Studier rörande industriell demokrati i Norge, England, Tjeckoslovakien och Österrike
sm: National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1925:30 SOCIALDEPARTEMENTET
S T U D I E R RÖRANDE
INDUSTRIELL DEMOKRATI I
NORGE, ENGLAND, TJECKOSLOVAKIEN OCH
ÖSTERRIKE AV
A.
3IOLIW
OCH B.
S
C
T
O
1 9
K
SOHLMAJST
H
O
5 L
M
Statens offentliga utredningar 1925 K r o n o l o g i s k
1. Utredning av vissa frågor rörande privatläroverken. Norstedt. 173 s. 2 pat.-tab. E. 2. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betärikanden. 31. Den svenska tvättmedclsindustrien med särskild hänsyn till förhållandena före världskriget. Av Hj. Heimbiirger. Marcus. 108 s. Fl. 3. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 29. Den svenska skoindustrien med särskild hänsyn till förhållandena före världskriget. Av W. Smith. Tullberg. 104 s. Fi. 4. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 30. Den svenska cementindustrien med särskild hänsyn till förhållandena före världskriget. Av O. Edström. Marcus. 48 s. F i . 5. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 32. Den svenska porslinsindustrien med särskild hänsyn till förhållandena före världskriget. Av K. W. Tillberg. Tullberg. 64 s. F i . 0. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 33. Tryckeri- och pappersförädlingsindustri i Sverige. Av F. Hilgerdt. Marcus. 125 s. Fi. 7. Underofflcerssakkuunigas yttrande och förslag jämte personalrepresentanternas särskilda yttrande. Fahlcrantz. 140 s. Fö. 8. Betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation. Norstedt, viij, 355 s. Fi. 9. Betänkande med förslag till grunder för avsättning till de under Kungl. kommunikationsdepartementet lydande affärsdrivande verkens förnyelsefonder samt för användning och placering av förnyelsefondernas medel. Norstedt. 44 s. K. 10. Förslag till förordning angående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt jämte motiv. Norstedt. 40 s. Fi. 11. Det svenska skogsbrukets förutsättningar och historia. Av N. Schager. Tiden, viij, 168 s. Fi. 12. Sveriges enskilda skogar. Av N. Schager. Tiden, viij, 309 s. Fi. 13. Byggnadsstyrelsesakkunnigas betänkande angående omorganisation av byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå m. m. Marcus. 110 s. K.
f ö r t e c k n i n g
14. Utkast till ändrad lydelse av 1—12, 19, 21—24, 26, 2 —35, 40 samt 48 och 49 §§ i kungl. stadgan den 22 jun 1920 med vissa föreskrifter angående domsagornas föl valtning. Marcus. 39 s. J u . 15. Betänkande angående ordnandet av statens byggnads verksamhet inom Stockholm. Centraltr. s v j , 527 12 pl. K. 16. Konsumentkooperationen i Sverige. A T A. Gjöres. Tiden viij, 168 s. F i . 17. Betänkande rörande det s. k. G-enövcprotokollet angåend avgörande på fredlig väg av internationella tvister. Nor stedt. 148 s. U. 18. Betänkande beträffande vattenfallsstyrelsens landsbygds taxor m. m. Marcus. 167 s. 7 bil. K. 19—20. Utredning rörande fiskerättsförhållandcna vid riket kuster. Del 1. 389 s. Del 2. 232 s. Marcus. J o . 21. Förslag till lag om försäkringsavtal m.' m. Norstedt 386 s. J u . 22. Förfalskningsbrotten. Förberedande utkast till strafflag Speciella delen. 6. Av J. C. W. Tbyrén. Lund, Berling vj, 249 s. J u . 23. Försiag till lönereglering för landsfogdar och landsfiska ler m. m. Marcus. 172 s. S. 24. 1921 års pensionskommittés betänkande. 4. Betänkand med förslag till militär tjänstepensionslag. Idun. 150 s Fö. 25. Förslag till lag om dödande av förkommen handling m. ni Norstedt. 32 s. J u . 26. Förslag till lag om gälds betalning genom penningar nedsättande i allmänt förvar. Norstedt. 21 s. J u . 27. 1923 års taxeringssakknnnigas betänkande angående om organisation av taxeringsväsendet. Marcus, vij, 275 s. Fi 28. Betänkande och förslag rörande ändring i strafflagen bestämmelser om preskription av straff. Lund, Berling 57 s. J u . 29. Betänkande med förslag till motverkande av arbetslöshe genom anordnande av allmänna arbeten. Norstedt. 80 s.S 30. Studier rörande industriell demokrati i Norge, England Tjeckoslovakien och Österrike. Av A. Molin och R Sohlman. Norstedt. 169 s. S.
Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynuelsebokstävern till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i om slag med enhetlig färg för varje departement.
STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1 9 2 5 : 3 0 SOCIALDEPARTEMENTET
STUDIER RÖRANDE
INDUSTRIELL
DEMOKRATI 1
NORGE, ENGLAND, TJECKOSLOVAKIEN OCH ÖSTERRIKE AV A. MOLIN
OCH R.
SOHLMAN
STOCKHOLM 1925 KUNGL. BOKTRYCKERIET.
P. A. NORSTEDT k SÖNER
* *i f
INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid. Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet
9¶NORGE. 11
I.
Lagstiftning.
//.
12 Referat av uttalanden 12 1. Byråchefen Wiesener i Socialdepartementet 2. Sekreteraren Debes i Socialdepartementet, f. d. sekreterare i arbeiderkommissionen 13 av 1918 14 3. Dr. Lorange, chef för fabriksinspektionen 4. Höiesteretsassessor Dahl, f. d. ordförande i arbeiderkommissionen av 1918 14 5. Tre ledamöter av styrelsen för ett större kemiskt-tekniskt företag 14 6. Stortingsman A. Madsen, ledare av landssekretariatets arbete för arbetarutskotten .. 15 7. C. Erlandsen, sekreterare i Norsk Arbeidsgiverforening I7 8. A. E. Gundersen, ordförande i Norsk Skotöiarbeiderforbund 18 9. Ett större bryggeri 19 I. Direktören II. Ordföranden i arbetarutskottet 20 10. Fabriksinspektör Amundsen, tidigare fabrikschef i Tyskland, Österrike, Sverige och Norge; till 1921 föreståndare för ASEA:s filial i Norge 22 11. Höisteretsadvokat Stang-Lund, ordförande i Arbeidsrådet 22 T 22 12. Fabriksinspektör Rustad 13. Kontorschefen vid en mekanisk verkstad 23 14. Overretssagförer Cappelen, sekreterare i Norsk Ar beidsgiverf orenings avdelning i Bergen 23 15. Ordföranden i styrelsen för ett nedlagt järnförädlingsverk 24 16. Ett kommunalt gasverk I. Direktören 25 II. Ordföranden i utskottet 26 2fi Sammanfattning
III.
ENGLAND. Inledande upplysningar
28 Referat av uttalanden 1. Mr F. Bramley, sekreterare i Trades Union Congress and General Council 2. Mr Legett, biträdande sekreterare i arbetsministeriet 3. Mr Leicester, generalsekreterare i National Alliance of Employers and Employed 4. Mr Stuart-Bunning, f. d. ordförande i Trades Union Congress, nu ordförande i Civil Service National Council 5. Mr Bloomfield, sekreterare i Industrial League and Council
30 30 31 34 35 35
4 Sid. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20. 21.
22. 23. 24.
25. 26. 27.
28. 29. III.
Miss Constance Smith, chef för den kvinnliga fabriksinspektionen Mr Knight, tjänsteman i arbetsministeriet Sir William Mackenzie, president i Industrial Arbitration Board Mr Mundy, generalsekreterare i Labour Co-partnership Association Direktören för ett större företag inom mekaniska verkstadsindustrien Sir Allan Smith, ordförande i Engineering and National Employers' Federations Mr Mallon, föreståndare för Toynbeehall, f. d. ledamot av Whitley-kommittén Mr Atkinson, ordförande i Cable Makers' Association Sir William Jones, ordförande i Ceramic Society, och Mr H. Halliday, sekreterare hos Employers' National Council for the Clay Industry En arbetsgivare inom tändsticksindustrien och Miss Bröd, sekreterare hos Whitley rådet inom nämnda industri Mr Smethurst, sekreterare i Amalgamated Engineering Union Lord Buckmaster, f. d. lordkansler samt ordförande i den nämnd, som nyligen undersökt löneförhållandena inom kolindustrien Sir Andrew Duncan, ordförande i Shipbuilding Employers' Federation Mr Turkheim, sekreterare i National Joint Industrial Council for the Electricity Supply Industry Chefen för en större firma för tillverkning av skrivmaterial o. d Mr Clive Kearish, ordförande i the Birmingham committee of the National Alliance of Employers and Employees, Mr M. Ransly, ordförande i the Birmingham and Walwerhapton District of the Engineering and the National Employers' Federation, Mr W. Lewis, distriktssekreterare i elektrikernas fackförening och representant för föreningen i the Midland District Joint Industrial Council for the Electrical Industry samt Captain A. H. Ryman, sekreterare i the Midland Federation of the National Alliance of Employers and Employees Innehavarna av en fabrik för tillverkning av nålar och fiskredskap samt Mr Knight, fackföreningssekreterare Mr Fred. Hand, sekreterare i Joint Industrial Council for the Pottery Industry och i Association of Wliitley-Councils Mr A. B. Jones Junior, vice president i Manufacturers' Federation och ordförande i National Joint Industrial Council, båda inom porslins- och lergodsindustrien, samt Mr Dodd, sekreterare i den förra sammanslutningen Mr S. Clowes, J. P., sekreterare i porslins- och lergodsarbetarnas fackförening samt Mr A. A. Hollins, funktionär i samma förening Ledaren för ett större företag inom den mekaniska verkstadsindustrien Stort företag inom den elektriska maskinindustrien I. En »works director» II. Ordföranden i fabrikskommittén Mr Whitley, talman i underhuset Mr Holmes, sekreterare hos Printing and Kindred Industries' Trade Union
Sammanfattning
37 3§ 38 40
45 46 46 47 48 49 51
52 53 55
56 57 58 60 61 63 64 65
TJECKOSLOVAKIEN. I.
Lagstiftning
77. Referat av uttalanden 1. Affärsman och industriidkare inom trävarubranschen 2. Tjeckiska maskinindustriförbundets generalsekreterare, jur. dr. Jan Divis samt en driftsledare inom den mekaniska verkstadsindustrien
68 71 71 72
5 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9.
10.
11. 12. 13. 14. 15. 16.
17.
18. 19. 20.
21. 22. 23. 24. 25. 26. III.
Sid. Tjeckiska centralförbundets för bergverksindustrien generalsekreterare, ingenjör Smekal 74 Sekreteraren R. Tayerle i Zentralstelle fur Gewerkschaften 77 De socialdemokratiska bergverksarbetarnas sammanslutning (2 ledamöter av förbundsledningen) 78 Centralförbundets för industrien generalsekreterare dr. Hatlåk 79 Sektionschefen, jur. dr., ingenjör Jan Fischer i Ministerium fur Öffentliche Arbeiten .. 81 Sektionschefen, dr. E. Stern i Ministerium fiir Soziale Fiirsorge, Gewerbe-Oberinspektor Pokorny samt ordföranden i skiljekommissionen i Prag 82 Mycket stort företag inom mekaniska verkstadsindustrien I. Företagets överdirektör och översekreterare 84 II. Ordförandena i tjänstemanna- och arbetardriftsutskotten samt sekreteraren i sistnämnda utskott 85 Mindre möbelfabrik: företagets ägare, verkmästare och prokurist — den sistnämnde företrädande såväl firmans tjänstemän som arbetsgivaren i driftsutskottet — samt ordföranden i driftsutskottet (en kommunistisk arbetare) 86 Handskfabrik: firmans prokurist, tillika ledamot och sekreterare i driftsutskottet, samt två arbetarledamöter i utskottet 87 Generalsekreteraren hos ett berg- och järnverksföretag 88 Abgeordneter Hampl, metallarbetarförbundets förtroendeman, ledande socialdemokratisk politiker och f. d. minister för de offentliga arbetena 89 Sekreteraren i en nationell tysk sammanslutning 90 Sekreteraren dr. W. Reichenauer i Deutscher Hauptverband der Industrie 91 Stor textilfabrik I. Verkställande direktören och företagets jurist 93 II. Ordföranden och en ledamot av driftsutskottet 94 Stor textilfabrik I. Verkställande direktören och firmans personalchef 94 II. Arbetardriftsutskottets ordförande 95 III. Ordföranden i tjänstemännens driftsutskott 96 Tvenne tjänstemän inom yrkesinspektionen 96 Ordföranden i en skiljekommission 98 Generalsekreteraren Macoun i Zentralgewerkschaftskommission des Deutschen Gewerkschaftsbundes in der Tschechoslowakei samt Abgeordneter A. Schäfer, ledamot av nämnda kommission 98 Dr. H. Grohmann, sekreterare hos Deutscher Hauptverband der Industrie 100 Framstående bergsbruksidkare med offentliga och fackliga förtroendeuppdrag 103 Abgeordneter Pohl, förste sekreterare i Union der Bergarbeiter Turn-Teplitz 104 En bergsstatstjänsteman 106 En bergsstatstjänsteman 107 Ordförande i ett revirråd 108
Sammanfattning
108 ÖSTERRIKE. 7. Lagstiftning
77. Referat av uttalanden 115 1. Nationalrat dr. Ellenbogen, president i Wiens Kaminer fiir Arbeiter und Angestellte m. m. 115 2. Dr. F. Rager, sekreterare i d:o 116 3. Dr. Bouvier, verkst. direktör i Österreichischer Verband der Metallurgischen und Chemischen Industrie 118
6 4. 5.
6. 7. 8. 9. 10. 11. 12.
13. 14.
Sid. Herr Krenn, ordförande i driftsrådet samt medlem av direktionen för Österreichische Werke Arsenal G. A. (gemeinwirtschaftl. Anstalt) 119 Stor kemisk-teknisk firma I. Firmans generaldirektör och verkställande direktör 120 II. En av firmans fabriker a) Fabrikschefen 121 b) Ordföranden i tjänstemännens driftsråd 122 c) Representanter för arbetarnas driftsråd (ordföranden och en ledamot) 122 Stor firma för tillverkning av möbler 123 Generalsekreteraren i ett större järnverks- och gruvföretag, tillika ledamot av Obereinigungsamt 123 Hofrat R. Haumeder i Bundesministerium fiir Soziale Verwaltung, ställföreträdande chef för yrkesinspektionen 125 Dr. Camuzzi, generalsekreterare i Verband der Österreichischen Industrie 126 Verkställande direktören i ett bryggeri 127 Direktören för ett större tygtryckeri 128; Boktryckeri och litografisk anstalt I. Vice verkställande direktören 128 II. Tvenne ledamöter av arbetardriftsrådet 129 Ministerialrat dr. F. Wlcek, föredragande i Bundesministerium fiir Soziale Verwaltung för bl. a. ärenden ang. driftsråd 130 Mekanisk verkstad I. Verkställande direktören 131 II. Sex representanter för arbetarnas och tjänstemännens driftsråd. (Däribland nuvarande och f. d. ordföranden i arbetardrif tsrådet.) 133
777. Sammanfattning
7¶BILAGOR. NORGE. i.
5.
Sid. Utdrag av skiljedom, meddelad den 4 maj 1922, mellan Norsk Arbeidsgiverforening och De Mekaniske Verksteders Landsforening å ena samt Arbeidernes faglige Landsorganisation och ett flertal fackförbund å andra sidan 138 Utdrag af fabrikktilsynets årsberättelse för 1922 138
ENGLAND. 4.
Utdrag av en den 2 juni 1922 träffad överenskommelse mellan The Engineering and the National Employers' Federations samt Unions Affiliated to the Engineering and Shipbuilding Trader Federation m. fl 139
TJECKOSLOVAKIEN. 1.
Ueber die bei der Applikation des Betriebsausschussegesetzes seitens der Gewerbeinspektion gemachten Erfahrung 141 2. Utdrag ur en skrivelse från Arbeitgeberhauptstelle des Deutschen Hauptverbandes der Industrie (i Tjeckoslovakien) till en fransk arbetsgivarförening 143 3 och 4. Utdrag av yttrande, avgivet av Zentral der Tscheckoslowakischen Handels- und Gewerbekammern till socialministeriet med anledning av ifrågasatt revision av driftsutskottslagen 146 5. Utdrag av yttrande, avgivet av Zentralgewerkschaftskommission des Deutschen Gewerkschaftsbundes in der Tscheckoslowakei till socialministeriet med anledning av ifrågasatt revision av driftsutskottslagen 152 6. Richtlinien fiir die Eingliederung der Betriebsausschiisse in die Gewerkschaften, godkända av Vorständekonverenz des Deutschen Gewerkschaftsbundes in der Tscheckoslowakei 157 7. Statistique des Syndicats professionnels d'employes et d'ouvriers existant au 31 décembre 1922, meddelad av Office de Statistique de la République Tchécoslovaque 159
ÖSTERRIKE. 1. Utdrag av yrkesinspektörernas berättelse för år 1922 161 4. Anhaltspunkte iiber die praktische Wirkung des Betriebsrätegesetzes in Österreich; meddelande från Verband der Österreichischen Industrie 162
Stockholm den 30 december 1924.
Herr
Till Statsrådet
och Chefen
för Kungl.
Socialdepartementet.
Den 12 januari innevarande år uppdrog dåvarande chefen för Kungl. Socialdepartementet i enlighet med av Kungl. Maj:t lämnat bemyndigande åt undertecknade att under samma år företaga en studieresa i syfte att i Norge, Storbritannien, Tjeckoslovakien och Österrike taga närmare kännedom om därstädes praktiskt tillämpade former av industriell demokrati ävensom vid dylik tillämpning vunna erfarenheter. För uppdragets fullgörande skulle undertecknade äga att vistas utom riket en sammanlagd tid av högst 50 dagar. Med anledning av därom av undertecknade gjorda framställningar har Kungl. Maj:t sedermera den 21 augusti 1924 medgivit, att tiden för vistelse utom riket finge utsträckas till högst 60 dagar. För vinnande av bästa möjliga resultat av studieresan ävensom med hänsyn till annat, undertecknad Molin tilldelat offentligt uppdrag, har resan uppdelats på sådant sätt, att studier bedrivits i Norge och England under maj och juni samt i Tjeckoslovakien och Österrike under september och oktober månader innevarande år. Det dem meddelade studieuppdraget ha undertecknade trott bäst fullgöras på det sätt, att de, efter förberedelsevis tagen kännedom om lagstiftning, organisationsförhållanden och andra omständigheter av betydelse för förverkligandet av industriell demokrati, uppsökt ett antal på området i fråga verksamma och erfarna eller eljest beträffande detsamma omdömesgilla personer. Undertecknade ha sålunda konfererat med företrädare för statliga myndigheter samt för arbetsgivar- och arbetarorganisationer, enskilda arbetsgivare, arbetarrepresentanter i driftsråd e. d. ävensom med personer i neutral ställning, representerande socialpolitisk eller ekonomisk sakkunskap. På dylikt sätt ha undertecknade trätt i förbindelse med sammanlagt ungefär 135 personer. För de upplysningar, som sålunda erhållits, få undertecknade härmed vördsamt lämna redogörelse, uppdelad på de fyra länder, studieuppdraget avsett. Berörda redogörelse har, för att trygga ett autentiskt återgivande av de inhämtade upplysningarna, ansetts lämpligen böra meddelas i form av sammanträngda referat av de vid omförmälda konferenser gjorda uttalandena. Beträffande riktigheten av dessa ha undertecknade givetvis icke ingått i någon prövning. Med hänsyn till referaten ha undertecknade varit något tveksamma, i vilken utsträckning de tillfrågade lämpligen kunde namngivas. Dessa torde nämligen
10 i åtskilliga fall ej ha varit medvetna om, att deras uttalanden kunde komma att publiceras. Efter övervägande ha undertecknade stannat vid att i regel utsätta namnen å sådana tillfrågade, som på grund av tjänst eller förtroendeuppdrag kunnat anses på sätt och vis uttala sig officiellt, under det övriga tillfrågade endast kännetecknats genom ungefärligt angivande av deras ställning inom näringslivet. Nämnas bör måhända här också, att undertecknade varit i tillfälle att deltaga i sammanträden av ett Whitley-råd och en fabrikskommitté i England ävensom bevistat förhandlingarna i engelska underhuset rörande den Murrelska motionen om vissa lagstiftningsåtgärder angående Whitley-systemet. Av protokoll och andra handlingar beträffande driftsråd o. d. organ ha undertecknade i ett flertal fall tagit del. Till ovannämnda referat har för varje land fogats en kort, inledande översikt över huvuddragen av lagstiftning eller andra anordningar på förevarande område, avsedd väsentligen att lämna en för läsningen av resp. referat erforderlig orientering. Vidare ha undertecknade, i en efter referaten följande sammanfattning, ansett sig böra söka framlägga den huvudsakliga kontentan av vad de under berörda konferenser eller på annat sätt inhämtat i ämnet. Till fullgörande av sitt uppdrag ha undertecknade även sökt förskaffa sig litteratur av beskaffenhet att lämna upplysning i de frågor, som uppdraget avser. Av denna litteratur, som till stor del kostnadsfritt bekommits, närläg,ges det mer värdefulla såsom bilagor till referaten. Undertecknade finna sig i detta sammanhang icke kunna underlåta betona, att det knappast varit dem möjligt att under den starkt begränsade tid, som stått dem till buds, förvärva en tillförlitlig överblick över ifrågavarande reforms läge och verkningar i skilda länder. De uttalanden, som inhämtats, representera endast ett ringa antal stickprov å vunna erfarenheter och lära väl icke vara opåverkade av de på det sociala området ofta skarpt framträdande subjektiva uppfattningarna. Framhållas må här även, att lagstiftning och övriga åtgärder på förevarande område ännu äro så nya och tillämpats under så extraordinära och växlande ekonomiska och sociala förhållanden, att några slutgiltiga omdömen icke kunna grundas på de hittills vunna erfarenheterna. Slutligen anse sig undertecknade böra erkännsamt omnämna, att de från såväl resp. svenska beskickningars sida som hos utländska myndigheter, korporationer och enskilda rönt mycket tillmötesgående och bistånd, som i väsentlig mån underlättat fullgörandet av deras uppdrag. Bland personer, till vilka undertecknade på grund av dylik medverkan stå i tacksamhetsskuld, böra måhända särskilt nämnas generalkonsul Sahlin och socialrådet Sjöstrand i London; konsul Sjögren i Birmingham och t. f. charge d'affaires Vinell i Prag ävensom expeditionschefen Vogt i det norska socialdepartementet, sektionschefen dr. Stern i Ministerium fiir Soziale Fiirsorge i Prag samt chefen för yrkesinspektionen Gewerbe-Oberinspektor Pokorny därsammastädes. A. MOLIN.
RAGNAR SOHLMAN.
NORGE. I. Lagstiftning. En i viss mån ordnad representation vid arbetsställena ha arbetarna i ganska stor utsträckning sedan åtskilliga år tillbaka haft i sina enligt kollektivavtal eller skiljedom tillsatta förtroendemän (tillidsmsend), se bil. 1—4*1. Den provisoriska lagen om arbetarutskott (arbeiderudvalg) i industriella företag av den 23 juli 1920 tillkom närmast med anledning av en omfattande arbetskonflikt, varunder från arbetarnas sida bl. a. gjordes anspråk på andel i företagens ledning. Lagen lär kunna anses som frukten av en kompromiss och är till sitt innehåll ganska moderat. En redogörelse för dess huvuddrag lämnas här nedan. Lagen torde i stort sett kunna sägas äga tillämpning å sådana enskilda och offentliga företag inom industri, hantverk, byggnadsverksamhet och samfärdsel, som använda betald arbetskraft och i regel året runt sysselsätta minst 50 arbetare. Konungen äger att utsträcka lagens tillämpning jämväl till andra verksamhetsgrenar än de nyss nämnda. Från lagens tillämpning äro undantagna sådana arbetsförhållanden, vari tjänstemannautskott tillsättas enligt lagen om offentliga tjänstemän. I företag, vara lagen äger tillämpning, skall upprättas ett arbetarutskott, så snart en fjärdedel av företagets vuxna arbetare påkallar det. Utskotten, som kunna ha 2—10 ledamöter, tillsättas för ett kalenderår åt gången genom val av företagens vuxna arbetare. Valförrättningen ledes av en särskild valstyrelse, bestående av arbetsgivaren eller en representant för honom jämte två ledamöter av det fungerande utskottet eller i brist på sådant av två förtroendemän för arbetarna. Arbetarutskotten ha att dryfta och uttala sig om 1) större förändringar i driften, berörande arbetsförhållandena; 2) frågor om allmänna lönebestämmelser, fasta ackordstariffer, arbetstid, övertidsarbete, arbetsordning vid inskränkt drift, ferier och andra arbetsvillkor, för såvitt ej enighet är uppnådd genom direkta förhandlingar mellan arbetsgivaren och arbetarna; 3) arbetsreglementen eller förändringar däri; 4) frågor om upprättande eller ledning av välfärdsinrättningar för arbetarna, såsom sjuk- och begravningskassor, understöds- och sparkassor, arbetarbostäder o. d. 1
Av de i texten åberopade bilagorna återgivas de med * betecknade helt eller delvis åsid. 138—165.
12 Innan arbetsgivaren fattar beslut i angelägenhet, som nu är nämnd, skall han samråda med utskottet. Har han icke varit i tillfälle därtill, skall han snarast möjligt meddela utskottet sitt beslut och motiven därför. Utskottet är berättigat och på begäran av någon i saken intresserad förpliktat att upptaga till förhandling och söka bilägga tvister rörande arbetsförhållanden eller arbetares avskedande eller uppsägning. Det åligger utskottet att, när så påfordras av offentlig myndighet, yttra sig om arbetsförhållanden i företaget. Utskottet äger att påkalla muntlig förhandling med arbetsgivaren rörande frågor, varmed det har att taga befattning. Utskottets ledamöter få ej avskedas eller uppsägas annat än på sakliga skäl. De äro förpliktade till tystlåtenhet. Arbetsgivaren åligger att tillhandahålla lokal för utskottets sammanträden. Han får ej, då sammanträde efter hans bestämmande hålles under allmän arbetstid, göra avdrag å arbetslönen för tid, varunder arbetare är frånvarande från arbetet för deltagande i sammanträdet. Nämnas bör måhända här slutligen, att sedan år 1922 föreligger ett av »arbeiderkommissionen av 1918» utarbetat förslag till lag om arbetarnas medverkan i företagens ledning. Förslaget, som givit anledning till ett flertal, delvis helt avstyrkande reservationer, har en betydligt mer radikal läggning än den nu gällande lagen om arbetarutskott.
II. Referat av uttalanden. 1.
Byråchefen WIESENER i Socialdepartementet.
19. 5. 24.
Den provisoriska lagstiftning, som genomfördes 1920, kan betecknas som en under kraftig påtryckning och medverkan av regeringen genomförd kompromiss till lösande av en akut konfliktsituation inom ett flertal industrier våren 1920. De omstridda frågorna, som hotade att medföra en allmän arbetsinställelse, rörde krav från arbetarnas sida om löneförhöjningar, om utsträckt semestertid samt om medinflytande på industriföretagens ledning. I sistnämnda hänseende yrkades från arbetarhåll, att den i dittillsvarande kollektivavtal intagna bestämmelsen om arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet samt att antaga och avskeda arbetare (motsvarande § 23 i Svenska Arbetsgivareföreningens stadgar och med en formulering fastställd genom voldgiftsdom 1916), vilken bestämmelse utgått med kollektivavtalen 1919, skulle ersättas med en föreskrift om inrättande av driftsråd eller fabriks- eller verkstadskommittéer, vilka skulle tillerkännas medbestämmanderätt i nämnda frågor, liksom i fråga om införande av nya arbetsmetoder, inköp av nya maskiner m. m. Sedan medlingen i konflikten strandat, och då allmän strejk inom de berörda industrierna hotade, beslöt regeringen, att berörda frågor, utom den om arbetarnas andel i driftsledningen, skulle avgöras genom obligatorisk skiljedom. Spörsmålet om driftsledningens ordnande ansågs icke lämpligen kunna avgöras på detta sätt, utan ville regeringen söka att för denna fråga finna en
13 provisorisk lösning av sådan art, att båda parterna kunde godtaga densamma i avvaktan å sakernas slutliga behandling och avgörande. I enlighet med detta av dåvarande regering (vänsterministeriet Gunnar Knudsen) i maj 1920 träffade avgörande framlade den följande högerregeringen (O. B. Halvorsens regering, med statsrådet Klingenberg soni socialminister) den 16 juli 1920 förslaget om »midlertidig lov om arbeiderutvalg i industrielle bedrifter», vilket förslag blev av stortinget antaget. Lagen löste för tillfället frågan om den norska motsvarigheten till svenska arbetsgivareföreningens § 23, i det hithörande bestämmelser utgingo ur de nya kollektivavtalen och ersattes av § 5 i den provisoriska lagen. Arbetarparten kunde hänvisa till detta såsom ett genom aktionen ernått resultat; arbetsgivarna å sin sida ansågo lagen i dess slutliga formulering relativt ofarlig och önskade i övrigt under dåvarande högkonjunktur på allt sätt undvika arbetskonflikter. Det vore mot denna bakgrund som lagen finge ses. I realiteten hade lagen hittills haft synnerligen ringa praktisk betydelse, men den finge anses såsom ett nyplanterat skott, varifrån ett stort träd småningom möjligen kunde växa upp. 2.
Sekreteraren DEBES i Socialdepartementet, f. d. sekreterare i arbeiderkommissionen av 1918. 20. 5. 24.
Den provisoriska lagen om arbetarutskott, vilken tillkommit som en »paniklov», måste anses mycket bristfällig, vilket medverkat till att denna lag praktiskt taget ej fått någon betydelse. På sätt och vis kan lagen anses innebära en minskning i befogenheterna för arbetarsidan, när man jämför dessa med dem, som tillkommit arbetarnas förtroendemän (tillidsmaend), till vilka arbetsgivarna enligt kollektivavtalen haft att vända sig i diverse frågor berörande förhållandet mellan arbetsledning och arbetare. Den straffrihet, vari lagen lämnade de arbetsgivare, vilka ej iakttogo bestämmelserna om samråd i vissa fall med arbeta rutskottet, hade bidragit till att minska lagens betydelse och därmed också arbetarnas intresse för hela systemet. Det slappnade intresset hade resulterat i, att på många håll val till utskotten antingen ej alls kommo till stånd eller ock skedde under synnerligen ringa deltagande av röstande. I många fall hade sålunda utskotten kommit att sakna varje faktisk betydelse. Fall funnos också, då svårigheter mellan fabriksledningen och utskottet uppkommit — särskilt hade härtill bidragit att till medlemmar, stundom även till ordförande i utskottet, utsetts helt unga arbetare, vilka varit frestade visa sin makt gentemot arbetsgivaren. I många fall hade sålunda av relativt obetydliga anledningar vållats konflikter och t. o. m. strejker. Så hade t. ex. vid ett arbetsställe en skvallerhistoria, som en kvinnlig arbetare utspritt om en annan arbeterska, vållat, att utskottet påfordrat avskedande av den som utspritt skvallret. Då fabriksledningen nekade att göra detta, utbröt på utskottets föranstaltande strejk, som" dock genom ingripande från vederbörande arbetarorganisation avblåstes inom 24 timmar. Utsikterna för en vidare utveckling av den industriella demokratien i Norge vore f. n. synnerligen ringa med hänsyn till de politiska förhållandena.
3.
Dr. LORANGE, chef för fabriksinspektionen.
20. 5. 24.
Fabriksinspektionen, som ej hade någon direkt befattning med frågor rörande arbetarutskotten, hade likväl i en del fall fungerat såsom konsulterande myndighet åt arbetsrådet, vilket hade att avgöra tvister rörande den provisoriska lagens tillämpning m. m. Upprättandet av utskott skulle dock anmälas till den »stedlige tilsyn» och dessa myndigheter inrapporterade sedan dessa anmälningar till »fabrikktilsynet» (se bil. 5*). Inspektörerna borde även sätta sig i förbindelse med utskotten vid inspektionerna (bil. 6). Med hänsyn till minimibegränsningen till företag med minst 50 arbetare var i Norge tillämpningsområdet för lagen ganska inskränkt, och dess faktiska betydelse i övrigt ringa. Bestämmelserna i kollektivavtalen om förtroendemän hade faktiskt haft större betydelse. Rörande nyttan av utskotten i det hela var det dock ännu för tidigt att uttala något slutgiltigt omdöme. Någon utveckling av denna lagstiftning hade man f. n. ej att räkna med, då så gott som all social lagstiftning — med undantag av en eventuell revision av arbetarskydds- och arbetstidslagstiftningen — nu låg nere i Norge. 4.
Höiesteretsassessor DAHL, /. d. ordförande i arbeiderkommissionen
av 1918. 20. 5. 24.
Den ifrågavarande provisoriska lagen hade på grund av sin maktlöshet haft ringa inflytande och rönt mycket litet intresse hos arbetarna. Den måste därför i stort sett anses förfelad; något bättre förhållande mellan arbetsgivare och arbetare hade den i varje fall ej medfört. Man kunde också befara, att av de 187 arbetarutskott, som enligt fabriksinspektionens anteckningar (bil. 7) nu skulle ha upprättats, många ej längre existerade. För att den avsedda nyttan av lagen skall ernås, erfordras en ökning av dess effektivitet i den riktning, som förordats i arbeiderkommissionens senare majoritetsförslag. Dock borde harp e d förbindas ett vinstandelssystem i enlighet med vad reservationsvis påyrkats. Arbetarnas representanter i kommissionen ville emellertid närmast se vinstandelssystemet som en inledning till industriens socialisering, i det att de endast vore villiga medgiva ränta men ej vinstandel åt industrikapitalet; vinsten borde helt tillfalla de anställda. Från arbetsgivarhåll hade ej framkommit några yrkanden på upphävande av lagstiftningen om arbetarutskott. Där förtroendemän fortfarande utses, hade dessa närmast att tillvarataga arbetarorganisationens intressen; i regel torde förtroendemännen insättas i utskottet. 5.
Tre ledamöter av styrelsen för ett större elektrokemiskt företag.
20. 5. 24.
Förhållandet mellan ledning och arbetare inom företaget hade varit mycket gott under de senaste 4—5 åren. Någon som helst omvälvande verkan av lagen om arbetarutskott hade man ej heller väntat sig, detta så mycket mera som
15 lagen i sig själv innehåller mycket litet positivt nytt. De utskott, som enligt densamma eventuellt skola upprättas inom företag, vilkas arbetsstyrka uppgår till mer än 50 man, motsvara i stort sett de gamla förtroendemännen, vilka enligt kollektivavtalens bestämmelser skulle underhandla med arbetsgivarna angående arbetsvillkoren. Företagets ledning hade haft att samarbeta med fem arbetarutskott, vilka alla tillkommit under tiden närmast efter lagens antagande i stortinget. Sålunda hade arbetarna vid ett kraftstationskomplex tillsatt ett dylikt för vardera kraftanläggningen; vidare hade utskott valts av arbetarna vid två fabriker samt av företagets järnvägspersonal. Fyra av dessa utskott hade fungerat formellt under ett år. Av kraftanläggningarnas personal hade efter utgången av första året ej valts något nytt utskott — personalens styrka hade så reducerats, att arbetarnas antal ej uppgick till det lagstadgade minimitalet 50. Vid den ena av fabrikerna var anledningen till att utskottet ej fick fortleva en annan. Där uppstod nämligen en het strid mellan kommunister och socialdemokrater. De senare förberedde valet och vunno en avgjord seger. Kommunisterna överklagade emellertid valet på formella grunder, och upphävdes detsamma senare av departementet. Därefter företogs intet nytt val. Vid den andra fabriken synes intresset för utskottet ha varit mycket litet. I första årets val deltogo sålunda endast 4 a 5 man. Det enda utskott, som ännu existerar, är det som utsetts av järnvägspersonalen. Trots existensen av utskotten ha de gamla förtroendemännen alltjämt behållits. Några stridigheter mellan dessa och utskotten ha ej förekommit. I allmänhet ha dessa senares ledamöter varit framstående fackföreningsmän, vilka gått fram efter samma linjer som fackföreningarna. I vilken mån utskotten kunnat göra sig gällande har i mycket varit beroende på graden av energi hos ordföranden. Järnvägspersonalens utskott hade sålunda hållit sig uppe, därför att dess ordförande var en duktig karl. Förhållandet mellan resp. arbetsledning och utskott hade alltid varit gott. Utskotten hade visserligen sökt utvidga sin kompetenssfär genom att upptaga frågor om enstaka arbetares lön, sysselsättning o. s. v., men hade ledningen i dessa fall alltid motsatt sig dylik inblandning. Vid de stora inskränkningar, som företagits i arbetarpersonalens antal, hade ledningen ständigt inhämtat arbetarnas synpunkter och råd. Detta var dock ingen nyhet, utan hade ett sådant tillvägagående även tidigare tillämpats. Arbetarna hade föga intresse för utskotten, så länge deras organisationer vore starka. Detta bristande intresse förklarade också, varför fackföreningarna ej bättre organiserat valen till utskotten. Någon utvidgad lagstiftning på ifrågavarande område vore under nuvarande förhållanden ej att förvänta. 6.
Stortingsman A. MADSEN, ledare av landssekretariatets arbete för arbetarutskotten. 20. 5. 24.
Lagen är i och för sig föga värd. Den tillkom under en högerregering och bär starkt intryck därav. Den är en ren kristidsprodukt och ger ej arbetarna
16 mera än vad de hade förut. Anledningen till att arbetarna godtagit densamma får man söka i deras önskan att på dess grund bygga upp en verklig driftsrådsorganisation. Tills dato hade man valt mellan 160 och 170 utskott, och hade de en gång upprättade i de allra flesta fall fortsatt sin verksamhet. Det hade nämligen visat sig, att de lyckats uträtta en hel del praktiskt nyttiga saker. Sålunda hade de i icke så få fall haft ett bestämmande inflytande på det sätt, varpå arbetsgivarna gått tillväga vid avskedande av arbetare vid driftsinskränkningar. De hade även lyckats förhindra avskedande av arbetare i en hel del fall och därigenom medverkat till att förebygga arbetslöshet. Faktum är, att de lyckats förhindra åtgärder från arbetsgivarnas sida, ifråga om vilka fackföreningarna ej kunnat ingripa. Dessa senare behandla nämligen frågor om avskedande, först sedan de avgjorts av arbetsledningen, under det utskotten ha möjlighet att göra sin röst hörd, innan arbetsledningen fattat definitiv ståndpunkt. I dylika fall ha utskotten naturligtvis handlat efter samråd med fackföreningarna. Överhuvudtaget hade förhållandet mellan fackföreningar och utskott varit gott, och några allvarligare kompetenstvister, sådana som man kunnat bevittna i Tyskland och Österrike, hade ej förekommit i Norge. Att så varit förhållandet, tillskrev herr Madsen det sätt, varpå man ordnat representationen inom utskotten. Dessa bestå nämligen ofta av samma personer, som sitta i fackföreningarnas styrelse, eller ock ha de bägge samma ordförande. Vidare äro de i kollektivavtalen omtalade förtroendemännen mycket ofta medlemmar av utskotten. Vad utskottens verksamhet beträffar hade denna varit mycket beroende på vad slags folk, man hade satt in som ledamöter. På platser-, där det finnes gamla och starka arbetarorganisationer, inom vilka dugliga ledare utbildats, hade man i allmänhet haft goda resultat av utskottens arbete. P å platser däremot, varest arbetarorganisationerna äro svaga, hade resultaten varit betydligt mindre tillfredsställande. Man kunde ej heller peka på någon viss industri och säga, att resultaten där voro mera gynnsamma än på andra håll; rent personliga förhållanden hade i de allra flesta fall varit utslagsgivande. Från centrum hade man beträffande utskotten ständigt påyrkat val av gamla förtroendemän, vilka voro vana att på ett parlamentariskt sätt föra arbetarnas talan inför arbetsgivaren. Speciellt på ett område hade utskotten enligt herr Madsens mening gjort mycken nytta, nämligen i fråga om lösandet av tvister mellan arbetarna och arbetsgivarna angående tolkning av kollektivavtalens bestämmelser. Tidigare hade dessa tvister för slitande hänskjutits till de centrala organisationerna eller arbetsrätten. Detta hade medfört stora olägenheter, och hade det ofta varit svårt att på så sätt nå ett antagligt och praktiskt resultat. Genom utskottens åtgörande hade man nu oftast lyckats komma till ett modus vivendi på arbetsplatsen. Organisationernas centrala ledning hade uppmanat utskotten att utvidga sitt arbetsområde och även upptaga frågor angående produktionstekniken till behandling. Detta hade emellertid ej skett i någon nämnvärd utsträckning. Den
17 egentliga anledningen härtill torde man få söka däri, att den norska industrien under de sista åren haft att kämpa med en svår ekonomisk kris. Intresset för utskotten är ganska varierande på olika håll. Det faktum a t t ' enbart under det sista halvåret c:a 20 nya utskott tillkommit, tyder emellertid på att intresset för dem ej befinner sig i utdöende. 7.
C. ERLANDSEN, sekreterare i Norsk Arbeidsgiverförening.
21. 5. 24.
Lagen om arbetarutskott, vilken tillkommit som en kristidsprodukt och gäller endast tillsvidare, är i flera avseenden mycket svag och har ej heller givit några mera betydande resultat. Under första året efter dess antagande tillsattes utskott inom en hel del, företag. Speciellt inom näringsmedelsindustrierna, såsom vid chokladfabriker och bryggerier, blevo utskott ganska allmänt tillsatta. Cheferna vid en del av dessa arbetsställen hade också till en början intresserat sig för utskotten och rådgjort med dem i vanskligare fall. Men även inom de större företagen i allmänhet kunde man hos arbetarna konstatera ett rätt livligt intresse, som tog sig praktiska uttryck genom framställningar om tillsättande av utskott. Överhuvudtaget var det de yngre, mera radikala elementen, som visade största intresset för denna institution. Ofta bekläddes också ordförandeposten av en av de yngre arbetarna. Så är t. ex. även nu fallet vid ett av landets största bryggerier, varest en 22-årig kommunist intager denna förtroendepost. Emellertid ansåg herr E., att intresset för dessa frågor under de senaste åren gått märkbart tillbaka bland arbetarna. Under utskottens första år hade arbetsgivarföreningen infordrat rapporter rörande utskotten, men sedan ett pär år har man just ej hört något vidare av dem. Endast vid bryggerierna spela de numera överhuvudtaget någon roll. Som exempel på det bristande intresset anförde herr E., hurusom inom en galosehfabrik, vars arbetare varit kända för sina kommunistiska tendenser och där deltagandet i det första valet av utskott varit mycket livligt, vid det senast utlysta valet endast en av de gamla utskottsmedlemmarna kommit tillstädes. Anledningen till detta bristande intresse torde väsentligen vara att söka däri, att lagen ej skänker arbetarna något verkligt nytt. De gamla förtroendemännen och de gamla klubbstyrelserna, vilka utskotten till trots ännu finnas kvar, hade i praktiken fyllt samma funktioner som dessa. Några bestämda gränser mellan dessa olika institutioners befogenheter finnas ej heller. Försök att utvidga sin kompetenssfär hade ideligen företagits av utskotten. Särskilt vid inskränkningar av arbetarpersonalen hade de sökt göra sitt inflytande gällande och detta ej blott genom att föreslå allmänna anordningar utan även, i strid med lagens bestämmelser, genom att söka utöva inflytande i de enskilda fallen av avskedande. Någon hänsyn till deras önskningar i detta senare avseende hade emellertid ej visats. Den gamla ordningen med förtroendemän vore att föredraga framför utskottssystemet. Dels hade den förra institutionen utvecklat sig organiskt och därigenom blivit mera avpassad efter det praktiska livets krav, dels representerade 2—251847. Studier rör. industriell
demokrati.
18 förtroendemännen enligt avtalen direkt arbetarnas organisationer och hade därigenom liksom en mer allmänt erkänd, fastare grund att .stå på. Dessutom vore utskottssystemet en rätt vidlyftig apparat, som medförde en hel del administrationsgöromål, vilket ej blott gåve anledning till praktiska olägenheter utan även i en del fall hade lett till stridigheter, såsom t. ex. angående de löneförmåner, som skulle utgå till utskottsmedlemmarna o. s. v. För att illustrera det ringa intresset bland arbetarna för utskotten anfördes följande siffror angående deltagandet i de senaste valen inom några olika företag. ett pappersbruk en mek. verkstad en textilfabrik en mjölkkondenseringsfabrik
Röstberättigade c:a 1,950 140 380 230
Röstande 96 69 150 113
Vid en elektrisk spårväg hade till valet endast infunnit sig en person. Antalet f. n. existerande arbeiderutvalg torde ej uppgå till mer än c:a 70. 8i
A. E. GUNDERSEN, ordförande i Norsk Skotöiarbeiderförbund.
21. 5. 24.
Den uppgift, som de enligt 1920 års lag upprättade utskotten fylla, har tidigare på ett effektivt sätt omhänderhafts av arbetarnas klubbstyrelser och förtroendemän. Den enda verkliga nytta, lagen gjort, har bestått däri, att man tack vare densamma lyckats komma ifrån de svåra stridigheterna angående arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet etc. Något varmare intresse för lagen finnes ej bland arbetarna. I kollektivavtalen har man alltjämt kvar bestämmelserna angående förtroendemän, och väljas dessa fortfarande regelbundet. För att arbetarna skola få ett mera livligt intresse för utskotten erfordras först och främst, att deras befogenheter bli mera vidsträckta. Inom skoindustrien hade man redan sedan lång tid tillbaka haft en stark och väl genomförd organisation. Förtroendemännen hade också haft ett betydande inflytande. Detta förklarar, varför lagen ej kom att medföra något egentligt praktiskt nytt för skofabriksarbetarna. Inom branscher, där arbetarnas organisation vore svag, kunde lagen eventuellt tjäna att omgestalta förhållandena. Dock visste han ej, om så varit fallet inom någon enda industrigren. Tvister mellan utskotten och arbetarnas andra representanter ha ej förekommit; arbetarna ha oftast insatt klubbstyrelserna i utskotten, eller ock har man lagat så, att dessa bägge korporationer haft samma ordförande. I de fall, där man ej träffat ett dylikt arrangemang, ha olägenheter uppstått. Det har nämligen visat sig, att man i sådana fall ofta fått minskad aktivitet å bägge hållen, såväl inom utskotten som inom klubbstyrelserna — bägge ha ansett sig kunna dröja med att vidtaga nödiga åtgärder i tro, att detta egentligen ålåge den andra. De frågor, där utskotten verkligen kunnat göra en insats, äro framför allt sådana, som stå i samband med avskedande av arbetare vid driftsinskränk-
19 ningar. I en hel del kvistiga fall av trakasserier från förmäns sida gentemot arbetarna ha de också lyckats uträtta mycket till nytta för företagen. Nytta ha de också gjort i fråga om de hygieniska förhållandena. Produktionstekniska frågor däremot ha mycket litet behandlats av utskotten, detta beroende på den ekonomiska krisens svåra verkningar. 9.
Ett större bryggeri.
22. 5. 24.
I. D i r e k t ö r e n . Sedan arbetarutskott efter därom framställd begäran och förrättat val konstituerats i februari 1922, sammanträdde utskottet på framställning från arbetarrepresentanterna första gången i november samma år till möte med representant för arbetsgivaren. Utskottet bestod under 1922 av 7 medlemmar, däribland fackföreningens ordförande, och utgjordes på det hela av något äldre arbetare vid bryggeriet. De frågor, som utskottet tog upp, rörde i regel mindre väsentliga önskemål om förbättringar för arbetarna, såsom effektivare uppvärmning, tvättanordning i »vilstugan», inrättande av torkrum för presenningar, broddning av hästarna inomhus i stället för ute på gården, befrielse för arbeterskorna från avtalsenlig skyldighet att föra bort krossat glas o. s. v. I allmänhet beviljades de gjorda framställningarna; dock ej i sist berörda fall, som ansågs direkt beröra tariffavtalet och därför ligga utom utskottets befogenhet. Emellertid ansågo de yngre arbetarna vid bryggeriet, att utskottet visat för ringa intresse och energi i sin verksamhet; vid nyval i januari 1923 blevo därför 6 av utskottets medlemmar ersatta med andra. Förändringen gick i rent kommunistisk riktning; till ordförande valdes en av de yngsta arbetarna, blott 22 år gammal, vilken varit anställd vid bryggeriet endast ett par år men gjort sig gällande genom sin talarförmåga. Under 1923 höllos 9 möten med utskottet, mestadels för behandling av tolkningsfrågor rörande tariffavtalet, sättet för avlöningarnas utbetalande m. m. Utskottet begärde att in corpore få studera hela bryggeriet och tillverkningens gång, vilket beviljades. Detta gav utskottet anledning betrakta sig som fabrikstillsyn, och framställde utskottet krav på lagning av ett golv samt skydd vid en remskiva. Till svar härpå meddelades utskottet, att berörda krav lågo utom dess befogenhetsområde; i den mån anmärkningarna ansågos motiverade, skedde emellertid rättelse. I oktober 1923 framställde utskottet krav på återintagande av en kvinnlig arbetare, som tidigare slutat vid bryggeriet i anledning av havandeskap. Kravet framställdes av utskottet under hot om strejk och grundades därpå, att ifrågavarande kvinna vore medlem av klubbstyret vid bryggeriet och såsom sådan borde anses som »tillidskvinde», vilken ej utan särskild anledning finge avskedas. Då företagets ledning vid denna tidpunkt av särskilda skäl ville undvika en konflikt, gav man efter för framställningen under påvisande av det sakligt obefogade däri.
20 Utskottet hade vid denna tid kommit att alltmer fungera som ett organ och språkrör för verkstadsklubben, en rent politisk, bolsjevistiskt färgad sammanslutning. I januari 1924 skedde nyval till utskottet, varvid detsamma kom att få 10 medlemmar. Härvid invaldes de mest agressiva medlemmarna i 1923 års utskott samt en del nya. Ordföranden i det första utskottet (från 1921), som representerade en mera moderat riktning, valdes dock till l:ste suppleant. Under den gångna delen av år 1924 hade hållits 4 möten, varvid bl. a. beslutits framställningar om åtgärder från bryggeriledningens sida för att stoppa vad som; uppfattades som strejkbrytararbete (utkörning av öl till ångare under hamnarbetarkonflikten, montering av elektriska maskiner under elektrikerkonflikten). Från den 28 februari hade driften varit inställd till följd av lockout. En vecka tidigare hade uppstått några dagars olovlig strejk, då arbetarna genom utskottet fordrade omedelbart avskedande av en arbeterska med anledning av en träta mellan tvenne kvinnor vid bryggeriet, varunder den ena beskyllt den andra — kassörska vid fackföreningen — för underslev. Då saken ej vidkom bryggeriet, avböjdes kravet, varpå arbetet inställdes. Striden vidgades till att omfatta samtliga bryggerier i staden. Den utvidgade strejken kom dock blott att vara en dag, då den hastigt bilades genom organisationernas ingripande. De svårigheter, som utskottet sålunda givit anledning till, hade måhända skärpts därigenom, att arbetsgivaren i en del fall för att undvika strid visat alltför stor eftergivenhet gentemot även oberättigade krav från arbetarna. II. O r d f ö r a n d e n i arbetarutskottet. Han hade, oaktat sin ungdom — han torde ej vara mer än 22 år gammal — redan medhunnit att fungera som ordförande i utskottet tvenne år. Inledningsvis förklarade han, att lagen om arbetarutskott skänkt arbetarna större möjligheter att göra sin röst hörd än vad de tidigare haft. Genom att på ett praktiskt sätt kombinera tillämpningen av bestämmelserna i denna lag med dem, som givits i lagen av fabrikstillsynen, kunde en hel del ernås till arbetarnas förmån, fastän de nuvarande bestämmelserna angående arbetarutskott givetvis vore mycket otillfredsställande. Det hela berodde enligt hans mening på, huruvida ledningen av utskotten vore energisk och förstode utnyttja sin ställning eller ej. Det utskott, han lett, hade uppnått synnerligen betydelsefulla resultat. Speciellt hade detta varit fallet, då det gällt hygieniska frågor, varvid ju fabriksledningens intresse sammanfallit med arbetarnas. Däremot hade svåra strider uppstått mellan utskottet och fabriksledningen, då det gällt avskedande eller anställning av arbetare. Produktionstekniska frågor hade så till vida varit under utskottets behandling, som detsamma haft att yttra sig om de planer för nybyggnad i samband med utvidgning av bryggeriet, vilka av arbetsledningen förelagts utskottet. Några ändringsförslag hade emellertid icke framställts av utskottet; men hade det uttalat sin mening om huru många arbetare man borde anställa för de nya avdelningarna. I fall av nyanskaffning av maskiner och om införande av nya arbetsmetoder hade utskottet också hörts av
21 arbetsledningen. Det hade ej uttalat sig emot införande av nya metoder, även om dessa medförde avskedande av arbetare. I dylika fall hade emellertid utskottet bemödat sig om att förmå arbetsledningen att överföra de till avskedande ifrågakomna arbetare till annan avdelning, och hade utskottet ej sällan framställt förslag om, till vilken avdelning förflyttning lämpligen borde ske. Utskottets förslag i dessa frågor hade oftast följts av fabriksledningen. De flesta frågor, som utskottet behandlat, hade rört tolkning av tariffbestämmelser. Viktiga resultat hade dessutom nåtts genom upptagandet av frågor rörande skyddsanordningar o. d. Angående sättet för frågornas behandling upplystes, att utskottet alltid först på enskilt möte diskuterade de frågor, som skulle framläggas för fabriksledningen. Man enades sålunda på förhand inom utskottet om den väg, man skulle framgå. För att skapa intresse bland arbetarna för utskotten erfordras, att desamma utrustas med större makt, samt att arbetarnas ställning som likaberättigade med arbetsgivaren i lag fastställes. Ginge man fram på den väg, som av 1918 års arbeiderkommission nu senast föreslagits, ansåg han, att ett verkligt gott samarbete skulle kunna etableras mellan arbetare och arbetsgivare. Till trots för att en dylik anordning skulle gå hans parti — Norges Arbeiderparti — emot, skulle han med glädje hälsa en sådan utveckling. Komme icke denna fråga att lösas, skulle arbetarna gå fram på den direkta aktionens väg, ej genom direkta strejker utan genom sabotage i arbetet. Vad beträffar den mycket omtalade tre dagars strejken vid bryggeriet förklarade han, att arbetarutskottet ej haft något att göra därmed. Striden hade uppstått mellan ett par kvinnor, av vilka den ena — en svuren motståndare till fackföreningen — beskyllt den andra, som var kassaförvaltare hos fackföreningen, att ha försnillat henne anförtrodda medel. Detta spreds bland arbetarna och hade en för fackföreningen ogynnsam verkan, vilket var betänkligt, då arbetarna redan förut varit missbelåtna med de dryga avgifter, de haft att erlägga till föreningen. De kvinnliga medlemmarna av dennas styrelse påfordrade därför den ifrågavarande kvinnans avskedande. Till den ändan tillsattes ett aktionsutskott, vari talaren blev ordförande och vilket skulle föra underhandlingar med fabriksledningen. Enligt hans personliga mening var det för arbetarna av yttersta vikt att så snart som möjligt få slut på den strejk, som utbrutit med anledning av arbetsledningens nekande att avskeda bemälda kvinna. Strejken var nämligen olaglig och hade det varit ytterst oförmånligt för arbetarna att under sådan konflikt drabbas av lockout. Försöken att förmå den omtalade arbeterskan att självvilligt taga avsked hade emellertid ej krönts med framgång, förrän strejk även utbrutit vid Kristiania övriga bryggerier. Dessas arbetare anordnade ett stort demonstrationståg, vari enligt uppgift deltagit 6- ä 700 personer, förbi den tredskande arbeterskans bostad. Hon gav då efter och undertecknade en förbindelse att lämna sin plats. Därmed var konflikten löst.
22 10. Fabriksinspektör AMUNDSEN, tidigare fabrikschef i Tyskland, Österrike, Sverige och Norge; till 1921 föreståndare för ASEA's filial i Norge. 22. 5. 24. Han hade haft erfarenheter om lagen om arbetarutskott först såsom fabriksledare 1920—21, sedan som fabriksinspektör. Redan från början var intresset för införandet av utskott obetydligt hos de äldre arbetarna men stort hos de yngre och mera radikala, vilka också oftast kommo att dominera utskotten. Första tiden påfordrade vid hans företag utskottet konferenser nästan var dag, mest om lönefrågor men också om en del småfrågor, t. ex. tillgång och fördelning av tvål vid tvättställen o. s. v. Så småningom hade emellertid arbetarnas intresse minskats, då man ej kunde märka något egentligt resultat av utskottets arbete, och efter ett halvt års tid hade det nästan helt domnat av. Ordföranden i ett utskott, vilket han haft att göra med, hade senare till honom förklarat, att han aldrig mer ville åtaga sig ett dylikt uppdrag, då det endast förskaffat honom en massa bråk och obehag från de övriga arbetarnas sida. Det enda fall, som han kände till, där ett utskott verkligen gjort nytta, var vid ett järnverk i trakten av Kristiania. Där hade i arbetarutskottet insatts något äldre arbetare med fast position inom organisationen. Detta utskott hade särskilt intresserat sig för de sanitära förhållandena men även för upprätthållandet av ordningen på arbetsstället — det hade sålunda beivrat fall av fylleri i arbetet och vid upprepande därav begärt den skyldiges avskedande. Härigenom hade visserligen vållats missnöje hos de yngre, men utskottet hade lyckats hävda sin ställning och blivit omvalt. Utskotten borde kunna göra åtskillig nytta, om för dess ledamöter föreskrevs en minimiålder av 30 år samt 3 a 5 års anställningstid. 11.
Höiesteretsadvokat STANG-LUND, ordförande i Arbeidsrådet.
22. 5. 24.
Arbetsrådet hade ej haft mycken känning av lagen om arbetarutskott. men så var också rådets uppgifter med hänsyn till denna lag ganska begriinsade. Någon allmän förpliktelse att tolka lagen hade rådet ej, och några remisser i sådant syfte hade rådet ej heller fått mottaga. Lagen hade kommit till för att lösa en svår situation men kunde nog även i och för sig bli till nytta. Några klagomål över lagen hade åtminstone ej försports. 12.
Fabriksinspektör
RUSTAD.
23. 5. 24.
Lagen om arbetarutskott hade enligt hans erfarenhet haft ringa praktisk betydelse. Han hade endast i mycket få fall — såsom vid granskning av arbetsreglementen — kommit i beröring med utskotten. Från arbetsgivarna hade ej heller försports något, vare sig klagomål eller andra uttalanden, med anledning av desamma.
23 13.
Kontorschefen vid en mekanisk verkstad.
23. 5. 24.
Det företag han tillhörde var ett av de få i Bergen, vari utskott förekommit. Troligen hade direktiv därför utgått från Folkets hus. Formell anhållan om tillsättandet av ett utskott hade framställts av arbetarna den 20 december 1920 och begärdes däri, att utskottet skulle vara valt före den 30 i samma månad. I enlighet med lagens bestämmelser tillsattes en valkommitté, vari arbetsledningen insatte representanter. Denna kommitté utfärdade därefter kungörelse om val och uppgjorde även förslag till kandidatlista. Antalet ledamöter i utskottet bestämdes till 7. Bland de valda befunno sig en maskinarbetare, en träarbetare, en smed samt tvenne skeppsbyggare. I valet fingo ej deltaga de elever, vilka vid företaget arbetade för att vinna praktisk utbildning. De valda, såväl medlemmarna som ordföranden, voro fasta arbetare och flertalet gamla betrodda fackföreningsmän. Ordföranden var en f. d. förtroendeman. Utskottet började genast sitt arbete. Huvudsakligen kom detta att gälla hygieniska förhållanden o. d. Sålunda intresserade det sig för klosetterna, anordningarna i en matsal och vissa andra mindre viktiga saker samt påkallade avhjälpande av en del brister. Från arbetsledningens sida tillmötesgick man utskottet i alla dessa fall. En fråga av principiellt intresse, som av utskottet behandlades, gällde en av företaget till arbetarnas bästa avsatt fond. Då arbetsledningen ansett, att fonden ej ännu var tillräckligt stor för att kunna göra någon verklig nytta, hade utdelningen från densamma reserverats och lagts till fondkapitalet. Utskottet begärde, att utdelning från fonden skulle företagas, vilket ledningen emellertid ej ville vara med om. Diskussionen rörande denna fråga ledde till, att det bestämdes, att statuter för fonden skulle utarbetas. Ännu mindre framgång hade utskottet, då detsamma till arbetsledningen vidarebefordrade klagomål från arbetarna inom en viss avdelning rörande den behandling, de rönte från en förmans sida. I nu åsyftade fall genmälde direktionen endast, att utskottet, enligt dess mening, ej hade laglig befogenhet att befatta sig med dylika, den inre organisationen berörande frågor. Härmed var diskussionen på den punkten slut, och den ifrågavarande förmannen behölls på sin gamla plats. Ledningens samarbete med utskottet hade haft formen av muntliga konferenser eller skriftväxling. Intet nytt val av utskott hölls vid årsskiftet 1921—1922. Först i juni månad 1922 företogs ett kompletteringsval till utskottet — under samma månad hade det sista utskottssammanträdet hållits. I slutet av 1922 utlystes nytt val av utskott, men ingen enda arbetare infann sig till valet, och var det därmed slut med utskottet. Några förtroendemän vid sidan av utskottet hade man ej haft. Ej heller under år 1923, då något utskott ej existerat, hade dylika utsetts. 14.
Overretssagförer CAPPELEN, sekreterare i Norsk Arbeidsgiverforenings avdelning i Bergen. 23. 5. 24.
Lagen om arbetarutskott hade i stort sett spelat en föga framträdande roll och hade vunnit tillämpning endast vid ett fåtal fabriker inom distriktet. För
24 sin personliga del ansåg han tillkomsten av utskott i princip lämplig och riktig. Desamma hade också i en del fall visat sig vara av nytta och betydelse för åstadkommande av bättre förståelse mellan arbetsgivare och arbetare samt till undvikande av konflikter. Arbetarna torde i regel funnit utskotten medföra en alltför stor apparat och dessutom vara föga effektiva. Vid ett av Bergens större industriföretag hade man sålunda endast haft ett konstituerande sammanträde med arbetarutskottet. Sedermera hade detsamma ej avhörts, utan hade man i förekommande fall, såsom tidigare, konfererat med förtroendemännen, varav det funnes en för varje avdelning av fabriken. Vid ett större textilindustriföretag hade man emellertid haft de bästa erfarenheter av samarbetet med utskottet, varigenom en fast form tillskapats för behandling av diverse frågor berörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. Även vid ett större verk inom järnindustrien hade erfarenheterna gått i samma riktning. 15.
Ordföranden i styrelsen för ett nedlagt järnförädlingsverk.
24. 5. 24.
Vid den fabrik, vars ledning den tillfrågade tillhört, hade man haft ett utskott bland arbetarna under ett år. Detsamma hade fungerat på ett synnerligen tillfredsställande sätt. Enligt de erfarenheter, man där gjort, hade det verkat lugnande på arbetarna, och kunde man påstå, att man tack vare detsamma lyckats undvika en hel del konflikter. Ledningen hade genom utskottet lyckats komma till tals med sina arbetare på ett helt annat sätt, än vad som tidigare varit möjligt, då berörda förbindelse uppehållits genom fackföreningens förtroendemän. I utskottet hade arbetarna insatt sina gamla ledare, och hade direktionen det intrycket, att det tidigare varit dessa arbetare som stått i spetsen för de konflikter, som drabbat företaget. Genom utskottet hade direktionen fått möjlighet att under lämpliga former träda i förbindelse med dessa samma arbetare, och hade det då visat sig, att de voro synnerligen resonabla och förnuftiga. Förhållandet till arbetarnas förtroendemän hade däremot ej varit gott. Speciella omständigheter inom företaget hade bidragit härtill. Dessa förtroendemän hade nämligen blott haft att göra med de tekniska arbetsledarna inom fabriken, vilka voro tyskar, och hade ingen verklig förståelse existerat mellan förtroendemännen och ledningen. Vid sammanträden med utskottet var den norska direktionen alltid närvarande. Då ett krav, framställt av utskottet, ej kunde beviljas av ledningen, hade denna alltid lämnat en utförlig redogörelse för skälen därför. De frågor, som diskuterats med utskottet, rörde i allmänhet arbetsordningen, tariffavtalen, ackorder o. dyl. Beträffande dessa senare frågor hade man alltid uppnått enighet. De arbetare, som varit ledamöter i utskottet, hade klagat över, att deras ställning till arbetskamraterna var svår.
25 16. Ett kommunalt gasverk.
24. 5. 24.
