Utkast till ändrad lydelse av 1-12, 19, 21-24, 26, 28-35, 40 samt 48 och 49 §§ i Kungl. stadgan den 22 juni 1920 med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning.

= Ojft ''of* National Library of Sweden

enna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1925:14

JUSTITIEDEPARTEMENTET

UTKAST TILL ÄNDRAD LYDELSE AV 1—12, 19, 21—24, 26, 28—35, 40 SAMT 48 OCH 49 §| I KUNGL. STADGAN DEN 22 JUNI 1920 MED VISSA FÖRESKRIFTER ANGÅENDE DOMSAGORNAS FÖRVALTNING

S T O C K H O L M 1 9

.4* S

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1925 Kronologisk

förteckning

Utredning av vissa frågor rörande privalläroverken. 8. Betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation. Norstedt, viij. 355 s. Norstedt. 173 s. 2 pat.-tab. E. Fi. Tull- och traktatkommitténs utredningar och !><•tänkanden. 31. Den svenska tvättmedelsindustrien 9. Betänkande med förslag till grunder för avsättning med särskild hänsyn till förhållandena före världstill de under Kung], kommunikationsdepartementet kriget. Av Hj. Heimburger. Marcus. 108 s. Fl. lydande affärsdrivande verkens förnyelsefonder samt Tull- och traktatkommitténs utredningar och beför användning och placering av förnyelsefondernas tänkanden. 29. Den svenska skoindustrien med medel. Norstedt. 44 s. K. särskild hänsyn till förhållandena före världskriget. : 10. Förslag till förordning angående statlig inkomstAv W. Smith. Tullberg. 104 s. Fi. ocli förmögenhetsskatt jämte motiv. Norstedt. 40 s. Tull- och traktatkommitténs utredningar och be- ! Fl. tänkanden. 30. Den svenska cementindustrien med särskild hänsyn till förhållandena före världskriget. ] 11. Det svenska skogsbrukets förutsättningar ocli historia. Av N. Schager. Tiden, viij, 168 s. Fi. Av O. Edström. Marcus. 48 s. Fl. Tull- och traktatkommitténs utredningar och be- 12. Sveriges enskilda skogar. Av N. Schager. Tiden, tänkanden. 32. Den svenska porslinsindustrien med viij, 285 s. Fi. särskild hänsyn till förhållandena före världskriget. 13. Byggnadsstyrelsesakkunnigas betänkande angående Av E. W. Tillberg. Tullberg. 64 s. Fi. omorganisation av byggnadsstyrelsens byggnadsTull- och traktatkommitténs utredningar och bebyrå m. m. Marcus. 110 s. K. tänkanden 33. Tryckeri- och pappersförädlingsindustri i Sverige. Av F. Hilgerdt. Marcus. 125 s. Fl. 11. Utkast till ändrad lydelse av 1-12, 19, 21-24, 26, 28 Underofficerssakkunnigas yttrande och förslag jämte —35. 40 samt 48 och 49 §§ i kungl. stadgan den 22 personalrepresentanternas särskilda yttrande. Fahljuni 1920 med vissa föreskrifter angående domcraritz. 140 s. Fö. sagornas förvaltning. Marcus. 39 s. J u .

Anm. Om särskild tryckort, ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstd utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement..

Till herr statsrådet

och chefen för kungl.

justitiedepartementet.

Sedan herr statsrådet tillkallat undertecknade att biträda inom justitiedepartementet vid utredning av frågorna om villkoren för kvinnas tillträde till vissa domartjänster, om fördelningen av arbetet i domsaga mellan häradshövdingen och hans biträden och om domaraspiranternas utbildning, få vi till fullgörande av nämnda uppdrag härmed vördsamt överlämna bifogade utkast till ändrad lydelse av vissa paragrafer i kungl. stadgan den 22 juni 1920 med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning. Det oss lämnade uppdraget har föranletts av följande omständigheter: Enligt Kungl. Majrts proposition nr 40 till 1923 års riksdag med förslag till lag innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag m. m. skulle beträffande kvinnas tillträde till domartjänst gälla samma regel som beträffande statstjänst i allmänhet eller att kvinna skulle vara likställd med man. I den av riksdagen antagna lydelsen av lagen blev emellertid till 2 § fogat ett tillägg så lydande: »Konungen äger meddela särskilda bestämmelser angående villkoren för kvinnas tillträde till domartjänst, med vilken är förenad skyldighet att föra ordet i underrätt å landet.» Angående de skäl, som föranlett detta undantag, anförde riksdagen i sin skrivelse den 25 maj 1923, nr 213: Riksdagen hade icke kunnat undgå att i viss mån dela den tveksamhet, som i åtskilliga fall kommit till uttryck beträffande lämpligheten av att kvinna nu erholle tillträde till domartjänster, enkannerligen sådana, med vilka vore förenad skyldighet att utöva ordförandeskap i häradsrätt. För riksdagen vore därvid praktiska synpunkter bestämmande. Särskilt måste enligt riksdagens mening beaktas de förhållanden, under vilka förordnande att såsom vikarie förvalta häradshövdingämbete för närvarande meddelades i vårt land. F a satt i propositionen erinrats, hade någon kortare tids tjänstgöring för hållande av ting å landet kommit att ingå såsom ett led i den juridiska utbildningen icke blott för blivande domare utan även för många, som senare ägnade sig åt administrativ tjänstgöring eller privat verksamhet såsom advokater och affärsjurister. Fullgjord tingstjänstgöring gällde i ett flertal fall såsom kompetensvillkor för administrativa befattningar eller betraktades för dessa, liksom ej sällan mom nyssnämnda slag av privat verksamhet, såsom en värdefull merit.

2¶Under nu berörda förhållanden hade det icke kunnat undvikas, att den ordning, i vilken ordförandeskapet i våra häradsrätter i stor utsträckning utövades, blivit i vissa avseenden mindre tillfredsställande. Då unga jurister regelmässigt redan ett par år efter avslutade universitetsstudier erhölle förordnande att förvalta domarämbete, måste därav följa, att denna viktiga och maktpåliggande uppgift ofta komme att handhavas av personer, vilka icke vore i besittning av nödig erfarenhet och vilkas lämplighet för domarvärvet icke blivit med tillräcklig noggrannhet prövad. Att vidsträcktare möjlighet kunde beredas till en dylik prövning och ett mer omsorgsfullt urval bland aspiranterna till ifrågavarande domarförordnanden, vore ett länge erkänt önskemål. Detta bleve särskilt framträdande, då nu ifrågasattes, att även kvinnor skulle kunna bekläda domartjänster. Även om det enligt riksdagens uppfattning vore befogat att bortse från de invändningar av övervägande principiell natur, vilka från åtskilliga håll anförts mot denna reform, syntes vid det praktiska utförandet av densamma en viss varsamhet vara av nöden. Med hänsyn till de brister, som vidlådde det nuvarande systemet i fråga om lantdomarförordnanden, ville det förefalla mindre lämpligt att omedelbart och utan varje förbehåll medgiva tillämpning av behörighetslagens allmänna likställighetsregel även på detta område. Med denna uppfattning hade riksdagen ansett en utväg böra sökas att möjliggöra en särskild prövning, huruvida lantdomarförordnande borde kunna meddelas kvinna. Detta syfte kunde enligt riksdagens mening vinnas på det sätt, att Kungl. Maj:t erhölle befogenhet att meddela särskilda föreskrifter i fråga om villkoren för kvinnas tillträde till domartjänst, med vilken vore förenad skyldighet att föra ordet i underrätt å landet; och hade riksdagen i enlighet härmed ansett sig böra föreslå, att till behörighetslagens 2 § skulle fogas ett särskilt moment av nyss angivna innehåll. I fråga om den närmare innebörden av en dylik bestämmelse hade riksdagen utgått från att det borde tillkomma Kungl. Maj:t att efter hovrätternas hörande fastställa de regler, som därutinnan kunde vara påkallade. Några mera bestämda direktiv i detta avseende ansåge riksdagen icke lämpligen nu borde från dess sida angivas. Riksdagen ville i detta sammanhang blott erinra, att gällande domsagostädga uppställde som villkor för behörighet att förvalta häradshövdingämbete — förutom viss levnadsålder hos aspiranten — att denne fullgjort viss tjänstgöring i hovrätt, större rådhusrätt eller domsaga. Enligt riksdagens uppfattning borde det särskilt komma under övervägande, huruvida fullgörande av viss tjänstgöring i hovrätt eller rådhusrätt borde förutom viss tids tjänstgöring i domsaga för kvinna utgöra en förutsättning för behörighet att hålla allmänt tingssammanträde. Behörighetslagen gavs den 22 juni 1923. Då det måste medföra avsevärda olägenheter i praktiskt hänseende, om behörighetslagen finge träda i tillämpning innan ett definitivt avgörande träffats om grunder för kvinnliga statstjänares avlöning och pensionering, har i lagen stadgats, att densamma skall träda i kraft den dag Konungen med riksdagen bestämmer. Emellertid lärer det kunna förväntas, att frågan om kvinnlig befattningshavares rätt till lön och pension skall vinna sin lösning vid 1925 års riksdag och att tiden för behörighetslagens ikraftträdande skall bestämmas till den 1 juli 1925. Sedermera har till förnyat övervägande jämväl upptagits spörsmålen om

de unga manliga juristernas utbildning och om fördelningen av göromålen mellan häradshövdingen och hans biträden. Vid behandling av frågan huruvida ytterligare uppskov borde medgivas med ikraftträdandet av den i 24 § andra stycket domsagostadgan givna föreskriften att, sedan tingsmyndigt biträde hållit tre allmänna tingssammanträden, fortsatt förordnande att hålla dylika sammanträden icke må meddelas honom, med mindre han fullgjort viss tjänstgöring i hovrätt, uttalade dåvarande chefen för justitiedepartementet i 1924 års statsverksproposition vid anmälandet av utgiftsstaten under andra huvudtiteln, sid. 37—38, att den diskussion, som ägt rum för och emot nämnda föreskrift, borde avlösas av en utredning, huruvida den tanke, som fanns uttalad i föreskriften, kunde realiseras på ett sätt, som kunde förväntas icke verka störande på häradsrätternas och hovrätternas arbete. Den dåvarande tidpunkten syntes departementschefen så mycket mera lämpad för en sådan utredning som problemet i alla händelser måste upptagas till behandling så vitt anginge den kvinnliga juristutbildningen. Enligt departementschefens mening borde nämligen i främsta rummet övervägas, huruvida icke såsom villkor för kvinnas tillträde till domartjänst, med vilken vore förenad skyldighet att föra ordet i underrätt å landet, borde uppställas viss tjänstgöring i hovrätt. Departementschefen fann det ändamålsenligt, att i detta sammanhang till förnyad prövning upptoges frågan, huruvida och i vilken form tjänstgöring i hovrätt på ett tidigt stadium borde ingå såsom ett led jämväl i de unga manliga juristernas utbildning. I anledning av en vid 1924 års riksdag i andra kammaren väckt motion, nr 90, hemställde vidare andra kammarens femte tillfälliga utskott i avgivet utlåtande, nr 8, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta skyndsamt verkställa utredning och för riksdagen framlägga förslag om ändrade föreskrifter i syfte dels att häradshövdingarna med inskränkning i dem tillkommande rätt till tjänstledighet måtte i större utsträckning än nu vore fallet själva omhänderhava de egentliga domargöromålen dels att skärpta villkor måtte genomföras för behörighet att såsom vikarie för häradshövding å allmänt tingssammanträde handlägga mål och ärenden av alla slag. Utskottet åberopade följande uppgifter ur rättsstatistiken för åren 1915— 1918 angående den omfattning, i vilken häradshövdingarna själva dels hållit allmänna tingssammanträden och urtima ting dels ock avdömt civila och kriminella mål:

4¶Häradshövding har själv såsom ordförande avdömt

hållit allmänt sammanträde (antal rättegångsdagar)

urtima ting (antal sammanträden)

civila mål

kriminella mål

%

%

%

/o

Svea hovrati

11915 I 1916 > \%Yl 1918

36.6 32.7 35.3 41.6

34.0 26.5 28.7 33.4

31.8 32.3 35.8 41.8

Göta hovratt

1915 , 1916 ( \§Yi [ 1918

29.4 33.1 37.4 43.3

38.1 33.9 41.7 46.4

21.2 23.3 26.4 26.4

25.6 30.0 27.6 30.2

29.4 31.7 37.7 45.5 19.6 15.1 21.9 19.3

34.4 31.2 30.6 34. s 28.7 23.7 34.6 39.2 19.4 18.3 20.7 22.4

! Skånska hovrätten

> 1917

I. 1918

För att få ådagalagt, huru de i domsagostadgorna av den 20 juni 1918 och den 22 juni 1920 givna bestämmelser verkat, lät utskottet från hovrätterna inhämta uppgifter över häradshövdingarnas ledighet och vikariernas kompetens. En sammanfattning av de till utskottet inkomna uppgifterna beträffande dels den omfattning, i vilken häradshövdingarna själva förrätta på dem ankommande göromål, dels anledningarna till beviljad ledighet från hållande av allmänt tingssammanträde dels kompetensen hos de vikarier, som anlitats för hållande av allmänt tingssammanträde och rannsakning med häktade, gav följande resultat. Uppgifterna hänföra sig till antalet rättegångsdagar i procent räknat.

A. Häradshövdingarnas tjänstgöring. Svea hovrätt Göta hovrätt /1922 U923

51.86 52.39

/1922 Allmänt tingssammanträde < ,923

37.86 38.4 5

Tremansting

/1922 \1923

Rannsakningar

/l 922 \1923

28.0 9 26.97 37.61

Extra förrättningar

/1922 \1923

Domarämbete

' Uppgifter saknas.

