Den svenska porslinsindustrien med särskild hänsyn till förhållandena före världskriget utredning

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

X 0

cA STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1925:5

FINANSDEPARTEMENTET

J/W W\$

TTULU OCH TRAKTATKOMMITTÉNS UTREDNINGAR OCH BETÄNKANDEN XXXII

DEN S V E N S K A

PORSLINSINDUSTRIEN MED SÄRSKILD HÄNSYN TILL FÖRHÅLLANDENA FÖRE VÄRLDSKRIGET

UTREDNING, VERKSTÄLLD PÅ UPPDRAG AV TULL= OCH TRAKTATKOMMITTÉN

AV

ERIK W. TILLBERG

S T O C K H O L M 19 2 5

u,

Statens

offentliga K r o n o l o g i s k

1. Utredning av vissa frågor rörande pnvatläroverken. Norstedt. 173 s. 2 pat.-tab. E. 2. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 31. Den svenska tvättmedelsindustrien med särskild hänsyn till förhållandena före världskriget. Av Hj. Heimburger. Marcus. 108 s. Fl. 3. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 29. Den svenska skoindustrien med särskild hänsyn till förhållandena före världskriget. Av W. Smith. Tullberg 104 s. Hi. 4. Tull- och traktatkommitténs utredningar och be-

utredningar

f ö r t e c k n i n g

länkanden. 30. Den svenska cementindustrien med särskild hänsyn till förhållandena före världdskrigct. Av O. Edström. Marcus. 48 s. Fi. Tull- och traktatkommitténs utredningar och i betänkanden. 32. Den svenska porslinsindustrien i med särskild hänsyn till förhållandena före världdskrigct Av E. W. Tillberg. Tullberg. 64 s Fi. Tull- och traktatkommitténs utredningar och i betänkanden. 33. Tryckeri- och pappersförädlilingsindustri i Sverige. Av F. Hilgerdt. Marcus. 125 s.i. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnealsé* bokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . = jcordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang statens offentliga utredningars yttre anordning (nr: 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1925:5

FINANSDEPARTEMENTET

TULL, OCH TRAKTATKOMMITTÉNS UTREDNINGAR OCH BETÄNKANDEN XXXII

DEN SVENSKA

PORSLINSINDUSTRIEN MED SÄRSKILD HÄNSYN TILL FÖRHÅLLANDENA FÖRE VÄRLDSKRIGET

UTREDNING, VERKSTÄLLD PÅ UPPDRAG AV TULL= OCH TRAKTATKOMMITTÉN

AV

ERIK W. TILLBERG

A.*B. HASSE W. TULLBERGS BOKTRYCKERI STOCKHOLM 1925 &WL/0

Till K O N U N G E N .

Tull- och traktatkommittén får härmed i underdånighet överlämna en på dess förutvarande tullavdelnings uppdrag av bergsingenjören E. W. Tillberg verkställd utredning rörande den svenska porslinsindustrien

med särskild hänsyn till förhållandena före världskriget. För arbetets innehåll samt däri uttalade uppfattningar är författaren ensam ansvarig. Stockholm den 24 april 1924. Underdånigst ERIK RÖING. Karl

Åmark.

Kap. I. Historik. Bildbar (plastisk) lera, som i mer eller mindre fuktigt och rent tillstånd rikligt förekommer på olika .ställen av jordklotet, h a r sedan urminnes tider a n v ä n t s till för m ä n n i s k a n nyttiga föremål såsom tegel för husbyggnader, h u s h å l l s k ä r l o. d. Människorna gjorde snart den erfarenheten, att leran lätt kunde formas och att de erhållna föremålen efter försiktig torkning behöllo sin form, även om de krympte. D e n n a erfarenhet föranledde lerans användning till tegel, först obränt, sedan bränt, samt till b r ä n d a husgerådssaker, vilka till en början ej voro överdragna med glasyr, varför de ej voro vattentäta. I de fall, då de användes i beröring med vätskor, genomdränktes de med vax, olja eller fett. E g y p t i s k a fornlämningar visa, att konsten att glasera föremål av bränd lera var känd mer än 2 300 å r f. Kr. och att s å d a n a föremål då voro mycket vanliga. B r ä n d a lerkärl anses eljest hava tillverkats redan omkring 10 000 å r före vår tideräkning, och b r ä n t tegel b e r ä k n a s h a v a en ålder av omkring 30 000 år. Under tidernas lopp blev lervarutillverkningen ("keramiken" av det grekiska ordet keramos = lera) allmänt utbredd bland alla folk, synnerligen de med en begynnande eller mera framskriden civilisation, så att "krukmakaren" blev en av de vanligare yrkesmännen. Redan 3 500 år f. Kr. stod lerkärlstillverkningen högt i Egypten, där grovarbetet bedrevs med slavar. Assyrier och babylonier tillverkade obränt och bränt tegel, glaserade väggplattor med inbränd målning, vaser, skulpturer samt kärl för dagligt bruk. De kände tennoxidens användning för beredning av vit ogenomskinlig emalj. Från dessa folk övergick konsten till perserna och israeliterna. Från Egypten lärde sig grekerna lervaruslöjden, som hos dem utvecklades till hög grad av fulländning. Flera årtusenden gamla grekiska vaser och urnor, meterhöga, tunna och hårda försedda med vackert svagt glasyrliknande överdrag och av stor formskönhet, finnas i europeiska museer ävensom bland enskilda samlingar. Även Nationalmuseum i Stockholm äger en hel del grekiska vaser, bland annat en korintisk, som leder sitt ursprung från omkring 700 år f. Kr. I Etrurien (Italien) var keramiken lika gammal eller äldre än i Grekland men nådde ej samma konstnärliga höjd som där. Med romerska rikets upplösning förföll den europeiska keramiken och omfattade under flera århundraden endast tillverkningen av enkla, oglaserade kärl till dagligt bruk. Konsten att glasera lerkärlen hade nämligen tappats bort. Den återupptäcktes visserligen, men framträngde ej till norra Europa förrän på 1200-talet. Kinesiskt porslin är än i dag ryktbart. Det säges att lerkärlstillverkningen yrkesmässigt bedrivits i Kina så långt tillbaka som år 2700 f. Kr., och det torde vara otvivelaktigt, att det äkta porslinet uppfunnits i Kina så långt tillbaka äom c:a 200 år f. Kr. Någon ordnad porslinstillverkning fanns dock icke där iöre omkring 600 år e. Kr. Den första staten tillhöriga fabriken anlades där år 583 e. Kr. Under 1700-talet lära i fabriksorten King-te-tsjin en miljon män-

e uiskor sysselsatts ined porslinstillverkning, och mer än 3 000 ugnar funnos för varornas bränning. Av denna masstillverkning exporterades en stor del till Europa, där det kinesiska porslinet redan omkring år 1300 blivit känt genom Marco Polo. Från Kina spred sig porslinstillverkningskonsten till Korea och därifrån på 1200-talet e. Kr. till Japan. Portugiserna förde japanskt porslin till Europa. Holländarna ärvde så småningom denna handel, som blev mycket inbringande och gick över hela Europa. Större delen av japanskt och kinesiskt porslin är fältspatäkta. Sedan araberna erövrat Spanien år 711, återupplivade de den sedan romerska rikets upplösning i Europa förfallna keramiska industrin. Det kinesiska fältspatäkta porslinet var då ej känt där, och kunskapen om att framställa fajans (oäkta porslin) med vit massa saknades. Mor erna medförde från de västasiatiska folken konsten att tillverka vit, ogenomskinlig glasyr genom användandet av tenn i glasyrmassan. Under 1400—1700-talen användes tennglasyr för bättre slags lergods, och den begagnas än i dag i stor skala å vita kakelugnar, framför allt där vitbrännande lera saknas, såsom fallet är i Sverige, där Uppsala-leran, ehuru gulbrännande, visat sig synnerligen billig och lämplig för ändamålet. I Spanien bedrevs en betydande lergodstillverkning liksom på Majorca, varifrån namnet "majolika" säges vara härlett. I Italien nådde tillverkningen av fajans med ogenomskinlig tennglasyr sin högsta fulländning omkring år 1500. Städerna Florens, Faenza (av vilken senare plats ordet fajans anses vara härlett) och Urbino voro de viktigaste orterna för nämnda fabrikation. Fajanstillverkningen bedrevs under 1400- och 1500talen i stor skala i Tyskland, särskilt i Ntirnberg. Kakelugnar och dryckeskärl voro där de förnämsta artiklarna. Till Frankrike spred sig fajanstillverkningen från Italien och blev så småningom av så stor omfattning, att år 1789 funnos 165 franska fabriker, av vilka de förnämsta voro tillfinnandes i Nevers, Rouen och Monstier. I St. Cloud började år 1695 tillverkningen av ett porslinsliknande fabrikat, s. k. frittporslin, vars förnämsta framställningsort i mitten av 1700-talet blev Sevres. Frittporslinet, som i verkligheten lika mycket bestod av glas- som porslinsmassa, tillverkades av salpeter, koksalt, alun, gips, soda och sand, alltså glasets beståndsdelar, vilka "frittades" d. v. s. upphettades till börjande smältning samt därefter finmaldes och blandades med krita och märgel, vilka ju utgöra en del av massan i oäkta porslin. Denna massa var emellertid föga plastisk, varför dess formbarhet ökades genom tillsats av bindemedel såsom gummi arabicum eller också lim. Den brändes vid lägre temperatur än äkta porslin och överdrogs med en blyhaltig lättsmält glasyr. Numera tillverkas endast undantagsvis föremål efter denna metod. Redan i början av 1300-talet hade fajans tillverkats i Holland, särskilt i Delft, där vid slutet av 1600-talet icke mindre än 43 fajansfabriker funnos. Holland var då, som förut nämnts, Europas stapelplats för kinesiskt och japanskt porslin, men sedan konsten att tillverka fajans med vit ogenomskinlig glasyr ditförts från Frankrike, började det kinesiska och japanska porslinet att efterbildas, så att vid slutet av 1600-talet Delft-fajansen eller, som det då kallades, Delft-porslinet omkring år 1700 spred sig runt hela Europa. Vissa efter bildningar av kinesiska i blått dekorerade lervaror utfördes så väl, att de för en icke kännare endast med svårighet kunde skiljas från originalen. Sedan det kinesiska äkta porslinet blivit känt i Europa, gjordes under ett par århundraden resultatlösa försök att efterhärma dess tunnhet, genomskinlighet

7 och praktfulla dekorativa utstyrsel. Det var slumpen man hade att tacka för återupptäckandet av konsten att tillverka det äkta porslinet. Detta ägde rum i Sachsen år 1709 av J. F. Böttger, som börjat sin bana som apotekselev. Visserligen hade porslinsliknande fabrikat tillverkats i början av 1500-talet i Venedig och senare i Ferrara och Florens. Även hade i Frankrike framställts en sorts porslin liknande det äkta, men den verkliga konsten syntes dock vara borttappad. Anledningen till att den nu återupplivades var, att en smed i Erzgebirge funnit kaolin och, utan att veta varav det vita pulvret bestod, sålt det såsom vetemjöl till pudring av de då vanliga allongeperukerna. Böttgers peruk pudrades därmed; han kände den tyngre än vanligt, undersökte saken och fann att kaolinet var orsaken härtill. Han skaffade sig ett prov därav, använde den till degeltillverkning och fick på detta sätt en ny produkt, vitt porslin. En fabrik inrättades i Meissen, och de första europeiska äkta porslinspjäserna fördes i marknaden på Leipzigermässan 1715. Från denna fabrik spred sig hemligheten till andra delar av Tyskland samt Österrike, framför allt Böhmen. Hemligheten såldes vidare år 1761 till Frankrike, där förut som nämnts huvudsakligen frittporslin tillverkats. Först 1769, sedan ett utmärkt kaolinlager upptäckts vid S:t Yrieix nära Limoges, lyckades man framställa fältspatäkta porslin även i Frankrike. Limoges blev sedan medelpunkten i Frankrikes porslinsindustri. Utom återupplivandet av tillverkning av äkta porslin har Tyskland äran av att hava på 1600-talet infört tillverkningen av s. k. stengods, ett slags krukmakargods, som står porslinet mycket nära. De saltglaserade lerkärl, som gemenligen gå under benämningen "Grés de Flandres", voro ett avgjort framsteg på det keramiska området. Godset var hårt och ogenomträngligt för vatten, strukturen var kornig, varför man kan anse detsamma såsom en föregångare till det äkta porslinet. Från Tyskland spridde sig tillverkningen av stengods till Holland och därifrån till England. Än i dag importeras holländska syltkrukor till Sverige av just denna typ. Tillverkningen av fajans infördes i Tyskland från Italien. Utom i Sachsen förekommer porslinstillverkning i Tyskland huvudsakligen i Timringen och framför allt i Bayern. Uppkomsten av porslinsindustrien i Timringen daterar sig från 1758, då i en liten by i närheten av SchwarzburgRudolstadt upptäcktes lerblandad sand, som visade sig vara en utmärkt ersättning för kaolin och flinta. Detta substitut återfanns sedermera i olika delar av Timringen och, vad mera var, det förekom mycket rikligt, var lätt tillgängligt och framför allt ej dyrt att bringa i dagen. Billigt bränsle fanns i skogarna, och lätt tillgänglig vattenkraft försåg industrien med billig kraft för målning och blandning av råvarorna. Dessa tre fakturer, billiga råvaror, billigt bränsle och billig kraft, bidrogo att under senare hälften av 1700-talet skapa en storartad industri i de Thuringska skogarna, där förut mycket få tillfällen funnits till arbetsförtjänst. Ett av huvudskälen till förläggande av porslinsfabrikation i nordöstra Bayern var den rika tillgången på kaolin, fältspat och flinta därstädes ävensom närheten av stenkol i nordvästra Böhmen. Tämligen närbelägna voro ock de rika tillgångarna av kaolin och kol i Sachsen. En avsevärd roll spelade också tillgången på billig arbetskraft. I många små städer inom bayerska porslinsdistriktet, vilket i övrigt saknar annan industri och i övrigt är utpräglat jordbrukarland, bedrives porslinsindustrien såsom enda förvärvskälla. Industrien i fråga uppstod för c:a 100 år sedan. De flesta fabrikerna här ha dock anlagts i senare tid.

8 De nu nämnda tyska porslinsdistrikten, det sachsiska, thuringska och bayerska, tillverkade och tillverka fortfarande så gott som uteslutande äkta porslin. Fajanstillverkningen däremot utvecklades inom Saar-området, nära franska gränsen. Här anlades i slutet av 1700-talet en hel del fabriker, vilka ännu äro i verksamhet. Tillverkningen av Delft-fajans i Holland, vilken vid sin höjdpunkt sysselsatte över 20 000 personer, hade försett Tyskland med dess behov av billigt hushållsporslin. Den avtog emellertid mer och mer under 1700-talets senare hälft, dels till följd av fajansindustriens uppblomstring i Saar, dels till följd av Englands alltmera ökade export till kontinenten av hithörande varor, en naturlig följd av den storartade uppblomstringen av industrien därstädes under samma tid, vilken i sin ordning stimulerade tyskarna att själva förbättra och utvidga sin inhemska produktion. Porslinsindustrien i Österrike daterar sig från år 1718, d. v. s. 8 år efter sedan Böttger börjat tillverkning av äkta porslin i Meissen och tre år efter sedan hans fabrikat utbjudits på Leipzigermässan. Den första fabriken anlades nämnda år i Wien, där tillverkningen börjades under ledning av en herr Stenzel från Meissen. År 1744 köptes den av staten och blev en kejserlig institution under kejsarinnan Maria Theresias beskydd. Fabriken blev senare ryktbar genom synnerligen vackra konstsaker, särskilt utmärkta genom sina utsökta koboltblåa och brunröda färger. En hel stab av kemister och konstnärer voro då anslutna till densamma. Så småningom gick den dock tillbaka och upphörde 1864 helt och hållet genom ett riksdagsbeslut. Den kejserliga fabriken i Wien hade under många år uteslutande rätt till fabrikation av porslin i Österrike. Resultatet av dess verksamhet hade länge en avskräckande verkan på utvecklingen av porslinsindustrien i Böhmen. Den första fabriken därstädes anlades 1792 i Schlaggenwald nära Karlsbad. Tre år förut hade man upptäckt kaolin i närheten av nämnda plats. Fabriken hade dock ej någon vidare framgång och upphörde redan efter ett år. Emellertid anlades här senare den ena fabriken efter den andra. Hela den böhmiska porslinsindustrien är numera förlagd till Karlsbad och dess närhet. Porslinsindustrien i Böhmen gynnades framför allt genom den rika tillgången på de viktigaste råmaterialen. Dessa voro av mycket god kvalité och voro mycket nära till hands. År 1809 avstängdes den kejserliga fabriken i Wien från tillförsel av kaolin från Passau i Sachsen. Den österrikiske professorn och geologen Mohs fick då uppdrag att forska efter lämplig råvara i övre och Nedre Österrike, Mähren och Böhmen, och han fann vad han sökte i distrikten Saar och Elbogen, det senare beläget alldeles intill Karlsbad. Icke blott kaolin fanns där i stora kvantiteter utan även fältspat, flinta, vanlig lera till kassetlar, ävensom stenkol för bränning av utmärkt kvalité. Naturen hade här sammanfört allt vad som behövdes för en framgångsrik tillverkning av porslin, och fr. o. m. professor Mohs upptäckt var Väst-Böhmens framtid såsom världens av naturen mest gynnade porslinsdistrikt betryggad. Till en början tillverkades i Böhmen uteslutande oäkta och ett slags halväkta porslin, beroende på att den kejserliga fabriken i Wien hade monopol på tillverkningen av äkta porslin. En stor del av det dåtida böhmiska fabrikatet var dock i verkligheten äkta porslin, ehuru det var av dålig beskaffenhet. Ända till 1815 var det böhmiska fabrikatet grått och opakt i godset, men kort efteråt lärde man sig att tvätta lerorna, varefter ett vitt gods erhölls. Under tiden 1789—1849 anlades 30 stycken fabriker i Böhmen för tillverk-

<) ning av äkta och halväkta porslin. Några av dessa existera ännu. Därefter skedde ej på länge någon nämnvärd nyanläggning av fabriker, ehuru några av de äldre avsevärt utvidgades. Från 1896 till 1912 utvecklades däremot industrien avsevärt. Icke mindre än 20 nya fabriker kommo till stånd, av vilka 12 stycken anlades under åren 1902—1912. Hela antalet porslinsfabriker i Österrike-Ungern uppgick år 1912 till 77 st., därav fem i Ungern och en i Triest. En annan gren av industrien, som i Böhmen uppträder självständigt, är dekorering av porslinsvaror. Ett stort antal dylika företag förekommer, men största delen är mycket små, många sysselsätta ej mer än två a tre personer, och ofta sker tillverkningen i hemmen. Denna "små"-industri är belägen i omedelbar närhet av industriens centrum i byarna runt Karlsbad. I England var Dwight den främste banbrytaren inom keramiken. Han erhöll 1671 patent på ett genomlysande lergods, som han kallade porslin eller "china", det än i dag gängse namnet på äkta porslin i England och engelsktalande länder. Bland de äldre engelska lervarufabrikerna var den i Chelsea den förnämsta, anlagd år 1745. Den år 1751 grundade, ännu bestående fabriken i Worcester var en av de första, där tryckning av porslin användes. Den första fabriken för fältspatäkta porslin i England anlades i Plymouth 1768 efter upptäckten av de rika kaolintillgångarna i Cornwall. Englands storartade lergodsindustri utvecklade sig dock mest i norra Staffordshire, där rika kollager finnas ävensom lera för billigare lergods. Redan på 1400-talet hade tillverkning av lerkärl börjat därstädes. I slutet av 1600talet uppfanns där av Palmer sättet att, genom inkastande av salt i ugnarna, varvid saltet förflyktigades och sedan sublimerade å de i ugnen för bränning insatta kärlen, på den få ett glasyrartat överdrag. Där bröt också den berömde J. Wedgwood (1730—1795) sin bana. Han arbetade först som drejare; sedan blev han grundläggare av Englands nuvarande stora fajansindustri genom den av honom uppfunna s. k. creamcoloured ware, gräddfärgat oäkta porslin, sedermera kallat queen's ware, samt jasperware. I slutet av 1700-talet voro omkring 20 000 personer sysselsatta i Staffordshires lerkärlsfabriker. Där påbörjades också tillverkningen av den sort av äkta porslin, som kallas benäkta eller engelskt porslin. Den förra benämningen har detta slag av äkta porslin erhållit därav, att vid tillverkningen ingick benaska såsom en rätt väsentlig beståndsdel. Från tillverkningen av benäkta porslin härleder sig ett annat i England mycket uppskattad hårt stengods, "ironstone china". Storbritanniens lergodsindustri är storartad. Där finnas över 400 porslinsoch fajansfabriker, av vilka omkring 350 äro belägna i norra Staffordshire på ett område av endast 1.5 svensk kvadratmil. Detta av floden Trent genomflutna, av kanaler och järnvägar korsade fabriksområde kallas "The potteries" (lerkärlsfabrikerna). Det omfattar nio städer med tillsammans över 200 000 innevånare, av vilka 40- å 50 000 arbeta i porslins- och fajansfabrikerna. I Förenta staterna anlades den första porslinsfabriken år 1685 av guvernören i New Jersey, Dr. Daniel Coxe från London. De äldsta tillgängliga uppgifter angående framställning av porslin efter engelskt mönster visa, att tillverkningen gjorts av amerikanska råvaror. Detta är så mycket mera anmärkningsvärt, som numera stora kvantiteter kaolin och annan porslinslera importeras från England. 1 ) År 1765 talar engelsmannen Wedgwood om en porslinsfabrik, som *) Förhållandet i Sverige var likartat. Under en lång följd av år använde Rörstrandsfabriken uteslutande Uppsalalera, under det numera hela den svenska porslinsindustrien, såväl den som avser äkta som den som avser oäkta porslin, är baserad på utländsk, företrädesvis engelsk lera.