I. D i r e k t ö r e n . Det första arbetarutskottet, som valdes under januari månad 1921 med öppen omröstning, hade varit ytterst radikalt. Arbetarna sades också ha erhållit order från Moskva att i utskottet insätta sådana representanter, att en ständig oro på arbetsplatserna skulle bli följden av deras verksamhet. Valen till följande års utskott hade skett under intryck av den misslyckade storstrejken 1921 och resulterade i att arbetarnas bästa krafter fingo säte i utskottet. Valet hade denna gång skett efter noggrann förberedelse och under sträng sekretess. Före valet hade arbetarna sammankallats till valmöte för att nominera kandidater. En lista hade uppsatts, vilken senare i sin helhet gått igenom vid valet. Detta hade förrättats av en representant för stadsfullmäktige. E t t fel var dock, att man endast uppsatt en lista, vilket förhindrat olika meningsriktningar att göra sig gällande. Av alldeles särskild betydelse vore emellertid, att valen skedde på sådant sätt, att valsekretessen skyddades. För sådant ändamål hade arbetarna vid de senare valen brukat förses med valsedlar dagen före valet, så att de skulle ha tillfälle att fullt okontrollerat ifylla desamma. En del av arbetarna hade funnit 1922 års utskott väl konservativt, och utsågs för år 1923 ett utskott med i viss mån mer radikal läggning. De frågor, som av utskottet behandlats, hade gällt arbetstid, löneförmåner, allmän hygien o. s. v. Särskild nytta hade utskottet gjort vid behandling av frågor rörande minskning av arbetspersonalen. Utskottet hade framställt klagomål över vissa individuella avskedanden, men hade direktionen låtit det få del av vederbörandes syndaregister, och hade utskottet därefter gillat arbetsledningens beslut. Även när en radikal ordförande fungerat, hade utskottet arbetat på ett för företaget tillfredsställande sätt. Förhandlingarna mellan arbetsledning och utskott hade i allmänhet förts så, att det senare haft sammanträde för sig, varefter dess ordförande och v. ordförande uppsökt direktören för att för honom framlägga utskottets önskemål eller uppfattning. Understundom hade det dock förekommit, att direktören sammankallat utskottet för att personligen överlägga med detsamma. Detta hade med framgång tillämpats i ett par fall av oegentligheter från arbetarnas sida, vilka därefter ej upprepats. För uppehållande av förbindelsen mellan ledning och personal vore utskottssystemet bättre än förtroendemän och fackföreningsstyrelser. Dessa existerade emellertid alltjämt men handhade endast frågor rörande tariffavtal o. d. För arbetsgivaren var det otvivelaktigt fördelaktigare att förhandla med ett utskott än med fackföreningens förtroendemän, som måste följa föreningens direktiv. Utskottets medlemmar fingo ett begrepp om det ansvar, som åligger företagets ledning, vilket var synnerligen värdefullt. Arbetarna hade emellertid ej funnit det behagligt att sitta i utskottet; ofta hade det också gällt för dettas medlemmar att övertyga sina kamrater om att arbetsledningen hade rätt i en omstridd fråga.
26 II. O r d f ö r a n d e n i u t s k o t t e t . Under den tid, den tillfrågade lett utskottets arbeten, hade utskottet egentligen ägnat sin uppmärksamhet åt en del mindre frågor rörande hygienen eller trevnaden i arbetet. Man hade på så sätt i många fall kunnat avlägsna anledningar till slitningar och tvister och förebyggt mycket missnöje. Utskottet hade regelbundet sammanträtt en gång i månaden. Sammanträden, i vilka representant för arbetsledningen deltagit, hade hållits mera sällan. Oftast hade utskottet på sammanträde utan sådan representant beslutit att med anledning av klagomål eller påpekanden från arbetarna inom någon viss avdelning till direktionen framställa önskemål eller kräv. Dessa hade framförts av utskottets ordförande, biträdd av dess v. ordförande eller någon annan dess medlem. Inom utskottet funnos representanter för de olika arbetargrupperna inom företaget, och hade utskottet därför god möjlighet att bedöma klagomålens eller påpekandenas värde. Från företagets ledning hade ständigt visats förståelse för utskottets synpunkter, och enighet hade i regel nåtts. Bland de frågor, som varit föremål för utskottets behandling, hade åtskilliga gånger varit sådana, som gällt avskedande av arbetare. Ibland hade det förekommit, att arbetsledningen, innan den företog dylik åtgärd, rådfört sig med utskottet, men oftast hade detta haft att taga ståndpunkt till frågorna, först efter det ledningen bestämt sig för att gå fram efter vissa linjer. Det hade emellertid stundom lyckats utskottet att förmå ledningen inskränka antalet avskedanden. Det hade ej alltid varit behagligt att vara medlem av utskottet. Detta hade ansetts som ett utskott av fackorganisationen, och hade det alltid handlat i samförstånd med ledningen inom organisationen. Ofta hade det varit samma personer, som suttit i bägge. I större frågor, rörande tariffavtal o. d., hade fackförbunden uppträtt som arbetarnas talesmän, men hade utskottet förbehållit sig de mindre ärendena. Arbetet inom utskottet hade varit mer omfattande under 1923 än under föregående år. Arbetarna ansågo sig ha haft stor nytta av utskottet, och vore det för dem i många fall bättre att begagna sig av detta än att anlita förtroendemännen eller fackföreningen.
III. Sammanfattning. Antalet för vederbörande myndigheter bekanta fall av upprättande av arbetarutskott torde uppgå till c:a 180 eller icke fullt 1\5 av det möjliga antalet, som beräknas utgöra c:a 800. Vid en stor del av de arbetsställen, där åsyftade 180 arbetarutskott upprättats — gissningsvis har antytts över hälften — har institutionen ej hållits vid liv utan numera upphört att existera. Från den fackliga huvudorganisationens sida lär dock, särskilt vid tiden för lagens ikraftträdande men även sedermera, ha utövats en kraftig och målmedveten propaganda för upprättandet av utskott. Av nu berörda förhållanden synes man kunna draga den slutsatsen, att arbetarna, på vilka utskottens tillkomst och upprätthållande enligt lagen: beror,
27 överhuvudtaget icke omfattat ifrågavarande institution med något större intresse — något som även är ganska förklarligt. Ehuru i viss mån förverkligande ett socialt reformkrav, tillkom lagen närmast för att bereda lösning åt en besvärande konflikt angående arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet m. m. Ökade, påtagliga möjligheter att tillgodose sina intressen erhöllo ej arbetarna i någon vidare mån genom lagen. I praktiken ungefär likvärdiga möjligheter hade de redan förut i de tillfällen till förhandling med arbetsledningen, som genom kollektivavtalen eller praxis tillerkänts deras förtroendemän. Vid sidan av nu berörda uppfattning, som torde vara den väsentligen förhärskande å arbetarsidan, förekomma givetvis även andra meningar. Ä ledande arbetarhåll värderar man sålunda lagen som det första lagfästade, om än otillfredsställande steget mot arbetarnas deltagande i företagens ledning. Vid en del särskilda arbetsställen, där förhållandena — måhända synnerligast de personliga — varit gynnsamma, ha även arbetarutskotten lyckats ernå sådana resultat, att institutionen tillvunnit sig personalens förtroende. Vad arbetsgivarna angår, torde de som kår betraktade, kunna sägas vara mindre tilltalade av ifrågavarande lagstiftning. Emellertid uppgiva de sig vanligen ej i praktiken ha haft några ofördelaktiga erfarenheter av lagen, vilket de kanske oftast och tydligen icke utan skäl tillskriva lagens relativt ringa förverkligande och den starka begränsningen av de befogenheter, den tillerkänt arbetarna. Några krav på lagens upphävande lära ej heller hava framkommit. Icke så få arbetsgivare erkänna, att upprättande av arbetarutskott principiellt taget måste anses motiverat. Hade arbetarna visat benägenhet att till ledamöter av utskotten utse äldre, yrkesdugliga och erfarna personer, skulle också enligt många arbetsgivares mening utskotten kunnat bliva till verklig nytta för såväl företagen som deras personal. Ofta nog hade emellertid en motsatt tendens gjort sig gällande vid utskottens tillsättande. Framhållas må också, att det finnes en del arbetsgivare, som haft gynnsamma erfarenheter av utskottens verksamhet och gilla lagen om desamma. Bl. a. betona de, att det vore förmånligare för arbetsgivaren att ha att göra med ett utskott, företrädande endast den egna arbetarkårens önskningar, som det ofta vore i företagets intresse att tillgodose, än med representanter för organisationerna, vilka vid förhandlingarna ofta läte sig ledas av vittutseende, för arbetsförhållandena vid företaget främmande syften. Uteslutet synes för övrigt icke vara, att arbetarbefolkningens psykiska läggning i vissa trakter är mera gynnsam för utskottsidéns tillämpande än i andra delar av landet. Slutligen må framhållas, att utskottsinstitutionen icke saknar försvarare å arbetsgivarorganisationens sida. En av nämnda organisations ledande funktionärer i en av landets största städer förklarade sig sålunda oförbehållsamt anse, att institutionen, klokt tillämpad, vore till fördel ej blott för arbetarna utan även för företagen.
ENGLAND. I. Inledande upplysningar. I England finnes ej någon lagstiftning med ändamål att främja förverkligandet av den industriella demokratiens idé. Det oaktat har denna idé under olika former därstädes i viss mån förverkligats. Här nedan lämnas några vägledande antydningar därom. Det starkt utvecklade ehuru mycket splittrade fackföreningsväsendet 1 har sedan länge tillförsäkrat arbetarna ett avsevärt medinfl3Ttande på arbetsvillkorens gestaltning. Genom organisationernas förtroendemän (shop-stewards) ha arbetarna vidare haft möjlighet att göra gällande sina synpunkter och önskemål i fråga om de lokala arbetsförhållandena. Under krigets senare skede, då det befanns nödvändigt att i möjligaste mån uppdriva och säkerställa produktionen av krigsmaterial, tillsattes år 1916 en kommitté »för rekonstruktion av industrien», vilken åter som en underkommitté nedsatte den sedermera namnkunniga s. k. Whitley-kommittén. Under åren 1917 och 1918 avgav denna kommitté ett flertal »rapporter», vilka i huvudsak gingo ut på att förmedelst ett system av representativa organ, vari såväl arbetare som arbetsgivare äro företrädda, till produktionens främjande få till stånd en förtroendefull samverkan mellan nämnda två parter. Nu åsyftade förslag, som tillkommit jämväl med tanke på förhållandena efter kriget, upptaga förutom nämnda organisatoriska anordningar en del riktlinjer för systemets verksamhet, vilka syfta till bl. a. att giva åt arbetarna en förbättrad samt mer intresserad och ansvarsfull ställning inom produktionen. I sin fullständiga utformning omfattar det s. k. Whitley-systemet tre olika organ, nämligen centrala industrilandsråd [joint industrial (national) councils], distrikts- (eller sektions-) råd och fabrikskommittéer (works committees). Början med systemets tillämpning gjordes, under ledning och medverkan från regeringens sida, med de centrala Whitley-råden, som för de särskilda industrierna skulle utöva en hela landet omfattande, väckande, ledande och reglerande verksamhet. Intill utgången av år 1922,2 den senaste tidpunkt, vartill engelska arbetsministeriets tillgängliga uppgifter hänföra sig, hade upprättats dylika råd inom 73 olika verksamhetsområden. 'Därtill kommo för 19 verksamhetsområden, där organisationsförhållandena för det dåvarande icke ansetts lämpligen medgiva upprättandet av sådana råd, »interim industrial reconstruc1 8
Tbe Labour Year Book för 1924 upptager ett antal av 1,190 skilda fackföreningar (trade unions). Uppgifterna i det svenska kommittébetänkandet sträcka sig till våren samma år.
29 tion committees» — provisoriska substitut för råden. Numera, sedan en del av råden och kommittéerna upphört att existera under det åter andra tillkommit, anses sammanlagda antalet råd och kommittéer av sistberörda slag uppgå till framåt 70.x Beträffande fördelningen av ifrågavarande råd och kommittéer på olika industrigrenar kan anmärkas, att ett antal av de största, mest betydelsefulla industrierna, inom vilka arbetsgivare och arbetare i regel äro väl organiserade, sakna dylika institutioner. Råden, som bestå av ett växlande, vanligen rätt stort antal arbetsgivar- och arbetarrepresentanter, utsedda av resp. fackorganisationer — stundom torde i råden även insättas opartiska sakkunniga — ha vanligen i främsta rummet sysslat med mer allmängiltiga frågor rörande löner och andra arbetsvillkor. 2 Därtill komma frågor angående åtgärder till främjande av arbetsfreden, lindrande av arbetslöshetens följder, yrkesutbildning, arbetarskydd, välfärdsanordningar m. m. I några fall ha även råden föranstaltat om utredningar av produktionsekonomisk innebörd. Sålunda har Whitley-rådet inom porslins- och lergodsindustrien låtit tre stående kommittéer företaga åtskilliga utredningar i berörda avseende. Inom järn- och ståltrådsindustrien ha genom vederbörande råds försorg verkställts ganska omfattande enquéter rörande produktionskostnaderna, vilkas resultat publicerats med den förhoppningen, att man därigenom skulle bidraga att rätta felaktiga föreställningar och skapa ökat förtroende mellan kapital och arbete. Såsom anledningar till att, som förut berörts, en del råd upphört med sin verksamhet — till början av år 1922 hade detta inträffat med 17 råd — uppgives i huvudsak, under framhållande av de starka påfrestningarna under krisåren, bristfälliga organisationsförhållanden, svårigheter med lönefrågor samt intressemotsättningar mellan olika verksamhetsgrenar eller distrikt. Distriktsråden, som utgöra ett mellanled i Whitley-systemet, motsvara i mycket landsråden men äro till sina uppgifter och befogenheter begränsade till en viss del av landet. Intill början av år 1922 hade inom den enskilda verksamheten upprättats 150 distriktsråd. Dylika råd lära, oavsett att de tydligtvis icke äro behövliga för industrier med koncentration till viss trakt, anses mindre starkt motiverade än de två övriga leden i systemet. I vissa fall förekomma även som ett mellanled sektionsråd, vilkas verksamhet ansluter sig till de olika grenarna inom en industri. Det nedersta, lokala ledet i systemet, fabrikskommittén, tager befattning med allehanda frågor, som röra arbetsförhållandena å det särskilda arbetsstället. Dessa kommittéer, vilka liksom de centrala landsråden och distriktsråden egentligen borde bland sina ledamöter räkna jämväl företrädare för arbetsgivaren, lära i övervägande mån endast bestå av arbetarrepresentanter. Någon exakt uppgift om antalet fabrikskommittéer lär ej kunna lämnas — vid början av år 1922 ansågos de uppgå till minst 1,000. Förekomsten av dylika kommit1 Tbe Labour Year Book för 1924 uppgiver antalet nu existerande råd till 55 och d:o kommittéer till 8, representerande sammanlagt 3,000,000 arbetare — arbetslöshetsförsäkringen anses omfatta ungefär 12,000,000 arbetstagare. * Under tiden december 1919—maj 1920 träffades av råden 46 kollektivavtal, gällande för hela landet.
30 teer är för övrigt ej inskränkt till industrier med landsråd utan synes ganska oberoende av dessa. Whitley-systemet har kommit till tillämpning även inom statens och kommunernas anläggningar och förvaltande verk. Som en generell anmärkning lär kunna sägas, att Whitley-systemets tilllämpning är föga fast eller enhetligt genomförd. Huruvida ett representativt organ för förhandling om frågor rörande arbetsförhållandena är att hänföra till systemet eller ej, lär även stundom vara osäkert. Närmare upplysningar om Whitley-systemet och dess verksamhet intill utgången av år 1922 lämnas i en inom arbetsministeriet utarbetad »Report on the Establishment and Progress of Joint Industrial Councils, 1917—1922», se bil. 1. Beträffande Whitley-systemet bör måhända även nämnas, att Mr. Murrel (arbetarpartiet) i början av år 1924 i underhuset väckt en motion, som har till syfte att på olika sätt främja systemets tillämpning m. m. Bl. a. föreslås i motionen, att ett av ett industriellt landsråd fattat beslut under vissa förutsättningar av arbetsministern skulle kunna med eller utan modifikationer förklaras förbindande jämväl för sådana företag inom branschen, vilka icke tillhöra # någon i rådet representerad organisation. Motionen godtogs med stor majoritet vid sin andra läsning den 30 maj 1924. (Se bil. 2.) Förutom Whitley-systemet förefinnas inom ett flertal verksamhetsområden förhandlingsorganisationer, vilka, såsom exempelvis inom den mekaniska verkstadsindustrien, nått en hög grad av utveckling och i åtskilliga avseenden erinra om nämnda system. Slutligen torde i detta sammanhang böra framhållas, att man i England, delvis sedan lång tid tillbaka men framför allt från de senare krigsåren, haft en ganska omfattande enskild, frivillig verksamhet med syfte att få till stånd bättre förståelse och ökad samverkan mellan arbetsgivare och arbetare. Bland de sammanslutningar, som arbetat för berörda syfte, förtjäna måhända- särskilt att nämnas Labour Co-partnership Association, som verkar för tillämpning av vinstandelssystem o. d. samt i viss mån även för därmed förbunden arbetarkontroll över produktionen, ävensom National Alliance of Employer and Employed och Industrial League and Council, vilka båda sammanslutningar söka förverkliga nämnda syfte genom olika former av upplysnings -och propagandaverksamhet.
II. Referat av uttalanden. Mr F. BRAMLEY, sekreterare hos Trades Union Congress and General Council.1 27. 5. 24.
1.
Whitley-råden (joint industrial councils) tillkommo under påverkan av den försonliga uppfattning, som gjorde sig gällande närmast efter kriget och gick ut på att utjämna motsättningen mellan arbetsgivare och arbetare och åstad1
Fackföreningsrörelsens centrala representativa, resp. administrativa organ.
31 komma ett bättre och mera effektivt samarbete mellan kapital och arbete genom att åt arbetarna inrymma ett visst medinflytande på industriens ledning. En nödvändig förutsättning för ernående av berörda syfte vore dock, att arbetarna bibragtes ökad insikt om industriens arbetsförhållanden, de verkliga produktionskostnaderna (inklusive administrations- och handelsomkostnader) m. m. Råden jämte deras underorgan, distriktsråd och fabrikskommittéer, hade emellertid synnerligen viktiga uppgifter i att förbättra de tekniska och sanitära förhållandena inom industrien, undanröja smärre anledningar till friktioner o. s. v. I viss utsträckning och inom vissa industriområden, exempelvis lergods- och porslinsindustrierna, hade nog även Whitley-råden uträttat en del i nämnda avseenden. Men i stort sett hade de föga motsvarat de förhoppningar, man på sin tid fästat vid desamma. Förklaringen härtill låg i flera samverkande omständigheter. Den starka depressionen inom industrien hade framkallat betydande sänkningar av arbetslönerna och skärpta konflikter, vilket verkat mycket försvagande på arbetarorganisationerna och därigenom även på dessas förmåga att bevaka sina intressen i Whitley-råden och fabrikskommittéerna. Arbetsgivarna hade för övrigt försummat att begagna sig av den stämning för försonlighet och samarbete, som präglat uppfattningen år 1919. Whitley-råden hade ej heller i avsevärd mån sysslat med frågor av intresse för produktionens ekonomi och teknik utan i stället kommit in på direkta löneavtalsfrågor m. m. Dessa senare spörsmål handlades dock lämpligare av fackorganisationerna, som hade sin särskilda organisatoriska apparat och tränade personal för sådana frågors behandling. 2.
Mr LEGGETT, biträdande sekreterare i arbets ministeriet.
27. 5. 24.
Ehuru den idé, som legat till grund för Whitley-råden, otvivelaktigt var riktig och bärande för den framtida utvecklingen, förelåg ingen utsikt till, att den nuvarande organisationen av dessa råd skulle komma att vidare utvecklas under de närmaste åren. Man måste nämligen räkna med fortsatta strider inom industrien under denna tid, och hade arbetarna att därunder sträva efter att återvinna sina förlorade positioner. Whitley-råden hade en lång förhistoria och voro ett led i en lång utvecklingskedja. Under hela tiden fram till kriget växte arbetarnas organisationer såväl i storlek som i inflytande. Året före kriget hade de c:a 4V2 miljoner medlemmar. Under kriget gick deras medlemsantal ytterligare upp och torde ha nått en siffra på 8 miljoner, samtidigt som totala antalet arbetare i England, därunder även inbegripna butiksbiträden m. fl., torde ha varit uppe i 16 miljoner. Fackföreningarnas inflytande var emellertid större än vad man skulle sluta till av nämnda siffror, ty en massa oorganiserade arbetare voro beroende av de arbetsvillkor, som fastställdes under fackföreningarnas medverkan. Under intrycket av den stämning, som var rådande efter kriget, tillsattes Whitley-kommittén för att utarbeta förslag till förverkligande av det av den allmänna opinionen krävda medinfljrtandet för arbetarna i industriens ledning.
32 Det betänkande, kommittén avgav, kan sägas vara fördelat på tre delar: den första avseende industrier, där organisationen är väl genomförd; den andra åsyftande industrier, vilkas organisation är svagt utvecklad, och den tredje behandlande förlikning och skiljedom.1 I enlighet med betänkandet upprättades inom industrier, vilka tillhörde den första kategorien, Whitley-råd och fabrikskommittéer. I industrier av den andra kategorien ämnade man till en början reda sig med lönenämnder (trade boards). Dylika nämnder, vilka ursprungligen upprättats för att motverka utsvettning inom hemindustrierna, kunna enligt lag av år 1918 tillsättas av arbetsministern, där han så finner påkallat med hänsyn till löne- och organisationsförhållanden. Vid organiserandet av de förra gick man så att säga uppifrån och ned: man började med att upprätta landsråd, därefter distriktsrådsamt slutligen fabrikskommittéer. För närvarande torde det finnas 63 landsråd, 150 distriktskommittéer samt över 1,000 fabrikskommittéer. Några av dessa råd ha varit mycket framgångsrika i sitt arbete, andra däremot ha ej haft något möte på de sista tvenne åren. Under depressionens inverkan ha en hel del organisationer blivit ytterst försvagade. Lönerna ha måst sänkas, och arbetarnas sammanslutningar ha ej kunnat förhindra detta. Många Whitleyråd blevo av denna anledning impopulära — de framstodo som lydiga verktyg i arbetsgivarnas händer för att inregistrera lönesänkningar. Speciell framgång hade Whitley-systemet haft inom följande slag av verksamhet: keramikindustri, tändstickstillverkning, elektrisk maskin- och installationsindustri, elektricitets-, vatten- och gasverk, kvarnar, sko- och pappersfabriker, spårvägar, dockarbete samt inom regeringens egna industriella företag. Skälen till att systemet lyckats just inom dessa verksamhetsområden hade i allmänhet varit, att arbetarnas organisationer förblivit starka inom desamma. Så hade särskilt varit förhållandet inom den keramiska industrien, där arbetarna av gammalt brukat få del av åtskilligt rörande företagens ledning. Ofta hade särskilda omständigheter bidragit därtill, såsom frånvaron av utländsk konkurrens, mera stadig avsättning o. s. v. I dylika fall hade det lyckats fabrikskommittéerna att hålla lönenivån uppe och genom införande av förkortad arbetstid minska uppsägningar m. m. Genom de hållna överläggningarna hade ett mer förtroligt förhållande ej sällan uppkommit mellan arbetare och arbetsgivare, vilket i vissa fall varit till stor nytta vid konflikter. I allmänhet kunde man för övrigt säga, att arbetarnas intresse för Whitley-råden växlade, alltefter som de hade nytta av dem eller ej. Inom de stora industrierna, såsom skeppsbyggeriet, kolgruveindustrien m. fl., hade inga Whitley-råd upprättats. Detta berodde därpå, att arbetarna inom dessa industrier voro så väl organiserade, att de ej hade något behov av dylika råd. Den egentliga skillnaden mellan fall utan och med Whitley-system låg väsentligen däri, att i de förra arbetsgivare och arbetare genom sina organisationer kommo i kontakt med varandra först när konflikt inträffat, under det i de senare fallen de båda kontrahenterna sammanträffade även under tiderna mellan konflikterna. 1 Nu berörda delar motsvara kommitténs första, andra och fjärde rapporter. Dess tredje rapport (supplementär) behandlade mer ingående fabrikskommittéerna, och den femte gav en avslutande översikt över ämnet.
33 Den alltjämt förbättrade skolundervisning, som arbetarungdomen erhåller, och de alltmer ökade möjligheterna för arbetarna att utbilda sig intellektuellt ha hos dem framkallat ett ökat intresse för industriens allmänna förhållanden. Arbetarna känna sig likaberättigade med arbetsgivaren i dessa avseenden och önska genom experter undersöka de olika företagens skötsel. Speciellt voro de mycket misstänksamma med anledning av den urvattningsprocess, som det engelska industrikapitalet undergått under kriget. Samtidigt är det tyvärr ett faktum, att arbetarna ogärna böja sig för ekonomiska fakta, då det gäller lönefrågor. I vissa fall hade det förekommit, att vederbörande arbetsgivare lagt upp alla papper på bordet för att visa, att hans företag omöjligen kunde betala högre löner, varpå arbetarna endast svarat, att det ej vore deras sak att möjliggöra en lönehöjning, utan ålåge detta arbetsgivaren. På många håll hade en önskan om lagstiftning på dessa områden uppstått. Under nuvarande regim hade denna tendens kulminerat, och vore en reaktion häremot att vänta. De arbetarorganisationer, som befinna sig i en stark position, voro i allmänhet mera benägna för att gå den långsammare avtalsvägen. De funno det visserligen tilltalande att få sina önskningar förverkligade genom lag men voro å andra sidan icke utan sina betänkligheter däremot, då värdet av en lag till stor del är beroende av det sätt, på vilket den tillämpas — något som i sin tur åter är avhängigt av, vilken regering landet för tillfället har. Whitley-kommittén såg för sin del fram mot den tid, då organisationen på arbetsmarknaden skulle vara så genomförd, att densamma skulle kunna sköta hela denna sak. Dålig organisation inom industrien är en mycket stor fara. Enbart några mindre goda arbetsgivare, vilka stå utanför organisationen inom en viss industri, kunna omöjliggöra för de Övriga arbetsgivarna inom industrien att vidtaga de förbättringar, de skulle önska. Tvenne vägar syntes kunna ifrågakomma för befrielse ur detta läge: antingen kunde arbetarna själva framtvinga erforderlig organisation, vilket emellertid tog lång tid, eller ock kunde dylik genomföras genom lag. Från många arbetsgivare hade det framställts begäran om lagstiftning i en sådan riktning. Emellertid vore det tydligt, att även ett sådant tillvägagående kunde ha sina vådor. Det läte nämligen tänka sig, att de stora och starka företagen kunde fullgöra lagens föreskrifter, under det de mindre och svagare skulle kunna bringas på fall genom deras forcerade tillämpning. En gradvis förbättring av de allmänna förhållandena torde vara att föredraga. Whitley-systemet gav här en lösning. Under kriget ville arbetarna inom många industrier införa samma löner över hela landet. Detta hade dock visat sig omöjligt. För att möjliggöra en anpassning av arbetsvillkoren efter lokala förhållanden hade man i Whitleysystemet infört distriktsråd och fabrikskommittéer vid de särskilda företagen. Anledningen till att hela systemet ej byggts nedifrån och upp, utan att man börjat med landsråden i stället för med fabrikskommittéerna, får man söka i farhågan för, att dessa kommittéer skulle kunna bliva till skada för arbetarnas organisationer, något som man absolut ville undvika. I Whitley-systemet in3—251847. Studier rör. industriell
demokrati.
34 går nämligen som ett viktigt mål att stärka och utveckla organisationerna på båda sidor. Vid sidan av Whitley-systemet existerar ännu ett stort antal gamla fabrikskommittéer. Dessa ha blivit officiellt erkända endast i de fall, då de motsvara vissa av fackföreningarna uppställda allmänna principer. Erkännandet skänker dem ingen lagbestämd ställning men medför en skillnad så till vida, som ett erkännande ger upphov till en moralisk plikt för regeringen att infordra kommitténs yttrande i frågor, som röra det verk, till vilket kommittén hänför sig. Utvecklingen av Whitley-råden liksom av fabrikskommittéerna har på senaste tiden avstannat till följd av depressionen. Ännu lär det dröja mycket lång tid, innan situationen på detta område blir stabil. Inom kommittéerna fungerar en arbetarrepresentant som ordförande ett år och en arbetsgivarrepresentant det följande. Vid alla omröstningar röstar varje part i block för sig. I fall, då man ej kunnat enas, hade understundom inkallats en opartisk ordförande. Detta tillvägagångssätt hade av arbetsministeriet ivrigt förordats, och hade ofta en av ministeriets representanter fungerat i dylik egenskap. Vid alla större sammanträden var en yngre tjänsteman från ministeriet närvarande för att ge den upplysning i förekommande frågor, som ministeriet eventuellt kunde lämna. Huvudintresset inom kommittéerna måste anses hava ägnats lönefrågor, även om en del av kommittéerna aldrig behandlat spörsmål av denna art. 3.
Mr LEICESTER, generalsekreterare hos National Alliance of Employers and Employed. 28. 5. 24.
Detta förbund, vilket är en helt frivillig sammanslutning, bygger på paritetisk samverkan av arbetsgivare och arbetare. Dess lokala organ, »area committees», som representera samtliga industrier inom ett visst distrikt, upptaga ej till överläggning lönefrågor utan endast spörsmål av mer allmän betydelse för industrien, såsom t. ex. angående industriell hygien, förhållandet mellan arbetare och förmän o. d. National Alliance söker uppmuntra arbetare och arbetsgivare att vid de olika företagen bilda fabrikskommittéer enligt Whitley-systemet. Dessa kommittéer ha, trots att de ej utrustats med någon lagstadgad befogenhet, ofta uträttat åtskilligt av nytta. J u bättre organiserad en industri är, desto gynnsammare äro förutsättningarna för dylika kommittéers verksamhet. Det har emellertid understundom visat sig svårt att förmå vederbörande arbetsgivar- eller arbetarorganisationer att godtaga de beslut, som fattats av dessa kommittéer. Ofta äro berörda fabrikskommittéer representerade i National Alliance's lokala organ. I Birmingham äro c:a 300 olika fackorganisationer företrädda inom det till därvarande area committee anknutna rådet. Syftet med att på dylikt sätt föra tillsamman delegerade för arbetsgivare och arbetare är i främsta rummet att skapa ett bättre och förtroligare förhållande mellan de båda parterna. Förbundet anordnar diskussioner, vilka inledas antingen av talare, utsända från centralledningen eller ock av representanter för arbetarna eller ar-
35 betsgivarna inom respektive lokala förening. Då en och samma resolution antagits av ett flertal bland area committees, söker förbundets ledning öva inverkan på regeringen i önskad riktning. En mycket viktig del av förbundets arbete avser upplysnings- och uppfostringsverksamhet. För sådant ändamål har det bl. a. anordnats kurser i nationalekonomi, för vilka intresset ständigt ökas, såväl bland arbetarna som bland arbetsgivarna. Den väsentliga skillnaden mellan National Alliance och Industrial League and Council består däri, att den förra sammanslutningen strängt fasthåller vid principen om paritetisk representation av arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer, under det den senare består av individer från bägge sidorna. I National Alliance's arbete deltager också såväl Trades Union Congress som Employer's Federation. Nyttan med förbundets överläggningar är betydande, i det parterna ställas ansikte mot ansikte med praktiska problem, vilket ofta har en tillnyktrande verkan, vars värde ej bör underskattas. National Alliance hade hos regeringen gjort framställning om inkallande av en industrikonferens i analogi med den som hölls 1919, men torde regeringen ej efterkomma framställningen. 4.
Mr STUART-BUNNING, /. d. ordförande i Trades Unions Congress, nu ordförande i Civil Service National Council. 28. 5. 24.
Beträffande den civila statsförvaltningen hade man lyckats genomdriva, att regeringen före varje avsevärdare ändring i arbete eller arbetsvillkor inhämtade vederbörande råds 1 utlåtande. Vidare har man lyckats förmå regeringen att i händelse av tvister mellan dessa råd och finansministeriet, vilka tvister ej kunde lösas på vanligt sätt, låta dessa avgöras av en skiljedomstol. Naturligtvis hade regeringen i överensstämmelse med konstitutionens bestämmelser formellt förbehållit sig rätten till slutgiltigt avgörande, men hade den å andra sidan förbundit sig att i praktiken följa domstolens utslag. I princip är frågan alltså löst. Mr Stuart-Bunning har vidare i brev den 28 maj 1924 lämnat vissa meddelanden rörande Whitley-systemet inom den civila statsförvaltningen (se bil. 3 ) . 5.
Mr BLOOMFIELD, sekreterare hos Industrial League and Council.
28. 5. 24,
Denna frivilliga, ideella sammanslutning, vilken omfattade såväl arbetare som arbetsgivare, tillkom under kriget och leder sitt ursprung från privata, till en början månatliga, sedermera veckovis hållna möten, vilka under 1915 började hållas mellan ett mindre antal arbetsgivare och arbetarledare för att diskutera utvägar att utjämna de starka motsättningar, som gjorde sig gällande mellan kapital och arbete inom industrien. Detta motsatsförhållande, som gradvis skärpts under åren närmast före kriget, hotade att lamslå landets hela produktionsförmåga under en av de mest kritiska perioderna i dess historia. Känslan av att något måste göras för att utjämna slitningarna inom industrien växte sig allt starkare, och såsom följd härav fick den ifrågavarande rörelsen allt 1
De olika grenarna av förvaltningen äro försedda med särskilda råd.
of»
större anslutning; dess möten höllos vid denna tid i parlamentet. Bland de mest inflytelserika ledarna av rörelsen var Mr Whitley — numera talman i underhuset —• och det närmaste resultatet av överläggningarna blev tillsättandet av den s. k. Whitley-kommittén, som under åren 1917—1919 utarbetade och framlade planen till Whitley-systemet för ökad samverkan mellan arbetare och arbetsgivare inom industrien. Föreningen hade satt som' en av sina främsta uppgifter att göra propaganda för Whitley-systemet och särskilt för upprättande av fabrikskommittéer inom så många industriföretag som möjligt. Den 1921 inbrytande och ännu fortgående industriella krisen hade dock lagt svåra hinder i vägen härför. Vid sidan av nämnda propagandaverksamhet sökte Industrial League and Council främja samförståndet mellan arbetsgivare och arbetare genom att anordna konferenser av mera informell och sällskaplig art mellan representanter för trades unions och framstående industriledare m. fl. En del »week-endconferences» hade sålunda hållits hos medlemmar av föreningen, som inbjudit deltagarna till sina lantgods, i regel till ett antal av 12—14 personer. Diskussioner angående aktuella frågor rörande industrien hade därvid hållits lördag e. m., söndag morgon och söndag e. m. I andra fall hade man samlats till överläggningar på kyrkliga sanatorier eller vilohem etc, där deltagarna betalat var och en för sig. Nu berörda sammanträden ansågos ha avsevärt bidragit till att skapa en »bättre atmosfär» och vänskapligare relationer mellan de ledande å ömse sidor. Vidare hade föreningen anordnat serier av föreläsningar i ekonomiska frågor, diskussionsmöten o. s. v. I föreningen hade så småningom uppgått tre andra ideella föreningar med delvis samma mål, nämligen Industrial Reconstruction Council, Industrial Information och Higher Production Council. Industrial League and Council utgiver en månadstidskrift, »Current Opinion», som brukar innehålla ett antal kortare, populära uppsatser av framstående industrimän och arbetarledare rörande industriens organisationsspörsmål m. m.1 6.
Miss CONSTANCE SMITH, chef för den kvinnliga fabriksinspektionen.
28. 5. 24.
Fabriksinspektionen saknade ej helt beröring med Whitley-systemet, i det den verkade för upprättandet av fabrikskommittéer — detta i syfte att främja arbetarskydd och välfärdsanordningar för arbetarna. Givetvis kunde de i sådant syfte åvägabragta kommittéerna sedermera även intressera sig för andra frågor, och hade de även gjort så i åtskilliga fall. Antalet upprättade kommittéer eller relationstalet mellan arbetsställen med och utan kommittéer kunde icke uppgivas. Berörda tal voro dock otvivelaktigt fortfarande i stigande. Kommittéerna hade även enligt fabriksinspektionens mening varit till mycken nytta i berörda, inspektionen nära om hjärtat liggande avseenden. Särskilt hade det visat sig av betydelse, att arbetsgivaren genom 1 Föreningen, som för sin verksamhet är helt beroende av frivilliga bidrag från intresserade, lär under senare tid ha sett sitt fortbestånd i viss mån hotat.
samverkan med en dylik kommitté kunde arrangera välfärdsanordningar på sådant sätt, att arbetarna sedermera trivdes med dem. I större företag brukade man upprätta en kommitté för varje särskild avdelning. Vid en stor elektrisk maskinverkstad hade inrättats 20 kommittéer, en för manliga och en för kvinnliga arbetare inom varje avdelning, och representanter för samtliga dessa avdelningskommittéer bildade tillsammans en centralkommitté. Whitley-systemet hade enligt Miss S:s mening åvägabragts i bakvänd ordning. I stället för att börja från toppen borde man sökt att först få till stånd den nödvändiga basen för systemet eller fabrikskommittéerna. Utvecklingen hade också numera gått därhän, att det finnes dylika kommittéer inom' många industrigrenar, där Whitley-organ av högre ordning saknas. Beträffande systemets distriktsråd ansåg hon, att de väsentligen saknade existensberättigande — åtminstone hade de mycket litet att göra. Såsom en av orsakerna till den i viss mån långsamma ökningen av fabrikskommittéer framhöll hon de engelska arbetarnas i inånga fall starkt konservativa läggning, som ej sällan gjorde dem ganska ointresserade även för åtgärder, som voro till deras fördel. En sådan läggning ansågs exempelvis förhärskande inom bomullsindustrien. 7.
Mr KNIGHT, tjänsteman i arbetsministeriet.
29. 5. 24.
En stor fördel med de »nationella» Whitley-råden är att de möjliggöra samverkan vid löneaktioner av olika arbetarorganisationer inom samma produktionsgren. Det förekommer alltjämt svåra konflikter på den grund, att arbetarna inom samma branscher tillhöra skilda organisationer. Några av dessa taga också emot vilka arbetare som helst; naturligt är att detta förfarande ej kan gillas av Trades Union Congress. För att nå erkännande ha också stundom organisationer fått lov att amalgamera sig med andra. Som exempel kan anföras, att alla arbetare i Cornwall och Devonshire tillhöra en och samma union, oberoende av fack, nämligen Transport Workers Union. Av nyss berörda anledning har man ofta kompetenstvister mellan de olika förbunden, s. k. demarkationstvister. Ej sällan ha de gamla organisationerna inom ett specialyrke utvecklat sig till rena gillen med begränsat tillträde. Detta har bl. a. resulterat i, att dessa förbund vägrat att erkänna de arbetare, som erhållit sin utbildning under kriget, såsom yrkeskunniga. För de förbundet tillhörande arbetarna medför detta förhållande naturligtvis en styrka. Ä andra sidan minskar detsamma möjligheterna till förflyttning av ledig arbetskraft mellan olika industrier och inverkar därigenom ofördelaktigt på arbetslösheten. E t t »nationellt» Witley-råd blir ej erkänt av regeringen förrän det omfattar minst 75 % av totalproduktionen och arbetarna inom en industri. Inom industrier, där det finnes många små företag, kan naturligtvis trots detta det stora flertalet företag stå utanför. Distriktsråd finnas inom en del industrier. Deras arbete kan vara av värde för de lokala förhållandena; när de söka lägga sig i förhållanden, som röra hela industrien, skapa de ofta svårigheter.
8.
Sir WILLIAM MACKENZIE, president i Industrial Arbitration Board.
30. 5. 24.
Whitley-råden upprättades vid en ganska ogynnsam tidpunkt. I tider av uppåtgående löner ha de visat sig lämpliga, men då de existerat väsentligen under en svår depressionstid, vilken blott gjort frågor om lönesänkningar aktuella, är det ej underligt, att de haft att kämpa med stora svårigheter; många av dem ha även efter en god start småningom avtynat för att slutligen helt försvinna. I innevarande ögonblick torde det ej finnas mera än 50—60 stycken, som arbeta effektivt. Många av dem, som för tillfället ej äro verksamma, måste dock förr eller senare återuppstå, ty deras uppgifter äro av den art, att de ej kunna undvaras. Deras huvudsakliga uppgift består i att uppfostra arbetarna till intresse för företagens administration. Emellertid hade hela systemet verkat för kort tid, för att det skulle hunnit visa sina möjligheter; dessutom hade tidsomständigheterna gjort, att deras hela intresse rört sig kring lönefrågor. Man kunde därför ej säga, att de överhuvudtaget gjort så stor nytta. Undantag måste dock göras för keramikindustrien, där dessa råd utövat ett mycket gott inflytande, ej minst genom sin verksamhet som organ för yrkesutbildningens ordnande. Då ett Whitley-råd ej kunnat ordna upp en tvistefråga, hade man ofta vänt sig till Industrial Court of Arbitration. Denna hade haft 12—18 fall av detta slag att behandla per år. Domstolen hade bl. a. också haft att avgöra en del mycket kinkiga fall av s. k. demarkationstvister mellan de olika fackförbunden. Särskilt hade strider mellan arbetarnas olika organisationer inom skeppsbyggeriet vållat stora svårigheter. I allt hade c:a 10 fall av denna art behandlats sedan 1919. överhuvudtaget måste man i England alltmera gå in för medling och skiljedom i arbetstvister. Denna senare finge dock ej göras obligatorisk, ty då komme arbetarna att betrakta den med misstro. Dock finnes det i England en hel del folk, som tror på lagstadgad skiljedom. Det vore praktiskt taget omöjligt att avgöra, huruvida de frivilliga organisationerna, vilka vid sidan av Whitley-systemet arbetade för förståelse mellan kapital och arbete, hade någon egentlig betydelse. Att t. ex. sådana föreningar som National Alliance of Employers and Employed och Industrial League and Council voro inne på rätt väg, kunde emellertid icke bestridas. Vad angår Labour Co-partnership finge man ej glömma, att detta system egentligen endast lämpade sig för monopolföretag. 9.
Mr MUNDY, generalsekreterare i Labour Co-partnership Association.
2. 6. 24.
Det finnes tvenne i princip olika former för »labour co-partnership», den ena uppbyggd på den kapitalistiska produktionsordningen, den andra syftande utöver denna. I så måtto äro de dock bägge lika, som de båda åsyfta en fördelning av företagens vinst mellan arbete och kapital. Den senare riktningen representeras mest fullödigt av den stora, numera som klassisk betraktade Co-ope-
39 rative Wholesale Society. Den förra riktningen däremot, för vilken the Labour Co-partnership Association särskilt arbetar, har sin förebild i Taylors verk. Den kooperativa rörelsen, som tidigare huvudsakligen och alltjämt i största utsträckning sysslade med distribution av varor, hade på senare tider även börjat befatta sig med produktion. Inom dess företag välja arbetarna, tillsamman med övriga delägare, direktion. Denna är alltså ansvarig inför sina egna anställda. Vinsten fördelas mellan arbetare och konsumenter efter vissa avskrivningar samt avsättning för undervisningsändamål och ökning av kapital. Delägarna äro att söka dels bland konsumenterna, dels bland arbetarna och dessas fackorganisationer o. s. v., men även bland en del privata kapitalister, som praktiskt taget äro garanterade en utdelning av minst 5 %. Dessa företag äro i mycket jämförliga med vanliga aktiebolag, men fatta de som sin uppgift att förse kunderna med goda varor samtidigt som de åt sina arbetare bereda en säker utkomst. Leicester kan anses som ett centrum för nu berörda verksamhet och finnas där mellan 40 och 50 dylika företag. E t t par av dessa äro mycket stora och förfoga över mer än */* miljon engelska pund i kapital samt ha vartdera över 1,000 arbetare. Sammanlagt sysselsättas inom här ifrågavarande verksamhetsområde dock ej mer än c:a 10,000 arbetare. Den andra formen av labour co-partnership representeras av företag, vilka anordnats efter ungefär de principer, som Messr. J . T. and J . Taylor, Ltd införde i sina textilfabriker redan vid slutet av förra århundradet. Att i fråga om denna form göra några allmänna uttalanden vore svårt, då densamma inom olika företag är mycket skiftande. Sammanlagt torde det nu finnas c:a 230 firmor i det brittiska riket, vilka ha gått in för detta system, anordnat på ett eller annat sätt — vanligen dock efter Taylor's. En industrigren, där systemet speciellt slagit igenom, är gasverken. Dessutom kunde man konstatera, att systemet vunnit stor utbredning just inom Taylor's egen industri. Sålunda finnas inom ylleindustrien 17 firmor, vilka antagit detsamma. Att dessa vunnit efterföljare även inom andra näringsgrenar framgår därav, att enbart i Yorkshire 29 firmor infört vinstandelssystem. De olika anordningarna (schemes) för systemets tillämpning äro givetvis av stor betydelse för detsammas resultat. Särskilt är det av vikt, att systemet giver arbetarna ett verkligt, bestående intresse för företagets framgång. Emellertid berodde det också mycket på de män, som hade att tillämpa systemet, huruvida det i praktiken skulle lyckas eller ej. P å förhållandet mellan arbete och kapital hade det emellertid en synnerligen fördelaktig verkan. Vid de stora Reynoldska verken i Manchester ha arbetarnas representanter tillgång till alla uppgifter, vilka delgivas företagets styrelse. Denna kontroll hade visat sig verka mycket tillfredsställande. De uppgifter, som lämnades, fördelades på två grupper, dels sådana som kunde meddelas till samtliga arbetare och dels sådana som ej finge komma utanför representanternas krets; det hade ofta visat sig, att arbetarna röstade för att ett meddelande skulle betraktas såsom konfidentiellt, även om arbetsledningen ej påyrkat detsamma. Några olägenheter till följd av att nyheter sipprat ut, hade man där aldrig haft.
40 Whitley-systemet vore bra i de fall, där det lett till upprättande av fabrikskommittéer. Dessa hade i en hel del fall lyckats uträtta åtskilligt. Så hade exempelvis varit fallet inom South Metropolitan Gas Co, där även vinstandelssystem tillämpades. Arbetarna och arbetsgivaren inom detta företag insatte vardera 18 representanter i dess kommitté. Bland den förra sidans representanter voro såväl arbetarnas som också förmännens och kontorspersonalens intressen företrädda. Kommittén hade rätt att välja trenne direktörer, vilka hade samma funktioner som företagets övriga direktörer. Beträffande den vanliga anmärkningen, att de talrika fallen av co-partnership-systemets övergivande tydde på värdelöshet i praktiken, framhöll Mr M., att systemet många gånger kom till användning såsom ett försök till räddning av företag, som närmade sig sitt fall. Vid en undersökning, som företagits i fråga om företag, vilka tillämpat co-partnership under c :a 3 a 4 år och sålunda i regel måste anses vunnit en viss stadga i denna sin driftsform, hade det också visat sig, att misslyckandena varit mycket fåtaliga. 10.
Direktören för ett större företag inom mekaniska verkstadsindustrien.
2. 6. 24.
Den tillfrågade kände för sin del ej till något vidare om Whitley-systemet. Inom sitt fack hade han haft det fridfullt de senaste åren, åtminstone efter 1922 års lockout. Shop-stewards funnos inom företaget och företrädde arbetarna men ingen fabrikskommitté. , Enligt hans mening är den engelska arbetaren mera flegmatisk och beskedlig än den svenska — han utför vanligen en order utan att resonera såsom en svensk i regel vill göra. Dessutom är han mindre bildad — både allmänt och fackligt — än den svenska. Bolaget hade en avdelning för tillverkning av vissa maskindetaljer, vilken gick med 2 dagskift utan övertidsbetalning — detta egentligen i strid mot kollektivavtalet inom verkstadsindustrien. Då tillverkningen emellertid eljest ej bar sig utan måste nedläggas, funno arbetarna sig däri utan särskilda svårigheter. 11.
Sir ALLAN SMITH, ordförande i Engineering and National Employers' Federations. 2. 6. 24.
Den tillfrågade hade såsom arbetsgivarrepresentant deltagit i Whitleykommitténs överläggningar och utarbetandet av dess förslag. För de större industrigrenarna, där sedan lång tid tillbaka organisationer existerade för behandling av intressetvister och uppgörande av löneavtal, hade Whitley-råd ej visat sig erforderliga eller lämpliga. En huvudinvändning, som man kunde framställa mot hela systemet, var, att man först grundat en central organisation, vilken skulle verka för upprättande av distriktsråd och fabrikskommittéer; i stället borde man ha utgått från de sistnämnda och sökt att därpå bygga upp de centrala organen. Inom verkstadsindustrien hade man haft en förhandlingsordning ända sedan
4L 1897, varigenom allvarligare konflikter undvikits under cirka 20 års tid. Denna förhandlingsordning hade vid olika tidpunkter modifierats och senast förnyats i ändrad form efter arbetskonflikterna under år 1919 och 1922. Nu gällande avtal av den 2 juni 1922 (se bil. 4*) förutsatte upprättandet vid varje industriellt etablissement av en fabrikskommitté, bestående av intill 7 representanter för arbetsledningen och lika många »shop stewards», företrädande olika avdelningar och yrkesgrenar inom verket. Dessa kommittéer hölle i allmänhet regelbundna sammanträden för behandling av uppkommande frågor, och kunde därvid även andra spörsmål rörande arbetsförhållandena än lönefrågor bli föremål för diskussion. Uppkommo skilda meningar, gick ärendet vidare till ett distriktsråd och behandlades i sista hand av ett centralråd, som sammanträdde regelbundet en gång i månaden. Här ifrågavarande organisation omfattade cirka 3,000 särskilda firmor, uppdelade på distrikt, och cirka 100 fackföreningar (av 135 föreningar, vilkas medlemmar arbetade inom hithörande verksamhetsgrenar). De engelska arbetarna hade enligt talarens uppfattning ej något verkligt intresse för deltagande i ledningen av företagen. Man hade därför icke någon större tilltro till möjligheten eller lämpligheten av en utveckling i denna riktning av Whitley-systemet. Detta hade för övrigt i tillämpningen utformats efter de mest skilda linjer — ofta på ett sätt, som knappast motsvarade kommitténs avsikter. Vissa extrema riktningar inom fackföreningarna ivrade visserligen, särskilt år 1919 och 1920, för deltagande från arbetarnas sida i företagens ekonomiska ledning, men detta krav hade, vad talarens organisation angick, städse bestämt avvisats. Efter konflikten år 1922, som gick arbetarna emot, hade man hört föga av detta krav, som för övrigt aldrig omfattats av någon större del av arbetarna. Arbetarnas huvudintresse gick ut på att ha stadigvarande arbete. De kommunistiskt färgade riktningarna omfattade måhända för närvarande omkring 10 % av industriarbetarna. Vad beträffar »Co-partnership», vore det absolut nonsens att tänka sig, att strävandena därtill kunde komma att spela någon verklig roll under hittills föreslagna former. Motsatsförhållandet i intressen mellan kapital och arbete, mellan arbetsledning och arbetare är för djupt grundat i de faktiska förhållandena för att kunna utjämnas genom några än så välmenta system. Det enda man kunde hoppas uppnå och som man borde på allt sätt sträva efter, vore att skapa ett bättre förhållande och en känsla av »fair play» parterna emellan, så att de oundvikliga striderna kunde utkämpas utan att skapa onödig bitterhet. 12.
Mr MALLON, föreståndare för Toynbeehall1, f. d. ledamot av Whitley-kommittén. 2. 6. 24.
Det hade varit Whitley-kommitténs ursprungliga mening, att det system, som den föreslog, skulle speciellt lämpa sig för de stora industrigrenarna, 1
Ett folkbildningsinstitut, arbetande enligt »university extension» principer.
såsom kol-, järn- och verkstadsindustrierna. Emellertid hade det i praktiken visat sig, att systemet just inom dessa industrier ej blivit tillämpat. Anledningen härtill torde man få söka i det faktum, att det vid dessa redan förut existerat ett gott maskineri för underhandlingar mellan arbetare och arbetsgivare. Så var t. ex. fallet inom den mekaniska verkstadsindustrien. Ordföranden i arbetsgivarorganisationen för nämnda industri, Sir Allan Smith, hade visserligen varit bland undertecknarna av Whitley-kommitténs betänkande, men detta till trots hade han, då det sedan gällde att tillämpa dennas rekommendationer inom den industri han representerade, kraftigt opponerat sig under påpekande, att det system för underhandlingar, man där sedan gammalt hade, vore det bästa tänkbara. Som stöd för sin uppfattning härutinnan hänvisade han till det faktum, att man inom denna industri ej haft någon arbetsnedläggelse på de senaste 20 åren — detta yttrande fälldes före de konflikter, som för ett par år sedan drabbade ifrågavarande industri. Nu berörda förhållande, att Whitley-råd ej etablerats inom de väl organiserade industrierna, är mycket att beklaga, då de där skulle kunnat uträtta mera än på andra håll. I allmänhet kunde man säga, att framgången för Whitley-systemet varit störst, där en skarp gräns dragits mellan lönespörsmål och andra frågor, mera berörande de allmänna arbetsförhållandena inom företagen. Whitley-råden borde egentligen ej alls sysselsätta sig med lönefrågor; tyvärr hade de dock i allmänhet ägnat sitt huvudintresse just åt dessa. Tagas dylika problem upp till diskussion, är det nämligen oundvikligt, att de bägge sidorna komma att betrakta varandra i viss mån som motståndare från första början, vilket naturligtvis menligt inverkar på möjligheten för ifrågavarande organ att förekomma och utjämna stridigheter mellan arbetare och ledning inom företagen. I det stora hela hade dock råden visat sitt existensberättigande. De hade haft att arbeta under en exceptionellt svår tid, och komme bättre tider, skulle de helt säkert visa en kraftig och nyttig verksamhet. Utgångsläget vid tillkomsten av Whitley-systemet hade ungefär varit detta. Kriget hade medfört en allmän och bestämd övertygelse, att det var nödvändigt att åt arbetarna giva större inflytande inom industrien, samtidigt som allt måste göras för att där åstadkomma bättre relationer mellan arbete och kapital. Majoriteten inom Whitley-kommittén resonerade som så: låt oss sätta upp ett system av kommittéer, vari till en början mindre frågor behandlas. Så småningom, allteftersom arbetarna genom arbetet i dessa få större inblick i industriens förhållanden, kunna viktigare frågor upptagas till behandling. Vad beträffar spörsmålet om arbetsgivares skyldighet att till dylika kommittéer lämna de uppgifter rörande driften, som desamma kunde önska, hade man ursprungligen ej intagit någon bestämd position. Denna fråga låg för övrigt olika till inom olika industrier. Så t. ex. hade man inom porslins- och lergodsindustrien redan tidigare haft ett utvecklat system härför. Där utsågs nämligen för bägge sidor gemensamma revisorer, vilka bereddes tillgång till företagens samtliga handlingar. Revisorerna avgåvo sedermera en rapport över läget inom hela industrien; de särskilda företagens läge intresserade man
sig ej för. Inom denna industri hade man sålunda ej behövt utöva något särskilt tryck från arbetarsidan för att uppnå nu åsyftade rättighet. Annat hade förhållandet varit inom t. ex. kolindustrien. Där hade arbetarna länge misstänkt, att de uppgifter angående industriens läge, som av arbetsgivarna lämnats vid löneförhandlingar, ej voro fullt korrekta, utan att en del tillgångar genom bokföringsåtgärder undandolts. Dessa misstankar voro måhända också ej alltid oberättigade. Det var därför intet att undra över, att arbetarna inom denna industri kämpat hårt för att erhålla rätt till granskning av företagens böcker, något som de även uppnått. Hela Whitley-systemet komme med säkerhet att under den närmaste framtiden ytterligare utvecklas. Ehuru numera ganska allmänt medvetna om, att alla stora förändringar endast komma långsamt och efter hårt arbete, hade arbetarna — ej minst nu efter det arbetarpartiet kommit till makten — ett stort intresse för berörda system. Däremot hade »co-partnership»-idén ej någon större framtid — bl. a. på den grund att arbetarledarna oftast voro emot densamma. De resonerade som så, att antingen gav detta sista system arbetarna så litet, att det ej hade något egentligt värde, eller också gav det ett verkligt tillskott till arbetarnas löner, vilket förhållande äventyrade solidaritetskänslan bland arbetarna. Dessa kunde sålunda, om de ginge in för »copartnership», komma att i framtiden stå i samma ogynnsamma position gentemot arbetsgivarna, som under den tid, då de ej alls voro organiserade. Dessutom får man ej glömma, att detta system skulle verka ytterst orättvist ifråga om lönefördelningen mellan arbetarna inom en och samma industrigren. I en firma, där lyckan var god, skulle arbetarna erhålla mycket högre löner för samma arbete än i en annan, vilken ej hade samma framgång i affärerna. Vad angår frågan om att giva Whitley-rådens beslut lagligt förbindande verkan, vore detta knappast genomförbart enligt de linjer, som uppdragits i den bill, som nu ligger på underhusets bord. För det första tager denna bill icke vederbörlig hänsyn till de stora svårigheter, som komma att förorsakas av det förhållandet, att arbetsgivare och arbetare inom industrien äro fördelade på så många fackorganisationer, vilkas gränser oftast äro godtyckligt dragna. Men vidare vore det farligt att giva arbetare och arbetsgivare rätt att ensamma avgöra en hel del frågor, där allmänhetens intresse lätt kunde komma att sitta emellan. Ett neutralt element, representerande konsumenternas intressen, vore absolut nödvändigt för att hindra ifrågavarande råd från att söka utvidga området för sin eventuella jurisdiktion alltför mycket. De flesta medlemmarna av Whitley-kommittén hade trott på industriell demokrati och menat, att det system, som av dem föreslogs, skulle så att säga vara ett första steg på vägen därtill. Detta hade dock ej varit fallet med arbetsgivarnas representanter. Dessa gillade visserligen systemet, men endast därför att de trodde, att det skulle främja arbetsfreden. Att söka övertyga arbetarna om att deras intressen voro gemensamma med industriens, betraktades på berörda håll såsom rent nonsens; för dessa arbetsgivare stod det nämligen klart, att arbetarnas och kapitalets intressen ständigt måste vara motsatta. Bland arbetarna hade systemet mottagits med blandade känslor.
44 Inom de bäst organiserade arbetarnas kretsar hade man opponerat sig emot detsamma, då man ansåg, att systemet snarare skulle bidraga till att försvaga än förstärka de egna ställningarna. Det välvilligaste mottagandet å arbetarnas sida fick systemet inom sådana industrier, där arbetarnas organisation ej var vidare stark. 13.
Mr ATKINSON, ordförande i Cable Makers' Association.
3. 6. 24.
Detta förbund existerade sedan omkring 20 år tillbaka såsom en industriförening med huvuduppgift att genomföra vissa tekniska och kommersiella standards, förekomma olämplig konkurrens m. m. Under kriget fick förbundet tillika till uppgift att vara mellanhand för fördelning av råvaror (kopp a r ) . Svåra problem uppstodo vid denna tid i avseende å arbetskraften, då en mängd av de gamla arbetarna togos till armén, och ny arbetskraft, manlig och kvinnlig, i stället måste intagas. Till följd av nu antydda svårigheter i avseende å arbetarförhållandena uppkom en allmän stämning för att söka närma arbetsgivare och arbetare och åstadkomma en bättre förståelse dem emellan. Det var under intrycket härav som Whitley-kommitténs förslag framlades. Inom kabelindustrien dröjde det emellertid rätt länge, omkring ett år, innan väckt förslag om bildande av ett Whitley-råd kunde genomföras. En del av arbetsgivarna voro nämligen helt emot tanken på en fortlöpande samverkan under fredliga former med representanter för fackföreningarna. En motsvarande stämning rådde på arbetarsidan. Emellertid lyckades man småningom övervinna detta motstånd och få till stånd ett dylikt råd år 1919. Mr A., som tidigare under lång tid arbetat inom industrien, även såsom arbetare, utsågs under kriget till ordförande i Cable Makers' Association och har sedermera alltjämt återvalts — växelvis av arbetarna och arbetsgivarna. Rådets arbete har varit mycket framgångsrikt. Dess första uppgift blev att genomföra ett allmänt lönesystem med minimilönesatser, varierande dels efter arbetets art och dels efter olika distrikt, och med tillämpning tillika av en glidande skala, baserad på levnadskostnadsindex. På detta sätt hade man lyckats komma igenom de svåra år, under vilka den industriella depressionen gjort sig kännbar, utan några arbetskonflikter. Ävenledes genomfördes likformiga bestämmelser angående ledighet, arbetstid m. m. Vid slutet av 1920, då den starka depressionen inträdde, funno arbetsgivarna det emellertid omöjligt att uppehålla driften med tillämpande av det löneavtal, som träffats; däremot kunde de skaffa verken och arbetarna sysselsättning med vissa exportorder under förutsättning, att fackföreningarna gingo med på en temporär lönesänkning av 6 sh. per vecka. Efter förhandlingar i Whitley-rådet gingo arbetarrepresentanterna, som kände till det allmänna lä" get inom industrien, med härpå. Reduktionen hade sedan tillämpats till i år, då på yrkande av arbetarsidan en återgång skett till de förut bestämda lönerna genom höjning med 4 sh. i mars och 2 sh. i juli. Dessa ändringar hade kunnat genomföras utan större slitningar, tack vare tillvaron av nämnda råd.
45 En olägenhet hade nu berörda förhållande emellertid medfört. Arbetarna, som funno sina intressen tillräckligt bevakade av det gemensamma rådet, hade nämligen visat tendenser att lämna trades unions, vilkas upprätthållande dock vore en nödvändig förutsättning för utseende av arbetarsidans medlemmar i rådet. E n motsvarande svårighet på arbetsgivarsidan hade även förekommit beträffande de firmor, som stodo utanför Cable Makers' Association. Dessa firmor hade likväl förmåtts bilda en särskild sammanslutning, vilken utsåg representanter i rådet. Under det forcerade arbetet med utställningens färdigställande hade förbundet lyckats träffa en extraordinär överenskommelse om att få använda oorganiserad arbetskraft, trots gällande avtal i motsatt riktning för utställningen i dess helhet och trots att vederbörande fackförening eljest ansågs som en av de mest stridslystna i landet. Beträffande frågan om rätt till delaktighet i den ekonomiska kontrollen av företagen hade yrkande därom framställts i början av rådets verksamhet men senare övergivits. Enligt Mr A:s mening hade arbetarna i allmänhet ringa intresse för någon slags delaktighet i ledningen och erkände själva sina bristande förutsättningar härför. I själva verket skulle sådan delaktighet förutsätta någon form av kooperation eller »profit-sharing», för vars införande arbetarna emellertid som regel, åtminstone hittills, voro föga benägna. Vid så gott som varje fabrik, tillhörande förbundet, fanns någon form för behandling av vissa lokala frågor genom en fabrikskommitté. De bästa och mest intelligenta bland de yngre arbetarna voro mycket intresserade' att vinna ökade insikter i ekonomiska frågor, och kunde väl en del av dem anses bereda sig att taga en mera aktiv del i ledningen. Måhända ginge utvecklingen denna väg; endast erfarenheten kunde visa, vilken produktionsordning, som vore den lämpligaste ur synpunkten av det allmännas bästa — den enda måttstock, som borde få komma till användning vid det slutliga avgörandet. 14.
Sir WILLIAM JONES, ordförande i Ceramic Society, och Mr H. HALLIDAY, sekreterare hos Employers' National Council for the Clay Industry. 4. 6. 24.
Inom lergodsindustrien, innefattande tillverkning av tegel, dräneringsrör, eldfast lergods m. m., var fackorganisationen ej så allmänt genomförd, att Whitleysystemet där kunnat komma till tillämpning i fullt utbildad form. Man hade emellertid bildat en »Interim Industrial Reconstruction Committee for the Clay Industries», motsvarande ett Whitley-råd. Däremot funnos inom denna industri inga fabrikskommittéer. Nämnda rekonstruktionskommitté hade mest sysslat med lönefrågor och arbetsvillkor i övrigt, däremot icke alls med ärenden berörande den tekniska eller ekonomiska ledningen. I kommittén voro å arbetarsidan representerade 7 ä 8 olika fackföreningar. Kommittén ansågs ha gjort ganska mycket för åstadkommande av ett bättre förhållande mellan arbetsgivare och arbetare, i det den utjämnat en del tvister och bibringat båda parterna en bättre förståelse av motsidans synpunkter och svårigheter.
46 Kommittén hade sammanträtt en gång under 1923, fyra gånger under 1924. Tvenne gånger hade man misslyckats att få till stånd överenskommelse i lönetvister, och hade man då hänskjutit avgörandet till Industrial Court. F. n. låg en sådan fråga där för avgörande, sedan parterna hörts. 15.
En arbetsgivare inom tändsticksindustrien Whitley-rådet inom nämnda industri.
och Miss
BRÖD,
sekreterare hos 4. 6. 24.