61-30 60.4 7 51.81 52.04 30.03 40.5 4

Skånska hovrätten 56.3 2 55.92 41.51 43.5 9 20.00

48.7 5 51.59

50-0 9 45.4 7

70.5 5 69.50

B. Anledningar till ledighet frän hållande ar allmänt sammanträde. Annat offent19 § domsago- Jordregister- L2 (^ f * e n l i ^ ligt uppdrag Övriga arbete ! H domsago- än riksdags- anledningar stadgan stadgan mannauppdrag Svea hovrätt

/1922 \1923

40.94 36.S4

25.6 3

1.93 3.6 6

13.04 12.2 4

22.5 9 21.63

Göta hovrätt

/1922 \1923

44.33 43.5 6

4.93 5.94

3.94 6.44

24. G 3 22.2 8

22.17¶Skånska hovrätten

/1922 U923

30.8 0 42.2 7

11.16 14.5 5

1.79 0.91

25.89 6.36

30.36 35.91

21.78¶C. Vikariernas kompetens. Vikarie, vilken tjänst-lAnnan vikarie Vikarie gjort ss. leda-! enligt 24 § enligt 23 § mot el. fiskal! domsagodomsagoi hovrätt el. stadgan stadgan ss. rev.-sekr. a) Beträffande

allmänt

sammanträde.

/1922 \1923 /1922 U923

24.2 4 26.36

75.22 72.53

27.7 0 25.94

72.30 74.06

o (1922 Skånska hovrätten < . qpo

22.7 7 19.09

77.23 80.91

23.93 35.05

74.7 2 64.95

26.83 21.05

73.17 78.95

Svea hovrätt Göta hovrätt

b) Beträffande Svea hovrätt

rannsakningar; /1922 ' \1923

o C192C Skånska hovrätten < ,Q 2 '

0.54 1.11

1.35¶Till stöd för sin hemställan anförde utskottet bl. a: Ett ämbete av den vikt och betydelse som häradshövdingämbetet ställde givetvis stora krav på innehavarnas personliga duglighet och föregående utbildning för sin uppgift. Den för landsbygden gällande rättegångsordningen med endast en juridiskt bildad domare samt dennes utomordentligt starka inflytande på rättens beslut vore i hög grad baserad på ordförandens person. Att det under sådana förhållanden kunnat gå för sig, att häradshövdingarna, i den utsträckning som skett, överlämnat ämbetets utövning åt yngre personer ofta med relativt liten föregående utbildning förefölle förvånande, och kunde endast förklaras därigenom, att systemet sammanhängde med nedärvda traditioner i sådan riktning. H ä r liksom på många andra områden hade det kommit i dagen, huru svårt det i själva verket vore att råda bot för ett missförhållande, som övergått till vana. Trots att riksdagen den 25 maj 1906 till Kungl. Maj:t avlät en skrivelse i ämnet gjordes intet åt saken förrän andra omständigheter tillkommo, vilka framtvingade domsagostadgorna. Dessa hade visserligen sökt begränsa häradshövdingarnas

ö tjänstledighet men även så att säga legaliserat vikariatsystemet. I stadgorna hade också beretts rum för så många anledningar för häradshövding att erhålla ledighet, att förhållandena, såsom de meddelade statistiska uppgifterna torde 'utvisa, icke undergått väsentlig förbättring. Häradshövdingarna förrättade själva icke fullt hälften av de allmänna tingssammantradena. Den ringa ökning procentsiffrorna visade kunde mycket väl förklaras genom jordregisterarbetets avtagande, i vilket fall domsagostadgorna icke haft någon inverkan i saken. I dessa stadgor hade vidare tillräcklig åtskillnad icke gjorts mellan de uppgifter, som i första hand borde åligga häradshövdingen" själv, och andra uppgifter, som vid behov kunde överlämnas till V1

TOariatsystemets olägenheter framträdde skarpast i fråga om den del av häradshövdingarnas verksamhet, som berörde de egentliga domargoromalen d v s handläggningen och avdömandet av de mera invecklade civil- och brottmålen Med det nuvarande systemet, då häradshövdingen själv samt en eller flera notarier omväxlande hölle de allmänna tingssammantradena, inträdde ett onödigt dubbelarbete, i det att den, som tillfälligtvis handlade ett mål måste sätta sig in i vad som förut förekommit. Trots detta måste det emellertid brista i kontinuitet i handläggningen, och det låge nära till hands, att samma ansvarskänsla och grundlighet, som präglade en kontinuerlig domarverksamhet, icke komme att utmärka handläggningen hos den, som ei skulle fortsätta ett mål och i varje fall ej avdöma detsamma. Följden bleve ofta att den, som slutligen hade att avdöma ett mål, icke halt tillfälle att skaffa sig något personligt intryck av parter och vittnen utan bleve uteslutande hänvisad till protokollet. .. För att undanrödja nu anmärkta olägenheter syntes det vara nödvändigt, att arbetsfördelningen mellan häradshövdingen och hans biträden omlades, så att häradshövdingen komme att övertaga de viktigaste arbetsuppgifterna. Eftersom arbetsbördan i olika domsagor vore betydligt varierande, måste en sådan omläggning anpassa sig därefter. Att helt och hållet rada bot for anmärkta missförhållanden kunde möjligen icke ske f o r m n i samband med en blivande rättegångsreform, men redan nu borde det enligt utskottets formenande genom förändrade föreskrifter i domsagostadgan samt oessas tilllämoning i praktiken tillses, att häradshövdingarnas ledighet begränsades samt att de bereddes tillfälle att i första rummet handhava de egentliga domargöromålen. I de större domsagorna måste detta givetvis medföra, att biträdande domare finge övertaga mindre krävande uppgifter, såsom tremanstingsärenden och expeditionsgöromål. Huru svart det vore att på ifrågavarande område genomfora några reformer hade visat sig även på ett annat sätt. Domsagostadgans bestämmelse därom, att vikarier med befogenhet att utan inskränkning uppehålla haradshövdingämbetet skulle hava tjänstgjort i överrätt, var avsedd att .rada i kraft redan den 1 juli 1923, men över gångsbestämmelserna.hade ^Sjitev annan måst utsträckas, senast intill utgången av år 1925 Det ioreioLe under sådana förhållanden välbetänkt, att statsrådet och cheien for Dustuieder^rtementet satt i utsikt en mera djupgående utredning, pa vilket satt statsmakternas i detta fall redan uttalade mening skulle kunna bringas i verkställighet I samband med en sådan utredning borde det enligt utskottets förmenande tagas i förnyat övervägande, huruvida icke över huvud villkoren bo-de skärpas för vinnande av kompetens att å allmänt tingssam mantrade utan inskränkning handlägga alla slags mål och ärenden E n reform harutinnan torde vara obetingat nödvändig för att at lantdomstolarna vinna

7 det förtroende, som utskottet i likhet med motionären ansåge vara en angelagenhet av yttersta vikt. Utskottet hade icke förbisett den betydelse den s. k. tincssittningen haft tor junstutbildningen i landet. I stor utsträckning hade jurister förberett sig tor tjänstgöring i förvaltande ämbetsverk samt för enskild verksamhet genom att efter avlagd examen inhämta praktisk erfarenhet genom tjänstgöring i domsaga. Denna utbildning torde likväl kunna erhållas utan att vederbörande behövde anförtros självständig domarverksamhet med kompetens att handlägga mål av alla slag, och i varje fall måste intressen, som sammanhängde med juristutbildningen, stå tillbaka såsom stående vid sidan om rättsskipningens huvuduppgift. Utskottets hemställan blev av andra kammaren bifallen. Till grund för ärendets behandling i första kammaren låg ett av dess första tillfälliga utskott avgivet utlåtande, nr 11, vilket utmynnade i en hemställan, att första kammaren icke måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut. Denna hemställan blev ock av första kammaren bifallen _ I sistberörda utskottsutlåtande gjordes till en början följande erinringar till de ovan återgivna statistiska uppgifterna: Givetvis hade man alltid att räkna med att tillfälliga ledigheter måste uPPStä, dels pa grund av sjukdom, behov av rekreation och dylikt, dels ock till loljd av allmänna uppdrag. Arbetsbördan vore dessutom i de flesta domsagor sa betungande, att det icke billigtvis kunde fordras, att domhavan?- en S'dlV, \ ° l l e s a m t l i ^ a t i n £ - Det torde särskilt förtjäna framhållas att tjänstledighetens vidsträckta omfattning under de senare åren delvis'förklarades därav, att jordregisterarbetet och senast inteckningsböckernas kollationering, vilka uppdrag enligt Kungl. Majrts beslut påvilade häradshövdingarna, gjort det nödvändigt för dem att i ganska stor utsträckning at vikarier överlämna handläggningen och avdömandet av anhängiggjorda V re äv w L »JJ i a ° , 5 ? ' a t t 5 a V r i k e t s d o m s ^ o r , vilka innehades av vattenrattsdomarna, sedan flera år tillbaka under hela året på grund därav måste förvaltas av vikarie. Emellertid förhölle det sig i inånga fall så att den ordinarie domhavanden, även om han befriats från tingshållning dock genom rad ocn anvisningar lämnade sin yngre vikarie sitt bistånd vid målens SIlS!llinS T f l G d m 1 7 i s ^ » t ä c k n i n g ägnade sig åt sitt ämbetes 1111 befnad därifrån ^ * ( i ° s t a t i s t i s k a u PPgifterna vore Utskottet anförde emellertid vidare: I likhet med andra kammarens utskott funne utskottet det önskvärt att användningen av vikarier för domsagornas förvaltning måtte inskränkas, ocn att häradshövdingarna själva oftare handhade den egentliga domarverksamheten. Detta torde sannolikt också bliva fallet, när väl de ovannämnda tidskrävande extrauppdragen hunnit avslutas, under förutsättning att Kungl iviaj:t icke i framtiden ånyo betungade häradshövdingarna med dylika omfattande extra tjansteuppdrag och att domsagostadgans föreskrifter noggrant tillämpades. _ Att, såsom andra kammarens utskott önskat, företaga en »inskränkning i dem tillkommande rätt till tjänstledighet», vilken inskränkning avsetts att ske genom ändring av domsagostadgan, syntes utskottet icke belogat, särskilt med tanke på att den tid, som förflutit, sedan ifrågavarande

<s stadga utfärdades, varit alltför kort för vinnande av tillräcklig erfarenhet angående dess effektivitet, och att densamma ännu ej i sin helhet trätt i kraft. För övrigt syntes de menliga verkningarna av häradshövdingarnas tjänstledighet från sina domarämbeten och av »vikariesystemet» i någon mån hava av andra kammarens utskott överdrivits, och detta hittills sedan århundraden tillbaka tillämpade system torde ingalunda kunna, såsom motionären förmenade, sägas hava minskat aktningen och förtroendet för landets underrätter. Utskottet medgåve dock, att en mera tillfredsställande ordning och en höjd kompetens för vikarierna kunde vara behövlig. Frågan därom t e vore föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet och torde, enligt vad av chefen för justitiedepartementet i årets statsverksproposition uttalats, komma att göras till föremål för utredning i sammanhang med att frågan angående den kvinnliga juristutbildningen upptoges till prövning. Då utskottet förutsatte, att en sådan utredning skyndsamt komme till stånd och att vid densamma även toges under övervägande, huruvida icke överhuvud villkoren borde skärpas för vinnande av kompetens att å allmänt tingssammanträde utan inskränkning handlägga alla slags mål och ärenden, syntes med hänsyn därtill någon riksdagens skrivelse med begäran om utredning i ovannämnda syfte icke för det dåvarande påkallad. Utskottet ville slutligen med instämmande erinra om följande av andra kammarens utskott gjorda uttalande beträffande ovannämnda frågor: »Att helt och hållet råda bot för anmärkta missförhållanden kunde möjligen icke ske förrän i samband med en blivande rättegångsreform». Då det torde kunna förväntas, att processkommissionen inom en icke alltför avlägsen framtid komme att framlägga det förslag till rättegångsreform, som av kommissionen förbereddes, såge utskottet även däri en anledning till att riksdagen i denna fråga ställde sig avvaktande. I anslutning till vad sålunda förekommit och med ledning av direktiv, som under arbetets gång i vissa hänseenden meddelats av herr statsrådet, har förevarande utkast utarbetats. De föreslagna ändringarna i domsagostadgan innefatta i huvudsak: 1) en mera rationell fördelning av göromålen mellan häradshövdingen och hans biträden jämte vissa ändrade bestämmelser angående häradshövdings rätt till tjänstledighet; 2) ett mera ändamålsenligt ordnande av utbildningen av de rättsbildade biträdena i domsagorna och i samband därmed skärpning av villkoren för vinnande av behörighet att vid häradsrätt handlägga andra mål än sådana av mindre vikt; 3) särskilda villkor för att kvinna skall kunna ernå sådan behörighet; samt 4) nya grunder för dispositionen av det till bidrag till domsagornas förvaltning utgående anslaget. En uppdelning av göromålen i domsagorna efter deras art och beskaffenhet så att de mera ansvarsfyllda göromålen i så stor omfattning som möjligt skulle komma enbart på häradshövdingens lott utgjorde ett av de önskemål, som redan 1918 års stadga avsåg att förverkliga. I sådant syfte innehöll denna stadga förutom föreskrifter, varigenom på förste notarien överflyttades vissa självständiga uppgifter av enkel beskaffenhet att av denne utföras på

