Förslag till lönereglering för landsfogdar och landsfiskaler m. m.

1X33 Z National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1925:23

SOCIALDEPARTEMENTET

FÖRSLAG TILL LÖNEREGLERING FOR

LANDSFOGDAR OCH L A N D S F I S K A L E R M. M. AVGIVET AV

1924 ARS

LANDSSTATSLÖNESAKKUNNIGA

S

T

O

C

K

H

O

1 9

5 L

M

Statens offentliga utredningar Kronologisk

förteckning

1. Utredning av vissa frågor rörande privatläroverken. 10. Förslag till förordning a n g å e n d e statlig inkomstoch förmögenhetsskatt j ä m t e m o t i v . Norstedt. 40 s. Norstedt. 173 s. 2 p a t - t a b . E . Fi. 2. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r och be11. Det svenska skogsbrukets förutsättningar och histotänkanden. 31. Den svenska tvättmedelsindustrien ria. Av N. Schager. Tiden, viij, 168 s. F i . med särskild hänsyn till förhållandena före världs12. Sveriges enskilda skogar. Av N. Schager. Tiden kriget. Av llj. HéimbQrger. Marcus. 108 s. F i . viij, 309 s. F I . 3. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r och be- 13. Byggnadsstyrelsesakkunnigas b e t ä n k a n d e angående tänkanden. 29. Den svenska skoindustrien m e d omorganisation av byggnadsstyrelsens byggnadsSärskild hänsyn till förhållandena före världskriget. byrå m. m. Marcus. 110 s. K. Av W. Smith. Tullberg. 104 s. F i . 14. Utkast till ä n d r a d lydelse av 1-12.19,21-21 20 28 4. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar och be- 3 5 . 40 samt IS och' 19 §S i k u n g l . stadgan den 22 tänkanden, 30. Den svenska cementindustrien ined juni 1920 med vissa föreskrifter angående d o m särskild hänsyn till förhållandena före världskriget. sagornas förvaltning. Marcus. 39 s. J u . Av 0. E d s t r ö m . Marcus. 18 s. F I . 15. B e t ä n k a n d e angående o r d n a n d e t av statens bygg5. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar och be- . n a d s v e r k s a m h e t inom Stockholm. Gentraltr. xvj, tänkanden. 32. Den svenska porslinsindustricn med 527 s. 12 pl. K. särskild hänsyn till förhållandena före världskriget. 16. Konsumentkooperationen i Sverige. Av A. Gjöres. Av E. W. Tillberg. Tullberg. 64 s. F i . Tiden, viij, 168 s. F i . (i. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r och be- 17. Betänkande rörande det s. k. Genéveprotokollet antftnkanden 33. Tryckeri- och pappersförädlingsgående avgörande på fredlig väg av internationella Industri i Sverige. Av F: Hilgerdt. Marcus. 125 s. F i . tvister. Norstedt. 118 s. U. 7. Underofficerssakkunnigas y t t r a n d e ocli förslag jämte 18. Betänkande beträffande vattenfallsstyrelsens landsbygdstaxor m. m. Marcus. 167 s. 7 bil. K. personal represen tanternas särskilda y t t r a n d e . Fahlcrantz. 140 s. F ö . 19—20. Utredning rörande fiskerättsförhållandena vid 8. Betänkande m e d u t r e d n i n g och förslag angående rikets kuster. Del 1. 389 s. Del 2. 232 s. Marcus. J o . socialförsäkringens organisation. Norstedt. viij. 355 s. 21. Förslag till lag om försäkringsavtal ni. m. Norstedt. Fi. 386 s. J u . 9. Betänkande m e d förslag till grurider för avsättning 22. Förfalskningsbrotten. F ö r b e r e d a n d e utkast till strafftill de u n d e r Kungl. k o m m u n i k a t i o n s d e p a r t e m e n t e t lag. Speciella delen. (i. Av .1. G. \Y. Thyrén. Lund. Lydande affärsdrivande verkens förnyelsefonder samt Berling. vi. 219 s. J u . fÖT användning och placering av förnyelsefondernas 23. Förslag till lönereglering för landsfogdar oelfe landsmedel Norstedt. 41 s. K. fiskaler DT. m. Marcus. 172 s. S.

A n m . Om särskild t r y c k o r t ej angives. är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begymnelsebokstäverna till det d e p a r t e m e n t , u n d e r vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t. ex. E . — ecklesiastikdepartementtet. J o . j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars ytttre ano r d n i n g (nr 98) utgivas u t r e d n i n g a r n a i omslag med enhetlig färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1925:23

S O C I A L D E P AR TE M E N T E T

FÖRSLAG TILL LÖNEREGLERING FOR

LANDSFOGDAR OCH L A N D S F I S K A L E R M. M. AVGIVET AV

1924 ARS

LANDSSTATSLÖNESAKKUNNIGA

STOCKHOLM

1925 ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

3 Till herr statsrådet

och chefen för kungl.

socialdepartementet.

Enligt ämbetsskrivelse den 31 december 1923 har dåvarande statsrådet inledning. och chefen för socialdepartementet uppdragit åt undertecknade att, på sätt i statsrådsprotokollet över socialärenden för samma dag angivits, såsom sakkunniga inom socialdepartementet biträda dels med överarbetning av 1902 års löneregleringskommittés den 11 maj 1923 avgivna förslag till lönereglering för befattningshavare vid länsstyrelserna, dels ock med utarbetande av förslag till lönereglering för fögderiförvaltningarnas tjänstemän. I fråga om de sistnämnda borde, enligt vad av berörda statsrådsprotokoll framgår, undantag göras beträffande häradsskrivarna. För dem vore nämligen löneregleringsfrågan beroende av vissa spörsmål angående uppbördsprovision m. m., vilka vore av allt för omfattande art för att kunna lösas i förevarande sammanhang. Vid uppdragets fullgörande borde de sakkunniga undersöka, i vad mån indragningar av landsfogde- och landsfiskalstjänster kunde äga rum. Eörande utförandet av det sålunda meddelade uppdraget har föreskrivits, att detsamma skall vara slutfört i så god tid, att möjlighet beredes att till 1925 års riksdag framlägga förslag i ämnet. De sakkunniga, som i särskild skrivelse den 30 september 1924 yttrat sig rörande frågan om lönereglering för länsstyrelsernas tjänstemän, få härmed överlämna utlåtande och förslag beträffande lönereglering för befattningshavare vid fögderiförvaltningarna med undantag av häradsskrivarna.

Till grund för den nuvarande organisationen av fögderiförvaltningarna ligger i huvudsak ett av 1917 års riksdag fattat beslut i anledning av Kungl. Majrts proposition den 14 april 1917, nr 211, angående omorganisation av fögderiförvaltningen och lönereglering för tjänstemännen därstädes m.m. Vad angår tidigare organisations-och avlöningsförhållanden må hänvisas till den redogörelse härutinnan, som lämnats i det vid nämnda proposition fogade utdraget av statsrådsprotokollet över civilärenden samma dag, samt, i kompletterande delar, till 1902 års löneregleringskommittés den 27 februari 1906 avgivna betänkande angående reglering av löneförhållanden m. m. vid landsstaten (delen V av kommitténs tryckta betänkanden) ävensom till det av den så kallade fögderiförvaltningskommittén den 27 augusti 1912 avgivna betänkandet rörande omorganisation av fögderiförvaltningen m. m.

4 1917 års Det av Kungl. Maj:t för 1917 års riksdag framlagda förslaget till omomorgani- organisation av fögderiförvaltningen innebar bland annat, att kronofogdesation. tjänsterna skulle indragas samt att i kronofogdens ställe skulle — såsom mellanhand mellan Kungl. Maj:ts befallningshavande och landsfiskalerna (länsmännen) — insättas en ny tjänsteman med benämningen länspolismästare, en i varje län, utom vad anginge de tre nordligaste kustlänen, där antalet i vart och ett skulle bliva två. I länsmännens ställe skulle enligt förslaget inrättas landsfiskalsbefattningar, vilkas innehavare skulle övertaga de länsmännen enligt lag och praxis dittills åliggande huvudsakliga bestyr och därjämte tilldelas vissa nya tjänsteuppgifter. P å grundvalen av förslag, som uppgjorts av Kungl. Majrts befallningshavande efter ortsbefolkningens och fögderitjänstemännens hörande, hade Kungl. Maj:t upprättat och för riksdagen framlagt plan till indelning av riket i fögderier (häradsskrivardistrikt) och landsfiskals- (länsmans-) distrikt, enligt vilken plan häradsskrivardistriktens antal skulle höjas från 116 till 119 och landsfiskalsdistriktens antal sänkas från 516 till 489. I sin skrivelse den 31 maj 1917, n r 216, i anledning av berörda proposition anförde riksdagen rörande förslaget till inrättande av länspolismästare bland annat, att riksdagen funne den för dessa befattningshavare föreslagna benämningen mindre tillfredsställande. Eiksdagen hade ansett titeln landsfogde vara lämpligare och ansåge, att landsfogdarnas antal borde bestämmas till 24, en för varje län. Mot den av Kungl. Maj:t föreslagna fögderiindelningen hade riksdagen icke funnit något att erinra. Beträffande däremot planen till indelning av riket i landsfiskalsdistrikt anförde riksdagen, att inom densamma väckts flera motioner, innebärande yrkanden om dels ytterligare inskränkning av distriktens antal, dels jämkning av vissa distrikt och dels oförändrat bibehållande av vissa dåvarande distrikt, som enligt planen skulle sammanslås med andra distrikt. Vid övervägande av vad sålunda och i övrigt under frågans behandling inom riksdagen förekommit, hade riksdagen ansett sig icke kunna för det dåvarande vidtaga någon ändring av den framlagda indelningsplanen, vilken nära anslöte sig till Kungl. Maj:ts befallningshavandes efter vederbörandes hörande avgivna förslag. Landsfiskalernas (länsmännens) enligt den av riksdagen beslutade organisationen i viss mån förändrade tjänsteställning syntes därjämte för det dåvarande böra bjuda till en viss försiktighet med avseende å ytterligare reduktion av antalet tjänster. Emellertid syntes det ingalunda uteslutet, att det, sedan någon erfarenhet vunnits, huru den nya organisationen fungerade, skulle befinnas vara möjligt att än ytterligare inskränka nämnda antal. Riksdagen hade nämligen icke kunnat undgå finna, att ifrågavarande distriktsindelning, sådan den då framlagts, fortfarande företedde ojämnheter, som genom mindre distrikts sammanslagning med eller uppdelning på angränsande distrikt måhända skulle kunna avhjälpas. Då riksdagen därjämte ansåge, att en minskning av antalet länsmanstjänster vore av statsfinansiella skäl önsklig, hade riksdagen funnit sig böra i skrivelse till Kunel. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning, huruvida och i vad mån en sådan minskning utan olägenhet kunde efter hand genomföras, samt att, därest utredningen därtill föranledde, inkomma till riksdagen med förslag i ämnet.

5 Beträffande avlöningsförmånerna till tjänstemän vid landsstaten hade vid Avlöningsärendets behandling inför Kungl. Maj:t föredragande departementschefen på förmåner. given anledning särskilt berört frågan om ortstillägg och i sådant avseende framhållit, hurusom såväl socialstyrelsen som en särskild kommission vore sysselsatta med undersökningar till utrönande, i vad mån de olika höga levnadskostnaderna inom landets skilda delar kunde betinga ortstillägg för vissa grupper statstjänstemän. När resultatet av dessa undersökningar förelåge, syntes frågan om ortstillägg böra upptagas till behandling för statens tjänstemän i gemen och således även för tjänstemännen inom landsstaten. Vid sådant förhållande hade departementschefen funnit sig böra föreslå, att frågan om utsträckt rätt till ortstillägg tillsvidare undanskötes. Jämväl riksdagen förklarade sig finna, att det lämpligen borde få anstå med förändrade bestämmelser om ortstillägg inom landsstaten, till dess de åberopade utredningarna blivit slutförda, vilket riksdagen antoge kunna ske i en nära framtid. Vad anginge de för tjänstemännen föreslagna avlöningsförmånerna i övrigt, hade riksdagen — med undantag för vissa befattningar, om vilka i detta sammanhang ej är fråga — funnit dem såväl i och för sig av omständigheterna motiverade som ock med hänsyn till förhållandet mellan de olika tjänstemannakategorierna vara lämpligt avvägda. Enligt det av riksdagen sålunda godkända förslaget skulle de kontanta löneförmånerna utgöra: A. För landsfogdarna:

Lön, lika för alla Tjänstgöringspenningar, lika för alla Ortstillägg, i Stockholms län » i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län Älderstillägg, efter 5 års tjänstgöring » » 10 » » ytterligare » och efter 15 års tjänstgöring ytterligare

kr. 3 400 » 1600 » 400 » 200 » 500 » 500 » 500

B. För landsfiskalerna:

Lön, lika för alla kr. 2 000 Tjänstgöringspenningar, lika för alla » 1000 Ortstillägg, att utgå till landsfiskalerna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län » 200 Förvaltningsbidrag, lika för alla » 300 Ålderstillägg, efter 5 års tjänstgöring » 400 » och efter 10 års tjänstgöring ytterligare » 400 Den av 1917 års riksdag godkända avlöningsstaten för landsstaten erhöll sålunda i hithörande delar följande lydelse:

6 Lön Landsfogdar, 24 tjänstemän: 1 tjänsteman (Stockholms län) 1 tjänsteman (Jämtlands, Västerbottens och Norr-

TjänstFörvaltgörings- Ortsningspen- tillägg bidrag ningar

3 400

2 tjänstemän (samma län) 1 tjänsteman (övriga län) 19 tjänstemän (övriga län)

3 400 6 800 3 400 64 600

1600 3 200 1600 30 400

200 400

Säger

38 400

1000 Summa

Summa summarum

Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kr., efter ytterligare 5 år likaledes med 500 kr. och efter ytterligare 5 år likaledes med 500 kr.

5 400

—

5 200 10 400 5 000 95 000 121 000

Anmärkningar

121 000

Landsfiskaler, 489 tjänstemän: Efter 5 år kan 1 tjänsteman (Jämtlands, lönen höjas med Västerbottens och 400 kr. och efter 2 000 300 1000 200 3 500 Norrbottens län) ytterligare 5 år 72 tjänstemän (samma län) 144 000 72 000 14 400 21000 252 000 likaledes med 1000 300 3 300 1 tjänsteman (övriga län) 2 000 400 kr. 124 500 1 369 500 415 tjänstemän (övriga län) 830 000 415 000 Säger 978 000 489 000 14 600 146 700| 1628 300 1 628 300

P å grund av den beslutade minskningen av antalet länsmäns- (landsfiskals-) tjänster uppfördes på övergångsstat ett beräknat antal av nio dylika befattningshavare, envar med lön 2 000 kr., tjänstgöringspenningar 1 000 kr. och förvaltningsbidrag 300 kr. samt därutöver ålderstillägg i enlighet med vad i avlöningsstaten var angivet. De av Kungl. Maj:t föreslagna villkoren och bestämmelserna för åtnjutande av ifrågavarande avlöningsförmåner vunno i huvudsak riksdagens godkännande (se kung. den 14 juni 1917, S. F. S. 472). 1919 års riksdag. Ortstillägg.

Jämlikt förslag i statsverkspropositionen till 1919 års riksdag (VI H. T. punkterna 11 och 14) medgav riksdagen (skr. nr 6 A den 13 juni 1919, punkt 12), att å den ordinarie avlöningsstaten för landsstaten finge från och med år 1920 uppföras ortstillägg till vissa tjänstemän och betjänte vid landsstaten i Västernorrlands län, bl. a. till en landsfogde med 200 kr. och 29 landsfiskaler med vardera 200 kr.

1920 års Med anledning av att vid 1920 års riksdag motionsvis därom framställt a?i8ndf. y r k a n d e beslöt riksdagen (skr. nr 5 den 21 juni 1920, punkt 97), att landsffskaTernäs fiskalernas förvaltningsbidrag skulle från och med år 1921 utgå med ett förvalt- till 500 kr. förhöjt belopp. ningsbidrag.

b) ortsI enlighet med Kungl. Majrts i proposition den 12 mars 1920, nr 280, tillägg, därom framlagda förslag anvisade samma års riksdag (skr. nr 5 den 21 juni 1920, punkt 100), för beredande för år 1921 av ortstillägg till vissa tjänstemän och betjänte vid landsstaten i Göteborgs och Bohus län, på extra stat för samma år under femte huvudtiteln ett förslagsanslag, högst 3 750 kr.

7 Härav skulle, enligt av föredragande departementschefen lämnad utredning, ett belopp av 200 kr. utgå såsom ortstillägg till en landsfogde. Liknande anslag har därefter årligen av riksdagen beviljats. Den år 1920 medgivna förhöjningen av landsfiskalernas förvaltningsbidrag ansågs gälla endast dylika befattningshavare å avlöningsstat. Från och med år 1923 kommo emellertid, enligt beslut a v 1922 års riksdag, även landsfiskaler å övergångsstat — till antalet numera allenast två — i åtnjutande av enahanda förhöjning.

1922 års riksdag. Förvaltningsbidrag till landsliskaler å övergångsstat.

Enligt kungörelsen den 14 december 1917 (nr 874) utgår till landsfogde, Ersättning då han företager resa i och för tjänsten, reseersättning av statsmedel enligt för tjänstere80r gällande resereglemente; och må landsfogde jämväl åtnjuta dagtraktamente under såväl resa som därmed sammanhängande förrättning, därest länsstyrelsen finner resan hava varit av omständigheterna påkallad. Under enahanda förutsättning, som sålunda nämnts beträffande dagtraktamente, äger landsfogde likaledes utfå ersättning av statsmedel för särskilda utgifter i övrigt, som han fått vidkännas för sin polisverksamhet. Eese- och traktamentsersättning för landsfogde skall jämlikt kungörelsen den 31 december 1919 (nr 817), där ej annorlunda blivit stadgat, beräknas enligt 3:e klassen i resereglementet. Jämlikt kungörelsen den 14 juni 1918 (nr 455) äger landsfiskal åtnjuta ersättning av statsmedel för vissa slag av tjänsteresor, nämligen resor för verkställande av undersökning, varom förmäles i 16 § 1 mom. av förordningen om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall den 16 februari 1864, för brottslingars efterspanande och gripande, för annan undersökning eller utredning med anledning av sådan överträdelse av lag och allmänna stadganden, som utgör föremål för allmän åklagares beivran, för lösdrivares anhållande, för åtgärd, som ankommer på landsfiskal enligt lagen om behandling av alkoholister den 30 juni 1913, för undersökning, som avses i 21 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 eller i kungörelsen angående anmälan om olycksfall i arbete m. m. den 21 december 1917, eller för undersökning eller utredning i mål och ärenden enligt lagen om fattigvården den 14 juni 1918 eller för handräckning enligt nämnda lag. Ifrågavarande ersättning utgår enligt resereglementet, 5:e klassen; dock må dagtraktamente varken under resa eller förrättning beräknas. För särskild utgift, som landsfiskal, utöver kostnader för eget behov, måst vidkännas för behörigt verkställande av åtgärd, undersökning eller utredning i fall, då reseersättning utgår, äger han jämväl åtnjuta ersättning av statsmedel. Till landsfiskal lämnas enligt sistberörda kungörelse likaledes ersättning av statsmedel för dels två tredjedelar av årsavgift, som av honom utgives för begagnande av telefonförbindelse, vilken anordnats eller anordnas till tjänstelokalen, dels ock stadgad inträdes- och anläggningsavgift för telefonförbindelse, som varder till tjänstelokalen inrättad, med iakttagande likväl att nämnda ersättning medgives landsfiskal för allenast en telefon-

8 ledning och att ersättning för annan än rikstelefonledning ej må utgå, med mindre tillstånd därtill av Kungl. Maj:t lämnats. Boställen.

Under det att den särskilda förmån av på lön anslagna boställen, som förr tillkommit andra grupper av statens befattningshavare, numera blivit med få undantag indragen, är antalet av de landsfiskaler, som fortfarande förfoga över dylika boställen, förhållandevis betydande. Frågan om denna boställsförnrån var föremål för uppmärksamhet vid 1917 års riksdag i samband med den då genomförda löneregleringen. Av Kungl. Maj:t hade härutinnan föreslagits, att avdrag å avlöning för boställsavkomsten fortfarande skulle ske enligt dittills gällande bestämmelser, att för bestämmandet av detta avdrag ny uppskattning av boställsavkomsten skulle före utgången av år 1918 förrättas på det sätt och i den ordning, som för det dåvarande därutinnan gällde, samt att Kungl. Maj:t skulle, på anmälan, varje gång en med boställe förenad landsfiskals- (länsmans-) tjänst bleve ledig, innan tjänsten tillsattes och efter vederbörandes hörande äga besluta, om bostället borde såsom till belägenheten eller omfånget av därmed förenat jordbruk olämpligt till boställe för landsfiskal (länsman) eller av annan anledning till statsverket indragas. Eiksdagen anförde rörande denna fråga, att riksdagen funnit sig böra biträda Kungl. Maj:ts hemställan. Kungl. Maj:t syntes hava principiellt utgått från, att någon allmän indragning av dessa boställen icke borde för det dåvarande ifrågakomma. Emellertid ville det synas, att vägande skäl kunde anföras för en sådan åtgärd. Visserligen torde i ett eller annat undantagsfall svårighet uppkomma för tjänstemannen att erhålla lämpligt belägen bostad inom distriktet, men detta syntes kunna förebyggas genom upplåtande av bostadslägenhet, där så erfordrades. I anslutning jämväl till vad löneregleringskommittén på sin tid anfört i ämnet, ansåge sig riksdagen således böra uttala önskvärdheten av, att de ännu kvarvarande länsmansboställena borde, så snart ske kunde, indragas till statsverket, där icke särskilda skäl i något fall talade däremot. I överensstämmelse med riksdagens beslut i ämnet blev genom kungörelsen den 14 juni 1917 (nr 472) föreskrivet, att för de landsfiskaler (länsmän), som innehade boställen, fortfarande skulle i fråga om avdrag å avlöning för boställsavkomsten tillämpas dittills gällande bestämmelser samt för bestämmandet av detta avdrag ny uppskattning av boställsavkomsten skulle före utgången av år 1918 förrättas i enlighet med vad därom särskilt stadgades. Landsfiskal (länsman), som hade boställe sig anslaget, skulle vara där bosatt, såvida icke länsstyrelsen funne skäligt annorlunda medgiva. Närmare föreskrifter rörande boställena meddelades genom kungl. brev den 14 juni 1917. Därvid anbefalldes länsstyrelserna att, varje gång en med boställe förenad landsfiskals- (länsmans-) tjänst bleve ledig och innan tjänsten återbesattes, hos Kungl. Maj:t göra anmälan om ledigheten i och för prövning, huruvida bostället borde såsom till belägenheten eller omfånget av därmed förenat jordbruk olämpligt till boställe för landsfiskal (länsman) eller av annan anledning till statsverket indragas. Vidare förordnades, att statsverket, då till landsfiskal (länsman) anslaget boställe eller löningsjord indroges till kronan, skulle efter värdering vid syn från indelningshavaren eller hans stärbhus jämväl övertaga sådana å fastigheten befintliga, indelningshavaren tillhöriga åbyggnader, som vid synen ansåges för fastigheten nyttiga. Vidkommande sättet för bestämmandet av det avdrag för boställsavkomsten m. m., som, på sätt dittills ägt rum, åtskilliga landsfiskaler (läns-

9 män) kunde komma att vidkännas å den kontanta avlöningen, föreskrevs genom samma brev, dels att boställsavkomsten skulle före utgången av år 1918 uppskattas på enahanda sätt, som gällde i fråga om uppskattning av de kronans hemman och lägenheter, vilka skulle utbjudas till arrende, med iakttagande likväl att, då fråga vore om boställe, beläget i län, där domänintendent icke funnes anställd, ojävig landsfiskal (länsman) förordnades att, med biträde av vederbörande arrendeuppskattningsmän, verkställa förrättningen ; och skulle det åligga länsstyrelsen att insända det vid förrättningen förda protokollet jämte eget utlåtande till kammarkollegium, som hade att fastställa det belopp, vartill boställsavkomsten, till skäligt arrende beräknad, borde i stat upptagas, dels ock att intill dess den avkomst, vartill boställe borde beräknas, blivit på omförmälda sätt fastställd, ifrågavarande avdrag bestämdes till det belopp, som svarade mot boställets avkastning enligt dittills gällande stat; kommande på prövning framdeles att bero, om och efter vilken tid förnyad uppskattning av landsfiskals- (länsmans-) boställes avkomst borde äga rum. Ytterligare bestämmelser angående indragning av till landsfiskal anslagna boställen meddelades genom kungörelsen den 31 december 1921 (nr 857). Med upphävande av vad i brevet den 14 juni 1917 funnes stadgat stridande mot de nya bestämmelserna förordnades genom sagda kungörelse, att, därest med boställe förenad landsfiskalstjänst bleve ledig eller av annan anledning fråga uppstode om indragning av till landsfiskal anslaget boställe, anmälan därom skulle göras hos kammarkollegiet, som hade att gemensamt med statskontoret meddela beslut i frågan; och skulle ämbetsverken äga i sammanhang därmed bemyndiga vederbörande länsstyrelse att av elfte huvudtitelns anslag till allmänna indragningsstaten utanordna vad som erfordrades till fyllande av landsfiskalslönen till det i stat fastställda beloppet, intill dess fyllnadsbeloppet blivit i avlöningsstaten uppfört. Enligt den av statskontoret utgivna statsliggaren för budgetåret 1924— 1925 utgjorde antalet landsfiskaler, som då ännu innehade boställen, tillhopa 63, därav 7 i Stockholms län, 5 i Uppsala län, 6 i Södermanlands län, 8 i Östergötlands län, 2 i Jönköpings län, 5 i Kalmar län, 1 i Gotlands län, 1 i Blekinge län, 3 i Kristianstads län, 4 i Malmöhus län, 1 i Göteborgs och Bohus län, 7 i Älvsborgs län, 10 i Skaraborgs län, 2 i Värmlands län och 1 i Kopparbergs län. Boställsavkomsten hade uppskattats till högst 500 kr. i 16 fall, 500—1000 » » 30 » ,

1 000—2 000 kr. i 16 fall, 2 000—3 000 » » 1 » .

Till landsfogdar och landsfiskaler har, utöver de i stat uppförda löneför- Tillfällig månerna, från och med år 1920 utgått tillfällig löneförbättring med följande löneförbelopp: bättring, till landsfogde 900 kr., därav 600 kr. ansetts såsom lön och 300 kr. såsom unägg" tjänstgöringspenningar, samt till landsfiskal 750 kr., därav 450 kr. hänförts till lön och 300 kr. till tjänstgöringspenningar. Härutöver hava dessa befattningshavare givetvis åtnjutit dyrtidstillägg enligt de i sådant hänseende vid olika tider gällande föreskrifter. F r å n de befattningshavare, om vilka nu är fråga — landsfogdar och sportler. landsfiskaler — hava de sakkunniga infordrat åtskilliga uppgifter, bl. a.

10 rörande extra inkomster i tjänsten (sportler) under åren 1921—1923. Enligt vad dessa uppgifter giva vid handen, hava för landsfogdar i 9 fall dylika extra inkomster antingen helt saknats eller på grund av befattningshavarens avgång från tjänsten eller av annan anledning icke uppgivits, medan övriga 15 befattningshavare åtnjutit sportler i medeltal för nämnda tre år till följande belopp för nedan angivna antal befattningshavare: högst 500 kr 500—1000 »

11, 2,

2 000- -3 000 kr. 3 000- 4 000 »

och

Där extra inkomster i tjänsten förekommit, torde de till huvudsaklig del hava bestått i andelar av böter och viten etc. eller i arvode för försäljning av utmätt fast egendom. Beträffande landsfogdarnas taxerade inkomst av arbete utom den egna tjänsten eller vikariat å annan statstjänst föreligga likaledes uppgifter, som utvisa, att sådan inkomst i medeltal för åren 1921—1923 förekommit till följande belopp för nedan angivna antal befattningshavare: högst 500 kr. 1 000—2 000 2 000—3 000 3 000—4 000

2, 2, 2, 7,

4 000— 5 000 kr.. 5 000—10 000 mer än 10 000

6, 2 samt 2.

Från landsfiskalerna föreligga användbara uppgifter av förevarande slag i 440 fall, varvid i detta antal inräknats 3 extra landsfiskaler. Dessa befattningshavares extra inkomster i tjänsten utgjorde i medeltal för åren 1921— 1923 följande belopp till nedan angivna antal befattningshavare: högst 500 kr. 500—1 000 1 000—1 500 1 500—2 000

149, 128, 71, 39,

2 000—3 000 kr 3 000—4 000 » 4 000—6 000 » mer än 6 000 »

26, 11, 14 och 2.

Dessa landsfiskalers extra inkomster hava till huvudsaklig del bestått i ersättning för indrivning av krono- och kommunalutskylder m. m. enligt restindrivningsförordningen samt åklagarandelar av böter och av belopp, som redovisats för förbrutet gods; i några fall hava därjämte rätt avsevärda belopp uppgivits såsom ersättning för verkställande av växelprotester. Den taxerade inkomsten av arbete utom den egna tjänsten eller vikariat å annan statstjänst har för 399 landsfiskaler — för övriga befattningshavare har sådan inkomst icke förekommit eller icke uppgivits — i medeltal för här ifrågavarande period uppgått till följande belopp för nedan angivna antal befattningshavare: 56, högst 500 kr. 3 0 0 0 - 4 000 kr. 27, 62, 4 000— 6 000 500—1 000 43, 29, 6 000— 8 000 1 000—1 500 38, 8 000—10 000 19 och 1 500—2 000 44, mer än 10 000 14. 2 000—3 000 67, Extra och Enligt för de sakkunniga tillgängliga uppgifter hava i åtskilliga län biträdande särskilda befattningshavare, till ett antal av sammanlagt något mer än lands- gQ^ u n f ier benämningen extra landsfiskal eller biträdande landsfiskal varit förordnade att vara landsfiskalerna behjälpliga i deras arbete. Sådan m (1 tjänsteman har stundom haft sin verksamhet begränsad till särskilda upp-

11 gifter — polisgöromål, indrivning etc. — men eljest deltagit i alla eller de flesta i tjänsten förekommande göromål. Till omkring hälften av de sålunda förordnade har avlöning utgått från anslaget till särskild polisstyrka på landet; i andra fall har dylikt förordnande meddelats biträden, som avlönats av ordinarie tjänstehavaren. Det torde jämväl böra erinras, att å skilda platser även en del annan personal — polisuppsyningsmän, extra polismän etc. — varit med avlöning från nyssnämnda anslag anställd för utförande av polisgöromål. Vidare må framhållas, att i åtskilliga distrikt landsfiskalernas arbete underlättats genom anställande därstädes av särskilda utmätningsmän enligt 3 § utsökningslagen. Rörande ersättning till vikarie å landsfiskalstjänst i vissa fall hava sär- vikariatsskilda föreskrifter meddelats genom cirkulär den 31 december 1920. ersättning. För att tagas i övervägande vid fullgörande av nu ifrågavarande uppdrag inkomna har Kungl. Maj:t till de sakkunniga överlämnat åtskilliga framställningar, framstäiiavseende bl. a. avlöningsförhållandena — eller särskilda förmåner — för n i n s a r landsfogdarna och landsfiskalerna. Enligt remiss den 9 februari 1924 hava de sakkunniga sålunda fått mottaga tvenne till Kungl. Maj:t ingivna framställningar från föreningen Sveriges landsfogdar, nämligen: a) den 3 november 1919, med anhållan, att Kungl. Maj:t ville i proposition till riksdagen föreslå sådan förbättring av landsfogdarnas löneförmåner, att dessa från och med år 1920 måtte, förutom orts- och dyrtidstillägg, utgå med ett årligt belopp av 5 600 kr. såsom lön och 2 400 kr. såsom tjänstgöringspenningar, eller sålunda 8 000 kr., jämte tre ålderstillägg å 500 kr. efter resp. 5, 10 och 15 års tjänstgöring; b) den 29 september 1921, i vilken framställning föreningen anfört, att då landsfogdarna enligt nuvarande löneprinciper med allt fog kunde göra anspråk på en grundlön av 8 000 kr. samt detta belopp ej oväsentligt överstege dåvarande grundlönen för de tjänstemän, som från och med år 1922 komme att inträda i 19:e lönegraden, föreningen hölle före, att landsfogdarna icke rätteligen borde hänföras till lägre lönegrad än den nämnda. Vidare hava enligt samma remiss den 9 februari 1924 till de sakkunniga överlämnats följande framställningar från föreningen Sveriges landsfiskaler: a) den 9 november 1918 — över vilken framställning statskontoret avgivit infordrat utlåtande och därvid överlämnat av ämbetsverket från vederbörande länsstyrelser införskaffade yttranden i ämnet — med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för beredande åt rikets landsfiskaler av en månads semesterledighet årligen utan avdrag å lön eller tjänstgöringspenningar; b) den 22 november 1919 med hemställan, att Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder så att en omedelbar och effektiv förbättring av landsfiskalernas löneförhållanden måtte komma till stånd; c) den 15 december 1919, vari föreningen hemställt, att landsfiskalernas förvaltningsbidrag från och med år 1920 måtte genom extra anslag höjas med 3 000 kr. per år åt varje landsfiskal, samt att dyrtidstillägg måtte få åtnjutas jämväl å denna del av förvaltningsbidraget, eller, alternativt, att förhöjningen i förvaltningsbidraget måtte göras beroende av folkmängden i så måtto, att densamma komme att utgå med

L2 2 000 kr. i distrikt med en folkmängd av högst 5 000 innevånare, med 2 500 kr. i distrikt med över 5 000 men högst 10 000 innevånare samt med 3 000 kr. i distrikt med mer än 10 000 innevånare; d) den 26 mars 1920 — vilken ansökning ställts till statsrådet och chefen för kungl. civildepartementet — med upprepande av tidigare framställda yrkanden i löne- och semesterfrågorna samt angående resekostnads- och traktamentsersättning till landsfiskaler vid resor i tjänsten; e) den 26 november 1920 med anhållan om proposition till 1921 års riksdag därom, att landsfiskalerna måtte i likhet med andra tjänstemän vid landsstaten såsom landsfogdar och länsstyrelsernas tjänstemän beredas en månads årlig kostnadsfri semester, samt f) den 27 november 1920 med yrkande, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta därom, att löneregleringen för landsfiskalerna måtte behandlas snarast möjligt och alltså före de tjänstemannagruppers, vilkas lönereglering då avsåges genomförd före landsfiskalernas. Med remissen den 9 februari 1924 har därjämte tillställts de sakkunniga en av riksdagens justitieombudsman den 22 december 1919 till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse, vari justitieombudsmannen, med överlämnande av en till honom ingiven skrivelse i lönefrågan från föreningen Sveriges landsfiskaler, anfört, att det syntes justitieombudsmannen lämpligt, om ämnet, i vad det rörde landsfiskalerna, utbrötes ur polisförfattningsärendet och bleve föremål för Kungl. Maj:ts tidigare bedömande. Genom särskild remiss den 21 februari 1924 har Kungl. Maj:t ytterligare till de sakkunniga överlämnat en av riksräkenskapsverket den 29 november 1923 hos Kungl. Maj:t gjord framställning, med av statskontoret däröver avgivet utlåtande, angående bl. a. upphörande av nu utgående särskilt bidrag från staten till bestridande av kostnaderna för telefon hos landsfiskalerna. Det må i detta sammanhang jämväl meddelas, att de sakkunniga haft tillfälle att taga kännedom om en del framställningar i övrigt, som mer eller mindre direkt sammanhängt med frågan om lönereglering för landsfogdarna och landsfiskalerna. Bland dessa må företrädesvis nämnas till Kungl. Maj:t ingivna skrivelser dels den 31 oktober 1919 från länsstyrelsen i Örebro län angående åtgärder för lindrande av landsfiskalernas arbetsbörda m. m., dels den 27 november 1920 från länsstyrelsen i Jönköpings län angående bidrag av statsmedel till hos landsfiskal anställt biträde, dels ock den 27 november 1920 från föreningen Sveriges landsfiskaler, i sistberörda ämne. Minskning Såsom i det föregående erinrats, anhöll 1917 års riksdag hos Kungl. Maj:t av antalet 0 m verkställande av utredning, huruvida och i vad mån en minskning av andsfogde- a n t a i e t landsfiskalsdistrikt utan olägenhet kunde efter hand genomföras. P å °ii8ka?8- grund härav anbefalldes genom cirkulärskrivelse den 7 juli 1921 samtliga tjänster, länsstyrelser att var för sitt län inkomma med utredning och förslag i ämnet. Flertalet länsstyrelser fann sig emellertid på angivna skäl icke kunna för det dåvarande förorda någon reducering av antalet landsfiskalsdistrikt. A v åtskilliga länsstyrelser föreslogos likväl vissa åtgärder, avseende att lätta landsfiskalernas arbetsbörda och därigenom skapa bättre förutsättningar för en minskning av distriktens antal. I statsverkspropositionen till 1922 års riksdag (V H. T., punkt 127) föreslogs bl. a. viss ändring av den då gällande indelningen av riket i landsfiskalsdistrikt. Förslaget, som blev av riksdagen godkänt (skr. nr 5 A den 6 juni 1922, punkt 119), innebar emellertid icke någon förändring i fråga om det vid 1917 års omorganisation beslutade antalet landsfiskaler.

13 Enligt förenämnda statsrådsprotokoll över socialärenden den 31 december 1923 har det, såsom ovan nämnts, anbefallts de sakkunniga att vid fullgörande av det uppdrag, varom nu är fråga, undersöka, i vad mån indragningar av landsfogde- och landsfiskalstjänster må kunna äga rum. Då det i november 1922 avgivna förslaget till omorganisation av polisväsendet i riket icke kunnat framläggas för 1924 års riksdag och tidpunkten, n ä r så kunde ske, med hänsyn till det ekonomiska läget ännu vore oviss, har det ålagts de sakkunniga att utföra sitt uppdrag oberoende av sistnämnda förslag. De sakkunniga upptaga till en början frågan om möjligheten att minska Minskning antalet landsfogdetjänster. Därvid bör först erinras om vad föredragande ' J"?*1? departementschefen i sitt anförande till propositionen den 14 april 1917, nr Vänster.6" 211, angående omorganisation av fögderiförvaltningen m. m., yttrade i fråga om antalet landsfogdar (för vilka då ännu föreslagits namnet »landsfiskaler» och slutligen »länspolismästare»). Efter att hava framhållit, att på landsfogdens kompetens och ställning inom förvaltningen komme den nya organisationens värde att icke oväsentligt bero, anförde departementschefen (s. 38), att hans förslag omfattade en landsfogdetjänst i varje län utom de tre nordligaste kustlänen, där antalet i vart och ett skulle bliva två. Behovet av två dylika tjänstemän i dessa län betingades dels av de stora avstånden, dels av den betydande trävaru- och gruvindustrien samt dels ock icke minst av det nydaningsarbete, som på snart sagt alla områden där påginge och varvid länsstyrelsen, när kronofogdetjänster indragits, otvivelaktigt hade behov av två funktionärer mellan sig och kronolänsmännen. Men departementschefen vore icke lika viss, att icke även i ett och annat av de sydligare länen omständigheterna snart nog skulle göra behovet av två landsfogdar oavvisligt. Departementschefen tänkte därvid närmast på de bägge skånelänen med deras täta befolkning och livliga samfärdsel, på Göteborgs och Bohus län med dess många fisklägen och länets långsträckta utbredning samt på Älvsborgs län, där förhållandena framdeles måhända kunde betinga ytterligare en arbetskraft av ifrågavarande art. Men departementschefen hade icke, innan erfarenheten klart visat behovet av ytterligare landsfogdetjänster, velat ifrågasätta löner till flera tjänstemän än de angivna. Han hade endast velat förbereda därpå, att Kungl. Maj:t törhända snart nog kunde finna sig nödgad att av riksdagen utverka anslag för landsfogdekårens förstärkning i ett eller annat län. I sin ovanberörda skrivelse den 31 maj 1917, nr 216, anförde riksdagen såsom skäl för sitt beslut att icke bevilja avlöning till mer än en landsfogde i vart och ett av de tre nordligaste kustlänen, att med den begränsning av uppgifter och verksamhet, som avsetts för landsfogden, riksdagen hölle före, att jämväl dessa tre län kunde vara betjänta med allenast var sin landsfogde, i synnerhet om landsfogden, såsom föreslagits och jämväl av riksdagen ansetts lämpligt, bleve installerad i länsstyrelsen och sålunda finge sitt arbetsrum förlagt inom länsstyrelsens lokaler eller åtminstone i deras omedelbara närhet inom residensstaden. Härtill komme, att anställandet i vissa län av mera än en landsfogde utan tvivel skulle inom kort från andra län föranleda anspråk, vilka kunde bliva svårt att alltid tillbakavisa. Landsfogdens göromål, sådana de angivas i instruktionen den 14 december 1917 med däri vidtagen ändring, bestå huvudsakligen i följande. Under länsstyrelsen såsom länets högsta polismyndighet skall han hava ansvar för och ledning av polisväsendet å landsbygden i länet samt därinom belägen stad, där magistrat ej finnes. I denna egenskap skall han vaka över

14 att polisväsendet tillhörande befattningshavare vederbörligen fullgöra sina åligganden samt att allmän ordning och säkerhet upprätthålles. Om större polisstyrka sammandrages, tager landsfogden, så framt ej annorledes förordnas, befäl över densamma. Landsfogden är inom sitt tjänstgöringsområde allmän åklagare i alla de fall, där icke åtalsrätten på grund av gällande stadganden uteslutande tillkommer annan åklagarmyndighet eller särskild åklagare blivit av vederbörande myndighet för visst mål förordnad. Landsfogden, som har tillsyn över åklagarväsendet inom sitt tjänstgöringsområde, bedömer själv efter vissa regler, vilka brott han själv skall beivra. Han verkställer inventeringar hos landsfiskaler och vissa magistrater och företar särskilda undersökningar, hur landsfiskalerna förvalta tjänsten. Skall auktion å utmätt fast egendom eller å fartyg hållas på annat ställe än landskansliet, åligger det landsfogden, om han därtill av länsstyrelsen förordnas, att förrätta sådan auktion. Han håller, efter förordnande, sammanträde med menighet inom länet och utför, likaledes efter förordnande, kronans talan vid domstol. Det åligger vidare landsfogden att, då länsstyrelsen så förordnar, bereda, föredraga och till expedition befordra visst ärende, som eljest skulle tillhöra landssekreterarens, landskamrerarens eller länsassessors föredragning. De omförmälda särskilda förordnandena få endast meddelas, då det kan antagas, att de icke medföra eftersättande av landsfogdens polis- och åklagargöromål. Finner landsfogden under sina tjänsteresor eller eljest, att anordningar för fattigvård eller hälsovård eller vägars eller andra kommunikationers tillstånd påkalla ingripande från länsstyrelsens sida, eller att förhållandena inom visst område å landsbygden böra medföra tillämpning av bestämmelser i ordningsstadgan för rikets städer eller andra stadgar eller i lagen om fastighetsbildning i stad, skall han därom göra anmälan till länsstyrelsen. Landsfogden skall hava sin tjänstelokal hos länsstyrelsen. Den lämnade redogörelsen för landsfogdens åligganden visar, att dessa dels äro sådana, som tillhöra hans ställning såsom ansvarig ledare — under länsstyrelsen — av polisväsendet och åklagarväsendet inom länet, och dels sådana, som han har att utöva såsom biträde åt länsstyrelsen antingen i det dagliga arbetet inom styrelsen eller ock vid förrättningar ute i länet, i vilket sistnämnda hänseende han ock har att meddela vissa iakttagelser, som han haft tillfälle göra. Det meddelade sammandraget rörande landsfogdarnas verksamhet angiver medeltal för åren 1921—1923. Antalet polis- och åklagarärenden kan i regel icke anses såsom synnerligen omfattande. Inventeringsförrättningarna hava tydligen utförts synnerligen regelbundet. Auktionsförrättningar hava i avsevärd mån förekommit inom Malmöhus och Västmanlands län med 25 i vartdera länet samt i Gävleborgs län med 11, eljest ingenstädes mer än 5; och i 11 fall uppgår antalet icke till medeltalet 1. Antalet förrättningsdagar utom tjänsterummet hava växlat mellan 26 i Hallands län och 282 i Västerbottens län. Över 100 dylika förrättningsdagar hava förekommit i Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Antal instruktionsenligt inom länsstyrelsen handlagda ärenden hava utgjort: inom Gotlands län 1 018, inom Stockholms län 210, inom Jämtlands län 150, inom Kristianstads län 143, inom Södermanlands län 93, inom Blekinge län 72 och inom Skaraborgs län 50. F r å n 10 ned till 1 upptagna dylika ärenden äro antecknade för 9 län och i 8 län är intet sådant ärende antecknat.

15 Det torde böra omförmälas, att inom Gotlands län, där länsassessor icke finnes anställd, landsfogden har att inom länsstyrelsen handlägga ärenden rörande krigsberedskap, uppgift å utlänningar och deras behandling, uppsikt å lösdrivare och deras behandling, vägarnas behöriga underhåll, automobiltrafiken och skjutsväsendet samt tidigare även fattigvården. Ärendena rörande automobiltrafiken utgjorde emellertid i medeltal för de tre åren 901. Då det nu gäller att undersöka, huruvida någon minskning i antalet landsfogdetjänster skulle kunna äga rum, torde det först böra uttalas, att det synes vara alldeles omöjligt att indraga dessa tjänster eller att förena dem med någon annan tjänst. Det förra skulle ju innebära att taga bort vad som vid 1917 års reform förklarats vara en nödvändig förutsättning för omorganisationen (departementschefsyttrandet till 1917 års proposition, nr 211, sid. 38). Om det gällde sammanslagning med annan tjänst, funnes väl ingen annan tänkbar utväg än att sammanslå landsfogdetjänsten med en länsnotarietjänst. Men även detta torde få anses uteslutet, eftersom den egentliga landsfogdeverksamheten då bleve alltför lidande och bundenheten vid skrivbordet i länsstyrelsen bleve ödesdigert stor. Minskning i antalet landsfogdar skulle sålunda icke kunna åstadkommas på annat sätt än genom sammanslagning av dylika tjänster, uppenbarligen på det sätt att två närliggande län finge förenas om en landsfogde. Man skall dock därvid genast finna, att en sådan sammanslagning vore otänkbar såväl beträffande de fem länen i Norrland som ock vad Gotlands län angår. E n teoretisk uppdelning parvis av övriga län skulle få följande uppställning: Stockholms län Södermanlands » Jönköpings » Kalmar » Kristianstads » Hallands » Älvsborgs » Värmlands » Västmanlands »

— — — — — — — — —

Uppsala län Östergötlands » Kronobergs » Blekinge » Malmöhus » Göteborgs och Bohus län Skaraborgs län Örebro » Kopparbergs »

E n sådan anordning synes emellertid de sakkunniga vara ogenomförbar. Redan under fullständigt lugna förhållanden skulle det innebära, att sambandet mellan en länsstyrelse och den landsfogde, som vore avsedd att under länsstyrelsen svara för polis- och åklagareväsendet i länet, vore försvagat och det nödvändiga samarbetet ytterligt försvårat. Och vid första påkänning vore det så gott som förutbestämt, att landsfogden skulle bliva ställd mellan oförenliga krav från de båda länsstyrelser, som skulle hava att anlita landsfogden för polisväsendets ledning på vitt skilda håll. De sakkunniga anse sig därför böra avstyrka någon åtgärd i syfte att minska antalet landsfogdetjänster. Härtill må läggas, att, om det visar sig, att någon landsfogde har för litet att bestyra, det synes vara tydligt, att i de flesta fall ändring därutinnan kan åstadkommas genom utkrävande av mera arbete av landsfogden inom länsstyrelsens verksamhetsområde, på sätt i instruktionen förutsattes. Vad därefter angår den till de sakkunnigas utredning överlämnade frågan Minskning om indragning av landsfiskalstjänster, avläto de sakkunniga den 12 april i »»talet 1924 till chefen för socialdepartementet en skrivelse, vari till en början er- i ^ , 8 " inrades, hurusom denna fråga tidigare vid olika tillfällen varit föremål för ^nster

16 statsmakternas uppmärksamhet. I sådant avseende må här ur skrivelsen återgivas följande redogörelse. Redan vid 1828—1830 årens riksdag — antalet länsmans- (landsfiskals-) tjänster i riket utgjorde då 445 — funno rikets ständer vid behandling av väckt förslag om lönereglering för ifrågavarande tjänstemän »det böra närmare undersökas, om icke, genom en ny indelning av länsmans Districten, Länsmanspersonalen i hela Riket kan inskränkas i stället för att ökas». Enligt ständernas mening borde undersökning härom föregå en slutlig lönereglering för dessa tjänstemän. Någon minskning i antalet länsmanstjänster kom emellertid då icke till stånd, utan antalet blev i stället efter hand ökat. Genom beslut vid 1847—1848 årens riksdag bestämdes sålunda länsmanstjänsternas antal till 496, och år 1878, när lönereglering genomfördes för viss personal vid landsstaten, hade antalet ytterligare stigit till 520. År 1917 var antalet 516, och enligt den vid sistnämnda års riksdag beslutade omorganisationen skulle antalet landsfiskaler utgöra 489, vartill kom ett mindre antal, för närvarande 2, dylika befattningshavare på övergångsstat. Sedan de sakkunniga därefter omnämnt den tidigare här ovan berörda utredning i ämnet, som föranleddes av 1917 års riksdags därom gjorda anhållan, anförde de sakkunniga vidare. »Vid en jämförelse mellan förhållandena på förevarande område i nuvarande och i gången tid lärer visserligen icke böra lämnas obeaktat, att landsfiskalernas tjänsteåligganden numera otvivelaktigt äro av större omfattning och till arten mer skiftande än vad tidigare varit fallet beträffande länsmännen, och likaledes lärer allmänheten numera hava avsevärt större anspråk än tillförene på att gjorda framställningar skola snabbt och effektivt behandlas. Men å andra sidan må härvid framhållas, hurusom sedan 1840-talet — då antalet ifrågavarande tjänstemän var i det närmaste detsamma som nu — dessa tjänstemäns arbete givetvis blivit i utomordentlig grad underlättat genom kommunikationsmedlens utveckling. Järnvägs- och ångbåtsförbindelser hava sedan dess tillkommit. Landsvägarna hava förbättrats och anlitandet av automobiler (även sådana i allmän trafik) erbjuder här snabbare befordringsmöjligheter, postlinjerna hava utvidgats och postförbindelserna gjorts snabbare och tätare, telefonen har växt fram och efter hand blivit ett av de mest anlitade kommunikationsmedlen o. s. v. Tack vare denna utveckling torde det kunna sägas, att landsfiskalernas tjänsteförrättningar i distrikten numera i stort sett kräva väsentligt mindre omgång och tidsspillan än som under äldre tider varit händelsen. Däremot hava utan tvivel göromålen Da tjänsterummet i hög grad ökats, i synnerhet efter det i samband med 1917 års omorganisation till landsfiskalerna överflyttats en betydande del av det tidigare på kronofogdarna vilande arbetet, särskilt i vad angår uppbördsoch redovisningsväsendet. Vid den undersökning de sakkunniga på grund av det givna uppdraget haft att företaga rörande möjligheten att indraga ett antal landsfiskalstjänster — och de sakkunniga hava trott sig kunna utgå därifrån, att under nuvarande förhållanden en rätt betydande minskning av antalet dylika tjänster är att anse såsom förutsättning för en om ock måttlig förbättring av landsfiskalernas löneförhållanden — har till en början för de sakkunniga framställt sig den frågan, huruvida och på vilka vägar en lättnad i dessa tjänstemäns arbetsbörda må kunna vinnas. Åtskilliga förslag i sådan riktning hava framförts dels i ovanberörda — av numera landshövdingen S. Linnér avgivna — utlåtande rörande omorganisation av polisväsendet, dels ock, såsom nyss nämnts, i de från vissa länsstyrelser inkomna yttrandena i anled-

17 ning av cirkulärskrivelsen den 7 juli 1921. Några av dessa förslag sammanhänga med den ifrågasatta nya polisorganisationen, andra äro beroende av omfattande ändringar i gällande lagstiftning, exempelvis beträffande vägväsendet, o. s. v. Med bortseende från dessa förslag, för vilkas genomförande förutsättningarna ännu icke föreligga, torde emellertid vissa åtgärder redan nu kunna utan större omgång eller tidsutdräkt vidtagas för beredande av önskvärd lättnad i landsfiskalernas tjänstegöromål. I sådant avseende torde till en början kunna ifrågasättas, huruvida icke landsfiskalerna böra i görligaste mån befrias från bestyret med mantalsskrivningarna. Det synes jämväl önskvärt, att landsfiskalerna icke betungas med uppdrag att vara ordförande i taxeringsnämnd, där ej särskilda svårigheter möta att för ändamålet förvärva annan lämplig person. Beträffande insändande till överexekutor av utdrag ur landsfiskals dagbok i utsökningsmål torde kunna föreskrivas, att dylikt utdrag skall, såsom skedde på den tid då ifrågavarande göromål ännu ålåge kronofogdarna, insändas var tredje i stället för var annan månad. Betydande förenklingar torde kunna åvägabringas med avseende å indrivningen av oguldna utskylder och böter m. m. Det torde sålunda böra tagas under övervägande, huruvida icke landsfiskalernas åliggande att, sedan indrivningsförsök inom distriktet misslyckats, hos annan utmätningsman begära handräckning för medlens uttagande skulle kunna helt upphöra, åtminstone beträffande indrivning av kommunalutskylder och andra medel, som avses i § 1 b) restindrivningsförordningen. Även gällande bestämmelser rörande räkenskaps- och redovisningsväsendet torde kunna avsevärt förenklas. Särskilt synes härvid böra komma i betraktande, huruvida icke den nuvarande fördelningen på titlar av de särskilda posterna i landsfiskalernas redovisning skulle kunna upphöra och berörda fördelning i stället verkställas å landskontoren. Genom ovan angivna åtgärder och andra sådana, som i detta sammanhang ifrågasatts, torde det vara möjligt att väsentligt nedbringa landsfiskalernas arbetsbörda. Men även om en dylik lindring i arbetet kommer till stånd, måste det antagas, att i de större distrikten landsfiskalernas tjänsteåligganden alltjämt skulle bliva av så betydande omfattning, att desamma icke kunde utföras av tjänstinnehavaren ensam. I samband med frågan om minskning av antalet landsfiskalsdistrikt bör därför komma under omprövning, vilka åtgärder böra vidtagas i syfte att, i större utsträckning än hittills skett, bereda landsfiskalerna arbetshjälp, vare sig genom höjning av nu utgående förvaltningsbidrag eller — vad som härvidlag torde vara av större betydelse — genom anvisande av särskilda medel för anställande i de mera betungade distrikten av statsavlönade biträden (andra än de från det s. k. polisanslaget avlönade extra eller biträdande landsfiskaler, som redan nu äro förordnade nom vissa län). Fråga om anslag till dylika biträden har tidigare vid flera tillfällen varit å bane, bl. a. i proposition (nr 303) till 1919 års riksdag, och förslag därom har även framlagts av landshövdingen Linnér i det av honom avgivna utlåtandet rörande polisväsendet. ,Ej minst med hänsyn till landsfiskalskårens rekrytering torde frågan om anställande av statsavlönade biträden vara förtjänt av allt beaktande. De sakkunniga för sin del äro icke beredda att i ärendets nuvarande läge avgiva något mera definitivt förslag i ämnet, men hava utgått därifrån, att 2 — Löneregi. för landsfogdar m. m.

18 vid en mera betydande minskning av antalet landsfiskalsdistrikt behovet av tillräckligt kvalificerade biträden åt landsfiskalerna blir behörigen tillgodosett. Såsom redan i det föregående framhållits, torde frågan om minskning i landsfiskalsdistriktens antal böra lösas i samband med det nu å bane varande spörsmålet om lönereglering för landsfiskalerna. De sakkunniga hava tänkt sig, att i detta sammanhang sådana anordningar borde träffas, varigenom de landsfiskaler, som ansågos hava behov av att vid sina tjänsteförrättningar använda automobil, kunde genom understöd från statens sida beredas ökad möjlighet att anskaffa sådan. Tilläventyrs skulle ett sådant understöd kunna lämnas i form av bidrag till amortering av inköpssumman. Även en dylik åtgärd torde i sin mån vara ägnad att underlätta landsfiskalernas arbete inom de mera betungade distrikten. Sedan de sakkunniga sålunda angivit vissa förutsättningar, varpå ett förslag om minskning av antalet landsfiskalsdistrikt enligt de sakkunnigas mening bör grundas, övergå de sakkunniga nu till att redogöra för de synpunkter, som härvid i övrigt varit för dem bestämmande. De sakkunniga tillåta sig i sådant avseende till en början erinra, hurusom vid den av landshövdingen Linnér verkställda utredningen rörande polisväsendet särskilda beräkningar anställts för erhållande av siffermässiga uttryck för arbetsbördan inom de olika landsfiskalsdistrikten (se utlåtandet sid. 203, 207 och 208). För varje distrikt har sålunda beräknats ett särskilt indextal, och med ledning av de sålunda erhållna talen har en jämförelse kunnat ske mellan förhållandena inom de olika distrikten. Landshövdingen Linnér har — visserligen under framhållande av det vanskliga i de verkställda beräkningarna — därvid kommit till det resultatet, att en så stor olikhet för närvarande råder mellan distrikten, att den knappast kan vara motiverad av själva arbetet. Under det att sålunda för samtliga rikets landsfiskalsdistrikt det genomsnittliga indextalet beräknats till 4 444, finnes, efter vad i utlåtandet närmare angives, i vissa län endast ett fåtal distrikt, som nå upp till detta medeltal, och för några distrikt ligger indextalet till och med så lågt som vid 1 000 eller något däröver. Efter att hava tagit närmare kännedom om ifrågavarande beräkningar hava de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att desamma kunna i viss utsträckning tjäna till ledning vid bedömande av möjligheten att inom de olika länen minska landsfiskalsdistriktens antal. Vid sidan av de på detta sätt beräknade indextalen torde hänsyn böra tagas till bl. a. distriktens folkmängds- och arealsiffror. För att erhålla en överblick över de faktorer, som sålunda enligt de sakkunnigas mening här böra i första hand komma i betraktande, hava de sakkunniga utarbetat närslutna, såsom bil. A betecknade översikt över landsfiskalsdistrikten 1 . Denna översikt upptager de särskilda distrikten gruppvis fördelade efter indextalet, varvid de distrikt, vilkas indextal icke överstiger 5 000 — alltså det jämna tusental, under vilket ovannämnda medeltal 4 444 närmast faller — angivits nominativt och med uppgift jämväl om distriktets folkmängd och areal. Det material, som sålunda stått de sakkunniga till buds, då det gällt att i ärendets nuvarande läge bedöma frågan om indragning av landsfiskalsdistrikt, har, såsom ock av bil. A närmare framgår, givit de sakkunniga anledning ifrågasätta, huruvida icke antalet landsfiskalsdistrikt, vilket för närvarande utgör 491 — däri inräknat 2, som enligt den år 1917 fastställda distriktsindelningen skola upphöra såsom självständiga, så snart hinder ej 1

Bifogas även här, dock icke vid de tryckta exemplaren.

