Utredning av vissa frågor rörande privatläroverken betänkande och förslag

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

f

\ STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R

1925:1

KCKLESIASTIKDEPARTEMENTET

%^3 ****ssöF*

U T R E D N I N G AV

VISSA FRÅGOR RÖRANDE P R I V A T L Ä R O V E R K E N

S

T

O

C 1 9

K

H

O

5 L

M

Statens offentliga utredningar 192,5 K r o n o l o g i s k t ört e ck nin ä

1. Utredning av vjusa frågor rörande privatläroverken. Norstedt. 178 8. 2 put.-tab. E.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 19 2 5 : 1 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

UTREDNING AV

V I S S A FRÅGOR

RÖRANDE

PRIVATLÄROVERKEN BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG AV

INOM ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1925 KUNGL. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER

TILL

KONUNGEN.

P å därom gjord underdånig framställning bemyndigade Eders Kungl. Maj:t den 20 juni 1924 dåvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet att dels tillkalla tre sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning av frågor rörande privatläroverken, dels anmoda en av de sakkunniga att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar, dels tillkalla särskild sekreterare åt de sakkunniga, dels ock, därest detta skulle visa sig erforderligt, på framställning av de sakkunniga för ändamålet tillkalla ett eller flera sakkunniga biträden att vid behandling av vissa till utredningsarbetet hörande frågor tillhandagå de sakkunniga. Med anledning härav tillkallade statsrådet den 21 juni 1924 såsom sakkunniga för nämnda ändamål rektorn vid högre lärarinneseminariet Gustaf Rudolf Fåhrseus, ledamoten av riksdagens första kammare, lektorn vid högre latinläroverket i Göteborg, numera statsrådet Ernst Johannes Wigforss och föreståndarinnan för Brummerska skolan i Stockholm Gunhild Friesia Almén ävensom uppdrog åt Fåhrseus att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar. På därom av de sakkunniga gjord framställning beslöt vidare statsrådet den 16 juli 1924 att tillkalla amanuensen i riksräkenskapsverket Oskar Jelf att såsom sakkunnigt biträde för bokförings- och revisionstekniska frågor tillhandagå de sakkunniga. Genom beslut den 8 september 1924 uppdrog slutligen statsrådet åt förste amanuensen i ecklesiastikdepartementet Hans Birger Hammar att tjänstgöra såsom sekreterare hos de sakkunniga. Från och med den 16 oktober 1924 har statsrådet Wigforss på grund av sitt statsrådsämbete varit förhindrad att deltaga i utredningsarbetet. Vad beträffar de riktlinjer, som skulle vara bestämmande för de sakkunnigas arbete, anförde statsrådet i det yttrande till statsrådsprotokollet, som föregick den nyssberörda underdåniga framställningen om tillkallandet av de sakkunniga, att arten av utredningsarbetet till stor del syntes vara antydd i ett av 1923 års riksdag gjort uttalande om privatläroverken och deras understödjande av staten ävensom i vissa uttalanden av statsutskottet vid 1924 års riksdag. LV"ad

4 sålunda förekommit vid riksdagens behandling av förevarande fråga syntes statsrådet rätt väl belysa de punkter, där utredning kunde anses i första hand erforderlig. Därutöver borde de sakkunniga givetvis äga att till övervägande upptaga andra frågor, som kunde befinnas stå i sådant samband med här närmare omhandlade spörsmål, att beträffande dem en granskning visade sig önskvärd eller behövlig. Efter verkställd granskning borde de sakkunniga till Eders Kungl. Maj:t inkomma med det yttrande och förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Utredningsarbetet borde uppenbarligen så bedrivas, att utredningen bleve färdig i så god tid, att på de sakkunnigas utlåtande fotat förslag kunde föreläggas 1925 års riksdag. På grund av vissa omständigheter, över vilka de sakkunniga icke kunde råda, kunde deras arbete icke i någon större utsträckning taga sin början förr än i mitten av augusti 1924. Till en början måste de sakkunnigas arbete inriktas på att erhålla ett så rikligt material som möjligt för ett allsidigt belysande av hithörande spörsmål. För de omfattande undersökningar, som i detta hänseende utförts av de sakkunniga, komma i det följande närmare redogörelser att lämnas. Inhämtandet av dessa uppgifter ävensom bearbetandet av dem — vid vilket senare arbete de sakkunniga för tids vinnande sett sig nödsakade att i viss utsträckning använda sig av utomstående hjälpkrafter — måste med nödvändighet upptaga en dryg del av den jämförelsevis korta tid, som stått de sakkunniga till buds. Emellertid har utredningens brådskande natur icke på alla punkter medgivit den noggranna bearbetning och detaljgranskning av det inkomna materialet, som hade varit önskvärd. Å andra sidan hava under utredningsarbetets gång understundom nya spörsmål uppkommit, vilka ibland nödvändiggjort inhämtandet av nya, kompletterande upplysningar, och som därjämte kommit att på ett i förväg oberäkneligt sätt fördröja de sakkunnigas arbete. Trots ovanberörda svårigheter hava emellertid de sakkunniga så långt det varit dem möjligt sökt kontrollera och verifiera siffror och andra uppgifter, så att de därpå byggda redogörelserna och beräkningarna i allt fall torde giva en riktig totalbild av de förhandenvarande förhållandena. De i ovanberörda departementschefsuttalande framlagda synpunkterna hava givetvis i huvudsak varit bestämmande för gången av de sakkunnigas arbete. De sakkunniga hava således ansett som sin främsta uppgift att undersöka de nu förhandenvarande förhållandena vid privatskolorna ävensom möjligheterna att inom den nuvarande organisationens ram och utan skada för undervisningen åstadkomma så väsentliga besparingar för statsverket som möjligt. De sakkunniga hava således icke ansett sig hava anledning att närmare ingå på det stora förslag till omorganisation av rikets skolväsen i dess helhet, som år 1923 framlades av 1918 års skolkommission och som för närvarande befinner sig under behandling av särskilda för detta ändamål tillkallade sakkunniga. A andra sidan hava naturligtvis de av skolkommissionen framlagda utredningar och förslag beaktats och vid åtskilliga tillfällen lagts till grund för de sakkunnigas uttalanden. De sakkunniga hava emellertid under gången av sitt arbete funnit, att den

5 nuvarande organisationen av privatläroverken lider av åtskilliga ofullkomligheter, och de hava därför tagit under övervägande möjligheten av en genomgripande omläggning av statens understödsverksamhet gentemot det privata skolväsendet. Såväl med hänsyn till vad nyss anförts som på grund av den begränsade tid, som omöjliggjort de ingående undersökningar, på vilka en dylik omläggning måste grundas, hava de sakkunniga emellertid i vissa fall stannat vid att endast antyda några riktlinjer, som skulle kunna läggas till grund för ett nytt system. Till de sakkunniga har för att tagas i övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas uppdrag överlämnats riksräkenskapsverkets skrivelse den 4 juli 1924 angående föreskrift för statsunderstödda enskilda läroanstalter att lämna vissa för granskningen inom riksräkenskapsverket erforderliga uppgifter, och har denna skrivelse besvarats i sammanhang med betänkandet. Vidare hava de sakkunniga anmodats avgiva utlåtande över skolöverstyrelsens skrivelse den 30 augusti 1924 angående anslag till de allmänna läroverken m. m. för budgetåret 1 juli 1925—30 juni 1926, p. 26: Privatläroverk, ävensom skolöverstyrelsens i närmaste samband härmed stående utlåtanden den 31 december 1923 och den 26 maj 1924 angående framställningar från stadsfullmäktige i Eksjö, Eskilstuna, Skövde, Söderhamn, Uddevalla och Södertälje rörande statsunderstöd åt de kommunala gymnasierna i nämnda städer. I detta ärende komma de sakkunniga att inom den närmaste tiden avgiva särskilt utlåtande. Sedan de sakkunniga numera i huvudsak fullgjort det åt dem anförtrodda uppdraget, få de härmed i underdånighet till Eders Kungl. Maj:t överlämna »Utredning av vissa frågor rörande privatläroverken. Betänkande och förslagav inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga» jämte till utredningen hörande handlingar. Stockholm den 15 december 1924. Underdånigst: R U D O L F FÅHRSEUS. GUNHILD ALMÉN.

/

II. B.

Hammar.

6 INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Kap. Kap. Kap.

I. II. III.

Kap. IV. Kap. V. Kap. VI. Kap. VII.

Kap. VIII. Kap. IX. Kap. X. Kap. XI. Kap. XII. Kap. XIII. Kap. XIV. Kap. XV. Kap. XVI.

Skrivelse till Konungen Historisk inledning Anslagen till privatskoleväsendet under de senaste åren Översikt av de av de sakkunniga verkställda undersökningarna. Inledande anmärkningar beträffande de sakkunnigas förslag Omfattningen av lärarinnornas tjänstgöring Tjänstgöring i de förberedande klasserna och vid med skolan förbundet seminarium Delning i parallellavdelningar Förslag till undanröjande av vissa olägenheter, som bliva en följd av ändring i nu gällande bestämmelser. (Timlärare. Alternativt förslag angående delning av klass) Lärarpersonalens avlönande Lärjungeavgifter Privatläroverkens ekonomi. De sakkunnigas undersökningar Privatläroverkens ekonomi. Riktlinjer Kontroll och revision av privatläroverkens räkenskaper Privatläroverkens bokföring. Förslag till formulär Besparingar för statsverket vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag . . . Ändring av gällande bestämmelser ' Övergångsbestämmelser Tabeller

Sid. 3 7 16 39 48 56 64

71 75 83 90 106 113 120 127 130 133 139

Kap. I. Historisk inledning. 1 Vid sidan av statsläroverken upprättades i vårt land redan under 1600-talet enstaka privatskolor, som åsyftade att tillgodose behov, vilka icke fylldes av de allmänna skolorna, eller för att realisera reformplaner i den ena eller andra riktningen. I regeln nedlades emellertid dessa skolor efter ett fåtal år och blevo sålunda endast av övergående betydelse. Först under 1800-talet erhöll det privata skolväsendet någon rikare utveckling. Så länge statsskolornas egentliga uppgift ansågs vara att utbilda för verksamhet i statens eller kyrkans tjänst och endast mannen kunde komma i fråga till sådan verksamhet, blevo dessa skolor enbart gosskolor. Den kvinnliga ungdomens undervisning och uppfostran betraktades som en familjens och hemmets sak. Men i samma mån som krav framträdde på vidgade möjligheter för denna ungdom att förvärva en högre bildning, erhöll det enskilda initiativet på skolans område ett nytt fält. Så uppstodo, särskilt under 1830- och 1840talen, ett antal privata flickskolor, av vilka några ännu äro i verksamhet. 2 Under de närmaste årtiondena sörjde staten i så måtto för flickornas undervis- Flickskolor. ning, att ett statsseminarium för utbildande av lärarinnor upprättades och såsom dess övningsskola även en statlig flickskola, den s. k. normalskolan. I övrigt överläts den kvinnliga undervisningen fortfarande åt den enskilda företagsamheten. De sålunda uppkomna enskilda läroanstalterna voro till en början i ekonomiskt avseende helt och hållet hänvisade till sig själva. Staten lämnade intet understöd. Därav följde, att dessa skolor mången gång icke blevo tillräckligt oberoende gentemot privata önskemål och att både lokaler och materiel lämnade mycket övrigt att önska. Elevavgifterna måste också sättas jämförelsevis högt. För att råda bot på nämnda missförhållanden beslöt 1874 års riksdag — i anledning av en nådig proposition, som förordade statsunderstöd åt av kommunerna upprättade flickskolor — att anvisa ett anslag till understöd åt sådana enskilda skolor för kvinnlig ungdom, vilka efter vederbörandes hörande prövades därav vara i behov, under villkor, att elevernas årsavgifter icke bestämdes till högre belopp än 50 kronor, att frielever till det antal, som av Kungl. Maj :t bestämdes, vid skolan antoges och att skolan skulle vara underkastad statlig kon1 Kort sammanfattning, huvudsakligast efter den utförliga översikten »Privatskoleväsendets, särskilt flickskolornas, yttre utveckling sedan början av 1800-talet> av undervisningsrådet Axel Åström i skolkommissionens betänkande, II, Historiska översikter och särskilda utredningar, sid. .65—117. 2 Jfr tabell I.

8 troll. Understödsbeloppet för varje skola bestämdes till högst 3,000 kronor. Genom detta riksdagens beslut hade för första gången ett principiellt erkännande givits av statens förpliktelse att skänka flickskolan sitt ekonomiska stöd. För år 1875 erhöllo endast 6 skolor understöd; antalet steg emellertid år för år och utgjorde vid slutet av 1870-talet 42. Under tiden hade anslaget ökats från 30,000 kronor till 50,000 kronor, och villkoret, att årsavgiften icke finge överstiga 50 kronor, ändrats därhän, att Kungl. Maj:t skulle för varje skola bestämma det antal elever, som skulle erhålla undervisning dels kostnadsfritt, dels för en årsavgift, ej överstigande 50 kronor. I senare delen av 1870-talet grundades ett tjugutal av de nu existerande högre flickskolorna, och vid början av följande årtionde torde intet stadssamhälle med 3,000 invånare eller däröver hava saknat en flickskola. På många ställen förbundo sig kommunerna att lämna årliga bidrag, bolag och enskilda gjorde detsamma i växande omfattning. På samma väg anskaffades på ej så få orter medel till uppförande av egna skolhus. Med hänsyn till flickskolornas starka utveckling 1 och då flera i och för sig anslagsberättigade skolor begärt men ej erhållit statsunderstöd, ökades vid flera följande riksdagar det för nu ifrågavarande ändamål anvisade anslagsbeloppet. År 1891 utgjorde detta 100,000 kronor. FlickskolVid riksdagen 1896 föreslog Kungl. Maj:t, bland annat, att anslaget till högre Sräckan- skolor för kvinnlig ungdom måtte höjas med 150,000 kronor till 250,000 krode till sam- nor samt att understöd av samma anslag skulle kunna tilldelas samskolor med minst fem klasser å orter, där allmänt läroverk för gossar ej funnes. Riksdagen delade regeringens uppfattning, att de enskilda skolorna borde kraftigare understödjas, än dittills skett, men ansåg, att kostnaderna härför till en del borde bestridas av vederbörande kommuner, som i främsta rummet hade gagn av skolornas verksamhet; såsom villkor för statsbidrag till en skola borde därför bl. a. uppställas den fordran, att kommun (eller enskilda) till skolan i en eller annan form lämnade så stort bidrag, att dess värde, för år räknat, motsvarade minst det belopp, som staten tillsköte. Med hänsyn till nämnda bidrag, som sålunda skulle utgöra förutsättning för statsunderstödets utgående, fann sig riksdagen kunna begränsa höjningen av anslaget till 100,000 kronor. Statsbidragets storlek inom maximigränsen, 3,000 kronor, skulle i någon mån bliva beroende av skolans lärjungeantal och utgå med högst 30 kronor för varje lärjunge i klasserna över de förberedande. Bland villkor, som ytterligare uppställdes, må nämnas, att skolan, oberäknat förberedande klasser, skulle omfatta minst fem årsklasser med visst minimiantal lärjungar samt att genom intyg av vederbörande eforalstyrelse styrktes, ej mindre att anordningarna vid skolan vore i hygieniskt avseende tillfredsställande och undervisningen så ordnad, att överansträngning av lärjungarna därigenom icke föranleddes, än även att legitimerad läkare vore vid skolan anställd. Trots höjningen i anslaget befanns detta snart otillräckligt för sitt ändamål. Den avlöning, som skolorna kunde betala åt den vid dem tjänstgörande lärar1 En av riksdagen begärd utredning beträffande flickskolorna verkställdes under åren 1885—1888 av en kommitté och omfattade 124 högre flickskolor med tillsammans 10,351 lärjungar.

9 personalen, visade sig under den vid sekelskiftet inträdande dyrtiden alltför knapp, och ansökningar om understöd till nya skolor eller om förhöjning i förut beviljat understöd måste i många fall avslås, emedan erforderliga medel saknades. På initiativ av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet verkställdes därför under läsåret 1900—1901 en utredning av de ekonomiska förhållandena vid de av staten understödda högre flickskolorna och de med dem likställda samskolorna. Utredningen, som omfattade 102 skolor, visade, att skolornas ekonomiska ställning i det hela var svag. 59 % av skolorna hade under året lämnat en i de flesta fall dock rätt obetydlig vinst, 41 % hade gått med förlust. Ungefär en tredjedel av skolorna hade att dragas med skulder. Av skolornas sammanlagda inkomster härflöto nära 1,200,000 kronor från elevernas årsavgifter, omkring 375,000 kronor, mindre än fjärdedelen, från stats- och kommunalbidrag. Sammanlagda lärjungeantalet utgjorde 10,694. I anslutning till denna utredning avläts proposition om ökat understöd till högre flick- och samskolor till 1902 års riksdag. Denna höjde också anslaget i fråga till 347,500 kronor. Villkoren för understödets åtnjutande bibehöllos i det väsentliga oförändrade men erhöllo en tilläggsbestämmelse, varigenom stadgades, att ämneslärarinna, som hade sin huvudsakliga tjänstgöring i klasserna över de förberedande, skulle för 24 timmars undervisning i veckan under 36 läsveckor om året erhålla avlöning, uppgående minst till ordinarie folkskollärarinnas inom samma kommun bestämda lägsta avlöning med inberäknande av naturaförmånerna. Genom den år 1904 beslutade läroverksreformen inordnades samskolan i statens undervisningsväsende, i det att 19 mindre läroverk och pedagogier ombildades till sexklassiga statssamsltolor. I den mån denna ombildning fortgick, minskades efterhand och indrogcs fullständigt statsbidragen till de å ifrågavarande orter befintliga flickskolorna, vilka därmed i regeln nedlades. A andra sidan utsträcktes genom beslut vid 1906 års riksdag rätten till statsunderstöd från flickskolanslaget till sådana enskilda samskolor, som upprättats å orter, vilkas läroverk enligt 1904 års riksdags beslut underkastats indragning. På samma gång höjdes anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom till 380,000 kronor. En år 1906 vidtagen allmän lönereglering för de ordinarie folkskollärarinnorna medförde på grund av ovannämda villkor en avsevärd höjning av lönerna för ämneslärarinnorna vid de statsunderstödda flick- och samskolorna. Då dessa skolor endast med svårighet kunde bära de ökade utgifterna härför, beviljade riksdagen 1907 på Kungl. Maj:ts förslag till bestridande av dessa utgifter ett anslag på extra stat för år 1908 av 156,000 kronor, under villkor att kommun eller enskilda lämnade lika stort bidrag som staten samt att tilläggsunderstödet uteslutande skulle användas till förbättring i lönerna för de lärarinnor, som tjänstgjorde i klasserna över de förberedande. Till samma ändamål beviljades av riksdagen 1908 för år 1909 ett extra anslag. Av skäl, som förut blivit antydda, har privatskoleväsendet i vårt land i första »Enskilda hand varit av betydelse för den högre kvinnliga skolundervisningen, vilken så läroverk.*

10 gott som fullständigt grundats på enskild företagsamhet, ehuru staten efter hand funnit sig böra ekonomiskt understödja densamma och i samband därmed till en viss grad ställt den under offentlig ledning och kontroll. Däremot förelåg det icke något mera allmänt behov att grunda enskilda läroanstalter för den manliga ungdomen, som i de talrikt förekommande lägre och högre statsläroverken hade tillfälle att så gott som avgiftsfritt förvärva erforderlig skolutbildning. Såsom redan i äldre tider någon gång skett, upprättades emellertid även under 1800-talet tid efter annan på olika orter sådana enskilda läroanstalter. Dessa åsyftade merendels att förverkliga reformtankar, vilka ej i statsläroverken vunno behörigt beaktande, eller sökte fylla bildningsbehov, som statens läroverk ej tillräckligt tillgodosågo. De enskilda läroverken av sistnämnda slag1 buro i större eller mindre grad prägeln av försöksläroverk och kunde genom denna sin ställning bliva till gagn för undervisningen i det hela. På grund härav beslöt 1890 års riksdag, att av reservationerna å anslagen till de allmänna läroverken finge användas ett belopp av högst 20,000 kronor årligen till understöd åt enskilda läroverk, vilka förberedde till studentexamen, önskan att understödja den pedagogiska försöksverksamheten låg uppenbarligen till grund för detta beslut, ehuru jämväl sådana ekonomiska synpunkter spelade in, som att upprättandet eller upprätthållandet av vissa enskilda läroverk bidroge att begränsa ökningen i statens utgifter för de allmänna läroverken. Detta anslag fördelades tills vidare från år 1891 på tre skolor. Med anledning av en proposition i ärendet beslöt 1898 års riksdag att på ordinarie stat anvisa ett förslagsanslag av högst 35,000 kronor till understöd åt enskilda läroverk, vilkas undervisningsformer och metoder av Kungl. Maj:t prövades lämpliga och som i övrigt vore i behov och förtjänta av understöd. Understöden skulle utgå med högst 9,000 kronor åt sådana läroverk, som förberedde till mogenhetsprövning, och högst 3,000 kronor åt sådana, som motsvarade femklassiga allmänna läroverk med tillägg av en särskild avslutningskurs. Anslaget fördelades under de närmast följande åren på sex läroanstalter. På framställning av Kungl. Maj:t höjde 1902 års riksdag ifrågavarande anslag till 60,000 kronor. Därav skulle jämväl kunna utgå understöd — med högst 1,500 kronor för varje läsavdelning — till seminariekurser, vilka avsåge utbildande av lärarinnor för högre flickskolor, samskolor och familjer. Detta förhöjda anslag fördelades på elva läroanstalter. Trots den beslutade förhöjningen befanns anslaget till enskilda läroverk snart vara otillräckligt för att fylla de krav, som ställdes på detsamma. En av överstyrelsen för rikets allmänna läroverk år 1906 gjord utredning ådagalade, att ifrågavarande läroanstalter, som vore försöksläroverk, hade behov av förhöjda understöd, för att de skulle kunna hållas uppe med avseende på lärarpersonalens duglighet, lokalernas och materieiens ändamålsenlighet m. m. De ökade kost1 Det torde böra påpekas, att benämningen »enskilda läroverk* efter hand kommit att användas såsom beteckning på enskilda samskolor och gossläroverk, vilka till undervisningens omfattning och allmänna syftning voro sidoordnade med statens allmänna läroverk.

11 nåder, som en förhöjning av understöden orsakade statsverket, kompenserades enligt överstyrelsens mening i själva verket genom minskning i utgifterna för de allmänna läroverken. I anledning av utav Kungl. Maj:t gjord framställning uttalade 1907 års riksdag, att riksdagen väl ansåge talande skäl föreligga att genom ökat understöd till de enskilda läroverken bereda dem ekonomisk lättnad i deras för vårt undervisningsväsende betydelsefulla verksamhet såsom försöksskolor, där olika undervisningsformer och metoder ävensom skolorganisationer kunde prövas. Emellertid förefunnes vissa brister i statens understödsverksamhet beträffande de enskilda läroanstalterna över huvud taget. Sålunda saknades en tydligt angiven gräns mellan de särskilda slagen av läroanstalter, som skulle tillgodoses från det ena eller andra anslaget. Detta vore icke utan praktisk betydelse, i det att åtnjutande av understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom vore förenat med vissa villkor, som däremot ej vore förbundna med anslaget till enskilda läroverk. Vidare saknades i vissa hänseenden bestämda grunder för understödens beräknande. Dessa och andra närliggande frågor krävde en ingående utredning. Med hänsyn härtill och av andra skäl inskränkte sig riksdagen till att för understödjande av de enskilda läroverken, utöver det ordinarie anslaget å 60,000 kronor, på extra stat för år 1908 anvisa 50,000 kronor med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda närmare föreskrifter och villkor för understödens åtnjutande. Därjämte anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till gemensam plan för fördelningen och användningen av de då utgående anslagen till enskilda läroanstalter. Denna riksdagsskrivelse blev den närmaste utgångspunkten för den omlägg- Omläggning ning och närmare utformning av statens understödsverksamhet gentemot de ^J^^_ enskilda läroanstalterna, som förbereddes och genomfördes under de närmast jande verkföljande åren och som i det väsentliga fortfarande är gällande. samhet. Sedan läroverksöverstyrelsen verkställt vederbörlig utredning, framlades för 1909 års riksdag proposition i ämnet. Därvid föreslogs i huvudsak, att under rubrik kommunala och enskilda läroanstalter till fyra grupper av läroanstalter, nämligen kommunala mellanskolor, högre flickskolor, enskilda läroverk och enskilda lärarinneseminarier, statsunderstöd med ett för varje grupp beräknat totalbelopp skulle utgå från ett gemensamt reservationsanslag. För varje grupp angåvos särskilda grunder och villkor för statsunderstödets utgående. Slutligen föreslogos grunder för avlöning av lärarinnorna vid samtliga ifrågavarande läroanstalter; lönetillägg åt lärarinnorna skulle utgå från ett särskilt förslagsanslag till angivet belopp. Däremot föreslogos inga bestämmelser om de manliga lärarnas avlöning. Propositionen blev i det väsentliga antagen av riksdagen, även beträffande löneregleringen för lärarinnepersonalen vid ifrågavarande läroanstalter. På grundval av riksdagens beslut utfärdades den 29 oktober 1909 Kungl. Maj:ts kungörelse angående avlöning av lärarinnorna vid statsunderstödda enskilda

12 läroanstalter samt angående statsunderstöd till dessa läroanstalter m. m.1 Denna kungörelse är fortfarande i huvudsak gällande och normerande för dessa läroanstalters yttre ställning. Enligt kungörelsen anvisades till understöd åt enskilda läroanstalter följande anslag: till enskilda mellanskolor 60,000 kronor, till högre flickskolor 375,000 kronor, till högre goss- och sam skolor 120,000 kronor och till enskilda lärarinneseminarier 20,000 kronor. Såsom allmänt villkor för erhållande av statsunderstöd gäller för samtliga privatläroverk, att lärarinnepersonalen avlönas efter de i kungörelsen stadgade grunder. Däremot få de manliga lärarnas avlöningsförhållanden ordnas på den enskilda överenskommelsens väg. För lärarinnorna, såväl i läro- som i övningsämnena, är viss minimiavlöning fastställd, varjämte bestämmelser meddelas angående tjänstgöringens omfattning. Inga kompetensfordringar äro författningsenligt stadgade för anställning vid ifrågavarande läroanstalter, men en viss utbildning eller kompetens i fråga om ämneslärarinnorna är bestämmande för grundlönens storlek och utgör för samtliga lärarinnor förutsättning för rätt till uppflyttning i högre lönegrad. — Föreståndarinna är berättigad till en årslön av 2,000 kronor i första och 2,300 kronor i andra lönegraden, jämte bostad eller hyresersättning, oberoende av alla kompetensbestämmelser. Staten bidrager direkt till lärarinnepersonalens avlöning på sådant sätt, att staten erlägger dels de 200 kronor, som ämneslärarinna med högre kompetens erhåller i första lönegraden utöver den lägre grundlönen 1,200 kronor, dels två tredjedelar av de ålderstillägg, som tillkomma föreståndarinnor och lönetursberättigade lärarinnor. Den återstående delen av ålderstilläggen skall erläggas av vederbörande kommun eller enskilda donatorer. Skolan har endast att av sina tillgångar utbetala de i de fastställda minimilönerna ingående grundbeloppen och har sålunda ur avlöningssynpunkt intet omedelbart intresse av huruvida lärarinnan har den högre eller lägre kompetensen eller är berättigad till lön i den ena eller andra lönegraden. Högre goss- eller samskola eller lärarinneseminarium, för vilkas understöd av staten icke ställts såsom villkor understöd av kommun eller enskilda, skall emellertid själv bestrida en tredjedel av ålderstilläggen. Statens löne- och ålderstillägg utgå från ett särskilt förslagsanslag med titel: lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter. Detta förslagsanslag uppfördes år 1909 i riksstaten med 190,000 kronor, och höjdes enligt beslut vid 1913 års riksdag till 280,000 kronor. Anslagen till privatläroverken utdelas av Kungl. Maj:t för treårsperioder. 2 Erhållande av statsunderstöd medför, att vederbörande läroanstalt ställes under skolöverstyrelsens inseende och är underkastad den kontroll och de bestämmelser i övrigt, som Kungl. Maj :t kan finna gott föreskriva. 1 Svensk författningssamling nr 154^1909 med däri sedermera vidtagna ändringar den 18 juni 1910 (sv. förf. saml. 85/19.10 s. 3), den 23 september 1912 (sv. förf. saml. 228/1912), den 21 februari 1914 (sv. förf. saml. 28/1914), den 14 juni 1917 (sv. förf. saml. 399/1917), den 30 juni 1920 (sv. förf. saml. 4541920). 2 Jämlikt kungörelsen den 3 oktober 1924 angående ansökningar om statsunderstöd åt privatläroverk (svensk förf. saml. nr 439) skola dock ansökningarna om statsbidrag avse tiden den 1 januari 1925—den 30 juni 1927 eller viss del därav.

13 Förutom genom sin lönelagstiftning har staten även på annat sätt medverkat för att bereda lärarinnorna vid de statsunderstödda privatläroverken en i någon mån tryggad ekonomisk ställning. Så har staten ingripit till främjande av lärarinnornas pensionering. Omsorgen härom liksom om de enskilda läroverken över huvud var länge helt överlåten till den enskilda företagsamheten och offervilligheten. Ar 1855 grundades på enskild väg Svenska lärarinnornas pensionsförening, och år 1886 Pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom (»Skolornas pensionsinrättning»). Vid 1896 års riksdag beslöts, att av anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom skulle få utgå ett årligt bidrag till skolornas pensionsinrättning, motsvarande högst 10 kronor för var och en av de delägare, som erlade årsavgift, vilket bidrag sedermera höjdes till 30 kronor. År 1903 medgav riksdagen, att till Svenska lärarinnornas pensionsförening under vissa villkor skulle utgå ett årligt statsbidrag av 30 kronor för varje lärarinna vid högre skola för kvinnlig ungdom eller samskola, som tillhörde pensionsföreningen och som icke vore delägare i skolornas pensionsinrättning. Till bestridande av statens bidrag till lärarinnornas pensionering anvisades nu ock under tionde huvudtiteln ett särskilt förslagsanslag å 19,000 kronor. 1905 höjdes statens pensionsbidrag för varje lärarinna till 60 kronor med villkor, att av eller för henne insattes samma belopp i endera av de nämnda pensionsanstalterna. Förslagsanslaget till lärarinnornas pensionering höjdes samtidigt till 40,000 kronor. Lärarinnornas pensionsförhållanden voro emellertid fortfarande otillfredsställande bl. a. så till vida, att lärarinnornas anslutning till pensionskassorna var helt frivillig samt att pensionerna voro otillräckliga. För att på ett ändamålsenligare sätt ordna lärarinnornas pensionering framlades vid 1910 års riksdag en proposition, som i det väsentliga av riksdagen bifölls. Förslagsanslaget till lärarinnornas pensionering höjdes till 68,000 kronor, med vilket belopp detta anslag jämväl är uppfört i riksstaten för budgetåret 1924—1925. P å statens initiativ upprättades en ny pensionsanstalt, lärarinnornas pensionsanstalt, med ett av Kungl. Maj:t fastställt reglemente. 1 I denna pensionsanstalt är med vissa undantag varje lärarinna vid statsunderstödd enskild läroanstalt pliktig att inträda. Till pensionsavgiften skall utgå bidrag av staten med en tredjedel av lägsta pensionsavgiften, av vederbörande kommun med en tredjedel, därest delägaren är anställd vid enskild mellanskola eller högre flickskola, av läroanstalten med en tredjedel, om delägaren är anställd vid högre goss- eller samskola eller vid enskilt lärarinneseminarium. För återstående tredjedel svarar läroanstalten med rätt för densamma att från delägarens lön avdraga motsvarande belopp. Rätt att avgå med pension inträder vid 55 års ålder, skyldighet därtill vid 60 års ålder. Skolöverstyrelsen må dock kunna medgiva delägare att kvarstå vid sin anställning, därest och så länge hennes kvarstående prövas vara till gagn för undervisningen, dock icke i något fall längre än till den 1 juli det kalenderår, då hon fyller 63 år. 1 Kungl. Maj:ts kiungörelse den 23 december 1910 angående pensionering av den kvinnliga lärarpersonalen vid enskilda läroanstalter (svensk förf. saml. 145/1910 sid. 1).

14 Under statens medverkan har jämväl möjlighet beretts för lärarinna vid statsVikariatskassan. understödd enskild läroanstalt att vid tjänstledighet för sjukdom få behålla någon del av sina löneförmåner. Sedan riksdagen år 1913 anvisat ett förslagsanslag av 12,000 kronor, upprättades de enskilda läroanstalternas vikariatskassa, för vilken Kungl. Maj:t genom kungörelse den 21 februari 1914 fastställde reglemente.1 Av denna kassa erlägges en betydande del av avlöningen till sjuk lärarinnas vikarie; den tjänstlediga lärarinnan får behålla minst hälften av sin lön. Förslag till Den genom riksdagens beslut 1909 och kungörelsen den 29 oktober samma år löneregle- f a s t s tällda löneregleringen befanns inom några få år ej längre vara tillfyllestgörande. Med anledning av enskilda framställningar om åtgärder tor åvägabringande av en ny lönereglering för denna lärarpersonal uppdrog Kungl. Maj :t den 10 oktober 1913 åt den s. k. lärarlönenämnden att, sedan den fullgjort sitt uppdrag att framlägga förslag till löne- och pensionsreglering för lärarpersonalen vid de allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter, verkställa erforderlig utredning och avgiva förslag jämväl till lönereglering för privatläroverkens lärarpersonal. Medan arbetet härmed ännu pågick och långt innan det hunnit slutföras, inträdde den av världskriget framkallade kristiden, som beredde ej minst privatläroverken och deras lärarpersonal stora ekonomiska svårigheter. Ifrågavarande läroanstalter med sin i regeln rätt svaga ekonomiska ställning saknade i de allra flesta fall möjlighet att bereda lärarpersonalen någon mera effektiv hjälp. Härtill erfordrades statsmakternas ingripande. För åren 1917, 1918 och 1919 beviljade också riksdagen olika anslag till beredande av krigstidshjälp, tillfällig löneförbättring samt extra krigstidstillägg åt lärarpersonalen vid de enskilda läroanstalterna. Under tiden hade lärarlönenämnden den 31 maj 1918 avgivit betänkande angående definitiv lönereglering av ifrågavarande lärarpersonals löneförmåner. De ekonomiska förutsättningar, på vilka lönenämndens betänkande var byggt, voro emellertid så förändrade, att regeringen ej fann detsamma kunna läggas till grund för ett definitivt ordnande av privatläroverkens och deras lärarpersonals ekonomiska och rättsliga förhållanden, vartill kom, att Kungl. Maj:t den 31 december 1918 fattat beslut att igångsätta en utredning i och för en revision i vissa hänseenden av det allmänna undervisningsväsendet (skolkommissionen). A andra sidan måste det allt fortfarande fattas som ett statsintresse att så långt möjligt bereda privatläroverkens lärarpersonal ersättning för uppskovet med den definitiva löneregleringen. För detta ändamål anvisade också riksdagen, sedan Kungl. Maj :t framlagt förslag i ärendet, ett anslag av 2,000,000 kronor för beredande av tillfällig löneförbättring under år 1920 åt denna lärarpersonal. Denna löneförbättring bestämdes att utgå med 1,500 (i vissa fall 1,200) kronor till föreståndare och ämneslärare med full tjänstgöring samt med belopp, växlande mellan 40 och 60 kronor, för veckotimme till tim- och övningslärare. Löneförbättringen skulle helt bestridas av statsmedel, dock under villkor beträffande enskild mellanskola och högre flickskola, att en summa, mot1

Svensk förf. saml. 29/1914.

15 svarande 20 procent av det sammanlagda till lärarpersonalen vid vederbörande skola i tillfällig löneförbättring utgående beloppet bleve för skolans verksamhet i övrigt anslagen av kommun eller enskilda donatorer eller utginge av medel, som eljest stode till vederbörande läroanstalts förfogande. Utöver den tillfälliga löneförbättringen hava från och med år 1919 anslaganvisats till dyrtidstillägg åt lärarpersonalen vid privatläroverken i enlighet med vissa närmare angivna grunder.

Kap. II. Anslagen till privatskoleväsendet under de senaste åren. Riksdagens I anledning av vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till 1923 den'Pan-il å r s r i k s d a g under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar anmälde riks€n 1923P}1 dagen i skrivelse den 7 april 1923, nr 8 A, under punkt 138, att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag, i riksstaten för budgetåret 1923—1924 uppfört det ordinarie reservationsanslaget till privatläroverken med ett belopp av 751,000 kronor. I samma skrivelse anförde riksdagen, under punkt 141, att riksdagen i samband med prövningen av Kungl. Majrts förslag angående anslag till tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid privatläroverken till behandling förehaft en inom riksdagen väckt motion ( I : 51), däri hemställts, att riksdagen ville företaga den jämkning i föreskrifterna för tillfällig löneförbättring till privatläroverken, som kunde vara erforderlig till nedbringande av kostnaderna. I motionen hade bland annat berörts den avsevärda stegringen i kostnaderna för privatläroverken under de senaste åren. Vad härutinnan anförts funne riksdagen vara av beskaffenhet att böra ägnas vederbörlig uppmärksamhet. Riksdagen ville även framhålla, att de höjda statsanslagen icke förbundits med några vidgade skyldigheter för dessa läroverk. Härtill komme dessutom, att någon detaljerad redovisningsskyldighet i avseende å privatläroverkens ekonomiska förhållanden icke förefunnes och att dessa läroverk icke, såsom fallet vore med statens läroverk, finge sina räkenskaper underkastade någon officiell granskning eller kontroll. De omständigheter, som sålunda berörts, syntes riksdagen påkalla en ingående granskning av ifrågavarande skolors ekonomiska förhållanden och nödvändiggöra, att från statens sida en effektiv kontroll komme till stånd över användningen av de medel, som staten ansloge till dessa skolor. Riksdagen förutsatte, att nu senast berörda förhållanden bleve av Kungl. Maj:t behörigen uppmärksammade och att en undersökning snarast igångsattes i syfte att råda bot för de brister, som i angivna och andra hänseenden härutinnan förelåge. Kungl. I anledning av vad riksdagen anfört anbefallde Kungl. Maj :t genom skrivelse Maj:ts'skri-ti\i skolöverstyrelsen den 17 maj 1923 angående tillfällig löneförbättring åt Ikolövfr- lärarpersonalen vid privatläroverken överstyrelsen att föranstalta om utredning styrelsen i ^et a v riksdagen avsedda syftet samt därefter till Kungl. Maj :t inkomma med den 1 im ^ de förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

17 Innan denna utredning hunnit slutföras, avgåvo riksdagens revisorer den 30 ^åagt** november 1923 sin berättelse om den år 1923 av dem verkställda granskning av den 30 nostatsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning un- vember 1923. der år 1922. Därvid anförde revisorerna å sid. 67 och följande huvudsakligen följande beträffande privatläroverken: Revisorerna hade ansett sig böra ägna någon uppmärksamhet åt den understödjande verksamhet, som från statens sida bedreves med avseende å vissa privatläroverk, nämligen flickläroverk, enskilda mellanskolor, högre goss- och sam.-kolor samt enskilda lärarinneseminarier. Det gemensamma ordinarie anslaget till privatläroverken vore i riksstaten för budgetåret 1923—1924 uppfört med ett belopp av 751,000 kronor. Förutom bidrag från förenämnda anslag komme privatläroverken i åtnjutande av ytterligare statsanslag till avsevärda belopp. Så hade extra understöd till dessa läroanstalter beviljats för år 1922 med 250,000 kronor och för förra halvåret 1923 med 75,000 kronor. Det ordinarie anslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid samma läroanstalter vore i 1922 års riksstat uppfört med ett belopp av 280 000 kronor i budgeten för förra halvåret 1923 med 148.000 kronor och i riksstaten för budgetåret 1923—1924 med 450,000 kronor. Det ordinarie anslaget till de statsunderstödda enskilda läroanstalternas vikariatskassa vore i rfksstaterna för år 1922 samt för budgetåret 1923—1924 uppfört med ett belopp av 19.000 kronor. I halvårsbudgeten hade samma anslag utgjort 9,500 kronor Anslaget till tillfällig löneförbättring till nu ifrågavarande lärarpersonal hade för år 1922 utgjort 2,000,000 kronor, för förra halvåret 1923 1,055,600 kronor och utgjorde för budgetåret 1923—1924 2,000,000 kronor. Härjämte utginge dvrtidstillägg från anslaget till dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter; för ifrågavarande lärare hade kostnaden. i Kungl. Maj:ts proposition i ämnet till 1923 års riksdag beräknats uppgå till 1,233,000 kronor. Enligt vad riksräkenskapsverkets budgetredovisning för år 1922 gåve vid handen, hade av ovannämnda anslag anslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter för sagda år överskridits med 199,398 kronor 19 öre och anslaget till tillfällig löneförbättring med 454,354 kronor 94 öre. Fördelningen av det gemensamma ordinarie anslaget låge till grund för fördelningen av samtliga övriga här nämnda anslag i så måtto, att dessa ^automatiskt utginge till de läroanstalter, som blivit delaktiga av understöd från förstnämnda anslag. Under det att statens bidrag till privatläroverken under de senare åren avsevärt ökats, hade en motsvarande förhöjning icke skett av det bidrag, som kommuner och landsting lämnade till ifrågavarande läroanstalter. Beträffande den förskjutning, som sålunda ägt rum mellan statsbidrag och bidrag från kommuner eller landsting, hänvisade revisorerna till följande inom skolöverstyrelsen preliminärt uppgjorda sammanställning.

flickskolor. lår 1921 Bidrag av staten \ , 1914 . ,-,« i > 1921 Bidrag av kommun och landsting . < ^ ^ I > 1921

5,151,315:13 630,515:84 1,935,278:92 564,593: 14 5,026,843:71

Antal lärjungar, på vilka inkomsterna fördelats 20,708 14,177 20,708 14,177 26,945

Skolavgifter

2,135,854:64

18,774

Inkomster kr. Högre

2—244270

j , 1914

Inkomst per lärjunge kr. 248:76 44:47 93:46 39:82 186:56

113:77

18 Inkomster kr. Enskilda

mellanskolor.

Antal lärj angår, på vilka inkomsterna fördelats

Inkomst per lärjunge kr.

196.153 44 14,500

917 610

213:91 23:77

Bidrag av kommun och landsting . < j . q . -

67,091 18,920

917 610

Skolavgifter

•{ J J j ^ l

185,763 50 53,277

1,017 745

73:16 31:02 182: 66 71:51

får 1921 1914

1,883,682: 34 198,457: 74 287,908: 86 141,584:58

4,194 3,543

329:92 56: 01

4,194 3,543

2,096,938: 44 934,466: 84

4,964 4,011

68:65 39: 96 422: 43 232:98

| å J" j j j ^

Bidrag av staten

Högre goss- och Bidrag av staten

samskolor.

1921 Bidrag av kommun och landsting . < ^ 1014 Skolavgifter

{ J Jjgl

Revisorerna, som hade tagit del av vissa skolornas redogörelser jämte ansökningar om statsunderstöd för treårsperioden 1922—1924, ansågo sig med anledning av sina därvid gjorda iakttagelser böra framhålla följande. Beträffande lärarlönernas storlek syntes en i vissa fall avsevärd skillnad vara rådande mellan de olika privatläroverken inbördes och mellan dessa läroverk och statsläroverken. Såväl rektors- som lärarlöner överstege vid åtskilliga privatläroverk, vad som i löneförmåner utginge till motsvarande lärare vid statsläroverk. Så hade exempelvis rektorn vid ett privatläroverk under läsåret 1920—1921 i kontanta löneförmåner uppburit 31,689 kronor 59 öre. till vilken avlöning staten bidragit med ej mindre än 13,134 kronor 31 öre. Jämväl kraven på tjänstgöringsskyldighet torde vara skiftande vid de olika läroverken. I sådant avseende hade uppmärksammats, hurusom av lärarinnor, för vilka tjänstgöringstiden vid statens läroverk utgjorde 22—26 veckotimmar, vid åtskilliga privatläroverk uttagits endast minimitjänstgöring eller obetydligt däröver, i vissa fall till och med ett timantal understigande minimitjänstgöringen. I vissa fall hade extra avlöning utgått för undervisningen, så snart den överstigit 24 timmar och i några fall, när den överskridit 23 timmar. Vad beträffar terminsavgifterna, hade visserligen under det senaste läsåret någon sänkning av desamma ägt rum. Vid åtskilliga läroverk vore dessa likväl alltjämt betydande, särskilt vid högre goss- och samskolor. Jämväl vissa enskilda mellanskolor och högre flickskolor debiterade jämförelsevis höga terminsavgifter. Frågan om användningen av de betydande anslag, som ställts till förfogande för privatläroverken, hade nyligen varit föremål för särskilda uttalanden från riksdagens sida. Sålunda hade 1921 års riksdag i samband med beviljande av ett extra anslag å 250,000 kronor anfört, att en förutsättning för riksdagens beslut vore, bland annat, att Kungl. Maj:t vid anslagets fördelning tillsåge, att allenast sådana skolor komme i åtnjutande av extra understöd, vilka på ett tillfredsställande sätt fyllde ett verkligt påvisbart statsintresse. Vidare hade av 1923 års riksdag framhållits, att de höjda statsanslagen till privatläroverken icke förbundits med några vidgade skyldigheter för dessa läroverk eller någon skärpt kontroll. Med anledning härav hade Kungl. Maj:t anbefallt skolöverstyrelsen att föranstalta om utredning i dessa hänseenden. 1 1

Jfr eid. 16.

19 Revisorerna slutade med att uttala, att de med sin ovan återgivna redogörelse beträffande förhållandena vid privatläroverken avsett att understryka vikten av att berörda utredning utan större tidsutdräkt framlades. SkolöverDen 20 december 1923 avlämnade skolöverstyrelsen sin utredning av privat- styrelsens läroverkens ekonomiska förhållanden med särskild hänsyn till granskning och utredning den 20 dekontroll av desamma, och i samma dag avgivet underdånigt utlåtande i an cem.ber 1923 ledning av riksdagens revisorers ovannämnda uttalande inskränkte sig över styrelsen i huvudsak till att hänvisa till denna utredning.

I förenämnda utredning gav överstyrelsen först en framställning ^ av de till privatläroverken anslagna statsunderstödens tillväxt sedan 1909, då åt dessa läroverk beviljades ett reservationsanslag å 575,000 kronor. Anslaget hade under senare riksdagar höjts på sätt bifogade tablå utvisade. 1 Anslagsökningen hade föranletts bl. a. av tillkomsten av nya skolor samt av önskanatt bereda ökat understöd för undervisning i huslig ekonomi och annat praktiskt arbete eller att i vissa fall kunna höja beloppet av de till de särskilda skolorna utgående understöden. Förhöjningarna i de från reservationsanslaget till de särskilda skolorna utgående anslagsbeloppen, vilka i mycket stor utsträckning stannat under de i författningarna fastställda maximibeloppen, hade i stort sett varit jämförelsevis obetydliga och på intet sätt stått i förhållande till den förändring i penningvärdet, som inträtt, sedan de nu gällande grunderna för statsunderstöd åt enskilda läroanstalter år 1909 fastställdes. Överstyrelsen redogjorde därefter för villkoren för erhållande av statsunderstöd enligt kungörelsen den 29 oktober 1909 samt för anslagsbeloppets senare höjande.2 Bortsett från ett par mindre anslag till särskilda ändamål (till den s. k. vikariatskassan samt till lärarinnornas pensionering), utgjordes statens anslag till privatläroverken, när efter världskrigets början den s. k. kristiden inträdde, av reservationsanslaget till privatläroverk och anslaget till lönetillägg, år 1917 tillhopa uppgående till 970,000 kronor. Kristiden hade efter hand framkallat en väsentlig förändring i statens ekonomiska förhållanden till privatläroverken, i det den bland annat förorsakat deras lärarpersonal stora ekonomiska svårigheter, för vilkas lättande statsmakternas ingripande befunnits erforderligt. Statsmakterna hade ock på detta område ingripit i växande omfattning. Riksdagen 1917 hade anslagit 220,000 kronor för beredande under samma år av krigstidshjälp åt föreståndare och ämneslärare med full tjänstgöring vid ifrågavarande läroanstalter och hade tillika för år 1918 anvisat ett förslagsanslag av 275,000 kronor till beredande under 1

Beloppet av Reservationsanslaget till privatläroverk {enskilda läroanstalter), fastställt vid här angivna riksdagar. Till

I Högre goss- och samskolor 1 Enskilda lärarinneseminarier Summa kronor

Jfr sid. 11, 12 och 17.

1909 Kronor

1912 Kronor

1914 Kronor

1918 Kronor

1921 Kronor

60,000 375,000 120,000 20,000

70,000 400,000 170,000 30,000

70,000 400,000 190,000 30,000

55,000 450,000 206.500 28,500

20,000 470,000 232,500 28,500

575,000

670,000

690,000

740,000

751,000

20 år 1918 av tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid privatläroverken. Med hänsyn till dyrtidens stegrade tryck och för att i möjligaste mån hålla nämnda lärarpersonal skadeslös för uppskovet med den definitiva löneregleringen hade 1918 års lagtima riksdag anslagit 550,000 kronor till tillfällig löneförbättring under år 1919, och urtima riksdagen 1918 hade anvisat ett förslagsanslag av 280,000 kronor för beredande av extra krigstidstilläpg under senare halvåret 1918. Lärarlönenämndens under år 1918 avgivna betänkande angående reglering av ifrågavarande lärarpersonals löneförmåner hade av flera skäl ansetts ej böra upptagas till behandling. Till ersättning för den sålunda uteblivna definitiva löneregleringen hade en ganska ingripande tillfällig löneförbättring genomförts, i det att riksdagen 1919 beviljat ett anslag på 2,000,000 kronor för en tillfällig löneförbättring under år 1920, vilken i stort sett inneburit en fördubbling av de för lärarpersonalen vid de statsunderstödda privatläroverken författningsenligt fastställda grundlönerna och arvodena. Beslut om tillfällig löneförbättring efter i det hela oförändrade grunder hade sedermera år för år förnyats och det därför erforderliga anslaget uppförts i riksstaten. Utöver den tillfälliga löneförbättring, som beviljats för år 1919, hade 1919 årsjiksdag elärjämte anslagit 1,030,000 kronor till dyrtidstillägg under samma år åt lärarpersonalen vid privatläroverken. Under åren från och med 1920 hade dyrtidstillägg till denna lärarpersonal beviljats att med viss begränsning utgå efter väsentligen samma grunder som dyrticlstilläggen åt statens befattningshavare, och betydande belopp hade för ändamålet tagits i anspråk av därtill anvisade anslag. Till bestridande av privatläroverkens, bortsett från lärarlönerna, även i ovngt under kristiden starkt stegrade driftkostnader hade staten länge icke lämnat några särskilda bidrag, utan dessa ökade kostnader fingo täckas med anlitande av andra utvägar. Däremot hade kommunerna från och med år 1920 i viss mån förpliktats att lämna extra bidrag till bestridande av privatskolornas ökade driftkostnader. 1 För övrigt hade skolorna för att möta de under krisåren starkt stegrade utgifterna för skoldriften väsentligen varit hänvisade till en förhöjning av de redan förut i det hela ganska höga terminsavgifterna, För att hålla tillbaka en alltför stark stegring av dessa avgifter och bereda någon ekonomisk lättnad åt privatläroverk, som därav voro i behov, hade 1921 års riksdag på extra stat för år 1922 anvisat ett reservationsanslag av 250,000 kronor till extra understöd åt nämnda privatskolor. De extra understöden hade varit avsedda såsom bidrag till bestridande av andra för undervisningens behöriga fortgång nödvändiga utgifter än avlöningar till lärarpersonalen.' Till samma ändamål hade för förra halvåret 1923 anvisats 75,000 kronor. Till belysande av den förskjutning, som under krisåren inträtt i de statsunderstödda privatläroverkens ekonomiska ställning till staten och i vissa andra hänseenden, meddelade överstyrelsen en jämförande översikt över hithörande förhållanden. 2 Såsom en sammanfattning av denna översikt framginge, att statsunderstödet till samtliga härberörda privatläroverk år 1914 uppgått till sammanlagt 843,500 kronor och år 1921 till 6,731,150 kronor. Samtidigt hade stegring inträtt i skolornas övriga huvudsakliga inkomstposter. Stegringen i statens bidrag till de ifrågavarande privatläroverken hade emellertid varit vida starkare än ökningen i de andra inkomstposterna. Statens bidrag till de högre flickskolorna samt de högre goss- och samskolorna hade år 1921 varit sju ä åtta gånger större än år 1914, medan kommunernas tillskott 1 2

Jfr sid. 14 och 15. Jfr tab. sid. 17 och 18.

•2}

till de högre goss- och samskolorna ungefär fördubblats samt till de högre flickskolorna blivit mellan tre och fyra gånger större. Inkomsterna^ av skolavgifter hade vid de nämnda båda grupperna av privatläroverk något mer än fördubblats. Under sådana förhållanden komme statens anslag numera att spela en helt annan roll i privatskolornas budgeter än tidigare. Vid de högre flickskolorna hade år 1914 statsunderstödet utgjort i medeltal något mer än 18 % av skolornas samtliga inkomster, år 1921 hade denna siffra vuxit till nära 42 %. Motsvarande siffror för de högre goss- och samskolorna^ hade varit respektive 15 och 34 %, för de enskilda mellanskolorna respektive 15 och 42 %. Skolavgifterna hade vid de nämnda skolgrupperna uppgått år 1914 till respektive 62, 70 och 55 % av samtliga inkomster, år 1921 till respektive 41, 52 och 39°/oav desamma. Vad anginge det ekonomiska resultatet av de ifrågavarande skolornas verksamhet, vore detta rätt svårt att bedöma på grundval av de lämnade uppgifterna. Uppgifterna om »vinst» och »förlust» vore nämligen ej sällan missvisande, bl. a. därför att i inånga fall avdrag torde hava gjorts för fondavsättningar, amorteringar m. m. Så mycket vore tydligt, att skolornas ekonomiska ställning år 1914 i allmänhet varit jämförelsevis svag. Ett stort antal skolor uppgåve en större eller mindre förlust såsom resultat av årets verksamhet. Betraktades samtliga skolor såsom ett gemensamt företag, skulle emellertid detta för sagda år hava lämnat ett överskott av omkring^ 63,000 kronor. Det vore otvivelaktigt, att privatläroverkens ekonomiska ställning under de närmast följande krisåren i hög grad försämrades, men sedermera inträdde med de starkt ökade anslagen från det allmännas sida samt de höjda terminsavgifterna en påtaglig förbättring, som även gav sig till känna i de för år 1921 lämnade uppgifterna. Blott ett fåtal skolor uppgåve förlust såsom clet^ ekonomiska resultatet av detta års verksamhet, de flesta uppgåve vinst, i många fall till ej obetydligt belopp. Om man även för detta år betraktade de här if rågakommande privatläroverken som ett enda företag, skulle detta under samma år hava lämnat ett överskott av omkring 456,100 kronor. Av detta överskott komme på de högre flickskolorna omkring 382,500 kronor, på de högre gossoch samskolorna 61,800 kronor samt på de enskilda mellanskolorna 11,800 kronor. Då riksdagen i sin skrivelse den 7 april 1923 framhållit, att de höjda statsanslagen till privatläroverken icke förbundits med några vidgade skyldigheter för dessa läroverk, erinrade överstyrelsen om de förpliktelser och villkor, som privatläroverken enligt stadgade bestämmelser hade att iakttaga i och för åtnjutande av statsunderstöd. Beträffande rekvisition och utbetalning av statsunderstöd vore föreskrivet, att läroanstaltens inspektor skulle vitsorda, att de för anslagets åtnjutande stadgade villkoren blivit fullgjorda. Villkoren och förpliktelserna hade knutits vid de från reservationsanslaget till privatläroverk utgående ordinarie understöden och hade i allt väsentligt förblivit oförändrade sedan år 1909. För åtnjutande av de betydonde extra statsbidrag, som beviljats från och med år 1917, hade ej uppställts några villkor, som för privatläroverken inneburit ökade förpliktelser gentemot det allmänna. Dock fastställdes beträffande de förut omnämnda extra understöd, som beviljades för år 1922 och förra hälften av år 1923, att de skulle utgå under villkor, att terminsavgifterna vid vederbörande skola under den tid, för vilken sagda understöd gavs, ej utan skolöverstyrelsens medgivande höjdes utöver det belopp, vartill de upngingo under viss föregående termin. Den tanken låge nära till hands, att, när statens eller det allmännas_ ekonomiska bidrag till vissa läroanstalter ökades, samma läroanstalters förpliktelser mot det allmänna också skulle vidgas, samt att det allmänna finge en mera omfat-

12 tände medbestämmanderätt över förhållandena vid läroanstalterna än förut. Överstyrelsen hade tidigare i flera underdåniga skrivelser givit uttryck åt den tanken, att i sammanhang med de ökade bidragen från statens sida det allmänna erhölle befogenhet att mera effektivt ingripa för reglerande av avlöningsförmånerna och terminsavgifterna vid privatläroverken. Vad anginge terminsavgifterna, hade den ovan gjorda sammanställningen av hithörande siffror för åren 1914 och 1921 ådagalagt en högst betydande ökning av skolornas på terminsavgifter grundade inkomster. Denna ökning berodde till en del på ökat elevantal men hade i huvudsak sin grund i en genomgående höjning av avgifterna. 1 Med hänsyn till lärarpersonalens avlönings förhållanden erinrade överstyrelsen därom, att det såsom allmänt villkor för erhållande av statsunderstöd beträffande samtliga privatläroverk gällde, att lärarinnepersonalen avlönades enligt fastställda grunder. Även sedermera tillkomna tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg av statsmedel utginge efter i allmänna författningar fastställda normer, så att lärarinnorna i varje fall vore tillförsäkrade en viss minimiavlöning, gällande lika för alla statsunderstödda privatläroverk. Emellertid förefunnes intet hinder att överskrida de fastställda minimibeloppen, där så befunnes lämpligt och medel därtill vore tillgängliga. En undersökning av avlöningsförhållandena vid de statsunderstödda privatläroverken under läsåret 1922-—1923 gåve vid handen, att berörda lärarinnor i regeln åtnjutit större eller mindre tillskott utöver minimiavlöningen, ett förhållande, som syntes tyda på att minimiavlöningen ej ansetts tillfredsställande. Vid vida mer än hälften av privatläroverken utginge kommunala dyrtidstillägg till ifrågavarande lärarinnor, ej sällan beräknade på den del av lönen, vara dyrtidstillägg ej utginge av statsmedel. Vid största delen av samma skolor utbetalades därjämte till lärarinnorna av vederbörande skolas medel extra lönetillskott. De av skolorna lämnade extra tillskotten, liksom kommunernas dyrtidstillägg, växlade givetvis i storlek, stannade ofta vid ett eller annat hundratal kronor, men stege i ej få fall till 600 ä 800 kronor för att någon gång gå upp till 1,000 kronor och därutöver. Mot den frihet, som sålunda rådde för skolorna att med användande av tillgängliga medel förbättra lärarinnornas avlöningsförmåner, torde i det hela intet vara att invända, då det säkerligen i de flesta fall varit behövligt och lönerna i regeln vore särdeles måttliga; men det kunde dock ifrågasättas, om denna frihet borde lämnas alldeles obegränsad. I några fall syntes den lönenivå, som genom de extra tillskotten ernåtts, vara sakligt mindre motiverad vid jämförelse ined motsvarande å andra orter. Med hänsyn härtill kunde det tänkas vara befogat, att för lönerna vissa maximibelopp fastställdes, som ej utan särskilt medgivande finge med anlitande av skolans medel överskridas. _ Medan lärarinnepersonalens avlöningsförmåner reglerats med avseende på minimilöner, funnes däremot inga allmänna bestämmelser rörande de manliga lärarnas vid privatläroverken avlöningsförhållanden, som sålunda ordnades på den enskilda överenskommelsens väg. Dessa lärare vore till det övervägande flertalet timlärare, som hade ett begränsat antal undervisningstimmar vid vederbörande skola och sin huvudsakliga verksamhet förlagd till annat håll. Vid en del av de högre goss- och samskolorna funnes dock i ej ringa utsträckning fast anställda lärare med full tjänstgöring vid skolan. De timarvoden och årslöner, som av skolorna utbetalades till de manliga lärarna, vore ganska växlande för olika skolor och orter. Vid några högre goss- och samskolor, i första hand sådana, som ägdes av vederbörande kommun, hade löneförhållandena reglerats 1

Jfr kap. IX.