9 eget ansvar, bestämmelser om rätt för häradshövdingen att i viss omfattning vinna befrielse dels från att å allmänt tingssammanträde handlägga mål och ärenden, som avses i 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden, i det följande kallad tremansnämndslagen, dels från att å andra sammanträden än allmänna tingssammanträden handlägga sådana mål och ärenden dels ock, från att utfärda gravationsbevis. Härutinnan medförde 1920 års stadga icke någon annan ändring än att de göromål, som tillades förste notarien att på eget ansvar utföra, i vissa hänseenden utökades. Beträffande utbildningen av de rättsbildade biträdena hade riksdagen redan i förut omförmälda skrivelse den 25 maj 1906 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte, efter verkställd utredning, taga i övervägande, bland annat, om icke fordran på praktisk utbildning i domarkallet såsom villkor för erhållande av häradshövdingförordnande skulle kunna i någon mån skärpas. I sådant hänseende fordrades vid berörda tid, utöver uppnådd ålder av tjugufem år, tjänstgöring hos häradshövding ett och ett halvt år. Kravet på skärpta kompetensvillkor för erhållande av domarförordnande tillgodosågs i 1918 års stadga på följande sätt: Utbildningen anordnades i tre stadier: Den första befogenhetsgraden, som avsåg förste notarieförordnandet, vanns efter uppnådd tjugutre års ålder och ett års tjänstgöring såsom rättsbildat biträde åt häradshövding. Den andra befogenhetsgraden, som avsåg behörighet att handlägga mål och ärenden, vilka kunna förekomma å sammanträde med tremansnämnd, samt att eljest förvalta häradshövdingämbete med den begränsning, att förordnandet icke medförde behörighet att å allmänt tingssammanträde handlägga andra mål och ärenden än nyss sagts eller att tjänstgöra som ordförande i synerätt eller vid sammanträde med ägodelningsrätt, ernåddes efter fyllda tjugufem år och ett och ett halvt års tjänstgöring såsom rättsbildat biträde åt häradshövding eller ock efter fyllda tjugufyra år och två års tjänstgöring såsom sådant biträde. Den tredje befogenhetsgraden avsåg fullständigt domarvikariat. Härför erfordrades att hava uppnått tjugufem år samt att antingen under två å r hava tjänstgjort såsom rättsbildat biträde åt häradshövding och under åtta rättegångsdagar eller fyra allmänna tingssammanträden hava handlagt mål och ärenden, som i tremansnämndslagen avses, eller ock att hava under ett och ett halvt å r tjänstgjort såsom sådant biträde och under sex månader uppehållit befattning såsom ledamot i större rådhusrätt. Härutöver stadgades, att den, som icke tjänstgjort såsom ledamot i hovrätt eller där innehaft förordnande att uppehålla fiskalstjänst eller under sex månader uppehållit befattning som ledamot i större rådhusrätt, och ej heller vore ordinarie innehavare av domarämbete, icke fick, innan han fullgjort sådan tjänstgöring, förordnas att hålla flera än tre allmänna tingssammanträden, utan så vore att annan vikarie ej fanns att tillgå. Varken de sålunda föreskrivna villkoren för erhållande av befogenhet att utan inskränkning förvalta häradshövdingämbete eller bestämmelsen om viss

10 tjänstgöring i hovrätt eller större rådhusrätt såsom förutsättning för erhållande av befogenhet att hålla flera än tre allmänna tingssammanträden trädde emellertid i kraft. Enligt i stadgan meddelade övergångsbestämmelser tillläts den, som före 1920 års ingång fyllt tjugufem år och ett och ett halvt år tjänstgjort såsom rättsbildat biträde åt häradshövding, att utan inskränkning förvalta häradshövdingämbete för tiden till och med 1921 års utgång. Denna bestämmelse prolongerades ytterligare genom en särskild kungl. kungörelse den 5 mars 1920, S. F. S. 117/1920. Enligt denna kungörelse tillerkändes ock för tiden intill 1921 års utgång den, som fyllt 24 år och ett år tjänstgjort såsom rättsbildat biträde åt häradshövding, behörighet enligt andra befogenhetsgraden. Sedermera har genom 1920 års stadga vidtagits jämkningar i fråga om villkoren för de olika befogenhetsgraderna sålunda att tiden för biträdestjänstgöringen bestämts för uppnående av första befogenhetsgraden till ett halvt år, för uppnående av andra befogenhetsgraden till ett år och för uppnående av tredje befogenhetsgraden till ett och ett halvt år. För andra befogenhetsgraden har minimiåldern satts till tjugufyra år. För tredje befogenhetsgraden har vidare antalet rättegångsdagar eller allmänna tingssammanträden, å vilka biträde skall hava handlagt mål och ärenden, som i tremansnämndslagen avses, nedsatts till sex respektive tre. Visserligen har, såsom av vad förut anförts framgår, i denna stadga från den äldre stadgan bibehållits villkoret om viss tjänstgöring i hovrätt eller större rådhusrätt såsom förutsättning för behörighet att hålla flera än tre allmänna tingssammanträden. Enligt till stadgan fogade övergångsbestämmelser skulle emellertid varken ifrågavarande villkor eller stadgandet om handläggning å visst antal rättegångsdagar eller allmänna tingssammanträden av mål och ärenden, som i tremansnämndslagen avses, utgöra hinder för att förordna den, som fyllt tjugufem år och ett och ett halvt år tjänstgjort såsom rättsbildat biträde åt häradshövding, att intill utgången av juni 1923 förvalta häradshövdingämbete och hålla allmänt tingssammanträde. Genom kungl. kungörelser av den 23 mars 1923, S. F. S. 42/1923, och den 2 maj 1924, S. F. S. 94/1924, hava berörda undantagsbestämmelser därefter utsträckts att gälla den, som avser undantag från villkoret om handläggning under visst antal rättegångsdagar eller allmänna tingssammanträden av mål och ärenden, som i tremansnämndslagen avses, intill utgången av 1923 och den, som avser undantag från villkoret om viss tjänstgöring i hovrätt eller större rådhusrätt, intill utgången av 1925. Vid bedömande av verkningarna av de i domsagostadgorna givna bestämmelserna för erhållande av en lämplig uppdelning av göromålen mellan häradshövdingen och hans biträden, måste till en början erinras därom att de förväntningar, som vid uppgörande av förslaget till 1918 års stadga hysts, att denna stadga i förening med en blivande lag angående sammanträden med tremansnämnd skulle medföra en betydande avlastning av arbetsbördan från härads-

11 hövdingen till biträdena, redan av den anledning icke gått i uppfyllelse, att tremansnämnd ssammanträdenas kompetens i den sedermera antagna lagen i betydande grad inskränkts. Enligt det förslag till lag om häradsrätts sammansättning vid handläggning av vissa mål och ärenden, som Kungl. Maj:t i anledning av riksdagens skrivelse den 19 maj 1915 förelade 1918 års riksdag, skulle häradsrätt vid handläggning av mål och ärenden, som avsåges i lagen, städse, således även när dessa mål och ärenden förekomme å allmänt tingssammanträde, vara domför med allenast tre i nämnden. Vidare skulle enligt det riksdagen förelagda förslaget alla mål och ärenden, som kunde förekomma å sammanträde med tremansnämnd, med undantag av sådana, som motsvarades av de i 1 § 3 i den sedermera antagna lagen, kunna ej allenast vid första rättegångstillfället utan jämväl därefier handläggas och slutbehandlas å dylikt sammanträde. Enligt den antagna lagen är emellertid häradsrätt allenast vid särskilt sammanträde domför, när ej flera än tie av nämnden äro i rätten närvarande. Vidare är stadgat, att mål, varom i lagen förmäles, må allenast första gången det förekommer handläggas å sammanträde, som i lagen avses. Under förarbetena till lagen hade man vidare tänkt sig, att till sammanträde med tremansnämnd skulle kunna förläggas väsentligen den grupp av brottmål, som benämnes polisförseelser, d. v. s. sådana mål, som i städer med särskild polisdomstol eller poliskammare med domsrätt upptagas av dylik domstol. Då dessa mål emellertid ej kunde betecknas genom en kort definition och en detaljerad uppräkning icke vore tilltalande, stannade det till riksdagen avlåtna förslaget vid en sådan begränsning av de brottmål, som skulle kunna förekomma till handläggning å sammanträde med tremansnämnd, att dit hänfördes allenast sådana brottmål, däri allmän åklagare för talan om ansvar för brott, som i lag eller författning icke är belagt med svårare straff än böter. Häri vidtogs emellertid på hemställan av lagutskottet den jämkning, att förseelser, som kunna förskylla högre straff än strafflagens allmänna bötesmaximum, 500 kronor, uteslötos från lagens tillämplighetsområde. Lagutskottet anförde till stöd härför, att förseelser av sist angiven art ej sällan vore av den invecklade och grannlaga beskaffenhet, att minst sju nämndemän borde vara tillstädes vid deras handläggning. Sammanlagda antalet vid häradsrätterna handlagda mål utgjorde 1921 59,861 och 1922 57,793. Motsvarande antal ärenden med undantag av konkursärenden utgjorde 1921 281,108 och 1922 291,909. Antalet domsagor, i vilka sammanträden med tremansnämnd hållits, utgjorde 1921 30, 1922 och 1923 29, samt 1924 27. Antalet tvistemål och brottmål, som i dessa domsagor handlagts å sådana sammanträden, utgjorde 1921 2,396 och 1922 2,594. Motsvarande antal ärenden med undantag av konkursärenden utgjorde 1921 16,331 och 1922 15,229. Huru vid häradsrätterna handlagda dylika ärenden fördela sig å allmänna tingssammanträden och sammanträden med tremansnämnd framgår av bifogade tabell A.

12 De mest betydande grupperna av ärenden, som kunna förekomma a sammanträde med tremansnämnd, i sådana domsagor, där dylika sammanträden nämnda två år hållits, fördela sig på allmänna tingssammanträden och sammanträden med tremansnämnd på sätt bifogade tabell B utvisar. Av sammanträden med tremansnämnd hava ett betydande antal hållits av häradshövdingarna själva. Sålunda hölls 1921 34.7 % och 1922 27.7 % av antalet dylika sammanträden under ordförandeskap av den ordinarie domaren. Rättsstatistiken saknar uppgifter om, i vilken utsträckning häradshövdingarna begagna sig av den i 21 § domsagostadgan givna möjligheten att vinna befrielse från att å allmänt tingssammanträde handlägga mål och ärenden, som kunna förekomma å sammanträde med tremansnämnd. Tillförlitlig upplysning härom har därför icke stått till buds. Emellertid synas uppgifter, som i anledning av förenämnda motion inhämtats från hovrätterna, giva vid handen, att denna möjlighet icke i större utsträckning utnyttjats. E n bidragande orsak härtill har sannolikt den omständigheten utgjort, att, på sätt förut nämnts, först från och med 1924 års ingång trätt i tillämpning föreskriften i domsagostadgan att biträde åt häradshövding måste, därest han ej fullgjort viss tjänstgöring i hovrätt eller större rådhusrätt, för att ernå behörighet att utan inskränkning förvalta häradshövdingämbete, hava å visst antal rättegångsdagar eller allmänna tingssammanträden handlagt sådana mål och ärenden, som i tremansnämndslagen avses. Ytterligare en anledning till att häradshövdingarna hittills icke i större omfattning begagnat denna utväg till vinnande av lättnad i arbetsbördan, torde vara att finna i en hos häradshövdingarna förefintlig obenägenhet att öretaga en uppdelning av de å allmänt tingssammanträde förekommande mål och ärenden. För målens vidkommande torde detta förhållande kunna åtminstone delvis förklaras av svårigheten att på grund av de knapphändiga uppgifter, som stå häradshövdingarna till buds angående de nyinstämda målen, avgöra om ett mål är av sådan beskaffenhet, som i tremansnämndslagen avses. Av vad sålunda anförts torde få anses ådagalagt, att de möjligheter till åstadkommande av en uppdelning av göromålen efter dessas beskaffenhet mellan häradshövdingen och hans biträden, som tremansnämndslagen i förening med 21 § domsagostadgan erbjuder, icke i större omfattning begagnats. Däremot synas häradshövdingarna i allmänhet hava till fullo utnyttjat de möjligheter 19 § domsagostadgan giver till vinnande av befrielse från förvaltande av häradshövdingämbetet i dess helhet. Enligt de rättsstatistiska uppgifterna har 1921 49.9 % och 1922 46.5 % av antalet ting eller allmänna tingssammanträden hållits under ordförandeskap av den ordinarie domaren. Antalet mål avdömda av den ordinarie domaren utgjorde 1921, civila 42.7 % och kriminella 43 %, samt 1922, civila 36.7 % och kriminella 38.2 %. Dessa mindre gynnsamma siffror förklaras visserligen till en del av att häradshövdingarna åtnjutit ledighet i betydande omfattning för utförande

13 av på häradshövdingen ankommande arbete med avseende å jordregistret samt för fullgörande av offentliga uppdrag. Men även om tillbörlig hänsyn tages härtill och till att häradshövdingämbetenas upprätthållande på förordnande i viss omfattning städse är oundgängligt på grund av sjukdom och vakanser i domsagorna, kan dock resultatet icke sägas vara tillfredsställande. Ett nöjaktigt handhavande av rättsvården vid underrätterna å landet kräver, att denna i större utsträckning än hittills skett utövas av personer med de insikter och den erfarenhet, som allenast de ordinarie innehavarna av domarämbetena hunnit förvärva. Visserligen ställer sig en jämförelse av ändringsfrekvensen i av hovrätterna till prövning upptagna mål, vilka vid häradsrätt avdömts av ordinarie och av vikarierande domare, såsom bifogade tabell C utvisar, ej särskilt ogynnsam för de vikarierande domarna. Härvid får dock ej förbises dels att denna tabell allenast omfattar mål, i vilka domslutet ändrats, dels ock att bristande kompetens för utövande av ordförandeskap i underrätt gör sig gällande ej allenast vid målens avdömande utan jämväl och i ej mindre grad vid handläggningen av målen. I sistnämnda hänseende torde icke kunna bestridas, att den handläggning, som av vikarierande domare vid häradsrätterna ägnas målen, i ett alltför stort antal fall lämnar rum för befogat klander. En förutsättning för att i berörda avseende åstadkomma bättre förhållanden torde vara att en sådan uppdelning av göromålen i domsagorna genomföres, att häradshövdingen själv kommer att i avsevärt större omfattning än som med tillämpning av hittills gällande bestämmelser skett handhava de egentliga domargöromålen. E n sådan uppdelning av arbetet, att häradshövdingen själv städse kommer att handlägga alla de egentliga domargöromålen lärer visserligen icke kunna ernås. Förutom att arbetsbördans omfattning i åtskilliga domsagor utgör hinder härför, måste ock tillses, att tillfälle till praktisk utbildning beredes de jurister, som ämna ägna sig åt domarkallet. Vidare måste alltid räknas med att häradshövdingarna komma att i viss utsträckning tagas i anspråk för offentliga uppdrag och extra göromål. Berörda omständigheter få dock icke hindra, att i det övervägande flertalet domsagor en sådan ordning kommer till stånd, att den ordinarie domaren i regel själv handlägger alla egentliga domargöromål, som icke kunna anses vara av mindre vikt. Vid övervägande av de möjligheter, som kunna stå till buds för att nå en sålunda angiven, mera rationell uppdelning av göromålen, har ifrågasatts sådana ändringar i tremansnämndslagen, att under dess tillämplighetsområde inbegrepes ett större antal grupper av mål än för närvarande är fallet. Emellertid är att beakta, att denna lag tillkom för ett annat ändamål än nu är i fråga, nämligen för att tillgodose behovet av en snabbare och lättare tillgänglig rättsskipning med särskild hänsyn till orter med mera sammanträngd befolkning. Vidare framgår av förarbetena till lagen, att anledningen till att dess tillämplighetsområde inskränkts, på sätt skett, var