19 möter — efterhand böra kunna, i m å n av befattningshavarnas avgång från tjänsten, minskas med sammanlagt 116, vadan det återstående antalet skulle utgöra 375. Till närmare belysande a v förevarande spörsmål torde få hänvisas jämväl till härvid fogade bil. B \ som för de särskilda länen innehåller en sammanställning av antalet distrikt samt distriktens genomsnittliga folkmängd och genomsnittliga indextal såväl enligt nuvarande förhållanden som under förutsättning att den av de sakkunniga ifrågasatta minskningen kommer till stånd. Någon beräkning av distriktens genomsnittliga areal har däremot ansetts i detta sammanhang icke vara erforderlig. Sin huvudsakliga betydelse torde nämligen arealsiffrorna i förevarande avseende hava endast så till vida, att en stor areal torde kunna i vissa fall lägga hinder i vägen för sammanslagning av distrikt, där andra förhållanden kunde anses sådant påkalla. Av bil. B framgår, att distriktens genomsnittliga folkmängd, som enligt nuvarande förhållanden utgör 8 402, enligt de sakkunnigas förslag skulle ökas till 11101 samt att indextalet skulle stiga från i medeltal 4 360 2 till 5 710. Denna ökning torde få anses i och för sig vara ganska måttlig. Det bör erinras, att vid 1917 års omorganisation en folkmängdssiffra av 10 000 ansågs såsom den för ett landsfiskalsdistrikt normala och att, på sätt i det föregående framhållits, väsentliga lättnader i arbetet skulle enligt de sakkunnigas förslag beredas ifrågavarande tjänstinnehavare. Det är påtagligt, att en viss minskning av antalet landsfiskalsdistrikt inom ett län understundom kan tänkas genomförd på ett flertal olika sätt. I första hand torde komma under övervägande möjligheten att sammanslå två angränsande distrikt till ett enda. Där ej detta utan vidare låter sig göra, kräves en mera ingripande ändring av distriktsindelningen inom större eller mindre del av länet. Vid en omreglering, sådan som här i fråga, torde i varje fall böra fasthållas vid de år 1917 hävdade grundsatserna, att socken, municipalsamhälle och köping böra, såvitt ske kan, i varje fall föras till ett och samma landsfiskalsdistrikt samt att dylikt distrikt icke må falla inom mer än en domsaga; däremot synes under numera inträdda förhållanden indelningen i landsfiskalsdistrikt icke böra bindas vid indelningen i fögderier. Då emellertid en omreglering av landsfiskalsdistrikten givetvis är i hög grad beroende av en del administrativt geografiska och andra mer eller mindre lokala förhållanden, som undandraga sig de sakkunnigas bedömande, hava de sakkunniga icke varit i tillfälle att utarbeta ett detaljerat förslag till en dylik omreglering. Det synes de sakkunniga nödvändigt att härvid anlita medverkan av vederbörande länsstyrelser. De sakkunniga hava tänkt sig, att för sådant ändamål de sakkunnigas nu föreliggande framställning jämte därtill hörande bilagor skulle kunna utställas till yttrande av länsstyrelserna med uppdrag till dem jämväl att, under förutsättning att den av de sakkunniga ifrågasatta minskningen av antalet landsfiskalsdistrikt inom de särskilda länen kommer till stånd, var för sitt län inkomma med förslag till därav påkallad reglering av distriktsindelningen inom länet, och torde sålunda inhämtade yttranden och förslag därefter böra överlämnas till de sakkunniga för ärendets vidare handläggning.» Under förutsättning att departementschefen funne den av de sakkunniga sålunda angivna vägen för frågans behandling böra följas, hemställde de 1

Bifogas även här, dock icke vid de tryckta exemplaren. Inkorporeringen av Örgryte k o m m u n med Göteborgs stad och vissa andra jämkningar hava här lett till en något mindre medeltalssiffra än den, som framgick vid landshövdingen Linnérs utredning2

20 sakkunniga, att, på sätt i skrivelsen utvecklats, yttrande och förslag i ämnet måtte inhämtas från vederbörande länsstyrelser. I anledning av vad de sakkunniga sålunda anfört och hemställt, anmodade departementschefen genom remisskrivelse den 22 april 1924 samtliga länsstyrelser att före den 15 juni 1924 avgiva yttrande över de sakkunnigas framställning samt därvid särskilt avgiva förslag till vederbörande läns indelning i landsfiskalsdistrikt under förutsättning, att den av de sakkunniga ifrågasatta minskningen av antalet distrikt inom länet skulle komma till stånd. Sedan yttranden i ärendet från länsstyrelserna inkommit, hava dessa yttranden blivit till de sakkunniga överlämnade. De sakkunniga skola i det närmast följande redogöra för länsstyrelsernas yttranden, i vad desamma beröra frågan om sådana lättnader i landsfiskalernas arbetsmängd, som de sakkunniga ifrågasatt såsom förutsättningar för att en avsevärd minskning skulle kunna vidtagas i antalet landsfiskalsdistrikt i de särskilda länen, och skola de sakkunniga vart efter annat tillkännagiva sin egen uppfattning angående dessa spörsmål. Lättnader i De sakkunniga hava till en början såsom sin mening framhållit, att vissa landsfiska- åtgärder redan nu skulle kunna utan större omgång eller tidsutdräkt tiänste8 v i d t a g a s f ö r beredande av önskvärd lättnad i landsfiskalernas tjänstegöromåi. göromål. Rörande dessa åtgärder — vilka här nedan var för sig behandlas — hava åtskilliga länsstyrelser fällt det sammanfattande omdömet, att de lättnader i angivet hänseende, som därigenom skulle åstadkommas, vore av ganska ringa betydelse, i det att landsfiskalernas arbetsmängd icke komme att i någon avsevärd mån undergå minskning genom åtgärdernas vidtagande. Dylika uttalanden hava gjorts av länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Örebro, Kopparbergs och Norrbottens län. Länsstyrelsen i Uppsala län har funnit de föreslagna åtgärderna till nedbringande av landsfiskalernas arbetsmängd i allmänhet vara till sina verkningar föga avsevärda eller ock kunna medföra betänkliga olägenheter. I alla händelser voro de för det ifrågavarande syftet otillräckliga. Andra länsstyrelser — i Stockholms, Gotlands, Blekinge, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Västernorrlands och Jämtlands län — hava mera uttryckligt, ehuru oftast under framhållande av vissa utav de ifrågasatta åtgärdernas mindre betydelse, anslutit sig till de sakkunnigas uppfattning om behövligheten av omedelbara lättnader i landsfiskalernas tjänstegöromål. Befrielse Vad härefter angår de särskilda arbetsuppgifter, beträffande vilka ett avfrån be- lyftande av göromål från landsfiskalerna synts genomförbart, hava de sakS mantaise-d kunniga till en början ifrågasatt, huruvida icke landsfiskalerna borde i görskriv- ligaste mån befrias från bestyret med mantalsskrivningarna, ningama. Härutinnan må erinras, hurusom, enligt § 1 mom. 2 i förordningen angående mantalsskrivning den 6 augusti 1894, mantalsskrivning å landet och i stad, där magistrat ej finnes, skall förrättas av häradsskrivaren samt att Konungens befallningshavande äger, under förutsättning att på grund av fögderiets utsträckning eller folkmängd häradsskrivaren prövas icke kunna inom föreskriven tid medhinna mantalsskrivningen inom fögderiets samtliga

21 distrikt, förordna landsfiskal eller a n n a n lämplig person att verkställa själva mantalsskrivningsförrättningen i ett eller flera distrikt. Av de länsstyrelser, som särskilt berört denna fråga, hava de flesta ansett, att den föreslagna befrielsen komme att bliva av ringa betydelse för lättandet av landsfiskalernas arbetsbörda, i allmänhet av den anledningen, att nämnda tjänstemän för närvarande icke alls eller endast i ringa omfattning plägade tilldelas dylikt uppdrag. I Södermanlands län förekom me det sålunda mycket sällan, att en landsfiskal förordnades att verkställa mantalsskrivning. Vad Jönköpings län anginge, hade under de senare åren endast en landsfiskal erhållit sådant förordnande. Inom Gotlands län innehade två av landsfiskalerna uppdrag att förrätta mantalsskrivningar, vardera inom tre pastorat, och beräknades härför åtgå en förrättningsdag för varje pastorat förutom någon tids efterarbete. Landsfiskalerna i Kristianstads län anlitades endast undantagsvis och sagda tjänstemän i Malmöhus län aldrig för förrättande av mantalsskrivning. Icke heller i Hallands län brukade mantalsskrivning uppdragas åt landsfiskal och denne plägade ej å tjänstens vägnar närvara vid mantalsskrivning. I Göteborgs och Bohus län anlitades landsfiskalerna endast i rena undantagsfall för dessa förrättningar. Landsfiskalerna i Älvsborgs län hade endast vid oavvisligt behov tagits i anspråk för bl. a mantalsskrivningsarbeten. Utav länets 28 landsfiskaler hade under år 1923 5 haft dylika förrättningar sig anförtrodda, och syntes det, enligt landsfogdens i länet uttalande, som av länsstyrelsen härvidlag åberopats, ej under nuvarande förhållanden föreligga möjlighet att befria dessa landsfiskaler från ifrågavarande arbete. Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört, att bestyret med mantalsskrivningsförrättningarna icke hade stor betydelse för landsfiskalerna i sagda län. Uppdrag att hålla mantalsskrivning meddelades huvudsakligen i avlägset liggande socknar, dit resorna skulle bliva oproportionerligt tidsödande för häradsskrivarna. Landsfiskalernas tid toges dock endast obetydligt i anspråk härigenom. Men i detta fall gällde som alltid, att den omständigheten, att landsfiskalen ovillkorligen viss dag vore bunden av en kameral förrättning, kunde utgöra hinder för hans verksamhet som polisman. Länsstyrelserna i Uppsala och Värmlands län hava härutinnan allenast anfört, att den ifrågasatta befrielsen vore av föga betydelse. Slutligen har länsstyrelsen i Blekinge län uttalat, att det icke syntes vara ur vägen att befria landsfiskalerna från bestyret med mantalsskrivningarna, då numera andra lämpliga krafter kunde stå till förfogande härför. De sakkunniga anse för sin del till att börja med, att den omständigheten, att en särskild eventuell lättnad i en landsfiskals arbete icke är av synnerlig betydelse, icke i och för sig utgör anledning att icke ordna utväg för en dylik lättnad, då ju några mindre lättnader kunna tillsammans bilda så stor minskning i arbetet, att avseende bör fästas vid desamma. Till sådana lättnader hör otvivelaktigt befrielse från tvånget att på förordnande fungera såsom mantalsskrivningsförrättare. Av redogörelsen synes, att flerstädes landsfiskal icke betungades med dylikt uppdrag. Därav synes framgå, att det endast i undantagsfall behöver inträffa, att en landsfiskal förordnas till mantalsskrivningsförrättare, där detta uppdrag blir hinderligt för den omedelbara tjänsteutövningen. Så länge folkmängd och övriga på arbetsmängden inverkande omständigheter förbliva av betydligt växlande storlek, behöver det icke vara nödvändigt att stadga, att landsfiskal icke får under några förhållanden tjänstgöra såsom mantalsskrivningsförrättare. Det torde vara tillräckligt, att vid förestående omreglering av landsfiskalstjänsterna det ut-

22 talande göres, att förordnandet av landsfiskaler till mantalsskrivningsförrättare bör så mycket som möjligt inskränkas. Befrielse j j e t har vidare synts de sakkunniga önskvärt, att landsfiskalerna icke bedra Ttt Gungades med uppdrag att vara ordförande i taxeringsnämnd, där ej särraraordfö- skilda svårigheter mötte att för ändamålet förvärva annan lämplig person, rande i Beträffande ifrågavarande göromål vilja de sakkunniga erinra, hurusom i taxerings- 27 § av förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förnamnd. f a r a n ( j e t v i d taxering stadgats, att landsfiskal ej må utan laga förfall avsäga sig förordnande att vara ordförande eller ledamot i taxeringsnämnd. Uti den utredning angående omorganisation av polisväsendet i riket, som verkställts av den jämlikt Kungl. Maj:ts den 28 januari 1921 givna bemyndigande tillkallade sakkunnige, har denne (sid. 206) anfört bl. a., att från åtskilliga landsfiskaler framhållits, hurusom uppdraget såsom taxeringsnämndsordförande inverkat störande på deras arbete i landsfiskalstjänsten, särskilt såsom åklagare och polismän, därigenom att förberedelserna till taxeringsarbetet under lång tid på våren tagit ordföranden starkt i anspråk. Framför allt ansåges detta gälla de år, då fastighetstaxering ägde rum. Bland de länsstyrelser, som yttrat sig rörande den sålunda ifrågasatta befrielsen för landsfiskalerna från uppdrag att vara ordförande i taxeringsnämnd, hava länsstyrelserna i Gotlands och Jämtlands län i princip anslutit sig till de sakkunnigas förslag. Förstnämnda länsstyrelse har sålunda anfört, att landsfiskalernas befriande från taxeringsarbetet torde, om ock med någon svårighet, kunna i länet genomföras. Enligt uppgift i en vid länsstyrelsens yttrande fogad promemoria voro samtliga landsfiskaler i länet ordförande i taxeringsdistrikt. För dem, som hade större distrikt (alla utom t. f. landsfiskalen i Hemse distrikt), krävde arbetet inemot två månader och vållade detsamma betydande intrång i landsfiskalernas tjänstegöromål. Bleve distrikten större, borde landsfiskalerna befrias från sagda uppdrag. Detta bleve i övrigt nödvändigt, därest vägsynerna, såsom ifrågasatt vore, förlades till våren. Länsstyrelsen i Jämtlands län har förklarat sig beträffande landsfiskalernas ordförandeskap i taxeringsnämnd i princip fullständigt dela de sakkunnigas mening. Det oaktat har länsstyrelsen sett sig nödsakad att årligen och i en utsträckning, som dess värre icke avtagit, förordna landsfiskaler till ordförande, därför att det numera i många distrikt visat sig så gott som omöjligt att på annat sätt få lämplig ordförande. Då här enligt länsstyrelsens uppfattning förelåge ett verkligt fel i den nuvarande organisationen, vore det i hög grad önskvärt, att de nu arbetande taxeringssakkunnigas utredning måtte medföra ändring i detta förhållande. Vissa länsstyrelser hava ansett den nu omhandlade reformen sakna egentlig betydelse. Sålunda har länsstyrelsen i Södermanlands län framhållit, att där landsfiskal ansåge taxeringsarbetet medföra olägenheter, en länsstyrelse endast av nödtvång torde förordna landsfiskal till taxeringsordförande. Något förordnande mot landsfiskalens egen vilja syntes icke behöva befaras. Länsstyrelsen i Jönköpings län, som meddelat, att allenast 7 landsfiskaler i länet innehade uppdrag av ifrågavarande art, har förklarat sig förutsätta, att upphävande av skyldighet för landsfiskal att vara ordförande i taxeringsnämnd icke komme att innebära förbud för honom att mottaga dylikt uppdrag. Det vore enligt länsstyrelsens mening önskvärt, att landsfiskalen blott i nödfall anlitades härför. Vidare har länsstyrelsen i Malmöhus län anfört, att en föreskrift, varigenom skyldigheten för landsfiskaler att vara taxeringsf

23 nämndsordförande bortfölle, skulle sakna all betydelse för detta län, där andra för sådant uppdrag lämpliga personer funnes i tillräckligt antal och landsfiskalerna ej i detta hänseende toges i anspråk i andra fall, än då de själva önskade det och voro därtill lämpliga. Mot förslaget att befria landsfiskalerna från ifrågavarande uppdrag hava mer eller mindre bestämt uttalat sig länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län. Av dessa har länsstyrelsen i Uppsala län ansett, att befrielsen från skyldighet att åtaga sig att vara ordförande i taxeringsnämnd visserligen för en del landsfiskaler skulle medföra någon lättnad. Men dels toge länsstyrelserna givetvis redan nu hänsyn därtill, om landsfiskalerna vore strängt upptagna av sina tjänster, så att de i så fall ej förordnades, dels torde landsfiskalerna i regel för inkomstens skull gärna åtaga sig ifrågavarande uppdrag. Dessa hade för övrigt den nyttan med sig, att landsfiskalerna genom dem finge god kännedom om personer och förhållanden i distriktet, vilken kännedom bleve till gagn för tjänstens skötande. Vidare syntes det för taxeringsarbetet vara till fördel, att landsfiskalerna kunde förordnas till ordförande, då det eljest flerstädes bleve svårt få lämpliga taxeringsordförande. Länsstyrelsen i Kalmar län har åberopat ett uttalande av landsfogden i länet, enligt vilket det ofta mötte svårighet att för ändamålet förvärva annan lämplig person än vederbörande landsfiskal. Landsfogden hade ansett i hög grad önskvärt, att i stället taxeringsförfarandet underkastades en synnerligen välbehövlig förenkling och att beskattningsbestämmelserna bleve så ordnade, att icke, såsom nu vore fallet, jordbrukarna till stor del gingo helt och hållet eller åtminstone i det närmaste fria från skatt till staten. Även enligt länsstyrelsens i Blekinge län uppfattning skulle det ofta möta svårigheter att ute i kommunerna få kunniga och lämpliga ordförande i taxeringsnämnderna, om ej landsfiskalerna finge anlitas för dessa uppdrag. Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört, att landsfiskalernas befriande från befattningen med taxeringsarbetet helt visst skulle under en del av året för dem medföra en icke obetydlig lättnad. Länsstyrelsen såge emellertid ingen möjlighet att undvara landsfiskalernas deltagande i detta viktiga arbete, utan komme säkerligen allt framgent att bliva nödsakad att taga dem i anspråk såsom ordförande i taxeringsnämnden. Inom Hallands län hade, enligt vad länsstyrelsen därstädes meddelat, landsfiskalerna i stor utsträckning anlitats såsom ordförande i taxeringsnämnd på grund av svårighet att eljest erhålla tillräckligt många för uppdraget lämpade ordförande. De flesta landsfiskaler, som icke hade jämförelsevis stora extra inkomster, ville också gärna mottaga dylika uppdrag. Länsstyrelsen hyste därför allvarliga betänkligheter mot någon mera avsevärd inskränkning i denna praxis. Vad Göteborgs och Bohus län beträffar, skulle, enligt vad länsstyrelsen i nämnda län framhållit, förslaget, att landsfiskalerna i allmänhet icke borde betungas med uppdrag att vara ordförande i taxeringsnämnd, i hög grad lätta landsfiskalernas arbetsbörda. I sagda län syntes en dylik anordning dock icke bliva möjlig. Tvärtom hade länsstyrelsen, med hänsyn till svårigheten att å landsbygden utanför fögderiförvaltningen förvärva för ordförandeskapet i taxeringsnämnderna lämpliga personer, tvingats att i större utsträckning än som varit önskvärt anlita landsfiskalerna. Säkerligen komme länsstyrelsen jämväl framdeles, därest taxeringsarbetet skulle bliva på ett tillfredsställande sätt utfört, att för ändamålet vara i behov av landsfiskalernas arbetskraft. Länsstyrelsen hade därför med hänsyn till de stora all-

24 manna intressen, som vore knutna vid taxeringsarbetets tillfredsställande utförande, ansett sig böra bestämt avstyrka de sakkunnigas förslag i denna del. Slutligen har länsstyrelsen i Västmanlands län erinrat om vad länsstyrelsen anfört i utlåtande den 6 februari 1922 över en av föreningen Sveriges landsfiskaler gjord ansökan om upphävande av skyldighet för landsfiskal att ej utan laga förfall avsäga sig taxeringsuppdrag. Länsstyrelsen hade i sagda utlåtande såsom sin mening framhållit, att uppdraget såsom ordförande i taxeringsnämnd medförde så mycket arbete, att det till större delen upptoge den därtill förordnades tid under april och maj månader. Länsstyrelsen hade även i en hel del fall haft olägenhet därav, att under denna tid på året de landsfiskaler, som varit förordnade som ordförande i taxeringsnämnder, måst i viss mån åsidosätta sin numera rätt så krävande tjänst som landsfiskal. Då uppdraget att vara ordförande i taxeringsnämnd eller av länsstyrelsen förordnad ledamot av sådan medförde särskild ersättning, vilken för övrigt numera finge anses jämförelsevis god, syntes man kunna antaga, att landsfiskalerna icke utan vägande skäl önskade befrielse från skyldigheten att mottaga sådant förordnande. Länsstyrelsen skulle därför, därest icke särskilda skäl för denna skyldighets bibehållande förelåge, obetingat hava tillstyrkt bifall till framställningen. Det hade emellertid visat sig vara så gott som omöjligt att erhålla tillräckligt antal personer, som å landsbygden ägde kompetens att vara ordförande i taxeringsnämnd, därest landsfiskaler icke härtill förordnades. Av de tretton landsfiskalerna i länet hade länsstyrelsen för år 1922 av sådan anledning måst förordna tolv såsom ordförande. Av de femtio taxeringsdistrikten å länets landsbygd hade inom trettio distrikt förordnandet såsom ordförande lämnats till landsfiskalerna, ehuru länsstyrelsen så långt det varit möjligt sökt att erhålla andra härtill lämpliga personer. I intet fall hade länsstyrelsen däremot förordnat någon landsfiskal till ledamot av taxeringsnämnd. ^ Vidare vore att märka, att landsfiskalerna synnerligen väl kände till de inom deras distrikt boende personerna och även kunde väntas uppträda med erforderlig självständighet i de ofta mycket grannlaga taxeringsärendena. Då det vore av synnerlig vikt, att lämpliga personer ständigt funnos tillgängliga att mottaga förordnanden såsom ordförande i taxeringsnämnd, samt den olägenhet, som kunde uppstå därigenom, att landsfiskalerna under en kortare tid av året i viss mån av sådan grund kunde komma att eftersätta en del tjänstegöromål, vore mindre betydande gent emot det att taxeringsförfarandet ordentligt fullgjordes, hade länsstyrelsen icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till den av ovannämnda förening gjorda framställningen. Det vore dock givet, att länsstyrelsen, så långt det kunde ske, komme att tillmötesgå de landsfiskaler, som uttalade sin önskan att icke erhålla sådana förordnanden. De sakkunniga finna för sin del uppenbart vara, att genomförande av förbud för landsfiskal att vara ordförande i taxeringsnämnd skulle medföra en betydande lättnad i landsfiskalens arbetsmängd. Själva taxeringsnämndssammanträdena verka hindrande på landsfiskalernas tjänsteutövning huvudsakligen därigenom, att de utsatta tiderna måste hållas, så att landsfiskalens rörlighet allt för mycket inskränkes. Och därtill kommer, att förberedelserna till sammanträdena taga en högst betydande tid, liksom även färdigställandet efter sammanträdena. Det är icke lätt att få en klar bild av de svårigheter, som möta länsstyrelsernas strävanden att skaffa fram andra personer, lämpliga för ifrågavarande ordförandeskap. Förhållandena variera ock högst väsentligt mellan

25 länen. Exempelvis förordnas i Malmöhus län icke någon landsfiskal till taxeringsnämndsordförande, vilken ieke själv önskar det och befinnes vara lämplig därtill. Det meddelas ock, att i detta län för sådant uppdrag lämpliga personer finnas i tillräckligt antal. I det invidliggande Hallands län anlitas landsfiskalerna i stor utsträckning såsom ordförande i taxeringsnämnd på grund av svårigheten a t t eljest erhålla tillräckligt många för uppdraget lämpliga personer. I Västmanlands län, där olägenheter av uppdragets lämnande till landsfiskaler i en del fall visat sig, innehava av 13 landsfiskaler icke mindre än 12 dylika förordnanden och äro därvid tillsammans ordförande i 30 av de 50 å länets landsbygd belägna taxeringsdistrikten. Det framhålles från länsstyrelsernas sida, att landsfiskalerna själva ofta eftersträva dessa förordnanden, emedan desamma medföra ersättning, som numera får anses jämförelsevis god. Om landsfiskalernas avlöningsförhållanden och biträdeshjälp ordnas efter de förslag, som nu komma att framläggas, bör denna omständighet icke längre få tillmätas någon synnerlig betydelse. P å grund av den stora utsträckning, i vilken landsfiskalernas tid för närvarande tages i anspråk för ifrågavarande ändamål, kan det anses vara en sak av betydelse att icke brådstörta med det ifrågasatta förbudets fullständiga genomförande. Att landsfiskal förordnas till ledamot av taxeringsnämnd synes knappast ifrågakomma eller åtminstone kunna ske utan olägenhet, om det förekommer. De sakkunniga finna sig böra föreslå, att bestämmelse meddelas därom, att landsfiskal icke får förordnas till ordförande i taxeringsnämnd, dock att, om landsfiskal innehaft dylikt förordnande närmast före bestämmelsens utfärdande, han må, om han icke har laga förfall, kunna ånyo förordnas till ordförande i taxeringsnämnd under tre år framåt, därest länsstyrelsen finner sådant vara av behovet påkallat. De sakkunniga föreslå, att för detta ändamål åt 27 § i kungl. förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering den 28 oktober 1910 gives följande ändrade lydelse: 27 §.

Magistratsperson eller häradsskrivare må ej utan laga förfall kunna avsäga sig förordnande att vara ordförande eller ledamot i taxeringsnämnd. Icke heller må landsfiskal utan laga förfall kunna avsäga sig förordnande att vara ledamot i sådan nämnd. Landsfiskal må icke förordnas att vara ordförande i taxeringsnämnd. En var annan — — — — i taxeringsnämnden. Övergångsbestämmelse. Landsfiskal, som närmast före ikraftträdandet av denna förordning innehaft förordnande att vara ordförande i taxeringsnämnd, må, om han icke har laga förfall, kunna under de närmast följande tre åren därtill ånyo förordnas, därest Kungl. Maj:ts befallningshavande finner sådant vara av behovet påkallat. Enligt 9 § utsökningslagen skall landsfiskal hålla dagbok över alla mål, i insänvilka utmätning eller annan hans åtgärd enligt nämnda lag äskas; och skall d a n d e t i n utdrag ur dagboken efter varannan månads förlopp insändas till överexe- £JJJJ™" kutor. Det har synts de sakkunniga, som om det — utan att därigenom dagbok i kontrollens effektivitet obehörigen eftersattes — borde kunna föreskrivas, utsökatt dylikt utdrag skulle, såsom skedde på den tid, då ifrågavarande göro- ningsmåi.

26 mål ännu ålågo kronofogdarna, insändas var tredje i stället för varannan månad. Av de länsstyrelser, som yttrat sig rörande den sålunda ifrågasatta förändringen, hava länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Älvsborgs och Jämtlands län förklarat sig icke hava något att erinra mot densamma. Länsstyrelsen i Jönköpings län har emellertid samtidigt förklarat sig anse, att någon större lättnad i arbetet icke skulle bliva följden av förslagets genomförande. Liknande uttalanden hava gjorts av länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands och Älvsborgs län. Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Värmlands län hava samtliga ansett, att en föreskrift om insändande av dagboksutdraget var tredje i stället för varannan månad vore av ringa eller ingen betydelse för åvägabringande av lättnad i landsfiskalernas arbete. Beträffande denna fråga har länsstyrelsen i Gävleborgs län i yttrande den 8 mars 1920 — vilket i avskrift bifogats länsstyrelsens utlåtande i anledning av de sakkunnigas skrivelse — anfört, att länsstyrelsen funne det förringande av kontrollen över exekutionsväsendet, en förändring av ifrågavarande slag skulle medföra, allt för betydelsefull för att länsstyrelsen skulle kunna förorda densamma. Den arbetslindring, som genom den begärda förändringen skulle vinnas, syntes länsstyrelsen ej heller vara av någon större betydelse. I proposition till 1917 års riksdag, nr 239, med förslag till lag om överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr m. m. anföres (sid. 21), att då utmätningsbestyret skulle anförtros åt en talrikare tjänstemannaklass, än vad dittills varit förhållandet, det torde vara lämpligt att öka möjligheten till kontroll. Särskilt torde med anledning av bestämmelserna i 137, 162 och 163 §§ i utsökningslagen bliva nödvändigt, att landsfiskalen oftare än dittills i 9 § stadgats med utdrag ur dagboken redovisar för sin verksamhet som underexekutor. Även om det vore önskvärt, att dagboken bleve månatligen granskad, skulle dock expedition av dagboksutdrag för varje månad medföra alltför stort arbete för en utmätningsman, som tillika hade, utom andra göromål, polis- och åklagarbestyr såsom en av sina förnämsta uppgifter. Föredragande departementschefen föreslog därför som en medelväg, att utdrag ur dagboken skulle för 2 månader insändas sex gånger om året. De sakkunniga finna den ifrågasatta lättnaden för landsfiskalerna onekligen höra till de mindre betydande, men då å andra sidan de inkomna yttrandena i allmänhet visa hän på, att, sedan nu landsfiskalernas befattning med utsökningsärenden efter den nya ordningen fortgått i mer än sex år, tiden kan vara inne att ur arbetsbesparingens synpunkt återgå till insändandet av dagboksutdrag allenast var tredje månad, få de sakkunniga föreslå, att den ändring göres i 9 § utsökningslagen, andra stycket, att landsfiskal skall till överexekutor insända utdraget ur dagboken i utsökningsmål efter var tredje månads förlopp (i stället för efter varannan månads förlopp). indrivning De sakkunniga hava ytterligare ansett, att betydande förenklingar skulle av oguidna kunna åvägabringas med avseende å indrivningen av oguldna utskylder och ut8k lder y. böter m. m. och böter.

Förenkling Vad angår indrivning av kronoutskylder och andra avgifter, som avses av gällande i § 1 a ) restindrivningsförordningen den 14 december 1917, sådan denna bestämmel-

27 förordning numera lyder, gäller för närvarande, att, därest oguldet belopp ser rörande icke kan uttagas inom den kommun, där utskylderna blivit den skattskyl- sk ^. en 0 " ch dige påförda, efterforskning efter honom skall anställas. Har därvid utretts redoviseller gjorts sannolikt, att den skattskyldige vistas inom riket men utom ningsvälandsfiskalsdistriktet, skall landsfiskalen hos utmätningsmannen i vistelse- »endet. orten (på landet sålunda hos annan landsfiskal) omedelbart begära handräckning för utskyldernas uttagande. Om den skattskyldige icke kan anträffas inom handräckningsorten, har utmätningsmannen därstädes i sin tur att anställa ny efterforskning samt meddela resultatet därav till den, som påkallat handräckning o. s. v. I huvudsak enahanda förfaringssätt tillämpas beträffande indrivning av kommunalutskylder och andra medel, som avses i § 1 b) restindrivningsförordningen, ävensom i fråga om indrivning av böter. Denna handräckningsprocedur, enligt vilken landsfiskalen måste medelst upprepade hänvändelser till olika håll söka med indrivning träffa den skattskyldige eller bötfällde, har ganska allmänt ansetts taga en alltför stor del av landsfiskalens arbetstid i anspråk. Det har därför synts de sakkunniga böra tagas under övervägande, huruvida icke landsfiskalernas åliggande att, sedan indrivningsförsök inom distriktet misslyckats, hos annan utmätningsman begära handräckning för medlens uttagande skulle kunna helt upphöra, åtminstone beträffande indrivning av kommunalutskylder och andra medel, som avses i § 1 b) restindrivningsförordningen. Ifrågavarande spörsmål har av åtskilliga länsstyrelser upptagits till ingående behandling i de yttranden, som avgivits i anledning av de sakkunnigas framställning. Därvid har länsstyrelsen i Hallands län, som endast berört indrivningen av de i § 1 b) restindrivningsförordningen avsedda utskylderna m. m., anslutit sig till vad de sakkunniga ifrågasatt. Nämnda länsstyrelse har sålunda anfört, att, därest landsfiskalerna skulle befrias från skyldigheten att hos annan utmätningsman begära handräckning för utbekommande av kommunalutskylder och pastoralier m. m. hos från distriktet utflyttade, en icke obetydlig lindring givetvis skulle beredas dem, varjämte den fördel vunnes, att de tidigare, än som nu kunde ske, bleve i stånd att redovisa längderna. Skyldigheten att begära handräckning hos vederbörande myndighet skulle väl enligt länsstyrelsens förmenande i så fall överlåtas på kommunalnämndernas ordförande eller uppbördsmännen av pastoralier. I allmänhet ansåges dessa dock kunna utföra arbetet, vilket skulle i väsentlig grad underlättas därigenom, att särskilda blanketter, lika för hela riket, fastställdes såväl för handräckningsbegäran som för restlängdsutdragen. Länsstyrelserna i Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Jämtlands län hava ansett, att någon egentlig fördel knappast vore att vänta av den ifrågasatta reformen, samt att i varje fall den lättnad i landsfiskalernas göromål, som därigenom kunde vinnas, komme att motvägas av ökat arbete, vare sig för landsfiskalerna själva eller för andra tjänstemän. Till utveckling av denna uppfattning, så vitt indrivning av de kommunala utskylderna angår, har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrat, hurusom densamma i yttrande den 22 mars 1923 över förenämnda utredning angående omorganisation av polisväsendet i riket anfört bl. a., att det vore givet, att den föreslagna anordningen — särskilt inom de större distrikten — skulle medföra en viss lättnad, men att fråga vore, om icke denna lindring komme att uppvägas av det ökade arbete, som för landsfiskalen skulle uppkomma genom att mottaga de handräckningar, som i sin tur från andra håll begärdes av honom, av den kommunala myndigheten i stället för såsom

28 för närvarande av en landsfiskal. Det vore nämligen att befara, att de kommunala handräckningsskrivelserna beträffande desammas avfattning och de intyg, som skulle åtfölja dem, skulle vara mindre riktiga och fullständiga än då de komma från en med dylika göromål van landsfiskal; en nu ej behövlig skriftväxling mellan landsfiskalen och den handräckningssökande kommunalmyndigheten för handlingarnas rättande och kompletterande skulle säkerligen härav bliva följden. Utan att vilja ställa sig direkt avvisande gentemot förslaget hade länsstyrelsen emellertid ansett sig böra uttala som sin uppfattning, att den lättnad i landsfiskalens arbete, som antoges skola därigenom uppkomma, mångenstädes skulle visa sig illusorisk. Länsstyrelsen i Västmanlands län har väl funnit det antagligt, att vad de sakkunniga i förevarande hänseende ifrågasatt skulle befrämja det därmed avsedda syftet, men har därjämte åberopat ett uttalande i ämnet av landsfogden i länet, vilken beträffande indrivningen av resterande kommunalutskylder framhållit, att, genom den av de sakkunniga föreslagna förändringen, kommunalnämndernas arbete komme att i motsvarande mån ökas. Detta skulle säkerligen i en del kommuner medföra ökning av kommunens utgifter i form antingen av förhöjt arvode åt kommunalnämndens ordförande eller ock av ökad avlöning åt någon hos kommunen anställd tjänsteman. Landsfogden ansåge sig böra erinra därom, att ej så få kommunalnämndsordförande saknade expeditionsvana samt att en viss olägenhet jämväl låge däri, att landsfiskalerna, därest den ifrågasatta förändringen komme till stånd, skulle nödgas expediera redovisningar till ett betydligt större antal myndigheter än vad nu vore fallet. Enligt länsstyrelsens i Jämtlands län uppfattning skulle de ifrågasatta förändringarna beträffande handräckning och redovisning säkerligen medföra avsevärda lättnader i landsfiskalernas kontorsarbete. Dessa förslag stode emellertid i så nära samband med den nyligen påbörjade utredningen angående ändring av själva uppbördsförfarandet m. m., att det syntes vara nödvändigt att avvakta sistnämnda utrednings resultat. Följande länsstyrelser hava med en mer eller mindre utförlig motivering ställt sig i huvudsak avvisande mot de i nu omhandlade hänseende föreslagna förändringarna, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands och Gävleborgs län. Av dessa har emellertid länsstyrelsen i Södermanlands län förklarat sig icke hava något att erinra mot anordningen i vad densamma anginge de medel, som avsåges i § 1 b) restindrivningsförordningen, men syntes det länsstyrelsen, att praktiska svårigheter mötte för det stora flertalet kommuner att själva omhänderhava indrivningen. I fråga om utskylder och avgifter till kronan bleve den ifrågasatta reformen enligt länsstyrelsens åsikt i viss mån en återgång till tidigare förfarande, något som knappast syntes vara lämpligt. Länsstyrelsen i Stockholms län har beträffande den föreliggande frågan hänvisat till sitt den 26 mars 1923 avgivna yttrande i anledning av den särskilda utredningen angående omorganisation av polisväsendet i riket. I berörda yttrande erinrade länsstyrelsen bl. a. därom, att inom två landskommuner i Stockholms län, nämligen Spånga och Solna, funnes inrättade kommunala uppbördsverk med egna utmätningsmän, förordnade enligt 3 § utsökningslagen. Dessa utmätningsmän hade naturligtvis endast att taga befattning med indrivning av kommunens egna utskylder. E n dylik anordning medförde givetvis en lättnad för vederbörande landsfiskal, vilken därigenom befriades

29 ej blott från bestyret med indrivning inom kommunen av därstädes debiterade kommunalutskylder utan även från att begära handräckning för uttagande a v sådana utskylder hos personer, som avflyttat till ort utom landsfiskalsdistriktet. Vid bedömandet av frågan om befrielse för landsfiskalerna från skyldigheten att påkalla handräckning för indrivande av resterande kommunalutskylder borde, enligt vad länsstyrelsen vidare i utlåtandet den 26 mars 1923 anfört, icke förbises, att den lättnad i landsfiskalernas arbete, som den ifrågasatta ändringen vore avsedd att åstadkomma, i själva verket torde bliva ganska ringa om ens någon. Landsfiskalerna skulle nämligen icke bliva befriade från bestyret med handräckningen för uttagande av kommunalutskylder. Skillnaden mellan det nuvarande tillvägagångssättet och det föreslagna bleve endast den, att landsfiskalen i det distrikt, inom vilket den kommun vore belägen, där kommunalutskylderna debiterats, icke själv skulle söka handräckning för utskyldernas uttagande direkt hos landsfiskalen i det distrikt, dit den skattskyldige avflyttat, utan skulle han, med upplysning om vart den skattskyldige flyttat, redovisa ärendet till kommunalnämnden i debiteringskommunen. Kommunalnämnden skulle därefter hava att vända sig till landsfiskalen i det distrikt, till vilket den skattskyldige flyttat. Om han ej där anträffades, komme ärendet att fortsätta medelst handräckningsskrivelser mellan sökande kommunalnämnden och vederbörande landsfiskaler, tills den skattskyldige anträffats. Den föreslagna ändringen skulle även hava till följd, att handräckningsskrivelsernas antal komme att ökas. Med hänsyn till det sålunda anförda och då så väl representanter för lantkommuner som ock föreningen Sveriges landsfiskaler ställt sig avvisande mot den ifrågasatta förändringen, ansåge sig länsstyrelsen icke kunna förorda densamma. Beträffande ifrågasatt ändring i handräckningsförfarandet för indrivning av kronoutskylder och övriga avgifter, som avsåges i § 1 a) restindrivningsförordningen, samt för indrivning av böter, ansåge länsstyrelsen, att för närvarande lämpligen icke kunde göras någon ändring i härutinnan gällande bestämmelser. Länsstyrelsen i Uppsala län har för sin del hänvisat till ett yttrande av landsfogden i länet, vari denne, beträffande frågan om befrielse för landsfiskal från skyldigheten att hos andra myndigheter begära handräckning för uttagande av kommunalutskylder o. d., funnit det möjligt, att en viss lättnad i arbetet därigenom skulle vinnas. Landsfogden vore emellertid livligt övertygad om att indrivningen såsom sådan skulle förlora så mycket därpå, att en ändring borde undvikas. I en del större landskommuner funnes redan nu kommunalkamrerare, som skulle kunna ombesörja detta arbete, men på åtskilliga andra håll, särdeles i de små kommunerna, skulle saken ej så lätt kunna ordnas, då lämpliga personer för handläggning av detta arbete ej alltid kunde erhållas. Dessutom ville landsfogden erinra, att landsfiskalerna i allt fall skulle begära handräckning för uttagande av kronoutskylder. Ofta nog häftade samma personer för såväl krono- som kommunalutskylder, och dessa ärenden stode därför ofta i ett visst sammanhang, även om ej indrivningen av de olika utskylderna skedde samtidigt. De landsfiskaler, som mottoge handräckningsskrivelserna, finge ett dubbelt antal myndigheter att redovisa till, dels landsfiskaler dels kommunala myndigheter, vilket syntes komma att i icke oväsentlig mån uppväga den arbetsbesparing, som man tänkt sig.

30 P å utförligt angivna skäl har länsstyrelsen i Jönköpings län ansett sig böra beträffande såväl krono- som kommunalutskylder m. m. avstyrka den ifrågasatta förändringen i restindrivningsförfarandet. Länsstyrelsen har därvid inledningsvis framhållit, att genomförandet av den tilltänkta reduktionen av landsfiskalsdistriktens antal helt och hållet berodde på de sakkunnigas förslag till förenklingar med avseende å indrivningen av oguldna utskylder och böter med mera. Enligt länsstyrelsens mening skulle de i detta avseende föreslagna ändringarna i nuvarande organisation utan tvivel medföra så stor lättnad i landsfiskalernas arbetsbörda, att en högst avsevärd reduktion av landsfiskalsdistriktens antal borde ske. Länsstyrelsen hade dock funnit de i nämnda avseenden ifrågasatta ändringarna icke lämpligen kunna genomföras. Sin uppfattning härutinnan har länsstyrelsen utvecklat sålunda: »Ändringarna skulle, vad kronoutskylder och böter angår, medföra en återgång till det tidigare utdömda förfarandet, då handräckningsväsendet i fråga om kronoutskylder och böter påvilade länsstyrelserna genom landskontoren. E n sådan reform skulle påtagligen högst väsentligen utöka landskontorens arbetsbörda. Handräckningarnas antal är numera så starkt ökat gent emot den tid, då handräckningarna gingo genom länsstyrelserna och kunde skötas av då tillgängliga arbetskrafter, att man för ifrågavarande göromål säkerligen finge räkna med nyanställning av en å två landskontorister i varje län och därjämte anlitande av tillfällig eller extra personal. Härtill kommer, att reformen sannolikt skulle draga med sig hela redovisningsväsendets inflyttande å landskontoret. Ty det innebure en onödig och besvärlig omgång, därest landskontoret skulle redovisa handräckningarna till landsfiskalerna i eget län. Konsekvensen fordrade kanske ock, att även handräckningsväsendet för städerna till nu förevarande del övertoges av länsstyrelserna. Ökningen av landskontorets arbetspersonal torde på en del håll kunna bliva så stor, att de nuvarande expeditionslokalerna bleve otillräckliga. Reformen skulle vidare göra landskamreraren eller annan tjänsteman å landskontoret till uppbördsman samt förrycka syftet med den vidtagna överflyttningen av länsstyrelsernas kassarörelse till riksbanken. Säkerligen skulle knappt någon enda expeditionsdag förgå, utan att länsstyrelsen finge med posten mottaga ett större eller mindre antal kassaposter avseende handräckningar. En ytterligare följd av handräckningsväsendets överflyttande på landskontoret måste bliva, att ansvaret för bevakning i konkurs av kronoutskylder komme att fördelas mellan landsfiskalen och landskontoret samt påvila den förre, intill dess han till landskontoret avlämnat handlingar, som betingade handräckning utom debiteringsorten, samt därefter landskontoret, ett förhållande som påtagligen kunde komma att medföra risker och olägenheter. Länsstyrelsen kan med hänsyn till nu anförda omständigheter icke tillstyrka överflyttande till landskontoren av handräckningarna rörande kronoutskylder och böter. Vad angår sakkunnigas förslag att sökandet av handräckning för oguldna kommunalutskylder, påförda skattskyldiga, som avflyttat från debiteringsorten, skulle överflyttas från landsfiskalerna till kommunalnämnderna, komme dess genomförande att medföra en högst väsentlig och värdefull lindring i landsfiskalernas arbetsbörda. Denna reform har även föreslagits av landshövdingen Linnér i hans utredning angående polisväsendets omorganisation samt har också tillstyrkts av de sakkunniga, som avgivit yttrande över landshövding Linnérs förslag. Huru önskvärd en dylik reform må vara ur nu ifrågavarande synpunkt eller för ett bättre ordnande av polisväsendet, måste enligt länsstyrelsens mening starka tvivelsmål uppställa sig om lämp-

31 ligheten och möjligheten av reformens genomförande. Det torde ej kunna antagas, att i det stora flertalet landskommuner kommunalnämndernas ordförande skola vara i stånd att utan särskilt biträde på ett tillfredsställande sätt sköta skriftväxlingen angående handräckningarna. Arbetet, som kräver ett noggrant aktgivande på rikets indelning i utmätningsdistrikt, förutsätter en nästan daglig expedition med ingående anteckningar i restlängderna om redovisningar och vidtagna åtgärder. Följden av reformen torde därför bliva, att flertalet kommuner för ifrågavarande göromål finge anställa särskild tjänsteman. Säkerligen bleve det också ganska svårt att öva tillräcklig kontroll över kommunalnämndsordförandenas sätt att handhava indrivningsväsendet. Mot polissakkunnigas förslag i nu förevarande avseende har reservation anförts av den ledamot bland de sakkunniga, som särskilt företrätt kommunernas intressen. Med all säkerhet torde förslaget i riksdagen komma att möta starkt motstånd från landsbygdens representanter. Länsstyrelsen kan för sin del icke tillstyrka förslaget. De sakkunniga hava angivit de ifrågasatta ändringarna i handräckningsväsendet såsom förenklingar. Möjligt är ju, att reformen, vad angår kronoutskylder och böter, skulle medföra någon minskning i det nuvarande handräckningsarbetet, i det att ansökningar om handräckning komme att utgå från 24 länsstyrelser i stället för från 491 landsfiskaler, men det får härvid ej förbises, dels att landsfiskalernas redovisningar till länsstyrelserna i och för handräckningsåtgärders vidtagande är något, som tillkommer gent emot nu, dels ock att ansökningarnas antal vid reformens genomförande ingalunda komme att reduceras efter förhållandet mellan länsstyrelsernas och landsfiskalernas nuvarande antal. Ty det är ganska sannolikt, att länsstyrelserna vid sökande av handräckning till undvikande av förväxlingar och misstag av ena eller andra slaget måste upprätta handräckningsskrivelser särskilt för varje landsfiskalsdistrikt och ej kan från olika distrikt i en skrivelse sammanföra handräckningar avseende samma utmätningsmans distrikt. Men även om på detta område någon minskning i handräckningsarbetet skulle vara att motse, ökas detta arbete i långt högre grad genom att bestyret med handräckningarna skulle skötas av kommunerna själva och således utmätningsmännen å landet och i stad komme att i dessa handräckningsärenden få korrespondera med ett två- eller tredubbelt större antal personer än för närvarande. Några förenklingar kan därför den ifrågasatta omläggningen av handräcknings väsendet i nu förevarande del icke anses medföra.» I anslutning till vad denna länsstyrelse sålunda anfört har densamma förklarat sig icke kunna biträda de sakkunnigas förslag i denna punkt. Länsstyrelsen i Kalmar län har åberopat ett uttalande av landsfogden i länet, vilken framhållit faran av att det redan nu betungande kommunala arbetet väsentligt skulle ökas, om det skulle överlämnas åt den kommunala myndigheten att begära handräckning direkt hos landsfiskalerna i de orter, dit skattskyldiga avflyttat. Bleve en sådan förändring icke förbunden med fribrevsrätt för kommunerna, skulle avsevärda kostnader drabba dessa, och i många fall skulle det bliva mest ekonomiskt att avstå från indrivningen. Vad anginge kronoutskylder och böter, så skulle väl bestyret med handräckningarna överlämnas åt landskontoren, vilket innebure en återgång till ett gammalt förfaringssätt, som så småningom befunnits otjänligt. Detta skulle emellertid påfordra utökning av arbetskrafterna på landskontoren och ökade kostnader. Enligt ett av länsstyrelsen i Gotlands län åberopat uttalande vid sammanträde med landsfogden och landsfiskalerna i länet skulle ett genom-

32 förande av den ifrågasatta förändringen beträffande restindrivning av kommunalutskylder troligen mötas av ett starkt motstånd från landskommunernas sida. Det vore ock sannolikt, att reformen skulle vålla oreda vid indrivningen, i det att vederbörande uppbördsmän i kommunen ofta komme att begå misstag vid hänvändelse för handräckning till myndighet i annat län. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har likaledes i ett av länsstyrelsen nu åberopat utlåtande den 14 mars 1923 rörande den ifrågasatta omorganisationen av polisväsendet i riket framhållit faran av att de kommunala förtroendemännen i ett stort antal fall skulle befinnas icke vuxna uppgiften att övertaga handräckningsbesväret i fråga om indrivning av kommunalutskylder. Länsstyrelserna i Blekinge och Malmöhus län hava ansett, att den nu omhandlade förändringen, vad kronoutskylder och böter anginge, skulle medföra ökat arbete och följaktligen även ökade kostnader för länsstyrelserna, samt att omläggningen icke heller vore att förorda beträffande kommunalutskylderna. En centralisering av handräckningsförfarandet till landskontoret skulle, enligt länsstyrelsens i Värmlands län åsikt, medföra behov av ökade arbetskrafter å landskontoret samt därmed förenade kostnader och olägenheter. Mot de sakkunnigas förslag i förevarande del har nämnda länsstyrelse i övrigt anmärkt, att enligt detsamma en uppdelning av restantieindrivningen skulle ske på sådant sätt, att de förberedande åtgärderna fortfarande ålåge landsfiskalerna, under det att det efterföljande arbetet skulle fullgöras av landskontoret. En sådan anordning finge emellertid enligt länsstyrelsens mening anses synnerligen olämplig, i det att densamma säkerligen komme att föranleda omgång och mångskriveri. Slutligen har länsstyrelsen i Gävleborgs län i den föreliggande frågan åberopat ett uttalande av landsfogden i länet, enligt vilket det vore lämpligare att helt befria landsfiskalerna från indrivandet av kronoutskylder o. d., så att de endast hade att syssla med sådana utskylder av ifrågavarande slag, som måste exekutivt uttagas. Bland de åtgärder, som ansetts kunna vidtagas till minskande av landsfiskalernas tjänstegöromål, hava de sakkunniga jämväl angivit förenkling av gällande bestämmelser rörande räkenskaps- och redovisningsväsendet. I sådant avseende må här erinras, hurusom enligt § 19 i uppbördsreglementet den 14 december 1917 landsfiskal är skyldig att månatligen till landskontoret avlämna eller insända uppgift å influtna kronoutskylder, och skall denna uppgift för landsfiskalsdistrikt upptaga varje utskyldspost med dess fördelning på särskilda utskyldstitlar och vara vederbörligen summerad. P å enahanda sätt gäller, att de redovisningar, som månatligen avgivas rörande indrivna böter, skola upptaga fördelning av böterna. Det har från vissa håll anmärkts, att berörda uppdelning på titlar lämpligare kunde äga rum på landskontoren och att en väsentlig lättnad i landsfiskalernas arbete skulle inträda, därest en dylik uppdelning icke behövde ske i dessa tjänstemäns månatliga redovisningar. E n ändring i nu angivna riktning har sålunda bl. a. föreslagits i ovannämnda utredning angående omorganisation av polisväsendet i riket. Även de sakkunniga hava ansett det böra komma i betraktande, huruvida icke den nuvarande fördelningen på titlar av de särskilda posterna i landsfiskalernas redovisning skulle kunna upphöra och berörda fördelning i stället verkställas å landskontoren.

33 Av de länsstyrelser, som yttrat sig i denna fråga, hava länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Malmöhus, Älvsborgs och Västmanlands län ansett förändringen i det stora hela lämplig och genomförbar, under det att länsstyrelserna i Kalmar, Hallands, Värmlands och Gävleborgs län ställt sig mer eller mindre avvisande till densamma. Länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län hava utan egentligt till- eller avstyrkande uttalat sin tveksamhet om reformens lämplighet. Rörande den föreslagna förändringen har länsstyrelsen i Stockholms län framhållit, att densamma skulle innebära en mycket avsevärd lättnad i landsfiskalernas nuvarande kontorsarbete. Detta gällde dock egentligen endast specificeringen av resterande kronoutskylder. Däremot vore införandet i månadsräkningen av specifikation av bötesmedlen icke förenat med något avsevärt arbete. Befrielse från denna specifika redovisning syntes sålunda för landsfiskalerna icke vara av någon vidare betydelse. Det vore därjämte mera praktiskt, att bötesspecifikationen verkställdes av landsfiskalen, som därefter hade att direkt till kommuner eller enskilda överlämna dem tillkommande bötesandelar. För frågans bedömande borde därjämte tagas i betraktande, att arbetet med fördelning å titlar av restförda kronoutskylder icke vore sådant, som krävde kvalificerad arbetskraft. Om landsfiskalerna befriades från denna fördelning, borde motsvarande göromål övertagas av landskontoren, vilket i allmänhet antoges komma att göra en ökning av arbetskrafterna därstädes behövlig. Länsstyrelsen i Södermanlands län har bl. a. anfört, att räkenskaps- och redovisningsväsendet särskilt i de större distrikten vore betungande för landsfiskalerna. Övertagandet från landskontorets sida av fördelningen på titlar av de särskilda posterna i landsfiskalernas nuvarande redovisningar vore att anse såsom en ej obetydlig lättnad för landsfiskalerna. Den ökade bördan för landskontoret skulle i viss mån uppvägas genom minskat arbete vid granskningen av månadsräkningarna. Enligt länsstyrelsens i Jönköpings län uttalande skulle den föreslagna förenklingen av redovisningsväsendet liksom ock verkställandet å landskontoret av fördelningen på inkomsttitlar inom de större distrikten åstadkomma en redan nu välbehövlig lindring i arbetet, men det vore tvivelaktigt, om någon besparing därav stode att vinna, då landskontoret icke kunde åtaga sig ökat arbete utan förstärkning av arbetskrafterna. Länsstyrelserna i Gotlands och Malmöhus län hava utan närmare motivering förordat den ifrågasatta omläggningen. I sitt den 14 mars 1923 avgivna utlåtande över förslaget till omorganisation av polisväsendet i riket anförde länsstyrelsen i Älvsborgs län bl. a., att det icke kunde nekas, att arbetet med fördelning på titlar av föreskrivna redovisningar i större landsfiskalsdistrikt kunde vara mycket besvärligt och tidsödande och att befrielsen därifrån skulle för landsfiskalerna bliva en verklig lättnad. Men å andra sidan skulle överflyttandet av detta arbete till landskontoren betyda en väsentlig ökning av göromålen därstädes. Om emellertid landsfiskalerna icke på annat sätt kunde beredas den lättnad i göromålen, som de ovedersägligen i allmänhet numera behövde för att kunna vederbörligen sköta sina polis- och åklagargöromål, ville länsstyrelsen förorda den föreslagna reformen, dock endast under förutsättning, att landskontorets arbetskrafter verkligen ökades i fullt den utsträckning, som motsvarade det ökade arbetet. 3 — Löneregi. för landsfogdar ni. m.

34 Vad sagda länsstyrelse sålunda tidigare anfört har av densamma nu åberopats såsom yttrande över de sakkunnigas förslag i denna del. Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett, att den ifrågasatta åtgärden skulle befrämja det därmed avsedda syftet, men har samtidigt framhållit, att en överflyttning till landskontoren av bestyret med fördelning på titlar av inflytande restmedel näppeligen syntes kunna ske utan ökning av landskontorets arbetskrafter. Av de länsstyrelser, som uttalat tveksamhet rörande den föreslagna förändringens lämplighet, har länsstyrelsen i Uppsala län funnit antagligt, att den lättnad, som därigenom skulle vinnas, betydligt överdreves. Då landsfiskalerna för kontrollens skull fortfarande måste insända dels förteckningar å betalda belopp, dels avskrivnings- och avkortningslängder och dels balanslängder, samt dessa ju måste upptaga varje post med debetsedelsnummer, namn, hemvist och belopp, kunde införandet av detaljbeloppen i de olika kolumnerna ej så väsentligt öka arbetet. Skulle någon mera avsevärd arbetslindring vinnas på detta område, måste landsfiskalernas redovisningar förenklas så att de bleve lika de s. k. summariska räkningar, som kronofogdarna på sin tid hade att lämna. Den av omläggningen betingade ökningen av arbetet å landskontoren har jämväl framhållits av länsstyrelsen i Blekinge län. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ställt sig synnerligen tveksam mot lämpligheten av en anordning, varigenom landsfiskalen skulle befrias från att till månadsräkningar och bötesredogörelser lämna specifika redogörelser över kronorestantier och böter. Nämnda länsstyrelse har därvid erinrat, hurusom densamma i yttrande över förslaget till omorganisation av polisväsendet i riket framhållit, att ifrågavarande specifikationer ingalunda vore värdelösa ur kontrollsynpunkt. Att summorna av specifikationerna å personer å ena sidan och å skattetitlar å andra sidan överensstämde, vore tvärtom för landsfiskalen den bästa kontroll därå, att hans redovisning vore riktig. Även med en överflyttning på landskontoret av specifikationer å titlar bleve det i varje fall nödvändigt att bibehålla landsfiskals skyldighet att specificera å personer för att för landskontoret möjliggöra införandet av de olika posterna i uppbördsböcker, restlängder och bötesredogörelser och utföra skattetitelsspecifikationer. Den besparing i arbetstid, som för landsfiskalen vunnes genom att slippa utföra sistnämnda specifikation, syntes icke vara avsevärd. Om specifikationsarbetet å titlar överflyttades på landskontoret, vore därjämte att befara, att upprättandet av debiterings- och uppbördsredogörelsen icke skulle medhinnas inom föreskriven tid även med anställande av ytterligare kvinnlig arbetskraft. Det vore uppenbart, att ett relativt litet arbete för en var av 21 landsfiskaler bleve svårt att medhinna, om det samlades på en hand för att utföras av en person. Redan nu vore tiden för upprättande av debiterings- och uppbördsredogörelsen på grundvalen av de inkommande månadsräkningarna ytterst knapp, och syntes det — om även det föreslagna arbetet skulle läggas på landskontoret — bliva nödvändigt, att tiden för redogörelsens avlämnande förlängdes till åtminstone utgången av månaden efter redovisningsmånaden (således redogörelsen för januari månad inom februari månads utgång etc). Enligt uttalande av landsfogden i Kalmar län — vilket uttalande av länsstyrelsen därstädes åberopats — skulle fördelning på titlar av de särskilda redovisningsposterna icke kunna ske på landskontoren utan att landsfiskalerna lämnade uppgifter härå. Däremot skulle mycket arbete inbesparas icke blott

35 för landsfiskalerna utan även för landskontoren och riksräkenskapsverket, om de månatliga redovisningarna ersattes med t. ex. kvartalsredovisningar. Länsstyrelsen i Hallands län har erinrat, hurusom densamma i sitt den 15 mars 1923 avgivna utlåtande över förslaget till omorganisation av polisväsendet ställt sig avvisande till förslaget, att fördelningen på titlar av de särskilda posterna i landsfiskalernas redovisningar skulle verkställas å landskontoren. Liknande uppfattning har gjorts gällande av länsstyrelsen i Värmlands län, vilken emellertid därjämte framhållit, att det skulle ställa sig annorlunda, om landsfiskalerna helt befriades från alla de bestyr med indrivning och redovisning av allmänna utskylder och avgifter, som tillförts dem genom fögderiförvaltningens omorganisation. Rent principiellt vore säkerligen en sådan anordning lycklig, då därigenom landsfiskalerna finge mera odelat ägna sig åt sina viktiga uppgifter inom polis- och åklagarväsendet. Detta förutsatte emellertid så genomgripande förändringar på hithörande områden, att fråga därom nu icke syntes kunna komma under omprövning. Slutligen har länsstyrelsen i Gävleborgs län ansett sig böra på det kraftigaste avstyrka en förenkling av redovisningsväsendet i den riktning, som de sakkunniga ifrågasatt. Länsstyrelsen har till motivering härför åberopat ett av densamma den 8 mars 1920 avgivet yttrande i frågan, vari länsstyrelsen gjort gällande, att landskontorets arbetsbörda vore så stor, att ett påläggande av nya arbetsuppgifter skulle med det fåtal arbetskrafter, varöver kontoret disponerade, utan tvivel inverka menligt på resultatet av det utförda arbetet. Dessutom kunde ifrågasättas, huruvida icke, såsom statsbokföringskommittén framhållit, förändringen skulle fullständigt äventyra det nya räkenskapssystemet. Vad först angår de förenklingar, som skulle vinnas med avseende å indrivningen av oguldna utskylder och böter m. m., finna de sakkunniga, att mot förenkling i antydd riktning av handräckningsförfarandet beträffande dels kronoutskylder m. m. och andra avgifter, som avses i § 1 under a) i restindrivningsförordningen, och dels böter så betydelsefulla erinringar blivit gjorda, att lämpligast torde vara att icke i nu föreliggande sammanhang framlägga förslag om åtgärder till vinnande av lättnader i nu berörda hänseenden. I fråga om de utskylder och avgifter, som avses i § 1 under b) i nämnda förordning, anse däremot de sakkunniga, att den verkställda utredningen givit stöd för de sakkunnigas uppfattning att ett förändrat tillvägagångssätt vid handräckningsförfarandet är lämpligt och genomförbart. Emot en ändring härutinnan hava huvudsakligen två skäl åberopats, nämligen dels att genom de föreslagna anordningarna landsfiskalerna icke skulle vinna någon verklig lättnad i arbetet och dels att förslaget svårligen kunde bringas till genomförande på grund av de ökade krav i fråga om expeditionsarbete, som reformen skulle ställa på de kommunala uppbördsmyndigheterna. Till stöd för uppfattningen att landsfiskalernas befriande från ifrågavarande skyldighet icke skulle medföra någon verklig arbetslättnad för dem har uttalats, att landsfiskalen skulle, därest reformen komme till stånd, få mottaga ett större antal skrivelser med begäran om handräckning samt nödgas att expediera svarsskrivelser till flera myndigheter än förut. Vad härutinnan anförts torde icke kunna tillmätas någon större betydelse. För närvarande tillgår vid begäran om handräckning i regel så, att handräckningssökande landsfiskal, om han hos utmätningsmannen i ett distrikt

36 har att begära handräckning för uttagande av utskylder, som debiterats inom skilda kommuner av sökandens distrikt, upprättar särskilda handräckningsskrivelser för varje kommunal restlängd, även om skrivelserna expedieras samtidigt. Något ökat antal inkommande skrivelser till vederbörande landsfiskal skulle reformen följaktligen icke innebära annat än i undantagsfall. Då antalet redovisningsärenden följaktligen i allmänhet skulle bliva detsamma som förut, lärer det icke kunna anses såsom någon olägenhet eller i allt fall vara en olägenhet av underordnad betydelse, att landsfiskalen skulle hava att redovisa handräckningsärenden till flera myndigheter än vad nu är fallet. Vidare har gjorts gällande, att av kommunala myndigheter gjorda framställningar om handräckning icke sällan kunde befaras vara så ofullständiga, att landsfiskalen, för vinnande av möjlighet att verkställa handräckningen, skulle bliva nödgad att med uppdragsgivaren inleda en måhända långvarig skriftväxling. Häremot må emellertid framhållas, att den landsfiskal, hos vilken indrivning i första hand påkallas, skulle vara skyldig att beträffande sådana restposter, som redovisas med hindersbevis, anskaffa och till handlingarna foga samtliga de uppgifter och intyg, som nu skola finnas vid begäran om handräckning. Insamlandet av den erforderliga utredningen skulle följaktligen nu såsom förut åvila vederbörande landsfiskal och icke överflyttas till den kommunala myndigheten. Vidare borde, enligt de sakkunnigas åsikt, särskilda tryckta blanketter, avseende kommuns begäran om handräckning, tillhandahållas, varigenom, då formuläret givetvis borde vara så enkelt och tydligt som möjligt, felaktiga handräckningsskrivelser skulle kunna undvikas. I den av statistiska centralbyrån utgivna årsbok för Sveriges kommuner återfinnes en lättfattlig uppställning av rikets indelning i landsfiskalsdistrikt, varav den handräckningssökande givetvis hade att betjäna sig. Uppgift å de områden, inom vilka särskilda utmätningsman blivit anställda, kunde i samma handbok lämpligen införas. Från flera olika länsstyrelser har ock uttalats, att landsfiskalernas befriande från ifrågavarande bestyr skulle medföra betydlig lättnad i arbetet. Hållbara skäl för annan uppfattning synas icke heller, enligt de sakkunnigas åsikt, föreligga. Vad angår spörsmålet om vederbörande kommunala myndigheters av åtskilliga länsstyrelser ifrågasatta förmåga att handhava bestyret med handräckningsframställningarna, få de sakkunniga först framhålla, att inom sådana kommuner, där ett större antal handräckningsärenden kunna väntas förekomma, i allmänhet finnas särskilda, kommunalt avlönade biträden för den kommunala förvaltningen i övrigt, åt vilka skötandet av handräckningsärendena skulle kunna anförtros. Dessa personer måste givetvis förutsättas äga nödig expeditionsvana för arbetets utförande. Även om antalet handräckningsskrivelser emellanåt skulle vara betydande, torde ifrågavarande arbete knappast bliva särskilt betungande för kommunen, som i regel skulle erhålla endast en bråkdel av de handräckningsärenden, som nu tillhöra landsfiskalen i distriktet. Beträffande de mindre kommunerna uppgå handräckningsärenden inom dessa endast mera sällan till något större antal, varför arbetet i fråga knappast skulle kunna befaras bliva för dem betungande. Med anlitande av de förut omtalade blanketterna torde själva arbetet icke erbjuda några svårig-

heter för den person, som äger kompetens att upprätta och handhava en kommunal debiterings- och uppbördslängd. De sakkunniga anse sig följaktligen icke böra ifrågasätta annat än att de kommunala myndigheterna utan större svårigheter och kostnader kunna fullgöra de uppgifter, som på dem skulle ankomma enligt den föreslagna reformen. Då därjämte ifrågavarande arbete avser att tillföra kommunalkassan inom kommunen uppdebiterade, men restförda medel samt sysslandet härmed följaktligen får betecknas såsom en kommunal angelägenhet, synes i och för sig ingen berättigad invändning kunna framställas däremot, att sagda arbete till minskande av statens arbetsuppgifter överflyttas till kommunerna. Vidkommande frågan om landsfiskalernas skyldighet att på titlar redovisa influtna kronoutskylder, anse de sakkunniga utan tvekan, att landsfiskalernas befriande från dylik skyldighet skulle för dessa befattningshavare medföra en betydlig lindring av arbetet med redovisningen av ifrågavarande utskylder. Denna uppfattning synes också delas av flertalet av de länsstyrelser, som uttalat sig i ämnet, varjämte på sin tid föreningen Sveriges landsfiskaler givit uttryck för samma uppfattning. Jämväl om en eller annan av de å kronodebetsedel nu förekommande titlar skulle bortfalla, bleve lättnaden i arbetet otvivelaktigt icke ringa. I de fall, då en motsatt åsikt framburits, torde vederbörande knappast hava tagit hänsyn till förhållandena i sådana större landsfiskalsdistrikt, som omfatta samhällen med rörlig befolkning, varest antalet restförda poster i regel är synnerligen stort. Likaså torde av de anförda uttalandena från länsstyrelserna kunna slutas, att ifrågavarande specifikationer knappast äga något större värde ur kontrollsynpunkt. Det lärer nämligen förhålla sig så, att landsfiskalerna icke sällan avlämna berörda specfikationer i ett skick, som åtminstone i vissa delar nödvändiggör omarbetning inom landskontoren, varest följaktligen redan nu i många fall ifrågavarande arbete i verkligheten utföres. Snarast förefaller det de sakkunniga, som om arbetets fullständiga överflyttande till landskontoren skulle medföra, att kontrollen över landsfiskalernas redovisning genom arbetet med införande av posterna på titlar bleve mera ingående än tillförne. En länsstyrelse gör gällande, att specificerandet av utskyldsposterna å de olika titlarna skulle vara av värde för landsfiskalen själv vid räkenskapens avfattande. Någon allmängiltig betydelse torde emellertid icke få tillmätas denna uppfattning, särskilt om, såsom ovan uttalats, de lämnade specifikationerna icke sällan tarva omredigering. Givetvis möter icke hinder för landsfiskal, som kan finna särskild kontroll av räkenskapen i något fall erforderlig, att i sådant fall anlita lämplig befunnen kontrollmetod, varvid även specifikation å särskilda titlar bör ifrågakomma, men synes berörda förhållande icke kunna utgöra bärande skäl för landsfiskalernas bibehållande vid berörda skyldighet. Av en annan länsstyrelse har uttalats, att landsfiskalernas befriande från oftanämnda skyldighet skulle äventyra hela det tillämpade redovisningssystemet. Någon grund för denna uppfattning har emellertid icke framlagts. Med stöd av uttalanden från flertalet länsstyrelser, vilka ansett den föreslagna reformen möjlig att inpassa i redovisningssystemet, finna sig de sakkunniga icke böra tillmäta de härutinnan uttalade betänkligheterna betydelse. I annat sammanhang har emot reformen anförts, att, även om landsfiskalerna skulle befrias från skyldigheten att på titlar redovisa kronouppbörden,

38 specifikation till viss del dock måste förekomma, i det att uppgift alltid skulle erfordras om det belopp, varmed fastighetsbevillning och möjligen även avgifter enligt lagen om allmän pensionsförsäkring inginge i en utskyldspost. Det är sant, att landsfiskalen för indrivningsarbetets behöriga verkställande måste äga kännedom härom ävensom, i många fall, om beloppen för andra särskilda poster å debetsedeln. Den föreslagna reformen förutsätter emellertid icke annat än att restlängden skulle, såsom hittills, tillställas landsfiskalen specificerad på titlar. Däremot är det icke nödvändigt, att landsfiskalens redovisning avlämnas med angivande av utskyldsposternas fördelning, och det ä r till förenkling av redovisningshandlingarna, som de nu ifrågasatta ändringarna inskränka sig. Beträffande möjligheten för länsstyrelserna att utföra förevarande specifikationsarbete torde få anses otvivelaktigt, att hinder härför icke föreligger ur teknisk synpunkt. De sakkunniga hämta för denna åsikt stöd av ovan återgivna uttalanden från länsstyrelserna i flera olika län, större såväl som mindre. E n förutsättning för arbetets överflyttande till länsstyrelserna torde likväl vara, att tiden för länsstyrelsernas avlämnande av räkenskap till riksräkenskapsverket i vissa fall framflyttas. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, lärer redan enligt nuvarande bestämmelser tiden för räkenskapens avlämnande vara alltför knappt tillmätt. De tider, som av de sakkunniga ansetts skäliga, återfinnas i det härtill fogade förslaget till författningsändringar. I vad mån ifrågavarande arbetes överflyttande till landskontoren skulle medföra ökade kostnader för avlöning av personal, torde icke kunna exakt beräknas för de olika länen, men så mycket torde enligt förslagsberäkningar kunna sägas, att man icke behöver tänka sig någon ny ordinarie arbetskraft av denna anledning å landskontoren. Det må härvid framhållas, att det erforderliga materialet för specificeringen redan finnes inom landskontoret samt att de landskontoret tillämnade arbetsuppgifterna icke erfordra särskilt kvalificerad kraft. Frågan om ändrat förfarande beträffande redovisningar, som av landsfiskalerna månatligen avgivas rörande indrivna böter i syfte att befria landsfiskalerna från skyldighet att i redovisningen upptaga fördelning av böterna, torde få anses mera tveksam. Av en länsstyrelse har framhållits, att det ur praktisk synpunkt vore lämpligt, att bötesspecifikationen verkställdes av landsfiskalen, hos vilken vederbörande hade att uppbära dem tillkommande bötesandelar. De sakkunniga kunna icke underlåta att tillmäta den angivna synpunkten betydelse. P å grund härav och då landsfiskals skyldighet att i räkenskapen upptaga specifikation av böter icke annat än i mera sällsynta fall kan anses vara betungande, hava de sakkunniga icke velat föreslå, att denna skyldighet överflyttas från landsfiskalen till landskontoren. De författningsändringar, som erfordras för genomförande av de sakkunnigas förslag, följa härefter. De sakkunniga torde jämväl få hänvisa till en efter ändringsförslagen införd specialmotivering beträffande vissa förslag.