2;; efter mera fasta normer för att vid skolan varaktigt binda åtminstone en del av de erforderliga lärarkrafterna. Till de emellan skolorna och lärarna avtalade arvodena och lönerna komme tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg av statsmedel enligt fastställda grunder. Vid åtskilliga skolor utginge därjämte särskilda kommunala dyrtidstillägg och även extra tillskott av skolans medel. De avlöningsförmåner, som de manliga lärarna vid privatläroverken åtnjöte, vore i regeln ganska måttliga. I vissa fall vore emellertid de avlöningsbelopp, som uppburits av föreståndare och en del lärare, anmärkningsvärt höga, ej oväsentligt överskridande vad som i statstjänst åtnjutits för motsvarande befattningar. Den risk, som i regeln vore förenad med enskild anställning, samt avsaknaden av en eller annan förmån, särskilt pensionsförmåner, som^statstjänsten skänkte, gjorde för övrigt en skälig kompensation i avlöningsförmåner berättigad. I åtskilliga fall hade ock de högst avlönade lärarna en tjänstgöringsskyldighet, avsevärt större än den, som ålåge motsvarande lärare vid de allmänna läroverken. Överstyrelsen funne det emellertid önskvärt, att reglerande åtgärder vidtoges även beträffande den manliga lärarpersonalens vid privatläroverken avlöningsförhållanden med fastställande av minimilöner i olika grader under frihet att överskrida minimibeloppen men med begränsning av denna frihet, för så vitt det gällde tillskott av skolans egna medel. En sådan reglering torde emellertid böra vidtagas först i samband med en allmän lönereglering för privatläroverken. I samband med avlöningsförhållandena hade överstyrelsen även ägnat uppmärksamhet åt lärarpersonalens vid privatläroverken tjänstgöringsskyldighet. Denna vore beträffande ämneslärarinnor med full tjänstgöring reglerad genom nådiga kungörelsen den 29 oktober 1909. En undersökning beträffande här stadgade bestämmelsers tillämpning vid privatläroverken under läsåret 1922—1923 hade ådagalagt, att skolorna i stor utsträckning tillämpat dem på ett sätt, som ej syntes lämna rum för berättigad anmärkning. Vid ett betydande antal skolor uppginge lärarinnornas tjänstgöringsskyldighet allmänt till 24 ä 25 veckotimmar, stundom till större timtal, emellanåt till 23 timmar. När något lägre timtal undantagsvis förekomme, föranleddes detta av rättande av flera skrivlag, förrättande av morgonbön, skötsel av skolans bibliotek eller andra utom den egentliga undervisningstiden fallande arbetsuppgifter. Emellertid uttoges vid rätt många skolor av lärarinnorna en tjänstgöring, som genomgående vore begränsad till 21, 22 a 23 veckotimmar, endast undantagsvis omfattande högre timtal men också lägre. Även om det vid prövning av de individuella fallen visat sig, att de lägre timtalen ofta varit befogade, syntes dock alltför ofta tjänstgöringsskyldigheten vara lagd vid eller i närheten av minimigränsen, utan att detta förefölle tillräckligt motiverat. En granskning av motsvarande förhållanden under läsåret 1921—1922, det sista, för vilket hithörande siffror statistiskt bearbetats, visade, att, bortsett från de enskilda mellanskolorna, medelsiffran för nu berörda lärarinnors undervisningstimmar per vecka varit jämförelsevis låg. Vid en och annan skola förekomme, att lärarinnor, som hade full tjänstgöring, understigande maximitjänstgöringen eller 26 timmar (ned till 24, 23 ä 22 veckotimmar), erhölle extra ersättning för överskjutande timmar, Visserligen borde i inånga fall en tjänstgöring med mindre än 26 undervisningstimmar med allt fog betraktas såsom full tjänstgöring, men lämpligheten och riktigheten av att utbetala särskild ersättning för undervisningstimmar, som låge under maximigränsen för full tjänstgöring, torde dock kunna ifrågasättas. De manliga lärarnas tjänstgöringsskyldighet vore lika litet som deras löneförhållanden reglerad genom några allmänna föreskrifter. Dock stadgades i samband med bestämmelserna om tillfällig löneförbättring åt_ lärare vid privatläroverk, att för manlig ämneslärare i fråga om tjänstgöringens omfattning

läroverksstadgans bestämmelser om ämneslärares undervisningsskyldighet i tilllämpliga delar skulle gälla. Enligt statistiska uppgifter för läsåret 1921— 1922 hade detta år de tämligen fåtaliga lärarna med full tjänstgöring vid enskilda mellanskolor en undervisningsskyldighet av i medeltal 23.3 veckotimmar, en jämförelsevis låg siffra, då det här vore fråga enbart om realskolestadiet. Vid de högre goss- och samskolorna med ungefär ett hundratal ämneslärare med full tjänstgöring var motsvarande medeltalssiffra samma år 23.1, sålunda en lägre siffra, vilken emellertid hade sin förklaring och motivering i det förhållandet, att dessa lärare i mycket stor omfattning hade sin tjänstgöring förlagd till gymnasialstadiet. överstyrelsen övergick därefter till att behandla frågan om granskningen av och kontrollen över privatläroverkens ekonomiska förhållanden, och anförde därvid i huvudsak följande. Då statens bidrag till uppehållande av privatläroverkens verksamhet under de senare åren sålunda avsevärt ökats, vore det icke ägnat att väcka förvåning, att även frågan angående tillsyn och kontroll å statsbidragets användning kommit att mera än förut träda i förgrunden. Överstyrelsen hade i detta avseende från samtliga statsunderstödda privatläroverk infordrat upplysningar beträffande den granskning eller kontroll, som den ekonomiska förvaltningen vid respektive läroanstalter vore underkastad, med särskild uppgift om formerna för och omfattningen av den revision av läroanstaltens räkenskaper, som kunde äga rum. Sedan dessa uppgifter inkommit, hade de inom överstyrelsen underkastats bearbetning. En av skolöverstyrelsen i detta sammanhang uppgjord tabell innehölle upplysningar i huvudsakligen tre avseenden, nämligen dels om respektive läroanstalters ägare och därmed sammanhängande förhållanden, dels angående formerna för och omfattningen av revisionen av läroanstalternas förvaltning och räkenskaper m. m., dels ock beträffande granskning och kontroll av läroanstalternas ekonomiska förvaltning oberoende av särskild revision, därvid berörts, bl. a,, sådana frågor som läroanstaltens styrelse, räkenskapernas förande och dylikt. De upplysningar, som sålunda lämnats i fråga om läroanstalternas ägare och därmed sammanhängande förhållanden, gåve vid handen, att skolorna i ett stort antal fall tillhörde kommuner, aktiebolag eller föreningar. Därjämte förekomme i en hel del fall, att enskilda personer (ävensom s. k. enkla bolag) vore ägare av läroanstalter av nu ifrågavarande slag. Härutöver förekomme emellertid vissa fall, där någon^ oklarhet uti förevarande avseende torde få anses råda, nämligen i de fall, där såsom skolans ägare uppgivits dess s. k. principaler eller skolans styrelse eller slutligen skolan själv. Då fråga vore om granskning och kontroll av den ekonomiska förvaltningen vid privatläroverken, vore det givetvis icke utan betydelse, att äganderättsförhållandena beträffande dessa läroverk vore klara, överstyrelsen framhöll, att, i händelse av en mera ingående reglering av nu avsedda läroanstalters ekonomiska förhållanden, det syntes vara ändamålsenligt, att fordran uppställdes därpå, att i de fall, då frågan om vem som vore ägare av en skola ej vore klar, full klarhet i detta avseende åstadkommes. Beträffande granskning och kontroll av den ekonomiska förvaltningen vid privatläroverken erinrade överstyrelsen, att enligt cirkulär angående statsunderstöd till privatläroverken senast den 17 mars 1922 skulle vid varje privatläroverk finnas en av _ överstyrelsen utsedd inspektor, vilken det ålåge att attestera alla rekvisitioner om statsbidrag till vederbörande läroanstalt. Dessa skulle därefter insändas till vederbörlig länsstyrelse (i Stockholm till statskontoret). Härav framginge, att det tillkomme inspektor att utöva en reell kontroll i fråga om befogenheten av förekommande rekvisitioner av stats-

25 bidrag. Beträffande den tillfälliga löneförbättringen föreskreves i kungörelsen den 17 maj 1923, nr 242, angående tillfällig löneförbättring åt vissa lärare vid privatläroverk, att for rekvisition och utbetalning därav i tillämpliga delar skulle gälla de bestämmelser, som i förberörda cirkulär vore givna beträffande statens bidrag till löne- och ålderstillägg åt lärarinnorna. Vidkommande dyrtidstillägg hade uti kungörelsen den 22 juni 1923, nr 305, med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt lärare vid privatläroverk lämnats föreskrift, att rekvisition därav skulle göras enligt särskilda av överstyrelsen fastställda formulär, varvid de uppgifter, som låge till grund för beräkning av dyrtidstilläggen, skulle vid rekvisitionen styrkas genom intyg av läroanstaltens inspektor. Med hänsyn till de sålunda föreliggande förhållandena ville det synas, som det vore för länsstyrelserna (statskontoret) möjligt att i fråga om tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg vid privatläroverken utöva en icke blott formell, utan även en reell kontroll, liksom det även torde kunna ifrågasättas, om icke i själva verket skyldighet i sådant avseende måste anses åligga dessa myndigheter. överstyrelsen framhöll till sist, att genom nådigt brev den 20 oktober 1916 lämnats föreskrift, att varje skola till ecklesiastikdepartementets statistiska avdelning och läroverksöverstyrelsen (numera skolöverstyrelsens läroverks- och statistiska avdelningar) i enlighet med samtidigt fastställt formulär skulle insända detaljerade uppgifter angående respektive läroanstalters inkomster och utgifter under närmast föregående år, ävensom att balansräkning över tillgångar och skulder vid utgången av de år, vilkas tal slutade på 5 eller 0, skulle enligt fastställt formulär till samma ämbetsmyndigheter ingivas. Därigenom möjliggjordes en kontroll i stora drag beträffande privatläroverkens ekonomiska förhållanden och särskilt i fråga om de förskjutningar, som dessa förhållanden kunde hava undergått från den ena femårsperioden till den andra. överstyrelsen ansåge, att i fråga om den vida övervägande delen av det till privatläroverken nu utgående understödsbeloppet, nämligen den del, som innefattade bidrag till tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg åt lärarpersonalen vid omförmälda läroanstalter — liksom även beträffande bidragen till löne- och ålderstillägg åt lärarinnorna •— knappast förefunnes någon anledning antaga, att missbruk ägt rum eller kunde komma att äga rum. Frågan om kontrollåtgärder beträffande den ekonomiska förvaltningen vid privatläroverken syntes därför närmast inskränka sig till att avse användningen av de egentliga, relativt små, grundanslagen. Dock måste även den betydande inkomstpost, som utgjordes av skolornas terminsavgifter, anses vara av den art, att jämväl beträffande dess användning ett övervakande från det allmännas sida måste anses befogat. Såsom av en av skolöverstyrelsen uppgjord tabell syntes, vore den kontroll, som för närvarande härvid förekomme, av skiftande natur. I de talrika fall, då skolorna i fråga ägdes av aktiebolag, skedde revision av räkenskaperna och kontroll av förvaltningen i enlighet med aktiebolagslagens föreskrifter. Ide fall åter, där skolorna hade annan ägare än aktiebolag, verkställdes revision eller tillsyn i allmänhet än av utsedda revisorer, än av kommunala organ av det ena eller andra slaget. Slutligen förekomme även i några fall, särskilt då skolorna ägdes av enskild person, att någon revision eller kontroll över huvud taget icke ifrågakomme. Stundom torde även revisionen, då sådan ägde rum, vara av tämligen ringa värde. Ofta verkställdes granskning och kontroll av kommunala organ. Detta kommunernas ingripande kunde sträcka sig så långt, att den fordran uppställts, att räkenskaperna för skolan skulle föras av kommunens organ eller att för skolan skulle finnas reglemente (stadgar), fastställt av kommunen. Rent bortsett från

26 de fall, då skolorna ägdes av kommunerna, hade således dessa i talrika fall förbehållit sig ett mer eller mindre långt gående inflytande på eller kontroll av skolornas angelägenheter, särskilt av ekonomisk art. En sådan kommunal kontroll kunde förvisso sägas tjäna även ett statsintresse, Emellertid torde med skäl kunna göras gällande, att det vore föga rimligt, att staten, vilkens bidrag till privatläroverken i det hela vore vida större än de bidrag, som av kommunerna lämnades, icke hade något direkt inflytande på eller utövade någon omedelbar kontroll över läroanstalternas ekonomiska förvaltning, rent bortsett från att kommunal kontroll icke ägde rum i alla fall, då statsbidrag utginge. Det syntes därför kunna ifrågasättas, att privatläroverk alltid skulle hava en styrelse samt att staten skulle äga rätt att utse en eller flera ledamöter i denna styrelse eller åtminstone att staten skulle vara berättigad att utöva kontroll å statsbidragens användande_genom utseende av en av de revisorer (dessa borde i så fall vara minst två till antalet), som granskade respektive skolors räkenskaper. Sådan revisor torde i så fall böra utses av den myndighet, genom vilken utbetalande av statsbidrag ägde rum, alltså för privatläroverken i landsorten vederbörande länsstyrelse samt för läroverken i Stockholm statskontoret, Såsom en ytterligare kontrollåtgärd torde måhända kunna ifrågasättas revision genom riksräkenskapsverket av räkenskaperna för de privatläroverk, vilka åtnjöte statsunderstöd. Det kunde visserligen i detta avseende anmärkas, att räkenskaperna redan varit föremål för revision utav revisorer, av vilka en föreslagits skola utses av ståtligmyndighet. Häremot torde likväl kunna framhållas, att dubbelrevision i riksräkenskapsverket förekomme i stor utsträckning, nämligen beträffande alla de räkenskaper, vilka först granskats i ämbetsverk med egen specialrevision, såsom t, ex. fångvårdsstyrelsen, armé- och marinförvaltningarna, domänstyrelsen m. fl. På grund av vad sålunda anförts hemställde överstyrelsen, att Kungl. Maj:t täcktes vid förnyad utredning av understöd från reservationsanslaget till privatläroverk taga under övervägande, huruvida icke för åtnjutande av dylikt understöd, utöver de villkor och bestämmelser, som i sådant avseende redan vore fastställda, borde ytterligare föreskrivas: att storleken av de vid vederbörande läroanstalt normalt utgående terminsavgifterna underställdes skolöverstyrelsens prövning och fastställelse: att vid läroanstalten skulle finnas en styrelse, bland vars ledamöter en skulle utses av statlig myndighet; att läroanstaltens räkenskaper skulle granskas av minst två revisorer och att en av dessa skulle förordnas av statlig myndighet; samt att läroanstaltens räkenskaper för ytterligare granskning skulle insändas till riksräkenskapsverket. I statsverkspropositionen till 1924 års riksdag anförde dåvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet beträffande reservationsanslaget till privatläroverken, bland annat, att han icke ansåge sig kunna för det dåvarande tillstyrka någon nedsättning av det anslagsbelopp, som borde stå till Kungl. Maj:ts förfogande, därest ej grunderna för understöds utgående underkastades ändring. Någon ändring i dessa grunder kunde statsrådet dock icke tillstyrka, då vederbörande myndigheter ännu icke hunnit att yttra sig över den av skolöverstyrelsen verkställda utredningen i ämnet. Enligt statsrådets förmenande måste man avvakta utredningsarbetets avslutande för att kunna rätt bedöma de

ganska invecklade föihållanden, som vore bestämmande för det av riksdagen behandlade spörsmålet. Emellertid hade under årens lopp reservationer uppstått å anslaget, enligt riksräkenskapsverkets budgetredovisning vid slutet av år 1922 uppgående till 103,187 kronor. Härav torde kunna tagas i anspråk ett belopp av 76,000 kronor, varigenom förevirande anslag, nu 751,000 kronor, skulle nedbringas till 675,000 kronor. Under hänvisning till det ovan anförda hemställde statsrådet, att Kungl. Maj :t täcktes föreslå riksdagen att minska det ordinarie reservationsanslaget till privatläroverken, nu 751,000 kronor, med 76,000 kronor till 675,000 kronor samt i riksstaten för budgetåret 1924—1925 uppföra le i nämnda anslag ingående anslagsposterna med följande belopp, nämligen: enskilda mellans'.volor högre flickskolor högre goss- och samskolor enskilda lärarinneseminarier

kronor 18,225: — » 422,550: — » 208,575: — ». 25,650: —

att utgå såsom ett gemensamt reservationsanslag å sammanlagt 675,000 kronor. Under punkt 121 av samma huvudtitel hemställde statsrådet vidare, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att höja det ordina.rie förslagsanslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter med 30,000 kronor till 480,000 kronor. Under punkt 122 av huvudtiteln anförde slutligen statsrådet, bland annat, att den tillfälliga löneförbättringen åt privatläroverkens lärarpersonal allt ifrån början varit avsedd att utgöra en provisorisk lönereglering för sagda personal, intill dess frågan om den påyrkade revisionen av det allmänna undervisningsväsendet blivit prövad och avgjord. Då det omfattande spörsmålet om undervisningsväsendets omorganisation ej ännu kunde föreläggas riksdagen till slutlig prövning, kvarstode givetvis samma behov av löneförbättring ät här ifrågavarande lärarpersonal, som hittills föranlett riksdagen att bevilja medel till löneförbättringens bestridande. Under de senaste åren hade berörda anslag uppgått till 2,000,000 kronor men hade årligen överskridits. Då överskridandet alltså syntes vara föranlett av ett konstant behov, borde anslagsbeloppet i enlighet med gjorda beräkningar av nämnda behov bestämmas till 2,450,000 kronor. Under åberopande av det sålunda anförda hemställde nu statsrådet, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att dels för beredande under tiden 1 juli 1924—30 juni 1925 av tillfällig löneförbättring åt lärare och lärarinnor vid enskilda mellanskolor, högre flickskolor, högre goss- eller samskolor samt enskilda lärarinneseminarier anvisa för budgetåret 1924—1925 ett extra förslagsanslag av 2,450,000 kronor; dels bestämma, att den tillfälliga löneförbättringen skall i sin helhet gäldas av statsmedel samt utgå efter vissa närmare angivna grunder;

28 dels ock förklara, att det må ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda de närmare föreskrifter, som för tillämpning av dessa grunder må befinnas erforderliga. feifutlåtari* a m e d m n g a v Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under punkterna 117. de den 4 121 och 122 av åttonde huvudtiteln gjorda framställningar angående kommuapnl 1924. n a i a me llanskolor, lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter samt tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid privatläroverken ävensom en i anledning av framställningen rörande kommunala mellanskolor väckt motion anförde statsutskottet (i utlåtande den 4 april 1924, nr 34) bland annat, att riksdagen i samband med anmälan om sitt beslut rörande tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid privatläroverken under budgetåret 1923—24 erinrat om den avsevärda stegringen i kostnaderna för privatläroverken under de senaste åren och framhållit, att de höjda statsanslagen icke förbundits med några vidgade skyldigheter för dessa läroverk eller någon ökad kontroll. Sedan riksdagen uttalat sig för att en undersökning snarast igångsattes i syfte att råda bot för de brister, som förelåge, hade skolöverstyrelsen på uppdrag av Kungl. Maj:t företagit en utredning av ärendet. Den utredning och det förslag, som överstyrelsen i anledning härav avgav, inkom dock till vederbörande statsdepartement så sent, att hänsyn till detsamma icke kunde av Kungl. Maj:t tagas vid framläggande av förslag till anslag åt privatläroverken för budgetåret 1924—1925. Då utskottet, som emellertid tagit del av denna utredning, funnit densamma otillfredsställande^ för _ ernående av det syftemål, riksdagen med sitt ovanberörda uttalande ville vinna, hade utskottet i vederbörlig ordning från skolöverstyrelsen införskaffat vissa kompletterande uppgifter rörande ifrågavarande läroanstalter, vilka innefattades i en vid utlåtandet fogad bilaga. Vad som närmast föranledde riksdagens ovanberörda uttalande var den avsevärda stegringen av statens bidrag till privatläroverken under de senare åren. De från statsverket utgående understöden till de högre flickskolorna samt de högre goss- och samskolorna vore år 1921 sju ä åtta gånger större än år 1914. medan kommunemas tillskott till de högre goss- och samskolorna ungefär fördubblats samt till de högre flickskolorna blivit mellan tre och fyra gånger större. Terminsavgifterna hade något mer än fördubblats. Denna starka ökning av statens bidrag måste väcka uppmärksamhet och framkalla frågan, huruvida en dylik ökning kunde vara av de verkliga förhållandena motiverad. E t t besvarande av denna fråga föranledde en granskning av privatläroverkens ekonomiska förhållanden och en prövning, huruvida dessa läroverk i avseende å sin penningförvaltning och sin administration tillämpade grundsatser, som vore förenliga med de krav på sparsamhet, tidsläget ovägerligen ålade såväl enskilda som det allmänna. Vid den granskning, som utskottet på grundvalen av till buds stående material i detta hänseende kunnat göra, hade utskottet funnit, att i flera hänseenden så ej vore förhållandet, och att beträffande privatläroverken uppenbara missförhållanden varit rådande, vilka åsamkat staten dryga utgifter och, i den mån ej ändring allaredan skett, påkallade omedelbar rättelse. Riksdagen hade i sitt förberörda uttalande framhållit, att de höjda statsanslagen till privatläroverken icke förbundits med några vidgade skyldigheter för dessa läroverk. Skolöverstyrelsen hade i avseende härå erinrat om de förpliktelser och villkor, som sedan länge varit gällande beträffande dessa skolor, samt därefter berört frågan om terminsavgifterna samt lärarpersonalens avlö-

29 ningsförhållanden och tjänstgöringsskyldighet. Det låge emellertid nära till hands att ur synpunkten av statsverkets berättigade intressen göra vissa jämförelser närmast med statens läroverk och de kommunala mellanskolorna i syfte att vinna kännedom om, i vad mån och i vilken utsträckning privatläroverken tillämpade sådana restriktiva bestämmelser, som staten till undvikande av alltför stora utgifter låtit komma till användning beträffande andra läroanstalter, och i-om, därest de ej funnes, billigheten fordrade, att staten uppställde i avseende å de av staten rikligt understödda privatläroverken. Utskottet ville då till en början erinra därom, att enligt gällande bestämmelser för de allmänna läroverken finge såsom regel i varje för viss klass eller ring Destämd avdelning undervisas i realskolan högst 35 och å gymnasiet högst 30 lärjungar. Det av Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition framlagda förslagen om en höjning till 35 av det för bildande av parallellklass normala medelta.et lärjungar i läsavdelning av kommunal mellanskola hade utskottet tidigare tillstyrkt, dock med den jämkningen, att, där bristande lokalutrymmen därför lade oöverkomliga hinder i vägen, antalet lärjungar måtte efter skolöverstyrelsens beprövande kunna begränsas till minst 30. Vid granskning av de härutinnan från privatläroveken för höstterminen 1923 föreliggande uppgifterna hade utskottet funnit, att i ett flertal fall en vidsträckt uppdelning av parallellavdelningar ägt rum, redan innan totala lärjungeantalet uppgått till 35, respektive å stadium, motsvarande gymnasiet, 30. Sammanlagt funnes, såsom av bifogade uppgifter framginge, under höstterminen 1923 vid privatläroverken 79 parallellavdelningar, som icke kunnat upprättas, därest för statsläroverken gällande restriktioner tillämpats. Utskottet hade icke kunnat finna skäligt, att privatläroverken skulle i detta hänseende intaga en i förhållande till statens läroverk så synnerligt gynnad ställning. Tvärtom hade utskottet anset: fullt fog föreligga att för privatläroverkens vidkommande förorda införande av en bestämmelse av samma innebörd som förut av utskottet föreslagits beträffande de kommunala mellanskolorna, Såsom ett villkor för lärarinnepersoaalens avlöning enligt de av riksdagen antagna grunderna borde därför uppställas en föreskrift av följande innehåll: uppdelning i parallellavdelningar av åisklass sker med iakttagande därav, att, vad angår stadium, motsvarande real- och flickskola, minst 35 och beträffande stadium, motsvarande gymnasiet, minsl 30 lärjungar komma på varje avdelning inom årsklassen, innan ny avdelning inom densamma upprättas, clock att, där bristande lokalutrymmen därför lägga oöverkomliga hinder i vägen, antalet lärjungar må i fråga om stadium, motsvarande real- och flickskola, efter skolöverstyrelsens beprövande kunnx begränsas till minst 30. Jämväl i fråga om utgående av den tillfälliga löneförbättring, varom förslag i nästföljande punkt föreligger, borde en motsvarande fordran uppställas. Uppmärksamheten borde vidare enligt utskottets mening ägnas åt lärarpersonalens vid privatläroverken tjänstgöringsskyldighet. Enligt nu gällande bestämmelser skulle tjänstgöringen vara förlagd till klasserna över de förberedande eller till läsavdelning av med skolan förbundet lärarinneseminarium, dock att ämneslärarinna med full tjänstgöring kunde fullgöra intill en tredjedel därav i de förberedande klasserna eller i övningsämnen. Med full tjänstgöring förstodes tjänstgöring till ungefärligen den omfattning, som ålåge ämneslärarinna vid allmänt läroverk. Sådan lärarinna vore enligt gällande läroverksstadga skyldig att varje vecka lämna undervisning 22 till 26 timmar, men unde: vissa förutsättningar kunde denna undervisningsskyldighet minskas med två timmar, nämligen för lärare, som fått sig ålagt ett på grund av lärjungeantalets storlek eller antalet skrivlag avsevärt drygare hemarbete med rättandet av lärjungarnas skrivövningar eller annat därmed jämförligt arbete utom den egentliga undervisningstiden. De manliga lärarnas tjänstgöringsskyldighet

30 vore icke reglerad genom några allmänna föreskrifter. I samband med bestämmelserna om tillfällig löneförbättring åt lärare vid privatläroverk hade dock stadgats, att för manlig ämneslärare i fråga om tjänstgöringens omfattning läroverksstadgans bestämmelser om ämneslärares undervisningsskyldighet i tillämpliga delar skulle gälla. Såvitt utskottet kunnat finna av de uppgifter, som varit för utskottet tillgängliga, vore tjänstgöringsskyldigheten mycket skiftande vid de olika läroverken^ I ett synnerligen stort antal fall hade endast minimitjänstgöring eller obetydligt däröver utkrävts av lärarna; i vissa fall hade timantalen understigit minimitjänstgöringen. Å förevarande område förelåge enligt utskottets uppfattning _ betänkliga missförhållanden. Om frånvaron av bestämt fixerade tjänstgöringsföreskrifter kunde försvaras under tider, då statens bidrag till privatläroverken voro förhållandevis små, så måste det emellertid, sedan statsunderstöden sju- till åttadubblats och till ett enda privatläroverk kunde uppgå till 100,000-tals kronor, synas orimligt att låta dessa förhållanden fortfara. Det syntes utskottet rimligen kunna uppställas fordran på en tjänstgöringsskyldighet för privatläroverkens lärare, som anslöte sig till vad i detta hänseende gällde för motsvarande lärare vid andra av staten understödda läroanstalter, närmast de kommunala mellanskolorna. Beträffande dessa skolor gällde, att ämneslärare med full tjänstgöring, manlig och kvinnlig, skulle vara skyldigmeddela undervisning 24 till 28 timmar i veckan, vartill komme vissa andra i 75 § av stadgan för kommunala mellanskolor angivna skyldigheter. A gymnasialstadiet vid de allmänna läroverken utgjorde lektors undervisningsskyldighet 20 till 22 timmar i veckan. En uttrycklig bestämmelse i detta hänseende ansåge utskottet böra ersätta vad nu vore föreskrivet angående full tjänstgöring. Vidkommande det nuvarande medgivandet att ämneslärarinna med full tjänstgöring kunde fullgöra intill en tredjedel av tjänstgöringen i de förberedande klasserna eller i övningsämnen funne utskottet ej skäl förefinnas att bibehålla detsamma. Härigenom medgåves nämligen användning av en med hänsyn till nu utgående löneförmåner oskäligt dyr arbetskraft på ett stadium, som huvudsakligen motsvarade småskolestadiet, och inrymdes jämväl i övrigt möjlighet för läroverken att vidtaga anordningar, vilka föranledde av förhållandena ej motiverade statsutgifter. Tjänstgöringen borde enligt utskottets förmenande vara förlagd till klasserna över de förberedande eller till läsavdelning av med skolan förbundet högre lärarinneseminarium. Tjänstgöring vid annat lärarinneseminarium ansåge utskottet i detta sammanhang icke böra medräknas. I fråga om den tillfälliga löneförbättring, varom förslag i nästföljande punkt förelåge, ansåge utskottet jämväl krav på en närmare preciserad tjänstgöringsskyldighet böra såsom villkor för löneförbättringens utgående uppställas. I detta hänseende ansåge utskottet böra fordras, vad anginge stadium, motsvarande real- och flickskola, en ungefärlig medeltjänstgöringstid av 26 timmar i veckan och beträffande gymnasium en tjänstgöringstid av ungefär 21 timmar i veckan. Utskottet förbisåge ingalunda, att de av utskottet ifrågasatta skärpta bestämmelserna kunde komma att vid enstaka läroanstalter, där en utsträckt användning av för flickskolan avsedda lärarinnor i de förberedande klasserna förekommit eller där medeltjänstgöringstiden vid skolan varit osedvanligt låg eller ock där uppdelning i parallella klassavdelningar skett redan vid ringa lärjungeantal, till sina verkningar medföra svårigheter för vederbörande befattningshavare. För läsåret 1924—1925, varunder utskottet förmenade en viss tidsfrist böra beredas vederbörande för vinnande av ny anställning, ansåge utskottet^ därför, liksom ifrågasatts beträffande de kommunala mellanskolorna. en övergångsbestämmelse böra meddelas, som kunde medgiva en jämkning i be-

31 rörda stadganden till förmån för vissa lärarinnor. Utskottet utginge dock härvid från att en dylik jämkning ej toges till intäkt för bibehållande av timlärare, vilka syntes i första hand böra drabbas av de skärpta bestämmelserna, eller av lärarinnor, vilka kvarstode efter uppnådd pensionsålder. I anslutning till vad utskottet ovan föreslagit i motsvarande hänseende beträffande de kommunala mellanskolorna syftade utskottet endast på sådan ej pensionsberättigad lärarinna med full tjänstgöring, vilken under minst två läsår varit vid läroanstalten anställd å innehavande tjänst. Utskottet hade därför såväl i avseende å de under förevarande punkt föreslagna bestämmelserna som beträffande vad utskottet utöver Kungl. Maj:ts förslag ifrågasatt rörande utgående av den i nästföljande punkt omnämnda tillfälliga löneförbättringen funnit sig böra förorda ett övergångsstadgande av innebörd, att, därest vid någon läroanstalt en tillämpning av ifrågasatta nya bestämmelser och villkor skulle medföra, att, även sedan eventuellt anställda timlärare entledigats och efter uppnådd pensionsålder kvarstående lärare avgått, jämväl sådan lärarinna med full tjänstgöring skulle behöva entledigas, vilken under minst två läsår varit anställd å innehavande tjänst, jämkning i sagda bestämmelser och villkor måtte efter skolöverstyrelsens beprövande vidtagas därhän, att entledigande av dylik lärarinna med full tjänstgöring icke behövde under läsåret 1924—1925 äga rum. De av utskottet tillstyrkta ändringarna i och tillägget till nuvarande bestämmelser angående avlöning åt ifrågavarande lärarinnor medförde givetvis en minskning av de så att säga ordinarie statsutgifterna, för dessa läroverk. Utskottet beräknade, att vid bifall härtill den av Kungl. Maj:t under nu förevarande punkt ifrågasatta anslagsökningen å 30,000 kronor ej bleve erforderlig och att förslagsanslaget till lönetillägg åt ifrågavarande lärarinnor följaktligen kunde bibehållas vid sitt nuvarande belopp, 450,000 kronor. Kostnaderna för den tillfälliga löneförbättringen skulle emellertid vid uppställande av villkor av den art, som ovan ifrågasatts, kunna reduceras rätt väsentligt. Utskottet hade beräknat den härav föranledda besparingen till i runt tal 260,000 kronor. Vad beträffade terminsavgifterna, hade dessa visserligen under det senaste läsåret undergått någon sänkning, men vore vid åtskilliga läroverk fortfarande betydande, särskilt vid de högre goss- och samskolorna. Så vore exempelvis för läsåret 1922—1923 terminsavgiften å gymnasiestadiet vid de högre flickskolorna i Stockholm i regel 220—230 kronor och beträffande flickskolan, respektive realskolan, därsammastädes varierande mellan lägst 80 och 145 kronor samt högst 125 och 175 kronor. Beträffande de högre goss- och samskolorna utgjorde för sagda läsår terminsavgiften å gymnasialstadiet högst 285 kronor och i ett fall, Lundsbergs skola, 800 kronor. Ifrågavarande avgifter, vilka vore ganska växlande för olika orter, skolor och skolstadier, hade under krisåren blivit betydligt höjda. Skolöverstyrelsen hade framhållit den påfallande obenägenheten, som skolorna visat att vidtaga någon väsentlig sänkning av de o höga avgifter, som krisårens extraordinära förhållanden framkallat, och ifrågasatt, att storleken av de normalt utgående avgifterna underställdes överstyrelsens prövning och fastställelse. Utskottet anslöte sig till detta förslag och ansåge en bestämmelse härom böra upptagas bland villkoren för utgående av tillfällig löneförbättring. Beträffande de högre flickskolorna vore stadgat, att befrielse från och nedsättning i terminsavgifter skulle medgivas till den omfattning, Kungl. Maj:t bestämde. I. anslutning härtill hade Kungl. Maj:t plägat utfärda närmare föreskrifter. Utan att härutinnan vilja göra något bestämt uttalande ansåge utskottet det kunna ifrågasättas, huruvida icke en jämkning i sagda föreskrifter

32 kunde anses motiverad i syfte att bereda vidgad möjlighet till befrielse från eller nedsättning i terminsavgifter. Utskottet ansåge vidare, att privatläroverkens räkenskaper skulle i den ordning, Kungl. Maj:t bestämde, insändas till riksräkenskapsverket för granskning; jämväl föreskrift härom borde upptagas som villkor för utgående av den tillfälliga löneförbättringen. Till sist ville utskottet allenast erinra därom, att de av utskottet förordade villkoren jämväl komme att medföra en betydande nedsättning i anslaget till dyrtidstillägg åt ifrågavarande lärarpersonal. Genom uppställande av de villkor, utskottet ovan angivit, skulle en besparing å anslaget till tillfällig löneförbättring åt ifrågavarande lärarpersonal vinnas med i runt tal 260,000 kronor. Utskottet hemställde alltså, att riksdagen måtte a) besluta, att mom. 3 och 4 i avdelningen A) av de utav riksdagen antagna bestämmelserna angående avlöning av lärarinnorna vid statsunderstödda enskilda läroanstalter samt angående statsunderstöd åt dessa läroanstalter m. m. skulle hava följande ändrade lydelse: 3. Den tjänstgöring, som här avses, skall vara förlagd till klasserna över de förberedande eller till läsavdelning av med skolan förbundet högre lärarinneseminarium. 4. Med full tjänstgöring förstås, vad angår stadium, motsvarande realoch flickskola, undervisning under 24 till 28 timmar i veckan och, vad angår stadium, motsvarande gymnasiet, undervisning i den omfattning, som är föreskriven för lektor vid högre allmänt läroverk. b) föreskriva, att såsom villkor för lärarpersonalens avlöning vid statsunderstödda enskilda läroanstalter enligt de av riksdagen antagna grunderna skulle gälla: Uppdelning i parallellavdelningar av årsklass sker med iakttagande därav, att, vad angår stadium, motsvarande real- och flickskola, minst 35 och beträffande stadium, motsvarande gymnasiet, minst 30 lärjungar komma på varje avdelning inom årsklassen, innan ny avdelning inom densamma upprättas, dock att, där bristande lokalutrymmen därför lägga oöverkomliga hinder i vägen, antalet lärjungar må i fråga om stadium, motsvarande real- och flickskola, efter skolöverstyrelsens beprövande kunna begränsas till minst 30. c) föreskriva, att för läsåret 1924—1925 skulle gälla följande övergångsstadgande : Därest vid någon läroanstalt en tillämpning av de under a) och b) angivna bestämmelser och villkor skulle medföra, att, även sedan eventuellt anställda timlärare entledigats och efter uppnådd pensionsålder kvarstående lärare avgått, jämväl sådan lärarinna med full tjänstgöring skulle behöva entledigas, vilken under minst två läsår varit anställd å innehavande tjänst, må efter skolöverstyrelsens beprövande jämkning i sagda bestämmelser och villkor vidtagas därhän, att entledigande av dylik lärarinna med full tjänstgöring icke behöver under ifrågavarande läsår äga rum; ägande-Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter, som för tillämpning av detta övergångsstadgande må befinnas erforderliga.

33 d) uppföra det ordinarie förslagsanslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter med oförändrat belopp, 450,000 kronor. Beträffande tillfällig löneförbättring åt nu ifrågavarande lärare hemställde statsutskottet, under åberopande av vad utskottet tidigare anfört, att riksdagen måtte A) för beredande under tiden 1 juli 1924—30 juni 1925 av tillfällig löneförbättring åt lärare och lärarinnor vid enskilda mellanskolor, högre flickskolor, högre goss- eller samskolor samt enskilda lärarinneseminarier anvisa för budgetåret 1924—1925 ett extra förslagsanslag av 2,100,000 kronor; B) bestämma, att till lärare vid sådan enskild mellanskola, högre flickskola, högre goss- eller samskola eller enskilt lärarinneseminarium, som åtnjöte understöd från det i riksstaten uppförda gemensamma reservationsanslaget till privatläroverk, måtte utgå tillfällig löneförbättring, under förutsättning att vid anordnande av undervisningen inom vederbörande läroanstalt ävensom i övrigt följande villkor och bestämmelser iakttoges, nämligen, 1) att uppdelning i parallellavdelningar av årsklass sker med iakttagande därav, att vad angår stadium, motsvarande real- och flickskola, minst 35 och beträffande stadium, motsvarande gymnasiet, minst 30 lärjungar komma på varje avdelning inom årsklassen, innan ny avdelning upprättas inom densamma, dock att, där bristande lokalutrymmen därför lägga oöverkomliga hinder i vägen, antalet lärjungar må i fråga om stadium, motsvarande realoch flickskola, efter skolöverstyrelsens beprövande kunna begränsas till minst 30; 2) att medeltjänstgöringstiden vid läroanstalten för ämneslärare med full tjänstgöring — föreståndare däri ej inberäknad — uppgår till ungefär 26 timmar i veckan å stadium, motsvarande real- och flickskolan, samt å stadium, motsvarande gymnasiet, till ungefär 21 timmar i veckan; skolande dock beträffande läsåret 1924—1925 gälla följande övergångsstadgande : Därest vid någon läroanstalt en tillämpning av de under 1) och 2) angivna villkor och bestämmelser skulle medföra, att, även sedan eventuellt anställda timlärare entledigats och efter uppnådd pensionsålder kvarstående lärare avgått, jämväl sådan lärarinna med full tjänstgöring skulle behöva entledigas, vilken under minst två läsår varit anställd å innehavande tjänst, må efter skolöverstyrelsens beprövande jämkning i sagda villkor och bestämmelser vidtagas därhän, att entledigande av dylik lärarinna med full tjänstgöring icke behöver under ifrågavarande läsår äga rum; ägande Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter, som för tillämpning av detta övergångsstadgande må befinnas erforderliga; 3) att storleken av de vid vederbörande läroanstalt normalt utgående terminsavgifterna underställes skolöverstyrelsens prövning och fastställelse; 4) att vederbörande läroanstalts räkenskaper i den ordning, Kungl. Majrt bestämmer, insändas till riksräkenskapsverket för granskning. C) bestämma, att den tillfälliga löneförbättringen skulle i sin helhet gäldas av statsmedel samt utgå efter vissa närmare angivna grunder; 3—244270

34 D) förklara, att det måtte ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda de närmare föreskrifter, som för tillämpning av de under C) omnämnda grunder må befinnas erforderliga. R

E m o t d e t t a statsu nZTstat°sn t s k o t t e t s beslut reserverade sig vissa ledamöter, som beträfutskottets fande den först här omförmälda frågan ansågo, att utskottets yttrande och förd^Tapril s l a g b o r t b l a n d a n n a t i n e d a n stående del hava följande lydelse: 1924. Vad som närmast föranledde riksdagens ovanberörda uttalande vore den avsevärda stegringen av statens bidrag till privatläroverken under de senare åren. Det hade vid sådana förhållanden framstått såsom önskligt att tillse, i vad mån en begränsning av statens utgifter för dessa läroanstalter skulle kunna ske. I den av skolöverstyrelsen verkställda utredningen hade emellertid sådana faktorer icke behörigen uppmärksammats, vilka skulle bidraga till ernående av detta syftemål. Utskottet, som funne åtgärder i detta syfte önskvärda, hade därför ansett sig böra taga under övervägande, huruvida dylika åtgärder omedelbart kunde vidtagas, men därvid kommit till den uppfattningen, att så ej utan vidare torde kunna ske, utan torde en närmare utredning därför vara erforderlig. De olika avseenden, i vilka en ändring av hittillsvarande bestämmelser skulle kunna tänkas medföra en begränsning av statens utgifter, vore följande: Det hade föreslagits, att tjänstgöringsplikten för flickskolornas lärarinnor, vilken för närvarande omfattade lägst 22, högst 26 timmar och alltså sammanfölle med den för statssamskolornas lärarinnor gällande, skulle i alla flickskolans klasser höjas till lägst 24, högst 28 eller till den för lärare i mellanskolan och realskolans fem nedre klasser gällande. Mot en dylik skärpning hade anmärkts, dels att den vore obillig, eftersom flickskolans lärarinnor vore sämre avlönade än lärarpersonalen i mellanskolan och i realskolan; dels att den i varje fall icke borde utsträckas till de flickskolans övre klasser, som motsvarade realskolans sjätte klass och gymnasiet, där en lägre tjänstgöringsplikt vore föreskriven (jfr läroverksstadgan § 135': 2 ) ; dels ock att den komme att för samtliga flickskolor medföra, att en del av den nuvarande lärarpersonalen bleve överflödig och alltså måste entledigas. Vidare hade föreslagits, att den nu bestående rätten för flickskolorna att låta de i de egentliga flickskoleklasserna tjänstgörande lärarinnorna bestrida intill en tredjedel av sin tjänstgöring i de s. k. förberedande klasserna skulle upphöra. All tjänstgöring för dessa lärarinnor skulle framdeles förläggas till den egentliga flickskolan. Mot den sålunda föreslagna restriktionen hade gjorts gällande, dels att den komme att medföra, att ännu flera av de nuvarande lärarinnorna i de egentliga flickskoleklasserna omedelbart bleve överflödiga och måste entledigas, dels ock att den föreslagna åtgärden komme att beröva skolorna den nu förefintliga, ur uppfostringssynpunkt betydelsefulla möjligheten att åstadkomma en personlig förbindelse mellan de förberedande klasserna och den egentliga flickskolan. Till sisthade ifrågasatts, att uppdelning av flickskoleklass i parallellavdelningar ej finge äga rum, förrän klassens hela lärjungeantal överstege på stadium motsvarande gymnasium 30 och på stadium motsvarande real- eller samskola 35, dock att skolöverstyrelsen måtte kunna, då oöverkomliga lokala svårigheter därtill nödgade, å real- och samskolestadiet bestämma maximiantalet till 30. Mot ett_ sådant förslag hade erinrats, att då flertalet flickskolor endast i ringa utsträckning förfogade över klassrum, som rymde ens 30 lärjungar, den föreslagna skärpningen komme att för många skolor medföra nödvändigheten antingen att avvisa åtskilliga av sina nuvarande lärjungar samt i sammanhang därmed omedelbart avskeda överflödiga lärarinnor; eller ock att på egen bekost-

35 nad upprätta och underhålla parallella avdelningar, något som dock utan tvivel komme att överstiga flertalet skolors ekonomiska bärkraft. Envar av de föreslagna skärpningarna skulle komma att medföra, att åtskilliga av de nu vid flickskolorna anställda lärarinnorna bleve överflödiga_ och därför måste omedelbart entledigas. Antalet av dylika lärarinnor läte sig icke utan närmare undersökning beräkna men bleve helt säkert ganska ansenligt. Flickskolorna hade ej några i ordets vanliga betydelse ordinarie lärarinnor. I regel ginge det så till, att skolans ledning årligen före mars månads ingångträffade avtal med vederbörande lärarinnor om deras anställning och tjänstgöring under följande läsår. Så hade också skett^ innevarande år. Tvingades nu de skolor, som sålunda redan kontrakterat med sina lärarinnor, att nu omedelbart reducera sin personal, torde väl de entledigade lärarinnorna kunna göra anspråk på att det redan träffade avtalet skulle ekonomiskt upprätthållas, men vederbörande skolor berövades själva en stor del av de ekonomiska förutsättningarna för förbindelsens infriande. Och de lärarinnor, som till äventyrs icke vore skyddade genom en dylik formlig överenskommelse, utan som på god tro berett sig på att enligt gammal vana stanna kvar på sina platser även nästa läsår, ställdes helt plötsligt på bar backe. Förutom det nu anförda vore att märka, att den treårsperiod, för vilken Kungl. Maj:t senast i överensstämmelse med av riksdagen beslutade grunder tilldelat flickskolorna statsunderstöd, ginge till ända först med utgången av år 1924. Innan åtgärder vidtoges för genomförande av skärpta bestämmelser i ovan angivna hänseenden för privatläroverkens vidkommande, tarvades uppenbarligen en utredning av nu berörda frågor. Därvid borde ock uppmärksammas, att en närmare angiven övergångstid syntes böra stipuleras, innan skärpta bestämmelser infördes, varom utskottet i allt fall i brist på närmare utredning nu ej ville uttala sig. Utredningen borde föreläggas 1925 års riksdag. I anslutning till detta uttalande föreslogo reservanterna, att utskottet ville hemställa, att riksdagen måtte a) höja det ordinarie förslagsanslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter, nu 450,000 kronor, med 30,000 kronor till 480,000 kronor; b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning i de av utskottet här ovan angivna hänseenden samt för 1925 års riksdag framlägga det förslag, vartill denna utredning må kunna giva anledning. Beträffande frågan om tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid privatläroverken ansågo vidare vissa reservanter inom statsutskottet, att, då den utredning, som av reservanterna under nästföregående punkt påkallats, berörde även detta förslag, utskottet i avvaktan på en dylik utredning icke borde föreslå någon ändring av vad Kungl. Maj:t ifrågasatt utan hemställa, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag, för detta ändamål anvisa 2,450,000 kronor. I frågan fattade kamrarna olika beslut, i det att första kammaren antog det Skiljaktiga förslag, som innefattades i den avgivna reservationen, varemot andra kamma- riksdagens ren biföll utskottets hemställan med den ändring, att i det under c) intagna över- kamrar.

36 gångsstadgandet 1 orden »minst två läsår varit anställd å innehavande tjänst» utbyttes mot »minst två läsår i denna egenskap varit anställd vid läroanstalt, varom nu är fråga», ävensom i avseende å motiveringen vidtog häremot svarande ändringar. Memorial I anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om Kungl. Maj :ts i statsm i924na^ verkspropositionen gjorda framställningar angående kommunala mellanskolor, lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter samt tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid privatläroverken ävensom en i anledning av framställningen rörande kommunala mellanskolor väckt motion, avgav statsutskottet (i memorial den 8 maj 1924, nr 62), förnyat yttrande i ärendet och föreslog därvid på anförda grunder, att riksdagen måtte a) föreskriva, att såsom villkor för lärarpersonalens avlöning vid statsunderstödda enskilda läroanstalter enligt de av riksdagen antagna grunderna skall gälla : Uppdelning i parallellavdelningar av årsklass sker med iakttagande därav, att minst 30 lärjungar komma på varje avdelning inom årsklassen, innan ny avdelning inom densamma upprättas, dock att, där bristande lokalutrymmen lägga oöverkomliga hinder i vägen, antalet må efter skolöverstyrelsens beprövande kunna begränsas till lägre lärjungeantal; b) föreskriva, att för läsåret 1924—1925 tjänstgöringstiden för lärarinna med full tjänstgöring icke skall understiga 22—26 timmar i veckan; c) höja det ordinarie förslagsanslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter, nu 450,000 kronor, med 30,000 kronor till 480,000 kronor; d) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta lämpliga övergångsbestämmelser i syfte att för läsåret 1924—1925 anställda ämneslärare med full tjänstgöring, vilka ej uppnått pensionsåldern, icke må behöva avskedas på grund av de skärpta bestämmelser, som i fråga om tjänstgöringens omfattning och förläggning, enligt vad utskottet ovan anfört, böra tillämpas från och med läsåret 1925—1926, samt för riksdagen framlägga förslag i berörda hänseende. Beträffande frågan om tillfällig löneförbättring föreslog statsutskottet i samma memorial, bland annat, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag A) för beredande under tiden 1 juli 1924—30 juni 1925 av tillfällig löneförbättring åt lärare och lärarinnor vid enskilda mellanskolor, högre flickskolor, högre goss- eller samskolor samt enskilda lärarinneseminarier anvisa för budgetåret 1924—1925 ett extra förslagsanslag av 2,360,000 kronor; B) bestämma, att till lärare vid sådan enskild mellanskola, högre flickskola, högre goss- eller samskola eller enskilt lärarinneseminarium, som åtnjuter understöd från det i riksstaten uppförda gemensamma reservationsanslaget till privatläroverk, må utgå tillfällig löneförbättring, under förutsättning att vid anordnande av undervisningen inom vederbörande läroanstalt ävensom i övrigt följande villkor och bestämmelser iakttagas, nämligen, 1

Se sid. 32.

1) att uppdelning i parallellavdelningar av årsklass sker med iakttagande därav, att minst 30 lärjungar komma på varje avdelning inom årsklassen, innan ny avdelning upprättas inom densamma, dock att där bristande lokalutrymmen lägga oöverkomliga hinder i vägen, antalet må efter skolöverstyrelsens • beprövande kunna begränsas till lägre lärjungeantal; 2) att tjänstgöringstiden för lärarinna med full tjänstgöring icke skall underi; stiga 22—26 timmar i veckan; ' 3) att storleken av de vid vederbörande läroanstalt normalt utgående terminsavgifterna underställes skolöverstyrelsens prövning och fastställelse; 4) att i granskningen av vederbörande läroanstalts räkenskaper skall deltaga en utav riksräkenskapsverket utsedd lokal revisor ävensom att räkenskaperna skola vid anfordran ställas till förfogande av riksdagens revisorer; .; ; C) bestämma, att den tillfälliga löneförbättringen skall i sin helhet gäldas av statsmedel samt utgå efter vissa närmare angivna grunder; D) förklara, att det må ankomma på Kungl. Majrt att utfärda de närmare föreskrifter, som för tillämpning av de under C) omnämnda grunder må befinnas erforderliga. Statsutskottets i detta hänseende gjorda hemställan avslogs av första kamma- Åter skiljren, varemot andra kammaren biföll samma hemställan. gfui av r ^ s . dagens kamrar. I anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående framlagt sammahjämk- Memorial en a3 ningsförslag i fråga om Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda fram : 192^ ställningar angående lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter samt tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid privatläroverken föreslog statsutskottet slutligen (i memorial den 23 maj 1924, nr 95), votoringspropositioner jämlikt § 65 riksdagsordningen för nämnda frågors avgörande medelst gemensam votering. . Sedan omförmälda gemensamma omröstningar företagits, anmälde slutligen Riksdagens riksdagen i skrivelse den 4 juni 1924, nr 261, i anledning av Kungl. Maj :ts h^juni 1924. i statsverkspropositionen under punkterna 121 och 122 av åttonde huvudtiteln gjorda framställningar angående lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter samt tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid privatläroverken, under punkt 1, att riksdagen höjt det ordinarie förslagsanslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter,- nu 450,000 kronor, med 30,000 kronor till 480,000 kronor. I samma skrivelse anmälde riksdagen under punkt 2, att riksdagen , A) för beredande under tiden 1 juli 1924—30 juni 1925 av tillfällig löneförbättring åt lärare och lärarinnor vid enskilda mellanskolor, högre flickskolor, högre goss- eller samskolor samt enskilda lärarinneseminarier anvisat för budgetåret 1924—1925 ett extra förslagsanslag av 2,450,000 kronor; B) bestämt, att den tillfälliga löneförbättringen skall i sin helhet-gäldas'av ...;;.' statsmedel samt utgå efter följande grunder: 1) delaktighet i den tillfälliga löneförbättringen tillkommer den, som under

38 tiden 1 juli 1924—30 juni 1925 eller någon del av nämnda tid är anställd i egenskap av föreståndare, ämneslärare med full tjänstgöring, timlärare eller övningslärare vid sådan enskild mellanskola, högre flickskola, högre goss- eller samskola eller enskilt lärarinneseminarium, som åtnjuter understöd från det i riksstaten uppförda gemensamma reservationsanslaget till privatläroverk; 2) den tillfälliga löneförbättringen utgår med följande belopp utöver föreskriven minimiavlöning eller, där föreskrift om minimiavlöning saknas, utöver den avlöning, som för motsvarande tjänstgöring i medeltal utgått under åren 1913—1915: a) till en kvinnlig föreståndare vid högre flickskola och enskilt lärarinneseminarium samt en föreståndare, manlig eller kvinnlig, vid enskild mellanskola och högre goss- eller samskola med 1,500 kronor för år; b) till ämneslärare med full tjänstgöring, manlig eller kvinnlig, vid enskild mellanskola, högre flickskola, högre goss- eller samskola samt enskilt lärarinneseminarium, därest läraren åtnjuter avlöning efter den löneskala, som utgår från en begynnelseavlöning av 1,400 kronor, med 1,500 kronor för år samt, därest läraren åtnjuter avlöning efter den löneskala, som utgår från en begynnelseavlöning av 1,200 kronor, med 1,200 kronor för år; c) till manlig timlärare vid enskild mellanskola, högre goss- eller samskola samt enskilt lärarinneseminarium med 60 kronor för veckotimme och år, dock beträffande lärare vid högre goss- eller samskola endast för det antal veckotimmar, som för vederbörande läroanstalt tagits i beräkning vid bestämmande av det särskilda understödet för anlitande i större omfattning av manliga lärarkrafter; d) till manlig timlärare vid högre flickskola med 50 kronor för veckotimme och år; e) till kvinnlig timlärare vid enskild mellanskola, högre flickskola, högre goss- eller samskola samt enskilt lärarinneseminarium med 50 kronor för veckotimme och år; f) till övningslärare, manlig eller kvinnlig, vid enskild mellanskola, högre flickskola, högre goss- eller samskola samt enskilt lärarinneseminarium med 40 kronor för veckotimme och år. 3) den tillfälliga löneförbättringen utgår, vad angår enskild mellanskola och högre flickskola, under förutsättning att en summa, motsvarande 20 procent av det sammanlagda till lärarpersonalen vid vederbörande skola i tillfällig löneförbättring under tiden 1 juli 1924—30 juni 1925 utgående beloppet, varder för skolans verksamhet för nämnda tid i övrigt anslagen av kommun eller enskilda donatorer eller utgår av medel, som eljest stå till vederbörande läroanstalts förfogande ; C) förklarat, att det må ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter, som för tillämpning av dessa grunder må befinnas erforderliga. Tillkallande Den 20 juni 1924 erhöll statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet det kunniaa o v a n (sm*- ^ omtalade bemyndigandet att tillkalla vissa sakkunniga för utredning av frågor rörande privatläroverken.

Kap. III. översikt av de av de sakkunniga verkställda undersökningarna. Inledande anmärkningar beträffande de sakkunnigas förslag. För verkställandet av den utredning, som blivit åt de sakkunniga anförtrodd, har det varit nödvändigt att från de skolor, som skulle beröras av utredningen, inhämta ett så rikhaltigt material, som omständigheterna kunde medgiva, för att ur olika synpunkter kunna bedöma dessa skolors utveckling, verksamhet och förhållanden i övrigt. Av denna anledning utsändes den 23 augusti 1924 till samtliga statsunderstödda privatskolor 1 ett frågeformulär, och ansågo sig de sakkunniga, på grund av utredningens brådskande natur, böra begära, att svaren härå skulle vara dem till hända redan senast den 20 september 1924. Den korta tid, som stått skolorna till buds, ävensom den omständigheten, att skolarbetet just under terminens första veckor är som mest forcerat och pressande, torde till fyllest förklara en viss ojämnhet i de avgivna svaren. De sakkunniga hava emellertid försökt att, så långt sig göra låtit, verkställa korrigeringar och förtydliganden av dessa svar dels genom senare förfrågningar, ofta under hand, dels genom jämförelser med andra för de sakkunniga tillgängliga handlingar, i synnerhet hos skolöverstyrelsen. En olägenhet med den tidpunkt, vid vilken nämnda redogörelser måste infordras, var vidare, att det mötte svårigheter att i en del fall erhålla upplysningar beträffande höstterminen 1924, på grund varav de senaste uppgifterna i vissa avseenden kommo att gälla läsåret 1923—1924. Som i det följande skall visas, hava emellertid av de sakkunniga verkställda särundersökningar givit vid handen, att i flera hänseenden en viss förändring i de utav riksdagen särskilt berörda frågorna ägt rum från och med nu innevarande hösttermins början. De sakkunniga hava därför i dessa frågor inhämtat nya upplysningar. Vissa av de sålunda inhämtade uppgifterna hava genom de sakkunnigas försorg blivit sammanfattade i särskilda översiktstabeller. Detta gäller närmast de frågor, som, enligt vad i den föregående framställningen erinrats, främst varit föremål för riksdagens eller dess revisorers prövning eller anmärkningar. Till en början ansågo sig de sakkunniga böra inhämta vissa upplysningar rörande nu ifrågavarande skolors historia: tiden för varje skolas grundande, när den erhöll fem elementarkiasser, alltså blev berättigad till statsunderstöd enligt 1 Beträffande Tyringe helpension, Hindås, som endast erhållit statsunderstöd från och med budgetåret 1923—1924, hava inga undersökningar verkställts.