14 en bestämd obenägenhet att under pågående arbete med en genomgripande rättegångsreform inskränka lekmannainflytandet i avseende å rättsskipningen vid häradsrätterna. Av nu angivna skäl torde enbart för ernående av en lämplig uppdelning av göromålen mellan häradshövdingen och hans biträden ändringar i tremansnämndslagen icke böra ifrågasättas. Den åsyftade uppdelningen av göromålen torde emellertid kunna bringas i verkställighet, därest, på sätt i utkastet föreslagits, dels medgives en utökning av de grupper av mål, vilka å annat tingssammanträde än sådant med tremansnämnd f. n. kunna handläggas av biträde, som innehar allenast andra befogenhetsgraden, dels beredes häradshövding möjlighet att erhålla ledighet från handläggning å dylikt annat tingssammanträde av mål och ärenden, som skola kunna handläggas av vikarie med ovan angivna lägre kompetens, i den mån sådan ledighet erfordras för att häradshövdingen skall kunna själv ägna handläggning åt övriga domargöromål, dels häradshövdingens rätt att för vinnande av lättnad i arbetsbördan erhålla ledighet från hållandet av allmänt tingssammanträde göres beroende av att han, i den mån omständigheterna det medgivit, begagnat den honom sålunda givna möjlighet att åt biträde överlämna vissa göromål dels ock ledighet för semester och för vårdande av enskilda angelägenheter ej i annat fall än då sådant prövas oundgängligen erforderligt beviljas häradshövdingen för tid, varunder allmänt tingssammanträde infaller (19 § 1) och 2), 21 samt 23 §§). Den utökning av mål, som utöver dem, vilka kunna förekomma å sammanträde med tremansnämnd, skola kunna handläggas av biträde, som innehar allenast andra befogenhetsgraden, omfattar mål angående ansvar för förseelse, som väl kan förskylla högre straff än allmänna strafflagens bötesmaximum men dock ej i annan händelse än antingen för till sin beskaffenhet särskilt angivet svårare fall eller, därest särskild straffbestämmelse anordnats vid synnerligen försvårande omständigheter, för sådant fall kan föranleda högre straff än böter, högst 1,000 kronor. Uteslutna från att å annat tingssammanträde än sådant med tremansnämnd kunna handläggas av biträde, som innehar allenast andra befogenhetsgraden, skola mål av ovan angiven beskaffenhet ävensom mål, som avses i 1 § 1 i tremansnämndslagen, vara endast för det fall att talan däri föres av målsägande. Vidare skola samtliga nämnda grupper av mål kunna ej allenast vid första rättegångstillfället utan jämväl efter uppskovsbeslut bliva föremål för handläggning och avgörande å dylikt annat tingssammanträde under ordförandeskap av biträde med allenast förberörda lägre kompetens. Efter en sålunda företagen utvidgning av den behörighet, andra befogenhetsgraden medför, skulle häradshövding kunna vinna befrielse från handläggning av nära nog samtliga de grupper av de s. k. polismålen, vilka för närvarande icke kunna förekomma å sammanträde med tremansnämnd. Detta skulle sålunda under angivna förutsättning bliva fallet med förseelser mot kungl. förordningen den 15 juni 1923 angående motorfordon, mot vägrafikstadgan av samma dag och mot hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919

15 ävensom med det övervägande flertalet förseelser mot rusdryckslagstiftningen. Av dessa grupper äro trafikförseelserna stadda i fortgående stegring. Antalet för förseelse mot automobiltrafikförordningen i första instans sakfällda utgjorde sålunda å landsbygden, under vilken benämning inbegripas jämväl städer under landsrätt, 1920 951, 1921 1,551 och 1922 1,677. Ytterligare skall andra befogenhetsgraden medföra behörighet att å annat tingssammanträde än sådant med tremansnämnd i vissa fall handlägga sådana mål, som avses i 1 § 2—4 i tremansnämndslagen, ej allenast vid första rättegångstillfället utan jämväl, därest fortsatt handläggning föranletts av parts utevaro. Att därutöver under behörighetsområdet för denna befogenhetsgrad inrymma ytterligare fall, då tvistemål skulle kunna förekomma till handläggning, torde f. n. icke vara tillrådligt. En uppdelning av tvistemålen i sådana av större och mindre vikt, lärer väl näppeligen kunna ske annorledes än efter tvisteföremålets värde. Denna fråga torde emellertid, därest den skall upptagas till prövning, böra hänskjutas till processkommissionen. De sakkunniga hava därför icke ansett sig böra närmare ingå på detta spörsmål. I en till riksdagens justitieombudsman ställd, till de sakkunniga överlämnad skrivelse har häradshövdingen W. Zethelius framhållit angelägenheten av att i rättegångsbalken måtte införas stadgande om skyldighet för kärandepart ävensom för allmän åklagare, som utfärdar stämning i brottmål, att före målets handläggning till domstolens kansli avlämna en avskrift av stämningen. Detta förslag har åsyftat att undanröja den förut omnämnda svårigheten för häradshövdingarna att av för dem tillgängliga uppgifter angående till ett sammanträde nyinstämda mål avgöra, om ett mål är av beskaffenhet att kunna handläggas av biträde, som innehar allenast andra befogenhetsgraden. H u r önskvärd en dylik föreskrift än är, torde dock frågan om dess lagfästande icke böra i detta sammanhang upptagas. Skulle erfarenheten komma att ådagalägga, att tremansnämndslagen icke fyller den uppgift, som därmed avsetts, torde frågan lämpligen upptagas i samband mod en tänkbar revision av denna lag. Beträffande brottmål, däri stämning utfärdas av allmän åklagare, böra svårigheterna kunna avhjälpas utan stöd av föreskrifter i lag. Därest häradshövdingarna därom anmoda vederbörande allmänna åklagare, lära väl dessa icke underlåta vare sig att avfatta stämningarna med den tydlighet som, med hänsyn till beskaffenheten av i varje fall förefintlig utredning, är möjlig, eller att till domsagans kansli insända avskrift därav. En efter antydda linjer företagen utvidgning av de mål, vilka kunna handläggas under ordförandeskap av biträde, som ej förvärvat behörighet att förvalta häradshövdingämbete i dess helhet, torde göra det möjligt att åtminstone i flertalet domsagor bereda häradshövdingarna en icke obetydlig lättnad i arbetsbördan. Genom den föreslagna skärpningen av villkoren för att häradshövding må kunna erhålla ledighet å tid, varunder allmänt tingssammanträde infaller, torde ock, i den utsträckning så lämpligen kan ske genom föreskrifter i domsagostadgan, vara sörjt för att den uppdelning av göromålen, som med dessa bestämmelser åsyftas, verkligen kommer till stånd.

16 Den föreslagna uppdelningen av göromålen kan, i varje fall i de större och medelstora domsagorna, medföra, att häradshövdingarna i regel ej komma att själva handlägga lagfarts- och inteckningsärendena. Att, så länge möjlighet ej föreligger att överlämna handhavandet av det publika inskrivningsväsendet åt mera fast anställd personal, befogade invändningar kunna anföras mot en dylik anordning är ovedersägligt. Skall emellertid en sådan arbetsfördelning kunna ske, att häradshövdingen själv handlägger alla egentliga domargöromål, som icke kunna anses av mindre vikt, torde ett oeftergivligt villkor härför vara, att häradshövdingen erhåller möjlighet till befrielse från befattningen med inskrivningsväsendet. Vill man nå det förra, torde man ej kunna undgå att trots betänkligheter godtaga det senare. Det får härvid ej förbises, att häradshövdingarna även om de ej komma att själva handlägga lagfarts- och inteckningsärendena likväl icke bliva helt avkopplade från denna del av verksamheten vid häradsrätterna. Häradshövdingarna hava fått sig anförtrott att leda utbildningen av de unga juristerna. Ett rätt fullgörande härav förutsätter givetvis, att häradshövdingarna ej mindre giva sina biträden nödig handledning än ock i viss omfattning kontrollera deras arbete. Då emellertid detta arbete i betydande grad hänför sig till inskrivningsväsendet, lärer härav följa, att häradshövdingarna måste ägna detta en viss tillsyn. Vidare torde den häradshövdingarna enligt kungl. kungörelsen den 5 juli 1923 med vissa föreskrifter rörande utfärdande av gravationsbevis ålagda skyldigheten att kontrollera, att inteckningsböckerna överensstämma med inteckningsprotokollen, rätt utförd innebära en ganska god kontroll åtminstone över inteckningsväsendet. De sakkunniga hava haft under övervägande att beträffande inskrivningar, som skulle komma att verkställas efter det den nya ordningen trätt i tillämpning, föreslå enahanda jämförelse av lagfartsböckerna med lagfartsprotokollen. Redan granskningen av inteckningsböckerna kräver dock avsevärd tid. Skulle till denna tunga genom uttryckligt stadgande läggas ännu en, som kan väntas under ytterligare en icke ringa tid årligen draga häradshövdingarna från de egentliga domargöromålen, föreligger fara för att det syfte, man vill nå genom den föreslagna uppdelningen av arbetet, kommer att äventyras. För att förekomma denna risk lärer man i sådan händelse näppeligen kunna undgå att släppa kravet på att häradshövdingarna skola i viss omfattning själva utfärda gravationsbevis. I valet mellan dessa två alternativ har det ansetts vara att föredraga att bibehålla häradshövdingarna vid den senare skyldigheten. Därest häradshövdingarna fortfarande få sig ålagt att utfärda gravationsbevis, innebär detta säkerligen en god garanti för att de jämväl komma att ägna nödig uppmärksamhet åt inskrivningsväsendet i dess helhet. Någon ändrad lydelse av det f. n. gällande stadgandet om rätt för häradshövding att i viss omfattning vinna befrielse från skyldigheten att utfärda gravationsbevis har icke föreslagits (19 § 3). Det har därvid icke förbisetts, att stadgandet därigenom att lagfarts- och inteckningsärendena i större

17 omfattning än hittills komma att överflyttas på biträdena, erhållit ett vidgat innehåll. De sakkunniga hava emellertid ansett det lämpligt att åt hovrätterna lämnas en relativt vidsträckt prövningsrätt i detta avseende. Härigenom torde beredas hovrätterna möjlighet att verksamt reglera arbetsfördelningen i flertalet domsagor. Att i domsagostadgan intaga mera rigorösa bestämmelser i förevarande ämne har funnits mindre önskvärt jämväl ur den synpunkten att, medan viss återhållsamhet givetvis bör iakttagas i fråga om beviljandet av ledighet, som här avses, då annan vikarie ej finnes att tillgå än biträde med relativt kort utbildning, mindre betänkligheter synas möta att under tid, då i domsagan finnes äldre biträde, åt vilken sådant förordnande kan anförtros, i större omfattning utnyttja denna möjlighet till beredande av lättnad i häradshövdingens arbetsbörda. I syfte att ytterligare säkerställa ett tillfredsställande handhavande av inskrivningsväsendet i domsagor, där fastighetsförhållandena äro av sådan invecklad beskaffenhet, att särskild sakkunskap i avseende därå erfordras — närmast hava härvid åsyftats domsagorna inom Kopparbergs län har vidare föreslagits, att biträdande domare må kunna i dylik domsaga förordnas även om göromålens omfattning vid jämförelse med förhållandena i andra domsagor icke i och för sig kunna anses motivera anställandet av sådan befattningshavare (10 § första stycket). Av den i det föregående lämnade redogörelsen för hittills givna bestämmelser ifråga om biträdesutbildningen framgår, att någon annan skärpning i de före tillkomsten av 1918 års stadga tillämpade villkoren för erhållande av förordnande att utan inskränkning förvalta häradshövdingämbete ännu icke trätt i kraft än att fr. o. m. 1924 års ingång fordras, att biträde skall hava under sex rättegångsdagar eller tre allmänna tingssammanträden handlagt mål och ärenden, som i tremansnämndslagen avses. Vad i övrigt genom domsagostadgorna vunnits i fråga om anordnandet av biträdesutbildningen är i huvudsak den förut berörda uppdelningen i särskilda stadier jämte en därefter anpassad fördelning av de på biträdena ankommande göromålen åsyftande en successiv stegring av de krav, som ställas på biträdena. De i 1920 års stadga gjorda eftergifterna i fråga om kompetensvillkoren tillkommo under trycket av en vid denna tid, på grund av då rådande säregna förhållanden, inträffad avsevärd brist på rättsbildade biträden. I berörda avseende har emellertid situationen numera så väsentligt förändrats, att tillgången på unga jurister, som söka anställning hos häradshövding, f. n. torde kunna betecknas såsom synnerligen god. Detta resultat är uppenbarligen att tillskriva det sedan 1920 förändrade allmänna ekonomiska läget i förening med en årligen ökad tillströmning till juristbanan. Antalet vid de juridiska fakulteterna i riket inskrivna studerande utgjorde 1911—1915 i medeltal 1,118, 1920 1,412 och 1923 1,758. Ur här berörda synpunkt torde sålunda tillfället vara lämpligt att till förnyad prövning upptaga spörsmålet om skärpning av kompetensvillkoren. 2