39 Förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 19, 23, 24 och 27 i uppbördsreglementet den 14 december 1917. § 19. Tredje söckendagen före varje månads utgång skall landsfiskal och magistrat till landskontoret avlämna eller insända uppgift å de kronoutskylder, som influtit efter avgivandet av nästföregående månads motsvarande uppgift. Denna uppgift skall för landsfiskalsdistrikt upptaga förteckning å skattskyldiga med angivande av summan av varje utskyldspost samt vara vederbörligen summerad. Utskyldsposts fördelning på särskilda utskyldstitlar verkställes för landsfiskalsdistrikt inom landskontoret. För stad skall uppgiften summariskt angiva, huru de influtna medlen fördela sig på olika utskyldstitlar. § 23.

Hos Konungens befallningshavande — — möjliga skyndsamhet. Vid förenämnda anmälan fogas avkortningslängd, vilken skall åtföljas av bevis om de förhållanden, på vilka anmälningen grundas, samt upptaga för en var skattskyldig summan av samtliga till avkortning anmälda utskylder samt beträffande stad jämväl utskyldsposts fördelning på utskyldstitlar. I avkortningslängd för landsfiskalsdistrikt upptagna utskyldsposters fördelning på utskyldstitlar verkställes inom landskontoret. I fråga om — av nämnden. Sådan granskning — § 15 begärts. § 24.

I den mån inkomna intyg och andra handlingar därtill föranleda, skall landsfiskal eller magistrat i månaderna april, augusti och december å tionde söckendagen före månadens utgång hos Konungens befallningshavande till avskrivning anmäla de kronoutskylder, som finnas utestående hos skattskyldiga, om vilkas vistelseort upplysning icke kunnat vinnas eller vilka jämlikt meddelade upplysningar antagits uppehålla sig å viss ort, men icke kunnat där anträffas. Vid sådan anmälan skola fogas längd över de till avskrivning anmälda utskylderna av enahanda beskaffenhet, som sägs i nästföregående paragraf, samt de intyg och övriga handlingar, som omförmälas i §§ 14 och 15 av detta reglemente. I avskrivningslängd för landsfiskalsdistrikt upptagna utskyldsposters fördelning på utskyldstitlar verkställes inom landskontoret. I nu nämnd — — — — anmälningen grundas. Angående extra — — — — september 1911. § 27.

I månaderna — — — — oredovisade kronoutskylder. Denna längd, som bör åtföljas av intyg om hinder, som mött för indrivningen eller verkställigheten, skall med angivande för en var skattskyldig a v summan av särskilt debiterade utskylder, samt för stad jämväl av utskyldsposts fördelning å utskyldstitlar, upptaga:

a) de utskylder, som bero på sökt handräckning, med uppgift för en var skattskyldig om den utmätningsman, hos vilken handräckning blivit sökt, och dagen då sådant skett, samt b) alla övriga utskylder, vilka äro beroende på åtgärd inom distriktet eller staden, med noggrann uppgift om det hinder, som i varje fall mött för indrivningen. I balanslängden för december månad må dock utskylder för det löpande året, vilka uppförts i restlängd för allmän uppbördstermin eller allmän uppbördsstämma, upptagas summariskt. Fördelning å utskyldstitlar av andra i balanslängd för landsfiskalsdistrikt upptagna utskylder verkställes inom landskontoret.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 5 och 6 i förordningen den 14 december 1917 angående föreskrifter om utmätning för krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m. (restindrivningsförordning). § 5. Mom. 1. Kunna i stad, där magistrat finnes, de i § 1 under b) upptagna medel icke utbekommas å den ort, där dessa medel debiterats, utan böra de å annan ort uttagas, skola i Stockholm överståthållarämbetet och i annan stad magistraten efter därom av vederbörande utmätningsman senast inom två månader efter indrivningens påkallande erhållen anmälan hos utmätningsmannen å den senare orten begära handräckning för nämnda medels uttagande. Mom. 2. Därest å landet eller i stad, där magistrat ej finnes, medel, som avses i § 1 under b), icke kunna utbekommas inom det utmätningsdistrikt, där dessa medel debiterats, utan böra å annan ort uttagas, åligger det utmätningsmannen att till uppdragsgivaren inom två månader efter indrivningens påkallande avlämna uppgift å de i restlängden upptagna skattskyldiga, av vilka medlen av berörda anledning icke kunnat uttagas. Mom. 3. Tillika med framställning om handräckning enligt mom. 1 eller avlämnande av uppgift enligt mom. 2 av denna paragraf skall överlämnas debetsedel för en var i handräckningsframställningen eller uppgiften upptagen skattskyldig, utvisande samtliga den skattskyldige påförda utskylder och avgifter, vilkas indrivning påkallats, och åligger det vederbörande uppbördsman att senast tre dagar efter mottagen rekvisition avlämna erforderliga sådana debetsedlar, vid äventyr att den tid, inom vilken handräckning skall begäras eller uppgiften avlämnas, utsträckes i samma mån som debetsedlarnas avlämnande fördröjes. Vid begäran om handräckning eller vid uppgift, som här avses, fogad debetsedel skall vara försedd med intyg om den skattskyldiges kyrkoskrivnings- och vistelseort, meddelat av pastorsämbetet i den ort, där utskylderna eller avgifterna debiterats. Mom. 4. Vederbörande uppbördsmyndighet, som mottagit sådan uppgift, varom i mom. 2 här ovan förmäles, har att för fortsatta åtgärder för utskyldernas eller avgifternas indrivande göra framställning om handräckning

41 hos utmätningsmannen i den ort, där enligt de å vederbörande debetsedel tecknade intyg utskylderna eller avgifterna böra uttagas. Utrönes, att i handräckningsframställning upptagna poster icke kunna inom det uppgivna utmätningsdistriktet utbekommas utan böra annorstädes uttagas, åligger det utmätningsmannen att härom till handräckningssökanden inom två månader efter framställningens emottagande lämna uppgift, åtföljd av debetsedlar, försedda med sådana intyg, som i mom. 3 föreskrivits. Vederbörande sökande har härefter att begära handräckning hos utmätningsmannen i den senare orten. Mom. 5. Utmätningsman, hos vilken handräckning enligt denna paragraf blivit begärd, åligger att så skyndsamt ombesörja handräckningen, att slutredovisning, såvitt på honom beror, kommer den, som påkallat åtgärden, tillhanda senast inom två månader, efter det utmätningsmannen emottagit framställningen om handräckning, samt att, intill dess sådan redovisning avgivits, i mitten av varje månad översända redovisning för dittills influtna, i ärendet innestående medel, så framt beloppet av desamma uppgår till minst etthundra kronor. §6. Utmätningsman, hos vilken gjorts framställning om indrivning av de i § 1 under b) avsedda medel, har att avgiva slutredovisning i ärendet snarast möjligt efter framställningens emottagande, därvid förteckning skall avlämnas å de personer, från vilka likvid icke influtit, jämte bevis om hinder, som mött för indrivningen, dock att person, som upptagits å uppgift enligt § 5 mom. 2, icke skall uppföras å nu avsedda förteckning. Intill dess slutlig redovisning avgivits, åligger det emellertid utmätningsman å landet att till sökanden dels tredje söckendagen före varje månads utgång, så framt beloppet av influtna, i ärendet innestående medel uppgår till minst etthundra kronor, ävensom därförut under månaden, så snart beloppet av innestående medel i ärendet uppgår till femhundra kronor, överlämna detsamma, dels ock senast inom tre månader efter det utmätningsmannen möttagit framställningen om indrivning avgiva redovisning för samtliga dittills influtna medel och därvid överlämna förteckning över de personer, från vilka likvid då ännu icke influtit. Utmätningsman i stad annan ordning. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1925, dock att hittills gällande lydelse av §§ 5 och 6 fortfarande skall äga tillämpning vid indrivning och redovisning av sådana medel, som avses i § 11 av förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster.

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av § 3 mom. 1, § 4 mom. 1 och § 21 av kungörelsen den 21 december 1917 med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen. § 3.

Mom. 1. Magistrat och landsfiskal skola i enlighet med fastställt formulär upprätta månadsräkning, dock att landsfiskal härvid icke är skyldig att i

42 formuläret angiva fördelning å utskyldstitlar av sådana utskylder, som debiterats i uppbördsbok. Därjämte har magistrat att upprätta redogörelse för emottagna blanketter till kvittenser å bevillningsavgifter av vissa handlande och handelsexpediter. § 4. Mom. 1. Månadsräkningen skall upptaga varje särskilt slag av medel, som magistrat eller landsfiskal på grund av länsstyrelsens uppbörds- eller utbetalningsorder såsom förskott eller eljest har att till länsstyrelsen redovisa. Månadsräkningen för landsfiskalsdistrikt må dock, såsom i § 3 mom. 1 sagts, upprättas utan angivande av i uppbördsbok debiterad utskyldsposts fördelning å utskyldstitlar. Månadsräkningen avslutas månadsvis tredje söckendagen före månadens utgång, varefter före nästa månads ingång ett dubblettexemplar till landskontoret insändes. Då månadsräkning för landsfiskalsdistrikt upprättats utan angivande av debiterade kronoutskylders fördelning å utskyldstitlar, skall dylik fördelning införas i dubblettexemplaret inom landskontoret. § 21Beträffande avlämnandet av de räkenskaper och redogörelser, vilka det jämlikt § 12 andra stycket åligger landskontoret att upprätta, skall gälla följande: l:o) Kassarapporten med till riksräkenskapsverket. 2:o) Debiterings- och uppbördsredogörelsen samt bötesredogörelsen med därtill hörande bilagor och verifikationer skola för månaderna december och juni senast den 28 i nästpåföljande månad och för varje annan månad än december och juni senast den 20 i nästpåföljande månad insändas till riksräkenskapsverket. Vid översändandet indrivande vidtagits. Till utgiftsbokens att upprätta. 3:o) Huvudboken samt — riksräkenskapsverket insändas. Vid huvudboken — och handelsexpediter. 4:o) Avräkningarna med varder föreskriven.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av § 70 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet. § 70. Efter uppbördsstämman upprättar kommunalnämnden för varje valdistrikt dels avskrivningslängd, upptagande dem, för vilka kommunalstämman beviljat avskrivning, med angivande tillika av avskrivningsorsaken, dels ock restlängd å övriga skattskyldiga, som vid stämman ej guldit sina kommunalutskylder. Dessa längder skola, restlängden i två exemplar, inom två månader efter uppbördsstämmans avslutande överlämnas till utmätningsmannen i orten, vilken det åligger att vidtaga på honom ankommande åtgärder för utskyldernas indrivning och redovisning till kommunalnämnden. Anmäler utmätningsmannen, att utskylder, som icke inom utmätnings-

43 distriktet kunna utbekommas, böra å annan ort uttagas, åligger det kommunalnämnden att vidtaga erforderliga laga åtgärder för utskyldernas uttagande. Vid överlämnande av restlängd till utmätningsmannen skall nämnden härom till Konungens befallningshavande insända skriftlig anmälan med uppgift å restlängdens slutsumma. Vid indrivandet — — — — resterande beloppet.

Specialmotiv. Restindrivningsförordningen. §§ 5 och 6. De sakkunniga hava ansett lämpligt, att beteckningen »handräckning» användes, då kommunalnämnd hos annan utmätningsman än den, inom vars distrikt kommunen är belägen, begär uttagande av restantier. Härigenom bibehålles nuvarande terminologi, vilket synes innebära en fördel ur praktisk synpunkt. I förslaget har den nuvarande tiden för slutredovisning av begärd handräckning bibehållits. Det torde visserligen icke sällan förekomma, att denna tid icke kan iakttagas, särskilt då utsökningsåtgärder befunnits erforderliga, men hava de sakkunniga ansett det falla utom ramen av nu föreslagna åtgärder till förenkling av redovisningsväsendet att ingå på spörsmålet om ändrad redovisningstid för utmätningsmännen, helst dylika åtgärder torde förutsätta åtminstone delvis skärpta kontrollbestämmelser. P å grund härav har ej heller föreslagits viss tid för utmätningsmans slutredovisning till kommun, som i första hand framställt begäran om indrivning av utskylder. I § 5 återfinnas bestämmelser om utmätningsmans redovisning till handräckningssökande dels i mom. 4, andra stycket, som avser det fall, att utskylderna böra å annan ort uttagas, och dels i mom. 5, som åsyftar slutredovisning av handräckningsärende. I båda fallen har samma tidsfrist, två månader, föreslagits. Anledningen till att de båda fallen i texten hållits åtskilda är den, att tiden för avlämnande av uppgift enligt mom. 4 måste anses ovillkorlig, under det att den i mom. 5 föreskrivna tidsfristen för slutredovisning, såsom ovan nyss antytts, måhända icke alltid kan iakttagas. över gångs stadgandet. Ett fullständigt genomförande av den föreslagna reformen skulle erfordra, att § 11 mom. 2 i förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster så ändrades, att densamma komme att innehålla stadgande om vederbörande pastoralieuppbördsmans skyldighet att själv begära handräckning för uttagande av utskylder utom det utmätningsdistrikt, vartill pastoratet hör. I den mån lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning vunnit tillämpning, har emellertid 1862 års berörda förordning förlorat i betydelse. Ny lönereglering enligt sagda lag har numera genomförts beträffande det stora flertalet av rikets pastorat; endast i några tiotal pastorat är äldre lönereglering ännu gällande.

44 Därest de nuvarande bestämmelserna i restindrivningsförordningen förklaras fortfarande äga tillämpning vid indrivningen av pastoralier, som debiterats inom pastorat, där ny lönereglering ännu icke införts, lärer dylikt indrivningsförfarande följaktligen erhålla ganska ringa och i allt fall övergående tillämpning. En ändring av 1862 års förordning i nu förevarande sammanhang synes därför icke vara oundgängligen nödvändig. Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida icke för en dylik ändring kyrkomötets samtycke skulle vara erforderligt. Till undvikande av på grund härav eljest ofrånkomligt dröjsmål med reformens genomförande hava de sakkunniga ansett, att ur praktisk synpunkt de nu föreslagna övergångsbestämmelserna äro att föredraga. Medelsförvaltningsförordningen. § 21. De föreslagna tiderna för debiterings- och uppbördsredogörelsen samt bötesredogörelsen torde icke kunna tillmätas snävare. Å andra sidan anse de sakkunniga knappast skäl föreligga för medgivande av längre tid för samma redogörelsers avlämnande. Förordningen om kommunalstyrelse på landet. § 70.

Denna paragraf skulle enligt förslaget, såsom hittills varit fallet, innehålla bestämmelser om kommunalnämndens allmänna åligganden för restförda utskylders indrivande. Reglerna för detalj förfarandet därvid återfinnas i restindrivningsförordningen. Vissa länsstyrelser hava även uttalat sig om möjligheten att genom andra åtgärder än de nu behandlade åstadkomma lättnader i landsfiskalernas tjänstegöromål. Sålunda har länsstyrelsen i Stockholms län erinrat om det redan tidigare föreslagna tillägget till 4 § utsökningslagen av innebörd, att landsfiskal må för bestämt fall i sitt ställe till utmätningsman sätta annan man, som av Konungens befallningshavande är antagen, dock med skyldighet för landsfiskalen att vid utmätning själv svara för redovisningen. Detta förslag har nämnda länsstyrelse funnit synnerligen välbetänkt och ägnat att avhjälpa de olägenheter, som uppstått genom den ändring av 3 § samma lag, som i sammanhang med kronofogdebefattningarnas indragning skedde genom lagen den 14 juni 1917. Länsstyrelsen i Jönköpings län har förordat en anordning med biträdande landsfiskaler, vilka skulle hava till uppdrag att inom hela distriktet svara för vissa särskilda göromål. Detta system har länsstyrelsen ansett lämpligare än anställandet av extra landsfiskaler för uppehållande av alla landsfiskals åligganden inom viss del av distriktet. Av länsstyrelsen i Gotlands län har framhållits, att så länge den nuvarande organisationen av vägväsendet ägde bestånd, någon väsentlig lättnad i landsfiskalernas tjänstegöromål knappast vore att förvänta.

45 Länsstyrelserna i Malmöhus, Älvsborgs och Örebro län hava förordat en effektiv höjning av förvaltningsbidraget. Beträffande landsfiskalernas bestyr med arrendeuppskattningar m. m. å ecklesiastika boställen har länsstyrelsen i Skaraborgs län erinrat, hurusom i ett den 23 februari 1923 av särskilt tillkallade sakkunniga avgivet betänkande och förslag angående det ecklesiastika arrendeväsendet föreslagits, att tillsynen över de ecklesiastika boställena skulle handhavas av en boställsnämnd. Uti häröver avgivet utlåtande den 24 augusti 1923 hade länsstyrelsen anslutit sig till det sålunda framkomna förslaget. Enligt detsamma skulle landsfiskalerna, som nu verkställde arrendeuppskattningar å ecklesiastika boställen ävensom förrättade ekonomiska besiktningar såväl å dessa boställen som å prästgårdar och i ett flertal fall ombestyrde utarrendering av sådana boställen, befrias från dessa uppdrag, som i stället skulle anförtros åt ovanberörda boställsnämnd. Bland ifrågasatta lättnader för landsfiskalerna komma de sakkunniga nu till frågan om statsanställda extra biträden hos dessa befattningshavare. En del yttranden härom av länsstyrelserna återfinnas i det följande under rubriken »minskning av landsfiskalsdistriktens antal». Såsom redan nämnts äro för närvarande landsfiskalernas enda statligt anställda biträden de extra landsfiskaler eller biträden av liknande art, som med ersättning från polisanslaget äro anställda hos landsfiskalerna. Frågan om huru dessa biträden, som i jämförelse med landsfiskalerna utgöra endast ett fåtal, skola få sin ställning ordnad för framtiden hör till den omorganisation av polisväsendet i riket, med vilken de sakkunniga, enligt vad förut nämnts, icke hava att taga någon befattning. Konstateras bör dock, att anställning av en extra landsfiskal givetvis medför en avsevärd lättnad för den landsfiskal, hos vilken biträdet anställes, därigenom att den ordinarie landsfiskalen får bättre tid att syssla med övriga till landsfiskalstjänsten hörande göromål. Likaledes är det tydligt, att landsfiskalens arbetsmängd i viss mån skulle minskas, om de honom underställda fjärdingsmannen bleve bättre kvalificerade för fullgörande av å dem ankommande göromål. Men i övrigt äro landsfiskalerna för erforderlig hjälp i arbetet hänvisade till personer, som av dem själva avlönas, huvudsakligen av landsfiskalernas extra inkomster i och utom tjänsten. De insamlade statistiska uppgifterna utvisa tillfullo, att i de allra flesta fall de redovisade extra inkomsterna i tjänsten, nämligen ersättning för indrivning av utskylder, ersättning i andra utsökningsmål, åklagareandelar av böter samt expeditionslösen, icke förslå till täckande av utgifterna för tjänstens skötande, sålunda utgifter för resor, för vilka särskild ersättning ej utgår, för ständiga och tillfälliga biträden och för tjänstelokal med uppvärmning, belysning, rengöring och städning. Enligt verkställt sammandrag av de inkomna uppgifterna hava i 49 fall de extra inkomsterna i tjänsten överstigit utgifterna för tjänstens skötande, nämligen i 27 fall med högst 500, i 10 fall med 500—1 000 kr., i 7 fall med 1 000—2 000 kr. och i 5 fall med mer än 2 000 kr., under det att i 391 fall de extra inkomsterna i tjänsten understigit utgifterna för tjänstens skötande, nämligen i 73 fall med högst 500 kr., i 79 fall med 500—1 000 kr., i 69 fall med 1 000—1 500 kr., i 64 fall med 1 500—2 000 kr., i 73 fall med 2 000—3 000 kr., i 21 fall med 3 000— 4 000 kr. och i 12 fall med 4 000—6 000 kr. Om ock antagas må, att i något fall skillnaden mellan utgiftssumman och den lägre inkomstsumman täckts av landsfiskalen tillkommande avlönings-

medel, har dock för visso täckning för underskottet oftast hämtats från inkomst, betecknad annan inkomst än av den egna tjänsten eller vikariat å annan statstjänst, i vilken inkomst vanligen medräknats ersättning för arbete inom taxeringsnämnd, där sådant arbete förekommit. Bland utgifterna för tjänstens skötande intages en betydande plats av utgifterna för biträden. Av det införskaffade statistiska materialet framgår, att icke mer än omkring ett sextiotal landsfiskaler förmält sig icke hava något biträde alls. Alla övriga torde hava under den tid, undersökningen avsett, på egen bekostnad haft biträden i tjänsten av olika grader, ständiga manliga eller kvinnliga respektive tillfälliga manliga eller kvinnliga. Om man också, på grund av svårigheter för uppgiftslämnarna att i nu förevarande hänseende konsekvent skilja på biträden i tjänsten och biträden i enskilt förvärvsarbete, icke kan ur det föreliggande materialet draga bestämda slutsatser rörande de arbetskrafter, som åtgått för det behöriga skötandet av tjänsten å landsfiskalskontoren i riket, måste det dock framstå såsom oemotsägligt, att avsevärt mycket mera arbete utföres i landsfiskalernas tjänst än som kan anses vara betalt med för sådant arbete avsedda allmänna medel, därvid förutsattes att landsfiskalens egen avlöning med dyrtidstillägg skall i allt huvudsakligt användas till hans egen ersättning. Av allt att döma har en avsevärd ökning i landsfiskalernas arbetsmängd inträffat såsom en följd av 1917 års omreglering av fögderiförvaltningen med överflyttning på landsfiskalerna av betydande delar av kronofogdarnas arbetsuppgifter. Tiden torde därför vara inne att taga i övervägande, huruvida icke åt landsfiskalerna bör på bekostnad av statsmedel beredas möjlighet att anlita biträden i tjänsten. De sakkunniga anse för sin del, att det icke kan dröjas längre med beredande av statsmedel till avlönande av extra biträden åt landsfiskalerna. Åtgärder i denna riktning skulle medföra ökad trygghet för det behöriga skötandet av landsfiskalstjänsterna. Man skulle ock därmed kunna komma ur den cirkel, som uppkommer på det sättet, att en landsfiskal, som finner göromålen icke kunna rätteligen fullgöras utan biträdeshjälp men icke har statsmedel anvisade för ändamålet, själv bekostar biträdet, men då också finner sig hava rätt att använda biträdet i enskilt förvärvsarbete och att, för att bättre fördela arvodeskostnaden, öka sitt arbete utom tjänsten. Det är redan antytt, att landsfiskalerna, som hel grupp betraktade, kommit ganska långt på denna väg. Ett första steg på återvändandet från detta, i det hela ogynnsamma förhållande är otvivelaktigt ett övertagande från statens sida av kostnaden för biträde i arbetet i statens tjänst. De sakkunniga skola i det följande återkomma till vad som, i samband därmed, kan göras för minskande av landsfiskalernas arbete i enskilt förvärv. Vid genomförande av förslaget om beredande av anslag till extra biträden åt landsfiskalerna kan det påtagligen icke bliva tal om att lämna lika stort anslag åt alla landsfiskalsdistrikt. Därtill äro arbetsmängderna i de skilda distrikten alltför olika. Måttet på denna olikhet bestämmes av folkmängd, areal och antalet till handläggning förekommande ärenden av olika beskaffenhet. Ytterligare inverkan i avseende å arbetsmängden utövas av måttet av annan hjälp, som kan stå landsfiskalen till buds. En fögderistad med ett ganska stort antal invånare kan ingå i ett landsfiskalsdistrikt. Denna folkmängd kan emellertid i nu ifrågavarande avseende icke räknas fullt, ty i en fögderistad finnes alltid en särskild åklagare och ofta nog en särskild utmätningsman. Tillvaron av endera eller båda dessa befattningshavare minskar givetvis i sin mån landsfiskalens arbete. Detsamma blir också

följden, om i distriktet finnes anställd en från polisanslaget avlönad extra landsfiskal. Vad denne i sin tjänst uträttar bereder större tillfälle för landsfiskalen att ägna sig åt andra tjänsteuppgifter inom distriktet. Det befinnes sålunda, att så många olika faktorer inverka på distriktens olika behov av statsanställda landsfiskalsbiträden, att det icke kan vara lämpligt att i stat eller eljest fastställa ett visst biträdesanslag för varje särskilt landsfiskalsdistrikt, där sådant biträde bör finnas. Den rätta utvägen är nog den, att från början endast fastställas minimibelopp och maximibelopp av biträdesanslag per distrikt ävensom totalbeloppet av det anslag, som anses behövligt för närmaste budgetår, och att därefter överlämnas åt varje länsstyrelse att med iakttagande av viss begränsning fixera anslagsbeloppen. Vid den beräkning, som göres för hela anslagets bestämmande, torde vara nog att taga hänsyn till allenast folkmängden i varje särskilt distrikt inom ett län, varefter det torde böra överlåtas åt länsstyrelsen att vidtaga den ändring i beloppet för varje särskilt distrikt, som kan vara beroende av arealens storlek, arbetsmängden inom distriktet eller tillgång på arbetshjälp på grund av annan inom distriktet anställd särskilt avlönad personal. Givet är att härvid för ett visst län kan uppkomma ett berättigat krav på extra biträdesanslag, som i någon mån överstiger vad enligt beräkningen uteslutande efter distriktens folkmängd borde tillkomma länet. Då åtskilliga landsfiskalsdistrikt inom rikets län äro så litet omfattande» att statsavlönade biträden icke torde böra anställas inom desamma, synes först böra fastställas ett folkmängdsminimum för erhållande av biträde från det ifrågasatta anslaget. Om det ihågkommes, att justeringsmöjlighet skulle medgivas länsstyrelserna, i synnerhet för särskilt stora arealer, torde man kunna stanna därvid, att i ett distrikt, som i invånarantal icke går upp till 6 000, landsfiskalen bör kunna avvara något statligt anställt biträde. Enligt upprättad statistik finnas inom riket tillsammans 100 dylika distrikt. Sju län hava icke något distrikt med folkmängd under 6 000. I vart och ett av sex län finnes ett dylikt distrikt. Ett län, Jämtlands, har icke mindre än 19 dylika distrikt. Det kan ock framhållas, att landsfiskalerna i ett stort flertal av dessa 100 distrikt i de lämnade redogörelserna icke upptagit någon kostnad för biträden eller uppgivit endast en ringa sådan kostnad. För vissa distrikt med ifrågavarande jämförelsevis ringa folkmängd hava dock uppgivits rätt avsevärda biträdeskostnader, vilka uppgifter möjligen kunna giva anledning till sådan justering, som nyss omförmälts. För landsfiskalsdistrikt med 6 000 invånare och därutöver Bör i regel beräknas ett biträdesarvode. Det lägsta beloppet för ett dylikt arvode torde böra sättas till 300 kronor för år. Detta belopp skulle i allt fall icke räcka till mer än ganska tillfällig hjälp med renskrivning och dylikt. Det högsta biträdesanslaget borde sättas till 3 000 kr. årligen. Det är nämligen i de större distrikten icke nog med ett statligt avlönat biträde. Man kan tänka sig möjligheten av att giva ett högsta biträdesarvode till en person å 2 400 kr. och att använda vad som återstode av totalbeloppet 3 000 kr. till gottgörelse för renskrivningshjälp och dylikt. Även andra kombinationer äro tänkbara, till exempel arvoden åt två biträden å respektive 1 800 kr. och 1 200 kr. Från det lägsta biträdesanslaget 300 kr. torde det vara lämpligt att gå uppåt i små trappsteg, förslagsvis med höjning av 300 kr. per 1 000 invånare intill högst 3 000 kr., alltid med iakttagande att de för distrikten tillgängliga anslagen må fixeras av länsstyrelsen ur nyss angivna synpunkter. Skalan för de beräknade biträdesanslagen skulle då få följande uppställning:

48 7 000 inv. kr. 300 per år från och m e d 6 000 inv. till 600 » 8 000 » » 7 000 » 900 » 9 000 » » 8 000 » 10 000 » » 1200 » 9 000 » 11000 » » 1500 » 10 000 » 11000 » 12 000 » » 1800 » 13 000 » » 2100 » 12 000 » 14 000 » » 2 400 » 13 000 » 15 000 » » 2 700 » 14 000 3 000 » 15 000 uppåt De sakkunniga tänka sig, att på dylika biträdesanslag, eller närmare bestämt på sådana biträdesanslag, som med tillämpning av denna beräkning till beloppet bestämmas av länsstyrelserna, skulle kunna utgå dyrtidstillägg enligt därom gällande allmänna stadganden. Med tillämpning av bestämmelserna i kungörelsen angående dyrtidstillägg den 15 juni 1923 lära därvid såsom befattningshavare i statens tjänst och därmed berättigade till dyrtidstillägg komma att räknas extra landsfiskalsbiträden, som förordnats av länsstyrelsen eller efter länsstyrelsens medgivande av landsfiskalen själv (se sid. 50). I fråga om dessa extra befattningshavares rätt till ersättning för resor i tjänsten m. m. hava de sakkunniga ansett nödvändigt vara, att de i detta hänseende likställas med landsfiskalerna i gällande resereglemente samt att de beträffande ersättning för sådana tjänsteresor, som icke ersättas enligt resereglementet, och i fråga om ersättning för särskilda utgifter, som de, utöver kostnader för eget behov, måst vidkännas för behörigt verkställande av vissa undersökningar, utredningar eller åtgärder i övrigt, ställas vid landsfiskalernas sida i ett innevarande höst inom socialdepartementet utarbetat förslag till kungörelse angående ersättning åt befattningshavare vid polisoch åklagarväsendet för vissa av deras verksamhet föranledda utgifter, över vilket förslag landshövdingen O. von Sydow m. fl. sakkunniga avgivit yttrande den 16 oktober 1924. Däremot torde anordnande på statens bekostnad av telefonförbindelse för dessa extra befattningshavare icke behöva ifrågakomma. Såsom extra befattningshavare, berättigade till ifrågavarande reseersättning m. m., böra enligt det föregående räknas extra landsfiskalsbiträden, som förordnats av länsstyrelsen eller med dennas medgivande av landsfiskalen. De sakkunniga hava låtit räkna ut vad som efter de nu omförmälda grunderna skulle utgöra den beräkneliga kostnaden för landsfiskalsbiträden inom nu befintliga distrikt. Av den bland handlingarna befintliga uträkningen, betecknad tab. I, framgår följande resultat: Beräknad biträdeskostnad i länen efter nu gällande distriktsindelning: län 27 300 kr i Älvsborgs i Stockholms län 24 600 kr. i Skaraborgs » 21600 » » 11100 i Uppsala i Värmlands » 34 500 » » 19 800 i Södermanlands » 23 400 » i Örebro i Östergötlands » 26 400 i Västmanlands » 13 800 » » 22 500 i Jönköpings i Kopparbergs » 25 200 » i Kronobergs » 18 600 i Gävleborgs » 19 800 » i Kalmar » 20 400 i Västernorrlands » 26100 » i Gotlands » 4 500 i Jämtlands » 3 300 » i Blekinge » 12 000 i Västerbottens » 13 800 » i Kristianstads » 28 200 i Norrbottens » 18 600 » i Malmöhus » 36 900 i Hallands » 16 800 tillsammans 488 700 kr i Göteborgs och Bohus 19 500

49 En länsstyrelse — i Blekinge län — har framhållit, att anordnandet av en helt ny grupp av statsavlönade extra biträden skulle motverka det på senare tider allt mera bestämt framställda önskemålet om inskränkning i extra-ordinarie-systemet. De sakkunniga dela icke denna betänklighet. Om det visar sig vara såsom de sakkunniga förmoda, eller att anordningen med extra biträden hos landsfiskalerna fyller ett varaktigt behov, torde efter någon tids förlopp anledning komma att förefinnas att taga under omprövning, huruvida ordinarie ställning bör beredas de mera kvalificerade biträdena. Det torde vara skäl framhålla, att, om landsfiskalernas biträdesfråga ordnas enligt de sakkunnigas förslag, en på sina håll befarad olägenhet skulle bliva avhjälpt, nämligen den uppdykande svårigheten att på lämpligt sätt direkt eller medelbart rekrytera landsfiskalskåren. Det har visat sig, att under dyra tider landsfiskalerna sökt inskränka sina kostnader för biträden genom att använda kvinnlig arbetskraft i stället för manlig, där icke rent av försök gjorts att reda sig utan anlitande av andra biträden än nära anhöriga. Om statsavlönade manliga biträden tillsättas, blir vägen till landsfiskalstjänsterna beredd på det sätt, att unga män med landsfiskalskompetens tjänstgöra såsom landsfiskalsbiträden och såsom extra eller ordinarie landskanslister eller landskontorister vid länsstyrelserna. Den uppgift, som skall tillkomma de extra biträdena hos landsfiskalerna, skall bestå uti att i allt som rör tjänsten tillhandagå landsfiskalerna i arbete och därvid utföra vad av landsfiskalen ålägges dem. Någon närmare redogörelse för vad biträdesuppdraget innebär torde icke erfordras. Endast i vissa hänseenden bör frågan skärskådas något närmare. Det måste anses lämpligt, att de mera försigkomna bland dessa biträden av länsstyrelserna förordnas att i landsfiskalsdistriktet fullgöra vad som ankommer på fjärdingsman. Då länsstyrelsen äger befogenhet att i förekommande fall förordna ett landsfiskalsbiträde att i egenskap av allmän åklagare föra talan i brottmål, behöves därom icke något särskilt uttalande. Emedan landsfiskalsbiträde i regel uppehåller sig och har sin verksamhet på samma ställe som landsfiskalen, torde något allmänt förordnande för landsfiskalsbiträdet att verkställa häktning icke behöva ifrågakomma. Däremot behöver inom utsökningsväsendets område möjlighet beredas för landsfiskalen att kunna sätta biträdet i sitt ställe såsom utmätningsman. För detta ändamål bör länsstyrelsen hava befogenhet att antaga biträdet att för särskilt fall av landsfiskalen sättas till utmätningsman i landsfiskalens ställe. Ändringar, som på grund härav behövas i 4 och 162 §§ utsökningslagen, torde i huvudsak böra givas enahanda lydelse, som föreslagits i ett innevarande höst inom socialdepartementet utarbetat lagändringsförslag, över vilket landshövdingen O. von Sydow m. fl. sakkunniga den 16 oktober 1924 avgivit yttrande. Då det förordnade landsfiskalsbiträdet i sin egenskap av extra befattningshavare bliver att betrakta såsom tjänsteman, behövs för nu ifrågavarande ändamål icke någon ändring i lagen om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman, den 10 juli 1899. I löneregleringshänseende bör lanclsfiskalsbiträde, såsom av det förut anförda torde framgå, vara att räkna till extra befattningshavare enligt bestämmelserna i 1 avd. 4 kap. i kungörelsen med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, 4 — Löneregi. för landsfogdar m. m.

50 tillhörande den civila statsförvaltningen, den 31 december 1921. Landsfiskalsbiträde, för vilket bestämmes ett arvode av 1 800 kr. för år, bör förordnas till befattningen av länsstyrelsen. Landsfiskalsbiträde med arvode av lägst 1 200 kr. men under 1 800 kr. för år bör förordnas av landsfiskalen, efter inhämtande av besked, att hinder emot förordnandet icke möter från länsstyrelsens sida. Om fråga uppstår att förordna landsfiskalsbiträde med lägre arvode än 1 800 kr. för år att fullgöra fjärdingsmansgöromål eller att antaga så avlönat biträde att av landsfiskalen sättas till utmätningsman för bestämt fall, är bäst, att länsstyrelsen också själv förordnar denne extra befattningshavare till landsfiskalsbiträde, så att ovisshet om hans tjänsteställning icke må råda. Lägre avlönade biträden torde böra förordnas av landsfiskalen. Samtliga förordnanden torde böra lämnas tillsvidare och kunna när som helst återkallas. Landsfiskalsbiträde med arvode av 1 800 kr. och därutöver, som sålunda förordnas av länsstyrelsen, bör hava fullgjort vad som för behörighet till landsfiskalstjänst är föreskrivet. Detta innebär, enligt kungörelsen den 14 december 1917, att hava avlagt landsfiskalsexamen eller examen medförande behörighet till domarebefattning eller kansliexamen samt att hava minst ett och ett halvt år uppehållit kronofogde-, länsmans- eller landsfiskalsbefattning eller i tjänsten hava biträtt sådan befattningshavare ävensom att hava tjänstgjort minst ett år hos länsstyrelse samt minst ett halvt år vid poliskår i stad och därvid hava erhållit utbildning jämväl å detektivavdelning; dock att för den, som avlagt någon av nyssnämnda högre examina, tiden för tjänstgöring hos kronofogde eller länsman eller landsfiskal må inskränkas till tre månader och för tjänstgöring hos länsstyrelse till ett halvt år. Avlagd länsmansexamen medför behörighet till landsfiskalstjänst, om sökande efter examens avläggande utan avbrott tjänstgjort inom landsstaten. Emedan det på sina håll kan inträffa, att vid den första uppsättningen svårigheter kunna möta att finna tillräckligt många fullt kompetenta aspiranter till de högre avlönade biträdesbefattningarna, torde länsstyrelsen böra erhålla befogenhet att vid biträdesförordnanden under de första två åren medgiva erforderliga undantag från eller uppskov med fullgörande av nyss omförmälda kompetensbestämmelser rörande viss tids tjänstgöring hos skilda myndigheter. För landsfiskalsbiträden, som icke förordnas av länsstyrelserna, torde åtminstone tills vidare några kompetensbestämmelser icke behöva utfärdas. Om vad de sakkunniga föreslagit beträffande anställande av landsfiskalsbiträden vinner bifall, torde till instruktionen för landsfiskalerna den 14 december 1917 böra läggas följande stadganden. § 32.

Landsfiskalsbiträde med arvode av 1 800 kronor för år eller därutöver förordnas av Konungens befallningshavande. Sådant biträde med lägre arvode förordnas av landsfiskalen, dock, i vad angår biträde med 1 200 kronors arvode för år upp till 1 800 kronors arvode för år, först efter det landsfiskalen inhämtat besked, att hinder mot förordnandet icke möter från Konungens befallningshavandes sida. Landsfiskalsbiträde med 1 800 kronors arvode för år och därutöver förordnas av Konungens befallningshavande tillika att fullgöra vad enligt lag eller författning ankommer på fjärdingsman samt antages att av landsfiskalen för bestämt fall sättas till utmätningsman i dennes ställe. Även landsfiskals-

51 biträde med 1 200 till 1 800 kronors arvode för år kan av Konungens befallningshavande förordnas och antagas på sätt nyss sagts, men skall då ock av befallningshavanden förordnas till landsfiskalsbiträde. Förordnande för landsfiskalsbiträde meddelas tillsvidare och må när som helst återkallas. Förordnande, som nu är sagt, för landsfiskalsbiträde med arvode av 1 800 kronor för år och därutöver må icke meddelas annan än den, som fullgjort vad för behörighet till landfiskalstjänst är föreskrivet; dock att under två års tid från dessa bestämmelsers trädande i kraft Konungens befallningshavande må i erforderlig mån meddela undantag från eller uppskov med fullgörandet av stadgade föreskrifter rörande viss tids tjänstgöring hos skilda myndigheter. § 33. Gör extra befattningshavare, som i § 32 sägs, sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten eller till van vördnad mot förman eller brister i lydnad, må Konungens befallningshavande fälla honom till ansvar eller vidtaga åtgärd för hans ställande under åtal, på sätt i § 30 sägs, med tillämpning i förekommande fall av stadgandet i § 31. De sakkunniga föreslå, med stöd av vad härovan anförts, att till länsstyrelsernas förfogande måtte ställas medel för beredande av biträden i tjänsten åt vissa landsfiskaler i enlighet med vad ovan föreslagits, att hos landsfiskalerna må anställas extra befattningshavare med benämning landsfiskalsbiträden till det antal samt med den kompetens, den befogenhet och den avlöning och övriga förmåner, varibland reseersättning, om vilka ovan förmäles, samt att i sammanhang därmed införas ovan ifrågasatta ändringar i utsökningslagen och i landsfiskalsinstruktionen. I specialstat för gällande riksstat upptages förvaltningsbidrag åt lands- Förval ts fiskalerna med 500 kr. till var. På den grund att, om de sakkunnigas för- nin § slag vinner bifall, ett visst samband skall komma att äga rum mellan extra "ldragetbiträdesanslaget och förvaltningsbidraget, och emedan även en förbättring av förvaltningsbidraget medför en lättnad för landsfiskalerna i de mera arbetstyngda distrikten, anse de sakkunniga lämpligt att redan i detta sammanhang framställa sitt förslag rörande förvaltningsbidraget. I motion inom första kammaren vid 1920 års riksdag hemställdes om beviljande av ökning av landsfiskalernas förvaltningsbidrag, så att detsamma skulle utgöra, i distrikt med en folkmängd av 5 000 invånare och därunder 2 300 kr., i distrikt med en folkmängd av mellan 5 000 och 10 000 invånare 2 800 kr. och i distrikt med en folkmängd över 10 000 invånare 3 300 kr., allt jämte dyrtidstillägg. I motion inom andra kammaren hemställdes, att landsfiskalernas förvaltningsbidrag måtte höjas till 2 500 kr. Den uträkning av förvaltningskostnaden för landsfiskalerna, som åberopats i motionerna och tillhandahållits av föreningen Sveriges landsfiskaler, hade följande uppställning: Hyra för kontorslokal med värme och belysning kr. .500: — Skrivmaterialier samt andra kontorsutensilier » 500: — Pensionsavgift och telefon » 400: — Tings- och diverse andra tjänsteresor » 200: — Lön till tjänstebiträde » 1800: — Summa kr. 3 400

52 Sistnämnda belopp sammanställdes med lönen utom dyrtidstillägg 3 000 kr. och förvaltningsbidraget 300 kr. Sportlerna i tjänsten förklarades vara synnerligen små och i stort sett ej att räkna med. " På begäran av statsutskottet lämnade statskontoret i skrivelse den 18 mars 1920 utredning rörande förvaltningsbidragets belopp och ändamål. Förvaltningsbidraget utgick före fögderiförvaltningens omorganisation med 300 kr. till kronofogde och med 100 kr. till länsman. Då vid förvaltningsreformen en del av kronofogdarnas göromål övergick till länsmännen, landsfiskalerna, höjdes dessa förvaltningsbidrag till 300 kr. Dessa förhöjda bidrag voro dock påtagligen fortfarande avsedda blott för samma ändamål som de förutvarande förvaltningsbidragen, eller till skrivmaterialier, kontorsutensilier och dylikt. Motionerna åsyftade en väsentlig förändring av förvaltningsbidragets karaktär, nämligen så att detsamma skulle vara avsett icke blott för skrivmaterialier och andra kontorsutensilier utan även till hyra för kontorslokal med värme och belysning, pensionsavgift och telefon, ersättning för tingsoch diverse andra tjänsteresor samt lön till tjänstebiträde, vadan frågan hade en betydande räckvidd såväl principiellt som ur kostnadssynpunkt. Beträffande posterna för pensionsavgift och telefon samt tjänsteresor framhölls av statskontoret, att de tjänstemännen åliggande pensionsavgifter under inga förhållanden kunde betraktas såsom sådana expenser i tjänsten, för vilka ersättning av statsmedel kunde ifrågakomma, ävensom att landsfiskalerna redan i väsentlig omfattning av statsmedel åtnjöte gottgörelse för tjänsteresor samt för telefonavgifter. Vad särskilt angick frågan om hyra för kontorslokal med värme och belysning, i en av motionerna beräknad till 500 kr., yttrade statskontoret, att landsfiskalerna i likhet med en hel del andra befattningshavare torde i allmänhet hava sin tjänstelokal förlagd till bostaden och att något rum utöver bostadsbehovet knappast torde vara för tjänstegöromålen erforderligt, annat än i den mån det tilläventyrs kunde behövas för arbetsplats åt tjänstebiträde. Härav torde framgå, att det vore frågan om beredande på statsverkets bekostnad av tjänstebiträden åt landsfiskalerna, som utgjorde kärnpunkten i motionerna. Efter redogörelse för vad i ärendet efter fögderiförvaltningens omorganisation förekommit, förklarade sig statskontoret anse närmare utredning erforderlig angående behovet av tjänstebiträden hos landsfiskalerna, därvid måhända även borde undersökas, dels i vad mån landsfiskalernas utgifter för tjänsten motvägdes av sportelinkomster, dels i vad mån landsfiskalerna kunde anses för sina tjänstelokaler behöva utrymme utöver vad som erfordrades till bostad, dels ock i vad mån det då utgående förvaltningsbidraget vore otillräckligt för bestridande av kostnaden för skrivmaterialier och kontorsutensilier. I skrivelse nr 5 den 21 juni 1920 förklarade riksdagen, att riksdagen med hänsyn till att landsfiskalernas förvaltningsbidrag — särskilt i belysningen av att deras utgifter för skrivmaterialier och kontorsutensilier under senare åren avsevärt stigit — måste anses redan vid senaste omregleringen vara lågt satta, ansett dessa förvaltningsbidrag böra höjas med 200 kr. eller från 300 till 500 kr. De sakkunniga hava icke funnit något, som motsäger det gjorda uttalandet, att förvaltningsbidraget skulle vara avsett till täckande av utgifter för erforderliga skrivmaterialier, kontorsutensilier och dylikt. Vid granskning av de statistiska uppgifterna från landsfiskalerna hava de sakkunniga funnit,

53 att efter den senaste förhöjningen förvaltningsbidraget i flertalet fall måste anses vara tillräckligt för sitt ändamål. Posten »övriga utgifter (skrivmaterialier m. m.)» upptages endast i ett begränsat antal fall till högre belopp än 500 kr.; och då ett högre belopp angives, avser detta i många fall distrikt, i vilka inkomsterna av ersättning i indrivnings- och utsökningsmål äro jämförelsevis stora, så att någon del av dessa inkomster kan motväga otillräckligheten i förvaltningsbidraget. Det torde icke vara anledning att för närvarande ifrågasätta någon höjning av förvaltningsbidraget för att skaffa bättre tillgång till betalning av skrivmaterialier, kontorsutensilier och dylikt. En annan sak är, att de sakkunniga funnit det vara nödigt att pröva frågan om beredande av bidrag till landsfiskalernas kostnader för anskaffande av tjänstelokal i vissa fall och att, om något skall göras i det syftet, den rätta vägen antagligen är att låta medel härtill utgå från ett i erforderlig mån förhöjt förvaltningsbidrag. Då länsmännen (de nuvarande landsfiskalerna) mera allmänt innehade och ofta bebodde boställen, kunde frågan om anskaffande av särskild tjänstelokal i regel icke anses vara aktuell. I den mån befintliga boställen indragits eller landsfiskalerna allt mera sällan bebo boställena, kan frågan om tjänstelokalernas storlek och svårigheten för landsfiskalerna att bekosta dem anses bliva av betydelse, och när man kommer så långt, att på landsfiskalens kontor måste ständigt vara anställt ett tjänstebiträde, framställer sig självmant den frågan, om det kan vara rimligt, att landsfiskalen skall på egen bekostnad anskaffa den ökning i tjänstelokal, som kan bliva en nödvändig följd av biträdets anställande. Statskontoret har i sitt nyssnämnda yttrande av år 1920 framkastat en tanke i denna riktning. Exempel på bidrag till personal för anskaffande av tjänstelokal saknas icke från andra håll inom förvaltningen. I generalpoststyrelsens cirkulär den 27 november 1923 angående grunder för reglering av ersättningen till föreståndare för lantpoststation, gällande från 1924 års början, stadgas bland annat, att såsom bidrag för hållande av lokal för poststationen jämte densammas uppvärmning, belysning och städning ävensom för sådana möbler, effekter och förbrukningsartiklar m. m., som icke tillhandahållas av postverket, expensanslag utgår med högst det belopp, som fastställts för varje klass. Beloppen variera mellan 60 och 240 kronor. De sakkunniga hava bland de uppgifter, som från landsfiskalerna infordrades å utgifter för tjänstens skötande, även begärt få veta beloppet av utgifter för tjänstelokal med uppvärmning, belysning, rengöring och städning och därvid framhållit, att, där särskild lokal ej hyrdes, kostnaden skulle beräknas med hänsyn till antalet och beskaffenheten av övriga rum i tjänstinnehavarens bostad samt tjänstelokalens användning för annat ändamål. Svaren ligga i alla lägen mellan 50 och 2 500 kr. men synas kunna i mycket stort antal begränsas till belopp mellan 300 och 600 kr. Så mycket torde ock kunna anses framgå av de lämnade uppgifterna, att det blir nödvändigt, att det allmänna tager på sig någon del av kostnaderna för tjänstelokalen. Det ligger då mycket nära till hands att ställa ett anslag till tjänstelokal i samband med det föreslagna biträdesanslaget på det sätt, att ett bidrag till hållande av tjänstelokal medgives, så snart på ett landsfiskalsdistrikt kan anses vara anställt ett fast biträde året om. Detta torde vara fallet, då till landsfiskalen anvisas ett biträdesanslag av minst 1200 kr. för år, vilket åter i allmänhet beräknas kunna ske vid en folkmängd av 9 000 till 10 000.