40 de för dettas utgående tidigast gällande närmare bestämmelserna, när den blev fullständig (åtta elementarklasser, fullständigt gymnasium, realskoleklass), samt när den första gången fick statsunderstöd. Dessa upplysningar hava sammanförts i bifogade tabell (tab. 1), vartill de sakkunniga här hänvisa. Av denna speciella undersökning framgår ett enligt de sakkunnigas mening beaktansvärt förhållande, nämligen att i regeln en högst avsevärd tid förflutit mellan en skolas grundande och den tidpunkt, då den första gången erhöll statsunderstöd. Nämnda tabell utvisar nämligen, att av nu existerande statsunderstödda privatskolor fyra utövat sin verksamhet utan något som helst statsbidrag i minst 60 år, ytterligare två över 50 år och dessutom tre över 40 år. Av övriga nu statsunderstödda skolor hava endast 35 erhållit statsunderstöd under de första fem år, under vilka de varit därtill berättigade. Ett fyrtiotal skolor hava, ehuru berättigade till statsunderstöd, i över 10 år litat till egna krafter. Här har alltså i långa tider helt och hållet utan statens hjälp i samhällets tjänst utförts en gagnande gärning, som möjliggjorts endast genom enskildas uppoffringar. Vidare hava de sakkunniga ansett sig böra göra vissa jämförelser mellan privatskolornas tillstånd 1914 och 1924, omfattande dels klassernas och klassavdelningarnas antal 1914 och 1924, dels lärjungarnas antal nämnda år — varvid i båda fallen de förberedande klasserna behandlats för sig — samt statsbidragets storlek 1914, eventuellt det senare år, då statsbidrag första gången erhållits, och 1924. ^ Av dessa undersökningar framgår till en början, att klassernas och klassavdelningarnas antal, som år 1914 var respektive 1,064 och 1,327, därav i den förberedande skolan 252 och 309, år 1924 ökats till 1,066 och 1,544, därav i den förberedande skolan 235 och 324, men att samtidigt lärjungeantalet undergått en förhållandevis ännu starkare stegring, eller från 23,539 år 1914, varav i de förberedande klasserna 5,040, till 33,764 år 1924, varav i de förberedande klasserna 6,462. ^ Som emellertid var att vänta, icke minst med hänsyn till det förändrade penningvärdet, har statsunderstödet under samma tid undergått en proportionsvis vida betydligare stegring. Då emellertid skolöverstyrelsen så sent som under år 1923 verkställt en undersökning i detta hänseende, hava de sakkunniga icke ansett nödigt att närmare ingå på denna fråga. Frågan om äganderätten till skolan och dess lokaler är givetvis av stor betydelse^ Till utredande av detta spörsmål hava de sakkunniga införskaffat upplysningar om skolans ägare, och, för att vinna närmare klarhet beträffande de ofta något osäkra äganderättsförhållandena, ävenledes om vem som ägde inventarierna (undervisnings- och inredningsmateriel m. m.), om vem det ålåge att verkställa brandförsäkring av inventarierna, om vem som hade rätt att använda eventuell vinst av skolverksamheten, om bestämmelser funnes angående .vinstens disposition, om vem som hade att ansvara för eventuell förlust på skolverksamheten, om vem som ägde rätt till skolans namn, om vem som ägde fastigheten, där skolan hade lokal, samt, i de fall att skolan icke själv ägde fastigheten, på vilka

41 villkor denna vore upplåten åt skolan. I detta sistnämnda hänseende inhämtades upplysningar om hur stor hyran varit under vart och ett av kalenderåren 1914 —1923, om särskild avgift erlagts för centralvärme, varvid beloppen jämväl skul.e angivas för ettvart av åren 1914—-1923, om vem som ansvarade för utskylder, brandförsäkring av fastigheten, vattenavgift m. m., om vem som bekostade reparationer, om skolan nedlagt kapital på fastighetens ombyggnad och iklätt sig några skyldigheter för dess återställande i ursprungligt skick samt om inskränkning funnes i skolans dispositionsrätt över de hyrda lokalerna. Beträffande åtskilliga av de nu nämnda frågorna hava de sakkunniga icke anse't nödigt att uppgöra särskilda sammanställningar, utan inskränka sig här till Ett hänvisa till det statistiska materialet. Vad åter beträffar den ytterst viktiga frågan om äganderätten till skolan samt rätten att använda eventuell vinst av skolverksamheten, hava de sakkunniga låtit denna bliva föremål för en mera ingående undersökning i samband med utredningen av privatläroverkens ekonomi (kap. X och X I ) . Givet är, att i de fall, då hyra betalas av skolorna, hyresbeloppen väsentligen stegrats under den period, som legat till grund för de sakkunnigas undersökningar. Undantag finnas dock; i all synnerhet i de fall, då vederbörande kommun upplåtit lokal till en privatskola, har det ofta inträffat, att hyran förblivit oförändrad eller i vart fall höjts endast med ett helt obetydligt belopp — en form för kommunalt bidrag till dessa skolor, som givetvis mer än en gång varit av största betydelse för upprätthållandet av skolverksamheten. I de flesta fall, då skolan icke själv äger fastigheten, utgår emellertid hyran med ett högst avsevärt stegrat belopp, som utgör en mycket stor del av skolans utgifter — i detta hänseende anse de sakkunniga sig kunna hänvisa till det statistiska materialet. En form för beredande av lokaler åt privatskolor, som skäligen ofta förekommer, är, att fastigheten i fråga äges av ett särskilt aktiebolag, nära anslutet till skolan, som ofta själv disponerar aktiemajoriteten i fastighetsbolaget. Här hava emellertid olika principer kommit till synes. Ofta, kanske i de flesta fall, inskränker sig detta fastighetsbolag till att beräkna en sådan hyra av skolan, att det i byggnaden nedlagda kapitalet kan normalt förräntas, men mer än en gång händer det också, att skolan i hyra får betala ett belopp, som står i full paritet med vad som skulle fått erläggas i den öppna hyresmarknaden. De sakkunniga komma att — i samband med redogörelsen för privatskolornas ekonomi — upptaga denna fråga till förnyad behandling. En av de frågor, som mest varit föremål för diskussion, och där även mycken kritik blivit riktad mot privatskolorna, rör lärjungeavgifterna, I detta hänseende hava de sakkunniga också ansett sig böra vidtaga en mera djupgående undersökning och kunna beträffande resultaten härav hänvisa till kap. I X . De sakkunniga hava jämväl inhämtat upplysningar beträffande manliga och kvinnliga lärares och föreståndares m. fl:s avlöning och formerna för deras anställning under läsåren 1919—-1924. Till en början undersöktes principerna för manliga lärares avlöning. Härav framgick, att dessa lärare i det vida övervä-

gande antalet fall avlönades såsom timlärare efter grunder, som äro ganska varierande. Beträffande timlärarlönerna för manliga lärare vid privatläroverken anse sig emellertid de sakkunniga kunna inskränka sig till att hänvisa till de från skolorna inhämtade uppgifterna, vilket även är fallet beträffande skolornas sammanlagda utgifter för manliga och för kvinnliga lärares avlönande, varvid angivits dels den lagbestämda lönen, dels skolornas frivilliga bidrag därutöver. De sakkunniga vilja dock förutskicka, att beträffande skolornas frivilliga bidrag här och var en viss osäkerhet torde föreligga, huruvida skolorna därvid räknat hela avlöningen till lärarinnorna i förberedande skolan såsom frivilliga bidrag —- intet är ju stadgat om dylik avlöning — eller om skolan här utgått från någon skyldighet att för dessa lärarinnor utbetala vissa normallöner, vilande på överenskommelse de olika skolorna emellan. Av stort intresse äro svaren på frågan om principerna för föreståndares eller föreståndarinnas avlöning per år, varvid även naturaförmåner skulle angivas, samt skolans utgifter för denna avlöning. Härvid är dock att märka, att det ofta varit svårt att i de fall, då skolans föreståndare eller föreståndarinna på samma gång är, helt eller delvis, dess ägare, uppdraga gränserna mellan å ena sidan lön och å andra sidan den direkta företagarevinsten. Detta spörsmål, som ju för övrigt också varit underkastat riksdagens uppmärksamhet, hava de sakkunniga berört i kap. X ävensom i till detta kapitel hörande bilagor. För att komplettera uppgifterna rörande de olika skolornas samtliga utgifter för avlöningar m. m. infordrades slutligen besked rörande övriga löner, såsom till bibliotekarie, läkare, vaktmästare o. s. v. Dessa avlöningar uppgå emellertid, som ju var att vänta, endast vid de största skolorna till några mera avsevärda belopp och hava i vart fall icke givit de sakkunniga anledning till några närmare undersökningar eller erinringar. Slutligen hava upplysningar inhämtats rörande det arvode, som skolan garanterat manlig föreståndare och lärare under sjukdom, huruvida skolan ordnat pensionering av dessa samt änke- och pupillhjälp och i så fall på vad sätt, samt om rätt finnes till förtidspensionering, ävensom motsvarande upplysningar beträffande dels kvinnlig föreståndare och lärare, dels ock övrig personal. Upplysningar hava ävenledes inhämtats beträffande skolornas lokaler: dels rummens antal och storlek (specificerat), dels rummens användning under läsåret 1923—1924 (klassrum, bibliotek, föreståndarerum o. s. v.). Avsikten med dessa undersökningar var dels att erhålla någon kännedom om de yttre förhållanden, under vilka ifrågavarande skolor arbeta, dels ock framförallt att undersöka möjligheten av att i de fall, då sådant kunde ifrågasättas, antalet elever per klassavdelning ökades något mera avsevärt över det nuvarande. De av de sakkunniga verkställda undersökningarna rörande följderna av genomförandet av strängare principer vid uppdelning av en klass i parallellavdelningar, för vilka närmare redogöres framdeles i kap. VI, hava — som ju var att vänta — givit vid handen, att i åtskilliga fall klassavdelningarnas storlek skulle ökas ganska avsevärt. Det har emellertid varit omöjligt för de sakkunniga att under den korta tid, som stått dem till buds, med ledning av de införskaffade uppgifterna rörande klass-

rummens storlek i detalj undersöka, vid vilka skolor möjlighet förefinnes att utöka klassernas storlek, eller var något dylikt stöter på oöverkomliga hinder. En sådan undersökning torde för övrigt knappast vara möjlig att verkställa utan inspektion av varje särskild skola, där en dylik förändring kunde ifrågakomma. Vissa skolor hava emellertid själva uppgivit, att lokalerna icke kunna medgiva ens en sådan ökning av klassavdelningarnas storlek, som av de sakkunniga avsetts, och i åtskilliga fall, där de sakkunniga hava personlig kännedom om skolförhållandena, gäller detsamma. Som ett totalintryck av de inkomma svaren vilja emellertid de sakkunniga redan här framhålla, att en dylik förändring som den nu berörda i åtskilliga fall torde vara omöjlig, så länge vissa skolor finnas kvar i sina nuvarande lokaler. Beträffande hela denna fråga anhålla de sakkunniga att vidare få hänvisa till kap. XVI. Härefter hava närmare uppgifter inhämtats beträffande klasser och klassavdelningar under läsåren 1921—1924 ävensom höstterminen 1924. Skolorna hava härvid fått upplysa om antalet klassavdelningar under vart och ett av läsåren 1921—1922, 1922—1923 och 1923—1924, fördelade efter klass, om lärjungeantalet i de olika avdelningarna under vart och ett av nämnda läsår (specificerat), om antalet undervisningstimmar i de olika avdelningarna (läro- och övningsämnen var för sig), varjämte de hava fått göra en approximativ beräkning av skolans egen kostnad för en nyupprättad parallellklass. Vidare hava upplysningar införskaffats, efter vilka grunder uppdelning sker i parallellklasser, och slutligen har närmare undersökts, i vilken omfattning avdelning ytterligare delats i olika ämnen. Beträffande höstterminen 1924 hava upplysningar angående elevantalet och klassers delning i parallellavdelningar inhämtats genom hos skolöverstyrelsen tillgängliga papper. Som av det ovan anförda framgår, har huvudsynpunkten för de sakkunniga här varit att undersöka, dels i vilken omfattning uppdelning i parallellavdelningar skett under de senaste läsåren, dels ock framförallt att erhålla en noggrann kännedom om storleken av de sålunda delade klasserna. Denna fråga var ju en av dem, som mest var föremål för riksdagens uppmärksamhet och varom meningarna voro mest delade. Sakkunniga hava därför ansett sig böra underkasta frågan en närmare undersökning, och återfinnas resultaten härav framdeles i kap. V I . En stor del av de av de sakkunniga verkställda undersökningarna hava — naturligt nog — fått ägnas spörsmålet om lärarnas tjänstgöring, som ju var en av de mest brännande frågorna vid 1924 års riksdag. Här hava två huvudsynpunkter kommit till beaktande: dels frågan om ämneslärarinnornas nuvarande tjänstgöring, möjligheterna för en viss ökning härav samt de följder, som denna ökning skulle medföra för de särskilda skolorna, dels frågan om i vilken omfattning ämneslärarinnor haft sin tjänstgöring förlagd till det förberedande stadiet och vilka följder för skolorna ett förbud — helt eller delvis — mot en sådan delad tjänstgöring skulle medföra. Dessa undersökningar, som ju måst bliva ganska omfattande, hava av de sakkunniga sammanförts i två särskilda kapitel (kap. IV och V ) , till vilka de sakkunniga här hänvisa.

44 Vidare hava de sakkunniga begärt upplysningar, i den mån sådant varit möjligt, angående den sociala och ekonomiska miljö, som skolans lärjungar tillhöra. En av de anmärkningar, som vid 1924 års riksdag riktades mot privatskolorna, var, att dessa i hög grad skulle vara s. k. överklass-skolor. De lämnade uppgifterna synas de sakkunniga i stort sett vederlägga detta påstående. Vid en genomläsning av de lämnade svaren, som på grund av sin skiftande och ofta ganska obestämda form beklagligt nog icke kunnat sammanfattas i någon översiktstabell, får man den uppfattningen, att åtminstone de mindre samhällenas privatskolor erhålla sina elever från samtliga samhällsskikt. Något annorlunda bliva givetvis förhållandena i de större städerna, där flera privatskolor finnas och där då lätt någon eller några av dessa på grund av högre terminsavgifter, läge o. s. v. kunnat få ett sådant elevmaterial, att beteckningen »överklass-skola» verkligen kan vara motiverad. Från skolorna själva har synnerligen ofta påpekats, att de talrika ansökningarna om befrielse från eller nedsättning i terminsavgifterna tala ett vältaligt språk om elevernas ekonomiska standard. De sakkunniga hava ansett denna fråga vara av den vikt, att de här inryckt några av de gjorda uttalandena, tagna från skolor i olika delar av landet, men i övrigt anhålla de sakkunniga att i detta fall få hänvisa till de av de sakkunniga införskaffade handlingarna. Kristinehamn: Flertalet av lärjungarnas föräldrar äro arbetare, hantverkare och småhandlare, vilka med de största uppoffringar sträva för att kunna hålla sina barn i flickskolan. Ett fåtal av lärjungarna komma från tjänstemannahem och ett mycket ringa fåtal från vad man kan kalla någorlunda burgna hem. Lidköping: Ej fullt l/s av barnens fäder höra till gruppen tjänstemän, såsom präster, lärare, ingenjörer, banktjänstemän m. m. Ungefär 1/3 av lärjungarnas föräldrar tillhöra affärsvärlden. Omkring 1js utgöres av hantverkare, arbetare inom fabriker, vid järnvägen anställda o. s. v. Över hälften av lärjungarna tillhöra hem, där föräldrarna själva måst nöja sig med folkskolebildning. Luleå: Av skolans omkring 300 elever sista läsåret kunna 17 % anses komma från hem, tillhörande kategorien ämbetsmän, rika köpmän, 25 % » » » » , » » välsituerad medelklass, 33 % » » » » , » » enklare medelklass, 25 % » » * > , > » arbetare. Kungsholms läroverk för flickor, Stockholm: Fäderna till skolans elever äro till allra största delen lägre tjänstemän, handlande, hantverkare eller arbetare. Lychouska skolan, Stockholm: •— — — —• — Föräldrarnas sociala och ekonomiska ställning framgår bäst därav, att endast cirka 21 % av fäderna tillhörde studerade yrken, då däremot 36 % äro affärsmän, agenter och småhandlare, 31 % lägre tjänstemän, yrkes- och industrimän samt 12 % kroppsarbetare. Slutligen anmodades skolorna uppgiva, huru många ämneslärare med full tjänstgöring vid skolan under läsåret 1924—1925 skulle blivit överflödiga, om de av statsutskottet den 4 april 1924 ifrågasatta villkoren blivit utan övergångsbestämmelser och utan hänsyn till lokalförhållanden genomförda, och gavs i detta sammanhang en kortfattad redogörelse för dessa bestämmelser.

45 De i detta hänseende avgivna svaren hava för de sakkunniga varit till ledning för de av dem verkställda, i annat sammanhang (kap. X I V ) refererade undersökningarna rörande det antal lärarkrafter, som skulle bliva överflödiga vid ett genomförande av de bestämmelser, som dels föreslagits av statsutskottet, dels i det följande komma att av de sakkunniga föreslås. De sakkunniga vilja emellertid redan här förutskicka, att de i detta hänseende avgivna svaren ofta visat sig mindre tillförlitliga, tydligen beroende på obekantskap med eller missuppfattning av de av statsutskottet föreslagna bestämmelserna. De sakkunniga hava emellertid, så långt det varit dem möjligt, genom närmare undersökningar sökt korrigera de sålunda inhämtade upplysningarna, Vid sidan av de undersökningar, för vilka nu redogjorts, hava de sakkunniga jämväl bedrivit omfattande undersökningar beträffande privatskolornas ekonomiska förhållanden. För detta ändamål hava de sakkunniga från samtliga dessa skolor infordrat vinst- och förlusträkningar samt balansräkningar för den sist förflutna tioårsperioden. Med stöd av dessa uppgifter ävensom av senare inhämtade uppgifter, för vilka närmare redogöras i kap. X, hava de sakkunniga undersökt det ekonomiska resultatet av varje skolas verksamhet under den sist förflutna femårsperioden. För översiktlighetens skull har tillika för varje skola med stöd av dessa uppgifter upprättats en tablå, som finnes bifogad det statistiska materialet. Såsom framdeles närmare skall visas, hava de sakkunniga vid de flesta av ovannämnda tablåer fogat kortfattade kommentarer beträffande vederbörande skolas ekonomiska resultat och ställning. Resultaten av undersökningarna av skolornas ekonomiska ställning hava vidare sammanförts i en särskild översiktstabell (tab. 2). Vidare hava undersökningar verkställts beträffande kontrollen och revisionen av privatläroverkens räkenskaper, och hava de sakkunniga i detta hänseende dels lämnat en kortfattad redogörelse för de nu förhandenvarande förhållandena, dels framlagt vissa förslag rörande det framtida ordnandet av denna fråga (kap. X I I ) . Slutligen hava undersökningar verkställts beträffande privatläroverkens bokföring. För de resultat, som denna undersökning givit, ävensom för de förändringar, som enligt de sakkunnigas förmenande i detta hänseende torde vara av behovet påkallade, redogöra de sakkunniga närmare i kap. X och X I I I .

Innan de sakkunniga ingå på en närmare redogörelse för de företagna specialundersökningarna och de förslag, som därpå kunna grundas, vilja de ytterligare förutskicka några allmänna anmärkningar rörande sistnämnda förslag. Såväl de av riksdagen och dess revisorer framställda anmärkningarna beträffande statens understödjande av privatskolorna som framför allt det nuvarande statsfinansiella läget göra det till en självklar sak, att varje utredning av nu förevarande slag måste taga sikte på nödvändigheten av bespa-

46 ringar för statsverket. A andra sidan står det klart, att det för privatskolornas utveckling är av stor vikt, att dessa skolors frihet icke onödigtvis eller över hövan beskäres. Att en ordnad och klokt handhavd kontroll från statens sida är till stor båtnad för det enskilda skolväsendet, lärer ingen, som närmare känner förhållandena, kunna förneka, men ett alltför utsträckt statsförmyndarskap skulle lätt kunna leda därhän, att privatskolorna finge röna alla de nackdelar, som följa av bundenhet och beroende, utan att samtidigt få njuta av de fördelar, som ett fullständigt omhändertagande av staten för med sig. Av den historiska inledningen liksom av redogörelsen för anslagen till privatskoleväsendet under de senaste åren framgår, att det huvudsakligen är de förändrade formerna för statens understödjande verksamhet gentemot privatskolorna, som utvidgat eller framkallat krav på en utvidgning av statens förmynderskap på hithörande område. De sakkunniga hava därför tagit under allvarligt övervägande, huruvida icke sådana former för statens understöd kunde utfinnas, som på samma gång medgåve full frihet för de enskilda skolorna att efter gottfinnande, ehuru visserligen under statskontroll, ordna undervisningen men på samma gång innebure en garanti mot slöseri med statens medel. 1896 års riksdag, den första riksdag, som lämnat närmare föreskrifter beträffande villkoren för statsunderstöd till privatskolor, bestämde, att statsbidragets storlek skulle göras beroende av skolans lärjungeantal och utgå med visst maximibelopp för varje lärjunge i klasserna över de förberedande. En sådan norm för statsbidragens utgående gäller för närvarande, efter vad de sakkunniga inhämtat, för ett antal privata skolor i Danmark. Onekligen har också denna princip för beräkningen av statsbidragen åtskilligt för sig. Den innebär från vissa synpunkter en ofrånkomlig rättvisa. Statsbidraget växer ej genom några skolornas egna åtgöranden beträffande lärarnas tjänstgöring eller lärjungarnas fördelning utan endast på grund av lärjungeantalets naturliga tillväxt. Skolornas frihet beträffande nyss berörda förhållanden behöver alltså icke heller av statsfinansiella skäl inskränkas. Men även ölägenheter följa av principen. En liten skola har i och för sig större svårigheter att i ekonomiskt avseende reda sig än en större. Är nu skolan belägen å en mindre ort, kan lärjungeklientelen trots den bästa skötsel av skolan ej bliva stor, och under sådana förhållanden skulle nedskärandet av statsunderstödet bliva en kännbar orättvisa. A en större ort med flera skolor skulle däremot principen med större fördel kunna tillämpas. Undantag måste dock göras för sådana försöksläroverk, vilka kanske just på grund av sin egenart icke kunna räkna med större lärjungeklientel. 1 En betänklig brist i systemet, försåvitt man därmed tillika åsyftar en sänkning av statsutgifterna för det privata skolväsendet, ligger ävenledes däri, att man genom dess tillämpande skulle fastslå, att statens skyldighet att sörja för den högre flickundervisningen — flickorna äro ju huvudparten av privat1 De sakkunniga hava närmare undersökt den högst avsevärda skillnaden i kostnader per elev, som vållas statsverket vid de olika skolorna, och äro dessa undersökningar sammanfattade i tab. 3, till vilken här hänvisas.

47 skolornas lärjungar — är avsevärt mindre än motsvarande skyldighet gentemot den manliga ungdomen. Nu berörda olägenheter och brister tillika med den alltför korta tid, som stått de sakkunniga till förfogande, för att de helt skulle kunna överblicka konsekvenserna av och möjligheterna att kunna på ett praktiskt sätt modifiera nyssnämnda metod, hava föranlett de sakkunniga att icke framlägga ett förslag efter de angivna riktlinjerna. Däremot hålla de sakkunniga före, att vid statsbidragens fördelning större hänsyn, än hittills synes hava varit fallet, bör tagas till lärjungefrekvensen inom olika skolor å samma ort. En närmare undersökning av förhållandena giver nämligen vid handen, att enstaka skolor finnas, som ifrån samhällets synpunkt kunna synas överflödiga. Det ligger i det hela föga konsekvens i att staten å ena sidan hindrar uppkomsten av alltför små parallellklasser i en skola men å andra sidan rikligt understödjer en annan skola, kanske belägen i samma stadsdel, med ett lärjungeantal per klass, som vida understiger det i privatskolor normala per klassavdelning. En annan princip för tilldelningen av statsbidrag, som väl kunde låta tänka sig, är behovsprincipen. De sakkunnigas undersökningar beträffande privatläroverkens ekonomi giva vid handen, att vissa skolor, låt vara ett fåtal, hava en så god ekonomisk ställning, att ett understödjande från statens sida i större omfattning kan vara ägnat att oskäligt öka vinsten, under det andra skolor, även efter erhållet statsbidrag, hava att kämpa med ekonomiska svårigheter. Emot behovsprincipen talar emellertid, att det i vissa fall kan innebära en stor orättvisa att genom minskat understöd straffa en skola, som måhända genom klok hushållning stärkt sin ekonomiska ställning, eller att genom ökat understöd gynna en läroanstalt, som misskött sin ekonomi. De sakkunniga hava därför icke velat avgiva något allmänt förslag i sagda riktning men hålla före, att vederbörande myndigheter vid statsunderstödens fördelande böra hava sin uppmärksamhet riktad på nu nämnda förhållanden. De förslag angående villkoren för statens understödjande av privatläroverken, vid vilka de sakkunniga stannat, innebära en tillämpning av nu gällande grunder. Givetvis har härvid hänsyn måst tagas till de av statsrevisorerna, skolöverstyrelsen, riksräkenskapsverket och senast av statsutskottet vid 1924 års riksdag gjorda uttalanden rörande villkoren för statsunderstöd till nämnda skolor. De sakkunnigas förslag avse att å ena sidan förebygga missbruk på det ekonomiska området och misshushållning med statens medel, å andra sidan att med skälig hänsyn tagen till nu bestående förhållanden söka bevara så mycket som möjligt av privatskolornas egenart och deras frihet beträffande undervisningens anordning.

Kap. IV. Omfattningen av lärarinnornas tjänstgöring. Nu gällande bestämmelser angående vid statsunderstödda privatskolor anställda lärarinnors tjänstgöring finnas i kungörelsen den 29 oktober 1909 angående avlöning av lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter samt angående statsunderstöd åt dessa läroanstalter m. m. Här stadgas bl. a., att ämneslärarinna med full tjänstgöring vid dylik anstalt skall, alltefter graden av behörighet, åtnjuta viss i kungörelsen fastställd minimiavlöning; att med full tjänstgöring skall förstås tjänstgöring till ungefärligen den omfattning, som åligger ämneslärarinna vid allmänt läroverk, och att den tjänstgöring, som här avses, skall vara förlagd till klasserna över de förberedande eller till läsavdelning av med skolan förbundet lärarinneseminarium, dock att ämneslärarinna med full tjänstgöring må fullgöra intill en tredjedel därav i de förberedande klasserna. Till förtydligande av nu nämnda bestämmelser må tilläggas, att, enligt gällande läroverksstadga, ämneslärarinnor vid allmänt läroverk äro förpliktade att varje vecka vid läroverket lämna undervisning 22 till 26 timmar. Med avseende å sådana lärarinnor gäller också, i likhet med vad som är föreskrivet beträffande övriga ämneslärare vid statsläroverken, att för den, som fått sig ålagt ett på grund av lärjungeantalets storlek eller antalet skrivlag avsevärt drygare hemarbete med rättande av lärjungarnas skrivövningar eller annat därmed jämförligt arbete utom den egentliga undervisningstiden, må, där förhållandena sådant medgiva, de för tjänstgöringen stadgade lägsta timtalen kunna minskas, dock icke utan skolöverstyrelsens medgivande med mera än två timmar i veckan. För biträdande föreståndarinna — vilken icke åtnjuter tillfällig löneförbättring såsom föreståndarinna — har skolöverstyrelsen medgivit, att undervisningsskyldigheten må minskas med högst fem veckotimmar. Manliga ämneslärares tjänstgöring är ej fastställd genom några allmänna föreskrifter. I samband med bestämmelserna om tillfällig löneförbättring vid privatläroverken är dock stadgat, att beträffande tjänstgöringens, omfattning för sådana lärare läroverksstadgans bestämmelser om ämneslärares undervisningssksddighet i tillämpliga delar skola gälla. Lärare med tjänstgöring, motsvarande adjunkts, är alltså skyldig undervisa 24—28 veckotimmar, lärare med lektorstjänstgöring 20—22 veckotimmar. Såsom tidigare i annat sammanhang blivit erinrat, föreslog statsutskottet vid 1924 års riksdag, vid behandlingen av frågan om reservationsanslaget till privatläroverken, en ändring av här ovan anförda bestämmelser rörande ämneslärarinnornas tjänstgöring. Förslaget innebar, att med full tjänstgöring skulle förstås, vad anginge stadium, som motsvarade real- och flickskola, undervis-

49 ning under 24 till 28 timmar i veckan, och vad anginge stadium, som motsvarade gymnasium, undervisning i den omfattning, som vore föreskriven för lektor vid allmänt läroverk. När frågan om tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid privatläroverken behandlades, föreslog statsutskottet vidare, att såsom villkor för den av utskottet föreslagna löneförbättringen för budgetåret 1924—1925 skulle bl. a, iakttagas, att medeltjänstgöringstiden för ämneslärare med full tjänstgöring — föreståndare däri ej inberäknad — skulle uppgå till ungefär 26 timmar i veckan å stadium, motsvarande real- och flickskola, samt å stadium, motsvarande gymnasiet, till ungefär 21 timmar i veckan. Med hänsyn till de sålunda ifrågasatta förändringarna av bestämmelserna rörande nu ifrågavarande ämneslärares tjänstgöring ha de sakkunniga låtit sig angeläget vara att underkasta tjänstgöringsförhållandena vid de olika privatläroverken en så ingående granskning, att möjlighet vinnes för bedömande av på vad sätt eventuella förändringar av hithörande förhållanden i den ena eller andra riktningen skulle komma att inverka på skolorna och deras lärarkår. Genom det till läroanstalterna utsända frågeformulär, som ovan omtalats, hava de sakkunniga infordrat upplysningar från varje skola om antalet lärare med full tjänstgöring, medeltalet tjänstgöringstimmar för dessa lärare med angivande tillika av maximum och minimum av sådana timmar vid läroanstalten, vidare om antalet timlärare i läroämnena och antalet av dessa lärare bestridda undervisningstimmar samt huruvida dessa varit förlagda till gymnasiet eller den övriga skolan. Tillika hava de sakkunniga begärt uppgift om i hur stor utsträckning ämneslärare tagits i anspråk för undervisning i övningsämnen samt i vilken omfattning ämneslärare med huvudsaklig tjänstgöring å elementarstadiet undervisat även i förberedande klasser. De sakkunniga hava jämväl sökt vinna klarhet angående den viktiga frågan, huru vid tjänstgöringens fördelning och tjänstgöringstidens bestämmande skrivlag, morgonböner, vakttimmar m. m. beräknats. Slutligen ha upplysningar inhämtats om föreståndares, föreståndarinnas och biträdande föreståndarinnas tjänstgöring. Uppgifterna hava avsett läsåren 1921—1924 samt höstterminen 1924. För innevarande termin hava de sakkunniga kompletterat uppgifterna genom från skolorna till skolöverstyrelsen eller de enskilda läroanstalternas vikariatskassa i annat sammanhang insända handlingar. Av uppgifterna framgår, att, såsom redan skolöverstyrelsen i sin skrivelse den 20 december 1923 uttalat, de privata läroanstalterna beträffande omfattningen av lärarnas tjänstgöringstid hållit sig inom den lagstadgade ramen. Har tjänstgöringen någon gång gått under den fastställda minimitiden, synes detta hava berott på att hänsyn tagits till drygare arbete med rättande av skrivningar eller annat jämförligt arbete och alltså stå i god överensstämmelse med gällande bestämmelser. Tjänstgöringstidens medeltal har under läsåren 1921—1924 i över hälften av de fall, som undersökningen omfattat, varit minst 24 veckotimmar, i icke få fall utgör medelsiffran 25 veckotimmar eller därutöver. Under höstterminen 1924 ligger medeltalet över 24 timmar i 59 av de 100 undersökta skolorna — 4—244270

50 i 9 av dessa skolor är medeltalet 26 eller därutöver, i 19 av dem når medeltalet upp till 25 eller därutöver. 12 skolor hava i nu förevarande avseende ett medeltal av jämnt 24 veckotimmar. Återstående skolor — 29 — hava ett medeltal under 24 timmar. Vad maximi- och minimitjänstgöring under den behandlade perioden beträffar, växla siffrorna högst betydligt, och få de sakkunniga beträffande dessa siffror hänvisa till det statistiska materialet. I många fall, där tjänstgöringens medeltal närmar sig minimigränsen, synes detta hava berott på att skolan varit förbunden med gymnasium och att en betydande del av denna tjänstgöring varit förlagd till gymnasiet. I andra åter har skolan varit förbunden med ett seminarium, och lärarinnorna hava i stor utsträckning varit upptagna med handledning av seminarieeleverna vid dessas övningslektioner. Att en dylik handledning med full rätt kan betraktas såsom med rättande av lärjungarnas skrivningar och dylikt jämförligt arbete, vilket enligt läroverksstadgan möjliggör nedsättning åv undervisningsskyldigheten, synes de sakkunniga vara höjt över allt tvivel. Då under debatterna vid 1924 års riksdag en anmärkning riktades mot en med seminarium förbunden skola för att icke hava följt gällande föreskrifter beträffande lärarinnornas tjänstgöring, har detta förhållande tydligen blivit förbisett. Att handledning av seminarieelever måste anses krävande och fullt motivera en viss nedsättning av tjänstgöringstiden framgår även därav, att enligt gällande bestämmelser för statens högre lärarinneseminarium och den därmed förenade normalskolan för flickor de vid sagda läroanstalt tjänstgörande ämneslärarinnorna äro skyldiga att bestrida undervisning 20 till 24 timmar i veckan, alltså 2 veckotimmar mindre än ämneslärarinnorna vid de allmänna läroverken. Beträffande skrivlag och genomgående av herbarier m. m. tyckes den praxis vara genomgående, att hänsyn härtill tages vid tjänstgöringens fördelning, så att någon lindring medgives den, som i sagda avseenden särskilt betungas, utan att lindringen uppskattats i timtal och därmed inverkat på den beräknade medeltjänstgöringen. Morgonbön anses på många håll ersätta 7 3 timme; vakttimmar beräknas lika med vanliga lektionstimmar. På några håll har skötsel av skolans bibliotek eller annat expeditionellt arbete inräknats i tjänstgöringen. Efter denna allmänna redogörelse för de gjorda undersökningarna och deras resultat övergå de sakkunniga till en principiell framställning av sin ståndpunkt till frågan om tjänstgöringstidens utsträckning. När riksdagen år 1909 såsom villkor för då beslutad lönereglering för ämneslärarinnorna vid privatläroverken fastställde viss tjänstgöring, jämställdes dessa lärarinnor i det stora hela med ämneslärarinnorna vid statens samskolor. Man torde ej misstaga sig, om man antager, att detta jämställande berodde därpå, att dessa båda kategorier av lärarinnor såväl beträffande arten av sin tjänstgöring som med hänsyn till ersättningen för sitt arbete ansågos stå varandra nära, Statens samskolor hade till uppgift att meddela allmänt medborgerlig bildning, och samma uppgift förelåg även för den övervägande delen av privatskolorna. Väl voro dessa senare såtillvida olika statssamskolorna, som de

51 i regeln, de förberedande klasserna oberäknade, omfattade 8 årsklasser, under det samskolorna, endast omfattade 6, vadan privatskolorna också, åtminstone i vissa ämnen, kunde föra sina lärjungar till ett kunskapsmått utöver realskolans. A t t flickskolornas båda högsta klasser betraktades som jämförliga med gymnasiets lägsta ringar, framgår därav, att de tidigare på många håll åtnjutit gemensam undervisning med dessa i ett stort antal ämnen. P å grund av den jämförelsevis starka ställning, som ämnena svenska och främmande språk intogo inom de högre privatläroverken, kom därjämte rättandet av lärjungarnas skrivövningar att här medföra ett drygare arbete för lärarna än inom realskolan. Å andra sidan voro statssamskolornas lärare underkastade det tryck, som avläggandet av examen vid läroverket alltid lägger på undervisningen, och från detta tryck voro i regeln nu ifrågavarande privatskolors lärare fria. Från synpunkten av tjänstgöringens art kunde det emellertid vara ett visst fog för jämställandet av nu nämnda lärargrupper. Med hänsyn till avlöningsförmåner jämställdes även de ämneslärarinnor vid privatläroverken, vilka avlagt de prov, som erfordrades för behörighet till ordinarie ämneslärarinnetjänst vid allmänt läroverk, tämligen nära med ämneslärarinnorna i statens samskolor. De förra tillförsäkrades 1,400 kronor i första lönegraden, 1,700 kronor i andra och 2,000 kronor i tredje lönegraden; lärarinnorna i samskolorna erhöllo 1,500 kronor i första och 2,000 kronor i andra och sista lönegraden. Sedan år 1909 har emellertid en ny skoltyp, den kommunala mellanskolan, uppstått och fått en synnerligen stor spridning, och en ny grupp ämneslärarinnor har alltså tillkommit, med vilka ämneslärarinnorna vid privatläroverken i vissa avseenden kunna jämföras. Då statsutskottet år 1924 föreslog ett utökande av sistnämnda lärarinnors tjänstgöringstid, hänvisade utskottet också till förhållandena vid de kommunala mellanskolorna, där lärare med full tjänstgöring voro skyldiga bestrida undervisning 24 till 28 veckotimmar. För ett bedömande av frågan, huruvida privatskolornas lärarinnor böra åläggas motsvarande tjänstgöring, synes en jämförelse mellan dessa och de kommunala mellanskolornas lärarinnor även i andra hänseenden böra företagas. Dessa sistnämnda lärarinnor tjänstgöra vid läroanstalter, som i likhet med statens samskolor leda fram till realskolexamen och hava till uppgift att meddela allmänt medborgerlig bildning. I sistnämnda avseende förete nämnda skolor även likhet med de flesta privatläroverken. Omfattande endast fyra årsklasser och byggda på fullständig folkskolekurs äro de emellertid med hänsyn till sin organisation och sitt arbetssätt olika såväl statens samskolor som, i ännu högre grad, de flesta privatläroverken. Tjänstgöringen kominer alltså att erbjuda bestämda olikheter. Särskilt beaktansvärt är, att jämväl i förhållande till de kommunala mellanskolorna de flesta av de statsunderstödda privatskolorna nå upp till ett högre åldersstadium för lärjungarna, och att av orsaker, som ovan framhållits, rättandet av lärjungarnas skrivövningar här kommer att medföra ett drygare arbete än inom den kommunala mellanskolan. I avseende på avlöningsförhållanden framträder olikheten mellan de kom-

munala mellanskolorna och privatläroverken vida skarpare. Enligt kungörelsen den 19 november 1918 (nr 927) angående avlöning åt lärare vid kommunal mellanskola samt statsbidrag till sådan skola skall ordinarie kvinnlig ämneslärare vid kommunal mellanskola uppbära kontant avlöning med 2,800 kronor i första, 3,100 kronor i andra, 3,400 kronor i tredje och 3,700 kronor i fjärde lönegraden. Utöver den kontanta lönen skall ordinarie ämneslärare åtnjuta fri bostad och bränsle eller motsvarande ersättning, icke understigande för kvinnlig lärare 350 kronor. Vad detta tillskott i löneförmånerna, faktiskt innebär, belyses närmare av kungörelsen den 19 november 1918 (nr 979) angående boställsordning för lärare vid högre folkskolor och kommunala mellanskolor. Enligt denna skall ordinarie kvinnlig ämneslärare, därest hon icke åtnjuter bostad in natura, erhålla hyresersättning för minst tre rum och kök, enligt prisen å orten för bostad av sådan beskaffenhet, som i kungörelsen stadgas. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, äro i städerna Stockholm, Malmö och Norrköping, vilka städer både hava kommunala mellanskolor och statsunderstödda enskilda läroanstalter och där alltså en direkt jämförelse mellan de olika lärarkategoriernas löneförmåner kan göras, nämnda hyresersättningar följande: i Stockholm 1,725 kronor, i Malmö 1,375 kronor, i Norrköping 1,280 kronor. Utom nämnda löneförmåner erhålla ordinarie ämneslärarinnor vid kommunal mellanskola tillfällig löneförbättring med 400 kronor (svensk förf. saml. nr 234/1924). Vad dyrtidstillägg beträffar, utgår detta enligt beslut av 1924 års riksdag å ett belopp, som motsvarar nio tiondelar av begynnelselönen för kvinnlig lärare, ökat med ålderstillägg, där sådant förekommer, och tillfällig löneförbättring av statsmedel (svensk förf. saml. nr 307/1923 och 253/1924). Dyrtidstillägget utgår efter ett procenttal, som i stort sett motsvarar hälften av det utav Kungl. Maj:t fastställda talet för levnadskostnadsökningen. Beräknas procenten genomsnittligt till 35, skulle dyrtidstillägg till nu ifrågavarande befattningshavare utgöra 1,008 kronor i första, 1,102 kronor i andra, 1,197 kronor i tredje och 1,291 kronor i fjärde lönegraden. Minimiavlöningen för lärarinna vid kommunal mellanskola (minimieTsättmngeia. för bostad och bränsle däri inräknad) skulle alltså kunna beräknas till respektive 4,558, 4,952, 5,347 och 5,741 kronor. Den faktiska avlöningen torde på flertalet orter vara större; i Stockholm kan den beräknas till 5,933 kronor i lägsta och 7,116 kronor i högsta lönegraden, i Malmö till respektive 5,583 och 6,766 kronor, i Norrköping till respektive 5,488 och 6,671 kronor. I jämförelse med dessa löneförmåner hava privatskolornas ämneslärarinnor vida anspråkslösare villkor. 1 Utöver förut omförmäld lön, 1,400 kronor i första, 1,700 kronor i andra och 2,000 kronor i tredje lönegraden, har sedan flera år tillbaka tillkommit tillfällig löneförbättring av statsmedel å 1,500 kronor. Dessutom utgår dyrtidstillägg av statsmedel å två tredjedelar av det belopp, som motsvarar summan av den i gällande författning stadgade kontanta minimiavlöning och den tillfälliga löneförbättring, som utgår av statsmedel (svensk förf. saml. nr 305/1923 och 252/1924). Med beräknande av samma procenttal, som här 1 Till lärarinnor med s. k. lägre kompetens har, då desamma utgöra endast ett ringa fåtal, i dessa beräkningar icke tagits någon hänsyn.

53 ovan anförts, skulle dyrtidstillägget belöpa sig till 676 kronor i första, 746 kronor i andra samt 816 kronor i tredje lönegraden. Vid statsunderstödd privatskola anställd ämneslärarinnas minimiavlöning skulle alltså kunna beräknas till respektive 3,576, 3,946 och 4,316 kronor. 1 Faktiskt synes emellertid sistnämnda lärarinnekår i regeln hava åtnjutit något större löneförmåner, i det kommunerna eller skolorna beviljat frivilliga lönetillägg. Dessa äro mycket växlande till sin storlek. Vid ett stort antal skolor uppgår detta tillägg icke till 400 kronor, vid andra når det upp till ett större belopp. Endast i rena undantagsfall överstiger dock detta tillägg 800 kronor. Genom nämnda lönetillägg hava visserligen nu ifrågavarande lärarinnors avlöningsförhållanden, om ock mera provisoriskt, förbättrats, men skillnaden mellan deras och lärarinnornas vid de kommunala mellanskolorna löneförmåner är dock i regeln betydande, allrahelst de senare lärarinnorna å de flesta orter, som med hänsyn till levnadskostnader äro jämförbara med de platser, där statsunderstödda privatskolor äro upprättade, säkerligen erhålla större ersättning för bostad och bränsle än det fastställda minimum. När det gäller att fatta ståndpunkt till frågan, om tjänstgöringsförhållandena vid de statsunderstödda privatskolorna kunna och böra ordnas efter mönstret av de kommunala mellanskolorna, kan icke bortses från nu relaterade fakta. Olikheten i de båda här jämförda skoltypernas beskaffenhet och framför allt den påvisade avsevärda skillnaden i löneförmåner mellan de kommunala mellanskolornas och de statsunderstödda privatskolornas ämneslärarinnor utgör enligt de sakkunnigas mening ett starkt skäl för att icke ålägga sistnämnda kategori lärarinnor samma tjänstgöring, som fordrats av de förra. Enligt en mycket sund praxis, som visserligen icke är undantagslös, har inom statsförvaltningen en ökning av vederbörande löntagares tjänstgöringsskyldighet icke plägat företagas utom i samband med lönereglering. Denna regel synes även hava fog för sig i nu förevarande avseende, när det gäller en kår, som till så väsentlig grad erhåller sin avlöning genom statsmedel. Att staten under nuvarande ekonomiska förhållanden skulle öka statsbidragen till denna lärarkårs avlönande, torde icke kunna ifrågasättas. Principiellt sett kunde det emellertid tänkas, att statsmakterna i samband med införande av nya bestämmelser beträffande lärarinnornas tjänstgöring påyrkade, att sagda lärarinnors löner skulle höjas och därvid ålade respektive privatskolor att av egna medel bestrida denna löneförhöjning. De sakkunniga hava även tagit möjligheten av en sådan lönereglering under övervägande. Av de ekonomiska undersökningar, som därvid gjorts, hava de sakkunniga emellertid kommit till den uppfattningen, att jämförelsevis få av de statsunderstödda privatläroverken skulle vara i stånd att, utan höjning av terminsavgifterna, erbjuda sin lärarinnekår någon avsevärdare löneförhöjning. Då sålunda en lönereglering icke lärer kunna förutsättas, åtminstone under nuvarande ekonomiska förhållanden, tillåta sig de sakkunniga i förevarande fråga 1 I detta sammanhang torde böra erinras, att ordinarie ämneslärarinnor vid statens samskolor nu mera uppbära löneförmåner i de olika lönegraderna med i runt tal respektive 4,414, 4,819, 5,224 och 5,629 kronor, varvid dyrtidstillägget beräknats efter 35 procent.

54 anlägga en synpunkt, som även vid ett tillfälle framhållits under debatterna i riksdagen år 1924. Skulle kraven på de privatanställda lärarinnornas tjänstgöring höjas till likhet med den tjänstgöring, som fordras av lärarinnorna vid de kommunala mellanskolorna, och skillnaden i avlöning mellan dessa båda kategorier lärarinnor dock fortfarande bibehållas i sin fulla utsträckning, föreligger en risk, att goda lärarkrafter dragas från privatskolorna, Detta vore från många synpunkter att beklaga. Särskilt vilja de sakkunniga framhålla, att, så länge i vårt lands större och medelstora samhällen den kvinnliga ungdomens undervisning så gott som uteslutande handhaves av privata läroanstalter, åtgärder, som kunna leda till undervisningens försämrande, innebära en orättfärdighet mot det kvinnliga släktet, som alltför länge av staten i nu ifrågavarande hänseende behandlats styvmoderligt. Härtill kommer nu en annan omständighet. Av den undersökning de sakkunniga verkställt rörande tjänstgöringsförhållandena vid de statsunderstödda, enskilda läroverken framgår, att ett tillämpande av statsutskottets förslag skulle leda till stora förändringar inom dessa. I det föregående har visats, att ämneslärares tjänstgöring endast vid ett ringa fåtal skolor uppgått till ett medeltal av 26 timmar, och att de flesta skolor stanna vid ett medeltal av 24—25 veckotimmar eller därunder. Skulle nu det kravet framställas, att lärarinnornas tjänstgöringsskyldighet utsträckes i överensstämmelse med statsutskottets förslag, skulle ett stort antal lärarinnor vid privatläroverken bliva överflödiga. En approximativ beräkning, som de sakkunniga uppgjort, visar, att, om ett medeltal av 26 undervisningstimmar uppställes såsom norm, 59 lärarinnor skulle bliva överflödiga.1 En ändring av tjänstgöringsbestämmelserna, sådan som 1924 års statsutskott påyrkat, skulle alltså leda till avsevärda svårigheter för skolorna, som med en betydligt decimerad lärarinneuppsättning finge hart när olösliga uppgifter beträffande arbetets fördelning såväl med hänsyn till undervisningens bestridande i de olika ämnena som till klassföreståndarskapets behöriga skötande. Givetvis skulle övergångsbestämmelser, såsom också statsutskottet medgivit, för de närmaste åren något minska olägenheterna, men såvida man icke ville låta bestämmelserna bliva en död bokstav, skulle svårigheterna för skolorna endast uppskjutas, icke försvinna. På grund av vad sålunda anförts vilja de sakkunniga förorda, att nuvarande bestämmelser angående ämneslärarinnornas vid privatskolor tjänstgöring bibehållas. Ramen för tjänstgöringen bör alltså fortfarande vara 22—26 veckotimmar för stadium, motsvarande realskola eller flickskola, och ämneslärarinna vid privatskola alltså icke kunna åläggas tjänstgöring utöver 26 timmar i veckan. Då det emellertid, med hänsyn till önskvärdheten av statsutgifternas sänkning, är av vikt, att tjänstgöringen icke i onödan förlägges nära intill minimum, torde inom denna ram medeltjänstgöringen kunna något höjas. Av en undersökning, som de sakkunniga företagit, framgår, att vid statens samskolor genom1 I sistnämnda antal äro även inräknade de relativt få lärarinnor, som skulle bliva överflödiga på grund av tjänstgöringens förläggning uteslutande till klasserna över de förberedande.

55 snittstjänstgöringen för ämneslärarinnor — första lärarinnor undantagna — numera omfattar nära 25 veckotimmar. Det torde därför kunna ifrågasättas, att skolöverstyrelsen för framtiden tillser, att även vid privatskolorna denna tjänstgöring genomsnittligt uttages. De sakkunniga hava ävenledes företagit en undersökning för att utröna, hur fordran på en sådan medeltjänstgöring som den nu av de sakkunniga ifrågasatta skulle inverka på behovet av lärarinnor, och därvid funnit, att ett dylikt krav skulle under nuvarande förhållanden göra 30 lärarinnor överflödiga. Emellertid böra vissa kategorier lärare endast kunna åläggas kortare tjänstgöring. Detta gäller givetvis lärare, vilkas huvudsakliga tjänstgöring är förlagd till gymnasium. I detta avseende föreslog statsutskottet vid 1924 års riksdag, att med full tjänstgöring å stadium, som motsvarade gymnasiet, skulle förstås undervisning i den omfattning, som är föreskriven för lektor vid allmänt läroverk, d. v. s. under 20 till 22 timmar. I likhet med statsutskottet finna de sakkunniga en sådan bestämmelse av omständigheterna påkallad. I anslutning till vad här tidigare anförts om undervisningen vid sådana skolor, som äro förbundna med högre lärarinneseminarier, vilja de sakkunniga även ifrågasätta någon nedsättning i undervisningsskyldigheten för där tjänstgörande lärarinnor. Att staten ger understöd åt privata lärarinneseminarier, torde bevisa, att statsmakterna inse deras behöviighet. Det är då givetvis av vikt, att de lärarinnor, som handleda seminarieeleverna i deras övningsundervisning, erhålla den lättnad i sin övriga tjänstgöring, att arbetet med den praktiska handledningen kan bliva fullt effektivt. Med hänsyn till vad som i förevarande avseende stadgats beträffande statens högre lärarinneseminarium och normalskolan tillåta sig de sakkunniga föreslå en undervisningsskyldighet av 20 till 24 timmar i veckan för lärare, som vid skola, förbunden med ett högre lärarinneseminarium, i större utsträckning tagas i anspråk för seminarieelevernas praktiska handledning. Under diskussionen om tjänstgöringsförhållandena vid privatläroverken har påpekats, att även undervisning i sjunde och åttonde klasserna av dessa läroverk vore så krävande, att tjänstgöring i dessa klasser borde beiäknas på ett annat sätt än tjänstgöring i den övriga skolan. Ehuru de sakkunniga, såsom av det föregående med full tydlighet torde framgå, anse tjänstgöring å nu ifrågavarande stadium mera betungande än tjänstgöring i lägre klasser, anse sig dock de sakkunniga under förutsättning, att nuvarande bestämmelser beträffande tjänstgöringstiden i privatskolorna bibehållas, icke böra föreslå särskilda stadganden för tjänstgöring i meranämnda högre klasser. Det torde böra ankomma på skolornas ledning att inom den fastställda ramen giva sådana lärarinnor, som inom dessa klasser hava mera omfattande tjänstgöring, nödig lindring. Skulle däremot Kungl. Maj :t finna, att tjänstgöringstiden vid privatskolorna bör i det hela utsträckas i enlighet med statsutskottets förslag, få de sakkunniga hemställa, att tjänstgöring i nu berörda klasser beräknas på ett annat sätt till lindrande av arbetsbördan för de lärarinnor, som där hava någon mera omfattande tjänstgöring.

Kap. V. Tjänstgöring i de förberedande klasserna och vid med skolan förbundet seminarium. TjänstEnligt nu gällande bestämmelser för statsunderstödda privatläroverk må införberedan- **^ e n tredjedel av ämneslärarinnas tjänstgöring förläggas till de förberedande de klasserna, klasserna. Under debatterna vid 1924 års riksdag angående hithörande förhållanden gjordes gällande, dels att nämnda stadgande skulle överträtts, dels att stadgandet i och för sig vore olämpligt såsom befrämjande användning av överkvalificerad arbetskraft, vilket i stor utsträckning skulle hava ägt rum. Vad det förstnämnda uttalandet beträffar, torde påståendet om överträdelse vara grundat på ett missförstånd. Bestämmelsen om att intill en tredjedel av ämneslärarinnas tjänstgöring må förläggas till de förberedande klasserna har nämligen tolkats sålunda, att ämneslärarinna skall tjänstgöra i klasserna över de förberedande under minst två tredjedelar av sin författningsenliga tjänstgöringstid. Som denna utgöres av 22 till 26 timmar (undantagsvis t. o. m. något lägre), skall dylik lärarinna alltså tjänstgöra minst 15 (i undantagsfall 14) ä 17 veckotimmar i den högre skolan. Den övriga delen av sin tjänstgöring må lärarinnan fullgöra i den förberedande skolan, och äger hon givetvis rätt att där tjänstgöra mer än minimitiden, 8 timmar. Har lärarinna tjänstgjort 14 a 15 timmar i den högre skolan, kan således ingalunda förmenas henne att, t. ex. för undvikande av splittring i undervisningen på det förberedande stadiet, där påtaga sig en väsentligt större tjänstgöring än 8 timmar. För att utröna, i vilken utsträckning ämneslärarinnor tjänstgjort inom de förberedande klasserna, hava de sakkunniga företagit en ingående undersökning. Från samtliga skolor ha införskaffats uppgifter om huru många ämneslärarinnor under de tre sista läsåren samt innevarande hösttermin haft sin tjänstgöring delad mellan elementarstadiet och det förberedandet stadiet, samt huru många timmar tjänstgöringen å det senare stadiet omfattat. Dessa uppgifter hava sedermera jämförts med de till de enskilda läroanstalternas vikariatskassa inlämnade tabellerna angående innevarande läsårs tjänstgöring, varjämte uppgifternas överensstämmelse med tryckta kataloger och redogörelser i en mängd fall kontrollerats. Utredningen har beträffande höstterminen 1924 givit vid handen, att 21 av de 100 undersökta statsunderstödda enskilda skolorna icke äga förberedande klasser. Beträffande 29 skolor med förberedande klasser har konstaterats, att ingen lärarinna har sin tjänstgöring samtidigt förlagd till såväl elementarstadiet som

57 det förberedande stadiet, I 14 skolor förekommer väl sådan delad tjänstgöring, men berör i mycket ringa omfattning småskolan, i det endast sammanlagt högst fem veckotimmar förlagts till de förberedande klasserna. I ytterligare 10 skolor rör det sig om en tjänstgöring av mer än fem men mindre än tio timmar på det förberedande stadiet. De skolor, som i större utsträckning än tio timmar använt sig av rätten att till de förberedande klasserna förlägga viss del av ämneslärarinnas tjänstgöring, utgöras av de återstående 26; vid 16 av dessa omfattar dock nu ifrågavarande undervisning mindre än 20 timmar. Somliga av nämnda 26 skolor höra till landets största skolor, vilka sysselsätta ett stort antal ämneslärarinnor, varför även ett relativt högt antal timmar på det förberedande stadiet ingalunda utgör en tredjedel av dessa lärarinnors sammanlagda totala tjänstgöring. Sålunda har i den skola, där ojämförligt högsta antalet veckotimmar å detta stadium givas av ämneslärarinnor, innevarande läsår 75 timmar, dock endast till föga mer än en tredjedel utnyttjats den rätt, som enligt förevarande bestämmelse tillkommer skolan (antalet läslektioner i nämnda skolas klasser över de förberedande är nämligen nu 439). För landets samtliga statsunderstödda privatskolor är summan av de veckotimmar, som av ämneslärarinnor med full tjänstgöring givas i de förberedande klasserna, 611 5 / (5 . De sakkunniga hava även sökt utröna, av vad orsak delad tjänstgöring förekommit, om uppdelningen skett huvudsakligen av schematekniska skäl eller för att möjliggöra pedagogiska rön och försök och i senare fallet, vilken avsikten med dessa försök varit. Av de 50 skolor, som begagnat sig av rätten att förlägga tjänstgöringen till olika stadier, hava 21 uppgivit, att så skett huvudsakligen av schematekniska skäl. 21 skolor hava uppgivit, att både schematekniska och pedagogiska hänsyn orsakat delningen, samt 8, att de pedagogiska synpunkterna varit de dominerande. Av de pedagogiska motiv för delningen, som i sagda redogörelser av olika skolor framhållits, må anföras följande: Det är av stor vikt, att kontinuitet i såväl uppfostran som undervisning ernås. Ämneslärarinnor mottaga därför som klasslärarinnor en tredje förberedande klass för att sedermera följa lärjungarna till ett högre stadium. Härigenom uppnås även en mjukare övergång mellan det lägre och högre stadiet samt mellan klass- och facklärarinnesystemet, varjämte byte av samtliga lärarinnor vid övergång till elementarskolan undvikes. —- Det innebär vissa svårigheter att i tredje förberedande klassen använda småskollärarinnor, vilkas utbildning egentligen avsett endast folkskolans förberedande stadium, d. v. s. första och andra skolåret. — För ett visst ämnes utveckling är av stor betydelse, om facklärarinnan själv kan få grundlägga undervisningen däri eller åtminstone börja därmed på ett så tidigt stadium som möjligt. Detta framhålles särskilt beträffande geografi och biologi, vilka ämnens starka utveckling på senare tid kräver mera kompetenta lärarkrafter, samt historia, kristendomskunskap och svenska, I en del fall har facklärarinna genom undervisning på lågstadiet beretts tillfälle att utarbeta en särskild metod för sitt ämne eller pröva en av henne själv författad lärobok. — Genom möjligheten att friare ordna tjänstgöringen kan vidare någon hänsyn tagas till en lärarinnas individuella läggning och alltså exempelvis en lärarinna, som ej önskar undervisa i kristendomskunskap, kunna därifrån befrias. — Inom den läroanstalt, som framför alla andra använt sig av rätten att till de förberedande klasserna förlägga viss del av ämneslärarinnornas tjänstgöring, har sedan 1905 inom den förberedande skolan ett

58 målmedvetet reformarbete bedrivits för att åstadkomma tidsbesparing samt större effektivitet i undervisningen. — Slutligen anför en skola bl. a. följande: »Huvudsakligen har uppdelningen berott på vår önskan att av pedagogiska skäl uppehålla sambandet emellan den förberedande skolan och elementarskolan, så att lärarinnorna ibland kunnat få följa sina elever i ett eller flera ämnen upp i elementarskolan och sålunda blivit i tillfälle att bedöma bärigheten av den i småskolan lagda grunden. Vi anse det även värdefullt, att elementarskolans lärarinnor genom undervisning i småskolan förvärva större praktisk insikt i barnpsykologi och därigenom ökad förmåga att över huvud taget handleda barn. Förflyttningen till ett annat undervisningsstadium än det vanliga verkar dessutom på de flesta lärarinnor synnerligen uppfriskande, och ett sådant ombyte kan ha stor betydelse genom att motverka förstelnande och schablonmässighet i undervisningen. P å det hela taget betrakta vi som en oskattbar fördel för skolarbetet i dess helhet, att ingen hård gräns dragés mellan de nämnda skolstadierna eller de lärarinnor, som arbeta inom dessa.» Huruvida rättigheten att förlägga en tredjedel av ämneslärarinnas tjänstgöring till skolans förberedande klasser bör bibehållas eller ej, är en fråga, som av de sakkunniga tagits under noggrant övervägande. Mot ett bibehållande av nuvarande bestämmelser kan anföras följande. Den av de sakkunniga verkställda utredningen visar, att tjänstgöring på ovan angivet sätt, delad mellan elementarstadiet och det förberedande stadiet, i större utsträckning endast förekommer vid ett fåtal skolor. Härav skulle den slutsats kunna dragas, att nu gällande bestämmelser i ifrågavarande hänseende icke av skolorna i allmänhet ansetts vara av något större värde. Orsaken härtill kan emellertid vara den, att nuvarande bestämmelser leda till ett brytande av en viktig pedagogisk princip, nämligen att på det förberedande stadiet, liksom på skolans lägre stadium i det hela, barnens undervisning bör anförtros huvudsakligen åt en lärarinna, och att den splittring av barnens intresse, som medföljer användandet av ett flertal samtidigt undervisande lärare, på detta stadium i regeln bör undvikas. Men av de nuvarande bestämmelsernas tillämpande i stor skala skulle ett motsatt förfaringssätt följa. På dessa förhållanden har, vill det synas, berott, att skolorna så litet använt sig av en rätt, som kunnat bereda dem en ekonomisk fördel. Då så är fallet, kan det tyckas, att bestämmelsen i fråga saklöst kunde strykas. Härtill kommer nu, att det ur nationalekonomisk synpunkt är mindre välbetänkt att använda överkvalificerad kraft. För ett bibehållande av rätten att använda lärarinnor med huvudsaklig tjänstgöring å det högre stadiet även å det förberedande stadiet tala andra omständigheter. Utvecklingen synes gå i riktning mot ett avskärande på allt flera orter av de med skolans elementaravdelning förenade förberedande klasserna, något som automatiskt minskar denna rätts räckvidd, och det vill då synas, som om ett avskaffande av rätten ej borde brådstörtas, ifall detta medför avsevärda olägenheter. Så är otvivelaktigt förhållandet. Om tjänstgöring i de förberedande klasserna ej längre skulle tillåtas ämneslärarinna, ökas nämligen i många fall de schematekniska svårigheterna vid vissa skolor. Särskilt kännbara bliva dessa, då det gäller att åstadkomma lättnad i en för övrigt pressande tjänstgöring eller att skaffa full tjänstgöring åt en ämneslärarinna vid skola på sådan

59 ort, där tillgång på kvalificerade timlärare saknas. Dessa svårigheter torde dock ej böra tillmätas avgörande betydelse, då det gäller ett principiellt ståndpunktstagande till frågan. Viktigare äro andra synpunkter. Det har alltid ansetts värdefullt från organisatoriska och pedagogiska synpunkter att fastare förbinda olika skolstadier med varandra. E t t bättre förbindelsemedel i nu förevarande avseende än de personliga lärarkrafter, som hava erfarenheter från och intresse för de olika stadierna, kan icke tänkas. E t t bibehållande av nu gällande bestämmelser kan också medföra andra pedagogiska vinster. Otvivelaktigt ha, som ovan framhållits, genom dessa bestämmelser beaktansvärda pedagogiska och metodiska resultat på sina ställen möjliggjorts, och fara föreligger givetvis, att ett borttagande av ifrågavarande rättighet dels äventyrar reformernas fortbestånd, dels stacker möjligheten till nya uppslag på området. Det synes därför vara av vikt, att möjligheten för dylik delning av tjänstgöringen ej för framtiden helt avklippes, något som också i riksdagsdebatten från vissa håll förordades. Mot ett generellt bibehållande av medgivandet talar dock önskvärdheten av att på varje punkt största sparsamhet med statens medel iakttages. Endast då verkligt bärande pedagogiska skäl kunna förebringas, bör dylikt medgivande få förekomma, alltså i mycket begränsad utsträckning och efter prövning av sakkunnig myndighet. Ifrågasättas kan, huruvida till förekommande av missbruk varje ansökan borde avgöras av Kungl. Maj :t efter skolöverstyrelsens hörande. Lämpligare torde dock vara, att skolöverstyrelsen, som står i nära kontakt med skolorna, tillerkännes bestämmanderätt i dessa frågor. Om varje tjänstgöring av ämneslärarinna i de förberedande klasserna skall vara underkastad skolöverstyrelsens prövning, kan ifrågasättas, huruvida det icke med hänsyn till vad ovan blivit sagt vore lämpligt, att samtidigt i nu gällande bestämmelser en förändring vidtoges, som utan att förorsaka statsverket ökad kostnad innebure en avsevärd pedagogisk fördel. Enligt nuvarande system finnes visserligen möjlighet för en lärarinna att inom den tillåtna tidsramen grundlägga undervisningen i ett eller annat ämne i en klass, som hon sedermera följer till ett högre stadium, något som för detta ämnes metodik kan vara av stort värde, men på grund av det nuvarande stadgandet kan ämneslärarinna aldrig tillåtas helt ägna sig åt det lägre stadiet. Den insats hon kan göra på detta område kan således aldrig bliva hel: klassens undervisning splittras på flera händer, vilket, som ovan framhållits, särskilt då det är fråga om små barn, mycket är att beklaga. Ur budgetsynpunkt är det givetvis likgiltigt, huruvida flera lärarinnor äga rätt att förlägga mindre del av sin tjänstgöring till visst stadium, eller om färre lärarinnor kunna erhålla denna rätt för en större del av sin tjänstgöring, och ur nationalekonomisk synpunkt är endast summan av de lektioner, som hållas av överkvalificerad arbetskraft, av betydelse. Men ur pedagogisk synpunkt vore en förändring, som medgåve hel tjänstgöring å visst stadium för därtill särskilt lämpad lärarinna, av oskattbart värde. Till förtydligande av vad här ovan anförts tillåta sig de sakkunniga framhålla ytterligare en synpunkt. Om en skola av pedagogiska skäl vill för undervis-

60 ningen i de förberedande klasserna använda lärarinnor med kompetens för diet högre stadiet, d. v. s. sådana som i regel bestrida undervisning som »ämneslärarinnor med full tjänstgöring», kan det tyckas, som om detta bör vara skolans ensak; staten vill ej bidraga till denna undervisning, men det är skolan obetaget att hålla lärarinnan skadeslös för vad hon härigenom förlorar. Oberoende av att detta rent ekonomiskt sett betyder en utgift så stor, att de flesta skolor ej utan en synnerligen stor höjning av terminsavgifterna för detta stadium kunna ha råd till något dylikt, finnes det vissa omständigheter, som omöjliggöra, att skolorna, kunna hålla dessa lärarinnor skadeslösa. Av den lön en lärarinna med högre kompetens i högsta lönegraden för närvarande uppbär (om dyrtidstillägget beräknas efter 35 %) betalar staten 2,916 kronor. Till dylik lärarinnas pensionsavgifter bidrager staten med 60 kronor om året. Statens bidrag till vikariatskassan uppgår till 14 kronor. Dessa belopp utgöra tillsammans cirka 3,000 kronor. Skulle detta belopp utdebiteras på var och en av eleverna i en klass på 20 eller 30 lärjungar, innebure detta en ökning av elevavgiften med 75 respektive 50 kronor i termin. Även om en skola genom en dylik höjning eller på annat sätt skulle se sig i stånd att ersätta lärarinnan nyss omförmälda 3,000 kronor, bleve hon dock lidande genom tjänstgöringens förläggande till de förberedande klasserna. En småskollärarinna äger nämligen ej rätt att tillhöra lärarinnornas pensionsanstalt, och den olägenhet detta innebär kan ej gottgöras genom hennes medlemskap i någon icke-statlig pensionsinrättning (maximipension från den statliga anstalten är 2,400 kronor + dyrtidstillägg efter för närvarande cirka 35 % å hela beloppet, maximibeloppet från exempelvis svenska lärarinnornas pensionsförening 900 kronor). Likaså minskas högst avsevärt de belopp hon vid sjukdom erhåller från vikariatskassan. Slutligen får hon ej för sin tjänstgöring i de förberedande klasserna räkna tjänstår, något som skolan vid hennes eventuella förflyttning till annat läroverk aldrig kan gottgöra henne. Det kan således icke helt och hållet bliva en skolas ensak, om den vill förlägga en ämneslärarinnas hela tjänstgöring till det förberedande stadiet. För att lärarinnan ej härigenom skall bliva lidande, måste visst medgivande inrymmas i gällande bestämmelser, som garanterar henne ämneslärarinnors vanliga rättigheter. Av ekonomiska skäl böra emellertid möjligheter till sådan förläggning starkt begränsas. För närvarande kan ju en skola förlägga en tredjedel av samtliga ämneslärarinnors tjänstgöring till den förberedande skolan. Skulle nu skolan kunna erhålla rätt att efter överstj/relsens medgivande förlägga någon eller några lärarinnors hela tjänstgöring till nederstadiet, torde viss maximigräns böra uppställas, exempelvis så, att hela den till förberedande skolan förlagda delen av ämneslärarinnornas tjänstgöring ej må överstiga en niondel av dessa lärarinnors hela tjänstgöring. Genom en dylik begränsning till tredjedelen av det för närvarande tillåtna och genom att varje medgivande skall underkastas överstyrelsens prövning, torde garanti mot missbruk skapas, besparing vinnas för statsverket och dock en pedagogisk fördel uppnås. De sakkunniga hemställa alltså, att skolöverstyrelsen må äga medgiva skola att helt eller delvis förlägga viss lärarinnas tjänstgöring till de förberedande

61 klasserna, när detta ur allmänpedagogisk synpunkt måste anses önskligt, med iakttagande dock av att hela den till förberedande skolan förlagda tjänstgöringen ej må utgöra mer än en niondel av samtliga ämneslärarinnors hela tjänstgöring. Skulle detta förslag ej vinna statsmakternas bifall, torde i allt fall nuvarande bestämmelse böra bibehållas i den formen, att skolöverstyrelsen i undantagsfall må äga rätt medgiva viss lärarinna att fullgöra högst en tredjedel av sin tjänstgöring inom de förberedande klasserna. Enligt gällande bestämmelser må ämneslärarinnas tjänstgöring ävenledes vara Tjänstförlagd till läsavdelning av med skolan förbundet seminarium. Statsutskottet ^l^skolan yttrade vid behandlingen av denna fråga: »Tjänstgöringen bör enligt utskottets förbundet förmenande vara förlagd till läsavdelning av med skolan förbundet högre lärarinneseminarium. Tjänstgöringen vid annat lärarinneseminarium anser utskottet i detta sammanhang icke böra medräknas.» Något skäl för denna sin ståndpunkt anförde utskottet icke. De enskilda lärarinneseminarier, som i detta sammanhang kunna ifrågakomma, äro av fyra slag: högre lärarinneseminarier, folkskoleseminarier, småskoleseminarier och skolkökslärarinneseminarier. Vad den första gruppen beträffar, har någon ändring i de gällande bestämmelserna ej ifrågasatts, varför de sakkunniga ansett sig sakna anledning att här ingå på denna fråga. De enskilda folkskoleseminarierna äro för närvarande två, det ena förlagt till Ateneum för flickor i Stockholm, det andra till Sigrid Rudebecks skola i Göteborg. Bägge åtnjuta för budgetåret. 1924—1925 grundanslag å tillhopa. 16,000 kronor. Därjämte erhålla, som ovan nämnts, de vid dessa seminarier arbetande lärarinnorna löne- och ålderstillägg jämte tillfällig löneförbättring enligt samma grunder som övriga vid statsunderstödda privatskolor anställda lärarinnor ur det gemensamma anslaget härför. Denna rätt grundas på bestämmelsen, att lärarinnas tjänstgöring må förläggas till läsavdelning av med skolan förbundet seminarium. Visserligen kan det ur formell synpunkt förefalla egendomligt, att ett seminarium, vars elever för sina övningslektioner ej få begagna sig av den egentliga flickskolan, dock anses med skolan förbundet — ett betraktelsesätt, som emellertid genom regeringsrättens utslag av den 3 december 1914 vunnit sanktion — men ur reell synpunkt torde inga invändningar med fog kunna göras mot nu gällande bestämmelse. Måhända vore det ur bokföringssynpunkt mera tilltalande att — i likhet med vad fallet är beträffande grundanslaget — å en särskild post under åttonde huvudtiteln uppfördes löne- och ålderstillägg samt löneförbättring åt dessa lärarinnor, men denna formella detaljfråga torde vara av så ringa vikt, att ändring näppeligen behöver företagas. Enklast torde alltså vara att låta dessa lärarinnor fortfarande åtnjuta löne- och ålderstillägg samt tillfällig löneförbättring från det för de enskilda läroanstalterna gemensamma anslaget härför. Ett borttagande av möjligheten för ifrågavarande lärarinnor av dessa förmåner skulle nämligen otvivelaktigt innebära en betänklig orättvisa. Deras arbete är

62 ju i stort sett detsamma som övriga lärarinnors vid de privata skolorna, och att deras verksamhet, som ju direkt går ut på att för folkets barn utbilda goda lärarkrafter, skulle i någon mån vara mindre samhällsgagnelig än övriga lärarinnors torde icke med fog kunna göras gällande. Så länge dessa seminarier existera, bör alltså deras lärarkår av staten åtnjuta samma förmåner som övriga. En annan sak är frågan, huruvida det ur samhällssynpunkt kan anses lyckligt, att dessa seminarier fortsätta sin verksamhet. Denna fråga bör givetvis skärskådas dels ur synpunkten av arbetets pedagogiska kvalitet, dels med tanke på behovet av de av dem utbildade lärarkrafterna, dels slutligen ur ekonomisk synpunkt. De sakkunniga hava tagit del av de officiella erkännanden, som lämnats om dessa seminariers pedagogiska resultat, men anse dock, att denna fråga faller utanför deras uppgift. Detsamma gäller beträffande det för närvarande förefintliga behovet av lärarkrafter på folkskolans område. För dessa båda frågors bedömande torde skolöverstyrelsen vara rätt forum. Vad slutligen den ekonomiska sidan av saken beträffar, vilja de sakkunniga som sin mening uttala, att dessa seminariers verksamhet ur statlig synpunkt sett innebär en stor fördel. Sålunda erhålles här en utbildning av folkskollärarinnor, likvärdig statens egen, till en kostnad, som för statsverket betydligt understiger kostnaden vid motsvarande statsseminarier. Det synes därför ur statsekonomisk synpunkt vara mindre välbetänkt att äventyra dessa privata seminariers fortbestånd. Och så länge de existera, synes rättvisan fordra, att där arbetande lärarinnor ej bli sämre ställda än övriga vid privatskolor anställda lärarinnor. I fråga om övriga statsunderstödda privata seminarier, skolköks- och småskoleseminarier, kunna samma synpunkter göras gällande. Frågan om deras fortbestånd torde böra i annat sammanhang efter prövning av skolöverstyrelsen företagas till avgörande, men så länge de existera, torde deras lärarpersonal böra åtnjuta samma förmåner som övriga vid privatskolor anställda, I detta sammanhang torde även böra framhållas, att en ändring i den av statsutskottet föreslagna riktningen av nu ifrågavarande bestämmelse för dessa seminariers lärarkår skulle medföra även andra ödesdigra följder. De skulle nämligen uteslutas från delaktighet i lärarinnornas pensionsanstalt och de enskilda läroanstalternas vikariatskassa. För dessa förluster kunna de enskilda läroanstalterna icke hålla dem skadeslösa. De sakkunniga hemställa alltså, att ingen förändring vidtages i nu gällande medgivande för ämneslärarinna att tjänstgöra i läsavdelning av med skolan förbundet seminarium. Skulle statsmakterna ej behjärta de synpunkter, som av de sakkunniga framhållits, torde i allt fall sådana övergångsbestämmelser böra avfattas, att de lärarinnor, som för närvarande äro anställda vid ifrågavarande seminarier, ej berövas sina nuvarande rättigheter med avseende på lärarinnornas pensionsanstalt och de enskilda läroanstalternas vikariatskassa. De sakkunniga hava i detta syfte från den sistnämnda kassans ombudsmöte mottagit en skrivelse med framhållande av vissa synpunkter i frågan, vilken skrivelse bifogas.