18 De sakkunniga hava redan vid behandling av frågan om fördelningen av göromålen mellan häradshövdingen och hans biträden givit uttryck åt den uppfattningen, att de vikarierande domarna i ett alltför stort antal fall icke kunna anses skickade för sin uppgift och att därför ett nöjaktigt utövande av rättsvården vid häradsrätterna kräver, att denna i större utsträckning än f n är fallet kommer att handhavas av de ordinarie domarna. Till vad härom anförts må ytterligare framhållas, hurusom det icke kan anses med intresset av en god rättsvård förenligt, att förvaltandet av häradshovdmgämbete och hållandet av allmänt tingssammanträde f. n. ingår såsom ett led i utbildningen av ett stort antal administrativa tjänstemän. Att denna ordning u r andra synpunkter än rättsvårdens kan innebära vissa fordelar skall icke bestridas. Det mått av erfarenhet i fråga om handhavandet av rättsväsendet, som är erforderligt för vissa administrativa tjänster, torde dock kunna ernås under utförande av mindre krävande uppgifter. Vidare är att beakta, att, därest den i utkastet föreslagna uppdelningen av göromålen bliver förverkligad, behovet av vikarier att hålla allmänt tingssammanträde kommer att väsentligt minskas. De sakkunniga hava utgått från att detta behov i stort sett skall kunna fyllas av dem, som ämna för framtiden ägna sig åt domarkallet. Utkastet åsyftar visserligen icke att avskära alla andra från möjlighet att erhålla förordnande att hålla allmänt tingssammanträde, därest de finnas därtill skickade, men ovan anförda skäl hava, jämte kravet att sådant förordnande bör anförtros allenast den, som förvärvat för dess handhavande erforderlig erfarenhet och nödiga insikter föranlett, att kompetensvillkoren för ifrågavarande förordnanden gjorts så stränga, att dessa icke torde bliva eftersträvansvärda för andra an dem som antingen ämna fortsätta på domarebanan eller som eljest kunna vara för sin framtida verksamhet i verkligt behov av ytterligare praktisk tjänstgöring vid underrätt. I sistnämnda hänseende hava de sakkunniga särskilt tänkt sig, att biträden, vilka ämna ägna sig åt advokatverksamhet, kunna finna med sin fördel förenligt att ernå en grundligare förberedande utbildning. Med hänsyn till de delade meningar, som veterligen förefinnas inom advokatkåren, om nyttan över huvud för den blivande advokaten av utbildning vid underrätt, hava de sakkunniga emellertid trott sig bora utgå från att det allenast i undantagsfall kommer att inträffa, att biträde, som ämnar välja advokatbanan, kommer att eftersträva högre kompetens an den, som andra befogenhetsgraden medför. Ovan anförda synpunkter hava varit bestämmande vid utarbetandet av den del av utkastet, som har avseende å biträdesutbildningen och skärpning av villkoren för vinnande av behörighet att hålla allmänt tingssammantrade. Utkastet bibehåller uppdelningen av utbildningen i tre skeden. Såsom förutsättning för uppnående av första befogenhetsgraden, vilken ernås med hovrätts förordnande såsom notarie i domsaga, uppställer utkastet samma villkor, som för närvarande gälla (5 § första stycket). Emellertid har den omständigheten, att den i 2 § domsagostadgan omförmälda behörigheten a t t p a

19 eget ansvar utföra vissa göromål bundits vid förordnande såsom förste notarie, föranlett, att i domsagor, där såväl förste som andre notarie finnes anställd, dylik behörighet i regel icke kan ernås förrän efter ett till ett och ett halvt års tjänstgöring i domsagan. Nämnda förhållande har förorsakat, att biträde, som ernått andra befogenhetsgraden, likväl icke innehaft behörighet enligt 2 §. Denna ordning kan icke anses stå i god överensstämmelse med domsagostadgans strävan att låta biträdesutbildningen fortgå från lättare till svårare uppgifter och den hindrar häradshövdingen att på ett ändamålsenligt sätt fördela göromålen mellan biträdena. I syfte att råda bot härför har i utkastet ifrågavarande behörighet tillerkänts varje av hovrätten förordnad notarie i domsagan. Efter denna ändring i notarieförordnandenas innebörd och då enligt utkastet förordnande såsom notarie i domsaga kan meddelas allenast den, som fyllt de villkor, vilka för närvarande gälla för ernående av förordnande såsom förste notarie, har anledning icke ansetts föreligga att bibehålla de i domsagostadgan intagna benämningarna förste och andre notarie. Till de sakkunniga har överlämnats ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 9 § i domsagostadgan jämte över nämnda förslag av hovrätterna efter vederbörande häradshövdingars hörande avgivna yttranden. Detta förslag åsyftar, att den häradshövding för närvarande tillkommande rätt att i domsaga få anställa andre notarie skulle upphöra och på hovrättens prövning bero, huruvida dylikt biträde skulle förordnas. Förslaget har föranletts av en riksdagens skrivelse den 26 februari 1924, nr 2 A, däri betonats angelägenheten av att med statsmedel avlönade juridiska biträden icke anställdes å domsagokanslierna i större utsträckning än som befunnes vara oundgängligen påkallat. I syfte att skapa garantier för att det av riksdagen sålunda uttalade sparsamhetskravet bliver iakttaget, har i utkastet föreslagits, att det skall tillkomma K u n g l . Maj:t att årligen för varje hovrätt bestämma det antal notariebefattningar, som må finnas i de under hovrätten lydande domsagor, samt att det därefter skall åligga vederbörande hovrätt att mellan domsagorna fördela det av Kungl. Maj:t fastställda antalet notariebefattningar under iakttagande av att i varje domsaga skall finnas en av hovrätten förordnad notarie (4 §). Förenämnda ändringsförslag i avseende å förordnandet av notarier i domsagorna och innebörden av dessa förordnanden, hava föranlett, att 9 § i stadgan kunnat utgå samt att 1—8 §§ måst omredigeras. För ernående av andra befogenhetsgraden fordras enligt utkastet, förutom uppnådd ålder av tjugufyra år, ett halvt års tjänstgöring såsom av hovrätt förordnad notarie. Kravet på viss tids notarieförordnande innebär en skärpning av för närvarande för denna grad gällande villkor. För att underlätta möjligheten att erhålla rättsbildade biträden i de större domsagorna, där notarieförordnande ej kan beredas alla biträden efter uppnådd tjänstgöring av sex månader, har emellertid medgivits att förordnande att

handlägga mål och ärenden, som i 19 § 1) och 2) i utkastet avses, må, där annan vikarie ej finnes att tillgå, k u n n a meddelas den, som uppnått 25 års ålder och ett år tjänstgjort såsom rättsbildat biträde åt häradshövding (23 § första stycket). De sakkunniga hava ansett, att den unge juristen, efter det han ett å r tjänstgjort i denna befogenhetsgrad och därvid under minst åtta rättegångsdagar eller fyra allmänna tingssammanträden handlagt mål och ärenden, som i 19 § 1) och 2) i utkastet avses, bör hava förvärvat den kännedom om rättsväsendet, som i allmänhet kan anses erforderlig för annan verksamhet än domarkallet. Enligt de sakkunnigas mening bör ock en sålunda avpassad utbildning, omfattande minst två års tjänstgöring såsom rättsbildat biträde åt häradshövding, bliva måttet för normal praktisk juristutbildning för andra än domaraspiranter. Hittills vunnen erfarenhet har ådagalagt, att de unga juristerna i allmänhet icke önska avsluta sin praktiska utbildning förrän de förvärvat det m å t t av meriter, som erfordras för behörighet att uppehålla fiskalstjänst i hovrätt. Anledningen härtill torde vara att finna dels i en förklarlig önskan hos de rättsbildade biträdena att förskaffa sig de yttre förutsättningarna för framkomst i hovrätt dels ock däri att andra ämbetsverk uppställt lenahanda kompetenskrav för ett stort antal administrativa befattningar beträffande vilka på grund av uttrycklig föreskrift eller tilllämpad praxis fordras praktisk juristutbildning. Skall den antydda tanken, att i normala fall de unga juristerna skola avsluta sin praktiska utbildning, innan de ernått kompetens att utan inskränkning förvalta häradshövdingämbete, kunna bringas till utförande, torde det med hänsyn till berörda förhållanden bliva erforderligt, att sådan ändring vidtages i hovrätternas arbetsordningar, att den, som under ett och ett halvt år tjänstgjort såsom av hovrätt förordnad notarie och under åtta rättegångsdagar eller fyra allmänna tingssammanträden handlagt mål och ärenden, som i 19 § 1) och 2) i utkastet avses, må kunna förordnas att uppehålla fiskalstjänst. Med hänsyn till det sätt, varpå utbildningen av de kvinnliga juristerna enligt utkastet föreslås anordnad, är en sådan ändring nödvändig, så vitt angår kvinna. Då ett upprätthållande av olika villkor i detta hänseende för man och kvinna ej kan anses lämpligt, synes en dylik ändring jämväl ur sist anförda synpunkt påkallad. I arbetsordningarna bör ytterligare intagas en övergångsbestämmelse av innehåll, att tjänstgöring såsom förste notarie skall i berörda avseende anses likvärdig med tjänstgöring såsom av hovrätt förordnad notarie. Enligt stadganden i instruktioner för åtskilliga administrativa verk, såsom exempel kunna anföras instruktionen för pensionsstyrelsen den 11 december 1914, S. F . S. 456/1914, och instruktionen för kontrollstyrelsen den 31 december 1921, S. F. S. 871/1921, föreskrives för behörighet att innehava vissa tjänster att hava fullgjort vad författningarna föreskriva om den, som må nyttjas i domarämbeten. För behörighet att kunna uppföras på

21 förslag till landsfogdebefattning fordras enligt kungl. kungörelsen den 14 december 1917, S. F . S. 904/1917, att äga förfarenhet i domarvärv. Det torde bliva erforderligt att uttrycklig föreskrift meddelas, att det m å t t av meriter, som sålunda föreslagits såsom villkor för erhållande av fiskalsförordnande i hovrätt, skall medföra kompetens jämväl till administrativa befattningar beträffande vilka i författning stadgats kompetenskrav av ovan angiven beskaffenhet. De i utkastet föreslagna nya villkoren för ernående av tredje befogenhetsgraden äro följande: För att vinna denna befogenhet genom tjänstgöring uteslutande vid domsaga, vilken möjlighet förbehållits männen, fordras två och ett halvt års tjänstetid såsom av hovrätt förordnad notarie samt att under sexton rättegångsdagar eller åtta allmänna tingssammanträden hava handlagt mål och ärenden, som i 19 § 1) och 2) i utkastet avses. Därutöver skall, innan förordnande att hålla allmänt tingssammanträde meddelas sådant biträde, den domare, hos vilken biträdet senast tjänstgjort, hava vitsordat att, så vitt dittills vunnen erfarenhet givit vid handen, förordnandet kan anförtros biträdet. Med denna bestämmelse har åsyftats att hos domarkåren inskärpa nödvändigheten av att de till erhållande av dylikt förordnande icke förorda andra än dem, som under sin tjänstgöring visat sig besitta sådana egenskaper, att de kunna anses skickade att utöva ordförandeskap i underrätt, därvid till handläggning förekommer jämväl andra mål och ärenden än sådana av mindre vikt. E t t vitsord av denna beskaffenhet förutsätter, att häradshövdingarna övervaka biträdena i deras arbete och att dessas förmåga sättes på verkliga prov. Tillfällen härtill torde såväl arbetet med småprotokollsärendena som uppsättandet av koncept till dombok erbjuda, men härutöver böra biträdena få sig förelagt att uppsätta förslag till domar och utslag (24 § andra stycket). I anslutning till vad sålunda föreslagits i fråga om tjänstetidens längd för vinnande av denna befogenhetsgrad enbart genom tjänstgöring i domsaga, har tiden för ernående av samma befogenhet genom tjänstgöring dels såsom av hovrätt förordnad notarie dels ock såsom ledamot i större rådhusrätt likaledes satts till två och ett halvt år, varav minst sex månader skola utgöra tjänstgöring såsom notarie och minst ett år skall utgöra tjänstgöring såsom ledamot. Därutöver fordras att under sexton rättegångsdagar eller åtta allmänna tingssammanträden hava handlagt mål och ärenden, som i 19 § 1) och 2) i utkastet avses. För att beträffande det återstående året lämna tillfälle till val mellan båda tjänsteformerna hava särskilda bestämmelser meddelats angående värdet i merithänseende av tjänstgöring såsom ledamot i rådhusrätt jämförd med handläggning av mål och ärenden, som i 19 § 1) och 2) i utkastet avses (24 § första stycket 3) b). I fråga om den fiskalstjänstgöring, som jämte tjänstgöring i domsaga kan meritera till tredje befogenhetsgraden, har med hänsyn till att tjänstgöringen såsom biträdande fiskal numera lärer få anses i stort sett likvärdig med tjänstgöring såsom tillförordnad fiskal, tjänstgöring av det förra slaget

22 ansetts tillräcklig. För att markera, att fiskalstjänstgöringen skall innefatta en verklig prövning av vederbörandes lämplighet för lantdomarkallet, har föreslagits dels att tjänstetiden skall omfatta minst fyra månader dels ock att hovrätten därvid skall hava funnit aspiranten skickad att förvalta häradshövdingämbete (24 § första stycket 3) a) Motsvarande stadganden hava intagits såsom villkor för erhållande av förordnande såsom biträdande domare (10 § andra stycket). Den förstärkning av arbetskrafterna i vissa domsagor, som 1920 års stadga avsåg att åstadkomma genom inrättande av befattningen biträdande domare, kan enligt vad erfarenheten torde hava givit vid handen, icke till fullo ernås, med mindre biträdande domaren får tillfälle att genom viss tids tjänstgöring i domsagan göra sig förtrogen med där rådande särskilda förhållanden. Då det emellertid lärer hava förekommit, att biträdande domare entledigats från honom meddelat förordnande allenast för att bereda plats för mera meriterad aspirant, har föreslagits, att biträdande domare ej må utan eget medgivande skiljas från förordnandet, med mindre han i sin tjänstutövning visat sig oskicklig, vårdslös eller försumlig (10 § sista stycket). Med bestämmelsen i 24 § andra stycket domsagostadgan torde hava åsyftats, bland annat, att på ett relativt tidigt stadium få till stånd en prövning i kollegial domstol av lantdomaraspiranternas lämplighet för kallet. En tidigare sådan prövning än som för närvarande i allmänhet kan ske anse de sakkunniga önskvärd. Den bör ock vad hovrätterna vidkommer om möjligt äga rum på fiskalsstadiet. Med hänsyn till det relativt begränsade behov av vikarier med kompetens att hålla allmänt tingssammanträde, som kan förväntas föreligga, därest den föreslagna uppdelningen av göromålen kommer till stånd, torde en sådan prövning icke innebära någon avsevärd tunga för hovrätterna. Den i utkastet föreslagna anordningen av biträdesutbildningen måste emellertid leda till att häradshövdingarna vissa tider komma att vara i avsaknad av biträde med befogenhet att hålla allmänt tingssammanträde. De sakkunniga hava utgått från att denna olägenhet skall i någon mån avhjälpas genom att biträdande domare komma till ökad användning. Härutöver har det dock av ovan nämnda anledning ansetts erforderligt att, trots det avsteg, som härigenom göres från önskemålet om en tidig prövning av lantdomaraspiranterna, bereda biträde möjlighet att, efter det biträdet uppnått tredje befogenhetsgraden, en längre tid fortsätta sin tjänstgöring i domsaga, innan biträdet undergår prövning i hovrätt. I utkastet har sålunda medgivits sådant biträde att hålla högst tio allmänna tingssamträden (24 § näst sista stycket). Med hänsyn till svårigheten att med någon säkerhet kunna bedöma verkningarna av ett ordnande av biträdesutbildningen, på sätt i utkastet föreslagits, har det varit endast med stor tvekan, som de sakkunniga ansett sig kunna förorda en så väsentlig förlängning av utbildningstiden, som utkastet innebär. De vid upprepade tillfällen med skärpa framförda och, enligt de sakkunnigas uppfattning, befogade kraven på ökade garantier mot att till