54 Då enligt redan framställt förslag det skall ankomma på länsstyrelserna att i sista hand precisera beloppet av det biträdesanslag, som för varje särskilt bland vissa distrikt skall utgå, kan det uppenbarligen icke i riksstaten med tillhörande specialstat fastställas, vid vilka särskilda distrikt rätten till bidrag till tjänstelokal skall fästas, utan måste detta lämnas till länsstyrelsernas bedömande. I staten torde endast behöva fastslås, att det för landsfiskalerna bestämda förvaltningsbidraget skall utgå dels med 500 kr. till varje landsfiskal och dels med ytterligare ett belopp för varje landsfiskal, som åtnjuter minst 1 200 kr. i statsbidrag till extra biträde. Då ersättning torde böra avse tillhandahållandet av ett rum med uppvärmning, belysning, städning och rengöring, bör beloppet sättas till 500 kr. för varje landsfiskal, som enligt det förestående skulle hava rätt till dylik ersättning. Till landsfiskal, som har tjänstelokal inom det för honom anvisade bostället, bör ersättning icke utgå. Emedan staten för budgetåret 1925—1926 torde komma att upptaga 489 landsfiskaler — oavsett 2 landsfiskaler på övergångsstat — med rätt för samtliga dessa till förvaltningsbidrag, bör anslaget till förvaltningsbidrag upptagas först och främst till 244 500 kr. och dessutom, med beräkning av 216 landsfiskalsdistrikt med biträdesarvode av minst 1 200 kr., efter 500 kr. för varje dylikt distrikt till 108 000 kr. eller tillsammans till 352 500 kr. Det bör här anmärkas, att, i den mån som landsfiskalsdistrikten under de följande åren komma att minskas till antalet, anslaget till bidrag för tillhandahållande av tjänstelokal kommer att ökas, eftersom antalet landsfiskalsdistrikt med biträdesarvode av 1 200 kr. och därutöver ökas i ungefär samma proportion som antalet landsfiskalsdistrikt minskas. När omregleringen är genomförd, skulle det komma att finnas 291 distrikt med beräknade biträdesarvoden av 1 200 kr. och därutöver, vadan kostnaden för tjänstelokal skulle stiga till 145 500 kr. Enligt gällande bestämmelser om dyrtidstillägg (kung. den 15 juni 1923) skall dyrtidstillägg utgå å landsfiskals förvaltningsbidrag. De sakkunniga få alltså tillstyrka, att i staten upptages ett anslag till förvaltningsbidrag åt landsfiskalerna å 352 500 kr. och att den föreskrift meddelas, att varje landsfiskal (jämväl landsfiskal å övergångsstat) äger uppbära ett förvaltningsbidrag å 500 kr. och att därutöver landsfiskal i distrikt, för vilket utgår arvode till statsavlönat biträde med 1 200 kr., skall av anslaget till förvaltningsbidrag ytterligare åtnjuta bidrag med 500 kr. för tillhandahållande av tjänstelokal med uppvärmning, belysning, städning och rengöring, dock med det undantag, att den landsfiskal, som har tjänstelokal inom det för honom anvisade boställe, icke äger uppbära bidrag för tillhandahållande av tjänstelokal m. m. Automobi- De sakkunniga hava i början av detta betänkande (sid. 18) framhållit ler m. m. önskvärdheten av att lättnad i arbetet bereddes landsfiskalerna på det sätt, att de bland dem, som hade behov av att vid sina tjänsteresor begagna automobil, kunde erhålla bidrag av staten till anskaffande av sådan. Det är känt, hurusom ett betydande antal landsfiskaler redan förskaffat sig egna automobiler eller andra motorfordon. I den mån landsfiskalsdistrikten bliva större än för närvarande, blir ock behovet av automobiler allt större. Mångenstädes äro visserligen landsfiskalerna bosatta på sådana ställen, där automobiler finnas att hyra eller trafikautomobiler vid sina tillfällen kunna begagnas, men i de flesta fall finnes nog ingen annan utväg än att en landsfiskal — åtminstone om han förvärvat sig färdighet att köra automobil — själv förskaffar sig en sådan. Otvivelaktigt erhåller han genom honom tillkom-

55 mande reseersättning tillräckliga medel för drift och underhåll av automobilen samt åtminstone delvis för erforderlig amortering av inköpskostnaden. Anskaffningskostnaden kan väl ock i regel täckas genom lån, där eljest kontanta medel icke stå till landsfiskalens förfogande. Men det vore givetvis fördelaktigt om av statsmedel kunde beredas lån för ändamålet och om staten kunde på något sätt bidraga till amorteringskostnaden, helst det allmänna har god fördel av att landsfiskalens förflyttningsmöjlighet inom distriktet blir i så hög grad ökad, som genom användandet av automobil kan ske. Förebild för statens biträde vid anskaffning av automobil kan hämtas från domänförvaltningens område. Enligt kungl. brev till domänstyrelsen den 7 december 1923 och den 5 september 1924, av vilket sistnämnda brev avskrift finnes bland de samtidigt med detta utlåtande överlämnade handlingarna, bemyndigade Kungl. Maj:t domänstyrelsen att av domänfondens avkastning för å r 1924 använda tillsammans intill 50 000 kr. för att därav till skogsstatens förvaltande personal för inköp av motorcyklar, automobiler eller andra motorvagnar ävensom motorbåtar, avsedda för resor i tjänsten, utlämna lån till ett belopp av högst 3 000 kr. för varje, att återbetalas inom loppet av fem år och löpande med fem procent ränta samt mot säkerhet, som av domänstyrelsen kunde godkännas. Dessa bestämmelser skulle i det närmaste kunna tillämpas för att tillgodose landsfiskalernas behov av automobiler och andra motorfordon, liksom även landsfiskalerna på flera ställen i skärgårdarna eller invid större vatten kunna vara i stort behov av motorbåtar i samma syfte som beträffande motorfordonen på land. För att landsfiskalerna må kunna skaffa sig, där så befinnes önskvärt, något större och slitstarkare fordon, torde lånesummans maximum böra sättas till 5 000 kr. I olikhet med vad som äger rum inom skogsstaten torde det böra så ordnas, att de amorteringslån, som utlämnas till landsfiskalerna, finge löpa utan ränta, så länge de föreskrivna inbetalningarna ordentligt fullgöras. Avståendet från statens sida av en årlig ränta i fem år på ett belopp av högst 5 000 kr., vilket belopp årligen under tiden minskas genom avbetalning, synes vara ett jämförelsevis obetydligt bidrag från statens sida till de årliga kostnaderna och utgöra ett bevis på det allmännas intresse av att landsfiskalerna hålla sådant fortskaffningsmedel som här i fråga. Motorfordon och motorbåtar skulle visserligen vara avsedda att begagnas för resor i tjänsten, men detta skulle väl lämpligen icke medföra förbud att använda dem för resor med ändamål av enskild natur. Det är icke avsett med detta förslag, att de inköpta fordonen eller båtarna skulle användas såsom säkerhet för lånen, vilket skulle medföra alltför invecklade bestämmelser. Bland handlingarna till detta betänkande finnes ett formulär till låneförbindelse för ifrågavarande ändamål, sådan den användes vid skogsstaten. Det har sig icke lätt att beräkna, hur stort belopp skulle erfordras för att tillräckligt många sådana lån skulle kunna hållas tillgängliga. Om lånen skulle antagas i medeltal uppgå till 4 000 kr. och det antoges, att till att börja med icke mer än ett hundratal landsfiskaler medgåves att begagna sig därav, därvid vid antalets beräknande medverkat, att i regel ingen annan torde kunna reflektera på dessa lån än den, som själv k a n köra bilen, skulle den erforderliga lånesumman uppgå till 400 000 kr. Det kan tänkas, att beloppet under de allra närmaste åren skulle stiga, men därefter skulle väl inflytande amorteringsbelopp lämna utväg till nya lån. Statens

56 bidrag i övrigt skulle utgöras av avståendet från ränta å utestående medel, vilket åtminstone att börja med kan beräknas till 20 000 kr. om året. Det torde böra lämnas i uppdrag åt länsstyrelserna att handhava förvaltningen av dessa lån. De sakkunniga få alltså tillstyrka, att till länsstyrelsernas förfogande ställas erforderliga medel för att i erforderlig omfattning till landsfiskaler mot säkerhet, som kan av länsstyrelsen godkännas, utlämna räntefria lån, vart å högst 5 000 kr. med fem års amortering, för inköp av motorfordon eller motorbåtar, avsedda för resor i tjänsten. SammanDe sakkunniga hava nu genomgått frågan om de lättnader i tjänsten, som drag angå- skulle kunna beredas landsfiskalerna särskilt med avseende å beredandet av en d e 1 att n a de r " möjlighet att minska antalet landsfiskalsdistrikt i riket. Dessa ifrågasatta lättnader hava avsett befrielse från uppdraget att förrätta mantalsskrivning och från förordnande såsom ordförande i taxeringsnämnd, befrielse från handräckning till främmande utmätningsmän för indrivning av kommunalutskylder m. m., befrielse från fördelning på titlar vid redovisning för kronoutskylder m. ni., vidare minskning i antalet årligen insända utdrag ur dagboken i utsökningsmål samt dessutom anställande i vissa distrikt av statsavlönade landsfiskalsbiträden, medgivande i något större distrikt av penningbidrag till anskaffande av tjänstelokal och slutligen tillhandahållande åt vissa landsfiskaler av räntefria lån för anskaffande av motorfordon och motorbåtar. Minskning De sakkunniga komma nu fram till länsstyrelsernas yttranden och sitt av lands- eget förslag i fråga om minskningen i antalet landsfiskalsdistrikt. iiskalsdi-

stnktens j s j n a m e ( j a n j e d n i n g av de sakkunnigas ovanberörda (sid. 15) skrivelse an a ' den 12 april 1924 avgivna yttranden hava samtliga länsstyrelser till mer Länsstyrei- e ;Q er m i n r l r e ingående granskning upptagit frågan om möjligheten att inom SC manna vederbörande län genomföra en minskning i det nuvarande antalet landserinringar, fiskalsdistrikt därstädes. Härvid hava de olika länsstyrelserna i regel till en början framställt vissa allmänna erinringar mot den ifrågasatta indragningen. Enligt den mening, som uttalats av ett flertal länsstyrelser, vore en minskning av landsfiskalsdistriktens antal under nuvarande förhållanden icke tillrådlig ens vid ett iakttagande av de utav de sakkunniga angivna förutsättningarna. Andra länsstyrelser hava, utan att direkt uttala sig mot varje indragning av landsfiskalsdistrikt inom vederbörande län, likväl framställt åtskilliga allmänna invändningar i sådant hänseende och samtidigt uttryckligen betonat nödvändigheten av att de olägenheter, som vore förenade med en minskning av landsfiskalsdistriktens antal, i möjligaste mån kompenserades genom de av de sakkunniga föreslagna reformerna i fråga om landsfiskalernas arbete och distriktens allmänna skötsel eller på annat sätt. Särskilt hava länsstyrelserna i ett flertal fall uppehållit sig vid behovet av ökat antal statsavlönade biträden till hjälp åt landsfiskalerna. Mot det i de sakkunnigas skrivelse framlagda utkastet till reglering av landsfiskalsdistriktens antal och storlek m. m. hava därjämte framställts åtskilliga detaljanmärkningar jämte speciella förslag i syfte att begränsa indragningen i förhållande till vad de sakkunniga ifrågasatt. Innan de sakkunniga övergå till den närmare utformningen av sitt förslag i de hänseenden, om vilka här är fråga, torde böra lämnas en översiktlig redogörelse för de allmänna synpunkter, varje särskild länsstyrelse an-

57 lagt på frågan om minskning av antalet landsfiskalsdistrikt inom länet och i samband därmed stående frågor. Länsstyrelsen i Stockholms län har erinrat därom, att densamma tidigare i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 december 1921 såsom sin mening förklarat, att minskning i landsfiskalsdistriktens antal inom sagda län icke läte sig genomföra. Beträffande den av de sakkunniga nu ifrågasatta distriktsminskningen har länsstyrelsen till en början hänvisat till det höga genomsnittliga indextalet för landsfiskalsdistrikten inom Stockholms län. Det funnes därjämte enligt länsstyrelsens mening en alldeles särskild omständighet, som manade till försiktighet, då det gällde frågan om minskning av landsfiskalsdistriktens antal därstädes, nämligen den fortgående ökningen av länets invånarantal. Även en annan synpunkt borde beaktas, då det gällde indelningen av Stockholms län i landsfiskalsdistrikt, nämligen länets egenskap att i stor utsträckning omfatta skärgårdsområden med svåra kommunikationsförhållanden. Beträffande skärgårdsdistrikten vore det, enligt länsstyrelsens mening, nödvändigt att tillse att vid utstakandet av deras områden hänsyn toges till deras nämnda egenskap, vilken borde föranleda till att indextalet och folkmängden icke finge vara av samma utslagsgivande betydelse som beträffande fastlandsdistrikten. Länsstyrelsen delade de sakkunnigas uppfattning, att vid omreglering av landsfiskalsdistrikten socken, municipalsamhälle eller köping icke finge uppdelas på två eller flera landsfiskalsdistrikt. Länsstyrelsen delade likaledes den av de sakkunniga uttalade mening, att vid skeende omreglering landsfiskalsdistrikt icke finge falla inom mer än en domsaga. För egen del ville länsstyrelsen tillägga såsom en oeftergivlig fordran, att landsfiskalsdistriktets område skulle kunna omslutas av en sammanhängande gränslinje. Beträffande Uppsala län har länsstyrelsen därstädes anfört, att en avsevärd minskning av landsfiskalsdistrikten syntes tillrådlig endast under förutsättning av organisationsförändringar, som i själva verket skulle innebära ett återinförande — under förändrat namn — av kronofogdeinstitutionen i dess äldre form. Särskilt erfordrades ett ordnande av polisväsendet å landsbygden, som redan med det nuvarande antalet landsfiskaler måste anses vara i hög grad otillfredsställande. En annan förutsättning vore, att landsfiskalerna antingen genom särskilda anslag eller genom tillräckliga löneförmåner sattes i tillfälle att hålla kvalificerade tjänstebiträden. Under hänvisning till att länsstyrelsen i Södermanlands län i utlåtande den 30 augusti 1921 angående då ifrågasatt minskning av antalet landsfiskal sdistrikt i länet bestämt avstyrkt sådan reduktion har nämnda länsstyrelse nu anfört, att, därest landsfiskalsdistrikten i länet skulle minskas till 11, det med säkerhet komme att uppstå behov av statsavlönade landsfiskalsbiträden i 8 eller åtminstone i 6 distrikt. Antalet distrikt inom länet hade icke tidigare varit och vore ej heller nu för högt. Det nuvarande antalet — 13 — vore i jämförelse med förhållandena i flertalet andra län att anse såsom mycket lågt. Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett sig på intet vis kunna förorda bifall till de sakkunnigas förslag, att antalet distrikt i länet skulle minskas med fem. Landsfiskalernas arbetsbörda vore redan nu i de större distrikten oskäligt tung och syntes komma att även med bibehållande av den nuvarande distriktsindelningen inom en snar framtid nödvändiggöra anställande av statsavlönade biträden i dessa distrikt. En ytterligare ökning

58 av distriktens storlek skulle sannolikt göra det erforderligt, att biträden anställdes i samtliga distrikt, som berördes av den nya indelningen. Under sådana förhållanden bleve vinsten av reformen ur statsekonomisk synpunkt ej så stor, att den uppvägde de med omläggningen förenade nackdelarna. En ökning av distriktens storlek skulle ock menligt inverka på landsfiskalernas verksamhet på polisväsendets område, särskilt i distrikt med svårframkomliga vägar eller eljest mindre goda kommunikationer. Vidare komme reformen att för landsfiskalerna minska möjligheterna till kontakt med ortsbefolkningen samt till förvärvande av den intima lokal- och personalkännedom, av vilken landsfiskalerna i sin tjänstutövning vore i stort behov och av vilken även länsstyrelserna för sina ämbetsgöromål ofta måste begagna sig. Slutligen skulle indragningen av landsfiskalsdistrikt komma att fullständigt förstöra utsikterna för länsstyrelsens yngre, icke juridiskt utbildade tjänstemän att inom skälig tid erhålla befordran. Följden kunde väntas bliva den, att länsstyrelsens mest framstående icke juridiskt utbildade arbetskrafter sökte sig mera indräktiga anställningar, och att nyrekrytering av yngre biträden försvårades. Det vore måhända allra främst ur denna synpunkt, som länsstyrelsen ansåge den föreslagna reformen böra bestämt avvisas. Frågan om minskning av antalet landsfiskalsdistrikt i Jönköpings län vore, enligt vad länsstyrelsen därstädes anfört, beroende på huru landsfiskalernas tjänstearbete organiserades. En omorganisation på detta område vore väl behövlig, men denna krävdes framför allt för att åstadkomma ett bättre ordnande av polisväsendet på landet och borde icke ske utan samband med lösningen av sistnämnda fråga, så mycket mindre som denna stode på dagordningen och uppenbarligen icke kunde någon längre tid skjutas åt sidan. En redan nu genomförd omreglering av landsfiskalsdistrikten skulle med sannolikhet få underkastas revision i samband med polisväsendets omorganisation. Enligt länsstyrelsens mening funnes all anledning att undersöka, huruvida icke en omorganisation av landsfiskalsinstitutionen, när denna i sammanhang med polisväsendets å landsbygden ordnande verkställdes, borde ske efter de av 1873 års landsstatskommitté angivna riktlinjerna med en kronofogde samt en eller två kronofogdefullmäktige i varje fögderi. Länsstyrelsen i Kronobergs län har förklarat sig hålla före, att en minskning utan vidare i det nuvarande antalet landsfiskalsdistrikt i länet vore oförenlig med tillbörlig hänsyn till de krav, som måste ställas på nödig polisbevakning på länets landsbygd, och att följaktligen förutsättning för en sådan minskning måste vara motsvarande ökning av den personal, som hittills stått till förfogande för polisbevakningens förstärkande. Vad åter angår Kalmar län har länsstyrelsen därstädes till en början åberopat sitt den 19 september 1921 avgivna utlåtande rörande möjligheten av en minskning av antalet distrikt inom länet. Länsstyrelsen hade däri framhållit såsom sin bestämda uppfattning, att på grund av landsfiskalernas genom omregleringen av fögderiväsendet ökade arbetsbörda samt distriktens i allmänhet betydliga omfattning något landsfiskalsdistrikt inom länet icke kunde utan avsevärd olägenhet indragas. Vad som efter nämnda tidpunkt förekommit hade icke givit länsstyrelsen anledning att frångå denna uppfattning; snarare hade densamma sedermera blivit ytterligare befäst. Det syntes nämligen icke kunna bestridas, att landsfiskalernas arbetsbörda, särskilt beträffande göromålen utom tjänsterummet, under de senaste åren i hög grad vuxit, en omständighet som länsstyrelsen i främsta rummet tillskreve de ökade fordringar, som numera måste ställas på landsfiskalerna i fråga om tillsynen över väg- och kom-

59 munikationsväsendet. Med den oerhörda utvecklingen särskilt av automobiltrafiken å landsvägarna och de skärpta bestämmelser i avseende å denna, som genom den nya förordningen om motorfordon införts, vore det ofrånkomligt, att landsfiskalerna såsom de närmast ansvariga polismyndigheterna ägnade mera tid och omsorg åt övervakningen av dessa bestämmelsers efterlevnad än tillförne, på det att nödig ordning och reda härvidlag måtte vinnas. I avseende å vägväsendet gjorde sig mer och mer gällande kravet på ett mera rationellt och effektivt vägunderhåll och därmed också på en noggrannare tillsyn över vägarnas skötsel. I sammanhang härmed ville länsstyrelsen jämväl anmärka, att landsfiskalerna fått sig ålagt att hålla noggrann tillsyn över den yrkesmässiga automobiltrafiken, särskilt linjetrafiken, samt övervaka, att de för densammas handhavande givna bestämmelserna efterlevdes. Då det redan under nuvarande förhållanden på grund av det myckna kontorsarbetet vore svårt för landsfiskalerna att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden, syntes det uppenbart, att detta skulle bliva än svårare vid en ökning av distriktens storlek. Länsstyrelsen ansåge sig därför ej kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag om minskning av antalet landsfiskalsdistrikt. Mot en inskränkning av antalet landsfiskalsdistrikt i Gotlands län har länsstyrelsen därstädes ställt sig mycket tveksam. Åt sina betänkligheter i frågan hade länsstyrelsen redan förut givit uttryck uti sitt den 31 augusti 1921 avgivna utlåtande rörande möjligheten att minska landsfiskalsdistriktens antal. En inskränkning syntes i varje fall icke kunna genomföras, utan att avsevärd lättnad bereddes i landsfiskalernas arbetsbörda. Av de vägar, på vilka en sådan lättnad kunde åstadkommas, syntes den effektivaste vara, att landsfiskalerna på statens bekostnad erhölle stadigvarande arbetshjälp. Därest det nuvarande antalet distrikt skulle nedbringas till fyra, syntes det kunna ifrågasättas, huruvida icke ett biträde bleve behövligt i varje distrikt. Länsstyrelsen i Blekinge län har påpekat, att landsfiskalernas arbetsbörda på senaste tiden i hög grad ökats. I sådant hänseende har länsstyrelsen särskilt framhållit det med motorfordonens tilltagande i antal och de större anspråken på vägarnas underhåll följande mera tidsödande arbetet med tillsynen å de allmänna vägarna. Vid uppgörandet av förslaget till den senaste indelningen av landsfiskalsdistrikten i länet hade man försökt att så noga som möjligt avväga distriktens antal efter den verkliga arbetsbördan. Den av de sakkunniga använda indexbeteckningen — vilken dock syntes vara icke i allo fullt tillförlitlig — visade också, att allenast två län i riket hade högre genomsnittsindex än Blekinge län och att detta index överstege det beräknade genomsnittsindextalet efter reduceringen av antalet distrikt. Detta jämte den kännedom, länsstyrelsen hade om landsfiskalernas arbetsbörda, gjorde, att länsstyrelsen för sin del icke kunde förorda någon indragning av landsfiskalstjänst i länet. En föga tilltalande reform vore förslaget att i större utsträckning än hittills skett bereda landsfiskalerna arbetshjälp genom höjning av nu utgående förvaltningsbidrag eller genom anvisande av särskilda medel för anställande i de mera betungade distrikten av statsavlönade biträden. Oavsett att genom en dylik anordning den ekonomiska vinsten för statsverket genom indragning av en del landsfiskalsdistrikt betydligt reducerades, vore åtgärden egnad att motverka det på senare tider allt mera bestämt framställda önskemålet om inskränkning i extra-ordinarie-systemet. Redan genom minskning av landsfiskalsdistriktens antal minskades landsfiskalsaspiranternas utsikter till be-

fordran, och detta skulle i ännu högre grad bliva förhållandet, om genom anställande av ytterligare biträden hos landsfiskalerna ett flertal unga män lockades in på banan. Att .för rekryteringens skull öka antalet biträden vore alldeles obehövligt, då för närvarande ingen brist på lämpliga aspiranter till landsstatsbanan förefunnes. Tvärtom måste sökande ofta avvisas eller avrådas. Framför ökad arbetshjälp åt landsfiskalerna vore ur alla synpunkter att föredraga minskad reducering av landsfiskalsdistrikten. Till sist ansåge sig länsstyrelsen böra påpeka, att en indragning av landsfiskalsdistrikt komme att än mer inskränka landsfiskalernas möjlighet att egna sig åt de med polisväsendet förenade göromålen. Redan nu efter 1917 års omreglering hade klagomål försports över landsfiskalernas nödtvungna eftersättande av de rena polisgöromålen, och säkerligen skulle dessa klagomål vinna i styrka, om de sakkunnigas förslag bleve realiserat. Enligt länsstyrelsens i Kristianstads län uppfattning vore landsfiskalernas arbetskraft redan nu tillfullo utnyttjad, varför det vid företagen minskning av antalet distrikt med därav följande betydande ökning av göromålen skulle bliva nödvändigt att i så gott som alla distrikt anställa statsavlönade biträden till landsfiskalernas hjälp. Andra omständigheter, till vilka hänsyn borde tagas, vore dels att, i den mån landsfiskalsdistriktens område ökades, allmänheten finge svårare att träffa sin landsfiskal, dels att förrättningskostnaderna i exempelvis utsökningsmål ökades med avstånden, dels ock att landsfiskalernas tid för kontorsgöromål minskades, därest de måste offra för mycken tid på långa resor. Länsstyrelsen i Malmöhus län har för sin del ansett, att det ingalunda vore ostridigt, att kommunikationsväsendets utveckling underlättat landsfiskalernas arbete. Det gällde att taga i betraktande icke blott vilka fördelar, som beretts landsfiskalerna i deras verksamhet, utan också i vad mån arbetet genom kommunikationsmedlens utveckling ökats. Genom järnvägarnas och postväsendets utveckling ävensom ock framför allt genom telefonen hade landsfiskalerna blivit lättare att tillgå i och för framställningar och förfrågningar i varjehanda ärenden än tillförene. Vad som för närvarande ansåges vara av synnerlig betydelse, vore emellertid automobilväsendets inverkan på dessa tjänstemäns arbetsbörda och arbetssätt. Å ena sidan vore det obestridligt, att landsfiskalerna kunde i detta fortskaffningsmedel hava ett kraftigt hjälpmedel vid utförande av sitt arbete, vilket till ej ringa del förutsatte resor i distriktet, men å andra sidan hade automobilväsendet fört med sig dels alldeles nya bestyr, dels ock en ökning av de förutvarande. I mångahanda till automobilväsendet hörande ärenden påkallades utredningar och yttranden från landsfiskalerna, vilka därjämte hade att övervaka efterlevandet av de lagar och föreskrifter, som dit hörde. I Malmöhus län vore antagligen automobilernas antal både absolut och relativt större än i något annat län och automobilgöromålen hade tagit en synnerligt stor omfattning. Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida icke automobilväsendets utveckling givit upphov till att landsfiskalernas göromål än mer ökats på ett annat område, nämligen vägväsendets. Tillsynen av vägarna hade nämligen, efter det användandet av automobiler tagit fart, blivit vida mer krävande än förut. I fråga om kommunikationsmedlens inverkan på landsfiskalernas arbetsbörda ville länsstyrelsen därför uttala såsom sin mening, att utvecklingen på detta område, särskilt automobilväsendets, medfört nya arbetsuppgifter, vilka, då det gällde att mäta arbetsbördan, mer än väl uppvägde de fördelar, landsfiskalerna i sitt arbete därigenom erhållit. Samma länsstyrelse har vidare framhållit, hurusom från skilda håll på-

61 pekats, att till följd av kronofogdetjänsternas indragning och de dem påvilande göromålens överflyttande på landsfiskalerna dessa senare alltmera dragits från polisverksamheten. En minskning av distriktens antal skulle medföra, att landsfiskalernas kontorsarbete än mer ökades till förfång för deras uppgift att vaka över ordning och säkerhet. Det syntes länsstyrelsen, som om frågan om ny distriktsindelning borde upptagas först i samband med omorganisation av polisväsendet. Till avhjälpande av olägenheten med för stora distrikt hade de sakkunniga anvisat utvägen att anställa extra landsfiskal i dylikt distrikt eller ock att höja förvaltningsbidraget. Länsstyrelsen funne det senare sättet vara att föredraga, då det bättre läte sig anpassas efter i varje särskilt fall föreliggande omständigheter samt helt visst i stort sett ställde sig billigare. Slutligen hade länsstyrelsen ansett sig icke böra underlåta att framhålla det behjärtansvärda i att, om en minskning i distriktens antal ansåges oundgänglig, hänsyn vid minskningens genomförande i möjligaste mån toges till de tjänstemän, som en längre tid arbetat inom landsstaten med tanke att vinna befordran till landsfiskaler, men som nu såge sina utsikter till dylik befordran stäckta genom den ifrågasatta omregleringen. Av länsstyrelsen i Hallands län har i den nu föreliggande frågan icke framställts någon erinran av den allmänna natur, att densamma synes böra här omnämnas. Beträffande den ifrågasatta minskningen av antalet landsfiskalsdistrikt i Göteborgs och Bohus län har länsstyrelsen därstädes uttalat, att, därest medel anvisades för anställande av statsavlönade biträden, en minskning av antalet distrikt skulle, med hänsyn dessutom till de under senaste tiden inträdda förbättrade kommunikationsförhållandena, kunna i mån av befattningshavarnas avgång från tjänsten genomföras, om än icke utan olägenhet. Länsstyrelsen kunde dock för sin del icke tillstyrka en så stark minskning som den av de sakkunniga föreslagna, nämligen indragning av fem distrikt, utan ansåge länsstyrelsen en indragning av fyra distrikt vara ett maximum. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ansett det böra noga prövas, huruvida genom förenklingar i arbetssättet, undvikande av onödiga skriverier och användande av mindre kvalificerad arbetskraft de ordinarie landsfiskalernas antal kunde minskas d. v. s. distrikten göras större. Samtidigt har länsstyrelsen emellertid ansett sig böra påpeka, hurusom under senare tid klagomål förekommit beträffande landsfiskalernas förmåga att fylla sina mest maktpåliggande uppgifter, nämligen polistjänsten å landsbygden. Innan någon förbättring i landsbygdens polisväsende ägt rum, syntes det därför synnerligen betänkligt att i anledning av en löneregleringsfråga vidtaga åtgärder, som skulle medföra ett försvagande i stället för den påyrkade förstärkningen av polisarbetskrafterna på landet. Rörande vad som av de sakkunniga anförts angående landsfiskalernas befattning med vägväsendet, nämligen att omändringar härutinnan komme att medföra betydande förenklingar av landsfiskalernas arbetsbörda, ville länsstyrelsen anmärka, dels att någon ny väglag ännu ej antagits, dels att även i det förslag till ny väglag, som för riksdagen framlagts, landsfiskalerna, i egenskap av biträden åt länsstyrelserna, k var stode såsom övervakare av vägunderhållet. I fråga om Skaraborgs län har länsstyrelsen därstädes anfört, att den betydande ökning av landsfiskalernas arbetsbörda, som ägde rum i samband med 1917 års omorganisation av fögderiförvaltningen, och den alltjämt fortgående stegringen vore omständigheter, som i och för sig kraftigt talade mot

en ytterligare reduktion av dessa befattningshavares antal och motsvarande ökning av landsfiskalsdistriktens omfattning. Härförutom förelåge två för landsfiskalernas arbetsbörda synnerligen betydelsefulla spörsmål, vilka ehuru föremål för utredning ännu icke fått sin lösning, nämligen ordnandet av polisväsendet på landet samt vägväsendets ordnande. Med hänsyn till dessa frågors djupt ingripande betydelse för landsfiskalernas tjänsteverksamhet hade det varit önskligt, att desamma bragts till en tillfredsställande lösning, innan en så genomgripande reform, som nu åsyftades, upptagits till behandling. Man syntes därför kunna hysa berättigad tvekan, huruvida tidpunkten kunde anses lämplig för vidtagande av berörda reform. Å andra sidan borde icke bortses från nödvändigheten av en inskränkning i landsfiskalsdistriktens antal såväl ur statsekonomisk synpunkt som även med hänsyn till önskvärdheten av att kunna förbättra landsfiskalernas löneförmåner. Något oöverstigligt hinder mot en allmännare sådan inskränkning syntes icke kunna göras gällande, om blott nödigt beaktande därvid ägnades åt att landsfiskalsdistrikten icke tilltoges större, än att befattningshavaren bibehölle förmågan att leda och kontrollera tjänsteverksamhetens jämna gång och tillfredsställande besörjande. Ett oeftergivligt villkor för åtgärd i nyss antydda riktning vore, att landsfiskalerna bereddes kvalificerade arbetsbiträden till behövligt antal och att erforderliga medel härför ställdes till statsmakternas förfogande. Länsstyrelsen i Värmlands län har inledningsvis erinrat därom, att frågan om inskränkning av antalet distrikt så nyligen som år 1921 varit föremål för utredning och att länsstyrelsen i anledning därav uti avgivet utlåtande anfört, att någon minskning av antalet landsfiskalsdistrikt inom länet icke kunde genomföras utan menlig inverkan på landsfiskalstjänsternas behöriga handhavande. I enlighet härmed hölle länsstyrelsen fortfarande före, att en indragning av landsfiskalstjänster i Värmlands län icke kunde utan synnerlig olägenhet äga rum. I varje händelse syntes så icke låta sig göra, utan att nya befattningar inrättades, vare sig, såsom de sakkunniga ställt i utsikt, genom anställande i de mera betungade landsfiskalsdistrikten av statsavlönade biträden eller, såsom länsstyrelsen för sin del funne mera lämpligt, genom antagande av flera sådana extra landsfiskaler med avlöning från det s. k. extra polisanslaget, som redan funnes förordnade i vissa län. Då länsstyrelsen icke vore övertygad, att de besparingar för statsverket, som genom vissa landsfiskalstjänsters indragning skulle vinnas, komme att uppvägas av de helt visst betydande kostnader, som i andra hänseenden skulle uppkomma, hade länsstyrelsen ansett sig böra avstyrka bifall till de sakkunnigas förslag angående minskning av antalet landsfiskalsdistrikt i länet. Vad av de sakkunniga såsom stöd för en omreglering av landsfiskalsdistrikten framhållits i fråga om ojämnheten i arbetsbörda olika distrikt emellan ägde sin riktighet även vad Örebro län anginge, och vore det enligt länsstyrelsens i nämnda län uppfattning både önskvärt och behövligt, att en reglering härutinnan komme till stånd. Länsstyrelsen vore emellertid icke övertygad, att nyssberörda förhållanden vare sig motiverade eller möjliggjorde ett så våldsamt ingrepp i nu bestående förvaltningsförhållanden som det av de sakkunniga föreslagna. Först och främst komme den föreslagna omfattande minskningen av antalet landsfiskalsdistrikt uppenbarligen att medföra ett avsevärt försvagande av den redan förut alltför klena polisbevakningen å landsbygden. Ett steg i sådan riktning borde icke tagas, utan

63 att alldeles särskilda skäl därtill förelåge. I varje händelse måste det anses föga lämpligt att nu vidtaga en dylik åtgärd, då frågan om en ny polisorganisation för såväl stad som land stode på dagordningen, och innan riktlinjerna för denna organisation kunde med säkerhet urskiljas. Än vidare vore arbetsbördan i de nuvarande större landsfiskalsdistrikten så betydande*, att vederbörande tjänstinnehavare ingalunda kunde medhinna samtliga dem åvilande tjänstegöromål, utan för sådant ändamål måste hava anställda ett eller flera biträden. Länsstyrelsen hade funnit sig böra, i allt fall för det närvarande, avstyrka bifall till de sakkunnigas förslag. Även länsstyrelsen i Västmanlands län har förklarat sig förhindrad att stödja förslaget om indragning av vissa landsfiskalsdistrikt inom länet, detta så mycket mera som distrikten därstädes i sin nuvarande utformning hörde till de mera arbetstyngda inom riket. Antalet länsmansdistrikt inom länet hade ock under de sista tjugu åren minskats med icke mindre än fem. Den besparing för statsverket, som skulle uppkomma genom den nu ifrågasatta ytterligare minskningen, syntes till stor del komma att åtgå till avlöning åt biträdande landsfiskaler eller extra polismän inom de utökade distrikten. Mot en indragning av landsfiskalsdistrikt i enlighet med den av de sakkunniga preliminärt angivna planen kunde, enligt länsstyrelsens i Kopparbergs län mening, resas invändningar i flera avseenden. Distrikten skulle i allmänhet bliva för stora till arealen. Landsfiskalernas arbetsbörda komme att avsevärt ökas genom de långa tjänsteresorna, och den lättnad i landsfiskalernas arbetsuppgifter, som av de sakkunniga ställts i utsikt, kunde enligt länsstyrelsens åsikt icke uppväga den ökning i arbetet, som måste bliva en följd av distriktens storlek. Statsanställda biträden komme således att erfordras i ett flertal distrikt. Länsstyrelsen ville betona nödvändigheten av att distrikten beträffande areal och befolkningsmängd icke gjordes större än att vederbörande landsfiskal kunde förvärva-en ingående kännedom om distriktet samt om befolkningen och dess förhållanden. Huruvida detta vore möjligt med en befolkningssiffra av omkring 10 000 på en areal av 10 kv.mil och därutöver, funne länsstyrelsen tvivelaktigt. Med den ställning i förhållande till distriktsbefolkningen, landsfiskalerna i detta län sedan långa tider intagit, komme den ifrågasatta minskningen i distriktens antal att i hög grad beröra just befolkningens intressen. Dessutom hade länsstyrelsen ansett sig böra erinra om de menliga påföljder, den betydande minskningen i distriktens antal skulle få för de obefordrade aspiranterna på landsfiskalstjänst. Det vore därför med billighet överensstämmande, om indragningen, därest densamma beslutades, trädde i kraft först efter skälig övergångstid, så att de äldre aspiranterna kunde vinna sin befordran och de yngre lämnades tillfälle att välja annan levnadsbana. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har förklarat sig icke kunna dela de sakkunnigas uppfattning, att landsfiskalernas tjänsteförrättningar i distrikten numera på grund av kommunikationsmedlens utveckling i stort sett krävde väsentligt mindre omgång och tidsspillan än under äldre tider. Vidare har denna länsstyrelse anfört, att, därest en reducering av landsfiskalsdistrikten enligt de sakkunnigas förslag komme till stånd, följden enligt länsstyrelsens förmenande bleve den, att nästan alla landsfiskalerna i länet måste förses med av staten avlönade biträden eller extra landsfiskaler, vadan den med reduceringen avsedda besparingen bleve ringa om ens någon. Redan nu hade länsstyrelsen på anhållan av landsfogden nödgats göra framställning

64 om anställande av biträden åt landsfiskalerna i de fyra mest arbetskrävande distrikten. Av länsstyrelsen i Västernorrlands län har framhållits, att det av de sakkunniga anmärkta förhållandet, att landsfiskalernas arbete blivit i utomordentlig grad underlättat genom kommunikationsmedlens utveckling, i viss mån ägde giltighet även för distrikten inom Västernorrlands län. Men det förtjänade härvid att anmärkas, dels att automobilförbindelse icke kunde påräknas under året i dess helhet, dels ock att den i länet ännu fortgående utvidgningen av det allmänna vägnätet oupphörligen medförde ökat arbete med tillsyn över de allmänna vägarna såväl sommar- som vintertid. Därest den av de sakkunniga föreslagna indragningen av sex landsfiskalsdistrikt i länet skulle komma till stånd, komme folkmängden i genomsnitt på grund av dess ytterligare ökning sedan den 31 december 1920 att uppgå till 10 326 personer i stället för av de sakkunniga beräknade 10 075. Därjämte syntes böra framhållas, att icke ensamt den officiella folkmängden kunde tillmätas avgörande betydelse vid bedömandet av arbetsbördan inom ett landsfiskalsdistrikt. Tillfällig befolkning, distriktsbefolkningens rörlighet, kynne och vanor kunde häri åstadkomma väsentliga olikheter. För bestämmande av ett distrikts möjliga och lämpliga storlek och följaktligen av distriktens antal kunde enbart varken indextal eller folkmängdssiffra d i e r areal läggas till grund, utan måste hänsyn, såsom ock de sakkunniga själva antytt, tagas till samtliga förhållanden, som kunde inverka på frågan. Länsstyrelsen ansåge för sin del, att någon minskning av antalet distrikt inom länet icke utan olägenhet kunde genomföras. Beträffande förhållandena i Jämtlands län har länsstyrelsen därstädes uttalat, att, därest de förutsättningar uppfylldes, som de sakkunniga angivit såsom villkor för genomförande av en reducering av landsfiskalsdistriktens antal, en avsevärd minskning torde kunna påräknas i landsfiskalernas för närvarande allt mer överhandtagande kontorsarbete. De föreslagna anordningarna borde således underlätta för landsfiskalerna att i större utsträckning ägna tid och intresse åt polis- och åklagargöromål, vilka enligt länsstyrelsens uppfattning vore den viktigaste delen av de uppgifter, som ålåge landsfiskalerna. Länsstyrelsen ville dock erinra om ännu en förutsättning, nämligen inrättandet av fjärdingsmannatjänster med dugliga innehavare, varigenom landsfiskalerna skulle frigöras från en stor mängd tidsödande detaljarbete. Länsstyrelsen i Västerbottens län har anfört, att det av de sakkunniga framlagda förslaget rörande detta län icke syntes kunna på annat sätt realiseras än att av distrikten å kustlandet åtminstone tre och av lappmarkens 11 distrikt eventuellt fyra indroges och på lämpligt sätt förenades med angränsande distrikt. En så vittgående åtgärd kunde länsstyrelsen emellertid av vissa grunder icke förorda. Folkmängden i länet hade under senaste år ökats relativt mera än i andra delar av landet. Från tiden för senast genomförda omorganisation av fögderiförvaltningen hade folkmängden i hela länet ökats från 175 031 till 190177 personer den 31 december 1923 eller för länet med undantag av städerna från 165 508 till 178 977 personer. Anledningen härtill vore att söka bl. a. i kommunikationsväsendets utveckling, i därav eller av annan anledning ökad kolonisation och egnahemsbildning samt i ett rikare utnyttjande än förut av länets tillgångar. Senast av innevarande års riksdag hade fattats beslut ej blott om fortsatt byggande av statsjärnvägar utan även angående andra omfattande och betydelsefulla åtgärder för gynnande av den allmänna utvecklingen i länet. Folkmängden

65 vore således av allt att döma fortfarande i kraftigt stigande. Landsfiskalernas arbetsuppgifter såväl i ordningshänseende som beträffande indrivningen av utskylder och andra medel påverkades uppenbarligen i väsentlig mån av folkmängdsökningen. Redan med hänsyn härtill måste länsstyrelsen ställa sig betänksam inför en alltför kraftig minskning av landsfiskalsdistriktens antal. Men härutöver inverkade i ännu högre grad de särskilda förhållanden, som vore rådande i länet, beroende på de stora och vidsträckta områdena, avstånden mellan befolkningens boplatser samt den i allt fall rådande bristen på kommunikationer. Dessa förhållanden framträdde särskilt vad anginge lappmarken och hade vid alla föregående indelningar tillagts väsentlig betydelse. Slutligen har länsstyrelsen i Norrbottens län erinrat, att den nuvarande indelningen av landsfiskalsdistrikten ägt bestånd sedan ingången av år 1918, då i samband med omorganisationen av fögderiförvaltningen de ordinarie landsfiskalsdistriktens i länet antal ökades från 18 till 22. Länsstyrelsen kunde icke finna, att de förhållanden, som föranledde inrättandet av dessa fyra nya distrikt, sedan dess undergått sådan förändring, som skulle kunna motivera någon indragning. Tvärtom torde en icke oväsentlig ökning i arbetsbördan ha inträtt. Denna ökning stode till en del i samband med befolkningsstockens tillväxt från omkring 176 000 den 1/i 1917 till omkring 187 000 den l /, 1924, men vore därjämte i hög grad betingad av de förändringar och utvidgningar i arbetsuppgifterna, som de senaste årens lagstiftningsarbete fört med sig ej minst för landsfiskalerna. Länsstyrelsen hölle före, att frågan om indragning av landsfiskalstjänster icke utan stora olägenheter kunde lösas annorledes än i samband med spörsmålet om polisväsendets omorganisation och att därför med hänsyn till sistnämnda frågas läge någon indragning av tjänster för närvarande icke borde äga rum. Beträffande Norrbottens län förelåge särskilda skäl att härutinnan framgå med den största försiktighet. De i allmänhet mycket vidsträckta tjänstgöringsområdena och den kännbara bristen på kommunikationer försvårade här landsfiskalernas arbete på ett sätt, vartill motstycke söderut knappast vore att finna. Länets belägenhet såsom gränsområde med långa landsgränser mot Norge och Finland ökade även i sin mån behovet av kvalificerad polispersonal. Arbetsbördan vore redan nu så omfattande, att länsstyrelsen sett sig nödsakad att i flera distrikt förordna biträdande landsfiskaler. Med hänsyn till dessa förhållanden hade länsstyrelsen ansett sig böra hemställa, att någon indragning av landsfiskalstjänster inom Norrbottens län för närvarande icke måtte komma ifråga. De sakkunnigas uppfattning i fråga om möjligheten att företaga en minsk- Slutlig redogörelse ning i antalet landsfiskalsdistrikt är följande: Det framgår av vad som hittills anförts, att landsfiskalsdistrikten äro av for /"f-8,1,*" m y c k e t olika o m f a t t n i n g till folkmängd, areal och ungefärlig arbetsmängd, minskning I det föregående har omförmälts, att i 100 distrikt folkmängden uppgår i landstill högst 6 000. Av en förut åberopad tabell framgår vidare, att folkmäng- fiskalsdistriktens den utgör antal.

i 36 distrikt i 73 » i 66 » i 62 »

6 000-- 7 000 7 000-- 8 000 8 000-- 9 000 9 000--10 000

5 — Löneregi. för landsfogdar

m. m.

i 54 distrikt 10 000—11 000 11 000—12 000 i 41 » 12 000—13 000 i 24 » 13 000—14 000 i 14 »

66 Principiellt lärer kunna antagas, att ett betydande antal av de mindre distrikten skulle kunna sammanföras på sådant sätt, att större distrikt uppkomme. Man talade vid fögderiförvaltningens omorganisation om ett genomsnittstal för ett distrikt av omkring 10 000 invånare, men man föreslog nya distrikt med uppemot 14 000, t. ex. östbo härads distrikt i Jönköpings län om 13 601 invånare och Aspelands härads distrikt i Kalmar län om 13 732 invånare. (Fögderiförvaltningskommitténs betänkande den 18 juni 1909 sid. 423, 517 och 519.) Vid undersökning av de större distriktens omfattning hava de sakkunniga kommit till den uppfattning, att med de lättnader i arbetet och den biträdeshjälp, varom nu fråga uppkommit, ett distrikt bör kunna vid normal areal och vanliga förhållanden i övrigt omfatta ett invånarantal av uppemot 14 000. Man skulle kunna finna ett bevis för lämpligheten av så stora distrikt i den ur statistiken hämtade upplysningen, att i Kristianstads län, där landsfiskalernas arbetskraft förklarats redan nu vara tillfullo utnyttjad, innehavarna av landsfiskalstjänsterna i fyra distrikt, vart och ett med en folkmängd av mellan 11 000 och 12 000, haft tillfälle att i medeltal under de tre undersökningsåren uppbära annan inkomst av arbete än av den egna tjänsten eller vikariat å annan statstjänst till belopp av respektive omkring 8 000, 8 000, 8 800 och 9 900 kronor. Även i andra län finner man, att i distrikt med över 12 000 invånare flerstädes landsfiskalerna uppbära dylika inkomster av arbete utom den egna tjänsten till avsevärda, understundom rätt höga belopp. Dylika fall förekomma beträffande 1 distrikt i Stockholms län 3 » i Södermanlands » 2 » i Östergötlands » 1 » i Kalmar » 3 » i Malmöhus » 3 » i Hallands » 1 » i Göteborgs och Bohus » 2 » i Älvsborgs » 1 » i Skaraborgs »

3 distrikt i Värmlands 2 » i Örebro » 1 i Västmanlands 4 » i Kopparbergs 2 » i Gävleborgs 2 » i Västernorrlands 1 » i Västerbottens 1 » i Norrbottens

län

Det torde kunna antagas, att med skälig biträdeshjälp ett avsevärt antal nya distrikt av omkring 13 000 upp till 14 000 invånare skulle kunna utan synnerlig olägenhet bildas, om erforderlig försiktighet iakttoges till undvikande av alltför stora arealer. För de allmänna förutsättningar, till vilka de sakkunniga tagit hänsyn vid det följande förslaget till minskning av antalet landsfiskalsdistrikt och därmed omedelbart sammanhängande indragning av landsfiskalstjänster, få de sakkunniga lämna följande redogörelse. Vid beräkning av de blivande distriktens storlek har omedelbart hänsyn tagits till folkmängden. I synnerhet i de nordvästra och norra delarna av landet har emellertid mycken hänsyn tagits jämväl till distriktens arealer. Även de omförmälda indextalen hava studerats, men i de många fall, då socknar måst flyttas från ett distrikt till ett annat, hava indextalen icke kunnat direkt inverka på själva fördelningen inom ett område, emedan uppgifter om fördelningen av landsfiskalernas arbetsmängd på de olika socknarna, motsvarande indexuppgifterna för hela landsfiskalsdistrikt, icke kunnat an-

67 skaffas. Såsom en detalj må påpekas, att de sakkunniga så mycket som möjligt sökt undvika att minska antalet ordinarie landsfiskaler i distrikten utefter den långa landsgränsen. De folkmängdsuppgifter, efter vilka vid ifrågavarande förslag till omreglering räknas, äro uppgifterna från folkräkningen den 31 december 1920, den sista som ägt rum. Vad kommunerna angår finnas visserligen senare uppgifter; den senaste avser den 1 januari 1924 och återfinnes i den av statistiska centralbyrån samma år utgivna årsbok för Sveriges kommuner. Men då beträffande domsagor och landsfiskalsdistrikt ingen senare uppgift finnes än från 1920 års folkräkning, har åt senare uppgifter icke kunnat givas annat än kompletterande betydelse vid några gränsfall. Åt regleringen av domsagor, bildandet av nya städer, landsområdens inkorporering med städer och dylikt, som inträffat efter folkräkningen och kan hava inverkan på den föreliggande omregleringsfrågan, hava de sakkunniga ägnat uppmärksamhet ända fram till 1924 års höst. De sakkunniga hava gått ut ifrån den grundsats, som gällt vid senaste reglering, nämligen att intet landsfiskalsdistrikt får höra till mer än en domsaga. Detta grundar sig tydligen därpå, att det är lämpligt, att icke två domare skola hava att göra med en och samma landsfiskal i hans åklagarvärv. Det kommer att visa sig av den härefter följande utredningen, att denna förutsättning medfört ett ganska stort hinder för en konsekvent genomförd omreglering av landsfiskalsdistrikten. Varje domsagas landsfiskalsdistrikt måste tydligen regleras såsom en grupp för sig, och då uppkomma tydligen i ett betydligt antal fall överskott av smärre distrikt, som kanske framför andra borde indragas, men som icke kunna förenas med något av de andra distrikten inom domsagan. Även om det icke är utan olägenhet, att ett och samma landsfiskalsdistrikt kommer att tillhöra mer än ett tingslag, har detta förhållande icke någon avgörande betydelse och har i några fall ansetts icke få utgöra hinder för en i övrigt fullt lämplig reglering. I detta sammanhang må omförmälas, att de sakkunniga icke ansett sig böra taga hänsyn till att genom omregleringen i vissa fall sammanhanget rubbas mellan väghållningsdistrikt och landsfiskalsdistrikt, eftersom frågan om väghållningsdistriktens lämpliga omfattning kan i erforderlig mån ordnas, sedan landsfiskalsdistriktens reglering inom ett visst område genomförts. Den bestående anordningen, att landsfiskalsdistrikten äro indelade på fögderier, motsvarande häradsskrivarnas arbetsområden, är utan betydelse och bör till undvikande av missuppfattning borttagas såväl i statskalendern som eljest, där indelningen kan förekomma. Regleringen får icke ordnas så, att en och samma socken förlägges till två olika landsfiskalsdistrikt, i den mån så icke redan förut skett. Detsamma gäller köpingar och municipalsamhällen. E t t nybildat landsfiskalsdistrikt bör kunna å kartan helt omskrivas med en sammanhängande linje. H ä r torde böra framhållas, att svårigheter av så att säga geografisk natur ofta nog möta vid regleringsplanens genomförande. Tre distrikt skulle exempelvis kunna sammanföras till två, därest icke den svårigheten förelåge, att det mittersta av de tre distrikten, vilket består av blott en socken, är stort, medan de båda yttre distrikten äro små. I några domsagor ligga flera distrikt i rad efter varandra, vart och ett bildande en socken för sig; här kan någon omreglering icke ske i annat fall, än då två bredvid varandra liggande sock-

68 nar icke äro större, än att de utan vidare reglering kunna sammanslås till ett landsfiskalsdistrikt. Den minskning i antalet landsfiskalsdistrikt, som ifrågasattes i de sakkunnigas framställning till departementschefen den 12 april 1924, var, enligt uttryckligt framhållande, grundad på upplysning rörande indexförhållandena i distrikten och omfattade en av dessa förhållanden föranledd minskning från 491 distrikt (innefattande två redan till indragning fastställda distrikt) till 375 eller med 116 distrikt. Den minskningsplan åter, som nu framlägges, föranleder, då hänsyn så vitt möjligt tages till alla inverkande faktorer och särskilt till nyss åberopade svårigheter, en nedgång från 491 (bestämt som nyss) till 408 eller med 83 distrikt (2 förut bestämda och 81 nya). Med skäl torde kunna ifrågasättas, att en så genomgripande omregieringsplan som den, som kommer att här framläggas, borde hava omfattat jämväl klyvning eller annan reglering av de alltför stora distrikt, som förekomma här och var inom länen. Med invånarantal från och med 14 000 uppåt enligt 1920 års folkräkning och under iakttagande av senare inträffade regleringar finnas för närvarande 21 dylika landsfiskalsdistrikt, nämligen 5 med folkmängd från och med 14 000 till 15 000 och 16 med folkmängd från och med 15 000 uppåt. En yttre anledning till att de sakkunniga icke givit sig in på denna styckningsfråga är den, att de sakkunnigas uppdrag i regleringsväg icke omfattat annat än att söka minska antalet distrikt. Mera avgörande är måhända, att det torde vara skäl vänta med nu sist ifrågakomna reglering, till dess man fått tillfälle överskåda verkningarna av vad i nu föreliggande förslag ifrågasatts för beredande av hjälp och lättnad i landsfiskalernas arbetsbörda. Det må ock beaktas, att det ännu finnes frågor om bildande av nya städer eller inkorporering av landsområden med befintliga städer, vilka frågor torde behöva komma till avgörande inom jämförelsevis kort tid, ävensom att sannolikt dylika klyvningsfrågor bäst lösas var och en för sig, i den ordning de bliva färdigställda. I det följande kommer att vid varje domsaga, där omreglering ifrågasattes, lämnas redogörelse för dels huru stor personal av landsfiskaler och bättre kvalificerade landsfiskalsbiträden skulle komma att finnas efter genomförande av landsfiskalsbiträdesinstitutionen, men utan ändring av landsfiskalernas antal, och dels huru stor denna personal skulle bliva, om indragning av landsfiskalstjänster äger rum i föreslagen omfattning. Det skall därvid visa sig, att, eftersom de nya distrikten genomsnittligt bliva större än de nuvarande, ett ganska stort antal bättre kvalificerade landsfiskalsbiträden komma att tillföras distrikten i det hela, vilket givetvis i sin mån minskar den eljest påvisbara olägenheten av en ifrågasatt minskning i antalet statsanställda befattningshavare i länens områden utom städerna. De sakkunniga skola återkomma härtill efter den närmare redogörelsen för den ifrågasatta omregleringens detaljer. Till frågan om vad som ekonomiskt står att vinna genom indragning av ett avsevärt antal landsfiskalstjänster och inrättande delvis i stället av platser för extra befattningshavare, skola de sakkunniga återkomma vid kostnadsberäkningen.

69 För s1a g till omreglering för minskning av landsfiskalsdistriktens antal. S t o c k h o l m s län. Norra Roslags domsaga folkmängd 34 293 n. v. landsfiskalsdistrikt: Frösåkers folkmängd 13 626 Närdinghundra » 8 958 Väddö » 11709 tillsammans 34 293 Till Frösåkers landsfiskalsdistrikt höra städerna Östhammar med 931 invånare och Öregrund med 1214 invånare. Åklagarmyndigheten i dessa städer utövas av där anställda stadsfiskaler. Folkmängden i dessa distrikt är för stor för att under de antagna förutsättningarna för denna utredning kunna fördelas på två distrikt i stället för tre. Mellersta Roslags domsaga folkmängd 22 772 n. v. landsfiskalsdistrikt: Vätö folkmängd 7 418 areal 4-1? 1 index 10 839 Sjuhundra » 7 426 » 4'15 » 2 967 Frötuna » 7 928 » 3'9 2 » 4 689 tillsammans 22 772 areal 12*24 index 18 495 Enligt anvisning av länsstyrelsen skulle en uppdelning av domsagan i allenast två landsfiskalsdistrikt kunna ske genom en kombination, som länsstyrelsen finner praktiskt möjlig om ock ej önskvärd. Härvid skulle ett distrikt bildas av Lyhundra härad, Sjuhundra härad och Roslagsbro socken och det andra av Frötuna och Länna skeppslag, Vätö socken och BjörköArholma socken. Resultatet härav framgår av följande uppställning: Sjuhundra distrikt n. v. Sjuhundra distrikt folkmängd 7 426 av Vätö distrikt: Söderby-Karls socken .... folkmängd 1634 Estuna » .... » 1174 Roslagsbro » .... » 2 059 » 4 867

12 293

Frötuna distrikt 11. v. Frötuna distrikt av Vätö distrikt: Vätö socken Björkö-Arholma »

folkmängd 7 928 .... folkmängd 1 500 » 1051

»

2 551

10 479

tillsammans domsagan 22 772 1

Arealuppgifterna avse kvadratmil.

70 Då arealen av de tre nu befintliga distrikten tillsammans utgör 12*2 4 kvadratmil och sammanlagda indextalet för dem utgör 18 495, möter i dessa hänseenden icke något hinder för ifrågavarande tre distrikts sammanslagning till två distrikt. Härigenom beredes möjlighet till indragning av en landsfiskalsbefattning. Enligt föreslagna grunder skulle, om någon minskning i antalet landsfiskalsdistrikt ej ifrågakomme inom domsagan, finnas 3 landsfiskaler med biträdesanslag åt var på 600 kr., för vilket belopp ett ständigt biträde icke skulle kunna anskaffas, under det att vid föreslagen indragning av en landsfiskalstjänst inom domsagan skulle finnas 2 landsfiskaler, med respektive 2 100 och 1 500 kr. i biträdesanslag. Tillsammans fyra personer i landsfiskalseller motsvarande biträdesställning skulle således komma att finnas inom domsagan. Härvid har hänsyn icke tagits därtill, att inom Frötuna nuvarande landsfiskalsdistrikt för närvarande finnes anställd en extra landsfiskal. De sakkunniga tillstyrka domsagans indelning på två distrikt i stället för tre och därmed följande indragning av ett landsfiskalsdistrikt. Stockholms läns västra domsaga folkmängd 22 003 n. v. landsfiskalsdistrikt: Långhundra folkmängd 5 961 areal 3*97 index 2 833 Ärlinghundra » 9 566 » 3*63 » 11488 Vallentuna » 6 476 » 3*96 » 4 078 tillsammans 22 003 areal 11*5 6 index 18 399 En uppdelning av dessa tre distrikt på allenast två distrikt kunde lämpligen ske genom fördelning av Vallentuna distrikt på de båda andra enligt följande uppställning: L å n g h u n d r a distrikt n. v. Långhundra distrikt folkmängd 5 961 av Vallentuna distrikt: Kårsta socken folkmängd 945 Närtuna » » 816 Frösunda » » 774 Orkesta » » 481 Vada » » 232 Ångarns » » 292 össebygarns » » 1221 » 4 761 10 722 Ärlinghundra distrikt n. v. Ärlinghundra distrikt folkmängd 9 566 av Vallentuna distrikt: Vallentuna socken » 1715

n 281

tillsammans domsagan 22 003 Länsstyrelsen anser, att denna kombination skulle kunna ifrågasättas, under förutsättning att en avsevärd lindring i tjänstegöromålen beredes landsfiskalerna. Då sammanlagda indextalet för de tre nuvarande distrikten utgör 18 399,

71 kan hinder ej anses möta att genom omförmälda sammanslagning av tre distrikt till två minska landsfiskalernas antal med en. I stället för tre landsfiskaler skulle därvid inom domsagan komma att finnas två landsfiskaler med vardera ett biträde om 1 500 respektive 1 800 kr. i arvode. De sakkunniga tillstyrka den ifrågasatta minskningen i denna domsaga med ett landsfiskalsdistrikt och därmed sammanhängande indragning av en landsfiskalsbefattning. Södra Roslags domsaga folkmängd 60 261 n. v. landsfiskalsdistrikt: Österåkers folkmängd 6 376 areal 3*68 index 4 634 Värmdö » 3 9191 . /4187 Gustavsbergs » 6 019/ * 4'40 * \5175 Danderyds » 22 092 » 1*96 » 13 882 Solna » 21855 » 0*20 » 16 704 tillsammans 60 261 areal 10*24 index 44 582 I Danderyds distrikt ingår Djursholms stad med 4 746 invånare. Staden har egen stadsfiskal, som tillika är utmätningsman. Under förut omförmälda förutsättning beträffande minskning i landsfiskalernas tjänstegöromål anser länsstyrelsen, att det måhända vore tänkbart att uppdela Värmdö distrikt på Österåkers och Gustavsbergs distrikt, ehuru länsstyrelsen icke finner en sådan kombination önskvärd. Två alternativ hava framlagts av länsstyrelsen, nämligen att antingen den till Värmdö distrikt hörande delen av Värmdö socken tillades Gustavsbergs distrikt samt Djurö och Möja socknar lades till österåkers distrikt eller ock Djurö socken lades till Gustavsbergs distrikt, med vilket den till viss del sammanhänger, och den övriga delen av Värmdö distrikt införlivades med österåkers distrikt. De sakkunniga finna för sin del, med avseende å det stora avståndet mellan Österåkers nuvarande distrikt och Djurö socken, det senare alternativet lyckligare. Förslaget utformas då på följande sätt: Österåkers distrikt n. v. österåkers distrikt av n. v. Värmdö distrikt: allt utom Djurö socken (3 919—1106)

folkmängd 6 376 »

2 813

9139 Gustavsbergs distrikt n. v. Gustavsbergs distrikt folkmängd 6 019 av n. v. Värmdö distrikt: Djurö socken » _1_1?6

7125 Danderyds distrikt oförändrat

folkmängd

22 092

folkmängd tillsammans domsagan

21855 60 261

Solna distrikt oförändrat

72 Frånsett de oförändrade distrikten skulle inom de tre nuvarande distrikten, österåkers, Värmdö och Gustavsbergs, finnas tre landsfiskaler med två biträdesarvoden, vartdera å 300 kr. Efter den föreslagna sammanslagningen skulle i denna del av domsagan finnas två landsfiskaler med biträdesarvoden å respektive 600 och 1 200 kr. De sakkunniga föreslå minskningen med ett landsfiskalsdistrikt och därmed sammanhängande indragning av en landsfiskalsbefattning. Sollentuna

och Färentuna härads folkmängd 30 449

domsaga

n. v. landsfiskalsdistrikt: Sollentuna 1 Spånga / Färentuna

_ .. , folkmängd tillsammans 23 330 folkmängd 7 119 tillsammans 30 449 I denna domsaga kan icke någon minskning i antalet landsfiskalsdistrikt ifrågakomma. Södertörns domsaga folkmängd 49 428 n. v. landsfiskalsdistrikt: Nacka Tumba Öknebo Sorunda Haninge

folkmängd 10 344 » 12 362 » 9 665 » 9 614 » 7 443 tillsammans 49 428 Dessa fem landsfiskalsdistrikt synas av geografiska skäl icke kunna på lämpligt sätt fördelas i allenast fyra distrikt. Vid genomförande av nu föreslagna reglering av landsfiskalsdistrikten inom Stockholms län skulle vinnas en besparing av tre landsfiskalsbefattningar. Uppsala län.

Uppsala läns södra domsaga folkmängd 21155 n. v. landsfiskalsdistrikt: Håbo folkmängd 10 576 Åsunda » 10 579 tillsammans 21155 Sammanslagning av dessa båda landsfiskalsdistrikt till ett kan icke ifrågakomma.

73 Uppsala

läns mellersta domsaga folkmängd 26 390

n. v. landsfiskalsdistrikt: Vaksala folkmängd 7 585 areal 4*23 index 4 318 Lagunda » 9 257 » 5*57 » 3 865 Ulleråkers » 9 548 » 5*14 » 5 708 tillsammans 26 390 areal 14*94 index 13 891 Länsstyrelsen har givit anvisning på följande utväg att dela upp dessa tre distrikt på två, dock utan att i någon mån förorda en sådan kombination. Regleringen avser att dela Ulleråkers distrikt mellan Vaksala och Lagunda distrikt, så att följande distrikt uppkomma: Vaksala distrikt n. v. Vaksala distrikt folkmängd 7 585 av Ulleråkers distrikt: Bälinge härad folkmängd 3 725 Ulleråkers härad utom Bondkyrka och Uppsala-Näs socknar » 2 218 » 5943 Lagunda n. v. Lagunda distrikt av Ulleråkers distrikt: Bondkyrka socken Uppsala-Näs »

ig

52g

distrikt folkmängd 9 257

folkmängd 3168 » 437

»

3 605

12 862

tillsammans domsagan 26 390 Folkmängden i vartdera av dessa båda nybildade distrikt skulle visserligen bliva avsevärt stor men skulle icke nå upp till den tänkta övre gränsen. Då arealen i de tre nuvarande distrikten tillsammans uppgår till 14*9 4 kvadratmil, kan varken områdenas storlek eller den efter ovanstående indextal beräknade arbetsbördan utgöra hinder för sammanslagningen. I oförändrade tre distrikt skulle finnas tre landsfiskaler med biträdesarvoden å respektive 600, 1 200 och 1 200 kr. Om antalet distrikt minskas till två, blir landsfiskalernas antal ock nedbragt till två, men biträdesarvodena skulle bliva två å 2100 respektive 2 450 kr., vadan ock biträdena kunde beräknas bliva avsevärt bättre kvalificerade. Minskningen av distriktens antal till två och indragning till följd därav av en landsfiskalsbefattning föreslås av de sakkunniga. Uppsala läns norra domsaga folkmängd 54 338 n. v. landsfiskalsdistrikt: Olands folkmängd 8144 areal Lövsta » 6 520 » Dannemora » 8 877 » Norunda » 6 407 » Tierps » 10158 » Västlands » 4 594 » Älvkarleby » 9 638 » tillsammans 54 338

4*67 5*ii 4*8 4 3*68 4*63 3*08 2*30

areal 28*51

index 3154 » 1909 » 2 625 » 4 648 » 3 938 » 1302 » 6 048 index 23 582

74 Såväl folkmängden som arealen och arbetsmängden synas möjliggöra domsagans indelning i fem landsfiskalsdistrikt i stället för sju. Länsstyrelsen lämnar ock — under framhållande av olägenheterna av distriktens sammanslagning — anvisning på en kombination, som skulle medföra följande resultat: Älvkarleby

distrikt

oförändrat

folkmängd

9 638

Lövsta d i s t r i k t n. v. Lövsta distrikt av Västlands distrikt: Västlands socken

folkmängd

6 520

»

2 827

9 347

Tierps distrikt n. v. Tierps distrikt av Västlands distrikt: Tolfta socken

folkmängd 10158 »

Örbyhus d i s t r i k t n. v. Norunda distrikt folkmängd av n. v. Dannemora distrikt: Vendels socken » Tegelsmora socken » Dannemora n. v. Olands distrikt av Dannemora distrikt: Dannemora socken Films socken

n 925

6 407 2 838 2 085 n 330

distrikt folkmängd

folkmängd 1165 » 2 789

»

8144 3 954 12 098

tillsammans domsagan 54 338 På detta sätt minskas i domsagan distriktens antal till fem i stället för sju. Enligt de föreslagna normerna för biträdesavlöningen skulle på de oändrade sju distrikten komma två biträdesarvoden om 300 kr., två arvoden om 900 kr., ett å 1 200 kr. och ett å 1 500 kr., under det att för de nya fem distrikten skulle beräknas tillsammans två arvoden å 1 200 kr., två arvoden å 1 800 kr. och ett å 2 100 kr. De sakkunniga föreslå av angivna skäl domsagans indelning i fem landsfiskalsdistrikt enligt den framlagda regleringsplanen och därmed följande indragning av två landsfiskalsbefattningar. I Uppsala län skulle vid genomförande av nu framställda förslag landsfiskalsbefattningarnas antal minskas med tre. Södermanlands län.

Nyköpings domsaga folkmängd 47 773 n. v. landsfiskalsdistrikt: Lunda folkmängdi 8 808 Nyköpings » 11583 Rönö » 9 887 Hölebo » 8 486 Daga » 9 009 tillsammans 47 773

areal » » » »

5*3 7 4*io 6*16 5*2 2 5*0 7

areal 25*9 2

index 3 244 » 7 417 » 3 414 » 4 263 » 2794 index 21132

75 Efter medeltalsberäkning utgöra varken folkmängd, areal eller arbetskvantitet något hinder för denna domsagas fördelning på fyra landsfiskalsdistrikt i stället för nuvarande fem. Även om det får anses lämpligt, att Daga distrikt, som omfattar eget tingslag med tingsställe i Gnesta, lämnas oberört av nyregleringen, kan man likväl, såsom av handlingarna framgår, av de fyra återstående distrikten bilda tre landsfiskalsdistrikt med rimliga mått för folkmängd, areal och arbetskvantitet. Enligt anvisning, som länsstyrelsen dock alldeles icke förordar, skulle denna kombination ske på det sätt, att Daga distrikt lämnades oförändrat, Rönö distrikt fördelades på Hölebo och Nyköpings distrikt, Hölebo distrikt därefter förslagsvis kallat Vagnhärads distrikt, samt fyra socknar flyttades från Nyköpings till Lunda distrikt. En uppställning enligt detta förslag giver följande resultat: Lunda d i s t r i k t n. v. Lunda distrikt av Nyköpings distrikt: Hälla socken Nykyrka » Stigtomta » Tunabergs »

folkmängd folkmängd 349 » 468 » 2112 » 1953

»

Nyköpings d i s t r i k t n. v. Nyköpings distrikt återstoden folkmängd av Rönö distrikt: Svärta socken folkmängd 1485 Helgona » » 964 Råby-Rönö » » 1028 Runtuna » » 1174 Lids » » 660 Ripsa » » 691 » Vagnhärads n. v. Hölebo distrikt av Rönö distrikt: Ludgo socken Spelviks » Bogsta » Sättersta » Tystberga » oförändrat

4 882 13 690

6 701

6 002 12 703

distrikt folkmängd

folkmängd 1175 » 276 » 494 » 485 » 1455 Daga

8 808

»

8 486

3 885 12 371

distrikt

folkmängd 9 009 tillsammans domsagan 47 773 Enligt förslag till biträdesfrågans lösning skulle vid bibehållande av de fyra distrikten Lunda, Nyköpings, Rönö och Hölebo biträdesarvoden beräknas ett till 900 kr., två till 1 200 kr. vartdera och ett till 1 800 kr., under det att, om distrikten sammanslås till tre, dessa arvoden skulle utgå, två med 2 100 kr. och ett med 2 400 kr., varigenom alltså en högre kvalifikation hos biträdena inom de nya distrikten skulle vara att förvänta.