63 Även för anstalterna själva skulle ett borttagande av nuvarande rättigheter medföra så stora olägenheter, att såsom oavvisligt krav måste uppställas fordran på en gradvis skeende avveckling. Statsutskottets yttrande på tal om följderna för de enskilda folkskoleseminarierna av eventuell begränsning av lärarproduktionen torde äga tillämpning även på denna fråga, och de sakkunniga tillåta sig därför att anföra statsutskottets utlåtande nr 8/1924, sid. 8 1 : »Dock böra härvid från Kungl. Maj :ts sida vederbörliga dispositioner vidtagas i så god tid, att ifrågavarande seminarier icke ställas inför onödiga svårigheter i avseende å ordnande av sin undervisning.»

Kap. VI. Delning i parallellavdelningar. De sakkunniga hava förut erinrat om att statsutskottet vid 1924 "års riksdag vid behandlingen av frågan om anslag till privatläroverken föreslog, att riksdagen måtte föreskriva, att såsom villkor för lärarpersonalens avlöning vid statsunderstödda enskilda läroanstalter enligt de av riksdagen antagna grunderna skulle gälla följande bestämmelse: Uppdelning i parallellavdelning av årsklass sker med iakttagande därav, att vad angår stadium, motsvarande real- och flickskola, minst 35 och beträffande stadium, motsvarande gymnasiet, minst 30 lärjungar komma på varje avdelning inom årsklassen, innan ny avdelning inom densamma upprättas, dock att, där bristande lokalutrymmen därför lägga oöverkomliga hinder i vägen, antalet lärjungar må i fråga om stadium, motsvarande real- och flickskola, efter skolöverstyrelsens beprövande kunna begränsas till minst 30. Såsom motiv för nämnda förslag anförde statsutskottet bl. a., att enligt gällande bestämmelser för de allmänna läroverken såsom regel i varje för viss klass eller ring bestämd avdelning undervisades i realskolan högst 35 och å gymnasiet högst 30 lärjungar; att utskottet tidigare tillstyrkt av Kungl. Maj.i framlagt förslag om en höjning till 35 av det för bildande av parallellklass normala medeltalet lärjungar i läsavdelning av kommunal mellanskola, dock med den jämkningen, att, där bristande lokalutrymmen därför lade oöverkomliga, hinder i vägen, antalet lärjungar kunde efter skolöverstyrelsens beprövande begränsas till minst 30, och att utskottet, som vid en granskning av förhållandena vid privatläroverken funnit, att en vidsträckt uppdelning av parallellavdelningar .där ägde rum, icke funne skäligt, att privatläroverken i förevarande hänseende intoge en i förhållande till statens läroverk så synnerligt gynnad ställning. Mot detta utskottets förslag anmäldes reservation i syfte att en utredning i ärendet skulle företagas, innan ändringar enligt utskottsmajoritetens hemställan skedde i nu gällande bestämmelser. Som skäl för detta yrkande framhölls, att det mot den ifrågasatta förändringen hade erinrats, att, då flertalet flickskolor endast i ringa utsträckning förfogade över klassrum, som rymde ens 30 lärjungar, den föreslagna skärpningen komme att för många skolor medföra nödvändigheten antingen att avvisa åtskilliga av sina lärjungar samt i sammanhang därmed omedelbart avskeda överflödiga lärarinnor, eller ock att på egen bekostnad upprätta och underhålla parallella avdelningar, något som dock utan tvivel komme att överstiga flertalet skolors ekonomiska bärkraft.

65 Av vad som sålunda i frågan yttrats ha de sakkunniga funnit sig särskilt manade att underkasta nu ifrågavarande förhållanden vid de statsunderstödda privatläroverken en särskild granskning. Den av de sakkunniga företagna undersökningen visar, att av de 100 privatskolor, beträffande vilka uppgifter inhämtats, under höstterminen 1924 34 alldeles sakna parallellklasser och 22 andra hava sina klasser delade i avdelningar på ett sådant sätt, att även med tillämpning av statsutskottsmajoritetens principer ingen sammanslagning av avdelningar skulle hava varit nödvändig. Endast 44 skolor skulle alltså beröras av nämnda principers genomförande. Av dessa 44 skolor skulle emellertid ej mindre än 26 endast behöva indraga 1 klass var, 11 2 klasser, 4 3 klasser, 2 4 klasser och 1 5 klasser. Sammanlagda antalet klasser, som enligt ovan anförda grunder skulle indragas, belöper sig nu till 73. Förklaringsgrunderna till att parallellavdelningarna inom vissa privatskolor äro mindre än sådana avdelningar vid de allmänna läroverken, äro flera. Till en del synes detta förhållande sammanhänga med privatskolornas uppkomst och de lokaler, över vilka skolorna under den första tiden förfogade. Dessa utgjordes i allmänhet av i privathus förhyrda lägenheter, som icke lämnade utrymme åt ett större antal barn i varje klassavdelning. Viktigare torde emellertid den omständigheten vara, att vid många privatskolors grundande den principen gjorde sig starkt gällande både bland skolornas ledare och de föräldrar, som satte sina barn i dessa läroanstalter, att undervisning och uppfostran borde ha en mera personlig karaktär, än som utmärkte statsläroverken. Därför påyrkades flerstädes smärre klasser, där läraren kunde komma i mer personlig kontakt med barnen. Denna princip hava de privata skolorna alltjämt förblivit trogna, och statsläroverken haVa ännu i dag mycket att lära av dem i detta stycke. Så länge staten endast betalade till varje skola ett jämförelsevis obetydligt grundanslag, beräknat efter antalet årsklasser, jämte vissa löne- och ålderstilllägg, var det för staten jämförelsevis oviktigt och likgiltigt, om de olika skolorna delade dessa klasser i större eller mindre avdelningar. Men när sedermera nya anslag tillkommit, som äro många gånger större än grundanslagen och vilkas storlek beror på antalet lärare vid varje skola, är det givetvis av vikt att tillse, att icke klassavdelningar i onödan tillskapas, varigenom allt för många lärarkrafter tagas i anspråk och därmed statens utgifter över hövan ökas. Under debatterna vid riksdagen 1924 uttalades t. o. m. den farhågan, att dessa såsom onödiga ansedda klassavdelningar skulle kunna bliva rent minimala och staten därmed tillskyndas betydande utgifter. En sådan farhåga lärer emellertid få anses oberättigad. Man har i diskussionen om statens kostnader i nu ifrågavarande avseende till synes alldeles glömt, att upprättandet och bibehållandet av varje parallellavdelning även åsamkar skolan stora utgifter, som, endast om lärjungeantalet är stort, täckas av terminsavgifterna. Skolan måste nämligen utbetala grundlönen till de lärare, som behövas för upprätthållande av undervisningen i en sådan avdelning, inredningsmateriel måste vid avdelningens upprättande anskaffas, utgifterna för värme, lyse, städning, renhåll5—244270

6Q

ning o. s. v. ökas. Mången gång måste nya lärosalar inredas och undervisningsmaterielen kompletteras. De sakkunniga hava i de ofta nämnda rundskrivelserna till skolorna infordrat en approximativ beräkning av skolans egen kostnad för en nyupprättad parallellavdelning. Beräkningarna förete, såsom var att vänta, stora olikheter men vittna alla om att även skolans utgifter för inrättandet av en ny klassavdelning äro avsevärda. Detta, att även skolan själv får vidkännas dryga kostnader vid upprättandet och bibehållandet av en parallellavdelning, är, enligt de sakkunnigas mening, ett korrektiv mot att så minimala avdelningar förekomma, som i den föregående diskussionen i frågan blivit antytt. Emellertid sker, såsom förut är nämnt, delning i parallellavdelningar på vissa håll i vidsträcktare omfattning i privatskolorna än i statsskolorna, där gällande skolstadga måste följas. I motiveringen till statsutskottets förslag i ärendet uttalades, det utskottet icke funne skäligt, att privatskolorna i förevarande hänseende intoge en i förhållande till statens läroverk så synnerligt gynnad ställning. Utskottet har alltså på frågan anlagt en rättfärdighetssynpunkt. Denna synpunkt är i och för sig värd allt beaktande, men det torde enligt de sakkunnigas mening kunna ifrågasättas, om icke rättfärdighetskravet, fullföljt på ett speciellt område, såsom här är fallet, utan hänsynstagande till andra besläktade områden, kan i sig innebära en orättvisa. Av de 100 statsunderstödda enskilda skolorna, som varit föremål för de sakkunnigas undersökningar, äro 80 flickskolor, och bland de övriga 20 finnas flera samskolor, där mängden av de undervisade äro flickor. Och vad flickornas undervisning i det hela beträffar, har staten icke anlagt någon rättfärdighetssynpunkt. Länge hava flickorna fått undervisas i sämre lokaler och med sämre materiel än gossarna, och om dessa missförhållanden visserligen nu äro väsentligen hävda, till stor del tack vare enskildas uppoffringar, så åtnjuter den kvinnliga ungdomen dock ännu icke fördelen av kostnadsfri eller i det närmaste kostnadsfri undervisning, såsom gossarna göra, och den undervisas av en lärarinnekår, som är illa avlönad i jämförelse med statsanställda och kommunanställda lärare. Flickornas högre undervisning kostar också staten avsevärt mindre än gossarnas. Det vore under sådana förhållanden obilligt, om rättfärdighetssynpunkten hävdades på det enda område av undervisningen, där flickorna kunna anses hava någon fördel framför gossarna. Ty att en viss begränsning av lärjungeantalet per klassavdelning är en fördel för undervisningen och de undervisade ligger i öppen dag. De sakkunniga vilja i detta avseende endast erinra om den större kuggningsprocenten vid de allmänna läroverken, som åtminstone delvis torde bero på det stora antalet lärjungar i varje klassavdelning. I detta sammanhang tillåta sig de sakkunniga anföra följande. Några av de mest befogade och oftast hörda anmärkningarna mot våra dagars undervisning äro, att vid denna individerna för litet komma till sin rätt och att den leder till mekanisering och jämnstrukenhet. Den kanske viktigaste orsaken till detta förhållande har man funnit i det stora lärjungeantalet i varje klassavdelning,

67 som, utom det att det gör undervisningen mindre fruktbärande för lärjungarna och på samma gång mer krävande för läraren, även så gott som tvingar denne att undvika den individualisering, som för lärjungarnas utveckling är så viktig. Statsmakterna hava tidigare behjärtat detta. I samband med den sista läroverksreformen föreskrevs det, att i varje gymnasieavdelning, som förut kunde bestå av ända till 35 lärjungar, högst 30 lärjungar finge undervisas. När senare den kommunala mellanskolan inrättades, bestämdes, att dess avdelningar skulle bestå av högst 30 lärjungar. De sakkunniga vilja i detta sammanhang även erinra därom, att 1918 års skolkommission i sitt betänkande föreslagit, att klassavdelning inom realskolan och flickskolan för framtiden skulle bestå av högst 30 lärjungar, vilket förslag ju innebär, att ny parallellavdelning skulle upprättas, om klassens lärjungeantal uppgick till över 30. Beträffande gymnasiet hemställde skolkommissionen, att ny parallellavdelning här skulle bildas, om ringens lärjungeantal översteg 25. Vid sådant förhållande vore det, enligt de sakkunnigas mening, en åtgärd i reaktionär riktning, en åtgärd, som stode i skarpaste motsats till moderna pedagogiska strävanden, om man för de enskilda läroanstalterna krävde införande av samma bestämmelser beträffande lärjungeantalet i de olika klassavdelningarna, som trots däremot riktad kritik ännu gälla för de allmänna läroverken, och detta av en föregiven hänsyn till rättfärdighet och likställighet, som icke tillämpas i övrigt, när det gäller den kvinnliga ungdomens högre utbildning. I detta sammanhang vilja de sakkunniga tillika framhålla, att avseende i nu förevarande fråga även torde böra fästas vid föräldrars och målsmäns önskningar. Det är på grund av dessas bidrag till skolornas underhåll, genom de jämförelsevis höga terminsavgifterna, vilka av ålder varit och fortfarande torde vara skolornas förnämsta inkomstkälla, som dessa över huvud taget kunna uppehållas. Det synes då vara en ganska skälig fordran, att även deras röst i denna fråga får göra sig hörd. Och föräldrarnas ståndpunkt härvidlag har ofta kommit till uttryck. Om de sakkunniga alltså, av ovan anförda grunder, icke anse sig kunna förorda en bestämmelse i nu förevarande avseende i enlighet med statsutskottets ursprungliga förslag, finna de dock skäl föreligga, med hänsyn till vikten av besparingar för statsverket, att vissa rimliga restriktioner företagas beträffande de enskilda skolornas rätt att uppdela årsklasser i parallellavdelningar. Då de kommunala mellanskolornas klassavdelningar sedan gammalt beräknats omfatta högst 30 lärjungar, ett lärjungeantal, som riksdagen så sent som år 1924 för sin del godkände, och då skolkommissionen föreslagit samma lärjungeantal för klasser i framtidens realskola, synes ett visst fog finnas för att i regeln stanna vid denna siffra. De sakkunniga hava i detta hänseende gjort en undersökning av huru förhållandena vid de enskilda läroverken skulle gestalta sig, om ett lärjungeantal av över 30 krävdes för rätt att upprätta en parallellavdelning. Denna undersökning har givit det resultat, att utöver de 56 skolor, som icke skulle beröras ens genom ett genomförande av de principer för delning av klass, som statsutskottet föreslagit, ytterligare 27 skolor skulle förbliva oberörda av en bestäm-

68 melse, sådan som den av de sakkunniga nu ifrågasatta. Vid 17 skolor skulle däremot förändringar behöva genomföras. För de flesta av dessa skulle det blott gälla slopandet av 1 parallellklass, vid fyra 2, vid en skola 4 klasser. Sammanlagda antalet parallellklasser, som sålunda skulle indragas, utgör 24. Denna undersökning synes giva ytterligare stöd åt den mening de sakkunniga här vilja göra gällande. En övergång från nuvarande förhållanden till en ny ordning skulle nämligen för ett stort antal skolor underlättas, om man fastsloge, att delning i parallellklasser finge ske, när klassens lärjungeantal överskrede 30. Beträffande gymnasialstadiet borde, i överensstämmelse med skolkommissionens ovan nämnda förslag och i viss analogi med vad här ovan föreslagits, gälla, att uppdelning i parallellavdelning därstädes skulle ske med iakttagande därav, att 25 lärjungar komme på varje avdelning inom årsklassen, innan ny avdelning därinom upprättades. Vad angår klass, som en gång delats i parallellavdelningar, kan fråga uppstå, om dessa under alla förhållanden skola förenas, då klassens sammanlagda lärjungeantal sjunker till 30, respektive 25. Här synes man böra gå fram med en viss varsamhet, enär det ombyte av lärare, som måste följa med en sådan sammanslagning, i regeln är av ondo, ej minst på ett högre stadium. Vid de allmänna läroverken synes här också olika praxis råda. De sakkunniga vilja i nu förevarande avseende föreslå, att, om klass i minst tre år varit delad, sammanslagning av avdelningar ej behöver ske på det skolans stadium, som representeras av klasserna V I — V I I I och gymnasiet, så vida ej lärjungeantalet sjunker till 25, på gymnasiet 20. De sakkunnigas undersökningar hava ådagalagt, att, även med den modifikation i statsutskottets förslag, som här ifrågasatts, icke alla skolor med sina nuvarande lokaler skulle kunna efterkomma nämnda restriktiva bestämmelser. Då man icke rimligtvis lärer kunna begära, att skolorna skulle låta ombygga sina skolhus, torde, såsom redan reservanterna i statsutskottet uttalat, följden av den ifrågasatta skärpningen för dessa skolor närmast bliva den, att de måste avvisa åtskilliga av sina nuvarande lärjungar samt att i sammanhang därmed ett antal lärarinnor bleve överflödiga. Med hänsyn till dessa svårigheter synes det nödigt, att till de nya bestämmelserna foga det tillägg, att, där bristande utrymmen i nuvarande lokaler därför lägga oöverkomliga hinder i vägen, antalet lärjungar må i fråga om stadium, motsvarande real- och flickskola, efter skolöverstyrelsens beprövande kunna begränsas. Vid tillämpningen av nu föreslagna restriktioner torde för övrigt böra tillses, att ej rent orimliga konsekvenser uppstå. Bestämmelserna få ej så mekaniskt tillämpas, att, om t. ex. en eller annan lärjunge vid höstterminens början oväntat uteblir, två klassavdelningar omedelbart sammanslås och respektive skola ser sig nödsakad att avskeda en redan förordnad lärarinna. Anställandet av lärarkrafter måste ske i tid, såsom 1924 års riksdag i en likartad fråga beträffande kommunala mellanskolor (riksdagens skrivelse den 23 maj 1924, nr 181) ävenledes erinrat. Avgörandet om delning eller icke delning av klass under ett läsår måste därför i regeln träffas redan vid närmast föregående vår-

69 termins slut. Vid nu förevarande skolor lärer det böra ankomma på skolöverstyrelsen att med stöd av uppgifter om det förväntade antalet lärjungar per klass och, såsom ovan nämnts, även klassrummens storlek, på vederbörande skollednings förslag i god tid bestämma, om klass må delas eller ej. Då de sakkunniga haft kännedom om att vid åtskilliga skolor klasser eller klassavdelningar ytterligare uppdelas vid undervisningen i vissa ämnen, har bland de frågor, som tillställts skolorna till besvarande, även varit den, i vilken omfattning sådan uppdelning vid respektive skolor ägt rum. Av de ingångna svaren framgår, att undervisning i delad klassavdelning i många skolor förekommit i avsevärd utsträckning. Åtskilliga skolor hava tydligen använt denna metod för att undvika den dyrare åtgärden att fullständigt dela en klass i två skilda avdelningar. Vad de olika ämnena vidkommer, ha dels vid undervisning i huslig ekonomi och slöjd, stundom även teckning, klassavdelningar 3'tterligare uppdelats i smärre grupper, dels har även i vissa läroämnen, såsom svenska, främmande språk och matematik, sådant flerstädes skett. I vissa skolor är språkföljden för de främmande språken valfri. Det händer därvid ofta, att språkavdelningar bliva olika stora, och man har då delat den större avdelningen i två mindre. På sina ställen har även i andra ämnen, såsom naturkunnighet och geografi, uppdelning förekommit. Beträffande ovannämnda övningsämnen har uppdelningen varit av förhållandena påkallad. I gällande bestämmelser om statsunderstöd till undervisningen i huslig ekonomi förutsattes, att undervisningsavdelningarna här äro jämförelsevis små. Arbetet i skolköket fordrar, om det skall bliva effektivt, att ej alltför många lärjungar samtidigt deltaga däri. Detsamma gäller om undervisningen i slöjd. I detta ämne äro även de allmänna läroverkens lärjungar delade i grupper, som äro mindre än de vanliga klasserna. Vad delning av klass vid undervisning i läroämnen angår, finnes en motsvarighet vid de allmänna läroverken för närvarande endast så till vida, att vid laborationer i de naturvetenskapliga ämnena sådan delning plägar äga rum. Att den även i andra ämnen är av nytta, speciellt i sådana, där mycken övning är nödvändig, såsom i språk och räkning, i synnerhet i de fall, då den vanliga klassavdelningen är stor, säger sig självt och torde icke vidare behöva förklaras. Det är emellertid tydligt, att om restriktioner företagas beträffande skolornas rätt att uppdela årsklasser i parallellavdelningar, man också måste begränsa skolornas frihet att dela klassavdelningarna vid undervisning i vissa ämnen. Eljest kunde ovan nämnda restriktioner bliva fullständigt illusoriska. Såsom i det föregående påvisats, är det för effektiviteten av undervisningen i huslig ekonomi och slöjd nödvändigt, att en klass, som uppnått viss storlek, delas i två avdelningar, som på olika tider undervisas i ämnet. Det blir vid denna delning nödvändigt att även sysselsätta den andra undervisningsavdelningen, och på detta sätt kan, på grund av schematekniska svårigheter, undervisning med delad klass även i ett eller annat läroämne bliva påkallad. Även av andra skäl torde frihet böra givas åt skolorna att vid undervisningen i vissa ämnen ytter-

ligare dela klass, som har ett stort lärjungeantal. Men givetvis böra missbruk förebyggas. De sakkunniga vilja i detta sammanhang erinra om att 1918 års skolkornmission förordade delning av klass vid undervisningen i vissa ämnen. Skolkommissionen uttalade, att förutom de naturvetenskapliga ämnena biologi, fysik och kemi, där vid laborationsövningar lärjungarnas uppdelning å skilda undervisningsavdelningar redan i betydande utsträckning vunnit tillämpning, även ämnena främmande språk, svenska och matematik kunde draga avsevärd fördel av sagda anordning. Då lärjungeantalet i en klass överstege ett visst antal, förslagsvis 16, borde delning i två undervisningsavdelningar kunna äga rum. Kommissionen ansåg, att föreskrift borde givas därom, att med angivna inskränkning undervisningen under ett visst högsta antal veckotimmar måtte kunna meddelas i delad klass. Detta antal borde för realskola utan parallellavdelningar fastställas till 10 samt vid annan realskola i proportion därtill. Med avseende på ämnena slöjd och hushållsgöromål fann kommissionen uppenbart, att motsvarande behov av reducerade lärjungeavdelningar vore för handen. Med hänsyn till de olika förhållandena vid skilda läroverk ville kommissionen icke härvidlag genom generella föreskrifter reglera uppdelningsmöjligheterna utan föreslog, att skolöverstyrelsen efter framställning i varje särskilt fall skulle beträffande nu nämnda ämnen äga rätt att medgiva erforderlig uppdelning vid undervisningen. Beträffande undervisningen i flickskolor förordade kommissionen likartade bestämmelser, som här ovan anförts angående realskolan. De riktlinjer skolkommissionen sålunda angivit torde, enligt de sakkunnigas mening, i nu förevarande avseende kunna följas. Erforderlig delning av klass i mindre undervisningsavdelningar i vissa ämnen borde kunna på särskild framställning beviljas av skolöverstyrelsen. En garanti för att sådan delning icke antager alltför stora proportioner ligger, utom i överstyrelsens prövningsrätt, även däri, att genom nu ifrågavarande uppdelning respektive skolor åsamkas icke oväsentliga utgifter.

Kap. VII. Förslag till undanröjande av vissa olägenheter, som bliva en följd av ändring i nu gällande bestämmelser. (Timlärare. Alternativt förslag angående delning av klass.) I kap. X V I komma de sakkunniga att framlägga förslag till övergångsbestämmelser, varigenom i görligaste mån undanröjas de svårigheter för privatläroverkens nuvarande lärarpersonal, som skulle bliva en följd av ett genomförande av de sakkunnigas förslag beträffande såväl en utvidgning av tjänstgöringsskyldigheten och tjänstgöringens förläggning som sammanslagningen av parallellavdelningar. Då emellertid efter övergångstiden utan tvivel stora svårigheter komma att uppstå för privatläroverken och deras lärarkår, i det ett stort antal ämneslärarinnebefattningar då skulle indragas, hava de sakkunniga låtit sig angeläget vara att framlägga förslag, som skulle minska dessa svårigheter och i sammanhang därmed råda bot på en del redan nu förefintliga missförhållanden. För närvarande bestrides undervisning i viss, stundom ganska stor, utsträckning av timlärare. Dessa utgöras till en del, särskilt vid de enskilda skolornas gymnasier, av lärare, som hava sin huvudsakliga sysselsättning vid statsläroverken. Andra åter äro uteslutande anställda vid privatskolorna. Såväl av statsutskottet vid 1924 års riksdag som ock inom riksdagens kamrar ifrågasattes, att i samband med en omreglering av tjänstgöringsförhållandena vid privatläroverken timlärarna i första rummet skulle avskedas i syfte att bereda så många ämneslärare med full tjänstgöring som möjligt tillfälle att stanna på sina platser. Vid sina undersökningar om konsekvenserna av nu ifrågasatta förändringar hava de sakkunniga utgått från detta förslag. De sakkunniga äro likväl av den mening, att det i praktiken mångenstädes kommer att visa sig omöjligt att avskeda samtliga timlärare. Dessa representera i vissa fall sådana ämnen, där undervisning icke kan bestridas av skolans övriga lärare, i andra fall en högre kompetens, som är erforderlig på ett högre stadium. Genom de av de sakkunniga föreslagna övergångsbestämmelserna skulle visserligen ingen nu anställd ämneslärare med full tjänstgöring på grund av de förändrade bestämmelserna behöva entledigas, men när nuvarande ämneslärare avgå ur tjänsten, kunna ämneslärarbefattningar indragas. I sådana fall kan sannolikt i allmänhet icke den med sådan befattning förenade undervisningsskyldigheten fullständigt fördelas på vid skolan kvarstående ämneslärare, utan

en rest uppstår, som nödvändiggör anlitande av timlärare till undervisningens bestridande. Såväl denna omständighet som den ovan påpekade, att av pedagogiska skäl en del timlärare måste bibehållas, giva de sakkunniga anledning att antaga, att timlärarsystemet kommer att fortfara, kanske i ganska stor utsträckning. Detta antagande får ytterligare ett stöd därutav, att redan nu på flera ställen det förhållandet äger rum, att lärarinnor vare sig av hälsoskäl eller av hänsyn till dem åliggande plikter att vårda ett hem icke våga åtaga sig full tjänstgöring efter nu gällande bestämmelser. Skulle medeltjänstgöringen, på sätt föreslagits, ökas, torde ännu flera lärarinnor av anförda skäl förmås att hellre antaga timlärartjänst. Den utveckling, som de sakkunniga sålunda förutse, skulle på många håll, särskilt på mindre orter, där det kan möta avsevärda hinder att erhålla kompetenta timlärare, kunna leda till betänkliga svårigheter både för skolorna och lärarkåren, om ej åtgärder vidtagas för att förbättra timlärarnas ställning. De olägenheter, varöver timlärarna hava mest anledning att klaga, äro, att de, även om deras tjänstgöring till omfattningen närmat sig full tjänstgöring, icke få i någon mån tillgodoräkna sig denna för uppflyttning i högre lönegrad, och att de vid sjukdomsfall icke äga rätt till vikariatsbidrag från de enskilda läroanstalternas vikariatskassa. Det vore, enligt de sakkunnigas mening, högligen önskvärt, att i sammanhang med nu föreslagna förändringar beträffande ämneslärares tjänstgöring, timlärarnas ställning stärktes. I detta avseende skulle en sådan bestämmelse vara av stort värde, att en timlärarinna, som i två år tjänstgjort vid statsunderstödd enskild läroanstalt med en undervisningsskyldighet av minst 13 veckotimmar för år räknat, finge för sådan tjänstgöring tillgodoräkna sig ett tjänstår i och för kommande uppflyttning i högre lönegrad. Likaledes vore det önskvärt, att timlärarinna med sådan tjänstgöring, som ovan omtalats, finge rätt till vikariatsbidrag från nämnda vikariatskassa. I och för sig synes kravet på en dylik rätt skäligt, då såväl lärarinnor i de förberedande klasserna med minst 15 veckotimmars undervisning som ock lärarinnorna i visst övningsämne (gymnastik) med minst 4 veckotimmars tjänstgöring erhålla sådant bidrag. I större samhällen med flera enskilda skolor äger redan nu det förhållandet någon gång rum, att en timlärare samtidigt undervisar i två skolor. I sådana ämnen som fysik och kemi samt det på skolschemat sist inträdande främmande språket, i vissa skolor engelska, i andra franska, är det ofta svårt för en skola, att vid sig binda fasta lärarkrafter, enär de timmar, som stå till förfogande i sagda ämnen, äro så få, att de icke medgiva full tjänstgöring åt en lärare. I dylika fall kan det ofta vara fördelaktigt, att två skolor sig emellan dela en sådan lärarkraft. Det är att förutse, att med en omläggning av tjänstgöringsskyldigheten vid privatskolorna detta förhållande framdeles blir vanligare än förut, i den mån skolorna sträva efter att förskaffa sig fullt kompetenta lärare. Då en sådan delad undervisning som den ovan omtalade förvisso icke kräver mindre arbete

73 av den undervisande än den odelade och då densamma för undervisningsväsendet i det hela kan vara av samma värde, synas åtgärder böra vidtagas, som innebära ett högre uppskattande av en i två skolor samtidigt tjänstgörande timlärares arbete. De sakkunniga vilja i detta avseende föreslå, att en lärarinnas på två skolor delade tjänstgöring finge räknas, som vore den fullgjord i en skola, under förutsättning, att den timsumma, denna delade tjänstgöring representerar, motsvarar vad som fordras för full tjänstgöring. En sådan lärarinna borde alltså betraktas som ämneslärarinna och i vanlig ordning kunna uppflyttas i högre lönegrad samt ävenledes såsom ämneslärarinna kunna erhålla bidrag från de enskilda läroanstalternas vikariatskassa. De sakkunniga tillåta sig här beröra ytterligare en fråga, som med de nu senast behandlade äger ett visst sammanhang. Förut är omförmält, hurusom många lärarinnor av olika orsaker icke kunna antaga full tjänstgöring utan endast undervisa ett mindre antal timmar. Detta beror till en del även däipå, att någon möjlighet att exempelvis vid sjukdom eller svag hälsa begära partiell tjänstledighet med reducerad undervisningsskyldighet och givetvis reducerad avlöning icke finnes för vid enskilda skolor anställda, i olikhet med vad som gäller för statsläroverkens lärare. Här finnes en lucka i stadgade bestämmelser. Det skulle onekligen både lända till undervisningens fromma och åstadkomma vissa lättnader vid de svårigheter, som ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle bereda de enskilda skolorna och deras lärarinnekår, om i nu gällande bestämmelser om avlöningen av lärarinnor vid enskilda läroanstalter infördes ett stadgande, som i händelse av vederbörligen styrkt sjukdom eller svag hälsa gåve ämneslärarinnor rätt till partiell ledighet efter medgivande av skolöverstyrelsen, mot skyldighet dock för sådan lärarinna att bestrida samtliga med tjänstens behöriga uppehållande förenade kostnader. Genom av de sakkunniga senast föreslagna bestämmelser torde vissa, av de svårigheter, som komma att uppstå på grund av tjänstgöringens omläggning, i någon mån kunna hävas. Det är emellertid att förutse, att för många skolor) kravet på större klassavdelningar kommer att kännas hårdare, enär det strider mot en princip, som för ett stort antal skolor betraktats och betraktas som en livsprincip. Det vore därför, enligt de sakkunnigas mening, högligen önskvärt, om skolorna i sist berörda avseende finge möjlighet att åtnjuta den frihet, som av ålder tillkommit enskilda läroanstalter. Givetvis får emellertid denna frihet icke leda därhän, att statens utgifter för det privata skolväsendet ökas. De sakkunniga vilja med hänsyn till nu nämnda förhållanden förorda, att statsunderstödd skola må, på ansökan, fortfarande erhålla rättighet att dela klasser i mindre klassavdelningar än tidigare föreslagits, under villkor dock att lönetillägg och tillfällig löneförbättring samt dyrtidstillägg icke rekvireras av skolan för större antal lärarkrafter, än som vid en på här förut angivet sätt gjord uppdelning av klasser i klassavdelningar hade erfordrats. Sådan skola bör, ändock att statsbidrag av ovan nämnda slag icke utgår till hela lärarpersonalen, avlöna samtliga lärare efter i gällande bestämmelser för avlöningen av lärarpersonalen vid enskilda läroanstalter stadgade grunder. De lärarinnor, som

74 sålunda helt och hållet skulle avlönas av skolorna själva, borde på vanligt sätt äga lönetursrätt och vid behov åtnjuta bidrag från vikariatskassan. Det är tydligt, att endast få skolor äga en sådan ekonomisk ställning, att de kunna åtaga sig de ökade utgifter, som skulle bliva följden av nu nämnda förslag. Men det vore för skolväsendets fria utveckling av värde, om några skolor i förevarande avseende finge behålla sin frihet. För staten skulle förslaget icke innebära någon merkostnad.

Kap. VIII. Lärarpersonalens avlönande. Det har i de sakkunnigas framställning tidigare flerstädes blivit erinrat, att Den kyinnvissa minimilöner äro stadgade för lärarinnor liksom för föreståndarinnor vid personalens statsunderstödda enskilda läroanstalter, minimilöner, som till huvudsaklig del avlöning. utgå från vederbörande skolors egna medel. Utöver dessa minimilöner hava på de flesta håll frivilliga tillägg utbetalats av skolorna eller av kommunerna eller av båda i förening. Dessa tillägg äro mycket växlande till sin storlek men hava i de flesta fall stannat vid ganska blygsamma belopp. 1 Någon gång hava emellertid dessa lönetillskott varit så betydande, att den frågan kan upptagas och ävenledes har upptagits till prövning, huruvida skolorna i nu ifrågavarande avseende böra åtnjuta obegränsad frihet. De sakkunniga vilja i detta hänseende erinra om att skolöverstyrelsen i sin meranämnda skrivelse den 20 december 1923 angående utredning av privatläroverkens ekonomiska förhållanden uttalat, att i några fall den lönenivå, som genom de extra tillskotten ernåtts, syntes vara »sakligt mindre motiverad vid jämförelse med motsvarande å andra orter». Överstyrelsen ansåg därför det kunna ifrågasättas, att för lönerna vissa maximibelopp fastställdes, som icke utan särskilt medgivande finge med anlitande av skolans medel överskridas, men ansåg överstyrelsen den berörda frågan dock icke kunna upptagas till närmare omprövning förrän i samband med en kommande ny lönereglering för privatläroverken. Med hänsyn till vad sålunda i ärendet yttrats få de sakkunniga anföra följande. Även om det skulle kunna uppvisas, att på ett eller annat håll de extra lönetillägg, som av skolornas egna medel utbetalats till lärarinnor eller föreståndarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter, varit så stora, att lönerna för respektive befattningshavare blivit större än för motsvarande lärarinnor och föreståndarinnor i allmänhet vore vanligt, torde dock starka skäl föreligga att i detta fall icke beskära skolornas självbestämningsrätt. Det bör enligt de sakkunnigas mening i det hela vara vederbörande skolstyrelses eller skollednings ensak att genom fritt bestämmande av löneförmånerna vid skolan binda så högt kvalificerade lärare, som det för skolan är möjligt att förvärva. Statens utgifter bliva härigenom icke i någon mån ökade, enär den tillfälliga löneförbättringen utgår med ett fixt belopp oberoende av den lön, skolan eller kommunen frivilligt utbetalar åt vederbörande, och då dyrtidstillägg beräknas 1

Se för övrigt kap. IV angående den kvinnliga lärarpersonalens avlöning.

endast på den stadgade minimilönen för lärarinna, respektive föreståndarinna, och förutnämnda, tillfälliga löneförbättring. I detta sammanhang anse sig de sakkunniga böra erinra, att skolöverstyrelsen genom cirkulär den 14 februari 1924 till styrelser, föreståndare och föreståndarinnor för statsunderstödda privatläroverk angående tjänstgöringsskyldigheten för ämneslärarinnor med full tjänstgöring bland annat påtalat det förhållandet, att vid en och annan skola förekommit, att ämneslärarinnor med full tjänstgöring, vilken i fråga om timtal understigit maximitjänstgöringen och beräknats till 22, 23 a 24 veckotimmar, erhållit särskild ersättning för överskjutande timmar. Visserligen kunde och borde i många fall en tjänstgöring med mindre än 26 undervisningstimmar i veckan med allt fog betraktas såsom full tjänstgöring, men lämpligheten och riktigheten av att utbetala särskild ersättning för undervisningstimmar, som låge under maximigränsen för full tjänstgöring, torde dock kunna ifrågasättas. Överstyrelsen för sin del hade den uppfattningen, att åtminstone i regeln extra ersättning ej borde utgå annat än för timmar, som låge ovan maximigränsen för full tjänstgöring, där det över huvud befunnes erforderligt och lämpligt att ålägga ämneslärarinna med full tjänstgöring extra undervisningstimmar. De sakkunniga hava funnit denna av skolöverstyrelsen hävdade uppfattning väl motiverad och anse sig här böra uttala sin anslutning till densamma. Den manFör avlöningen av manliga lärare och föreståndare vid statsunderstödda personalens enskilda läroanstalter finnas inga fasta normer vare sig beträffande minimilön avlöning. Q\\eT maximilön. Det övervägande antalet sådana lärare äro timlärare, som erhålla timpenning efter överenskommelse, varvid i allmänhet hänsyn torde tagas dels till gängse prisnivå å platsen, dels till lärarens kompetens. Endast en mindre grupp inom denna lärarkår utgöres av lärare med full tjänstgöring. Sådana tjänstgöra så gott som uteslutande vid högre goss- och samskolor eller enskilda mellanskolor. Vad nu först minimilönen för dessa lärare angår, hava statsmakterna hittills icke ansett nödigt att stadga något härom. Det har emellertid av skolöverstyrelsen i dess ovan berörda skrivelse satts i fråga, att reglerande åtgärder skulle vidtagas med fastställande av minimilöner i olika grader även för manliga lärare vid nu förevarande skolor, ehuru, enligt överstyrelsens mening, en sådan reglering först torde böra äga rum i samband med en allmän lönereglering för privatläroverken. De sakkunniga kunna ej dela överstyrelsens mening angående värdet av en sådan fastställelse av minimilöner. Vad beträffar den kvinnliga lärarkår, som utbildat sig för den högre undervisningen, var denna, innan de kommunala mellanskolorna uppkommit, så gott som uteslutande hänvisad att söka tjänst inom enskilda skolor, och det var då ett viktigt humanitärt och ävenledes samhälleligt intresse att se till, att denna lärarpersonals löner icke alltför mycket nedpressades av enskilda företagare. Staten trädde också, som ovan är visat, hjälpande emellan. Vad åter angår den manliga lärarpersonalen, äro förhållandena annorlunda. Här hava de enskilda läroanstalterna att i stor utsträckning konkurrera, utom med de kommunala mellanskolorna, även med statsläroverken. Vilja först-

nämnda läroanstalter draga till sig och vid sig fasthålla goda lärarkrafter, måste de bjuda jämförelsevis goda villkor. Staten har i detta avseende icke någon särskild anledning att uppträda kontrollerande och beskyddande. Såsom förhållandena allt fortfarande gestalta sig, torde alltså icke tillräckligt bärande skäl föreligga för fastställande av minimilöner för vare sig manliga timlärare eller manliga lärare med full tjänstgöring vid de enskilda statsunderstödda läroanstalterna. Hur förhållandena faktiskt utvecklat sig i lönehänseende vid nu förevarande skolor, framgår av den av de sakkunniga verkställda utredningen. Denna visar, att lönerna vid de olika läroanstalterna äro mycket växlande. Vad först, beträffar de 5 statsunderstödda enskilda mellanskolorna, så undervisa manliga lärare med full tjänstgöring endast vid 4 av dem. Den femte kan alltså här lämnas ur räkningen. I två av dessa 4 skolor avlönas nämnda lärare såsom lärare vid kommunala mellanskolor i enlighet med kungörelsen angående avlöning åt lärare vid kommunal mellanskola samt statsbidrag till sådan skola den 19 november 1918. De uppbära alltså av skolans medel en avlöning å 3,300 kronor i första lönegraden. Härtill kommer ersättning för fri bostad och bränsle, som vid den ena skolan belöper sig till 1,000 kronor, vid den andra växlar mellan 750 kronor och 1,000 kronor. Vid den förra skolan stå alltså löneförmånerna i första lönegraden fullt i jämnhöjd med dem, som tillkomma adjunkterna vid statsläroverken eller just den lärargrupp, med vilken lärarna vid de enskilda mellanskolorna med hänsyn till arten av sin utbildning och tjänstgöring närmast kunna jämställas. I den senare äro löneförmånerna i vissa fall lika, i andra åter något lägre än adjunkternas. I de högre lönegraderna är lärarnas avlöning vid sagda skolor något lägre än adjunkternas, i det tilläggen för varje lönegrad endast utgöra 400 kronor mot adjunkternas motsvarande ålderstillägg å 500 kronor. I en tredje enskild mellanskola hava manliga lärare med full tjänstgöring redan i första lönegraden en avlöning, som med 500 kronor överstiger motsvarande adjunktsavlöning. I den fjärde av nu redovisade skolor finnes enligt uppgift endast 1 manlig lärare med full tjänstgöring, och denne uppgives hava efter en tioårig tjänstgöring i avlöning erhållit ett belopp av 6,000 kronor, alltså en avlöning, som något överskjuter högsta adjunktslön. Vad föreståndarna vid nu berörda skolor beträffar, är avlöningen för dem, som tjänstgöra vid de två skolor, för vilka bestämmelserna angående de kommunala mellanskolorna i lönehänseende äro normerande, i full överensstämmelse med dessa bestämmelser, avsevärt lägre än rektorslönen vid en statens realskola. För de båda andra här nämnda skolors vidkommande kan en rättvis jämförelse på denna punkt icke göras på grund av dessa föreståndares särskilda tjänstgöringsförhållanden. Den ene av dessa tjänstgör nämligen, utom vid en enskild mellanskola, även vid en annan därmed förbunden läroanstalt, den andre har vid sin sida en biträdande föreståndarinna, som, på grund av arbetsfördelningen dem emellan, uppbär avsevärt större avlöning än den manlige föreståndaren.

78 De sakkunniga övergå härefter till en redogörelse för avlöningsförhållandena för manliga lärare vid de högre goss- och samskolorna. Då dessa förhållanden särskilt tilldragit sig såväl statsrevisorernas och skolöverstyrelsens som ock riksdagens uppmärksamhet, anse sig de sakkunniga här böra lämna en utförlig redogörelse. Av hithörande skolor hava några berett sina lärare löneförmåner, som avsevärt övergå, vad statsläroverken hava att bjuda. Vid en av dem är lönen för lärare med lektorstjänstgöring i första lönegraden 7,780 kronor eller 1,980 kronor mer än den, som är fastställd för lektor i samma lönegrad vid allmänt läroverk, för lärare med adjunktstjänstgöring 6,100 kronor eller 1,800 kronor mer än den, som är bestämd för adjunkt, och för extra lärare 4,800 kronor eller 1,500 kronor mer än den för extra lärare vid statsläroverken fastställda. För alla ovannämnda kategorier förekommer dessutom särskilt tillägg, om läraren är filosofie doktor, med 900 kronor eller, om han är filosofie licentiat, med 600 kronor. Vid en annan av de högre goss- och samskolorna avlönas manliga lärare med full tjänstgöring enligt för statens läroverk gällande grunder, varjämte såväl till lektorer som adjunkter utgår ett hyresbidrag av 1,000—1,500 kronor. Härtill kommer för lektorer ett tredje ålderstillägg, så att den slutliga avlöningen, oavsett hyresbidraget, blir 500 kronor högre än lektorernas vid statsläroverk. Vid en tredje skola av samma typ är lönen för lärare med lektorstjänstgöring satt till ett belopp, som är 350 kronor högre än lönerna för lektorer vid statsläroverk, vartill kommer dels hyresbidrag å 400—700 kronor, dels ett tredje ålderstillägg på 500 kronor. För lärare, som äro jämförliga med adjunkterna, utgår en avlöning, som med 350 kronor överstiger adjunktslönen, varjämte hyresbidrag till dem utbetalas med 400—600 kronor. Extra ordinarie lärare avlönas med belopp, som med 1,000—1,700 kronor överskjuta extra lärares arvoden vid de allmänna läroverken. En fjärde skola utbetalar till sina manliga ämneslärare med full tjänstgöring arvoden, som ligga mellan omkring 10,000 och 6,200 kronor, belopp, som i det övervägande antalet fall avsevärt övergå lektorslön. Härvid är dock att märka, att tjänstgöringen i regeln har större omfattning, växlande mellan 33 och 26 veckotimmar. För ett rättvist bedömande måste alltså en reducering företagas. I stort sett torde dock lönerna böra anses högre än motsvarande vid statsläroverken. Tre av de högre goss- och samskolorna hava en löneskala, som i det stora hela synes överensstämma med statsläroverkens. Vid en av dessa avlönas lärarna ett par år som extralärare, därefter som adjunkter eller lektorer allt efter olika kompetens. Högre lönegrad vinnes något raskare än i de allmänna läroverken. Häri ligger en kompensation för förlust av löneturs- och pensionsrätt. En annan av nu nämnda skolor, som hittills endast i undantagsfall haft manliga lärare med full tjänstgöring, har uppgivit sig skola följa sistnämnda lönesystem. En annan grupp av hithörande läroanstalter, omfattande tre skolor, tillämpar

79 ett annat lönesystem. Här ligga avlöningsbeloppen för lärare, som kunna jämställas med lektorer, något lägre än avlöningen för motsvarande ordinarie befattningshavare i statens tjänst: vid en skola, där emellertid tjänstgöringsskyldigheten uppgår till 25 veckotimmar, med 500 kronor, vid en annan med 800 kronor, vid en tredje med 900 kronor, men det är härvid att märka, att fordran på full lektorskompetens ej är upprätthållen, och att sagda avlöningar i varje fall ligga över läroverksadjunkts löneförmåner. En skola avlönar sina manliga ämneslärare med full tjänstgöring med 4,000 kronor per år, alltså ett belopp, som ligger något under adjunktslön i första lönegraden. Det finnes slutligen en grupp av de högre goss- och samskolorna, omfattande fyra skolor, där de manliga lärarna med full tjänstgöring avlönas såsom extra lärare vid statens läroverk, dock vid tre av dessa med ett extra lönetillägg, vilket vid en skola kan uppgå till 1,000 kronor. Även beträffande avlöningen av föreståndarna vid de högre goss- och samskolorna råda växlande förhållanden. Vissa av dessa skolor äro i nu förevarande avseende icke jämförbara med statsläroverken, i det föreståndarna hava sin huvudsakliga verksamhet förlagd till statsläroverk och den närmaste vården av respektive privatskola ligger i en föreståndarinnas hand. Vid en skola är föreståndaren tillika rektor vid allmänt läroverk. Från sådana skolor måste här bortses. Vid andra är föreståndarskapet delat mellan två manliga föreståndare, vilket försvårar en jämförelse. Bland de skolor, för vilka en jämförelse kan anställas, finnas fem, där föreståndarna i lönehänseende synas hava ungefärligen jämställts med rektorer vid de högre allmänna läroverken, och två, där föreståndarnas löner äro högre: 1 uppbar sistlidna räkenskapsår omkring 17,000 och 1 omkring 13,500 kronor. Vid en skola åter är rektorslönen lägre än rektorslönen vid allmänt läroverk. Vid de 2 skolor, där föreståndarskapet varit delat på två, har sammanlagda lönebeloppet uppgått till respektive 14,000 och 22,000 kronor. I föregående redogörelse för avlöningsförhållandena vid de privata läroanstalterna och vid de i sammanhang därmed anställda jämförelser med förhållandena inom statsläroverken har ingen hänsyn tagits därtill, att riksdagen åt föreståndare och manliga lärare med full tjänstgöring vid de enskilda läroanstalterna även beviljat tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg av statsmedel. Löneförbättringen till manliga lärare vid privatläroverk utgår med 1,500 kronor per år till manliga föreståndare vid enskilda mellanskolor och högre goss- och samskolor och med samma belopp till manliga lärare med full tjänstgöring vid nämnda skolor. Anmärkas bör dock, att i några fall, särskilt då kommunerna hava det ekonomiska ansvaret för skolorna, lärarna icke synas utfå större löneförbättring än läroverkslärarna, d. v. s. 600 kronor, i det återstoden av det av riksdagen anslagna beloppet går till kommunen eller skolan såsom ersättning för dessas utgifter i och för lärarnas avlöning. Det torde framgå av den här gjorda utredningen, att såväl föreståndare som manliga lärare med full tjänstgöring vid nu ifrågavarande skolor hava löneför-

80 maner, som i icke så få fall äro högre än motsvarande befattningshavares löner vid de allmänna läroverken, vilket är desto mera anmärkningsvärt, som privatläroverkens lärare icke sällan hava lägre kompetens än motsvarande lärare vid statsläroverken. I andra skolor äro föreståndare och lärare i lönehänseende fullt jämställda med statsläroverkens rektorer och lärare. Enär nämnda löneförmåner vid vissa privatskolor äro anmärkningsvärt höga, har det av skolöverstyrelsen i meranämnda skrivelse ifrågasatts, att en viss maximilön härvidlag skulle fastställas och att privatläroverkens frihet att öka lönerna, försåvitt det gällde tillskott av skolans egna medel, skulle begränsas. Riksräkenskapsverket, som anbefallts avgiva yttrande över skolöverstyrelsens utlåtande i ärendet, har för sin del i skrivelse den 18 mars 1924 föreslagit, att från och med läsåret 1924—1925 de extra lönebidragen, nämligen tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg, endast skulle utgå, om och i den mån avlöningen icke överstege den till motsvarande befattningshavare vid statsläroverken utgående avlöningen, förhöjd med 25 %. Härigenom skulle, enligt riksräkenskapsverket, möjlighet beredas privatläroverken att »till en skälig gräns» bereda sin personal högre avlöning än den, som utginge vid statsläroverken. Beträffande den sålunda väckta frågan om viss maximilön till vid privatskolorna anställda manliga föreståndare och lärare få de sakkunniga anföra följande. Det synes icke vara i sig själv lämpligt, ej heller av förhållandena påkallat, att staten reglerande ingriper på det sätt, som skolöverstyrelsen ifrågasatt. Vilja de enskilda läroverken vid sig fästa dugande lärare, torde det mången gångvisa sig nödvändigt för dem att erbjuda sådana löneförmåner, att vederbörande finna med sitt intresse förenligt att hellre taga anställning vid privatskola än vid statens läroverk. Den osäkra ställning, som den i enskild tjänst anställde alltid har, förlusten av löneturs- och pensionsrätt m. m. göra en högre avlöning i många fall berättigad. Skulle man förmena privatskolorna en sådan frihet, skulle det kunna på ett betänkligt sätt sänka sagda skolors nivå, ja, kanske till och med leda till vissa skolors nedläggande. Av en mindre lojal skolstyrelse eller skolägare skulle en bestämmelse av ifrågasatt art även lätt nog kunna kringgås. Om staten alltså, enligt de sakkunnigas mening, icke bör tvinga privatskolorna att sänka lärarnas avlöning, lärer dock skäl föreligga att i vissa fall sänka de statliga bidragen till denna avlöning. Det torde icke vara mycket fog för att staten, samtidigt som den beviljat ordinarie lärare vid statsläroverk 600 kronor i tillfällig löneförbättring, lämnar 1,500 kronor i sådan löneförbättring till lärare i enskild tjänst, som vid sina respektive skolor mången gång uppbära större avlöningar än statsläroverkens personal. Det lärer också få anses skäligt, att staten icke genom av enskild myndighet eller enskild person bestämd avlöning för befattningshavare i enskild tjänst åsamkas ökade utgifter för dyrtidstilläggen. För kvinnliga lärare kan sådant icke ske; där utbetalas nämligen dyrtidstillägg endast på den av staten bestämda minimilönen jämte löneförbättringen. Visserligen har en viss inskränkning i de från staten utgående dyrtids-

-SI tilläggen införts, i det att genom kungörelsen den 22 juni 1923 med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt lärare vid privatläroverk (svensk förf. saml. 305/1923) föreskrivits, att, om det a. k. tilläggsunderlaget uppgår till mera än 650 kronor i månaden, dyrtidstillägg icke utgår å den del, som överstiger nämnda belopp. Härigenom omöjliggöres, att sådana bidrag från staten som det av riksdagens revisorer påtalade beloppet å mer än 13,000 kronor för framtiden komma att utgå till en enskild lärare. Detta lärer emellertid icke vara tillfyllest, utan torde dyrtidstilläggen för manliga lärare framdeles icke ensidigt böra bestämmas efter det avlöningsbelopp, som privatskolornas lärare vid en viss tidpunkt uppburit, utan även med hänsyn tagen till vad motsvarande befattningshavare i statens tjänst i sådant avseende erhålla, På grund av vad som sålunda framhållits anse sig de sakkunniga böra förorda, att tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg icke beviljas föreståndare och manliga lärare med full tjänstgöring vid statsunderstödda enskilda skolor till högre belopp än som tillerkännas motsvarande befattningshavare i statens tjänst. De sakkunniga, förbise icke, att en bestämmelse sådan som den nu föreslagna kan hårt drabba en och annan skola, där lärares och föreståndares löner äro jämförelsevis blygsamma. De sakkunniga hava därför tagit under allvarligt övervägande, huruvida det icke skulle vara lämpligare att följa de av riksräkenskapsverket givna riktlinjerna och förorda en minskning av de statliga lönebidragen endast i det fall att de till nu ifrågavarande lärare utgående lönebeloppen uppginge till en viss höjd. Emot en sådan anordning torde dock vägande skäl kunna anföras, bl. a., att bestämmelserna lätt skulle kunna kringgås. Enligt de sakkunnigas mening torde för övrigt de flesta hithörande skolor vara i stånd att vid behov kompensera sina lärare för en eventuell nedsättning av de statliga lönebidragen. Icke så få av dessa skolor uppehållas av kommunerna; här torde en nedskärning av statsbidragen endast innebära en minskning av statens och en motsvarande ökning av kommunens utgifter för skolan. I andra fall äro, enligt vad de sakkunniga kunnat förvissa sig om vid de ekonomiska undersökningarna, skolornas ekonomiska ställning så stark, att de av egna medel kunna ersätta sina lärare, vad dessa till äventyrs kunna förlora i statsbidrag. Vid några skolor äro de manliga lärarna med full tjänstgöring så få, att en löneökning genom skolan själv icke skulle kunna tynga på dennas budget. Endast i undantagsfall torde i nu berörda avseende svårigheter kunna uppstå, vilka emellertid i väsentlig mån synas kunna hävas genom ökade understöd — inom de nuvarande anslagens ram — till de skolor, som därav särskilt äro i behov och i övrigt visat sig förtjänta av ett rikligare understöd. Ingen särskild undervisningsskyldighet är stadgad för föreståndare vid ovan omnämnda privatläroverk. Dessa uppbära därför också på många ställen särskilt arvode såsom timlärare vid respektive skolor. Det lärer icke finnas tillräcklig anledning att ändra dessa förhållanden. De särskilda läroanstalterna äro så olika varandra, att full frihet bör finnas för dem att ordna hithörande förhållanden på sätt, som kan anses lämpligt, Däremot förefaller 6—244270

82 det de sakkunniga mindre lämpligt, att, såsom åtminstone på vissa håll synes hava skett, nu nämnda föreståndare, vid sidan av sin tillfälliga löneförbättring som föreståndare, även uppbära tillfällig löneförbättring såsom timlärare, och att även dyrtidstillägg utgå till dem i denna dubbla egenskap. Om vederbörande föreståndare däremot ej erhåller löneförbättring som föreståndare, torde löneförbättringen å timlärartjänst kunna och böra utgå.

Kap. IX.

Lärjungeavgifter.