23 vikarier att förvalta häradshövdingämbete förordnas personer, vilka icke äga därför erforderliga kvalifikationer, hava emellertid synts påkalla kraftiga åtgärder. I syfte att tillgodose det ökade behov av ledighet, som under den närmaste framtiden kan väntas föreligga särskilt till följd av den häradshövdingarna åliggande skyldigheten att kollationera inteckningsböckerna, har föreslagits, att biträde, som den 1 juli 1925, vid vilken tidpunkt den nya ordningen tänkts skola träda i kraft, uppnått första befogenhetsgraden, skall kunna enligt för närvarande gällande bestämmelser vinna behörighet att förvalta häradshövdingämbete (48 § tredje stycket). I fråga om kvinnas behörighet att bekläda domartjänst vid underrätt å landet hava de sakkunniga icke funnit anledning att föreslå särskilda villkor beträffande kvinnas tillträde till första och andra befogenhetsgraderna. Icke utan fog torde ock kunna ifrågasättas, huruvida skäl föreligga att i fråga om villkoren för ernående av tredje befogenhetsgraden föreskriva särskilda villkor för kvinna. Därest förevarande förslag till anordnande av biträdesutbildningen bliver genomfört, lärer förordnande att hålla allmänt tingssammanträde "icke komma att meddelas annan än den, vars lämplighet för domarkallet blivit noggrant prövad. Härmed torde ock det skäl, som att döma av riksdagens förut omförmälda skrivelse närmast föranlett den i behörighetslagen infogade undantagsbestämmelsen beträffande kvinnas tillträde till domartjänst, med vilken är förenad skyldighet att föra ordet i underrätt på landet, hava bortfallit. Emellertid har riksdagen uti nämnda skrivelse, under anförande av att särskild varsamhet vore av nöden vid det praktiska genomförandet av ifrågavarande reform, såsom sin uppfattning uttalat, att kvinna borde bliva föremål för »särskild prövning», innan lantdomarförordnande meddelades henne. Vissa skäl torde ock kunna anföras mot att, åtminstone tills vidare, innan ännu erfarenhet vunnits om kvinnas lämplighet för domarvärv, förlägga en dylik prövning till hennes tjänstgöring såsom biträde åt häradshövding. Denna prövning, vilken bleve avgörande för hennes möjlighet till vidare framkomst på domarbanan, skulle för sådant fall komma att ligga i en enda persons hand. Erfarenheten av biträdestjänstgöringen vid domsagorna har emellertid ådagalagt, att det ofta kan vara vanskligt att innan ett biträde undergått det prov, som hållandet av allmänt tingssammanträde utgör, fälla ett tillförlitligt omdöme om biträdets lämplighet för domarkallet. Det lärer ej sällan hava inträffat, att utgången av detta prov föranlett en häradshövding att ändra sitt omdöme i ena eller andra riktningen. Icke utan skäl torde kunna antagas, att berörda svårighet skulle komma att framträda i förstärkt form, därest fråga bleve att avgiva utlåtande om ett kvinnligt biträde. Det bör måhända ej heller lämnas helt obeaktat att, med hänsyn till de meningsskiljaktigheter, som förefinnas inom domarkåren rörande kvinnas lämplighet över huvud för dömande verksamhet, en häradshövdings omdöme om ett kvinnligt biträde kan komma att, om ock omed-

24 vetet, influeras av hans allmänna uppfattning i denna fråga. P å grund av vad sålunda anförts hava de sakkunniga trott sig böra föreslå, att tillsvidare, i avvaktan på närmare erfarenhet om kvinnas fallenhet för domarkallet, kvinna icke må beredas möjlighet att enbart genom tjänstgöring i domsaga vinna behörighet att utan inskränkning förvalta häradshövdingämbete och hålla allmänt tingssammanträde. Däremot hava de sakkunniga icke funnit skäl föreligga att föreslå särskilda villkor för att kvinna skall genom kombinerad tjänstgöring i första och andra befogenhetsgraderna i domsaga samt i större rådhusrätt eller i hovrätt ernå denna befogenhet. Med en på något av sist angivna två sätt anordnad utbildning torde nämligen fullt betryggande garantier föreligga för att aspirants lämplighet bliver tillförlitligt prövad. Den Kungl. Maj:t enligt behörighetslagen tillagda befogenhet att beträffande kvinna meddela särskilda bestämmelser har avseende å domartjänst, med vilken är förenad skyldighet att föra ordet i underrätt å landet. Under uttrycket underrätt å landet torde inbegripas jämväl vattendomstol, ägodelningsrätt, ägoskillnadsrätt och gränstullrätt. Särskilda bestämmelser i fråga om dessa lära dock icke vara erforderliga. Det torde utan uttryckligt stadgande få anses framgå, att till ordförande i någon av dessa Momstolar icke kan förordnas kvinna, vilken icke ernått behörighet att hålla allmänt tingssammanträde. Det till bestridande av kostnaderna för domsagornas förvaltning till förfogande ställda anslaget, vilket för innevarande budgetår höjts från 440,000 till 500,000 kronor, förslår icke till täckande av kostnaderna för den nuvarande organisationen. Enligt från länsstyrelserna inhämtade uppgifter har från ifrågavarande anslag under budgetåret 1923—1924 utbetalats i runt tal 568,000 kronor. En förutsättning för den i utkastet föreslagna ordningen dels med uppdelningen av göromålen dels ock med biträdesutbildningen är emellertid, att biträdande domare komma till utsträckt användning. Vidare har, med hänsyn till det förut anmärkta förhållandet att häradshövdingarna komma att i icke ringa utsträckning bliva i avsaknad av i domsagan utbildat biträde, som innehar kompetens att hålla allmänt tingssammanträde, ansetts erforderligt att statsverket vidkännes kostnaderna för avlöning av vikarie åt häradshövding jämväl då han på grund av bestämmelserna i 19—21 §§ åtnjuter annan ledighet än semester, dock ej för det fall att ledigheten beviljats för ombesörjande av enskilda angelägenheter (33 § femte stycket). För att ifrågavarande nya utgifter skola kunna bestridas inom ramen för de nuvarande kostnaderna hava vissa restriktiva bestämmelser i fråga om arvodena till notarierna ansetts ofrånkomliga. I sådant hänseende innehåller utkastet, att biträde först med erhållande av hovrätts förordnande såsom notarie d. v. s. tidigast efter sex månaders tjänstgöring såsom biträde åt häradshövding erhåller arvode, vilket föreslås utgå med belopp motsvarande vad andre notarie för närvarande åtnjuter. Å detta belopp skall biträde först efter två och ett halvt års tjänstgöring såsom

25 av hovrätt förordnad notarie äga uppbära tilläggsarvode, vilket dock föreslagits skola utgå med 1,000 kronor i domsaga inom Norr- och Västerbottens län samt 900 kronor i annan domsaga. De högre arvodena komma sålunda att med 300 kronor årligen överstiga de för närvarande utgående arvodena till förste notarie (29 § första och andra styckena). I en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse har Göta hovrätt hemställt om meddelande av föreskrift angående storleken av den ersättning, som utöver vice häradshövdingarvodet skall utgå till vice häradshövding, vilken innehar förordnande såsom förste notarie. Skrivelsen har jämte av de två andra hovrätterna och statskontoret avgivna yttranden, överlämnats till de sakkunniga. Då det torde vara lämpligt, att berörda arvodesfråga bliver för framtiden reglerad genom uttrycklig bestämmelse i domsagostadgan, har i utkastet föreslagits, att då vice häradshövding innehar förordnande såsom av hovrätt förordnad notarie i domsaga, skall utöver vice häradshövdingarvodet utgå ett tilläggsarvode av 1,500 kronor (28 § andra stycket). Slutligen har, då skillnaden mellan förste och andre notarie bortfallit, nya bestämmelser erfordrats dels angående i vilka fall arvode skall utgå till vikarie för notarie (30 § första stycket), dels ock angående arvode till vikarie för häradshövding (33 § tredje stycket). Stockholm den 31 december 1924.

TYCHO COLLEEN.

TORSTEN PETERSSON.

26¶Utkast tin ändrad lydelse av 1 - 1 2 , 19, 2 1 - 2 4 , 26, 2 8 - 3 5 , 40 samt 48 och 49 §§ i kungl. stadgan den 22 juni 1920 med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning. 1 §• I domsaga må i den ordning, som här nedan stadgas, av hovrätten förordnas en eller flere notarier ävensom biträdande domare, vilka äga att på eget ansvar utföra vissa på häradshövdingen eljest ankommande göromål. 2 §. Av hovrätt förordnad notarie åligger att, när domaren ej själv tager befattning med ärende, varom här nedan förmäles, i hans ställe: 1. mottaga 2 § registerföraren. Av notarien mottagen handling skall anses ingiven till domaren å tid, då notarien mottagit handlingen, dock skall, därest handling skall anmälas vid förrättning utom domsagans kansli, det ankomma på sakägarens eget äventyr, om notarien mottagit handlingen senare än att den kan anmälas vid förrättningen. Har notarien tagit sådan befattning, som här ovan under 1 sägs, med ärende, som han ej äger ägna vidare handläggning, göre utan dröjsmål anmälan därom till domaren. I fall, som nu nämnts, skall, där enligt lag eller författning åligger domaren att vidtaga någon åtgärd inom viss tid från det handling eller framställning av ifrågavarande beskaffenhet av honom mottagits, tiden för åtgärdens verkställande räknas från den dag, notarien anmält ärendet; dock skall i fråga om utsättande av rannsakning med häktad person tiden räknas från den dag, anmälan om häktningen inkommit. Fråga om behörighet för notarie, som av hovrätt förordnats, att giva stämning bedömes enligt 11 kap. 3 § rättegångsbalken och hans behörighet att mottaga vadeanmälan enligt 26 kap. 1 § samma balk. 3 §. Häradshövdingen har att tillse, att av hovrätt förordnad notarie fullgör vad honom enligt 2 § åligger. Under häradshövdingens ledning är notarien pliktig att biträda häradshövdingen i hans ämbetsgöromål. Notarien har att ställa sig till efterrättelse av häradshövdingen beträffande tjänstgöringen meddelade föreskrifter.

27¶Finnes i domsaga mer än en av hovrätt förordnad notarie, skall häradshövdingen, på sätt han finner mest ändamålsenligt, mellan dem fördela de i 2 § omförmälda göromål. 4 §.

Kungl. Maj:t bestämmer årligen före ingången av juli månad för varje hovrätt det antal notarier, sammanlagt ej understigande antalet under hovrätten lydande domsagor, som må förordnas för nästkommande tolv kalendermånader räknat från och med nämnda juli månad; åliggande för sådant ändamål hovrätten att före april månads utgång varje år hos Kungl. Maj:t göra anmälan om det antal sådana befattningshavare, som för nämnda tolv månader anses erforderligt i de under hovrätten lydande domsagorna. Hovrätten fördelar det av Kungl. Maj:t fastställda antalet notariebefattningar mellan domsagorna. Därvid iakttages, att i varje domsaga förordnas en notarie, därest häradshövdingen därom gör framställning, och att i domsaga, där sådant anses påkallat, ytterligare må i mån av tillgång förordnas en eller flere notarier. Angående den vid Södra Roslags domsaga inrättade särskilda avdelning för handläggning av inskrivningsärenden gäller vad därom finnes särskilt stadgat. Har hovrätt beslutat, att i domsaga må finnas en eller flera av hovrätten förordnade notarier, kan på framställning av häradshövdingen befattningen av hovrätten indragas eller med förordnande av notarie i domsagan under viss tid anstå, när giltiga skäl därtill äro. 5 §. Till notarie i domsaga må endast den förordnas, som uppnått 23 års ålder samt avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov och därefter ett halvt år tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding. Har häradshövdingen 4 § andra stycket äro. ^ Förordnande för notarie meddelas, där ej särskilda förhållanden föranleda till annat, för hela den i 4 § första stycket angivna tid eller för återstående del därav. Då förordnande för notarie eller vikarie för honom meddelas eller sådant förordnande förklaras skola upphöra, har hovrätten att därom skyndsamt underrätta länsstyrelsen. 6§. Innan av hovrätt förordnad notarie inträder i tjänstgöring, skall han hava avlagt domared. För brott och förseelser i tjänsten svare han inför hovrätt. Har notarien i sin tjänstgöring visat sig oskicklig, vårldslös eller försumlig, må hovrätten skilja honom från förordnandet. Vad sålunda stadgats gälle ock vikarie för notarie.

28 7 §.