76 De sakkunniga tillstyrka distriktens sammanslagning på angivet sätt och därmed följande indragning av en landsfiskalsbefattning. Livgedingets domsaga folkmängd 37 496 n. v. landsfiskalsdistrikt: Selebo folkmängd 7 368 Åkers » 8330 Österrekarne » 12 371 Västerrekarne » 9 427 tillsammans 37 496

area i » » »

4*56 3*81 6*64 3*83

area 18*84

index 5 286 » 2 789 » 4 068 » 4 337 index 16 480

Även här inbjuda sålunda folkmängd, areal och arbetskvantitet till domsagans indelning på tre i stället för fyra landsfiskalsdistrikt. Det av länsstyrelsen överlämnade, icke förordade förslaget avser domsagans indelning på tre distrikt på det sätt, att till nuvarande Västerrekarne distrikt skulle läggas Näshults och Husby-Rekarne socknar av nuvarande Österrekarne distrikt, varefter distriktet borde kallas Eskilstuna distrikt, att ett nytt distrikt, benämnt Kjula distrikt, skulle bildas av dels återstoden av Österrekarne distrikt eller socknarna Stenkvista, Ärila, Barva, Jäder, Kjula, Hammarby, Sundby och Vallby och dels Helgarö, Fogdö, Vansö och Härads socknar av nuvarande Åkers distrikt, samt att ett nytt distrikt, benämnt Strängnäs distrikt, skulle bildas av nuvarande Selebo distrikt ävensom Strängnäs, Åkers och Länna socknar av nuvarande Åkers distrikt. En uppställning härav giver följande resultat: Eskilstuna distrikt n. v. Västerrekarne distrikt folkmängd av n. v. Österrekarne distrikt: Näshults socken folkmängd 1684 Husby-Rekarne socken » 2 315 »

9 427 3 999

13496 Kjula distrikt av n. v. Österrekarne distrikt återstoden folkmängd av n. v. Åkers distrikt: Helgarö socken folkmängd 521 Fogdö » » 1204 Vansö » » 824 Härads » » 929 »

3 478 11850

Strängnäs av n. v. Åkers distrikt återstoden n. v. Selebo distrikt

4 852 7 368 12 220

8 372

distrikt folkmängd »

tillsammans domsagan

37 496

I denna domsaga skulle, om nedsättning i antalet distrikt icke kommer att äga rum, finnas fyra landsfiskaler samt fyra biträdesarvoden å respektive 600, 900, 1 200 och 2 100 kr., och, om minskningen sker, tre landsfiskaler och tre biträdesarvoden å respektive 1 800, 2 100 och 2 400 kr. De sakkunniga tillstyrka den ifrågasatta regleringen och den därmed följande indragningen av en landsfiskalsbefattning.

77 Oppunda och Villåttinge härads domsaga folkmängd 54 874 n. v. landsfiskalsdistrikt: Valla folkmängd 9 986 Bettna » 18 036 Vingåkers » 12 254 Villåttinge » 14 598 tillsammans

54 874

I Bettna distrikt är inräknad Katrineholms stad med 7 498 invånare. Även om Katrineholms stad, som har egen stadsfiskal och utmätningsman, skulle, mot verkliga förhållandet, kunna helt frånräknas, blir antalet invånare i denna domsaga i allt fall så stort, att domsagan icke kan delas på tre landsfiskalsdistrikt i stället för nuvarande fyra. Vid bifall till nu framlagda förslag beträffande Södermanlands län skulle antalet landsfiskalsbefattningar i detta län komma att minskas med två. Ö s t e r g ö t l a n d s län. Finspånga läns härads domsaga folkmängd 26 694 n. v. landsfiskalsdistrikt: Hällestads folkmängd 10 027 areal 5*28 Finspångs » 11321 » 7*48 Reijmyre » 5 346 » 5*20 tillsammans 26 694

areal 17*9 6

index » »

2 500 7 792 2 583

index 12 875

Folkmängden i denna domsaga och kanske ändå mera arealen och landsfiskalernas arbetsmängd synas icke utesluta, att domsagan skulle kunna indelas i två landsfiskalsdistrikt i stället för nuvarande tre. På sätt länsstyrelsen framhållit, torde dock icke någon möjlighet till annan minskning av antalet distrikt finnas än att sammanslå Hällestads och Reijmyre distrikt. Då emellertid härigenom det sammanslagna distriktet skulle komma att få en folkmängd av över 15 000, låter sig en sammanslagning av de tre distrikten i denna domsaga till två över huvud taget icke genomföras med de förutsättningar, under vilka ifrågavarande undersökning företages. Björkekinds m. fl. härads domsaga folkmängd 28 924 n. v. landsfiskalsdistrikt: Bråbo folkmängd Lösings » Vikbolandets »

7 867 10260 10 797

tillsammans

28 924

Under de för ifrågavarande undersökning antagna förutsättningarna är denna domsagas befolkning för stor för att kunna delas på två landsfiskalsdistrikt i stället för tre.

78 Hammarkinds m. fl. domsaga folkmängd 23 143 n. v. landsfiskalsdistrikt: Skärkinds folkmängd 7 726 areal 5*13 Skönberga » 6170 » 3*70 Valdemarsviks » 9 247 » 5*02 tillsammans 23143 areal 13*8 5

index 3 461 » 2 864 » 4 822 index 11147

Enligt de av länsstyrelsen lämnade, icke förordade, anvisningarna skulle denna domsaga kunna delas på två distrikt på det sätt, att till Valdemarsviks distrikt flyttades S:t Anna socken från Skönberga distrikt och Yxnerums socken från Skärkinds distrikt, varefter återstoden av Skönberga och Skärkinds distrikt bildar ett nytt distrikt. De två distrikten i denna domsaga komma då att utgöra: Valdemarsviks distrikt Valdemarsviks nuvarande distrikt folkmängd av Skönberga distrikt: S:t Anna socken folkmängd 1871 av Skärkinds distrikt: Yxnerums socken » 750 »

9 247

2 621

11868 S k ö n b e r g a och S k ä r k i n d s d i s t r i k t Återstoden av nuvarande dessa båda distrikt folkmängd 11 275 tillsammans domsagan 23 143 Denna anordning inbesparar en landsfiskalstjänst och medför enligt förslag en beräkning av två biträdesanslag å 1 800 kr. vartdera i stället för tre biträdesanslag å respektive 300, 600 och 1 200 kr. Åtgärden tillstyrkes av de sakkunniga. Åkerbo,

Bankekinds och Hanekinds folkmängd 22 875

domsaga

n. v. landsfiskalsdistrikt: Linköpings Bankekinds

folkmängd 10 711 » 12 164 tillsammans 22 875 Dessa båda distrikt kunna uppenbarligen icke sammanslås till ett. Vifolka,

Valkebo och Gullbergs domsaga folkmängd 27 047 n. v. landsfiskalsdistrikt: Valkebo folkmängd 7 392 areal 4*u index 2 917 Gullbergs » 8 216 » 3*54 » 3 466 Vifolka » 11 439 » 3* 2 o » 7 471 t i l l s a m m a n s 27 047 a r e a l 10*8 5 i n d e x 1 3 854 Till Vifolka distrikt hör Mjölby stad med 5 846 invånare. Utmätningsman i staden är landsfiskalen i Vifolka distrikt, varjämte landsfiskalen i nämnda distrikt K. B. Ljungblom innehar stadsfiskalsbefattningen i staden.

79 De meddelade uppgifterna om folkmängd, areal och arbetsmängd för landsfiskalerna föranleda undersökning rörande möjligheten att fördela denna domsaga på allenast två landsfiskalsdistrikt, ehuru länsstyrelsen icke ens alternativt ifrågasatt något sådant. De sakkunniga finna, att en sådan fördelning på två landsfiskalsdistrikt kan göras på det sätt, att Valkebo distrikt delas mellan de båda andra distrikten, därvid Vifolka distrikt under nuvarande förhållanden knappast bör tillökas med mer än Ulrika och Gammalkils socknar, vilka tillsammans hava 2 511 invånare, under det att Nykils, Ledbergs, Rappestads, Sjögestads och Vikingstads socknar komme att överflyttas till Gullbergs härad. Resultatet bliver följande: Vifolka n. v. Vifolka distrikt av Valkebo distrikt: Gammalkils socken Ulrika »

folkmängd 11439 folkmängd 1249 » 1262 Gullbergs

n. v. Gullbergs distrikt av Valkebo distrikt: Ledbergs socken Rappestads » Sjögestads » Vikingstads » Nykils »

distrikt

»

2 511

folkmängd

8 216

»

4 881

distrikt

folkmängd 480 » 660 » 702 » 1165 » 1874

tillsammans domsagan 27 047 Frånsett förhållandena i Mjölby stad kunde i domsagan vid nuvarande indelning beräknas två biträdesarvoden å respektive 600 och 900 kr. Om domsagan delas på två landsfiskalsdistrikt, kunde, likaledes med bortseende från vad som kunde behövas på grund av landsfiskalsgöromålen i Mjölby stad, biträdesarvodena i övrigt beräknas till respektive 900 och 2 400 kr. De sakkunniga tillstyrka denna omreglering och därmed förbunden indragning av en landsfiskalsbefattning. Aska,

Dals och Bobergs domsaga folkmängd 28 169

n. v. landsfiskalsdistrikt: Bobergs Motala Vadstena Möjlighet ligger icke.

att dela denna folkmängd

folkmängd 9 082 » 10 249 » 8 838 tillsammans 28 169 på två landsfiskalsdistrikt

före-

80 Lysings

och Göstrings domsaga folkmängd 25101

n. v. landsfiskalsdistrikt: Lysings Göstrings

folkmängd 9 797 » 15 304 tillsammans 25 101

Dessa båda landsfiskalsdistrikt kunna icke sammanslås till ett. Kinda och Ydre domsaga folkmängd 25 731 n. v. landsfiskalsdistrikt: Kinda norra folkmängd 7 731 areal 5* 9 o Kinda södra » 10 536 » 8*38 Ydre » 7 464 » 9*2 2 tillsammans 25 731 areal 23*5o

index 2 202 » 3 409 » 2 010 index 7 621

I handlingarna lämnas anvisning på möjligheten att dela denna domsaga i två landsfiskalsdistrikt genom att klyva nuvarande Kinda södra distrikt, så att Västra Eneby, Horns och Hycklinge socknar läggas till nuvarande Kinda norra distrikt samt Kisa och Tidersrums socknar till nuvarande Ydre distrikt. Resultatet blir följande: Kinda n. v. Kinda norra distrikt av Kinda södra distrikt: Västra Eneby socken Horns » Hycklinge »

folkmängd 7 731 folkmängd 1 485 » 2 426 » 1538 Ydre

n. v. Ydre distrikt av Kinda södra distrikt: Kisa socken Tidersrums »

distrikt

»

13 igo

distrikt folkmängd 7 464

folkmängd 3 852 » 1235

»

5 087

12 551

tillsammans domsagan

25 731

Om denna domsaga förbleve delad på tre landsfiskalsdistrikt, skulle där komma att finnas tre landsfiskaler med biträdesanslag, två å 600 kr. och ett å 1 500 kr. Vid omreglering funnes där två landsfiskaler och två biträdesarvoden å respektive 2 100 och 2 400 kr. De sakkunniga förorda den omförmälda regleringen och därmed följande indragning av en landsfiskalstjänst. Om nu framlagda förslag beträffande Östergötlands län vinner bifall, skulle landsfiskalstjänsterna i detta län komma att minskas med tre.

81 Jönköpings

län.

Norra och Södra Vedbo domsaga folkmängd 35 571 n. v. landsfiskalsdistrikt: Mariannelunds folkmängd 6 869 Eksjö » 8 203 Norra Vedbo härads första landsfiskalsdistrikt » 11424 Norra Vedbo härads andra landsfiskalsdistrikt » 4 694 Norra Vedbo härads tredje landsfiskalsdistrikt » 4 381 tillsammans 35 571 I norra Vedbo härads första landsfiskalsdistrikt ingår Tranås stad med 5 806 invånare. Staden har egen stadsfiskal, men landsfiskalen är utmätningsman därstädes. Vid den genom nådigt brev den 7 september 1917 påbjudna nya indelningen i landsfiskalsdistrikt bestämdes, att Norra Vedbo härads tre landsfiskalsdistrikt skulle sammanslås till två. Enligt nådigt brev den 14 januari 1918 skall dock den förutvarande indelningen tillsvidare bibehållas. övriga båda distrikt inom domsagan kunna med hänsyn till folkmängden icke sammanslås till ett distrikt. Tveta,

Vista och Mo domsaga folkmängd 50 195

n. v. landsfiskalsdistrikt: Vista Nässjö Jönköpings Mo

folkmängd 7 223 » 16 871 » 18 888 » 7 213 tillsammans 50 195 I Nässjö landsfiskalsdistrikt ingår Nässjö stad med 8 539 invånare. Denna stad har stadsfiskal och egen utmätningsman. I Jönköpings landsfiskalsdistrikt ingår Huskvarna stad med 7 986 invånare. Denna stad har stadsfiskal, men landsfiskalen är utmätningsman även inom staden. Någon minskning i antalet landsfiskalsdistrikt i denna domsaga kan med hänsyn till folkmängden i de i mitten av domsagan belägna Nässjö och Jönköpings distrikt icke ifrågasättas. Östbo och Västbo domsaga folkmängd 55 346 n. v. landsfiskalsdistrikt: Värnamo folkmängd1 14 550 areal Skillingaryds » 10 020 » Gislaveds » 8 674 » Långaryds » 7 651 » Unnaryds » 6 195 » Reftele » 8 256 »

s 55 346 1

Staden Värnamo ej inräknad,

(i — Löneregi. för landsfogdar

m. m.

8*55 8*24 5*36 4*66 6*41 5*49

areal 38*71

index *4 440 » 2 587 » 2 274 » 2 183 » 1010 » 1427 index 13 921

82 I Värnamo landsfiskalsdistrikt ingår Värnamo stad med 3 664 invånare. Staden har stadsfiskal, men landsfiskalen är utmätningsman därstädes. Lika med länsstyrelsen anse de sakkunniga, att de båda i östbo härad belägna landsfiskalsdistrikten, Skillingaryds och Värnamo, måste lämnas oberörda. Skillingaryds distrikt kunde gott övertaga några socknar från angränsande landsfiskalsdistrikt inom Västbo härad för att därigenom möjliggöra en indelning av Västbo härad i två landsfiskalsdistrikt i stället för nuvarande fyra. Det geografiska läget synes dock icke lämna någon utväg härför. Västbo härad i och för sig kan med en folkmängd i de fyra landsfiskalsdistrikten, Gislaveds, Långaryds, Unnaryds och Reftele, av tillsammans 30 776 icke uppdelas på allenast två landsfiskalsdistrikt men kan med lätthet delas i tre landsfiskalsdistrikt i stället för fyra enligt den senare delen av följande uppställning, däri Unnaryds distrikt blivit helt indraget. Värnamo

distrikt

oförändrat Skillingaryds oförändrat

folkmängd

14 550

distrikt folkmängd

10 020

Gislaveds d i s t r i k t n. v. Gislaveds distrikt av Reftele distrikt: Gnosjö socken

folkmängd

8 674

»

1272 Långaryds distrikt n. v. Långaryds distrikt folkmängd av Unnaryds distrikt: Femsjö socken ... folkmängd 625 Södra Unnaryds » .... » 2 079 Jälluntofta » .... » 353 » Reftele d i s t r i k t n. v. Reftele distrikt utom Gnosjö socken (8 256 —1272) folkmängd av Unnaryds distrikt: Kållersta socken folkmängd 553 Ås » » 1328 Bolmsö » » 936 Tannåkers » » 321 »

9 946

7 651

3 057

10 708

6 984

tillsammans domsagan

55 346

Om de fyra distrikten i Västbo härad bibehölles oförändrade, skulle där finnas fyra landsfiskaler med fyra biträdesarvoden å respektive 300, 600, 900 och 900 kr. Vid minskning till tre landsfiskalsdistrikt bleve antalet landsfiskaler tre med tre biträdesarvoden, ett å 1 200 kr. och två å 1 500 kr. vartdera. De sakkunniga tillstyrka minskning av antalet landsfiskalsdistrikt i denna domsaga till fem och därmed indragning av en landsfiskalsbefattning.

83 Västra härads domsaga folkmängd 26 646 n. v. landsfiskalsdistrikt: Malmbäcks folkmängd 7 220 Vrigstads » 8 081 Sävsjö » 11345 tillsammans 26 646

areal 7*04 » 6*08 » 6*44 areal 19*5 6

index » » index

1915 1354 1997 5 266

Denna domsaga kan lämpligen delas på två landsfiskalsdistrikt. Länsstyrelsens anvisning därutinnan avser, att Sävsjö distrikt skulle delas mellan Malmbäcks och Vrigstads distrikt ävensom att därefter det nordligare distriktet skulle kallas Sävsjö och det sydligare distriktet Stockaryd. Resultatet innefattas i följande uppställning: Sävsjö n. v. Malmbäcks distrikt av Sävsjö distrikt: Norra Sandsjö socken Vallsjö » Norra Ljunga »

distrikt folkmängd 7 220

folkmängd 3 707 » 1787 » 1079

»

6 573

13793 Stockaryds distrikt n. v. Vrigstads distrikt av Sävsjö distrikt: Skepperstads socken Hjärtlanda » Fröryds » Bäckaby » Ramkvilla » Södra Solberga »

folkmängd 8 081 folkmängd 652 » 256 » 1105 » 825 » 1307 » 627 » 4 772 tillsammans domsagan

12 853 26 646

Vid bibehållen fördelning på tre landsfiskalsdistrikt skulle i domsagan finnas tre landsfiskaler med tre biträdesarvoden å respektive 600, 900 och 1 800 kr. Vid minskning till två distrikt finnas två landsfiskaler med två biträdesarvoden å respektive 2 100 och 2 400 kr. De sakkunniga tillstyrka indelningen av denna domsaga i två landsfiskalsdistrikt och därav följande indragning av en landsfiskalsbefattning. Östra härads domsaga folkmängd 23 528 n. v. landsfiskalsdistrikt: Nye folkmängd 5 510 areal 4*34 index 1092 Vetlanda » 11093 » 4*86 » 4 206 1 Alseda » 6 925 _» 4*8o » 2246_ tillsammans 23 528 areal 14*oo index 7 544 Till Vetlanda landsfiskalsdistrikt hör Vetlanda stad med 3 128 invånare. Staden har egen stadsfiskal, men landsfiskalen är utmätningsman inom staden. 1

Staden Vetlanda ej inräknad.

84 Länsstyrelsen ifrågasätter indelning av denna domsaga i två landsfiskalsdistrikt på det sätt, att Nye distrikt sammanslås med Alseda distrikt med det undantag, att Korsberga socken flyttas till Vetlanda distrikt. Följande uppställning uppvisar resultatet härav: Vetlanda

distrikt

n. v. Vetlanda distrikt av Nye distrikt: Korsberga socken

folkmängd 11093 »

12 549

n. v. Alseda distrikt folkmängd 6 925 Nye distrikt med undantag av Korsberga socken » 4 054 tillsammans domsagan

i o 979 23 528

Alseda distrikt

Om domsagan lämnas odelad, blir antalet landsfiskaler tre med två biträdesarvoden å respektive 300 och 1800 kr. Vid delning på två distrikt komma att finnas två landsfiskaler med två biträdesarvoden å 1 500 respektive 2 100 kr. De sakkunniga tillstyrka domsagans indelning på två landsfiskalsdistrikt och i sammanhang därmed indragning av en landsfiskalsbefattning. Vid bifall till de sakkunnigas förslag beträffande Jönköpings län skulle, förutom den redan bestämda indragningen av en landsfiskalsbefattning genom minskning av antalet landsfiskalsdistrikt i Norra och Södra Vedbo domsaga, ytterligare tre landsfiskalstjänster komma att indragas. K r o n o b e r g s län. östra Värends domsaga folkmängd 57 358 n. v. landsfiskalsdistrikt: Åseda folkmängd 8 581 areal 6*22 Lenhovda » 8 649 » 9*30 Kosta » 8 766 » 6*83 Hofmantorps » 11409 » 5*67 Älmeboda » 9 652 » 6*02 Tingsryds » 10 301 » 5*3 5 tillsammans 57 358 areal 39*39

index 4 633 » 7 539 » 5 398 » 4 047 » 3189 » 3 407 index 28213

Länsstyrelsen har icke ifrågasatt någon reglering av landsfiskalsdistrikten inom denna domsaga. Det synes dock, att de tre förstnämnda distrikten, vilka alla tre äro belägna inom Uppvidinge härad, äro i anseende till folkmängden mindre än nödvändigt är. En lämplig åtgärd att verkställa reglering av landsfiskalsdistrikten inom domsagan synes vara att låta de tre största distrikten, Hofmantorps, Älmeboda och Tingsryds, förbliva oberörda samt låta socknarna i Lenhovda distrikt fördelas på Åseda och Kosta distrikt, därvid Dädesjö, Herråkra och Lenhovda socknar med tillsammans 4 262 invånare borde bilda en grupp och Älghults socken med 4 387 invånare den andra. Vilkendera av dessa båda grupper borde läggas till det ena eller det andra kvarstående distriktet torde ur geografisk synpunkt vara rätt likgiltigt. De

85 sakkunniga föredraga att föreslå, att Älghults socken förenas med Kosta distrikt. Resultatet bliver: Åseda d i s t r i k t n. v. Åseda distrikt folkmängd 8 581 Dädesjö socken folkmängd 1620 Herråkra » » 438 Lenhovda » » _2_204 » 4 262 12 843 Kosta

distrikt

n. v. Kosta distrikt Älghults socken

folkmängd 8 766 4 » ^87

13153 Hofmantorps distrikt Älmeboda » Tingsryds »

Oberörda skulle bliva folkmängd 11409 » 9 652 » 10 301 tillsammans domsagan

31362 57 358

Enligt de ifrågasatta grunderna skulle i domsagan, lämnad utan reglering av landsfiskalsdistrikten, finnas sex landsfiskaler med följande biträdesarvoden, nämligen tre å 900 kr., ett å 1 200 kr., ett å 1 500 kr. och ett å 1 800 kr. Om den ifrågasatta regleringen genomföres, blir antalet landsfiskaler fem och biträdesarvodena ett å 1200 kr., ett å 1500 kr., ett å 1 800 kr., ett å 2 100 kr. och ett å 2 400 kr. De sakkunniga förorda indragning på angivna sätt av en landsfiskalsbefattning inom denna domsaga. Mellersta Värends domsaga folkmängd 24 010 n. v. landsfiskalsdistrikt: Ryds folkmängd 8 089 areal 4*50 Bergunda » 7 798 » 4-84 Norrvidinge » 8 123 » 6*16 tillsammans 24 010 areal 15*50

index » » index

4 804 2 274 1590 8 668

Dessa uppgifter rörande folkmängd, areal och arbetskvantitet giva vid handen, att denna domsaga bör kunna indelas i två landsfiskalsdistrikt. I sitt eventuella förslag har länsstyrelsen ifrågasatt delning på det sättet, att Ryds och Bergunda distrikt, vilka tillsammans utgöra Kinnevalds härad, skulle sammanslås till ett distrikt och sålunda Norrvidinge distrikt (Norrvidinge härad) lämnas oberört. Efter angivna förutsättningar möter emellertid häremot det bestämda hinder, att det nya, av Kinnevalds härad bestående distriktet skulle få en folkmängd av över 15 000. Länsstyrelsen har därför ock lämnat anvisning på en annan kombination, från vilken länsstyrelsen dock avråder, nämligen att uppdela Bergunda distrikt mellan Ryds och Norrvidinge distrikt genom att lägga tre socknar av Bergunda distrikt till Norrvidinge distrikt och resten av Bergunda till Ryds distrikt. Resultatet av denna uppdelning skulle bliva följande:

86 Ryds

distrikt

n. v. Ryds distrikt folkmängd 8 089 Vederslövs socken folkmängd 1032 Dänningelanda » » 240 Tävelsås » » 942 Kalvsviks » » 1080 Jäts » » 782 Skatelövs » (del av) .... » 911 » 4 987

13 076

Norrvidinge distrikt n. v. Norrvidinge distrikt folkmängd 8 123 Öjaby socken folkmängd 563 Bergunda » » 1004 öja » » 1244 » 2 811

10 934

tillsammans domsagan

24 010

I stället för tre landsfiskaler med tre biträdesanslag, ett å 600 kr. och två på 900 kr. vardera, skulle inom domsagan komma att finnas två landsfiskaler med biträdesanslag å 1 500 respektive 2 400 kr. De sakkunniga finna sig böra tillstyrka denna indelning av domsagan i två landsfiskalsdistrikt och därmed indragning av en landsfiskalsbefattning. Västra Värends domsaga folkmängd 28 688 n. v. landsfiskalsdistrikt: Moheda folkmängd 8 031 Alvesta » 11169 Älmhults » 9 488 tillsammans 28 688 Med avseende å antalet invånare, vilket skulle giva mer än 14 000 på vartdera av två distrikt, kan denna domsaga icke delas på två distrikt i stället för nuvarande tre. Sunnerbo domsaga folkmängd 39 220 11. v. landsfiskalsdistrikt: Göteryds folkmängdd 8 956 11374 Ljungby » 7 517 Lidhults » 11373 Markaryds » s 39 220

areal 7* 14 » 6*3 7 » 8*2 9 » 6*41 areal 28*21

index 3 006 » 4 509 » 2 328 » 2 029 11872 index

Länsstyrelsen har anvisat en möjlighet att uppdela denna domsaga på tre i stället för fyra landsfiskalsdistrikt genom att till Lidhults distrikt flyttas från nuvarande Ljungby distrikt Ljungby socken med Ljungby köping samt från Markaryds distrikt Hinneryds socken, varefter det ökade distriktet erhåller namnet Ljungby distrikt, att av Pjätteryds, Agunnaryds och Södra Ljungs socknar i nuvarande Göteryds distrikt samt Kanna, Tutaryds, Ryssby, Berga, Dörarps och Vittaryds socknar i nuvarande Ljungby distrikt bil-

87 das ett nytt distrikt med benämningen Ryssby distrikt, samt att till Markaryds på nyssnämnda sätt minskade distrikt läggas Göteryds och Hamneda socknar av Göteryds nuvarande distrikt. Resultatet skulle då bliva följande: Ljungby nya distrikt n. v. Lidhults distrikt folkmängd 7 517 Ljungby socken med Ljungby köping folkmängd 3 671 Hinneryds socken » 2140 » 5 811

13328 Ryssby nya distrikt Pjätteryds socken Agunnaryds » S:a Ljungs » Kanna » Tutaryds » Ryssby » Berga » Dörarps » Vittaryds »

folkmängd » » » » » » » »

1875 1380 1546 779 459 2 552 2 880 498 535

folkmängd » » » » »

3 621 953 3113 1546 2 591 1564 13 388

12 504

Markaryds distrikt Markaryds socken Markaryds köping Traheryds socken Hallaryds » Göteryds » Hamneda »

tillsammans domsagan 39 220 Fördelningen på tre distrikt i stället för fyra medför att, i stället för fyra landsfiskaler med fyra biträdesanslag å respektive 600, 900, 1 800 och 1 800 kr., skulle komma att finnas tre landsfiskaler med tre biträdesanslag å respektive 2 100, 2 400 och 2 400 kr. De sakkunniga tillstyrka, att den ifrågasatta regleringen genomföres och sålunda en landsfiskalstjänst indrages. Om de sakkunnigas förslag beträffande Kronobergs län bifalles, skulle därigenom antalet landsfiskalstjänster i länet komma att minskas med tre. K a l m a r län. T justs domsaga folkmängd 37 687 n. v. landsfiskalsdistrikt: Ukna folkmängd 8 926 Lofta » 9 250 Gamleby » 10 486 Hjorteds » 9 025 tillsammans 37 687

areal 8*13 5*51 » 6*84 » » 6*53 areal 27*oi

index 5 331 » 4 492 » 2 346 2 974 index 15 143

88 Ehuru såväl folkmängd och areal som arbetsmängd synas hava kunnat giva anledning därtill, har länsstyrelsen icke upptagit minskning av antalet landsfiskalsdistrikt inom denna domsaga bland tänkbara indragningar. Det synes dock bliva nödvändigt att vidtaga en sådan minskning och torde densamma utan synnerlig olägenhet kunna åstadkommas på det sätt, att nuvarande Ukna distrikt och nuvarande Lofta distrikt sammanslås till ett distrikt, därvid dock från Lofta till Gamleby distrikt flyttas Loftahammars och Lofta socknar, samt att från Gamleby till Hjorteds distrikt överflyttas Blackstads och Locknevi socknar. Resultatet bliver följande: Ukna distrikt n. v. Ukna distrikt av Lofta distrikt: Västra Eds socken Östra Eds »

folkmängd 8 926 folkmängd 1155 » 3 076

»

4 231

13 157

Gamleby distrikt av n. v. Gamleby distrikt: Hallingebergs socken folkmängd 2 759 Odensvi » » 1685 Gamleby » » 3 041 folkmängd 7 485 av n. v. Lofta distrikt: Loftahammars socken folkmängd 1 966 Lofta » » 3 053 » 5 019

12 504

Hjorteds distrikt n. v. Hjorteds distrikt folkmängd 9 025 av n. v. Gamleby distrikt: Blackstads socken folkmängd 1121 Locknevi » » 1880 » 3 001

12 026

tillsammans domsagan

37 687

I stället för 4 landsfiskaler med 4 biträdesarvoden å respektive 900, 1 200, 1 200 och 1 500 kr. skulle för domsagan komma att finnas 3 landsfiskaler med 3 biträdesarvoden å respektive 2 100, 2 100 och 2 400 kr. De sakkunniga tillstyrka denna omreglering och därmed följande indragning av en landsfiskalsbefattning. Sevede och Tunaläns domsaga folkmängd 26 540 n. v. landsfiskalsdistrikt: Södra Vi folkmängd 7 646 areal 6*55 Hultsfreds » 7 654 » 4*8i Tunaläns » 11240 » 8* 9 o tillsammans 26 540 areal 20*2 6

index 1326 » 4 144 » 4 356 index 9 826

Länsstyrelsen ifrågasätter en sådan inskränkning i antalet landsfiskalsdistrikt, att Södra Vi och Hultsfreds distrikt sammanslås till ett, medan

89 Tunaläns distrikt lämnas oberört. Detta förslag medför den olägenheten, att det nybildade distriktet skulle erhålla en folkmängd av mer än 15 000. Till undvikande härav måste enligt de sakkunnigas mening vid sammanslagningen Frödinge socken med 1 831 invånare flyttas över till Tunaläns distrikt. Geografiskt kunde Vena socken varit lämpligare att flytta över, men denna socken med sina 4 833 invånare är påtagligen för stor för detta ändamål. Resultatet bliver följande: Tunaläns distrikt n. v. Tunaläns distrikt av n. v. Södra Vi distrikt: Frödinge socken

folkmängd 11240 »

13 071

Sevede distrikt av n. v. Södra Vi distrikt: Rumskulla socken folkmängd 1433 Södra Vi » » 3 423 Djursdala » » 959 folkmängd 5 815 n. v. Hultsfreds distrikt » 7 654

13 469

tillsammans domsagan

26 540

Om i domsagan skulle bibehållas tre landsfiskalsdistrikt, komme där att finnas tre landsfiskaler med tre biträdesanslag å 600, 600 och 1 800 kr. Vid minskning till två landsfiskalsdistrikt bleve antalet landsfiskaler två och biträdesanslagen två på 2 400 kr. vartdera. De sakkunniga förorda den av dem föreslagna minskningen av landsfiskalsdistrikten till två och därmed följande indragning av en landsfiskalstjänst. Aspelands n. v. landsfiskalsdistrikt: Målilla Virserums Högsby

och Handbörds domsaga folkmängd 30 631 folkmängd 9 684 » 8 943 » 12 004 tillsammans 30 631

Folkmängden utesluter möjligheten att indraga ett landsfiskalsdistrikt 1 denna domsaga. Norra Möre och Stranda domsaga folkmängd 26 400 n. v. landsfiskalsdistrikt: Oskarshamns folkmängd 9 475 Rockneby » 9 478 Kalmar » 7 447 tillsammans 26 400 Kalmar landskommun med 477 invånare kommer att med ingången av år 1925 införlivas med Kalmar stad, vadan antalet invånare i Kalmar landsfiskalsdistrikt här kan beräknas till 6 970.

90 Länsstyrelsen ifrågasätter, att till Oskarshamns distrikt skulle läggas Ålems socken av Rockneby distrikt med en folkmängd av 4 889. Härigenom skulle för Oskarshamns distrikt uppkomma ett invånarantal av 14 364, vilket enligt de antagna förutsättningarna för denna utredning är för högt och därför icke kan förordas. Av motsvarande skäl kan icke ifrågasättas, att Rockneby och Kalmar landsfiskalsdistrikt med bibehållna områden skulle sammanslås till ett distrikt, och då Ålems socken är den enda socken inom de båda sydliga distrikten, som gränsar till Oskarshamns distrikt, finnes icke möjlighet att inom ifrågavarande domsaga minska antalet landsfiskalsdistrikt. Södra Möre domsaga folkmängd 40 470 n. v. landsfiskalsdistrikt: Vassmolösa folkmängd 7 629 Nybro » 9 597 Vissefjärda » 7 976 Karlslunda » 5 524 Torsås » 9 744 tillsammans 40 470

areal

3*66 3*85 4*0 3 2*7 2 3*3 3 areal 17*5 9

index 4 655 » 3 326 » 5 415 » 3 172 » 4 737 index 21305

I handlingarna ifrågasattes en uppdelning av domsagan på fyra landsfiskalsdistrikt i stället för fem genom att från Karlslunda distrikt förlägga Karlslunda socken till Vissefjärda distrikt, Arby och Hagby socknar till Vassmolösa distrikt samt Våxtorps och Halltorps socknar till Torsås distrikt. Vid ett folkmängdtal av 40 470 med jämförelsevis ringa areal och måttlig arbetsmängd synes det emellertid vara nödvändigt att undersöka, huruvida icke vid en förestående reglering steget borde tagas fullt ut och söka inskränka antalet landsfiskalsdistrikt inom domsagan från fem till tre. E n undersökning i denna riktning ger följande resultat, i vilket tilläventyrs någon jämkning må böra ske av hänsyn till lokala förhållanden. Såsom medelpunkter för de nya distrikten torde böra bibehållas Vassmolösa, Vissefjärda och Torsås distrikt. Vassmolösa distrikt bör utvidgas med Madesjö socken och Nybro köping från Nybro distrikt men däremot avstå Oskars och Mortorps socknar till Vissefjärda distrikt. Vissefjärda distrikt övertager örsjö socken från Nybro distrikt, Oskars och Mortorps socknar från Vassmolösa distrikt samt Karlslunda socken från Karlslunda distrikt. Torsås distrikt övertager Arby, Hagby, Våxtorps och Halltorps socknar från Karlslunda distrikt. Uppställningen blir följande: Vassmolösa distrikt av n. v. Vassmolösa distrikt: S:t Sigfrids socken folkmängd 674 Hossmo » » 538 Ljungby » » 3 703 folkmängd 4 915 av n. v. Nybro distrikt: Madesjö socken » 5 656 Nybro köping » 2 638 » 8 294

13 209

91 Vissefjärda distrikt n. v. Vissefjärda distrikt folkmängd 7 976 av n. v. Nybro distrikt: örsjö socken folkmängd 1303 av n. v. Karlslunda distrikt: Karlslunda socken » 1599 av n. v. Vassmolösa distrikt: Oskars socken » 1176 Mortorps » » 1538 » 5 616

13592 Torsås distrikt n. v. Torsås distrikt folkmängd 9 744 av n. v. Karlslunda distrikt: Arby socken folkmängd 1342 Hagby » » 936 Våxtorps > » 632 Halltorps » » 1015 > 3 925

13 669

tillsammans domsagan 40 470 Om domsagan lämnades oreglerad i avseende å antalet landsfiskalsdistrikt, skulle inom densamma finnas fem landsfiskaler med fyra biträdesarvoden, två på 600 kr. och två på 1 200 kr. Vid minskning till tre distrikt komma att finnas tre landsfiskaler med tre biträdesarvoden, vart å 2 400 kr. De sakkunniga förorda, att domsagan uppdelas på tre landsfiskalsdistrikt och att således antalet landsfiskaler minskas med två. Ölands domsaga folkmängd 28 169 n. v. landsfiskalsdistrikt: Åkerbo folkmängd 6 399 Borgholms » 8 806 Mörbylånga » 6 731 Degerhamns » 6 233 tillsammans 28169

areal 3*09 » 3*74 » 3*35 » 3*28 areal 13*4 6

index 2 191 2 780 2 089 1933 index 8 993

I Borgholms distrikt ingår Borgholms stad med 1 269 invånare. Staden har egen stadsfiskal, men landsfiskalen är utmätningsman därstädes. Såväl folkmängden och arealen som arbetsmängden hänvisa till att indela denna domsaga i tre distrikt i stället för fyra. Att sträcka minskningen ända till två distrikt medför allt för stort antal invånare åtminstone i det ena distriktet. Vid indelning på tre distrikt synes det geografiska läget tala för att lämna det längst i norr belägna Åkerbo distrikt oberört, ehuru detta icke har större folkmängd än 6 399. E n jämnare folkmängdsdelning skulle givetvis åstadkommas, om till Åkerbo distrikt från Borgholms distrikt flyttades Alböke och Lots socknar om tillsammans 1151 invånare; men detta kan knappast anses nödvändigt. I övrigt skulle till Borgholms distrikt från Mörbylånga distrikt flyttas

92 Glömminge, Algutsrums och Torslunda socknar och i stället till återstoden av Mörbylånga distrikt läggas hela Degerhamns distrikt. Resultatet bliver: Åkerbo distrikt oförändrat folkmängd 6 399 Borgholms distrikt n. v. Borgholms distrikt folkmängd 8 806 av n. v. Mörbylånga distrikt: Glömminge socken folkmängd 707 Algutsrums » » 731 Torslunda » » 1413 » 2 851

n 657

Mörbylånga distrikt av n. v. Mörbylånga distrikt: Vickleby socken folkmängd 622 » 475 Resmo » » 794 Mörbylånga » » 500 Mörbylånga köping » 681 Norra Möckleby socken » 398 Gårdby » » Sandby » 410 folkmängd 3 880 » 6 233 n. v. Degerhamns distrikt

10113 tillsammans domsagan 28 169 Om antalet distrikt i denna domsaga icke ändrades, skulle där finnas fyra landsfiskaler med fyra biträdesarvoden, tre å 300 kr. och ett å 900 kr. Vid indelning å tre landsfiskalsdistrikt bleve antalet landsfiskaler tre med biträdesarvoden å respektive 300, 1 500 och 1 800 kr. De sakkunniga föreslå denna domsagas reglering till tre landsfiskalsdistrikt, innefattande indragning av en landsfiskalstjänst. Om de sakkunnigas förslag beträffande Kalmar län bifalles, kommer antalet landsfiskalsbefattningar i detta län att minskas med fem. Gotlands län. Gotlands norra domsaga folkmängd 23 708 n. v. landsfiskalsdistrikt: Slite folkmängd 9101 areal 7*63 Visby » 7 597 » 4*67 Kräklingbo. » 7 010 » 5*47 tillsammans 23 708 areal 17*7 7

index 4 293 » 3 441 » 1535 index 9 269

Länsstyrelsen gör beträffande denna domsagas uppdelning i två landsfiskalsdistrikt i stället för tre det förslag, att nuvarande Kräklingbo distrikt fördelas på de båda andra, därvid till Slite distrikt förläggas Gothems, Hörsne med Bara, Norrlanda, Ala, Angå, Ardre, Gammelgarns, Kräklingbo och Östergarns socknar samt till Visby distrikt Buttle, Dalhems, Ganthems, Guldrupe, Hälla, Sjonhems, Viklau och Vänge socknar. Detta förslag giver följande resultat:

93 Slite distrikt n. v. Slite distrikt folkmängd 9101 av n. v. Kräklingbo distrikt: Gothems socken folkmängd 691 Hörsne med Bara » » 457 Norrlanda » » 302 Ala » » 304 Angå » » 269 Ardre » » 547 Gammelgarns » » 423 Kräklingbo » » 409 Östergarns » » 615 » 4 017 13 H 8 Visby distrikt n. v. Visby distrikt folkmängd 7 597 av n. v. Kräklingbo distrikt: Buttle socken folkmängd 326 Dalhems » » 605 Ganthems » » 268 Guldrupe » » 256 Hälla » » 329 Sjonhems » » 347 Viklau » » 207 Vänge » » 655 » 2 993

i o 590

tillsammans domsagan 23 708 Om i domsagan skulle oförändrat bibehållas tre landsfiskalsdistrikt, bleve antalet landsfiskaler tre och biträdesarvodena två på 600 kr. och ett på 1 200 kr. Vid minskning till två distrikt bleve landsfiskalerna två med biträdesarvoden ett å 1 500 kr. och ett å 2 400 kr. De sakkunniga tillstyrka minskningen till två landsfiskalsdistrikt och därmed indragning i denna domsaga av en landsfiskalsbefattning. Gotlands södra domsaga folkmängd 22 799 n. v. landsfiskalsdistrikt: Klintehamns folkmängd 8 803 areal 4*53 Hemse » 9194 » 5*07 Burgsviks » 4 802 » 3*9 9 tillsammans 22 799 areal 13*5 9

index 1657 » 2 011 » 1669 index 5 337

Länsstyrelsen föreslår, att vid denna domsagas uppdelning på endast två landsfiskalsdistrikt nuvarande Burgsviks distrikt uppdelas på de två andra på det sätt, att till Klintehamns distrikt flyttas Slite och Hablingbo socknar och till Hemse distrikt flyttas Fide, Grötlingbo, Hamra, Havdhem, Näs, Sundre, Vamlingbo och Öje socknar, varjämte från Hemse till Klintehamns distrikt överföras Lojsta, Gerums och Levede socknar. Detta förslag ger anledning till följande uppställning:

94 Klintehamns distrikt n. v. Klintehamns distrikt folkmängd 8 803 av n. v. Hemse distrikt: Lojsta socken folkmängd 292 Gerums » » 170 Levede » » 551 » 1013 av n. v. Burgsviks distrikt: Slite socken » 287 Hablingbo » » 578 » 865

10 681

Hemse distrikt Återstoden av n. v. Hemse distrikt » » » Burgsviks »

folkmängd 8181 » 3 937

tillsammans domsagan 22 799 Vid domsagans indelning på tre landsfiskalsdistrikt är landsfiskalernas antal tre med två biträdesarvoden å respektive 900 och 1 200 kr. Om delningen göres på två distrikt, bliva landsfiskalerna två med två biträdesarvoden å respektive 1500 och 2100 kr. De sakkunniga tillstyrka omförmälda indelning på två landsfiskalsdistrikt med indragning av en landsfiskalstjänst. Vid bifall till vad sålunda föreslagits beträffande Gotlands län skulle antalet landsfiskalsbefattningar i länet minskas med två. Blekinge län. östra härads domsaga folkmängd 24 831 n. v. landsfiskalsdistrikt: Kristianopels folkmängd 8 204 areal 2*3 9 index 6 391 Lyckeby » 8 390 » 1*46 » 5 528 Augerums » 8 237 » 2*5o » 7 368 tillsammans 24 831 areal 6*35 index 19 287 Länsstyrelsen, som avstyrker varje minskning i antalet landsfiskalsdistrikt inom länet, anvisar en utväg till minskning med ett distrikt i denna domsaga genom uppdelning av Augerums distrikt på de båda övriga. En uppställning härav giver följande resultat: Kristianopels distrikt n. v. Kristianopels distrikt folkmängd 8 204 av Augerums distrikt: Ramdala socken folkmängd 2 784 Sturkö » » 2 085 » 4 869 Lyckeby distrikt n. v. Lyckeby distrikt folkmängd 8 390 av Augerums distrikt: återstoden » 3 368 tillsammans domsagan

13 073

n 758 24 831

95 Om de tre distrikten i domsagan bibehölles oförändrade, skulle där finnas tre landsfiskaler med tre biträdesarvoden, vart och ett å 900 kr. Vid minskning med ett distrikt komme att finnas två landsfiskaler med två biträdesarvoden, det ena å 1 800 kr. och det andra å 2 400 kr. De sakkunniga tillstyrka domsagans indelning i två landsfiskalsdistrikt och därmed sammanhängande indragning av en landsfiskalsbefattning. Medelstads härads domsaga folkmängd 32 438 n. v. landsfiskalsdistrikt: Nättraby folkmängd 9 931 Tvings » 10 654 Ronneby » 11853 tillsammans 32 438 Folkmängdens antal omöjliggör denna domsagas indelning på två landsfiskalsdistrikt i stället för tre. Bräkne härads domsaga folkmängd 23 042 n. v. landsfiskalsdistrikt: Hoby folkmängd 6 799 areal 2*53 index 4159 Hällaryds » 7 206 » 2*97 » 5 228 Asarums » 9 037 » 1*26 » 6 628 tillsammans 23 042 areal 6*7 6 index 16 015 Länsstyrelsen lämnar anvisning på möjligheten att i denna domsaga minska antalet landsfiskalsdistrikt genom att dela Hällaryds distrikt mellan de båda andra distrikten. Resultatet framgår av följande uppställning: Hoby d i s t r i k t n. v. Hoby distrikt av Hällaryds distrikt: Åryds socken Hällaryds »

folkmängd 6 799 folkmängd 2 471 » 2 957

»

5 428 12 227

Asarums d i s t r i k t n. v. Asarums distrikt av Hällaryds distrikt: Ringamåla socken

folkmängd 9 037

» 1778 10 815 tillsammans domsagan 23 042 Om tre distrikt bibehölles i domsagan, skulle landsfiskalerna vara tre med tre biträdesarvoden å respektive 300, 600 och 1 200 kr. Vid minskning med ett landsfiskalsdistrikt bleve landsfiskalerna två med två biträdesarvoden å respektive 1500 och 2100 kr. De sakkunniga tillstyrka minskningen av distriktens antal till två och därmed indragning av en landsfiskalsbefattning.

96 Listers härads domsaga folkmängd 25 007 n. v. landsfiskalsdistrikt: Jämshögs folkmängd 10 415 areal 4* 19 index 7 967 Mörrums » 7173 » 1*35 » 5 181 Sölvesborgs » 7 419 _ _ » Pi4 » 3 880 tillsammans 25 007 areal 6*6 8 index 17 028 Den sammanlagda folkmängden i denna domsaga och densammas areal synas bereda god möjlighet för domsagans indelning på endast två landsfiskalsdistrikt. Betänklighet väcks åter av det jämförelsevis höga indextalet. E t t avgörande hinder synes vara, att ingen annan reglering torde vara tänkbar än att uppdela Mörrums distrikt mellan Jämshögs och Sölvesborgs distrikt och att detta åter icke kan ske utan att till Jämshögs distrikt flytta först och främst Mörrums socken om 4 353 invånare. E n så stor ökning tål icke Jämshögs distrikt vid med sina 10 415 invånare. Någon minskning av antalet landsfiskalsdistrikt i denna domsaga kan därför icke föreslås. Vid bifall till de sakkunnigas förslag beträffande Blekinge län skulle antalet landsfiskalsbefattningar i detta län minskas med två. K r i s t i a n s t a d s län. Ingelstads

och Järrestads domsaga folkmängd 34 789

n. v. landsfiskalsdistrikt: Järrestads Löderups Tryde

folkmängd 11109 » 12174 * 11506 tillsammans 34 789 På grund av folkmängden kan inskränkning i antalet landsfiskalsdistrikt i denna domsaga icke ifrågasättas. Gärds och Albo domsaga folkmängd 34140 n. v. landsfiskalsdistrikt: Brösarps folkmängd 10 299 areal 3* o 2 index 2088 7 700 » 2*6 6 » 4 000 Degeberga 7 392 » 2*3 5 » 1836 Äsphults 8 749 » 1*4 8 » 6 491 Vä tillsammans 34 140 areal 9*51 index 14 415 Länsstyrelsen, som avstyrker varje minskning i antalet landsfiskalsdistrikt inom länet, har lämnat anvisning på en minskning av antalet landsfiskalsdistrikt i denna domsaga från fyra till tre och därvid ifrågasatt, att två socknar skulle flyttas från Degeberga distrikt till Brösarps och att därefter Degeberga, Äsphults och Vä distrikt skulle uppdelas på två distrikt. Emedan Brösarps distrikt motsvarar Albo härad och de tre andra distrikten tillsammans utgöra Gärds härad, torde vara skäl utreda, om icke det ifråga-

97 satta sammanförandet i ett landsfiskalsdistrikt av socknar från olika härad skulle kunna undvikas, dock med allt erkännande av att olägenheten av den ifrågasatta åtgärden icke är särdeles betydande. E n utväg erbjuder sig då, nämligen att med bibehållande av Brösarps distrikt oberört fördela Äsphults distrikt mellan Degeberga och Vä distrikt. Följande uppställning visar huru därvid kan ordnas. Brösarps distrikt oförändrat

folkmängd

10 299

Degeberga distrikt n. v. Degeberga distrikt av Äsphults distrikt: Lyngsjö socken Östra Vrams » Västra Vrams »

folkmängd 7 700 folkmängd 363 » 421 » 2 775

»

3 559

n 259

Vä d i s t r i k t n. v. Vä distrikt av Äsphults distrikt: Linderöds socken Äsphults » Djurröds » Träne »

folkmängd 8 749 folkmängd 946 » 872 » 737 » 1278

»

SSSS

12 582

tillsammans domsagan 34 140 Om fyra landsfiskalsdistrikt bibehölles i domsagan, komme där att finnas fyra landsfiskaler med fyra biträdesarvoden å respektive 600, 600, 900 och 1 500 kr. Vid delning på tre distrikt bleve landsfiskalernas antal tre med biträdesarvoden å respektive 1 500, 1 800 och 2 100 kr. De sakkunniga tillstyrka den ifrågasatta indelningen på tre landsfiskalsdistrikt på det av dem föreslagna sätt med därav följande indragning av en landsfiskalsbefattning. Villands domsaga folkmängd 24 521 n. v. landsfiskalsdistrikt: Fjälkinge folkmängd Näsums » Oppmanna »

9 656 8 587 6 278

areal 1*9o » 3*12 » 2*68

index » »

2 691 3 894 3 754

tillsammans 24 521 areal 7*7o index 10 339 Länsstyrelsen föreslår uppdelning av två distrikt genom Oppmanna distrikts fördelning på de båda andra. Resultatet därav framgår av följande uppställning: Fjälkinge distrikt n. v. Fjälkinge distrikt av Oppmanna distrikt: Fjälkestads socken Österlövs » ~ — Löneregi. för landsfogdar m. in.

folkmängd 9 656 folkmängd 1607 » 1214

»

2 821

12 477

98 Näsums distrikt n. v. Näsums distrikt av Oppmanna distrikt: Oppmanna socken Vånga »

folkmängd 8 587 folkmängd 1723 » _1734

»

3 457

12 044

tillsammans domsagan 24 521 Om tre distrikt skulle bibehållas, skulle i domsagan finnas tre landsfiskaler med tre biträdesarvoden å respektive 300, 900 och 1 200 kr. Vid föreslagen delning på två distrikt bliva landsfiskalerna två med två biträdesarvoden, vartdera å 2 100 kr. De sakkunniga tillstyrka minskningen till två distrikt med därav följande indragning av en landsfiskalsbefattning. Östra Göinge domsaga folkmängd 28 845 n. v. landsfiskalsdistrikt: Örkeneds folkmängd 8 300 Färlövs » 11584 Osby » 8 871 tillsammans 28 845 Folkmängdens storlek utgör hinder för denna domsagas indelning på två landsfiskalsdistrikt. Västra Göinge domsaga folkmängd 39 208 n. v. landsfiskalsdistrikt: Stoby folkmängd 14 222 areal 3*93 index 11 733 Brönnestads » 7 411 » 3*48 » 4105 Verums » 8 640 » 4*52 » 4 005 Vinslövs » 8 935 » 2*5 6 » 7 397 tillsammans 39 208 areal 14*4 9 index 27 240 I Stoby landsfiskalsdistrikt är inräknad Hässleholms stad, som har egen stadsfiskal, men där landsfiskalen är utmätningsman. Hässleholms stad har 3 340 invånare. Utan att ge sitt förord däråt har länsstyrelsen ifrågasatt en minskning av landsfiskalsdistriktens antal genom att dels fördela Vinslövs distrikt på Stoby och Brönnestads distrikt och dels flytta från Stoby distrikt två socknar till Brönnestads och två till Verums distrikt. Resultatet härav framgår av följande uppställning: Stoby d i s t r i k t av n. v. Stoby distrikt: Hässleholms stad Stoby socken av n. v. Vinslövs distrikt: Norra Sandby socken Gumlösa » Sörby » Vinslövs » Önnestads »

folkmängd 788 » 697 » 470 » 3 456 » 1866

folkmängd »

3 340 3 388

6 728

»

7 277

14 005

99 Brönnestads distrikt n. v. Brönnestads distrikt folkmängd från Stoby distrikt: Finja socken folkmängd 2 938 Hörja » » 796 » från Vinslövs distrikt: Nävlinge socken » 731 Ignaberga » » 927 »

7 411 3734

12 803

Verums distrikt n. v. Verums distrikt av Stoby distrikt: Röke socken Vankiva »

folkmängd 1689 » __JL0_Z_1

folkmängd

8 640

»

3 760

12 400

tillsammans domsagan 39 208 Stoby distrikt komme efter omregleringen att hava ett så stort antal invånare som 14 005, men dels har ju stadsfiskalen i Hässleholms stad att fullgöra polisgöromålen därstädes och dels får i allt fall Stoby distrikt en något ringare folkmängd än förut. Omregleringen kommer att medföra, att utom för Stoby distrikt komme att i stället för tre landsfiskaler med tre biträdesarvoden å respektive 600, 900 och 900 kr. finnas två landsfiskaler med två biträdesarvoden, vartdera å 2100 kr. De sakkunniga förorda den ifrågasatta omregleringen inom denna domsaga med därmed följande indragning av en landsfiskalsbefattning. Norra Åsbo domsaga folkmängd 28 944 11. v. landsfiskalsdistrikt: Riseberga Örkelljunga Gråmanstorps

folkmängd 8 952 » 8 557 » 11435 tillsammans 28 944 Den angivna folkmängden kan icke delas på två landsfiskalsdistrikt. Södra Åsbo och Bjäre domsaga folkmängd 30 565 n. v. landsfiskalsdistrikt: Björnekulla folkmängd 10 835 Rebbelberga » 9 720 Båstads » 10 010 tillsammans 30 565 Folkmängden är för stor för att kunna delas på två landsfiskalsdistrikt. Vid bifall till de sakkunnigas förslag skulle inom Kristianstads län indragas tre landsfiskalsbefattningar.

m **?.%

100 Malmöhus län. Luggude domsaga folkmängd 47 853 n. v. landsfiskalsdistrikt: Ekeby folkmängd 8 072 areal 1*57 index 4 010 Höganäs » 13 306 0*8 8 » 4 700 Kattarps » 9131 1*3 4 » 3 725 Ramlösa » 7 741 1*8 8 » 3 317 Billesholms » 9 603 0*9 5 » 5 632 tillsammans 47 853 areal 6*8 2 index 21384 Länsstyrelsen har, utan att förorda förslaget, lämnat anvisning, huru landsfiskalsdistriktens antal i denna domsaga skulle kunna minskas till fyra. Detta skulle ske dels genom indragning av Billesholms distrikt och fördelning av dess socknar på Ramlösa och Ekeby distrikt och dels genom flyttning av Vikens socken från Kattarps till Höganäs distrikt och av Allerums socken från Ramlösa till Kattarps distrikt. Vid detta förslag är intet annat att erinra, än att Vikens socken med 852 invånare icke torde böra förläggas till Höganäs distrikt, som därigenom skulle komma upp över 14 000 invånare, utan hellre borde bibehållas i Kattarps distrikt, som ändock kan mottaga Allerums socken med 2 318 invånare från Ramlösa distrikt. Med iakttagande härav skulle uppställningen bliva följande: Ekeby n. v. Ekeby distrikt av Billesholms distrikt: Södra Vrams socken Risekatslösa »

distrikt

folkmängd 3 436 » 614 Höganäs

8 072

»

4 050

folkmängd Kattarps

13 306

distrikt

n. v. Kattarps distrikt av Ramlösa distrikt: Allerums socken Ramlösa

distrikt

oförändrat

n. v. Ramlösa distrikt utom Allerums socken av Billesholms distrikt: Bjuvs socken Norra Vrams » Hässlunda »

folkmängd

folkmängd

9 131

»

2 318

folkmängd

5 423

»

distrikt

folkmängd 3 410 » 1608 » 535

tillsammans domsagan 47 853 Vid domsagans bibehållande vid fem landsfiskalsdistrikt funnes fem landsfiskaler med fem biträdesarvoden å respektive 600, 900, 1 200 och 2 400 kr. Vid indragning av ett distrikt komme att finnas fyra landsfiskaler med fyra biträdesarvoden å respektive 1 500, 1 800, 2 100 och 2 400 kr.

101 De sakkunniga föreslå minskning med ett landsfiskalsdistrikt i denna domsaga och därmed indragning av en landsfiskalstjänst. Rönnebergs, n. v. landsfiskalsdistrikt: Rönnebergs Vens Kävlinge Eslövs Röstånga

Onsjö och Har jagers folkmängd 42 957

domsaga

folkmängd » » » »

12 156 1078 11957 14 703 9 027

tillsammans

48 921

Olikheten mellan domsagans invånarantal och landsfiskalsdistriktens sammanlagda folkmängd föranledes därav, att Eslövs stad med 5 964 invånare tillhör Eslövs landsfiskalsdistrikt men Frosta och Eslövs domsaga. I Eslövs stad finnes stadsfiskal, men landsfiskalen i Eslövs distrikt är utmätningsman i staden. Bland distrikten äro Rönnebergs och Vens sedan år 1917 bestämda att sammanslås till ett distrikt, ehuru genom nådiga brev, senast den 1 augusti 1924, bestämts, att med genomförandet av denna indelning skall tillsvidare anstå. I övrigt medger icke folkmängden någon minskning i antalet landsfiskalsdistrikt, Torna och Bara domsaga folkmängd 42 937 n. v. landsfiskalsdistrikt: Lunds folkmängd 10 450 Dalby » 10 455 Klågerups » 10159 Arlövs » 11 873 tillsammans 42 937 Med denna folkmängd kan domsagan icke indelas på mindre än fyra landsfiskalsdistrikt. Oxie och Skytts domsaga folkmängd 35 265 n. v. landsfiskalsdistrikt: Oxie folkmängd 11403 Vällinge » 11158 Svedala » 12 704 tillsammans 35 265 Denna domsaga kan på grund av folkmängden icke indelas på endast två distrikt.

102 Vemmenhögs,

Ljunits och Herrestads folkmängd 35 253

n. v. landsfiskalsdistrikt: Klagstorps folkmängd 9 374 Skurups » 9 402 Rydsgårds » 9 272 Herrestads » 7 205 tillsammans 35 253

domsaga

areal » » » areal

1*48 1*73 1*42 1*7 8 6*41

index 2 677 2 389 » 3 029 » 1405 » index 9 500

Länsstyrelsen ifrågasätter till en början denna domsagas indelning i allenast två distrikt. Enligt de av sakkunniga gjorda förutsättningar för denna utredning kan dock en befolkning på 35 253 icke indelas på två landsfiskalsdistrikt. Därefter föreslår länsstyrelsen domsagans fördelning på tre landsfiskalsdistrikt på det sätt, att till Klagstorps distrikt flyttas Skivarps socken från Rydsgårds distrikt, att till Skurups distrikt flyttas Villie, Örsjö och Solberga socknar från Rydsgårds distrikt, samt att återstoden av Rydsgårds distrikt flyttas till Herrestads distrikt. Resultatet framgår av följande uppställning: Herrestads distrikt Herrestads distrikt folkmängd 7 205 av Rydsgårds distrikt: Västra Nöbbelövs socken folkmängd 657 » 1001 Sjörups » Katslösa » » 507 » 1054 Skårby » Balkåkra » » 724 » 668 Snårestads » 4 611 Skurups n. v. Skurups distrikt av Rydsgårds distrikt: Villie socken Örsjö » Solberga »

i i 816

distrikt folkmängd 9 402

folkmängd 1408 » 949 » 353 Klagstorps

n. v. Klagstorps distrikt av n. v. Rydsgårds distrikt: Skivarps socken

»

2 710

12 112

distrikt folkmängd 9 374 »

lj-^1

11 325

tillsammans domsagan

35 253

Om i denna domsaga bibehölles fyra distrikt, skulle landsfiskalernas antal vara fyra med fyra biträdesarvoden, ett å 600 kr. och tre å 1200 kr. Vid indelning på tre distrikt skulle finnas tre landsfiskaler med tre biträdesarvoden, två på 1 800 kr. vartdera och ett på 2 100 kr. De sakkunniga förorda denna domsagas indelning på tre landsfiskalsdistrikt och därmed sammanhängande indragning av en landsfiskalsbefattning.

103 Färs härads domsaga folkmängd 23 250 n. v. landsfiskalsdistrikt: Sjöbo Bjärsjölagårds

folkmängd 11109 » 12141 tillsammans 23 250

En minskning till blott ett landsfiskalsdistrikt mängden icke ifrågakomma.

kan på grund av folk-

Frosta och Eslövs domsaga folkmängd 32 105 n. v. landsfiskalsdistrikt: Löberöds folkmängd 9 976 areal Höörs » 7 463 » Hörby » 8 702 » tillsammans 26 141 areal

2*23 3*12 2*13 7*4 8

index 4 980 » 2 163 » 4 527 index 11670

Skillnaden mellan uppgiften å domsagans folkmängd och summan av invånarna i landsfiskalsdistrikten, eller 5 964, beror på att Eslövs stad väl tillhör domsagan men ingår i Eslövs landsfiskalsdistrikt. Länsstyrelsen anvisar för denna domsagas indelning på två landsfiskalsdistrikt i stället för tre den möjligheten, att Hörby distrikt delas mellan Löberöds och Höörs distrikt. Resultatet härav framgår av följande uppställning : , Löberöds distrikt n. v. Löberöds distrikt folkmängd 9 976 av n. v. Hörby distrikt: Lyby socken folkmängd 1143 Östra Sallerups » » 1410 » 2 553 12 529 Höörs distrikt n. v. Höörs distrikt av Hörby distrikt: Östra Äspinge socken Hörby » Hörby köping Svensköps socken

folkmängd 7 463 folkmängd 920 » 2 870 » 1556 » 803

»

6 149

13 612

tillsammans domsagan 26 141 I stället för tre landsfiskaler med tre biträdesarvoden å respektive 600, 900 och 1200 kr. skulle komma att finnas två landsfiskaler med två biträdesarvoden å respektive 2 100 och 2 400 kr. De sakkunniga tillstyrka nedsättning av antalet landsfiskalsdistrikt i denna domsaga till två med därmed sammanhängande indragning av en landsfiskalsbefattning. Om de sakkunnigas förslag bifalles, skulle, förutom den redan beslutade indragningen av en landsfiskalstjänst inom Rönnebergs, Onsjö och Harjagers domsaga, antalet landsfiskalsbefattningar inom Malmöhus län minskas med tre.