Inom denna industri hade ett Whitley-råd bildats redan 1917 och visat sig vara till den allra största nytta. Både arbetsgivare och arbetare voro nära nog fullständigt organiserade; på arbetarsidan voro 3 fackföreningar företrädda inom rådet. Med undantag för fixering av vissa minimilöner, vilket gjorts i början av rådets verksamhet, hade man så vitt möjligt undvikit att syssla med lönefrågor. Dylika frågor avgjordes bättre genom förhandling mellan företagens ledare och respektive fackföreningars förtroendemän. För åstadkommande av ett bättre samförstånd och starkare samhörighetskänsla mellan arbetsgivare och arbetare hade såväl rådet som fabrikskommittéer gjort stort gagn. Som regel hade man både i rådet och kommittéerna månatliga sammanträden under arbetstiden. Protokollen från kommittéerna föredrogos i rådet. Sorterande under fabrikskommittéerna funnos ofta »departementala» kommittéer. De ärenden, som behandlades i dessa senare kommittéer, rörde huvudsakligen: sättet för utbildning av samt anställningsvillkor för yngre, nyintagen personal; anmärkningar från arbetsledningen rörande försummelse att iakttaga arbetstiden samt angående dåligt arbete; metoder för ökning av produktionen och förbättringar av densamma; frågor rörande de sanitära förhållandena och angående välfärdsinrättningar o. d.; individuella löne- och ackordsfrågor inom resp. avdelning samt personliga klagomål och tvister. Viktigare frågor underställdes fabrikskommittén. Bland arbetsuppgifter upptagna på programmet för Whitley-rådet kunde nämnas: åtgärder för stärkande av organisationerna å ömse sidor inom tändsticksindustrien och för åstadkommande av ökad anslutning till desamma," åvägabringande av en förhandlingsordning för biläggande av tvister mellan de olika parterna inom industrien; behandling av frågor rörande minimilöner, arbetstid och arbetsförhållanden i övrigt; tillvaratagande av industriens gemensamma intressen gentemot myndigheterna; åstadkommande av tillverkningsstatistik samt behandling av frågor rörande tull- eller skatteförhållanden eller vissa andra ämnen av gemensamt intresse för hela industrien. 16.
Mr SMETHURST, sekreterare i Amalgamated Engineering Union.
4. 6. 24.
Inom detta fackförbund, som uppkommit genom sammanslagning av 10 föreningar och som för ett par år sedan var uppe i ett medlemsantal av mer än 450,000, hade man ej någon direkt känning av Whitley-systemet. Emellertid fanns det bland unionens medlemmar en del mekaniska arbetare, som voro sysselsatta inom verksamhetsområden, icke tillhörande den mekaniska verkstads-
industrien, och med hänsyn till dessa arbetare hade unionen i någon mån kommit i beröring med nämnda system. Från ren fackföreningssynpunkt sett måste Whitley-systemet anses betänkligt, då det givetvis vore att befara, att systemets organ skulle inkräkta på fackföreningarnas verksamhetsområde. Mr S. hade också för fem år sedan i en tidningsartikel varnat för denna fara. Skulle han emellertid bedöma systemet endast efter sina personliga erfarenheter, kunde han ej giva det annat vitsord, än att det verkat förmånligt. Med anledning av därom framställd fråga yttrade Mr S. även, att Whitley-systemet enligt hans mening med visst skäl kunde anses som en förberedelse för och en början till industriell demokrati. Inom den mekaniska verkstadsindustrien hade man en egen, ganska väl utvecklad förhandlingsorganisation. Arbetarna voro enligt gällande kollektivavtal berättigade att utse en shopsteward för varje avdelning i ett företag, och dessa shopstewards kunde tillsammans bilda en fabrikskommitté. Även för behandlingssättet av arbetstvister giver nämnda avtal föreskrifter. Kan enstaka dylik tvist ej lösas genom direkta förhandlingar med arbetsgivaren, äger någondera parten att påkalla frågans hänskjutande till en »local conference». I fall av misslyckande även här kan frågan hänvisas till the General Conference. Denna sistnämnda sammanträder en gång i månaden i York — den centralaste platsen för England och Skottland tillsammantagna. Föredragningslistan för konferensens sammanträde kunde upptaga ganska många ärenden, och varade sammanträdet ofta två dagar. 17.
Lord BUCKMASTER, /. d. lordkansler samt ordförande i den nämnd, som nyligen undersökt löneförhållandena inom kolindustrien. 4. 6. 24.
Den anordning med »Joint Industrial Councils», som konstituerar Whitleysystemet, hade ej mötts med någon entusiasm bland arbetarna. Som följd härav och av det motstånd, som nämnda anordning rönt från arbetsgivarna, hade Whitley-råd ej allmänt införts. Inom kolindustrien t. ex. fanns inte tillstymmelse till dylika råd. Det enda område, där de allmänt införts, var den civila (statsförvaltningen. De hade emellertid där mötts med mycken kritik, och man hade ofta fått det intrycket, att de fastställt lönenivån oproportionerligt högt — något som skattedragarna fingo känna av. Inom andra verksamhetsområden hade det, såsom redan antytts, varit utomordentligt svårt att erhålla stöd från arbetarna för dessa råd, ja, i de flesta fall hade på arbetarsidan mött stark opposition. Speciellt ville extremisterna på inga villkor veta av dessa inrättningar. För dem framstå de blott och bart som ett försök att förlänga den kapitalistiska produktionsordningen och äro därför av ondo. Vad arbetarpartiet angår, så hade detta ej tagit upp denna fråga på sitt program. Omöjligt var ej, att dess ledare i själ och hjärta gillade systemet, men av hänsyn till de ytterliggående elementen kunde de ej föra fram saken. Dessa människor anse, att allt tal om att söka minska motsättningarna mellan arbete och kapital endast är löst prat. Inom kolindustrien har man sedan 1921 haft ett system med andel i vinsten
48 för arbetarna, och ha dessa garanterats rätt att genom speciella experter granska företagens räkenskaper. Detta system hade emellertid ej fungerat väl på grund av vissa tekniska brister i sättet för vinstens uträknande enligt avtalet — de goda företagen inom ett distrikt hade fått betala mindre av sin vinst än de skäligen bort kunna göra, medan de svagare måst betala över förmåga. Stora svårigheter förefunnos att lösa i fråga om lönerna inom denna industri. På ett håll kunde arbetarna förtjäna 5 gånger så mycket som på ett annat, beroende på förmånligare naturförhållanden. Huru detta problem skall lösas i framtiden är mycket svårt att nu kunna se — en allvarlig fara hotar emellertid säkerligen denna industri. Att Whitley-råd ej här skulle kunna giva någon tillfredsställande lösning, torde vara ganska säkert, huru mycket detta än är att beklaga. Svårt för att icke säga nära nog omöjligt är att förlika tvenne så vitt skilda meningar som arbetarnas och arbetsgivarnas. De förra vilja ej nöja sig med mindre än full bestämmanderätt inom företagen, vilket de senare under inga villkor vilja giva dem. Emellertid finge man hoppas, att det faktum, att arbetarpartiet nu var i regeringsställning, skulle komina att utöva en nyttig verkan. Arbetarna finge nämligen nu på ett helt annat sätt än tidigare komma i direkt kontakt med de stora svårigheter, som vidlåda allt reformarbete på förevarande områden. 18.
Sir
ANDREW
DUNCAN,
ordförande i Shipbuilding
Employers'
Federation. 5. 6. 24.
Whitley-råden voro ursprungligen avsedda endast för svagt organiserade industrier. Inom skeppsbyggeriet, där man sedan gammalt haft starka organisationer å ömse sidor, hade systemet ej kommit till användning. Inom nämnda industri hade man redan 1909 etablerat en förhandlingsordning (se bil. 5), vilken varit gällande sedan dess, även om den under de sista fyra åren ej haft samma effektivitet som tidigare. Vid omförmälda tidpunkt hade det även lyckats arbetsgivarna förmå arbetarna att bilda en kommitté, representerande samtliga de trettio olika organisationer, som funnos på arbetarsidan. Alla frågor av mer allmän betydelse hänskötos till denna kommitté, och hade man på detta sätt lyckats lösa de allra flesta tvister. Fördelarna med detta system voro betydande — det hade givit en avsevärd stabilitet åt alla löneöverenskommelser och underlättat lösningen av många kinkiga problem. Frågor av mera lokal karaktär behandlades först av eventuellt förefintliga distriktskommittéer. Kunde dessa ej komma till uppgörelse, hänsköts frågan till »the National Committee». Lyckades ej heller denna att klara upp saken, inkallades en »grand conference». De fördelar som voro förknippade med denna ordning finge ej underskattas. Alla avsevärdare stridsfrågor bringades nämligen på detta sätt till hela industriens kännedom, och hade det visat sig, att de icke av stridsfrågan direkt berörda medlemmarna av respektive organisationer ofta lyckats moderera de stridandes krav. Man hade sålunda undgått, att mindre stridigheter ledde till arbetsnedläggelse.
49 Orsaken till att detta system' under de sista åren ej verkat så effektivt som tidigare låg däri, att motsatsförhållandet mellan yrkeskunniga och icke yrkeskunniga arbetare blivit betydligt skärpt. De förra avlönade ofta de senare och sysselsatte ej sällan flera av dem såsom medhjälpare. För dessa icke yrkeskunniga arbetare hade det numera blivit klart, att de hade att föra huvudkampen ej mot den egentliga arbetsgivaren utan mot de yrkeskunniga arbetare de biträdde. E t t faktum var också, att de yrkeskunniga arbetarna ofta betalte sina medhjälpare fullkomliga svältlöner, under det de själva förtjänade stora pengar. I denna strid voro arbetsledningens personliga sympatier utan tvekan på de icke yrkeskunniga arbetarnas sida. Emellertid hade denna kamp mellan de olika arbetargrupperna försvårat, för att ej säga nära nog omöjliggjort arbetet inom den »Standing Committee», som upprättats enligt avtalet av år 1909. I flera fall hade det även yppat sig svårigheter till följd därav, att arbetarna vägrat att antaga de villkor, vilka deras ledning gått med på. Det var nu arbetsgivarnas önskan att snarast möjligt kunna få till stånd en förbättrad anordning för underhandlingar med arbetarna. Att Whitley-systemet härvidlag skulle kunna erbjuda en lösning, var emellertid ej att tänka på. Dess råd hade, så fort det kommit till lönespörsmål, visat sin oförmåga att verkligen uträtta något. De voro ej heller väl sedda på den grund, att de så att säga blivit industrien påtvingade. Industrien borde alltid söka att själv klara upp problem av ifrågavarande art. Stora svårigheter hade man haft på grund av s. k. demarkationsstrider, d. v. s. tvister om till vilket fack ett arbete rätteligen skulle hänföras. På vissa håll hade man också ända till 9 olika arbetarorganisationer, som stredo inbördes. Nu åsyftade förhållande innebar en svår olägenhet för hela det engelska skeppsbyggeriet, och först när dessa strider blivit bragta ur världen, kunde man inom denna industri med framgång taga upp konkurrensen med fastlandet. I dessa demarkationsstrider ville arbetarna knappast på några villkor taga reson. Man hade emellertid speciella avtal härom, vilke ej kunde uppsägas annat än en ,'gång varje år. Denna rätt till uppsägning hade tyvärr mycket ofta använts, och hade man därför nästan varje år haft känning av berörda svårigheter. (Se bil. 0.) I berörda Standing Committee kunde varje part insätta det antal representanter, den önskade; några omröstningar förekommo nämligen ej där. 19.
Mr TURKHEIM, sekreterare i National Joint Industrial Council for the Electricity Supply Industry. 5. 6. 24.
Inom elektricitetsverksbranschen har sedan fem år tillbaka funnits ett Whitley-råd, vilket haft distriktskommittéer inom skilda distrikt samt fabrikskommittéer vid de särskilda kraftstationerna. Innan man hade denna organisation, var det klent beställt med sammanhållningen inom ifrågavarande industrigren. Arbetsgivarna hade visserligen bildat en del sammanslutningar, men dessa sysselsatte sig uteslutande med tekniska frågor och icke med löneproblem. Under kriget blev detta tillstånd ohållbart. Ansträngningar gjordes därför då att få 4—251847. Studier rör. industriell
demokrati.
50 till stånd en verklig samorganisation, vilket till en början mötte mycket motstånd. Nu hade det emellertid lyckats att få de allra flesta, för att icke säga praktiskt taget alla arbetsgivare inom branschen organiserade. Representationen inom nämnda råd är ordnad på sådant sätt, att av kommunerna utses 13 medlemmar, av arbetarsidan (vilken har rätt till 20 platser) 12 och av bolagen 13. Emellertid spelar det ingen roll, huru många delegerade de olika parterna ha i rådet, ty omröstningen sker gruppvis. Av de frågor, som behandlas i rådet, märkas främst lönespörsmål samt andra frågor angående arbetsförhållandet, såsom betalning för helgdagar, rätten till semester o. d. I löneregleringsavseende är England indelat i 13 distrikt, och fastställas lönerna kvartalsvis. Emellertid har det förekommit, att man inom rådet frångått de existerande löneavtalen. Så skedde i fjol, då arbetsgivarna påfordrade en sänkning av lönen med 8 sh. per vecka. Denna fordran uppfylldes ingenstädes, men gingo arbetarna i norra England och Wales med på betydande sänkningar. Analogt var förhållandet innevarande år, då arbetarna å sin sida påyrkade en höjning av lönen vid sidan av avtalet. I de fall, då rådet ej kan enas i en fråga, hänskjutes denna till distriktskommittéerna. Kunna dessa i sin tur ej få enighet till stånd, överlämnas ärendet till arbetsministeriet, som låter det gå till skiljedom. Någon kontroll från arbetarnas sida i avseende å företagens ledning kunde man ej tala om. Vidare hade man bland andra än härovan berörda ämnen i rådet diskuterat frågan om lärlingsväsendet. Något resultat hade man emellertid i detta speciella fall ej kommit till, utan hade man hänskjutit frågan till avgörande vid de olika företagen. Stundom hade rådet tillsatt en expertkommitté för ett visst problems behandling. Kommo de bägge parterna inom denna till enighet, antogos dess rekommendationer utan vidare. Ofta kommo uppslag till överläggningar från olika fabrikskommittéer. När en dylik kommitté ej kunnat ena sig i en fråga, hänsköts nämligen denna till vederbörande distriktskommitté, vilken åter i fall.av bristande enighet överlämnade frågan till rådet. Det hade visat sig mycket förmånligt, att .arbetsgivare och arbetare möttes till överläggningar i fabrikskommittéerna. I stort sett hade Whitley-systemet verkat mycket nyttigt. Att dess framgång just inom här ifrågavarande verksamhetsområde varit så stor, berodde i viss mån på att lönerna utgjorde en så pass obetydlig del av de totala produktionskostnaderna — endast mellan 20 och 30 %. I framtiden komme systemet helt visst att ytterligare utvecklas. Dess stora betydelse låg däri, att det uppfostrade arbetarna till att förstå svårigheterna inom industrien. Som exempel härpå anfördes, att arbetarna inom Whitley-rådet för spårvägarna stött en aktion från bolagens sida för att få till stånd en rättvisare fördelning av kostnaderna för slitning av skenorna, där blandad kommunal och enskild drift tilllämpades. Erkännas måste emellertid, att mycken tid offrades på Whitleysystemets tillämpning. Vad anginge ersättningen till medlemmarna av råden, betalade fackföreningarna sådan till arbetarrepresentanterna, under det arbetsgivarorganisationerna bestridde kostnaderna för sin representation. För det första året hade rådet valt en arbetsgivare till ordförande. Trots
51 uppmaningar till arbetarna under de följande åren att utse en av sina män därtill, hade ordföranden omvalts år efter år. Någon tendens att tillämpa vinstandelssystemet hade ej gjort sig gällande inom den elektriska kraftdistributionsindustrien. Nämnas kunde emellertid, att man sedan gammalt haft en anordning för träffande av överenskommelser angående fördelning av vinsten av uppfinningar, som gjorts av arbetare, sysselsatta inom nämnda bransch. 20.
Chefen för en större firma för tillverkning av skrivmaterial o. d.
5. 6. 24.
Firman hade ett utvecklat system för att bereda personalen tillfälle att rådgivande deltaga i företagets ledning. Detta skedde genom trenne olika kommittéer, »the works committee», bestående av representanter för arbetarna, manliga och kvinnliga, inom de olika avdelningarna inom fabriken, »the works management committee», sammansatt av avdelningscheferna för samtliga avdelningar, samt »the fame committee» (uppkallad efter firmans varumärke). Denna senare motsvarade Whitley-systemets egentliga fabrikskommitté och bestod av representanter för bolagets direktion, verkställande direktören, fabrikschefen och överingenjören m. fl. ävensom representanter för de förutnämnda båda kommittéerna, tillhopa 20 personer. De olika kommittéerna sammanträdde minst en gång i månaden. De behandlade diverse ärenden rörande förhållandena inom fabriken. Den sistnämnda kommittén erhöll jämväl en del allmänna meddelanden angående affärsläget, orderbestånd, anledningar till övertidsarbete m. m. Däremot behandlades icke inom densamma lönefrågor, utan avgjordes sådana genom direkt förhandling med respektive fackföreningar. Arbetarnas alldeles övervägande flertal var organiserat i en fackförening, men dessutom funnos diverse specialarbetare, reparatörer m. fl., tillhörande 22 olika föreningar. Vad dessa senare angår, hade firman utan vidare accepterat de lönesatser, som fastställts i deras respektive allmänna löneavtal med motsvarande arbetsgivarorganisationer. Av bolaget hade genomförts ett system för »profitsharing», enligt vilket, sedan ränta och vinstutdelning utgått till »debentures», preferens- och stamaktier (med resp. 6 %, 7 V2 och 8 %) samt avsättning enligt direktionens bestämmande skett till avskrivnings- och reservfonder, den överskjutande vinsten fördelades lika mellan stamaktieägarna och de i bolagets tjänst sedan minst ett år anställda. De anställda, som fyllt 21 år, hade fritt val att erhålla det dem tillkommande vinstandelsbeloppet i kontanter, i 7 1I2 % preferensaktier eller i andelsbevis med samma rätt till andel i bolagets tillgångar och vinst, som tillkommer innehavare av stamaktier. Sedan personalens sammanlagda aktieinnehav kommit att uppgå till 25 °/° av hela aktiekapitalet, vore det avsikten att tillerkänna innehavarna av dessa aktier och andelsbevis rätt att utse en ledamot i bolagets styrelse. Emellertid måste det medgivas, att arbetarnas intresse för delaktighet i den ekonomiska ledningen, liksom även för de idéer i denna riktning, som lågo under vinstandels- och »co-partnership»-systemen, ännu var ganska ringa. Kraven på
52 »industrial democracy» åsyftade egentligen löneförhöjning utan närmare ingående på sättet för dess möjliggörande. Dock kunde man säga, att en gradvis fortgående utveckling till större förståelse av industriens ekonomiska förutsättningar och en växande förmåga att deltaga i behandlingen av hithörande frågor kunde spåras — särskilt hos en del av de yngre arbetarna, vilka sökte varje tillfälle att förkovra sina insikter. Vad anginge närstående industrier, hade tryckeriindustrien en mycket fullständigt utvecklad organisation för samverkan mellan arbetsgivare och arbetare, vilken organisation var genomförd redan före Whitley-systemets tillkomst. Den omfattade c:a 27 fackföreningar, sinsemellan löst förbundna i en federation. Den centrala organisationen var synnerligen omfattande, däremot fanns endast ett mindre antal fabrikskommittéer. Även inom pappersindustrien förefanns ett Whitley-råd, som bl. a. upptagit till behandling arbetarskyddsfrågor, frågor rörande utländsk konkurrens m. m.
21. Mr CLIVE KEARISH, ordförande i the Birmingham committee of the National Alliance of Employers and Employees, Mr M. RANSLY, ordförande i the Birmingham and Walwerhapton District of the Engineering and the National Employers Federation, Mr W. LEWIS, distriktssekreterare i elektrikernas fackförening och representant för föreningen i the Midland District Joint Industrial Council for the Electrical Industry samt Captain A. H. RYMAN, sekreterare i the Midland Federation of the National Alliance of Employers and Employees. 6. 6. 24. Såsom resultat av en livlig diskussion angående den roll, Whitley-råden spelat såväl i allmänhet inom industrien som speciellt inom Birmingham's distrikt, framgick följande: 1. Whitley-systemet hade, där det införts inom detta distrikt, i allmänhet åter övergivits. Undantag härifrån bildade endast några få industrier, såsom stålpenn-, nål- och fiskkrokstillverkningarna, samt kommunala företag, såsom elektricitetsverk, spårvägar m. m. 2. I stort sett kunde man säga, att Whitley-systemet endast kommit till användning inom industrier, som antingen voro mer eller mindre monopoliserade eller ock arbetare uteslutande för hemmamarknaden och där arbetsgivarnas organisationer voro relativt svaga. 3. I de flesta fall hade Whitley-råden kommit att huvudsakligen syssla med lönefrågor — något som ju egentligen ej varit avsikten. Vid behandlingen av dessa ärenden, vilka oftast rörde framställningar från arbetarsidan om löneförhöjningar, hade råden till följd av sin särskilda karaktär och sina uppgifter haft svårt att motsätta sig anspråk på förhöjningar, även där sådana varit sakligt föga motiverade. Vad särskilt angick kommunala verksamhetsgrenar, såsom elektricitetsverk, spårvägar m. m., hade Whitley-råden uppdrivit lönenivån i en grad, som lett till stora svårigheter för den enskilda industrien samt till fördyrad drift av den ifrågakommande kommunala anläggningen,
53 vilket i sista hand drabbade allmänheten, antingen genom höjda taxor eller ökad beskattning. 4. Arbetarnas verkliga intresse för industriens ekonomiska förhållanden var synnerligen ringa; några anspråk på andel i företagens ledning kunde man knappast tala om. För det alldeles övervägande flertalet var veckolönernas storlek det enda, som intresserade. 5. I nyss berörda avseende hade det frivilliga upplysningsarbetet genom organisationer, sådana som National Alliance of Employers and Employees en viktig roll att fylla genom att sprida vidgad ekonomisk upplysning inom arbetarkretsarna, särskilt avsedd för dem, som sedermera komme att intaga en på ett eller annat satt ledande ställning inom fackföreningarna. Angående omförmälda upplysningsverksamhet lämnade sedermera Captain Ryman en del kompletterande meddelanden. Planen till dylika kurser i ekonomiska ämnen hade utgått från Birmingham. Kurserna, som fortgingo under tiden oktober—mars, voro tvååriga och omfattade en dubbeltimme i veckan, varav halva tiden ägnades åt föredrag och andra hälften åt diskussion. Efter genomgående av denna tvåårskurs kunde de mera intelligenta av deltagarna förklaras lämpade att följade undervisningen vid universitetet i Birmingham, dit de fingo tillträde. På detta sätt utbildade yngre arbetare kunde sedermera övertaga ledningen av nya aftonkurser, som inrättats i olika delar av Birmingham. Vid dessa kurser räknade man under instundande vinter på att komma upp i ett samlat elevantal av c:a 1,000. De sålunda ekonomiskt skolade bildade sedan i viss mån centra för spridande av vidgade ekonomiska insikter bland arbetarna. 22.
Innehavarna av en fabrik för tillverkning av nålar och fiskredskap samt Mr KNIGHT, fackföreningssekreterare. 6. 5. 24.
Inom den lilla lokala industri, varom här var fråga, hade man haft ett Whitley-råd alltsedan 1919. På grund av industriens lokala karaktär hade bägge sidorna känt varandra sedan gammalt och samarbetat lättare än på andra håll. Något som även mycket underlättat upprättandet av nämna råd var, att industrien varit så väl organiserad. Desutom hade förhållandena varit gynnsamma i det avseendet, att man endast haft att göra med ett begränsat antal fackföreningar, nämligen två för de kvinnliga och två för de manliga arbetarna. Dessa organisationer hade valt arbetarnas 12 delegerade i rådet, och hade av de delegerade 6 varit män och 6 kvinnor. Från arbetsgivarnas sida hade insatts sammanlagt 12 medlemmar, vilka även företrädde kontorspersonal och förmän; dessa senare hade själva valt sina delegerade. Intresset för valet hade varit betydande, och hade det visat sig, att rådets medlemmar voro mycket upptagna av sitt arbete inom detsamma. Förutom detta Whitley-råd för hela industrien hade man även haft fabrikskommittéer, för vilka intresset jämväl varit starkt. I allmänhet hade de frågor, vilka behandlats i rådet, rört sig om arbets- och
u löneförhållanden. Såvitt man kunde döma, hade rådets verksamhet haft en stabiliserande inverkan på den allmänna lönenivån — under hausseperioden före 1920 hade den hindrat lönerna att nå sådan höjd, som de antagligen eljest skulle nått, varemot den å andra sidan nu under baissen helt visst kvarhållit lönerna på ett högre plan än vad som motsvarade förhållandena på en fullt fri marknad. Emellertid hade man under baissen haft att kämpa med en annan svårighet, i det arbetarna i stort antal lämnat sina resp. fackföreningar, då dessa ej längre kunde hindra lönernas sänkande. Detta hade haft till följd, att det blev klent beställt med iakttagandet av de avtal, som träffats med fackföreningarna. Firmans fabrikskommitté hade utövat en mycket nyttig verksamhet. Anledningen till att den lyckats så väl var kanske förnämligast att tillskriva det förhållandet, att kommittén haft en mycket lämplig och energisk ordförande. Kommittén, som ej behandlar lönefrågor, hade i en del fall tagit upp till behandling tvister mellan arbetare och förmän, men sysselsatte sig huvudsakligast med frågor rörande sanitära förhållanden, välfärdsinrättningar o. d. Särskild nytta hade densamma gjort genom att utreda anledningarna till de höga procenttalen för förluster under produktionsprocessen. Denna fråga förekom å varje sammanträde, och lämnades därvid av ledningen redogörelse för huru detta tal ställde sig för tiden efter det nästföregånde sammanträdet. Kommittén bidrog med goda råd och anvisningar. Ät kommittén lämnades uppgifter rörande produktionskostnader o. d. Den fastställde vissa mer allmängiltiga tider för arbete och raster, meddelade regler för arbetets bedrivande samt avgjorde arbetarnas fördelning inom olika löneklasser. Kommittén bestod av 22 medlemmar, innefattande representanter för arbetsgivaren och kontorspersonalen samt en arbetardelegerad för var och en av verkets 14 avdelningar, vilka var för sig utgjorde en valkrets. I allmänhet kom det en representant på varje 30-tal arbetare. En man fick under inga förhållanden företräda en kvinnlig arbetsavdelning och vice versa. Som exempel på de frågor, som behandlades av kommittén, nämndes med ledning av protokollen följande: ackordslöner i visst fall; solskydd på en viss avdelning; reparation av ett tak; anordning för alarm vid eldsvåda; föredrag om nålindustriens historia; arbetarnas tvätt- och bekvämlighetsinrättningar; ödslande med material; vilorum för arbetare; vissa ändringar inom ett rum inom fabriken; sällskapsrum; gemensamt besök å Wembley-utställningen, vartill företaget skulle lämna bidrag; ny metod för utbetalning av löner (härför hade kommittén företagit en studieresa i trakten av Manchester); välgörenhetsfond; bestämmelser för lärlingar; pensioner; rapport angående antalet anställda och avskedade arbetare; produktionskostnader i detalj samt räddningsanordningar i fall av eldsvåda. Arbetsgivaren betalade lön för den tid, arbetarna deltogo i kommitténs sammanträden. Detta lönade sig, och var det angenämare att ha att göra med en dylik kommitté än med en lönenämnd (trade board). För att kunna ge Whitley-rådens beslut legal verkan såsom nu på sätt och vis var ifrågasatt i den Murrelska parlamentsmotionen, erfordrades först och
55 främst en närmare bestämd konstitution för råden. Vidare måste man få fastställd en allmängiltig princip för lösandet av de många och besvärliga s. k. demarkationsfrågorna. F . n. var för övrigt intresset för Whitley-råden mindre än det tidigare varit. När affärslivet åter blev något så när normalt, skulle emellertid säkert arbetarnas intresse ånyo vakna för denna institution. 23.
Mr FRED. HAND, sekreterare hos Joint Industrial Industry och hos Association of Whitley-Councils.
Council for the Pottery 10. 6. 24.
Porslins- och lergodsindustrien var den första industri, som inrättade ett Whitley-råd; organisationen av detta råd hade sedan tjänat till förebild inom andra industrier. Rådets första sammanträde hade hållits den 11 januari 1918, några månader efter det Whitley-kommitténs första betänkande godtagits av regeringen. Rådet bestod av 60 ledamöter, till lika antal valda av arbetar- och arbetsgivarorganisationerna jämte 5 hedersledamöter och 4 adjungerade ledamöter •— dessa senare två grupper innefattande opartiska, genom samhällsställning eller sakkunskap framstående personer. Ifrågavarande Whitley-råds verksamhet kunde betecknas såsom synnerligen framgångsrik och hade visat sig vara till stor nytta för båda parterna. Rådet hade sålunda i betydande mån medverkat till förbättrande av de teknisktsanitära förhållandena inom industrien och därigenom till höjande av arbetarnas produktivitet. Men särskilt hade överläggningarna mellan arbetsgivare och arbetare inom rådet varit av värde till främjande av samverkan och mera vänskapliga relationer mellan nämnda parter. Nu antydda tillfredsställande resultat måste i väsentlig mån tillskrivas den omständigheten, att rådet så vitt möjligt undvikit att syssla med lönefrågor, vilka ansågos ägnade att försvåra samarbetet i övrigt, utan lämnat dessa till förhandlingar mellan organisationerna å ömse sidor. Endast vid ett par tillfällen, då förhandlingarna mellan organisationerna ej lett till resultat och öppen konflikt hotat, hade Whitley-rådet nödgats ingripa. Första gången skedde detta 1920, då rådet utsåg en gemensam förhandlingskommitté, som lyckades få till stånd ett förslag till uppgörelse, vilket accepterades av parterna. F . n. pågingo liknande förhandlingar, sedan förut gällande avtal, som utgick den 31 mars 1924, blivit uppsagt och man ej kunnat ena sig om något nytt. Rådet hade nu på förslag av sina hedersledamöter utsett en auktoriserad revisor med uppgift att genomgå de olika industriföretagens räkenskaper samt till rådet avgiva rapport över industriens ekonomiska förhållanden, tagna i sin helhet — alltså utan att några meddelanden lämnades rörande de enskilda industriföretagens ställning. Rådet hade vidare utsett en nämnd, bestående av sex personer från vardera sidan samt tre av rådets opartiska ledamöter, för att medla och i nödfall genom skiljedom avgöra de omstridda lönefrågorna. (Av dessa tre ledamöter var en framstående jurist, en större industriidkare, och den tredje professor i nationalekonomi.) Rådet erhöll regelbundet av arbetsgivarföreningens ombudsman vissa med-
56 delanden rörande industriens ekonomiska förhållanden, såsom beträffande lönestandard, försäljningsprisernas och produktionskostnadernas läge, industriföretagens genomsnittliga vinst o. s. v. Rådets verksamhet utövades till huvudsaklig del genom olika subkommittéer såsom exekutivkommittén, undersöknings- och forskningskommittén, lärlingskommittén, kommittén för löner och arbetsförhållanden m. m., statistikkommittén samt organisationskommittén. Undersökningskommittén hade verkställt synnerligen omfattande och praktiskt värdefulla utredningar rörande lämpliga konstruktioner av torkugnar för lergods — med avseende särskilt fästat på effektivitet och undvikande av försämrad luft i arbetslokalerna — samt rörande medel att undgå dammbildning i nämnda lokaler, lämpliga dammsamlare o. s. v. På förslag av rådet hade i en hel del andra hänseenden allmänt genomförts förbättrade sanitära förhållanden i verkstäderna. Statistikkommittén hade sysslat med produktions- och lönestatistik o. d. Organisationskommittén hade till uppgift att verka för ökad anslutning, på såväl arbetar- som arbetsgivarsidan, till de respektive organisationerna. I sin helhet hade rådet behandlat åtskilliga frågor av allmänt intresse för industrien, såsom lagstiftning rörande densamma, utländsk konkurrens m. m. Det hade vidare verkat för socialt närmande genom gemensamma sportföreningar m. m. Något distriktsråd hade icke ansetts erforderligt inom porslins- och lergodsindustrien, då 3/4 av industriföretagen voro belägna inom ett relativt begränsat område (North Staffordshire). Däremot hade man arbetat för upprättandet av fabrikskommittéer, vilka emellertid i regel endast kommit till stånd vid de större företagen (med mer än 100 arbetare). Av c:a 300 företag inom detta distrikt hade sålunda endast omkring a/3 fabrikskommittéer. Dessas organisation och verksamhet kunde betecknas såsom någorlunda tillfredsställande. 24.
Mr A. B. JONES junior, vice president i Manufacturers' Federation och ordförande i National Joint Industrial Council, båda inom porslins- och lergodsindustrien, samt Mr DODD, sekreterare i den förra sammanslutningen. 10. G. 24.
Huvudsyftet med arbetet inom Whitley-råden var att medverka till att skapa den rätta atmosfären i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. Genom nämnda arbete hopfördes regelbundet de båda sidornas representanter och kommo sålunda att träffas även under tider, då inga stridsfrågor voro aktuella. Detta bidrog till en bättre förståelse mellan arbetare och ledning och till att, när konflikterna kommo, bägge parterna gingo till underhandlingar i en helt annan anda än tidigare. Faktiskt hade ifrågavarande anordning förhindrat tvenne mycket hotande konflikter från att taga en sådan vändning, att strejk eller lockout måste följa. Just i dagarna var situationen i den senare konflikten mycket kritisk, och skulle man otvivelaktigt redan haft öppen strid, om ej rådet funnits. Dessa tvenne voro de enda fall, då rådet tagit upp lönefrågor
57 till behandling. Eljest hade det förnämligast befattat sig med att förbättra arbetarnas allmänna arbetsförhållanden. Genom en underkommitté, för undersökningar och forskning, hade rådet ernått resultat, som knappast skulle kunnat vinnas medelst en Act of Parliament. Nu åsyftade förbättringar hade visserligen kostat arbetsgivarna åtskilligt, men buro de gärna dessa utgifter i övertygelse, att de vore nödvändiga och i längden även skulle visa sig fruktbärande. Några produktionen direkt berörande tekniska frågor hade nämnda underkommitté emellertid ej tagit befattning med, utan hade dess undersökningar uteslutande rört problem, stående i samband med hygien och välfärdsinrättningar o. d. Ännu hade rådet emellertid, med undantag av de tvenne ovan nämnda, knappast ställts inför några verkligt kritiska problem. Även om man hade anledning att bedöma Whitley-systemet mycket gynnsamt, borde man alltså ännu så länge vara något försiktig, då det gällde att uttala sig därom med hänsyn till de stora problemen. 25.
Mr S. CLOWES, J. P., sekreterare i porslins- och lergodsarbetarnas fackförening, samt Mr A. HOLLINS, funktionär i samma förening. 10. 6. 24.
Det Whitley-råd, som verkar inom porslins- och lergodsindustrien, hade börjat sitt arbete, redan innan Whitley-kommitténs rapport publicerats. Det var också det första i sitt slag. Det höll nu möten varje kvartal, men dessemellan sammankallades inofficiella konferenser varje månad. Från arbetarsidan hade man från första stund påyrkat, att lönefrågor ej skulle upptagas till behandling inom rådet, utan ville man, att dessa liksom tidigare skulle regleras genom direkta avtal mellan arbetsgivar- och arbetarorganisationerna. Man fruktade nämligen, att, om dessa frågor komme under behandling i rådet, hela syftet med Whitley-systemet skulle bliva förfelat. Klyftan mellan de bägge parterna skulle nämligen i sådant fall göra sig gällande, och hade detta väl en gång skett, skulle ett närmande ifråga om andra problem visa sig praktiskt omöjligt. Erfarenheten från arbetet inom andra Whitley-råd hade också visat, att nu berörda farhåga varit berättigad. Mali fick betrakta dessa råd som ett mycket gott maskineri, vilket fungerade till nytta för bägge parterna. Det bringade ledning och anställda i närmare kontakt med varandra och bidrog på så sätt till att skapa en bättre förståelse emellan dem. Även arbetsgivarna hade vunnit på, att deras arbetare fått bättre villkor. Speciellt i fråga om petitioner till myndigheterna hade industriens ställning blivit starkare än tidigare; sådana gjordes nämligen nu gemensamt av arbetsgivare och arbetare — varav arbetsgivarna ofta vetat draga fördel. Den av rådets underkommittéer, som gjort mest nytta och vilkens arbete enbart gjorde det väl värt för arbetarna att medverka till upprättandet av denna organisation, var undersöknings- och forskningskommittén. Denna hade huvudsakligen sysselsatt sig med att söka förbättra de allmänna förhållandena inom fabrikerna såsom beträffande hygien, matrum, vilorum o. d.
bS I fråga om lärlingssystemet hade man ej ännu kunnat ena sig. Denna fråga hade tidigare behandlats av underkommittén för löner och arbetsförhållanden, men hade man nu inrättat en speciell kommitté för denna fråga. Dessa underkommittéer ha själva publicerat åtskilliga resultat av de utredningar, som de verkställt. Genom den statistiska underkommittén erhöllo arbetarna mycket bättre och noggrannare kännedom om industriens ekonomiska förhållanden, än vad de tidigare lyckats ernå. Dock var denna angelägenhet ännu ej fullt tillfredsställande ordnad. F . n. höll man på med en allmän undersökning av industriens ekonomiska läge — en undersökning, som var alldeles unik i sitt slag. Genom opartiska revisorer, vilka antagits på den opartiske ordförandens rekommendation, hade man fått tillfälle att granska industriens samtliga böcker. Fabrikskommittéer, som, där de vederbörligen utnyttjades, utgjorde de kanske värdefullaste organen inom Whitley-systemets ram, hade ej inom här ifrågavarande industri haft någon större framgång. Varken arbetare eller arbetsgivare hade visat någon riktig förståelse för dem. I de fall, där de existerat, hade de emellertid utfört ett gott arbete och i allmänhet redan i begynnelsen lyckats lösa konflikter mellan arbetare och förmän. I Stoke on Trent och trakten däromkring hade en representant för arbetsministeriet varit verksam under mer än 12 månader för att söka få till stånd fabrikskommittéer inom den därvarande industrien; hans arbete hade dock blott delvis krönts med framgång. Den kommitté under Whitley-rådet, som hade till uppgift att främja organisationen av arbetarna inom industrien, hade gjort mycken nytta, och hade dess verksamhet varit framgångsrik, trots att de svåra förhållandena på arbetsmarknaden gjort det ytterst betungande för arbetarna att betala sina avgifter. 26.
Ledaren för ett större företag inom den mekaniska verkstadsindustrien.
11.6. 24.
För den industri, som bedrevs av detta företag, vilket för ögonblicket sysselsatte omkring 1,500 arbetare, fanns intet Whitley-råd. Däremot existerade en representation för företagets personal, vilken representation varit verksam sedan 1918. Detta år hade nämligen på arbetsledningens initiativ upprättats en välfärdskommitté, i vilken samtliga arbetare och övriga anställda voro representerade. Tillkomsten av denna kommitté hade av fackföreningarna uppfattats som en utmaning, och hade man som ett slags protest å deras sida igångsatt val av shop-stewards, företrädande samtliga avdelningar inom verket. Med anledning av en framställning från dessa shop-stewards hade arbetsgivaren förklarat, att han var mycket glad att regelbundet sammanträffa med den sålunda bildade fabrikskommittén, och hade härur uppkommit det system, som nu tillämpades. Då berörda välfärdskommitté snart upphörde att existera, och vidare endast arbetarna hade rösträtt inom den nya kommittén, bildades för kontorspersonal och förmän liknande kommittéer. Nämnda fabrikskommitté, som bestod av shop-stewards från företagets olika
59 avdelningar, var endast rådgivande, men följde man oftast dess rekommendationer. Dessa rörde sig på vitt skilda områden — de gällde såväl allmänna fackföreningsfrågor som löne- och välfärdsfrågor m. m. Överhuvudtage c kunde man kanske säga, att de behandlade allt som rörde arbetaren som individ. Denna fabrikskommitté sammanträdde en gång i månaden, då den fick del av cle frågor och förslag, som av arbetsledningen satts upp på föredragningslistan för följande gemensamma sammanträde mellan ledningen och kommittén, vilket alltid hölls under den därefter följande veckan. Kommittén meddelade efter sitt enskilda sammanträde arbetsledningen vad den önskade diskutera eller föreslå — bägge parterna erhöllo sålunda tillfälle att var för sig förbereda ärendena. På föredragningslistan fick ej upptagas klagomål från någon av fabrikens avdelningar, utan att det förut behandlats av vederbörande förmän. Vid det gemensamma sammanträdet förekom ej omröstning. Såsom exempel på de frågor, som behandlats vid dessa sammanträden, nämndes följande: Utsikter för produktionen inom de olika avdelningarna under den närmast följande månaden. Åtgärder beträffande arbetarskydd. Frågor rörande pingstledigheten. Anordnandet av en omröstning om vilken vecka verket borde hållas stängt för allmänna ferier. Ett av arbetsledningen framlagt förslag till reglemente för shop-stewards. Avlöning under ferierna. Avskedanden. I allmänhet hade här berörda samverkan lyckats lösa mindre tvister på platsen. Mer betydande frågor gingo till underhandlingar med resp. fackföreningar. Man hade haft svårigheter att inom ifrågavarande kommittéer åstadkomma en rättvis representation, vilken ej gick emot de olika fackföreningarnas intressen. Först hade man fått lov att fixera den kategori av anställda, som skulle vara representerade av shop-stewards. Man hade därvid enats om, att alla manuella och rutin-arbetare skulle hänföras hit — således även en del av kontorspersonalen. Med undantag av förmännen räknades jämväl dit alla, som erhöllo timelier veckolöner. I allmänhet valdes en shop-steward för varje 100-tal arbetare inom en och samma avdelning. En viss opposition från fackföreningarnas sida hade gjort sig kännbar gentemot detta system, men hade man förlikt fackföreningarna med detsamma genom att föreskriva, att endast organiserade arbetstagare finge inväljas i fabrikskommittén. Valrätt till densamma tillkom däremot samtliga arbetare. Som förut omtalats, hade såväl förmän som kontorspersonal liknande kommittéer. Några regelbundna, gemensamma sammanträden med dessa hade arbetarnas kommitté ej haft. Dessa andra kommittéer voro avsedda att fungera på samma sätt som arbetarnas, men hade de visat mycket liten livaktighet. Vid sidan av härovan behandlade kommittéer funnos ytterligare ett par, vilka förtjänade att omnämnas. För det första hade de anställda en »Social Union»,
GO
vilkens styrelse var baserad på rent demokratiska principer. Omkostnaderna för dess verksamhet påvilade till 7a dess egna medlemmar och till 2/a bolaget. Vidare hade man en s. k. profitsharing committee — 1921 hade ett system för beredande åt arbetarna av andel i vinsten införts inom företaget. Dessa systems huvudprinciper voro: det överskott, som uppstod efter betalning av alla utgifter (däri inräknad 10 % ränta på det verkliga kapitalet i företaget), fördelades så, att 70 % tillföllo arbetarna och 30 % aktieägarna. För att kontrollera denna fördelning hade upprättats berörda kommitté, vilken varje månad erhöll konfidentiella meddelanden angående driftsresultaten inom företaget. Tyvärr hade man emellertid ej haft några vinster att fördela på detta sätt. Trots detta ägde kommittén stor betydelse. Genom'dess arbete fingo nämligen arbetarna nu kunskap om företagets ekonomiska ledning på ett helt annat sätt än tidigare. Detta hade haft en mycket god, uppfostrande verkan. Någon olägenhet i det avseendet, att de konfidentiella meddelandena sipprade ut, hade man ej haft. 27.
Stort företag inom den elektriska maskinindustrien.
11. 6. 24.
I. E n » w o r k s d i r e c t o r » . Inom detta företag, vilket sysselsatte omkring 7,500 timavlönade arbetare (därav över 1,000 kvinnliga), fanns ett speciellt »welfare department» med en särskild personalchef. Man hade vidare sedan 1916 en fabrikskommitté, sammansatt av representanter för företagets olika departement. Oftast voro dessa representanter s. k. shop-stewards, och hade man ordnat det så, att de olika fackföreningarna fingo en något så när rättvis representation efter medlemsantal räknat. Som ordförande i kommittén hade hela tiden fungerat en arbetare, vilken varje år omvaldes. Företagets »managing director», dess »works manager» samt dess »labour superintendent» voro permanenta medlemmar av kommittén. Dessutom närvoro efter behov chefer för de olika avdelningarna. Direktörerna bevistade sammanträdena i den mån de ansågo nödvändigt, vilket de kunde avgöra med ledning av föredragningslistan, som på förhand förelades dem. Det var mycket viktigt, att arbetarna inom denna liksom inom liknande kommittéer hade känslan av att vara de drivande krafterna. Vid sidan av omförmälda kommitté hade man en rådgivande representation för de kvinnliga arbetarna, Det hade emellertid visat sig svårt att få den att arbeta på önskat sätt; kvinnorna voro ej lämpade att leda på samma sätt som männen. I dess arbete tog därför den kvinnliga arbetsdirektören en mera aktiv del. Berörda fabrikskommitté hade ej upprättats enbart för att ge arbetarna en ny kanal för framförande av klagomål. Dess verksamhet hade väsentligen inriktats på positiva uppgifter, och hade den lyckats uträtta en hel del nyttiga ting. Såväl i fråga om välfärds- som tekniska frågor hade dess arbete varit fruktbärande. Dessutom utövade kommitténs ordförande ett förmånligt inflytande. Nästan alla mindre tvister ordnades på arbetsstället av honom. Han hade frihet att röra sig fritt inom verket under arbetstiden för
61 att i händelse av dispyter mellan förmän och arbetare omedelbart ingripa och reda upp tvistigheten. Efter att ha hört såväl förmän som resp. arbetare kunde denne ordförande, vilkens erfarenhet som fackföreningsman var mycket betydande, i regel bedöma, huruvida arbetaren hade rätt eller ej. Då han var mycket aktad och omtyckt samt dessutom »J. P.» (fredsdomare), följde arbetarna nära nog alltid hans råd. Förutom ovan antydda frågor hade kommittén haft under behandling en del rent ekonomiska spörsmål. E t t särdeles värdefullt resultat hade kommittén uppnått i fråga om att förmå arbetarna att iakttaga de reglementerade tiderna. Denna sak hade ledningen helt överlämnat till kommittén, och hade den i nästan alla fall lyckats åstadkomma rättelse. I de fall, där den misslyckats, hade den rekommenderat ledningen att avskeda vederbörande arbetare. Varje månad höllo förmän, avdelningsingenjörer och arbetarrepresentanter inom varje avdelning »efficiency meeting», varvid man diskuterade åtgärder till förbättrande av produktionen. Dessa möten hade visat sig mycket fruktbringande. Dels hade man förmått arbetarna att själva uttänka eventuella förbättringar — de, som framkommo med förslag, som antogos, blevo belönade — och dels hade man uppammat en anda av tävlan mellan de olika avdelningarna. Vid varje sammanträde erhöllo också de närvarande del av de uppnådda resultaten inom såväl den egna som övriga avdelningar. Från arbetarnas sida hade framställts en hel del goda förslag, och hade över hälften av de framställda förslagen kommit till praktisk användning. E n särskild! kommitté bestående av några ingenjörer, överingenjören samt fabrikskommitténs ordförande, bedömde de inlämnade förslagen och utdelade belöningar. De, som erhållit pris, utmärktes även på sådant sätt, att deras namn angåvos på alla anslagstavlor. Systemet hade arbetat mycket väl, kanske till största delen beroende på att fabrikskommittén hade en så lämplig ordförande. Det var otvivelaktigt förmånligt att låta arbetarna på detta sätt ha en rådgivande stämma. I en del fall hade ledningen överlämnat åt nämnda kommitté att utarbeta förslag till reglementen för arbetarna inom företaget. Ofta hade det därvid visat sig, att kommittén föreslagit strängare bestämmelser, än vad ledningen ensam skulle vågat framkomma med. II. Ordföranden i fabrikskommittén. Kommittén hade börjat sitt arbete, innan Whitley-rapporterna publicerats. Under de åtta år den fungerat hade talaren varit dess ordförande. Dess sammanträden höllos regelbundet varje onsdag e. m., och var dess föredragningslista alltid väl fylld. Kommittén var så sammansatt, att den kom att företräda alla intressen inom företaget — där sutto såväl arbetsledningens representanter som förmännens och arbetarnas. Valet av dessa senare ägde rum efter en uppdelning på olika avdelningar. Under första tiden hade man haft besvärligheter av den anledning, att de olika fackföreningarna ej ansett sig vara rättvist företrädda inom kommittén. Denna svårighet hade lösts på det sätt, att man
62 inom vissa avdelningar uppdelat mandattiden på tvenne, trenne eller ända till fyra olika representanter, så att representanten för en fackförening fungerade under resp. första halvåret, de första fyra månaderna eller första kvartalet för att sedan avlösas av representanter för andra föreningar. Huru i olika fall skall förfaras, bestämmes av shop-stewards inom de olika avdelningarna; det är också dessa som förrätta val av representant i fabrikskommittén. Dessutom har man det ordnat så, att varje shop-steward erhåller protokoll för kommitténs sammanträden. Inom de underkommittéer, som bildas av fabrikskommitténs ordförande eller vice ordförande, sitta vidare resp. shopbtewards såsom självskrivna ledamöter för att lösa uppkommande tvister inom de olika avdelningarna. Arbetet under dessa åtta år hade givit kommittén en betydande erfarenhet. För att kunna lösa frågorna hastigare och mera bekvämt hade man anlitat metoden med underkommittéer, och var denna organisation numera synnerligen effektiv. De frågor, som behandlats, hade ej enbart rört rent industriella problem; man hade också sysslat med mera allmänna spörsmål, såsom transport- och sjukhusfrågor m. m. Överhuvudtaget hade kommittén behandlat varje fas av livet inom en fabrik. Som exempel på vad som förekom på sammanträdena nämndes följande: Frågor angående »bonus»-löner till vissa arbetare och grunderna för deras beräkning. Förslag till tekniska förbättringar, framställda av arbetare och av företaget godkända. (I samband härmed upplystes, att c:a 270 dylika förslag hade godkänts och kommit till praktisk användning.) Olycksfall. Kommittén erhåller statistiken häröver och diskuterar eventuella förslag till skyddsåtgärder. En särskild underkommitté, »Safety first», har dessa frågor om hand. Försummelser att iakttaga reglementsenlig tid. Under behandlingen av denna fråga har kommittén blivit nödgad att taga upp frågan om kommunikationsförhållandena mellan kringliggande städer och arbetsstället, och har kommittén tillsatt en underkommitté för att handlägga frågan. Fråga om anordnandet av en gemensam resa till Wembley-utställningen. Frågor i samband med administrationen av en »benevolent fund», till vilken såväl arbetare som företaget bidraga. Fördelarna för arbetarna av ifrågavarande system hade varit mycket betydande, och hade intresset för dess verksamhet ständigt ökats bland de anställda. I ett tal vid det sammanträde med fabrikskommittén, som studiedelegerade bevistade, utvecklade kommitténs ordförande ytterligare dessa synpunkter och uttryckte den förhoppningen, att de svenska arbetarna skulle följa exemplet och livligt intressera sig för deltagande i industriens ledning.
28.
Mr WHITLEY, talman i Underhuset.
18. 6. 24.
Den kommitté, som på sin tid under ordförandeskap av mr Whitley behandlade frågan om åtgärder för förbättrande av förhållandena mellan arbetsgivare och arbetare inom industrien, hade utgått från, att inga utsikter förefunnos att tvångsvis vinna något i sådant hänseende. »Man kan nog föra hästen till vattningsstället men icke tvinga honom att dricka.» En tvångslagstiftning av den art, som tillämpades exempelvis i Tyskland, var för övrigt alltför främmande för brittisk uppfattning. Anledningen till, att man byggt organisationen på »joint industrial councils» för hela landet, i stället för att utgå från gemensamma nämnder eller kommittéer vid de särskilda industriföretagen, hade varit, att man därigenom ansett sig bäst kunna övervinna arbetarorganisationernas till en början stora misstroende mot systemet med gemensamma råd. Om man, såsom tvivelsutan en del arbetsgivare önskat, börjat med att upprätta fabrikskommittéer vid de enskilda industriföretagen, hade dessa kommittéer säkerligen av fackföreningarna kommit att betraktas såsom upprättade för att beröva dem deras inflytande och alltså från början blivit misstänkliggjorda. En annan svårighet, soin man i England hade att räkna med, var den konkurrens vid värvning av medlemmar samt det mindre vänskapliga förhållande i andra avseenden, som i många fall gjorde sig gällande mellan de olika »trade unions». Om man tog i betraktande de svårigheter, som måste möta vid genomförandet av en ny ordning och en i viss mån ny uppfattning av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, måste man anse, att systemet med »joint industrial councils» slagit väl ut i praktiken, och att man kunde motse en fortsatt utbredning och utveckling av detsamma. Hittills fick man dock medgiva, att kommitténs avsikter och de mål, densamma uppställt för rådens verksamhet, knappast ens till hälften realiserats. Det hade nämligen alls icke varit meningen, att råden företrädesvis skulle syssla med löne- och avtalsfrågor, såsom hittills otvivelaktigt varit fallet. Men man fick hoppas, att det föredöme i annan riktning, som lämnats av några av de bäst organiserade råden, t. ex. inom porslins- och lergodsindustrien, skulle påverka även andra industrigrenar. Ävenså kunde man kanske förvänta, att en yngre generation bland industriledarna skulle med mera förståelse upptaga och realisera de tankar om samarbete, varför kommittén gjort sig till tolk. I alla händelser hade sammanförandet av arbetsgivar- och arbetarrepresentanter inom råden till regelbundna överläggningar under vänskapliga former om gemensamma intressen utan tvivel redan i och för sig verkat mycket till främjande av bättre relationer dem emellan, och det hade för mr W . själv varit på samma gång överraskande och glädjande att vid debatten i underhuset om den Murrelska motionen1 erfara, hurusom intresset och sympatierna för råden slagit igenom även på arbetarsidan. Minoriteten (d. v. s. opposi1
Se sid. 30.
tionen mot Whitley-råden) utgjordes pä detta håll endast av de mest oförsonliga elementen samt av de rent teoretiserande socialdemokraterna, som med orätt fått för sig, att systemet med de gemensamma råden utgjorde någon slags motsats till eller ersättning för genomförandet av de socialistiska idéerna. Så var enligt mr Whitley's åsikt ingalunda förhållandet. Principen, att arbetarna borde uppfostras till bättre insikt i ekonomiska frågor, ägde allmän giltighet och borde icke minst omfattas av dem som ansågo, att den framtida utvecklingen borde gå i riktning mot samhällets övertagande i allt större utsträckning av produktionen. 29.
Mr HOLMES, sekreterare hos Printing and Kindred Industries' Trade Union. 19. 6. 24.
För tryckeriindustrien och vissa därmed besläktade näringsgrenar hade man ett Whitley-råd, vilket arbetat på ett mycket tillfredsställande sätt. Att man lyckats så väl finge tillskrivas den omständigheten, att man såvitt möjligt andvikit att behandla lönespörsmål. Vid ett par tillfällen hade försök emellertid gjorts att förmå ifrågavarande råd att upptaga lönefrågor. Bägge gångerna hade detta skett, sedan de direkta underhandlingarna misslyckats, men hade rådet båda gångerna avvisat försöket. Den diskussion, som inom rådet föregått dessa beslut, hade emellertid påvisat vägar till överenskommelse, och då underhandlingar senare upptagits efter dessa nya linjer, hade man kommit till önskat resultat. Rådets verksamhet hade en starkt ideell läggning. Med undantag av lönefrågorna, vilka alltjämt avgöras av de intresserade parternas fackorganisationer, kunde alla möjliga frågor rörande industrien behandlas av rådet. Vad beträffar andra ekonomiska frågor rörande produktionen än lönefrågor, hade sådana, varit föremål för rådets behandling endast i särskilt betydelsefulla fall. Bl. a. hade man gjort stora ansträngningar för att fixera produktionskostnadspriset för varje särskild del av tillverkningsprocessen. Detta arbete hade dock endast långsamt gått framåt. Den stora svårigheten var, att arbetsgivarna ej voro villiga att lämna de nödiga upplysningarna, enär de fruktade, att dessa upplysningar kunde komma i konkurrenters händer. Den kommitté som gjort största nytta av alla dem, som tillsatts av rådet, var förlikningskommittén. Alla stridsfrågor, som ej kunde avgöras genom vanliga underhandlingar, måste hänskjutas till densamma, innan strejk eller lockout fick tillgripas. Denna kommitté är sammansatt av fyra delegerade från vardera sidan, och! har rådets ordförande säte däri såsom ordförande. Denna kommitté har inga som helst rättigheter att fungera som skiljedomstol — dess kompetens är enbart medlande. Med undantag av ett fall hade densamma alltid lyckats lösa stridsfrågorna. Vad fabrikskommittéerna (här kallade »house committees») beträffar, var deras antal ej så stort. Detta berodde ofta därpå, att företagen voro så små, att det ej fanns något verkligt behov av dem. I sådana fall, där industrien haft att göra framställningar till regeringen,
65 hade detta gjorts av rådet, och hade detta tillvägagångssätt visat sig förmånligt. Överhuvudtaget kunde man säga, att fördelarna med det här omtalade systemet voro så stora, att man med visshet kunde vänta sig en ytterligare utveckling efter de inslagna linjerna.
III.
Sammanfattning.
De här förut refererade uttalandena och vad studiedelegerade i övrigt inhämtat i ämnet, synes kunna till sina huvuddrag sammanfattas på följande sätt. De i England förekommande strävanden och anordningar, som ha till ändamål att bereda arbetarna inflytande på driftens ledning inom industrien, datera sig väsentligen från världskrigets senare skede. Det gällde då ej blott närmast att på bästa sätt säkerställa krigsindustriens produktionsförmåga, utan även att förbereda hela industriens återgång till normala förhållanden efter krigets slut. Med hänsyn härtill och till de svårigheter, som arbetarförhållandena i vissa avseenden redan förorsakat och i fortsättningen kunde befaras giva upphov till, framstod för många såsom särskilt angeläget att åvägabringa ett på bättre samförstånd grundat förhållande mellan arbetsgivare och arbetare. För tillgodoseende av nu nämnda ändamål vidtogos flera åtgärder, bland vilka i främsta rummet märkes organiserandet av det s. k. Whitleysystemet. Söker man se till, i vad mån Whitley-systemet lyckats förverkliga berörda ändamål, är först att märka, att systemet aldrig kommit till tillämpning i åsyftad omfattning. Inom de viktigaste exportindustrierna, såsom kolgruve-, maskin-, .skeppsbyggnads- och bomullsindustrierna, ha sålunda icke förekommit några Whitley-råd. Berörda industrier ha eljest en särdeles väl genomförd facklig organisation och skulle alltså enligt Whitley-kommitténs uppfattning vara särskilt väl ägnade för ifrågavarande systems tillämpning. Emellertid vill det synas, som om just denna omständighet stått hindrande i vägen för systemets genomförande. Såväl arbetsgivar- som arbetarparten inom dessa industrier lära nämligen funnit det opåkallat att tillämpa Whitley-systemet, då det förhandlingssystem, som organisationerna redan upprättat, tillgodosåg alla rimliga anspråk. Anmärkas kan också, att arbetsgivarna — även då de icke voro ohågade för varje medgivande av inflytande åt arbetarna •— i många fall voro benägna att med ovilja och misstroende betrakta en anordning, som man utifrån sökte påtvinga dem. Arbetarna åter, eller åtminstone deras sammanslutningar, torde ej sällan ställt sig avvisande på den grund, att Whitleysystemet kunde befaras göra intrång på de fackliga organisationernas verksamhetsområde och därmed lända dem till förfång. Den starka splittringen inom arbetarnas organisationsväsen torde också ha medverkat till att försvåra systemets genomförande. Allt som allt torde Whitley-systemet f. n., såsom förut anförts, ej beröra mer än c:a 3 miljoner eller sålunda endast en ganska liten del av Englands arbetare inom den mer egentliga industrien. 5—251847. Studier rör. industriell demokrati.
66 Vidare må framhållas, att ej heller innebörden av Whitley-systemets verksamhet kommit att motsvara de förväntningar, man till en början gjort sig. Systemets organ lära således till alldeles övervägande del ha begränsat sin verksamhet till löne- och andra arbetsvillkor, under det frågor, som kunnat vara ägnade att bereda arbetarna insikter i företagens tekniska och ekonomiska ledning, föga kommit till behandling — något intresse därför lär i allmänhet ej heller ha visats vare sig å arbetsgivar- eller arbetarsidan. Systemet torde sålunda till innebörden av sin verksamhet ej kunna anses mycket skilja sig ifrån de vanliga fackliga förhandlingsorganen inom industrien. Med det ovan anförda vill man emellertid ej bestrida, att Whitley-systemet inom ganska stora verksamhetsområden varit och är av avsevärd betydelse för ernående av ett mer förtroendefullt förhållande och bättre samverkan mellan arbetsgivare och arbetare. Inom enstaka områden måste systemet t. o. m. tillerkännas betydande resultat i nu berörda avseende. Särskilt torde detta få anses ha varit fallet inom en del näringsgrenar med svag facklig organisation samt inom företag, som drivas av staten eller kommun — beträffande 'de senare stundom resulterande i löner, som å vissa håll väckt betänkligheter. Nämnas bör måhända i detta sammanhang, att man på vissa håll tillskriver Whitley-systemets ovan berörda bristande framgång den under senare åren rådande depressionen och hoppas på bättre tider för systemet, när densamma givit med sig. Erinras kan också om den Murrelska motionen angående Whitley-systemet, för vilken förut redogjorts, och den välvilliga behandling motionen rönt i underhuset vid sin andra läsning. Från åtskilliga håll, kanske särskilt å arbetsgivarsidan, framhålles, att en utveckling, baserad på självständiga fabrikskommittéer med nödiga organ för samverkan mellan dessa, vore naturligare och hade bättre utsikter att vinna allmän tillämpning än Whitley-systemet, som började med överorganisationerna. Whitley-kommittén torde emellertid haft skälig anledning att välja denna väg, då den i annat fall kunde befara att röna motstånd från arbetarorganisationernas sida. Förutom Wfiitley-systemet tillkommo, såsom förut omtalats, under kriget en del organisationer av så att säga mer enskild natur med uppgift att verka för bättre samförstånd mellan arbetsgivare och arbetare. Otvivelaktigt torde även dessa, såsom National Alliance of Employers and Employees och Industrial League and Council få anses ha utfört och fortfarande utföra ett icke betydelselöst arbete till förverkligande av nyss angivna syfte. Även åt vissa äldre sammanslutningar, såsom Labour Co-partnership Association, lär ett dylikt vitsord kunna givas. Erinras må vidare i detta sammanhang om det härovan berörda förhållandet, att man inom vissa industrier vidtagit sådana anordningar för arbetarnas representation och en regelbunden samverkan mellan arbetsgivare och arbetare, att det sålunda åvägabragta förhandlingssystemet i stort sett bereder en ganska god ersättning för Whitleysystemet.
67 Såsom slutomdöme om ovan berörda företeelser och givetvis särskilt om Whitley-systemet synes man kunna säga, att de knappast innebära eller ens syfta till förverkligandet av industriell demokrati, tagen i mera egentlig bemärkelse. Som mest torde de på en del håll anses som en förberedelse för eller början till dylik demokrati.
TJECKOSLOVAKIEN. I. Lagstiftning. I detta land har man med hänsyn till lagstiftningen rörande den industriella demokratien att skilja mellan bergsbruket, väsentligen avseende stenkols- och brunkolsbrytning, samt övriga näringar. H ä r nedan lämnas en kortfattad orientering i ämnet. P å det förra verksamhetsområdet infördes genom en lag av den 25 februari 1920, kompletterad genom ett flertal tillämpningsförfattningar, drifts- och revirråd. Driftsråd skola i regel upprättas vid alla arbetsställen med minst 20 arbetstagare (arbetare och tjänstemän) och bestå av 3—17 ledamöter jämte lika många suppleanter — allt efter antalet arbetstagare å arbetsstället — valda av och bland dessa arbetstagare. I driftsråd med minst 5 ledamöter skall minst en femtedel av ledamöterna utgöras av representanter för tjänstemännen (Angestellte). För den aktiva och passiva valrätten gälla vissa, betiäffande den senare rätten strängare villkor i avseende å ålder och anställningstid. Mandatet gäller för två år men kan under vissa förutsättningar återkallas. Det är ej förenat med något arvode utan medför endast rätt till ersättning för oundgänglig förlust av arbetsförtjänst. Driftsledningen äger att låta en teknisk eller kommersiell tjänsteman deltaga i rådets sammanträden — en rättighet som emellertid icke synes fullt utnyttjas. A andra sidan är rådet berättigat att till sina överläggningar inkalla företrädare för fackorganisationerna ävensom sakkunniga. Driftsrådens ledamöter kunna i regel icke avskedas utan medgivande av vederbörande skiljedomstol. Såsom driftsrådens arbetsuppgifter upptagas i huvudsak: 1. Medverkan vid övervakandet av efterlevnaden av bestämmelserna rörande arbetets säkerhet och sundhet samt vid handhavandet av arbetsordningen. 2. Avgivande av förslag till förbättringar i driften. 3. Övervakande av löneavtalens iakttagande. 4. Medverkan vid upprätthållandet av disciplinen. 5. Förmedlande av klagomål. 6. Medverkan vid avskedanden. 7. Förvaltning eller medverkan vid förvaltningen av välfärdsanordningar. 8. Kännedomstagande av företagets balansräkning eller bokslut. Driftsråden få icke egenmäktigt ingripa i företagens administration eller drift.