10 anlagts i South Carolina med arbetare från England, vilka till ledare hade en inkompetent verkmästare från moderlandet. Tid efter annan byggdes nya fabriker, företrädesvis i New Jersey. U. S. A. Census rapporterar år 1850 icke mindre än 484 lervarufabriker. Dessa tillverkade i allmänhet vanligt krukmakargods, terracottavaror o. d., men med undantag av blott en ringa del så kallat C. C.-gods (cream-colored ware) fabricerades ej några vita varor därstädes förrän år 1852, då den första anläggningen för framställning av vita bordsserviser och hushållsartiklar av samma färg gjordes i Trenton N. J. Denna stad blev till en början medelpunkten för porslinsindustrien men undanträngdes så småningom av staten Ohio, där en engelsk porslinsfabrikant år 1839 hade anlagt en fabrik i staden East-Liverpool. Alan fann i dess närhet en utmärkt lera, som ännu användes för tillverkning av ett billigt gult porslin. Tillverkningen av vitt porslin påbörjades ej förrän omkring år 1890. År 1912 producerades i New Jersey, företrädesvis i Trenton, 24.5 % av hela tillverkningen av porslinsvaror i U. S. A. och i Ohio, huvudsakligast i East-Liverpool, 42.5 %. I den senare staten uppgick samma år antalet porslinsfabriker till icke mindre än 434 stycken. I Sverige fanns keramisk konst redan 2 500—2 400 år f. Kr. Tillverkningen på detta såsom på andra områden bedrevs ursprungligen som hemslöjd och utvecklades sedan så småningom till allmänt bedrivet hantverk. Glaseringskonsten trängde hos oss igenom först omkring år 1300 e. Kr. Kakelugnar tillverkades i Skåne redan på 1500-talet och spridde sig sedan norrut. Hela medeltiden igenom synes Lund hava varit huvudsätet för den keramiska konsten i Norden. Det enklaste saltglaserade krukmakargodset, framställt av hantverkare i orter där tillgång fanns på lämplig lera, ersattes så småningom med det ordinära oäkta porslinet, fajansen, till en början framställd av Uppsalalera. År 1691 gjorde en holländare, Gottling, ansökan om att för svenska statens räkning få anlägga en porslinsfabrik i Sverige. Kommerskollegium ansåg dock företaget för dyrbart (det skulle kosta c:a 20 000 dir. s. m.), varför ansökan avslogs. Då ej heller enskilda personer ville stå risken, kom fabriken ej till stånd. År 1726 anlades i Stockholm vid Rörstrand en fabrik för tillverkning av delftiskt porslin d. v. s. fajans med vit ogenomskinlig glasyr, men någon verklig fabrikation kom dock ej till stånd förrän tidigast 1729, och företaget förde länge en tynande tillvaro. En ständig penningebrist gjorde sig gällande och framför allt saknades en enhetlig ledning. Man sökte alltjämt falla tillbaka på staten, vilket också tidvis lyckades. Största svårigheten låg dock i anskaffandet av skickliga och hederliga föreståndare. Till en början anlitades utländska mästare. Först på 1740-talet, sedan svenska mästare och arbetare förvärvat sig erforderlig arbetsskicklighet, erhölls något så när gott tekniskt och ekonomiskt resultat. Råvaran var Uppsalalera, som formades, varefter föremålen torkades och brändes vid en temperatur av 800—900° C. Därefter inbrändes glasyren, bestående av vit ogenomskinlig tenn-blyemalj vid något lägre temperatur. På det sålunda erhållna vita godset och ofta på den obrända glasyrytan, anbragtes och inbrändes målningar, under några årtionden uteslutande med blå koboltfärg, sedermera med olika färger framställda av koppar-, antimon-, mangan- och järnföreningar. Den första svenska mästaren blev Anders Bohlström 1741. Fabriken ägdes intill år 1753 av ett konsortium, bestående av en hel del av den

11 tidens representativa industri- och affärsmän, men övergick nämnda år till assessorn E. M. Ingman, sedermera adlad Nordenstolpe. År 1765 var tillverkningsvärdet 95 000 daler kopparmynt och arbetarantalet 122. År 1758 anlades en konkurrentfabrik vid Marieberg, där försök gjordes att tillverka fältspatäkta porslin. Den tidigare omtalade konsten att trycka på porslin utarbetades självständigt vid Marieberg av A. Stenman. Emellertid inköptes fabriken år 1782 av Rörstrand, och 1789 var dess saga all. En hel del av dess fabrikat finnas ännu i behåll och framför allt vittna de gamla Mariebergskakelugnarna om en synnerligen god smak, även om det tekniska utförandet lämnar en del övrigt att önska. Mot slutet av 1700-talet byggdes vid Ulvsunda nära Stockholm en fajänsfabrik som efter en kort tid nedlades. Även vid Pålsjö nära Hälsingborg, i Sölvesborg och vid Bredsjö i Uppland ha porslinsfabriker funnits. Rörstrand övergick i slutet av 1780-talet från tillverkning av det gamla fajansfabrikatet till en annan sorts fajans, det s. k. flintporslinet, avsett att likna det engelska Wedgwoodporslinet. Från början av 1800-talet blev detta fabrikens enda produkt, efter mönster av nyare engelska och tyska fajanstillverkningar. Under 1820-talet infördes betydande förbättringar i tillverkningen även i mekaniskt avseende — den första wattångmaskinen på land i Sverige uppsattes vid Rörstrand 1810 — och mot slutet av 1820 övergick man till begagnande av huvudsakligen engelska råvaror. År 1827 anlades efter engelskt mönster fabriken Gustavsberg på Värmdön i Stockholms skärgård av grosshandlare J. H. Öhman och kommerserådet J. O. Wennberg. Till en början tillverkades där endast fajans. Tillverkningen vid de båda svenska fabrikerna bestod till slutet av 1850-talet så gott som uteslutande av hushållsartiklar av s. k. engelsk fajans. Tillverkningen av konstföremål var obetydlig. Vid denna tid hade båda fabrikerna övergått till nya ägare, som började ett omskapningsarbete på alla områden inom fabrikationen, genomgående efter engelskt mönster. Godset gjordes vitare och hårdare, i glasyren infördes borsyra, som gav den bättre glans och färg samt styrka. Tryckning med s. k. flytande färger infördes, och man började använda stenkol i stället för ved vid godsets bränning. Bränslebesparande ugnar med upp- och nedgående drag kommo till användning, filterpressar infördes. Äkta porslin började tillverkas på 1860-talet. Under 1870-talet utarbetades nya, finare fajansfabrikat, dekoration med färgade glasyrer (majolikafärger) infördes, och konstföremålen, som redan på 1860-talet hade börjat framställas, utvecklades till stor fulländning. Med år 1900 tillkom Göteborgs porslinsfabrik för tillverkning av fajanser till hushållsbruk. En porslinsfabrik anlades 1911 i Lidköping för äkta porslin till hushålls- och tekniskt bruk. Grunden till denna hade lagts redan några år tidigare, enär redan i början av 1900-talet en fabrik anlades därstädes för dekorering och glasyrbränning av huvudsakligen från Österrike och Tyskland importerat rågods. Den stora skillnaden i tull mellan det enfärgade rågodset, som drog en i och för sig mycket hög tull av 30 öre per kg. och de färdigdekorerade och brända varorna, som voro skyddade med en tull av 60 öre per kg., lockade till ett försök i den riktningen. Det stora bräckaget ävensom andra omständig-

12 heter föranledde emellertid en övergång till fullständig porslinstillverkning. I Gävle tillkom år 1913 ytterligare en fabrik för tillverkning av hushållsartiklar av fajans, och år 1918 igångsattes ännu en fabrik i Karlskrona. Ett par mindre fabriker finnas även, som visserligen redovisas såsom porslinsfabriker i den officiella statistiken men som i själva verket närmast böra inrangeras bland lerkärlstillverkarna. Med de elektriska ledningarnas utveckling har en ny gren inom porslinsindustrien tillkommit, till en början porslinshattar för svagströmsledningar, telegraf och telefon, vanligen tillverkade av fajans, sedan isolatorer för högspänningsledningar av äkta porslin. Dessa tillverkningar hava nått en rätt betydande utveckling, som ökats år från år. S. k. sanitetsporslin är numera också en viktig tillverkningsgren, omfattande artiklar för kök, bad- och toilettrum. Den svenska porslinsindustrien anses stå på en mycket hög ståndpunkt; konstföremål från Rörstrand och Gustavsberg uppskattas över hela världen. Svenskarnas kända uppfattning, att endast det bästa är gott nog. gör sig gällande även på detta område. Någon tillverkning av verkligt billighetskram, som exempelvis i Tyskland, förekommer icke. Exporten är ej obetydlig, såsom framgår av längre fram meddelade statistiska uppgifter, likaså importen, ett förhållande, som är gemensamt för alla porslinstillverkande länder. Även om fabrikationen drives i än så stort omfång, framkalla nämligen anspråken på omväxling och olika smakriktningar ett utbyte länderna emellan.

Kap. II. Teknik. Vare sig det gäller tillverkning av äkta eller oäkta porslin äro maskiner, apparater och ugnar ungefär desamma. De äldre fabrikerna i »Sverige hava icke specialiserat sig på någon bestämd tillverkningsgren; av de yngre däremot fabricera Göteborg och Gävle uteslutande oäkta och Lidköping äkta porslin. I detta sammanhang torde det vara lämpligt att angiva skillnaden mellan de båda huvudslagen av hithörande varor. Äkta porslin kännetecknas därav, att det har en tät, vanligen vit, stundom ljust färgad grundmassa, som är ogenomtränglig för vätskor och därför icke häftar vid tungan; det är i brottet finkornigt, har en klar, hög klang och är åtminstone i tunt gods genomlysande. Glasyren är fast, i regel hopsmält med själva massan och lossnar icke. Kanter och underytor äro av tekniska skäl ofta oglacerade. Särskilda slag av äkta porslin äro biskvi och parian (vanligen konst- och prydnadsföremål), det förra vitt, det senare med en något gulaktig färgton. Äkta porslin repar ej av kniv. Oäkta porslin, även kallat fajans eller rättare finare fajans, har en stundom vitgrå eller gulaktig, icke genomlysande, mer eller mindre porös grundmassa, vilken uppsuger vätskor och sålunda häftar vid tungan. Om på en oglaserad del av en porslinsvara eller dess brottyta ett bläckstreck anbringas och bläcket omedelbart eller också mycket snart upp-

13 suges i massan, är det ett säkert kännetecken på att fajansartad vara föreligger. I regel visar sig i brottytan glasyren på ett föremål av oäkta porslin som en tydlig, icke med massan sammansmält rand. Som synes äro ganska bestämda gränser uppdragna mellan de olika slagen av hit hörande varor. Det finnes dock numera övergångsformer, där det är mycket svårt att bestämt angiva, till vilken grupp de skola hänföras. Förr var ett osvikligt tecken på äkta vara dess genomskinlighet, men det finnes halvgenomskinliga föremål, som lika gärna kunna hänföras till såväl den ena som den andra gruppen. Det vid förtullning vanliga sättet att särskilja grupperna åt medelst bläck är också ganska osäkert, när det gäller det numera rätt vanliga halv- (semi-) porslinet. I Tyskland har man numera i tvivelaktiga fall övergått till ett exaktare prov, bestående däri att man låter det avsedda föremålet ligga i vatten en viss tid, varefter kvantiteten absorberat vatten får avgöra till vilken grupp det skall hänföras. Som nämnts äro de maskinella anordningarna och ugnar desamma, vare sig det gäller det ena eller andra slaget av porslinsvaror. Man särskiljer då: kvarnar och blandningsapparater, formningsmaskiner och ugnar. . , ... .. T_ Porslinsmassan utgöres av mer eller mindre eldfasta leror, dit även Kvarnar kaolin räknas, finmalen flinta eller kvarts samt vittrad pegmatitgranit ^ (cornwallsten). Den i massan ingående flintan eller kvartsen brannes ning8, i särskilda ugnar, söndermales på kollerverk till ett grovt pulver, som apparater. sedermera finmales med vatten på kvarnar eller i de s. k. Alsingska malcylindrarna, även kallade kulkvarnar. Fältspat och cornwallsten behöva icke undergå bränning före målningen. Till följd av svårigheten att skydda arbetarna mot det fina damm, som oaktat alla försiktighetsmått ej kan undvikas, har man numera börjat ganska allmänt 'tillsätta vatten vid målningen, då emellertid ej samma utbyte erhålles som vid torrmalning. Kulkvarnar användas i Sverige och på kontinenten; i England och U. S. A. däremot användas block eller släpkvarnar, s. k. blungers. Den på det ena eller andra sättet malda flintan och fältspaten underkastas därefter slamning och blandas i bestämda proportioner med de i vatten till viss konsistens utrörda lerorna, varefter hela blandningen får passera genom fina silkes- och metallsiktar och får rinna genom rännor eller kar, försedda med starka magneter, som befria massan från eventuellt i densamma befintligt metalliskt järn och magnetisk järnsand. För att överföra den siktade massavällingen till degform, vilket förr tillgick så, att densamma upphettades i långa flata av eldfast sten byggda pannor, tills behörig mängd vatten avgått, pressas den numera genom s. k. filterpressar. Sista arbetsprocessen, innan leran är färdig att formas, är dess bearbetning i särskilda maskiner dels för att göra blandningen mera homogen, dels för att borttaga befintliga luftblåsor. Detta sker i lerkranar, som byggas antingen med vertikal eller horisontal axel och likna de vid tegelbruken vanligen använda. Massan valkas härefter i särskilt därför konstruerade maskiner, bestående av ett bord, på vilket densamma knådas mellan roterande horisontella och vertikala valsar till en ringformig sträng av parallellepipedisk genomskärning. Ibland äro valsarna fasta, och bordet rörligt. Massan sönderskäres sedan i bitar, som läggas i

14 fuktiga källare, där deras plasticitet bibehålles och t. o. m. ökas genom en outredd jäsningsprocess, förorsakad av organiska ämnen i lerorna och vattnet. Massan antager en något mörkare färg och är nu färdig till formning. Formning Denna sker antingen genom drejning på s. k. drejskivor eller också form- S e n ( ) m formning för hand eller pressning i maskin eller genom gjutning nings- i gipsform. Det äldsta sättet att tillverka lervaror i större skala var maskiner, drejning. Denna operation erfordrar stor övning och har drivits till hög grad av skicklighet. Den sker med tillhjälp av en på en roterande vertikal axel fästad horisontell rund skiva, den s. k. drejskivan, som bringas i rotation medelst hand-, fot- eller maskinkraft. Handtag eller "öron" formas för hand, då det gäller simplare gods; för finare varor pressas de i järnformar eller gjutas i gipsformar. Detta förfaringssätt med drejning gäller vid tillverkning framför allt av mindre föremål, såsom kaffe- och tekoppar, men även större föremål, såsom elektriska isolatorer o. d., formas på detta sätt. Numera är sparkskivan å drejningsapparaten allmänt utbytt mot en rem- eller snörskiva för maskindrift. För olika föremål har man drejningsmaskiner av olika konstruktioner. Med en koppformningsmaskin kan en skicklig drejare och 3 a 4 hantlangare på 8 timmar uppdreja 3 200—4 000 enkla kaffekoppar. Även enklare tallrikar kunna tillverkas genom drejning. Därvid använder man sig av gipsformar, som anbringas å den roterande skivan, i vilka konturerna av tallrikens över- eller undersida äro utformade. En tillräckligt stor massaklump placeras därefter på gipsformen, och medelst schablon utformas tallriken över gipsformen, som med den därpå befintliga tallriken föres till ett torkrum, där den under torkningen avskiljer sig från gipsformen, varefter den putsas. Ovala pjäser, ja t. o. m. fyr- och åttkantiga föremål, kunna på detta sätt genom särskilda anordningar formas i drejmaskinen. För finare föremål, framför allt för konstsaker, ävensom för större saker måste formning för hand eller ock gjutning i gipsform företagas. Vid denna senare metod hålles den till lagom tjock välling utrörda massan i^ formen. Efter 20 minuter a en timme, för större föremål ännu längre tid beroende på den tjocklek den gjutna pjäsen skall erhålla, tömmes formen, då ett massalager kvarstannar på formens väggar, till följd av att gipsformen sugit åt sig vatten från den närmast formväggen befintliga massavällingen. På detta sätt kan en väggtjocklek hos den på formen kvarstannande massan av ända till 10 a 20 mm. erhållas. Formen ställes nu till torkning, varvid massan efter hand blir så fast, att den kan uttagas. Gipsformen torkas därefter och kan åter användas upprepade gånger. Genom gjutning tillverkas förutom kaffe- och tekannor, sopp- och såsskålar o. d. porslinsrör och retorter för kemiskt bruk förutom en mångfald andra porslinsföremål. Gjutningen vinner alltmera insteg på bekostnad av formningen. Sedan föremålen formats, torkats och putsats, synas och kontrolleras de före bränningen. Vid putsningen och den med denna sammanhängande syningen är det av största vikt att arbetarna ej utsättas för inandning av det finfördelade damm, som därvid alltid uppstår. För detta ändamål äro såväl i Sverige som i utlandet särskilda suganordningar med skyddsskåp lagligen påbjudna.

15 Bränningen med därtill hörande operationer försiggår i huvudsak lika Branför såväl äkta som oäkta porslin. Själva bränningen sker, med undantag nm9en för den e. k. emaljbränningen av färger ovan glasyren, i s. k. kasettlar eller kapslar, ett slags deglar som porslinsfabrikerna själva tillverka av eldfast lera och chamotte. De brännas vid 1 200—1 300° C. antingen före användningen i porslinsugnen eller också första gången de komma till användning. Kostnaden för kasettlar är i en större porslinsfabrik avsevärd; ofta pressas de i järnformar i särskilt därför konstruerade maskiner. Bränningen sker i regel i två tempon, och det är här skillnaden mellan äkta och oäkta porslin kommer mest till synes. Det äkta porslinet "rågodsbrännes" först vid jämförelsevis låg temperatur, ej högre än att det utan svårighet kan överdragas med glasyrmassa, varefter det "glattbrännes" vid högre temperatur, då såväl rågodset som glasyren sintra och så att säga smälta in i varandra; på detta sätt erhålles den karakteristiska genomskinligheten. Det oäkta porslinet däremot "rågodsbrännes" vid högre temperatur, dock utan att massan sintrar, varefter glasyren anbringas och "glattbränningen" försiggår vid lägre temperatur, enär glasyrens sammansättning är så anpassad medelst lämpliga flussmedel, att den smälter vid låg värmegrad. Understundom förekommer endast en bränning, exempelvis vid fram ställning av parian och biskvi eller filter avsedda för kemiska laboratorier, eller ock förekommer understundom en tredje bränning, exempelvis då emaljfärger inbrännas ovanpå glasyren. Rågodsugnar för bränning av oäkta porslin äro byggda av högeldfast material, vanligen i en våning, samt hava en diameter av 6—6.5 m. och 6—7 m. höjd. Det torkade godset insattes i kasettlar, där det ställes eller lägges på underlag av bränd grovmalen flinta eller kvarts. Denna insättning av det sköra godset måste ske mycket försiktigt, så att detsamma ej skadas eller under bränningen förlorar sin form, varjämte placeringen av respektive föremål bör ske så, att största möjliga antal pjäser rymmas i kasettlarna. Ugnarna äro numera försedda med halvgaseldstäder och placerade 10—12 stycken på lika avstånd runt ugnen. Eldningen sker numera alltid med stenkol. Även kontinuerliga, regenerativa ugnar med gaseldning ha försökts i utlandet men ännu ej vunnit någon större användning till följd av svårigheten att erhålla tillräckligt stora kamrar, vilket givetvis är en av betingelserna för i anläggning så pass dyrbara ugnar. Tunnelugnar, även dessa kontinuerliga, hava i senare tid införts i flera fabriker i utlandet med mer eller mindre gott resultat. Glaseringen av oäkta porslin sker vanligen med en massa, bestående av mer eller mindre lättsmälta ämnen såsom borax, flinta, fältspat, cornwallsten, krita, kaolin och blyvitt eller blyoxid. För att undvika blyförgiftning sammansmältes numera blyföreningarna med flinta till ett blysilikat. Även övriga beståndsdelar sammansmältas till ett glas, blandas med blysilikatet och krossas först torrt, varefter blandningen finmales med vatten i kulkvarn. Glasyrmassan anbringas därefter genom godsets doppning, vanligen med tång, i glasyrvällingen, då vattnet insuges och massan fastnar på ytan såsom ett överdrag, mer eller mindre tjockt, beroende på tidslängden för neddoppningen. Pjäserna avputsas sedan

och "anbättras", d. v. s. avskrapas med kniv, där glasyren blivit för tjock, och bestrykas med ny glasyrvälling, där den blivit för tunn. Glattbränningen försiggår vid en temperatur av 1100—1 200° C. under omkring 18 a 20 timmar i ugnar av samma konstruktion som för rågodsbränningen, men vanligen något mindre, beroende på att vid rågodsbränningen och därpå följande anbringande av och avputsning av glasyrmassan en hel del föremål gått sönder. Under denna bränning, som sker i oxiderande låga, skulle föremålen smälta samman, om de sattes omedelbart på varandra i kasettlarna. Då man givetvis ej kan använda en kasettel för varje pjäs, hängas de ovanpå varandra på taggar av fajans, vilka insättas i hål i kasettlarnas väggar, eller också förfar man vid simplare gods så, att man exempelvis mellan varje föremål sätter trekantiga näbbar av fajans, s. k. stilts (styltor), som uppbära och skilja dem åt. Den bästa fajansen kan i hållbarhet tävla med det fältspatäkta porslinet. Till följd av massans plasticitet och enär den vid bränningen i olikhet med det äkta porslinet ej halvsmälter, bliva de oäkta porslinsföremålen i allmänhet mera exakta. En olägenhet med oäkta porslin jämfört med s. k. äkta är, att glasyren lättare spricker på grund av massans och glasyrens olika utvidgning, men genom noggrant val av och behandling av råvarorna kan denna olägenhet undvikas. Det fältspatäkta porslinets rågodsbränning försiggår, som tidigare nämnts, något olika. Det underkastas nämligen först en svagare bränning vid c:a 800° C., så att godset endast blir så fast, att det låter hantera sig före glaseringen och vid därpå följande insättning kasettlarna, varefter det glattbrännes vid en temperatur av 1 400—1 600° C, då en halvsmältning till en så gott som glasartad massa vid den höga temperaturen äger rum. Denna temperatur är lika hög som den som användes vid tillverkning av eldfast tegel. Till följd härav blir godset lätt oregelbundet i formen. Glasyren är så kallad fältspatglasyr och består förutom av fältspat av kvarts, kaolin, porslinsskärvor och vanligen någon kalkförening, d. v. s. ungefär samma ämnen som bilda godsmassan, men med större proportion av kvarts och "flussmedel" (fältspat och kalk). Vid den fältspatäkta fabrikationen är man på grund av risken för deformering inskränkt till valet av former. Denna olägenhet söker man i möjligaste mån undvika genom anbringandet av särskilda stöd i glattbränningskasettlarna. Ugnarna för glattbränning av fältspatäkta porslin skilja sig från dé för bränning av oäkta porslin därutinnan, att diametern i de förra är mindre i förhållande till höjden och att de byggas i två, understundom i tre våningar. Den övre tjänar då till rågodsbränningen, den eller de undre till glattbränning. Detta låter sig göra vid bränning av äkta porslin, där skillnaden i temperatur vid de olika slagen av bränning är avsevärd. Eldningen vid glattbränning av äkta porslin måste till en början ske sakta med stark lufttillförsel. Sedan glasyren börjat sintra, ökas eldningen och lufttilloppet minskas, så att mot slutet av eldningen lågan blir reducerande, ett nödvändigt villkor för att porslinet skall erhålla en blå vit färg. Med oxiderande låga skulle järnhalten i massan övergå till oxid och godset bliva gulaktigt. Dekore- Dekorering av porslinet kan ske på mångahanda sätt, antingen genom ring och färgade massor eller genom glasyrer. färgmng.