104 Hallands län.

Hallands läns södra domsaga folkmängd 49 603 n. v. landsfiskalsdistrikt: Skottorps folkmängd 10 201 Laholms » 11125 Halmstads » 15 256 Harplinge » 13 021 tillsammans 49 603 Den angivna folkmängden kan uppenbarligen icke fördelas på tre landsfiskalsdistrikt. Hallands läns mellersta domsaga folkmängd 40 090 n. v. landsfiskalsdistrikt: Arstads folkmängd ?d 10 068 areal 5*3 8 Falkenbergs >: 10 634 » 2*7 0 Ullareds > 6 380 » 4*4 6 Himle >: 13 008 » 4*oi is 40 090 areal 16*5 5

index 3 622 » 1842 » 1541 » 3 584 index 10 589

Länsstyrelsen, som haft anledning antaga, att indragning av landsfiskalsdistrikt inom länet knappast skulle komma att inträffa mer an i ett enda fall, har ansett detta företrädesvis böra äga rum inom länets norra domsaga och framställt förslag därutinnan. Emellertid måste vid jämförelse mellan samtliga län framhållas, att område och arbetsmängd inom de tre förstnämnda distrikten äro låga och att folkmängden i medeltal för dessa tre distrikt blir för ringa enligt för utredningen antagna förutsättningar för bibehållande i denna del av domsagan av tre landsfiskalsdistrikt. Den väl sammanhängande komplex, som bildas av Arstads, Falkenbergs och Ullareds distrikt, torde kunna på mer än ett sätt delas i två distrikt. E t t sätt angives i efterföljande förslag, därvid hänsyn tagits bland annat därtill, att landsfiskalerna i både Arstads och Falkenbergs distrikt för närvarande hava sin bostad i Falkenberg. Förslaget innebär uppdelning av Ullareds distrikt på de båda andra distrikten enligt följande uppställning: Arstads n. v. Arstads distrikt av Ullareds distrikt: Gunnarps socken Gällareds » 0kome »

distrikt folkmängd 10 068

folkmängd 1427 » 881 » 1130

Falkenbergs n. v. Falkenbergs distrikt av Ullareds distrikt: Återstående socknar

»

J438

13 506

distrikt folkmängd 10634 »

2 942

105 Himle distrikt Oförändrat

folkmängd tillsammans domsagan

13 008 40 090

Om domsagan lämnades oförändrad, skulle där finnas fyra landsfiskaler med biträdesarvoden å respektive 300, 1 500, 1 500 och 2 400 kr. Vid indelning på tre distrikt bleve landsfiskalerna tre med tre biträdesarvoden, vart å 2 400 kr. De sakkunniga tillstyrka den föreslagna indelningen på tre landsfiskalsdistrikt i denna domsaga och därmed följande indragning av en landsfiskalsbefattning. Hallands läns norra domsaga folkmängd 24140 n. v. landsfiskalsdistrikt: Viske folkmängd 7 204 areal Fjärås » 7 014 » Kungsbacka » 9 922 » tillsammans 24140 areal

2*6i 2*93 3*3 2 8*8 6

index 2 353 » 2 578 » 4 350 index 9 281

Länsstyrelsen förordar en sådan omreglering av landsfiskalsdistrikten i denna domsaga, att de i Fjärås landsfiskalsdistrikt ingående socknar fördelas på de båda övriga distrikten. Resultatet härav framgår av följande uppställning: Viske n. v. Viske distrikt av Fjärås distrikt: Landa socken Ölmevalla » Gällinge » Idala » Förlanda »

distrikt folkmängd 7 204

folkmängd 522 » 1108 » 603 » 323 » 763

»

523 Kungsbacka distrikt n. v. Kungsbacka distrikt folkmängd 9 922 Fjärås socken folkmängd 3 016 Hanhals » » 679 » 3 695

13 617

tillsammans domsagan

24 140

Då den något ojämnare fördelningen av folkmängden har sin grund i de geografiska förhållandena, är från de sakkunnigas sida intet att erinra vid den föreslagna indelningen. Om ingen reglering ägde rum, skulle i domsagan finnas tre landsfiskaler med tre biträdesarvoden å respektive 600, 600 och 1 200 kr. Vid den ifrågasatta regleringens genomförande bleve landsfiskalerna två med två biträdesarvoden å respektive 1 500 och 2 400 kr. De sakkunniga tillstyrka fördelningen på två landsfiskalsdistrikt och därmed följande indragning av en landsfiskalsbefattning. Vid bifall till vad de sakkunniga föreslagit beträffande Hallands län skulle inom detta län antalet landsfiskalsbefattningar komma att minskas med två.

106 Göteborgs och Bohus län. Askims,

Hisings och Sävedals domsaga folkmängd 68 798 n. v. landsfiskalsdistrikt (vid 1920 års folkräkning): Sävedals folkmängd 9 715 Örgryte » 22 200 Fässbergs » 12 935 Askims » 12 389 Hisings » 11559 tillsammans 68 798 Jämlikt kungl. brevet den 19 augusti 1921 har Örgryte kommun, som ensam utgjort Örgryte landsfiskalsdistrikt, från och med 1922 års ingång införlivats med Göteborg. Därmed har Örgryte landsfiskalsdistrikt upphört som sådant. Folkmängden i domsagan minskas därför i denna utredning med 22 200. Av Fässbergs kommun inom Fässbergs landsfiskalsdistrikt har enligt kungl. brevet den 31 december 1921 från och med den 1 januari 1922 bildats staden Mölndal. Staden har egen stadsfiskal, men landsfiskalen i Fässbergs distrikt är utmätningsman i staden. De fyra landsfiskalsdistrikten, Sävedals, Fässbergs, Askims och Hisings, kunna med ett invånarantal av sammanlagt 46 598 icke fördelas på allenast tre landsfiskalsdistrikt. Inlands domsaga folkmängd 26 979 n. v. landsfiskalsdistrikt: Inlands södra folkmängd 7 453 Inlands norra » 9 550 Inlands Torpe » 5 091 Inlands Fräkne » 4 885 tillsammans 26 979

areal 2*5 7 3*5 2 » 2*0 4 » 2*2 0 » areal 10*3 3

index » » »

2 244 2 439 3 824 3 303

index 11810

Länsstyrelsen föreslår en reglering av dessa fyra distrikt på det sätt, att Inlands Torpe distrikt delas mellan Inlands södra och Inlands Fräkne distrikt samt Inlands norra distrikt lämnas oförändrat. Då emellertid areal och arbetsmängd i dessa fyra landsfiskalsdistrikt äro mycket små och den folkmängd, som skulle vid en delning på blott två distrikt belöpa sig på vartdera distriktet, vid möjligast jämna fördelning icke skulle överstiga den övre gränsen enligt förutsättningarna för denna utredning, måste enligt de sakkunnigas mening undersökas, huru en sådan delning på två landsfiskalsdistrikt lämpligen skulle ske. Härvid är att taga hänsyn till den nyreglering av Inlands domsaga, varom förmäles i länsstyrelsens yttrande. Domsagan skall nämligen enligt kungl. brevet den 1 februari 1924 från och med den dag, som framdeles bestämmes, vara indelad i två tingslag i stället för fyra, därvid Inlands Nordre och Inlands Fräkne tingslag bilda ett tingslag samt Inlands Södre och Inlands Torpe tingslag det andra tingslaget. Det torde vara skäl vid indelning av de fyra landsfiskalsdistrikten på två så nära som möjligt följa tingslagsindelningen. Helt kan den icke följas, ty Inlands norra distrikt och Inlands Fräkne di-

107 strikt hava tillsammans 14 435 invånare, under det att Inlands södra och Inlands Torpe distrikt tillsammans hava en folkmängd av endast 12 544. Emedan det då icke är någon alltför avsevärd olägenhet, att en socken tillhör två olika tingslag inom en och samma domsaga, kan folkmängdsfrågan lättast ordnas på det sättet, att den sydligaste socknen inom nuvarande Inlands norra distrikt, nämligen Halta socken med 777 invånare, flyttas över till de sammanslagna distrikten Inlands södra och Inlands Torpe. Uppställningen bliver då följande: I n l a n d s södra d i s t r i k t n. v. Inlands södra distrikt folkmängd 7 453 n. v. Inlands Torpe distrikt » 5 091 av n. v. Inlands norra distrikt: Halta socken » 777

13 321

Inlands norra distrikt n. v. Inlands norra distrikt med undantag av folkmängd 8 773 Halta socken » 4 885 n. v. Inlands Fräkne distrikt tillsammans domsagan

13 658 26 979

Om domsagan skulle lämnas odelad, funnes där fyra landsfiskaler med två biträdesarvoden å respektive 600 och 1 200 kr. Vid domsagans indelning på endast två distrikt komme att finnas två landsfiskaler och två biträdesarvoden, vartdera å 2 400 kr. De sakkunniga tillstyrka domsagans fördelning på två landsfiskalsdistrikt och därmed indragning av två landsfiskalsbefattningar. Orusts och Tjörns domsaga folkmängd 28 120 n. v. landsfiskalsdistrikt: Orusts östra folkmängd 7 626 Orusts västra » 10 918 Tjörns » 9 576 tillsammans 28 120 Enligt de angivna grunderna för denna utredning bör en minskning av antalet distrikt i denna domsaga till två icke ifrågasättas, då folkmängden i ettdera eller båda distrikten skulle komma att överskrida den tänkta övre gränsen, 14 000 invånare. Sunnervikens domsaga folkmängd 42 743 n. v. landsfiskalsdistrikt: areal 4*oo längd 8 306 Lane folkmängd 0*88 » 5 365 » Sotenäs 0*70 » » 8 059 Kungshamns 1*79 » 9 819 » Stångenäs » 2*75 » 7 465 Tunge 2*83 » » 3 729 Sörbygdens areal 12*95 Linans 42 743

index 3 708 » 4 995 » 4 455 » 7 349 » 6 615 » 1255 index 28 377

108 Länsstyrelsen anser, att Tunge och Sörbygdens distrikt utan olägenhet kunna sammanslås till ett, med benämningen Tunge. Därutöver måste enligt de sakkunnigas mening undersökas, om icke även Sotenäs och Kungshamns distrikt utan alltför stor olägenhet skulle kunna sammanföras till ett. Den sammanlagda folkmängden utgör 13 424. Arealen är endast 1*5 8 kvadratmil och indextalet för båda distrikten tillsammans uppgår till 9 450. Sistnämnda tal är visserligen avsevärt, helst det är något större än dubbla beloppet av medeltalet för riket, 4 440. Sannolikt blir det dock föga mera betungande att sköta den arbetsmängd, som svarar emot indextalet 9 450 på en areal av 1*5 8 kvadratmil, än att sköta en arbetskvantitet, motsvarande ett indextal av 7 870, på ett område av 5*5 8 kvadratmil, såsom förhållandet skulle bliva i det nya Tunge distrikt. Enligt grunderna skulle ock biträdesarvodet i det sammanslagna distriktet Sotenäs-Kungshamn beräknas till 2 400 kr., under det att i det nya Tunge distrikt beloppet, efter en folkmängd av 11194, skulle stanna vid 1 800 kr. E n uppställning av vad nu ifrågasatts giver följande resultat: Lane distrikt oförändrat

folkmängd

8 306

Sotenäs distrikt n. v. Sotenäs distrikt Kungshamns »

folkmängd »

5 365 8 059

13 424

Stångenäs distrikt oförändrat

folkmängd

9 819

Tunge distrikt n. v. Tunge distrikt Sörbygdens »

folkmängd »

7 465 3 729

tillsammans domsagan

42 743

Vid domsagans bibehållande vid sex landsfiskalsdistrikt skulle där finnas sex landsfiskaler med fyra biträdesarvoden å respektive 600, 900, 900 och 1200 kr. Om minskning sker med två landsfiskalsdistrikt, bleve antalet landsfiskaler fyra med fyra biträdesarvoden om respektive 900, 1 200, 1 800 och 2 400. De sakkunniga föreslå, att antalet landsfiskalsdistrikt i domsagan minskas till fyra och att i sammanhang därmed två landsfiskalsbefattningar inom domsagan indragas. Norrvikens domsaga folkmängd 31142 n. v. landsfiskalsdistrikt: Bullarens folkmängd1 3 441 Kville » 7138 Tanums » 8 357 Vette » 12 206 tillsammans 31142

areal

3*7 2

» » »

2*0 7 3*5 2 2*0 7

areal 11*3 8

index 1458 » 4 525 » 6 398 » 10 810 index 23191

109 Länsstyrelsen föreslår, att Bullarens distrikt uppdelas på Kville och Tanums distrikt med en socken till vartdera. Uppställning härav giver följande resultat: Kville distrikt n. v. Kville distrikt av Bullarens distrikt: Mo socken

folkmängd 7138 »

888 S 026

Tanums distrikt n. v. Tanums distrikt av Bullarens distrikt: Naverstads socken

folkmängd 8 357 »

2 553

10 910

Vette distrikt oförändrat

folkmängd_ 12 206 tillsammans domsagan

31142 Vid bibehållande inom domsagan av oförändrat antal landsfiskalsdistrikt skulle inom densamma finnas fyra landsfiskaler med tre biträdesarvoden å respektive 600, 900 och 2 100 kr. Vid minskning av distriktens antal till tre skulle finnas tre landsfiskaler och tre biträdesarvoden, ett å 900 kr., ett å 1 500 kr. och ett å 2 100 kr. De sakkunniga tillstyrka domsagans indelning på tre landsfiskalsdistrikt med därav följande indragning av en landsfiskalsbefattning. Vid bifall till vad de sakkunniga föreslagit beträffande Göteborgs och Bohus län skulle landsfiskalstjänsterna i detta län minskas med fem. Ä l v s b o r g s län. Tössbo och Vedbo domsaga folkmängd 29 803 n. v. landsfiskalsdistrikt: Tössbo folkmängd d 7 536 areal 5*o 7 index 3 456 Billingsfors » 8 422 » 5*8 8 » 2 602 Lelångens » 7 697 » 6*3 5 » 2 826 Dals-Eds » 6148 » 6*5 9 » 2 656 s 29 803 areal 23*8 9 index 11 540 Utan tillstyrkande har från länsstyrelsens sida föreslagits minskning med ett distrikt i denna domsaga genom fördelning! av Billingsfors distrikt på Lelångens och Dals-Eds distrikt och i sammanhang därmed överflyttning av Nössemarks socken från Lelångens distrikt till Dals-Eds distrikt. En uppställning av detta förslag ger följande resultat: Tössbo d i s t r i k t oförändrat

folkmängd

Lelångens distrikt n. v. Lelångens distrikt efter bortflyttning av Nössemarks socken (1574 inv.) folkmängd 6 123

7 536

110 av Billingsfors distrikt: Steneby socken Laxarby » Tisselskogs »

folkmängd 3 578 » 2 005 » 893 folkmängd 6 476

12 599

Dals-Eds distrikt n. v. Dals-Eds distrikt av n. v. Lelångens distrikt: Nössemarks socken av Billingsfors distrikt: Ödskölds socken Backe »

folkmängd 6148 folkmängd 1574 » »

1024 922

»

3 520

tillsammans domsagan

29 803

Om domsagan behölles utan minskning i antalet landsfiskalsdistrikt, funnes där fyra landsfiskaler med fyra biträdesarvoden å respektive 300, 600, 600 och 900 kr. Vid minskning med ett distrikt funnes tre landsfiskaler med tre biträdesarvoden å respektive 600, 1 200 och 2 100 kr. De sakkunniga tillstyrka ifrågasatta minskning till tre landsfiskalsdistrikt och därmed sammanhängande indragning av en landsfiskalstjänst. Nordals,

Sundals och Valbo folkmängd 32 970

n. v. landsfiskalsdistrikt: Högsäters folkmängd 5 354 Färgelanda » 5 754 Nordals » 9 489 Frändefors » 7 389 Bolstads » 4984 tillsammans 32 970

domsaga

areal 3*78 » 3*59 » 4*u » 3*73 _» 2JA areal 17*4 2

index 1789 » 3 082 » 4 915 » 2 535 » 2 628 index 14 949

Enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser få landsfiskalstjänsterna i Högsäters, Färgelanda, Frändefors och Bolstads distrikt vid ledigblivande icke utan vidare återbesättas, på det att undersökning må kunna göras rörande möjlighet av sammanslagning av dels Högsäters och Färgelanda distrikt och dels Frändefors och Bolstads distrikt. Länsstyrelsen anser för sin del, att dessa minskningar med tillsammans två distrikt kunna äga rum. Följande uppställning, med namn på distrikten efter härader i domsagan, med vilka de sammanfalla, visar följande resultat: Valbo distrikt Högsäters distrikt Färgelanda »

folkmängd 5 354 » 5 754

n 108

folkmängd

9 489

Nordals distrikt oförändrat

Ill Sundals distrikt Frändefors distrikt Bolstads »

folkmängd 7 389 » 4 984

12 373

tillsammans domsagan 32 970 Om domsagan lämnades oförändrad med fem landsfiskalsdistrikt, skulle där finnas fem landsfiskaler med två biträdesanslag å respektive 600 och 1 200 kr. Vid minskning till tre distrikt komme att finnas tre landsfiskaler med tre biträdesanslag å respektive 1 200, 1 800 och 2 100 kr. De sakkunniga tillstyrka, att distriktens antal i denna domsaga minskas till fem och att därvid två landsfiskalstjänster indragas. Flundre,

Väne och Bjärke folkmängd 39 145

domsaga

n. v. landsfiskalsdistrikt: Vassända folkmängd 4 783 areal 1*36 index 2 901 Tunhems » 22 544 » 2*74 » 20 444 Bjärke » 5 044 » 2*23 » 2 901 Flundre » 6 774 » 1*53 » 5 514 tillsammans 39145 areal 7*8 6 index 31760 I Tunhems landsfiskalsdistrikt ingår Trollhättans stad med 14 763 invånare. Staden har egen stadsfiskal, men landsfiskalen är utmätningsman inom staden. Av handlingarna framgår, att fråga väckts om att förmå Trollhättans stad att medge, att indrivning och redovisning av allmänna medel, påförda i staden boende personer, finge överflyttas å stadens egna organ, men att intet avgörande i denna riktning träffats. Vid sådant förhållande kan Tunhems distrikt icke för närvarande ingå i någon sammanslagning med annat distrikt. Däremot böra Bjärke och Flundre distrikt väl kunna sammanslås till ett enda distrikt; varken folkmängd, areal eller den arbetsmängd, som angives av indextalen, synas kunna lägga bestämda hinder i vägen för denna åtgärd. I handlingarna ifrågasattes Lilla Edet som ett lämpligt namn på det nybildade distriktet. Resultatet framgår av följande uppställning: Vassända distrikt oförändrat

folkmängd

4 783

folkmängd

22 544

folkmängd 5 044 » 6 774

n 818

Tunhems distrikt oförändrat Lilla Edets distrikt Bjärke distrikt Flundre »

tillsammans domsagan 39 145 I nuvarande Bjärke och nuvarande Flundre distrikt finnas nu tillsammans två landsfiskaler, av vilka den ene enligt förutsättningarna icke skulle få något biträdesarvode och den andre erhölle 300 kr. I det nya Bjärke distrikt med en landsfiskal skulle biträdesarvodet beräknas till 1 800 kr. De sakkunniga tillstyrka minskning av antalet landsfiskalsdistrikt i denna domsaga till tre och därmed indragning av en landsfiskalsbefattning.

112 Vättle,

Ale och Kullings domsaga folkmängd 39 901

n. v. landsfiskalsdistrikt: Ale folkmängd 13 737 Vättle » 9 289 Alingsås » 9 232 Herrljunga » 7 643 tillsammans 39 901

areal 5*19 » 3*7i » 5*15 » 2*40 areal 16*4 5

index

5 573 5150 3 612 2 355

index 16 690

Vid Ale distrikt synes på grund väsentligen av folkmängden intet vara att vidtaga i fråga om reglering. Däremot ifrågasattes i handlingarna att av de tre distrikten Vättle, Alingsås och Herrljunga bilda två distrikt genom att till nuvarande Vättle distrikt lägga två socknar av nuvarande Alingsås distrikt samt därefter sammanföra återstoden av Alingsås distrikt med Herrljunga distrikt. Efter de förutsättningar, under vilka denna utredning av de sakkunniga bedrives, mötes den ifrågasatta anordningen av den avgörande svårigheten, att Herrljunga och Alingsås distrikt, även sedan Hemsjö och Ödsmåls socknar från dragits, bibehålla en folkmängd av 14 738. Av geografiska skäl synes denna svårighet icke kunna på lämpligt sätt övervinnas, vadan efter de sakkunnigas uppfattning någon reglering av landsfiskalsdistrikten inom denna domsaga icke nu bör äga rum. Borås domsaga folkmängd 33 212 n. v. landsfiskalsdistrikt: Gäsene folkmängdd 9 211 10 283 Ås » 6 531 Vedens '. » 7187 Bollebygds » tillsammans 33 212

areal 5*85 4*62 » 4*29 » » 3*75 areal 18*51

index 1734 » 3 656 » 4 695 » 4 436 index 14 521

I handlingarna ifrågasattes utan tillstyrkande, att Vedens och Bollebygds distrikt skulle sammanföras till ett distrikt, benämnt Fristads distrikt. En uppställning härav giver följande resultat: Gäsene d i s t r i k t oförändrat

folkmängd

9 211

folkmängd

10 283

folkmängd 6 531 » 7187

13 718

tillsammans domsagan

33 212

ÅS distrikt oförändrat Fristads distrikt Vedens distrikt Bollebygds »

Om i domsagan bibehölles oförändrat antal landsfiskalsdistrikt, skulle där vara fyra landsfiskaler med fyra biträdesarvoden å respektive 300, 600,1 200 och 1 500 kr., under det att vid minskning med ett distrikt skulle finnas tre landsfiskaler med tre biträdesarvoden å respektive 1 200, 1 500 och 2 400 kr.

113 De sakkunniga tillstyrka minskning i antalet landsfiskalsdistrikt till tre och därmed indragning av ett landsfiskalsdistrikt. Marks domsaga folkmängd 33 720 n. v. landsfiskalsdistrikt: Sätila Kungsäters Kinna

folkmängd 9 003 » 9 295 » 15 422 tillsammans 33 720 Denna folkmängd kan givetvis icke fördelas på två landsfiskalsdistrikt. Kinds

och Redvägs domsaga folkmängd 39 415

n. v. landsfiskalsdistrikt: Svenljunga folkmängd 10 351 areal 7'05 index 4140 Tranemo » 8 254 » 7*57 » 2 018 Åsundens » 11257 » 7*56 » 1443 Redvägs » 9 553 » 6*23 » 2 017 tillsammans 39 415 areal 28*41 index 9 618 I handlingarna ifrågasattes att uppdela Svenljunga, Tranemo och Åsundens distrikt, samtliga i Kinds härad och tingslag, på allenast två distrikt, och således lämna Redvägs distrikt, som motsvarar Redvägs härad och tingslag, oberört. Emedan de tre förstnämnda distrikten tillsammans hava 29 862 invånare, synes det dock bliva nödvändigt att låta även Redvägs distrikt, som har 9 553 invånare, deltaga i omregleringen genom övertagande av fyra socknar från Åsundens distrikt. Därefter återstår att på två distrikt dela återstoden av Kinds härad. Detta synes lättast kunna ske genom fördelning av Åsundens distrikt på de båda andra, Svenljunga och Tranemo. Resultatet angives av följande uppställning: Svenljunga distrikt n. v. Svenljunga distrikt folkmängd 10 351 av Åsundens distrikt: Länghems socken folkmängd 1294 Dannike » » 398 Finnekumla » » 646 » 12 689 2 338 Tranemo n. v. Tranemo distrikt av Åsundens distrikt: Nittorps socken Ljungsarps » S. Äsarps » ölsremma » Dalstorps » Hulareds » S. Sams » Månstads » 8 — Löneregi. för landsfogdar

distrikt

folkmängd » » » » » » » in. m.

755 654 824 268 850 234 720 692

folkmängd

8 254

»

5 003

13 257

114 Redvägs n. v. Redvägs distrikt av Åsundens distrikt: Marbäcks socken Grönahögs » Gällstads » Tvärreds »

distrikt

folkmängd

folkmängd

9 553

»

3 916

633 1545 1254

13 469

tillsammans domsagan 39 415 Om domsagan bibehölles utan minskning av landsfiskalsdistrikten, skulle där finnas fyra landsfiskaler med fyra biträdesarvoden å respektive 900, 1 200, 1 200 och 1 800 kr. Vid delning på tre distrikt skulle finnas tre landsfiskaler med tre biträdesarvoden, ett å 2 100 kr. och två å 2 400 kr. vartdera. De sakkunniga tillstyrka domsagans uppdelning på tre distrikt och därmed följande indragning av ett landsfiskalsdistrikt. Vid bifall till vad de sakkunniga tillstyrkt beträffande Älvsborgs län skulle antalet landsfiskalsbefattningar i detta län minskas med sex. S k a r a b o r g s län. Åse, Viste, Barne och Laske domsaga folkmängd 33 801 n. v. landsfiskalsdistrikt: index 1 636 areal 2*38 rd 6 201 Åse folkmängd 3*08 » » 2 088 9 789 Viste a 3*24 11906 » » 2 854 Barne > 2*22 » » 1115 5 905 Laske > tillsammans 33 801 areal 10*9 2 index 7 693 Länsstyrelsen föreslår domsagans uppdelning på tre i stället för fyra distrikt genom Viste distrikts uppdelning mellan Åse och Barne distrikt samt överflyttning av ett område från Barne till Laske distrikt. Följande uppställning angiver resultatet: Åse d i s t r i k t n. v. Åse distrikt av Viste distrikt: Bärebergs socken Malma » Främmestads » Trökörna »

folkmängd 826 » 822 » 1279 » 918

folkmängd

6 201

»

3 845

10 046

Barne distrikt av n. v. Barne distrikt: Ryda socken Longs » Skärstads » Hällums » Önums » Vara kommun Vara köping av Viste distrikt: återstoden

folkmängd 1250 » 531 » 656 » 223 » 896 » 778 » 1054 folkmängd »

5 388 5 944

n 332

115 Laske distrikt n. v. Laske distrikt av n. v. Barne distrikt: återstoden

folkmängd

5 905

»

6 518

12 423

tillsammans domsagan

33 801

I domsagan, om fortfarande fördelad på fyra distrikt, skulle finnas fyra landsfiskaler med tre biträdesarvoden å respektive 300,1 200 och 1 800 kr. Vid delning på tre distrikt komme att finnas tre landsfiskaler med tre biträdesarvoden å respektive 1 500, 1 800 och 2 100 kr. De sakkunniga tillstyrka minskningen till tre landsfiskalsdistrikt och därmed följande indragning av en landsfiskalsbefattning. Kinnefjärdings,

Kinne och Kållands folkmängd 31120

n. v. landsfiskalsdistrikt: Kinne folkmängd 11888 Kinnefjärdings » 7 288 Leckö » 5 644 Järpås » 6 300

domsaga

areal » » »

tillsammans 31120

3*7i 2*ie 2*24 2*16

areal 10*2 7

index » » »

3 433 2 480 2 736 2 259

index 10 908

Såsom nödfallsåtgärd har länsstyrelsen ifrågasatt uppdelning av denna domsaga på allenast två distrikt, vilket uppenbarligen skulle gå väl för sig med hänsyn till arealen och den genom indextalen antydda arbetsmängden. Då emellertid folkmängden i domsagan enligt förutsättningarna vid denna utredning är för stor för att delas på allenast två distrikt, återstår blott att göra förslag till en delning på tre distrikt. Ett i handlingarna förefintligt förslag avser att låta Kinnefjärdings distrikt från Järpås distrikt övertaga socknarna Råda, Kållands-Åsaka och Mellby samt av återstoden av Järpås distrikt jämte Leckö distrikt bilda ett nytt distrikt, kallat Kållands distrikt. Resultatet härav återgives i följande uppställning: Kinne

distrikt

oförändrat

folkmängd

11 888

Kinnefjärdings distrikt n. v. Kinnefjärdings distrikt folkmängd 7 288 av n. v. Järpås distrikt: Råda socken folkmängd 849 Kållands-Åsaka » » 528 Mem >y » » 648 » 2 025 Kållands n. v. Leckö distrikt av n. v. Järpås distrikt: återstoden

9 313

distrikt folkmängd 5 644 »

4 275

tillsammans domsagan

116 Med fortfarande fyra landsfiskalsdistrikt skulle i domsagan finnas fyra landsfiskaler med tre biträdesarvoden å respektive 300, 600 och 1 800 kr. Vid minskning med ett distrikt bleve landsfiskalerna tre och biträdesarvodena tre å respektive 1 200, 1 200 och 1 800 kr. De sakkunniga tillstyrka minskning i distriktens antal i denna domsaga till tre och därmed indragning av en landsfiskalstjänst. Skånings,

Vilske och Valle folkmängd 25 161

n. v. landsfiskalsdistrikt: Axvalls folkmängd 9176 Skånings » 9 827 Vilske » 6158 tillsammans 25161

domsaga

areal 3*94 » 3*44 » 2*75 areal 10' 13

index 2 414 » 2 321 » L503 index 6 238

Länsstyrelsen föreslår den anordning, att Skånings distrikt uppdelas på de båda andra distrikten och att i sammanhang därmed tre socknar av Axvalls distrikt flyttas till Vilske distrikt. Resultatet framgår av följande uppställning: Axvalls distrikt n. v. Axvalls distrikt, efter avdrag av nedan under Vilske distrikt angivna socknar folkmängd 7 287 av Skånings distrikt: Härjevads socken folkmängd 277 634 Trässbergs » » 547 Skallmeja 1393 Saleby 423 Västra Gerums 922 » 4 196 Synnerby

H483

Vilske distrikt n. v. Vilske distrikt av n. v. Axvalls distrikt: Vinköls socken Marums » Härlunda » av n. v. Skånings distrikt: återstoden

folkmängd 6158 folkmängd 812 » 345 » 632

»

» 5 631 tillsammans domsagan

13 678 25 161

Om ingen minskning sker i antalet landsfiskalsdistrikt inom domsagan, skulle landsfiskalerna vara tre med tre biträdesarvoden å respektive 300, 1 200 och 1200 kr. Vid delning i stället på två landsfiskalsdistrikt komme att finnas två landsfiskaler med biträdesarvoden, ett å 1 800 kr. och ett å 2 400 kr. De sakkunniga tillstyrka minskningen av distriktens antal till två och därmed indragning av en landsfiskalstjänst.

117 Vartofta

och Frökinds domsaga folkmängd 35 322

n. v. landsfiskalsdistrikt: Vartofta folkmängd 7099 Dimbo » 6 649 Slättängs » 7 624 Tidaholms » 13 950

areal » » »

2*95 3*19 4*6i 4*33

index » » »

1965 1783 2 633 5 742

tillsammans 35 322 areal 15*o 8 index 12123 I Tidaholms distrikt ingår Tidaholms stad med 4 612 invånare. Staden har egen landsfiskal, som tillika är utmätningsman. Länsstyrelsen föreslår, att domsagan indelas på tre landsfiskalsdistrikt i stället för fyra genom uppdelning av Dimbo distrikt på Vartofta och Slättängs distrikt, varemot Tidaholms distrikt borde lämnas oförändrat. Resultatet angives i följande uppställning: Vartofta n. v. Vartofta distrikt av Dimbo distrikt: Ottravads socken Dimbo » Hömbs » Varvs » Kungslena » Tiarps » Asle » Mularps » Östra Gerums » Skörstorps » Hångsdala »

distrikt

folkmängd » » » » » » » » » » Slättängs

247 621 340 805 588 268 595 192 191 247 261

folkmängd

7 099

»

4358 n

folkmängd

7 624

»

2 291

distrikt

n. v. Slättängs distrikt av Dimbo distrikt: återstoden

9915 Tidaholms distrikt oförändrat

folkmängd 13 950 tillsammans domsagan 35 322 Frånsett förhållandena i Tidaholms stad skulle vid domsagans bibehållande med fyra distrikt finnas fyra landsfiskaler med fyra biträdesarvoden om 300, 600, 600 och 1200. Vid indelande på tre distrikt skulle finnas tre landsfiskaler med tre biträdesarvoden, två på 1 200 och ett på 1 800 kr. De sakkunniga tillstyrka minskningen av landsfiskalsdistrikten i denna domsaga till tre och därmed följande indragning av en landsfiskalstjänst. Gudhems och Kåkinds domsaga folkmängd 26 235 n. v. landsfiskalsdistrikt: Stenstorps folkmängd 5 962 areal 2*53 index 2 201 Gudhems » 5123 1*3 8 » 2 039 Hjo » 9 283 3*8 8 » 3 822 Skövde » 5 867 2*5 8 » 2 593 tillsammans 26 235 areal 10*3 7 index 10 655

118 Länsstyrelsen föreslår en minskning i denna domsaga från fyra till två landsfiskalsdistrikt genom att dela Skövde distrikt mellan Hjo och Stenstorps distrikt samt förlägga Gudhems distrikt till det nya Stenstorps distrikt. Resultatet härav framgår av följande uppställning: Stenstorps distrikt n. v. Stenstorps distrikt folkmängd n. v. Gudhems distrikt » av Skövde distrikt: Norra Kyrketorps socken folkmängd 610 Våmbs » » 881 » Hjo n. v. Hjo distrikt av Skövde distrikt: återstoden

5 962 5123 1 4 9 1 12576

distrikt folkmängd »

9 283 4 376 13 659

tillsammans domsagan 26 235 Vid bibehållande i denna domsaga av fyra landsfiskalsdistrikt skulle där finnas fyra landsfiskaler men blott ett biträdesarvode, i Hjo distrikt å 1 200 kr. Vid minskningen till två distrikt skulle där finnas två landsfiskaler och två biträdesarvoden å respektive 2 100 och 2 400 kr. De sakkunniga tillstyrka domsagans indelning i två landsfiskalsdistrikt och i sammanhang därmed indragning av likaledes två landsfiskalsbefattningar. Vadsbo södra domsaga folkmängd 27 783 n. v. landsfiskalsdistrikt: Undenäs folkmängd 8 049 Karlsborgs » 8 529 Binnebergs » 11205 tillsammans 27 783 Redan vid 28 000 invånare i domsagan skulle efter förutsättningarna för denna utredning minskning till två distrikt icke kunna äga rum. Enligt senare folkmängdsuppgifter är detta antal redan uppnått. Det synes då icke vara j anledning att söka företaga någon omreglering av denna domsagas landsfiskalsdistrikt. Vadsbo norra domsaga folkmängd 25 741 n. v. landsfiskalsdistrikt: Hasslerörs folkmängd 12 982 Hova ' » ^12759 tillsammans 25 741 Någon' minskning av antalet landsfiskalsdistrikt i denna domsaga kan uppenbarligen icke äga rum. Vid bifall till vad de sakkunniga föreslagit beträffande Skaraborgs län skulle antalet landsfiskalstjänster i detta län minskas med sex.

119 Värmlands län. Östersysslets domsaga folkmängd 38 533 n. v. landsfiskalsdistrikt: Filipstads folkmängd 10 839 areal 12*9 2 Storfors » 7 430 » 6*67 Kristinehamns » 10 264 » 7*36 Vase » 10 000 » 6*53 tillsammans 38 533 areal 33*4 8

index 9 992 » 4 857 » 3 312 » 5 647 index 23 808

Enligt kungl. brevet den 25 augusti 1922 har Värmlandsdelen av Nysunds kommun, som med 1093 invånare ingår i Kristinehamns distrikt här ovan, överflyttats till Örebro län, Svarta landsfiskalsdistrikt. Länsstyrelsen, som icke tillstyrker någon minskning över huvud taget av landsfiskalsdistriktens antal i länet, har påvisat en möjlighet till indragning av ett landsfiskalsdistrikt i Östersysslets domsaga genom att uppdela Storfors distrikt på Filipstads och Vase distrikt samt flytta en socken från Vase till Kristinehamns distrikt. Resultatet härav angives i följande uppställning: Filipstads

distrikt

n. v. Filipstads distrikt av Storfors distrikt: Brattfors socken

folkmängd 10 839 »

1222 12 061

Kristinehamns distrikt n. v. Kristinehamns distrikt folkmängd 10 264 avgår genom flyttning utom länet av Ny. sunds sockens Värmlandsdel » 1093 Rest 9171 från n. v. Vase distrikt: ölme socken folkmängd 2 331 n 502 Vase d i s t r i k t av n. v. Vase distrikt: återstoden av n. v. Storfors distrikt: Kroppa socken Lungsunds »

folkmängd folkmängd 4 283 » 1925

»

7 669 6 208 13 877

tillsammans domsagan 37 440 Om i domsagan bibehållits nuvarande antal landsfiskalsdistrikt, skulle där funnits fyra landsfiskaler med fyra biträdesarvoden å respektive 600, 1 200, 1500 och 1500 kr. Vid delning på tre distrikt komme att finnas tre landsfiskaler med tre biträdesarvoden å respektive 1 800, 2 100 och 2 400 kr. De sakkunniga tillstyrka minskning med ett landsfiskalsdistrikt i denna domsaga och därmed indragning av en landsfiskalstjänst.

120 Mellansysslets domsaga folkmängd 42 784 n. v. landsfiskalsdistrikt: Karlstads folkmängd 13 572 Kils 10 920 Ransäters 8 063 Grums . 10 229 tillsammans 42 784 Denna folkmängd kan icke lämpligen delas upp på mindre än fyra landsfiskalsdistrikt. Södersysslets domsaga folkmängd 26 679 n. v. landsfiskalsdistrikt: Näs folkmängd 12 717 Gillbergs » 13 962 tillsammans 26 679 Minskning till ett i antalet distrikt kan uppenbarligen icke ifrågakomma. Nordmarks domsaga folkmängd 18 574 n. v. landsfiskalsdistrikt: Årjängs Järnskogs

folkmängd 10 425 » 8149 tillsammans 18 574

Även i denna domsaga är folkmängden för stor för att ingå i ett distrikt. Jösse domsaga folkmängd 34 384 n. v. landsfiskalsdistrikt: Charlottenbergs Arvika

folkmängd 15 279 » 19105 tillsammans 34 384

I Arvika landsfiskalsdistrikt ingår Arvika stad med 7 045 invånare. Staden har egen stadsfiskal, men landsfiskalen är utmätningsman därstädes. Indelningen på två landsfiskalsdistrikt måste kvarstå. Fryksdals domsaga folkmängd 34 743 n. v. landsfiskalsdistrikt: Rottna Värmlands-Sunne Torsby

folkmängd 10 471 » 11185 » 13 087 tillsammans 34 743 Dessa tre landsfiskalsdistrikt äro givetvis behövliga inom denna domsaga.

121 Älvdals och Nyeds domsaga folkmängd 37 497 n. v. landsfiskalsdistrikt: Finnskoga folkmängd 7 682 areal 22*9o Ekshärads » 9 702 » 17*09 Uddeholms » 12 584 » 8*44 Nyeds » 7 529 » 6*48 tillsammans 37 497

areal 54*91

index » » »

6 149 7 809 9 521 2 382

index 25 861

Folkmängden, för sig tagen, kunde väl icke anses utgöra något oöverstigligt hinder för en omreglering av dessa fyra landsfiskalsdistrikt till blott tre. Men regleringen hindras därav, att flera av socknarna inom domsagan äro mycket folkrika. Sålunda kunde ju en omreglering icke tänkas utan utvidgning av någotdera av de i norr och söder belägna distrikten Finnskoga och Nyeds, vilka vartdera hava något mer än 7 500 invånare. För en sådan utvidgning kan, enligt förutsättningarna, icke användas mindre än en hel socken. Men Finnskoga distrikt gränsar inom domsagan endast till Ekshärads socken om 6 750 invånare och Nyeds härad gränsar inom domsagan endast till Norra Råda socken med 10 386 invånare. I vartdera fallet bleve det nya distriktet för stort. Under nu föreliggande förutsättningar kan därför någon minskning av antalet landsfiskalsdistrikt i denna domsaga icke äga rum. Vid bifall till vad de sakkunniga föreslagit i fråga om Värmlands län skulle inom detta län antalet landsfiskalsbefattningar komma att minskas med en. Örebro län. Östernärkes domsaga folkmängd 44 893 n. v. landsfiskalsdistrikt: Tysslinge folkmängd 8 241 Örebro » 9 729 Askers » 10 039 Sköllersta » 9 727 Glanshammars » 7157 tillsammans 44 893

areal » » » »

3*9 5 2*3 2 3*7o 5*70 3*5 7 areal 19*2 4

index 3 854 » 6 605 » 3 331 » 2 605 » 1938 index 18 333

I handlingarna föreligger ett förslag till indelning av denna domsaga på fyra landsfiskalsdistrikt i stället för fem genom att dela Tysslinge distrikt på Örebro, Askers och Sköllersta distrikt. Eventuellt skulle Sköllersta distrikt lämnas oförändrat, men då detta skulle medföra alltför stor ökning av Glanshammars distrikt, måste detta eventuella förslag lämnas å sido, till dess frågor om införlivning med Örebro stad av större eller mindre delar av Längbro och Almby socknar kommit närmare sin lösning. För övrigt befinna sig dessa båda socknar enligt senare folkmängdsuppgifter i mycket stark tillväxt i invånarantal. Det andra alternativet belyses av följande uppställning:

122 Tysslinge distrikt n. v. Tysslinge distrikt av Örebro distrikt: Ånsta socken Längbro »

folkmängd »

826 ^j253

folkmängd

8 241

»

4 079

320 Askers distrikt oförändrat

folkmängd Sköllersta

10 039

distrikt

n. v. Sköllersta distrikt av Örebro distrikt: Almby socken

folkmängd

9 727

»

2 545

Glanshammars distrikt n. v. Glanshammars distrikt folkmängd av Örebro distrikt: Axbergs socken folkmängd 1816 Hovsta » » 840 Ekers » » 449 »

12 272

3J05

tillsammans domsagan

i0

44 893

Om antalet landsfiskalsdistrikt inom Östernärkes domsaga skulle förbliva oförändrat, skulle där finnas fem landsfiskaler och fem biträdesarvoden å respektive 600, 900, 1 200, 1 200 och 1 500 kr. Vid minskning med ett i antalet landsfiskalsdistrikt bleve antalet landsfiskaler fyra och biträdesarvodena fyra, nämligen två å 1500 kr. vartdera och två å 2100 kr. vartdera. De sakkunniga tillstyrka minskning på angivet sätt av antalet landsfiskalsdistrikt i domsagan till fyra och i sammanhang därmed indragning av en landsfiskalsbefattning. Västernärkes domsaga folkmängd 52 374 n. v. landsfiskalsdistrikt: Hallsbergs folkmängd 10 640 Kumla » 11651 Grimstens » 7 035 Sundbo » 10 043 Fjugesta » 5 890 Svarta » 7115 tillsammans 52 374

areal 4- 21 » 2*13 » 3*u » 5*74 » 3*18 » 5*49 areal 23*9 2

index 6 498 » 9 772 » 2 424 » 3 355 » 2219 » 2930 index 27 198

Till Svarta distrikt har, på sätt förut under Värmlands län omför malts, den 1 januari 1923 överflyttats Värmlands länsdel av Nysunds socken med 1 093 invånare. I handlingarna ifrågasattes att vinna minskning med ett distrikt genom att av de fyra förstnämnda distrikten bilda tre distrikt. E n stor svårighet därvid synes dock vara, att man icke torde kunna, såsom avses, överflytta Lerbäcks socken till Sundbo distrikt. Det skulle giva en folkmängd i det nya distriktet av 15 898, vilket med nära 2 000 överskrider den i förutsättningarna angivna gränsen.

123 E n utväg, som synes leda till målet, vore att sammanslå Fjugesta och Svarta distrikt, under namnet Edsberg, och i sammanhang därmed från dessa distrikt till Grimstens distrikt flytta Skagershults och Tångeråsa socknar. Resultatet framgår av följande uppställning: Hallsbergs distrikt oförändrat

folkmängd

10 640

folkmängd

11 651

Kumla distrikt oförändrat Grimstens distrikt n. v. Grimstens distrikt av Fjugesta distrikt: Tångeråsa socken av Svarta distrikt: Skagershults socken

folkmängd 7 035 folkmängd

»

»

9 019

Sundbo distrikt oförändrat

folkmängd

Edsbergs distrikt av Fjugesta distrikt: återstoden folkmängd 5 345 av Svarta distrikt: återstoden (med iakttagande av tillväxten å 1 093 invånare) » 6 769

10 043

tillsammans domsagan 53 467 Om domsagan bibehölles vid sex distrikt, skulle där finnas sex landsfiskaler och fem biträdesarvoden å respektive 600, 600, 1 500, 1 500 och 1 800 kr. Vid minskning med ett distrikt skulle landsfiskalernas antal bliva fem och biträdesarvodenas antal likaledes fem å respektive 1200, 1 500, 1 500, 1 800 och 2 100 kr. De sakkunniga tillstyrka minskning på angivna sätt av antalet landsfiskalsdistrikt i denna domsaga med ett och i sammanhang därmed indragning av en landsfiskalsbefattning. Nora domsaga folkmängd 40101 n. v. landsfiskalsdistrikt: Karlskoga Hällefors Nora

folkmängd 20 595 » 8 388 » 11118 tillsammans 40 101

Ingen möjlighet finnes att dela dessa landsfiskalsdistrikt på blott två distrikt.

124 Lindes domsaga folkmängd 37 632 n. v. landsfiskalsdistrikt: Fellingsbro Lindes Ljusnarsbergs

folkmängd 11208 » 14 565 » 11859 tillsammans 37 632

Icke heller denna domsaga kan delas på två landsfiskalsdistrikt. Vid bifall till vad de sakkunniga föreslagit beträffande Örebro län skulle antalet landsfiskalsbefattningar inom länet minskas med två. V ä s t m a n l a n d s län. Västmanlands västra domsaga folkmängd 25 856 n. v. landsfiskalsdistrikt: Arboga folkmängd 10 307 areal 3*76 Köpings » 7 516 » 5*u Skinnskattebergs » 8 033 » 7*i? tillsammans 25 856 areal 16*04

index 5 750 » 3 587 » 4 650 index 13 987

Länsstyrelsen, som motsatt sig varje minskning i antalet landsfiskalsdistrikt inom länet, har lämnat anvisning på en utväg att i denna domsaga minska antalet till två, nämligen genom att dela Köpings distrikt på de båda övriga, med fyra socknar till Skinnskattebergs och en till Arboga distrikt. Denna fördelning medför emellertid för stor folkmängd i det nya Skinnskattebergs distrikt, vadan man måste överflytta tillsammans två socknar till Arboga distrikt. Resultatet framgår av följande uppställning: Arboga distrikt n. v. Arboga distrikt av Köpings distrikt: Himmeta socken Västra Skedvi socken

folkmängd 10 307 folkmängd 846 » 1293

Skinnskattebergs n. v. Skinnskattebergs distrikt av Köpings distrikt: återstoden

»

distrikt folkmängd »

2 139

12 446

8 033 5 377

13 410

tillsammans domsagan 25 856 Om antalet landsfiskalsdistrikt i domsagan bibehölles oförändrat, skulle där finnas tre landsfiskaler med tre biträdesarvoden å respektive 600, 900 och 1 500 kr. Om blott två distrikt skulle komma att finnas, bleve där två landsfiskaler med två biträdesarvoden å 2 100 och 2 400 kr. De sakkunniga tillstyrka, att i denna domsaga landsfiskalsdistriktens antal minskas med ett och att i sammanhang därmed en landsfiskalsbefattning indrages.

125 Västmanlands norra domsaga folkmängd 28 668 n. v. landsfiskalsdistrikt: Norbergs folkmängd 13 942 Västerfärnebo » 7 989 Skultuna » 6 737 tillsammans 28 668 P å grund av folkmängdens storlek kan i denna domsaga någon minskning i antalet landsfiskalsdistrikt icke ifrågasättas. Västmanlands södra domsaga folkmängd 30 359 n. v. landsfiskalsdistrikt: Ramnäs folkmängd 11203 Kolbäcks » 10 861 Västerås » 8 295 tillsammans 30 359 Folkmängden i domsagan medgiver icke någon minskning i antalet landsfiskalsdistrikt. Västmanlands östra domsaga folkmängd 33 748 n. v. landsfiskalsdistrikt: Sala folkmängd 7 696 areal Heby » 8 874 » Torstuna » 8 647 » Våla » 8 531 » tillsammans 33 748

5*42 5*36 4*71 6*71

areal 22*2 0

index » » »

3 944 4 617 4 664 4 628

index 17 853

Länsstyrelsen anvisar en väg till minskning av landsfiskalsdistrikten i denna domsaga från fyra till tre, nämligen genom att fördela Heby distrikt på de tre andra, varvid tillika ifrågasatts att förändra namnet Torstuna distrikt till Heby distrikt. Resultatet av den föreslagna uppdelningen framgår av följande uppställning: Sala distrikt n. v. Sala distrikt av n. v. Heby distrikt: Norrby socken Tärna »

folkmängd 7 696 folkmängd 1629 » 946

»

2 575

i0

271 Heby distrikt n. v. Torstuna distrikt av n. v. Heby distrikt: Västerlövsta socken

folkmängd 8 647 »

3 745

12 392

126 Våla distrikt n. v. Våla distrikt av n. v. Heby distrikt: Huddunge socken Enåkers »

folkmängd 8 531 folkmängd 1273 » 1281

2 554

i i 085

tillsammans domsagan

33 748

Om i domsagan behölles fyra distrikt, skulle där finnas fyra landsfiskaler med fyra biträdesarvoden, ett å 600 kr. och tre å 900 kr. vartdera. Vid delning på tre distrikt bleve landsfiskalerna tre med tre biträdesarvoden å respektive 1 500, 1 800 och 2 100 kr. De sakkunniga tillstyrka minskning av antalet landsfiskalsdistrikt i denna domsaga till tre och i sammanhang därmed indragning av en landsfiskalsbefattning. Vid bifall till vad de sakkunniga föreslagit beträffande Västmanlands län skulle landsfiskalstjänsterna i detta län minskas med två. K o p p a r b e r g s län. Hedemora domsaga folkmängd 43 027 n. v. landsfiskalsdistrikt: index 3 763 By folkmängd 6 306 areal 3*27 3*28 » 8107 Folkärna » 15 949 » 6*oo » 5 443 Hedemora » 10 727 » 6*25 » 3 798 Husby » 10 045 » tillsammans 43 027 areal 18*80 index 21111 I Folkärna distrikt inräknas Avesta stad om 5 532 invånare. Staden har egen stadsfiskal, som tillika är utmätningsman. Såvitt de sakkunniga kunna finna, torde det icke vara lämpligt att dela denna domsaga på tre i stället för fyra distrikt. Falu domsaga folkmängd 51 932 n. v. landsfiskalsdistrikt: index ej uppgivet areal 4*20 Sundborns folkmängd 5 911 1890 8 131 Svärdsjö » » » 13*23 Stora Tuna Utombro» 1687 3155 dels » » 6*92 Stora Tuna Ovanbro» 7 247 51327 dels » » » 1906 3*oo 5 606 Torsångs » » » 5 407 7 802 3*77 Kopparbergs » — index areal 31*12 tillsammans 1932 Länsstyrelsen anvisar den utvägen till minskning av antalet landsfiskalsdistrikt i denna domsaga till fyra, att Sundborns distrikt uppdelas på Svärdsjö och Kopparbergs distrikt samt Stora Tuna Utombrodels distrikt tillägges Torsångs distrikt. Resultatet framgår av följande uppställning:

127 Svärdsjö distrikt n. v. Svärdsjö distrikt av Sundborns distrikt: Sundborns socken oförändrat

folkmängd 8 131 »

2 305

Stora Tuna Ovanbrodels distrikt folkmängd

Torsångs distrikt n. v. Torsångs distrikt Stora Tuna Utombrodels distrikt

10 436 21 327

folkmängd 5 606 » JL1!5

8 761

Kopparbergs distrikt n. v. Kopparbergs distrikt folkmängd 7 802 av Sundborns distrikt: Vika socken » 3 606 n 4Q8 tillsammans domsagan 51 932 Vid bibehållande av sex landsfiskalsdistrikt i denna domsaga skulle där finnas sex landsfiskaler med tre biträdesarvoden om respektive 600, 900 och 3 000 kr. Vid indelning på fyra distrikt bleve landsfiskalerna fyra med fyra biträdesarvoden om respektive 900, 1 500, 1 800 och 3 000 kr. De sakkunniga tillstyrka minskning i denna domsaga av antalet landsfiskalsdistrikt till fyra och därmed indragning av två landsfiskalsbefattningar. Västerbergslags domsaga folkmängd 36 373 n. v. landsfiskalsdistrikt: Söderbärke folkmängd 4 858 9 Norrbärke » 284 Ludvika » 10 H l Grangärde » L?!2^ tillsammans 36 373 I Ludvika distrikt inräknas Ludvika stad om 4 313 invånare. Staden har egen stadsfiskal, som tillika är utmätningsman. De socknar, av vilka förutstående landsfiskalsdistrikt äro bildade, äro 1 allmänhet så stora, att någon minskning till antalet av dessa landsfiskalsdistrikt icke kan företagas. Nås och Malungs domsaga folkmängd 29 007 n. v. landsfiskalsdistrikt: areal 11*35 Nås folkmängd 5 593 » 3*90 2 571 Flöda » » 11*31 8 912 Järna » » 18*31 7 339 Malungs » » 14*13 2 684 Lima » » 10*49 1908 Transtrands » 29 007

areal 69*4 9

index 2 152 » 677 » 3 748 » 2 711 » 1225 » 1903 index 12 416

128 Länsstyrelsen, som anser, att Flöda landsfiskalsdistrikt kan indragas och läggas till Nås distrikt, anvisar till ytterligare minskning utvägen att förena Lima distrikt med Transtrands distrikt. Resultatet framgår av följande uppställning: Nås distrikt n. v. Nås distrikt Flöda distrikt

folkmängd 5 593 » 2 571

8 164

folkmängd

8 912

folkmängd

7 339

Järna distrikt oförändrat Malungs distrikt oförändrat

Transtrands distrikt n. v. Transtrands distrikt folkmängd 1908 Lima distrikt » 2 684

tillsammans domsagan

29 007

Om domsagan bibehölles vid sex landsfiskalsdistrikt, skulle där finnas sex landsfiskaler och efter förutsättningarna för denna utredning två biträdesarvoden å respektive 600 och 900 kr. Vid sammanslagning till fyra distrikt skulle komma att finnas fyra landsfiskaler med tre biträdesarvoden, ett å 600 kr. och två å 900 kr. vartdera. De sakkunniga tillstyrka minskning av antalet landsfiskalsdistrikt i denna domsaga till fyra och i sammanhang därmed indragning av två landsfiskalsbefattningar. Nedansiljans domsaga folkmängd 41 977 n. v. landsfiskalsdistrikt: Gagnefs folkmängd 10 000 Bjursås » 3 007 Leksands » 13 904 Rättviks » 11507 Ore » 3 559 t i l l s a m m a n s 41 977 Den u t v ä g , länsstyrelsen

anvisar

för

areal

5*58 0*9 2 13*0 5 12*0 2 9*6 7

areal 41*2 4

index 1 986 » » » »

1332 2 372 2 199 1631

index 9 520

m i n s k n i n g a v a n t a l e t landsfiskals-

distrikt i denna domsaga, består uti att lägga Bjursås distrikt till Rättviks distrikt och att i stället flytta Boda socken från Rättviks till Ore distrikt. Kommunalfullmäktiges i Bjursås i underdånig skrivelse den 10 september 1924 uttalade önskan, att Bjursås distrikt hellre skulle läggas till Kopparbergs distrikt än till Rättviks, torde ej böra bifallas, emedan i sådant fall områden från olika domsagor skulle förenas i ett landsfiskalsdistrikt, varförutom, då Vika socken måste läggas till Kopparbergs distrikt, detta sistnämnda genom att därutöver upptaga Bjursås distrikt skulle bliva allt för stort. Uppställningen bliver följande:

129 Gagnefs d i s t r i k t oförändrat

folkmängd

10 000

folkmängd

13 904

Leksands distrikt oförändrat

Rättviks distrikt n. v. Rättviks distrikt efter bortflyttande av Boda socken folkmängd 9 341 Bjursås distrikt » 3 007 12 348 Ore d i s t r i k t n. v. Ore distrikt av n. v. Rättviks distrikt: Boda socken

folkmängd 3 559 »

5 725

tillsammans domsagan

41 977

Om i domsagan bibehölles nuvarande antal landsfiskalsdistrikt, skulle landsfiskalernas antal vara fem med tre biträdesarvoden å respektive 1 500, 1 800 och 2 400 kr. Vid uppdelning på fyra distrikt bleve antalet landsfiskaler fyra med tre biträdesarvoden å respektive 1 500, 2 100 och 2 400 kr. De sakkunniga tillstyrka minskning av antalet landsfiskalsdistrikt i denna domsaga till fyra och därmed följande indragning av en landsfiskalsbefattning. Ovansiljans domsaga folkmängd 34 213 n. v. landsfiskalsdistrikt: Orsa folkmängd 8 408 areal 17*83 index 5 752 Våmhus » 2 345 » 9*88 » 987 Mora » 10 789 » 9*29 » 5 912 Venjans » 4111 » 11*85 » 1199 Älvdalens » 5 604 » 25'is » 2 343 Särna » 2 956 » 43*5 3 » 1903 tillsammans 34 213 areal 117*51 index 18 096 Länsstyrelsen tillstyrker, att Våmhus distrikt sammanlägges med Orsa distrikt. De sakkunniga anse, att den enda omreglering, som därutöver skulle kunna ifrågakomma inom denna domsaga, skulle vara ett sammanförande av Mora och Venjans distrikt, men då folkmängden i det nybildade distriktet skulle bliva nära 15 000, är en sådan sammanslagning icke tillrådlig. Resultatet angives av följande uppställning:

Orsa d i s t r i k t n. v. Orsa distrikt Våmhus distrikt

folkmängd 8 408 » 2 345 10 753 Mora d i s t r i k t

oförändrat

folkmängd

10 789

folkmängd

4 111

Venjans d i s t r i k t oförändrat 9 — Löneregi. för landsfogdar m. m.

130 1

Älvdalens distrikt

oförändrat

folkmängd

5 604

Särna distrikt oförändrat

folkmängd 2 956 tillsammans domsagan 34 213

Om samtliga sex landsfiskalsdistrikt i denna domsaga bibehölles, skulle antalet landsfiskaler bliva sex med två biträdesarvoden å respektive 900 och 1 500 kr. Vid minskning till fem distrikt bleve landsfiskalernas antal fem och biträdesarvodena två, vartdera å 1 500 kr. De sakkunniga förorda minskningen i antalet landsfiskalsdistrikt i denna domsaga till fem och i samband därmed indragning av en landsfiskalsbefattning. Vid bifall till vad de sakkunniga tillstyrkt beträffande Kopparbergs län skulle antalet landsfiskalsbefattningar i detta län minskas med sex. Gävleborgs län. Gästriklands västra domsaga folkmängd 30 786 n. v. landsfiskalsdistrikt: Ockelbo folkmängd 9 518 Ovansjö » 12 720 8 54 Torsåkers » 8 tillsammans 30 786 Den angivna folkmängden kan efter förutsättningarna icke uppdelas på två landsfiskalsdistrikt. Gästriklands östra domsaga folkmängd 39 326 n. v. landsfiskalsdistrikt: Hedesunda folkmängd 8 246 Högbo » 12147 Valbo » H343 Hille » 7 590 tillsammans 39 326 De socknar, av vilka dessa distrikt äro bildade, äro i regel så folkrika, att någon omreglering av dessa fyra landsfiskalsdistrikt till tre icke kan under de antagna förutsättningarna genomföras. Sydöstra

Hälsinglands domsaga folkmängd 31 652

n. v. landsfiskalsdistrikt: Skogs folkmängd 4 073 Söderala » 12191 Norrala » 5 033 Mo » 3 617 Enångers » 6 738 tillsammans 31652

areal 4*5i » 2*79 » 3*39 » 2*26 » 5* o 2 areal 17*9 7

index l'/740 » 5a961 » 2,479 » 1-588 » jjgl index 15 049

131 Länsstyrelsen, som uttalar den förmodan, att de sakkunnigas planer på minskning av antalet landsfiskalstjänster i Gävleborgs län icke skola vinna beaktande, har lämnat anvisning på en utväg att i denna domsaga indraga två landsfiskalsdistrikt genom att sammanslå Skogs och Mo samt Norrala och Enångers distrikt till två nya distrikt, benämnda Mo och Norrala distrikt. Resultatet framgår av följande uppställning: Mo d i s t r i k t n. v. Mo distrikt Skogsdistrikt

folkmängd 3 617 » 4 073

7 690

folkmängd

12191 Söderala d i s t r i k t oförändrat Norrala distrikt n. v. Norrala distrikt Enångers »

folkmängd 5 033 » 6 738 11771 tillsammans domsagan 31 652 Vid bibehållande av fem distrikt i denna domsaga skulle landsfiskalernas antal bliva fem med två biträdesarvoden å respektive 300 och 2 100 kr. Om antalet landsfiskalsdistrikt minskas med två, bliva landsfiskalerna tre med tre biträdesarvoden å respektive 600, 1 800 och 2 100 kr. De sakkunniga tillstyrka minskning av landsfiskalernas antal i denna domsaga till tre och i samband därmed indragning av två landsfiskalsbefattningar. Bollnäs domsaga folkmängd 35 307 n. v. landsfiskalsdistrikt: Hanebo» folkmängd 6 306 Bollnäs » 15 215 Alfta » 6 743 Ovanåkers » 7 043 tillsammans 35 307

areal 4*22 » 8*94 » l(rio » 10*90 areal 34*2 6

index 3 014 » 9 833 » 2 794 » ej uppgivet

I handlingarna angives möjligheten att sammanslå Alfta och Ovanåkers distrikt.. Att sammanslå Hanebo och Bollnäs distrikt medför allt för stort invånarantal i det tänkta nya distriktet. Följande uppställning utvisar vad i denna domsaga kan åtgöras: Hanebo d i s t r i k t oförändrat

folkmängd

6 306

folkmängd

15 215

Bollnäs d i s t r i k t oförändrat Alfta d i s t r i k t n. v. Alfta distrikt Ovanåkers »

folkmängd 6 743 » 7 043 13786 tillsammans domsagan 35 307

132 Om ingen minskning av landsfiskalsdistriktens antal i denna domsaga vidtoges, skulle där finnas fyra landsfiskaler med fyra biträdesarvoden å respektive 300, 300, 600 och 3 000 kr. Vid minskning med ett distrikt bleve landsfiskalernas antal tre med tre biträdesarvoden å respektive 300, 2 400 och 3

.

kr.

n

,

•

J

De sakkunniga tillstyrka minskningen i denna domsaga till tre landsfiskalsdistrikt och därmed sammanhängande indragning av en landsfiskalstjänst. Västra Hälsinglands domsaga folkmängd 37 163 n. v. landsfiskalsdistrikt: index 3 838 areal 5*41 Arbrå folkmängd 7 409 3 619 7*40 Järvsö * 7 830 7 534 19*42 Ljusdals » 12 885 731 12*84 Färila » 5 569 1084 14*33 Los » 3 470 tillsammans 37 163 areal 59*4o index 16 806 Enligt anvisning i handlingarna finnes utväg att sammanslå Färila och Los distrikt till ett. Resultatet härav angives i följande uppställning: Arbrå

distrikt

oförändrat Järvsö

folkmängd

7 830

folkmängd

12 885

distrikt

oförändrat Färila

7 409

distrikt

oförändrat Ljusdals

folkmängd

distrikt

n. v. Färila distrikt Los distrikt

folkmängd 5 569 9 » 3 470^ tillsammans domsagan 37 163

1°1

Vid bibehållande av fem landsfiskalsdistrikt i denna domsaga skulle där finnas fem landsfiskaler med tre biträdesarvoden å respektive 600, 600 och 2 100 kr. Om antalet distrikt minskas med ett, bleve landsfiskalerna till antalet fyra med fyra biträdesarvoden å respektive 600, 600, 1 200 och 2 100 kr. De sakkunniga tillstyrka minskningen av antalet landsfiskalsdistrikt i denna domsaga till fyra och i samband därmed indragning av en landsfiskalstjänst. Norra Hälsinglands domsaga folkmängd 37 477 n. v. landsfiskalsdistrikt: Norrbo folkmängd 5 341 Delsbo » 5 716 Forsa » 5 303 Hälsingtuna » 4 250 Harmångers » 5 232 Gnarps » 5 011 Bergsjö » 6 624 tillsammans 37 477

areal 9*42 » 4*55 » 3*47 » 2*24 » 3*66 » 4*32 » 8*3 2 areal 35*9 8

index » » » » » » index

1974 3 586 2 927 2 511 1742 3 361 3 267 19 368

133 I handlingarna lämnas anvisning på utvägen att i denna domsaga minska antalet landsfiskalsdistrikt med tre genom sammanslagning av Norrbo med Delsbo distrikt, Forsa med Hälsingtuna och Harmångers med Gnarps. Resultatet av detta förslag återgives i följande uppställning: Delsbo distrikt n. v. Delsbo distrikt Norrbo »

folkmängd 5 716 » 5 341 n 057 Forsa d i s t r i k t

n. v. Forsa distrikt Hälsingtuna »

folkmängd 5 303 » 4 250

9 553

Harmångers distrikt n. v. Harmångers distrikt folkmängd 5 232 Gnarps » » 5 011 10 243 Bergsjö d i s t r i k t oförändrat folkmängd 662£ tillsammans domsagan 37 477 Om ingen minskning av antalet landsfiskalsdistrikt i denna domsaga skulle äga rum, skulle landsfiskalerna vara sju med ett enda biträdesarvode å 300 kr. Vid minskning av landsfiskalsdistrikten med tre skulle finnas fyra landsfiskaler med fyra biträdesarvoden å respektive 300, 1 200, 1 500 och 1 800 kr. De sakkunniga tillstyrka minskningen av antalet landsfiskalsdistrikt i denna domsaga med tre och i samband därmed indragning av tre landsfiskalstjänster. Vid bifall till vad de sakkunniga föreslagit beträffande Gävleborgs län skulle antalet landsfiskalstjänster i detta län komma att minskas med sju. V ä s t e r n o r r l a n d s län.