69 Driftsråden inom de olika bergverksdistrikten (10 till antalet) välja för varje distrikt ett revirråd, bestående av 10 till 35 ledamöter, varav en femtedel representerar tjänstemännen och bildar en särskild sektion. Revirråden ha till uppgifter bl. a.: 1. Att meddela för hela distriktet gällande riktlinjer för driftsrådens verksamhet. 2. Att slita tvister mellan driftsledning och driftsråd. 3. Att medverka vid utfärdande av en enhetlig arbetsordning för hela distriktet. 4. Att medverka vid avslutandet av kollektivavtal och övervaka deras efterlevnad. 5. Att förvalta de arbetstagarna tillkommande vinstandelsmedlen 1 samt de medel, som uppbäras för täckande av drifts- och revirrådens omkostnader. Omförmälda tjänstemannasektion av revirråden fyller på visst sätt bristen av ett särskilt tjänstemannadriftsråd. Densamma har sålunda att beträffande tjänstemännen förmedla klagomål, medverka vid avskedande, förvalta eller deltaga i förvaltningen av välfärdsanordningar samt medverka vid avslutandet av kollektivavtal och övervaka deras iakttagande. Till bestridande av kostnaderna för drifts- och revirråden samt av dem grundade inrättningar äga revirråden pålägga företagen avgifter, som uppbringas genom avdrag å arbetarnas löner. Drifts- och revirråden stå under tillsyn av de vanliga bergverksmjmdigheterna, som äga att upphäva av råden fattade, lagstridiga beslut. Dessutom ha emellertid genom lagar av den 25 februari 1920 och 3 juli 1924 såsom överinstanser i vissa avseenden upprättats 10 bergverksskiljedomstolar, bestående av representanter för arbetsgivare, tjänstemän och arbetare med en opartisk ordförande samt en representant för vederbörande underordnade bergverksmyndighet såsom rådgivare. Dessa skiljedomstolar ha att handlägga besvär över beslut av driftsråd angående lönefrågor, disciplinärenden och avskedanden m. m. Genom sistberörda lag har även såsom central, högsta instans upprättats en överbergvcrksskiljedomstol, bestående av tre yrkesdomare jämte två bisittare, representerande de båda intressegrupperna. Samtidigt med lagen om drifts- och revirråd utfärdades en lag om arbetstagarnas inom bergshanteringen deltagande i verksförvaltningen och deras andel i nettovinsten. Enligt denna lag skall för varje bergverksföretag med mer än 100 arbetstagare — ej såsom i fråga om driftsråd för varje gruva —- upprättas ett »Werksbeirat», bestående av två representanter för arbetarna, en för tjänstemännen och fyra för företagaren. Arbetstagarnas representanter skola i regel inbjudas till förvaltnings- eller uppsiktsrådens sammanträden och äga deltaga i förhandlingarna med rådgivande stämma. Företagaren är pliktig förelägga vederbörande »Werksbeirat» kvartals- och årsberättelser över företagets affärsrörelse samt balans- jämte vinst- och förlusträkningar ävensom förslag till fördelning av nettovinsten. Rådet fastställer den arbetstagarna tillkommande andelen i nämnda vinst, vilken andel skall uppgå till 10 % 1
Se nedan.
70 av vinsten. Vid mindre bergverksföretag (utan »Werksbeirat») skall ägaren avstå motsvarande vinstandel, bestämd i samråd med driftsrådet. Vinstandelsmedlen skola användas till arbetstagarnas gemensamma nytta. För de övriga produktiva näringarna, d. v. s. med undantag ej blott för bergverk utan även för handel, bank- och försäkringsverksamhet o. d., gäller lagen den 12 augusti 1921 om driftsutskott. Enligt denna lag bör ett driftsutskott1 upprättas för varje självständig driftsenhet, som varaktigt sysselsätter minst 30 arbetstagare. Vid större arbetsställen upprättas skilda driftsutskott för arbetare och tjänstemän. Utskotten bestå av 3 till 20 ledamöter med lika många suppleanter, utsedda genom proportionella val av vederbörande arbetstagare. Ledamöternas funktionstid är bestämd till ett år, men kan under vissa förhållanden genom beslut av vederbörande skiljekommission ej blott ett utskott upplösas utan även särskilda utskottsledamöter avsättas före nämnda tids utgång. Driftsutskotten ha att tillvarataga och främja arbetarnas ekonomiska, sociala och kulturella intressen. Mer specialiserade kunna utskottens uppgifter i huvudsak angivas vara: a) Att övervaka iakttagandet av löne- och arbetsavtal samt arbetsordningar ävensom att medverka vid träffandet av överenskommelser om arbetsordningar. b) Att efter behov genom en ledamot av utskottet taga del av lönelistorna. c) Att, för såvitt kollektivavtalen medgiva det, under medverkan av resp. fackorganisationer överenskomma om tillägg till nämnda avtal. d) Att sörja för genomförandet och iakttagandet av träffade förlikningar och fällda skiljedomar. e) Att övervaka iakttagandet av bestämmelserna om arbetarskydd och arbetstagares försäkring. f) Att medverka vid upprätthållandet av disciplin och ordning å arbetsstället samt av ett gott förhållande mellan driftsledning och arbetstagare. g) Att såsom rådgivande medverka vid kollektiva avskedanden, som äro grundade på omständigheter liggande utanför arbetsförhållandet, ävensom vid avskedandet av enstaka arbetstagare, som varit sysselsatta inom rörelsen mer än 3 år. Avskedanden av sistnämnda art skola ofördröjligen meddelas driftsutskottet, vilket, om det finner ett avskedande uppenbarligen omotiverat, inom 3 dagar kan underställa frågan vederbörande skiljekommission, som har att meddela beslut inom 7 dagar. Finner skiljekommissionen, att arbetstagaren avskedats på den grund, att han tillhört eller icke tillhört viss politisk, facklig, nationell eller religiös organisation eller att han utövat en med driften icke sammanhängande verksamhet av dylik beskaffenhet, att arbetstagaren avskedats, därför att han vägrat utföra stadigvarande arbete av annan art, än det för vilket han anställts, eller att avskedandet med hänsyn till den avskedades ålder, anställningstid eller 1 Såsom mer direkt återgivande den i Tjeckoslovakien använda beteckningen »Betriebsausschuss» brukas i förevarande redogörelse ordet »driftsutskott» i stället för den i det svenska kommittébetänkandet för här ifrågavarande institution använda benämningen »driftsnämnd».
71 familje- eller förmögenhetsförhållanden måste anses som en handling av omotiverad hårdhet, äger skiljekommissionen ålägga arbetsgivaren att med utgivande av ersättning för liden förlust av arbetsförtjänst återtaga den avskedade i arbetet eller förskaffa honom annan någorlunda likvärdig sysselsättning eller giva honom skadestånd med 1 till 4 veckors avlöning. h) Att förvalta eller medverka vid förvaltningen av välfärdsanordningar. i) Att framställa förslag till förbättring av de tekniska anordningarna, arbetarskyddet, arbetsmetoderna o. d. Utskott eller utskottsledamöter få emellertid ej egenmäktigt ingripa i driften. I företag, som föra handelsböcker och sysselsätta minst 300 arbetstagare eller 50 tjänstemän, äger utskottet fordra att få sig förelagd avskrift av bokslutet ävensom balans-, resp. vinst- och förlusträkningen. Beträffande aktieoch kommanditbolag m. fl., vilkas stamkapital överstiger 100,000 Kc, är driftsutskottet i regel berättigat att låta sig företrädas i förvaltnings- och uppsiktsråden samt å bolagsstämman. Utskottsrepresentanterna sakna emellertid rösträtt och äro för berörda representation icke berättigade till annan gottgörelse än för havda kontanta utgifter och mistad arbetslön. De äro förpliktade att iakttaga fullständig tystlåtenhet i avseende å vad de i nu ifrågavarande egenskap fått veta och uttryckligen betecknats såsom förtroligt. Driftsutskottens ledamöter få i regel icke avskedas utan medgivande av vederbörande skiljekommission. De äga icke för sitt deltagande i utskottets verksamhet rätt till ersättning i vidare mån, än att de kunna göra anspråk på arbetslön för tid, då de undantagsvis och ovillkorligen under arbetstiden måst ägna sig åt berörda verksamhet. Till täckande av sina kontanta utlägg kunna utskotten utkräva bidrag av arbetsgivare och arbetare med hälften av vardera. För handläggning av besvär rörande tillämpningen av förevarande lag äro upprättade ett stort antal skiljekommissioner. Dessa räkna sex ledamöter, varav en yrkesdomare tjänstgör som ordförande och en socialpolitiskt eller nationalekonomiskt verksam offentlig tjänsteman fungerar som sakkunnig bisittare. De återstående fyra ledamöterna representera arbetsgivare och arbetstagare. Nämnas bör kanske till sist att genom beslut av översta förvaltningsdomstolen i besvärsmål rörande tillämpning av lagen om driftsutskott denna lagstiftning småningom blivit närmare fixerad i åtskilliga avseenden.
II. Referat av uttalanden. 1.
Affärsman och industriidkare inom trävarubranschen.
2. 9. 24.
Den tillfrågade hade såsom arbetsgivare haft en viss ehuru ej mer ingående kontakt med arbetarorganisationerna samt med driftsutskottsinstitutionen. Vid hans fabrik tillhörde samtliga arbetare den kommunistiska organisationen. Ledamöterna av driftsutskottet, 3 till antalet, föreföllo att i realiteten i alla vik-
72 tigare frågor subordinera under den kommunistiska arbetarorganisationen på platsen. Förhandlingar angående avtalsfrågor fördes med nämnda organisation. Principiella frågor, rörande vilka enighet ej kunde vinnas, gingo vidare till resp. huvudorganisationer. Erfarenheten av driftsutskottets verksamhet vore på det hela taget gynnsam. Utskottet medförde för arbetsgivaren den fördelen, att han hade vissa bestämda och legitimerade representanter för arbetarna att förhandla med i stället för med hela arbetsstyrkan. Driftsutskottets deltagande i den ekonomiska förvaltningen hade blivit mer eller mindre fiktivt. Till styrelsesammanträdena inkallades dess delegerade i regel icke — enligt § 6:7) i lagen om driftsutskott behöva de delegerade ej inkallas till extra styrelsesammanträden, där endast finansiella eller personalärenden behandlas. Genom att faktiskt förlägga beslutanderätten till ett exekutivutskott e. d. kunde också driftsutskottets inblandning avvärjas. Vid de ordinarie bolagsstämmorna hade två delegerade för driftsutskottet närvarit och fått del av balans- samt vinst- och förlusträkning o. s. v. men hade icke hittills uppträtt på något sätt aktivt. Till ledamöter av driftsutskottet hade i regel valts dugliga arbetare — ej de mest radikala och påstridiga. 2.
Tjeckiska maskinindustriförbundets generalsekreterare, jur. dr. JAN D I VIS samt en driftsledare inom den mekaniska verkstadsindustrien. 3. 9. 24.
Lagstiftningen angående driftsutskott kunde anses såsom ett lagfästande i delvis modifierad form av en nämndinstitution, som redan tidigare under kriget etablerats genom kollektivavtalen. För maskinindustriens vidkommande hade nu åsyftade nämnders sammansättning, verksamhetsområde och befogenheter senast reglerats genom kollektivavtal av 1919, avslutat efter en tids strejk och långvariga förhandlingar, i vilka regeringen (genom handelsministern) till sist ingripit såsom medlande. På sätt och vis vore den nuvarande lagfästade anordningen att föredraga framför det förutvarande osäkerhetstillståndet. Den år 1921 genomförda lagstiftningen innebär, särskilt beträffande § 3 : 9 ) (angående avskedande av arbetare) en kompromiss, som dock formulerats något svävande och vars tolkning' därför i många fall vållat vanskligheter. Tvistefrågor rörande lagens tillämpning hade i många fall, där de av skiljekommissionerna avgjorts på ett sätt, som strede mot arbetsgivarnas principiella uppfattning, hänskjutits till högsta förvaltningsdomstolen, och hade man härigenom numera fått till stånd en samling prejudikat, vilka i avsevärd mån fullständigade lagen. Beträffande frågor angående avskedande hade man emellertid av vissa juridiska skäl ej kunnat gå denna väg. Arbetarorganisationerna ansågo, att skiljekommission, hos vilken arbetares avskedande överklagats och som funnit avskedandet oberättigat, hade att slutgiltigt avgöra, huruvida arbetaren skulle, såsom lagen alternativt upptager, återinsättas i sin befattning eller givas annan, motsvarande syssla med samma
73 avlöning, eller ock erhålla 1—4 veckors avlöning såsom soulagement för avskedandet. Arbetsgivarna däremot gjorde gällande, att skiljekommissionen endast hade att avgöra, huruvida avskedandet varit berättigat eller ej. Sedan ankom det på arbetsgivaren att välja mellan de olika gottgörelseformerna, varvid dock kommissionen, ifall arbetsgivaren valde kontant ersättning, ägde att fastställa ersättningens belopp. Denna fråga hade av handelsministeriet hänskjutits till socialministeriet, som uttalat sig till förmån för den av arbetsgivarna hävdade ståndpunkten. Frågan vore dock fortfarande rättsligt oavgjord. Tidigare ( enligt kollektivavtalen) hade dylika frågor avgjorts av paritetiskt sammansatta skiljenämnder för de olika industrierna, varvid ett visst utjämnings- och kompromissförfarande tillämpats, som i realiteten lett till likformigare och rättvisare resultat. Nu berodde avgörandet hos de många olika skiljekommissionerna (från vilka såsom nämnts i hithörande frågor ej kan appelleras) i hög grad på det större eller mindre mått av energi och skicklighet, varmed parternas talan fördes. Arbetarorganisationerna hade beaktat detta, och deras ombudsmän (»Sekretäre») ägnade sig energiskt åt att föra arbetarsidans talan vid tvister inför skiljekommissionerna. De större arbetsgivarorganisationerna hade även tillräckliga resurser i fråga om personal o. s. v. för att kunna bevaka sina medlemmars intressen. Sämre ställda voro mindre arbetsgivarorgansationer och arbetsgivare, £>m i många fall icke hade möjlighet att med eftertryck föra sin talan inför nämnda kommissioner. Stundom voro nu också förekommande tvister ej värda, att man ägnade dem något större mått av tid och arbete. Bl. a. härigenom hade tillkommit en del skiljedomsutslag av tvivelaktigt värde, vilka dock i viss mån verkade prejudicerande. Lönefrågor fölle enligt driftsnämndslagen inom driftsutskottens befogenhetsområde endast i den mån de rörde tolkning eller tillämpning av avtal (uträkning av ackord o. d.). Däremot ägde utskotten ej att befatta sig med förhandlingar rörande löneavtal, vilket tillkom organisationerna. Inom vissa fack, t. ex. gjutarnas, hade emellertid utskotten velat blanda sig i löneuppgörelser rörande ackord o. d., vilket arbetsgivarna måst bestämt avvisa. Bestämmelserna i § 6 rörande arbetarnas deltagande i förvaltningen hade hittills visat sig föga effektiva. Arbetarrepresentanterna vore i regel alltför främmande för de ärenden, som behandlades vid de styrelse- och bolagsstämmosammanträden, dit de kallades, för att kunna på något sätt göra sig gällande. Vanligen hade de också visat ringa intresse härför. Ledamotskapet i driftsutskotten vore i regel kortvarigt med årliga ombyten. I början beredde de nyvalda ledamöterna, som ofta valts på grund av sin talarförmåga och under förväntan, att de skulle utföra storverk till arbetarnas bästa, rätt mycket besvär och svårigheter. I den mån de blevo mera insatta i förhållandena, modererades i allmänhet deras uppfattning — och därmed förlorade de ej sällan sina kamraters förtroende — detta förklarade i väsentlig mån växlingen av ledamöter i utskotten. Ledamotskapet i driftsutskotten vore för övrigt ofta även ganska besvärande med hänsyn till den mellanställ-
74 ning, dess innehavare kommo att intaga, utsatta för påtryckningar från ömse håll. Många ledsnade också snart på uppdraget. För arbetsledningen blev det givetvis ganska betungande att ständigt uppfostra nya utskottsledamöter. De dugligaste arbetarna kommo ej in i utskotten, då de ej hade tid eller intresse för politiken. Tjänstemannautskotten spelade ytterst ringa roll och rönte obetydligt intresse från de anställdas sida. I detta sammanhang kunde för övrigt anmärkas, att driftsutskottens rätt att taga del av lönelistorna i fråga om tjänstemännens avlöning vore ganska betänklig för företagen. Driftsutskotten vid de större företagen sammanträdde i regel en gång i veckan, varvid en av företagets ledning utsedd tjänsteman hade att närvara. Såsom totalomdöme om utskottens verksamhet uttalades, att de knappast verkat utjämnande i fråga om motsättningarna mellan arbetare och arbetsledning — snarare hade de i många fall givit anledning till konflikter. I intet fall var det de tillfrågade bekant, att driftsutskotten medverkat till några tekniska framsteg eller förbättringar inom industrien. 3.
Tjeckiska centralförbundets för bergverksindustrien generalsekreterare, ingenjör SMEKAL.
4. 9.
24.
De genom lagen av den 25 februari 1920 upprättade driftsråden inom bergsbruket, vilket i huvudsak avsåg utvinning av kol, hade trätt i stället för arbetargruppen inom de sedan 1896 existerande »Bergbaugenossenschaften» ävensom övertagit de funktioner, som tidigare utövats av särskilt utsedda förtroendemän. Dessa förtroendemän hade under krigsåren och tiden närmast efter revolutionen tillvällat sig stort inflytande och uppträtt synnerligen egenmäktigt. Även i övrigt hade ordningen och disciplinen inom bergverken i betänklig grad slappats. Genomförandet av nämnda lag, varigenom tillskapades mer fasta och enhetliga former och begränsningar för arbetarnas medinflytande, hade därför berett bergsindustrien en verklig lättnad. Driftsråd voro allmänt upprättade vid de större gruvföretagen, men det fanns även en del smågruvor, där flötsen låg nära jordytan, vilka ej sysselsatte 20 arbetare. Det hade dröjt någon tid, innan driftsrådens verksamhet i praktiken avgränsats i enlighet med lagens bestämmelser. Till en början förekommo också en del missbruk, varvid medlemmarna av driftsråden bl. a. begagnade sin ställning till vinnande av personliga fördelar (t. ex. genom att utöva sitt uppdrag onödigtvis och därför tillgodoräkna sig ersättning). Sistberörda missbruk hade man numera på ett flertal håll förekommit genom att överenskomma om visst ersättningsbelopp per månad till driftsrådet i dess helhet. Sålunda utginge exempelvis inom ett distrikt ersättningen efter genomsnitts skiftlönen vid resp. gruvföretag och på sådant sätt, att vid en arbetsstyrka av 1000—1500 man betalades 75 skiftlöner per månad 500—1000 » » 50 » » » 100— 500 » > 25 > * > o. s. v.
75 I förhållandet mellan driftsråden och organisationerna hade till en början rått en viss tveksamhet, men hade organisationerna numera otvivelaktigt ledningen. Beträffande erfarenheterna av driftsrådens hittillsvarande verksamhet och dennas förhållande till bestämmelserna i de olika momenten av lagens § 2 anfördes bl. a. följande: 1. Medverkan i fråga om övervakande av säkerhetsföreskrifter, arbetarskydd m. m. I detta hänseende hade driftsråden gjort en hel del nytta, i synnerhet i början, då såsom följd av krigs- och revolutionsförhållandena slapphet, vårdslöshet och självsvåld insmugit sig hos arbetarna. Även med hänsyn till genomförandet av större renlighet och bättre hygien i allmänhet hade deras medverkan varit av värde. 2. Förslag till tekniska förbättringar. Något av praktiskt värde hade ej framkommit i detta avseende. En del projekt hade visserligen till en början muntligen framställts, men hade de visat sig alldeles opraktiska eller ogenomförbara. Man hade därefter föreskrivit, att dylika förslag skulle framställas skriftligen — därigenom tvingades förslagsställarna att närmare sätta sig in i de tekniska förhållanden saken gällde, och avstodo de då oftast själva från sina projekt. 3. Övervakande av löneavtalens tillämpning. P å detta område hade till en början förekommit en mängd tvister, då driftsråden ville blanda sig i rena avtalsfrågor — alltså icke tillämpningsfrågor — beträffande lönernas belopp. Dessa strävanden hade man från arbetsgivarhåll måst energiskt motsätta sig; förhandlingar rörande avtalsfrågorna, d. v. s. själva kollektivavtalens bestämmelser, voro nämligen uttryckligen un'dantagna från driftsrådens befogenhet och förbehållna arbetarorganisation nerna. 4. Medverkan i fråga om upprätthållande av disciplin bland arbetarna. I detta hänseende hade, såsom redan antytts, driftsråden verkat åtskilligt gott. I sådana fall, där arbetare t. ex. genom överträdelse av säkerhetsföreskrifter ansetts böra ådömas böter, men driftsrådet motsatt sig detta, hade arbetsgivaren stundom begärt protokollsutdrag rörande beslutet. Den medansvarighet råden i händelse av olycksfall skulle ådraga sig, hade medfört, att de kände sig förpliktade medverka till upprätthållande av givna föreskrifter. Bl. a. hade driftsråden haft att behandla frågor om »laga förfall» vid uteblivande från arbetet, vilken omständighet vore av betydelse för rätten till semester. Disciplinfrågor handlades var 14 :e dag av en särskild, paritetiskt sammansatt nämnd, bestående av två av driftsrådets ledamöter och två av arbetsledningen valda personer. 5. Rådgivande befogenhet i fråga om avskedande av arbetare. Avskedande av arbetare på grund av förseelser (såsom disciplinärbestraffning) får endast ske under medverkan av driftsrådet. Före avskedande på grund av arbetsbrist e. d. skall yttrande inhämtas av driftsrådet. Vid avske-
76 danden med hänsyn till driftsinskränkningar hade i många fall driftsråden fått framställa förslag till personutval. Arbetsgivaren hade därvid förbehållit sig efterprövning till förekommande, att politiska eller fackföreningspartiska synpunkter skulle bliva avgörande. 6. Välfärdsanordningar. Driftsrådens befogenhet i fråga om dylika anordningar hade i en del fall varit föremål för tvister. Stundom hade nämligen driftsråden gjort anspråk på medbestämmanderätt även i fråga om sådana anläggningar, som tillhörde arbetsgivaren, t. ex. bostadskolonier. Bland de rent praktiska bestyr, som driftsråden fått om hand, var fördelningen av s. k. Deputat-Kohle (fria kol för gruvarbetare) och vedavfall. Denna anordning hade befriat arbetsgivaren från en del besvär och tvister; dock måste även härvidlag övervakas, att icke mannamån förekom. Nämnas kan måhända här slutligen, att driftsrådens deltagande i undersökningar rörande inträffade olycksfall i allmänhet ej gav mycket resultat. Werksbeiräte hade upprättats genom lag av den 25 februari 1920. De avsågo ett helt affärsföretag (gruvbolag), medan driftsråd tillsattes för varje särskild gruva. Förstnämnda råds egentliga uppgift var att fastställa beloppet av den vinstandel (10 % av vinsten till aktie- eller delägarna), som av företagen skall utbetalas till revirråden för användande till arbetarnas gemensamma bästa. Någon effektiv medverkan eller kontroll i avseende å företagens ekonomiska ledning hade dock i realiteten ej kunnat utövas av råden. Därtill saknade nämligen arbetarnas representanter t. v. de nödiga förutsättningarna. Revirråden hade en ganska omfattande verksamhet, särskilt med hänsyn till den ekonomiska förvaltningen av de vinstandels- och löneprocentmedel, som till dem skola inbetalas. Såsom överinstans i tvister mellan driftsråden och arbetsgivarna voro de möjligen benägna att taga ställning till förmån för de förstnämnda, varför i många fall sådana tvister måste gå vidare till vederbörande skiljedomstol. Revirrådens medverkan i fråga om kollektivavtal var i regel mera formell, då realförhandlingarna fördes med fackförbunden. Av dessa ingingo kanske de viktigaste i den sammanslutning, som brukade kallas Koalierte Bergarbeiterverbände och som omfattade bl. a. organisationer tillhörande tjeckiska och tyska socialdemokratiska arbetarförbunden samt tjeckoslovakiska (f. d. nationalsocialistiska) förbundet. Utom denna sammanslutning stodo kommunisterna samt de kristligt-sociala förbunden. Revirråden beslöto utan effektiv kontroll från statens sida över användningen av förut omnämnda vinstandelsmedel, och hände det därvid, att partipolitiska synpunkter gjorde sig gällande. Såväl arbetarorganisationerna som revirråden hade väl avlönade och skickliga ombudsmän och välordnade kanslier. Av tjänstemännen intresserade sig de högre föga för drifts- och revirråden. De lägre tjänstemännen inom bergsindustrien voro däremot väl organiserade för sig och önskade ej något »samröre» med arbetarnas representation. Inom
77 revirråden, som hade särskilda uppgifter i förhållande till tjänstemännen, verkade också i regel tjänstemannasektionen, »Angestelltenrat», fullt självständigt och beslöt t. ex. separat angående användningen av de på tjänstemännen belöpande löneprocentmedel, som enligt § 20 i lagen om drifts- och revirråd uttaxerades till bestridande av drifts- och revirrådens omkostnader. Nu åsyftade avgifter uppginge t. ex. inom Kladno-reviret till 0.3 % å arbetarnas löner och 0.4 å tjänstemännens. Då lönerna ensamt i Böhmen uppgingo till c:a 800 miljoner (tjeckiska) kronor, representerade detta ett mycket avsevärt belopp. De vinstandelsmedel, som utbetalts till revirråden, hade använts till diverse gemensamma anstalter för arbetarnas bästa, såsom till inköp av en bad- och kuranstalt, speciella skolor, ett mejeri (i Pilsen), sportanläggningar och understöd åt turnföreningar — av vilka en del vore starkt politiskt betonade — med mera dylikt. Revirråden hade sedan några månader en centralorganisation i Prag. Skiljedomstolarna (inrättade genom särskild lag av den 25 februari 1920) hade i en del fall verkat ganska ojämnt, så att likartade fall av olika skiljedomstolar avgjorts på olika sätt. För att avhjälpa detta missförhållande hade nyligen genom lag av den 3 juli 1924 upprättats en Oberbergbauschiedsgericht, hos vilken besvär kunde anföras över skiljedomstolarnas beslut. Denna överskiljedomstol förväntades träda i verksamhet under den närmaste framtiden. Omval av driftsrådens ledamöter förekommo i allmänhet ej. Ofta hunno rådsledamöterna emellertid förlora hågen för kroppsarbete och sökte då antingen anställning som arbetsgivarens uppsyningsmän eller som förtroendemän inom fackförbunden. Man kunde förvänta, att i den mån ordnade förhållanden återinträdde inom bergsindustrien, driftsråden skulle förlora den speciella betydelse och det inflytande de haft under tiden närmast efter tillkomsten av lagen om drifts- och revirråd. I framtiden komme de antagligen att intaga ungefär samma ställning som de förtroendemän, som sedan längre tid funnits utsedda av Gewerkschaften. 4.
Sekreteraren R. TAYERLE i Zentralstelle fiir Gewerkschaften.
5. 9. 24.
Nämnda sammanslutning omfattar 45 olika fackförbund. Den utger ett antal tidningar (på tjeckiska, slovenska, tyska, polska och magyariska språken), däribland särskilda publikationer, som äro ägnade åt driftsutskottens verksamhet. Lagen om driftsutskott betraktades i det hela av arbetarna som ett framsteg, om än blott som ett första steg i rätt riktning. Visserligen hade redan tidigare genom kollektivavtal inom vissa fack arbetarnas »förtroendemän» tillerkänts befogenheter, som i vissa avseenden motsvarade eller t. o. m. voro längre gående än de som enligt lagen tillkommo driftsutskotten. I en del avseenden, såsom exempelvis rätt att taga del av lönelistor och medverka till fram-
78 jande av arbetets säkerhet och sundhet, hade dock lagen medfört nya befogenheter. För övrigt vore det alltid en vinst att ifrågavarande rättigheter vunnit statens erkännande och blivit lagfästade, varav bl. a. följde, att de icke så lätt kunde omintetgöras under en för arbetsklassen mindre gynnsam politisk eller ekonomisk konjunktur. Arbetarna hade önskat att även få medverka ifråga om arbetares antagande men ansett sig kunna avstå därifrån på den grund, att arbetsgivarna vore plikt i g a anmäla lediga platser hos den offentliga arbetsförmedlingen, på vars ledning arbetarna ägde utöva inflytande. Arbetsgivarna hade till en början reagerat mot det tvång lagen medfört, men funno de nu sig tämligen till rätta med densamma. Beträffande lagens praktiska verkningar vore tiden ännu för kort för att någon avsevärdare erfarenhet kunnat vinnas. I det hela kunde man måhända säga, att de vunna fördelarna för arbetarklassen vore av mera teoretisk än praktisk natur — de markerade början till en utveckling i riktning mot verklig industriell demokrati, som måste bilda grundvalen för den framtida produktionsordningen. Av särskild praktisk vikt för arbetarna vore den garanti, lagen medfört mot godtyckliga avskedanden — en anordning som måste bidraga att skärpa ansvarskänslan å arbetsgivarhåll ifråga om dylika åtgärder. I åtskilliga fall hade driftsråden rådfrågats av arbetsgivaren i industriella och tekniska ärenden, och hade de därvid visat sig kunna vara till direkt nytta för företagen. 5.
De socialdemokratiska bergverksarbetarnas sammanslutning förbundsledningen), Prag.
(2 ledamöter av 5. 9. 24.
Lagen om' driftsråd inom bergsindustrien var principiellt tillfredsställande ,men hade i vissa avseenden visat sig behäftad med brister. De tyska och tjeckiska socialdemokraterna samt de oavhängiga socialisterna inom bergverksindustrien hade bildat en bergverksarbetarnas koalition. Organisationena stodo i gott samarbete med drifts- och revirråd. E t t önskemål å arbetarhåll var, att driftsråden måtte tillerkännas rätt att medverka även vid antagande av arbetare. Jämväl i avseende å rådens befogenhet beträffande arbetares avskedande var en ändring önskvärd — de voro nu endast rådgivande, men ansågo arbetarna, att de borde ha beslutanderätt i detta avseende. Ifråga om driftsrådens olika verksamhetsgrenar (driftsrådslagens § 2) framhölls följande: 1. För kontroll över arbetets säkerhet och sundhet hade 1 a 2 ledamöter av driftsrådet att en gång var 14 :e dag besiktiga samtliga gruvschakt ävensom anläggningarna ovan jord. Detta hade visat sig synnerligen nyttigt, men den därtill anslagna tiden (en dag) var ibland för kort. Inom åtskilliga revir hade därför överenskommelse träffats om viss ersättning per månad och ledamot av driftsråden; sådan ersättning utginge exempelvis i Nordväst-Böhmen med
79 100 K c och i Mährisch-Ostrau med 8 skiftlöner. Driftsrådens ledamöter fingo sedan mellan sig fördela arbetsuppgifterna på olika rotlar (för skyddsanordningar, lönefrågor, klagomål över behandling o. s. v.). 2. Goda förslag till tekniska och ekonomiska förbättringar i driften hade många gånger framställts av driftsråden och även i en del fall genomförts. 3. Övervakandet av kollektivavtalens tillämpning genom driftsråden var av särskild betydelse inom bergsindustrien med dess ofta komplicerade ackordsbestämmelser. Vid avslutandet av nya kollektivavtal medverkade revirråden genom utsedda ombud, vilka även medundertecknade avtalen. 4. Vid medverkan i fråga om disciplinens upprätthållande hade driftsråden gjort nytta genom den upplysningsverksamhet gentemot arbetarna, som de utövat. Där enighet ej kunde vinnas inom disciplinarnämnden beträffande en viss bestraffningsåtgärd, överlämnades protokoll i saken till vederbörande bergverksskiljedomstol, som träffade avgörande. 5. Rätten till att erhålla viss kännedom om företagets ekonomiska förhållanden hade i realiteten hittills spelat mycket ringa roll, dels på grund av själva materialets beskaffenhet (gruvföretagens årsbalanser o. s. v.), dels på grund av bristen på härför skolade krafter bland arbetarna. Sistnämnda brist sökte man emellertid avhjälpa genom lämpliga undervisningskurser i ekonomiska ämnen för arbetarna. De viktigaste ärenden, som kommo under driftsrådens behandling, voro lönefrågor, arbetarskyddsfrågor samt frågor rörande avskedanden av arbetare. På det hela taget hade driftsråden tvivelsutan verkat mycket till förbättrande av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare; de benämndes därför också med skäl skämtsamt »Blitzableiter» (åskledare). Revirråden hade en ganska omfattande ekonomisk uppgift i förvaltningen av de till dem av företagen inbetalda vinstandelsbeloppen samt de på personalen för drifts- och revirrådens kostnader uttaxerade bidragen. De hade även medverkat vid förvaltningen av de till bostadsbyggande anslagna medel, som avtalsenligt utbetalades i form av viss avgift för försålda kol. Nu berörda avgift uppgick f. n. till 50 Heller per ton. Den användes sedan c:a 1 1/2 år tillbaka för uppförande av bostadskolonier av enfamiljshus om 5 rum (f. n. betingande en kostnad av 70—75,000 Kc). C:a 500 dylika hus voro färdiga eller under uppförande, och ytterligare några hundra voro beslutade. 6.
Centralförbundets för industrien generalsekreterare dr. HATLAK.
5. 9. 24.
Hela lagstiftningen om driftsutskott finge betraktas såsom en produkt av revolutionsförhållandena och som en med hänsyn till dessa förhållanden åvägabragt kompromiss, som varit nödvändig för att stabilisera industriens organisation och arbetsvillkor. Lagen hade genom det i § 1 använda uttrycket »sedan upptagande av till-
80 verkningen» begränsats till att gälla produktiv verksamhet, sålunda väsentligen industri och lantbruk, varemot banker, försäkringsbolag, speditionsrörelse m. m. föllo utom lagens tillämpning. Företag av politisk karaktär, t. ex. för utgivande av en tidning i ett visst politiskt partis tjänst, voro även fritagna, enär lagen endast avsåg företag, bedrivna för ekonomiskt förvärv. Vad lantbruket beträffar hade man under genomförande en jordreform, varigenom antalet småbruk skulle mycket ökas. Driftsutskotten, som på grund av villkoret om 30 arbetare endast förekom' på de stora godsen, skulle därefter väsentligen förlora betydelse inom jordbruksnäringen. Av vikt vore att bankerna undantagits. Införandet av driftsutskott inom bankföretagen skulle nämligen ha kunnat medföra de mest ödesdigra verkningar för hela kreditväsendet. Beträffande arbetarnas fördelning på olika partier kommo nu ungefär 40 % på kommunisterna, under det till de övriga partierna tillsamman vore att hänföra återstående 60 %. I allmänhet sysslade driftsutskotten med mer obetydliga frågor, som tidigare omhänderhafts av organisationernas sekreterare. Också ville det synas, som om driftsutskottens verksamhet verkade minskning av organisationernas betydelse. Vad de hittills gjorda erfarenheterna av driftsutskottsinstitutionen beträffar, finge man väl skilja mellan de gamla »historiska» delarna av tjeckoslovakiska republiken — Böhmen, Mähren och Schlesien — å den ena samt Slovakien och »Karpathorussland» å andra sidan. Inom förstnämnda landsdelar stod den allmänna bildningsnivån högt, och arbetarna hade under längre tid varit organiserade samt även utövat ett visst medinflytande i flera avseenden. Från Böhmen särskilt hade man sålunda hittills icke några egentligen dåliga erfarenheter av driftsutskottslagens genomförande; däremot hade den i Slovakien medfört stora svårigheter och strider. A t t märka vore dock, att de gjorda erfarenheterna endast hänförde sig till kristidsförhållandena — huru lagstiftningen komme att verka under mera normala konjunkturer, återstode att se. För övrigt hade lagens genomförande haft mycket varierande betydelse i olika delar av landet, vilket var att tillskriva den olikhet i förhållandena, som förut existerat på grund av kollektivavtalen. I de större industricentra t. ex. vunno arbetarna genom lagen knappast något utöver vad de redan genom avtal ernått. Däremot medförde densamma för de lägre tjänstemännen en hel del nya rättigheter, och hade de även skyndat att få »Angestelltenräte» till stånd. För de högre tjänstemännen saknade driftsutskotten i regel intresse och betydelse. Den från arbetarnas synpunkt viktigaste befogenhet, som tillerkänts driftsutskotten, var deras rätt att under vissa förutsättningar bliva hörda i frågor om avskedande av arbetare. Bestämmelsen härom hade otvivelaktigt verkat synnerligen besvärande för industrien, särskilt under de krisartade ekonomiska förhållanden, som rått under senaste år. Rättigheten för driftsutskotten till en viss ekonomisk kontroll hade däremot icke spelat någon som helst roll i realiteten. Icke heller hade i tekniskt-eko-
81 nomiskt avseende några förbättringar resulterat av driftsutskottens verksamhet. Från arbetarhåll framfördes nu krav på, att driftsutskotten skulle tillerkännas rätt att även medverka vid arbetares antagande, något som arbetsgivarna i industriens intresse måste bestämt motsätta sig. Något krav på upphävande av lagstiftningen om driftsutskott m. m. hade från industriföretagarnas sida icke framförts; icke heller fann man anledning väcka några ändringsförslag, då bl. a. hittills vunnen erfarenhet vore alltför ofullständig. Ett krav, varom man emellertid antagligen komme att bli ense å arbetsgivaroch arbetarhåll, avsåge inrättande av en överordnad central skiljekommission. Med nu rådande bestämmelser gingo nämligen i alltför många fall avgörandena av likartade tvistefrågor inför skiljekommissionerna i olika riktningar. 7.
Sektionschefen, jur. dr., ingenjör Arbeiten.
JAN
FISCHER,
Ministerium fur Öffentliche 6. 9. 24.
Erfarenheterna från tillämpningen av lagstiftningen av år 1920 rörande driftsråd o. s. v. inom bergsindustrien voro hittills på det hela taget övervägande goda. Driftsrådens införande hade bidragit till ett bättre förhållande mellan arbetsgivare och arbetare. Med undantag av en strejk år 1923 hade några mer svårartade konflikter ej förekommit inom nämnda industri under senare år, något som man åtminstone delvis kunde tillskriva driftsrådens medlande verksamhet. Att märka vore, att driftsråden vid bergverken äro obligatoriska (för verk S3'sselsättande minst 20 arbetare), medan däremot inrättandet av driftsutskott inom industrien är beroende av arbetarnas eget större eller mindre intresse för saken. Antalet bergarbetare uppgick den 1 juli 1924 till c:a 110,000. Deras genomsnittliga inkomst per skift kunde sättas till 35 Kö. Enligt lagen om semesterbidrag erhöllo de i genomsnitt ersättning för c:a 10 skift; totala beloppet av utbetalda semesterbidrag vid bergverken uppgick år 1923 till c:a 43. miljoner Kc. Vid bestämmandet av semesterbidragens storlek • skulle hänsyn bl. a. tagas till förfallolös frånvaro från arbetet, varom rätt ofta tvistigheter uppkommo. Dylika tvistefrågor behandlades av vederbörande driftsråd. Revirrådens ekonomiska förvaltning rörde sig om ganska betydande belopp. Vinstandelsmedel, som till dem utbetalades av gruvföretagen, uppgingo sålunda för år 1921 till Kc 4-749.218 » » 1922 » > 5.641.766 För år 1923 hade beloppet ytterligare stegrats. Enligt avtal, som träffats mellan ministeriet och kolgruveindustrien, erlade denna dessutom (t. v. till mars 1925) en avgift per försåld ton stenkol av 50 Heller. De sålunda influtna medlen stodo under förvaltning av en särskild sektion inom arbetsministeriet (Abteilung fiir Soziale Wohlfart der Berg6—251847. Studier rör. industriell
demokrati.
82 arbeiter) och voro avsedda för uppförande av arbetarbostäder — för dessa medel hade också anlagts ett flertal bostadskolonier. 1 Totalbeloppet av inbetalda dylika avgifter uppgick f. n. till c:a 100 milj. Kc. På olika sätt hade man sålunda sökt förbättra gruvarbetarnas ställning, som tidigare onekligen varit mycket dålig. Men givetvis måste man därvid gå fram med en viss försiktighet och beakta, att icke belastningen på industrien under rådande svåra konjunkturförhållanden bleve för tung. 8.
Sektionschefen dr. STERN i Ministerium fiir Soziale Fursorge, Gewerbe-Oberinspektor POKORNY samt ordföranden i skiljekommissionen i Prag. 6. 9. 24.
Rörande de allmänna erfarenheterna av driftsutskottens verksamhet inom industrien hänvisade herr Pokorny till en av honom i samråd med yrkesinspektörerna utarbetad P. M. (Se bil. 1*.) Följande särskilda frågor besvarades på nedan angivna sätt: Fråga: Huru har förhållandet mellan driftsutskotten och arbetarnas fackliga organisationer gestaltat sig, och förefinnes i sådant avseende någon utvecklingstendens i viss riktning? Svar: Organisationerna, d. v. s. de som förfogade över majoritet bland arbetarna och i utskotten, hade som regel dirigerat valen till utskotten ävensom dessas verksamhet. Fråga: I vilken riktning har i allmänhet personvalet vid utskottens rekrytering gått? I radikal eller mera moderat riktning? Svar: I regel ha till ledamöter av driftsutskotten valts personer, som representerade en mera försiktig och medlande riktning inom resp. partier, ej radikala ytterlighetsmän. För övrigt vore ej ens kommunisterna så omöjliga att ha att göra med. I övervägande antalet fall hade även driftsutskottens ledamöter omvalts efter utgången av första verksamhetsåret. Fråga: I vilken omfattning ha driftsutskott faktiskt inrättats inom industrien? Svar: Exakta uppgifter om hela antalet f. n. existerande driftsutskott saknades. Enligt olika preliminära uppskattningar torde de emellertid kunna anslås till 1,600 ä 2,000 eller antagligen ej fullt hälften av det antal, som skulle kunna förekomma. Härtill komma emellertid i en hel del fall driftsråd samt förtroendemän, vilka valts på grund av bestämmelser i äldre kollektivavtal — synnerligast i sådana fall, där avtalen medgåvo dem större befogenheter än som tillkomma utskotten. Fråga: Ha driftsutskotten i någon mån främjat arbetsfred och ett bättre förhållande mellan arbetsgivare och arbetare? Svar: Ja, obetingat! Driftsutskotten hade verkat till undanröjande av en hel del friktionsanledningar och biläggande av många tvister. Fråga: Vad ha driftsutskotten särskilt intresserat sig för — oavsett lönefrågor och avskedanden av arbetstagare? 1
E t t enfamiljshus om 5 rum betingade f. n. en kostnad av c:a 70,000 Kc.
83 Svar: Driftsutskotten hade i åtskilliga fall kraftigt uppträtt till företagens förmån, även gentemot myndigheterna. Stundom hade deras behandlingssätt därvid t. o. m. varit sådant, att det varit ägnat att lända det allmänna eller konsumentintresset till förfång. Exempel på att de i berörda syfte även kunde vända sig mot de sociala framstegen gav driftsutskottet vid ett stort bageri, vilket fordrat upphävande av förbudet mot nattarbete i bagerier. I övrigt hade de visat livligt intresse för hygieniska och andra arbetarskyddsfrågor samt sålunda ofta utgjort ett gott stöd för yrkesinspektionens verksamhet. Någon verklig medverkan eller medinflytande i avseende å företagens ekonomiska ledning kunde man däremot, åtminstone hittills, icke tala om. Härtill saknade också arbetarna t. v. den nödvändiga utbildningen. Fråga: Har driftsutskottens verksamhet lett till förbättringar, i tekniskt eller ekonomiskt avseende, inom den industriella produktionen? Svar: Några uppslag till rent tekniska förbättringar av större betydelse torde knappast ha givits av utskotten. Men produktionen hade givetvis vunnit genom de lugnare förhållanden inom industrien, till vilkas åvägabringande driftsutskotten medverkat. Fråga: I vilken riktning kan man förutse, att utvecklingen kommer att gå på detta område? Svar: Driftsutskottsinstitutionen komme med all säkerhet att bliva beståndande och successive vidare utvecklas — dock utan språng. Risken för de ekonomiska konsekvenserna av förhastade åtgärder i syfte att befordra den socialpolitiska utvecklingen i önskvärd riktning stod nämligen klar för de politiskt ledande. Värd att nämna i detta sammanhang vore den undervisningsverksamhet, som från fackföreningshåll utövades för att giva arbetarna erforderlig utbildning för arbetet i driftsutskotten. Framhållas förtjänade måhända också, att något yrkande på driftsutskottens avskaffande icke framkommit från arbetsgivarnas sida. E t t nära liggande önskemål, som omfattades av såväl arbetsgivare som arbetare, vore inrättandet av en särskild central instans över skiljekommissionerna, varigenom behövlig enhetlighet i fråga om lagens tillämpning skulle kunna vinnas. Oberste Verwaltungsgericht, som nu i åtskilliga fall kunde anlitas, arbetade långsamt och väsentligen efter teoretiska linjer. Beträffande skiljekommissionernas antal och verksamhet år 1923 meddelades följande siffror: Böhmen Mähren Schlesien Slovakien Karpaterryssland
Antal skiljekommissioner 110 37 10 39 4 200
Antal anhängiggjorda tvister 348 71 26 29 — 474
I fråga om antalet tvister anmärktes vidare, att detsamma år 1922 varit 711, vadan en utveckling mot mer stabiliserad tillämpning vore tydlig.
84 Av de inför skiljekommissioner år 1923 dragna tvistemålen hade 137 bilagts genom kompromiss och 123 avgjorts genom skiljedom — de övriga hade återkallats eller ej hunnit avgöras. 9.
Mycket stort företag inom mekaniska verkstadsindustrien. I.
Företagets
överdirektör
och
8. 9. 24.
översekreterare.
Arbetarantalet uppgick f. n. till 10,800, fördelade på en huvudfabrik samt fyra andra anläggningar, belägna resp. 3, 8, 15 och 18 km från huvudfabriken. För arbetarna vid alla dessa olika avdelningar finnes ett gemensamt driftsutskott med f. n. 19 medlemmar — de förutvarande förtroendemännen hade varit ännu flera. Dessutom har inrättats ett särskilt utskott för de c:a 2,000 vid företaget »anställda» (d. v. s. högre och lägre tjänstemän). Företaget hade sedan 1921 ett kollektivavtal med tvenne arbetarorganisationer (den ena socialdemokratisk och den andra nationalsocialistisk), vilket fortfarande tillämpades med undantag för vissa bestämmelser, vilka modifierats genom lagen om driftsutskott. Numera tillhörde c:a 33 % av arbetarna den kommunistiska organisationen, och hade dessa i arbetarnas driftsutskott insatt 7 kommunistiska representanter. Bland företagets arbetare vore 5 olika politiska partier representerade. Företagets ledning representerades vid driftsutskottens sammanträden av översekreteraren. Denne avgjorde å företagets vägnar omedelbart vid sammanträdet obetydligare frågor, som lågo inom området för hans beslutanderätt. Övriga frågor från utskottet föredrogos periodiskt (vid s. k. »jourfix») för överdirektören, som därvid antingen träffade avgörande eller remitterade ärendet till direktionen. Om ärendets vidare handläggning underrättades driftsutskottet vid dess nästföljande sammanträde, och kunde det därefter eventuellt besluta att draga ärendet inför vederbörande skiljekommission. Tjänstemanna-driftsutskottet sammanträdde i regel en gång i veckan, arbetarutskottet 2 gånger i månader. Kallelser delgåvos skriftligen genom en cirkulerande kallelselista, som påtecknades av de kallade. I fråga om avskedandena, som vore de viktigaste ärenden, varmed utskotten hade att taga befattning, hade man i allmänhet sökt att komma överens med arbetstagarna, och hade detta även vanligen lyckats. Då tvistigheter rörande sådana frågor dragits inför skiljekommissionen, hade denna mot arbetsgivarens protest ansett sig äga befogenhet att avgöra, huruvida den avskedade skulle återtagas eller ej — sålunda ej blott fakultativt beredas ersättning motsvarande viss tids avlöning. Erfarenheterna av driftsutskotten kunde i allmänhet ej sägas ha varit angenäma för arbetsgivarna, men de voro i väsentlig mån beroende av de personliga förhållandena å ömse sidor. Vad detta företag anginge, hade emellertid inga egentliga svårigheter eller olägenheter mött vid samarbetet med driftsutskotten. Detta förhållande vore
85 kanske till stor del att tillskriva företagets betydande omfattning, som gjorde, att rent personliga synpunkter mindre komme att göra sig gällande; i stället bleve vissa principer bestämmande vid ärendenas behandling. Driftsutskottens verksamhet kunde i det stora hela anses ha varit till nytta för disciplinens höjande och för åstadkommande av en bättre samverkan med arbetarna. Ordföranden i arbetarnas utskott brukade åtfölja yrkesinspektören under hans inspektionsbesök, och hade väl utskottet i viss mån främjat arbetarskyddets utveckling. Till några avsevärda tekniska förbättringar hade utskottens medverkan dock icke lett, och ej heller hade utskotten i andra hänseenden berörande driften, såsom företagets ekonomiska förvaltning, spelat någon som helst roll. Anmärkas kunde, att utskotten ständigt vore benägna att utvidga sina befogenheter. At driftsutskotten hade anförtrotts att medverka vid tillsynen å en del välfärdsanordningar, t. ex. bostadshus, som uthyrdes till arbetare (c:a 1,200 bostäder). Med hänsyn till dessa och andra utskottens förvaltningsuppgifter hade 3 av dess ledamöter helt befriats från fabriksarbete, men avlönades likväl av bolaget. II. O r d f ö r a n d e n a i t j ä n s t e m a n n a - o c h a r b e t a r d r i f t s uts kotten samt sekreteraren i sistnämnda utskott. Från 1917 hade vid företaget funnits en förtroendemannanämnd för arbetarna. Tjänstemännens driftsutskott upprättades år 1922, arbetarnas den 1 april 1923. Vid omvalet i år till sistnämnda utskott hade de förutvarande ledamöterna till större delen återvalts, däribland ordföranden, som i tillhopa 4 år varit resp. förtroendeman och ledamot av driftsutskottet. Arbetarnas utskott brukade sammanträda var 14:de dag, tjänstemännens en gång i veckan. Tjänstemännens driftsutskott hade behandlat en mångfald olika frågor, men de viktigaste hade varit de som rörde avskedanden. I allmänhet sökte arbetsledningen rörande sådana frågor förhandling med driftsutskottet. I en del fall hade entlediganden överklagats hos skiljekommissionen, som i flertalet fall ogillat klagomålen, men i några funnit avskedandet oberättigat. Arbetarnas driftsutskott hade huvusakligen behandlat frågor rörande löner, arbetarskydd och disciplinära förseelser. Klagomål, vartill arbetare ansåg sig ha anledning, skulle i första hand framföras till vederbörande förman; vanns ej på detta sätt tillfredsställande rättelse, kunde arbetaren vända sig till den driftsutskottsledamot, som representerade arbetarens avdelning och vilken därefter föredrog saken inför utskottet. Inom utskottet framfördes frågorna muntligen; skulle de gå vidare, borde de vara skriftligt avfattade. _ Några förslag till tekniska förbättringar hade ej framställts från utskottets sida annat än i fråga om arbetarskydd.
86 Några slitningar mellan resp. organisationer och driftsutskottet hade icke förekommit. Ej heller hade dylika framträtt mellan representanterna inom utskottet för de olika, politiskt färgade organisationerna, då inga politiskt skiljande frågor behandlats. Tidigare, åren 1917—1922, hade visserligen enligt kollektivavtal förtroendemännen haft större befogenhet än numera driftsutskottet. Sålunda ägde de t. ex. rätt att yttra sig även i fråga om arbetares antagande — en lista å till antagande föreslagna arbetare skulle föreläggas dem — men var det arbetsgivaren dock förbehållet att träffa avgörandet. Det förhållandet, att driftsutskottens befogenheter, om än mera inskränkta, numera lagfästats, betraktades emellertid av arbetstagarna som en betydande vinning. Organisationerna uppgjorde kandidatlistorna för val till utskotten. Ledamöterna i utskottet stodo i ständig förbindelse med sin organisation samt efterhörde dess mening i viktigare angelägenheter. P å begäran företeddes därefter arbetarutskottets protokollsbok, av vilken framgick, att utskottet fick taga befattning med en mångfald olika frågor. 10.
Mindre möbelfabrik: f ö r e t a g e t s ä g a r e , v e r k m ä s t a r e och p r o k u r i s t — den sistnämnde företrädande såväl firmans tjänstemän som arbetsgivaren i driftsutskottet — samt o r d f ö r a n d e n i d r i f t s u t s k o t t e t (en kommunistisk arbetare). 10. 9. 24.
Firman sysselsatte ungefär 85 personer. Driftsutskottet hade 4 ledamöter, därav 3 arbetare (2 kommunister och 1 socialdemokrat) samt förutnämnde prokurist. Det sammanträdde 4—6 gånger årligen, mest för behandling av frågor rörande tillstånd till övertidsarbete och för att medelst lönelistorna tillse, att kollektivavtalet iakttoges. Enligt utskottets ordförande hade detta ofta ej varit fallet; f. n. t. ex. arbetade 24 man med avlöning, understigande vad tariff avtal et bestämde. Härtill genmäldes från ledningens sida, att ifrågavarande efter kriget intagna personal vore föga yrkesskicklig och ej gjorde sig förtjänt av full lön — i regel tillämpades nämligen enligt arbetarnas yrkande timlön, ej ackordsavlöning. Avskedanden av sådan beskaffenhet, att utskottet skulle äga taga befattning därmed, hade ej förekommit. Driftsutskottet övervakade vidare skyddsanordningar o. d. samt hade därvid framkommit med vissa påpekanden. Någon ekonomisk kontroll hade ej ifrågakommit, ej heller hade några förslag till tekniska förbättringar framställts av utskottet. Enligt utskottsordförandens mening berodde sistberörda förhållande på, att utskottet ej ansåg det vara lönt att framkomma med några förslag, då det visste, att arbetsgivaren ej skulle skänka dem något beaktande. Av nämnda ordförande framhölls även, att lagen borde ändras, så att utskottet finge större befogenhet i fråga om arbetares avskedande och även viss befogenhet beträffande antagandet av arbetare.
87 Vid fabriken hade sedan år 1908 funnits förtroendemän, och hade dessa erkänts i ett kollektivavtal av år 1913. Dock hade förtroendemännen haft mindre befogenheter än det nuvarande driftsutskottet. A ledningens sida ansågs ej, att driftsutskottets tillkomst vållat några särskilda svårigheter. Snarare vore det en viss fördel att i förekommande fall ha några auktoriserade representanter för arbetsstyrkan att förhandla med i stället för att vara nödgad föra förhandlingar med de enskilda arbetarna. 11.
Handskfabrik; f i r m a n s p r o k u r i s t , t i l l i k a l e d a m o t och sekreterare i driftsutskottet, samt t v å arbetarledamöteriutskottet. 10. 9. 24.
Firman sysselsatte 87 arbetare i fabriksarbetet samt dessutom ett större antal hemarbetare. Av de förra utgjordes c:a 50 av kvinnor. Driftsutskottet, som upprättats den 1 juli 1923, räknade fyra ledamöter, vilka alla vore försedda med suppleanter. En av ledamöterna representerade firmans tjänstemän samt företrädde tillika firman och fungerade som utskottets »Géschäftfuhrer». Sammanträden holies, då så erfordrades — vanligen en gång i månaden. Samarbetet mellan företagets ledning och utskottet hade varit mycket gott. Utskottet hade berett arbetarna tillfälle att på lämpligt sätt framlägga sina önskemål för ledningen. Berättigade framställningar från driftsutskottets sida hade alltid tillmötesgåtts av ledningen. Inom arbetarpersonalen funnos 3 olika organisationer företrädda (socialdemokrater, kommunister och nationalsocialister). Några tvister mellan de olika partiernas representanter hade ej förekommit, men så finge ej heller ärenden, berörande politiskt omstridda frågor, upptagas till behandling. Alla manliga arbetare vore organiserade — kvinnorna vore det endast partiellt. Valen till utskottet gingo emellertid ej efter politiska linjer, utan sökte man att till ledamöter i utskottet få de lämpligaste personerna. Ärendenas behandling i utskottet ägde ej heller rum efter politiska synpunkter utan efter fackmässiga. Några konflikter mellan utskottet och vederbörande organisationer hade ej förekommit. Vid nyvalen hade i regel de förutvarande ledamöternas mandat förnyats. Frågor om avsked hade ej förekommit annat än vid ett tillfälle, då arbetsgivaren efter en strejk ansåg sig böra inskränka personalen. På förslag av driftsutskottet löstes emellertid frågan på det sättet, att samtliga arbetare fingo kvarstanna men arbetstiden i stället på alla händer förkortades. Kollektivavtal fanns sedan den 1 juli 1921, och dess iakttagande kontrollerades av driftsutskottet. Tidigare hade (sedan c:a 20 år tillbaka) vid fabriken funnits 2 förtroendemän, valda direkt av hela personalen, vilka haft till uppgift att företräda personalen och framföra dess önskningar.
88 Driftsutskottet — vars verksamhetsområde på grund av förhållandena inom denna mer hantverksmässigt drivna industri nödvändigtvis måste bliva relativt inskränkt — ansågs ha varit till åtskillig nytta. Arbetarna voro även nöjda med lagen och ansågo densamma som ett gott framsteg. Vid granskning av driftsutskottets protokoll befanns utskottet ha tagit befattning med många olikartade frågor och jämväl i en del fall lyckats få till stånd för arbetarna betydelsefulla åtgärder. 12.
Generalsekreteraren hos ett berg- och järnverks företag.
10. 9. 24.
Beträffande arbetarnas organisationsförhållanden meddelades, att bland bolagets arbetare förekommo såväl socialdemokrater och tjeckiska (national-) socialister som kommunister, och utgjorde dessa sistnämnda det stora flertalet eller omkring 70 %. Man kunde säga, att kommunisterna strävade efter att äta ut de andra organisationernas medlemmar ur driftsråd och -utskott och att de syntes vara på god väg att lyckas häri. Överhuvudtaget vore K. ett av kommunisternas huvudsäten, men hade man i fråga om avtalsförhandlingar och avtalens iakttagande egentligen ej anledning till -klagomål mot kommunisterna. Beaktas borde också, att arbetarnas villkor i K. tidigare varit relativt dåliga — c:a 30 % sämre än t. ex. i Mährisch-Ostrau. I fråga om driftsråd och driftsutskott — inom bolagets verksamhet förekommo 5 av de förra och 3 av de senare — anmärktes, att desamma vanligen strävade efter att några av deras ledamöter — 1 ä 3, alltefter företagens storlek — skulle med bibehållen avlöning från arbetsgivaren få uteslutande ägna sig åt arbetet i rådet eller utskottet. En annan anmärkning gällde, att berörda institutioner visade väl stor benägenhet att i tvivelaktiga fall vädja till högre instans i syfte att därigenom successivt vidga rådens och utskottens befogenhetsområde. Å arbetarsidan påyrkade man för övrigt en revision av lagstiftningen, särskilt beträffande driftsutskotten, vilken skulle stärka arbetarnas medinflytande. Arbetsgivarna voro dock ej benägna härför utan framhöll o, att man ej ännu vunnit tillräcklig erfarenhet om lagstiftningens tillämpning. För övrigt voro arbetarna under nu rådande nedåtgående konjunkturer å kol- och järnmarknaderna ej så agressiva. Tolkningen av bestämmelserna om driftsutskottens medverkan vid avskedande av arbetare hade ej för bolaget givit anledning till några stridigheter med arbetarna, då bolaget alltid sökt på förhand komma överens härom med vederbörande utskott. Vid frågor om avskedande sökte emellertid driftsråden eller -utskotten givetvis att i främsta rummet skydda de arbetare, som tillhörde den organisation, vilken hade majoritet inom rådet eller utskottet. Bolaget hade under de senaste åren varit nödgat att avsevärt reducera sin arbetsstyrka och ville nu i samband med nedläggande av verksamheten i ett av sina schakt avskeda 600 arbetare. Häremot protesterade driftsrådet och påyrkade, att arbetarna skulle få övertaga bearbetningen av detta schakt.
89 Man kunde säga, att organisationerna ledde driftsrådens och -utskottens verksamhet. Lagstiftningen om dessa institutioner hade också onekligen varit ägnad att stärka organisationernas ställning. Före revolutionen hade bolaget ej haft kollektivavtal med sina arbetare — detta var det vanliga inom storindustrien — och förtroendemän för arbetarna hade tillkommit först år 1919. Bergbaugenossenschaften hade knappast ägt några verkliga befogenheter; deras arbetargrupp hade endast haft rätt till framställningar, vilka av arbetsgivarna kunnat lämnas utan avseende. Medgivas måste också, att de tjeckiska arbetarna före kriget på det hela taget varit sämre ställda än arbetarna i andra industriländer, såsom Tyskland och Frankrike. Efter revolutionen hade det regnat sociala lagförslag, vilka arbetsgivarna i sin svaga ställning ej kunnat avvärja. De sociala reformerna hade emellertid pålagt industrien dryga bördor. Kostnaderna för sociala omsorger, som år 1913 genomsnittligt belöpte sig till 38 Kc per år och arbetare, uppgingo sålunda nu till 1,140 Kc. I procent av arbetslönen motsvarades dessa siffror av talen 2.6 och 11.5. Den arbetarna genom lag tillförsäkrade andelen i bergverksföretagens nettovinst användes måhända i främsta rummet till att bygga palats åt organisationerna. Bergmyndigheterna, som hade att övervaka vinstandelsmedlens användning, hade ej inskridit däremot. Werksbeiräte, som hade att kontrollera och fastställa berörda vinstandel, hade mycket liten betydelse. 13.
Abgeordneter HAMPL, metallarbetarförbundets förtroendeman, ledande socialdemokratisk politiker och f. d. minister för de offentliga arbetena. 11.9. 24.
Arbetarna i bergverken voro före kriget svagt organiserade samt levde och arbetade under mycket otillfredsställande förhållanden. En representation för dem förefanns visserligen i Bergbaugenossenschaften, vari arbetarnas förtroendemän ingingo som en andra grupp, men denna hade knappt några andra befogenheter än att till arbetsgivarna förmedla eller själv framställa klagomål. Hela anordningen var också blott tillkommen i syfte att skenbart bereda arbetarna en representation. En förbättring av bergverksarbetarnas ställning var sålunda i hög grad av behovet påkallad och tog sin början under de senare krigsåren. De reformer för dessa arbetare, som då och i samband med revolutionen genomfördes, fingo också särskilt stor räckvidd. Inom den övriga industrien var arbetarnas ställning redan före kriget relativt stark. Sålunda hade man så tidigt som för 20 a 25 år sedan inom metall-, trä- och boktryckeriindustrierna börjat få till stånd fabriksutskott, sammansatta av förtroendemän för arbetarna inom olika avdelningar av resp. företag. De organiserade metallarbetarna voro t. o. m. genom ett kollektivavtal av år 1921 i vissa avseenden tillförsäkrade en bättre ställning, än lagstiftningen sedermera beredde dem.
90 Genom lagen om driftsutskott ansågo arbetsgivarna, att kollektivavtalets bestämmelser rörande arbetarnas representation blivit annullerade, och ville ej arbetarna under nuvarande förhållanden taga upp en strid om denna fråga. Metallarbetarna vore fördelade på tre organisationer, nämligen tjeckiska metallarbetarförbundet (socialdemokrater) samt de tjeckiska (national-) socialisternas och kommunisternas sammanslutningar. I förhållande till den förstnämnda organisationens medlemsantal uppginge de två senares allenast till resp. x/3 och x/2. De tyska metallarbetarna hade i Nordböhmen en särskild organisation men voro i Mähren och Slovakiet anslutna till de tjeckiska organisationerna. De politiska synpunkterna gjordes för övrigt ej särdeles kraftigt gällande inom fackorganisationerna. I Witkowitz voro driftsutskottens medlemmar enligt de senaste, nyligen förrättade valen fördelade på olika organisationer på sådant sätt, att 86 tillhörde socialdemokraterna, 65 kommunisterna, 9 tjeckiska (national-) socialisterna samt 8 de kristligt sociala. Nu berörda fördelning ställde sig emellertid olika på skilda håll. Sålunda hade kommunisterna majoritet i Kladno och Brunn. Förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare måste onekligen på det hela taget få anses ha blivit förbättrat genom inrättandet av driftsutskott. Emellertid voro f. n. förhållandena ingalunda gynnsamma för metallarbetarna, och arbetsgivarna begagnade sig av arbetslösheten till att tolka och tillämpa ifrågavarande lagstiftning på ett illojalt sätt. För att bereda metallarbetarna tillfälle till utbildning för verksamhet i driftsutskotten, anordnade metallarbetarförbundet mot slutet av månaden en 14-dagarskurs, som var avsedd att helt taga de däri deltagandes tid i anspråk. 14.