*

17 Det enklaste sättet för dekoreringen torde vara att färga själva mas- ^ | ^ r e san, varvid — liksom för övrigt inom porslinsindustrien — metalloxiden åstadkommer färgen. Till helt färgad grön massa användes kromoxid med eller utan tillsats av koboltoxid, järnoxidul till gul och gulbrun färg, järnoxid till röd, koboltoxid till blå, manganoxid till brunviolett samt blandningar av järn-, krom-, mangan- och koboltoxid till svart färg. Till rosa användes en glödgad behandling av kromoxid, tennoxid och krita. För dyrbara arbeten av äkta porslin begagnas guldklorid till rosafärg, platina till grått, kromoxid till grönt, koboltoxid till blått och titansyra till gult. I stället för att tillverka föremål av helfärgad massa kunna ofärgade pjäser överdragas med ett lager av färgad massa; detta kallas karbotinmålning. Föremål med vit yta kunna framställas på pjäser av gul- eller rödbrännande lera genom att överdraga dem med ett tunt lager av vitbrännande lera; detta förfaringssätt kallas engobering. Glasyren bibringas färg på samma sätt som massan, alltså genom Färgade att i glasyrmassan inblanda metalloxider, dock i regel ej i sådan mängd - as y rer att glasyren blir ogenomskinlig och så att smältpunkten för mycket sänkes. För glasyrfärgnijng användas ungefär samma metallföreningar som för färgning i massan. Tennoxid ingår i ganska stor utsträckning i glasyrmassan, särskilt till oäkta porslin, grövre fajans och kakel. Den gör glasyren vit och ogenomskinlig och passar sålunda särdeles väl till glasyr å röd- och gulbrännande leror, där det gäller att dölja dess^, färger. Glasyren anbringas antingen genom neddoppning i glasyrvällingen eller målning medelst pensel eller ock påblåsning i finfördelat tillstånd. Till följd av den höga temperatur, vid vilken fältspatäkta porslin glattbrännes, samt den reducerande lågan vid slutbränningen, under vilkens inflytande en del metalloxider förändras eller förflyktigas, kan endast ett fåtal metalloxider användas för detta slag av porslin. Porslinsmålningen anbringas på tvenne olika sätt, antingen genom att Porslinsmåla på rågodset, s. k. underglasyrmålning, eller genom att måla på mäinmg. glasyren, s. k. målning med emaljfärger. De färgande beståndsdelarna äro i regel desamma som vid färgning av massan eller glasyren. Under glasyrmålningen tillgår på olika sätt, beroende på föremålens form. Äro de runda, anbringas färgränder genom att pjäsen ställes centralt på en roterande skiva, varefter arbetaren anbringar de ränder av olika tjocklek som önskas medelst en färgfylld pensel. På detta sätt kunna givetvis endast ränder anbringas. Med en stämpel av trä, kork eller dylikt, som doppas i färg, kunna enklare målningar i mönster anbringas. Vanligen sker dock målningen på fri hand utan vidare hjälpmedel eller också genom påläggande av schabloner av stanniol, där mönstret är utskuret, varefter de utskurna ställena överpenslas med färg. Tryckning av dekorationer användes i mycket stor skala såväl på rågods- som glattbrända föremål av båda slagen av porslin, äkta såväl som oäkta. Detta kan ske på flera olika sätt, men under senare tid har man alltmer börjat använda s. k. färgtryck, vilket utgöres av på särskilt berett papper litografiskt framställda motiv, blommor, ornament, figurer m. m. Flera större fabriker hava själva anlagt tryckerier härför. De tryckas på samma sätt som vanliga flerfärgade litografiska bil-

18 der, men de vanliga färgerna äro naturligtvis utbytta mot porslinsfärger. Vid användning bestrykes det glaserade godset med tunn fernissa, som får torka, så att det ej klibbar för mycket, varefter det fuktade färg : trycket pålägges, fastgnides och efter något uppehåll avsköljes i vatten; pjäsen tvättas sedan i ljumt vatten, då mönstret tack vare en kolodiumhinna därå förbliver helt å pjäsen. Godset får därefter torka och är sedan färdigt till bränning. Emaljfärgerna anbringas, såsom redan sagt, ovanpå glasyren, vanligen genom målning med pensel eller ock genom tryckning. De bilda efter bränningen, som försiggår i särskilda ugnar, vanligen kontinuerliga, färgade glas, fastsmälta på glasyrens yta. När de anbringas genom målning, utföras de med terpentin, lavendelolja och dylika hartsfria oljor till en färgblandning, som lätt flyter ut ur penseln och hastigt torkar. Som ovan nämnts, sker bränningen numera åtminstone vid större och modernare fabriker i kontinuerliga d. v. s. tunnelugnar. I ugnens ena ända insattes godset i järnlådor, som medelst en skruvinrättning under så småningom skeende upphettning sakta framskjutas genom hela ugnen, varefter lådorna uttagas, tömmas och ånyo fyllas. Den jämförelsevis låga temperaturen och den korta bränningstiden, 4—15 timmar, göra det möjligt att med emaljfärger frambringa en rikare färgskala än vad man kan åstadkomma med underglasyr.

Kap. III. Råvaror. Man särskiljer inom porslinsindustrien följande slag av råvaror: rågodsmaterial, glasyrmaterial jämte färg- och dekorationsmaterial samt diverse material och förbrukningsartiklar. Rågodsmaterial. De viktigaste råvarorna äro de som användas till framställning av rågods. Man torde lämpligen särskilja tre olika slag av material härtill, nämligen: leror, fältspat och fältspatliknande ämnen, kvarts och andra ämnen innehållande kiselsyra samt diverse andra råvaror. Av lerorna särskiljas trenne från varandra ganska skilda slag, nämligen kaolin, vanliga porslinsleror, s. k. "blue-clay" eller "ball-clay", samt vanliga eldfasta leror. De senare tillhöra dock ej rågodsmaterialet — de användas nämligen uteslutande till kasettlar — men torde dock lämpligen behandlas i detta sammanhang. Kaolin är huvudbeståndsdelen i det äkta porslinet, porslinslerorna i det oäkta. För att få ett begrepp om, vad som betingar den ena eller andra lerans användbarhet för olika grenar av lervaruindustrien och framför allt porslinsfabrikationen angives här nedan i tab. A sammansättningen av: a) kaolin från Zettlitz nära Karlsbad i Böhmen, b) s. k. "ball-clay" från England, c) eldfast lera s. k. F.-lera från Bjuv i Skåne, d) s. k. Uppsalalera och e) vanlig svensk backlera till rödtegel.

19¶TAB. A. KEMISKA SAMMANSÄTTNINGEN HOS OLIKA SLAG AV LEROR. PROCENT.

Kiselsyra Lerjord Järnoxid Kalk Magnesia Alkali Kolsyra Vatten Summa

a.

b.

c.

d.

e.

46.7 38.4

57.0 30.o

54.5 42.1

45.5 13.5

75.7 11.0

0.9 O.i 0.4 0.6

0.8 0.2 O.i 3.0

1.2 0.5 0.5 1.2

3.6 0.5 O.i

.— 12.9

— —

lOO.o

— 4.2 9.7 5.c

spar

3.8 5.3

Vad som i första hand bestämmer en leras s. k. eldfasthet är den relativa mängden av lerjord i förhållande till övriga oorganiska bestandsdelar, de s. k. flussbildande ämnena, framför allt dock kiselsyran. Som synes av ovanstående tabell står kaolinen främst i detta avseende; mot 38.4 delar lerjord svara här 146.7 delar kiselsyra. I "ball-clay", d. v. s. den lera som utgör huvudbeståndsdelen i det oäkta porslinet, är förhållandet 38.4 till 70.7, i den eldfasta leran, råvaran till kasettlarna, är förhållandet 38.4 till 52.2. I de båda övriga lersorterna är förhållandet än sämre. Att märka är dock, att i den vanliga svenska backleran ingå avsevärda mängder sand, d. v. s. fri kiselsyra, som avsevärt ökar den totala mängden. . Den eldfasta leran skulle ju i detta avseende lämpa sig synnerligen väl till porslin, om icke mängden andra beståndsdelar lade hinder i vägen. Framför allt spelar härvidlag den jämförelsevis höga halten av järnoxid en viktig roll; leran blir ej längre vitbrännande. Som synes är kaolinen den i alla avseenden renaste leran, sedan den blivit befriad från en del inblandningar av icke vittrade bergarter, tillsammans med vilka den alltid anträffas å fyndorterna. Kaolinen är nämligen en söndervittringsprodukt av fältspatförande bergarter. Den slammas därför på fyndplatsen, innan den skeppas. I motsats till alla andra leror återfinner man alltid kaolinen på den plats i naturen, dar förvittringen ägt rum. I Sverige förekommer kaolin och bearbetas vid Ivö och Axeltorp i Skåne. Av tab. 1 framgår storleken av denna produktion, ävenså utförseln. Hela produktionen torde liksom utförseln utgjorts av kaolin, införseln omfattar även "blue-" och "ball-clay Som synes har tillverkningen vissa år varit rätt avsevärd, närmare ^OOOU ton, vilket mer än väl skulle hava räckt att tillfredsställa porslinsfabrikernas behov. Emellertid är den skånska kaolinen ej så ren; framfor allt är järnhalten jämförelsevis stor, i varje fall så hög att kaolinen ej är vitbrännande, varför den ej lämpar sig till porslinsmassa. Däremot begagnas den för sådana ändamål, där bränning ej förekommer, framfor allt såsom fyllnadsämne i papper är den användbar. En del av den svenska kaolinen har också förbrukats vid svenska pappersbruk, men den största mängden har dock exporterats, framför allt till Finland och Norge. På Bornholm finnes också kaolin, men denna besitter samma fel som den svenska om ock ej i så hög grad. Huvudimporten till Sverige

kommer från England, men en del införes också från Tyskland och Österrike. De förnämsta fyndorterna för kaolin i Europa äro trakten kring St. Austel i Cornwall, England, St. Yrieix nära Limoges i Frankrike, Zettlitz nära Karlsbad i Böhmen, Halle, Seidlitz och Aue i Tyskland. Stora fyndigheter finnas i Kina och Japan ävensom i U. S. A., men den amerikanska kaolinen besitter samma fel som den svenska, varför stora kvantiteter importeras från Europa, speciellt från England. "Ball-clay" eller "blue-clay" som den ock kallas erhålles från Dorsetshire och Devonshire i England. Namnet "ball-clay" angiver den form, i vilken den skeppas; den exporteras nämligen i bollar eller klumpar. Den köpes i naturligt tillstånd, varför den måste slammas i fabrikerna. "Blue-clay" eller "black-clay" angiver lerans färg. Denna är nämligen ganska mörk, liksom vår inhemska eldfasta lera, till följd av organiska inblandningar, vilka dock försvinna vid slamningen och framför allt vid bränningen. Den ingår, som förut nämnts, såsom huvudbeståndsdel i det oäkta porslinet. Eldfast lera erhålles uteslutande från de skånska stenkolsfälten. Eldfastheten måste vara avsevärd, särskilt vid glattbränningen av det äkta porslinet. Därför användes i regel lera från Billesholm och Bjuv. Kasettlarna tillverkas av leran med inblandning av chamotte från förbrukade kasettlar. Fältspat För att minska porositeten av vissa slags lervaror försätter man °8vatUk m a s ' s a n m e d ämnen, som antingen i och för sig äro smältbara eller bilda nande s m ältbara föreningar med de beståndsdelar, som för övrigt ingå i masämne??, san. Till de finare lervarorna använder man för detta ändamål företrädesvis fältspat eller också vittrad granit (s. k. cornwallstone, chinastone), från Cornwall i England. Fältspaten utgör en förening av kiselsyrad lerjord med kiselsyrat kali, natron eller kalk. Den förekommer i ådror eller körtlar i de äldre geologiska formationerna, vanligen tillsammans med kvarts och glimmer. Den i porslinstillverkningen i Sverige använda fältspaten är av inhemskt ursprung från Ytterby och Margretelund i Stockholms skärgård. Såsom exempel på sammansättningen av kalifältspat från Ytterby må anföras: Kiselsyra Lerjord Järnoxid Kalk Magnesia Kali Natron Glödgningsförlust

64.5 19.4 0.1 spår 0.4 12.9 2.1 0.6 Summa 100.0

Som synes är denna fältspat synnerligen ren, särskilt med hänsyn till halten av järnoxid. Brytningen av fältspat i Sverige redovisas för åren 1907—1913 till c:a 26 000 ton och för åren 1914—1920 till c:a 14 000 ton. En stor del härav exporterades. Cornwallstenen, den bergart, ur vilken cornwallkaolinen vittrat, användes även i Sverige såsom flussmedel för oäkta porslin i stället för fältspat. Den utgöres så gott som uteslutande av kvarts och fältspat.

21 Till sin sammansättning liknar den mycket den svenska fältspaten, varför dess användning ej torde vara nödvändig vid de svenska porslinsfabrikerna. Att den fortfarande ingår i deras recept torde mera bero på en viss konservatism än på någon överlägsenhet hos denna råvara framför den svenska fältspaten. De ämnen, som i huvudsak användas för att reglera kiselsyremängden J ™ j * f t i porslinsmassan, äro kvarts och flinta. Tidigare har även sand använts, o t ^ e ™ men då denna ej alltid kunde erhållas tillräckligt ren och i varje fall inne. måste malas för att bliva användbar, har man numera övergått till an- hällande vändandet av kvarts eller flinta. De svenska porslinsfabrikerna hämta kmhyra. i regel sitt behov av kvarts från Ytterby, samma fyndort som för fältspaten. Brytning av kvarts utgjorde i genomsnitt åren 1907—1913 c:a 20 000 ton och åren 1914—1920 c:a 40 000 ton. En obetydlighet härav exporterades, särskilt under kriget. Utom för porslinsändamål användes denna vara inom järnindustrien, till silikattegel, för glastillverkning m. fl. industrier. Som exempel på sammansättningen av kvarts från Ytterby må anföras följande analys, av vilken framgår, att denna kvarts är synnerligen användbar för porslinsfabrikation, särskilt med hänsyn till den låga järnhalten. Kiselsyra 98.52 Lerjord 1.04 Järnoxid 0.04 Kali 0-4Q Summa 100.oo Lerjorden, järnoxiden och kalit härleda sig från mycket små insprängningar av fältspat. Kvarts förekommer så gott som överallt på jordklotet i olika former och av olika renhetsgrad. Flintan däremot, till sin kemiska sammansättning fullt överensstämmande med kvartsen, är däremot ganska sällsynt. De svenska porslinsfabrikerna hämta sitt behov av flinta från Danmark och Frankrike. I England förekommer den i ganska stor utsträckning inmängd i kritklipporna. Såväl kvartsen som flintan brännes före användningen i schaktugn med träkol eller ved, då de bliva vita och spröda och lättare låta sig finmalas. Tillsättande av fin kiselsyra till porslinsmassan avser i regel att minska krympningen, såväl under torkningen som bränningen. På samma gång underlättar den avgången av vattenånga, kolsyra och andra gaser under bränningens tidigare skede. Vid slutbränningen, särskilt då det gäller äkta porslin, torde dock den fria kiselsyran deltaga i sintringen, d. v. s. tjänstgöra som flussmedel. Förutom lera, fältspat och kvarts användas inom vissa grenar av Diverse porslinstillverkningen även andra ämnen såsom benaska, kalk och talk- andra föreningar ävensom skärv av kasserat porslin. Benaska ingår som en rävaror. väsentlig beståndsdel i det s. k. "benäkta" porslinet, numera alltmer ersatt av det fältspatäkta. Kalk- och talkföreningar användas i stället för fältspat, om porslinet skall brännas vid särskilt hög temperatur. Dessutom tillkommer, därest porslinet skall färgas i massan, en hel del kemikalier, företrädesvis metalloxider, vilka i regel äro desamma som de som användas i glasyren.

22 Glasyrmaterial. De i glasyren ingående råvarorna kunna särskiljas i två huvudgrupper, nämligen flussmaterial och färgmaterial, av vilka givetvis den förra gruppen är den väsentliga. Som tidigare nämnts, glaseras så gott som allt porslin, d. v. s. det överdrages med en efter bränning glasartad massa, den må nu vara genomskinlig, opak, vit eller färgad. Avsikten med glasyren är att framställa ett varaktigt och mot vätskor ogenomträngligt överdrag. Den enklare formen för glasering, vilken åstadkommes därigenom att salt inkastas i ugnen, där föremålen skola brännas, eller, där kasettlar användas, inlägges i dessa, har intet att göra med glasering av porslin. Nämnda s. k. saltglasering spricker mycket lätt och lämnar ej i längden det skydd mot vätskor, som man fordrar av porslinsglasyr. Äkta och oäkta porslin däremot glaseras, som förut angivits, medelst neddoppning av de rågodsbrända föremålen i en välling, bestående även blandning olika mineralämnen, vilka i regel äro desamma som i rägodsmassan, men i glasyren ingå i helt andra proportioner. Därjämte ingå en del kemikalier, vilka avse att göra glasyren mera lättsmält, vilket är av synnerligen stor vikt särskilt vid tillverkning av oäkta porslin, där glattbränningen försiggår vid betydligt lägre temperatur än vid rågodsbränningen. De vanligaste tillsatserna utgöras av borsyra, borax, soda, blykarbonat, tennoxid, zinkoxid, kalciumoxid och kiselsyra m. m. Man särskiljer tvenne huvudgrupper av föreningar, vid vilka från kemisk synpunkt de olika ingredienserna verka såsom flussmedel, och det gäller att väl avpassa proportionen dem emellan. I första hand har man de kemiska föreningar, vilka verka såsom baser. Dessa äro oxider av bly, zink, barium, kalcium, kalium och natrium. Såsom syror verka kiselsyra, borsyra, tennoxid och understundom lerjord, ehuru denna senare intager en mera neutral ställning. Av metallföreningarna kan endast zinkoxiden erhållas i Sverige; bly och tenn vare sig i metallisk form eller såsom oxider måste importeras, Av de alkaliska jordarterna finnes lämplig råvara för kalcium i form av krita, kalciumkarbonat, inom landet. Bariumkarbonat måste importeras; dess användning är dock mycket begränsad. Alkalierna, kali och natron måste också importeras, den förra i form av pottaska, som numera tillverkas mycket billigt vid kali gruvorna i Tyskland genom blandning av soda med kalisalter, varvid pottaskan utkristalliserar och genom omkristalliseringar kan erhållas i mycket rent tillstånd. Förr i världen, då skogarna ej hade så högt värde, framställdes denna vara av träaska i s. k. pottaskesjuderier. Även i Sverige funnos som bekant dylika. Sodan användes antingen såsom kristalliserad eller också vattenfri, s. k. kalcinerad. Kiselsyran erhålles ur samma råvara, som användes vid framställning av rågodsmassan, och kan sålunda erhållas inom landet, borsyra och borax däremot måste importeras. Samtliga här använda varor äro standardvaror, och då våra svenska porslinsfabriker utan undantag äro storföretag, kunna de vid inköpen betinga sig världsmarknadsprisen, vilket icke alltid är fallet i de konkurrerande länderna, exempelvis Tyskland och det till det gamla Österrike hörande Böhmen, där småföretagen äro ganska vanliga och fabrikanterna vid sina inköp lätt komma i händerna på sina leverantörer, som betinga sig avsevärt högre priser.

23¶I kapitlet om porslinsindustriens teknik har närmare redogjorts för fabrikernas behov av kemikalier och metaller för färgning och dekorering av industriens produkter. En blick på listan av dessa visar, att de flesta ej kunna erhållas inom landet, men det gäller om dessa detsamma som om flussmedlen, att de äro standardartiklar, som för de svenska fabrikerna endast fördyras av merfrakterna från de stora produktionsorterna. I regel kan man säga, att inga porslinsfabriker i världen äro belägna så nära dessa, att de åtnjuta någon särskild fördel framför de svenska, och i övrigt spela dessa råvaror ej någon avsevärd roll i produktionskostnaderna.

F rg ? .' materia

-

Diverse material och förbrukningsartiklar. Inom denna grupp av råvaror bör man särskilja: hjälpmaterial vid tillverkningen, emballage och diverse fabriksförnödenheter. Till hjälpmaterial vid tillverkningen torde närmast hänföras eldfast Hjälplera, vilken tidigare beskrivits i samband med övriga inom porslinsindu- m?je>'^' strien använda leror, samt gips, som numera är en jämförelsevis stor v ver\/ artikel, sedan gjutning i gipsformar kommit till användning. De svenska ningen. fabrikerna torde intill kriget på ett undantag när hava tillgodosett sitt behov av gips genom inköp av den färdiga varan från något svenskt gipsbränneri, dit dock råvaran måst importeras. Det ligger dock nära till hands för porslinsfabrikerna att själva bränna sin gips, då alltid överloppsämne finnes till hands för detta ändamål. En ganska stor förbrukningsartikel inom porslins- liksom inom glas- Emindustrien är emballage, dels sådant material som användes för för- ballage. packning av själva varorna, dels lådorna i vilka förpackningen sker. Vanligen emballeras porslinet i halm, men särskilt under kriget började man använda träull och torvströ. Numera torde man återgått till halm. För Sveriges vidkommande torde denna vara billigare än exempelvis för England, Frankrike och Tyskland. I än större utsträckning gäller detta lådträ, som ju exporteras härifrån till de uppräknade länderna. Endast i Böhmen torde emballage virke ställa sig ungefär lika billigt som i Sverige. Man torde beträffande diverse fabriksförnödenheter böra särskilja dels &*™™ sådana som äro specifika för porslinsfabrikationen, dels sådana som J^öchntillhöra allmän fabriksdrift. Till det förra slaget böra närmast hänföras hetn. stilts, s. k. trefötter, som användas såsom mellanlägg mellan porslinsvarorna i kasettlarna vid glattbränningen, segerkäglor för bedömande av temperaturen i ugnarna, tryckpapper och kopparplåt för litografiskt tryck till dekoreringen, tyger, siktduk, borstar, svampar etc. För den allmänna fabriksdriften förbrukas läder, läderremmar, spik, kontorsmaterial, fotogen, oljor etc. Några större förbrukningsartiklar utgöra dessa förnödenheter i varje fall icke, och även om de importeras kunna de icke avsevärt öka fabrikationskostnaderna i förhållande till de stora industriländerna.

Kap. IV. Bränsle och kraft. Porslinsindustriens behov av bränsle täcktes urspungligen med ved, Sverige. och än i dag torde de tvenne minsta svenska fabrikerna, vilka rätteligen

24 borde inrangeras under lerkärlsgruppen, använda sig härav, belägna som de äro i jämförelsevis rik skogsbygd. Så småningom började man dock under senare hälften av 1800-talet övergå till stenkol framför allt till bränning av godset, men även till alstrande av kraft. Behovet av bränsle för ånggenerering ökades alltmer och mer, i den mån maskiner infördes. Delvis torde dock förbrukningen för detta ändamål hava även intill senare tid täckts med ved. I olikhet mot vad fallet är inom kakelindustrien medför eldning med ved inga tekniska fördelar vid porslinsbränningen, varför de svenska fabrikerna även under kriget med största motvilja ändrade sina ugnar för vedeldning; däremot ökades förbrukningen av ved för kraftalstring. I nedanstående tab. B ha sammanförts porslinsfabrikernas förbrukningssiffror av bränsle under åren 1913— 1916, hämtade ur kommerskollegii specialutredning över bränsleförbrukningen under nämnda år. Även de första krigsåren hava medtagits, enär det är av intresse att se, i vad mån porslinsfabrikerna sökt tillgodogöra sig inhemskt bränsle vid stigande brist på stenkol. TAB. B. TOTALA FÖRBRUKNINGEN AV BRÄNSLEN VID DE SVENSKA PORSLINSFABRIKERNA I TON, RESP. KBM.

År

1913 1914 1915 1916

Stenkol

Koks

Kolbriketter

Torv

Kastved Träavfall Sågspån

Träkol

ton

ton

ton

ton

kbm.

kbm.

kbm.

kbm.

30 313 31035 29 266 25 885

220 382 578 750

— 320

— — 310

33 545 34 042 37 808 38 044

4 760 4 603 5 862 8 884

4 000 4 000 4 000 4 000

1854 1939 2 605 2 995

5 067

En blick på tabellen angiver, att den totala förbrukningen av olika slag av bränslen är avsevärd, särskilt konsumtionen av stenkol. Någon jämförelse mellan de olika rubrikerna kan dock ej göras utan att evalvera de övriga bränslesorterna till stenkol. De reducerade siffrorna framgå av nedanstående tab. C, till vilken vi senare återkomma. TAB. C. TOTALA FÖRBRUKNINGEN AV BRÄNSLEN VID DE SVENSKA PORSLINSFABRIKERNA, REDUCERAD TILL TON STENKOL. År

Stenkol

Koks

1913 1914 1915 1916

30 313 31035 29 266 25 885

231 402 608 788

Kolbriketter

320 5 067

Torv

Kastved

5 686 5 787 5 927 6 467

Träavfall Sågspån

571 552 603 1066

280 280 280 280

Träkol

315 329 442 509

Kommerskollegii specialutredning giver också möjlighet att beräkna, huru stora kvantiteter av olika bränslen som använts för ugnarna samt för annan förbrukning. Dessa siffror framgå av tab. D här nedan.

25 TAB. D. FÖRBRUKNINGEN AV BRÄNSLEN, SÅVÄL UTLÄNDSKA SOM INHEMSKA, VID DE SVENSKA PORSLINSFABRIKERNA ÅREN 1913—1916 I MOTSVARANDE TON STENKOL, FÖRDELAD PÅ UGNAR OCH ANNAN FÖRBRUKNING.