Såsom i kap. I I erinrats, är en av de svåraste anmärkningar, som riktats mot privatskolorna, den, att dessa under kristiden avsevärt höjt sina terminsavgifter men icke sedan, när så småningom mera normala förhållanden inträdde, vidtagit en mot penningvärdets förbättring svarande sänkning av dessa höjda terminsavgifter. Härigenom skulle skolornas vinster stigit till oskäliga belopp, samtidigt som föräldrar onödigtvis skulle betungats med dryga terminsavgifter. Såsom förut erinrats, har också föreslagits, att skolöverstyrelsen skulle erhålla ökat inflytande i fråga om bestämmandet av terminsavgifternas storlek. En sak, som ävenledes varit under omprövning, har varit frågan om de befrielser och nedsättningar, som skolorna medgivit. Som i annat sammanhang erinrats, föreskrives för närvarande i detta hänseende, beträffande högre flickskolor och enskilda mellanskolor, att dylik läroanstalt är skyldig att åt lärjungar i klasserna över de förberedande bevilja befrielse från eller nedsättning i de vid läroanstalten utgående terminsavgifter till. så stor utsträckning, att den minskning i avgifter, som härigenom uppkommer, utgör minst 15 procent av det belopp, vartill terminsavgifterna vid anstalten skolat uppgå, därest samtliga lärjungar erlagt full terminsavgift, dock att läroanstalten icke är skyldig medgiva befrielse från eller nedsättning i terminsavgifter till sammanlagt högre belopp, än som motsvarar två tredjedelar av det anstalten tilldelade statsanslaget, anslag till huslig ekonomi icke medräknat. 1 Beträffande högre goss- och samskolor har någon liknande bestämmelse icke varit meddelad, detta sannolikt av den orsak, att någon skyldighet för kommunerna att lämna dessa skolor understöd icke föreskrivits, men jämväl på den grund, att dessa skolor i allmänhet endast förekomma å orter, där andra läroanstalter finnas, varigenom det i allt fall varit möjligt för obemedlade eller mindre bemedlade lärjungar att för en överkomlig avgift erhålla en högre undervisning. Då spörsmålen om terminsavgifternas storlek samt om befrielser från och nedsättningar i desamma ju äro av största betydelse icke blott för skolorna själva, vilkas ekonomi, trots de väsentligt förhöjda statsbidragen, fortfarande i mycket hög grad bygger på elevavgifterna, utan även för föräldrar och målsmän, icke minst i tider av ekonomisk depression, hava de sakkunniga ansett 1 Härmed förstås givetvis endast det från reservationsanslaget till själva skolan utgående anslaget, icke bidragen till lärarnas avlöning.

.st sig böra underkasta hela denna fråga en noggrann undersökning och därvid genom de meraberörda frågeformulären inhämtat upplysningar i hithörande hänseenden. De frågor, som skolorna anmodades att besvara, voro följande: Vilken myndighet eller person bestämmer avgifternas storlek? Huru stora voro de fastställda terminsavgifterna, inklusive bränsle- och dyrtidsavgifter, i de olika klasserna under vart och ett av läsåren 1913—1914 till och med 1923—1924? Huru stor var inskrivningsavgiften under samma år? Hava under dessa år andra särskilda avgifter (för slöjd, huslig ekonomi o. s. v.) förekommit och till vilka belopp? (Härvid skulle dock icke upptagas avgifter för material.) Huru stor var summan av influtna inskrivnings- och terminsavgifter under vart och ett av nämnda läsår? ( I svaret på denna fråga skulle de förberedande klasserna nämnas för sig.) Huru stort var sammanlagda beloppet av de befrielser från och nedsättningar i terminsavgifter, som ålegat skolan enligt stadgade bestämmelser under vart och ett av dessa år? Huru stort var sammanlagda beloppet av de faktiska befrielserna och nedsättningarna under vart och ett av dessa år? Huru fördelade sig befrielserna och nedsättningarna på de särskilda klasserna under vart och ett av dessa år? (Här skulle antalet befrielser och antalet nedsättningar per klass angivas ävensom sammanlagda beloppen av vardera per klass.) Vilken är f. n. summan av utestående fordringar på grund av obetalda lärjungeavgifter? samt Hava avgifterna sänkts för innevarande år? Om så är, med vilka belopp? Vad till en början beträffar frågan om vem som bestämmer avgifternas storlek, giva de inkomna svaren vid handen, att detta, vilket ju också var att vänta, står i närmaste beroende av vem som är skolans ägare: om skolan äges av en eller flera enskilda personer, hava denne eller dessa full frihet att bestämma terminsavgifternas storlek, vid de av aktiebolag eller stiftelser ägda skolorna sker detta så gott som undantagslöst av vederbörande styrelse, i något fall slutligen, då en skola äges av vederbörande kommun, förekommer det, att stadsfullmäktige bestämma dessa avgifter. I princip synes icke något vara att erinra mot att den person eller korporation, som äger den närmaste tillsynen över skolan och alltså också måste anses hava de största möjligheterna att bedöma skolans ekonomiska läge och dess behov av inkomster genom terminsavgifter, även i fortsättningen må äga denna rätt. Såsom i det följande skall visas, hava emellertid de sakkunniga ansett sig böra föreslå en ej ringa inskränkning i denna rätt, ett förfaringssätt, som ju för övrigt tidigare förordats av skolöverstyrelsen. Beträffande terminsavgifternas storlek hava de sakkunniga i de förut omnämnda översiktstabellerna låtit utföra en undersökning dels för läsåret 1913 —1914, dels för den termin eller det läsår, då de voro högst, dels för läsåret 1923—1924, dels slutligen för nu innevarande hösttermin i de fall, då någon sänkning nu vidtagits. Beträffande resultatet av dessa undersökningar anhålla de sakkunniga att få hänvisa till tabellerna nr 4 och 5. I dessa tabeller har hänsyn tagits främst till de skolor, som varit i verksamhet under hela den

85 tid, som undersökningarna omfattar, detta för att icke jämförelsetalen skola förryckas. Undersökningarna hava koncentrerats dels på läsåret 1913—1914, vilket ju i allmänhet kan antagas giva en normalbild av förhållandena före kriget, dels på den eller de terminer, då avgifterna nådde sin höjdpunkt, dels på läsåret 1923—1924, dels ock slutligen på höstterminen 1924, då det visat sig, att icke så få skolor ansett sig kunna vid ingången av det nu löpande läsåret sänka sina terminsavgifter. Vad till en början den förberedande skolan beträffar, torde terminsavgifternas fluktuationer i någon mån framgå av efterföljande tabell, omfattande de 78 läroanstalter, vilka under hela perioden haft förberedande skola. Medeltalen hava beräknats på hela den förberedande skolan. Förberedande A n t a l s k o l o r med t e r m i n s a v g i f t T i d p u n k t Högst 25.00

skolan.

kronor:

21 Tiden för högsta avgift

1923/1924

7 Höstterminen 1924 . .

6 Över 125.00

Beträffande elementarskolan har denna undersökning omfattat 96 skolor och Elementargivit följande resultat: skolan, Anta 1 s k o l o r med t e r m i n s a v g i f t

kronor:

T i d p u n k t Högst 75.00

150.01175.00 Över 175.00

1913/1914

23 Tiden för högsta avgift

1923/1924

10 26 25

6 Höstterminen 1924

1 Vad slutligen gymnasierna beträffar, hava undersökningarna, som omfattat 26 läroanstalter, här givit följande resultat: Gymnasiet. A n t a l s k o l o r med t e r m i n s a v g i f t

kronor:

T i d p u n k t

1913/1914

Högst 125.00

200.01225.00 Över 225.00 1

Tiden för högsta avgift

1923/1924

6 Höstterminen 1924 . .

86 Vad angår den tidpunkt, då de högsta terminsavgifterna utkrävts, varierar denna avsevärt. Märkvärdigt nog sammanfaller den dock icke i allmänhet med den svåraste kristiden. Tydligen hava skolorna merendels så länge som möjligt uppskjutit att tillgripa utvägen att genom en höjning av terminsavgifterna återställa jämvikten i sin ekonomi. Tiden för den högsta avgiften har oftast inträtt först omkring år 1920 för att i regeln redan efter några terminer åtminstone något gå tillbaka. Vid 26 skolor hade dock ännu under läsåret 1923—1924 icke vidtagits någon som helst sänkning av terminsavgifterna från dessas högsta nivå. Av nämnda skolor hava dock två vidtagit sänkningar från och med ingången av höstterminen 1924, men de återstående, 24 eller ungefär en fjärdedel av samtliga privatskolor, hava ännu icke företagit några sänkningar, och denna siffra måste i nu förevarande avseende anses för hög. Härvid bör dock undantag göras för några skolor, vilkas avgifter hela tiden varit och alltjämt äro ytterligt låga, 1 Av de ovan återgivna tabellerna framgår, hurusom avgifterna över lag undergått en mycket kraftig stegring men nu så småningom tendera att återvända till mera. normala förhållanden. Skolöverstyrelsen har i sitt tidigare omförmälda, den 20 december 1923 avgivna utlåtande föreslagit, att skolöverstyrelsen skulle erhålla en viss bestämmanderätt beträffande terminsavgifternas storlek. De sakkunniga hava icke funnit något att erinra häremot utan vilja tvärtom på det kraftigaste understryka vikten av att garanti vinnes för att terminsavgifterna vid privatläroverken sänkas i den utsträckning, som över huvud taget är förenlig med de berättigade kraven på en sund ekonomisk skötsel och utveckling av företagen. Det är, särskilt så länge undervisningen för den kvinnliga ungdomen förbliver ordnad på samma sätt som nu, ett livsvillkor för de mindre bemedlade samhällsklasserna att kunna utan allt för stora ekonomiska uppoffringar hålla sina barn i dessa skolor. De av de sakkunniga i annat sammanhang (kap. X) omförmälda undersökningarna beträffande privatskolornas ekonomiska ställning giva emellertid vid handen, att endast relativt få av privatskolorna skulle kunna, utan att deras ekonomiska fortbestånd helt riskerades, sänka sina avgifter med mera än ett förhållandevis ringa belopp, 5 ä 10 kronor i medeltal per termin och lärjunge. De skolor, som verkligen kunna bära en mera avsevärd sänkning av terminsavgifterna över lag, böra emellertid genom skolöverstyrelsens försorg få sin uppmärksamhet fäst härå, och bör även överstyrelsen hava möjlighet att •— naturligtvis efter en noggrann undersökning av skolans ekonomiska ställning, varom mera framdeles i kap. X I — åstadkomma en dylik sänkning av terminsavgifterna. Vad beträffar storleken av inskrivningsavgifter ävensom av andra särskilda avgifter, hava dessa belopp över lag utgått med förhållandevis små belopp, och hava de sakkunniga med anledning härav ansett sig i detta hänseende icke 1 För ytterligare belysning av denna fråga anhålla de sakknnniga här att få hänvisa till den utförliga utredning, som av skolöverstyrelsen i detta hänseende presterats i dess meraberörda utlåtande den 20 december 1923.

87 behöva ingå på en närmare bearbetning av det inkomna materialet, utan vilja de sakkunniga endast inskränka sig till att hänvisa till detta material. Emellertid är det klart, att, om det i enlighet med de tidigare framkomna förslag, som av de sakkunniga upptagits, en kontroll från det allmännas sida skulle införas beträffande själva terminsavgifternas storlek, denna kontroll även måste komma att omfatta dessa särskilda avgifter, då annars kontrollföreskrifterna lätt skulle kunna kringgås och göras illusoriska. Storleken av de belopp, som under de senare åren influtit genom inskrivningsoch terminsavgifter ävensom genom eventuellt förefintliga bränsle-, dyrtids-, slöjd- och inackorderingsavgifter, framgår direkt av de vinst- och förlusttablåer, som av de sakkunniga upprättats för varje särskild skola, och anse de sakkunniga sig här kunna inskränka sig till att hänvisa till dessa tablåer, för vilka närmare redogörelse lämnas i annat sammanhang (kap. X ) . De sakkunniga hava vidare företagit ganska ingående undersökningar beträffande storleken av de befrielser från och nedsättningar i terminsavgifter, som det jämlikt den tidigare återgivna bestämmelsen ålegat skolorna att meddela, ävensom beträffande den faktiska storleken av befrielser och nedsättningar. I detta hänseende har av de sakkunniga uppgjorts en tabell (tab. 5), till vilken här hänvisas. Det i första kolumnen intagna beloppet är ett medeltal för de elva läsåren 1913/1914 till och med 1923/1924 av de befrielser och nedsättningar, som det under samma tid ålegat varje skola att meddela, det därpå följande talet är ett medeltal av de faktiska befrielserna och nedsättningarna under samma tid. Slutligen har i tredje kolumnen lämnats ett jämförelsetal, uttryckande de faktiska befrielserna och nedsättningarna i förhållande till de skolorna ålagda. Av tabellen framgår, att de skolor, som haft skyldigheter i detta hänseende, så gott som över lag meddelat befrielser och nedsättningar i större utsträckning, än vad som varit dem ålagt, ofta både tre och fyra gånger så mycket, samt att jämväl de högre goss- och samskolorna meddelat befrielser och nedsättningar, ofta till ganska avsevärda belopp. Detta förhållande visar på ett glädjande sätt, att privatskolorna — även utan att vara därtill tvingade — behjärtat behovet hos mindre välbärgade befolkningslager att för ingen eller blott en ringa avgift erhålla högre utbildning för sina barn. I de inkomna svaren har tillika redogjorts för huru befrielser och nedsättningar fördelat sig på de olika klasserna. Som ju var att vänta, hava befrielserna och nedsättningarna blivit större i de högre klasserna, och detta förhållande torde enligt de sakkunnigas förmenande så till vida hava fog för sig, som avgifterna i dessa klasser äro jämförelsevis höga, Skolorna torde härvidlag även behjärtat önskvärdheten av att ej avbryta en påbörjad utbildning av ett barn, vars föräldrar på grund av ändrade ekonomiska förhållanden ej se sig i stånd att längre betala terminsavgiften. Understundom torde även den principen hava följts, att en skola icke ansett sig böra meddela nedsättning i

88 eller befrielse från terminsavgift, innan den under ett eller annat år prövat lärjungens fallenhet för högre utbildning. De i detta hänseende lämnade uppgifterna hava i ett avseende blivit icke fullt jämförliga, beroende på att en del skolor medtagit dé nedsättningar, som de giva i de fall, att flera syskon samtidigt undervisas i skolan, under det att andra skolor underlåtit att medtaga dylika nedsättningar. Dessa nedsättningar torde dock knappast vara så stora, att de på ett mera märkbart sätt förrycka de erhållna, resultaten, och hava de sakkunniga därför icke ansett sig böra vidtaga de tidsödande åtgärder, som skulle hava erfordrats för att erhålla fullt tillförlitliga uppgifter i detta hänseende. I detta sammanhang är det ett spörsmål, som de sakkunniga här anse sig böra upptaga till närmare prövning. Såsom i det föregående antytts och framdeles kommer att närmare visas, hava visserligen en del av privatskolorna ensvag ekonomisk ställning, men å andra sidan hava åtskilliga — isynnerhet under de senaste åren — kunnat räkna med vinster, som måste anses vara väl rundligt tilltagna. De sakkunniga hava förut i detta kapitel antytt, att skolöverstyrelsen borde beredas möjlighet att — naturligtvis efter en mycket noggrann undersökning — föreskriva sänkningar i terminsavgifterna för skolor med för höga vinster. Samtidigt påpekade emellertid de sakkunniga, att dessa skolors vinster dock i de flesta fall voro så pass små, åtminstone i förhållande till elevantalet, att en sänkning av terminsavgifterna över lag i hela elementarskolan (och eventuellt gymnasiet) av endast fem eller tio kronor skulle konsumera hela den nuvarande vinsten. Man frågar sig, om det icke vore lämpligare, att en skola i enlighet med gällande praxis i stället för att företaga en dylik mindre sänkning vidtoge åtgärder för att ett större antal elever komme i åtnjutande av befrielse från eller nedsättning i sina terminsavgifter. Många skäl tala härför: det skulle på detta sätt bliva betydligt lättare för föräldrar från de mindre bemedlade eller obemedlade klasserna att giva sina barn den högre utbildning, som privatskolorna förmå att giva, om de med en större grad av säkerhet kunde räkna^ med en dylik lättnad i sina utgifter. Särskilt i de fall, då en skolas ekonomiska ställning visas vara så pass svag, att en sänkning av terminsavgifterna över lag endast skulle kunna medföra en ytterst obetydlig minskning, torde det vara att föredraga, att de belopp, som på detta sätt skulle komma lärjungarna tillgodo, utgå i form av kraftigare nedsättningar eller rent av befrielser för ett större antal elever, än vad eljest skulle kunnat ske. Å andra sidan hava de sakkunniga icke förbisett, att en om än ringa sänkning av terminsavgifterna över lag kan medföra en ganska stor ekonomisk lättnad för de särskilt i depressionstider stora befolkningslager, som visserligen icke direkt hava möjlighet att för sina barn erhålla befrielse från eller nedsättningar i terminsavgifter, men för vilka dock} barnens skolgång är förenad med avsevärda och ofta mycket kännbara ekonomiska uppoffringar. Det har synts de sakkunniga vara mindre lämpligt att i detta hänseende föreslå några allmänna bestämmelser, utan torde det böra ankomma på skolöverstyrelsen att i varje särskilt fall — efter undersökning av de sociala och ekonomiska för-

89 hållandena vid skolan och med hänsyn tagen till det belopp, varom det kan vara fråga — meddela bestämmelser. Då sådana bestämmelser väl knappast torde kunna lämnas för mer än ett år i sänder — de av de sakkunniga verkställda ekonomiska undersökningarna hava givit vid handen, att det ekonomiska resultatet vid varje skola kan variera ganska avsevärt från det ena året till det andra — är det vidare självklart, att en viss säkerhetsmarginal måste lämnas, så att icke fluktuationerna i terminsavgifterna under för övrigt i det stora hela oförändrade ekonomiska förhållanden bliva allt för märkbara. Undersökningarna beträffande summan av utestående fordringar på grund av obetalda terminsavgifter hava givit vid handen, att dessa fordringar mycket sällan uppgå till några mera avsevärda belopp. I de flesta fall finnas knappast några dylika fordringar, möjligen dock beroende på att de avskrivits såsom värdelösa.

Kap. X. Privatläroverkens ekonomi. De sakkunnigas undersökningar. Allmänna anmärkning ar.

Det har varit de sakkunniga angeläget att i görligaste mån söka bilda sig en om ej mindre det ekonomiska resultatet av varje statsunderstödd . ° , . 0 . privatskolas verksamhet under en viss tidsperiod än även varje sådan skolas ekonomiska ställning över huvud taget för att med vunnen kännedom härom kunna framlägga förslag till avhjälpande av eventuellt förefintliga missförhållanden på det ekonomiska området. I detta sammanhang torde böra erinras, hurusom anmärkningar under 1924 års riksdagsdebatter riktades mot den av statsutskottet — på grundval av från skolöverstyrelsen införskaffade kompletterande uppgifter rörande ifrågavarande läronstalter — verkställda utredningen beträffande de ekonomiska resultaten av den privata skoldriften. Härvid framhölls bland annat, att den redovisning, som privatskolorna avlämna till skolöverstyrelsen, är en kassaredovisning, och att man av denna redovisning, utvisande kassainkomster och kassautgifter, ingalunda kan till siffran konstatera vederbörande skolas vinst, genom att från inkomsterna, draga utgifterna, eller förlust, genom att minska utgifterna med inkomsterna. Riktigheten av de sålunda under debatten framhållna synpunkterna vilja de sakkunniga understrjdta. Ett kassasammandrag över inkomster och utgifter är ingalunda en vinst- och förlusträkning, som utvisar resultatet av driften. Sanningen härav torde lämpligen kunna illustreras genom ett enkelt exempel. En skolas kassakonto antages uppvisa 50,000 kronor i inkomster, bestående av erhållna bidrag i form av anslag från stat och kommun samt influtna elevavgifter. Utgifterna enligt nämnda konto uppgå till 40,000 kronor, utgörande utbetalda avlöningar och övriga omkostnader till ett sammanlagt belopp av 30,000 kronor samt utgifter för nyanskaffade inventarier till ett belopp av 10,000 kronor. Skolans vinst utgöres i detta fall icke av skillnaden mellan inkomsterna, 50,000 kronor, och utgifterna, 40,000 kronor, alltså 10,000 kronor, utan vinsten uppgår i stället till inemot 20,000 kronor, detta av den anledningen, att inventarieinköpet icke i sin helhet kan betraktas såsom en omkostnad för skolrörelsen utan i själva verket innebär, att en tillgång, kassan, minskats, under det att en annan tillgång, inventarierna, ökats, vilken kapitalomplacering självfallet icke är detsamma som förlust. För att så vitt möjligt erhålla kännedom om de olika skolornas vinster eller förluster på verksamheten ävensom tillgångar och skulder hava de sakkunniga.

ö U ppf a ttning

91 infordrat läroverkens vinst- och förlusträkningar samt balansräkningar för de sist förflutna tio räkenskapsåren. Skolorna hava, i den mån det varit dem möjligt, villfarit de sakkunnigas sålunda gjorda anhållan om ifrågavarande räkningars avlämnande. Alla skolor föra emellertid icke fullständiga räkenskapsböcker. På inånga håll nöjer man sig ofta med att endast notera rena kassaposter. I dylika fall har i allmänhet ett kassasammandrag av inkomster och utgifter för respektive räkenskapsår översänts, varigenom det varit de sakkunniga möjligt att efter vederbörlig bearbetning av det insända materialet kunna sluta sig till huru stor vinst eller förlust verksamheten utvisat under de olika åren. De insända räkenskapshandlingarna, vilka företett stor oenhetlighet och ofta på grund av bristande tydlighet och ofullständighet icke kunnat tjäna de sakkunnigas syften i den grad, som varit önskligt, hava med nödvändighet måst kompletteras i flera avseenden genom införskaffande av upplysningar från så gott som samtliga läroverk. De sålunda infordrade förklaringarna hava i allmänhet varit tillfyllest, även om på en del håll ytterligare förfrågningar varit av behovet påkallade. I anledning av brister i bokföringen hava säkerligen en del skolor haft icke ringa besvär med att tillmötesgå kravet på mera ingående upplysningar än de, som det insända räkenskapsmaterialet lämnar. Till skolornas förtjänst må emellertid framhållas, att de på något enstaka undantag när enligt de sakkunnigas uppfattning icke velat undanhålla något utan visat erkännansvärd villighet att, i den mån det varit dem möjligt, stå till tjänst med klarläggande upplysningar. Granskningen av de insända räkenskapshandlingarna har givit vid handen, att hos skolornas ledning i en hel del fall en anmärkningsvärd brist på insikter i ekonomiska frågor otvivelaktigt förefinnes. När en skola giver uttryck åt den uppfattningen, att den mera sysslar med pedagogiska frågor än med ekonomisk statistik, kan det nog sägas, att den därmed träffande karakteriserat hithörande förhållanden i allmänhet. Det må i detta sammanhang såsom exempel framhållas, hurusom en skola, vilken icke såg sig i stånd att insända de infordrade vinst- och förlusträkningarna samt balansräkningarna och därför av de sakkunniga tillställdes uppgjord blankett för ifyllning av inkomster och utgifter, kom till vinstresultat under de fem sist förflutna räkenskapsåren, som, efter vad det sedan visade sig, sammanlagt överstego de i själva verket uppnådda resultaten med icke mindre än 68.000 kronor. Flerfaldiga exempel, utvisande bristande ekonomiska, insikter, kunde framdragas, men det anförda torde vara tillräckligt belysande. Såsom ovan nämnts, hava de sakkunniga infordrat privatläroverkens vinstoch förlusträkningar samt balansräkningar för de sist förflutna tio räkenskapsåren. Läroanstalternas räkenskapsår sammanfaller merendels med kalenderåret. Därest så icke är förhållandet, omfattar räkenskapsåret tiden 1 juli—30 juni, och i senare fallet hava skolorna, insänt räkenskapsutdrag för tiden 1 juli 1915— 30 juni 1924. Ehuru de sålunda av skolorna insända räkenskapshandlingarna omfatta en tidrymd av tio år, hava de sakkunniga icke ansett nödvändigt att i detalj bearbeta hela det insända materialet utan inskränkt sig till att ingående utreda de fem sistförflutna räkenskapsårens ekonomiska resultat. Det hade

92 förvisso varit önskvärt, att även de fem föregående årens räkenskap»utdrag kunnat underkastas en mera fullständig granskning, men den begränsade tid, som stått de sakkunniga till buds, har icke tillåtit en så tidsödande utredning. Att just de sistförflutna fem räkenskapsåren blivit föremål för en mera ingående undersökning, finner sin naturliga förklaring i den omständigheten, att omförmälda år ur statsverkets synpunkt äro av större intresse, ävensom av den orsaken, att statsbidragen från och med år 1919 i avsevärd grad stegrats i förhållande till tidigare år. Visserligen kunde det även varit av en viss betydelse att för ett eller annat tidigare år -— innan statsbidrag i så vidsträckt omfattning beviljades de privata läroverken — närmare undersöka vederbörande skolors ekonomiska resultat, men dels på grund av ovan omtalade omständigheter, dels ock med hänsyn till att större enhetlighet och överskådlighet otvivelaktigt vinnas genom att undersöka en sammanhängande följd av år, har utredningen begränsats på sätt nu angivits. För att så vitt möjligt åstadkomma en enhetlig och överskådlig bild av de inkomster och utgifter, som påverka respektive skolors ekonomiska resultat av rörelsen, hava de sakkunniga funnit lämpligt att för varje skola upprätta en vinst- och förlusttablå, vilken för varje år till siffran angiver de viktigaste av ifrågavarande inkomster och utgifter samt det ekonomiska utfallet av skolrörelsen. Tablåns inkomstsida upptager kolumner för statsanslag, kommunanslag, elevavgifter, övriga inkomster samt summa. Kolumnerna för stats- och kommunanslag upptaga de bidrag, som i olika former lämnats från stat, respektive kommun och landsting. Kolumnen för elevavgifter angiver lärjungarnas avgifter till skolan i form av termins- och inskrivningsavgifter samt eventuellt förefintliga bränsle-, dyrtids- och inackorderingsavgifter. Med »övriga inkomster» förstås sådana inkomster, utöver de nu omnämnda, som exempelvis influtna hyror, räntor m. m. Tablåns utgiftssida upptager en kolumn för avlöningar, arvoden och pensionsavgifter för vid skolan anställda befattningshavare, en kolumn för skolans samtliga övriga omkostnader, däri inberäknat avskrivningar m. m., samt en summakolumn. Tablåns resultatskolumn slutligen utvisar, såsom namnet angiver, det positiva eller negativa utfallet av skoldriften för respektive år. Skolornas till de sakkunniga insända balansräkningar förete •— liksom företags balansräkningar i allmänhet — synnerligen stora- oenhetligheter i fråga om uppställning. För att underlätta kritiken av varje skolas balansräkning ävensom jämförelsen mellan de olika läroanstalternas tillgångar och skulder hava de sakkunniga uppställt en balanstablå, som i särskilda kolumner angiver skolornas tillgångs- och skuldposter per den 31 december 1923, eventuellt den 30 juni 1924 (tab. 2). Den sida av balanstablån, som utvisar tillgångarna, tillgångseller aktivsidan, angiver kapitalplaceringen, d. v. s. det sätt, varpå det i företaget nedlagda kapitalet blivit fördelat på kassa och banktillgodohavanden, värdepapper, inventarier, inrednings- och undervisningsmateriel, fastigheter samt övriga tillgångar. Den andra sidan, skuld- eller passivsidan, utvisar finansieringen eller det sätt, varpå kapitalet blivit anskaffat: antingen från delägarna i företaget, eget kapital, eller från utomstående, främmande kapital. Sistnämnda

93 kapital upptages i nämnda tablå under rubrikerna »fonder», varmed förstås premie- och stipendiefonder, även om desamma tillkommit genom disposition av eget kapital, då ju därigenom skolan avhänt sig dispositionsrätten över ifrågavarande fonder till annat ändamål, samt »övriga skulder». Eventuellt förefintliga dispositions-, nyanskaffnings- och dylika fonder, som uppstått genom avsättningar av uppkommen vinst eller genom donation till skolan för själva skolrörelsen att fritt disponeras, redovisas tillsammans med ägarnas övriga kapital under rubriken »eget kapital». Den resultatutredning rörande skolornas vinster och förluster, som de sakkunniga verkställt, kunde givetvis lagts annorlunda än vad nu blivit fallet. Sålunda kunde varje skolas ekonomiska resultat angivits med bortseende av de bidrag, staten lämnat i form av olika anslag, och alltså behovet av statsunder-' stöd för skolrörelsens fortbestånd kommit till ett siffermässigt uttryck för de olika åren. Genom en enkel räkneoperation med begagnande av statsanslagsoch resultatskolumnerna i den för varje skola upprättade vinst- och förlusttablån kan man emellertid även med den nu tillämpade metoden få behovet av statsbidrag klarlagt. De sakkunniga hava föredragit att i stället låta resultatet komma till ett direkt uttryck och alltså bland inkomsterna medräknat de från staten för varje år beviljade understöden, detta för att mera direkt kunna påvisa skolrörelsens ekonomiska bärighet under de betingelser, varunder skolan existerat. Till varje skolas vinst- och förlusttablå över de fem sist förflutna räkenskapsåren hava de sakkunniga fogat en kommentar, som avser att tjäna till ledning vid bedömandet av icke blott de ekonomiska resultaten av skolverksamheten utan även skolans ekonomiska ställning vid utgången av det senast avslutade räkenskapsåret. Nämnda kommentar lämnar sålunda upplysningar om de korrigeringar av skolans vinst- och förlusträkning, som de sakkunniga ansett sig böra företaga vid vinst- och förlusttablåns upprättande, ävensom redogörelse för diverse sakförhållanden, till vilka man bör taga hänsyn vid bedömandet av de olika årens resultat. Det har nämligen icke alltid varit möjligt att i tablån till siffran angiva det exakta årsresultatet — härvid spela alltför många svårberäkneliga faktorer in —- och därför har den resultatssiffra, till vilken de sakkunniga kommit, och som tablån angiver för respektive år, med nödvändighet måst förses med erforderliga förklaringar, av vilka man kan bedöma, huruvida och approximativt till vilken grad densamma kan anses för högt eller för lågt tilltagen. Härvid hava särskilt uppmärksammats mera tveksamma förhållanden, som äro ägnade att förrycka och giva en skev bild av det ekonomiska utfallet. Under hänvisning till det nyss anförda anse sig de sakkunniga böra med styrka framhålla, att den för varje privatläroverk upprättade vinst- och förlusttablåns resultatssiffror måste ses i belysning av till respektive tablåer fogade förklaringar, förutan vilka de framkomna resultaten icke kunna sägas utgöra en rättvis värdemätare å uppkommen vinst eller förlust. I den mån det varit möjligt med tillgängliga räkenskapsutdrag som grund, har det varit de sakkunnigas strävan att vid den verkställda ekonomiska utredningen söka vinna största tänkbara enhetlighet för åstadkommandet av en rätt-

94 vis uppskattning av resultatet för icke blott varje skola utan även för de olika skolorna, jämförda med varandra. Stor oenhetlighet förefinnes, liksom hos olika företag i allmänhet, beträffande sättet att bokföra vissa poster. Ett inventarieinköp t. ex. betraktas vid bokföringen av en skola såsom ökning av inventarievärdet, under det en annan skola bokför detsamma såsom en omkostnad. I förstnämnda fallet påverkas icke resultatet, vilket däremot sker i sistnämnda fallet. En skola tillämpar beträffande avskrivningar den principen, att en viss procent avskrives å en tillgångs ursprungliga anskaffningsvärde, en annan skola avskriver visserligen samma procent, men å tillgångens bokförda värde, under det att åter en tredje skola anser sig böra avpassa avskrivningen — i detta fall rättare benämnd nedskrivningen — å tillgången efter det för året uppnådda vinstresultatet. En fjärde skola slutligen verkställer inga som helst avskrivningar å förefintliga tillgångar. Självfallet blir det ekonomiska resultatet olika, allt efter som den ena eller andra av dessa metoder kominer till användning. Mångfaldiga exempel på bristande enhetlighet i liknande avseenden skulle kunna nämnas. Till alla dylika omständigheter måste givetvis vederbörlig hänsyn tagas vid en utredning, som avser att klarlägga varje skolas ekonomiska resultat, såväl i och för sig som i förhållande till andra skolors. De största svårigheterna vid försöken att ernå enhetlighet i resultatsberäkningen hava de sakkunniga otvivelaktigt påträffat just i skolornas avskrivningsförfarande. Icke nog med att skolorna, såsom ovan exemplifierats, tillämpat vitt skilda metoder i fråga om avskrivningar, de hava dessutom på grund av bokföringssättet i allmänhet icke kunnat lämna sådana upplysningar rörande förefintliga tillgångar, som kunna sägas utgöra förutsättningen för tillämpningen av ett rationellt avskrivningsförfarande. Beträffande avskrivningar å fastigheter hava några svårigheter icke förefunnits, enär avskrivningar i egentlig mening å sistnämnda slag av tillgångar endast i undantagsfall förekommit. Därvid har antingen en motsvarande ökning av vederbörande skolas redovisade ekonomiska resultat verkställts eller anmärkning om avskrivningsbeloppens storlek gjorts i den ovan omförmälda särskilda kommentaren. Att avskrivningar å fastigheter icke verkställts av de sakkunniga vid resultatsberäkningen har sin förklaring i det förhållandet, att fastigheterna genom i allmänhet företagna reparationer kunna anses hava bibehållit sina värden. Därest utgifterna för fastigheterna varit anmärkningsvärt höga och att betrakta som ren värdeökning, hava resultatssiffrorna korrigerats eller förhållandet anmärkts. Beträffande avskrivningar å inventarier, där de största svårigheterna yppat sig, hava de sakkunniga med utgångspunkt från den i de flesta fall vedertagna uppfattningen, att avskrivningar böra verkställas å tillgångars för stadigvarande bruk anskaffningsvärde, sökt att, där så erfordras, erhålla uppgifter rörande ifrågavarande tillgångar, för att den ovannämnda avskrivningsprincipen skulle kunna komma till utförande. De sakkunniga hava vid tillämpning av ifrågavarande avskrivningsförfarande utgått från att inventarierna genomsnittligt kunna anses fullt användbara under en tid av tio år, varför avskrivning å ifrågavarande tillgångars ursprungliga anskaffningsvärde med tio procent företagits. Olika omständigheter tala visserligen för en lägre avskrivningsprocent, men då ett flertal skolor

95 hittills synas hava räknat med en avskrivning av tio procent, har denna procentsats vid den ekonomiska utredningen ansetts kunna godtagas. Korrigering av vederbörande skolors avskrivningar har — där i stort sett korrekta upplysningar stått att erhålla — i enlighet härmed verkställts vid vinst- och förlusttablåns upprättande, vilken korrigering anmärkts i kommentaren. Fullt tillförlitliga och användbara uppgifter hava tyvärr endast i mindretalet fall stått att erhålla. De sakkunniga hava därför i den till varje skolas vinst- och förlusttablå fogade kommentaren ansett sig böra redogöra för huru det av skolan tillämpade förfaringssättet beträffande av- eller nedskrivningar å ifrågavarande tillgångar kommit att i ena eller andra riktningen återverka på vinstresultatet. Nedskrivningar å värdepapper hava endast undantagsvis förekommit. Beträffande nämnda nedskrivningar hänvisas till kommentarerna över vederbörande skolors ekonomiska resultat. Hos ett icke ringa antal skolor förekomma vissa felaktigheter i bokföringssättet, felaktigheter, vilka av de sakkunniga tillrättats vid uppgörandet av de olika skolornas vinst- och förlusttablåer. En del av de sålunda rättade felaktigheterna hava varit allt för uppenbara för att de i varje särskilt fall skulle behöva närmare kommenteras. Så hava till vederbörande skolor donerade medel, avsedda att användas till visst ändamål, exempelvis stipendiefonder, av några skolor gottskrivits vinst- och förlustkontot. Ifrågavarande medel, liksom inkomster eller utgifter å dessa medel, böra emellertid enligt de sakkunnigas förmenande icke betraktas som vinster eller förluster å skolverksamheten utan utgöra endast ökning respektive minskning av skolans stipendiefonder eller andra dylika fonder, varför nämnda medel alltså icke böra passera vinst- och förlustkontot. Vidare har rättelse verkställts, därest skolorna — vilket i icke få fall inträffat — betraktat amortering å skulder samt utdelning av vinstmedel såsom omkostnader och följaktligen kommit till lägre vinstresultat än de faktiskt uppnådda. I den ovan omförmälda kommentaren till varje skolas ekonomiska resultat och ställning reclogöres, förutom för det av skolan tillämpade förfaringssättet beträffande avskrivningar, för diverse förhållanden, vilka i varje särskilt fall kunna vara av intresse för bedömandet av de ernådda vinstresultaten eller i övrigt kunna tjäna till ledning för erhållandet av kännedom om respektive skolors ekonomiska förvaltning. Särskild uppmärksamhet har därvid ägnats dispositionen av uppkommen vinst, speciellt utdelningen till vederbörande skolors ägare, ävensom utgifter för hyror för den händelse, att vederbörande skola icke äger den fastighet, som den helt eller delvis disponerar för sina lokaler, men i vilken fastighet någon av skolans ägare kan hava ett visst vinstintresse. Det kan nämligen mycket väl tänkas, att ägaren av en skola även äger fastigheten, där skolan har sina lokaler, och att nämnda ägare kan genom att i bokföringshänseende skilja mellan skolrörelsen och fastighetsrörelsen, vilken sistnämndas resultat kanske icke redovisas, påföra skolrörelsen oskäligt höga hyresbelopp och därigenom nedbringa dennas vinstresultat. I de fall, där ett aktiebolag är ägare av en skola, förekommer det, att aktieinnehavarna i nämnda bolag även äga ak-

96 tierna i det bolag, som äger skolfastigheten. Genom att belasta skolbolaget med för högt tilltagna hyresbelopp, vilka i stället gottgöras fastighetsbolaget, skulle alltså det förstnämnda bolaget kunna redovisa resultat, som i verkligheten betydligt understiga de faktiskt uppnådda. Dessa möjligheter till att undgå uppvisandet av höga vinster hava, såsom framgår av kommentarerna till vederbörande skolors ekonomiska förhållanden, de sakkunniga haft för ögonen vid den verkställda ekonomiska utredningen. Ur synpunkten av att söka erhålla en exakt självkostnadsberäkning är det ett fullt riktigt förfarande att, därest en skola äger fastigheten, i vilken den har sina lokaler, gottskriva fastigheten skälig hyresersättning samt å andra sidan påföra skolans omkostnader nämnda ersättning. I flertalet fall har detta förfaringssätt emellertid icke av skolorna praktiserats. Där så ägt rum, har det därför ansetts böra kommenteras. Självfallet inverkar det ena eller andra förfaringssättet icke på resultatet ur vinstsynpunkt, under förutsättning att skolrörelsen och fastighetsrörelsen i bokföringsavseende betraktas såsom en enhet. Om däremot omförmälda rörelsegrenar bokföringsmässigt åtskilts, men båda redovisats, hava de sakkunniga betraktat dem i ett sammanhang och följaktligen erhållit det gemensamma vinstresultatet. För den händelse endast räkenskapsutdrag, omfattande skolrörelsen, insänts, hava givetvis hyresutgifterna blivit föremål för vederbörlig uppmärksamhet. De sakkunniga vilja framhålla, att de verkställda korrigeringarna av skolornas redovisade vinster och förluster ingalunda behöva innebära ett klander mot de av skolorna tillämpade bokföringsprinciperna. Såväl den ena som den andra principen kan nämligen försvaras. Korrigeringarna hava emellertid, såsom förut framhållits, varit ofrånkomliga för erhållandet av jämförbart material. Synpunkter Beträffande balansräkningar i allmänhet torde böra påpekas, att desamma mandet°av i c k e — s o m m a n s k u l l e kunna vänta — i främsta rummet uppställas för att skolornas uppvisa den verkliga förmögenhetsställningen, utan att man i praktiken huek ställninga vudsakligen upprättar balanser för att få kännedom om affärsresultatet under en viss period. De balansräkningar, som i olika företag en gång årligen uppställas, utvisa nämligen ingalunda samtliga tillgångars och skulders verkliga värden, d. v. s. de värden, som skulle kunna ernås vid en försäljning. Fastigheter t. ex. kunna under loppet av ett räkenskapsår högst väsentligt hava ökat i värde, men uppföras icke desto mindre till samma belopp, som de kostat, respektive till de belopp, vartill cle uppförts i näst föregående balansräkning. Inventarier å andra sidan kunna ofta vid en realisation betinga väsentligt lägre värde än det i balansräkningen upptagna, utan att därför balansräkningen kan sägas vara felaktigt uppställd. Man har, för att bringa till uttryck denna den årliga balansräkningens uppgift att i främsta rummet utvisa resultatet och icke den verkliga förmögenhetsställningen, kallat den resultatutredningsbalans till skillnad från förmögenhets- eller likvidationsbalans. Även om den balansräkning, varom här är fråga, sålunda icke avser att utvisa den verkliga ställningen, kan man dock säga, att den giver en viss inblick i företagets ekonomi.

97 De balansräkningar, som från vederbörande skolor blivit till de sakkunniga översända, hava karaktären av resultatutredningsbalanser, och äro sålunda icke att betrakta såsom förmögenhetsbalanser. Bedömandet av skolornas ekonomiska ställning på grundval av de insända balansräkningarna har, i enlighet med det ovan anförda, i viss mån försvårats. Emellertid lär man med fog kunna säga. att mellan en skolas likvidations- och resultatutreclningsbalans ej någon så väsentlig skillnad förefinnes, som torde vara vanlig hos affärsföretag i allmänhet, Såväl tillgångar som skulder äro i skolornas balansräkningar vanligen begränsade till att omfatta ett fåtal tillgångs- respektive skuldposter, vilket förhållande i förening med tillgångarnas och skuldernas natur underlättar bedömandet av skolornas ekonomiska ställning. De tillgångsposter, som undandraga sig de sakkunnigas exakta bedömande, inskränka sig nämligen på det hela taget till att omfatta inventarier och fastigheter samt värdepapper, därest sådana förekomma men icke blivit av skolorna närmare specificerade. Övriga tillgångar, huvudsakligen bestående av kassa, banktillgodohavanden, reverser m. m., torde i skolornas balansräkningar vara uppförda till sina verkliga värden. Vad skulderna beträffar, torde dylika till utom skolan stående personer — de s. k. främmande medlen — likaledes vara uppförda till sina rätta belopp. Det å passivsidan uppförda egna kapitalets storlek åter är givetvis beroende på storleken av de värden, som åsatts de å aktivsidan upptagna samtliga tillgångarna, enär det egna kapitalet utgöres av det saldo. som framkommer, när från tillgångarnas i balansräkningen uppförda totalbelopp avdrages summan av främmande medel. För den händelse att dessa skulder till utomstående överstiga tillgångarna, eller att i vissa fall förlust uppstått, uppträder det egna kapitalet å balansräkningarnas aktivsida helt respektive delvis i form av underskott. De sakkunnigas ovan omförmälda balanstablå upptager de i respektive skolors balansräkningar uppförda tillgångarna samt skulderna till bokförda värden endast med den skillnaden, att såväl tillgångarna som skulderna, i enlighet med vad tidigare påpekats, ordnats och sammanförts i vissa grupper. Ehuru de sakkunniga beträffande vinst eller förlust ofta kommit till andra resultat än vederbörande skolor och såsom följd härav en del av tillgångarna samt det egna kapitalet skulle undergått förändring i avseende å sina bokförda värden, har korrigering av respektive skolors balansräkningar icke ansetts böra företagas. Anledningen härtill är att söka i den omständigheten, att de sakkunnigas ingående granskning endast omfattat en ofta förhållandevis liten tidsperiod av respektive skolors tillvaro. Även om korrigering av balansräkningarna verkställts på grundval av de av de sakkunniga ernådda vinstresultaten, vore därmed icke mycket vunnet, då rätteligen de årliga balansräkningarna bort korrigeras alltifrån vederbörande skolors uppkomst. I meromnämnda kommentarer hava de sakkunniga i varje särskilt fall uttalat sina åsikter om vederbörande skolas ekonomiska ställning ävensom om dess likviditet. Likviditetsbegreppet har härvid icke fattats i vidsträckt bemärkelse, utan med likviditet har i detta sammanhang förståtts vederbörande sko1—244270

98 las möjlighet att likvidera under den närmaste tiden till betalning förfallande skulder. De uppgjorda vinst- och förlusttablåerna äro av intresse icke blott för bedömande av skolornas ekonomiska bärighet. Värdefulla slutsatser kunna även dragas genom att för varje skola jämföra storleken av från stat och kommun beviljade bidrag sinsemellan ävensom summan av elevavgifterna i förhållande till nämnda båda slag av bidrag samt genom att därefter jämföra de sålunda hos de olika skolorna ernådda resultaten. Man skall därvid finna, att det procentuella förhållandet mellan ifrågavarande inkomstposter ställer sig väsentligt olika hos de olika skolorna. En del skolor åtnjuta förhållandevis stora anslag från vederbörande kommuner, under det att andra åter blivit mindre gynnade i detta avseende. Förhållandet mellan influtna elevavgifter och anslagen från stat och kommun är mycket skiftande hos olika skolor. Annat är icke att vänta, då flera faktorer här spela in, såsom kommunernas mer eller mindre stora benägenhet att bevilja anslag, elevantalets storlek i de olika klassavdelningarna, den av lärarpersonalen uttagna tjänstgöringen m. m. Vad beträffar inkomster utöver de här ovan nämnda, såsom räntor och hyror, ställer sig storleken av desamma givetvis väsentligt olika hos de skilda skolorna, beroende på de förefintliga tillgångarnas storlek och placering ur avkastningssynpunkt. De av skolorna ernådda vinstresultaten måste bedömas i främsta rummet mot bakgrunden av respektive skolors storlek. Vederbörlig hånsyn måste härvid tagas icke blott till det i respektive företag arbetande kapitalet, utan också till en hel del andra faktorer. Tanken på att undersöka räntabiliteten å det i varje skola placerade egna kapitalet har icke varit de sakkunniga främmande. Emellertid har förverkligandet av denna tanke på grund av vissa för skolorna säregna, förhållanden icke ansetts kunna giva sådana resultat, att därpå kunnat grundas några för ifrågavarande utredning värdefulla slutsatser. En del skolor arbeta nämligen så gott som utan eget kapital, under det i andra skolor ett förhållandevis stort kapital är investerat. Förstnämnda skolor komma följaktligen — även om årsvinsterna varit synnerligen blygsamma — att beträifande räntabiliteten hos det egna kapitalet uppvisa onormalt höga procentsiffror, till vilka sistnämnda skolor icke tillnärmelsevis nå, trots att årsresultaten, med bortseende från det egna kapitalet men i förhållande till övriga faktorer, varit relativt höga. Den praktiskt taget minsta tänkbara sänkning av elevavgifterna per elev i den förstnämnda skolan skulle kanske medföra ett negativt årsresultat och i konsekvens härmed åstadkomma ett kraftigt språng i här ifrågavarande räntabilitetsprocent, eventuellt till negativt värde i stället för positivt, De nu relaterade olikartade förhållandena beträffande skolornas eget kapital göra därför en undersökning, såsom den här ifrågasatta, tämligen meningslös. Utan att bortse från en så viktig faktor som det egna kapitalets storlek torde man dock kunna säga, att de av skolorna upp nådda ekonomiska resultaten främst böra bedömas i belysning av respektive skolors elevantal. 1 1

Angående elevantalet se tab. 2.

99 Vid den granskning av respektive skolors vinst- och förlusttablåer, som de sakkunniga funnit sig böra företaga, har det för större översikts skull ansetts lämpligt att sammanföra skolorna i olika grupper allt efter den olika karaktär, som desamma ur företagarsynpunkt kunna anses intaga, I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för de därvid framkomna resultaten, och få de sakkunniga i övrigt hänvisa till de uppgjorda vinst- och förlusttablåerna jämte därtill hörande kommentarer. Skolor, tillhörande aktiebolag. Denna grupp omfattar 26 skolor, vilka ägas av 25 aktiebolag. E t t sådant bolag äger nämligen två läroanstalter. Här ifrågavarande skolor äro givetvis underkastade aktiebolagslagens bestämmelser, och som följd härav hava för dem förts såväl vinst- och förlusträkningar som balansräkningar, varför det beträffande dessa skolor icke mött svårigheter att erhålla avskrifter av nämnda räkningar, även om desamma i några fall lämnat en del övrigt att önska i fråga om tydlighet och överskådlighet, Icke mindre än 17 av hithörande skolor äro i besittning av egna fastigheter, vari skolrörelsen helt eller delvis bedrives. Dessa skolor hava med tvenne undantag i sina räkenskaper icke åtskilt skolrörelsen och fastighetsrörelsen utan betraktat dessa båda grenar i ett sammanhang och sålunda erhållit det gemensamma ekonomiska resultatet av driften i dess helhet, Av de båda skolor, som i detta fall intaga en undantagsställning, har den ena insänt räkenskapsutdrag såväl för skolrörelsen som för fastighetsrörelsen, under det att den andra icke företett räkenskapsutdrag för fastighetsrörelsen. I det förra fallet har beräknad hyra påförts skolrörelsen och gottskrivits fastighetsrörelsen, och på enahanda sätt torde det förhålla sig även i det senare fallet. Beträffande här ovan omförmälda 15 skolor med egen fastighet synes någon uppskattning av den ersättning, respektive fastigheter bort gottgöras för hyror, på ett enda undantag när icke hava gjorts. Av ifrågavarande skolor redovisa sex hyresutgifter av den anledningen, att skolornas egna lokaler icke varit tillräckliga, vadan vederbörande skolor varit nödsakade att utöver i egen fastighet belägna lokaler hyra andra dylika, Av de hithörande skolor — nio till antalet — som icke äga fastighet, hyra två skolor sina lokaler av särskilda för ändamålet bildade fastighetsaktiebolag. Från och med år 1924 kan till sistnämnda grupp skolor jämväl hänföras ytterligare en skola, som synes hava överlåtit fastighetsrörelsen till ett därför särskilt bildat aktiebolag. Tre skolor av de nio nu angivna hyra lokaler i fastigheter, som ägas av aktieinnehavare i skolbolagen i fråga. Åtminstone i det ena av de nu omnämnda fallen innehava fastighetsägarna aktiemajoriteten i vederbörande skolaktiebolag. Beträffande samtliga gruppen tillhörande skolors årsresultat under sistförflutna femårsperiod kan sägas, att dessa resultat i allmänhet varit mycket skiftande till sin storlek, såväl för varje skola som för de olika skolorna sinsemellan. En del skolor hava uppnått förhållandevis höga vinstresultat, under

100 det att andra erhållit årsvinster, vilka kunna sägas vara skäligen blygsamma. En skola har under hela den ifrågavarande tidsperioden gått med förlust, medan några få därunder visa dels positiva dels negativa resultat; det övervägande antalet har uteslutande gått med vinst. En undersökning, omfattande hela tioårsperioden, utvisar att i allmänhet åren 1914 och 1915 varit någorlunda gynnsamma samt att åren 1916—1918 ur vinstsynpunkt varit minst givande, vilket givetvis har sin grund i clen clå rådande dyrtiden, mot vilken tillräcklig kompensation icke erhölls i form av ökade anslag från stat och kommun eller höjning av terminsavgifterna. År 1919 skönjes en förbättring, och de därpå närmast följande båda åren, speciellt år 1921, torde kunna sägas vara de mest givande ur ekonomisk synpunkt. Aren 1922 och 1923 uppnås sålunda i flertalet fall mindre vinster än under år 1921. Från det nu anförda allmänna omdömet givas dock flera undantag. De sakkunniga anse sig rörande dessa kunna inskränka sig till att hänvisa till de uppgjorda vinst- och förlusttablåerna. De uppnådda vinstresultaten torde nog i flertalet fall få anses vara skäliga, men i andra fall åter måste de clock, enligt de sakkunnigas mening, betecknas såsom alltför höga. Vid bedömandet av frågan, huruvida skolor, tillhörande aktiebolagsgruppen, äro att hänföra till s. k. affärsläroverk — med vilken benämning torde avsetts sådana skolor, vilkas ägare tillgodogjort sig för stora vinster 1 — torde vinstutdelningspolitiken och den verkliga vinstens storlek i förhållande till såväl eget kapital som elevantal få vara i främsta rummet utslagsgivande. Det är ju intet, som hindrar ett skolaktiebolag att, även om årlig utdelning av vinstmedel hittills ägt rum i mycket liten utsträckning av uppkomna stora vinster, framdeles utdela de ackumulerade vinstbeloppen, i den mån aktiebolagslagen därför icke lägger hinder i vägen, eller öka aktiekapitalet med motsvarande belopp. Vid bedömandet av frågan, om sistnämnda skolaktiebolag skola hänföras till »affärsläroverk» kan man icke alldeles bortse från en dylik eventualitet. Vid en granskning av här ifrågavarande skolor skall man finna, att i icke mindre än 10 fall ej någon som helst utdelning till aktieägarna förekommit under femårsperioden 1919—1923. En skola har ett år utdelat 15 procent å aktiekapitalet, men under övriga år har någon utdelning vid densamma icke förekommit, vadan den genomsnittliga årliga utdelningen ej bliver anmärkningsvärd. Hos 9 skolor har utdelning till aktieägarna ägt rum med högst 5 procent å aktiekapitalet. Fyra skolaktiebolag hava utdelat vinstmedel med högst 6 procent å aktiekapitalet, under det att den motsvarande utdelningen hos en skola under tvenne år av här ifrågavarande tidsperiod uppgått till 8 procent. Genom överföring från dispositionsfonden samt från disponibla vinstmedel synes emellertid sistnämnda skola hava ökat aktiekapitalet till det dubbla, varigenom utdelningen ett senare år, 5 procent å aktiekapitalet, i realiteten innebär, att aktieägarna nämnda år erhållit 10 procents utdelning å sina kapitalinsatser. En skola har ett av åren utdelat 7 procent samt de övriga fyra åren 12 procent å aktiekapitalet. Till de s. k. affärsläroverken torde sistnämnda skola böra hänföras. 1

Jfr sid. 106 o. f.

101 Beaktansvärt är emellertid, att vinstutdelningen, enligt vad ovan påvisats, vid de flesta hithörande skolor hållits inom synnerligen måttliga gränser, trots att de uppnådda resultaten kunnat motivera en högre utdelningsprocent. 1 detta sammanhang bör emellertid påpekas, att hos tre skolaktiebolag vinstutdelningen, på grund av därom i vederbörande bolagsordning intagen bestämmelse, begränsats till respektive 5, 6 och 8 procent å aktiekapitalet, varjämte för ett aktiebolag bolagsordningen föreskriver, att någon vinstutdelning icke får ske, men att aktieägarna i mån av uppkommen vinst skola erhålla 5 procents ränta å insatt kapital. Några av till aktiebolagsgruppen hörande skolor hava enligt de sakkunnigas mening tillgodogjort sig allt för höga vinster, även om desamma, enligt vad ovan framhållits, icke alltid utdelats. Om skolaktiebolagens ekonomiska ställning per den 31 december 1923, eventuellt per annat särskilt angivet datum, kan sägas, att densamma, i flertalet fall synes vara god. Ett femtal skolors ekonomiska ställning kan till och med betecknas såsom mycket god, under det att ställningen hos ett lika stort antal skolor kan betecknas såsom icke fullt tillfredsställande. Beträffande likviditeten hos skolorna i fråga torde det omdömet kunna fällas, att densamma i flertalet fall är god eller mycket god. I ett femtal fall torde den dock kunna betecknas såsom mindre tillfredsställande eller rent av svag. Skolor, som ägas av enskilda personer. Till denna grupp kunna i första hand räknas 21 skolor. Varje skola äges antingen av en eller flera enskilda personer. Endast 7 av här ifrågavarande skolor hava insänt räkenskapsutdrag i form av vinst- och förlusträkningar samt balansräkningar. Kassasammandrag hava översänts från 12 gruppen tillhörande skolor. Av nämnda 12 skolor hava 4 jämväl insänt balansräkningar, av vilka de sakkunniga ansett sig kunna godtaga och i sin balanstablå uppföra 3. Från tvenne skolor hava så knapphändiga upplysningar inkommit, att de sakkunniga ansett sig nödsakade att för vinst- och förlusttablåers upprättande böra införskaffa särskilda uppgifter, byggda på räkenskapsutdrag, vilka icke blivit för de sakkunniga företedda. Den ena av ifrågavarande skolor har översänt dylika uppgifter. Den andra åter har förmält sig icke vara i stånd insända uppgifter utöver de redan lämnade, vilka emellertid, enligt vad ovan anförts, äro alltför knapphändiga för att på desamma skulle kunna byggas en vinst- och förlusttablå i stil med de för övriga skolor upprättade. Beträffande bokföringen hos ifrågavarande grupp skolor synes vikten av densamma, att döma av de insända räkenskapsutdragen, på många håll vara tämligen förbisedd, varför en ändring till det bättre härutinnan med fog kan sägas vara påkallad. Ingen av hithörande skolor redovisar i sina balansräkningar innehav av fastighet, i vilken skolrörelsen bedrives. Sådan fastighet innehaves emellertid i tre fall av personer, vilka äro ägare till var sin skola, varjämte i ett fall dylik fastighet delvis äges av person, som bedriver sin skolrörelse i fastigheten

102 i fråga. Skolrörelsen belastas och ägaren gottgöres härvidlag ett beräknat hyresbelopp, som åtminstone i ett fall synes vara väl högt. Räkenskapsutdrag, utvisande vinsten av fastighetsrörelsen, hava i intet av nu nämnda fj^ra fall blivit för de sakkunniga företedda. Att särskilt för ändamålet bildat bolag är ägare till den fastighet, i vilken vederbörande skola har sina lokaler, torde förekomma i fem fall. Anmärkningsvärt låg hyra har härvid i tre fall påförts vederbörande skolor. Beträffande storleken av skolorna påförda utgifter för hyror i de fall, då skolans ägare kan tänkas hava ett visst vinstintresse härav, få de sakkunniga hänvisa till meromnämnda kommentarer över varje skolas ekonomi. I övriga här ovan icke relaterade fall torde skolorna förhyra sina lokaler av respektive skolföretag utomstående personer. I fyra fall har vederbörande stad upplåtit lokaler antingen mot en förhållandevis låg hyra eller ock hyresfritt. Vad angår de löneförmåner, som de föreståndare eller föreståndarinnor åtnjuta, vilka tillika äro ägare av vederbörande skolor, ingå dessa förmåner i skolornas utgifter för avlöningar; därest så icke är fallet, liksom då löneförmånernas storlek så påkallat, har förhållandet i varje särskilt fall ansetts böra kommenteras i meranämnda särskilda kommentarer. Om de årliga ekonomiska resultaten av skolrörelsen hos de till här ifrågavarande grupp hänförda skolorna torde i stort sett gälla, vad som tidigare anförts i fråga om de av aktiebolagsgruppen uppnådda resultaten. Större svårigheter hava emellertid yppat sig, när det gällt att bilda sig ett omdöme om de före år 1919 ernådda resultaten, enär räkenskapsutdrag i en hel del fall saknas för ifrågavarande tid. En granskning av tillgängligt räkenskapsmaferial synes dock giva vid handen, att det omdöme, som fällts rörande aktiebolagsgruppens före år 1919 uppnådda vinstresultat, även i stort sett gäller för här ifrågavarande skolor. Att en förbättring år 1919 inträffat och nått sin kulmen år 1921 är otvivelaktigt. Åren 1922 och 1923 utvisa en i förhållande till år 1921 fortgående sänkning av vinstresultaten. När det gäller att klargöra, huruvida de skolor, som tillhöra enskilda personer, äro att klassificera som s. k. affärsläroverk, torde, i motsats till vad fallet är med avseende å skolaktiebolagen, den utdelning av uppkommen vinst — angiven i meromnämnda kommentarer — som vederbörande ägare tillgodogjort sig, icke kunna tillmätas någon avgörande betydelse, enär det är vederbörande ägare obetaget att när som helst för eget bruk uttaga och använda såväl uppkommen vinst som det i skolan insatta egna kapitalet. Vad som för här ifrågavarande spörsmål är den avgörande faktorn, är den uppnådda vinsten, sedd i relation till skolans storlek, sådan densamma kommer till uttryck dels i företagets bokförda tillgångar, dels i elevantalet. En undersökning av de till gruppen hörande skolorna med vederbörlig hänsyn tagen till nu nämnda faktorer synes giva vid handen, att hos några skolor de i genomsnitt uppnådda vinstresultaten under den sistförflutna femårsperioden måste anses vara väl höga. Beträffande de till denna grupp i första hand hänförda skolornas ekonomiska ställning och likviditet få de sakkunniga erinra, hurusom på grund av brister i

103 de insända räkenskapsutdragen det icke varit möjligt att i elva fall konstatera dessa faktorer. I fråga om de skolor, vilka insänt balansräkningar, torde åtta skolor kunna sägas hava så väl god ekonomisk ställning som likviditet, medan dessa förhållanden hos två skolor torde kunna betecknas såsom mindre goda. Denna de sakkunnigas uppfattning grundar sig emellertid endast pa de rent bokföringsmässiga underlag, som de insända räkenskapsutdragen bilda. Givetvis inverkar härvidlag högst väsentligt, i vilken mån vederbörande ägares förmögenhet ligger redovisad som placerad i skolföretaget. Förutom de i första hand till ifrågavarande grupp hänförliga 21 skolorna torde i andra hand hit vara att hänföra ytterligare tre skolor, av vilka två ägas av konsortier på respektive tre och sex personer samt den återstående av skolans ordinarie lärare. Dessa tre skolor äro icke i besittning av egna fastigheter Den sistnämnda skolan hyr sina lokaler av ett därför särskilt bildat byggnadsaktiebolag, under det att de båda andra hava sina lokaler i tva vederbörande stad tillhörande fastigheter. Beträffande årsresultaten och utdelningen av uppkommen vinst ävensom den ekonomiska ställningen och likviditeten samt andra frågor, vilka äro av intresse rörande omförmälda tre skolor, ta de sakkunniga hänvisa till meromnämnda vinst- och förlusttablaer med ty åtföljande kommentarer. Skolor, tillhörande stiftelser, föreningar etc. Till denna grupp hänförliga skolor äro till antalet 34, varav 10 ägas av stiftelser 7 av föreningar samt de återstående mera obestämt av »principaler», respektive skolors »styrelser» eller »skolorna själva». Att nu omförmälda skolor ansetts böra hänföras till en och samma grupp beror uteslutande pa den mera utpräglat ideella karaktär, som dessa skolor ur äganderättssynpunkt intaga. Om ingen av ifrågavarande skolor torde nämligen kunna sägas, att den drives uv privat vinstintresse. Sålunda förekommer vid dessa skolor ingen utdelningav uppkommen vinst, utan densamma kvarstår alltjämt i rörelsen antingen i form av ökning av det egna kapitalet eller såsom fondering för visst ideellt ändamål. En jämförelse beträffande bokföringen mellan å ena sidan de skolor, som ägas av enskilda personer, samt å andra sidan de till här ifrågavarande grupp hänförda skolorna, utfaller obetingat till de senares fördel. Icke mindre an 23 av de sistnämnda synas föra fullständiga räkenskaper, varför de sakkunniga Iran samtliga dessa 29 skolor fått mottaga begärda avskrifter av saval vinst- och förlusträkningar som balansräkningar. Kassasammandrag hava insänts trän återstående fem skolor, av vilka två även insänt balansräkningar. For upprättandet av förutnämnda vinst- och förlusttablåer jämte åtföljande kommentarer hava de sakkunniga förutom vissa kompletterande uppgifter ansett sig nödsakade att i några fall infordra av respektive skolor vederbörligen ifyllda, tor ändamålet av de sakkunniga särskilt uppgjorda blanketter. Sistnämnda upp-

104 gifter hava, på grund av bristande tydlighet i förut insänt räkenskapsmaterial, fått ligga till grund för meromnämnda vinst- och förlusttablåer. Egna fastigheter, vari skolrörelsen bedrives, ägas av 18 gruppen tillhörande skolor, medan 6 hyra lokaler av för ändamålet särskilt bildade fastighetsaktiebolag, i vilka sist omförmälda skolor äro mer eller mindre intresserade. En skola hyr lokaler i fastighet, tillhörande ett konsortium av skolans vänner, varjämte 7 skolor hava sina lokaler i vederbörande städer tillhörande fastigheter. I samtliga nu omnämnda fall synas hyresavgifterna vara särskilt låga. I här ovan icke relaterade fall — 2 till antalet — hyra skolorna lokaler i fastigheter, tillhörande utomstående personer, varjämte så även är förhållandet, därest den egna fastigheten icke varit tillräcklig, vilket på 4 håll synes vara fallet. De ^skolor, som äro i besittning av egna fastigheter, hava i bokföringsavseende icke åtskilt fastighetsrörelsen från skolrörelsen. Någon uppskattning av den hyresersättning, respektive fastigheter bort gottgöras. har på något enstaka undantag när icke förekommit. I stort sett torde beträffande de under åren 1914—1918 ernådda ekonomiska resultaten gälla, vad som tidigare anförts rörande de av aktiebolagsgruppen och de av skolorna, som tillhöra enskilda personer, uppnådda resultaten. Åren 1919 och 1920 ställa sig i resultatsavseende ganska jämna, även om en viss förbättring det sistnämnda året kan skönjas i förhållande till år 1919. År 1921 har att uppvisa en kraftig ökning av vinstresultaten, och det därpå följande året synas beträffande ifrågavarande grupp skolor resultaten vara ungefärligen lika goda som år 1921. År 1923 inträder emellertid en relativt stark förskjutning till det sämre ur resultatsynpunkt. Även om vinstresultaten, såsom framgår av vinst- och förlusttablåerna, på en hel del håll kunna sägas vara onödigt höga, kunna, i enlighet med vad tidigare påpekats, till denna grupp hörande skolor i ingen mån betraktas som »affärsläroverk». De till här ifrågavarande grupp hänförda skolornas ekonomiska ställning och likviditet vid utgången av det senast avslutade räkenskapsåret kan i allmänhet sägas vara god eller mycket god. Endast i tre fall torde såväl den ekonomiska ställningen som likviditeten kunna betecknas såsom mindre tillfredsställande eller rent av svag. Att flertalet hithörande skolor synas hava förhållandevis god ekonomi har självfallet till en del sin förklaring i den omständigheten, att uppkomna vinster icke utdelas utan undan för undan, i den mån desamma uppstå, öka det i respektive företag förefintliga kapitalet. Skolor, tillhörande kommuner. Till denna grupp äro att räkna 16 skolor, av vilka 14 tillhöra städer och 2 ägas av köpingar. I flertalet fall synas här ifrågavarande skolors bokföring verkställas genom respektive kommuners försorg. Samtliga hithörande skolor på 2 undantag när hava insänt räkenskapsutdrag eller uppgifter i övrigt, som möjliggjort upprättande av vinst- och förlusttablåer. Dessa tablåer utvisa hos ungefär halva antalet skolor varken vinst eller förlust, beroende på att kom-

105 munerna för varje år avpassat sina bidrag efter skolornas behov. Hos övrigaskolor utvisa tablåerna antingen positiva eller negativa resultat, beroende på att respektive kommuner icke direkt avpassat sina bidrag för de olika åren. De sakkunniga hava för de av kommunerna innehavda skolorna icke upprättat ifrågavarande tablåer i det syftet att de ekonomiska resultaten av de olika skolornas rörelse därvid skulle komina till uttryck. Ett direkt uttryck för dessa resultat kan nämligen icke erhållas, enär vederbörande kommuner såsom ägare till skolorna i fråga ha att betala de underskott, som uppstå i den mån statsbidrag och elevavgifter samt eventuellt förefintliga andra inkomster icke räcka till för att täcka de med skolrörelsens bedrivande förenade omkostnaderna. Att vinst- och förlusttablåerna för en del av dessa skolor utvisa positiva eller negativa resultat för vissa år, i motsats till vad som gäller övriga hithörande skolor, har därför intet att betyda. Uppstår ett år överskott, användes nämligen detta överskott för nästa års rörelse, varigenom vederbörande kommuner i motsvarande mån kunna sänka sina anslag till vederbörande skolor. Skulle däremot brist uppstå, måste denna givetvis täckas påföljande år genom ökning av kommunernas anslag. Avsikten med upprättandet av ifrågavarande tablåer har varit att påvisa, förutom skolornas utgifter för avlöningar och övriga omkostnader, statsbidragens och elevavgifternas storlek samt storleken av de bidrag, kommunerna måst tillskjuta för att inkomster och utgifter skola balansera. Kommunerna äro i samtliga fall ägare till de fastigheter, i vilka respektive skolor hava sina lokaler. Endast i något enstaka fall förekommer det, att dylik fastighet icke räckt till, utan vederbörande skola varit nödsakad att dessutom hyra lokaler hos enskilda, I allmänhet har en beräknad hyresavgift av kommunerna påförts skolrörelsen. Endast i 4 fall synes så icke vara förhållandet, Några kommentarer till tablåerna över de till gruppen hänförliga skolornas inkomster och utgifter hava icke ansetts av behovet påkallade. Balansräkningar hava endast undantagsvis blivit insända och hava heller icke ansetts böra uppföras i den av de sakkunniga upprättade balanstablån, enär cle äro av mindre intresse ur de synpunkter, som de sakkunniga ansett sig böra anlägga. De sakkunniga inskränka sig därför till att beträffande de ekonomiska förhållandena i övrigt vid här ifrågavarande skolor hänvisa till det insända materialet.