Sekreteraren i en nationell tysk sammanslutning.
11. 9. 24.
Industrien i Tjeckoslovakien, synnerligast de större företagen, ägdes till stor del av personer, tillhörande landets tyska befolkning. En strävan att förvandla nu åsyftade industriföretag till tjeckiska gjorde sig emellertid på olika sätt gällande och hade även i icke obetydlig omfattning förverkligats. Den nationella klyvningen mellan tyskar och tjecker vore ej heller fullständig mom industrien. Å såväl arbetsgivar- som arbetarsidan förekom sålunda på många håll en från praktisk synpunkt förklarlig benägenhet hos tyskarna att samarbeta med sina tjeckiska kolleger. Av de tyska industriidkarna tillhörde också ej mindre än 40 a 50 % såväl tysk som tjeckisk arbetsgivarorganisation. Nämnas kunde även, att för ett par år sedan upprättats ett centralutskott för industrien inom den tjeckoslovakiska republiken, vilket vore avsett att utgöra en för de tjeckiska och tyska industriidkarna gemensam, högsta representation. Av de tyska arbetarna vore många anslutna till tjeckiska arbetarorganisationer. De tyska kommunisterna hade ej någon egen organisation utan ginge helt tillsamman med sina tjeckiska meningsfränder. I trots av nu berörda förhållanden var den rent tyska organisationen av såväl arbetsgivare som arbetare väl genomförd. Ä arbetsgivarsidan fanns
91 sålunda ej blott ett stort antal fackförbund och »fackgrupper» än även ett antal distriktsorgan jämte ortsförbund och »ortsgrupper», vilka samtliga vore underordnade det tyska huvudförbundet för industrien. Detta förbund hade ett huvudsäte i Teplitz-Schönau för gemensamma administrativa och organisatoriska angelägenheter jämte frågor av allmänt-industriell natur samt ett huvudsäte i Reichenberg, vilket hade att behandla frågor av mer speciellt arbetsgivarintresse eller av beskaffenhet att falla inom arbetsrättens område. De mer betydande tyska huvudorganisationerna på arbetstagarnas sida utgjordes av följande fyra sammanslutningar: 1. Reichsvereinigung der deutschen Gewerkschaften, vilken förnämligast representerade »Angestellte», 2. Zentralgewerkschaftskommission des »Deutschen Gewerkschaftsbundes in der Tjechoslowakei», vartill huvudsakligen socialdemokratiska föreningar vore anslutna, 3. Verband der christlichen Gewerkschaften fur das Gebiet des Tjechoslowakischen Staates, samt 4. Verband der deutschen Staatsangestellten-Vereinigungen in der Tjechoslowakischen Republik. Rörande erfarenheterna av lagstiftningen angående driftsråd och -utskott etc. ville den intervjuade icke uttala sig i vidare mån, än att arbetsgivarna i allmänhet vore motståndare till berörda lagstiftning. Beträffande slutligen jordbruket uttalade han den meningen, att inom detsamma antagligen icke förekomma driftsutskott i någon större omfattning.
15.
Sekreteraren dr. W. REICHENAUER i Deutscher Hauptverband der Industrie. 25. 9. 24.
Den tyska industriidkarorganisationen, vilken var mycket väl genomförd, omfattade något mer än 2,000, i regel större industriföretag, vilka sysselsatte sammanlagt omkring 317,000 arbetare. Till den tyska industrien var även att räkna ett antal utom nämnda organisation stående, oftast mindre företag. För berörda organisation, som på grund av historiska och personliga skäl hade sin huvudledning fördelad på Teplitz och Reichenberg, lämnades en utförlig redogörelse. Av densamma framgick bl. a., att nämnda uppdelning givetvis föranledde en del olägenheter ävensom att ledningens förläggning till orter, avlägsna från huvudstaden, jämväl ej sällan visade sig ofördelaktig. Såsom allmänt omdöme om lagen angående driftsutskott kunde man säga, att den från arbetsgivarsynpunkt vore bättre än den tyska och den österrikiska. I fråga om arbetsgivarens rätt att avskeda arbetare var lagen ej fullt tydlig utan hade givit anledning till stridigheter mellan arbetsgivare och arbetare. Sålunda voro driftsutskotten alltid benägna att betrakta uppsägning av arbetare — oavsett antalet — såsom avskedande av enstaka arbetare. Föregående dag hade också en skiljekommission meddelat beslut om, att avskedande av 28 arbe-
92 tare bland en arbetarstyrka på 213 personer ej var att anse som ett kollektivt avskedande samt att 5 bland de förstnämnda blivit oberättigat avskedade. En fråga rörande avskedande, som föranlett meningsskiljaktigheter och mycket uppmärksammats, var den, om skiljekommissionen hade rätt eller ej att bestämma den i lagen alternativt angivna påföljden av ett oberättigat avskedande. Flertalet skiljekommissioner ansågo sig äga berörda rätt, oberoende av vederbörande ministers uttalande i annan riktning, men Oberste Verwaltungsgericht hade ej ännu tagit ställning i detta spörsmål. En egendomlig följd av drifts utskottens skydd mot avskedande var, att arbetsgivaren vid lockout kunde bli förpliktad att fortfarande utbetala lön till utskottets ledamöter. Såsom belysande för arbetsgivarnas uppfattning av driftsrådsinstitutionen uppläste herr R. i avskrift närlagda skrivelse från »huvudförbundet» till en fransk arbetsgivarförening (bil. 2*). Det däri intagna yttrandet över yrkandena på en revision av lagen överensstämde för övrigt i allt väsentligt med det utlåtande, det tjeckiska industriidkarförbundet avgivit i ämnet. Arbetsgivarnas åsikter därom f ramginge även av det av »Zentral der tschechoslowakischen Handels- und Gewerbekammern» avgivna yttrande rörande nämnda revision (se närlagda två nummer av omförmälda centralorgans »Mitteilungen», bil. 3* och 4*). Med hänsyn till de i nu berörda yttrande angivna önskemål 2), 5), 6), 7) och 8) anfördes resp. följande: Vid beräknande av arbetarantalet såsom bestämmande för driftsutskottslagens tillämplighet jämställde man, liksom numera ofta vid lagstiftning och lagtilllämpning i allmänhet på det sociala området, lärlingar med de vuxna, utbildade arbetarna, vilket vore oberättigat, då lärlingsförhållandet till sin innebörd vore skilt från arbetsförhållandet. Vid förfall för driftsutskottsledamot visade man en tendens att tillkalla den radikalaste suppleanten — oavsett om han kunde anses närmast ersätta den frånvarande ledamoten. Det gamla utskottet kunde understundom underlåta att anordna nyval och sitta kvar tillsvidare, vilket läte sig göra på grund av en bestämmelse i § 20, att ledamöterna av driftsutskott stannade i funktion till den tidpunkt, då deras efterträdare blivit rättsgiltigt valda. Arbetsgivaren eller hans representant var ej direkt tillerkänd rätt att vid deltagande i utskottssammanträde medföra något biträde. Detta vore emellertid behövligt för förande av anteckningar m. ni. Arbetarna gjorde nu, i överensstämmelse med rätten till ersättning av arbetsgivaren under vissa fall av frånvaro, anspråk på sin arbetslön för den tid, de använde för deltagande i sammanträden av skiljekommissionerna. Det vore rättvist, att nu åsyftade gottgörelse utginge på samma sätt, som gälla för de med driftsutskotten förenade kostnader.
93 16. Stor textilfabrik. I.
Verkställande
25. 9. 24. direktören
och
företagets
jurist.
Vid företaget, som hade karaktären av ett enkelt (handels-)bolag hade upprättats dels ett arbetarnas driftsutskott med 12 medlemmar och dels ett tjänstemannautskott, vilket senare emellertid ej numera fungerade. Av arbetarutskottets ledamöter voro nio kommunister, en socialdemokrat, en kristligtsocial och en tysk-nationell. De ärenden, som handlades av utskottet, rörde huvudsakligen lönefrågor och övertidsarbete samt avskedanden — av vilka de två senare kategorierna av ärenden voro för företaget mest besvärande. I frågor om övertidsarbete, vartill yrkesinspektionens medgivande måste inhämtas, hördes driftsutskottet, som då i regel avstyrkte bifall till framställningen. Härigenom vållades fabriken ofta stora svårigheter, då yrkesinspektionen ogärna mot driftsutskottets avstyrkande medgav rätt till övertidsarbete. Vid avskedanden hade driftsutskottet ofta ingripit och dragit ärendet inför skiljekommissionen. Detta hade även skett i sådana fall, där avskedandet tydligen måst anses befogat. Härigenom hade arbetsgivarna vållats rätt mycket obehag och tidsförlust för svaromål inför kommissionen. En kvinnlig arbetare, för vilken fortsatt arbete inom viss avdelning ej kunnat beredas, hade nyligen lämnats valet mellan att överföras till annan avdelning eller att sluta. Efter vägran att antaga annat erbjudet arbete avskedades hon. Detta avskedande hade nu dragits inför skiljekommissionen. Verkligt massavskedande på grund av arbetsbrist hade endast en gång behövt allvarligt ifrågakomma. På framställning av driftsutskottet vidtog man då den ändring, att arbetarna i stället permitterades för att åter intagas vid ökad arbetstillgång — ett tillvägagångssätt, som man i allmänhet vid arbetsbrist sökte tillämpa. Skiljekommissionen vore för övrigt ej vidare tillmötesgående. En firma, som likviderade, önskade avskeda en utskottsledamot. Oaktat denne togs som den 7:e eller 8:e i ordningen, samtyckte ej skiljekommissionen till avskedandet, utan måste firman behålla denna utskottsledamot till dess verksamheten helt upphörde. Driftsutskottet stode helt under inflytande av den kommunistiska organisationen och handlade efter dess anvisningar. Kollektivavtal hade ej förekommit före 1919. Tidigare förhandlades vid förefallande behov med några av de äldre arbetarna inom de olika avdelningarna, utan att dessa arbetare blivit direkt utsedda till representanter för arbetarkåren. Förtroendemän för arbetarna tillkommo under kriget, då de ständigt ökade lönekraven nödvändiggjorde en mer ordnad representation. I fråga om företagets ekonomiska förhållanden inskränkte sig driftsutskottets verksamhet till att med stöd av lagens bestämmelser begära att få del av balanssamt vinst- och förlusträkning. Dess delfående av kvartalsberättelserna över det allmänna läget kunde möjligen vara till någon nytta, då utskottet därigenom fick kännedom om de svårigheter, ledningen hade att kämpa mot.
94 Några förslag till tekniska förbättringar av den art, att de kunnat genomföras, hade ej framställts av driftsutskottet. För företaget hade sålunda utskottets verksamhet så gott som uteslutande medfört olägenheter. II.
Ordföranden
och e n l e d a m o t a v
driftsutskottet.
Lagen om driftsutskott hade på det hela taget alltför många brister för att kunna sägas vara tillfredsställande. Sålunda lämnade den utskotten för ringa makt och inflytande men ålade dess medlemmar uppgifter, som knappast vore ägnade att tjäna arbetarnas intressen — såsom att medverka till upprätthållande av disciplin och ordning eller till biläggande av stridigheter, även om desamma berodde på de överordnades övergrepp. De tidigare av arbetarna utsedda förtroendemännen hade faktiskt vidsträcktare befogenheter, då dessa ej inskränktes av lagbestämmelser, såsom fallet nu vore i fråga om driftsutskotten. Den enda egentliga fördel för arbetarna, som vunnits genom driftsutskottslagen, var att utskottens ledamöter erhållit skydd mot avskedande. Utskottet sammanträdde vanligen 1 a 2 gånger i veckan, i regel utom arbetstiden. Då sammanträde påfordrades av fabriksledningen, ägde detsamma dock rum under arbetstiden. Vid sammanträdena var i regel representant för firman närvarande. De ärenden, som oftast förekommo, rörde övertidsarbete och lönefrågor samt diverse önskemål från personalens sida, vilka senare dock i regel vunno föga gehör hos fabriksledningen. Med den fackliga (kommunistiska) organisationen uppehölls ett intimt samarbete. 17.
Stor textilfabrik.
I. V e r k s t ä l l a n d e chef.
25. 9. 24. direktören
och
firmans
personal-
Firman hade fabriker på skilda håll i Tjeckoslovakiet, dels inom tyskt, dels inom tjeckiskt språkområde. Erfarenheterna av driftsutskottens verksamhet hade varit rätt skiftande vid dessa olika företag. Överhuvudtaget hade man här haft mer gynnsamma erfarenheter, d. v. s. mindre olägenheter av driftsutskotten än på andra håll. Sålunda hade ett utskott vid en annan av firmans tetxilfabriker förorsakat så mycket svårigheter, att firman, för att bli kvitt driftsutskottet, funnit sig föranlåten att för en tid helt nedlägga driften och avskeda hela personalen. Till stor del hade den mot driftsledningen av utskottets ordförande riktade aktionen varit framkallad av den tjeckisk-nationalistiska stämningen bland arbetarna. Efter arbetets återupptagande med ny personal hade arbetarna vid denna fabrik avstått från att välja något driftsutskott. Av stor betydelse för driftsutskottsinstitutionens mer eller mindre lyckliga förverkligande var givetvis även det olika måttet av intelligens hos utskottens ledande medlemmar.
95 Arbetarnas driftsutskott vid fabriken härstädes bestod av 14 medlemmar, varav 7 socialdemokrater, 6 kommunister och en tysk-nationell. Då intresset för utskottsvalen gått tillbaka, utom vad kommunisterna beträffar, hade dessa blivit överrepresenterade inom utskottet. På grund av driftsutskottets sammansättning upptogos sammanträdena, som ägde rum omkring en gång i månaden, i hög grad av tvister mellan de olika fraktionerna. I regel deltog ej arbetsgivarens representant direkt i sammanträdena, .men protokollen för desamma överlämnades alltid till driftsledningen. Däri angåvos de önskemål och framställningar till ledningen, som av driftsutskottet beslutits. För varje kvartal lämnades av fabrikens ledning en redogörelse för företagets allmänna affärsläge m. m., vilken redogörelse meddelades driftsutskottet. Bestämmelsen om rätt för utskottet att årligen erhålla del av balans- samt vinstoch förlusträkning måste anses som synnerligen betänklig, då utskottets ledamöter ej kunde förväntas iakttaga tystlåtenhet och dessutom på grund av bristande ekonomiska insikter vore benägna att helt felbedöma de lämnade upplysningarna. Tidigare hade vid fabriken funnits förtroendemän, vilka visserligen ej direkt valts av arbetarna men ändock kommit att framstå som arbetarnas representanter. En fördel som driftsutskottsinstitutionen medfört var, att man numera vid förhandlingar med personalen hade att göra med verkligen ansvariga representanter för densamma. Driftsutskottets ledamöter stodo under stark påverkan av resp. organisationer. Till följd av dylik påverkan avstyrkte driftsutskottet i regel tillstånd till övertidsarbete, även där sådant var av stor vikt för leveransers fullgörande. Sanitära och arbetarskyddsfrågor sysselsatte utskottet rätt mycket, och därvid framställdes en hel del mer eller mindre opraktiska eller eljest olämpliga förslag till åtgärder, vilka underställdes yrkesinspektionen. På grund av yrkesinspektörernas benägenhet att tämligen kritiklöst följa dylika framställningar hade fabriken ålagts nedlägga avsevärda kostnader på anordningar, som sedermera visat sig onyttiga. Arbetarna voro ej numera så intresserade av ifrågavarande institution, vilket bl. a. framgick av förut berörda förhållande, att utskottet f. n. ej vore sammansatt i överensstämmelse med arbetarkårens politiska uppdelning. Utskottets ordförande hade beklagat sig över sin stundom rätt obehagliga ställning. II. A r b e t a r d r i f t s u t s k o t t e t s ordförande. De frågor, som huvudsakligen sysselsatt utskottet, hade varit sådana, som rört avskedanden, övertidsarbete eller anordningar för arbetarskydd. Beträffande avskedanden föreslog ofta utskottet, som i dylika frågor hördes av arbetsgivaren, utbyte av viss arbetstagare mot annan, vars personliga förhållanden ej motiverade samma hänsyn. Driftsutskottets verksamhet hade i många fall bidragit till utjämnande av stridigheter mellan driftsledningen och arbetarna samt till rättande av diverse smärre missförhållanden vid fabriken.
96 Driftsutskottslagen hade otvivelaktigt sina bristfälligheter och luckor, vilka endast ofullständigt avhjälpts genom de av skiljekommissionerna fällda utslagen. Men utskotten betecknade dock ett framsteg i jämförelse med den tidigare förtroendemannainstitutionen, jämväl med den ställning och de befogenheter, densamma erhållit genom kollektivavtal år 1919. Obestridligt var även, att driftsutskotten ännu endast i ofullständig grad voro mogna för de åligganden, som enligt lagen tillkommo dem. Arbetarorganisationerna hade dock med hänsyn härtill igångsatt en omfattande upplysningsverksamhet, som var avsedd att skola driftsutskottens ledamöter för deras uppgifter. För närmare kännedom om utskottets arbete företeddes slutligen utskottets protokoll. III. Ordföranden i tjänstemännens driftsutskott. Utskottet sammanträdde ganska sällan, kanske en gång i månaden, men så hade det ej heller mycket att göra. Lönefrågor förekommo knappast, då även tjänstemännen voro inbegripna under kollektivavtal. Mest hade utskottet på senare tid sysslat med vissa frågor, som stodo i samband med statens övertagande av tjänstemännens pensionering. För tjänstemännen hade driftsutskottslagen medfört vissa fördelar och även med hänsyn till förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare hade den verkat gynnsamt. I fråga om driftsutskottets medinflytande på affärsledningen ansåg den tillfrågade att detsamma ej varit av någon praktisk betydelse. Liknande trodde han förhållandet i allmänhet vara i nu berörda avseende. 18.
Tvenne tjänstemän inom yrkesinspektionen.
26. 9. 24.
Vid bedömande av driftsutskottens verksamhet finge man ej förbise den starka splittring, som rådde bland arbetarna. Av dessa utgjordes nämligen även i en del såsom tyska ansedda distrikt kanske hälften av tjecker, och de båda nationerna hade var sina olika fackliga organisationer, d. v. s. socialdemokratiska och kommunistiska, vilka vore de starkaste, samt nationalsocialistiska och kristligt sociala. Någon samverkan mellan de båda nationernas organisationer och dessa inbördes förekomme visserligen, men på det hela taget stode de i motsättning till varandra. Beträffande kommunisterna anmärktes, att de tyska kommunisterna vore mer radikala än de tjeckiska; de förra stodo även i direkt förbindelse med Moskva. För övrigt ville det synas, som om kommunismen i viss mån var på retur. E t t driftsutskotts verksamhet kom att i mycket bero på hur det var sammansatt, eller med andra ord om något parti hade majoritet däri och hur stark denna var. Utskottens beslut bestämdes nämligen i mycket av politiska synpunkter. E t t utskott med kommunistisk majoritet hade sålunda i en fråga om minskning av arbetarkåren med hänsyn till driftsinskränkning till avskedande före-
97 slagit uteslutande socialdemokratiska arbetare — detta utskott blev sedermera med anledning härav upplöst av vederbörande skiljekommission. En utskottsordförande, vars politiska uppfattning ogillades av majoritetens organisation, hade tvungits att avgå. Det fanns företag, där utskott ännu ej utsetts, ävensom företag, där utskott tidigare förefunnits men numera ej existerade. Bl. a. kunde arbetarna på grund av politiska förhållanden finna det lämpligt att nöja sig med den äldre anordningen med förtroendemän. Beträffande sistnämnda institution anmärktes, att densamma ej hade samma auktoritet som driftsutskottet och ofta vore obekant för arbetsgivaren. Arbetsgivarna ansågo sig ha mesta olägenhet av utskotten i fråga om avskexlanden och tillstånd till övertidsarbete. Det var ej ovanligt, att arbetsgivaren i fråga om avskedanden under nära nog alla förhållanden rådgjorde med utskottet. Ofta inhämtade även arbetsgivaren utskottets mening över förslag till antagande av arbetare. En arbetsgivare hade t. o. m. anmodat utskottet uppgöra dylikt förslag. Beträffande övertidsarbete vände sig arbetsgivaren i regel först till utskottet och bifogade sedan ofta utskottets skriftliga tillstyrkande till sin ansökan om tillstånd till dylikt arbete. I trängande fall beviljade emellertid yrkesinspektören övertidsarbete utan inhämtat yttrande av utskottet och fick sedermera i fall av svårigheter klara upp frågan med utskottet. Utskotten liksom organisationerna voro emellertid principiellt emot varje förlängning av arbetstiden, under det de enskilda arbetarna voro mer benägna därför. Vid en mycket stor firma i trakten hade utskottet sålunda ibland förhindrat övertidsarbete. Beträffande arbetets säkerhet visade utskotten i allmänhet ej mycket intresse. Mer intresserade vore de för hygieniska förbättringar och välfärdsanordningar. Även vid framställningar i nu berörda avseenden spelade emellertid politiska synpunkter in. Utskotten voro intresserade för den dem tillerkända befogenheten till ekonomisk medverkan och försökte sätta sig in i och förstå affärsförvaltningen. Ehuru utbildningskurser varit anordnade, ledo dock arbetarna brist på personer, som voro kompetenta därtill. Vissa av dem omfattade åsikter voro även mindre väl ägnade att praktiskt tillämpas inom produktionen — ett stort av arbetare uppsatt bageri hade sålunda, åtminstone i viss mån på grund av nu berörda förhållande, måst gå i konkurs. Med hänsyn till förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare kunde man kanske som ett allmänt omdöme säga, att, där å ena sidan arbetsgivaren visat förståelse och tillmötesgående och å den andra utskottet varit sammansatt av någorlunda klokt och hyggligt folk, utskottens verksamhet varit ägnad att förekomma stridigheter och mildra motsättningarna inom arbetsförhållandet. För övrigt föreföll det, som om utskotten lyckades bättre i de stora än de små företagen — i de förra, som vanligen ej sågo så naga på utgifterna och ofta höllo sig med en särskild tjänsteman för de sociala uppgifterna, kommo utskott och arbetsgivare ej så mycket i närmare, irriterande beröring med varandra. Anmärkas kunde slutligen, att arbetsgivarna, som tidigare ej i någon avse7—251847. Studier rör. industriell
demokrati.
98 värdare mån reagerat mot ifrågavarande lagstiftning, på senare tid, då konjunkturerna voro vikande och arbetsgivarnas organisation blivit stärkt, visat en viss, tilltagande benägenhet att ställa sig i opposition mot densamma. 19.
Ordföranden i en skiljekommission.
26. 9. 24.
Den tillfrågade turade med en annan domare om att leda förhandlingarna i skiljekommissionen. Kommissionen sammanträdde i Gewerbegerichts lokal. Den hade, förutom ordförande, fem ordinarie ledamöter, nämligen en socialpolitiskt sakkunnig samt två arbetsgivar- och två arbetarrepresentanter. Som suppleanter till arbetsgivar- och arbetarrepresentanterna fungerade ett stort antal personer, och inkallades dessa av ordföranden, utan hänsyn till om de ordinarie ledamöterna voro förhindrade eller ej, på sådant sätt, att kommissionen utan ökning av ledamotsantalet (6) med hänsyn till varje särskilt ärende kom att erbjuda största möjliga kompetens. Anteckningar fördes bl. a. över de olika ledamöternas, resp. suppleanternas deltagande i kommissionens sammanträden, varigenom en i viss mån rättvis fördelning av arbetsbördan — uppdraget medförde ingen ersättning — kunde iakttagas. Suppleanter, som visat bristande lämplighet för kommissionens arbete, inkallades ej mer. Klagomål över avskedanden gåvo kanske skiljekommissionen mest att göra. I fråga om den omstridda befogenheten för kommissionen att vid ogillande av ett avskedande tillika bestämma den alternativa påföljden ansågs, att kommissionen enligt lagens ord ägde denna befogenhet och att i fall av revision av lagen densamma borde komma till fullt tydliga uttryck. Besvärande voro framställningar om avsättande av utskottsledamöter. Såsom ganska talrika kunde framhållas en del ärenden av mer formell innebörd rörande val till utskotten. I allmänhet sökte man att få ärendena slutbehandlade vid ett sammanträde. Vanligen blev det ordföranden, som, under skiljaktighet mellan arbetsgivar- och arbetarrepresentanterna, bestämde kommissionens beslut. För dessa voro ej uteslutande rättssynpunkter vägledande, utan måste man i viss mån taga hänsyn till de praktiska förhållandena och önskvärdheten att jämka mellan parternas olika intressen. Parterna fingo visserligen icke för sin talans förande anlita advokater eller »notarier», men de vore oförhindrade att därtill använda jurister, som voro anställda i deras tjänst eller hos deras organisationer. Detta förlängde och tyngde ned kommissionens förhandlingar i väsentlig mån. Förslaget att inrätta en »överskiljekommission» fann den tillfrågade ej vidare tilltalande. Skiljekommissionernas auktoritet skulle minskas därigenom, och det snabba och i viss mån praktiska avgörande, som i ifrågavarande ärenden var särskilt önskvärt, komme att i stor utsträckning äventyras. 20.
Generalsekreteraren MACOUN i Zentralgewerkschaftskommission des Deutschen Gewerkschaftsbundes in der Tschechoslowakei samt Abgeordneter A. SCHÄFER, ledamot av nämnda kommission. 26. 9. 24.
I jämförelse med de motsvarande tyska och österrikiska lagarna var den tjeckiska lagen om driftsutskott mindre förmånlig för arbetarna — de genom
99 densamma införda representationsorganen hade även — för att ej väcka oro hos västmakterna — benämnts »driftsutskott» i stället för »driftsråd», vilken senare beteckning ansetts för mycket erinra om ryska förhållanden. På sina håll hade man även inom arbetarkretsar varit av den uppfattningen, att det varit fördelaktigare, om i stället för utfärdandet av sistnämnda lag Gewerkschaften genom lag — lagstiftning om kollektivavtal hade förberetts men ej ännu beslutits — tillerkänts mer vittgående befogenheter. Herr M. och hans kolleger voro emellertid av den meningen, att lagen om driftsutskott, ehuru den ej förverkligade principen om den industriella demokratien och sålunda ej gav vad arbetarna fordrade, dock för dem varit till nytta. De förändringar i lagen, som å förbundets sida önskades, framgick av här i avskrift bifogade yttranden (bil. 5*)? s o m förbundet på anmodan av socialministeriet nyligen avgivit. Beträffande arbetarnas organisationsförhållanden meddelade herr M., att förbundet f. n. omfattade ungefär 230,000 arbetare. En viss samverkan förekom med andra arbetarorganisationer, dock ej med kommunisterna. De tyska nationalsocialisterna voro mycket fåtaligare än motsvarande organisation bland de tjeckiska arbetarna. I fråga om driftsutskottens olika befogenheter måste man medgiva, att deras kontroll i avseende å arbetares avskedande var av ganska stor betydelse, övervakandet av avtalsbestämmelsernas iakttagande tillkom även Gewerkschaftens förtroendemän — överhuvudtaget sammanföllo utskottens och förtroendemännens uppgifter i åtskilligt. Berörda övervakande saknade egentligen betydelse i de stora företagen, där avtalen ändock i allmänhet noga efterlevdes, men i de mindre företagen var det icke omotiverat. Utskottens medverkan i avseende å arbetarskyddet var av värde, men kunde detsamma knappast sägas om åliggandet för utskottet att medverka till upprätthållandet av disciplin och ordning m. m. Med hänsyn till välfärdsanordningar hade utskotten endast att deltaga i deras förvaltning — möjlighet att inrätta nya dylika saknade utskotten till följd av bristande befogenhet att uttaxera därför erforderliga medel. Vad anginge deltagandet i företagens ekonomiska förvaltning hade arbetsgivarna i många fall förvägrat utskottens representanter att utöva sina befogenheter i detta avseende, och hade härom förekommit talrika stridigheter. Herr M. ansåg, att det fanns företag, där driftsutskottet verkligen deltog i affärsledningen, men kunde icke uppgiva namnet på något dylikt företag. För att sätta driftsutskottens ledamöter i tillfälle att förvärva erforderlig utbildning hade förbundet anordnat ett omfattande undervisningsväsen. Redan i november år 1920 — sålunda långt före det lagen i ämnet utfärdades — avhölls i Reichenberg en skolkurs med daglig undervisning, medelst föredrag och seminarieövningar, under tre veckor för 40 ä 50 fackföreningsfunktionärer, som senare i sin tur skulle tjänstgöra såsom instruktörer. Året därpå hade en liknande kurs anordnats i Teplitz. Sedermera hade undervisning för driftsutskottsledamöter anordnats på många platser och upprätthölls fortfarande, ehuru de senaste årens kris lagt hinder i vägen för vidare utvidgningar. Man hade
100 sökt ordna undervisningen så, att den även skulle lämpa sig för företagens tjänstemän, men hade dessa numera anordnat egen undervisning. Förbundet ansåg sig nu även ha en ganska talrik stam, varifrån utskotten lämpligen kunde rekryteras. Härovan berörda undervisning hade emellertid betydelse ej blott för utskottens verksamhet, utan hade den givit upphov till en mer allmän bildningsrörelse inom förbundet. Man var nu betänkt på att anordna någon form av fortsatt högre undervisning för dem, som tillgodogjort sig den mer elementära, hittills meddelade. Något starkare motstånd från arbetsgivarnas sida mot driftsutskotten hade på senare tid ej förmärkts. Mellan driftsutskotten och Gewerkschaften hade, där ej utskotten behärskats av kommunister, alltid rått ett gott samarbete. För att närmare bestämma förhållandet dem emellan hade förbundet i samförstånd med motsvarande sammanslutning på den tjeckiska sidan fastställt vissa i närlagda nummer av »Gewerkschaftliche Rundschau» (bil. 6*) angivna riktlinjer för berörda förhållande. Kommunisterna arbeta emellertid på att skilja utskotten från organisationerna, och hade i detta syfte nu, ehuru icke öppet framträdande, inbjudit till en driftsutskottskongress i Prag under instundande oktober månad. 21.
Dr. H.
GROHMANN,
sekreterare hos Deutscher Hauptverband der Industrie. 29. 9. 24.
Några definitiva omdömen om driftsutskottsinstitutionen kunde ej ännu fällas. För det första hade nämligen berörda institution införts under en tid, då den tjeckoslovakiska industrien genomgick en synnerligen svår kris, och ännu voro dessa förhållanden — närmast beroende på Tysklands oberäkneliga konkurrensförmåga — ingalunda stabiliserade. Vidare hade hittills ej förflutit tillräckligt lång tid, för att man skulle hunnit verkligen anpassa sig efter ifrågavarande lagstiftning. Revolutionen år 1918 var för arbetarna väsentligen en stor lönekamp, syftande till förbättrad arbetsinkomst. Vid avfattandet av lagen om driftsutskott höll lagstiftaren noga isär utskotten och arbetarnas organisationer samt förbehöll de senare deras befogenheter i avseende å träffandet av kollektivavtal. När arbetarna så funno, att utskotten egentligen ej hade något avgörande inflytande i avseende å lönefrågorna, förlorade de i väsentlig mån intresset för utskotten. Ett bevis härför lämnar det förhållandet, att arbetarna i många företag, där utskott enligt lagen kunna upprättas, ej förrätta val därtill. Enligt herr G:s personliga mening skulle i driftsutskotten kunna ingjutas nytt liv, om deras sammansättning ändrades, så att den bleve paritetisk — detta hade han utvecklat i förbundets årsberättelse för 1923. Arbetarna voro, som sagt, ej nöjda med lagen och kommo sannolikt ej att bliva det, även om deras krav på ändringar — vilka enligt hans förmenande voro ganska moderata — bleve genomförda. Herr G. övergick därefter till en granskning av utskottens i de olika momenten av lagens § 3 angivna befogenheter.
101 1. a) Tidigare hade det ankommit på arbetsgivaren, ehuru med granskningsrätt för yrkesinspektörerna, att upprätta arbetsordningen, som var att anse såsom en polisförfattning till säkerställande av ordningen å arbetsplatsen. Numera hade arbetsordningen, som framgick av förevarande moment, gjorts till föremål för avtal, vilket omöjliggjorde en tillfredsställande avfattning av densamma. De för disciplinens upprätthållande erforderliga stränga bestämmelserna kunde nämligen ej åstadkommas på avtalsvägen, och följden var även, att disciplinen mycket försämrats. b) Driftsutskottets befogenhet att genom en sin medlem taga del av lönelistorna var i många fall för arbetsgivaren mycket oläglig. Det hände ej_ så sällan, att arbetsgivaren av någon särskild anledning måste betala en arbetare högre lön än vad de övriga finge. Särskilt betänklig var ifrågavarande befogenhet med hänsyn till verkmästare och högre tjänstemän, vilkas medverkan stundom, såsom i fråga om fabrikationshemligheter, var av avgörande betydelse för företagets existens. Herr G. gick så långt, att han ansåg denna befogenhet ej blott besvärande för arbetsgivaren utan innebärande en verklig fara för industrien. e) På arbetarskyddets område, där arbetsgivarna ansett sig kunna förvänta en kraftig medverkan från utskottens sida till höjande av arbetarnas intresse för arbetets säkerhet, hade föga uträttats av utskotten. f) Såsom förut berörts, var det numera nästan omöjligt att få till stånd några disciplinära bestraffningar. Beträffande åliggandet för utskotten att främja ett gott förhållande mellan driftsledningen och arbetstagarna borde det framhållas att, även å arbetsställen där förhållandet i berörda avseende tidigare varit gott, detsamma numera, För utskottsledamöterna gällde det i 4tack vare utskotten, i regel blivit dåligt. allmänhet, särskilt under nuvarande osäkra konjunkturer, att försäkra sig om återval — ledamotskapet i utskottet utgjorde den bästa arbetslöshetsförsäkringen — och för berörda ändamål måste han visa energi i sin funktion, vilket åter ofta ledde till konflikter med arbetsledningen. Bestämmelserna i momentets senare punkt om ett opartiskt utjämnande av religiösa, politiska eller fackliga stridigheter ställde uppenbart omöjliga krav på utskotten. Dessa voro nämligen organisationernas exekutiva redskap inom företagen och kommo ovillkorligen att företräda och kämpa för den organisation, som dess majoritet tillhörde. Detta förhållande — att utskotten nästan i allt läto sig ledas av politiska synpunkter — hade även mycket bidragit till arbetarnas förut berörda missnöje med utskotten. Minoriteten bland arbetarna måste nämligen i utskotten se sina motståndare och brydde sig mången gång ej heller om att deltaga i valet av utskottsledamöter. g) Arbetarna fordra medbestämmanderätt för utskotten även i avseende å arbetares antagande — en fordran, som enligt herr G:s mening skulle betyda industriens undergång. Men även arbetarnas medverkan i fråga om avskedanden var mycket betänklig. Ett mindre industriland som Tjeckoslovakien var för sin export väsentligen hänvisat till kvalitetsvaror, och för tillverkningen därav erfordrades kvali-
102 tetsarbetare. Betoges arbetsgivaren möjligheten att genom avskedanden gallra sin arbetarstam för förverkligande av nu berörda krav, kunde produktionen i längden ej upprätthållas. En frispråkig och av sina kamrater omtyckt arbetare kunde för övrigt numera knappast avskedas, hur föga han än arbetade. h) Detta moment vilade på den redan sedan länge gjorda iakttagelsen, att arbetarna med misstro betraktade de välfärdsanordningar, arbetsgivarna bragte till stånd. För att intressera arbetarna därför, måste de få taga del i anordningarnas förvaltning. ch) Praktiska förslag till tekniska förbättringar utgingo sällan från arbetarna utan kommo i regel från verkmästarna. Bestämmelsen kunde sålunda ej tillmätas avsevärd betydelse. 2. Förseelser mot de här givna bestämmelserna förekommo då och då. Av praktisk betydelse vore, att driftsledningen förbjöde anslående i fabriken av meddelanden från utskottet eller åtminstone förbehölle sig prövningsrätt i sådant avseende. 3. Här föreskrivna tysthetsplikt iakttages ej. Utskottsledamöter sammankallade då och då sina valmän för att för dem redogöra för sin verksamhet och kunde vid sådana tillfällen ej avhålla sig från att briljera med sin kännedom om förhållanden, som voro arbetarna i allmänhet obekanta — hemligheterna kommo sålunda ut och ej sällan i förvanskad form. För sin organisations funktionärer ansåg sig också utskottsledamoten knappast berättigad fördölja något. P å detta sätt kommo konkurrerande firmor i besittning av viktiga upplysningar, och stundom kommo de även till synes i pressen. Beträffande den i § 4 a) stadgade rätten att utfå avskrifter av arbetsavtal var denna betänklig särskilt med hänsyn därtill, att under arbetsavtal även inbegrepos kontrakt med överordnad personal. Moment c) i samma paragraf, angående kvartalsberättelser rörande driften, lät visserligen farlig men var i själva verket ganska oskyldig, då arbetsgivaren knappast omtalade annat än vad han ansåg lämpligt. Bestämmelsen i § 5, om rätt att få avskrift av vissa räkenskapshandlingar, innebar en stor fara för företagen, då de här åsyftade handlingarna lätt kunde komma i obehörigas händer — för företagets ställning intresserade personer, som förstodo att läsa dessa handlingar, voro ej sällan mycket angelägna att få taga del av dem. För arbetarna, som i regel saknade berörda förmåga, var denna bestämmelse utan nytta men för företagen kunde den som sagt vara ödesdiger. Beträffande § 6, om utskottens representation i förvaltnings- och uppsiktsråd, gällde i viss mån detsamma som nyss framhållits, men visste arbetsgivarna i allmänhet att ordna för sig så, att faran undveks. Som en slutanmärkning framhölls, att det sämsta med hela driftsutskottsinstitutionen var, att den medförde ett otroligt slöseri med arbetskraft och arbetstid.
22.
Framstående bergsbruksidkare med offentliga och fackliga förtroendeuppdrag. 29. 9. 24.
Lagen angående driftsråd inom bergsbruket var resultatet av en kompromiss mellan arbetsgivarna och arbetarna — tillkommen väsentligen för att undgå bergsbrukets socialisering. Beträffande arbetarstammens sammansättning vid gruvföretagen i trakten upplystes, att kommunisterna utgjorde omkring 1/3 av hela styrkan samt att efter dem kommo, efter numerären ordnade, tjeckiska socialdemokrater, tyska socialdemokrater och tjeckiska nationalsocialister — de tyska nationalsocialisterna voro så få, att de saknade betydelse. Av kommunisterna voro flertalet tjecker. Några särskilda svårigheter hade man emellertid ej haft med dem. I frågor angående lönetvister och disciplinära bestraffningar företräddes driftsrådet av ett löne- resp. disciplinarutskott, sammansatt av rådets ordförande jämte ytterligare en dess ledamot samt två representanter för arbetsgivaren. Ofta bestodo båda utskotten av samma personer. Genom dessa utskott gjorde sig måhända råden mest gällande. Lönefrågorna äro till följd av arbetets beskaffenhet och sättet för arbetslönens reglering särdeles talrika. I löneutskottet stå vanligen arbetsgivarrepresentanternas och rådsrepresentanternas meningar mot varandra, vilket leder till, att frågorna i stor utsträckning underställas vederbörande »Bergbauschiedsgericht», som kan inhämta yttrande av vederbörande »Bergrevierrat». Såsom medverkan vid tillsynen å skyddslagstiftningens efterlevnad nöjer sig driftsrådet vanligen med den av en eller två av dess ledamöter varannan vecka företagna »befaringen» av gruvan. Denna form av medverkan saknar praktisk betydelse — utom för de rådsledamöter, som deltaga i befaringen och därför uppbära ersättning. Mer intresserade äro råden kanske för de hygieniska förhållandena — åtminstone kontrollera de noga gruvrummens temperatur — men så medför också temperaturens stegring utöver ett visst gradtal tillägg till arbetslönen. Rådens medverkan till tekniska förbättringar hade ej varit av avsevärd betydelse. Ej heller hade driftsråden haft mycket att göra med hänsyn till välfärdsanordningar; detta tillkom mer revirråden, och dessutom hade man i detta distrikt icke räknat arbetarbostäder till dylika anordningar. Vid avskedanden, i avseende å vilka arbetsgivarens beslutanderätt i regel var i viss mån inskränkt, hade arbetarna visat benägenhet att så vitt möjligt hänföra avskedandet till någon disciplinär förseelse, enär frågan då kom under disciplinarutskottets domvärjo. Synnerlig olägenhet ansåg den tillfrågade emellertid bestämmelserna om avskedande, även beträffande driftsrådens ledamöter, ej behöva förorsaka arbetsgivaren, om han bar sig förståndigt åt. Driftsrådslagens bestämmelser om rådens deltagande i företagens ekonomiska förvaltning beaktades i regel föga såväl av arbetsgivarna som råden. »Werksbeirat», som enligt lagen om »arbetstagarnas inom bergsbruket delta-
104 gande i förvaltningen och om deras andel i den rena vinsten» skola fastställa detta vihstbelopp m. m., hade icke heller kommit till stånd vid det företag, den tillfrågade ledde. Ersättningen till driftsrådets ledamöter utgick efter överenskommelse med 100 K c per månad och ledamot. Dessa medel inbetaltes av företagen till revirrådet, som i sin tur hade att tillhandahålla rådsledamöterna deras arvoden, vilka möjligen vore differentierade med hänsyn till ledamöternas olika åligganden. P å det hela taget ansåg den tillfrågade, att man ej hörde mycket av driftsråden. Arbetarna hade otvivelaktigt väntat sig andra resultat och vore därför numera ej särdeles intresserade av denna institution. Om arbetarorganisationernas funktionärer komme med i råden, skulle det möjligen ställa sig annorlunda. Arbetarna önskade för övrigt rätt att medverka vid arbetares antagande. Till en början sökte driftsråden lägga sig i uppgörelserna angående arbetsvillkoren, men numera gjordes dessa upp med arbetarnas organisationer. Driftsrådslagen hade otvivelaktigt medverkat till höjningen av ersättningen för övertidsarbete. Revirråden, som bl. a. hade hand om" de driftsråden tillkommande ersättningarna samt arbetarnas vinstandelsmedel (10 % på den utdelade vinsten) hade en ganska stor kassaförvaltning, som emellertid var underkastad bergsmyndigheternas kontroll. Påståendet att dessa vinstandelsmedel skulle använts till bj'ggande av palats åt arbetarorganisationerna var felaktig. Den ståtliga byggnad för nu berörda ändamål, som uppförts i Briix, hade betalts med ett överskott, som uppkommit på en offentlig kristidsaffär med livsmedel. Emellertid kunde man nog säga, att bestridandet av kostnaderna för driftsråden i viss mån lättade arbetarorganisationernas ekonomi. Av kolfonden hade byggts såväl representationsbyggnader som bostäder åt arbetarna — kolkonsumenterna hade sålunda fått släppa till medlen härför. Bergsskiljedomstolarna hade såsom förut berörts mycket att göra. Den nya lagen om en högsta skiljedomstol för bergsbruket medförde flera ändringar på härovan berörda områden. 23.
Abgeordneter POHL, förste sekreterare i Union der Bergarbeiter
Tum-Teplitz. 29. 9. 24.
Lagen om driftsråd var från arbetarnas ståndpunkt otillfredsställande i flera avseenden. Å arbetarnas sida hade även utarbetats ett förslag till ändringar i lagen, men detta förslag var föremål för granskning inom andra bergarbetarorganisationer och hade ej ännu publicerats. Arbetarna voro nog i regel fortfarande intresserade för driftsråden, men arbetsgivarna ville ej gärna godtaga rådens medverkan. Genom driftsrådslagen hade arbetarnas grupp i Bergbaugenossenschaften avskaffats och ersatts med driftsråden, men arbetsgivarnas grupp i samma institutioner fortlevde ännu och skulle deltaga i avslutandet av kollektivavtal.
105 Detta medförde vissa olägenheter, och kände man i nu berörda hänseende bristen på en lag om kollektivavtal. I fråga om driftsrådens olika, i lagens § 2 uppräknade uppgifter anförde herr P. bl. a. följande. 1. Begreppet »Mitwirkung» i lagen var ständigt föremål för strid mellan arbetsgivarna och arbetarna — arbetarna ville däri inlägga rätt till ett verkligt medinflytande men arbetsgivarna godtogo ej denna uppfattning. Även samarbetet med bergsmyndigheterna var ej fullt tillfredsställande. Driftsrådens delegerade för tillsyn å arbetets säkerhet företedde vid myndigheternas inspektionsbesök sina »befaringsböcker», men inspektionsförrättaren tog sällan någon notis därom. P å liknande sätt gick det till vid undersökning av olycksfall. Det förelåg ett förslag om tillsättande av bergverksinspektörer ur arbetarnas led. Dessa inspektörer skulle intaga en mellanställning mellan driftsrådens nämnda delegerade och de nuvarande bergsmyndigheterna samt uppgå till 3 a 4 per revir. 2. De av driftsråden framlagda förslagen till förbättringar lände aldrig till några resultat — antingen förklarades de vara för kostsamma eller ock voro ingenjörerna för högfärdiga att vilja godtaga dem. 3. Detta moment var det viktigaste. Kollektivavtalen voro blott »ramavtal», varför driftsrådens löneutskott hade mycket att göra. Till följd av utskottens sammansättning — utan något medlande element — fick man ofta gå till bergsskiljedomstolen. 4. Driftsrådens medverkan — genom disciplinarutskottet — i avseende å disciplinära bestraffningar hade varit till nytta, då man härigenom kommit ifrån godtyckliga bestraffningar. 6. Arbetarna vilja i »Mitwirkung» i detta moment se en skyldighet för arbetsgivaren att på förhand rådgöra med driftsrådet. Så sker även i många fall, men vanligare torde vara, att arbetsgivaren blott förelägger rådet en lista på dem, han beslutit avskeda. Arbetsgivaren behöver i regel ej heller bekymra sig om vad rådet säger, ehuru frågan då kan hänskjutas till revirrådet eller — såsom numera nästan alltid sker — till bergsskiljedomstolen. I 9 fall av 10 får emellertid driftsrådet orätt i skiljedomstolen. Oaktat vad nu anförts, föredrager herr P. driftsrådslagens bestämmelser angående avskedande framför motsvarande bestämmelser i lagen om driftsutskott. 7. Driftsråden ha ganska mycket att göra på grund av detta moment, då arbetarbostäder vanligen anses ingå bland välfärdsanordningar. 8. Driftsrådens befogenhet att taga del av företagens ekonomiska ställning var, hur än arbetsgivarna slingrade sig, av vikt och borde upprätthållas. Densamma var nämligen ett oeftergivligt villkor för att arbetarna skulle lära känna produktionen. De i § 14 omnämnda företrädarna för driftsledningen äro ej berättigade deltaga i rådets sammanträde utan att ha inbjudits därtill, vilket emellertid vanligen sker. Organisationernas funktionärer tillkallas också vanligen, när det äi fråga om viktigare angelägenheter.
106 Förhållandet mellan organisationen och driftsråden var gott, och organisationens förtroendemän på platsen tillhörde oftast vederbörande råd. Driftsråden sammanträdde vanligen en gång i månaden. Fackföreningsunionen hade anordnat egen undervisning för arbetarnas utbildning till driftsrådsledamöter. Revirråden hade visserligen i början medgivit väl många undantag men kunde på det hela taget sägas ha lyckats överraskande väl. Deras viktigaste uppgift var måhända den ekonomiska förvaltningen av de till driftsrådens kostnader utgående medlen, arbetarnas 10 % andel i vinsten m. m. Lagen om arbetstagarnas andel i vinsten hade arbetarna egentligen fått mot sin vilja — den var avsedd som en kompensation för den inhiberade socialiseringen. Den skada, som kunde befaras av denna lag, neutraliserades emellertid genom att vinstandelsmedlen kommo arbetarna inom reviret gemensamt till godo. Medlens användning hade även hittills varit tillfredsställande. 24.
En bergsstatstjänsteman.
30. 9. 24.
Resultaten av driftsrådens verksamhet ställde sig ganska olika allt efter de personliga förhållandena på olika platser. Där rådet förfogade över intelligenta ledamöter och arbetsgivaren visade förståelse för rådets uppgifter, gav även rådens verksamhet i allmänhet tillfredsställande resultat — den tillfrågade kände till arbetsställen, där samarbetet mellan råden och driftsledningen var gott. Voro nämnda förutsättningar åter icke för handen, kunde naturligtvis rådets verksamhet taga sig annorlunda ut, och det fanns företag, där det rådde en ständig fejd mellan arbetsgivaren och rådet. Ett område, där den tillfrågade av egen erfarenhet funnit driftsråden vara till nytta, var tillsynen å arbetets säkerhet. Han ville emellertid erkänna, att det nog även fanns inspektionsförrättare, som ej brydde sig om vad rådens representanter anförde. I vissa avseenden, t. ex. beträffande elektriska anläggningar, saknade de också i regel kompetens. Organisationerna voro givetvis de å arbetarsidan bestämmande i alla frågor av större vikt, och förhandlade även arbetsgivarna med dem i dylika angelägenheter. I detaljfrågor däremot kunde råden på egen hand träffa avgöranden. Han hade sig ej bekant, i vad mån driftsråden gåvo upphov åt tekniska förbättringar — men höll han för sannolikt, att råden ej gjorde det i avsevärd omfattning. Lönefrågor sysselsatte råden i hög grad, och mycket ofta drogos dessa frågor inför bergsskiljedomstolen. Rådens befattning med disciplinärenden var kanske ej av större betydelse. Lagens inskränkningar av arbetsgivarens befogenhet att avskeda sina arbetare hade för många arbetsgivare varit mycket besvärande. Bergsmyndigheterna måste även ej sällan intervenera. Det var vanligt, att arbetsgivaren ej på förhand rådgjorde med driftsrådet om avskedanden utan endast förelade rådet den av honom uppgjorda listan. Rådets medverkan i avseende å förvaltningen av välfärdsanordningar sakna-
107 de större betydelse, då dylika anordningar endast mer sällan förekommo vid de särskilda gruvorna. Bestämmelsen om rådets rätt att få taga del av balansräkningen var förfelad. Rådet måste åtminstone påkalla vederbörande organisations bistånd, om denna granskning skulle leda till något resultat. Balansräkningen kunde också »friseras» på olika sätt allt efter åsyftad användning. Den tillfrågade hade ej heller någonsin hört, att rådets granskning av balansräkningen givit anledning till någon åtgärd. I fråga slutligen om arbetarnas ställning till råden kunde man säga, att arbetarna fortfarande hyste intresse för dem. Emellertid voro nog arbetarnas tänkesätt nu rätt olika mot år 1920, då arbetarna väntade en snar socialisering. 25.
En bergsstatstjänsteman.
30. 9. 24.
Lagen om' driftsråd lämnade åtskilligt övrigt att önska i fråga om avfattningen, men hade den också kommit till väsentligen på grund av politiska skäl och antagligen genom förhandlingar mellan regeringen och arbetarpartierna. Lagens tolkning medförde också mycket besvär. Arbetarna, som i denna trakt voro starkt kommunistiska, hade nog i början tänkt sig andra och vidsträcktare uppgifter för råden och voro därför nu mindre intresserade för dem. De sågo i råden numera förnämligast en advokat för deras intressen hos arbetsgivaren. Ordet »medverkan» i lagens § 2 var ej till sin innebörd närmare fixerat i lagen, men hade man genom tillämpningsförordningen och praxis numera kommit till någorlunda klarhet. Bestämmelserna i 1) av nämnda paragraf voro av praktiskt värde. Vid exempelvis undersökning angående ett olycksfall kunde driftsrådets delegerade utan fruktan för avsked omtala förekommande missförhållanden. Arbetarna hade tänkt sig, att rådets delegerade skulle få hålla på med inspektioner alla dagar och ej blott var 14 :e dag. I allmänhet löstes frågor om skyddstekniska anordningar geno'm förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetare och gingo sällan till högre instans. 2. Driftsråden hade i början, då de ville göra sig gällande på alla områden och trodde sig förstå allt, kommit med en hel del förslag till förbättringar. Dessa hade emellertid ofta varit dikterade av politiska motiv och mera sällan varit av praktiskt värde. E t t visst intresse hade dock råden ägnat hygieniska frågor, och funnos nu också badanordningar vid alla schakt. 3. Lönefrågor gåvo råden mycket arbete och hänskötos ofta till bergsskiljedomstolen. 6. Skyddet mot avsked var onekligen av värde för arbetarna. Arbetsgivarna funno sig numera i allmänhet i denna anordning, men det hände i enstaka fall, att bergsmyndigheterna på klagomål från arbetare måste ingripa. Vanligen tillställde arbetsgivaren rådet en lista å dem, han beslutit avskeda, men ofta överlade han även dessförinnan muntligen med rådet.
108 8. Rätten att taga del av balansräkningen var utan praktisk betydelse. Bestämmelsen i § 14 om detacherande av en teknisk och en kommersiell tjänsteman såsom rådgivare åt rådet iakttogs ej så noga. Driftsledaren deltog ej sällan i rådets sammanträden, men någon kommersiell tjänsteman infann sig icke till rådets sammanträden annat än möjligen, då balansräkningen framlades. Tjänstemännen önskade ha sin egen representation. De hade en tysk och en tjeckisk organisation — båda opolitiska. De politiska motsättningarna voro för övrigt ej så starka bland gruvarbetarna, varav bl. a. följde, att rådens handlingssätt ej så mycket bestämdes av politiska bevekelsegrunder. 26.
Ordförande i ett revirråd.
30. 9. 24.
Vid besök hos revirrådet befanns det förfoga över fem rum i den för arbetarorganisationen uppförda byggnaden. Att döma av arkiv m. m. syntes rådet ha ganska mycket att göra. Rådets penningförvaltning är betydande. Sålunda uppgick välfärdsfondens kassabehållning vid utgången av år 1923 till närmare 2,700,000 Kc, och beräknades för år 1924 tillgångarna för bestridande av kostnaderna för driftsråden till omkring 580,000 K c. Arbetsgivarens beslut i vissa av de avseenden, varom i lagens 2 § är fråga, kunna överklagas såväl hos revirrådet som bergsskiljedomstolen 1 — i allmänhet föredrogo parterna att gå till skiljedomstolen. Revirrådet skulle slita stridigheter mellan arbetsgivare och driftsråd men kommer vanligen ej långt därmed, då arbetsgivaren oftast vägrar ingå i några förhandlingar och rådet ej har någon exekutiv befogenhet. Med hänsyn till sitt åliggande att vaka över kollektivavtalens iakttagande införskaffar rådet varje kvartal uppgifter om arbetslönerna vid samtliga schakt. Rådet har enligt lagen att sammanträda minst en gång i kvartalet; dess utskott sammanträder en gång i veckan — detta enligt lagen. Därtill komma vid behov extra sammanträden.
III.
Sammanfattning.
De förut återgivna upplysningarna och vad i övrigt inhämtats rörande driftsråden och -utskotten i Tjeckoslovakien synes möjligen kunna sammanfattas på sätt här nedan skett. Framhållas bör emellertid, att rådens och utskottens verksamhet varit alltför kort och infallit under alltför abnorma konjunkturer, för att man av de hittills vunna erfarenheterna om densamma skulle vara berättigad att fälla några mer definitiva omdömen om dessa institutioner. Driftsråden och driftsutskotten sakna visserligen icke föregångare men torde likväl på det hela taget vara att anse som revolutionsprodukter. Genom de1 Bergsskiljedomstolen sammanträder varje vecka. Under år 1923 hade skiljedomstolen i distriktet behandlat omkring 1,300 ärenden.
109 samma fingo arbetarna så att säga i ett slag en mekanism, med vars tillhjälp idén om industriell demokrati i avsevärd mån skulle kunna förverkligas. Den nya anordningen, som mottogs med stora förväntningar av arbetarna, mötte dem emellertid tämligen oförberedda. Mekanismen fanns där, men arbetarna voro ej kompetenta att utnyttja den — åtminstone ej i den utsträckning, som å deras sida varit åsyftad. Givetvis gjorde även arbetsgivarna ett avsevärt motstånd mot den enligt deras mening betänkliga reformen. Någon industriell demokrati i egentlig bemärkelse, som väl får anses kännetecknad av arbetarnas deltagande i företagens ledning — »arbetarnas kontroll» — lär sålunda knappast kunna sägas ha blivit genomförd i Tjeckoslovakien. Nämnas bör måhända i detta sammanhang, att driftsutskott ej heller kommit till stånd i åsyftad utsträckning, i det knappast hälften av de arbetsställen, vid vilka lagen förutsätter utskott, blivit försedda med sådana. Antagligt är likväl, att de arbetsställen, som sakna utskott, till stor del äro försedda med särskilda förtroendemän för arbetarna eller ock återfinnas bland de mindre företagen. Ehuru den ifrågavarande reformen sålunda icke kommit till förverkligande i tillämnad omfattning, har densamma likväl otvivelaktigt i avsevärd mån bidragit till att stärka arbetarnas ställning i förhållande till arbetsgivarna. Genom de härigenom ökade möjligheterna för arbetarna att tillvarataga sina intressen och vissa i lagstiftningen givna, för arbetarna gynnsamma bestämmelser — bl. a. angående skydd mot avskedande — torde arbetarna också ha vunnit åtskilliga förbättringar i sina villkor. Beträffande förhållandet mellan driftsråden och -utskotten å ena samt arbetarnas organisationer å den andra sidan lär möjligen till en början somligstädes en viss tvekan gjort sig gällande. Numera torde man obestridligen kunna säga, att råden och utskotten i regel beträffande alla viktigare angelägenheter stå under ledning av organisationerna eller kanske rättare sagt av den organisation, som majoriteten inom rådet eller utskottet tillhör. I stor utsträckning lära också organisationernas förtroendemän inväljas i råden eller utskotten. Alldeles utan störningar är dock ej nu antydda goda förhållande, i det kommunisterna här och var söka utså split och åvägabringa söndring mellan råden och utskotten samt de icke-kommunistiska partiernas organisationer. En mindre tilltalande konsekvens av berörda samförstånd mellan råden och utskotten samt organisationerna, vilken mycket gör sig gällande, är nämnda institutioners benägenhet att i alla möjliga frågor anlägga politiska synpunkter, vilket bl. a. ofta leder till förbiseende eller undertryckande av vissa gruppers intressen. Inom råden och utskotten torde även, synnerligast där kommunisterna äro företrädda jämte andra partier, förekomma mycket stridigheter. Detta politikens starka inflytande jämte den stora partisplittringen inom arbetarkårerna, oftast på 6 ä 8 organisationer (se bil. 7*), torde i viss mån försvagat rådens och utskottens inflytande samt på sina håll förminskat arbetarnas intresse för dem. Nämnas bör här kanske även, att tjänstemännen (die Angestellten) genom förevarande lagstiftning erhållit representation och flera andra för dem i regel
110 helt nya prerogativ. Tjänstemännen och särskilt de lägre av dem torde även i en del fall med intresse ha begagnat sig därav. övergår man därefter till att söka i någon mån klargöra och värdesätta de pTaktiska resultaten i olika avseenden av ifrågavarande lagstiftning och däri förutsatta institutioners verksamhet, synes i huvudsak följande vara att anföra. Driftsrådens och -utskottens verksamhet har i alldeles övervägande mån varit inriktad på angelägenheter av direkt betydelse för arbetsförhållandet. I främsta rummet bland dessa angelägenheter bör måhända nämnas frågor rörande avskedanden. De inskränkningar i arbetsgivarens rätt att avskeda sina arbetstagare, som förevarande lagstiftnings bestämmelser stadga eller kunna medföra, utgöra nämligen ej blott en från rättslig synpunkt märklig nyhet utan ha onekligen även i många fall berett arbetstagarna ett från deras synpunkt värdefullt skydd. För arbetsgivaren, som genom dessa inskränkningar hindrats att reducera eller gallra sin arbetarstam på sätt han funnit lämpligast, torde inskränkningarna däremot ej sällan ha känts ganska besvärande. De frågor, som kanske mest sysselsatt driftsråden och -utskotten, röra arbetstagarnas lönevillkor. Uppgörandet av kollektivavtal tillkommer visserligen fortfarande å arbetarnas sida organisationerna, men frågor om avtalens tolkning och tillämpning kunna behandlas av råden och utskotten. Särskilt synes detta vara av betydelse i fråga om driftsråden, enär lönesättningen i avtalen för bergverken är mer summarisk. Rådens och utskottens befattning med förevarande frågor lär emellertid i stor utsträckning icke leda till någon definitiv lösning av frågorna, utan måste dessa för nämnda ändamål mycket ofta hänskjutas till en överordnad skiljedomsmyndighet. Antagligt är, att berörda behandling av lönefrågorna i viss mån lända arbetstagarna till fördel. Den utskotten medgivna rätten att till kontrollerande av kollektiv- och andra arbetsavtals iakttagande låta en av sina ledamöter taga del av lönelistorna har, synnerligast med hänsyn till de högre befattningshavarna, av arbetsgivarna befunnits olämplig och ganska betänklig. En annan grupp av ärenden, som taga rådens och utskottens tid mycket i anspråk, utgöres av framställningar om tillstånd till övertidsarbete. Sådant arbete får nämligen i regel icke bedrivas utan tillstånd av vederbörande myndighet, och innan beslut därom meddelats, inhämtar myndigheten vanligen driftsrådets eller -utskottets yttrande i ämnet. Då råden och utskotten i likhet med arbetarnas organisationer äro principiella motståndare till varje förlängning av arbetstiden, anse arbetsgivarna deras inverkan på ifrågavarande ärendens behandling medföra betänkliga olägenheter för industrien. I fråga om förevarande institutioners medverkan till främjande av arbetarskyddet i olika avseenden synes man ha anledning att skilja mellan driftsråden och -utskotten. De förra ha att genom en eller två av sina ledamöter var 14 :e dag inspektera gruvan med därtill hörande inrättningar över jord. Denna regelbundna tillsyn lär väl ej, även om man å arbetsgivarsidan ofta ställer sig skeptisk däremot, vara utan betydelse för arbetarskyddet. Vad åter angår driftsutskotten torde deras insats på detta område, åtminstone i fråga om arbe-
Ill tets säkerhet, vara mindre framträdande. För förbättringar i avseende å välfärdsanordningar synas utskotten ha visat mer intresse. Lämnar man nu de verksamhetsområden för driftsråden och -utskotten, som sammanhänga med arbetsförhållandet, torde bland rådens och utskottens övriga funktioner de, som röra företagens ekonomiska förvaltning, i första rummet vara ägnade att tilldraga sig uppmärksamhet. Råden och utskotten ha otvivelaktigt i nu åsyftade hänseenden visat ett visst intresse, men bristande kompetens och arbetsgivarnas motstånd torde på det hela taget ha gjort utövningen av dessa funktioner tämligen resultatlös. Beträffande nämnda motstånd uppgiva arbetsgivarna sig vara nödgade därtill, enär de icke kunna förvänta erforderlig tystlåtenhet å arbetstagarrepresentanternas sida i fråga om företagens affärshemligheter. Ehuru berörda funktioner icke givit åsyftat resultat, ha de icke varit utan betydelse. Väsentligen för att göra arbetstagarna beredda att på ett tillfredsställande sätt utöva dessa funktioner har nämligen av arbetarnas och även av tjänstemännens organisationer igångsatts en omfattande bildningsverksamhet. I fråga om rådens och utskottens medverkan till åvägabringande av tekniska förbättringar i avseende å driften gå meningarna ganska mycket isär. Ä arbetsgivarsidan uppgives vanligen, att några antagbara förslag i förevarande avseende endast sällan framlagts av råden eller utskotten. A dessas sida åter påstås ofta, att råden och utskotten föreslagit en mångfald värdefulla förbättringar, vilka dock i regel lämnats obeaktade av driftsledningen. Huru härmed än må vara, torde rådens och utskottens medverkan på ifrågavarande område endast ha givit ganska obetydliga resultat. Rådens och utskottens uppgift att medverka till upprätthållandet av disciplinen torde i allmänhet ej vara omfattad med något större intresse. Emellertid lära råden och utskotten stundom på en del områden, där arbetsgivaren haft svårighet att ingripa, gjort nytta i förevarande avseende. Inom bergverksindustrien, där alla frågor angående disciplinära bestraffningar skola underställas ett utskott, bestående av två ledamöter av driftsrådet och två representanter för driftsledningen, anser man sig å arbetarsidan ha vunnit ganska god säkerhet mot godtyckliga dylika bestraffningar. Beträffande frågan, om driftsrådens och -utskottens verksamhet varit ägnad att främja ett gott förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare och därmed arbetsfreden, torde man ej kunna giva något objektivt giltigt svar. Arbetsgivarna eller åtminstone ledningen i deras organisationer lära väl allmänt få anses besvara frågan nekande, under det densamma å arbetstagarnas sida besvaras jakande. Sistberörda uppfattning synes vara förhärskande även inom den sociala statsförvaltningen. Från arbetsgivarhåll har framhållits, hurusom hela den ifrågavarande lagstiftningen för arbetsgivarna medfört en betydligt ökad arbetsbörda utan motsvarande nytta. Detta gällde icke blott arbetsgivarens representation i och förhandlingar med driftsråd och utskott, utan särskilt behandlingen inför skiljekommissionerna av tvister rörande tolkning och tillämpning av de i åtskilliga fall svävande och ofullständiga lagbestämmelserna.