År

Totala förbrukningen Annan förbrukning U g n a r InUtInUtInUtländska hemska Summa ländska hemska Summa ländska hemska Summa bränslen bränslen bränslen bränslen bränslen bränslen

1913 1914 1915 1916

19 248 20 418 20 707 22 492

5 329 5171 5 290 5 431

24 577 25 589 25 997 27 923

11296 11019 9 487 9 248

1521 1777 2 062 2 991

12 617 12 796 11549 12 238

30 544 31437 30 294 31740

6 850 6 948 7 352 8 422

37 394 38 385 37 646 40 162

Som synes har år 1913 endast 20 % av förbrukningen i ugnarna och 15 % av förbrukningen för annat ändamål täckts av inhemska bränslen. Jämför man konsumtionen år 1913 med 1916 års förbrukning, visar det sig, att en mindre förbättring till förmån för inhemska bränslen ägt rum. Stegringen av den totala åtgången år 1916 till c:a 40 000 ton torde bero på, att detta år kvalitén hos de importerade stenkolen försämrades; i genomsnitt har man ansett en nedgång i bränslevärdet av c:a 10 % sannolik, vilket stämmer väl överens med här angivna siffror. Först år 1917, från vilket år några exakta siffror ej föreligga, torde porslinsindustrien övergått att använda ved även för bränningen. Resultatet var ej uppmuntrande, varför även denna industri i likhet med många andra, så snart det lät sig göra, återgick till stenkol i samma utsträckning som före kriget. Av de siffror, som varit tillgängliga i kommerskollegii specialundersökning av produktionsförhållandena vid de svenska porslinsfabrikerna, framgår att totala förbrukningen av stenkol pr kg. färdig vara uppgår till c:a 3 kg. Om priset för 1913 sättes till 20 kr., åtgår sålunda stenkol till ett värde av 6 öre pr kg. färdig vara eller 10 % av totala produktionskostnaderna. Detta stämmer i övrigt väl överens med de i tab. J angivna relativa produktionskostnadstalen. Merkostnaderna i Sverige jämförda med exempelvis de engelska produktionskostnadssiffrorna kunna endast hänföras till frakten från England till Sverige; denna uppgick år 1913 till c:a 5 kr., sålunda en merkostnad pr kg. färdigt porslin av 1.5 öre eller 2.5 % av varans värde. Åtskilliga utländska fabriker, särskilt i vissa delar av Tyskland, torde tack vare höga järnvägsfrakter hava att räkna med samma pris särskilt på sitt ugnsbränsle som Sverige. Beträffande kraften vid porslinsfabrikerna skulle man vid ett hastigt påseende kunna förutsätta, att denna skulle kunna ersättas med den billigare vattengenererade, men dels ligga de större fabrikerna tämligen olämpligt till i förhållande till de stora vattenkraftcentralerna, dels erfordras ganska avsevärda kvantiteter ånga för torkning ävensom vintertiden för uppvärmning av lokalerna. I de fall då avloppsångan kan användas för sådana ändamål, blir den direkta kostnaden för kraftalstringen så låg, att den vattengenererade kraften ej kan konkurrera. Porslinsfabrikerna, liksom så många andra kemiska fabriker i Sverige, torde därför vara bäst betjänta med ångalstrad kraft. Av kommerskollegii specialutredning framgår också, att endast 2 av de svenska porslinsfabrikerna år 1913 köpte elektrisk kraft. Sammanlagda kvantiteten härav

uppgick dock ej till mer än 259 794 kWh, och erlades i hyra härför 9 653 kr. eller 3.7 öre pr kWh. Denna kraftförbrukning räckte med all sannolikhet ej till att på långt när fylla de båda fabrikernas behov, utan torde den hyrda elektriska energien använts till elektriskt ljus och kraftbehov av mera tillfällig natur. Utlandet. Tidigare har påpekats under vilka lyckliga förhållanden porslinsindustrien i Böhmen arbetar. Där finnes i omedelbar närhet av fabrikerna icke blott tillgång på synnerligen lämpliga stenkol för bränningen utan även mycket billiga brunkol för ångpannedriften. År 1913 voro priserna för ångpannebränsle 6.57 kr. pr ton och „ ugnsbränsle 10.90 ,, „ eller icke fullt hälften mot vad svenska porslinfabrikerna vid samma tid fingo betala. Pr kg. färdig vara efter de normer, som ovan angivits, gör detta ett merpris för de svenska fabrikerna av c:a 3 öre per kg. eller 5 % av varans värde. I Tyskland ställa sig priserna något annorlunda, beroende på var fabrikerna äro belägna. Av tillgängliga uppgifter framgår, att stenkolspriserna vid fabrikerna för tillverkning av oäkta porslin, vilka huvudsakligen äro belägna i Saar-området, alltså med tillgång till billiga Ruhrkol, enligt uppgifter för 1913 voro avsevärt mycket lägre än vid de fabriker som tillverka äkta porslin. Dessa senare äro merendels belägna i östra delarna av Tyskland och ofta hänvisade att använda böhmiska kol, åtminstone till ugnarna. Av tab. E framgår genomsnittspriset för kolbränslet i Tyskland nämnda år. TAB. E. PRISET Ä KOLBRÄNSLE i TYSKLAND ÅR 1913.

Oäkta porslin Akta »

För bränning

För> ångalstring

Kr. pr ton

Kr. pr ton

14.50 17.(50

8.90 9.W

Som synes närma sig de tyska kolpriserna de förut angivna engelska eller c:a 15 kr. pr ton. Gent emot dessa ställa sig sålunda ej de svenska produktionskostnaderna med avseende på bränslekostnaderna så avsevärt mycket högre. Kunde de svenska fabrikerna tillgodogöra sig den billiga vattengenererade kraften och endast använda importerat bränsle för bränningen, skulle sålunda Tyskland och England med hänsyn till bränslekostnaderna icke intaga någon särskilt gynnad1 ställning. I Förenta staterna voro som bekant priserna före kriget å stenkol avsevärt mycket lägre än i Europa. Man räknade där med ett genomsnittspris pr ton för s. k. soft coal, d. v. s. vanliga ångkol, av 3 kr. fritt banvagn vid gruvan. Porslinsfabrikerna i U. S. A. äro som förut nämnts belägna i New Jersey och Ohio, alltså i omedelbar närhet av kolgruvorna. Priset vid fabrikerna torde därför ej uppgå till mer än 5 kr. pr ton, sålunda avsevärt mycket lägre än t. o. m. den böhmiska industriens. Emellertid tillkomma i U. S. A. andra faktorer, som så avsevärt fördyra

produktionskostnaderna för porslin, att man där räknar med merkostnader i jämförelse med de europeiska uppgående till c:a 50 %. Härtill återkomma vi senare.

Kap. V. Lokalisering och koncentrationstendenser. Av vad som tidigare påpekats torde hava framgått, att de svenska porslinsfabrikerna, i olikhet mot vad fallet är i de stora industriländerna, ej kunnat förläggas till platser, där rik tillgång på lämpliga råvaror säi skilt betingat industriens grundläggande och blomstring. Enda uppgivna skälet, varför Rörstrand, den äldsta fabriken, förlades till Stockholm, var, att den1 kom att ligga i landets största konsumtionscentrum. Ett starkt skäl torde dock även hava varit, att dess inflytelserika grundläggare önskade tillverkningen förlagd i så omedelbar närhet som möjligt till företagets tålmodiga förlagsgivare — Svea rikes ständer. Den förnämsta råvaran, leran, hämtades från Uppsala, bränslet inköptes från ganska avlägsna orter, och arbetslönerna torde i Stockholm redan då varit avsevärt högre än på någon annan plats i Sverige. Trots detta har Rörstrandsfabriken under vissa skeden av sin tillvaro kunnat uppvisa en blomstring, som dock närmast måste tillskrivas den ställning den, undantagandes en kortare tidsperiod, då den besvärades av Mariebergsfabrikens konkurrens, intog såsom landets enda fabrik allt intill 1827, då Gustavsberg anlades. Även sedan denna fabrik kommit till, har Rörstrand — trots att aldrig några naturliga betingelser funnits för^ dess framgång — kunnat bestå i konkurrensen, vilket närmast torde få tillskrivas det höga tullskydd, som porslinsindustrien åtnjutit under mer än ett hälft sekel. Det kan vid första påseende synas som om även Gustavsberg i lokaliseringshänseende intager samma ofördelaktiga läge som Rörstrand. Så är dock ej fallet. Redan vid tiden för denna fabriks anläggande hade man vid Rörstrand börjat övergå till användandet av engelska råvaror och engelskt stenkolsbränsle, och med de bekväma hamnförhållanden, som finnas vid Gustavsberg, äger denna fabrik ett betydande framsteg framför den förra. Till en början torde också Gustavsbergsfabriken ur egna och närbelägna skogar hava hämtat ett billigt bränsle, tills man även där åtminstone delvis övergick till användandet av engelska stenkol, vilka tack vare fabrikens läge kunde levereras avsevärt mycket billigare än vid Rörstrand, där alltid en omlastning i pråmar såväl av stenkol som andra skrymmande material måste äga rum. Tack vare en framsynt arbetarepolitik torde också Gustavsberg kunna räkna med avsevärt lägre lönekostnader än den Stockholmska konkurrentfabriken. Den år 1899 anlagda och år 1900 färdigbyggda porslinsfabriken i Göteborg torde närmast kommit till dels med hänsyn till obefintligheten av någon liknande industri på Sveriges västkust, dels också med hänsyn till de jämförelsevis låga frakter, som kunde betingas för råvaror och bränsle från England. Lidköpingsfabriken, som egentligen grundades redan år 1900, till en början avsedd att endast bearbeta importerat rågods, torde nog hava en ren tillfällighet att tacka för sin tillkomst. Några särskilda naturliga betingelser för dess förläggande dit torde ej funnits, och dess jämförelse-

28 vis kraftiga utveckling torde närmast få tillskrivas den starka företagareanda, som i början av vårt århundrade besjälade svenska industriidkare och som ofta skapade industrier utan naturliga förutsättningar endast på grund av personligt initiativ och lokalpatriotism. Den år 1910 grundade porslinfabriken i Gävle, vilken år 1913 rekonstruerades, torde närmast kommit till stånd för att åtminstone delvis täcka Norrlands behov av porslinsvaror, liksom den år 1918 i Karlskrona anlagda fabriken närmast avser att nå de sydsvenska konsumenterna. Samma skäl som en gång i tiden försvarade Rörstrandsfabrikens förläggande till Stockholm har också betingat anläggandet av fabrikerna i Göteborg, Gävle och Karlskrona, nämligen att nå konsumenterna på kortaste avstånd och därigenom reducera frakterna för den färdiga varan. Då i stort sett vikten av den färdiga varan inom porslinsindustrien är nära nog densamma som vikten av de för densamma använda råvarorna, frånsett bränslet, torde ett dylikt resonemang vara riktigt, under förutsättning att frakterna för råvarorna äro ungefär desamma. För Sveriges vidkommande, där inga som helst naturliga förutsättningar finnas för en porslinsindustri, måste därför fraktfrågan för den färdiga produkten spela en mycket stor roll. Så länge Rörstrand och Gustavsberg innehade monopol på porslinstillverkningen i Sverige, var sålunda lokaliseringen mycket ensidig. Numera torde en viss balans i detta avseende hava inträtt, om man bortser från övre Norrland. Det torde emellertid kunna sättas i fråga, huruvida i själva verket en porslinsfabriks belägenhet i eller i närheten av ett konsumtionscentrum är av så stor betydelse, som man vid första påseende skulle vara benägen förmoda. Å ena sidan gör sig en viss konservatism gällande, exempelvis beträffande en bordsservis. Har en gång en familj anskaffat en dylik, söker man gärna att komplettera den i det längsta och då anlitas givetvis ursprungsfabriken, oberoende av var den är belägen. Å andra sidan är det smakfrågan som många gånger avgör valet av porslinsartiklar, och då spela ekonomiska hänsyn ej så stor roll. Det är omöjligt för en porslinsfabrik belägen på en viss ort att tillfredsställa allas smakriktningar, och därför komma samma förhållanden, som betinga utbyte av porslinsvaror industriländerna emellan, att göra sig gällande, då det gäller konsumtion inom orter belägna inom ett visst porslinsdistrikt. Det torde därför ej vara möjligt för våra porslinsfabriker att genom överenskommelser sins emellan begränsa och skydda sina försäljningsområden, så som exempelvis kan ske med så ensartade artiklar som cement och tegel. Givetvis spelar dock lokaliseringen med avseende på avsättningen en mycket stor roll, särskilt då det gäller enklare och framför allt standardartiklar. Inom porslinsindustrien kan man spåra såväl horisontella som vertikala koncentrationer. Rörstrand representerar i huvudsak den förra, Gustavsberg den senare. Redan några år före kriget inköpte Rörstrand den år 1899 i Göteborg startade fabriken för tillverkning av huvudsakligen husgerådsartiklar av oäkta porslin. Denna fabrik hade alla förutsättningar att kunna upptaga konkurrensen med de gamla, synnerligen väl belägen som den var för import av råvaror och med tillgång på billig elektrisk kraft. Därjämte kunde den profitera av låga utfrakter för sina färdiga produkter. Att denna nya industri skulle visa sig obekväm för den äldsta porslinsfabriken i landet, fri som den för övrigt var från gam-

29 mal tradition, ligger i sakens natur. Till en början inskränktes samarbetet till Rörstrandsfabrikens innehav av aktiemajoriteten i Göteborgsföretaget. År 1918 gick emellertid den senare fabriken helt och hållet upp i den förra. Även en viss integration kom under åren före kriget till synes inom Rörstrandskoncernen. Nämnda bolag ägde nämligen och bedrev brytning av fältspat och kvarts vid Ytterby gruva i Stockholms skärgård. Gustavsberg är typen för gammalsvensk bruksdrift, där integrationen särskilt gått ut på att genom väl ordnade bostadsförhållanden, leverans av förstklassiga livsmedel, framför allt mjölk och kött, samt bränsle till arbetarna ur egna skogar skapa drägliga existensbetingelser för en stor arbetarstam, varigenom stora fördelar för industrier i allmänhet sedan århundraden kunnat ernås i Sverige. Gustavsbergsfabrikens kraftiga utveckling under senaste halvseklet har visat, att även i vår tid möjligheter finnas till en sådan arbetets integration, säkerligen under många gånger lyckligare förhållanden än dem, under vilka den moderna industriorganisationen eljest arbetar. Utom i fråga om jordbruk och skogsskötsel har Gustavsbergsfabriken drivit den vertikala koncentrationen såväl uppåt som nedåt, då det gällt att på ett praktiskt och framför allt ekonomiskt sätt ordna fraktförhållandena. I samband med bruksrörelsen bedrives en avsevärd fraktfart med egna ångbåtar, dels för hemfrakt av råvaror, d. v. s. leror och stenkol, från England, dels för transport av de färdiga varorna till Stockholm, varifrån de sedan pr båt eller järnväg distribueras såväl inom som utom landet. Någon kartellbildning inom de svenska porslinsfabrikerna finnes ej i Karteller annan form än en strängt hemlig överenskommelse fabrikerna emellan att uppehålla priserna och att med till buds stående medel söka utnyttja det höga tullskydd, som industrien alltjämt åtnjutit. Ett högt tullskydd lockar alltid till dylika överenskommelser och ofta lyckas man genom stark sammanhållning att utnyttja tullskyddet till det yttersta. Detta kan man bestämt säga ha varit fallet inom porslinsindustrien. Konsumenterna ha givetvis här varit de som fått betala, mellanhänderna hava i regel tillfredsställts med mycket högt tilltagna försäljningsmarginaler. Det torde hava gått så långt, att minuthandlarna fått förbinda sig under strängaste plikt att icke införa eller försälja vissa slag av porslin, särskilt sådant där tullskyddet ej varit så högt och sålunda möjlighet funnits för import. I storstäderna finnas ju möjligheter för minuthandlare a.tt kunna existera på utförsäljning av uteslutande importerat porslin, men i mellanstora och mindre städer och samhällen torde minutörerna vara tvungna leva i gott samförstånd med de svenska fabrikanterna. Dessa senare kunna därför utöva ett mycket kraftigt tryck på sina kunder, utförsäljarna. Utan att gå till någon överdrift torde man kunna säga, att porslinshandeln i Sverige är ordnad efter väl så monopolistiska regler som exempelvis järnhandeln.

Kap. VI. Företagens storlek samt per sonalf örhållanden. Med avseende på de svenska porslinsfabrikernas tillverknings- och därmed sammanhörande siffror hänvisas till tab. 2, vari dock gjorts vissa korrigeringar av den officiella statistiken, i det två små fajansfabriker,

30 som ej kunna betraktas som porslinsfabriker i egentlig mening, avförts. Som synes av denna tabell, utvisar arbetarantalet vid porslinsfabrikerna, en alltjämt stigande numerär. Samtidigt har också tillverkningsvärdet ökats ävensom tillverkningsvärdet pr arbetare. Man skulle därför vara böjd att tro, att porslinets enhetsvärde stigit under årens lopp, men då så ej torde varit fallet, måste man förutsätta att en ökad mekanisering av industrien ägt rum. Av de fem till kommerskollegii specialutredning för år 1913 redovisade fabrikerna hade 1 ett tillverkningsvärde av 2 000 000—2 500 000 kr. 1 „ „ „ 1750 000—2 000 000 „ 1 „ „ „ 750 000—1000 000 „ 2 „ „ „ 350 000— 400 000 „ Varje fabrik för sig representerar sålunda en ganska avsevärd tillverkning. I spetsen gå dock de två äldsta, vilkas tillverkning var för sig utgör avsevärt mera än de tre yngre och mindre fabrikernas tillsammans. I tab. F redovisas de till de år 1913 existerande 5 svenska porslinsfabrikerna hörande arbetarna, sammanlagt 2 502 st. TAB. F. ARBETARNAS FÖRDELNING MED AVSEENDE PÅ KÖN OCH ÅLDER VID DE FEM SVENSKA PORSLINSFABRIKERNA 1913. F a b r i k 1

Manliga arbetare: över 18 år •» » u n d e r 18 år Kvinnliga » över 18 år »

>

under 18 år Summa arbetare

varav förmän

I

II

III

IV

V

Summa

458 125 254 100

396 61 353 20

129 21 115 48

125 40 45 40

70 7 74 21

1178 254 841 229

2 502

71 I

Ordningsföljden är densamma som i uppgiften över tillverkningsvärdena. Sålunda redovisar fabriken med största tillverkningsvärdet största antalet arbetare o. s. v. Som synes är antalet arbetare vid de tvenne största fabrikerna avsevärt; de tre sista visa också ganska stora arbetarsiffror. Av intresse är att jämföra antalet manliga och kvinnliga arbetare vid de olika fabrikerna ävensom antalet arbetare över 18 med antalet arbetare under 18 år. Antalet kvinnliga arbetare är överraskande stort, ävensom de minderårigas antal. Proportionerna mellan de olika grupperna variera rätt starkt. Man finner dock, att de kvinnliga arbetarna i vissa fabriker ersatts med manliga under 18 år samt att summan av minderåriga manliga arbetare och båda kvinnliga grupperna vid samtliga fabriker utom en rätt väsentligt överstiger antalet vuxna manliga arbetare. I regel utgör de minderåriga kvinnliga arbetarna relativt större antal än minderåriga manliga arbetare, vilket ju är ganska överraskande. Porslinsindustrien liksom glasindustrien har intresse av att på så tidigt

31 åldersstadium som möjligt påbörja yrkesutbildningen av sina arbetare, och det torde ju vara av intresse att få så många minderåriga manliga arbetare som möjligt, då fabrikerna ju hava alla utsikter att få behålla de manliga arbetarna, då däremot en stor del av de kvinnliga så småningom gifta sig. Förklaringen torde ligga däruti, att de kvinnliga minderåriga nöja sig med en lägre avlöning och därför lättare få anställning. I löner till arbetarna har under år 1913 utbetalts vid fabrik I 978 000 kr. II 936.480 „ III 276 328 „ ,, „ IV saknas uppgiflfc V 143 000 kr. Av tab. G framgår antalet veckor på året, som arbetet fortgått, ävensom antalet arbetstimmar i veckan. TAB. G. ANTAL ARBETSVECKOR PR ÄR OCH ARBETSTIMMAR PR VECKA ÅR 1913. F a b r i

Antalet veckor Antalet arbetstimmar pr vecka

k

I

II

III

IV

V

48 57

48 53

48 53

50 52

52 52

Som synes är porslinsfabrikationen ej något säsongarbete utan fortgår så gott som året om. De lägre siffrorna för de tre största fabrikerna beträffande antalet arbetsveckor torde bero på att arbetet under vissa kortare perioder stått stilla för inventering och reparationer. I tab. H angives dels fövaltningspersonalens storlek, dels summan av de till densamma år 1913 utbetalda avlöningarna. TAB. H. ANSTÄLLD FÖRVALTNINGSPERSONAL OCH TILL DENSAMMA UTBETALD AVLÖNING VID SVENSKA PORSLINSFABRIKERNA 1913. F a b r i k I Antalet anställd personal Utbetalda avlöningar

Kr.

II

| 25 26 107 000 ! 87 248

III

IV

V

12 70 367

6 saknas

8 21052

I samtliga porslinsfabriker i Förenta staterna år 1910 voro 80.87 % av hela arbetarstammen män och endast 19.13 % kvinnor. Av kvinnorna voro 1.7 % under 15 år och 8.7 % under 20 år. I samtliga porslinsfabriker i England inom Stoke-on-Trent-distriktet voro 49.6 % av samtliga arbetare män och 50.4 °/o kvinnor. Barn under 16 år representerade 11.56 °/o av hela arbetarstammen, därav voro 7.21 % flickor och 4.35 <f0 pojkar. 30 % av samtliga arbetare voro under 20 år, av vilka 19.38 % voro manliga och 11.64 Jo kvinnliga.

32¶Kap. VII. Arbetslöner. I tab. 3 angivas timförtjänster samt antal arbetare i olika grupper vid tvenne svenska porslinsfabriker år 1914, och i tab. 4 och 5 hava de svenska siffrorna sammanförts till jämförelse med liknande i U. S. A., England, Tyskland och Österrike år 1913. Man fäster sig dä genast vid de oerhört höga timförtjänsterna i U. S. A., ävenså de jämförelsevis höga siffrorna i England. De tyska äro de som närmast kunna jämföras med våra egna; i regel kan man dock säga, att de ligga något lägre, i genomsnitt 10 % under de svenska. Lägst av alla äro de österrikiska, d. v. s. böhmiska. Förutom de utomordentligt stora naturliga förutsättningarna för porslinsindustri i Böhmen har man där alltså haft att räkna med synnerligen låga arbetskostnader. Vad som särskilt faller i ögonen vid en blick på siffrorna i tab. 5 äro de avsevärt lägre priserna som betalats i Tyskland, men framför allt i Österrike, för kvinnlig arbetskraft. I allmänhet kan man säga att de yrkesskickliga arbetarna i Sverige äro jämförelsevis sämre avlönade än vanliga grovarbetare, ett förhållande, som man kan iakttaga inom svensk industri i allmänhet. Av särskilt intresse är att se, huru storleksgrupperna beträffande timförtjänsterna fördela sig i förhållande till varandra inom de olika länderna. Av tab. 6 framgår, att i Sverige tyngdpunkten angivna år låg mellan 37 och 60 öre, i U. S. A. mellan 74 och 149 öre, i England och Tyskland mellan 18.5 och 42 öre, vilket bekräftar att grovarbetarna och minderåriga i sistnämnda länder voro relativt lågt avlönade. I Österrike var förhållandet i detta avseende sämst. Av vikt vid en jämförelse länderna emellan är att se, inom vilken grupp det relativt största antalet arbetare fanns. Av tab. 6 framgår, att största procenttalet arbetare inom en viss grupp i de olika länderna ställde sig sålunda: U. S. A Sverige England Tyskland Österrike

gruppen 74.5—112 öre „ 42—60 „ „ 18.5— 37 „ , 18.5—37 „ (oäkta) „ 18.5— 37 „ (äkta) „ 18.5— 37 „ „ 18.5— 37 „

27.50 % 42.74 % 36.13 Jo 37.32% 32.22 Jo 45.io Jo 44.89 Jo

Under alla omständigheter visar det sig, att Sverige, frånsett U. S. A., haft att räkna med de högsta siffrorna bland de här angivna europeiska länderna. En exakt beräkning huru mycket högre lönenivån inom porslinsindustrien i Sverige legat i förhållande till England, Tyskland och Österrike är emellertid svår att verkställa.