Kap. XI. Privatläroverkens ekonomi. Riktlinjer. Den i föregående kapitel gjorda utredningen av privatläroverkens ekonomi synes giva vid handen, att det övervägande antalet dylika läroverk i ekonomiskt avseende haft att uppvisa endast måttliga och i och för sig skäliga vinster av sin verksamhet. Enligt de sakkunnigas mening hava dessa skolor i stort sett letts av ideella bevekelsegrunder, och många av dem hava under största delen av sin tillvaro haft att kämpa med stora ekonomiska svårigheter, som ännu visst icke alltid äro övervunna. Då privatskolorna emellertid hava den enskilda företagsamheten att tacka för sin tillvaro, har det givetvis icke kunnat undvikas — och kan väl knappast förvåna — att en och annan av dessa skolor blivit ett »affärsläroverk», med vilken benämning, som ofta använts i den förda diskussionen och varav de sakkunniga även tidigare begagnat sig, väl närmast torde böra förstås en skola, som till väsentlig del ledes av motivet att bereda skolans ägare en stor vinst. I den ovannämnda diskussionen har understundom uttrycket affärsläroverk satts i samband med de stora statsbidrag, som vissa skolor åtnjuta, på ett sådant sätt, att det, kanske ofrivilligt, givit anledning till den föreställningen, att stora statsbidrag i och för sig skulle tyda på att en skola vore ett affärsläroverk. I själva verket ger statsbidragets storlek ingen som helst ledning för denna frågas bedömande. Av de belopp, varmed staten understödjer privatläroverken, är det nämligen endast reservationsanslaget, för budgetåret 1924—1925 bestämt till 675,000 kronor, som går till skolornas verksamhet i allmänhet. Alla övriga bidrag tillfalla oavkortade lärarpersonalen och kunna alltså ej öva något direkt inflytande på själva skolans vinst, Dessa bidrag kunna emellertid vara synnerligen växlande för olika skolor, även om lärjungeantalet vid skolorna är detsamma. En skola, som arbetar med små klasser och där endast ringa tjänstgöring utkräves av ämneslärarinnorna, uppbär i statsbidrag till lärarlöner ofantligt mycket större belopp än en skola, som arbetar efter motsatta principer. De ökade bidragen stärka emellertid ej den förra skolans ekonomi, då de ju helt och hållet utgå till lärarpersonalen; och i samma mån som bidragen ökas, ökas även skolans egna kostnader, i det den själv för varje ämneslärare betalar grundlönen, som uppgår till 1,200 kronor. Det är teoretiskt tänkbart, att av två, vad lärjungeantalet beträffar, precis lika stora skolor, den ena erhåller dubbelt så stora statsbidrag som den andra, och trots detta är sannolikt den förra som affär betraktad vida mindre givande än den senare.

107 Detta förhållande torde böra belysas genom ett exempel. Två 8-klassiga flickskolor antagas hava vardera 240 lärjungar. I den ena fördelas de 240 lärjungarna i 8 klasser med 2 klassavdelningar i varje, och av lärarinnorna uttages endast minimitjänstgöring, varför 18 ämneslärarinnor där äro anställda. I den andra åter uppdelas klasserna icke i klassavdelningar, och av lärarinnorna uttages tjänstgöring intill maximigränsen, varför här endast 7 ämneslärarinnor bliva erforderliga, Grundanslaget är i bägge fallen lika stort men spelar i det hela ingen större roll på grund av sin litenhet i jämförelse med de övriga, betydligt större statsbidragen. Under i övrigt lika förutsättningar beträffande personalens kompetens, ålder m. m. kan med nu gällande bestämmelser och procent för dyrtidstilläggen den förra skolan beräknas erhålla av staten i runt tal 50,000 kronor och den senare i runt tal 25,000 kronor. Den förra skolans egna utgifter för löner uppgå emellertid till 23,600 kronor, den senares till 10,400 kronor, alltså en merkostnad för den förra av 13,200 kronor (== 11 X 1,200 kronor), bortsett från det förhållandet, att upprättande av nya klassavdelningar medför även andra utgifter för skolan själv. Och det är ingalunda säkert, att möjlighet förefinnes för skolan att, under hänvisning till det ringa elevantalet i klassavdelningarna, genom höjning av terminsavgifterna göra sig betäckt for ökningen i kostnader. För en skola ställer det sig alltså sannolikt ur ekonomisk synpunkt förmånligast att hava så stora klassavdelningar, som de lokala förhållandena rimligtvis medgiva, och att av lärarpersonalen uttaga högsta möjliga tjänstgöring. Skolans ekonomiska intressen äro alltså tydligen jämnlöpande med de statsfinansiella. Genom det anförda hava de sakkunniga velat visa, att statsbidragets större eller mindre storlek icke lämnar någon ledning vid bedömandet av en skolas ekonomiska karaktär, men givetvis icke velat uttala, att en skola av den mera sparsamma typen nödvändigtvis behöver vara ett »affärsläroverk». Det står emellertid på grund av den gjorda utredningen klart för de sakkunniga, att det ur alla synpunkter, icke minst med hänsyn till undervisningsväsendets sunda utveckling, vore bäst, om en så ideell verksamhet som skolrorelse ej vore sammankopplad med något privatekonomiskt intresse. I varje fall torde man kunna kräva, att, sedan numera staten genom sina bidrag av olika slag fatt ett allt starkare intresse av privtläroverkens skötsel, på skolrörelsen eventuel t uppkommande vinster icke helt må komma den enskilda företagsamheten till godo. .. Frågan om dispositionen av dessa vinster sammanhänger pa det närmaste med frågan om äganderätten till skolorna. Såsom i föregående kapitel är omnämnt kan man i detta hänseende urskilja åtminstone fyra huvudgrupper. Till' den första gruppen höra de skolor, 26 till antalet, vilka ägas av ett aktiebolag, till den andra, 24 skolor, de, som ägas av enskilda personer, oftast kanske skolans stiftare eller dennes arvingar. En tredje grupp, 34 skolor, bilda s. k. donationsskolor eller sådana skolor, vilka äro organiserade som stiftelser, och. såsom i visst avseende närbesläktade med dessa skolor, de ^läroanstalter, som upprättats genom en sammanslutning av intresserade målsmän, vilka på detta sätt sökt sörja för sina barns vidare utbildning. Hit torde järn-

108 väl böra räknas en del skolor, beträffande vilka äganderättsförhållandena synbarligen äro skäligen oklara, t. ex. sådana skolor, beträffande vilka uppgivits. att skolorna äga sig själva, Slutligen finns det ett antal, 16, skolor, som helt eller delvis äro beroende av kommunala understöd och alltså kunna sägas bilda en mellanform mellan privatskolorna och statsskolorna. Naturligt är, att det egentligen måste vara bland de första båda grupperna, som s. k. affärsläroverk kunna vara att söka. De sakkunniga förbise visst icke den betydelse, det privata initiativet ägt och fortfarande äger såväl för utvecklandet av utbildningsmöjligheterna särskilt för den kvinnliga ungdomen som för den pedagogiska utvecklingen i vårt land över huvud taget, och de vilja också i detta sammanhang med kraft understryka, att staten tack vare privatskolorna under årens lopp inbesparat högst avsevärda summor genom den omständigheten, att den befriats från att sörja för ungdomens fortsatta utbildning i många fall, då den annars knappast hade kunnat undandraga sig denna skyldighet. De sakkunniga vilja icke heller förneka, att de personer, som med uppoffrande av tid och arbete eller med insats av kapital verkat i undervisningens tjänst, måste anses vara berättigade både till en rimlig lön för sitt arbete och till en normal avkastning på sina i verksamheten nedlagda penningar. Håller man icke fast vid de nu anförda synpunkterna, kan man riskera, att skolornas ägare icke längre anse sig kunna fortsätta med sitt arbete utan nedlägga skolverksamheten. Och man kan icke bortse ifrån att ett sådant förfaringssätt skulle icke minst för staten kunna medföra ganska avsevärda risker av ekonomisk natur, då staten härigenom måhända bleve nödsakad att på ett annat sätt än förut sörja för utbildningen av de elever, som tidigare undervisats i de privata skolorna. Men vad nu sagts utesluter enligt de sakkunnigas förmenande alls icke, att staten på grund av sina stora bidrag måste anses hava rätt att kontrollera storleken av de på skolverksamheten uppkommande vinsterna och användningen av dem. De sakkunniga vilja här erinra, att de tidigare (kap. I X ) föreslagit, att åt skolöverstyrelsen skulle givas rätt att, när en skolas ekonomiska ställning det medgiver, meddela föreskrifter rörande antingen en sänkning av terminsavgifterna eller en efter förhållandena avmätt ökning av det belopp, som vid en skola medgivna nedsättningar i eller befrielser från terminsavgifter skulle utgöra, Redan på detta sätt torde enligt de sakkunnigas förmenande ett ganska gott regulativ kunna nås mot att vinsterna för skolverksamheten kunna stegras till det oskäliga. Beträffande aktiebolagen finnes understundom, såsom förut nämnts, föreskri vet, att utdelningen till aktieägarna icke får överskrida en viss, mycket måttlig procentsats, under det att återstoden av vinsten skall användas till något med skolverksamheten förbundet ändamål. I detta sammanhang anse sig de sakkunniga icke kunna underlåta att påpeka, att det understundom inträffat, att aktieägare icke ens brytt sig om att tillgodogöra sig den begränsade vir.st. som i enlighet med vad ovan sagts skulle komma dem till godo, utan låtit hela vinsten kvarstå till skolverksamhetens befrämjande. Med en föreskrift som den ovan sagda bortelimineras tydligen utsikterna ";ill en oskälig vinst, och ifrågasättas kunde därför, om icke framdeles för erhåh

109 lande av statsbidrag från statens sida en fordran kunde uppställas på att en sådan bestämmelse inrycktes i bolagsordningen för samtliga skolbolag. En bestämmelse som den nu antydda måste dock tydligen erhålla vissa kompletterande föreskrifter, för att den icke skall kunna göras helt illusorisk. Sålunda torde en utökning av aktiekapitalet genom överförande av vinstmedel eller på annat sätt utan tillförandet av nytt kapital icke böra ske utan en sänkning av den fastställda vinstprocenten, motsvarande den sålunda uppkomna »utspädningen» av aktiekapitalet. Likaså torde böra föreskrivas, att tillgångar, som uppkommit genom vinst på skolrörelsen, även efter en skolas eventuella nedläggande skola komma uppfostringsändamål till godo i en eller annan form, detta till förekommande av att aktieägarna i stället för genom utdelning tillskansa sig betydande vinst genom att upplösa bolaget. De sakkunniga hava i föregående kapitel vidrört det förhållandet, att på åtskilliga håll i närmaste anslutning till ett för den egentliga skolverksamheten grundat aktiebolag bildats ett annat bolag för den byggnad, i vilken skolverksamheten bedrives. Vid sådant förhållande kan det ju vara en enkel bokföringsåtgärd att låta »skolbolaget» till »byggnadsbolaget» erlägga en så hög hyra, att vinsten å skolverksamheten blir ingen eller så gott som ingen, under det att aktieägarna i »byggnadsbolaget» å sina aktier erhålla en oskäligt hög utdelning. Ett förfaringssätt som det sist nämnda torde dock i viss mån kunna förhindras genom en förbättring av kontrollen över privatskolornas räkenskaper, varom de sakkunniga närmare yttra sig i nästa kapitel. Innan de sakkunniga övergå till de övriga grupperna av skolor, anse de sig här böra göra ännu ett påpekande. Av de aktiebolag eller enskilda personer tillhöriga skolorna synas, såsom ovan nämnts, under den sist förflutna femårsperioden hos några skolor de i genomsnitt uppnådda vinstresultaten vara väl höga. Huruvida samtliga nu avsedda skolor verkligen skola betraktas såsom »affärsläroverk», torde det oaktat få anses vara ganska tvivelaktigt. Avsikten med den av ägarna till nämnda skolor förda vinstpolitiken kan nämligen mycket väl tänkas hava varit en önskan att i själva skolrörelsens intresse och icke för egen vinnings skull åt vederbörande skolor åstadkomma en så stadgad ekonomi, att dessa skolors framtid och utveckling säkerställas. Vidare kan avsikten hava varit att på detta sätt skaffa medel till en ombj^ggnacl av eller nybyggnad för skolan, som kanske inom få år kan visa sig nödvändig. Att under sådana förhållanden karakterisera ifrågavarande skolor som affärsläroverk kan gentemot ägare med verkligt ideella intressen innebära en orättvisa. I motsats till nu behandlade skolgrupper torde vid de i den tredje gruppen sammanförda skolorna: donationsskolor, stiftelser och skolor, vilande på sammanslutningar mellan intresserade målsmän o. s. v. praktiskt taget allt privatekonomiskt intresse vara borteliminerat, vilket givetvis, när det gäller en sådan

110 sak som undervisning, är det ur alla synpunkter mest tilltalande. De på donationer vilande skolorna hava i ett par fall även under den dyraste kristiden kunnat hålla sina terminsavgifter nere på en nivå, som tangerat eller till och med understigit terminsavgifterna vid samma tid i statsläroverken, och det t ord'-' vara lätt att förstå betydelsen härav för talrika föräldrar ur de mindre bemedlade klasserna. De i form av stiftelser arbetande skolorna hava mer än en gång uppstått ur av enskilda grundade skolor, vilka sedermera ombildats. All vinst av skolverksamheten går här antingen genast till skolans fortsatta arbete eller också fonderas den för framtida behov. I analogi med vad som föreslagits beträffande aktiebolagsskolorna, torde emellertid även beträffande stiftelseskolorna garanti böra skapas för att skolans tillgångar vid läroanstaltens eventuella nedläggande alltjämt skola komma undervisningsväsendet till godo. Bestämmelser härom finnas redan nu i flera av dessa skolors stadgar, en anordning, som otvivelaktigt måste anses ef ter f öljansvärd. Den sista underavdelningen av de under denna grupp sammanförda skolorna — bildade genom sammanskott av intresserade målsmän o. s. v. — kunna likaledes anses vara i det närmaste fria från privatekonomiska biintressen, ehuru visserligen de vinster, som understundom uppkommit vid skolor av detta slag. någon gång användas för att täcka eller åtminstone minska de utlägg, som skolans principaler haft för skolan. Vad slutligen beträffar de skolor, som i större eller mindre grad underhållas av respektive kommuner, är detta en utvecklingsform, mot vilken man näppeligen kan hava något att erinra. Den i det föregående omförmälda tab. 5 giver vid handen, att dessa skolor ofta beträffande storleken av befrielser från eller nedsättningar i terminsavgifter intaga en ledande ställning, varigenom en väsentlig lättnad givetvis beretts ifrågavarande kommuners mindre bemedlade medlemmar. Den nu meddelade översikten synes giva vid handen, att, ehuru endast beträffande ett ringa fåtal privatläroverk befogade anmärkningar rörande den ekonomiska vinsten och dess användande kunna göras, åtgärder dock böra vidtagas för att framdeles förhindra, att vid någon enda skola alltför stora vinster på statens eller de er skilda målsmännens bekostnad kunna göras. Det måste tydligen vara ett önskemål för staten att i görligaste mån borteliminera det privat ekonomiska intresset från hela skolverksamheten. Om man bortser från donationsskolor och skolor, som ägas av respektive kommuner, skulle detta mål väl närmast kunna nås därigenom, att privatläroverken så småningom ombildas till antingen stiftelser eller aktiebolag av den form, som i det föregående framhållits såsom önskvärd. Härigenom vinnes trygghet fölskolornas fortsatta bestånd och utveckling, samtidigt som man kan förvissa sig om att staten icke utnyttjas för enskild vinnings skull. Beträffande en del skolor torde kravet på en dylik förändring ej kunna väcka någon gensaga. Detta gäller särskilt de redan nu på gränsen till stiftelseskolor

Ill stående, som vila på sammanslutning mellan barnens föräldrar eller som enligt uppgift äga sig själva. Äganderättsförhållandena till såväl själva skolan och den byggnad, där skolverksamheten bedrives, som till skolans namn, där dessa icke äro fullt klarlagda, torde emellertid kräva en grundligare utredning, än den de sakkunniga på grund av den strängt begränsade tiden kunnat vidtaga. Innan statsbidrag nästa gång beviljas, torde ett klarläggande av denna fråga genom skolöverstyrelsens försorg böra företagas och därvid fullt ordnade former åstadkommas för de skolor, som ännu kunna vara i avsaknad därav. Vad angår övriga skolgrupper, skulle emellertid ett krav sådant som det ovannämnda stöta på vissa svårigheter. Att i ett redan befintligt aktiebolag med obegränsad utdelningsrätt plötsligt infora en begränsning av utdelningsmöjligheten kan möjligen synas obilligt i förhållande till de nuvarande ägarna, och ännu hårdare kan ett liknande förfaringssätt drabba en enskild ägare, som ej blott offrat kapital utan också kanske ett helt livs arbete på ett skolföretag, vilket först på senare tid givit vinst, De sakkunniga anse sig därför icke kunna förorda, att enskild ägare av skola för närvarande påtvingas en ny organisationsform för denna skola. Men vid den nuvarande innehavarens avgång som skolans ägare synes den rätta tidpunkten vara inne för en omorganisation av skolan, och det lärer då såsom villkor för förnyat statsbidrag kunna uppställas fordran på läroanstaltens ombildande i de former, som för staten äro mest ändamålsenliga. I fråga om aktiebolagen ställer sig saken så till vida svårare, som här icke alla nuvarande ägare på samma gång avgå ur bolaget. Då emellertid så många fördelar stå att vinna genom de i det föregående påyrkade förändringarna av bolagsordningen, torde dock det allmännas intresse härvidlag få gå framför de enskildas. Om dessa skolor önska statens bidrag för sin fortsatta verksamhet i samma höga grad som hittills, måste de även vara beredda att utöva sin verksamhet i de former, som staten kan komma att fordra. Det står emellertid klart för de sakkunniga, att vid nu nämnda önskemåls förverkligande vederbörande myndigheter måste gå till väga med mycken försiktighet, för att icke några berättigade ekonomiska intressen skola trädas för nära. Man torde dock kunna räkna med att skolägarna själva, vare sig dessa äro enskilda personer eller sammanslutningar, skola visa sig benägna till en samverkan med myndigheterna för lösandet av nu förevarande fråga. Från privatskolehåll har ofta med styrka gjorts gällande, att det enskilda skolväsendets bevarande i ganska stor utsträckning vore ett viktigt pedagogiskt och samhälleligt intresse. Vid sådant förhållande torde man hava skäl att förvänta, att privatskolornas representanter skola befinnas villiga att tillmötesgå eventuella önskemål, vilkas förverkligande på en mycket väsentlig punkt skulle avväpna kritiken mot ett privat skolväsen över huvud. Måhända kunde på denna väg en för staten i ekonomiskt avseende förmånlig lösning av den aktuella privatskolefrågan vinnas. Innan de sakkunniga lämna nu berörda spörsmål om privatläroverkens ställning till det allmänna, må erinras om en annan fråga, som därmed står i nära

112 sammanhang. I sin meranämnda skrivelse den 20 december 1923 har skolöverstyrelsen ifrågasatt, att privatskola alltid skall hava en styrelse samt att staten skall hava rätt att utse en eller flera ledamöter i denna. Detta skolöverstyrelsens förslag har tillstyrkts av riksräkenskapsverket i underdånig skrivelse den 18 mars 1924. Härmed vunnes enligt riksräkenskapsverkets mening såväl att skolorna finge en fastare ledning som ock att staten erhölle ett verkligt inflytande å skolornas ekonomiska angelägenheter, vilket med hänsyn till de betydande statsbidragen måste anses som ett berättigat krav. Riksräkenskapsverket föreslog, att statens representanter i sagda styrelser skulle utses av skolöverstyrelsen. Vad sålunda av skolöverstyrelsen och riksräkenskapsverket föreslagits, finna de sakkunniga i hög grad beaktansvärt. Givet är, att de skolor, som redan äro stiftelser eller ägas av aktiebolag, hava styrelser, och det vore enligt de sakkunnigas mening synnerligen önskvärt, att skolöverstyrelsen i dessa styrelser finge rätt att utse någon eller några representanter för statsintresset. Styrelserna, för vilka närmare bestämmelser torde böra utfärdas av Kungl. Maj:t. borde hava till uppgift, bland annat, att förordna föreståndare och, på dennes förslag, även lärare, samt hava uppsikt över skolans ekonomiska skötsel. 1 den mån skolorna ombildas på det sätt, som ovan föreslagits, borde sådana styrelser överallt tillsättas. Däremot vill det förefalla de sakkunniga, att en styrelse vid skola, som ännu äges av enskild person, är en oformlighet. På grund av vad ovan anförts få de sakkunniga hemställa, att för privatskolas erhållande av statsbidrag må, i de fall, då skola icke äges av kommun, uppställas följande villkor: 1. beträffande skola, som äges av aktiebolag: i bolagsordningen skola finnas bestämmelser om begränsad utdelning samt om tillgångarnas fortsatta användande för uppfostringsändamål vid bolagets eventuella upplösning; 2. beträffande skola, som äges av stiftelse: för stiftelsens stadgar skall i tillämpliga delar gälla, vad här ovan under 1. förordats angående bolagsordning; 3. beträffande skola, som för närvarande äges av enskild person: vid nuvarande ägarens avgång skall ombildning av sådan skola ske till aktiebolag eller stiftelse; samt 4. beträffande skola, till vilken äganderätten för närvarande är oklar: efter av skolöverstyrelsen verkställd utredning skall sådan skola antingen övertagas av kommunen eller ombildas till aktiebolag eller stiftelse. Tillika få de sakkunniga hemställa, att föreskrift måtte meddelas, att vid statsunderstödd privatskola, som icke äges av enskild person, skall finnas en styrelse, vars närmare befogenheter torde böra bestämmas av Kungl. Maj:t, ävensom att skolöverstyrelsen skall äga utse minst en representant i denna styrelse.

Kap. XII. Kontroll och revision av privatläroverkens räkenskaper. För vinnande av kännedom om dels huru revisionen av privatläroverkens räkenskaper för närvarande tillgår, dels huru läroanstalterna i fråga själva önska, att revisionsfrågan för framtiden må lämpligast lösas, hava de sakkunniga i sin tidigare omförmälda cirkulärskrivelse till privatskolorna den 23 augusti 1924 gjort följande förfrågningar rörande kontrollen av respektive skolors räkenskaper: Hur kontrolleras dessa nu? Hur skulle Ni önska, att kontroll för framtiden verkställdes? I fråga om den nuvarande räkenskapskontrollen vilja de sakkunniga först hänvisa till skolöverstyrelsens förut omnämnda utredning av den 20 december 1923 angående privatläroverkens ekonomiska förhållanden med särskild hänsyn till granskning och kontroll av desamma, refererad i riksdagens revisorers berättelse för år 1923, del I I I , sid. 76. I bilaga 5 till nämnda utredning lämnas nämligen en utförlig och detaljerad redogörelse för huru kontrollen vid de olika privatskolorna med bortseende från dylik kontroll genom statliga organ vid tidpunkten för ifrågavarande utredning var ordnad. De inkomna svaren å de sakkunnigas förfrågan, huru räkenskaperna nu kontrolleras, giva vid handen, att någon förändring härutinnan på något enstaka undantag när icke ägt rum efter tidpunkten för skolöverstyrelsens nyss omförmälda utredning, varför någon redogörelse för ifrågavarande spörsmål i detta sammanhang icke torde kunna anses nödig. Vad däremot beträffar skolornas framförda synpunkter rörande principerna för den framtida kontrollen få de sakkunniga anföra följande. Av de ingångna svaren framgår, att i 12 fall skolorna icke framkommit med några egna förslag i denna fråga, 58 skolor hava ansett den nu förefintliga revisionen för varje särskild skola vara tillfyllest, några generella föreskrifter rörande kontrollen äro alltså enligt deras mening obehövliga, 19 skolor framhålla, att en representant för staten bör finnas bland revisorerna, Av sistnämnda skolor gör 1 gällande, att statsrevisionen, 1, att riksräkenskapsverket samt 4, att vederbörande länsstyrelse härvid bör vara statens kontrollerande organ. I en del fall hava skolorna föreslagit revisorer, utsedda antingen helt av stadsfullmäktige eller dels av dessa, dels av landsting eller intressenter. Andra skolor hava uttalat en önskan, att kontrollen i varje fall bör utövas av enskilda personer, bosatta å orten. I tre fall har ansetts, att revisionen bör verkställas av 8—244270

114 vederbörande inspektor. En skola har framhållit, att kontrollen endast i fråga om den del av skolans ekonomiska förvaltning, som omfattar statsbidragen till skolans lärare, bör handhavas av inspektor. Det statsbidrag, som tillerkännes själva läroverket och som förpliktar till antagandet av frielever i viss utsträckning, skulle genom insändande av kvittenser från de föräldrar, vilkas barn åtnjöte befrielse från avgift, på ett enkelt sätt kunna kontrolleras. Slutligen har en skola, vars revisorer för närvarande utgöras av dels en revisor, utsedd av landstinget, dels två, valda av stadsfullmäktige, framfört sin kassaförvaltares åsikt, att nu gällande ordning beträffande revisorsuppdraget möjligen fortfarande kan äga tillämpning »under förutsättning av ärlig och välvillig handledning av kassaförvaltaren». Det av sistnämnda skola sålunda angivna omdömet om kompetensen hos vederbörande revisorer torde även i andra fall vara fullt berättigat. Liksom på andra områden bör även här sakkunskapen komma till sin rätt. Därför böra personer, som icke äga närmare kännedom om bokföring och därmed sammanhängande förhållanden, under inga omständigheter komma i åtanke vid besättandet av revisorstjänsterna, I fråga om de möjligheter, som redan nu förefinnas för statens myndigheter att granska och kontrollera privatläroverkens ekonomiska förhållanden har skolöverstyrelsen, såsom i annat sammanhang framhållits, anfört, att vid varje läroanstalt skall finnas en av överstyrelsen utsedd inspektor, vilken det åligger att attestera alla rekvisitioner av statsbidrag. Såsom en ytterligare kontrollåtgärd har överstyrelsen framhållit, att nämnda rekvisitioner, i den mån så är möjligt, underkastas saklig kontroll av statskontoret, respektive länsstyrelserna, före bidragens utbetalning. En möjlighet till kontroll å läroanstalternas ekonomi anser överstyrelsen även förefinnas i de för undervisningsstatistiken avsedda uppgifterna angående läroanstalternas inkomster och utgifter m. m., som enligt utfärdade bestämmelser skola avgivas av varje läroanstalt. Den granskning av skolornas räkenskaper, som i vissa fall företages av vederbörande kommuner, tillmäter överstyrelsen särskild vikt. Överstyrelsen framhåller emellertid, hurusom det kan anses föga rimligt, att staten, vilkens bidrag i det hela till privatläroverken äro vida större än de bidrag, som av kommunerna lämnas till dessa läroanstalter, icke desto mindre ej har något direkt inflytande på eller är i tillfälle att utöva någon omedelbar kontroll över läroanstalternas ekonomiska förvaltning, rent bortsett från att kommunal kontroll icke äger rum i alla fall, då statsbidrag utgår. Överstyrelsen anser det därför kunna ifrågasättas, att staten skall vara berättigad att utöva kontroll å statsbidragens användande genom utseende av en av de revisorer (dessa borde i så fall vara minst två till antalet), som granska respektive skolors räkenskaper. Sådan revisor anser överstyrelsen böra utses av den myndighet, genom vilken utbetalande av statsbidrag äger rum, alltså för privatläroverken i landsorten vederbörande länsstyrelse samt för läroverken i Stockholm statskontoret. Såsom en ytterligare kontrollåtgärd har överstyrelsen vidare ifrågasatt revision genom riksräkenskapsverket av räkenskaperna för de privatläroverk, vilka åtnjuta statsunderstöd. Häremot anser överstyrelsen visserligen kunna anmärkas, att räkenskaper-

115 na redan varit föremål för granskning genom revisorer, av vilka en föreslagits skola utses av statlig myndighet. Överstyrelsen påpekar emellertid, att »dubbelrevision» i riksräkenskapsverket förekommer i stor utsträckning, nämligen beträffande alla de räkenskaper, vilka först granskats i ämbetsverk med egen specialrevision, såsom till exempel fångvårdsstyrelsen, armé- och marinförvaltningarna, domänstyrelsen m. fl. Riksräkenskapsverket, som den 18 mars 1924 avgivit underdånigt utlåtande över skolöverstyrelsens meromnämnda utredning, av vilket utlåtande de sakkunniga under hand tagit del, framhåller, med anledning av vad skolöverstyrelsen anfört angående granskningen och kontrollen av privatläroverkens ekonomi, att. utöver den kontroll, som överstyrelsen påvisat, jämväl granskning av riksräkenskapsverket förekomme, nämligen beträffande de utbetalda statsbidragen till läroanstalterna. Privatskolornas räkenskaper inginge visserligen icke till riksräkenskapsverket, men anordningshandlingarna till nyssnämnda utbetalningar återfunnes bland statskontorets, respektive länsstyrelsernas, till riksräkenskapsverket ingående räkenskaper och underkastades hos riksräkenskapsverket granskning i vanlig ordning. I syfte att åstadkomma en så vitt möjligt effektiv kontroll över bidragen till lärarlönerna hade riksräkenskapsverket åvägabragt den anordningen, att samtliga länsstyrelser periodvis skulle till ämbetsverket insända skolornas årsredogörelser ävensom uppgifter å den lärarpersonal, som tjänstgjorde vid varje privatskola, lärarnas kompetens, omfattningen av deras tjänstgöring samt åtnjuten ledighet och anledningen till ledigheten. De anmärkningar, som vid granskningen inom riksräkenskapsverket framställts mot utbetalningarna vid privatläroverken, hade avsett, att bidrag utgått för extra tjänstgöringstimmar, ehuru dessa timmar legat under maximigränsen för full tjänstgöring; att bidrag utbetalts för tid, då vederbörande lärare åtnjutit ledighet; samt att bidrag för full tjänstgöring utbetalts, ehuru dylik tjänstgöring i verkligheten icke förekommit. Härav framginge, att riksräkenskapsverket beträffande lönebidragen till lärarpersonalen vid privatläroverken redan nu ägde en icke oväsentlig möjlighet till kontroll, vilken emellertid skulle i hög grad ytterligare vinna i effektivitet, därest ämbetsverket jämväl finge möjlighet att på i det följande angivna sätt leda granskningen av privatläroverkens räkenskaper. Skolöverstyrelsens förslag, att varje läroanstalts räkenskaper skulle granskas av minst två revisorer, varav en skulle förordnas av statlig myndighet, tillstyrktes av riksräkenskapsverket. Överstyrelsen hade ifrågasatt, att statens representant i revisionen skulle utses av den myndighet, genom vilken utbetalning av statsbidrag ägde rum, cl. v. s. för privatläroverken i landsorten av vederbörande länsstyrelse samt för läroverken i Stockholm av statskontoret, Riksräkenskapsverket hävdade emellertid med bestämdhet den principen, att revisorn borde utses av riksräkenskapsverket, Härigenom skulle nämligen bland annat vinnas, att denne bleve helt oberoende av vederbörande utbetalande myndighet. Vidare ernåddes genom riksräkenskapsverkets förslag, att för granskningen av samtliga privatläroverk enhetliga principer komme att göras gällande, vilket givetvis icke kunde bliva fallet, därest skolornas revisorer skulle utses och ledas

116 av 25 särskilda statsmyndigheter (statskontoret och länsstyrelserna). Den kontroll, som nu av riksräkenskapsverket verkställdes av statsbidragen till privatläroverken, bleve med nödvändighet ofullständig till följd därav, att läroverkens räkenskaper icke vore tillgängliga för riksräkenskapsverket. Därest emellertid statens representanter i privatskolornas revision utsåges av riksräkenskapsverket, bereddes ämbetsverket en direkt möjlighet att få sin granskning kompletterad i erforderliga delar. Riksräkenskapsverket hade härvid tänkt sig, att ämbetsverket skulle utfärda instruktioner för skolans av staten utsedde revisor, och att denne skulle hava att till riksräkenskapsverket avgiva, berättelse över sina iakttagelser vid granskningen. Genom inpassande, på sätt nu föreslagits, av granskningen av privatskolornas räkenskaper i riksräkenskapsverkets kontroll över de till samma skolor utbetalda statsbidragen bleve det enligt riksräkenskapsverkets mening icke erforderligt, att skolornas räkenskaper, såsom skolöverstyrelsen föreslagit, inginge till riksräkenskapsverket för granskning. Beträffande detta överstyrelsens förslag framhöll riksräkenskapsverket dessutom, att förslaget icke vore möjligt att genomföra utan en ökning av riksräkenskapsverkets personal, vilket dock ämbetsverket icke ville av denna anledning ifrågasätta. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 juli 1924, vilken skrivelse sedermera till de sakkunniga överlämnats för att tagas i övervägande i samband med fullgörandet av det åt de sakkunniga lämnade uppdraget, har emellertid riksräkenskapsverket framhållit vissa synpunkter, som synas förtjäna beaktande. Riksräkenskapsverket anför i nämnda skrivelse, att, då inom ämbetsverket icke kunnat åstadkommas noggrann kontroll å de statsbidrag av skilda slag, som tilldelades de läroanstalter, vilka erhöllo understöd från det i riksstaten uppförda gemensamma reservationsanslaget till privatläroverk, enär dessa läroanstalters rekvisitioner å statsbidrag saknade uppgifter om lärarnas tjänstgöringsförhållanden m. m., hade riksräkenskapsverket uti skrivelser till samtliga länsstyrelser den 18 februari innevarande år anhållit, att länsstyrelserna ville beträffande de läroanstalter av ifrågavarande slag, till vilka länsstyrelserna utanordnat statsbidrag, införskaffa och till riksräkenskapsverket insända dels uppgifter, avseende år 1923, å de lärare och lärarinnor, som tjänstgjort vid skolan, deras kompetens, omfattningen av deras tjänstgöring, uttryckt i antal veckotimmar, samt åtnjuten ledighet och anledningen till ledigheten ävensom skolornas årsredogörelser, dels ock för framtiden ej mindre efter utgången av varje kvartal uppgifter av nyssnämnd art än även årsredogörelserna, så snart de utkommit. Emellertid hade länsstyrelsen i Östergötlands län ansett sig förhindrad att utan särskild föreskrift eller anmodan av Kungl. Maj:t, chefen för ecklesiastikdepartementet eller skolöverstyrelsen infordra cle av riksräkenskapsverket begärda uppgifterna. Länsstyrelsen hade därvid erinrat, att Kungl. Maj :t genom cirkulär den 17 mars 1922 meddelat de bestämmelser, som, utöver de i gällande författningar givna, skulle gälla såsom villkor för åtnjutande av de beviljade understöden, av vilka bestämmelser framhållits, bland annat, att anstaltens föreståndare skulle till ecklesiastikdepartementet och till skolöverstyrelsen överlämna exemplar av tryckt redogörelse för anstaltens verksamhet m. m., och att ve-

117 derbörande skolstyrelse eller föreståndare därjämte rörande läroanstalten lämnade de upplysningar, som chefen för ecklesiastikdepartementet eller skolöverstyrelsen funne skäligt infordra. Vidare hade länsstyrelsen i Stockholms län vid översändandet av uppgifterna i fråga från läroanstalter inom länet, med undantag från Djursholms samskola, meddelat, att rektorn vid denna skola på skäl liknande dem, som av länsstyrelsen i Östergötlands län anförts, förklarat sig sakna anledning att i annan ordning än genom årsredogörelserna tillhandahålla de ifrågavarande upplysningarna, > Jämlikt § 2 uti den av Kungl. Maj:t den 17 december 1920 utfärdade instruktionen för riksräkenskapsverket ålåge det ämbetsverket, bland annat, att kontrollera, att utgifter verkställts i enlighet med utfärdade författningar och eljest givna stadganden. Sådan kontroll kunde emellertid av riksräkenskapsverket icke verkställas, så länge ämbetsverket icke hade tillgång till de uppgifter, som för granskningen erfordrades. Då innevarande års riksdag, i likhet med vad skett föregående år, anvisat medel — ett extra förslagsanslag av 2,450,000 kronor — för beredande under budgetåret 1924—1925 av tillfällig löneförbättring åt lärare och lärarinnor vid de statsunderstödda privatläroverken och riksdagen därvid förklarat, att den tillfälliga löneförbättringen skulle utgå efter av riksdagen angivna grunder, med rätt för Kungl. Maj :t att utfärda de närmare föreskrifter, som för tillämpningen av dessa grunder kunde befinnas erforderliga, finge riksräkenskapsverket i anledning av vad som förekommit i underdånighet hemställa, att Kungl. Maj :t täcktes uti de bestämmelser, som Kungl. Maj :t sålunda torde komma att utfärda, jämväl föreskriva, att vederbörande skolstyrelse, föreståndare eller föreståndarinna skulle vara skyldig lämna de upplysningar, som riksräkenskapsverket för sin granskning funne anledning infordra, De sakkunniga, som för sin del anse, att åtgärder i av riksräkenskapsverket sålunda, ifrågasatt riktning skulle vara ägnade att befordra den kontroll, som i förevarande fall är önsklig, få fördenskull i huvudsak tillstyrka förslaget. Sedan Kungl. Maj:t genom kungörelse den 3 oktober 1924 (nr 439) meddelat närmare föreskrifter rörande vad som skall iakttagas vid ansökningar om statsunderstöd till privatläroverk, avseende tiden den 1 januari 1925—den 30 juni 1927, torde nödiga kompletterande bestämmelser i ovan antytt syfte lämpligen böra meddelas vederbörande genom särskild cirkulärskrivelse. Riksräkenskapsverkets synpunkter på revisionsfrågan synas de sakkunniga vara i hög grad beaktansvärda, En lämpligare lösning av spörsmålet än den av ämbetsverket i fråga föreslagna torde knappast stå att finna. Enligt de sakkunnigas mening böra statens representanter vid revisionen av privatläroverkens räkenskaper utses av en och samma myndighet, lämpligast riksräkenskapsverket, statens centrala revisionsmyndighet. Härigenom vinnes, såsom riksräkenskapsverket påpekat, icke blott att revisorerna bliva oberoende av vederbörande utbetalande myndighet, utan även att mera enhetliga principer otvivelaktigt komma att tillämpas vid granskningen, än om åt 25 särskilda statsmyndigheter anförtroddes uppdraget att utse dessa revisorer. Därest vid

118 granskningen av statskontorets och länsstyrelsernas räkenskaper inom riksräkenskapsverket anledning till anmärkningar förefinnes rörande till privatläroverken utbetalda statsbidrag i någon form, riktas nämligen dessa anmärkningar gentemot de ämbets- och tjänstemän inom statskontoret respektive länsstyrelserna, som deltagit i beslutet om och beredningen av dylika ärenden. Det åligger nämligen vederbörande befattningshavare att utöva kontroll angående utbetalningarnas behörighet, och dessa personer äro följaktligen ansvariga för utbetalningarna. Olämpligheten av att ifrågavarande ämbets- och tjänstemän, som alltså, själva äro ansvariga för riktigheten av till privatläroverken förekommande utanordningar, deltaga i beslut om utseendet av revisorer, ligger i öppen dag. Att vid revisionen mera enhetliga principer skulle göras gällande, därest en och samma myndighet utsåge revisorer och för dem utfärdade direktiv för granskningen, är allt för tydligt, för att innebörden härav skulle behöva här närmare utvecklas. Det torde i detta sammanhang böra påpekas, att enhetligheten och effektiviteten i granskningen säkerligen skulle bliva större, därest en och samma person kunde åtaga sig uppdraget att som statens representant revidera, icke blott en utan flera skolors räkenskaper, i den mån hans tid det tilläte, och så vitt revisionens krav därför ej åsidosattes. Härigenom skulle urvalet av de för uppdraget bäst kvalificerade krafterna underlättas, varjämte kontakten med den myndighet, av vilken revisorerna äro utsedda, och till vilken myndighet de skulle hava att avgiva sina berättelser över granskningen, säkerligen bleve mera intim, än om antalet revisorer bleve allt för stort. Till det goda urvalet skulle givetvis ytterligare bidraga, om den myndighet, vilken det skulle tillkomma att utse revisorerna, icke klavbundes av allt för snäva bestämmelser i detta fall. De sakkunniga hålla sålunda före, att de av staten utsedda representanterna i revisionen icke nödvändigtvis behöva vara bosatta å den ort, där vederbörande skola är belägen. Tvärtom kan det mången gång vara till fördel ur revisionssynpunkt, att till revisor utses en person, som står helt utanför de personliga intressesfärer, vilka särskilt i mindre samhällen kunna vara till skada för vinnandet av verklig kontroll. Såsom de sakkunniga i det föregående redan antytt, torde uppdraget att utse revisorer lämpligen böra överlämnas till riksräkenskapsverket, Någon särskild motivering härför, utöver vad som redan anförts, lärer näppeligen vara erforderlig, i all synnerhet som detta synes stå i överensstämmelse med de uttalanden, som i detta hänseende blivit gjorda i statsutskottets senare utlåtande i detta ämne vid 1924 års riksdag, och vilka i debatten i kamrarna lämnades utan erinran. Vad beträffar de detaljbestämmelser, som i hithörande avseende kunna befinnas erforderliga, såsom angående tiden för räkenskapernas avlämnande, revisionens slutförande m. m., hava de sakkunniga icke funnit anledning att närmare uttala sig; härom lärer Kungl. Maj:t, efter vederbörande myndigheters hörande, böra utfärda de föreskrifter, som av förhållandena påkallas. I ett avseende kunna emellertid de sakkunniga ej underlåta att göra ett påpekande. Beträffande kontrollen över privatskolornas räkenskaper få de sakkunniga erinra, att genom nådigt brev den 20 oktober 1916 lämnats föreskrift,

119 att varje skola skall till ecklesiastikdepartementets statistiska avdelning och läroverksöverstyrelsen (numera skolöverstyrelsens läroverks- och statistiska avdelningar) i enlighet med fastställt formulär insända detaljerade uppgifter angående respektive läroanstalters inkomster och utgifter under närmast föregående år, ävensom att balansräkning över tillgångar och skulder vid utgången av de år, vilkas tal sluta på 5 eller 0, skall enligt fastställt formulär till samma ämbetsmyndigheter ingivas. Häri har sedermera skolöverstyrelsen vidtagit vissa smärre ändringar, som emellertid icke äro av principiell betydelse. De .sakkunniga få dock framhålla, att nämnda uppgifter över inkomster och utgifter mera äro att karakterisera som rena kassasammandrag, och att följaktligen, såsom tidigare påpekats, ur desamma icke utan ingående bearbetning kan utläsas, vare sig huruvida vinst eller förlust uppstått eller huru stor nämnda vinst eller förlust till siffran ställer sig respektive räkenskapsår. De sakkunniga vilja därför förorda, att nämnda formulär över inkomster och utgifter för framtiden slopas, och att i stället varje skola förpliktas att för respektive räkenskapsår till förutnämnda ämbetsmyndigheter insända ej mindre vinstoch förlusträkning än även utgående balansräkning, uppställda i enlighet med de sakkunnigas anvisningar i samband med förslag till bokföringssystem för privatläroverken. Genom en dylik anordning kan skolöverstyrelsen för varje räkenskapsår konstatera det ekonomiska utfallet av skolrörelsen ävensom erhålla en bild av skolans ekonomiska ställning och de förändringar, som densamma år från år undergått. Såsom följd härav torde det för skolöverstyrelsen även bliva möjligt att, på sätt de sakkunniga tidigare föreslagit, i vissa fall meddela bestämmelser angående befrielse från eller nedsättning i elevavgifterna ävensom att vinna ekonomiska hållpunkter för bedömandet av statsunderstödens fördelning på de olika skolorna. Självfallet bör härvidlag ett samarbete komma till stånd mellan skolöverstyrelsen och riksräkenskapsverket, då därigenom garanti vinnes för en allsidig och saklig prövning av hithörande spörsmål. De sakkunniga hava ansett frågan om sättet för bokföringen vid privatläroverken vara av den synnerliga vikt och betydelse, att de ej kunnat undgå att ägna densamma den största uppmärksamhet, då ju ett gott bokföringssystem i sig självt innebär den bästa garanti för en god räkenskapskontroll. Med full insikt om. sanningen härav hava de sakkunniga även utarbetat formulär för privatläroverkens räkenskaper, för vilket närmare redogöres i följande kapitel.

Kap. XIII. Privatläroverkens bokföring. Förslag till formulär. Såsom de sakkunniga tidigare i samband med de ekonomiska utredningarna haft anledning framhålla, måste behovet av ett enhetligt räkenskapsformulär för privatläroverken anses vara till fullo ådagalagt. De sakkunniga hava fördenskull utarbetat ett förslag till dylikt formulär, vartill här hänvisas (tab 7 och 8). För detta förslag, vilket upptager dels en dagbok, dels en huvudbok, lämnas här nedan en kortfattad redogörelse. Dagboken. Dagboken utgöres av kassabok och memorial samt är byggd på kolumnsystem med en gemensam textkolumn för såväl inkomster som utgifter med en kolumn för verifikationsnummer till höger. På båda sidor om textkolumnen återfinnas till vänster och till höger kassakontots debet- respektive kreditsidor samt övriga kontons kredit- respektive debetsidor. Ä kassakontots debetsida införas kontanta inbetalningar och å kassakontots kreditsida verkställda utbetalningar. Om man betraktar den sida av dagboken, å vilken kasskontots debetsida finnes uppförd, finner man att en kassainbetalning även återfinnes i någon av de på samma sida befintliga kontokolumnerna. Sak samma är förhållandet beträffande motstående sida av dagboken, å vilken varje kassautbetalning äger sin motsvarighet i någon eller några av de å denna sida förekommande kolumnerna. Stundom kan även förekomma, att exempelvis en likvid verkställes medelst check. I så fall (se exemplet den 15 oktober »K. Karlsson, målningsarbete, check nr 1009») krediteras kontot »Bank» genom att införa vederbörligt belopp i kolumnen för nämnda konto å dagbokens vänstra sida, samtidigt som »Fastighetens resultatskonto» debiteras genom motsvarande siffernotering i kolumnen för sistnämnda konto å dagbokens högra sida, Det skulle nämligen vara en onödig omgång att först kreditera bankkontot och debitera kassakontot samt därefter kreditera kassakontot och debitera »Fastighetens resultatskonto». Detta förfaringssätt kan även utsträckas till att omfatta transaktioner å flera än två konton, vilket framgår av exemplet den 22 oktober, då av H. Hellman en fastighet inköptes till ett belopp av 100,000 kronor, vilket köp likviderades, dels medelst check å 40,000 kronor, dels genom en övertagen inteckningsskuld å 60,000 kronor.

121 Tillämpningen av nu ifrågavarande formulär torde framgå av de i formuläret angivna exemplen. Till komplettering av dessa exempel vilja de sakkunniga emellertid beträffande kontonas karaktär och kontosystemets struktur framhålla följande. »Bankkonto.» Någon särskild specifikation redan i dagboken av de eventuellt förekommande olika bankräkningarna har av utrymmesskäl icke ansetts nödig, utan torde det vara tillräckligt att endast i huvudboken intaga sådan specifikation, vilket icke bör bereda några svårigheter under förutsättning, att. varje bokföringstransaktion i dagboken klarlägges genom tydlig och upplysande text. Beträffande kontona för statsanslag, kommunanslag och elevavgifter samt kontot för pensioner, pensions-, sjuk- och vikariatskasseavgifter torde böra påpekas, att den för statistiskt ändamål erforderliga uppdelningen i huvudboken bör äga rum i enlighet med vad ovan under »Bankkonto» framhållits. Ä »Räntors konto» bokföras såsom inkomster influtna räntor eller upplupna fordringsräntor. Såsom utgifter uppföras å kontot utbetalade räntor eller upplupna skuldräntor. De sakkunniga hava ansett lämpligt att i dagboken upplägga ett »Fastighetens resultatskonto» med såväl debet- som kreditkolumner, vilket konto avser att redovisa samtliga inkomster av och utgifter för eventuellt förefintlig egen fastighet. Ä ifrågavarande konto bokföras sålunda inkomster i form av influtna hyror samt beräknad hyra för iokaler i egen fastighet. Såsom utgifter uppföras smärre reparationer och förbättringar å fastigheten, avlöningar till portvakt och maskinist, ävensom försäkringar och skatter, hänförliga till själva fastigheten, vattenavgifter och dylikt, vilka samtliga nu uppräknade utgifter böra debiteras ifrågavarande konto i och för erhållande av en riktig självkostnadsberäkning. Kostnader för större reparationer, varigenom fastighetens värde ökats, bokföras å »fastighets konto». Inkomster och utgifter å de olika stipcndie-, premie- och donationsfonderna samt den bokföringstekniska behandlingen av desamma torde framgå av de i formuläret anförda exemplen. »Avlöningars konto.» I dagboken är detta konto uppdelat i två kolumner. en för avlöningar till föreståndare och lärarpersonal samt en för övrig personal. Den förstnämnda kolumnen upptager, såsom framgår av beteckningen, utbetalda löner till lärare och lärarinnor. De sakkunniga vilja erinra om, att samtliga avlöningsbelopp, alltså även lönebidrag från stat och kommun, böra bokföras å nämnda konto. I den sistnämnda kolumnen bokföras arvoden till övrig personal, såsom till bibliotekarie, skolläkare, vaktmästare m. fl. Löner till portvakt, och maskinist i egen fastighet böra dock, i enlighet med vad ovan under »Fastighetens resultatskonto» anförts, icke bokföras å nu förevarande konto utan å »Fastighetens resultatskonto». I kolumnen för avlöning till föreståndare och lärarpersonal torde såsom särskild post böra införas de kostnader, vilka — därest skolans föreståndare eller föreståndarinna jämväl är dess ägare — utgöras av det arvode eller den lön denne ägare i egenskap av föreståndare kan tillerkännas. Årssumman av sistnämnda utgifter bör under dylika förhål-

122 landen även komma till särskilt uttryck å vinst- och förlustkontots utgiftssida. I dagboken har icke ansetts lämpligt — i främsta rummet av utrymmeshänsyn — att upptaga särskilda kolumner för alla de i avlöningen till lärarpersonal ingående olika avlöningsformerna, såsom av skolans medel utgående löner, tillskott av stat och kommun i form av löne- och ålderstillägg, tillfällig löneförbättring, dyrtidstillägg etc. Något hinder för att i räkenskapen göra en dylik specificering förefinnes emellertid ej. De sakkunniga antaga för övrigt, att riksräkenskapsverket i samband med den befattning med privatläroverkens räkenskaper, som ämbetsverket vid ett bifall till de sakkunnigas förslag skulle komma att utöva, ej skall underlåta att vid utarbetande och fastställande av ur revisionssynpunkt lämpliga formulär till avlöningslisten- för privatläroverken tillse vad som i sådant hänseende bör iakttagas. »Tryck, annonser, telefon och porto.» Att å nämnda konto sammanförts så vitt skilda utgifter, som rubriken angiver, har ansetts kunna äga rum av den anledningen, att av sagda omkostnader utgifter för tryck och annonser endast mera sällan torde förekomma. Skulle det emellertid ur vederbörande skolas synpunkt anses önskvärt att särskilja här ifrågavarande omkostnader, kan lämpligen i likhet med vad ovan under »Bankkonto» framhållits, i huvudboken uppläggas särskilda kolumner för exempelvis trycksaker, annonser samt telefon och porto. »Bränsle och lyse.» Å detta konto bokföras under förutsättning, att skolan icke är ägare av fastighet, samtliga kostnader för bränsle och lyse. Är skolan däremot ägare till den fastighet, i vilken den har sina lokaler, samt i den beräknade hyresersättningen jämväl ingår värmeersättning (centraluppvärmning), bokföras å här ifrågavarande konto självfallet icke utgifter för lokalernas uppvärmning. A kontot »Städning och renhållning» bokföras såväl inköp av rengöringsmateriel, skurborstar och dylikt, som kostnader för tvätt av handdukar och gardiner m. m. Givetvis bokföras även avlöningar eller arvoden till städerskor å detta konto. Å kontot »Reparationer och underhåll av inventarier» får icke bokföras nyinköp av inventarier. Sättet för bokföringen av poster, hänförliga till iwidervisnings- respektive förbrukningsmateriel, framgår av exempelsamlingen i formuläret. Såsom utgifter å »Hyrors konto» bokföras, därest lokalerna äro inrymda i egen fastighet, det beräknade hyresbeloppet, och, om skolan förhyr lokaler, hyresutgifterna. För den händelse att i förhyrd lokal bostad är upplåten åt exempelvis vaktmästare, bör den hyra, som denne erlägger, eller beräknad hyra för bostaden, krediteras här ifrågavarande konto. Detta bokföringsförfarande äger rum medelst begagnande av kreditkolumnen för »Diverse konton», i vilken sistnämnda kolumn »Hyrors konto» i så fall uppföres. »Kassakonto» respektive »Avlöningars konto» komma härvid att debiteras. Kontona för »Diverse omkostnader» och »Inventarier» torde icke närmare behöva kommenteras.