112 Slutligen må framhållas, att det vid många tillfällen och från olika håll påpekats, att resultaten av här ifrågavarande institutioners verksamhet i väsentlig mån berodde på de personliga förhållandena å de särskilda arbetsställena. Visade arbetsgivaren förståelse och intresse för rådets eller utskottets uppgifter och voro å andra sidan dettas ledamöter hyggliga och måttfulla i sitt uppträdande, kunde man i regel påräkna goda resultat. Voro berörda förutsättningar icke för handen, ledde rådets eller utskottets verksamhet oftast till konflikter och andra missförhållanden.
ÖSTERRIKE. I. Lagstiftning. Statens ingripande för att förverkliga tanken på industriell demokrati har väsentligen kommit till uttryck i lagen den 15 maj 1919 angående upprättandet av driftsråd samt i några till denna lag sig anslutande tillämpningsförordningar. Berörda lagstiftnings huvudsakliga innehåll är följande. Driftsråd skola upprättas i alla fabriksmässiga företag samt dessutom i alla företag, som stadigvarande sysselsätta minst 20 avlönade arbetare eller tjänstemän (Angestellte). Såsom särskilt åsyftade uppräknas ett stort antal olika slag av företag, tillhörande handel, skogsbruk, bergsbruk, byggnadsverksamhet, bank- och försäkringsväsen, hälso- och sjukvård ävensom undervisningsanstalter, hotell och restauranger, advokat-, patentagent- och liknande byråer, teatrar m. m. I andra än här åsyftade företag, vilka sysselsätta minst 5 arbetstagare, ersättas driftsråden av en eller två förtroendemän. Jordbruket är undantaget i avbidan på särskild reglering. Ämbetsverken samt de av staten drivna eller kontrollerade kommunikationsanstalterna äro jämväl undantagna från driftsrådslagens tillämpning men till stor del försedda med särskild representation för personalen. överstiger i ett företag antalet arbetare resp. tjänstemän 10, väljer vardera gruppen ett driftsråd, vilka båda råd likväl samverka i gemensamma angelägenheter. I företag, som omfatta flera driftsenheter eller självständiga driftsavdelningar, utses särskilda driftsråd för de olika enheterna eller avdelningarna, men kunna delegerade för de särskilda driftsråden bilda en gemensam representation. Antalet ledamöter i driftsråden är minst 3 och ökas med antalet arbetstagare, så att det i företag med 1,000 arbetstagare uppgår till 13. Därefter ökas ledamotsantalet med 1 för varje 500-tal arbetstagare. För ledamöterna utses lika antal suppleanter. I driftsråd med minst fyra ledamöter kan högst en fjärdedel av ledamöterna utgöras av ledamöter i styrelserna för arbetstagarnas yrkesorganisationer eller funktionärer hos dessa organisationer. Ledamöterna i driftsråden utses genom val, som i fråga om driftsråd med minst fyra ledamöter ske efter proportionell metod. Mandattiden är ett år, men kan rådet genom beslut av de valberättigade avsättas före nämnda tids utgång. Inom driftsråd med mer än sex ledamöter utser rådet inom sig ett utskott, som handhar löpande och mer brådskande angelägenheter. 8—251847. Studier rör. industriell demokrati.
114 Driftsråden ha till uppgift att tillvarataga och främja arbetarnas och tjänstemännens ekonomiska, sociala och kulturella intressen. Synnerligast tillkommer det dem: att, där kollektivavtal bestå, övervaka dessas genomförande och iakttagande samt att, där avtalen förutsätta det, under medverkan av vederbörande organisationer åvägabringa bestämmelser, som komplettera avtalen; att, där kollektivavtal ej bestå, bana väg för avslutande av dylika avtal samt lämna medverkan vid fastställande av lönesatser; att, där överenskommelse ej träffats därom mellan organisationerna, godkänna arbetsordningen ; att övervaka efterlevnaden av lagar och föreskrifter rörande arbetarskydd samt att vid behov påkalla och medverka vid inspektionsmyndigheternas ingripande; att medverka vid upprätthållande av disciplinen — disciplinstraff få blott åläggas av ett utskott, vari arbetsgivaren och driftsrådet äro representerade; att granska lönelistor och kontrollera lönernas utbetalande; att deltaga i förvaltningen av välfärdsanordningar; att hos förlikningsmyndigheten (Einigungsamt) överklaga uppsägning eller avskedande av arbetstagare på den grund, att nämnda åtgärd vidtagits av politiska skäl, med hänsyn till arbetstagarens verksamhet såsom driftsrådsledamot eller därför att han gjort bruk av föreningsrätten; att påfordra månatliga överläggningar med driftsinnehavaren rörande förbättringar i driftsinrättningarna och angående de allmänna principerna för driftsledningen ävensom att i större handelsföretag och alla industriföretag årligen påkalla framläggande av balans- jämte vinst- och förlusträkningar och lönestatistik samt att i aktie- och vissa andra bolag tillsätta två ledamöter av förvaltningseller direktionsrådet; dessa ledamöter skola ha samma rättigheter och skyldigheter som övriga ledamöter i resp. råd men äga icke att företräda bolaget eller teckna dess firma eller att för uppdraget göra anspråk på särskilt arvode. Driftsråden äro befogade att jämväl i andra än här ovan angivna avseenden inkomma med förslag till företagare och myndigheter. I den mån de förfoga över därför disponibla medel kunna driftsråden vidtaga eller deltaga i vidtagandet av välfärdsanordningar. Driftsrådens ledamöter äro förpliktade att iakttaga tystlåtenhet om företagens driftshemligheter. Rådens verksamhet bör såvitt möjligt utövas så, att den ej stör driften. Ledamotskap i driftsråd är ett hedersuppdrag, som ej berättigar till annan ersättning än för nödvändigtvis mistad arbetsförtjänst och kontanta utlägg. Till täckande av dylika och andra med dess verksamhet förbundna kostnader ävensom av kostnader för välfärdsanordningar äger driftsrådet att, efter omröstning bland arbetstagarna, av dessa uppbära en avgift å högst 1/2 % av arbetsförtjänsten, vilken avgift uttages genom avdrag å arbetslönen. Rörande användningen av berörda medel kunna föreskrifter meddelas av socialmini-
115 steriet, som har att draga försorg om revision av driftsrådens medelsförvaltning. Stridigheter mellan arbetstagarna i ett företag eller mellan dem och företagaren beträffande driftsråds upprättande eller verksamhet, särskilt rörande omfattningen av rådets rättigheter eller skyldigheter, slitas av vederbörande förlikningsmyndighet. Driftsrådsledamot kan ej avskedas utan medgivande av förlikningsmyndigheten, för såvitt han ej gjort sig skyldig till handling, som enligt lag berättigar till avskedande. Ovan omnämnda förlikningsmyndigheter (Einigungsämter) upprättades genom en lag av den 18 december 1919 och ha, såsom deras benämning angiver, i främsta rummet att medla i arbetstvister. Vidare åligger det dem, förutom handläggandet av nyss omförmälda stridigheter beträffande driftsråden, åtskilliga funktioner i avseende å kollektivavtalen, såsom registrering, medverkan vid avtalens upprättande och tolkning samt utsträckande av deras normerande verkan till vissa av avtalet oberörda verksamhetsområden. Förlikningsmyndigheterna bestå av arbetsgivar- och arbetarrepresentanter samt en opartisk ordförande. En överförlikningsmyndighet, sammansatt på liknande sätt, har att utöva uppsikt över förlikningsmyndigheterna, att fungera som överinstans i förhållande till dem samt att besluta om utsträckning av kollektivavtals normerande verkan i sådana fall, där dylik åtgärd skulle beröra flera förlikningsmyndigheters verksamhetsområden. Såsom av betydelse för driftsrådsinstitutionen må även kamrarna för arbetare och tjänstemän här ägnas några ord. Dessa kammare äro upprättade genom en lag av den 26 februari 1920, och angives deras uppgift generellt vara att företräda arbetarnas och tjänstemännens ekonomiska intressen samt att främja strävandena för höjande av nämnda arbetstagares ekonomiska och sociala läge. Av förteckningen å kamrarnas speciella uppgifter framgår, att de ha att avgiva utlåtanden eller på annat sätt medverka vid behandlingen av allehanda legislativa och administrativa frågor av intresse för den sociala utvecklingen eller näringarna. Kamrarnas ledamöter, uppgående till 30 a 130 personer, utses genom val för en tid av fem år. Kammare av här ifrågavarande slag finnas upprättade på sju platser, och ha de en gemensam representation i den »österrikiska arbetarkammardagen».
II. Referat av uttalanden. 1.
Nationalrat dr. ELLENBOGEN, president i Wiens Kammer fiir Arbeiter und Angestellte m. m. 16. 9. 24.
L'ppfattningen rörande driftsrådens verksamhet och nyttan av densamma var givetvis i hög grad varierande. Arbetsgivarnas och ännu mer arbetsgivarorganisationernas åsikter skilde sig sålunda härutinnan starkt från arbetarnas. Arbetsgivare med mera avancerad uppfattning i socialpolitiskt hänseende
116 medgåvo dock, att driftsrådens tillkomst och verksamhet alstrat en ökad ansvarskänsla hos arbetarna — de voro ej längre blott löneslavar — och en bättre förståelse för industriens ekonomiska betingelser. Detta hade bl. a. haft till följd, att de oundvikliga konflikterna på arbetsmarknaden numera i regel fingo ett lugnare förlopp än för några år sedan. Såsom exempel härpå kunde anföras den nu pågående konflikten inom metall- och verkstadsindustrierna. Stegringen av levnadskostnaderna sedan början av året hade uppskattats till 20 a 24 %, utan att arbetarna erhållit någon kompensation härför. Likväl hade ej förrän nu en allmän strejk igångsatts, och under densamma hade från arbetarsidan gjorts allvarliga bemödanden att undvika en onödig skärpning av striden och att få densamma bilagd snarast möjligt. Detta allt vore att tillskriva driftsrådens modererande inflytande. Tidigare hade den industriella produktionen betraktats som en privatsak. Genom driftsrådslagen hade lagstiftaren erkänt nämnda produktion vara en verksamhet av allmänt intresse, vari arbetaren tog del i egenskap av såväl producent som konsument. Detta förhållande, som var att anse som en början och inledning till den industriella demokratien, framträdde särskilt i avseende å »gemeinwirtschaftliche Anstalten». I den privata industrien saboterades tyvärr ofta driftsrådens deltagande i den ekonomiska förvaltningen. Driftsrådslagstiftningen avsåg i första rummet att uppfostra arbetarna till att förstå produktionens ekonomiska och tekniska faktorer. Härigenom skulle man småningom förbereda den socialisering av näringslivet, som enligt herr E:s åsikt måste vara målet för samhällets ekonomiska utveckling. Att driftsrådslagen kunnat genomföras så pass framgångs fullt som skett, hade man väsentligen att tacka den politiska samverkan, som under de första åren efter lagens ikraftträdande ägt rum mellan de borgerliga och socialdemokratiska partierna och som gjort, att den dåvarande regeringen ställt sig välvillig till driftsrådsinstitutionen. I början hade ofta i råden invalts företrädare för de mest radikala elementen bland företagens arbetare. Härutinnan hade sedermera en ändring inträtt, och i råden insattes nu i regel äldre, mer erfarna och moderata representanter. Vid akuta konflikter kunde det dock hända, att dessa trädde tillbaka för att låta de yngre själva försöka, vad de kunde uträtta; men i regel blevo då de förutvarande snart nog åter insatta i driftsråden. Omval av driftsrådsledamöter, som satt sig in i arbetet och visat sig lämpliga, var också numera regel. Mellan driftsråden och arbetarorganisationerna rådde fullständig enighet och gott samarbete — oftast i den form, att organisationernas förtroendemän på arbetsplatserna tillika invaldes i driftsråden. 2.
Dr. F. RAGER, sekreterare i Wiens Hammer fur Arbeiter und Angestellte. 16 och 18. 9. 24.
Litteraturen rörande de österrikiska driftsråden var ganska obetydlig. Egentliga avhandlingar i ämnet saknades alldeles, men innehöll den av arbetar-
117 kammaren utgivna tidskriften »Arbeit und Wirtschaft» tid efter annan en del artiklar angående ifrågavarande institution. Även arbetsgivarnas huvudorgan »Die Industrie» sysselsatte sig då och då med driftsråden men ägnade ej desamma något större intresse. Det mest betydelsefulla ifråga om lagtillämpningen beträffande driftsråden — den praxis varigenom lagstiftningen på sätt och vis fullständigades — framgick av de beslut rörande nämnda tillämpning, som meddelats av die Einigungsämter. Dessa beslut, som väsentligen avsågo frågor om avskedande, hade under de senaste åren i övervägande mån gått arbetarna emot. De organiserade arbetarna i Österrike torde f. n. uppgå till ungefär 1 V* miljon. Därav tillhörde omkring 1 miljon de socialdemokratiska »freie Gewerkschaften», under det återstoden fördelade sig på kristligt sociala och tysk-nationella sammanslutningar — de två sistnämnda förnämligast innefattande »Angestellte» — samt kommunisterna, som vid senaste parlamentsval likväl ej uppgått till mer än omkring a/2 % av valmanskåren. Kommunisterna hade till en början sökt att spela ut driftsråden mot fackorganisationerna, men detta hade fullständigt misslyckats, och råden voro nu i regel helt underkastade organisationerna. Några distrikts- eller hela republiken omfattande sammanslutningar av driftsråd funnos ej, men de olika driftsråden inom ett och samma företag hade och måste enligt lagen ha organ för samverkan i vissa avseenden. Tillfälligtvis förekom dessutom en viss gemensamhet driftsråden emellan. Sålunda hade för diskuterande av förslaget till uppgörelse i den stora, för ett par dagar sedan bilagda metallarbetarstrejken fackförbundsledningen inkallat först omkring ett 40-tal ordförande i olika större firmors driftsråd och därefter Wiener-distriktets driftsrådsordförande inom metallindustrien i allmänhet, vilka senare bildade en församling på ungefär 2,000 personer. Driftsråden tillkommo under den svåraste inflationstiden, varför det var naturligt, att råden till en början huvudsakligen kommo att syssla med lönefrågor. De togo emellertid redan då befattning även med andra frågor, såsom exempelvis rörande licenser i avseende å bränsle m. m. till förmån för de företag de tillhörde, och voro genom sina förbindelser med de högsta myndigheterna företagen till mycken nytta. Man kunde kanske också anmärka, att driftsråden i främsta rummet intresserade sig för det egna företaget och med en viss egoism bortsågo från de mer allmängiltiga nationella synpunkterna. Detta hade framträtt bl. a. i avseende å vissa tullfrågor, där de olika industrigrenarnas driftsråd tämligen hänsynslöst kämpat för tullskydd åt de egna industrierna. Beträffande driftsrådens representanter i aktiebolags styrelser o. d. finge man tillse, att de ej genom tantieme eller liknande ersättning bleve korrumperade. Med hänsyn till nyss berörda egoism och till att arbetarna i mycket saknade erforderliga kunskaper för att tillgodogöra sig driftsrådsinstitutionen, var det av stor vikt att bereda arbetarna upplysning. Kurser i olika, för driftsrådsledamoten nyttiga läroämnen hade också i stor utsträckning och
118 under olika former blivit anordnade av skilda organisationer m. fl. Arbetarkammaren var även själv direkt intresserad i denna fråga och hade för dess lösning varit verksam på olika sätt. Bl. a. hade den anordnat en över ett helt läsår sig sträckande kurs för utbildning av driftsrådsinstruktörer. Denna kurs bedrevs med aftonundervisning några gånger i veckan och med anlitande av framstående lärarkrafter från olika håll samt räknade bland sina deltagare ett större antal fackföreningsfunktionärer. Med tiden hade emellertid deltagarnas antal avsevärt nedgått, och man ämnade nu övergå till kortare kurser, omfattande 2 a 4 veckor, varunder deltagarna skulle få helt ägna sig åt studierna. På sådant sätt anordnade kurser hade redan med gott resultat hållits i en del provinsstäder. Beträffande Wien kunde för övrigt framhållas, att arbetarnas bildningsbehov, även med hänsyn till driftsrådens verksamhet, där var synnerligen väl tillgodosett genom ett flertal folkhögskolor, »university-extension», arbetarnas egen bildningsrörelse m. m. 3.
Dr. BOUVIER, verkst. direktör i Österreichischer Verband der Metallurgischen und Chemischen Industrie.
Driftsrådslagen var helt att anse såsom en produkt av de revolutionära rörelserna 1918—1919, och måste verkningarna av denna lagstiftning betecknas såsom synnerligen ogynnsamma. Driftsråden hade, i stället för att verka utjämnande, skärpt förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. Det förutvarande patriarkaliska förhållandet dem emellan hade förbytts till ett utpräglat krigsförhållande. Driftsråden hade medverkat till förslappande av disciplinen — t. ex. genom att kalla arbetarna till sammanträden under arbetstiden — och verkat återhållande på strävandena från arbetsledningens sida att höja den efter revolutionen starkt minskade arbetsintensiteten. Vidare hade de lagt sig i allt möjligt och utövat kritik över företagens ledning. De hade även stundom sökt motarbeta nödvändiga omläggningar av driften eller anställandet av försök i sådant syfte. Det hade hänt, att de motsatt sig fullgörandet av leveranser, som av en eller annan anledning varit misshagliga för dem. I regel voro inom den kemiska industrien arbetarorganisationernas förtroendemän och ombudsmän vida mera insiktsfulla och moderata personer än de som invaldes i driftsråden. Organisationernas inflytande över arbetarna vid valen till driftsråd hade nämligen inom denna industrigren varit alltför ringa. Driftsråden hade tidigare bestått av de mest radikala element, vilka först efter mycken strid blivit avlägsnade. Driftsrådens huvudverksamhet hade varit inriktad på lönefrågor. Driftsråden hade ej, såsom man från somliga håll velat göra gällande, tjänat arbetsgivarna till ett stöd eller som en säkerhetsventil. Givetvis var det emellertid omöjligt att avgöra i vad mån den politiska utvecklingen i allmänhet medverkat till de försämrade förhållandena mellan arbetsgivare och arbetare. Intet enda fall vore emellertid herr B. bekant, där driftsråd verkat till
119 nytta för sitt företag. De flesta industriföretag med klok och moderat ledning skulle enligt hans mening säkerligen ha rett sig vida bättre utan än med driftsråd. 4.
Herr KRENN, ordförande i driftsrådet samt medlem av direktionen för Österreichische Werke Arsenal G. A. (gemeinwirtschaftl. Anstalt). 17. 9. 24.
Detta företag, som tidigare varit en statens fabrik för tillverkning av krigsmaterial och före kriget sysselsatte 600—800 man, hade under krigsåren successive utökats, och hade arbetarantalet uppgått till i augusti 1914 3,500, i december samma år 8,000 och i mars 1917 15,000 man. Arbetsförhållandena under kriget voro i alla avseenden synnerligen svåra, och hade oppositionella rörelser upprepade gånger gjort sig gällande. I maj 1917 utbröt en strejk, vartill personalen vid ett flertal andra verk, som sysslade med tillverkning av krigsmaterial, anslöt sig. Härigenom utverkades bl. a., att arbetare och tjänstemän vid arsenalens sex avdelningar fingo rätt att vardera utse två förtroendemän — tillhopa sålunda 12 st. Denna förtroendemannanämnd (»de 12 apostlarna») gav upphov åt det första egentliga driftsrådet. Detta visade sig i hög grad nyttigt för höjande av arbetsintensiteten och arsenalens produktionsförmåga. Den 3 nov. 1918 — under revolutionen — övertog driftsrådet ledningen och avvecklade den då pågående driften samt hemsände huvudparten av arbetsstyrkan; endast 3,000 man bibehöllos. Driften har sedermera omlagts på civila tillverkningar — av arbetsmaskiner, grövre smiden och gjutgods, lantbruksmaskiner och automobiler samt tillverkning av möbler och byggnadssnickerier jämte lädervaror. De sistnämnda fabrikationerna bedrevos som särskilda, fristående avdelningar. I driftsrådet sitta nu 15 arbetarrepresentanter samt 8 ombud för tjänstemännen. Av dessa inväljas 5 såsom ombud i »Verwaltungsrat» samt 1 (f. n. ordföranden) såsom ledamot av verkets direktion och driftsledning. I tekniskt avseende hade driftsrådets medverkan åstadkommit synnerligen betydelsefulla framsteg med hänsyn till arbetsintensitetens höjande, ökad produktion och bättre ekonomi. Men med den rent köpmansmässiga sidan av företagets ledning hade driftsrådet ej ansett sig kompetent att befatta sig. Denna del av ledningen hade också lämnat mycket övrigt att önska, varjämte man haft stark känning av den ogynnsamma konjunkturen inom maskinindustrien. Automobiltillverkningen hade också nyligen måst tillsvidare delvis nedläggas. Såsom exempel på den produktionsökning per arbetare, som under driftsrådets medverkan kunnat genomföras, anfördes, att tillverkningen av en viss typ av pistoler, som tidigare (1921) tagit i anspråk 85 arbetstimmar, numera nedbringats till 13 arbetstimmar. Vid tillverkning av vissa maskintyper hade man lyckats åstadkomma 80 % besparing i arbetstid o. s. v. Dessa förbättringar i produktionen hade genomförts i trots av ett kraftigt motstånd i varje särskilt fall från de närmast berörda arbetarnas sida, och var detta lyckliga resultat att tillskriva den upplysnings- och propagandaverksamhet, som drifts-
120 rådet bedrivit för att få arbetarna att inse nödvändigheten av ett förbättrat driftsresultat. För nu berörda ändamål hölls varje månad sammanträde med arbetarna inom varje särskild avdelning av verket, varvid vederbörande ledamot av driftsrådet redogjorde för läget, för gjorda framsteg o. s. v. Ävenså höllos lämpliga, upplysande fackföredrag av kompetenta personer. Man hade vidare ordnat särskilda utbildningskurser för driftsrådets ledamöter och lämpliga yngre arbetare. Resultatet av dessa kurser kunde emellertid hittills ej betecknas såsom särskilt framstående, detta bl. a. på grund av svårigheten att för ändamålet erhålla lämpliga och fullt kvalificerade undervisare med verkligt praktisk läggning och erfarenhet. Vad driftsråden inom den privata industrien angick, ansåg herr K., att desamma endast inom några verksamhetsgrenar med mera bildad arbetspersonal — såsom metall- och maskinindustrien, den grafiska industrien samt kommunala och statliga företag — lyckats i någon mån infria förväntningarna. En anledning härtill var bristande tillgång på lämpliga kandidater till ledamotsplatser i råden samt den alltför korta funktionsperioden — 1 år — för råden. Ofta nog valdes de mest talföra och storordiga bland arbetarna till ledamöter i driftsråden. De måste då för att motsvara valmännens förväntningar genast sätta i gång med lönerörelser utan hänsyn till, huruvida det allmänna läget gjorde sådana aktioner utsiktslösa eller ej. En ändring av driftsrådslagen, så att ledamöterna av råden valdes för 3 år åt gången, vore önskvärd men antagligen svår att genomföra. Arbetsgivarna skulle nämligen antagligen starkt motsätta sig en dylik reform såsom ägnad att öka och befästa driftsrådens inflytande. Endast småningom och i den mån arbetarnas bildningsnivå höjdes, kunde man hoppas, att driftsrådsinstitutionen skulle nå den utveckling och fylla de uppgifter, lagstiftaren avsett. 5.
Stor kemisk-teknisk firma.
I. F i r m a n s rektör.
generaldirektör
19. 9. 24. och
v e r k s t ä l l a n d e di-
Driftsråden, som tillkommo under intryck av revolutionsrörelserna och även vid det första valet av medlemmar fingo sin prägel därav, hade i början gjort mycket väsen av sig och även vållat en hel del konflikter med arbetsgivarna — stundom också med ledningen av arbetarorganisationerna. Så småningom, i den mån förhållandena blivit mera normala, hade man hört mindre av driftsråden. Särskilt var detta fallet, vad den kemiska industrien beträffade. Där spelade driftsråden numera egentligen blott samma roll, som fackorganisationernas förtroendemän tidigare haft i fråga om lönefrågor, behandling av diverse tvister rörande arbetsavtalet och framförande av önskemål från arbetarnas sida o. s. v. Vad angår driftsrådens representation i bolagens styrelser och på bolagsstämmor, hade densamma artat sig till en ren fars och endast medfört, att
121 ärenden av större vikt avgjordes vid in-officiella konferenser inom bolagens ledning. I frågor rörande bokslut och balansräkning etc. saknade för övrigt driftsrådens ledamöter alla förutsättningar att kunna bilda sig en riktig uppfattning. Ej heller kunde man från dem förvänta några uppslag till förbättringar i tekniskt eller ekonomiskt hänseende. Intet enda fall var de tillfrågade bekant, där dylikt förslag från driftsråds sida framställts och lett till resultat. II. E n av f i r m a n s fabriker. a) Fabrikschefen. Arbetarantalet vid fabriken utgjorde f. n. 293. Tjänstemän och förmän uppgingo till c:a 40. Alla arbetarna tillhörde de socialdemokratiska organisationerna. Ett mindre antal av dem tillhörde antagligen jämväl kristligtsocial eller annan organisation. De voro i regel ej från början industriarbetare utan hade nyligen rekryterats från traktens lantbefolkning. Vid fabriken funnos enligt lagen två driftsråd, ett för arbetarna och ett för tjänstemännen. Gemensamma sammanträden mellan fabrikschefen och arbetarnas driftsråd hade endast förekommit, så ofta det sistnämnda hade någon framställning i en eller annan riktning att göra. Eljest tog fabrikschefen ingen befattning med rådets sammanträden. Då förhållandena nödvändiggjort driftsinskränkningar och avskedanden, hade driftsrådets yttrande inhämtats över en av fabriksledningen uppgjord förteckning å de arbetare, som ledningen ämnade avskeda. Häremot hade då vanligen driftsrådet framställt en del erinringar, och hade man efter förhandling oftast enats om vissa modifikationer. De gjorda erinringarna grundades visserligen formellt på hänsyn till familje- eller förmögenhetsförhållanden o. d., men det var uppenbart, att de resp. arbetarnas ställning till fackorganisationerna i högsta grad påverkade driftsrådets meningsyttring — de pålitliga politiska meningsfränderna skyddades i möjligaste mån, medan mera ljumma medlemmar av organisationen föreslogos till avskedande. Fabriksledningen, som icke så noga kunde känna till dessa omständigheter eller arbetarnas familjeförhållanden m. m., var icke i stånd att effektivt hindra dylika missbruk. Även vid antagande av arbetare önskade driftsrådet få yttra sig; härvid rekommenderades endast pålitliga fackföreningsmedlemmar. På grund av dessa och andra förhållanden kunde i själva verket endast socialdemokratiskt organiserade arbetare få och behålla anställning vid fabriken. Vid ett tillfälle hade tvenne kristligt-sociala bondsöner anställts, vilka vägrade att ansluta sig till den socialdemokratiska organisationen, men måste de snart åter lämna sina platser till följd av bojkott och påtryckningar från övriga arbetare. Driftsrådet, som av fabrikschefen förehölls det principiellt rättsstridiga i arbetarnas uppträdande, förklarade sig intet kunna uträtta däremot. Egentliga lönefrågor avgjordes genom förhandling mellan vederbörande organisationer i Wien. Från Gewerkschaften, som väl för sina egna intressens bevakande även hade särskilda förtroendemän inom företaget, ledde driftsråden sitt ursprung. De
122 trädde ej heller någonsin i viktigare frågor i opposition mot organisationerna utan utgjorde ett stöd för dem. Arbetardriftsrådets ordförande medundertecknar de ackordsavtal, som för fabrikens räkning avslutas med arbetsbasar rörande särskilda arbeten såsom transport av material e. d. Några förslag till förbättringar i driften hade icke framkommit från driftsrådets sida. Ej heller hade det någonsin gjort framställning om några kulturella anordningar. Med undantag av ovan berörda uppträdande i avseende å arbetares avskedande och antagande hade arbetardriftsrådets verksamhet ej på senare tider givit anledning till särskilda klagomål. Driftsrådet var emellertid endast ett politiskt instrument och hade ej blivit det medlande organ, som åsyftats. Tjänstemännens driftsråd, som städse uppträtt synnerligen korrekt, hade huvudsakligen sysslat med tjänstemannakårens speciella intressen och önskemål såsom beträffande livsmedels anskaffande, bostadsbristens avhjälpande, kulturella och förströelseanordningar o. s. v. Inga svårigheter eller tvister av något slag hade härvid under senaste åren förekommit. Under tiden närmast efter driftsrådslagens tillkomst hade rådet däremot, under inflytande av kommunistiskt sinnade tjänstemän, berett fabriksledningen betydande svårigheter. b) Ordföranden i tjänstemännens driftsråd. Driftsrådet sammanträdde, så ofta ärendena det påkallade, kanske 1—3 gånger per månad. Härvid behandlades vanligen lönefrågor, framställningar om understöd vid sjukdom, sanitära och bostadsfrågor, frågor rörande gemensamma kulturella intressen o. s. v. Driftsrådet var representerat, f. n. genom rådets ordförande, i bolagets styrelse (Werwaltungsrat). Sammanträden av styrelsen, varvid driftsrådsrepresentanterna närvarit, hade hållits 1 a 2 gånger årligen, »Generalversammlung», vari representanterna i egenskap av styrelseledamöter deltoge, hölls en gång om året. Någon verklig medverkan i den ekonomiska ledningen från driftsrådsrepresentanternas sida hade ej kunnat förekomma. Representanterna hade endast tagit del av balansräkningar och direktionens redogörelser för det allmänna läget m. m. utan att kunna effektivt bidraga med egna meningsyttringar eller förslag. Kontingenten för driftsrådets omkostnader, xj2 procent av månadslönerna, uttogs endast i mån av behov. c) Representanter för arbetarnas driftsråd (ordföranden och en ledamot). Driftsrådet hade i regel enskilda sammanträden omkring 2 gånger i månaden. Konferenser med fabriksledningen förekommo däremot mera sällan och endast då särskild anledning därtill förelåg. De ärenden, som behandlats av driftsrådet, hade huvudsakligen rört lönefrågor och avskedanden av personal. Ordföranden i driftsrådet fungerade f. n. såsom arbetarnas representant i bolagsstyrelsen och hade att i denna egenskap
123 resa in till Wien 3—4 gånger på året. Även denne driftsrådsrepresentant uppgav, att han icke kunde utöva något egentligt inflytande på företagets ledning, men hade han vid flera tillfällen i samband med förslag till vinstfördelning utverkat bidrag till en välfärdsfond för arbetarna vid fabriken. Med arbetarnas fackorganisation underhöll driftsrådet ständig förbindelse. Organisationen hade 6—8 förtroendemän inom fabrikens olika avdelningar och bland dessa valdes vanligen driftsrådsledamöterna. Driftsrådet höll sammanträden med samtliga förtroendemän samt tid efter annan jämväl med hela arbetsstyrkan. 6.
Stor firma för tillverkning av möbler.
19. 9. 24.
Firman innehades av ett aktiebolag, men hade efter grundarens död personalen, som ej varit nöjd med ledningen, själv utsett sådan. Förhållandet mellan arbetsgivare, »Angestellte» och arbetare inom firman hade alltid varit synnerligen gott samt befästs genom gemensamma konstnärs- och yrkesintressen. Inom firman fanns i enlighet med lagen upprättat ett driftsråd, men hade detta hittills ej haft mycket att göra. Några lönefrågor och andra ärenden rörande arbetstagarnas intresse hade likväl varit föremål för dess handläggning. 7.
Generalsekreteraren i ett större järnverks- och gruvföretag, tillika ledamot av Obereinigungsamt. 19. 9. 24.
Firman hade vid sina olika verk och centralförvaltningen i Wien tillhopa 3 tjänstemanna- och 2 arbetardriftsråd, med vilka den tillfrågade stått i ständig kontakt. I början hade dessa råd vållat betydande svårigheter och uppträtt synnerligen agressivt. Så t. ex. hade tjänstemannadriftsrådet fordrat, att samtliga tjänstemän vid företagen skulle ansluta sig till den socialdemokratiska tjänstemannaorganisationen. Genomdrivandet av denna fordran kunde direktionen ej förhindra. Arbetardriftsrådet hade bl. a. med anledning av arbetsledningens vägran av tillträde till ett verk för driftsrådsledamöter från annan, firman tillhörig anläggning krävt, att inga utomstående personer, även om de kunde förete tillstånd från direktionen, skulle få besöka verken utan driftsrådets medgivande. En kommunistisk medlem av driftsrådet hade vållat fabriksledningen stora svårigheter. Trots ådömt fängelsestraff för sedlighetsförbrytelse kunde han icke avskedas, då driftsrådet motsatte sig detta och hotade med arbetsnedläggelse, om ifrågavarande person — i full överensstämmelse med driftsrådslagen — avskedades. Dylika företeelser förekommo dock egentligen endast under de första åren efter driftsrådslagens tillkomst och fingo i mycket tillskrivas det allmänna upplösningstillståndet efter revolutionen. Numera voro förhållandena vida drägligare, och det kunde icke förnekas, att arbetardriftsråden numera ofta gjorde nytta såsom förmedlande organ mellan arbetsgivare och arbetare. De tjäna-
124 de även i viss mån såsom ett stöd för arbetarorganisationerna och detta ej blott vid avtalsförhandlingar utan även vid avtalsbestämmelsernas genomförande å arbetarsidan. Tidigare hade organisationernas ombudsmän, vilka ju voro mera utomstående i förhållande till företagens arbetare, ofta måst iakttaga den största försiktighet vid förhandlingarna för att icke komma i motsatsförhållande till arbetarnas önskningar och därigenom förlora förtroende och inflytande. Numera utgjorde driftsråden ett förmedlingsorgan, som kunde bibringa arbetarna en uppfattning om vad som rimligtvis under förhandenvarande förhållanden kunde ernås genom avtalsförhandlingar. Ett exempel härpå erbjödo förhandlingarna angående biläggandet av den stora metallarbetarstrejken i dessa dagar. Härvid hade såsom rådgivande mellaninstans å arbetarsidan medverkat dels ett 40-mannautskott av ordförande vid de största företagens driftsråd, dels en allmän konferens av driftsrådsordförande (åtskilliga hundratal). På det hela måste man emellertid säga, att driftsrådslagens verkningar i avseende å de olika företagen i allra högsta grad berodde på lokala och personliga förhållanden. Genom ett klokt och diplomatiskt tillvägagående från arbetsgivarens sida torde i allmänhet de svåraste olägenheterna av driftsrådsinstitutionen kunna undvikas. Men i vissa fall var det ej möjligt förekomma, att t. ex. en mindervärdig arbetare valdes till driftsrådsledamot och därigenom förvärvade ett visst lagligt skydd mot avskedande. Det hände också ej sällan, att de mest energiska fackföreningsmedlemmarna, vilka i denna egenskap valdes till driftsråd, voro mindre framstående med hänsyn till yrkesskicklighet och flit. Vid firmans järnverk (med 1,800 arbetare) hade arbetardriftsrådet 15 medlemmar, av vilka tvenne — ordföranden och kassaförvaltaren — voro s. k. permanenta, d. v. s. avlönade av verket utan skyldighet att deltaga i yrkesarbetet. Driftsrådet hade uppdelat sig på ett-»Vorstand» (styrelse) och fyra kommissioner, nämligen löne-, disciplin-, välfärds- och markkommissionerna, den sistnämnda för frågor rörande koloniträdgårdar o. d., av vilka »der Vorstand» bestod av 5 och kommissionerna av 3 ledamöter vardera. Tjänstemannadriftsråden hade vid järnverket 3, i Wien 5 ledamöter; de behandlade mest lönefrågor och avskedanden men gjorde i det hela numera föga väsen av sig. Driftsrådens representanter hade ej effektivt deltagit i företagens ledning. Man hade dock, såsom överallt inom industriföretagen, fått inrätta sig med hänsyn till driftsrådslagens bestämmelser, så att spioneri förhindrades och konfidentiella förvaltningsangelägenheter ej heller på annat sätt komme ut. Någon direkt, positiv insats i produktionstekniskt eller -ekonomiskt avseende kunde icke tillskrivas driftsråden. De hade dock, såsom framhållits, gjort en viss nytta såsom förmedlande organ, vilka bidragit till ordningens upprätthållande och utjämnande av tvister och intressemotsättningar. »Obereinigungsamt» hade i allmänhet upprätthållit driftsrådsledamöternas rätt att bibehållas i arbete, så länge någon möjlighet funnes att sysselsätta dem, vare sig i deras förutvarande eller i annat arbete, som de ville åtaga sig.
8.
Hofrat R. HAUMEDER i Bundesministerium fiir Soziale Verwaltung, ställföreträdande chef för yrkesinspektionen. 16. och 20. 9. 24.
Yrkesinspektionen hade bland annat jämväl att intressera sig för driftsrådsinstitutionen. En sammanfattande redogörelse för dess iakttagelser i berörda avseende hade även influtit i dess årsberättelser för åren 1921 och 1922. Berättelsen för år 1923, vilken ännu icke utkommit, innehöll intet väsentligt nytt utöver vad som tidigare meddelats. (Bil. 1*.) Industriidkarnas intressen företräddes dels av Verband der Industriellen och därtill anslutna fackförbund, dels av Handels- und Gewerbekammern. Arbetarna åter, som till allra största del tillhörde det socialdemokratiska partiet, voro sammanslutna i Gewerkschaften, och fanns det för de socialdemokratiska Gewerkschaften ett centralorgan, die Gewerkschaftskommission. Av de övriga partierna hade det kristligt sociala majoritet bland arbetarna på några håll, t. ex. i Vorarlberg. I alla större företag funnos numera driftsråd inrättade, men vid en del mindre arbetsställen, synnerligast å rena landsbygden, hade arbetarna ej ännu brytt sig om att förrätta val till driftsråd. Eljest voro nog arbetarna intresserade för denna institution, och ville det synas, som oirf de, tack vare det å många håll bedrivna energiska arbetet för utbildning av rådsledamöter, blevo allt mer kompetenta för driftsrådens verksamhet. Möjlighet att förstå och öva inflytande på affärsledningen hade de dock ännu icke. Till ledamöter i driftsråden hade man i allmänhet, åtminstone på senare tider, valt dugande arbetare av mer sansad läggning. Ursprungligen hade driftsråden väsentligen endast intresserat sig för lönefrågor. Numera ägnade de uppmärksamhet även åt åtskilliga andra angelägenheter. Särskilt måste man från yrkesinspektionens sida erkänna, att driftsråden lämnade nämnda myndighets organ ett värdefullt bistånd i deras verksamhet för arbetarskyddslagstiftningens genomförande. Rådets ordförande eller resp. annan ledamot — ej sällan var rådets funktion i förevarande avseende efter anläggningens olika avdelningar fördelad på ledamöterna — åtföljde vanligen inspektionsförrättaren. Driftsrådet fick kännedom om allehanda bristfälligheter och kunde därom underrätta yrkesinspektionen. Därjämte sökte rådet tillhålla arbetarna att iakttaga meddelade skyddsföreskrifter. I avseende å disciplinens upprätthållande torde driftsråden varit till avsevärd nytta. Bl. a. hade de säkerligen i åtskilliga fall tjänat arbetsgivaren till stöd gentemot oroliga element bland arbetarna. Vad slutligen angick arbetsfreden hade driftsråden jämväl i detta avseende verkat gynnsamt, i det de kunnat redan på ett tidigt stadium undanröja en del anledningar till stridigheter. Som ett sammanfattande omdöme om driftsrådsinstitutionen kunde man säga, att den berett arbetarna stora möjligheter men att arbetarna icke ännu hade den bildning, som erfordrades för dessa möjligheters tillgodogörande. Praktiskt taget hade institutionen därför ej hittills fått någon större betydelse.
126 Yrkesinspektionens befattningshavare fingo ofta nog på framställning från driftsråden uppträda som medlare mellan arbetsgivare och arbetare till förebyggande av konflikter. Endast då sådan förberedande medling ej lyckats, eller vid större konflikter samt sådana, som gällde mera principiella frågor, brukade hänvändelse ske till vederbörande »Einigungsamt». Dessa myndigheter ingrepo mera sällan av eget initiativ utan i regel först på framställning från parterna. Med anledning av anhållan om uppgift å arbetsställen, som det för studiet av driftsrådsinstitutionen kunde vara lämpligt att besöka, företedde herr H. ett antal brev från olika firmor, som bl. a. yttrade sig fördelaktigt om sina driftsråd. 9. Dr. CAMUZZI, generalsekreterare hos Verband der Österreichischen Industrie. 20. 9. 24. Driftsrådens inrättande hade varit så gott som uteslutande ägnat att skada och försvåra relationerna mellan arbetsgivare och arbetare. Ute i landsorten, där tidigare ett verkligt patriarkaliskt förhållande varit rådande dem emellan, hade detta helt försvunnit till följd av driftsrådens tillkomst. Inom den egentliga storindustrien hade driftsråden i viss mån skjutit åt sidan arbetarorganisationernas (Gewerkschaften) ledande män, vilka dock sutto inne med långt större erfarenhet och utbildning och därför voro lämpligare att förhandla med. En annan följd av driftsrådens tillkomst var, särskilt inom en del industrier, som sysselsatte såväl yrkesutbildade arbetare som grovarbetare av olika slag, att de senare tack vare sitt flertal tillsatte majoriteten av driftsrådsledamöterna. Bestämmelsen att driftsrådsledamöter i regel ej fingo avskedas utan medgivande av vederbörande Einigungsamt hade verkat därhän, att ledamotsplatser i driftsråd särskilt eftersträvades av mindervärdiga arbetare, vilka eljest riskerade att vid driftsinskränkning i första hand mista sin anställning. För att bibehålla sina valmäns förtroende funno dylika driftsrådsledamöter fig föranlåtna att, i stället för att medverka till ett bättre samarbete med drltsledningen, söka väcka lönerörelser och konflikter av olika slag. Intet enda fall var Dr. C. bekant, då från driftsråd framkommit tippslag av värde för driften i tekniskt eller ekonomiskt avseende. Tjänstemanna-driftsråden hade nog till en början på många håll berett industriföretagen svårigheter genom inval av radikala, stundom kommuristiska medlemmar. Numera hade de i regel blivit mer moderata och läto föga höra av sig. Bestämmelsen om rätt för driftsråden att låta representera sig i aktiebolagens styrelser hade endast lett till, att alla viktigare frågor och speciellt alla sådana, som voro av konfidentiell natur, avgjordes under hand av en fö: ändamålet tillsatt exekutivkommitté e. d. och icke föredrogos inför styrelser. Man hade nämligen funnit, att man alls icke kunde räkna med iakttagande av tystnadsplikten å driftsrådsledamöternas sida.
127 För att bedöma balansräkningens innebörd o. d. saknade driftsrådsledamöterna inom industrien tillräcklig kompetens. Däremot hade inom banker och större handelsfirmor, där i tjänstemännens driftsråd invalts t. ex. prokurister med verklig affärsutbildning och förmåga att sätta sig in i ärendena, den kännedom, dessa vunno om viktiga affärsförhållanden, kunnat utnyttjas på ett sätt, som varit till stor olägenhet och risk för företaget. För övrigt hänvisade Dr. Camuzzi till närlagda från förbundets sida avlåtna skrivelser (bil. 2—4*). 10.
Verkställande direktören vid ett bryggeri.
22. 9. 24.
Driftsrådslagens verkningar vid olika arbetsställen berodde i stort sett på, hur lagen handhades, d. v. s. på personliga förhållanden. Vid här ifrågavarande företag, som sysselsatte 400 ä 450 arbetare, hade man i allmänhet haft goda erfarenheter av lagens tillämpning, men det var väl bekant, att vid andra bryggerier, exempelvis där driftsrådets ordförande varit särskilt radikalt sinnad, avsevärda svårigheter förekommit. Mellan driftsledningen och råden ägde en viss växelverkan rum — kände sig driftsråden åsidosatta, blevo de mera påstridiga. Vid korrekt behandling kunde man komma rätt väl överens med råden och även ha en del nytta av dem. Enligt tidigare kollektivavtal fanns vid bryggeriet en förtroendeman för varje avdelning, utsedd genom allmän omröstning bland arbetarna. En av förtroendemännen fungerade som »huvudförtroendeman» och hade att i främsta rummet företräda arbetarna inför arbetsledningen. Tillsammans bildade förtroendemännen ett utskott, vars uppgifter nu i stort sett övertagits av driftsrådet. Bl. a. hade förtroendemännen intervenerat i fråga om avskedanden, nämligen i sådana fall, där man ansett avskedandet strida mot kollektivavtalet. Såväl arbetarnas som tjänstemännens råd hade varit mer radikalt i början. Arbetarnas driftsråd sammanträdde omkring en gång i månaden. Dess ordförande deltog i yrkesarbetet men hade rätt att avhålla sig därifrån, i den mån driftsrådsgöromålen så krävde. */a % av arbetarnas löner avdrogs och tillhandahölls driftsrådet till bestridande av dess kostnader och välfärdsanordningar för arbetarna. Rörande användningen av dessa medel saknade förvaltningen emellertid närmare kännedom. Arbetarna voro vid detta liksom vid Wiens övriga bryggerier organiserade; de måste nämligen tillhöra livsmedelsarbetarförbundet för att vinna anställning. Denna bestämmelse hade till syfte att förekomma svårigheter, framkallade genom strejk av specialarbetare, tillhörande olika fack (maskinarbetare, elektriker, träarbetare m. fl.). Driftsrådsombudens deltagande i bolagets ekonomiska förvaltning var en formalitet utan praktisk betydelse. Det skydd mot avskedande, som lagen gav driftsrådets ledamöter, hade ej för firman medfört några olägenheter. I detta företag, som sysselsatte omkring 50 tjänstemän, förmän däri inbegripna, hade dessas driftsråd ingen egentlig betydelse och omfattades ej heller
128 med något avsevärt intresse av tjänstemännen. I mindre företag vore också i allmänhet tjänstemännens driftsråd tämligen omotiverade — tjänstemännen trodde sig vanligen ha utsikt att bli direktörer. 11.
Direktören för ett större tygtryckeri.
22. 9. 24
Gynnsamma resultat eller motsatsen vid tillämpningen av driftsrådslagen inom industrien var väsentligen beroende på de personliga förutsättningarna hos arbetsgivaren. Lagstiftningen i fråga kunde liknas vid en skarp kniv — man sårade sig därpå, om man försökte gripa om knivbladet, men man kunde ha nytta av den, om man höll ordentligt i skaftet. För egen del hade den tillfrågade sedan c:a 20 år erfarenhet av förtroendemannainstitutionen vid sin fabrik, och hade han funnit densamma vara till gagn. Förtroendemännens plats hade nu intagits av driftsrådet. Tydligtvis var det bättre att ha att göra med 5 ä 6 personer än med 500 å 600. En del obehagliga angelägenheter rörande disciplin och renlighet hade också kunnat överlämnas åt driftsrådet att reda upp. Klagomålen över möjligheten att avskeda driftsrådsledamöterna voro överdrivna. Med något förstånd kunde denna svårighet övervinnas. Man fick medgiva, att rådet ofta hade en rätt svår mellanställning mellan arbetsgivaren och arbetarna. Dess ledamöter ledsnade också Tätt ofta snart på sina befattningar. Inom textilindustrien hade emellertid de radikala elementen i allmänhet icke överhand, och torde detta i viss mån ha bidragit till hans relativt gynnsamma erfarenhet av driftsråden. Om en svag industriledning finge att göra med ett radikalt driftsråd, bleve nog risken stor för företaget. De önskemål, som kunde uppställas med avseende på en lämplig driftsrådslagstiftning, kunde sammanfattas sålunda: 1. Driftsrådets ledamöter böra vara anställda vid företaget och fortfarande deltaga i yrkesarbetet; de böra ej av företaget få betalt annat än för dylikt arbete. 2. Driftsrådet bör icke tillerkännas medinflytände på antagande och avskedande av arbetare. Ej heller bör det beredas kännedom om affärsskötseln eller ledningens avlöningsförhållanden — rådets ledamöter kunna ej hålla tyst med vad de få veta. 3. Driftsrådet bör ej ha något medinflytande på avgörandet av ekonomiska och tekniska frågor. 12.
Boktryckeri och litografisk anstalt.
22. 9. 24.
I. V i c e v e r k s t ä l l a n d e d i r e k t ö r e n . Vid företaget hade man haft alldeles övervägande gynnsamma erfarenheter av driftsrådsinstitutionen. Driftsråden hade underlättat kontakten mellan ledningen och de anställda samt medverkat till upprätthållande av disciplin ävensom av ordning och renlighet inom arbetslokalerna. Driftsråden hade också
129 varit till nytta vid omläggning av driften i tekniskt avseende, såsom i fråga om' utnyttjande av befintliga lokalutrymmen m. m. I viss mån hade de medverkat till tekniska förbättringar. Särskilt hade de intresserat sig för välfärdsanordningar. Någon politisk betoning av rådens verksamhet hade ej förmärkts. Vid företaget voro f. n. anställda 570 arbetare, representerade av ett driftsråd av 9 ledamöter, samt 60 tjänstemän och förmän, som valde ett driftsråd av 3 ledamöter. Driftsråden ha ej några regelbundna sammanträden med representant för driftsledningen utan sammanträffa med sådan representant endast så ofta förhållandena göra det önskvärt. Till ledamöter av driftsråden hade i regel utsetts de mera kvalificerade bland arbetarna och tjänstemännen. Ordföranden i arbetarnas driftsråd hade nyligen befriats från deltagande i yrkesarbetet — en anordning som visat sig önskvärd och lämplig. Någon mera ingående kännedom om eller något egentligt medinflytande å den ekonomiska ledningen hade driftsrådsrepresentanterna ej kunnat förvärva. För övrigt hade firman inrättat ett exekutivråd. Arbetarrepresentanterna hade vid detta liksom vid en hel del andra företag förvärvat några aktier i bolaget för att därigenom erhålla rösträtt å »General-Versammlung» (bolagsstämman). Antagligen hade detta skett under ekonomisk medverkan av fackorganisationen. II.
Tvenne
ledamöter
av ar b e t a r d r i f t s r å d e t .
Driftsrådet motsvarade egentligen i stort sett de redan tidigare inom typograffacket förekommande förtroendemännen — sådana hade vid detta företag funnits redan för länge sedan. Det ansågs emellertid av arbetarna som en stor fördel, att deras representanter numera erhållit en fastare och mera ansvarsfull ställning. Driftsrådet sammanträdde regelbundet ungefär en gång i månaden och dessutom, när särskilda omständigheter så påkallade. Rådet sysslade mest med frågor rörande avlöningsförhållanden (detaljtillämpning av lönetariffen), avskedanden vid driftsinskränkningar, tekniska och arbetarskyddsfrågor samt disciplinärenden. En ledamot av rådet beledsagade yrkesinspektören vid dennes inspektionsbesök. Genom driftsrådets bemedling hade under sommaren vid inträffad arbetsbrist bestämts, att i stället för avskedanden skulle tillämpas viss tids tvångspermittering i tur och ordning av arbetarna. Driftsrådets tillvaro ansågs hava i hög grad bidragit till ett gott förhållande mellan företagets ledning och arbetarna. Därvid framhölls emellertid tillika, att driftsrådets ställning och åligganden, om de samvetsgrant uppfattades, gjorde ledamotskap i rådet ganska betungande och ej sällan förenat med rätt stora besvärligheter och obehag. Mottagandet av detta förtroendeuppdrag innebar därför ofta en viss personlig uppoffring. 9—251847. Studier rör. industriell demokrati.
13.
Ministerialrat dr. F. WLCEK, föredragande i socialministeriet för bl. a. ärenden ang. driftsråd. 23. 9. 24*
I början av driftsrådslagens tillämpning hade arbetsgivarna onekligen anledning att hysa starka betänkligheter mot den nya institutionen. I råden hade i stor omfattning invalts mycket radikala element, och rådens ledamöter ansågo sig berättigade att avhålla sig från yrkesarbete och ägna sig åt att inspektera och sätta sig in i driftsförhållandena. Vid senare val ha emellertid nämnda element, ofta efter en misslyckad arbetskonflikt, blivit ersatta med personer av mer moderat läggning. Numera deltaga också driftsrådens ledamöter i regel i yrkesarbetet — vilket ej blott förutsattes i lagen utan även måste anses vara av ganska stor praktisk betydelse till undvikande av omotiverade aktioner från rådens sida. Klagomålen från arbetsgivarna hade även med tiden avtagit, och föreföll det, som om arbetsgivarna nu i allmänhet funnit sig någorlunda till rätta med driftsråden. Med hänsyn till förhållandet mellan driftsråden och arbetarorganisationerna var att märka, att lagen rätt noga angav rådens uppgifter och därvid värnade organisationernas befogenhet i avseende å träffandet av kollektivavtal. Komfmunisterna hade emellertid sökt att åstadkomma söndring mellan driftsråden och organisationerna, men dessa hade genom ett klokt uppträdande avvärjt den åsyftade splittringen. Tyngdpunkten med hänsyn till arbetarnas representation låg också nu alldeles avgjort hos organisationerna. Arbetarorganisationernas ledande män voro i allmänhet personer med mångårig erfarenhet och sansad uppfattning, och det var begripligt, att arbetsgivarna i många fall hellre hade att göra med dem än med driftsråden. Beträffande driftsrådens verksamhet kunde man ej förneka, att deras ingripande i fråga om arbetares avskedande i många fall verkat irriterande och varit till olägenhet för arbetsgivarna. Detsamma kunde givetvis också sägas om förbudet för arbetsgivare att, utom i vissa angivna fall, avskeda ledamot av driftsrådet. Detta var emellertid tydligen nödvändigt för ett vederbörligt fullgörande av rådets uppdrag, ocll klagomål, att detta förbud skulle utnyttjas av de mindre dugande arbetarna för att säkerställa sig mot avsked, hade ej i någon avsevärdare mån förekommit. Nu berörda inskränkningar i arbetsgivarens rätt att avskeda arbetare anses gälla även för det fall, att han skulle vilja överflytta en arbetare från ett honom tillhörigt företag till annat sådant. I fråga om driftsrådsledamot medgiver ej lagen avskedande ens i det fall, att rörelsen skall nedläggas — vilket givetvis måste bero på ett förbiseende av lagstiftaren. Driftsrådens rätt att genom representation i aktiebolagens förvaltnings- eller direktionsråd och på annat sätt öva inflytande på företagens affärsledning hade icke hittills varit av någon praktisk betydelse. Även med de utbildningsmöjligheter, som stodo driftsrådsledamöterna till buds, kunde det knappast förväntas, att de skulle kunna göra sig gällande i nu berörda avseende. Beträf-
131 fande mindre företag, där rådets ledamöter dock borde ha större möjligheter att förstå affärsskötseln, hade ej några gynnsammare resultat försports. Ej heller i fråga om bankerna, vilkas tjänstemän dock otvivelaktigt i många fall måste anses kompetenta att deltaga i affärsledningen, torde driftsråden i någon avsevärd mån ha förverkligat här ifrågavarande rättighet. Även där torde driftsråden som vanligt väsentligen ha befattat sig med lönefrågor och andra angelägenheter av direkt intresse för personalen. Emellertid hade intill senaste år, då bankerna började råka i svårigheter, nämnda personal haft goda anställningsvillkor, och förhållandet mellan densamma och bankledningarna till följd därav i allmänhet varit gott. Möjligen kunde förhållandena numera komma att arta sig annorlunda. Såsom en allmän anmärkning mot driftsrådens verksamhet synes kunna framhållas, att de huvudsakligen syssla med frågor rörande arbetsvillkoren och endast i mindre mån intressera sig för frågor angående arbetets säkerhet eller sundhet, välfärdsanordningar o. d. Några krav på ändringar i lagstiftningen hade varken från arbetsgivar- eller arbetarsidan gjorts gällande. 14.
Mekanisk verkstad.
23. 9. 24.
I. V e r k s t ä l l a n d e direktören. Under de 4 år, den nuvarande direktionen haft att göra med arbetardriftsrådet vid fabriken, hade man på det hela taget haft goda erfarenheter av detsamma. Detta uttalande finge dock icke uppfattas såsom ett bevis för driftsråds obetingade lämplighet under alla förhållanden. Att erfarenheterna i iorevaran.de fall varit sådana, berodde kanske på driftsrådets individuella egenskaper. Driftsrådet hade varit direktionen behjälpligt till upprätthållande av en god anda, ordning och disciplin bland arbetarna samt till avhjälpande av missförhållanden inom' fabriken, såsom exempelvis då redan engagerade arbetare befunnits mindre önskvärda med hänsyn till ordningens vidmakthållande. Det hade t. o. m. hänt, att driftsrådet begärt undersökning av vissa arbetare, då de lämnade fabriken, för att konstatera, om de gjort sig skyldiga till materialstöld och på grund därav borde avskedas. Samtidigt hade driftsrådet tjänstgjort såsom förespråkare för arbetarna i fråga om tillgodoseende av diverse önskemål, som måhända dessförutan ej vunnit beaktande. Någon gång hade rådet även tagit befattning med fabrikshygieniska spörsmål, vilka undgått direktionens och de därför närmast ansvarigas uppmärksamhet. Omedelbart efter kriget hade det nämligen varit svårt att i ett tag ordna allt som kommit, på efterkälken. Även hade driftsrådet då och då för direktionen påpekat undervärdering a verkstadsledningens sida av arbetares prestationer. P å direktionens anmodan hade i dylika fall undersökning vidtagits genom verkstadsledningen tillsammans med driftsrådet. Resultatet hade hänskjutits till direktionens bedömande.
132 Antagandet av arbetare skedde enligt gällande föreskrifter genom anmälan till den offentliga arbetsförmedlingen. Härvid bereddes genom den tillämpade proceduren och arbetarorganisationens inflytande driftsrådet tillfälle avgiva yttrande över de till anställning föreslagnas lämplighet. De i sådant avseende avgivna uttalandena hade visat sig ganska tillförlitliga och nyttiga. Inom arbetardriftsrådet hade tillsatts ett verkställande utskott, bestående av ordföranden och två ledamöter, som hade att i förekommande fall förhandla med direktionen och till densamma framföra arbetarnas önskemål. Även en del speciella önskningar av enstaka arbetare, t. ex. angående viss individuell löneförhöjning eller beträffande utanordnande av förskott till arbetare, som därav voro i behov och för vilka driftsrådet ansåg sig kunna svara, förmedlades av rådet. Detta hade även att upprätta förslag angående tilldelning av understöd från en av bolaget bildad understödskassa m. m. Vad beträffar driftsrådets representanter i bolagets styrelse hade av direktionen särskilt framhållits, att de enligt gällande lag borde, i likhet med övriga styrelseledamöter, representera företagets, ej blott arbetarnas intressen. Endast i fall, då av styrelsen eventuellt fattades beslut, som de ansågo direkt riktade emot eller skadande arbetarnas intressen, ägde enligt direktörens mening dessa representanter intervenera i egenskap av arbetarrepresentanter. I alla övriga fall hade de samma rättigheter (utom till honorar) och framför allt samma skyldigheter som varje annan styrelseledamot. Av dessa skyldigheter var en av de viktigaste åliggandet att bevara affärshemligheter. Arbetarrepresentanterna hade med intresse deltagit i förhandlingarna, men hade på grund av bristande ekonomiska insikter och skolning icke kunnat göra sig gällande på något sätt. Det var i övrigt föga lämpligt, att arbetarnas representant deltog i behandlingen och avgörandet av t. ex. tjänstemännens och direktörernas engagemang och löner, då arbetarna givetvis saknade möjlighet att bedöma, vad företagets verkliga intresse i sådana hänseenden krävde. Förslag till förbättringar av teknisk natur hade framkommit en gång, (hösten 1920; men gavs då det beskedet, att direktionen skötte om sådana saker själv. Enligt lag kunde arbetsgivaren taga initiativ till sammanträden med driftsrådet och med detsamma dryfta de frågor han ansåg lämpligt men icke tvärtom, och var det självfallet, att tekniska frågor därvid icke sattes upp på programmet. E t t enda försök av rådens representanter i bolagsstyrelsen att väcka tekniska frågor hade med bestämdhet avvisats. Vid samma tillfälle hade dessa representanter också försökt beröra vissa ekonomiska frågor, omkostnader i samband med en del engagemang, med hänvisning till dessas inverkan på arbetarnas löner. Det hade då påpekats, att representanterna som styrelseledamöter icke hade att väcka arbetarlönefrågor. Samtidigt påpekades dessutom, att deras omdöme i förevarande fall visade brist på kompetens och insikter. Tjänstemännens driftsråd hade varit av mycket underordnad betydelse men kanske mer till olägenhet än vad fallet varit med arbetardriftsrådet. Tjänstemännens driftsråd hade praktiskt taget sin verksamhet inriktad på att befordra och värna lättjans och oduglighetens existens och ekonomiska intressen. En
133 stark tjänstemannaorganisation resulterade i sänkning av tjänstemäns kvalifikationsnivå. Man förmärkte även, att dugliga tjänstemän strävade att utträda ur organisationerna. I I . S e x r e p r e s e n t a n t er f ö r a r b e t a r n a s o c h tjänstem ä n n e n s d r i f t s r å d . (Däribland nuvarande och f. d. ordföranden i arbetardriftsrådet.) Antalet ledamöter var i arbetarnas driftsråd 9 och i tjänstemännens 3, i båda fallen med lika många suppleanter. Gemensamma sammanträden av båda driftsråden förekom endast någon gång vid behandling av principiella frågor av intresse för båda grupperna av arbetstagare, såsom rörande 8-timmarsdagens upprätthållande och tillämpning, semesterrätt m. m. Även hade förekommit gemensamt sammanträde med anledning av ett yrkande, framkommet inom arbetardriftsrådet, att av ekonomiska skäl minska antalet tjänstemän. Arbetardriftsrådet sammanträdde så ofta förhållandena det påfordrade, dock minst en gång i månaden. Löpande ärenden handlades av »exekutivkommittén», som även hade att förhandla med direktionen. De frågor, som mest förekommo, rörde löneangelägenheter, ordnings- och disciplinfrågor samt diverse önskemål beträffande förhållandena inom fabriken. Även förslag till förbättringar av teknisk natur hade framställts. I det hela hade driftsrådet övertagit de befogenheter och åligganden, som tidigare tillkommit de s. k. förtroendemännen. Sådana hade inom den mekaniska verkstadsindustrien funnits sedan rätt lång tid tillbaka och även varit omnämnda i kollektivavtalen. Skillnaden var egentligen blott, att denna institution numera genom driftsrådslagen fått en mera fixerad ställning och kompetens men på samma gång även blivit lagligen ansvarig för sina åtgöranden. Vad beträffar driftsrådens ställning till arbetarorganisationerna var denna sådan, att driftsråden i eget och hela fackgruppens intresse måste samarbeta med fackförbunden (die Gewerkschaften). I början hade visserligen under inflytande av radikala oroselement förekommit slitningar här och där mellan driftsråden och organisationerna, men detta kunde numera i stort sett anses såsom ett övervunnet stadium. Särskilt inom den mekaniska verkstadsindustrien i Wienerdistriktet hade samarbetet mellan å ena sidan fackorganisatiotien, å andra sidan driftsråden, representerade av »40-mannautskottet» (väsentligen valt bland driftsrådsordförandena vid de större industriföretagen) och »Obmänner-Konferenz» (samtliga ordförandena i driftsråden, vilka bildade en slags allmän delegerade-församling för avgörande av speciellt viktiga frågor), blivit synnerligen effektivt genomfört. Givetvis ställde sig förhållandena något olika inom olika industrier och i viss män även inom skilda grenar av samma industri, t. ex. den »tunga» mekaniska industrien (byggnadskonstruktionsarbeten m. m.) och den elektriska industrien. Men i regel kunde man nog säga, att åtminstone inom de mera kvalificerade yrkesgrupperna, såsom mekaniska verkstads- och grafiska arbetare, tendensen ginge i riktning mot att i driftsråden invälja äldre och mera erfarna arbetare.
134 Endast vid svårare lönekonflikter inträffade det, att dessa ersattes av yngre, rnera radikala element. Men dessa senare blevo då i allmänhet icke länge kvarsittande. I det hela var det de närvarande arbetarrepresentanternas åsikt, att förhållandena vid fabriken lättats och förbättrats genom driftsrådets tillvaro och verksamhet. Samarbetet med direktionen hade också varit det allra bästa. En hel del uppgifter av ganska delikat och obehaglig natur hade nog fått övertagas av driftsrådet, varigenom direktionen i motsvarande mån lättats. Uppdraget att vara ledamot av driftsrådet var ett förtroendeuppdrag, som medförde stort ansvar och många obehagligheter, och det var ingalunda ogärna man lämnade från sig detsamma, när så ske kunde.