Kap. VIII. Produktionskostnaderna. Sverige.

De viktigaste kostnadselementen inom porslinsindustrien äro råmaterial, vari ingå dels råvaror, dels förbrukningsartiklar, bränsle och kraft, arbetslöner, andra löner och arvoden, allmänna omkostnader, vari inbegripas krono- och kommunalutskylder, försäkringspremier, föreningsavgifter o. d., kapitalkostnader, d. v. s. räntor, hyror o. d., samt brutto-

33 vinsten, som skall täcka avskrivningar, avsättning till fonder, utdelningar m. m. . I tab. I hava sammanförts råvaror, förbrukningsartiklar och bränsle vid de 3 största svenska porslinsfabrikerna år 1913. (De båda övriga hava icke lämnat så fullständiga uppgifter, att det varit av intresse att taga dem med i detta sammanhang.) Som synes är förbrukningen av råmaterial och bränsle avsevärd. Endast en "fabrik (nr III) redovisar förbrukning av hyrd elektrisk kraft. Av samma tabell framgår, att i genomsnitt c:a 40 Jo av sagda kostnadselement erhållas inom landet, återstoden, c:a 60 jo, importeras. TAB I FÖRBRUKNINGEN AV INHEMSKA OCH UTLÄNDSKA RÅVARORS FÖRHÅLLANDE TILL VARANDRA VID 3 SVENSKA PORSLINSFABRIKER ÅR 1913.

Inhemska: Råvaror FörbrukningsarSumma Utländska : Råvaror FörbrukningsarBränslen Summa Totalsumma

Fabrik I

Fabrik II

Fabrik III

Kr.

Kr.

Kr.

%

%

Summa Kr.

/o

23 785

49 567

5 278

78 630

269 213 11500 304 498

129 854 34 300 213 721

64 219 6 9171) 35.4 76 414

463 286 52 717 594 633 397 103

%

195 875

128 506

72 722

179 430 375 305 55.2 679 803 lOO.oo

234 687 363 193 62.8 576 914 lOO.oo

480 933 66 816 878 036 59.6 139 538 64.6 215 952 lOO.oo [1472 669 lOO.oo

TAB. J. PRODUKTIONSKOSTNADER VID 3 SVENSKA PORSLINSFABRIKER ÅR 1913.

Produktionskostnadselement

j Råmaterial j Bränsle och kraft.. | Arbetslöner | Andra löner och arvoden | Allmänna omkostnader 1 Kapitalkostnader .. 1 Bruttovinst

Fabrik II

Fabrik III

Kr.

%

Kr.

/o

Kr.

%

Kr.

%

488 873 190 930 978 000

20.4 7.9 41.3

307 927 268 987 936 480

15.6 13.6

142 219 73 733 276 328

20.i

939 019

18.3 10.6

107 000

87 200

70 319

264 519

161 322 22 780 440 821

6.7 0.9 18.3

50 283 89 458 236 665

18 880

124 687

230 485 112 238 802 173

47.5 4.4 2.5 4.5 11.9

Summa 2 389 726 lOO.o 1 977 000 100.0 *) Hyrd elektrisk kraft. 3

Summa

Fabrik I

533 650 10.5 39.3 2 190 808

706166 100.0 5 072 892

43.2 5.2 4.6 2.2 15.9 100.0

^ Produktionskostnaderna i sin helhet såväl exakta som relativa redovisas i tab. J. Som synes spela arbetskostnaderna största rollen, närmst följda av råmaterial och bränslen. Bruttovinsten uppgår i genomsnitt till 15.9 Jo. Högsta siffran redovisar fabrik I, minsta fabrik I I . Till denna sak återkomma vi emellertid i ett annat kapitel. I samband härmed har en uträkning gjorts, i vad mån svenska kostnadselement ingå i produktionskostnaderna. Detta framgår av tab K. TAB. K. FÖRDELNING AV INHEMSKA OCH UTLÄNDSKA KOSTNADSELEMENT VID 3 SVENSKA PORSLINSFABRIKER AR 1913.

Produktionselement Inhemska: Råvaror Förbrukningsartiklar Bränslen Arbetslöner .. .. Andra löner och

Fabrik I Kr.

%

Fabrik II

Fabrik III

Kr.

Kr.

%

%

Summa Kr.

%

23 785

49 567

5 278

78 630

269 213 11500 978 000

129 854 34 300 936 480

64 219 6 917 276 328

463 286 52 717 2 190 808

Allm. omkostn... Kapitalkostn Bruttovinst .. ..

107 000 161 322 22 780 440 821

87 200 50 283 89 458 236 665

70 319 18 880 124 687

264 519 230 485 112 238 802 173

Inhemska, Summa Utländska Se tab. 3

2 014 421 375 305

84.3 1 613 807 15.7 363 193

81.5 18.5

566 628 139 538

80.9 4 194 856 19.1 878 036

Totalsumma

2 389 726

100.0 1 977 000 100.0 |

706 166

lOO.o | 5 072 892 | 100.0

83.8 16.2

Den väsentligaste delen eller 83.8 Jo av produktionskostnaderna äro som synes av inhemskt ursprung, varför det givetvis är av största intresse att se i vad mån dessa ligga avsevärt högre än i andra porslinsproducerande länder, särskilt sådana som hava bättre naturliga förutsättningar. Först torde det dock vara lämpligt att i någon mån söka få fram ett enhetsvärde för porslinsindustriens olika tillverkningar, något som visserligen möter stora svårigheter. Exakta uppgifter kunna härvid ej åstadkommas. Emellertid är det ej uteslutet att få fram något så när tillförlitliga siffror. Om man utgår från summan av de i porslinsgodset ingående råmaterialen, d. v. s. porslinslerorna, kvarts, fältspat etc, samt kemikalier, och härifrån drager 15 % utgörande viktsförlust vid bränningen, bräckage o. d., så erhåller man en tämligen säker siffra på vikten av det färdigbrända godset. I U. S. A. användes denna räknemetod med fördel, och de önskade siffrorna föreligga för tvenne av de svenska porslinsfabrikerna i deras till kommerskollegii specialutredning lämnade uppgifter. Dessa siffror äro sammanförda i tab. L. Tabellen visar, att i ena fallet är enhetsvärdet 55.3, i det senare 43.9 öre pr kg. Dessa siffror avse hela tillverkningen. Att siffran för den senare fabriken blivit lägre torde bero på att denna tillverkar betydligt mera tyngre gods, såsom sanitetsgods, en del kakel samt större isolatorer. 55 öre pr kg. torde den siffra vara, som närmast angiver det

35¶TAB. L. ENHETSPRIS VID 2 SVENSKA PORSLINSFABRIKER 1913. R å v a r u s l a g

Fabrik I

Fabrik II

3 159 100 1 788 500 85 790

2 769 000 2 463 000 43143

5 032 390 754 858

5 275 143 791 271

4 277 532 2 389 726

4 483 872 1 977 000

ordinära genomsnittspriset pr kg. för äkta och oäkta porslin tillsammans. Om man så utgår från relationen mellan priset å äkta och oäkta porslin, så som siffrorna föreligga i England och Tyskland, torde man komma sanningen mycket nära, om man fastslår följande enhetspris för ordinärt hushållsporslin: Oäkta porslin, enfärgat 40 öre pr kg. „ „ flerfärgat 60 „ „ „ Äkta „ enfärgat 60 „ „ „ „ ,, flerfärgat 90 „ „ „ Dessa siffror bekräftas i viss mån av de uti tab. 7 angivna enhletsvärdena för Tysklands in- och utförsel av porslinsvaror år 1912. Fcr oäkta porslin angives ett enhetsvärde för införseln av enfärgat av 49 öre och för flerfärgat hushållsgods 85 öre pr kg. För äkta porslin äro siffrorna 60 resp. 121 öre. Givetvis verka jämförelsevis höga tullsatser förhindrande på import av billigare varor, varför de för Tyskland angivna siffrorna liksom de svenska enhetsvärdena för importerat porslin avse en vara, som nog ligger betydligt högre än medelvärdet av fabrikernas årstillverkning. I tab. 8 äro sammanställda priser för flerfärgade hushållsartiklar av såväl äkta som oäkta porslin, vilka siffror även bekräfta, att de ovan angivna tillverkningssiffrorna vid svenska fabriker kunna anses någorlunda riktiga. Vi återkomma emellertid härtill i kapitlet om tullpolitiken. Ar 1912 tillsattes i U. S. A. en statlig kommitté med uppdrag att under- utlandet. söka porslinsindustrien icke blott inom landet utan även i de stora europeiska industriländerna, framför allt England, Tyskland och Österrike. Resultatet av denna kommittés arbete föreligger i ett digert betänkande, "The Pottery Industry", utgiven av The Department of Commerce, ur vilket hämtats en del uppgifter, vilka äro av stort intresse vid bedömandet av de svenska produktionsförhållandena. I nedanstående tab. M angivas de verkliga kostnader, som nämnda kommitté beräknat för genomsnittsporslin i olika länder. Man måste medgiva att de äro oerhört olåga, men däri ingå uteslutande rena konsumtionsartiklar, alltså ej hushållsporslin av lyxtyp, ej heller konstföremål. I allmänhet har man, att döma av de åsatta tullsatserna, den uppfattningen att den dekorerade varan, d. v. s. det flerfärgade porslinet, är i genomsnitt avsevärt mycket dyrare än det enfärgade. Så är dock icke fallet, vilket framgår av tab. N.

36 TAB. M. PRODUKTIONSKOSTNADER I ÖRE PR KG. FÖR OÄKTA OCH ÄKTA PORSLIN I FÖRENTA STATERNA, ENGLAND, TYSKLAND OCH ÖSTERRIKE. Oäkta porslin

Odekorerad vara .. .. Dekorationskostnader Packningskostnader .. Försäljningskostnader Nettoförtjänst Nettoförsäljningspris

Äkta porslin

Förenta staterna

England

34.5 9.7 3.1 4.2 5.0

23.8 6.9 2.4 0.6 2.1

21.5 3.8 1.4 2.1 3.3

19.5 7.8 2.1 1.5 4.2

25.2 8.3 3.1 1.0 5.2

42.8¶Tyskland Tyskland Österrike

TAB. N. PRODUKTIONSKOSTNADERNAS FÖRDELNING I % FÖR OÄKTA OCH ÄKTA PORSLIN I FÖRENTA STATERNA, ENGLAND, TYSKLAND OCH ÖSTERRIKE. Oäkta porslin Förenta staterna

Odekorerad vara Dekorationskostnader Packningskostnader Försäljningskostnader Nettoförtjänst Summa

Äkta porslin

England Tyskland Tyskland Österrike

61.1 17.2 5.5 7.4 8.8

66.5 19.2 6.7 1.7 5.9

66.9 11.8 4.4 6.6 10.3

55.5 22.2 6.0 4.3 12.o

58.9 19.4 7.3 2.3 12.1

100.0¶En förhöjning av mer än 50 Jo torde få anses höra till undantagen. Många gånger är en rent vit porslinsvara mycket dyrare i framställning än dekorerade och flerfärgade. Dekorering och färgning döljer nämligen ofta missfärgningar och andra felaktigheter i gods och glasyr, då däremot en rent vit vara måste i alla avseenden vara förstklassig, om den skall betraktas som prima. De relativa produktionskostnaderna i olika länder äro sammanförda i tab. O. De svenska siffrorna äro för oäkta porslin medeltalet av fabrik I och II, för äkta porslin fabrik III, som så gott som uteslutande tillverkar sådana varor. Anmärkningsvärt är det höga relativtalet för råmaterialkostnaderna i England, Någon plausibel förklaring har emellertid ej kunnat uppbringas. I regel torde man kunna säga, att de svenska råvarorna, som ju importeras från England, ligga c:a 10 Jo över de engelska till följd av frakterna. Även i England betalas frakt från lerdistrikten till fabrikationens centrum Stoke-on-Trent, men denna torde knappast kunna räknas till mer än hälften av frakten till Sverige. Om denna senare sättes till 5 kr., blir merfrakten 2.50 kr. eller ungefär 10 Jo av lerornas genomsnittsvärde (se närmare tab. 9). Arbetslönernas andel av produktionskostnaderna äro mycket höga i U. S. A., höga i Sverige, lägre i England och delvis i Tyskland och lägst i Österrike och delvis Tyskland. Bränslet är som väntat billigast i U. S. A. De svenska siffrorna ställa sig ej så ofördelaktiga som man hade anledning vänta.

37 TAB. O. RELATIVA PRODUKTIONSKOSTNADER VID TILLVERKNING AV OÄKTA OCH ÄKTA PORSLIN I SVERIGE, FÖRENTA STATERNA, ENGLAND, TYSKLAND OCH ÖSTERRIKE AR 1913. Äkta porslin

Oäkta porslin

Sverige Förenta Eng- Tysk- Sverige Förenta Öster- Tyskfabrik stater- land land fabrik stater- rike land III na na I o. II Råmaterial Arbetslöner Ugnsbränsle Kraft, värme och ljus .. .. Administration och kontor Allmänna och kapitalkostnader Emballage Försäljningskostnader Summa kostnader Bruttoförtjänst Summa

16.50 48.40 3.86 1.57 5.25

17.14 39.78 9.40 3.52 6.04

18.22 37.25 12.37 1.75 5.48

1.87 2.55 4.21

2.36 7.28 2.34

2.91 6.08 3.98

lOO.oo lOO.oo lOO.oo

lOO.oo

lOO.oo lOO.oo lOO.oo

20.io 39.30 10.50

20.05 47.94 6.84 1.13 3.07

28.74 40.84 8.19 3.05 3.07

14.27 44.04 8.94 3.40 4.08

-3) -3)

0.54 5.ii 4.71

1.85 6.58 1.73

4.02 4.45 6.59

-2)

18.20 44.20 10.50

-1) 4.50

-1) 9.90

7.41)

lOO.oo

2.40 _3->

Övriga kostnadselement äro ej av större intresse, frånsett bruttoförtjänsten, som är högst i vårt land. Sverige Med ledning av här angivna siffror och synpunkter skulle man kunna jämfört uppgöra en jämförande kalkyl och förutsätta att de svenska fabrikerna med utI och II förflyttades till England, varvid man hade att räkna med vissa landet. lägre kostnadselement. Dessa äro för porslinsleror 2.50 kr. pr ton; kvarts och fältspat torde anses väga jämnt; för bränsle får man räkna en mindre kostnad i England av 5 kr. pr ton. Förbrukningen av stenkol vid fabrik I och II framgår av tab. P. TAB. P.

STENKOLSFÖRBRUKNINGEN VID 2 SVENSKA ÅR 1913.

Stenkol Koks Ved reducerad till stenkol Färdig vara Kg. stenkol pr kg. vara

ton » > Summa bränslen ton

PORSLINSFABRIKER

Fabrik I

Fabrik II

9 400 193 391

9 984 4 278

14 302 4 484

1132 Arbetskostnaderna räknas 10 Jo lägre i England, övriga kostnadselement sättas lika. Vi få då följande siffror: 1 ) 2 ) 3

Ingår i ugnsbränsle. Ingår i råmaterial och drift. ) Ingår i administration och kontor.

38¶F a b r i k I. 3159 ton till ett mindrepris av kr. 2.50

Porslinslera: pr ton kr. 7 897.00 Stenkol: 9 984 ton till ett mindrepris av kr. 5.oo pr ton .. ,, 49 920.00 Arbetslöner: 10 Jo lägre i England ,, 97 8OO.00 Summa mindrekostnader i England kr. 155 617.00 Tillverkningen vid fabrik I år 1913 var „ 2 389 726.00 Varför kostnaderna i England kunna beräknas till kr. 2 234109.00 Merkostnaden blir sålunda i Sverige 6.1 Jo F a b r i k II. 2 769 ton till ett mindrepris av kr. 2.50

Porslinslera: pr ton kr. 6 922.00 Stenkol: 14 302 ton till ett mindrepris av kr. 5.oo pr ton .. „ 71 510.00 Arbetslöner: 10 Jo lägre i England „ 93 648.00 Summa mindrekostnader i England kr. 172 O8O.00 Tillverkningen vid fabrik II år 1913 var „ 1 977 OOO.00 Varför kostnaderna i England kunna beräknas till kr. 1805 920.00 Merkostnaderna bliva sålunda i Sverige 9.5 % Man skulle möjligen kunna gå så långt som till en merkostnad av 10 Jo, men därifrån får dragas sjöfrakt för den färdiga varan till Sverige. Denna torde dock ej belöpa sig till mer än ett par procent av värdet. Givetvis har porslinstillverkningen i Böhmen ställt sig billigare, men frakterna därifrån ha varit avsevärt högre; dessutom tillverkas mycket litet oäkta porslin för export, varför, särskilt då det gäller husgerådsartiklar, någon svårare konkurrens ej varit att räkna med. I vissa delar av Tyskland ha nog fabrikationskostnaderna varit lägre än i Sverige, men frakterna på järnväg ha i avsevärd mån reducerat konkurrensförmågan. Det vill därför synas som om den svenska porslinsindustrien, trots bristen på egna porslinsleror och billigt stenkolsbränsle, ägt mycket goda betingelser.

Kap. IX. Utrikeshandeln. Fr. o. m. 1881 föreligga import- och exportsiffror för såväl oäkta som äkta porslin. Tyvärr äro värdesiffrorna för de tidigare åren mindre tillförlitliga, varför en jämförelse mellan de svenska tillverkningssiffrorna, som endast upptaga värdesiffror, ej låter sig göra. En ungefärlig beräkning visar dock, att år 1913 importen utgjorde c:a 30 Jo av hela förbrukningen och exporten knappast 5 Jo av hela tillverkningen. Största importsiffrorna visar det oäkta porslinet, år 1913 1124116 kr.; samma siffra för det äkta är 778 768 kr. Av den jämförelsevis ringa exporten faller 221664 kr. på oäkta porslin; äkta porslin däremot visar endast 21 639 kr. för samma år. I tab. 10 återfinnas in- och utförselsiffror för oäkta porslin jämte krukmakaregods och kakel. Såväl importen som

39 exporten av krukmakaregods och kakel är ytterst ringa, varför i stort sett tab. 10 torde få gälla oäkta porslin. Anmärkningsvärd är den stora nedgången av vår export såväl av oäkta som äkta porslin efter år 1897. Denna beror uteslutande på upphävande av mellanrikslagen. I tab. 11 angivas in- och utförselsiffrorna för hushållsporslin och i tab. 12 samma siffror för arbeten ej särskilt nämnda ävensom för lyx- och prydnadsföremål. I tab. 16 äro sammanförda dels genomsnittliga import- och exportsiffrorna för år 1907—1910, dels enhetsvärdena. I allmänhet vill det synas som om importen vore störst på medelkvalitéerna av såväl oäkta som äkta porslin. Givetvis bör ju i varje fall importen av lyx- och prydnadsvaror kunna hållas inom en ganska trång ram, då ju vår svenska porslinsindustri, särskilt dess äldre representanter, Körstrand och Gustavsberg, sedan gammalt lagt an på utomordentligt konstnärliga och från keramisk-teknisk synpunkt synnerligen förtjänstfulla fabrikat. Anmärkningsvärd är dock den jämförelsevis ringa exporten av dylika. I genomsnitt under åren 1907—1910 utgjorde hela utförseln därav endast ett par tusen kronor. Av stort intresse är att se enhetsvärdena för de olika porslinssorterna. Dessa bekräfta vad som tidigare sagts om de verkliga fabrikationspriserna. Vi återkomma emellertid härtill i kapitlet om tullförhållandena. In- och utförselns fördelning på olika länder framgår av tabellerna 17—20. Största införseln av oäkta hushållsporslin ägde år 1913 rum från Tyskland; av andra arbeten ej särskilt nämnda importerades det mesta från England. Man kan därför påstå, att kvalitetsvarorna kommo från England, billigare varor från Tyskland. Största utförseln av oäkta porslin gick nämnda år till Danmark. Beträffande importen av äkta porslin år 1913 faller den ojämförligt största delen på Tyskland. Anmärkningsvärt är, att Österrike deltager i importen med endast 1.5 Jo. De dryga frakterna ha säkerligen verkat hämmande. Utförseln av äkta porslin är som synes av tab. 20 ytterligt ringa, sammanlagt ej mer än c : a l 7 000kr. Av ganska stort intresse är att se, huru porslinsvaruutbytet de olika länderna emellan ändrats under årens lopp. I tab. 21 återfinnas siffror för en hel del europeiska och utomeuropeiska länders in- och utförsel åren 1895 och 1913. Såväl 1895 som 1913 var U. S. A. största importör av porslinsvaror i världen, största exportör var 1895 England med icke mindre än c:a 36 milj. kr. utförsel. År 1913 intager dock Tyskland första platsen med icke mindre än c:a 70 milj. kr. Sveriges införsel hade under tidsperioden ökats med c:a 55 % men utförseln minskats med samma siffra, helt säkert beroende på den genom upphävandet av mellanrikslagen minskade exporten till Norge.

Kap. X. Ekonomi och räntabilitet. I tab. 24 återfinnas balansräkningarna för de tre största svenska porslinsfabrikerna år 1913. Av densamma framgår, att ställningen såväl med avseende på likviditet som finansiering var synnerligen god. Visserligen utgöra anläggningsmedel en avsevärd del av tillgångarna vid samtliga fabrikerna, men detta uppväges mer än väl av det egna kapitalet, som i varje fall överstiger anläggningarnas bokförda värden. Bäst ter sig dock

ställningen i alla avseenden för fabrik III, där anläggningarna icke utgöra mer än 43.3 Jo av samtliga tillgångar och det egna kapitalet uppgår till 87.7 Jo av skulderna, sålunda en i allo god likviditet och finansiering. Denna fabrik uppgick år 1918 i fabrik II. Räntabiliteten under åren 1890—1920 framgår av tab. 23. Utdelningarna hava under hela tiden intill kriget varit synnerligen jämna och industriens förmåga att förränta det i densamma investerade kapitalet har varit god. Det vill synas som om porslinsindustrien ej vidare påverkats av de periodiskt återkommande ekonomiska kriserna. Under kriget synes endast fabrik I hava kunnat utnyttja konjunkturerna. Förutom mycket goda utdelningar kunde nämnda fabrik år 1920 öka aktiekapitalet till det dubbla genom utlämnande av gratisaktier å 1 000 000 kr.

Kap. XL Tullförhållanden. Den svenska porslinsindustrien har allt sedan den första fabriken år 1727 anlades varit föremål för de svenska statsmakternas synnerliga omvårdnad. Under frihetstiden erhöll, som tidigare nämnts, Rörstrandsfabriken kraftigt understöd av staten, och ännu så sent som 1850 härskade importförbud å oäkta porslin. Nedanstående tab. R visar tullsatsernas växlingar fr. o. m. 1830 till 1911, varav framgår att även under 1800 talets frihandelsperiod tullsatserna voro mycket rikligt tilltagna. TAB. R. TULLSATSERNAS FÖRÄNDRING A OÄKTA OCH ÄKTA PORSLIN I ÖRE PR KG. 1830 Oäkta

porslin:

Vitt eller enfärgat för hushållsbruk Flerfärgat för hushållsbruk Äkta

14 45

14 45

14 35

12 24

7 12

7 12

10 10

10 10

förb. förb.

förb. förb.

förb. förb.