123 Kolumnerna för »Diverse konton» äro avsedda för sådana konton, som mera sällan förekomma och därför icke tarva särskilda kolumner. De konton, vilka härvidlag ifrågakomma, äro framför allt'konton för fastighet, värdepapper, inteckningar och lån, skatter, diverse personer, upplupna räntor och avskrivningar. Av dessa konton äro i synnerhet »Upplupna räntors konto» och »Avskrivningars konto» rena bokslutskonton. De i formuläret intagna exemplen rörande de i kolumnerna för »Diverse konton» förekommande kontona torde göra vidare kommentarer överflödiga. Till förebyggande av felaktigheter vid överförande till huvudboken av de i kolumnerna för förut omnämnda fonder och »Diverse konton» förekommande beloppen har ansetts lämpligt att emellan sagda kolumner placera en specifikationskolumn, i vilken de olika kontobeteckningarna angivas. De sakkunniga hava dessutom ansett lämpligt att för eventuellt förefintligt behov i dagboken bereda plats för ytterligare kontokolumner genom att i formuläret till dagbok å såväl debet- som kreditsidan uppföra en kolumn utan beteckning. Såsom av det uppgjorda formuläret till dagbok framgår, böra de i kolumnerna för »Stipendie-, premie- och donationsfonders konto» respektive »Diverse konton» uppförda bokföringsposterna efter den månatliga nedadderingen specificeras och sammanslås kontovis för att underlätta införingen i huvudboken. Kassabehållningarna vid varje månads början och slut införas efter nedadderingen i kassakontots debet- respektive kreditkolumn, varefter de slutsummor, som därvid erhållas, skola sinsemellan överensstämma. Huvudboken. Från dagboken, som avslutas månadsvis, överföras de olika kontonas slutsiffror till huvudbokens motsvarande konton. Såsom ovan under rubriken »Dagboken» påpekats, torde en uppdelning av vissa konton böra äga rum. Denna uppdelning kan lämpligen så ordnas, att olika kolumner för varje särskild undertitel inläggas å vederbörliga huvudbokskonton. Såsom framgår av förslaget till huvudbok, överföras de olika kontonas saldon (beträffande »Diverse personers konto» och »Upplupna räntors konto» bruttosiffrorna) till respektive »Vinst- och förlustkonto» och »Utgående balanskonto» alltefter de olika kontonas natur, vilket med önskvärd tydlighet torde framgå av det uppgjorda förslaget. De sakkunniga vilja härvid endast fästa uppmärksamheten å kontot för bränsle och lyse, vilket är ett blandat behållnings- och resultatskonto, såtillvida att bränsle- och lysekostnader givetvis skola påföras »Vinst- och förlustkonto», men att den behållning, som vid räkenskapsårets slut förefinnes av bränsle, bör överföras såsom tillgång till utgående balanskontot. Beträffande vinst- och förlustkontot samt utgående balanskontot, vilka i övrigt icke torde tarva någon vidare förklaring utöver vad här ovan redan sagts och räkenskapsförslaget innehåller, få de sakkunniga påpeka, att dessa konton kunna utan vidare läggas till grund för de uppgifter i hithörande av-

124 seende, som privatläroverken skola vara pliktiga att insända till skolöverstyrelsen. De sakkunnigas förslag till huvudbok bygger på den principen, att även den. som icke känner skolans ekonomiska förhållanden, skall av vinst- och förlustkontot samt balanskontona kunna bilda sig ett omdöme om skolans ekonomi. Av denna anledning hava de sakkunniga ansett sig böra påfordra de i formuläret ^angivna ingående specifikationerna, såväl å skolans vinst- och förlustkonto som å in- och utgående balanskontona. Vad slutligen beträffar det i huvudboken förekommande »Kapitalkonto». sammanbinder detta ingående balanskontot, vinst- och förlustkontot samt utgående balanskontot. För att man skall erhålla ett exakt ekonomiskt resultat av skolans verksamhet måste vid bokslutet vederbörlig hänsyn tagas ej mindre till vissa inkomster och utgifter, som redan blivit bokförda, men vilka äro hänförliga till ett tidigare eller senare räkenskapsår, än även till vissa förefintliga tillgångar och skulder, som under löpande räkenskapsår icke blivit bokförda. De sakkunniga åsyfta härvid tillgångar och skulder i form av upplupna, ej förfallna fordringsrespektive skuldräntor samt inkomster och utgifter i form av exempelvis uppburna eller utbetalda hyror för kommande räkenskapsår o. s. v. De sakkunniga få härvid hänvisa till bland exemplen för juni månad uppförda posterna »Ränta å giro enligt besked från X-banken» å kronor 300 samt »Beräknad skuldränta per den 30/6 å inteckningar och lån» å kronor 4,400. Likaså skall även vid bokslutet hänsyn tagas till avskrivningar å förefintliga tillgångar. I främsta rummet böra sådana avskrivningar verkställas å fastigheter, inventarier och undervisningsmateriel. Med avseende å det avskrivningsförfarande, varpå formuläret lämnar exempel, må anmärkas, att de sakkunniga ansett avskrivningar å fastigheters ursprungliga anskaffningsvärde vara motiverade med x/i a 1 procent, om byggnaden är uppförd av sten, saml med 1 ä 2 procent, därest densamma är uppförd av trä. Beträffande avskrivningar å inventarier och undervisningsmateriel böra dylika enligt de sakkunnigas förmenande helst företagas å ursprungliga anskaffningsvärdet. Då emellertid från-privatskolehåll framhållits, att stora svårigheter skulle vara förenade ined ett dylikt avskrivningsförfarande, hava de sakkunniga ansett, att det bokförda värdet i detta fall må kunna läggas till grund för avskrivningarna. Beträffande inventarierna synes under sådana förhållanden en avskrivningsprocent av 10 och i fråga om undervisningsmateriel en avskrivningsprocent av 15 vara. på sin plats. Såsom framgår av formuläret, bygger detsamma på principen, att räkenskapsåret sammanfaller med statens budgetår. Detta har synts de sakkunniga vara det mest lämpliga med hänsyn såväl till önskvärdheten av att få privatläroverkens räkenskapsår så nära sammanfallande som möjligt med läsåret som lämpligheten ur revisionssynpunkt att få redovisningsperioden för privatläroverken i överensstämmelse med det statliga budgetåret. Någon närmare motivering för en sådan anordning synes ej vara erforderlig, utan tillåta sig de

125 sakkunniga att i detta avseende allenast hänvisa till erfarenheterna från den omläggning av budgetåret, som skett inom statsförvaltningen. Förutom de räkenskapsformulär, som av de sakkunniga här föreslagits, måste givetvis ytterligare vissa med själva räkenskapen i nära samband stående hjälpböcker, så kallade biböcker, föras av respektive redogörare. För exempelvis elevavgifternas behöriga kontrollering bör sålunda en särskild liggare föras, upptagande för varje elev de avgifter av olika slag, som av denne skola erläggas. Vidare torde lämpligen föras en särskild liggare för värde- och lånehandlingar, upptagande de data. och övriga annoteringar, som äro behövliga för dessa handlingars behöriga skötsel. Några speciellt för dessa ändamål utarbetade formulärförslag hava emellertid de sakkunniga, ej ansett sig behöva avgiva. På grund av den olika karaktär, som privatläroverken ur företagarsynpunkt äga, måste nu framlagda formulär till räkenskapsböcker lämpas efter företagsformen. Givetvis kan icke exakt samma formulär tillämpas för såväl aktiebolag som stiftelser och skolor, vilka ägas av enskilda personer eller städer. Det här skisserade systemet är avsett att vinna tillämpning vid samtliga skolor med undantag för dem, som ägas av aktiebolag. Den jämkning, som formuläret måste undergå, därest detsamma skall kunna komma till användning för aktiebolag, bör emellertid kunna inskränka sig dels till ett särskiljande i första hand av aktiekapital och reservfond samt eventuellt övriga förekommande fonder, uppkomna av vinstmedel, dels till ett noggrant aktgivande på att den vinst, som under ett räkenskapsår uppstått, icke överföres till påföljande års vinst- och förlustkonto. För vinsten bör uppläggas ett särskilt konto, som tydligt utvisar, huru den under föregående år uppkomna vinsten i enlighet med bolagsstämmobeslut disponeras. I räkenskaperna för läsåret 1925—1926 skulle exempelvis kontot lämpligen kunna erhålla rubriken »Vinst- och förlustkonto för räkenskapsåret 1924—1925». Utdelade vinstmedel samt avsättningar till olika fonder få sålunda under inga omständigheter bokföras å det löpande årets vinst- och förlustkonto. I anledning av vad ovan i kap. X, X I I och X I I I anförts få de sakkunniga

hemställa att privatläroverken åläggas att föra sina räkenskaper i enlighet med det formulär, som Kungl. Maj:t kan komma att för sådant ändamål fastställa, att privatläroverken skola vara skyldiga att till skolöverstyrelsen årligen insända balansräkningar samt vinst- och förlusträkningar i enlighet med fastställda formulär, att riksräkenskapsverket må erhålla, bemyndigande att för varje privatläroverk utse en revisor för granskning av läroverkets räkenskaper -samt att för denne utfärda instruktion jämte cle övriga föreskrifter, som kunna befinnas erforderliga, att föreskrifter må utfärdas angående skyldighet för privatläroverken att

126 tillhandagå vederbörande myndigheter med alla de uppgifter, som kunna vara erforderliga vid kontroll och granskning av medelsrekvisitioner och räkenskaper, att vid statsunderstöds tilldelande till enskilda läroanstalter riksräkenskapsverket må äga att avgiva yttrande om de olika läroanstalternas ekonomiska förhållanden, samt att riksräkenskapsverket skall beredas tillfälle att yttra sig om på skolöverstyrelsens föranstaltande ifrågasatt sänkning av vid dylik skola utgående terminsavgifter.

Kap. XIV. Besparingar för statsverket vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag. De sakkunniga hava i sin tidigare framställning föreslagit, att nuvarande bestämmelser angående omfattningen av ämneslärarinnornas tjänstgöring skola bibehållas, så att denna såsom hittills skall omfatta 22—26 veckotimmar, men att skolöverstyrelsen bör tillse, att genomsnittstjänstgöringen inom denna ram kommer att ligga nära 25 veckotimmar. Beträffande tjänstgöringens förläggning hava de sakkunniga förordat, att det generella bibehållandet av det i nuvarande bestämmelser införda medgivandet, att ämneslärarinna med full tjänstgöring må fullgöra intill en tredjedel därav i de förberedande klasserna, må upphöra, men tillika påyrkat, att det må ankomma på skolöverstyrelsen att medgiva skola att, inom vissa gränser, helt eller delvis förlägga ämneslärarinnas tjänstgöring till de förberedande klasserna, när detta ur pedagogiska synpunkter kan anses önskligt. I annat sammanhang hava de sakkunniga satt i fråga, att uppdelning av årsklass i parallellavdelningar skall ske med iakttagande därav att, vad angår stadium, motsvarande real- och flickskola minst 30 och beträffande stadium motsvarande gymnasiet, minst 25 komma på varje avdelning inom årsklassen, innan ny avdelning inom densamma upprättas, dock att, där bristande lokalutrymmen därför lägga oöverkomliga hinder i vägen, antalet lärjungar må i fråga om stadium, motsvarande real- och flickskola, efter skolöverstyrelsens beprövande kunna begränsas. I samband med senast berörda angelägenhet hava de sakkunniga likaledes föreslagit, att skolornas rätt att vid undervisningen i vissa ämnen ytterligare uppdela en klassavdelning eller dela en i övrigt odelad klass borde efter skolöverstyrelsens beprövande begränsas. Ett fastställande av nya bestämmelser i den riktning, de sakkunniga sålunda förordat, skulle, såsom flerstädes tidigare blivit påpekat, på de olika skolorna komma att öva ett stort inflytande. De sakkunniga hava i detta avseende företagit omfattande undersökningar beträffande de nuvarande förhållandena vid varje enskild skola. Därvid har i första hand undersökts antalet ämneslärare med full tjänstgöring, omfattningen av dessas undervisning och dennas eventuella förläggning till det förberedande stadiet samt förefintliga timlärartimmar, varvid undervisningstimmar å gymnasiet och i den övriga skolan hållits åtskilda från varandra. Vidare hava undersökningar företagits om förefintliga parallellklassers storlek samt ytterligare delning av klass eller klassavdelning i vissa ämnen.

128 På grundval av dessa undersökningar har sedermera varje skolas ordinarie behov av lärarkrafter beräknats under förutsättning av ovan påyrkad förändring av tjänstgöringen samt parallellklassers indragning. Resultaten av de gjorda beräkningarna kunna dock, med hänsyn därtill, att icke alla faktorer kunna helt bestämmas, utan att vissa felkällor uppstå, endast erhålla approximativ giltighet. Med ledning av tillgängliga uppgifter beträffande omfattningen av den undervisning, som innevarande läsår åligger ämneslärare med full tjänstgöring ävensom timlärare, kan sålunda det ordinarie behovet av lärarkrafter, under förutsättning av en utökning av undervisningsskyldigheten, under kommande läsår beräknas, men obekantskapen med de olika lärarnas förutsättningar och det större eller mindre behovet av timlärare, särskilt i vissa specialämnen, måste göra beräkningarna approximativa, Och även om man nu från föreliggande uppgifter kan utläsa, hur många parallellavdelningar som skulle behöva sammanslås vid ett tillämpande av de sakkunnigas förslag, kan ingen fullgiltig beräkning göras av hur förhållandena härvidlag komma att gestalta sig under kommande läsår, då lärjungefrekvensen i de olika klasserna kan vara en helt annan än nu. Vidare är det omöjligt att ens med någon sannolikhet förutsäga, i vilken utsträckning skolöverstyrelsen torde komma att. medgiva rätt för ämneslärarinna att förlägga viss del av tjänstgöringen till de förberedande klasserna, och vid beräkningarna har därför bortsetts från denna dispensmöjlighet. Hänsyn har, såsom i kap. I l l tidigare framhållits, icke heller kunnat tagas till de lokala förhållandena, som på frågan om parallellavdelningars sammanslagning öva ett stort inflytande. 1 Den utredning, som företagits, har emellertid givit vid handen, att, om för ämneslärare beräknas en medeltjänstgöring av 25 veckotimmar och hela tjänstgöringen tankes förlagd till klasserna över de förberedande, 30 ämneslärarbefattningar skulle bliva överflödiga och att på grund av parallellklassers .sammanslagning ytterligare 24 ämneslärarbefattningar skulle behöva indragas. 2 Om en klassavdelning upphör, blir emellertid ej blott sammanlagda antalet limmar i läroämnena mindre vid respektive skola, även antalet timmar i övningsämnena minskas. Antalet sådana timmar i varje skola sammanhänger givetvis med vilken eller vilka klassavdelningar inom skolan som komma att indragas. Då, såsom tidigare påpekats, i detta avseende endast approximativa beräkningar kunna göras, hava de sakkunniga här inskränkt sig till att taga ett medeltal per skola, och hava de på grundval av det tillgängliga materialet anslagit antalet sådana besparade timmar i övningsämnena till i runt tal 240. Av de insamlade uppgifterna framgår vidare, att behovet av timlärare i läroämnen, under förutsättning av här föreslagna förändringar, vid de olika skolorna skulle bliva ett annat än nu. I överensstämmelse med vad som föreslagits av statsutskottet vid 1924 års riksdag och med vad som sedermera uttalats under debatterna i riksdagens båda kamrar, hava de sakkunniga vid 1 2

Jfr sid. 67. Jfr tab. 8.

129 den reducering av lärarkrafter, som av de nya förhållandena påfordras, i första hand sökt använda sig av timlärartimmarna, vilka alltså vid vissa skolor skulle komma att bliva färre än förut. Å andra sidan kan, såsom på annat ställe utförligare omnämnts, det icke på alla håll undvikas, att, när en ämneslärartjänst indrages, en del undervisningstimmar, som varit förenade med den indragna, tjänsten, anförtros åt timlärare, vadan i vissa skolor timlärartimmarna komma att bliva flera än nu. En tablå, som de sakkunniga utarbetat över hithörande förhållanden, visar, att 776 timlärartimmar försvinna men också att 164 timlärartimmar tillkomma, 1 De här ovan omnämnda beräkningarna giva vid handen, att vid ett genomförande av cle sakkunnigas förslag avsevärda besparingar komma att göras i de olika anslagen till privatläroverken. Enligt vad som ovan visats skulle antalet ämneslärare med full tjänstgöring vid nu förevarande skolor minskas med 54. Likaledes skulle antalet av övningslärare bestridda undervisningstimmar nedgå med omkring 240 veckotimmar. Anslaget till lönetillägg till lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter torde därför kunna minskas med i runt tal 23,000 kronor. De sakkunniga hava vid sina beräkningar utgått ifrån att de ämneslärarinnor, vilkas platser komma att indragas, hava s. k. högre kompetens och avlönats såsom lärarinnor i andra lönegraden, och att timmarna i övningsämnen bestritts av lärarinnor i andra lönegraden. Till förekomsten av manliga lärare har på grund av dessas fåtalighet i cle skolor, som beröras av nu ifrågavarande bestämmelser, här ingen hänsyn ansetts behöva tagas. Av det minskade beloppet kommer ungefär 21,500 kronor på ämneslärarinnorna och ungefär 1,500 kronor på lärarinnorna i övningsämnen. Men framför allt torde anslagen till tillfällig löneförbättring kunna sänkas. Härvid spelar först och främst den väntade minskningen av antalet ämneslärarbefattningar samt av timmar i övningsämnena en stor roll. Vidare komma, såsom förut visats, 612 timlärartimmar att inbesparas. Nu nämnda minskningar synas hava en besparing av i runt tal 120,000 kronor till följd. Slutligen hava de sakkunniga föreslagit, att föreståndare och manliga lärare vid statsunderstödda enskilda skolor icke skola tillerkännas högre tillfällig löneförbättring än motsvarande befattningshavare vid allmänt läroverk. Dessa föreståndare och lärare äro enligt uppgifter för innevarande termin 130. Om för varje S&dan beräknas tillfällig löneförbättring å 600 kronor i stället för å 1,500 kronor, torde alltså på denna post inbesparas 117,000 kronor. Enligt de sakkunnigas förslag skulle alltså anslaget till tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid privatläroverken kunna sänkas med tillhopa ungefär 237,000 kronor. Givet är, att även anslagen till dyrtidstillägg åt nu ifrågavarande lärarpersonal i sammanhang med nu föreslagna förändringar komma att kunna minskas med ett avsevärt belopp. Då emellertid de grunder, enligt vilka dyrtidstillläggen framdeles komma att utgå, ännu icke äro fastställda, hava de sakkunniga icke ansett skäl föreligga att verkställa några beräkningar i detta hänseende. 1

Jfr tab. 8.

$—244270

Kap. XV. Ändring av gällande bestämmelser. På grund av vad som ovan anförts tillåta sig de sakkunniga hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen, att riksdagen måtte a) besluta, att mom. 3, 4 och 6 i avd. A av de av riksdagen antagna bestämmelserna angående avlöning av lärarinnorna vid statsunderstödda enskilda läroanstalter samt angående statsunderstöd åt dessa läroanstalter m. m. skola hava följande ändrade lydelse: 3. Den tjänstgöring, som här avses, skall vara förlagd till klasserna över de förberedande eller till läsavdelning av med skolan förbundet lärarinneseminarium. Sådan tjänstgöring må ock förläggas till två skolor samtidigt under förutsättning, att sammanlagda tjänstgöringstiden har den omfattning, som i nästföljande moment säges. Tjänstgöringen må ävenledes, på särskild ansökan och efter skolöverstyrelsens beprövande, förläggas helt eller delvis till de förberedande klasserna, under förutsättning att bärande pedagogiska skäl kunna förebringas för denna anordning och att denna tjänstgöring icke till omfattningen motsvarar mer än en niondel av samtliga vid skolan anställda ämneslärarinnors hela tjänstgöring. 4. Med full tjänstgöring förstås, vad angår stadium, motsvarande real- och flickskola, undervisning under 22—26 timmar i veckan och vad angår stadium, motsvarande gymnasiet, undervisning under 20—22 timmar i veckan. Vid skola, som är förbunden med ett högre lärarinneseminarium, må för de lärare, som i större utsträckning tagas i anspråk för seminarieelevernas praktiska utbildning, full tjänstgöring beräknas till 20—24 timmar i veckan. 6. I avseende å uppflyttning i högre lönegrad skall iakttagas. a) att rätt förmån; b) att lärarinna —• högre lönegrad; c) att timlärarinna, som i två år vid statsunderstödd enskild läroanstalt undervisat under minst 13 veckotimmar per år, måtte för uppflyttning i högre lönegrad få tillgodoräkna sig sin tjänstgöring på det sätt, att två år räknas som ett; d) = nuvarande c ) ; e) = nuvarande d) ; f) = nuvarande e) ; b) föreskriva, att såsom villkor för lärarpersonalens avlöning vid statsunderstödda enskilda läroanstalter enligt de av riksdagen antagna grunderna skall gälla:

131 Uppdelning i parallellavdelningar av årsklass sker med iakttagande därav, att, vad angår stadium, motsvarande real- och flickskola, minst 30 och beträffande stadium, motsvarande gymnasiet, minst 25 lärjungar komma på varje avdelning inom årsklassen, innan ny avdelning inom densamma upprättas, dock att, elär bristande lokalutrymmen därför lägga oöverkomliga hinder i vägen, antalet lärjungar må i fråga om stadium, motsvarande real- och flickskola, efter skolöverstyrelsens beprövande kunna begränsas. Statsunderstödd enskild skola må, ändock att här ovan stadgade föreskrifter om uppdelning i parallellavdelningar ej iakttagas, på särskild därom ingiven ansökning erhålla bidrag till lärarpersonalens avlöning enligt bestämmelserna i fråga om anslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter, under förutsättning, att lönetillägg icke utgå till skolan för större antal lärarkrafter, än som vid en på ovan angivet sätt gjord uppdelning i parallellavdelningar hade erfordrats. Sådan skola skall, oavsett att statsbidrag icke utgår för alla lärarinnor, avlöna samtliga dessa efter samma grunder, som gälla för övriga lärare. De sakkunniga få därjämte hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen, att riksdagen måtte besluta, att till lärare och lärarinnor vid sådan enskild mellanskola, högre flickskola, högre goss- och samskola eller enskilt lärarinneseminarium, som åtnjuter understöd från det i riksstaten uppförda gemensamma reservationsanslaget till privatläroverk, må utgå tillfällig löneförbättring, under förutsättning att vid anordnande av undervisningen inom vederbörande läroanstalt ävensom i övrigt följande villkor och bestämmelser iakttagas, nämligen 1) att uppdelning i parallellavdelningar av årsklass sker med iakttagande därav, att vad angår stadium, motsvarande real- och flickskola, minst 30 och beträffande gymnasium minst 25 lärjungar komina på varje avdelning inom årsklassen, innan ny avdelning upprättas inom densamma, dock att, där bristande lokalutrymmen därför lägga oöverkomliga hinder i vägen, antalet lärjungar må i fråga om stadium, motsvarande real- och flickskola, efter skolöverstyrelsens beprövande kunna begränsas. Statsunderstödd enskild skola må, ändock att här ovan stadgade föreskrifter om uppdelning i parallellavdelningar ej iakttagas, på särskild därom ingiven ansökning erhålla tillfällig löneförbättring till sin lärarpersonals avlöning under förutsättning, att sådan löneförbättring icke utgår av skolan för större antal lärarkrafter, än som vid en på ovan angivet sätt gjord uppdelning i parallellavdelningar hade erfordrats. Sådan skola skall, oavsett att statsbidrag av nu nämnt slag icke utgår för alla lärare, avlöna samtliga dessa efter samma grunder, som gälla för övriga lärare; 2) att tjänstgöringen vid läroanstalten för ämneslärare med full tjänstgöring — föreståndaren däri ej inberäknad — skall omfatta dels å stadium, motsvarande real- och flickskola, 22—26 veckotimmar, dock att för lärare, som vid skola, förbunden med högre lärarinneseminarium, i större utsträckning tages i anspråk för seminarieelevernas handledning, tjänstgöringen må omfatta 20—24 veckotimmar.

132 dels ock å stadium, motsvarande gymnasiet, 20—22 veckotimmar; 3) att storleken av de vid vederbörande läroanstalt utgående terminsavgifterna underställes skolöverstyrelsens prövning och fastställelse; 4) att vederbörande läroanstalts räkenskaper granskas av minst två revisorer, av vilka en utses av riksräkenskapsverket. Slutligen få de sakkunniga förorda, att § 2 i gällande reglemente för cle enskilda läroanstalternas vikariatskassa måtte erhålla följande tillägg: c) timlärarinnor med minst 13 timmars tjänstgöring i veckan.

Kap. XVI. övergångsbestämmelser. Det ligger i öppen dag, att ett genomförande av de skärpta bestämmelser beträffande privatläroverken, som tidigare av statsutskottet och nu även i viss mån av de sakkunniga, blivit ifrågasatta, måste komma att vid enstaka läroanstalter medföra svårigheter för vederbörande befattningshavare. Denna fråga berördes utförligt av statsutskottet vid 1924 års riksdag i dess utlåtande den 4 april 1924.1 Statsutskottet föreslog, att riksdagen måtte föreskriva, att för läsåret 1924—1925 skulle gälla följande övergångsstadgande: Därest vid någon läroanstalt en tillämpning av de under a) och b) angivna bestämmelser och villkor skulle medföra, att, även sedan eventuellt anställda timlärare entledigats och efter uppnådd pensionsålder kvarstående lärare avgått, jämväl sådan lärarinna med full tjänstgöring skulle behöva entledigas, vilken under minst två läsår varit anställd å innehavande tjänst, må efter skolöverstyrelsens beprövande jämkning i sagda bestämmelser och villkor vidtagas därhän, att entledigande av dylik lärarinna med full tjänstgöring icke behöver under ifrågavarande läsår äga rum; ägande Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter, som för tillämpning av detta övergångsstadgande må befinnas erforderliga. I memorial den 8 maj 1924, nr 62, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i här föreliggande fråga, föreslog därefter statsutskottet, bland annat, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta lämpliga övergångsbestämmelser i syfte att för läsåret 1924— 1925 anställda ämneslärare med full tjänstgöring, vilka ej uppnått pensionsåldern, icke måtte behöva avskedas på grund av de skärpta bestämmelser, som i fråga om tjänstgöringens omfattning och förläggning enligt vad statsutskottet anfört borde tillämpas från och med läsåret 1925—1926, samt för riksdagen framlägga förslag i berörda hänseende.2 De sakkunniga hava, såsom i det föregående omförmälts, verkställt så noggranna undersökningar, som förhandenvarande materiel tillåtit, beträffande de verkningar, som för varje särskild skola skulle bliva en följd av ifrågasatta, förändringar. Härvid har till grund för beräkningarna lagts dels de av de sakkunniga förordade skärpta bestämmelserna, dels ett förslag, innefattande en medeltjänstgöringstid av 26 timmar och en uppdelning i parallellavdelningar vid 30 lärjungar, dels ock ett förslag om en medeltjänstgöring av 26 timmar och en 1 2

Jfr sid. 32. Jfr sid. 36.

134 uppdelning i parallellavdelningar först vid 35 lärjungar ( = statsutskottets ursprungliga förslag). 1 Därjämte hava de sakkunniga införskaffat dels hos skolöverstyrelsen förteckning på samtliga föreståndarinnor eller lärarinnor, som uppnått 60 års ålder men jämlikt gällande bestämmelser erhållit tillstånd att kvarstå till utgången av juni 1925, dels från de enskilda läroanstalternas vikariatskassa uppgift på samtliga till denna kassa anslutna föreståndarinnors eller ämneslärarinnors med full tjänstgöring födelseår. Härigenom har det blivit de sakkunniga möjligt att i detalj undersöka, i vilken mån lärarinnor, som genom de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna skulle bliva överflödiga, motsvaras av lärarinnor, som bliva, skyldiga att avgå under cle närmaste åren. Dessa undersökningar hava av de sakkunniga förts fram ända till år 1930, cl. v. s. de omfatta samtliga i tjänst varande lärarinnor, som äro födda år 1870 eller tidigare. Enligt de gjorda beräkningarna skulle vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag 54 lärarbefattningar indragas. Antalet lärarinnor, som, därest de ej av skolöverstyrelsen medgivas rätt att kvarstå i tjänst, äro skyldiga att avgå med pension, uppgår år 1925 till 39, år 1926 till 14, år 1927 till 13, år 1928 till 11, år 1929 till 14 och år 1930 till 9, eller sammanlagt till och med år 1930 100. De lärarinnor, som falla för åldersstrecket, tjänstgöra emellertid ingalunda alltid vid de skolor, där lärarbefattningar enligt beräkningarna borde indragas. Av ovannämnda 100 lärarinnor tjänstgöra tvärtom endast jämförelsevis få vid sådana läroanstalter, där lärarbefattningar böra indragas. Huru inånga av de på grund av uppnådd pensionsålder under åren 1925—1930 avgående ämneslärarinnorna, som tjänstgöra vid läroanstalter, där ämneslärarinnebefattningar böra indragas, framgår av nedanstående tabell. 2 Då hela antalet överflödiga lärarinnor enligt de ovan nämnda undersökningarna vid ett bifall till de sakkunnigas förslag skulle uppgå till 54, skulle alltså efter denna beräkning även efter år 1930 vid ett antal läroanstalter finnas sammanlagt 25 överflödiga lärarinnor. Det bör emellertid bemärkas, att under åren 1925—1930 26 föreståndarinnor även ingå i pensionsåldern, och deras platser torde i regeln komma att besättas av ämneslärarinnor. Ävenledes torde man kunna förvänta, att ett antal sådana lärarinnor under nu nämnda år söka transport till skolor, där vakanser uppstått, varigenom ett snabbare genomförande av de sakkunnigas förslag möjliggöres. Givet är vidare, att lärarinnor under nämnda period även av andra orsaker lämna lärarinnekallet. Därjämte bör ihågkommas, att ett större antal lärarinnor, än de sakkunniga här ovan beräknat, fortfarande komma att hava sin tjänstgöring vid skolor, där på grund av lokala förhållanden parallellavdelningar icke kunna sammanslås. 1

Jfr tab. 6.

1930 Summa

29 Antalet av i pensionsåldern inträdande ämnesAntalet av dylika lärarinnor, som tjänstgöra vid skolor, där befattningar böra indragas . . .

135 I det hela torde man alltså kunna antaga, att år 1930 den föreslagna indragningen av lärarinnebefattningar i stort sett skall kunna vara genomförd.1 Detta förhållande har gjort, att de sakkunniga i överensstämmelse med statsutskottets ovannämnda senare utlåtande ansett sig kunna för de tilltänkta övergångsbestämmelserna föreslå en giltighetstid tills vidare. De sakkunniga äro ingalunda omedvetna om, att ett sådant förfaringssätt måste komma att medföra vissa svårigheter. För det första komma härigenom de besparingar för statsverket, som annars skulle blivit en följd av de sakkunnigas förslag, att under någon tid minskas med ganska avsevärda belopp. Och vidare komma skolorna härigenom att bliva på ett mycket betänkligt sätt bundna i sina möjligheter att på ett tillfredsställande sätt i mån av behov nyrekrytera sin lärarkår. Men trots detta synes både rättvisa och billighet mot lärarpersonalen kräva införandet av en dylik bestämmelse, vilket ju även behjärtats av statsutskottet vid 1924 års riksdag. I övrigt anse sig de .sakkunniga kunna i huvudsak instämma i statsutskottets den 8 maj 1924 framlagda förslag till övergångsbestämmelser. Sålunda torde dessa icke böra utsträckas att gälla för ämneslärare med full tjänstgöring, som blivit anställda senare än för läsåret 1924—1925. Vidare torde ett genomförande av de strängare bestämmelserna böra påskyndas dels därigenom, att skolöverstyrelsen tills vidare icke meddelar lärarinna, som uppnått 60 års ålder, tillstånd att kvarstå i tjänst, dels genom en kraftig minskning av antalet lektioner, som bestridas av timlärare. Från det första av dessa förfaringssätt torde knappast något undantag böra ske, beträffande det senare däremot föreligga, vissa, förhållanden, som kunna tänkas göra ett undantag från regeln antingen nödvändigt eller åtminstone ytterst väl motiverat. I de från privatläroverken insända svaren har flera gånger påpekats, och de sakkunniga hava sig därjämte genom personlig erfarenhet bekant, att det understundom skulle stöta på hart när oöverstigliga svårigheter att låta en skolas ämneslärarinnor övertaga samtliga de lektioner, som för närvarande bestridas av timlärare. Varje lärarinnas utbildning är i allmänhet så koncentrerad till ett fåtal ämnen, att, särskilt vid de mindre skolorna, det hittills ofta ägt rum, att undervisningen i ett eller annat ämne, åtminstone i de högre klasserna å elementarstadiet, måst anförtros åt särskilda timlärare. Det torde, enligt cle sakkunnigas mening, vara nödvändigt att åtminstone i en del fall låta detta förhållande fortfara tills vidare, till dess att skolans ledning vid vakans bland ämneslärarinnorna hunnit verkställa en sådan rekrytering, att samtliga ämnen bliva, behörigen representerade. Det har icke varit möjligt för de sakkunniga att i detalj undersöka, var ett förhållande som det nu berörda föreligger, men så synes dock vara fallet vid icke så få skolor. De sakkunniga anse därför, att möjlighet bör lämnas öppen för skolöverstyrelsen att, efter noggrann prövning i varje särskilt fall, för ett år i sänder medgiva skola, där ett bedrivande av undervisningen utan anlitande av timlärare skulle stöta pä avsevärda pedagogiska svårig1 Vid ovan relaterade undersökningar har ingen hänsyn tagits till de manliga lärarna, då dessa dels i allmänhet tjänstgöra å gymnasiet, där ingen ökning av tjänstgöringstiden ifrågasatts, dels ock i de allra flesta fall redan nu hava en tjänstgöringstid, som överstiger den föreslagna,

136 heter, rätt att anlita timlärare, ändock att icke samtliga ämneslärare erhållit en tjänstgöring av ungefär 25 timmar i veckan. De sakkunniga anse sig vidare böra påpeka, att ett undantagslöst tillämpande av föreskriften om överflyttandet av timlärartimmarna på ämneslärarinnorna i vissa fall skulle leda till så beklagliga ekonomiska konsekvenser för enskilda personer, att hänsyn härtill utan tvivel torde böra tagas. Ett dylikt förhållande, som kommit till de sakkunnigas kännedom, är följande. Vid en skola anställdes år 1897 en småskollärarinna i den förberedande skolan. När sedermera denna indrogs, bereddes nämnda lärarinna sysselsättning såsom timlärarinna i elementarskolans lägsta klasser, dit hon fortfarande har sin verksamhet förlagd. Vid ifrågavarande skola skulle vid ett genomförande av de ifrågasatta nya bestämmelserna så inånga timlärartimmar behöva indragas, att nämnda lärarinna komme att så gott som helt mista sin utkomst efter 27 års arbete vid en och samma skola. Även på andra håll kunna liknande förhållanden tänkas, så till exempel att vid några tillfällen förutvarande ämneslärarinnor, som ingått äktenskap och därefter blivit änkor, vid sin gamla skola erhållit ett antal timlärartimmar för att därigenom försörja sig och sina barn. De sakkunniga tillåta sig i detta sammanhang erinra om att, när vid genomförandet av 1904 års läroverksreform ett antal flickskolor i olika delar av landet indrogos, pensioner bereddes för en del av de då överflödiga lärarinnorna, De sakkunniga hava dock icke ansett sig nu böra förorda en dylik lösning av denna fråga, utan hava ansett det vara lämpligare och därjämte för statsverket billigare, om skolöverstyrelsen medgives rätt att, efter prövning i varje särskilt fall, för ett år i sänder medgiva skola, där ett indragande av samtliga eller de flesta timlärartimmar skulle för timlärare, som under en längre följd av år, minst 10, tjänstgjort vid samma skola, medföra avsevärda ekonomiska, svårigheter, rätt att anlita ifrågavarande lärare som timlärare, ändock att icke samtliga ämneslärare erhållit en tjänstgöring av ungefär 25 timmar i veckan. En bestämmelse, som de sakkunniga i likhet med statsutskottet vid 1924 års riksdag ansett sig böra intaga bland själva stadgandena, men som dock i viss mån torde få anses vara av övergående natur, är föreskriften, att elevantalet i en klass vid dennas eventuella delning icke skall behöva uppgå till 30 i de skolor, där bristande lokalutrymmen därför lägga oöverkomliga hinder i vägen. Såsom sådana hinder torde, enligt de sakkunnigas mening, endast vara att räkna hinder av hygienisk natur: alltså de ganska talrika fall, då en skola blivit byggd för små klasser eller är inhyst i en lokal, där icke enligt, moderna hygieniska principer mer än ett mycket begränsat lärjungeantal kan undervisas. Det ligger i sakens natur, att en skola, så länge den bedriver sin verksamhet i dylika lokaler, måste arbeta med mindre parallellavdelningar än de i allmänhet föreskrivna. Men om en nybyggnad utföres för en skola, eller om en skola inflyttar i nya lokaler, torde det vara skolans oavvisliga plikt att tillse, att dessa lokaler bliva sådana, att undervisningen kan bedrivas enligt av statsmakterna uppdragna riktlinjer även i fråga om parallellavdelningarnas storlek. De sakkunniga hava icke ansett nödigt att intaga i föregående stycke berörda

137 föreskrift såsom ett led bland övergångsbestämmelserna, utan torde det få anses vara tillräckligt, om skolöverstyrelsen vid inspektioner samt vid avgivande av yttranden över sökta statsbidrag har sin uppmärksamhet riktad på dessa förhållanden. Vid en tillämpning av cle tidigare av statsutskottet förordade, nu i någon mån av de sakkunniga utvidgade övergångsbestämmelserna kan det naturligtvis icke undvikas, att de besparingar för statsverket, som skulle bliva en följd av ett omedelbart genomförande av de skärpta, bestämmelserna, komma att under de närmaste åren i icke ringa mån minskas. De sakkunniga hava i detta avseende gjort en, naturligtvis ytterst approximativ, beräkning av de besparingar, som för budgetåret 1925—1926 kunna tänkas uppstå vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag jämte tillhörande övergångsbestämmelser. Beträffande de 54 lärarinnor, som enligt ovanberörda tab. 6 skulle bliva överflödiga, skulle avgången för 30 lärarinnors vidkommande bero på den ökade tjänstgöringstiden och förändrade bestämmelser angående tjänstgöringens förläggning under det 24 skulle avgå på grund av parallellavdelningars sammanslagning. På grund av de i det föregående omförmälda övergångsbestämmelserna skulle emellertid 39 lärarinnor, som blivit överflödiga, komma att kvarstanna, enär motsvarande avgång av i pensionsåldern inträdda lärarinnor icke äger rum. Med stöd av tillgängliga handlingar anse sig de sakkunniga kunna beräkna, att endast 15 lärarinnebefattningar komma att indragas under budgetåret 1925—1926, vilket för statsverket skulle medföra en besparing av, utom dyrtidstillägg, i runt tal 28,500 kronor. Vad så vidare beträffar timlärartimmarna, skulle enligt tab. 6 av dem inbesparas 612. Vid ett bifall till de av de sakkunniga i detta hänseende föreslagna övergångsbestämmelserna måste dock en viss minskning beräknas härav. Det har icke varit de sakkunniga möjligt att ens tillnärmelsevis beräkna denna minskning, men försiktigheten torde dock bjuda att under första året, tills närmare erfarenhet hunnit vinnas, räkna denna minskning till i runt tal tjugu procent eller 122 timmar. Den verkliga besparingen för budgetåret 1925—1926 skulle alltså uppgå till ungefär 490 timlärartimmar, vilket för statsverket skulle medföra, en besparing av, utom dyrtidstillägg, i runt tal 24,500 kronor. I anslutning till de ovan i kap. XIV och X V I verkställda beräkningarna anse sig de sakkunniga böra antaga, att besparingarna för statsverket budgetåret 1925—1926 komma att uppgå till, förutom dyrtidstillägg, i runt tal 170,000 kronor. Härefter vilja så de sakkunniga i anslutning till det nu anförda framlägga förslag till Övergångsbestämmelser. 1. Lärare med full tjänstgöring, som icke uppnått pensionsåldern och som erhållit anställning vid privatläroverk senast från och med läsåret 1924—1925, må icke behöva avskedas på grund av de skärpta bestämmelser, som i fråga

138 om tjänstgöringens omfattning och förläggning ävensom i fråga om parallellavdelningarnas storlek komma att tillämpas från och med läsåret 1925—1926. 2. På därom gjord ansökning må skolöverstyrelsen, efter noggrann prövning i varje särskilt fall, för ett år i sänder medgiva skola, där ett bedrivande av undervisningen utan anlitande av timlärare skulle stöta på avsevärda pedagogiska svårigheter, rätt att anlita timlärare, ändock att icke samtliga ämneslärare erhållit en tjänstgöring av ungefär 25 timmar i veckan. 3. På därom gjord ansökning må skolöverstyrelsen, efter noggrann prövning i varje särskilt fall, för ett år i sänder medgiva skola, där ett indragande av samtliga eller de flesta timlärartimmar skulle för timlärare, som under en längre följd av år, minst 10, tjänstgjort vid samma skola, medföra avsevärda ekonomiska svårigheter, rätt att anlita denne eller dessa timlärare, ändock att icke samtliga ämneslärare vid skolan erhållit en tjänstgöring av ungefär 25 timmar i veckan. Slutligen anse sig de sakkunniga böra med styrka framhålla, att ett genomförande av de nu av dem framlagda förslagen, icke minst av förslagen till övergångsbestämmelser, i hög grad är beroende av, att ett förtroendefullt samarbete äger rum mellan skolöverstyrelsen och de olika skolledningarna. De senare måste vid anställandet av lärare och vid skolarbetets planläggning i sin helhet utgå ifrån, att gällande föreskrifter i görligaste mån bliva följda, och att det provisorium, som de föreslagna övergångsbestämmelserna komma att medföra, snarast möjligt måtte få avlösas av normala förhållanden. Skolöverstyrelsen å sin sida torde genom råd och anvisningar, antingen vid inspektioner eller på annat sätt, kunna bistå skolledningarna i denna deras strävan, ty endast härigenom lärer ett så vitt möjligt friktionsfritt genomförande av de skärpta bestämmelserna utan större men för undervisningen kunna ske.

T A B E L L E R

141 Tab. 1. De av de sakkunniga undersökta skolornas ålder m. m. ävensom uppgift rörande deras nuvarande ägare. D e t Skolans

namn

å r

då skolan grundades

då skolan erhöll 5 klasser

då skolan första gången erhöll statsunderstöd

1877 1878 1883 1885 1878 1868 1859

1880-talet 1879 1885 1885 1880 1868

1892 1879 1891 1888 1879 1877 1877

Stiftelse Aktiebolag

1815 1917

1898—1899 1917

1875 1917

Skolan Aktiebolag Stiftelse

1867 1857 1835 2

1868 1871 1870-talet

1892 1897 1903

>

1866 1871—1872

»

1866 1869 1884 1875 1869

1875 1874

1875 1882 1903 1875 1876

Aktiebolag Enskilda

1873 1880

1882—1883 1885

1883 1897

1894 1876

1895 1877

1900 1877

1885 1862 1877 1896 1873 1872 1876 1871 1876 1868 1875

1887 1872 1878 1896 1873 1876—1877 1877 1873 1876 1869 1878

1899 1879 1878 1897 1879 1883 1877 1880 1876 1884 1879

1884 Skolans nuvarande ägare

Högre flickskolor. Högre flickskolan i Arvika . » > » Borås . . > > » Eksjö . . > > > Enköping > > » Eskilstuna » > > Falun . . > » » Gävle . .

Skolan

>

Föreståndarinnan Skolans styrelse Skolans principaler Aktiebolag Staden och föreståndarinnan

i

Fruntimmersföreningens flickskola, Lyceum för flickor, Gröteborg . . Nya elementarläroverket för flickor, Matilda Halls skola, Göteborg . . Kjellbergska skolan, > . . Majornas elementarskola för flickor, Sigrid Rudebecks skola, Göteborg Vasa flickskola, Göteborg . . . . Högre flickskolan i Halmstad . . » > > Hudiksvall . . Högre elementarskolan för flickor,

Aktiebolag

>

Skolan

Ebba Lundbergs skola, Hälsingborg Nya elementarskolan för flickor, Föreståndarinnorna Hälsingborg Högre flickskolan i Härnösand . . Staden Elementarskolan för flickor, JönEnskild Västra elementarläroverket för flicFöreståndarinnorna Högre flickskolan i Kalmar . . . Skolan > > •» Karlshamn . . > » > Karlskrona . . Aktiebolag m » > > > Karlstad . . . Staden » > « Kristianstad . Aktiebolag » > » Kristinehamn Skolan > > » Landskrona . Aktiebolag > > » Lidköping . . Skolan > > » Linköping . . Staden » > > Luleå . . . . Staden och föreståndarinnan Fullständiga läroverket för flickor, Lund Läroverksförening 1

Kan ej uppgivas. — 2 Det år då skolan började sin verksamhet.

__ i

142 Skolans

namn

Skolans nuvarande ägare

Högre elementarskolan för flickor, Lund Skolförening A. och E. Bunths skola, Malmö . Aktiebolag Högre läroverket för flickor, Malmö Nyströmska läroverket för flickor, Malmö Föreståndaren Tekla Åbergs läroverk för flickor, Malmö Föreståndarinnan Högre flickskolan i Mariestad . Staden Norra läroverket i Norrköping . Aktiebolag Östra » » > » Högre flickskolan i Nyköping . Skolan » > > Oskarshamn Staden > » > Skara . . . » > > > Skövde . . Skolan Afzelii elementarskola för flickor Stockholm Föreståndaren Ateneum för flickor, Stockholm Aktiebolag Brummerska skolan, > Stiftelse Detthowska skolan, » Föreståndarinnan Kungsholms elementarskola för flickor, Stockholm Kungsholms läroverk för flickor Stockholm Enskild Lyceum för flickor, Stockholm . Aktiebolag Lychouska skolan, > Föreståndarinnan Margaretaskolan, > Föreståndarinnorna Nya elementarskolan för flickor Stockholm Oskarsskolan, Stockholm . . . . Förening A. Sandströms skola, Stockholm Aktiebolag A. Schuldheis' skola, » Föreståndarinnan Södermalms högre läroanstalt för flickor, Stockholm . . . . Aktiebolag Wallinska skolan, Stockholm . > Ählinska skolan, » Enskilda Högre flickskolan i Strängnäs Skolan » » > Sundsvall Staden > > Söderhamn Skolan > » > Södertälje Staden » » » Uddevalla Skolan » > > Umeå . . Högre elementarläroverket för fl kor, Uppsala Stiftelse Lindska skolan, Uppsala . . . Enskild Högre flickskolan i Varberg . Staden > > > Visby . . Aktiebolag > > > Vänersborg Staden > » > Västervik Skolan » > > Västerås . Läroverksförening > > » Växjö . . Föreståndarinnorna » » » Ystad . . Aktiebolag Nya elementarskolan för flickor Örebro Konsortium Hisbergska skolan, Örebro . . > Högre flickskolan i Östersund Skolan 1

Uppstått genom förening av två skolor.

då skolan grundades

då skolan erhöll 5 klasser

då skolan första gången erhöll statsunderstöd

1871 1887 1870

1876 1889 1876

1879 1905 1885

1860-talet 1871 1880 1859,1 1866 1868 1882 1878 1875

1888 1881 1882 1868—1876 1885 1879 1879

1892 1874 1883 1897,1 1879 1887 1892 1878 1882

1878 1878 1S82 1896

Efter 1888 1881 1886 190P

1900 1891 1903 1902

1889 1875 1857 1896

1893 1878 1860-talet | 1911

1899 1878 1913 1915

1902 1899 1883 1904

1903 1901 1886 1911

1907 1903 1897 1915

1881 1831 1847 1882 1871 1875 1877 1862 1881

1881 1874 1857—1858 1882 1877 1877 1878 1875 1882

1882 1876 1892 1883 1877 1876 1885 1876 1881

1870 1879 1873 1876 1875 1876 1866,1 1858 1857 1882

1870 1880 1875—1876 1877 1875 1876 1880 1886

1876 1897 1883 1877 1876 1883 1875,1 1887 1876 1885

1867 1863 1884

1887 1876—1877 1884

1883 1876 1884

143 D e t Skolans

Enskilda

namn

då skolan grundades

då skolan erhöll 5 klasser

r då skolan första gången erhöll statsunderstöd

mellanskolor.

Enskilda mellanskolan i Bollnäs . Lundénska privatskolan, Göteborg Realskolan i Oaby Grevesmiihlska samskolan, Stock-

Högre goss- och samskolor. Samskolan i Djursholm Högre samskolan i Eslöv . . . . » > » Göteborg . . . Stadsgymnasiet i Landskrona . . Kommunala gymnasiet å Lidingö . Privata elementarskolan i Lund . Lundsbergs skola, Lundsberg . . . Samskolan i Saltsjöbaden . . . . Sofi Almquists samskola, Stockholm Beskowska skolan, > Palmgrenska samskolan, » Stoekholms samgymnasium, StockWhitlockska samskolan, Stockholm Fjellstedtska skolan, Uppsala . . Enskilda läroverket i » 1

Skolans nuvarande ägare

å

Målsmännens förening Staden Aktiebolag

1897 J

1911—1912 1896

t

1797 1886 1906

—

1914 1913 1912

Stiftelse

1910 2

1903 Staden

1891 1885 1901 1908 1913

1892—1893 1887 (1890) 1903

1897 (1894) 1899 1908 1913 1920 (1922)

1848 1896 1895 1892 1867 1876

— . —

1901 1897 1872 1882

1903 1907 1916 1903 1891 1883

1902 1893 1862 1892

1913 1896 1875 8 1896

1913 1899 1890 1897

>,

Aktiebolag Staden Kommunen Skolans ordinarie lärare Stiftelse Köpingen Enskilda Aktiebolag

» »

Stiftelse

>

Förening

Realskoleklass. — 2 4 mellanskoleklasser. — 3 6 klasser.

— —

144 i O .-i ( N CN CÖ CC Ö

•o ^

-** s

+=

»O

^

t^

cc i-H bO

— -

oä a> o m

veni ini gs- ( derv inga

— fl

Ma

in a A Ö

.2 -S "

1 1

t* 00

iO

CD I

-*

l

I T *

T-l T O 0 0 cc eo i ^ CD

CO CD

H C J N HOJOJ

co o co eo i n OJ i n co CO O J O J CO

OJ

TJTCOCOTHOJT-I TH TH

r^-

OOJCO CO

1 1

O O

CO T-I

o. iO

|

I

1M

1 I

^

l

1 1

t > 0 < N

CM H

T-H t>

OJ O OJ O

OJ | CO

co 1 1

1 rt o j oo » O CO OJ co

iO O CD

I

<M 00 O CO O o o ^ toto

o <o

O O

0 0 " J <N • * 00 • * ( N - *

CO CO CO t ^ OJ co co in i n co OJ TOJOOTti^ O J TJI t ^ i n T-H CO

1 *"

1 T-H

!

o o i n cc

i C

1 1

OJ r n

I I I I

T H | O

CO 1 to l^

O O I OCC

1 52 1 1 TK 1

t N 00 H W «

-TJI

OJ Ö l co er: TfICO

co o: incr:

I 1

| 1

1 O IN 1 TJI H O i n o j O O CO o i n co o co co O J T-l T-l

g 1

co co • * i-i

1 O O 1

i n o j - ^ i o j i n o | T * O J t~- CO t~OJ l o c o o j i n c o o oJOJcor^oj o CO T - l T-1 T-i

1 1 1 1

o o o | O t ^ O O 1 CO 1 O O 1 I1 oo oo oo co t - o OJ co in in iN ni oO m H -—* i Ti -nl t-- •>* OJ o) t-~ T-I CO O J OJ T-l

^ O O M O i O O - c H C O O V t * CO - H CD O O J T-l CO T-l

a

N

| 1

OOJCDOQ O O J C O o: t - m l M O O J co •>* co H O t - C O T-l TH

in

OJCOOi TH - * O J Ttl CO i Q O O O - * CT3 O T - I r t i TH o co co O J CO T H

1 1

00 TT*

I uO I 1 CD 1

1 1

H

fir 11 1 1i

OJ in

co i r^

OJ OJ .-i o i n oo CO

O

i

OJ 1

0 0 T-l T * 1>TH o c o co

eo>ooj H ( D l »

ic. cc H

- * i O C l O CO CM

O J i O l O O J O t ^ —1 ^M —1 - * • « * O CO i O OJ i C OJ C O O r t l OJ OJ i—i a-, co

I

i

OJ T-l

—l CJ

O i O O O O O J O O

efl

i£ 1 c

O

cc

co

S o

!>

t i 1 1

TH

1 1 3 1 H

o

CC OJ

| 1

O CO N 0 0

I TH 1 8.

l O C

O J CO

O—1

I O C

O O O I O T )

ojin l^OC OJ

Tf1_<T^T-^CC

co —i

« N O H C O i O O N 0 0 O O TjiOJ

iC

T-I

co co c r^TH

OJ

%4

•

§.

I

i

o O O

o 1 1 O | 1 1 O 1

T-l T-l

lO

OJ o 1 1 1 1 1 o io CO

OJ

-»f

oo os O J eo T H WO O J CN

1^ c o i m n i n c j o eo i n OJ i n t-i ocor-T-ii-iin OJ i n OJ T-I co OJ eo TH T-I T-H

co in OJ

i n - * i n I-~OJOJ -JOJT—I co co OJ i n T-I

co T-I i n o OJ i~- i n co co OJ i n - #

r^'c

liJCD CÖ H OJ t~-co rT-l CO T-H CC

:0

.

eo in

OJ

C, f i o

1—1

o JM 00

. . .

g

. . . ti

C O O T H C

'

.

cd

Högre flicksk )lan i Karlskrona . > Kristianstad » Landskrona, A. och E. Bu nths skola, Malmö Högre lärover ket för flickor, Ma Norra lärover ket i Norrköping ] Östra > Ateneum för flickor, Stockholm Lyceum > > > A. Sandström s skola, > Södermalms h ögre läroanstalt för Stockholm "Wallinska sk Dian, Stockholm Högre flicksk slån i Visby . . . > > > Ystad . . .

:©

i*

Högre flicksk jlan i Falun . . . Lyceum för f ickor, Göteborg Matilda Halls skola, Göteborg . Sigrid Rudcb ecks skola, Göteboi Vasa flicksko la, Göteborg . . . Högre elemen tarskolan för flicko

Ö ej

COOCOCJ T - l O J O ! T-l

U

b0

OJ c c OJCC

o

:c«

CO

OJ

O

W

T«

i n - .

i O 1 - T|1 OO t - i O CO I N

C J T - I N

o

88 1

COOiO H C ^ l Q

OJ rH eo

o

1 1

O l^

co

C3

1 OJ T—1

( N M O N 0D • * o- O N O l O I N

O

o -A

1 1 o o

1 N N 05 00 co tO i f l H t O l O

c3 Ci Tn l>

45 O -ti

o co co 1 1 1 1 co o 1 1 OJ o OJ

H O i O O N M M t M N N T-i co co c c O J

1 -

l

—I t~-

r.

i

T

t ~ 0 0 - # t N - ^ Os t O N T f OJ5100

I »O 1 1 tM

ssa och nktilldohainden

©

o

ti

CO_T-J_ 1 o ,

co iTnj i

co

co -* OJt^ 1 1 OJCO oco

CO

00 —• oo co

co -en TJ i n c o i cc

o a i n eo a. a

r - l O J CO O» C - T-l co r ^ - # co cc eo

O l O O O O O J O O

1 OO I iO

T T *

=

CO

T-I

1 "* 1 1 1 eo 1 1

H

eo

H

io

CD t ^

1 —i i co 1 co

1 ~ l t> O O J

CD O J

»O

o

a

o

O

O T - ( C O T - I C O O J

O i O i Q C O o COOT co T-l CM CO

B o

O

IOIOV" OJ

oo H

Ö K O N 1

•.8

b0

OJ OJ co

O J inoJOJ OJ C ^ O J T H

tc

CD OJ

-£ "

0)

o

o eo Ttf T H

TticooJt--TH OCJ-ctiCOCOiO

iO t »

co 1 1 co !

,

1 co

• N O S • * < N - H TJI OJ O • * t j i o> Q

OJ

bO M

O»

O

1 - O ) C5 i O O CD - * T H >U CN

°3

a «**

CD

i s

1 eo 1 N

h- O

i^

CD

O

i«

COCOO O O J CO O -<^l C O i O O N O J - * CD O 5 C 0 CO

o j o c o r - c o o o OJ i n i n T-TeoecTi> cTecT o " co~cb~co~

- * l O CO CD •"*! T-I CO t > -

03 b 0 W>fl *-. ocS > bO

I C O

OJ

co i—i coco o HOiiocoa

a

d QQ

O)

&

i n T t i CD T * I T-JI —1 T-l

& a

c

O

l

O J OJ CO -tfi • * - * O « ) 0 0

£

a>

:eö OJ

l

T *

9 V

s ;£

1 W 03

s

l

•* co

®5

00 OJ

o " co OJ OJ O T-I TT -HI i O CO

« O 8 ) H it) t ^ rt< TH <M CO

1 O 1 O

O

co 1 1 1

o O "* ©

o c oo

s

bo o

K

tu

•se CO

tO

s

O d"

03 CO

g a ^3

"o ™ &J a^

>

C3

P..T-

CO

Kl

es c M cc 00

P-

Ö £ -oj M

2« d a

1 oo K) Öl CO

CO

co

. . .

g

Högre samskolan i Göteborg . . . Beskowska skolan, Stockholm . . Palmgrenska samskolan, Stockholm Stockholms aamo-vmnasium. Stockho

lä

OJ

d o

"*

1 1 Ö

ooot~-

CO i—1

<é C3

ä) t i n

T J Q Q I M

lOrtCOiN T-l CD

4)

1 cÖ

34:2

> H

ii

—

co o o eo co -<CH t > . CO i-H T H

| 1

61:1

a O)

1-1

I •* O O i C c O

15: 1

o

os

27:2

i~ 1 1 n oi O O

CD M l O-

OJ 1 T-H~

I

I

!

I l l

©

° 1

1 TH

CD 1

1 OS co

Til 1^

eo

o

co

co 1 1

1 CO

CO

1 o

oo

o 1

|

T - I

CD OJ in OJ in

OJ o I CD O 1 T-I O H CO t~- T-l

co

CO CO

OS T*

uO -T CC I N

1 1

CD

•* oi a eo o oc

eo

oo

I 1

i

i i

1 1 o i ^ CO 1 1 CD t ° 11

T+l | OJ 1

I 1

co OJ

CD

1 •> 1 CD Tfl T-l

CO

00 TIH;

in

|

CO

1 "*

TH

OJ

^1 T-H

co 1

in

CD TJI

o

CM \a T - I CN r-l TJI

OS CN

TU

r - Tti o i Tti r^ i n 1 COi - i CO TH O J OJ --JI O J

OJ

Ttl

>n i TH 1

TfOJ T-l c o

O

O C O

Tji T-l

TH

I O »O —1 rH

o

O CM

CO CM O iO

eo »c

CO T H T H OJ

O J Ttl

CO

I OJ | 1 OJ 1 t^

|

1 1

1 !1 I [

OJ

CN T(l CO CO

•*

° 1 1 11 i i i

1 OJ

OJ

I

f^

1 m I

•

Ttl 00

60,000: -

i

1 O 1

14,813: 88

37,119: 95

I I !

8,145: 03 :

1 T-I CO

in

CO TJI O CO

o eo

T—1

-*

OJ

O> « CO

OJ

co CN <M

iO

CD

t ^ OJ co

Ttl O J

I in co I t^co

Tf

1-1

Ttl T t l

—I co O N

O J CO H OJ T - ^ C O

as'—To" c o r ^ co

COO CC O

|

O O 1 •* C J

I I !

coo I COO I CO o

o o o

coin

in~

1—I T-l

oj

c o Tti Tfl

o 30 cccc"

£2

•ScH s^W :co M =03

s »

W ^ .TH - rbd ^ CD Q 9 TT, M

51) °°

9-2 o d » -S

tt)

"d

T^ a CO . CO c tfl (D

ad a g d te r!3 g

TT^I

•"»•äggs .

w_ 10—244270

o

co - T -

W£

H

t ; :o

WP*

co OJ eo t-^

•O

ag m u

TU) M •T? i_

Tjl O J

CO T - I CO

JSli s gs

•93

lnTM t O -H eo

•»* OJ — I CD OJ T t l

CJOO

o m i oto

TJ^ I OJ_CO_ cs" CO"OJ~

coco co

OOJ

bcW u

o o

O J i-i o O J T H O

t)

TM CT

*Bc3 T2 ;'-' :5 t o t o V H t a =TH

k c £ • -5 a £ : S 03 ^ —i w

S3 O 03

d i —H no o C3 ? f •"7 D CJ cd g T O TS

~

e o +4 T C l/J M T 2 =0

.

"S-!4 03 • «2 J ^So ,

O

• «8

r*ca

JM

"•SO o3 S §

' JO=

IB

» O T I

CC C CO

T2

co

M a "3 O T-H

Jo

O,:co

^

-^ to S a

PH>-

d:0

p

« „ <= " o TH d

Jd eJTJ

•/

M

a.2 o

CO

S

,S B T H _, TTH M no M T2 °O

Slid p S |z5 <°<i A W T?; fä

co

^

WW o So o d

ACT

2SP

•

»© . 5 T4 S

TM

. T3 ^2 c™ o 5a

CJ •Jj

Pr-H

d os

^ ^

a a o - S o « a d TH TOS —c A -d "S £ » g O TH 03 o 5 M to— ^ T»l T S « >>.-G _ S

S 5 H <.

CO

cd o

CO

03 T H-f3 -— <D O P - « N TC3 T»> ao CTH ^ 'EH

a -y tti a aa c d T^ +a T^H m T M on cd to •TH oca T» C - y tH O a m

a-o

u

d

S2

C3J

53 »p

3T

O

a a t?

tq

d -°

.-:cd M O PH02

H

146 O

—' —

> d • o •«

h

w

©

3" oo

CTS

~

1°

''

Tf OJ

d

O O

—I OJ

W

OJ i n TH Ttl

i—1

i-

i i ©

1 1

H

O C N 1 ^ CO l ^ C O C M O O C O t M O C C M

c o co © i n i n TH ©r-H.cc

l > O

Tti O J co i n c o T-i I O J © TJI *>• O J © 1 co © co co os ©

CO t > - ©

CO CO i - l CD O J i—l OJ

TJI

i i

| i.n I © © 1 co 1 © o OJ © i n in !>• iO •>*

CO OS

00 OJ I CD | O J

1 1 t-

1 ©

Ttl

1-1

CD

CM O

00 TJI

©

t-T-I 00

co 1 eo | 1 in 1

TJI

co

co

eo

co os

• *

u-5

OJ l>" TU

1 1

OJ

© i n OJ O C0 00 I OJ Tji O 1 O J © OJ

T-H

X

t^cö r - o CD CO

+ »

w £

©incococoi-icomT-ioi © i n o j - c t i ^ C i n T t i © © 0 > 0 J O © © © O 0 J © © » H i n N i n Tii co os i c c o co © c o i n c c i n i—i co T-I

i n co

M

OJ OJ —i H

a

t~

l O C O T J i C O O - H T t i C O - H l -

CMCCi—1 OS OS CM 00 O TJI r -

o -O

OS T * — CD OJ b

OS t ^

CJ O -c" o 00 O © CO i—i CD CO Tti i n Tti co © cc i n

© © © -H OJ i-l © © 00 TJI c o O J

T-l — 1

iO I i O H t

t4

-rf, O

—I t O T " C O CM O

CO

OJ

T-1 C -

cTjT-i-TtiTtiThinoojiniO rHOCOCcOCCTtCDON eo©©i--ojcot^inojTti © © r-- >n i—i i—icoi—i©coi—i i—I C O T-l i—I

1 2

Ttl

t-

co o i i TtiTti 1 1 - ^

Tti C O - H

1 O

1 CO

i 1

Tji

r H

i—l

© co i 1© i n i 1 1 ©CD 1 i n i-i

1 » C l O O H O l

i-l

O

1 O

os cc i N 1 [^

r

ers rOJ i - l

'

03 j o o ,co

«4 -r bC

— -

i

I i 1 1

-53

a> '""i O , bo-o-2 "S d h-1

tH CO

•2 g a a

|

1 CO CO OS 1 ^ i O CM 1

CO

° 11

O

»

CO

OO

i-l

I I I I o o ©£: 1 ! | © ©„ 1 I I co"co"

Ttl

© © o OJ co i n co"©" cor^

co as TJ P H r>

N

CO

o 1 © 1 q co in N

eo © " O J " © ' ccf T-^"<-rf os"©"©"

1—1

"H

EH

1 1

OJ

OJ

| 1

1 —i eo 1 o os

© 0

PH

I I I I I I © o © | S 02 1 S 5 1 o, ». ' © . r-Too" H

CD

CO

|

1 © m ©„ 1 OJ" "<#

O J T-l

^

l>- 0 0 ©

1 Tjt^O_

Tti"

co"in"

T»

I O Oi 1 CJ O

©

©

©

CD

—1 1—1

©

O

1 O J Tjl^

O

1 ©„ © 1

I M O 1 CM Tt<

in

1 0

CD

CO

CO co

1 0

© 1

c c ^ q q q ©"©"©"TJI" r— --i © T-I

1 ° 1 co

CO TH

© | t^ © ©_ 1 r--_co OJ" © " O J "

ih" 1 © 1 © in" cc

OJ

Ttl

J

1 1

inTji

1 1

T-i

T—1

CO

^

|

t O N

OJ TJI

OJ in.co T-I i-Tinco"

1 © i | i o 1 1 1 © eo"

O!

co 1 OJ

l O O i f l H —1 © T j i CO

TH T-l

in

©

1 1

©_

* r>.