III.
Sammanfattning.
Härnedan lämnas en kortfattad överblick över det huvudsakliga innehållet av förut refererade uttalanden och på annat sätt av de delegerade inhämtade upplysningar rörande driftsrådsinstitutionen i Österrike. Liksom i fråga om Tjeckoslovakien har nämnda institution emellertid varit verksam under alltför kort tid och under alltför abnorma förhållanden — ännu mer svårartade än i sistnämnda land — för att berättiga till några slutgiltiga omdömen. Inledningsvis må framhållas, att den österrikiska arbetarklassen, i olikhet med den tjeckoslovakiska, är såväl nationellt som politiskt ganska homogen, vilket bl. a. givetvis innebär en avsevärd styrka. En annan olikhet, som måhända förtjänar att omnämnas, är den, att under det i Tjeckoslovakien den nationella tillfredsställelsen över den nyvunna självständigheten och den territoriella expansionen hos den tjeckiska befolkningsmajoriteten i viss mån överskyler motsättningen mellan arbetsgivare och arbetare, i Österrike sammanbrottets bitterhet synes ägnad att låta nämnda motsättning framstå med ökad skärpa. Den österrikiska driftsrådslagen utfärdades redan i maj 1919, sålunda tidigare än motsvarande lagar i Tyskland och Tjeckoslovakien. Den är måhända också i ännu högre grad än dessa länders lagar en revolutionsprodukt och tager så gott som uteslutande sikte på att främja arbetstagarnas intressen — några avsevärda förpliktelser för driftsråden, syftande till produktionens främjande, föreskriver lagen ej. Bestämmelserna rörande driftsrådens befogenhet att deltaga i företagens ledning äro även mer långtgående. Oaktat dessa omständigheter och den nyss berörda starka homogeniteten hos Österrikes arbetarklass lär dock ej heller beträffande detta land kunna anses, att tanken på »arbetarnas kontroll» över företagen kommit till förverkligande i någon avsevärd mån. Orsaken härtill torde, liksom i fråga om Tjeckoslovakien, huvudsakligen vara att söka i arbetarnas hittills bristande kompetens ävensom givetvis i arbetsgivarnas motstånd. Driftsråden lära visserligen till en början gjort sig skyldiga till talrika övergrepp och på många håll ha uppträtt nära nog som företagens
135 herrar, men med återgången till mer normala samhällsförhållanden försvagades hastigt deras maktställning, och torde de nu på det hela taget nöja sig pned att såsom lokala representationer, under samverkan med de fackliga organisationerna, tillvarataga arbetstagarnas intressen. Några övergrepp av allvarligare art från driftsrådens sida torde numera endast undantagsvis förekomma^ Till nu berörda förändring lär även ha medverkat, att driftsrådslagens i åtskilliga avseenden vaga bestämmelser genom förlikningsmyndigheternas beslut småningom närmare fixerats och därmed lagt hårdare band på driftsrådens handlingsfrihet. Ha driftsråden sålunda icke motsvarat de stora förväntningar, som ställdes på dem vid deras tillkomst, lär det emellertid icke kunna bestridas, att driftsrådsinstitutionen tillfört arbetarsidan ett avsevärt tillskott i inflytande. Om' verkningarna härav gå dock meningarna mycket isär. Ä arbetsgivarorganisationernas sida gör man sålunda gällande, att driftsråden icke i något avseende verkat till nytta för företagen eller produktionen. Snarare har deras verksamhet skärpt förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, bidragit till förslappa ndet av disciplinen samt motverkat strävandena för arbetsintensitetens höjande och genomförandet av produktionsförbättringar. Driftsråden anses vidare ha verkat undergrävande å det inflytande, som utövades av arbetarorganisationernas ledning, bakom vilken dock vanligen stodo mera insiktsfulla och erfarna personer än driftsrådsledamöterna. Beträffande dessa senare hade för övrigt bestämmelsen om, att de i regel ej fingo avskedas utan medgivande av vederbörande Einigungsamt, lett därhän, att ledamotskap i driftsråd särskilt eftersträvades av mindervärdiga arbetare, vilka eljest riskerade att vid driftsinskränkningar i första hand bliva avskedade. Arbetsorganisationernas ledare framhålla däremot, att driftsrådens tillkomst och verksamhet hos arbetarna, vilka ej längre betraktade sig blott såsom löneslavar, alstrat ökad ansvarskänsla och en bättre förståelse för industriens ekonomiska betingelser. Detta hade bland annat medfört, att de oundvikliga konflikterna på arbetsmarknaden numera fingo ett vida lugnare förlopp och lättare bilades än för några år sedan. I början hade måhända i driftsråden invalts en del yngre element av radikal läggning, men numera hade härutinnan inträtt en ändring, så att i regel i råden insattes äldre, erfarnare och mer sansade arbetare. Mellan driftsråden och arbetarnas organisationer rådde fullständig enighet och förtroendefullt samarbete. Kommunisterna hade visserligen till en början sökt att spela ut driftsråden mot organisationerna, men hade detta försök misslyckats. Emellan nu berörda motsatta uppfattningar ligga ej blott de opartiska myndigheternas utan i stort sett även de av de studiedelegerade tillfrågade enskilda arbetsgivarnas meningar i frågan. Sålunda erkännes ofta å arbetsgivarhåll, att driftsråden varit till viss nytta i olika avseenden. Under tiden närmast efter revolutionen hade de ej sällan fungerat som ett slags säkerhetsventiler. Såsom «tt förmedlande organ hade de tjänat till stöd för såväl arbetsgivarna som' arbetarorganisationerna gentemot arbetarna. Rätt allmänt medgives även, att rekryteringen av råden under de senaste åren gått i mer moderat riktning.
136 I detta sammanhang bör måhända påpekas, att man vid bedömande av uttalandena om' driftsrådslagens tillämpning, särskilt vad arbetsgivarna angår, bör ha i minnet, att dessa uttalanden gjorts mot bakgrunden av de nu, i jämförelse med revolutionens och den närmast därefter följande tidens tämligen kaotiska tillstånd, ur disciplinär och allmän arbetsgivarsynpunkt starkt förbättrade förhållandena. Beträffande förhållandet mellan driftsråden och arbetarnas organisationer torde man vara berättigad anse, att det i stort sett är gott. Härtill medverkar, att organisationernas funktionärer ofta inväljas i råden — de äro i viss utsträckning valbara även om de icke äro anställda i företaget — ävensom att de österrikiska arbetarna, såsom förut berörts, till alldeles övervägande del tillhöra samma politiska parti, det socialdemokratiska. 1 En följd av nu anförda förhållande torde för övrigt vara, att de österrikiska driftsråden icke äro skådeplatsen för så mycket stridigheter som motsvarande institutioner i Tjeckoslovakien. För tjänstemännen (Angestellte), som tidigare väl i regel saknat varje slag av representation inom företagen, medförde driftsrådslagen betydande nyheter i flera avseenden. Till en början lära även tjänstemännen på många håll visat stort intresse för sina driftsråd och dessa torde även ha ägnat sig åt sina uppgifter med ett nit, som stundom varit mindre angenämt för arbetsgivaren. Numera synes dock tjänstemännens driftsråd ej kunna tillmätas någon större betydelse. I fråga om driftsrådens verksamhet torde i allmänhet kunna sägas, att de kommit att väsentligen sysselsätta sig med frågor rörande arbetsförhållandet. De ärenden, som tagit driftsrådens tid mest i anspråk, lära varit lönefrågor. Särskilt var detta förhållandet under inflationstiden, då penningvärdet sjönk med våldsam hastighet, och lönerna ständigt måste omregleras. Sedan penningvärdet stabiliserats, har driftsrådens befattning med lönefrågor givetvis betydligt avtagit, men kollektivavtalens tolkning och tillämpning i de särskilda fallen lära likväl fortfarande giva driftsråden åtskillig sysselsättning. Driftsrådens befogenhet i fråga om avskedande av arbetare eller tjänstemän är, såsom framgår av den meddelade översikten över lagstiftningen, inskränkt till att på någondera av de i lagen angivna grunderna hos vederbörande Einigungsamt överklaga avskedandet. I praktiken torde emellertid rådens inflytande i här ifrågavarande avseende vara avsevärt större. Arbetsgivarna lära nämligen ej så sällan vid driftsinskränkningar låta driftsråden yttra sig över förslag till avskedanden, och fall förekomma även, då råden få utöva ett dylikt medinflytande vid antagandet av arbetare. Att driftsråden vid sin medverkan i här ifrågavarande avseende ofta låta sig ledas av hänsyn till arbetarorganisationernas intressen, torde emellertid vara otvivelaktigt. Den driftsråden ålagda förpliktelsen att medverka vid upprätthållandet av disciplinen lär i en del fall icke ha varit utan värde för arbetsgivarna, som många gånger hos råden funnit bistånd mot oroselement bland sina arbetare 1 För år 1922 uppgivas de fria (d. v. s. socialdemokratiska) fackförbunden räkna 1,049,949, de kristliga 78,737 samt de nationella och opolitiska organisationerna omkring 50,000 medlemmar.
137 eller kunnat åt råden överlåta ett obehagligt inskridande mot disciplinförseelser. För arbetstagarna har givetvis driftsrådens deltagande i behandlingen av frågor om disciplinstraff medfört en känsla av trygghet mot godtycklig bestraffning. Driftsrådens deltagande i företagens ekonomiska ledning har, såsom redan förut antytts, i regel ej lett till några reella resultat. Deras medverkan till främjande av arbetets säkerhet och sundhet och till åvägabringande av förbättringar i driften har väl på en del håll varit av visst värde men lär dock ej kunna tillmätas någon större betydelse. En indirekt verkan av driftsrådslagen, vilken icke bör underskattas, är den omfattande bildningsverksamhet, som av arbetarnas organisationer och andra institutioner igångsatts för att göra arbetarna beredda att fungera som ledamöter i driftsråden. Liksom beträffande Tjeckoslovakien må slutligen framhållas, att även i Österrike de personliga kvalifikationerna hos de olika företagens ledning och driftsråd visat sig vara av synnerligen stor betydelse med hänsyn till driftsrådsinstitutionens resultat.
BILAGOR. Av de i texten åberopade bilagorna ha följande, i texten betecknade med *, ansetts helt eller delvis böra återgivas i tryck.
NORGE. Bil. A. Utdrag av skiljedom, meddelad den 4 maj 1922, mellan Norsk Arbeidsgiverforening och De Mekaniske Verksteders Landsförening å ena samt Arbeidernes faglige Landsorganisation och ett flertal fackförbund å andra sidan. Arbeidernes tillidsmccnd. a._ De tillidsmasnd (klubformasnd og gruppeformasnd), som er valgt av arbeiderne, anerkjendes som reprassentanter og talsmasnd for de organiserte arbeidere. Disse tillidsmasnd blir at vaslge blandt de anerkjendt dygtige arbeidere, som saavidt gjerlig har arbeidet de to sidste aar i bedriften. De valgtes navne skal inden otte dage meddeles bedriftens leder. b. Tillidsmasndene _ er forpligtet til saavel överfor sin organisation som överfor bedriften at gjore sit bedste for at vedlikeholde et rolig og godt samarbeide paa arbeidsstedet. c. Tillidsmasndene skal, naar de som saadanne har noget at framfore, henvende sig direkte til bedriftens leder eller i hans fravasr til den, han dertil bemyndiger. d. De arbeidere, som er valgt til tillidsmasnd, indtar, forovrig ingen sserstilling ved bedriften. Dog forutsasttes, at tillidsmasnd ikke avskediges, medmindre saklige grunde herfor er tilstede. e. Avtaler mellem arbeiderne vedrorende arbeidet eller andre forhold, som angaar bedriften, er uten vedkommende förbunds godkjendelse virkningslose.
Bil. 5. Utdrag av fabrikktilsynets årsberättelse för 1922. Arb cider utval g. Efter de til chefinspektoratet innkomne oplysninger var der i beretningsåret ialt 140 arbeiderutvalg i virksomhet, Utvalgene repraesenterte ialt 33 041 arbeidere. Om de sporsmål, som i enkelte tilfelle reiste sig ved oprettelsen av arbeiderutvalg henvises til Arbeidsrådets beretning s. 13/15. Angående utvalgenes virksomhet kan det vasre av interesse å citere folgende bemerkninger fra fabrikkinspektorene:
139 Fabrikkinspektoren i 2net distrikt meddeler at arbeiderutvalgene, som var dannet ved en masse bedrifter for störste delen er gått inn av sig selv, da bedriftene enten blev stoppet eller arbeidstokken så innskränket at interessen fällt vekk. Ved enkelte större bedrifter har de dog vasrt i funksjon, og der hvor utvalgene har bestått av eldre, erfarne arbeidere, som kjente bedriften, har samarbeidet vasrt godt, dog blev man ofte overrasket ved å finne at utvalget og of te formannen var av de yngste. Fabrikkinspektoren i 3die distrikt meddeler at de utvalg han hadde konferert med, intet hadde å bemerke utenfor de pålegg som fabrikkinspektoren hadde gitt. Var der et eller annet de hadde påpekt og syntes burde rettes, hadde arbeidsgiveren stillet sig velvillig. Ved en bedrift uttalte et av utvalgets medlemmer bl. a. at som tiderne nu var, kunde man ikke fordre for meget av bedriften. Fabrikkinspektoren i 4. distrikt beretter at han under sine inspeksjonsreiser har konferert med flere utvalgs formenn og andre av dets medlemmer. Ang. arbeidernes syn på utvalgslovens nytte, er det av interesse å gjengi de svar som fabrikkinspektoren fikk av 3 formenn herom. Den ene sa at han fant ansvaret for de saker, som arbeiderutvalget kunde behandle, var överfort fra ledeisen og over på arbeiderne uten at disse kunne beslutte noget. »Det var det samme», sa han, »som å avlose bedriftschefene for ansvaret i mange saker vedrorende arbeidsforholdene.» Han uttalte ät loven ikke var tillfredsstillende, for arbeiderutvalgene hadde beslutningsmyndighet. En annen formann uttalte, at utvalget bare kan utrette litet, fordi utvalgene intet kan bestemme. En tredje formann meddelte at de hadde hatt mote 1 gang hver måned siden utvalgets oprettelse. På motene hadde de mest befattet sig med sporsmål vedk. arbeidernes ekonomiske interesser, såsom vedkjop o. lign. Fabrikkinspektoren i 7de distrikt meddeler at han hadde en konferanse med arbeiderutvalget ved en större bedrift, hvor en opstående konflikt holdt på å stanse driften helt. Under konferansen gjorde fabrikkinspektoren utvalget opmerksom på bestemmelsene i § 5 i lov om arbeiderutvalg. Resultatet blev at utvalget benyttet sig av sin ret til å forhandle og soke tvistighetene bilagt, hvilket lykkedes for utvalget.
ENGLAND. Bil. 4. Utdrag av en den 2 juni 1922 träffad överenskommelse mellan The Engineering and the National Employers' Federations samt Unions Affiliated to the Engineering and Shipbuilding Trades Federation m. fi. (2) Provisions for Avoiding
Disputes.
(a) When a question arises, an endeavour shall be made by the Management and the workman directly concerned to settle the same in the works or at the place where the question has arisen. Failing settlement deputations of workmen who may be accompanied by their Organiser (in which event a representative of the Employers' Association shall also be present) shall be received by the Employers by appointment without unreasonable delay for the
140 mutual discussion of any question in the settlement of which both parties are directly concerned. In the event of no settlement being arrived at, it shall be competent for either party to bring the question before a Local Conference to be held between the Local Association and the local representatives of the Society. (b) In the event of either party desiring to raise any question a Local Conference for this purpose may be arranged by application to the Secretary of the Local Association or to the local representative of the Society. (c) Local Conferences shall be held within seven working days unless otherwise mutually agreed upon from the receipt of the application by the Secretary of the Local Association or the local representative of the Society. (d) Failing settlement at a Local Conference of any question brought before it, it shall be competent for either party to refer the matter to a Central Conference which if thought desirable may make a joint recommendation to the constituent bodies. (e) Central Conference shall be held on the second Friday of each month at which questions referred to Central Conference prior to fourteen days of that date shall be taken. (/) Until the procedure provided above has been carried through, there shall be no stoppage of work either of a partial or a general character. (3) Shojj Steivards and Works Committee
Agreement.
_ With a view to amplifying the provisions for avoiding disputes by a recognition of Shop Stewards and the institution of Works Committees it is agreed as follows: •— (a) A p p o i n t m e n t of S h o p S t e w a r d s . (1) Workers, members of the above named Trade Unions, employed in a federated establishment may have representatives appointed from the members of the Unions employed in the establishment to act on their behalf in accordance with the terms of this Argreement. (2) The representatives shall be known as Shop Stewards. (3) The appointment of such Shop Stewards shall be determined by the Trade Unions concerned and each Trade Union party to this Agreement may have such Shop Stewards. (4) The names of the Shop Stewards and the shop or portion of a shop in which they are employed and the Trade Union to which they belong shall be intimated officially by the Trade Union concerned to the Management on election. (b) A p p o i n t m e n t of W o r k s C o m m i t t e e s . (5) A Works Committee may be set up in each establishment consisting of not more than seven representatives of the Management and not more than seven Shop Stewards, who should be representative of the various classes of workpeople employed in the establishment. The Shop Stewards for this purpose shall be nominated and elected by ballot of the workpeople, members of the Trade Unions parties to this Agreement, employed in the establishment. The Shop Stewards elected to the Works Committee shall, subject to reelection, hold office for not more than twelve months. (6) If a question falling to be dealt with by the Works Committee in accordance with the procedure hereinafter laid down arises in a department which has not a Shop Steward on the Works Committee, the Works Committee
141 may, as regards that question, co-opt a Shop Steward from the department concerned. An agenda of the points to be discussed by the Works Committee shall be issued at least three days before the date of the meeting if possible. (d) F u n c t i o n s a n d P r o c e d u r e . (7) The functions of Shop Stewards and Works Committee, so far as they are concerned with the avoidance of disputes, shall be exercised in acccordance with the following procedure: — (a) A worker or workers desiring to raise any question in which they are directly concerned shall, in the first instance, discuss the same with their foreman. (6) Failing settlement, the question shall be taken up with the Shop Manager and/or Head Shop Foreman by the appropriate Shop Steward and one of the workers directly concerned. (c) If no settlement is arrived at the question may, at the request of either party, be further considered at a meeting of the Works Committee. At this meeting the O. D. D. may be present, in which event a representative of the Employers' Association shall also be present. (d) Any question arising which affects more than one branch of trade or more than one department of the Works may be referred to the Works Committee. (e) The question may thereafter be referred for further consideration in terms of the »Provisions for Avoiding Disputes». (/) No stoppage of work shall take place until the question has been fully dealt with in accordance with this Agreement and with the »Provisions for Avoiding Disputes».
TJECKOSLOVAKIEN. Bil. 1. Ueber die bei der Applikation des Betriebsausschiissegesetzes seitens der Gewerbeinspektion gemachten Erfahrung. Die im Sinne des Gesetzes vom 12. August 1921, Z. 330. S. d. G. u. V. und der zugehörigen Durchfuhrungsverordnung vom 29. Dezember 1921, Z. 2. S. d. G. u. V. ex 1922 errichteten Betriebsausschusse wurden zu Anfang des Jahres 1922 in geringerem Ausmasse gewählt als allgemein erwartet wurde. Namentlich in der ersten Zeit war eine starke Zuruckhaltung der Arbeiterschaft bemerkbar und erst später kamen zahlreichere Wahlen der Betriebsausschusse zustand. Aus den Berichten der Gewerbeinspektoren geht hervor, dass die Betriebe mit gewählten Betriebsausschussen im Vergleich zu alien wahlberechtigten Betrieben in der Minderheit geblieben sind, namentlich in denjenigen Betrieben, welche uberwiegend Frauenspersonen beschäftigen, sowie auch in der Slovakei und in Karpathenrussland, wo die Wahlen der Betriebsausschusse nur in vereinzelnten Betrieben erfolgt sind. Der Hauptgrund fiir diese scheinbaxe Gleichgultigkeit der Arbeiterschaft zu dieser sozialen Errungenschaft ist wahrscheinlich in seiner politischen und fachorganisatorischen Zersplitterung zu suchen, welche das Misstrauen zu der Institution der Betriebsausschusse nährt und auch die Unlust zur Annahme der verschiedenen Funktionen u. a. m. aus Befurchtung vor Schikanen und Angriffen der Gegner zur Folge hat,
142 welche Verhältnisse naturgemäss nicht nur zum tlberdruss der Arbeitgeber beitragen, sondern manchmal ein ganz unwillkommenes Echo hervorrufen. Wie schon erwähnt, war insbesondere im ersten Jahre der Inkrafttretung des Gesetzes, d. i. im Jahre 1922, bei der Arbeiterschaft eine gewisse Zuruckhaltung in der Errichtung der Betriebsausschusse zu verzeichnen, und zwar namentlich dort, wo vorteilhafte Kollektivverträge den bisherigen Vertrauensmännern der Arbeiterschaft in mancher Richtung weitgehendere Rechte als sie das Gesetz statuierte garantierten. So z. B. trachteten die Arbeiter in der Metallindustrie sowie in anderen Produktionszweigen durch Belassung der Vertrauensmänner sich weiterhin den Einfluss auf die Aufnahme u. Entlassung der Arbeiterschaft zu wahren. Eine nicht geringere Schuld an der Verzögerung in der Errichtung der Betriebsausschusse hatte unstreitig auch die Krise der Industrie. Die Arbeiterschaft verzichtet oft seine Rechte aus Befurchtung um seine Existenz wenn sie sieht, dass der Arbeitgeber der Errichtung des Betriebsausschusses abgeneigt ist. Manchmal versuchten die Arbeitgeber ganz offenkundig die Errichtung der Betriebsausschusse zu vereiteln und beuteten die Uneinigkeit der terrorisierten Arbeiterschaft derart aus, dass sie die Ausfolgung der Arbeiterverzeichnisse verweigerten, die Mitglieder des Wählerausschusses entliessen, und allén anderen mit Entlassung drohten, welche das Wahlrecht ausuben wurden. Trotz der anfänglichen Schwierigkeiten, welche sich der Errichtung der Betriebsausschusse in den Weg stellten, und trotzdem die effektive Zeit der bisherigen Tätigkeit dieser Institution verhältnismässig kurz ist, sind die mit ihr gemachten Erfahrung im ganzen als gunstige zu bezeichnen. Die Betriebsausschusse — soweit sie errichtet wurden — haben sich in der Regel gut bewährt, was von der_ kulturlichen Reife der iiberwiegenden Mehrzahl der cechoslovakischen Arbeiterschaft beredtes Zeugnis ablegt. Insbesondere dort, wo die Arbeiter einig waren, wählten sie in die Betriebsausschusse bedachtsame und zielbewusste Vertreter, und wo schliesslich auch der Arbeitgeber den sozialen Errungenschaften entgegen kam, bewährte sich diese Institution zu beiderseitiger Zufriedenheit. Die Betriebsausschusse traten nicht nur tatkräf tigst f iir die Interesscn der Arbeiterschaft ein, sondern trugen gleichzeitig zur Beruhigung der Betriebsverhältnisse bei, kamen den Bedurfnissen des Betriebes entgegen. intervenierten unparteiisch und nicht selten mit grossem Takte in Streitangelegenheiten der Arbeiterschaft mit den Unternehmern. Diese Tatsache beweist nur, dass die von der Arbeitgeberorganisationen in dieser Richtung gehegten Befurchtungen unbegrundet waren. Ausnahmsweise kam es sogar vor, dass den Betriebsausschussen seitens des Unternehmers weitgehendere Rechte zugestanden wurden als sie das Gesetz vorsieht. So z. B. die Mitwirkung bei der Aufnahme der Arbeiter, Besetzung der Aufseherposten, Einreihung der Arbeiter in höhere Lohnkategorien u. s. w. Wie jede neue, ohne Tradition errichtete Institution, ist auch die Praxis der Betriebsausschusse mit einer Reihe von Fehlern behaftet, welche hie und da durch mangelhafte öder sinnwidrige Auslegung der gesetzlichen Vorschriften sowie durch leichtfertige Betrauung unfähiger Leute mit verantwortlichen Funktionen verschuldet werden. Diese Fehler sind jedoch nur als Kinderkrankheiten dieser neuen sozialen Institution anzusehen in der wTohlberechtigten Hoffnung, dass nach tlberwindung der Krise der Industrie und nach erreichter Konsolidation der Arbeiterorganisationen die Betriebsausschusse das den Gesetzgebern vorgeschwebte Ziel auch voll und ganz erreichen. Es wird jedenfalls noch viel erzieherische Arbeit erforden, auf dass die Tätigkeit der Betriebsausschusse nicht vom Misstrauen der Arbeiterschaft gebremst wiirde, welche zuweilen unmögliche Forderungen stellt und nicht realisierbare Hoffnungen hegt.
143 Der Verkehr der Gewerbeinspektoren mit den Mitgliedern der Betriebsausschusse war bei den vorgenommenen Betriebsinspektionen, den Genehmigungs- und Ubernahmskommissionen, sowie gelegentlich anderer Amtshandlungen ein sehr reger. Der den Betriebsausschussen gesetzlich zugewiesene umfangreiche Wirkungskreis war auch die Ursache, warum die Mitglieder dieser Ausschus.se der Institution der Gewerbeinspektion erhöhtes Interesse entgegenbringen und nun auch mehr Verständnis fur die seitens der Funktionäre dieser Institution gestellten Forderungen an den Tag legen. Am häufigsten trugen die begleitenden Mitglieder der Betriebsausschusse den Gewerbeinspektoren verschiedene strittige Angelegenheiten vor und erbaten sich Aufklärungen öder Interventionen an Ort und Stelle. In letzter Zeit wenden die Betriebsausschusse ihre Aufmerksamkeit in erhöhtem Masse auch den Schutzvorkehrungen zu und beteiligen sich tätig an der Lösung verschiedener schutztechnischen Probleme sowie der aktuellen Fragen hinsichticli der Vervollkommnung der technischen Betriebseinrichtung. Im ganzen känn gesagt werden, dass die Betriebsausschusse den Aufsichtsbehörden durch Kenntnis der Lokalverhältnisse namentlich bei der Lösung verschiedener Fragen betreffend die Sicherheit und den Schutz der Arbeiterschaft sowie die Ordnung anderer Betriebsverhältnisse anerkennenswerte Dienste leisten, sich die Abstellung der bei den Revisionen seitens der Gewerbeinspektoren erhobenen Anstände angelegen sein lassen und auf ihre Arbeitsgenossen vom Standpunkte der Unfallverhutungstechnik aufklärend wirken. Prag, im September 1924.
Bil. 2. Utdrag ur en skrivelse från Arbeitgeberhauptstelle des Deutschen Hauptverbandes der Industrie (i Tjeckoslovakien) till en fransk arbetsgivarförening. Es hat naturlich nicht an Bestrebungen der Arbeiter- und Angestelltenglewerkschaften auf Abänderung des Betriebsausschussegesetzes in gewissen Belangen gefehlt. Der Inhalt dieser Anträge hat sogar das ganz eine Domäne der Sozialdemokraten bildende Ministerium fiir soziale Fursorge bewogen, Anträge auf Abänderungen einzelner Bestimmungen dieses Gesetzes zu verlangen und um die Abgabe entsprechender Gutachten vorstellig zu werden. Auf Grund der Berichte unserer Arbeitgeberstellen und der eigenen Erfahrungen haben wir im allgemeinen den Ståndpunkt vertreten, dass die Arbeitgeber keine Veranlassung haben, eine Novellierung des Betriebsausschussegesetzes anzustreben und dass man die Klärung noch allenfalls strittiger Einzelheiten auch weiters der Rechtsprechung des Obersten Verwaltungsgerichtes uberlassen könne. Wir haben insbesondere in dieser Weise Stellung genommen, weil zu bef iirchten stand, dass jede Novellierung des Gesetzes in der Tschechoslowakei erfahrungsgemäss bedeutende Verschlechterungen fur die Arbeitgeber zur Folge hat, die schwerwiegender sind, als eine gewisse Rechtsunsicherheit in manchen Belangen. Es ist die Zeit der Geltungsdauer des Betriebsausschussegesetzes in der Tat auch noch viel zu kurz um ein endgultiges Gutachten uber die Erfahrungen mit diesem Gesetze abzugeben, zumal diese Geltungsdauer in die Zeit einer ausserordentlichen Krise fällt, die zur Folge hat, dass sich das Betriebsausschussegesetz eigentlich noch nicht vollständig einleben konnte.
144 I m nachstehenden bringen w i r noch den W o r t l a u t unseres an das Ministerium fiir soziale F u r s o r g e im heurigen F r u h j a h r ergangenen G u t a c h t e n s u n d hoffen hiemit alle wesentlichen Belange b e r u h r t zu haben, die I h n e n •— bei der B e u r t e i l u n g der Verhältnisse aus dem Betriebsausschussegesetz in der Tschechoslowakei dienlich sein können. Wir haben schon seinerzeit, als die Vorarbeiten zur Schaffung eines Betriebsausschussegesetzes im Zuge waren, auf die zu erwartenden nachteiligen Wirkungen eines solchen Gesetzes fur die Industrie und das Verhältnis von Arbeitgeber zu den Arbeitnehmern hingewiesen; man ist jedoch iiber unsere begrtindeten Bedenken hinweggegangen und hat versucht, sie in den Motiven zur Regierungsvorlage einigermassen zu zerstreuen. Nunmehr steht das Gesetz seit mehr als 2 Jahren in Wirksamkeit und es wurde in dieser Zeit der Beweis erbracht, dass alle unsere Bef iircritungen zutrafen. Wir sind daher heute zu dem Urteile berechtigt, dass sich die Einrichtung der Betriebsausschusse nicht bewährt hat. Vor allem hat sich unsere Befurchtung, dass die Betriebsausschusse keine Institution des sozialen Friedens sein werden, voll bewahrheitet. Statt der Uberbriickung allfälliger bestehender Gegensätze zwischen Arbeitgeber und Arbeitnehmer beizutragen, haben die Betriebsausschusse fast uberall solche Gegensätze kiinstlich wachgerufen. Nach den Absichten der Gesetzgeber sollten die Betriebsausschusse in objektiver Weise zwischen den berechtigten Interessen der Arbeitgeber und denen der Arbeitnehmer vermitteln. Statt dies zu tun, haben sich die Betriebsausschusse in dem Bestreben bei Neuwahlen wieder gewählt zu werden und weiterhin den erhöhten Kundigungsschutz zu geniessen, zum Sprachrohre der extremsten und unberechtigsten Forderungen der Arbeitnehmer gemacht. Aber auch der Arbeiterschaft selbst stehen die Betriebsausschusse keineswegs objektiv gegeniiber. Wir haben in zahlreichen Fallen feststellen können, dass bei notwendig werdenden Massenentlassungen die Betriebsausschusse ohne Riicksicht auf die Bedurfnisse des Betriebes die Kiindigung aller jener und nur jener Arbeiter beantragt haben, welche nicht der gleichen Gewerkschaft angehören wie die Mehrheit des Betriebsausschusses. Sollte nach dem Wunsche der Gesetzgeber der Betriebsausschuss fur Ruhc und Ordnung im Betriebe sorgen, so ist der Betriebsausschuss in der Praxis der Herd der U n r u h e ; seine Mitglieder sind im Interesse der Wiederwahl genötigt, immer neue Unruhe in den Betrieb hineinzutragen. Allgemein sind die Klagen, dass durch die Besprechungen mit dem Betriebsausschuss durch die Verhandlung vor der Schiedskommission als Partei öder als Beisitzer dem Unternehmen wie dem Arbeiter eine Unsumme von Zeit entzogen wird, welche gerade heute besser zu produktiver Tätigkeit verwendet wurde. Als besonders schädlich haben sich diese Wirkungen in den kontinuierlichen Betrieben erwiesen, da hier die Sitzungen des Betriebsausschusses nur innerhalb der Arbeitszeit stattfinden können und vor allem in kleineren Betrieben der Wegfall eines wichtigen Arbeiters etwa eines Maschinisten den ganzen Gang des Betriebes in peinlichster Weise stört. Sehr grosse Nachteile hat die Mitwirkung des Betriebsausschusses bei der Kiindigung von Arbeitnehmern zur Folge gehabt. Es ist dem Unternehmer heute iiberaus schwer möglich, unfähige und faule Arbeiter sowie Ruhestörer aus dem Betriebe zu entfernen, und so ist er genötigt, Arbeitskräfte mitzuschleppen, fur die er entweder keine Verwendung hat oder die auf die iibrige Belegschaft in nachteiliger Weise einwirken. Dabei ist es, wie die Erfahrung allerorten zeigt, faktisch so, dass der Betriebsausschuss gegen jede, selbst gegen die begrundetste Kiindigung die Schiedskommission anruft. Allgemein bekannt sind die schiidlichen Wirkungen jeder Form der Mitwirkung
145 des Betriebsausschusses bei der Verwaltung des Unternehmers, d. L vor allem die Vorla^e der Bilanz und die Teilnahme von Delegierten des Betriebsausschusses an den Sitzungen des Verwaltungsrates, Aufsichtsrates und der Generalversammlung_ Es wurde zu weit fiihren alle jene Punkte vorzubringen, in welchen sich die Betriebsausschusse nicht bewährt haben; es hiesse all das zu wiederholen, was wir in unseren mehrfachen Eingaben in den Jahren 1920 und 1921 vorbrachten. Wir durfen aber bei dieser Gelegenheit nicht unerwähnt lassen, dass auch die Arbeitnehmer mit der Einrichtung der Betriebsausschusse und der Gebarung der Mitglieder derselben durchaus unzufrieden sind. Der beste Beweis ist jedenfalls die Tatsache, dass in sehr vielen Betrieben nach Ablauf der Funktion des fruheren Betriebsausschusses zu Neuwahlen nicht geschritten worden ist. Der Grund weshalb die Betriebsausschusse in ihrer heutigen Form keinen der beiden Teile des Arbeitsprozesses zu befriedigen vermögen, liegt jedoch keines_ w i e die Arbeiter vielfach annehmen — in einzelnen Details des Gewegs setzes, sondern in der verfehlten Konstruktion des ganzen Institutes, das eine Vertreturlg der Arbeiter mit ausgesprochener Spitze gegen den Unternehmer ist. Es ist uberaus lehrreich, dass sich in Norwegen, wo bereits seit dem J a h r e 1920 m grösseren Betrieben Betriebsausschusse zu errichten sind, die gleichen Erschemungen zeigten; eine im Vorjahre eingesetzte staatliche Kommission befasste sich mit den Grunden dieser allgemeinen Enttäuschung und kam zu dem Ergebnisse, dass eine paritätische Vertretung von Kapital und Arbeit die richtige Lösung des Problems sei. Solche von der Betriebsleitung und der Arbeiterschaft paritätisch beechickte Vertretungen finden wir ubrigens in immer steigender Zahl in England, den Vereinigten Staaten und Kanada; ubrigens haben wir in den Werksbeiräten nach dem Gesetze vom J a h r e 1920 iiber die Beteiligung der Bergarbeiter an der Werkverwaltung und am Reingewinne Ansätze dieser Art auch bei uns. Es liegt uns ferne, heute schon die Aufhebung der Betriebsausschusse zu beantragen, obwohl wir keineswegs der Ansicht sind, dass es sich bei den von uns festgestellten Miss-ständen um blosse Kinderkrankheiten der Einrichtung handelt. Wir mussen uns aber mit aller Entschiedenheit gegen jede Erweiterung der Geltung und Wirksamkeit der Betriebsausschusse aussprechen, sei dies nun die Ausdehnung des Gesetzes auf Nichtproduktionsunternehmungen oder auf Betriebe mit einer geringeren Arbeitnehmerzahl oder eine Erweiterung der Rechte des Betriebsausschusses in welcher Form immer. Sollte gleichwohl an eine Novellierung des Gesetzes geschritten werden, so bitten wir folgende Wunsche zu beriicksichtigen: 1. Lehrlinge sollen bei Beantwortung der Frage, ob in einem Betriebe ein Betriebsausschuss zu errichten ist oder nicht, nicht mitgezählt werden, wie dies^ bei der gänzlichen Verschiedenheit der Natur des Arbeits- und des Lehrverhältmsses eigentlich selbstverständlich sein sollte. 2. Lehrlinge sollen aus dem gleichen Grunde bei Beantwortung der F r a g e nach der Zahl der Betriebsausschussmitglieder nicht mitgezählt werden (anderer Ansicht OVG Entscheidung vom 9. 2. 23 Z. 2189). 3. Im § 3 lit g ist auszusprechen, dass sich eine kollektive Entlassung nicht auf den ganzen Betrieb beziehen muss, sondern dass eine solche auch dann vorhegt, weim davon nur eine einzelne Betriebsabteilung betroffen wird. 4. Im § 3 lit g ist in Ubereinstimmung mit dem Ständpunkte des Ministeriums fur soziale Fursorge in seiner Note vom 15. Feber 1922 Nr. 672/B auszusprechen, dass das Wahlrecht zwischen den drei Möglichkeiten dem Betriebsinhaber zusteht. 5. Das Gesetz hatte die Frage zu lösen, in welcher A r t ein weggefallendes Mitglied des Betriebsausschusses aus den Ersatzmännern zu ergänzen ist. 6. Der letzte Absatz des § 20 hatte durch den Zusatz ergänzt zu werden: »Soferne die Neuwahlen zeitgerecht durchgefiihrt wurden.» 10—251847. Studier rör. industriell
demokrati.
146 7. Dem Unternehmer soil es durch das Gesetz freigestellt werden, zu den Verhandlungen des Betriebsausschusses uber die einzelnen Punkte der Tagesordnung einen sachkundigen Beamten seines Betriebes beizuziehen. 8. Die Beisitzer der Schiedskommission aus dem Stande der Arbeitnehmer hatten in Hinkunft durch das Gesetz einen Anspruch auf Ersatz des Verdienstentgangens und der Reisekosten zu erhalten. 9. Es ware eine zweite Instanz ins Leben zu rufen, an welche unter Anwendung der Bestimmungen dee § 31 Gewerbegerichtsgesetz die Berufung eingelegt werden känn. Solche Einrichtungen hatten am Sitze jedes Gerichtshofes errichtet zu werden; da es sich um die Entscheidung reiner Rechtsfragen handel t, hatte eine Laienbeteiligung zu entfalien.»
Bil. 3 och 4. Utdrag av yttrande, avgivet av Zentral der Tscheckoslowakischen Handelsund Gewerbekammern till socialministeriet med anledning av ifrågasatt revision av driftsutskottslagen. In der Frage !der Erweiterung der Betriebsausschusse haben sich einerseits die nicht mit der Erzeugung befassten Unternehmen, somit: Handelsunternehmen, Speditionsunternehmen, Banken und Versicherungsanstalten, anderseits die klcinen Unternehmen durchwegs entschieden ablehnend verhalten. Den gleichen Ståndpunkt nehmen hier sowohl die Industrieunternehmen ein, welche berests Erfahrungen mit den Betriebsaussehussen gewonnen haben, als auch die wirtschaftlichen und Arbeitgeberkörperschaften (Industriellenverbände, Handelsgremien, Bezirksverbände der Gewerbegenossenschaften), desgleichen auch die Handelskammern. Vor der Erweiterung des Wirkungsbereiches warnen namentlich jene Kreise, auf deren Gebiet die Tätigkeit der Betriebsausschusse sich neu beziehen soil. So wird seitens der Handelskreise erklärt, dass sich fur den Handel weder Betriebsausschusse noch Betriebsvertrauensmänner eignen. Nicht einmal der wirkliche Grosshandel erträgt alle anscheinend geeigneten sozialpolitischen Einrichtungen der Grossindustrie, umso weniger sind diese auf den mittleren und kleinen Handel anzuwenden. Fiir die Handelsangestellten ist ein direktes unmittelbares Verhältnis zum Chef, d. i. ein Verhältnis ohne Betriebsausschusse und ohne Betriebsvertrauensmänner am vorteilhaftesten. Die Betriebsausschusse und die Betriebsvertrauensmänner stellen im Dienstverhältnis die Klasse der Arbeitgeber und die Klasse der Arbeitnehmer gegeneinander. Im Handel und namentlich im kleinen und mittleren Handel ist es fur beide Parteien von grösserer Bedeutung und von Nutzen, wenn einander Personen von Gewissen, gesunder Vernunft und Gefiihl gegeniiberstehen. Sie können einander besser kennen lernen, sich nähern und einigen. _ Der Bankenverband verharrt darauf, dass nicht bloss die Banken und Versicherungsanstalten, sondern auch sämtliche Geldinstitute uberhaupt von der Gultigkeit des Betriebsausschussegesetzes ausgeschieden bleiben, da es keinem Zweifel unterliegt, dass die Einfuhrung der Ausschusse in den Produktionsunternehmen als eine Konzession an die Nachkriegsbestrebungen und an die auf
147 eine Sozialisierung der Produktionsmittel hinauslaufenden Strömungen anzusehen ist, und zwar als eine Konzession, die bloss probeweise und ohne jede Kenntnis der Wirkungen, welche dieser Versuch innerhalb der wirtschaftlichen Unternehmertätigkeit zur Folge haben wiirde, eingefuhrt wurde. Gegen die Einfuhrung soldier unerprobter Versuche innerhalb der inneren Organisation unserer Geldwirtschaft muss man sich jedoch auf das Entschiedenste verwahren und zivar deshalb. iveil ein jeder solchcr Versuch, dessen Folgen nicht abzusehen sind, auf die Entwicklung des tschechoslowakischen Geldwesens einenungunstigen Einfluss haben könnte. Die Einfuhrung von Betriebsausschussen in den Geldinstituten ware, wenn jene auch nach dem bisherigen Stande keinen Einfluss auf die Verwaltung und Leitung der Anstalt iiben, mit Rucksicht auf die Möglichkeit ständiger Reibungen zwischen den Betriebsausschussen und den Geldinstituten imstande, einerseits in die innere Organisation der Geldinstitute eine Disharmonie zu bringen, andererseits das Vertrauen des Publikums zu den Geldinstituten zu erschiittern. Abgesehen davon ware die Einfuhrung von Betriebsausschussen in den Banken absolut iiberflussig, da die den Betriebsausschussen durch das Gesetz zugewiesenen Aufgaben heute bereits nach der geltenden Dienstordnung die Personal-, Klassifikations- und Disziplinarkommissionen versenen, in welchen die Beamtenschaft mitentscheidet. Einen ähnlichen Ståndpunkt vertritt auch der Verband der tschechoslowakischen Versicherungsanstalten. Er verweist darauf, dass sämtliche mit der internen Verarbeitung der Versicherungsgeschäfte verbundenen Arbeiten und Leistungen die Beamtenschaft versieht, welche somit iiber die Art der Leitung und die Situation des Versicherungsunternehmens vollkommen informiert ist, so dass es in dieser Hinsicht nicht notwendig ist, dass ihr Informationen uber den Stand des Unternehmens durch irgend eine ausserordentliche Massnahme gewährleistet werden. Die Dienstordnungen lösen die zwischen der Beamtenschaft und der Verwaltung der Versicherungsanstalt vorkommenden Fragen in einer genaueren und befriedigenderen Weise, als dies durch ein Gesetz erfolgen karm, welches seinem allgemeinen Charakter nach in erster Reihe die Verhältnisse der Arbeiterschaft und der industriellen Unternehmer berucksichtigen wird. Die geltende Dienstordnung vieler Versicherungsanstalten gewährt der Beamtenschaft auch grössere Vorteile und einen grösseren Einfluss bei der Entscheidung iiber Angestelltenfragen, als dies das Betriebsausschussegesetz tut. Wenn die Geltung dieses Gesetzes auch auf die Versicherungsanstalten erweitert wird, wurde es automatisch zu einer Revision der Dienstordnungen kommen und die Versicherungsanstalten miissten dann den Ståndpunkt einnehmen, dass es nicht notwendig ist, dass sie ihren Angestellten grössere Vorteile order Rechte gewähren als das betreffende Gesetz. Was die kleinen Unternehmen anbelangt, so haben gerade die mit den Betriebsausschussen gemachten Erfahrungen bewiesen, dass diese (ebenso wie die Vertrauensmänner) in solchen Unternehmen keinerlei Bedeutung besitzen. Hier ist der direkte Verkehr zwischen Arbeitgeber und Arbeitnehmer weit_ vorteilhafter, da dem Arbeitgeber die Verhältnisse vollkommen _ bekannt sind und durch das Einschieben eines Zwischengliedes nur Komplikationen herbeigefuhrt werden könnten. Sollte eine Novellierung des Gesetzes in Frage kommen, so musste eher eine Erhöhung der fur die Errichtung eines Betriebsausschusses vorgeschriebenen Mindestanzahl von Angestellten empfohlen werden. Den Gegenstand des I L , I I I . und I V . Teiles des Fragebogens biidet allgemein die Frage, wie sich die Betriebsausschusse in der Ausiibung ihrer Funktion bewährt haben. Wie bereits oben erwähnt, lauten die Berichte in dieser Beziehung der iiberwiegenden Mehrzahl nach ungunstig. Der grundlegende Mangel wäre unserer Ansicht nach darin zu suchen, dass sowohl die Arbeiterschaft als auch die Betriebsausschusse fiir diese Nachkriegs- und. teilweise auch
148 Sozialisierungsinstitution absolut unvorbereitet sind. Die Arbeiterschaft und die Betriebsausschusse stehen heute der iiberwiegenden Mehrzahl nach auf dem Boden der alten Tradition und Ideologic Der »Klassenkampf» biidet stets die durch pohtische Momente und die Zerrissenheit der Parteien bestimmte Grundlage ihrer Erwägungen und ihrer Tätigkeit. Die Betriebsausschusse halten sich teils fur die Exponenten und Vollstrecker der politischen Fachorganisationen, deren Weisungen sie blind befolgen, teils fur einseitige Vertreter der Arbeitnehmer, welchen ausschliesslich der Schutz der Arbeiterinteressen ohne Riicksicht auf den Vorteil des ganzen Unternehmens, welches doch ein gemeinsames Ganzes der Arbeitnehmer und des Arbeitgebers ist, obliegt. Die Verhältnisse sind jedoch vielfach noch schlimmer, namentlich dort, wo extreme Elemente in die Betriebsausschusse gelangen und sich dann durch ein Eintreten fur offensichtlich ungerechte Forderungen der Arbeiterschaft, vielfach auch durch die Provozierung von Differenzen und Aufwuhlung gegen die Leitung des Unternehmens in Gunst erhalten und sich kraft ihrer Mitgliedschaft im Betriebsausschusse gegen eine Kiindigung schutzen wollen. Zahlreich sind die Beschwerden gegen Kompetenzuberschreitungen der Betriebsausschusse. Die Mitglieder derselben verletzen im Vertrauen auf ihre Unkundbarkeit gröblich ihre Pflichten und versehen ihre Arbeiten nachlässig. Bloss in wenig Fallen konnte ein grösseres Verständnis der Arbeiterschaft und damit auch der Betriebsausschusse fiir die wirtschaftlichen Aufgaben der Unternehmungen konstatiert werden. Im Zusammenhang mit dieser allgemeinen Konstatierung sei auch auf das Verhältnis der Arbeiterschaft zu den Betriebsausschussen und zu dem Betriebsausschussegesetz uberhaupt hingewiesen. Es känn kein Zweifel daruber bestehen, dass die Arbeiterschaft trotz allén Aufforderungen und Ermahnungen der Arbeiterfuhrer und Körperschaften dieser Institution gegenuber zum grossen Teile gleichgultig bleibt. Im ersten Wirkungsjahr des Gesetzes kam es nur in emzelnen Fallen zu Wahlen in die Betriebsausschusse und erst im Jahre 1922, vielfach auf Drängen der Arbeiterorganisationen selbst, wurden die Wahlen' vorgenommen — wenn auch wiederum nicht in allén Unternehmungen — vielfach vielleicht bloss deswegen, damit das Gesetz nicht ohne Anwendung bleibe. Dort, wo Neuwahlen vorzunehmen wären, ist es trotz der Winke der Arbeitgeber zu keinen abermaligen Wahlen gekommen. In zahlreichen Fallen begniigt sich die Arbeiterschaft mit den bisherigen Formen ihrer Vsrtretung, indem sie diese fur vorteilhafter halt und dem Gesetze uberhaupt keine Aufmerksamkeit widmet Diese Gleichgultigkeit wurde in allén Kammeisprengeln konstatiert. So beispielsweise im Kammersprengel Pilsen, wro den gesetzlichen Bedingungen zufolge in den Produktionsunternehmen annähernd 280 Ausschusse gebildet werden könnten, jedoch bloss 20 bis 25 % davon tatsächlich errichtet wurden. Soferne Betriebsausschusse errichtet sind, ist dies häufig erst in letzterZeit geschehen, so dass viele Ausschusse kaum sechs Minate und weniger existieren. Im Sprengel der Kammer Eger existieren Be:riebsausschusse in grösserer Anzahl bloss in der Metall- und keramischen Erzeugung, sehr wenige in der Textilindustrie usw. Einem in der »Sozialen Revue», Jahrg. V, Nr. 2, veröffentlichten Berichte zufolge beträgt die Anzahl der Be:riebsausschusse, soweit festgestellt werden konnte, zirka 1632. Die Fachorganisationen selbst schätzen die Zahl derselben auf 2,000. Zwischen der Arbeiterschaft und dem Betriebsausschuss kommt es ubrigens häufig zu Konflikten. Es pflegt die Regel zu sein, dass kein Vorsitzsnder des Betriebsausschusses fur die nächste Periode neu gewählt wird und so mancher war, wie Interessenten mitteilen, froh, dass sein Amt zu Ende wai, da ihm seme Mitarbeiter gewöhnlich Bestechlichkeit und ein Zusammengehen mit dem Kapital vorwerfen. Nach anderen Informationen wurden bei jeden Neuwahlen
149 neue Personen gewählt. Eine der Handelskammern teilt mit, dass dort, wo die Arbeiterschaft eine einheitliche politische Uberzeugung hatte und Betriebsausschusse besass, keine Differenzen vorgekommen sind, wo jedoch politische Minoritäten waren, wurden diese von den Betriebsausschussen unterdriiekt. J a die Betriebsausschusse verlangten häufig direkt die Entlassung nichtorganisierter oder änders organisierter Arbeiter. Schliesslich ist noch darauf aufmerksam zu machen, dass die Betriebsausschusse infolge der andauernden Wirtschaftskrise in ihrer Tätigkeit nachliessen, indem sie diese meist nur auf Lohnfragen und auf die Mitwirkung bei der Entlassung der Arbeiterschaft beschränkten. Erst die Zeit der Wirtschaftskonjunktur wird klar zeigen, ob es bei der Entwicklung der Tätigkeit der Unternehmen nicht zu weiteren unliebsamen Reibereien und einer noch bedeutenderen Störung des wirtschaftlichen und sozialen Lebens kommen wird. Was die einzelnen Tätigkeitszweige der Betriebsausschusse anbelangt, so beziehen sich die meisten Beschwerden auf ihre Mitwirkung bei der Entlassung der Arbeiterschaft ( I I , 5 u. 6). Bei der Durchfuhrung des § 3, Abs. g, hat sich gezeigt, dass es eigentlich vollkommen unmöglich ist, einen drei Jahre im Unternehmen beschäftigten Arbeiter zu entlassen. Die Folge davon ist, dass auch bewährte Arbeiter vor dem Ablauf von drei Jahren entlassen und dann erst nach einer bestimmten Zeit wieder aufgenommen werden. Die Betriebsausschusse stellen sich meist gegen jede Entlassung und halten eine solche immer fur unbegriindet, indem sie den Fall, ohne Rucksicht darauf, ob ein solcher Vorgang richtig ist, stets der Schiedskommission unterbreiten. Allgemein sind die Klagen, dass die Ausschusse unter Ausserachtlassung dessen, dass sie laut § 3, Abs. f, die aus der Zugehörigkeit zu den verschiedenen religiösen, politischen und Fachorganisationen entstehenden Stritte unparteiisch zu lösen haben, bei den Entlassungsverhandlungen sich nur ihrer politischen bzw. Fachparteigänger annehmen, auch wenn diese fur das Unternehmen minderwertig bzw. einer geringeren Rucksichtnahme wert sind, indem sie die Unternehmen auf diese Weise zwingen, gute und qualifizierte Arbeiter zu entlassen und minderwertiges Arbeitsmaterial mit sich zu schleppen. Wie man sieht, hat die ideale Meinung uber die Betriebsausschusse auch im Verhältnisse zur Arbeiterschaft selbst vollkommen Schiffbruch gelitten. Es verdient ferner bemerkt zu werden, dass den Arbeitgebern das ihnen durcK das Gesetz klar gewährte Recht einer Wahl zwischen den drei im § 3, Punkt g, angefuhrten Eventualitäten bestritten zu werden pflegt (nämlich die Zurucknahme in die Arbeit, Beschaffung einer anderen Beschäftigung, Abfertigungsgeld in der Höhe eines Lohnes fur eine bis zwei Wochen). Was den Einfluss der Betriebsausschusse auf die Arbeiterdisziplin ( I I , 4) und die Erhaltung eines guten Verhältnisses zwischen der Verwaltung und der Arbeitnehmer anbelangt, sind in manchen Fallen gunstige Stimmen zu verzeichnen, welche jedoch bei weitem durch die Beschwerden auf den geringen Einfluss der Betriebsausschusse auf die Arbeiterschaft und vielfach durch Klagen, dass die Betriebsausschusse die Zucht der Arbeiter lockern und die Arbeiterschaft gegen die Leitung des Unternehmens aufwiegeln, aufgewogen werden. Eine bedeutende Unternehmerkörperschaft verweist darauf, dass, wenn die Betriebsausschusse als eine Institution des sozialen Friedens gedacht waren, die Arbeitgeber das gerade Gegenteil davon erleben, da die Ausschusse Differenzen zwischen den Arbeitnehmern und dem Arbeitgeber kunstlich hervorrufen. Der Betriebsausschuss ist in der Praxis ein Herd der Unruhe geworden. Was die Mitwirkung der Betriebsausschusse bei der Vereinbarung der Arbeitsordnungen ( I I , 3 b) anbelangt, hat die Handelskammer Eger darauf aufmerksam gemacht, dass, wiewohl nach dem Gesetze den Betriebsausschussen ohne Zweifel eine beratende Mitwirkung zusteht, die Behörden die Betriebsaus-
150 schusse_ dennoch als Vertragsparteien ansehen und fur die Arbeitsordnungen ihr schriftliches Einverständnis verlangen. Aus den Reihen der Interessenten sind zahlreiche Beschwerden vorgebracht worden, dass die Ausschusse bei der Kontrolle uber die Einhaltung der Lohn- und Arbeitsverträge sowie auch der Arbeitsordnungen ( I I , Punkt 3 a) einseitig vorgehen, indem sie sich bloss um die Rechte der Arbeiterschaft kummern. Betreffs der Einsichtnahme in die Lohn- und Gehaltslisten ( I I , 3 c, § 3 b) herrscht in den Kreisen der Praxis vielfach die Ansicht vor, dass es sich hier um eine uberflussige Bestimmung handelt, da es meist jedem Arbeiter freisteht, dass er, wenn er wegen der Richtigkeit seiner Auszahlung Zweifel hegt, sich in der Betriebskanzlei vom Tatbestand persönlich uberzeuge. Es wurde der Wunsch ausgesprochen, dass, wenn der Betriebsausschuss in die Eintragungen Einsicht nehmen will, die Zustimmung des betreffenden Angestellten hiezu eingeholt werden soil, damit Konflikte vermieden werden. Bei der Frage I I , I I I , sub e und f, ist vielfach konstatiert worden, dass der Betriebsausschuss auf die berechtigten Interessen des Unternehmens keine Rucksicht genommen, dem Gewerbeinspektor einseitig informiert, iibertriebene Anträge hinsichtlich der Sicherheits- und hygienischen Einrichtungen gestellt hat, ohne die damit verbundenen bedeutenden Kosten in Betracht zu ziehen. Was die Wohlfahrtseinrichtungen anbelangt, macht die Handelskammer Prag mit Recht aufmerksam, class die gesetzlichen Bestimmungen in dieser Beziehung nicht ganz zweckmässig sind. Gerade das Gesetz hat viele Arbeitgeber abgeschrepkt, so class sie dann weder die Wohlfahrtseinrichtungen unterstutzen, noch sie weiter ausgestalteten. Infolge der Teilnahme der Arbeitnehmer entstanden auch Zweifel hinsichtlich der Parität. Die Arbeitnehmer bestånden darauf, dass der durch den Arbeitgeber ernannte Vorsitzende nicht ausserhalb der Partei stehe, sondern class er in die Arbeitgeberkurie eingerechnet werde. Einigen Nachrichten zufolge sind auch hier Radikalismus und Alleinherrschaftsbestrebungen auf Kosten des Unternehmens zutage getreten, welche erst mit der Zeit einer kuhleren Ervvägung gewichen sind. Es wurden ferner Beschwerden gegen die mangelhafte Einhaltung der durch das Gesetz auferlegten Schweigepflicht, welche auch durch Veröffentlichungen in Zeitschriften verletzt wurde ( I I , 12), laut. Weitere Klagen betreffen den Umstand, dass Sitzungen innerhalb der Arbeitszeit abgehalten wurden; dies trifft jedoch in geringerem Masse zu ( I I , 11). Vollkommen versagt haben die Betriebsausschusse hinsichtlich bestimmter, ihnen verliehener Rechte, an der Demokratisierung und kunstigen Kollektivisierungder Erzeugung mitzuwirken. Wir meinen hier die Rechte, von welchen die Teile I I , Punkt 8, I I I und I V handeln. Sofern die einzelnen Unternehmungen auf diesem Gebiete Erfahrungen gewonnen haben, zeigten die Ausschusse fiir diese Ausgaben ein absolutes (naturliches) Unverständnis. Um die Erstattung von Berichten uber den Geschäfts- und Verwaltungsstand des Unternehmens, seine Leistungsfähigkeit und die Absichten fur die spätere Zeit, bzw. um die Einsichtnahme in die Abschrift des Rechnungsabschlusses haben sich viele Ausschusse nicht gekummert. Diese Funktionen haben vielfach keine praktische Bedeutung, da sie bloss formålen Charakter trägen; den Stand des Unternehmens kennt der Ausschuss häufig aus eigener Anschauung und der formale Bericht sagt ihm nichts Neues. Auch aus den Rechnungsabschlussen konnten bzw. wollten die Betriebsausschusse nicht die entsprechenden Konsequenzen ziehen und auf die Arbeiterschaft im Sinne einer Herabsetzung der Produktionskosten einwirken. Die Interessenten hegen im Gegenteil die Befurchtung, dass bei einer Besserung der Situation der Unternehmen die Betriebsausschusse ohne Rucksicht auf die erforderlichen Investitionen, Abschreibungen, Kapitalverzinsungen usw. die Forderungen der Arbeiterschaft ungebuhrlich
151 steigern werden. Mit der Teilnahme an Vollversammlungen wurden bisher keine hinreichenden Erfahrungen gewonnen. Die von den Betriebsausschussen vorgelegten Anträge werden zum grossten Teile als unbrauchbar angesehen; die Anträge betreffen meist Inyestitionen z. B. die Errichtung von Badegelegenheiten, welche mangels der notigen Mittel nicht durchgefuhrt werden konnten. , ' _^.i; Allgemein sind die Klagen, dass durch die Besprechungen mit den Betriebsausschussen und die Verhandlungen vor den Schiedskommissionen uberfliissigerweise eine Menge Zeit verloren geht. ,v „ . . , . , , . -, , Von den sonstigen Beschwerden ist noch auf die Nichtemhaltung der tormellen Vorschriften uber die Wahlen, die Verhandlungen des Ausschusses die Einberufung desselben, die Abstimmung, die Protokollfuhrung usw ( V l l ) zu verweisen. Sofern ein Beitrag zur Deckung der mit der Tätigkeit der Betriebsausschusse verbundenen Barauslagen ( V I I I , 20) emgehoben wurde, kam die Tendenz vor, unter diesem Titel andere Auslagen zu decken. Die Schiedskommission ( I X ) und ihre Tätigkeit bilden em besonderes Kapitel fur sich und es konnte länge dariiber gesprochen werden. Es wurde konstatiert, dass bei diesen nicht das Gesetz, sondern nur das Gefuhl entseheidet, selbstverständlich immer fur den sozial Schwächeren, cl. i. fur den Arbeitnehmer. Die Unternehmen beschweren sich vielfach iiber die parteimässige Voreingenommenheit der einzelnen Kommissionsmitglieder; die Beisitzer und Beamten trachten die Differenzen immer zugunsten der Arbeiterschaft auszutragen. Die Widerspruche in den Erkenntnissen der Schiedskommissionen sind hinreichend bekannt. Die Ursache ist nach Meinung mancher Interessenten eben darin zu suchen, dass in vielen Fallen nicht dre _ Bestimmung des Gesetzes, sondern das Gefuhl entschieden hat. Den Vorsitzenden, der ein durch laufende Agenda uberlasteter Berufsrichter ist, bleibt häufig nicht einmal Zeit, um sich mit den einzelnen gesetzlichen Bestimmungen und der Absicht des Gesetzgebers näher bekannt zu machen. Auf die Meinung der Schiedskommissionen können auch die gegen sie bzw. gegen das Oberste Vervaltungsgericht unternommenen Presseangriffe, weil sie im. Smne des Gesetzes csntscheiden, eine Wirkung iiben. Auch in formaler Hinsicht kommen Klagen gegen manche Kommissionen vor, dass sie sich nicht nach den festgesetztten Fristen richten, die Beschwerden mit grosser Verspätung erledigen, dass die Verhandlung schwerfällig ist, die Erkenntnisse den Parteien uberhaupt nicht oder verspätet zugestellt werden usw. . Die Zentrale der tschechoslowakischen Handels- und Geiverbekammem ist, indem sie das Ergebnis der eingeleiteten Erhebungen zusammenfasst, der Meinung dass sich daraus auf die Frage, ob das Betriebsausschussegesetz novelliert 'werden soil, eine direkt negative Antwort ergibt. Ihrer Meinung nacn ist zunächst zu erwägen, dass das Betriebsausschussegesetz erst zu Beginn des Jahres 1922 in Kraft getreten ist, eine ungenugende Anzahl von Betriebsausschussen errichtet wurde, so dass die mit ihnen gemachten Erfahrungen schon mit Rucksicht auf ihre durch die Wirtschaftskrise eingeschränkte Tätigkeit unzulänglich sind. Es muss erst die Entwicklung ihrer Tätigkeit m einer Zeit besserer Konjunktur, die Aufklärung einer Reihe von Fragen durch die Rechtsprechung etc. abgewartet werden. Desgleichen ist nach Ansicht der Zentrale dafur zu sorgen, dass durch die immerwährende Novellierung der sozialpolitischen Gesetze und Verordnungen in die Betriebe nicht Unruhe getragen und die Gesetze erst dann novelliert werden, wenn sie sich eingelebt haben und wenn die mit ihnen geist. Aus diesen Grunden lehnt somit die Zentrale eine Novellierung des Gesetzes vom 12. Aug. 1921, Sig. Nr. 330, in der gegenwärtigen Zeit entschieden ab und erstattet zu diesem Zwecke keine Anträge. Fur den Fall jedoch, dass das Ministerium fur soziale Fursorge
152 sich dennoch entschliessen sollte, an dem zitierten Gesetz Anderungen vorzunehmen, bittet die Kammerzentrale um unverzugliche Mitteilung dieses Standpunktes und behält sich die Möglichkeit vor, die allfälligen Regierungsanträge zu priifen und eigene konkrete Anträge zu erstatten, welche allerdings nach den Ergebnissen der Erhebungen notwendigerweise auf eine gewisse Einschränkung der Rechte der Betriebsausschusse und zu einer Beseitigung der grössten Mangel abzielen wurden.
