [28]
Cement- och betongbestämmelser. [25]
Handel ocli sjöfart.
S o c i a l p o l i i ik. Iakttagelser rörande socialiseringen i Österrike. [14J Det svenska tobaksmonopolet. [ID] Statens järnvägar. [22] S t a t i n s järnvägar som allmänt affärsverk. 1.301 Sveriges vattenkrsfttiljgångar oeh v a t t e n k r a f t p r o d u k t i o n . [89] Kommunal affärsverksamhet. [45] Betänkande med förslag till lag om modershjälp: [57] I n bland lapparna. Avd. 1. [58] Avd. 2. L a p -
i l ä l s o - och sjukvård.
Skeppstjänstkommitterades betänkande.
8. [20]
Kommunikations väsen. Utredning rörande ny v a t t e n v ä g mellan Östersjön och Vänern j ä m t e b i h a n g . [G] Anvisningar rörande vägvösendet och antrfinobiltrafiken. [19]
B a n k - , kredit- ocli p e n n i n g v ä s e n . Försäkrings väsen.
Allmänt näringsväsen. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. K. Elektrifieringskommitténs mcddclandon. 7. Ang. eléktri" Andlig odling i övrigt. tteringen av landsbygden inom Kristianstads län. [5(|J ' it. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Hallands län. Supplement n r 2 till Sverges familjenamn 1920. [4] [18] 11. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Blekinge Betänkande angående det fria och frivilliga folkbildningslän. [10] 12. Ang. elektrifiering av landsbygden inom arbetet. [6] Kopparbergs län. [3] 13. Ang. elektrifiering av landsbygden Betänkande och förslag angående läroverks- och landsbiblioinom Västmanlands län. [8] 14. A n g . elektrifiering av landstek. [7] bygden inom V ä r m l a n d s län. [i1] 15. A n g . elektrifiering I Börslag till lönereglering för befattningshavare vid allmänna av landsbygden inom J ä m t l a n d s l ä n . [11] IG. A n g . läroverk nr. fl. läroanstalter. [18] elektrifiering a v landsbygden inom Norrbottens län. [28] i K. skolöverstyrelsens u t l å t a n d e över skolkommissionens b e 17. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Jönköpings t ä n k a n d e n 1—5. [24] län. [44] 18. Ang. elektrifiering av lundsbygden inom Systematiskt utforskande av allmogeknltnren. 1. [26] 2. Gotlands län. [12] 1.9. Ang. elektrifiering av landsbyg[27] den inom Yästornorrlands län. [17] 20. A n g . elektri- j U t r e d n i n g rörande k u n g l . teaterns v e r k s a m h e t . [81] fiering av landsbygden inom Västerbottens län. [29] 22. ckniug över elektriska kraftanläggningar i Sverige ar 1928. [48] Försvarsväsen. fngeniör K. Ekwalls ntredningar. 1. Angående elektrifiering av landsbygden inom Östergötlands l ä n . [46] 2. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Örebro län. [51] 8. U t r i k e s ä r e n d e n . I n t e r n a t i o n e l l rätt. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Kalmar l ä n . [49] 4. A n g . elektrifiering av landsbygden inom KroAngående o r d n a n d e t av statens kommersiella informationsnobergs län. [47] v e r k s a m h e t . [1]
Stockholm 1924. B. A. N o r s t e d t & Söner.