!

© OJ

co

1 | co 1 1 1 cc

T-l

C

© © 1 in©

T-I

O © CO H © o © c c TJI © OJ o © ©^ ©..©. ©"©"-M" o"©"

TJI

i-~ 00

1 1

1 H9 1 1 CD O O 1 | N | O O 1 1 co, 1 o © co" ©*\n" © coco

0 O J ©

iO 1^

| 1

1 I

C

t ^

B

d

CO

H ö CC THH

© © © C T S C D C O O J T t i C O © O i O O H O O i O O i N O T - I _ 0 Q . O —i T-H_CT5_CD 0 0 t~- O

©ö" t ^ O oo.©, ofco"

h t u s

M 1

© © © CO — O O O ICON | | °-°T.°T. ' ^ ^ T . N i n " ©""in" © o f O J © Tti C O H —ico

o'o"

^ T d

W

bC

I 1

1 i 1 1 o o o o o in

•e -S

eä

CO OS

OJ

1 U

xO

1^

i—l

°-TH>

—

T-l i-H

T I

i O

N

—1 T H

©

CO © TJI

i O O H

©OJO^ T-T

i n © co O J i n OJ OJ ©

1 o I i n OJ i n i co OJ i n M n

1 !

00 C O H © ©

CD CO O J - H CO CO © ©

r-i

1 1

© C C T-H i-H Ttl

i-H

© TJI i n i n O J r 5 © o © i ^ co co O oo TJI eo oo co i n TJI , n —i c c r ^ t-- TJI O OJ © OJ

i - l N CO CD T t i O

L^

©

•pH

© © © — 1 © T-l

T-l

00 — 1 1 ^

t - T J I i n i-i O J o 1—1

TJI

O © Ttl T-H

eo os

0 0 CO T * O 00 O

O S C O X C C O C O T - O S T f l C O i - H t ^ C N C i - i O C M C - J C O O

1 co o tO O o in in in

ca

CO i-H

N

f - CO CO CD

-H « a t» bD

cc t o N c i t : H os co os c4

©CÖ CD t OJ O)

a d Ä

m O

T j i JCy 1 ~

O t O H

0 OJ ©

T—I

TJI

CO © T t l TJI T t l CO

T-H

-"J

—

^

CO

CO OJ

in

—i h -H00

M O

lO

<£ —i

l o 1 i i i i co i 1 i n 1 1 1 1 1 OJ 1

1-1

1 t» o ©

tH CO

O

t-i O

7 {

o

d

—

1 OJ i n

Ttl

CO

-ti OS

1 s

ca ii MTS

1 1

1 1 1 1

TJI

O

©

t~o

OJ

1 C5

TJI - H 1 - 1 O

OS CM

CO CN C D CO C N 1-1

T-I

© 0

T-l

*

a

fl ^

ä

CO i - l Tti i n OS O J

ät>

t^co

00 03

tsd

*

i > . - H C O T t l T t l O O ( ^ © i > - H © © o © OJ er. © o s <js cc © O J T f O J i>- i n i T j i JO T j i —1 CO O J i H t > " - H c o o u O N i n c o i > 1 © i n -H co c c © r1CO©i-ICO©COOjTtlTtl co© T-I X J C O i n i-i O J O J O J in in co c o OJ T-I

' tö

o

•

TH

rid

(H

• Aä o

cd

2, w

TH

IO

-

T3

:O

O »M

o -id o Oo

I O o3

O O • T W « ™ 03 cä

fcH

CO JJ

"i5 c3 +ä d

o

oä oj oo " „ bC to t D S 03

a «-

09 c © "o

£

d

aste* t» - . - • o T * " t o W S

fe

©OJ © © © © TJI os r-i-i ©T-H

1 -ri © ©

i - I O S © CD T-l 1—1 T j i < M

Tf

OJ

TH

d W - uT

a

-. -

fl

Ä

J-H & E fco « IO : o

&iHa

.

CJ

cd

a

-H

"o -d M

Jj T ^ C

o *-

TtdtX 00

03 C

T* £ oo c CO r i d TH Of

d or fl

14 OE «

mc

H

»

*

AA -H O

>

O Si

MS 'TH

C3

HP

0 O

B Zi

d d t-* CO H-l 00

0 P H (^ tC •-3 bO « •— 1 0

X

©

TJI 0 0 TJI

. a

O .id

'

org eflickskolani Halmstad . > > Hadiksvall * > Kalmar . . > » Karlshamn > > Kristineham > « Lidköping . tändiga läroverket för flickoi e elementarskolan för flicko eflickskolani Nyköping .

CM

eo

m

C5 •iä co

42 O

. a . .

co rid

d 2 = CC

^

0 • TH eä

Ö co

42»

Co Co

T§

g

a CO

*TÄ

cc SS

-2 os co to

as -Sa AH 00

" CD

H O

ö C3J

CO

5s

tel

.

.

.

sbergs skola, Lundsberg lockska samskolan, Stockh stedtska skolan, Uppsala ilda läroverket i Uppsala

T - t l ^ u O i O O O C O T j i l ^ c N O

o ©

- I CD 0 0 CO O t ^

T i •-I

e flickskolan i Västervik > » Västerås .

O

no i o eo CM o i c o T - I co —i os o-

eflickskolani Strängnäs > > Söderhamn » > Uddevalla > > Umeå. . .

T «

o s e O T f i o s o s o o e o c o r - e o

1 T-i

3-5

d

. T - ,

d

i ^

i-r-f^WW

147 Tal). 3. Statens kostnader för privatskolorna år 1924. Statsbidraget Lärjungeantalet Skolans egen fördelat på höstterminen 1924 uppgift om statsbidrag lärför år 1924 jungar- lär(approximativ i de i elcna i jungarberäkning). förPensions- och bere- men- i gym- sum- klasser- na i tarnavikariats- dande ma na över hela sium kassebidrag klas- skode för- skolan lan ej medbereserna räknade dande

Läroanstaltens namn

Stockholm: Afzelii elementarskola för flickor . . Ateneum för flickor Brummerska skolan Detthowska skolan Kungsholms elementarskola för flickor Kungsholms läroverk för flickor . . . Lyceum för flickor Lychouska skolan Margaretaskolan Nya elementarskolan för flickor . . . Oskarsskolan A. Sandströms skola A. Schuldheis' skola Södermalms högre läroanstalt för flickor Wallinska skolan Åulinska skolan

38,000: — 60,000: — 87.445: — 70,726: — 57.400: — 41,868: 67 61,471:77 55,250: — 36,100: 61,278: 63 41,250: — 85,514: 34 45,302: — 72,220: — 67,^00: — 93,822: —

42 56 366 53 233 114 67 202 129 134 56 111 62

Summa

975,248:41

1,982 I 4,952

— 66 291

145 349 377 412 369 280 261 318 195 255 208 425 228 438 268 424

80 92 108

187 262: 07 405 171:92 743 231: 95 465 171: 67 602 155:56 394 149: 53 413 177:66 520 173:74 324 185: 13 484 175:08 264 198: 32 536 201:21 290 198:69 518 139: 42 426 187: 78 176:36

460 7,394

5,412 180:20

Medelkostnad Göteborg: Fruntimmersföreningens flickskola . . Lyceum för flickor Nya elementarläroverket för flickor . Matilda Halls skola Kjellbergska skolan Majornas elementarskola för flickor . Sigrid Rudebecks skola Vasa flickskola

32,490: — 39,685: 41 64,766: 67,878: 07 32,282: 85 45,000: — 157.669: 43 43,200: —

Summa

482,971: 7G

62 148 153

— 108 112 59

189 167 349 350 178 229 791 245

642 2,4981 269

1891 171: 229| 237: 497 185: 503 193: 178 181: 337 196: 1,172 148: 304 176: 3,409

2^767 174: 5£

Medelkostnad Malmö: A. och E. Bunths skola Högre läroverket för flickor Nyströmska läroverket för flickor . . Tekla Åbergs läroverk för flickor . .

39,751: 33 55,000: — 25,158: 59 89,498: -24

Summa

209,408:16

137 1,544 280 1,127 1,264

iSumma för storstäderna 1,667,628:33

806 12,347 2,904 8.577 9.443

181 342 193 411

249 219: 62 424 160: 8>> 22* 130:36 643 163:32

165: 67

Medelkostnad

Medelkostnad för storstäderna

176: 60

148 ] järj ungeantalet Skolans egen uppgift om höstterminen 1924 i statsbidrag för år 1924 '(approximativ i de i eleberäkning). förPensions- och bere- men*y sumnavikariats- dande tarma kassebidrag klas- sko- sium lan ej medserna räknade

Läroanstaltens namn

Övriga

> i >

» •

Fullständiga

i Kalmar . . . . > Karlshamn . . . - Karlskrona . . . > Karlstad . . . . 5 Kristianstad . . > Kristinehamn (1923) » Landskrona . . . > Lidköping . . . > Linköping . . .

läroverket

för

> » > > » i

27,749: — 52.708:11 19,850: — 30,360: — 35,585: — 41,871: 69 54,134: 14 47,7U0: — 30.000: —

36 73 29 — 81 — 64 76 20

140 390 162 123 250 219 286 283 144

— 176 198: 21 157: 66 - ; 463 135: 15 113:84 — 191 122. 53 103: 93 — ! 123 246: 83 246:83 - | 331 142:34 107:51 — ! 219 191: 19 191: 19 — 1 350 189: 28 154:67 - : 359 168:55 132: 87 — 164 208:33 182: 93

42,000: — 60,328:62 36.648: 20 46,900: — 47,926: 22

145 31 79 50 50

214 326 158 232 224

359 73 1 430 — ! 237 282 — 274

47,200: — 55,183: — 38,025: — 66,670: 97 63,600: — 50,989:81

54 83 — 79 81 52

250 299 176 329 390 269

— 1 304 188: 80 155:26 — : 382 184: 56 144: 46 — 176 216:05 216: 05 50 ! 458 175: 91 145: 57 — i 471 163: 08 135:03 — ! 321 ! 189: 551158: 85

37,108: 74 34,000: — 28,470: — 69,800: — 34,800: —

72 72 41 — 83

202 207 147 406 222

— 1 274 183: 71 135: 43 — ! 279 164:25 121:86 — j 188 193:67 151:44 — 406 171: 92 171: 92 — 305 j 156: 76 114:10

82,500: —

565 j 170: 45 146: 02!

46,485: 04 33,095: 74 44,660: 62 51,902: 15 43,638: 88 35,135: — 36,575: 30,728:— , 33,784: 16 74,745: — 33,256:86 47,430: — 43,500: — 39,052:86 i

69 39 60 64 53 56 — 50 58 82 40 — 53 53

169 130 226 272 159 144 158 144 154 269 158 231 262 208

— — — — — — — — 65 — — — —

238 i 275:06 195: 32 169 j 254: 58 195:83 286 1197: 61 156: 16 336 !190: 82 154:47 212 1274:46 205:84 200 243:99 175: 68 158 231: 49 231:49 194 213:39 158: 39 212 219:38 159: 36 416 223:79 179:68 198 210:48 167: 96 231 205:32 205:32 315 166: 03 138: 10 261 187: 75 149: 63

69,392:50 37,000: 81,447:16 ! 28,689: 66 27,887:- |

91 85 39 74 67

386 179 167 162 199

73 — — — —

550 : 151:18 264 206: 70 206 188: 31 236 177:10 266 140: 14

196:26 151: 20 231:95 202: 16 213:96

116: 99 140:30 154: 63 166:31 174:91

flickor,

Högre elementarskolan för flickor (1923—1924), Lund Högre flickskolan i Mariestad . . . . Norra läroverket i Norrköping . . . Östra > » » . . . Högre flickskolan i Nyköping . . . > > > Oskarshamn . . t » > > J >

lärjungarlärna i klasser- jungarna ö vei- na i de för- hela bere- skolan dande

flickskolor:

HöKre flickskolan i Arvika i > » Borås . . » > » Eksjö . . » » » Enköping . > » Eskilstuna > i » Falun . . » > Gävle . . s » » Halmstad . . > > Hudiksvall Högre elementarskolan för flickor, Hälsingborg Ebba Lundbergs skola, » Nya elementarskolan för flickor, > Högre flickskolan i Härnösand . . . Elementarskolan för flickor, Jönköping Västra elementarläroverket för flickor, Högre flickskolan > » ? i » » > » >

Statsbidraget fördelat på

> Skövde » Strängnäs . . . > Sundsvall . . . > Söderhamn . . . > Södertälje . . . . > Uddevalla . . .

Högre elementarläroverket för flickor, Uppsala Lindska skolan, » Högre flickskolan i Varberg . . . . > » » Visby > > > Vänersborg .

126:17 140: 15 152:66 121: 57 104:84

149 Skolans egen järj ungeantalet Statsbidraget uppgift om höstterminen 1924 fördelat på statsbidrag för år 1924 lär(approximativ i de i elejungar- lärberäkning). förna i Pensions- och bere- men- i gym- sum- klasser- jungarnavikariats- dande tarma na över na i kassebidrag klas- sko- sium de för- hela lan ej medserna bere- skolan räknade dande

Läroaustaltens namn

Högre flickskolan i Västervik . . . . > » > Västerås . . . . > > Växjö i Ystad Nya elementarskolan för flickor, Örebro Risbergska skolan, * Högre flickskolan i Östersund . . . .

28,582: 42 70,000 44,083 54 45,000 — 37,746 88 67,400 _ 47,615 —

Summa 2,310,940: 47

—

93 52 27 69

—

168 320 299 205 188 407 303

— 19

2,763 12,049

225 170:13 320 218:75 392 147:44 257 219:51 215 200:78 495 158: 22 303 157: 15

127:03 218:75 112:46 175:10 175:57 136:10 157:15

430 15,242

12,479 Medelkostnad — Summa för samtliga flickskolor 3,978,568: 80

—

—

5,667 20,626

—

— 185: 18 151: 62

1,296 27,589

21,922 Medelkostnad för samtliga flickskolor

—

—

—

—

— 181: 49 144:21

— —

80 Grevesmtihlska samskolan, Stockholm

13,800: — 30,111 — 40,275 — 26,930 46,000 —

—

125 154 271 143 262

— — — —

125 110:40 154 195:53 351 148:62 143 188: 32 262 175:57

Summa

157,116: —

955 Enskilda mellanskolor : Enskilda mellanskolan i Bollnäs . . Borgarskolan i Gävle Lundénska privatskolan, Göteborg . .

1,035 164: 52 151:71

Medelkostnad Högre goss- och

»

>

110: 40 195:53 114: 74 188: 32 175:57

samskolor:

> Göteborg

. . . .

Kommunala gymnasiet å Lidingö (1923) Privata elementarskolan i Lund . . Lundsbergs skola, Lundsberg (1923— 1924) Samskolan i Saltsjöbaden Soft Almquists samskola, Stockholm Beskowska skolan, » Palmgrenska samskolan, > Stockholms samgymnasium, > Whitlockska samskolan, » Fjellstedtska skolan, Uppsala . . . . Enskilda läroverket i > . . . . Summa

122,600 — 28,120 67 70,327 — 26,080 — 26,473 52 101.151 51 58,264: 76 83,000: — 72,915: — 64,000: — 55,000: — 46,036: 92 91,315: 79 43.600: — 91,513: 980,398: 17

129 109 50 122 104 522

695 229:16 109 120: 69 338 290: 61 122 213:77 104 254: 55 638 158: 54

176:40 120: 69 208: 07 213: 77 254: 55 158: 54

80 303 260 181 177 160 319 55 206

98 67 84 142 85 127 121 70 244

178 327:33 445 224:32 462 211:96 382 198: 14 294 209: 92 335 160:41 529 207:54 125 348: 80 488 203:36

327 33 186:52 157: 82 167:54 187: 07 137: 42 172:62 348: 80 187: 53

2,455

—

—

— — —

— —

75 118 59 32 48 89

—

2,074 5,244

4,1»29 Medelkostnad — Summa för samtliga privatskolor 5,116,082: 97

—

—

—

6,462 24,030

— 216: 47 186:96

3,370 33,868

27, 406 Medelkostnad för samtl. privatskolor

—

—

—

—

—,186: 68 151: 06

150 a-2 T*S

cg

v£

d

T=J

"^ M

as nd J * &

ö

o

<© T ^

I I

T-l

CP T *

o

-

a*

I

I

T *

^ © J S T M

d

I

-TH

03 d

I

€8

ep

I I fj ef o

•TH

si

i

_2

TH

a T-H

d

o S o

© r ^w T *

CO

u as -T?

S-2 £1 co

O d S3 «P -a ep

© 3D boW

tS «8

H

a g>

bD d

t^ CO

^

% å 8.3 ä g-2c3

CO T*e w

>(-.C0TC!,^©T>-CQ tH O -M d CO S3 :03 P T d p q w w f L l T ^ c D i>0 S

^

-TH

T.

cb

Ci5

§ T*S

T3

03 d

CO ^

o K W o 00

d

hi

TS CO 00

as T « bond 2 _M

bD ^ o © 3

in

I O -J O

a "3-2 * "i2 T ^

w

T<

•M-T

-T-

-* a

T-ä

T-5

\'£&

I a, cd i -n i d i O -rn =5

-* 2 c

teg a bo-« £ . 2 q

d as

"551-3 p |

si**' •°

0 TH

c t d© - 0 tr, J? d' t- a £ ' > M

w a

H » S J I : 0 4H =05 00

KWO

_co

h.2.S a _ T03. 03 tn

1 TH

«« .-H

§

H

0 Tj

151 h

1 *° ööcö CD

OOO .—I

1 1

110: — 110:110: 63 100:62

1118 N CD

rt

t- OOO

(>• CO CO co eo cc

Ö

1 ©

CD CD CO OO

"dl

'

co GO r~ i>

CD

t^

£ I

O O i O COON •-I CM CM

I I II

d

I I O O O

O

i-l 00

O O O

a

rlCOHCJS TH CO s>q CO

ci>

ooo

D d C-7 0 CTS

OiQiO

M•it i—l d o d

n-! d eg r-i

T =

£ tH MS

tH

:0

'-

CJ r/i

> 1 <J

a;

na d

cd

I I

s

I I

d

B

PH PH

d d

>. ' Ö

' :0

^

03 Ti

• ^ • a .s .2 "3 - » :

'•?. 2 w3

•ccg j°

:s.s d t^^T-5

^r

g " cj

-ts

B O * Jrf " o3 j * • jrj • o m 12 " TN er. O • g jS -T= .£

TTH

*«a

«>

ii.s

"S P-

Is a^ _-«

CD

TC4

g

^

O

•IS * : o : o :

°

*

ä

tH J 4 CTH C3

>s co .Id C d — O CO

S.m o

03 J a

a

O

i> Io Sd H S

«

»

0)

ca

T^S tn i r

,

*-*

?T§k a - s a c> o-d' :S 9 d 3 "'o CO CJ bo o

•S <1P3

0 m

O

t-

OD S

•**

'

7J

d

O

CJ as 03 cu

d d _d OS

gg

d

: 01 : 0 ^ J

w

cu

>

oä

o o M

0 -c cd

ea

-

CJ

03 CO

J ^

<*<

.d

iO

^ -<IW

- a cä

T«

sal

a ifl

-^J o

a £

v:

0 P

d

^ T 3

DQ

mm T3 CO __TW 7J 10 DG 1 as j d bD ^ o O , o o tn d ig a

tn •+J

CO COCO!CC < P P

„ o 03

q" a tn 3 •o 0

=2 * 2 2 -* J a

=°co

as1 as os Jg JS ej .id O T J| -i Iö' O 2 -a , ^ < -

.ts ^

o

•2-3 S -m

I 05 2 S

<<

o

..-T3

-

d cs o M

WfcoH

a _o

d J | 13 _ "3

.2^

' S W > 73 H .2 2 £ ; d as - g as tn a co a• a ° J^ "öl J5 3 2bogtn< ieä bD bD ° bD co T2H:C1 a . : 0— it* ! iO as d SO O j i °

3^ S <1 K £

co --i

bD cj

i«*s «

W

^ r.

as ers

'«p1 w 3

:c3

a

PH tn PH««

P

tH

152 a °

© CM © © © CO CO © ( M n N i - l

T»»a

© CD i—i

C r - N i O O O X H COCOCOi—I l O IC Tfl o CMTHi—IGXtGNICMCMCM

--I

i n r - T t i © " O i n t~- © i n c o TII T P c o co c o co 1—I T f l 1 — i H l - l l - l l — | l - |

N l O W l O N

CM

,

i

as

f-!

I I IS I

a

t, » i d a r° o § ®

a-

CM

i ri

I I I I i I ! I II

o

O N N i O t M O X C C co co X ' i—i i n co - p ( M (MTjlHCMIMtMNM

a ss ™

r=4 bD

© in © © co r- co ©

CN» -H <M —,

i ta tn :o Ea

© <MCOt^©t^©CM-H in Tf co in i^ r^ co uo

CD T-I

i o i n © c o Tti © c o C D c o © I — id r ~ r f i T t i C D © © c o o H i i H O r l r t H H H H

i-» © CM

«p

a >

co©in©co©OQ© co JS CM o CD t>- r- i n

a

• as d as rj-j o3

T—I ; 0

3 I

a.2

>-|

I <M

I I

2 " 2 ce ^ d - £ ca O

O

CM © r-i CM CM CM <N CM

i—iCDr-IT-IT-IT—IT—li—I

© co

cnoi>iOi-ico©© i—i © x> © T-I © o ©

H*

T—I CD

T—I r—I

i—I T—I

I I r^© I

I :0

TM CO

i t

o 2 bD tn . as T-S TO

ja

-

Cco O

o Hr? ' CO

ä

oca • • o

tn -TH as : 0 T - J cja o

• g a co

fl

p " - ' Ji . 0 ."o

0 03 C3 CO T o

O "co

d - c 03 » / i - i

P

2 d

^ H T S

C3

S-l 8 O

03 M

fl-«.2 ,2 be* 3 OJ Ss 2 . * - g 60 >}•-• :o

»

bD a 2 S T! !>-d JH „ » .2 « «* co : o ' ö -»J Hö g .as

o

•S 'E? J £ £ Ö i

T«

. CJ

TM

i-j .TH :o3 :c3 :c3 :c3 co ; 2

. Td

75 •> -M

-

jstj c o

a

-

TCd :c3 ™ t>s «S

e

» ö l - a °> C3 .TH . C O

as

co

a

PI-TH

d

03 M

d

o d o tn W eq r-> PH CiJ

-

g

— - ° TH co

aft - p.p

d

d ^d

* §J TS^S

-S o _M .-3

03 5 d "-H To d -t^ t i * C3 CJ

d bD ^ 2 a 2 *-• £ r*!-J bD d 00 o d -jf 75 "3 -•^ a s M as 03 TM . 2 M 2 °° 03 CD M -d "

Sq

>i

a .&c Ä W

0 CO

co On

5 CO

ga

aj T ^ TH

° a .73 »g -as M g » t r g oj S

^

C3

S

C3

T21O

|-S

a ,3 ea a 2 'Ö M a

T

0 bD

bD d S

T

S

-^TS I H

CO " I | S J S •Q oj \

"Ö 2 o o +as= p-j CS T P P I -£? CO , « S)T=! O 03 rr} CO 0M+3 T 2 3 .> d ^i < d OT tn d cj j c © — .2\d

i §2

02 y4 PLJ H^ Ö2G0 P3 Pk c/2

& H ^

153 Tab. 5. Befrielser från och nedsättningar i terminsavgifterna vid privat lärove rken. F o r h å l l a n d e t mollan den skolorna åvilande skyldigheten att m e d d e l a befrielser eller nedsättningar och de faktiskt meddelade befrielserna eller n e d s ä t t n i n g a r n a .

Skolans

namn

Högre

flickskolor:

Högre flickskolan i Arvika » > > Borås > » » Eksjö t » > Enköping > Eskilstuna > » Falun » > Gävle Fruntimmersföreningens flickskola, Göteborg Lyceum för flickor, > Nya elementarläroverket för flickor, > Matilda Halls skola, > Kjeilbergska skolan, > Majornas elementarskola för flickor, > Sigrid Rudebecks skola, > Vasa flickskola, >

Högre fli<;k§kolån i Halmstad > •» » Hudiksvall Högre elementarskolan för flickor, Hälsingborg Ebba Lundbergs skola, > Nya elementarskolan för flickor, » Högre flickskolan i Härnösand Elementarskolan för flickor, Jönköping Västra elementarläroverket för flickor, > Högre flickskolan i Kalmar » ]> Karlshamn s » Karlskrona * > » Karlstad » » •> Kristianstad * > Kristinehamn

Förhållandet, utBelopp, som Faktiska tryckt i procent, det ålegat beloppet av mellan det i kol. skolan att utav skolan 3 upptagna fakmeddela be- meddelade tiska beloppet av frielser från befrielser utav skolan medeller nedfrån eller delade befrielser sättningar nedsättningar från eller nedi terminsi terminssättningar i avgifter. avgifter. terminsavgifter (Medeltal (Medeltal samt det i kol. 2 för läsåren för läsåren upptagna belopp, 1913/1914— 1913/1914— som i detta hän1923/1924) 1923/1924) seende ålegat skolan

2,182: 23 6,290: 73 2,446: 41 1,601: 42 2,645: 64 3,466: 66 * 3,466: 66 2,181:34 3 3,066: 67 3,533: 33 3,466: 66 4 1,327: 90 3,466: 6»; 4,666: 66 3,175:7»; 1

(5.285: 78 3,937: 80 3,199: 80 3.618: 18 3,166: 67 4.153: 73 4,356: 46 4,279: 78 3,466: 66 6 4,264: 36 3,739: 40 3,466: 3,408: 48 2,658: 30

2,417:61 7,290: 82 2,908: 05 2,522: 45 3,039: 82 3,569: 09 4,651:39 2,310: 45 6,773: 57 9,423: 86 11,167:27 1,351: 82 3,815: — 20,545: 09 7,418: 64 7,418: 18 4,586: 66 6,874: 60 7,277: 27 4.581: 48 4,284: 09 6,597: 82 5,038: 86 6,094:91 6,915:91 7,638: 18 4,155: 84 5,674: 43 3,080: —

110.80 115.89 118.79 158.00 114.90 102.95 134.17 106.00 220.88 266.71 322.13 101.80 110.00 440.25 233.00 118.02 116.48 214.84 201.13 144.68 103.14 151.45 117.74 175.81 162.18 204.26 119.90 166.48 115.86

1 Skolan har antagligen uppgivit dessa siffror för höga. — 2 Fr. o. m. läsåret 1915/1916. — Fr. o. m. läsåret 1917/1918. — 4 Ytterst låga terminsavgifter. — 5 Fr. o. m. läsåret 1919/1920. - 6 Befrielser på grund av donationer ej här medräknade.

154 Skolans

namn

Högre flickskolan i Landskrona » > » Lidköping * » » Linköping > » s Luleå Fullständiga läroverket för flickor, Lund . . . . Högre elementarskolan i ? > . . . . A. och E. Bunths skola, Malmö . . . Högre läroverket för flickor, » . . . Nyströmska läroverket för flickor, > . . . Tekla Åbergs läroverk > > > . . . Högre flickskolan i Mariestad Norra läroverket i Norrköping Östra > » » Högre flickskolan i Nyköping » » > Oskarshamn » > > Skara » » • Skövde Afzelii elementarskola för flickor, Stockholm Ateneum för flickor, > Brummerska skolan, » Detthowska skolan, > Kungsholms elementarskola för flickor, > Kungsholms läroverk för flickor, » Lyceum för flickor, > Lychouska skolan, » Margaretaskolan, > Nya elementarskolan för flickor, > Oskarsskolan, > A. Sandströms skola, > A. Schuldheis' skola, » Södermalms högre läroanstalt för flickor, > Wallinska skolan, > Åhlinska skolan, > Högre flickskolan i Strängnäs > > > Sundsvall » » » Söderhamn » » Södertälje > > » Uddevalla » » » Umeå Högre elementarläroverket för flickor, Uppsala. Lindska skolan, > . . Högre flickskolan i Varberg » > > Visby » > » Vänersborg

Förhållandet, utBelopp, som Faktiska tryckt i procent, det ålegat beloppet av mellan det i kol. skolan att utav skolan 3 upptagna fakmeddela be- meddelade tiska beloppet av frielser från befrielser utav skolan medeller nedfrån eller delade befrielser sättningar nedsättningar från eller nedi terminsi terminssättningar i avgifter. avgifter. terminsavgifter (Medeltal (Medeltal samt det i kol. 2 för läsåren för läsåren upptagna belopp, 1913/1914- 1913/1914— som i detta hän1923/1924) 1923/1924) seende ålegat skolan 3,193: 58 2,142: 46 3,466: 68 4,816: 51 4,363: 64 4,146: 66 3,009: 09 3,436: — 1 2,250: — 2 5,066: 66 2,307: 54 3,296: 97 3,451:52 3,467: — 2,809: 55 3,560: 86 3,234: 95 3,351:51 3,466: 66 3,466: 66 3,436: 36 3,300: — 2,727: 18 4,575: 76 2,742: 42 4 2,550: — 4,048: 45 3,007: 80 3,466: — 2,285: 19 4,493: 94 4,666: 67 4,818: 18 2,716: 02 4,321: 97 3,851: 91 2,466: 67 3,382: 36 3,901: 30 3,890: 91 3,333: 33 2,639: 45 2,948: 05 2,387: 59

3,641: 82 3,020: 81 5,276: 82 5,376: 82 8,313:50 5,665: 50 3,464: 82 5,124: 55 4,338: 54 12,644: 50 3,592: 27 3,775: — 4,423: 55 3,818: 18 3,973: 64 3,581: 27 3,525: — 8,795: 85 7,162: 73 8,217: 36 3 4,189: 77 5,015: 27 6,018:91 6,932: 27 4 6.758: 60 4^82: 50 9,989:91 4,351:07 7,273: 50 4,576: 33 10,254: 27 7,343: 83 12,518: 14 3,240: 91 6,420: 45 4,486: 87 11,384: 32 6,478: 75 4,089: 55 7,809: 18 4,416: 36 3,375: 08 3,128: 18 3,232: 73

114.04 141.00 152.22 111.63 190.52 136.63 115.15 149.14 192.82 249.56 155.58 114.49 128.16 110.14 141.13 100.57 108.97 262.44 206.62 237.03 121.92 152.00 220.70 151.50 246.00 175.78 246.76 144.65 209.85 5 209.42 228.18 157.37 259.80 119.33 148.55 116.48 461.53 191.54 104.83 200.70 132.49 127.87 106.11 135.40

1 Aren 1922—1924. — 2 Fr. o. m. läsåret 1922/1923. — 3 Avdrag ej medräknade för flera syskon. — 4 Uppgift saknas för 1913/1914. — 5 Läsåren 1913/1914 och 1916/1917 ej medräknade.

155 Skolans

namn

Högre flickskolan i Västervik » » » Västerås > i » Växjö > > » Ystad . . . . . . . Nya elementarskolan för flickor, Örebro Risbergska skolan, » Högre flickskolan i Östersund . . . . Enskilda

Förhållandet, uttryckt i procent, Belopp, som Faktiska det ålegat beloppet av mellan det i kol. skolan att utav skolan 3 upptagna fakmeddela be- meddelade tiska beloppet av befrielser utav skolan medfrielser från delade befrielser från eller eller nedsättningar nedsättningar från eller nedi terminssättningar i i terminsavgifter. terminsavgifter avgifter. (Medeltal samt det i kol. 2 (Medeltal för läsåren för läsåren upptagna belopp, 1913/1914— 1913/1914— som i detta hän1923/1924) seende ålegat 1923/1924) skolan 2,428:01 3,467: — 3,212: 12 1 3,420: — 2,193: 39 2 3,466: 66 2,720: 90

3,047: 80 6,611:82 4,956: 05 1 4,284: — 2,840: 68 2 3,865: 63 3,284: 54

125.53 190.71 154.29 125.26 129.51 111.50 120.72

2,262: 09 ; 508: 16 , i 3,213: 85 ! i i 6,523: 80 i b 16,057: 58 j

3,372:18 510: — 6,672: 45 4 7,935: — 21,112: 95

149.07 100.36 207.64 121.60 131.48

mellanskolor:

Enskilda mellanskolan i Bollnäs Borgarskolan i Gävle Lundénska privatskolan, Göteborg Realskolan i Osby Grevesmiihlska samskolan, Stockholm Högre goss- och

samskolor:

Samskolan i Djursholm Högre samskolan i Eslöv > > » Göteborg . . . . Stadsgymnasiet i Landskrona . . . Kommunala gymnasiet å Lidingö . . Privata elementarskolan i Lund . . Lundsbergs skola, L u n d s b e r g . . . . Samskolan i Saltsjöbaden Sofi Almquists samskola, Stockholm Beskowska skolan, » Palmgrenska samskolan, > Stockholms samgymnasium, » Whitlockska samskolan, > Fjellstedtska skolan, Uppsala . . . Enskilda läroverket i > . . .

;

4,533:

'13,167:45 3,682: 73 9,123: 36 3,886: 36 »8,716:65 2 17,214: 03 9 18,000: — 5,393:91 10 12,780: — 11 8,362: 78 12 15,429: 50 11,375:91 12 5,851: 50 13

11,296: 09

1 Avser läsåren .1916/1917-1919/1920 och 1923/1924. — • Fr. o. m. läsåret 1916,1917. — s Synnerligen låga avgifter. — 4 Fr. o. m. läsåret 19191920. — 5 Härav dock största delen på grund av kommunalt bidrag. — 6 Kalenderåren 1913—1915. Sedan dess intet. — ' Kalenderåren 1913— 1923. — 8 Befrielser och nedsättningar vid kommunala mellanskolan ej medräknade. — 9 »För närvarande». — 10 Fr. o. m. läsåret 1920/1921. — " Fr. o. m. läsåret 1915/1916. — 12 Fr. o. m. läsåret 1918/1919. — 13 Kostnadsfri undervisning.

•T^-T^> . T J " T i P*

:

eS

© so U

tH

feu a

•TH

TH

:C3

a

:©

JH CM

fw eS

T-

«e fee

TH

eg

M 03

a a. T ,

ä § 5> 8 8

a> cc } p

•S „

-O CO * "

Ä

•*» cj

T©

?°

I : ! § 5» s S

S -» ••© S a

•I-I

:o cS « o

°

:cä

d p.

as T - I t n t» 5S co

.TH 53

T- T *

© tM ©

jänstöringen

£ :© > . C OO

verflöd iga Minsk- ämne slärar )efattning i ning ar på grund antalet av timlärartimmar tjän elcvgörin ntalet

•©

iga lefattgrund i Ökning antalel timlärartimmar elevntalet

:i3

ö

a Ökni anta imlär timm

Minskning i antalet timlärartimmar

Ämnesläi arnas tn edelt jänstg iring beräknas till 26 v eckoi immat , förlagda til l klasserna ö ver de förberedande, och kla SS u\ipdelas först vid ett eleva ntal av 35

C -•*

Minsk- ämne aing ning i ning talet ärar- antalet mar timlärartimmar tjän görin

tgöri ar, f de fö av k\ l av

eS

medelt veckot erna c ppdeln tt elev

feC

Överflödiga mneslärarbefattingar på grund av

a

istgöring Ämnes nar, för- beräkna de förlagda av klass beredan al av 30 sker fl

co

S o 5*ö «

Ämneslärarnas m eräknas till 25 ve lagda till klassen eredande, och upp sker först vid ett

15()

i

-

<M!iO ©

bD as f* u a .—i ca ra

©

^Ä ^ * i . s

,'•> as " K bD

© CM

©

as

O"» ©

©

© CO

© »O

©

T *

eS

O

tH

ad

M o

tH

bO

w

:o

1—1 Hi-i

co co

©

T-i

©

<M.|iO

lO

co

05 © ©

© CM ©

©

00 CO

© CM

O

M tn

M

d 03

d

03 T3

M ta

H

d

-cd i—1 CM

<*!£ ©

i—i

© T-i

o

CO

CM

°°ICM

"*

co

T-l00

t-H

© 1—1 O

TJI

TH

tH

O

M

O

0 O

tn

o o

co

o

tH

bO :0

bC

w

-H|0 -*|OS

colo

colo

C-J;OS

CNIOS

T

bD

a a ra

d

cTJliO "^iTjl

©

TM

CN T-H CS

°°|CN CN 1

o 1—1

+=

©

|

•

T-l

t » l>

t-i

$

-

eo

)

bO d

en 0

eo

d

»1

T ^

kfl

m.

_Joo -H|0 J O

rt

|r-l TJICTS

»fö

T-l

©• 1—1 TH ©

oo1"0 bo

fl

CS r-< TM

CO d

-*

CN

QO

SS

© if? o3 CC

THIOI col>o COh* CNliO i—iKM

<N i-H

ib

TM

c

d

*

9 CM

ra'

03.

TAB. 7 F O R M U L Ä R FÖR H U V U D B O K FÖR PRIVATLÄROVERKEN

158 Ingående

1. 1925 Juli

1 Intecknings- och låne Konto: Inteckningslån 50,000: — X-banken, amorteringslån 62,000: — Diverse personers Konto Upplupna räntors Konto S. Svenssons stipendiefonds Konto: Innestående å depositionsräkning i Y-banken T. Trulssons premiefonds Konto: Innestående å depositionsräkning i Y-banken Kapital Konto

balans

H. 44 H. 46 H. 50

112,000 3,000 2,000

H. 52

12,000

H. 54 H. 60

18,000

—

147,000 231,200

Kronor

378,200

—

Kassa 1925 Juli

1 Ingående balans Konto

H. 2

3,000

—

i

Okt.

31 Dagboken

D. 11

44,024

1926 Juni

30 Dagboken

D. 36

52,900

.

450,000

—

Kronor

Bank X-banken Giro

Kapital

Y-banken Deposition

Summa

1925 Juli

1 Ingående balans Konto

H. 2

10,000

80,000

30,000 - 120,000

Okt,

31 Dagboken

D. 11

2,000 —

9,500 —

3,000 -

1926 Juni

30 Dagboken

D. 36

500 Kronor

10,000

14,500 — 10,500

300,000 — 150,000 — 33,000 - 483,000 —

159 Konto

2. !

1925 Juli

1 Kassa Konto Bank Konto: X-banken: Giroräkning 10,000: — Kapitalräkning 80,000: — Y-banken: Depositionsräkning 30,000: — Bränsle och lyse Konto: 5 famnar björkved ä kr. 50: •— Undervisningsmateriels Konto Inventarie Konto Fastighets Konto: Fastigheten kvarteret Blixten nr 9, taxeringsvärde 150,000: — Värdepappers Konto: 20 st. svenska statens obligationer av år 19... 18,000: — 10 st. aktier i X-banken 12,000: — Diverse personers Konto Upplupna räntors Konto

H. 3

3,000

H. 5

120,000

—

H. 19 H. 25 H. 37

250 4,000 20,000

— — —

H. 39

200,000

--

H. 41 H. 45 H. 49

30,000 — 500 450 —

1 I 378,200

Kronor

378,200

— —

Konto 1925 Okt.

31 Dagboken

D. 11

45,247

1926 Juni

30 Dagboken Utgående balans Konto

D. 36 H. 63

49,900 3,090 Kronor

—

—

450,000

Konto

6. X-banken Giro

Kapital

Y-banken Deposition

1925 Okt.

31 Dagboken

D. 11

50,860 —

1926 Juni

30 Dagboken Utgående balans Konto

D. 36 H. 63

4,000 8,510

Kronor

50,860 —

36,000 _

33,000

4,000 77,510

I

300,000 — 150,000 — 33,000 — 483,000 —

TiUfällig löneförbättring

Skolanslag 1926 Juni 30

förlust Konto

H. 62

Kronor

tillägg

Löne och ålders tillag,r

Summa

5,200 — 50,000 — 60,000 — 7,000 — 122,200 —

5,200 — 50,000 — 60,000 — | 7,000 — 122,200

Kommunans lag s

9.

Tillfällig löneförbättring

Skolanslag 1926 Juni 30

3t Konto

H. 62

Kronor

5,200 — 10,000

Dyrtids-

Ålders-

tillägg

tillägg

28,000 — 3,000

Summa

46,200 —

5,200 — 10,000 —! 28,000 — 3,000 —| 46,200 —

Klevavgifters

11. Inskrivningsavgifter 1926 Juni

Dyrtids-

30 Vinst- & förlust Konto

800 H. 62

Kronor

Termins-

Dyrtids-

avgifter

avgifter

112,200

20,000

8 0 0 — 112,200—

Summa

133,000

20,000— 1 3 3 , 0 0 0 -

Avlöningars

13.

Lärare

Övrig personal

Summa

1925 Okt.

31 Dagboken

D. 11

19,360

19,760

1926 Juni

30 Dagboken

D. 36

30,000

30,450

250,000

5,000

255,000|

Kronor

161 Konto Tillfällig löneförbättring

Skoli

anslag

Löneoch ålderstillägg

Dyrtidstillägg

Summa

-

— D. 11

Okt. 31 Dagboken 1926 Juni 30 Dagboken

D. 36

-

1,300

10,290

1,300

11,200

14,540 — 2,060

—

15,000

_ 28,190 — 27,500

5,200 — 50,000 —| 60,000 — 7,000 — 122,200 —

Krcmor

Konto

10. Tillfällig löneförbättring

Skolanslag

Dyrtids-

Ålders-

tillägg

tillägg

Summa

—

1926 Juni 30 Dagboken

D. 36 Krc nor

-

1,300

— 12,600

— 720

_J__ 14,62o|—

5,200 — 10,000 — 28,000 — 3,000 — 46,200 —

Ko \rito

12 Inskrivningsavgifter

Termins-

' Dyrtids-

avgifter

avgifter

Summa

1925 Okt. 1926 Juni

31 30

Dagboken Dagboken

70 —

I). 11

8,750

—

3,480

D. 36

8,820

— 270

800 — 112,200 — 20,000 — 133,000 —

Kronor

Konto

14 Lärare

1926 Juni

30 Vinst- & förlust Konto

H. 61

Kronor 11—244270.

3,750 -

Övrig personal

Summa

250,000 —

5,000 — 255,000 —

250,000 —

5,000 —

255,000 —

™ - 1

T^T^T^™

—

™

1925 Okt.

1926 Juni

30 Dagboken

D. 11

520 Dagboken

D. 36

3,100

—

Kronor

5,000

i

Konto för tryck,

17.

annonser,

" 1925 Okt.

31 Dagboken

D. 11

1926 Juni

30 Dagboken

D. 36

600 Kronor

Bränsle

19. 1925 Juli

1 Okt. 1926 Juni

2,500

och lyse

Ingående balans Konto

H. 2

31 Dagboken

D. 11

30 Dagboken

D. 36

400 Kronor

2,800

i

Städnings-

21.

och ren-

1925 Okt.

31 Dagboken

D. 11

1926 Juni

30 j Dagboken

D. 36

200 2101 Kronor

1,500

_. _.

vikariatskasseavgifters

Konto

16.

1925 Okt.

31 Dngboki-n

1). 11

1926 Juni

30 Dagboken Vinst- k förlust Konto

D. 36 H. 61.

90 4,500 Kronor

telefon och porto 1926 Juni

30 i Vinst- k förlust Konto

II. 61

2,500

Konto 11. 61 11. 63

2,400 400

Kronor

1926 Juni

2,500

20.

Vinst- & förlust Konto Utgående balans Konto

hållnings

5,000

18.

Kronor

1926 | Juni ! 30

-

Konto

Vinst- \ förlust Konto

-

2,800

22.

H. 61

1,500

Kroi lor

1,500

164 Konto för

23.

reparah'on och

1925 Okt.

31 Dagboken

D. 11

1926 Juni

30 Dagboken

D. 36

—— —

—

110 Kronor

350 j ^

Undervisningmateriels

25. 1925 Juli

1 Ingående balans Konto

H. 2

4,000

Okt,

31 Dagboken

D. 11

1926 Juni

30 Dagboken

D. 36

80 Kronor

Förbrukning

27.

—

—

smateriels

—

Okt.

31 Dagboken

D. 11

1926 Juni

30 Dagboken

D. 36

800 — 600

Kronor

Räntors

29. 1925 Okt.

31 Dagboken

D. 11

1,860

1926 Juni

30 Dagboken

D. 36

5,400 Kronor

—

8,000

Hyrors

31. 1925 Okt.

31 Dagboken

D. 11

1926 Juni

30 Dagboken

D. 36

—

15,200 Kronor

16,000

—

underhåll av inventarier 1926 Juni

30 Vinst- ,)c förlust Konto

24. K. 61

Kronor

Konto 1926 Juni

30 Dagboken Vinst- & förlust Konto Utgående balans Konto

Vinst- & förlust Konto

—,

750 150 5,000

D. 36 H. 61 H. 63

5,900

_ ~ —

28.

Konto 30

—

26.

Kronor

1926 Juni

800 H. 61

1 Kronor

Konto

30.

1925 192G J ani

Dagboken Vinst- & förlust Konto

1,200 3,000

D. 36 H. 61 Kroi lor

Konto 1926 Juni

—

—— 30

30 Vinst- k förlust Konto

l

8,000

-J

32.

|

1925 Okt.

31 Dagboken

1926 Juni

30 1

Vinst- & förlust Konto

Diverse

w.

omkostnaders

1925 Okt.

31 Dagboken

D. 11

1926 Juni

30 Dagboken

, D. 36

90 Kronor

1925 Juli

1 Ingående balans Konto

H. 2

20,000

Okt.

31 Dagboken

D. 11

3,500

1926 Juni

30 Dagboken

D. 36

—

500 Kronor

25,000

—

Fastighets

39.

1 31

Ingående balans Konto Dagboken

200,000 100,000

—

—

H. 2 D. 11 Kronor

Värdepappers

41.

°bllSationer 1625 Juli Okt.

—

Inventarie

37.

1925 Juli Okt.

—

i I

Aktier

i

i 1 31

Ingående balans Konto Dagboken

Summa

1 H. 2 D. 11

18,0001— 5,880|—i

12,000 —

30,000 — ö,880;-—;

Kronor

23,880—|

12.000 —|

35.880 —

167 34

Konto \

—

Okt.

31 Dagboken

D. 11

1926 Juni

30 Dagboken

JD. 36

Konto 30

Vinst- & förlust Konto

D. 86 H. 83

Dagboken Utgående balans Konto

Konto

30 Utgående balans Konto

—

25,000

—

40.

Kronor

1926 Juni

--_

2,500 22,500

1). 36 11. 63

Dagboken Utgående balans Konto

Konto 30

24,000

38.

Kronor

1926 Juni

—

270 H. 61

Konto 30

18,900

36.

Kronor

1926 Juni

—

i

Kronor

1926 Juni

1,000

-

6,000 294,000

—

300,000

—

42. 1

Obligationer

Aktier

Summa

H. 63

23.8801—

12,000 —

35,880 —

Kronor

23,880 —

12,000 —

35,880 —

1925 Okt.

31 Dagboken

I). 11

1926 Juni

30 Utgående balans Konto

II. 64

162,000 Kronor

Diverse

45. 1925 Juli 1926 Juni

1 30

Ingående balans Konto

H. 2

Dagboken Utgående balans Konto

|

172,000 — ;

personers 500

.

i

D. 36 H. 64

2.000 1,200 Kronor

47.

8,700

/ Sk ätters

1925 1926 Juni

30 Dagboken

D. 36

800 Kronor

Upplupna

49. 1925 Juli 1926 Juni

1 Ingående balans Konto Dagboken Utgående balans Konto

—i 200 4,400

D. 36 II. 64

8. Svenssons

51.

30 Dagboken Utgående balans Konto

1 I

450 H. 2

_ 30

—

räntors

Kronor

1926 Juni

1,300

j

6,450

stipendiefonds 500 12,100

D. 36 H. 64 Kronor

12,600

—

169 Konto 1925 I Juli Okt,

1 31

Ingående balans Konto Dagboken

44,

H. 1 D. 11

112,000

— 60,000

Kronor

Konto 1925 I Juli I 1 1926 Juni

46.

Ingående balans Konto

II. 1

3.000 Dagboken Utgående balans Kontc

D. 36 H. 63

1,200 2,000 Kronor

Konto 1926 Juni

30 i Vinst- & förlast Konto

—: _..

1,300

50 i

1 | Ingående balans Konto

2,000 — j

H. 1

— 30

Dagboken ; Utgående balans Kont'.

4,400 — j

1). 36 H. 63

200 1 — Kronor

Konto 1925 Juli 1926 Juni

i

1,300

II. 61

Konto

1926 Juni

8,700

i

48.

Kronor |

1925 Juli

i

172,000

6,450 —

52. |

1 Ingående balans Konto

H. 1

12,000

30 Dagboken

D. 36

600 Kronor

12,600

—

170 T. 1'ralssons

58.

premiefonds

! 1.925 1926 Juni

i D. 3 6 ; H. 64 :

30 i Dagboken ! Utgående balans Konto

300 j 18,300 | Kronor

G. Groths

55. 1926 Juni

19,080 | —

stipendiefonds

1). 36 H. 64 i

Dagboken Utgående balans Konto

.

200 4,000

_..

4,200

—

•

Kronor

Avskrivningars

57. 1926 Juni

30 Dagboken

9.250 D. 36 Kronor

9,250

•

Kapital

59. 1926 Juni

30 Utgående balans Konto

238,580

H. 64 Kronor

238,580

171 Konto 1925 Juli 1926 Juni

Ingående balan* Konto 30 i Dagboken

54.

18.000 H. 1 0. 36

1,080

i Kronor

Konto 1925 Okt. 1926 Juni

—

56.

31 J Dagboken

t). 11

30 D. 36

Dagboken

19,080

Konto

58.

926 30

Vinst- & förlust Konto

9,250

11. 61 Kronor

Konto 1926 Juni

30 Ingående balans Konto I Vinst- k förlust Konto

9,250

—

60.

H. 1 IT. 61

i !

231,200 7,380

Kronor

238,580

•

172 Vinst- & förlust

61.

Avlöningars konto: Lärare 250,000: — Övrig personal 5,000: — Pensioner, pensions-, sjuk- och vikariatskasseavgifters Konto Konto för tryck, annonser, telefon ooh porto Bränsle och lyse Konto Städnings- och renhållnings Konto Konto för reparation och underhåll av inventarier Undervisningsmateriel Konto Förbrukningsmateriel Konto Räntors Konto Hyrors Konto Diverse omkostnaders Konto Skatters Konto Avskrivningars konto: Fastigheten 2 % å ursprungliga anskaffningsvärdet kr. 300,000:— 6,000:Inventarier 10% å bokföringsvärdet 2,500: — Undervisningsmateriel 15 % å d:o 750: — Kapital Konto

H. 14

255,000

11. 16 11. 18 H. 20 11. 22

4,500 2,500 — 2,400 __ 1,500

H. 24 U. 26 11. 28 H. 30 11. 32 11. 38 Ii. 48

350 ._ 150 800 . _

11. 58

3,000 16,000 —

270 — 1,300

9,250 Kronor

Utgående Kassa Konto Bank-Konto: X-banken: Giroräkning 8,510: — Kapitalräkning 36,000: — Y-banken: Depositiousräkning Bränsle- och lyse Konto: 8 famnar björkved å 50 kr. Undervisningsmateriels Konto Inveutarie Konto: Fastighets Konto: Fastigheten Blixten 9 nvanskaffningsvärde 200,000: — Fastigheten Blixten 10 nyanskaffningsvärde 100,000: — Värdepappers Kouto: 20 st. svenska statens obligationer av år 19 18,000: — 6 st. Z järnvägsbolags obligationer nom. 4,000:— 5,880: — 10 st. aktier i Y-banken Diverse personers Konto Upplupna räntors Konto

H. 4

297,020 — 7,380 304,400

balans 3,090

44,510 H. 6

33,000

77,510 400 5,000 22,500

II. 20 II. 26 H. 38 196,000 II. 40

H. 42 IL 46 IL 50

98,000

23,880 12.000

Kronor

294,000

35,880 2,000 200 440,580

Juni

30 Statsanslags Konto: Skolanslag Tillfällig löneförbättring Dyrtidstillägg Löne- och ålderstillägg Komunanslags Konto: Skolanslag TillfäUig löneförbättring Dyrtidstillägg Alderstillägg Elevavgifters Konto: Inskrivningsavgifter Terminsavgifter Dyrtidsavgifter Fastighetens resultats Konto

5,200 50,000 60,000 7,000

II. 7

5,200 10,000 28,000 3,000

H. 9

46,200

IL 35

133,000 3,000

800: 112,200:20.000: -

Kronor

Konto Juni

30 Intecknings- och låne Konto: Inteckningslån 110,000: X-banken, amorteringslån 52.000: — Diverse personers Konto Upplupna räntors Konto S. Svensons stipendiefonds Konto: Innestående å depositionsräkning i Y-banken T. Trulssons premiefonds Konto Innestående å depositionsräkning i Y-banken 18.000: — Kontant inneliggande 300: — (L G-rotks stipendiefonds Konto fiapital Konto

304,400

304,400

64.

162,000 1,200 4,400 IL 51

12,100

53 55 59

18,300 4,000

Kronor

202,000 — 238,580

440,580 —

O k t o b e r d i t Diverse konton

Specifikation

Stipendie-, premieoch donationsfonder

FastighePensioner, pensions-,sjuk- tens resultat och vikariatskasseavgifter (inkomster)

Debet Räntor

Elevavgifter

Kommunanslag

Statsanslag

Bank

,150

•JO

40 1,000 4,000

1,000

G. Groth

Kassakonto

4,000 500 1,900

1,900 1,500

2,000 4,700 30 60,000

2,000 4,700 30

Inteckning och lån 40,000 14,540

14,540

10,290 2,060 1,300

10,290 2,060 1,300

M

11 6,860

60,000

4,000

Diverse H. 44

60,000

G. Groth

1,000

8,820

28,190

50,860

44,024

H. 16

H. 34

H. 12

H. 8

H. 6

2,100

T e x t

Terminsavgifter Insatt i X-banken, giro B. Borg, reparation av skolbänkar E. Ek, 4 st. uppstoppade fåglar Telegrafverket, abonnemangsavgifter för apparaterna nris.. Inskrivningsavgifter A. Alms sybehörsaffär, hyra för 3:e kvartalet G. Groths stipendiedonation 11 Inköpt tiUbringare P. Pettersson, 5 skolbänkar, check nr 1008 12 A. Andersson, städning Terminsavgifter 15 K. Karlsson, målningsarbete, check nr 1009 4 obligationer (Z järnvägsaktiebolag) nom. kr. 4,000: — ä 98 % 19 Tryckeribolaget Bore, tryckning av schema för höstterminen Uttag i X-banken, giro, check nr 1010 21 Terminsavgifter Inskrivningsavgifter 22 Insatt i Y-banken, depositionsräkning H. Hellman för fastigheten nr 10, kvarteret Blixten, check nr 1011 25 A. Andersson, faktura å korkmattor Hyra för gymnastiksalen för september Statens dyrtidstillägg juli—sept. Insatt i X-banken, kapitalräkning Statens tillf, löneförb. för förra delen av höstterminen > löne- och ålderstillägg för höstterminen 28 > anslag till skolan för 3:e kvartalet 29 Avlöningar enligt lista D. Dabl för 3 föreläsningar Vedaktiebolaget, 5 famnar björkved 30 Avgifter till vikariatskassan för höstterminen 10 st. handtvålar Vikariatskassebidrag 31 Amortering och ränta å lån i X-banken, check nr 1012 2 Obligationer (Z järnvägsaktiebolag) nom. kr. 2,000: — å 98 %

Veri fikationsnum mer

D e b e t

Kredit Avlöningar konto

,000 70 160 300

Bank

Lärarpersonal

Övrig personal

Tryck, annonser, telefon och porto

Bränsle och lyse

Städning Reparatio Undervisoch ren- ner och un- ningsmahållning derhåU av teriel inventarier

Förbrukningsmateriel

Räntor

Hyror

Fastighetens resultat (utgifter)

Diverse omkostnader

Pensioner, Inventa- pensions-,sjnkoch vikariatsrier kasseavgifter

Stipendiepremieoch donationsfonder

Specifikation

m. fl. fonder 4,000

H. 56

Diverse konton

2,000 300

500 200

200 1,500

3,920

3,920

Värdepapper 250

3,000 100 1

,000

3,000 200 9,500

19,800 60 300 520 3

19,300 ' 60

100 300 520 Inteckning och lån

1,* 110

100,000

Fastighet 3,000 200

1,960 45,247

Kassabehållning vid månadens början » » > slut

Tab. 8. Formulär för dagbok för privatläroverlcen.

46,1241—

46,1241

H. 3

H. 4

19,360

160 H. 5

H. 13

H. 13

H. 17

H. 19

H. 21

H. 23

H. 25

H. 21

1,860

1,600

H. 29

H. 31

H. 33

3,500 H. 35

H. 37

5,000 1,960

Värdepapper 14,500

110,880

520 H. 15 Diverse

konton

Värdepapper Fastighet Inteckning och lån

Inteckning och lån Stipendie-

12—544570.

konton

14 Datum

m å n a d

5,880 H. 41 100,000 » 39 5.000 » 43 110,880| —

Juni rensioner, Fastigpensions-,sjukhetens och vikariats- resultat kasseavgifter (inkomster

premie- och donationsfonder

Specifikation

Debet Da-

Räntor

Elevavgifter

430 17C

325 Tab.

8 (forts.).

— = =

K r e d i t Diverse konton

månad

Kommunanslag

Statsanslag

Kassakonto

tum

720 -

720 -

12,600 -

430 — 17C 3 12,600 -

1,300 —

1,300 —

Bank

4 Diverse personer

Text

Kommunens ålderstillägg för vårterminen H. Hansson, faktura å 3 duss. handdukar Terminsavgifter Dyrtidsavgifter Kommunens dyrtidstillägg för vårterminen Lärarinnornas pensionsanstalt Kommunens anslag till skolan för 2:a kvartalet Stipendioutdelning ur följande fonder S. Svenssons stipendiefond G. Groths » Premieutdelning ur T. Trulssons premiefond Gasverket, räkning 2 kg. såpa Stadsbud S. Swahn, faktura å papper och skrivmaterialier

Verifikationsnummer

Kredit

2 3 4 5 6 7 8

D Avlöningar

Kassakonto

Bank

Lärarpersonal

Övrig oersonal

Tryck, annonser, telefon och rjorto

Bränsle och lyse

ReparatioStädning Undervisner och unoch ningsrenhållning derhåll av materiel inventarier

Förbrukningsmateriel

Räntor

e

b

e

Hyror

t Fastighetens resultat,

Diverse omkostnader

Inventarier

Stipendie-, preniieoch donationsfonder

Pensioner, pensions-,sjukoch vikariatskasseaveifter

Diverse konton

Specifikation

•

2,145

500 200 300 60 1 20 5

500 200 300

60 S. Svensson G. Groth T. Trulsson

1 20 5 325 -

300 S. Svensson T. Trulsson G. Groth

30 2,000 .

600 1,080 200

600 1,080 15,000 -

4,400 — Upplupna räntor 6,0u0 Fastighet 2,500 — Inventarier 750 Undervisningsmateriel 14,850 —

1,880 —

90 H. 16

Diverse

18,900 H. 34

1,200 H. 30

750 H. 12

14,620 H. 10

27,500 H. 8

4,000 H. 6

Ränta å giro enl. besked från X-banken 417 Kommunalskatt 8 K. Karlson, förskottsbetalning för omändringsarbeten i fastigheten kvart. Blixten nr 10, check nr 1318 9 Ränta å S. Svenssons stipendiefond d:o > T. Trulssons premiefond d:o > G. Groths stipendiefond Beräknad hyra för lokaler i egen fastighet Beräknad skuldränta pr 30/o å inteckningar och lån Följande avskrivningar.å tiUgångar: Fastigheter, 2 °/o å ursprungliga anskaffningsvärdet Inventarier, 10 % å bokförda värdet Undervisningsmateriel, Ib % k bokförda värdet

52,900 — 90 — 52,990 —

Kassabehållning vid månadens början » > > slut

konton

300 -

950 -

150 -

2,000

Diverse personer

4,400

200 —

Upplupna räntor

15,000 -

6,000 2,500 — 750

Avskrivningar d:o d:o

49,900 _

10,500 — 30,000 —

3,090 _ 52.9901-

H. 5

H. 13

450 — H. 13

600 — H. 17

400 — H. 19

210 — H. 21

110 — H. 23

5,400

15,200

300 H. 25

H. 27

H. 29

H. 31

H. 33

90 _ H. 35

3,100

H. 37

H. 15

-

12,250

1,000

Diverse

H 3

1.200 — Diverse personer 4,400 — Upplupna räntor 6,000 — Fastighet 2.500 — Inventarier 750 - Undervisningsmateriel

800 -

Skatter

H. 4

konton

H. 47 800 2,000 — 45 49 200 — 57 9,250 — 12,250 —

Skatter Diverse personer Upplupna räntor Avskrivningar

14,850 -

StipendieS. Svensson T. Trulsson

G. Groth

m.

fl.

fonder

Stipendie-

600 1,080 200 1,880 —

H. 52 > 54 > 56

H. 51 > 55 > 53

500 — S. Svensson 200 — G. Groth ' T. Trulsson 1,000 —

13—544270.

11111111111111111111111111111111 Ii I III 11'| 11 "I" i 111 l'l | Il 11II I'1111111'|! 1111111111 fl i | f i l l ] I I'M'I riTlTl'ITI'l 111111111 j 11111

llO

111 Il2

Il3

Il4

Il5

Il6

118 Il9

m.

fl.

fonder

J

Statens offentliga utredningar 1925 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i ilen kronologiska förteckningen.

Allmän lagstiftning.

Statsförfattning.

Rättskipning.

Fångvård.

Vattenväsen. Skogsbruk.

Allmän statsförvaltning

Industri.

Handel och sjöfart.

Kommunalförvaltning.

Statens ocli kommunernas

Bergsbrul

Kommunikationsväsen.

fthansväsen.

ank-, kredit- och penningväsen.

Politi.

Socialpolitik.

Försäkringsväsen

Hälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. [Ttredning ;iv viase frågor rörande priratlSroverken. [1]

Allmänt näringsväsen.

Försvarsväsen,

Fast egendom. .Jordbruk med binäringar.

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Stockholm 1925. P. A. Korstoilt \ Söner.

•244270