Av hovrätt förordnad notarie äger årligen åtnjuta semester fyra veckor å tid, som häradshövdingen bestämmer. Under tiden svarar häradshövdingen själv för göromålen, där ej annan notarie finnes förordnad i domsagan. Annan ledighet må under högst åtta dagar varje halvår beviljas notarie av häradshövdingen, därest denne finner vikarie ej erfordras. Är fråga om sådan ledighet för längre tid än nu är sagt eller finner häradshövdingen vikarie erforderlig, skall ansökan om ledighet av notarien göras hos hovrätten. 8 §. Erhåller notarie förordnande att helt eller delvis förvalta häradshövdingämbetet i domsagan, verkar det ej rubbning av hans förordnande såsom notarie, där ej hovrätten på framställning av häradshövdingen förordnar vikarie för notarien. 9 §. Biträdande domare åligger att efter hovrättens förordnande enligt av Kungl. Maj:t bestämda grunder utföra häradshövdingen åliggande ämbetsgöromål. Där ej hovrätten för särskilt fall anorlunda bestämt, åligger det biträdande domare, utan särskilt förordnande, därjämte dels att i den omfattning häradshövdingen bestämmer ombesörja göromål, som omförmälas i 2 §, samt jämväl utöver vad där sägs handlägga på domarens åtgärd ankommande konkursärenden, dels ock att, i den mån biträdande domarens övriga åligganden det medgiva, biträda häradshövdingen i hans ämbetsgöromål. 10 §. Biträdande domare förordnas i domsaga, där Kungl. Maj:t efter häradshövdingens och hovrättens hörande finner sådan befattningshavare för göromålens behöriga gång företrädesvis erforderlig. I domsaga, där fastighetsförhållandena äro av sådan invecklad beskaffenhet, att särskild sakkunskap i avseende därå erfordras, må ock, när skäl därtill äro, i enahanda ordning biträdande domare kunna anställas. Till biträdande domare må endast förordnas den, som i hovrätt uppehållit befattning såsom ledamot eller ock där fullgjort fiskal åliggande tjänstgöringsskyldighet sammanlagt minst fyra månader och därunder ådagalagt sådana egenskaper att honom kan anförtros förordnande att förvalta häradshövdingämbete. Till vikarie för biträdande domare må den, som enligt 24 § äger behörighet att förvalta häradshövdingämbete, förordnas, ändå att han icke fullgjort här ovan omförmäld tjänstgöring i hovrätt. Vad i 3 § första stycket första och tredje punkterna, 5 § tredje och fjärde styckena, §6 första och sista styckena samt 7 § stadgas beträffande notarie

29 och vikarie för honom, så ock i 36 § första stycket andra punkten och andra stycket beträffande vikarie för häradshövding meddelade bestämmelser skola aga motsvarande tillämpning i fråga om biträdande domare och dennes vikarie. Biträdande domare må ej utan eget medgivande skiljas från förordnandet, med mindre han i sin tjänstutövning visat sig oskicklig, vårdslös eller försumlig. 11 §• Det åligger häradshövding att å ort, varest tingsställe är beläget, eller ock å annan plats, som av Kungl. Maj:t i sådant avseende godkänts, hålla kansli tillgängligt för allmänheten under viss, av häradshövdingen bestämd tid, minst fyra timmar varje helgfri dag, då antingen domaren, biträdande domare eller av hovrätt förordnad notarie skall, om tjänstförrättning ej hindrar, vara där tillstädes. Är på grund av dylikt hinder eller annat laga förfall ingendera tillstädes å kansliet, skall häradshövdingen, där så ske kan, för sådant tillfälle hava skriftligen förordnat lämplig person att ombesörja vad enligt 2 § 1 åligger notarien. Under juli och augusti månader må tiden, då kansliet hålles öppet, inskränkas till två timmar varje helgfri dag. Finnes ej i domsaga vare sig biträdande domare eller av hovrätt förordnad notarie, må tiden för kansliets öppethållande inskränkas till två timmar varje helgfri dag. Underrättelse

11 § sista stycket

hålles öppet.

12 §. Erfordras för domsagas behöriga skötsel flera rättsbildade biträden än hovrätten förordnat, ankomme det på häradshövdingen att anställa det antal sådana biträden, som han finner nödigt. 19 §. Häradshövding må, när skäl därtill äro, befrias 1) från att hålla sammanträde, som avses i lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden; 2) från att å annat tingssammanträde handlägga dels i 1 § nämnda lag omförmälda ärenden dels mål angående ansvar för förseelse, som i lag eller författning ej i annan händelse än för till sin beskaffenhet särskilt angivet svårare fall eller vid synnerligen försvårande omständigheter är belagd med högre straff än böter, högst ettusen kronor, dock ej mål, däri talan föres av målsägande, dels ock mål, som i 1 § 2 - 4 förenämnda lag avses, där målet första gången förekommer eller fortsatt handläggning av målet föranletts därav att å någondera sidan parten eller, om de äro flera, samtliga dessa uteblivit; samt 3) från att under viss tid, för varje gång ej överstigande fjorton dagar utfärda gravationsbevis å fastigheter, som i ärenden, vilka, enligt vad i

30 1) och 2) här ovan sägs, skola handläggas av annan än häradshövdingen, blivit föremål för lagfart eller inteckningsåtgärd. 21 §. Ledighet från häradshövdingämbetet utan inskränkning må årligen beviljas häradshövding för åtnjutande av semester högst en och en halv månad samt för vinnande av lättnad i arbetsbördan och ombesörjande av enskilda angelägenheter sammanlagt likaledes högst en och en halv månad. Ledighet för åtnjutande av semester och för ombesörjande av enskilda angelägenheter må ej i annat fall än då sådant prövas oundgängligen erforderligt beviljas för tid, varunder allmänt tingssammanträde i domsagan infaller. Ej heller må för tid, som nu nämnts, ledighet beviljas för vinnande av lättnad i arbetsbördan, med mindre häradshövding, oaktat han, i den mån omständigheterna det medgivit, använt sig av de honom enligt 19 § 1) och 2) givna möjligheter till befrielse från vissa ämbetsgöromål, finnes vara i behov av ledighet under sådan tid. 22 §.

Utöver den ledighet, varom i 1 9 - 2 1 §§ förmäles, må ytterligare tjänstledighet ej beviljas häradshövding på annan grund än styrkt sjukdom, offentligt uppdrag eller annat laga förfall, där ej Kungl. Maj:t med avseende å arbetsbördan i viss domsaga eller i fråga om häradshövding, som uppnått hög ålder eller vars hälsa är vacklande, efter hovrättens hörande funnit gott tillsvidare förordna, att den årliga ledighet, som avses i 21 §, må i angiven omfattning utsträckas utöver vad där är stadgat. I domsaga 22 § andra stycket 1 9 - 2 1 §§ sägs. 23 §.

Förordnande 1) att hålla sådant särskilt tingssammanträde, varom i 19 § 1) förmäles, 2) att å annat tingssammanträde såsom ordförande i häradsrätten handlägga sådana mål, som avses i 19 § 2), och som, efter vad här nedan sägs, finnas uppförda å särskild uppropslista, ävensom i 19 § 2) omförmälda ärenden, eller 3) att eljest förvalta häradshövdingämbete med den begränsning, att den förordnade icke äger att vare sig såsom ordförande i häradsrätt handlägga andra mål och ärenden än nyss sagts eller tjänstgöra såsom ordförande i synerätt eller vid sammanträde med ägodelningsrätt, må av hovrätten meddelas den, som uppnått tjugufyra års ålder samt avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov och därefter under ett halvt år tjänstgjort såsom av hovrätt förordnad notarie i domsaga; dock att förordnande, varom under 1) och 2) förmäles, må, där annan vikarie ej finnes att tillgå, meddelas den, som uppnått nyssnämnda ålder och avlagt ovan föreskrivna kunskapsprov ävensom ett år tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding.

31 Har någon förordnats att å allmänt tingssammanträde såsom särskild ordförande handlägga i 19 § 2) avsedda, å särskild uppropslista uppförda mål ankommer det på den, som har att i övrigt föra ordet å sammanträdet, att bestämma vilka mål, som skola uppföras å sagda uppropslista, samt den inbördes ordning, i vilken ordförandena skola leda rättsförhandiingarna vid sammanträdet. Härvid skall iakttagas, att den på den särskilde ordföranden ankommande handläggningen företrädesvis utsattes att först förekomma, dock att å varje rättegångsdag tillfälle skall vara lämnat rättssökande att vid sessionens slut anmäla ärenden, som den särskilde ordföranden har att handlägga. Anhängiggöres, medan den särskilde ordföranden leder förhandlingarna, mot någon, som själv är vid rätten tillstädes, s ådan ansvarstalan, som i 19 § 2) avses, skall ock dylik talan av den särskilde ordföranden till handläggning upptagas. 24 §.

Förordnande att med vidsträcktare befogenhet än i 23 § sägs förvalta häradshövdingämbete må ej meddelas annan än 1) ordinarie innehavare av domarämbete eller 2) vice häradshövding eller 3) den, som fyllt tjugufem år och a) i hovrätt tjänstgjort såsom ledamot eller ock där fullgjort fiskal åliggande tjänstgöringsskyldighet sammanlagt minst fyra månader och därunder ådagalagt sådana egenskaper, att honom kan anförtros förordnande att förvalta häradshövdingämbete, eller b) efter avlagd examen under sammanlagt två och ett halvt år tjänstgjort dels i domsaga såsom av hovrätt förordnad notarie dels ock såsom ledamot i rådhusrätt, i vilken enligt gällande bestämmelser jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna ledamöter, samt under nämnda tid ej mindre fullgjort tjänstgöring såsom notarie under sex månader och såsom ledamot i rådhusrätt under ett år än även under sexton rättegångsdagar eller åtta allmänna tingssammanträden handlagt mål och ärenden, som avses i 19 § 1) och 2), vilken handläggning må helt eller delvis kunna ersättas med tjänstgöring i rådhusrätt enligt den beräkningsgrund, att en och en halv månads tjänstgöring såsom ledamot i rådhusrätt anses likvärdig med handläggning under en rättegångsdag av mål och ärenden, som nyss nämnts. Förordnande, som här sägs, må ock meddelas man, som fyllt tjugufem år samt efter avlagd examen under två och ett halvt år tjänstgjort i domsaga såsom av hovrätt förordnad notarie och under sexton rättegångsdagar eller åtta allmänna tingssammanträden handlagt mål och ärenden, som avses i 19 § 1) och 2). Innan förordnande, som innefattar hållande av allmänt tingssammanträde, första gången meddelas notarie, som i detta stycke avses, skall den domare, hos vilken notarien senast tjänstgjort, hava vitsordat, att

32 så vitt dittills vunnen erfarenhet givit vid handen, notarien kan anförtros förordnandet. Den, som icke i hovrätt tjänstgjort såsom ledamot eller där fullgjort fiskal åliggande tjänstgöringsskyldighet sammanlagt minst fyra månader eller under ett år uppehållit befattning såsom ledamot i sådan rådhusrätt, som ovan sagts, och ej heller är ordinarie innehavare av domarämbete, må icke, innan han fullgjort sådan tjänstgöring, som nyss nämnts, förordnas att hålla flera än tio allmänna tingssammanträden, utan så är att annan vikarie ej finnes att tillgå. Behörighet, som 24 § sista stycket domarämbete. 26 §. När häradshövding 26 § första stycket äga rum. Varder någon för viss tid förordnad att förvalta häradshövdingämbete med den begränsning, som i 23 § första stycket 3) sägs, och hava de undantagna ämbetsgöromålen ej förbehållits häradshövdingen eller annan, åligger det den förordnade att, där det befinnes nödigt att utsätta sådant sammanträde, som ovan sägs, att äga rum under den tid förordnandet avser, därom ofördröjligen underrätta hovrätten, som förordnar vikarie för sammanträdets hållande. Finnes i något fall sådan vikarie, som i 24 § sägs, ej att tillgå eller skulle förordnande av sådan vikarie medföra oskälig kostnad för statsverket, må, därest häradshövdingen själv ej lämpligen kan återinträda i tjänstgöring, den, som under ett och ett halvt år tjänstgjort såsom av hovrätt förordnad notarie och under sammanlagt åtta rättegångsdagar eller fyra allmänna tingssammanträden handlagt mål och ärenden, som i 19 § 1) och 2) avses, förordnas att hålla sammanträdet, så framt han uppnått tjugufem års ålder. 28 §. Av Kungl. Maj:t 28 § första stycket tillämpning. Uppehåller vice häradshövding enligt hovrätts förordnande befattning såsom notarie i domsaga, åtnjuter han av statsmedel ett tilläggsarvode av 1,500 kronor för år räknat. För tid, — — — 28 § andra stycket — — — förordnar. För tid, då vice häradshövding enligt 17 § åtnjuter semester och icke innehar förordnande såsom biträdande domare eller notarie, äger han av statsmedel uppbära, utöver det fasta arvodet, semesterarvode efter 3,000 kronor om året. Sådant arvode utgår dock icke till vice häradshövding, som åtnjuter avlöning enligt 34 §. Ovan omförmälda — — — 28 § sista stycket säte. 29 §. Av hovrätt förordnad notarie åtnjuter i årligt arvode 2,000 kronor i domsaga inom Västerbottens och Norrbottens län och i Härjedalens domsaga samt 1,800 kronor i annan domsaga.

33 I varje domsaga må till en av hovrätt förordnad notarie, som i sådan egenskap tjänstgjort under sammanlagt två och ett halvt år, från och med nästföljande kalendermånad utgå ett årligt tilläggsarvode av 1,000 kronor i domsaga inom Västerbottens och Norrbottens län och i Härjedalens domsaga samt 900 kronor i annan domsaga. Sådant tilläggsarvode tillkommer ock av hovrätt förordnad notarie, som antingen fullgjort i 24 § första stycket 3) a) omförmäld tjänstgöring i hovrätt eller under sammanlagt två och ett halvt år tjänstgjort dels såsom av hovrätt förordnad notarie dels ock såsom ledamot i sådan rådhusrätt, som i 24 § första stycket 3) b) sägs, samt under sistnämnda tid fullgjort tjänstgöring såsom notarie under minst sex månader och såsom ledamot i rådhusrätt under minst ett år. Därest i domsaga finnes mer än en av hovrätten förordnad notarie, utgår av arvodet till en av dem av häradshövdingens avlöningsmedel ett belopp av 800 kronor. I övrigt skall arvode till av hovrätt förordnad notarie gäldas av statsmedel. Hovrätten har att underrätta länsstyrelsen dels vid meddelande av förordnande för notarie av vilka medel, arvodet till notarien, enligt vad ovan sagts, skall utgå, dels ock när notarie inträder i rätt till tilläggsarvode. 30 §. Å tid för vikariatsförordnande belöpande arvode utgår dels till vikarie för av hovrätt förordnad notarie i domsaga, i vilken allenast en sådan notarie finnes anställd, dels ock i annan domsaga till vikarie för av hovrätt förordnad notarie, vilken i sådan egenskap tjänstgjort minst sex månader samt uppnått tjugufyra års ålder, så vitt vikarien icke redan därförut innehar förordnande såsom notarie i domsagan. Under tid, då notarien åtnjuter semester eller häradshövdingen beviljat honom ledighet, bibehålles notarien vid arvodet. Förordnas notarie att helt eller delvis förvalta häradshövdingämbetet eller att tjänstgöra såsom biträdande domare i domsagan, och uppehälles ej hans befattning av vikarie, som enligt första stycket är berättigad att uppbära hans arvode, åtnjuter han ej vikariatsarvode, men förordnandet medför ej inskränkning i hans rätt till arvode såsom notarie. Arvode till notarie utbetalas vid varje månads slut av länsstyrelsen, därvid för belopp, som häradshövdingen har att vidkännas, avdrag göres å de avlöningsmedel, som till honom utbetalas från statsverket, i första hand å förvaltningsbidrag, därefter å tjänstgöringspenningar och i sista hand å lönen. 31 §. Skall av hovrätt förordnad notarie enligt 30 § avstå sitt arvode till vikarie, äge notarien av häradshövdingen, därest denne, enligt vad i 33 § stadgas, har att bestrida vikariatsarvodet, men eljest av statsmedel uppbära dylikt arvode med belopp motsvarande det honom såsom av hovrätt förordnad 3

34 notarie i domsagan tillkommande arvodet; och har hovrätten att i samband med förordnandet av notarie såsom vikarie för häradshövdingen lämna erforderlig föreskrift om vikariatsarvodets utbetalande. 32 §.