24 42

14 19

14 19

16 16

16 16

59 118

59 88

59 88

47 94

24 47

24 47

24 47

30 60

;

porslin:

Vitt eller enfärgat

1888 års tullkommitté föreslog i sitt år 1891 avgivna betänkande, aft tullen å såväl oäkta som äkta porslin skulle höjas och motiverar höjningen för det senare slaget sålunda: "Den föreslagna tullförhöjningen från 24 till 30 öre pr kg. för vita och enfärgade arbeten samt från 47 till 60 öre för förgyllda, försilvrade, målade eller tryckta bör, särskilt i betraktande av varans värde — vilket i medeltal torde överstiga det av Kommerskollegium beräknade eller resp. 1 kr. 50 öre och 2 kr. 50 öre pr kg. — och med fästat av-

41 seende därå, att av hithörande varuslag en stor del utgöres av prydnadsartiklar, icke kunna väcka betänkligheter." Huru oriktig denna värdesättning i själva verket var torde hava framgått av de angivna produktionskostnaderna för år 1913. Man har ej anledning antaga, att kostnaderna för år 1891 voro högre än 1913, enär arbetslönerna år 1891 voro avsevärt lägre, vilket skulle betingat ett lägre pris, därest ej fabrikationen vid den tidpunkten varit mindre mekaniserad än år 1913. Det har ej varit möjligt att erhålla några uppgifter å prisutvecklingen i Sverige för varor av ifrågavarande slag, men i tabell 22 återfinnas siffror, som visa att priserna på porslinsvaror i U. S. A. från 1890 till 1912 snarare minskats än ökats. Enda förklaringen till att 1888 års tullkommitté kunnat godtaga så höga enhetsvärden är, att man tydligen utgått ifrån detaljhandlarnas priser. Dessa äro i allmänhet 100 Jo högre än fabrikernas försäljningspriser. Minuthandlarna räkna i allmänhet mycket hög avance. De nuvarande tullsatserna framgå av tab. S. TAB. S. NUVARANDE TULLSATSER A PORSLIN.

Varuslag

Oäkta

Tullsats, om den utgått efter 10 % av varans värde

Stat. nr

675 A 675 B

10 10

36.7 58.7

27.3 17.0

3.67 5.87

676 A 676 B

16 16

69.6 79.9

23.0 20.o

6.96 7.99

7.oo

673 A 673 B

30 30

57.G 75.4

52.8 39.9

5.76 7.54

674 A 674 B

60 60 60

97.8 122.7

61.3 48.8

porslin:

Vitt eller enfärgat för hushållsbruk Flerfärgat för hushållsbruk annat

"

Lyx- och p r y d n a d s a r t i k l a r Äkta

Medel- Tull i % av varuvärde värdet pr kg. 1 )

Tullsats öre pr kg.

..

porslin:

Vitt eller enfärgat för hushållsbruk Flerfärgat för hushållsbruk annat Lyx- och p r y d n a d s a r t i k l a r

..

9.78 11.05

1906 års tulltaxekommitté föreslog ej någon förändring i de gällande tullsatserna för oäkta och äkta porslin i vanlig mening. Däremot ansågs lämpligt att sänka tullsatsen för badkar etc, d. v. s. varor som tillverkas av ungefär samma råvaror som oäkta porslin men givetvis bliva avsevärt billigare i tillverkning, då dylika artiklar representera en avsevärt högre vikt pr stycketal och fordringarna på rågodsets färg och glasyrens beskaffenhet ej äro så höga som för artiklar, avsedda till vardagligt hushållsbruk. Kommittén anför i sitt betänkande: *) Enligt tab. 16.

42 "Badkar, disklådor och klosetter av grövre icke till fajans eller porslin hänförliga lergods (s. k. stengods) tullbehandlas nu såsom "andra arbeten" av lera och draga sålunda tull med minst 10 öre pr kg. Enligt uppgift utgör emellertid medelpriset pr kg. å badkar endast omkring 60 öre och å tvättställ 48 ö*e. Värdet å disklådor lärer växla mellan 31 öre och 56 öre pr kg. Den nu utgående tullen är sålunda ganska hög; och då fråga är om rätt stora förbrukningsartiklar, har kommittén i anledning av gjord framställning om nedsättning av tullen och efter att hava förvissat sig om, att någon svårighet att vid tullbehandling skilja mellan ifrågavarande artiklar och motsvarande artiklar av fajans eller porslin icke vara att befara, funnit sig böra föreslå en till 5 öre pr kg. nedsatt tull, vilket torde motsvara ungefär 10 % av artiklarnas medelvärde." Vad man först och främst fäster sig vid är det höga medelvärdet av 60 och 48 öre för gods av den här avsedda kvalitén. Medelvärdet av importerat vitt oäkta porslin för hushållsändamål var åren 1907—191Ö endast 36.7 öre. Badkar och dylikt av det slag som frågan gäller torde ej vid angivna tidpunkt hava överstigit ett medelpris av 25 öre pr kg. Det vill därför synas som om 1906 års liksom 1888 års kommitté vid bedömandet av enhetsvärdet ej utgått ifrån importörernas eller de inhemska fabrikanternas grosshandelspris utan godtagit det pris som konsumenterna fått betala i öppna marknaden. Förstnämnda kommitté har enligt sina egna ord utgått ifrån att en tullsats av 10 Jo å enhetsvärdet vore skälig. I sista kolumnen av tab. S äro uträknade de tullsatser, som bort fastslås på grund av den uttalade principen. Härav framgå följande ungefärliga siffror: Oäkta porslin: vitt eller enfärgat flerfärgat Akta porslin: vitt eller enfärgat flerfärgat

5 öre pr kg. 7.5 „ „ „ 8—11 „ „ „ 12 „ „ „

Kastar man en blick på tab. 8, skall man finna huru väl där angivna siffror, som äro baserade på direkta uppgifter från en gammal, välkänd importfirma i Stockholm, stämma med de i tab. 16 angiva medeltalen för importen 1907—1910. Om de höga tullsatser, som porslinsindustrien under snart ett århundrade lyckats bevara så gott som obeskurna, varit till gagn för industriens utveckling, är en fråga, som är svår att besvara. Det är emellertid anmärkningsvärt att tillverkningen av oäkta porslin, vilken ej varit skyddad av så relativt höga tullsatser som tillverkningen av äkta porslin, i trots av en rätt avsevärd import, kunnat exportera jämförelsevis stora kvantiteter varor, i motsats till vad förhållandet varit med de äkta porslinet.^ Råvaror och bränslen måste i ungefär lika omfattning importeras, och tillverkningarna skilja sig ej avsevärt från varandra. Det ligger nära till hands att förmoda, att tillverkarna av oäkta porslin under trycket av en större import, till relativt lägre priser än vad fallet är med det äkta porslinet, av omständigheterna tvingats att för denna del av sin tillverkning anlägga mera ekonomiserade fabrikationsmetoder, längre driven standardisering etc. Huruvida porslinsindustrien under årens lopp varit i tillfälle att till fullo utnyttja tullskyddet kan ej direkt med siffror konstateras. En vara sådan som porslin blir ju alltid till följd av beskaffenheten hos densamma

43 föremål för utbyte länderna emellan. E n g l a n d exempelvis, som å r 1913 exporterade porslin till ett värde av c:a 68 000 000 kr., hade samma å r en import motsvarande 18 000 000 kr.; för F r a n k r i k e äro siffrorna 20 500 000 resp. 15 000 000 k r . (se n ä r m a r e tab. 21). Man torde dock av den relativt stora importen till Sverige k u n n a draga den slutsatsen, att de svenska porslinsfabrikanterna sålt sina v a r o r till priser, som i sig innesluta en stor del av tullskyddet. Det tidigare påpekade förhållandet, att de svenska porslinsfabrikanterna varit mycket starkt sammanslutna och kunnat diktera mycket s t r ä n g a villkor gent emot minuthandlarna, giver också anledning förmoda, att åtminstone för större delen av konsumtionsvarorna inom porslinsbranschen tullskyddet blivit väl utnyttjat.

Ett uttalande av en av industriens egna målsmän. I Nya Dagligt Allehanda för den 15 april 1923 återfinnes nedanstående uttalande av en av porslinsindustriens främste målsmän, direktören i A.-B. Gustafsbergs F a b r i k s Intressenter civilingenjören Axel Odelberg, vilket ä r av intresse för bedömandet av n ä m n d a industris nuvarande ställning och framtidsutsikter. Den keramiska industriens uppkomst. Man kan säga, att med den store Josiah Wedgwood, född 1730, död 1795, grundades den keramiska industrien. Genom honom infördes i denna näringsgren ångkraften — maskinerna — fabriksorganisationen och därmed den goda, billiga handelsvaran. Efterfrågan på engelska porslinsvaror blev enorm. Man insåg fördelen att äta på och dricka ur dessa, jämfört med de dåliga, osanitära kärl, som hittills genom lervaruhantverket stått till allmänhetens förfogande. Visserligen hade redan i början av 1700-talet Böttger lyckats i Sachsen att efterhärma det kinesiska porslinet. Hans försök och den därav framkommande tillverkningen frambragte konstnärliga produkter, men dessa blevo endast till fördel för några få. Det blev ej fabrikation, det var konsthantverk. — Även utträngde de engelska alstren det s. k. ostindiska porslinet, som i stora mängder som bekant infördes till Europa och ej minst till vårt land under 1700-talet. Den moderna engelska porslinsfabrikationen har fortfarande sitt säte i norra Staffordshire i Wedgwoods hemtrakt och är den förnämsta källan till välstånd i ett stort stadssamhälle — Stoke-on-Trent — på omkring 267 000 människor, med en produktionssiffra på c:a 200 milj. kr. årligen, varav två tredjedelar export. Det är tydligt, att en sådan framgång, som den engelska porslinsindustrien erhöll genom Wedgwood och hans efterföljare, skulle giva anledning till ansträngningar även i andra länder. Redan i början av förra århundradet anlades fabriker efter engelskt mönster, i synnerhet i sådana trakter, där de goda engelska råmaterialerna kunde fås genom sjöfrakter till billigt pris, såsom i Holland, norra Frankrike, Rhenprovinserna och vid Östersjöns stränder.

44 När porslinstillverkningen i Sverige blev storindustri. Vad Sverige beträffar, infördes de engelska metoderna och användandet av ångkraft vid Rörstrand redan i början av 1800-talet. Därmed började en fabriksmässig industri i vårt land inom denna gren av näringslivet. Något senare uppstod fabriken vid Gustavsberg i Stockholms skärgård, nämligen år 1827. Under hela första hälften av 1800-talet bedrevs dock den svenska fabrikatioen tämligen lamt. Först på 50-talet blev tillverkningen mer industriell i modern bemärkelse. Den utvecklades ytterligare från 70-talets början av framsynt, energisk ledning vid de båda företagen. Senare ha tillkommit en fabrik i Göteborg år 1899 och i Gävle år 1912. Efter modernt kontinentalt mönster (Bötlgers metod) hava dessutom uppstått två mindre fabriker, i Lidköping 1910, i Karlskrona 1919. Produktionsförhållanden. Sammanlagt tillverkade de svenska porslinsfabrikerna för ett årsvärde av omkring 12 milj. kr., med ungefär 2 000 arbetare. Det kunde synas, som om det ej skulle varit mycket hopp för en sådan industri att existera här i landet mot t. ex. en så väldig konkurrent som den engelska. Att den svenska porslinsindustrien ändock hävdat sin plats, beror på sammanhängande omständigheter, bland vilka är att nämna, att vi, tack vare vår stora skrymmande export på trävaror, erhålla mycket billiga hemfrakter, varigenom engelska kol och leror (det användes nästan uteslutande sådana) knappast ställa sig dyrare än i England. Vidare finnas goda inhemska material, såsom kvarts, fältspat och eldfasta leror till ugnstegel och kapslar i och för godsets bränning. Vi ha också inom vårt land utvecklat maskindrift i kanske ännu större skala än engelsmännen, genom våra vattenfall och elektriska överföringar, såväl utom som inom fabriksområdet — en ytterst värdefull hjälp av vår högt stående ingenjörskonst. Vi ha ej varit rädda att offra stora summor på försökens och experimentens altare, ofta ett uppslukande Ginungagap, men ock mången gång ett offer, som giver hundrafaldig skörd. Om vi ej uppnått t. ex. engelsmännens individuella skicklighet, nedärvd sedan många generationer, äro vi stolta över de kvalitetsvaror, vi maskinellt kunna åstadkomma, och som ha god avsättning såväl inom som utom landet. Vad våra porslinsarbetares arbetsintensitet beträffar, kan den fullt mäta sig med de bästa därute, och ha vi så organiserat, att det manuella arbetet kommer till sin rätt och ej slösas, där den billiga maskinkraften kan fullgöra arbetet. Tack vare den sedan några år omorganiserade Svenska slöjdföreningens initiativ samarbeta vi nu med denna och producera fabriksföremål med mer praktisk och konstnärlig prägel än förut varit fallet. Att vi äro uppskattade av britterna, visade det celebra besök, vi fingo mottaga föregående år av spetsarna inom The Ceramic Society — en världsbekant vetenskaplig och teknisk förening av Englands ledande män inom porslins- och den eldfasta lerindustrien. Vårt land var det första av de mindre nationerna, som de hedrade med ett besök. De kunde ej nog uttrycka sitt uppskattande av den höga materiella och kulturella utveckling, vårt folk av alla klasser gav intryck av, och det sätt, på vilket vi tillgodogjort oss de naturkrafter, som stå till förfogande, samt den ståndpunkt, i en avlägsen vrå från de stora stråkvägarna, vi uppnått på den av deras förfäder visade vägen.

45¶TAB. 1. PRODUKTION AV PORSLINSLERA (KAOLIN) SAMT INFÖRSEL OCH UTFÖRSEL DÄRAV I SVERIGE AREN 1907—1920. Produktion

Ar

i

ton

Införsel

1 000 kr.

ton

Utförsel

1 000 kr.

ton

1 000 kr.

148 501

183 259 162 200

1907 1908 1909 1910

18 830 19 702 11916 13 620

260 292 178 208

1 4 9171) j 16 694 13 039 16 322

1911 1912 1913 1914 1915

15 283 9 960 17 272 8 726 5 364

229 149 300 175 161

17 058 20 949 26 303 24 881 20 956

512 628 789 634 691

7 447 10141 11689 5 674 1599

149 152 234 116 58

1916 1917 1918 1919 1920

7 200 5 292 3182 5 044 4 743

274 238 206 344 261

30 395 18 625 15 208 16 249 23 377

964 854

4 577 1393

1837 1372 1938

578 785

168 58 23 33 82

391 490

9130 12 948 8111 10 008

*) Ar 1907 torde kaolin i stor utsträckning huva attesterats som icke eldfast lera. Anm. Värdeuppgifterna äro deklarerade med undantag för in- och utförselvärdena åren 1907—13, vilka beräknats inom kommerskollegium.

TAB. 2. ANTAL FABRIKER OCH ARBETARE SAMT TILLVERKNING AV ÄKTA OCH OÄKTA PORSLIN I SVERIGE ÅREN 1881—1919. År

Antal Tillverk- Tillverkfabri- Antal ning kr. pr År ning arbetare ker 1 000 kr. arbetare

1881 1882 1883 1884 1885 1886 1887 1888 1889

2 2 2 2 2 2 2 2 2

1327 1383 1416 1471 1506 1365 1354 1581 1701

2 239 2 345 2 482 2 545 2 614 1994 2 267 2 538 2 880

1688 1700 1770 1730 1750 1470 1530 1606 1690

1890 1891 18*2 1893 1894 1895 1896 1897 1898 1899

2 2 2 2 2 2 2 2 2 2

1796 1609 1486 1461 1544 1595 1646 1735 1811 1803

3 010 2 830 2 551 2 541 2 810 2 939 2 867 3 031 3 311 3 362

1670 1750 1700 1740 1820 1830 1740 1800 1850 1850

Antal Tillverk- Tillverkfabri- Antal ningkr.pr ning arbetare ker 1 000 kr. arbetare

1900 1901 1902 1903 1904 1905 1906 1907 1908 1909

3 4 4 4 4 4 4 4 4 4

1970 1911 1789 1847 2 010 2 017 2 077 2167 2 058 2142

3 638 3 413 3 383 3 363 3 683 3 999 4 202 4 647 4 559 4 430

1845 1800 1880 1820 1840 1999 2100 2110 2 280 2110

1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919

2117 2179 2 520 2 502 2 401 2 347 2 354 2 285 2148 2 219

4 821 4 757 5 306 5 871 5 562 6 364 6 816 8 296 11031 13 600

2 300 2160 2120 2 330 2 320 2 770 2 900 3 600 5130 6180

5 5 5 5 5 5 5 6

46 S £

a

a j a ©

o

Summa kvinnliga ar«^

SH

CO

fi

•H

°c3

fe co

c3 CD

'3

a o ö

o pa &

£s

Ö

,c8,

<* 0

00 JH (I)

H3

<1 <1 I-H

J O K r" t>; 1—1 P M > pq M K W <1 o •*! o W «J 3 O l-H o HH

3 g 3 a I-H J

CO

OT

|

iH

<

.

C>-

j

1 cö 1 CM

.

, o > 0 .tec»

, e o , 0 5 0 1 1 i i - 1 ! 1 1 eo O

'

'

CT5CM

rH CD

'

,-H

O

'

i-H

«

'

'

ia

'

I

I

I

•*#

1 1 CM 1 1

S-SfS

a>

"fi <^

CO

in

»o

>

O •H C3

IH °c3 CO r-l

"3 c3 S

IH OJ

T3

fi P

1 i-l CM

|

I

1 eO i-H

I I I

1 CM I

rH 1 1 1

0 ; eo i-H 1—1 l-H - H

I T-H I

I I

*a

• ^

cscjscocoocccoioo

o

CMTHCOCMI-H

i-H

comcoeq-n-^-^iiH-H-sH-r-i^xco^ootoooo CDiOCDCOCO«305t-OHI>0003CDHCOHCM 1 Th " ^ tö iO • * I O eo rfi o CM »o 10 • * •<* - * " * i o -*1 eo 1 i-H i-H

H

M ©

SH

ot-co-^cMt-iHTjico^cr.

ö

u

oc3

] O

)

S i> » a 5

1 lfej-.l£ I I N : I<M 3 1 l-J£l l i-H £ 1 CM (M CM

pj

c8

S3

fi <1

CO

PH

. C * - .

CO

1 o c n 1 co 1 1 t~ 1 eo CM iO eo

Ö

e« 08 i

X>

M

,

P

so

|

c4

S>

1 CD

, 1—1 e o

H

^

M

(H

P l—l

'

C

U

c

a

o

, e o , CO '

*H

.

58 O O

'

1 oicd CM eo

a

c«

'-J3

M

'

H

(H CD

HP

CD &C • rH

M

O

i ^ O i i ^ - i - H . e o . G M T - i i ( N N H f I-HT-H ' (M ' ' i-H '

TO c

-Sf c :0

a

[»NiOrtlcMiOHCOCO^CSb-CÄiCOCMOCOCOHO

- ^ C D C O i - H r H l-H i-H

•ri

.

lO i

t ^ l c o l i-H eo

.

rH

Cfi j

iO i

I t ^ l r - M co CM

|

i

C M i H e O i - H

i

i

lO l-H lO

^

1 1 1 1 coco 1 1 I c o co co i-H

H

^^

g <fi

CO

1 i-l

I

| CM 1 i-H

1 eo 1 1

| CM I i-H i-H

1 I

I

I

1 i

|

•o

I tm 1

CD

1 "*

c<5

ft

0) c3 CD

c«

c8

&i Ut 03

b> 09

te c

«H

ft ft d

«H

ft c S

c8 a f-

•H c8

CD IH c«

:e3 ö • >H q j

nfi

g S3*-

2CD

«•" fi

Glaserare Sorterare Slinare .. Artister Gravörer Porslinstr ycka Porslinsm ålare Maskinist er oc Murare Hantverk Magasins; Lossnings Övriga ul Hantlangi Arbetare

l-H 05 l-H

PH

Ifi 05

1¶Kvarnarb Modellöre Formare Ugnsarbe

• *

PQ

,

0)

*» CD

OO l-H CD

<}

»O t— O T-H

W cl

h oc8 AH

O t - O ^ C N ^ C M ^ C O ^ H O O i C D c O K i X O C O C O lO CN 1O H CO t CO CM CM -<tl CO CM i-H -<*l i-H i-H

es SJ * S Ö ««

a a

p 0Q

47 T3

m l-H PH

W

!>

H

O 5s

^

^

P H :<<

•4

iHCO

id ©

lO

© •* *H

os

o

"?t^

<<

iCCO

'COCMCO

'CM

'

fi

'

fi In

CD

O

'P

ft

CD

oq M H -H^CD -HH CM

N H to a HI O H »Igj | C M 0 5 Ö Ö i - H 1 I f i t ^ •<* ^ " '•^HCMCO-^CO '•cJiCO'*^,

t > co

1¶CM CD I

' eOi-H

'

'

1 Ö

M

03 o3

fi u CD CD r H H-?

tO

a ^H n to H CD CO 1 C^ CM O i I I COC5 1 C D N C J 1 1 T-H

H r l H

i> co I Ö CM 1 1 I t ^ O s I 1

•*

1 CO

l-H i-H

1 CD 1 1

fe-g

T3

fi 3a to

CO

q

M

,

comco

• HN • ^

OS

M « Jj

CM'CD 1 i d i d CD l i - H 1 t>^ i d i-i ^--' H * T I

IO-^TJI

•"*

CD -<f

1 rHCD "*. °.1 1 1

x*

TJH C O

H>>

fi as

T3

«H

O

fl

o

ft

c

C3

H3 HW

CM' OS ,1 »c i-H as i1 05 o OS cq -^ O5 00 COOCO

.1 T-H H •># ic i 1 ^ ^ !>• lO p.

O

• *

CO

i

1 i d OS 1 ta -<*

Ö ta

n

:o3

i

to 03

•fi fi CD

fi PH CD -(-?

PH

O » PH to

CM

ooo - * CD COO l-Hl-H

m o in 1 Ö CO CM' | 1 t«NCO 1 i-Hi-HCM

" ° 0 0 1 1 COO 1 w 1 1 CiCD L rHi-H ^

CD

TA

1¶CM i-i

I

1¶CO CD

i-H

T-H i-H

1 CD

bC

O C O O O C O t M H j l H W - p H H H H s H H H C O i H O l O C O G O O

PH

cö CD' id CD eo' CD' 05' c-' ö H t-^ d 0 ai CD H 00 H CM' c D ^ ^ o o i n e o ^ O G Nl - Hi oT -iHo - c ^ - ^ ^ - H H i i r j - ^ c o

CD

n>

fi

CD (H

CD

c8

CS

PH

2CD

CD O

F

M

> ft ft t fi 03

u

5 CD

' pfi

CD

T2 :o3

J. ? -"

. t t i ? H Cj H it r* - u »7*

Förmän Kvarnarb Modellöre Formare Ugnsarbe Glaserare Sorterare SliDare .. Artister Gravörer Porslinstr yckar Porslinsm ålare Maskinist sr (oc Murare Hantverkare .. Magasinsarbeta Lossningsarbeti Övriga utearbe Hantlangare oc

^

1 t- ' 1' ' CM

' C O ^

O PH

O

| OJ o i -<* l o o 1 CD 1 N ( M1

H

O O

co <t< cö M PV>

fi 2CD

CD

CD

PH

03 CD

PH

p-

48 TAB. 5. ARBETSFÖRTJÄNST FÖR KVINNLIGA ARBETARE I ÖRE PR TIMME VID PORSLINSFABRIKER I SVERIGE 1914, JÄMFÖRDA MED FABRIKER FÖR TILLVERKNING AV OÄKTA OCH ÄKTA PORSLIN I FÖRENTA STATERNA, ENGLAND, TYSKLAND OCH ÖSTERRIKE AR 1913. Äkta porslin

Oäkta porslin Arbetaregrupp

Ugnsarbetare Glaserare Porslinsmålare

Sverige Förenta staterna

England

29.1 — 36.6 ' 30.3 i — 29.2 53.1 125.0 37.7 26.7

39.2¶Tyskland

Förenta staterna

20.5 23.7

Österrike

Tyskland

26.2 20.4 20.0

21.4 19.3 22.5

i

_

i

_

20.6 17.1

13.7¶TAB. 6. FÖRDELNING I PROCENT AV SAMTLIGA ARBETARE I OLIKA AVLÖNINGSGRUPPER VID FABRIKER FÖR TILLVERKNING AV OÄKTA OCH ÄKTA PORSLIN I SVERIGE 1 ), FÖRENTA STATERNA, ENGLAND, TYSKLAND OCH ÖSTERRIKE ÅR 1913. Vid fabriker för tillverkning av Förtjänst pr timme i öre

Sverige 2 )

Förenta staterna 224 öre och däröver 186 » m e n under 224 öre 149 » » 186 » 112 » » » 149 » 74.5 » » » 112 60 » 74.5 » 42 » » 60 » 37 » » » 42 » 18.5 » » » 37 » under 18.5 Summa

äkta porslin

oäkta porslin England

Tyskland

Förenta staterna

Österrike

Tyskland

5.92 7.12 10.03

42.74 17.78 36.13 2.68

3.92 6.74 12.89 16.28 27.25 14.56 8.18 6.54 3.58 0.06

0.02 0.46 3.65 7.86 6.47 11.28 37.32 32.94

3.16 5.40 7.05 29.93 32.22 22.24

23.67 14.13 5.92 11.47 10.27 0.36

0.67 1.96 12.86 44.89 39.62

0.30 0.59 1.04 15.82 45.10 37.15

lOO.oo

lOO.oo

lOO.oo

lOO.oo

lOO.oo

lOO.oo

0.38 0.29

*) Siffrorna för Sverige hänföra sig till 1914 och äro hämtade ur Svenska Arbetsgivareföreningens Årsbok för samma år. 2 ) Omfatta såväl tillverkningen av oäkta som äkta porslin.