Medelpads västra domsaga folkmängd 38 755 n. v. landsfiskalsdistrikt: Borgsjö folkmängd 10 099 Torps » 10 016 Stöde » 5 466 Tuna » 13174 tillsammans 38 755 Länsstyrelsen, som anmält sig icke kunna frångå sin tidigare uttalade uppfattning, att någon minskning av antalet landsfiskalsdistrikt i länet icke utan olägenhet kan genomföras, har emellertid enligt uppdrag lämnat förslag-beträffande vissa indragningar av landsfiskalsdistrikt inom länet och i sådant hänseende ifrågasatt sammanslagning av Torps och Stöde distrikt. Enligt förutsättningarna för denna utredning låter detta sig icke göra, då det nya distriktets folkmängd skulle komma att överstiga 15 000.^ Icke heller kan något vinnas genom omflyttning av socknar mellan distrikten på grund av dessa socknars folkrikhet och distriktens geografiska belägenhet. Någon minskning av antalet landsfiskalsdistrikt i denna domsaga kan därför icke äga rum.

134 Medelpads östra domsaga folkmängd 51126 n. v. landsfiskalsdistrikt: Indals folkmängd 7 022 Njurunda » 10100 Sköns » 12 050 Timrå » 7 320 Alnö » 6 260 Ljustorps » 8 374 tillsammans 51126 Länsstyrelsen har ifrågasatt sammanslagning av Timrå och Alnö distrikt såsom utväg för minskning av distriktens antal i denna domsaga. Då den sammanlagda folkmängden i dessa båda distrikt efter 1920 års folkräkning uppgår till 13 580, skulle enligt förutsättningarna en sådan sammanslagning väl kunna tänkas. Men eftersom den sammanlagda folkmängden redan den 1 januari 1924 utgjorde 13 863, torde den övre gränsen för folkmängden i ett nytt distrikt så snart komma att nås, att det knappast kan vara lämpligt att från de sakkunnigas sida tillstyrka sammanslagning av dessa båda distrikt. Icke heller i övrigt synes något tillfälle erbjuda sig till omreglering av distrikten i denna domsaga. Ångermanlands södra domsaga folkmängd 37186 n. v. landsfiskalsdistrikt: Säbrå folkmängd 10 339 Gudmundrå » 12 324 Högsjö » 4 839 Bjärtrå » 9 684 tillsammans 37 186 Genom kungl. brev den 24 mars 1921 har från Säbrå socken i distriktet av samma namn till Härnösands stad den 1 januari 1922 överflyttats ett område, innefattande 1 537 invånare. Att sammanslå Högsjö och Bjärtrå distrikt skulle medföra för stor folkmängd i det nya distriktet. Efter nyss omförmälda minskning av Säbrå distrikt kan detta efter förutsättningarna sammanslås med Högsjö distrikt, men folkmängdsuppgifterna för 1924 visa redan en folkmängd av mer än 14 000 i det nya distriktet. Sist angivna olägenhet skulle minskas, om Viksjö socken med 1 235 invånare kunde samtidigt flyttas till Gudmundrå distrikt, men detta synes icke vara lämpligt, eftersom Viksjö socken icke synes hava direkta vägförbindelser med Gudmundrå socken, som ensam bildar Gudmundrå landsfiskalsdistrikt. De sakkunniga finna för sin del intet vara att göra för att åstadkomma minskat antal landsfiskalsdistrikt i denna domsaga.

135 Ångermanlands mellersta domsaga folkmängd 27 787 n. v. landsfiskalsdistrikt: Nylands folkmängd 9 384 Boteå » 5 058 Sollefteå » 13 345 tillsammans 27 787 I Sollefteå landsfiskalsdistrikt är inbegripen Sollefteå stad med 2 662 invånare. Staden har egen stadsfiskal, men landsfiskalen är utmätningsman därstädes. Sollefteå landsfiskalsdistrikt bör tydligen lämnas oförändrat; och de båda andra distrikten kunna på grund av folkmängden icke sammanslås. Intet är således att åtgöra för minskning av antalet landsfiskalsdistrikt i denna domsaga. Ångermanlands västra domsaga folkmängd 26 403 n. v. landsfiskalsdistrikt: index 3 095 areal 9*04 Helgums folkmängdd 5157 » 3 427 10*3 7 4 215 Ramsele » » 3164 10*68 5 281 Resele » » 2 304 13*23 3 757 Junsele » » 3 315 15*07 4 082 Bodums » » 6 530 9*97 3 911 Tåsjö » index 21835 areal 68*3 6 s 26 403 tillsami Länsstyrelsens förslag innefattar minskning med två distrikt i denna domsaga genom fördelning av Helgums och Bodums distrikt på de övriga, därvid det nya Junsele distrikt borde benämnas Fjällsjö. Resultatet framgår av följande uppställning: Ramsele d i s t r i k t n. v. Ramsele distrikt av Helgums distrikt: Edsele socken

folkmängd

4 215 2 128

6 343

Resele d i s t r i k t n. v. Resele distrikt av Helgums distrikt: Helgums socken

folkmängd »

5 281 3

°29

8 310

Fjällsjö d i s t r i k t n. v. Junsele distrikt av Bodums distrikt: Fjällsjö socken

folkmängd »

3 757 2

6 m

Tåsjö d i s t r i k t n. v. Tåsjö distrikt av Bodums distrikt: Bodums socken

folkmängd

3 911

1728 * tillsammans domsagan

5 639 26 403

136 Vid bibehållande av sex landsfiskalsdistrikt i denna domsaga bleve landsfiskalernas antal sex med ett biträdesarvode å 300 kr. Minskas distriktens antal med två, skulle finnas fyra landsfiskaler med tre biträdesarvoden å respektive 300, 300 och 900 kr. De sakkunniga tillstyrka minskningen av landsfiskalsdistrikten i domsagan till fyra och därmed följande indragning av två landsfiskalstjänster. Nätra och Nordingrå domsaga folkmängd 26 087 n. v. landsfiskalsdistrikt: Nordingrå folkmängd 7 796 Nätra » 10 037 Anundsjö » 8 254 tillsammans 26 087

areal 5*97 » 12*70 » 26*5 9 areal 45*2 6

index » » index

1510 3 393 2 300 7 203

Någon sammanslagning av två distrikt till ett kan ur folkmängdssynpunkt här icke genomföras. Då icke heller Nätra distrikt lämpligen kan delas på de båda övriga distrikten, låter sig en minskning av distriktens antal i denna domsaga icke genomföra. Själevads och Arnäs domsaga folkmängd 27 043 n. v. landsfiskalsdistrikt: Själevads folkmängd 9 583 areal 4*96 Arnäs » 9 430 » 6*45 Björna » 8 030 * 16*9 2 tillsammans 27 043 areal 28*3 3

index » » index

3 246 4 326 1133 8 705

Folkmängd och areal tillsammans synas bilda hinder mot förslag att av de tre landsfiskalsdistrikten i denna domsaga bilda blott två distrikt. Vid bifall till vad de sakkunniga föreslagit i fråga om Västernorrlands län skulle antalet landsfiskalstjänster i detta län minskas med två. J ä m t l a n d s län. Jämtlands östra domsaga folkmängd 32 794 n. v. landsfiskalsdistrikt: Fors folkmängd 6 801 areal 17*5 4 Ragunda » 8 232 » 20*62 Bräcke » 5 667 » 17*30 Revsunds » 4102 » 14*04 Hackas » 2 961 » 5*36 Brunflo » 5 031 » 5*6o tillsammans 32 794 areal 80*4 6

index 3 634 » 5100 » 3 557 » 1873 » 1560 » 3 298 index 19 002

, Länsstyrelsen anser möjlighet finnas att sammanslå Hackas och Brunflo distrikt. De sakkunniga finna det därutöver vara nödvändigt att sammanföra även Bräcke och Revsunds distrikt till ett. Även om arealen i det

137 sammanlagda distriktet skulle bliva jämförelsevis stor, skulle dock både folkmängden och arbetskvantiteten verka föga avskräckande. Följande uppställning visar resultatet av dessa båda sammanslagningar: Fors

distrikt

oförändrat Ragunda

Brunflo

folkmängd

8 232

folkmängd 5 667 » 4102

distrikt

n. v. Bräcke distrikt Revsunds » n. v. Brunflo distrikt Hackas »

6 801

distrikt

oförändrat Bräcke

folkmängd

distrikt folkmängd 5 031 » 2 9 6 1 ^ 7992 tillsammans domsagan 32 794

Vid bibehållande av sex landsfiskalsdistrikt i denna domsaga skulle där finnas sex landsfiskaler med två biträdesarvoden å respektive 300 och 900 kr. Om antalet distrikt minskas med två, skulle det komma att finnas fyra landsfiskaler med fyra biträdesarvoden om respektive 300, 600, 900 och 1 200 kr. De sakkunniga tillstyrka minskningen med två distrikt i denna domsaga och därmed följande indragning av två landsfiskalstjänster. Jämtlands norra domsaga folkmängd 36 447 n. v. landsfiskalsdistrikt: Rödöns folkmängd 7 530 areal 6*52 » 6 639 » 14*17 Lits Föllinge » 4 672 » 35*13 Hammerdals » 6 222 » 15*56 Ströms » 8 735 » 24*90 Frostvikens » 2 649 » 47*9 9 tillsammans 36 447 areal 144*2 7

index 5 616 » 2 691 » 2 474 » 3 950 » 11149 » 2 787 index 28 667

Någon åtgärd för minskning av antalet landsfiskalsdistrikt i denna domsaga synes icke böra vidtagas. Jämtlands västra domsaga folkmängd 28 332 n. v. landsfiskalsdistrikt: Undersåkers folkmängd 5 618 areal 43*38 Mörsils » 3 557 » 29*05 Offerdals » 4 272 » 20*66 Alsens » 3 981 » 6*07 Sunne .... » 5 056 » 2*61 Ovikens » 5 848 » 20*9 o tillsammans 28 332 areal 122*6 7

index 4 904 » 2 714 » 1968 » 2 041 » 2565 » 3 169 index 17 361

138 Länsstyrelsen föreslår sammanförande av Offerdals och Alsens distrikt till ett. De sakkunniga anse det därutöver vara nödvändigt att föreslå sammanslagning av Sunne och Ovikens distrikt. E n anmärkt obekvämlighet i avseende å kommunikationerna under vissa delar av året torde icke härvidlag få vara avgörande. Följande uppställning visar resultatet av sammanslagning av fyra distrikt till två: Undersåkers distrikt oförändrat folkmängd 5 618 Mörsils distrikt oförändrat Offerdals

folkmängd

3 557

folkmängd 4 272 » 3 981

8 253

folkmängd 5 848 » 5056

10 904

tillsammans domsagan

28 332

distrikt

n. v. Offerdals distrikt Alsens » Ovikens distrikt n. v. Ovikens distrikt Sunne »

Om ingen ändring gjordes i antalet landsfiskalsdistrikt i domsagan, skulle där finnas sex landsfiskaler utan något biträdesarvode. Vid minskning med två i antalet distrikt bleve där fyra landsfiskaler med två biträdesarvoden å respektive 900 och 1 500 kr. De sakkunniga tillstyrka minskningen med två i antalet landsfiskalsdistrikt inom domsagan och därmed följande indragning av landsfiskalsbefattningar. Härjedalens domsaga folkmängd 22 558 n. v. landsfiskalsdistrikt: Bergs folkmängd 4 567 Rätans » 2 821 Hede » 2 803 Tännäs » 2 630 Lillhärdals » 1703 Svegs » 5 485 Ytterhogdals » 2 549 tillsammans 22 558

areal 11*98 » 12*72 » 29*68 » 41*18 » 24*07 » 31*44 » 14* 14 areal 165*21

index 3173 » 1929 » 1282 » 1069 » 1324 » 4 666 » 2 510 index 15 953

Jämlikt kungl. brev den 28 mars 1924 skall Ängersjö kapellag med 420 invånare den 1 januari 1925 bilda egen församling och överflyttas från Ytterhogdals till Svegs landsfiskalsdistrikt. Länsstyrelsen föreslår för minskning av landsfiskalsdistriktens antal med två i denna domsaga, att Lillhärdals distrikt sammanslås med Svegs samt att av Rätans distrikt Klövsjö socken överflyttas till Bergs distrikt och Rätans socken förenas med Ytterhogdals distrikt till ett distrikt. Resultatet framgår av följande uppställning:

139 Bergs d i s t r i k t n. v. Bergs distrikt av Rätans distrikt: Klövsjö socken

folkmängd 4 567 »

_JL2Z!?

5 642

Hede d i s t r i k t oförändrat

folkmängd

2 803

folkmängd

2 630

Tännäs distrikt oförändrat

Svegs distrikt n. v. Svegs distrikt med tillägg av Ängersjö församling folkmängd 5 905 Lillhärdals distrikt » JL7?? 7 608 Ytterhogdals d i s t r i k t n. v. Ytterhogdals distrikt efter bortflyttande av Ängersjö församling folkmängd 2129 av Rätans distrikt: Rätans socken » 174b 3 875 tillsammans domsagan 22 558 Om ingen minskning skedde i antalet landsfiskalsdistrikt inom domsagan, skulle där finnas sju landsfiskaler, medan biträdesarvode icke skulle finnas anvisat för något av distrikten. Vid minskning av distriktens antal med två skulle inom domsagan finnas fem landsfiskaler och ett biträdesarvode a De sakkunniga tillstyrka minskningen med två i antalet landsfiskalsdistrikt inom domsagan och i sammanhang därmed indragning av två landsfiskalstjänster. Vid bifall till vad de sakkunniga föreslagit beträffande Jämtlands län skulle antalet landsfiskalstjänster inom länet komma att minskas med sex. V ä s t e r b o t t e n s län.

Västerbottens södra domsaga folkmängd 25 868 n. v. landsfiskalsdistrikt: Nordmalings Bjurholms Degerfors

folkmängd 10 428 » 4 688 » *> ' u ' tillsammans 23 823

Skillnaden mellan domsagans folkmängd och de tre distriktens folkmängd beror därpå, att norra delen av Hörnefors socken med 2 045 invånare enligt kungl breven den 22 juni och den 29 september 1920 tillhör Västerbottens södra domsaga men Umeå landsfiskalsdistrikt. Rättelse härutinnan torde, såsom länsstyrelsen ock tillstyrker, böra vidtagas vid första tillfälle.

140 Efter denna ökning av Nordmalings distrikt kan det icke ifrågakomma att sammanslå Nordmalings och Bjurholms distrikt. Icke heller kan det tänkas att sammanföra Bjurholms och Degerfors distrikt, vilkas areal utgör, för Bjurholms distrikt 13*7 0 kvadratmil och för Degerfors distrikt 29*4o kvadratmil. Bjurholms distrikt, som består av en enda socken, kan sålunda icke uppdelas på de båda andra distrikten. Umeå domsaga folkmängd 28 356 n. v. landsfiskalsdistrikt: Umeå folkmängd 8 694\ index 4 047 Holmsunds > 10 981] areal 14* o 8 f 4 872 Vännäs » 6 819 » 5*55 » 3119 Sävars .' » 3 907 » 8*15 » 1145 tillsammans 30 401 areal 27*7 8 index 13183 Skillnaden mellan landsfiskalsdistriktens sammanlagda invånarantal och domsagans folkmängd beror på nyss angivna omständighet, att norra delen av Hörnefors socken med en folkmängd av 2 045 tillhör Umeå landsfiskalsdistrikt men Västerbottens södra domsaga. Länsstyrelsen föreslår en sådan omreglering, att Umeå distrikt dels befrias från norra delen av Hörnefors socken, som flyttas till Nordmalings distrikt, och dels tillökas med Holmsunds socken samt tillägges namnet Umeå södra distrikt, ävensom att Sävars distrikt sammanslås med återstoden av Holmsunds distrikt, därvid det sålunda bildade distriktet benämnes Umeå norra distrikt. Resultatet härav framgår av följande uppställning: Umeå södra distrikt n. v. Umeå distrikt efter fråndragning av norra delen av Hörnefors socken eller alltså södra delen av Umeå landskommun folkmängd av Holmsunds distrikt: Holmsunds socken »

4 443

n 092

Umeå norra distrikt av Holmsunds distrikt: norra delen av Umeå landskommun folkmängd Sävars distrikt »

6 538 3 907

10 445

Vännäs oförändrat

6 649

distrikt folkmängd

6 819

tillsammans domsagan 28 356 Med bibehållande av fyra landsfiskalsdistrikt i denna domsaga skulle d ä r finnas fyra landsfiskaler med tre biträdesarvoden å respektive 300, 900 och 1 500 kr. Vid minskning med ett distrikt bleve landsfiskalernas antal tre med tre biträdesarvoden å respektive 300, 1 500 och 1 800 kr. De sakkunniga tillstyrka överflyttning av norra delen av Hörnefors socken från Umeå till Nordmalings landsfiskalsdistrikt samt minskning av antalet landsfiskalsdistrikt i Umeå domsaga till tre och i samband därmed indragning av en landsfiskalstjänst.

141 Västerbottens mellersta domsaga folkmängd 25 590 n. v. landsfiskalsdistrikt: Bygdeå Nysätra Burträsks

7 665 8 314 9 611 tillsammans 25 590 Sammanslagning av två distrikt kan i detta fall icke äga rum på grund av folkmängden. Icke heller kunna de fyra socknar, av vilka domsagan består, ordnas i någon kombination, som kunde medföra minskning med ett distrikt. Västerbottens norra domsaga folkmängd 50 553 n. v. landsfiskalsdistrikt: index 5 741 Skellefteå norra folkmängd 13 498\ areal 17*oo 4100 Skellefteå södra » 11518] 2 449 » 11*19 Byske » 10 448 4 075 » 17*8 6 Jöms » 5 301 4 471 » 18.6 0 Norsjö » 6518 2 295 d27 » 17*2 9

Mala

folkmängd

»

°

areal 81*9 4 index 23 131 tillsammans 50 553 Länsstyrelsen anser sammanslagning av Norsjö och Mala distrikt åtminstone för närvarande möjlig. Jörns distrikt torde icke lämpligen kunna sammanläggas med något annat distrikt. Resultatet angives i följande sammanställning: Skellefteå norra d i s t r i k t 13 498 oförändrat folkmängd oförändrat

Skellefteå södra d i s t r i k t folkmängd

11518 Byske distrikt oförändrat

folkmängd

10 448

folkmängd

5 301

Jörns distrikt oförändrat Norsjö d i s t r i k t n. v. Norsjö distrikt Mala distrikt

folkmängd 3J70 JT788 * tillsammans domsagan 50 553 Om sex landsfiskalsdistrikt bibehölles i domsagan, skulle där finnas sex landsfiskaler med fyra biträdesarvoden å respektive 300, 1 500, 1 800 och 2 400 kr. Vid minskning med ett distrikt bleve landsfiskalernas antal fem med fyra biträdesarvoden å respektive 1 200, 1 500, 1 800 och 2 400 kr. De sakkunniga tillstyrka minskningen med ett landsfiskalsdistrikt i denna domsaga och i samband därmed indragning av en landsfiskalstjänst.

142 Västerbottens västra domsaga folkmängd 41894 n. v. landsfiskalsdistrikt: Lycksele norra) . „ .. , rtÄ Lycksele södra) folkmängd 8 977 areal 55-19 Stensele » 4 675 » 44*55 Sorsele » 4181 » 78*35 Tärna » 1723 » 38*46 Dikenäs » 3 568 \ 87 51 Vilhelmina » 5 838/ * ' Dorotea » 4 727 » 30*51 Åsele » 5 415 » 33*78 Fredrika » 2 790 » 15*19

index f* » » » » » » » »

m

1911 J jgj 3 147 3135 1016 2 222 5 602 3 464 2 917 868

tillsammans 41894 areal 383*4 6 index 31679 Länsstyrelsen anser fulla skäl tala för indragning av Fredrika distrikt genom dess uppdelande på Åsele och Lycksele södra distrikt samt hemställer om uppdrag att undersöka möjligheten av att i sammanhang därmed göra någon överflyttning av område från Lycksele södra till Lycksele norra distrikt. Fredrika distrikt utgöres av Fredrika och Örträsks socknar, den förra med 1 557 och den senare med 1 233 invånare. De sakkunniga tillstyrka, att Fredrika landsfiskalsdistrikt indrages och att därvid Fredrika socken lägges till Åsele distrikt och Örträsks socken till Lycksele södra distrikt, ävensom att åt länsstyrelsen uppdrages att efter befolkningens hörande avgiva förslag å lämplig överflyttning av område från Lycksele södra landsfiskalsdistrikt till Lycksele norra landsfiskalsdistrikt. Vid bifall till vad de sakkunniga föreslagit beträffande Västerbottens län skulle antalet landsfiskalstjänster inom länet komma att minskas med tre. Norrbottens län. Piteå domsaga folkmängd 38 516 n. v. landsfiskalsdistrikt: Piteå södra folkmängd 10 10 651 651 Piteå norra » 10 621 Älvsby » 7 054 Arvidsjaurs » 7 007 Arjeplogs » 3183

areal 24* 2 o

index 7 516 » 8 093 » 6103 « 3 224 » 2 876 tillsammans 38 516 areal 256*88 index 27 812 Någon minskning i antalet landsfiskalsdistrikt torde icke böra ifrågakomma i denna domsaga. » » » »

8*0 6 16*8 8 60*9 0 146*8 4

Luleå domsaga folkmängd 39 308 n. v. landsfiskalsdistrikt: Nederluleå Edefors Överluleå Jokkmokks

folkmängd 12 586 » 7 316 » 11763 » 7 643 tillsammans 29 308

143 1 Överluleå landsfiskalsdistrikt inberäknas Bodens stad med 6 220 invånare. Staden har egen stadsfiskal, men landsfiskalen är utmätningsman därstädes. Inom Jokkmokks distrikt finnes i Porjus förordnad en extra landsfiskal, som tillika är utmätningsman, sedan en extra utmätningsmansbefattning därstädes indragits i januari 1924. Den extra landsfiskalen avlönas dels av polisanslaget och dels av andra medel, nämligen från Vattenfallsstyrelsen och Inlandsbanebygget. . , . Någon omreglering av dessa distrikt i syfte att vinna minskning i antalet kan icke ifrågasättas. Gällivare domsaga folkmängd 33 960 n. v. landsfiskalsdistrikt: Hakkas Gällivare Vittangi Kiruna Karesuando

folkmängd 3 971 » 15 201 2 » 435 » U 167 » 1186 tillsammans 33 960

Hakkas och Gällivare distrikt bilda tillsammans Gällivare socken. Vittangi och Kiruna distrikt bilda Jukkasjärvi socken med Vittangi kapellforsamling. Inom Gällivare distrikt finnes förordnad en extra landsfiskal i Malmberget, vilken jämväl är utmätningsman. Han avlönas helt av enskilda medel. Det kan icke tänkas att genom sammanslagningar eller eljest minska antalet landsfiskalsdistrikt i denna domsaga. Kalix domsaga folkmängd 31821 n. v. landsfiskalsdistrikt: överkalix Nederkalix Tore Råneå

folkmängd 6 517 » 11991 » 4475 8 838 » tillsammans 31 821 Icke heller i denna domsaga torde någon minskning i antalet landsfiskalsdistrikt lämpligen kunna ske. Torneå domsaga folkmängd 25 760 n. v. landsfiskalsdistrikt: Nedertorneå folkmängd 9 866 6 530 övertorneå » 4 023 Korpilombolo » 5 341 Pajala » tillsammans 25 760

areal

9*3 o

» » »

24*8i 31*9 7 48*18

index 7 746 » 2 986 » 2 573 » 4 272

areal 114*2 6

index 17 577

I Nedertorneå landsfiskalsdistrikt är inberäknad Haparanda stad med 2 780 invånare. Staden har egen stadsfiskal, men landsfiskalen ar utmat-

144 ningsman därstädes. Å Seskarö inom Nedertorneå distrikt finnes förordnad en extra landsfiskal, som även är utmätningsman. Han avlönas delvis av polisanslaget och delvis av enskilda medel. En utväg att minska antalet landsfiskalsdistrikt i denna domsaga måste anses vara att låta de båda distrikten Övertorneå och Pajala sig emellan dela Korpilombolo distrikt. Resultatet härav framgår av följande uppställning: Nedertorneå distrikt oförändrat

folkmängd

9 866

övertorneå distrikt n. v. Övertorneå distrikt folkmängd 6 530 av Korpilombolo distrikt: Korpilombolo socken » 2 261

8 791

Pajala distrikt n. v. Pajala distrikt av Korpilombolo distrikt: Tärendö socken

folkmängd 5 341 »

tillsammans domsagan 25 760 Om i domsagan bibehölles fyra landsfiskalsdistrikt, skulle där finnas fyra landsfiskaler med två biträdesarvoden om 300 och 1 200 kr. Vid delning på tre distrikt bleve där tre landsfiskaler med tre biträdesarvoden å 600, 900 och 1 200 kr. De sakkunniga tillstyrka minskningen med ett landsfiskalsdistrikt i denna domsaga och därmed indragning av en landsfiskalstjänst. Vid bifall till vad de sakkunniga sålunda föreslagit beträffande Norrbottens län skulle antalet landsfiskalstjänster i länet minskas med en. Om i det hela de av de sakkunniga gjorda förslagen beträffande indragning av landsfiskalstjänster inom samtliga län skulle bliva bifallna, skulle utom två redan beslutade indragningar av landsfiskalstjänster, en i Jönköpings län och en i Malmöhus län, ytterligare ett antal av åttioen indragningar komma att äga rum. Resultatet D e t härmed slutförda förslaget till minskande i avsevärd mån av antalet ringsfö?-" kndsfiskalsdistrikt giver vid handen, att utöver de två landsfiskalsdistrikt, slaget. o m vilkas upphävande såsom självständiga distrikt Kungl. Maj:t redan förordnat, ytterligare 81 distrikt skulle kunna med iakttagande av förut angivna förutsättningar indragas, så att, när denna omreglering bleve genomförd, landsfiskalsdistrikten skulle komma att utgöra ett antal av 408, givetvis under förutsättning att ytterligare minskning icke under tiden förekommit genom stadsbildning eller inkorporering med stad av landsområde eller att å andra sidan klyvning av alltför stora distrikt icke under tiden kommit till stånd. Det återstår emellertid att jämföra det resultat, vartill man kommer i avseende å distriktens storlek, närmast i folkmängdsavseende, med storleken av de nuvarande distrikten, i syfte att övervaka att den nya indelningen icke

145 måtte bliva för ogynnsam för landsfiskalstjänstens behöriga utövande, för obekväm för allmänheten eller för betungande för tjänstinnehavarna. För detta ändamål hava de sakkunniga låtit upprätta tabeller, förvarade bland handlingarna, och meddelas här en sammanställning av en del av dessa uppgifter. Jämförelsetabell

mellan antalen landsfiskalsdistrikt om 10 000 invånare och däröver respektive 13 000 invånare och däröver för närvarande och efter omregleringen. För L ä n

totalantal

... 22 Stockholms ... 12 Uppsala Södermanlands ... 13 Östergötlands ... 22 Jönköpings ... 21 Kronobergs ... 16 Kalmar ... 22 ... 6 Gotlands ... 12 Blekinge Kristianstads ... 23 ... 26 Malmöhus ... 11 Hallands Göteborgs och Bohus .... ... 21 Ålvsborgs ... 28 ... 24 Skaraborgs Värmlands ... 21 ... 17 Örebro ... 13 Västmanlands ... 31 Kopparbergs Gävleborgs ... 28 Västernorrlands ... 29 .... 25 Jämtlands .... 26 Västerbottens .... 22 Norrbottens Summa 491

n ä r v a r ande därav fr. o. m. fr. o. m. 13 000 10 000 invånare invånare

7 3 5 10 7 5 3 — 3 9 13 7 5 6 6 15 9 4 10 6 9 — 5 7 154

3 — 2 1 3 — — — — 1 2 3 — 3 1 5 2 1 3 1 2 1 — 1 35

Efter totalantal

19 9 11 19 18 13 17 4 10 20 23 9 16 22 18 20 15 11 25 21 27 19 23 21 410

o m r e gl er i n g e n därav fr. o. m. fr. o. m. 13 000 10 000 invånare invånare

11 7 9 14 11 10 11 4 7 15 21 9 10 12 13 15 13 8 13 10 9 1 6 7 246

3 1 4 4 4 4 6 1 1 1 4 6 3 6 3 6 2 2 3 2 2 — 1 1 70

Från de upprättade tabellerna må erinras om följande. Den ökning, som kommer att äga rum av antalet distrikt med högre antal invånare än 10 000, begränsar sig i själva verket till distriktsgrupperna med invånare från och med 10 000 till 14 000. Ovanför 14 000 invånare har ingen t ändring skett; dit skulle fortfarande höra 5 distrikt med 14 000 till 15 000"invånare och 14 distrikt med 15 000 invånare och därutöver. Dessa distrikt böra i mån av utredning vart efter annat minskas genom klyvning eller annan grundligare omreglering. Antalet landsfiskalsdistrikt från 10 000 invånare uppåt ökas vid omregleringen från 154 till 246 eller med 92 stycken. Vid närmare tillsyn befinnes denna ökning på följande sätt fördela sig på folkmängdsgrupperna: 10 — Löneregi. för landsfogdar m. m.

146 10 000—11000 invånare 11000—12 000 » 12 000—13 000 » 13 000—uppåt »

från 54 till 64 ökning 10 » 41 » 55 57 » 33 » 24 70 » 35 » 35 Summa 92

Ä andra sidan försiggår inom de lägre folkmängdsgrupperna en minskning antal enligt följande uppställning: högst 6 000 invånare från 100 till 38 minskning 62 6 000—7 000 » » 36 » 15 » 21 7 000— 8 000 » » 73 » 33 » 40 8 000— 9 000 » » 66 » 33 » 33 9 000—10 000 » » 62 » 45 » 17 Summa 173 Om från minskningen i antalet mindre distrikt, 173, dragés ökningen i antalet större distrikt, 92, uppkommer talet 81, motsvarande antalet av de distrikt de sakkunniga föreslagit till indragning. De sakkunniga känna sig övertygade därom, att rikets tjänstemän på landsfiskalsstaten skola med erforderliga, föreslagna biträden väl gå i land med utförandet av det arbete, som kommer att föreligga å det nya antalet landsfiskalsbefattningar. Till de löner, som erfordras för arbetets utförande, skola de sakkunniga återkomma i en efterföljande avdelning. Sedan de sakkunniga sålunda yttrat sig om antalet landsfiskalsdistrikt efter genomförd reglering, bör nu framhållas, att det ingår i planen för denna omreglering, att, i den mån ett distrikt därvid uppflyttas till högre antal invånare än förut, för detsamma skall efter tidigare angiven skala beräknas ett högre biträdesanslag än förut. Hur mycket sedan i själva verket behövs till biträdesarvode i det särskilda fallet beror, enligt vad förut påpekats, på utredning rörande de utvägar till biträde åt landsfiskalen, som i övrigt finnas, till exempel genom särskilt betalda arbetskrafter i fögderistäder m. m. Enligt verkställd utredning, som finnes i akten, skulle den beräknade biträdeskostnaden behöva upptagas till följande belopp: om antalet landsfiskalsdistrikt blir oförändrat, 491 » » » minskats till 410

kr. 488 700 » 601500

Såsom synes äro de två landsfiskalsdistrikt, om vilkas indragning beslut redan är fattat, icke medräknade såsom avförda, då den nu föreslagna regleringen i övrigt genomförts. Emedan det måste anses vara av betydelse att antalet personer, som hava att förvalta landsfiskalsgöromål, icke onödigtvis minskas, så att tilläventyrs personalens rörlighet och möjlighet att snabbt inställa sig på platser, där sådant visar sig behövligt, icke lider avbräck, har den undersökning verkställts, vars resultat sammanförts i härefter följande tabell. Härvid hava av de blivande landsfiskalsbiträdena icke medräknats andra än de, som få minst 1 800 kr. för år i arvode och sålunda kunna räknas för mera försigkomna och kompetenta att lämna mycket avsevärt bistånd vid landsfiskalsgöromålens utförande. Tabellen är av följande lydelse:

147 Tabell

utvisande antal landsfiskaler och landsfiskalsbiträden med lägst 1800 kr. för år efter biträdesinstitutionens införande (1925) och efter genomförandet av vissa landsfiskalstjänsters indragning. Antal

Antal 1925 L

a

n

. , , La " d 1 8 -

Biträden fr. o. m. 1 800 kr.

22 12 13 22 21 16 22 6 12 23 26 11 21 28 24 21 17 13 31 28 29 25 26 22

6 — 5 4 6 4 2

f,skaler

Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Summa

då ^ningen genomforts , , Biträden La d S fr. o. m. f " , f,8kaler 1 800 kr.

1 6 10 4 4 4 6 8 6 2 5 6 4 — 2 5

19 9 11 19 18 13 17 4 10 20 23 9 16 22 18 20 15 11 25 21 27 19 23 21

8 5 9 9 7 8 10 2 4 12 17 7 8 11 12 11 9 6 6 9 4 — 3 5_

100 Jll0__

_182

591 592 Av tabellen framgår, att omedelbart vid biträdesinstitutionens införande till det bestående antalet landsfiskaler, 491, lägges ett beräknat antal av 100 biträden med god kompetens och att i stort sett i mån som landsfiskalstjänster indragas antalet dylika biträden i stället ökas, så att till sist sammanlagda antalet landsfiskaler och fullt kvalificerade biträden blir lika stort som år 1925, ehuru med en avsevärd förskjutning, betecknad därav att landsfiskalernas antal minskats från 491 till 410 eller, om de^ båda till indragning redan nu bestämda tjänsterna jämväl upphört att bestå, till 408. Det förefaller, som om den erforderliga minskningen av antalet landsfiskalstjänster på detta sätt icke skulle kunna anses medföra några oövervinneliga svårigheter. Vid ett närmare studium av tabellens poster lärer ock det erkännandet icke kunna nekas, att den nya anordningen blir avsevärt rättvisare i avseende å distriktens storlek och göromålens mängd ä n den nuvarande kommit att bliva, frånsett den stora olägenheten att vissa alltför stora distrikt icke i detta sammanhang ansetts kunna föreslås till delning.

148 På grund av den verkställda utredningen föreslå de sakkunniga, att till minskning i antalet landsfiskalsdistrikt åtgärd måtte vidtagas för indragning i mån av tjänstinnehavarnas avgång eller förflyttning av åttioen landsfiskalsbefattningar utöver de två, om vilkas indragning beslut redan fattats. LoneDe sakkunniga övergå härefter till behandlingen av frågan om löneregler«giering. r i n g för fögderiförvaltningarnas tjänstemän med undantag av häradsskrivarna. Härvid må till en början erinras, hurusom de sakkunniga i sitt den 30 september 1924 avgivna utlåtande och förslag beträffande lönereglering för befattningshavare vid länsstyrelserna såsom sin mening uttalat, att en lönereglering för länsstyrelsernas personal borde genomföras i anslutning till det för statsdepartement m. fl. ämbetsverk gällande avlöningsreglementet. Samtidigt framhöllo de sakkunniga emellertid, att fråga blivit väckt om revision av berörda reglemente jämte därtill hörande följdförfattningar och att förslag i ämnet den 8 november 1923 avgivits av särskild inom finansdepartementet tillkallad sakkunnig. För så vitt en dylik revision komme till stånd, borde givetvis de jämkningar, som kunde komma att göras i det nuvarande reglementet, vinna tillämpning även i fråga om länsstyrelsernas befattningshavare, därest lönereglering för dem komme att i förutsatt ordning åvägabringas. Vad de sakkunniga sålunda anfört rörande de principer, som borde ligga till grund för en lönereglering för länsstyrelsernas tjänstemän, torde kunna åberopas jämväl beträffande de befattningshavare vid fögderiförvaltningarna, om vilka nu är fråga, d. v. s. landsfogdar och landsfiskaler. Även dessa tjänstemäns avlöningsförmåner böra sålunda enligt de sakkunnigas åsikt regleras i enlighet med de bestämmelser, som gälla eller kunna bliva gällande för nyreglerade verk inom den allmänna civilförvaltningen, varvid här ifrågavarande befattningar torde böra inordnas i den för nyssnämnda verk gällande löneplanen med därtill hörande tjänsteförteckning. BibehålInnan frågan om landsfogdarnas och landsfiskalernas placering å den allierade av manna löneskalan företages till bedömande, torde emellertid uppmärksamhet sportler, böra ägnas åt spörsmålet, huru för framtiden bör förfaras med de extra inkomster i tjänsten (sportler), som för närvarande äro förenade med flertalet av här avsedda befattningar. Rörande arten och storleken av dessa extra inkomster hänvisas till den här ovan (sid. 9—10) förebragta utredningen. 1902 års löneregleringskommitté har i sitt den 11 maj 1923 avgivna betänkande angående ny definitiv lönereglering för befattningshavare vid länsstyrelserna vid behandlingen av sportelfrågan även uttalat sig angående de sportler, som åtnjutas av landsfogdar och landsfiskaler. Beträffande landsfogdarnas sportelinkomster har kommittén ansett, att i den mån desamma bestode i andelar av böter och viten, förbrutet eller beslagtaget gods m. m., som tillkomme landsfogde i hans egenskap av åklagare, sportlerna, såsom avsedda för ett särskilt ändamål, icke nu borde indragas till statsverket. I övrigt syntes landsfogdarna icke hava annan sportelinkomst än den, som, säkerligen till ytterst obetydligt belopp, utginge i form av expeditionslösen. Då å landsfogdes expedition förekommande utskriftsarbete kunde verkställas av länsstyrelsens skrivbiträden eller i varje fall bekostas direkt av statsverket, borde sistnämnda sportelinkomst indragas till statsverket. Intet skäl syntes nämligen kommittén tala för att någon del av de sålunda indragna sportlerna skulle få av tjänstemännen bibehållas. I fråga om landsfiskalernas sportler har löneregleringskommittén uttalat

149 såsom sin mening, att desamma — såsom enligt kommitténs förslag även skulle bliva fallet i avseende å häradsskrivarnas sportelinkomster — fortfarande borde få uppbäras av vederbörande tjänstemän. Om nämligen dessa sportler indroges till statsverket, bleve det nödvändigt att staten övertoge de utgifter, som tjänstemännen hade att bestrida med sportlerna, och ehuru detta även kunde ske genom erforderlig ökning av tjänstemännens förvaltningsbidrag, hölle kommittén dock för sannolikt, att de redan nu från flera håll framkomna anspråken på att staten skulle hålla tjänstemännen med det antal biträden, som erfordrades för tjänstegöromålens uppehållande, knappast skulle kunna längre avvisas. Då vid en sådan reform staten säkerligen icke kunde begränsa vare sig biträdenas antal eller deras avlöningsförmåner på sätt skedde, så länge tjänstemännen själva anställde och avlönade sina biträden, skulle enligt kommitténs åsikt sportlernas indragning medföra kostnader för statsverket, vida överstigande vad som vore att vinna på indragningen och den minskning av tjänstemännens förvaltningsbidrag, som i sammanhang med biträdesavlöningarnas övertagande av statsverket kunde vidtagas. Vad anginge den del av sportlerna, som för häradsskrivare och landsfiskaler bleve behållen inkomst, vore det kanske principiellt riktigast, att densamma indroges till statsverket och att staten tillmätte tjänstemännens avlöning med hänsyn jämväl till det arbete, sportlerna avsåge att ersätta, och under beaktande, att sportlerna hittills i allmänhet utgjort en jämförelsevis betydande del av tjänstemännens inkomster av sin tjänst, men frågans ordnande på sådant sätt syntes kommittén möta stora svårigheter. Sportlerna hade tjänat ändamålet att inom de skilda tjänstemannagrupperna reglera tjänstemännens avlöningsförmåner sinsemellan efter tjänstebefattningarnas större eller mindre besvärlighet. Då en dylik reglering av tjänstemännens avlöningsförmåner alltjämt syntes bliva nödvändig, i händelse man ville undvika, att de besvärligaste befattningarna komme att rekryteras med de svagast kvalificerade tjänstemännen, vore kommittén av den uppfattningen, att vid sportlernas indragning häradsskrivarnas och landsfiskalernas avlöning enligt den lönegrad i avlöningsreglementet, i vilken de placerades, måste ökas med särskilda avlöningstillägg i förhållande till tjänstebefattningarnas besvärlighet. Fastställandet av denna ökning innebure, särskilt då det gällde ett så betydande antal tjänstebefattningar som häradsskrivarnas och landsfiskalernas, stora vanskligheter, och därest icke löneökningen redan från början bestämdes att utgå efter sådana grunder, att den bleve rörlig för skilda år, finge den för att fylla sitt ändamål allt emellanåt omregleras med ledning av infordrade uppgifter rörande de olika befattningarnas arbetsmängd m. m. Enär det för övrigt icke vore möjligt att efter någon allmän grund bestämma, huru stor del av vederbörandes sportler borde anses utgöra behållen inkomst, syntes man bliva nödsakad att i förevarande avseende behandla denna del av sportlerna på samma sätt som den till utgifter avsedda, och då denna senare på av kommittén anförda skäl borde få av tjänstemännen i fråga behållas, ansåge kommittén, att sportlerna i sin helhet borde såsom hittills få av häradsskrivarna och landsfiskalerna disponeras. De sakkunniga vilja för sin del i huvudsak biträda löneregleringskommitténs förslag i fråga om rätt för landsfogdar och landsfiskaler att efter löneregleringens genomförande bibehålla de extra inkomster i tjänsten, varav de hittills varit i åtnjutande. De skäl, som föranlett de sakkunniga att i utlåtande den 30 september 1924 förorda en generell indragning av de till länsstyrelsernas tjänstemän utgående sportlerna, synas nämligen icke i lika grad göra sig gällande beträffande här omhandlade befattningshavare vid

150 fögderiförvaltningarna. För de senare hava de extra inkomsterna i tjänsten i allmänhet icke uppgått till sådana belopp, att det ur löneregleringssynpunkt och för tillvaratagande av statens intressen får anses nödvändigt att begränsa de sammanlagda inkomsterna vid vissa tjänster genom bortskärning eller successiv avskrivning av de med tjänsterna förenade sportlerna. De extra inkomsterna i tjänsten torde vad fögderiförvaltningarnas tjänstemän angår i viss mån kunna sägas fylla en utjämnande uppgift med hänsyn till de olika grader av svårskötthet, de särskilda befattningarna erbjuda. Sålunda torde det i allmänhet mera än vad fallet är beträffande de extra inkomster, vilka åtnjutas av vissa bland länsstyrelsernas tjänstemän, motsvara den med vederbörandes befattning förenade arbetskvantiteten och utgöra en måttstock på dennas besvärlighet. Härtill kommer, att en allmän indragning av de till landsfogdarna och, framför allt, till landsfiskalerna utgående extra inkomsterna i tjänsten skulle kunna giva anledning till att dessa tjänster tilldelades en placering å löneskalan, som ur rent saklig och organisatorisk synpunkt finge anses allt för hög i jämförelse med löneställningen för vissa andra befattningar såväl inom landsstaten som inom den övriga statsförvaltningen. Ehuru det på grund av nu antydda omständigheter synes de sakkunniga lämpligast, att de extra inkomster i tjänsten, som hittills åtnjutits av landsfogdar och landsfiskaler, i huvudsak lämnas orubbade, torde ett undantag böra göras beträffande expeditionslösen enligt förordningen den 7 deeember 1883 med däri senare vidtagna ändringar. Det må i detta sammanhang erinras, hurusom Kungl. Maj:t genom särskilda kungörelser den 22 december 1922 (nr 594) och den 1 juni 1923 (nr 178), med stöd av 36 § i avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, funnit gott förordna, att den expeditionslösen, som eljest skulle tillkomma befattningshavare, å vilka nyssberörda avlöningsreglemente då ägde eller från angivna tidpunkter komme att äga tillämpning, skulle, där ej Kungl. Maj:t för särskilt fall annorlunda förordnade, redovisas till statsverket. Vad genom nämnda kungörelser föreskrivits i fråga om däri avsedda befattningshavare torde, vid genomförandet av löneregleringen för landsfogdar och landsfiskaler, böra bliva gällande även för dessa tjänstemän. Enligt vad som föreslagits såväl av 1902 års löneregleringskommitté i dess ovannämnda betänkande den 11 maj 1923 rörande lönereglering för länsstyrelsernas tjänstemän som ock av de sakkunniga i utlåtandet den 30 september 1924 i samma ärende, skulle landssekreterarna icke längre komma i åtnjutande av sådant arvode för försäljning av utmätt fast egendom, som enligt nu gällande bestämmelser tillfaller nämnda befattningshavare, i händelse auktionen förrättas å landskansliet, men i annat fall uppbäres av auktionsförrättaren. En konsekvens av denna indragning synes de sakkunniga vara, att ifrågavarande arvode efter löneregleringens genomförande icke heller skall utgå till befattningshavare vid fögderiförvaltning, därest denne tjänstgör såsom auktionsförrättare. Även vad nämnda extra inkomst beträffar, vilja de sakkunniga därför ifrågasätta ett undantag från regeln, att landsfogdar och landsfiskaler skola bibehålla den sportelförmån, som hittills av dem åtnjutits. Beträffande den löneställning, som må böra tillkomma landsfogdarna, få de sakkunniga till en början erinra om ett uttalande av föredragande departementschefen vid avlåtandet av propositionen den 14 april 1917 (nr 211) angående omorganisation av fögderiförvaltningen och lönereglering för tjänste-

151 männen därstädes m. m. Departementschefen anförde bl. a., att vid avgörandet av frågan om landsfiskalernas (landsfogdarnas) löneförmåner man i första rummet syntes böra taga hänsyn till de för tjänsten tillämnade kompetensfordringarna. Men dessutom finge frågan ses ur synpunkten av att ifrågavarande tjänster i många fall torde komma att rekryteras med innehavare av länsnotariebefattning och för dessa borde i viss mån ersätta den genom kronofogdetjänsternas indragning uppkommande minskning i befordringsutsikterna, samt att landsfiskalen (landsfogden), såsom enligt departementschefens förslag inrangerad i länsstyrelsen, i större eller mindre utsträckning bleve ett av dess organ, som dock i regel måste betrakta sin tjänst såsom slutplats. På grund härav ansåge departementschefen, att avlöningsförmånerna för landsfiskal (landsfogde) måtte sättas ej så oväsentligt högre än för länsnotarie, så att de komme i skäligt förhållande till vad i tidigare förslag avsetts för kronofogdarna. De nu gällande bestämmelserna angående kompetensfordringarna for landsfogdetjänst återfinnas i kungörelsen den 14 december 1917 (nr 904) om ändrad lydelse i vissa delar av kungörelsen den 12 maj 1865 angående förändrade villkor för anställning i statens civila tjänstebefattningar. För att kunna uppföras på förslag till landsfogdebefattning fordras, enligt punkt 12:o) i förstnämnda kungörelse, att hava avlagt examen, medförande behörighet till domarbefattning, ävensom att äga förfarenhet i domarvärv samt att under minst ett halvt år hava deltagit i arbetet vid polisväsendet i större stad och följt brottmålsförhandlingarna vid rådhusrätten i sådan stad. I samband med fastställandet av dessa kompetensfordringar bestämdes emellertid att, utan hinder av vad sålunda föreskrivits, den, som avlagt examen, medförande behörighet till domarbefattning, men ej uppfyllde övriga här ovan omförmälda villkor, skulle, där han eljest befunnes skicklig och lämplig, före utgången av år 1920 kunna uppföras på förslag till landsfogdebefattning. Beträffande de allmänna tjänsteuppgifter, som tillkomma landsfogdarna, få de sakkunniga hänvisa till vad därom meddelats här ovan (sid. 13—15). I fråga om landsfogdarnas extra inkomster i tjänsten torde likaledes få hänvisas till de här ovan (sid. 10) meddelade uppgifterna. Vid bedömandet av frågan om landsfogdarnas placering å löneskalan torde hänsyn jämväl böra tagas till den löneställning, som ifrågasatts för vissa befattningshavare inom länsstyrelserna. Det må i sådant hänseende erinras, hurusom 1902 års löneregleringskommitté i sitt den 11 maj 1923 avgivna betänkande angående ny definitiv lönereglering för befattningshavare vid länsstyrelserna föreslagit, att länsassessorerna skulle placeras i 16:e lönegraden. I sitt utlåtande den 30 september 1924 beträffande lönereglering för befattningshavare vid länsstyrelserna anförde de sakkunniga, att sagda placering av länsassessorerna syntes de sakkunniga väl låg med hänsyn såväj till de krav i fråga om formell och reell kompetens, vilka måste ställas på dessa befattningshavare, som ock till arten och omfattningen av de uppgifter, vilka ålåge dem i deras egenskap av föredragande inom länsstyrelserna. De sakkunniga föreslogo därför för sin del, att befattningen länsassessor måtte hänföras till lönegraden B 17 i den allmänna, för nyreglerade verk gällande löneplanen. Rörande innebörden såväl av detta förslag i jämförelse med kommittéförslaget som ock av övriga här nedan återgivna eller ifrågasatta placeringar i viss lönegrad av särskilda befattningar få de sakkunniga hänvisa till det såsom bilaga till detta utlåtande fogade utdraget ur nyssnämnda löneplan.

152 I fråga om länsnotarier och länsbokhållare har löneregleringskommittén föreslagit, att nämnda tjänstemän i nuvarande första eller högsta lönegraden skulle under beteckning länsnotarier och länsbokhållare av l:a klass placeras i lönegraden B14, samt att länsnotarier och länsbokhållare i nuvarande andra eller lägsta lönegraden skulle under beteckning länsnotarier och länsbokhållare av 2:a klass hänföras till lönegraden B 13. De sakkunniga hava i sitt ovannämnda utlåtande den 30 september 1924 biträtt löneregleringskommitténs förslag beträffande placeringen av länsnotarier och länsbokhållare av 2:a klass i lönegraden B13 men hava på anförda skäl hemställt, att länsnotarier och länsbokhållare av l:a klass måtte hänföras till lönegraden B 15. Landsfogdebefattningarna torde väl även efter genomförandet av 1917 års omorganisation av fögderiförvaltningarna i regel komma att utgöra sluttjänster. I betraktande av den ställning, landsfogden intager såsom ett av vederbörande länsstyrelses organ och i övrigt såsom inordnad i sagda styrelse, torde man emellertid böra räkna med möjligheten av att befordringar komma att äga rum från ifrågavarande befattning till högre tjänst inom länsstyrelse. Mest sannolikt synes härvid vara, att en del länsassessorstjänster komma att rekryteras med innehavare av landsfogdebefattning. Å andra sidan torde, på sätt framhållits i ovan återgivna departementschefsuttalande den 14 april 1917, länsnotarier i många fall kunna tänkas erhålla befordran till landsfogdetjänst. Sistnämnda befattning bör, enligt de sakkunnigas mening, såväl på grund av nu angivna förhållanden som ock med hänsyn till arten och omfattningen i och för sig av landsfogdarnas tjänsteåligganden, i avlöningshänseende erhålla sin plats mellan befattningarna länsassessor och länsnotarie av l:a klass, eller sålunda i lönegraden B 16. Landsy ^ behandlingen i propositionen den 14 april 1917, nr 211, av frågan om öskaier. länsmännens (landsfiskalernas) löneförmåner framhöll föredragande departementschefen bl. a., att vid lösningen av denna fråga avlöningen icke borde sättas så, att bemälda tjänstemän med nödvändighet bleve beroende av inkomster vid sidan av tjänsten, vilket måste befaras menligt inverka på den fria och självständiga ställning, de i all sin tjänsteverksamhet borde iakttaga gent emot allmänheten. Enligt den föreslagna organisationsplanen och genom den då ifrågasatta reduktionen av länsmansdistriktens antal komme dessa befattningshavare säkerligen att bliva så upptagna av sina tjänstegöromål, att ur denna synpunkt icke vidare någon anledning funnes att förvägra dem en fullt nöjaktig avlöning. Slutligen finge man vid lönefrågans avgörande taga hänsyn därtill, att avlöningarna för landskanslisterna, ur vilkas krets länsmanstjänsterna ofta nog rekryterades, måste ej så obetydligt ökas. I sin skrivelse den 31 maj 1917, nr 216, i anledning av nyssnämnda proposition erinrade riksdagen därom, att särskilt länsmännen icke vore helt upptagna av sin statstjänst och flerstädes sysslade med enskilda angelägenheter i större omfattning, än som alltid kunde vara tjänligt för deras ställning och arbete i övrigt. Närmare uppgifter angående landsfiskalernas extra inkomster i och utom tjänsten hava lämnats å sid. 10 här ovan. En effektiv begränsning av landsfiskalernas sysslor vid sidan om tjänsten utgör, enligt de sakkunnigas mening, en nödvändig förutsättning för genomförandet av den nu tilltänkta löneregleringen för ifrågavarande befattningshavare.