Bil. 5. Utdrag av yttrande, avgivet av Zentralgewerkschaftskommission des Deutschen Gewerkschaftsbundes in der Tscheckoslowakei till socialministeriet med anledning av ifrågasatt revision av driftsutskottslagen. Zweifellos hat der Gesetzgeber durch das Gesetz uber die Errichtung von Betriebsausschussen alle Unternehmungen — ausgenommen jene, die im Gesetz besonders bezeichnet werden — erfassen wollen. Infolge der unklaren Fassung des Gesetzes sind jedoch viele Betriebe, so Banken, Versicherungsunternehmungen u. ä. ausgeschaltet worden. Auf die Unklarheit der Bestimmungen verweist unter anderem eine Entscheidung des Obersten Verwaltangsgerichtes vom 29. Juni 1923, nr. 5252 in der hervorgehoben wird »es sei nicht ganz klar, den legislativen Grund zu erforschen, warum bei der Errichtung von Betriebsausschussen ein Unterschied zwischen erzeugenden und nicht erzeugenden Betrieben gemacht wird». Ferner ist eine gesetzliche Vertretung der Arbeiter- und Angestelltenschaft auch in jenen Betrieben zu sichern, die weniger Arbeiter und Angestellte beschäftigen, als zur Errichtung eines Betriebsausschusses notwendig sind. Die W r ahl von Betriebsobleuten, mit gleichen Rechten wie die Betriebsausschusse, muss gesetzlich gesichert werden. Wir schlagen daher vor: § 1. Ein Betriebsausschuss ist fur jeden privaten oder öffentlichen Betrieb zu errichten, der mindestens 20 Arbeitnehmer beschäftigt. Als Betriebe im Sinne dieses Gesetzes gelten alle Betriebe, Geschäfte und Verwaltungen des öffentlichen und privaten Rechtes. ^ Nicht als besondere Betriebe gelten Nebenbetriebe und Bestandteile eines Unternehmens, die durch die Betriebsleitung oder das Arbeitsverfanren miteinander verbunden sind, sofern sie sich innerhalb der gleichen Gemeinde oder wirtschaftlich zusammenhängender, nahe beieinanclerliegender Gemeinden befinden. Als Arbeitnehmer (Arbeiter und Angestellte) gelten alle jene, die der Krankenversicherungspflicht unterliegen oder ihr unterliegen wurden, wenn kein Befreiungsgrund gegeben wäre, ferner jene, fur die im Falle der Krankheit der private oder öffentliche Unternehmer fur die Kosten der Heilbehandlung, des Unterhaltes aufkommt oder den Lohn bezw. Gehalt fur die Dauer der Krankheit zahlt. Dieses Gesetz erstreckt sich nicht auf die Bergbauunternehmungen ( § 1 des Gesetzes vom 25. Feber 1920, Sig. d. G. u. Vdg. Nr. 144). In Betrieben, die weniger als 20, aber mindestens 10 wahlberechtigte Arbeitnehmer (Arbeiter, Angestellte) beschäftigen, von denen mindesten 3 wählbar
153 sind, sind 2 Betriebsvertrauensmänner zu wahlen, in Betrieben mit 5—10 Beschäftigten ist ein Vertrauensmann zu wahlen. Die Vertrauensmänner haben dieselben Rechte wie die Betriebsausschusse. Insbesondere haben sie das Recht, Beschwerden bei der Schiedskommission einzubringen. Beschäftigen solche Betriebe mindestens 5 wahlberechtigte Arbeiter und 5 wahlbcrechtigte Angestellte, so können die Betriebsvertrauensmänner gemeinsam gewählt werden. 1st eine solche Einigung beider Gruppen nicht zu erzielen, so wahlen Arbeiter und Angestellte je einen Betriebsvertrauensmann. Die Befugnis der wirtschaftlichen Vereinigungen von Arbeitern und Angestellten, die Interessen ihrer Mitglieder zu vertreten, wird durch die Vorschriften dieses Gesetzes nicht beruhrt. § 2. Der gegenwärtige Absatz 2 ist zu streichen, da gemäss unserer Begriindung und unseren Vorschlägen zu § 1 in alien Betrieben Betriebsausschusse zu errichten sind. § 3. lit a) Die Vereinbarung der Arbeitsordnung ist grundsätzliches Recht der zuständigen Fachorganisationen. lit b) Die Betriebsausschusse bezw. die Betriebsvertrauensmänner können durch ein jeweils zu bestimmendes Mitglied Einsicht in die Lohn- und Gehaltslisten und in die Personalakten nehmen, wobei Abschriften dieser Listen und Akten zu gestatten sind. Zur Einsichtnahme in die Listen, die die Angestellten betreffen, kann nur ein Angestellter berufen werden. Der Betriebsausschuss ist ferner in strittigen Akkordfällen mit beratender Stimme zuzuziehen. lit c) Hier ist ausdrucklich festzuhalten, dass ohne den zuständigen Fachorganisationen cler Betriebsausschuss keine Kollektivverträge abschliessen kann. lit e) Sie haben die Einhaltung aller das Arbeitsverhältnis betreffenden gesetzlichen Bestimmungen, namentlich betreffend den Schutz der Arbeiter usw. (nach den Bestimmungen des derzeitigen Gesetzes) durch ein jeweils zu bestimmendes Mitglied zu uberwachen und sich an alien damit zusammenhängenden, von örtlichen Aufsichtsorganen im Betriebe gepflogenen Erhebungen und kommissionellen Verhandlungen zu beteiligen. Um im Besonderen die Kontrolle des Betriebes in Bezug auf gesundheitliche Einrichtungen vorzunehmen, ist ihnen wöchentlich mindestens 1 Stunde zur Verfiigung zu stellen. Während dieser Zeit und während der sie nach diesen und sonstigen Bestimmungen ihrer Pfiichten nachgehen, erhalten sie tatsächlichen Arbeitsverdienst ihrer Kategorie. lit f) ist ganz zu streichen, da die Betriebsausschusse nur herangezogen werden, um den Unternehmer vor Misshelligkeiten bei Streitigkeiten im Betriebe zu schutzen. lit g) Sie haben bei Entlassung einzelner oder mehrerer Arbeiter und Angestellter, die länger als ein J a h r im Betrieb stehen, folgenderweise mitzuwirken: Die Entlassung (Kiindigung) eines oder mehrerer Arbeiter oder Angestellten hat die Betriebsleitung sofort und zwar vor Verständigung der betreffenden Arbeiter oder Angestellten dem Betriebsausschuss mitzuteilen, der, wenn er die Entlassung (Kiindigung) fur unbegrundet halt, dem Unternehmer die Grande seiner Stellungnahme bekanntgibt und die Zurucknehmung der Entlassung (Kiindigung) vorschlägt. Im Falle die Vorschläge abgelehnt werden, steht dem Betriebsausschuss das Recht zu, die Beschwerde bei der Schiedskommission unter Vorlage seines Gutachtens innerhalb 8 Tagen zu ergreifen, die binnen weiterer 8 Tage endgiltig entscheidet. Solange die Schiedskommission nicht entschieden hat, ist der betreffenden Arbeiter oder Angestellte als beurlaubt zu betrachten. Findet die Schiedskommission lit aa, bb, cc (geltendes Gesetz), class die
154 Entlassung (Kiindigung) unbegrundet ist, so erkennt die Schiedskommission, entweder den Arbeiter oder Angesteilen in die Arbeit aufzunehmen oder ihm eine andere Beschäftigung zu verschaffen oder ihm eine Abfertigung in der Höhe eines vierwöchentlichen Lohnes zu geben. Bei Angestellten muss zumindest eine dreimonatliche Entscheidigung angesetzt werden. Die Entscheidigung uber die Wahl der drei Eventualitäten hat die Schiedskommission zu treffen, die nicht nur nach dem Gesetze, sondern auch nach dem Grundsatze der Billigkeit und sozialen Rucksichtnahme zu urteilen hat. Insbesondere hat sie zu bestimmen, dass der Anfechtungsberechtigte im Genusse seiner Naturalbeziige belassen wird, wenn die Schiedskommission ihm nur die Abfertigung zugesprochen hat und insolange er keinen anderen Arbeitsplatz gefunden hat. Eine Entlassung nach § 82 der G. O. vom Jahre 1885, des § 27 H. G. G. vöm Jahre 1910, des § 29 des Guterbeamtengesetzes vom Jahre 1914 und etwaiger sonstiger Bestimmungen des allg. burg. Gesetzbuches kann nur nach Untersuchung durch die Schiedskommission erfolgen. Dem Unternehmer ist eine Haftung dafur aufzuerlegen, wenn er dem Arbeiter oder Angestellten keinen anderen Posten verschafft. lit h) Sie haben die zum Wohle der Arbeiter und Angestellten bestimmten Einrichtungen ohne Rucksicht, von wem und wann sie geschäften wurden und ohne Rucksicht auf erlassene Satzungen, Grundungsurkunden oder Stiftungsbriefe zu verwalten oder bei deren Verwaltung mitzuwirken. Als Wohlfahrtseinrichtungen sind beispielsweise anzufuhren: Werksspitäler, Werkskuchen, Bade, Arbeiterwohnungen, Heilstätten u. a. lit ch) Sie können Anträge auf die Verbesserung des Betriebes namentlich Anträge auf Vervollkommnung der technischen Einrichtungen des Betriebes und des Arbeiterschutzes, der Arbeitsmethoden u. dgl. stellen. Das Unternehmen ist verpflichtet, die gestellten Anträge zu uberpriifen und gegebenenfalls zur Verwendung zu bringen. Eine Ablehnung der Anträge muss unter Begriindung schriftlich erfolgen. 2. Absatz. Der Betriebsausschuss und die einzelnen Mitglieder durfen in die Leitung und Betrieb dann selbständig eingreifen, wenn das Leben, die Gesundheit und die Sicherheit des Arbeiters oder Angestellen bedroht ist, oder wenn eine grobe Verletzung der bestehenden Gesetze uber Schutz der Arbeiter und Angestellten vorliegt. Sie haben jedoch innerhalb der kurzesten Zeit von ihrem Vorgehen und getroffenen Massnahmen Meldung zu erstatten. Die Sitzungen des Betriebsausschusses sind ausserhalb der regelmässigen Arbeitszeit abzuhalten. Wichtige Sitzungen können auch während der Arbeitszeit abgehalten werden. Die Beurteiiung, ob die Sitzung wichtig ist, bleibt dem Betriebsausschuss vorbehalten, doch hat der Unternehmer das Recht, bei der Schiedskommission Beschwerde zu erheben, sobald er annimmt, dass die Sitzung nicht wichtig genug war. In Unternehmungen, in denen Schichtwechsel eingefuhrt ist, können Sitzungen auch während der Arbeitszeit abgehalten werden. § 4. neu: lit d) Den Betriebsausschuss von jeder Neueinstellung zu verstäncligen und nach vollzogener Aufnahme dem Betriebsausschuss den Arbeitsplatz des neu Aufgenommenen bekannt zu geben. neu lit e) Dem Betriebsausschuss sind fur seine Tätigkeit und fur die Sitzungen geeignete Räume zur Verfiigung zu stellen. § 5. In Unternehmungen mit 100 Arbeitnehmern oder 20 Angestellten kann der Betriebsausschuss verlangen, dass ihm alljährlich der Rechnungsabschluss der Unternehmung fiir das abgelaufene J a h r vorgelegt werde. Die Berechtigung des Betriebsausschusses, den Sitzungen des Verwaltungs- und Aufsichtsrates seine Delegierten zu entsenden, ist gesetzlich festzulegen fiir die Unter-
155 nehmungen von Aktiengesellschaften, Kommanditgesellschaften auf Aktien und Gesellschaften m. b. IL. Erwerbs- und Wirtschaftsgenossenschaften. Das Handelsgesetzbuch kennt keine ordentlichen und ausserordentlichen Sitzungen eines Verwaltungsrates. Die Teilnahmeberechtigung ist demnach auf alle Sitzungen auszudehnen. Als Delegierte des Betriebsausschusses in die Sitzungen des Verwaltungsund Aufsichtsrates können Mitglieder fungieren, die 24 Jahre alt und 1 J a h r im Betriebe beschäftigt sind. 6. Absatz: Die Verschwiegenheitspflicht der Delegierten des Betriebsausschusses besteht diesem gegeniiber nicht. Der 7. Absatz ist zu streichen. Strafmassnahmen sind gesetzlich festzulegen, im Falle nur eine Person mit den Angelegenheiten betraut wird, die sonst der ganze Verwaltungsrat, Aufsichtsrat oder Vorstand besorgt. § 7, 2. Absatz: neu 2. Absatz: Die Minderheit muss mindestens 3 Personen' umfassen. Der Verzicht der Minderheit auf die Wahl oder auf em Mandat iibt keinen Einfluss auf die Bildung des Betriebsausschusses aus. Wenn die Minderheit wohl 20 Wahlberechtigte aber nicht 3 Wählbare zählt, so kann trotzdem die Wahl fur den besonderen Angestellten- oder Arbeiterausschuss aus den Wahlberechtigten vorgenommen werden. § 8 neu: im Zweifelsfalle, ob ein Angestellter im Sinne des B. A. G. zu betrachten ist, hat die Schiedskommission diese Vorfrage auch dann zu lösen, wenn ein ordentliches oder ausserordentliches Rechtsmittel an das O. V. G. noch läuft. § 9. Die Kosten der gemeinsamen Beratungen zweier oder mehrerer Betriebsausschusse eines Unternehmens trägt das betreffende Unternehmen. § 10. Der Betriebsausschuss zählt im Betriebe mit 20—60 Arbeitnehmern 3 Mitglieder, mit 61—100 5, auf je weitere 100 Arbeitnehmer bis zu 400 entfalien 2 weitere Mitglieder, von 401—1000 auf je weitere 200 2 Mitglieder und von 1000 bis zu 4000 auf je weitere 500 und bei mehr als 4000 auf je weitere 2000 je weitere 2 Mitglieder des Betriebsausschusses. Bruchteile werden als voll gerechnet. Der 2. Absatz ist zu streichen. Neuer Absatz: Die Ersatzmänner können zu den Sitzungen des Betriebsausschusses mit beratender Stimme zugezogen werden. Neuer Absatz: Nach erfolgter Neuwahl des Betriebsausschusses hat die erste Sitzung der Obmann des alten Betriebsausschusses einzuleiten und dem neucn Obmann alle Einrichtungen, Verhandlungsschriften, Kassabestände und andere Hilfsmittel zu iibergeben. § 11. Die wichtigsten Grundsätze des Wahlverfahrens sind aus der Durchfuhrungsverordnung in das Gesetz zu ubernehmen. § 12. Neuer Absatz. In Betrieben, in denen ein gemeinsamer Betriebsausschuss besteht und der Minderheit ein Mandat zugesprochen werden muss, scheidet die Minderheit fur die Wahl aus und hat diese selbst das Mmderheitsmandat zu wahlen. § 13. Das Wahlrccht in den Betriebsausschuss sollen haben alle Personen, die zu der Zeit der Ausschreibung der Wahl das 18. Lebensjahr erreicht haben und 1 Monat im Unternehmen beschäftigt waren. § 14. Wählbar in den Betriebsausschuss sind alle Arbeiter und Angestellten des Betriebes ohne Unterschied des Geschlechtes, wenn sie das 24. Lebensjahr vollendet haben und 6 Monate in den betreffenden Unternehmungen beschäftigt sind. Versetzungen aus einer Abteilung in eine andere durfen auf die Wählbarkeit nicht einwirken. Befinclet sich in dem Betriebe nicht erne
156 genugende Anzahl von Arbeitnehmern, die in dem Betriebe so länge beschäftigt sind, so sind Arbeitnehmer, die in dem Betriebe wenigstens 3 Monate arbeiten, wählbar. Der Satz »fur Saisonbetriebe kann die Regierung Ausnahmen verfugen» ist zu streichen. lit b) ist zu streichen. § 16. Die Wahl kann ablehnen . . . lit c) (neu), wer durch ein ärztliches Zeugnis nachweist, dass ihm die Ausubung der Funktion unmöglich ist. § 17. Neuer Absatz: Die Mitglieder des Wahlausschusses und die Wahlwerber durfen nur mit Zustimmung der Schiedskommission entlassen werden. § 21. neu lit d) Bei Änderung der Eigenschaft als Angestellte oder Arbeiter in der letzten Gruppe. 2. Absatz: Uber den Verlust der Wählbarkeit in den Betriebsausschuss entscheidet die Schiedskommission. Der Verlust darf aber nur fur höchstens 2 Jahre ausgesprochen werden. § 22. Ausser den Mitgliedern des Betriebsausschusses durfen die Ersatzmänner ebenfalls nur mit Zustimmung der Schiedskommission entlassen werden. Auch die Entlassung nach § 82 G. 0., § 27 H. G. G. und § 29 G. B. G. muss von der Schiedskommission uberpruft und gebilligt werden. Der Entlassungsgrund bei vierwöchentlicher Krankheitsdauer bei Arbeitern, bei sechswöchentlicher Krankheitsdauer bei Angestellten ist fur die Betriebsausschusse uberhaupt auszuschalten. Wird ein Mitglied des Betriebsausschusses auf längere Zeit als 14 Tage beurlaubt, so hat fiir die ganze Zeit der Unternehmer den vollen Lohn zu bezahlen. Eine solche Beurlaubung ist nur mit Bewilligung der Schiedskommission zulässig. Gegen die Erkentnisse der Schiedskommission sind Rechtsmittel an die 2. Instanz mit Ausnahme der Erkenntnisse nach § 3 lit g) zulässig. Die Erkenntnisse der Schiedskommission sind ohne Rucksicht, ob eine Beschwcrde an eine 2. Instanz eingebracht wird, mit der Vollstreckbarkeitsklausel zu versenen. Die Schiedskommission hat nicht nur nach den gesetzlichen, sondern vornehmlich nach sozialen Momenten eine Entscheidung zu treffen. § 23. Der Unternehmer ist berechtigt, an den Sitzungen des Betriebsausschusses teilzunehmen oder sich durch einen Betriebsbeamten vertreten zu lassen. Ein Stimmrecht hat der Unternehmer oder sein Vertreter nicht. § 24. An den Sitzungen des Betriebsausschusses können auch Vertreter der Fachorganisationen mit beratender Stimme teilnehmen. Behelfe fur die Tätigkeit des Betriebsausschusses, wie Gesetzesausgaben, Schreibmaterialien, Beschaffung eines geeigneten Raumes fur die Sitzungen und eines Raumcs fur die Arbeit des Obmannes sind vom Unternehmer allein zu beschaffen. § 25. a) Der Betriebsausschuss wird aufgehoben, wenn die Zahl der Arbeiternehmer im Betriebe durch mindestens 3 Monate weniger als 20 beträgt. b) wenn der Betrieb auf längere Zeit als 3 Monate seine Tätigkeit einstellt. Nimmt der Betrieb in sechs Monaten seine Tätigkeit wieder auf, so sind in erster Linie die Mitglieder des Betriebsausschusses und deren Ersatzmänner einzustellen, sofern sie nicht selbst auf die Wiedereinstellung verzichten. Mit der Wiederaufnahme der Tätigkeit des Betriebes lebt die Tätigkeit des Betriebsausschusses wieder auf und läuf t bis zur Beendigung der Funktionsdauer. Dauert die Stillegung des Betriebes länger als 6 Monate oder ist während dessen Stillstand die Funktionsdauer des Betriebsausschusses abgelaufen, so ist sofort nach Wiederaufnahme des Betriebes ein neuer Betriebsausschuss zu wiihlen. Auch in diesem Falle sind die Mitglieder des Betriebsausschusses und deren Ersatzmänner, sobald sie nicht selbst freiwillig darauf verzichten,
157 in erster Linie in den Betrieb aufzunehmen. Diese haben die Wahl fur den neuen Betriebsausschuss zu leiten. § 28. Verletzt ein Mitglied des Betriebsausschusses die ihm auferlegte Verschwiegenheitspflicht uad ist dem Unternehmer nachweisbar ein Schaden entstanden, so wird es bestraft. § 29. Die Strafe gejen Unternehmer ist von 10,000 auf 30,000 Kc Z u erhöhen. Durchfurhrungsverorlnung. Entsprechend den neuen Gesetzesbestimmungen ist auch die Durchfuhrungsverordnung zu ändern. So insbesondere in § 29 1. Absatz: Die Mitgliedschaft in der Schiedskommission ist eine Ehrenfunktion. Die tatsächlichen Reiseauslagen werden vom Staate vergutet. (Verdienstentgang § 1154 b.) § 37. 3. Absatz: Dagegen wird dariiber, wer die Vergutung fur die Zeugen und Sachverständigen und die Mitglieder des Senates sowie die Auslagen von örtlichen Erhebungen zu trägen hat, in jedem einzelnen Falle von der Schiedskommission entschieden.
Bil. 6. Bichtlinien fur die Eingliederung der Betriebsausschusse in die Gewerkschaften, godkända av Vorständekonferenz des Deutschen Gewerkschaftsbundes in der Tscheckoslowakei. Die Aufgaben der Betriebsausschusse sind solcher Art, dass sie nui in engstem Zusammenwirken und in vollem Einvernehmen mit den Gewerkschaften erfullt werden können. Deshalb ist die Eingliederung der Betriebsausschusse in die gewerkschaftliche Organisation unerlässlich. Sonderorganisationen fur die Betriebsausschusse wurden das Gegenteil von dem bewirken, was vom gewerkschaftlichen Standpunkte, der sich mit dem Interesse der Arbeiter und Angestellten deckt, angestrebt werden muss. In den Gewerkschaften haben die Betriebsausschusse ihre Stutze und nur aus ihnen und durch sie können sie die Kraft gewinnen, die Sache der Arbeiter in den Betrieben wirkungsvoll zu vertreten. Die Vorständekonferenz des Deutschen Gewerkschaftsbundes halt weder die gesonderte Zusammenfassung der Betriebsausschusse fur das ganze Wirtschaftsgebiet, noch die gesonderte örtliche Zusammenfassung der Betriebsausschusse fur nutzlich, weil eine derartige Form der Gliederung der Betriebsausschusse, deren Verhältnis zur gewerkschaftlichen Bewegung lockern musste. Schon die Frage der Schulung und Ausbildung der Betriebsausschusse macht es notwendig, dass die Organisation der Betriebsausschusse im Rahmen der Gesamtorganisation erfolgt. Aus dieser Erwägung stellt der Deutsche Gewerkschaftsbund in der Tschechoslowakei fur die Zusammenfassung und organisatorische Tätigkeit der Betriebsausschusse zunächst folgende Richtlinien auf: 1. Am Sitze des Deutschen Gewerkschaftsbundes wird als Einrichtung der Zentralgewerkschaftskommission eine Zentralstelle fur die im Tätigkeitsgebiet des Gewerkschaftsbundes gewählten Betriebsausschusse geschäften. Dieser Stelle obliegt die Aufgabe, vor allem zur Heranbildung der Mitglieder der Betriebsausschusse Schulen und Kurse anzuregen und im Einvernehmen mit den dem Deutschen Gewerkschaftsbund in der Tschechoslowakei angehörenden Verbänden und Kreisgewerkschaftskommissionen zu organisieren.
158 Ferner hat die Zentralstelle fur Betriebsausschusse die Erfahrungen zu sammeln, uber welche die Betriebsausschusse aus ihrer Tätigkeit an die Gewerkschaften berichten, die Schiedskommissionserkenntnisse, sowie alle amtlichen Entscheidungen und Erlässe zu verarbeiten, die sich auf die Tätigkeit der Betriebsausschusse beziehen. Um fortlaufend die Betriebsausschusse iiber wirtschaftliche Angelegenheiten und iiber Rechtsfragen zu unterrichten, hat die Zentralstelle fur die Betriebsausschusse vorläufig in der »Gewerkschaftlichen Rundschau» in einer besonderen Abteilung die notwendigen Veröffentlichungen vorzunehmen. Aus den Vertreten der Verbände ist ein besonderer Ausschuss zusammenzusetzen, der den Beirat fur die Zentralstelle der Betriebsausschusse biidet. Die Beschlusse dieses Beirates bedurfen der Zustimmung der Zentralgewerkschaftskommission. Zur Deckung der Kosten, die durch die Arbeiten der Zentralstelle fur die Betriebsausschusse erwachsen, wird ein Beitrag eingehoben, dessen Höhe entweder der Gewerkschaftskongress oder eine Vorständekonferenz beschliesst. Die Höhe dieses Beitrages kann auch im Wege einer Umfrage festgesetzt werden, doch miissen in einem solchen Falle mindestens zwei Drittel der Mitglieder des Deutschen Gewerkschaftsbundes durch die zustimmenden Verbandsleitungen vertreten sein. 2. In jeder Kreisgewerkschaftskommission ist eine Abteilung der Betriebsausschusse einzurichten. Bei dieser haben sich die im Kreisgebiete gewählten Mitglieder der Betriebsausschusse anzumelden. J e nach Bedarf sind die Mitglieder der Betriebsausschusse eines Verbandsgebietes zu Konferenzen zusammenzuberufen, in denen sowohl Betriebsausschussefragen allgemeiner als auch örtlicher Natur verhandelt werden. Die Einberufung von fachlichen Betriebsausschussekonferenzen erfolgt durch die zuständigen Verbände, bezw. deren Fachsekretariate (Bezirkssekretariate). In den allgemeinen Konferenzen wird ein Beirat, bestehend aus 5 bis 1.0 Mitgliedern, gewählt. Mit diesem Beirat hat die in der Kreisgewerkschaftskommission eingerichtete Abteilung fur Betriebsausschussefragen zusammen zu arbeiten. Die Kreisgewerkschaftskommission hat darauf zu sehen, dass regelmässig iiber alle wichtigen Vorgänge, insbesondere uber die Tagungen der Betriebsausschusse im Kreisgebiete, an die Zentralstelle berichtet wird. 3. Den einzelnen Verbänden wird nahegelegt, in ihren Fachblättern unter einer besonderen Rubrik die Angelegenheiten der Betriebsausschusse ihres Berufes zu behandeln und allgemeine Fragen der Volkwirtschaft und der Betriebsfuhrung zu besprechen. Fur die fachliche Ausbildung der Betriebsausschusse haben die einzelnen Verbände Einrichtungen und Mittel aus eigenem bereitzustellen. Inwieweit Betriebsausschusse-Tagungen fur einzelne Berufs- oder Industriegruppen fiir den Gesamtbereich des Verbandsgebietes notwendig sind, haben die betreffenden Verbandsleitungen zu entscheiden. Solche Tagungen sind immer im Einvernehmen mit der Zentralstelle fur die Betriebsausschusse einzuberufen. 4. Die Schulung von Gewerkschaftsmitgliedern fur die Aufgaben der Betriebsausschusse ist in der bisherigen Weise fortzusetzen. Zunächst jedoch ist darauf zu sehen, dass die nun gewählten Mitglieder der Betriebsausschusse mit den Aufgaben vertraut gemacht werden, die sie in den Betrieben auf Grund des Gesetzes zu erfullen haben. Deshalb mässen insbesondere die Mitglieder der Betriebsausschusse verhalten werden, die Betriebsausschusseschulen und die in den einzelnen Orten veranstalteten Unterrichtskurse zu besuchen. Die Durchfuhrung von Betriebsausschusselehrerschulen bleibt der Zentralstelle fur die Betriebsausschusse iiberlassen.
159 5. In alien Kreisgebieten sind von sämtlichen gewerkschaftlich organisierten Arbeitern, Arbeiterinnen und Angestellten Bildungsbeiträge zur Deckung der Kosten der Schulen and Unterrichtskurse einzuheben. Uber die Höhe des Beitrages beschliesst die Kreiskonferenz eines jeden Organisationsgebietes im Einvernehmen mit der Zentralgewerkschaftskommission und den in Betracht kommenden Verbänden. 6. Besondere Richtlinien fur das Zusammenwirken der Betriebsausschusse eines bestimmten Organisationsgebietes mussen im Einvernehmen mit der Zentralstelle fiir Betriebsausschusse aufgestellt werden. 7. Inwieweit innerhalb der gewerkschaftlichen Organisation die Betriebsausschusse nach Gruppen zu gliedern und zusammenzufassen sind, und wie diese einzelnen Gruppen ihre besonderen Geschäfte und Aufgaben besorgen, bleibt späteren Beschlussen vorbehalten. Wo sich heute schon Vorarbeiten zu einer derartigen Gliederung in der Zusammenfassung der Betriebsausschusse notwendig machen, ist dabei der Grundsatz zu beachten, dass die Einheitlichkeit und die Gemeinsamkeit in der organisatorischen Bestätigung der Betriebsausschusse, soweit allgemeine Angelegenheiten in Betracht kommen, streng gewahrt wird.
Bil. 7. Statistique d e s Syndicats professionnels d'employes et d'ouvriers existant au 31 décembre 1922, meddelad av Office de Statistique de la République Tehécoslovaque.
D e s i g n a t i o n
1¶Rapport du Augmentation Nombre Nombre nombre de ( + ), ou dimidissode membres de la nution (—) ciations membres confederation dn nombre de synd. respective au membres å la nombre total fin de 1922, par rapport a ä la fin de 1922 des organises 1921 \ en % 2
404,984
-40.12
287,431
— 7.85
113,426
+ 56.35
I. Confederations tchécoslovaqnes: 1° Odborové Sdruzeni Ceskoslovenské (Fédér. 2° Ceskoslovenskä Obec Délnicka (Centrale des syndicats nationaux-sociaux tchécoslovaqnes) 3° Risskd vseodborovå komise kfest.-soc. délnictva ös. (Centrale synd. des onvriers chrétiens-sociaux tchécoslovaqnes) . . . .
1 Le nombre de membres des differentes confederations, tel qu'il a été au 31/XII 1922, a été compare avec le nombre de leurs membres en 1921; ä ce but les formations syndicalcs qui sont, suivant le relevé de 1921, des confederations—C'eskoslovenska Postovni Unie (Union tch. du personnel des postes), Liga. sdruzeni odbor. org. zeles. (Ligue, association des synd. prof, da pers. d. chemins de fer), Ustfedni vybor odbor. org. hor. a hut. ur. a zfiz. Csl. rep. (Comité centr. d. org. prof, des fonction. et employes d. mines et hauts fonrneaux), Oeskosl. Obec Novin. (Federation tch. des journalistes) et Deutscher Lehrerbnnd im Cechoslov. Staate (Fed. allem. des instit.) — ont été, pour 1921, attachées anx confederations auxquelles elles appartiennent ä la date du 31/XII 1922, afin d'obtenir une base nniforme. De méme on a pris égard anx notes pnbliées au No 21, Année 1923, des »Rapports".
160 D e s i g n a t i o n
1¶Augmentation Rapport du ( + ), on dimiNombre nombre de de membres de la nution (—) membres confederation du nombre de membres a la respective au fin de 1922, nombre total ä ä la fin de 1922 des organises par rapport 1921 l , e n % 4 3 2 b
Nombre d'associations synd.
4o Odborové Ustfedi „Cs. svaz ufednickych a zfizencckych organisaci" (Fed. centrale des assoc. des fonctionnaires et employes 65
108,461
+ 14.51
89,941
—
10,241
0.G0
+ 10.82
2,794
"
116 358
290,385 1,307,663
17.10 76.98
-10.49 -13.06
291,269
-21.71
-12-94
12,620
-13.33
12,336
-
27 107
31,648 390,985
1.86 33.02
1,608,648
+ 16.98 -17.78 — 14.20
5o Mezinarodni Vseodborovy Svaz (Federation 60 Ustfedni
svaz cs. vcfejnych ufedniku s vysokoskolskym vzdélånim, profesoru a soudcu (Fed. centrale des fonction. tch. dipl6mé3 d'une école sup., des prof, et des
7o Närodni sdraieni odborovych organisaci 1 (Association Nationale des organisations
8° Formations synd. tchéques n'appartenant Associations syndicales tchécoslovaqnes l II. Confederations allemandes: 9o Deutscher Gewerkschaftsbund in der Tschechoslovakei (Federation des syndicats allemands en Tchécoslovaquie) 100 Reichsvereinigung der deutschen Gewerkschaften (Association des svndicats allemands dans la Rép. Tchécoslovaque) . . l l o Verband der christlichcn Gewerkschaften f. d. Gebiet des Tschechoslovakischen Staates (Assoc. des syndicats chrétiens allemands) 12» Verband der deutschen StaatsangestelltenVereinigungen in d. T. S. R. (Fédér. des assoc. allem. des fonctionnaires et employes de 1'Etat) 13o Formations svndicalcs allemandes n'appar-
Associations syndicales allemandes République Tchécoslovaque, total 1 1
0.53¶L'imprcssion de ce numéro des »Rapports" achevée, cette Confederation nous a informé que le nombre de ses membres s'cievait å 17.080. Naturellement, plnsieurs chiffres absolus et relatifs en devraient étre modifies, non seulement dans le tab. I, mais aussi dans qnelqucs tableaux suivants. Les données des colonnes 2—5 du tableau 1, p. ex., subbissent les modifications suivantes: Association Nationalo des organisations professionnelles col. 2 : 41 col. 3 : 17.080, col. 4 : 100.90 col. 5 + 1 3 . 8 7 ; total des associations syndicales tchécoslovaques: 384, 1,321,949, 77.17 —11.97; la République, total: 491, 1,712,934, 100.00, —13.35. Mais ces rectifications n'ont pu étre exécutées, parce que la publication de ce numéro des »Rapports" en aurait été trop retardée. 2 Voir la note 1.
*
ÖSTERRIKE. Bilaga 1. Utdrag av yrkesinspektörernas berättelse för år 1922. Uber die Einrichtung der Betriebsräte wird im allgemeinen nur giinstig berichtet. Zumeist ist das Verhältnis zu den Unternehmern ein gutes. Von einer Reihe von Unternehmern wird darauf verwiesen, dass sich das Wirken der Betriebsräte als Vermittler der Wiinsche zwischen Arbeiterschaft und Betriebsleitung im grossen und ganzen vorteilhaft fuhlbar macht und dass es zur Aufrechterhaltung der Ruhe und Ordnung im Betriebe beitrage. Auch wird die wertvolle Mitarbeit der Betriebsräte bei den zahlreichen Verhandlungen, die anlässlich der grossen Zahl von Betriebseinschränkungen und Arbeiterentlassungen zu fuhren waren, hervorgehoben. Sie bekundeten hiebei Einsicht fiir die Zwangslage, in die die Industrie durch die Wirtschaftskrise^ geraten war und trugen zum Ausgleich der Schwierigkeiten wesentlich bei (GewerbeInspektorat Wiener Neustadt). Wiinsche und Beschwerden der Betriebsräte werden in der Regel gelegentlich der Inspektionen, bei denen sie auf etwa bestehende Unfalls- oder sonstige Gefahren von den Gewerbe-Inspektoren aufmerksam gemacht werden, entegengenommen und zumeist an Ort und Stelle durch Aussprache mit den Werksleitungen bereinigt. Wie der Inspektor fiir Handels- und Verkehrsunternehmungen berichtet, waren die Betriebsräte bei den Inspektionen und Kommissionen oft in der Lage, wertvolle Aufschliisse iiber die Betriebsverhältnisse zu geben, die bei einmaliger Besichtigung nicht leicht gewonnen werden konnten. Derselbe Berichterstatter hebt auch die gute Organisation der Betriebsräte bei den meisten Banken hervor. Uber Verlangen des Am tes wird bei den Banken in den Anzeigen iiber geleistete Sonntagsarbeit auch durch die Unterschrift des Betriebsrates bestätigt, dass die angezeigte Sonntagsarbeit unter die gesetzlich zulässigen gehört, Auch durch Vorsprachen in den Ärntern suchen die Betriebsräte entweder Beschwerden iiber ihre Betriebe vorzubringen oder Rat und Auskunft sowie Aufklärungen iiber gesetzliche Vorschriften zu erhalten. Ein Abflauen der Einrichtung der Betriebsräte wird bloss im Berichte des Gewerbe-Inspektorates Bregenz erwähnt. Im dortigen Aufsichtsbezirke waren in diesem Belange nicht nur keine Fortschritte zu verzeichnen, sondern es verschwand die Einrichtung selbst aus Betrieben, in denen sie bereits festen Fuss gefasst zu haben schien. Es wurde dort wiederholt Beschwerde gefuhrt, dass die Betriebsräte nur ihre gesetzlichen Rechte, nicht aber auch ihre Pflichten erfassen, dass sie mehr politisch als betriebswirtschaftlich wirken, ihre eigene Arbeit vernachlässigen und dadurch eine Mehrbelastung des Betriebes verursachen und dass sie auf die Arbeiterschaft keinen JGinfluss gewinnen oder ausiiben. Betriebsräte hingegen beklagten sich, das Vertrauen der Arbeiterschaft nicht erwerben zu können und keinerlei Bestimmungsrecht besitzen, so dass ihnen ihr Amt bald verleidet wird.
11—251847. Studier rör. industriell
demokrati.
162 Bilaga 4. Anhaltspunkte iiber die praktische Wirkung des Betriebsrätegesetzes in Österreich; meddelande från Verband der Österreichischen Industrie. Wiederherstellung
ruhiger
Arbeitsverhältnisse und Erreichung A rbeitsintensität.
der
grössten
Riickblickend mag man ja objektiv zugeben können, dass die Errichtung der Betriebsräte in der Umsturzzeit als Österreich von dem Umsichgreifen des Bolschewismus bedroht war, ein Mittel war, in den Betrieben eine gewiss^ Ruhe herzustellen. Bei der Schaffung des Betriebsrätegesetzes waren die Vertreter der österreichischen Arbeitergewerkschaften bemiiht, diese Institution so zu gestalten dass sie eigentlich eme Fortsetzung der schon bestehenden Vertrauensmanner der Gewerkschaften sein solle. Vielfach ist dies auch anfangs gelungen und es bildeten die Betriebsräte in den Fabriken die Exponenten der Arbeitergewerkschaften un Gegensatz zu den auf nicht gesetzlicher Grundlage beruhenden »Arbeiterräten», die die Exponenten der bolschewisierten Arbeiter der grossen Mengen Arbeitsloser und sonstiger turbulenter Elemente waren 13iese Aufgaben haben die Betriebsräte aber eigentlich nur in der Umsturzzeit erlullt, obwohl auch damals schon unter den Betriebsräten sich radikale Elemente geltend machten, die keineswegs zu einer Beruhigung der Arbeitsverhältnisse beitrugen. Bald nach der unmittelbaren Umsturzperiode (Ende 1918 und Anfang 1919) wurde die Tätigkeit der Betriebsräte infolge der katastrophalen Entwertung em besonderes TI, I0*!6 Gebiet abgelenkt, das ist Durchsetzung von l^onnerhohungen und damit traten auch die Wiinsche nach Ausbau der Rechte der Betriebsräte stark m den Hintergrund. Gleichzeitig aber vollzog sich eine W andning der Arbeiterschaft gegeniiber den Betriebsräten und es konnte sich nur mehr der als Betriebsrat behaupten, der mehr oder weniger blind jede iorderung der Arbeiterschaft verfocht. »Bremser» wurden ebenso unbeliebt wie die Vertreter der Gewerkschaften und mussten jenen weichen, die der Arbeiterschaft die grössten Versprechungen machten. Nur selrr wenige Betriebsräte wollten und konnten sich dem Einfluss der Arbeiterschaft gegeniiber bewahren und wirkten m der Richtung der Erhaltung eines ruhigen Arbeitsvernältnisses. Was die Beeinflussung der Arbeitsintensität anbelangt, so muss man zugeben, • f - r r ^ / i n i Z e n ^ n m d e r U m s t u r z z e i t besonders verlotterten Betrieben es nur mit Hilie der Betriebsräte möglich war, die Arbeitsintensität zu steigern. In der Mehrzahl der Fälle haben jedoch die Betriebsräte zur Steigerung der Arbeitsintensität nicht beigetragen, im Gegenteil sie haben wiederholt Forderungen der Arbeiterschaft unterstiitzt, die darauf hingingen, die Arbeitsintensität zu verringern so das gleichzeitige Bedienen mehrerer Maschinen, die Leistung von Uberstunden und anderes. Ausserdem hatte es sich in der Umsturzperiode entgegen der Bestimmungen des Gesetzes eingebiirgert, dass einige Betriebsratsmitglieder oft sogar alle, selbst gar keinerlei Arbeit leisteten, sondern ausschliesshch die_ Tätigkeit des Betriebsrates ausiibten. Dies hatte nicht nur zur -bolge, dass die Betnebsratsmitglieder nichts arbeiteten, sondern sie hielten auch die anderen Arbeiter von der Arbeit auf, denen sie Ratschläge erteilten, Auskunfte gaben, mit denen sie iiber Akkordpreise Verhandlungen pflegten usw Es ist bisher noch keineswegs in allén Betrieben gelungen, diesen Unfug, der die Arbeitsintensität stark beeinträchtigt, abzuschaffen.
163 Entlassung und Anstellung der Arbeiter. Das österreichische Betriebsrätegesetz gewährt dem Betriebsräte bei der Aufnahme der Arbeiter uberhaupt keinen Einfluss. Bei der Entlassung hat er nur ein Anfechtungsrecht, wenn seiner Meinung nach die Entlassung aus politischen Grunden, im Zusammenhang mit der Tätigkeit als Mitglied des Betriebsrates oder deswegen erfolgt, weil der Betroffene vom Vereins- oder Koalitionsrecht Gebrauch gemacht hat. Nichtsdestoweniger haben die Betriebsräte vielfach mit Erfolg versucht, auf Aufnahme und Anstellung von Arbeitern Einfluss zu nehmen. Es giebt noch eine Reihe von Betrieben, wo sich die Arbeiter vor der Einstellung beim Betriebsräte melden mässen und wo bei der Entlassung die Zustimmung vom Betriebsräte erwirkt werden muss. Die Beseitigung dieses dem Gesetze widersprechenden Zustandes hat in vielen Betrieben zu schweren Arbeitskonflikten gefuhrt. Massnahmen gegen Ungliicksfälle. Es hat sich leider gezeigt, dass die Mitwirkung der Betriebsräte hier mehr am äusserlichen hängt. Es ist eine gewisse Wichtigtuerei, die sich insbesondere darin zeigt, dass sie bei kommissionellen Begehungen durch die Gewerbeinspektoren zugezogen werden. Es hat aber gerade die grosse Katastrophe im Harter Kohlenbergwerk gezeigt, dass die Betriebsräte sich um die Ausbildung von Rettungsmannschaft und die Durchfuhrung von Sicherungsmassnahmen praktisch wenig gekummert haben. Beilegung lokaler Klagen oder Arbcitsstreiten. Die Einrichtung der Betriebsräte hat eine gewisse technische Verhandlungserleichterung ergeben, indem bei Streitigkeiten immer mit bestimmten Personen an Stelle mit der gesamten Arbeiterschaft oder fallweisen Abordnungen der Arbeiter verhandelt werden kann. Hiebei hängt freilich sehr viel von der Veranlagung und den Eigenschaften der Betriebsräte ab, ob sie in solchen Fallen zur friedlichen Beilegung von Streitigkeiten beitragen oder nicht. Wegen der schweren Anfeindungen, die gerade ruhige und vernunftige Betriebsräte bei ihren Arbeitskollegen mit der Zeit erfahren, geben sich solche Arbeiter immer seltener zu dieser Aufgabe her und schwache, ungebildete, verhetzte Leute richten dann in ihrer Funktion als Betriebsrat bei Streitigkeiten das grösste Unheil an. Hieruber besteht eine Meinung bei Arbeitern und Unternehmern. Ökonomische Leitung des Betriebes. Jene Mitteilungen, die der Betriebsrat nach dem österreichischen Betriebsrätegesetz zu bekommen hat (Vorlage einer Bilanz fur das verflossene Geschäftsjahr und eines Gewinn- und Verlustausweises, sowie einer lohnstatistischen Aufstellung) erfährt er bei einiger Intelligenz auch ohne besondere Verständigung durch den Unternehmer, das heisst zumeist aus Kreisen der Beamten des Unternehmens. Speziell dem österreichischen Arbeiter fehlt fiir die ökonomische Lage der Betriebe das nötige Verständnis und man kann nicht behaupten, dass die Mitteilungen iiber die Bilanz Einfluss auf ausserordentliche Lohnbewegungen ausuben. E s geschieht dies beispielsweise viel eher auf Grund einer Zeitungsnotiz als auf Grund der offiziellen Mitteilungen der Geschäftsleitung an die Betriebsräte iiber den Stand des Unternehmens. Was schliesslich ihre Frage anbelangt iiber eventuelle Äusserung öffentlicher Autoritäten iiber die Betriebsratseinrichtung so möchten wir bemerken, dass sich die Gewerbeinspektoren und sonstige öffentliche Organe bisher
164 ziemlich zurfickgehalten haben, fiber die Institution der Betriebsräte ein Urteil abzugeben. Man hat davor zurfickgescheut, bei der Arbeiterschaft diese Institution aus prinzipiellen Grfinden unnötig zu bekämpfen. Das Gleiche haben in gewissem Sinne auch die Unternehmerorganisationen getan, weil wir der Meinung \varen,_ dass sich die Nachteile dieser Institution allmählich von selbst so deuthch zeigen werden, dass die vernunftige Arbeiterschaft von selbst dagegen auftreten wird. _ So haben denn allmählich die Arbeiter selbst jene Betriebsräte davongejagt, die ihr_Amt als einen willkommenen Ruheposten betrachtet haben. Und wie ernst die Gewerkschaftsffihrer fiber die Auswfichse der Betriebsräteinstitution denken, zeigt beispielsweise ein Anspruch eines Metallarbeiterfunktionärs aus St. Pölten, namens Emsenhuber, der am Verbandstag der österreichischen Metallarbeiter (siehe Bericht der Arbeiterzeitung vom 25. Juli 1924) folgenden Ausspruch tat: < »Durch das Betriebsrätegesetz wird einzelnen Menschen in dem Betrieb eine Macht gegeben, die, wenn sie missbraucht wird, der Arbeiterschaft weit mehr Schaden zuftigt, als man sich vorstellen kann. Manchmal hängt es sehr worn Zufall ab, wer Betriebsrat wird, und oft kommt ein Mensch in diese Institution hinein, der nicht weiss, was er anfangen soil. Aus den Ubergrif f en der Betriebsräte muss man lernen und den Schluss daraus ziehen, dass wir uns intensiv mit den Leuten zu beschäftigen haben.» Der Metallarbeiterfunktionär aus St. Pölten steht jedoch mit seiner Ansicht nicht allein da. Dies beweisen die Ausffihrungen des Abgeordneten Domes, Präsidenten der Arbeiterkammer und Obmann des österreichischen Metallarbeiterverbandes, am diesjährigen österreichischen Metallarbeiterkongress (siehe Bericht der Arbeiterzeitung vom 22. Juli 1924). Diese Ausffihrungen liegen im Wortlaut bei. Rede des Abgeordneten D o m e s am Internationalen Gewerkschaftskongress im Juli 1924. _ Bei dieser Gelegenheit möchte ich fiber das Wirken unserer Betriebsräte einige Worte sägen. Ich halte daffir, dass die Einrichtung der Betriebsräte zu den grössten Errungenschaften gehört, die die Arbeiterschaft in der Revolutionsperiode erstritten hat. Aber wir mfissen uns auch gestehen, dass die Arbeitermassen fiber das Wirken und Können der Betriebsräte Vorstellungen gehegt haben, die nicht aufrecherhalten waren. Wir mfissen in der gegenwärtigen Stunde bekennen, dass der Betriebsrat selbst Auffassungen gehuldigt hat, die ihn sehr häufig mit der Arbeitskameradschaft in Widerspruch gebracht'hat. Besehen wir uns einigermassen dass Wirken des Betriebsrates in der Fabrik! Der Betriebsrat ist der Vertrauensmann, dessen Wirken gesetzlich geschutzt ist; auf Grund einer ganz falschen, unzulänglichen Auffassung werden häufig unsere Betriebsräte mit Aufgaben belastet, die der Betriebsrat zu erffillen auf keinen Fall vermag. Tritt aber der Moment ein, wo der Betriebsrat infolge von Umständen am Ende seines Könnens ist, tritt der Moment ein, wo der Betriebsrat nicht mehr in die Lage kommt, Lohnerhöhungen und sonstige Erleichterungen im Arbeitsprozess zu erreichen, dann wird die Arbeitskameradschaft in den Betrieben in der Regel missmutig, und aus diesem Missmut entstehen dann Differenzen zwischen dem Betriebsrat und der Arbeiterschaft, die das Wirken und die Tätigkeit unserer Betriebsräte auf das schwerste belasten. Nicht selten haben diese Umstände dazu geffihrt, dass unsere Betriebsräte, die bisher, geträgen von dem Vertrauen der Arbeitskollegenschaft, ihr Amt ausgeffillt haben, das Amt nicht weiter zu behalten vermögen. Auf noch einen Umstand möchte
165 ich heute hinweisen, der sich bei den Betriebsräten in unserer Organisation einigermassen nachteilig geoffenbart hat. Wir wollen nicht verkennen, dass sich mit der Einrichtung der Betriebsräte in vielen Fabriken und grossen unternehmungen ein gewisser Syndikalismus und Betrieb spar tiJcularismus bemerkbar gemacht hat. Viele unserer Betriebsräte und viele Kameraden in den Betrieben selbst haben ihr Urteil darfiber, ob eine Aktion durchzuffihren sei, nur von dem Gesichtswinkel, den der jeweilige Betrieb geboten hat, gebildet. Sie haben vielfach durch diesen Partikularismus den Sinn fiir die Gemeinschaft verloren, sie glaubten, dass ihr Wirken, gesetzlich geschfitz, wie es ist, sie auch in den Stand setzen werde, die Aufgaben zum Schutze der Interessen der Arbeiter unbekfimmert um die Zusammengehörigkeit des Ganzen durchzuffihren. Sie sind sehr bald darfiber belehrt worden, dass das Wirken des Betriebsrates und die Aktionsfähigkeit der Arbeiterkameradschaft in den einzelnen Betrieben schliesslich doch davon abhängt, in welchem Verhältnis diese Betriebsgemeinschaft zur organisierten Gemeinschaft steht. Schliesslich sind Konflikte auch darauf zurfickzuffihren, dass unseren Betriebsräten eine »Produktionskontrolle» zugemutet wird. Es sind dies Vorstellungen, die vom sogenannten roten Block, der in unserer Organisation irgendwo ist, genährt worden sind. Immer und auch zu diesem Verbandstag sind Anträge gestellt worden, die fordern, dass der Österreichische Metallarbeiterverband eine Produktionskontrolle schaffe. Aber die Leute vom roten Block haben uns noch nicht darfiber belehrt, was _ sie denn unter dieser Produktionskontrolle eigentlich verstehen und was sie damit wollen? Unmittelbar nach dem Umsturz haben sich bei den Betriebsräten Vorstellungen fiber Produktionskontrolle entwickelt, die von vornherein unmöglich waren. In der Zeit, wo die Kapitalisten ihre Machtmittel eingebfisst hatten und sich noch nicht ralliiert hatten, haben die Betriebsräte in den Betrieben häufig versucht, eine Produktionskontrolle zu organisieren. Worin hat sie denn bestanden? In der Priifung der Geschäftsffihrung, der Bficher, und daraus wollten nun die Betriebsräte schliessen, wie sich die Lohnverhältnisse dieses Betriebes zu gestalten haben. Wir mfissen uns aber darfiber klar sein, dass die Geschäftsbficher ein nur wenig aufklärendes Material darfiber sind, ob die Ergiebigkeit der Unternehmens zu Lohnf orderungen berechtigt. Seit unserem ersten Betriebsrätekongress wurde auch fortwährend die Einberufung eines neuen Betriebsrätekongresses und in seiner Fortsetzung eines Reichsbetriebsrätekongresses gefordert. Wir waren dazu geneigt. Als wir aber mit den Antragstellern und denjenigen Genossen, die die Kongressidee der Betriebsräte verkörperten, in Verbindung traten, mussten wir uns bald fiberzeugen, class das ein gefährliches Spiel war. Es bestanden zwei Auf fassungen nebeneinander: Bestrebungen nach einer organisatorischen Vereinigung der Betriebsräte, die das Exekutivorgan bilden sollte, dass die Aktion zu leiten hat und daneben der Österreichische Metallarbeiterverband, dem die Aufgabe gestellt wäre,_ den Körper zu verwalten. Daraus haben sich naturnotwendig von vornherein auch Widersprfiche mit einzelnen Betriebsräten ergeben. Die lange Zeit aber, die wir jetzt hinter uns haben, hat auch unsere Betriebsräte darfiber belehrt, dass sie schliesslich nichts anderes sein können und sein sollen als Organe der Gewerkschaft, gestutz auf diese Gesamtheit und dass sie die durch das Gesetz ihnen gesteliten Aufgaben zum Schutze der Interessen ihrer Arbeitskollegen auf diese Weise weit eher erffillen können, als ohne diese Einrichtung. Es wird ihnen in weit höherem Masse gelingen, die Interessen der Arbeiter eines Betriebes zur Geltung zu bringen, als dann, wenn sie von der Verbandsgemeinschaft losgelöst wären. Wir wollen nun auch daran gehen, die Betriebsräte auch satzungsgemäss in unserem Verband einzugliedern.
Förteckning å litteratur, som insamlats under studieresan. (De med * betecknade hava helt eller delvis återgivits som bilagor, se sid. 138 ff.)
NORGE. a) I texten åberopade publikationer eller handlingar: 1. Overenskomst mellem Norsk guldsmedfor bund og Norsk guldsmedarbeiderforbund. 2. Overenskomst mellem Norsk Arbeidsgiverforening etc. paa den ene side og Arbeidernes fagl. Landsorganisation etc. paa den anden side. 3. Bestemmelser om arbeidsforhold ved elektriske installationsfirmser. 4. Voldgiftsdom, avsagt — i forholdet mellem Norsk Arbeidsgiverforening etc. og Arbeidernes faglige Landsorganisation e t c * 5. Årsberetninger fra Arbeidsrådet og Fabrikktilsynet 1922.* 6. Cirkulär från Chefinspektören for Fabrikktilsynet. 7. Antalet Arbeiderutvalg inom olika verksamhetsområden. b) Andra: 1. Midlertidig lov om arbeiderutvalg i industrielle bedrifter m. v. 2. Ot. prp. nr. 65 (1920). Om utferdigelse av en midlertidig lov om Arbeiderutvalg i industrielie bedrifter m. v. 3. Innstilling fra Arbeiderkommisjonen av 1918 angående lov om arbeidstageres medvirkning i driftsledelsen. 4. och 5. Arbeidernes faglige landsorganisation: Beretninger for 1920—1921 och 1922. 6. Samma organisation: Kongressen 1923, dagsorden og protokol. 7. Meddelelsesblad, utgit av Arbeidernes fagl. landsorganisation i Norge, 1923, attende aargang
ENGLAND. a) I texten åberopade publikationer eller handlingar: 1. Report on the Establishment and Progress of Joint Industrial Councils, 1917—1922. Utarb. inom arbetsministeriet. 2. A bill to encourage the formation of industrial Councils etc., presented by Mr. Murrel 1924. 3. Brev från G. H. Stuart-Bunning jämte bifogade publikationer rörande Civil Service Whitley Councils. 4. Memorandum of Agreement between the Engineering and the National Employers' Federations and Unions affiliated to the Engineering and Shipbuilding Trades Federation etc.* 5. Agreement with Shipyard Trade Unions, 1909. 6. General Demarcation Agreement between the Shipbuilding Employers' Federation and the Engineering Employers' Federation and Societies Parties to the Agreement, 1912.
167 b) Andra: 1. G. D. H. Cole, The British Labour Movement, 1922. 2. Industrial negotiations and Agreements, publ. by the Trades Union Congress and the Labour Party. 3. Mackenzie, Sir William, The industrial Court: Practice and Procedure, 1923. 4.
Industrial League and Council: Årsrapporter för 1921/22 och 1922/23. Diverse uppsatser i »Current Opinion». »The Whitley Councils», by J. H. Whitley, 1920.
5. National Alliance of Employers and Employed: How the Alliance Area Committees function. Årsrapporter för 1922 och 1923. 6. Labour Co-partnership Association: Årsrapport för 1919. »Co-partnership», sept. 1923. Hans Renold Ltd Profit-Sharing Scheme. Week-end Conference. 7. Association of Joint Industrial Councils and Interim Reconstruction Committees: Diverse uppsatser rörande utsträckning av Whitley-rådens befogenhet och obligatorisk, allmän tillämpning av deras beslut m. m. 8.
Joint Industrial Council for the Flour Milling Industry: Årsrapport för 1923/24. Electrical Cable Making Industry: Stadgar m. m. Årsrapport för 1921/22. Electricity Supply Industry: Stadgar. Årsrapport för l/g 1923— 8 % 1924. Paper Making Industry: Stadgar. Printing and Allied Trades: Årsrapport för 1923/24. Diverse rörande distriktråds och kommittéers arbete. Pottery Industry: Objects and Constitution. Works Committees: objects, functions and constitution. Needle, Fish Hook etc. Trades: Årsrapport för VT 1922— 3 % 1923. Works Committees. Match Manufacturing Industry: Stadgar. Works Committees. Voluntary unemployement scheme etc. 9. The Works Committee hos Metropolitan Vickers (f. d. British Westinghouse Electrical) Mfg Co. Ltd: Diverse handlingar rörande kommitténs bildande. Årsrapporter för 1917—1923. 10. Messrs Jacobsen, Welch & Co., Ltd: Newton Mill Journal, vol. III: 2 och vol. IV: 6. Employers Guide Book. Diverse rörande firmans system för andel i vinsten och industriell demokrati.
168 TJECKOSLOVAKIEN. a) I texten åberopade publikationer eller handlingar: 1. Ueber die bei der Applikation des Betriebsausschussegesetzes seitens der Gewerbcinspektion gemachten Erfahrung.* 2. Skrivelse från Arbeitgeberhaupt3telle des Deutscben Hauptverbandes der Industrie till en fransk arbetsgivarförening angående erfarenheterna av driftsutskotten.* 3. Mitteilungen der Zentrale der Tschechoslowakischen Handels- und Gewerbekammern, Jhrg. 3, H. 12; Erfahrungen mit dem Betriebs-Ausschusse-Gesetz. * 4. D:o d:o H. 13; Zu den bisherigen Erfahrungen mit dem Betriebs-Ausschusse-Gesetz.* 5. Skrivelse från Zentralgewerkschaftskommission till Ministerium fiir soziale Fiirsorge med yttrande över ett förslag till ändringar i lagen om driftsutskott.* 6. Gewerkschaftliche Rundschau, Jhrg. 4, nr 9/10; Richtlinien fur die Eingliederung der Betriebsausschusse in die Gewerkschaften.* 7. Rapports de 1'Office de statistique de la République Tchécoslovaque: Statistique des syndicate professionnels d'employes et d'ouvriers existant au 31 décembre 1922.* b) Andra: 1. Schäfer, A., Das Gesetz iiber die Errichtung von Betriebsausschussen etc. 2. Tayerle, R., Betriebsausschusse. 3. Gesetze 1) iiber Teilnahme der beim Bergbau Beschäftigten an der Grubenverwaltung und am Reingewinne; 2) iiber Betriebs- und Revierräte beim Bergbau; 3) iiber Bergbauschiedsgerichte etc. 4. Katzer, F., Sammlung der Entscheidungen des Obersten Verwaltungsgerichtes zum Betriebsausschiissegesetze. 5. Rapport sur 1'activité officielle des inspecteurs industrielles en 1922. 6. Berånek, J., Betriebsräte und -Ausschusse in der Ceckoslovakei (korrektur; för socialpolitiska konferensen i Prag 1924). 7. Grohmann, H., Ein Jahr tschechoslov. Betriebsausschussegesetz (maskinskrivet manuskript). 8. D:sme, Tendenzen im neueren Arbeitsrechte (Prager Jurist-Ztschr. H. I—II; Jhrg. III). 9. Deutscher Hauptverband der Industrie. Tätigkeitsbericht f. 1923. 10. Revierrat fiir die Revierbergamtsbezirke Brux-Teplitz-Komotau, Tätigkeits- und RechenschaftsBericht f. 1921—23 (3 H:e). 11. Union der Bergarbeiter Turn-Teplitz, Tätigkeitsbericht fur 1920—23. 12. Anleitung fiir Betriebsräteschulen der Bergarbeiter; hrsg. von Union der Bergarbeiter. 13. Unsere Betriebsräteschule (Metallarbeiter, nr 36 f. 1924). 14. Der Betriebsrat. Lehrbehelfe zur Wirtschaftsschulung. 15. Leitfaden zum Vertrage: »Die Aufgaben der Betriebsräte». 16. Justus, Kaufmännische Betriebsftihrung und Organisation, Lehrbehelfe fiir Betriebsräteschulen nr 5. 17. Protokoll des Betriebsausschusses der Arbeiterschaft der Firma Johann Liebig & Comp.
ÖSTERRIKE. a) I texten åberopade publikationer eller handlingar: 1. Bericht der Gewerbe-Inspektoren iiber ihre Amtstätigkeit im Jahr 1922.* 2. Kaiser, M. (Generalsekretär des Hauptverbandes der Industrie Oesterreichs), Die Betriebsräte in Oesterreich. 3. D:sme, Die Betriebsräte-Institution in Oesterreich. 4. Anhaltspunkte iiber die praktische Wirkung des Betriebsrätegesetzes in Oesterreich.*
169 b)
Andra: 1. Adler, E., Betriebsrätegeaetz mit A n m c r k u n g e n . 2. Adler, E., och F . Mager-Mallenau, Das Gesetz iiber die Kollektivverträge und die Einigungs3. 4.
ämter. Palla, E., Die K a m m e r n fiir Arbeiter und Angestellte. S a m m l u n g Arbeitsrechtlicher E n t s c h e i d u n g e n der Gerichte
und
Einigungsämter,
Jhrg.
1:
13.
Nr. 7/8—11/12 s a m t J h r g . 2: 1/2 och 3/4. Rager, R., Betriebsräte u n d K a m m e r n fiir Arbeiter u n d Angestellte. Palla, E., Die I n t e r e s s e n v e r t r e t u n g der Arbeiterschaft in Österreich. Kaiser, M., Erfahrungen m i t den Betriebsräten. Framst&llning med frågor och svar rörande driftsrådsinstitutionen i Österrike (överlämnad av generalsekreteraren i H a u p t v e r b a n d der I n d u s t r i e Oesterreichs). Arbeit u n d Wirtschaft, J h r g . I I . H. 11: Österreichs Gewerkschaften in der Internationale. Ellenbogen, W., Die F o r t s c h r i t t e der Genieinwirtschaft in Oesterreich. Betriebrverfassung der Österreichischen W e r k e , gemeinwirtschaftliohc Anstalt. Geschäftsordnung des Gemeinsamen Betriebsrates der »Österreichischen Werke. Gemeinw.rtschaftliche Anstalt», Wien X., Arsenal. Handlingar rörande driftsrådsval i Österreichischen Werke. gememwirtschaftliche Anstalt,
14.
Wien, X., Arsenal. Satzungen des Bildungsausscbusses der Arbeiter und Angestellten des Arsenals.
lö.
Lengyel, S., Bilanzfibel fiir Betriebsräte.
.->. (3. 7 & 9. 10. 11 P2.
12—251S47
Studier rör. industriell
demokrati.
Statens offentliga utredningar 1925 Systematisk
förteckning
(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.
Allmän lagstiftning.
Rättskipning.
Fångvård.
Vattenväsen.
Utkast till ändrad lydelse av vissa paragrafer i kungl. stadgan den 22 juni 1920 med vissa föreskrifter ang. domsagornas förvaltning. [14] Förberedande utkast till strafflag. Förfalskningsbrotten. [22] Förslag till lag om dödande av förkommen handling m. m. [25] Förslag till lag om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar. [26] Betänkande och förslag rörande ändring i strafflagens bestämmelser om preskription av straff. [28] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Byggnadsstyrelsesakkunnigas betänkande angående omorganisation av byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå m. m. [13] Betänkande ang. ordnandet av statens byggnadsverksamhet inom Stockholm. [15] Förslag till lönereglering för landsfogdar och landsfiskaler m. m. [23] 1921 års pensionskommittés betänkande. 4. Betänkande med förslag till militär tjänstepensionslag. [24]
Skogsbruk.
Bergsbruk.
Industri.
Handel ocli sjöfart.
Kommunikations väsen
Kommunalförvaltning» Statens och. kommunernas finansväsen. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 81. Den svenska tvättmedelsindustrien. [2] 29. Den svenska skoindustrien. [3] 30. Den svenska cementindustrien. [4] 32. Den svenska porslinsindustrien. [5] 33. Tryckeri- och pappersförädlingsinchistri i Sverige. [6] Betänkande med förslag till grunder för avsättning till de affärsdrivande verkens förnyelsefonder m. ni. [9] Förslag till förordning ang. statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. [10] Betänkande augående omorganisation av taxeringsväsendet. [27]
Bank-, kredit- ock penningväsen.
Försäkringsväsen,
Betänkande med utredning och förslag angående socialför' säkringens organisation. [8] Förslag till lag om försäkringsavtal. [21].
Politi. Socialpolitik. Det svenska skogsbrukets förutsättningar och historia. [11] Sveriges enskilda skogar. [12] Konsumentkooperationen i Sverige. [16] Betänkande med förslag till motverkande av arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten. [29] Studier rörande industriell demokrati i Norge, England, Tjeckoslovakien och Österrike. [30]
Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Utredning av vissa frågor rörande privatläroverk.
Hälso- ocli sjukvård. Försvarsväsen, Allmänt näringsväsen.
Underofficérssakkunnigas yttrande och förslag. [7]
Betänkande betr. vattenfallsstyrelsens landsbygdstaxor m. m. [18] F a s t egendom. Jordbruk med binäringar. Utredning rörande fiskerättsförhållandena vid rikets kuster. Del 1. [19] Del 2. [20]
Utrikes ärenden.
Internationell rätt.
Betänkande rörande det s. k. Genéveprotokollet angående av' görande på fredlig väg av internationella tvister. [17]
Stockholm 1925. P. A. Norstedt & Söner.251857