49¶TAB. 7. ENHETSVÄRDE, TULLSATS OCH TULL I PROCENT A VARANS VÄRDE FÖR OLIKA SLAG AV LERVAROR I TYSKLAND AR 1912.

! 713 i 714 716

I 716

Utförsel

Införsel

Varugrupp enligt tyska stat.

Varuslag

Murtegel: oglaserade: fasad- och formtegel vanligt glaserade Klinker: alla slag, ävenså mer än 3 cm. tjocka golv- och väggplattor

Enhetsvärde Mk pr 100 kg.

EnhetsTullsats Tullsats i värde Mk pr Mk pr % 100 kg. 100 kg.

1.30 0.90 4.20

0.20 O.io 1.00

15.4 11.1 23.8

2.oi

2.80 3.oo 4.oo

0.15 0.50 1.00

5.4 16.7 25.0

3.50 6.oo

fria

12.oo 12.oo 30.oo

0.40 0.40 1.00

12.oo 20.oo

fritt 1.50

22.00 22.00

2.oo 3.oo

9.1 13.6

50.oo

3.oo

lO.o

4.oo

0.GO

4.oo

12.oo lO.oo

2.oo 2.oo

16.7 20.0

<o.oo

4.oo

2.2¶Taktegel: 717 a 717 b 718

i plattor pannor ävenså falsade

Tegelrör: oglaserade och glaserade: dräneringsrör 719 a andra 719 b Lergods: 720 a rör, ej särskilt nämnda, brunnar, klubbor etc 720 b stenar och plattor för tekniska ändamål 720 c stenkrus, kranar, kylrör, pumpar etc. Krukmakaregods: 721a oglaserat 721b glaserat Kakel: 722 a oglaserat 722 b glaserat Tobakspipor: 723 oglaserade, enfärgade Eldfast tegel: 724 a med rätvinkliga hörn vägande under 5 kg. pr styck 724 b med rätvinkliga hörn vägande 5 kg. och däröver 724 c andra än med rätvinkliga hörn utan avseende å vikten Eldfasta varor: 725 a mufflar, kapslar, rör, cylindrar, dosor och andra ihåliga varor, utom retorter, plattor etc 725 b retorter Grafitdeglar: 726 ävenså dosor och andra föremål av grafitmassa Ornament: 727 för byggnader, oglaserade och glaserade

3.3 3.3 3.3

50¶Införsel

Varugrupp enligt tyska stat.

728 a 728 b 729

731a 731c

Enhetsvärde Mk pr 100 kg.

Varuslag

Tullsats Mk pr Tullsats i 100 kg.

Golvplattor: 3 cm. och därunder, oglaserade eller glaserade, enfärgade flerfärgade

15.00 16.00

2.oo 4.oo

13.3 25.0

10.25 15.95

Väggplattor: oglaserade flerfärgade

30.oo 30.oo

lO.oo I6.00

33.3 53.3

lO.oo

165.00 85.oo

25.oo 20.oo

15.2 23.5

189.00 114.00

och

glaserade,

enfärgade

Oäkta porslin: enfärgat flerfärgat: prydnads- och lyxföremål hushålls- och andra föremål

732 Lervaror: i förening med andra varor

90.oo

25.oo

137.oo

733 a 733 a

Isolatorer: vita färgade

60.00 6O.00

lO.oo 20.oo

16.7 33.3

733 b 733 c

Äkta porslin: vitt två- eller flerfärgat, förgyllt, försilvrat etc

6O.00

14.oo

30.oo

!

51 >> h Q* PM

éa h a

eo CM

l-H

»d

"PJS .3

CD

_

eo

O

D-

00 CO

i-H

CM

CM

•* CD

QO •'t'

CM

i-H

fc*.

N

ft

T-l

.2

5 PH

ö

O PH

A!

O •* 00

TH

T-H

l-H

O

O

b»

bi

CM

•* O

Ö

m

i-H

O

T-H

OS L>.

O O

CD t>

CM CO

O

TH

O

i-H

O CM

O

O O O Q i n C l i O D O l O )

o

o

o

t—t^r^-T-tT-Hi—ICMI-HTHTH

CM - ^ ta CM

CD

CM CM CM

> -*

55 CM

CM

PH

co

T-H

O

«*

CM

5«

rH

•* CO

TH

p"

éa

CO

M Hl

00 O

CM O

• cu

t>cg>

CQ

CTS

CM

CO

rH pä S3

-o fi

O

CM

ca

o

<

Q P

P «

CD

X co

CO CM OS

p3

M

ft:

l-H

CD

. P *

PH

y.

S

P

eq to

ft

(TO

8W

Wo w o ° co

»a in iC

CD TH 00

CO o

TH t-

«* • *

CD O Oi

O l^

03 OO

o

l-H

T-i

ed

ed

eo

o 2

-fi o

TH

O

O

e

O

m

o

Ö

CM

TH

i-i

(M

co

5 <*

CQ W

CD

Hl

CM

tå CM

rH

CM CM

rA

.fi

T - I T H T H O O O O O O I O C M C O - *

'öl S « a

CDCDCDOOOT-HI—IT-HI-H

in o O

T"H T - H

T-H

•

°

o

CO CM

•gaö

~ c3 CQ to

ft--

p>>!2

i-H

CO

o HH>

'PH

o

o

O O O

CM

in

O

cö

id

•*

OS rH

o

o

^

eo

OS

m

•*.

O t»

CM

eo-*

CM

!>• CM

:03

• ^

T-H

-*

CO V

CD

t>^

*"•

ODPM

ftpQ

r~

m CO

-HH ta

o2

£3 'rH

Is

eo

T j i - p j J i j i ö d ö ö d d ö

rH

o3

T 3

o o n o CM CM

-H T-H

C M C M C M C M C M C M C 0 C O C O C O

«rH

p»

T-H

.a J

a o o

o

C^

fr O

H M

HH

id CM

T-H

-O

b

-H CO

CD

CO

wf

PH

O CM

•*

S3

3 E, H

H W

t -

ifä CO

fi o3 ö pfi.fi

PQ

•«a

co C»

ed

i co >,lt

i-H

co ^

H* "*

-ti «*

. i CU

PH"

P3 ^

6°

"rt

CD

O t~

o m (M

eo

T-H

o

o

m

o

o

CO CM

i-H

CM

!>•

T-H

CO

&

-*1

CM

CJi

m

T-i CM

i-H

T-H

CM

T-i

PH

O O PS

M

«

J«I

O •£»03

03¶CQ l-H

OO

fi >

> Gfi *

-fi

1»-T ö

PH

03 PH

-

CD

oc

g CO

C o

&<

Ö p «

^

.2 t!

"S CD

* • $

ft 9

OJ

Jg

#

'g o pq

ö • M

••» ,°? M

«

R

P

00 b g

03 . 2 . 2 . 2 - r > !> > g »H PH PH © SC 00

OD CD 00 00

Si, ^

JH

>-y

pH :o3 :e3 :o3

•e O

o > > > fpHEHH

52 •rt

CD

HH>

E

cct

eo

ft

CM OS rH

9J

o

I

3-SG o

CO rH OS l-H

3 CD 00

CO CM OS l-H

o T*i T-{

o o OS rH

' p H

ft 00

P 3 M

•c ^ pO S

cd

CO

CM

o o

o o

o o

o

CO

t>-

CD

\a

-*

eo

CO

o o

ci o

cd Ö

CD

iCi

eg b cS

O

E Q

Ö CO

HQ

oj

q

q

c5s

^

°,

o o

cd

id CM

§ oö ec

o o

o

Ö

cd

ta

-HH

o o o o OJ i d

CD 0

ta

o o •

! > • TJH 0

CM

o

o q O 0

CM

CO co

IC3

2 2 2

8 cö q

°

o q

t"

— 3 k$

o

ö ta

ed o q CD

-H <D - 3 It H3 OS

o

CM' CD CM

8 CO

*

§ Tfi

H *

OS ta

IS

OS T-

o o ed CM

• * <M

OS.

o

CD rH

o q rH CM

t^ CO

s

o

o

o

Q

o o

ö tO

o

o

q

ta

co

o o

Ö CM

o q •** CO

c

q

eo

CDTtI

q

a E

*EH

o o O

-HH

©

CD

O O

o o CM'

o o

c5a

i-H

iC5

CO

.i.

O

q id

i-i

S OS pq bo

CQ bo

CO i-H 05 i-H

o o o o O' eo CM

H*

o o

É4

o

o

- * l-H

. i cy

-u

O

o

co T-<

h

o<

o

o

a

o3

o

t>i rH

o o t» CM

>, Q •

8¶CM i-H

rH

o

o

CD

oc °

o o -pji

id

CM

I a) Zfi — - 3 as pq fcc

pC o OO j t

2 o CD rH

CM

O

p2 CD

PH

2 o ed

p-<

CD 00

*

CO

° o o o

co

co

ee

co

C O C D C D C O C 0 C D C D C O C D C 0

ö ö ö C

öööööööööö

H

CD

a

q

>>

a co

pfi

5¶CM OJ rH

CD O HP»

i-

OM

E

Q

i% o«

at

q

in

T-i

rji

o

co CM'

O] CM

co

CO

CM*

m

co

CM

CD

.H

cd

CO

T-i

T-i

CO •-H CD

a os CQ bo

"1 °å

•* OM

00 TH

El O

CM'

CÖ

CM ed

H O

q r-i

. 2 j>* ft

PH

r2

PH

H OS E

CD

fi 03 .fi 05 00

o

P eo rH OJ rH

6C —

CM -(i

jt o

m

i-H

CM*

Ö

q T-i

t ) :oS

m

.i o

O

00¶TH rH

p*

q O

S oS CQ be

-H CM

T-i

CM

CD

rH

r-i -.

_

en m O r-i .

.

M o o

• • •

• ' . . • •

> fi

3 in OJ

>

fl

03 PH

O

ö •

03 P-H

CO

CM CO

•_E> 03

pi

00 Ö

*

.

*

PC -2

e

p-"

I .2

oo

°3

-g

ft

P>

C

ft

o

a

©

°

,0

"2

©

m

O

Ö o3

«

PP

W

M

i-S;

^

.*

M

o3

•i *

«

«

"OB

00.2.2.2 O. *H ,. C3

£ »H PH PH fi © © © SC 00 00 CG J - P - W - P

•*o

' Ö - P - P

"-<

: e O

-P

pH :o3 :o3 :o3

O > > > PQHH&-

53¶TAB. 9. GENOMSNITTSPRIS I KR. A RÅVAROR, FRITT LEVERERADE VID FABRIKER FÖR TILLVERKNING AV OÄKTA OCH ÄKTA PORSLIN I SVERIGE, FÖRENTA STATERNA, ENGLAND, TYSKLAND OCH ÖSTERRIKE AR 1913.

Varuslag

Äkta och oäkta porslin

Oäkta porslin

Äkta aorslin

Tyskland

Österrike

Tyskland

22.79 26.30

18.52 24.99

—

—

—

—

—

—

-

— —

— '

—

22.52 25.36

33.68 20.48

— — — —

Förenta England staterna

Sverige l—

Leror alla slag i genomsnitt .. .. Kaolin Engelsk pr ton .. > Amerikansk > » .. » Österrikisk (Pilsen) » > ,. » Österrikisk (Zettlitz) > »' » Tysk (Sachsen) » » .. Porslinslera (»Ball-clay»' » Engelsk » » » Amerikansk » » » Tysk » > Eldfast lera » » Lera för sanitetsgods Tysk > » Flinta och kvarts, målen » » .. Flinta och kvarts, omalen » » .. Flinta och kvarts, omalen kalcinerad > » .. Kvartssand till glasyr » * .. Fältspat, omalen Tysk (Birkenfelder) » » Fältspat, omalen Skandinavisk » » .. Fältspat, målen Skandinavisk » » Fältspat, omalen Böhmisk * » Fältspat, målen Böhmisk » » .. Cornwall sten > » Pegmatit, omalen » » .. 1 Dolomit, målen » * » omalen » » '; Gips » > .. Stenkol i genomsnitt » > .. » för ångpannor » » .. » för ugnar > » Kobolt pr kg. .. Bly » » .. Blyoxid » » .. Zink » » .. Tennoxid » > .. Borsyra » > .. i Borax » » .. ! Rutil » > ..

37.53 41.63 40.47

—

—

lO.oo

— —

—

19.io

—

—

—

—

•

30.oo 20.oo

0.37 0.31

29.54 15.37 10.03 26.63 14.81

— —

9.21 :

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

— —

— —

51.18 8.69

27.68 11.56

—

—

5.63 0.37 0.54 0.58 3.43 0.56 0.27

5.48 0.35

—

19.21 24.02 13.02 8.99 14.66 1.87 0.33

.— —

18.58 20.22

—

12.53 29.02

—

5.78 11.00

9.47 17.72

—

— — —

—

—

— — — — '—

—

—

0.41 0.26 0.45

'

— —

— — — — —

|

'

—

— 17.oo

—

16.97 7.61

—

j

— —

— —

•

54¶TAB. 10. IN- OCH UTFÖRSEL AV OÄKTA PORSLIN, KRUKMAKAREGODS, KAKEL ETC. I SVERIGE AREN 1881—1920. År

1881 1882 1883 1884 1885 1886 1887 1888 1889 1890 1891 1892 1893 1894 1895 1896 1897 1898 1899 1900

Införsel*)

Utförsel1)

Införsel1)

År

Ton

1 000 kr.

Ton

1 000 kr.

415 501 577 551 619 625 525 551 658 617 649 541 634 601 735 836 952 441 552 611

259 333 412 405 462 478 401 411 493 477 497 381 376 380 440 381 443 301 361 410

147 173 213 312 384 433 584 705 674 566 485 546 559 760 791 703 797 132 113 146

91 140 176 273 333 356 506 604 603 491 436 319 325 434 464 266 293 56 49 64

Utförsel1)

Ton

1 000 kr.

Ton

1000 kr.

574 466 518 617 803 864

380 308 337 395 511 549 658 680 456 855 971 821

74 201 150 231 124 153 110 161 214 252 294 338 303 360 441 451 511 392 815 377

32 79 60 100 50 63 76 118 107 189 215 232 222 255 330 415 622 630

1901 1902 1903 1904 1905 1906 1907 1908 1909 1910

1089 1029 1022 1406

1911 1912 1913 1914 1915

1540 1405 1632 1312 1361

1916 1917 1918 1919 1920

1819 1282

840 1021 1683 1156 1347 1827 4166

846 1155 2 457

*) St. rubr. 1907/11: 360 b, c, d, e, f, g. 361 c, d, e, f, g, h. St. rubr. 1912/20: 661, 664, 665, 666, 670, 675 A, B, 676 A, B. Siffrorna före 1912 äro icke fullt jämförbara med dem fr. o. m. detta år på grund av ändrade tullbehandlingsprinciper. 1889—1906 ingå även glaserade och 1893—1906 även oglaserade men flerfärgade golvoch väggplattor under 3 cm. tjocklek. Utförselminskningen fr. o. m. 1898 står i samband med upphävandet av mellanrikslagen. TAB. 11. IN- OCH UTFÖRSEL AV OÄKTA HUSHÅLLSPORSLIN I SVERIGE AREN 1907—1921. Vitt eller enfärgat1)

År

1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921

Införsel

rvå- eller flerfärgat2)

Utförsel

Införsel

Utförsel

Ton

1000 kr.

Ton

1 000 kr.

Ton

1 000 kr.

Ton

1 000 kr.

158 161 157 255 228 354 444 385 380 429 186 118 359 707 116

54 68 43 100 103 160 222 144 170 252 114 113 351 775 144

29 35 44 21 30 31 38 53 42 51 124 81 148 74 71

12 18 12 10 13 14 19 33 29 40 121 117 230 149 76

415 425 385 558 728 636 728 617 612 874 675 343 424 919 306

268 304 172 372 483 381 546 462 551 874 675 601 742

64 101 156 223 256 287 244 291 358 331 296 167 577 242 175

42 76 76 167 192 201 183 206 263 322 368 290 987 578 305

*) Inkl. badkar, tvättställ, disklådor. St. rubr. 1907/11: 360 c, e. St. rubr. 1912/20: 664,2 675 A. ) St. rubr. 1907/11: 361 d, f. St. rubr. 1912/20: 676 A.

55¶TAB. 12. IN- OCH UTFÖRSEL AV DIVERSE OÄKTA PORSLINSVAROR I SVERIGE ÅREN 1907—1921. Arbeten 1

År

ei

Lyx- och prydnadsföremål 3 ) 2

vita eller enfärgade )

två- eller

flerfärgade )

Utförsel

Införsel

Utförsel

Införsel

Införsel

Utförsel

1000 kr.

Ton

1000 kr.

Ton

1000 kr.

Ton

1000 kr.

57 45 42

48 52 29 33

0 0 1 1

0 0 1 1

100 77 66 74

77 58 33 54

0 4 2 1

0 3 1 1

1 4 5 4 18

28 58 62 45 37

24 58 62 45 45

0 1 1 3 2

0 1 1 4 3

75 33 34 22 34

55 28 29 22 50

0 1 2 2 5

1 1 2 5 13

22 40 55 27 19

26 58 114 56 40

64 51 44 61 101

96 77 110 152 277

2 1 1 7 5

4 6 5 34 30

42 41 63 85 120

84 82 188 256 420

2 4 1 5 3

11 29 17 31 35

6 Ton

1000 kr.

Ton

1000 kr.

1907 1908 1909 1910

323 285 349 456

179 172 158 274

5 13 1 1

3 10 1 1

>.

1911 1912 1913 1914 1915

441 308 342 216 219

266 185 257 162 197

1 7 7 4 17

1916 1917 1918 1919 1920

318 156 172 176 459

366 179 302 308 803

i 1921

1 ) 2

s . n.

Ton

St. rubr. 1907/11: 360 d, g. St. rubr. 1912/20: 675 B. ) St. rubr. 1907/11: 361 e, h. St. rubr. 1912/20: 676 B. a) St. rubr. 1907/11: 360 f, 361 g. St. rubr. 1912/20: 670. På grund av ändrade tullbehandlingsprinciper äro siffrorna fr. o. m. 1912 ej fullt jämförbara med dem för föregående år.

5G TAB. 13. IN- OCH UTFÖRSEL AV ÄKTA PORSLIN I SVERIGE ÅREN 1881—1921. Införsel1)

År 1881 1882 1883 1884 1885 1886 1887 1888 1889 1890 1891 1892 1893 1894 1895 1896 1997 1898 1899 1900

1 x

Utförsel1)

Införsel1)

Ton

1000 kr.

Ton

1 000 kr.

124 113 130 125 129 113 112 133 181 196 220 250 218 235 277 327 362 299 346 382

287 257 302 289 289 257 254 295 411 438 510 703 615 650 782 918

5 8 5 9 9 21 16 32 53 31 21 21 30 30 26 103 31 8 4 4

11 20 10 21 21 52 40 78 133 76 50 60 89 90 76 309 92 22 13 10

791 906 993

År

Ton

1 000 kr

Ton

1000 kr.

995 951 987 978

5 3 5 1 4

15 9 14

1911 1912 1913 1914 1915

886 382 405 396 416 486 512 549 493 538 550 427 572 581 879

1916 1917 1918 1919 1920

1322 1563 2 561 2 554 3 103

2 679 3134 7 290 7 473 11922

1901 1902 1903 1904 1905 1906 1907 1908 1909 1910

1¶Utförsel1)

1038 1201

450 510 386 418 422 466 779 759

i

10 13 24 9 28 19

0 23 9 31 22 18 11 15 30 79 60 48 64 95 117 88

!

13 21 77 117 171 213 335 477 684 274

) St. rubr. 1907/11: 358 a, b, c; 359 a, b, c. St. rubr. 1912/20: 667, 668, 669, 673 A,

Siffrorna fr. o. ra 1912 äro icke fullt jämförbara med dem fr. o. m. detta år på grund av ändrade tullbehandlingsprinciper. Värdena äro före 1907 beräknade för högt. Utförselminskningen fr. o. m. 1898 beror på mellanrikslagens upphävande (den stora utförselposten 1896 gick dock till större delen till Finland). TAB. 14. IN- OCH UTFÖRSEL AV ÄKTA HUSHALLSPORSLIN I SVERIGE ÅREN 1907—1921. Äkta

h u s h å 11 s p o r s 1 i n 1

vitt eller enfärgat )

två- ellerflerfärg.,försilvr. etc2)

ir Införsel

Ton ! 1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921

125 -- ,

125 132 138 139 94 81 63 80 155 198 153 106 212 95

Utförsel

1 000 kr. 75

81 73 70 71 70 81 63 96 232 297 382 266 531 237

Införsel

Utförsel

Ton

1 000 kr.

Ton

1 000 kr.

Ton

1 1 000 kr.

4 2 1 1 3 1

2 1

199 206 163 203

17 11

1 2 1

2 4 5 3 5 8 4 10

209 179 198 174 219

191 179 297 261 395

12 4 18 12 7 7

13 5

1 2 1

199 188 179 223

464 540 1356

1044 1215 1564 2 008 6100

10 10 18 12 14 32 8

2 433

ii

11 18 24 58 64 92 180 77 50

1 1 1 6

447 574

*) St. rubr. 1907/11: 358 a. St. rubr. 1912/20: 673 A. 2 ) St rubr. 1907/11: 359 a. St. rubr. 1912/20: 674 A.

! !

6 1 7

!

!

57¶TAB. 15. IN- OCH UTFÖRSEL AV DIVERSE ÄKTA PORSLINSVAROR I SVERIGE ÅREN 1907—1921. A r b e t e n 1

År

e j

s. n.

Lyx- och prvdnadsföremål 3 )

vita eller <mfärgade )

två- eller

flerfärgade-)

Införsel

Införsel

Utförsel

Utförsel

Ton

1000 kr.

Ton

1000 ' kr.