153 Redan i det föregående (sid. 46) hava de sakkunniga haft anledning framhålla, att ett stort antal av landsfiskalerna i mer än önskvärd omfattning ägnat sig åt enskilt förvärvsarbete. I många fall har säkerligen en väl låg avlöning givit den första impulsen till att förbättra läget genom förvärv utom tjänsten; och så har det varit svårt att hålla måttan, helst tillfälle till enskilt förvärv på många orter ganska rikligt erbjudit sig. Det har ock legat i distriktens intresse att för allehanda ombudsmannaskap, förvaltningar och utredningar av enskild natur hava tillgång till en opartisk, respektabel man med en avsevärd utbildning och sakkunskap i dylika ärenden. För landsfiskalernas överordnade har det därför icke gällt att hindra dylikt förvärv men väl att, med de egentligen rätt svaga medel som stått till buds, söka förekomma överdrift i en i sig icke klandervärd verksamhet. De sakkunniga anse, att om landsfiskalerna enligt förslaget få sina tjänsteinkomster högst avsevärt upphjälpta och sin biträdesfråga ordnad, man bör kunna förvänta, att landsfiskalerna självmant ordna förhållandet mellan arbete i och utom tjänsten på ett bättre sätt, än hittills alltför ofta skett. Landsfiskalernas närmaste förmän och i sista hand länsstyrelserna lära nog ock övervaka, att skälig begränsning uti ifrågavarande hänseende iakttages. Det är känd sak, att, så länge det enskilda arbetet icke går in på området för verklig anställning i statens eller kommunens tjänst eller hos bolag o. d., makten att förbjuda enskilt arbete icke är synnerligen effektiv. Dock finnes den alltmer genomförda befogenheten att förflytta befattningshavare till annan tjänstgöringsort såsom ett till sin verkan effektivt medel. Emellertid finnas några områden, där helt visst ett bestämt förbud vore på rätt plats. Detta gäller först förrättandet av auktioner för enskilda. Verksamheten som auktionsförrättare ställer landsfiskalen i ett mindre önskvärt förhållande till distriktets invånare. Kravet på en fristående ställning gent emot alla dem, som kunna tänkas såsom uppdragsgivare i fråga om att verkställa försäljning å auktion, kan lätt komma i fara, om det alltför ofta gäller att icke stöta ifrån sig ett förmånligt uppdrag. Hopsamlingen av likvid för auktionsinropen och inropssummans redovisning till uppdragsgivaren medför lätt lockelse till sammanblandning av allmänna och enskilda medel. För landsfiskalen, liksom för varje annan auktionsförrättare, kan åtagandet att ansvara för indrivningen av hela den icke kontant erlagda inropssumman och i synnerhet den ofta förekommande anordningen, att auktionsförrättaren mot särskild procentisk gottgörelse förskotterar auktionsbeloppet, alltför lätt medföra avsevärda, stundom ödesdigra förluster. De sakkunniga anse, att steget härvidlag bör tagas fullt ut och förbud meddelas för landsfiskal att ensam eller jämte annan eller genom annan ombesörja förrättandet av andra auktioner än sådana, med vilka han har att å tjänstens vägnar taga befattning. Det kan icke invändas, att auktionen ofta är ett naturligt led i en arvsutredning, från vars förrättande man icke vill hindra landsfiskalen, ty det möter givetvis icke något hinder att till annan lämplig person överlämna auktionens förrättande. Lämpliga auktionsförrättare torde nog kunna anses förekomma i de flesta trakter av riket. På ett annat område nedlägges av åtskilliga landsfiskaler rätt mycket arbete för enskilt förvärv, nämligen i deras egenskap av konkursförvaltare. Bland annat såsom ombud för köpmannaföreningen eller för sparbankerna hava landfiskalerna ofta nog lätt att samla fullmakter för val av konkursförvaltare och de hava ju ock de bästa förutsättningar för att väl fylla sm uppgift såsom sådana; men tjänsten blir i de flesta fall lidande på sysslandet med förvaltarskapet, helst de större konkurserna på landet väl oftast

154 förekomma inom de folkrikaste landsfiskalsdistrikten, där landsfiskalernas arbetsmängd i tjänsten i regel också är störst. Av konkurslagen 42 § mom. 3 framgår att rättens ordförande eller i stad annan ledamot av rätten ej får vara konkursförvaltare, ej heller får sådant uppdrag lämnas på landet åt någon, som biträder domaren i hans ämbetsgöromål, eller i stad åt någon, som är anställd vid rätten. Härtill skulle rätt väl ansluta sig en föreskrift bland de särskilda lönevillkoren, att landsfiskalen icke får vara konkursförvaltare. Ett dylikt förbud synes dock av praktiska skäl icke böra avse av konkursdomare jämlikt konkurslagens 43 § meddelat uppdrag att omhänderhava konkursbo, till dess vid första borgenärssammanträdet förvaltare utsetts och denne tillträtt befattningen. Detta uppdrag omfattar väsentligen boets omhändertagande under omkring en månads tid jämte förrättande av bouppteckning. Om konkursdomaren vill åt en landsfiskal lämna i uppdrag att vara rättens ombudsman i konkurs, synes intet vara att erinra mot ett sådant uppdrags mottagande. Det är ofta nog till allmän nytta, att landsfiskalen finnes att tillgå såsom rättegångsombud för invånare i orten, vilka eljest kunna hava svårt att finna lämpligt ombud i rättegångar. Men man måste rikta sig bestämt mot den överdrift, som ligger däri, att landsfiskalen yrkesmässigt utövar advokatverksamhet vid sidan av sin tjänst. Vad som i detta hänseende kan åtgöras torde närmast vara att förbjuda landsfiskalen att uppträda såsom rättegångsombud för annan i enskilt mål vid annan domstol än den, inför vilken han har att å tjänstens vägnar uppvakta. Det finnes åtskilliga exempel på att för vissa befattningshavare speciella enskilda förvärvsarbeten blivit genom bestämmelser av lönevillkors natur förbjudna. Enligt kungörelsen den 22 juni 1921 (nr 452) angående tillämpning av avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen m. m., gäller sålunda, att tjänsteman vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke får åtaga sig byggnadsarbetens utförande på entreprenad eller mottaga anställning i entreprenörs tjänst; att med ordinarie befattning vid byggnadsstyrelsen ej må förenas sådant enskilt arkitektuppdrag, som av angiven myndighet finnes inverka hinderligt på tjänstgöringen i ämbetsverket; att tjänsteman vid kontrollstyrelsen ej må deltaga i styrelsen av eller vara anställd vid bolag eller annat företag, som idkar handel med eller tillverkning av rusdrycker, skattefri sprit eller alkoholhaltiga preparat, ej heller själv idka sådan rörelse, samt att innehavare av ordinarie befattning vid lantmäteristyrelsen icke äger utan särskilt i angiven ordning lämnat tillstånd utföra lantmäteriförrättningar i orterna. I kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 368) angående utsträckt tillämpning av avlöningsreglementet är vidare stadgat, att med ordinarie befattning vid statens provningsanstalt ej må förenas sådant enskilt uppdrag inom anstaltens verksamhetsområde, som styrelsen finner inverka olämpligt på eller hinderligt för tjänstgöringen vid anstalten. Slutligen är i kungörelsen den 1 juni 1923 (nr 166) angående ytterligare utsträckt tillämpning av avlöningsreglementet stadgat ifråga om tjänstemän inom yrkesinspektionen, vid sprängämnesinspektionen och vid inspektionen över elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöverföring, att de skola vara underkastade i särskild ordning meddelade bestämmelser rörande förbud att för egen eller annans räkning driva eller hava del eller anställning i vissa företag eller för sådant företag åtaga sig uppdrag mot ersättning. I anslutning till dessa bestämmelser hemställa de sakkunniga, att i sam-

155 nianhang med lönereglering för landsfiskalerna må meddelas bestämmelse därom, att landsfiskal icke må ensam eller jämte annan eller genom annan förrätta annan försäljning genom auktion än sådan, med vilken han har att å tjänstens vägnar taga befattning, att landsfiskal icke må vara konkursförvaltare i annat fall, än som avses i 43 § konkurslagen, att landsfiskal icke må uppträda såsom rättegångsombud för annan i enskilda mål vid annan domstol än den, inför vilken han har att å tjänstens vägnar uppvakta. För att kunna utnämnas till landsfiskal fordras enligt punkt 14:o) i kungörelsen den 14 december 1917 (nr 904), dels att hava avlagt landsfiskalsexamen, dels ock att minst ett och ett halvt år hava uppehållit kronofogdes, länsmans eller landsfiskals befattning eller i tjänsten biträtt sådan befattningshavare ävensom att hava tjänstgjort minst ett år hos länsstyrelse samt minst ett halvt år vid poliskår i stad och därvid hava erhållit utbildning jämväl å detektivavdelning; dock att landsfiskalsexamen icke kräves av den, som avlagt examen, medförande behörighet till domarbefattning, eller kansliexamen, samt att beträffande sådana sökande tiden för tjänstgöringen såsom vikarie för eller biträde hos kronofogde, länsman eller landsfiskal må inskränkas till tre månader och för tjänstgöringen hos länsstyrelsen till ett halvt år. Närmare bestämmelser angående landsfiskalsexamen hava meddelats genom av Kungl. Maj:t den 14 december 1917 utfärdad särskild stadga (nr 907). Beträffande landsfiskalernas allmänna tjänsteåligganden må erinras om följande. Enligt § 6 i instruktionen för landsfiskalerna den 14 december 1917 (nr 903) är landsfiskal närmast under landsfogden ansvarig för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet inom sitt tjänstgöringsdistrikt samt har inseende över polisväsendet därstädes och befäl över där anställd polispersonal. Vad nu är sagt gäller dock ej i fråga om landsfiskalsdistriktet tillhörande stad eller köping, där stadsfiskal eller särskild polistjänsteman finnes anställd med åliggande att därstädes hava sådant inseende och befäl, som nyss är sagt. Timar järnvägsolycka, brand, strandning eller annan olyckshändelse av större omfattning, skall landsfiskal omedelbart söka bereda den hjälp, som av honom kan åstadkommas (§ 7). Landsfiskal bör ägna uppmärksamhet åt fattigvården ävensom åt förhållanden, vilka inom visst område å landsbygden kunna påkalla tillämpning av bestämmelser i ordningsstadgan för rikets städer, byggnadsstadgan, brandstadgan, hälsovårdsstadgan för riket eller lagen om fastighetsbildning i stad, samt, där så finnes erforderligt, i berörda hänseenden göra anmälan hos Kungl. Maj:ts befallningshavande (§ 8). Vidare åligger det landsfiskal bl. a. att övervaka efterlevnaden av åtskilliga särskilda, i lag eller författning meddelade stadganden (§ 9). Landsfiskal har tillsyn över häradshäkte (§ 16). I egenskap av utmätningsman har landsfiskal att, på sätt i utsökningslagen sägs, fullgöra vad överexekutor förordnar, verkställa dom och i vissa fall utan föreskrift av annan myndighet förrätta utmätning ävensom att, på sätt i lagen om avbetalningsköp stadgas, lämna handräckning för återtagande av försålt gods. Han skall ock ifråga om vissa underhållsskyldiga vidtaga på utmätningsman ankommande åtgärder beträffande dels införsel i avlöning, pension eller livränta och dels förbud att avflytta från riket (§ 18). Det åligger landsfiskal att, i enlighet med föreskrifterna i gällande uppbördsreglemente samt i särskilda förordningar angående föreskrifter om utmätning för krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m. ävensom angående indrivning och redovisning av böter, verkställa indrivning och redovisning av så-

156 dana allmänna medel och avgifter; och äger han därvid påkalla handräckning och tjänstebiträde av vederbörande utmätningsman, fjärdingsman, poliseller exekutionsbetjänt, allt i överensstämmelse med vad i nämnda författningar är därom stadgat. Landsfiskal har ock att fullgöra den uppgiftsskyldighet, som jämlikt särskild föreskrift åligger honom i avseende å upprättande av röstlängd för val till riksdagens andra kammare (§ 19). Därest till landsfiskals kännedom kommer, att innehavare av staten tillhörig fast egendom åsidosätter honom åliggande skyldigheter i avseende å egendomens vård och skötsel eller att ägoinkräktning ägt rum å sådan egendom, skall landsfiskalen genast därom underrätta Kungl. Maj:ts befallningshavande. Beträffande sådan egendom är landsfiskal skyldig att efter särskilt förordnande förrätta salu- och arrendevärdering, ekonomisk besiktning och i vissa fall syn samt bevaka kronans rätt och utföra dess talan vid syn, som av annan förrättas, och vid förefallande rättegångar. Det åligger ock landsfiskal att efter förordnande hålla auktion för försäljning av skogsalster m. m. från kronoparker eller andra allmänna skogar. Landsfiskal har att fullgöra vad jämlikt gällande ecklesiastik boställsordning med dithörande författningar åligger honom med avseende å utarrendering av och ekonomisk besiktning å ecklesiastika boställen. Det tillhör vidare landsfiskal att bevaka det allmännas rätt såväl vid konkurser, då fråga är om allmänna medel, vilka tillhöra landsfiskalens indrivning, som ock eljest då sådant särskilt förordnas. Landsfiskal skall jämväl biträda vid bevakande av det allmännas rätt till danaarv (§ 21). Det åligger landsfiskal att, i överensstämmelse med gällande författningar eller av Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelade särskilda föreskrifter, vaka däröver, att vederbörande fullgöra dem åliggande skyldigheter i fråga om vägväsendet, inkvartering, kungs- och kronoskjuts samt fjärdingsmansbestyret. Han skall efter förordnande av Kungl. Maj:ts befallningshavande deltaga uti samt, såvitt på honom ankommer, medverka till uppgörande av överenskommelser om handräckningsbiträde, varmed landets invånare vid särskilda tillfällen böra på kallelse tillhandagå (§ 22). Även i avseende å försvarsverket har landsfiskal att fullgöra åtskilliga betydelsefulla uppgifter (§ 23). Angående landsfiskals skyldighet att föra dagbok i utsökningsmål m. m. samt förande av vissa journaler och liggare stadgas i § 26 av instruktionen. Vidkommande de omständigheter i övrigt, som böra uppmärksammas vid behandlingen av frågan om landsfiskalstjänsternas placering å löneskalan, må här erinras, hurusom de sakkunniga i sitt utlåtande den 30 september 1924 angående lönereglering för länsstyrelsernas personal lämnat en utredning rörande rekryteringen av landsfiskalsbefattningarna. Denna utredning ådagalade, att under nuvarande förhållanden ej sällan inträffar, att landskanslister och landskontorister vinna befordran till landsfiskalstjänster. Enligt vad som kunnat inhämtas av uppgifter i olika årgångar av statskalendern, hade sålunda av de till antalet 204 tjänstemän, vilka under åren 1917—1923 utnämnts till landsfiskalstjänster, 51 vunnit sagda befordran från ordinarie landskanslist- eller landskontoristbefattning, varjämte ytterligare 2 omedelbart före befordringen innehaft anställning såsom tillförordnade landskanslister. Landskanslist- och landskontoristbefattningarna hava av 1902 års löneregleringskommitté i dess betänkande den 11 maj 1923 hänförts till lönegraden B 8. De sakkunniga hava emellertid i utlåtandet den 30 september 1924 föreslagit en uppdelning av ifrågavarande tjänstekategorier på sådant sätt, att till lönegraden B 10 måtte hänföras befattningarna landskanslist av

157 l:a klass och landskontorist av l:a klass samt till lönegraden B 8 befattningarna landskanslist av 2:a klass och landskontorist av 2:a klass. Med hänsyn bl. a. till nyssberörda rekryteringsförhållanden kan, enligt dé sakkunnigas mening, såsom en undre gräns vid avvägandet av landsfiskalstjänsternas placering å löneskalan angivas den lönegrad (B 11), som är närmast högre än den, till vilken landskanslister av l:a klass och landskontorister av l:a klass vid ett godkännande av de sakkunnigas förslag skulle hänföras. Då å andra sidan landsfiskalerna icke torde böra i avlöningshänseende jämställas med länsnotarier av 2:a klass och länsbokhållare av 2:a klass, vilka, såsom i det föregående erinrats, föreslagits till inordnande i lönegraden B 13, synes för de förstnämndas del en högre placering än i lönegraden B 12 icke böra ifrågakomma. Under förutsättning av ett genomförande av de ifrågasatta förändringarna beträffande landsfiskalernas rätt att innehava sysslor utom tjänsten samt i avseende å distriktsindelning, statsavlönade biträden m. m. vill det synas de sakkunniga, som om landsfiskalerna med hänsyn till deras ställning och tjänsteuppgifter skäligen borde hänföras till lönegraden B 12. Genom en dylik placering synes ock löneställningen för dessa befattningshavare bliva riktigt avvägd i förhållande till den placering å löneskalan, som här ovan föreslagits beträffande landsfogdarna. De sakkunniga vilja sålunda för sin del föreslå, att landsfiskalerna måtte inordnas i lönegraden B 12. I det föregående har omnämnts, att åtskilliga landsfiskaler ännu inne- Landshava boställen, varjämte redogjorts för nu gällande föreskrifter, rörande ^sktJJj™ os sådant avdrag å avlöning, som vederbörande skall vidkännas för boställs^° avkomsten. Beträffande landsfiskals skyldighet att begagna sig av boställe såsom bostad m. m. gäller enligt § 25 av instruktionen för landsfiskalerna den 14 december 1917 (nr 903), att landsfiskal, som har boställe sig anslaget, skall vara där bosatt, såvida icke Kungl. Maj:ts befallningshavande finner skäligt annat medgiva. Finnes ej boställe anvisat, bör landsfiskal bo inom distriktet å ort, vilken Kungl. Maj:ts befallningshavande finner vara lämplig för landsfiskalens tjänstutövning. Endast efter Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd må landsfiskal vara bosatt utom sitt distrikt. Genom tidigare här ovan återgivna bestämmelser av den 14 juni 1917 stadgades, att för de landsfiskaler, som innehade boställen, skulle i fråga om avdrag å avlöning för boställsavkomsten fortfarande tillämpas dittills gällande bestämmelser. Då efter den nu ifrågasatta löneregleringens genomförande avlöningen för landsfiskalerna skulle komma att utgå enligt bestämmelserna i avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) med däri sedermera vidtagna eller tilltänkta ändringar, uppstår frågan, huruvida de i 22 § av nämnda reglemente meddelade föreskrifterna rörande tjänstebostad lämpligen böra tillämpas jämväl beträffande landsfiskalerna. Dessa föreskrifter äro — med bortseende från vissa till- och frånträdesbestämmelser — av följande innehåll: Därest åt tjänsteman såsom bostad anvisas lägenhet, som disponeras av statsverket, skall han vara skyldig att bebo densamma samt iakttaga de närmare föreskrifter, som, utöver vad här nedan stadgas, kunna varda meddelade rörande lägenhetens begagnande. a) För begagnande av sålunda anvisad tjänstebostad skall tjänsteman

158 månadsvis i förskott erlägga ersättning genom avdrag å avlöningen för näst föregående månad. Är bostadsinnehavaren på grund av tjänstledighet eller av annan anledning icke berättigad att uppbära någon avlöning för föregående månad eller förslår ej utgående avlöningsbelopp, skall nämnda ersättning eller vad däri brister i stället kontant inbetalas. Intill dess ersättningens storlek blivit bestämd, på sätt i b) sägs, skall densamma utgå med det av vederbörande myndighet fordrade beloppet, med rätt för bostadsinnehavaren att, därest beloppet sedermera nedsättes, återbekomma vad han erlagt för mycket. b) Ersättning för tjänstebostad, däri inbegripen gottgörelse för centraluppvärmning, om sådan finnes anordnad, bestämmes med hänsyn till det hyrespris, som å orten i allmänhet gäller för liknande lägenhet, och fastställes genom överenskommelse mellan vederbörande myndighet och tjänstemannen. Kan sådan överenskommelse icke träffas, skall frågan hänskjutas till en bostadsnämnd med en opartisk ordförande samt representanter för personal- och förvaltningsintressena, över nämndens beslut i ärende, som hänskjutits till densammas avgörande, må klagan ej föras. Jämkning av fastställd ersättning för tjänstebostad må icke påkallas, förrän minst ett år förflutit från det ersättningen senast fastställdes. I huvudsak liknande bestämmelser tillämpas vid kommunikationsverken i fråga om de till tjänstemän därstädes upplåtna tjänstebostäderna. I detta sammanhang torde jämväl böra omnämnas, att för tjänstemän vid domänverket gälla särskilda bestämmelser rörande ersättning för tjänstebostad eller boställe. Enligt 22 § 2 mom. i avlöning sr eglementet den 22 juni 1920 (nr 493) för tjänstemän vid nämnda verk skall ersättning för tjänstebostad, däri inbegripen gottgörelse för centraluppvärmning, om sådan finnes anordnad, samt för lägenheten tilläventyrs tillhörande jord bestämmas, efter det bostadsinnehavaren beretts tillfälle att därom yttra sig, av domänstyrelsen med hänsyn till det pris, som å orten i allmänhet gäller för upplåtelse av liknande lägenhet. Vad sålunda stadgats skall, enligt 5 mom. av samma paragraf, gälla jämväl för boställe. Någon föreskrift om ersättningsfrågans hänskjutande till bostadsnämnd förekommer icke vid domänverket. För de boställen, som efter löneregleringens genomförande fortfarande komma att vara upplåtna till vissa landsfiskaler, torde dessa liksom hittills, böra erlägga ersättning i form av avdrag å avlöningen. I fråga om sättet för erläggande av denna ersättning torde de i förenämnda 22 § uti avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) givna föreskrifterna böra komma till användning. Vad åter angår förfarandet i fråga om bestämmande av det avdrag å avlöningen, vederbörande befattningshavare bör vidkännas i anledning av boställsavkomsten, torde det i sistnämnda författningsrum angivna tillvägagångssättet för fastställande av ersättning för tjänstebostad knappast lämpa sig för användning i fråga om de till landsfiskalerna upplåtna boställena. Dessa boställen torde nämligen i förevarande hänseende närmast vara att likställa med de kronan tillhöriga hemman och lägenheter, vilka utbjudas på arrende, varför ock, såsom av den tidigare här ovan lämnade redogörelsen framgår, avkomsten av landsfiskalsboställena hittills värderats på enahanda sätt, som gäller i fråga om uppskattning av dylika hemman och lägenheter. Vid denna uppskattning torde avkomsten i dess helhet beräknas till visst belopp, utan särskiljande av själva bostadsförmånen — där sådan förekommer — från annan avkastning av det utarrende-

159 rade området. Upplåtelse av landsfiskalsboställe medför för övrigt icke alltid, a t t befattningshavaren kommer a t t där hava sin bostad. Ä r d e t t a ej fallet, åtnjutes avkomsten uteslutande i annan form. Vid n u angivna förhållanden anse de sakkunniga riktigast, a t t de för n ä r v a r a n d e gällande bestämmelserna rörande uppskattning av ifrågavarande boställsavkomst allt fortfarande m å tillämpas. Med h ä n s y n därtill, att upplåtet boställe kan v a r a så beläget, att landsfiskalen icke lämpligen bör v a r a boende därstädes, synes någon ä n d r i n g icke heller böra vidtagas i de nuvarande bestämmelserna rörande skyldighet för landsfiskal att v a r a bosatt å till honom upplåtet boställe med r ä t t för Kungl. Maj:ts befallningshavande a t t medgiva undantag h ä r u t i n n a n . Beträffande indragning av till landsfiskal anslaget boställe torde lika-; ledes de senast meddelade bestämmelserna och anvisningarna böra lända till efterrättelse. E n fortgående indragning av befintliga boställen k a n givetvis i vissa fall komma att underlätta genomförandet av den utav de sakkunniga föreslagna omregleringen av landsfiskalsdistrikten. Enligt de sakkunnigas mening torde sålunda böra av Kungl. Maj:t utfärdas särskilda föreskrifter att för landsfiskalernas del gälla i stället för de i 22 § u t a v avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) meddelade bestämmelserna, till den del de strida mot vad h ä r ovan ifrågasatts. Beträffande avlöningsförmånerna för lappfogdar hänvisas till vad de sakkunniga i särskilt utlåtande anfört.

La

PP*0&-

I 2 § 1 mom. av avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) förut Särskilda sättes, a t t för ordinarie tjänstemän, som åtnjuta avlöning enligt bestäm- b a ™ ? ^ melserna i reglementet, kunna gälla särskilda, av Kungl. Maj:t och riksser dagen beslutade föreskrifter. Förutom i h ä r ovan redan berörda avseenden — extra inkomster i tjänsten, rätt att innehava bisysslor, tillgodonjutande a v boställsförmån m. m. — torde för nu ifrågavarande befattningshavare vid fögderiförvaltn i n g a r n a erfordras särskilda bestämmelser rörande skyldighet att underkasta sig förflyttning i tjänsten m. m. H ä r j ä m t e torde riksdagens medgivande böra inhämtas till vidtagande av vissa övergångsanordningar. I n n a n dessa spörsmål upptagas till behandling, torde de sakkunniga emellertid på given anledning böra något uppehålla sig vid ifrågavarande tjänstemäns ställning med hänsyn till möjligheten att komma i åtnjutande av semester. F r å g a n om semester för tjänstemän vid fögderiförvaltningarna har tidigare behandlats bl. a. av 1902 års löneregleringskommitté i dess den 27 februari 1906 avgivna betänkande, nr V, angående reglering av löneförhållanden m. m. vid landsstaten. Kommittén erinrade d ä r v i d (sid. 253), hurusom vid föredragning den 4 j a n u a r i 1878 inför Kungl. Maj:t av frågan om lönereglering för tjänstepersonalen vid landsstaten, med undantag av landshövding, räntmästare och häradsskrivare, chefen för civildepartementet beträffande semester anförde, att de tjänstemän, som vore vid länsstyrelserna anställda, syntes, huvudsakligen a v den anledning a t t de vore av sin tjänstgöring bundna vid tjänsterummet, v a r a i behov av semester, som i följd därav borde få åtnjutas av landssekreterare och landskamrer a r e under högst en och en halv månad och av övriga bemälda tjänstemän under högst en m å n a d årligen, men att däremot denna förmån icke syntes för fögderitjänstemännen, vilkas verksamhet genom resor och vistelse i

160 fria luften vore mera hälsobringande, vara oundgängligen behövlig. Vidare framhöll löneregleringskommittén (sid. 260 o. f.), att vissa länsstyrelser i avgivna yttranden i anledning av ifrågasatt revision av löneförhållandena vid landsstaten föreslagit, att jämväl kronofogdar, häradsskrivare och länsmän måtte tillerkännas förmånen av semester, varjämte i åtskilliga till kommittén överlämnade framställningar begärts en månads semester för samtliga fögderitjänstemän. Länsstyrelsen i Jönköpings län hade förordat, att kronofogdar och häradsskrivare måtte berättigas att, sedan de innehaft sin tjänst i tio år, därefter åtnjuta semester, antingen en månad årligen eller två månader vart annat år å tid, som länsstyrelsen borde äga att bestämma, med skyldighet emellertid för ifrågavarande tjänstemän att, i likhet med vad som gällde för provinsialläkare, under semesterledighet tillhandahålla eller bekosta fri bostad åt vikarien. För länsmännen däremot hade sistnämnda länsstyrelse ansett sig icke kunna tillstyrka framställningen om semester. En annan länsstyrelse — i Jämtlands län — hade, enligt vad kommittén därjämte meddelade, ansett sig icke kunna tillstyrka bifall till de gjorda framställningarna om semester för fögderiförvaltningarnas personal. Sistnämnda länsstyrelse hade i sådant hänseende anfört, att kronofogdar, häradsskrivare och länsmän i följd av sina göromåls natur ofta voro stadda på resor, varigenom bereddes en omväxling i levnadssättet, som icke vore förunnad flertalet av de tjänstemän, vilka enligt då gällande bestämmelser åtnjöte rätt till semester, och som finge anses väsentligen upphäva det behov av någon viss tids årlig vila, tjänstemän med mindre omväxlande göromål och ständigt stillasittande onekligen hade. Enligt länsstyrelsens åsikt skulle det ock bliva förenat med stor svårighet att anskaffa vikarie åt alla dessa talrika tjänstemän, vilka naturligen i allmänhet komme att begära sin semester under den varma årstiden. Med anslutning till den av Konungens befallningshavande i Jämtlands län uttalade meningen hade löneregleringskommittén i fråga om semester vid landsstaten ansett sig böra avfatta avlöningsvillkoren i huvudsaklig överensstämmelse med vad i detta hänseende då vore gällande. Kommitténs förslag innebar, att semester skulle, när sådant kunde ske utan Hinder för göromålens behöriga gång, få åtnjutas av landssekretorare och landskamrerare envar under en och en halv månad samt av övriga tjänstemän vid länsstyrelserna envar under en månad årligen. Däremot ifrågasatte kommittén icke införandet av någon bestämmelse om semester för fögderiförvaltningarnas tjänstemän. I propositionen den 21 februari 1908, nr 71, angående lönereglering för landsstaterna i länen m. m. — vilken proposition emellertid icke vann riksdagens bifall — yttrade föredragande departementschefen bL a., att han huvudsakligen på de av löneregleringskommittén anförda skal avstyrkte den av ett flertal fögderitjänstemän väckta och av några länsstyrelser förordade rätt för dessa tjänstemän eller vissa bland dem till årlig kostnadsfri semester. Vid behandling inför Kungl. Maj:t den 12 april 1917 av frågan om avlåtande av proposition (nr 211) till riksdagen angående omorganisation av fögderiförvaltningen och lönereglering för tjänstemännen därstädes m. m. omnämnde föredragande departementschefen beträffande semesterförmånen, att åtskilliga, flyttningsskyldighet underkastade kronofogdar i en till Kungl. Maj:t ingiven skrift hemställt bl. a., att landsfiskal (landsfogde) måtte berättigas åtnjuta en månads kostnadsfri semester. För sin del

161 anförde departementschefen härutinnan, att måhända samma anordning skulle kunna ifrågasättas, som gällde för en del andra tjänstemän, exempelvis yrkesinspektörer, nämligen att befattningshavaren, där så utan hinder för göromålens behöriga gång kunde ske, ägde att efter föregående ansökan hos vederbörande överordnad vistas utom sitt tjänstgöringsområde viss tid årligen. Då likväl landsfiskalens (landsfogdens) tjänst vore av sådan beskaffenhet, att hans omedelbara ingripande kunde krävas när som helst, kunde det icke vara tillrådligt att låta honom i likhet med förenämnda tjänstemän utan ställföreträdare någon tid vistas utom sitt tjänstgöringsområde. Härtill komme, att landsfiskalens (landsfogdens) tjänstgöring i länsstyrelsen, som åtminstone i åtskilliga län kunde bliva mera stadigvarande, i förevarande avseende jämställde honom med länsstyrelsens tjänstemän, samt att man genom semesterledighet för landsfiskalen (landsfogden) tillgodosåge behovet, att aspiranter på hans tjänst bereddes tillfälle att utbilda sig för och vinna erfarenhet i tjänstens skötande. På grund härav ville departementschefen föreslå, att landsfiskal (landsfogde) i likhet med flertalet av länsstyrelsens tjänstemän måtte berättigas åtnjuta en månads kostnadsfri semester årligen. Riksdagen godkände det i överensstämmelse härmed framlagda förslaget, varemot ett motionsvis framfört yrkande om rätt för häradsskrivare och landsfiskaler till semester under en månad årligen icke vann riksdagens bifall. Genom kungörelse den 14 juni 1917 (nr 472) har därefter föreskrivits bl. a., att semester årligen må, när sådant kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjutas av landsfogdar under en månad. I § 23 av instruktionen för landsfogdarna den 14 december 1917 (nr 902) har vidare meddelats bestämmelse därom, att sagda semester må av landsfogdar åtnjutas å tid, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande bestämmes. Annan tjänstledighet må, enligt samma författningsrum, av Kungl. Maj:ts befallningshavande beviljas landsfogden under högst fyra månader för år. Erfordras sådan tjänstledighet för längre tid än nu är sagt, skall ansökning därom göras hos Kungl. Maj:t. Någon bestämmelse om rätt till årlig semester för landsfiskal har icke meddelats. Enligt § 28 i instruktionen för landsfiskalerna den 14 december 1917 (nr 903) äger emellertid Kungl. Maj:ts befallningshavande att efter förekommande omständigheter besluta om tjänstledighet för landsfiskal. I sin här ovan omförmälda framställning den 9 november 1918 har föreningen Sveriges landsfiskaler, till stöd för det i framställningen gjorda yrkandet om beredande åt landsfiskalerna av semester under en månad årligen, bl. a, åberopat ett vid föreningens skrivelse fogat uttalande, vari gjorts gällande, att landsfiskalerna numera hade betydligt längre kontors tid — allt annat arbete oräknat — än tjänstemännen vid länsstyrelserna, och att landsfiskalernas arbete vid jämförelse med det, som ålåge landskanslister och landskontorister, finge anses mera ansträngande och krävande. I betraktande av den rätt i förevarande hänseende, som tillkomme statstjänare i allmänhet, syntes skäl icke föreligga att frånkänna landsfiskalerna förmånen av någon årlig ledighet utan avdrag å avlöningen. Statskontoret, som avgivit utlåtande över landsfiskalsföreningens berörda framställning, har i ärendet införskaffat yttranden från länsstyrel-, serna, av vilka en del avstyrkt bifall till framställningen, under det att andra ansett sig kunna i princip tillstyrka densamma. Samtliga länsstyrelser, med ett undantag, hava emellertid ansett, att rätt till semester för 11 — Löneregi. för landsfogdar m. m.

162 landsfiskalerna, om den medgåves, skulle komma att bliva tämligen betydelselös, då i det övervägande antalet fall det sannolikt skulle visa sig omöjligt att anskaffa kompetenta vikarier under semestertiden. För egen del har statskontoret framhållit, att rätten till semester vore en avlöningsförmån och såsom sådan borde fastställas i sammanhang med avlöningen i övrigt. Enligt de sakkunnigas mening bör vid bedömandet av frågan om semester för landsfogdar och landsfiskaler i första rummet tagas i betraktande, att vid de löneregleringar, som numera äga rum enligt det för statsdepartement m. fl. verk gällande lönesystemet, de därav berörda tjänstemännen — för så vitt ej uttrycklig bestämmelse av annan innebörd beträffande visst verk eller viss grupp av befattningshavare meddelas — utan vidare komma i åtnjutande av den semesterförmån, som i de nya avlöningsbestämmelserna finnes angiven. För att särskilda inskränkningar härvidlag må anses befogade, lärer erfordras, att bestämda skäl kunna påvisas, på grund av vilka vissa befattningshavare i fråga om behovet av semesterledighet få anses intaga en annan ställning än flertalet övriga tjänstemän vid de nyreglerade verken. Enligt de sakkunnigas åsikt kunna numera beträffande här ifrågavarande tjänstemän vid fögderiförvaltningarna icke åberopas dylika skäl av tillräcklig bärkraft. För landsfogdarnas del är, såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, behovet av semesterledighet redan erkänt, och någon anledning att i fråga om dessa tjänstemän göra avvikelse från det allmänna avlöningsreglementets föreskrifter rörande sagda förmån synes icke föreligga. Vad landsfiskalerna beträffar torde ej heller böra tillmätas avgörande betydelse åt det tidigare åberopade huvudskälet mot beredande av semester åt fögderiförvaltningarnas personal, eller att dennas tjänstgöring erbjöde särskilt stor rörlighet och omväxling. I betraktande av den utveckling, som under senare tid ägt rum, lärer det nämligen utan tvekan kunna sägas, att detta arbete i regel kommer att vara av så ansträngande och stundom rent uppslitande natur, att sagda tjänstemäns krav på en regelbunden årlig semesterledighet icke lärer kunna avvisas såsom oskäligt. De sakkunniga hava visserligen i det föregående ifrågasatt åtskilliga lättnader i landsfiskalernas arbete, men å andra sidan hava ock de sakkunniga framlagt förslag till utjämning av distriktens omfattning genom indragning av de mindre distrikten, vadan i dessa förslag icke kan ligga någon anledning till att dröja med beviljande av semesterledighet åt landsfiskalerna. Det förhållandet, att landsfiskalerna ofta måste företaga resor i tjänsten — varunder för övrigt ett brådskande och maktpåliggande kontorsarbete ofta måste eftersättas — torde icke heller för dem upphäva behovet av semesterledighet. Visserligen blir på grund av dylika resor och tjänstgöringens natur i övrigt landsfiskalernas arbete i relativt stor utsträckning förbundet med friluftsliv, men resorna i tjänsten torde dock för dessa befattningshavare endast i undantagsfall erbjuda något egentligt tillfälle till vila och rekreation. Dessa resor äro i stället ofta av synnerligen besvärlig och tröttande art. Det bör ej heller förbises, att andra tjänstemän — exempelvis vid kommunikationsverken och domänverket — vilka i minst lika hög grad som landsfiskalerna tillbringa sin tid på resor, det oaktat tillerkänts förmånen av seLandsfiskalernas behov av årlig semesterledighet har ock av represen-

163 tanter för denna tjänstegrupp kraftigt betonats vid en muntlig överläggning, som de sakkunniga haft med dylika representanter. De sakkunniga anse för sin del, på grund av vad nu anförts, att det allmänna avlöningsreglementets bestämmelser rörande semester utan inskränkning böra bliva gällande även beträffande här avsedda tjänstemän vid fögderiförvaltningarna. Under förutsättning att frågan om biträden åt landsfiskalerna bliver ordnad på sätt de sakkunniga i detta utlåtande föreslå, torde i regel tillgång komma att finnas till kompetent vikarie för landsfiskalen under dennes semester. Givetvis måste i varje fall utnyttjandet av semesterförmånen bliva beroende av att tjänsten under ledigheten kan på ett fullt tillfredsställande sätt uppehållas. Den särskilda ersättning, som må komma att utgå till vikarie under förordnande, varom här är fråga, torde böra belasta det gemensamma anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna. Beträffande kostnaderna för statsverket av den ifrågasatta anordningen hänvisas till de här nedan angivna kostnadsberäkningarna. Därest, såsom de sakkunniga funnit sig böra föreslå, de i 21 § av avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) givna bestämmelserna angående semester vunne tillämpning i fråga om landsfogdar och landsfiskaler, skulle, med den av de sakkunniga föreslagna placeringen i lönegrad av respektive befattningar, dessa tjänstemän årligen kunna komma i åtnjutande av semester, landsfogde intill det år, under vilket han fyllde 40 år, under 35 dagar och därefter under 45 dagar samt landsfiskal intill det år, under vilket han fyllde 40 år, under 25 dagar och därefter under 35 dagar. Av enahanda semesterförmån, som sålunda skulle tillkomma landsfiskal, lärer, med tillämpning av bestämmelserna i avlöningsreglementet, även lappfogde böra komma i åtnjutande. Tillämpningen av bestämmelserna i avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) skulle för befattningshavarna vid fögderistaten — liksom för länsstyrelsernas tjänstemän — medföra en utsträckt skyldighet att underkasta sig förflyttning i tjänsten. Denna fråga anse sig de sakkunniga här böra något närmare utveckla i anslutning till vad av dem anförts i utlåtandet den 30 september 1924 angående lönereglering för befattningshavare vid länsstyrelserna. Enligt en i kungörelsen den 14 juni 1917 (nr 472) meddelad föreskrift gäller bl. a. beträffande de befattningshavare, vilkas löneförhållanden nu äro föremål för behandling: att innehavare av ordinarie befattning skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet, jämkning i åligganden samt reglering av tjänstgöringsområde, som kan varda föreskriven, ävensom vara pliktig, därest förändrad organisation av tjänster eller tjänstedistrikt inom landsstaten beslutas, att, med bibehållande av den avlöning å stat han innehar och mot ersättning i förekommande fall för flyttningskostnad, inträda i den nya tjänsteställning i landsstaten, varom Kungl. Maj:t förordnar; samt att innehavare av ordinarie befattning skall — likaledes med bibehållande av den avlöning å stat han innehar och mot ersättning i förekommande fall för flyttningskostnad — vara pliktig att, därest vissa landsstaten tillhörande göromål överflyttas till annan del av statsförvaltnin-

164 gen, efter Kungl. Maj:ts förordnande tjänstgöra å befattning, till vilken dessa göromål helt eller delvis överflyttats. Beträffande de befattningshavare, å vilka aviöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) är tillämpligt, hava bestämmelser rörande nu oinhandlade skyldigheter, såvitt angår tjänstemän, vilka ej tillhöra den centrala förvaltningen, meddelats i 13 § 3 mom. av sagda reglemente. Dessa bestämmelser äro av följande lydelse: »3. Tjänsteman, som ej tillhör den centrala statsförvaltningen, skall vara underkastad såväl föreskrifterna i den för verket gällande instruktion som ock den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden samt den förflyttning till annan tjänstgöringsort eller till annan befattning vid det verk, han tillhör eller varunder han lyder, som kan bliva honom i behörig ordning ålagd. Varder tjänsteman utan något sitt förvållande sålunda förflyttad till tjänst inom lägre lönegrad, skall han likväl åtnjuta lön enligt den lönegrad, han vid förflyttningen tillhörde. Har förflyttning till tjänst inom lägre lönegrad däremot föran-, letts av något tjänstemannens förfarande i tjänsten, skall lön till honom utgå enligt de för den lägre tjänsten stadgade grunder, dock med iakttagande att, om tjänstemannen i den högre befattningen åtnjöt lön enligt högre löneklass, än som finnes fastställd för den lägre tjänsten, han skall bibehållas vid den löneklass han förut tillhörde. Därjämte skall tjänsteman, om vilken i detta mom. är fråga, därest vissa honom åliggande göromål överflyttas från det verk han tillhör till annat, vara pliktig att, med bibehållande av innehavande lönegrad, efter Kungl. Maj:ts förordnande tjänstgöra i det verk, till vilket göromålen överflyttas.» Enligt de sakkunnigas mening kan det icke anses olämpligt eller överflödigt att öppna möjlighet till förflyttningar av nu ifrågavarande tjänstemän vid fögderiförvaltningarna i en omfattning, som närmare än de för samma befattningshavare nu gällande reglerna motsvarar de för nyreglerade tjänster härutinnan meddelade föreskrifterna. Då emellertid någon tvekan synes kunna råda om vad i detta sammanhang rätteligen bör förstås med det verk, vederbörande tjänsteman tillhör, eller varunder han lyder, torde en förtydligande föreskrift härutinnan vara av nöden. I detta hänseende har undertecknad Sahlin ansett, att den i 1 punkten av 3 mom. stadgade flyttningsskyldigheten skäligen bör begränsas att avse överflyttning till annan tjänst vid länsstyrelsen eller vid fögderiförvaltningen inom det län, i vilket befattningshavaren närmast före förflyttningen tjänstgjort. Undertecknad Ericsson har däremot ansett bestämmelsen böra erhålla sådan avfattning, att förflyttning skall kunna ske till annan tjänst vid landsstaten i allmänhet, utan begränsning till det egna länet. Enligt nuvarande bestämmelser äger annan befattningshavare vid landsstaten än landssekreterare, landskamrerare, landsfogde och länsassessor under vissa förutsättningar med sin befattning förena tjänst å kommuns stat. Det är avsett, att detta medgivande skulle, vad länsstyrelsernas tjänstemän angår, alltjämt gälla, och de sakkunniga hava för sin del icke heller i fråga om fögderiförvaltningarnas befattningshavare funnit skäl därutinnan ifrågasätta någon ändring. På sätt tidigare genom kungörelserna den 22 juni 1921 (nr 453), den 15 juni 1922 (nr 369) och den 1 juni 1923 (nr 167) stadgats beträffande tjänstemän, å vilka avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) vid olika

165 tidpunkter vunnit tillämpning, torde nu ifrågavarande befattningshavare vid fögderiförvaltningarna böra, efter framställning till riksdagen, medgivas r ä t t att vid övergången till efterskottsutbetalning av hela avlöningen uppbära s. k. övergångslön. Därjämte torde av riksdagen böra utverkas bemyndigande för Kungl. Mäj:t att utfärda erforderliga övergångsbestämmelser för befattningshavarnas överförande till den nya avlöningsstaten. Slutligen må erinras, att, genom inordnandet av fögderiförvaltningarnas tjänstemän under det för den allmänna civilförvaltningen antagna lönesystemet, i fråga om de förstnämnda komme att tillämpas jämväl de bestämmelser angående r ä t t till pension, som gälla eller kunna komma att bliva gällande för nyreglerade verk i allmänhet inom civilförvaltningen. Då nu är ifrågasatt, att ett så stort antal landsfiskalstjänster som 81 övertaliga skall indragas, måste det anses olämpligt att överföra de övertaliga tjän- fi^a]sg". sterna till övergångsstat. Den ordinarie staten för budgetåret 1925—1926 tjänster. synes tvärtom böra innehålla det nuvarande antalet 489 jämte två tjän- Vakansster å övergångsstat; och därefter bör årligen minskning ske i antalet sättning av tjänster på stat, i den mån regleringen hinner genomföras, därvid ock ^ j ^ 1 " motsvarande jämkningar böra vidtagas i biträdesanslaget och i anslaget ]ands. till förvaltningsbidrag m. m. I vanliga fall lärer indragning av en lands- fiskaisfiskalstjänst medföra något ökat behov av medel till avlönande av biträ- tjänster. den men föranleda minskning i anslaget till förvaltningsbidrag m. m. Därest Kungl. Maj:t beslutar göra framställning till riksdagen om indragning av landsfiskalstjänster i nu ifrågasatt omfattning, torde samtidigt besked böra meddelas till samtliga länsstyrelser, att vid uppkommande ledigheter å landsfiskalstjänster dessa tills vidare icke må utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande återbesättas med ordinarie innehavare utan skola uppehållas genom förordnande tills vidare. Även sådana landsfiskalstjänster, som enligt förslaget på grund av sin storlek eller av andra skäl icke skola taga del i regleringen, böra h ä r v i d icke utan vidare få återbesättas, emedan det lätt kan inträffa, att till det ledigblivna distriktet kan flyttas en ordinarie landsfiskal från ett annat distrikt, d ä r omreglering skall äga rum. Blir det så bestämt, att landsfiskalerna skola bliva flyttningsskyldiga även från ett län till ett annat, skulle på detta sätt omregleringen kunna komma att genomföras på ganska kort tid. De sakkunniga föreslå alltså, att, om till riksdagen avlåtes proposition innefattande jämväl indragning av vissa landsfiskalstjänster, samtidigt utfärdas kungörelse av nyss angivet innehåll. Befattningshavare, som sålunda må förordnas att tills vidare uppehålla ledigbliven landsfiskalstjänst, torde böra berättigas att åtnjuta, intill dess ny lönereglering t r ä t t i kraft, samtliga de med den lediga tjänsten förenade löneförmåner med undantag av ett belopp, motsvarande vad ordinarie innehavare av tjänsten skulle hava att erlägga såsom avgift för egen pensionering, och för tid efter n y lönereglerings ikraftträdande avlöning enligt de grunder, som angivas i 43 § av kungörelsen den 31 december 1921 (nr 778) med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. I riksstaten för budgetåret 1924—1925 äro för avlönande av befattnings-

statsförslag.

166 havare, varom i detta utlåtande är fråga, uppförda dels följande ordinarie anslag: fögderiförvaltningarna kr. 2 358 531 vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna, förslagsanslag » 50 000 övergångsstat för landsstaten » 25 700 dels ock ett extra anslag till ersättning åt lappfogdar m. m., reservationsanslag » 43 550 Det må jämväl erinras, att det å extra stat uppförda anslaget till ortstillägg till vissa befattningshavare vid landsstaten i Göteborgs och Bohus län är avsett till beredande av ortstillägg för, bland andra, landsfogden i länet. Härtill har i de efterföljande kostnadsberäkningarna icke tagits hänsyn. Från det förstnämnda anslaget, fögderiförvaltningarna, utgår nu avlöning till landsfogdar, häradsskrivare och landsfiskaler. Därest för landsfogdar och landsfiskaler, på sätt är avsett, lönereglering kommer att genomföras enligt det nya avlöningsreglementet, följer därav, att löneförhöjningar (ålderstillägg) till dessa tjänstemän icke vidare komma att belasta femte huvudtitelns allmänna anslag till ålderstillägg utan i stället skola utgå från anslaget till fögderiförvaltningarna. Detta anslag bör då erhålla karaktären av förslagsanslag. Under samma anslag böra vidare inrymmas kostnaderna för vikariatsersättningar, varför det nu i riksstaten uppförda särskilda anslaget till sådant ändamål bör uteslutas ur riksstaten. Från anslaget till fögderiförvaltningarna böra vidare bestridas, såsom hittills, kostnaderna för landsfiskalernas förvaltningsbidrag samt därutöver utgifterna till extra landsfiskalsbiträden. Ett genomförande av de sakkunnigas förslag om lönereglering för landsfogdar och landsfiskaler samt om lappfogdarnas uppförande på ordinarie stat betingar givetvis en betydande höjning av anslaget till fögderiförvaltningarna. När det gäller att fastställa, till vilket belopp anslaget bör bestämmas för budgetåret 1925—1926 och därefter följande budgetår, har man påtagligen, såsom redan i det föregående är antytt, att i varje fall taga hänsyn till huru långt den ifrågasatta minskningen av antalet landsfiskalsdistrikt redan fortskridit eller kan beräknas komma att fortskrida. Vad närmast angår budgetåret 1925—1926, torde anslaget sålunda böra beräknas efter nu förefintliga 489 landsfiskalstjänster; i mån av be fatt ningshavares avgång från tjänsten bör, där indragning eller sammanslagning av distrikt ifrågakommer, berörda antal nedsättas och i stället, i förekommande fall, anslag eller ökat anslag anvisas till extra landsfiskalsbiträde. Ett utbyte av en ordinarie landsfiskalstjänst mot anslag eller höjt anslag till biträde torde städse komma att medföra kostnadsminskning. För budgetåret 1925—1926 torde man sålunda få räkna med ett antal av 24 landsfogdar, 4 lappfogdar och 489 landsfiskaler. Enligt de sakkunnigas föreliggande löneregleringsförslag skola dessa befattningshavare placeras i följande lönegrader: landsfogdarna i B 16, lappfogdarna i B 14 och landsfiskalerna i B 12. För en approximativ beräkning av den ökade belastning, som vid bifall till de sakkunnigas förslag skulle drabba anslaget till fögderiförvaltningarna, torde man kunna göra det antagandet, att den löneförhöjning, som skulle utgå från detta anslag, komme att utgöra för envar av 24 landsfogdar 3 500 kr. samt för envar av 489 landsfiska-

167 ler 2 700 kr., sammanlagt alltså för landsfogdarna 84 000 kr. och för landsfiskalerna 1 320 300 kr., vartill kommer avlöningen till fyra lappfogdar, beräknad till 27 000 kr. Med avseende å beräkningen rörande landsfiskalerna torde få anmärkas, att den antagna medeltalssiffran, 2 700 kr., tilläventyrs kan synas låg, men att å andra sidan en del landsfiskalstjänster borde kunna antagas före årets slut vara indragna, varigenom en avsevärd besparing å anslaget skulle vinnas. Den på nu angivna sätt uppkommande ökningen å anslaget till fögderiförvaltningarna — vilken ökning, såsom nedan skall vidare förmälas, väsentligen motväges av minskning å andra anslag — kan sålunda beräknas till sammanlagt 1431300 kr. Härvid har hänsyn icke tagits till den boställsförmån, som nu tillkommer och även i fortsättningen skulle tillkomma vissa landsfiskaler och vilken, såsom förut är nämnt, skulle motsvaras av visst avdrag å lönen. För vikariatsersättning, till vilket ändamål nu är såsom särskilt riksstatsanslag uppfört ett belopp av 50 000 kr., torde vid bifall till de sakkunnigas förslag om semester åt landsfiskaler böra avses ett till 150 000 kr. förhöjt belopp. Förvaltningsbidraget till landsfiskaler skulle, såsom av det förut anförda framgår, betinga ett anslagsbelopp — oavsett förvaltningsbidrag till landsfiskaler å övergångsstat — av 352 500 kr. i stället för den nuvarande kostnaden av 244 500 kr., således en höjning av 108 000 kr. Till avlönande av extra landsfiskalsbiträden bör, såsom även framgår av det föregående, för budgetåret 1925—1926 beräknas etf. belopp av 488 700 kr. Anslaget till fögderiförvaltningarna, för närvarande uppfört i riksstaten med 2 358 531 kr., skulle enligt det ovan anförda böra höjas med följande belopp: avlönande av landsfogdar, lappfogdar och landsfiskaler kr. 1431300 vikariatsersättning » 150 000 förvaltningsbidrag » 108 000 extra landsfiskalsbiträden » 488 700 Tillhopa kr. 2 178 000 och sålunda komma att utgöra 4 536 531 eller i avrundat tal 4 536 000 kr. Detta belopp, vari även ingår avlöning till häradsskrivarna, för vilken, grupp någon lönereglering nu icke ifrågasattes, fördelar sig på olika anslagsposter på sätt framgår av följande förslag till Stat för befattningshavare vid fögderiförvaltningarna. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag kr. 3 544 800 Vikariatsersättningar, förslagsanslag » 150 000 Förvaltningsbidrag till landsfiskaler, förslagsanslag » 352 500 Extra landsfiskalsbiträden, förslagsanslag » 488 700 Summa kr. 4 536 000 Då de sakkunniga härvid ifrågasatt, att, liksom beträffande avlöningar till ordinarie tjänstemän samt vikariatsersättningar eljest plägar ske och även här föreslagits, jämväl de till förvaltningsbidrag och extra landsfiskalsbiträden avsedda beloppen skulle uppföras såsom förslagsanslag,

168 hava de sakkunniga utgått därifrån, att de av de sakkunniga angivna grunderna för anvisande av medel till berörda ändamål skola vid anslagens disposition vinna tillämpning. Enär de nu å övergångsstat uppförda två landsfiskalerna enligt de sakkunnigas förslag skulle bliva delaktiga av lönereglering efter enahanda grunder som övriga landsfiskaler, synes det nu i riksstaten upptagna bestämda anslaget till övergångsstat för landsstaten böra erhålla karaktären av förslagsanslag och uppföras med ett till 30 000 kr. förhöjt belopp. Beträffande förslagsanslaget till särskild polisstyrka på landet hava de sakkunniga vid det förhållande, att frågan om polisväsendets ordnande är föremål för utredning i annan ordning, funnit sig icke hava anledning att yttra sig rörande detta anslag. Vad slutligen angår det nuvarande reservationsanslaget till ersättning åt lappfogdar m. m., från vilket bestrides gottgörelse till vissa ordningsmän inom lappbyar, ersättning till ett i Tromsö stad stationerat ombud, som i vissa fall lämnar de svenska lapparna råd och biträde m. m., torde detta anslag, när lappfogdarna uppföras på ordinarie stat, böra i riksstaten under benämningen »Ersättning till vissa ordningsmän bland lap-, parna m. m.» uppföras med ett till 22 000 kr. nedsatt belopp. Efter vad förut anförts, skulle för budgetåret 1925—1926 följande ordinarie anslag böra höjas med nedan angivna belopp: fögderiförvaltningarna kr. 2 178 000 övergångsstat för landsstaten » 4 300 Summa kr. 2 182 300 Mot denna höjning svara följande beräknade besparingar å andra anslag: anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna (utgår) kr. 50 000 å anslaget till ersättning åt lappfogdar m. m » 21550 å anslaget till ålderstillägg » 330 000 å anslaget till tillfällig löneförbättring för viss personal inom den civila statsförvaltningen » 390 000 ~ Summa kr. 791 550 Den verkliga ökningen för budgetåret 1925—1926 skulle sålunda utgöra (2182 300—791 550 =) 1390 750 kr. Vid fullt genomförd organisation, d. v. s. sedan den ifrågasatta indragningen av 81 laiidsfiskalstjänster kommit till stånd, har man givetvis att räkna med en väsentligt lägre kostnadsökning. Indragning av dessa 81 tjänster medför en besparing — beräknad för envar, inklusive förvaltningsbidrag, till 6 500 kr. — av tillhopa 526 500 kr., varifrån likväl bör dragas beräknad ökning i kostnaden för landsfiskalsbiträden (601500—488 700 —) 112 800 kr. samt ökad kostnad för tjänstelokaler (förvaltningsbidrag) 37 500 kr., återstod alltså 376 200 kr. Den verkliga kostnadsökningen skulle alltså vid fullt genomförd organisation komma att utgöra (1390 750—376 200 = ) 1014 550 kr. Vid förestående beräkningar har hänsyn ej tagits till den engångsutgift, som uppkommer genom den ifrågasatta övergången till efterskottsutbetalning av lönerna, liksom ej heller till de olika grunder i fråga om

169 beräknande av dyrtidstillägg, som under de senare åren varit gällande för verk med reglerad och icke reglerad avlöning. Med åberopande av vad i det föregående anförts och under erinran, att de isakkunniga i det föregående (sid. 15) funnit sig böra avstyrka någon å t g ä r d i syfte att minska antalet landsfogdetjänster, hemställa de sakkunniga, a t t herr statsrådet måtte utverka förslag till 1925 års riksdag a t t dels besluta, att avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, skall från och med den 1 juli 1925 äga tillämpning å landsfogdar, lappfogdar och landsfiskaler och att i sammanhang därmed de sportler, som hittills tillkommit landsfogdar och landsfiskaler i form av expeditionslösen och arvode för försäljning av utmätt fast egendom, skola indragas till statsverket, dels besluta, att uti den till samma reglemente, hörande tjänsteförteckningen skall under femte huvudtiteln införas följande: V e r k

o c h

b e f a t t n i n g a r

Avdelning och lönegrad enligt löneplanen

Femte huvudtiteln.

Fögderiförvaltningarna. B 16 B 14 B 12

Landsfogde Lappfogde.. Landsfiskal

dels bestämma antalet av dessa befattningshavare på följande sätt: landsfogdar 24 lappfogdar 4 landsfiskaler 489 dock att landsfiskalstjänst vid inträffande ledighet skall lämnas obesatt, där Kungl. Maj:t prövar genomförandet av föreslagen minskning i antalet landsfiskalsdistrikt sådant föranleda; dels godkänna det av de sakkunniga framlagda förslaget till stat för befattningshavare vid fögderiförvaltningarna; dels besluta följande särskilda bestämmelser att från och med den 1 juli 1925 lända till efterrättelse beträffande sådana ordinarie befattningshavare vid fögderiförvaltningarna, å vilka avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement med flera verk kommer att från nyssnämnda tidpunkt vinna tillämpning. Med a n n a n tjänst vid fögderiförvaltning än landsfogdetjänst må under den i 3 § 2 mom. i förenämnda avlöningsreglemente angivna förutsättning k u n n a förenas tjänst å kommuns stat. Landsfiskal må icke ensam eller jämte annan eller genom a n n a n förr ä t t a a n n a n försäljning genom auktion än sådan, med vilken han h a r att å tjänstens vägnar taga befattning. Landsfiskal må icke v a r a konkursförvaltare i a n n a t fall, än som avses i 43 § konkurslagen, och ej heller upp12 — Löneregi.

för landsfogdar

m. m.

De sakkunnigas hemställan.

170 träda såsom rättegångsombud för annan i enskilda mål vid annan domstol än den, inför vilken han har att å tjänstens vägnar uppvakta. Vid tillämpning av de i 13 § 3 mom. 1 punkten i avlöningsreglementet givna bestämmelserna om tjänstemans förflyttningsskyldighet skall med »det verk, h a n tillhör eller varunder han lyder» förstås alt. 1 (Sahlin): den egna länsstyrelsen och fögderiförvaltningen inom det egna länet; alt. 2 (Ericsson): landsstaten i allmänhet, u t a n begränsning till det egna länet. För de landsfiskaler, som innehava boställen, skola i fråga om avdrag å avlöning för boställsavkomsten fortfarande tillämpas hittills gällande bestämmelser. Landsfiskal, som har boställe sig anslaget, skall vara där bosatt, såvida icke Kungl. Maj:ts befallningshavande finner skäligt annorlunda medgiva; dels besluta, att, där sådan ordinarie tjänsteman vid fögderiförvaltning, å vilken förenämnda avlöningsreglemente kommer att äga tillämpning, enligt hittills gällande bestämmelser ägt uppbära någon del av avlöningen — såväl i staten upptagen avlöning som tillfällig löneförbättring — i förskott, vid ingången av juli månad 1925 till honom skall på statsverkets bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande vad tjänstemannen skulle hava i den befattning, h a n vid utgången av juni månad 1925 innehar, i förskott uppburit för juli månad 1925, om de dittillsvarande avlöningsbestämmelsema då fortfarande varit gällande; dels medgiva, att kostnaderna för berörda övergångsanordning må bestridas av den i staten för befattningshavare vid fögderiförvaltningarna upptagna anslagsposten för avlöningar till ordinarie tjänstemän; dels förklara, att övriga av riksdagen med avseende å den definitiva löneregleringen för befattningshavare vid statsdepartement med flera verk lämnade medgivanden må i tillämpliga delar gälla även beträffande sådana befattningshavare vid fögderiförvaltningarna, å vilka avlöningsreglementet för statsdepartement med flera verk kommer att bliva gällande; dels uppföra det nuvarande under riksstatens femte huvudtitel upptagna bestämda anslaget Fögderiförvaltningarna 2 358 531 kronor, såsom förslagsanslag och med ett med 2177 469 kronor eller till 4 536 000 kronor förhöjt belopp; dels u r riksstaten utesluta det nu under samma huvudtitel uppförda förslagsanslaget Vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna, 50 000 kronor; dels höja det under samma huvudtitel uppförda anslaget Övergångsstat för landsstaten, nu 25 700 kronor, med 4 300 kronor till 30 000 kronor; dels uppföra det nuvarande under samma huvudtitel upptagna reservationsanslaget Ersättning åt lappfogdar m. m., 43 550 kronor, under den förändrade beteckningen Ersättning till vissa ordningsmän bland lapparna m. m. och tillika minska anslagets belopp med 21550 kronor eller till 22 000 kronor; dels ock godkänna de av de sakkunniga föreslagna ändringarna i 27 § i förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering (jfr ovan sid. 25), 9 § utsökningslagen (sid. 26) och § 70 i förordningen om kommunalstyrelse på landet (sid. 42—43). De sakkunniga hemställa vidare, a t t herr statsrådet måtte utverka Kungl. Maj:ts beslut därom, att §§ 19, 23, 24 och 27 i uppbördsreglementet den 14 december 1917,

171 §§ 5 och 6 i restindrivningsförordningen av samma dag samt § 3 mom. 1, § 4 mom. 1 och § 21 i kungörelsen med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen den 21 december 1917 skola erhålla den ändrade lydelse, som av de sakkunniga ovan (sid. 39—42) föreslagits, att till landsfiskalsinstruktionen den 14 december 1917 fogas två nya paragrafer, med nummerbeteckning 32 och 33, av innehåll, som i det föregående (sid. 50—51) angivits, att till länsstyrelsernas förfogande ställas erforderliga medel för utlämnande till landsfiskaler av räntefria lån för inköp av motorfordon eller motorbåtar, på sätt av de sakkunniga ovan (sid. 56) föreslagits, samt att ledigblivande landsfiskalstjänster icke må utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande återbesättas med ordinarie innehavare (jfr ovan sid. 165). Slutligen tillåta sig de sakkunniga här erinra om vad i det föregående anförts angående önskvärdheten därav, att förordnandet av landsfiskaler till mantalsskrivningsförrättare så mycket som möjligt inskränkes (sid. 21), att tryckta blanketter för kommuns begäran om handräckning tillhandahållas (sid. 36), att årsboken för Sveriges kommuner i visst hänseende kompletteras (sid. 36), samt att landsfiskalsdistriktens fördelning på fögderier borttages ur statskalendern och där den eljest kan förekomma (sid. 67). Vid utarbetande av de förslag, som av de sakkunniga framlagts om indrivning av oguldna utskylder och böter samt om förenkling av gällande bestämmelser rörande räkenskaps- och redovisningsväsendet hava de sakkunniga haft värdefullt biträde av landskamreraren i Stockholms län J. G. F. Löwgren. Stockholm den 20 november 1924. MAURITZ SAHLIN.

A. E. M. ERICSSON.

172 Utdrag av 9 § i avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. Löneplan.

Avdelning L ö n e g r a d

B.

För andra manliga 0

Löneklass

r

t

tjänstemän. g r u p p

D

E

kr.

kr.

3 600 3 816 4122 4 434 4 746

kr. 3 750 3 972 4 284 4 608 4 932

3 900 4128 4 446 4 782 5 118

4 050 4 284 4 608 4 956 5 304

kr. 4 200 4 440 4 770 5130 5 490

3 660 3 960 4 260 4 560 4 860

3 816 4122 4 434 4 746 5 058

3 972 4 284 4 608 4 932 5 256

4128 4 446 4 782 5118 5 454

4 284 4 608 4 956 5 304 5 652

4440 4 770 5130 5 490 5 850

10:e lönegraden

13 14 15 16 17

3 960 4 260 4 560 4 860 5 160

4122 4 434 4 746 5 058 5 370

4 284 4 608 4 932 5 256 5 580

4 446 4 782 5118 5 454 5 790

4 808 4 956 5 304 5 652 6 000

4 770 5130 5 400 5 850 6 210

11 :e lönegraden

14 15 16 17 18

4 260 4 560 4 860 5160 5 520

4 434 4 746 5 058 5 370 5 736

4 608 4 932 5 256 5 580 5 952

4 782 5 118 5 454 5 790 6168

4 956 5 304 5 652 6 000 6 384

5130 5 490 5 850 6210 6 600

12:e lönegraden

16 17 18 19

4 860 5160 5 520 5 880

5 058 5 370 5 736 6102

5 256 5 580 5 952 6 324

5 454 5 790 6 168 6 546

5 652 6 000 6 384 6 768

5 850 6 210 6 600 6 990

13:e lönegraden

17 18 19 20

5160 5 520 5 880 6 300

5 370 5 736 6 102 6 528

5 580 5 952 6 324 6 756

5 790 6168 6 546 6 984

6 000 6 384 6 768 7 212

6 210 6 600 6 990 7 440

14:e lönegraden

18 19 20 21

5 520 5 880 6 300 6 720

5 736 6 102 6 528 6 954

5 952 6 324 6 756 7188

6168 6 546 6 984 7 422

6 384 6 768 7 212 7 656

6 600 6 990 7 440 7 890

15:e lönegraden

20 21 22 23

6 300 6 720 7140 7 620

6 528 6 954 7 380 7 860

6 756 7 188 7 620 8 100

6 984 7 422 7 860 8 340

7 212 7 656 8100 8 580

7 440 7 890 8 340 8 820

16:e lönegraden

22 23 24 25

7140 7 620 8100 8 580

7 380 7 860 8 340 8 820

7 620 8100 8 580 9 060

7 860 8 340 8 820 9 300

8 100 8 580 9 060 9 540

8 340 8 820 9 300 9 780

17:e lönegraden

23 24 25 26

7 620 8100 8 580 9 000

7 860 8 360 8 820 9 300

8 100 8 580 9 060 9 540

8 340 8 580 8 820 8 820 9 060 9 300 9 300 9 540 9 780 9 780 10 020 10 260

kr.

kr.

8:e lönegraden

11 12 13 14 15

3 450 3 660 3 960 4 260 4 560

9:e lönegraden

12 13 14 15 16

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1925 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättskipning. Fångvård. Utkast till ändrad lydelse av vissa paragrafer i kungl. stadgan den 22 juni 1920 ined vissa föreskrifter ang. domsagornas förvaltning. [14] Förberedande utkast till strafflag. Förfalskningsbrotten. [22]

Vattenväsen. Skogsbruk.

Industri.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Byggnadsslyrclsesakkunnigas betänkande angående omorganisation av byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå in. m. [13] Betänkande ang. ordnandet av statens byggnadsverksamhet inom Stockholm. [15] Förslag till lönereglering för landsfogdar och landsfiskaler m. m. [23] Kommunalförvaltning.

Bergsbruk.

Handel och sjöfart.

Kommunikationsväsen.

Statens och kommunernas finansväsen. Tull- och traktatkommitténs utredningar och b et änBank-, kredit- och penningväsen. kanden. 31. Den svenska tvättmedelsindustrien. [2] 29. Den svenska skoindustrien. [3] 30. Den svenska cementindustrien. [4] 32. Den svenska porslinsindustrien. [5] 33. Tryckeri- och pappersförädlingsindustri i Sverige. [6] Betänkande med förslag till grunder för avsättning till Försäkringsväsen. de affärsdrivande verkens förnyelsefonder m. m. [9] i Förslag till förordning ang. statlig inkomst- och för- Belänkande med utredning och förslag angående socialmögenhetsskatt. [10] försäkringens organisation. [8] Förslag till lag om försäkringsavtal. [21] Politi. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig Socialpolitik. odling i övrigt. Det svenska skogsbrukets förutsättningar och historia. [11] Utredning av vissa frågor rörande privatläroverken. Sveriges enskilda skogar. [12] [Hl] Konsumentkooperationen i Sveri Hälso- och sjukvård.

Försvarsväsen. Underofficerssakkunnigas yttrande oeli förslag. [7]

Allmänt näringsväsen. Betänkande betr. vattenfallsstyrelsens landsbygdstaxor m. m. [18] Utrikes ärenden. Internationell rätt. Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande rörande det s. k. Geneveprotokolletangående Utredning rörande fiskerättsförhållandena vid. likets avgörande på fredlig väg av internationella tvister. kuster. Del 1. [19] Del 2. [20] [17]

Sthlin 1925, Isaac Marcus' Boktr.-A.-B.