Biträdande domare 32 § första stycket kronor. Förordnas biträdande domaren — 32 § andra stycket domare. Annan vikarie för biträdande domare än av hovrätten förordnad notarie i domsagan uppbär å tiden för vikariatsförordnandet belöpande arvode. Under tid, då biträdande domare åtnjuter semester eller häradshövdingen beviljat honom ledighet, bibehålies biträdande domaren vid arvodet. Biträdande domare 32 § sista stycket länsstyrelsen. 33 §.

Förordnas annan än biträdande domaren eller av hovrätten förordnad notarie i domsagan att förvalta häradshövdingämbetet antingen i dess helhet eller allenast med det undantag, att förordnandet icke omfattar göromål, som ankomma på biträdande domaren, eller handläggning av mål och ärenden, som avses i 19 § 1) och 2), äger vikarien åtnjuta arvode efter 3,000 kronor om året, där ej annat föranledes av bestämmelse i andra eller fjärde stycket här nedan eller i 34 § första stycket eller Kungl. Maj:t för särskilt fall, då häradshövdingen åtnjuter ledighet för fullgörande av offentligt uppdrag, annorlunda förordnar. Där förordnande — 33 § andra stycket vikarien. Avser förordnandet endast att hålla sådant särskilt tingssammanträde, som omförmäles i 19 § 1), eller att eljest handlägga mål och ärenden, varom i 19 § 2) sägs, skall ersättningen utgå med belopp motsvarande det arvode, som för den tid förordnandet antages kräva den, vilken förordnandet avser, ägt uppbära, därest han varit i domsagan förordnad såsom notarie. H a r vikarie, som ej är vice häradshövding, fullgjort i 24 § första stycket 3) a) omförmäld tjänstgöring i hovrätt, äge han utöver ersättning, som ovan sagts, uppbära tilläggsarvode, motsvarande hälften av den ersättning, som eljest skolat för vikariatet utgå. Arvode, som i enlighet med ovan meddelade bestämmelser skall i anledning av häradshövding på grund av stadgandena i 19—21 §§ beviljad annan ledighet än för ombesörjande av enskilda angelägenheter utgå till dennes vikarie, bestrides av statsmedel, dock att vid semester för häradshövding, sådant arvode gäldas av statsmedel allenast intill ett belopp av 375 kronor. Likaledes skall av statsmedel utgå tilläggsarvode, varom i fjärde stycket ä r sagt. I övrigt skall vikariatsarvode bestridas av häradshövdingens avlöningsmedel, där ej annat föranledes av bestämmelsen i 34 § tredje stycket. Då vikariatsarvode 33 § sista stycket bestridas.

35 34 §. Där ej 34 § första stycket räknat. Vikarie, som nu sagts, har att i samma omfattning och i enahanda ordning som häradshövdingen vidkännas dels bidrag till arvode åt av hovrätten förordnad notarie dels, där ej annat föranledes av stadgandet i tredje stycket, i enlighet med bestämmelserna i 33 § utgående arvode åt den, som under vikarien beviljad ledighet förordnats att helt eller delvis uppehålla häradshövdingämbetet i domsagan, dels ock övriga med domsagans förvaltning förenade kostnader. Är vikarien 34 § tredje stycket förordnande. Vad i 34 § sista stycket stycket. 35 §. Då hovrätt jämlikt 31 § lämnat föreskrift om utbetalande av vikariatsarvode åt av hovrätten förordnad notarie eller enligt 33 § sista stycket eller 34 § tredje stycket meddelat yttrande angående vikariatsarvodes belopp eller dess utbetalande av statsmedel, har hovrätten att därom skyndsamt underrätta länsstyrelsen och därvid tillika upplysa om arvodets fördelning å särskilda månader, där sådan fördelning skett. Vid — — — 35 § andra stycket arvode. För vad 35 § tredje stycket lönen. Är vice häradshövding 35 § sista stycket säte. 40 §. Förordnande 40 § första stycket föras. Till 40 § andra stycket — förordnas. Ej må av hovrätt förordnad notarie tjänstgöra såsom kommissionär. 48 §. Denna stadga — 48 § första stycket gälla. Har 48 § fjärde stycket förordnat. Utan hinder av vad i 24 § första och andra styckena är föreskrivet må man, som fyllt tjugufem år och fullgjort vad i 24 § första stycket enligt dess äldre lydelse stadgats angående viss tids tjänstgöring såsom biträde åt häradshövding och vid underrätt, därest av nämnda tjänstgöring minst sex månader infallit före den 1 juli 1925, förordnas att förvalta häradshövdingämbete med vidsträcktare befogenhet än i 23 § sägs, dock må efter 1925 års utgång biträde, som här avses, icke tillåtas att hålla flere än tio allmänna tingssammanträden, med mindre han fullgjort vad i 24 § tredje stycket stadgas angående tjänstgöring i hovrätt eller rådhusrätt, eller annan vikarie ej finnes att tillgå. Vad i 5 § första stycket sägs angående viss tids tjänstgöring såsom biträde åt häradshövding, utgör ej hinder för att till notarie i domsaga för-

36 ordnas den, som innehaft förordnande som andre notarie, dock att sådan notarie ej i något fall må meddelas förordnande, varom i 23 § sägs, med mindre han ett år tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding. Den, som annorledes än såsom vikarie varit förordnad till förste notarie, äger, därest han förordnas till notarie i domsaga, utan hinder av vad i 29 § stadgas tillgodonjuta det arvode, som enligt denna paragrafs äldre lydelse skulle tillkomma förste notarie i domsagan. I fråga om rätt till tilläggsarvode, varom i 29 § förmäles, skall tjänstgöring såsom förste notarie anses likvärdig med tjänstgöring såsom notarie domsaga. Vad sålunda stadgats skall ock gälla beträffande tjänstgöring såsom andre notarie, till den del denna överstiger sex månader. 49 §. Hovrätt har att årligen under loppet av juli månad för senast förflutna tolv kalendermånader till Kungl. Maj:t inkomma med redogörelse över häradshövdingarna i de under hovrätten lydande domsagor beviljad ledighet med angivande i varje särskilt fall dels av anledningen till ledigheten dels huruvida annan än av hovrätt förordnad notarie i domsagan eller där anställd biträdande domare förordnats till vikarie dels ock huruvida ersättning till vikarie skolat utgå av statsmedel.

37 Tabell A. Vid häradsrätterna under året slutligt handlagda ärenden. Vid andra sammanträ- Vid samden än de manträden med tremed tremansnämnd mansnämnd

A n

Summa

{iqoo

67,117 68,467

3,516 3,349

70,633 71,816

vilande

eller/1921 \ 1922

8,053 7,186

237 239

8,290 7,425

Övriga i lagfartsprotokollet upptagna ärenden

/1921 •\1922

684 741

44 31

728 772

Inteckning i fast egendom för fordran

{lltl

94,494 104,219

9,238 7,944

103,732 112,163

Inteckning i fast egendom för nyttjanderätt, servi-/1921 t u t eller rätt till avkomst eller annan förmån ...\1922

7,929 7,223

649 504

8,578 7,727

! Övriga i inteckningsprotokollet upptagna ärenden...(}q%

2,857 4,868

375 733

3,232 5,601

Lagfartsansökningar, som bifallits som förklarats avslagits

i Tomträtt och vattenfallsrätt

iltol

159 126

53 47

212 173

| Äktenskapsförord

| nos

721 873

786 940

i Förmyndares eller god mans tillsättande och ent-/1921 ledigande \1922

16,565 16,372

65 67 509 530

17,074 16,902

j Inregistrering av bouppteckning

{\qtl

33,106 34,640

1,074 1,175

34,180 35,815

(Iqpo

4,269 4,418

4,427 4,600

/1921 \1922

1,039 1,306

158 182 70 63

Skyldighet att söka lagfart

j j ^ l

622 392

3 8

625 400

Skyldighet att ingiva bouppteckning

(}QM

1,787 618

1,798 657

Dödförklaring

/1921 \1922 /1921 \1922 /1921 \1922

390 385

11 39 2 9

344 386

9 10

353 396

Bevakning av testamente Lösöreköp 1

8¶Arsstämninff s

Avläggande av utmätningsed: a) på ansökan av gäldenär b) » c

'

*

» »

stat eller k o m m u n » annan borgenär 1

Vittnesförhör för dödsfalls skull ...

n 9^1 IIQOO

1,109 1,369

392 394

/ l 921 \1922

/ l 921 11922

5,928 5,466

100 240 214

6,168 5,680

4,917 4,995 78 4,650 4,734 84 1 Härunder inbegripas jämväl ärenden, som icke kunna förekomma å sammanträde med tremansnämnd. | Övriga ärenden handlagda av rätten 1

(IQQO

38¶Tabell B.

Småprotokollsärenden under året slutligt handlagda rid häradsrätter, där sammanträden med tremansnämnd ägt rum. Vid andra Vid samman sammanträden med träden än de tremansI med tremansnämnd nämnd

Lagfart

11921 • ••\1922

13,648 13,282

3,797 3,619

Inteckning, tomträtt och vattenfallsrätt

/1921 ••\1922

24,829 25,261

10,315 9,228

Äktenskapsförord

/1921 ••\li>22

201 206

Inregistrering av bouppteckning

/1921 •••\1922

6,814 6,313

Testamentsbevakning

/1921 ••\l922

831 847

/1921 \1922

257 274

327 337

Förmyndares eller god mans tillsättande eller|1921 entledigande \Vd->^

3,327 3,030

3,836 3,560

Lösöreköp

39¶Tabell C.

Åndringsfrekvensen i ay hovrätterna till prövning upptagna mål från häradsrätter åren 1913-1922. 1

H ä r a d s r ä t t

Vademål och besvärsmål av civil natur av- Krim nella besvärsgjorda av samtliga hov- mal avgjorda av samtliga hovrätter rätter

S a m 11 i g a m å l

Därav ändrade Därav ändrade Därav ändrade j Hela eller återför- II Hela eller återför- Hela | eller återförantalet lantalet visade (lantalet visade visade mål m Antal | % i mal 1 Antal | % Antal 1 %

11913 483 1914 577 1915 609 1916 520 Under ordförandeskap 1917 483 av ordinarie domare ' 1918 542 1919 794 1920 754 1921 924 1922 974 11913 1,200 1914 1,305 1915 1,286 Under ordförandeskap! 1916 1,270 av vikarierande domare 1917 1,184 1918 1,066 1919 1,200 1920 1,188 Under ordförandeskap/1921 222 av vice häradshövding\1922 253 Under ordförandeskap/1921 1,111 av annan vik. domarel. 1922 1,187

183 195 242 208 187 177 303 271 323 348 482 541 506 538 462 401 443 450 107 107

37-9 246 33-8 | 221 39-7 204 40-0 215 38-7 273 32-7 393 38-2 692 35-9 471 35-o 426 35-7 283 402 642 415 587 39-3 467 424 573 39-0 685 37-6 951 36-9 1121 37-9 743

100 85 80 97 91 122 264 204 182 99

40-7 38-5 39-2 45l 333 31-0 38-2 43-3 42-7 35-0

729 798 813 735 756 935 1,486 1,225 1,350 1,257

283 280 322 305 278 299 567 475 505 447

38-8 35i 396 41*5 36-8 32-o 38-2 38-s 37-4 35-6

266 241 195 263 260 343 399 294

41-4 41-1 41-s 45*9 38-0 36-1 35-6 39-t>

1,842 1,892 1,753 1,843 1,869 2,017 2,321 1,931

748 782 701 801 722 744 842 744

40-6 41*3 40-0 43*5 38-6 36-9 36-3 38-5

48-2 42-3

110 58

51 20

46-4 34-5

332 311

158 127

47-6 40*8 !

396 447

35-6

37-7 1

524 383

246 46-9 1,635 142 j 37-1 j 1,570

642 589

393 j 37-5 |

Stockholm, Isaac Marcus' Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.

Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättskipning. Fångvård. Utkast till ändrad lydelse av vissa paragrafer i kungl. stadgan den 22 juni 1920 med vissa föreskrifter ang. domsagornas förvaltning. [14]

Vattenväsen. Skogsbruk.

Bergsbruk.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Byggnadsstyrelsesakkunnigas betänkande angående omorganisation av byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå m. m. [13]

Industri.

Kommunalförvaltning.

Handel och sjöfart.

Statens och kommunernas finansväsen. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 31. Den svenska tvättmedelsindustrien. [2] | 29. Den svenska skoindustrien. [3] 30. Den svenska cementindustrien. [4] 32. Den svenska porslinsindustrien. [5] 33. Tryckeri- och pappersförädlingsindustri i Sverige. [6] Betänkande med förslag till grunder för avsättning till j de affärsdrivande verkens förnyelsefonder m. m. [9] ! Förslag till förordning ang. statlig inkomst- och för- j mögenhetsskatt. [10]

Kommunikationsväsen.

Bank-, kredit- och penningväsen.

Polltl.

Socialpolitik. Det svenska skogsbrukets förutsättningar och historia. [11] Sveriges enskilda skogar. [12]

Försäkringsväsen. Betänkande med utredning och förslag angående s försäkringens organisation. [8]

Hälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling 1 övrigt. Utredning av vissa frågor rörande priratläroverkfl

Allmänt näringsväsen.

Försvarsväsen. Undcrofficerssakkunnigas yttrande oc.i förslag,

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Sthlm 1925, Isaac Marcus' Boktr.-A.-B.

fl