27 23 19 13

58 49 49 50

67 59 51 51

4 1 1 1

5 1 1 1

7 31 4 )156 94 121

8 38 202 124 215

1 2 6

1 4 12

52 39 37 25 24

52 94 88 76 97

1 1 1 1 3

1 3 4 32 26

60 99 98 220 364

199 169 260 264 404

408 348 792 804 1418

9 9 14 8 39

10 11 32 31 123

44 51 44 64 84

218 253 351 510 758

38 36 108 38

143 Ton

1000 kr.

Ton

1000 kr.

Ton

1000 kr.

1907 1908 1909 1910

109 170 115 116

81 141 80 81

3 1 11 9

2 1 9 7

21 17 17 12

1911 1912 1913 1914 1915

144 84 100 224 434

101 84 111 235 561

7 1 4 15 58

6 1 4 22 52

1916 461 1917 605 1918 1 6 5 8 1919 1547 1920 1046

777 1021 4 201 3 886 3115

30 26 34 52 67

449 Utförsel

Införsel

Ton

1000 kr.

1 1

117 11

*) St. rubr. 1907/11: 358 c. St. rubr. 1912/20: 673 B, 667. 2 ) St. rubr. 1907/11: 359 c. St. rubr. 1912/20: 674 B, 668. 3 ) St. rubr. 1907/11: 358 b, 359 b. St. rubr. 1912/20: 669. *) Isolatorer till vattenfallsstyrelsen. Importökningen under senare år faller huvudsakligen på isolatorer, knoppar och dylika för isolering av elektriska ledningar avsedda artiklar (stat. nr 667/8), vara tullen väsentligt reducerats fr. o. m. 1912. På grund av ändrade tullbehandlingsprinciper äro siffrorna fr. o. m. 1912 ej fullt jämförbara med dem för föregående år. TAB. 16. IN- OCH UTFÖRSEL AV OLIKA SLAG AV OÄKTA OCH ÄKTA PORSLIN I GENOMSNITT ÅREN 1907—1910. Hushållsporslin Vitt eller enfärgat

Två- eller flerfärgat

°re

Öre pr kg.

Ton

Oäkta

1000 Ton kr kg. | k r pr

Vita eller enfärgade

1000 Ton kr.

Två- eller flerfärgade

Öre 1000 pr kr- Ton kg.

Öre pr kg.

L vx- och prydnadsföremål

1 000 Ton kr.

Öre 1000 pr kr. kg.

porslin

Utförsel Äkta

Arbeten ej s. n.

.. ..

183 36.7 66 32 40.2 13

396 136

69.6 279 354 56.7 196 51.0 79.9 41.0 4 0.3 164.3 0.5 66.5 90 5 72.0

130 57.6 75 2 69.1 1

197 97.8 193 127 75.4 11 101.1 12 6 80.5

79 2

70.0 71.6

55 \ 1 |

porslin

Införsel Utförsel

.. ..

96 17.0 122.7 20.0 5 0.2 147.9 0.3

51 110.5 57 I 2 113.4 2 1

58¶TAB. 17. INFÖRSELN AV OÄKTA PORSLIN, MED LÄNDERFÖRDELNING, ÅREN 1907, 1913 OCH 1920. Kilogram. Storbritannien

Tyskland

Kakel och kakel- 1907 ugnsornament 1913 1920

2 537

11169 7 216 55 648

Lyx- och prydnads- 1907 föremål 1913 1920

5 464 66 669

79 251 24 233 52 907

Hushållsporslin 1907 128 385 403 797 (inkl. badkar, tvätt- 1913 312 355 721 945 ställ m. m.) 1920 531704 910 943

Varuslag

Arbeten ej s. n.

År

1907 272 821 72 431 1913 254 455 117 014 1920 357 796 139 474

Belgien

Danmark

Neder- Övriga länderna länder

1084 40 127

479 107

8 761 6 328 51194

1795 7 054 6 069 347 391 241

16 4851)

Summa

15 864 )

31410 7 256 72 535

2 308 36 10 942

3 511 3 062 4 301

99 774 33 832 120 013

26 285 77 330 52 559

4 574 47 639 70 292

7 676 572 512 5 539 1 171 862 3 54 247 ) 1 625 814

33 696 25 715 48 639

3 348 2 540 7 684

2 510 4 678 5 813

385153 404 793 559 647

*) Därav Spanien 15 838 kg. 2 ) Hela denna post infördes från Finland. 3 ) Därav Frankrike 49 297 kg.

TAB. 18. UTFÖRSELN AV OÄKTA PORSLIN, MED LÄNDERFÖRDELNING, AREN 1907, 1913 OCH 1920. Kilogram. Varuslag

År

Norge

Kakel och kakel- 1907 6 232 1913 ugnsornament 7 305 1920 24 587 Lyx- och prydnads- 1907 föremål 1913 1920

U. S. A. Belgien Finland

Danmark

Övriga länder

Summa

440 2 469 7 073

94 480 1779

11859 10 254 33 546

96 577

135 1528 240

5 101 227

280 2 469 2 758

6 062 1846 4 798

72 861 236 791 183 128

611 19149 1596

92 443 282 143 315 756

591 1611 2 899

4 579 2 852 3 794

163 1673

Hushållsporslin 1907 12 909 (inkl. badkar, tvätt-1913 23 414 ställ m. m.) 1920 125 189

844 1045

1907 1913 2 419 1920 15 278

1 028 107

44 100 618

Arbeten ej s. n.

2 500

*) Därav Storbritannien 1142 kg. och Argentina 434 kg.

5 343 173 8141 1259 1 2 089 ) 24 062

59¶TAB. 19. INFÖRSELN AV ÄKTA PORSLIN, MED LÄNDERFÖRDELNING, ÅREN 1907, 1913 OCH 1920. Kilogram. Danmark

Frankrike

Storbritannien

Österrike1)

Övriga länder

Summa

49 201 7 016 31508 2 631 68 861 10 221

451 633 431

368 885 1561

183 49 96

380 931 3 076

57 599 36 637 84 246

1907 288 845 21539 1913 224 955 24 971 1920 1 355 354 137 156

6 949 6 210 6194

2 221 4 635 12 432

1211 4 093 1841

324 421 3 656 13 884 2) 278 748 54 927 1 567 904

Arbeten ej s. n. 1907 123 194 1163 (inkl. artiklar för 1913 245 502 2 921 isolering av elektr. 1920 956 484 141 796 ledningar)

3 785 3 446 683

430 1121 62 406

351 2 964 78

129 600 677 8013 256 755 289 260 ) 1 450 707

Varuslag

År

Lyx- och prydnads- 1907 föremål 1913 1920 Hushållsporslin

Tyskland

*) Uppgifterna för år 1920 avse Tysk-Österrike. 2 ) Därav Japan 11645 kg. 3 ) Därav U. S. A. 191045 kg.

TAB. 20. UTFÖRSELN AV ÄKTA PORSLIN, MED LÄNDERFÖRDELNING, ÅREN 1907, 1913 OCH 1920. Kilogram.

Tysk- 1 „ lind *oree

Övriga länder

Summa

76 166 60

229 291 8561)

4 205 1454 1111

53 936 4 720

656 1 0452)

15 600 8 030 9 258

95 1500 52 605

3143 277 5124 400 31 9573) 106 175

År

Danmark

Lyx- och prydnads- 1907 1913 föremål 1920

3 022 26 183

662 16 9

216 279 3

1907 12 673 1913 3 520 1920 1167

1648 2 297 1390

636 621 936

2 039 640 7 368

30 246

98 2127 10 641

634 427 3 358

Varuslag

Hushållsporslin

Arbeten ej s. n. 1907 (inkl. artiklar för 1913 isolering av elektr. 1920 ledningar) 1 ) 2

U. S. A. Finland

676 Därav Argentina 787 kg. ) Därav Argentina 248 kg. a) Därav Sovjet-Ryssland 2 972 kg. och Estland 22 859 kg.

60¶TAB. 21. IN- OCH UTFÖRSEL AV OÄKTA OCH ÄKTA PORSLIN I 1.000 KRONOR I OLIKA LÄNDER UNDER ÅREN 1895 och 1913.

Införsel

Utförsel i

Land

1897 11368 4 311 33 844 1247 23 1946 4913) 1035 4 784 2 089 1807 1221 2 730 2 265

5 513 18 242 15 233 2) 36 415 5 894 2) 276 9 766 3 292 4 255 4 ) 8 118 4 ) 7 321 1658 4) 1903 2 483 2 513

191 60 253 8 372 1142 402 570 311 70 250 81) 56 91) 11

4 806 36165 11237 526 855 3 994 — 4 815 3 ) 5184 307 208 628 540 26 667 11489

3 616 61715 20 582 2) 8 060 3 166 2) 12 490 59 5 798 180 328 4) 243 69 458 16118

122 882

107 420

214 343

*) minskning; 2) preliminära siffror;

co co

1895 OrH

Ökning i %

CM Tt

Summa

<T. CO

Belgien England Frankrike Förenta staterna Italien Japan Kanada .. Kina .. .. Nederländerna Ryssland Schweiz Spanien Sverige Tyskland Österrike och Ungern .. ..

1895 Ökning i % 35 ^ 71 83 1432 270 417 — 20 72 1076 13 ^ 48 v) 55 ^ 160 ' 40 100

) 1899; 4) 1912.

TAB. 22. GENOMSNITTLIGT GROSSHANDELSPRIS FÖR TRE SLAG AV OÄKTA PORSLIN I Kr. PR DUSSIN FOB. TRENTON U. S. A.

NOTERINGEN GÄLLER

VAROR AV INHEMSK TILLVERKNING.

År

1890 1891 1892 1893 1894 1895 1896 1897 1898 1899 1900 1901

Tekoppar 7 t u m s tall- 7 t u m s tallmed fat rik rik 1 dussin av billigare dyrare vardera 1.67 1.63 1.58 1.58 1.56 1.46 1.42 1.42 1.55 1.57 1.64 1.74

1.82 1.79 1.73 1.73 1.70 1.55 1.49 1.49 1.68 1.72 1.81 1.90

2.34 2.28 2.21 2.21 2.19 2.02 1.92 1.92 2.08 2.ii 2.22 2.33

År

1902 1903 1904 1905 1906 1907 1908 1909 1910 1911 1912

Tekoppar 7 tums tall- 7 t u m s tallmed fat rik rik 1 dussin av billigare dyrare vardera 1.74 1.78 1.75 1.64 1.64 1.64 1.60 1.60 1.62 1.62 1.62

1.90 1.86 1.83 1.71 1.71 1.71 1.71 1.71 1.72 1.72 1.72

2.33 2.28 2.26

2.io 2.io 2.io 2.io 2.io 2.ii 2.ii 2.ii

61 ä? h-1 hH hH

© O C q t M C S i H W i M t ^ ©

O O O O C D C O m O O i H

THCTSI>QOOT»Or-OCOCO

CO

o o oo oo co os oo os os os

os os os os os os o O o o

o os c- co os CM CO oo rH o

m

1-HrH

be

1-HrHrHrHi-H

rHrH

fi '©

1 P h-1

pH*

O O O O O O O Q O O O O O O O O O O O Q o o o o m m m o o o

O O O O Q O Q Q O O O O O O O O O O O Q O O O O O O O O O O o o o o o o o o o o o o o o o o o o o m

O O O O O O O O O Q Q O O O O Q Q Q O O O O O O Q O O O O O O O O O O O O O O O O Q o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o Q m m i n o Q o o o Q o o o m in in m m m in o o t - t>-1>- o o o o o o o Q Q

" * "^ Tt» T * HHH TJH • * »HT -nji t CM CM CM CM CM CM CM CM CM CM

t - C- t - t - C- t - C- OS OS CM CM CM <M CM CM CM CM CM CM CO

CM CM 00 00 00 00 00 CO O O O CO CO •"# TJ< T * T * "^ i n i n i n CD

HHI

-PH r^ HHT

00¶CO CO 00 O rH

o Q o m

o o o o o o o o o o O O Q O O O O O O Q o o o o i n o m o o o inmmmcMcMCMOOO

o o o o o _ o _ , O O O O O C o g o o o o c ©o © i O O O O Q CO 0

r-i

T-HrHrHrHCMCMCMinint-

t » t » CO 0 0 O . S O . 3 rH r-i

O O O in teo

O Q O Q O O O O O O QQOOQOOO O O O O O O O O O O OOQOOOOO O O O O O O O O O O OOOOOOOO in 10 IO IQ IO IQ icj o o io i n i n o o o o o o 1 1 t-. t>. t - t - t - c-- r~ o O C- t - t - o o o o o o ' eo co eo eo co co co in in oo co co o o o o o o

O O 00 00 00 00 00 00 CM t— t » N t - t » C M N C N O O O - * T H os os os rH os rH eo-HH rt< •«* TJH TJI co co co os os co CM CM rH rH rH CM rH CM CM CM CM CM CM CM CM CM CM <M CN CO

c3

a a CQ i> c3 •-H

O O O O O O O Q O O O O O O O O O O O O o o o o o o o o o o

-*-J

ft

P *

~P*4

^

^tl CO CD CO O O CO rH rH

O O O O O O O Q O O Q O Q O O O O O O O o o o o o o o o o o

Q O o

O O O O r t l H J O C D ^ O O O eo eo co CM ^ CM i-H CD o o - * CM CO CO CO - ^ - * r-i •<* Tt< i n i n CO

O rH

6C C

*3 r-i hH hH

"©

P

P H

fin1 "PH PQ

c3 rM

"-3 •—! ^ p *

<?l^

rH rH rH rH rH rH

^

O O N N N t - t - t - O O C O r-i T-i

00 00 00 00 O O O O O O O O CO 00 0 0 rHi-HT-HrHrHi-HrHi-H

O-00o o r-l rH

in

O Q Q O O O O O O Q O O O O O O O O O O o o o o o o o o o o OOCOOOCOCOCOCOCMCM

O O O O O O Q O Q Q O O O O O O O O O O o o o o o o o o o o CMCMCMCMOOOOOO

H H r l H • * ^ ^ r(( • * Tj(

O O O O O O O O O O 0 0 0 0 0 « O O Q O o o o o o ©o o o o O O 0 0 ^ T ) < 2, CO ^ Q o

-<#"<HiCDCMCM.fiOSOOO

O o o o

O O O O O Q O O Q O O O O Q O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O Q O O O O O O O O O O O O

O O O O O O O O O O Q Q O O Q O O O O O o o o o o o o o o o O O O O O O Q O O O O O O O O O O O O O

- * Tji •"* T ^ TJI T H T * T * rfl -<tl

O O O O O Q O Q Q O O O O O O O O O O O o o o o o o o o o o O Q Q O O O O O O O O O O O O O O O O O

"»*" "fl 00 00 CO 00 00 00 O O

O O o Q O

O O O O O C M O C M C M C M

O O O O O O O O O C M

CMCMCMCMCMCMCMCDCOrtt CO

O Q O O O O O O O O O O O O Q Q O O Q O O O O O O O O O O O

Q O O O Q O O O O O O O O O O O O Q O O O O O O O O O O O O

O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O

O O o

o o o o o o o o o o

o o o o o o o o o o

o o o o o o o o o o

o

bo c PS -© h-1 PM

H->

P

-^-^OSOSOSOSOSOSrHrH

O

"PH

-Q P>H

i cö • PH HH1

• ^ T * •** T * rti •** Ttt "*< T * •«#

O

bo

-i

t-i hH

hH 49 PO

p -

P

O O O O O C M O C M C M C M rHi-Hi—IrHi-HrHrHrHrHrH

O O O O O O O O O C M T-ir-ir-lT-ir-lT-lr-lr-ir-iT-l

CM CM CM CM CM CM CM CO 00 *tf <jq rtr-ir-lT-lr-lr-lrtr-iT-lr-l r-i

OOOOOOOOOO o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o

OOOOOOOOOO o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o OOOOOQOOOO o o o o o o o o o o

O O O O Os O o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o

T-ir-lr-lr-iT-tT-iT-tT-iT-lr-l

T-ir-ir-ir-lT-iT-ir-ir-ir-iT-i

T-ir-ir-ir-lr-iT-iT-lT-ir-iT-i

rM

cb cä

53 ."2

^ ft ^

It «-pH

P «

o o o o o o CM

OrHCMCO-HHiriCDt^COOS OrH<MCO-**incOt>-GOOS

OrHCMCO-fincDt-aOOS

cocooooocococooocoao

osososososososososos

osososososososososos os

TtT-lr-lT-ir-lT-lT-lrtT-lr-l

rHi-Hi-HrHrHrHi-Hi—IrHi-H

i-Hi-HrHrHi-HrHrHrHrHi-H

OSOSOSOSOSOSOSOSOSOS

O O O O O O O O O O

i-HrHrHi-HrHi-l--HrHrHrH

o

CM r-l

M H

p "

O

Cö

O O

r=H

"* 8 o « r-l P H

bfi

ä o P Q

cö OQ

PW

XJ

Éc

Cfl ft o pft £-> M

.-—v t

62¶T A B . 24. B A L A N S R Ä K N I N G A R F Ö R 3 Fabrik kr.

I

kr.

%

1 239 729

821 397

33.3¶Summa rörelsemedel, likvida I

423 566

16.9¶Summa tillgångar

2 484 692

lOO.o

1 671110

538 938

195 402

7.9¶Tillgångar Anläggningsmedel: Fastigheter Maskiner Inventarier och redskap Ångbåtar

692 000 50 000 137 729 360 000

Summa anläggningsmedel Rörelsemedel, Likvida II: Lager av råvaror, material och fabrikat Aktier Fordringar på lång sikt

815 739 5 658

Summa rörelsemedel, likvida I I Rörelsemedel, L i k v i d a I: Varufordringar Bankfordringar Kassa

418 810 4 756

Skulder Eget kapital: Aktiekapital Reservfond Förnyelsefond Dispositionsfond

1 000 000 625 000 46110 Summa eget kapital

Främmande kapital långt: Obligations- och andra lån Summa främmande långt kapital

538 938

Främmande kapital kort: Varuskulder Summa främmande kort kapital

195 402

Årsvinst: Disponibel

79 242 Summa årsvinst

79 242

3.2¶Summa skulder

2 484 692

100.0¶Årsvinst i % av det egna kapitalet » » » > aktiekapitalet Utdelning» » » » » > kronor *) I n g å r i maskiner, inventarier och redskap.

4.7 7.9 12.0 120 000

63¶PORSLINSFABRIKER ÅR 1913. Fabrik II kr.

Fabrik III

kr.

%

5 490 36C

kr.

kr.

S u m m a I—III

%

435 736 89 868 64 330

}l 432 788

kr.

kr.

%

8 752 811

4 858 119

6 618 096 Il 774 715 360 000

6 923 148

589 934

252 583 325 202 072

188 670 3 393 072 3 581 742

695 480

1 068 322 188 995 3 600 802 454 980

331 004

1 445 294 4 756

695 480

331 004

1 450 050

11 200 370

1375 918

15 060 980

10 278 159

3 864 938

410 594

2 800 000 4 261 813

1 000 000 100 000 41939 64 918

338 379 7 400 192

3 326 000

205 926

268 252 11200 372

4 800 000 4 986 813 41939 449 407 1 206 857

3 326 000

3 864 938

205 926

9 266

410 594 9 266

159 795

H.6

507 289

1 375 918

15 060 980

268 252

159 795

3.6 9.6 8.0 224 OOO.o

507 289

13.3 16.0 8.0 80 OOO.o

4.9 10.6 11.4 424 OOO.o

INNEHALLSFÖRTECKNING. Sid.

Kap. I. Historik Kap. II. Teknik Kap. III. Råvaror Kap. IV. Bränsle och kraft Kap. V. Lokalisering och koncentrationstendenser Kap. VI. Företagens storlek samt personalförhållanden Kap. VII. Arbetslöner Kap. VIII. Produktionskostnaderna Kap. IX. Utrikeshandeln Kap. X. Ekonomi och räntabilitet Kap. XI. Tullförhållanden Ett uttalande av en av industriens egna målsmän Tabeller

5 12 18 23 27 29 32 32 38 .' 39 40 43 45

Intill den 15 februari 1925 offentliggjorda delar av Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden: I. Svensk tullpolitik 1816—1911 av A. Montgomery. II. Bomullsindustriens produktionsförhållanden av K.-G. Hagström. III. Utredning angående det svenska jordbrukets produktion samt saluöverskott av spannmål av E. Höijer. IV. Jämförelse mellan jordbrukets utveckling i vissa delar av Sverige samt Danmark och Norge av E. Höijer. V. Tabeller till belysning av det svenska jordbrukets utveckling 1871—1919 jämte anmärkningar av E. Höijer. VI. Svensk traktatpolitik 1816—1914 av A. Montgomery. VII. Utlåtande angående differentialtullar till skydd mot valutadumping. VIII. Utlåtande i valutafrågan. IX. Utlåtande angående järnvägsfrakternas reglering. X. Utlåtande med förslag till förordning om åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping. —XI. Pappersindustriens produktionsförhållanden av E. Boseeus. XII. Margarinindustriens utveckling e t c av J. Lublin. XIII. Den svenska kautschukindustriens utveckling 1890—1913 etc. av B. Ohlin. XIV. Det svenska jordbrukets utveckling 1871—1919 av A. Sjöström. XV. Översikt av jordbrukets utveckling i vissa främmande länder 1871—1913 av E. Höijer. XVI. Den svenska järnhanteringens utveckling etc. av S. K. Stockman. XVII. Den svenska glasindustriens utveckling etc. av B. Ohlin. XVIII. Den svenska mekaniska verkstadsindustrien av E. Linder. XIX. Sveriges bryggeriindustri av A. Lilienberg. XX. Gai'veriindustriens produktionsförhållanden av W. Smith. XXI. Kvalitetsfrågan hos det svenska vetet av H. Nilsson-Ehle. XXII. översiktstabeller angående den svenska industriens utveckling 1891—1920 jämte anmärkningar. XXIII. De svenska järn- och metallmanufakturindustrierna av G. Delling. XXIV. Undersökning angående jordegendomsvärdenas utveckling i Sverige och vissa främmande länder av K. Åmark. XXV. Handels- och prisöversikter rörande spannmål etc. av K. Åmark. • XXVI. Ljusindustrien samt tillverkningen av glycerin etc. av J. Lublin. XXVII. Ylleindustriens produktionsförhållanden av K.-G. Hagström. XXVIII: Den svenska tegelindustriens utveckling etc. av B. Ohlin. XXIX. Den svenska skoindustrien av W. Smith. XXX. Den svenska cementindustrien av O. Edström. XXXI. Den svenska tvättmedelsindustrien av Hj. Heimbiirger. —XXXII. Den svenska porslinsindustrien av E. W. Tillberg. -XXXIII. Tryckeri- och pappersförädlingsindustri i Sverige av F. Hilgerdt, XXXVI. Betänkande ang. tullsystemets verkningar i Sverige före världskriget. Del I och II. Nr XXXIV och XXXV äro avsedda att behandla monopolistiska sammanslutningar inom svensk industri samt den svenska industriens räntabilitet åren 1911—1914.

Statens

offentliga Systematisk

utredningar

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning.

Statsförfattning.

Rättskipning.

Fångvård.

Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri.

Allmän statsförvaltning.

Kommunalförvaltning.

Handel och sjöfart.

Statens och kommunernas finansväsen.

Kommunikationsväsen.

Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 31. Den svenska tvättmedelsindustrien. [2] 29. Den svenska skoindustrien. [3] 30. Den svenska cementindustrien. [4] 32. Den svenska porslinsindustrien. [5] 33. Tryckeri- och jjappersförädlingsindustri i Sverige. [6]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Politi.

Försäkringsväsen.

Socialpolitik. Kyrkoväsen.

Undervisningsväsen. odling i övrigt.

Andlig

Utredning av vissa frågor rörande privatläroverken. [1] Hälso- och sjukvård.

Allmänt näringsväsen.

Fast egendom.

Jordbruk med binäringar.

Försvarsväsen.

Utrikes ärenden.

Stockholm 1925. A.-B. Hasse W. Tullbergs boktr.

Internationell rätt.